Prop. 1969:128

('med förslag till fastig\xad hetsbildningslag',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

A 1

Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till fastig­

hetsbildningslag; given Stockholms slott den 26 sep­ tember 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att antaga härvid fogade förslag till fastighetsbildningslag.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till fastighetsbildningslag. Förslaget, som innebär genomgripande ändringar i de nuvarande bestämmelserna om fastighetsbildning, syftar till att möjliggöra en enkel, snabb och effektiv handläggning av fastighetsbildningsfrågorna. Genom förslaget ställs hjälp­ medel till förfogande för att aktivt åstadkomma en rationell fastighetsin­ delning. Detta gäller såväl jord- och skogsbrukets rationalisering som fas­ tighetsbildning för bebyggelseändamål. Enhetlig lagstiftning föreslås för land och stad. Den nya lagen skall således ersätta både 1917 års lag om tastighetsbildning i stad och 1926 års lagar om delning av jord på landet och om sammanläggning av fastigheter på landet. Också vissa andra lagar kan upphävas, bl. a. 1952 års lag om sammanföring av samfälld vägmark och järnvägsmark med angränsande fastighet.

Lagförslaget innebär en förenkling av regelsystemet på hl. a. det sättet att antalet former för fastighetsbildning minskar. Alla åtgärder som har till sylte att ändia en fastighets struktur i något hänsende förs samman till ett institut som kallas fastighetsreglering. Detta institut ersätter laga skifte för omarrondering (s. k. omskifte) samt ägoutbyte, servitutsutbrytning och 1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

A 2

sammanföring enligt 1952 års lag. Till skillnad från laga skiftet innebäi

fastighetsregleringen inte en delning av ett på förhand fixerat skifteslag,

utan den är närmast att beteckna som ett utbyggl ägoutbyte. Fastighets­

regleringen kan i motsats till det nuvarande ägoutbytet omfatta åtgärder

inte bara beträffande fastigheternas enskilda mark utan också beträffande

samfälligheter och servitut. Bland de åtgärder i fråga om samfällighet som

regleras i lagen kan nämnas bildande av gemensamhetsskog. De olika åt­

gärder som företas vid fastighetsreglering förutsätts i allmänhet ske med

samtycke av fastighetsägarna. I skilda hänseenden erbjuder emellertid la­

gen tvångsmedel för den händelse samtycke vägras. Stoi leksförändringar

Uan sålunda genomföras i viss utsträckning även utan medgivande av ägai-

na. I samband med vissa större fastighetsregleringar kan fastighet eller del

därav inlösas. Härför gäller dock vissa begränsande villkor. Bl. a. får mark

som ingår i eller skall tas in i gemensamhetsskog inte inlösas.

För nybildning av fastighet föreslås i den nya lagen tre institut, nämligen

avstyckning, klyvning och sammanläggning. Klyvningen ersätter den form

av laga skifte som brukar kallas klyvningsskifte. Avstyckning och samman­

läggning motsvarar de institut med samma namn som finns i gällande rätt.

I fråga om klyvning och avstyckning innebär för slaget inte nagia meia

betydelsefulla ändringar. Fn nyhet är emellertid att avstyckning skall kun­

na ske av fastighets andel i samfällighet. I fråga om sammanläggning förc-

slås vissa reformer av större räckvidd. F. n. sker sammanläggning genom

ett ansökningsförfarande hos ägodelningsdomaren. Enligt förslaget skall

fråga om sammanläggning liksom andra fastighetsbildningsfrågor piöws

vid förrättning.

De föreslagna formerna för fastighetsbildning är avsedda att gälla både i

tätorter och i glesbygder. Den fastighetsbildande verkan som stadsplan och

tomtindelning har f. n. kommer att försvinna och servituts- och samfällig-

hetsbildning skall kunna ske i vidgad omfattning inom städer och stads-

liknande samhällen. Det senare blir av betydelse bl. a. när det gäller att be­

reda utrymme för gemensamhetsanläggningar av olika slag. I samband här

med kan nämnas att förslaget öppnar möjlighet att vid fastighetsreglering

utföra tekniska anläggningar.

För alla slags fastighetsbildande åtgärder gäller enligt förslaget enhetliga

villkor för åtgärdernas tillåtlighet från allmän synpunkt. Förslaget bygger

i viss utsträckning på de nuvarande reglerna i jorddelningslagen angående

de jordpolitiska förutsättningarna för avstyckning. En omredigering och

förenkling av regelsystemet har emellertid ägt rum. Beträffande jordbruks­

fastigheter har reglerna anpassats till de riktlinjer för jordbrukspolitiken

som antogs av 1967 år riksdag.

Enligt förslaget skall fråga om fastighetsbildning alltid prövas vid för­

rättning. Som huvudregel gäller att fastighetsbildning är beroende av att

ansökan görs av enskild sakägare. I vissa situationer har också annan än

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

sakägare rätt att ansöka om fastighetsbildning. Byggnadsnämnden får så­

lunda begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyggelse finns

eller är att vänta inom en nära framtid. Vidare får länsstyrelsen, överlant­

mätaren och lantbruksnämnden rätt att påkalla fastighetsreglering som är

av större allmän betydelse. Den som har fått tillstånd till expropriation kan

begära fastighetsreglering för att undanröja eller minska olägenheter av ex-

propriationen. Meningen är att expropriationsersätiningen därigenom skall

kunna begränsas.

Fastighetsbildningsförrättning har enligt förslaget liksom enligt jorddel­

ningslagen karaktären av ett judiciellt förfarande. Den handläggande myn­

digheten, som kallas fastighetsbildningsmyndighet, är liksom f. n. eu för-

rättningslantmätare. Lekmannainflytandet tillgodoses på det sättet att i vissa

fall också gode män skall medverka. Huvudregeln är att sammanträde med

sakägarna skall hållas vid förrättningen. Om stridiga intressen inte finns,

kan förrättningen dock företas utan sammanträde. Förslaget öppnar möj­

lighet att dela upp förrättningsarbetet i etapper så, att arbetskrävande och

dyrbara åtgärder inle utförs förrän man fått garantier för att de verkligen

blir till nytta.

Vid sidan av de olika fastighetsbildningsinstituten föreslås ett institut

som kallas fastighetsbestämning. Detta har till främsta uppgift att tjäna

som medel för att fastställa den gällande fastighetsindelningens beskaffen­

het. Institutet motsvarar den nuvarande gränsbestämningen, men också

s. k. ägotvister, som t. n. skall prövas av domstol, kan avgöras genom fastig­

hetsbestämning. I likhet med fastighetsbildningsfrågor handläggs fastig-

hetsbestämningsfrågor av fastighetsbildningsmyndigheten vid förrättning.

I fråga om domstolarna och rättegången i mål om fastighetsbildning och

fastighetsbestämning innehåller förslaget väsentliga nyheter. F. n. gäller

som huvudregel att en förrättning inte blir giltig förrän den fastställs. En­

ligt förslaget slopas fastställelseförfarandet och förrättningen vinner laga

kraft om den inte överklagas. För att det allmännas intressen skall kunna

tillvaratas på ett tillfredsställande sätt har rätt att fullfölja talan tillerkänts

inte bara enskilda parter utan också vissa myndigheter. Meningen är att be­

vakningen av de allmänna intressena skall ske genom överlantmätarens

försorg. Också länsstyrelsen och lantbruksnämnden har utrustats med full-

folj dsrätt på det allmännas vägnar. Beträffande fastighetsbildning inom

områden dar det föreligger skyldighet att söka byggnadslov har också bygg­

nadsnämnden fullföljdsrätt. Inom vissa planområden skall bevakningen

av allmänna intressen uteslutande handhas av byggnadsnämnden. Länsor­

ganen har således inte fullfölj dsrätt, om eu fastighetsbildningsåtgärd en­

bart rör sådant område.

överinstans över fastighetsbildningsmyndigheten är enligt förslaget fas­

tighetsdomstolen. Vissa grundläggande bestämmelser om denna domstol

återfinns i den nyligen antagna lagen om fastighetsdomstol. Kompletteran-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 3

A 4

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969

de bestämmelser om rättegången i fastighetsbildningsmål tas upp i en säi-

skild avdelning i förslaget.

Förslaget innehåller slutligen vissa huvudregler om fastighetsregister.

Det förutsätts att fastighetsregistreringen i övrigt skall regleras genom be­

stämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.

Propositionen upptar inte förslag till övergångs- och följ dlagstiftning.

Förslag därom kommer att läggas fram senare. Avsikten är att fastighets­

bildningslagen skall träda i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 5

Förslag

till

F astighetsbildningslag

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande bestämmelser

1 KAP.

1 §

Fastighetsbildning är en i enlighet med denna lag företagen åtgärd ge­

nom vilken fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller

upphäves.

Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgöres frågor om beskaf­

fenheten av gällande fastighetsindelning samt frågor rörande beståndet eller

omfånget av vissa servitut.

2

§

Över fastigheterna föres fastighetsregister.

Fastighetsbildning och fastighetsbestämning är fullbordade, när upp­

gift om åtgärden införts i fastighetsregistret.

3 §

Samfällighet enligt denna lag är mark som hör till flera fastigheter ge­

mensamt.

4 §

Vad som i denna lag sägs om mark eller område gäller i tillämpliga delar

även beträffande fiske som ej ingår i äganderätten till vattenområdet och ej

utgör servitut.

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko­

nungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 6

ANDRA AVDELNINGEN

Fastighetsbildning i allmänhet

2 KAP.

Grundläggande bestämmelser

1 §

Fastighetsbildning sker såsom fastighetsreglering, om den avser ombild­

ning av fastigheter, och såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning,

om den avser nybildning av fastighet.

2

§

Fråga om fastighetsbildning prövas vid förrättning. Förrättning hand-

lägges av fastighetsbildningsmyndighet. Fastighetsbildningsfråga upptages

efter ansökan, om ej annat är föreskrivet.

i Fastighetsbildningsåtgärd får handläggas gemensamt med annan sådan

åtgärd vid en förrättning eller delas upp på skilda förrättningar.

Av 14 kap. följer att fastighetsbestämning i vissa fall skall företagas i

samband med fastighetsbildning.

3 §

Fastighetsbildning, som innebär ändring av fastighetsindelningen och

berör vattenområde, omfattar även fisket, om detta ingår i äganderätten till

området. Med stöd av 3 kap. 8 § får dock annat bestämmas.

4 §

Vad som efter fastighetsbildning är tillbehör till fastighet framgår av

jordbalken. Byggnad eller annan anläggning som enligt beslut vid fastig­

hetsreglering skall rivas eller flyttas utgör dock ej tillbehör till den fastig­

het på vilken den är belägen.

5 §

Är servitut eller annan särskild rättighet som hör till fastighet av bety­

delse för fastigheten endast om viss mark hör till denna, följer rättigheten

marken vid: ändring i fastighetsindelningen. Vad som nu sagts gäller icke,

om annat bestämmes, vid fastighetsbildningen.

6

§

Kostnaderna för genomförande av fastighetsbildning betalas enligt de

bestämmelser som gäller för den fastighetsbildningsåtgärd om vilken är

fråga. Kostnader som är gemensamma för skilda åtgärder fördelas på dessa

efter vad som är skäligt.

Avvisas ansökan eller inställes förrättning, skall sökanden betala upp­

komna kostnader, om icke särskilda omständigheter föranleder att betal­

ningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem.

Om förrättningen sökts av byggnadsnämnden, svarar kommunen för de kost­

nader som i enlighet härmed kan åvila sökanden. Har förrättningen enligt

5 kap. 3 § fjärde stycket påkallats av överlantmätaren eller annan statlig

myndighet, skall sådana kostnader betalas av staten.

Överenskommelse mellan sakägarna om fördelning av förrättningskost-

naderna på annat sätt än som följer av lagen skall gälla, om det icke är

uppenbart att överenskommelsen tillkommit i otillbörligt syfte.

Till förrättningskostnader hänföres taxeavgift, ersättning till sakkunnig

och syssloman, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften samt er­

sättning för skada enligt 4 kap. 38 § tredje stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 7

3 KAP.

Villkor för fastighetsbildning

Allmänna lämplighets- och planvillkor

1 §

Fastighetsbildning skall ske så, att varje fastighet som nybildas eller om­

bildas blir med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar

varaktigt lämpad för sitt ändamål. Härvid skall särskilt beaktas att fastig­

heten får lämplig utformning och tillgång till behövliga vägar utanför sitt

område samt att fastighet, som skall användas för bebyggelse, kan få god­

tagbara anordningar för vatten och avlopp.

Kan fastighet, som skall nybildas eller ombildas för nytt ändamål, icke

antagas få varaktig användning för sitt ändamål inom överskådlig tid eller

finnes med hänsyn till ändamålets art och övriga omständigheter ändamå­

let böra tillgodoses på annat sätt än genom fastighetsbildning, får fastig­

hetsbildningen ej äga rum.

2

§

Inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, tomtindel­

ning eller byggnadsplan skall fastighetsbildning ske i överensstämmelse

med planen.

Gäller eljest särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller använd­

ning, såsom regionplan, utomplansbestämmelser eller naturvårdsföreskrif-

ter, skall fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna icke mot­

verkas.

Om särskilda skäl föreligger, får undantag från planen eller bestämmel­

serna medges av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av byggnads­

nämnden. Även utan sådant medgivande får mindre avvikelse från planen

eller bestämmelserna ske, om åtgärden är förenlig med planens eller be­

stämmelsernas syfte.

Får på grund av särskilt medgivande nybyggnad eller annan därmed

jämförlig åtgärd företagas i strid mot plan eller bestämmelse som avses i

första eller andra stycket, utgör denna paragraf ej hinder mot fastighets­

bildning som behövs för att medgivandet skall kunna utnyttjas.

3 §

Har stadsplan eller byggnadsplan icke fastställts för visst område och

har tätbebyggelse uppkommit eller är sådan bebyggelse att vänta inom en

nära framtid eller kan eljest väntas att flera fastigheter avsedda för bebyg­

gelse skall bildas, får fastighetsbildning icke ske, om åtgärden skulle för­

svåra områdets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig tätbebyg­

gelse eller motverka lämplig planläggning av området.

4 §

Förutsätter fastighetsbildning att ny utfart till allmän väg anordnas

eller befintlig utfart tages i anspråk, får fastighetsbildningen ej utan syn­

nerliga skäl äga rum, om väsentlig olägenhet därigenom skulle uppkomma

för trafiken på vägen.

A 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Särskilda bestämmelser beträffande jordbruk, skogsbruk och fiske

5 §

Jordbruksfastighet skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan

storlek, sammansättning och utformning att den medger tillfredsställande

lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten.

Skogsbruksfastighet skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha så­

dan storlek och utformning att den medger ekonomiskt tillfredsställande

skogsdrift.

6 §

Fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet får äga rum endast om

åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen.

Åsyftas med fastighetsbildningen att nybilda eller förbättra fastighet

som är avsedd för annat ändamål än jordbruk, får åtgärden dock ske om

den icke medför olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen.

7 §

Mark som är avsedd för skogsbruk får ej indelas på sådant sätt att möj­

ligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon be­

tydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 9

8 §

Fiske får ej uppdelas genom fastighetsbildning på sätt som medför olä­

genhet av någon betydelse för fiskevården. Uppdelning får dock ske, om

den är nödvändig för att möjliggöra en eljest angelägen ändring i fastig­

hetsindelningen och icke medför avsevärd olägenhet för fiskevården.

Ingår fiske i äganderätten till vattenområde och föreligger enligt första

stycket hinder mot fastighetsbildningsåtgärd beträffande området, får be­

stämmas att fastighetsbildningen icke skall omfatta fisket, om fastighets­

bildningen är av synnerlig vikt för en lämplig fastighetsindelning eller i

övrigt av betydande allmänt intresse. Även om fastighetsbildningen ej är

av den betydelse som nu angivits, får sådan bestämmelse meddelas, om vat­

tenområdet är gemensamt för flera fastigheter.

Undantagsbestämmelser

9 §

h astighetsbildning far äga rum, även om fastighet som nybildas eller

ombildas icke blir varaktigt lämpad för sitt ändamål, såvida fastighets­

indelningen förbättras och en mer ändamålsenlig indelning icke motverkas.

10

§

Om fastighetsbildning är till övervägande nytta från allmän synpunkt,

får åtgärden äga rum även om den strider mot vad som ovan föreskrivits

till skydd för jordbruksnäringen eller skogsbruket.

Fastighetsbildning över kommungräns

11

§

b astighetsbildning som medför ändring av gräns för kommun får ske

endast om åtgärden är av väsentlig betydelse för en ändamålsenlig fastig­

hetsindelning eller om den kommunala indelningen blir lämpligare.

Till fastighetsbildning som avses i första stycket skall inhämtas Ko­

nungens eller länsstyrelsens medgivande, om fastighetsbildningsmyndig-

heten finner gränsändringen kunna medföra olämplig indelning i förvalt­

A 10

ningsområden. Medgivande skall alltid inhämtas, om kommun eller försam­

ling begär det eller åtgärden innebär att hel fastighet överföres till annan

domkrets för allmän underrätt.

Är fastighetsbildning beroende av medgivande enligt andra stycket, skall

fastighetsbildningsmyndigheten anmäla förhållandet till länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

4 KAP.

Fastighetsbildningsförrättning

Fastighetsbildningsmyndigheten

1 §

Vid fastighetsbildningsförrättning består fastighetsbildningsmyndighe­

ten av en förrättningslantmätare. Dessutom skall två gode män ingå i myn­

digheten när förrättningslanlmätaren finner att det behövs eller när sak­

ägare begär det och oskäligt dröjsmål ej föranledes därav. I utförandet av

tekniska göromål skall gode män aldrig deltaga.

Har förrättningen betydande omfattning, får antalet gode män ökas, om

det kan påskynda handläggningen. Flera än två gode män får dock icke

samtidigt deltaga i handläggningen av samma fråga.

Bestämmes att gode män skall medverka, rubbas icke därigenom vad som

redan beslutats eller verkställts under förrättningen.

2

§

Gode män utses genom val av kommunens fullmäktige.

God man skall vara valbar till nämndeman inom kommunen och får ej

ha fyllt sextiofem år. God man skall ha erfarenhet i fråga om tätortsförhål-

landen eller vara kunnig i jordbruks- eller skogsbruksfrågor.

God man utses för sex år. Upphör god man att vara valbar, är uppdraget

förfallet.

Rättegångsbalkens bestämmelser om skyldighet att mottaga uppdrag som

nämndeman och att kvarsta i uppdraget samt att efter avgang fortfarande

tjänstgöra äger motsvarande tillämpning i fråga om god man.

Länsstyrelsen bestämmer antalet gode män.

3 §

Skall gode män medverka, åligger det förrättningslantmätaren att kalla

dem till förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män

med behövlig ortskännedom och sakkunskap.

Är god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från samman­

träde och kan annan god man ej utan tidsutdräkt infinna sig, får förrätt-

All

ningslantmätaren till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar

till sådan befattning.

Den som kallats att tjänstgöra som god man är underkastad ämbetsan-

svar i fråga om tjänstgöringen.

4 §

\ ad som föreskrivits i 4 kap. t2 § rättegångsbalken om hinder för dem

som är varandra närstående att tjänstgöra samtidigt som domare äger

motsvarande tillämpning beträffande förrättningsmän.

5 §

Mot förrättningsmän gäller samma jäv som mot domare.

6

§

Vet förrättningsmän att sadan omständighet föreligger som kan antagas

utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.

Vill sakägare anföra jäv mot förrättningsmän, skall han framställa in­

vändning därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick känne­

dom om att förrättningsmannen tjänstgör och att jävsanledning förelig­

ger. Underlåter han det, är hans rätt att anföra jäv förfallen.

Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall fastighetsbildningsmyndigheten

snarast möjligt meddela beslut i jävsfrågan. Sedan fråga om jäv mot för-

rättningsman uppkommit, får han i övrigt vidtaga endast åtgärd som icke

utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande

av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av

förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.

Den omständigheten att förrättningsmän finnes vara jävig påverkar ej

giltigheten av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv upp­

kom.

Kungl. Maj:ts proposition nr i28 år 1969

7 §

Förrättning skall handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten i den

ort där marken är belägen. Ligger marken under flera fastighetsbildnings-

myndigheter, handlägges förrättningen av endera myndigheten.

Förrättningens inledande och grunderna för handläggningen

8 §

Ansökan om fastighetsbildning göres skriftligen hos fastighetsbildnings­

myndigheten. Muntlig ansökan som göres vid förrättningssammanträde

skall dock godtagas, om den väckta frågan lämpligen kan prövas vid sam­

ma förrättning.

Sökanden skall ange den åtgärd som han önskar genomförd samt uppge

den eller de fastigheter för vilka han för talan. I den mån det kan anses

skäligt att sökanden skaffar uppgifter därom eller sådana ändå är tillgäng­

liga för honom, skall han också ange de andra fastigheter som saken angår

ävensom namn och postadress beträffande fastighetsägarna samt de inne­

havare av servitut, nyttjanderätt eller samfällighetsrätt som kan beröras

av åtgärden.

Ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden

eller hans ombud.

Till ansökningshandling skall sökanden i huvudskrift eller styrkt av­

skrift foga de skriftliga handlingar som han innehar och som är av betydel­

se i saken.

A 12

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

9 §

Uppfyller ansökan ej föreskrifterna i 8 § eller är den i övrigt ofullstän­

dig, kan fastighetsbildningsmyndigheten förelägga sökanden att avhjälpa

bristen.

10 §

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i ansökan och är bristen

så väsentlig att ansökningen icke kan ligga till grund för förrättning, får

ansökningen avvisas.

Föreligger hinder mot att upptaga den väckta frågan till prövning, skall

ansökningen avvisas.

Fråga om avvisande av ansökan skall skyndsamt utredas och avgöras.

11

§

I den utsträckning som är påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens

art och förhållandena i övrigt skall fastighetsbildningsmyndigheten utreda

vilka som i egenskap av ägare till fastighet eller på annan grund är sak­

ägare. Den som har lagfart på fastigheten anses som ägare, om det ej visas

att fastigheten tillhör annan.

12

§

Om god man enligt 18 kap. 4 § föräldrabalken behöver förordnas, skall

fastighetsbildningsmyndigheten anmäla detta hos rätten.

13 §

Sakägare får föra sin talan genom ombud.

Förrättningslantmätare och god man får ej vara ombud vid den fastig-

hetsbildningsmyndighet som han tillhör. Ej heller får den vara ombud som

tagit befattning med saken i sin tjänst eller såsom ombud för sakägare med

motstående intresse. Detsamma gäller beträffande den som står i sådant

A 13

förhållande till förrättningsman som avses i 4 kap. 12 § rättegångsbalken.

I övrigt gäller 12 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

14 §

Vid förrättning skall fastighetsbildningsmyndigheten hålla sammanträde

med sakägarna.

Sammanträde behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägare ej före­

kommer i ärendet och hinder mot den sökta fastighetsbildningen ej före-

ligger. Om ansökan skall avvisas eller det är uppenbart att fastighetsbild­

ningen icke kan tillåtas, är sammanträde ej heller behövligt.

Vid sammanträde skall fastighetsbildningsmyndigheten redogöra för an­

sökningen samt klargöra innebörden av vidtagna och planerade åtgärder.

Sakägare och annan, som enligt särskild föreskrift skall underrättas om

sammanträdet, skall få tillfälle att yttra sig och förebringa utredning i frå­

gor som behandlas vid sammanträdet.

Sammanträde hålles där den mark är belägen som fastighetsbildningen

avser, om det ej utan olägenhet kan hållas på annat ställe.

15 §

Finns det anledning antaga att förrättning kan handläggas helt utan

sammanträde, skall ansökningshandlingen delges sakägare, som ej biträtt

ansökningen, och tillfälle lämnas honom att yttra sig över denna inom ut­

satt tid. Avser förrättningen mark inom område med fastställd generalplan

eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestäminelser, skall där­

jämte byggnadsnämnden underrättas om förrättningen innan denna av­

slutas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 11)69

16 §

Protokoll föres för varje förrättning särskilt.

Protokollet samt övriga handlingar som ingivits eller upprättats vid för­

rättningen sammanföres till en akt.

17 §

Såsom fastighetsbildningsmyndighetens beslut gäller, om förrättnings-

männen har olika mening, vad två av dem säger. Har varje förrättningsman

sin mening, gäller förrättningslantmätarens mening. I fråga om pengar el­

ler annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser

den näst största mängden.

I beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, såvida motive­

ring av beslutet icke kan anses överflödig. Beslut, som meddelas i samband

med förrättningens avslutande eller inställande, och beslut, mot vilket ta­

lan får föras särskilt, skall dessutom innehålla besvärshänvisning.

Meddelas beslut vid sammanträde, skall det uppläsas för de närvarande.

A 14

Om i annan ordning meddelas beslut om förrättningens inställande eller,

utan samband med förrättningens avslutande, beslut mot vilket talan får

föras särskilt, skall sakägare och annan som får besvära sig underrättas

om beslutet utan dröjsmål. Underrättelsen lämnas genom skriftligt med­

delande eller i sådan särskild ordning som beslutats enligt 20 § andra

stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kallelse och delgivning

18 §

Till första sammanträdet under förrättningen skall samtliga kända sak­

ägare kallas. Kallelse behövs dock ej, om det kan antagas att sakägaren

ändå infinner sig. Är det ovisst vilken av flera som är sakägare, kallas samt­

liga. Om det föreligger anledning antaga att okända sakägare finns, utfärdas

kallelse även på dessa.

Kallelse skall i god tid före sammanträdet delges sakägarna.

19 §

Bestämmelserna i 18 § gäller även då nytt sammanträde utsättes. Kal­

lelse på okända sakägare behövs dock ej, om de kallats tidigare under för­

rättningen.

Om vid sammanträde tillkännagivits tid och plats för nästa sammanträ­

de, behöver ej kallelse delges den som kallats i föreskriven ordning till det

sammanträde då tillkännagivandet skett.

20

§

Delgivning skall ske enligt allmänna bestämmelser angående delgivning,

om ej annat föreskrivits i denna lag.

Vid sammanträde får fastighetsbildningsmyndigheten efter sakägarnas

hörande bestämma särskild ordning för delgivning. När sakägare första

gången kallas till sammanträde, skall delgivning av kallelsen dock alltid

ske enligt första stycket.

21

§

Vistas ägare av fastighet eller ställföreträdare för denne stadigvarande

utom riket och kan delgivning ej ske här i riket med känt ombud, får hand­

lingen lämnas till den som förvaltar eller brukar fastigheten.

Den till vilken handlingen lämnats är skyldig att snarast sända hand­

lingen vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom, när

handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall fas­

tighetsbildningsmyndigheten därjämte med posten sända honom medde­

lande om delgivningen.

Delgivningen anses ha skett, när handlingen lämnats enligt första

stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 15

22

§

Vad som föreskrivits om delgivning med delägare i samfällighet äger

motsvarande tillämpning vid delgivning med delägare i fastighet, som inne­

has under samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut

eller samfällighetsrätt som gäller till förmån för flera än tio fastigheter med

skilda ägare.

23 §

liar sakägare ej i föreskriven ordning kallats till sammanträde, skall

nytt sammanträde utsättas, såvida icke sakägaren ändå infunnit sig eller

medger att förrättningen likväl slutföres. Utan hinder av vad sålunda före­

skrivits får sådan förrättningsåtgärd vidtagas som ej i nämnvärd mån in­

verkar på sakägarens rätt.

24 §

Avser förrättning mark inom område med fastställd generalplan eller

med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall fastig-

hetsbildningsmyndigheten underrätta byggnadsnämnden om tid och plats

för sammanträde. Har byggnadsnämnden sökt förrättningen, skall den all­

tid underrättas om sammanträde.

Förrättningens fortsättande och slutförande

25 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för fas­

tighetsbildningen. Föreligger ej hinder mot denna, skall myndigheten utar­

beta den fastighetsplan samt ombesörja de gör omål av teknisk art och de

värderingar som behövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådpläg­

ning med sakägarna ske. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter

som beröres av åtgärden.

Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndigheten

meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta

beslut skall ange hur fastighetsindelningen ändras och vilka servitutsåtgär-

der som vidtages. I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som

har ett omedelbart samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestäm­

melser om vad beslutet i vissa fall skall innehålla meddelas i 5, 8 och 12 kap.

Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hin­

der av att tekniska göromål och värderingar ej utförts. Under samma för­

utsättning får olika frågor som hör till beslutet upptagas för sig och avgöras

A 16

genom särskilda beslut. Vad som föreskrives om fastighetsbildningsbeslut

gäller även sådant avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

26 §

Om det med hänsyn till förrättningens omfattning eller annan särskild

omständighet är lämpligt att frågan om fastighetsbildningens tillåtlighet

avgöres på förhand och hinder icke möter mot fastighetsbildningen, får till­

stånd till denna lämnas genom särskilt beslut (iillståndsbeslut).

Fordras särskilt medgivande till fastighetsbildningen enligt 3 kap. 11 §,

får tillståndsbeslut meddelas utan hinder av att åtgärdens inverkan på in­

delningen i förvaltningsområden ännu ej prövats. Lämnas icke medgivan­

de, förfaller tillståndsbeslutet.

27 §

Gräns som tillkommer genom fastighetsbildningen skall utstakas och ut­

märkas i behövlig omfattning. Sträckningen av utstakad gräns skall över­

ensstämma med fastighetsbildningsbeslutet. Utstakning som endast i

mindre mån avviker från beslutet får dock läggas till grund för utmärIl­

ningen, om rättelse av utstakningen skulle medföra kostnad som icke står

i skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för sakägare att fastig­

hetsbildningen genomföres i full överensstämmelse med beslutet.

Om det är lämpligt, får utmärkning av gräns verkställas efter förrätt­

ningens avslutande. Angående sådan åtgärd skall sakägarna underrättas

i god tid. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan

särskild ordning som beslutats enligt 20 § andra stycket.

28 §

Karta skall upprättas vid förrättningen. Kan fastighetsbildningen genom­

föras och förrättningsresultatet åskådliggöras utan karta, behöver sådan

dock ej upprättas. Kartan skall göras så noggrann som ändamålet kräver.

Beskrivning över de ändringar i fastighetsindelningen och andra förhål­

landen som åstadkommes genom fastighetsbildningen skall upprättas, om

ej resultatet av förrättningen ändå framgår med tillräcklig noggrannhet av

förrättningshandlingarna. I beskrivningen skall den nya indelningen anges

i enlighet med gränsutstakningen eller, i den mån utstakning icke skall ske,

i överensstämmelse med fastighetsbildningsbeslutet.

29 §

Sedan förekommande ersättningsfrågor avgjorts och alla till förrätt­

ningen hörande göromål utförts, skall fastighetsbildningsmyndigheten för­

klara förrättningen avslutad (avslutningsbeslut).

Avslutningsbeslut skall meddelas på sammanträde eller på tid och plats

som myndigheten tillkännagivit för sakägarna och annan som får besvära

A 17

sig över beslutet. Sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde

eller också genom skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning som

beslutats enligt 20 § andra stycket.

30 §

Sedan förrättningen avslutats, skall fastighetsbildningsmyndigheten un­

der besvärstiden hålla tillgängliga de handlingar eller andra uppgifter som

fordras för att sakägarna skall kunna inhämta fullständig kännedom om

förrättningsresultatet. När sakägare begär det och det är nödvändigt med

hänsyn till förrättningens art och omfattning samt övriga förhållanden,

skall myndigheten före besvärstidens utgång i behövlig utsträckning tillhan­

dahålla handlingar för granskning på förrättningsstället eller lämplig plats

i närheten. Vad som nu föreskrivits gäller också när beslut meddelas under

förrättningen och talan mot detta skall föras särskilt.

När fastighetsbildningsbeslut meddelats, skall myndigheten på sakägares

begäran snarast visa de nya gränssträckningarna på marken, om det ej är

uppenbart att visningen skulle vara utan betydelse för sakägaren.

31 §

Om hinder mot fastighetsbildningen föreligger, skall fastighetsbildnings­

myndigheten så snart som möjligt avbryta förrättningen och meddela beslut

om dess inställande. Kan hindret undanröjas genom att sökanden jämkar

sin talan, skall han få tillfälle att göra det.

32 §

Vill sökanden hos fastighetsbildningsmyndigheten återkalla sin ansökan,

skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid sammanträde. Har

annan sakägare ej fört talan vid förrättningen när återkallelsen sker, skall

förrättningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som fört talan vid

förrättningen och som själv kunnat ansöka om åtgärden underrättas om

återkallelsen. Om ej sådan sakägare begär att förrättningen fortsättes, skall

den inställas. Underrättas sakägarna om återkallelsen vid sammanträde,

skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran

framställas inom tid som myndigheten föreskriver.

Återkallelse hos fastighetsbildningsmyndigheten får ej i något fall ske

sedan förrättningen avslutats.

Uteblir sökanden från det första förrättningssammanträde till vilket han

kallats, skall ansökningen anses återkallad, om icke sökanden anmält laga

förfall eller det är uppenbart att han vidhåller ansökningen.

Betäffande avstyckning och klyvning gäller denna paragraf endast i den

mån ej annat följer av 10 kap. 8 § eller 11 kap. 2 §.

Kungh Maj.ts proposition nr 128 år 1969

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

A 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

33 §

Hur förrättningskostnaderna skall fördelas beslutas senast när förrätt­

ningen avslutas eller inställes.

Särskilda bestämmelser

34 §

För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap,

får fastighetsbildningsmyndigheten anlita biträde av sakkunnig. Den som

står i sådant förhållande till saken eller till någon sakägare att hans tillför­

litlighet kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig.

Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befattnings­

havare i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast nar sarski

föreskrift är meddelad.

35 §

Behärskar sakägare ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller

talskadad, får tolk anlitas att biträda fastighetsbildningsmyndigheten

Som tolk får ej den anlitas beträffande vilken sådan omständighet före­

ligger att hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning for

kostnad och tidsspillan. Vad som nu sagts gäller dock ej den som anlitas i

tjänsten.

36 §

Angelägenhet som är gemensam för sakägarna och har samband med för­

rättningen skall ombesörjas av en eller flera syssloman, om flertalet av e

vid sammanträde närvarande sakägarna beslutar det eller om fastighets­

bildningsmyndigheten finner att syssloman behövs.

Syssloman utses genom val av sakägarna. Har flera syssloman utsetts,

skall de gemensamt ha hand om uppdraget, om ej annat bestamts. Kan

sysslomännen ej enas, gäller den mening som förrättningslantmataren bi­

träder.

Syssloman kan skiljas från sitt uppdrag, om flertalet av de vid samman­

träde närvarande sakägarna kommer överens om det och fastighetsbil

ningsmyndigheten icke finner åtgärden obefogad. Har syssloman fått i upp­

drag att ombesörja arbete som avses i 9 kap. och utför han icke uppdraget

tillfredsställande, får fastighetsbildningsmyndigheten skilja sysslomannen

från uppdraget och förordna annan i hans ställe. Innan det sker, bör sak­

ägarna få tillfälle att yttra sig.

' önskar syssloman ersättning, skall han begära sådan innan förrättningen

A 19

avslutas eller inställes. Kan överenskommelse ej uppnås, bestämmes ersätt­

ningen av myndigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

37 §

Sakägarna skall tillhandahålla för förrättningen behövlig och lämplig

hantlangning, om sådan ej enligt särskilda bestämmelser skall utföras ge­

nom det allmännas försorg. Hantlangningen fördelas mellan sakägarna

efter vad som är skäligt.

I örsummar sakägare att utföra den hantlangning som ålagts honom, kan

förrättningen förklaras vilande i avvaktan på att han fullgör sin skyldighet.

Fastighetsbildningsmyndigheten får dock ombesörja hantlangningen, om

det är lämpligt.

Utses syssloman för att ombesörja hantlangningen, äger 9 kap. 3__6 §§

motsvarande tillämpning.

38 §

Förrättningsmännen och deras biträden är berättigade att, när det behövs

med anledning av förrättningen, få tillträde till byggnad, övergå ägor, verk­

ställa mätningar och markundersökningar samt företaga därmed samman­

hängande eller jämförliga åtgärder. I trädgård eller liknande plantering får

träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada

undvikas, om det är möjligt.

Rätt att övergå annans ägor tillkommer också var och en som för talan

vid förrättningen.

Har skada uppkommit genom åtgärd som avses i första eller andra stycket

och vill den skadelidande få ersättning för skadan, skall han framställa yr­

kande därom innan förrättningen avslutas eller inställes.

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för utövande

av befogenhet enligt första stycket.

39 §

Om det är av synnerlig vikt för fastighetsbildningen att fråga som är före­

mål för prövning i annan ordning först avgöres, får fastighetsbildningsmyn­

digheten förklara förrättningen vilande i avvaktan på att frågan avgöres.

Vill sakägare väcka talan för prövning av fråga som icke kan avgöras vid

förrättningen och vars behandling i särskild ordning kan föranleda att för­

rättningen förklaras vilande, skall skäligt rådrum lämnas honom.

Har fastighetsbildningsmyndigheten meddelat beslut i fråga beträffande

vilken talan får fullföljas särskilt, skall förrättningen vila i de delar som

är beroende av frågans slutliga lösning, såvida icke myndigheten finner att

förrättningen kan fortsätta utan betydande olägenhet eller fastighetsdom­

stolen förordnar att den skall fortgå.

A; 20

Kiingl., Majds proposition nr 128 år 1969

'U: ‘ '

"

40 §

Har fastighet övergått till ny ägare under förrättningen, får denne icke

rubba vad den förre ägaren medgivit eller godkänt.

!

'.“■■■■■■ '

41 §

Föranleder fastighetsbildningen ändring av gräns för kommun eller för­

samling, skall fastighetsbildningsmyndigheten underrätta kommunen eller

församlingen om fastighetsbildningen och dess inverkan på indelningen i

förvaltningsområden. Kommunen eller församlingen skall beredas tillfälle

att begära inhämtande av medgivande som avses i 3 kap. 11 §, om ej sådant

medgivande ändå skall inhämtas.

• ■ ’

42 §

Finner fastighetsbildningsmyndigheten att förrättningsbeslut till följd av

skrivfel, felräkning eller liknande misstag innehåller uppenbar oriktighet,

skall myndigheten besluta om rättelse. Detsamma gäller beträffande karta,

som upprättats vid förrättning, samt annan handling till vilken hänvisning

skett i förrättningsbeslutet. Innan rättelse sker, skall den som beröres av

åtgärden få tillfälle att yttra sig.

Rättelse skall med angivande av dagen för åtgärden antecknas på huvud-

skriften och såvitt möjligt på övriga exemplar av den handling som rättelsen

avser. Den som beslutet rör skall omedelbart underrättas om åtgärden och

vad som är att iakttaga för fullföljd av talan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

A 21

TREDJE AVDELNINGEN

F astigiietsreglering

5 KAP.

Allmänna bestämmelser

Grunderna för fastighetsreglering

Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller sam­

fällighet till annan sådan enhet samt andel i samfällighet överföras från eu

fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan också samfällighet

bildas samt servitut bildas, ändras eller upphävas.

:

Som ett led i fastighetsreglering kan vissa för sakägarna gemensamma

arbeten verkställas.

2

§

För mark som genom överföring frångår fastighet skall vederlag utgå i

mark eller andel i samfällighet, om ej ersättning i pengar är riier ändamåls­

enlig. Vad som sålunda föreskrivits äger motsvarande tillämpning vid över­

föring av andel i samfällighet samt när mark överföres från samfällighet

och när samfällighet bildas.

■ m:-...,-..

Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet som

beröres av regleringen.

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära

sådan fastighetsreglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas,

minskas eller förebyggas.

Byggnadsnämnd får begära fastighetsreglering som avser område där tät­

bebyggelse föreligger eller är att vänta inom en nära framtid.

Länsstyrelse, överlantmätare eller lantbruksnämnd kan påkalla fastig­

hetsreglering som myndigheten finner vara av större betydelse från allmän

synpunkt.

■ . ; V

; y '} .

«•.-r-,. ? 1

• :. yl.öm u-v,

Fastighetsreglering får ske, under förutsättning att lämpligare fastighets­

indelning eller eljest mer ändamålsenlig markanvändning vinnes samt ätt

fördelarna härav överväger de kostnader och olägenheter som regleringen

medför.

Åtgärden är dock ej tillåten, om den skulle väsentligt försvåra eller för­

dyra en mer omfattande reglering som behövs och som kan väntas inom en

nära framtid.

A 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om

den är nödvändig för att sökanden tillhörig fastighet skall förbättras.

Har regleringen påkallats av annan är sakägare eller innebär ansökan av

sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket,

skall göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall

förbättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt

intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktans-

värda skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening

beaktas som har störst nytta av regleringen.

Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerli­

gen angeläget.

6

§

Fastighetsreglering skall ske i den omfattning som avses med ansökning­

en. Sker regleringen i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastig­

hetsbeståndet inom ett område, skall beaktas att regleringsområdet avpassas

efter upprättade planer, fastighetsindelningens beskaffenhet, naturförhål­

landena samt befintliga och avsedda anläggningar så att största möjliga för­

del uppkommer utan att förrättningsarbetet onödigt försvåras.

Kan syftet med fastighetsregleringen vinnas genom olika utföranden, skall

regleringen verkställas på det sätt som föranleder minsta olägenhet utan att

lönsamheten eller utbytet i övrigt oskäligt försämras.

Fastighetsreglering får icke verkställas så, att mark tillsammans med

byggnad som finns på marken överföres till annan fastighet eller samfällig­

het. Mark på vilken finns byggnad som tillhör innehavare av servitut, nytt­

janderätt eller samfällighetsrätt får dock överföras, om byggnadens ägare

tillförsäkras motsvarande rätt att efter regleringen behålla byggnaden på

samma mark.

Under förutsättning att väsentlig olägenhet för sakägare ej uppkommer,

får mark överföras utan hinder av bestämmelserna i första stycket, om

byggnaden bär endast obetydligt värde eller om överföringen i betydande

mån underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning.

Vid sådan överföring övergår byggnaden i tillträdarens ägo, även om den ej

hörde till den fastighet från vilken överföringen sker.

A 23

Mark där det finns elektrisk starkströmsledning får överföras endast om

ledningens ägare tillförsäkras rätt att efter regleringen behålla ledningen på

samma mark.

8

§

Vid fastighetsregleringen iakttages att varje däri ingående fastighet får

sådan sammansättning och utformning att den ej i mindre mån än före reg­

leringen lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas. Fas­

tigheten får icke ändras så, att dess graderingsvärde minskas väsentligt eller

ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Vad

som sålunda föreskrivits utgör icke hinder mot förordnande enligt 8 kap.

att fastighet eller del därav skall avstås genom inlösen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Värdering och ersättning mellan sakägare

I den utsträckning det är nödvändigt för genomförande av fastighetsregle­

ring skall särskilda graderingsvärden fastställas för områden som ingår i

regleringen.

Graderingsvärdet för ett område bestämmes med hänsyn särskilt till or­

tens pris och områdets avkastning.

Värderingen grundas på områdets beskaffenhet i obebyggt skick och dess

tjänlighet för det ändamål vartill det lämpligen bör användas. Berör regle­

ringen till någon del mark som bör användas till jordbruk, får dock all mark

som ingår i regleringen värderas efter markens tjänlighet för jordbruks­

ändamål, om särskilda skäl föranleder det. Vid värderingen beaktas även

tillfälliga förhållanden, om ej särskilda skäl föranleder att värdena grundas

enbart på förhållanden av bestående natur. Område som är avsett för skogs­

bruk värderas som om det vore bevuxet med skog vilken med hänsyn till

markens godhetsgrad är av normal beskaffenhet enligt förhållandena i orten.

Fastighets graderingsvärde utgör summan av graderingsvärdena för fas­

tigheten enskilt tillhöriga områden och på fastigheten belöpande andelar i

motsvarande värden för samfälld mark.

10 §

Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark som genom fastig­

hetsreglering tillägges fastighet icke motsvarar värdet av vad som genom

regleringen frångår fastigheten, utjämnas skillnaden genom ersättning i

pengar. På samma sätt utjämnas värdeförändring som föranledes av servi-

tutsåtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning genom regleringen

övergår till annan ägare. Vad som frångår fastighet genom inlösen ersättes

enligt 8 kap.

Ersättning enligt första stycket bestämmes på grundval av värdering (lik­

A 24

vidvärdering). Vid likvidvärderingen skall hänsyn tagas till egendomens an­

vändning för det ändamål som föranleder det högsta värdet samt till för­

hållandena vid tillträdet, om ej annat följer av att avträdaren har rätt att

tillgodogöra sig skog eller gröda. I övrigt skall värderingen ske enligt de i

9 § andra stycket angivna grunderna.

11

§

Genomföres regleringen på sådant sätt att ägare av fastighet lider förlust

genom att fastighetens värde minskas utan att han kan få gottgörelse enligt

andra bestämmelser eller genom att han ålägges betala belopp som översti­

ger fastighetens värdehöjning, skall resultatet av den ekonomiska uppgörel­

sen enligt 10 § jämkas så, att förlusten täckes, överstiger den enligt 10 § be­

räknade ersättningen för vad som genom överföring frångår fastighet i vä­

sentlig mån den värdeminskning som överföringen innebär för fastigheten,

skall jämkning ske, om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Om kostnaden för att anskaffa egendom, som vid regleringen användes

för förstärkning av fastighet, icke överensstämmer med likvidvärdet, skall

jämkning enligt första stycket också ske, såvida det ej medför avsevärd

olägenhet för sakägare.

12

§

överföres mark på vilken finns byggnad och lider den som frånträder

byggnaden skada som icke beaktas enligt 10 eller 11 §, har han rätt till sär­

skild ersättning för skadan. Detsamma skall gälla, om servitutsåtgärd för­

anleder att byggnad rives eller ändras eller att byggnadens ägare på annat

sätt tillfogas skada. Medför överföringen eller servitutsåtgärden att särskild

rätt att nyttja byggnaden upphör helt eller delvis, är rättighetshavaren be­

rättigad till ersättning för den skada detta innebär. Vad som sålunda före­

skrivits om byggnad gäller också annan anläggning.

Om för fastighet som besväras av arrende något område för arrendets ut­

övande ej kunnat utläggas eller om fastigheten så ändrats till omfång eller

läge att arrenderätten helt upphör eller dess värde förringas, har arrenda-

torn rätt till ersättning för skadan.

Är innehavare av rättighet, som minskar fastighetens värde, berättigad

till ersättning enligt första eller andra stycket, skall det likvidvärde som till­

godoräknas fastighetens ägare minskas med belopp motsvarande den vär­

deminskning för fastigheten som rättigheten inneburit. Om ersättningen ej

kan minskas utan att skada uppkommer för innehavare av fordran med

bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsva­

rande belopp.

Skyldigheten att betala ersättning, som ej motsvaras av minskning i lik­

vidvärde enligt tredje stycket, fördelas mellan sakägarna efter våd som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

A 25

skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen genomföres på sådant

sätt att ersättningen skall utgå.

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

13 §

Kostnaderna för fastighetsreglering betalas av sakägarna efter vad som

är skäligt med hänsyn främst till den nytta varje sakägare har av reglering­

en.

Om det är lämpligt, får kostnad för särskild åtgärd fördelas för sig. Hade

åtgärden kunnat utföras utan samband med regleringen och skulle annan

grund för fördelningen av kostnaden då ha gällt, får den grunden tillämpas.

14 §

Om fastighetsreglering sker i samband med expropriation eller liknande

tvångsförvärv, skall förvärvaren efter vad som är skäligt åläggas att betala

kostnader enligt 13 § och utge ersättning enligt 12 §, såvida regleringen med­

för att olägenhet av förvärvet undanröjes, minskas eller förebygges. Skyldig­

het kan också åläggas honom att betala den merkostnad som föranledes av

att jämkning sker enligt 11 § för att hindra att fastighetsägare lider förlust.

Innan någon enligt första stycket ålägges att betala ersättning eller kost­

nad, skall han få tillfälle att vid förrättningen yttra sig i frågan.

15 §

Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall fastighets-

bildningsmyndigheten upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas

och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan

än fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall

omfatta även kostnad som avses i 13 §, om och i den mån det lämpligen kan

ske och beloppet lastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit

slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.

För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag.

Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallo-

dagarna sa, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.

Är det påkallat med hänsyn till omständigheterna, skall den betalnings-

skyldige åläggas att utge skälig ränta på belopp som ej är betalt. Räntan

skall utgå från dag som bestämmes med hänsyn till tiden för tillträdet och

övriga förhållanden.

16 §

Om fasiighet, som undergår värdeminskning genom regleringen eller som

helt eller delvis inlöses, svarar för fordran, skall fastighetsbildningsmyndig­

heten förordna att sådan ersättning jämte ränta som, efter avräkning om

sådan behövs, tillkommer fastighetsägaren och som ej utgör ersättning för

personlig skada eller ersättning enligt 27 eller 30 § skall inbetalas till myn­

dighet som Konungen bestämt. Detta gäller dock icke, om innehavarna av

samtliga fordringar, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning ut­

betalas direkt till fastighetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam in­

teckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och ford-

ringshavare som i 22 kap. It § jordabalken föreskrives för relaxation. Med­

givande av rättsägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan bety­

delse för honom.

Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna

om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsva­

rande tillämpning. Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan

ske. Kallelse till sammanträdet sändes till rättsägarna minst två veckor i

förväg.

Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildnings-

myndigheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå

med anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. När­

mare föreskrifter härom meddelas av Konungen.

Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna

paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för

att uttaga medlen hos den belalningsskyldige.

17 §

Tillkommer ersättning delägarna i samfälld mark och finns för samfällig-

heten känd styrelse eller förvaltare med befogenhet att för delägarna upp­

bära från samfälligheten härflytande medel, kan fastighetsbildningsmyndig-

heten föreskriva att ersättningen skall tillställas styrelsen eller förvaltaren,

i den mån den icke skall inbetalas till myndighet enligt 16 § första stycket.

Har föreskrivits att belopp sålunda skall tillställas styrelse eller förvaltaie

för samfällighet, får styrelsen eller förvaltaren vidtaga behövliga åtgärder

för att uttaga beloppet hos den betalningsskyldige.

A 26

Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Överenskommelse mellan sakägare in. in.

18 §

Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt

intresse får avsteg göras i följande avseenden

1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av de fastigheter

som beröres av regleringen medger det,

2. 6 § andra stycket, 7 och 10—12 §§, om de sakägare vilkas rätt är bero­

ende av åtgärden samtycker till det,

3. 8 §, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomt­

rätt, även tomträttshavaren medger det,

4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att betala mer än han

annars skulle ha varit skyldig att betala och om avvikelsen från bestämmel­

serna icke sker i otillbörligt syfte.

Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 10__

14 § § med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens inne­

havare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras

dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22

kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rättsägare

fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.

Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till

minskning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträf­

fande ratten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för

överlåtelse av fast egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 27

19 §

Avser fastighetsreglering fastighet som upplåtits med tomträtt, äger 16 §

motsvarande tillämpning i fråga om ersättning som tillkommer tomträtts-

liavaren samt 18 § andra stycket beträffande fordran i tomträtten.

20

§

Om fastighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18 § första styc-

ket 3, skall i lag eller annan författning föreskrivna inskränkningar i rätten

att forvarva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skulle tillstånd el­

ler annan prövning av myndighet fordras vid förvärv genom köp, skall frå­

gan om tillstånd till ökningen underställas myndigheten. Underställning med

hänsyn till jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) behövs dock endast

om den fastighet som ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk och det

finns anledning antaga att egendomen kan med större fördel läggas till an­

nan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.

Inskränkningar i rätten att nyttja egendom

21

§

Fastighetsbildningsmyndigheten kan förordna att skogsavverkning eller

jord-, grus- eller sandtäkt icke får bedrivas eller att för sådan åtgärd skall

gälla särskilda villkor som myndigheten bestämmer.

Förordnande enligt första stycket får meddelas endast om det kan befaras

att regleringen eljest väsentligt försvåras eller att oriktiga ersättningsbelopp

fastställes.

22

§

Om det behövs för att underlätta förrättningen och säkerställa dess resul­

tat, kan fastighetsbildningsmyndigheten förbjuda att nybyggnad företages

eller byggnad sättes i stånd utan myndighetens medgivande. Sådant med­

givande får vägras endast om åtgärden väsentligt försvårar regleringen.

23 §

Har förordnande enligt 21 eller 22 § tillkännagivits vid sammanträde, gäl­

ler det omedelbart. Meddelas förordnandet i annan ordning, gäller det mot

var och en som fått kännedom om det.

Förordnandet skall upphävas när ändamålet förfallit. Om förordnandet

ej upphävts, gäller det till dess ersättningsfrågor angående den mark som

beröres av förordnandet slutligt avgjorts. I den mån förordnandet omfattar

mark som skall överföras, upphör förbudet i stället vid tillträdet.

A 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Rivning och flyttning av byggnad

24 §

Beslut om rivning av byggnad får meddelas, om möjligheterna att vinna

ändamålsenlig fastighetsindelning därigenom väsentligt underlättas och

byggnaden är obehövlig för den fastighet till vilken den hör. Är byggnadens

värde obetydligt, får sådant beslut meddelas, om ändamålsenlig fastighets­

indelning främjas genom att byggnaden rives och väsentlig olägenhet ej

uppkommer för ägaren.

Rives byggnad, är ägaren berättigad till ersättning motsvarande byggna­

dens värde för honom. I övrigt äger 12 § motsvarande tillämpning i fall som

här avses. Ersättningsskyldigheten fördelas enligt samma grunder som före­

skrivits beträffande de i 13 § avsedda kostnaderna.

Med samtycke av de sakägare vilkas rätt beröres får bestämmelserna i

första och andra styckena åsidosättas med den begränsning som följer a\

18 § andra stycket och 19 §.

25 §

Beslut om flyttning av byggnad eller annan anläggning får meddelas, om

flyttningen väsentligt underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig

fastighetsindelning samt fördelarna överväger de kostnader och olägenheter

som är förenade med flyttningen. Flyttning far dock ej beslutas, om väsent-

lig olägenhet uppkommer för ägaren.

Har byggnad uppförts i strid mot förordnande enligt 22 §, får beslut om

flyttning av byggnaden meddelas utan hänsyn till de kostnader och olägen­

heter som uppkommer för ägaren. Detsamma gäller byggnad som istånd-

satts i strid mot dylikt förordnande, såvida ägaren med stöd av första styc­

ket kunnat åläggas flytta byggnaden, om istandsättandet ej ägt ium.

På begäran av ägaren får även eljest flyttning av byggnad eller arinan an­

läggning beslutas, om flyttningen är av betydelse för honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 29

26 §

I beslut om flyttning skall anges när flyttningen skall vara slutförd.

Flyttning får utföras som gemensamt arbete enligt 9 kap., om ägaren be­

gär det innan förrättningen avslutats eller det eljest är lämpligt.

27 §

Ägare av byggnad eller annan anläggning som flyttas är berättigad till

ersättning för de kostnader som flyttningen beräknas komma att orsaka

honom.

Är byggnaden i sådant skick att ombyggnad eller förbättring behövs, skall

flyttningsersättningen jämkas. Jämkning skall också ske, om det föreligger

anbud om förvärv av byggnad till visst pris samt det är fördelaktigare att

sälja byggnaden enligt anbudet och uppföra ny byggnad än att flytta den

gamla byggnaden eller om det framgår av omständigheterna att ägaren icke

kommer att återuppföra den.

Ersättningsskyldigheten fördelas enligt samma grunder som föreskrivits

beträffande de i 13 § avsedda kostnaderna. Fastighetsbildningsmyndigheten

kan förordna att ersättningen icke skall ingå i avräkning enligt 15 §. I så­

dant förordnande anges när ersättningen skall betalas. Fastighetsbildnings-

myndigheten får föreskriva att skälig del av ersättningen skall betalas först

sedan flyttningen utförts. Försummar byggnadens ägare att verkställa flytt­

ningen inom den bestämda tiden, förfaller hans rätt till ersättningsbelopp

beträffande vilket sådan föreskrift meddelats.

28 §

Om flyttning av byggnad beslutats med stöd av 25 § andra stycket, har

ägaren ej rätt till ersättning för flyttningskostnaderna. I fråga om byggnad

som utan medgivande satts i stånd under pågående reglering utgår dock er­

sättning, som bestämmes med hänsyn till byggnadens beskaffenhet före

iståndsättandet.

Vid fördelning av skyldigheten att betala ersättning för flyttning enligt

25 § tredje stycket får ingen annan än ägaren belastas med högre ersätt­

ningsbelopp än som svarar mot nyttan för honom.

Träffar de sakägare vilkas rätt beröres överenskommelse om flyttnings-

ersättningens storlek eller om ersättningsskyldighetens fördelning, gäller

överenskommelsen, såvitt angår fastighet vars ägare skall utge ersättning,

med den begränsning som följer av 18 § andra stycket och 19 §.

29 §

Beslut om rivning eller flyttning upptages i fastighetsbildningsbeslutet.

Detsamma gäller beslut om ersättning enligt 27 §.

A 30

Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969

Tillträde

30 §

Tillträde sker vid den tidpunkt som fastighetsbildningsmyndigheten be­

stämmer. Innan tillträde sker, skall fastighetsbildningsbeslutet ha vunnit

laga kraft. Om ej särskilda skäl föranleder annat, får tillträde ej bestäm­

mas till senare tidpunkt än ett år från det uppgift om regleringen införts i

fastighetsregistret. Vid bestämmande av tidpunkten för tillträde skall be­

aktas vad som föreskrivits i 12 kap. 29 § jordabalken om hyresgästs skyldig­

het att avträda lägenhet.

Har bestämmelse om tillträde icke meddelats, sker tillträde när uppgift

om regleringen införts i fastighetsregistret.

Sker tillträde icke samtidigt beträffande all egendom som ingår i regle­

ringen och uppkommer därigenom väsentlig olägenhet för sakägare, har

denne rätt till skälig ersättning. Ersättningen skall betalas av den som har

nytta av att tillträde ej sker samtidigt. Fråga om ersättning upptages endast

om yrkande framställes.

31 §

Den som avträder mark får under ett år ha kvar byggnad eller annan

anläggning som skall flyttas samt upplag. Finns växande gröda på åker som

tillträdes, får avträdaren bärga grödan.

Första stycket gäller endast om fastighetsbildningsmyndigheten ej be­

stämmer annat.

Om det främjar genomförandet av regleringen, kan den som avträder

skogbevuxen mark berättigas att under en tid av högst fem år från det upp­

gift om regleringen införts i fastighetsregistret uttaga utstämplad skog på

marken till särskilt angivet värde. Föreligger på grund av förhållande, som

avträdaren icke råder över, hinder för honom att tillgodogöra sig skogen

inom den bestämda tiden, skall markens ägare betala ersättning i pengar

för vad som ej kan uttagas. Väckes ej talan om sådan ersättning inom ett år

från det tiden utgick, är rätten till talan förlorad.

32 §

Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har till­

trädaren rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att kom­

ma i besittning av egendomen.

Nyttjanderätt m. m.

33 §

Är nyttjanderätts utövning genom nyttjanderättsavtalet begränsad till

visst område och blir detta helt eller delvis överfört till annan fastighet eller

A 31

till samfällighet, skall fastighetsbildningsmyndigheten, om sakägare begär

det och åtgärden är lämplig, bestämma nytt område för nyttjanderättens

utövning på mark som efter fastighetsregleringen hör till den fastighet i

vilken nytt j anderätten upplåtits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

34 §

Beröres nyttjanderätt eller samfällighetsrätt av fastighetsreglering, är

rättighetshavaren sakägare vid förrättningen, om regleringen har betydelse

för honom.

Ansvarsbestämmelse

35 §

Den som uppsåtligen överträder förordnande som meddelats med stöd av

21 § dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser om samfällighet

1 §

För ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter får samfäl­

lighet bildas, om ej ändamålet kan tillgodoses bättre på annat sätt.

Samfällighet får ej bildas för andra fastigheter än sådana för vilka det är

av väsentlig betydelse att ha del i samfälligheten.

Fastighets andel i samfällighet bestämmes efter vad som med hänsyn till

omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.

Denna paragraf gäller ej sådan samfällighetsbildning som avses i 2

eller 4 §.

2

§

Är skogsmark uppdelad på sådant sätt att ett tillfredsställande utnytt­

jande av skogen hindras väsentligt, får samfällighet för skogsbruksända-

mål (gemensamhetsskog) bildas av skogsmarken, om behovet av en för­

bättrad fastighetsindelning ej kan tillgodoses på annat sätt. Fastighets en­

skilda mark får dock intagas i gemensamhetsskog endast om marken är

väsentligen utan betydelse för fastighetens behov av skogsprodukter och

gemensamhetsskogen får sådan storlek och utformning att den medger

ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.

Ingår skogsmark i fastighetsreglering med det syfte som anges i 8 kap.

1 §, får marken avsättas till gemensamhetsskog, om detta ökar möjlighe­

terna att utnyttja skogen och marken ej hör till jordbruksfastighet eller till

A 32

Kungl: Majits proposition nr 128 år 1969

sådan skogsbruksfastighet som medger ekonomiskt tillfredsställande skogs­

drift.

Fastighets andel i gemensamhetsskog bestämmes efter graderingsvärdet

för den mark som fastigheten avstår. Om det är lämpligt, får mindre jämk­

ning av andelstalet ske.

3 §

Efter överenskommelse mellan ägarna av de fastigheter som skall ha del

i samfälligheten får avvikelse ske från 1 § andra stycket.

Med samtycke av fastighetsägaren får mark avsättas till gemensamhets­

skog, även om villkoren i 2 § första och andra styckena icke är uppfyllda.

Avsteg från 2 § tredje stycket får göras, om ägarna av de berörda fastig­

heterna samtycker.

4

§

Om särskilda skäl föreligger, får samfällighet uppdelas i nya samfällig-

heter. Delaktigheten i de nya samfälligheterna bestämmes efter vad som

med hänsyn till omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.

5 §

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fråga upp­

kommer att överföra mark till samfällighet i utbyte mot andel i samfällig­

heten eller att eljest överföra andel i samfällighet, överenskommelse om

överföring av andel i samfällighet som avses i 1 § behöver dock ej biträdas

av delägare för vilken åtgärden icke medför ändrat andelstal.

6

§

Överföres mark från samfällighet, skall ersättning i pengar eller annat

vederlag utgå för marken endast om yrkande framställes under förrätt­

ningen eller om det finns anledning antaga att fastighets andel i marken

har ett ej obetydligt värde.

Uppkommer fråga om tillämpning av första stycket och har ej i kallel­

serna till första förrättningssammanträdet angivits vad delägare i den sam­

fällda marken har att iakttaga om han önskar framställa ersättningsan­

språk, skall delägarna i god tid före förrättningens avslutande delges un­

derrättelse därom. Delgivning får ej ske i sådan särskild ordning som beslu­

tats enligt 4 kap. 20 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 33

7 KAP.

Särskilda bestämmelser om servitut

1 §

Servitut som bildas genom fastighetsreglering skall vara av väsentlig be­

tydelse för fastighets ändamålsenliga användning. Vid detta bedömande

skall hänsyn ej tagas till rättighet som är grundad på frivillig upplåtelse.

Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren av den härskande fastig­

heten och ägaren av den tjänande fastigheten får servitutet ej innefatta

skyldighet för den senare att underhålla väg, byggnad eller annan anlägg­

ning som avses med servitutet.

Servitut får ej bildas för viss tid eller göras beroende av villkor. Dock får

bestämmas att servitut skall gälla endast så länge ändamålet ej tillgodosetts

på annat sätt som särskilt anges.

2

§

Servitut avseende skogsfång får ej bildas genom fastighetsreglering.

Servitut, som avser rätt att framdraga elektrisk starkströmsledning eller

som kan upplåtas enligt vattenlagen eller efter prövning vid särskild för­

rättning enligt annan lag, får bildas genom fastighetsreglering endast om

åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av

betydelse för denna. I fråga om servitut som avses i 2—6 kap. vattenlagen

fordras vidare att ägaren av den tjänande fastigheten ej motsätter sig servi-

tutsbildningen.

Andra stycket gäller ej servitut som avser ledning för vatten till hus-

behovsförbrukning.

3 §

Ändring av servitut genom fastighetsreglering kan avse begränsning,

flyttning eller annan ändring av det område där servitutet utövas samt med­

delande av nya eller ändrade föreskrifter i fråga om utövningen som för-

anledes därav. Servitutsbelastningen får dock ej ökas eller minskas i nämn­

värd mån.

Upphävande av servitut genom fastighetsreglering får begränsas till att

avse viss i servitutet ingående befogenhet, om det kan ske utan att servi­

tutet i övrigt äventyras.

4 §

För att servitut skall få ändras krävs att det hindrar ett ändamålsenligt

utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet

med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan och att denna olägenhet

kan undanröjas genom ändringen.

3 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128

A 34

Har ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst, far servitu-

tet ändras, om det skulle innebära väsentlig fördel för den tjänande eller

den härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägenhet av be­

tydelse.

Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969

5 §

Kan i fall som avses i 4 § första stycket olägenheten ej undanröjas genom

ändring, får servitutet upphävas.

Servitut får även upphävas, om till följd av ändrade förhållanden servi­

tutet ej behövs för den härskande fastigheten eller nyttan av servitutet är

ringa i jämförelse med belastningen pa den tjänande fastigheten. Detsamma

gäller, om servitutet under avsevärd tid ej utövats och omständigheterna

även eljest är sådana att det måste anses övergivet.

6 §

För ändring eller upphävande av servitut vid sådan fastighetsreglering

som avser ändring i fastighetsindelningen gäller icke de i 4 och 5 §§ före­

skrivna särskilda villkoren, om åtgärden är av betydelse för regleringen.

7 §

I samband med att servitut bildas genom fastighetsreglering får servitut,

som redan finns och ej kan utövas jämsides med det nya, ändras eller upp­

hävas även om det icke skulle vara medgivet enligt 4—6 §§.

8

§

Efter överenskommelse mellan ägarna av den härskande och den tjä­

nande fastigheten får servitut ändras eller upphävas genom fastighetsregle­

ring utan hinder av 4—7 §§.

9 §

Servitut som bildats enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre

lagstiftning får ej ändras eller upphävas genom fastighetsreglering. Om

servitut tillkommit med stöd av 7 eller 8 kap. vattenlagen eller motsvarande

äldre bestämmelser eller enligt lagstiftningen om ägofred eller enskilda vä­

gar eller enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensam-

hetsanläggningar, får åtgärd som nyss nämnts företagas endast om åtgär­

den sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av be­

tydelse för denna.

10

§

Servitut får bildas, ändras eller upphävas utan särskild ansökan, om åt­

gärden är av betydelse för annan fastighetsregleringsåtgärd och företages

i samband med denna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 35

8 KAP.

Särskilda bestämmelser om inlösen

1 §

Har fastighetsreglering till syfte att inom område, som omfattar mark till

ett flertal fastigheter med skilda ägare, åstadkomma en allmän förbättring

av fastighetsbeståndet och är det ett väsentligt intresse från allmän syn­

punkt att storleksförändringar därvid genomföres, får fastighetsbildnings-

myndigheten förordna att fastighet som ingår i regleringen eller del av så­

dan fastighet skall genom inlösen avstås för att överföras till annan fastig­

het. För inlösen gäller de begränsningar som föreskrives i 2 och 3 §§.

2

§

Inlösen får ej ske, om syftet med överföringen skäligen kan vinnas på

annat sätt.

Fastighet får icke till någon del inlösas, om den uppfyller de i 3 kap.

uppställda kraven på lämplighet. Ej heller får mark som ingår i eller är av­

sedd att intagas i gemensamhetsskog inlösas.

Om del av fastighet efter regleringens genomförande icke lämpligen

skulle kunna användas tillsammans med fastighetens övriga ägor och ej

heller med fördel skulle kunna utnyttjas för sig, får inlösen av fastighets­

delen ske, även om fastigheten uppfyller lämplighetskraven i 3 kap.

3 §

Inlösen får icke ske, om avsevärd olägenhet därigenom skulle uppkomma

för fastighetens ägare eller brukare. Vid bedömning huruvida sådan olägen­

het skulle uppkomma får hänsyn icke tagas till anordning som vidtagits i

syfte att hindra inlösen.

4 §

Tillhör enligt tomtindelning särskilda delar av tomt olika ägare, får äga­

re av sådan tomtdel på begäran lösa återstoden av tomten utan hinder

av de inskränkningar beträffande inlösen som framgår av 5 kap. 7 § och av

1—3 §§ i detta kapitel. Yrkas inlösen av flera, äger den företräde vars tomt­

del vid uppskattning åsättes största värdet. Åsättes tomtdelarna lika värde,

äger den företräde som först yrkat inlösen. Om ändringar i fastighetsindel­

ningen samtidigt genomföres med tillämpning av 5 kap., skall dessa beak­

tas vid uppskattningen.

5 §

Ägaren av fastighet eller fastighetsdel som inlöses är berättigad till er­

sättning motsvarande egendomens värde med hänsyn särskilt till ortens

pris och egendomens avkastning. Inlöses del av fastighet och lider återsto­

den skada eller intrång genom åtgärden eller genom den inlösta delens an­

vändande, skall ersättning utgå för detta. Om regleringen även medför nytta

för den återstående delen, skall ersättningen jämkas i skälig omfattning.

Uppkommer eljest genom inlösen skada för ägaren, skall också sådan ska­

da ersättas.

Har sedan fastighetsreglering sökts kostnad nedlagts på fastigheten i

uppenbar avsikt att höja ersättningen, skall den därigenom uppkomna ök­

ningen av fastighetens värde icke beaktas vid ersättningens bestämmande.

6

§

Om annan särskild rätt än fordran upphör till följd av inlösen, äger 5 §

och 5 kap. 12 § tredje stycket motsvarande tillämpning.

7 §

När fråga om inlösen av fastighet eller fastighetsdel uppkommer, skall

underrättelse därom delges ägaren och övriga berörda sakägare, innan frå­

gan företages till slutlig behandling, samt anmälan göras till inskrivnings­

myndigheten för anteckning i fastighetsboken. Delgivning får ej ske i sådan

särskild ordning som beslutats enligt 4 kap. 20 § andra stycket.

Ägaren är skyldig att för fastighetsbildningsmyndigheten uppge inneha­

vare av servitut, nyttjanderätt och samfällighetsrätt. Underlåter han det

utan giltigt skäl och uppstår skada för rättighetshavare till följd av under­

låtenheten, skall han ersätta skadan. Ägaren skall erinras om detta i sam­

band med att underrättelse enligt första stycket lämnas honom.

Förordnande om inlösen skall upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

8

§

Har tillträde av inlöst mark skett, skall på yrkande av den som avstått

marken föreskrivas att förskott skall utgå i avräkning på den ersättning

som slutligt fastställes. Vad som nu sagts gäller dock ej, om det är uppen­

bart att förskottet skulle uppgå till endast obetydligt belopp.

I beslut om förskott skall anges av vilka sakägare förskottet skall erläg­

gas.

A 36

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

9 KAP.

Särskilda bestämmelser om gemensamma arbeten

1 §

Anläggningsarbete eller liknande åtgärd skall efter beslut av fastighets­

bildningsmyndigheten verkställas under förrättningen som ett för sakägar­

na gemensamt arbete enligt denna lag, om det främjar fastighetsregle­

ringens syfte och arbetet ej lämpligen bör ombesörjas av enskild sakägare.

A 37

Beslut enligt första stycket får ej avse sådant företag som skulle väsent­

ligt ändra arten och omfattningen av regleringen och ej heller annat företag

enligt vattenlagen än dikning.

Kan till följd av andra stycket företag icke utföras som gemensamt ar­

bete enligt denna lag eller är sådant utförande icke lämpligt* får fastighets-

bildningsmyndigheten förordna om prövning enligt vattenlagen, lagen den

3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar eller lagen om vissa gemen-

samhetsanläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

2 §

Gemensamt arbete ombesörjes av sakägarna enligt vad de överenskom­

mer. Om sakägare begär det eller fastighetsbildningsmyndigheten finner

det behövligt, skall dock arbetet och vad som sammanhänger därmed ombe­

sörjas av en eller flera sysslomän.

3 §

Har syssloman utsetts för att ombesörja gemensamt arbete, beslutar fas­

tighetsbildningsmyndigheten, om det behövs, hur kostnaderna för företa­

get skall fördelas i avvaktan på slutligt avgörande av kostnadsfördelningen.

Sakägarna är skyldiga att i enlighet med beslutet förskottera de för sysslo­

mannens verksamhet behövliga medlen pa grundval av debiteringslängd

som upprättas av sysslomannen.

I debiteringslängden skall anges det belopp som utdebiteras, vad som be­

löper på varje sakägare och när betalning skall ske. Längden skall fram­

läggas för granskning på förrättningssammanträde.

4 §

Är sakägare missnöjd med utdebiteringen, kan han begära rättelse hos

fastighetsbildningsmyndigheten. Begäran om rättelse skall framställas vid

det sammanträde då längden framlägges för granskning.

Om myndigheten ej förordnar annat när den prövar begäran om rättelse,

far debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsöknings-

lagens bestämmelser om fordran, för vilken betalningsskyldighet ålagts ge­

nom dom som äger laga kraft.

Kan förskott som påförts sakägare ej uttagas hos honom, skall sysslo­

mannen fördela bristen mellan Övriga sakägare i förhållande till deras in­

bördes bidragsskyldighet.

5 §

När syssloman frånträder sitt uppdrag, skall han avge redovisning för

sin förvaltning. Redovisningen skall framläggas på förrättningssamman­

träde.

Fastighetsbildningsmyndigheten kan förelägga syssloman att lämna upp-

A 38

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969

lysningar om förvaltningen. Myndigheten kan också förordna någon att

granska förvaltningen och avge berättelse över granskningen.

Sakägare som vill klandra sysslomannens redovisning eller eljest föra ta­

lan mot denne med anledning av förvaltningen skall väcka talan inom tre

månader från den dag då redovisningen framlades på sammanträde. Väckes

ej talan inom denna tid, är rätten till talan förlorad, om talan ej grundas

på att sysslomannen begått brottslig handling.

6

§

Syssloman skall inhämta sakägarnas mening i fråga som är av större vikt

för arbetets genomförande. På framställning av syssloman skall fastighets-

bildningsmyndigheten hålla sammanträde med sakägarna för behandling

av fråga som omfattas av sysslomannens uppdrag.

7 §

Har gemensamt arbete utförts enligt denna lag, skall fastighetsbildnings-

myndigheten, om det behövs, förordna att fråga rörande det framtida un­

derhållet och driften av den utförda anläggningen skall prövas enligt de

särskilda föreskrifter som kan gälla därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 39

FJÄRDE AVDELNINGEN

Övriga fastighetsbildningsåtgärder

10 KAP.

Avstyckning

1 §

Genom avstyckning kan viss ägovidd av fastighets enskilda mark eller

fastighets andel i samfällighet avskiljas för att utgöra fastighet för sig eller

ingå i sammanläggning.

Avstyckad ägovidd eller andel kallas styckningslott och återstoden av

fastigheten stamfastighet. Med styckningsdel avses såväl stamfastighet som

styckningslott.

2

§

Även samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet kan avstyckas. Så­

som stamfastighet anses varje fastighet som äger del i samfälligheten.

3 §

Avstyckning från fastighet som besväras av tomträtt får ske endast om

fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av om­

rådet för tomträtten till att avse en av styckningsdelarna och ansökan om

inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighets­

bildning.

4 §

Vid avstyckning från fastighet till vilken hör andel i samfällighet eller

också servitut eller annan särskild rättighet kan bestämmas att andelen

eller rättigheten skall i sin helhet eller till viss del tilläggas styckningslot­

ten. Rättighet som icke lämpligen kan uppdelas får tilläggas

styckningsde­

larna gemensamt.

I den mån ej annat bestämts vid avstyckningen eller följer av 2 kap. 5 §

eller särskilda föreskrifter, hör andel och rättighet som avses i första

stycket till stamfastigheten.

A 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

5 §

Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom fastig­

hetsreglering äger motsvarande tillämpning vid avstyckning såvitt avser

förhållandet mellan styckningsdelarna.

Vid avstyckning av ägovidd från fastighet som har del i samfälld väg kan

styckningslotten såsom servitut i stamfastigheten tilläggas rätt att nyttja

vägen. Sådant servitut får dock ej bildas, om styckningslottens behov av väg

kan tillgodoses bättre på annat sätt.

6 §

Avstyckning sker på ansökan av fastighetens ägare.

Har vad som skall avskiljas kommit i särskild ägares hand genom köp

eller annat förvärv, får såväl förvärvaren som fångesmannen begära av­

styckning.

7 §

När styckningsdelarna har samme ägare, skall avstyckningen ske i över­

ensstämmelse med vad denne yrkat eller godkänt.

8

§

Har styckningsdelarna skilda ägare, skall till grund för avstyckningen

läggas köpehandling eller annan handling varigenom äganderätten uppde­

lats (grundhandling). Träffar sakägarna skriftlig överenskommelse i fråga

som har betydelse för avstyckningen, skall även överenskommelsen beaktas

i den mån den icke strider mot vad som varit avsett vid tillkomsten av

grundhandlingen.

Återkallar sökanden sin begäran om avstyckning, får förrättningen ej in­

ställas utan att annan sakägare fått tillfälle att yrka att den fortsättes och

han underlåtit att framställa sådant yrkande.

9 §

Kostnaderna för avstyckning enligt 7 § betalas av sökanden. Vid annan

avstyckning fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt.

11 KAP.

Klyvning

1 §

Fastighet som innehas med samäganderätt får på ansökan av delägare

genom klyvning uppdelas i lotter vilka kan bilda fastigheter för sig eller

ingå i sammanläggning.

A 41

Vid klyvning utlägges särskild lott för varje delägare som yrkar det. Ge­

mensam lott utlägges för de delägare som begär detta. För sådana delägare

som ej framställt särskilt yrkande utlägges gemensam lott.

Kan fastigheten ej uppdelas enligt delägarnas yrkanden, utlägges gemen­

sam lott i den omfattning som krävs med hänsyn till 3 kap.

2

§

Klyvning får även ske, när någon förvärvat andel i fastighet och i fånges-

handlingen bestämts att andelen skall utbrytas. Såväl förvärvaren som

fångesmannen får begära klyvning.

Återkallar sökanden sin begäran om klyvning, får förrättningen ej in­

ställas utan att annan sakägare fått tillfälle att yrka att den fortsättes och

han underlåtit att framställa sådant yrkande.

3 §

Klyvning får ske endast om någon lott kan utläggas enligt framställt yr­

kande.

Fastighet som besväras av tomträtt får ej klyvas, om icke fastighetens

ägare och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området för

tomträtten till att avse en av klyvningslotterna och ansökan om inskriv­

ning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.

Fastighet med byggnad eller annan anläggning får klyvas endast om del­

ningen kan utföras på sådant sätt att det ej innebär avsevärd olägenhet för

delägare att byggnaden eller anläggningen tillföres hans lott.

Skall fastighet enligt domstols förordnande utbjudas till försäljning för

delägarnas gemensamma räkning, får fastigheten klyvas endast om det

visas att försäljning ej kommit till stånd.

4 §

Fastighetens enskilda mark och dess andelar i samfälld mark fördelas

mellan de olika klyvningslotterna, om ej annat följer av bestämmelserna i

6 § om bildande av samfällighet. Graderingsvärdet för varje lott får ej vä­

sentligt understiga delägarens andel i fastighetens graderingsvärde eller

i sådan omfattning överstiga samma andel att avsevärd olägenhet uppkom­

mer för delägare. I fråga om fastställande av graderingsvärde gäller 5 kap.

9 §•

Vid beräkning av delägares andel i fastighetens graderingsvärde skall

hänsyn tagas till avstyckning eller därmed jämförlig åtgärd varigenom visst

område avskilts från andel i fastigheten.

5 §

Vid klyvning av fastighet till vilken hör servitut eller annan särskild rät­

tighet skall rättigheten i sin helhet tilläggas en av lotterna eller fördelas

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

mellan lotterna eller vissa av dem. Rättighet som ej lämpligen kan uppdelas

får tilläggas flera lotter gemensamt.

I den mån ej annat bestämts vid klyvningen eller följer av 2 kap. 5 §

eller särskilda föreskrifter, hör rättighet som avses i första stycket till klyv-

ningslotterna gemensamt.

A 42

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

6 §

Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom fastig­

hetsreglering äger motsvarande tillämpning vid klyvning såvitt avser för­

hållandet mellan klyvningslotter.

Mark som på grund av beskaffenheten eller läget ej kan värderas med

tillräcklig säkerhet eller som har så lågt värde att kostnaderna för delning

av marken ej står i rimligt förhållande till värdet får avsättas som samfälld

för klyvningslotterna, även om det ej är tillåtet enligt 6 kap. 1 §.

7 §

Klyvning skall genomföras på det sätt som medför minsta olägenhet utan

att oskälig kostnad uppkommer.

8

§

Bestämmelserna i 5 kap. om ersättning mellan sakägare vid fastighets­

reglering och om tillträde äger motsvarande tillämpning vid klyvning.

9 §

Med samtycke av berörda delägare får avsteg göras från bestämmelserna

i 4 § om tilldelning vid klyvning och i 8 § om ersättning mellan delägare

samt från 7 §.

Genomföres klyvningen med stöd av samtycke enligt första stycket, gäller

5 kap. 18 § andra och tredje styckena samt 19 och 20 §§ i tillämpliga delar.

10

§

Kostnaderna för klyvning fördelas mellan delägarna efter vad som är

skäligt.

12 KAP.

Sammanläggning

Villkor för sammanläggning

1 §

Fastigheter som har samme ägare och innehas med lika rätt får samman­

läggas till en fastighet.

A 43

Bestämmelserna i detta kapitel om fastighet som sammanlägges med an­

nan gäller även del av fastighet som genom avstyckning eller klyvning ut-

brytes för sammanläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

2

§

Utan hinder av villkoren i 1 § får fastigheter som tillhör äkta makar var

för sig eller innehas med olika rätt i äktenskapet sammanläggas, om ma­

karna träffar avtal om sin rätt i den fastighet som bildas genom samman­

läggningen. Sådant avtal skall upprättas i samma form som äktenskapsför­

ord. Tillhör fastigheterna ena maken som enskild egendom och som gifto-

rättsgods, skall genom avtalet bestämmas att den nybildade fastigheten i sin

helhet skall vara den makens enskilda egendom eller giftorättsgods. Tillhör

fastigheterna makarna var för sig, skall bestämmas att makarna skall äga

var sin andel i den nybildade fastigheten som enskild egendom eller gifto­

rättsgods. Vardera makens andel skall utgöra hälften, om ej annat avtalats.

Innefattar avtalet gåva, äger 8 kap. 5 § giftermålsbalken motsvarande till-

lämpning.

Fastighet som make fått i gåva av annan än andra maken med villkor att

den skall vara hans enskilda egendom eller som make erhållit genom testa­

mente med sådant villkor eller som tillfallit make i arv och om vilken arv-

låtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift får ingå i samman­

läggning med stöd av avtal som avses i första stycket endast om den nybil­

dade fastigheten enligt avtalet skall vara den makens enskilda egendom.

3 §

Om någon genom avtal eller annan rättshandling tillförsäkrats rätt att

återtaga eller lösa fastighet, får fastigheten icke ingå i sammanläggning

utan medgivande av rättighetshavaren.

Fastighet som besväras av tomträtt får ej sammanläggas med annan fas­

tighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning. Sammanläggning får

ej heller ske, om icke fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om

utvidgning av området för tomträtten till att avse hela den nybildade fastig­

heten och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i av­

vaktan på fastighetsbildning.

4 §

För att fastighet skall få ingå i sammanläggning krävs att ägaren har

lagfart på fastigheten eller att ansökan om lagfart förklarats vilande och

hinder mot bifall till ansökningen icke föreligger om fastighetsbildningen

genomföres.

Är talan väckt om bättre rätt eller om lösningsrätt till fastigheten eller är

rätten till fastigheten i annat fall tvistig, får fastigheten ej ingå i samman­

A 44

läggning. Detsamma gäller, om fastigheten är utmätt eller eljest skall säljas

i den ordning som föreskrives för utmätt fast egendom.

5 §

Besväras mer än en av fastigheterna av beviljad eller sökt inskrivning,

får sammanläggning ske endast om

1. ingen av fastigheterna besväras av andra inskrivningar än sådana som

gäller i samma inbördes ordning i den eller de andra eller, om i någon av

fastigheterna dessutom finns särskild inskrivning, denna gäller med sämre

rätt, eller

2. fastigheternas ägare samt innehavare av panträtt eller annan rättig­

het, som inskrivningen avser, medgivit sammanläggningen på grundval av

förslag till företrädesordning för inskrivningarna i den nybildade fastig­

heten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

6

§

Vid tillämpning av 5 § beaktas ej inskrivning för servitut, nyttjanderätt

eller samfällighetsrätt, om rättigheten icke rör mark som skall ingå i sam­

manläggningen. Hänsyn tages ej heller till inskrivning beträffande vilken

sökts dödning eller relaxation i fastighet som ingår i sammanläggningen,

såvida hinder mot åtgärden icke föreligger om fastighetsbildningen genom­

föres.

Medgivande enligt 5 § 2 fordras ej från fastighetsägare eller rättighets-

havare, om det är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet att förslaget

till företrädesordning tillämpas.

Verkan av sammanläggning

7 §

Om sammanläggnings inverkan på omfattningen av inteckning finns be­

stämmelser i 6 kap. 15 § jordabalken. Dessa äger motsvarande tillämpning

när fastighet, som ingår i sammanläggning, svarar för fordran med bättre

förmånsrätt än panträtt på grund av inteckning.

Sådan inskrivning som avses i 6 § första stycket besvärar efter samman­

läggning icke den nybildade fastigheten.

Ansökan om inskrivning i fastighet, som sammanlagts med annan, skall

anses avse den nybildade fastigheten.

Innebär avtal enligt 2 § att den nybildade fastigheten skall utgöra egen­

dom vari makarna äger var sin andel, skall efter sammanläggning den för

vardera maken beviljade eller sökta lagfarten avse den andel i fastigheten

som tillkommer honom.

A 45

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Förfarandet vid sammanläggning

8 §

Sammanläggning sker på ansökan av fastigheternas ägare.

Fastighetsbildningsmyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om sam­

manläggning, om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker i

syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom

ett område eller om annan fastighetsbildning är beroende av sammanlägg­

ningen. Innan sammanläggning sker, skall ägaren av fastigheterna ges till­

fälle att yttra sig. Sammanläggning får ej ske, om ägaren bestrider åtgärden

och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon betydelse.

9 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall först pröva huruvida hinder mot

sammanläggningen möter i annat hänseende än som avses i 5 och 6 §§. Om

förrättningen därvid icke inställes, skall yttrande inhämtas från inskriv­

ningsmyndigheten.

10

§

Inskrivningsmyndighetens yttrande skall avges snarast möjligt. Det skall

grundas på fastighetsboken och vad som eljest är känt för myndigheten.

I yttrandet skall anges huruvida hinder mot sammanläggning möter enligt

1

0 §§. Om i ärendet åberopas avtal enligt 2 §, skall vidare anges huruvida

avtalet är lagligen beskaffat.

Finner inskrivningsmyndigheten att mot sammanläggningen möter hin­

der som bör kunna avlägsnas utan större dröjsmål, skall sökanden eller

annan, som kan antagas vara villig att medverka, uppmanas att vidtaga

behövliga åtgärder.

11

§

Förslag till företrädesordning upprättas av inskrivningsmyndigheten.

Härvid skall iakttagas att rättighetshavarens säkerhet rubbas så litet som

möjligt. Sammanträde får hållas med fastigheternas ägare och rättighets-

havarna för förhandling om företrädesordningen.

12

§

Berör sammanläggning fastigheter som lyder under mer än en inskriv­

ningsmyndighet, skall yttrande inhämtas från någon av myndigheterna. Den

myndighet hos vilken yttrande begärts skall inhämta behövliga upplys­

ningar från den eller de andra.

13 §

När inskrivningsmyndighetens yttrande inkommit, skall fastighetsbild­

ningsmyndigheten snarast möjligt fortsätta prövningen av ärendet.

A 46

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Om sammanläggning genomföres på grundval av företrädesordning, fast­

ställes denna i fastighetsbildningsbeslutet.

Kostnader för sammanläggning

14 §

Kostnaderna för sammanläggning betalas av sökanden. Sker samman­

läggning utan ansökan, fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt.

13 KAP.

Fastighetsbildning för samordning

med kommunal indelning

1 §

Har fastighet enskild mark på ömse sidor om kommungräns, skall fastig­

hetsindelningen ändras så, att den överensstämmer med den kommunala

indelningen. Ändringen skall ske genom fastighetsreglering eller avstyck­

ning. Om det är nödvändigt, får fastighetsbildningen genomföras utan att

de i 3 kap. föreskrivna villkoren iakttages. Vid fastighetsreglering får av­

steg göras även från 5 kap. 4 §, om sakägare ej motsätter sig detta.

Består samfällighet av mark inom olika kommuner, skall fastighetsindel­

ningen genom fastighetsreglering eller avstyckning anpassas till den kom­

munala indelningen, om det kan ske utan att denna lag åsidosättes.

2

§

Fastighetsbildning enligt 1 § sker på ansökan av överlantmätaren.

Har beslut meddelats om ändring i den kommunala indelningen, får fas­

tighetsbildning som föranledes av ändringen genomföras utan hinder av att

ändringen ännu ej trätt i kraft.

3 §

Fastighetsbildning enligt 1 § skall om möjligt genomföras så, att fastig­

het ej kommer att ha andel i samfällighet inom annan kommun. Vid för­

rättning som föranledes av ändring i den kommunala indelningen får, om

hinder eljest icke möter, fastighetsreglering eller avstyckning företagas

utan särskild ansökan för att fastighet, som genom indelningsändringen fått

andel i samfällighet inom annan kommun, skall skiljas från andelen.

Vid avstyckning från fastighets enskilda mark skall som styckningslott

avskiljas den del vars ägovidd är minst, om ej särskilda förhållanden för­

anleder annat.

A 47

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

4 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall underrätta kommunerna om för­

rättning enligt detta kapitel.

5 §

Kostnaderna för åtgärd som sker med anledning av bestämmelserna i det­

ta kapitel får ej påföras sakägare. Ägare av fastighet som delas eller ändras

skall kostnadsfritt få utdrag av förrättningskarta, om sådan upprättas.

Ersättning till syssloman bestämmes i fall som här avses alltid av fastig­

hetsbildningsmyndigheten.

A 48

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

FEMTE AVDELNINGEN

Fastighetsbestämning

14 KAP.

1 §

Uppkommer vid fastighetsbildning fråga om fastighetsindelningens be­

skaffenhet eller om beståndet eller omfånget av servitut som bildats pa an­

nat sätt än enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre lagstift­

ning, skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för fas­

tighetsbildningen.

På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske

för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om be­

ståndet eller omfånget av servitut som tillkommit vid avvittring eller enligt

lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida icke frågans avgörande uppen­

barligen är utan betydelse för sökanden. Samma rätt att påkalla fastighets­

bestämning tillkommer byggnadsnämnden såvitt gäller område med stads­

plan eller byggnadsplan eller område beträffande vilket fråga väckts

om

upprättande av sådan plan.

2

§

Fastighetsbestämning handlägges av fastighetsbildningsmyndigheten vid

förrättning. Beträffande sådan förrättning äger 4 kap. 1—24 §§, 28 § första

stycket, 31—40 §§ och 42 § motsvarande tillämpning.

Har fastighetsbestämningen samband med fastighetsbildning, handlägges

åtgärderna gemensamt vid en förrättning, om icke särskilda skäl föranle­

der annat.

3 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall vid förrättningen klargöra fastig-

hetsbestämningens omfattning för sakägarna och därvid noga ange vilka

frågor som skall avgöras. Vidare skall myndigheten utreda de omständig­

heter som är av betydelse för fastighetsbestämningen. Resultatet av utred­

ningen skall framläggas för sakägarna.

4 §

Fråga som upptagits vid fastighetsbestämning avgöres genom beslut av

fastighetsbildningsmyndigheten (fastighetsbestämningsbeslut).

A 49

Fastighetsbestämningsbeslut som rör omfattningen av allmänt vattenom­

råde är utan verkan, i den mån det senare visas att det avviker från vad som

föreskrives i lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

5 §

Avser fastighetsbestämning fråga om sträckningen av annan gräns än så­

dan som rör allmänt vattenområde och träffas skriftlig överenskommelse

om gränsens sträckning, skall överenskommelsen läggas till grund för fas-

tighetsbestämningsbeslutet. Överenskommelse får ej träffas, förrän gräns­

sträckningen utstakats i behövlig omfattning. I överenskommelsen behöver

icke deltaga andra sakägare än de som är närvarande vid sammanträde då

frågan behandlas eller, om förrättningen handlägges utan sammanträde,

som vid förrättningen fört talan i frågan.

Överenskommelse skall icke beaktas, om den avtalade sträckningen vä­

sentligt avviker från gränsens rätta läge eller överenskommelsen skulle

medföra att fastighets värde undergår minskning av betydelse eller att olä­

genhet uppkommer från allmän synpunkt.

6

§

Fastighetsbildningsmyndigheten får göra sådan jämkning av gräns som

fordras för att gränsen skall få en ändamålsenlig sträckning i tekniskt hän­

seende.

7 §

Sträckningen av gräns skall anges på förrättningskartan i enlighet med

fastighetsbestämningsbeslutet. Om karta icke upprättats, skall sträckning­

en beskrivas i förrättningshandlingarna. Gränsen skall även utstakas och

utmärkas i behövlig omfattning. Utstakningen skall ske senast vid beslutets

meddelande. Om det är lämpligt, får utmärkningen verkställas efter förrätt­

ningens avslutande. Angående sådan åtgärd skall sakägarna underrättas i

god tid. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan

särskild ordning som beslutats enligt 4 kap. 20 § andra stycket.

8

§

Har fastighetsbildningsmyndigheten meddelat beslut mot vilket talan

skall föras särskilt, skall beslutet samt karta och annan handling som ford­

ras för klarläggande av beslutets innebörd hållas tillgängliga hos myndig­

heten under besvärstiden.

9 §

Om avslutande av förrättning vid vilken även handlägges fråga om fas­

tighetsbildning och om åtgärder i samband med avslutandet gäller 4 kap.

29 och 30 §§.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128

A 50

Beträffande annan förrättning äger 4 kap. 29 § motsvarande tillämpning.

Byggnadsnämnden skall dock alltid underrättas om avslutande av förrätt­

ning som sökts av nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

10

§

Kostnaderna för fastighetsbestämning fördelas mellan sakägarna efter

vad som är skäligt. År byggnadsnämnden sökande, skall kostnaderna beta­

las av kommunen, i den mån särskilda skäl föranleder detta. Bestämmelser­

na i 2 kap. 6 § om betalningsskyldighetens fördelning när överenskommelse

föreligger mellan sakägarna och om ansvaret för kostnaderna när ansökan

avvisas eller förrättning inställes äger motsvarande tillämpning beträffan­

de fastighetsbestämning.

Sker fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning enligt 13

kap., skall i stället för första stycket tillämpas 5 § i nämnda kapitel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 51

SJÄTTE AVDELNINGEN

Rättegången i fastighetsbildningsmål

15 KAP.

Fullföljd till fastighetsdomstol

1 §

Mål som fullföljes enligt bestämmelserna i detta kapitel (fastighetsbild­

ningsmål) prövas av den fastighetsdomstol inom vars domkrets marken är

belägen. Ligger marken under flera fastighetsdomstolar, upptages talan av

den domstol under vilken huvuddelen ligger.

2

§

Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut föres särskilt, om myn­

digheten

1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller

avvisat ombud,

2. ogillat jäv mot förrättningsman,

3. beslutat i fråga om förskott på inlösenersättning,

4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till

sådan skadelidande som avses i 4 kap. 38 §,

5. beslutat i fråga om rättelse enligt 4 kap. 42 §,

6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att

fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,

7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnaderna för gemensamt

arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering av sådana kostnader,

8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt

arbete skall skiljas från uppdraget.

Talan enligt denna paragraf föres genom besvär som skall inges till fastig­

hetsdomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Besvär

får anföras av sakägare. Mot beslut som avses i 1, 4, 5 och 8 får talan föras

även av annan som beslutet rör.

3 §

Talan mot tillståndsbeslut föres särskilt genom besvär som skall inges

till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då beslutet medde­

A 52

lades. Detsamma gäller fastighetsbildnings- och fastighetsbestämningsbe-

slut, om fastighetsbildningsmyndigheten förordnar att talan mot beslutet

skall föras särskilt.

Förordnande att talan skall föras särskilt får meddelas endast om det

främjar en ändamålsenlig handläggning. Om fastighetsbildningsbeslut ej

innefattar medgivande till fastighetsbildningen i dess helhet, fordras vidare

att tillståndsbeslut meddelas samtidigt eller att lagakraftägande sådant be­

slut föreligger.

Besvär enligt denna paragraf får anföras av sakägare.

4 §

Menar sakägare att förrättningen onödigt uppehälles genom fastighets-

bildningsmyndighetens beslut eller är han missnöjd med beslut varigenom

förordnande enligt 5 kap. 21 § meddelats eller medgivande enligt 5 kap. 22 §

vägrats, får han föra talan mot beslutet genom besvär hos fastighetsdom­

stolen. Sådan talan är ej inskränkt till viss tid.

5 §

Talan får ej föras mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut att gilla

invändning om jäv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

6

§

I annat fall än som avses i 2—5 §§ föres talan mot beslut eller åtgärd av

fastighetsbildningsmyndigheten genom besvär som skall inges till fastig­

hetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då förrättningen förklarades

avslutad eller inställd.

I fråga om åtgärd varigenom gräns utmärkts får besvär anföras inom ett

år från den dag då uppgift om fastighetsbildningen eller fastighetsbestäm-

ningen infördes i fastighetsregistret eller, om utmärkningen gjorts först ef­

ter nämnda dag, från det åtgärden slutfördes.

Besvär enligt denna paragraf får anföras av sakägare. Den som ålagts

att betala ersättning eller kostnad får föra talan mot beslutet, även om han

ej är sakägare.

7 §

Talan mot tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut som rör mark inom

område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser får föras av byggnadsnämnden på sätt och inom

tid som gäller för sakägare.

8

§

Finner överlantmätaren att tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut stri­

der mot sådan bestämmelse i denna lag som meddelats till förmån för all­

A 53

mänt intresse, far han föra talan mot beslutet på sätt och inom tid som gäller

för sakägare. Motsvarande fullföljdsrätt tillkommer länsstyrelsen och lant­

bruksnämnden.

Första stycket gäller icke fastighetsbildning inom område med stadsplan

eller inom område med byggnadsplan om åtgärden rör endast mark som

enligt planen är avsedd för annat än jordbruksändamål.

9 §

Mot beslut om inställande av förrättning som begärts av länsstyrelsen,

överlantmätaren, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden får sökanden

föra talan i likhet med vad som gäller för sakägare.

Motsvarande rätt tillkommer den som sökt fastighetsreglering enligt 5

kap. 3 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

10 §

Finner fastighetsregistermyndigheten att uppgift om fastighetsbildning

eller fastighetsbestämning icke kan införas i registret på grund av fel eller

oklarhet i förrättningen och kan rättelse ej vinnas i den ordning som anges

i 4 kap. 42 §, får myndigheten söka rättelse hos fastighetsdomstolen. Det­

samma gäller, om myndigheten finner förrättning vara behäftad med fel

som skulle äventyra fastighetsredovisningens tillförlitlighet eller på annat

sätt föranleda rättsosäkerhet.

I fråga om talan enligt denna paragraf äger bestämmelserna om besvär

i 16 kap. motsvarande tillämpning. Talan är ej inskränkt till viss tid.

11

§

Har samtliga sakägare och andra, som har rätt att anföra besvär, genom

påskrift på förrättningsprotokollet eller i skriftligt meddelande som kom­

mit fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndigheten till handa god­

känt förrättning, förrättningsbeslut eller gränsutmärkning, får besvär icke

anföras mot vad som godkänts.

16 KAP.

Förfarandet vid fastighetsdomstol

1 §

Är talan i fastighetsbildningsmål icke fullföljd på föreskrivet sätt eller

inom rätt tid, skall den omedelbart avvisas av fastighetsdomstolen.

2

§

Vid besvärsinlaga skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill hö­

rande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jämförlig

5 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

åtgärd ytterligare avskrifter, är klaganden skyldig att tillhandahålla dem.

Är avskrifter icke tillgängliga när de behövs, får domstolen ombesörja dem

på klagandens bekostnad.

Första stycket gäller icke karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig

beskaffenhet, om avskrift av handlingen kan undvaras utan väsentlig olä­

genhet.

3 §

Om fastighetsdomstolen finner att sakägare bör höras över besvären, skall

besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delges sakägaren och före­

läggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring.

Fordras för målets beredande eller avgörande att yttrande inhämtas från

överlantmätaren, byggnadsnämnden eller annan myndighet eller från sak­

kunnig eller att skriftligt bevis företes, särskilt sammanträde hålles eller

annan liknande åtgärd vidtages, skall domstolen utan dröjsmål förordna

därom.

A 54

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

4 §

När målet beretts till huvudförhandling, skall fastighetsdomstolen be­

stämma tid och plats för denna. För behandling av rättegångsfråga eller

del av saken som kan avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas, fastän

målets beredande i övrigt ej avslutats.

5 §

Till huvudförhandlingen skall sakägarna kallas. Sakägare vars närvaro

uppenbarligen är utan betydelse för hans rätt eller eljest för målets avgö­

rande behöver dock ej kallas.

Har talan fullföljts av företrädare för allmänt intresse, skall denne kallas

till förhandlingen. När sakägares besvär rör alltmänt intresse, kallas över­

lantmätaren eller, om målet avser sådan fastighetsbildning som anges i

15 kap. 8 § andra stycket, byggnadsnämnden.

Företrädare för eller tjänsteman vid myndighet vars verksamhet beröres

av målet kan kallas för att lämna upplysningar. För detta ändamål kan

även förrättningslantmätaren kallas.

Kallelse skall delges.

6

§

Fastighetsdomstolen får handlägga och avgöra målet utan hinder av att

sakägare eller annan som kallats till huvudförhandling uteblir.

7 §

Föreskrifterna i 5 och 6 §§ gäller i tillämpliga delar även annan förhand­

ling än huvudförhandling.

A 55

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

8 §

Fastighetsdomstolen får avgöra mål utan huvudförhandling, om huvud­

förhandling kan antagas sakna betydelse för prövningen samt sakägare el­

ler företrädare för allmänt intresse icke begärt sådan förhandling. Om talan

fullföljts enligt 15 kap. 2, 4 eller 10 § eller om domstolen finner uppenbart

att talan är ogrundad, får målet alltid avgöras utan huvudförhandling.

För prövning som ej avser själva saken fordras icke huvudförhandling.

Har domstolen beslutat att mål skall avgöras utan huvudförhandling och

är det ej uppenbart att sakägare eller företrädare för allmänt intresse redan

slutfört sin talan, skall tillfälle därtill lämnas honom.

9 §

Har talan fullföljts mot beslut vid förrättning som ej avslutats, kan

fastighetsdomstolen föreskriva att förrättningshandläggningen skall av­

brytas helt eller till viss del eller att handläggning som avbrutits skall fort­

gå oberoende av den vid domstolen förda talan. Sådan föreskrift träder i

kraft genast och gäller till dess annat förordnas.

10 §

Fastighetsdomstolens avgörande av saken sker genom utslag. Detta skall

grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling och vad

handlingarna innehåller i övrigt.

Bestämmelserna i rättegångsbalken om avfattning av dom i tvistemål och

om meddelande av sådan dom äger motsvarande tillämpning på utslag i fas-

tighetsbildningsmål.

Skall i ett mål flera frågor avgöras och kan de särskiljas, får utslag ges

beträffande någon av frågorna, fastän handläggningen av de övriga ej av­

slutats.

11

§

När talan fullföljts av sakägare, får fastighetsbildningsmyndighetens be­

slut eller åtgärd ändras endast om övriga sakägare och, när besvären rör

allmänt intresse, överlantmätaren eller byggnadsnämnden fått tillfälle att

yttra sig. Ändring till fördel för sakägare får dock ske, även om han icke

haft tillfälle att yttra sig. Vad som nu föreskrivits äger motsvarande till-

lämpning, när talan fullföljts av företrädare för allmänt intresse eller av

fastighetsregistermyndigheten.

Om domstolen finner att besvären bör föranleda ändring i avslutad för­

rättning eller i fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut mot

vilket talan fullföljts särskilt, får domstolen göra ändring även i del som

icke överklagats, om det behövs för att uppenbar motstridighet eller oen­

hetlighet icke skall uppkomma i förrättningen eller beslutet.

Finner domstolen att förrättning är behäftad med fel som anges i 15 kap.

A 56

10 §, får domstolen besluta om behövlig åtgärd, även om besvären icke

avsett den del av förrättningen som felet rör.

12

§

Kan fastighetsdomstolen ej ntan olägenhet rätta fel i förrättning, skall

domstolen undanröja fastighetsbildningsmyndighetens beslut och åtgärder

i den omfattning de påverkas av felet samt visa förrättningen åter till myn­

digheten. Domstolen kan därvid meddela föreskrifter för vinnande av rät­

telse.

Har efter förrättningens avslutande talan förts mot beslut om fastighets­

bildning eller fastighetsbestämning och återkallar den som sökt åtgärden sin

ansökan, skall förrättningen undanröjas i den del som återkallelsen avser,

om övriga som fört talan vid förrättningen eller domstolen och som själva

haft rätt att påkalla åtgärden samtycker. I fall som anges i 10 kap. 8 § andra

stycket och 11 kap. 2 § andra stycket fordras alltid samtycke av övriga sak­

ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

13 §

Den som med stöd av 5 § tredje stycket eller 7 § kallats för att lämna

upplysningar har rätt till ersättning för sin inställelse enligt särskilda be­

stämmelser. Sakägare får ej åläggas att betala kostnad som föranledes

härav.

14 §

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till om­

ständigheterna, förordna att sakägare som förlorar målet skall ersätta an­

nan sakägare dennes rättegångskostnad. I mal om inlösenersättning skall

dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för

sin kostnad oberoende av utgången i målet.

Första stycket gäller ej, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångs­

balken.

Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domsto­

len tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl

föreligger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast bygg­

nadsnämnden företräder det allmänna intresset, av kommunen.

Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild

åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när

det är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.

15 §

Har besvär anförts över avslutad förrättning, skall fastighetsdomstolen

ofördröj ligen och senast inom fyra dagar tillställa fastighetsregistermyndig­

heten avskrift av besvärsinlagan.

A 57

Sedan domstolens utslag eller slutliga beslut i fastighetsbildningsmål

vunnit laga kraft, skall förrättningsakten och avskrift av utslaget eller be­

slutet sändas till fastighetsregistermyndigheten. Om förrättningen skall

fortsättas, sändes handlingarna i stället till fastighetsbildningsmyndigheten.

Fullföljes talan mot avgörandet i viss del och kan med anledning av dom­

stolens avgörande i övrigt fråga uppkomma om registrering, skall hand­

lingarna sändas till fastighetsregistermyndigheten. Efter registreringsfrå-

gans handläggning skall myndigheten omedelbart återställa förrättnings­

akten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

16 §

Föreskrifterna i detta kapitel beträffande sakägare skall tillämpas även

på annan enskild part.

17 KAP.

Rättegången i hovrätt

1 §

Mot fastighetsdomstols utslag eller beslut får, om ej annat är föreskrivet,

talan fullföljas i hovrätten genom besvär som inges till fastighetsdomstolen.

I stället för den i 52 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivna tiden av två

veckor gäller en tid av fyra veckor.

Besvär får anföras av sakägare och annan enskild part samt av sådan före­

trädare för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan vid fastighets­

domstolen.

2 §

Talan får ej föras mot fastighetsdomstolens beslut i dit fullföljd fråga

som avses i 15 kap. 2 § 2—4 och 6—8 eller 4 §.

3 §

I fråga om rättegången i hovrätten äger 16 kap. 3, 7 och 9—14 §§, 15 §

andra stycket samt 16 § motsvarande tillämpning. Beträffande skyldighe­

ten att svara för kostnad i mål om inlösenersättning gäller dock, med till-

lämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den som har att utge in­

lösenersättning, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § samma balk, alltid

själv skall bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten

genom att själv fullfölja talan. Vidare skall 16 kap. 15 § andra stycket ej

tillämpas när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdomstolen.

Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten, endast om synnerliga

skäl föreligger.

18 KAP.

Rättegången i högsta domstolen

1 §

Mot hovrätts utslag eller beslut får, om ej annat är föreskrivet, talan full­

följas i högsta domstolen genom besvär som inges till hovrätten inom den i

56 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivna tiden.

Besvär får anföras av sakägare och annan enskild part samt av sådan före­

trädare för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan i hovrätten.

2

§

Byggnadsnämnden är icke skyldig att nedsätta fullföljdsavgift eller be­

lopp till säkerhet för kostnadsersättning.

3 §

I fråga om rättegången i högsta domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och 10 §§,

11 § andra och tredje styckena, 12—14 §§, 15 § andra stycket samt 16 §

motsvarande tillämpning. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad

i mål om inlösenersättning gäller dock bestämmelsen därom i 17 kap. 3 §

första stycket. Vidare skall 16 kap. 15 § andra stycket ej tillämpas när

högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.

Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta domstolen endast om

synnerliga skäl föreligger.

A 58

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

A 59

SJUNDE AVDELNINGEN

Fastighetsregister

19 KAP.

1 §

I fastighetsregistret redovisas såsom fastighet

1. enhet som är redovisad såsom fastighet i fastighetsregister när denna

lag träder i kraft,

2. fastighet som nybildas enligt denna lag,

3. enhet som skall registreras såsom fastighet enligt bestämmelse i an­

nan författning.

Varje fastighet skall ha särskild beteckning.

2 §

Om fastighetsbildning och fastighetsbestämning införes uppgift i fastig­

hetsregistret. Därvid registreras nybildad fastighet och göres de övriga

ändringar i fastighetsregistret som åtgärden ger anledning till.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när fastighetsindelningen

ändras eller dess beskaffenhet fastställes i annan ordning än som anges i

denna lag.

3 §

Uppgift om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning införes snarast

möjligt sedan förrättningen avslutats och denna eller, om besvär anförts,

domstolens avgörande vunnit laga kraft.

Utan hinder av att förrättningen ej avslutats skall uppgift om fastighets­

bildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut, mot vilket talan skolat föras

särskilt, införas så snart beslutet vunnit laga kraft, om fastighetsbildnings-

myndigheten begär det.

Föres talan mot beslut eller åtgärd vid avslutad förrättning eller föres

talan särskilt mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut,

får utan hinder därav uppgift med anledning av förrättningen eller beslutet

införas i fastighetsregistret i fråga om sådan del som uppenbarligen ej be-

röres av fullföljden. Motsvarande gäller när talan föres mot domstols avgö­

rande i fastighetsbildningsmål.

A 60

4 §

Finnes uppgift i fastighetsregister vara uppenbart oriktig, skall felet

rättas, om det kan ske utan förfång för fastighetsägare eller rättighetsha-

vare. År det uppenbart att förfång icke kan uppkomma, skall rättelse ske

omedelbart. I annat fall skall fastighetsägare eller rättighetshavare få till­

fälle att yttra sig, om han är känd.

Om det finnes vara uppenbart att en i registret redovisad fastighet är

obefintlig, får fastigheten uteslutas ur registret med tillämpning av första

stycket, även om redovisningen ej är oriktig enligt gällande föreskrifter om

fastighetsregister.

5 §

Fastighetsregistreringen ankommer på fastighetsregistermyndighet. Om

sådan myndighet finns särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

ESSELTE AB, STHLM 69

014302

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 1

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

19 april 1968.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, L

ange

, K

ling

, J

ohansson

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

, O

diinoff

, W

ickman

,

M

oberg

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ng fastighets­

bildning slagstiftning och anför.

I. Inledning

Gällande lagstiftning om fastighetsbildning är splittrad på en mängd olika

författningar. Vissa av dessa har ett lokalt begränsat tillämpningsområde.

Detta gäller t. ex. viss lagstiftning för delar av Kopparbergs län. Andra reg­

lerar i första hand något annat än fastighetsbildning men innehåller ändå

viktiga bestämmelser om fastighetsbildning. Som exempel kan nämnas bygg­

nadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) (BL). De viktigaste lagarna om fastig­

hetsbildning är lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet

(jorddelningslagen eller JDL), lagen samma dag (nr 336) om sammanlägg­

ning av fastigheter å landet (SML) och lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad (FBLS). Som framgår av namnen har också dessa

lagar sina bestämda tillämpningsområden.

Trots att jorddelningslagen var resultatet av ett mycket omfattande och

långvarigt utredningsarbete visade den sig snart ha väsentliga brister och

det restes krav på ändringar i flera hänseenden. På begäran av riksdagen

tillkallades ar 1939 särskilda sakkunniga för att revidera lagstiftningen om

delning av jord å landet och vissa därmed sammanhängande frågor. De

sakkunniga — som antog namnet fastighetsbildningssakkunniga — valde

utvägen att söka avhjälpa bristerna i den gällande lagstiftningen genom

partiella reformer. På grundval av förslag från de sakkunniga genomfördes

år 1947 omfattande ändringar i fråga om avstyckningsinstitutet och år 1951

reformerades ägoutbytesreglerna. Också åtskillig annan lagstiftning genom­

fördes efter förslag från de sakkunniga.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

Med stöd av bemyndigande den 16 oktober 1953 tillkallades den 17 novem­

ber samma år nya sakkunniga för att verkställa den slutgiltiga revisionen

av fastiglietsbildningslagsliftningen. Som skäl för att låta fastighetsbild-

ningssakkunnigas arbete övertas av en ny utredning åberopades att förut­

sättningarna för de sakkunnigas arbete i grundläggande hänseenden radi­

kalt ändrats sedan år 1939. En av de omständigheter som framhölls var att

skillnaderna mellan land och stad alltmer utjämnats. De sakkunniga borde

därför se över inte bara reglerna om fastighetsbildning på landet utan även

reglerna om fastighetsbildning i stad.

De sakkunniga — som antog namnet 1954 års fastighetsbildningskom-

mitté1 — har den 18 december 1963 avlämnat betänkandet »Fastighetsbild­

ning» (SOU 1963: 68). Betänkandet innehåller förslag till en för hela landet

enhetlig lag om fastighetsbildning samt motiv. Kommittén har inte utarbetat

några förslag till promulgationslag eller annan följ dlagstiftning. Vid betän­

kandet är fogade särskilda yttranden av fem av de experter som har biträtt

kommittén.

Fastighetsbildningskommitténs betänkande har remissbehandlats.

Jag anhåller att nu få ta upp frågan om remiss till lagrådet av förslag till

fastighetsbildningslag. Jag avser att senare lägga fram förslag i fråga om

övergångsbestämmelser och annan följ dlagstiftning.

Vissa grundläggande bestämmelser om den domstol som i första instans

skall pröva mål om fastighetsbildning har tagits upp i en särskild lag om

fastighetsdomstol. Förslag i den delen kommer att anmälas senare denna

dag.

Förslaget till fastighetsbildningslag torde få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 1. Som bilaga 2 bifogas fastighetsbildningskoin-

mitténs förslag till lag om fastighetsbildning och som bilaga 3 förslaget till

lag om fastighetsdomstol2.

B 2

Kungl. Maj:ts proposition, nr 128 år 1969

II. Historik

Den äldsta form för varaktig delning av jord som är historiskt dokumen­

terad är solskiftet, som framträder som en fullt bestämd skiftesmetod i svea-

lagarna, främst upplandslagen, men uppenbarligen användes långt tidigare.

En nära motsvarighet finns i östgötalagen under benämningen laga läge.

Solskiftet upptogs i landslagarna och sedermera i 1734 års lag, närmare be­

stämt i 1 kap. byggningabalken. Bestämmelserna är mycket kortfattade

och den närmare innebörden delvis oklar, men det är tydligt att solskiftet

ansågs orubbligt. Detta innebar att ingen ny delning kunde ske utan samt­

liga delägares samtycke. Solskifte och andra äldre skiftesformer brukar

sammanfattningsvis benämnas tegskifte.

1 Landshövdingen Bertil Fallenius (ordförande) samt riksdagsledamöterna Göran Karlsson,

Ebbe Ohlsson, Fridolf Jansson, Hans Levin och John G. Löfroth.

2 Bilagan är här utesluten. Jfr SFS 1969:246.

B 3

Olägenheterna med solskiftet blev så småningom allt mer uppenbara.

Orubbligheten hindrade den sammandragning av ägorna i större skiften som

var en nödvändig förutsättning för att jordbruket skulle kunna utvecklas.

Utländska erfarenheter visade att sådana åtgärder betydde mycket för jord­

bruket. Den som främst verkade för en reform i Sverige var Jakob Faggot

som år 1747 utnämndes till överdirektör för lantmäteriet. Faggot föreslog

att varje delägare i en by skulle ha ovillkorligt vitsord att begära nytt skifte.

Vid sådant skifte borde jorden läggas i storskifte så att varje hemman fick

ägorna samlade helst i ett enda skifte. Faggots förslag mötte starkt mot­

stånd, men ar 1757 utfärdades den grundläggande förordningen om stor­

skifte. Den följdes inom kort av nya förordningar. En år 1762 utfärdad stor-

skiftesstadga gällde hela landet utom »Bergslagerna» och Kopparbergs län

samt Finland. Storskiftet i Dalarna inleddes först under 1800-talets första

decennium.

Åtminstone de senare storskiftesförfattningarna var ganska utförliga. Det

fanns regler om förrättningsmän, om skifteslagets omfång, om rågångs-

tvister, gradering och likvider, om delningsgrund och skiftesläggning. Be­

stämmelserna var emellertid i åtskilliga hänseenden ofullständiga. I fråga

om skiftesläggningen medgav den sista storskiftesförordningen (från år

1783) att varje delägare tillädes fyra skiften i åker och lika många i äng.

Om möjligt borde emellertid ägorna läggas ut i endast ett skifte. Beträffande

skogsmarken saknades bestämmelser om skiftesantalet. Den kunde därför

läggas ut i så många skiften som ansågs lämpligt.

Möjligheten att lägga ut åker och äng i mer än ett skifte utnyttjades i stor

utsträckning av delägarna, som ofta var starka motståndare till storskiftet.

Storskiftena gav därför inte det resultat som var avsett. Motståndet mot

skiftena torde ha berott på bl. a. misstro mot graderingen av jorden och

svårigheten att utan utflyttning få till stånd en rationell ägoanordning.

Eftersom det resultat storskiftet syftade till fortfarande ansågs önskvärt

— jordbrukets lönsamhet borde alltjämt stärkas — dröjde det inte länge

innan nya medel började anlitas. Initiativtagaren till den reform som nu här

följde var ägaren av Svaneholms gods i Skåne, friherre Rutger Maclean.

Han lät åren 1782—1785 skifta godset efter nya principer. Ägorna samla­

des konsekvent i ett skifte för varje brukare. I centrum av de nya skiftena

byggdes nya bostäder för brukarna som förut bott hopträngda i byar.

Det visade sig att åtgärden ledde till en stark och snabb uppblomstring

och myndigheterna tog fasta på Macleans idéer. Resultatet blev 1803 års

förordning om enskifte. Förordningen gällde enbart Skåne men liksom

fallet var i fråga om storskiftet följdes den snart av motsvarande för­

ordningar för andra delar av landet. År 1807 utfärdades en allmän för­

ordning om enskifte. Den gällde dock inte för Kopparbergs län och inte

heller för Norrland.

Vid enskifte var det från början inte tillåtet att lägga ut mer än el' skifte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Från år 1821 tilläts emellertid tre skiften. Den stora nyheten i enskiftes-

författningarna var skyldigheten att flytta ut från byn. För att underlätta

utflyttningen beviljades i vissa fall — Skåne och Skaraborgs län samt Öland

__ bidrag av statsmedel. Till skillnad från mål om storskifte, vilka skulle

prövas av domstol, betraktades mål om enskifte som ekonomimål, vilket

innebar att de prövades av länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut

skulle emellertid anföras bos Kungl. Maj :t i högsta domstolen. De mycket

höga anspråken i fråga om jordens arrondering som enskiftesförfattningar­

na uppställde visade sig ganska snart svåra att uppfylla och det blev uppen­

bart att man gått för långt. I Skåne och liknande slättbygder mötte inga

större svårigheter men i övrigt blev eu reform av reglerna nödvändig. Den

kom genom den stadga för skiftesverket i riket som utfärdades år 1827.

Genom denna infördes en ny delningsform som döptes till laga skifte. Laga

skifte enligt 1827 års stadga utgjorde ett mellanting mellan storskifte och

enskifte. Efter åtskilliga ändringar överarbetades stadgan och en ny sådan

utfärdades år 1866. Genom en förklaring år 1883 fick denna stadga som

med vissa ändringar och tillägg gällde till dess JDL trädde i kraft den

1 januari 1928 — civillags karaktär.

Laga skifte kunde inte avse mark som var i en enda ägares hand och inte

heller visst till gränserna bestämt område på marken. Reglerna om skiftes­

vitsord skilde på fall när marken var oskiftad och fall när den delats genom

ett i lag erkänt skifte. I princip skulle all mark inom skifteslaget dvs.

all jord inom i första hand by eller enstaka hemman — ingå i laga skiftet.

Skiftesstadgan innehöll också regler om ägoutbyte mellan byar eller hem­

man. Del av en fastighet kunde bytas mot del av annan fastighet. Byte av

hela fastigheter skulle däremot ske enligt reglerna i jordabalken. Ägoutbyte

kunde ske frivilligt eller med tvång. Graderingsreglerna i skiftesstadgan var

mer fullgångna än motsvarande regler i fråga om storskifte och enskifte.

Utbrytning av servitut kunde ske men däremot fanns inga regler om bildan­

de av servitut. Huvudregeln om antalet skiften föreskrev att antalet inte fick

överstiga tre. Undantag härifrån kunde ske men det krävdes tillstånd av

ägodelningsrätten. En nyhet var att formen pa skiftena reglerades. Skiftes­

linjerna borde vara räta. Även i fråga om likvider mellan delägarna var

skiftesstadgan betydligt utförligare än de tidigare skiftesförfattningarna.

Ersättning kunde utgå för bl. a. utflyttning, odling och ståndskog. När det

gällde utflyttning kunde också statsbidrag utgå.

En väsentlig anledning till den reform som 1827 års skiftesstadga innebar

var missnöjet med de regler som gällde för den rättsliga prövningen av

skiftesmål. För att lösa problemen inrättades en ny domstol, ägodelnings­

rätten. Frågor om rågångar och äganderättstvister skulle emellertid avgöras

av allmän domstol. Ägodelningsrätten skulle bestå av ordförande och tre

B 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 5

ledamöter. Ordförande var i regel den ordinarie domaren i orten. Andra och

sista instans i skiftesmål var högsta domstolen.

Skiftesstadgorna innehöll regler inte bara om laga skifte utan även om

hemmansklyvning. Denna delningsform var emellertid mycket äldre. Den

togs upp redan i ett plakat år 1459 om skattegodsens vidmakthållande. Syf­

tet med bestämmelserna var då att hindra klyvningar som kunde minska

statens skatteinkomster. Senare åberopades även farhågor för att en alltför

långt driven delning skulle leda till en minskad lönsamhet för jordbruket.

Under 1700-talet lättade man på restriktionerna i fråga om hemmans-

klyvning i syfte att öka försörjningsmöjligheterna i takt med befolknings­

tillväxten. En klyvning av ett hemman i sex, åtta eller ännu flera delar god­

togs efter viss prövning. År 1827 infördes besuttenheten som gräns för klyv­

ningen. Som besutten betecknades den åbo som hade så stora ägor att han

normalt kunde få sin och sin familjs bärgning av hemmansdelen.

Så småningom kom en reaktion mot den tilltagande jordstyckningen och

år 1853 begränsades rätten till hemmansklyvning genom anknytning till

mantalet. Inskränkningarna väckte emellertid stort missnöje och rätten till

klyvning blev åter mycket fri. Den senast gällande författningen med be­

stämmelser om hemmansklyvning utfärdades år 1896 och tillät klyvning

till vilket mantal som helst.

Hemmansklyvning skulle enligt skiftesstadgorna förrättas av lantmätare

med biträde av gode män. Den fastighet som skulle klyvas måste tillhöra

två eller flera ägare och klyvningen måste avse utbrytning av kvotdelar av

hemmanets skatte tal. De vid klyvningen utlagda hemmansdelarna blev

självständiga fastigheter och kunde även få del i hemmanets särskilda

rättigheter och förmåner.

Skifte och hemmansklyvning avsåg båda att bryta ut en delägares andel

i delningsobjektet. Vid sidan av dessa delningsformer fanns en delnings­

form för att avskilja markområden som på förhand var bestämda till läge

och gränser. Sådant avskiljande kunde ske redan under landskapslagarnas

tid. Som namn på delningsformen användes åtminstone från senare delen

av 1600-talet uttrycket avsöndring. När lagstiftaren först uppmärksammade

denna form av delning var det för att förbjuda avskiljande av mark. Orsa­

ken var — liksom i fråga om hemmansklyvning — farhågor för minskning

av hemmanets skatteförmåga. I 1734 års lag togs ett förbud mot jordavsönd-

ring upp i 4 kap. 9 § jordabalken.

Från 1800-talets början inträdde lättnader i förbudet mot avsöndring.

Enligt 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

kunde avsöndring avse så mycket som en femtedel av stamhemmanet men

för stora delar av landet föreskrevs senare vissa inskränkningar.

Jordavsöndring krävde inte lantmäteriförrättning. I en förordning åi

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 6

1881 föreskrevs bara att handling rörande jordavsöndring skulle innehålla

noggrann beskrivning på den avsöndrade jordens storlek, läge och gränser.

Karta behövdes inte. Handlingen skulle inges till länsstyrelsen som skulle

pröva om storleken på avsöndringen stämde med författningarna och fast­

ställa den avgäld som ägaren av avsöndringen skvdle utge.

Enligt 1896 års lag skulle länsstyrelsen fastställa avsöndringen. Inte heller

enligt denna lag var karta obligatorisk men genom en lagändring år 1917

uppställdes krav på att avsöndringen skulle redovisas på en av lantmätare

upprättad karta. Kartan skulle inges till länsstyrelsen.

En delningsform som ledde till samma resultat som hemmansklyvning —

dvs. uppdelning av ett hemman i flera självständiga delar — men som ändå

klart skilde sig från hemmansklyvningen var ägostyckning. Medan hemmans­

klyvning utgick från ett andelstal utgick ägostyckning däremot från ett visst

område

på marken. Förrättningen bestod huvudsakligen i en beräkning av

hur stor del av hemmanets mantal som belöpte på varje ägostyckningslott.

Eftersom lotternas läge på marken var det primära liknade ägostyckningen

även jordavsöndringen. Skillnaden låg i att varje ägostyckningslott hade sitt

särskilda skattetal, medan avsöndringen saknade skattetal.

Bakgrunden till ägostyckningsinstitutet, som infördes genom 1896 års

lag om hemmansklyvning m. m., var av jordpolitisk natur. Avsikten med

det nya institutet var en önskan att bereda obemedlade och mindre bemed­

lade personer möjlighet att på lämpliga villkor bilda egna jordbruk. Hem­

mansklyvning betecknades som en alltför omständlig och kostsam procedur.

Dessutom förutsatte den att en överlåtelse redan skett. Avsöndringsinstitutet

kritiserades på grund av de villkor och inskränkningar som gällde för dess

tillämpning.

Ägostyckning skedde genom en mycket enkel lantmäteriförrättning. Kar­

ta skulle upprättas.

Det dröjde inte många år förrän man kunde konstatera att ägostyckning­

en som delningsform ledde till skadliga verkningar. Särskilt uppmärksam­

made man förhållandena i Norrland och Dalarna. En mycket vanlig form

av ägostyckning blev där att något trävarubolag tog hand om skogen till ett

hemman, under det att bönderna behöll inägojorden. Den senare typen av

lotter kom att helt sakna utvecklingsmöjligheter. Missförhållandena ledde

år 1905 till eu lagstiftning som inskränkte rätten till ägostyckning. Denna

lagstiftning markerade eu vändpunkt i en långvarig utveckling mot en allt

friare jorddelning.

Laga skifte enligt skiftesstadgan kom att övergå nästan hela landet.

Arbetet på en ny lagstiftning om jorddelning kom igång ganska långt innan

1866 års skiftesstadga slutligen upphävdes. Initiativet till lagrevisionen togs

vid 1906 års riksdag, men arbetet på den nya lagstiftningen slutfördes först

genom 1926 års lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Bland de anmärkningar som framställdes mot skiftesstadgan var följande.

Tvister som uppkom i sammanhang med jorddelning hänvisades i stor

utsträckning till allmän domstol, vilket vållade lång tidsutdräkt. Den de­

finitiva graderingen fastställdes inte i skiftets förberedande del. Ägodel-

ningsrättens beslut kunde överklagas i alltför stor utsträckning. Beglerna

om hur delningen skulle ske var för summariska och otydliga. Vid klyv­

ning av jordområden som inte var avsedda för jordbruk utan för tomt­

ändamål e. d. var hemmansklyvningsregierna mycket olämpliga. Inteck-

ningshavarnas rätt borde också skyddas.

Den kommitté som år 1906 hade fått i uppdrag att företa en fullständig

revision av skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar av­

lämnade år 1911 ett betänkande med förslag till bl. a. lag om skifte av jord

och lag om sammanläggning. Betänkandet överarbetades av skifteslag-

stiftningskommissionen, som år 1918 avgav ett nytt betänkande i ämnet.

En ny överarbetning skedde genom jordstyckningskommissionen, som år

1920 lade fram förslag till bl. a. lag om delning av jord å landet.

På grundval av de föreliggande förslagen utarbetades proposition (1926:

38) med förslag till bl. a. lag om delning av jord å landet och lag om

sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet. Sedan förslagen med

vissa jämkningar hade antagits av 1926 års riksdag, utfärdades den 18

juni 1926 lagar i ämnet.

Genom 1926 års lagstiftning begränsades antalet fastighetsbildningsinsti-

tut till tre huvudtyper, nämligen laga skifte, avstyckning och samman­

läggning. Inom ramen för laga skifte — eller i vissa fall fristående — kan

bl. a. ägoutbyte och servitutsbrytning ske. JDL har ändrats många gånger

men någon ändring har inte gjorts i fråga om den principiella konstruk­

tionen av formerna för fastighetsbildning. Flera av de ändringar som ge­

nomförts har emellertid ändå gällt mycket väsentliga frågor.

Under de 40 år som gått sedan jorddelningslagen trädde i kraft har

nya former för fastighetsbildning tillkommit. Ett par av dessa bör upp­

märksammas i detta sammanhang, nämligen legaliseringen av vissa sämje-

delningar och sammanföringen av samfälld vägmark m. m. med angrän­

sande fastighet. Legalisering av sämjedelning kan ske enligt lagen den 17

april 1953 (nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m.m.

De privata delningar som kan legaliseras enligt denna lag är sämjedel-

ningar och ägostyckningar som skett före den 1 januari 1928. Betydligt

vidare möjligheter att legalisera sämjedelningar finns enligt lagen den 6

juni 1962 (nr 270; ändrad 1963 nr 122) om äganderättsutredning, lag­

fart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall. Lagen är emellertid

tillämplig bara inom områden där äganderätts- eller lagfartsförhållandena

är oordnade. — Lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av

samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. kom till för att göra

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 7

B 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969

det möjligt att på ett enkelt sätt sammanföra samfälld vägmark, som inte

längre behövs för sitt ändamål, med angränsande fastighet. Efter en ändring

genom lag den 21 maj 1965 (nr 193) är lagen numera tillämplig även på

järnvägsmark som inte längre behövs för järnvägen.

Den lämnade redogörelsen har huvudsakligen gällt landsbygden. Det kan

vara på sin plats att något beröra även fastighetsbildningen i städerna.

I städernas tätbebyggda delar har fastighetsbildningen naturligt nog alltid

hängt mycket nära ihop med bebyggelseregleringen. Vissa bestämmelser

om byggande i städer fanns redan i landskapslagarna och därefter i stads­

lagen. I 1734 års lag fanns emellertid i 29 kap. byggningabalken bara en

hänvisning till vad som var särskilt stadgat. Ett av Karl XI:s lagkom­

mission utarbetat förslag till byggnadsordning förelåg då men genom­

fördes aldrig och det dröjde ända till år 1874 innan en allmän byggnads­

stadga för rikets städer utfärdades. I denna stadga fanns bestämmelser om

både stadsplan och tomtindelning.

Stadsjord som inte var tomtindelad kunde undergå laga skifte. Såväl

1827 års som 1866 års stadga innehöll särskilda besämmelser för sådana

skiften. Även hemmansklyvningar och ägoutbyten förekom. Jordavsöndring

ansågs däremot inte kunna ske. I stället förekom en form av privat jord­

delning som kallades avstyckning.

Den första civilrättsliga regleringen av stadsplaneväsendet genomfördes

år 1907 genom en då antagen lag angående stadsplan och tomtindelning.

Byggnadsväsendet i övrigt berördes inte av denna lagstiftning utan 1874

års byggnadsstadga gällde alltjämt.

I det betänkande angående fastighetsregister för stad som fastighets­

registerkommittén avgav år 1911 behandlades även delningsformerna

för stadsjord som inte var tomtindelad. Enligt förslaget skulle samma del-

ningsinstitut som för landsbygden tillämpas. I stället för avsöndring före­

slogs emellertid en delningsform som kallades avstyckning. Betänkandet

innehöll dessutom förslag till vissa bestämmelser om stadsplan och tomt­

indelning, om avstyckning av mark genom tomtindelning och om tomt­

mätning.

Fastighetsregisterkommitténs betänkande omarbetades av 1914 års fas-

tighetsregisterkommission och ett reviderat förslag förelädes 1916 års riks­

dag, som emellertid avslog förslaget. Ett nytt förslag — utarbetat av 1916

års fastighetsregisterkommission — lades fram för 1917 års riksdag. I

detta förslag hade bestämmelserna om stadsplan och tomtindelning, om

tomtmätning, om avstyckning av område som ej ingår i tomtindelning

och om laga skifte å stadsjord sammanförts till en lag om fastighetsbild­

ning i stad. Stadsjorden undantogs enligt förslaget helt från tillämpningen

av 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.

Sedan riksdagen antagit förslagen utfärdades den 12 maj 1917 lagen

om fastighetsbildning i stad. Bestämmelserna i 1 kap. av lagen ersatte

1907 års stadsplanelagstiftning men innebar inga genomgripande ändringar.

Redan innan 1917 ars lag hade utfärdats, togs emellertid frågan upp om

en revision av bestämmelserna om stadsplan och tomtindelning. I samband

med detta arbete upprättades förslag också till ny byggnadsstadga, avsedd

att ersätta 1874 års stadga. Utredningsarbetet resulterade i bl. a. 1931 års

stadsplanelag och byggnadsstadga. Denna lagstiftning har sedermera er­

satts av 1947 års byggnadslag och 1947 års byggnadsstadga. Den senare

har i sin tur ersatts av byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

(BS).

Flertalet av de former för fastighetsbildning som regleras i 1917 års lag

om fastighetsbildning i stad har sin motsvarighet i 1926 års lagstiftning

om jorddelning och sammanläggning på landet. I 3 och 4 kap. meddelas

nämligen bestämmelser om sammanläggning av områden, som enligt fast-

fetälld tomtindelning utgör tomt, resp. av stadsägor och områden som

redovisas i jordregister. Om avstyckning av område, som inte ingår i tomt-

indelning, finns bestämmelser i 5 kap. och i 6 kap. behandlas laga skifte

och ägoutbyte i stad. Sådant skifte får i princip bara avse klyvning av

fastighet eller delning av samfällt område. Kungl. Maj :t kan dock i sär­

skilda fall ge tillstånd till omskifte av redan skiftad stadsjord.

Beträffande samtliga nu nämnda former för fastighetsbildning i stad

gäller att de i fråga om principerna inte skiljer sig från motsvarande in­

stitut i JDL. Bestämmelserna i FBLS hänvisar f. ö. i viss utsträckning

till JDL.

Den återstående form i vilken fastigheter kan bildas enligt FBLS är

mycket speciell. Reglerna finns i 1 kap. och behandlar stadsplans och

tomtindelnings avstyckande verkan. Om del av tomt enligt fastställd stads­

plan skall uteslutas ur tomtindelning, är tomtdelen i vissa fall att anse

som avstyckad från tomten. Större betydelse har tomtindelningens av­

styckande verkan. Tomt bildas administrativt genom tomtindelning. Be­

stämmelser därom finns i 1947 års byggnadslag. Fn administrativt bildad

tomt blir i regel inte att anse som rättsligen bestående, förrän den har

införts i tomtboken. Om lagfart söks på sådan del av fastighet som genom

tomtindelning blivit utlagd till tomt eller tomtdel, anses tomten eller tomt­

delen avstyckad genom fastställelsen av tomtindelningen. Del av fastighet

som motsvarar hel tomt anses avstyckad genom tomtindelning när den på

ägarens begäran förs in i tomtboken.

III. Kortfattad redogörelse för kommitténs förslag

och remissbehandlingen

Förslaget

Kommitténs förslag till lag om fastighetsbildning innehåller 19 kapitel

om 232 paragrafer fördelade på 7 avdelningar. Lagen är avsedd att ersätta

både 1926 års jorddelningslag och 1917 års lag om fastighetsbildning i stad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 9

Den första avdelningen utgörs av 1 kap. och innehåller inledande be­

stämmelser av definitionskaraktär.

I andra avdelningen, som omfattar 2—4 kap., finns bestämmelsei om

fastighetsbildning i allmänhet. De grundläggande bestämmelserna tas upp

i 2 kap. Bestämmelserna om fastighetsbildningsvillkoren, som skall gälla

för all fastighetsbildning, finns i 3 kap. Kapitlet motsvarar i allt väsentligt

bestämmelser som gäller f. n., främst de jordpolitiska bestämmelser som

finns i 19 kap. JDL. I 4 kap. finns de grundläggande bestämmelserna om

fastighetsbildningsförrättning, dvs. bestämmelser bl. a. om förrättnings-

männen, om hur förrättningen inleds och handläggs, om kallelser till

sammanträden och om slutförandet av förrättningen.

Tredje avdelningen omfattar 5—9 kap. och innehåller bestämmelser om

fastighetsreglering. Detta fastighetsbildningsinstitut motsvarar bl. a. laga

skifte och ägoutbyte enligt gällande rätt. De allmänna bestämmelserna

finns i 5 kap. som i flera hänseenden utgör lagens viktigaste. I 6 kap. har

samlats särskilda bestämmelser om utläggande av samfälld ägolott i sam­

band med fastighetsreglering. Bestämmelserna om bildande av servitut vid

fastighetsreglering finns i 7 kap. och i 8 kap. tas upp regler om inlösen.

En motsvarighet till inlösenreglerna finns f. n. i särlagstiftningen för Kop­

parbergs län. 9 kap. innehåller bestämmelser om gemensamma arbeten,

dvs. bl. a. väg- och dikningsföretag, i anslutning till fastighetsreglering.

Genom hänvisningar är skilda bestämmelser i tredje avdelningen i viss ut­

sträckning tillämpliga även vid fastighetsbildning enligt de följande ka­

pitlen.

Övriga fastighetsbildningsinstitut regleras i 10—13 kap. som tillhopa bil­

dar fjärde avdelningen. De olika kapitlen innehåller bestämmelser om av­

styckning (10 kap.), klyvning (11 kap.) och sammanläggning (12 kap.)

samt om fastighetsbildning i syfte att åstadkomma överensstämmelse mel­

lan fastighetsindelning och kommunal indelning (13 kap.).

Femte avdelningen omfattar endast ett kapitel (14 kap.). Kapitlet hand­

lar om fastighetsbestämning, ett institut som är avsett att ersätta i första

hand gränsbestämning.

Sjätte avdelningen innehåller bestämmelser om domstolar och rättegång

i jordmål. Avdelningen omfattar 15—18 kap. Av dessa innehåller 15 kap.

allmänna bestämmelser och 16 kap. bestämmelser om fullföljd till jord-

domstol. Förfarandet vid jorddomstol regleras i 17 kap. och 18 kap. inne­

håller bestämmelser om fullföljd till högsta domstolen.

Som sjunde avdelning föreslås vissa grundläggande bestämmelser om

fastighetsregister. Bestämmelserna tas upp i 19 kap.

Remissbehandling

Yttranden över fastighetsbildningskommitténs betänkande har efter re­

miss avgetts av samtliga hovrätter, nedre justitierevisionen, väg- och vatten­

B 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 11

byggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens naturvårds-

nämnd, vattenfallsstyrelsen, bankinspektionen, riksantikvarieämbetet, do­

mänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, fis-

keristyrelsen, bostadsstyrelsen, lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stock­

holm, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar,

Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län, domstolskom-

mittén, 1960 års ecklesiastika boställsutredning, Föreningen Sveriges härads­

hövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,

Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Riksförbundet Lands­

bygdens folk (RLF), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksför-

bund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksför­

bund, Sveriges industriförbund, Svenska vattenkraftföreningen, Konungari­

ket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges all­

männa hypoteksbank, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska bankför­

eningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen

hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska

kommunal-tekniska föreningen, Svenska arkitekters riksförbund (SAR),

Föreningen för samhällsplanering, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),

Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) samt Sveriges akademikers centralorganisation (SACO). Remissen

har såvitt gäller Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrät­

ten för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland och nedre justitie-

revisionen begränsats att gälla sjätte avdelningen av kommittéförslaget.

Yttranden har dessutom avlämnats av ett stort antal underinstanser.

Förslaget har fått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna, som

allmänt tillstyrker att det i sina huvuddrag läggs till grund för ny lag­

stiftning. Endast länsarkitekten i Jämtlands län avstyrker lagstiftning på

grundval av förslaget.

Alla remissinstanser anser att den nuvarande lagstiftningen är brist­

fällig och att en modern lag behövs. De flesta instanser uttalar också att

lagstiftningen bör genomföras utan dröjsmål.

En enhetlig lagstiftning för land och stad tillstyrks av ett överväldigande

flertal. Systematiken i förslaget godtas i stort sett och detsamma gäller lag­

texten.

I ett stort antal yttranden hävdas att förslaget, beträffande såväl lagtext

som motiv, i alltför stor utsträckning har beaktat förhållanden på lands­

bygden under det att tätortsförhållandena har kommit i bakgrunden.

Förrättningsförfarandet tillstyrks i allmänhet. I fråga om beslutskom­

petensen förordas emellertid i många yttranden en annan avvägning än den

kommittén föreslagit. Både lantbruksmyndigheter och planmyndigheter

önskar få ökat inflytande på besluten.

De allmänna villkoren för fastighetsbildning i 3 kap. av förslaget kritise­

ras i stor utsträckning. Villkoren betecknas som föråldrade och flera remiss­

Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969

B 12

instanser påpekar att bestämmelserna måste revideras med hänsyn till vän­

tade ändringar i jordbrukspolitiken.

Det nya fastighetsbildningsinstitutet fastighetsreglering har fått ett myc­

ket positivt mottagande. Några remissinstanser är emellertid tveksamma om

dess tillämplighet i större städer. Också övriga former av fastighetsbildning

tillstyrks.

Bestämmelserna om samfälld ägolott och om servitut godtas. Särskilt i

fråga om servitutsreglerna är mottagandet positivt. Inlöseninstitutet kriti­

seras däremot i ganska stor utsträckning. När det gäller bestämmelserna om

gemensamma arbeten anförs kritik beträffande organisationsformen.

Den hårdaste kritiken mot förslaget gäller förfarandet vid sammanlägg­

ning. Antalet kritiska remissinstanser är här betydande.

Reglerna om fastighetsbestämning godtas av flertalet remissinstanser.

I fråga om sjätte avdelningen — domstolarna och rättegången är me­

ningarna mycket delade bland remissinstanserna. Det råder allmän enighet

om att fastställelseprövningen bör avskaffas. När det gäller bevakningen av

det allmännas intressen finns en klar övervikt för kommitténs förslag men

en betydande kritik förs också fram. Beträffande domstolsorganisationen

kritiseras bl. a. nedskärningen av antalet domstolsinstanser och åtskilliga

alternativ till den av kommittén förordade lösningen läggs fram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

IV. Allmänna synpunkter på en ny fastighetsMdningslagstiftning

Inledning

Kommittén. Som en bakgrund till diskussionen av vilka faktorer som bör

tillmätas avgörande vikt vid utformningen av en ny fastighetsbildnings-

lagstiftning redovisar kommittén i korthet sin syn på fastighetsindelningens

betydelse. Den betydelse fastighetsbildningsverksamheten har haft och även

i fortsättningen kommer att få hänger nämligen enligt kommitténs mening

intimt samman med de uppgifter som tillkommer den officiella fastighets­

indelningen.

Fastighetsindelningen möjliggör individualisering av objekten för olika

rättigheter som är knutna till fast egendom. Systemet med särskilt redovi­

sade fastigheter, som tas upp i fastighetsregistren, gör det möjligt för jord­

ägarna att enkelt och tillförlitligt överlåta sin fasta egendom och att belasta

den med rättigheter. Indelningen i fastigheter utgör grunden för hela in­

skrivningsväsendet och därmed även för fasiighetskrediten.

För att fastighetsindelningen skall fylla sin funktion måste ändringar i

indelningen vara underkastade viss kontroll från det allmännas sida. Denna

kontroll måste gå ut på att hindra eller försvåra godtyckliga ändringar, me­

dan produktionsbefrämjande eller eljest nyttiga åtgärder på allt sätt böi

underlättas. Eftersom de flesta fastighetsbildningsåtgärder ofta får till följd

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1969

B 13

att objekten för äganderätt, panträtt eller andra rättigheter ändras, måste

åtgärderna genomföras på ett sätt som gör att risk för rättsförluster inte

uppkommer.

De statliga strävandena att åstadkomma ett från allmän synpunkt ratio­

nellt utnyttjande av den fasta egendomen har mot den nu angivna bak­

grunden knutits till den officiella fastighetsindelningen. Denna indelning

har sålunda fått bilda det nödvändiga underlaget för jord- och planpolitiken.

Samtidigt som fastighetsbildningsverksamheten har till uppgift att till­

handahålla de enskilda ett medel för att genomföra de ändringar i fastig­

hetsindelningen som de önskar, har verksamheten alltså blivit ett led i den

samhällsverksamhet som åsyftar att främja en ändamålsenlig användning

av landets jord. Genom fastighetsbildningsåtgärder av olika slag tillskapas

lämpliga fastigheter för bebyggelse och genomförs strukturförändringar av

fastighetsbeståndet för rationalisering av jordbruks- och skogsbruksfastig-

heter eller för sanering av bebyggelseområden.

För att fastighetsbildningen skall fylla sin uppgift i den allmänna sam­

hällsplaneringen måste lagstiftningen uppställa krav som stämmer överens

med de allmänna jord- och planpolitiska strävandena. Också andra sam­

hällsintressen som påverkas av markanvändningen måste beaktas, t. ex.

väg- och naturvårdsintressen. Fastighetsbildningslagstiftningen måste alltså

återspegla statsmakternas allmänna målsättning på olika områden. Efter­

som värderingarna ständigt ändras, är det av vikt att lagstiftningen utfor­

mas så att den får en viss elasticitet.

Många olika faktorer i den allmänna samhällsutvecklingen gör att behovet

av ändringar i markanvändningen f. n. är mycket stort. Kommittén nämner

bl. a. befolkningsomflyttningarna från landsbygd till tätort, den starkt ökan­

de fordonstrafiken, de höga arbetskostnaderna och tendensen mot allt större

byggnadsenheter, behovet av gemensamma anläggningar framför allt för

bebyggelse inom tätorter, den snabbt ökande mekaniseringen av jord- och

skogsbruk med därav följande krav på större och bättre arronderade bruk-

ningsenheter samt fritidsbebyggelsens framväxt.

Den stora rörligheten i fastighetssystemet kräver att förfarandet vid änd­

ringar i fastighetsindelningen — oavsett om det gäller nybildning av fastig­

heter eller omreglering för att förbättra det befintliga beståndet — blir

snabbt och enkelt utan att rättssäkerheten eftersätts. Lagstiftningen måste

dessutom innehålla bestämmelser som underlag för en effektivt bedriven

sanerings- och rationaliseringsverksamhet, dvs. den måste innehålla medel

av klart aktiv karaktär. Den gällande lagstiftningen är bristfällig i detta

avseende.

Man måste vidare i lagstiftningen beakta sambandet mellan fastighets­

bildning och annan samhällsverksamhet samt behovet av samarbete mellan

olika myndigheter och samordning av deras verksamhet. Kommittén erinrar

om att fastighetsbildning sedan gammalt har ansetts vara en fastighets­

B 14

ägarnas egen angelägenhet. Över denna angelägenhet har de ett avgörande

inflytande även om tillåtligheten bedöms med hänsyn även till återverk­

ningarna för det allmänna. Eftersom det i stort sett torde råda enighet om

att denna ordning i princip bör behållas även för framtiden, föreslår kom­

mittén ingen ändring. För vissa speciella fall görs emellertid undantag från

principen.

Fastighetsbildningen måste genomföras under hänsynstagande till olika

enskilda och allmänna intressen. I den mån dessa intressen är oförenliga

måste en avvägning och sammanjämkning ske. Intresseavvägningen synes

bäst kunna ske i ett sammanhang inom ramen för den procedur genom

vilken en fastighetsbildningsåtgärd vidtas. De olika myndigheter som har

intressen att bevaka bör få möjlighet att liksom hittills öva inflytande på

åtgärden.

Kommittén erinrar om att det inte har ingått i dess uppdrag att utreda

behovet av ändringar i fråga om de arbetsuppgifter av administrativ natur

som inte regleras i fastighetsbildningslagstiftningen. I fråga om tätorterna

är det främst sambandet mellan planfrågor och fastighetsbildning som är av

betydelse. När det gäller rationaliseringar av jordbruk och skogsbruk är det

i stället lantbruksorganisationens verksamhet som berörs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Enhetlig lagstiftning för land och stad

Kommittén. Det avgörande för frågan huruvida fastighetsbildningsreg-

lerna för land och stad skall tas upp i en gemensam lag eller — liksom enligt

gällande rätt — behandlas var för sig bör enligt kommittén vara i vad mån

reglerna kan göras enhetliga. Om betydande skiljaktigheter blir nödvändiga,

torde en gemensam lagstiftning bli mindre överskådlig och svår att tillämpa.

Viss hänsyn måste dock tas även till de historiska förhållandena. I denna

del uttalar kommittén — efter en utförlig redogörelse för den nuvarande

lagstiftningens tillkomst och tillämpningsområde (bet. s. 102—106) — att

den fristående stadslagstiftningen inte torde ha föranletts av den rent för-

valtningsrättsliga skillnaden mellan städer och andra kommuner utan av att

stadsjorden i kommunalt hänseende skilde sig från jord på landet. Mot bak­

grund av den utjämning mellan städer och landskommuner som har på­

gått under lång tid, sammanslagningarna av städer och landskommuner och

över huvud utvecklingen mot en enhetlig kommuntyp, anser kommittén att

det nu ännu mindre än år 1917 finns anledning att låta de administrativa

olikheterna mellan land och stad utgöra anledning att splittra bestämmel­

serna på olika lagar.

Enligt kommitténs mening är det inte möjligt att dra upp en klar gräns

mellan områden som utnyttjas för bebyggelse eller kan väntas bli tagna i

anspråk för sådant eller liknande ändamål och andra områden. Gränserna

är i regel helt flytande och förskjutningar förekommer ständigt i fråga om

B 15

markanvändningen. Erfarenheterna visar att systemet med skilda författ­

ningar för skilda områden orsakar betydande olägenheter. Härtill kommer

att fastighetsbildningsproblemen i grund och botten är likartade oavsett

områdets karaktär och därför bör i stort lösas efter samma linjer.

Kommittén kommer alltså till den slutsatsen att den nya lagstiftningen

bör tas upp i en lag som är gemensam för land och stad. Med hänsyn till de

jämförelsevis små skillnaderna mellan JDL och FBLS innebär detta ingen

genomgripande reform. Ändringarna i lagtekniskt hänseende blir emeller­

tid betydande.

Den omständigheten att bestämmelserna samlas i en enhetlig lag utesluter

givetvis inte — framhåller kommittén — att särbestämmelser kan med­

delas för vissa fall, t. ex. beträffande åtgärder inom planområden. Behovet

av sådana bestämmelser har emellertid visat sig vara högst begränsat.

Huruvida den särlagstiftning som nu gäller för delar av Kopparbergs län

och annan liknande lagstiftning skall stå kvar efter ett genomförande av den

nya enhetliga lagstiftningen är enligt kommitténs mening en fråga som får

lösas i samband med utarbetandet av följ dlagstiftningen.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om en

enhetlig lag. Endast fem instanser ställer sig helt avvisande till tanken på

en gemensam lag för landsbygd och stad, nämligen stadsbyggnadskontoret,

byggnadsnämnden och stadskollegiet i Göteborg, advokatsamfundet samt

fastighetsregisterföraren i Stockholm.

Från de helt positiva remissyttrandena kan följande uttalanden återges.

Lantbruksstyrelsen framhåller att utvecklingen gjort att olägenheterna

enligt gällande rätt med olika regler för stad och land blivit allt mer påtag­

liga. De gränsdragningsproblem som detta har skapat kan i framtiden väntas

bli än svårare att bemästra, då man har att räkna med att nästan varje stad

kommer att omfatta landsbygdsområden liksom att tätorter kommer att

finnas inom varje landsbygdskommun. Fördelarna med en gemensam lag­

stiftning synes därför vida överstiga olägenheterna.

För enhetliga regler talar, enligt vad länsstyrelsen i Östergötlands län

anför, nuvarande starka tendens till en mer enhetlig kommuntyp, bestående

av en eller flera större tätorter med kringliggande landsbygdsområden. En

enhetlig lagstiftning synes naturlig även med hänsyn till angelägenheten

av att bestämmelserna för fastighetsbildning för landsbygden underlättar

en lämplig utformning av den omfattande fritidsbebyggelse som kan väntas

komma till stånd under de närmaste årtiondena.

7 ekniska högskolan i Stockholm framhåller att den pågående gradvisa

utjämningen mellan stad och land har gjort det svårt att över huvud taget

dra upp gränser mellan områden av olika urbaniseringsgrad. Liknande

synpunkter anförs av lantmätareföreningen, som också erinrar om att en

enhetlig kommuntyp snart är att förvänta.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

Håradshövdingeföreningen anser att man med en gemensam lag vinner

en viss förenkling och undviker en hel del gränsdragningsproblem, särskilt

beträffande tätbebyggelse på landet.

Fastighetsägareförbundet påpekar att förslaget ligger i linje med de ten­

denser, som präglar andra förvaltningsområden och näringslivets utveck­

ling. Med hänsyn till de jämförelsevis få skiljaktigbeter, som i sak före­

ligger mellan JDL och FBLS, innebär kommittéförslaget inte heller några

genomgripande reformer. Ett genomförande av förslaget kan emellertid leda

till betydande förenklingar och större överskådlighet. Det kan även förvän­

tas att en enhetlig lagstiftning kommer att underlätta handläggningen av

fastighetsbildningsfrågorna.

Från överlantmätarna hav förslaget om gemensam lag genomgående vun­

nit stark anslutning. I yttrandena framhålls bl. a. att det f. n. råder i det

närmaste kaotiska förhållanden i fråga om fastighetsbildningsbestämmelser.

Behovet av en enhetlig lag är därför mycket starkt. Också skogsindustrier­

nas samarbetsutskott uttalar sin tillfredsställelse. Den nu rådande dualismen

på fastighetsbildningens område är enligt utskottets mening en onödig och

otidsenlig företeelse. Visserligen kunde det invändas, att förhållandena i

tätort och glesbygd är så väsensskilda att behandlingen från fastighets-

bildningssynpunkt måste bli olika. Likaså kunde det sägas att det i flertalet

fall inte är svårt att skilja på tätort och glesbygd. Samtidigt kan man inte

komma från att gränsen mellan tätort och glesbygd snabbt förflyttas och

att problem, som ena dagen är oväsentliga för ett samhälle, nästa dag kan

vara utomordentligt trängande.

Svea hovrätt, byggnadsstyrelsen, ÖÄ, länsstyrelsen i Västernorrlands län,

länsarkitekterna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Örebro

och Gävleborgs län, stadsjuristen i Stockholm, gatu- och byggnadsnämnder­

na i Stockholm, fastighetskontoret i Göteborg, fastighetsnämnden i Norr­

köping, stadsdomareföreningen, näringslivets byggnadsdelegation, industri­

förbundet. sparbanksföreningen, kommunal-tekniska föreningen, SAR, för­

eningen för samhällsplanering och SAF tillstyrker i princip en gemensam

lag för stad och landsbygd men kritiserar det sätt på vilket kommittén löst

de därmed sammanhängande problemen. Ett gemensamt drag i kritiken är

att kommittéförslaget i allt för hög grad beaktat förhallanden och problem

på landsbygden. Lagtext och motiv har utformats i första hand med hänsyn

till landsbygdsförhållanden. Tätortsförbållanden har betraktats som undan­

tagsfall, vilket gör lagen svår att tillämpa. I motiven har tätortsproblemen

belysts ofullständigt och otillräckligt.

Lantmäteristyrelsen, som livligt tillstyrker en gemensam lag för land

och stad, framhåller att den vid sin bedömning inte bortser från att sam­

manföringen av hela regelsystemet till en enda lag kan ha sina avigsidor.

Styrelsen är dock övertygad om att svårigheterna blir av övergående natur

och att fördelarna av sammanslagningen helt överväger nackdelarna. Sty­

relsen anför.

B 16

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 17

För dem som enbart är verksamma i stad utan landsbygdsområde eller

för dem som enbart är verksamma på landsbygden torde sålunda kombina­

tionen av tätorts- och landsbygdsregler göra att lagverket åtminstone i bör­

jan kan te sig mindre lättillgängligt än nuvarande system med skilda lagar.

Härtill torde medverka att diskussionen i motiven till en lag med föreva­

rande räckvidd av naturliga skäl i stor utsträckning får en principiell och

stundom föga konkret karaktär, vartill kommer att exemplifieringen i be­

tänkandet ofta tagit sikte på landsbygdens förhållanden mer än städernas.

I sammanhanget må understrykas att problemet ej är generellt. För dem

som bär sitt verksamhetsfält både i tätort och på landsbygd föreligger icke

motsvarande olägenheter. Sålunda har det statliga fastighetsbildningsväsen-

det så vid verksamhetssektor att det vid samordningen blir den förenklande

verkan som här framträder.

Byggnadsstyrelsen framhåller att flertalet fastighetsbildningsförrättningar

sker för bebyggelseändamål och att det därför ligger nära till hands att

ställa frågan om inte fastighetsbildning för tätbebyggelse borde behandlas

som normalfall och de många gånger komplicerade fastighetsbildningarna

inom de egentliga landsbygdsområdena få en mindre framträdande behand-

ling. Stadsdomareföreningen ifrågasätter om inte större konkretisering kan

vinnas om olika regler uppställs för tätorter och glesbygder. Lämpligen

kan i så fall områden inom stadsplan och byggnadsplan omfattas av ett

regelkomplex och övriga områden av ett annat. Liknande synpunkter uttalas

av stadsförbundet. Näringslivets byggnadsdelegation och industriförbundet

anser att lagförslaget genom överarbetning i samband med propositionsar-

betet måste kompletteras med väsentligt utbyggda kommentarer om hur

lagen skall tillämpas inom stadsplanelagt område.

Svea hovrätt anser att den nuvarande uppdelningen mellan en stads- och

en landsbygdslagstiftning inte kan behållas men framhåller att det därmed

inte är sagt att inte någon annan territoriell uppdelning skulle vara att före­

dra framför en enhetlig lagstiftning. Frågan synes emellertid enligt hovrät­

tens mening kunna begränsas till att gälla om man i en ny fastighetsbild­

ningslag bör införa särskilda bestämmelser rörande fastighetsbildningen

inom områden med fastställd stadsplan.

Stadsbyggnadskontoret i Göteborg har med instämmande av byggnads­

nämnden och stadskollegiet i staden funnit det i princip riktigt att ersätta

de skilda lagarna för land och stad med en gemensam lag. Särskilt det

förhållandet att gränsen mellan stad och landsbygd blivit allt mera oskarp

och att betydande landsbygdsområden på senare tid införlivats med städerna

talar för en sådan lösning. Stadsbyggnadskontoret anser dock att de fastig-

hetsbildningsproblein som är förknippade med tätorter — särskilt sådana

av storstadskaraktär -— är så vitt skilda från motsvarande problem av ren

landsbygdskaraktär, att det finns anledning behålla systemet med skilda la­

gar för land och stad.

Advokatsamfundet anser att försöket att samordna lagstiftningen för så

heterogena områden som centrala stadsbildningar och glesbebyggd landsbygd

måste medföra att lagens tillåtlighetsregler antingen tunnas ut i sådan om-

2—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

fattning att de blir praktiskt taget intetsägande eller också förses med så

omfattande undantagsbestämmelser att särlagstiftning hade varit att före­

dra. Samfundet delar kommitténs uppfattning att det numera inte kan kom­

ma i fråga att vid en differentierad lagstiftning hänföra de olika reglerna

till olika kommuntyper men finner de av kommittén redovisade svårighe­

terna att inom primärkommunen dra upp gränser mellan bebyggelseområden

och andra områden överdrivna. De svårigheter som har yppats med nu gäl­

lande lagstiftning beror väsentligen på anknytningen till begreppen stad och

land. Det bör emellertid inte möta något hinder att vid en fortsatt differen­

tiering i stället anknyta till annat begrepp, förslagsvis till tätbebyggelsebe­

greppet, om detta får en mera preciserad utformning än den kommittén

föreslagit. Däremot lär gränsdragningen inte kunna direkt hänföras till

något av de nuvarande planinstituten. Det förefaller samfundet som om

gränsdragningen bör kunna ske så att den för samhällena speciella lagstift­

ningen tillämpas inom områden där tätbebyggelse finns eller kan väntas.

En sålunda bestämd gräns bör utmärkas på karta, och gränsen skall utan

större svårighet kunna ändras med hänsyn till samhällsutvecklingen. Sam­

fundet anser att lagförslagets allmänna uppläggning i allt väsentligt hän­

för sig till landsbygdsförhållanden, varvid bebyggelseintressena tillgodoses

genom vissa bestämmelser, ofta av undantagskaraktär. Om en speciell lag­

stiftning för tätbebyggelsen inte skulle anses lämplig, bör bestämmelserna

för tätbebyggelseområdena, inom vilka största antalet förrättningar äger

rum, tas upp i en särskild avdelning av lagen.

Frågan om behovet av särlagstiftning för vissa landsbygdsområden be­

rörs av överlantmätaren i Kopparbergs län, som anser att det inte behövs

några särbestämmelser för Kopparbergs län i fråga om fastighetsreglering.

Det nya fastighetsregleringsinstitutet i kombination med 1962 års lag om

äganderättsutredning m. m. möjliggör nämligen ett snabbare och bättre

omarronderingsförfarande än det som nu är möjligt vid laga skiften enligt

dalalagen. Lantmäteristgrelsen. delar denna uppfattning. Styrelsen anser

att ej heller den särlagstiftning, som gäller för rikets nordligaste delar (la­

gen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8), innefattande vissa bestämmelser angående

laga skiften i Juckasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län samt

lagen den 3 juni 1955 (nr 378) med särskilda bestämmelser angående vissa

laga skiften i Kiruna stad) behöver behållas.

B 18

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969

Samordningen av olika intressen

Kommittén. Enligt kommitténs mening råder det allmän enighet om att

man bör behålla den rådande ordningen med fastighetsbildningen utformad

som en fastighetsägarnas egen angelägenhet. Ett avgörande inflytande bör

fortfarande tillkomma fastighetsägarna även om tillåtligheten bedöms med

hänsyn också till återverkningarna för det allmänna.

B 19

Eftersom en fastighetsbildningsåtgärd ofta berör flera olika grenar av

samhällslivet, uppkommer ett behov av att kunna företa en samlad bedöm­

ning, där de olika intressena vägs mot varandra. Dessa intressen är dels en­

skilda, dels allmänna. Till den förra gruppen hör i första hand markägarna

men också kreditgivare och andra rättighetshavare som kan rikta rättsan­

språk mot de berörda fastigheterna. Allmänintressena har gjort sig gällande

sedan lång tid tillbaka i dessa sammanhang men har på senare tid fått allt

stöire betydelse och kommit att gälla allt flera sidor av samhällslivet. En

markdisposition vid företagande av en fastighetsbildningsåtgärd måste nu­

mera ses från flera olika synpunkter, där bebyggelsens, jordbrukets, skogs­

brukets och andra näringsgrenars intressen måste vägas mot varandra och

sammanjämkas. Överväganden av detta slag måste ske även vid mera be­

gränsade åtgärder, vilket är särskilt påtagligt i fråga om samordningen mel­

lan bl. a. fritidsintresset och naturvården.

Avvägningen mellan de olika enskilda intressen som berörs av fastighets-

bddning bör i första hand överlämnas åt sakägarna själva men denna grund­

sats kan inte utan förbehåll upprätthållas beträffande alla former av fas­

tighetsbildning. I vissa fall fordras att en åtgärd kan företas utan att mark­

ägaren har lämnat sitt medgivande. Detta gäller särskilt i fråga om större

och mer genomgripande fastighetsregleringar. Också i ett annat hänseende

krävs vissa begränsningar i de enskilda sakägarnas dispositionsrätt. Inteck-

ningshavare och andra sådana rättsägare, som av praktiska skäl inte kan

hänföras till den krets av sakägare som är representerade vid förrättningen,

måste skyddas mot åtgärder som kan innebära skada för dem. Särskilt ange­

läget är det att fastighetskrediten inte störs. Kommittén föreslår att den

nödvändiga prövningen i dessa frågor — i likhet med vad som redan nu

gäller för vissa fall skall fullgöras av fastighetsbildningsmyndigheten.

Kommittén understryker starkt värdet av en positiv medverkan från sak­

ägarna. Förrättningsarbetet bör drivas i nära kontakt med sakägarna och

med möjlighet för dem att uttala sin mening i olika frågor.

När det gäller bevakningen av skilda allmänintressen anser kommittén

uteslutet att man konsekvent tillämpar en ordning som innebär att det all­

männa i likhet med de flesta enskilda sakägare —- får självt, genom

lämpligt organ bevaka sin rätt genom att vara närvarande vid samman­

träden och i övrigt följa förrättningen. Detta system kan emellertid tilläm­

pas i fråga om byggnadsnämnderna. I övrigt bör bevakningen av allmänin­

tressena ske genom förrättningsmännen.

Förrättningsmännen bör vid bevakningen av allmänintressena samråda

med myndigheter framför allt på länsplanet — som företräder resp. in­

tressen. Denna skyldighet att samråda innebär inte någon inskränkning i

förrättningsmännens självständiga beslutanderätt, men det torde kunna

förväntas att de synpunkter som framförs vid samrådet kommer att ut­

öva ett starkt inflytande på ärendena. Skyldigheten att ta initiativ till sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 20

Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969

råd bör inte detaljregleras, utan förrättningsmännen bör själva få bedöma

när samråd skall ske.

Fastighetsbildningslagstiftningen är enligt kommittén av övervägande

privaträttslig art och reglerar i väsentlig omfattning rättsförhållandet mellan

grannar och andra sakägare. Vissa offentligrättsliga inslag förekommer emel­

lertid, t. ex. i fråga om tillämpningen av de materiella villkor för fastighets­

bildning som ställts upp till skydd för olika samhällsintressen. Med hänsyn

till de båda funktioner som lagstiftningen alltså har kunde det göras gäl­

lande att två särskilda system borde tillskapas för den överprövning av för-

rättningsmännens avgöranden som alltid måste kunna komma till stånd.

Det kunde vara naturligt att prövningen av frågor om enskildas inbördes

förhållanden borde — liksom hittills — anförtros domstol medan avgöran­

den av jord- och planpolitisk art eller frågor som annars rör allmänna in­

tressen borde överprövas på administrativ väg. Ett sådant system skulle

emellertid bereda stora organisatoriska svårigheter och orsaka besvärande

tidsutdräkt. Dessutom kan prövningen av en fastighetsbildningsfråga från

enskild synpunkt i de flesta fall inte hållas avskild från bedömningen med

hänsyn till samhällsintresset. Kommittén har därför inte tvekat om att

överprövningen av förrättningsmännens beslut och åtgärder bör anordnas

som en judiciell angelägenhet.

Överprövningen bereder vissa svårigheter när det gäller bevakningen av

allmänintressena. Styrkan i de allmänna intressen som ej sällan gör sig

gällande vid fastighetsbildning och svårigheterna att träffa de rätta avgöran­

dena medför enligt kommitténs mening att det inte kan komma i fråga att

låta förrättningsmännens avgöranden under alla förhållanden bli gällande,

utan rätt för det allmänna att påkalla en överprövning, överprövningen

föreslås åvila överlantmätaren, som emellertid skall samarbeta med de olika

specialmyndigheter som kan beröras i de enskilda fallen.

Bevakningen av allmänintressena inom område med stadsplan eller bygg-

nadsplan m. m. skall enligt kommitténs förslag ske genom byggnadsnämn­

den. Nämnden skall därför alltid underrättas om tid och plats för samman­

träde i fastiglietsbildningsärende och ha samma möjlighet som sakägare att

utföra talan vid sammanträde och att anföra besvär över fastighetsbildnings-

myndighets beslut. Som en konsekvens av detta föreslår kommittén att över­

lantmätarens överprövning från allmän synpunkt inte skall omfatta fastig­

hetsbildning inom detaljplaneområden.

överdirektören Wetterhall som i egenskap av expert biträtt kommittén

tar i ett särskilt yttrande (bet. s. 804) upp olika frågor med anknytning till

administrativ och judiciell beslutsordning.

Översiktlig planering för jord- och skogsbrukets strukturrationalisering

ingår, anför Wetterhall, som en primär uppgift i Iantbruksorganisationens

verksamhet. Den översiktliga skogsvägplanläggningen, för vilken ansvaret

i första hand ligger på skogsvårdsorganen, är ett annat exempel på admi-

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 21

nistrativa ställningstaganden som ger en konkret ram för strukturplane­

ringen. I fråga om markanvändningen ankommer det på administrativa myn­

digheter, kommunala och statliga, att meddela bindande beslut enligt olika

lagar — byggnadslagen, naturvårdslagen m. m. Likaså kan beslut enligt

jordlagstiftningen, som ankommer på administrativa myndigheter, ha bin­

dande verkan med avseende på markanvändning, storleksrationalisering

m. m.

Wetterhall anser självklart att fastighetsbildningsverksamheten i första

hand skall ha formen av ett judiciellt förfarande. Initiativverksamheten och

planläggningen berör emellertid allmänna intressen och beror av sådana

avgöranden, som ankommer på administrativa myndigheter. Handläggningen

av lantmäteriförrättningarna påverkas i långt högre grad av administrativa

myndigheters ståndpunktstaganden än vad som kommer till direkt uttryck

i lagtexten. De riktlinjer som utformas vid den översiktliga planeringen,

det ekonomiska stödet till investeringar i olika anläggningar m. m., disposi­

tionen av markreserv i allmän ägo etc. kan ha avgörande betydelse för plan­

läggningen vid fastighetsbildning och för möjligheterna att förverkliga lös­

ningarna. Förrättningsmännen vid fastighetsbildning bör handla inom ra­

men för den planläggning och de riktlinjer, som utformas genom administra­

tiva beslut. Inom den ramen torde detaljplaneringen ofta lämpligen kunna ske

som ett led i fastighetsbildningsförrättningen. För att arbetet skall kunna

fortgå smidigt och utan onödig tidsutdräkt bör förrättningsmännen kunna

jämka upprättade planer m. m. på sådant sätt, att de beslutande admini­

strativa organens intentioner inte äventyras. Blir det fråga om större av­

steg från vad som avgjorts genom administrativa beslut, bör förrättnings­

männen hos vederbörande myndigheter väcka frågan om omprövning och

ändring. Judiciella och administrativa avgöranden bör sålunda i tillräcklig

utsträckning hållas isär, bl. a. med hänsyn till att parterna besvärsvägen

skall kunna få sin sak prövad av de instanser, på vilka sådan prövning nor­

malt ankommer.

Med anknytning närmast till reglerna om inlösen framhåller Wetterhall

vidare att förrättningsmännen inte bör belastas med uppgifter som gör att

de såsom företrädare för allmänt intresse kommer i direkt motsatsställning

till enskild part i fråga, där de själva skall vara domare och förlikningsman.

I sådana fall bör det allmänna framträda och genom behörig företrädare ta

konsekvenserna av de ingripanden som görs för att tillgodose allmänna in­

tressen.

I fråga om den jordpolitiska kontrollen anser Wetterhall att det från

förenklingssynpunkt är önskvärt att yttre rationalisering, som planlagts av

det särskilda rationaliseringsorganet eller eljest sker under dess direkta

medverkan, kan genomföras utan att tillåtligheten från jordpolitisk syn­

punkt prövas på nytt. Eftersom fastighetsbildning samtidigt kan beröra

andra allmänna intressen, kan det däremot förekomma erinringar från all­

B 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

män synpunkt av andra än jordpolitiska skäl. Wetterhall önskar ett prin­

ciputtalande av statsmakterna att administrativ myndighets beslut i jord­

politiska ärenden liksom i planpolitiska bör respekteras och inte vid fas­

tighetsbildning omprövas med hänsyn till allmänna intressen. Jämkning i

planer och avtal skall dock kunna ske. Det kan också vara anledning att

i lagen ta upp uttryckliga regler av innehåll, att om det allmännas intresse

från jordpolitisk synpunkt redan är prövat i vederbörlig administrativ ord­

ning hinder mot fastighetsbildning av jordpolitiska skäl inte skall få anföras.

Remissyttrandena. Kommitténs uttalande om att man bör behålla prin­

cipen om att fastighetsbildningen utgör en fastighetsägarnas egen angelägen­

het godtas i regel och understryks i flera yttranden. Lantmäteristyrelsen

anser att genomförandet av olika åtgärder i högsta grad underlättas, om

sakägarna har en positiv inställning och är ense inbördes. Vissa tvångsreg-

ler kan inte undvikas men de bör då klart avgränsas, och detta har skett i

förslaget.

Fastighetsägareförbundet anser att förslaget innebär en påtaglig förskjut­

ning från enskilt initiativ till ökat inflytande från det allmännas sida på

fastighetsbildningens område. Detta förefaller förbundet oroande.

Principen om fastighetsbildningen som en fastighetsägarnas egen ange­

lägenhet godtas inte av byggnadsstyrelsen. Styrelsen uttalar bl. a.

Det torde kunna fastslås att planläggning är en allmän angelägenhet —

där helt visst enskildas berättigade intressen skall beaktas — att planlägg-

ningsfrågorna i den pågående omstruktureringen av samhällslivet kommer

att öka i betydelse och omfattning samt att fastighetsbildningen i väsentliga

avseenden måste betraktas som ett led i genomförandet av myndigheternas

planer och intentioner. Mot den bakgrunden måste man ställa sig tveksam

om det berättigade i fastighetsbildningskommitténs grundinställning, näm­

ligen att fastighetsbildningen i första hand är en fastighetsägarnas egen

angelägenhet, över vilken de skall ha ett avgörande inflytande även om tillåt­

ligheten av fastighetsbildningsåtgärder skall bedömas med hänsyn jämväl

till återverkningarna för det allmänna. Åtskilliga skäl talar i stället enligt

byggnadsstyrelsens mening för den ståndpunkten att fastighetsbildningen

inom styrelsens intresseområde är en huvudsakligen allmän angelägenhet,

där även enskilda intressen skall beaktas.

Stadsförbundet och stadsjuristen i Stockholm är av ungefär samma me­

ning som byggnadsstyrelsen men uttrycker saken så att principen i fråga

knappast är förenlig med den moderna samhällsplaneringen.

Statens naturvårdsnämnd anser att det är en brist i förslaget att det inte

innehåller en uttrycklig bestämmelse om att allmänna intressen, bl. a. na-

turvårdsintresset, skall beaktas. Bestämmelser av denna art finns däremot

i väglagstiftningen och i BL. Enligt nämndens mening skulle en uttrycklig

bestämmelse också kunna fylla en pedagogisk uppgift och utgöra ett stöd

för förrättningsmännen.

Samordningen mellan olika allmänna intressen uppmärksammas i flera

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år W69

B 23

yttranden. Särskilt lantmäteristijrelsen behandlar frågan mycket ingående.

Styrelsen ansluter sig till förslaget. Om ett av alternativen till förslaget

anför styrelsen.

Man kan exempelvis tänka sig att berörda myndigheter var för sig avger

beslut i de hänseenden deras intresseområden berörs med anspråk på att

dessa beslut i fortsättningen skall lända till efterrättelse vid fastighetsbild­

ningen. Olika myndigheters uppfattningar kan emellertid icke förutsättas

vara samstämmiga, eftersom de betraktar problemen från olika utgångs­

punkter. I sådana fall torde omprövning få ske, vilket måhända resulterar

i jämkningar eller återtaganden. Förfarandet med administrativa beslut

måste uppenbarligen leda till en avsevärd stelhet och risk för förseningar,

särskilt om de olika myndigheternas avgöranden få överklagas, vilket synes

nödvändigt enär enskilda intressen eljest icke kunde göra sig gällande.

Efter att ha återgett vissa uttalanden i samband med ändringar i JDL

åren 1947 och 1950 anför styrelsen.

Samordningen mellan fastighetsbildningsproceduren och de olika allmän­

na intressen, som därvid bör öva inflytande, är uppenbarligen av stor bety­

delse från olika utgångspunkter. Sålunda måste å ena sidan finnas säkerhet

för att nämnda intressen blir i tillräcklig mån tillgodosedda, men å andra

sidan måste proceduren göras så enkel som möjligt, varvid utom annat

måste —- såsom redan tidigare framhållits — beaktas att olika allmänna

intressen av den art bär avses ofta gör sig gällande vid ett och samma fas-

tighetsbildningsärende. Vid de partiella reformer av fastighetsbildningslag-

stiftningen, som ovan nämnts, har man valt en princip för samordningen

som enligt styrelsens mening är ändamålsenlig och väl lämpad att ligga

till grund för anordningarna vid den nu aktuella reformen, nämligen prin­

cipen med ett enhetligt förrättningsförfarande där de allmänna intressena

tillgodoses genom samverkan med ifrågavarande myndigheter på samrådets

grund. Förfarandet torde åtnjuta allmänhetens förtroende, och erfaren­

heterna av samrådsformen är goda. Liknande sätt att samverka har under

senare tid också vunnit allt större insteg på andra håll i förvaltningen, och

goda möjligheter torde finnas att ytterligare utveckla det och anpassa det

efter successivt ändrade förutsättningar. Här må sålunda erinras om det

samråd mellan länsmyndigheter som sker inom länsrådens ram (prop.

1959: 148 s. 243). Anordningen med samråd medför vid fastighetsbild­

ningen den stora fördelen, att de formella beslutsfunktionerna kan samlas

till en instans, en fördel som blir alltmer påtaglig ju mera utvecklad sam­

hällsverksamheten blir och ju fler intressen som på grund därav gör sig

gällande vid fastighetsbildningen. Det må tilläggas att bland annat praxis

i högsta domstolen torde visa att myndigheterna i erforderlig mån vunnit

beaktande för uppfattningar och yrkanden i ärenden som dragits under

domstols prövning. Lantmäteristyrelsen vill hävda, att avsteg från de till-

lämpade principerna — exempelvis genom krav på administrativa delbeslut

till grund för fastighetsbildningen — skulle betyda en tillbakagång från

förvaltningsorganisatorisk synpunkt och därför icke bör komma i fråga.

Samrådsförfarande! godtas i princip av flertalet remissinstanser och be­

tydelsen av samråd understryks i en råd yttranden.

B 24

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Svea hovrätt understryker behovet av redovisning för sakägarna.

Att förrättningsmännen har att ex officio iakttaga det allmännas intresse

vid fastighetsbildning synes av praktiska skäl ofrånkomligt. Det är nöd­

vändigt att förrättningsmännen härvid i stor utsträckning samråder med

olika myndigheter, icke minst med dem som i högre instans företräder det

allmänna. Särskilda former för detta samråd är svåra att föreskriva. Det

förtjänar emellertid framhållas, att vad som förekommit vid samråd av

detta slag bör redovisas för den enskilde sakägaren, så att denne får möj­

lighet att redan på förrättningsstadiet bemöta en av vederbörande myndig­

het hävdad uppfattning. En sådan redovisning är också ägnad att motverka

att förrättningsmännen utsättes för misstanke om osjälvständighet gentemot

myndigheter som företräder det allmänna (jfr motion till 1959 års riks­

dag II: 432).

Kommitténs förslag att anordna beslutsförfarandet som ett judiciellt för­

farande godtas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Statskontoret framhåller att judiciell prövning torde vara väsentlig för

rättssäkerheten. Dessutom innebär en judiciell prövning ökade möjlighe­

ter att rationalisera fastighetsbildningsförfarandet. Servitutsfrågor och frå­

gor om fastighetsindelningens beskaffenhet synes inte vara av den karaktär

att de kan prövas i administrativ ordning. Lantbruksshjrelsen uttalar att

förrättningsformen har visat sig vara ett smidigt och i hög grad användbart

sätt att handlägga fastighetsbildningsärendcn.

Näringslivets bgggnadsdelegaiion och SAF erinrar om att fastighetsbild-

ningsärenden av ålder har handlagts judiciellt i en från både allmän och

enskild synpunkt rationell och lämplig ordning, förrättningsformen. Genom

det judiciella förfarandet skapas goda garantier för materiellt riktiga av­

göranden. Samtidigt ger detta speciella förfarande fastighetsägarna stora

möjligheter att ta initiativ till och aktivt medverka i fastighetsbildnings-

åtgärderna. Det är därför både nödvändigt och lämpligt att behålla det

judiciella förfarandet. Liknande uttalanden görs av skogsindustriernas sam-

arbetsutskott.

Tillstyrkanden av det judiciella förfarandet innefattas också i de yttran­

den som avgetts av flera lantbruksnämnder, flertalet överlanlmätare, do­

mänstyrelsen, överståthållarämbetet, häradshövdingeföreningen, fastighets­

ägareförbundet och skogsägareförbundet.

Lantmätareföreningen anser att en från effektivitetssynpunkt angelägen

samordning i förfarandet — en integrerad fastighetsbildningsprocedur —-

leder till en judiciell ordning. Inom dess ram kan nämligen smidigt såväl

de civilrättsliga intressebrytningarna mellan fastighetsägarna som de all­

männa synpunkterna tas upp till prövning.

Även om skäl stundom kunde finnas för ett avvaktande i högre utsträck­

ning än f. n. av prejudiciella avgöranden i förrättningsproceduren måste stor

försiktighet iakttagas härvidlag. I fastighetsbildningssammanhang beröres

nämligen en mångfald administrativa myndigheters verksamhetsområden.

Skulle i princip administrativ förprövning krävas inom alla dessa bleve

B 25

förfarandet helt lamslaget. I stället måste — genom förrättningsorgancts ut­

redningar och kontakter med utvecklingen — en ur allmän synpunkt lämp­

lig avvägning ske. Härigenom vinnes en snabbhet i handläggningen av fler­

talet ärenden samtidigt som den nödvändiga avvägningen mellan delvis

motstridiga allmänna specialintressen åstadkommes.

En mindre positiv inställning till kommitténs förslag intas av kom­

munförbunden. Stadsförbundet godtar principen att all fastighetsbildning

skall ske vid förrättning, under förutsättning att förrättningen hålls inom de

gränser som dras upp genom planmyndighetens beslut. Såvitt förbundet

kunnat finna är förrättningsformen lämplig och praktisk för fastighetsbild-

ningsäi endena. Under de angivna förutsättningarna anser sig förbundet ej

heller kunna framföra några erinringar mot den föreslagna rent judiciella

överprövningen av förrättningen. Liknande synpunkter uttalas av kommu-

nal-tekniska föreningen, som anser det ligga nära till hands att dra en

parallell med expropriationsförfarandet. Föreningen anför bl. a.

Fastighetsbildning är ju redan nu i vissa former (och skulle komma att

bli det ännu mer enligt det framlagda förslaget) starkt besläktad med expro­

priation. Ett expropriationsförfarande kan ju nu — oavsett expropriations-

formen — sägas vara uppdelat i två moment: ett administrativt förfarande

(tillståndsprövning respektive planupprättandet och fastställelseprövningen

i samband härmed) och ett judiciellt förfarande (domstolsförfarandet). På

motsvarande vis kan fastighetsbildningsförfarandet sett i ett större sam­

manhang — främst då det gäller planområden eller andra områden med i

administrativ ordning tillkomna, byggnadsreglerande bestämmelser — upp­

delas i två moment: ett administrativt förfarande (planmomentet) och ett

judiciellt förfarande (den egentliga fastighetsbildningen med dess eventuella

överprövning).

De båda förfarandena är i princip så likartade varandra och dessutom

under avsevärd tid prövade med tillfredsställande resultat (om man bortser

från de brister och olägenheter, som härrör från att fastighetsbildningslag-

stiftningen blivit föråldrad), att bärande skäl för ett annat principförfarande

icke kan anses framlagda i samband med den verkställda utredningen eller

eljest.

Kritiken mot det av kommittén föreslagna beslutsförfarandet kan indelas

i två huvudgrupper efter de skilda intresseområdena, dvs. jordbruksför­

hållanden och förhållandena inom planlagda områden.

Vad beträffar jordbruksförhållandena är det gemensamma draget i kri­

tiken ett krav att administrativa beslut i viss utsträckning skall vara bin­

dande för förrättningsmannen. Denna ståndpunkt företräds främst av

lantbruksstyrelsen, som utvecklar sin mening i nära anslutning till de

synpunkter som har anförts i överdirektören Wetterhalls särskilda ytt­

rande. Styrelsen godtar alltså den judiciella förrättningsformen men anför

följande.

Om lantbruksstyrelsen sålunda anser sig höra godtaga en rent judiciell

handläggning av fastighetsbildningsärendena, bör likväl understrykas att

handläggningen av lantmäteriförrättningar i långt högre grad påverkas av

Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969

administrativa beslut än vad som kommer till uttryck i lagtexten. På sätt

överdirektör H. Wetterhall i sitt särskilda yttrande rörande spörsmål om

administrativ och judiciell beslutsordning närmare utvecklat träffas för

fastighetsbildningen grundläggande beslut i mycket stor utsträckning av

administrativa myndigheter. Det är angeläget att den svårlösta frågan om en

smidig samordning av administrativa och judiciella beslut, som ligger till

grund för fastighetsbildningen, får en tillfredsställande lösning. Om man

godtar en rent judiciell handläggning av själva fastighetsbildningsärendet,

synes det ej finnas någon annan väg för lösning av detta spörsmål än att i

lagtexten intaga direkta föreskrifter om att respektera vissa administrativa

beslut. Sådana regler har nu i viss utsträckning införts t. ex. om att fastig­

hetsbildning ej får ske i strid med fastställd detaljplan och att beslut om

förvärv för bolag av skogsmark ej behöver överprövas. Det synes emeller­

tid nödvändigt att gå längre på denna väg. Regler bör således införas om

att beslut av det statliga rationaliseringsorganet rörande markanvändning

och storleksrationalisering bör respekteras liksom att vid fastighetsbildning

översiktlig planläggning för jord- och skogsbrukets strukturrationalisering

i möjlig mån skail beaktas. Av avgörande betydelse är emellertid också att

fastighetsbildnings- och rationaliseringsorgan organisatoriskt är så upp­

byggda, att ett smidigt samarbete underlättas.

Flera lantbruksnämnder och hushållningssällskap uttalar liknande syn­

punkter.

En motsatt uppfattning uttrycks av lantbruksnämnden i Kalmar län som

ser fastighetsbildningen som ett komplement och ej en konkurrent till den

i administrativ ordning drivna rationaliseringsverksamheten. Nämnden an­

ser att någon ändring i förslaget i denna del inte behövs. Frågan kan lämp­

ligast lösas genom förtroendefullt samråd mellan berörda verk och genom

lämpliga anvisningar.

Inte heller lantbruksnämnderna i Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hal­

lands, Kopparbergs, Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns norra

område har någon erinran mot kommittéförslaget i detta avseende.

Också från den grupp av kritiska remissinstanser, som behandlar fastig­

hetsbildningens förhållande till planmyndigheterna, framställs mer eller

mindre starka krav på större inflytande för administrativa myndigheter i

fråga om fastighetsbildningen.

Flertalet remissinstanser godtar emellertid i princip de lösningar som

kommittén har föreslagit i syfte att tillgodose planintressena.

Lantmäteristgrelsen konstaterar sålunda att förslaget — som också in­

rymmer en genomgripande reform av metoderna för plangenomförande —

inte försvagar det inflytande som de särskilda planmyndigheterna enligt

byggnadslagstiftningen har när det gäller planläggning och plangenomföran­

de. Länsstyrelsens och byggnadsnämndens reella beslutsfunktioner har så­

lunda inte till någon del överförts till fastighetsbildningsorganen. Genom

rätten att ta initiativ till ändringar i fastighetsindelningen och till fastighets-

bestämning får byggnadsnämnden tvärtom påtagligt ökade möjligheter att

tillgodose det allmänna intresset av en sund bebyggelseutveckling.

B 26

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kommunal-tekniska föreningen, som finner övervägande skäl tala för ett

judiciellt förfarande, framhåller att detta givetvis inte innebär att en om­

prövning av i administrativ ordning fattade beslut skall och får ske vid fas­

tighetsbildningen. Avgöranden, som har träffats vid planläggning eller vid

utfärdandet av andra bestämmelser rörande bebyggelse, måste enligt för­

eningens åsikt vara bindande för prövningen vid följande fastighetsbild-

nmgsåtgärder. Detta framgår tydligt av såväl lagtexten som motiven. Ett

visst utrymme för jämkningar i och tolkningar av fastställda planer i sam­

band med fastighetsbildningen anses dock enligt motiven föreligga__med

eller ulan stöd av ett formellt dispensförfarande.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm framhåller att det inte med fog kan

goras gallande att lagförslaget skulle ge förrättningsmännen behörighet att

mom område för fastställd plan bilda fastigheter som strider mot plan-

myndighetens intressen.

De principiella invändningarna mot det judiciella förfarandet kommer

framfor allt från byggnadsstyrelsen. Styrelsen framhåller nödvändigheten

av att undvika sammanblandning av judiciella och administrativa avgö­

randen och framför konkreta förslag till en annan lösning. Styrelsen ytt-

rar

o

47

J

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 27

Byggnadsstyrelsen vid i detta sammanhang vända sig mot ett uttalande

Is. 125, tredje st.) i den allmänna motiveringen: »... har kommittén icke

tvekat om att, med bibehållande av den ordning som med blott visst mindre

undantag för närvarande tillämpas anordna överprövningen av förrättnings-

mannens beslut som en judiciell angelägenhet.» Uttrycket »med blott visst

mm t-°rde a-VSe !917 års fastiShctsbildningslag, inom vars om-

ade fastighetsbildningen i realiteten är ordnad som ett administrativt förfa­

rande. Det synes icke vara korrekt att antyda att denna fastighetsbildnings-

verksamhet skulle representera ett undantag — i själva verket omfattar

den troligen varje ar mer än hälften av alla nybildade fastigheter i landet

och dessa fastigheter har säkerligen ett betydligt högre värde än de som

nybildas i andra former.

Fastighetsbildningskommittén har diskuterat ett regelsystem enligt vilket

besvär over fastighetsbildningsåtgärd skulle kunna ske dels enligt judiciell

ordnmg och dels i administrativ väg. (Ett sådant system har bl. a. kommit

till användning i det av fastighetsbildningskommittén tidigare framlagda

lorslaget till lag om gemensamhetsanläggningar.) På liknande sätt kanW

propriationsforfarandet sagas vara uppdelat i ett administrativt avsnitt (ex-

propriatmnsmedgivandet) och ett judiciellt (ersättningsfrågorna). Givetvis

fuirteadett-n sy®te™ anses Jogiskt riktigt och ur rättssäkerhetssynpunkt helt

ti fredsstallande. Kommittén har emellertid — huvudsakligen med hänsyn

till svårigheten att gora proceduren snabb och enkel — avvisat en sådan

losnmg. I det föreslagna judiciella förfarandet bär man således inte kunnat

undgå att inrymma frågor av sådan natur att de egentligen borde avgöras

i administrativ ordnmg. Detta är enligt styrelsens mening otillfredsställande

mte mmst ur rättssäkerhetssynpunkt.

Med hänsyn till rättssäkerheten är det enligt byggnadsstyrelsen av vikt att

administrativa avgöranden sker i vedertagen ordning så att de kan prövas

JB 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

av vederbörande administrativa myndighet. Plan- och bebyggelsefrågor bör

sålunda avgöras av planmyndigheterna i enlighet med byggnadslagens be­

stämmelser. Fastighetsbildning utgör i det stora flertalet fall en slutprodukt

av en planering, och den bör ske i strikt överensstämmelse med byggnads­

lagstiftningens innehåll och i enlighet med intentionerna hos planmyndig­

heterna, i första hand byggnadsnämnden. Byggnadsnämndens i byggnads­

lagstiftningen givna centrala ställning bör klarare än som har skett i kom­

mittéförslaget framgå av lagtext och motiv. Man bör också beakta kommu­

nens legitima intresse av vad som försiggår i fastighetsbildningsavseende

även inom glesbygdsområden. Den princip som byggnadsstyrelsen vill för­

orda, nämligen judiciell prövning av judiciella spörsmål och administrativ

prövning av administrativa frågor behöver ej enligt styrelsens förmenande

___ och styrelsen finner sig därvid ha stöd av erfarenheterna av den nu gäl­

lande lagstiftningen — medföra de nackdelar och problem som kommittén

har befarat. Ett av de viktigaste skälen härtill är att administrativa och

judiciella frågor endast sällan torde uppträda samtidigt i sådana ärenden

som förekommer i stort antal. Man kan således notera de administrativa

frågornas obestridliga dominans vid fastighetsbildning som har till syfte

alt bilda fastigheter för bebyggelseändamål. Lika uppenbara synes de hu­

vudsakligen judiciella aspekterna vid fastighetsbestämning vara. Vid fastig­

hetsreglering däremot måste enligt sakens natur såväl administrativa som

judiciella problem uppträda. Ett utmärkande drag för denna typ av ärenden

torde dock vara deras relativt ringa antal, varför därav föranledda problem

ej bör få i ofördelaktig riktning påverka verksamheten i övrigt.

Liknande uttalanden görs av de flesta länsarkitekter. Även länsstyrelsen

i Östergötlands län, fastighetsnämnden i Stockholm och föreningen för sam­

hällsplanering framhåller att frågor som tillhör planmyndigheternas kom­

petensområde inte bör överprövas av domstol utan av vederbörande admi­

nistrativa myndighet.

Enligt föreningen för samhällsplanering bör den vägledande principen

vara att planläggningsfrågor först avgörs och bedöms i vederbörlig ordning

av administrativa myndigheter. Fastighetsbildningen kommer sedan att ut­

göra ett verkställande av planläggningens intentioner och vid den efter­

följande prövningen i judiciell ordning beaktas i huvudsak endast frågor av

privaträttslig art. Liknande synpunkter uttalas av SAR.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att den administrativa överpröv­

ningen bör utvidgas och anför.

Detta bör ske t. ex. genom att länsstyrelsens tillstånd uppställes såsom

förutsättning för bildande av fastighet avsedd för bebyggelse inom område,

varest byggnadsförbud gäller t. ex. enligt strandlagen eller på grund av att

bebyggelsen är hänförlig till tätbebyggelse inom ej detaljplanelagt område.

I de fall byggnadsnämnd äger medge dispens från byggnadsförbud, synes

byggnadsnämnden även böra medges rätt att lämna tillstånd till dylika fas­

tighetsbildningar. Prövningen av dylika ärenden skulle således ske i huvud-

B 29

saklig överensstämmelse med vad som stadgas i 3 kap. 12 § i förslaget an­

gående fastighetsbildning i strid mot fastställd generalplan, stadsplan, tomt­

indelning, byggnadsplan m. m.

Fastighetskontoret i Stockholm förordar att avgöranden av administrativ

innebörd genom underställning prövas av de instanser på vilka sådan pröv­

ning normalt ankommer. I yttrandet anförs bl. a.

För att planpolitiska riktlinjer skall kunna omsättas i praktiskt handlan­

de krävs samordnande handlingsprogram för olika kommunala organ. De

planpolitiska avgörandena sker i administrativ ordning genom beslut av

kommunala och statliga myndigheter. Vid fastighetsbildningen sker emel­

lertid även ett flertal avgöranden som är av judiciell karaktär, främst sådana

som avser rättsfrågor mellan enskilda parter. Förrättningsformen torde en­

ligt fastighetskontorets mening i och för sig vara lämplig för handlägg­

ning av fastighetsbildningsärenden. Fastighetsbiidningsförrättning torde vis­

serligen i stad regelmässigt icke komma att innehålla några planläggnings-

frågor, men det är icke uteslutet, att så kan komma att befinnas lämpligt i

vissa avseenden. Denna planläggning kommer givetvis att beröra allmänna

intressen och vara beroende av sådana avgöranden, som ankommer på ad­

ministrativa myndigheter. Handläggningen av faslighetsbildningsförrätt-

ningar blir sålunda i väsentligt högre grad påverkad av kommunala myn­

digheters ståndpunktstaganden än vad som direkt kommer till uttryck i lag­

texten. Av denna borde klart framgå att förrättningsmännen måste handla

inom ramen för den planläggning och de riktlinjer som utformas genom ad­

ministrativa beslut. Förrättningsförfarandet kan icke minst för kommunen

själv medföra avsevärda tidsvinster. För att arbetet skall gå snabbt och

smidigt bör förrättningsmännen efter byggnadsnämndens medgivande kun­

na jämka upprättade planer, besluta om åtgärder vartill byggnadslov er­

fordras m. m. på sådant sätt att de beslutande administrativa organens in­

tentioner främjas. Vid mindre avvikelser från gällande plan förutsättes, att

formell planändring icke behöver verkställas. Vid större sådana, där man

får utgå från att planändring måste prövas i laga ordning, bör byggnads­

nämnden kunna avgöra, om fastighetsbildningen skall vila i avvaktan på

erforderlig planändring eller om så icke anses behövligt. I det senare fallet

kommer handläggningen av planändringen och fortsatt fastighetsbiidnings­

förrättning att kunna ske parallellt. För att nå klara och enkla arbetsformer

är det angeläget, att administrativa och judiciella avgöranden i tillräcklig

utsträckning hålles isär, bland annat med hänsyn till att parterna besvärs-

vägen skall kunna få sin sak prövad av de instanser, på vilka sådan pröv­

ning normalt ankommer. Detta synes också medverka till att en lämplig

samordning med övrig planläggningsverksamhet enligt byggnadslagen säker­

ställes.

I flera yttranden yrkas en mera långtgående bundenhet för förrättnings-

mannen när det gäller planläggningsmyndigheternas beslut än förslaget

föreskriver.

Stadsförbundet anser sålunda att de bestämmelser som kommittén har

föreslagit i syfte att säkerställa uppföljningen av gällande planer och bygg-

nadsreglerande bestämmelser icke otvetydigt anger att fastighetsbildningen

är begränsad till åtgärder inom ramen för dessa planbestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 30

Kungl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1969

Byggnadsnämndens ställning vid fastighetsbildningen diskuteras i flera

yttranden. Det görs från många håll — framför allt av städer och plan­

myndigheter — gällande att förslaget innebär en försvagning av byggnads­

nämndens inflytande.

Byggnadsstyrelsen framhåller helt allmänt att den centrala ställning som

byggnadsnämnden har enligt byggnadslagstiftningen bör klarare än som

har skett i förslaget framgå av lagtext och motiv.

Förslaget återskapar ett tjänstemannavälde som inte är förenligt med en

demokratisk grundsyn, anser länsarkitekten i Gotlands län. En samordning

mellan fastighetsbildningslagstiftningen och byggnadslagstiftningen bör in­

nebära att bebyggelsen blir den primära frågan och fastighetsbildningen ett

plangenomförande instrument. Förrättningsmännen har enligt förslaget till­

erkänts befogenheter som rätteligen bör tillkomma enbart byggnadsnämnd.

Liknande synpunkter anförs av länsarkitekterna i Göteborgs och Bohus,

Hallands och Kopparbergs län.

Länsarkitekten i Gotlands län anser att det är olyckligt att nu försvaga

byggnadsnämndens ställning, eftersom den förestående kommunreformen

kommer att ge kommunerna ökade möjligheter att stärka byggnadsnämn­

dens resurser.

Byggnadsnämndens rådgivande och styrande roll bör komma till klarare

uttryck, anser länsarkitekten i Örebro län. Detta synes enklast kunna ske

genom en föreskrift att ansökan om fastighetsbildning inom område med

plan eller med byggnadsförbud inges till byggnadsnämnden. Härigenom kan

de planmässiga frågorna på ett tidigt stadium bedömas allsidigt och bygg­

nadsnämnden göra de utredningar som behövs för att bedöma hur bebyg­

gelse och fastighetsbildning lämpligen bör ske för att ingå som led i ett

ändamålsenligt utnyttjande av området. Liknande synpunkter uttalas av

länsarkitekterna i Uppsala och Västmanlands län.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter förrättningsmän-

nens kompetens för många av de frågor i vilka förslaget tillägger dem be­

slutanderätten. Det förefaller länsarkitekten praktiskt att i stället lägga be­

slutanderätten hos byggnadsnämnden med den samlade expertis, som väntas

kunna tillföras nämnderna efter hand som kommunindelningsändringar

fullföljs. I varje fall torde detta vara ägnat att medföra väsentliga lättnader

och befrämja snabba och förenklade förrättningar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill i likhet med länsarkitekten i länet

och drätselkammaren i Sundsvall ifrågasätta om inte förrättningsmännen

erhållit väl fria händer att ingripa i fastighetsbildningen mot byggnads­

nämndens planverksamhet och om inte byggnadsnämndens ställning som

central planmyndighet i kommunen kommer att försvagas i stor utsträck­

ning genom förslaget. Även stadsförbundet anser att förslaget ger byggnads­

nämnden alltför begränsade möjligheter att bevaka sina intressen i fastig-

hetsbildningsärenden. Förbundet kritiserar bl. a. de föreslagna reglerna om

B 31

underrättelse till byggnadsnämnden angående förrättning. För att redan

fiån början säkerställa den nödvändiga, nära kontakten mellan de kommu­

nala planmyndigheterna och förrättningsmännen bör enligt förbundet vi­

dare övervägas huruvida inte alla ansökningar om fastighetsbildningsåtgär-

der kan göras hos byggnadsnämnden som därefter har att vidarebefordra

ansökningarna till förrättningsmännen. Liknande synpunkter anförs av

föreningen för samhällsplanering.

Advokatsamfundet finner det angeläget att de medel för att genomföra

fastighetsreglering inom byggnadsområden, som har lagts i förrättnings-

männens hand i form av rätt att meddela byggnadsförbud och beslut om

rivning och flyttning av byggnad, får sådan utformning att det reella avgö­

randet läggs hos byggnadsnämnden. Samma synpunkter anförs av stads­

juristen, stadsbyggnadskontoret och byggnadsnämnden i Stockholm samt

kommunförbundet.

Några remissinstanser anser att byggnadsnämndens ställning enligt för­

slaget i stort sett är oförändrad och att någon förstärkning inte är påkallad,

till dessa remissinstanser hör lantmäteristyrelsen och lantmätareförening­

en. Föreningen påpekar att byggnadsnämnderna i formellt hänseende till­

erkänts i huvudsak samma möjligheter som i gällande rätt att samordna

bebyggelse och planering med fastighetsbildning. Förslagen om initiativrätt

och besvärsrätt i fråga om fastighetsreglering utgör enligt föreningens åsikt

värdefulla nyheter, när det gäller byggnadsnämndens formella möjligheter

att påverka samordningen.

Även stadsbyggnadskontoret i Stockholm påpekar att byggnadsnämndens

möjligheter att i formellt hänseende samordna fastighetsbildning och plan­

läggning är ungefär desamma enligt förslaget som i dag. Kontoret har inte

annan erinran däremot än att kontoret skulle föredra underställningsrätt

framför besvärsrätt. I fråga om byggnadsnämndens inflytande vid tillämp­

ning av fastighetsregleringsinstitutet anför kontoret.

Med hänsyn till den mycket kraftiga inverkan på fastighetsbeståndet, som

en fastighetsreglering kan innebära, skulle ett ännu starkare inflytande för

BN i fråga om denna förrättningstyp kunna diskuteras, till exempel på ett

obligatoriskt underställningsförfarande i planhänseende på samma sätt som

i den föreslagna lagen om gemensamhetsanläggningar. Den stora mängden

fastighetsi egleringar i stad torde emellertid komma att innebära ägoutbyten

och gränsregleringar utan nämnvärd betydelse för plansynpunkt. Mera kom­

plicerade fastighetsregleringar i stad återigen torde — förutsatt att tomt­

indelning har »förkörsrätt» före fastighetsreglering — regelmässigt komma

att ske med stöd av fastställd tomtindelning, om BN så önskar. Bortsett från

vissa speciella åtgärder som kan förekomma vid fastighetsreglering behöver

därför nämndens inflytande på fastighetsreglering inte stärkas. Ett obliga­

toriskt samråds- eller underställningsförfarande bör därför enligt kontorets

uppfattning inte tillskapas. Detta skulle nämligen avsevärt tynga förrätt-

ningsförfarandet, något som med hänsyn till den på sina håll svåra arbets-

balansen till varje pris måste undvikas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 32

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Fastighetsbildningsinstituten

Kommittén. En viss uppdelning i flera institut för fastighetsbildning är

enligt kommitténs mening nödvändig även för framtiden. Särskilda villkor

måste nämligen uppställas för olika åtgärder alltefter syftet med dem och

deras inverkan på de rättigheter som är knutna till den fasta egendomen.

En viss begränsning i förhållande till det stora antal former för fastighets­

bildning som nu finns är emellertid möjlig.

Samtliga åtgärder som syftar till en ändring av fastighets struktur i något

avseende — även i fråga om rätt till samfälld mark och servitutsförhållan-

den — föreslås av kommittén utgöra ett enda institut, fastighetsreglering,

som ersätter laga skifte för omarrondering, ägoutbyte, servitutsutbrytning

och sammanföring av samfälld vägmark m. in. med angränsande fastighet.

Regleringsinstitutet utformas på sådant sätt att det möjliggör alla önsk­

värda ändringar av bestående fastigheter och kommer härigenom att täcka

de behov som ägoutbyte m. fl. särskilda åtgärder tidigare haft att tillgodose.

För att motsvara nutida krav på enkelhet, snabbhet och ändamålsenlighet

kan regleringen inte i likhet med omskiftet anordnas som en delning av ett

på förhand fixerat skifteslag. I stället utformas den mera i överensstäm­

melse med de principer som gäller för det nuvarande ägoutbytet. Från detta

bör emellertid enligt kommitténs mening regleringen skiljas på det sättet att

den för att möjliggöra en fullständig förbättring av fastighetsbeståndet

skall innefatta åtgärder inte bara beträffande fastigheternas enskilda ägor

utan också rörande samfälligheter och servitut. I likhet med annan fastig­

hetsbildning skall fastighetsreglering i princip vara fastighetsägarens egen

angelägenhet. Kommittén framhåller emellertid att det är ofrånkomligt att

i lagen införa vissa tvångsmomenl, som innebär att fastighetsägaren är

skyldig att under vissa angivna förutsättningar tåla att hans fastighet ändras

i fråga om storlek och ägoanordning m. m.

För nybildning av fastighet föreslås tre institut, nämligen avstyckning,

klyvning och sammanläggning. Klyvningen ersätter den form av laga skifte

som brukar kallas ldyvningsskifte. De övriga motsvarar de former för fas­

tighetsbildning som nu har motsvarande namn.

Ytterligare ett särskilt institut föreslås, nämligen fastighetsbestämning.

Detta är inte att hänföra till fastighetsbildning men kommer ofta att ut­

nyttjas som ett led i fastighetsbildningsproceduren. Institutets uppgift är

främst att tjäna som medel för att fastställa den gällande fastighetsindel­

ningens beskaffenhet. Det ersätter gränsbestämning enligt gällande rätt men

har en något vidare innebörd.

De föreslagna formerna för fastighetsbildning är avsedda att gälla såväl

inom tätorter som i glesbygder. Den fastighetsbildande verkan som stads­

plan och tomtindelning f. n. har bortfaller alltså.

B 33

Remissyttrandena. Kommitténs förslag beträffande fastighetsbildnings-

instituten har fått ett övervägande gynnsamt mottagande vid remissbehand­

lingen. Begränsningen av antalet institut godtas av flertalet remissinstanser.

Lantbruksnämnden i Norrbottens lön anser dock att åtgärder som syftar till

ändring och nybildning av fastigheter skulle kunna sammanföras till ett

institut. I övrigt är det fyra huvudfrågor som särskilt uppmärksammats av

remissinstanserna, nämligen bortfallet av stadsplans och tomtindelnings fas­

tighetsbildande verkan, fastighetsregleringsinstitutet, skifteslagsindelningen

och sammanföringsinstitutets avskaffande.

Kommitténs förslag i fråga om stadsplans och tomtindelnings fastighets­

bildande verkan tillstyrks av hovrätten för Nedre Norrland, lantmäteristyrel-

sen, överlantmätarna i Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs

och Norrbottens län, stadsingenjören i Nacka, kommunal-tekniska förening­

en, näringslivets bijggnadsdclegation, industriförbundet och SAF.

Kommunal-tekniska föreningen anser att den nuvarande regeln i 1 kap.

1 § FBLS om stadsplans fastighetsbildande verkan i åtskilliga fall kan leda

till att man får fastighetsgränser som inte är fixerade med önskvärd nog­

grannhet. Denna formlösa fastighetsbildning bör därför utmönstras. Före­

ningen är mera tveksam när det gäller tomtindelnings avstyckande verkan

enligt 1 kap. 3 § FBLS. Här kan man — i motsats til! när det är fråga om

stadsplan med viss rätt göra gällande, att lagändringens verkningar må­

hända inte i alla avseenden kan betraktas som fördelaktiga. Nuvarande ord­

ning möjliggör t. ex. successiva inköp och lagfarter beträffande olika delar

av eu tomt. Detta måste betecknas som förmånligt och ändamålsenligt för

en köpare, som inte på en gång mäktar med att helt förvärva en genom

bestående fastighetsindelning på flera händer splittrad tomt. För det slutliga,

dvs. rättsliga bildandet av en sådan tomt fordras nu endast en förrättning -—

en tomtmätning — samt ett föga kostsamt sammanläggningsförfarande. Den

föreslagna lagstiftningen möjliggör visserligen i och för sig också en suc­

cessiv uppbyggnad av en tomt enligt fastställd tomtindelning. Varje sådant

förvärv kräver emellertid för sitt genomförande en ny förrättning — fastig­

hetsreglering eller avstyckning, ev. kombinerad med sammanläggning. Det

synes sålunda bli ett omständligare och ev. för sakägarna kostsammare

förfarande i framtiden vid successivt förvärv av tomtdelar. Föreningen

anser att nackdelen med det föreslagna systemet kanske bör accepteras med

hänsyn till de fördelar i övrigt som är förbundna med de av kommittén upp­

dragna klara och distinkta riktlinjerna för all fastighetsbildning. Kanske

finns det också anledning att införa vissa övergångsbestämmelser — något

som fastighetsbildningskommittén inte synes ha övervägt eller i varje fall

inte redovisat i konkreta förslag. Det synes också böra övervägas, om man

inte genom tillämpningsföreskrifter och lämpligt avvägda taxebestämmel-

ser kan ordna så att tomtbildningsförfarandet i nu berörda fall inte kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128

mer att ställa sig kostsammare för sakägarna än enligt nu gällande be­

stämmelser.

Också lantmäteristyr elsen berör den av föreningen anmärkta problemati­

ken men anser inte att någon olägenhet behöver uppstå. Styrelsen framhåller

behovet av ändrade taxor för att nedbringa kostnaderna för denna typ av

förrättningar. Det utan jämförelse bekvämaste sättet att få tomten färdig­

bildad torde emellertid vara att låta den undergå fastighetsreglering. Genom

detta institut öppnas möjligheter för markägaren att via förhandlingar inom

förrättningens ram snabbare än med nuvarande förfarande få till stånd

önskade uppgörelser som kan läggas till grund för det slutliga fastighets-

bildningsresultatet.

öv er lantmätaren i Östergötlands län understryker att kommittéförslaget

har fördelar från redovisnings- och registreringssynpunkt. Det är också en

fördel, att nu gällande förbud för avstyckning av tomtindelad mark faller

bort. Detta förbud har vid flera tillfällen vållat besvärligheter och onödig

omgång.

Näringslivets byggnadsdelegation, industriförbundet och SAF anser att

det inte innebär någon nackdel att tomtindelningen i fortsättningen får ka­

raktären av ett detaljplaneinstitut, eftersom lagförslaget samtidigt öppnar

möjligheter till ordinär fastighetsbildning för tomt. Tvärtom vinner man

härigenom den betydande fördelen att otaliga ofullgångna fastigheter inte

längre kan bildas. Dessutom får fastighetsregistreringen större stadga, in-

skrivningsförhållandena förenklas och fastighetskreditgivningen blir säk­

rare.

Inte heller stadsdomareföreningen har någon erinran mot de föreslagna

fastighetsbildningsinstituten. Föreningen anser emellertid att det är oklart

hur tomtindelningsinstitutet skall fungera i fortsättningen. Bl. a. bör förhål­

landet mellan upprättad tomtindelning och fastighetsreglering närmare

klarläggas.

Fastighetsägareförbundet anser att de nuvarande reglerna i FBLS funge­

rat väl och att de föreslagna ändringarna knappast innebär några förbätt­

ringar. Förbundet befarar att de nya reglerna kan komma att medföra tids­

förluster och ökade kostnader för fastighetsägarna. Förbundet vill dock inte

motsätta sig ändringsförslaget. Enligt kommunförbundet är bortfallet av

stadsplans avstyckande verkan enbart en fördel, eftersom härvid uppkomna

fastighetsgränser kan vara alltför vagt redovisade. Förbundet har i och för

sig förståelse för principen, att alla fastighetsbildningsfrågor prövas vid för­

rättning, men ställer sig ändå tveksamt till förslaget att slopa även tomt­

indelnings avstyckande verkan. I anslutning härtill ifrågasätter förbundet

om det är nödvändigt att länsstyrelsen fastställer tomtindelning även i fall,

då anmärkning inte framförts mot förslag till tomtindelning som utställts

för granskning.

Följande remissinstanser avstyrker kommitténs förslag om borttagande

B 34

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl.

Maj ds

proposition nr 128

åt

1969

B 35

av stadsplans och/eller tomtindelnings avstyckande verkan, nämligen Svea

hovratt, ov erlantmätaren i Uppsala län, byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i

Stockholms län, bostadsstyrelsen, fastighetsregisterföraren i Stockholm, hä-

radshovding ef öreningen, SAR, föreningen för samhällsplanering, stadsför­

bundet och sparbanksföreningen. Till stöd för bibehållande av det nuvaran­

de systemet anförs huvudsakligen att detta erfarenhetsmässigt möjliggjort

en enkel och snabb fastighetsbildning, att systemet inte bör frångås bara

med hänsyn till önskemålet om enhetliga riktlinjer för all fastighetsbild­

ning samt att kommittéförslaget innebär ett omständligare och kostsammare

förfarande vid successiva förvärv.

Svea hovrätt framhåller att kommittén inte har angett hur särskilda tomt­

delar skall registreras när tomtindelningen genomförs successivt. Om tomt­

delarna, vilket synes vara avsikten, registreras som särskilda fastigheter,

uppkommer den betydande försämringen i förhållande till gällande rätt att

de kan särintecknas. Detta kan innebära risk för att det slutliga genomfö­

randet av tomtbildningen fördröjs, över huvud taget förefaller kommitté-

forslaget i denna del ägnat att motverka den strävan efter enkla och ar-

betsbesparande metoder som annars karakteriserar förslaget. Om det nu­

varande systemet alltså bör behållas, en lösning för vilket mycket talar en­

ligt hovrättens mening, bör emellertid gällande bestämmelser underkastas en

mgående översyn. Hovrätten anser mest lämpligt alt de regler som behövs

i denna del tas upp i ett särskilt avsnitt av lagen.

Också stadsförbundet tar upp fallet med successiva förvärv av tomt delar.

Förbundet anser att praktiska skäl talar för att man behåller tomtindel­

ningens fastighetsbildande verkan. Däremot bör man kunna överväga att i

fråga om tomtindelningen slopa den hittillsvarande fastställelseprövningen

av lansstyrelsen. Tomtindelningsärendena skulle därigenom komma att be­

handlas av länsstyrelsen bara i samband med besvär över byggnadsnämn­

dens beslut att fastställa tomtindelningen.

Sparbanksföreningen anser att bärande skäl saknas för att slopa tomtin­

delningens avstyckande verkan men önskar ändring i gällande registre-

ringsregler. Föreningen är väl medveten om att gällande regler skapar en

ofullgången fastighet av ett område som ingår i tomt. Detta förhållande är

besvarande främst från den synpunkten att området inte kan intecknas.

Inte sällan torde det förekomma att köp av områden, som skall ingå i en

administrativt bildad tomt, sker successivt under relativt lång tid. Särskilt

när det i sådant fall är fråga om höga markvärden skulle det vara en fördel

for både tomtbildaren och kreditgivaren om ett redan förvärvat område

kunde ställas som pant för lån. De medel som härigenom lösgjordes kunde

användas till förvärv av ytterligare områden. Att sammanläggningen härige­

nom något försvåras borde inte utgöra något hinder. I fall av successiva

forvärv under lång tid synes enligt föreningen tomtbildarens berättigade

anspråk på att kunna belåna efter hand som förvärven sker inte kunna till-

B 36

Kungl. Maj:ts proposiiion nr 128 år 1969

godoses på annat sätt än genom upprepade fastighetsbildningsåtgärder, vil­

ket inte kan verka förenklande eller förbilligande. Om nuvarande regler änd­

rades så att i tomt ingående område under vissa förutsättningar kunde re­

gistreras såsom fastighet som alltså kunde intecknas, skulle säkerligen

tomtbildningen i många fall underlättas. I detta sammanhang vill förening­

en påpeka, om att tomtindelningen mister sin avstyckande verkan och så­

lunda bara blir en plan för fastighetsbildningen inom kvarteret, det bör

övervägas, om inte reglerna i BL om tomtindelning kan förenklas avsevärt

i syfte att spara tid. I många fall torde kravet på tomtindelning helt kunna

slopas, exempelvis när ett kvarter skall bilda en tomt eller ett kvarter skall

delas i flera tomter som skall bebyggas i ett sammanhang av en och samme

byggherre.

Fastighetsregisterföraren i Stockholm framhåller att avstyckning genom

stadsplan enligt gällande bestämmelser är ett mycket lättvindigt konstrue­

rat institut. Om man föreskriver att ett genom stadsplan avstyckat område

av tomt inte får registreras eller lagfaras förrän området kartlagts och upp­

mätts bör emellertid institutet vara fullt användbart. Lagförslagets metod för

fastighetsbildning i kvarter är varken enklare, snabbare eller billigare än

den nuvarande.

Det nyskapade institutet fastighetsreglering tillstyrks av bl. a. Svea hov­

rätt, lantmäteristyrelsen och tekniska högskolan i Stockholm, överlantmä­

tarna är över lag mycket positiva i sina yttranden och framhåller att fastig-

hetsregleringsinstitutet blir synnerligen användbart både i stad och på lands­

bygden. Statskontoret finner institutet vara i huvuddragen lämpligt utformat

och ge möjligheter till en rationell verksamhet vid sanering av fastighetsbe­

ståndet i tätorter samt för strukturförbättringar inom jordbruket och skogs­

bruket. Möjligheterna att därigenom undvika sammanläggning torde enligt

statskontorets mening i hög grad förenkla fastighetsbildningsverksamheten.

Också lantbruks styr elsen, lantbruksnämnderna och hushållningssällska­

pen är i stort sett positiva till det nya institutet. Lantbruksstyrelsen är emel­

lertid kritisk i fråga om vissa lagtekniska lösningar.

Tillstyrkande uttalanden görs vidare av länsstyrelsen i Östergötlands län,

skogsägareförbundet, skogsindustriernas samarbeisutskott, sparbanksför­

eningen, hypoteksombudsmannaföreningen och Sveriges allmänna hypoteks­

bank.

Beträffande fastighetsregleringsinstitutets tillämpning i städer och andra

tätorter har förslaget blivit föremål för en splittrad bedömning.

Byggnadsstyrelsen

är i stort sett positiv till förslaget och framhåller att

fastighetsregleringsinstitutet kan skapa länge önskade möjligheter att på ett

mera rationellt och smidigt sätt än hittills kunnat ske sanera och anpassa

fastighetsförhållandena efter föreliggande behov och att t. ex. bringa fastig­

hetsindelningen att stämma överens med föreliggande planer. Styrelsen fort­

sätter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 37

Byggnadsstyrelsen får bl. a. vid sin granskande och rådgivande verksam­

het beträffande detaljplaner mycket ofta bevis för behovet av reform av fas-

tighetsbildningslagstiftningen så att den håller jämna steg med samhälls­

byggandets krav. Styrelsen vill här bara peka på vissa problem av mera

speciell karaktär. Det av den moderna tekniken framtvingade behovet att

skikta byggnaders och andra anläggningars funktioner i skilda horisontella

plan motsvaras av önskemål om liknande möjligheter inom fastighetsrättens

område. Detta önskemål har i betydande utsträckning tillgodosetts genom

de föreslagna reglerna om servituts- och samfällighetsbildning. Vid sådana

stadsplanelösningar, som leder till att vissa trafikleder måste befrias från

utfarter från angränsande tomter, synes utfartsproblemen för de avstängda

fastigheterna i många fall kunna lösas genom servitutsbildning i enlighet

med lagförslaget. Det torde också vara av stort värde såväl för planför­

fattare, planmyndigheter och plangenomförande organ som för enskilda

markägare och byggnadsföretagare samt kreditinstitut att kommittéför­

slaget anvisar nya medel att på ett effektivt sätt ändra och upphäva befint­

liga servitut. Vad nu sagts får emellertid inte tydas så att byggnadsstyrelsen

anser det önskvärt att bebyggelsen regleras genom servitut. De genom lag­

förslaget öppnade möjligheterna att avsätta samfällda områden även inom

stadsplan synes vidare erbjuda önskvärda och ändamålsenliga lösningar i

samband med tillskapande av bl. a. gemensamma parkeringsplatser och

gårdar.

Institutet använt för samtidig omreglering av fastighetsbeståndet inom

större områden synes emellertid i första hand vara konstruerat för gles-

bygdsförhållanden. Enligt byggnadsstyrelsens bedömande synes det sålunda

inte i och för sig utformat med tanke på situationer som kräver en mera

genomgripande omgestaltning av tätortsområden, särskilt inte vid sanering

av själva bebyggelsen. Man torde få räkna med att sådana omgestaltningar

såsom ett led i en aktiv offentlig plan- och markpolitik allt framgent måste

genomföras med det allmänna som huvudman och med byggnadslagstift­

ningen som sitt främsta instrument. Den omständigheten att fastighetsregle­

ringen på grund av sin natur kan innefatta vissa planläggningsmoment och

att fastighetsbildningen i betänkandet betecknats som en markägarnas egen

angelägenhet får inte föranleda någon tvekan om att en av fastighetsregle­

ringens väsenlligaste uppgifter inom tätbebyggelseområden måste vara att

underlätta genomförandet av det allmännas intentioner sådana dessa kom­

mer till uttryck särskilt i befintliga planer. Det synes önskvärt att en analys

göres av de verkningar fastighetsreglering kan komma att få vid sidan av

redan befintliga medel att genomföra den allmänna markpolitiken i tätorter.

Kommunal-tekniska föreningen anser att fastighetsregleringsinstitutet är

väl lämpat för mindre saneringsföretag men tror att det får endast begrän­

sad användning vid de mycket komplicerade och svårbedömda förhållanden

som uppkommer vid större saneringsprojekt.

Den mest ingående kritiken mot förslaget uttalas av stadsjuristen i Stock­

holm, som sammanfattningsvis anser att institutet fastighetsreglering i den

föreslagna utformningen inte bör få tillämpning inom Stockholms stad som

ett medel för att åstadkomma fastighetsbildning vid nybebyggelse på råmark

eller vid ombyggnad av äldre stadsområden. Skälen härtill är att institutet

inte tillfredsställande koordinerats med de kommunala myndigheternas pla-

B 38

Kangl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

nerande verksamhet och de uppgifter som åligger dem enligt lag när det gäl­

ler planernas genomförande. Vid fastighetsreglering i stad kan därför mot­

sättningar av skilda slag väntas uppkomma. Särskilt kan nämnas den otill­

fredsställande avvägningen mellan å ena sidan byggnadsnämndens befo­

genheter, som bara innefattar rätten att anhålla om förrättning och att an­

föra besvär över förrättningsmannens beslut, samt å andra sidan förrätt-

ningsmännens vidsträckta och endast av mycket elastiska regler begrän­

sade kompetens. Det finns anledning anta att ytterligare ett stort antal kon­

kurrensfrågor kommer att kunna påvisas sedan förslag till följdändringar

i byggnadslagstiftningen lagts fram, framhåller stadsjuristen. Rådhusrätten

i Norrköping uttalar i stort sett samma mening.

Stadsfullmäktige i Stockholm uttalar i likhet med stadskollegiet, borgar-

rådsberedningen och byggnadsnämnden stor tveksamhet i frågan huruvida

fastighetsreglering utan stöd av fastställd tomtindelning kan bli ett lämpligt

hjälpmedel för saneringsverksamheten och förordar att lagförslaget i denna

del överarbetas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner i likhet med överlantmä­

taren i länet önskvärt att omfattningen av förrättningsmans ömtåliga be­

fogenhet att väga enskilda och allmänna intressen mot varandra och att

därvid i viss mån göra avsteg från vissa i administrativ ordning tillkomna

beslut närmare klarläggs vid beredningen av lagförslaget. Också frågan hur

olika problem med anknytning till mera tätortsbetonade gemensamhetsan-

ordningar skall lösas inom fastighetsregleringsförrättningens ram och om

hur värderingsreglerna skall tillämpas inom tätbebyggda områden kräver en

utförligare behandling och förtydliganden.

Enligt stadsbyggnadskontoret i Göteborg ger institutet fastighetsreglering

förrättningsmännen vidsträckta möjligheter till en rationell fastighetsbild­

ning på landsbygden. Kontoret är däremot inte övertygat om dess använd­

barhet och betydelse inom tätorterna med deras ofta mycket komplicerade

fastighets- och andra förhållanden. För Göteborgs vidkommande torde insti­

tutet enligt kontorets mening inte komma att användas i större samman­

hang men det kan tänkas vara användbart vid regleringar av begränsad

omfattning. Fastighetskontoret och fastighetsnämnden i Göteborg är i stort

sett till freds med fastighetsregleringsinstitutet och dess allmänna utform­

ning. Mot att institutet skulle få någon större praktisk betydelse i en sådan

stad som Göteborg skulle måhända kunna anföras att det nuvarande ägout-

bytesinstitutet inte kommit till någon nämnvärd användning och att fastig­

hetsreglering i princip endast utgör ett utbyggt ägoutbyte. Inte heller den

möjlighet till tomtinlösen, som 46 § BL medger fastighetsägare, torde f. ö. an­

vändas i någon större utsträckning i Göteborg. I stället torde man vid mark­

exploatering i övervägande antalet fall bygga på förvärv genom frivilliga

köp. Dessa omständigheter utgör emellertid inte något skäl varför inte fas­

tighetsregleringar skulle få betydelse när det gäller fastighetsbildning i så-

B 39

dana städer som Göteborg. Genom den utformning institutet har fått torde

det i många fall väsentligt underlätta ett uppordnande av fastighetsförhål-

landena. Möjligheterna att vid fastighetsregleringar flytta och riva byggna­

der, att inlösa mark jämte byggnader samt att instifta, ändra och upphäva

servitut gör att förrättningsmännen kan lösa även synnerligen komplicerade

fastighetsbildningsfrågor. Av stor vikt i sammanhanget är att förrättningen

i de flesta fall torde kunna ske förhållandevis snabbt. En begränsning i in­

stitutets användbarhet torde dock måhända ligga i den omständigheten, att

förrättningen av praktiska skäl bara torde kunna avse tämligen begränsade

områden.

Förslaget att upplösa regleringsverksamhetens formella bundenhet vid

skifteslagsindelningen har inte avstyrkts av någon remissinstans. En viss

tveksamhet uttalas dock av advokatsamfundet, som ifrågasätter om inte en

allmän regel bör ges för bestämning av regleringsområdets (skifteslagets)

omfång och om samtycke från ägarna till flertalet eller ett visst antal be­

rörda fastigheter som förutsättning för företagets genomförande. En sådan

regel bör gälla åtminstone för större fastighetsregleringar.

Lantmäteristyrelsen understryker vikten av att kommitténs förslag ge­

nomförs i denna del. För en äldre tids hushållning kunde skifteslagsindel­

ningen vara av stort värde. Den har emellertid överflyglats av den mo­

derna tidens utveckling, som ställer krav från helt andra synpunkter. I

stället för att koncentrera sig på »rättvisekravet» — som i princip innebär

att varje fastighet går ut ur en reglering med exakt samma omfång (upp-

skattningsinnehåll) som den gick in i regleringen med — lägger man nu

huvudvikten vid att få fram lämpligare fastigheter och helst så lämpliga

fastigheter som möjligt. Denna strävan kan inte gärna få motverkas av

en tidigare indelning i skifteslag.

Överlantmätaren i Östergötlands län framhåller att indelningen i primära

skifteslag är en av de väsentliga anledningarna till att fastighetsindelningen

på landet är så irrationell som fallet är. Den är även ett avsevärt hinder

för att med hjälp av den nuvarande lagstiftningen åstadkomma en för­

bättrad fastighetsindelning.

Skälen för kommittéförslaget är vägande, anser Svea hovrätt. En konse­

kvens av förslaget, som dock möjligen bort uppmärksammas, är att något

principiellt hinder inte kommer att möta mot att reglering påfordras av

ägaren till en avsöndrad eller avstyckad lägenhet gentemot dess stam­

fastighet eller omvänt.

Förslaget att upphäva 1952 års lag om sammanföring av samfälld väg-

mark med angränsande fastighet har mött erinringar från en del remiss­

instanser. Särskilt framhålls, att 20 § i 1952 års lag visat sig vara ett syn­

nerligen användbart instrument för stadskommunerna när det gällt att i

kommunens ägo överföra samfälld vägmark som enligt fastställd stadsplan

eller generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 40

de föreslagna bestämmelserna om fastighetsreglering synes man inte ha

säkerställt ett lika enkelt och användbart medel för marköverföring till kom­

munen. Kommunförbundet, fastighetskontoret i Göteborg och överlantmä­

taren i Norrbottens län anser att en bestämmelse motsvarande nämnda 20 §

bör inflyta i den nya lagen, överlantmätaren i Norrbottens län framför som

ett alternativ att 20 § sammanföringslagen behålls.

Stadsförbundet framhåller att om 1952 års lag upphävs torde det vara

nödvändigt att i annan ordning säkerställa kommunernas rätt att lösa sam­

fälld vägmark, förslagsvis genom tillägg till 18 och 41 §§ BL.

Enligt lant mät eris tyr elsens mening har bestämmelserna i sammanfö­

ringslagen visat sig ändamålsenliga i plangenomförandet, och de synes inte

helt kunna ersättas av fastighetsreglering. Det kan möjligen hävdas att in­

lösen av detta slag inte är av sådan beskaffenhet att den lämpligen bör regle­

ras i fastighetsbildningslagstiftningen. Förutsättningarna är dock delvis

likartade med dem som föreligger vid fastighetsreglering. Styrelsen för­

ordar för sin del ytterligare överväganden rörande möjligheterna att ta upp

ifrågavarande inlösenbestämmelser i det föreslagna 8 kap. Kommunal­

tekniska föreningen uttalar liknande synpunkter.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Förfarandet vid fastighetsbildning

Kommittén.

Den procedur som krävs för genomförande av olika fastig-

hetsbildningsåtgärder måste enligt kommitténs mening präglas av de myc­

ket skiftande förhållanden som kan råda vid fastighetsbildning. Åtgärderna

kan växla starkt både i omfattning och svårighetsgrad, från de enklaste,

som i stort sett bara innebär en bekräftelse av något som sakägarna har

kommit överens om, till de största och mest komplicerade med en total och

genomgripande omreglering av t. ex. fastighetsbeståndet i en tätort. Proce­

duren innefattar i första hand rättsliga moment men normalt kommer även

tekniska och ekonomiska moment in i bilden.

Enligt kommitténs mening tillgodoser förrättningsformen, som har gam­

mal hävd vid fastighetsbildning, de krav man kan ställa på förfarandet i

första instans. Förrättningsformen ger en ram för de förhandlingar som

behövs med sakägarna och underlättar kontakten mellan allmänhet och

myndigheter. Den ger också goda möjligheter att tillvarata tredje mans

intressen.

Förrättningar för fastighetsbildning skall enligt kommitténs förslag lik­

som enligt gällande rätt hållas inför en myndighet, i allmänhet bestående

av en lantmätare eller stadsingenjör samt i vissa fall därjämte två gode män.

Det nuvarande systemet har nämligen såvitt kommittén kunnat finna fun­

gerat tillfredsställande och torde även uppfylla de ökade krav som i fram­

tiden kommer att ställas på förfarandet.

Kommitténs förslag innebär att också sammanläggning — som nu hand­

B 41

läggs som ett i princip skriftligt ansökningsärende hos ägodelningsdomaren

— i fortsättningen skall behandlas i form av förrättning inför samma för-

rättningsinstans som annan fastighetsbildning. Skälen för förslaget i denna

del redovisas i anslutning till bestämmelserna i 12 kap.

Remissyttrandena. Förrättningsförfarandet accepteras i huvudsak av alla

remissinstanser. Några remissinstanser gör dock gällande att förrättning

inte bör vara obligatorisk utan kunna ersättas av ett på annat sätt utformat

förfarande i vissa fall. Kommitténs förslag om fastighetsbildningsmyndig-

hetens sammansättning har vunnit allmänt gillande.

Lantmäteristyrelsen och flera överlantmätare anser att det föreslagna

förfarandet ger möjlighet till enkla och snabba fastighetsbildningsåtgärder.

Även statskontoret och lantbruksstyrelsen godtar förslaget.

Svea hovrätt menar att den ökade snabbheten i viss mån vunnits på be­

kostnad av rättssäkerheten. Hovrätten utgår därvid från kommitténs för­

slag till lösning av domstolsfrågan.

Stadsförbundet anser sig kunna godta principen att all fastighetsbildning

skall ske vid förrättning om förrättningen hålls inom de gränser som dra­

gits upp genom planmyndigheternas beslut. Såvitt förbundet kan finna är

förrättningsformen lämplig och praktisk för fastighetsbildningsärendena.

Förbundet framhåller att det med hänsyn till det nära sambandet mellan

planläggningen och fastighetsbildningen är ett starkt kommunalt intresse

att fastighetsbildningen får ombesörjas av kommunalt anställda befatt­

ningshavare.

Kommunförbundet, som uttalar att kommittéförslaget över huvud tillgo­

doser de önskemål som från kommunal synpunkt kan läggas på förslaget,

anser att det föreslagna förrättningssystemet är den mest praktiska formen

för behandling av fastighetsbildningsfrågor av olika slag. Förbundet fram­

för dock önskemål om en starkare ställning för byggnadsnämnden i vissa

avseenden vid förrättningen och bättre regler om information från för-

rättningsmännen till byggnadsnämnden.

Enligt byggnadsstyrelsen bör det i vissa fall vara möjligt att utforma fas­

tighetsbildningen som en registreringsåtgärd. Styrelsen har, som förut

nämnts, motsatt sig att tomtindelningens avstyckande verkan tas bort. En­

ligt styrelsens mening finns det fall, där motiven för förrättningen såsom

den mest ändamålsenliga formen för fastighetsbildning inte har större

styrka. Styrelsen anser det riktigare och enklare att förrättning som förut­

sätts ske utan sammanträde i stället ges formen av ett enkelt ansöknings-

förfarande. Man skulle här som rationaliseringsåtgärd och i syfte att för­

söka eliminera de svårigheter, som förekomsten av såväl administrativa

som judiciella frågor medför, kunna överväga en konstruktion av den admi­

nistrativa proceduren som ett ansökningsförfarande, vilket i mån av behov

kombineras med ett förrättningsförfarande för prövning av judiciella frå­

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969

B 42

gor. Om ett par mindre ändringar gjordes i reglerna för tomtindelning

skulle ett sådant förfarande vara till fyllest i det övervägande antalet fall

och fylla alla krav på snabbhet, enkelhet och billighet.

Advokatsamfundet ifrågasätter om det av kommittén föreslagna förrätt-

ningsförfarandet rymmer möjlighet för sakägarna att göra en samlad be­

dömning av de ekonomiska verkningarna av en reglering. Även med det

samråd som förutsätts, synes det bli svårt för förrättningsmännen att i an­

givna hänseende inom rimlig tid framlägga fullständig utredning. I fråga

om större regleringar, vilka som regel tillkommer efter initiativ av det all­

männa, skulle man därför kunna tänka sig att låta något av länsorganen,

kanske lantbruksnämnden förstärkt med lantmäteriexpertis, utarbeta och

inför domstol efter ansökan framlägga ett fullständigt förslag, som för fas­

tighetsägaren möjliggör en samlad ekonomisk bedömning. Sannolikt skulle

en lösning efter en dylik linje inte innefatta någon tidsförlust utan fastmera

en tidsvinst, eftersom en handläggning genom förrättning med hänsyn till

de ofta stora ingreppen måste beräknas medföra besvärstalan till domstolen,

som sålunda ändå får anledning pröva saken. Samfundet avser inte att

dylik prövning skulle ske vid all fastighetsreglering utan bara vid sådan av

större omfattning. Vad gäller bebyggelseområdena anser samfundet att det

inte bör komma i fråga att i någon väsentlig omfattning frångå det nuva­

rande regelsystemet med förfarande vid domstol. Som förslaget är utfor­

mat har förrättningsmännen befogenhet att åstadkomma en fastighetsbild­

ning, som inte stämmer överens med planen. Samfundet anser uppenbart

att fastighetsbildningen inom planområden skall helt genomföras i enlig­

het med kommunens önskemål, sådana de kommit till uttryck i planen. Om

fastighetsreglering i enlighet med de föreslagna reglerna skall komma i fråga

inom bebyggelseområden, synes detta på samma sätt som nyss angetts för

landet kunna ske genom ansökningsförfarande vid domstol med som regel

byggnadsnämnden som sökande.

I fråga om förslaget att konstruera sammanläggning som förrättning före­

kommer viss kritik vid remissbehandlingen. Därvid uttalas allmänt önske­

mål om att den nuvarande ordningen med inskrivningsdomaren (ägodel-

ningsdomaren) som huvudansvarig för sammanläggningens genomförande

skall behållas.

Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969

Domstols frågan

Inledande anmärkning. Som tidigare nämnts har inom justitiedeparte­

mentet upprättats förslag till lag om fastighetsdomstol. Förslaget innehåller

vissa grundläggande bestämmelser om den domstol som i första instans

skall pröva mål om fastighetsbildning. Till grund för förslaget ligger i första

hand fastighetsbildningskommitténs förslag i domstolsfrågan. En utförlig

redogörelse för förslaget till lag om fastighetsdomstol och bakgrunden till

B 43

•detta lämnas i samband med det förslag till reform av underrättsorganisa-

tionen i allmänhet som läggs fram samtidigt härmed. För sammanhangets

skull lämnas emellertid här en översikt över gällande rätt samt ett kort

referat av huvudinnehållet i fastighetsbildningskommitténs förslag i denna

del och remissyttrandena över förslaget. Senare ges också en sammanfatt­

ning av de överväganden som förekommit i domstolsfrågan och av förslaget

till lag om fastighetsdomstol.

Gällande rätt. Första domstol i fastighetsbildningsmål är ägodelnings-

rätten. Denna är en specialdomstol som är knuten till den allmänna under­

rätten. På landet består ägodelningsrätten av en ägodelningsdomare som

ordförande samt tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är i regel

häradshövdingen i domsagan. Som ägodelningsrätt i stad fungerar rådhus­

rätten och en av dess ledamöter är ägodelningsdomare. Överinstans i för­

hållande till ägodelningsrätten är hovrätten. Talan mot hovrättens avgöran­

den i fastighetsbildningsmål förs i högsta domstolen. Härvid gäller vanliga

fullfölj dsbegränsningar.

Kommittén. Kommittén framhåller att tanken på en reform av ägodel-

ningsrätternas organisation under senare år förts fram med allt större styr­

ka. Det har därvid gjorts gällande att ägodelningsrätterna brister i förmåga

till självständig och säker bedömning av olika frågor, i synnerhet sådana

av jord- och planpolitisk natur. Särskilt från sådana myndigheter som före­

träder olika specialintressen med anknytning till fastighetsbildningsverk-

samheten har man vidare anmärkt på svårigheterna att få till stånd enhet­

liga principer vid tillämpning av fastighetsbildningslagstiftningen. Vad kri­

tiken framför allt riktat in sig på är emellertid de långa processtiderna i

ägodelningsmål.

Kommittén redovisar vissa uppgifter rörande handläggningstiderna för

ägodelningsmålen i olika instanser och uttalar att uppgifterna med tillräck­

lig tydlighet visar att ägodelningsmålen i allmänhet tar längre tid i anspråk

än som rimligen kan godtas. Svårigheterna för ägodelningsrätterna att nå

snabba avgöranden anser kommittén till huvudsaklig del bero på att rättens

ordförande inte kan odelat ägna sig åt ägodelningsmålens handläggning

utan har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till härads- eller rådhusrätten.

Härigenom kommer ägodelningsmålen lätt att skjutas åt sidan och bli be­

handlade i andra hand. Till detta kommer att flertalet ägodelningsdomare

torde ha begränsad erfarenhet av ägodelningsmålen och de särskilda pro­

blem som möter vid handläggningen av dem. I regel inkommer nämligen till

varje ägodelningsrätt bara ett ringa antal mål årligen. Man måste därför i

allmänhet räkna med att varje mål kräver en större arbetsinsats än den som

skulle ha behövts om fastighetsbildningsmålen varit mera vanliga.

Den ringa målfrekvensen vid de olika ägodelningsrätterna inverkar enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 44

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

kommitténs mening också på ägodelningsrätternas möjligheter att med till­

räcklig säkerhet avgöra de ofta svårbedömbara problem som aktualiseras i

dessa mål.

Kommitténs slutsats är att det föreligger ett uppenbart behov av en re­

form av rättegången i fastighetsbildningsmålen. Vid sina överväganden i

domstolsfrågan tar kommittén upp följande fyra alternativa lösningar till

närmare granskning.

I. Det nuvarande systemet behålls i sina huvuddrag, men särskilda åt­

gärder vidtas för att handläggningen i de olika instanserna skall påskyndas

och för att främst ägodelningsrätterna skall få större erfarenhet.

II. Länsägodelningsrätter inrättas med en särskilt förordnad domare som

ordförande.

III. Helt fristående specialdomstolar inrättas med så stora domkretsar

att ordföranden blir helt sysselsatt inom domstolen. Från denna domstol kan

fullföljd tänkas antingen till hovrätt eller direkt till högsta domstolen.

IV. Hovrätterna tjänstgör — antingen i ordinarie sammansättning eller

också med ett begränsat antal lagfarna ledamöter samt specialister och

företrädare för ortsintressena — som instans i fastighetsbildningsmålen

omedelbart över förrättningsmännen.

Gemensamt för dessa alternativ är att högsta domstolen behålls som slut­

instans. Kommittén finner det nämligen värdefullt för att säkerställa en en­

hetlig rättstillämpning och trygga rättssäkerheten att fastighetsbildnings­

målen i sista hand prövas av den allmänna rättskipningens högsta instans.

Kommittén ansluter sig vidare till principen att parterna i ett mål alltid bör

kunna få sin sak prövad i två instanser. Vid tillämpningen av denna princip

är det enligt kommitténs mening väl tänkbart att betrakta förrättningsmän­

nen som en självständig prövningsinstans. Något principiellt hinder före­

ligger alltså inte mot en sådan ordning att fastighetsbildningsmålen från

förrättningsinstansen förs direkt till den domstol som skall döma närmast

under högsta domstolen och att fullföljden till högsta domstolen är under­

kastad samma begränsningar som f. n. gäller i fråga om mål som hovrätt

prövar i andra instans. Att antalet instanser i fastighetsbildningsmålen här­

igenom minskas med en är en fördel med hänsyn till de olägenheter i form

av tidsförlust och ökade kostnader och arbetsinsatser som är förenade med

nuvarande ordning. Övergången till ett sådant system som nu har berörts

är dock beroende av att domstolarna i mellaninstansen får en kvalificerad

sammansättning och en sådan organisation att ledamöterna, särskilt de lag­

farna, får tillfälle att mera kontinuerligt ägna sig åt verksamheten i dessa

domstolar. I valet mellan de tidigare angivna lösningarna torde möjlighe­

terna att inrätta en mellaninstans som uppfyller dessa krav få tillmätas av­

görande betydelse.

Vid närmare övervägande av de olika alternativen finner kommittén det

ganska uppenbart att alternativ I inte kan leda till någon verklig förbätt-

B 45

ring. Olägenheterna med prövning i fyra instanser kvarstår under alla för­

hållanden. Kommittén kommer till den slutsatsen att detta alternativ kan

godtas bara under förutsättning att en ordning med endast två domstolsin-

stanser visar sig inte kunna genomföras. Inte heller alternativ II avhjälper

bristerna i nuvarande system. Domkretsarna för länsägodelningsrätterna

skulle nämligen i regel inte bli tillräckligt omfattande, och svårigheter att

lösa problemet med ordförandeskapet skulle uppkomma.

Alternativ III har enligt kommittén betydande fördelar. Särskilt om en

nedskärning av antalet instanser genomfördes, skulle önskemålen om en

mera snabb och effektiv domstolsbehandling tillgodoses. Även mot detta

alternativ hyser kommittén emellertid betänkligheter. Ett skäl är att inrät­

tandet av ett antal nya, helt fristående domstolar är en i kostnadshänseende

mindre förmånlig lösning. Med ett antal mindre, fristående domstolsenheter

försvåras också en ändamålsenlig anpassning av domstolarnas arbete efter

de ändringar beträffande måltillströmningen och andra förhållanden som

ständigt måste påräknas. Härtill kommer att, om ägodelningsmålen flyttas

från hovrätterna, dessa inte längre kommer att på detta område kunna ut­

öva sin viktiga funktion vid domarutbildningen.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser kommittén att en närmare

anknytning till den befintliga hovrättsorganisationen bör eftersträvas. En

lösning i enlighet med alternativ IV kan ge samma fördelar som om man

skapade helt fristående specialdomstolar. Detta förutsätter dock att de dom-

stolsledamöter som skall döma i fastighetsbildningsmålen får tillfälle att

odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt dessa. Samtidigt kan olä­

genheterna med fristående domstolar i stor utsträckning undvikas. Med en

särskild för ändamålet avpassad sammansättning och med vissa speciella

regler om rättegången torde hovrätterna vara mycket lämpliga för de kvali­

ficerade uppgifter som ankommer på den första domstolen i ett system med

en förrättningsinstans och två domstolsinstanser. Kommittén anser att

alternativ IV möjliggör en lösning, som inte bara är överlägsen övriga alter­

nativ, utan också bjuder sådana fördelar i jämförelse med nuvarande ord­

ning att lösningen bör genomföras i anslutning till reformen i övrigt av

fastighetsbildningslagstiftningen. Kommittén anser alltså inte att ett ställ­

ningstagande i denna fråga bör anstå i avbidan på det resultat som den på­

gående fullständiga översynen av domstolsväsendet i allmänhet kan leda

till. Reformen strider enligt kommitténs mening inte mot de allmänna rikt­

linjerna för den framtida gestaltningen av domstolsväsendet. Inte heller kan

den förutsatta övergången till större domkretsar för de allmänna under­

rätterna tänkas lösa problemet med en rationell ordning för fastighetsbild-

ningsmålens handläggning.

Kommitténs förslag innebär alltså att förrättningsavgöranden skall över­

prövas av hovrätten i särskild sammansättning. Domstolen benämns jord­

domstol och de mål som enligt förslaget skall handläggas vid jorddomstol

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 46

kallas jordmål. Jorddomstol skall bestå av ordförande och fyra andra leda­

möter. Ordföranden utses bland ordförandena och vice ordförandena på

hovrättens avdelningar. Av övriga ledamöter skall en vara lagfaren ledamot

av hovrätten och en äga lantmäteriutbildning och ha ingående kännedom

och praktisk erfarenhet beträffande fastighetsbildningsverksamhet. I stället

för sistnämnde ledamot får ytterligare en hovrättsledamot inträda i dom­

stolen. Återstående två ledamöter skall vara nämndemän.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om domstolsorganisationen

har fått ett övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Åtskil­

liga kritiska synpunkter har dock framförts. Invändningar har sålunda rik­

tats såväl mot kommitténs uttalanden om behovet av en reform och om

lämpligheten av en nedskärning av antalet domstolsinstanser som mot den

av kommittén förordade lösningen av organisationsfrågan. Även kommit­

téns ställningstagande till frågan huruvida reformen bör genomföras utan

avbidan på resultatet av domstolskommitténs arbete med en fullständig

översyn av domstolsväsendet har kritiserats.

Beträffande frågan om behovet av en reform av rättegången i fastighets-

bildningsmål instämmer åtskilliga remissinstanser — ibland dock med vissa

reservationer — i kommitténs uttalanden om bristerna i den nuvarande

domstolsorganisationen. Bland dessa instanser kan nämnas Svea hovrätt,

advokatsamfundet, lantmätareföreningen, fastighetsägareförbundet och

hgpoteksombudsmannaf öreningen.

Andra remissinstanser finner kritiken mot de rådande förhållandena

mindre befogad. Hovrätten för Övre Norrland, håradshövdingeföreningen

och domstolskommittén framhåller bl. a. att de långa processtiderna beror

på åtskilliga omständigheter, över vilka ägodelningsrätterna inte kan råda.

Dessa instanser anser också att de uttalanden som gjorts om bristande sä­

kerhet och enhetlighet i ägodclningsrätternas avgöranden inte är tillräckligt

underbyggda.

De av kommittén framförda synpunkterna rörande instansordningen i

fastighetsbildningsmålen får ett splittrat mottagande vid remissbehandling­

en. Kommitténs uppfattning, att högsta domstolen bör behållas som slutin­

stans och att parterna i ett mål alltid skall få målet prövat i två instanser

godtas visserligen genomgående av remissinstanserna. Däremot råder delade

meningar om lämpligheten av att skära ned antalet prövningsinstanser i

fastighetsbildningsmålen på det sätt som kommittén har föreslagit.

Kommitténs förslag i denna del tillstyrks utan förbehåll av bl. a. Göta

hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, lantbruksstgrelsen, industriförbundet,

näringslivets bgggnadsdelegation, skogsindustriernas samarbetsutskott och

SAF.

De remissinstanser som ställer sig negativa till kommitténs ställningsta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 47

gande åberopar främst betänkligheter mot att betrakta förrättningsmännen

som en domstolsinstans. Bl. a. ifrågasätts om lantmätarna i allmänhet äger

sådana insikter i rättsliga spörsmål som behövs. Vidare betvivlas att för­

rättningsmännen, som enligt förslaget också skall bevaka det allmännas in­

tresse i jordfrågorna, kan gentemot de enskilda sakägarna inta ställning

som opartisk dömande instans. Man pekar också på att det finns betydande

olikheter mellan förrättningsförfarandet och ett domstolsförfarande, i syn­

nerhet beträffande parternas möjligheter att förebringa utredning. Bl. a.

framhålls att vid förrättningsförfarandet vittnes- och partsutsagor inte som

vid domstol kan avges under ed eller försäkran. Dokumentationen av vad

som förekommit vid handläggningen anses också betydligt säkrare i dom-

stolsprocessen. Åsikter av denna innebörd framförs av bl. a. hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, domstolskommittén, hä­

radshövding ef öreningen och SAR. Några av dessa remissinstanser uttalar

också att förslaget innebär att flertalet förrättningar kommer att prövas av

endast en domstolsinstans och att detta inte är tillfredsställande från rätts­

säkerhetssynpunkt.

De av kommittén diskuterade alternativen till en lösning av domstolsfrå-

gan har tilldragit sig stort intresse vid remissbehandlingen.

Kommitténs förslag till en lösning enligt alternativ IV godtas i de flesta

yttrandena. Bland de remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till kom­

mittéförslaget kan nämnas Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra

Sverige, lantmäteristgrelsen, lantbruksstyrelsen, lantbruksförbundet, skogs­

ägareföreningarnas riksförbund, fastighetsägareförbundet och industriför­

bundet.

En lösning enligt alternativ I, som innebär att den nuvarande organisa­

tionen behålls men att särskilda åtgärder vidtas för att avhjälpa befintliga

brister, tillstyrks bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Övre Norrland, nedre justitierevisionen, domstolskommittén, häradshöv-

dingeföreningen och SACO.

En lösning enligt alternativ II — länsägodelningsrätter — tillstyrks av

stadsdomareföreningen. Några remissinstanser anser att länet bör utgöra

domkrets för en specialdomstol inte bara för fastighetsbildningsmål utan

också för expropriationsmål och vissa andra närbesläktade mål.

Alternativ III — fristående specialdomstolar -— har i vissa yttranden setts

som ett mål på något längre sikt. RLF, lantbruksförbundet och skogsägare-

föreningarnas riksförbund anser det angeläget att med sikte på framtiden

söka tillskapa specialdomstolar av den typ som redan finns beträffande vat­

tenmål. Under sådana specialdomstolar skulle lämpligen sortera mål enligt

expropriationslagen, väglagen och annan tvångslagstiftning på fastighets­

rättens område. Organisationerna anser det sannolikt att den föreslagna

jorddomstolen utan större svårigheter kan inlemmas i en sådan special­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 48

domstol. Advokatsamfundet ger uttryck för liknande tankegångar. Samfun­

det framhåller att ersättningsfrågor f. n. handläggs av olika specialdomsto­

lar, bl. a. ägodelningsrätter, expropriationsdomstolar och vattendomstolar.

Det ligger nära till hands att sammanföra dessa domstolar på fastighetsrät­

tens område till en fastighetsdomstol. Dennas sammansättning och arbets­

sätt skulle kunna nära ansluta till vad som nu gäller för vattendomstolarna.

Det kan tänkas att länet eller ett par län blir en lämplig domkrets för en

sådan domstol. Enligt samfundets mening skulle en lösning efter dessa

linjer göra förfarandet snabbt och effektivt samtidigt som systemet torde

vara ägnat att åstadkomma bättre enhetlighet vid rättstillämpningen. Även

i några andra yttranden uttalas sympatier för att sammanföra fastighets-

bildningsmål och vissa närbesläktade mål till en domstol.

Kommitténs ställningstagande att en reform av domstolsorganisationen

i fastighetsbildningsmål bör genomföras utan hinder av den pågående all­

männa översynen av domstolsväsendet kritiseras starkt av domstolskom-

mittén, som framhåller att den föreslagna organisationen förutsätter att

man redan nu tar ställning till grundläggande principiella spörsmål. Dom-

stolslcommittén nämner bl. a. frågorna rörande instansordningen, parts möj­

ligheter att i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis samt högsta

domstolens ställning som prejudikatinstans. Den föreslagna reformen bör

anstå också av det skälet att frågorna rörande expropriationsdomstolarnas

och vattendomstolarnas framtida ställning bör lösas samtidigt.

Den allmänna översynen av domstolsorganisationen åberopas som skäl

för att fastighetsbildningskommitténs förslag till domstolsorganisation inte

nu bör genomföras också av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hov­

rätten för Övre Norrland, nedre justitierevisionen och häradshövdingeför­

eningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Lagtekniska frågor

Kommittén. Betänkandet innehåller inte någon samlad redovisning av de

överväganden av systematisk eller lagteknisk art som varit avgörande för

kommittén vid uppbyggnaden av förslaget till lag om fastighetsbildning.

I fråga om 3 kap. uttalas dock att kommittén funnit det lämpligt att samla

alla bestämmelser som rör jord- och planpolitik i ett enda kapitel. De änd­

ringar i lagstiftningen som kan bli nödvändiga på grund av statsmakternas

beslut i markpolitiska frågor blir på detta sätt lätta att passa in i lagen.

Ovissheten i fråga om den tekniska och ekonomiska utvecklingen i sam­

hället gör enligt kommittén att det inte är möjligt att konstruera lagregler

som är uttryck för en långsiktig jord- och planpolitisk målsättning. Kom­

mittén har därför föredragit att utforma reglerna i förslaget så att de kan

anpassas till en tämligen långt gående utveckling. Förslaget ger alltså ut­

rymme för avsevärd rörelsefrihet. Inom ramen för de tämligen elastiska

bestämmelser som föreslås måste i tillämpningen den allmänt godtagna jord-

och planpolitiska målsättningen bli vägledande.

Remissyttrandena. Förslagets allmänna uppbyggnad och utformning har

i stort sett vunnit remissinstansernas gillande eller lämnats utan erinran.

Svea hovrätt framhåller att en betydande förtjänst hos lagförslaget är den

större överskådlighet och ökade systematiska klarhet som jämte koncen­

tration av regelkomplexet utgör en följd av kommitténs strävan att begrän­

sa antalet fastighetsbildningsinstitut och att med konsekvens sammanföra

för all fastighetsbildning gemensamma bestämmelser i de inledande kapit­

len. Hovrätten för Nedre Norrland avger ungefär samma omdöme.

Lantmäteristyrelsen anser att förslaget genom sin mjuka uppbyggnad har

goda utsikter att fungera väl och framhåller dess klara, logiska och ända­

målsenliga disposition. Också överlantmätarna uttalar sig genomgående

mycket positivt om förslagets systematik, överskådligt, klart, logiskt, ratio­

nellt, smidigt och väl genomtänkt är sålunda några av de omdömen som

uttalas i detta avseende.

Byggnadsstyrelsen betecknar kommittéförslaget som ett imponerande ar­

betsresultat och anser att kommittén varit framgångsrik i utarbetandet av

regler som medger ett snabbare och enklare förfarande, även om styrelsen

anser sig kunna föreslå ytterligare rationaliseringar. Även stadsjuristen i

Stockholm anser att förslagets juridiskt-tekniska konstruktion är av myc­

ket hög kvalitet. De särskilda förhållanden som möter vid vissa former av

fastighetsbildning i ett utvecklat stadssamhälle synes emellertid inte ha

blivit tillräckligt beaktade.

Beträffande enskildheter i systematiken framförs emellertid viss kritik.

Några remissinstanser uttalar, som redan nämnts, önskemål om större hän­

synstagande till tätortsförhållanden. Kritiken innebär att lagtexten bör utgå

från tätortsförhållanden som huvudfall.

Lantbruksstyrelsen liksom några lantbruksnämnder anser att det är fel­

aktigt att bygga upp lagen så, att huvuddelen av fastighetsbildningen skall

ske med stöd av undantagsparagrafer. Lantbruksstyrelsen anser att det är

ett genomgående drag att man i lagförslaget först tar upp bestämmelser, som

skall gälla för de mest krångliga och svårbemästrade förhållandena och

konstruerar regler för dessa. Från tillämpningen av dessa regler medger

man sedan undantag av olika slag, när omständigheterna är enklare. Denna

uppläggning är i stort sett hämtad från gällande lagstiftning, som tillkom­

mit under helt andra förhållanden än de som nu råder. I själva verket är

de fastighetsbildningar som nu sker i alldeles övervägande antalet fall enkla

och utan motstridande intressen. Så torde säkerligen också bli förhållandet

i framtiden. Styrelsen anför vidare.

Det kan låta sig sägas, att det är utan betydelse hur uppläggningen i detta

avseende är, om blott lagen medgiver förenkling i de fall, då alla är ense.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 49

B 50

Kungl. Maj:ts proposition nv 128 år 1969

Erfarenheten har emellertid visat, att en sådan uppläggning av gällande

lag har medverkat till att göra lantmäteriförrättningarna onödigt komplice­

rade, även om på senare år vissa förenklingar genomförts. Risken är att

fastighetsbildningsförrättningarna genom samma uppläggning av den nya

lagen kommer att bli onödigt tungrodda, trots allt vad de sakkunniga talat

om enkelhet. Det bör också övervägas om ej det nya institutet fastighets­

reglering lämpligen bör uppdelas i underavdelningar, av vilka den ena be­

nämnes exempelvis »enkel fastighetsreglering» och upptager de vanligast

förekommande fallen, där motsättningar ej finns. En sådan uppläggning av

lagen bör även kunna underlätta delegering av enklare förrättningar till nå­

got mindre kvalificerad personal, vilket kan möjliggöra att de erfarna lant­

mätarna får tid att ägna sig åt komplicerade fastighetsregleringar. Detta

synes vara nödvändigt, om lantmäteriets kapacitet framdeles skall bli till­

räcklig för att på ett önskvärt sätt medverka i rationaliseringsarbetet, vil­

ket ur lantbruksstyrelsens synpunkt är angeläget.

I den mån det ej anses möjligt att genom omändring av lagtexten tillgo­

dose önskemålet om förenklad handläggning är det angeläget att tillämp­

ningsföreskrifter i administrativ ordning utfärdas som anvisar ett så enkelt

förfarande som möjligt.

Den språkliga utformningen av lagtexten har i stort sett vunnit remiss­

instansernas gillande.

Svea hovrätt uttalar i detta hänseende.

Vid en genomläsning av kommittéförslagets lagtext är allmänt sett iögon­

fallande, huru gällande rättsreglers ofta exakta angivande av förutsättning­

arna för åtgärder av skilda slag i stor utsträckning ersatts av allmänt ut­

formade bestämmelser av elastisk art. Denna numera icke ovanliga lagstil

torde, även om den stundom inger vissa betänkligheter, få accepteras även

i förevarande lagstiftningsärende. På förrättningsmännens och domstolarnas

omdöme och förmåga kommer på grund härav den nya lagen att ställa ökade

krav, liksom den särskilt vid förrättning för fastighetsreglering kommer att

medföra en mera krävande insats från enskilda sakägares sida. Delvis har

det berättigade önskemålet att skapa en lagtext, som utan upprepade änd­

ringar kan i viss mån anpassas efter en fortgående utveckling av den jord-

ocli planpolitiska målsättningen, motiverat att mera obestämda formule­

ringar valts.

Vad beträffar utformningen har hovrätten icke kunnat undgå att göra den

reflexionen, att lagreglerna ofta är ganska teoretiskt-abstrakt utformade.

Detsamma gäller tyvärr också motiven, där man hade kunnat vänta en mera

ingående belysning med praktiska exempel.

De allmänt hållna formuleringarna i lagtexten berörs även i några andra

yttranden.

Statskontoret framhåller som särskilt viktigt att förrättningshandlägg-

ningen inte bundits genom stela regler. Förrättningsmännens omfattande

frihet att förfara på lämpligt sätt ger möjligheter att anordna varje för­

rättning på rationellt sätt.

Styrelserna för stadshypotekskassan och bostadskreditkassan anser att

det varit önskvärt att förutsättningarna för de olika åtgärder, som kan

komma i fråga i samband med fastighetsreglering, preciserats klarare än

B 51

'vad som skett. Fastän de lösningar, som kommittén har föreslagit, uppen­

barligen kan medföra osäkerhet hos sakägarna och tveksamhet i vissa fall

beträffande förutsättningarna för olika regleringsåtgärder, synes riktigheten

av vad kommittén anfört till stöd för sin uppfattning inte kunna bestridas.

Styrelserna understryker emellertid vikten av att stora krav ställs på för-

rättningsmännens kompetens samt att myndigheterna noggrant följer ut­

vecklingen på området och på olika sätt söker skapa en enhetlig praxis vid

lösandet av uppkommande frågor.

Kommunal-tekniska föreningen anser att den stora frihet i fråga om be­

dömningar och förfaranden, som förslaget medger förrättningslantmätaren,

i princip är riktig med hänsyn till den snabba utvecklingen såväl i fråga om

stadsbyggnadsmetodiken som på andra områden.

En mer kritisk inställning intas av fastighetsägareförbundet, som efter­

lyser ett fastare regelsystem och påpekar alt förslaget synnerligen ofta an­

vänder egenskapsord som »ändamålsenlig» och »lämplig». En liknande

uppfattning uttalas av hovrätten för Nedre Norrland som särskilt önskar

en något större terminologisk enhetlighet i fråga om uttryck av typen »be­

tydande allmänt intresse», »väsentligt allmänt intresse», »väsentlig bety­

delse från allmän synpunkt» etc.

En mycket stark kritik mot utformningen av lagbestämmelserna i för­

slagets tredje avdelning framförs av häradshövdingeföreningen, som vänder

sig mot de många vaga och till värderingar knutna förutsättningar, som

uppställs för skilda rättsföljder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Departementschefen

Inledning. De stora reformerna av fastighetsbildningslagstiftningen un­

der 1700-talet och 1800-talet drevs fram av en önskan att öka jordbrukets

avkastning. Detta var en försörjningsfråga inte bara för jordbrukarna utan

för hela befolkningen. Också den senaste genomgripande reformen på 1920-

talet motiverades delvis med skäl av denna natur. Vad man främst upp­

märksammade redan vid storskiftesreformen vid 1700-talets mitt var sam­

bandet mellan en god arrondering av ägorna och lönsamheten. När det

gäller storleken på brukningsenheterna är det emellertid — om man bortser

från bl. a. besuttenhetskravet som broms på hemmansklyvningen — först

på allra senaste tid som nya åsikter har vunnit insteg. Ännu på 1920-talet

— ja t. o. in. in på 1940-talet — uppmuntrade man på olika sätt tillkomsten

av nya jordbruk och utökning genom nyodling m. m. av befintliga bruk-

ningsenheter.

Jag behöver inte närmare beskriva den utveckling som har skett sedan

1920-talet, då huvuddelen av den nu gällande lagstiftningen om fastighets­

bildning kom till. Den moderna jordbrukspolitiken — senast fastslagen ge­

nom riksdagsbeslut år 1987 — präglas av helt andra värderingar än dem

B 52

som var förhärskande när JDL tillkom. Också på skogsbrukets område har

förhållandena ändrats radikalt och utvecklingen går även där mot mycket

stora brukningsenheter. I fråga om både jordbruk och skogsbruk gäller att

lönsamheten inte beror bara av förhållandena i Sverige utan också av den

internationella utvecklingen.

Samhällsutvecklingen har medfört att andra markfrågor än sådana som

hänger samman med jord- eller skogsbruk har fått allt större betydelse.

Folkomflyttningen från glesbygder till städer och andra tätorter har fått en

omfattning som knappast någon räknat med. Tätorternas befolkningsandel

utgjorde år 1930 knappt 50 % och har nu stigit till nära 80 %. Den starka

expansionen av tätorterna ställer stora krav på mark för bebyggelse, både

för bostads- och industriändamål, och för kommunikationer eller andra

gemensamma anläggningar. Som en följd av att befolkningen i ökad ut­

sträckning har trängt sig samman i tätorter har också en ny form av be-

byggelse växt fram på landsbygden, den s. k. fritidsbebyggelsen. Ett visst

samband med befolkningsomflyttningen har också det starkt ökade natur-

vårdsintresset.

Den nyss antydda utvecklingen har ställt nya krav på fastighetsbildnings-

organen, som därvid har stött på stora svårigheter. Dessa hänger i bety­

dande utsträckning samman med att den gällande lagstiftningen är för­

åldrad. Svårigheterna blir inte mindre av att fastighetsbildningen i tätorter

i så hög grad är beroende av planläggningen. Lagstiftningen i denna del är

visserligen betydligt nyare än den som reglerar fastighetsbildningen i snä­

vare mening men också här är behovet av nya regler uppenbart.

Också andra faktorer än de hittills nämnda har bidragit till det alltmer

trängande behovet av en ny lagstiftning om fastighetsbildning. Jag tänker

bl. a. på den tekniska utvecklingen i fråga om metoder för fastighetsbild­

ning. Nya metoder för mätning, kartframställning, värdering, skifteslägg­

ning och likvidberäkning m. m. är svåra att passa in i den gällande lag­

stiftningen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört är det inte ägnat att förvåna att

en total reform av fastighetsbildningslagstiftningen nu anses ofrånkomlig.

I själva verket har en sådan omdaning också stått på programmet i många

år. Svårigheterna att skapa en ny lagstiftning har emellertid varit stora. Det

förslag som för snart fem år sedan lades fram av fastighetsbildningskom-

mittén och som ligger till grund för departementsförslaget byggde på ett

långvarigt utredningsarbete. Beredningen av förslaget inom departementet

har också krävt betydande tid, och innan förslaget har hunnit granskas av

lagrådet och behandlas av riksdagen hinner ytterligare några år gå. Det

finns därför vissa risker för att lagstiftningen hinner bli föråldrad redan

innan den träder i kraft. Jag är medveten om dessa risker men tvekar ändå

inte om att nu lägga fram ett förslag i ämnet. Orsakerna härtill är flera.

I fråga om jordbruket torde man kunna räkna med att den jordpolitiska

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 53

målsättning som beslöts år 1967 skall förbli gällande under en inte obetyd­

lig tid. Beträffande skogsbruket pågår ett omfattande utredningsarbete bl. a.

genom den skogspolitiska utredningen (direktiv se 1966 års riksdagsberät-

telse, Jo: 28). Det förefaller troligt att denna utredning leder till beslut

som påverkar lagstiftningen om fastighetsbildning. Om lagstiftningen kon­

strueras på lämpligt sätt, behöver det emellertid inte möta några större svå­

righeter att inympa en ny skogspolitik i lagstiftningen. Även när det gäller

förhållandet till planlagstiftningen kan vissa problem möta men också i

detta hänseende torde svårigheterna bli av begränsad omfattning. På den

tekniska sidan har skett en livlig utveckling inom fastighetsbildningsväsen-

dets område och ytterligare framsteg är skönjbara. Ändringar av sådan

natur att de bör påverka lagstiftningen är emellertid knappast att förutse

för den närmaste framtiden.

Behovet av en reform av fastighetsbildningslagstiftningen är enligt min

mening nu så trängande att det måste betraktas som helt uteslutet med

något ytterligare uppskov. Ett särskilt skäl att just nu lägga fram en ny

fastighetsbildningslagstiftning är sambandet med arbetet på en ny jorda­

balk. De båda lagstiftningskomplexen har åtskilliga beröringspunkter, även

om det ena inte nödvändigtvis förutsätter att det andra genomförs. Bered­

ningen inom departementet har också samordnats och det har visat sig att

detta inneburit betydande vinster vid lösningen av olika frågor. Som exem­

pel kan nämnas servitutsfrågorna. Om de båda lagkomplexen kan träda i

kraft samma dag, blir det också möjligt att undvika ett betydande merarbete

vid utarbetandet av förslag till följdlagstiftning till jordabalken och den

nya fastighetsbildningslagstiftningen.

Som framgår av vad jag nu har anfört anser jag uppenbart att lagstift­

ningen om fastighetsbildning behöver grundligt reformeras. Samma uppfatt­

ning kommer till mycket klart uttryck i remissyttrandena över fastighets-

bildningskommitténs förslag. Det mycket angelägna i en snar reform har

också vid upprepade tillfällen under senare år förts fram av bl. a. lant-

mäteristyrelsen, som därvid särskilt har framhållit att fastighetsbildnings-

organen har stora personalsvårigheter och att en ytterligare rationalisering

av verksamheten inte är möjlig inom ramen för gällande lagstiftning.

En grundlig reform av fastighetsbiidningslagstiftningen är emellertid ett

omfattande företag, inte minst därför att reformen får verkningar över

mycket vida områden och därför kräver att många olika intressen beaktas.

Det brukar visserligen sägas att den fasta egendomen inte längre har samma

betydelse som förr men detta påstående — som otvivelaktigt är riktigt så till

vida som jord- och skogsbruk inte längre på samma sätt som tidigare ut­

gör grundvalen för folkförsörjningen eller välståndsutvecklingen — inne­

bär inte att fastighetsbildningen är en verksamhet som kan lämnas utan

tillsyn av det allmänna. Tvärtom har utvecklingen gått mot en allt hårdare

jord- och planpolitisk kontroll i markanvändningsfrågor. Kontrollen syftar

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 54

till ett rationellt utnyttjande av den fasta egendomen och är anknuten till

den officiella fastighetsindelningen. Den lagstiftning som reglerar formerna

för ändringar i denna indelning måste därför — som kommittén har fram­

hållit -—- innehålla bestämmelser som stämmer överens med de allmänna

jord- och planpolitiska strävandena.

Fastighetsindelningen, sådan den redovisas i fastighetsregistren, utgör

också underlag för registreringen av olika rättigheter som är anknutna till

fast egendom. Av dessa rättigheter är det framför allt panträtten som bör

framhållas eftersom fastighetskrediten spelar en utomordentligt stor roll

för det svenska kreditlivet. Med hänsyn till att de flesta fastighetsbild-

ningsåtgärder på något sätt kan beröra rättighetshavarna bör lagstiftningen

innehålla regler som skyddar dessa. Också enskilda intressen bör alltså be­

aktas vid fastighetsbildningen.

Till de nu angivna exemplen på allmänna och enskilda intressen som

måste heaktas vid fastighetsbildning kan fogas många flera, t. ex. trafiksä­

kerhetsfrågor, hälsovårdsfrågor och naturvårdsfrågor.

En reform av fastighetsbildningslagstiftningen berör alltså många och vitt

skilda intressen av vilka jag i det föregående har kunnat beröra bara ett litet

fåtal. I det följande kommer jag att närmast behandla frågan hur samord­

ningen mellan olika intressen skall gå till. Därefter kommer jag att ta upp

några andra huvudfrågor vid utformningen av den nya lagstiftningen. I öv­

rigt redovisar jag mina förslag först i anslutning till de särskilda kapitlen

i en ny lag om fastighetsbildning.

Enhetlig lagstiftning för land och stad. En av de frågor som togs upp i

direktiven för fastighetsbildningskommittén var frågan om en enhetlig lag­

stiftning för land och stad. Bakgrunden var bl. a. den fortgående utjäm­

ningen mellan olika kommuntyper. Utvecklingen sedan år 1953 har gjort

att frågan blivit än mer aktuell än den var då, och vid upprepade tillfällen

har lagstiftningsåtgärder måst tillgripas för att motverka olägenheterna av

att fastighetsbildningslagstiftningen är splittrad på olika lagar. Jag erinrar

om att kommunalrättskommittén nyligen har avgett betänkande om enhetlig

kommuntyp (SOU 1967:58).

Det avgörande för frågan om lagstiftningen bör vara gemensam för land

och stad är givetvis i vilken utsträckning särskilda regler behövs för olika

områden. Vad som därvid har betydelse är uppenbarligen inte kommuntypen

utan markanvändningen, närmare bestämt frågan huruvida marken används

huvudsakligen för jord- eller skogsbruk eller liknande ändamål eller för

tätbebyggelse. Enligt kommitténs mening är behovet av särskilda regler för

de skilda ändamålen högst begränsat. Riktigheten av denna uppfattning har

ifrågasatts av framför allt Svea hovrätt. Hovrätten pekar särskilt på att

fastighetsbildningen inom stadsplanelagda områden i realiteten bara utgör

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 55

ett förverkligande av den fastighetsindelning som har beslutats i detalj

redan genom planfastställelsen och tomtindelningen.

Enligt min mening visar kommitténs lagförslag och remissbehandlingen

att behovet av särregler för områden av olika karaktär är — som kommit­

tén har uttryckt saken — högst begränsat. Den kritik som riktats mot för­

slaget från framför allt stadshåll går inte i första hand ut på att ytterligare

särregler skulle behövas för tätbebyggelseområdena. Vad remissinstanserna

kritiserat är främst att stadsförhållandena kommit i skymundan i såväl

lagtext som motiv. I fråga om Svea hovrätts uttalande är också att märka

att det utgår från att tomtindelningen bör behålla sin avstyckande verkan.

Jag kommer att i ett senare avsnitt gå närmare in på denna fråga men kan

här förutskicka att jag har funnit övervägande skäl tala för att tomtindel­

ningens avstyckande verkan bör avskaffas. Fastighetsbildningen inom tomt-

indelade områden kommer alltså att ske med anlitande av de fastighetsbild-

ningsinstitut som föreslås för landet i övrigt.

Att behovet av särregler för olika områden är så begränsat beror natur­

ligtvis i första hand på att de problem som möter fastighetsbildaren i prin­

cip är desamma, oavsett var marken är belägen och oavsett vad den används

till. Givetvis kommer den som sysslar med fastighetsbildning i stad att stöta

på vissa problem som är typiska för sådana sammanhang medan den som

sysslar med jordbruksrationalisering kommer att ställas inför problem

som är typiska för sådana företag. Likaså kommer vissa typer av förrätt­

ningar att bli vanliga inom tätorter och andra i glesbygder. Problem som

är typiska för fastighetsbildning i stad visar sig emellertid ofta föreligga

även inom glesbygdsområden, och en typ av förrättningar som oftast före­

kommer i glesbygder kan ibland visa sig mycket ändamålsenlig även i stad.

Erfarenheter av detta slag har kunnat göras under den nuvarande lagstift­

ningens tid och kommer säkerligen att göras i än högre grad i fortsättningen.

Hur man än bestämmer gränsen mellan tillämpningsområdena för två skilda

lagar kommer man därför att få vissa nackdelar. Härtill kommer att gränsen

måste bli mycket rörlig och att en övergång från det ena regelsystemet till

det andra måste förutsätta viss lagstiftning och kräva publicitetsåtgärder

m. in.

Med det nyss anförda har jag avsett att visa att en enhetlig lagstiftning

inte innebär att fastighetsbildningen måste följa samma mönster i tätorter

och glesbygder. Tillämpningen av lagen kommer säkerligen att gestalta sig

ganska olika beroende på var marken är belägen. Detta är emellertid ingen

olägenhet och ingenting särskilt utmärkande för fastighetsbildningslagstift-

ningen. De 'flesta lagar måste byggas upp så att de passar för de mest skif­

tande förhållanden.

Departementsförslaget bär alltså fått formen av en enhetlig lag för land

och stad. Lagen har fått namnet fastighetsbildningslagen — i det följande ofta

B 56

förkortat till FBL — och utformats i stort sett på det sätt kommittén har

föreslagit. I likhet med många remissinstanser anser jag att kommittén inte i

tillräcklig grad har belyst hur den föreslagna lagen praktiskt skall tillämpas

inom städer och andra bebyggelseområden. Remissinstanserna har emeller­

tid ingående diskuterat en del av de problem som härvid uppstår. En ytter­

ligare exemplifiering torde komma att ges vid kursverksamhet och i de

anvisningar för tillämpningen av den nya lagen som blir nödvändiga. Den

erfarenhet som lantmäteristyrelsen genom sin stadsbyrå bär av fastighets-

förhållandcna inom städerna bör härvid kunna utnyttjas.

Den föreslagna lagen kommer att ersätta i första hand FBLS och JDL.

Också viss annan lagstiftning kommer att bli överflödig, t. ex. lagen om sam-

manföring av samfälld vägmark m. m. med angränsande fastighet. Huruvida

den särlagstiftning som nu finns för bl. a. vissa delar av Kopparbergs län

måste behållas efter tillkomsten av en ny lag om fastighetsbildning är en

fråga som det ännu är för tidigt att bedöma. Detsamma gäller i fråga om åt­

skillig annan lagstiftning på detta område. Riktmärket bör emellertid vara

att i all möjlig utsträckning upphäva den speciallagstiftning som nu finns.

Samordningen av olika intressen. Fastighetsbildning kan beröra en rad

olika intressen, både enskilda och allmänna. Enskilda intressenter är i första

hand fastighetsägarna men vidare också innehavare av panträtt och andra

rättigheter. Bland allmänna intressen av betydelse kan nämnas dem som

avser bebyggelsen, industrin, jordbruket, skogsbruket, kommunikationerna,

naturvården och fritidsverksamheten. Olika intressen kan uppträda både vid

större fastighetsbildningsåtgärder och vid mindre. Ibland berörs många in­

tressen, ibland få. Frågan är nu i vilka former de olika intressena skall

bevakas och hur de skall vägas mot varandra.

Kommittén och vissa remissinstanser har framfört synpunkter på frågan

huruvida fastighetsbildningen bör betraktas som en enskild angelägenhet

med starka inslag av allmänna intressen eller som en allmän angelägenhet

där också enskilda intressen skall beaktas. Frågan synes inte ha större be­

tydelse, eftersom det inte råder några nämnvärda meningsskiljaktigheter om

hur avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen i stort bör utfalla

inom olika sektorer. Inom ett system med enskild äganderätt till fast egen­

dom och enskild initiativrätt till åtgärder för ändring av äganderättsobjek-

ten, dvs. fastigheterna, torde emellertid fastighetsbildningen i princip när­

mast få anses som en enskild angelägenhet. Men det är tydligt att det all­

männa inflytandet i vissa lägen måste bli mycket starkt. Så t. ex. måste

fastställda planer enligt byggnadslagen i princip följas vid fastighetsbild­

ning, och det allmänna måste inom planområden också ha initiativrätt till

fastighetsbildning i betydande utsträckning.

I fråga om de enskilda intressenterna innebär kommitténs ställningsta­

ganden att fastighetsägarnas intressen i huvudsak skall bevakas av fas­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 57

tighetsägarna själva, i viss utsträckning också av fastighetsbildnings-

myndigheten. Rättighetshavarnas intressen skall i regel beaktas ex officio

av fastighetsbildningsmyndigheten. Detta hänger samman med att rättig-

hetsliavarna i regel inte får tillfälle att föra talan vid fastighetsbildningen.

I vissa fall bör emellertid rättigbetshavare ha ställning som sakägare i fas-

tighetsbildningsproceduren och därvid får han i likhet med fastighetsägar­

na i första hand själv bevaka sina intressen. Jag ansluter mig helt till

dessa ställningstaganden. I likhet med kommittén anser jag också att för­

farandet vid fastighetsbildning bör utformas så att det blir möjligt att

handlägga ärendena i nära kontakt med sakägarna. Därigenom kan onödiga

intressemotsättningar förebyggas eller undanröjas.

Bevakningen av de allmänna intressena vid fastighetsbildning måste, som

fallet är både enligt gällande rätt och enligt kommitténs förslag, i princip

läggas på fastighetsbildningsmyndigheten. Det är från praktisk synpunkt

uteslutet att på något mera genomgripande sätt avvika från den principen.

Det måste emellertid tillses att de myndigheter som har till särskild upp­

gift att företräda allmänt intresse av betydelse vid fastighetsbildning, t. ex.

intresset att bebyggelsen blir lämpligt planlagd och utformad, kan utnyttjas

i tillräcklig grad vid bevakningen och får tillräcklig möjlighet att göra sig

gällande. Jag anser att denna fråga bör lösas efter de linjer kommittén

föreslår. Fastighetsbildningsmyndigheten bör alltså vara skyldig att utreda

vilka allmänna intressen som föreligger och att beakta dessa. Därvid bör

fastighetsbildningsmyndigheten samråda med de myndigheter, vilkas verk­

samhetsområden berörs, i den mån sakens beskaffenhet kräver det.

De allmänna intressen som berörs vid fastighetsbildning kan vara kon­

kretiserade i olika former. Det vanligaste är att de kommer till uttryck

i någon lag eller annan författning, t. ex. i BL eller i författning om stat­

ligt stöd till jordbrukets rationalisering. Vidare kan administrativ myndig­

het ha att företräda visst allmänt intresse och att därvid i vissa fall med­

dela beslut av bindande eller vägledande art. Sådana beslut som har rätts­

verkningar och alltså är bindande i något avseende som är av betydelse vid

fastighetsbildning, t. ex. stadsplan och andra byggnadsreglerande bestäm­

melser, bör i princip vara bindande också för fastighetsbildningen såtillvida

att denna inte bör få ske i strid mot beslutet. Beslutets räckvidd i fastighets-

bildningssammanhang, beror i övrigt på i vad mån vid fastighetsbildningen

också andra intressen berörs än dem som skolat beaktas i beslutet. Berörs

andra intressen måste också dessa beaktas. Beslut i vilket ett allmänt intresse

har kommit till uttryck utan att det på något bindande sätt har vägts mot

andra intressen, t. ex. sådan översiktlig planering för jord- och skogsbrukets

strukturrationalisering som har utförts av lantbruksnämnd, bör beaktas vid

fastighetsbildning i den mån beslutet fortfarande är aktuellt, men intresset

i fråga måste därvid kunna vägas mot andra allmänna och mot enskilda

intressen. De villkor för fastighetsbildning, som ställs upp i FBL med hän­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 58

syn till allmänna intressen, generellt eller med hänsyn till visst allmänt

intresse, utgör normer för avvägning mellan det allmänna intresset och ett

eller flera enskilda intressen, ibland också ett eller flera konkurrerande

allmänna intressen. Tillämpningen av dessa normer måste ankomma på den

myndighet som bär att meddela beslut i fastighetsbildningsärendena, dvs.

fastighetsbildningsmyndigheten. Men det bör inte kunna komma i fråga att

ett ställningstagande av en administrativ myndighet som bar att särskilt

svara för visst allmänt intresse frångås på den grunden att fastighetsbild­

ningsmyndigheten uppfattar det allmänna intresset i och för sig pa

annat sätt än den administrativa myndigheten. Till det sist sagda kan

fogas den reservationen att jämkningar i förhållande till administrativa

beslut av praktiska skäl bör kunna ske vid fastighetsbildning, om be­

slutsorganets huvudsakliga intentioner inte äventyras. Vidare bör tilläggas

att den här förda diskussionen gäller fastighetsbildningsbeslutens förhål­

lande inte bara till administrativa beslut av planeringskaraktär utan också

till andra administrativa ställningstaganden, t. ex. sådana som görs vid

samråd i fastighetsbildningsärenden.

De principer jag nyss har angett i fråga om betydelsen av administrativa

ställningstaganden vid fastighetsbildning bör komma till uttryck i lag­

texten på det sättet att där uttryckligen anges att vissa administrativa

beslut, t. ex. stadsplan, i princip skall vara bindande vid fastighetsbildning.

I övrigt torde det avsedda förfaringssättet komma till uttryck genom de

villkor av materiell art som uppställs för fastighetsbildning och genom

en föreskrift som ålägger fastighetsbildningsmyndigheten att i den ut­

sträckning som är nödvändig samråda med myndigheter vilkas verksam­

hetsområden berörs.

Administrativa beslut kan ha betydelse för en fastighetsbildningsåtgärd

också utanför ramen för de materiella fastiglietsbildningsvillkoren. Sålunda

torde administrativa organ i vissa fall böra tillerkännas initiativrätt till

fastighetsbildning. Vidare bör samrådsprincipen gälla inte bara när fas-

tighetsbildningsmyndighet prövar fråga om tillstånd till fastighetsbildning

utan också när myndigheten i förekommande fall planlägger hur den nya

fastighetsindelningen bör utformas och hur åtgärden bör genomföras. I

sådana sammanhang kan administrativ myndighets beslut i vissa fall vara

helt avgörande, t. ex. lantbruksnämnds beslut om ekonomiskt stöd till åt­

gärden eller till följ dinvesteringar eller om dispositionen av nämndens

markreserv.

Det anförda visar att verksamheten avsevärt underlättas genom smidigt

samarbete mellan berörda myndigheter. Också de erfarenheter som har

gjorts vid tillämpning av hittills gällande regler om fastighetsbildning ger

belägg för detta. I huvudsak är det inte fråga om någon omläggning av

samordningsprinciperna, utan det gäller närmast att fortsätta och fullfölja

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 59

nuvarande ordning. I lantmäteriinstruktionen den 3 december 1965 (nr 794)

finns föreskrifter som ålägger chef för organisationsenhet att verka för

samordning av fastighetsbildningen med åtgärder som planläggs och utförs

av andra myndigheter och organ samt att se till att behövligt samråd kom­

mer till stånd med myndighet som berörs av förrättning för fastighetsbild­

ning. Jag anser mig ha anledning att utgå från att samrådsförfarandet

liksom hittills kommer att fungera väl.

I fråga om formerna för samråd vill jag framhålla vikten av att ett så

rationellt och ändamålsenligt förfarande som möjligt kommer till använd-

ning. Samråd bör främst inriktas på principiella frågor och andra frågor

av större räckvidd, eftersom behovet av samråd i det enskilda fallet där­

igenom minskas. Samrådet bör av praktiska skäl i lämplig utsträckning

knytas an till överlantmätarens verksamhet på länsplanet. Jag erinrar

om att överlantmätaren enligt lantmäteriinstruktionen har att verka för

samordning av fastighetsbildningen med de åtgärder som planläggs på an­

gränsande områden och utförs av andra myndigheter och organ. Han skall

vidare bl. a. delta i handläggningen i länsstyrelsen av ärende inom hans

verksamhetsområde. Enligt instruktionen för lantbruksstyrelsen och lant­

bruksnämnderna den 25 maj 1967 (nr 425) ingår överlantmätaren vidare

i lantbruksnämndens strukturdelegation. Denna anordning har visserligen

i första hand tillkommit för att den regionala lantmäteriorganisationen skall

bli företrädd på ett auktoritativt sätt i lantbruksnämndens verksamhet (jfr

prop. 1965: 100 s. 68, jfr även prop. 1965: 41 s. 78), men också för fastig-

hetsbildningsverksamheten torde anordningen innebära fördelar. Jag vill

tillägga att i principiella frågor som rör samordningen av allmänna intres­

sen samråd mellan lantmäteristyrelsen och andra centralorgan ibland kan

vara lämpligt. Ställningstaganden vid sådant samråd och vid samråd på

länsplanet kan ofta vara av stort värde för en rationell handläggning av

fastighetsbildningsärendena.

Att mera generellt föreskriva att administrativ myndighet som berörs

av fastighetsbildning skall inhämta sina informationer och framföra sina

synpunkter vid sammanträde med sakägarna kan uppenbarligen inte kom­

ma i fråga. Detta skulle bli alldeles för tungrott, bl. a. för de berörda

myndigheterna. I vissa fall kan denna samrådsform emellertid vara lämp­

lig, och då skall den också kunna användas. I fråga om fastighetsbildning

inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser anser jag på de skäl kommittén har anfört

att byggnadsnämnden bör ges en särskild ställning så till vida att nämnden

underrättas om förrättning och tillförsäkras särskild rätt att föra talan.

Detta befriar inte fastighetsbildningsmyndigheten från ansvar för prövning­

en med hänsyn till allmänintressena, men byggnadsnämnden får genom sin

ställning som planmyndighet och genom rätt att ta initiativ till fastighets­

bildning och rätt att föra talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

ett starkt inflytande på fastighetsbildningen. Frågan om information och

samråd mellan fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden kan

komma att tas upp ytterligare vid den förestående reformen av planlagstift­

ningen.

Med anledning av vad en remissinstans har uttalat vill jag framhålla

att vad som förekommit vid samråd i det konkreta fallet bör redovisas

för sakägarna under fastighetsbildningsproceduren, om det har betydelse

för att sakägarna skall kunna tillvarata sin rätt på bästa sätt.

Också i fråga om överprövningen av avgörande i fastighetsbildnings-

ärende ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag. Av skäl som

jag kommer att beröra i annat sammanhang förordar jag att proceduren

med fastställelse av fastighetsbildningsförrättning slopas. Sedan fastighets­

bildningsmyndigheten har träffat sitt avgörande bör allmänintressena i

första hand bevakas av överlantmätaren. Om överlantmätaren finner att till­

stånds- eller fastighetsbildningsbeslut strider mot bestämmelse i lagen som

är meddelad för tillgodoseende av allmänt intresse och om han anser det

vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att beslutet inte blir

gällande, bör han inom viss tid kunna bringa saken under prövning hos

den instans som skall ha möjlighet att ändra fastighetsbildningsmyndig-

hetens avgörande. Liksom enligt gällande ordning bör dessutom länsstyrel­

sen och lantbruksnämnden ha möjlighet att få frågan överprövad. Över-

lantmätaren bör få kännedom om meddelade fastighetsbildningsbeslut

genom att besluten inom viss kortare tid efter det att de har meddelats

insänds till honom. Överlantmätaren skall sedan i behövlig utsträckning

samråda med länsstyrelsen, lantbruksnämnden och andra myndigheter.

Härigenom skapas förutsättningar för en samordning av skilda intressen.

Inom områden med stadsplan och byggnadsplan samordnas berörda in­

tressen väsentligen i samband med planläggningen och jag har redan fram­

hållit att fastighetsbildningsreglerna bör ges det innehållet att byggnads-

reglerande bestämmelser i princip skall följas vid fastighetsbildning. Med

hänsyn vidare till byggnadsnämndens befogenhet att överklaga fastighets­

bildningsbeslut, som jag redan har berört, torde någon ytterligare efter-

bevakning från det allmännas sida i regel inte vara nödvändig inom här

avsedda områden.

Också när det gäller fullföljdsförfarandet ansluter jag mig i huvudsak till

kommitténs förslag, som innebär att talan mot fastighetsbildningsavgörande

skall föras domstolsvägen. Avgörande för mig har varit att fastighetsbild-

ningsärendena i stor utsträckning innefattar frågor om enskildas inbördes

rättsförhållanden. Att dela upp fullföljdsförfarandet, så att talan mot viss

del av fastighetsbildningsmyndighetens beslut behandlas av domstol och

talan mot andra delar prövas av en eller flera administrativa myndigheter,

skulle enligt min mening vara opraktiskt och dessutom avvika från annars

tillämpade rättegångs- och förvaltningsprinciper. Inte heller skulle det vara

B 60

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 61

ändamålsenligt att dela upp fastighetsbildningsåtgärderna redan på för-

rättningsstadiet, så att talan fullföljs judiciellt i vissa fastighetsbildnings-

ärenden och administrativt i vissa andra ärenden. En sådan uppdelning

skulle på ett besvärande sätt minska möjligheterna att handlägga olika

fastighetsbildningsåtgärder gemensamt och skulle därigenom försämra möj­

ligheterna att åstadkomma rationell handläggning och lämpliga resultat

i fråga om fastighetsbildningen.

Fastighetsbildningsinstituten. Det främsta ändamålet med indelningen

i olika fastighetsbildningsinstitut är att skapa en enkel och överskådlig

disposition av lagreglerna och på så sätt underlätta tillämpningen av lagen.

Från denna utgångspunkt anser jag att kommitténs förslag väl tillgodoser

de krav som kan uppställas. En ytterligare begränsning av antalet fas­

tighetsbildningsinstitut skulle väl vara möjlig att genomföra. Det skulle

sålunda vara tänkbart att utmönstra klyvningsinstitutet, som motsvarar det

nuvarande klyvningsskiftet. En sådan ändring i förhållande till kommitté­

förslaget skulle emellertid närmast göra regelsystemet mera svåröverskåd­

ligt. Klyvningsinstitutet behålls därför i departementsförslaget.

Vid remissbehandlingen har från några håll hävdats att lagen borde

medge även andra former av fastighetsbildning än dem som kommittén

har föreslagit. Man har därvid vänt sig mot kommitténs förslag att ta bort

den avstyckande verkan som stadsplan och tomtindelning har f. n.

Som framhållits av flera remissinstanser har det nuvarande systemet

för fastighetsbildning i stad brister i åtskilliga hänseenden. Regelsystemet

är svåröverskådligt och leder ofta till resultat som inte kan anses önsk­

värda. Det sistnämnda är särskilt utmärkande för reglerna i 1 kap. 1 §

FBLS om stadsplans avstyckande verkan. Vad beträffar reglerna om tomt­

indelningens fastighetsbildande verkan i 3 § i nämnda kapitel kan inte

förnekas att dessa i många fall möjliggör en enkel och snabb fastighets­

bildning. Som framgår av några remissyttranden har emellertid även denna

form av fastighetsbildning sådana brister att det inte är lämpligt att be­

hålla den i oförändrat skick.

Frågan om de nuvarande särskilda fastighetsbildningsformerna inom

stadsplanelagt och tomtindelat område skall behållas vid den allmänna

reformen av fastighetsbildningsinstituten måste ses mot bakgrunden av

de riktlinjer som bör gälla för fastighetsbildningsreformen över huvud och

som tidigare har redovisats. Därvid har det ansetts angeläget att bl. a. be­

gränsa antalet former för fastighetsbildning och att förenkla lagstiftningen.

Kommitténs förslag tillgodoser i och för sig de behov av fastighetsbild-

ningsformer som föreligger inom stadsplanelagda områden. När man disku­

terar det förevarande spörsmålet bör därför utgångspunkten vara frågan

huruvida kommittéförslaget bjuder tillräckligt snabba och rationella fas-

tighetsbildningsformer för stadsplaneområdena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Jag vill till en början framhålla att fastighetsbildningen inom stadsplane-

lagda områden tenderar att bli allt mera komplicerad. Den nya stadsbygg-

nadstekniken tvingar fram rättsliga lösningar av problem som tidigare

har varit okända. Jag erinrar om vad som i detta avseende uttalades i

samband med tillkomsten av lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar (prop. 1966: 128). För att tillgodose be­

hov som här gör sig gällande föreslås i det följande regler som möjlig­

gör servituts- och samfällighetsbildning även inom stadsplanelagt område.

Sådana rättsliga bildningar måste ske i samband med förrättning och kan

inte kombineras med de nuvarande fastighetsbildningsformerna inom stads­

plan. Såvitt gäller komplicerade fastighetsbildningar kan det därför inte

komma i fråga att behålla dessa fastighetsbildningsformer.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att flertalet fastighetsbildningar inom

planområden är av enklare beskaffenhet. Särskilt är detta fallet vid ex­

ploatering av råmark, när denna är i en ägares hand. Därvid möter en­

dast sällan rättsliga problem av den karaktär som nyss har antytts. Be­

hovet av ett snabbt och enkelt förfarande är här mycket framträdande.

Det är väl också detta fall som remissinstanserna främst haft i åtanke,

när man har förordat att det nuvarande fastighetsbildningssystemet skall

behållas. Ställningstagandet i denna fråga måste enligt min mening göras

med utgångspunkt i förrättnings- och registreringsförfarandet, eftersom

kärnpunkten här närmast är den om förrättning bör vara obligatorisk

vid all fastighetsbildning. Förrättningsförfarandet kan enligt förslaget gö­

ras mycket enkelt och rationellt. Eftersom de tekniska arbetena kan sam­

ordnas med motsvarande arbeten vid planläggningen, bör förrättningen inte

medföra något dubbelarbete, om den är riktigt upplagd. Dessutom faller

det nuvarande kravet på tomtmätning bort. Detta betyder att steget från

fastighetsbildningsbeslut till registrering kan bli mycket kort vid fastig­

hetsbildning inom stadsplan. De uppgifter som skall införas i fastighets­

registret sammanställs av fastighetsbildningsmyndigheten och någon efter-

kontroll av förrättningen företas inte i sådana fall. Enligt min mening

skjuter kritiken över målet när det påstås att förrättningsförfarandet skulle

bli alltför tungrott vid fastighetsbildning inom stadsplan. Det föreslagna

förfarandet torde generellt sett innebära att sådan fastighetsbildning kan

ske snabbare än som f. n. är fallet.

Det har också gjorts gällande att kommittéförslaget skulle verka för­

svårande på ett successivt uppbyggande av en fastighet. Detta påstående

är inte riktigt. I allmänhet är det önskvärt att fastigheter färdigbildas

i enlighet med vad som har angetts i planen. S. k. ofullgångna fastigheter

bör sålunda undvikas. Såsom framhålls i samband med behandlingen av

de allmänna fastighetsbildningsvillkoren kan det emellertid i vissa fall

vara nödvändigt att gå fram etappvis, och denna möjlighet står också

öppen. De enheter som bildas på detta sätt blir genom förrättningen fas­

B 62

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 63

tigheter och skall registreras. Därigenom tillgodoses önskemålet om ska­

pande av inteckningsbara enheter.

En annan invändning mot det föreslagna systemet är att detta vid

successiva förvärv skulle bli dyrare för markägaren. Jag vill i förevarande

sammanhang bara framhålla att detta är en taxefråga som får övervägas

senare.

På grund av dessa överväganden anser jag starka skäl tala för att

lagfästa principen om att ali fastighetsbildning skall ske genom förrätt­

ning. Därav följer också att stadsplans och tomtindelnings fastighetsbil­

dande verkan inte kan behållas i den nya lagen. Tomtindelningen får till

följd härav en annan karaktär än f. n. Den blir således ett rent plan­

institut. De frågor detta ger upphov till får tas upp i samband med följd-

lagstiftningen. Därvid får också övervägas vilka reformer i förenklings-

syfte som kan företas beträffande tomtindelningen.

Av de fastighetsbildningsinstitut som tas upp i förslaget har främst

fastighetsregleringen tilldragit sig intresse vid remissbehandlingen. Till­

skapandet av detta institut är en av de stora nyheterna i lagförslaget.

Fastighetsreglering blir otvivelaktigt ett utomordentligt medel för att ge­

nomföra en rationell fastighetsindelning inom jordbruks- och skogsområ­

den. Men också för planområdenas vidkommande kan man räkna med en

vidsträckt användning av regleringsinstitutet. Vid remissbehandlingen har

viss misstro uttalats mot institutets användbarhet vid genomförande av

större saneringsprojekt inom städerna. Detta ger mig anledning påpeka att

kommittén aldrig har gjort gällande att regleringsinstitutet skulle erbjuda

lösningar för alla de komplicerade och svårbedömbara förhållanden som

där möter. Även i fortsättningen får sådana problem lösas med anlitande

av de medel som skilda lagar erbjuder. Jag är emellertid övertygad om att

institutet kan komma till användning också i sådana sammanhang, särskilt

på grund av de stora möjligheterna att bilda samfälligheter och servitut.

Inom detaljplaneoinråden kommer fastighetsregleringen uppenbarligen att

spela en mycket stor roll som instrument för att genomföra planen. Bygg­

nadsnämndens initiativrätt till fastighetsreglering och dess ställning i övrigt

vid förrättningen ger enligt min mening byggnadsnämnden vidsträckta möj­

ligheter till aktivt handlande i plangenomförande syfte.

Den gällande jorddelningslagstiftningens nära anknytning till indelning­

en i skifteslag har utgjort ett betydande hinder mot rationell fastighets­

bildning. Kommitténs förslag att bygga upp regleringsinstitutet helt obe­

roende av denna indelning är en viktig reform. Jag vill emellertid påpeka

att skifteslagsindelningen alltjämt kan få betydelse vid bestämmandet av

regleringens omfattning.

Enligt kommitténs förslag skall fastighetsregleringen ersätta den form

av fastighetsbildning som f. n. regleras i 1952 års lag om sammanföring

av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet.

Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969

B 64

Förslaget har mött erinringar från remissinstanserna bara i så måtto att

man har anmärkt på att det inte innehåller någon motsvarighet till be­

stämmelserna i 20 § sammanföringslagen. Enligt dessa har kommun eller

samhälle i vissa fall rätt att lösa in vägmark som enligt fastställd general­

plan eller stadsplan är avsedd till trafikled eller allmän plats.

Enligt min mening är det av systematiska skäl inte möjligt att i FBL

införa en bestämmelse motsvarande 20 § sammanföringslagen. Inte heller

är det lämpligt att behålla den nämnda paragrafen. Dessa omständigheter

har emellertid ingen större betydelse med hänsyn till att det behov av

inlösenmöjlighet som det berörda lagrummet avser i stort sett tillgodoses

genom marköverföring — med eller utan inlösen — enligt bestämmelserna

om fastighetsreglering. Förslaget förutsätter att gatumark och allmänna

platser skall registreras som fastigheter. Som ägare av sådan fastighet har

kommunen i allmänhet möjlighet att begära fastighetsreglering för utvidg­

ning av de områden som kommunen redan äger.

Förfarandet vid fastighetsbildning. Kommitténs förslag om förrättning

som obligatorisk form för fastighetsbildning har godtagits av det över­

vägande antalet remissinstanser. Förrättningen sådan den hittills har

utbildats enligt gällande rätt och sådan den har utformats i kommitté­

förslaget är en smidig och säker form för handläggning av den mångfald

problem som möter i samband med fastighetsbildning. Kommittén har i

olika sammanhang framhållit att förrättningsförfarandet är att jämställa

med ett domstolsförfarande. Denna jämförelse är i viss mån berättigad,

men jag vill inte underlåta att påpeka att väsentliga skillnader dock finns

och måste finnas, om man på det område som det här gäller vill åstad­

komma en rimlig avvägning mellan å ena sidan effektivitets- och kost­

nadssynpunkter och å andra sidan rättssäkerhetsintressen. De huvudprin­

ciper som bär upp domstolsförfarandet enligt rättegångsbalken bör sålunda

bara i begränsad omfattning göras tillämpliga på förrättningsförfarandet.

Vissa drag i förrättningsförfarandet gör att detta företer likheter med ett

administrativt förfarande. Som jag redan har nämnt, måste bevakningen av

vissa allmänna och enskilda intressen ankomma på fastighetsbildnings-

myndigheten och myndigheten måste genom egna initiativ aktivt påverka

förrättningen och dennas resultat på ett helt annat sätt än som är möjligt

för en domstol. Utmärkande för förrättningsförfarandet är också de tek­

niska inslagen, som med hänsyn till arbetsinsatsen utgör en betydande del

av förrättningen. Samtidigt har emellertid den rättsliga prövningen genom

den utveckling som fastighetsbildningslagstiftningen undergått kommit att

bli av allt större betydelse vid fastighetsbildningen. Den nya lagstiftningen

kommer att medföra en ytterligare ökning av inslagen av rättskipning i

fastighetsbildningsförfarandet. Jag behöver bara peka på marköverföring­

en vid fastighetsreglering, inlösen, samfällighetsbildning och servitutsåt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 65

gärder som exempel på nya eller väsentligt ändrade uppgifter, vilka krä­

ver domstolsmässiga överväganden av förrättningsinstansen.

Termen förrättning är enligt kommitténs förslag beteckningen för själva

den formella handläggningen i första instans av fastighetsbildningsfrågor-

na. Begreppet är intimt förknippat med den myndighet som skall ha hand

om denna uppgift. Kommittén har ansett att uppgiften liksom hittills skall

ankomma på en högskoleutbildad tekniker och två gode män. I kommitté­

förslaget betecknas dessa som förrättningsmännen. Som jag senare skall

närmare utveckla har jag ansett det lämpligt att i stället använda be­

teckningen fastighetsbildningsmyndigheten. När det gäller sammansättning­

en av myndigheten är jag ense med kommittén om att den nuvarande

ordningen innebär att behövlig sakkunskap i framför allt tekniska, juri­

diska och ekonomiska frågor garanteras samtidigt som orts- och person­

kännedomen blir i önskvärd mån tillgodosedd. Bortsett från vad advokat­

samfundet anfört har det vid remissbehandlingen inte från något håll

gjorts gällande att förrättningsverksamheten bör läggas i händerna på en

annorlunda utformad myndighet än kommittén har föreslagit. Från kom­

munalt håll framhåller man visserligen att kommunens intresse i sam­

band med fastighetsbildning bör tillgodoses på ett bättre sätt än som är

möjligt enligt kommittéförslaget men man godtar i princip förrättnings-

formen och fastighetsbildningsmyndighetens sammansättning. Spörsmålet

om kommunens inflytande i fastighetsbildningsförfarandet är visserligen

med hänsyn till det nära sambandet mellan detta och kommunens an­

svar i fråga om planläggning och exploatering en betydelsefull samord­

ningsfråga. Frågan måste dock enligt min mening lösas med utgångspunkt

från de av kommittén angivna förutsättningarna att fastighetsbildning skall

ske genom förrättning och ombesörjas av en särskild fastighetsbildnings-

myndighet.

Vid remissbehandlingen har advokatsamfundet fört fram tanken på att

större fastighetsregleringar skulle avgöras av domstol i stället för av för-

rättningsmän. Förslaget har motiverats med att domstolsförfarandet skulle

underlätta för sakägarna att göra en samlad bedömning av de ekonomiska

verkningarna av regleringen. För egen del anser jag att en sådan ordning

skulle avsevärt komplicera och fördyra handläggningen. Än mera betänk­

ligt är att de fördelar som ett enhetligt fastighetsbildningsförfarande med­

för skulle gå förlorade. Också inom ramen för det av kommittén före­

slagna förfarandet är det möjligt att tillämpa en sådan metodik att det

blir möjligt för sakägarna att få en överblick över de ekonomiska kon­

sekvenserna innan förrättningen slutförs. Det finns enligt min mening

inte anledning ifrågasätta fastighetsbildningsmyndighetens kompetens att

avgöra de frågor som kommer under bedömande vid regleringsförrätt-

ningarna. På grund av dessa överväganden anser jag att en lösning i en­

lighet med advokatsamfundets förslag inte bör komma i fråga.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128

B 66

Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969

Avsteg från ett enhetligt fastighetsbildningsförlarande har vid remiss­

behandlingen föreslagits i två avseenden. Som jag tidigare har nämnt för­

ordas att förrättningsförfarandet skall ersättas av ett förenklat ansöknings-

och registreringsförfarande vid fastighetsbildning inom vissa planområden.

Vidare föreslås av några remissinstanser att sammanläggning inte skall

handläggas vid förrättning utan avgöras av inskrivningsmyndigheten. Av

vad jag förut har uttalat framgår, att jag inte är beredd att ansluta mig

till tanken på att förrättningsformen slopas för fastighetsbildning inom

planområden. Beträffande sammanläggning torde kritiken mot förrätt­

ningsförfarandet bottna i missnöje med det komplicerade förfarande som

kommittén har föreslagit. Som jag närmare kommer att utveckla under

12 kap. är det emellertid möjligt att utforma förrättningsförfarandet på

ett sådant sätt att berättigade krav på enkelhet och smidighet i förfaran­

det tillgodoses. Jag anser därför att det inte heller beträffande samman­

läggning finns skäl att uppge förrättningsformen.

Domstolsfrågan. Fastighetsbildningskommittén har föreslagit att de nu­

varande ägodelningsrätterna skall avskaffas och ersättas med jorddomsto­

lar som skall vara knutna till hovrätterna och döma direkt under högsta

domstolen.

Vid beredningen av kommitténs förslag till ny lagstiftning om fastighets­

bildning har domstolsfrågan ägnats mycket stor uppmärksamhet. Till detta

har bidragit dels att förslaget i denna del utsatts för ganska hård kritik vid

remissbehandlingen, dels att hela domstolsväsendet f. n. håller på att refor­

meras. En utgångspunkt vid övervägandena har emellertid varit att en re­

form är nödvändig. De nuvarande ägodelningsrätterna motsvarar inte da­

gens krav på en rationell domstolsorganisation.

Kommittén har närmare granskat fyra olika alternativ till lösning av

domstolsfrågan. Givetvis finns det ytterligare några möjligheter. En avgö­

rande fråga i detta sammanhang är emellertid vilken betydelse som bör till­

mätas det förhållandet att en förrättning alltid föregår domstolsprövningen.

Kommittén har gått så långt att man jämställt förrättningen med en pro­

cess i första instans. Med denna utgångspunkt är det fullt logiskt att som

kommittén gjort förlägga den första domstolsinstansen till hovrätt. Vid

remissbehandlingen har kommitténs synsätt kritiserats av ett stort antal

remissinstanser. Det framhålls att förrättningsmännen knappast har sådana

insikter i rättsliga spörsmål som krävs för att avgöra mera invecklade tvis­

tefrågor på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Vidare

görs det gällande att förrättningsmännen inte får en tillräckligt opartisk

och fristående ställning för att kunna jämställas med en domstolsinstans.

Från flera håll betonas också att förrättningshandläggningen företer bety­

dande avvikelser från domstolsprocessen, bl. a. i fråga om möjligheterna att

ta upp och dokumentera muntlig bevisning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 67

Även om vissa av remissinstansernas invändningar synes något överdriv­

na, är det enligt min mening obestridligt att domstolsförfarandet erbjuder

särskilda garantier för en omsorgsfull och opartisk prövning av mera in­

vecklade tvistefrågor. Det är också alldeles tydligt att det finns vissa olik­

heter mellan förrättningsförfarande och domstolsprövning. Visserligen är

det tänkbart att utjämna skillnaderna genom att göra förrättningsförfaran-

det mer domstolsmässigt. En sådan lösning är emellertid förenad med flera

olägenheter. Förfarandet skulle bli mer formbundet och komplicerat, och om

förrättningsmännen får en mer utpräglad domarställning, minskar deras

möjligheter att informellt förhandla med sakägare och andra samt att själva

ta initiativ till olika åtgärder. Det måste krävas mycket starka skäl innan

man genomför ett förslag som förutsätter en sådan omstöpning av förrätt-

ningsförfarandet.

En annan omständighet som talar mot kommitténs förslag är att dom-

stolskommittén enligt sina direktiv (se 1963 års riksdagsberättelse, I Ju: 40)

har att pröva frågan om rättskipningens fördelning på olika instanser och

om rättsmedlens anordnande. Två av de delfrågor som därvid aktualiseras

är frågan i vilken utsträckning det bör stå part öppet att åberopa nya om­

ständigheter och bevis i överrätt samt frågan huruvida högsta domstolens

ställning som prejudikatinstans bör befästas ytterligare. Det är uppenbart

att en nedskärning av antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmål

skulle kunna försvåra domstolskommitténs arbete med att söka finna ända­

målsenliga lösningar på dessa problem.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört har jag kommit till den uppfatt­

ningen att man bör behålla det nuvarande systemet med tre domstolsinstan-

ser i fastighetsbildningsmål. Den kritik som kan riktas mot detta system

är att det tar lång tid att få till stånd ett slutligt avgörande i målen. En möj­

lighet att råda bot på detta är att begränsa rätten till fullföljd, framför allt

när det gäller högsta domstolen. Detta är emellertid en fråga som i första

hand bör lösas i ett större sammanhang. Vissa begränsningar i fullföljds-

rätten bör dock kunna göras inom FBL:s ram.

En annan möjlighet att minska handläggningstiden är att förstärka dom­

stolen. Den största effekten uppnås givetvis, om den domstol som prövar

målen i första instans får en sammansättning som är särskilt anpassad till

målens beskaffenhet. Detta kan dels påskynda behandlingen av de enskilda

målen, dels begränsa antalet överklaganden. En av de åtgärder som kan

komma i fråga för att stärka den första instansen är att tillföra domstolen

teknisk sakkunskap på fastighetsbildningens område. En annan är att skapa

förutsättningar för att domarna i första instans skall kunna mera odelat

ägna sig åt fastighetsbildningsmålen och därigenom förvärva större sak­

kunskap i hithörande frågor än vad som i regel är möjligt med nuvarande

organisation.

Båda dessa åtgärder kräver att domkretsarna blir större än de är f. n. En

B 68

av de lösningar som därvid står till buds är att anknyta till länsindelningen.

Därigenom skulle prövningen av markanvändningsfrågor kunna ske efter

enhetliga principer inom varje län. Vid sidan av dessa spörsmål är värde­

ringsfrågorna av stor betydelse i fastighetsbildningsmålen, och om förslaget

till fastighetsbildningslag genomförs kommer de ännu mer att träda i för­

grunden. Också för bedömningen av sådana frågor är det av värde att enhet­

liga principer tillämpas för större regioner.

Markanvändningsfrågor och framför allt värderingsspörsmål intar en

central plats även i expropriationsmålen. Det finns därför ett klart samband

mellan dessa mål och fastighetsbildningsmålen. Från både praktisk och

principiell synpunkt är det utan tvivel lämpligt att de värderingsfrågor som

aktualiseras vid fastighetsbildning och expropriation prövas av samma dom­

stol. Skäl talar för att man till denna domstol också hänför vissa andra

kategorier av mål inom fastighetsrättens område. Jag syftar härvid bl. a. på

mål om ersättning enligt den föreslagna immissionslagstiftningen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har det tett sig naturligt att i en

särskild lag om fastighetsdomstol samla grundläggande bestämmelser om

de domstolar som skall pröva fastighetsbildningsmålen och vissa andra

typer av mål. Som jag tidigare nämnt har förslag till en sådan lag upprät­

tats inom departementet. Jag kommer senare denna dag att lämna en in­

gående redogörelse för förslaget i samband med att jag för remiss till lag­

rådet anmäler fråga om en reform av underrättsorganisationen i allmänhet.

Det synes dock lämpligt att jag redan nu anger några huvudpunkter i för­

slaget.

I stället för ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar inrättas fas­

tighetsdomstolar. Kungl. Maj:t föreslås få rätt att förordna om domkrets­

indelningen. Fastighetsdomstolen skall utgöras av en allmän underrätt i

särskild sammansättning. Domstolen föreslås få fem ledamöter. Ordföran­

den och en annan ledamot skall vara jurister. Fn ledamot skall vara tek­

niker med erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Vidare

föreslås att två nämndemän skall ingå i domstolen.

Beträffande det närmare innehållet i den föreslagna lagen om fastighets­

domstol vill jag hänvisa till bilaga 3 till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Lagtekniska frågor. Kommittén har inte närmare behandlat de lagtek­

niska frågor som uppkommer vid utformningen av den nya lagstiftningen.

Remissinstanserna har emellertid uppmärksammat även dessa frågor och

jag vill därför uppehålla mig något vid ämnet, innan jag går närmare in

på de olika kapitlen i den nya lagen.

En av de främsta anmärkningarna mot den gällande lagstiftningen —

särskilt JDL — har varit att den är för stel och därmed ger förrättnings-

männen alltför begränsad rörelsefrihet. Reglerna om förfarandet och and­

ra allmänna bestämmelser är dessutom i allmänhet skrivna för i första

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

hand laga skifte. I båda dessa hänseenden har kommittén använt en helt

annan teknik. De allmänna bestämmelserna har samlats i det första av­

snittet av lagen. De har dessutom fått en sådan utformning att handlägg­

ningen i viss man kan anpassas till vad det enskilda ärendet kräver med

hänsyn till sin omfattning, antalet delägare vid förrättningen, svårighets­

graden eller andra särskilda omständigheter. Genom elasticiteten i bestäm­

melserna har det också blivit möjligt att begränsa lagmaterialet.

I likhet med flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna

del anser jag att kommitténs förslag är väl disponerat. Detta gäller inte

bara i de nyss antydda hänseendena utan även om lagen i övrigt. Eftersom

de allra flesta regler är helt neutrala i den bemärkelsen att de inte skiljer

på förhållandena i tätorter och glesbygder, är det enligt min mening av

föga betydelse, om lagtexten utgår från den ena eller andra situationen

som huvudfall.

Vid remissbehandlingen har några remissinstanser gjort gällande att lag­

texten byggts upp så att huvuddelen av fastighetsbildningen kommer att

ske med stöd av undantagsbestämmelser som getts för de enklare fallen.

Anmärkningen synes inte vara riktig. Bortsett härifrån skulle det emeller­

tid innebära stora nackdelar att konstruera lagen för de självklara fallen,

fall då inga inteckningshavare finns eller fall då alla sakägare är fullt

ense om hur fastighetsbildningen skall genomföras. Bl. a. skulle lagtexten

komma att bli mycket mer omfattande. Den av samma remissinstanser

framförda tanken på en uppdelning av institutet fastighetsreglering i en

enklare och en mer komplicerad form skulle även den ha den nackdelen

att lagtexten måste få större omfattning. Dessutom skulle det säkerligen

visa sig mycket svårt att dra någon gräns mellan den ena och andra

kategorin av förrättningar.

I språkligt hänseende utmärks kommitténs förslag av den stora använd­

ningen av uttryck som innebär en värdering av något slag. Detta har kri­

tiserats av några remissinstanser men andra har betecknat det som en

förtjänst hos förslaget. Vid utarbetandet av departementsförslaget har det

varit en strävan att i görligaste mån begränsa både förekomsten av uttryck

av detta slag och antalet varianter av sådana uttryck. Det förut berörda

önskemålet om en betydande elasticitet i bestämmelserna kräver emeller­

tid att uttryck av detta slag används i inte ringa utsträckning.

Med anledning av olika uttalanden om att lagen genom sin konstruktion

kommer att ställa ökade krav på förrättningsmännen och om att lagtexten

och motiven ofta inte ger önskvärd ledning vill jag framhålla att det gi­

vetvis inte är möjligt att göra motiven till lagen alltför omfattande. Jag

vill dock redan nu nämna att jag förutsätter att en betydande kursverk­

samhet kommer att äga rum före lagens ikraftträdande och under den

första tiden därefter. Förrättningslantmätarna och övrig berörd personal

kommer på så sätt att beredas möjlighet att grundligt sätta sig in i det

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 69

B 70

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

nya regelsystemet. Jag förutsätter också att lantmäteristvrelsen kommer

att utarbeta anvisningar och exempel av olika slag.

Mot bakgrund av vad jag nu bär anfört har departementsförslaget byggts

upp på i princip samma sätt som kommitténs förslag. De ändringar som

har gjorts på grund av olika iakttagelser vid beredningen och påpekandena

vid remissbehandlingen samt den språkliga moderniseringen av lagtexten

torde tillgodose större delen av de önskemål som remissinstanserna har

uttryckt.

Avslutningsvis vill jag något beröra en större lagteknisk fråga som inte

har någon omedelbar aktualitet men som ev. förtjänar att övervägas i ett

annat sammanhang.

Många remissinstanser har — enligt min mening med rätta — framhållit

den stora betydelse som fastighetsbildningen i tätorter har. Vid denna

fastighetsbildning är sambandet med planläggningen enligt BL av central

betydelse. Motsvarande förhållande torde med tiden komma att föreligga

för allt större delar av fastighetsbildningsverksamheten på grund av den

starka utökningen av tätorterna och de allt starkare kraven på en ökad

planläggning av marken. Sambandet mellan fastighetsbildning och plan­

läggning kommer därigenom att få ännu större betydelse än f. n. Jag syf­

tar härvid inte bara på planläggning för bebyggelse utan också på sådan

som tar sikte på annan markanvändning. Det kan därför förtjäna övervägas

om man inte bör sammanföra lagstiftningen om den fysiska samhälls­

planeringen och om fastighetsbildningen i en gemensam lag. I lagtekniskt

hänseende visar sig svårigheterna med den nuvarande ordningen särskilt

vid utarbetandet av de ändringar i BL som blir nödvändiga med anledning

av den nya fastighetsbildningslagen.

Med hänsyn till att en allmän översyn av byggnads- och planlagstift­

ningen förbereds är det inte möjligt att nu ta upp frågan om en fullt

integrerad lagstiftning om fastighetsbildning och den fysiska samhällspla­

neringen. Ett lämpligt tillfälle att åstadkomma åtminstone en lagteknisk

integration kan möjligen komma, när förslag till en reviderad planlag­

stiftning har utarbetats. Om en lag av det nyss antydda slaget genomförs,

skulle det vära naturligt att låta den — ensam eller i förening med andra

bestämmelser, särskilt regler om byggande — få formen av en byggninga-

balk.

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969

B 71

V. Motivering till de särskilda avdelningarna

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande bestämmelser

1 KAP.

I detta kapitel har tagits upp bestämmelser som avser att klarlägga inne­

börden av vissa begrepp som är av central betydelse i den nya lagen. Här

återfinns också vissa bestämmelser av allmänt innehåll som inte lämpligen

kan hänföras till något annat avsnitt av lagen.

Kapitlet omfattar i departementsförslaget fem paragrafer mot sex i kom­

mitténs förslag. I den av kommittén föreslagna 5 § har upptagits bestäm­

melser om att innehavare av ständig besittningsrätt till mark eller fastighet

skall jämställas med ägare. Vidare föreslås i paragrafen att vad som enligt

lagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas på den som innehar fastig­

het med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på

grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer

annan. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om innehavare av stän­

dig besittningsrätt och fideikommissrätt anser jag i sak riktiga. Eftersom

de emellertid gäller rättsinstitut som är under avveckling, har jag ansett att

bestämmelserna bör tas upp i övergångsbestämmelserna till lagen.

Vad beträffar förslaget att jämställa med ägare den som utan vederlag

besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att ägande­

rätten tillkommer annan har vid remissbehandlingen viss kritik förekom­

mit. Svea hovrätt och häradshövdingeföreningen har således framhållit att

förslaget strider mot 18 kap. 4 § 5 föräldrabalken. Kommittén har till stöd

för sitt förslag åberopat att en bestämmelse av motsvarande innehåll finns

i annan lagstiftning och torde därvid främst ha haft 5 § lagen den 3 sep­

tember 1939 (nr 608) om enskilda vägar (EVL) i åtanke. Förhållandena

vid fastighetbildning är emellertid — som Svea hovrätt påpekat — ofta så

olika dem vid en vägförrättning att en sådan analogi bör avböjas. Det är

tillräckligt att här peka på de möjligheter till minskning av fastighets värde

mot ersättning i pengar som föreligger vid fastighetsreglering. Jag anser

därför i likhet med hovrätten att fastigheten i det fall som nu är i fråga bör

företrädas av en god man vid förrättningen. På grund av det anförda har

den av kommittén förordade bestämmelsen inte tagits med i departements-

försiaget.

1 §•

Denna inledande paragraf innehåller definitioner av begreppen fastighets­

bildning och fastighetsbestämning.

B 72

Kommittén. Kommittén har valt att som 1 § ta upp en bestämmelse, vari

fastslås vad som skall förstås med det redan i lagens rubrik använda uttryc­

ket fastighetsbildning. I anslutning härtill har också termen fastighetsbe-

stämning behandlats. Även om fastighetsbestämningen inte kan sägas inta

en på långt när lika dominerande ställning i förslaget som fastighetsbild­

ningen, är den dock i begreppsmässigt hänseende av jämförbar karaktär

såsom en vid sidan av fastighetsbildningen i lagförslaget närmare reglerad

företeelse.

Termen fastighetsbildning används f. n. tämligen allmänt i framställning­

ar rörande fastighetsrätt och förekommer även i lagspråk. Innebörden där­

av har emellertid hittills inte ansetts fullt klar. Tidigare begagnades termen

i huvudsak som beteckning bara på sådana ändringar i fastighetsindelning­

en som genomfördes inom städer och stadsliknande samhällen med tillämp­

ning av FBLS, medan man beträffande andra motsvarande åtgärder på

landsbygden än sammanläggning talade om jorddelning. Sistnämnda ut­

tryck har dock kommit att användas i allt mindre omfattning sannolikt

beroende på att vissa av de ifrågavarande åtgärderna inte innebär någon

delning i egentlig bemärkelse. Sålunda kan laga skifte genomföras utan att

någon av de berörda fastigheterna eller annan i skiftet ingående egendom

delas. Det har vidare tett sig oegentligt att beteckna det vid fastighetsratio-

naliseringar numera allt oftare utnyttjade ägoutbytet som en form av jord­

delning. Vare sig en rationalisering sker i form av skifte eller ägoutbyte

brukar däri som ett väsentligt moment ingå åtgärder beträffande exempel­

vis väg- och dikessystemen, vilket i hög grad medverkat till att uttrycket

jorddelning framstått som mindre adekvat. Även i fråga om landsbygden

har man därför börjat tala om fastighetsbildning, och denna term har här­

igenom kommit att vanligen användas som en sammanfattande benämning

på samtliga sådana ändringar i fastighetsindelningen som genomförs enligt

FBLS eller JDL eller också enligt vissa andra med hänsyn till innehållet

närstående författningar främst SML. Ibland har dock uttrycket reserverats

för sådana ändringar som resulterar i uppkomsten av nya fastigheter.

Enligt kommitténs mening är det av praktiska hänsyn påkallat med en

gemensam beteckning för samtliga i den nya lagstiftningen reglerade åtgär­

der som har till syfte att åstadkomma en ändring i något avseende av de

bestående fastighetsförhållandena, och kommittén har funnit övervägande

skäl tala för att som sådan beteckning godta termen fastighetsbildning. På

detta sätt får man också en nära anslutning till den numera i allmänhet till-

lämpade terminologin. Fastighetsbildning har därför i denna paragraf be­

skrivits som en i enlighet med bestämmelserna i denna lag företagen åtgärd,

varigenom fastighetsindelningen ändras. Huruvida sådan ändring medför

att en eller flera nya fastigheter tillkommer eller bara innebär att bestående

enheter ändras är likgiltigt. I båda fallen föreligger alltså fastighetsbildning.

Eftersom lagen även behandlar vissa servitutsåtgärder som inte kan sägas

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 1969

B 73

innefatta ändringar i fastighetsindelningen men som bör helt jämställas

med dylika indelningsändringar, har definitionen utvidgats så att med fas­

tighetsbildning också avses sådan enligt lagen företagen åtgärd varigenom

servitut instiftas, ändras eller upphävs. Kommittén påpekar att i annan lag­

stiftning reglerade åtgärder, som resulterar i att fastighetsindelningen änd­

ras eller servitutsförhållandena påverkas, inte är att hänföra till fastighets­

bildning i den mening uttrycket här används.

Den sålunda meddelade definitionen är en legaldefinition som bara anger

vad som under alla förhållanden krävs för att fastighetsbildning skall anses

föreligga. En fullständig bild av institutet erhålls först genom de i följande

avsnitt av lagen upptagna särskilda bestämmelserna. Kommittén har dock

funnit angeläget att redan i inledningskapitlet låta ändamålet med fastig­

hetsbildningen — sådant detta angetts i redogörelsen för lagförslagets hu­

vudgrunder — komma till uttryck och har likaså velat ge en antydan om

att i fastighetsbildningsverksamheten även kan ingå andra väsentliga mo­

ment än sådana som gäller ändringar i fastigheternas utformning på mar­

ken och i servitutsförhållandena. Särskilt möjligheten att vid fastighets­

bildning ta upp frågan om väg- och dikessystemen och om andra tekniska

anordningar för att betjäna fastigheterna har ansetts böra omnämnas i sam­

manhanget. Av dessa skäl har i anslutning till definitionen på fastighets­

bildning tillagts att med sådan åtgärd, som också får innefatta en utbyggnad

av erforderliga anläggningar, avses att främja ett mera ändamålsenligt ut­

nyttjande av den fasta egendomen eller därmed jämförligt syfte.

Från fastighetsbildning skiljer sig fastighet sbestämning på det sättet att

någon ändring av de bestående förhållandena inte är avsedd att åstadkom­

mas. Med fastighetsbestämning åsyftas i stället att efter prövning i särskild

ordning få till stånd ett klarläggande helt eller delvis av hur dessa förhål­

landen gestaltar sig vid prövningstillfället. I enlighet härmed föreskrivs i

ett andra stycke av denna paragraf att genom fastighetsbestämning avgörs

frågor rörande beskaffenheten av gällande fastighetsindelning ävensom frå­

gor rörande beståndet eller omfånget av vissa servitut. Av denna bestäm­

melse kan utläsas att fastighetsbestämningen motsvarar nuvarande gräns­

bestämning och tomtmätning, men samtidigt torde framgå att institutet är

avsett att få ett mera vidsträckt användningsområde. Inte bara gränsfrågor

skall kunna tas upp vid fastighetsbestämning utan i princip alla spörsmål

rörande fastighetsindelningen liksom även frågor angående vissa slags ser­

vitut.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen framhåller att fastighetsbildningen

är ett medel att genomföra de ändringar i fastighetsindelningen, som mar­

kens ägare åsyftar, och samtidigt ett viktigt led i samhällets strävanden att

få till stånd en lämplig markanvändning. Fastighetsbildningens syfte att

främja ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen är under

B 74

Kungl. Maj ris proposition nr 128 år 1969

sådana förhållanden en betydelsefull principförklaring som har sin givna

plats i denna paragraf.

Som ett understrykande av den på många ställen i lagtext och motiv redo­

visade principen att fastighetsbildning är en både allmän och enskild ange­

lägenhet bör enligt lantmäteristyrelsens mening redan i denna paragraf tas

in en bestämmelse av ungefär samma innehåll som i 4 § BL, dvs. att vid

fastighetsbildning skall såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen

beaktas. Lantmäteristyrelsen föreslår sålunda att i första stycket andra

punkten inskjuts mellan orden »att» och »främja» uttrycket »med beak­

tande av såväl allmänna som enskilda intressen». Liknande önskemål ut­

talas av byggnadsstyrelsen och kommunal-tekniska föreningen.

Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland samt överlantmätarna i Got­

lands och Skaraborgs län anser att det i första stycket andra punkten av

kommittéförslaget uttalade syftet med fastighetsbildning inte är förenligt

med lagförslagets grunder och föreslår att bestämmelsen omredigeras eller

utgår. Svea hovrätt uttalar att lagförslaget bygger på principen om att fas­

tighetsbildning är en fastighetsägarnas angelägenhet som inte är under­

kastad andra villkor än dem som återfinns i 3 kap. eller i kapitlen angående

de särskilda fastighetsbildningsinstituten. I dessa kapitel finns inte någon

bestämmelse av så allmän innebörd som den nu aktuella. Som framgår av

bl. a. 5: 18 första stycket, jämfört med 5: 4 första stycket är fastighetsbild­

ningen i princip obunden av villkor om att den leder till ekonomiska eller

andra fördelar. Om alltså någon betydelse utöver den rent beskrivande skall

tillmätas ifrågavarande bestämmelse, synes denna åtminstone formellt sett

inte vara helt förenlig med lagförslagets grunder.

Liknande synpunkter uttalas av kommunal-tekniska föreningen, som fö­

reslår att paragrafen får den lydelsen att med fastighetsbildning avses att

åstadkomma ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen eller

därmed jämförligt syfte.

Föreningen berör även frågan om fastighetsbildning enligt lagen den 12

maj 1917 (nr 189) om expropriation (ExL) och annan tvångslagstiftning

och påpekar att denna inte berörts i lagförslagets inledande bestämmelser,

där termen fastighetsbildning exklusivt förbehålls vissa åtgärder enligt fas­

tighetsbildningslagen. Den nödvändiga samordningen mellan de olika lagar­

na måste penetreras och föreningen ifrågasätter om inte problemet borde ha

berörts redan i inledningskapitlet.

Samma problem berörs av öv er lantmätaren i Örebro län, som anser att

fastighetsbildningsbegreppet bör omfatta alla ändringar i fastighetsindel­

ningen. överlantmätaren sätter också i fråga om det är lämpligt att använ­

da termen »fastighetsbildning» för instiftande, ändring och upphävande av

servitut, eftersom servitutsrättigheter inte ingår i »fastighetsindelningen»

enligt den i förslaget använda terminologin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 75

Departementschefen. I första stycket tas upp en definition av begreppet

fastighetsbildning. Som kommittén påpekat kan också åtgärder på grund

av annan lagstiftning — t. ex. ExL — resultera i att fastighetsindelningen

ändras eller servitutsförhållandena påverkas. Jag anser det inte nödvändigt

att i detta sammanhang beröra de frågor som kan vara förbundna med så­

dana ändringar i fastighetsindelningen. Definitionen av begreppet fastig­

hetsbildning har utformats så, att det framgår att begreppet gäller bara

åtgärder som företas enligt denna lag.

Mot kommitténs förslag att till definitionen foga ett angivande av ända­

målet med fastighetsbildningen har vid remissbehandlingen riktats den

anmärkningen att bestämmelsen inte är helt förenlig med lagförslagets

grunder. Jag delar uppfattningen att fastighetsbildningens syfte inte gene­

rellt kan anges på det sätt som kommittén har föreslagit. I likhet med Svea

hovrätt anser jag att bestämmelsen inte har fullständig täckning i lagen.

Som kommunal-tekniska föreningen framhållit är fastighetsbildningens

syfte att åstadkomma ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egen­

domen. En så allmänt formulerad bestämmelse fyller emellertid ingen upp­

gift och bör därför inte tas in i lagen. Mot den av kommittén föreslagna bestäm-

3nelsen vill jag också rikta den anmärkningen att den är vilseledande i ett

särskilt hänseende. Angivandet av möjligheten att bygga ut erforderliga

anläggningar inger lätt föreställningen att sådan utbyggnad kan ske i sam­

band med all fastighetsbildning. Det är emellertid att märka att bara fastig-

hetsregleringsinstitutet förbundits med denna möjlighet. På grund av dessa

överväganden har första stycket andra punkten i kommitténs förslag inte

tagits upp i departementsförslaget.

I paragrafens andra stycke har tagits upp en definition av begreppet fas-

tighetsbestämning. Definitionen skiljer sig inte i sak från kommitténs för­

slag.

2

§•

1 paragrafen anges att fastighetsregister skall föras. Vidare tas upp en

bestämmelse om när fastighetsbildning och fastighetsbestämning är full­

bordade.

Kommittén.

De nuvarande fastighetsregistren, som utgörs av jordregister

och fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna, inrät­

tades på sin tid för att tjäna som underlag för fastighetsbokföringen inom

lagfarts- och inteckningsväsendet. Fastighetsregistren är således avsedda

som förteckningar över de enheter i vilka inskrivning av olika rättsförvärv

rörande fast egendom skall kunna ske, och de i registren åsatta fastighets-

beteckningarna skall så vitt möjligt utnyttjas vid individualiseringen i fas-

tighetsböckerna av de olika inskrivningsobjekten. Behovet av en fastighets-

redovisning som fortlöpande återspeglar det vid varje tidpunkt gällande

fastighetsbeståndet och bildar grundval för inskrivningsväsendet kvarstår

oförändrat. Redan med hänsyn till redovisningens betydelse i detta hänse­

ende synes det motiverat att de grundläggande bestämmelserna därom tas

upp i civillag och inte i författning som meddelas av Kungl. Maj :t såsom

skett beträffande jordregistret genom förordningen den 13 juni 1908 (nr

74) angående jordregister. Den för städerna och vissa stadsliknande sam­

hällen samt andra orter gällande ordningen, enligt vilken man i lag, när­

mare bestämt i 7 kap. FBLS, har angett huvudgrunderna för fastighetsre-

gistreringen medan detalj föreskrifterna tagits upp i författning av lägre

valör, bör sålunda tillämpas för framtiden. Som ytterligare skäl för denna

ståndpunkt kan åberopas att t. o. m. redovisningen i jordregistret kommit

att få vissa begränsade rättsverkningar i fastighetsbildningssammanhang,

t. ex. för ägolottsbildningen vid laga skifte, och att enligt kommitténs upp­

fattning sådana verkningar i betydligt större omfattning nu bör knytas till

fastighetsregistreringen. Som närmare skall utvecklas i det följande bör

sålunda hädanefter en fastighetsbildningsåtgärd inte anses fullbordad och

slutligt gällande, förrän åtgärden antecknats i fastighetsregistret och den

eller de nya fastigheterna redovisats i registret.

En konsekvens av denna ståndpunkt blir att huvudreglerna om fastig­

hetsregistreringen bör tas upp i själva fastighetsbildningslagen. De åter­

finns i 19 kap. av kommittéförslaget, men redan i denna paragraf har den

grundläggande bestämmelsen inskrivits om att fastighetsregister skall föras

över fastighetsbeståndet i riket. På grund av den centrala betydelse som

registreringen kommer att få inte minst för att bestämma fastighetsbegrep-

pet är det önskvärt att bestämmelsen får sin plats redan i inledningskapitlet.

Med bestämmelsen har kommittén inte velat utsäga att de nuvarande båda

registerformerna skall avlösas av ett nytt enhetligt register, utan meningen

är att hittillsvarande register skall kunna behållas och var för sig utgöra

sådant fastighetsregister som avses i den nya lagen. I vad mån man skall

kunna åstadkomma ett fullt enhetligt system för fastighetsredovisningen

får bli en senare fråga. Den omständigheten att de nuvarande båda regist­

ren skall kunna behållas vid sidan av varandra hindrar emellertid inte att

lagreglerna om registerf öringen och i viss mån även detalj föreskrifterna

får en enhetlig prägel.

I anslutning till den nu föreslagna bestämmelsen att fastighetsregister

skall föras har kommittén föreslagit en bestämmelse angående den bety­

delse i vilken uttrycket fastighet används i lagen. Som påpekats i olika sam­

manhang är fastighet ett mångtydigt begrepp i det juridiska språkbruket,

även i lagspråket, och önskemål har uttalats om att den nuvarande bristen

på terminologisk enhetlighet bör avhjälpas. Även om det inte nu kan bli tal

om att genomföra en sådan enhetlighet i lagspråket, synes det angeläget att

man i fastighetsbildningslagstiftningen inte bara eftersträvar en fast och

B 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 77

entydig terminologi soni i framtiden kan utnyttjas på andra områden utan

också låter denna komma till uttryck i en särskild lagregel.

Vid övervägande av frågan vilket fastighetsbegrepp som bör komma till

användning i fastighetsbildningslagen anser kommittén det mest naturligt

att på sätt som redan skett i vissa lagstiftningsärenden under senare tid

anknyta till registreringsbestämmelserna och låta termen fastighet få be­

tydelse av registerfastighet. Detta är så mycket mera motiverat som huvud­

grunderna för all fastighetsregistrering nu föreslås bli fastslagna genom

bestämmelser i lag. Emellertid är att märka att man, när man hittills talat

om registerfastighet, avsett sådan egendom som enligt gällande registre-

ringsbestämmelser skolat redovisas i fastighetsregistret som särskild fastig­

het. Att den faktiska registreringen således inte tillmätts någon betydelse

har berott på att jordregistret ansetts utgöra enbart en sammanställning av

vad vissa urkunder innehöll om en fastighetsindelning som existerade obe­

roende av registret (jfr Rodhe, Om fastighetsindelningen och dess betydelse

s. 5). Även om jordregistret efter hand fått en något ändrad uppgift, måste

det dock fortfarande anses vara av övervägande passiv karaktär, och i kon­

sekvens härmed har man inte velat låta dess uppgifter bli omedelbart be­

stämmande för vad som skall anses utgöra särskild fastighet. Emellertid

finns nu anledning att överväga, om inte en övergång till ett något mera

aktivt fastighetsregister bör komma till stånd så, att registret får vitsord

beträffande frågan vilka enheter som skall betraktas såsom fastigheter. Att

i nuvarande läge låta registrets uppgifter i övrigt och således även beträf­

fande omfattningen och beskaffenheten av de olika fastigheterna bli nor­

merande måste däremot anses uteslutet.

Till stöd för att på angivet sätt tilldela fastighetsregistret en begränsad

aktiv tunktion kan först och främst åberopas önskvärdheten av att man

utan ingående kunskaper om registreringsbestämmelsernas innehåll skall

kunna på ett snabbt och enkelt sätt få kännedom om vilka fastigheter som

skall anses bestå vid en viss tidpunkt. De nuvarande registreringsbestäm­

melserna är synnerligen invecklade och svåröverskådliga, och utan anlitan­

de av särskild fackkunskap kan det ibland vara omöjligt att få utrett vad

som skall redovisas som särskild fastighet. Även om en översyn av bestäm­

melserna skulle leda till vissa förenklingar, torde det dock inte vara möjligt

att åstadkomma några egentliga lättnader såvitt angår registreringen av

äldre fastighetsbildningar. I fråga om åtgärder som framdeles äger rum till­

kommer ett annat skäl att låta fastighetsregistrets innehåll bli normerande

beträffande frågan vilka fastighetsindivider som skall anses bestå. Om den

nuvarande fastställelsen av fastighetsbildningsförrättningar slopas, blir det

nämligen nödvändigt att anknyta fullbordandet av fastighetsbildningsåtgär-

derna till ett annat lätt konstaterbart faktum. Av flera skäl synes det mest

lämpligt att låta anteckningen i fastighetsregistret ersätta fastställelsen som

yttre tecken på att en fastighetsbildning blivit genomförd. Först i och med

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 78

registreringen torde fastighetsbildningen böra bli definitiv i den bemärkel­

sen att den inte skall kunna angripas med allmänna rättsmedel, och först

därmed inträder alltså dess fulla rättsverkningar. En sådan ordning inne­

bär att redovisningen i registret får utslagsgivande betydelse för vad som

utgör fastighet för sig.

Mot det nu antydda systemet med ett fastighetsregister som tillerkänns

visst begränsat vitsord kan invändas att nuvarande register fortfarande är

tämligen bristfälliga och att de därför är mindre ägnade att tjänstgöra som

ett delvis aktivt register. Enligt kommitténs mening bör denna anmärkning

emellertid inte tillmätas någon egentlig betydelse, om bara möjligheterna

att få till stånd behövliga rättelser och kompletteringar av registret är be­

tryggande. Särskilda regler härom tas upp i kommittéförslaget.

På grund av det anförda har definitionen av begreppet fastighet formule­

rats så, att med detta uttryck förstås vad som i fastighetsregistret är redo­

visat såsom särskild fastighet. Trots att definitionen formellt skall gälla

bara vid tillämpning av fastighetsbildningslagen är det tydligt att den

kommer att påverka terminologin på andra lagstiftningsområden. Att den

även lämpar sig för en mera vidsträckt användning synes kommittén up­

penbart.

Departementschefen. I 1 kap. 1 § i det den It februari 1966 till lagrådet

remitterade delförslaget till jordabalk fastslås att fast egendom är jord

och att denna är indelad i fastigheter. Vid framläggandet av jordabalksför-

slaget övervägdes att låta lagrummet ta upp en definition av fastighetsbe-

greppet. Med hänsyn till att en sådan måste påverkas av innehållet i fastig-

hetsbildningslagstiftningen ansågs det emellertid inte lämpligt att då införa

en sådan definition i JB. Jordabalksförslaget utgår emellertid i fråga om

innebörden av begreppet fastighet från gällande rätts inställning. Med

fastighet avses således där egendom som enligt gällande bestämmelser skall

redovisas som särskild fastighet i jordregister eller fastighetsregister för

stad.

Kommittén har nu föreslagit att i detta kapitel införs en grundläggande

bestämmelse om fastighetsregister och i anslutning därtill en definition av

fastighetsbegreppet. Förslaget har inte mött någon erinran vid remissbe­

handlingen.

När det gäller bestämmelsen om fastighetsregister har jag inte någon

erinran i sak mot kommitténs förslag. Bestämmelsen har fått det innehållet

att över fastigheterna skall föras fastighetsregister.

Den definition av fastighetsbegreppet som kommittén föreslagit innebär

att den faktiska registreringen skall vara avgörande för vad som skall anses

som fastighet. Definitionen är enkel men för närmast tanken till statiska

förhållanden. Den synes också förutsätta att fastighetsregistret är alldeles

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 79

fullständigt och i allo tillförlitligt. Visserligen har man anledning utgå från

att den förestående reformen av fastighetsregistreringen skall medföra att

fastighetsregistret i framtiden kommer att tillgodose höga anspråk i fråga

om fullständighet och tillförlitlighet. Man måste emellertid räkna med att

vissa brister i den nuvarande redovisningen likväl kommer att kvarstå

efter uppläggningen av nytt register och att sådana brister först successivt

kan avhjälpas. Jag är för min del tveksam om det är lämpligt att ange fas-

tighetsbegreppet på sådant sätt att registreringen blir avgörande för vad

som skall anses som fastighet. Min tveksamhet bottnar främst däri, att man

vid fastighetsbildning eller fastighetsbestämning med hänsyn till bestående

förhållanden i vissa fall har behov av att behandla egendom som fastighet

fastän registrering inte skett men förhållandena är sådana att egendomen

enligt registreringsbestämmelserna skall registreras som särskild fastighet.

Enligt min mening bör fastighetsbegreppet vid tillämpningen av FBL ha

den vidare innebörden att det skall innefatta, förutom vad som införts i

registret, egendom som enligt registreringsbestämmelserna skall införas i

registret. Som förut nämnts bygger departementsförslaget till ny jordabalk

på denna innebörd av fastighetsbegreppet (se lagrådsremissen den 11 febr.

1966 s. 74).

Av vad kommittén har anfört framgår att kommittén med sin definition

av fastighetsbegreppet också velat ange registreringens rättsliga betydelse.

Kommittén framhåller sålunda att en fastighetsbildningsåtgärd inte skall

anses fullbordad och slutligt gällande förrän åtgärden antecknats i fastig­

hetsregistret och den eller de nya fastigheterna redovisats där. Enligt min

mening är del denna innebörd av den föreslagna bestämmelsen som har

störst betydelse. Det torde också vara tillräckligt att denna princip kommer

till uttryck i lagen, medan en formlig definition av fastighetsbegreppet utan

olägenhet kan undvaras. I departementsförslaget har därför tagits upp en

bestämmelse med det nyss nämnda innehållet.

Bestämmelsen innebär att en fastighets tillkomst eller ändrade omfatt­

ning i faktiskt och rättsligt hänseende blir slutgiltig i och med registre­

ringen. Genom registreringen inträder således de sakrättsliga verkningarna

av fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet, dvs. beslutet blir

gällande mot tredje man. Det innebär t. ex. att fastighetsbildningens inver­

kan beträffande inskrivna rättigheter gäller i och med registreringen. Det

bör dock framhållas att fastighetsbildningsbeslutet redan före registre­

ringen kan ha fått verkan gentemot sakägarna, t. ex. genom beslut om till­

träde vid fastighetsreglering. Vidare bör påpekas att enligt departements­

förslaget registreringen inte har någon betydelse från processuell synpunkt.

Möjligheten att angripa förrättningen med ordinära rättsmedel liksom ock­

så möjligheten att återkalla ansökan har nämligen gått förlorad i och med

lagakraftvinnandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 80

Kungl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1969

3 §.

I denna paragraf anges innebörden av termen samfällighet, som i kom­

mittéförslaget motsvaras av begreppet samfälld ägolott.

Kommittén. Kommittén framhåller att med det i jorddelningslagstiftningen

hittills använda uttrycket samfällighet brukat förstås ett vid skifte eller

annan delning för gemensamt ändamål undantaget område eller en för två

eller flera fastigheter eljest gemensam äga av beskaffenhet att utgöra skif­

teslag som sägs i 1 kap. 2 § JDL under 3. Eftersom ordet samfällighet nu­

mera även kommit att få en helt annan innebörd — ofta förstas därmed

en sammanslutning av fastigheter för bedrivande av gemensam verksamhet

av något slag, exempelvis väghållning — samt denna nya terminologi blivit

godtagen i olika lagstiftningssammanhang och vunnit allmänt erkännande,

anser kommittén det uteslutet att i fastighetsbildningslagen begagna uttrycket

samfällighet i dess gamla bemärkelse. Av denna anledning har kommittén

föreslagit den nya termen samfälld ägolott. Kommittén påpekar att sådan

ägolott, i motsats till den gamla samfälligheten, omfattar alla de fall då

mark är samfälld eller eljest gemensam för fastigheter. Huruvida fastig­

heterna i fråga också innehåller enskild mark är utan betydelse. Gemensam

ägovidd för två eller flera fastigheter faller alltså in under uttrycket sam­

fälld ägolott.

Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att motiven till denna bestäm­

melse är väl kortfattade med hänsyn till den betydelse begreppet samfälld

ägolott kan få vid fastighetsbildning. Bestämmelsens avfattning synes ge vid

handen att såsom en enda samfälld ägolott skall, för det fall att mark av­

satts för visst ändamål, betraktas all av beslutet omfattad mark vare sig

denna består av ett eller flera särskilda områden samt att, då mark eljest

lämnats oskiftad eller tillkommer fastigheter gemensamt, varje särskilt om­

råde skall anses som en samfälld ägolott. Till ett skifteslag hörande vatten-

täckta områden, som lämnats oskiftade, skulle med denna tolkning vart för

sig utgöra en särskild samfälld ägolott. För gällande rätts del hänvisar hov­

rätten i detta sammanhang till 1 kap. 6 § JDL och ett uttalande i doktrinen

(G. Grefbergs kommentar till JDL, s. 48). Hovrätten anmärker att det i

rättstillämpningen ibland är svårt att avgöra om områden utgör en eller

flera samfälligheter. Denna svårighet faller förmodligen inte bort om kom­

mitténs förslag genomförs. I detta sammanhang fäster hovrätten uppmärk­

samheten vid vad kommittén yttrar under 10: 1 (bet. s. 544) om att någon

ändring inte åsyftas i nuvarande praxis, enligt vilken man vid avstyckning

tilldelat styckningslott andel i endast en av flera samfällda sjöar, vari styck-

ningsfastigheten ägde del (NJA 1935 s. 696). Hovrätten är inte fullt säker

på den rätta innebörden av detta yttrande men anser det närmast tyda på

att i det angivna fallet varje sjö skulle vara att anse som en särskild sam­

fälld ägolott.

Att som samfälld ägolott beteckna fastigheter för vilka gemensam ägo­

vidd utlagts är enligt hovrättens mening mindre lämpligt med hänsyn exem­

pelvis till de mindre stränga villkor som föreslås för intagande av samfälld

ägolott i gemensamhetsskog. Eftersom det emellertid torde kunna förutsät­

tas att sammanläggning av sådana fastigheter regelmässigt kan ske och

egenskapen av samfälld ägolott därmed upphör, har hovrätten ändå ingen

erinran mot förslaget i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 81

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna termen samfälld ägo­

lott har visserligen inte mött någon erinran vid remissbehandlingen. Jag

har emellertid funnit att uttrycket av skilda skäl är mindre lämpligt. Enligt

min mening passar det således inte väl för planförhållanden. Det är vidare

inte möjligt att bortse från den innebörd ägolottsbegreppet har enligt gäl­

lande rätt och som kan vålla oklarheter vid användningen av begreppet i den

bemärkelse som föreslagits av kommittén. Jag vill också framhålla att den

av två ord bestående termen inte anses användbar i registreringssamman-

hang med hänsyn till svårigheten att bilda sammansättningar med ett tredje

ord (SOU 1966:63 s. 23).

Kommittén har ansett att termen samfällighet inte bör användas i detta

sammanhang med hänsyn till att detta begrepp i lagstiftningen också an­

vänds som en associationsbeteckning. Jag kan emellertid inte dela de be­

tänkligheter som kommittén har gett uttryck åt i denna del. Ordet sam­

fällighet har en hävdvunnen tillämpning i jorddelningslagstiftningen och

riskerna för förväxling med associationsbegreppet måste betraktas som

mycket små. I de allra flesta fall torde det utan vidare framgå av samman­

hanget vad som åsyftas.

Med hänsyn till vad som nu har anförts används i departementsförslaget

termen samfällighet i stället för den av kommittén föreslagna beteckningen

samfälld ägolott.

Definitionen av samfällighetsbegreppet har i departementsförslaget jäm­

kats i språkligt hänseende utan att någon saklig ändring åsyftats.

Såsom Svea hovrätt påpekat kan det ibland vara svårt att avgöra om en

eller flera samfälligheter föreligger. Jag vill framhålla att det ifrågavarande

spörsmålet måste bedömas med hänsyn till hur samfällighetsfrågan behand­

lats vid den grundläggande förrättningen. Att en samfällighet, som bildas

enligt FBL:s regler, kan bestå av två eller flera områden är klart. Frågan

huruvida en eller flera samfälligheter föreligger torde komma att tas upp

vid utarbetandet av föreskrifterna för det nya fastighetsregister som för­

bereds och i detta sammanhang få sin slutliga lösning.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

B 82

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

4

§•

Paragrafen innehåller en bestämmelse om fiske.

Kommittén. Vanligen utgör fisket inom ett vattenområde en i äganderätten

till grunden ingående befogenhet. I vissa fall förekommer emellertid att fis­

ket inom ett område behållits som samfällt för flera fastigheter, medan

vattenområdet delats mellan dem. Tänkbart är också att fisket är delat i

olika lotter men inte i överensstämmelse med den för själva vattenområdet

gällande indelningen. Slutligen har man att räkna med att rätten att bedriva

visst fiske utgör fastighet för sig. De särskilda förhållanden som i nu an­

givna fall är för handen, när fisket inte är förenat med rätten till grunden,

har vid tillämpningen av nuvarande lagstiftning vållat vissa problem, efter­

som möjligheterna att i rationaliseringssyfte eller annars med stöd av reg­

lerna om fastighetsbildning företa olika åtgärder som berör fiskeförhållan­

dena är begränsade. Enligt kommitténs mening föreligger ett starkt behov

av att kunna låta fristående fiskerättigheter undergå ändringar på motsva­

rande sätt som fastigheternas ägoområden. Genom sådana ändringar skulle

det bl. a. bli möjligt att återförena särskild fiskerätt med äganderätten till

grunden. Även andra angelägna förbättringsåtgärder skulle underlättas.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén genom en generell be­

stämmelse i denna paragraf föreskrivit att vad som i lagen sägs om mark

eller område skall i tillämpliga delar gälla även beträffande fiske, som inte

är förenat med rätten till grunden. Den ytterligare förutsättningen för be­

stämmelsens tillämpning har uppställts att fiskerätten inte är att hänföra

till servitut. Detta beror på att särskilda bestämmelser om åtgärder beträf­

fande servitut meddelas senare i lagen och att anledning saknas att låta

sådana fiskerättigheter som tillkommit på sätt som gäller för bildande av

servitut bli underkastade särreglering. Eftersom regeln är avsedd att till-

lämpas också när det är fråga om fastighetsbestämning, har den tagits upp

bland de inledande bestämmelserna i detta kapitel.

Kommittén framhåller att man i denna paragraf liksom f. ö. även på

andra ställen i lagen använder termen fiske i betydelsen av sådan rätt att

fiska som antingen är knuten till fastighet eller utgör särskild fastighet.

Rättighet av nyttj anderättskaraktär omfattas således inte.

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med kom­

mitténs förslag. I anslutning till vad kommittén anfört vill jag endast göra

det förtydligandet att med fiske förstås enligt FBL sådan rätt att fiska, som

utgör en i äganderätten till fastigheten ingående befogenhet, eller som grun­

das på servitut.

5 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i kommittéförslaget. I anslutning till lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 83

måste utfärdas vissa tillämpningsföreskrifter. Det bör få ankomma på

Kungl. Maj :t att meddela sådana. I vissa hänseenden bör lantmäteristyrel-

sen eller annan myndighet genom särskilt bemyndigande anförtros att ut­

färda behövliga föreskrifter.

B 84

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

ANDRA AVDELNINGEN

Fastighetsbildning i allmänhet

2 KAP.

Grundläggande bestämmelser

I detta kapitel anges vilka fastighetsbildningsinstitut som skall finnas

och fastslås den grundläggande principen om fastighetsbildningsfrågornas

behandling vid förrättning. Vidare regleras verkan av fastighetsbildning i

särskilda avseenden. Även vissa gemensamma regler om kostnaderna har

tagits upp här.

Kapitlet omfattar sex paragrafer.

1

§•

I denna paragraf anges i överensstämmelse med kommitténs förslag vilka

fastighetsbildningsinstitut som skall finnas. Jag hänvisar i denna fråga till

vad som förut har anförts i avsnittet med allmänna synpunkter på en ny

fastighetsbildningslagstiftning.

I departementsförslaget upptas en kortfattad beskrivning av de olika

fastighetsbildningsinstituten. Där anges sålunda att fastighetsbildning skall

äga rum som fastighetsreglering, om den avser ombildning av fastigheter,

och som avstyckning, klyvning eller sammanläggning, om den avser nybild­

ning av fastighet.

2

§•

I paragrafen fastslås att fastighetsbildning skall prövas vid förrättning

och att denna handläggs av fastighetsbildningsmyndighet. Vidare föreskrivs

att fastighetsbildningsfråga normalt får tas upp till prövning först efter

ansökan. Slutligen meddelas bestämmelser bl. a. om gemensam förrättning

och uppdelning av sådan på skilda förrättningar.

Kommittén.

Fråga om fastighetsbildning får inte tas upp på annat sätt än

efter ansökan utom i de fall som särskilt angetts i lagen. Kommittén anser

att förrättningsmännen i vissa fall bör ha rätt att i samband med hand­

läggningen av särskilda fastighetsbildningsfrågor utan ansökan utvidga

prövningen. Bestämmelser med sådant innehåll har tagits upp i 7: 12, 12: 8

och 13: 3. Den grundläggande regeln föreslås inflyta i 2: 2.

Kommittén har strävat efter att reservera termen förrättning för själva

den formella handläggningen i första instans av fastighetsbildningsfrågorna

och att låta i stort sett enhetliga regler gälla för denna handläggning. En

konsekvens härav har blivit att, när två eller flera fastighetsbildningsåtgär-

dei företas till gemensam prövning, bara en förrättning skall anses före-

ligga. Genom ett sådant betraktelsesätt undgår man de svårigheter som med

nuvarande ordning kan uppkomma, när det gäller att avgöra om i visst fall

en eller flera förrättningar ägt rum. Till grund för den kumulation eller

sammanföring i en förrättning av skilda fastighetsbildningsfrågor som allt­

så bör kunna förekomma har kommittén i andra stycket föreskrivit att två

eller flera fastighetsbildningsåtgärder får handläggas gemensamt vid en för­

lä ttning, om åtgärderna helt eller delvis rör samma fastighet eller om ge­

mensam handläggning finnes av annan anledning ändamålsenlig. Det är att

märka att något krav inte uppställs på att de olika frågorna skall ha väckts

samtidigt. I nära anslutning till vad som enligt 14 kap. 6 § rättegångsbalken

(RB) gäller om kumulation av tvistemål har vidare föreskrivits att, när skäl

ar därtill, handläggningen får delas upp på skilda förrättningar. Genom

dessa bestämmelser får förrättningsmännen vidsträckta möjligheter att

förfara efter omständigheterna i det enskilda fallet så att största möjliga

förrättningstekniska fördelar vinns.

Departementschefen. Departementsförslaget innebär att enbart mindre

jämkningar har gjorts i kommitténs förslag. I första stycket har sålunda

angetts att förrättning handläggs av fastighetsbildningsmyndighet. De när­

mare föreskrifterna om såväl förrättning som fastighetsbildningsmyndighet

meddelas i 4 kap.

Enligt kommittéförslaget gäller bestämmelsen om ansökan som förutsätt­

ning för upptagande av fastighetsbildningsfråga till prövning enbart enskild

sakägare. Överlantmätarens rätt till officialinitiativ i fråga om fastighets­

reglering i vissa fall skall utövas genom förordnande. Såsom senare skall

närmare beröras har förfarandet enligt departementsförslaget utformats på

det sättet att även överlantmätaren skall anhängiggöra sin talan genom an­

sökan. Fastighetsbildningsåtgärd kan därför komma till stånd utan ansökan

bara genom fastighetsbildningsmyndighetens eget initiativ enligt reglerna i

7:12, 12:8 och 13:3. Enligt dessa tillåts utökning av förrättningen till att

omfatta vissa frågor med anknytning till den sökta förrättningen. Reglerna

i 5: 6 utgör inte något undantag från huvudprincipen om att fastighets­

bildningsfråga skall tas upp efter ansökan. Som närmare skall utvecklas

får fastighetsbildningsmyndigheten nämligen vid tillämpningen av 5: 6 inte

gå utöver vad som kan anses omfattat av ansökningen.

Gemensam handläggning av olika fastighetsbildningsåtgärder är möjlig i

viss utsträckning enligt gällande rätt (20 kap. 6 § 2 mom. JDL). Både

gemensam handläggning och dess motsats — uppdelning på olika förrätt­

ningar är viktiga medel för att åstadkomma ett rationellt förrättnings-

förfarande. Eftersom det knappast kan medföra några olägenheter från

iättssäkerhetssynpunkt, bör det vara möjligt för fastighetsbildningsmyndig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 85

B 86

heten att i dessa hänseenden förfara helt efter vad myndigheten finner mest

ändamålsenligt i det enskilda fallet. Att vid gemensam handläggning de

olika frågorna berör samma fastighet eller fastigheter ligger givetvis när­

mast till hands men behöver inte nödvändigtvis uppställas som särskilt

villkor. Inte heller för uppdelning av handläggningen på olika förrättningar

anser jag att det behöver uppställas något särskilt villkor. Uppdelning av

en förrättning på flera sådana får ske oberoende av hur ansökan om för­

rättningen gjorts. Om en ansökan avser flera fastighetsbildningsåtgärder,

kan uppdelning på skilda förrättningar göras, om det är lämpligt. Vidare

får, när flera ansökningar gjorts och dessa först förenats till handläggning

vid gemensam förrättning, handläggningen åter uppdelas på skilda förrätt­

ningar. I samband med följdlagstiftningen avser jag att föreslå regler som

gör det möjligt att kombinera förrättning enligt FBLmed förrättning enligt

annan lagstiftning.

1 tredje stycket av paragrafen har tagits in en erinran om att fastighets­

bildning i vissa fall måste kombineras med fastighetsbestämning. För fas-

tighetsbestämning gäller särskilda bestämmelser enligt 14 kap. Reglerna för

fastighetsbildning äger således inte tillämpning på fastighetsbestämning i

vidare mån än som särskilt angetts i nämnda kapitel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

3 §•

Paragrafen upptar en regel om att fastighetsbildning som innebär ändring

av fastighetsindelningen och berör vattenområde också skall omfatta fiske

som är förenat med rätten till grunden.

Kommittén. När JDL antogs fästes stor vikt vid att särskild, från ägande­

rätten till grunden inom ett vattenområde åtskild fiskerätt i allmänhet inte

tillskapades. I 1 kap. 5 § infördes därför en regel som innebär att skifte på

vattentäckt område innefattar skifte också av fisket. Enligt särskilt förbe­

håll kan dock avsteg härifrån ske med stöd av annan föreskrift i lagen. Där­

med åsyftas 10 kap. 7 §, enligt vilket lagrum fisket under vissa förutsätt­

ningar kan undantas som gemensamt för skiftesdelägarna, om det ej förut

delats. Även vid annan form av fastighetsbildning än laga skifte har prin­

cipen om att fiske inte får skiljas från rätten till grunden iakttagits.

Någon ändring beträffande den grundsats om fiskets behandling vid fas­

tighetsbildning som sålunda f. n. gäller bör inte ske, anser kommittén. Ock­

så för framtiden är det värdefullt att sambandet mellan fisket och rätten

till grunden upprätthålls. Fastighetsbildning skall alltså även i fortsättning­

en ske på sådant sätt att fisket behålls som en i äganderätten ingående befo­

genhet, även om visst avsteg från denna regel kan vara motiverat och inte

bör hindras. Med anledning härav har i denna paragraf inskrivits den regeln

att fastighetsbildning, som innebär ändring av fastighetsindelningen och

B 87

berör vattenområde, omfattar även fisket, under förutsättning att detta är

förenat med rätten till grunden. Denna princip skall dock gälla bara när

inte annat bestäms med stöd av föreskrift i lagen. En sådan föreskrift som

möjliggör undantag från den här fastslagna principen finns i 3:8.

Departementschefen. Paragrafen har tagits upp i departementsförslaget utan

annat än formella jämkningar. Den fråga som regleras i paragrafen kommer

att ytterligare beröras i samband med 3: 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

4

§•

I denna paragraf regleras fastighetsbildningens inverkan på frågan till

vilken fastighet tillbehör till fastighet skall vara knutna.

Kommittén. Frågan i vad mån fastighetsbildning skall anses omfatta fastig-

hetstillbehör och vilken inverkan fastighetsbildningen har på tillbehörsfrå-

gan har inte lösts i gällande rätt. Den för flertalet fall mest lämpade lös­

ningen är enligt kommittén att föremål, som utgör tillbehör till fastighet,

vid fastighetsbildning följer den mark på vilken föremålet finns eller till

vilken det eljest har anknytning. Att i alla situationer fästa avseende enbart

vid platsen för föremålet har kommittén inte ansett böra ske, eftersom vissa

föremål, exempelvis stängsel, kan vara knutna till en fastighet som tillbehör

utan att de är uppställda på denna. Eftersom den angivna principen att till­

behör följer viss mark inte kan vinna tillämpning beträffande byggnader

och andra anläggningar, som uppförts med stöd av servitut och som får

anses höra till den härskande fastigheten i servitutsförhållandet, bör genom

en särskild regel föreskrivas att föremål av detta slag följer servitutet. Detta

innebär att föremålet efter fastighetsbildningen skall utgöra tillbehör till

den fastighet som då är bärare av servitutsrättigheten.

Kommittén har föreskrivit vissa undantag från huvudregeln. Dessa gäl­

ler först och främst byggnad eller annan anläggning, som enligt beslut vid

fastighetsbildningen skall flyttas eller avstås för rivning. Beslut med sådant

innehåll får meddelas bara vid fastighetsreglering. Därvid är bestämmel­

serna i 5: 23 och 24 tillämpliga och måste få till följd att, även om beslutet

inte hunnit verkställas när fastighetsbildningen blir slutligt gällande, bygg­

naden eller anläggningen inte får sin fastighetstillhörighet ändrad. Som

ytterligare undantag anger kommittén det fall att vid fastighetsbildningen

bildas servitut, som innefattar rätt för ägaren av fastighet att på annan

fastighet behålla en honom tillhörig byggnad eller annan anläggning. Denna

anläggning har alltså inte uppförts med stöd av servitut men synes ändå

böra behandlas på samma sätt som om så varit fallet. Den bör således efter

fastighetsbildningen utgöra tillbehör till den härskande fastigheten.

B 88

Remissyttrandena. Svea hovrätt har vissa erinringar mot paragrafens ut

formning och förordar att första stycket ändras. Hovrätten anser vidare atl

bestämmelserna om fastighetsbildningens inverkan på frågan till vilka fas­

tigheter tillbehör till den fasta egendomen skall vara knutna, fått en alltför

ringa belysning i motiven. Hovrätten är därför i viss utsträckning tveksam

om tolkningen.

Hovrätten utgår från att avsikten är att man vid tillämpning av regeln i

första stycket första punkten skall beakta allmänna rättsregler angående

vad som utgör tillbehör till fastighet. Uttrycket »vartill det eljest har an­

knytning» synes alltså inte böra tilläggas annan innebörd än som kan här­

ledas ur sådana rättsregler.

Enligt hovrättens mening är innebörden av första stycket andra punkten

oklar. Av motiven att döma (bet. s. 141—142) synes kommittén åsyfta bara

det fall att fastighetsbildning direkt berör den härskande fastighetens mark­

område så att servitutsrättigheten på grund av 2: 5 eller eljest övergår från

en fastighet till annan. Att därvid byggnad eller annan anläggning, som upp­

förts med stöd av servitut och hör till den härskande fastigheten, skall följa

servitutet är en naturlig princip. Regelns placering i anslutning till första

punkten i samma stycke och dess utformning leder emellertid uppmärk­

samheten närmast till det fallet, att fastighetsbildning inte berör den härs­

kande fastighetens egen mark men innebär att mark -— på vilken finns till

fastigheten hörande byggnad eller anläggning som i första stycket andra

punkten avses — överförs från den tjänande fastigheten till en tredje, av

servitutet inte besvärad fastighet. Sådan överföring får vid fastighetsregle­

ring enligt huvudregeln i 5: 7 första stycket ske bara om byggnadens ägare

tillförsäkras motsvarande rätt att efter marköverföringen behålla byggna­

den eller anläggningen på samma mark. Vanligen torde detta komma att

ske genom att servitut enligt 7: 1 läggs på den fastighet till vilken marken

överförs, eventuellt i förening med att det befintliga servitutet upphävs med

stöd av 7: 6 andra stycket. Det är detta fall, som avses i 2: 4 andra stycket

andra punkten, och det är svårt att förstå att första stycket andra punkten

här skulle ha betydelse. Om återigen marköverföringen genomförs med stöd

av undantagsstadgandet i 5:7 andra stycket, dvs. utan tillförsäkrande av

sådan rätt som avses i första stycket andra punkten, finns i andra stycket

sista punkten en särskild regel enligt vilken byggnaden eller anläggningen,

som ju visserligen utgör tillbehör till den härskande fastigheten men inte

såsom sådant följer den mark varå byggnaden eller anläggningen ligger,

kommer att övergå i marktillträdarens ägo. 2: 4 första stycket andra punk­

ten får således inte heller i detta fall relevans. Om slutligen marköverföring­

en sker med stöd av överenskommelse mellan den härskande fastighetens

ägare och ägaren till den fastighet till vilken den bebyggda marken överförs

samt överenskommelsen enligt 5:18 första stycket innebär att förbudet i

5: 7 åsidosätts, kan den situationen inträffa, att den härskande fastighetens

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 89

ägare åtnöjs med enbart en nyttjanderätt, kanske tills vidare eller för viss

kortare tid, till det markområde, på vilket byggnaden eller anläggningen

finns. Servitutshavaren behåller då servitutsrättigheten, som måhända i

framtiden kan komma att utövas på annat område av den tjänande fastig­

heten genom att byggnad eller anläggning flyttas till eller nyuppförs på

denna. Att i detta fall byggnaden eller anläggningen skall följa servitutet i

den bemärkelsen att föremålet förblir tillbehör till den härskande fastighe­

ten, fastän det inte är beläget på vare sig denna eller den tjänande fastig­

heten, torde innefatta ett avsteg från allmänna grundsatser angående fastig-

hetstillbehör. Hovrätten anser med hänvisning till det anförda att regeln i

första stycket andra punkten inte bara är onödig utan även kan leda till

olämpliga resultat. Regeln bör därför utgå och i stället bör anges att den i

första punkten uttryckta principen inte har avseende på byggnad eller an­

läggning som uppförts med stöd av servitut och hör till den härskande fas­

tigheten. Därigenom undviks även det obegripliga undantag som andra

stycket första punkten föreskriver i vad det må avse den i första styckets

andra punkt upptagna regeln.

Beträffande andra stycket första punkten erinrar hovrätten om att enligt

gällande rätt byggnad, som enligt bestämmelse i samband med jorddelnings-

förrättning skall flyttas, torde förbli tillbehör till den fastighet marken tidi­

gare tillhört endast under den för flyttningen bestämda tiden (se bl. a. NJA

1922 s. 282). Förslaget i denna punkt synes visserligen inte inverka på den­

na rättstillämpning men hovrätten anser att ett klargörande i frågan hade

varit önskvärt.

Departementschefen. I lagen den 29 juli 1966 om vad som är fast egendom

(nr 453) har införts begreppet tillbehör till fastighet. Detta begrepp utgör en

samlingsbeteckning för föremål som i ett visst läge i förhållande till den fasta

egendomen får karaktär av tillbehör (prop. 1966: 24 s. 57). Med hänsyn till

den reglering som tillbehörsfrågan fått i 1966 års lag kan det sättas i fråga om

någon särskild bestämmelse om till vilken fastighet föremål skall anses höra

efter en fastighetsbildningsåtgärd behövs i FBL. För egen del anser jag att en

sådan bestämmelse försvarar sin plats i FBL främst av det skälet att man

vid fastighetsbildningen inte kan anknyta termen tillbehör till fastighets-

begreppet utan i stället måste utgå från föremålets läge i förhållande till

den mark som omedelbart berörs av fastighetsbildningsåtgärden. Bestäm­

melsen har sitt värde däri att den klarlägger verkan av de förändringar

i fastighetsindelningen som fastighetsbildningen medför beträffande fastig-

hetstillbehör.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har i departementsförslaget utan

ändringar i sak tagits upp den av kommittén föreslagna bestämmelsen att

föremål som utgör tillbehör till fastighet vid fastighetsbildningen följer den

mark på vilken föremålet finns eller till vilken det eljest har anknytning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 90

Kommittén har ansett att det krävs en särskild reglering beträffande före­

mål som utgör tillbehör till den härskande fastigheten i servitutsförhål-

lande, om den tjänande fastigheten undergår fastighetsbildningsåtgärd.

Kommittén föreslår sålunda en bestämmelse av det innehållet att byggnad

eller annan anläggning, som uppförts med stöd av servitut och hör till den

härskande fastigheten, följer servitutet. Denna bestämmelse har avseende

å det fallet att servitutet gäller efter fastighetsbildningsåtgärdens genom­

förande. Enligt min mening är en sådan bestämmelse inte behövlig. Om

servitutet består efter ändringen i fastighetsindelningen, rubbas nämligen

inte byggnadens eller anläggningens egenskap av tillbehör till den härs­

kande fastigheten, såvida annat inte följer av fastighetsbildningsmyndighe-

tens beslut eller av bestämmelsen i 5: 7. Den i första stycket av departe-

mentsförslaget uttryckta principen avser inte sådan byggnad eller anlägg­

ning, som hör till den härskande fastigheten. Det är därför inte påkallat att,

som Svea hovrätt ifrågasatt, genom uttrycklig föreskrift undanta första

stycket från tillämpning beträffande sådan byggnad eller anläggning som

nyss sagts.

Enligt 2 § andra stycket i 1966 års lag utgör byggnad eller annan anlägg­

ning, som är uppförd utanför fastigheten, tillbehör till den härskande fas­

tigheten inte endast om uppförandet skett med stöd av servitut utan också

om anläggningen tryggas genom servitut men uppförts före servitutets till­

komst under sådana förhållanden att den inte blivit tillbehör till den fastig­

het där den finns (prop. 1966: 24 s. 116 och 129). På grund härav kan det

i andra stycket sista punkten av kommittéförslaget inskrivna undantaget

beträffande servitut som innefattar rätt för ägare av fastighet att behålla

en honom tillhörig byggnad eller annan anläggning utgå.

I andra stycket tas upp ett undantag från huvudregeln i första stycket.

Det gäller byggnad eller anläggning, som enligt beslut vid fastighetsregle­

ring skall rivas eller flyttas. Bestämmelsen synes i och för sig självklar men

torde vara nödvändig med hänsyn till att ändringar i fastighetsindelningen

kan bli slutligt gällande innan rivnings- eller flyttningsbeslutet verkställts.

Med anledning av vad Svea hovrätt påpekat i sitt yttrande vill jag framhålla

att tillbehörsfrågan i detta fall inte är beroende av om den för flyttning

bestämda tiden gått till ända. Finns byggnaden kvar på den ursprungliga

platsen sedan äganderätten till marken övergått genom att ändringen i

fastighetsindelningen blivit gällande, är byggnaden att anse som lös egen­

dom oberoende av om tiden för flyttning gått till ända eller inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

5

§•

I denna paragraf meddelas bestämmelser om fastighetsbildningens inver­

kan på särskilda rättigheter.

B 91

Kommittén. Kommittén framhåller att när det gäller fastighetsbildningens

inverkan på subjekt för rättigheter av servituts karaktär kommer i stor ut­

sträckning direkta föreskrifter att meddelas vid fastighetsbildningen om

vilken av de av åtgärden berörda fastigheterna som rättigheten därefter

skall tillkomma. Vid delning av den härskande fastigheten skall sålunda i

varje fall som regel bestämmas vilken av de vid delningen utlagda fastig­

heterna som skall vara bärare av rättigheten. Vid fastighetsreglerande åt­

gärder ligger saken annorlunda till. Sådan åtgärd skall i princip inte med­

föra någon ändring beträffande rättighetens subjekt, och det är då inte nöd­

vändigt att särskild föreskrift meddelas i det enskilda fallet. För en viss

bestämd situation finns det emellertid anledning att avvika från vad som

nu sagts om verkan av åtgärden, nämligen om rättigheten har sådant inne­

håll att den måste anses knuten till visst område av den härskande fastig­

heten och detta områdes fastighetstillhörighet ändras genom fastighetsbild­

ningen. Med tanke på detta fall bör fastslås att rättigheten efter fastighets­

bildningen skall tillkomma den eller de fastigheter som omfattar ägoområ­

det i fråga. En föreskrift med denna innebörd har tagits upp i denna para­

graf. Visserligen blir regeln i första hand av betydelse vid fastighetsregle­

ring, men eftersom den bör vara tillämplig även i delningsfallet för den

händelse särskild bestämmelse i ämnet inte skulle meddelas i samband med

delningen, har den fått en mera generell avfattning och placerats i detta

kapitel. Samtidigt har emellertid regelns räckvidd måst begränsas så, att

den skall lända till efterrättelse, bara om inte annat bestämts vid fastighets­

bildningen.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen har ingen erinran mot den före­

slagna bestämmelsens utformning. Enligt styrelsens uppfattning får regeln,

som avser särskild rättighet och som, på sätt kommittén antytt, utom annat

supplerar de för avstyckning och klyvning givna reglerna i 10:2 och 11: 4,

uppenbarligen vidsträckt praktisk betydelse, exempelvis när det gäller ser-

vitutsrättighet till fastighet, som är uppdelad på flera olika områden. Om,

såsom mången gång är fallet, servitutet har betydelse bara för ett av områ­

dena, bör det givetvis följa området om detta överförs till annan fastighet

eller bildar fastighet för sig. Det kan knappast undgås att olika synpunkter

kan komma att göra sig gällande på fastighetstillhörigheten i vissa fall.

Frågan torde då enligt styrelsen få lösas genom fastighetsbestämning enligt

14 kap., varvid 2:5 får normerande betydelse.

Överlantmätaren i Gotlands län ifrågasätter om förslaget är lämpligt. Vid

avstyckning bestäms f. n. i detalj vilka rättigheter som skall åtfölja styck­

ningslotten och att därutöver intet skall följa med lotten. Om t. ex. styck­

ningslott vid strand inte uttryckligen tillagts rätt till vattnet, blir strandlin­

jen gräns. Överlantmätaren anser att den föreslagna bestämmelsen kan ge

anledning till annan tolkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 92

Reglerna i denna paragraf och 10:2 inbjuder mer än nuvarande regler

till framtida tvister mellan stamfastighet och avstyckat område, anser över­

lantmätaren i Malmöhus län. Ovisshet kan uppstå t. ex. beträffande rätten

till fiske eller tångtäkt vid avstyckning av strandskifte, om ingenting sagts

därom i förrättningsakten.

överlantmätaren i Jämtlands län framhåller att det bör vara klart att med

fastighet tillkommande rättighet här avses bara särskild rättighet enligt lag­

förslagets systematik och inte jämväl fastighet tillkommande fiskelott eller

fastighet tillkommande andel i samfälld ägolott, dvs. andel i samfälld eller

oskiftad mark eller andel i sådant samfällt eller oskiftat fiske, som inte är

förenat med rätten till grunden. Med fastighet tillkommande rättighet bör

här avses bara rättighet av servitutskaraktär eller andel i sådan rättighet.

Råder det ovisshet härom, bör lagtexten förtydligas. Vilka särskilda rättig­

heter som kan avses med bestämmelserna i 2: 5 torde komma att i tillämp­

ningen bli oklart, särskilt vid avstyckning och klyvning. Det är angeläget

att vid fastighetsbildningsförrättning klara bestämmelser ges om särskilda

rättigheters fastighetstillhörighet så att ovisshet därom inte uppkommer.

Utrymmet för en automatiskt verkande lagregel bör vara så litet som möj­

ligt om ens något. Det kan exempelvis vid avstyckning vara fråga om en

särskild rättighet av inte obetydligt värde, som inte förutsetts i avtal, exem­

pelvis ersättningskraft enligt 9 kap. 17 § vattenlagen (VL).

Överlantmätaren i Gävleborgs län anser det oklart om med uttrycket

»fastighet tillkommande rättighet» avses enbart rättighet som tillkommit

vid jorddelningsförrätlning eller om också rättighet, som tillkommit genom

särskilt avtal och intecknats, omfattas.

Departementschefen.

Enligt kommitténs förslag skall förevarande bestäm­

melser avse rättigheter av servitutsliknande karaktär, men någon närmare

precisering av rättighetsbegreppet har kommittén inte gjort. Vid remissbe­

handlingen har uttalats en viss tveksamhet om vilka rättigheter som om­

fattas av bestämmelsen. Jag vill därför framhålla att rättighetsbegreppet

har samma innebörd i denna paragraf som i 10: 4 av departementsförslaget.

Detta har också kommit till uttryck på så sätt att i båda paragraferna an­

vänds begreppet servitut eller annan särskild rättighet. Under detta uttryck

faller inte sådan befogenhet som bara är att anse som en i äganderätten

till fast egendom integrerande del. Därav följer att särskild rättighet inte om­

fattar exempelvis andel i samfällighet. Sådan andel kan inte ändra fastig­

hetstillhörighet på annat sätt än genom beslut av fastighetsbildningsmyn-

digheten. Av den i departementsförslaget använda formuleringen framgår

klart att under begreppet särskild rättighet hänförs servitutsliknande rättig­

heter som är anknutna till fastigheten. Huruvida rättigheten uppkommit

genom avtal eller exempelvis genom förrättningsbeslut är likgiltigt. Som

exempel på servitutsliknande rättigheter, som på den härskande sidan kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 93

vara lokaliserade till viss mark, kan nämnas rätt till kraft enligt 9 kap.

17 § VL. Även samfällighetsrätt går in under begreppet särskild rättighet. Fiske

omfattas av begreppet särskild rättighet bara när fiskeservitut föreligger.

Även om jag i princip är ense med kommittén om behovet av den före­

slagna regeln, vill jag understryka betydelsen av att vid förrättningen ges

klara besked om vart särskilda rättigheter skall höra i de fall då någon

anledning till tvekan härom kan föreligga. Därigenom kan man undvika

framtida tvister om fastighetsbildningens inverkan på rättigheterna. Sådana

tvister kan som lantmäteristyrelsen påpekat lösas genom fastighetsbestäm-

ning.

Kung). Maj:ts proposition nr 128 år 1969

6

§■

I denna paragraf meddelas vissa för all fastighetsbildning gemensamma

regler om förrättningskostnaderna.

Kommittén. Kommittén framhåller att en allmängiltig princip för kostnads­

fördelningen beträffande alla slag av fastighetsbildning inte kan ställas upp.

Fördelningen måste i stället ske i enlighet med bestämmelser som i detta

hänseende meddelas beträffande de särskilda fastighetsbildningsinstituten.

För den händelse återkallelse sker eller förrättningsprövningen av annan

anledning inställs eller sakägarna enas om hur betalningsansvaret skall

fördelas, kan dock gemensamma regler gälla. Vidare behövs en norm för

hur gemensamma kostnader för skilda åtgärder skall fördelas.

1 sistnämnda hänseende har kommittén föreslagit den regeln att de ge­

mensamma kostnaderna skall fördelas efter vad som är skäligt. Någon

mera utförlig anvisning om uppdelning av kostnaderna kan inte lämnas

och skulle för övrigt vara meningslös, eftersom det i alla fall i stor omfatt­

ning måste bli fråga om en ren skälighetsbedömning. Här liksom i andra

liknande sammanhang bör nyttan, om en sådan kan urskiljas, vara väg­

ledande.

Beträffande det fall att förrättning inställs på grund av återkallelse eller

annan orsak har kommittén i viss anslutning till innehållet i 18 kap. 5 § RB

föreslagit att redan uppkomna kostnader skall betalas av sökanden, såvida

inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten eller

del därav bör fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. För

den händelse byggnadsnämnden påkallat förrättningsprövningen, vilket

skall vara möjligt i viss utsträckning, bör den betalningsskyldighet som

enligt det sagda kan åvila sökanden åläggas kommunen såsom i ekonomiskt

avseende ansvarig för nämndens verksamhet. Om en förrättning, såsom i

undantagsfall skall kunna ske, tillkommit på initiativ av överlantmätaren

och förrättningshandläggningen blir inställd, förutsätts kostnaderna kom­

ma att bestridas av allmänna medel.

Enligt gällande rätt kan sakägarna inte med bindande verkan sinsemellan

B 94

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969

komma överens om hur förrättningskostnaderna skall fördelas annat än vid

avstyckningsförrättning (19 kap. 27 § JDL). En överenskommelse mellan

sakägarna skall då under alla förhållanden beaktas. Vid andra förrättning­

ar skall kostnadsfördelningen stundom ske på grundval av en skälighets­

bedömning, och förrättningsmännen torde då i praktiken ta stor hänsyn

till en enhällig uppfattning bland sakägarna. Enligt kommitténs mening

saknas anledning att inte för framtiden tillerkänna sakägarna rätt att be­

stämma kostnadsfördelningen vid alla fastighetsbildningsförrättningar, när

de kan enas. Den enda begränsning som synes påkallad är en spärr mot

överenskommelser, genom vilka betalningsansvaret skulle i otillbörligt syfte

kunna åläggas den som saknar möjlighet att göra rätt för sig. Om det är

uppenbart att en överenskommelse medför att betalningsskyldighetens full­

görande äventyras, bör överenskommelsen inte få läggas till grund för för-

rättningsmännens beslut i kostnadsfrågan. Den regel som tagits upp i andra

stycket av denna paragraf har utformats i enlighet med vad som sålunda

anförts.

I tredje stycket har kommittén närmare angett vilka olika kostnader som

avses i paragrafen. Dessa är — förutom den taxereglerade avgift som skall

utgå till statsverket eller kommun, som bär ansvaret för fastighetsbild-

ningsverksamheten, och som inbegriper ersättning för avskrifter och kart-

kopior till sakägarna — ersättning till sakkunnigt biträde vid förrättningen

och till syssloman samt utgifter för hantlangning, om inte denna tillhanda­

hållits genom det allmännas försorg, i vilket fall utgifterna skall innefattas

i den taxereglerade avgiften. Att märka är att nu gällande bestämmelse i

17 kap. 1 § JDL, enligt vilken kostnaderna för laga skifte inbegriper även

arvode till förrättningsmän och resekostnadsersättning i den mån sådan

kostnad inte gäldas av statsmedel, inte har någon motsvarighet i den nu

föreslagna regeln. Frågan har betydelse bara beträffande gode männen,

vilka f. n. inte är berättigade till ersättning i någon form av statsverket utan

åtnjuter dagarvode samt resekostnadsersättning jämte traktamente av ve­

derbörande sakägare. Enligt kommitténs mening bör gode männen vara

berättigade till gottgörelse av det allmänna och inte behöva vända sig till

sakägarna för att få ersättning.

Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen och överlantmätaren i

Gävleborgs län anser att samma ansvar för kostnaderna vid inställd för­

rättning, som föreskrivits för kommun, bör gälla för staten i det fall då

förrättningen tillkommit på initiativ av överlantmätare. Principen finns

visserligen uttalad i motiven (s. 358) men det synes föreningen riktigast

att åläggandet inskrivs i lagtexten.

Ov erlantmätaren i Gävleborgs län befarar att fördelningsregeln blir svår

att tillämpa. Det kan sålunda t. ex. vid en och samma förrättning bli fråga

om att fördela »gemensamma kostnader för skilda åtgärder» efter vad som

B 95

finnes skäligt samt att enligt 5: 13 fördela andra kostnader i förhållande

till den nytta varje sakägare kan anses ha fått av åtgärden. Att bedöma och

fördela nyttan torde ofta vara vanskligt. Skälighetsprövning med hänsyn

tagen till nyttan i förekommande fall förefaller att vara lämpligast för

samtliga åtgärder där inte överenskommelse om annan fördelning före­

ligger.

Svea hovrätt påpekar, att fastän paragrafen avser enbart förrättnings-

kostnader används denna term endast i andra stycket. I de bestämmelser,

vilka åsyftas i första stycket första punkten, används termen bara i 5: 13.

Detta anser hovrätten något förvillande. Hovrätten ifrågasätter om inte

förslaget i denna del skulle vinna i tydlighet, om ordet förrättningskost-

nader genomgående används, då sådana kostnader åsyftas. Därvid skulle

i denna paragraf behövas en inledande bestämmelse — som f. n. endast är

underförstådd — att vid gemensam handläggning av olika fastighetsbild-

ningsåtgärder på varje åtgärd skulle anses belöpa sådana kostnader som är

att hänföra till enbart den åtgärden. Därefter skulle regeln om fördelning

av gemensamma kostnader följa.

Fastighetsägareförbundet motsätter sig inskränkningen i sakägarnas av­

talsfrihet vid kostnadsfördelningen. Förbundet anser att förrättningsman-

nen saknar möjlighet och förutsättningar att bedöma i vilka situationer

betalningsskyldigheten kan komma att äventyras.

En motsatt uppfattning om behovet av inskränkningsregeln uttalas av

lantmäteristyrelsen som emellertid är tveksam om hur regeln skall tilläm­

pas. Tydligt är enligt styrelsen att den prövning som åläggs förrättnings-

männen måste utföras med stor varsamhet (jfr de snarlika förhållandena

vid undersökningen när det gäller aktualitetskravet vid fastighetsbildning,

bet. s. 158). Det synes också klart att särskild efterforskning normalt inte

hör äga rum rörande sakägares solvens. En sådan bör alltså tillgripas bara

om flera omständigheter samstämmigt pekar på att överenskommelsen ägt

rum i sådant otillbörligt syfte som lagrummet antyder. Otänkbart är väl

heller inte att förrättningskostnad kan genom överenskommelse i alltför

stor utsträckning läggas på sakägare som påräknas få statsbidrag. Förrätt-

ningsmännen har hittills i praktiken vid sin skälighetsbedömning tagit hän­

syn till en enhällig uppfattning bland sakägarna. Detta synes inte ha med­

fört några olägenheter. Det skulle därför kunna ifrågasättas om de regler

som angetts i andra stycket behöver tas in i lagtexten. Förfaringssättet med

överenskommelse kan emellertid vara värdefullt i snabbhetens och enkel­

hetens intresse som alternativ till en stundom komplicerad fördelning efter

båtnad (jfr 5: 13). Mot bakgrunden av det nu sagda synes enligt styrelsen

innehållet i andra stycket böra ha sin plats i lagtexten.

Overlantmätarna i Gotlands och Gävleborgs län framhåller behovet av

garanti mot missbruk av avtalsfriheten så att inte enbart statsbidragsberät-

tigade delägare åtar sig att betala förrättningskostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 96

Hovrätten för Nedre Norrland uttalar att lagtexten medger en vidsträck­

tare tolkning än motiven synes förutsätta men anser att detta utgör en för­

del eftersom spärregeln eljest skulle förlora i praktiskt värde.

I fråga om tredje stycket framhåller lantmäteristyrelsen de svårigheter

som är förenade med att hantlangningsbegreppet inte är entydigt i olika nu

gällande författningar. Det är därför önskvärt med ett direkt uttalande att

i denna paragraf avses det vidare begrepp, som omfattar inte bara arbets­

biträde utan också tillhandahållande av arbetsmateriel och vissa trans­

porter.

Liknande synpunkter uttalas av några överlantmätare.

Att ersättning till gode män bör bestridas av statsmedel — såsom i be­

tänkandet förutsatts — förordas uttryckligen i yttrandena från överlant­

mätarna i Stockholms, Kristianstads och Västernorrlands län.

Departementschefen. Kostnaderna för genomförande av en fastighetsbild-

ningsåtgärd bör — som kommittén framhållit — fördelas mellan sakägarna

i första hand med tillämpning av de bestämmelser som meddelats beträf­

fande de särskilda åtgärderna. Sådana bestämmelser finns i 5: 13 för fastig­

hetsreglering, 10:9 för avstyckning, 11:10 för klyvning, 12:14 för sam­

manläggning och 13:5 för sådan fastighetsbildning som avser att åstad­

komma överensstämmelse mellan fastighetsindelning och kommunal indel­

ning. Förevarande paragraf inleds med en erinran om dessa bestämmelser.

Genom denna paragraf regleras ytterligare vissa spörsmål som inte lösts

i de nämnda lagrummen. Först uppställs här en norm för fördelning av

kostnaderna när flera fastighetsbildningsåtgärder handläggs vid gemen­

sam förrättning. I överensstämmelse med kommitténs förslag föreskrivs

att de gemensamma kostnaderna skall fördelas efter vad som är skäligt.

Denna bestämmelse innebär att fördelningen av gemensamma kostnader

skall ske i två etapper. Med stöd av bestämmelsen avgör fastighetsbildnings-

myndigheten först hur mycket av de gemensamma kostnaderna som skall

belöpa på varje åtgärd. Därefter fördelas kostnaderna för varje åtgärd mel­

lan sakägarna med stöd av den kostnadsregel som gäller för det särskilda

fastighetsbildningsinstitutet.

I andra stycket regleras vidare vem som skall svara för kostnaderna, om

förrättningen inställs. Departementsförslaget följer här kommitténs för­

slag men har kompletterats med en uttrycklig bestämmelse för det fall att

förrättningen enligt 5:3 fjärde stycket sökts av överlantmätaren eller an­

nan statlig myndighet. Kommittén har förutsatt att kostnaderna i sådant

fall skall bestridas av allmänna medel, och en sådan ordning är i och för

sig naturlig. För att tvekan inte skall råda därom har en uttrycklig bestäm­

melse inslcrivits i lagtexten. Jag vill anmärka att bestämmelsen givetvis inte

innebär att kostnaderna för en inställd förrättning med nödvändighet måste

drabba staten, utan fastighetsbildningsmyndigheten har möjlighet att enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 97

huvudregeln lägga kostnaderna eller en del därav på sakägarna, om sär­

skilda omständigheter motiverar det.

I tredje stycket har tagits upp en bestämmelse som i princip ger sak­

ägarna rätt att komma överens om fördelningen av förrättningskostnader-

na. Som begränsning av avtalsfriheten gäller bara det villkoret att det inte

får vara uppenbart att överenskommelsen tillkommit i otillbörligt syfte.

Fastighetsbildningsmyndigheten skall vid sin prövning av överenskommel­

sen främst beakta om denna skulle medföra att betalningsskyldigheten inte

skulle kunna fullgöras av den som åtagit sig att betala kostnaden eller att

den skulle övervältras på det allmänna. Som lantmäteristyrelsen framhållit

förutsätts inte att fastighetsbildningsmyndigheten alltid skall behöva sär­

skilt undersöka sakägares solvens, när en överenskommelse i kostnadsfrå­

gan föreligger. Det är bara när särskilda skäl talar för att ett otillbörligt

sytte ligger bakom den överenskomna kostnadsfördelningen som myndig­

heten har anledning att undersöka saken närmare. När myndigheten från­

går överenskommelsen får det inte råda tvekan om att syftet med överens­

kommelsen är otillbörligt.

I paragrafens sista stycke anges vilka kostnader som avses i paragrafen.

Bestämmelsen har jämkats i förhållande till kommittéförslaget, men detta

beror på att kommittéförslaget frångåtts i andra delar. I 4: 38 av departe-

mentsförslaget har således upptagits en bestämmelse som gör det möjligt

för tastighetsbildningsmyndigheten att gottgöra skada som uppstått i sam­

band med fältarbeten under förrättningshandläggningen. Sådan gottgörelse

skall utgå av allmänna medel och fördelas på sakägarna på samma sätt

som andra förrättningskostnader som anges i sista stycket första punkten.

Till förrättningskostnaderna hänförs också utgifter för hantlangning,

om sådan inte tillhandahållits av myndigheten och kostnaden således ingår

i taxeavgiften (stadsmätningstaxa I den 13 maj 1960, nr 333). Vad angår

liantlangningsbegreppets innebörd i detta sammanhang ansluter jag mig

till den av lantmäteristyrelsen uttalade meningen att begreppet inte om­

fattar bara arbetsbiträde utan också tillhandahållande av arbetsmateriel

och ombesörjande av transporter (se 21 § lantmäteritaxan den 13 maj 1960,

nr 332). Beträffande sakägarnas skyldighet att ombesörja hantlangning

finns bestämmelser i 4: 37. Ofta torde hantlangningen ordnas på sådant sätt

att det inte uppkommer några utgifter som kräver fördelning som förrätt-

ningskostnad. Sådan fördelning blir emellertid aktuell, när hantlangningen

anskaffats av myndigheten och kostnaden inte ingår i taxeavgiften. Vidare

måste fördelning ske, när hantlangningen tillhandahållits av sakägarna på

sådant sätt att det inte motsvarar kostnadsfördelningen i övrigt och en av­

räkning mellan dem i efterhand är behövlig.

Som kommittén har framhållit bör kostnaden för anlitande av gode män

inte anses som förrättningskostnad. Inte heller det allmännas utgifter för

ersättning till tolk utgör förrättningskostnad.

7 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196!)

B 98

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

3 KAP.

Villkor för fastighetsbildning

I detta kapitel tas upp gemensamma bestämmelser om de materiella vill­

kor som bör ställas upp för att fastighetsbildning skall anses tillåtlig från

allmän synpunkt. Reglerna är enhetliga för alla slags fastighetsbildnings-

åtgärder.

Kapitlet omfattar i departementsförslaget elva paragrafer mot sexton i

kommitténs förslag. Departementsförslaget avviker i åtskilliga hänseenden

från kommittéförslaget. Dispositionen av kapitlet har sålunda helt ändrats.

Kapitlet har indelats i fyra avsnitt med särskilda rubriker. Det första av­

snittet tar upp lämplighets- och planvillkor. Förutom de allmänna lämplig-

hetsvillkoren i 1 § återfinns i detta avsnitt regler om fastighetsbildning för

bebyggelseändamål. Med hänsyn till att sådan fastighetsbildning kvantitativt

utgör huvuddelen av fastighetsbildningsmyndigheternas verksamhet har det

ansetts naturligt att ge dessa regler en mera framskjuten placering i kapit­

let. I det följande avsnittet tas upp fyra paragrafer (5—8 §§) som inne­

håller särskilda bestämmelser om jordbruk, skogsbruk och fiske. Det tredje

avsnittet innehåller i två paragrafer (9 och 10 §§) bestämmelser om un­

dantag från olika villkor för fastighetsbildning. Sista avsnittet i kapitlet ut­

görs av 11 § och behandlar fastighetsbildning över kommungräns m. m.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Kommittén. De bestämmelser som kommittén föreslagit bygger i stor ut­

sträckning på de nuvarande reglerna i 19 kap. JDL. Kommittén anser att

dessa vid 1947 års reform av avstyckningsinstitutet fick ett fullständigt

och tidsenligt innehåll och att de därefter tillfredsställande fyllt sin upp­

gift.

Mot de nuvarande avstyckningsreglerna har ibland riktats den anmärk­

ningen att de är alltför negativt inriktade genom att de ställer upp en mängd

förbud mot fastighetsbildning utan att i stället tillräckligt tydligt ange när

fastighetsbildning skall medges. Kommittén anser sig emellertid inte kunna

förorda en överarbetning i riktning mot mera positiva och konstruktiva

riktlinjer för fastighetsbildningsverksamheten. Som skäl härför anförs att

man bör behålla den nuvarande principen att initiativet till fastighetsbild­

ning ankommer på fastighetsägarna medan det allmännas verksamhet i

huvudsak är inriktad på att genomföra de begärda åtgärderna på ett för

enskilda betryggande sätt och att kontrollera att resultatet är godtagbart

från allmän synpunkt.

Ett önskemål som ibland framförts är att varje fastighetsbildning som

B 99

motverkar ett allmänt intresse bör vara förbjuden. En bestämmelse av så­

dan innebörd skulle medge ett tillräckligt hänsynstagande till de allmänna

lokaliseringssträvandena samt till synpunkter av betydelse för bl. a. för­

svaret, trafiksäkerheten, hälsovården, naturskyddet och den allmänna trev­

naden över huvud taget. Kommittén hyser betänkligheter mot en bestäm­

melse av sådan innebörd främst av hänsyn till de enskilda fastighetsägarna.

Bestämmelsen skulle ge de tillämpande myndigheterna en långtgående

diskretionär prövningsrätt som inte står i överensstämmelse med principen

om fastighetsbildningen som en judiciell angelägenhet. Dessutom är det inte

sällan genom speciallagstiftning sörjt för att åtgärder som medför en från

allmän synpunkt olämplig markanvändning inte kommer till stånd. Sådan

lagstiftning skall uppenbarligen beaktas vid fastighetsbildningen utan att

någon särskild föreskrift härom tas upp i fastighetsbildningslagstiftningen.

Med tillämpning av eljest gällande jordpolitiska bestämmelser, främst det

allmänna lämplighetskravet, finns det möjlighet att ingripa mot fastighets­

bildning som strider mot speciallagstiftningen. Kommittén har övervägt

frågan om en bestämmelse av antytt innehåll skulle fylla en funktion som

ett medel att påverka lösningen av olika lokaliseringsspörsmål men avvisat

tanken, därför att en mera allsidig kontroll bör eftersträvas om ett ingri­

pande från det allmännas sida skall övervägas. Kommitténs slutsats är att

en bestämmelse med generellt förbud mot fastighetsbildning i strid mot

allmänt intresse av betydelse inte kan förordas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Remissyttrandena. Mot förslagets disposition och allmänna utformning har

Svea hovrätt och lantmäteristyrelsen ingen erinran.

De materiella villkoren för fastighetsbildning godtas i allmänhet på över-

lantmätarehåll, men vissa jämkningar i reglerna föreslås i en del yttranden.

Överlantmätaren i Stockholms län betonar vikten av enhetliga villkor, obe­

roende av förrättningsinstitutet, och finner naturligt att reglerna får över­

vägande negativ karaktär samt att förrättningen inbegriper en prövning

från allmän synpunkt av sakägarnas anspråk. Överlantmätaren diskuterar

även frågan huruvida i lagen bör införas materiella regler för det fall att

speciallagstiftning reglerar markanvändningen men avvisar tanken. Han

ansluter sig till den av kommittén valda ståndpunkten.

Kommitténs överväganden godtas i stort sett av överlantmätarna i Söder­

manlands, Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs,

Gävleborgs och Västernorrlands län. överlantmätarna i Gävleborgs och Väs-

ternorrlands län önskar dock att de speciella lämplighetskravens detaljrike­

dom begränsas i lagtexten.

Kultur- och naturvårdsintressenas iakttagande vid fastighetsbildningen

berörs i två yttranden. Naturvårdsnämnden anser det sålunda angeläget att

lagtexten direkt pekar på att naturvårdsintresset skall tillbörligen beaktas

vid fastighetsbildningen. Att så sker är nödvändigt för att man skall kunna

bedriva den aktiva naturvårdspolitik som statsmakterna beslutat om. Efter­

som man när det gäller naturvården inte har att räkna med en markan-

vändningspolitik av kortfristig natur, är det mindre lämpligt att låta natur-

vårdsintresset jämte andra permanenta intressen, t. ex. fornminnesintres-

set, döljas bakom allmänt formulerade lämplighetskrav. I förslaget kommer

dessa intressen än mer i bakgrunden genom att det allmänna lämplighets­

kravet i 3: 1 främst tar sikte på fastighetens lämplighet för sitt ändamål och

inte ger uttryck för vikten av att fastigheten blir lämplig, sedd i ett störrt

sammanhang.

Riksantikvarieämbetet påpekar- att det med nuvarande lagstiftning är

svårt att hindra olämplig fritidsbebyggelse. Det måste vara ett viktigt all­

mänt intresse att man söker undanröja de missförhållanden som nu i stor

utsträckning följer med den oreglerade fritidsbebyggelsen inom glesbygds­

områdena. Det måste vidare vara av största allmänna intresse att de till­

gångar som ännu finns av områden för t. ex. fritidsbebyggelse utnytt­

jas på ett planmässigt sätt. Frågan är av stor vikt från kulturminnesvår­

dande synpunkt — med hänsyn till kulturlandskapet — och från natur-

vårdssynpunkt. Ämbetet måste därför framhålla betydelsen av att allmänna

intressen såsom fornminnesvård och naturvård tillgodoses. Rent generellt

kan emellertid sägas att kommittén i lagförslaget avstått från att skärpa

kraven på fastighetsbildnings lämplighet från allmän synpunkt.

Även överlantmätaren i Norrbottens län anser att naturvårdsintresset bort

uttryckligen uppmärksammas, liksom hänsynen till allmänhetens behov

av kommunikationsytor e. d. vid stränder. Strandlinjeexploateringen skulle

kunna motverkas genom en bestämmelse av innebörd att fastighetsbildning

för fritidsändamål inte får utan särskilda skäl avse strandområde, om däri­

genom allmänhetens tillgång till stranden i väsentlig mån inskränks.

Departementschefen. Som villkor för att fastighetsbildningsåtgärd skall få

ske ställs i detta kapitel upp dels krav på lämpligheten av fastighet som

bildas eller ändras dels vissa ytterligare krav för tillgodoseende av det all­

männas intressen av en ändamålsenlig fastighetsindelning. Till dessa se­

nare krav ansluts vissa regler som är avsedda att garantera en samordning

mellan fastighetsbildning och de åtgärder för markdisposition och därmed

sammanhängande frågor som kan vidtas enligt annan lagstiftning, främst

byggnadslagstiftningen.

De här föreslagna reglerna är gemensamma för alla slag av fastighets­

bildning. Det är viktigt att bestämmelserna är enhetliga för att möjliggöra

en likartad bedömning oavsett vilken form som väljs för fastighetsbildning.

Det ligger i såväl den enskilde markägarens som det allmännas intresse

att fastighetsbildningen medför så fördelaktiga lösningar som möjligt. Reg­

lerna bör därför möjliggöra positiva insatser från det allmännas sida i över­

ensstämmelse med den rådande plan- och jordpolitiska målsättningen. Fas-

B 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 101

tighetsbildningslagens regler av jord- och planpolitisk innebörd kan emel­

lertid inte utformas för att i första hand tillgodose ett sådant positivt syfte.

Reglerna måste i stället ha till främsta ändamål att ange de yttersta grän­

serna för vilka fastighetsbildningsåtgärder som kan tillåtas från allmän

synpunkt. De bör med andra ord innehålla minimikrav. I likhet med kom­

mittén anser jag nämligen att den statliga verksamheten i fortsättningen

liksom hittills i huvudsak bör vara inriktad på att genomföra de åtgärder

som begärs av fastighetsägarna och att kontrollera att resultaten blir

godtagbara också från allmän synpunkt. Det är därför ofrånkomligt att

bestämmelserna i huvudsak får den nyss angivna prägeln. Detta hindrar

naturligtvis inte — tvärtom är det i hög grad önskvärt — att bestämmelserna

tillämpas i en positiv anda. I redaktionellt hänseende har fastighetsbild-

ningsvillkoren i departementsförslaget i den mån så varit möjligt getts en

mera positiv form än enligt kommitténs förslag.

Kommittén har övervägt att ta upp ett generellt förbud mot varje fastig­

hetsbildning som motverkar allmänt intresse av betydelse. Ett sådant för­

bud skulle vara av betydelse för bl. a. försvaret, trafiksäkerheten, hälso­

vården och naturvården. Kommittén har emellertid avvisat tanken på ett

sådant förbud. Fastighetsbildningsmyndigheten skulle därigenom få en

långtgående diskretionär prövningsrätt, som inte skulle stå i god överens­

stämmelse med principen om fastighetsbildningen som ett judiciellt och

inte ett administrativt förfarande. Kommittén har vidare framhållit att det

inte sällan genom speciallagstiftningen är sörjt för att åtgärder som medför

en från allmän synpunkt olämplig markanvändning inte kommer till stånd.

För egen del godtar jag kommitténs bedömning av denna fråga. Ett för­

bud med den angivna innebörden skulle ingripa i glesbebyggelserätten och

lägga befogenheter i fastighetsbildningsmyndighetens hand som normalt

bör ankomma på planmyndighet. Jag är väl medveten om att frågan berör

vitala allmänna intressen och att den är särskilt aktuell med hänsyn till

fritidsbebyggelsens utveckling. Enligt min mening bör dock frågan när­

mare övervägas i ett större sammanhang tillsammans med den allmänna

översyn av planlagstiftningen som beslutats.

Av vad jag förut har anfört framgår att antalet paragrafer i detta kapitel

är lägre i departementsförslaget än i kommitténs förslag. Detta hänger sam­

man med bl. a. omarbetningen av de särskilda bestämmelserna för jord­

bruks- och skogsbruksfastigheter, som jag strax skall närmare beröra.

Vidare har 2 § i kommittéförslaget, som tar upp vissa kompletterande be­

stämmelser till de allmänna lämplighetsvillkoren, utmönstrats. Jag åter­

kommer till detta i samband med specialmotiveringen. Ytterligare en para­

graf i kommittéförslaget, nämligen 16 §, saknar motsvarighet i departe­

mentsförslaget. Jag vill här något beröra skälen till varför denna paragraf

inte tagits med i departementsförslaget. I paragrafen har kommittén tagit

upp bestämmelser av den innebörden att vid prövningen av viss fastighets-

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969

B 102

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969

bildningsåtgärds tillåtlighet från jordpolitisk synpunkt skall beaktas om sam­

bruk föreligger och som ytterligare förutsättning för åtgärden gälla att den

varit tillåten om brukningsenheten utgjort en fastighet. Paragrafen skulle

ha betydelse främst i fråga om jordbruksförhållanden och motverka åtgär­

der som syftar till att skilja skog från odlad jord, men enligt kommittén

gäller problemet med sambruken inte bara jordbruksförhållanden utan är

av mera allmängiltig karaktär. Med den utformning som de jordpolitiska

villkoren beträffande jordbruks- och skogsbruksfastigheter fått i departe-

mentsförslaget anser jag att den av kommittén föreslagna bestämmelsen

inte behövs för att skydda de allmänna intressen som står på spel vid fas­

tighetsbildning beträffande sådana fastigheter. I fråga om fastighetsbildning

beträffande andra slag av fastigheter anser jag att det inte ådagalagts något

behov av en sådan regel som kommittén har föreslagit.

SPECIALMOTIVERING

Allmänna lämplighets- och planvillkor

1

§•

Paragrafen innehåller bestämmelser om de allmänna lämpliglietsvillkor

som skall gälla för fastighetsbildning. Paragrafen motsvarar 1 § i kommitté­

förslaget.

Gällande rätt. Allmänna lämplighetsvillkor har i gällande rätt föreskrivits

för fastighetsbildning genom avstyckning och genom sammanläggning

genom reglerna i 19 kap. 2 § JDL. Enligt dessa bestämmelser skall varje

styckningsdel till omfång och beskaffenhet i övrigt samt med hänsyn till

belägenheten vara sådan att den för sig eller, om den är avsedd att samman­

läggas med annan mark, tillsammans med denna bildar fastighet som är

varaktigt lämpad för sitt ändamål. I ärende angående avstyckning skall

vidare utredas för vilket ändamål varje styckningsdel är avsedd. Från det

angivna lämplighetskravet medges visst undantag. Undantaget avser fastig­

het varifrån avstyckning sker och gäller för det fall att fastigheten redan

förut inte är lämpad för sitt ändamål och den inte genom avstyckningen under­

går försämring av någon betydelse. I lagrummet anges dessutom att avstyck­

ning inte får äga rum, om det inte kan antas att styckningsdel inom nära

förestående tid skall ha erhållit varaktig användning för det avsedda ända­

målet. Bestämmelserna i 19 kap. 2 § JDL skall enligt 7 § SML äga motsva­

rande tillämpning vid sammanläggning som inte är kombinerad med av­

styckning. Därjämte har i 1 kap. 8 § JDL tagits upp bestämmelser om

beskaffenheten i vissa fall av fastigheter som läggs ut vid laga skifte. Det

allmänna lämplighetskravet enligt 19 kap. 2 § JDL kompletteras slutligen

Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 103

av reglerna ill och 12 §§ samma kapitel om fastighets ägoanordning och

vägförhållanden. För laga skifte finns i 13 kap. JDL detaljerade bestämmel­

ser om ägoanordning.

Kommittén. Kommittén har utarbetat sitt i 1 § upptagna förslag i nära

anslutning till de nyssnämnda bestämmelserna i 19 kap. 2 § JDL. Mot det

sålunda i JDL föreskrivna villkoret att styckningsdel skall på varaktigt

sätt vara lämpad för sitt ändamål görs ingen erinran. Detta lämplighets­

krav bör nu utvidgas att i princip gälla vid all fastighetsbildning. Det kom­

mer sålunda att omfatta även redan bestående fastigheter, som berörs av

fastighetsreglering. Den omformulering av lämplighetskravet som be­

tingas av att det inte längre skall vara begränsat till avstyckning bör verk­

ställas så, att lämplighetsprövningen, om flera olika fastighetsbildnings-

åtgärder företas samtidigt, utan särskilt påpekande kommer att avse den

samlade effekten av alla åtgärderna. Varje fastighet bör betraktas för sig

som en självständig enhet, vare sig den berörs av en eller flera åtgärder, och

det är fastighetens slutliga skick som bör läggas till grund för bedömningen.

Som villkor för fastighetsbildning bör alltså gälla att varje fastighet, som

tillskapas eller ändras genom åtgärden, prövas till omfång och beskaffen­

het i övrigt samt med hänsyn till belägenheten bli varaktigt lämplig.

Lämplighetsprövningen vid fastighetsbildning måste självfallet an­

knytas till ett visst användningssätt hos de olika fastigheterna. I likhet med

vad som f. n. gäller vid avstyckning synes inte vilka ändamål som helst få

komma i betraktande, utan en viss begränsning är nödvändig. Kommittén

föreslår inte reglering av andra ändamålsbegränsningar än som f. n. be­

handlas i 19 kap. 2 § sista stycket JDL (bet. s. 149—151).

Kommittén tar först upp det i nyssnämnda lagrum uppställda kravet

på varaktighet i fråga om styckningsdels användning. Enligt kommitténs

mening får erfarenheterna från den tid bestämmelsen varit i tillämpning

anses ge vid handen att detta villkor utgör ett värdefullt komplement till

det allmänna lämplighetskravet genom att det motverkar en onödig splitt­

ring av fastighetsbeståndet för tillgodoseende av tillfälliga behov. Med stöd

av varaktighetskravet har man kunnat hindra att fastigheter bildats för

ändamål som kunnat beräknas bli av betydelse i huvudsak bara för den

aktuelle innehavaren, i varje fall om denne inte varit juridisk person. Med

hänsyn till den ständigt fortgående utvecklingen bör man måhända inte

längre upprätthålla lika stränga krav beträffande ändamålets varaktighet.

Däremot synes det angeläget med en viss skärpning så att en spärr erhålls

mot bildande av fastigheter som — även om de kan väntas bli av betydelse

för senare innehavare än den tillfällige ägaren — inte är avsedda att vare

sig bebyggas eller på annat sätt mera kontinuerligt utnyttjas. I tillämpning­

en har det ibland förekommit att avstyckning av fastigheter tillåtits för

mycket speciella ändamål, särskilt fritidsändamål, som väl får betecknas så­

som varaktiga i den meningen att fastigheterna kunnat beräknas bli på

oförändrat sätt använda även av framtida ägare men som ändå inte kan an­

ses leda till ett stadigvarande utnyttjande av fastigheterna (se NJA 1959 s.

437). Sådana åtgärder innebär ofta en skadlig parcellering, och det är ange­

läget att de hindras. Ett förbud mot fastighetsbildning i dessa fall synes

inte behöva medföra några olägenheter, eftersom ifrågavarande ändamål

alltid kan tillgodoses genom upplåtelse av nyttjanderätt eller annan be­

gränsad sakrätt. Med anledning av vad som nu sagts bör enligt kommitténs

mening för framtiden fordras att de ändamål som är avsedda att förverk­

ligas genom fastighetsbildning kan antas bli stadigvarande tillämpade.

Vad beträffar villkoret att avstyckningsändamål skall äga viss aktualitet

konstaterar kommittén att det har framställts vissa anmärkningar mot det­

ta. Enligt dessa kan aktualitetskravet medföra olägenheter för inte bara

de enskilda markägarna utan även samhället. Kommittén har själv under­

sökt aktualitetskravets verkningar i praktiken och funnit att vissa anmärk­

ningar som anförts mot detta inte helt saknar fog (se bet. s. 152—157).

Kommittén anser att det är ofrånkomligt att i den nya lagstiftningen ställa

upp vissa krav på att fastigheter, som berörs av fastighetsbildningsåtgärd,

kommer till avsedd användning. För att tillstånd till fastighetsbildning skall

meddelas bör därför, i likhet med vad som f. n. gäller enligt aktualitetsvill-

koret, fordras att anledning föreligger till antagande att det ändamål som

ligger till grund för lämplighetsprövningen framdeles blir förverkligat. Ge­

nom en i enlighet härmed utformad föreskrift hindras fastighetsbildning,

när ett genomförande av syftet med åtgärden inte är möjligt eller framstår

som mindre troligt. Enligt kommitténs uppfattning är det av mindre bety­

delse om fastighetens avsedda användning är nära förestående eller inte.

Även ganska långa dröjsmål torde utan olägenhet kunna godtas, om det

kan antas att användningen så småningom kommer till stånd. Den nuva­

rande föreskriften om ändamålets förverkligande inom nära förestående

tid kan föranleda vissa olägenheter och dessa torde inte helt kunna undvikas

enbart genom en uppmjukning av föreskriften. På grund härav anser sig

kommittén inte böra föreskriva annan tidsbegränsning än den som följer

av villkoret att det skall föreligga anledning anta att ändamålet blir genom­

fört. Genom denna begränsning hindras i varje fall att sådana ändamål be­

aktas som inte kan förverkligas inom överskådlig tid.

Under hänvisning till vad som förut anförts angående tillämpningen av

aktualitetsvillkoret framhåller kommittén att alltför stränga krav på be­

visningen i fråga om utsikterna att ändamålet med fastighetsbildning för­

verkligas inte får ställas upp. Vid bedömningen av hithörande frågor torde

ofta tillräcklig ledning kunna erhållas av de i varje särskilt fall föreliggande

yttre omständigheterna och utredningar angående den tillfällige ägarens

personliga förhållanden kunna undvikas. Om sådana utredningar ändå

är nödvändiga, bör de självfallet drivas med varsamhet så att de inte upp­

B 104

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 105

fattas som in obehörig inblandning i vederbörandes privata angelägenheter.

När det är fråga om utbrytning från fastighet av område, som efter över­

låtelse kommit i särskild ägares hand, torde redan själva överlåtelsen ut­

göra ett starkt indicium på att ändamålet blir förverkligat. Ofta torde man

kunna låta sig nöja därmed, om det inte framkommer andra omständig­

heter, vilka tyder på att den avsedda användningen inte kommer till stånd.

Det förtjänar även påpekas i detta sammanhang att uppgifter från blott en

av sakägarna om svårigheter att förverkliga ändamålet med fastighetsbild­

ningen inte okritiskt får läggas till grund för bedömningen. I synnerhet om

den ordningen genomförs att giltigheten av ett avtal om överlåtelse av del

av en fastighet alltid blir beroende av att delen blir utbruten, kan en av­

talspart som efteråt funnit avtalet mindre förmånligt vilja i strid med verk­

liga förhållandet framställa ändamålet med fastighetsbildningen som oge­

nomförbart eller i varje fall vilja överdriva svårigheterna för ett genomfö­

rande, allt i syfte att bli fri från sina åtaganden enligt avtalet. Har område

som skall utbrytas inte blivit överlåtet men avser ägaren att avyttra om­

rådet, måste givetvis en mera noggrann prövning äga rum. Därvid bör bl. a.

behovet av fastighetsbildningen undersökas. Avstyckning på lager bör lik­

som enligt gällande rätt vara möjlig i viss begränsad utsträckning.

Vad som nu har anförts angående begränsningen av de ändamål som

får komma i betraktande vid lämplighetsprövningen har främst avsett ny­

bildade fastigheter samt fastigheter, vilka genom fastighetsbildningen änd­

ras för att tjäna nya ändamål. I stort sett samma synpunkter bör emeller­

tid anläggas vid bedömningen av bestående fastigheter, som inte är avsedda

att få ändrad användning. Beträffande sådan fastighet bör gälla, att pröv­

ningen skall avse ändamål, vartill fastigheten redan utnyttjas och kan

väntas förbli utnyttjad.

I anslutning till 2 § i sitt förslag uttalar kommittén att det är önskvärt att

lagen bara anger vissa allmänna synpunkter på vad som bör beaktas vid

lämplighetsprövningen. De nuvarande bestämmelserna i 19 kap. 11 § JDL

att fastighets ägor såvitt möjligt skall ligga i ett sammanhang och ha regel­

bunden form bör inte behållas. Kommittén framhåller dock med skärpa

att detta ingalunda får innebära att kraven på att fastighet skall ha sina ägor

samlade i allmänhet skall sättas lägre än hittills.

Det ändamål för vilket en fastighet bildas torde i första hand vara av­

görande för hur ägoanordningen skall vara beskaffad. Att fastigheten hör

utformas på ett med hänsyn till den avsedda användningen lämpligt sätt

synes därför böra komma till uttryck i lagen. Utformningen måste även an­

passas efter naturförhållandena och andra föreliggande omständigheter.

Enligt kommitténs mening är det av största betydelse att fastigheterna på

lämpligt sätt ansluter till befintliga väg- och dikesanläggningar. Även före­

komsten av andra anläggningar samt av byggnader över huvud taget bör

ägnas uppmärksamhet vid utformningen av fastigheterna. Man torde för

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 106

övrigt inte böra inskränka sig till att vid fastighetsbildningen beakta bara

bestående förhållanden av detta slag. Även vissa tillämnade åtgärder måste

kunna påverka fastighetsplanen.

För att en fastighet skall anses lämplig måste samfärdseln till och från

fastigheten obehindrat kunna äga rum i den omfattning som betingas av

fastighetens ändamål. Detta får anses så självklart att en särskild bestäm­

melse därom skulle kunna undvaras. Eftersom det emellertid kan ställas

olika fordringar på hur möjligheten för en fastighetsägare att ta nödig väg

utanför sitt område skall vara ordnad, synes förhållandet inte böra lämnas

helt oreglerat.

Av intresse i detta sammanhang är frågan huruvida man vid fastighets­

bildning alltid skall fordra att särskild rättighet till nödig väg blivit upp­

låten eller om det skall vara möjligt att vid lämplighetsprövningen ta hän­

syn till en faktiskt föreliggande tillgång till väg. Även om det, för att kravet

på varaktig lämplighet skall uppfyllas, många gånger blir nödvändigt se till

att fastighets vägbehov för framtiden tryggas genom upplåtande av särskild

rättighet, skulle det otvivelaktigt föra för långt att vid all fastighetsbildning

fordra att vägfrågorna blivit rättsligt reglerade. Det är nödvändigt att fin­

na en lösning på vägfrågorna som passar inte bara vid nybildning av fastig­

het utan även vid bedömning av bestående fastigheters totala behov av

vägar, oavsett om behovet uppkommer genom en fastighetsbildningsåtgärd

eller härrör från tiden före åtgärden. Det bör emellertid understrykas att det

under vissa förhållanden kan vara berättigat att avstå från att kräva en

rättslig reglering av en vägfråga i fall den aktualiseras genom t. ex. avstyck­

ning.

Avgörande för kommitténs inställning till detta spörsmål har varit önske­

målet att så långt det är möjligt förenkla förfarandet vid fastighetsbildning.

Det kan nämligen inte bestridas att förfarandet skulle onödigt kompliceras,

om man alltid vid fastighetsbildning skulle kräva att rätt till nödiga vägar

blivit tillförsäkrad de olika fastigheterna. Därför har endast föreslagits åt!

vid prövning av fastighets lämplighet skall beaktas att fastigheten kommer

att äga tillgång till nödiga vägar utanför sitt område.

Kommittén anser att i lagen bör anges vissa riktlinjer för bedömning av

fastigheter som är avsedda för bebyggelse. Bortsett från regeln i 13 kap. 17 §

JDL om att utflyttande skiftesdelägares ägolott skall ha lämplig byggnads-

plats och tillgång till gott vatten innehåller nuvarande lagstiftning inga

närmare regler om hur det allmänna lämplighetskravet bör tillämpas beträf­

fande dessa fastigheter. Eftersom fastighetsbildningsverksamheten till vä­

sentlig del är inriktad på att tillskapa fastigheter som skall bebyggas

samt olika meningar kan göras gällande om vilka krav som bör uppställas

på dessa fastigheters närmare beskaffenhet, har ett visst behov av väg­

ledande bestämmelser ansetts föreligga. Kommittén har för sin del kommit

till den uppfattningen att en mera ingående reglering av bebyggelsefastig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 107

heternas utformning inte bör komma i fråga med hänsyn främst till den

skiftande karaktär som den avsedda bebyggelsen kan ha i olika fall. Kom­

mittén anser det emellertid möjligt och lämpligt att i lagen särskilt ange

vissa frågor, som regelmässigt uppkommer vid åtgärder beträffande fastig­

het på vilken byggnad skall uppföras och som därvid bör ägnas noggrann

uppmärksamhet, samt antyda hur de helt allmänt bör lösas. Vad som så­

lunda bör påpekas synes vara grundförhållandena samt vatten- och av-

loppsfrågorna.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen instämmer i vad kommittén har

anfört om kravet på varaktighet.

Svea hovrätt, överlantmätaren i Jämtlands län, skogsindustriernas samar-

betsutskott och industriförbundet ifrågasätter behovet av den föreslagna

skärpningen av kravet på stadigvarande användning och framhåller att det

föreligger ett legitimt behov av att bilda vissa fastigheter, särskilt fritids­

fastigheter, där utnyttjandet inte sker mera kontinuerligt.

Kravet på varaktighet kan i framtiden inte upprätthållas beträffande

jordbruksfastigheter, anser lantbruksnämnden i Värmlands län. Orden »var­

aktigt» och »stadigvarande» tyder på ett statiskt och numera föråldrat be­

traktelsesätt på jordbruksföretagen. Tidigare har marken varit jordbruks­

företagets största och väsentligaste kapitaltillgång och företaget i övrigt har

byggts upp främst efter marktillgången. I det moderna jordbruksföretaget

är övrigt kapital jämte arbetskraftstillgången av väsentlig betydelse för ut­

formningen av företaget. Marktillgången måste därför kunna anpassas till

övriga resurser för att man skall uppnå det driftsresultat som i den rådande

ekonomiska situationen bör eftersträvas. Liknande synpunkter uttalas av

lantbruksnämnderna i Östergötlands och Jönköpings län.

Den av kommittén föreslagna utformningen av aktualitetskravet tillstyrks

av överlantmätaren i Uppsala län och även av kommunal-tekniska förening­

en, som inte har någon erinran mot att kravet införs också för fastighets­

bildning i stad.

Näringslivets byggnadsdelegation, industriförbundet och SAF anser att

en viss uppmjukning av aktualitetskravet är nödvändig, eftersom detta krav

hämmat utvecklingen inom glesbebyggelseområden. Det kan dock befaras

att aktualitetskravet även med den mjukare utformning som kommittén

har föreslagit kan medföra olägenheter inom detaljplaneområden. Det kan

där ibland visa sig både tekniskt och ekonomiskt lämpligt att i en enda för­

rättning bilda ett större antal fastigheter än aktualitetskravet medger. Med

hänsyn härtill är det angeläget att aktualitetskravet helt slopas beträffande

områden med fastställda detaljplaner.

Den sist anförda synpunkten biträds av fastighetsägareförbundet, som

därvid särskilt åberopar det förhållandet att kommittén föreslagit att tomt-

mätningsinstitutet skall avskaffas. Häradshövdingeföreningen förordar den

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 108

ändringen i lagtexten att »framdeles» utbyts mot de i motiven använda

orden »inom överskådlig tid».

Åtskilliga remissinstanser motsätter sig en uppmjukning av aktualitets­

kravet. Detta är fallet med lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Östergöt­

lands, Gotlands, Hallands och Jämtlands län, lantbruksnämnden i Gotlands

län, byggnadsstyrelsen, länsarkitekterna i Stockholms och Östergötlands

län, bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt för­

eningen för samhällsplanering. Man framhåller att den nu gällande regeln

fungerar väl och fyller ett påtagligt behov. Enligt lantmäteristyrelsens me­

ning ligger det i sakens natur att krav på viss aktualitet alltid måste göras

gällande. Styrelsen anser det inte vara rimligt att befintliga resurser tas i

anspråk för fastighetsbildning, när det är ovisst om den påtänkta markan­

vändningen kommer till utförande inom rimlig tid. Den snabba samhällsut­

vecklingen kan också leda till att på förlag bildade fastigheter, när använd­

ningen blir aktuell, visar sig ha blivit otidsenliga. Styrelsen befarar för sin

del att lagtextens formulering kan leda till på längre sikt mindre önskvärda

lösningar. Kommittén har visserligen anfört att den gjorda begränsningen

hindrar att i varje fall sådana ändamål beaktas som inte kan förverkligas

inom överskådlig tid. Denna tidsbestämning kan emellertid vålla missupp­

fattning (jfr departementschefens yttrande beträffande 12 § BS, prop.

1959: 68 s. 207). Enligt styrelsens mening finns det dessutom anledning att

inte sätta anspråken lägre i fråga om aktualitet vid fastighetsbildning än

vid detaljplanläggning. Styrelsen anser alltså att »framdeles» bör bytas ut

mot »inom nära förestående tid». Därigenom nås överensstämmelse med

formuleringen i 12 § BS. Åt detta uttryck bör kunna ges den tolkningen att

det medges anstånd med ett genomförande av det aktuella ändamålet under

en skälig övergångstid.

Bostadsstyrelsen framhåller att det stora flertalet nya bostäder finansie­

ras med hjälp av statliga lån. Vid fastighetsbildning för permanent bostads­

ändamål inom främst glesbygdsområden sker en samverkan mellan de fas­

tighetsbildande och långivande myndigheterna för att bl. a. i möjligaste mån

undvika skiljaktiga beslut i frågor som utgör förutsättning för att sökanden

skall kunna realisera ett byggnadsprojekt. Den formella grunden för denna

samverkan vilar främst på det nu gällande aktualitetskravet. En uppmjuk­

ning av detta krav på sätt kommittén har föreslagit kommer därför att in­

nebära en ändring av grunden för denna samverkan. Styrelsen är inte över­

tygad om lämpligheten av ändringsförslaget. Om denna ändå skulle anses

motiverad, vill styrelsen framhålla att möjligheten av att en tilltänkt fastig­

het för permanent bostadsändamål inte kommer till användning för det

avsedda ändamålet inom nära förestående tid måste medföra ett krav på

att det vid förrättningstillfället verkställs en bedömning av styckningslot­

tens lämplighet från bl. a. kreditvärdesynpunkt. Detta krav synes i princip

böra ställas oavsett huruvida det vid förrättningen uppges att statliga lån

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 109

skall sökas eller inte. Innebörden av det allmänna lämplighetskravet såsom

det kommit till uttryck i kommittéförslaget bör därför bringas att stämma

överens med de villkor beträffande belägenhet och utformning m. in. av en

tomtplats som de långivande myndigheterna i sin verksamhet är skyldiga

att beakta. Bostadsstyrelsen anser sig visserligen inte böra motsätta sig att

en sådan utvidgad lämplighetsprövning ankommer på förrättningsmännen

men förutsätter då att i likhet med nuvarande praxis samråd etableras vid

mera svårbedömbara fall. De närmare formerna för detta samråd kan så­

som tidigare regleras genom särskilda anvisningar.

Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bolms län berör samma problem

och påpekar att en konsekvens av förslaget blir att det reella ansvaret för

kreditvärdesprövningen överflyttas från lånemyndigheten till förrättnings­

männen. Nämnden har ingen erinran häremot men förutsätter att samråd

sker i tveksamma fall.

Skogsindustriernas samarbetsutskott anser att aktualitetskravet är onyt­

tigt och därför bör strykas. Om det ändå behålls, bör bevisbördan läggas

på förrättningsmännen och inte på sökanden.

Frågan om lämplig storlek på fastighet som är avsedd för bebyggelse be­

rörs av bl. a. lantmäteristgrelsen. Styrelsen anser att bestämmelserna i 1

och 2 §§ i kommittéförslaget utgör tillräcklig grund för prövning av bebyg­

gelsefastighets storlek men framhåller att vissa svårigheter möter när det

gäller maximistorlek, inte minst i fråga om fritidsfastigheter. Var den övre

arealgränsen för en bostadstomt skall anses ligga blir enligt styrelsens me­

ning beroende av hur långt i arealtilldelning man kan gå utan att området

ändrar karaktär och följaktligen måste från lämplighetssynpunkt bedömas

för annat ändamål än enbart som bostadstomt. En sådan avgränsning uppåt

måste ske från fall till fall, och några fasta arealgränser eller liknande håll­

punkter synes inte kunna uppställas. Den vägledande principen torde i

stället böra vara att till bostadstomt inte får läggas mark utöver vad som

kan betecknas vara av väsentligen bostadstomts karaktär.

Av det allmänna lämplighetsvillkorets formulering framgår inte att däri

ingår något krav på självständig fullständighet, framhåller överlantmätaren

i Jönköpings län. Krav härpå inryms när det gäller jordbruks- och skogs-

bruksfastigheter i de särskilda lagrummen men borde finnas även för andra

ändamål. Hinder synes enligt förslaget inte möta t. ex. mot att avstycka ett

grönsaksland på 100 kvm. En sådan fastighet kunde nämligen bedömas till

omfång och beskaffenhet i övrigt samt med hänsyn till belägenheten bli

varaktigt lämpad för grönsaksland. Allmänna lämplighetsvillkoret synes böra

så avfattas att därav framgår att bildad eller ändrad fastighet skall för sig

vara varaktigt lämpad för ett självständigt ändamål.

Riksantikvarieämbetet tar upp några frågor som berör lämplighetskra­

vet från kulturminnesvårdens synpunkt. Sådana skyddsföreskrifter som

ämbetet utfärdar enligt lagen den 9 december 1960 (nr 690) om byggnads­

minnen innebär på samma sätt som beträffande fasta fornlämningar en

inskränkning i fastighetsägarens rätt att förfoga över fastigheten. Ämbetet

anser att det vore synnerligen befogat att i den nya lagen erinra om att så­

dana föreskrifter bör beaktas vid fastighetsbildning. Ett till byggnadsminne

hörande skyddsområde bör sålunda inte delas upp på flera fastigheter. I

detta sammanhang önskar ämbetet fästa uppmärksamheten på ett särskilt

problem för den aktuella kulturminnesvården, nämligen svårigheterna att

underhålla och bevara sådana kulturhistoriskt värdefulla herrgårds- och

slottsanläggningar som helt eller delvis förlorat sambandet med sitt ur­

sprungliga jordunderlag. Ämbetet åsyftar härvid främst jordegendomar

från vilka kulturhistoriskt värdefulla byggnader med ett omgivande — ofta

mycket knappt tilltaget — område frånskilts. Byggnaderna med omgivande

område har sålunda ombildats till s. k. annan fastighet. Redan nu kan ett

stort antal sådana fall påvisas. Ämbetet är väl medvetet om att en sådan

fastighetsbildning i regel inte är till men för jordbruks- eller skogsnäring

och att det därför är svårt att hindra förfarandet. Även om några omedel­

bara risker för vården av byggnadsbeståndet på sålunda ombildad fastighet

inte skulle finnas, ligger det i sakens natur att betydande svårigheter i en

framtid kan uppstå att trygga bebyggelsens bestånd och att krav på bistånd

av det allmänna i sådana fall torde komma att resas. Otvivelaktigt är det

ett angeläget allmänt intresse att jordbruks- eller skogsfastigheter med därå

belägna kulturhistoriskt värdefulla byggnader sammanhålls som en ekono­

misk enhet. Ämbetet anser att denna fråga borde tas under övervägande i

samband med genomförandet av en ny lag om fastighetsbildning. I det fall

fastighetsbildningen berör en byggnad med därtill hörande område, som

enligt byggnadsminneslagen förklarats för byggnadsminne, anser ämbetet

att, vid en bedömning av det allmänna lämplighetskravet enligt 3: 1 i lag­

förslaget, hänsyn i vart fall bör tas till den ovillkorliga skyldigheten för fas­

tighetsägaren att underhålla egendomen enligt givna föreskrifter. Särskilt

vad gäller jordbruks- eller skogsfastigheter bör här ses till att fastigheten

behåller ett sådant omfång att den ekonomiska bärkraften inte väsentligt

minskas.

Vad kommittén har föreslagit om fastighets tillgång till väg har blivit

föremål för en splittrad bedömning.

Överlantmätarna i Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län samt

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker kommittéförslaget.

En viss tveksamhet till kommitténs ståndpunkt uttalas av lantmäteri-

styrelsen. Styrelsen vill framhålla att för de flesta fastigheter är vägutfart

nödvändig för funktionsdugligheten, och i så fall bör också normalt tillses

att utfartsrätt tryggas i samband med fastighetsbildningen som annars

skulle bli ofullständig. Olämpliga vägservitut torde ha uppstått därför att

B 110

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

b in

det hittills förelegat allehanda hinder mot lämplig servitutslokalisering i

samband med fastighetsbildning. Som exempel kan nämnas svårigheten att

i sammanhang med avstyckning av ett område få till stånd utfartsrätt över

annan fastighet än stamfastigheten. Dessa hinder har gjort att det ofta till­

skapas jorddelningsservitut med rätt till utfart över stamfastigheten och

med sikte på att tas i anspråk endast i den händelse på marken befintlig

utfart över annan fastighet skulle bli avstängd. Om kommitténs förslag till

fastighetsbildningslag genomförs, blir förhållandet ett annat, eftersom av­

styckning kan kombineras med fastighetsreglering för åstadkommande av

behövligt servitut. En strävan bör vara att undvika att bilda fastighet som

sedermera visar sig olämplig därför att utfartsfrågan inte kan ordnas på

ett tillfredsställande sätt. Lämplighetskravet i fråga om utfart bör med

andra ord i princip sättas lika högt som kraven när det gäller övriga egen­

skaper hos fastigheten.

överlantmätaren i Hallands län uttalar att nu gällande regler ofta tilläm­

pats alltför kritiklöst och att i förrättningarna förekommande oklara be­

stämmelser föranlett tvister. Det är därför angeläget att en ny lag inne­

håller skärpta bestämmelser om hur rätten till behövlig utfartsväg skall

säkerställas vid fastighetsbildning.

Näringslivets bgggnadsdelegation, industriförbundet och SAF anser att

kommitténs förslag angående utfartsväg är synnerligen otillfredsställande.

Det kan inte vara rimligt att, på sätt kommittén föreslagit, ansvaret för fas­

tighetens vägbehov ibland skall kunna övervältras på den enskilde fastig­

hetsägaren. Ett sådant förhållande är inte ägnat att skapa den stadga i

fastighetsindelningen som man kan kräva av en modern lagstiftning. For­

muleringen av lagrummet bör därför ändras så, att vid prövning av fastig­

hets lämplighet skall beaktas att fastigheten kommer att äga rätt till nödiga

vägar.

Liknande synpunkter uttalas av häradshövdingeföreningen, fastighets­

ägareförbundet och kommunal-tekniska föreningen.

Departementschefen. De allmänna lämplighetsvillkor som tagits upp i 1 §

av kommittéförslaget har i sina huvuddrag hämtats från gällande avstyck-

ningsregler. Den största nyheten i kommittéförslaget är att lämplighetsvill-

koren skall tillämpas på alla slag av fastighetsbildning och således även när

bestående fastigheter underkastas fastighetsreglering. Med tanke på dessa

fall blir en uppmjukning av villkoren genom undantagsbestämmelser nöd­

vändig. Sådana finns i 9 och 10 §§ i departementsförslaget.

De sakliga jämkningar av lämplighetsvillkoren som kommittén har före­

slagit hänför sig till kraven på varaktighet och aktualitet. Beträffande var-

aktighetskravet innebär kommittéförslaget den skärpningen i förhållande

till gällande rätt att de ändamål som avses att förverkligas genom fastig­

hetsbildningen skall kunna antas bli stadigvarande tillämpade. Avsikten är

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 112

Kungl. Maj:ls proposition, nr 12S år 1969

att hindra att fastigheter bildas för sådana ändamål som lämpligen bör till­

godoses på annat sätt, t. ex. genom nyttjanderättsnpplåtelse. Fastighetsbild­

ning bör således förbehållas för sådan användning av marken som är av

kontinuerlig beskaffenhet. Så är i regel fallet, om fastigheten skall bebyggas.

Att byggnaden, som fallet är med fritidsbostäder, inte kontinuerligt nyttjas

av ägaren är därvid utan betydelse. Ett extensivt utnyttjande av ett mark­

område för friluftsliv är emellertid inte ett ändamål som i allmänhet bör

tillgodoses genom fastighetsbildning.

Kommittéförslaget har i stort sett godtagits av remissinstanserna. För

egen del ansluter jag mig till kommitténs förslag.

Med anledning av vad några lantbruksnämnder har uttalat om varaktig-

hetsvillkorets tillämpning beträffande jordbruksfastigheter vill jag fram­

hålla att kravet i dessa fall inte bör tillämpas så, att det hindrar en sund

utveckling av jordbruksföretagen. Fastighetsbildningen måste kunna an­

passas efter jordbruksföretagets övriga resurser och den överblickbara eko­

nomiska situationen för jordbruket. Det ligger i sakens natur att den snabba

utvecklingen på de tekniska och ekonomiska områdena gör det orimligt

att anlägga ett alltför långsiktigt perspektiv vid bedömningen av fastighe­

ters lämplighet för jordbruksändamål. Vad som nu har anförts äger giltig­

het också i fråga om skogsbruksfastigheter.

F. n. har aktualitetskravet vid avstyckning den innebörden att fastighets­

bildning inte får ske med mindre än att den nybildade fastigheten inom nära

förestående tid kommer till användning för det avsedda ändamålet. Kom­

mittén anser att en uppmjukning av villkoret är motiverad med hänsyn till

de olägenheter som varit förbundna med den gällande bestämmelsen. Enligt

kommittén bör inte någon annan tidsbegränsning föreskrivas än den som

följer av att det skall föreligga anledning anta att ändamålet blir genomfört.

Därigenom hindras i varje fall att sådana ändamål beaktas som inte kan

förverkligas inom överskådlig tid. Kommittén bär i lagtexten uttryckt saken

så, att det skall kunna antas att fastigheten framdeles erhåller stadigvarande

användning för ändamålet.

Vid remissbehandlingen har framkommit delade meningar om lämplig­

heten av den föreslagna jämkningen av aktualitetskravet. Allmän enighet

synes råda om att aktualitetskravet hittills haft en i stort sett nyttig funk­

tion. Det är även enligt min mening ofrånkomligt att kravet behålls i den

nya lagstiftningen. I sin nuvarande lydelse har emellertid aktualitetskravet

otvivelaktigt ibland hämmat en ändamålsenlig utveckling, särskilt på den

rena landsbygden. En försiktig jämkning av aktualitetskravets utform­

ning skulle säkerligen kunna undanröja sådana olägenheter utan att några

egentliga nackdelar behöver befaras därav. För egen del förordar jag den

formuleringen av aktualitetsvillkoret att det skall kunna antas att fastig­

heten inom överskådlig tid erhåller användning för det avsedda ändamålet.

Knngl. Maj ds proposition nr 128 år 1969

B 113

Denna formulering står i överensstämmelse med vad kommittén liar uttalat

i motiven.

I några remissyttranden har berörts frågan om bebyggelsefastighets stor­

lek. Av lagtexten framgår att lämplighetsprövningen bl. a. skall avse fastig­

hets storlek. Detta gäller beträffande alla slags fastigheter. Beträffande jord­

bruks- och skogsbruksfastigheter måste storleksfrågan bedömas främst med

hänsyn till lönsamhetssynpunkter, och vid fastighetsbildning inom planom-

råde måste planens intentioner beaktas. Bedömning av storleken enbart med

stöd av denna paragraf torde komma i fråga huvudsakligen i glesbebyggelse-

fall. Svårigheter möter därvid ofta att vid bildande av bostadsfastigheter,

särskilt sådana som avses för fritidsändamål, åstadkomma en lämplig be­

dömningsgrund i fråga om tomtplatsens storlek. Som lantmäteristyrelsen har

framhållit kan en lämplig princip vara att till bostadsfastighet inte läggs

mera mark än vad som väsentligen har bostadstomts karaktär. En sådan

princip är rimlig också från den synpunkten att, om en tomtplats är allt­

för vidsträckt, vissa delar av den torde i allmänhet bli så extensivt utnytt­

jade att de knappast kan anses stadigvarande utnyttjade.

Riksantikvarien har i sitt yttrande fäst uppmärksamheten på de problem

från fastighetsbildningssynpunkt som kulturhistoriskt värdefulla lierrgårds-

och slottsanläggningar utgör. Enligt riksantikvariens uppfattning bör vid

lämplighetsprövningen beaktas att jordbruks- eller skogsbruksfastighet, till

vilken hör sådan byggnad som förklarats för byggnadsminne, har sådant

omfång att fastigheten kan bära de kostnader som är förenade med under­

hållet av byggnaden. Denna mening är väl förenlig med bestämmelserna i

denna paragraf. Om fastighetsbildningen emellertid avser att skilja byggna­

den från jordbruksfastigheten, vilket fall också berörts av riksantikvarien,

ger paragrafen knappast något stöd för beaktande av underhållssynpunk-

terna. Eftersom byggnaden i allmänhet inte behövs för jordbruket eller skogs­

bruket, möter i regel inte hinder för en sådan åtgärd på grund av skyddsbe­

stämmelserna i 6 §. Otvivelaktigt utgör bevarandet av kulturhistoriskt vär­

defulla byggnader ett betydande allmänt intresse, men frågan därom har

vidare aspekter än som lämpligen kan vinna beaktande i detta lagstiftnings-

sainmanhang.

Kommittén har i 2 § av sitt förslag tagit upp vissa bestämmelser som inne­

fattar en ytterligare utveckling av lämplighetskraven. I första stycket med­

delas sålunda föreskrifter om hur fastighetens ägoanordning bör anpassas

efter den avsedda användningen och vissa andra förhållanden. Vidare uttalas

att det skall beaktas att fastigheten kommer att äga tillgång till nödiga

vägar utanför sitt område. I andra stycket har kommittén tagit upp vissa

föreskrifter rörande fastighet som är avsedd att bebyggas. Där föreskrivs

sålunda att fastigheten skall innehålla byggnadsplats med lämpliga grund­

förhållanden samt medge med hänsyn till användningen tillfredsställande

anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

8—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 128

B 114

De av kommittén sålunda föreslagna bestämmelserna har alla karaktären

av detalj anvisningar för tillämpningen av 1 § i kommittéförslaget. Från

saklig synpunkt har jag intet att erinra mot kommitténs förslag utan an­

sluter mig till de av kommittén gjorda övervägandena. Detta gäller sålunda

också beträffande regleringen av vägfrågan. Med hänsyn till att de före­

slagna föreskrifterna saknar ett i förhållande till reglerna i 1 § självständigt

innehåll anser jag det inte befogat att ta in dessa föreskrifter i lagen. Före­

skrifter av detta slag bör enligt min mening lämpligen meddelas av Kungl.

Maj :t eller lantmäteristyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

2

§•

I denna paragraf, som motsvarar 12 § i kommittéförslaget, har tagits upp

särbestämmelser för fastighetsbildning inom vissa planområden.

Kommittén. Enligt 19 kap. 13 § 2 mom. JDL och 5 kap. 8 § 1 mom. FBLS

får avstyckning inom område, för vilket enligt fastställd generalplan, stads­

plan eller byggnadsplan eller på annan grund särskilda bestämmelser med

avseende å markens bebyggande gäller, inte verkställas så att områdets

ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna på

annat sätt motverkas. Länsstyrelsen kan dock medge undantag när det finns

särskilda skäl. I båda lagrummen har vidare föreskrivits att också region­

plan skall beaktas inom område, för vilket sådan plan fastställts. I FBLS

finns dessutom bestämmelser med motsvarande innehåll beträffande laga

skifte och ägoutbyte (6 kap. 9 och 12 §§). JDL lämnar frågan hur laga skifte

bör verkställas inom ifrågavarande områden oreglerad men meddelar vissa

föreskrifter beträffande ägoutbyte. Sålunda föreskrivs i 8 kap. 1 a §, att

s. k. tvångsägoutbyte, som ju bara får verkställas i vissa uppräknade situa­

tioner, får äga rum, när den bestående fastighetsindelningen inte stämmer

överens med fastställd plan av visst angivet slag och sådan överensstämmelse

främjas genom ägoutbytet. Rörande frivilligt ägoutbyte gäller enligt 8 kap.

4 § att sådan åtgärd inte får ske, om den skulle försvåra fastighetsindelning­

ens genomförande enligt samma slags planer.

De nuvarande avstyckningsreglerna torde enligt kommittén utan större

ändringar kunna överföras till den nya lagstiftningen och göras tillämpliga

på alla slag av fastighetsbildningsåtgärder. Det har visserligen ifrågasatts

om inte de nya reglerna borde utformas så, att man vid fastighetsbildning

hade att beakta inte bara särskilda bestämmelser i fråga om markens be­

byggande utan också föreskrifter rörande markens användning över huvud

taget. Genom en sådan ändring skulle det, har man menat, bl. a. bli möjligt

att verkställa fastighetsbildning med hänsynstagande till sådant förordnan­

de som länsstyrelse meddelat enligt 21 § naturskyddslagen den 21 november

1952 (nr 688) för att hindra grustäkt m. m. Kommittén anser sig emellertid

B 115

inte kunna förorda denna ändring, vars konsekvenser inte helt kan över­

blickas. Intresset av att fastighetsbildning inte sker på sätt som motverkar

syftet med förordnande enligt naturskyddslagen eller liknande begränsning­

ar i markanvändningen torde helt kunna tillgodoses med tillämpning av

det allmänna lämplighetsvillkoret. Eftersom de byggnadsreglerande bestäm­

melser som skall beaktas enligt nu ifrågavarande stadgande kan innebära

att ett område skall användas för annat ändamål än just bebyggelse, får det

emellertid anses lämpligt att det nuvarande uttrycket att områdes ända­

målsenliga bebyggande inte får på visst sätt försvåras ändras till att avse

områdets ändamålsenliga användning.

I uppräkningen av de fastställda planer, som skall beaktas vid fastighets­

bildningen, bör självfallet även tomtindelning nämnas. De vanliga fastig­

hetsbildande åtgärderna är enligt kommitténs förslag avsedda att hädan­

efter komma till användning även inom område med sådan plan, och efter­

som denna tämligen noggrant anger hur fastighetsindelningen skall vara

beskaffad, är det särskilt angeläget att den läggs till grund för fastighets-

bildningsverksamheten inom området.

Eftersom regionplan saknar bebyggelsereglerande verkningar, har det

synts kommittén mest följdriktigt att inte ta upp någon motsvarighet till

den nuvarande föreskriften att fastställd regionplan skall beaktas vid fas­

tighetsbildning. Denna föreskrift har inte i tillämpningen visats vara av

någon betydelse, men dess oklara innebörd har vållat viss osäkerhet.

Kommittén påpekar att det fastighetsbildningsvillkor som ställs upp i

denna paragraf i likhet med motsvarande villkor i gällande lagstiftning

måste medge mindre avvikelser från de uppräknade planerna, om det i till-

lämpningen visar sig att de fått ett innehåll som inte varit avsett. Dessa

planer skall binda fastighetsbildningen endast så till vida att markens ända­

målsenliga användning i överensstämmelse med planbestämmelserna inte

försvåras och syftet med bestämmelserna eljest inte motverkas. Inte ens en

tomtindelning skall exakt behöva följas i oväsentliga detaljer. Det är emel­

lertid uppenbart att de smärre avvikelser som sålunda är tillåtna från tomt­

indelning liksom också från annan i lagrummet angiven plan bör ske bara

i den män allmänna och enskilda intressen inte träds för nära.

Av stor vikt är att länsstyrelsens möjlighet att medge undantag från skyl­

digheten att vid fastighetsbildning beakta bebyggelsereglerande planer och

andra bestämmelser rörande bebyggelsen behålls. Särskilt under senare år

har det visat sig att detaljplaner lätt blir föråldrade och behöver ändras,

vilket kan motivera att fastighetsbildning i särskilda fall tillåts ske i strid

mot planerna. Härtill kommer att mindre betydelsefulla frågor ofta inte

kan tillräckligt studeras under själva planläggningsarbetet med påföljd att

de kan genom planen få en mindre ändamålsenlig lösning. Om man vid

efterföljande fastighetsbildning finner att så är förhållandet, bör det vara

möjligt att på ett enkelt sätt rätta till saken. Med hänsyn till den betydelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 116

som ett fastställande av plan kan ha för enskilda markägare bör medgivande

till undantag från plan lämnas bara om det bedöms kunna ske utan efter­

sättande av enskilda berättigade intressen. Länsstyrelsens prövning av ett

ärende rörande medgivande av detta slag omfattar bara frågan huruvida

det i denna paragraf reglerade villkoret kan efterges. Det torde emellertid

förutsättas att länsstyrelsen, innan medgivande lämnas, söker att genom

yttrande från överlantmätaren eller på annat sätt införskaffa viss utredning

om den ifrågasatta fastighetsbildningens tillåtlighet över huvud taget. Fin­

ner länsstyrelsen på grund av sådan utredning anledning anta att hinder mot

åtgärden möter enligt annat lagrum, synes det lämpligt att länsstyrelsen,

när medgivande lämnas, ger till känna vad som förekommit och uttryck­

ligen anger den begränsade innebörden av sitt beslut.

Enligt byggnadslagstiftningen kan i vissa fall dispens lämnas från fast­

ställd plan eller byggnadsreglerande bestämmelse. De tillstånd till olika

byggnadsföretag som vederbörande myndigheter meddelar i dylika dispens­

ärenden torde ibland förutsätta att den för ifrågavarande företag behövliga

fastighetsbildningen kan komma till stånd, fastän den på motsvarande sätt

strider mot plan eller annan bestämmelse. Att i dessa fall kräva särskilt

medgivande av länsstyreslen till undantag från denna paragraf skulle otvi­

velaktigt medför en onödig omgång och skulle även kunna vålla komplika­

tioner, när byggnadsdispensen meddelats av annan myndighet än länssty­

relsen. Kommittén har därför funnit att bestämmelsens räckvidd bör ge­

nom uttrycklig föreskrift begränsas att inte gälla fastighetsbildning som be­

hövs för att meddelad dispens i byggnadsärende skall kunna utnyttjas. Det

kravet måste emellertid upprätthållas att dispensen inte bara avsett ett till­

fälligt förhållande. Detta behöver emellertid inte komma till uttryck i lag­

texten, eftersom av 1 § följer att fastighet inte får tillskapas eller ändras

om den inte blir varaktigt lämpad för sitt ändamål.

Remissyttrandena. En rad remissinstanser har framhållit att det av lag­

texten bör klart framgå att fastställda planer och bestämmelser skall följas

vid fastighetsbildningen.

Byggnadsstyrelsen uttalar sålunda det önskemålet att föreskrifterna i

denna paragraf formuleras så att det klart framgår att fastställda planer

och bestämmelser skall följas och att fastighetsbildningens uppgift är att

främja genomförandet av befintliga planer. En sådan utformning skulle

stämma överens med den aktiva och positiva anda som enligt motivskriv­

ningen bör prägla fastighetsbildningsverksamheten. Om — vilket helt visst

kan förekomma — det skulle visa sig ändamålsenligt att i något avseende

frångå de byggnadsreglerande bestämmelserna, bör rätten att dispensera

exklusivt tilläggas den myndighet, som enligt byggnadslagstiftningen äger

rätt att dispensera från byggnadsåtgärd. Att dispensrätten i princip skall

handhas av plan- och byggnadsmyndigheterna förefaller självklart.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 117

Liknande synpunkter framförs av flertalet länsarkitekter, bostadsstyrel-

sen, stadsförbundet och fastighetsnämnden i Stockholm.

Kommunförbundet anser att det bör tydligare framgå av lagtexten att

förrättningsmännen är bundna av avgöranden som träffats vid planlägg­

ning samt att avvikelser från planen endast bör ske i samförstånd med

byggnadsnämnden.

Stadsjuristen i Stockholm ägnar förhållandet mellan plan och förrättning

en ingående kritik. I anslutning till vad han anfört vid föregående paragraf,

yttrar stadsjuristen följande.

Om förrättningsmännen finner planen stå i motsats till hans egen upp­

fattning om lämplig fastighetsreglerande åtgärd, har han endast att tillse

att områdets ändamålsenliga användning enligt planen icke försvåras och

att hans egna synpunkter på indelningen icke eljest motverkar syftet med

planbestämmelserna (3: 12). En vidsträckt tolkningsrätt av planerna och

planbestämmelserna synes i enlighet härmed tillkomma förrättningsman-

nen. Kommittén uttalar, att då detaljplaner blivit föråldrade det kan vara

motiverat »att fastighetsbildning i särskilda fall tillätes ske i strid mot

sådan plan» (s. 205). Detta, säger kommittén »är ett enkelt sätt att rätta

till saken», vilket icke torde kunna bestridas. Sådana rättelser får dock en­

dast göras där det kan ske »utan eftersättande av enskilda intressen» (om

allmänna intressen talas icke i detta sammanhang). Den stora handlings­

frihet som sålunda tillförsäkrats förrättningsmännen framgår av den

negativa utformningen av den återgivna bestämmelsen under 3: 12. Det

stadgas icke att förrättningsmännen skall tillgodose och främja plansyftet.

Det räcker, om han genom sina förfoganden icke direkt kränker detta syfte.

Planen synes sålunda uppfattad som en irriterande och rätt obehövlig bind­

ning av förrättningsmannens handlingsfrihet, vartill han endast till nöds

är skyldig ta hänsyn. Det skulle, uttalar kommittén, »från allmän syn­

punkt sett vara till övervägande fördel om förrättningsmännen icke be­

hövde i sitt planläggningsarbete följa någon annan norm än den att bästa

möjliga indelning skall åstadkommas» (s. 312). Regionplan är förrättnings-

mannen för övrigt — till skillnad från vad nu gäller — icke skyldig ägna

ens det minimium av uppmärksamhet, som föreskrivits beträffande övriga

planinstitut (s. 204). Det bör här ytterligare nämnas, att länsstyrelsen givits

möjlighet att medge undantag från förrättningsmannens principiella skyl­

dighet att vid fastighetsreglering beakta bebyggelsereglerande planer. Kom­

mittén har icke funnit nödvändigt, att byggnadsnämndens mening i sådant

fall inhämtas utan har tänkt sig, att överlantmätaren ensam skall kunna

utreda saken (s. 205). Såsom exempel på de undantag länsstyrelse skulle

kunna medge anföres, att länsstyrelse tillåter fastighetsbildning för be­

byggelse på område, som enligt stadsplan skall användas för trafikändamål

(s. 202). Stadgandet rimmar illa med dispenssladgandet i 67 § 1 mom. BS,

som ju förutsätter att medgivande till avvikelse från stadsplan skall till­

styrkas av byggnadsnämnd. De komplikationer som kan inträda då läns­

styrelse jämlikt 67 § 2 mom. BS till byggnadsnämnd delegerat sin rätt en­

ligt byggnadslagstiftningen att besluta om rätt till avvikelse från stadsplan

har icke berörts.

Mot den kritik som här yppats mot de föreslagna reglerna angående för -

B 118

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

hållandet mellan plan och förrättning kan anföras att stadgandena i hu­

vudsak överensstämmer med nu gällande föreskrifter. Härtill må genmä­

las att nuvarande utformning av reglerna icke är tillfredsställande men

tolerabel därför att fastighetsbildning i stad icke hittills innefattat sådana

betydelsefulla förfoganden som är förenade med fastighetsregleringsinsti-

tutet. Skall detta emellertid tillämpas i stad, kan de ifrågakomna föreslagna

stadgandena icke anses godtagbara. Om planläggningen i något fall skulle

visa sig föråldrad, bör det icke vara förrättningsmannen som genom vid­

sträckt befogenhet vid fastighetsreglering ges möjlighet korrigera densamma

utan planmyndigheterna. I detta sammanhang må framhållas, att även

gata och allmän plats enligt förslaget genom beslut av Kungl. Maj :t kan

omvandlas till fastighet i lagförslagets mening (19: 1). Sker så, kommer

fastighetsregleringen att kunna avse icke blott kvartersmarken utan även

gatumarken och förrättningsmannens befogenheter att utsträckas även till

sistnämnd mark.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm framhåller att det inte med fog kan

göras gällande att lagförslaget skulle ge förrättningsmännen behörighet att

inom område för fastställd plan bilda fastigheter på sätt som strider mot

planmyndighetcns intressen. Bestämmelserna i 3: 12 har visserligen en ne­

gativ formulering, men detta måste ändå betyda att fastighetsbildningen

antingen skall främja ett genomförande av plan eller vara oskadlig från

plansynpunkt. Sistnämnda typ av fastighetsbildning som kan vara av stort

värde för fastighetsägarna är vanlig och bör inte rimligen förbjudas. Det

är möjligen därför som kommittén valt att behålla den negativa formule­

ringen av lagrummet.

En positiv inställning till kommitténs förslag i detta avseende har nä­

ringslivets byggnadsdelegation och industriförbundet, vilka framhåller att

kommittén i motiven starkt understryker den materiella samordningen mel­

lan planpolitiska intentioner och fastighetsbildningen. Vid tillgodoseendet av

detta syfte har liksom i gällande rätt bestämmelserna fått formen av en

garanti mot att planerna inte motverkas. I debatten kring lagförslaget har

på vissa håll förmenats, att planfölj samhet skulle garanteras genom att

helt binda fastighetsbildningen till föreliggande planer. Den kritik, som

riktats mot lagförslaget i detta avseende synes emellertid väsentligen bygga

på en obefogad misstro mot förrättningsmännens omdömesförmåga och

samarbetsvilja. Samordningen mellan fastighetsbildningen och bebyggelse­

planeringen har i lagförslaget säkerställts på i stort sett samma sätt som i

nu gällande lagstiftning. Systemet har hittills fungerat bra och synes böra

behållas. Det är nämligen synnerligen angeläget att det finns möjlighet att

vidta fastighetsbildningsåtgärder, som kan vara av väsentlig betydelse för

enskilda fastighetsägare men som är likgiltiga från plansynpunkt.

Ett förtydligande av bestämmelsernas innebörd i fråga om förhållandet

mellan fastighetsbildning och tomtindelning krävs av stadsbyggnadskontoret

i Stockholm. I motiv eller lagtext bör fastslås att tomtindelning bär före­

träde framför fastighetsreglering. Kontoret yttrar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 119

Det planinstitut som i städerna i de allra flesta fall kommer att ligga till

grund för fastighetsbildningen är tomtindelning. Tomtindelning är emeller­

tid ej att betrakta som obligatorisk enligt gällande lagstiftning. Vid 1959

års ändringar i byggnadslagstiftningen infördes nämligen befogenhet för

BN att vid ansökan om byggnadslov dispensera från kravet på tomtindelning;

sådan dispens hade tidigare kunnat meddelas endast av länsstyrelse. Det

är således ej nämnvärt krångligare att få byggnadslov på en stadsäga inom

byggnadskvarter än på en rättsligt bestående tomt. Viss skillnad föreligger

mellan sådana stadsägor och rättsligt bestående tomter i avseende på fas­

tighetsägares skyldigheter att erlägga gatumarksersättning och bidrag till

gatubyggnadskostnad samt stadens skyldighet att upplåta gata. Inom t. ex.

större exploateringsområden, där äganderätten till fastigheterna helt för­

värvats av staden eller en enskild exploatör, torde dessa olikheter mellan

stadsägor och tomter i regel vara utan betydelse, eftersom gatukostnads-

frågorna i sådana fall kan regleras genom avtal. Här erbjuder således fas­

tighetsbildning genom främst avstyckning med eller utan ägoutbyte en

snabbare möjlighet än den gängse formen via tomtindelning och tomtbild­

ning. Nämnda metod medger också stiftande av lantmäteriservitut och

samfällighetsbildning, något som visat sig vara av stort värde när det gäl­

ler fastighetsbildning för exempelvis större småhusgrupper, där behov av

gemensamma områden, »kommunikationstomter» och dylikt, föreligger.

Fastighetsbildning utan stöd av tomtindelning tillämpas därför framför allt

just inom sådana småhusområden. Metoden kan väl ännu ej sägas vara

direkt vanlig — den blev ju praktiskt användbar först för knappt fyra år

sedan, men den kan väntas öka betydligt i användning de närmaste åren.

Nyssnämnda ökning av fastighetsbildning utan föregående tomtindelning

kan säkerligen väntas fortsätta även efter ett genomförande av lagförslaget.

Inom större exploateringsområden med enklare fastighetsförhållande torde

avstyckning, ev. i kombination med fastighetsreglering, bli den vanligaste

förrättningsformen. Fastighetsreglering enbart bör också vara en mycket

användbar form i mera komplicerade fall. Oavsett vilken fastighetsbild-

ningsmetod som kommer till användning, har alltså förrättningsmännen i

nu avsedda fall frihet att fastighetsbilda inom byggnadskvarter i överens­

stämmelse med planbestämmelser och övriga genom planen givna förut­

sättningar. Metoden är mycket snabb och smidig. Det är dock självfallet

angeläget alt fastighetsbildning på nu antytt sätt sker bara i sådana fall

där man med säkerhet kan förutse att förrättningsmännen ej behöver stöd

av en föregående tomtindelning. Om man under förrättningens gång skulle

finna att tomtindelning behövs, torde inget hinder möta att förrättnings­

männen förklarar förrättningen vilande, och att de eller BN:s representant

hos nämnden hemställer att tomtindelning måtte ske. Nämndens initiativ­

rätt till tomtindelning enligt 30 och 31 §§ BL är givetvis omistlig. Situationen

blir delikat först om förrättningsmännen och BN:s representant skulle ha

olika mening om behovet av tomtindelning eller förrättningsmännen av

formella skäl — t. ex. efter sakägares yrkande — ej anser sig kunna avvakta

tomtindelning. Man bör dock ej hysa överdrivna farhågor i detta hänseende,

i vart fall torde förrättningsmännens lojalitet mot kommunens planpolitik i

regel ej behöva ifrågasättas. Med hänsyn bland annat till osäkerheten om

fastighetsbildningsväsendets framtida organisation borde dock bestämmel­

serna i förevarande hänseende vara något klarare. Genom fastighetsregle­

ring kan ju synnerligen vittgående ändringar i fastighetsindelningen åstad­

kommas eller åtminstone påyrkas av sakägare, och det är självfallet ej me­

B 120

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

ningen att BN:s rätt att bestämma fastighetsindelningen inom byggnads-

kvarter skall kunna beskäras genom att markägarna begär fastighetsregle­

ring i stället för tomtindelning. Tomtindelningen måste ha »förkörsrätt»

före fastighetsregleringen. Kommittén har berört frågan något och uttalar

(s. 214 nederst): »Kommittén har övervägt att i anslutning till denna para­

graf (3: 13) meddela en särskild bestämmelse, enligt vilken vad i paragrafen

sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande byggnadskvarter, för

vilket tomtindelning skall finnas men ännu ej blivit fastställd. Vid fastig­

hetsbildning inom sådant kvarter är det givetvis angeläget att en lämplig

planläggning av hela kvarteret genom kommande tomtindelning icke mot­

verkas. Kommittén bär emellertid ansett bestämmelsen överflödig. Redan

av 12 § torde nämligen framgå att fastighetsbildning inom kvarteret skall

ske så att en lämplig indelning därav ej omöjliggöres eller försvåras.» Med

detta uttalande menar kommittén sannolikt att 12 § skall tolkas så, att

tomtindelning har »förkörsrätt» före fastighetsreglering och att sålunda fas-

tighetsbildningsförrättning måste vila tills tomtindelning, som sökts före

eller under förrättning, blivit fastställd eller i vart fal! antagen av BN. Kon­

toret finner det angeläget att förslaget ej kan misstolkas i detta hänseende.

Ett förtydligande antingen i själva lagtexten eller i kommentaren bör därför

ske.

Den dispensbefogenhet som i paragrafen tillerkänts länsstyrelsen kan

komma i konflikt med 67 § BS, framhåller stadsförbundet. Enligt denna be­

stämmelse har länsstyrelsen möjlighet att utöva den där angivna dispens­

befogenheten såvitt gäller avvikelser från fastställd generalplan eller stads­

plan endast om byggnadsnämnden tillstyrkt åtgärden. Byggnadsnämndens

vetorätt avser att säkerställa det kommunala planmonopolet. De befogen­

heter som enligt 67 § BS tillkommer länsstyrelsen kan överföras på sådana

byggnadsnämnder som har nödvändig tillgång till utbildad personal. Läns­

styrelsens dispensbefogenhet enligt fastighetsbildningslagen bör därför ut­

formas så att den samordnas med de angivna dispensbestämmelserna i bygg­

nadslagstiftningen.

Samma synpunkter framförs av fastighetskontoret och stadsbyggnadskon­

toret i Göteborg, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt kommunal­

tekniska föreningen.

Länsstyrelsens dispensbeslut bör givetvis föregås av tillfredsställande ut­

redning rörande de omständigheter som är av beskaffenhet att inverka på

frågan, framhåller lantmäteristyrelsen. Sker utredningen i sammanhang

med fastighetsbildningsförrättning, torde man få påräkna att den inflyter i

förrättningsakten. I detta fall är det självklart att byggnadsnämndens åsikt

inhämtats och tillförts det övriga materialet. Om dispensärendet anhängig-

görs direkt hos länsstyrelsen, torde det få påräknas att byggnadsnämnden

höres genom särskild remiss. Dispensärendet torde därefter få avgöras un­

der hänsynstagande bland annat till föreskriften i 67 § 1 mom. BS, så att

det inte behöver riskeras att den behövliga samordningen av plangenom­

förandet i fastighetsbildningshänseende och i byggnadshänseende går till

spillo.

B 121

Kommitténs förslag att i lagtexten inte ta upp regionplan bland de pla­

ner som skall beaktas vid fastighetsbildning har mött invändningar från

flera håll.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm, näringslivets byggnadsdelegation, in­

dustriförbundet och SAF anser att kommitténs motivering för den före­

slagna avvikelsen från gällande rätt är välgrundad.

Lantmäteristyrelsen har under vissa omständigheter ingen erinran mot

att gällande bestämmelse angående regionplan behålls. Styrelsen uttalar.

Kär vissa åtgärder inom område med regionplan — exempelvis nybygg­

nad — är beroende på prövning av myndighet skall denna tillse att markens

användning för i regionplan avsett ändamål icke försvåras. Detta framgår

av 135 § BL. Är sådan åtgärd sammankopplad med ändring i fastighetsin­

delningen, torde redan de grundläggande kraven i 3: 1 leda till att hänsyn

måste tas till planen vid handläggningen av fastighetsbildningsärendet. Re­

gionplanen skulle alltså bli beaktad på detta sätt. Nyssnämnda stadgande

i 135 § BL kompletteras av en andra mening, varav framgår att avsevärt

men ej må tillskyndas markens ägare utan att skälig ersättning därför ges.

Det är emellertid icke bestämt vem som skall betala ersättningen. I praktiken

torde detta inedföra att regionplaneintentionerna icke alltid uppehälles.

Nagon rimlig anledning att för fastighetsbildningen uppställa strängare

krav i dylika fall föreligger knappast. Under sådana förhållanden skulle

ett stadgande att fastställd regionplan skall beaktas kunna verka missle­

dande, eftersom det ju egentligen är regionplanens nyss antydda praktiska

verkningar, som bör beaktas vid fastighetsbildningen. Därest sist angivna

tolkning inlägges i stadgandet, synes emellertid icke vara något att erinra

mot att detsamma bibehålies och får inflyta i förslaget under 12 g.

Regionplan bör fortfarande beaktas vid fastighetsbildningen och detta

bör säkerställas genom en uttrycklig föreskrift, uttalar stadsförbundet. En­

ligt förbundets uppfattning finns det inte någon anledning att frånkänna

den översiktliga planeringen i form av regionplaner betydelse. Tvärtom

förhåller det sig så, att moderna regionplaner har en mycket stor grund-

läggande betydelse för all efterföljande planläggning av bebyggelseområden,

trafiknät in. m. och därigenom — trots att regionplanens omedelbara rätts­

verkningar är begränsade — även för fastighetsbildningen. Översiktsplaner

av denna typ kan vidare väntas få särskild vikt i samband med samhälls­

planeringen inom kommunblocken. Man torde också kunna räkna med möj-

ligheten att regionplaneinstitutet far ökad formell räckvidd vid en reform av

byggnadslagstiftningen.

Samma önskemål uttalas av överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län,

byggnadsstyrelsen, flertalet länsarkitekter, b o stads styr elsen, länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län, kommunförbundet och naturvårdsnämnden.

I fråga om generalplaner har i lagförslaget endast omnämnts fastställda

sådana, påpekar stadsförbundet. En sådan hänvisning saknar dock större

praktisk betydelse med hänsyn till den omständigheten att generalplaner

som regel inte blir föremål för fastställelse. Även antagna men inte fast­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

ställda generalplaner har emellertid sin givna betydelse vid fastighetsbild­

ningen och bör liksom regionplaner beaktas.

Samma mening har byggnadstyrelsen, som nämner att antalet upprättade

generalplaner i riket den 1 januari 1964 var 170 (därav 79 i städerna). Ett

försvinnande fåtal av dessa är fastställda. Samma datum pågick general-

planearbete i ytterligare 126 kommuner (därav 38 städer). Dessutom före­

kommer ett stort antal kommunala översiktliga planer och planutredningar

rörande olika delproblem, såsom trafik, skolor, vatten och avlopp, fritids­

bebyggelse in. m. De berörda översiktliga planer som inte formellt fastställts

och i flera fall inte heller avses att fastställas har trots detta ofta antagit

karaktären av kommunalt handlingsprogram av stor betydelse för ortens

liv och utveckling. Att de kan ha stor, ibland avgörande betydelse för fas-

tighetsbildningsfrågor — liksom för bebyggelsen — är uppenbart.

Liknande synpunkter beträffande översiktsplaner framförs av överlant­

mätarna i Kristianstads samt Göteborgs och Bohus län, flertalet länsarki­

tekter, naturvårdsnämnden, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, SAR

och föreningen för samhällsplanering.

För att naturvårdsintresset framdeles skall kunna tillgodoses i den om­

fattning, som följer av statsmakternas riktlinjer för naturvården, är det

enligt naturvårdsnämnden av vikt att ifrågavarande lagrum får ett sådant

innehåll att inte bara särskilda bestämmelser avseende markens bebyggan­

de utan även översiktsplaner, regionplaner och andra dispositionsplaner,

vilka utarbetats och fastställts till ledning för markanvändningen, samt

förordnanden om markanvändning för olika naturvårdsändamål enligt na­

turvårdslagen den It december 1964 (nr 822) blir normerande eller beak­

tade vid fastighetsbildning. Uttrycket »markens bebyggande» torde därför

böra ersättas med »markens användning», varefter det följande ordet »an­

vändning» lämpligen kan utbytas mot »nyttjande».

Lantmäteristyrelsen framhåller att genom de föreslagna bestämmelserna

i andra stycket elimineras en dubbelprövning som faktiskt är formellt ofrån­

komlig i dagens läge. Andra stycket motsvarar därför helt syftet att åstad­

komma större snabbhet och enkelhet i förfarandet.

Naturvårdsnämnden uttalar att, eftersom länsstyrelsen enligt olika regler

i naturvårdslagen kommer att kunna lämna dispens för nybyggnad etc.,

— om naturvårdsnämndens ändringsförslag i fråga om 12 § första stycket

genomförs — hänvisningen i 12 § andra stycket till BL torde böra utgå.

Också överlantmätaren i Kristianstads län berör frågan om hänsyns­

tagande vid fastighetsbildning till reglerna i naturvårdslagen, och 122 § BL

och anser det mycket tveksamt huruvida bestämmelserna i andra stycket

bör gälla inom område där det inte finns fastställd plan. överlantmätaren

framhåller att på en byggnadslovskarta kan vara inritad en tomtplats varav

viss del med hänsyn till nyss sagda lagstiftning inte bör få tas i anspråk vid

fastighetsbildning för enskilt ändamål. Det är därför nödvändigt att en viss

B 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 123

prövning från allmän synpunkt (naturvårdslagen etc.) av tomtplatsens

lämplighet, utsträckning och form sker vid efterföljande fastighetsbildning,

om sådan prövning inte ägt rum i byggnadslovsärendet.

Departementschefen. I denna paragraf tas upp regler för fastighetsbildning

inom område där fastställd plan finns eller andra bestämmelser för bebyg­

gelse eller markanvändning gäller. Departementsförslaget bygger i huvud­

sak på kommitténs förslag men avviker från detta i redaktionellt hänseende

och även från saklig synpunkt i vissa avseenden.

I första stycket behandlas frågan om fastighetsbildning inom planområ­

den. Enligt kommitténs förslag far fastighetsbildning inom sådant område

inte verkställas sa, att områdets ändamålsenliga användning i överensstäm­

melse med planen försvåras eller syftet med denna motverkas. Kommitténs

förslag stämmer i formuleringen överens med reglerna i 19 kap. 13 § 2 mom.

JDL och 5 kap. 8 § 1 mom. FBLS. Vid remissbehandlingen har från flera håll

uttalats att lagrummet bör få en sådan utformning att det klart framgår att

fastställda planer skall följas vid fastighetsbildningen. Kommitténs moti­

vering för bestämmelsen lämnar inte utrymme för något tvivel om att fastig-

lietsbildningsmyndigheten i princip skall följa planerna. Denna ordning

bär uppenbarligen också iakttagits i praxis vid tillämpningen av motsva­

rande bestämmelser i gällande rätt.

Som jag har framhållit i inledningen till kapitlet är det önskvärt att fas-

tighetsbildningsvillkoren far en positiv utformning. Även om en omformu­

lering av bestämmelsen inte innebär någon ändring i sak, anser jag att en

positiv utformning av bestämmelsen är att föredra framför kommitténs för­

slag. I departementsförslaget föreskrivs sålunda att fastighetsbildningen

skall ske i överensstämmelse med planen. Därmed avses inte bara att fast­

ställda planlinjer skall följas utan också som i gällande rätt att indelningen

av marken skall vara ändamålsenlig från de synpunkter som ligger till grund

för planen. Det bör dock framhållas att bestämmelserna i förevarande para­

graf skall tillämpas i kombination med reglerna i 1 §. De allmänna lämplig­

hetskraven gäller sålunda i princip också vid fastighetsbildning inom detalj-

planeområden. En annan sak är att förutsättningarna för lämplighetspröv­

ningen, särskilt vid fastighetsbildning inom tomtindelat område, kan vara

i allt väsentligt givna på förhand genom att lämplighetssynpunkterna redan

prövats vid planläggningen. Som jag har anfört i den allmänna inledningen

är fastighetsbildningsmyndigheten i stor utsträckning bunden av planmyn­

dighetens bedömning. Fastighetsbildningsmyndighetens prövning av lämp­

lighetskraven blir särskilt betydelsefull vid successiv fastighetsbildning. Jag

hänvisar till vad som uttalas därom i anslutning till 9 §.

Uppräkningen av planer som skall följas vid fastighetsbildningen stäm­

mer överens med kommitténs förslag. Vid remissbehandlingen har från flera

håll yrkats att paragrafen skall utformas på sådant sätt att dispositions-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 124

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1069

planer och liknande oreglerade planer skall beaktas vid fastighetsbild­

ningen. Otvivelaktigt har sådana planer ofta stor betydelse särskilt för kom­

munernas handlande i markpolitiska frågor. De kan också tjäna till viss

ledning för fastighetsbildningsmyndighetens bedömningar. Däremot skulle

det enligt min mening strida mot grunderna för planväsendet att vid fastig­

hetsbildningen tillmäta sådana planer som inte reglerats i lag samma bety­

delse som de reglerade planerna. Särskilt bör framhållas att markägarna

inte haft tillfälle få sina intressen prövade vid upprättande av sådana planer.

Jag anser därför att det inte bör komma i fråga att låta den nu aktuella

regeln gälla också sådana oreglerade planer. Det sagda gäller också beträf­

fande generalplan som väl antagits av kommunen men som inte har fast­

ställts.

Enligt kommittéförslaget jämställs med de i paragrafen angivna planerna

särskilda bestämmelser rörande markens bebyggande. Därmed åsyftas i

första hand utomplansbestämmelser, men också andra bestämmelser

främst av förbudskaraktär — grundade på myndighets beslut eller på sär­

skilda föreskrifter faller in under bestämmelsen. Kommittén har övervägt

en sådan utformning av bestämmelsen att vid fastighetsbildning skulle

beaktas inte bara särskilda bestämmelser beträffande markens bebyggande

utan också föreskrifter rörande markens användning för andra ändamål

men inte ansett sig kunna förorda en sådan ändring. Behovet av en sådan

utformning av bestämmelsen är emellertid enligt min mening påtagligt, om

fastighetsbildningen skall kunna ske under vederbörligt hänsynstagande till

förordnande som meddelats med stöd av t. ex. naturvårdslagens föreskrifter.

Departementsförslaget har därför utformats på sådant sätt att även bestäm­

melser angående markens användning i andra avseenden än beträffande

bebyggelse skall beaktas. Andra stycket är tillämpligt även i fråga om re­

gionplan. Genom en exemplifiering har den åsyftade innebörden i andra

stycket kommit till uttryck.

Med hänsyn till att de i andra stycket avsedda bestämmelserna för marks

bebyggande eller användning i allmänhet inte är utformade som planlägg-

ningsregler utan ofta har formen av förbud och dessutom saknar den nog­

grannhet som utmärker de i första stycket angivna planerna anser jag att

föreskriften om beaktande av sådana bestämmelser vid fastighetsbildning

bör uttryckas så, att syftet med bestämmelserna inte får motverkas.

Av vad som förut har anförts framgår att fastighetsbildningen skall ske i

överensstämmelse med vissa angivna planer. Ett liknande krav gäller be­

träffande sådana i andra stycket avsedda bestämmelser som är av plan-

läggningskaraktär (utomplansbestämmelser). Som kommittén har fram­

hållit är det emellertid ibland nödvändigt att vid fastighetsbildningen av­

vika från planen eller bestämmelserna. Genomförandet av en planändring

är inte sällan en så tidsödande och kostnadskrävande procedur att bygg­

nadsverksamheten skulle allvarligt motverkas, om planändring skulle in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 125

väntas. Ibland kan en planändring dessutom vara obehövlig. I kommitté-

förslaget har därför liksom i gällande rätt tagits upp bestämmelser som

inrymmer möjlighet för länsstyrelsen att medge undantag från planer och

andra bestämmelser vid fastighetsbildningen.

Vid remissbehandlingen har framhållits att dispensbefogenheten bör ut­

formas i överensstämmelse med dispensbestämmelserna i byggnadslagstift­

ningen. Jag delar denna uppfattning. I departementsförslaget har därför

inskrivits en befogenhet för länsstyrelsen att uppdra åt byggnadsnämnden

att handha dispensgivningen. Närmare föreskrifter om sådan delegations­

rätt bör meddelas av Kungl. Maj :t.

Beträffande förfarandet vid dispensgivning behövs inga föreskrifter i

FBL, utan frågan bör regleras genom administrativa föreskrifter. Jag vill

dock framhålla att byggnadsnämndens mening bör inhämtas i sådana fall

där dispensfrågan avgörs av länsstyrelsen. Dispensförfarandet bör anpassas

efter grunderna för dispens enligt byggnadslagstiftningen.

Enligt kommitténs mening skall mindre avvikelser från de uppräknade

planerna och särskilda bestämmelserna få ske även utan sådant medgivande

som nyss nämnts. Att så får ske anses förenligt med den utformning para­

grafen f. n. har och som föreslagits av kommittén. Med den utformning para­

grafen fått i departementsförslaget är det emellertid nödvändigt att i lag­

texten ta in en uttrycklig föreskrift om i vilken utsträckning sådana avvi­

kelser är tillåtna. I paragrafens tredje stycke föreskrivs därför att fastig-

hetsbildningsmyndigheten även utan formligt medgivande av länsstyrelse

eller byggnadsnämnd får företa mindre avvikelse från plan eller bestäm­

melse, som anges i första och andra styckena, om åtgärden är förenlig med

planens eller bestämmelsens syfte. Någon ändring i förhållande till hittills­

varande praxis eller kommitténs förslag åsyftas inte härmed. Givetvis bör

föreskriften tillämpas med försiktighet och samråd med byggnadsnämnden

ske i tveksamma fall. Att allmänna och enskilda intressen inte får förnär­

mas genom sådana avvikelser är självklart. Enligt min mening saknas be­

rättigad anledning att misstro fastighetsbildningsmyndigheternas vilja och

förmåga att på ett förnuftigt och riktigt sätt förverkliga planintentionerna

vid fastighetsbildningen.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har i sitt remissyttrande berört för­

hållandet mellan fastighetsbildning och tomtindelning. Fastighetsbildning

inom byggnadskvarter kan äga rum utan stöd av tomtindelning, och det är

givetvis angeläget att fastighetsbildning inom kvarter som skall tomtindelas

inte sker så, att tomtindelningens genomförande försvåras. Samverkan mel­

lan fastighetsbildningsmyndighet och byggnadsnämnd måste här bli av stor

betydelse. Om det visar sig att tomtindelning behöver göras innan fastig­

hetsbildning sker, bör fastighetsbildningen i allmänhet få anstå tills toint-

indelning fastställts. Initiativrätt till tomtindelning tillkommer byggnads­

nämnden enligt 30 och 31 §§ BL. Om byggnadsnämnden anser tomtindel­

B 126

Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969

ning behövlig och tar initiativ till sådan, bör förrättningen vila tills tomt­

indelningen har fastställts (jfr 4: 39) eller i samråd med byggnadsnämnden

ske så, att den förväntas överensstämma med den blivande tomtindelningen.

Någon uttrycklig föreskrift härom anser jag inte påkallad.

I paragrafens fjärde stycke tas upp vissa föreskrifter enligt vilka avvi­

kelse från plan eller annan bestämmelse får ske utan särskilt medgivande.

Förutsättningen härför är att nybyggnad eller annan därmed jämförlig åt­

gärd på grund av särskilt medgivande tillåtits ske i strid med plan eller

bestämmelse. Departementsförslaget innefattar en viss jämkning av kom­

mittéförslaget. Som naturvårdsnämnden har framhållit kan dispens enligt

naturvårdslagen i viss mån jämställas med dispens enligt BL. De skäl som

talar för att man bör undvika dubbelprövning gäller därför i lika mån enligt

båda dessa lagar. Reglerna i sista stycket har sålunda gjorts tillämpliga även

i fråga om medgivande som lämnats med stöd av naturvårdslagen.

3 §•

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i kommittéförslaget, innehåller be­

stämmelser som skall motverka uppkomsten av olämplig bebyggelse inom

område där plan saknas.

Kommittén. Genom reglerna i 12 § blir de allmänna bebyggelseintressena

tillgodosedda vid fastighetsbildning endast i den mån de kommit till uttryck

i fastställda planer och andra särskilt utfärdade bestämmelser. Inom område

med detaljplan, som ju fullständigt bör ange hur marken skall användas,

saknas dock utrymme för ett ytterligare beaktande av det allmänna kravet

på ändamålsenlig bebyggelse, men för att en från bebyggelsesynpunkt

olämplig fastighetsindelning skall hindras utanför sådant område behövs,

även om översiktlig planering ägt rum eller andra särskilda bestämmelser

utfärdats, vissa regler utöver dem som tagits upp i 12 §. Samma behov före­

ligger redan enligt gällande rätt, och med anledning därav har i 19 kap. 13 §

3 mom. JDL och 5 kap. 8 § 2 mom. FBLS meddelats närmare bestämmelser

om avstyckning inom områden med livligare byggnadsverksamhet, där

detaljplan ännu inte upprättats. I dessa båda lagrum föreskrivs sålunda

att avstyckning inom område av angivet slag inte får, innan stadsplan eller

byggnadsplan blivit fastställd, verkställas så att områdets ändamålsenliga

bebyggande försvåras eller olämplig tätbebyggelse eljest kan föranledas eller

lämplig planläggning av området motverkas. Det område som det här är

fråga om har i lagrummen bestämts på det sättet att tätbebyggelse skall

ha uppkommit eller vara att vänta inom nära förestående tid eller att av­

styckning av flera lägenheter framdeles eljest skall kunna förväntas. Lag­

rummen anger även vissa allmänna riktlinjer för tillämpningen. Sålunda

skall förutom annat iakttas att vägar och allmänna platser kan anordnas när

B 127

behov därav uppkommer. Vidare skall, där fast fornlämning finns, därtill

hörande område såvitt möjligt kunna avsättas till öppen plats. Beträffande

tillämpningen i övrigt har länsstyrelsen tillagts rätt att meddela de anvis­

ningar som är behövliga. Lagrummen innehåller slutligen föreskrifter, upp­

tagna i ett särskilt stycke, om rätt för länsstyrelsen att när fråga väckts om

upprättande av detaljplan för visst område eller om ändring av sådan plan

meddela förbud mot avstyckning inom området utan länsstyrelsens med­

givande. Enligt länsstyrelsens bestämmande får avstyckning utan hinder

av sådant förbud äga rum, om länsarkitekten eller såvitt gäller avstyck­

ning enligt FBLS stadsarkitekten inte funnit anledning till erinran däremot.

Dessa nu gällande avstyckningsbestämmelser infördes i lagstiftningen

genom 1947 års reform och har därefter bara undergått en mindre ändring

år 1950. Bestämmelserna har alltså tillkommit i nära anslutning till BL och

bör också ses mot bakgrunden av vad byggnadslagstiftningen innehåller i

fråga om bebyggelsens ordnande i stort. Särskilt dess reglering av tätbe­

byggelseförhållandena måste uppmärksammas för att avstyckningsbestäm-

melsernas innebörd skall stå fullt klar. I denna del innehåller nu BL till en

början ett principstadgande, upptaget i 5 §, där det anges att mark får an­

vändas till tätbebyggelse bara under förutsättning att marken vid planlägg­

ning prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Den befogenhet

att bestämma var tätbebyggelse får uppkomma som härmed tillagts det

allmänna regleras närmare genom kompletterande föreskrifter på olika

håll i lagstiftningen och utövas främst genom kontroll vid byggnadslov-

givningen eller, där skyldighet att söka byggnadslov inte föreligger, genom

utfärdande av förbud mot nybyggnad utan speciellt tillstånd. Det allmänna

har emellertid inte endast fått rätt att bestämma var tätbebyggelse skall få

äga rum utan har också vissa möjligheter att påverka tidpunkten för bebyg­

gelsens uppkomst. Med hänsyn till önskvärdheten av att befintliga anlägg­

ningar effektivt utnyttjas har det ansetts nödvändigt att kunna under viss

tid hindra tätbebyggelse inom område, som i och för sig är lämpat därför,

och på så sätt reglera en successiv utbyggnad. Genom en särskild regel i

BS har därför sörjts för att byggnadslov i princip inte skall meddelas till

företag, som innefattar tätbebyggelse, innan detaljplan fastställts. Även om

ett område vid översiktlig planering befunnits i och för sig lämpat för tätare

bebyggelse, måste sålunda i allmänhet stadsplan eller byggnadsplan avvak­

tas. Det kan vidare nämnas att möjlighet även föreligger att på en annan

väg vinna uppskov med tätbebyggelse, nämligen genom att område i general­

plan tills vidare undantas från tätbebyggelse, fastän det är lämpat därför.

Med hänsyn till den betydelse som i byggnadslagstiftningen tillagts före­

komsten av tätbebyggelse har det ansetts ofrånkomligt att närmare ange

innebörden av detta begrepp. Detta har skett genom att i 6 § BL föreskrivits

att med tätbebyggelse förstås i lagen sådan samlad bebyggelse som nödvän­

diggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 128

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1961)

Eftersom tätbebyggelse i princip endast skall få uppkomma där detalj­

plan upprättats ocli fastställts, kan det synas naturligast att ett motsvarande

krav på föregående planering ställs upp som villkor för sådan fastighetsbild­

ning som kan ge upphov till tätbebyggelse. F. n. upprätthålls dock inte något

dylikt krav vid avstyckning, utan i stället bär, som framgår av de återgivna

bestämmelserna i 19 kap. 13 § 3 mom. JDL och detta lagrums motsvarighet

i FBLS, noggrant angetts hur avstyckning skall verkställas i tätbebyggelse­

fallen. Den framtida fastighetsbildningslagstiftningen torde inte heller böra

kräva att detaljplanering ägt rum. Erfarenheterna visar nämligen att sådan

planering ofta inte kan åstadkommas inom rimlig tid efter det behov av

fastighetsbildning uppkommit, och väsentliga olägenheter skulle kunna bli

följden, om fastighetsbildningsverksamheten skulle tvingas att i någon

större utsträckning ligga nere i avbidan på planläggning. Vad beträffar

frågan om utformningen i övrigt av den nya lagens regler i detta hänseende

talar starka skäl för att de avfattas i nära överensstämmelse med de nuva­

rande avstyckningsbestämmelserna.

Den i BL inskrivna principen att mark får användas till tätbebyggelse,

bara om den vid särskild planläggning prövats från allmän synpunkt läm­

pad för ändamålet, nödvändiggör en restriktiv inställning till fastighets-

bildningsåtgärder som medverkar till uppkomsten av tätbebyggelse. Någon

uppmjukning av föreskriften synes inte möjlig att genomföra. Kommittén

kan sålunda inte finna annat än att det för framtiden bör krävas att fastig­

hetsbildning inom ej detaljplanerat område, där tätbebyggelse föreligger

eller är att vänta, inte medför de verkningar med avseende på områdets

bebyggande eller planläggning som f. n. utesluter avstyckning. Detsamma

bör gälla även inom annat område, där det framdeles kan förväntas att flera

fastigheter som är avsedda för bebyggelse kommer att bildas. I ett avseende

torde emellertid enligt kommitténs mening en viss lättnad kunna vinnas

genom att något högre krav uppställs på den utredning som behövs för be­

stämmelsens tillämpning.

När avstyckning enligt hittillsvarande praxis vägrats på grund av åtgär­

dens inverkan på bebyggandet eller planläggningen av tätbebyggelseområde,

har i regel inte fordrats särskilt ingående utredning om beskaffenheten av

ifrågavarande hinder. I synnerhet sedan högsta domstolen år 1953 avgjort

ett antal mål, som rört tillämpningen av 19 kap. 13 § 3 mom. JDL (se NJA

1953 s. 247 samt not. C 407—412 och 418—420), synes den uppfattningen

ha blivit tämligen u Ibredd att vad vederbörande myndigheter anfört angå­

ende oförmånliga verkningar av avstyckning i tätbebyggelsefallen skall god­

tas, om inte annat visas. Detta har kunnat medföra att myndigheternas

uttalanden, även om dessa någon gång varit ofullständigt motiverade eller

mindre väl underbyggda, kommit att fälla avgörandet. De enskilda sak­

ägarna har nämligen så gott som aldrig haft tekniska och ekonomiska

resurser att själva förebringa tillräcklig utredning i de hänseenden varom

B 129

är fråga. Kommittén har inte funnit denna ordning helt tillfredsställande.

Eftersom det ofta visat sig förenat med stora svårigheter att, i varje fall

utan långa dröjsmål, få till stånd detaljplanering av tätbebyggelseområden,

är det angeläget att fastighetsbildningsåtgärder inom dessa områden inte

hindras annat än där det verkligen kan påvisas att menliga konsekvenser

skulle uppkomma för den planmässiga bebyggelsen. Uppgifter om att fas­

tighetsbildning medför sådana konsekvenser bör inte utan vidare läggas

till grund för ett avslagsbeslut utan måste alltid, oavsett från vilken sak­

kunnig instans de härrör, noga prövas av fastighetsbildningsmyndigheterna

och domstolarna. Om inte tämligen stränga krav på utredningens fullstän­

dighet i detta avseende upprätthålls, kan det med nuvarande svårigheter

att få fram detaljplaner lätt inträffa att en från såväl allmän som enskild

synpunkt önskvärd utveckling inom ett tätbebyggelseområde tvingas att

avstanna. Dessutom kan de enskilda lätt få intryck av att de är utsatta för

administrativt godtycke. Det är självfallet angeläget hindra att en sådan

uppfattning vinner insteg. Särskild föreskrift om de krav på utredningen

som bör ställas upp synes emellertid inte behövlig.

På grund av det anförda bör i denna paragraf föreskrivas att fastighets­

bildning inom område, där tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta inom

nära förestående tid eller bildandet av flera fastigheter, avsedda för bebyg­

gelse, eljest kan framdeles förväntas, inte får komma till stånd, om åtgärden

skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning eller eljest föranleda

olämplig tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning. Som förutsätt­

ning för paragrafens tillämpning bör givetvis också anges att stadsplan eller

byggnadsplan inte fastställts för området.

Den nuvarande föreskriften att vid avstyckning i här avsedda fall skall

iakttas att vägar och allmänna platser kan anordnas när behov därav upp­

kommer torde utan olägenhet kunna undvaras. Det ligger i sakens natur att

just behovet av vägar och allmänna platser uppmärksammas vid fastighets­

bildningen. Eftersom villkoret att lämplig planläggning inte får motverkas

innefattar ett krav på att område med fast fornlämning såvitt möjligt avsätts

till öppen plats, behövs inte heller särskild föreskrift härom. Med hänsyn

til! de andra intressen som även skall beaktas vid fastighetsbildning för att

lämplig planläggning inte skall motverkas synes det inte motiverat att sär­

skilt framhålla betydelsen av fornminnesvården.

Någon motsvarighet till den möjlighet som länsstyrelsen f. n. har att med­

dela behövliga anvisningar för tillämpningen bör inte föras in i den nya

lagen. Oavsett vilken inställning man kan ha om lämpligheten av att admi­

nistrativ myndighet utfärdar föreskrifter om handläggningen av ärenden,

som skall prövas i judiciell ordning, är det tydligt att paragrafen med hänsyn

till dess rent materiellträttsliga innehåll inte bör kunna kompletteras med

särskilda anvisningar.

Av annan karaktär än anvisningarna är de avstyckningsförbud som läns-

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128

Knngl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 130

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969

styrelsen f. n. äger utfärda i avvaktan på upprättande av detaljplan eller

ändring av sådan plan. Dessa förbud innebär att ytterligare ett självständigt

villkor för fastighetsbildningen ställs upp, nämligen att särskilt medgivande

till åtgärden lämnas av länsstyrelsen eller i vissa fall att anledning till

erinran däremot inte funnits föreligga. Redan i samband med genomföran­

det av 1947 års lagstiftning framhölls att avstyckningsförbuden föranledde

en tidsödande dubbelprövning hos länsstyrelsen och fastighetsbildningsmyn-

digheterna och ifrågasattes att slopa förbuden. Det ansågs emellertid be­

tänkligt att genom en sådan åtgärd minska länsstyrelsens och länsarkitek­

tens inflytande i avstyckningsärendena, och därför vidtogs endast vissa

förenklingar i förfarandet, bl. a. så att lantmätaren trots avstyckningsför-

bud skulle kunna slutföra avstyckningsförrättning och meddela tillstånd

till avstyckning under villkor om dispens från förbudet (prop. 1941:232 s.

136). Samtidigt underströks emellertid genom olika uttalanden ■vikten av att

den frihet som lämnats länsstyrelserna att utfärda avstyckningsförbud inte

utnyttjades vare sig för onödigt lång tid eller för onödigt stora områden.

Frågan om avstyckningsförbuden togs upp på nytt år 1950, då den fast-

ställelseprövning av avstyckningsförrättningar inom vissa samhällen och

områden på landsbygden som åvilat länsstyrelserna flyttades över till de

myndigheter som i övrigt hade att fastställa avstyckningar enligt JDL. Vis­

serligen framhölls därvid att de skäl som åberopats till stöd för upphävande

av länsstyrelses befattning med avstyckningsmål också talade för att av­

styckningsförbuden avskaffades, men frågan om förbudens slopande ansågs

ändå böra ställas något på framliden (prop. 1950: 177 s. 71, NJA II 1950

s. 424).

Enligt kommitténs mening synes tiden nu mogen för en slutlig avveckling

av avstyckningsförbuden. Erfarenheterna från tiden efter 1950 års reform

visar att förbuden är utan betydelse för att länsstyrelserna skall kunna utöva

en ändamålsenlig bevakning av planintressena i fastighetsbildningssam-

manhang. Härtill kommer att planmyndigheterna enligt kommitténs för­

slag erhåller vidsträckta befogenheter att få till stånd överprövning av av­

slutade förrättningar. Ytterligare ett skäl att nu slopa avstyckningsförbuden

hänger samman med att den nya lagens regler om villkor för fastighetsbild­

ning bör vara generellt tillämpliga på alla slag av fastighetsbildningsåt-

gärder samt att det inte kan komma i fråga att utvidga länsstyrelsernas

befogenhet att meddela förbud även till andra åtgärder än avstyckning.

Kommittén har därför varken i förevarande kapitel eller i kapitlet med sär­

skilda bestämmelser om avstyckning tagit upp någon motsvarighet till det

nuvarande avstyckningsförbudet.

Kommittén har övervägt att i anslutning till denna paragraf meddela en

särskild bestämmelse enligt vilken vad som sägs i paragrafen skall äga mot­

svarande tillämpning beträffande byggnadskvarter för vilket tomtindelning

skall finnas men ännu inte blivit fastställd. Vid fastighetsbildning inom

Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969

B 131

sådant kvarter är det givetvis angeläget att en lämplig planläggning av hela

kvarteret genom kommande tomtindelning inte motverkas. Kommittén har

emellertid ansett bestämmelsen överflödig. Redan av 12 § torde nämligen

framgå att fastighetsbildning inom kvarteret skall ske så, att en lämplig in­

delning därav inte omöjliggörs eller försvåras.

I anslutning till denna paragraf har kommittén också tagit upp frågan

om en reform av tätbebyggelsebegreppet och förordat en jämkning av defi­

nitionen i 6 § BL (se bet. s. 208—211).

Remissyttrandena. Tillämpningen av nuvarande regler i 19 kap. 13 §

3 inom. JDL och 5 kap. 8 g 2 mom. FBL berörs av lantmäteristyrelsen, som

anser att den praxis som utbildats i regel haft enbart nyttiga följder. Givet

är emellertid, att med de mångskiftande förutsättningar, som föreligger

i olika landsdelar — det någon gång inträffat att fordringarna ställts väl

höga. Det torde emellertid inte heller vara särdeles svårt att finna exem­

pel på motsatsen. En helt enhetlig och invändningsfri bedömning är svår

att uppnå vid problem av detta slag. Enligt styrelsens mening bör det åligga

förrättningsmännen och domstolarna att utan presumtion för den ena eller

andra ståndpunkten söka komma fram till förnuftiga lösningar. Styrelsen

framlialler vikten av att samråd med specialmyndigheterna tas upp i be­

hövlig omfattning och vidare att specialmyndigheternas yttranden och ut­

talanden i förevarande frågor blir motiverade och detta på ett tillräckligt

uttömmande sätt. Om så sker synes, särskilt mot bakgrunden av den utform­

ning förrättningsinstitutet erhållit, kunna påräknas att den lämpliga av­

vägningen av olika intressen blir genomförd.

Svea hovrätt berör kommitténs uttalanden om den kritik som riktats mot

bestämmelsernas tillämpning i praxis. Hovrätten erinrar om att departe­

mentschefen under förarbetena till 1947 års och 1950 års ändringar i JDL

uttalade att domstolarna vid sin prövning av avstycknings lämplighet inte

utan tvingande skäl borde frångå vad planmyndigheterna yrkat (NJA II

1948 s. 39 och 1950 s. 423). Hovrätten finner det tillfredsställande att kom­

mittén nu förordar att nuvarande på nämnda departementschefsuttalandcn

grundade praxis frångås och att en mera självständig prövning av plan-

myndighetcrnas ställningstagande skall äga rum.

Även häradshövdingeföreningen berör nämnda uttalanden av departe­

mentschefen och gör gällande att, om praxis skall kunna ändras i den rikt­

ning kommittén angett, ett direkt uttalande härom torde behövas i blivande

proposition.

Kraven på fullständighet i utredning angående nybebyggelses lämplig­

het får inte drivas för långt, framhåller kommunförbundet. Förbundet är

inte medvetet om att den mera liberala inställning domstolarna f. n. tycks

ha till utredningskravet medfört några påtagliga nackdelar. Speciellt för

kommuner med små tekniska resurser kan det medföra en alltför stark be-

B 132

gränsning av möjligheterna att utnyttja berörda lagrum, om utrednings-

kravet skärps.

Det allmännas rätt att bestämma var och hur tätbebyggelse får äga rum

betonas av byggnadsstyrelsen. Bestämmelserna i denna paragraf avser i hu­

vudsak att hindra sådan fastighetsbildning som kan medföra olämplig tät­

bebyggelse. Vid tillkomsten av 1947 års byggnadslagstiftning fastslogs som

en allmän princip, uttryckt i 1 § BL, att markanvändning för bebyggelse

skall i den omfattning BL stadgar föregås av planläggning. Enligt 5 § BL

är det vidare ett villkor för att mark skall få användas för tätbebyggelse att

marken vid planläggning enligt BL prövats från allmän synpunkt lämpad

för ändamålet. Ytterligare ett drag i 1947 års byggnadslagstiftning, som i

detta sammanhang förtjänar att framhållas, är det starka inflytande beträf­

fande plan-, bebyggelse- och lokaliseringsfrågor som lagts i de kommunala

organens, främst byggnadsnämndens hand. Detta inflytande har ytterligare

stärkts genom 1959 års revision. Av intresse i detta sammanhang är också

bestämmelsen i 56 § 1 mom. andra stycket BS, som i huvudsak innebär ett

förbud mot tätbebyggelse inom område med utomplansbestämmelser.

Fastighetsbildning enligt denna paragraf bör föregås av en viss planut­

redning som bör upprättas gemensamt med byggnadsnämnd, anser över­

lantmätaren i Kristianstads län.

Samma synpunkt framförs av stadsförbundet, som uttalar följande.

När det gäller fastighetsbildning utom område för plan eller planbestäm­

melser bör byggnadsnämnden som planmyndighet inkopplas och ha möj­

lighet att påverka ärendets behandling. Detta leder enligt förbundets upp­

fattning till att byggnadsnämnden bör underrättas om varje fastighetsbild-

ningsåtgärd, även när det gäller område för vilket byggnadslovstvång inte

föreligger. Det synes angeläget att byggnadsnämnden kan beredas möjlig­

het att tillse att fastighetsbildningsärende inom sådant område vilar i av­

vaktan på möjligen behövlig planläggning. Fastighetsbildning bör få ske

endast efter medgivande av byggnadsnämnden. Mot detta kan givetvis in­

vändas, att ett sådant förfaringssätt i många fall skulle medföra omgång

och försvåra fastighetsbildningen inom icke planlagda områden. Sådana

olägenheter kan dock i viss mån undvikas om man utnyttjar möjligheten att

ge generella medgivanden för aktuella områden. Särskilt i beaktande av den

alltmer tilltagande fritidsbebyggelsen bör byggnadsnämndernas möjlighet

till bevakning av byggnadsverksamheten utom planlagt område säkerställas.

Självfallet kan en fastighetsbildning utom plan leda till att en kommande

planläggning binds på ett sätt som inte varit avsett. Att fastighetsbildningen

i sig innebär planläggning har fått ett markant uttryck i bestämmelserna i

4: 25 enligt vilka förrättningsmännen skall utarbeta den fastighetsplan som

fordras för åtgärdernas genomförande. Visserligen bör vid fullgörandet

härav förutom rådplägning med sakägarna samråd ske med de myndigheter

vilkas verksamhetsområden berörs av åtgärden. Bland dessa myndigheter

har dock byggnadsnämnden inte särskilt nämnts och kommittén har ansett

sig böra betona att det ankommer på förrättningsmännen att bestämma när

samråd skall anses nödvändigt och alt samrådet på intet sätt innebär någon

inskränkning i förrättningsmännens självständiga beslutanderätt. Stadsför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 133

bundet finner det angeläget att byggnadsnämnd tillförsäkras behörigt in­

flytande över markexploateringen i rätt skede och således inte endast via

möjligheten till efterföljande överprövning.

Planläggning bör ske på det sätt BL föreskriver, framhåller länsarkitekten

i Jönköpings län. Även om det är angeläget att en förenkling kommer till

stånd i fråga om fastighetsbildningen, synes dock plansynpunkterna böra

tillmätas sådan betydelse att förenklingen inte sker på bekostnad av en ända­

målsenlig planering.

Erfarenheterna från hittillsvarande tillämpning visar att det ofta är just

den fastighetsbildning som förekommer inom områden med väntad tätorts-

bebyggelse som vid planprövningen visar sig diskutabel, anser länsarkitekten

i Stockholms län. De gällande bestämmelserna utformades innan fritidsbe­

byggelsen fått sin explosionsartade utveckling.

Behovet av planläggning före fastighetsbildning understryks starkt av

länsarkitekten i Gotlands län. Länsarkitekten anser att kommitténs förslag

angående fastighetsbildningen utanför planlagd mark inger de allra största

betänkligheter för Gotlands del. Inom sådant område, där tätbebyggelse rå­

der eller är att vänta, kan enligt förslaget fastighetsbildning ske utan att den

tänkta bebyggelsen prövas enligt BL. Förrättningsmannen utarbetar en fas­

tighetsplan, som läggs till grund för fastighetsbildningen. Begreppet fastig­

hetsplan synes innebära att man på nytt inför den arbetsmetod som till-

lämpades vid de gamla avstyckningsplanernas tillkomst, bara med den för­

svagningen att fastighetsplanen ej skall behöva godkännas av länsstyrelsen.

Fastighetsplan är ett namn på de »planutredningar», som föregår icke plan­

lagd tätbebyggelse i dag och som så olyckligt föregriper senare planlägg­

ning enligt BL. Kommittén motiverar sitt förslag med att planläggningen

ofta släpar efter och är så tidsödande att man normalt inte kan begära att

den enskilde skall invänta sådan. En viss fastighetsbildning bör, menar

man, kunna ske utan att menligt inverka på kommande planläggning. En­

ligt länsarkitektens uppfattning innebär detta resonemang att planeringen

förs in i en ond cirkel. Att upprätta plan över jungfrulig mark kan näm­

ligen med god vilja och kraftansträngning åstadkommas inom tämligen

kort tid. Planeringen av delvis exploaterade områden kräver däremot en

oproportionerlig arbetsinsats av planförfattarna och den befintliga fastig­

hetsbildningen med dess bebyggelse binder planutformningen så att bättre

lösningar omöjliggörs.

Behovet av planläggning framhålls vidare av länsarkitekterna i Värm­

lands, Örebro och Kopparbergs län.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm gör inga invändningar mot denna

paragraf men anser att städernas randbebyggelseproblem bort ägnas större

utrymme i kommentaren. I yttrandet framhålls bl. a. att de materiella reg­

lerna rörande samordning av fastighetsbildning med planläggning utanför

område för stadsplan eller byggnadsplan ges i 13 §. Bestämmelserna är

B 134

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

sålunda tillämpliga bl. a. inom område med antagen generalplan och över

huvud taget i städernas utkanter. Även i denna paragraf är ordalydelsen i

huvudsak lika med gällande lag. Inom område med inaktuell detaljplan

eller utan sådan plan ställs förrättningsmännen i dag ofta inför svåra av-

vägningsproblem, när en markägare påyrkar avstyckning. Bestämmelserna

har i regel, åtminstone när det gäller städernas randområden, tillämpats

restriktivt. Sålunda brukar avstyckning inom områden med byggnadsför-

bud i regel inte medges. Lagförslaget synes helt vila på samma grund som

gällande rätt. Synkroniseringen med planarbetet är sålunda oförändrad,

även om man i kommentaren kan utläsa att en viss uppmjukning av praxis

skulle vara eftersträvansvärd. För Stockholms vidkommande bör proble­

matiken vara av allt mera övergående natur efter hand som ytterområdena

läggs under stadsplan.

Avstyckningsförbuden berörs av några remissinstanser.

överlantmätaren i Skaraborgs län nämner att inom länet finns f. n. ett

avstyckningsförbud och att även detta inom en snar framtid är överflö­

digt. Kommittén har med rätta nu uteslutit dessa möjligheter. Med den

samordning, som råder mellan fastighetsbildning och bebyggelse, och med

den prövning av fastighetsbildningen, som måste företas med hänsyn till

tekniska anordningar, aktualitet och lokalisering, tjänar avstyckningsför­

buden inte längre något egentligt ändamål. Planintressenas beaktande i

fastighetsbildningen och kontrollen därav är tillgodosedda i lagförslaget på

både förrättningsstadiet och i överprövningen.

Länsarkitekten i Stockholms län har en annan mening och framhåller

att avstyckningsförbud ofta varit ett gott stöd när det gällt att motverka

olämplig fastighetsbildning.

Ett avskaffande av möjligheten att meddela avstyckningsförbud kan en­

ligt länsarkitekten i Gotlands län ske under förutsättning att samtidigt alla

ännu inte omarbetade avstyckningsplaner generellt upphävs i samband med

fastighetsbildningslagens ikraftträdande.

Departementschefen. Genom reglerna i 2 § tillgodoses de allmänna bebyg­

gelseintressena vid fastighetsbildning bara i den mån de har kommit till

uttryck i fastställda planer och andra särskilt utfärdade bestämmelser.

Om detaljplan fastställts, saknas utrymme för ett ytterligare beaktande vid

fastighetsbildningen av det allmänna kravet på ändamålsenlig bebyggelse.

Regler som möjliggör planmässiga bedömanden i samband med fastighets­

bildningen behövs emellertid även för områden som inte omfattas av de­

taljplan. Kommittéförslaget tar upp sådana regler i 13 §. Reglerna anknyter

nära till gällande föreskrifter i ämnet. Dessa föreskrifter har tillkommit

i nära anslutning till BL och bör ses mot bakgrund av vad byggnadslag­

stiftningen innehåller i fråga om bebyggelsens ordnande i stad. Särskilt

regleringen av tätbebyggelseförhållanden måste uppmärksammas.

B 135

Enligt 5 § BL förutsätts i princip för att mark skall få tas i anspråk för

tätbebyggelse att den vid planläggning prövats från allmän synpunkt lämp­

lig för ändamålet. Den befogenhet att bestämma var tätbebyggelse skall få

uppkomma som sålunda tillagts det allmänna regleras närmare genom kom­

pletterande föreskrifter och utövas främst genom kontroll vid byggnadslov-

givningen. Tätbebyggelsebegreppet definieras i 6 § BL som sådan samlad

bebyggelse som nödvändiggör anordningar för tillgodoseende av gemen­

samma behov.

Detaljplanering av mark som skall användas för tätbebyggelse sker ge­

nom stadsplan eller byggnadsplan. Stadsplanens uppgift är att närmare

reglera bebyggelsen och användningen i övrigt av den mark som ingår i

planen. I den mån kommunens utveckling kräver det, är kommunen skyldig

att upprätta och anta stadsplan. Byggnadsplan skall utmärka och till grän­

serna ange de för olika ändamål avsedda områden som ingår i planen, så­

som byggnadsmark samt vägar och allmänna platser. Byggnadsplan skall

upprättas, om tätbebyggelse uppkommit eller om sådan bebyggelse kan vän­

tas inom nära förestående tid. Normalt förutsätts att kommunen tar ini­

tiativet i planläggningsfrågan genom att upprätta förslag till byggnadsplan.

I gällande rätt ställs inte upp något ovillkorligt krav på föregående pla­

nering för sådan fastighetsbildning som kan ge upphov till tätbebyggelse.

Beträffande avstyckning finns emellertid särskilda regler för fall av tätbe­

byggelse utanför område med detaljplan. Reglerna finns i 19 kap. 13 § 3

inom. JDL och 5 kap. 8 § 2 mom. FBLS. I nämnda lagrum föreskrivs att

avstyckning inom område, där detaljplan ännu inte upprättas, inte får verk­

ställas, innan stadsplan eller byggnadsplan fastställts, så att områdets ända­

målsenliga bebyggande försvåras eller olämplig tätbebyggelse eljest kan för­

anledas eller lämplig planläggning av området motverkas. Det område som

här avses har i lagrummen bestämts på det sättet att tätbebyggelse skall ha

uppkommit där eller vara att vänta inom nära förestående tid eller också

att avstyckning av flera lägenheter framdeles eljest skulle kunna förväntas.

Kommittén anser att inte heller den nya fastighetsbildningslagen bör

kräva att detaljplanering ägt rum för att tätbebyggelse skall få ske. Med

hänsyn till att erfarenheterna visar att planering ofta inte kan åstadkom­

mas inom rimlig tid och till att betydande olägenheter kan uppkomma ge­

nom dröjsmål med fastighetsbildningen, är jag ense med kommittén i denna

bedömning. Jag delar också kommitténs uppfattning att reglerna i FBL i

förevarande hänseende bör avfattas i nära överensstämmelse med de nuva­

rande avstyckningsbestämmelserna. Därigenom tryggas en nödvändig sam­

ordning mellan prövningen i fastighetsbildningsärenden och avgöranden

med stöd av byggnadslagstiftningen.

Liksom kommittéförslaget anknyter departementsförslaget sålunda i första

hand till tätbebyggelsebegreppet. Detta begrepp har ingående behandlats i

kommittébetänkandet och kommittén har föreslagit en jämkning av tätbe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 136

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969

byggelsebegreppet i 6 § BL i syfte att ge det en snävare innebörd än det f. n.

har. Kommittén föreslår sålunda att med tätbebyggelse bör förstås samlad

bebyggelse av sådan omfattning att den nödvändiggör särskilda anordningar

för tillgodoseende av gemensamma behov, såsom trafik-, vatten- eller av­

loppsanläggningar av någon betydelse. Frågan om en sådan ändring bör

visserligen tas upp i samband med följ dlagstiftningen men med hänsyn till

det nära sambandet med förevarande paragraf vill jag dock något beröra

frågan här. Kommitténs förslag i denna del har vid remissbehandlingen

fått ett övervägande negativt mottagande. Flertalet lantmäteri- och plan­

myndigheter har sålunda avstyrkt en lagändring. Ett genomgående argu­

ment mot en snävare innebörd av tätbebyggelsebegreppet är att en sådan

lagändring skulle försämra möjligheterna att övervaka fritidsbebyggelsens

ändamålsenliga utveckling. Otvivelaktigt visar erfarenheterna av fritidsbe-

byggelsens starka expansion under senare år att en begränsning av kon­

trollen över denna bebyggelse och därmed sammanhängande fastighets­

bildning inte är önskvärd från allmän synpunkt. Snarare har det framträtt

ett behov av att planläggning för denna bebyggelseform sätts in på ett så

tidigt stadium som möjligt, inte minst för att dess inverkan på miljön skall

kunna beaktas. Även av hänsyn till permanenibebyggelsen är ett upprätt­

hållande av det nuvarande tätbebyggelsebegreppet av betydelse. En jämk­

ning av detta kan befaras försvåra kommunernas möjlighet att genom

planläggning styra bebyggelseutvecklingen på ett ändamålsenligt sätt. Jag

anser med hänsyn till det sagda att det inte är lämpligt att nu införa regler

som ger tätbebyggelsebegreppet eu mer restriktiv innebörd än det har f. n.

De alltmera ökande behoven av planmässighet vid fastighetsbildning för

bebyggelse talar snarare för motsatsen.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller inte enbart i tätbebyggelse­

fall ulan också när det eljest kan väntas att flera fastigheter avsedda för

bebyggelse skall bildas. Genom denna föreskrift blir bestämmelserna sålunda

tillämpliga också när det inte finns anledning räkna med en så omfattande

bebyggelse att den kan hänföras under tätbebyggelsebegreppet och det såle­

des inte kan antas att detaljplan sedermera skall upprättas för området.

Föreskriften möjliggör att fastighetsbildningen sker enligt planmässiga

principer även beträffande mindre bebyggelsegrupper. Det är inte möjligt

att generellt ange hur många fastigheter som skall väntas uppkomma inom

området för att bestämmelsen skall bli tillämplig. Av bestämmelsens språk­

liga utformning följer dock att regeln skall kunna tillämpas om bebyggelse­

gruppen kan väntas omfatta tre eller fyra fastigheter.

I materiellt hänseende gäller enligt departementsförslaget liksom enligt

kommitténs förslag att fastighetsbildningen inte får ske om den skulle

försvåra områdets ändamålsenliga användning eller i övrigt föranleda olämp­

lig tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning av området. Iförhållan­

de till gällande rätt innebär förslaget sålunda bara den ändringen att det

B 137

nuvarande uttrycket att områdets ändamålsenliga bebyggande inte får för­

svåras byts ut mot att områdets ändamålsenliga användning inte får försvå­

ras. Genom att vid fastighetsbildningen beakta i princip samma normer som

vid översiktlig planläggning blir det möjligt att inom t. ex. strandområden

inverka på lokaliseringen av bebyggelse på sådant sätt att en ur allmän syn­

punkt lämplig markanvändning främjas.

Kommittén har förordat en viss uppmjukning vid lagrummets tillämp­

ning i så måtto att större krav bör ställas på den utredning som behövs

för att hinder mot fastighetsbildningen skall anses föreligga. I samband

med ändringar i JDL år 1947 varvid 19 kap. 13 § 3 mom. tillkom uttalade

departementschefen att domstolarna vid sin prövning av avstycknings lämp­

lighet inte borde utan tvingande skäl frångå vad planmyndigheterna yrkat

(NJA II 1948 s. 39). När JDL ändrades år 1950 uttalade departementschefen

beträffande fastighetsbildningsmyndigheternas prövning av avstycknings-

ärenden likaså att vad planmyndigheterna yrkat i regel borde bli avgörande

och att, även om beslutanderätten formellt tillkom fastighetsbildningsmyn-

digheterna, den reella prövningen i dessa ärenden dock kom att ligga hos

planmyndigheterna (NJA II 1950 s. 423). Som kommittén har framhållit

blev den uppfattningen tämligen utbredd i praxis att vad vederbörande

planmyndigheter anfört angående oförmånliga verkningar av avstyckning i

tätbebyggelsefallen skulle godtas, om annat inte visades. Denna uppfattning

har också kommit till uttryck i några avgöranden av högsta domstolen (se

t. ex. NJA 1953 s. 247, 1955 s. 300 och 1958 s. 148). Kommittén har ansett

att denna ordning inte är helt tillfredsställande. Enligt kommitténs me­

ning är det angeläget att fastighetsbildningsåtgärder inte hindras utom när

det verkligen kan påvisas att menliga konsekvenser skulle uppkomma för

den planmässiga bebyggelsen. Fastighetsbildningsmyndigheterna bör där­

för enligt kommitténs mening inte utan vidare godta uppgifter om att fas­

tighetsbildningen medför sådana konsekvenser utan noga pröva dessa från

vilken sakkunnig instans de än härrör. Till denna kommitténs mening kan

jag helt ansluta mig. Det kan f. ö. anmärkas att denna mening synes fören­

lig med utvecklingen i rättspraxis (se t. ex. NJA 1966 s. 526 och 1967 s. 101).

Jag finner dock angeläget understryka den begränsade innebörden i detta

uttalande, nämligen att man bör ställa det kravet på utredningen i föreva­

rande avseende att den är så fullständig att påståenden om oförmånliga

verkningar av fastighetsbildningen kan sakligt prövas i ärendet.

Kommittéförslaget avviker från motsvarande regler i JDL och FBLS i

så måtto att kommittén inte har tagit upp de allmänna riktlinjer för be­

stämmelsernas tillämpning i vissa hänseenden, som f. n. finns. Inte heller

har föreskrifterna om avstyckningsförbud tagits upp i kommittéförslaget.

De allmänna tillämpningsföreskrifterna anser kommittén obehövliga. Reg­

lerna om avstyckningsförbud har enligt kommitténs mening spelat ut sin

roll och skulle inte fylla någon funktion i den nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 138

För egen del godtar jag de bedömningar som kommittén har gjort i nu

nämnda hänseenden. Departementsförslaget stämmer sålunda i sakligt hän­

seende överens med kommitténs förslag.

4 §.

Denna paragraf, som motsvarar 14 § i kommittéförslaget, innehåller be­

stämmelser i syfte att hindra sådan fastighetsbildning som skulle medföra

att olämplig utfart anordnas.

Kommittén. I anslutning till kapitelrubriken har kommittén, samtidigt som

tanken på ett generellt förbud mot fastighetsbildning i strid mot allmänt

intresse avvisats, uttalat sig till förmån för viss begränsning av möjlighe­

terna att verkställa fastighetsbildning på sådant sätt att ny utfart till allmän

väg blir nödvändig. Mot en begränsning av detta slag kan anföras, att 31 a §

lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (AVL) innehåller regler

om rätt för länsstyrelse att utfärda förbud mot anslutning av enskild utfart

till allmän väg och att i fastighetsbildningslagstiftningen därför inte bör

tas upp särskilda bestämmelser för reglering av samma fråga. Det har

emellertid i praktiken visat sig föreligga svårigheter att med tillämpning

av AVL hindra olämpliga utfarter just från fastigheter, som nybildas i när­

heten av redan anlagd allmän väg. Främst torde detta bero på att utfärdan­

det av utfartsförbud enligt AVL måste föregås av ett omständligt och tids­

ödande förfarande. Sålunda skall särskilt förslag upprättas till reglering

av tillfarterna till den väg som det är fråga om och i samband därmed skall

utredning i olika avseenden verkställas, varefter förslaget skall utställas

till delgivning i samma ordning som gäller i fråga om arbetsplan för allmän

väg. På grund härav kan denna anordning med särskilda förbud utan olä-

gehet användas i huvudsak endast i samband med att väg byggs eller läggs

om. Enligt uttalande under förarbetena till 31 a § AVL förutsattes också att

fråga om meddelande av förbud oftast skulle komma upp i sådana fall

(se prop. 1947: 131 s. 309). Förfarandet är uppenbarligen anordnat för att

skydda markägarna mot onödiga och alltför kännbara ingrepp i bestående

förhållanden och torde inte utan men för dem kunna förenklas i någon

nämnvärd grad annat än såvitt rör anslutning av nya enskilda utfartsvägar

(jfr JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 507). Om en reglering av utfarterna be­

gränsas så att möjligheterna att utnyttja redan bestående fastigheter inte

påverkas, torde däremot en väsentlig förenkling kunna vinnas och de all­

männa trafikintressena bättre kunna tillgodoses. Enligt kommitténs mening

kan en dylik reglering på lämpligaste sätt genomföras inom fastighetsbild­

ningens ram, om man som villkor för fastighetsbildningsåtgärd ställer upp

ett krav på att olämplig utfart till allmän väg inte föranleds av åtgärden.

Enligt 31 b § AVL är fastighetsägare, som lider skada genom utfartsför­

bud varom länsstyrelsen förordnat, i vissa fall berättigad till ersättning av

väghållaren. Ersättningsrätten gäller emellertid bara till förmån för ägare av

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 1969

B 139

fastighet som redan har en utfart och som till följd av förbudet hindras att

använda denna. Genom att man ställer upp ett särskilt fastighetsbildnings-

villkor med den innebörd som nyss sagts kommer visserligen utfarter till

allmän väg att kunna hindras utan anlitande av utfartsförbud, men fastig­

hetsägarna kommer därigenom inte att gå miste om ersättning vartill de

eljest kunnat bli berättigade.

På grund av det anförda kan kommittén inte finna något principiellt

hinder mot en bestämmelse enligt vilken fastighetsbildning inte får ske,

om åtgärden förutsätter att en från allmän synpunkt olämplig utfart till

allmän väg anordnas. Med hänsyn till önskvärdheten av att alla medel som

kan bidra till ökad trafiksäkerhet blir utnyttjade synes man inte böra avstå

från att införa ett sådant fastighetsbildningsvillkor. Eftersom det inte heller

kan anses försvarligt av det allmänna att medverka till bildande av fastig­

heter som nödvändiggör nya trafikfarliga anslutningar till allmän väg, har

kommittén i 14 § tagit upp bestämmelser med antytt innehåll. Visserligen

hindras olämpliga utfarter i en del fall redan genom det allmänna lämplig­

hetskravet eller de särskilda bestämmelserna om planmässiga överväganden

i samband med fastighetsbildning inom vissa områden, men bestämmelserna

torde ändå komma att fylla en viktig funktion.

Enligt den föreslagna paragrafen får alltså fastighetsbildningsmyndig-

heterna till uppgift att bevaka intresset av att nya, inte godtagbara anslut­

ningar till allmän väg inte föranleds av fastighetsbildning. Självfallet bör

de samråda med vägmyndigheterna i åtminstone alla principiellt betydelse­

fulla fall. Vid bedömningen huruvida en anslutning kan godtas eller inte

torde trafiksäkerhetssynpunkterna böra tillmätas största betydelse. I lag­

texten bör därför föreskrivas att utfart som medför olägenhet i detta hän­

seende inte kan godtas. Emellertid bör föreskrivas att också andra olägen­

heter lör den allmänna trafiken skall beaktas i sammanhanget. Härigenom

blir det bl. a. möjligt se till att alltför täta utfarter som skulle hindra trafiken

på den allmänna vägen inte kommer till stånd, även om de inte är att anse

som direkt trafikfarliga. Eftersom varje väganslutning torde medföra vissa

olägenheter för trafiken och avsikten ingalunda är att helt förhindra nya

utfarter, måste den begrt nsningen ställas upp för tillämpningen att endast

olägenhet av påtaglig betydelse skall uppmärksammas. Med hänsyn till att

intresset av att kunna genomföra fastighetsbildning ibland kan vara så

starkt att även mera betydande olägenheter för trafiken måste godtas, bör

undantag medges när synnerliga skäl föranleder till det.

Remissyttrandena. Med hänsyn till önskvärdheten av att alla medel, som

kan bidra till ökad trafiksäkerhet blir utnyttjade synes man inte kunna av­

stå ifrån att införa det fastighetsbildningsvillkor som tagits upp i denna

paragraf, framhåller väg- och vattenbgggnadsstgrelsen. Lantmäteristgrelsen

anser regeln synnerligen vä/defull.

En viss utvidgning av regeln till att avse inte enbart ny utfart utan även

ökad trafik på befintlig utfart förordas av lantmäterishjrelsen, överlant­

mätarna i Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Västmanlands och

Gävleborgs län, länsstyrelsen och överlantmätaren i Göteborgs och Bohus

län samt kommunförbundet.

Lantmäteristyrelsen yttrar.

Det förhåller sig så att i bl. a. våra nybyggda allmänna vägar med hög

standard och stark trafik ofta utmynnar allehanda småvägar av olika slag

såsom skogsvägar och ägovägar. Eftersom sadana utfarter är redan befint­

liga, omfattas de icke av lagregeln i dess föreslagna lydelse. Icke desto mind­

re måste det anses synnerligen betydelsefullt att hindra att sådana utfarter

tas i anspråk vid exempelvis etablering av en ny bostadstomt. I själva verket

kan nämligen ett sådant ianspråktagande vara till lika stor olägenhet som

utfart vilken omfattas av lagregeln. Av denna anledning förtjänar enligt sty­

relsens mening att övervägas om icke regeln bör bringas att omfatta även

befintliga smärre utfarter, som genom den avsedda fastighetsbildningen

kommer att nyttjas för väsentligen annan och mera intensiv trafik än tidi­

gare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att regeln skärps att

gälla även allmänt befaren enskild väg.

Fastighetsägareförbundet föreslår att 14 § ersätts med en allmän före­

skrift, att förrättningsmannen har att beakta gällande bestämmelser i AVL

för tillgodoseende av trafiksäkerheten.

Departementschefen. Kommitténs förslag har fått ett gynnsamt mottagande

av remissinstanserna. Enligt min mening kan den föreslagna bestämmelsen

göra det möjligt att vid fastighetsbildningen tillgodose de allmänna trafik­

intressena. Som flera remissinstanser har framhållit behöver sådana intres­

sen beaktas inte bara när fastighetsbildningen föranleder att ny utfart

anordnas utan också när befintlig utfart tas i anspråk. I departementsför-

slaget har bestämmelsen vidgats till att omfatta också sistnämnda slag av

utfarter. Jag vill framhålla att det för bestämmelsens tillämplighet fordras

att olägenheterna för trafiken på vägen skall uppkomma genom den avsedda

fastighetsbildningen. Därav följer att bestämmelsen huvudsakligen får till-

lämpning i sådana av lantmäteristyrelsen omnämnda fall där utfarten tidi­

gare begagnats bara i obetydlig omfattning och fastighetsbildningen skulle

medföra att utfarten nyttjades för en annan och mera intensiv trafik än

tidigare. Om utfarten redan förut är förenad med väsentlig olägenhet för

trafiken på vägen, är det inte möjligt att hindra fastighetsbildningen med

stöd av denna paragraf. Utfartsfrågan får i sådant fall regleras med de

medel som AVL erbjuder.

Särskilda bestämmelser beträffande jordbruk, skogsbruk och fiske

5 §•

Denna paragraf, som motsvarar 3 och 5 §§ i kommittéförslaget, innehål-

B 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 141

ler särskilda villkor för fastighetsbildningsåtgärder beträffande jordbruks-

och skogsbruksfastigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

Kommittén. I 3 § har kommittén tagit upp motsvarigheter till de bestäm­

melser i 19 kap. 3 § 2 mom. JDL som avser beskaffenheten av jordbruks­

fastighet i allmänhet och som där återfinns under punkt 1 första stycket

samt under punkterna 2 och 4.

Enligt de angivna bestämmelserna fordras för att jordbruksfastighet, som

inte är att hänföra till stödjordbruk, skall anses lämpad för sitt ändamål

att den varaktigt kan ge brukaren och hans familj tillfredsställande bärg­

ning. Brukningsdelar av lägst familjejordbrukets storlek och beskaffenhet

utgör alltså godtagbara typer av jordbruksfastigheter. Vid lagstiftningens

tillkomst år 1947 påpekades visserligen, att det i och för sig skulle vara

önskvärt med större brukningsdelar men att de topografiska förhållandena

i landet ofta lade hinder i vägen för att tillskapa mera bärkraftiga jord­

bruk. Man ansåg emellertid att särskilda endast för vissa landsändar gäl­

lande föreskrifter om fastighetsbildning inte borde ställas upp utan att

allmängiltiga regler borde eftersträvas. Eftersom den allmänna jordbruks­

politiken var avsedd att bereda full lönsamhet åt jordbruk av den storleks­

ordning till vilken flertalet familjejordbruk var att hänföra ansågs vidare

anledning saknas att inte godta denna jordbrukstyp även för de delar av

landet där högre krav skulle kunna ställas upp. Samtidigt underströks

emellertid att bestämmelserna bara innefattade de minimifordringar som

skulle vara uppfyllda för att fastighet, avsedd till jordbruk, skulle anses

lämplig för sitt ändamål (se prop. 1947: 232 s. 112).

Genom den utveckling som ägt rum sedan 1947 har önskvärdheten av

mera bärkraftiga jordbruk ytterligare framhävts. Både den enskildes lön-

samhetskrav och allmänt jordbruksekonomiska skäl anses sålunda ställa

ökade anspråk på brukningsenheternas storlek. Kommittén hänvisar härvid

till de uttalanden som i samband med behandlingen vid 1959 års riksdag av

frågan om det statliga stödet till jordbrukets rationalisering gjordes rörande

målsättningen för denna rationalisering (se prop. 1959: 148 s. 208 och JoU

30 s. 76). Enligt riksdagens beslut (rskr 1959: 284) skulle de statliga insat­

serna på detta område inte såsom hittills vara begränsade till att underlätta

bildandet av brukningsenheter som inte var större än alt de huvudsakligen

kunde skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande

arbetskraft. De skulle i stället vidgas till att omfatta befrämjande där så

knnde ske av tillkomsten jämväl av brukningsenheter som normalt kunde

skötas av två män utan anlitande av arbetskraft utanför deras familjer och

tillika kunde bereda samma arbetsinkomst som erbjöds inom jämförbara nä­

ringsgrenar. Samtidigt fattades beslut om vissa insatser från statens sida i

syfte att stimulera till överföring av sämre jordbruksjord till skogsmark.

B 142

Kommittén hänvisar också till 1963 års proposition rörande jordbrukets och

trädgårdsnäringens rationalisering in. in. (prop. 1963: 125).

Trots den förskjutning som uppenbarligen inträtt i det allmänna betrak­

telsesättet rörande storleken och beskaffenheten av ändamålsenliga bruk-

ningsenheter har kommittén inte ansett sig böra förorda att fastighetsbild-

ningslagstiftningens speciella lämplighetsvillkor för jordbruksfastigheter

under nuvarande omständigheter skärps eller eljest omformuleras. När

kommitténs förslag utarbetades pågick utredning rörande frågan om jord­

bruksproduktionens framtida omfattning och leraven på rationaliserings-

grad samt rörande förutsättningarna och formerna för statens medverkan

i jordbrukets rationalisering. Kommittén ansåg det därför svårt att över­

blicka hur den framtida jordbrukspolitiken skulle komma att närmare

inriktas. Några av kommitténs experter framhöll att en omprövning av för­

slaget kunde bli nödvändig med hänsyn till förestående reformer av jord­

brukspolitiken.

I 4 § av sitt förslag lar kommittén upp en motsvarighet till bestämmel­

serna i 19 kap. 3 § JDL om stödjordbruk. Kommittén framhåller att ny­

bildning av stödjordbruk under senare år förekommit i endast obetydlig

omfattning och förmodar alt behovet av nya sådana fastigheter kommer att

vara begränsat också under den närmas!e framtiden. Dessa förhållanden

kan otvivelaktigt åberopas som stöd för en omprövning av hela frågan huru­

vida denna jordbrukstyp, vars godtagande kan medföra risk för upp­

komsten av ofullständiga jordbruk och en för jordbruks- och skogsbruks-

näringarna skadlig splittring av fastighetsbeståndet, alltjämt bör tillåtas.

Utvecklingen på området är emellertid svåröverskådlig och kommittén har

inte funnit anledning att f. n. föreslå en utmönstring ur lagstiftningen av

reglerna om bildande av stödjordbruk. Härtill kommer att bestämmelserom

beskaffenheten av stödjordbruk fordras även för att åtgärder beträffande

redan bestående sådana fastigheter skall genomföras.

I 5 § av kommittéförslaget behandlas frågan om ett speciellt lämplighets­

villkor beträffande fastigheter som är avsedda enbart för skogsproduktion.

Något sådant villkor finns inte i JDL. Med tanke på skogsbrukets domine­

rande betydelse i dagens svenska näringsliv synes det emellertid önskvärt

att fastighetsbildningslagstiftningen anger vissa vägledande synpunkter på

hur dessa fastigheter lämpligen bör vara beskaffade, och kommittén har

därför upptagit en föreskrift med sådant innehåll.

Mellan jordbruket och skogsbruket, inom vilka båda näringsgrenar mar­

kens egen produktionsförmåga utnyttjas, finns otvivelaktigt åtskilliga be­

röringspunkter, men väsentliga skiljaktigheter kan också noteras. Av bety­

delse då det gäller avfattningen av de speciella lämplighetsvillkoren är inte

minst den omständigheten att skogsbruket binder sin utövare i långt mindre

grad än jordbruket. Någon motsvarighet till det beträffande jordbruks­

fastigheterna uppställda för sörj ningskravet kan därför inte komma i fråga

för de rena skogsfastigheternas del. Dessa fastigheters storlek och beskaf­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196!)

B 143

fenhet i övrigt torde i stället helt böra bestämmas av skogsdrifts- och skogs-

vårdssynpunkter. För skogsbrukets bedrivande har statsmakterna redan

med tillkomsten av skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) dragit upp

vissa allmänna riktlinjer och dessa bör självfallet påverka utformningen

av reglerna i det nu aktuella hänseendet. Eftersom syftet med skogsvårds-

lagstiftningen emellertid är att reglera hur skogen bör skötas vid en fastig­

hetsindelning som förutsätts vara konstant, kan dess grundläggande prin­

ciper inte utan vidare omsättas i bestämmelser med uppgift att ange under

vilka förutsättningar ändringar i fastighetsindelningen får företas.

Skogsvårdslagen bygger på den grundtanken att skogsbruket skall drivas

som ett ekonomiskt företag, inriktat på att lämna vinst. Denna princip, som

kommit till uttryck i lagens 1 §, innefattar ett krav på att skogsbruket skall

utövas på ett sådant sätt alt tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinns.

Vid den företagsekonomiska bedömning som på grund härav skall ske torde

böra förutsättas att skogsbruket drivs under betingelser som är normala

för denna näringsgren. De särskilda förhållanden som kan föreligga beträf­

fande de olika fastigheterna torde därvid inte alltid vinna fullt beaktande.

Utöver kravet på ett från företagsekonomisk synpunkt tillfredsställande

resultat har i 1 § skogsvårdslagen som en allmän norm angetts att skogs­

marken skall såvitt möjligt skötas så, att i huvudsak jämn avkastning er­

hålls. Härigenom tillgodoses främst det sociala önskemålet om en någor­

lunda jämn fördelning av arbetstillfällena i skogen liksom även intresset

av en relativi jämn råvaruförsörjning för skogsindustrierna. I syfte att

framtvinga ett mera direkt hänsynstagande till de olika fastigheternas

speciella behov av jämnhet i avkastningen har dessutom särskilda regler

angående avverkning av inte utvecklingsbar skog meddelats i 7 §.

Vid bedömning i samband med fastighetsbildning av skogsfastighets

lämplighet måste enligt kommitténs mening i första hand ett fastighets-

ekonomiskt betraktelsesätt anläggas. Prövningen måste här ske just med

utgångspunkt i den enskilda fastighetens speciella förhållanden. Det fastig­

hetsekonomiska krav som sålunda bör ställas upp synes lämpligen böra for­

muleras så att fastighet för att kunna anses lämpad för skogsbruk skall

medge ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift. Därmed torde böra förstås

att den skogsdrift som kan drivas på fastigheten skall framstå som från

ekonomisk synpunkt tillfredsställande i betraktande av de naturligt givna

förutsättningarna. Driftsresultatet i och för sig bör alltså inte tillmätas av­

görande betydelse, utan i stället bör möjligheterna att under förhanden-

varande förhållanden men med annan fastighetsutformning uppnå avsevärt

bättre resultat undersökas. Befinns sådana möjligheter föreligga, torde

fastigheten inte kunna anses medge skogsdrift som är ekonomiskt tillfreds­

ställande, och den bör alltså inte godtas. Medger däremot fastighetsutform-

ningen att de naturligt givna förutsättningarna i godtagbar utsträckning

tillvaratas, får villkoret anses uppfyllt.

Det nu förordade lämplighetskravet torde i regel inrymma en viss fordran

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 144

Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969

på någorlunda jämn avkastning. Skogsvårdslagens regel om jämnhet i

avkastningen blir dock inte helt tillgodosett. Eftersom inte heller det i

samma lag uppställda företagsekonomiska kravet på skogsskötseln torde

bli tillräckligt beaktat vid fastighetsbildning utan särskild föreskrift, bör

enligt kommitténs mening i fastighetsbildningslagen uttryckligen anges att

fastigheten skall medge, förutom ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift,

även ändamålsenlig skogsskötsel. Genom en bestämmelse med detta inne­

håll blir man vid fastighetsbildning i stånd att fullt ut beakta de intentioner

som kommit till uttryck i skogsvårdslagstiftningen. Bestämmelsen binder

inte bedömningen vid vad som får anses ändamålsenligt vid en viss tidpunkt

utan medger en anpassning efter de nya krav som kan komma att ställas

upp till följd av den fortgående utvecklingen i synnerhet på skogsforsk-

ningens och teknikens områden.

Uppställs ett speciellt lämplighetskrav för skogsfastigheterna i enlighet

med vad som nu förordats, torde endast relativt stora fastigheter kunna

bildas för skogsbruksändamål. Från flera synpunkter skulle det givetvis

vara värdefullt om det, i varje fall i motiven, kunde lämnas närmare upp­

lysningar angående fastigheternas lämpliga omfattning till ledning för

såväl de fastighctsbildande organen som jordägarna. Eftersom betingelserna

för ett ekonomiskt skogsbruk varierar starkt mellan olika delar av landet

och även inom en och samma bygd samt förskjutningar i uppfattningen om

vad som bör tillåtas i fråga om fastigheternas storlek snart nog kan inträda,

anser sig kommittén inte böra göra några uttalanden. Sadana skulle lätt

kunna bli missvisande. Det torde därför utan några vägledande anvisningar

böra överlämnas åt förrättningsmännen att under beaktande av samtliga

omständigheter i det särskilda fallet avgöra vilken omfattning skogsfastighet

minst bör äga för att lagens krav skall anses uppfyllda. Där så behövs bör

självfallet biträde av skoglig expertis anlitas.

Bestämmelserna bör gälla bara fastigheter som till övervägande del består

av skogsmark. Bara sådana fastigheter torde kunna antas bli varaktigt an­

vända för skogsbruksändamål. Den omständigheten alt fastighet tillika in­

nehåller annan jord — kanske till och med en ganska betydande areal bör

emellertid inte utesluta tillämpning av bestämmelserna. Fastighet på vil­

ken drivs jordbruk bör emellertid, även om skogsbruket är av större bety­

delse än jordbruket, uppenbarligen inte vara underkastad de speciella

lämplighetskraven i denna paragraf. Sådan brukningsenhet är att anse som

jordbruksfastighet och följer de särskilda bestämmelserna för sådana fas­

tigheter.

Remissyttrandena. Åtskilliga remissinstanser framhåller att de jordpoli­

tiska bestämmelserna bör omprövas sedan resultatet av 1960 års jordbruks-

utredning lagts fram. Frågan om den nya lagen över huvud bör innehålla

materiella regler angående fastighets utformning tas upp av en del remiss­

instanser.

B 145

Lantbruksstyr elsen framhåller att den snabba utvecklingen i dagens sam­

hälle snart gör sådana regler otidsenliga. Det är därför enligt styrelsens

mening olämpligt att i lagtext försöka i detalj fastslå hur en fastighet skall

se ut. Styrelsen framhåller att de regler om jordbruksfastighet som intagits

i lagförslaget, huvudsakligen efter förebild från 19 kap. i JDL, kan sägas i

viss män redan vara föråldrade. Förslaget bör omarbetas i enlighet med de

riktlinjer för jordbrukspolitiken som kan bli resultatet av 1960 års jord-

bruksutrednings arbete. I lagen synes endast böra införas regler av innebörd

att fastighet som bildas för skogs- eller jordbruksändamål bör vara lämpad

för det ändamål för vilket det bildas. Bedömningen av vad som i det en­

skilda fallet är att betrakta som lämplig fastighet torde böra anpassas till

vid varje tidpunkt gällande jordpolitisk målsättning och de riktlinjer för

dennas förverkligande som utstakats av statsmakterna och av berörda ad­

ministrativa myndigheter.

Liknande synpunkter uttalas av lantmätareföreningen, lantbruksnämn­

derna i Östergötlands, Jönköpings och Malmöhus län samt skogsvårdssty-

relsen i Jönköpings län.

Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område ifrågasätter om inte

detaljregler angående fastighets utformning lämpligen bör las in i en admi­

nistrativ författning. Samma lantbruksnämnd anser kapitlet lagtekniskt

mindre lyckligt utformat. Den av kommittén använda tekniken medför att

avgörandet i flertalet ärenden kommer att baseras på undantagsbestäm­

melser.

Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Stockholms län anser

att antalet bestämmelser med jordpolitisk innebörd i möjligaste mån bör

begränsas. I första hand bör omfattningen och innehållet bestämmas av att

fastighetsbildningslagen bör vara ett skydd för att en bra fastighet inte

försämras genom uppdelning. I den delen synes reglerna kunna göras

ganska rigorösa. För jordägarnas önskemål att förbättra sitt innehav synes

däremot inte böra uppställas annat villkor för att åtgärden skall vara tillåtlig

än att åtgärden stämmer överens med gällande jordpolitiska riktlinjer,

sådana de tar sig uttryck i den av det allmänna bedrivna eller i övrigt främ­

jade rationaliseringsverksamheten. Behovet och utformningen av jordpoli­

tiska villkor till grund för fastighetsbildningen inom jord- och skogsbruk

måste ses mot bakgrunden av den snabba strukturomvandlingen såväl vad

gäller företagens storlek och utrustning som förändringarna beträffande

driftsformer. Vid tiden för tillkomsten av JDL var den kombinerade drifts­

formen, animalie- och vegetabilieproduktion, den helt dominerande. Detta

förhållande medförde att man i JDL ganska detaljerat kunde precisera vilka

krav som borde vara uppfyllda för att en fastighet skulle vara lämpad för

sitt ändamål. Genom driftsformens dominans kunde dessa regler också bli

ganska allmängiltiga. Med nuvarande starka variation i fråga om drifts­

former till följd bl. a. av den för jordbruket nödvändiga anpassningen till

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 146

skilda marknadslägen synes det däremot inte längre vara möjligt att på

samma sätt som i JDL lagtekniskt ange de jordpolilislca villkoren för att en

ändring i fastighetsindelningen skall vara tillåtlig eller inte. Tillstånds­

prövningen måste i fortsättningen i större utsträckning ta liänsyn till ägar­

nas sannolikt starkt varierande önskemål om anpassning av fastighetsbe­

ståndet även på kort sikt till vad som är lönsamt än vad som varit möjligt

med .TDL:s i stort sett enhetliga normer för fastighetsbildning.

Lantbruksnämnden i Uppsala län anför liknande synpunkter och ifråga­

sätter om inte de speciella lämplighets villkor en för jordbruksfastighet kan

utgå ur lagtexten och utbytas mot någon form av oskadlighetsprövning av

innebörd att sådana fastigheter, som enligt den gällande allmänna jord­

brukspolitiken är att anse som godtagbara enheter, inte får genom fastighets-

bildningsåtgärder undergå försämring av betydelse. Härigenom skulle vin­

nas att lagtillämpningen kan smidigt anpassas till utvecklingen.

Domänstijrelsen anser att de jordpolitiska bestämmelserna i lagförslaget

är otidsenliga och att de bör omarbetas.

Samma mening har lantbruksnämnderna i Kronobergs och Malmöhus

län, Älvsborgs läns södra område, Västmanlands, Gävleborgs och Väster­

bottens län, skogsstyrelsen, RLF, lantbruksförbundet, Sveriges skogsägares

riksförbund och Sveriges skogsägareförbund.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om stödjordbruk föreligger de­

lade meningar bland remissinstanserna, överlantmätaren och lantbruks­

nämnden i Gotlands län framhåller att det föreligger en viss efterfrågan på

småjordbruk från bl. a. pensionärer. Detta förefaller vara ett legitimt in­

tresse. Stödjordbruk kan bidra till att hålla glesbygderna levande. Liknande

synpunkter uttalas av överlantmätaren i Kronobergs län och lantbruks­

nämnden i Älvsborgs läns södra område samt av naturvårdsnämnden.

En begränsning av möjligheterna att bilda nya stödjordbruk ifrågasätts

av överlantmätaren i Hallands län samt hushållningssällskapen i Malmöhus

och Hallands län. Den förstnämnde anser att stödjordbruk inte bör få bildas

för fritidsändamål, eftersom det skulle innebära en olämplig markanvänd­

ning. Lantbruksnämnden i Örebro län anser bestämmelsen obehövlig med

hänsyn till det ringa antal nybildningar av stödjordbruk som numera före­

kommer. Lantbruksnämnden i Norrbottens län föreslår att termen stöd­

jordbruk utgår. Nämnden framhåller att det råder stort överskott på stöd­

jordbruk.

Kommitténs förslag till särskilda bestämmelser angående skogsbruksfas­

tighet tillstyrks av lantmäteristgrelsen. Mot det materiella innehållet i be­

stämmelsen har skogsindustriernas samarbetsutskoit inte någon erinran.

Utskottet framhåller dock att det ofta måste krävas att en fastighet som

huvudsakligen brukas som skogsbruksfastighet helt bedöms som sådan

och inte som jordbruksfastighet.

Skogsstyrelsen ansluter sig i princip till tanken att ge en särskild beskriv­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 147

ning av kraven på en skogsbruksfastighet, eftersom de avviker från kraven

på jordbruksfastighet. Styrelsen är emellertid tveksam om de valda orda­

lagen är helt adekvata. Det bör vara tillräckligt att kräva sådan omfattning

och utformning av fastigheten att den medger ekonomiskt tillfredsställande

skogsdrift, medan tilläggsvillkoret om ändamålsenlig skogsskötsel knap­

past fyller någon funktion. Skogsskötseln är ju inget mål i sig utan ett

medel att nå fram till ett gott ekonomiskt resultat av skogsdriften. Möjligen

kan övervägas att föra in några ord som klarlägger att det är fråga om en

på längre sikt ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift, detta för att mot­

verka bildande av fastigheter som t. ex. genom stort överskott på äldre skog

kan inbjuda till ett skogsbruk av mera exploaterande karaktär.

Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område och överlantmätaren

i Västernorrlands län framhåller att kraven på skogsfastighets omfång och

avkastning bör anges närmare i lagen. Överlantmätaren i Jämtlands län

anser att för vissa skogsbruksfastigheter bör ställas upp krav på att fastig­

heten kan ge brukaren och hans familj tillfredsställande bärgning.

Lantbruksnämnderna i Värmlands och Gävleborgs län är tveksamma om

paragrafen bör ingå i lagen. Enligt förstnämnda myndighet är tiden ännu

inte mogen för eu sådan lagstiftning.

Hovrätten för Nedre Norrland instämmer med kommittén beträffande

önskvärdheten av att fastighetsbildningslagstiftningen anger vissa vägle­

dande synpunkter på hur fastigheter som är avsedda enbart för skogspro­

duktion bör vara beskaffade.

1967 års riktlinjer för jordbrukspolitiken (prop. 1967:95). Propositionen

bygger på jordbruksutredningens förslag (SOU 1966:30 och 31). Enligt

utredningen bör den långsiktiga jordbrukspolitiken ha till mål att skapa

möjligast effektiva företag, vilka bör successivt anpassas efter den tekniska

utvecklingen (prop. s. 28).

Chefen för jordbruksdepartementet uttalar bl. a. att en aktiv jordbruks­

politik i form av särskilda insatser från samhällets sida till gagn för jord­

bruksnäringen och de i näringen sysselsatta sedan lång tid tillbaka utgör

en framträdande del av den allmänna näringspolitiken i vårt land. Den

dynamiska utveckling som pågår inom det svenska näringslivet och sam­

hället i övrigt innebär även för jordbruksnäringen och dess utövare en allt

intensivare omdaning och omställning. Detta ställer på samma sätt som

inom näringslivet i övrigt stora krav på företagare och anställda inom jord­

bruket. Utvecklingen kräver också att jordbrukspolitiken utformas så, att

den främjar jordbruksnäringens anpassning till ändrade förutsättningar för

såväl jordbruket som det svenska näringslivet i allmänhet. Av utomordentlig

betydelse ur jordbrukarnas, konsumenternas och samhällets synpunkt är

att jordbruksproduktionen sker så, att resurserna i fråga om mark, arbets­

kraft och teknisk utrustning utnyttjas så effektivt som möjligt. Jordbrukets

Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969

B 148

rationalisering är därför en huvudfråga inom jordbrukspolitiken och har

ägnats stor uppmärksamhet av jordbruksutredningen och de remissinstan­

ser som yttrat sig med anledning av dess förslag. I fråga om de enskilda

jordbruksföretagen bör det allmänna syftet med rationaliseringsverksam-

heten självfallet vara att företagen skall bli så effektiva som möjligt. Lik­

som förhållandet är inom andra näringar kräver detta att jordbruksföre­

tagens utformning och drift fortlöpande anpassas efter den tekniska ut­

vecklingen. Departementschefen understryker att rationaliseringen först

och främst är till gagn för jordbrukarna själva. Rationaliseringsåtgärder

gör det nämligen möjligt att utnyttja egen och anställd arbetskraft bättre

och att effektivt använda modern teknisk utrustning. Detta leder till ökad

lönsamhet och högre inkomster för jordbrukarna. Samtidigt är en hög ra-

tionaliseringstakt inom jordbruket en garanti för konsumenterna att råvaru­

kostnaderna för livsmedlen blir så låga som möjligt. Jordbrukets rationali­

sering är viktig också från samhällssynpunkt, inte minst mot bakgrunden

av att de samhällsekonomiska kostnaderna för den svenska jordbrukspro­

duktionen är betydande.

1 propositionen uttalas vidare att det svenska jordbruket f. n. visar en

mycket splittrad bild när det gäller rationaliteten. Å ena sidan finns ett

betydande antal jordbruksföretag som även internationellt sett har mycket

hög effektivitet. Å andra sidan har den ojämförligt större delen av de sven­

ska jordbruksföretagen ej möjlighet att i sin nuvarande utformning ratio­

nellt utnyttja modern teknik. Detta framgår bl. a. av de undersökningar

rörande jordbrukets effektiviseringsvägar som utförts inom jordbruksut­

redningen. Jordbruksföretagens storlek har, bortsett från s. k. sidoarrenden,

också under de senaste tjugo åren ökat mycket långsamt, nämligen i genom­

snitt från ungefär 12 till 16 ha. Mot angivna bakgrund är behovet av en

intensifierad strukturrationalisering och av annan rationalisering inom

jordbruket i dagens läge trängande. Departementschefen framhåller att en

nödvändig förutsättning för fortsatt snabb rationalisering inom jordbruket

är ett aktivt intresse härför från jordbrukarnas sida. Liksom hittills bör

emellertid staten medverka på olika sätt. Även om familjejordbruket för

överskådlig lid kommer att dominera inom det svenska jordbruket, bör sta­

tens medverkan i rationaliseringen i princip avse uppbyggnad av effektiva

jordbruksföretag utan begränsning till någon särskild företagsform. Det är

av stor vikt att rationaliseringsarbetet särskilt främjar specialisering och

övergång till drift i större skala inom jordbruksproduktionen. I fråga om

många av de nu befintliga jordbruksföretagen saknas rimliga tekniska och

ekonomiska förutsättningar för uppbyggnad till rationella enheter. Liksom

hittills måste därför även i framtiden ett stort antal jordbruk komma att

upphöra som självständiga enheter. Den odlade jorden kan därvid beroende

på förhållandena i det enskilda fallet användas antingen för att förstärka

andra jordbruksföretag eller för annat ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 149

Departementschefen berör även villkoren för det statliga ekonomiska

stödet till jordbrukets rationalisering (prop. s. 119). Detta kan förekomma

i olika former. För samtliga bör vissa allmänna grunder gälla. Jordbruks-

utredningens förslag att stödet uteslutande skall avse åtgärder som bedöms

höja näringens effektivitet avvisas av departementschefen, som anser att

för stödet bör gälla den huvudprincipen att den ifrågasatta investeringen

bör vara önskvärd från allmän synpunkt och att den är samhällsekonomiskt

motiverad. Vidare bör krävas att investeringen är lönsam ur företagsekono­

misk synvinkel. Vid kombinerade jord- och skogsbruk bör jordbruksdelen

ha sådan omfattning och effektivitet att investeringarna i den delen blir lön­

samma. Vid prövning om en investering är önskvärd från allmän synpunkt

bör, om det är påkallat med hänsyn till investeringens storlek, bl. a. beaktas

de effekter som åtgärden kan få på marknadsutvecklingen inom landet för

den produkt som investeringen avser. Enligt departementschefens mening

bör dock en överskottssituation i fråga om viss produkt inte utgöra hinder

för stöd till sådana ytterligare investeringar i produktionsgrenen i fråga som

är ägnade att höja produktionens effektivitet. Något krav att investeringen

inte får avse större anläggning än som huvudsakligen behövs för förädling

eller lagring av produkter från ifrågavarande jordbruksföretag bör inte

ställas upp. Det är nämligen angeläget att en lämplig specialisering inom

jordbruksproduktionen inte motverkas. Utredningens förslag att det statliga

ekonomiska stödet skall avse jordbruksföretag med förutsättningar att till-

lämpa rationell teknik och vars tillkomst eller fortvaro är önskvärd från

allmän synpunkt mötte inte några invändningar från remissinstanserna.

Även departementschefen anser sig i huvudsak kunna biträda utredningens

förslag. Han förordar därför att ekonomiskt stöd bör avse jordbruksföretag

som äger, eller kan förutses inom nära framtid få, förutsättningar för ra­

tionell jordbruksdrift och vars tillkomst eller fortvaro är önskvärd från all­

män synpunkt. Stödets syfte bör vara att främja finansiering av åtgärder,

som bedöms höja jordbruksföretagets effektivitet, samt att i vissa fall

underlätta förvärv och drift av effektiva jordbruk.

Med hänsyn till det nyss anförda och till att den pågående tekniska och

ekonomiska utvecklingen kräver färre och större enheter inom jordbruket

bör begränsningen av vissa delar av det ekonomiska stödet till att avse

brukningsenheter av högst tvåfamilj sjordbruks storlek enligt departements­

chefens mening upphöra. Tillkomsten och fortvaron av stödjordbruk bör

inte längre främjas genom ekonomiskt stöd. Som stödjordbruk bör i detta

sammanhang betraktas även deltidsjordbruk vars innehavare har sin hu­

vudsakliga sysselsättning utanför jord- och skogsbruksnäringen. Jordbruks­

företag som inte är bärkraftiga bör få statligt stöd, om de kan förutses inom

en nära framtid genom rationaliseringsåtgärder få förutsättningar för ra­

tionell jordbruksdrift. Vidare behövs enligt departementschefens mening

inte längre särskilda bestämmelser av social natur för det statliga stödet på

ifrågavarande område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 1969

Jordbruksutskottet anslöt sig i allt väsentligt till de i propositionen an­

givna allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken under den framtid som

kan överblickas (JoU 1967: 25 s. 41). Utskottet underströk särskilt att en

fortsatt snabb rationalisering bör främjas. Enligt utskottets mening måste

uppbyggandet av rationella jordbruksföretag få anses vara det centrala syf­

tet med denna rationaliseringsprocess. Utskottet ansåg i likhet med depar­

tementschefen att statens insatser på jordbruksrationaliseringens område

bör syfta till att göra företagen så effektiva som möjligt, oavsett företags­

formen, och att det fortsatta arbetet för jordbrukets rationalisering i främsta

hand borde inriktas på att åstadkomma bärkraftiga familjejordbruk. Vidare

framhöll utskottet vikten av att inom ramen för rationaliseringsmålsätt-

ningen möjligheterna till ett successivt uppbyggande av jordbruksföretagen

mot allt effektivare enheter tas tillvara.

Departementschefen. De allmänna lämplighetskraven i 19 kap. 2 § JDL

gäller i princip för alla slag av fastigheter. Närmare föreskrifter om hur en

jordbruksfastighet bör vara beskaffad har tagits upp i 3 § 2 mom. av samma

kapitel. Enligt dessa föreskrifter fordras för att jordbruksfastighet, som

inte är att hänföra till stödjordbruk, skall anses lämpad för sitt ändamål

att den varaktigt kan ge brukaren och hans familj tillfredsställande bärg­

ning. Kommittén har i sitt förslag tagit upp bestämmelser av motsvarande

innehåll. Dess förslag bygger sålunda liksom JDL på ett försörjningskrav

som anknutits till familjejordbruket.

Jag är ense med kommittén om att FBL bör uppta en närmare utveckling

av lämplighetskraven i fråga om jordbruks- och skogsbruksfastighet er.

Frågan om utformningen av lämplighetskraven för jordbruksfastigheter har

emellertid efter det att kommittén avgav sitt betänkande kommit i ett nytt

läge sedan nya riktlinjer för jordbrukspolitiken antagits av statsmakterna

år 1967. Det kan visserligen antas alt familjejordbruket under överskådlig

tid kommer att vara den företagsform som dominerar inom det svenska

jordbruket. De nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken innebär emellertid

att statens medverkan i jordbrukets rationalisering bör avse uppbyggnad

av effektiva jordbruksföretag utan begränsning till någon särskild företags­

form. Anknytning av lämplighetskravet till ett visst försörjningskrav är

därför inte längre realistiskt. I framtiden bör olika typer av fastigheter och

företag få förekomma vid sidan av varandra och i inbördes konkurrens.

Oavsett vilken företagsform som föreligger bör gälla att fastigheten skall

medge tillfredsställande lönsamhet hos det företag som drivs på fastigheten.

I förevarande sammanhang skall det på fastigheten bedrivna företaget be­

dömas självständigt och sålededes med bortseende från tillfälliga förhål­

landen som sidoarrenden o. d. Att företaget skall bedömas självständigt

innebär också att man skall bortse från andra inkomstmöjligheter som

fastighetsägaren kan bereda sig vid sidan av jordbruksföretaget. I vissa

B 150

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 151

fält torde det nuvarande familjejordbruket i storlekshänseende vara till­

räckligt för att sådan lönsamhet skall uppnås. I andra fall återigen torde

fordras jordbruk av tvåfamilj styp eller av än större storlek. Vilka krav,

uttryckta i areal, ägosammansättning, arbctskraftsåtgång eller på annat

sätt, som bör ställas upp, får i det enskilda fallet bedömas med hänsyn till

driftsform och övriga föreliggande förhållanden. Att förhållandena kan

växla mycket starkt mellan olika trakter är uppenbart. Normalt torde få

krävas att till fastigheten hör behövlig åkerjord. I vissa fall måste det med

hänsyn till driftsformen också krävas tillgång till annan nyttighet, t. ex.

skogsmark, betesmark eller fiskevatten. Det är dock inte påkallat att ange

detta i lagtexten. Detalj föreskrifter beträffande ägoslagssammansättningen

skulle kunna motverka specialisering av jordbruksföretagen.

Det särskilda krav som enligt det anförda bör ställas upp beträffande

jordbruksfastigheter och som med hänsyn till det anförda bör uttryckas

så att fastigheten skall medge tillfredsställande lönsamhet hos det företag

som bedrivs på fastigheten torde helt överensstämma med de gällande jord-

brukspolitiska riktlinjerna. I allmänhet torde den föreslagna bestämmelsen

inte fylla någon självständig funktion vid sidan av de allmänna lämplighets­

kraven i 1 § av departementsförslaget. För vissa fall kan bestämmelsen emel­

lertid ge ytterligare någon ledning för tillämpningen.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna i 19 kap. 3 § JDL om stöd­

jordbruk utan saklig ändring skall tas upp i den nya lagen. Under senare år

torde nybildning av stödjordbruk ha förekommit bara i obetydlig omfatt­

ning. Med hänsyn till bl. a. den allmänna ökningen av levnadsstandarden

har denna jordbrukstyp minskat starkt och i framtiden torde detta bli

fallet i än högre grad. Därtill kommer att antalet jordbruksfastigheter med

så ringa areal att de kan betecknas som stödjordbruk är mycket stort.

Allmänt sett föreligger därför inte något behov av bestämmelser som medger

att stödjordbruk bildas. Det tyngst vägande skälet för att utmönstra be­

stämmelserna om bildande av stödjordbruk är att denna jordbrukstyp inte

är förenlig med den rådande jordbrukspolitiska målsättningen. Denna om­

fattar nämligen endast bildandet av företag som ger sina innehavare full

sysselsättning. Nybildning av stödjordbruk bör därför inte tillåtas enligt

PBL. Som stödjordbruk betraktas därvid varje slag av deltidsjordbruk,

oberoende av beskaffenheten av den sysselsättning som ägaren har vid

sidan av jordbruket.

Mot bakgrund av vad j ag sålunda anfört har de i 4 § av kommittéförslaget

intagna bestämmelserna inte tagits upp i departementsförslaget. Ändringar

i fråga om befintliga fastigheter av typen stödjordbruk kan ske med stöd

av de bestämmelser angående undantag från lämplighetskraven som före­

slås i det följande.

I andra stycket av paragrafen tas upp särskilda bestämmelser om skogs­

bruksfastighet. Bestämmelserna bygger på 5 § i kommittéförslaget. För att

B 152

fastighet skall kunna anses lämplig för skogsbruk måste som kommittén

har uttalat fordras att den medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.

Beträffande innebörden av detta villkor hänvisar jag till vad kommittén har

anfört. Kommittén har föreslagit att i lämplighetskravet också bör inrym­

mas det villkoret att fastigheten medger en ändamålsenlig skogsskötsel. Jag

delar den uppfattning som framförts av skogsstyrelsen att skogsskötseln

inte är ett självständigt ändamål utan ett medel att nå fram till ett gott eko­

nomisk resultat. Kravet på ändamålsenlig skogsskötsel har därför inte ta­

gits med i departementsförslaget.

Kommittén har berört frågan om vilka fastigheter som skall betecknas

som skogsbruksfastigheter och angett vissa riktlinjer för avgränsning mel­

lan sådana fastigheter och jordbruksfastigheter. Med hänsyn till att ett

fastighetsekonomiskt betraktelsesätt skall vara avgörande för lämplighets­

prövningen i fråga om såväl jordbruksfastighet som skogsbruksfastighet

torde frågan ha ganska ringa betydelse. Frågan blir ju aktuell vid lämplig­

hetsprövningen endast i den mån de särskilda lämplighetskraven för jord­

bruk skall tillämpas på fastighet som omfattar såväl skogsbruk som jord­

bruksdrift. Enligt min mening måste frågan i första hand bedömas med

hänsyn till vilket ändamål som är det dominerande. Om fastigheten är ett

kombinerat jord- och skogsbruk — varvid fordras att jordbruksdelen har

sådan omfattning och effektivitet att investeringarna i den delen blir lön­

samma — skall särskild prövning enligt andra stycket inte ske beträffande

skogen, utan fastigheten bedöms i sin helhet enligt första stycket. Om jord­

bruksdelen inte uppfyller nyss berörda krav men jordbruket kan bedömas

som utvecklingsbart, skall vid lämplighetsprövningen likaledes enbart be­

stämmelserna i första stycket tillämpas. Är jordbruket däremot inte utveck­

lingsbart skall fastigheten vid lämplighetsprövningen bedömas enbart enligt

bestämmelserna för skogsbruksfastighet i andra stycket.

Som kommittén har framhållit torde lämplighetskravet endast medge

bildandet av relativt stora fastigheter. Ett sådant resultat får anses väl­

motiverat. Den tekniska utvecklingen, som medför bl. a. mekanisering av

skogsbruket, bär gått snabbt under senare år och torde komma att ytter­

ligare accentueras. Detta medför en ökning av kraven på skogsbruksfastig-

heternas storlek. I likhet med kommittén anser jag det inte möjligt att ange

några bestämda riktlinjer till ledning för de fastighetsbildande organen vid

bedömning av frågan om vilken omfattning skogsbruksfastighet lämpligen

bör ha. Jag erinrar om att den år 196fi tillsatta skogspolitiska utredningen

enligt direktiven skall söka klarlägga hur en skogsbruksenhet bör vara be­

skaffad för att under olika betingelser medge en rationell drift. Utredning­

ens arbete beräknas pågå under åtminstone hela innevarande år. Det finns

anledning räkna med att utredningsresultatet skall kunna utnyttjas för till-

lämpningsanvisningar i anslutning till förevarande bestämmelse.

F. n. torde inom privatskogsbruket endast ett begränsat antal fastigheter

Kimgl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

omfatta så stor areal att de uppfyller lämplighetskravet. Uppenbart är

emellertid att det finns ett mycket stort antal fastigheter som inte har till­

räcklig skogsareal för att medge ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift

vid självständig brukning och som saknar jordbruksjord eller endast har

otillräcklig sådan jord. Möjligheterna att driva ett lönsamt skogsbruk på

sådana fastigheter har ökat genom tillkomsten av samverkan inom privat­

skogsbruket. F. n. omfattar skogsbruks- och samverkansområdena c:a 2,5

milj. ha skogsmark eller 22 % av privatskogsbruket. En ökad samverkan

är önskvärd och torde också vara att vänta. Om samverkan av godtagbar

omfattning och stabilitet åvägabringas, kan för ett inte obetydligt antal

fastigheter erhållas ekonomiskt tillfredsställande brukningsförhållanden,

trots att de inte uppfyller de krav som bör gälla för självständiga skogs-

bruksfastigheter. Det är dock inte försvarligt att genom nybildning ytter­

ligare öka antalet skogsbruksfastigheter som inte medger tillfredsställande

lönsamhet vid självständig användning. Vid tillämpningen av förevarande

bestämmelse i samband med nybildning av fastighet får således hänsyn till

samverkansförhållanden inte tas vid den fastighetsekonomiska bedöm­

ningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 153

6

§•

Paragrafen, som motsvarar 6 § första stycket i kommittéförslaget, inne­

håller föreskrifter till skydd för jordbruksnäringen.

Kommittén. Enligt 19 kap. 3 § 1 mom. JDL gäller vid avstyckning vissa

bestämmelser till skydd för jordbruksnäringen. Bestämmelserna avser att

hindra skadlig delning av jordbruksfastighet. Avstyckning från jordbruks­

fastighet får inte äga rum, om ändringen i fastighetsindelningen skulle för

jordbruksnäringen medföra men av någon betydelse. Om avstyckningen

sker för jordbruksändamål, fordras att ändringen i fastighetsindelningen

kan antas för jordbruksnäringen medföra fördel som överväger med del­

ningen förenade olägenheter.

Kommittén anser att dessa bestämmelser till skydd mot skadlig jorddel­

ning otvivelaktigt haft stor jordbruksekonomisk betydelse. Allmän enighet

synes också råda om deras berättigande. De har utgjort ett värdefullt för

att inte säga nödvändigt komplement till lämplighetskraven i fråga om jord­

bruksfastighet. Eftersom dessa krav enligt kommitténs förslag är avsedda

att behållas i stort sett oförändrade, torde också samma skyddsbestämmel­

ser behövas i fortsättningen. Kommittén föreslår därför att bestämmel­

serna överflyttas till den nya lagstiftningen och omarbetas så, att de blir

tillämpliga även på andra fastighetsbildningsåtgärder än avstyckning. Efter­

som särskilt en sådan åtgärd som fastighetsreglering kan äga rum för sam­

tidigt tillgodoseende av mer än ett ändamål, blir det nödvändigt att ta ställ­

B 154

ning till frågan vilkendera av de båda reglerna, den att fördelen skall över­

väga olägenheterna eller den att men av någon betydelse för jordbruks­

näringen inte uppkommer, som bör tillämpas när åtgärden företas i syfte

att tjäna såväl ett jordbruksintresse som ett annat ändamål. Kommittén

bär ansett sig böra förorda att den i varje särskilt fall lindrigaste regeln blir

tillämplig. Den omständigheten att en åtgärd som är behövlig för annat

ändamål än jordbruk tillika vidtas för alt en önskad ändring av jordbruks­

fastighet skall komma till stånd bör nämligen inte försvåra åtgärden. Ett

krav på positiv effekt för jordbruket bör alltså inte i allmänhet upprätt­

hållas, men om åtgärden i visst hänseende skulle vara till men för jord­

bruket, bör det vara tillåtet bortse från detta under förutsättning att det

kompenseras av samtidig fördel från jordbrukssynpunld. Med anledning

av vad som nu sagts och då det tydligare än som hittills skett bör anges vad

som avses med att en åtgärd äger rum för ett visst ändamål, bör bestäm­

melserna redigeras om. En sådan åtgärd synes böra äga rum också för att

bestämmelsernas verkliga innebörd skall komma till tydligare uttryck. Till

en början bör därför föreskrivas att fastighetsbildning som berör jordbruks­

fastighet inte får äga rum med mindre åtgärden kan antas för jordbruks­

näringen medföra fördel som överväger med åtgärden förenade olägen­

heter. Denna huvudregel bör därefter modifieras genom ett tillägg av innehåll

att, om syftet med fastighetsbildningen är att tillskapa eller förbättra fastig­

het, avsedd för annat ändamål än jordbruk, åtgärden dock far ske, om den

inte för jordbruksnäringen medför men av någon betydelse.

Vid tillämpningen av de sålunda föreslagna bestämmelserna synes enligt

kommittén viss försiktighet böra iakttas så att fastighetsreglerande åtgär­

der, särskilt sådana som uteslutande rör jordbruksfastigheter, inte blir

underkastade onödigt hårda restriktioner. Är samtliga sakägare ense om

genomförandet av sådan åtgärd, lär det i allmänhet finnas skäl att utan

närmare utredning anta att åtgärden är till fördel för jordbruksnäringen.

Om någon olägenhet för jordbruket inte är förbunden med åtgärden, synes

den därför utan vidare kunna tillåtas.

Att närmare klargöra vad som i allmänhet bör förstas med fördel respek­

tive med olägenhet eller men för jordbruksnäringen torde inte vara behöv­

ligt eller lämpligt. Tydligt är att bedömningen av en åtgärds tillåtlighet i

dessa hänseenden främst bör ske med utgångspunkt från åtgärdens inverkan

på jordbrukets produktionskostnader, men att i lagen begränsa prövningen

härtill synes inte böra komma i fråga. Det maste nämligen under vissa

betingelser, t. ex. om varuinförseln till riket i följd av krig blir avstängd,

vara möjligt att ta hänsyn även till ändringar i jordbrukets bruttoproduk­

tion. Bedömningen bör sålunda utan bindande regler kunna anpassas efter

de vid varje tidpunkt föreliggande förhållanden som bestämmer jordbruks­

politikens målsättning.

Vad som nu sagts innebär enligt kommitténs mening ingalunda att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 155

saknas berättigad anledning att i vissa särskilda avseenden meddela före­

skrifter till ledning för bedömningen av vad som är skadligt för jordbruket.

Med hänsyn till skogens betydelse för jordbruket torde det även få anses

motiverat att, som också skett i gällande lagstiftning, närmare reglera frågan

om skogsmarks avskiljande från odlad jord. En motsvarighet till bestäm­

melserna i 19 kap. 3 § 1 mom. andra stycket JDL bör tas upp i den nya lagen.

På grund härav bör i denna paragraf föreskrivas att som menligt för jord­

bruket skall anses att i ort, där det i allmänhet på grund av natur- och

näringsförhållanden förutsätts att till jordbruksfastighet hör skog, skogs­

mark skiljes från odlad jord, såvida inte skogsmarken tilläggs jordbruks­

fastighet eller med hänsyn till skogstillgången i orten prövas inte behöva

behållas vid jordbruket där.

Remissyttrandena. Lantmåteristyrelsen berör tillämpningen av bestäm­

melsen i första stycket såvitt gäller avstyckning från fastighet med upp­

hörande ofullständigt jordbruk av tomt jämte mangårdsbyggnad vars be­

skaffenhet är sådan att upprustning för jordbruksändamålet är eko­

nomiskt oförsvarlig men som ändå kan fylla en funktion som fritids­

bostad e. d. Från styckningsfastighetens och jordbruksnäringens syn­

punkter synes sådan tomtmark generellt sett kunna betraktas som obe­

byggd. Såvitt angår tillgodoseendet av jordbruksnäringens intressen borde

avstyckningen således kunna ske, under förutsättning att tomtmarkens

avstående inte inverkar på styckningsfastighetens lämplighet i större ut­

sträckning än som normalt är fallet för att avstyckning skall få tillåtas.

Enligt styrelsens mening kan i fall som de nu exemplifierade avstyckning

inte vägras.

Överlantmätaren i Hallands län önskar en kompletterade bestämmelse

till förhindrande av att god jordbruksjord tas i anspråk för fritidsbebyg­

gelse.

Utformningen av skyddet för jordbruksnäringen möter erinran så till vida

som en del remissinstanser anser att jordbruket priviligieras på skogsbru­

kets bekostnad.

Domänstyrelsen finner det sålunda anmärkningsvärt att jordbruket ges

företräde framför praktiskt taget varje annan näring.

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om inte en total omprövning

av förhållandet mellan jordbruk och skogsbruk bör göras. Hovrätten erinrar

om att bestämmelserna i 6 § första och andra styckena i sak stämmer

överens med bestämmelserna i 19 kap. 3 § 1 mom. första och andra styckena

JDL. Som kommittén framhållit (bet. s. 176) har sistnämnda bestämmelser

stundom i rättstillämpningen ansetts innefatta ett nära nog absolut förbud

mot varje avstyckning av skogsmark från odlad jord, detta trots att för­

arbetena till lagstiftningen inte ger stöd för en så restriktiv tolkning. Inte

heller den av kommittén förordade tolkningen av bestämmelserna synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

emellertid möjliggöra en lämplig avvägning mellan jordbrukets och skogs­

brukets intressen. Hovrätten vill därför starkt ifrågasätta om man inte nu,

när ett nytt lagförslag skall läggas fram, bör ompröva förhållandet mellan

jordbruk och skogsbruk samt dessa näringars inbördes prioritet. Med hän­

syn till det allmänt kända och även av kommittén (bet. s. 171) omvittnade

förhållandet, att skogsbruket intar en dominerande plats i dagens svenska

näringsliv, synes det inte rimligt att jordbruket ges ett så markant företräde

framför skogsbruket som f. n. är fallet. Liknande erinringar kan riktas mot

andra punkter i lagförslaget, exempelvis nästföljande paragraf, där dock

en justering till skogsbrukets förmån skett (jfr bet. s. 180), samt 6 kap. 2 §

andra stycket. En jämkning av dessa bestämmelser i syfte att bättre till­

godose skogsbrukets berättigade intressen borde övervägas.

Liknande synpunkter anförs av Svea hovrätt.

Skogsindustriernas samarbetsutskott uttalar med instämmande av indu­

striförbundet en råd kritiska anmärkningar mot kommitténs behandling av

skogsbruket. Utskottet anser att kommittén inte förmått utforma regelsy­

stemet så, att det kan anpassas till en långt gående utveckling i fråga om att

överföra inte lönsamma jordbruk till skogsmark. Genom att kommittén i

stort sett lagt reglerna i JDL till grund för sitt förslag, bygger detta på

värderingar som inte längre kan anses bärkraftiga. Förhållandet framträder

med särskild tydlighet i 6 § som ger jordbruksnäringen prioritet i förhål­

lande till praktiskt taget varje annan näring. Med den nuvarande utveck­

lingen, som såvitt man nu kan bedöma kommer att bestå under överskådlig

framtid, är detta inte försvarligt. Presumtionsregeln i paragrafens andra

stycke understryker förslagets otidsenlighet. Med de av kommittén upp­

ställda premisserna finns det ingen som helst anledning att till varje pris

bevara ett jordbruk i en ort, om det är så att skogen med större vinst skulle

kunna läggas till en skogsfastighet, något som inte sällan torde vara fallet.

Ändå leder en strikt tillämpning av stadgandet till delta. Enligt samarbets-

utskottets mening förutsätter den snabba utvecklingen på förevarande om­

råde en långt mer generellt utformad lagtext än den av kommittén före­

slagna. Behövlig elasticitel uppnås lättast genom att 6 § andra stycket utgår.

Därigenom öppnas åtminstone någon möjlighet att låta ändrade jordpoli­

tiska värderingar ta sig praktiska uttryck. För alt få en ändamålsenlig av-

gränsning av de fastigheter för vilka särreglerna skall gälla måste man utgå

från den av kommittén hävdade jordpolitiska målsättningen. Kommittén

har i detta avseende understrukit nödvändigheten av en accelererad yttre

rationalisering. Mot den bakgrunden får det under inga omständigheter

komma i fråga att tillämpa de föreslagna särreglerna så, att en i och för sig

önskvärd utveckling hindras eller fördröjs. Lagtexten är emellertid så vag

och kommitténs uttalanden i dessa avseenden så glidande, att en sådan

tillämpning med skäl kan befaras. Man måste därför ovillkorligen fordra

ett auktoritativt uttalande av innebörd att de särskilda bestämmelserna för

B 156

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 157

jordbruksfastigheter skall gälla uteslutande jordbruk som med hänsyn

främst till storlek, sammansättning och ekonomiskt läge är eller kan för­

väntas bli bärkraftiga. Ett sådant uttalande skulle effektivt avskära vidare

diskussioner om huruvida specialreglerna gäller också till förmån för stöd­

jordbruken och sådana fastigheter vilka inte för framtiden kan beräknas

bestå som självständiga jordbruk.

Frågan om villkoren för att skilja skog från jord har tagits upp även av

skogsvårdsstijrelsen i Östergötlands län, som uttalat att de av kommittén

föreslagna villkoren för bildande av särskilda skogsfastigheter borde vara

tillräckliga och att förbudsreglerna i 6 § andra stycket därför kunde utgå.

Skälen till denna ståndpunkt synes vara att skogsvårdsstyrelsen ansett sist­

nämnda regler innebära ett absolut förbud att skilja jord och skog i trakter,

där det över huvud taget finns ett behov av att komplettera jordbruks­

fastigheter med skog. Skogsstyrelsen framhåller emellertid att kommitténs

analys av denna fråga i specialmotiveringen till 6 § ger vid handen att så

inte varit avsikten men att den praktiska tillämpningen av gällande lag

i vissa delar av landet gått i angiven riktning. Om den av kommittén gjorda

tolkningen är riktig, synes man i avvaktan på de eventuella nya jordpolitiska

linjer som kan komma fram ur 1960 års jordbruksutrednings arbete och

i den väntade nya jordförvärvslagstiftningen ha anledning acceptera kom­

mitténs lösning av problemet.

De jordpolitiska villkoren i 6 och 7 §§ innebär i väsentliga stycken en

diskriminering av livskraftiga skogsbruk till förmån för mer eller mindre

oräntabla jordbruk, framhåller Sveriges skogsägareförbund, som anser sig

böra avge en bestämd gensaga mot denna inställning. Enligt förbundets

mening är det emellertid inte möjligt att i detalj fixera villkoren med hän­

syn till pågående överväganden på hithörande område i andra sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

Departementschefen. Det synes råda allmän enighet bland remissinstan­

serna om att vissa bestämmelser till skydd för jordbruksnäringen behövs i

PBL. Flera av de remissinstanser som uttalat sig i frågan har dock ansett

att jordbrukets intressen inte bör prioriteras framför andra allmänna in­

tressen så starkt som i kommittéförslaget. För egen del är jag övertygad om

behovet av skyddsregler men anser att de delvis bör få en annan utformning

än kommittén har föreslagit.

Föreskriften i nuvarande lagstiftning att fastighetsbildning som berör

jordbruksfastighet inte får äga rum, om inte åtgärden kan antas för jord­

bruksnäringen medföra fördel som överväger de med åtgärderna förenade

olägenheterna, har till ändamål alt hindra en uppdelning av större eller

medelstora jordegendomar. Som skadligt för jordbruket anses också vara

att genom avstyckning från jordbruksfastighet avskilja mark på vilken

mangårdsbyggnad eller ekonomibyggnad är belägen, om inte stycknings-

delarna ingår i sammanläggning. Den ifrågavarande regeln avser alt posi­

B 158

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

tivi främja en utveckling i enlighet med de allmänna riktlinjerna för jord­

brukets rationalisering. När avstyckning från jordbruksfastighet sker för

annat ändamål än jordbruk, är den tillåten om ändringen i fastighetsbild­

ningen inte länder jordbruksnäringen till men av någon betydelse.

Vissa av motiven för de nu gällande bestämmelserna till skydd för jord­

bruket synes fortfarande äga giltighet. Sålunda är med hänsyn till jord­

brukspolitikens allmänna inriktning ändamålet att hindra en uppdelning

av större eller medelstora jordegendomar nu av än större vikt än tidigare.

Också syftet att hindra avskiljande från jordbruksfastighet av mark, på

vilken mangårdsbyggnad eller ekonomibyggnad är belägen, synes böra upp­

rätthållas. Ett delvis annat synsätt bör dock anläggas på denna fråga än vad

som tidigare varit fallet, varför skyddet bör inskränkas till att avse endast

byggnader som bör bibehållas för jordbruksändamål.

De allmänna skyddsbestämmelserna till förmån för jordbruksnäringen

bör i sali utformas enligt kommitténs förslag. I departementsförslaget före­

skrivs sålunda att fastighetsbildning, som berör jordbruksfastighet, får äga

rum endast om åtgärden medför sådan fördel för jordbruksnäringen som

överväger de olägenheter som är förenade med åtgärden. I likhet med kom­

mittén anser jag att bedömningen av vad som skall anses vara till fördel

eller olägenhet för jordbruksnäringen bör kunna anpassas efter de förhål­

landen, som vid varje tidpunkt bestämmer jordbrukets målsättning. Att så

måste ske är ofrånkomligt, om FBL skall bli ett smidigt instrument för åt!

medverka till jordbrukets rationalisering.

I andra stycket tas upp undantagsbestämmelser. Enligt dessa är fastig­

hetsbildning som åsyftar tillskapande eller förbättring av fastighet avsedd

för annat ändamål än jordbruk tillåten, om åtgärden inte medför olägenhet

av någon betydelse. Beträffande ytterligare undantagsbestämmelser skall

jag återkomma senare.

I kommittéförslaget har tagits upp särskilda föreskrifter om tillämp­

ningen av nämnda skyddsbestämmelser när fråga uppkommer om skil­

jande av skogsmark från odlad jord. Kommitténs förslag stämmer överens

med motsvarande bestämmelser i 19 kap. 3 § 1 mom. JDL. Den fråga som

här behandlas har tilldragit sig intresse från flera remissinstansers sida.

Förutsättningarna för bedömning av frågan om att genom fastighets­

bildning skilja skog från odlad jord har genom de senare årens utveckling

inom jordbruk och skogsbruk ändrats väsentligt. Arealen odlad jord under­

går en ständig och betydande minskning. Räknat per år uppgår denna

minskning f. n. till ca 50 000 ha åker. Enligt en beräkning som utförts av

lantbruksstyrelsen kommer under vissa förutsättningar arealen åker, som

f. n. uppgår till ca 3,0 milj. ha, att under åren fram till år 1980 nedgå till ca

1,9—2,4 milj. ha. Minskningen bedöms emellertid bli väsentligt olika i olika

delar av landet. Den väntas bli störst i skogsbygderna, där jordbruket kan

väntas minska mycket starkt. I sådana bygder, där det i allmänhet på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 159

av natur- och näringsförhållanden förutsätts att till jordbruksfastighet hör

skog, kan därför på grund av den väntade minskningen av de odlade area­

lernas omfattning förutsättas att efterfrågan på skog till jordbruket kom­

mer att minska.

Till samma resultat torde också en annan utvecklingstendens komma att

bidra. För lönsamhet i jordbruket krävs numera väsentligt större arealer

odlad jord till varje företag än vad som hittills i allmänhet ingått i fastig­

heterna. Den areal skogsmark som behövs per arealenhet åker blir till följd

härav lägre än f. n.

Såväl utvecklingstendensen med en sannolik minskning av arealen odlad

jord som minskningen av behövlig areal skogsmark per arealenhet åker

leder sålunda till att den behövliga arealen skog till jordbruket i allmänhet

kommer att minska. Också förhållandena inom skogsbruket med utveckling

av nya, ofta starkt mekaniserade, driftsformer torde successivt komma att

leda till att jord och skog i ökad utsträckning skiljs i brukningshänseende.

De sålunda ändrade förhållandena har redan i vissa avseenden påverkat

lagstiftningen. Jag erinrar om den liberalisering av reglerna om förvärv av

jordbruksfastighet som skedde genom tillkomsten av jordförvärvslagen den

14 maj 1965 (nr 290). Liknande ändringar synes motiverade också i fastig-

hetsbildningslagstiftningen. Något uttryckligt förbud att skilja skog från

odlad jord bör därför inte ställas upp.

Det sagda innebär inte att det alltid bör vara tillåtet att skilja skog från

odlad jord. Frågan måste bedömas i första hand med hänsyn till de all­

männa lämplighetsvillkoren. Därvid måste särskilt lönsamhetssynpunkter

beaktas. Av betydelse i detta sammanhang blir givetvis också den allmänna

skyddsbestämmelse för jordbruksnäringen som tas upp i denna paragraf.

Jag anser det angeläget framhålla att vid bedömning av frågan om skog

skall få skiljas från jordbruksfastighet skyddsreglerna för jordbruks­

näringen tar sikte endast på de lönsamma eller utvecklingsbara jordbruks­

fastigheterna. Vid avvägningen emellan jordbrukets och skogsbrukets in­

tressen måste stor hänsyn få tas till de lokala förhållandena. I vissa trakter

är det över huvud inte möjligt att på ett lönsamt sätt bedriva jordbruk

medan skogsbruket har goda utvecklingsmöjligheter. När det gäller sådana

trakter finns det enligt min mening inte skäl att slå vakt om jordbruks­

näringen utan i stället bör fastighetsbildningen där främja utvecklingen av

skogsbruket.

7 §.

Paragrafen, som motsvarar 7 § i kommittéförslaget, innehåller bestäm­

melser om förbud mot uppdelning av skogsmark.

Kommittén. Vid 1947 års lagstiftning ansågs inte endast jordbruket utan

även skogsbruket behöva särskilda skyddsregler. Eftersom en uppdelning

av skogsmarken på olika fastigheter lätt kunde försämra möjligheterna att

B 160

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969

ekonomiskt utnyttja skogen, fann man det angeläget att förhindra sådan

parcellering av skogen som, utan att det allmänna lämplighetskravet träddes

för nära, inverkade menligt på skogsbruket. Som följd härav tillkom den

nu gällande bestämmelsen i 19 kap. 3 § 3 mom. JDL. Enligt första punkten

i detta lagrum får mark som är avsedd för skogsbruk inte delas upp på

olika fastigheter så, att möjligheterna att ekonomiskt utnyttja skogen under­

går försämring av någon betydelse. Även om detta förbud i första hand gäl­

ler skadlig parcellering av skogsmarken, riktar det sig också mot en mindre

ändamålsenlig arrondering av skogsskiftena. Eftersom viss eftergift från

förbudet behövdes av hänsyn till jordbruket, meddelades i andra punkten

av lagrummet en undantagsbestämmelse. Enligt denna får åtgärden ske, om

den prövas erforderlig för ändring i fastighetsindelningen som främjar

jordbruksnäringen och om därigenom inte uppkommer avsevärd olägenhet

för skogsbruket. Enligt det i propositionen framlagda förslaget skulle

undantaget gälla i alla fall där avstyckning främjade jordbruksnäringen,

men på föranledande av andra lagutskottet — som i likhet med vissa remiss­

instanser fann det betänkligt att så generellt medge undanlag för jordbruks­

näringen — erhöll bestämmelsen sin slutliga utformning. Enligt vad ut­

skottet uttalade torde det visserligen med hänsyn till den betydelse tilldel­

ningen av skog under vissa omständigheter hade för ett jordbruks bärkraft

vara ofrånkomligt att intresset att skogen inte delades fick träda tillbaka i

viss omfattning. Delning av skogsmark genom avstyckning borde alltså i

allmänhet vara tillåten, om det gällde att bilda bärkraftiga jordbruk, och

vidare borde, menade utskottet, överföring av skog för komplettering av

mindre jordbruk principiellt få ske, när syftet med överföringen var att

åstadkomma en från det allmännas synpunkt önskvärd förstärkning av

ofullständiga jordbruk. För de eftergifter från förbudet att dela skogen

vilka sålunda måste göras till förmån för jordbruksnäringen syntes dock

någon begränsning böra uppställas. EU visst skydd för intresset att skogen

inte delades i alliför stor utsträckning låg visserligen i det allmänna lämp­

lighetskravet, som regelmässigt skulle hindra att direkt olämpliga skogs-

fastigheter uppstod, men detta krav torde knappast kunna anses till fyllest.

Därför syntes det utskottet böra gälla att, om en tilltänkt avstyckning av

skogsmark i visst fall skulle medföra avsevärd olägenhet för skogsbruket,

avstyckningen i regel inte borde vara medgiven. (Se 2LU 1947:47 s. 81, NJA

II 1948 s. 26.)

Intresset av att fastighetsbildningsverksamheten bedrivs på ett sätt som

gagnar eller i varje fall inte motverkar skogsbruksnäringen har vuxit sig allt

starkare med åren. Det synes därför inte råda något tvivel om att en mot­

svarighet till gällande förbud mot avstyckning, som innebär en för skogs­

bruket skadlig uppdelning av fastighetsbeståndet, har sin plats i den nya

lagstiftningen. Kommittén ansluter sig också i stort till de synpunkter som

blev bestämmande för utformningen av den nuvarande undantagsregeln till

B 161

förmån för jordbruket men ifrågasätter huruvida det inte nu kan vara be­

rättigat att vid avvägningen mellan jordbrukets och skogsbrukets intressen

tillmäta den senare näringsgrenen något större betydelse än som hittills

skett. Om man, för att skogsintressena skall vika, kräver att en väsentlig

fördel för jordbruksnäringen skall kunna vinnas, torde delning av skogs­

mark inte komma att motverkas i de av utskottet i samband med 1947 års

reform särskilt omnämnda situationerna, när sådan delning av utskottet

ansågs böra tillåtas av hänsyn till jordbruket. Samtidigt hindras att vilka

obetydliga fördelar från jordbrukssynpunkt som helst möjliggör skogsdel-

ningar som, låt vara att avsevärd olägenhet inte genom dem uppkommer för

skogsbruket, dock är till men för detta. Kommittén föreslår en omarbetning

av undantagsregeln i enlighet härmed. Möjlighet till ytterligare undantag

öppnas i 10 och 11 §§ av kommittéförslaget (9 och 10 §§ i departements-

förslaget).

F. n. anges förbudet uttryckligen avse uppdelning av skogsmark på olika

fastigheter. Eftersom det är tydligt att även parcellering varigenom skogs-

komplex på annat sätt splittras, t. ex. mellan samfällda ägolotter, inte bör

ohämmat få komma till stånd, har kommittén utformat lagtexten så att för­

budet inte blir begränsat att bara gälla uppdelning mellan fastigheter.

Remissyttrandena. Skogsindustriernas samarbetsutskott och industriför­

bundet anser att den diskriminering av skogsbruket, som är en följd av 6 §

i kommittéförslaget, accentueras i andra punkten av 7 § i kommittéförslaget.

Den inskränkning — »avsevärd olägenhet» — som gjorts till förmån för

skogsbruket är ytterligt begränsad. Man kan befara att ett åberopande därav

endast undantagsvis kommer att bli tillräckligt beaktat. Kommitténs utta­

lande (bet. s. 180 i motiven), att det kan ifrågasättas huruvida det inte nu

kan vara berättigat att vid avvägningen mellan jordbrukets och skogsbrukets

intressen tillmäta den senare näringsgrenen något större betydelse än hit­

tills skett, ställs genom den föreslagna regeln i en egendomlig dager. Sam-

arbetsutskottet framför kravet att andra punkten av paragrafen skall utgå.

Lantmåteristgrelsen ifrågasätter om inte för skogsbruket bör finnas en

skyddsbestämmelse vid ändring i markanvändningen. Med uttrycket »mark,

som är avsedd för skogsbruk» torde i anslutning till bestämmelserna i 2 och

10 §§ skogsvårdslagen, få avses skogsmark som inte beräknas bli föremål

för omläggning. När det gäller ändring av markanvändningen som resulte­

rar i överföring från jordbruksändamål till annat ändamål, har i före­

gående paragraf föreskrivits att åtgärden får ske blott den inte medför men

av någon betydelse för jordbruksnäringen. Det synes kunna ifrågasättas om

inte liknande skyddsbestämmelser är på sin plats när det gäller skogs­

bruket

Departementschefen. De bestämmelser till skydd för skogsbruket som kom­

mittén har föreslagit motsvarar vad som f. n. gäller vid avstyckning. Enligt

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 162

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

den första punkten av det föreslagna lagrummet får sålunda mark, som är

avsedd för skogsbruk, inte uppdelas så, alt möjligheterna att ekonomiskt

utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse. Förslaget har inte

mött någon erinran vid remissbehandlingen. Med hänsyn till skogsbrukets

betydelse i dagens näringsliv och de lämplighetskrav som bör gälla för skogs-

bruksfastigheter samt till det välkända förhållandet att det för godtagbar

ekonomi i skogsbruket ställs allt större krav i fråga om behandlingsytornas

storlek och form, anser jag att motiv föreligger för en skyddsbestämmelse

med det angivna innehållet. Bestämmelsen bör utformas enligt kommitténs

förslag. Med hänsyn till att bestämmelsen är tillämplig vid såväl nybildning

som ombildning av fastigheter bör dock den redaktionella ändringen företas

att ordet »uppdelas» utbyts mot »indelas».

I andra punkten av kommittéförslaget föreslås en undantagsregel. Även

om en fastighetsbildningsåtgärd leder till att möjligheten att ekonomiskt

utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse, är den i vissa fall

tillåten enligt denna regel. En förutsättning är att åtgärden prövas erfor­

derlig för att väsentlig fördel för jordbruksnäringen skall vinnas och att

den inte innebär att avsevärd skada uppkommer för skogsbruket. Förslaget

har i denna del kritiserats starkt av några remissinstanser som anser att

förslaget är diskriminerande för skogsbruket. Med hänsyn till de ändrade

förhållandena i fråga om jordbruks- och skogsbruksnäringarnas betydelse

anser jag att den föreslagna bestämmelsen till förmån för jordbruket inte

längre är motiverad. Bestämmelsen har därför inte tagits upp i departe-

mentsförslaget.

Lantmäteristyrelsen liar i sitt remissyttrande väckt frågan om införande

av en bestämmelse om skydd för skogsbruket vid ändring i markanvänd­

ningen. En sådan bestämmelse finns visserligen i föregående paragraf be­

träffande jordbruket, men jag anser inte att något motsvarande behov av

en skyddsregel för skogsbruket har ådagalagts.

8

§■

Denna paragraf, som motsvarar 8 § i kommittéförslaget, innehåller sär­

skilda bestämmelser om behandlingen av fiske vid fastighetsbildning.

Gällande rätt. Kommittén redogör utförligt för gällande rätts regler om

behandlingen av fisket vid fastighetsbildning (bet. s. 181). Den följande

redogörelsen begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt för att

klarlägga bakgrunden till kommitténs förslag.

De jordpolitiska skyddsbestämmelser som år 1947 infördes i 19 kap. JDL

innefattade inte någon reglering till förmån för fiskenäringen eller fiske­

B 163

vården. I samband med tillkomsten av den nya fiskerättslagstiftningen

genomfördes emellertid år 1950 en ändring av 19 kap. 12 § JDL i syfte att

förebygga att fiske genom avstyckning delas upp i alltför många andelar.

Till grund för lagändringen låg ett av fiskerättssakkunniga år 1947 avgivet

förslag (SOU 1947: 47).

Vid avstyckning kan styckningsfastigheten enskilt tillkommande vatten­

område disponeras på samma sätt som annan mark och alltså avstyckas för

sig eller tillsammans med område på land. Det kan också undantas såsom

för sakägarna gemensamt med stöd av 19 kap. 12 § tredje stycket JDL. Hör

även fisket inom vattenområdet enskilt till styckningsfastigheten, måste

fisket följa med vattnet och kan alltså inte vid avstyckningen behandlas på

annat sätt än vattenområdet (se NJA 1935, s. 442). Är fisket inom styck-

ningsfastighetens enskilda vattenområde däremot gemensamt för denna och

andra fastigheter, kan styckningsfastigheten s andel i fisket helt eller delvis

läggas till den avstyckade fastigheten. Bestämmelsen i 19 kap. 12 § andra

stycket att vid avstyckning skall bestämmas om och i vad mån med av­

styckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteri-

förrättning avsatts för gemensamt ändamål, i äga som eljest är samfälld för

stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter eller för­

måner, som tillkommer stamfastigheten, är därvid tillämplig. Genom det

tillägg som infördes vid den förut nämnda lagändringen år 1950 har emeller­

tid denna möjlighet att låta avstyckad fastighet få andel i samfällt fiske

något utförligare reglerats. Vid avstyckning kan vidare, om styckningsfas­

tigheten har andel i samfällt vattenområde, bestämmas att andelen helt eller

till viss del skall följa med den avstyckade fastigheten. Är fisket i detta fall

förenat med äganderätten till grunden och sålunda likaledes samfällt, inne­

fattar sådan andel i vattenområdet som tilläggs den avstyckade fastigheten

en motsvarande andelsrätt i fisket. Här saknas alltså möjlighet att tillför­

säkra fastigheten delaktighet i vattenområdet med undantag av fisket. Det

är inte heller medgivet att tillägga fastigheten andel enbart i fisket (se NJA

1934 s. 605).

Den rätt till fiske som genom avstyckning kan tilläggas fastighet får inte

begränsas att gälla t. ex. enbart husbehovsfiske eller vissa fångstsätt eller

särskilda fiskearter.

Har fisket undergått särskild delning, kan olika, ofta svårlösta problem

aktualiseras, för vilkas besvarande lagen inte lämnar någon ledning. Som

exempel kan nämnas det spörsmål som uppkommer, när fastighet genom

särskild fiskedelning erhåller fiske inom eget vattenområde. Olika meningar

har yppats om i sådant fall en definitiv återförening skall anses ske mellan

vattenområde och fiske eller om fisket fortfarande skall betraktas som en

särskild rättighet vilken vid fastighetsbildning kan disponeras för sig.

Genom den förut omnämnda lagändringen år 1950 (prop. 1950: 60 s. 144)

Kungl Maj:ts proposition nr 128 år 1969

infördes i 19 kap. 12 § JDL en bestämmelse av innehåll att till ägovidd som

avstyckats inte får läggas andel i fiske, om därigenom skulle för fisket upp­

komma men av någon betydelse. Med denna bestämmelse avses endast fall,

där rätten till fiske är skild från äganderätten till grunden genom att an­

tingen vattenområdet skiftats men fisket lämnats odelat eller vattenområdet

och fisket vart för sig blivit föremål för särskilda delningar. Bestämmelsen

lägger däremot inte hinder i vägen för att till avstyckad ägovidd lägga andel

i vattenområde med åtföljande fiske. Möjligheten att splittra fiske genom att

avstycka vattenområde med tillhörande fiske inskränks inte heller genom

bestämmelsen, något som utan vidare framgår av utformningen. (Ang. till-

lämpningen se NJA 1963: 170 och 1964 not. C 883).

Kommittén. När det i 19 kap. 12 § JDL talas om men för fiske, synes inne­

börden av ordet »fiske» vara något oklar. Att därmed i varje fall avses fiske­

rinäringen i orten är tydligt, men skäl kan anföras till stöd för uppfatt­

ningen att även annan verksamhet åsyftas, vilken knappast kan anses ingå

som ett led i fiskerinäringens utövande. Kommittén reserverar för sin del

termen fiske som beteckning på sådan rättighet att fiska som är knuten till

fastighet eller utgör särskild fastighet. Som en sammanfattande benämning

på alla åtgärder som är ägnade att främja tillkomsten av ett rikt och all­

sidigt sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt

utnyttjande av fisket använder kommittén begreppet fiskevård.

Under den tid som förflutit efter 1950 års reform har i olika sammanhang

gjorts gällande att skyddet mot en för fiskevården skadlig uppdelning av

fiske alltjämt är otillräckligt. Till belysning härav nämner kommittén att

RLF i skrivelse den 8 december 1952 till chefen för jordbruksdepartementet

hemställde om ytterligare ändringar i JDL i syfte att hindra en alltför långt­

gående uppdelning av fiske genom att styckningslott vid avstyckning tilläggs

vattenområde eller andel i sådant område. Inom vissa delar av norra Sverige,

framför allt lappmarkerna, var enligt vad förbundet anförde tillgången på

goda fiskevatten ofta av väsentlig betydelse för den bofasta befolkningens

försörjning. Om fisket där skulle kunna fylla sin viktiga funktion, var det

angeläget att det inte uppdelades på för många händer eller i mer betydande

utsträckning frånhändes den bofasta befolkningen.

Vid sitt ställningstagande till frågan i vilken utsträckning fiskevårdens

intressen skall tillvaratas vid fastighetsbildningsförrättningar slår kom­

mittén fast att det i varje fall behövs en för all slags fastighetsbildning gäl­

lande föreskrift med samma räckvidd som 1950 års bestämmelse om be­

handlingen av fiske vid avstyckning. Huruvida man skall begränsa sig till

en sådan reglering eller införa skyddsbestämmelser, som avser även fiske

som utgör en i äganderätten till grunden ingående befogenhet, synes mera

tveksamt. Kommittén konstaterar att de fisken som är förenade med ägande­

rätten till grunden inte kan anses vara betydelselösa från fiskevårdssyn-

B 164

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 165

punkt. De torde i åtskilliga fall spela en inte oviktig roll för innehavarens

försörjning. En reglering av möjligheterna att uppdela dem synes därför

böra eftersträvas på samma sätt som det befunnits nödvändigt med restrik­

tioner mot en ohämmad delning av fristående fiskerättigheter.

Vad angår frågan om en reglering av nyssnämnda slag lämpligen kan

genomföras erinrar kommittén om de betänkligheter som uttalades med

anledning av fiskerättskommitténs förslag med förbud mot uppdelning av

varje slags fiske. Mot förslaget i vad det rörde fiske, som var förenat med

rätten till grunden, anmärktes att förslagets genomförande skulle medföra

begränsningar i rätten att dela vattenområden och disponera över andelar i

samfällda vattenområden samt att sådana begränsningar kunde, även om

särskilda förbehåll gjordes i enlighet med förslaget, hindra fullt legitima

och önskvärda fastighetsbildningsåtgärder. Att man vid 1950 års partiella

reform, då det inte var aktuellt med en omprövning av den i JDL fastslagna

principen att fristående fiskerättigheter inte borde få tillskapas, framställde

en sådan anmärkning är förklarligt. Mot anmärkningen synes dock alltid

kunna invändas att det inte torde vara svårare på ifrågavarande område än

eljest i fastighetsbildningssammanhang, när motstridande allmänna intres­

sen förekommer, att under skäligt hänsynstagande till de olika intressena

och utan att den ena sidans krav helt förbises vinna en godtagbar lösning.

En lämplig avvägning mellan önskemålet att hindra för fiskevården skadlig

uppdelning av fiske inom eget vattenområde, å ena, och kraven på att få

ändamålsenliga ändringar i fastighetsindelning genomförda, å andra sidan,

skulle emellertid uppenbarligen underlättas, om det i vissa situationer var

möjligt att tillskapa fiske som inte är förenat med rätten till grunden. Kom­

mittén finner sig kunna föreslå en försiktig uppmjukning av JDL i denna

fråga och anser inte minst med hänsyn härtill, att de vid 1950 års reform

uttalade betänkligheterna inte nu bör stå i vägen för en mera allmän regle­

ring av skyddet för fiskevården.

På grund av vad som sålunda anförts synes ett förbud mot en för fiske­

vården skadlig uppdelning av alla slags fisken böra införas, men i anslut­

ning därtill måste sådana regler meddelas att åtgärder, som är önskvärda

av hänsyn till andra betydelsefulla intressen än fiskevården, inte onödigtvis

hindras. I första stycket av denna paragraf har därför föreskrivits, att fiske

inte får genom fastighetsbildning uppdelas på sådant sätt att fiskevården

lider men av någon betydelse. Vidare har vissa bestämmelser upptagits om

undantag från delningsförbudet. Eftersom jordbruksfastighet utan eget

fiske eller med otillräcklig tillgång till fiske bör kunna kompletteras i detta

hänseende, även om en för fiskevården i viss mån skadlig splittring av fiske

skulle orsakas, har föreskrivits att uppdelning av fiske får äga rum, om

åtgärden är behövlig för att jordbruksnäringen skall främjas. Eftersom

intresset av att fisket inte splittras ibland kan vara så starkt att det inte

bör få träda tillbaka till förmån för andra önskemål, har den ytterligare

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969

B 166

Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969

förutsättningen för avsteg från delningsförbudet uppställts att genom

åtgärden inte uppkommer avsevärd olägenhet för fiskevården. Undantags­

regeln till förmån för jordbruket gäller vare sig fisket utgör en i förhållande

till rätten till grunden fristående rättighet eller inte. För att förbudet inte

skall alltför strängt begränsa möjligheterna till fastighetsbildande åtgärder

beträffande vattenområde, inom vilket fisket är förenat med äganderätten

till området, har vidare föreskrivits att delning av fiske får äga rum, om

åtgärden behövs för att en i annat avseende än med hänsyn till jordbruket

angelägen ändring i fastighetsindelningen skall åstadkommas. Även för

detta undantag krävs att avsevärd olägenhet för fiskevården inte uppkom­

mer. För att en ändring i fastighetsindelningen skall kunna anses angelägen

torde den böra vara antingen påkallad för tillgodoseende av allmänt intresse

eller av påtaglig betydelse för enskild sakägare och inte ägnad att motverka

vad som från allmän synpunkt är eftersträvansvärt.

Genom sistnämnda undantag undviks utan tvekan ett flertal av de olägen­

heter som enligt tidigare uttalade farhågor skulle vara förbundna med res­

triktioner i fråga om rätten att dela fiske som inte utgör en fristående rättig­

het. Det är emellertid tydligt att vad som nu har föreslagits inte är tillräck­

ligt för att åstadkomma en i alla avseenden lämplig avvägning mellan de

olika intressen som kan göra sig gällande vid sådana fastighetsbildnings-

åtgärder som avser vattenområde med tillhörande fiske. Om en delning av

vattenområdet medför avsevärd olägenhet för fiskevården, skulle ju högst

önskvärda åtgärder, t. ex. i syfte att åstadkomma utbyggnad av värdefull

vattenkraft, bli förhindrade. Kommittén har i denna fråga kommit till den

uppfattningen att en ytterligare utvidgning av rätten till avsteg från del­

ningsförbudet inte är att rekommendera. I stället bör den förut antydda

möjligheten att i viss utsträckning tillåta att fiskerättighet frigörs från

äganderätten till grunden på ett tillfredsställande sätt kunna lösa uppkom­

mande intressekonflikter.

Vid tillkomsten av JDL ägnades stor uppmärksamhet åt frågan om de

fristående fiskerättigheterna, och meningarna var länge delade om i vilken

utsträckning uppkomsten av sådana rättigheter borde hindras. Till sist fast­

slogs att dessa rättigheter inte skulle få bildas vare sig genom särskilt beslut

om servitutsbildning i samband med laga skifte och avstyckning eller

genom att fiske, som undantagits vid skifte av vattenområde, därefter dela­

des för sig. I betraktande av de olägenheter som en särskild, av fastighets­

indelningen oberoende indelning av rätten till fiske i allmänhet måste vålla

synes denna inställning fullt motiverad. Kommittén ansluter sig också i

princip till JDL:s ståndpunkt och har redan vid utformningen av bestäm­

melsen i 2: 3 gett uttryck för detta. Såsom framgår av förbehållet i nämnda

paragraf har emellertid kommittén velat lämna utrymme för visst avsteg

från grundsatsen att fiske, som är förenat med rätten till grunden, inte

genom fastighetsbildningsåtgärd får skiljas därifrån. Det måste sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969

B 167

anses berättigat att under vissa förutsättningar tillåta avsteg från grund­

satsen, nämligen om man därigenom kan vinna ett resultat som på det stora

hela taget är mera ändamålsenligt än det som eljest skulle vara möjligt att

uppnå. Kan olägenheterna av att tillskapa en särskild fiskerättighet i visst

fall bedömas som mindre framträdande och skulle det vara till större skada

att upprätthålla sambandet mellan fisket och äganderätten till grunden,

synes det med andra ord motiverat att låta sambandet gå förlorat. Det är

också att märka att ifrågavarande princip inte blivit konsekvent genomförd

i gällande rätt, ty genom att vid skifte av samfällt vattenområde ta undan

fisket för delägarna gemensamt jämlikt 10 kap. 7 § JDL tillskapar man en

fiskerättighet som är skild från rätten till grunden. Det har tydligen ansetts

kunna vara förenat med mindre olägenheter att behålla fisket samfällt än att

låta delningen omfatta även detta. En motsvarighet till denna anordning

synes nu böra tas upp i den nya lagen, men möjligheten att bryta ett sam­

fällt fiskes samband med rätten till grunden bör enligt kommitténs mening

begränsas till fall där de särskilda bestämmelserna till skydd för fiskevår­

den lägger hinder i vägen för en delning också av fisket. Även rätt till fiske,

som tillkommer fastighet enskilt, bör kunna skiljas från rätten till grunden,

men här är det uppenbarligen nödvändigt att ställa upp strängare ford­

ringar. Är fastighetsbildningsåtgärd av synnerlig vikt för att lämplig fastig­

hetsindelning skall vinnas eller eljest av betydande allmänt intresse och

utgör fiskets frigörande från rätten till grunden en förutsättning för åtgär­

dens tillåtlighet, synes det inte ägnat att inge alltför starka betänkligheter

att låta sambandet brytas.

På grundval av dessa överväganden och med hänsyn till stadgandet i 2: 3

av förslaget har bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf

utarbetats. Genom dessa torde bl. a. vattenkraftsintresset komma att till­

godoses i behövlig omfattning.

Enligt kommittéförslaget kommer fristående fiskerättigheter att kunna

tillskapas med tillämpning inte bara av andra stycket utan även genom upp­

låtelse av servitut, innefattande rätt att fiska. Kommittén har inte kunnat

finna något avgörande skäl för att inte sådana servitutsrättigheter skall få

instiftas genom beslut vid fastighetsbildningsförrättning på samma sätt som

andra slag av servitut. Om lämpligt avvägda villkor för möjligheterna att

tillskapa fiskeservitut uppställs, synes väsentliga fördelar kunna vinnas.

Sålunda kan rättighet att fiska, om den konstrueras som ett servitut, allt

efter omständigheterna begränsas, t. ex. så att inom ramen för husbehovs­

fiskets omfattning endast visst slag av fisk får fångas eller vissa angivna

fiskeredskap användas. Härigenom skapas givetvis ökade möjligheter att

vinna lämpliga lösningar vid avvägningen mellan fiskevårdsintressena och

andra önskemål. De villkor som bör gälla för fiskeservitut torde i allt väsent­

ligt böra stämma överens med vad som i allmänhet krävs för att servitut

skall kunna bildas vid fastighetsbildningsförrättning. Emellertid måste till­

B 168

ses att fiskeservitut inte upplåts på sådant sätt att fiskevården skadas.

De i första stycket av denna paragraf upptagna bestämmelserna med förbud

mot delning av fiske torde därvid utgöra fullt tillräckligt skydd. Eftersom

upplåtelse av fiskeservitut måste anses innefatta en uppdelning av fiske,

synes bestämmelserna utan särskild föreskrift bli tillämpliga på servituts-

bildning. Inte heller torde det vara behövligt att i anslutning till reglerna i

andra stycket anmärka att fristående fiskerättigliet i vissa fall kan bildas

även genom servitut.

Genom den föreslagna regleringen till skydd för fiskevården torde de krav

som i fastighetsbildningshänseende kan resas till förmån för fiskerinäringen,

vare sig denna bedrivs som självständigt näringsfång eller i förening med

annan verksamhet, i huvudsak ha blivit tillgodosedda. Likaså får önske­

målen om ett bevarande av fiske, som eljest är av betydelse för innehavarens

försörjning, anses ha blivit uppfyllda. De numera ofta framställda ansprå­

ken att fiskerättigheter bör beredas också dem, som inte för sin försörjning

är beroende av att äga fiskerätt, torde även få anses ha blivit tillräckligt

beak