2

Kungl. Maj.ta proposition nr

44

år 1968

Förslag

till

Lag

om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet

Härigenom förordnas som följer.

Kommun får vidtaga åtgärder för uppförande och drift av turistanlägg

ningar i den män det är påkallat för att främja turistväsendet inom kom

munen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1968

3

Utdrag av protokollet över kommunikations ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 1 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, J

ohansson

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, M

yrdal

, O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om kom­

munala befogenheter inom turistväsendet och anför.

Inledning

Kommunalrättskommittén fick den 5 mars 1965 i uppdrag att se över reg­

lerna om borgerlig primärkommuns kompetens in. in. I de direktiv som

därvid lämnades berörs bl. a. frågan om kommuns befogenhet att anordna

och driva semesterbyar, turisthotell, linbanor och liknande turistanlägg­

ningar. Kommunalrättskommittén bar särbehandlat denna fråga och, innan

uppdraget i sin helhet är slutfört, redovisat denna del av uppdraget i betän­

kandet »Kommunala befogenheter inom turistväsendet» (SOU 1967: SO)1.

Betänkandet lämnades den 17 oktober 1967.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kammarkollegiet,

statens naturvårdsverk, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, läns­

styrelserna i Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

samt Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsför­

bundet, Svenska stadsförbundet, Svenska turistföreningen samt Skid- och

friluftsfrämjandet. Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga

handelskammare utom en och från Svenska turisttrafikförbundet. Länssty­

relserna har bifogat yttranden från 58 kommuner, tre kommunala samar-

1 Kommittén har därvid bestått av landshövdingen Ingvar Lindell, ordförande, riksdags­

mannen Carl Albert Anderson, landstingsmannen Torsten Andrée, riksdagsmannen Nils-Eric

Gustafsson, kommunalnämndsordföranden Sture Holmqvist, landstingsrådet Erik Lindh, f. d.

riksdagsmannen Axel Mannerskantz, regeringsrådet Stig Nordlund och riksdagsmannen Olof

Westerberg. Kommitténs förberedande arbete bedrivs sedan september 1966 inom två olika sek­

tioner. Den sektion där denna fråga har behandlats leds av Nordlund.

4

Kimyl. Maj. ts proposition nr H år 1968

betsnämnder och fem regionala turistorganisationer. En länsstyrelse har bi­

fogat yttrande från landstingets förvaltningsutskott. En kommun har bifo­

gat yttrande från en lokal turistorganisation.

Gällande rätt

Huvudregeln för borgerlig primärkommuns kompetens finns i 3 § kom­

munallagen (KL) den 18 december 1953 (nr 753). Enligt detta lagrum får

kommun själv vårda sina angelägenheter i den mån det inte enligt annan

författningsbestämmelse ankommer på annan att göra det. Vidare hänvisa*

i paragrafen till vad som är särskilt föreskrivet om vissa kommunala ange­

lägenheter. Motsvarande gränser för den kommunala verksamheten anges i

3 § kommunallagen den 1 mars 1957 (nr 50) för Stockholm (KLS).

Kompetensregeln fick sin nuvarande utformning år 1948. Den bygger på

principen att kommunala åtgärder skall tillgodose allmänna, till kommu­

nen knutna intressen. Genom att avfatta regeln som en generalklausul av­

såg man enligt motiven att möjliggöra en fortsatt anpassning av kommuns

befogenheter till samhällsutvecklingens krav. Det drag av elasticitet som

även tidigare präglat regeln blev ytterligare accentuerat. Uppgiften att när­

mare avgränsa området för kommunernas kompetens överlämnades liksom

förut åt rättspraxis.

Det krav som har slagits fast i kompetensregeln att åtgärd skall tillgodose

ett till kommunen knutet intresse innebär inte att kommun saknar befo­

genhet att driva verksamhet utanför kommungränsen. Att åtgärd företas

utanför kommungränsen innebär alltså i och för sig inte att åtgärden är

otillåten, förutsatt att den tillgodoser ett allmänt intresse som är knutet till

kommunen.

Kravet på allmänintresse bör ses mot bakgrund av besvärsbestämmelserna

i 76 § KL, där det som särskild besvärsgrund anges att beslut vilar på orätt­

vis grund. Kravet kan sägas innebära bl. a. att skälig likställighet upprätt­

hålls mellan kommunens medlemmar. Det är sålunda inte tillåtet att med

frångående av objektiva normer gynna enskilda kommunmedlemmar eller

grupper av sådana. I detta ligger en betydelsefull begränsning av kommuns

befogenhet att lämna stöd åt det enskilda näringslivet. Något hinder före­

ligger däremot inte mot att kommun allmänt främjar näringslivets utveck­

ling inom kommunen. Det har vidare ansetts i viss utsträckning tillåtet att

lämna stöd åt enskilt företag för alt hindra nedläggning eller inskränkning i

driften om en sådan skulle föra med sig omfattande arbetslöshet inom kom­

munen.

Ytterligare en viktig princip för den kommunala verksamheten är att

denna inte får bedrivas i vinstsyfte.

Som nämnts görs i 3 § KL en hänvisning till vad som är särskilt föreskri­

5

vet om vissa kommunala angelägenheter. Särskilda bestämmelser om den

kommunala kompetensen finns i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kom­

munala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, förordningen den 22

september 1950 (nr 606) om kommuns bidrag till kostnaderna för folktand­

vården och lagen den 14 december 1962 (nr 638) om rätt för kommun att

bistå utländska studerande. I dessa författningar ges kommun befogenhet

att vidta åtgärder men någon skyldighet att göra detta föreskrivs inte. För­

fattningsbestämmelser där kommunerna åläggs skyldigheter inom olika om­

råden har också betydelse för den kommunala kompetensen. Föreskrivs

skyldighet för kommun att vidta viss åtgärd, är därmed klart alt åtgärden

faller inom den kommunala kompetensen även om den inte omfattas av den

allmänna kompetensregeln. Av intresse i detta sammanhang är barnavårds­

lagen den 29 april 1960 (nr 97), hälsovårdsstadgan den 19 december 1958

(nr 663) och naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822).

Enligt 2 § barnavårdslagen skall kommun genom lämpliga anordningar och

åtgärder verka för att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda

uppväxtförhållanden i övrigt för dem. I mån av behov och möjligheter skall

kommun främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och

ungdom (3 §). Med sådana anordningar torde avses bl. a. friluftsanlägg-

ningar som inrättas i ungdomsvårdande syfte. Kommuns skyldighet enligt

hälsovårdsstadgan att svara för hälsovården inom kommunen torde vidare

innebära befogenhet att anordna badplatser, campingplatser o. d. Enligt 2 §

naturvårdslagen är naturvården en såväl statlig som kommunal angelägen­

het. Naturvårdslagen innefattar i första hand befogenhet för kommun att

skydda och bevara naturresurserna i kommunen.

Som framhållits i förarbetena till den allmänna kompetensregeln är det

rättspraxis’ uppgift att närmare avgränsa området för den kommunala kom­

petensen. Kompetensfrågor kan bli rättsligt prövade genom besvär över kom­

munala beslut, i sista instans av regeringsrätten. Kommunerna bar i praxis

medgetts vidsträckta befogenheter att tillgodose de egna kommunmedlem­

marnas behov av anläggningar för fritiden. Något hinder mot att vidta så­

dana åtgärder utanför kommunens område synes inte ha ställts upp i praxis,

förutsatt att anläggningarna företrädesvis tillgodoser de egna kommun­

medlemmarnas intresse. I fråga om kommuns befogenhet att sörja också för

andra än de egna kommunmedlemmarna på detta område har den stånd­

punkten intagits i praxis att åtgärder får vidtas endast för nyttoresenärer,

t. ex. dem som besöker kommunen i affärsärenden. Denna ståndpunkt har

legat till grund för avgöranden om kommuns befogenhet bl. a. att driva eller

stödja hotellrörelse eller kombinerad hotell- och restaurangrörelse. Inne­

börden av detta är att åtgärderna ansetts otillåtna när de haft till huvud­

sakligt syfte att betjäna turister, dvs. andra än kommunens egna invånare

eller nyttoresenärer. Sålunda har engagemang i turisthotell och andra större

anläggningar som varit avsedda företrädesvis för turister genomgående be-

lf Bihang till riksdagens protokoll 4968. 1 saml. Nr 44

Kungl. Maj:Is proposition nr 44 år 1968

6

dömts som otillåten kommunal verksamhet. Åtgärder ägnade att allmänt

främja turismen har däremot ansetts tillåtna, t. ex. anslag för alt inrätta

turistbyrå, utgivning av turistbroschyrer, stöd åt lokal turistorganisation och

åt festspel, förmedling av turistbostäder och anslag för att inreda vandrar­

hem. Anläggning och drift av småbåtshamnar torde också vara tillåten efter­

som hamnväsendet är en kommunal angelägenhet.1

Av viss praktisk betydelse för den kommunala kompetensen är den pröv­

ning som sker hos Kungl. Maj :t i statsrådet i ärenden om tillstånd för kom­

mun att ta upp lån eller teckna borgen. Enligt 58 och 59 §§ KL får kommun

ta upp dels kortfristiga lån till visst belopp i förhållande till skatteunder­

laget, dels lån till vissa ändamål som anges i lagrummen. I andra fall får

kommun enligt 60 § KL ta upp lån eller teckna borgen efter medgivande av

Kungl. Maj:t. Motsvarande bestämmelser gäller för Stockholm enligt 62—

64 §§ KLS. Ett skäl för avslag på ansökan om tillstånd enligt 60 § KL kan

vara att det ändamål som skall tillgodoses med lånet anses falla utanför

den kommunala kompetensen. Kommittén redovisar en sammanställning av

beslut under 1950- och 1960-talen av Kungl. Maj:t i ärenden om lån eller

borgen för fritidsanläggningar, turisthotell och liknande anläggningar som

varit avsedda att nyttjas i större omfattning av andra än kommunens egna

medlemmar (s. 63—70). Av sammanställningen framgår att lånetillstånd

beviljats i betydande utsträckning för sådana ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968

Kommunal verksamhet på turismens område m. m.

1964 års turisttrafikutredning har i sitt betänkande »Turisttrafiken i Sve­

rige» (stencil H 1966: 2) redovisat resultatet av en undersökning om kom­

munala insatser för att främja turisttrafiken (kommunalrättskommitténs

betänkande s. 21). Av undersökningen — som gjordes sommaren 1964 —

framgår bl. a. att omkring tre fjärdedelar av landets kommuner visade nå­

gon aktivitet inom turistväsendet. I omkring 160 kommuner hade inrättats

en särskild nämnd för handläggning uteslutande av turistfrågor. För perio­

den 1960—1964 redovisades kommunala investeringar i anläggningar av tu­

ristkaraktär inom drygt 450 kommuner, dvs. nära hälften av landets kom­

muner. Det sammanlagda investeringsbeloppet uppgick till nära 130 milj. kr.

Dessutom planerades investeringar för omkring 100 milj. kr. Investeringar­

na avsåg anläggningar såväl främst för turister som för både turister och

egna kommunmedlemmar. De vanligaste investeringsobjekten var badplat­

ser, turisthotell, campingplatser och semesterbyar.

I viss utsträckning lämnas statligt stöd till kommunal turistverksamhet.

Viktigast torde vara bidrag ur fonden för friluftslivets främjande (prop.

1 Beträffande regeringsrättens praxis se kommitténs sammanställning på s. 44—62 i betän­

kandet. Jfr också s. 14 och 30—31.

7

1968: 1 bil. Ils. 178) och från anslag för allmänna beredskapsarbeten (prop.

1968: 1 bil. 13 s. 64) samt kreditgarantier för lån till turisthotell (prop.

1968: 1 bil. 13 s. 117). Enligt kommittén har sedan år 1939 lämnats bidrag

ur fonden för friluftslivets främjande med sammanlagt omkring 33 milj. kr.

De främsta bidragsändamålen har varit friluftsgårdar, semesterbyar, vand­

rarhem och campingplatser. En inte obetydlig del av detta bidragsbelopp

måste enligt kommittén ha avsett kommunala turistanläggningar. Kommit­

tén beräknar vidare att inom ramen för de allmänna beredskapsarbetena

under tiden den 1 juli 1959—den 31 december 1966 beslut fattats om kom­

munala objekt kostnadsberäknade till ungefär 25 milj. kr. En inte obetydlig

del av beloppet måste enligt kommittén ha avsett utpräglade turistanlägg­

ningar.

Turisttrafikutredningen har redovisat resultatet av undersökningar av tu­

rismens betydelse för den kommunala ekonomin. Kommunalrättskommit-

tén (s. 23) hänvisar till denna redovisning och upplyser att på Öland och

Gotland inkomsterna av turismen under en tre månader lång turistsäsong

uppgick till 15 milj. kr. vardera. Under ett år var turistinkomsten i Lek­

sands kommun 11 milj. kr., i Kiruna 8 milj. kr., i Kalmar 5,5 milj. kr. och

i Uppsala 11 milj. kr. En senare undersökning av länsutredningen för Jämt­

lands län (SOU 1963: 45) visade att den årliga turistinkomsten för länet var

48 milj. kr. Enligt turistutredningen torde 25—35 % av de flesta orters tu­

ristomsättning bilda skatteunderlag för kommunen.

Fritidsutredningen har i sitt betänkande »Friluftslivet i Sverige, del III»

(SOU 1966: 33) bedömt behovet av anläggningar för turismen, s. k. fjärr-

anläggningar (kommunalrättskommitténs betänkande s. 24). Vad som en­

ligt utredningen behövs är mark till strövområden, campingplatser, semes­

terbyar, vandrarhem, fjällstationer, fjällstugor, turisthotell samt anlägg­

ningar för olika friluftsaktiviteter, såsom raststugor, friluftsbad, teknik­

backar, skidliftar, fiskevatten, spår och leder.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1968

Förhållandena i Danmark, Finland och Norge

1

Enligt dansk rätt får kommun anordna och driva vandrarhem och cam­

pingplatser. Sådan verksamhet är också vanlig i många danska kommuner.

Däremot får kommun bara undantagsvis engagera sig i hotellrörelse. De

flesta kommuner stöder någon lokal turistorganisation.

I Finland anses det vara en kommunal angelägenhet att främja turismen.

Tillåtna åtgärder är bl. a. att driva verksamhet med turiststugor, vandrar­

hem, kaféer och lokala trafikförbindelser. I vad mån kommun får engagera

sig i turisthotellrörelse är oklart.

I Norge har många kommuner tillhandahållit mark eller lämnat ekono-

1 Kommitténs betänkande, s. 18—19.

8

miska bidrag iill ungdomshärbärgen, campingplatser, badplatser och fri­

luftsområden. En del kommuner bar engagerat sig i tillkomsten av hotell,

företrädesvis i tätorter. Kommunala anslag till turistorganisationer är van­

liga.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1968

Frågans tidigare behandling

1964 års riksdag har med anledning av en motion (II: 469) hemställt om

skyndsam prövning och förslag till sådan utvidgning av den kommunala

kompetensen att kommun får vidta åtgärder för att tillskapa semesterbyar

och liknande anläggningar (KU 14, rskr 318). Konstitutionsutskottet anför

i sitt utlåtande att det måste vara ett allmänt intresse att kommuner i natur­

sköna områden medverkar till att semesterbyar kommer till stånd där de

semestrande oberoende av kommuntillhörighet kan få standardmässigt goda

boplatser till överkomlig kostnad. Hänsyn till sanitära intressen och ord-

ningssynpunkter, planeringsförhållanden in. in. gör att det inte kan anses

vara en kommun likgiltigt var och hur en semesterby anläggs eller hur den

administreras. Kommunala initiativ och åtgärder för att lösa dessa problem

framstår enligt utskottets mening inte heller som betänkliga från lokalise-

ringspolitiska synpunkter.

Fritidsutredningen framhåller i sitt betänkande »Friluftslivet i Sverige,

del II» (SOU 1965: 19) behovet av en livlig verksamhet från kommunernas

sida i arbetet för vällokaliserade friluftsanläggningar och välplanerad fri­

tidsbebyggelse. Efter en genomgång av rättspraxis rörande den kommunala

kompetensen föreslår utredningen (s. 241) att all tvekan om kommunernas

befogenheter på fritidsområdet undanröjs genom ett formellt ställningsta­

gande av statsmakterna. Det bör, säger utredningen, klargöras att kommu­

nernas befogenhet i fråga om friluftsliv och fritidsbebyggelse inte kan be­

gränsas av hänsyn till om främst egna kommunmedlemmar kommer att

ha personlig nytta av en åtgärd eller om det är möjligt att vidta åtgärder

inom den egna kommunens område. I fråga om semesterbyar motiverar

utredningen (s. 239) en utvidgning av kompetensen med att det kan anses

föreligga ett till den egna kommunen knutet allmänintresse av att en

semesterbv kommer till stånd. Allmänintresset hänför sig till den starka

efterfrågan på bostadsutrymmen för turister och semesterfirare och till

behovet av sådana utrymmen till rimlig kostnad. Behovet är knutet till den

kommun som uppför anläggningen genom att efterfrågan uppträder där.

Eftersom anläggningen inte primärt skall drivas i vinstsyfte bryter dess

tillkomst inte mot likställighets- och objelctivitetsprinciperna trots att se­

mesterbyn ställs till förfogande i konkurrens med den enskilda verksamhe­

ten för semesterlogi.

Justitieombudsmannen (JO) har i skrivelse den 3 februari 1965 til)

9

Kungl. Maj:t bl. a. förordat en översyn av de kommunala kompetensregler­

na. I skrivelsen anför han att de kommunala engagemangen i fråga om tu­

rist- och fritidsverksamheten fått en inte oväsentlig omfattning och att er­

farenheterna av dem synes vara på det hela taget positiva. En förutsättning

för att medge kommun rätt att driva turistföretag synes emellertid enligt

JO:s mening vara att självkostnadsprincipen upprätthålls.

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1968

Kommitténs förslag

Kommittén konstaterar att det rörliga fritidslivet under senare år har till­

dragit sig ökat intresse. Det har blivit allt vanligare att människorna under

sin fritid söker sig bort från hemorten och i en främmande kommun efter­

frågar fritidsanläggningar av olika slag. Kommittén nämner anläggningar

för logi såsom campingplatser, raststugor, friluftsgårdar, semesterbyar och

hotell, anläggningar för utövande av friluftsliv såsom badplatser, skidbac­

kar in. in. samt anläggningar som underlättar själva färdandet eller rastan­

det såsom parkeringsplatser, småbåtshamnar m. m.

Efter att ha sammanfattat den ståndpunkt som har intagits i rättspraxis

i fråga om kommuns befogenhet att vidta åtgärder inom detta område an­

för kommittén att den samhällsutveckling som ägt rum under de senaste

årtiondena har fört med sig att den kommunala kompetensen framstår som

otillräcklig. Rättspraxis har inte förändrats efter 1948 års kompetensreform

då fritidslivet och turismen inte hade tillnärmelsevis samma omfattning

som nu och inte heller tilldrog sig någon särskild uppmärksamhet från sam­

hällets sida. Situationen belyser enligt kommitténs mening svårigheterna för

rättspraxis att fylla uppgiften som ett utvecklingsmedium för den kom­

munala kompetensen.

Kommittén pekar i detta sammanhang på den välståndsökning som har

skett och som delvis har tagit sig uttryck i en ökning av fritiden. Sålunda

har semestern ökat från två till fyra veckor och femdagarsveckan är på väg

att bli en allmän företeelse. Tillsammans innebär dessa reformer en ökning

av fritiden med omkring två månader, framhåller kommittén. Ett annat ut­

tryck för det ökade välståndet är bilismens utveckling. År 1950 fanns det

mindre än 500 000 personbilar i landet. I dag är antalet personbilar ca 2

milj.

Det är enligt kommitténs mening främst dessa omständigheter som har

lett till det ökade intresset för ett rörligt fritidsliv. Såväl strömmen av ut­

ländska besökare som svenskarnas egna resor i landet ökar successivt. Sven­

skarna har beräknats svara för fyra femtedelar av inrikesturisttrafiken.

Turismen är således inte längre en exklusiv företeelse för fåtalet utan berör

människorna i gemen.

Fritidsresandets utveckling påverkar behovet av förbättrad naturvård, av

10

vidgade möjligheter för fritidsfolket att röra sig i naturen och av fler an­

läggningar för boendet och för olika fritidsaktiviteter, fortsätter kommit­

tén. I många fall har behovet av anläggningar kunnat tillgodoses genom en­

skilda initiativ. Värdefulla insatser har gjorts framför allt av de ideella or­

ganisationerna på turismens och friluftslivets område. Som framgår av fri-

tidsutredningens betänkanden har emellertid det enskilda initiativet inte

alltid räckt till för att täcka det verkliga behovet. Förklaringen till detta

torde, anför kommittén, vara den snabba efterfrågeökningen kombinerad

med de lönsamhetsproblem som enligt fritidsutredningens betänkanden

tämligen allmänt är förenade med driften av fritidsanläggningar.

Kommittén anför att det ligger i linje med den utveckling som nu bär

angetts att samhälleliga åtgärder blivit allt vanligare. Kommittén pekar på

den statliga insatsen på triluftslivets område och på kommunernas aktivi­

tet för turismen, en aktivitet som delvis stöds av staten. Av särskilt in­

tresse i sammanhanget är enligt kommitténs mening Kungl. Maj:ts beslut

om fastställelse av kommunala beslut om lån och börsen för turistanlägg-

ningar. Kommittén erinrar vidare om uttalandena av 1964 års riksdag, av

fritidsutredningen och av JO till förmån för eu vidgning av den kommu­

nala kompetensen på turismens område, uttalanden som enligt kommittén

föranletts av den klyfta som under senare år uppkommit mellan på ena si­

dan kommunernas med statsmakternas stöd bedrivna verksamhet och på

andra sidan rättspraxis. Slutligen erinrar kommittén om statsmakternas

beslut om naturvårdens organisation in. in. (prop. 1967:59, JolJ 17, rskr

213). Detta beslut bygger enligt kommittén på att uppförande av friluftsan-

läggningar skall vara en i huvudsak kommunal angelägenhet.

Kommittén konstaterar därefter att överblicken av den kommunala verk­

ligheten och de uttalanden som gjorts om lämpligheten av kommunal verk­

samhet på turismens område tillsammans ger ett starkt stöd för en utvidg-

ning av de kommunala befogenheterna. Den omfattning i vilken turismen

och friluftslivet numera berör alla folklager talar för att det bör vara en ange­

lägenhet för såväl stat som kommun att främja tillgången på turistanlägg­

ningar av olika slag i de delar av landet som är attraktiva för turismen. Nå­

got avgörande skäl alt i kompetenshänseende skilja mellan den mera ut­

präglade nyttotrafiken och turisttrafiken finns knappast. Turismen är i all­

mänhet en nyttig och betydelsefull företeelse för kommunen. Ett utveck­

lat turistliv ger inte bara inkomster till kommunens medlemmar utan främ­

jar även indirekt utvecklingen i kommunen. Grundfaktorerna för turismen

består av lokala tillgångar ofta i form av lämpliga natur-, klimat- och kom­

munikationsförhållanden. Naturvården är redan en kommunal angelägen­

het och det står i god överensstämmelse med grunderna för naturvårdslag­

stiftningen att betrakta även mera avancerade åtgärder för att utnyttja natur­

resurserna i kommunen som en kommunens angelägenhet. Kommunen har

också ansvar för att utnyttjandet av naturen sker i godtagbara former.

En av de viktigaste förutsättningarna för turistlivets utveckling är en­

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1968

11

ligt kommitténs mening att turisterna har tillgång till anläggningar främst

för olika former av inkvartering och friluftsliv. Med hänsyn till turismens

allmänna betydelse för fritidslivet i landet och dess anknytning till kom­

munen anser kommittén att den kommunala kompetensen bör utvidgas så,

att kommun får möjlighet att tillgodose behovet av sådana anläggningar.

Kommittén diskuterar inledningsvis i betänkandet om denna särskilda kom­

petensfråga bör brytas ut ur kommitténs uppdrag att se över frågan om den

kommunala kompetensen i dess helhet. Enligt kommitténs mening talar flera

skäl mot en sådan handläggning. Kommittén framhåller sålunda att varje

delbehandling av uppdraget kräver att ståndpunkt tas i en serie frågor av

principiell betydelse för kompetensen i allmänhet. Det inbördes samman­

hang som finns mellan olika samhälleliga verksamheter riskerar då att bli

obeaktat. De principiella bedömningar som verkar riktiga vid behandlingen

av en delfråga kan visa sig felaktiga när hela kompetensfrågan är genomar­

betad och möjlig att överblicka. Särbehandling av en fråga för även med sig

lagtekniska komplikationer. På grund av sammanhanget mellan delfrågorna

uppstår avgränsningsproblem som inte kan få en helt invändningsfri lösning.

En delbehandling måste vidare utmynna i en specialreglering i särskild kom­

munallag eller annan särskild författning och för därmed in reformarbetet

på en väg som kommittén ställer sig tveksam till. Emellertid verkar oklar­

heten om främst kommuns befogenhet att anordna och driva turistanlägg­

ningar hämmande på utvecklingen. Uppdraget i sin helhet kan beräknas

bli slutfört tidigast på hösten 1968. Lösningen av den särskilda kompetens­

frågan kan inte lämpligen anstå till dess. Den bör därför enligt kommitténs

mening lösas nu.

Kommittén anser alltså att den förordade kompetensutvidgningen provi­

soriskt, i avbidan på slutlig översyn av kommuns befogenheter på övriga

områden, bör komma till stånd genom en särskild kommunallag som ger

kommun befogenhet att vidta åtgärder för uppförande och drift av turist­

anläggningar i kommunen.

I fråga om den närmare utformningen av en sådan lagstiftning anför kom­

mittén att det inte synes nödvändigt eller ens möjligt att närmare ange vad

som i det enskilda fallet skall förstås med en turistanläggning. Hit bör hän­

föras anläggningar avsedda att betjäna den fritidstrafik som med hänsyn

till avståndet från hemorten kan betecknas som turisttrafik, oavsett om det

är fråga om svenska eller utländska trafikanter. Tillräcklig ledning kan

hämtas ur den inventering av anläggningar som redovisas i fritidsutred-

ningens betänkanden. De flesta anläggningarna kan väntas bli till någon del

utnyttjade av kommunens egna invånare eller komma att tjäna något annat

ändamål som redan enligt gällande rätt omfattas av den kommunala kom­

petensen.

Det samhälleliga intresset av turistanläggningar hänför sig främst till så­

dana anläggningar som är ägnade att sänka kostnaderna för fritidsresandet

och som därmed främjar den breda turismen, anför kommittén vidare. Tu­

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1968

12

rismens behov av anläggningar är emellertid starkt differentierat. Vinter­

turismen t. ex. förutsätter genomsnittligt sett mera kvalificerade anordningar

och tjänster än sommarturismen. Vid fortsatt välståndsökning kan man

dessutom räkna med att allt fler människor kommer att efterfråga anlägg­

ningar som tillgodoser större anspråk på bekvämlighet. Den kommunala

befogenheten bör därför enligt kommitténs mening omfatta såväl enklare

anläggningar som anläggningar av högre standard.

Enligt kommitténs mening bör kommunens ekonomiska insatser på om­

rådet kunna få formen av långivning, borgensåtagande, markanskaffning,

medverkan i enskilda företag eller drift genom egen förvaltning eller kom­

munalt företag. Om åtgärderna får formen av stöd till enskild företagare

måste bär liksom på andra kommunala verksamhetsområden förutsättas

att stödet står i rimlig relation till allmännyttan och inte innebär otillbörligt

gynnande av enskild person.

Som följd av allmänintresset och sambandet mellan olika kommunala

angelägenheter bör vidare enligt kommitténs mening gälla att det kommu­

nala engagemanget inom turistväsendet inte primärt får syfta till att ge

kommunen affärsvinst.

Kommittén anser att de kommunala insatserna såvitt möjligt bör ske utan

slutlig ekonomisk uppoffring från kommunens sida. Investeringar måste

givetvis föregås av omsorgsfull utredning av bl. a. förutsättningarna och

behovet av en tilltänkt anläggning. Kommittén förutsätter att kommunen

vid behov tillgodogör sig den sakkunskap beträffande utformning av turist-

anläggningar m. m. som finns hos statens naturvårdsverk och de större

organisationerna på turismens område. Det torde inte finnas anledning att

räkna med att kommunerna skall göra anläggningar som är feldimensio-

nerade eller som annars inte återfaller pa ett påtagligt intresse från turis­

mens synpunkt. Inte heller behöver enligt kommitténs mening befaras att

kommunerna frestas till långtgående insatser där turismens intressen redan

är tillgodosedda genom privata insatser eller på annat sätt. Från dessa syn­

punkter kan det tyckas överflödigt att ge lagtexten en utformning som i

något hänseende binder de kommunala insatserna. Det torde emellertid

bäst stämma överens med den lagteknik som brukar användas på området

att i någon allmän form antyda gränserna för den kommunala befogen­

heten och skapa underlag för en besvärsprövning, om i något fall en kom­

mun skulle vidta åtgärder som uppenbart går för långt eller är otillräckligt

underbyggda. En sådan allmänt avfattad begränsning kan även vara av

värde för debatten i kommunerna inför tillkomsten av turistanläggningar

• r

OO

O ’

Kommittén anser att begränsningen bör få formen av en föreskrift att den

kommunala åtgärden skall vara påkallad för att främja turistväsendet. Med

en sådan formulering bereds kommunerna möjlighet att vidta åtgärder av

skilda slag. Någon restriktivitet i tillämpningen bör enligt kommitténs me­

ning inte iakttas.

Kungi. i\Iaj:ts proposition nr H år 1968

På grund av vad som nu har anförts föreslår kommittén en särskild lag om

vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet. Enligt lagförslaget får

kommun, när det är påkallat för att främja turistväsendet, vidta åtgärd

för uppförande och drift av turistanläggningar i kommunen.

Ledamoten Mannerskantz, som biträder lagförslaget, utvecklar i ett sär­

skilt yttrande vissa skäl mot den föreslagna utvidgningen av kompetensen

vilka enligt hans mening behandlats bara parentetiskt av kommittén. Kom­

mittén borde alltså ha belyst nackdelarna med förslaget bättre. Vidare bor­

de kravet på full kostnadstäckning vid kommunala engagemang ha strukits

under kraftigare och kravet på att åtgärd skall vara påkallad för att främja

turistväsendet ha getts en mer pregnant och restriktiv utformning. En allt-

lör långtgående utvidgning av kompetensen inom ett begränsat område bör

inte ske inför den prövning av kompetensfrågan i dess helhet som förestår.

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1968

13

Remissinstanserna

Den allmänna inställningen bland remissinstanserna till kommunalrätts-

kommitténs förslag är nästan genomgående positiv. Negativt inställda i hu­

vudfrågan är bara kommerskollegium, Stockholms handelskammare och

handelskammaren i Göteborg. Kammarkollegiet anser att den delfråga som

kommitténs förslag avser inte bör prövas särskilt utan bör tas upp när kom­

petensfrågan i dess helhet behandlas.

I den mån de remissinstanser som tillstyrker förslaget utvecklar skälen

för sin ståndpunkt knyter de i allmänhet nära an till kommitténs motive­

ringar.

Mot uppfattningen att ett stort och växande behov av turistanläggningar

av olika slag föreligger görs ingen invändning.

b rågan om behovet och lämpligheten av kommunala åtgärder på området

vid sidan av enskilda diskuteras emellertid i flera remissyttranden. Några

handelskammare, bl. a. de två som avstyrker förslaget, och Värmlands tu-

risttrafikförbund varnar för onödig och skadlig konkurrens från kommu­

nerna i förhållande till enskilda och organisationer. Svenska turisttrafik-

förbundet förutsätter att förslaget innebär garantier för att enskild verk­

samhet inte hämmas. Skånes handelskammare vill kraftigt stryka under att

kommunala anläggningar för turister inte bör komma i fråga när turis­

mens intressen är tillgodosedda genom privata initiativ eller på annat

sätt. Konkurrens mellan t. ex. hotell som drivs i kommunal regi och hotell

som drivs i enskild regi bör dock inte vara utesluten. Det är emellertid

angeläget att kommunala anläggningar av sådan karaktär att de lika väl

kan drivas av enskild får bära sina egna kostnader. Därvid bör inte tas hän­

syn till vad anläggningen genom turisters inköp o. d. indirekt tillför kom­

munen. Stockholms handelskammare anser att vad kommittén anfört om

14

turismens nytta och betydelse för kommunen lika väl kan anföras till stöd

för kommunalt engagemang även i andra näringar. Mot kommunalt engage­

mang i fråga om anläggningar som regelmässigt inte uppförs eller drivs av

enskilda, t. ex. campingplatser, badplatser, skidbackar och småbåtshamnar,

har handelskammaren ingen erinran.

Svenska turistföreningen anför att turistanläggningar som tillkommit

med kommunalt stöd i många fall har inneburit sådana förbättrade möjlig­

heter till inkvartering och friluftsverksamhet att de på ett avgörande sätt

påverkat valet av rese- och semesterform. Anläggningarna har därför kom­

mit att spela en roll i strävandena att lära svenskarna färdas i eget land.

Efterfrågan på turistlogi har under senare år successivt kommit att inriktas

på enklare och mindre kostnadskrävande former såsom camping, vandrai-

hem och stuglogi. Dessa har inte alltid förutsättningar att utvecklas till lön­

samma företag och har i allmänhet inte någon större lockelse för den en­

skilda företagsamheten. I en bygd med goda turistiska förutsättningar måste

det därför anses både försvarligt och önskvärt att kommunen hai lagliga

möjligheter att genom ett rimligt ekonomiskt engagemang medverka till

en önskvärd upprustning av den turistiska kapaciteten. Den oro från en­

skilt företagarhåll som ibland visats med anledning av tillkomsten av så­

dana kommunalt stödda inkvarteringsanläggningar som betjänar den mera

anspråkslösa publiken torde i allmänhet vara obefogad. Norrbottens turist-

trafikförbund anför att kommunerna otvivelaktigt oftast har större möj­

ligheter än den enskilde att aktivt och med lyckat resultat engagera sig i det

turistiska utvecklingsarbetet.

Flera kommuner framhåller turismens betydelse för den kommunala

ekonomin och för sysselsättningen. Sådana synpunkter förs fram också ai

länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län samt Svenska turistför­

eningen och Norrbottens turisttrafikförbund. Arbetsmarknadsstyrelsen ei-

inrar om det stöd åt bl. a. turismen som lämnas genom att vissa tuiistan-

läggningar utförs som beredskapsarbeten. Dessa anläggningar lämpar sig

mycket väl för beredskapsarbeten.

Kravet på att kommunala engagemang inte leder till ekonomiska upp­

offringar för kommunen stryks under av länsstyrelsen i Kopparbergs län,

drätselkammaren i Sundsvall, kommunalnämnden i Stöde och Jämtlands

turistförening. Stadsfullmäktige i Karlstad anför att kravet på kostnads­

täckning ofta förbises f. n. Kommunalfullmäktige i Torsby finner det ogör­

ligt att turismen skall bära sina kostnader helt. Samarbetsnämnden i Nord-

värmlands kommunala samarbetsregion menar att alla effekter som turis­

men har på den kommunala ekonomin bör räknas in i behållningen av kom­

munal verksamhet på turistområdet. Flera andra kommuner framhåller

också att en turistanläggning kan ge kommunen intäkter utöver dem som

direkt hänför sig till anläggningen, t. ex. genom att öka omsättningen inom

detaljhandeln.

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1968

Kommerskollegium finner det förståeligt om kommuner med dåliga sys­

selsättningsmöjligheter gärna vill engagera sig i t. ex. turisthotell och

stugbyar. Kollegiet skulle i och för sig inte vilja motsätta sig att kommu­

nerna fick befogenhet till det om det var möjligt att ställa upp garantier

för att verksamheten i enlighet med kommitténs uttalande verkligen sker

utan slutlig ekonomisk uppoffring för kommunerna. Kollegiet, som genom

sin lånegarantiverksamhet har en viss erfarenhet av turisthotellbranschen,

anser att lönsamheten på detta område allmänt sett är dålig och att stor

försiktighet bör iakttas i fråga om nyetableringar. En förutsättning för ny­

etablering inom branschen är uppenbarligen att vederbörande verkligen

har förmåga att på grundval av en intim branschkännedom bedöma lön-

samhetsproblemen. Det ligger i sakens natur att de kommunala myndig­

heterna sällan inrymmer sakkunskap av detta slag. Det torde f. ö. vara svårt

för dessa myndigheter att skaffa sig sådan sakkunskap och det finns

givetvis också risk för att de inte ägnar tillräcklig eftertanke åt sådana

frågor hl. a. därför att de överskattar bygdens förtjänster på turistområdet.

Med hänsyn härtill finns enligt kollegiets mening risk för att ökade kommu­

nala insatser inom turistväsendet kommer att leda till ekonomiska uppoff­

ringar för kommunerna.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön räknar med att den föreslagna vidgningen

av den kommunala kompetensen kan föra med sig kommunala insatser ut-

ö\ er vad som kan anses ändamålsenligt från samhällsekonomisk synpunkt.

Statens naturvårdsverk anför att det från naturvårdssynpunkt är otill­

fredsställande att kommun inte får engagera sig i andra turist- och frilufts-

anläggningar än sadana som företrädesvis tillgodoser de egna kommun­

medlemmarnas intressen. Verket framhåller att naturvården är en kom­

munal angelägenhet och att det står i god överensstämmelse med grunder­

na för naturvårdslagstiftningen att betrakta även mer avancerade åtgärder

föi utnyttjande av naturresurserna i kommunen som en kommunens ange­

lägenhet.

Munga remissinstanser framhåller att kommunala insatser för turismen

måste föregås av planering och samråd inom större områden än den egna

kommunen. Främst pekar man på länsstyrelsernas roll. Statens naturvårds­

verk finner det sålunda angeläget för undvikande av mindre lämpliga loka­

liseringar att den kommunala planeringen av turistanläggningar sker i nära

sannad med länsstyrelserna som har ansvar för det regionala planerings­

arbetet och därmed även överblick av behovet av anläggningar. Behovet av

planering stryks under också av länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs

och Västernorrlands län, stadsfullmäktige i Visby, kommunala turist­

nämnden i Arvika, kommunalfullmäktige i Torsby, kommunalnämnderna

i Mora och Stöde, drätselkammaren i Bollnäs samt Svenska turistföreningen,

Västernorrlands turistförening och Härjedalens turistförening. Av dessa

remissinstanser betonar de flesta vikten av samverkan mellan kommunerna

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1968

15

16

i kommunblocken. Några förordar också samverkan mellan kommuner och

turistorganisationer.

Handelskammaren i Göteborg anför att det med hänsyn till det stora be­

hov av samordning av planeringsverksamheten som föreligger f. n. synes

egendomligt om kommunerna just nu skulle lämnas tämligen fria händer

att var för sig sätta i gång fritids- och turistprojekt på olika ställen i landet.

Behovet av en central samordning av turistverksamheten berörs närmare

av Svenska turistföreningen. Föreningen har under senare år lämnat råd

i turistfrågor till kommuner men kan inte tillgodose kommunernas an­

språk på att föreningen skall göra detta i växande utsträckning. Kommu­

nernas ökade konsultationsbehov har emellertid under senare år i viss mån

kunnat mötas genom utbyggnad och förstärkning av de regionala turisttra-

fikorganen. I detta turistiska utvecklingsarbete har man mer och mer kom­

mit till insikt om att turismens planeringsfrågor måste inlemmas i sam­

hällsplaneringen. Länsplaneringsråden har sålunda i viss utsträckning bör­

jat syssla med turistplanering. Genom avsaknaden av en central instans på

riksplanet hänger emellertid planeringsverksamheten inte ihop. Denna

brist innebär utan tvivel att betydande risker för felinvesteringar kan bli

följden av en större rörelsefrihet för kommunerna. Föreningen kan alltså

inte helt dela kommitténs optimistiska uppfattning i fråga om sådana ris­

ker särskilt som oroande tendenser till sämre lönsamhet i den svenska tu­

ristnäringen visat sig. Det är inte självklart alt man inom den enskilda

kommunen eller regionen har möjlighet att överblicka alla de faktorer och

utvecklingstendenser som måste övervägas före en ny investering. För­

eningen vill därför sätta i fråga om inte utövandet av den föreslagna befo­

genheten bör göras beroende av något slag av remissförfarande, om möj­

ligt till ett centralt, sakkunnigt organ för samordning och bedömning av den

turistiska planeringsverksamheten i olika landsdelar. I ett sådant organ för­

utsätts de tre kommunförbunden spela en framträdande roll.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför om planeringen av turistanlägg­

ningar i länet.

För framtiden får man räkna med ett växande behov av moderna anlägg­

ningar för fritiden både i tätorter och inom landsbygd. Utvecklingen på om­

rådet förutsätts komma att styras i planmässiga former inom såväl kom­

muner som län. Länsstyrelsen genomför till ledning för en sådan plane­

ring under innevarande och nästkommande år en omfattande turism- och

fritidsundersökning som bygger på en reell marknadsundersökning. Härmed

torde garantier kunna skapas för att de kommunala insatserna blir väl an­

passade till den allmänna samhällsplaneringen och inordnade som delar i ett

system som gagnar länet i dess helhet. Länsstyrelsen hyser för sin del inte

någon oro för att kommunerna skall missbruka de ökade befogenheter som

genom den föreslagna författningen tillerkänns dem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4i år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1968

17

Några remissinstanser behandlar frågan om det aktuella kompetenspro­

blemet bör lösas genom särlagstiftning. Kammarkollegiet finner de skäl

som kommittén anfört för att översynen av den kommunala kompetensen

bör ske i ett sammanhang vara bärande. Kollegiet anför att den föreslagna

lagen till väsentlig del inbegriper åtgärder som redan enligt kommunallagen

faller inom kommuns befogenhet. Detta är knappast förenligt med god lag­

stiftningsteknik. Det synes visserligen vara angeläget med en snar lösning

av den delfråga som kommitténs förslag avser. Kollegiet — som beaktar att

kommittén räknar med att bli färdig med översynen av den kommunala

kompetensen i dess helhet om ungefär ett år -— anser det emellertid vara

önskvärt att behandlingen av delfrågan får anstå tills vidare. Också handels­

kammaren i Göteborg hänvisar till den pågående översynen av kompetensen

som ett skäl mot förslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Svenska

kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför att lämpligheten av

en särlagstiftning kan sättas i fråga men dessa remissinstanser vill inte på

denna grund avstyrka förslaget.

1 fråga om den närmare avgränsningen av den föreslagna kompetensen

anför länsstyrelsen i Blekinge län att det framstår som en brist att kom­

mittén inte sökt närmare precisera vilka synpunkter som skall vara avgö­

rande för bedömningen av frågan om en åtgärd skall anses påkallad för att

främja turistväsendet. Också Värmlands läns turisttrafilcförbund efterlyser

tydligare riktlinjer för tillämpningen. Stadsfullmäktige i Karlstad anser att

bestämmelsen bör utformas så att den kan utgöra grund för en större re-

striktivitet. Drätselkammaren i Sölvesborg däremot anser att någon begräns­

ning av kompetensen inte bör göras.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och drätselkammaren i Sundsvall an­

ser att befogenheten att vidta åtgärder av ifrågavarande slag bör avse inte

bara den egna kommunens område utan också andra kommuner inom kom­

munblocket, om kommunen ingår i ett sådant.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför att av den föreslagna kompe­

tensutvidgningen uppenbarligen följer att kommun får befogenhet att för­

värva mark för turiständamål. Västernorrlands turisttrafikförbund utgår

däremot från att kommun inte kommer att få sådan befogenhet och förbun­

det beklagar detta.

Departementschefen

Den fortgående välståndsökning i vårt land som är en följd av den eko­

nomiska tillväxten har i stor utsträckning tagits ut i form av ökad och bättre

förlagd fritid. Genom arbetstidsreforiner har arbetstiden nedbringats väsent­

ligt. Fyraveclcorssemestern är genomförd och för stora delar av befolkningen

är arbetsveckan fem dagar.

18

Värdet av dessa framsteg beror i hög grad på i vad mån fritiden kan ges

ett meningsfullt innehåll. De allt större krav som ställs på individen inom

arbetslivet ökar också behovet av allsidiga möjligheter till rekreation un­

der fritiden. Härvid spelar resor och friluftsliv en viktig roll. Allmän enig­

het torde råda om att bästa möjliga förutsättningar för sådana aktiviteter

bör skapas.

Fritidsutredningen har visat på åtgärder som behövs för att främja det

turistinriktade friluftslivet. Behoven hänför sig främst till anläggningar för

logi såsom campingplatser, fjällstugor, fjällstationer, vandrarhem, semes­

terbyar och turisthotell samt till andra anläggningar för friluftsaktiviteter.

Också andra typer av turistanläggningar kan behövas. Frågan om dessa

olika behov skall tillgodoses av det allmänna eller av enskilda bör bedömas

efter vad som i varje särskilt fall finnes lämpligt. Det är emellertid uppen­

bart att det allmänna i stor utsträckning måste ta på sig ett ansvar i detta

sammanhang. Staten lämnar också sedan lång tid tillbaka ekonomiskt stöd

för sådana ändamål som nu är i fråga. Kommunalrättskommittén bär visat

att kommunerna gör betydande insatser på området. Under en följd av år

har dessa insatser i åtskilliga fall gjorts med statligt stöd eller finansierats

med lån eller borgen som Kungl. Maj :t lämnat tillstånd till.

Att kommunerna engagerar sig för att främja turismen ligger nära till

hands med hänsyn till att förutsättningarna för turismen i stor utsträckning

är lokalt betingade. De turistfrämjande åtgärderna innebär ofta att man kny­

ter an till eller utvecklar kommunens företräden t. ex. i fråga om natur och

sevärdheter. Som kommittén och naturvårdsverket anfört kan kommunala

åtgärder för turismen i många fall ses som ett led i kommunernas naturvårds-

verksamhet. Det kommunala ansvaret för hälsovård, allmän ordning och fy­

sisk planering motiverar vidare ofta kommunala insatser inom turistväsen­

det, t. ex. för att få till stånd goda campingplatser eller parkeringsplatser för

turister. Turismen kan också ha betydelse för utvecklingen inom kommunen

genom att den skapar arbetstillfällen och tillför kommunen inkomster.

Erfarenheterna av kommunala insatser för turismen torde vara i stort sett

gynnsamma. Av särskilt intresse i sammanhanget är Svenska turistförening­

ens positiva uttalande om kommunernas förutsättningar att tillgodose beho­

vet av bl. a. de alltmer efterfrågade enklare formerna av turistlogi.

Den kommunala kompetensen omfattar ett flertal olika slag av åtgärder

inom fritidslivets område. Befogenheten bygger på den allmänna kompetens­

regeln i 3 § KL att kommun får vårda sina angelägenheter om det inte an­

kommer på annan att göra det. Vidare följer i viss utsträckning kommuns

kompetens på detta område av skyldigheten att vara verksam för barnavår­

den, hälsovården och naturvården. En begränsning av den kommunala kom­

petensen ligger i att en åtgärd för att vara tillåten måste tillgodose ett intresse

som är knutet till den egna kommunen. I allmänhet innebär det att åtgärder

inte får vidtas till förmån för andra än kommunens egna medlemmar. I

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1968

19

fråga om åtgärder för att bereda kost och logi åt resenärer under deras vis­

telse i kommunen gäller enligt rättspraxis i princip att en åtgärd är till­

låten om den tillgodoser — förutom kommunens egna medlemmar — dem

som reser i sin yrkesverksamhet, alltså nyttoresenärer, men att den är

otillåten om den företrädesvis tillgodoser andra resenärer, dvs. turister. På

denna grund har regeringsrätten i flera fall — hl. a. genom några uppmärk­

sammade avgöranden år 1963 — undanröjt kommunala beslut om bl. a.

engagemang för turisthotell och semesterbyar. Utgången har varit densam­

ma i fråga om anläggningar som är direkt avsedda för friluftslivet när dessa

företrädesvis skolat betjäna turister, t. ex. badanläggning, djurpark och lin­

bana. Däremot har åtgärder för att allmänt främja turismen, såsom stöd

åt turistförening, anslag till turistbyrå o. d., bedömts vara tillåtna. Sådana

åtgärder torde ha betraktats som allmänt stöd åt näringslivet — i detta fall

turistnäringen — i orten vilket anses vara en kommunal angelägenhet.

Som kommunalrättskommittén har framhållit torde kommunala åtgär­

der för turismen i stor utsträckning stå i strid med de nu angivna, i rätts­

praxis fastslagna principerna för den kommunala kompetensen. De utta­

landen som har gjorts i skilda sammanhang — av 1964 års riksdag, av JO

och av fritidsutredningen — till förmån för en vidgning av den kommunala

kompetensen inom turistväsendet får ses bl. a. mot denna bakgrund. Kom-

munalrättskommitténs av en i det närmaste enhällig remissopinion tillstyrk­

ta förslag att kommun skall få befogenhet att vidta åtgärder för uppförande

och drift av turistanläggningar i kommunen när det är påkallat för att främ­

ja turistväsendet innebär en anpassning av gällande rätt till vad som bl. a. i

samband med det statliga stödet till turismen i många fall funnits vara

ändamålsenligt.

Det är uppenbarligen i och för sig otillfredsställande att det inte råder

överensstämmelse mellan de principer för den kommunala kompetensen

inom turistväsendet som slagits fast i rättspraxis och den syn på kommuns

befogenheter som kommit till uttryck genom det statliga stödet till kom­

munala åtgärder på området. Enligt min mening är det uteslutet att bryta

den utveckling som skett genom de kommunala insatserna och det statliga

stödet. En sådan anpassning av gällande rätt som kommittén har förordat

bör alltså komma till stånd.

Kommittén har övervägt om den föreslagna utvidgningen av den kommu­

nala kompetensen bör ske nu genom en särskild lagstiftning eller om man

bör avvakta resultatet av den allmänna översyn av de kommunala kompe­

tensfrågorna som f. n. förbereds inom kommittén och som för kommitténs

del beräknas vara avslutad tidigast hösten 1968. Som kommittén och några

remissinstanser har framhållit talar flera skäl mot en särbehandling av en

isolerad kompetensfråga. Det är emellertid med hänsyn till det växande

behovet av planering för fritidslivet mycket angeläget att den nu aktuella

kompetensfrågan blir löst utan det dröjsmål som det skulle innebära att

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1968

20

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

ur 1968

avvakta resultatet av den allmänna översynen. Kommittén har genom sitt

förslag visat på en framkomlig väg till en separat lösning av frågan. Lös­

ningen kan inte anses innefatta ett föregripande av den kommande pröv­

ningen av andra kompetensfrågor.

Jag förordar därför att kommun genom en särskild lag får befogenhet att

vidta åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar.

I fråga om den närmare utformningen av lagen får jag anföra.

Den föreslagna kompetensutvidgningen bör vara begränsad till vad som

föranleds av syftet med lagstiftningen. Detta är, som framgår av vad jag

sagt förut, att undanröja det hinder för kommunala åtgärder på ifrågava­

rande område som ligger i att sådana åtgärder enligt praxis inte får vidtas

för andra än i huvudsak kommunens egna medlemmar. De allmänna prin­

ciper som i övrigt gäller för den kommunala kompetensen bör alltså fort­

farande gälla. Det betyder till en början att kommunal verksamhet på om­

rådet inte bör få syfta till att ge kommunen affärsvinst. Åtgärderna bör

vidare få vidtas i samma former som är tillåtna för motsvarande åtgärder

inom områden som redan nu faller inom den kommunala kompetensen.

I den mån kommun bedömer det lämpligt att ge stöd åt organisation eller

enskilt företag — vilket kan antas undantagsvis bli fallet — bör det alltså

vara tillåtet. Därvid måste emellertid som kommittén framhåller iakttas

gängse principer för kommunalt stöd, nämligen att stödet står i rimlig rela­

tion till allmännyttan och att det inte innebär otillbörligt gynnande av en­

skild person.

De begränsningar som enligt vad jag nu har anfört bör gälla för kompe­

tensen kommer enligt min mening bäst till uttryck om man, i anslutning

till kommitténs förslag, anger i lagtexten att åtgärderna får vidtas i den

mån det är påkallat för att främja turistväsendet i kommunen. Utrymmet

för en överprövning av kommunens bedömning av vad som skall anses på­

kallat bör dock av naturliga skäl vara tämligen begränsat. För att befogen­

het skall anses föreligga torde det vara tillräckligt att åtgärden objektivt

ter sig ägnad att främja turistväsendet i kommunen. Att den också skall

ha vidtagits i sådant syfte torde vara självklart.

Som kommittén har framhållit bör kommunala insatser på turistområdet

ske utan slutlig ekonomisk uppoffring för kommunen. En viss garanti för

detta ligger redan i den avgränsning av kompetensen som jag har angett.

Den avgörande betydelsen i detta avseende har emellertid kommunens egen

prövning från olika synpunkter av varje nytt projekt. Jag förutsätter att

kommunerna låter beslut om åtgärder på turistområdet föregås av nog­

granna överväganden samt av samråd med andra kommuner inom samma

kommunblock och med organisationer och statliga myndigheter som berörs

av åtgärden eller som kan gå till handa med sakkunskap. Av särskild vikt

är att samråd sker med länsstyrelsen där planeringsrådet bör delta i be­

dömningen. Utvecklingen mot större kommuner och den ökande fastheten

21

i samhällsplaneringen innebär att förbättrade förutsättningar skapas för

riktiga bedömningar.

Som kommittén bar anfört torde det inte vara nödvändigt att i lagen ange

vilka slag av anläggningar som vidgningen av kompetensen skall avse. Kom­

mitténs egen redovisning torde omfatta i stort sett alla slag av anlägg­

ning som kan komma i fråga. I den mån innehav av mark är en förutsätt­

ning för en turistanläggning bör kompetensen omfatta också förvärv eller

stöd till förvärv av marken.

Som jag sagt tidigare anses kommun ha befogenhet att vidta åtgärder

också utanför sitt område förutsatt att åtgärden tillgodoser ett till kommu­

nen knutet intresse. Det torde väl i allmänhet inte komma i fråga att främja

turismen i kommunen genom åtgärder utanför kommungränsen. Skulle så­

dana åtgärder undantagsvis vara påkallade — ett par remissinstanser bar

pekat på behovet av gemensamma kommunala åtgärder inom kommun­

block — bör de emellertid vara tillåtna.

Lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Alaj.ts proposition nr

44

år 1968

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upp­

rättats förslag till lag om vissa kommunala befogenheter inom turistvä­

sendet.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680134