A 2

sammanföring enligt 1952 års lag. Till skillnad från laga skiftet innebäi

fastighetsregleringen inte en delning av ett på förhand fixerat skifteslag,

utan den är närmast att beteckna som ett utbyggl ägoutbyte. Fastighets­

regleringen kan i motsats till det nuvarande ägoutbytet omfatta åtgärder

inte bara beträffande fastigheternas enskilda mark utan också beträffande

samfälligheter och servitut. Bland de åtgärder i fråga om samfällighet som

regleras i lagen kan nämnas bildande av gemensamhetsskog. De olika åt­

gärder som företas vid fastighetsreglering förutsätts i allmänhet ske med

samtycke av fastighetsägarna. I skilda hänseenden erbjuder emellertid la­

gen tvångsmedel för den händelse samtycke vägras. Stoi leksförändringar

Uan sålunda genomföras i viss utsträckning även utan medgivande av ägai-

na. I samband med vissa större fastighetsregleringar kan fastighet eller del

därav inlösas. Härför gäller dock vissa begränsande villkor. Bl. a. får mark

som ingår i eller skall tas in i gemensamhetsskog inte inlösas.

För nybildning av fastighet föreslås i den nya lagen tre institut, nämligen

avstyckning, klyvning och sammanläggning. Klyvningen ersätter den form

av laga skifte som brukar kallas klyvningsskifte. Avstyckning och samman­

läggning motsvarar de institut med samma namn som finns i gällande rätt.

I fråga om klyvning och avstyckning innebär för slaget inte nagia meia

betydelsefulla ändringar. Fn nyhet är emellertid att avstyckning skall kun­

na ske av fastighets andel i samfällighet. I fråga om sammanläggning förc-

slås vissa reformer av större räckvidd. F. n. sker sammanläggning genom

ett ansökningsförfarande hos ägodelningsdomaren. Enligt förslaget skall

fråga om sammanläggning liksom andra fastighetsbildningsfrågor piöws

vid förrättning.

De föreslagna formerna för fastighetsbildning är avsedda att gälla både i

tätorter och i glesbygder. Den fastighetsbildande verkan som stadsplan och

tomtindelning har f. n. kommer att försvinna och servituts- och samfällig-

hetsbildning skall kunna ske i vidgad omfattning inom städer och stads-

liknande samhällen. Det senare blir av betydelse bl. a. när det gäller att be­

reda utrymme för gemensamhetsanläggningar av olika slag. I samband här

med kan nämnas att förslaget öppnar möjlighet att vid fastighetsreglering

utföra tekniska anläggningar.

För alla slags fastighetsbildande åtgärder gäller enligt förslaget enhetliga

villkor för åtgärdernas tillåtlighet från allmän synpunkt. Förslaget bygger

i viss utsträckning på de nuvarande reglerna i jorddelningslagen angående

de jordpolitiska förutsättningarna för avstyckning. En omredigering och

förenkling av regelsystemet har emellertid ägt rum. Beträffande jordbruks­

fastigheter har reglerna anpassats till de riktlinjer för jordbrukspolitiken

som antogs av 1967 år riksdag.

Enligt förslaget skall fråga om fastighetsbildning alltid prövas vid för­

rättning. Som huvudregel gäller att fastighetsbildning är beroende av att

ansökan görs av enskild sakägare. I vissa situationer har också annan än

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

sakägare rätt att ansöka om fastighetsbildning. Byggnadsnämnden får så­

lunda begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyggelse finns

eller är att vänta inom en nära framtid. Vidare får länsstyrelsen, överlant­

mätaren och lantbruksnämnden rätt att påkalla fastighetsreglering som är

av större allmän betydelse. Den som har fått tillstånd till expropriation kan

begära fastighetsreglering för att undanröja eller minska olägenheter av ex-

propriationen. Meningen är att expropriationsersätiningen därigenom skall

kunna begränsas.

Fastighetsbildningsförrättning har enligt förslaget liksom enligt jorddel­

ningslagen karaktären av ett judiciellt förfarande. Den handläggande myn­

digheten, som kallas fastighetsbildningsmyndighet, är liksom f. n. eu för-

rättningslantmätare. Lekmannainflytandet tillgodoses på det sättet att i vissa

fall också gode män skall medverka. Huvudregeln är att sammanträde med

sakägarna skall hållas vid förrättningen. Om stridiga intressen inte finns,

kan förrättningen dock företas utan sammanträde. Förslaget öppnar möj­

lighet att dela upp förrättningsarbetet i etapper så, att arbetskrävande och

dyrbara åtgärder inle utförs förrän man fått garantier för att de verkligen

blir till nytta.

Vid sidan av de olika fastighetsbildningsinstituten föreslås ett institut

som kallas fastighetsbestämning. Detta har till främsta uppgift att tjäna

som medel för att fastställa den gällande fastighetsindelningens beskaffen­

het. Institutet motsvarar den nuvarande gränsbestämningen, men också

s. k. ägotvister, som t. n. skall prövas av domstol, kan avgöras genom fastig­

hetsbestämning. I likhet med fastighetsbildningsfrågor handläggs fastig-

hetsbestämningsfrågor av fastighetsbildningsmyndigheten vid förrättning.

I fråga om domstolarna och rättegången i mål om fastighetsbildning och

fastighetsbestämning innehåller förslaget väsentliga nyheter. F. n. gäller

som huvudregel att en förrättning inte blir giltig förrän den fastställs. En­

ligt förslaget slopas fastställelseförfarandet och förrättningen vinner laga

kraft om den inte överklagas. För att det allmännas intressen skall kunna

tillvaratas på ett tillfredsställande sätt har rätt att fullfölja talan tillerkänts

inte bara enskilda parter utan också vissa myndigheter. Meningen är att be­

vakningen av de allmänna intressena skall ske genom överlantmätarens

försorg. Också länsstyrelsen och lantbruksnämnden har utrustats med full-

folj dsrätt på det allmännas vägnar. Beträffande fastighetsbildning inom

områden dar det föreligger skyldighet att söka byggnadslov har också bygg­

nadsnämnden fullföljdsrätt. Inom vissa planområden skall bevakningen

av allmänna intressen uteslutande handhas av byggnadsnämnden. Länsor­

ganen har således inte fullfölj dsrätt, om eu fastighetsbildningsåtgärd en­

bart rör sådant område.

överinstans över fastighetsbildningsmyndigheten är enligt förslaget fas­

tighetsdomstolen. Vissa grundläggande bestämmelser om denna domstol

återfinns i den nyligen antagna lagen om fastighetsdomstol. Kompletteran-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 3

A 4

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969

de bestämmelser om rättegången i fastighetsbildningsmål tas upp i en säi-

skild avdelning i förslaget.

Förslaget innehåller slutligen vissa huvudregler om fastighetsregister.

Det förutsätts att fastighetsregistreringen i övrigt skall regleras genom be­

stämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.

Propositionen upptar inte förslag till övergångs- och följ dlagstiftning.

Förslag därom kommer att läggas fram senare. Avsikten är att fastighets­

bildningslagen skall träda i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 5

Förslag

till

F astighetsbildningslag

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande bestämmelser

1 KAP.

1 §

Fastighetsbildning är en i enlighet med denna lag företagen åtgärd ge­

nom vilken fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller

upphäves.

Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgöres frågor om beskaf­

fenheten av gällande fastighetsindelning samt frågor rörande beståndet eller

omfånget av vissa servitut.

2

§

Över fastigheterna föres fastighetsregister.

Fastighetsbildning och fastighetsbestämning är fullbordade, när upp­

gift om åtgärden införts i fastighetsregistret.

3 §

Samfällighet enligt denna lag är mark som hör till flera fastigheter ge­

mensamt.

4 §

Vad som i denna lag sägs om mark eller område gäller i tillämpliga delar

även beträffande fiske som ej ingår i äganderätten till vattenområdet och ej

utgör servitut.

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko­

nungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 6

ANDRA AVDELNINGEN

Fastighetsbildning i allmänhet

2 KAP.

Grundläggande bestämmelser

1 §

Fastighetsbildning sker såsom fastighetsreglering, om den avser ombild­

ning av fastigheter, och såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning,

om den avser nybildning av fastighet.

2

§

Fråga om fastighetsbildning prövas vid förrättning. Förrättning hand-

lägges av fastighetsbildningsmyndighet. Fastighetsbildningsfråga upptages

efter ansökan, om ej annat är föreskrivet.

i Fastighetsbildningsåtgärd får handläggas gemensamt med annan sådan

åtgärd vid en förrättning eller delas upp på skilda förrättningar.

Av 14 kap. följer att fastighetsbestämning i vissa fall skall företagas i

samband med fastighetsbildning.

3 §

Fastighetsbildning, som innebär ändring av fastighetsindelningen och

berör vattenområde, omfattar även fisket, om detta ingår i äganderätten till

området. Med stöd av 3 kap. 8 § får dock annat bestämmas.

„

4 §

Vad som efter fastighetsbildning är tillbehör till fastighet framgår av

jordbalken. Byggnad eller annan anläggning som enligt beslut vid fastig­

hetsreglering skall rivas eller flyttas utgör dock ej tillbehör till den fastig­

het på vilken den är belägen.

5 §

Är servitut eller annan särskild rättighet som hör till fastighet av bety­

delse för fastigheten endast om viss mark hör till denna, följer rättigheten

marken vid: ändring i fastighetsindelningen. Vad som nu sagts gäller icke,

om annat bestämmes, vid fastighetsbildningen.

6

§

Kostnaderna för genomförande av fastighetsbildning betalas enligt de

bestämmelser som gäller för den fastighetsbildningsåtgärd om vilken är

fråga. Kostnader som är gemensamma för skilda åtgärder fördelas på dessa

efter vad som är skäligt.

Avvisas ansökan eller inställes förrättning, skall sökanden betala upp­

komna kostnader, om icke särskilda omständigheter föranleder att betal­

ningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem.

Om förrättningen sökts av byggnadsnämnden, svarar kommunen för de kost­

nader som i enlighet härmed kan åvila sökanden. Har förrättningen enligt

5 kap. 3 § fjärde stycket påkallats av överlantmätaren eller annan statlig

myndighet, skall sådana kostnader betalas av staten.

Överenskommelse mellan sakägarna om fördelning av förrättningskost-

naderna på annat sätt än som följer av lagen skall gälla, om det icke är

uppenbart att överenskommelsen tillkommit i otillbörligt syfte.

Till förrättningskostnader hänföres taxeavgift, ersättning till sakkunnig

och syssloman, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften samt er­

sättning för skada enligt 4 kap. 38 § tredje stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 7

3 KAP.

Villkor för fastighetsbildning

Allmänna lämplighets- och planvillkor

1 §

Fastighetsbildning skall ske så, att varje fastighet som nybildas eller om­

bildas blir med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar

varaktigt lämpad för sitt ändamål. Härvid skall särskilt beaktas att fastig­

heten får lämplig utformning och tillgång till behövliga vägar utanför sitt

område samt att fastighet, som skall användas för bebyggelse, kan få god­

tagbara anordningar för vatten och avlopp.

Kan fastighet, som skall nybildas eller ombildas för nytt ändamål, icke

antagas få varaktig användning för sitt ändamål inom överskådlig tid eller

finnes med hänsyn till ändamålets art och övriga omständigheter ändamå­

let böra tillgodoses på annat sätt än genom fastighetsbildning, får fastig­

hetsbildningen ej äga rum.

2

§

Inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, tomtindel­

ning eller byggnadsplan skall fastighetsbildning ske i överensstämmelse

med planen.

Gäller eljest särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller använd­

ning, såsom regionplan, utomplansbestämmelser eller naturvårdsföreskrif-

ter, skall fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna icke mot­

verkas.

Om särskilda skäl föreligger, får undantag från planen eller bestämmel­

serna medges av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av byggnads­

nämnden. Även utan sådant medgivande får mindre avvikelse från planen

eller bestämmelserna ske, om åtgärden är förenlig med planens eller be­

stämmelsernas syfte.

Får på grund av särskilt medgivande nybyggnad eller annan därmed

jämförlig åtgärd företagas i strid mot plan eller bestämmelse som avses i

första eller andra stycket, utgör denna paragraf ej hinder mot fastighets­

bildning som behövs för att medgivandet skall kunna utnyttjas.

3 §

Har stadsplan eller byggnadsplan icke fastställts för visst område och

har tätbebyggelse uppkommit eller är sådan bebyggelse att vänta inom en

nära framtid eller kan eljest väntas att flera fastigheter avsedda för bebyg­

gelse skall bildas, får fastighetsbildning icke ske, om åtgärden skulle för­

svåra områdets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig tätbebyg­

gelse eller motverka lämplig planläggning av området.

4 §

Förutsätter fastighetsbildning att ny utfart till allmän väg anordnas

eller befintlig utfart tages i anspråk, får fastighetsbildningen ej utan syn­

nerliga skäl äga rum, om väsentlig olägenhet därigenom skulle uppkomma

för trafiken på vägen.

A 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Särskilda bestämmelser beträffande jordbruk, skogsbruk och fiske

5 §

Jordbruksfastighet skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan

storlek, sammansättning och utformning att den medger tillfredsställande

lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten.

Skogsbruksfastighet skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha så­

dan storlek och utformning att den medger ekonomiskt tillfredsställande

skogsdrift.

6 §

Fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet får äga rum endast om

åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen.

Åsyftas med fastighetsbildningen att nybilda eller förbättra fastighet

som är avsedd för annat ändamål än jordbruk, får åtgärden dock ske om

den icke medför olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen.

7 §

Mark som är avsedd för skogsbruk får ej indelas på sådant sätt att möj­

ligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon be­

tydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 9

8 §

Fiske får ej uppdelas genom fastighetsbildning på sätt som medför olä­

genhet av någon betydelse för fiskevården. Uppdelning får dock ske, om

den är nödvändig för att möjliggöra en eljest angelägen ändring i fastig­

hetsindelningen och icke medför avsevärd olägenhet för fiskevården.

Ingår fiske i äganderätten till vattenområde och föreligger enligt första

stycket hinder mot fastighetsbildningsåtgärd beträffande området, får be­

stämmas att fastighetsbildningen icke skall omfatta fisket, om fastighets­

bildningen är av synnerlig vikt för en lämplig fastighetsindelning eller i

övrigt av betydande allmänt intresse. Även om fastighetsbildningen ej är

av den betydelse som nu angivits, får sådan bestämmelse meddelas, om vat­

tenområdet är gemensamt för flera fastigheter.

Undantagsbestämmelser

9 §

h astighetsbildning far äga rum, även om fastighet som nybildas eller

ombildas icke blir varaktigt lämpad för sitt ändamål, såvida fastighets­

indelningen förbättras och en mer ändamålsenlig indelning icke motverkas.

10

§

Om fastighetsbildning är till övervägande nytta från allmän synpunkt,

får åtgärden äga rum även om den strider mot vad som ovan föreskrivits

till skydd för jordbruksnäringen eller skogsbruket.

Fastighetsbildning över kommungräns

11

§

b astighetsbildning som medför ändring av gräns för kommun får ske

endast om åtgärden är av väsentlig betydelse för en ändamålsenlig fastig­

hetsindelning eller om den kommunala indelningen blir lämpligare.

Till fastighetsbildning som avses i första stycket skall inhämtas Ko­

nungens eller länsstyrelsens medgivande, om fastighetsbildningsmyndig-

heten finner gränsändringen kunna medföra olämplig indelning i förvalt­

A 10

ningsområden. Medgivande skall alltid inhämtas, om kommun eller försam­

ling begär det eller åtgärden innebär att hel fastighet överföres till annan

domkrets för allmän underrätt.

Är fastighetsbildning beroende av medgivande enligt andra stycket, skall

fastighetsbildningsmyndigheten anmäla förhållandet till länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

4 KAP.

Fastighetsbildningsförrättning

Fastighetsbildningsmyndigheten

1 §

Vid fastighetsbildningsförrättning består fastighetsbildningsmyndighe­

ten av en förrättningslantmätare. Dessutom skall två gode män ingå i myn­

digheten när förrättningslanlmätaren finner att det behövs eller när sak­

ägare begär det och oskäligt dröjsmål ej föranledes därav. I utförandet av

tekniska göromål skall gode män aldrig deltaga.

Har förrättningen betydande omfattning, får antalet gode män ökas, om

det kan påskynda handläggningen. Flera än två gode män får dock icke

samtidigt deltaga i handläggningen av samma fråga.

Bestämmes att gode män skall medverka, rubbas icke därigenom vad som

redan beslutats eller verkställts under förrättningen.

2

§

Gode män utses genom val av kommunens fullmäktige.

God man skall vara valbar till nämndeman inom kommunen och får ej

ha fyllt sextiofem år. God man skall ha erfarenhet i fråga om tätortsförhål-

landen eller vara kunnig i jordbruks- eller skogsbruksfrågor.

God man utses för sex år. Upphör god man att vara valbar, är uppdraget

förfallet.

Rättegångsbalkens bestämmelser om skyldighet att mottaga uppdrag som

nämndeman och att kvarsta i uppdraget samt att efter avgang fortfarande

tjänstgöra äger motsvarande tillämpning i fråga om god man.

Länsstyrelsen bestämmer antalet gode män.

3 §

Skall gode män medverka, åligger det förrättningslantmätaren att kalla

dem till förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män

med behövlig ortskännedom och sakkunskap.

Är god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från samman­

träde och kan annan god man ej utan tidsutdräkt infinna sig, får förrätt-

All

ningslantmätaren till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar

till sådan befattning.

Den som kallats att tjänstgöra som god man är underkastad ämbetsan-

svar i fråga om tjänstgöringen.

4 §

\ ad som föreskrivits i 4 kap. t2 § rättegångsbalken om hinder för dem

som är varandra närstående att tjänstgöra samtidigt som domare äger

motsvarande tillämpning beträffande förrättningsmän.

5 §

Mot förrättningsmän gäller samma jäv som mot domare.

6

§

Vet förrättningsmän att sadan omständighet föreligger som kan antagas

utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.

Vill sakägare anföra jäv mot förrättningsmän, skall han framställa in­

vändning därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick känne­

dom om att förrättningsmannen tjänstgör och att jävsanledning förelig­

ger. Underlåter han det, är hans rätt att anföra jäv förfallen.

Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall fastighetsbildningsmyndigheten

snarast möjligt meddela beslut i jävsfrågan. Sedan fråga om jäv mot för-

rättningsman uppkommit, får han i övrigt vidtaga endast åtgärd som icke

utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande

av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av

förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.

Den omständigheten att förrättningsmän finnes vara jävig påverkar ej

giltigheten av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv upp­

kom.

Kungl. Maj:ts proposition nr i28 år 1969

7 §

Förrättning skall handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten i den

ort där marken är belägen. Ligger marken under flera fastighetsbildnings-

myndigheter, handlägges förrättningen av endera myndigheten.

Förrättningens inledande och grunderna för handläggningen

8 §

Ansökan om fastighetsbildning göres skriftligen hos fastighetsbildnings­

myndigheten. Muntlig ansökan som göres vid förrättningssammanträde

skall dock godtagas, om den väckta frågan lämpligen kan prövas vid sam­

ma förrättning.

Sökanden skall ange den åtgärd som han önskar genomförd samt uppge

den eller de fastigheter för vilka han för talan. I den mån det kan anses

skäligt att sökanden skaffar uppgifter därom eller sådana ändå är tillgäng­

liga för honom, skall han också ange de andra fastigheter som saken angår

ävensom namn och postadress beträffande fastighetsägarna samt de inne­

havare av servitut, nyttjanderätt eller samfällighetsrätt som kan beröras

av åtgärden.

Ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden

eller hans ombud.

Till ansökningshandling skall sökanden i huvudskrift eller styrkt av­

skrift foga de skriftliga handlingar som han innehar och som är av betydel­

se i saken.

A 12

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

9 §

Uppfyller ansökan ej föreskrifterna i 8 § eller är den i övrigt ofullstän­

dig, kan fastighetsbildningsmyndigheten förelägga sökanden att avhjälpa

bristen.

10 §

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i ansökan och är bristen

så väsentlig att ansökningen icke kan ligga till grund för förrättning, får

ansökningen avvisas.

Föreligger hinder mot att upptaga den väckta frågan till prövning, skall

ansökningen avvisas.

Fråga om avvisande av ansökan skall skyndsamt utredas och avgöras.

11

§

I den utsträckning som är påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens

art och förhållandena i övrigt skall fastighetsbildningsmyndigheten utreda

vilka som i egenskap av ägare till fastighet eller på annan grund är sak­

ägare. Den som har lagfart på fastigheten anses som ägare, om det ej visas

att fastigheten tillhör annan.

12

§

Om god man enligt 18 kap. 4 § föräldrabalken behöver förordnas, skall

fastighetsbildningsmyndigheten anmäla detta hos rätten.

13 §

Sakägare får föra sin talan genom ombud.

Förrättningslantmätare och god man får ej vara ombud vid den fastig-

hetsbildningsmyndighet som han tillhör. Ej heller får den vara ombud som

tagit befattning med saken i sin tjänst eller såsom ombud för sakägare med

motstående intresse. Detsamma gäller beträffande den som står i sådant

A 13

förhållande till förrättningsman som avses i 4 kap. 12 § rättegångsbalken.

I övrigt gäller 12 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

14 §

Vid förrättning skall fastighetsbildningsmyndigheten hålla sammanträde

med sakägarna.

Sammanträde behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägare ej före­

kommer i ärendet och hinder mot den sökta fastighetsbildningen ej före-

ligger. Om ansökan skall avvisas eller det är uppenbart att fastighetsbild­

ningen icke kan tillåtas, är sammanträde ej heller behövligt.

Vid sammanträde skall fastighetsbildningsmyndigheten redogöra för an­

sökningen samt klargöra innebörden av vidtagna och planerade åtgärder.

Sakägare och annan, som enligt särskild föreskrift skall underrättas om

sammanträdet, skall få tillfälle att yttra sig och förebringa utredning i frå­

gor som behandlas vid sammanträdet.

Sammanträde hålles där den mark är belägen som fastighetsbildningen

avser, om det ej utan olägenhet kan hållas på annat ställe.

15 §

Finns det anledning antaga att förrättning kan handläggas helt utan

sammanträde, skall ansökningshandlingen delges sakägare, som ej biträtt

ansökningen, och tillfälle lämnas honom att yttra sig över denna inom ut­

satt tid. Avser förrättningen mark inom område med fastställd generalplan

eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestäminelser, skall där­

jämte byggnadsnämnden underrättas om förrättningen innan denna av­

slutas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 11)69

16 §

Protokoll föres för varje förrättning särskilt.

Protokollet samt övriga handlingar som ingivits eller upprättats vid för­

rättningen sammanföres till en akt.

17 §

Såsom fastighetsbildningsmyndighetens beslut gäller, om förrättnings-

männen har olika mening, vad två av dem säger. Har varje förrättningsman

sin mening, gäller förrättningslantmätarens mening. I fråga om pengar el­

ler annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser

den näst största mängden.

I beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, såvida motive­

ring av beslutet icke kan anses överflödig. Beslut, som meddelas i samband

med förrättningens avslutande eller inställande, och beslut, mot vilket ta­

lan får föras särskilt, skall dessutom innehålla besvärshänvisning.

Meddelas beslut vid sammanträde, skall det uppläsas för de närvarande.

A 14

Om i annan ordning meddelas beslut om förrättningens inställande eller,

utan samband med förrättningens avslutande, beslut mot vilket talan får

föras särskilt, skall sakägare och annan som får besvära sig underrättas

om beslutet utan dröjsmål. Underrättelsen lämnas genom skriftligt med­

delande eller i sådan särskild ordning som beslutats enligt 20 § andra

stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kallelse och delgivning

18 §

Till första sammanträdet under förrättningen skall samtliga kända sak­

ägare kallas. Kallelse behövs dock ej, om det kan antagas att sakägaren

ändå infinner sig. Är det ovisst vilken av flera som är sakägare, kallas samt­

liga. Om det föreligger anledning antaga att okända sakägare finns, utfärdas

kallelse även på dessa.

Kallelse skall i god tid före sammanträdet delges sakägarna.

19 §

Bestämmelserna i 18 § gäller även då nytt sammanträde utsättes. Kal­

lelse på okända sakägare behövs dock ej, om de kallats tidigare under för­

rättningen.

Om vid sammanträde tillkännagivits tid och plats för nästa sammanträ­

de, behöver ej kallelse delges den som kallats i föreskriven ordning till det

sammanträde då tillkännagivandet skett.

20

§

Delgivning skall ske enligt allmänna bestämmelser angående delgivning,

om ej annat föreskrivits i denna lag.

Vid sammanträde får fastighetsbildningsmyndigheten efter sakägarnas

hörande bestämma särskild ordning för delgivning. När sakägare första

gången kallas till sammanträde, skall delgivning av kallelsen dock alltid

ske enligt första stycket.

21

§

Vistas ägare av fastighet eller ställföreträdare för denne stadigvarande

utom riket och kan delgivning ej ske här i riket med känt ombud, får hand­

lingen lämnas till den som förvaltar eller brukar fastigheten.

Den till vilken handlingen lämnats är skyldig att snarast sända hand­

lingen vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom, när

handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall fas­

tighetsbildningsmyndigheten därjämte med posten sända honom medde­

lande om delgivningen.

Delgivningen anses ha skett, när handlingen lämnats enligt första

stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 15

22

§

Vad som föreskrivits om delgivning med delägare i samfällighet äger

motsvarande tillämpning vid delgivning med delägare i fastighet, som inne­

has under samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut

eller samfällighetsrätt som gäller till förmån för flera än tio fastigheter med

skilda ägare.

23 §

liar sakägare ej i föreskriven ordning kallats till sammanträde, skall

nytt sammanträde utsättas, såvida icke sakägaren ändå infunnit sig eller

medger att förrättningen likväl slutföres. Utan hinder av vad sålunda före­

skrivits får sådan förrättningsåtgärd vidtagas som ej i nämnvärd mån in­

verkar på sakägarens rätt.

24 §

Avser förrättning mark inom område med fastställd generalplan eller

med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall fastig-

hetsbildningsmyndigheten underrätta byggnadsnämnden om tid och plats

för sammanträde. Har byggnadsnämnden sökt förrättningen, skall den all­

tid underrättas om sammanträde.

Förrättningens fortsättande och slutförande

25 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för fas­

tighetsbildningen. Föreligger ej hinder mot denna, skall myndigheten utar­

beta den fastighetsplan samt ombesörja de gör omål av teknisk art och de

värderingar som behövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådpläg­

ning med sakägarna ske. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter

som beröres av åtgärden.

Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndigheten

meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta

beslut skall ange hur fastighetsindelningen ändras och vilka servitutsåtgär-

der som vidtages. I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som

har ett omedelbart samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestäm­

melser om vad beslutet i vissa fall skall innehålla meddelas i 5, 8 och 12 kap.

Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hin­

der av att tekniska göromål och värderingar ej utförts. Under samma för­

utsättning får olika frågor som hör till beslutet upptagas för sig och avgöras

A 16

genom särskilda beslut. Vad som föreskrives om fastighetsbildningsbeslut

gäller även sådant avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

26 §

Om det med hänsyn till förrättningens omfattning eller annan särskild

omständighet är lämpligt att frågan om fastighetsbildningens tillåtlighet

avgöres på förhand och hinder icke möter mot fastighetsbildningen, får till­

stånd till denna lämnas genom särskilt beslut (iillståndsbeslut).

Fordras särskilt medgivande till fastighetsbildningen enligt 3 kap. 11 §,

får tillståndsbeslut meddelas utan hinder av att åtgärdens inverkan på in­

delningen i förvaltningsområden ännu ej prövats. Lämnas icke medgivan­

de, förfaller tillståndsbeslutet.

27 §

Gräns som tillkommer genom fastighetsbildningen skall utstakas och ut­

märkas i behövlig omfattning. Sträckningen av utstakad gräns skall över­

ensstämma med fastighetsbildningsbeslutet. Utstakning som endast i

mindre mån avviker från beslutet får dock läggas till grund för utmärIl­

ningen, om rättelse av utstakningen skulle medföra kostnad som icke står

i skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för sakägare att fastig­

hetsbildningen genomföres i full överensstämmelse med beslutet.

Om det är lämpligt, får utmärkning av gräns verkställas efter förrätt­

ningens avslutande. Angående sådan åtgärd skall sakägarna underrättas

i god tid. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan

särskild ordning som beslutats enligt 20 § andra stycket.

28 §

Karta skall upprättas vid förrättningen. Kan fastighetsbildningen genom­

föras och förrättningsresultatet åskådliggöras utan karta, behöver sådan

dock ej upprättas. Kartan skall göras så noggrann som ändamålet kräver.

Beskrivning över de ändringar i fastighetsindelningen och andra förhål­

landen som åstadkommes genom fastighetsbildningen skall upprättas, om

ej resultatet av förrättningen ändå framgår med tillräcklig noggrannhet av

förrättningshandlingarna. I beskrivningen skall den nya indelningen anges

i enlighet med gränsutstakningen eller, i den mån utstakning icke skall ske,

i överensstämmelse med fastighetsbildningsbeslutet.

29 §

Sedan förekommande ersättningsfrågor avgjorts och alla till förrätt­

ningen hörande göromål utförts, skall fastighetsbildningsmyndigheten för­

klara förrättningen avslutad (avslutningsbeslut).

Avslutningsbeslut skall meddelas på sammanträde eller på tid och plats

som myndigheten tillkännagivit för sakägarna och annan som får besvära

A 17

sig över beslutet. Sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde

eller också genom skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning som

beslutats enligt 20 § andra stycket.

30 §

Sedan förrättningen avslutats, skall fastighetsbildningsmyndigheten un­

der besvärstiden hålla tillgängliga de handlingar eller andra uppgifter som

fordras för att sakägarna skall kunna inhämta fullständig kännedom om

förrättningsresultatet. När sakägare begär det och det är nödvändigt med

hänsyn till förrättningens art och omfattning samt övriga förhållanden,

skall myndigheten före besvärstidens utgång i behövlig utsträckning tillhan­

dahålla handlingar för granskning på förrättningsstället eller lämplig plats

i närheten. Vad som nu föreskrivits gäller också när beslut meddelas under

förrättningen och talan mot detta skall föras särskilt.

När fastighetsbildningsbeslut meddelats, skall myndigheten på sakägares

begäran snarast visa de nya gränssträckningarna på marken, om det ej är

uppenbart att visningen skulle vara utan betydelse för sakägaren.

31 §

Om hinder mot fastighetsbildningen föreligger, skall fastighetsbildnings­

myndigheten så snart som möjligt avbryta förrättningen och meddela beslut

om dess inställande. Kan hindret undanröjas genom att sökanden jämkar

sin talan, skall han få tillfälle att göra det.

32 §

Vill sökanden hos fastighetsbildningsmyndigheten återkalla sin ansökan,

skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid sammanträde. Har

annan sakägare ej fört talan vid förrättningen när återkallelsen sker, skall

förrättningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som fört talan vid

förrättningen och som själv kunnat ansöka om åtgärden underrättas om

återkallelsen. Om ej sådan sakägare begär att förrättningen fortsättes, skall

den inställas. Underrättas sakägarna om återkallelsen vid sammanträde,

skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran

framställas inom tid som myndigheten föreskriver.

Återkallelse hos fastighetsbildningsmyndigheten får ej i något fall ske

sedan förrättningen avslutats.

Uteblir sökanden från det första förrättningssammanträde till vilket han

kallats, skall ansökningen anses återkallad, om icke sökanden anmält laga

förfall eller det är uppenbart att han vidhåller ansökningen.

Betäffande avstyckning och klyvning gäller denna paragraf endast i den

mån ej annat följer av 10 kap. 8 § eller 11 kap. 2 §.

Kungh Maj.ts proposition nr 128 år 1969

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

A 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

33 §

Hur förrättningskostnaderna skall fördelas beslutas senast när förrätt­

ningen avslutas eller inställes.

Särskilda bestämmelser

34 §

För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap,

får fastighetsbildningsmyndigheten anlita biträde av sakkunnig. Den som

står i sådant förhållande till saken eller till någon sakägare att hans tillför­

litlighet kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig.

Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befattnings­

havare i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast nar sarski

föreskrift är meddelad.

35 §

Behärskar sakägare ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller

talskadad, får tolk anlitas att biträda fastighetsbildningsmyndigheten

Som tolk får ej den anlitas beträffande vilken sådan omständighet före­

ligger att hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning for

kostnad och tidsspillan. Vad som nu sagts gäller dock ej den som anlitas i

tjänsten.

36 §

Angelägenhet som är gemensam för sakägarna och har samband med för­

rättningen skall ombesörjas av en eller flera syssloman, om flertalet av e

vid sammanträde närvarande sakägarna beslutar det eller om fastighets­

bildningsmyndigheten finner att syssloman behövs.

Syssloman utses genom val av sakägarna. Har flera syssloman utsetts,

skall de gemensamt ha hand om uppdraget, om ej annat bestamts. Kan

sysslomännen ej enas, gäller den mening som förrättningslantmataren bi­

träder.

Syssloman kan skiljas från sitt uppdrag, om flertalet av de vid samman­

träde närvarande sakägarna kommer överens om det och fastighetsbil

ningsmyndigheten icke finner åtgärden obefogad. Har syssloman fått i upp­

drag att ombesörja arbete som avses i 9 kap. och utför han icke uppdraget

tillfredsställande, får fastighetsbildningsmyndigheten skilja sysslomannen

från uppdraget och förordna annan i hans ställe. Innan det sker, bör sak­

ägarna få tillfälle att yttra sig.

' önskar syssloman ersättning, skall han begära sådan innan förrättningen

A 19

avslutas eller inställes. Kan överenskommelse ej uppnås, bestämmes ersätt­

ningen av myndigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

37 §

Sakägarna skall tillhandahålla för förrättningen behövlig och lämplig

hantlangning, om sådan ej enligt särskilda bestämmelser skall utföras ge­

nom det allmännas försorg. Hantlangningen fördelas mellan sakägarna

efter vad som är skäligt.

I örsummar sakägare att utföra den hantlangning som ålagts honom, kan

förrättningen förklaras vilande i avvaktan på att han fullgör sin skyldighet.

Fastighetsbildningsmyndigheten får dock ombesörja hantlangningen, om

det är lämpligt.

Utses syssloman för att ombesörja hantlangningen, äger 9 kap. 3__6 §§

motsvarande tillämpning.

38 §

Förrättningsmännen och deras biträden är berättigade att, när det behövs

med anledning av förrättningen, få tillträde till byggnad, övergå ägor, verk­

ställa mätningar och markundersökningar samt företaga därmed samman­

hängande eller jämförliga åtgärder. I trädgård eller liknande plantering får

träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada

undvikas, om det är möjligt.

Rätt att övergå annans ägor tillkommer också var och en som för talan

vid förrättningen.

Har skada uppkommit genom åtgärd som avses i första eller andra stycket

och vill den skadelidande få ersättning för skadan, skall han framställa yr­

kande därom innan förrättningen avslutas eller inställes.

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för utövande

av befogenhet enligt första stycket.

39 §

Om det är av synnerlig vikt för fastighetsbildningen att fråga som är före­

mål för prövning i annan ordning först avgöres, får fastighetsbildningsmyn­

digheten förklara förrättningen vilande i avvaktan på att frågan avgöres.

Vill sakägare väcka talan för prövning av fråga som icke kan avgöras vid

förrättningen och vars behandling i särskild ordning kan föranleda att för­

rättningen förklaras vilande, skall skäligt rådrum lämnas honom.

Har fastighetsbildningsmyndigheten meddelat beslut i fråga beträffande

vilken talan får fullföljas särskilt, skall förrättningen vila i de delar som

är beroende av frågans slutliga lösning, såvida icke myndigheten finner att

förrättningen kan fortsätta utan betydande olägenhet eller fastighetsdom­

stolen förordnar att den skall fortgå.

A; 20

Kiingl., Majds proposition nr 128 år 1969

'U: ‘ '

"

40 §

Har fastighet övergått till ny ägare under förrättningen, får denne icke

rubba vad den förre ägaren medgivit eller godkänt.

!

'.“■■■■■■ '

41 §

Föranleder fastighetsbildningen ändring av gräns för kommun eller för­

samling, skall fastighetsbildningsmyndigheten underrätta kommunen eller

församlingen om fastighetsbildningen och dess inverkan på indelningen i

förvaltningsområden. Kommunen eller församlingen skall beredas tillfälle

att begära inhämtande av medgivande som avses i 3 kap. 11 §, om ej sådant

medgivande ändå skall inhämtas.

• ■ ’

42 §

Finner fastighetsbildningsmyndigheten att förrättningsbeslut till följd av

skrivfel, felräkning eller liknande misstag innehåller uppenbar oriktighet,

skall myndigheten besluta om rättelse. Detsamma gäller beträffande karta,

som upprättats vid förrättning, samt annan handling till vilken hänvisning

skett i förrättningsbeslutet. Innan rättelse sker, skall den som beröres av

åtgärden få tillfälle att yttra sig.

Rättelse skall med angivande av dagen för åtgärden antecknas på huvud-

skriften och såvitt möjligt på övriga exemplar av den handling som rättelsen

avser. Den som beslutet rör skall omedelbart underrättas om åtgärden och

vad som är att iakttaga för fullföljd av talan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

A 21

TREDJE AVDELNINGEN

F astigiietsreglering

5 KAP.

Allmänna bestämmelser

Grunderna för fastighetsreglering

1§

Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller sam­

fällighet till annan sådan enhet samt andel i samfällighet överföras från eu

fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan också samfällighet

bildas samt servitut bildas, ändras eller upphävas.

:

”

Som ett led i fastighetsreglering kan vissa för sakägarna gemensamma

arbeten verkställas.

2

§

För mark som genom överföring frångår fastighet skall vederlag utgå i

mark eller andel i samfällighet, om ej ersättning i pengar är riier ändamåls­

enlig. Vad som sålunda föreskrivits äger motsvarande tillämpning vid över­

föring av andel i samfällighet samt när mark överföres från samfällighet

och när samfällighet bildas.

3§

■ m:-...,-..

Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet som

beröres av regleringen.

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära

sådan fastighetsreglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas,

minskas eller förebyggas.

Byggnadsnämnd får begära fastighetsreglering som avser område där tät­

bebyggelse föreligger eller är att vänta inom en nära framtid.

Länsstyrelse, överlantmätare eller lantbruksnämnd kan påkalla fastig­

hetsreglering som myndigheten finner vara av större betydelse från allmän

synpunkt.

■ . ; V

; y '} .

«•.-r-,. ? 1

4§

• :. yl.öm u-v,

Fastighetsreglering får ske, under förutsättning att lämpligare fastighets­

indelning eller eljest mer ändamålsenlig markanvändning vinnes samt ätt

fördelarna härav överväger de kostnader och olägenheter som regleringen

medför.

Åtgärden är dock ej tillåten, om den skulle väsentligt försvåra eller för­

dyra en mer omfattande reglering som behövs och som kan väntas inom en

nära framtid.

A 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

5§

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om

den är nödvändig för att sökanden tillhörig fastighet skall förbättras.

Har regleringen påkallats av annan är sakägare eller innebär ansökan av

sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket,

skall göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall

förbättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt

intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktans-

värda skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening

beaktas som har störst nytta av regleringen.

Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerli­

gen angeläget.

6

§

Fastighetsreglering skall ske i den omfattning som avses med ansökning­

en. Sker regleringen i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastig­

hetsbeståndet inom ett område, skall beaktas att regleringsområdet avpassas

efter upprättade planer, fastighetsindelningens beskaffenhet, naturförhål­

landena samt befintliga och avsedda anläggningar så att största möjliga för­

del uppkommer utan att förrättningsarbetet onödigt försvåras.

Kan syftet med fastighetsregleringen vinnas genom olika utföranden, skall

regleringen verkställas på det sätt som föranleder minsta olägenhet utan att

lönsamheten eller utbytet i övrigt oskäligt försämras.

7§

Fastighetsreglering får icke verkställas så, att mark tillsammans med

byggnad som finns på marken överföres till annan fastighet eller samfällig­

het. Mark på vilken finns byggnad som tillhör innehavare av servitut, nytt­

janderätt eller samfällighetsrätt får dock överföras, om byggnadens ägare

tillförsäkras motsvarande rätt att efter regleringen behålla byggnaden på

samma mark.

Under förutsättning att väsentlig olägenhet för sakägare ej uppkommer,

får mark överföras utan hinder av bestämmelserna i första stycket, om

byggnaden bär endast obetydligt värde eller om överföringen i betydande

mån underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning.

Vid sådan överföring övergår byggnaden i tillträdarens ägo, även om den ej

hörde till den fastighet från vilken överföringen sker.

A 23

Mark där det finns elektrisk starkströmsledning får överföras endast om

ledningens ägare tillförsäkras rätt att efter regleringen behålla ledningen på

samma mark.

8

§

Vid fastighetsregleringen iakttages att varje däri ingående fastighet får

sådan sammansättning och utformning att den ej i mindre mån än före reg­

leringen lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas. Fas­

tigheten får icke ändras så, att dess graderingsvärde minskas väsentligt eller

ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Vad

som sålunda föreskrivits utgör icke hinder mot förordnande enligt 8 kap.

att fastighet eller del därav skall avstås genom inlösen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Värdering och ersättning mellan sakägare

9§

I den utsträckning det är nödvändigt för genomförande av fastighetsregle­

ring skall särskilda graderingsvärden fastställas för områden som ingår i

regleringen.

Graderingsvärdet för ett område bestämmes med hänsyn särskilt till or­

tens pris och områdets avkastning.

Värderingen grundas på områdets beskaffenhet i obebyggt skick och dess

tjänlighet för det ändamål vartill det lämpligen bör användas. Berör regle­

ringen till någon del mark som bör användas till jordbruk, får dock all mark

som ingår i regleringen värderas efter markens tjänlighet för jordbruks­

ändamål, om särskilda skäl föranleder det. Vid värderingen beaktas även

tillfälliga förhållanden, om ej särskilda skäl föranleder att värdena grundas

enbart på förhållanden av bestående natur. Område som är avsett för skogs­

bruk värderas som om det vore bevuxet med skog vilken med hänsyn till

markens godhetsgrad är av normal beskaffenhet enligt förhållandena i orten.

Fastighets graderingsvärde utgör summan av graderingsvärdena för fas­

tigheten enskilt tillhöriga områden och på fastigheten belöpande andelar i

motsvarande värden för samfälld mark.

10 §

Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark som genom fastig­

hetsreglering tillägges fastighet icke motsvarar värdet av vad som genom

regleringen frångår fastigheten, utjämnas skillnaden genom ersättning i

pengar. På samma sätt utjämnas värdeförändring som föranledes av servi-

tutsåtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning genom regleringen

övergår till annan ägare. Vad som frångår fastighet genom inlösen ersättes

enligt 8 kap.

Ersättning enligt första stycket bestämmes på grundval av värdering (lik­

A 24

vidvärdering). Vid likvidvärderingen skall hänsyn tagas till egendomens an­

vändning för det ändamål som föranleder det högsta värdet samt till för­

hållandena vid tillträdet, om ej annat följer av att avträdaren har rätt att

tillgodogöra sig skog eller gröda. I övrigt skall värderingen ske enligt de i

9 § andra stycket angivna grunderna.

11

§

Genomföres regleringen på sådant sätt att ägare av fastighet lider förlust

genom att fastighetens värde minskas utan att han kan få gottgörelse enligt

andra bestämmelser eller genom att han ålägges betala belopp som översti­

ger fastighetens värdehöjning, skall resultatet av den ekonomiska uppgörel­

sen enligt 10 § jämkas så, att förlusten täckes, överstiger den enligt 10 § be­

räknade ersättningen för vad som genom överföring frångår fastighet i vä­

sentlig mån den värdeminskning som överföringen innebär för fastigheten,

skall jämkning ske, om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Om kostnaden för att anskaffa egendom, som vid regleringen användes

för förstärkning av fastighet, icke överensstämmer med likvidvärdet, skall

jämkning enligt första stycket också ske, såvida det ej medför avsevärd

olägenhet för sakägare.

12

§

överföres mark på vilken finns byggnad och lider den som frånträder

byggnaden skada som icke beaktas enligt 10 eller 11 §, har han rätt till sär­

skild ersättning för skadan. Detsamma skall gälla, om servitutsåtgärd för­

anleder att byggnad rives eller ändras eller att byggnadens ägare på annat

sätt tillfogas skada. Medför överföringen eller servitutsåtgärden att särskild

rätt att nyttja byggnaden upphör helt eller delvis, är rättighetshavaren be­

rättigad till ersättning för den skada detta innebär. Vad som sålunda före­

skrivits om byggnad gäller också annan anläggning.

Om för fastighet som besväras av arrende något område för arrendets ut­

övande ej kunnat utläggas eller om fastigheten så ändrats till omfång eller

läge att arrenderätten helt upphör eller dess värde förringas, har arrenda-

torn rätt till ersättning för skadan.

Är innehavare av rättighet, som minskar fastighetens värde, berättigad

till ersättning enligt första eller andra stycket, skall det likvidvärde som till­

godoräknas fastighetens ägare minskas med belopp motsvarande den vär­

deminskning för fastigheten som rättigheten inneburit. Om ersättningen ej

kan minskas utan att skada uppkommer för innehavare av fordran med

bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsva­

rande belopp.

Skyldigheten att betala ersättning, som ej motsvaras av minskning i lik­

vidvärde enligt tredje stycket, fördelas mellan sakägarna efter våd som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

A 25

skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen genomföres på sådant

sätt att ersättningen skall utgå.

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

13 §

Kostnaderna för fastighetsreglering betalas av sakägarna efter vad som

är skäligt med hänsyn främst till den nytta varje sakägare har av reglering­

en.

Om det är lämpligt, får kostnad för särskild åtgärd fördelas för sig. Hade

åtgärden kunnat utföras utan samband med regleringen och skulle annan

grund för fördelningen av kostnaden då ha gällt, får den grunden tillämpas.

14 §

Om fastighetsreglering sker i samband med expropriation eller liknande

tvångsförvärv, skall förvärvaren efter vad som är skäligt åläggas att betala

kostnader enligt 13 § och utge ersättning enligt 12 §, såvida regleringen med­

för att olägenhet av förvärvet undanröjes, minskas eller förebygges. Skyldig­

het kan också åläggas honom att betala den merkostnad som föranledes av

att jämkning sker enligt 11 § för att hindra att fastighetsägare lider förlust.

Innan någon enligt första stycket ålägges att betala ersättning eller kost­

nad, skall han få tillfälle att vid förrättningen yttra sig i frågan.

15 §

Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall fastighets-

bildningsmyndigheten upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas

och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan

än fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall

omfatta även kostnad som avses i 13 §, om och i den mån det lämpligen kan

ske och beloppet lastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit

slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.

För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag.

Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallo-

dagarna sa, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.

Är det påkallat med hänsyn till omständigheterna, skall den betalnings-

skyldige åläggas att utge skälig ränta på belopp som ej är betalt. Räntan

skall utgå från dag som bestämmes med hänsyn till tiden för tillträdet och

övriga förhållanden.

16 §

Om fasiighet, som undergår värdeminskning genom regleringen eller som

helt eller delvis inlöses, svarar för fordran, skall fastighetsbildningsmyndig­

heten förordna att sådan ersättning jämte ränta som, efter avräkning om

sådan behövs, tillkommer fastighetsägaren och som ej utgör ersättning för

personlig skada eller ersättning enligt 27 eller 30 § skall inbetalas till myn­

dighet som Konungen bestämt. Detta gäller dock icke, om innehavarna av

samtliga fordringar, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning ut­

betalas direkt till fastighetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam in­

teckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och ford-

ringshavare som i 22 kap. It § jordabalken föreskrives för relaxation. Med­

givande av rättsägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan bety­

delse för honom.

Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna

om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsva­

rande tillämpning. Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan

ske. Kallelse till sammanträdet sändes till rättsägarna minst två veckor i

förväg.

Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildnings-

myndigheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå

med anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. När­

mare föreskrifter härom meddelas av Konungen.

Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna

paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för

att uttaga medlen hos den belalningsskyldige.

17 §

Tillkommer ersättning delägarna i samfälld mark och finns för samfällig-

heten känd styrelse eller förvaltare med befogenhet att för delägarna upp­

bära från samfälligheten härflytande medel, kan fastighetsbildningsmyndig-

heten föreskriva att ersättningen skall tillställas styrelsen eller förvaltaren,

i den mån den icke skall inbetalas till myndighet enligt 16 § första stycket.

Har föreskrivits att belopp sålunda skall tillställas styrelse eller förvaltaie

för samfällighet, får styrelsen eller förvaltaren vidtaga behövliga åtgärder

för att uttaga beloppet hos den betalningsskyldige.

A 26

Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Överenskommelse mellan sakägare in. in.

18 §

Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt

intresse får avsteg göras i följande avseenden

1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av de fastigheter

som beröres av regleringen medger det,

2. 6 § andra stycket, 7 och 10—12 §§, om de sakägare vilkas rätt är bero­

ende av åtgärden samtycker till det,

3. 8 §, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomt­

rätt, även tomträttshavaren medger det,

4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att betala mer än han

annars skulle ha varit skyldig att betala och om avvikelsen från bestämmel­

serna icke sker i otillbörligt syfte.

Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 10__

14 § § med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens inne­

havare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras

dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22

kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rättsägare

fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.

Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till

minskning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträf­

fande ratten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för

överlåtelse av fast egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 27

19 §

Avser fastighetsreglering fastighet som upplåtits med tomträtt, äger 16 §

motsvarande tillämpning i fråga om ersättning som tillkommer tomträtts-

liavaren samt 18 § andra stycket beträffande fordran i tomträtten.

20

§

Om fastighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18 § första styc-

ket 3, skall i lag eller annan författning föreskrivna inskränkningar i rätten

att forvarva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skulle tillstånd el­

ler annan prövning av myndighet fordras vid förvärv genom köp, skall frå­

gan om tillstånd till ökningen underställas myndigheten. Underställning med

hänsyn till jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) behövs dock endast

om den fastighet som ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk och det

finns anledning antaga att egendomen kan med större fördel läggas till an­

nan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.

Inskränkningar i rätten att nyttja egendom

21

§

Fastighetsbildningsmyndigheten kan förordna att skogsavverkning eller

jord-, grus- eller sandtäkt icke får bedrivas eller att för sådan åtgärd skall

gälla särskilda villkor som myndigheten bestämmer.

Förordnande enligt första stycket får meddelas endast om det kan befaras

att regleringen eljest väsentligt försvåras eller att oriktiga ersättningsbelopp

fastställes.

22

§

Om det behövs för att underlätta förrättningen och säkerställa dess resul­

tat, kan fastighetsbildningsmyndigheten förbjuda att nybyggnad företages

eller byggnad sättes i stånd utan myndighetens medgivande. Sådant med­

givande får vägras endast om åtgärden väsentligt försvårar regleringen.

23 §

Har förordnande enligt 21 eller 22 § tillkännagivits vid sammanträde, gäl­

ler det omedelbart. Meddelas förordnandet i annan ordning, gäller det mot

var och en som fått kännedom om det.

Förordnandet skall upphävas när ändamålet förfallit. Om förordnandet

ej upphävts, gäller det till dess ersättningsfrågor angående den mark som

beröres av förordnandet slutligt avgjorts. I den mån förordnandet omfattar

mark som skall överföras, upphör förbudet i stället vid tillträdet.

A 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Rivning och flyttning av byggnad

24 §

Beslut om rivning av byggnad får meddelas, om möjligheterna att vinna

ändamålsenlig fastighetsindelning därigenom väsentligt underlättas och

byggnaden är obehövlig för den fastighet till vilken den hör. Är byggnadens

värde obetydligt, får sådant beslut meddelas, om ändamålsenlig fastighets­

indelning främjas genom att byggnaden rives och väsentlig olägenhet ej

uppkommer för ägaren.

Rives byggnad, är ägaren berättigad till ersättning motsvarande byggna­

dens värde för honom. I övrigt äger 12 § motsvarande tillämpning i fall som

här avses. Ersättningsskyldigheten fördelas enligt samma grunder som före­

skrivits beträffande de i 13 § avsedda kostnaderna.

Med samtycke av de sakägare vilkas rätt beröres får bestämmelserna i

första och andra styckena åsidosättas med den begränsning som följer a\

18 § andra stycket och 19 §.

25 §

Beslut om flyttning av byggnad eller annan anläggning får meddelas, om

flyttningen väsentligt underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig

fastighetsindelning samt fördelarna överväger de kostnader och olägenheter

som är förenade med flyttningen. Flyttning far dock ej beslutas, om väsent-

lig olägenhet uppkommer för ägaren.

Har byggnad uppförts i strid mot förordnande enligt 22 §, får beslut om

flyttning av byggnaden meddelas utan hänsyn till de kostnader och olägen­

heter som uppkommer för ägaren. Detsamma gäller byggnad som istånd-

satts i strid mot dylikt förordnande, såvida ägaren med stöd av första styc­

ket kunnat åläggas flytta byggnaden, om istandsättandet ej ägt ium.

På begäran av ägaren får även eljest flyttning av byggnad eller arinan an­

läggning beslutas, om flyttningen är av betydelse för honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 29

26 §

I beslut om flyttning skall anges när flyttningen skall vara slutförd.

Flyttning får utföras som gemensamt arbete enligt 9 kap., om ägaren be­

gär det innan förrättningen avslutats eller det eljest är lämpligt.

27 §

Ägare av byggnad eller annan anläggning som flyttas är berättigad till

ersättning för de kostnader som flyttningen beräknas komma att orsaka

honom.

Är byggnaden i sådant skick att ombyggnad eller förbättring behövs, skall

flyttningsersättningen jämkas. Jämkning skall också ske, om det föreligger

anbud om förvärv av byggnad till visst pris samt det är fördelaktigare att

sälja byggnaden enligt anbudet och uppföra ny byggnad än att flytta den

gamla byggnaden eller om det framgår av omständigheterna att ägaren icke

kommer att återuppföra den.

Ersättningsskyldigheten fördelas enligt samma grunder som föreskrivits

beträffande de i 13 § avsedda kostnaderna. Fastighetsbildningsmyndigheten

kan förordna att ersättningen icke skall ingå i avräkning enligt 15 §. I så­

dant förordnande anges när ersättningen skall betalas. Fastighetsbildnings-

myndigheten får föreskriva att skälig del av ersättningen skall betalas först

sedan flyttningen utförts. Försummar byggnadens ägare att verkställa flytt­

ningen inom den bestämda tiden, förfaller hans rätt till ersättningsbelopp

beträffande vilket sådan föreskrift meddelats.

28 §

Om flyttning av byggnad beslutats med stöd av 25 § andra stycket, har

ägaren ej rätt till ersättning för flyttningskostnaderna. I fråga om byggnad

som utan medgivande satts i stånd under pågående reglering utgår dock er­

sättning, som bestämmes med hänsyn till byggnadens beskaffenhet före

iståndsättandet.

Vid fördelning av skyldigheten att betala ersättning för flyttning enligt

25 § tredje stycket får ingen annan än ägaren belastas med högre ersätt­

ningsbelopp än som svarar mot nyttan för honom.

Träffar de sakägare vilkas rätt beröres överenskommelse om flyttnings-

ersättningens storlek eller om ersättningsskyldighetens fördelning, gäller

överenskommelsen, såvitt angår fastighet vars ägare skall utge ersättning,

med den begränsning som följer av 18 § andra stycket och 19 §.

29 §

Beslut om rivning eller flyttning upptages i fastighetsbildningsbeslutet.

Detsamma gäller beslut om ersättning enligt 27 §.

A 30

Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969

Tillträde

30 §

Tillträde sker vid den tidpunkt som fastighetsbildningsmyndigheten be­

stämmer. Innan tillträde sker, skall fastighetsbildningsbeslutet ha vunnit

laga kraft. Om ej särskilda skäl föranleder annat, får tillträde ej bestäm­

mas till senare tidpunkt än ett år från det uppgift om regleringen införts i

fastighetsregistret. Vid bestämmande av tidpunkten för tillträde skall be­

aktas vad som föreskrivits i 12 kap. 29 § jordabalken om hyresgästs skyldig­

het att avträda lägenhet.

Har bestämmelse om tillträde icke meddelats, sker tillträde när uppgift

om regleringen införts i fastighetsregistret.

Sker tillträde icke samtidigt beträffande all egendom som ingår i regle­

ringen och uppkommer därigenom väsentlig olägenhet för sakägare, har

denne rätt till skälig ersättning. Ersättningen skall betalas av den som har

nytta av att tillträde ej sker samtidigt. Fråga om ersättning upptages endast

om yrkande framställes.

31 §

Den som avträder mark får under ett år ha kvar byggnad eller annan

anläggning som skall flyttas samt upplag. Finns växande gröda på åker som

tillträdes, får avträdaren bärga grödan.

Första stycket gäller endast om fastighetsbildningsmyndigheten ej be­

stämmer annat.

Om det främjar genomförandet av regleringen, kan den som avträder

skogbevuxen mark berättigas att under en tid av högst fem år från det upp­

gift om regleringen införts i fastighetsregistret uttaga utstämplad skog på

marken till särskilt angivet värde. Föreligger på grund av förhållande, som

avträdaren icke råder över, hinder för honom att tillgodogöra sig skogen

inom den bestämda tiden, skall markens ägare betala ersättning i pengar

för vad som ej kan uttagas. Väckes ej talan om sådan ersättning inom ett år

från det tiden utgick, är rätten till talan förlorad.

32 §

Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har till­

trädaren rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att kom­

ma i besittning av egendomen.

Nyttjanderätt m. m.

33 §

Är nyttjanderätts utövning genom nyttjanderättsavtalet begränsad till

visst område och blir detta helt eller delvis överfört till annan fastighet eller

A 31

till samfällighet, skall fastighetsbildningsmyndigheten, om sakägare begär

det och åtgärden är lämplig, bestämma nytt område för nyttjanderättens

utövning på mark som efter fastighetsregleringen hör till den fastighet i

vilken nytt j anderätten upplåtits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

34 §

Beröres nyttjanderätt eller samfällighetsrätt av fastighetsreglering, är

rättighetshavaren sakägare vid förrättningen, om regleringen har betydelse

för honom.

Ansvarsbestämmelse

35 §

Den som uppsåtligen överträder förordnande som meddelats med stöd av

21 § dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser om samfällighet

1 §

För ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter får samfäl­

lighet bildas, om ej ändamålet kan tillgodoses bättre på annat sätt.

Samfällighet får ej bildas för andra fastigheter än sådana för vilka det är

av väsentlig betydelse att ha del i samfälligheten.

Fastighets andel i samfällighet bestämmes efter vad som med hänsyn till

omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.

Denna paragraf gäller ej sådan samfällighetsbildning som avses i 2

eller 4 §.

2

§

Är skogsmark uppdelad på sådant sätt att ett tillfredsställande utnytt­

jande av skogen hindras väsentligt, får samfällighet för skogsbruksända-

mål (gemensamhetsskog) bildas av skogsmarken, om behovet av en för­

bättrad fastighetsindelning ej kan tillgodoses på annat sätt. Fastighets en­

skilda mark får dock intagas i gemensamhetsskog endast om marken är

väsentligen utan betydelse för fastighetens behov av skogsprodukter och

gemensamhetsskogen får sådan storlek och utformning att den medger

ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.

Ingår skogsmark i fastighetsreglering med det syfte som anges i 8 kap.

1 §, får marken avsättas till gemensamhetsskog, om detta ökar möjlighe­

terna att utnyttja skogen och marken ej hör till jordbruksfastighet eller till

A 32

Kungl: Majits proposition nr 128 år 1969

sådan skogsbruksfastighet som medger ekonomiskt tillfredsställande skogs­

drift.

Fastighets andel i gemensamhetsskog bestämmes efter graderingsvärdet

för den mark som fastigheten avstår. Om det är lämpligt, får mindre jämk­

ning av andelstalet ske.

3 §

Efter överenskommelse mellan ägarna av de fastigheter som skall ha del

i samfälligheten får avvikelse ske från 1 § andra stycket.

Med samtycke av fastighetsägaren får mark avsättas till gemensamhets­

skog, även om villkoren i 2 § första och andra styckena icke är uppfyllda.

Avsteg från 2 § tredje stycket får göras, om ägarna av de berörda fastig­

heterna samtycker.

4

§

Om särskilda skäl föreligger, får samfällighet uppdelas i nya samfällig-

heter. Delaktigheten i de nya samfälligheterna bestämmes efter vad som

med hänsyn till omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.

5 §

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fråga upp­

kommer att överföra mark till samfällighet i utbyte mot andel i samfällig­

heten eller att eljest överföra andel i samfällighet, överenskommelse om

överföring av andel i samfällighet som avses i 1 § behöver dock ej biträdas

av delägare för vilken åtgärden icke medför ändrat andelstal.

6

§

Överföres mark från samfällighet, skall ersättning i pengar eller annat

vederlag utgå för marken endast om yrkande framställes under förrätt­

ningen eller om det finns anledning antaga att fastighets andel i marken

har ett ej obetydligt värde.

Uppkommer fråga om tillämpning av första stycket och har ej i kallel­

serna till första förrättningssammanträdet angivits vad delägare i den sam­

fällda marken har att iakttaga om han önskar framställa ersättningsan­

språk, skall delägarna i god tid före förrättningens avslutande delges un­

derrättelse därom. Delgivning får ej ske i sådan särskild ordning som beslu­

tats enligt 4 kap. 20 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 33

7 KAP.

Särskilda bestämmelser om servitut

1 §

Servitut som bildas genom fastighetsreglering skall vara av väsentlig be­

tydelse för fastighets ändamålsenliga användning. Vid detta bedömande

skall hänsyn ej tagas till rättighet som är grundad på frivillig upplåtelse.

Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren av den härskande fastig­

heten och ägaren av den tjänande fastigheten får servitutet ej innefatta

skyldighet för den senare att underhålla väg, byggnad eller annan anlägg­

ning som avses med servitutet.

Servitut får ej bildas för viss tid eller göras beroende av villkor. Dock får

bestämmas att servitut skall gälla endast så länge ändamålet ej tillgodosetts

på annat sätt som särskilt anges.

2

§

Servitut avseende skogsfång får ej bildas genom fastighetsreglering.

Servitut, som avser rätt att framdraga elektrisk starkströmsledning eller

som kan upplåtas enligt vattenlagen eller efter prövning vid särskild för­

rättning enligt annan lag, får bildas genom fastighetsreglering endast om

åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av

betydelse för denna. I fråga om servitut som avses i 2—6 kap. vattenlagen

fordras vidare att ägaren av den tjänande fastigheten ej motsätter sig servi-

tutsbildningen.

Andra stycket gäller ej servitut som avser ledning för vatten till hus-

behovsförbrukning.

3 §

Ändring av servitut genom fastighetsreglering kan avse begränsning,

flyttning eller annan ändring av det område där servitutet utövas samt med­

delande av nya eller ändrade föreskrifter i fråga om utövningen som för-

anledes därav. Servitutsbelastningen får dock ej ökas eller minskas i nämn­

värd mån.

Upphävande av servitut genom fastighetsreglering får begränsas till att

avse viss i servitutet ingående befogenhet, om det kan ske utan att servi­

tutet i övrigt äventyras.

4 §

För att servitut skall få ändras krävs att det hindrar ett ändamålsenligt

utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet

med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan och att denna olägenhet

kan undanröjas genom ändringen.

3 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128

A 34

Har ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst, far servitu-

tet ändras, om det skulle innebära väsentlig fördel för den tjänande eller

den härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägenhet av be­

tydelse.

Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969

5 §

Kan i fall som avses i 4 § första stycket olägenheten ej undanröjas genom

ändring, får servitutet upphävas.

Servitut får även upphävas, om till följd av ändrade förhållanden servi­

tutet ej behövs för den härskande fastigheten eller nyttan av servitutet är

ringa i jämförelse med belastningen pa den tjänande fastigheten. Detsamma

gäller, om servitutet under avsevärd tid ej utövats och omständigheterna

även eljest är sådana att det måste anses övergivet.

6 §

För ändring eller upphävande av servitut vid sådan fastighetsreglering

som avser ändring i fastighetsindelningen gäller icke de i 4 och 5 §§ före­

skrivna särskilda villkoren, om åtgärden är av betydelse för regleringen.

7 §

I samband med att servitut bildas genom fastighetsreglering får servitut,

som redan finns och ej kan utövas jämsides med det nya, ändras eller upp­

hävas även om det icke skulle vara medgivet enligt 4—6 §§.

8

§

Efter överenskommelse mellan ägarna av den härskande och den tjä­

nande fastigheten får servitut ändras eller upphävas genom fastighetsregle­

ring utan hinder av 4—7 §§.

9 §

Servitut som bildats enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre

lagstiftning får ej ändras eller upphävas genom fastighetsreglering. Om

servitut tillkommit med stöd av 7 eller 8 kap. vattenlagen eller motsvarande

äldre bestämmelser eller enligt lagstiftningen om ägofred eller enskilda vä­

gar eller enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensam-

hetsanläggningar, får åtgärd som nyss nämnts företagas endast om åtgär­

den sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av be­

tydelse för denna.

10

§

Servitut får bildas, ändras eller upphävas utan särskild ansökan, om åt­

gärden är av betydelse för annan fastighetsregleringsåtgärd och företages

i samband med denna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 35

8 KAP.

Särskilda bestämmelser om inlösen

1 §

Har fastighetsreglering till syfte att inom område, som omfattar mark till

ett flertal fastigheter med skilda ägare, åstadkomma en allmän förbättring

av fastighetsbeståndet och är det ett väsentligt intresse från allmän syn­

punkt att storleksförändringar därvid genomföres, får fastighetsbildnings-

myndigheten förordna att fastighet som ingår i regleringen eller del av så­

dan fastighet skall genom inlösen avstås för att överföras till annan fastig­

het. För inlösen gäller de begränsningar som föreskrives i 2 och 3 §§.

2

§

Inlösen får ej ske, om syftet med överföringen skäligen kan vinnas på

annat sätt.

Fastighet får icke till någon del inlösas, om den uppfyller de i 3 kap.

uppställda kraven på lämplighet. Ej heller får mark som ingår i eller är av­

sedd att intagas i gemensamhetsskog inlösas.

Om del av fastighet efter regleringens genomförande icke lämpligen

skulle kunna användas tillsammans med fastighetens övriga ägor och ej

heller med fördel skulle kunna utnyttjas för sig, får inlösen av fastighets­

delen ske, även om fastigheten uppfyller lämplighetskraven i 3 kap.

3 §

Inlösen får icke ske, om avsevärd olägenhet därigenom skulle uppkomma

för fastighetens ägare eller brukare. Vid bedömning huruvida sådan olägen­

het skulle uppkomma får hänsyn icke tagas till anordning som vidtagits i

syfte att hindra inlösen.

4 §

Tillhör enligt tomtindelning särskilda delar av tomt olika ägare, får äga­

re av sådan tomtdel på begäran lösa återstoden av tomten utan hinder

av de inskränkningar beträffande inlösen som framgår av 5 kap. 7 § och av

1—3 §§ i detta kapitel. Yrkas inlösen av flera, äger den företräde vars tomt­

del vid uppskattning åsättes största värdet. Åsättes tomtdelarna lika värde,

äger den företräde som först yrkat inlösen. Om ändringar i fastighetsindel­

ningen samtidigt genomföres med tillämpning av 5 kap., skall dessa beak­

tas vid uppskattningen.

5 §

Ägaren av fastighet eller fastighetsdel som inlöses är berättigad till er­

sättning motsvarande egendomens värde med hänsyn särskilt till ortens

pris och egendomens avkastning. Inlöses del av fastighet och lider återsto­

den skada eller intrång genom åtgärden eller genom den inlösta delens an­

vändande, skall ersättning utgå för detta. Om regleringen även medför nytta

för den återstående delen, skall ersättningen jämkas i skälig omfattning.

Uppkommer eljest genom inlösen skada för ägaren, skall också sådan ska­

da ersättas.

Har sedan fastighetsreglering sökts kostnad nedlagts på fastigheten i

uppenbar avsikt att höja ersättningen, skall den därigenom uppkomna ök­

ningen av fastighetens värde icke beaktas vid ersättningens bestämmande.

6

§

Om annan särskild rätt än fordran upphör till följd av inlösen, äger 5 §

och 5 kap. 12 § tredje stycket motsvarande tillämpning.

7 §

När fråga om inlösen av fastighet eller fastighetsdel uppkommer, skall

underrättelse därom delges ägaren och övriga berörda sakägare, innan frå­

gan företages till slutlig behandling, samt anmälan göras till inskrivnings­

myndigheten för anteckning i fastighetsboken. Delgivning får ej ske i sådan

särskild ordning som beslutats enligt 4 kap. 20 § andra stycket.

Ägaren är skyldig att för fastighetsbildningsmyndigheten uppge inneha­

vare av servitut, nyttjanderätt och samfällighetsrätt. Underlåter han det

utan giltigt skäl och uppstår skada för rättighetshavare till följd av under­

låtenheten, skall han ersätta skadan. Ägaren skall erinras om detta i sam­

band med att underrättelse enligt första stycket lämnas honom.

Förordnande om inlösen skall upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

8

§

Har tillträde av inlöst mark skett, skall på yrkande av den som avstått

marken föreskrivas att förskott skall utgå i avräkning på den ersättning

som slutligt fastställes. Vad som nu sagts gäller dock ej, om det är uppen­

bart att förskottet skulle uppgå till endast obetydligt belopp.

I beslut om förskott skall anges av vilka sakägare förskottet skall erläg­

gas.

A 36

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

9 KAP.

Särskilda bestämmelser om gemensamma arbeten

1 §

Anläggningsarbete eller liknande åtgärd skall efter beslut av fastighets­

bildningsmyndigheten verkställas under förrättningen som ett för sakägar­

na gemensamt arbete enligt denna lag, om det främjar fastighetsregle­

ringens syfte och arbetet ej lämpligen bör ombesörjas av enskild sakägare.

A 37

Beslut enligt första stycket får ej avse sådant företag som skulle väsent­

ligt ändra arten och omfattningen av regleringen och ej heller annat företag

enligt vattenlagen än dikning.

Kan till följd av andra stycket företag icke utföras som gemensamt ar­

bete enligt denna lag eller är sådant utförande icke lämpligt* får fastighets-

bildningsmyndigheten förordna om prövning enligt vattenlagen, lagen den

3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar eller lagen om vissa gemen-

samhetsanläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

2 §

Gemensamt arbete ombesörjes av sakägarna enligt vad de överenskom­

mer. Om sakägare begär det eller fastighetsbildningsmyndigheten finner

det behövligt, skall dock arbetet och vad som sammanhänger därmed ombe­

sörjas av en eller flera sysslomän.

3 §

Har syssloman utsetts för att ombesörja gemensamt arbete, beslutar fas­

tighetsbildningsmyndigheten, om det behövs, hur kostnaderna för företa­

get skall fördelas i avvaktan på slutligt avgörande av kostnadsfördelningen.

Sakägarna är skyldiga att i enlighet med beslutet förskottera de för sysslo­

mannens verksamhet behövliga medlen pa grundval av debiteringslängd

som upprättas av sysslomannen.

I debiteringslängden skall anges det belopp som utdebiteras, vad som be­

löper på varje sakägare och när betalning skall ske. Längden skall fram­

läggas för granskning på förrättningssammanträde.

4 §

Är sakägare missnöjd med utdebiteringen, kan han begära rättelse hos

fastighetsbildningsmyndigheten. Begäran om rättelse skall framställas vid

det sammanträde då längden framlägges för granskning.

Om myndigheten ej förordnar annat när den prövar begäran om rättelse,

far debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsöknings-

lagens bestämmelser om fordran, för vilken betalningsskyldighet ålagts ge­

nom dom som äger laga kraft.

Kan förskott som påförts sakägare ej uttagas hos honom, skall sysslo­

mannen fördela bristen mellan Övriga sakägare i förhållande till deras in­

bördes bidragsskyldighet.

5 §

När syssloman frånträder sitt uppdrag, skall han avge redovisning för

sin förvaltning. Redovisningen skall framläggas på förrättningssamman­

träde.

Fastighetsbildningsmyndigheten kan förelägga syssloman att lämna upp-

A 38

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969

lysningar om förvaltningen. Myndigheten kan också förordna någon att

granska förvaltningen och avge berättelse över granskningen.

Sakägare som vill klandra sysslomannens redovisning eller eljest föra ta­

lan mot denne med anledning av förvaltningen skall väcka talan inom tre

månader från den dag då redovisningen framlades på sammanträde. Väckes

ej talan inom denna tid, är rätten till talan förlorad, om talan ej grundas

på att sysslomannen begått brottslig handling.

6

§

Syssloman skall inhämta sakägarnas mening i fråga som är av större vikt

för arbetets genomförande. På framställning av syssloman skall fastighets-

bildningsmyndigheten hålla sammanträde med sakägarna för behandling

av fråga som omfattas av sysslomannens uppdrag.

7 §

Har gemensamt arbete utförts enligt denna lag, skall fastighetsbildnings-

myndigheten, om det behövs, förordna att fråga rörande det framtida un­

derhållet och driften av den utförda anläggningen skall prövas enligt de

särskilda föreskrifter som kan gälla därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 39

FJÄRDE AVDELNINGEN

Övriga fastighetsbildningsåtgärder

10 KAP.

Avstyckning

1 §

Genom avstyckning kan viss ägovidd av fastighets enskilda mark eller

fastighets andel i samfällighet avskiljas för att utgöra fastighet för sig eller

ingå i sammanläggning.

Avstyckad ägovidd eller andel kallas styckningslott och återstoden av

fastigheten stamfastighet. Med styckningsdel avses såväl stamfastighet som

styckningslott.

2

§

Även samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet kan avstyckas. Så­

som stamfastighet anses varje fastighet som äger del i samfälligheten.

3 §

Avstyckning från fastighet som besväras av tomträtt får ske endast om

fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av om­

rådet för tomträtten till att avse en av styckningsdelarna och ansökan om

inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighets­

bildning.

4 §

Vid avstyckning från fastighet till vilken hör andel i samfällighet eller

också servitut eller annan särskild rättighet kan bestämmas att andelen

eller rättigheten skall i sin helhet eller till viss del tilläggas styckningslot­

ten. Rättighet som icke lämpligen kan uppdelas får tilläggas

styckningsde­

larna gemensamt.

I den mån ej annat bestämts vid avstyckningen eller följer av 2 kap. 5 §

eller särskilda föreskrifter, hör andel och rättighet som avses i första

stycket till stamfastigheten.

A 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

5 §

Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom fastig­

hetsreglering äger motsvarande tillämpning vid avstyckning såvitt avser

förhållandet mellan styckningsdelarna.

Vid avstyckning av ägovidd från fastighet som har del i samfälld väg kan

styckningslotten såsom servitut i stamfastigheten tilläggas rätt att nyttja

vägen. Sådant servitut får dock ej bildas, om styckningslottens behov av väg

kan tillgodoses bättre på annat sätt.

6 §

Avstyckning sker på ansökan av fastighetens ägare.

Har vad som skall avskiljas kommit i särskild ägares hand genom köp

eller annat förvärv, får såväl förvärvaren som fångesmannen begära av­

styckning.

7 §

När styckningsdelarna har samme ägare, skall avstyckningen ske i över­

ensstämmelse med vad denne yrkat eller godkänt.

8

§

Har styckningsdelarna skilda ägare, skall till grund för avstyckningen

läggas köpehandling eller annan handling varigenom äganderätten uppde­

lats (grundhandling). Träffar sakägarna skriftlig överenskommelse i fråga

som har betydelse för avstyckningen, skall även överenskommelsen beaktas

i den mån den icke strider mot vad som varit avsett vid tillkomsten av

grundhandlingen.

Återkallar sökanden sin begäran om avstyckning, får förrättningen ej in­

ställas utan att annan sakägare fått tillfälle att yrka att den fortsättes och

han underlåtit att framställa sådant yrkande.

9 §

Kostnaderna för avstyckning enligt 7 § betalas av sökanden. Vid annan

avstyckning fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt.

11 KAP.

Klyvning

1 §

Fastighet som innehas med samäganderätt får på ansökan av delägare

genom klyvning uppdelas i lotter vilka kan bilda fastigheter för sig eller

ingå i sammanläggning.

A 41

Vid klyvning utlägges särskild lott för varje delägare som yrkar det. Ge­

mensam lott utlägges för de delägare som begär detta. För sådana delägare

som ej framställt särskilt yrkande utlägges gemensam lott.

Kan fastigheten ej uppdelas enligt delägarnas yrkanden, utlägges gemen­

sam lott i den omfattning som krävs med hänsyn till 3 kap.

2

§

Klyvning får även ske, när någon förvärvat andel i fastighet och i fånges-

handlingen bestämts att andelen skall utbrytas. Såväl förvärvaren som

fångesmannen får begära klyvning.

Återkallar sökanden sin begäran om klyvning, får förrättningen ej in­

ställas utan att annan sakägare fått tillfälle att yrka att den fortsättes och

han underlåtit att framställa sådant yrkande.

3 §

Klyvning får ske endast om någon lott kan utläggas enligt framställt yr­

kande.

Fastighet som besväras av tomträtt får ej klyvas, om icke fastighetens

ägare och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området för

tomträtten till att avse en av klyvningslotterna och ansökan om inskriv­

ning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.

Fastighet med byggnad eller annan anläggning får klyvas endast om del­

ningen kan utföras på sådant sätt att det ej innebär avsevärd olägenhet för

delägare att byggnaden eller anläggningen tillföres hans lott.

Skall fastighet enligt domstols förordnande utbjudas till försäljning för

delägarnas gemensamma räkning, får fastigheten klyvas endast om det

visas att försäljning ej kommit till stånd.

4 §

Fastighetens enskilda mark och dess andelar i samfälld mark fördelas

mellan de olika klyvningslotterna, om ej annat följer av bestämmelserna i

6 § om bildande av samfällighet. Graderingsvärdet för varje lott får ej vä­

sentligt understiga delägarens andel i fastighetens graderingsvärde eller

i sådan omfattning överstiga samma andel att avsevärd olägenhet uppkom­

mer för delägare. I fråga om fastställande av graderingsvärde gäller 5 kap.

9 §•

Vid beräkning av delägares andel i fastighetens graderingsvärde skall

hänsyn tagas till avstyckning eller därmed jämförlig åtgärd varigenom visst

område avskilts från andel i fastigheten.

5 §

Vid klyvning av fastighet till vilken hör servitut eller annan särskild rät­

tighet skall rättigheten i sin helhet tilläggas en av lotterna eller fördelas

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

mellan lotterna eller vissa av dem. Rättighet som ej lämpligen kan uppdelas

får tilläggas flera lotter gemensamt.

I den mån ej annat bestämts vid klyvningen eller följer av 2 kap. 5 §

eller särskilda föreskrifter, hör rättighet som avses i första stycket till klyv-

ningslotterna gemensamt.

A 42

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

6 §

Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom fastig­

hetsreglering äger motsvarande tillämpning vid klyvning såvitt avser för­

hållandet mellan klyvningslotter.

Mark som på grund av beskaffenheten eller läget ej kan värderas med

tillräcklig säkerhet eller som har så lågt värde att kostnaderna för delning

av marken ej står i rimligt förhållande till värdet får avsättas som samfälld

för klyvningslotterna, även om det ej är tillåtet enligt 6 kap. 1 §.

7 §

Klyvning skall genomföras på det sätt som medför minsta olägenhet utan

att oskälig kostnad uppkommer.

8

§

Bestämmelserna i 5 kap. om ersättning mellan sakägare vid fastighets­

reglering och om tillträde äger motsvarande tillämpning vid klyvning.

9 §

Med samtycke av berörda delägare får avsteg göras från bestämmelserna

i 4 § om tilldelning vid klyvning och i 8 § om ersättning mellan delägare

samt från 7 §.

Genomföres klyvningen med stöd av samtycke enligt första stycket, gäller

5 kap. 18 § andra och tredje styckena samt 19 och 20 §§ i tillämpliga delar.

10

§

Kostnaderna för klyvning fördelas mellan delägarna efter vad som är

skäligt.

12 KAP.

Sammanläggning

Villkor för sammanläggning

1 §

Fastigheter som har samme ägare och innehas med lika rätt får samman­

läggas till en fastighet.

A 43

Bestämmelserna i detta kapitel om fastighet som sammanlägges med an­

nan gäller även del av fastighet som genom avstyckning eller klyvning ut-

brytes för sammanläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

2

§

Utan hinder av villkoren i 1 § får fastigheter som tillhör äkta makar var

för sig eller innehas med olika rätt i äktenskapet sammanläggas, om ma­

karna träffar avtal om sin rätt i den fastighet som bildas genom samman­

läggningen. Sådant avtal skall upprättas i samma form som äktenskapsför­

ord. Tillhör fastigheterna ena maken som enskild egendom och som gifto-

rättsgods, skall genom avtalet bestämmas att den nybildade fastigheten i sin

helhet skall vara den makens enskilda egendom eller giftorättsgods. Tillhör

fastigheterna makarna var för sig, skall bestämmas att makarna skall äga

var sin andel i den nybildade fastigheten som enskild egendom eller gifto­

rättsgods. Vardera makens andel skall utgöra hälften, om ej annat avtalats.

Innefattar avtalet gåva, äger 8 kap. 5 § giftermålsbalken motsvarande till-

lämpning.

Fastighet som make fått i gåva av annan än andra maken med villkor att

den skall vara hans enskilda egendom eller som make erhållit genom testa­

mente med sådant villkor eller som tillfallit make i arv och om vilken arv-

låtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift får ingå i samman­

läggning med stöd av avtal som avses i första stycket endast om den nybil­

dade fastigheten enligt avtalet skall vara den makens enskilda egendom.

3 §

Om någon genom avtal eller annan rättshandling tillförsäkrats rätt att

återtaga eller lösa fastighet, får fastigheten icke ingå i sammanläggning

utan medgivande av rättighetshavaren.

Fastighet som besväras av tomträtt får ej sammanläggas med annan fas­

tighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning. Sammanläggning får

ej heller ske, om icke fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om

utvidgning av området för tomträtten till att avse hela den nybildade fastig­

heten och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i av­

vaktan på fastighetsbildning.

4 §

För att fastighet skall få ingå i sammanläggning krävs att ägaren har

lagfart på fastigheten eller att ansökan om lagfart förklarats vilande och

hinder mot bifall till ansökningen icke föreligger om fastighetsbildningen

genomföres.

Är talan väckt om bättre rätt eller om lösningsrätt till fastigheten eller är

rätten till fastigheten i annat fall tvistig, får fastigheten ej ingå i samman­

A 44

läggning. Detsamma gäller, om fastigheten är utmätt eller eljest skall säljas

i den ordning som föreskrives för utmätt fast egendom.

5 §

Besväras mer än en av fastigheterna av beviljad eller sökt inskrivning,

får sammanläggning ske endast om

1. ingen av fastigheterna besväras av andra inskrivningar än sådana som

gäller i samma inbördes ordning i den eller de andra eller, om i någon av

fastigheterna dessutom finns särskild inskrivning, denna gäller med sämre

rätt, eller

2. fastigheternas ägare samt innehavare av panträtt eller annan rättig­

het, som inskrivningen avser, medgivit sammanläggningen på grundval av

förslag till företrädesordning för inskrivningarna i den nybildade fastig­

heten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

6

§

Vid tillämpning av 5 § beaktas ej inskrivning för servitut, nyttjanderätt

eller samfällighetsrätt, om rättigheten icke rör mark som skall ingå i sam­

manläggningen. Hänsyn tages ej heller till inskrivning beträffande vilken

sökts dödning eller relaxation i fastighet som ingår i sammanläggningen,

såvida hinder mot åtgärden icke föreligger om fastighetsbildningen genom­

föres.

Medgivande enligt 5 § 2 fordras ej från fastighetsägare eller rättighets-

havare, om det är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet att förslaget

till företrädesordning tillämpas.

Verkan av sammanläggning

7 §

Om sammanläggnings inverkan på omfattningen av inteckning finns be­

stämmelser i 6 kap. 15 § jordabalken. Dessa äger motsvarande tillämpning

när fastighet, som ingår i sammanläggning, svarar för fordran med bättre

förmånsrätt än panträtt på grund av inteckning.

Sådan inskrivning som avses i 6 § första stycket besvärar efter samman­

läggning icke den nybildade fastigheten.

Ansökan om inskrivning i fastighet, som sammanlagts med annan, skall

anses avse den nybildade fastigheten.

Innebär avtal enligt 2 § att den nybildade fastigheten skall utgöra egen­

dom vari makarna äger var sin andel, skall efter sammanläggning den för

vardera maken beviljade eller sökta lagfarten avse den andel i fastigheten

som tillkommer honom.

A 45

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Förfarandet vid sammanläggning

8 §

Sammanläggning sker på ansökan av fastigheternas ägare.

Fastighetsbildningsmyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om sam­

manläggning, om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker i

syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom

ett område eller om annan fastighetsbildning är beroende av sammanlägg­

ningen. Innan sammanläggning sker, skall ägaren av fastigheterna ges till­

fälle att yttra sig. Sammanläggning får ej ske, om ägaren bestrider åtgärden

och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon betydelse.

9 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall först pröva huruvida hinder mot

sammanläggningen möter i annat hänseende än som avses i 5 och 6 §§. Om

förrättningen därvid icke inställes, skall yttrande inhämtas från inskriv­

ningsmyndigheten.

10

§

Inskrivningsmyndighetens yttrande skall avges snarast möjligt. Det skall

grundas på fastighetsboken och vad som eljest är känt för myndigheten.

I yttrandet skall anges huruvida hinder mot sammanläggning möter enligt

1

0 §§. Om i ärendet åberopas avtal enligt 2 §, skall vidare anges huruvida

avtalet är lagligen beskaffat.

Finner inskrivningsmyndigheten att mot sammanläggningen möter hin­

der som bör kunna avlägsnas utan större dröjsmål, skall sökanden eller

annan, som kan antagas vara villig att medverka, uppmanas att vidtaga

behövliga åtgärder.

11

§

Förslag till företrädesordning upprättas av inskrivningsmyndigheten.

Härvid skall iakttagas att rättighetshavarens säkerhet rubbas så litet som

möjligt. Sammanträde får hållas med fastigheternas ägare och rättighets-

havarna för förhandling om företrädesordningen.

12

§

Berör sammanläggning fastigheter som lyder under mer än en inskriv­

ningsmyndighet, skall yttrande inhämtas från någon av myndigheterna. Den

myndighet hos vilken yttrande begärts skall inhämta behövliga upplys­

ningar från den eller de andra.

13 §

När inskrivningsmyndighetens yttrande inkommit, skall fastighetsbild­

ningsmyndigheten snarast möjligt fortsätta prövningen av ärendet.

A 46

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Om sammanläggning genomföres på grundval av företrädesordning, fast­

ställes denna i fastighetsbildningsbeslutet.

Kostnader för sammanläggning

14 §

Kostnaderna för sammanläggning betalas av sökanden. Sker samman­

läggning utan ansökan, fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt.

13 KAP.

Fastighetsbildning för samordning

med kommunal indelning

1 §

Har fastighet enskild mark på ömse sidor om kommungräns, skall fastig­

hetsindelningen ändras så, att den överensstämmer med den kommunala

indelningen. Ändringen skall ske genom fastighetsreglering eller avstyck­

ning. Om det är nödvändigt, får fastighetsbildningen genomföras utan att

de i 3 kap. föreskrivna villkoren iakttages. Vid fastighetsreglering får av­

steg göras även från 5 kap. 4 §, om sakägare ej motsätter sig detta.

Består samfällighet av mark inom olika kommuner, skall fastighetsindel­

ningen genom fastighetsreglering eller avstyckning anpassas till den kom­

munala indelningen, om det kan ske utan att denna lag åsidosättes.

2

§

Fastighetsbildning enligt 1 § sker på ansökan av överlantmätaren.

Har beslut meddelats om ändring i den kommunala indelningen, får fas­

tighetsbildning som föranledes av ändringen genomföras utan hinder av att

ändringen ännu ej trätt i kraft.

3 §

Fastighetsbildning enligt 1 § skall om möjligt genomföras så, att fastig­

het ej kommer att ha andel i samfällighet inom annan kommun. Vid för­

rättning som föranledes av ändring i den kommunala indelningen får, om

hinder eljest icke möter, fastighetsreglering eller avstyckning företagas

utan särskild ansökan för att fastighet, som genom indelningsändringen fått

andel i samfällighet inom annan kommun, skall skiljas från andelen.

Vid avstyckning från fastighets enskilda mark skall som styckningslott

avskiljas den del vars ägovidd är minst, om ej särskilda förhållanden för­

anleder annat.

A 47

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

4 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall underrätta kommunerna om för­

rättning enligt detta kapitel.

5 §

Kostnaderna för åtgärd som sker med anledning av bestämmelserna i det­

ta kapitel får ej påföras sakägare. Ägare av fastighet som delas eller ändras

skall kostnadsfritt få utdrag av förrättningskarta, om sådan upprättas.

Ersättning till syssloman bestämmes i fall som här avses alltid av fastig­

hetsbildningsmyndigheten.

A 48

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

FEMTE AVDELNINGEN

Fastighetsbestämning

14 KAP.

1 §

Uppkommer vid fastighetsbildning fråga om fastighetsindelningens be­

skaffenhet eller om beståndet eller omfånget av servitut som bildats pa an­

nat sätt än enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre lagstift­

ning, skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för fas­

tighetsbildningen.

På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske

för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om be­

ståndet eller omfånget av servitut som tillkommit vid avvittring eller enligt

lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida icke frågans avgörande uppen­

barligen är utan betydelse för sökanden. Samma rätt att påkalla fastighets­

bestämning tillkommer byggnadsnämnden såvitt gäller område med stads­

plan eller byggnadsplan eller område beträffande vilket fråga väckts

om

upprättande av sådan plan.

2

§

Fastighetsbestämning handlägges av fastighetsbildningsmyndigheten vid

förrättning. Beträffande sådan förrättning äger 4 kap. 1—24 §§, 28 § första

stycket, 31—40 §§ och 42 § motsvarande tillämpning.

Har fastighetsbestämningen samband med fastighetsbildning, handlägges

åtgärderna gemensamt vid en förrättning, om icke särskilda skäl föranle­

der annat.

3 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall vid förrättningen klargöra fastig-

hetsbestämningens omfattning för sakägarna och därvid noga ange vilka

frågor som skall avgöras. Vidare skall myndigheten utreda de omständig­

heter som är av betydelse för fastighetsbestämningen. Resultatet av utred­

ningen skall framläggas för sakägarna.

4 §

Fråga som upptagits vid fastighetsbestämning avgöres genom beslut av

fastighetsbildningsmyndigheten (fastighetsbestämningsbeslut).

A 49

Fastighetsbestämningsbeslut som rör omfattningen av allmänt vattenom­

råde är utan verkan, i den mån det senare visas att det avviker från vad som

föreskrives i lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

5 §

Avser fastighetsbestämning fråga om sträckningen av annan gräns än så­

dan som rör allmänt vattenområde och träffas skriftlig överenskommelse

om gränsens sträckning, skall överenskommelsen läggas till grund för fas-

tighetsbestämningsbeslutet. Överenskommelse får ej träffas, förrän gräns­

sträckningen utstakats i behövlig omfattning. I överenskommelsen behöver

icke deltaga andra sakägare än de som är närvarande vid sammanträde då

frågan behandlas eller, om förrättningen handlägges utan sammanträde,

som vid förrättningen fört talan i frågan.

Överenskommelse skall icke beaktas, om den avtalade sträckningen vä­

sentligt avviker från gränsens rätta läge eller överenskommelsen skulle

medföra att fastighets värde undergår minskning av betydelse eller att olä­

genhet uppkommer från allmän synpunkt.

6

§

Fastighetsbildningsmyndigheten får göra sådan jämkning av gräns som

fordras för att gränsen skall få en ändamålsenlig sträckning i tekniskt hän­

seende.

7 §

Sträckningen av gräns skall anges på förrättningskartan i enlighet med

fastighetsbestämningsbeslutet. Om karta icke upprättats, skall sträckning­

en beskrivas i förrättningshandlingarna. Gränsen skall även utstakas och

utmärkas i behövlig omfattning. Utstakningen skall ske senast vid beslutets

meddelande. Om det är lämpligt, får utmärkningen verkställas efter förrätt­

ningens avslutande. Angående sådan åtgärd skall sakägarna underrättas i

god tid. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan

särskild ordning som beslutats enligt 4 kap. 20 § andra stycket.

8

§

Har fastighetsbildningsmyndigheten meddelat beslut mot vilket talan

skall föras särskilt, skall beslutet samt karta och annan handling som ford­

ras för klarläggande av beslutets innebörd hållas tillgängliga hos myndig­

heten under besvärstiden.

9 §

Om avslutande av förrättning vid vilken även handlägges fråga om fas­

tighetsbildning och om åtgärder i samband med avslutandet gäller 4 kap.

29 och 30 §§.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128

A 50

Beträffande annan förrättning äger 4 kap. 29 § motsvarande tillämpning.

Byggnadsnämnden skall dock alltid underrättas om avslutande av förrätt­

ning som sökts av nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

10

§

Kostnaderna för fastighetsbestämning fördelas mellan sakägarna efter

vad som är skäligt. År byggnadsnämnden sökande, skall kostnaderna beta­

las av kommunen, i den mån särskilda skäl föranleder detta. Bestämmelser­

na i 2 kap. 6 § om betalningsskyldighetens fördelning när överenskommelse

föreligger mellan sakägarna och om ansvaret för kostnaderna när ansökan

avvisas eller förrättning inställes äger motsvarande tillämpning beträffan­

de fastighetsbestämning.

Sker fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning enligt 13

kap., skall i stället för första stycket tillämpas 5 § i nämnda kapitel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 51

SJÄTTE AVDELNINGEN

Rättegången i fastighetsbildningsmål

15 KAP.

Fullföljd till fastighetsdomstol

1 §

Mål som fullföljes enligt bestämmelserna i detta kapitel (fastighetsbild­

ningsmål) prövas av den fastighetsdomstol inom vars domkrets marken är

belägen. Ligger marken under flera fastighetsdomstolar, upptages talan av

den domstol under vilken huvuddelen ligger.

2

§

Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut föres särskilt, om myn­

digheten

1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller

avvisat ombud,

2. ogillat jäv mot förrättningsman,

3. beslutat i fråga om förskott på inlösenersättning,

4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till

sådan skadelidande som avses i 4 kap. 38 §,

5. beslutat i fråga om rättelse enligt 4 kap. 42 §,

6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att

fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,

7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnaderna för gemensamt

arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering av sådana kostnader,

8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt

arbete skall skiljas från uppdraget.

Talan enligt denna paragraf föres genom besvär som skall inges till fastig­

hetsdomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Besvär

får anföras av sakägare. Mot beslut som avses i 1, 4, 5 och 8 får talan föras

även av annan som beslutet rör.

3 §

Talan mot tillståndsbeslut föres särskilt genom besvär som skall inges

till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då beslutet medde­

A 52

lades. Detsamma gäller fastighetsbildnings- och fastighetsbestämningsbe-

slut, om fastighetsbildningsmyndigheten förordnar att talan mot beslutet

skall föras särskilt.

Förordnande att talan skall föras särskilt får meddelas endast om det

främjar en ändamålsenlig handläggning. Om fastighetsbildningsbeslut ej

innefattar medgivande till fastighetsbildningen i dess helhet, fordras vidare

att tillståndsbeslut meddelas samtidigt eller att lagakraftägande sådant be­

slut föreligger.

Besvär enligt denna paragraf får anföras av sakägare.

4 §

Menar sakägare att förrättningen onödigt uppehälles genom fastighets-

bildningsmyndighetens beslut eller är han missnöjd med beslut varigenom

förordnande enligt 5 kap. 21 § meddelats eller medgivande enligt 5 kap. 22 §

vägrats, får han föra talan mot beslutet genom besvär hos fastighetsdom­

stolen. Sådan talan är ej inskränkt till viss tid.

5 §

Talan får ej föras mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut att gilla

invändning om jäv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

6

§

I annat fall än som avses i 2—5 §§ föres talan mot beslut eller åtgärd av

fastighetsbildningsmyndigheten genom besvär som skall inges till fastig­

hetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då förrättningen förklarades

avslutad eller inställd.

I fråga om åtgärd varigenom gräns utmärkts får besvär anföras inom ett

år från den dag då uppgift om fastighetsbildningen eller fastighetsbestäm-

ningen infördes i fastighetsregistret eller, om utmärkningen gjorts först ef­

ter nämnda dag, från det åtgärden slutfördes.

Besvär enligt denna paragraf får anföras av sakägare. Den som ålagts

att betala ersättning eller kostnad får föra talan mot beslutet, även om han

ej är sakägare.

7 §

Talan mot tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut som rör mark inom

område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser får föras av byggnadsnämnden på sätt och inom

tid som gäller för sakägare.

8

§

Finner överlantmätaren att tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut stri­

der mot sådan bestämmelse i denna lag som meddelats till förmån för all­

A 53

mänt intresse, far han föra talan mot beslutet på sätt och inom tid som gäller

för sakägare. Motsvarande fullföljdsrätt tillkommer länsstyrelsen och lant­

bruksnämnden.

Första stycket gäller icke fastighetsbildning inom område med stadsplan

eller inom område med byggnadsplan om åtgärden rör endast mark som

enligt planen är avsedd för annat än jordbruksändamål.

9 §

Mot beslut om inställande av förrättning som begärts av länsstyrelsen,

överlantmätaren, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden får sökanden

föra talan i likhet med vad som gäller för sakägare.

Motsvarande rätt tillkommer den som sökt fastighetsreglering enligt 5

kap. 3 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

10 §

Finner fastighetsregistermyndigheten att uppgift om fastighetsbildning

eller fastighetsbestämning icke kan införas i registret på grund av fel eller

oklarhet i förrättningen och kan rättelse ej vinnas i den ordning som anges

i 4 kap. 42 §, får myndigheten söka rättelse hos fastighetsdomstolen. Det­

samma gäller, om myndigheten finner förrättning vara behäftad med fel

som skulle äventyra fastighetsredovisningens tillförlitlighet eller på annat

sätt föranleda rättsosäkerhet.

I fråga om talan enligt denna paragraf äger bestämmelserna om besvär

i 16 kap. motsvarande tillämpning. Talan är ej inskränkt till viss tid.

11

§

Har samtliga sakägare och andra, som har rätt att anföra besvär, genom

påskrift på förrättningsprotokollet eller i skriftligt meddelande som kom­

mit fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndigheten till handa god­

känt förrättning, förrättningsbeslut eller gränsutmärkning, får besvär icke

anföras mot vad som godkänts.

16 KAP.

Förfarandet vid fastighetsdomstol

1 §

Är talan i fastighetsbildningsmål icke fullföljd på föreskrivet sätt eller

inom rätt tid, skall den omedelbart avvisas av fastighetsdomstolen.

2

§

Vid besvärsinlaga skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill hö­

rande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jämförlig

5 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

åtgärd ytterligare avskrifter, är klaganden skyldig att tillhandahålla dem.

Är avskrifter icke tillgängliga när de behövs, får domstolen ombesörja dem

på klagandens bekostnad.

Första stycket gäller icke karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig

beskaffenhet, om avskrift av handlingen kan undvaras utan väsentlig olä­

genhet.

3 §

Om fastighetsdomstolen finner att sakägare bör höras över besvären, skall

besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delges sakägaren och före­

läggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring.

Fordras för målets beredande eller avgörande att yttrande inhämtas från

överlantmätaren, byggnadsnämnden eller annan myndighet eller från sak­

kunnig eller att skriftligt bevis företes, särskilt sammanträde hålles eller

annan liknande åtgärd vidtages, skall domstolen utan dröjsmål förordna

därom.

A 54

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

4 §

När målet beretts till huvudförhandling, skall fastighetsdomstolen be­

stämma tid och plats för denna. För behandling av rättegångsfråga eller

del av saken som kan avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas, fastän

målets beredande i övrigt ej avslutats.

5 §

Till huvudförhandlingen skall sakägarna kallas. Sakägare vars närvaro

uppenbarligen är utan betydelse för hans rätt eller eljest för målets avgö­

rande behöver dock ej kallas.

Har talan fullföljts av företrädare för allmänt intresse, skall denne kallas

till förhandlingen. När sakägares besvär rör alltmänt intresse, kallas över­

lantmätaren eller, om målet avser sådan fastighetsbildning som anges i

15 kap. 8 § andra stycket, byggnadsnämnden.

Företrädare för eller tjänsteman vid myndighet vars verksamhet beröres

av målet kan kallas för att lämna upplysningar. För detta ändamål kan

även förrättningslantmätaren kallas.

Kallelse skall delges.

6

§

Fastighetsdomstolen får handlägga och avgöra målet utan hinder av att

sakägare eller annan som kallats till huvudförhandling uteblir.

7 §

Föreskrifterna i 5 och 6 §§ gäller i tillämpliga delar även annan förhand­

ling än huvudförhandling.

A 55

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

8 §

Fastighetsdomstolen får avgöra mål utan huvudförhandling, om huvud­

förhandling kan antagas sakna betydelse för prövningen samt sakägare el­

ler företrädare för allmänt intresse icke begärt sådan förhandling. Om talan

fullföljts enligt 15 kap. 2, 4 eller 10 § eller om domstolen finner uppenbart

att talan är ogrundad, får målet alltid avgöras utan huvudförhandling.

För prövning som ej avser själva saken fordras icke huvudförhandling.

Har domstolen beslutat att mål skall avgöras utan huvudförhandling och

är det ej uppenbart att sakägare eller företrädare för allmänt intresse redan

slutfört sin talan, skall tillfälle därtill lämnas honom.

9 §

Har talan fullföljts mot beslut vid förrättning som ej avslutats, kan

fastighetsdomstolen föreskriva att förrättningshandläggningen skall av­

brytas helt eller till viss del eller att handläggning som avbrutits skall fort­

gå oberoende av den vid domstolen förda talan. Sådan föreskrift träder i

kraft genast och gäller till dess annat förordnas.

10 §

Fastighetsdomstolens avgörande av saken sker genom utslag. Detta skall

grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling och vad

handlingarna innehåller i övrigt.

Bestämmelserna i rättegångsbalken om avfattning av dom i tvistemål och

om meddelande av sådan dom äger motsvarande tillämpning på utslag i fas-

tighetsbildningsmål.

Skall i ett mål flera frågor avgöras och kan de särskiljas, får utslag ges

beträffande någon av frågorna, fastän handläggningen av de övriga ej av­

slutats.

11

§

När talan fullföljts av sakägare, får fastighetsbildningsmyndighetens be­

slut eller åtgärd ändras endast om övriga sakägare och, när besvären rör

allmänt intresse, överlantmätaren eller byggnadsnämnden fått tillfälle att

yttra sig. Ändring till fördel för sakägare får dock ske, även om han icke

haft tillfälle att yttra sig. Vad som nu föreskrivits äger motsvarande till-

lämpning, när talan fullföljts av företrädare för allmänt intresse eller av

fastighetsregistermyndigheten.

Om domstolen finner att besvären bör föranleda ändring i avslutad för­

rättning eller i fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut mot

vilket talan fullföljts särskilt, får domstolen göra ändring även i del som

icke överklagats, om det behövs för att uppenbar motstridighet eller oen­

hetlighet icke skall uppkomma i förrättningen eller beslutet.

Finner domstolen att förrättning är behäftad med fel som anges i 15 kap.

A 56

10 §, får domstolen besluta om behövlig åtgärd, även om besvären icke

avsett den del av förrättningen som felet rör.

12

§

Kan fastighetsdomstolen ej ntan olägenhet rätta fel i förrättning, skall

domstolen undanröja fastighetsbildningsmyndighetens beslut och åtgärder

i den omfattning de påverkas av felet samt visa förrättningen åter till myn­

digheten. Domstolen kan därvid meddela föreskrifter för vinnande av rät­

telse.

Har efter förrättningens avslutande talan förts mot beslut om fastighets­

bildning eller fastighetsbestämning och återkallar den som sökt åtgärden sin

ansökan, skall förrättningen undanröjas i den del som återkallelsen avser,

om övriga som fört talan vid förrättningen eller domstolen och som själva

haft rätt att påkalla åtgärden samtycker. I fall som anges i 10 kap. 8 § andra

stycket och 11 kap. 2 § andra stycket fordras alltid samtycke av övriga sak­

ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

13 §

Den som med stöd av 5 § tredje stycket eller 7 § kallats för att lämna

upplysningar har rätt till ersättning för sin inställelse enligt särskilda be­

stämmelser. Sakägare får ej åläggas att betala kostnad som föranledes

härav.

14 §

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till om­

ständigheterna, förordna att sakägare som förlorar målet skall ersätta an­

nan sakägare dennes rättegångskostnad. I mal om inlösenersättning skall

dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för

sin kostnad oberoende av utgången i målet.

Första stycket gäller ej, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångs­

balken.

Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domsto­

len tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl

föreligger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast bygg­

nadsnämnden företräder det allmänna intresset, av kommunen.

Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild

åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när

det är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.

15 §

Har besvär anförts över avslutad förrättning, skall fastighetsdomstolen

ofördröj ligen och senast inom fyra dagar tillställa fastighetsregistermyndig­

heten avskrift av besvärsinlagan.

A 57

Sedan domstolens utslag eller slutliga beslut i fastighetsbildningsmål

vunnit laga kraft, skall förrättningsakten och avskrift av utslaget eller be­

slutet sändas till fastighetsregistermyndigheten. Om förrättningen skall

fortsättas, sändes handlingarna i stället till fastighetsbildningsmyndigheten.

Fullföljes talan mot avgörandet i viss del och kan med anledning av dom­

stolens avgörande i övrigt fråga uppkomma om registrering, skall hand­

lingarna sändas till fastighetsregistermyndigheten. Efter registreringsfrå-

gans handläggning skall myndigheten omedelbart återställa förrättnings­

akten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

16 §

Föreskrifterna i detta kapitel beträffande sakägare skall tillämpas även

på annan enskild part.

17 KAP.

Rättegången i hovrätt

1 §

Mot fastighetsdomstols utslag eller beslut får, om ej annat är föreskrivet,

talan fullföljas i hovrätten genom besvär som inges till fastighetsdomstolen.

I stället för den i 52 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivna tiden av två

veckor gäller en tid av fyra veckor.

Besvär får anföras av sakägare och annan enskild part samt av sådan före­

trädare för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan vid fastighets­

domstolen.

2 §

Talan får ej föras mot fastighetsdomstolens beslut i dit fullföljd fråga

som avses i 15 kap. 2 § 2—4 och 6—8 eller 4 §.

3 §

I fråga om rättegången i hovrätten äger 16 kap. 3, 7 och 9—14 §§, 15 §

andra stycket samt 16 § motsvarande tillämpning. Beträffande skyldighe­

ten att svara för kostnad i mål om inlösenersättning gäller dock, med till-

lämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den som har att utge in­

lösenersättning, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § samma balk, alltid

själv skall bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten

genom att själv fullfölja talan. Vidare skall 16 kap. 15 § andra stycket ej

tillämpas när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdomstolen.

Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten, endast om synnerliga

skäl föreligger.

18 KAP.

Rättegången i högsta domstolen

1 §

Mot hovrätts utslag eller beslut får, om ej annat är föreskrivet, talan full­

följas i högsta domstolen genom besvär som inges till hovrätten inom den i

56 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivna tiden.

Besvär får anföras av sakägare och annan enskild part samt av sådan före­

trädare för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan i hovrätten.

2

§

Byggnadsnämnden är icke skyldig att nedsätta fullföljdsavgift eller be­

lopp till säkerhet för kostnadsersättning.

3 §

I fråga om rättegången i högsta domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och 10 §§,

11 § andra och tredje styckena, 12—14 §§, 15 § andra stycket samt 16 §

motsvarande tillämpning. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad

i mål om inlösenersättning gäller dock bestämmelsen därom i 17 kap. 3 §

första stycket. Vidare skall 16 kap. 15 § andra stycket ej tillämpas när

högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.

Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta domstolen endast om

synnerliga skäl föreligger.

A 58

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 59

SJUNDE AVDELNINGEN

Fastighetsregister

19 KAP.

1 §

I fastighetsregistret redovisas såsom fastighet

1. enhet som är redovisad såsom fastighet i fastighetsregister när denna

lag träder i kraft,

2. fastighet som nybildas enligt denna lag,

3. enhet som skall registreras såsom fastighet enligt bestämmelse i an­

nan författning.

Varje fastighet skall ha särskild beteckning.

2 §

Om fastighetsbildning och fastighetsbestämning införes uppgift i fastig­

hetsregistret. Därvid registreras nybildad fastighet och göres de övriga

ändringar i fastighetsregistret som åtgärden ger anledning till.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när fastighetsindelningen

ändras eller dess beskaffenhet fastställes i annan ordning än som anges i

denna lag.

3 §

Uppgift om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning införes snarast

möjligt sedan förrättningen avslutats och denna eller, om besvär anförts,

domstolens avgörande vunnit laga kraft.

Utan hinder av att förrättningen ej avslutats skall uppgift om fastighets­

bildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut, mot vilket talan skolat föras

särskilt, införas så snart beslutet vunnit laga kraft, om fastighetsbildnings-

myndigheten begär det.

Föres talan mot beslut eller åtgärd vid avslutad förrättning eller föres

talan särskilt mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut,

får utan hinder därav uppgift med anledning av förrättningen eller beslutet

införas i fastighetsregistret i fråga om sådan del som uppenbarligen ej be-

röres av fullföljden. Motsvarande gäller när talan föres mot domstols avgö­

rande i fastighetsbildningsmål.

A 60

4 §

Finnes uppgift i fastighetsregister vara uppenbart oriktig, skall felet

rättas, om det kan ske utan förfång för fastighetsägare eller rättighetsha-

vare. År det uppenbart att förfång icke kan uppkomma, skall rättelse ske

omedelbart. I annat fall skall fastighetsägare eller rättighetshavare få till­

fälle att yttra sig, om han är känd.

Om det finnes vara uppenbart att en i registret redovisad fastighet är

obefintlig, får fastigheten uteslutas ur registret med tillämpning av första

stycket, även om redovisningen ej är oriktig enligt gällande föreskrifter om

fastighetsregister.

5 §

Fastighetsregistreringen ankommer på fastighetsregistermyndighet. Om

sådan myndighet finns särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

ESSELTE AB, STHLM 69

014302

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 1

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

19 april 1968.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, L

ange

, K

ling

, J

ohansson

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

, O

diinoff

, W

ickman

,

M

oberg

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ng fastighets­

bildning slagstiftning och anför.

I. Inledning

Gällande lagstiftning om fastighetsbildning är splittrad på en mängd olika

författningar. Vissa av dessa har ett lokalt begränsat tillämpningsområde.

Detta gäller t. ex. viss lagstiftning för delar av Kopparbergs län. Andra reg­

lerar i första hand något annat än fastighetsbildning men innehåller ändå

viktiga bestämmelser om fastighetsbildning. Som exempel kan nämnas bygg­

nadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) (BL). De viktigaste lagarna om fastig­

hetsbildning är lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet

(jorddelningslagen eller JDL), lagen samma dag (nr 336) om sammanlägg­

ning av fastigheter å landet (SML) och lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad (FBLS). Som framgår av namnen har också dessa

lagar sina bestämda tillämpningsområden.

Trots att jorddelningslagen var resultatet av ett mycket omfattande och

långvarigt utredningsarbete visade den sig snart ha väsentliga brister och

det restes krav på ändringar i flera hänseenden. På begäran av riksdagen

tillkallades ar 1939 särskilda sakkunniga för att revidera lagstiftningen om

delning av jord å landet och vissa därmed sammanhängande frågor. De

sakkunniga — som antog namnet fastighetsbildningssakkunniga — valde

utvägen att söka avhjälpa bristerna i den gällande lagstiftningen genom

partiella reformer. På grundval av förslag från de sakkunniga genomfördes

år 1947 omfattande ändringar i fråga om avstyckningsinstitutet och år 1951

reformerades ägoutbytesreglerna. Också åtskillig annan lagstiftning genom­

fördes efter förslag från de sakkunniga.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

Med stöd av bemyndigande den 16 oktober 1953 tillkallades den 17 novem­

ber samma år nya sakkunniga för att verkställa den slutgiltiga revisionen

av fastiglietsbildningslagsliftningen. Som skäl för att låta fastighetsbild-

ningssakkunnigas arbete övertas av en ny utredning åberopades att förut­

sättningarna för de sakkunnigas arbete i grundläggande hänseenden radi­

kalt ändrats sedan år 1939. En av de omständigheter som framhölls var att

skillnaderna mellan land och stad alltmer utjämnats. De sakkunniga borde

därför se över inte bara reglerna om fastighetsbildning på landet utan även

reglerna om fastighetsbildning i stad.

De sakkunniga — som antog namnet 1954 års fastighetsbildningskom-

mitté1 — har den 18 december 1963 avlämnat betänkandet »Fastighetsbild­

ning» (SOU 1963: 68). Betänkandet innehåller förslag till en för hela landet

enhetlig lag om fastighetsbildning samt motiv. Kommittén har inte utarbetat

några förslag till promulgationslag eller annan följ dlagstiftning. Vid betän­

kandet är fogade särskilda yttranden av fem av de experter som har biträtt

kommittén.

Fastighetsbildningskommitténs betänkande har remissbehandlats.

Jag anhåller att nu få ta upp frågan om remiss till lagrådet av förslag till

fastighetsbildningslag. Jag avser att senare lägga fram förslag i fråga om

övergångsbestämmelser och annan följ dlagstiftning.

Vissa grundläggande bestämmelser om den domstol som i första instans

skall pröva mål om fastighetsbildning har tagits upp i en särskild lag om

fastighetsdomstol. Förslag i den delen kommer att anmälas senare denna

dag.

Förslaget till fastighetsbildningslag torde få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 1. Som bilaga 2 bifogas fastighetsbildningskoin-

mitténs förslag till lag om fastighetsbildning och som bilaga 3 förslaget till

lag om fastighetsdomstol2.

B 2

Kungl. Maj:ts proposition, nr 128 år 1969

II. Historik

Den äldsta form för varaktig delning av jord som är historiskt dokumen­

terad är solskiftet, som framträder som en fullt bestämd skiftesmetod i svea-

lagarna, främst upplandslagen, men uppenbarligen användes långt tidigare.

En nära motsvarighet finns i östgötalagen under benämningen laga läge.

Solskiftet upptogs i landslagarna och sedermera i 1734 års lag, närmare be­

stämt i 1 kap. byggningabalken. Bestämmelserna är mycket kortfattade

och den närmare innebörden delvis oklar, men det är tydligt att solskiftet

ansågs orubbligt. Detta innebar att ingen ny delning kunde ske utan samt­

liga delägares samtycke. Solskifte och andra äldre skiftesformer brukar

sammanfattningsvis benämnas tegskifte.

1 Landshövdingen Bertil Fallenius (ordförande) samt riksdagsledamöterna Göran Karlsson,

Ebbe Ohlsson, Fridolf Jansson, Hans Levin och John G. Löfroth.

2 Bilagan är här utesluten. Jfr SFS 1969:246.

B 3

Olägenheterna med solskiftet blev så småningom allt mer uppenbara.

Orubbligheten hindrade den sammandragning av ägorna i större skiften som

var en nödvändig förutsättning för att jordbruket skulle kunna utvecklas.

Utländska erfarenheter visade att sådana åtgärder betydde mycket för jord­

bruket. Den som främst verkade för en reform i Sverige var Jakob Faggot

som år 1747 utnämndes till överdirektör för lantmäteriet. Faggot föreslog

att varje delägare i en by skulle ha ovillkorligt vitsord att begära nytt skifte.

Vid sådant skifte borde jorden läggas i storskifte så att varje hemman fick

ägorna samlade helst i ett enda skifte. Faggots förslag mötte starkt mot­

stånd, men ar 1757 utfärdades den grundläggande förordningen om stor­

skifte. Den följdes inom kort av nya förordningar. En år 1762 utfärdad stor-

skiftesstadga gällde hela landet utom »Bergslagerna» och Kopparbergs län

samt Finland. Storskiftet i Dalarna inleddes först under 1800-talets första

decennium.

Åtminstone de senare storskiftesförfattningarna var ganska utförliga. Det

fanns regler om förrättningsmän, om skifteslagets omfång, om rågångs-

tvister, gradering och likvider, om delningsgrund och skiftesläggning. Be­

stämmelserna var emellertid i åtskilliga hänseenden ofullständiga. I fråga

om skiftesläggningen medgav den sista storskiftesförordningen (från år

1783) att varje delägare tillädes fyra skiften i åker och lika många i äng.

Om möjligt borde emellertid ägorna läggas ut i endast ett skifte. Beträffande

skogsmarken saknades bestämmelser om skiftesantalet. Den kunde därför

läggas ut i så många skiften som ansågs lämpligt.

Möjligheten att lägga ut åker och äng i mer än ett skifte utnyttjades i stor

utsträckning av delägarna, som ofta var starka motståndare till storskiftet.

Storskiftena gav därför inte det resultat som var avsett. Motståndet mot

skiftena torde ha berott på bl. a. misstro mot graderingen av jorden och

svårigheten att utan utflyttning få till stånd en rationell ägoanordning.

Eftersom det resultat storskiftet syftade till fortfarande ansågs önskvärt

— jordbrukets lönsamhet borde alltjämt stärkas — dröjde det inte länge

innan nya medel började anlitas. Initiativtagaren till den reform som nu här

följde var ägaren av Svaneholms gods i Skåne, friherre Rutger Maclean.

Han lät åren 1782—1785 skifta godset efter nya principer. Ägorna samla­

des konsekvent i ett skifte för varje brukare. I centrum av de nya skiftena

byggdes nya bostäder för brukarna som förut bott hopträngda i byar.

Det visade sig att åtgärden ledde till en stark och snabb uppblomstring

och myndigheterna tog fasta på Macleans idéer. Resultatet blev 1803 års

förordning om enskifte. Förordningen gällde enbart Skåne men liksom

fallet var i fråga om storskiftet följdes den snart av motsvarande för­

ordningar för andra delar av landet. År 1807 utfärdades en allmän för­

ordning om enskifte. Den gällde dock inte för Kopparbergs län och inte

heller för Norrland.

Vid enskifte var det från början inte tillåtet att lägga ut mer än el' skifte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Från år 1821 tilläts emellertid tre skiften. Den stora nyheten i enskiftes-

författningarna var skyldigheten att flytta ut från byn. För att underlätta

utflyttningen beviljades i vissa fall — Skåne och Skaraborgs län samt Öland

__ bidrag av statsmedel. Till skillnad från mål om storskifte, vilka skulle

prövas av domstol, betraktades mål om enskifte som ekonomimål, vilket

innebar att de prövades av länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut

skulle emellertid anföras bos Kungl. Maj :t i högsta domstolen. De mycket

höga anspråken i fråga om jordens arrondering som enskiftesförfattningar­

na uppställde visade sig ganska snart svåra att uppfylla och det blev uppen­

bart att man gått för långt. I Skåne och liknande slättbygder mötte inga

större svårigheter men i övrigt blev eu reform av reglerna nödvändig. Den

kom genom den stadga för skiftesverket i riket som utfärdades år 1827.

Genom denna infördes en ny delningsform som döptes till laga skifte. Laga

skifte enligt 1827 års stadga utgjorde ett mellanting mellan storskifte och

enskifte. Efter åtskilliga ändringar överarbetades stadgan och en ny sådan

utfärdades år 1866. Genom en förklaring år 1883 fick denna stadga som

med vissa ändringar och tillägg gällde till dess JDL trädde i kraft den

1 januari 1928 — civillags karaktär.

Laga skifte kunde inte avse mark som var i en enda ägares hand och inte

heller visst till gränserna bestämt område på marken. Reglerna om skiftes­

vitsord skilde på fall när marken var oskiftad och fall när den delats genom

ett i lag erkänt skifte. I princip skulle all mark inom skifteslaget dvs.

all jord inom i första hand by eller enstaka hemman — ingå i laga skiftet.

Skiftesstadgan innehöll också regler om ägoutbyte mellan byar eller hem­

man. Del av en fastighet kunde bytas mot del av annan fastighet. Byte av

hela fastigheter skulle däremot ske enligt reglerna i jordabalken. Ägoutbyte

kunde ske frivilligt eller med tvång. Graderingsreglerna i skiftesstadgan var

mer fullgångna än motsvarande regler i fråga om storskifte och enskifte.

Utbrytning av servitut kunde ske men däremot fanns inga regler om bildan­

de av servitut. Huvudregeln om antalet skiften föreskrev att antalet inte fick

överstiga tre. Undantag härifrån kunde ske men det krävdes tillstånd av

ägodelningsrätten. En nyhet var att formen pa skiftena reglerades. Skiftes­

linjerna borde vara räta. Även i fråga om likvider mellan delägarna var

skiftesstadgan betydligt utförligare än de tidigare skiftesförfattningarna.

Ersättning kunde utgå för bl. a. utflyttning, odling och ståndskog. När det

gällde utflyttning kunde också statsbidrag utgå.

En väsentlig anledning till den reform som 1827 års skiftesstadga innebar

var missnöjet med de regler som gällde för den rättsliga prövningen av

skiftesmål. För att lösa problemen inrättades en ny domstol, ägodelnings­

rätten. Frågor om rågångar och äganderättstvister skulle emellertid avgöras

av allmän domstol. Ägodelningsrätten skulle bestå av ordförande och tre

B 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 5

ledamöter. Ordförande var i regel den ordinarie domaren i orten. Andra och

sista instans i skiftesmål var högsta domstolen.

Skiftesstadgorna innehöll regler inte bara om laga skifte utan även om

hemmansklyvning. Denna delningsform var emellertid mycket äldre. Den

togs upp redan i ett plakat år 1459 om skattegodsens vidmakthållande. Syf­

tet med bestämmelserna var då att hindra klyvningar som kunde minska

statens skatteinkomster. Senare åberopades även farhågor för att en alltför

långt driven delning skulle leda till en minskad lönsamhet för jordbruket.

Under 1700-talet lättade man på restriktionerna i fråga om hemmans-

klyvning i syfte att öka försörjningsmöjligheterna i takt med befolknings­

tillväxten. En klyvning av ett hemman i sex, åtta eller ännu flera delar god­

togs efter viss prövning. År 1827 infördes besuttenheten som gräns för klyv­

ningen. Som besutten betecknades den åbo som hade så stora ägor att han

normalt kunde få sin och sin familjs bärgning av hemmansdelen.

Så småningom kom en reaktion mot den tilltagande jordstyckningen och

år 1853 begränsades rätten till hemmansklyvning genom anknytning till

mantalet. Inskränkningarna väckte emellertid stort missnöje och rätten till

klyvning blev åter mycket fri. Den senast gällande författningen med be­

stämmelser om hemmansklyvning utfärdades år 1896 och tillät klyvning

till vilket mantal som helst.

Hemmansklyvning skulle enligt skiftesstadgorna förrättas av lantmätare

med biträde av gode män. Den fastighet som skulle klyvas måste tillhöra

två eller flera ägare och klyvningen måste avse utbrytning av kvotdelar av

hemmanets skatte tal. De vid klyvningen utlagda hemmansdelarna blev

självständiga fastigheter och kunde även få del i hemmanets särskilda

rättigheter och förmåner.

Skifte och hemmansklyvning avsåg båda att bryta ut en delägares andel

i delningsobjektet. Vid sidan av dessa delningsformer fanns en delnings­

form för att avskilja markområden som på förhand var bestämda till läge

och gränser. Sådant avskiljande kunde ske redan under landskapslagarnas

tid. Som namn på delningsformen användes åtminstone från senare delen

av 1600-talet uttrycket avsöndring. När lagstiftaren först uppmärksammade

denna form av delning var det för att förbjuda avskiljande av mark. Orsa­

ken var — liksom i fråga om hemmansklyvning — farhågor för minskning

av hemmanets skatteförmåga. I 1734 års lag togs ett förbud mot jordavsönd-

ring upp i 4 kap. 9 § jordabalken.

Från 1800-talets början inträdde lättnader i förbudet mot avsöndring.

Enligt 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

kunde avsöndring avse så mycket som en femtedel av stamhemmanet men

för stora delar av landet föreskrevs senare vissa inskränkningar.

Jordavsöndring krävde inte lantmäteriförrättning. I en förordning åi

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 6

1881 föreskrevs bara att handling rörande jordavsöndring skulle innehålla

noggrann beskrivning på den avsöndrade jordens storlek, läge och gränser.

Karta behövdes inte. Handlingen skulle inges till länsstyrelsen som skulle

pröva om storleken på avsöndringen stämde med författningarna och fast­

ställa den avgäld som ägaren av avsöndringen skvdle utge.

Enligt 1896 års lag skulle länsstyrelsen fastställa avsöndringen. Inte heller

enligt denna lag var karta obligatorisk men genom en lagändring år 1917

uppställdes krav på att avsöndringen skulle redovisas på en av lantmätare

upprättad karta. Kartan skulle inges till länsstyrelsen.

En delningsform som ledde till samma resultat som hemmansklyvning —

dvs. uppdelning av ett hemman i flera självständiga delar — men som ändå

klart skilde sig från hemmansklyvningen var ägostyckning. Medan hemmans­

klyvning utgick från ett andelstal utgick ägostyckning däremot från ett visst

område

på marken. Förrättningen bestod huvudsakligen i en beräkning av

hur stor del av hemmanets mantal som belöpte på varje ägostyckningslott.

Eftersom lotternas läge på marken var det primära liknade ägostyckningen

även jordavsöndringen. Skillnaden låg i att varje ägostyckningslott hade sitt

särskilda skattetal, medan avsöndringen saknade skattetal.

Bakgrunden till ägostyckningsinstitutet, som infördes genom 1896 års

lag om hemmansklyvning m. m., var av jordpolitisk natur. Avsikten med

det nya institutet var en önskan att bereda obemedlade och mindre bemed­

lade personer möjlighet att på lämpliga villkor bilda egna jordbruk. Hem­

mansklyvning betecknades som en alltför omständlig och kostsam procedur.

Dessutom förutsatte den att en överlåtelse redan skett. Avsöndringsinstitutet

kritiserades på grund av de villkor och inskränkningar som gällde för dess

tillämpning.

Ägostyckning skedde genom en mycket enkel lantmäteriförrättning. Kar­

ta skulle upprättas.

Det dröjde inte många år förrän man kunde konstatera att ägostyckning­

en som delningsform ledde till skadliga verkningar. Särskilt uppmärksam­

made man förhållandena i Norrland och Dalarna. En mycket vanlig form

av ägostyckning blev där att något trävarubolag tog hand om skogen till ett

hemman, under det att bönderna behöll inägojorden. Den senare typen av

lotter kom att helt sakna utvecklingsmöjligheter. Missförhållandena ledde

år 1905 till eu lagstiftning som inskränkte rätten till ägostyckning. Denna

lagstiftning markerade eu vändpunkt i en långvarig utveckling mot en allt

friare jorddelning.

Laga skifte enligt skiftesstadgan kom att övergå nästan hela landet.

Arbetet på en ny lagstiftning om jorddelning kom igång ganska långt innan

1866 års skiftesstadga slutligen upphävdes. Initiativet till lagrevisionen togs

vid 1906 års riksdag, men arbetet på den nya lagstiftningen slutfördes först

genom 1926 års lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Bland de anmärkningar som framställdes mot skiftesstadgan var följande.

Tvister som uppkom i sammanhang med jorddelning hänvisades i stor

utsträckning till allmän domstol, vilket vållade lång tidsutdräkt. Den de­

finitiva graderingen fastställdes inte i skiftets förberedande del. Ägodel-

ningsrättens beslut kunde överklagas i alltför stor utsträckning. Beglerna

om hur delningen skulle ske var för summariska och otydliga. Vid klyv­

ning av jordområden som inte var avsedda för jordbruk utan för tomt­

ändamål e. d. var hemmansklyvningsregierna mycket olämpliga. Inteck-

ningshavarnas rätt borde också skyddas.

Den kommitté som år 1906 hade fått i uppdrag att företa en fullständig

revision av skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar av­

lämnade år 1911 ett betänkande med förslag till bl. a. lag om skifte av jord

och lag om sammanläggning. Betänkandet överarbetades av skifteslag-

stiftningskommissionen, som år 1918 avgav ett nytt betänkande i ämnet.

En ny överarbetning skedde genom jordstyckningskommissionen, som år

1920 lade fram förslag till bl. a. lag om delning av jord å landet.

På grundval av de föreliggande förslagen utarbetades proposition (1926:

38) med förslag till bl. a. lag om delning av jord å landet och lag om

sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet. Sedan förslagen med

vissa jämkningar hade antagits av 1926 års riksdag, utfärdades den 18

juni 1926 lagar i ämnet.

Genom 1926 års lagstiftning begränsades antalet fastighetsbildningsinsti-

tut till tre huvudtyper, nämligen laga skifte, avstyckning och samman­

läggning. Inom ramen för laga skifte — eller i vissa fall fristående — kan

bl. a. ägoutbyte och servitutsbrytning ske. JDL har ändrats många gånger

men någon ändring har inte gjorts i fråga om den principiella konstruk­

tionen av formerna för fastighetsbildning. Flera av de ändringar som ge­

nomförts har emellertid ändå gällt mycket väsentliga frågor.

Under de 40 år som gått sedan jorddelningslagen trädde i kraft har

nya former för fastighetsbildning tillkommit. Ett par av dessa bör upp­

märksammas i detta sammanhang, nämligen legaliseringen av vissa sämje-

delningar och sammanföringen av samfälld vägmark m. m. med angrän­

sande fastighet. Legalisering av sämjedelning kan ske enligt lagen den 17

april 1953 (nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m.m.

De privata delningar som kan legaliseras enligt denna lag är sämjedel-

ningar och ägostyckningar som skett före den 1 januari 1928. Betydligt

vidare möjligheter att legalisera sämjedelningar finns enligt lagen den 6

juni 1962 (nr 270; ändrad 1963 nr 122) om äganderättsutredning, lag­

fart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall. Lagen är emellertid

tillämplig bara inom områden där äganderätts- eller lagfartsförhållandena

är oordnade. — Lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av

samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. kom till för att göra

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 7

B 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969

det möjligt att på ett enkelt sätt sammanföra samfälld vägmark, som inte

längre behövs för sitt ändamål, med angränsande fastighet. Efter en ändring

genom lag den 21 maj 1965 (nr 193) är lagen numera tillämplig även på

järnvägsmark som inte längre behövs för järnvägen.

Den lämnade redogörelsen har huvudsakligen gällt landsbygden. Det kan

vara på sin plats att något beröra även fastighetsbildningen i städerna.

I städernas tätbebyggda delar har fastighetsbildningen naturligt nog alltid

hängt mycket nära ihop med bebyggelseregleringen. Vissa bestämmelser

om byggande i städer fanns redan i landskapslagarna och därefter i stads­

lagen. I 1734 års lag fanns emellertid i 29 kap. byggningabalken bara en

hänvisning till vad som var särskilt stadgat. Ett av Karl XI:s lagkom­

mission utarbetat förslag till byggnadsordning förelåg då men genom­

fördes aldrig och det dröjde ända till år 1874 innan en allmän byggnads­

stadga för rikets städer utfärdades. I denna stadga fanns bestämmelser om

både stadsplan och tomtindelning.

Stadsjord som inte var tomtindelad kunde undergå laga skifte. Såväl

1827 års som 1866 års stadga innehöll särskilda besämmelser för sådana

skiften. Även hemmansklyvningar och ägoutbyten förekom. Jordavsöndring

ansågs däremot inte kunna ske. I stället förekom en form av privat jord­

delning som kallades avstyckning.

Den första civilrättsliga regleringen av stadsplaneväsendet genomfördes

år 1907 genom en då antagen lag angående stadsplan och tomtindelning.

Byggnadsväsendet i övrigt berördes inte av denna lagstiftning utan 1874

års byggnadsstadga gällde alltjämt.

I det betänkande angående fastighetsregister för stad som fastighets­

registerkommittén avgav år 1911 behandlades även delningsformerna

för stadsjord som inte var tomtindelad. Enligt förslaget skulle samma del-

ningsinstitut som för landsbygden tillämpas. I stället för avsöndring före­

slogs emellertid en delningsform som kallades avstyckning. Betänkandet

innehöll dessutom förslag till vissa bestämmelser om stadsplan och tomt­

indelning, om avstyckning av mark genom tomtindelning och om tomt­

mätning.

Fastighetsregisterkommitténs betänkande omarbetades av 1914 års fas-

tighetsregisterkommission och ett reviderat förslag förelädes 1916 års riks­

dag, som emellertid avslog förslaget. Ett nytt förslag — utarbetat av 1916

års fastighetsregisterkommission — lades fram för 1917 års riksdag. I

detta förslag hade bestämmelserna om stadsplan och tomtindelning, om

tomtmätning, om avstyckning av område som ej ingår i tomtindelning

och om laga skifte å stadsjord sammanförts till en lag om fastighetsbild­

ning i stad. Stadsjorden undantogs enligt förslaget helt från tillämpningen

av 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.

Sedan riksdagen antagit förslagen utfärdades den 12 maj 1917 lagen

om fastighetsbildning i stad. Bestämmelserna i 1 kap. av lagen ersatte

1907 års stadsplanelagstiftning men innebar inga genomgripande ändringar.

Redan innan 1917 ars lag hade utfärdats, togs emellertid frågan upp om

en revision av bestämmelserna om stadsplan och tomtindelning. I samband

med detta arbete upprättades förslag också till ny byggnadsstadga, avsedd

att ersätta 1874 års stadga. Utredningsarbetet resulterade i bl. a. 1931 års

stadsplanelag och byggnadsstadga. Denna lagstiftning har sedermera er­

satts av 1947 års byggnadslag och 1947 års byggnadsstadga. Den senare

har i sin tur ersatts av byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

(BS).

Flertalet av de former för fastighetsbildning som regleras i 1917 års lag

om fastighetsbildning i stad har sin motsvarighet i 1926 års lagstiftning

om jorddelning och sammanläggning på landet. I 3 och 4 kap. meddelas

nämligen bestämmelser om sammanläggning av områden, som enligt fast-

fetälld tomtindelning utgör tomt, resp. av stadsägor och områden som

redovisas i jordregister. Om avstyckning av område, som inte ingår i tomt-

indelning, finns bestämmelser i 5 kap. och i 6 kap. behandlas laga skifte

och ägoutbyte i stad. Sådant skifte får i princip bara avse klyvning av

fastighet eller delning av samfällt område. Kungl. Maj :t kan dock i sär­

skilda fall ge tillstånd till omskifte av redan skiftad stadsjord.

Beträffande samtliga nu nämnda former för fastighetsbildning i stad

gäller att de i fråga om principerna inte skiljer sig från motsvarande in­

stitut i JDL. Bestämmelserna i FBLS hänvisar f. ö. i viss utsträckning

till JDL.

Den återstående form i vilken fastigheter kan bildas enligt FBLS är

mycket speciell. Reglerna finns i 1 kap. och behandlar stadsplans och

tomtindelnings avstyckande verkan. Om del av tomt enligt fastställd stads­

plan skall uteslutas ur tomtindelning, är tomtdelen i vissa fall att anse

som avstyckad från tomten. Större betydelse har tomtindelningens av­

styckande verkan. Tomt bildas administrativt genom tomtindelning. Be­

stämmelser därom finns i 1947 års byggnadslag. Fn administrativt bildad

tomt blir i regel inte att anse som rättsligen bestående, förrän den har

införts i tomtboken. Om lagfart söks på sådan del av fastighet som genom

tomtindelning blivit utlagd till tomt eller tomtdel, anses tomten eller tomt­

delen avstyckad genom fastställelsen av tomtindelningen. Del av fastighet

som motsvarar hel tomt anses avstyckad genom tomtindelning när den på

ägarens begäran förs in i tomtboken.

III. Kortfattad redogörelse för kommitténs förslag

och remissbehandlingen

Förslaget

Kommitténs förslag till lag om fastighetsbildning innehåller 19 kapitel

om 232 paragrafer fördelade på 7 avdelningar. Lagen är avsedd att ersätta

både 1926 års jorddelningslag och 1917 års lag om fastighetsbildning i stad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 9

Den första avdelningen utgörs av 1 kap. och innehåller inledande be­

stämmelser av definitionskaraktär.

I andra avdelningen, som omfattar 2—4 kap., finns bestämmelsei om

fastighetsbildning i allmänhet. De grundläggande bestämmelserna tas upp

i 2 kap. Bestämmelserna om fastighetsbildningsvillkoren, som skall gälla

för all fastighetsbildning, finns i 3 kap. Kapitlet motsvarar i allt väsentligt

bestämmelser som gäller f. n., främst de jordpolitiska bestämmelser som

finns i 19 kap. JDL. I 4 kap. finns de grundläggande bestämmelserna om

fastighetsbildningsförrättning, dvs. bestämmelser bl. a. om förrättnings-

männen, om hur förrättningen inleds och handläggs, om kallelser till

sammanträden och om slutförandet av förrättningen.

Tredje avdelningen omfattar 5—9 kap. och innehåller bestämmelser om

fastighetsreglering. Detta fastighetsbildningsinstitut motsvarar bl. a. laga

skifte och ägoutbyte enligt gällande rätt. De allmänna bestämmelserna

finns i 5 kap. som i flera hänseenden utgör lagens viktigaste. I 6 kap. har

samlats särskilda bestämmelser om utläggande av samfälld ägolott i sam­

band med fastighetsreglering. Bestämmelserna om bildande av servitut vid

fastighetsreglering finns i 7 kap. och i 8 kap. tas upp regler om inlösen.

En motsvarighet till inlösenreglerna finns f. n. i särlagstiftningen för Kop­

parbergs län. 9 kap. innehåller bestämmelser om gemensamma arbeten,

dvs. bl. a. väg- och dikningsföretag, i anslutning till fastighetsreglering.

Genom hänvisningar är skilda bestämmelser i tredje avdelningen i viss ut­

sträckning tillämpliga även vid fastighetsbildning enligt de följande ka­

pitlen.

Övriga fastighetsbildningsinstitut regleras i 10—13 kap. som tillhopa bil­

dar fjärde avdelningen. De olika kapitlen innehåller bestämmelser om av­

styckning (10 kap.), klyvning (11 kap.) och sammanläggning (12 kap.)

samt om fastighetsbildning i syfte att åstadkomma överensstämmelse mel­

lan fastighetsindelning och kommunal indelning (13 kap.).

Femte avdelningen omfattar endast ett kapitel (14 kap.). Kapitlet hand­

lar om fastighetsbestämning, ett institut som är avsett att ersätta i första

hand gränsbestämning.

Sjätte avdelningen innehåller bestämmelser om domstolar och rättegång

i jordmål. Avdelningen omfattar 15—18 kap. Av dessa innehåller 15 kap.

allmänna bestämmelser och 16 kap. bestämmelser om fullföljd till jord-

domstol. Förfarandet vid jorddomstol regleras i 17 kap. och 18 kap. inne­

håller bestämmelser om fullföljd till högsta domstolen.

Som sjunde avdelning föreslås vissa grundläggande bestämmelser om

fastighetsregister. Bestämmelserna tas upp i 19 kap.

Remissbehandling

Yttranden över fastighetsbildningskommitténs betänkande har efter re­

miss avgetts av samtliga hovrätter, nedre justitierevisionen, väg- och vatten­

B 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 11

byggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens naturvårds-

nämnd, vattenfallsstyrelsen, bankinspektionen, riksantikvarieämbetet, do­

mänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, fis-

keristyrelsen, bostadsstyrelsen, lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stock­

holm, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar,

Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län, domstolskom-

mittén, 1960 års ecklesiastika boställsutredning, Föreningen Sveriges härads­

hövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,

Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Riksförbundet Lands­

bygdens folk (RLF), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksför-

bund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksför­

bund, Sveriges industriförbund, Svenska vattenkraftföreningen, Konungari­

ket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges all­

männa hypoteksbank, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska bankför­

eningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen

hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska

kommunal-tekniska föreningen, Svenska arkitekters riksförbund (SAR),

Föreningen för samhällsplanering, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),

Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) samt Sveriges akademikers centralorganisation (SACO). Remissen

har såvitt gäller Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrät­

ten för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland och nedre justitie-

revisionen begränsats att gälla sjätte avdelningen av kommittéförslaget.

Yttranden har dessutom avlämnats av ett stort antal underinstanser.

Förslaget har fått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna, som

allmänt tillstyrker att det i sina huvuddrag läggs till grund för ny lag­

stiftning. Endast länsarkitekten i Jämtlands län avstyrker lagstiftning på

grundval av förslaget.

Alla remissinstanser anser att den nuvarande lagstiftningen är brist­

fällig och att en modern lag behövs. De flesta instanser uttalar också att

lagstiftningen bör genomföras utan dröjsmål.

En enhetlig lagstiftning för land och stad tillstyrks av ett överväldigande

flertal. Systematiken i förslaget godtas i stort sett och detsamma gäller lag­

texten.

I ett stort antal yttranden hävdas att förslaget, beträffande såväl lagtext

som motiv, i alltför stor utsträckning har beaktat förhållanden på lands­

bygden under det att tätortsförhållandena har kommit i bakgrunden.

Förrättningsförfarandet tillstyrks i allmänhet. I fråga om beslutskom­

petensen förordas emellertid i många yttranden en annan avvägning än den

kommittén föreslagit. Både lantbruksmyndigheter och planmyndigheter

önskar få ökat inflytande på besluten.

De allmänna villkoren för fastighetsbildning i 3 kap. av förslaget kritise­

ras i stor utsträckning. Villkoren betecknas som föråldrade och flera remiss­

Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969

B 12

instanser påpekar att bestämmelserna måste revideras med hänsyn till vän­

tade ändringar i jordbrukspolitiken.

Det nya fastighetsbildningsinstitutet fastighetsreglering har fått ett myc­

ket positivt mottagande. Några remissinstanser är emellertid tveksamma om

dess tillämplighet i större städer. Också övriga former av fastighetsbildning

tillstyrks.

Bestämmelserna om samfälld ägolott och om servitut godtas. Särskilt i

fråga om servitutsreglerna är mottagandet positivt. Inlöseninstitutet kriti­

seras däremot i ganska stor utsträckning. När det gäller bestämmelserna om

gemensamma arbeten anförs kritik beträffande organisationsformen.

Den hårdaste kritiken mot förslaget gäller förfarandet vid sammanlägg­

ning. Antalet kritiska remissinstanser är här betydande.

Reglerna om fastighetsbestämning godtas av flertalet remissinstanser.

I fråga om sjätte avdelningen — domstolarna och rättegången är me­

ningarna mycket delade bland remissinstanserna. Det råder allmän enighet

om att fastställelseprövningen bör avskaffas. När det gäller bevakningen av

det allmännas intressen finns en klar övervikt för kommitténs förslag men

en betydande kritik förs också fram. Beträffande domstolsorganisationen

kritiseras bl. a. nedskärningen av antalet domstolsinstanser och åtskilliga

alternativ till den av kommittén förordade lösningen läggs fram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

IV. Allmänna synpunkter på en ny fastighetsMdningslagstiftning

Inledning

Kommittén. Som en bakgrund till diskussionen av vilka faktorer som bör

tillmätas avgörande vikt vid utformningen av en ny fastighetsbildnings-

lagstiftning redovisar kommittén i korthet sin syn på fastighetsindelningens

betydelse. Den betydelse fastighetsbildningsverksamheten har haft och även

i fortsättningen kommer att få hänger nämligen enligt kommitténs mening

intimt samman med de uppgifter som tillkommer den officiella fastighets­

indelningen.

Fastighetsindelningen möjliggör individualisering av objekten för olika

rättigheter som är knutna till fast egendom. Systemet med särskilt redovi­

sade fastigheter, som tas upp i fastighetsregistren, gör det möjligt för jord­

ägarna att enkelt och tillförlitligt överlåta sin fasta egendom och att belasta

den med rättigheter. Indelningen i fastigheter utgör grunden för hela in­

skrivningsväsendet och därmed även för fasiighetskrediten.

För att fastighetsindelningen skall fylla sin funktion måste ändringar i

indelningen vara underkastade viss kontroll från det allmännas sida. Denna

kontroll måste gå ut på att hindra eller försvåra godtyckliga ändringar, me­

dan produktionsbefrämjande eller eljest nyttiga åtgärder på allt sätt böi

underlättas. Eftersom de flesta fastighetsbildningsåtgärder ofta får till följd

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1969

B 13

att objekten för äganderätt, panträtt eller andra rättigheter ändras, måste

åtgärderna genomföras på ett sätt som gör att risk för rättsförluster inte

uppkommer.

De statliga strävandena att åstadkomma ett från allmän synpunkt ratio­

nellt utnyttjande av den fasta egendomen har mot den nu angivna bak­

grunden knutits till den officiella fastighetsindelningen. Denna indelning

har sålunda fått bilda det nödvändiga underlaget för jord- och planpolitiken.

Samtidigt som fastighetsbildningsverksamheten har till uppgift att till­

handahålla de enskilda ett medel för att genomföra de ändringar i fastig­

hetsindelningen som de önskar, har verksamheten alltså blivit ett led i den

samhällsverksamhet som åsyftar att främja en ändamålsenlig användning

av landets jord. Genom fastighetsbildningsåtgärder av olika slag tillskapas

lämpliga fastigheter för bebyggelse och genomförs strukturförändringar av

fastighetsbeståndet för rationalisering av jordbruks- och skogsbruksfastig-

heter eller för sanering av bebyggelseområden.

För att fastighetsbildningen skall fylla sin uppgift i den allmänna sam­

hällsplaneringen måste lagstiftningen uppställa krav som stämmer överens

med de allmänna jord- och planpolitiska strävandena. Också andra sam­

hällsintressen som påverkas av markanvändningen måste beaktas, t. ex.

väg- och naturvårdsintressen. Fastighetsbildningslagstiftningen måste alltså

återspegla statsmakternas allmänna målsättning på olika områden. Efter­

som värderingarna ständigt ändras, är det av vikt att lagstiftningen utfor­

mas så att den får en viss elasticitet.

Många olika faktorer i den allmänna samhällsutvecklingen gör att behovet

av ändringar i markanvändningen f. n. är mycket stort. Kommittén nämner

bl. a. befolkningsomflyttningarna från landsbygd till tätort, den starkt ökan­

de fordonstrafiken, de höga arbetskostnaderna och tendensen mot allt större

byggnadsenheter, behovet av gemensamma anläggningar framför allt för

bebyggelse inom tätorter, den snabbt ökande mekaniseringen av jord- och

skogsbruk med därav följande krav på större och bättre arronderade bruk-

ningsenheter samt fritidsbebyggelsens framväxt.

Den stora rörligheten i fastighetssystemet kräver att förfarandet vid änd­

ringar i fastighetsindelningen — oavsett om det gäller nybildning av fastig­

heter eller omreglering för att förbättra det befintliga beståndet — blir

snabbt och enkelt utan att rättssäkerheten eftersätts. Lagstiftningen måste

dessutom innehålla bestämmelser som underlag för en effektivt bedriven

sanerings- och rationaliseringsverksamhet, dvs. den måste innehålla medel

av klart aktiv karaktär. Den gällande lagstiftningen är bristfällig i detta

avseende.

Man måste vidare i lagstiftningen beakta sambandet mellan fastighets­

bildning och annan samhällsverksamhet samt behovet av samarbete mellan

olika myndigheter och samordning av deras verksamhet. Kommittén erinrar

om att fastighetsbildning sedan gammalt har ansetts vara en fastighets­

B 14

ägarnas egen angelägenhet. Över denna angelägenhet har de ett avgörande

inflytande även om tillåtligheten bedöms med hänsyn även till återverk­

ningarna för det allmänna. Eftersom det i stort sett torde råda enighet om

att denna ordning i princip bör behållas även för framtiden, föreslår kom­

mittén ingen ändring. För vissa speciella fall görs emellertid undantag från

principen.

Fastighetsbildningen måste genomföras under hänsynstagande till olika

enskilda och allmänna intressen. I den mån dessa intressen är oförenliga

måste en avvägning och sammanjämkning ske. Intresseavvägningen synes

bäst kunna ske i ett sammanhang inom ramen för den procedur genom

vilken en fastighetsbildningsåtgärd vidtas. De olika myndigheter som har

intressen att bevaka bör få möjlighet att liksom hittills öva inflytande på

åtgärden.

Kommittén erinrar om att det inte har ingått i dess uppdrag att utreda

behovet av ändringar i fråga om de arbetsuppgifter av administrativ natur

som inte regleras i fastighetsbildningslagstiftningen. I fråga om tätorterna

är det främst sambandet mellan planfrågor och fastighetsbildning som är av

betydelse. När det gäller rationaliseringar av jordbruk och skogsbruk är det

i stället lantbruksorganisationens verksamhet som berörs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Enhetlig lagstiftning för land och stad

Kommittén. Det avgörande för frågan huruvida fastighetsbildningsreg-

lerna för land och stad skall tas upp i en gemensam lag eller — liksom enligt

gällande rätt — behandlas var för sig bör enligt kommittén vara i vad mån

reglerna kan göras enhetliga. Om betydande skiljaktigheter blir nödvändiga,

torde en gemensam lagstiftning bli mindre överskådlig och svår att tillämpa.

Viss hänsyn måste dock tas även till de historiska förhållandena. I denna

del uttalar kommittén — efter en utförlig redogörelse för den nuvarande

lagstiftningens tillkomst och tillämpningsområde (bet. s. 102—106) — att

den fristående stadslagstiftningen inte torde ha föranletts av den rent för-

valtningsrättsliga skillnaden mellan städer och andra kommuner utan av att

stadsjorden i kommunalt hänseende skilde sig från jord på landet. Mot bak­

grund av den utjämning mellan städer och landskommuner som har på­

gått under lång tid, sammanslagningarna av städer och landskommuner och

över huvud utvecklingen mot en enhetlig kommuntyp, anser kommittén att

det nu ännu mindre än år 1917 finns anledning att låta de administrativa

olikheterna mellan land och stad utgöra anledning att splittra bestämmel­

serna på olika lagar.

Enligt kommitténs mening är det inte möjligt att dra upp en klar gräns

mellan områden som utnyttjas för bebyggelse eller kan väntas bli tagna i

anspråk för sådant eller liknande ändamål och andra områden. Gränserna

är i regel helt flytande och förskjutningar förekommer ständigt i fråga om

B 15

markanvändningen. Erfarenheterna visar att systemet med skilda författ­

ningar för skilda områden orsakar betydande olägenheter. Härtill kommer

att fastighetsbildningsproblemen i grund och botten är likartade oavsett

områdets karaktär och därför bör i stort lösas efter samma linjer.

Kommittén kommer alltså till den slutsatsen att den nya lagstiftningen

bör tas upp i en lag som är gemensam för land och stad. Med hänsyn till de

jämförelsevis små skillnaderna mellan JDL och FBLS innebär detta ingen

genomgripande reform. Ändringarna i lagtekniskt hänseende blir emeller­

tid betydande.

Den omständigheten att bestämmelserna samlas i en enhetlig lag utesluter

givetvis inte — framhåller kommittén — att särbestämmelser kan med­

delas för vissa fall, t. ex. beträffande åtgärder inom planområden. Behovet

av sådana bestämmelser har emellertid visat sig vara högst begränsat.

Huruvida den särlagstiftning som nu gäller för delar av Kopparbergs län

och annan liknande lagstiftning skall stå kvar efter ett genomförande av den

nya enhetliga lagstiftningen är enligt kommitténs mening en fråga som får

lösas i samband med utarbetandet av följ dlagstiftningen.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om en

enhetlig lag. Endast fem instanser ställer sig helt avvisande till tanken på

en gemensam lag för landsbygd och stad, nämligen stadsbyggnadskontoret,

byggnadsnämnden och stadskollegiet i Göteborg, advokatsamfundet samt

fastighetsregisterföraren i Stockholm.

Från de helt positiva remissyttrandena kan följande uttalanden återges.

Lantbruksstyrelsen framhåller att utvecklingen gjort att olägenheterna

enligt gällande rätt med olika regler för stad och land blivit allt mer påtag­

liga. De gränsdragningsproblem som detta har skapat kan i framtiden väntas

bli än svårare att bemästra, då man har att räkna med att nästan varje stad

kommer att omfatta landsbygdsområden liksom att tätorter kommer att

finnas inom varje landsbygdskommun. Fördelarna med en gemensam lag­

stiftning synes därför vida överstiga olägenheterna.

För enhetliga regler talar, enligt vad länsstyrelsen i Östergötlands län

anför, nuvarande starka tendens till en mer enhetlig kommuntyp, bestående

av en eller flera större tätorter med kringliggande landsbygdsområden. En

enhetlig lagstiftning synes naturlig även med hänsyn till angelägenheten

av att bestämmelserna för fastighetsbildning för landsbygden underlättar

en lämplig utformning av den omfattande fritidsbebyggelse som kan väntas

komma till stånd under de närmaste årtiondena.

7 ekniska högskolan i Stockholm framhåller att den pågående gradvisa

utjämningen mellan stad och land har gjort det svårt att över huvud taget

dra upp gränser mellan områden av olika urbaniseringsgrad. Liknande

synpunkter anförs av lantmätareföreningen, som också erinrar om att en

enhetlig kommuntyp snart är att förvänta.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

Håradshövdingeföreningen anser att man med en gemensam lag vinner

en viss förenkling och undviker en hel del gränsdragningsproblem, särskilt

beträffande tätbebyggelse på landet.

Fastighetsägareförbundet påpekar att förslaget ligger i linje med de ten­

denser, som präglar andra förvaltningsområden och näringslivets utveck­

ling. Med hänsyn till de jämförelsevis få skiljaktigbeter, som i sak före­

ligger mellan JDL och FBLS, innebär kommittéförslaget inte heller några

genomgripande reformer. Ett genomförande av förslaget kan emellertid leda

till betydande förenklingar och större överskådlighet. Det kan även förvän­

tas att en enhetlig lagstiftning kommer att underlätta handläggningen av

fastighetsbildningsfrågorna.

Från överlantmätarna hav förslaget om gemensam lag genomgående vun­

nit stark anslutning. I yttrandena framhålls bl. a. att det f. n. råder i det

närmaste kaotiska förhållanden i fråga om fastighetsbildningsbestämmelser.

Behovet av en enhetlig lag är därför mycket starkt. Också skogsindustrier­

nas samarbetsutskott uttalar sin tillfredsställelse. Den nu rådande dualismen

på fastighetsbildningens område är enligt utskottets mening en onödig och

otidsenlig företeelse. Visserligen kunde det invändas, att förhållandena i

tätort och glesbygd är så väsensskilda att behandlingen från fastighets-

bildningssynpunkt måste bli olika. Likaså kunde det sägas att det i flertalet

fall inte är svårt att skilja på tätort och glesbygd. Samtidigt kan man inte

komma från att gränsen mellan tätort och glesbygd snabbt förflyttas och

att problem, som ena dagen är oväsentliga för ett samhälle, nästa dag kan

vara utomordentligt trängande.

Svea hovrätt, byggnadsstyrelsen, ÖÄ, länsstyrelsen i Västernorrlands län,

länsarkitekterna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Örebro

och Gävleborgs län, stadsjuristen i Stockholm, gatu- och byggnadsnämnder­

na i Stockholm, fastighetskontoret i Göteborg, fastighetsnämnden i Norr­

köping, stadsdomareföreningen, näringslivets byggnadsdelegation, industri­

förbundet. sparbanksföreningen, kommunal-tekniska föreningen, SAR, för­

eningen för samhällsplanering och SAF tillstyrker i princip en gemensam

lag för stad och landsbygd men kritiserar det sätt på vilket kommittén löst

de därmed sammanhängande problemen. Ett gemensamt drag i kritiken är

att kommittéförslaget i allt för hög grad beaktat förhallanden och problem

på landsbygden. Lagtext och motiv har utformats i första hand med hänsyn

till landsbygdsförhållanden. Tätortsförbållanden har betraktats som undan­

tagsfall, vilket gör lagen svår att tillämpa. I motiven har tätortsproblemen

belysts ofullständigt och otillräckligt.

Lantmäteristyrelsen, som livligt tillstyrker en gemensam lag för land

och stad, framhåller att den vid sin bedömning inte bortser från att sam­

manföringen av hela regelsystemet till en enda lag kan ha sina avigsidor.

Styrelsen är dock övertygad om att svårigheterna blir av övergående natur

och att fördelarna av sammanslagningen helt överväger nackdelarna. Sty­

relsen anför.

B 16

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 17

För dem som enbart är verksamma i stad utan landsbygdsområde eller

för dem som enbart är verksamma på landsbygden torde sålunda kombina­

tionen av tätorts- och landsbygdsregler göra att lagverket åtminstone i bör­

jan kan te sig mindre lättillgängligt än nuvarande system med skilda lagar.

Härtill torde medverka att diskussionen i motiven till en lag med föreva­

rande räckvidd av naturliga skäl i stor utsträckning får en principiell och

stundom föga konkret karaktär, vartill kommer att exemplifieringen i be­

tänkandet ofta tagit sikte på landsbygdens förhållanden mer än städernas.

I sammanhanget må understrykas att problemet ej är generellt. För dem

som bär sitt verksamhetsfält både i tätort och på landsbygd föreligger icke

motsvarande olägenheter. Sålunda har det statliga fastighetsbildningsväsen-

det så vid verksamhetssektor att det vid samordningen blir den förenklande

verkan som här framträder.

Byggnadsstyrelsen framhåller att flertalet fastighetsbildningsförrättningar

sker för bebyggelseändamål och att det därför ligger nära till hands att

ställa frågan om inte fastighetsbildning för tätbebyggelse borde behandlas

som normalfall och de många gånger komplicerade fastighetsbildningarna

inom de egentliga landsbygdsområdena få en mindre framträdande behand-

ling. Stadsdomareföreningen ifrågasätter om inte större konkretisering kan

vinnas om olika regler uppställs för tätorter och glesbygder. Lämpligen

kan i så fall områden inom stadsplan och byggnadsplan omfattas av ett

regelkomplex och övriga områden av ett annat. Liknande synpunkter uttalas

av stadsförbundet. Näringslivets byggnadsdelegation och industriförbundet

anser att lagförslaget genom överarbetning i samband med propositionsar-

betet måste kompletteras med väsentligt utbyggda kommentarer om hur

lagen skall tillämpas inom stadsplanelagt område.

Svea hovrätt anser att den nuvarande uppdelningen mellan en stads- och

en landsbygdslagstiftning inte kan behållas men framhåller att det därmed

inte är sagt att inte någon annan territoriell uppdelning skulle vara att före­

dra framför en enhetlig lagstiftning. Frågan synes emellertid enligt hovrät­

tens mening kunna begränsas till att gälla om man i en ny fastighetsbild­

ningslag bör införa särskilda bestämmelser rörande fastighetsbildningen

inom områden med fastställd stadsplan.

Stadsbyggnadskontoret i Göteborg har med instämmande av byggnads­

nämnden och stadskollegiet i staden funnit det i princip riktigt att ersätta

de skilda lagarna för land och stad med en gemensam lag. Särskilt det

förhållandet att gränsen mellan stad och landsbygd blivit allt mera oskarp

och att betydande landsbygdsområden på senare tid införlivats med städerna

talar för en sådan lösning. Stadsbyggnadskontoret anser dock att de fastig-

hetsbildningsproblein som är förknippade med tätorter — särskilt sådana

av storstadskaraktär -— är så vitt skilda från motsvarande problem av ren

landsbygdskaraktär, att det finns anledning behålla systemet med skilda la­

gar för land och stad.

Advokatsamfundet anser att försöket att samordna lagstiftningen för så

heterogena områden som centrala stadsbildningar och glesbebyggd landsbygd

måste medföra att lagens tillåtlighetsregler antingen tunnas ut i sådan om-

2—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

fattning att de blir praktiskt taget intetsägande eller också förses med så

omfattande undantagsbestämmelser att särlagstiftning hade varit att före­

dra. Samfundet delar kommitténs uppfattning att det numera inte kan kom­

ma i fråga att vid en differentierad lagstiftning hänföra de olika reglerna

till olika kommuntyper men finner de av kommittén redovisade svårighe­

terna att inom primärkommunen dra upp gränser mellan bebyggelseområden

och andra områden överdrivna. De svårigheter som har yppats med nu gäl­

lande lagstiftning beror väsentligen på anknytningen till begreppen stad och

land. Det bör emellertid inte möta något hinder att vid en fortsatt differen­

tiering i stället anknyta till annat begrepp, förslagsvis till tätbebyggelsebe­

greppet, om detta får en mera preciserad utformning än den kommittén

föreslagit. Däremot lär gränsdragningen inte kunna direkt hänföras till

något av de nuvarande planinstituten. Det förefaller samfundet som om

gränsdragningen bör kunna ske så att den för samhällena speciella lagstift­

ningen tillämpas inom områden där tätbebyggelse finns eller kan väntas.

En sålunda bestämd gräns bör utmärkas på karta, och gränsen skall utan

större svårighet kunna ändras med hänsyn till samhällsutvecklingen. Sam­

fundet anser att lagförslagets allmänna uppläggning i allt väsentligt hän­

för sig till landsbygdsförhållanden, varvid bebyggelseintressena tillgodoses

genom vissa bestämmelser, ofta av undantagskaraktär. Om en speciell lag­

stiftning för tätbebyggelsen inte skulle anses lämplig, bör bestämmelserna

för tätbebyggelseområdena, inom vilka största antalet förrättningar äger

rum, tas upp i en särskild avdelning av lagen.

Frågan om behovet av särlagstiftning för vissa landsbygdsområden be­

rörs av överlantmätaren i Kopparbergs län, som anser att det inte behövs

några särbestämmelser för Kopparbergs län i fråga om fastighetsreglering.

Det nya fastighetsregleringsinstitutet i kombination med 1962 års lag om

äganderättsutredning m. m. möjliggör nämligen ett snabbare och bättre

omarronderingsförfarande än det som nu är möjligt vid laga skiften enligt

dalalagen. Lantmäteristgrelsen. delar denna uppfattning. Styrelsen anser

att ej heller den särlagstiftning, som gäller för rikets nordligaste delar (la­

gen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8), innefattande vissa bestämmelser angående

laga skiften i Juckasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län samt

lagen den 3 juni 1955 (nr 378) med särskilda bestämmelser angående vissa

laga skiften i Kiruna stad) behöver behållas.

B 18

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969

Samordningen av olika intressen

Kommittén. Enligt kommitténs mening råder det allmän enighet om att

man bör behålla den rådande ordningen med fastighetsbildningen utformad

som en fastighetsägarnas egen angelägenhet. Ett avgörande inflytande bör

fortfarande tillkomma fastighetsägarna även om tillåtligheten bedöms med

hänsyn också till återverkningarna för det allmänna.

B 19

Eftersom en fastighetsbildningsåtgärd ofta berör flera olika grenar av

samhällslivet, uppkommer ett behov av att kunna företa en samlad bedöm­

ning, där de olika intressena vägs mot varandra. Dessa intressen är dels en­

skilda, dels allmänna. Till den förra gruppen hör i första hand markägarna

men också kreditgivare och andra rättighetshavare som kan rikta rättsan­

språk mot de berörda fastigheterna. Allmänintressena har gjort sig gällande

sedan lång tid tillbaka i dessa sammanhang men har på senare tid fått allt

stöire betydelse och kommit att gälla allt flera sidor av samhällslivet. En

markdisposition vid företagande av en fastighetsbildningsåtgärd måste nu­

mera ses från flera olika synpunkter, där bebyggelsens, jordbrukets, skogs­

brukets och andra näringsgrenars intressen måste vägas mot varandra och

sammanjämkas. Överväganden av detta slag måste ske även vid mera be­

gränsade åtgärder, vilket är särskilt påtagligt i fråga om samordningen mel­

lan bl. a. fritidsintresset och naturvården.

Avvägningen mellan de olika enskilda intressen som berörs av fastighets-

bddning bör i första hand överlämnas åt sakägarna själva men denna grund­

sats kan inte utan förbehåll upprätthållas beträffande alla former av fas­

tighetsbildning. I vissa fall fordras att en åtgärd kan företas utan att mark­

ägaren har lämnat sitt medgivande. Detta gäller särskilt i fråga om större

och mer genomgripande fastighetsregleringar. Också i ett annat hänseende

krävs vissa begränsningar i de enskilda sakägarnas dispositionsrätt. Inteck-

ningshavare och andra sådana rättsägare, som av praktiska skäl inte kan

hänföras till den krets av sakägare som är representerade vid förrättningen,

måste skyddas mot åtgärder som kan innebära skada för dem. Särskilt ange­

läget är det att fastighetskrediten inte störs. Kommittén föreslår att den

nödvändiga prövningen i dessa frågor — i likhet med vad som redan nu

gäller för vissa fall skall fullgöras av fastighetsbildningsmyndigheten.

Kommittén understryker starkt värdet av en positiv medverkan från sak­

ägarna. Förrättningsarbetet bör drivas i nära kontakt med sakägarna och

med möjlighet för dem att uttala sin mening i olika frågor.

När det gäller bevakningen av skilda allmänintressen anser kommittén

uteslutet att man konsekvent tillämpar en ordning som innebär att det all­

männa i likhet med de flesta enskilda sakägare —- får självt, genom

lämpligt organ bevaka sin rätt genom att vara närvarande vid samman­

träden och i övrigt följa förrättningen. Detta system kan emellertid tilläm­

pas i fråga om byggnadsnämnderna. I övrigt bör bevakningen av allmänin­

tressena ske genom förrättningsmännen.

Förrättningsmännen bör vid bevakningen av allmänintressena samråda

med myndigheter framför allt på länsplanet — som företräder resp. in­

tressen. Denna skyldighet att samråda innebär inte någon inskränkning i

förrättningsmännens självständiga beslutanderätt, men det torde kunna

förväntas att de synpunkter som framförs vid samrådet kommer att ut­

öva ett starkt inflytande på ärendena. Skyldigheten att ta initiativ till sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 20

Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969

råd bör inte detaljregleras, utan förrättningsmännen bör själva få bedöma

när samråd skall ske.

Fastighetsbildningslagstiftningen är enligt kommittén av övervägande

privaträttslig art och reglerar i väsentlig omfattning rättsförhållandet mellan

grannar och andra sakägare. Vissa offentligrättsliga inslag förekommer emel­

lertid, t. ex. i fråga om tillämpningen av de materiella villkor för fastighets­

bildning som ställts upp till skydd för olika samhällsintressen. Med hänsyn

till de båda funktioner som lagstiftningen alltså har kunde det göras gäl­

lande att två särskilda system borde tillskapas för den överprövning av för-

rättningsmännens avgöranden som alltid måste kunna komma till stånd.

Det kunde vara naturligt att prövningen av frågor om enskildas inbördes

förhållanden borde — liksom hittills — anförtros domstol medan avgöran­

den av jord- och planpolitisk art eller frågor som annars rör allmänna in­

tressen borde överprövas på administrativ väg. Ett sådant system skulle

emellertid bereda stora organisatoriska svårigheter och orsaka besvärande

tidsutdräkt. Dessutom kan prövningen av en fastighetsbildningsfråga från

enskild synpunkt i de flesta fall inte hållas avskild från bedömningen med

hänsyn till samhällsintresset. Kommittén har därför inte tvekat om att

överprövningen av förrättningsmännens beslut och åtgärder bör anordnas

som en judiciell angelägenhet.

Överprövningen bereder vissa svårigheter när det gäller bevakningen av

allmänintressena. Styrkan i de allmänna intressen som ej sällan gör sig

gällande vid fastighetsbildning och svårigheterna att träffa de rätta avgöran­

dena medför enligt kommitténs mening att det inte kan komma i fråga att

låta förrättningsmännens avgöranden under alla förhållanden bli gällande,

utan rätt för det allmänna att påkalla en överprövning, överprövningen

föreslås åvila överlantmätaren, som emellertid skall samarbeta med de olika

specialmyndigheter som kan beröras i de enskilda fallen.

Bevakningen av allmänintressena inom område med stadsplan eller bygg-

nadsplan m. m. skall enligt kommitténs förslag ske genom byggnadsnämn­

den. Nämnden skall därför alltid underrättas om tid och plats för samman­

träde i fastiglietsbildningsärende och ha samma möjlighet som sakägare att

utföra talan vid sammanträde och att anföra besvär över fastighetsbildnings-

myndighets beslut. Som en konsekvens av detta föreslår kommittén att över­

lantmätarens överprövning från allmän synpunkt inte skall omfatta fastig­

hetsbildning inom detaljplaneområden.

överdirektören Wetterhall som i egenskap av expert biträtt kommittén

tar i ett särskilt yttrande (bet. s. 804) upp olika frågor med anknytning till

administrativ och judiciell beslutsordning.

Översiktlig planering för jord- och skogsbrukets strukturrationalisering

ingår, anför Wetterhall, som en primär uppgift i Iantbruksorganisationens

verksamhet. Den översiktliga skogsvägplanläggningen, för vilken ansvaret

i första hand ligger på skogsvårdsorganen, är ett annat exempel på admi-

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 21

nistrativa ställningstaganden som ger en konkret ram för strukturplane­

ringen. I fråga om markanvändningen ankommer det på administrativa myn­

digheter, kommunala och statliga, att meddela bindande beslut enligt olika

lagar — byggnadslagen, naturvårdslagen m. m. Likaså kan beslut enligt

jordlagstiftningen, som ankommer på administrativa myndigheter, ha bin­

dande verkan med avseende på markanvändning, storleksrationalisering

m. m.

Wetterhall anser självklart att fastighetsbildningsverksamheten i första

hand skall ha formen av ett judiciellt förfarande. Initiativverksamheten och

planläggningen berör emellertid allmänna intressen och beror av sådana

avgöranden, som ankommer på administrativa myndigheter. Handläggningen

av lantmäteriförrättningarna påverkas i långt högre grad av administrativa

myndigheters ståndpunktstaganden än vad som kommer till direkt uttryck

i lagtexten. De riktlinjer som utformas vid den översiktliga planeringen,

det ekonomiska stödet till investeringar i olika anläggningar m. m., disposi­

tionen av markreserv i allmän ägo etc. kan ha avgörande betydelse för plan­

läggningen vid fastighetsbildning och för möjligheterna att förverkliga lös­

ningarna. Förrättningsmännen vid fastighetsbildning bör handla inom ra­

men för den planläggning och de riktlinjer, som utformas genom administra­

tiva beslut. Inom den ramen torde detaljplaneringen ofta lämpligen kunna ske

som ett led i fastighetsbildningsförrättningen. För att arbetet skall kunna

fortgå smidigt och utan onödig tidsutdräkt bör förrättningsmännen kunna

jämka upprättade planer m. m. på sådant sätt, att de beslutande admini­

strativa organens intentioner inte äventyras. Blir det fråga om större av­

steg från vad som avgjorts genom administrativa beslut, bör förrättnings­

männen hos vederbörande myndigheter väcka frågan om omprövning och

ändring. Judiciella och administrativa avgöranden bör sålunda i tillräcklig

utsträckning hållas isär, bl. a. med hänsyn till att parterna besvärsvägen

skall kunna få sin sak prövad av de instanser, på vilka sådan prövning nor­

malt ankommer.

Med anknytning närmast till reglerna om inlösen framhåller Wetterhall

vidare att förrättningsmännen inte bör belastas med uppgifter som gör att

de såsom företrädare för allmänt intresse kommer i direkt motsatsställning

till enskild part i fråga, där de själva skall vara domare och förlikningsman.

I sådana fall bör det allmänna framträda och genom behörig företrädare ta

konsekvenserna av de ingripanden som görs för att tillgodose allmänna in­

tressen.

I fråga om den jordpolitiska kontrollen anser Wetterhall att det från

förenklingssynpunkt är önskvärt att yttre rationalisering, som planlagts av

det särskilda rationaliseringsorganet eller eljest sker under dess direkta

medverkan, kan genomföras utan att tillåtligheten från jordpolitisk syn­

punkt prövas på nytt. Eftersom fastighetsbildning samtidigt kan beröra

andra allmänna intressen, kan det däremot förekomma erinringar från all­

B 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

män synpunkt av andra än jordpolitiska skäl. Wetterhall önskar ett prin­

ciputtalande av statsmakterna att administrativ myndighets beslut i jord­

politiska ärenden liksom i planpolitiska bör respekteras och inte vid fas­

tighetsbildning omprövas med hänsyn till allmänna intressen. Jämkning i

planer och avtal skall dock kunna ske. Det kan också vara anledning att

i lagen ta upp uttryckliga regler av innehåll, att om det allmännas intresse

från jordpolitisk synpunkt redan är prövat i vederbörlig administrativ ord­

ning hinder mot fastighetsbildning av jordpolitiska skäl inte skall få anföras.

Remissyttrandena. Kommitténs uttalande om att man bör behålla prin­

cipen om att fastighetsbildningen utgör en fastighetsägarnas egen angelägen­

het godtas i regel och understryks i flera yttranden. Lantmäteristyrelsen

anser att genomförandet av olika åtgärder i högsta grad underlättas, om

sakägarna har en positiv inställning och är ense inbördes. Vissa tvångsreg-

ler kan inte undvikas men de bör då klart avgränsas, och detta har skett i

förslaget.

Fastighetsägareförbundet anser att förslaget innebär en påtaglig förskjut­

ning från enskilt initiativ till ökat inflytande från det allmännas sida på

fastighetsbildningens område. Detta förefaller förbundet oroande.

Principen om fastighetsbildningen som en fastighetsägarnas egen ange­

lägenhet godtas inte av byggnadsstyrelsen. Styrelsen uttalar bl. a.

Det torde kunna fastslås att planläggning är en allmän angelägenhet —

där helt visst enskildas berättigade intressen skall beaktas — att planlägg-

ningsfrågorna i den pågående omstruktureringen av samhällslivet kommer

att öka i betydelse och omfattning samt att fastighetsbildningen i väsentliga

avseenden måste betraktas som ett led i genomförandet av myndigheternas

planer och intentioner. Mot den bakgrunden måste man ställa sig tveksam

om det berättigade i fastighetsbildningskommitténs grundinställning, näm­

ligen att fastighetsbildningen i första hand är en fastighetsägarnas egen

angelägenhet, över vilken de skall ha ett avgörande inflytande även om tillåt­

ligheten av fastighetsbildningsåtgärder skall bedömas med hänsyn jämväl

till återverkningarna för det allmänna. Åtskilliga skäl talar i stället enligt

byggnadsstyrelsens mening för den ståndpunkten att fastighetsbildningen

inom styrelsens intresseområde är en huvudsakligen allmän angelägenhet,

där även enskilda intressen skall beaktas.

Stadsförbundet och stadsjuristen i Stockholm är av ungefär samma me­

ning som byggnadsstyrelsen men uttrycker saken så att principen i fråga

knappast är förenlig med den moderna samhällsplaneringen.

Statens naturvårdsnämnd anser att det är en brist i förslaget att det inte

innehåller en uttrycklig bestämmelse om att allmänna intressen, bl. a. na-

turvårdsintresset, skall beaktas. Bestämmelser av denna art finns däremot

i väglagstiftningen och i BL. Enligt nämndens mening skulle en uttrycklig

bestämmelse också kunna fylla en pedagogisk uppgift och utgöra ett stöd

för förrättningsmännen.

Samordningen mellan olika allmänna intressen uppmärksammas i flera

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år W69

B 23

yttranden. Särskilt lantmäteristijrelsen behandlar frågan mycket ingående.

Styrelsen ansluter sig till förslaget. Om ett av alternativen till förslaget

anför styrelsen.

Man kan exempelvis tänka sig att berörda myndigheter var för sig avger

beslut i de hänseenden deras intresseområden berörs med anspråk på att

dessa beslut i fortsättningen skall lända till efterrättelse vid fastighetsbild­

ningen. Olika myndigheters uppfattningar kan emellertid icke förutsättas

vara samstämmiga, eftersom de betraktar problemen från olika utgångs­

punkter. I sådana fall torde omprövning få ske, vilket måhända resulterar

i jämkningar eller återtaganden. Förfarandet med administrativa beslut

måste uppenbarligen leda till en avsevärd stelhet och risk för förseningar,

särskilt om de olika myndigheternas avgöranden få överklagas, vilket synes

nödvändigt enär enskilda intressen eljest icke kunde göra sig gällande.

Efter att ha återgett vissa uttalanden i samband med ändringar i JDL

åren 1947 och 1950 anför styrelsen.

Samordningen mellan fastighetsbildningsproceduren och de olika allmän­

na intressen, som därvid bör öva inflytande, är uppenbarligen av stor bety­

delse från olika utgångspunkter. Sålunda måste å ena sidan finnas säkerhet

för att nämnda intressen blir i tillräcklig mån tillgodosedda, men å andra

sidan måste proceduren göras så enkel som möjligt, varvid utom annat

måste —- såsom redan tidigare framhållits — beaktas att olika allmänna

intressen av den art bär avses ofta gör sig gällande vid ett och samma fas-

tighetsbildningsärende. Vid de partiella reformer av fastighetsbildningslag-

stiftningen, som ovan nämnts, har man valt en princip för samordningen

som enligt styrelsens mening är ändamålsenlig och väl lämpad att ligga

till grund för anordningarna vid den nu aktuella reformen, nämligen prin­

cipen med ett enhetligt förrättningsförfarande där de allmänna intressena

tillgodoses genom samverkan med ifrågavarande myndigheter på samrådets

grund. Förfarandet torde åtnjuta allmänhetens förtroende, och erfaren­

heterna av samrådsformen är goda. Liknande sätt att samverka har under

senare tid också vunnit allt större insteg på andra håll i förvaltningen, och

goda möjligheter torde finnas att ytterligare utveckla det och anpassa det

efter successivt ändrade förutsättningar. Här må sålunda erinras om det

samråd mellan länsmyndigheter som sker inom länsrådens ram (prop.

1959: 148 s. 243). Anordningen med samråd medför vid fastighetsbild­

ningen den stora fördelen, att de formella beslutsfunktionerna kan samlas

till en instans, en fördel som blir alltmer påtaglig ju mera utvecklad sam­

hällsverksamheten blir och ju fler intressen som på grund därav gör sig

gällande vid fastighetsbildningen. Det må tilläggas att bland annat praxis

i högsta domstolen torde visa att myndigheterna i erforderlig mån vunnit

beaktande för uppfattningar och yrkanden i ärenden som dragits under

domstols prövning. Lantmäteristyrelsen vill hävda, att avsteg från de till-

lämpade principerna — exempelvis genom krav på administrativa delbeslut

till grund för fastighetsbildningen — skulle betyda en tillbakagång från

förvaltningsorganisatorisk synpunkt och därför icke bör komma i fråga.

Samrådsförfarande! godtas i princip av flertalet remissinstanser och be­

tydelsen av samråd understryks i en råd yttranden.

B 24

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Svea hovrätt understryker behovet av redovisning för sakägarna.

Att förrättningsmännen har att ex officio iakttaga det allmännas intresse

vid fastighetsbildning synes av praktiska skäl ofrånkomligt. Det är nöd­

vändigt att förrättningsmännen härvid i stor utsträckning samråder med

olika myndigheter, icke minst med dem som i högre instans företräder det

allmänna. Särskilda former för detta samråd är svåra att föreskriva. Det

förtjänar emellertid framhållas, att vad som förekommit vid samråd av

detta slag bör redovisas för den enskilde sakägaren, så att denne får möj­

lighet att redan på förrättningsstadiet bemöta en av vederbörande myndig­

het hävdad uppfattning. En sådan redovisning är också ägnad att motverka

att förrättningsmännen utsättes för misstanke om osjälvständighet gentemot

myndigheter som företräder det allmänna (jfr motion till 1959 års riks­

dag II: 432).

Kommitténs förslag att anordna beslutsförfarandet som ett judiciellt för­

farande godtas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Statskontoret framhåller att judiciell prövning torde vara väsentlig för

rättssäkerheten. Dessutom innebär en judiciell prövning ökade möjlighe­

ter att rationalisera fastighetsbildningsförfarandet. Servitutsfrågor och frå­

gor om fastighetsindelningens beskaffenhet synes inte vara av den karaktär

att de kan prövas i administrativ ordning. Lantbruksshjrelsen uttalar att

förrättningsformen har visat sig vara ett smidigt och i hög grad användbart

sätt att handlägga fastighetsbildningsärendcn.

Näringslivets bgggnadsdelegaiion och SAF erinrar om att fastighetsbild-

ningsärenden av ålder har handlagts judiciellt i en från både allmän och

enskild synpunkt rationell och lämplig ordning, förrättningsformen. Genom

det judiciella förfarandet skapas goda garantier för materiellt riktiga av­

göranden. Samtidigt ger detta speciella förfarande fastighetsägarna stora

möjligheter att ta initiativ till och aktivt medverka i fastighetsbildnings-

åtgärderna. Det är därför både nödvändigt och lämpligt att behålla det

judiciella förfarandet. Liknande uttalanden görs av skogsindustriernas sam-

arbetsutskott.

Tillstyrkanden av det judiciella förfarandet innefattas också i de yttran­

den som avgetts av flera lantbruksnämnder, flertalet överlanlmätare, do­

mänstyrelsen, överståthållarämbetet, häradshövdingeföreningen, fastighets­

ägareförbundet och skogsägareförbundet.

Lantmätareföreningen anser att en från effektivitetssynpunkt angelägen

samordning i förfarandet — en integrerad fastighetsbildningsprocedur —-

leder till en judiciell ordning. Inom dess ram kan nämligen smidigt såväl

de civilrättsliga intressebrytningarna mellan fastighetsägarna som de all­

männa synpunkterna tas upp till prövning.

Även om skäl stundom kunde finnas för ett avvaktande i högre utsträck­

ning än f. n. av prejudiciella avgöranden i förrättningsproceduren måste stor

försiktighet iakttagas härvidlag. I fastighetsbildningssammanhang beröres

nämligen en mångfald administrativa myndigheters verksamhetsområden.

Skulle i princip administrativ förprövning krävas inom alla dessa bleve

B 25

förfarandet helt lamslaget. I stället måste — genom förrättningsorgancts ut­

redningar och kontakter med utvecklingen — en ur allmän synpunkt lämp­

lig avvägning ske. Härigenom vinnes en snabbhet i handläggningen av fler­

talet ärenden samtidigt som den nödvändiga avvägningen mellan delvis

motstridiga allmänna specialintressen åstadkommes.

En mindre positiv inställning till kommitténs förslag intas av kom­

munförbunden. Stadsförbundet godtar principen att all fastighetsbildning

skall ske vid förrättning, under förutsättning att förrättningen hålls inom de

gränser som dras upp genom planmyndighetens beslut. Såvitt förbundet

kunnat finna är förrättningsformen lämplig och praktisk för fastighetsbild-

ningsäi endena. Under de angivna förutsättningarna anser sig förbundet ej

heller kunna framföra några erinringar mot den föreslagna rent judiciella

överprövningen av förrättningen. Liknande synpunkter uttalas av kommu-

nal-tekniska föreningen, som anser det ligga nära till hands att dra en

parallell med expropriationsförfarandet. Föreningen anför bl. a.

Fastighetsbildning är ju redan nu i vissa former (och skulle komma att

bli det ännu mer enligt det framlagda förslaget) starkt besläktad med expro­

priation. Ett expropriationsförfarande kan ju nu — oavsett expropriations-

formen — sägas vara uppdelat i två moment: ett administrativt förfarande

(tillståndsprövning respektive planupprättandet och fastställelseprövningen

i samband härmed) och ett judiciellt förfarande (domstolsförfarandet). På

motsvarande vis kan fastighetsbildningsförfarandet sett i ett större sam­

manhang — främst då det gäller planområden eller andra områden med i

administrativ ordning tillkomna, byggnadsreglerande bestämmelser — upp­

delas i två moment: ett administrativt förfarande (planmomentet) och ett

judiciellt förfarande (den egentliga fastighetsbildningen med dess eventuella

överprövning).

De båda förfarandena är i princip så likartade varandra och dessutom

under avsevärd tid prövade med tillfredsställande resultat (om man bortser

från de brister och olägenheter, som härrör från att fastighetsbildningslag-

stiftningen blivit föråldrad), att bärande skäl för ett annat principförfarande

icke kan anses framlagda i samband med den verkställda utredningen eller

eljest.

Kritiken mot det av kommittén föreslagna beslutsförfarandet kan indelas

i två huvudgrupper efter de skilda intresseområdena, dvs. jordbruksför­

hållanden och förhållandena inom planlagda områden.

Vad beträffar jordbruksförhållandena är det gemensamma draget i kri­

tiken ett krav att administrativa beslut i viss utsträckning skall vara bin­

dande för förrättningsmannen. Denna ståndpunkt företräds främst av

lantbruksstyrelsen, som utvecklar sin mening i nära anslutning till de

synpunkter som har anförts i överdirektören Wetterhalls särskilda ytt­

rande. Styrelsen godtar alltså den judiciella förrättningsformen men anför

följande.

Om lantbruksstyrelsen sålunda anser sig höra godtaga en rent judiciell

handläggning av fastighetsbildningsärendena, bör likväl understrykas att

handläggningen av lantmäteriförrättningar i långt högre grad påverkas av

Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969

administrativa beslut än vad som kommer till uttryck i lagtexten. På sätt

överdirektör H. Wetterhall i sitt särskilda yttrande rörande spörsmål om

administrativ och judiciell beslutsordning närmare utvecklat träffas för

fastighetsbildningen grundläggande beslut i mycket stor utsträckning av

administrativa myndigheter. Det är angeläget att den svårlösta frågan om en

smidig samordning av administrativa och judiciella beslut, som ligger till

grund för fastighetsbildningen, får en tillfredsställande lösning. Om man

godtar en rent judiciell handläggning av själva fastighetsbildningsärendet,

synes det ej finnas någon annan väg för lösning av detta spörsmål än att i

lagtexten intaga direkta föreskrifter om att respektera vissa administrativa

beslut. Sådana regler har nu i viss utsträckning införts t. ex. om att fastig­

hetsbildning ej får ske i strid med fastställd detaljplan och att beslut om

förvärv för bolag av skogsmark ej behöver överprövas. Det synes emeller­

tid nödvändigt att gå längre på denna väg. Regler bör således införas om

att beslut av det statliga rationaliseringsorganet rörande markanvändning

och storleksrationalisering bör respekteras liksom att vid fastighetsbildning

översiktlig planläggning för jord- och skogsbrukets strukturrationalisering

i möjlig mån skail beaktas. Av avgörande betydelse är emellertid också att

fastighetsbildnings- och rationaliseringsorgan organisatoriskt är så upp­

byggda, att ett smidigt samarbete underlättas.

Flera lantbruksnämnder och hushållningssällskap uttalar liknande syn­

punkter.

En motsatt uppfattning uttrycks av lantbruksnämnden i Kalmar län som

ser fastighetsbildningen som ett komplement och ej en konkurrent till den

i administrativ ordning drivna rationaliseringsverksamheten. Nämnden an­

ser att någon ändring i förslaget i denna del inte behövs. Frågan kan lämp­

ligast lösas genom förtroendefullt samråd mellan berörda verk och genom

lämpliga anvisningar.

Inte heller lantbruksnämnderna i Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hal­

lands, Kopparbergs, Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns norra

område har någon erinran mot kommittéförslaget i detta avseende.

Också från den grupp av kritiska remissinstanser, som behandlar fastig­

hetsbildningens förhållande till planmyndigheterna, framställs mer eller

mindre starka krav på större inflytande för administrativa myndigheter i

fråga om fastighetsbildningen.

Flertalet remissinstanser godtar emellertid i princip de lösningar som

kommittén har föreslagit i syfte att tillgodose planintressena.

Lantmäteristgrelsen konstaterar sålunda att förslaget — som också in­

rymmer en genomgripande reform av metoderna för plangenomförande —

inte försvagar det inflytande som de särskilda planmyndigheterna enligt

byggnadslagstiftningen har när det gäller planläggning och plangenomföran­

de. Länsstyrelsens och byggnadsnämndens reella beslutsfunktioner har så­

lunda inte till någon del överförts till fastighetsbildningsorganen. Genom

rätten att ta initiativ till ändringar i fastighetsindelningen och till fastighets-

bestämning får byggnadsnämnden tvärtom påtagligt ökade möjligheter att

tillgodose det allmänna intresset av en sund bebyggelseutveckling.

B 26

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kommunal-tekniska föreningen, som finner övervägande skäl tala för ett

judiciellt förfarande, framhåller att detta givetvis inte innebär att en om­

prövning av i administrativ ordning fattade beslut skall och får ske vid fas­

tighetsbildningen. Avgöranden, som har träffats vid planläggning eller vid

utfärdandet av andra bestämmelser rörande bebyggelse, måste enligt för­

eningens åsikt vara bindande för prövningen vid följande fastighetsbild-

nmgsåtgärder. Detta framgår tydligt av såväl lagtexten som motiven. Ett

visst utrymme för jämkningar i och tolkningar av fastställda planer i sam­

band med fastighetsbildningen anses dock enligt motiven föreligga__med

eller ulan stöd av ett formellt dispensförfarande.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm framhåller att det inte med fog kan

goras gallande att lagförslaget skulle ge förrättningsmännen behörighet att

mom område för fastställd plan bilda fastigheter som strider mot plan-

myndighetens intressen.

De principiella invändningarna mot det judiciella förfarandet kommer

framfor allt från byggnadsstyrelsen. Styrelsen framhåller nödvändigheten

av att undvika sammanblandning av judiciella och administrativa avgö­

randen och framför konkreta förslag till en annan lösning. Styrelsen ytt-

rar

o

47

J

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 27

Byggnadsstyrelsen vid i detta sammanhang vända sig mot ett uttalande

Is. 125, tredje st.) i den allmänna motiveringen: »... har kommittén icke

tvekat om att, med bibehållande av den ordning som med blott visst mindre

undantag för närvarande tillämpas anordna överprövningen av förrättnings-

mannens beslut som en judiciell angelägenhet.» Uttrycket »med blott visst

mm t-°rde a-VSe !917 års fastiShctsbildningslag, inom vars om-

ade fastighetsbildningen i realiteten är ordnad som ett administrativt förfa­

rande. Det synes icke vara korrekt att antyda att denna fastighetsbildnings-

verksamhet skulle representera ett undantag — i själva verket omfattar

den troligen varje ar mer än hälften av alla nybildade fastigheter i landet

och dessa fastigheter har säkerligen ett betydligt högre värde än de som

nybildas i andra former.

Fastighetsbildningskommittén har diskuterat ett regelsystem enligt vilket

besvär over fastighetsbildningsåtgärd skulle kunna ske dels enligt judiciell

ordnmg och dels i administrativ väg. (Ett sådant system har bl. a. kommit

till användning i det av fastighetsbildningskommittén tidigare framlagda

lorslaget till lag om gemensamhetsanläggningar.) På liknande sätt kanW

propriationsforfarandet sagas vara uppdelat i ett administrativt avsnitt (ex-

propriatmnsmedgivandet) och ett judiciellt (ersättningsfrågorna). Givetvis

fuirteadett-n sy®te™ anses Jogiskt riktigt och ur rättssäkerhetssynpunkt helt

ti fredsstallande. Kommittén har emellertid — huvudsakligen med hänsyn

till svårigheten att gora proceduren snabb och enkel — avvisat en sådan

losnmg. I det föreslagna judiciella förfarandet bär man således inte kunnat

undgå att inrymma frågor av sådan natur att de egentligen borde avgöras

i administrativ ordnmg. Detta är enligt styrelsens mening otillfredsställande

mte mmst ur rättssäkerhetssynpunkt.

Med hänsyn till rättssäkerheten är det enligt byggnadsstyrelsen av vikt att

administrativa avgöranden sker i vedertagen ordning så att de kan prövas

JB 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

av vederbörande administrativa myndighet. Plan- och bebyggelsefrågor bör

sålunda avgöras av planmyndigheterna i enlighet med byggnadslagens be­

stämmelser. Fastighetsbildning utgör i det stora flertalet fall en slutprodukt

av en planering, och den bör ske i strikt överensstämmelse med byggnads­

lagstiftningens innehåll och i enlighet med intentionerna hos planmyndig­

heterna, i första hand byggnadsnämnden. Byggnadsnämndens i byggnads­

lagstiftningen givna centrala ställning bör klarare än som har skett i kom­

mittéförslaget framgå av lagtext och motiv. Man bör också beakta kommu­

nens legitima intresse av vad som försiggår i fastighetsbildningsavseende

även inom glesbygdsområden. Den princip som byggnadsstyrelsen vill för­

orda, nämligen judiciell prövning av judiciella spörsmål och administrativ

prövning av administrativa frågor behöver ej enligt styrelsens förmenande

___ och styrelsen finner sig därvid ha stöd av erfarenheterna av den nu gäl­

lande lagstiftningen — medföra de nackdelar och problem som kommittén

har befarat. Ett av de viktigaste skälen härtill är att administrativa och

judiciella frågor endast sällan torde uppträda samtidigt i sådana ärenden

som förekommer i stort antal. Man kan således notera de administrativa

frågornas obestridliga dominans vid fastighetsbildning som har till syfte

alt bilda fastigheter för bebyggelseändamål. Lika uppenbara synes de hu­

vudsakligen judiciella aspekterna vid fastighetsbestämning vara. Vid fastig­

hetsreglering däremot måste enligt sakens natur såväl administrativa som

judiciella problem uppträda. Ett utmärkande drag för denna typ av ärenden

torde dock vara deras relativt ringa antal, varför därav föranledda problem

ej bör få i ofördelaktig riktning påverka verksamheten i övrigt.

Liknande uttalanden görs av de flesta länsarkitekter. Även länsstyrelsen

i Östergötlands län, fastighetsnämnden i Stockholm och föreningen för sam­

hällsplanering framhåller att frågor som tillhör planmyndigheternas kom­

petensområde inte bör överprövas av domstol utan av vederbörande admi­

nistrativa myndighet.

Enligt föreningen för samhällsplanering bör den vägledande principen

vara att planläggningsfrågor först avgörs och bedöms i vederbörlig ordning

av administrativa myndigheter. Fastighetsbildningen kommer sedan att ut­

göra ett verkställande av planläggningens intentioner och vid den efter­

följande prövningen i judiciell ordning beaktas i huvudsak endast frågor av

privaträttslig art. Liknande synpunkter uttalas av SAR.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att den administrativa överpröv­

ningen bör utvidgas och anför.

Detta bör ske t. ex. genom att länsstyrelsens tillstånd uppställes såsom

förutsättning för bildande av fastighet avsedd för bebyggelse inom område,

varest byggnadsförbud gäller t. ex. enligt strandlagen eller på grund av att

bebyggelsen är hänförlig till tätbebyggelse inom ej detaljplanelagt område.

I de fall byggnadsnämnd äger medge dispens från byggnadsförbud, synes

byggnadsnämnden även böra medges rätt att lämna tillstånd till dylika fas­

tighetsbildningar. Prövningen av dylika ärenden skulle således ske i huvud-

B 29

saklig överensstämmelse med vad som stadgas i 3 kap. 12 § i förslaget an­

gående fastighetsbildning i strid mot fastställd generalplan, stadsplan, tomt­

indelning, byggnadsplan m. m.

Fastighetskontoret i Stockholm förordar att avgöranden av administrativ

innebörd genom underställning prövas av de instanser på vilka sådan pröv­

ning normalt ankommer. I yttrandet anförs bl. a.

För att planpolitiska riktlinjer skall kunna omsättas i praktiskt handlan­

de krävs samordnande handlingsprogram för olika kommunala organ. De

planpolitiska avgörandena sker i administrativ ordning genom beslut av

kommunala och statliga myndigheter. Vid fastighetsbildningen sker emel­

lertid även ett flertal avgöranden som är av judiciell karaktär, främst sådana

som avser rättsfrågor mellan enskilda parter. Förrättningsformen torde en­

ligt fastighetskontorets mening i och för sig vara lämplig för handlägg­

ning av fastighetsbildningsärenden. Fastighetsbiidningsförrättning torde vis­

serligen i stad regelmässigt icke komma att innehålla några planläggnings-

frågor, men det är icke uteslutet, att så kan komma att befinnas lämpligt i

vissa avseenden. Denna planläggning kommer givetvis att beröra allmänna

intressen och vara beroende av sådana avgöranden, som ankommer på ad­

ministrativa myndigheter. Handläggningen av faslighetsbildningsförrätt-

ningar blir sålunda i väsentligt högre grad påverkad av kommunala myn­

digheters ståndpunktstaganden än vad som direkt kommer till uttryck i lag­

texten. Av denna borde klart framgå att förrättningsmännen måste handla

inom ramen för den planläggning och de riktlinjer som utformas genom ad­

ministrativa beslut. Förrättningsförfarandet kan icke minst för kommunen

själv medföra avsevärda tidsvinster. För att arbetet skall gå snabbt och

smidigt bör förrättningsmännen efter byggnadsnämndens medgivande kun­

na jämka upprättade planer, besluta om åtgärder vartill byggnadslov er­

fordras m. m. på sådant sätt att de beslutande administrativa organens in­

tentioner främjas. Vid mindre avvikelser från gällande plan förutsättes, att

formell planändring icke behöver verkställas. Vid större sådana, där man

får utgå från att planändring måste prövas i laga ordning, bör byggnads­

nämnden kunna avgöra, om fastighetsbildningen skall vila i avvaktan på

erforderlig planändring eller om så icke anses behövligt. I det senare fallet

kommer handläggningen av planändringen och fortsatt fastighetsbiidnings­

förrättning att kunna ske parallellt. För att nå klara och enkla arbetsformer

är det angeläget, att administrativa och judiciella avgöranden i tillräcklig

utsträckning hålles isär, bland annat med hänsyn till att parterna besvärs-

vägen skall kunna få sin sak prövad av de instanser, på vilka sådan pröv­

ning normalt ankommer. Detta synes också medverka till att en lämplig

samordning med övrig planläggningsverksamhet enligt byggnadslagen säker­

ställes.

I flera yttranden yrkas en mera långtgående bundenhet för förrättnings-

mannen när det gäller planläggningsmyndigheternas beslut än förslaget

föreskriver.

Stadsförbundet anser sålunda att de bestämmelser som kommittén har

föreslagit i syfte att säkerställa uppföljningen av gällande planer och bygg-

nadsreglerande bestämmelser icke otvetydigt anger att fastighetsbildningen

är begränsad till åtgärder inom ramen för dessa planbestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 30

Kungl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1969

Byggnadsnämndens ställning vid fastighetsbildningen diskuteras i flera

yttranden. Det görs från många håll — framför allt av städer och plan­

myndigheter — gällande att förslaget innebär en försvagning av byggnads­

nämndens inflytande.

Byggnadsstyrelsen framhåller helt allmänt att den centrala ställning som

byggnadsnämnden har enligt byggnadslagstiftningen bör klarare än som

har skett i förslaget framgå av lagtext och motiv.

Förslaget återskapar ett tjänstemannavälde som inte är förenligt med en

demokratisk grundsyn, anser länsarkitekten i Gotlands län. En samordning

mellan fastighetsbildningslagstiftningen och byggnadslagstiftningen bör in­

nebära att bebyggelsen blir den primära frågan och fastighetsbildningen ett

plangenomförande instrument. Förrättningsmännen har enligt förslaget till­

erkänts befogenheter som rätteligen bör tillkomma enbart byggnadsnämnd.

Liknande synpunkter anförs av länsarkitekterna i Göteborgs och Bohus,

Hallands och Kopparbergs län.

Länsarkitekten i Gotlands län anser att det är olyckligt att nu försvaga

byggnadsnämndens ställning, eftersom den förestående kommunreformen

kommer att ge kommunerna ökade möjligheter att stärka byggnadsnämn­

dens resurser.

Byggnadsnämndens rådgivande och styrande roll bör komma till klarare

uttryck, anser länsarkitekten i Örebro län. Detta synes enklast kunna ske

genom en föreskrift att ansökan om fastighetsbildning inom område med

plan eller med byggnadsförbud inges till byggnadsnämnden. Härigenom kan

de planmässiga frågorna på ett tidigt stadium bedömas allsidigt och bygg­

nadsnämnden göra de utredningar som behövs för att bedöma hur bebyg­

gelse och fastighetsbildning lämpligen bör ske för att ingå som led i ett

ändamålsenligt utnyttjande av området. Liknande synpunkter uttalas av

länsarkitekterna i Uppsala och Västmanlands län.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter förrättningsmän-

nens kompetens för många av de frågor i vilka förslaget tillägger dem be­

slutanderätten. Det förefaller länsarkitekten praktiskt att i stället lägga be­

slutanderätten hos byggnadsnämnden med den samlade expertis, som väntas

kunna tillföras nämnderna efter hand som kommunindelningsändringar

fullföljs. I varje fall torde detta vara ägnat att medföra väsentliga lättnader

och befrämja snabba och förenklade förrättningar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill i likhet med länsarkitekten i länet

och drätselkammaren i Sundsvall ifrågasätta om inte förrättningsmännen

erhållit väl fria händer att ingripa i fastighetsbildningen mot byggnads­

nämndens planverksamhet och om inte byggnadsnämndens ställning som

central planmyndighet i kommunen kommer att försvagas i stor utsträck­

ning genom förslaget. Även stadsförbundet anser att förslaget ger byggnads­

nämnden alltför begränsade möjligheter att bevaka sina intressen i fastig-

hetsbildningsärenden. Förbundet kritiserar bl. a. de föreslagna reglerna om

B 31

underrättelse till byggnadsnämnden angående förrättning. För att redan

fiån början säkerställa den nödvändiga, nära kontakten mellan de kommu­

nala planmyndigheterna och förrättningsmännen bör enligt förbundet vi­

dare övervägas huruvida inte alla ansökningar om fastighetsbildningsåtgär-

der kan göras hos byggnadsnämnden som därefter har att vidarebefordra

ansökningarna till förrättningsmännen. Liknande synpunkter anförs av

föreningen för samhällsplanering.

Advokatsamfundet finner det angeläget att de medel för att genomföra

fastighetsreglering inom byggnadsområden, som har lagts i förrättnings-

männens hand i form av rätt att meddela byggnadsförbud och beslut om

rivning och flyttning av byggnad, får sådan utformning att det reella avgö­

randet läggs hos byggnadsnämnden. Samma synpunkter anförs av stads­

juristen, stadsbyggnadskontoret och byggnadsnämnden i Stockholm samt

kommunförbundet.

Några remissinstanser anser att byggnadsnämndens ställning enligt för­

slaget i stort sett är oförändrad och att någon förstärkning inte är påkallad,

till dessa remissinstanser hör lantmäteristyrelsen och lantmätareförening­

en. Föreningen påpekar att byggnadsnämnderna i formellt hänseende till­

erkänts i huvudsak samma möjligheter som i gällande rätt att samordna

bebyggelse och planering med fastighetsbildning. Förslagen om initiativrätt

och besvärsrätt i fråga om fastighetsreglering utgör enligt föreningens åsikt

värdefulla nyheter, när det gäller byggnadsnämndens formella möjligheter

att påverka samordningen.

Även stadsbyggnadskontoret i Stockholm påpekar att byggnadsnämndens

möjligheter att i formellt hänseende samordna fastighetsbildning och plan­

läggning är ungefär desamma enligt förslaget som i dag. Kontoret har inte

annan erinran däremot än att kontoret skulle föredra underställningsrätt

framför besvärsrätt. I fråga om byggnadsnämndens inflytande vid tillämp­

ning av fastighetsregleringsinstitutet anför kontoret.

Med hänsyn till den mycket kraftiga inverkan på fastighetsbeståndet, som

en fastighetsreglering kan innebära, skulle ett ännu starkare inflytande för

BN i fråga om denna förrättningstyp kunna diskuteras, till exempel på ett

obligatoriskt underställningsförfarande i planhänseende på samma sätt som

i den föreslagna lagen om gemensamhetsanläggningar. Den stora mängden

fastighetsi egleringar i stad torde emellertid komma att innebära ägoutbyten

och gränsregleringar utan nämnvärd betydelse för plansynpunkt. Mera kom­

plicerade fastighetsregleringar i stad återigen torde — förutsatt att tomt­

indelning har »förkörsrätt» före fastighetsreglering — regelmässigt komma

att ske med stöd av fastställd tomtindelning, om BN så önskar. Bortsett från

vissa speciella åtgärder som kan förekomma vid fastighetsreglering behöver

därför nämndens inflytande på fastighetsreglering inte stärkas. Ett obliga­

toriskt samråds- eller underställningsförfarande bör därför enligt kontorets

uppfattning inte tillskapas. Detta skulle nämligen avsevärt tynga förrätt-

ningsförfarandet, något som med hänsyn till den på sina håll svåra arbets-

balansen till varje pris måste undvikas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 32

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Fastighetsbildningsinstituten

Kommittén. En viss uppdelning i flera institut för fastighetsbildning är

enligt kommitténs mening nödvändig även för framtiden. Särskilda villkor

måste nämligen uppställas för olika åtgärder alltefter syftet med dem och

deras inverkan på de rättigheter som är knutna till den fasta egendomen.

En viss begränsning i förhållande till det stora antal former för fastighets­

bildning som nu finns är emellertid möjlig.

Samtliga åtgärder som syftar till en ändring av fastighets struktur i något

avseende — även i fråga om rätt till samfälld mark och servitutsförhållan-

den — föreslås av kommittén utgöra ett enda institut, fastighetsreglering,

som ersätter laga skifte för omarrondering, ägoutbyte, servitutsutbrytning

och sammanföring av samfälld vägmark m. in. med angränsande fastighet.

Regleringsinstitutet utformas på sådant sätt att det möjliggör alla önsk­

värda ändringar av bestående fastigheter och kommer härigenom att täcka

de behov som ägoutbyte m. fl. särskilda åtgärder tidigare haft att tillgodose.

För att motsvara nutida krav på enkelhet, snabbhet och ändamålsenlighet

kan regleringen inte i likhet med omskiftet anordnas som en delning av ett

på förhand fixerat skifteslag. I stället utformas den mera i överensstäm­

melse med de principer som gäller för det nuvarande ägoutbytet. Från detta

bör emellertid enligt kommitténs mening regleringen skiljas på det sättet att

den för att möjliggöra en fullständig förbättring av fastighetsbeståndet

skall innefatta åtgärder inte bara beträffande fastigheternas enskilda ägor

utan också rörande samfälligheter och servitut. I likhet med annan fastig­

hetsbildning skall fastighetsreglering i princip vara fastighetsägarens egen

angelägenhet. Kommittén framhåller emellertid att det är ofrånkomligt att

i lagen införa vissa tvångsmomenl, som innebär att fastighetsägaren är

skyldig att under vissa angivna förutsättningar tåla att hans fastighet ändras

i fråga om storlek och ägoanordning m. m.

För nybildning av fastighet föreslås tre institut, nämligen avstyckning,

klyvning och sammanläggning. Klyvningen ersätter den form av laga skifte

som brukar kallas ldyvningsskifte. De övriga motsvarar de former för fas­

tighetsbildning som nu har motsvarande namn.

Ytterligare ett särskilt institut föreslås, nämligen fastighetsbestämning.

Detta är inte att hänföra till fastighetsbildning men kommer ofta att ut­

nyttjas som ett led i fastighetsbildningsproceduren. Institutets uppgift är

främst att tjäna som medel för att fastställa den gällande fastighetsindel­

ningens beskaffenhet. Det ersätter gränsbestämning enligt gällande rätt men

har en något vidare innebörd.

De föreslagna formerna för fastighetsbildning är avsedda att gälla såväl

inom tätorter som i glesbygder. Den fastighetsbildande verkan som stads­

plan och tomtindelning f. n. har bortfaller alltså.

B 33

Remissyttrandena. Kommitténs förslag beträffande fastighetsbildnings-

instituten har fått ett övervägande gynnsamt mottagande vid remissbehand­

lingen. Begränsningen av antalet institut godtas av flertalet remissinstanser.

Lantbruksnämnden i Norrbottens lön anser dock att åtgärder som syftar till

ändring och nybildning av fastigheter skulle kunna sammanföras till ett

institut. I övrigt är det fyra huvudfrågor som särskilt uppmärksammats av

remissinstanserna, nämligen bortfallet av stadsplans och tomtindelnings fas­

tighetsbildande verkan, fastighetsregleringsinstitutet, skifteslagsindelningen

och sammanföringsinstitutets avskaffande.

Kommitténs förslag i fråga om stadsplans och tomtindelnings fastighets­

bildande verkan tillstyrks av hovrätten för Nedre Norrland, lantmäteristyrel-

sen, överlantmätarna i Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs

och Norrbottens län, stadsingenjören i Nacka, kommunal-tekniska förening­

en, näringslivets bijggnadsdclegation, industriförbundet och SAF.

Kommunal-tekniska föreningen anser att den nuvarande regeln i 1 kap.

1 § FBLS om stadsplans fastighetsbildande verkan i åtskilliga fall kan leda

till att man får fastighetsgränser som inte är fixerade med önskvärd nog­

grannhet. Denna formlösa fastighetsbildning bör därför utmönstras. Före­

ningen är mera tveksam när det gäller tomtindelnings avstyckande verkan

enligt 1 kap. 3 § FBLS. Här kan man — i motsats til! när det är fråga om

stadsplan med viss rätt göra gällande, att lagändringens verkningar må­

hända inte i alla avseenden kan betraktas som fördelaktiga. Nuvarande ord­

ning möjliggör t. ex. successiva inköp och lagfarter beträffande olika delar

av eu tomt. Detta måste betecknas som förmånligt och ändamålsenligt för

en köpare, som inte på en gång mäktar med att helt förvärva en genom

bestående fastighetsindelning på flera händer splittrad tomt. För det slutliga,

dvs. rättsliga bildandet av en sådan tomt fordras nu endast en förrättning -—

en tomtmätning — samt ett föga kostsamt sammanläggningsförfarande. Den

föreslagna lagstiftningen möjliggör visserligen i och för sig också en suc­

cessiv uppbyggnad av en tomt enligt fastställd tomtindelning. Varje sådant

förvärv kräver emellertid för sitt genomförande en ny förrättning — fastig­

hetsreglering eller avstyckning, ev. kombinerad med sammanläggning. Det

synes sålunda bli ett omständligare och ev. för sakägarna kostsammare

förfarande i framtiden vid successivt förvärv av tomtdelar. Föreningen

anser att nackdelen med det föreslagna systemet kanske bör accepteras med

hänsyn till de fördelar i övrigt som är förbundna med de av kommittén upp­

dragna klara och distinkta riktlinjerna för all fastighetsbildning. Kanske

finns det också anledning att införa vissa övergångsbestämmelser — något

som fastighetsbildningskommittén inte synes ha övervägt eller i varje fall

inte redovisat i konkreta förslag. Det synes också böra övervägas, om man

inte genom tillämpningsföreskrifter och lämpligt avvägda taxebestämmel-

ser kan ordna så att tomtbildningsförfarandet i nu berörda fall inte kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128

mer att ställa sig kostsammare för sakägarna än enligt nu gällande be­

stämmelser.

Också lantmäteristyr elsen berör den av föreningen anmärkta problemati­

ken men anser inte att någon olägenhet behöver uppstå. Styrelsen framhåller

behovet av ändrade taxor för att nedbringa kostnaderna för denna typ av

förrättningar. Det utan jämförelse bekvämaste sättet att få tomten färdig­

bildad torde emellertid vara att låta den undergå fastighetsreglering. Genom

detta institut öppnas möjligheter för markägaren att via förhandlingar inom

förrättningens ram snabbare än med nuvarande förfarande få till stånd

önskade uppgörelser som kan läggas till grund för det slutliga fastighets-

bildningsresultatet.

öv er lantmätaren i Östergötlands län understryker att kommittéförslaget

har fördelar från redovisnings- och registreringssynpunkt. Det är också en

fördel, att nu gällande förbud för avstyckning av tomtindelad mark faller

bort. Detta förbud har vid flera tillfällen vållat besvärligheter och onödig

omgång.

Näringslivets byggnadsdelegation, industriförbundet och SAF anser att

det inte innebär någon nackdel att tomtindelningen i fortsättningen får ka­

raktären av ett detaljplaneinstitut, eftersom lagförslaget samtidigt öppnar

möjligheter till ordinär fastighetsbildning för tomt. Tvärtom vinner man

härigenom den betydande fördelen att otaliga ofullgångna fastigheter inte

längre kan bildas. Dessutom får fastighetsregistreringen större stadga, in-

skrivningsförhållandena förenklas och fastighetskreditgivningen blir säk­

rare.

Inte heller stadsdomareföreningen har någon erinran mot de föreslagna

fastighetsbildningsinstituten. Föreningen anser emellertid att det är oklart

hur tomtindelningsinstitutet skall fungera i fortsättningen. Bl. a. bör förhål­

landet mellan upprättad tomtindelning och fastighetsreglering närmare

klarläggas.

Fastighetsägareförbundet anser att de nuvarande reglerna i FBLS funge­

rat väl och att de föreslagna ändringarna knappast innebär några förbätt­

ringar. Förbundet befarar att de nya reglerna kan komma att medföra tids­

förluster och ökade kostnader för fastighetsägarna. Förbundet vill dock inte

motsätta sig ändringsförslaget. Enligt kommunförbundet är bortfallet av

stadsplans avstyckande verkan enbart en fördel, eftersom härvid uppkomna

fastighetsgränser kan vara alltför vagt redovisade. Förbundet har i och för

sig förståelse för principen, att alla fastighetsbildningsfrågor prövas vid för­

rättning, men ställer sig ändå tveksamt till förslaget att slopa även tomt­

indelnings avstyckande verkan. I anslutning härtill ifrågasätter förbundet

om det är nödvändigt att länsstyrelsen fastställer tomtindelning även i fall,

då anmärkning inte framförts mot förslag till tomtindelning som utställts

för granskning.

Följande remissinstanser avstyrker kommitténs förslag om borttagande

B 34

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl.

Maj ds

proposition nr 128

åt

1969

B 35

av stadsplans och/eller tomtindelnings avstyckande verkan, nämligen Svea

hovratt, ov erlantmätaren i Uppsala län, byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i

Stockholms län, bostadsstyrelsen, fastighetsregisterföraren i Stockholm, hä-

radshovding ef öreningen, SAR, föreningen för samhällsplanering, stadsför­

bundet och sparbanksföreningen. Till stöd för bibehållande av det nuvaran­

de systemet anförs huvudsakligen att detta erfarenhetsmässigt möjliggjort

en enkel och snabb fastighetsbildning, att systemet inte bör frångås bara

med hänsyn till önskemålet om enhetliga riktlinjer för all fastighetsbild­

ning samt att kommittéförslaget innebär ett omständligare och kostsammare

förfarande vid successiva förvärv.

Svea hovrätt framhåller att kommittén inte har angett hur särskilda tomt­

delar skall registreras när tomtindelningen genomförs successivt. Om tomt­

delarna, vilket synes vara avsikten, registreras som särskilda fastigheter,

uppkommer den betydande försämringen i förhållande till gällande rätt att

de kan särintecknas. Detta kan innebära risk för att det slutliga genomfö­

randet av tomtbildningen fördröjs, över huvud taget förefaller kommitté-

forslaget i denna del ägnat att motverka den strävan efter enkla och ar-

betsbesparande metoder som annars karakteriserar förslaget. Om det nu­

varande systemet alltså bör behållas, en lösning för vilket mycket talar en­

ligt hovrättens mening, bör emellertid gällande bestämmelser underkastas en

mgående översyn. Hovrätten anser mest lämpligt alt de regler som behövs

i denna del tas upp i ett särskilt avsnitt av lagen.

Också stadsförbundet tar upp fallet med successiva förvärv av tomt delar.

Förbundet anser att praktiska skäl talar för att man behåller tomtindel­

ningens fastighetsbildande verkan. Däremot bör man kunna överväga att i

fråga om tomtindelningen slopa den hittillsvarande fastställelseprövningen

av lansstyrelsen. Tomtindelningsärendena skulle därigenom komma att be­

handlas av länsstyrelsen bara i samband med besvär över byggnadsnämn­

dens beslut att fastställa tomtindelningen.

Sparbanksföreningen anser att bärande skäl saknas för att slopa tomtin­

delningens avstyckande verkan men önskar ändring i gällande registre-

ringsregler. Föreningen är väl medveten om att gällande regler skapar en

ofullgången fastighet av ett område som ingår i tomt. Detta förhållande är

besvarande främst från den synpunkten att området inte kan intecknas.

Inte sällan torde det förekomma att köp av områden, som skall ingå i en

administrativt bildad tomt, sker successivt under relativt lång tid. Särskilt

när det i sådant fall är fråga om höga markvärden skulle det vara en fördel

for både tomtbildaren och kreditgivaren om ett redan förvärvat område

kunde ställas som pant för lån. De medel som härigenom lösgjordes kunde

användas till förvärv av ytterligare områden. Att sammanläggningen härige­

nom något försvåras borde inte utgöra något hinder. I fall av successiva

forvärv under lång tid synes enligt föreningen tomtbildarens berättigade

anspråk på att kunna belåna efter hand som förvärven sker inte kunna till-

B 36

Kungl. Maj:ts proposiiion nr 128 år 1969

godoses på annat sätt än genom upprepade fastighetsbildningsåtgärder, vil­

ket inte kan verka förenklande eller förbilligande. Om nuvarande regler änd­

rades så att i tomt ingående område under vissa förutsättningar kunde re­

gistreras såsom fastighet som alltså kunde intecknas, skulle säkerligen

tomtbildningen i många fall underlättas. I detta sammanhang vill förening­

en påpeka, om att tomtindelningen mister sin avstyckande verkan och så­

lunda bara blir en plan för fastighetsbildningen inom kvarteret, det bör

övervägas, om inte reglerna i BL om tomtindelning kan förenklas avsevärt

i syfte att spara tid. I många fall torde kravet på tomtindelning helt kunna

slopas, exempelvis när ett kvarter skall bilda en tomt eller ett kvarter skall

delas i flera tomter som skall bebyggas i ett sammanhang av en och samme

byggherre.

Fastighetsregisterföraren i Stockholm framhåller att avstyckning genom

stadsplan enligt gällande bestämmelser är ett mycket lättvindigt konstrue­

rat institut. Om man föreskriver att ett genom stadsplan avstyckat område

av tomt inte får registreras eller lagfaras förrän området kartlagts och upp­

mätts bör emellertid institutet vara fullt användbart. Lagförslagets metod för

fastighetsbildning i kvarter är varken enklare, snabbare eller billigare än

den nuvarande.

Det nyskapade institutet fastighetsreglering tillstyrks av bl. a. Svea hov­

rätt, lantmäteristyrelsen och tekniska högskolan i Stockholm, överlantmä­

tarna är över lag mycket positiva i sina yttranden och framhåller att fastig-

hetsregleringsinstitutet blir synnerligen användbart både i stad och på lands­

bygden. Statskontoret finner institutet vara i huvuddragen lämpligt utformat

och ge möjligheter till en rationell verksamhet vid sanering av fastighetsbe­

ståndet i tätorter samt för strukturförbättringar inom jordbruket och skogs­

bruket. Möjligheterna att därigenom undvika sammanläggning torde enligt

statskontorets mening i hög grad förenkla fastighetsbildningsverksamheten.

Också lantbruks styr elsen, lantbruksnämnderna och hushållningssällska­

pen är i stort sett positiva till det nya institutet. Lantbruksstyrelsen är emel­

lertid kritisk i fråga om vissa lagtekniska lösningar.

Tillstyrkande uttalanden görs vidare av länsstyrelsen i Östergötlands län,

skogsägareförbundet, skogsindustriernas samarbeisutskott, sparbanksför­

eningen, hypoteksombudsmannaföreningen och Sveriges allmänna hypoteks­

bank.

Beträffande fastighetsregleringsinstitutets tillämpning i städer och andra

tätorter har förslaget blivit föremål för en splittrad bedömning.

Byggnadsstyrelsen

är i stort sett positiv till förslaget och framhåller att

fastighetsregleringsinstitutet kan skapa länge önskade möjligheter att på ett

mera rationellt och smidigt sätt än hittills kunnat ske sanera och anpassa

fastighetsförhållandena efter föreliggande behov och att t. ex. bringa fastig­

hetsindelningen att stämma överens med föreliggande planer. Styrelsen fort­

sätter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 37

Byggnadsstyrelsen får bl. a. vid sin granskande och rådgivande verksam­

het beträffande detaljplaner mycket ofta bevis för behovet av reform av fas-

tighetsbildningslagstiftningen så att den håller jämna steg med samhälls­

byggandets krav. Styrelsen vill här bara peka på vissa problem av mera

speciell karaktär. Det av den moderna tekniken framtvingade behovet att

skikta byggnaders och andra anläggningars funktioner i skilda horisontella

plan motsvaras av önskemål om liknande möjligheter inom fastighetsrättens

område. Detta önskemål har i betydande utsträckning tillgodosetts genom

de föreslagna reglerna om servituts- och samfällighetsbildning. Vid sådana

stadsplanelösningar, som leder till att vissa trafikleder måste befrias från

utfarter från angränsande tomter, synes utfartsproblemen för de avstängda

fastigheterna i många fall kunna lösas genom servitutsbildning i enlighet

med lagförslaget. Det torde också vara av stort värde såväl för planför­

fattare, planmyndigheter och plangenomförande organ som för enskilda

markägare och byggnadsföretagare samt kreditinstitut att kommittéför­

slaget anvisar nya medel att på ett effektivt sätt ändra och upphäva befint­

liga servitut. Vad nu sagts får emellertid inte tydas så att byggnadsstyrelsen

anser det önskvärt att bebyggelsen regleras genom servitut. De genom lag­

förslaget öppnade möjligheterna att avsätta samfällda områden även inom

stadsplan synes vidare erbjuda önskvärda och ändamålsenliga lösningar i

samband med tillskapande av bl. a. gemensamma parkeringsplatser och

gårdar.

Institutet använt för samtidig omreglering av fastighetsbeståndet inom

större områden synes emellertid i första hand vara konstruerat för gles-

bygdsförhållanden. Enligt byggnadsstyrelsens bedömande synes det sålunda

inte i och för sig utformat med tanke på situationer som kräver en mera

genomgripande omgestaltning av tätortsområden, särskilt inte vid sanering

av själva bebyggelsen. Man torde få räkna med att sådana omgestaltningar

såsom ett led i en aktiv offentlig plan- och markpolitik allt framgent måste

genomföras med det allmänna som huvudman och med byggnadslagstift­

ningen som sitt främsta instrument. Den omständigheten att fastighetsregle­

ringen på grund av sin natur kan innefatta vissa planläggningsmoment och

att fastighetsbildningen i betänkandet betecknats som en markägarnas egen

angelägenhet får inte föranleda någon tvekan om att en av fastighetsregle­

ringens väsenlligaste uppgifter inom tätbebyggelseområden måste vara att

underlätta genomförandet av det allmännas intentioner sådana dessa kom­

mer till uttryck särskilt i befintliga planer. Det synes önskvärt att en analys

göres av de verkningar fastighetsreglering kan komma att få vid sidan av

redan befintliga medel att genomföra den allmänna markpolitiken i tätorter.

Kommunal-tekniska föreningen anser att fastighetsregleringsinstitutet är

väl lämpat för mindre saneringsföretag men tror att det får endast begrän­

sad användning vid de mycket komplicerade och svårbedömda förhållanden

som uppkommer vid större saneringsprojekt.

Den mest ingående kritiken mot förslaget uttalas av stadsjuristen i Stock­

holm, som sammanfattningsvis anser att institutet fastighetsreglering i den

föreslagna utformningen inte bör få tillämpning inom Stockholms stad som

ett medel för att åstadkomma fastighetsbildning vid nybebyggelse på råmark

eller vid ombyggnad av äldre stadsområden. Skälen härtill är att institutet

inte tillfredsställande koordinerats med de kommunala myndigheternas pla-

B 38

Kangl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

nerande verksamhet och de uppgifter som åligger dem enligt lag när det gäl­

ler planernas genomförande. Vid fastighetsreglering i stad kan därför mot­

sättningar av skilda slag väntas uppkomma. Särskilt kan nämnas den otill­

fredsställande avvägningen mellan å ena sidan byggnadsnämndens befo­

genheter, som bara innefattar rätten att anhålla om förrättning och att an­

föra besvär över förrättningsmannens beslut, samt å andra sidan förrätt-

ningsmännens vidsträckta och endast av mycket elastiska regler begrän­

sade kompetens. Det finns anledning anta att ytterligare ett stort antal kon­

kurrensfrågor kommer att kunna påvisas sedan förslag till följdändringar

i byggnadslagstiftningen lagts fram, framhåller stadsjuristen. Rådhusrätten

i Norrköping uttalar i stort sett samma mening.

Stadsfullmäktige i Stockholm uttalar i likhet med stadskollegiet, borgar-

rådsberedningen och byggnadsnämnden stor tveksamhet i frågan huruvida

fastighetsreglering utan stöd av fastställd tomtindelning kan bli ett lämpligt

hjälpmedel för saneringsverksamheten och förordar att lagförslaget i denna

del överarbetas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner i likhet med överlantmä­

taren i länet önskvärt att omfattningen av förrättningsmans ömtåliga be­

fogenhet att väga enskilda och allmänna intressen mot varandra och att

därvid i viss mån göra avsteg från vissa i administrativ ordning tillkomna

beslut närmare klarläggs vid beredningen av lagförslaget. Också frågan hur

olika problem med anknytning till mera tätortsbetonade gemensamhetsan-

ordningar skall lösas inom fastighetsregleringsförrättningens ram och om

hur värderingsreglerna skall tillämpas inom tätbebyggda områden kräver en

utförligare behandling och förtydliganden.

Enligt stadsbyggnadskontoret i Göteborg ger institutet fastighetsreglering

förrättningsmännen vidsträckta möjligheter till en rationell fastighetsbild­

ning på landsbygden. Kontoret är däremot inte övertygat om dess använd­

barhet och betydelse inom tätorterna med deras ofta mycket komplicerade

fastighets- och andra förhållanden. För Göteborgs vidkommande torde insti­

tutet enligt kontorets mening inte komma att användas i större samman­

hang men det kan tänkas vara användbart vid regleringar av begränsad

omfattning. Fastighetskontoret och fastighetsnämnden i Göteborg är i stort

sett till freds med fastighetsregleringsinstitutet och dess allmänna utform­

ning. Mot att institutet skulle få någon större praktisk betydelse i en sådan

stad som Göteborg skulle måhända kunna anföras att det nuvarande ägout-

bytesinstitutet inte kommit till någon nämnvärd användning och att fastig­

hetsreglering i princip endast utgör ett utbyggt ägoutbyte. Inte heller den

möjlighet till tomtinlösen, som 46 § BL medger fastighetsägare, torde f. ö. an­

vändas i någon större utsträckning i Göteborg. I stället torde man vid mark­

exploatering i övervägande antalet fall bygga på förvärv genom frivilliga

köp. Dessa omständigheter utgör emellertid inte något skäl varför inte fas­

tighetsregleringar skulle få betydelse när det gäller fastighetsbildning i så-

B 39

dana städer som Göteborg. Genom den utformning institutet har fått torde

det i många fall väsentligt underlätta ett uppordnande av fastighetsförhål-

landena. Möjligheterna att vid fastighetsregleringar flytta och riva byggna­

der, att inlösa mark jämte byggnader samt att instifta, ändra och upphäva

servitut gör att förrättningsmännen kan lösa även synnerligen komplicerade

fastighetsbildningsfrågor. Av stor vikt i sammanhanget är att förrättningen

i de flesta fall torde kunna ske förhållandevis snabbt. En begränsning i in­

stitutets användbarhet torde dock måhända ligga i den omständigheten, att

förrättningen av praktiska skäl bara torde kunna avse tämligen begränsade

områden.

Förslaget att upplösa regleringsverksamhetens formella bundenhet vid

skifteslagsindelningen har inte avstyrkts av någon remissinstans. En viss

tveksamhet uttalas dock av advokatsamfundet, som ifrågasätter om inte en

allmän regel bör ges för bestämning av regleringsområdets (skifteslagets)

omfång och om samtycke från ägarna till flertalet eller ett visst antal be­

rörda fastigheter som förutsättning för företagets genomförande. En sådan

regel bör gälla åtminstone för större fastighetsregleringar.

Lantmäteristyrelsen understryker vikten av att kommitténs förslag ge­

nomförs i denna del. För en äldre tids hushållning kunde skifteslagsindel­

ningen vara av stort värde. Den har emellertid överflyglats av den mo­

derna tidens utveckling, som ställer krav från helt andra synpunkter. I

stället för att koncentrera sig på »rättvisekravet» — som i princip innebär

att varje fastighet går ut ur en reglering med exakt samma omfång (upp-

skattningsinnehåll) som den gick in i regleringen med — lägger man nu

huvudvikten vid att få fram lämpligare fastigheter och helst så lämpliga

fastigheter som möjligt. Denna strävan kan inte gärna få motverkas av

en tidigare indelning i skifteslag.

Överlantmätaren i Östergötlands län framhåller att indelningen i primära

skifteslag är en av de väsentliga anledningarna till att fastighetsindelningen

på landet är så irrationell som fallet är. Den är även ett avsevärt hinder

för att med hjälp av den nuvarande lagstiftningen åstadkomma en för­

bättrad fastighetsindelning.

Skälen för kommittéförslaget är vägande, anser Svea hovrätt. En konse­

kvens av förslaget, som dock möjligen bort uppmärksammas, är att något

principiellt hinder inte kommer att möta mot att reglering påfordras av

ägaren till en avsöndrad eller avstyckad lägenhet gentemot dess stam­

fastighet eller omvänt.

Förslaget att upphäva 1952 års lag om sammanföring av samfälld väg-

mark med angränsande fastighet har mött erinringar från en del remiss­

instanser. Särskilt framhålls, att 20 § i 1952 års lag visat sig vara ett syn­

nerligen användbart instrument för stadskommunerna när det gällt att i

kommunens ägo överföra samfälld vägmark som enligt fastställd stadsplan

eller generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 40

de föreslagna bestämmelserna om fastighetsreglering synes man inte ha

säkerställt ett lika enkelt och användbart medel för marköverföring till kom­

munen. Kommunförbundet, fastighetskontoret i Göteborg och överlantmä­

taren i Norrbottens län anser att en bestämmelse motsvarande nämnda 20 §

bör inflyta i den nya lagen, överlantmätaren i Norrbottens län framför som

ett alternativ att 20 § sammanföringslagen behålls.

Stadsförbundet framhåller att om 1952 års lag upphävs torde det vara

nödvändigt att i annan ordning säkerställa kommunernas rätt att lösa sam­

fälld vägmark, förslagsvis genom tillägg till 18 och 41 §§ BL.

Enligt lant mät eris tyr elsens mening har bestämmelserna i sammanfö­

ringslagen visat sig ändamålsenliga i plangenomförandet, och de synes inte

helt kunna ersättas av fastighetsreglering. Det kan möjligen hävdas att in­

lösen av detta slag inte är av sådan beskaffenhet att den lämpligen bör regle­

ras i fastighetsbildningslagstiftningen. Förutsättningarna är dock delvis

likartade med dem som föreligger vid fastighetsreglering. Styrelsen för­

ordar för sin del ytterligare överväganden rörande möjligheterna att ta upp

ifrågavarande inlösenbestämmelser i det föreslagna 8 kap. Kommunal­

tekniska föreningen uttalar liknande synpunkter.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Förfarandet vid fastighetsbildning

Kommittén.

Den procedur som krävs för genomförande av olika fastig-

hetsbildningsåtgärder måste enligt kommitténs mening präglas av de myc­

ket skiftande förhållanden som kan råda vid fastighetsbildning. Åtgärderna

kan växla starkt både i omfattning och svårighetsgrad, från de enklaste,

som i stort sett bara innebär en bekräftelse av något som sakägarna har

kommit överens om, till de största och mest komplicerade med en total och

genomgripande omreglering av t. ex. fastighetsbeståndet i en tätort. Proce­

duren innefattar i första hand rättsliga moment men normalt kommer även

tekniska och ekonomiska moment in i bilden.

Enligt kommitténs mening tillgodoser förrättningsformen, som har gam­

mal hävd vid fastighetsbildning, de krav man kan ställa på förfarandet i

första instans. Förrättningsformen ger en ram för de förhandlingar som

behövs med sakägarna och underlättar kontakten mellan allmänhet och

myndigheter. Den ger också goda möjligheter att tillvarata tredje mans

intressen.

Förrättningar för fastighetsbildning skall enligt kommitténs förslag lik­

som enligt gällande rätt hållas inför en myndighet, i allmänhet bestående

av en lantmätare eller stadsingenjör samt i vissa fall därjämte två gode män.

Det nuvarande systemet har nämligen såvitt kommittén kunnat finna fun­

gerat tillfredsställande och torde även uppfylla de ökade krav som i fram­

tiden kommer att ställas på förfarandet.

Kommitténs förslag innebär att också sammanläggning — som nu hand­

B 41

läggs som ett i princip skriftligt ansökningsärende hos ägodelningsdomaren

— i fortsättningen skall behandlas i form av förrättning inför samma för-

rättningsinstans som annan fastighetsbildning. Skälen för förslaget i denna

del redovisas i anslutning till bestämmelserna i 12 kap.

Remissyttrandena. Förrättningsförfarandet accepteras i huvudsak av alla

remissinstanser. Några remissinstanser gör dock gällande att förrättning

inte bör vara obligatorisk utan kunna ersättas av ett på annat sätt utformat

förfarande i vissa fall. Kommitténs förslag om fastighetsbildningsmyndig-

hetens sammansättning har vunnit allmänt gillande.

Lantmäteristyrelsen och flera överlantmätare anser att det föreslagna

förfarandet ger möjlighet till enkla och snabba fastighetsbildningsåtgärder.

Även statskontoret och lantbruksstyrelsen godtar förslaget.

Svea hovrätt menar att den ökade snabbheten i viss mån vunnits på be­

kostnad av rättssäkerheten. Hovrätten utgår därvid från kommitténs för­

slag till lösning av domstolsfrågan.

Stadsförbundet anser sig kunna godta principen att all fastighetsbildning

skall ske vid förrättning om förrättningen hålls inom de gränser som dra­

gits upp genom planmyndigheternas beslut. Såvitt förbundet kan finna är

förrättningsformen lämplig och praktisk för fastighetsbildningsärendena.

Förbundet framhåller att det med hänsyn till det nära sambandet mellan

planläggningen och fastighetsbildningen är ett starkt kommunalt intresse

att fastighetsbildningen får ombesörjas av kommunalt anställda befatt­

ningshavare.

Kommunförbundet, som uttalar att kommittéförslaget över huvud tillgo­

doser de önskemål som från kommunal synpunkt kan läggas på förslaget,

anser att det föreslagna förrättningssystemet är den mest praktiska formen

för behandling av fastighetsbildningsfrågor av olika slag. Förbundet fram­

för dock önskemål om en starkare ställning för byggnadsnämnden i vissa

avseenden vid förrättningen och bättre regler om information från för-

rättningsmännen till byggnadsnämnden.

Enligt byggnadsstyrelsen bör det i vissa fall vara möjligt att utforma fas­

tighetsbildningen som en registreringsåtgärd. Styrelsen har, som förut

nämnts, motsatt sig att tomtindelningens avstyckande verkan tas bort. En­

ligt styrelsens mening finns det fall, där motiven för förrättningen såsom

den mest ändamålsenliga formen för fastighetsbildning inte har större

styrka. Styrelsen anser det riktigare och enklare att förrättning som förut­

sätts ske utan sammanträde i stället ges formen av ett enkelt ansöknings-

förfarande. Man skulle här som rationaliseringsåtgärd och i syfte att för­

söka eliminera de svårigheter, som förekomsten av såväl administrativa

som judiciella frågor medför, kunna överväga en konstruktion av den admi­

nistrativa proceduren som ett ansökningsförfarande, vilket i mån av behov

kombineras med ett förrättningsförfarande för prövning av judiciella frå­

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969

B 42

gor. Om ett par mindre ändringar gjordes i reglerna för tomtindelning

skulle ett sådant förfarande vara till fyllest i det övervägande antalet fall

och fylla alla krav på snabbhet, enkelhet och billighet.

Advokatsamfundet ifrågasätter om det av kommittén föreslagna förrätt-

ningsförfarandet rymmer möjlighet för sakägarna att göra en samlad be­

dömning av de ekonomiska verkningarna av en reglering. Även med det

samråd som förutsätts, synes det bli svårt för förrättningsmännen att i an­

givna hänseende inom rimlig tid framlägga fullständig utredning. I fråga

om större regleringar, vilka som regel tillkommer efter initiativ av det all­

männa, skulle man därför kunna tänka sig att låta något av länsorganen,

kanske lantbruksnämnden förstärkt med lantmäteriexpertis, utarbeta och

inför domstol efter ansökan framlägga ett fullständigt förslag, som för fas­

tighetsägaren möjliggör en samlad ekonomisk bedömning. Sannolikt skulle

en lösning efter en dylik linje inte innefatta någon tidsförlust utan fastmera

en tidsvinst, eftersom en handläggning genom förrättning med hänsyn till

de ofta stora ingreppen måste beräknas medföra besvärstalan till domstolen,

som sålunda ändå får anledning pröva saken. Samfundet avser inte att

dylik prövning skulle ske vid all fastighetsreglering utan bara vid sådan av

större omfattning. Vad gäller bebyggelseområdena anser samfundet att det

inte bör komma i fråga att i någon väsentlig omfattning frångå det nuva­

rande regelsystemet med förfarande vid domstol. Som förslaget är utfor­

mat har förrättningsmännen befogenhet att åstadkomma en fastighetsbild­

ning, som inte stämmer överens med planen. Samfundet anser uppenbart

att fastighetsbildningen inom planområden skall helt genomföras i enlig­

het med kommunens önskemål, sådana de kommit till uttryck i planen. Om

fastighetsreglering i enlighet med de föreslagna reglerna skall komma i fråga

inom bebyggelseområden, synes detta på samma sätt som nyss angetts för

landet kunna ske genom ansökningsförfarande vid domstol med som regel

byggnadsnämnden som sökande.

I fråga om förslaget att konstruera sammanläggning som förrättning före­

kommer viss kritik vid remissbehandlingen. Därvid uttalas allmänt önske­

mål om att den nuvarande ordningen med inskrivningsdomaren (ägodel-

ningsdomaren) som huvudansvarig för sammanläggningens genomförande

skall behållas.

Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969

Domstols frågan

Inledande anmärkning. Som tidigare nämnts har inom justitiedeparte­

mentet upprättats förslag till lag om fastighetsdomstol. Förslaget innehåller

vissa grundläggande bestämmelser om den domstol som i första instans

skall pröva mål om fastighetsbildning. Till grund för förslaget ligger i första

hand fastighetsbildningskommitténs förslag i domstolsfrågan. En utförlig

redogörelse för förslaget till lag om fastighetsdomstol och bakgrunden till

B 43

•detta lämnas i samband med det förslag till reform av underrättsorganisa-

tionen i allmänhet som läggs fram samtidigt härmed. För sammanhangets

skull lämnas emellertid här en översikt över gällande rätt samt ett kort

referat av huvudinnehållet i fastighetsbildningskommitténs förslag i denna

del och remissyttrandena över förslaget. Senare ges också en sammanfatt­

ning av de överväganden som förekommit i domstolsfrågan och av förslaget

till lag om fastighetsdomstol.

Gällande rätt. Första domstol i fastighetsbildningsmål är ägodelnings-

rätten. Denna är en specialdomstol som är knuten till den allmänna under­

rätten. På landet består ägodelningsrätten av en ägodelningsdomare som

ordförande samt tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är i regel

häradshövdingen i domsagan. Som ägodelningsrätt i stad fungerar rådhus­

rätten och en av dess ledamöter är ägodelningsdomare. Överinstans i för­

hållande till ägodelningsrätten är hovrätten. Talan mot hovrättens avgöran­

den i fastighetsbildningsmål förs i högsta domstolen. Härvid gäller vanliga

fullfölj dsbegränsningar.

Kommittén. Kommittén framhåller att tanken på en reform av ägodel-

ningsrätternas organisation under senare år förts fram med allt större styr­

ka. Det har därvid gjorts gällande att ägodelningsrätterna brister i förmåga

till självständig och säker bedömning av olika frågor, i synnerhet sådana

av jord- och planpolitisk natur. Särskilt från sådana myndigheter som före­

träder olika specialintressen med anknytning till fastighetsbildningsverk-

samheten har man vidare anmärkt på svårigheterna att få till stånd enhet­

liga principer vid tillämpning av fastighetsbildningslagstiftningen. Vad kri­

tiken framför allt riktat in sig på är emellertid de långa processtiderna i

ägodelningsmål.

Kommittén redovisar vissa uppgifter rörande handläggningstiderna för

ägodelningsmålen i olika instanser och uttalar att uppgifterna med tillräck­

lig tydlighet visar att ägodelningsmålen i allmänhet tar längre tid i anspråk

än som rimligen kan godtas. Svårigheterna för ägodelningsrätterna att nå

snabba avgöranden anser kommittén till huvudsaklig del bero på att rättens

ordförande inte kan odelat ägna sig åt ägodelningsmålens handläggning

utan har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till härads- eller rådhusrätten.

Härigenom kommer ägodelningsmålen lätt att skjutas åt sidan och bli be­

handlade i andra hand. Till detta kommer att flertalet ägodelningsdomare

torde ha begränsad erfarenhet av ägodelningsmålen och de särskilda pro­

blem som möter vid handläggningen av dem. I regel inkommer nämligen till

varje ägodelningsrätt bara ett ringa antal mål årligen. Man måste därför i

allmänhet räkna med att varje mål kräver en större arbetsinsats än den som

skulle ha behövts om fastighetsbildningsmålen varit mera vanliga.

Den ringa målfrekvensen vid de olika ägodelningsrätterna inverkar enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 44

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

kommitténs mening också på ägodelningsrätternas möjligheter att med till­

räcklig säkerhet avgöra de ofta svårbedömbara problem som aktualiseras i

dessa mål.

Kommitténs slutsats är att det föreligger ett uppenbart behov av en re­

form av rättegången i fastighetsbildningsmålen. Vid sina överväganden i

domstolsfrågan tar kommittén upp följande fyra alternativa lösningar till

närmare granskning.

I. Det nuvarande systemet behålls i sina huvuddrag, men särskilda åt­

gärder vidtas för att handläggningen i de olika instanserna skall påskyndas

och för att främst ägodelningsrätterna skall få större erfarenhet.

II. Länsägodelningsrätter inrättas med en särskilt förordnad domare som

ordförande.

III. Helt fristående specialdomstolar inrättas med så stora domkretsar

att ordföranden blir helt sysselsatt inom domstolen. Från denna domstol kan

fullföljd tänkas antingen till hovrätt eller direkt till högsta domstolen.

IV. Hovrätterna tjänstgör — antingen i ordinarie sammansättning eller

också med ett begränsat antal lagfarna ledamöter samt specialister och

företrädare för ortsintressena — som instans i fastighetsbildningsmålen

omedelbart över förrättningsmännen.

Gemensamt för dessa alternativ är att högsta domstolen behålls som slut­

instans. Kommittén finner det nämligen värdefullt för att säkerställa en en­

hetlig rättstillämpning och trygga rättssäkerheten att fastighetsbildnings­

målen i sista hand prövas av den allmänna rättskipningens högsta instans.

Kommittén ansluter sig vidare till principen att parterna i ett mål alltid bör

kunna få sin sak prövad i två instanser. Vid tillämpningen av denna princip

är det enligt kommitténs mening väl tänkbart att betrakta förrättningsmän­

nen som en självständig prövningsinstans. Något principiellt hinder före­

ligger alltså inte mot en sådan ordning att fastighetsbildningsmålen från

förrättningsinstansen förs direkt till den domstol som skall döma närmast

under högsta domstolen och att fullföljden till högsta domstolen är under­

kastad samma begränsningar som f. n. gäller i fråga om mål som hovrätt

prövar i andra instans. Att antalet instanser i fastighetsbildningsmålen här­

igenom minskas med en är en fördel med hänsyn till de olägenheter i form

av tidsförlust och ökade kostnader och arbetsinsatser som är förenade med

nuvarande ordning. Övergången till ett sådant system som nu har berörts

är dock beroende av att domstolarna i mellaninstansen får en kvalificerad

sammansättning och en sådan organisation att ledamöterna, särskilt de lag­

farna, får tillfälle att mera kontinuerligt ägna sig åt verksamheten i dessa

domstolar. I valet mellan de tidigare angivna lösningarna torde möjlighe­

terna att inrätta en mellaninstans som uppfyller dessa krav få tillmätas av­

görande betydelse.

Vid närmare övervägande av de olika alternativen finner kommittén det

ganska uppenbart att alternativ I inte kan leda till någon verklig förbätt-

B 45

ring. Olägenheterna med prövning i fyra instanser kvarstår under alla för­

hållanden. Kommittén kommer till den slutsatsen att detta alternativ kan

godtas bara under förutsättning att en ordning med endast två domstolsin-

stanser visar sig inte kunna genomföras. Inte heller alternativ II avhjälper

bristerna i nuvarande system. Domkretsarna för länsägodelningsrätterna

skulle nämligen i regel inte bli tillräckligt omfattande, och svårigheter att

lösa problemet med ordförandeskapet skulle uppkomma.

Alternativ III har enligt kommittén betydande fördelar. Särskilt om en

nedskärning av antalet instanser genomfördes, skulle önskemålen om en

mera snabb och effektiv domstolsbehandling tillgodoses. Även mot detta

alternativ hyser kommittén emellertid betänkligheter. Ett skäl är att inrät­

tandet av ett antal nya, helt fristående domstolar är en i kostnadshänseende

mindre förmånlig lösning. Med ett antal mindre, fristående domstolsenheter

försvåras också en ändamålsenlig anpassning av domstolarnas arbete efter

de ändringar beträffande måltillströmningen och andra förhållanden som

ständigt måste påräknas. Härtill kommer att, om ägodelningsmålen flyttas

från hovrätterna, dessa inte längre kommer att på detta område kunna ut­

öva sin viktiga funktion vid domarutbildningen.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser kommittén att en närmare

anknytning till den befintliga hovrättsorganisationen bör eftersträvas. En

lösning i enlighet med alternativ IV kan ge samma fördelar som om man

skapade helt fristående specialdomstolar. Detta förutsätter dock att de dom-

stolsledamöter som skall döma i fastighetsbildningsmålen får tillfälle att

odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt dessa. Samtidigt kan olä­

genheterna med fristående domstolar i stor utsträckning undvikas. Med en

särskild för ändamålet avpassad sammansättning och med vissa speciella

regler om rättegången torde hovrätterna vara mycket lämpliga för de kvali­

ficerade uppgifter som ankommer på den första domstolen i ett system med

en förrättningsinstans och två domstolsinstanser. Kommittén anser att

alternativ IV möjliggör en lösning, som inte bara är överlägsen övriga alter­

nativ, utan också bjuder sådana fördelar i jämförelse med nuvarande ord­

ning att lösningen bör genomföras i anslutning till reformen i övrigt av

fastighetsbildningslagstiftningen. Kommittén anser alltså inte att ett ställ­

ningstagande i denna fråga bör anstå i avbidan på det resultat som den på­

gående fullständiga översynen av domstolsväsendet i allmänhet kan leda

till. Reformen strider enligt kommitténs mening inte mot de allmänna rikt­

linjerna för den framtida gestaltningen av domstolsväsendet. Inte heller kan

den förutsatta övergången till större domkretsar för de allmänna under­

rätterna tänkas lösa problemet med en rationell ordning för fastighetsbild-

ningsmålens handläggning.

Kommitténs förslag innebär alltså att förrättningsavgöranden skall över­

prövas av hovrätten i särskild sammansättning. Domstolen benämns jord­

domstol och de mål som enligt förslaget skall handläggas vid jorddomstol

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 46

kallas jordmål. Jorddomstol skall bestå av ordförande och fyra andra leda­

möter. Ordföranden utses bland ordförandena och vice ordförandena på

hovrättens avdelningar. Av övriga ledamöter skall en vara lagfaren ledamot

av hovrätten och en äga lantmäteriutbildning och ha ingående kännedom

och praktisk erfarenhet beträffande fastighetsbildningsverksamhet. I stället

för sistnämnde ledamot får ytterligare en hovrättsledamot inträda i dom­

stolen. Återstående två ledamöter skall vara nämndemän.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om domstolsorganisationen

har fått ett övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Åtskil­

liga kritiska synpunkter har dock framförts. Invändningar har sålunda rik­

tats såväl mot kommitténs uttalanden om behovet av en reform och om

lämpligheten av en nedskärning av antalet domstolsinstanser som mot den

av kommittén förordade lösningen av organisationsfrågan. Även kommit­

téns ställningstagande till frågan huruvida reformen bör genomföras utan

avbidan på resultatet av domstolskommitténs arbete med en fullständig

översyn av domstolsväsendet har kritiserats.

Beträffande frågan om behovet av en reform av rättegången i fastighets-

bildningsmål instämmer åtskilliga remissinstanser — ibland dock med vissa

reservationer — i kommitténs uttalanden om bristerna i den nuvarande

domstolsorganisationen. Bland dessa instanser kan nämnas Svea hovrätt,

advokatsamfundet, lantmätareföreningen, fastighetsägareförbundet och

hgpoteksombudsmannaf öreningen.

Andra remissinstanser finner kritiken mot de rådande förhållandena

mindre befogad. Hovrätten för Övre Norrland, håradshövdingeföreningen

och domstolskommittén framhåller bl. a. att de långa processtiderna beror

på åtskilliga omständigheter, över vilka ägodelningsrätterna inte kan råda.

Dessa instanser anser också att de uttalanden som gjorts om bristande sä­

kerhet och enhetlighet i ägodclningsrätternas avgöranden inte är tillräckligt

underbyggda.

De av kommittén framförda synpunkterna rörande instansordningen i

fastighetsbildningsmålen får ett splittrat mottagande vid remissbehandling­

en. Kommitténs uppfattning, att högsta domstolen bör behållas som slutin­

stans och att parterna i ett mål alltid skall få målet prövat i två instanser

godtas visserligen genomgående av remissinstanserna. Däremot råder delade

meningar om lämpligheten av att skära ned antalet prövningsinstanser i

fastighetsbildningsmålen på det sätt som kommittén har föreslagit.

Kommitténs förslag i denna del tillstyrks utan förbehåll av bl. a. Göta

hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, lantbruksstgrelsen, industriförbundet,

näringslivets bgggnadsdelegation, skogsindustriernas samarbetsutskott och

SAF.

De remissinstanser som ställer sig negativa till kommitténs ställningsta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 47

gande åberopar främst betänkligheter mot att betrakta förrättningsmännen

som en domstolsinstans. Bl. a. ifrågasätts om lantmätarna i allmänhet äger

sådana insikter i rättsliga spörsmål som behövs. Vidare betvivlas att för­

rättningsmännen, som enligt förslaget också skall bevaka det allmännas in­

tresse i jordfrågorna, kan gentemot de enskilda sakägarna inta ställning

som opartisk dömande instans. Man pekar också på att det finns betydande

olikheter mellan förrättningsförfarandet och ett domstolsförfarande, i syn­

nerhet beträffande parternas möjligheter att förebringa utredning. Bl. a.

framhålls att vid förrättningsförfarandet vittnes- och partsutsagor inte som

vid domstol kan avges under ed eller försäkran. Dokumentationen av vad

som förekommit vid handläggningen anses också betydligt säkrare i dom-

stolsprocessen. Åsikter av denna innebörd framförs av bl. a. hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, domstolskommittén, hä­

radshövding ef öreningen och SAR. Några av dessa remissinstanser uttalar

också att förslaget innebär att flertalet förrättningar kommer att prövas av

endast en domstolsinstans och att detta inte är tillfredsställande från rätts­

säkerhetssynpunkt.

De av kommittén diskuterade alternativen till en lösning av domstolsfrå-

gan har tilldragit sig stort intresse vid remissbehandlingen.

Kommitténs förslag till en lösning enligt alternativ IV godtas i de flesta

yttrandena. Bland de remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till kom­

mittéförslaget kan nämnas Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra

Sverige, lantmäteristgrelsen, lantbruksstyrelsen, lantbruksförbundet, skogs­

ägareföreningarnas riksförbund, fastighetsägareförbundet och industriför­

bundet.

En lösning enligt alternativ I, som innebär att den nuvarande organisa­

tionen behålls men att särskilda åtgärder vidtas för att avhjälpa befintliga

brister, tillstyrks bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Övre Norrland, nedre justitierevisionen, domstolskommittén, häradshöv-

dingeföreningen och SACO.

En lösning enligt alternativ II — länsägodelningsrätter — tillstyrks av

stadsdomareföreningen. Några remissinstanser anser att länet bör utgöra

domkrets för en specialdomstol inte bara för fastighetsbildningsmål utan

också för expropriationsmål och vissa andra närbesläktade mål.

Alternativ III — fristående specialdomstolar -— har i vissa yttranden setts

som ett mål på något längre sikt. RLF, lantbruksförbundet och skogsägare-

föreningarnas riksförbund anser det angeläget att med sikte på framtiden

söka tillskapa specialdomstolar av den typ som redan finns beträffande vat­

tenmål. Under sådana specialdomstolar skulle lämpligen sortera mål enligt

expropriationslagen, väglagen och annan tvångslagstiftning på fastighets­

rättens område. Organisationerna anser det sannolikt att den föreslagna

jorddomstolen utan större svårigheter kan inlemmas i en sådan special­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 48

domstol. Advokatsamfundet ger uttryck för liknande tankegångar. Samfun­

det framhåller att ersättningsfrågor f. n. handläggs av olika specialdomsto­

lar, bl. a. ägodelningsrätter, expropriationsdomstolar och vattendomstolar.

Det ligger nära till hands att sammanföra dessa domstolar på fastighetsrät­

tens område till en fastighetsdomstol. Dennas sammansättning och arbets­

sätt skulle kunna nära ansluta till vad som nu gäller för vattendomstolarna.

Det kan tänkas att länet eller ett par län blir en lämplig domkrets för en

sådan domstol. Enligt samfundets mening skulle en lösning efter dessa

linjer göra förfarandet snabbt och effektivt samtidigt som systemet torde

vara ägnat att åstadkomma bättre enhetlighet vid rättstillämpningen. Även

i några andra yttranden uttalas sympatier för att sammanföra fastighets-

bildningsmål och vissa närbesläktade mål till en domstol.

Kommitténs ställningstagande att en reform av domstolsorganisationen

i fastighetsbildningsmål bör genomföras utan hinder av den pågående all­

männa översynen av domstolsväsendet kritiseras starkt av domstolskom-

mittén, som framhåller att den föreslagna organisationen förutsätter att

man redan nu tar ställning till grundläggande principiella spörsmål. Dom-

stolslcommittén nämner bl. a. frågorna rörande instansordningen, parts möj­

ligheter att i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis samt högsta

domstolens ställning som prejudikatinstans. Den föreslagna reformen bör

anstå också av det skälet att frågorna rörande expropriationsdomstolarnas

och vattendomstolarnas framtida ställning bör lösas samtidigt.

Den allmänna översynen av domstolsorganisationen åberopas som skäl

för att fastighetsbildningskommitténs förslag till domstolsorganisation inte

nu bör genomföras också av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hov­

rätten för Övre Norrland, nedre justitierevisionen och häradshövdingeför­

eningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Lagtekniska frågor

Kommittén. Betänkandet innehåller inte någon samlad redovisning av de

överväganden av systematisk eller lagteknisk art som varit avgörande för

kommittén vid uppbyggnaden av förslaget till lag om fastighetsbildning.

I fråga om 3 kap. uttalas dock att kommittén funnit det lämpligt att samla

alla bestämmelser som rör jord- och planpolitik i ett enda kapitel. De änd­

ringar i lagstiftningen som kan bli nödvändiga på grund av statsmakternas

beslut i markpolitiska frågor blir på detta sätt lätta att passa in i lagen.

Ovissheten i fråga om den tekniska och ekonomiska utvecklingen i sam­

hället gör enligt kommittén att det inte är möjligt att konstruera lagregler

som är uttryck för en långsiktig jord- och planpolitisk målsättning. Kom­

mittén har därför föredragit att utforma reglerna i förslaget så att de kan

anpassas till en tämligen långt gående utveckling. Förslaget ger alltså ut­

rymme för avsevärd rörelsefrihet. Inom ramen för de tämligen elastiska

bestämmelser som föreslås måste i tillämpningen den allmänt godtagna jord-

och planpolitiska målsättningen bli vägledande.

Remissyttrandena. Förslagets allmänna uppbyggnad och utformning har

i stort sett vunnit remissinstansernas gillande eller lämnats utan erinran.

Svea hovrätt framhåller att en betydande förtjänst hos lagförslaget är den

större överskådlighet och ökade systematiska klarhet som jämte koncen­

tration av regelkomplexet utgör en följd av kommitténs strävan att begrän­

sa antalet fastighetsbildningsinstitut och att med konsekvens sammanföra

för all fastighetsbildning gemensamma bestämmelser i de inledande kapit­

len. Hovrätten för Nedre Norrland avger ungefär samma omdöme.

Lantmäteristyrelsen anser att förslaget genom sin mjuka uppbyggnad har

goda utsikter att fungera väl och framhåller dess klara, logiska och ända­

målsenliga disposition. Också överlantmätarna uttalar sig genomgående

mycket positivt om förslagets systematik, överskådligt, klart, logiskt, ratio­

nellt, smidigt och väl genomtänkt är sålunda några av de omdömen som

uttalas i detta avseende.

Byggnadsstyrelsen betecknar kommittéförslaget som ett imponerande ar­

betsresultat och anser att kommittén varit framgångsrik i utarbetandet av

regler som medger ett snabbare och enklare förfarande, även om styrelsen

anser sig kunna föreslå ytterligare rationaliseringar. Även stadsjuristen i

Stockholm anser att förslagets juridiskt-tekniska konstruktion är av myc­

ket hög kvalitet. De särskilda förhållanden som möter vid vissa former av

fastighetsbildning i ett utvecklat stadssamhälle synes emellertid inte ha

blivit tillräckligt beaktade.

Beträffande enskildheter i systematiken framförs emellertid viss kritik.

Några remissinstanser uttalar, som redan nämnts, önskemål om större hän­

synstagande till tätortsförhållanden. Kritiken innebär att lagtexten bör utgå

från tätortsförhållanden som huvudfall.

Lantbruksstyrelsen liksom några lantbruksnämnder anser att det är fel­

aktigt att bygga upp lagen så, att huvuddelen av fastighetsbildningen skall

ske med stöd av undantagsparagrafer. Lantbruksstyrelsen anser att det är

ett genomgående drag att man i lagförslaget först tar upp bestämmelser, som

skall gälla för de mest krångliga och svårbemästrade förhållandena och

konstruerar regler för dessa. Från tillämpningen av dessa regler medger

man sedan undantag av olika slag, när omständigheterna är enklare. Denna

uppläggning är i stort sett hämtad från gällande lagstiftning, som tillkom­

mit under helt andra förhållanden än de som nu råder. I själva verket är

de fastighetsbildningar som nu sker i alldeles övervägande antalet fall enkla

och utan motstridande intressen. Så torde säkerligen också bli förhållandet

i framtiden. Styrelsen anför vidare.

Det kan låta sig sägas, att det är utan betydelse hur uppläggningen i detta

avseende är, om blott lagen medgiver förenkling i de fall, då alla är ense.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 49

B 50

Kungl. Maj:ts proposition nv 128 år 1969

Erfarenheten har emellertid visat, att en sådan uppläggning av gällande

lag har medverkat till att göra lantmäteriförrättningarna onödigt komplice­

rade, även om på senare år vissa förenklingar genomförts. Risken är att

fastighetsbildningsförrättningarna genom samma uppläggning av den nya

lagen kommer att bli onödigt tungrodda, trots allt vad de sakkunniga talat

om enkelhet. Det bör också övervägas om ej det nya institutet fastighets­

reglering lämpligen bör uppdelas i underavdelningar, av vilka den ena be­

nämnes exempelvis »enkel fastighetsreglering» och upptager de vanligast

förekommande fallen, där motsättningar ej finns. En sådan uppläggning av

lagen bör även kunna underlätta delegering av enklare förrättningar till nå­

got mindre kvalificerad personal, vilket kan möjliggöra att de erfarna lant­

mätarna får tid att ägna sig åt komplicerade fastighetsregleringar. Detta

synes vara nödvändigt, om lantmäteriets kapacitet framdeles skall bli till­

räcklig för att på ett önskvärt sätt medverka i rationaliseringsarbetet, vil­

ket ur lantbruksstyrelsens synpunkt är angeläget.

I den mån det ej anses möjligt att genom omändring av lagtexten tillgo­

dose önskemålet om förenklad handläggning är det angeläget att tillämp­

ningsföreskrifter i administrativ ordning utfärdas som anvisar ett så enkelt

förfarande som möjligt.

Den språkliga utformningen av lagtexten har i stort sett vunnit remiss­

instansernas gillande.

Svea hovrätt uttalar i detta hänseende.

Vid en genomläsning av kommittéförslagets lagtext är allmänt sett iögon­

fallande, huru gällande rättsreglers ofta exakta angivande av förutsättning­

arna för åtgärder av skilda slag i stor utsträckning ersatts av allmänt ut­

formade bestämmelser av elastisk art. Denna numera icke ovanliga lagstil

torde, även om den stundom inger vissa betänkligheter, få accepteras även

i förevarande lagstiftningsärende. På förrättningsmännens och domstolarnas

omdöme och förmåga kommer på grund härav den nya lagen att ställa ökade

krav, liksom den särskilt vid förrättning för fastighetsreglering kommer att

medföra en mera krävande insats från enskilda sakägares sida. Delvis har

det berättigade önskemålet att skapa en lagtext, som utan upprepade änd­

ringar kan i viss mån anpassas efter en fortgående utveckling av den jord-

ocli planpolitiska målsättningen, motiverat att mera obestämda formule­

ringar valts.

Vad beträffar utformningen har hovrätten icke kunnat undgå att göra den

reflexionen, att lagreglerna ofta är ganska teoretiskt-abstrakt utformade.

Detsamma gäller tyvärr också motiven, där man hade kunnat vänta en mera

ingående belysning med praktiska exempel.

De allmänt hållna formuleringarna i lagtexten berörs även i några andra

yttranden.

Statskontoret framhåller som särskilt viktigt att förrättningshandlägg-

ningen inte bundits genom stela regler. Förrättningsmännens omfattande

frihet att förfara på lämpligt sätt ger möjligheter att anordna varje för­

rättning på rationellt sätt.

Styrelserna för stadshypotekskassan och bostadskreditkassan anser att

det varit önskvärt att förutsättningarna för de olika åtgärder, som kan

komma i fråga i samband med fastighetsreglering, preciserats klarare än

B 51

'vad som skett. Fastän de lösningar, som kommittén har föreslagit, uppen­

barligen kan medföra osäkerhet hos sakägarna och tveksamhet i vissa fall

beträffande förutsättningarna för olika regleringsåtgärder, synes riktigheten

av vad kommittén anfört till stöd för sin uppfattning inte kunna bestridas.

Styrelserna understryker emellertid vikten av att stora krav ställs på för-

rättningsmännens kompetens samt att myndigheterna noggrant följer ut­

vecklingen på området och på olika sätt söker skapa en enhetlig praxis vid

lösandet av uppkommande frågor.

Kommunal-tekniska föreningen anser att den stora frihet i fråga om be­

dömningar och förfaranden, som förslaget medger förrättningslantmätaren,

i princip är riktig med hänsyn till den snabba utvecklingen såväl i fråga om

stadsbyggnadsmetodiken som på andra områden.

En mer kritisk inställning intas av fastighetsägareförbundet, som efter­

lyser ett fastare regelsystem och påpekar alt förslaget synnerligen ofta an­

vänder egenskapsord som »ändamålsenlig» och »lämplig». En liknande

uppfattning uttalas av hovrätten för Nedre Norrland som särskilt önskar

en något större terminologisk enhetlighet i fråga om uttryck av typen »be­

tydande allmänt intresse», »väsentligt allmänt intresse», »väsentlig bety­

delse från allmän synpunkt» etc.

En mycket stark kritik mot utformningen av lagbestämmelserna i för­

slagets tredje avdelning framförs av häradshövdingeföreningen, som vänder

sig mot de många vaga och till värderingar knutna förutsättningar, som

uppställs för skilda rättsföljder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Departementschefen

Inledning. De stora reformerna av fastighetsbildningslagstiftningen un­

der 1700-talet och 1800-talet drevs fram av en önskan att öka jordbrukets

avkastning. Detta var en försörjningsfråga inte bara för jordbrukarna utan

för hela befolkningen. Också den senaste genomgripande reformen på 1920-

talet motiverades delvis med skäl av denna natur. Vad man främst upp­

märksammade redan vid storskiftesreformen vid 1700-talets mitt var sam­

bandet mellan en god arrondering av ägorna och lönsamheten. När det

gäller storleken på brukningsenheterna är det emellertid — om man bortser

från bl. a. besuttenhetskravet som broms på hemmansklyvningen — först

på allra senaste tid som nya åsikter har vunnit insteg. Ännu på 1920-talet

— ja t. o. in. in på 1940-talet — uppmuntrade man på olika sätt tillkomsten

av nya jordbruk och utökning genom nyodling m. m. av befintliga bruk-

ningsenheter.

Jag behöver inte närmare beskriva den utveckling som har skett sedan

1920-talet, då huvuddelen av den nu gällande lagstiftningen om fastighets­

bildning kom till. Den moderna jordbrukspolitiken — senast fastslagen ge­

nom riksdagsbeslut år 1987 — präglas av helt andra värderingar än dem

B 52

som var förhärskande när JDL tillkom. Också på skogsbrukets område har

förhållandena ändrats radikalt och utvecklingen går även där mot mycket

stora brukningsenheter. I fråga om både jordbruk och skogsbruk gäller att

lönsamheten inte beror bara av förhållandena i Sverige utan också av den

internationella utvecklingen.

Samhällsutvecklingen har medfört att andra markfrågor än sådana som

hänger samman med jord- eller skogsbruk har fått allt större betydelse.

Folkomflyttningen från glesbygder till städer och andra tätorter har fått en

omfattning som knappast någon räknat med. Tätorternas befolkningsandel

utgjorde år 1930 knappt 50 % och har nu stigit till nära 80 %. Den starka

expansionen av tätorterna ställer stora krav på mark för bebyggelse, både

för bostads- och industriändamål, och för kommunikationer eller andra

gemensamma anläggningar. Som en följd av att befolkningen i ökad ut­

sträckning har trängt sig samman i tätorter har också en ny form av be-

byggelse växt fram på landsbygden, den s. k. fritidsbebyggelsen. Ett visst

samband med befolkningsomflyttningen har också det starkt ökade natur-

vårdsintresset.

Den nyss antydda utvecklingen har ställt nya krav på fastighetsbildnings-

organen, som därvid har stött på stora svårigheter. Dessa hänger i bety­

dande utsträckning samman med att den gällande lagstiftningen är för­

åldrad. Svårigheterna blir inte mindre av att fastighetsbildningen i tätorter

i så hög grad är beroende av planläggningen. Lagstiftningen i denna del är

visserligen betydligt nyare än den som reglerar fastighetsbildningen i snä­

vare mening men också här är behovet av nya regler uppenbart.

Också andra faktorer än de hittills nämnda har bidragit till det alltmer

trängande behovet av en ny lagstiftning om fastighetsbildning. Jag tänker

bl. a. på den tekniska utvecklingen i fråga om metoder för fastighetsbild­

ning. Nya metoder för mätning, kartframställning, värdering, skifteslägg­

ning och likvidberäkning m. m. är svåra att passa in i den gällande lag­

stiftningen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört är det inte ägnat att förvåna att

en total reform av fastighetsbildningslagstiftningen nu anses ofrånkomlig.

I själva verket har en sådan omdaning också stått på programmet i många

år. Svårigheterna att skapa en ny lagstiftning har emellertid varit stora. Det

förslag som för snart fem år sedan lades fram av fastighetsbildningskom-

mittén och som ligger till grund för departementsförslaget byggde på ett

långvarigt utredningsarbete. Beredningen av förslaget inom departementet

har också krävt betydande tid, och innan förslaget har hunnit granskas av

lagrådet och behandlas av riksdagen hinner ytterligare några år gå. Det

finns därför vissa risker för att lagstiftningen hinner bli föråldrad redan

innan den träder i kraft. Jag är medveten om dessa risker men tvekar ändå

inte om att nu lägga fram ett förslag i ämnet. Orsakerna härtill är flera.

I fråga om jordbruket torde man kunna räkna med att den jordpolitiska

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 53

målsättning som beslöts år 1967 skall förbli gällande under en inte obetyd­

lig tid. Beträffande skogsbruket pågår ett omfattande utredningsarbete bl. a.

genom den skogspolitiska utredningen (direktiv se 1966 års riksdagsberät-

telse, Jo: 28). Det förefaller troligt att denna utredning leder till beslut

som påverkar lagstiftningen om fastighetsbildning. Om lagstiftningen kon­

strueras på lämpligt sätt, behöver det emellertid inte möta några större svå­

righeter att inympa en ny skogspolitik i lagstiftningen. Även när det gäller

förhållandet till planlagstiftningen kan vissa problem möta men också i

detta hänseende torde svårigheterna bli av begränsad omfattning. På den

tekniska sidan har skett en livlig utveckling inom fastighetsbildningsväsen-

dets område och ytterligare framsteg är skönjbara. Ändringar av sådan

natur att de bör påverka lagstiftningen är emellertid knappast att förutse

för den närmaste framtiden.

Behovet av en reform av fastighetsbildningslagstiftningen är enligt min

mening nu så trängande att det måste betraktas som helt uteslutet med

något ytterligare uppskov. Ett särskilt skäl att just nu lägga fram en ny

fastighetsbildningslagstiftning är sambandet med arbetet på en ny jorda­

balk. De båda lagstiftningskomplexen har åtskilliga beröringspunkter, även

om det ena inte nödvändigtvis förutsätter att det andra genomförs. Bered­

ningen inom departementet har också samordnats och det har visat sig att

detta inneburit betydande vinster vid lösningen av olika frågor. Som exem­

pel kan nämnas servitutsfrågorna. Om de båda lagkomplexen kan träda i

kraft samma dag, blir det också möjligt att undvika ett betydande merarbete

vid utarbetandet av förslag till följdlagstiftning till jordabalken och den

nya fastighetsbildningslagstiftningen.

Som framgår av vad jag nu har anfört anser jag uppenbart att lagstift­

ningen om fastighetsbildning behöver grundligt reformeras. Samma uppfatt­

ning kommer till mycket klart uttryck i remissyttrandena över fastighets-

bildningskommitténs förslag. Det mycket angelägna i en snar reform har

också vid upprepade tillfällen under senare år förts fram av bl. a. lant-

mäteristyrelsen, som därvid särskilt har framhållit att fastighetsbildnings-

organen har stora personalsvårigheter och att en ytterligare rationalisering

av verksamheten inte är möjlig inom ramen för gällande lagstiftning.

En grundlig reform av fastighetsbiidningslagstiftningen är emellertid ett

omfattande företag, inte minst därför att reformen får verkningar över

mycket vida områden och därför kräver att många olika intressen beaktas.

Det brukar visserligen sägas att den fasta egendomen inte längre har samma

betydelse som förr men detta påstående — som otvivelaktigt är riktigt så till

vida som jord- och skogsbruk inte längre på samma sätt som tidigare ut­

gör grundvalen för folkförsörjningen eller välståndsutvecklingen — inne­

bär inte att fastighetsbildningen är en verksamhet som kan lämnas utan

tillsyn av det allmänna. Tvärtom har utvecklingen gått mot en allt hårdare

jord- och planpolitisk kontroll i markanvändningsfrågor. Kontrollen syftar

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 54

till ett rationellt utnyttjande av den fasta egendomen och är anknuten till

den officiella fastighetsindelningen. Den lagstiftning som reglerar formerna

för ändringar i denna indelning måste därför — som kommittén har fram­

hållit -—- innehålla bestämmelser som stämmer överens med de allmänna

jord- och planpolitiska strävandena.

Fastighetsindelningen, sådan den redovisas i fastighetsregistren, utgör

också underlag för registreringen av olika rättigheter som är anknutna till

fast egendom. Av dessa rättigheter är det framför allt panträtten som bör

framhållas eftersom fastighetskrediten spelar en utomordentligt stor roll

för det svenska kreditlivet. Med hänsyn till att de flesta fastighetsbild-

ningsåtgärder på något sätt kan beröra rättighetshavarna bör lagstiftningen

innehålla regler som skyddar dessa. Också enskilda intressen bör alltså be­

aktas vid fastighetsbildningen.

Till de nu angivna exemplen på allmänna och enskilda intressen som

måste heaktas vid fastighetsbildning kan fogas många flera, t. ex. trafiksä­

kerhetsfrågor, hälsovårdsfrågor och naturvårdsfrågor.

En reform av fastighetsbildningslagstiftningen berör alltså många och vitt

skilda intressen av vilka jag i det föregående har kunnat beröra bara ett litet

fåtal. I det följande kommer jag att närmast behandla frågan hur samord­

ningen mellan olika intressen skall gå till. Därefter kommer jag att ta upp

några andra huvudfrågor vid utformningen av den nya lagstiftningen. I öv­

rigt redovisar jag mina förslag först i anslutning till de särskilda kapitlen

i en ny lag om fastighetsbildning.

Enhetlig lagstiftning för land och stad. En av de frågor som togs upp i

direktiven för fastighetsbildningskommittén var frågan om en enhetlig lag­

stiftning för land och stad. Bakgrunden var bl. a. den fortgående utjäm­

ningen mellan olika kommuntyper. Utvecklingen sedan år 1953 har gjort

att frågan blivit än mer aktuell än den var då, och vid upprepade tillfällen

har lagstiftningsåtgärder måst tillgripas för att motverka olägenheterna av

att fastighetsbildningslagstiftningen är splittrad på olika lagar. Jag erinrar

om att kommunalrättskommittén nyligen har avgett betänkande om enhetlig

kommuntyp (SOU 1967:58).

Det avgörande för frågan om lagstiftningen bör vara gemensam för land

och stad är givetvis i vilken utsträckning särskilda regler behövs för olika

områden. Vad som därvid har betydelse är uppenbarligen inte kommuntypen

utan markanvändningen, närmare bestämt frågan huruvida marken används

huvudsakligen för jord- eller skogsbruk eller liknande ändamål eller för

tätbebyggelse. Enligt kommitténs mening är behovet av särskilda regler för

de skilda ändamålen högst begränsat. Riktigheten av denna uppfattning har

ifrågasatts av framför allt Svea hovrätt. Hovrätten pekar särskilt på att

fastighetsbildningen inom stadsplanelagda områden i realiteten bara utgör

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 55

ett förverkligande av den fastighetsindelning som har beslutats i detalj

redan genom planfastställelsen och tomtindelningen.

Enligt min mening visar kommitténs lagförslag och remissbehandlingen

att behovet av särregler för områden av olika karaktär är — som kommit­

tén har uttryckt saken — högst begränsat. Den kritik som riktats mot för­

slaget från framför allt stadshåll går inte i första hand ut på att ytterligare

särregler skulle behövas för tätbebyggelseområdena. Vad remissinstanserna

kritiserat är främst att stadsförhållandena kommit i skymundan i såväl

lagtext som motiv. I fråga om Svea hovrätts uttalande är också att märka

att det utgår från att tomtindelningen bör behålla sin avstyckande verkan.

Jag kommer att i ett senare avsnitt gå närmare in på denna fråga men kan

här förutskicka att jag har funnit övervägande skäl tala för att tomtindel­

ningens avstyckande verkan bör avskaffas. Fastighetsbildningen inom tomt-

indelade områden kommer alltså att ske med anlitande av de fastighetsbild-

ningsinstitut som föreslås för landet i övrigt.

Att behovet av särregler för olika områden är så begränsat beror natur­

ligtvis i första hand på att de problem som möter fastighetsbildaren i prin­

cip är desamma, oavsett var marken är belägen och oavsett vad den används

till. Givetvis kommer den som sysslar med fastighetsbildning i stad att stöta

på vissa problem som är typiska för sådana sammanhang medan den som

sysslar med jordbruksrationalisering kommer att ställas inför problem

som är typiska för sådana företag. Likaså kommer vissa typer av förrätt­

ningar att bli vanliga inom tätorter och andra i glesbygder. Problem som

är typiska för fastighetsbildning i stad visar sig emellertid ofta föreligga

även inom glesbygdsområden, och en typ av förrättningar som oftast före­

kommer i glesbygder kan ibland visa sig mycket ändamålsenlig även i stad.

Erfarenheter av detta slag har kunnat göras under den nuvarande lagstift­

ningens tid och kommer säkerligen att göras i än högre grad i fortsättningen.

Hur man än bestämmer gränsen mellan tillämpningsområdena för två skilda

lagar kommer man därför att få vissa nackdelar. Härtill kommer att gränsen

måste bli mycket rörlig och att en övergång från det ena regelsystemet till

det andra måste förutsätta viss lagstiftning och kräva publicitetsåtgärder

m. in.

Med det nyss anförda har jag avsett att visa att en enhetlig lagstiftning

inte innebär att fastighetsbildningen måste följa samma mönster i tätorter

och glesbygder. Tillämpningen av lagen kommer säkerligen att gestalta sig

ganska olika beroende på var marken är belägen. Detta är emellertid ingen

olägenhet och ingenting särskilt utmärkande för fastighetsbildningslagstift-

ningen. De 'flesta lagar måste byggas upp så att de passar för de mest skif­

tande förhållanden.

Departementsförslaget bär alltså fått formen av en enhetlig lag för land

och stad. Lagen har fått namnet fastighetsbildningslagen — i det följande ofta

B 56

förkortat till FBL — och utformats i stort sett på det sätt kommittén har

föreslagit. I likhet med många remissinstanser anser jag att kommittén inte i

tillräcklig grad har belyst hur den föreslagna lagen praktiskt skall tillämpas

inom städer och andra bebyggelseområden. Remissinstanserna har emeller­

tid ingående diskuterat en del av de problem som härvid uppstår. En ytter­

ligare exemplifiering torde komma att ges vid kursverksamhet och i de

anvisningar för tillämpningen av den nya lagen som blir nödvändiga. Den

erfarenhet som lantmäteristyrelsen genom sin stadsbyrå bär av fastighets-

förhållandcna inom städerna bör härvid kunna utnyttjas.

Den föreslagna lagen kommer att ersätta i första hand FBLS och JDL.

Också viss annan lagstiftning kommer att bli överflödig, t. ex. lagen om sam-

manföring av samfälld vägmark m. m. med angränsande fastighet. Huruvida

den särlagstiftning som nu finns för bl. a. vissa delar av Kopparbergs län

måste behållas efter tillkomsten av en ny lag om fastighetsbildning är en

fråga som det ännu är för tidigt att bedöma. Detsamma gäller i fråga om åt­

skillig annan lagstiftning på detta område. Riktmärket bör emellertid vara

att i all möjlig utsträckning upphäva den speciallagstiftning som nu finns.

Samordningen av olika intressen. Fastighetsbildning kan beröra en rad

olika intressen, både enskilda och allmänna. Enskilda intressenter är i första

hand fastighetsägarna men vidare också innehavare av panträtt och andra

rättigheter. Bland allmänna intressen av betydelse kan nämnas dem som

avser bebyggelsen, industrin, jordbruket, skogsbruket, kommunikationerna,

naturvården och fritidsverksamheten. Olika intressen kan uppträda både vid

större fastighetsbildningsåtgärder och vid mindre. Ibland berörs många in­

tressen, ibland få. Frågan är nu i vilka former de olika intressena skall

bevakas och hur de skall vägas mot varandra.

Kommittén och vissa remissinstanser har framfört synpunkter på frågan

huruvida fastighetsbildningen bör betraktas som en enskild angelägenhet

med starka inslag av allmänna intressen eller som en allmän angelägenhet

där också enskilda intressen skall beaktas. Frågan synes inte ha större be­

tydelse, eftersom det inte råder några nämnvärda meningsskiljaktigheter om

hur avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen i stort bör utfalla

inom olika sektorer. Inom ett system med enskild äganderätt till fast egen­

dom och enskild initiativrätt till åtgärder för ändring av äganderättsobjek-

ten, dvs. fastigheterna, torde emellertid fastighetsbildningen i princip när­

mast få anses som en enskild angelägenhet. Men det är tydligt att det all­

männa inflytandet i vissa lägen måste bli mycket starkt. Så t. ex. måste

fastställda planer enligt byggnadslagen i princip följas vid fastighetsbild­

ning, och det allmänna måste inom planområden också ha initiativrätt till

fastighetsbildning i betydande utsträckning.

I fråga om de enskilda intressenterna innebär kommitténs ställningsta­

ganden att fastighetsägarnas intressen i huvudsak skall bevakas av fas­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 57

tighetsägarna själva, i viss utsträckning också av fastighetsbildnings-

myndigheten. Rättighetshavarnas intressen skall i regel beaktas ex officio

av fastighetsbildningsmyndigheten. Detta hänger samman med att rättig-

hetsliavarna i regel inte får tillfälle att föra talan vid fastighetsbildningen.

I vissa fall bör emellertid rättigbetshavare ha ställning som sakägare i fas-

tighetsbildningsproceduren och därvid får han i likhet med fastighetsägar­

na i första hand själv bevaka sina intressen. Jag ansluter mig helt till

dessa ställningstaganden. I likhet med kommittén anser jag också att för­

farandet vid fastighetsbildning bör utformas så att det blir möjligt att

handlägga ärendena i nära kontakt med sakägarna. Därigenom kan onödiga

intressemotsättningar förebyggas eller undanröjas.

Bevakningen av de allmänna intressena vid fastighetsbildning måste, som

fallet är både enligt gällande rätt och enligt kommitténs förslag, i princip

läggas på fastighetsbildningsmyndigheten. Det är från praktisk synpunkt

uteslutet att på något mera genomgripande sätt avvika från den principen.

Det måste emellertid tillses att de myndigheter som har till särskild upp­

gift att företräda allmänt intresse av betydelse vid fastighetsbildning, t. ex.

intresset att bebyggelsen blir lämpligt planlagd och utformad, kan utnyttjas

i tillräcklig grad vid bevakningen och får tillräcklig möjlighet att göra sig

gällande. Jag anser att denna fråga bör lösas efter de linjer kommittén

föreslår. Fastighetsbildningsmyndigheten bör alltså vara skyldig att utreda

vilka allmänna intressen som föreligger och att beakta dessa. Därvid bör

fastighetsbildningsmyndigheten samråda med de myndigheter, vilkas verk­

samhetsområden berörs, i den mån sakens beskaffenhet kräver det.

De allmänna intressen som berörs vid fastighetsbildning kan vara kon­

kretiserade i olika former. Det vanligaste är att de kommer till uttryck

i någon lag eller annan författning, t. ex. i BL eller i författning om stat­

ligt stöd till jordbrukets rationalisering. Vidare kan administrativ myndig­

het ha att företräda visst allmänt intresse och att därvid i vissa fall med­

dela beslut av bindande eller vägledande art. Sådana beslut som har rätts­

verkningar och alltså är bindande i något avseende som är av betydelse vid

fastighetsbildning, t. ex. stadsplan och andra byggnadsreglerande bestäm­

melser, bör i princip vara bindande också för fastighetsbildningen såtillvida

att denna inte bör få ske i strid mot beslutet. Beslutets räckvidd i fastighets-

bildningssammanhang, beror i övrigt på i vad mån vid fastighetsbildningen

också andra intressen berörs än dem som skolat beaktas i beslutet. Berörs

andra intressen måste också dessa beaktas. Beslut i vilket ett allmänt intresse

har kommit till uttryck utan att det på något bindande sätt har vägts mot

andra intressen, t. ex. sådan översiktlig planering för jord- och skogsbrukets

strukturrationalisering som har utförts av lantbruksnämnd, bör beaktas vid

fastighetsbildning i den mån beslutet fortfarande är aktuellt, men intresset

i fråga måste därvid kunna vägas mot andra allmänna och mot enskilda

intressen. De villkor för fastighetsbildning, som ställs upp i FBL med hän­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 58

syn till allmänna intressen, generellt eller med hänsyn till visst allmänt

intresse, utgör normer för avvägning mellan det allmänna intresset och ett

eller flera enskilda intressen, ibland också ett eller flera konkurrerande

allmänna intressen. Tillämpningen av dessa normer måste ankomma på den

myndighet som bär att meddela beslut i fastighetsbildningsärendena, dvs.

fastighetsbildningsmyndigheten. Men det bör inte kunna komma i fråga att

ett ställningstagande av en administrativ myndighet som bar att särskilt

svara för visst allmänt intresse frångås på den grunden att fastighetsbild­

ningsmyndigheten uppfattar det allmänna intresset i och för sig pa

annat sätt än den administrativa myndigheten. Till det sist sagda kan

fogas den reservationen att jämkningar i förhållande till administrativa

beslut av praktiska skäl bör kunna ske vid fastighetsbildning, om be­

slutsorganets huvudsakliga intentioner inte äventyras. Vidare bör tilläggas

att den här förda diskussionen gäller fastighetsbildningsbeslutens förhål­

lande inte bara till administrativa beslut av planeringskaraktär utan också

till andra administrativa ställningstaganden, t. ex. sådana som görs vid

samråd i fastighetsbildningsärenden.

De principer jag nyss har angett i fråga om betydelsen av administrativa

ställningstaganden vid fastighetsbildning bör komma till uttryck i lag­

texten på det sättet att där uttryckligen anges att vissa administrativa

beslut, t. ex. stadsplan, i princip skall vara bindande vid fastighetsbildning.

I övrigt torde det avsedda förfaringssättet komma till uttryck genom de

villkor av materiell art som uppställs för fastighetsbildning och genom

en föreskrift som ålägger fastighetsbildningsmyndigheten att i den ut­

sträckning som är nödvändig samråda med myndigheter vilkas verksam­

hetsområden berörs.

Administrativa beslut kan ha betydelse för en fastighetsbildningsåtgärd

också utanför ramen för de materiella fastiglietsbildningsvillkoren. Sålunda

torde administrativa organ i vissa fall böra tillerkännas initiativrätt till

fastighetsbildning. Vidare bör samrådsprincipen gälla inte bara när fas-

tighetsbildningsmyndighet prövar fråga om tillstånd till fastighetsbildning

utan också när myndigheten i förekommande fall planlägger hur den nya

fastighetsindelningen bör utformas och hur åtgärden bör genomföras. I

sådana sammanhang kan administrativ myndighets beslut i vissa fall vara

helt avgörande, t. ex. lantbruksnämnds beslut om ekonomiskt stöd till åt­

gärden eller till följ dinvesteringar eller om dispositionen av nämndens

markreserv.

Det anförda visar att verksamheten avsevärt underlättas genom smidigt

samarbete mellan berörda myndigheter. Också de erfarenheter som har

gjorts vid tillämpning av hittills gällande regler om fastighetsbildning ger

belägg för detta. I huvudsak är det inte fråga om någon omläggning av

samordningsprinciperna, utan det gäller närmast att fortsätta och fullfölja

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 59

nuvarande ordning. I lantmäteriinstruktionen den 3 december 1965 (nr 794)

finns föreskrifter som ålägger chef för organisationsenhet att verka för

samordning av fastighetsbildningen med åtgärder som planläggs och utförs

av andra myndigheter och organ samt att se till att behövligt samråd kom­

mer till stånd med myndighet som berörs av förrättning för fastighetsbild­

ning. Jag anser mig ha anledning att utgå från att samrådsförfarandet

liksom hittills kommer att fungera väl.

I fråga om formerna för samråd vill jag framhålla vikten av att ett så

rationellt och ändamålsenligt förfarande som möjligt kommer till använd-

ning. Samråd bör främst inriktas på principiella frågor och andra frågor

av större räckvidd, eftersom behovet av samråd i det enskilda fallet där­

igenom minskas. Samrådet bör av praktiska skäl i lämplig utsträckning

knytas an till överlantmätarens verksamhet på länsplanet. Jag erinrar

om att överlantmätaren enligt lantmäteriinstruktionen har att verka för

samordning av fastighetsbildningen med de åtgärder som planläggs på an­

gränsande områden och utförs av andra myndigheter och organ. Han skall

vidare bl. a. delta i handläggningen i länsstyrelsen av ärende inom hans

verksamhetsområde. Enligt instruktionen för lantbruksstyrelsen och lant­

bruksnämnderna den 25 maj 1967 (nr 425) ingår överlantmätaren vidare

i lantbruksnämndens strukturdelegation. Denna anordning har visserligen

i första hand tillkommit för att den regionala lantmäteriorganisationen skall

bli företrädd på ett auktoritativt sätt i lantbruksnämndens verksamhet (jfr

prop. 1965: 100 s. 68, jfr även prop. 1965: 41 s. 78), men också för fastig-

hetsbildningsverksamheten torde anordningen innebära fördelar. Jag vill

tillägga att i principiella frågor som rör samordningen av allmänna intres­

sen samråd mellan lantmäteristyrelsen och andra centralorgan ibland kan

vara lämpligt. Ställningstaganden vid sådant samråd och vid samråd på

länsplanet kan ofta vara av stort värde för en rationell handläggning av

fastighetsbildningsärendena.

Att mera generellt föreskriva att administrativ myndighet som berörs

av fastighetsbildning skall inhämta sina informationer och framföra sina

synpunkter vid sammanträde med sakägarna kan uppenbarligen inte kom­

ma i fråga. Detta skulle bli alldeles för tungrott, bl. a. för de berörda

myndigheterna. I vissa fall kan denna samrådsform emellertid vara lämp­

lig, och då skall den också kunna användas. I fråga om fastighetsbildning

inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser anser jag på de skäl kommittén har anfört

att byggnadsnämnden bör ges en särskild ställning så till vida att nämnden

underrättas om förrättning och tillförsäkras särskild rätt att föra talan.

Detta befriar inte fastighetsbildningsmyndigheten från ansvar för prövning­

en med hänsyn till allmänintressena, men byggnadsnämnden får genom sin

ställning som planmyndighet och genom rätt att ta initiativ till fastighets­

bildning och rätt att föra talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

ett starkt inflytande på fastighetsbildningen. Frågan om information och

samråd mellan fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden kan

komma att tas upp ytterligare vid den förestående reformen av planlagstift­

ningen.

Med anledning av vad en remissinstans har uttalat vill jag framhålla

att vad som förekommit vid samråd i det konkreta fallet bör redovisas

för sakägarna under fastighetsbildningsproceduren, om det har betydelse

för att sakägarna skall kunna tillvarata sin rätt på bästa sätt.

Också i fråga om överprövningen av avgörande i fastighetsbildnings-

ärende ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag. Av skäl som

jag kommer att beröra i annat sammanhang förordar jag att proceduren

med fastställelse av fastighetsbildningsförrättning slopas. Sedan fastighets­

bildningsmyndigheten har träffat sitt avgörande bör allmänintressena i

första hand bevakas av överlantmätaren. Om överlantmätaren finner att till­

stånds- eller fastighetsbildningsbeslut strider mot bestämmelse i lagen som

är meddelad för tillgodoseende av allmänt intresse och om han anser det

vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att beslutet inte blir

gällande, bör han inom viss tid kunna bringa saken under prövning hos

den instans som skall ha möjlighet att ändra fastighetsbildningsmyndig-

hetens avgörande. Liksom enligt gällande ordning bör dessutom länsstyrel­

sen och lantbruksnämnden ha möjlighet att få frågan överprövad. Över-

lantmätaren bör få kännedom om meddelade fastighetsbildningsbeslut

genom att besluten inom viss kortare tid efter det att de har meddelats

insänds till honom. Överlantmätaren skall sedan i behövlig utsträckning

samråda med länsstyrelsen, lantbruksnämnden och andra myndigheter.

Härigenom skapas förutsättningar för en samordning av skilda intressen.

Inom områden med stadsplan och byggnadsplan samordnas berörda in­

tressen väsentligen i samband med planläggningen och jag har redan fram­

hållit att fastighetsbildningsreglerna bör ges det innehållet att byggnads-

reglerande bestämmelser i princip skall följas vid fastighetsbildning. Med

hänsyn vidare till byggnadsnämndens befogenhet att överklaga fastighets­

bildningsbeslut, som jag redan har berört, torde någon ytterligare efter-

bevakning från det allmännas sida i regel inte vara nödvändig inom här

avsedda områden.

Också när det gäller fullföljdsförfarandet ansluter jag mig i huvudsak till

kommitténs förslag, som innebär att talan mot fastighetsbildningsavgörande

skall föras domstolsvägen. Avgörande för mig har varit att fastighetsbild-

ningsärendena i stor utsträckning innefattar frågor om enskildas inbördes

rättsförhållanden. Att dela upp fullföljdsförfarandet, så att talan mot viss

del av fastighetsbildningsmyndighetens beslut behandlas av domstol och

talan mot andra delar prövas av en eller flera administrativa myndigheter,

skulle enligt min mening vara opraktiskt och dessutom avvika från annars

tillämpade rättegångs- och förvaltningsprinciper. Inte heller skulle det vara

B 60

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 61

ändamålsenligt att dela upp fastighetsbildningsåtgärderna redan på för-

rättningsstadiet, så att talan fullföljs judiciellt i vissa fastighetsbildnings-

ärenden och administrativt i vissa andra ärenden. En sådan uppdelning

skulle på ett besvärande sätt minska möjligheterna att handlägga olika

fastighetsbildningsåtgärder gemensamt och skulle därigenom försämra möj­

ligheterna att åstadkomma rationell handläggning och lämpliga resultat

i fråga om fastighetsbildningen.

Fastighetsbildningsinstituten. Det främsta ändamålet med indelningen

i olika fastighetsbildningsinstitut är att skapa en enkel och överskådlig

disposition av lagreglerna och på så sätt underlätta tillämpningen av lagen.

Från denna utgångspunkt anser jag att kommitténs förslag väl tillgodoser

de krav som kan uppställas. En ytterligare begränsning av antalet fas­

tighetsbildningsinstitut skulle väl vara möjlig att genomföra. Det skulle

sålunda vara tänkbart att utmönstra klyvningsinstitutet, som motsvarar det

nuvarande klyvningsskiftet. En sådan ändring i förhållande till kommitté­

förslaget skulle emellertid närmast göra regelsystemet mera svåröverskåd­

ligt. Klyvningsinstitutet behålls därför i departementsförslaget.

Vid remissbehandlingen har från några håll hävdats att lagen borde

medge även andra former av fastighetsbildning än dem som kommittén

har föreslagit. Man har därvid vänt sig mot kommitténs förslag att ta bort

den avstyckande verkan som stadsplan och tomtindelning har f. n.

Som framhållits av flera remissinstanser har det nuvarande systemet

för fastighetsbildning i stad brister i åtskilliga hänseenden. Regelsystemet

är svåröverskådligt och leder ofta till resultat som inte kan anses önsk­

värda. Det sistnämnda är särskilt utmärkande för reglerna i 1 kap. 1 §

FBLS om stadsplans avstyckande verkan. Vad beträffar reglerna om tomt­

indelningens fastighetsbildande verkan i 3 § i nämnda kapitel kan inte

förnekas att dessa i många fall möjliggör en enkel och snabb fastighets­

bildning. Som framgår av några remissyttranden har emellertid även denna

form av fastighetsbildning sådana brister att det inte är lämpligt att be­

hålla den i oförändrat skick.

Frågan om de nuvarande särskilda fastighetsbildningsformerna inom

stadsplanelagt och tomtindelat område skall behållas vid den allmänna

reformen av fastighetsbildningsinstituten måste ses mot bakgrunden av

de riktlinjer som bör gälla för fastighetsbildningsreformen över huvud och

som tidigare har redovisats. Därvid har det ansetts angeläget att bl. a. be­

gränsa antalet former för fastighetsbildning och att förenkla lagstiftningen.

Kommitténs förslag tillgodoser i och för sig de behov av fastighetsbild-

ningsformer som föreligger inom stadsplanelagda områden. När man disku­

terar det förevarande spörsmålet bör därför utgångspunkten vara frågan

huruvida kommittéförslaget bjuder tillräckligt snabba och rationella fas-

tighetsbildningsformer för stadsplaneområdena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Jag vill till en början framhålla att fastighetsbildningen inom stadsplane-

lagda områden tenderar att bli allt mera komplicerad. Den nya stadsbygg-

nadstekniken tvingar fram rättsliga lösningar av problem som tidigare

har varit okända. Jag erinrar om vad som i detta avseende uttalades i

samband med tillkomsten av lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar (prop. 1966: 128). För att tillgodose be­

hov som här gör sig gällande föreslås i det följande regler som möjlig­

gör servituts- och samfällighetsbildning även inom stadsplanelagt område.

Sådana rättsliga bildningar måste ske i samband med förrättning och kan

inte kombineras med de nuvarande fastighetsbildningsformerna inom stads­

plan. Såvitt gäller komplicerade fastighetsbildningar kan det därför inte

komma i fråga att behålla dessa fastighetsbildningsformer.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att flertalet fastighetsbildningar inom

planområden är av enklare beskaffenhet. Särskilt är detta fallet vid ex­

ploatering av råmark, när denna är i en ägares hand. Därvid möter en­

dast sällan rättsliga problem av den karaktär som nyss har antytts. Be­

hovet av ett snabbt och enkelt förfarande är här mycket framträdande.

Det är väl också detta fall som remissinstanserna främst haft i åtanke,

när man har förordat att det nuvarande fastighetsbildningssystemet skall

behållas. Ställningstagandet i denna fråga måste enligt min mening göras

med utgångspunkt i förrättnings- och registreringsförfarandet, eftersom

kärnpunkten här närmast är den om förrättning bör vara obligatorisk

vid all fastighetsbildning. Förrättningsförfarandet kan enligt förslaget gö­

ras mycket enkelt och rationellt. Eftersom de tekniska arbetena kan sam­

ordnas med motsvarande arbeten vid planläggningen, bör förrättningen inte

medföra något dubbelarbete, om den är riktigt upplagd. Dessutom faller

det nuvarande kravet på tomtmätning bort. Detta betyder att steget från

fastighetsbildningsbeslut till registrering kan bli mycket kort vid fastig­

hetsbildning inom stadsplan. De uppgifter som skall införas i fastighets­

registret sammanställs av fastighetsbildningsmyndigheten och någon efter-

kontroll av förrättningen företas inte i sådana fall. Enligt min mening

skjuter kritiken över målet när det påstås att förrättningsförfarandet skulle

bli alltför tungrott vid fastighetsbildning inom stadsplan. Det föreslagna

förfarandet torde generellt sett innebära att sådan fastighetsbildning kan

ske snabbare än som f. n. är fallet.

Det har också gjorts gällande att kommittéförslaget skulle verka för­

svårande på ett successivt uppbyggande av en fastighet. Detta påstående

är inte riktigt. I allmänhet är det önskvärt att fastigheter färdigbildas

i enlighet med vad som har angetts i planen. S. k. ofullgångna fastigheter

bör sålunda undvikas. Såsom framhålls i samband med behandlingen av

de allmänna fastighetsbildningsvillkoren kan det emellertid i vissa fall

vara nödvändigt att gå fram etappvis, och denna möjlighet står också

öppen. De enheter som bildas på detta sätt blir genom förrättningen fas­

B 62

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 63

tigheter och skall registreras. Därigenom tillgodoses önskemålet om ska­

pande av inteckningsbara enheter.

En annan invändning mot det föreslagna systemet är att detta vid

successiva förvärv skulle bli dyrare för markägaren. Jag vill i förevarande

sammanhang bara framhålla att detta är en taxefråga som får övervägas

senare.

På grund av dessa överväganden anser jag starka skäl tala för att

lagfästa principen om att ali fastighetsbildning skall ske genom förrätt­

ning. Därav följer också att stadsplans och tomtindelnings fastighetsbil­

dande verkan inte kan behållas i den nya lagen. Tomtindelningen får till

följd härav en annan karaktär än f. n. Den blir således ett rent plan­

institut. De frågor detta ger upphov till får tas upp i samband med följd-

lagstiftningen. Därvid får också övervägas vilka reformer i förenklings-

syfte som kan företas beträffande tomtindelningen.

Av de fastighetsbildningsinstitut som tas upp i förslaget har främst

fastighetsregleringen tilldragit sig intresse vid remissbehandlingen. Till­

skapandet av detta institut är en av de stora nyheterna i lagförslaget.

Fastighetsreglering blir otvivelaktigt ett utomordentligt medel för att ge­

nomföra en rationell fastighetsindelning inom jordbruks- och skogsområ­

den. Men också för planområdenas vidkommande kan man räkna med en

vidsträckt användning av regleringsinstitutet. Vid remissbehandlingen har

viss misstro uttalats mot institutets användbarhet vid genomförande av

större saneringsprojekt inom städerna. Detta ger mig anledning påpeka att

kommittén aldrig har gjort gällande att regleringsinstitutet skulle erbjuda

lösningar för alla de komplicerade och svårbedömbara förhållanden som

där möter. Även i fortsättningen får sådana problem lösas med anlitande

av de medel som skilda lagar erbjuder. Jag är emellertid övertygad om att

institutet kan komma till användning också i sådana sammanhang, särskilt

på grund av de stora möjligheterna att bilda samfälligheter och servitut.

Inom detaljplaneoinråden kommer fastighetsregleringen uppenbarligen att

spela en mycket stor roll som instrument för att genomföra planen. Bygg­

nadsnämndens initiativrätt till fastighetsreglering och dess ställning i övrigt

vid förrättningen ger enligt min mening byggnadsnämnden vidsträckta möj­

ligheter till aktivt handlande i plangenomförande syfte.

Den gällande jorddelningslagstiftningens nära anknytning till indelning­

en i skifteslag har utgjort ett betydande hinder mot rationell fastighets­

bildning. Kommitténs förslag att bygga upp regleringsinstitutet helt obe­

roende av denna indelning är en viktig reform. Jag vill emellertid påpeka

att skifteslagsindelningen alltjämt kan få betydelse vid bestämmandet av

regleringens omfattning.

Enligt kommitténs förslag skall fastighetsregleringen ersätta den form

av fastighetsbildning som f. n. regleras i 1952 års lag om sammanföring

av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet.

Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969

B 64

Förslaget har mött erinringar från remissinstanserna bara i så måtto att

man har anmärkt på att det inte innehåller någon motsvarighet till be­

stämmelserna i 20 § sammanföringslagen. Enligt dessa har kommun eller

samhälle i vissa fall rätt att lösa in vägmark som enligt fastställd general­

plan eller stadsplan är avsedd till trafikled eller allmän plats.

Enligt min mening är det av systematiska skäl inte möjligt att i FBL

införa en bestämmelse motsvarande 20 § sammanföringslagen. Inte heller

är det lämpligt att behålla den nämnda paragrafen. Dessa omständigheter

har emellertid ingen större betydelse med hänsyn till att det behov av

inlösenmöjlighet som det berörda lagrummet avser i stort sett tillgodoses

genom marköverföring — med eller utan inlösen — enligt bestämmelserna

om fastighetsreglering. Förslaget förutsätter att gatumark och allmänna

platser skall registreras som fastigheter. Som ägare av sådan fastighet har

kommunen i allmänhet möjlighet att begära fastighetsreglering för utvidg­

ning av de områden som kommunen redan äger.

Förfarandet vid fastighetsbildning. Kommitténs förslag om förrättning

som obligatorisk form för fastighetsbildning har godtagits av det över­

vägande antalet remissinstanser. Förrättningen sådan den hittills har

utbildats enligt gällande rätt och sådan den har utformats i kommitté­

förslaget är en smidig och säker form för handläggning av den mångfald

problem som möter i samband med fastighetsbildning. Kommittén har i

olika sammanhang framhållit att förrättningsförfarandet är att jämställa

med ett domstolsförfarande. Denna jämförelse är i viss mån berättigad,

men jag vill inte underlåta att påpeka att väsentliga skillnader dock finns

och måste finnas, om man på det område som det här gäller vill åstad­

komma en rimlig avvägning mellan å ena sidan effektivitets- och kost­

nadssynpunkter och å andra sidan rättssäkerhetsintressen. De huvudprin­

ciper som bär upp domstolsförfarandet enligt rättegångsbalken bör sålunda

bara i begränsad omfattning göras tillämpliga på förrättningsförfarandet.

Vissa drag i förrättningsförfarandet gör att detta företer likheter med ett

administrativt förfarande. Som jag redan har nämnt, måste bevakningen av

vissa allmänna och enskilda intressen ankomma på fastighetsbildnings-

myndigheten och myndigheten måste genom egna initiativ aktivt påverka

förrättningen och dennas resultat på ett helt annat sätt än som är möjligt

för en domstol. Utmärkande för förrättningsförfarandet är också de tek­

niska inslagen, som med hänsyn till arbetsinsatsen utgör en betydande del

av förrättningen. Samtidigt har emellertid den rättsliga prövningen genom

den utveckling som fastighetsbildningslagstiftningen undergått kommit att

bli av allt större betydelse vid fastighetsbildningen. Den nya lagstiftningen

kommer att medföra en ytterligare ökning av inslagen av rättskipning i

fastighetsbildningsförfarandet. Jag behöver bara peka på marköverföring­

en vid fastighetsreglering, inlösen, samfällighetsbildning och servitutsåt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 65

gärder som exempel på nya eller väsentligt ändrade uppgifter, vilka krä­

ver domstolsmässiga överväganden av förrättningsinstansen.

Termen förrättning är enligt kommitténs förslag beteckningen för själva

den formella handläggningen i första instans av fastighetsbildningsfrågor-

na. Begreppet är intimt förknippat med den myndighet som skall ha hand

om denna uppgift. Kommittén har ansett att uppgiften liksom hittills skall

ankomma på en högskoleutbildad tekniker och två gode män. I kommitté­

förslaget betecknas dessa som förrättningsmännen. Som jag senare skall

närmare utveckla har jag ansett det lämpligt att i stället använda be­

teckningen fastighetsbildningsmyndigheten. När det gäller sammansättning­

en av myndigheten är jag ense med kommittén om att den nuvarande

ordningen innebär att behövlig sakkunskap i framför allt tekniska, juri­

diska och ekonomiska frågor garanteras samtidigt som orts- och person­

kännedomen blir i önskvärd mån tillgodosedd. Bortsett från vad advokat­

samfundet anfört har det vid remissbehandlingen inte från något håll

gjorts gällande att förrättningsverksamheten bör läggas i händerna på en

annorlunda utformad myndighet än kommittén har föreslagit. Från kom­

munalt håll framhåller man visserligen att kommunens intresse i sam­

band med fastighetsbildning bör tillgodoses på ett bättre sätt än som är

möjligt enligt kommittéförslaget men man godtar i princip förrättnings-

formen och fastighetsbildningsmyndighetens sammansättning. Spörsmålet

om kommunens inflytande i fastighetsbildningsförfarandet är visserligen

med hänsyn till det nära sambandet mellan detta och kommunens an­

svar i fråga om planläggning och exploatering en betydelsefull samord­

ningsfråga. Frågan måste dock enligt min mening lösas med utgångspunkt

från de av kommittén angivna förutsättningarna att fastighetsbildning skall

ske genom förrättning och ombesörjas av en särskild fastighetsbildnings-

myndighet.

Vid remissbehandlingen har advokatsamfundet fört fram tanken på att

större fastighetsregleringar skulle avgöras av domstol i stället för av för-

rättningsmän. Förslaget har motiverats med att domstolsförfarandet skulle

underlätta för sakägarna att göra en samlad bedömning av de ekonomiska

verkningarna av regleringen. För egen del anser jag att en sådan ordning

skulle avsevärt komplicera och fördyra handläggningen. Än mera betänk­

ligt är att de fördelar som ett enhetligt fastighetsbildningsförfarande med­

för skulle gå förlorade. Också inom ramen för det av kommittén före­

slagna förfarandet är det möjligt att tillämpa en sådan metodik att det

blir möjligt för sakägarna att få en överblick över de ekonomiska kon­

sekvenserna innan förrättningen slutförs. Det finns enligt min mening

inte anledning ifrågasätta fastighetsbildningsmyndighetens kompetens att

avgöra de frågor som kommer under bedömande vid regleringsförrätt-

ningarna. På grund av dessa överväganden anser jag att en lösning i en­

lighet med advokatsamfundets förslag inte bör komma i fråga.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128

B 66

Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969

Avsteg från ett enhetligt fastighetsbildningsförlarande har vid remiss­

behandlingen föreslagits i två avseenden. Som jag tidigare har nämnt för­

ordas att förrättningsförfarandet skall ersättas av ett förenklat ansöknings-

och registreringsförfarande vid fastighetsbildning inom vissa planområden.

Vidare föreslås av några remissinstanser att sammanläggning inte skall

handläggas vid förrättning utan avgöras av inskrivningsmyndigheten. Av

vad jag förut har uttalat framgår, att jag inte är beredd att ansluta mig

till tanken på att förrättningsformen slopas för fastighetsbildning inom

planområden. Beträffande sammanläggning torde kritiken mot förrätt­

ningsförfarandet bottna i missnöje med det komplicerade förfarande som

kommittén har föreslagit. Som jag närmare kommer att utveckla under

12 kap. är det emellertid möjligt att utforma förrättningsförfarandet på

ett sådant sätt att berättigade krav på enkelhet och smidighet i förfaran­

det tillgodoses. Jag anser därför att det inte heller beträffande samman­

läggning finns skäl att uppge förrättningsformen.

Domstolsfrågan. Fastighetsbildningskommittén har föreslagit att de nu­

varande ägodelningsrätterna skall avskaffas och ersättas med jorddomsto­

lar som skall vara knutna till hovrätterna och döma direkt under högsta

domstolen.

Vid beredningen av kommitténs förslag till ny lagstiftning om fastighets­

bildning har domstolsfrågan ägnats mycket stor uppmärksamhet. Till detta

har bidragit dels att förslaget i denna del utsatts för ganska hård kritik vid

remissbehandlingen, dels att hela domstolsväsendet f. n. håller på att refor­

meras. En utgångspunkt vid övervägandena har emellertid varit att en re­

form är nödvändig. De nuvarande ägodelningsrätterna motsvarar inte da­

gens krav på en rationell domstolsorganisation.

Kommittén har närmare granskat fyra olika alternativ till lösning av

domstolsfrågan. Givetvis finns det ytterligare några möjligheter. En avgö­

rande fråga i detta sammanhang är emellertid vilken betydelse som bör till­

mätas det förhållandet att en förrättning alltid föregår domstolsprövningen.

Kommittén har gått så långt att man jämställt förrättningen med en pro­

cess i första instans. Med denna utgångspunkt är det fullt logiskt att som

kommittén gjort förlägga den första domstolsinstansen till hovrätt. Vid

remissbehandlingen har kommitténs synsätt kritiserats av ett stort antal

remissinstanser. Det framhålls att förrättningsmännen knappast har sådana

insikter i rättsliga spörsmål som krävs för att avgöra mera invecklade tvis­

tefrågor på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Vidare

görs det gällande att förrättningsmännen inte får en tillräckligt opartisk

och fristående ställning för att kunna jämställas med en domstolsinstans.

Från flera håll betonas också att förrättningshandläggningen företer bety­

dande avvikelser från domstolsprocessen, bl. a. i fråga om möjligheterna att

ta upp och dokumentera muntlig bevisning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 67

Även om vissa av remissinstansernas invändningar synes något överdriv­

na, är det enligt min mening obestridligt att domstolsförfarandet erbjuder

särskilda garantier för en omsorgsfull och opartisk prövning av mera in­

vecklade tvistefrågor. Det är också alldeles tydligt att det finns vissa olik­

heter mellan förrättningsförfarande och domstolsprövning. Visserligen är

det tänkbart att utjämna skillnaderna genom att göra förrättningsförfaran-

det mer domstolsmässigt. En sådan lösning är emellertid förenad med flera

olägenheter. Förfarandet skulle bli mer formbundet och komplicerat, och om

förrättningsmännen får en mer utpräglad domarställning, minskar deras

möjligheter att informellt förhandla med sakägare och andra samt att själva

ta initiativ till olika åtgärder. Det måste krävas mycket starka skäl innan

man genomför ett förslag som förutsätter en sådan omstöpning av förrätt-

ningsförfarandet.

En annan omständighet som talar mot kommitténs förslag är att dom-

stolskommittén enligt sina direktiv (se 1963 års riksdagsberättelse, I Ju: 40)

har att pröva frågan om rättskipningens fördelning på olika instanser och

om rättsmedlens anordnande. Två av de delfrågor som därvid aktualiseras

är frågan i vilken utsträckning det bör stå part öppet att åberopa nya om­

ständigheter och bevis i överrätt samt frågan huruvida högsta domstolens

ställning som prejudikatinstans bör befästas ytterligare. Det är uppenbart

att en nedskärning av antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmål

skulle kunna försvåra domstolskommitténs arbete med att söka finna ända­

målsenliga lösningar på dessa problem.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört har jag kommit till den uppfatt­

ningen att man bör behålla det nuvarande systemet med tre domstolsinstan-

ser i fastighetsbildningsmål. Den kritik som kan riktas mot detta system

är att det tar lång tid att få till stånd ett slutligt avgörande i målen. En möj­

lighet att råda bot på detta är att begränsa rätten till fullföljd, framför allt

när det gäller högsta domstolen. Detta är emellertid en fråga som i första

hand bör lösas i ett större sammanhang. Vissa begränsningar i fullföljds-

rätten bör dock kunna göras inom FBL:s ram.

En annan möjlighet att minska handläggningstiden är att förstärka dom­

stolen. Den största effekten uppnås givetvis, om den domstol som prövar

målen i första instans får en sammansättning som är särskilt anpassad till

målens beskaffenhet. Detta kan dels påskynda behandlingen av de enskilda

målen, dels begränsa antalet överklaganden. En av de åtgärder som kan

komma i fråga för att stärka den första instansen är att tillföra domstolen

teknisk sakkunskap på fastighetsbildningens område. En annan är att skapa

förutsättningar för att domarna i första instans skall kunna mera odelat

ägna sig åt fastighetsbildningsmålen och därigenom förvärva större sak­

kunskap i hithörande frågor än vad som i regel är möjligt med nuvarande

organisation.

Båda dessa åtgärder kräver att domkretsarna blir större än de är f. n. En

B 68

av de lösningar som därvid står till buds är att anknyta till länsindelningen.

Därigenom skulle prövningen av markanvändningsfrågor kunna ske efter

enhetliga principer inom varje län. Vid sidan av dessa spörsmål är värde­

ringsfrågorna av stor betydelse i fastighetsbildningsmålen, och om förslaget

till fastighetsbildningslag genomförs kommer de ännu mer att träda i för­

grunden. Också för bedömningen av sådana frågor är det av värde att enhet­

liga principer tillämpas för större regioner.

Markanvändningsfrågor och framför allt värderingsspörsmål intar en

central plats även i expropriationsmålen. Det finns därför ett klart samband

mellan dessa mål och fastighetsbildningsmålen. Från både praktisk och

principiell synpunkt är det utan tvivel lämpligt att de värderingsfrågor som

aktualiseras vid fastighetsbildning och expropriation prövas av samma dom­

stol. Skäl talar för att man till denna domstol också hänför vissa andra

kategorier av mål inom fastighetsrättens område. Jag syftar härvid bl. a. på

mål om ersättning enligt den föreslagna immissionslagstiftningen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har det tett sig naturligt att i en

särskild lag om fastighetsdomstol samla grundläggande bestämmelser om

de domstolar som skall pröva fastighetsbildningsmålen och vissa andra

typer av mål. Som jag tidigare nämnt har förslag till en sådan lag upprät­

tats inom departementet. Jag kommer senare denna dag att lämna en in­

gående redogörelse för förslaget i samband med att jag för remiss till lag­

rådet anmäler fråga om en reform av underrättsorganisationen i allmänhet.

Det synes dock lämpligt att jag redan nu anger några huvudpunkter i för­

slaget.

I stället för ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar inrättas fas­

tighetsdomstolar. Kungl. Maj:t föreslås få rätt att förordna om domkrets­

indelningen. Fastighetsdomstolen skall utgöras av en allmän underrätt i

särskild sammansättning. Domstolen föreslås få fem ledamöter. Ordföran­

den och en annan ledamot skall vara jurister. Fn ledamot skall vara tek­

niker med erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Vidare

föreslås att två nämndemän skall ingå i domstolen.

Beträffande det närmare innehållet i den föreslagna lagen om fastighets­

domstol vill jag hänvisa till bilaga 3 till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Lagtekniska frågor. Kommittén har inte närmare behandlat de lagtek­

niska frågor som uppkommer vid utformningen av den nya lagstiftningen.

Remissinstanserna har emellertid uppmärksammat även dessa frågor och

jag vill därför uppehålla mig något vid ämnet, innan jag går närmare in

på de olika kapitlen i den nya lagen.

En av de främsta anmärkningarna mot den gällande lagstiftningen —

särskilt JDL — har varit att den är för stel och därmed ger förrättnings-

männen alltför begränsad rörelsefrihet. Reglerna om förfarandet och and­

ra allmänna bestämmelser är dessutom i allmänhet skrivna för i första

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

hand laga skifte. I båda dessa hänseenden har kommittén använt en helt

annan teknik. De allmänna bestämmelserna har samlats i det första av­

snittet av lagen. De har dessutom fått en sådan utformning att handlägg­

ningen i viss man kan anpassas till vad det enskilda ärendet kräver med

hänsyn till sin omfattning, antalet delägare vid förrättningen, svårighets­

graden eller andra särskilda omständigheter. Genom elasticiteten i bestäm­

melserna har det också blivit möjligt att begränsa lagmaterialet.

I likhet med flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna

del anser jag att kommitténs förslag är väl disponerat. Detta gäller inte

bara i de nyss antydda hänseendena utan även om lagen i övrigt. Eftersom

de allra flesta regler är helt neutrala i den bemärkelsen att de inte skiljer

på förhållandena i tätorter och glesbygder, är det enligt min mening av

föga betydelse, om lagtexten utgår från den ena eller andra situationen

som huvudfall.

Vid remissbehandlingen har några remissinstanser gjort gällande att lag­

texten byggts upp så att huvuddelen av fastighetsbildningen kommer att

ske med stöd av undantagsbestämmelser som getts för de enklare fallen.

Anmärkningen synes inte vara riktig. Bortsett härifrån skulle det emeller­

tid innebära stora nackdelar att konstruera lagen för de självklara fallen,

fall då inga inteckningshavare finns eller fall då alla sakägare är fullt

ense om hur fastighetsbildningen skall genomföras. Bl. a. skulle lagtexten

komma att bli mycket mer omfattande. Den av samma remissinstanser

framförda tanken på en uppdelning av institutet fastighetsreglering i en

enklare och en mer komplicerad form skulle även den ha den nackdelen

att lagtexten måste få större omfattning. Dessutom skulle det säkerligen

visa sig mycket svårt att dra någon gräns mellan den ena och andra

kategorin av förrättningar.

I språkligt hänseende utmärks kommitténs förslag av den stora använd­

ningen av uttryck som innebär en värdering av något slag. Detta har kri­

tiserats av några remissinstanser men andra har betecknat det som en

förtjänst hos förslaget. Vid utarbetandet av departementsförslaget har det

varit en strävan att i görligaste mån begränsa både förekomsten av uttryck

av detta slag och antalet varianter av sådana uttryck. Det förut berörda

önskemålet om en betydande elasticitet i bestämmelserna kräver emeller­

tid att uttryck av detta slag används i inte ringa utsträckning.

Med anledning av olika uttalanden om att lagen genom sin konstruktion

kommer att ställa ökade krav på förrättningsmännen och om att lagtexten

och motiven ofta inte ger önskvärd ledning vill jag framhålla att det gi­

vetvis inte är möjligt att göra motiven till lagen alltför omfattande. Jag

vill dock redan nu nämna att jag förutsätter att en betydande kursverk­

samhet kommer att äga rum före lagens ikraftträdande och under den

första tiden därefter. Förrättningslantmätarna och övrig berörd personal

kommer på så sätt att beredas möjlighet att grundligt sätta sig in i det

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 69

B 70

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

nya regelsystemet. Jag förutsätter också att lantmäteristvrelsen kommer

att utarbeta anvisningar och exempel av olika slag.

Mot bakgrund av vad jag nu bär anfört har departementsförslaget byggts

upp på i princip samma sätt som kommitténs förslag. De ändringar som

har gjorts på grund av olika iakttagelser vid beredningen och påpekandena

vid remissbehandlingen samt den språkliga moderniseringen av lagtexten

torde tillgodose större delen av de önskemål som remissinstanserna har

uttryckt.

Avslutningsvis vill jag något beröra en större lagteknisk fråga som inte

har någon omedelbar aktualitet men som ev. förtjänar att övervägas i ett

annat sammanhang.

Många remissinstanser har — enligt min mening med rätta — framhållit

den stora betydelse som fastighetsbildningen i tätorter har. Vid denna

fastighetsbildning är sambandet med planläggningen enligt BL av central

betydelse. Motsvarande förhållande torde med tiden komma att föreligga

för allt större delar av fastighetsbildningsverksamheten på grund av den

starka utökningen av tätorterna och de allt starkare kraven på en ökad

planläggning av marken. Sambandet mellan fastighetsbildning och plan­

läggning kommer därigenom att få ännu större betydelse än f. n. Jag syf­

tar härvid inte bara på planläggning för bebyggelse utan också på sådan

som tar sikte på annan markanvändning. Det kan därför förtjäna övervägas

om man inte bör sammanföra lagstiftningen om den fysiska samhälls­

planeringen och om fastighetsbildningen i en gemensam lag. I lagtekniskt

hänseende visar sig svårigheterna med den nuvarande ordningen särskilt

vid utarbetandet av de ändringar i BL som blir nödvändiga med anledning

av den nya fastighetsbildningslagen.

Med hänsyn till att en allmän översyn av byggnads- och planlagstift­

ningen förbereds är det inte möjligt att nu ta upp frågan om en fullt

integrerad lagstiftning om fastighetsbildning och den fysiska samhällspla­

neringen. Ett lämpligt tillfälle att åstadkomma åtminstone en lagteknisk

integration kan möjligen komma, när förslag till en reviderad planlag­

stiftning har utarbetats. Om en lag av det nyss antydda slaget genomförs,

skulle det vära naturligt att låta den — ensam eller i förening med andra

bestämmelser, särskilt regler om byggande — få formen av en byggninga-

balk.

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969

B 71

V. Motivering till de särskilda avdelningarna

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande bestämmelser

1 KAP.

I detta kapitel har tagits upp bestämmelser som avser att klarlägga inne­

börden av vissa begrepp som är av central betydelse i den nya lagen. Här

återfinns också vissa bestämmelser av allmänt innehåll som inte lämpligen

kan hänföras till något annat avsnitt av lagen.

Kapitlet omfattar i departementsförslaget fem paragrafer mot sex i kom­

mitténs förslag. I den av kommittén föreslagna 5 § har upptagits bestäm­

melser om att innehavare av ständig besittningsrätt till mark eller fastighet

skall jämställas med ägare. Vidare föreslås i paragrafen att vad som enligt

lagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas på den som innehar fastig­

het med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på

grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer

annan. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om innehavare av stän­

dig besittningsrätt och fideikommissrätt anser jag i sak riktiga. Eftersom

de emellertid gäller rättsinstitut som är under avveckling, har jag ansett att

bestämmelserna bör tas upp i övergångsbestämmelserna till lagen.

Vad beträffar förslaget att jämställa med ägare den som utan vederlag

besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att ägande­

rätten tillkommer annan har vid remissbehandlingen viss kritik förekom­

mit. Svea hovrätt och häradshövdingeföreningen har således framhållit att

förslaget strider mot 18 kap. 4 § 5 föräldrabalken. Kommittén har till stöd

för sitt förslag åberopat att en bestämmelse av motsvarande innehåll finns

i annan lagstiftning och torde därvid främst ha haft 5 § lagen den 3 sep­

tember 1939 (nr 608) om enskilda vägar (EVL) i åtanke. Förhållandena

vid fastighetbildning är emellertid — som Svea hovrätt påpekat — ofta så

olika dem vid en vägförrättning att en sådan analogi bör avböjas. Det är

tillräckligt att här peka på de möjligheter till minskning av fastighets värde

mot ersättning i pengar som föreligger vid fastighetsreglering. Jag anser

därför i likhet med hovrätten att fastigheten i det fall som nu är i fråga bör

företrädas av en god man vid förrättningen. På grund av det anförda har

den av kommittén förordade bestämmelsen inte tagits med i departements-

försiaget.

1 §•

Denna inledande paragraf innehåller definitioner av begreppen fastighets­

bildning och fastighetsbestämning.

B 72

Kommittén. Kommittén har valt att som 1 § ta upp en bestämmelse, vari

fastslås vad som skall förstås med det redan i lagens rubrik använda uttryc­

ket fastighetsbildning. I anslutning härtill har också termen fastighetsbe-

stämning behandlats. Även om fastighetsbestämningen inte kan sägas inta

en på långt när lika dominerande ställning i förslaget som fastighetsbild­

ningen, är den dock i begreppsmässigt hänseende av jämförbar karaktär

såsom en vid sidan av fastighetsbildningen i lagförslaget närmare reglerad

företeelse.

Termen fastighetsbildning används f. n. tämligen allmänt i framställning­

ar rörande fastighetsrätt och förekommer även i lagspråk. Innebörden där­

av har emellertid hittills inte ansetts fullt klar. Tidigare begagnades termen

i huvudsak som beteckning bara på sådana ändringar i fastighetsindelning­

en som genomfördes inom städer och stadsliknande samhällen med tillämp­

ning av FBLS, medan man beträffande andra motsvarande åtgärder på

landsbygden än sammanläggning talade om jorddelning. Sistnämnda ut­

tryck har dock kommit att användas i allt mindre omfattning sannolikt

beroende på att vissa av de ifrågavarande åtgärderna inte innebär någon

delning i egentlig bemärkelse. Sålunda kan laga skifte genomföras utan att

någon av de berörda fastigheterna eller annan i skiftet ingående egendom

delas. Det har vidare tett sig oegentligt att beteckna det vid fastighetsratio-

naliseringar numera allt oftare utnyttjade ägoutbytet som en form av jord­

delning. Vare sig en rationalisering sker i form av skifte eller ägoutbyte

brukar däri som ett väsentligt moment ingå åtgärder beträffande exempel­

vis väg- och dikessystemen, vilket i hög grad medverkat till att uttrycket

jorddelning framstått som mindre adekvat. Även i fråga om landsbygden

har man därför börjat tala om fastighetsbildning, och denna term har här­

igenom kommit att vanligen användas som en sammanfattande benämning

på samtliga sådana ändringar i fastighetsindelningen som genomförs enligt

FBLS eller JDL eller också enligt vissa andra med hänsyn till innehållet

närstående författningar främst SML. Ibland har dock uttrycket reserverats

för sådana ändringar som resulterar i uppkomsten av nya fastigheter.

Enligt kommitténs mening är det av praktiska hänsyn påkallat med en

gemensam beteckning för samtliga i den nya lagstiftningen reglerade åtgär­

der som har till syfte att åstadkomma en ändring i något avseende av de

bestående fastighetsförhållandena, och kommittén har funnit övervägande

skäl tala för att som sådan beteckning godta termen fastighetsbildning. På

detta sätt får man också en nära anslutning till den numera i allmänhet till-

lämpade terminologin. Fastighetsbildning har därför i denna paragraf be­

skrivits som en i enlighet med bestämmelserna i denna lag företagen åtgärd,

varigenom fastighetsindelningen ändras. Huruvida sådan ändring medför

att en eller flera nya fastigheter tillkommer eller bara innebär att bestående

enheter ändras är likgiltigt. I båda fallen föreligger alltså fastighetsbildning.

Eftersom lagen även behandlar vissa servitutsåtgärder som inte kan sägas

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 1969

B 73

innefatta ändringar i fastighetsindelningen men som bör helt jämställas

med dylika indelningsändringar, har definitionen utvidgats så att med fas­

tighetsbildning också avses sådan enligt lagen företagen åtgärd varigenom

servitut instiftas, ändras eller upphävs. Kommittén påpekar att i annan lag­

stiftning reglerade åtgärder, som resulterar i att fastighetsindelningen änd­

ras eller servitutsförhållandena påverkas, inte är att hänföra till fastighets­

bildning i den mening uttrycket här används.

Den sålunda meddelade definitionen är en legaldefinition som bara anger

vad som under alla förhållanden krävs för att fastighetsbildning skall anses

föreligga. En fullständig bild av institutet erhålls först genom de i följande

avsnitt av lagen upptagna särskilda bestämmelserna. Kommittén har dock

funnit angeläget att redan i inledningskapitlet låta ändamålet med fastig­

hetsbildningen — sådant detta angetts i redogörelsen för lagförslagets hu­

vudgrunder — komma till uttryck och har likaså velat ge en antydan om

att i fastighetsbildningsverksamheten även kan ingå andra väsentliga mo­

ment än sådana som gäller ändringar i fastigheternas utformning på mar­

ken och i servitutsförhållandena. Särskilt möjligheten att vid fastighets­

bildning ta upp frågan om väg- och dikessystemen och om andra tekniska

anordningar för att betjäna fastigheterna har ansetts böra omnämnas i sam­

manhanget. Av dessa skäl har i anslutning till definitionen på fastighets­

bildning tillagts att med sådan åtgärd, som också får innefatta en utbyggnad

av erforderliga anläggningar, avses att främja ett mera ändamålsenligt ut­

nyttjande av den fasta egendomen eller därmed jämförligt syfte.

Från fastighetsbildning skiljer sig fastighet sbestämning på det sättet att

någon ändring av de bestående förhållandena inte är avsedd att åstadkom­

mas. Med fastighetsbestämning åsyftas i stället att efter prövning i särskild

ordning få till stånd ett klarläggande helt eller delvis av hur dessa förhål­

landen gestaltar sig vid prövningstillfället. I enlighet härmed föreskrivs i

ett andra stycke av denna paragraf att genom fastighetsbestämning avgörs

frågor rörande beskaffenheten av gällande fastighetsindelning ävensom frå­

gor rörande beståndet eller omfånget av vissa servitut. Av denna bestäm­

melse kan utläsas att fastighetsbestämningen motsvarar nuvarande gräns­

bestämning och tomtmätning, men samtidigt torde framgå att institutet är

avsett att få ett mera vidsträckt användningsområde. Inte bara gränsfrågor

skall kunna tas upp vid fastighetsbestämning utan i princip alla spörsmål

rörande fastighetsindelningen liksom även frågor angående vissa slags ser­

vitut.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen framhåller att fastighetsbildningen

är ett medel att genomföra de ändringar i fastighetsindelningen, som mar­

kens ägare åsyftar, och samtidigt ett viktigt led i samhällets strävanden att

få till stånd en lämplig markanvändning. Fastighetsbildningens syfte att

främja ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen är under

B 74

Kungl. Maj ris proposition nr 128 år 1969

sådana förhållanden en betydelsefull principförklaring som har sin givna

plats i denna paragraf.

Som ett understrykande av den på många ställen i lagtext och motiv redo­

visade principen att fastighetsbildning är en både allmän och enskild ange­

lägenhet bör enligt lantmäteristyrelsens mening redan i denna paragraf tas

in en bestämmelse av ungefär samma innehåll som i 4 § BL, dvs. att vid

fastighetsbildning skall såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen

beaktas. Lantmäteristyrelsen föreslår sålunda att i första stycket andra

punkten inskjuts mellan orden »att» och »främja» uttrycket »med beak­

tande av såväl allmänna som enskilda intressen». Liknande önskemål ut­

talas av byggnadsstyrelsen och kommunal-tekniska föreningen.

Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland samt överlantmätarna i Got­

lands och Skaraborgs län anser att det i första stycket andra punkten av

kommittéförslaget uttalade syftet med fastighetsbildning inte är förenligt

med lagförslagets grunder och föreslår att bestämmelsen omredigeras eller

utgår. Svea hovrätt uttalar att lagförslaget bygger på principen om att fas­

tighetsbildning är en fastighetsägarnas angelägenhet som inte är under­

kastad andra villkor än dem som återfinns i 3 kap. eller i kapitlen angående

de särskilda fastighetsbildningsinstituten. I dessa kapitel finns inte någon

bestämmelse av så allmän innebörd som den nu aktuella. Som framgår av

bl. a. 5: 18 första stycket, jämfört med 5: 4 första stycket är fastighetsbild­

ningen i princip obunden av villkor om att den leder till ekonomiska eller

andra fördelar. Om alltså någon betydelse utöver den rent beskrivande skall

tillmätas ifrågavarande bestämmelse, synes denna åtminstone formellt sett

inte vara helt förenlig med lagförslagets grunder.

Liknande synpunkter uttalas av kommunal-tekniska föreningen, som fö­

reslår att paragrafen får den lydelsen att med fastighetsbildning avses att

åstadkomma ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen eller

därmed jämförligt syfte.

Föreningen berör även frågan om fastighetsbildning enligt lagen den 12

maj 1917 (nr 189) om expropriation (ExL) och annan tvångslagstiftning

och påpekar att denna inte berörts i lagförslagets inledande bestämmelser,

där termen fastighetsbildning exklusivt förbehålls vissa åtgärder enligt fas­

tighetsbildningslagen. Den nödvändiga samordningen mellan de olika lagar­

na måste penetreras och föreningen ifrågasätter om inte problemet borde ha

berörts redan i inledningskapitlet.

Samma problem berörs av öv er lantmätaren i Örebro län, som anser att

fastighetsbildningsbegreppet bör omfatta alla ändringar i fastighetsindel­

ningen. överlantmätaren sätter också i fråga om det är lämpligt att använ­

da termen »fastighetsbildning» för instiftande, ändring och upphävande av

servitut, eftersom servitutsrättigheter inte ingår i »fastighetsindelningen»

enligt den i förslaget använda terminologin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 75

Departementschefen. I första stycket tas upp en definition av begreppet

fastighetsbildning. Som kommittén påpekat kan också åtgärder på grund

av annan lagstiftning — t. ex. ExL — resultera i att fastighetsindelningen

ändras eller servitutsförhållandena påverkas. Jag anser det inte nödvändigt

att i detta sammanhang beröra de frågor som kan vara förbundna med så­

dana ändringar i fastighetsindelningen. Definitionen av begreppet fastig­

hetsbildning har utformats så, att det framgår att begreppet gäller bara

åtgärder som företas enligt denna lag.

Mot kommitténs förslag att till definitionen foga ett angivande av ända­

målet med fastighetsbildningen har vid remissbehandlingen riktats den

anmärkningen att bestämmelsen inte är helt förenlig med lagförslagets

grunder. Jag delar uppfattningen att fastighetsbildningens syfte inte gene­

rellt kan anges på det sätt som kommittén har föreslagit. I likhet med Svea

hovrätt anser jag att bestämmelsen inte har fullständig täckning i lagen.

Som kommunal-tekniska föreningen framhållit är fastighetsbildningens

syfte att åstadkomma ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egen­

domen. En så allmänt formulerad bestämmelse fyller emellertid ingen upp­

gift och bör därför inte tas in i lagen. Mot den av kommittén föreslagna bestäm-

3nelsen vill jag också rikta den anmärkningen att den är vilseledande i ett

särskilt hänseende. Angivandet av möjligheten att bygga ut erforderliga

anläggningar inger lätt föreställningen att sådan utbyggnad kan ske i sam­

band med all fastighetsbildning. Det är emellertid att märka att bara fastig-

hetsregleringsinstitutet förbundits med denna möjlighet. På grund av dessa

överväganden har första stycket andra punkten i kommitténs förslag inte

tagits upp i departementsförslaget.

I paragrafens andra stycke har tagits upp en definition av begreppet fas-

tighetsbestämning. Definitionen skiljer sig inte i sak från kommitténs för­

slag.

2

§•

1 paragrafen anges att fastighetsregister skall föras. Vidare tas upp en

bestämmelse om när fastighetsbildning och fastighetsbestämning är full­

bordade.

Kommittén.

De nuvarande fastighetsregistren, som utgörs av jordregister

och fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna, inrät­

tades på sin tid för att tjäna som underlag för fastighetsbokföringen inom

lagfarts- och inteckningsväsendet. Fastighetsregistren är således avsedda

som förteckningar över de enheter i vilka inskrivning av olika rättsförvärv

rörande fast egendom skall kunna ske, och de i registren åsatta fastighets-

beteckningarna skall så vitt möjligt utnyttjas vid individualiseringen i fas-

tighetsböckerna av de olika inskrivningsobjekten. Behovet av en fastighets-

redovisning som fortlöpande återspeglar det vid varje tidpunkt gällande

fastighetsbeståndet och bildar grundval för inskrivningsväsendet kvarstår

oförändrat. Redan med hänsyn till redovisningens betydelse i detta hänse­

ende synes det motiverat att de grundläggande bestämmelserna därom tas

upp i civillag och inte i författning som meddelas av Kungl. Maj :t såsom

skett beträffande jordregistret genom förordningen den 13 juni 1908 (nr

74) angående jordregister. Den för städerna och vissa stadsliknande sam­

hällen samt andra orter gällande ordningen, enligt vilken man i lag, när­

mare bestämt i 7 kap. FBLS, har angett huvudgrunderna för fastighetsre-

gistreringen medan detalj föreskrifterna tagits upp i författning av lägre

valör, bör sålunda tillämpas för framtiden. Som ytterligare skäl för denna

ståndpunkt kan åberopas att t. o. m. redovisningen i jordregistret kommit

att få vissa begränsade rättsverkningar i fastighetsbildningssammanhang,

t. ex. för ägolottsbildningen vid laga skifte, och att enligt kommitténs upp­

fattning sådana verkningar i betydligt större omfattning nu bör knytas till

fastighetsregistreringen. Som närmare skall utvecklas i det följande bör

sålunda hädanefter en fastighetsbildningsåtgärd inte anses fullbordad och

slutligt gällande, förrän åtgärden antecknats i fastighetsregistret och den

eller de nya fastigheterna redovisats i registret.

En konsekvens av denna ståndpunkt blir att huvudreglerna om fastig­

hetsregistreringen bör tas upp i själva fastighetsbildningslagen. De åter­

finns i 19 kap. av kommittéförslaget, men redan i denna paragraf har den

grundläggande bestämmelsen inskrivits om att fastighetsregister skall föras

över fastighetsbeståndet i riket. På grund av den centrala betydelse som

registreringen kommer att få inte minst för att bestämma fastighetsbegrep-

pet är det önskvärt att bestämmelsen får sin plats redan i inledningskapitlet.

Med bestämmelsen har kommittén inte velat utsäga att de nuvarande båda

registerformerna skall avlösas av ett nytt enhetligt register, utan meningen

är att hittillsvarande register skall kunna behållas och var för sig utgöra

sådant fastighetsregister som avses i den nya lagen. I vad mån man skall

kunna åstadkomma ett fullt enhetligt system för fastighetsredovisningen

får bli en senare fråga. Den omständigheten att de nuvarande båda regist­

ren skall kunna behållas vid sidan av varandra hindrar emellertid inte att

lagreglerna om registerf öringen och i viss mån även detalj föreskrifterna

får en enhetlig prägel.

I anslutning till den nu föreslagna bestämmelsen att fastighetsregister

skall föras har kommittén föreslagit en bestämmelse angående den bety­

delse i vilken uttrycket fastighet används i lagen. Som påpekats i olika sam­

manhang är fastighet ett mångtydigt begrepp i det juridiska språkbruket,

även i lagspråket, och önskemål har uttalats om att den nuvarande bristen

på terminologisk enhetlighet bör avhjälpas. Även om det inte nu kan bli tal

om att genomföra en sådan enhetlighet i lagspråket, synes det angeläget att

man i fastighetsbildningslagstiftningen inte bara eftersträvar en fast och

B 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 77

entydig terminologi soni i framtiden kan utnyttjas på andra områden utan

också låter denna komma till uttryck i en särskild lagregel.

Vid övervägande av frågan vilket fastighetsbegrepp som bör komma till

användning i fastighetsbildningslagen anser kommittén det mest naturligt

att på sätt som redan skett i vissa lagstiftningsärenden under senare tid

anknyta till registreringsbestämmelserna och låta termen fastighet få be­

tydelse av registerfastighet. Detta är så mycket mera motiverat som huvud­

grunderna för all fastighetsregistrering nu föreslås bli fastslagna genom

bestämmelser i lag. Emellertid är att märka att man, när man hittills talat

om registerfastighet, avsett sådan egendom som enligt gällande registre-

ringsbestämmelser skolat redovisas i fastighetsregistret som särskild fastig­

het. Att den faktiska registreringen således inte tillmätts någon betydelse

har berott på att jordregistret ansetts utgöra enbart en sammanställning av

vad vissa urkunder innehöll om en fastighetsindelning som existerade obe­

roende av registret (jfr Rodhe, Om fastighetsindelningen och dess betydelse

s. 5). Även om jordregistret efter hand fått en något ändrad uppgift, måste

det dock fortfarande anses vara av övervägande passiv karaktär, och i kon­

sekvens härmed har man inte velat låta dess uppgifter bli omedelbart be­

stämmande för vad som skall anses utgöra särskild fastighet. Emellertid

finns nu anledning att överväga, om inte en övergång till ett något mera

aktivt fastighetsregister bör komma till stånd så, att registret får vitsord

beträffande frågan vilka enheter som skall betraktas såsom fastigheter. Att

i nuvarande läge låta registrets uppgifter i övrigt och således även beträf­

fande omfattningen och beskaffenheten av de olika fastigheterna bli nor­

merande måste däremot anses uteslutet.

Till stöd för att på angivet sätt tilldela fastighetsregistret en begränsad

aktiv tunktion kan först och främst åberopas önskvärdheten av att man

utan ingående kunskaper om registreringsbestämmelsernas innehåll skall

kunna på ett snabbt och enkelt sätt få kännedom om vilka fastigheter som

skall anses bestå vid en viss tidpunkt. De nuvarande registreringsbestäm­

melserna är synnerligen invecklade och svåröverskådliga, och utan anlitan­

de av särskild fackkunskap kan det ibland vara omöjligt att få utrett vad

som skall redovisas som särskild fastighet. Även om en översyn av bestäm­

melserna skulle leda till vissa förenklingar, torde det dock inte vara möjligt

att åstadkomma några egentliga lättnader såvitt angår registreringen av

äldre fastighetsbildningar. I fråga om åtgärder som framdeles äger rum till­

kommer ett annat skäl att låta fastighetsregistrets innehåll bli normerande

beträffande frågan vilka fastighetsindivider som skall anses bestå. Om den

nuvarande fastställelsen av fastighetsbildningsförrättningar slopas, blir det

nämligen nödvändigt att anknyta fullbordandet av fastighetsbildningsåtgär-

derna till ett annat lätt konstaterbart faktum. Av flera skäl synes det mest

lämpligt att låta anteckningen i fastighetsregistret ersätta fastställelsen som

yttre tecken på att en fastighetsbildning blivit genomförd. Först i och med

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 78

registreringen torde fastighetsbildningen böra bli definitiv i den bemärkel­

sen att den inte skall kunna angripas med allmänna rättsmedel, och först

därmed inträder alltså dess fulla rättsverkningar. En sådan ordning inne­

bär att redovisningen i registret får utslagsgivande betydelse för vad som

utgör fastighet för sig.

Mot det nu antydda systemet med ett fastighetsregister som tillerkänns

visst begränsat vitsord kan invändas att nuvarande register fortfarande är

tämligen bristfälliga och att de därför är mindre ägnade att tjänstgöra som

ett delvis aktivt register. Enligt kommitténs mening bör denna anmärkning

emellertid inte tillmätas någon egentlig betydelse, om bara möjligheterna

att få till stånd behövliga rättelser och kompletteringar av registret är be­

tryggande. Särskilda regler härom tas upp i kommittéförslaget.

På grund av det anförda har definitionen av begreppet fastighet formule­

rats så, att med detta uttryck förstås vad som i fastighetsregistret är redo­

visat såsom särskild fastighet. Trots att definitionen formellt skall gälla

bara vid tillämpning av fastighetsbildningslagen är det tydligt att den

kommer att påverka terminologin på andra lagstiftningsområden. Att den

även lämpar sig för en mera vidsträckt användning synes kommittén up­

penbart.

Departementschefen. I 1 kap. 1 § i det den It februari 1966 till lagrådet

remitterade delförslaget till jordabalk fastslås att fast egendom är jord

och att denna är indelad i fastigheter. Vid framläggandet av jordabalksför-

slaget övervägdes att låta lagrummet ta upp en definition av fastighetsbe-

greppet. Med hänsyn till att en sådan måste påverkas av innehållet i fastig-

hetsbildningslagstiftningen ansågs det emellertid inte lämpligt att då införa

en sådan definition i JB. Jordabalksförslaget utgår emellertid i fråga om

innebörden av begreppet fastighet från gällande rätts inställning. Med

fastighet avses således där egendom som enligt gällande bestämmelser skall

redovisas som särskild fastighet i jordregister eller fastighetsregister för

stad.

Kommittén har nu föreslagit att i detta kapitel införs en grundläggande

bestämmelse om fastighetsregister och i anslutning därtill en definition av

fastighetsbegreppet. Förslaget har inte mött någon erinran vid remissbe­

handlingen.

När det gäller bestämmelsen om fastighetsregister har jag inte någon

erinran i sak mot kommitténs förslag. Bestämmelsen har fått det innehållet

att över fastigheterna skall föras fastighetsregister.

Den definition av fastighetsbegreppet som kommittén föreslagit innebär

att den faktiska registreringen skall vara avgörande för vad som skall anses

som fastighet. Definitionen är enkel men för närmast tanken till statiska

förhållanden. Den synes också förutsätta att fastighetsregistret är alldeles

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 79

fullständigt och i allo tillförlitligt. Visserligen har man anledning utgå från

att den förestående reformen av fastighetsregistreringen skall medföra att

fastighetsregistret i framtiden kommer att tillgodose höga anspråk i fråga

om fullständighet och tillförlitlighet. Man måste emellertid räkna med att

vissa brister i den nuvarande redovisningen likväl kommer att kvarstå

efter uppläggningen av nytt register och att sådana brister först successivt

kan avhjälpas. Jag är för min del tveksam om det är lämpligt att ange fas-

tighetsbegreppet på sådant sätt att registreringen blir avgörande för vad

som skall anses som fastighet. Min tveksamhet bottnar främst däri, att man

vid fastighetsbildning eller fastighetsbestämning med hänsyn till bestående

förhållanden i vissa fall har behov av att behandla egendom som fastighet

fastän registrering inte skett men förhållandena är sådana att egendomen

enligt registreringsbestämmelserna skall registreras som särskild fastighet.

Enligt min mening bör fastighetsbegreppet vid tillämpningen av FBL ha

den vidare innebörden att det skall innefatta, förutom vad som införts i

registret, egendom som enligt registreringsbestämmelserna skall införas i

registret. Som förut nämnts bygger departementsförslaget till ny jordabalk

på denna innebörd av fastighetsbegreppet (se lagrådsremissen den 11 febr.

1966 s. 74).

Av vad kommittén har anfört framgår att kommittén med sin definition

av fastighetsbegreppet också velat ange registreringens rättsliga betydelse.

Kommittén framhåller sålunda att en fastighetsbildningsåtgärd inte skall

anses fullbordad och slutligt gällande förrän åtgärden antecknats i fastig­

hetsregistret och den eller de nya fastigheterna redovisats där. Enligt min

mening är del denna innebörd av den föreslagna bestämmelsen som har

störst betydelse. Det torde också vara tillräckligt att denna princip kommer

till uttryck i lagen, medan en formlig definition av fastighetsbegreppet utan

olägenhet kan undvaras. I departementsförslaget har därför tagits upp en

bestämmelse med det nyss nämnda innehållet.

Bestämmelsen innebär att en fastighets tillkomst eller ändrade omfatt­

ning i faktiskt och rättsligt hänseende blir slutgiltig i och med registre­

ringen. Genom registreringen inträder således de sakrättsliga verkningarna

av fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet, dvs. beslutet blir

gällande mot tredje man. Det innebär t. ex. att fastighetsbildningens inver­

kan beträffande inskrivna rättigheter gäller i och med registreringen. Det

bör dock framhållas att fastighetsbildningsbeslutet redan före registre­

ringen kan ha fått verkan gentemot sakägarna, t. ex. genom beslut om till­

träde vid fastighetsreglering. Vidare bör påpekas att enligt departements­

förslaget registreringen inte har någon betydelse från processuell synpunkt.

Möjligheten att angripa förrättningen med ordinära rättsmedel liksom ock­

så möjligheten att återkalla ansökan har nämligen gått förlorad i och med

lagakraftvinnandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 80

Kungl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1969

3 §.

I denna paragraf anges innebörden av termen samfällighet, som i kom­

mittéförslaget motsvaras av begreppet samfälld ägolott.

Kommittén. Kommittén framhåller att med det i jorddelningslagstiftningen

hittills använda uttrycket samfällighet brukat förstås ett vid skifte eller

annan delning för gemensamt ändamål undantaget område eller en för två

eller flera fastigheter eljest gemensam äga av beskaffenhet att utgöra skif­

teslag som sägs i 1 kap. 2 § JDL under 3. Eftersom ordet samfällighet nu­

mera även kommit att få en helt annan innebörd — ofta förstas därmed

en sammanslutning av fastigheter för bedrivande av gemensam verksamhet

av något slag, exempelvis väghållning — samt denna nya terminologi blivit

godtagen i olika lagstiftningssammanhang och vunnit allmänt erkännande,

anser kommittén det uteslutet att i fastighetsbildningslagen begagna uttrycket

samfällighet i dess gamla bemärkelse. Av denna anledning har kommittén

föreslagit den nya termen samfälld ägolott. Kommittén påpekar att sådan

ägolott, i motsats till den gamla samfälligheten, omfattar alla de fall då

mark är samfälld eller eljest gemensam för fastigheter. Huruvida fastig­

heterna i fråga också innehåller enskild mark är utan betydelse. Gemensam

ägovidd för två eller flera fastigheter faller alltså in under uttrycket sam­

fälld ägolott.

Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att motiven till denna bestäm­

melse är väl kortfattade med hänsyn till den betydelse begreppet samfälld

ägolott kan få vid fastighetsbildning. Bestämmelsens avfattning synes ge vid

handen att såsom en enda samfälld ägolott skall, för det fall att mark av­

satts för visst ändamål, betraktas all av beslutet omfattad mark vare sig

denna består av ett eller flera särskilda områden samt att, då mark eljest

lämnats oskiftad eller tillkommer fastigheter gemensamt, varje särskilt om­

råde skall anses som en samfälld ägolott. Till ett skifteslag hörande vatten-

täckta områden, som lämnats oskiftade, skulle med denna tolkning vart för

sig utgöra en särskild samfälld ägolott. För gällande rätts del hänvisar hov­

rätten i detta sammanhang till 1 kap. 6 § JDL och ett uttalande i doktrinen

(G. Grefbergs kommentar till JDL, s. 48). Hovrätten anmärker att det i

rättstillämpningen ibland är svårt att avgöra om områden utgör en eller

flera samfälligheter. Denna svårighet faller förmodligen inte bort om kom­

mitténs förslag genomförs. I detta sammanhang fäster hovrätten uppmärk­

samheten vid vad kommittén yttrar under 10: 1 (bet. s. 544) om att någon

ändring inte åsyftas i nuvarande praxis, enligt vilken man vid avstyckning

tilldelat styckningslott andel i endast en av flera samfällda sjöar, vari styck-

ningsfastigheten ägde del (NJA 1935 s. 696). Hovrätten är inte fullt säker

på den rätta innebörden av detta yttrande men anser det närmast tyda på

att i det angivna fallet varje sjö skulle vara att anse som en särskild sam­

fälld ägolott.

Att som samfälld ägolott beteckna fastigheter för vilka gemensam ägo­

vidd utlagts är enligt hovrättens mening mindre lämpligt med hänsyn exem­

pelvis till de mindre stränga villkor som föreslås för intagande av samfälld

ägolott i gemensamhetsskog. Eftersom det emellertid torde kunna förutsät­

tas att sammanläggning av sådana fastigheter regelmässigt kan ske och

egenskapen av samfälld ägolott därmed upphör, har hovrätten ändå ingen

erinran mot förslaget i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 81

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna termen samfälld ägo­

lott har visserligen inte mött någon erinran vid remissbehandlingen. Jag

har emellertid funnit att uttrycket av skilda skäl är mindre lämpligt. Enligt

min mening passar det således inte väl för planförhållanden. Det är vidare

inte möjligt att bortse från den innebörd ägolottsbegreppet har enligt gäl­

lande rätt och som kan vålla oklarheter vid användningen av begreppet i den

bemärkelse som föreslagits av kommittén. Jag vill också framhålla att den

av två ord bestående termen inte anses användbar i registreringssamman-

hang med hänsyn till svårigheten att bilda sammansättningar med ett tredje

ord (SOU 1966:63 s. 23).

Kommittén har ansett att termen samfällighet inte bör användas i detta

sammanhang med hänsyn till att detta begrepp i lagstiftningen också an­

vänds som en associationsbeteckning. Jag kan emellertid inte dela de be­

tänkligheter som kommittén har gett uttryck åt i denna del. Ordet sam­

fällighet har en hävdvunnen tillämpning i jorddelningslagstiftningen och

riskerna för förväxling med associationsbegreppet måste betraktas som

mycket små. I de allra flesta fall torde det utan vidare framgå av samman­

hanget vad som åsyftas.

Med hänsyn till vad som nu har anförts används i departementsförslaget

termen samfällighet i stället för den av kommittén föreslagna beteckningen

samfälld ägolott.

Definitionen av samfällighetsbegreppet har i departementsförslaget jäm­

kats i språkligt hänseende utan att någon saklig ändring åsyftats.

Såsom Svea hovrätt påpekat kan det ibland vara svårt att avgöra om en

eller flera samfälligheter föreligger. Jag vill framhålla att det ifrågavarande

spörsmålet måste bedömas med hänsyn till hur samfällighetsfrågan behand­

lats vid den grundläggande förrättningen. Att en samfällighet, som bildas

enligt FBL:s regler, kan bestå av två eller flera områden är klart. Frågan

huruvida en eller flera samfälligheter föreligger torde komma att tas upp

vid utarbetandet av föreskrifterna för det nya fastighetsregister som för­

bereds och i detta sammanhang få sin slutliga lösning.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

B 82

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

4

§•

Paragrafen innehåller en bestämmelse om fiske.

Kommittén. Vanligen utgör fisket inom ett vattenområde en i äganderätten

till grunden ingående befogenhet. I vissa fall förekommer emellertid att fis­

ket inom ett område behållits som samfällt för flera fastigheter, medan

vattenområdet delats mellan dem. Tänkbart är också att fisket är delat i

olika lotter men inte i överensstämmelse med den för själva vattenområdet

gällande indelningen. Slutligen har man att räkna med att rätten att bedriva

visst fiske utgör fastighet för sig. De särskilda förhållanden som i nu an­

givna fall är för handen, när fisket inte är förenat med rätten till grunden,

har vid tillämpningen av nuvarande lagstiftning vållat vissa problem, efter­

som möjligheterna att i rationaliseringssyfte eller annars med stöd av reg­

lerna om fastighetsbildning företa olika åtgärder som berör fiskeförhållan­

dena är begränsade. Enligt kommitténs mening föreligger ett starkt behov

av att kunna låta fristående fiskerättigheter undergå ändringar på motsva­

rande sätt som fastigheternas ägoområden. Genom sådana ändringar skulle

det bl. a. bli möjligt att återförena särskild fiskerätt med äganderätten till

grunden. Även andra angelägna förbättringsåtgärder skulle underlättas.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén genom en generell be­

stämmelse i denna paragraf föreskrivit att vad som i lagen sägs om mark

eller område skall i tillämpliga delar gälla även beträffande fiske, som inte

är förenat med rätten till grunden. Den ytterligare förutsättningen för be­

stämmelsens tillämpning har uppställts att fiskerätten inte är att hänföra

till servitut. Detta beror på att särskilda bestämmelser om åtgärder beträf­

fande servitut meddelas senare i lagen och att anledning saknas att låta

sådana fiskerättigheter som tillkommit på sätt som gäller för bildande av

servitut bli underkastade särreglering. Eftersom regeln är avsedd att till-

lämpas också när det är fråga om fastighetsbestämning, har den tagits upp

bland de inledande bestämmelserna i detta kapitel.

Kommittén framhåller att man i denna paragraf liksom f. ö. även på

andra ställen i lagen använder termen fiske i betydelsen av sådan rätt att

fiska som antingen är knuten till fastighet eller utgör särskild fastighet.

Rättighet av nyttj anderättskaraktär omfattas således inte.

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med kom­

mitténs förslag. I anslutning till vad kommittén anfört vill jag endast göra

det förtydligandet att med fiske förstås enligt FBL sådan rätt att fiska, som

utgör en i äganderätten till fastigheten ingående befogenhet, eller som grun­

das på servitut.

5 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i kommittéförslaget. I anslutning till lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 83

måste utfärdas vissa tillämpningsföreskrifter. Det bör få ankomma på

Kungl. Maj :t att meddela sådana. I vissa hänseenden bör lantmäteristyrel-

sen eller annan myndighet genom särskilt bemyndigande anförtros att ut­

färda behövliga föreskrifter.

B 84

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

ANDRA AVDELNINGEN

Fastighetsbildning i allmänhet

2 KAP.

Grundläggande bestämmelser

I detta kapitel anges vilka fastighetsbildningsinstitut som skall finnas

och fastslås den grundläggande principen om fastighetsbildningsfrågornas

behandling vid förrättning. Vidare regleras verkan av fastighetsbildning i

särskilda avseenden. Även vissa gemensamma regler om kostnaderna har

tagits upp här.

Kapitlet omfattar sex paragrafer.

1

§•

I denna paragraf anges i överensstämmelse med kommitténs förslag vilka

fastighetsbildningsinstitut som skall finnas. Jag hänvisar i denna fråga till

vad som förut har anförts i avsnittet med allmänna synpunkter på en ny

fastighetsbildningslagstiftning.

I departementsförslaget upptas en kortfattad beskrivning av de olika

fastighetsbildningsinstituten. Där anges sålunda att fastighetsbildning skall

äga rum som fastighetsreglering, om den avser ombildning av fastigheter,

och som avstyckning, klyvning eller sammanläggning, om den avser nybild­

ning av fastighet.

2

§•

I paragrafen fastslås att fastighetsbildning skall prövas vid förrättning

och att denna handläggs av fastighetsbildningsmyndighet. Vidare föreskrivs

att fastighetsbildningsfråga normalt får tas upp till prövning först efter

ansökan. Slutligen meddelas bestämmelser bl. a. om gemensam förrättning

och uppdelning av sådan på skilda förrättningar.

Kommittén.

Fråga om fastighetsbildning får inte tas upp på annat sätt än

efter ansökan utom i de fall som särskilt angetts i lagen. Kommittén anser

att förrättningsmännen i vissa fall bör ha rätt att i samband med hand­

läggningen av särskilda fastighetsbildningsfrågor utan ansökan utvidga

prövningen. Bestämmelser med sådant innehåll har tagits upp i 7: 12, 12: 8

och 13: 3. Den grundläggande regeln föreslås inflyta i 2: 2.

Kommittén har strävat efter att reservera termen förrättning för själva

den formella handläggningen i första instans av fastighetsbildningsfrågorna

och att låta i stort sett enhetliga regler gälla för denna handläggning. En