2

Arbetstagare som inte är direkt indragen i konflikten utan permitteras

eller friställs på annat sätt till följd av konflikten skall enligt förslagets

huvudregel däremot, till skillnad från vad som gäller nu, få samhällsstöd

även om han har ekonomiskt intresse av konfliktens utgång.

Samhällsstöd som har börjat utgå före konflikten, t. ex. för omskolning,

skall inte upphöra när konflikten bryter ut. Den som är arbetslös redan

före konflikt berörs alltså inte av de föreslagna neutralitetsbestämmelserna.

För att inte en eventuellt varslad eller pågående arbetskonflikt skall

påverkas av de nya bestämmelserna föreslås att de skall sättas i tillämp­

ning genom beslut av Kungl. Maj:t vid en tidpunkt då det är lugnt på

arbetsmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

3

Förslag

till

Lag

om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonfiikt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Denna lag äger tillämpning i den mån särskild föreskrift därom med­

delas i lag eller annan författning eller i beslut av Konungen om bidrag

åt arbetslösa eller annat samhällsstöd.

2

§

Arbetskonfiikt anses i denna lag föreligga vid lockout eller strejk eller

därmed jämförlig stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

Vid tillämpning av lagen anses som arbetstagare även den som, utan att

anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och

därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art

som en arbetstagare till arbetsgivaren. Den för vars räkning arbetet ut-

föres anses som arbetsgivare enligt lagen.

3 §

Samhällsstöd utgår icke till arbetsgivare eller arbetstagare som är indra­

gen i arbetskonfiikt.

Samhällsstöd utgår dock till den som är indragen i arbetskonfiikt till

följd av motparts stridsåtgärd, om åtgärden är olovlig enligt lag eller kol­

lektivavtal eller icke vidtagits öppet.

4

§

Arbetsgivare är indragen i arbetskonfiikt, om han omfattas av strids­

åtgärd som avses i 2 §.

5 §

Arbetstagare är indragen i arbetskonfiikt under förutsättning att han

1. omfattas av sådan stridsåtgärd på arbetsplatsen som avses i 2 § eller

i annat fall blir utan arbete till följd av arbetskonfiikt på arbetsplatsen,

om han icke är eller till kort tid före konflikten varit bunden av något där

gällande kollektivavtal samt flertalet av de arbetstagare på arbetsplatsen.

vilka hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som han, omfattas av

stridsåtgärder

2. före konfliktens utbrott tillträtt och vid konfliktutbrottet alltjämt

innehade anställning vid den konfliktberörda' arbetsplatsen samt anställ­

ningen var avsedd att vara minst en månad och gällde arbete minst två dagar

eller 17 timmar i veckan samt

3. vid konfliktutbrottet icke var permitterad eller uppsagd av arbets­

givaren.

Har arbetstagares anställning vid konfliktberörd arbetsplats upphört

före konfliktutbrottet pa grund av att arbetstagaren efter varsel om kon­

flikten själv sagt upp eller utan uppsägning lämnat anställningen och kan

det antagas att han vid bibehållen anställning hade fyllt förutsättningarna

i första stycket, anses han indragen i konflikten, om ej annat följer av

6 §•

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

6

§

Har konfliktindragen arbetstagares anställning vid den konfliktberörda

arbetsplatsen upphört på grund av att arbetstagaren själv sagt upp eller

utan uppsägning lämnat anställningen och får han anställning vid annan

arbetsplats, anses han ej längre indragen i konflikten, sedan den nya an­

ställningen varat en månad.

7 §

Talan mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör

tillämpningen av denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen. Vid

arbetsdomstolens prövning av besvären gäller lagen den 22 juni 1928 (nr

254) om arbetsdomstol i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg

som följer av 8—11 §§,

8

§

Angår beslutet medlem i sammanslutning som avses i 1 § lagen den 22

juni 1928 (nr 253) om kollektivavtal, föres hans talan av sammanslutning­

en. Medlemmen får ej själv föra talan, om han icke visar att sammanslut­

ningen undandrager sig att föra hans talan.

9 §

Avvisas ej besvären, delger arbetsdomstolen besvären med den som är be­

hörig motpart, om det icke uppenbarligen saknar betydelse för målets

utgång.

10

§

Har myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhällsstöd,

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

5

kan arbetsdomstolen eller dess ordförande förordna annat i avbidan på att

besvären prövas slutligt.

11

§

Arbetsdomstolen får avgöra besvärsmål enligt denna lag utan huvudför­

handling.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbets­

löshetskassor

Härigenom förordnas, att 37 § och 50 § 1 mom. förordningen den 14 de­

cember 1956 om erkända arbetslöshetskassor t skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

37

För tid, då arbetskonflikt råder,

må ersättning icke utgivas till

den, som är direkt indragen i kon­

flikten (deltager i strejk eller är fö­

remål för lockout), eller

den, som eljest blivit arbetslös i

anledning av konflikten och vilkens

löne- och anställningsvillkor skäli­

gen kunna antagas röna inverkan

av densamma.

Närmare bestämmelser angående

tillämpningen av denna paragraf

meddelas av tillsynsmyndigheten.

(Föreslagen lydelse)

§•

Lagen den—

— —

1969 (nr 00) om begränsning av

samhällsstöd vid arbetskonflikt äger

tillämpning på ersättning enligt den­

na förordning.

50 §.

1 mom. Talan mot------------------

Mot tillsynsmyndighetens beslut i

ärende angående försäkring enligt

denna förordning föres talan genom

besvär hos försäkringsdomstolen.

— hos tillsynsmyndigheten.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i

ärende angående försäkring enligt

denna förordning föres talan genom

besvär hos försäkringsdomstolen,

om annat ej följer av lagen om be­

gränsning av samhällsstöd vid ar­

betskonflikt.

i Förordningen omtryckt 1964: 495.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Beslut som avses i andra stycket

må av tillsynsmyndigheten under­

ställas försäkringsdomstolens pröv­

ning, om det för enhetlig lagtolk­

ning eller rättstillämpning är av syn­

nerlig vikt att saken prövas av dom­

stolen eller eljest särskilda skäl fö­

refinnas för sådan prövning.

(Föreslagen lydelse)

Beslut som avses i andra stycket

och ej innebär tillämpning av den

nämnda lagen

må av tillsynsmyn­

digheten underställas försäkrings­

domstolens prövning, om det för en­

hetlig lagtolkning eller rättstillämp­

ning är av synnerlig vikt att saken

prövas av domstolen eller eljest sär­

skilda skäl förefinnas för sådan

prövning.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Äldre

bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning i fråga om ersättning enligt

förordningen vid ar betskonflikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat

före ikraftträdandet.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401)

Härigenom förordnas,

dels

att 36 § studiemedelsförordningen den 4 juni

1964 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,

dels

att i förord­

ningen skall införas en ny paragraf, 31 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

31 a §.

Lagen den

-----------

1969 (nr 00) om begränsning av

samhällsstöd vid arbetskonflikt äger

tillämpning på studiemedel som

sökts efter varsel om eller utbrott av

arbetskonflikt. Dock äger lagen icke

tillämpning på studiemedel åt han­

dikappad som av medicinska eller

sociala skäl behöver utbildning på

grund av handikappet.

36 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- Över centrala studiehjälpsnämn-

dens beslut må klagan ej föras.

dens beslut må klagan ej föras

i an­

nat fall än som anges i lagen om be­

gränsning av samhällsstöd vid ar­

betskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nya

bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiemedel vid arbetskon­

flikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraft­

trädande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

9

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402)

Härigenom förordnas,

dels

att 34 § studiehjälpsreglementet den 4 juni

1964 skall erhålla ändrad lydelse,

dels

att i reglementet skall införas en ny

paragraf, 28 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

28 a §.

Lagen den

-----------

1969

(nr 00) om begränsning av samhälls­

stöd vid arbetskonflikt äger tillämp­

ning på studiebidrag eller förhöjt

studiebidrag för utbildning som bör­

jat efter varsel om eller utbrott av

arbetskonflikt och på annan studie­

hjälp som sökts efter varsel eller

konfliktutbrott. Dock äger lagen icke

tillämpning på studiehjälp åt han­

dikappad som av medicinska eller

sociala skäl behöver utbildning på

grund av handikappet.

34 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- över centrala studiehj älpsnämn-

dens beslut må klagan ej föras.

dens beslut må klagan ej föras

i an­

nat fall än som anges i lagen om be­

gränsning av samhällsstöd vid ar­

betskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nya

bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiehjälp vid arbetskon­

flikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraft­

trädande.

1* —

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 76

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utdrag av protokollet över inrikes ärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 31 ja­

nuari 1969.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsrå­

den

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-

E

ric

N

ilsson

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

, W

ickman

,

M

oberg

.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

begräns­

ning av samhällsstöd vid arbetskonflikt

och anför.

Inledning

Sedan länge har den grundsatsen gällt i vårt land att samhället skall stå

neutralt vid konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Bestämmelser

härom, s. k. konfliktdirektiv, finns emellertid bara i fråga om arbetslös­

hetsförsäkring och arbetslöshetshjälp, däremot inte i fråga om andra sam-

hällsåtgärder som har betydelse vid arbetskonflikt. Nuvarande bestämmel­

ser tillkom vid 1930-talets början. Med hänsyn till de väsentliga föränd­

ringar som sedan dess ägt rum på arbetsmarknaden, i fråga om både avtals­

förhandlingar och samhällets stödåtgärder vid arbetslöshet, samt mot bak­

grund av 1966 års varsel om storkonflikt tillkallade dåvarande chefen för

inrikesdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 de­

cember 1967 en sakkunnig1 och experter2 med uppdrag att utreda frågor

om vissa samhällsåtgärder vid arbetskonflikt. Utredningen har den 2 sep­

tember 1968 lämnat betänkandet »Konfliktdirektiv. Begränsning av sam­

hällsstöd vid arbetskonflikt» (SOU 1968:37). Betänkandet innehåller för­

slag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt samt andra

författningsförslag. Utredningens författningsförslag torde få fogas vid

statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 1.

Remissyttranden över betänkandet har avgivits av socialstyrelsen, presi­

denten i försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket, universitetskanslers-

1 Utbildningschefen Sven-Hugo Ryman.

2 Länsarbetsdirektören Olov Bergström, förbundsjuristen Stig Gustafsson, förhandlingsdirek-

tören Kjell Johansson, sekreteraren Ove Kjellgren samt direktörerna Sten-Sture Landström,

Gunnar Lindström och Lars Tobisson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

11

ämbetet, skolöverstyrelsen, kommerskollegium, arbetsdomstolens ordföran­

de, arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsverk, centrala studiehjälpsnämn-

den, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens

län, utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen), so­

cialutredningen, statens handikappråd, Svenska kommunförbundet, Svenska

landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Bankernas för­

handlingsorganisation, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen (SLA), Sve­

riges redareförening, Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare, Tidningarnas

arbetsgivareförening (TA), Landsorganisationen i Sverige (LO), Stats-

tjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisa­

tion (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges arbets­

ledareförbund (SALF), Riksförbundet landsbygdens folk, De erkända ar­

betslöshetskassornas samorganisation och Sveriges arbetares centralorgani­

sation (SAC).

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden av Stockholms

handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren i Göte­

borg. Länsstyrelserna har överlämnat yttranden från länsarbetsnämnderna

i Västernorrlands och Norrbottens län, drätselkamrarna i Malmö, Lund och

Sundsvall, stadskollegiet i Hälsingborg, socialnämnderna i Stockholm, Udde­

valla och Partilie, styrelsen för Göteborgs socialförvaltning samt Väster­

norrlands och Jämtlands läns handelskammare. Yttrande över betänkandet

har därjämte inkommit från De handikappades riksförbund.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Översikt över vissa av samhällets stödåtgärder

Utredningen har i sitt betänkande (s. 58—73 och 100—104) utförligt re­

dovisat en rad samhällsåtgärder som har betydelse för samhällets neutrali­

tet vid arbetskonflikt. Jag gör i det följande en översikt över dessa åtgärder.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m. m.

Offentlig arbetsförmedling regleras i arbetsmark-

nadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368, omtryckt 1968:246). I arbets­

förmedlingsorganens verksamhet ingår förutom arbetsförmedling också

yrkesvägledning och arbetsvärd. Resekostnadsersättning och traktamente

kan i samband därmed utgå till arbetssökande som inställer sig hos för­

medlingen för utredning om sin framtida sysselsättning samt till han­

dikappad som i samband med arbetsvärd genomgår vissa undersökningar

och prov (11 §). I detta sammanhang bör nämnas att resekostnadsersätt­

ning, traktamente och ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår — un­

der benämningen särskilt bidrag — vid utredning om förutsättningarna för

yrkesutbildning (21 § första stycket). Skälet till att bidrag kan utgå också

för förlorad arbetsförtjänst är att utredningen kan avse inte bara den som

är arbetslös utan även den som löper risk att bli arbetslös.

Arbetsmarknadsutbildning m. m.

Arbetsmarknadsutbildning meddelas på

sysselsättningspolitiska grunder. Den innefattar omskolning och annan yr­

kesutbildning. Syftet med utbildningen är dels att vid omställningar i nä­

ringslivet underlätta för arbetslösa och personer som riskerar att bli arbets­

lösa att gå över till nya uppgifter, dels att bereda handikappade och andra,

som har svårigheter att få stadigvarande arbete, sådan utbildning att deras

sysselsättningsproblem lättare kan lösas (16 § arbetsmarknadskungörelsen).

Samtidigt medverkar utbildningen till att fylla näringslivets behov av yrkes-

utbildad arbetskraft. Sedan den 1 juli 1966 förekommer utom nu angiven

yrkesutbildning försöksverksamhet med s. k. bristyrkesutbildning, som står

öppen även för dem som varken är eller riskerar att bli arbetslösa (kungl.

brev den 7 oktober 1966). Bristyrkesutbildningen har till syfte att snabbt

öka tillgången på yrkeskunnigt folk inom vissa bestämda yrkesområden

med utpräglad brist på utbildad personal.

Arbetsmarknadsutbildningen bedrivs vid kurser som anordnas av skol­

överstyrelsen särskilt för ändamålet men också inom det ordinarie utbild­

ningsväsendet. Dessutom förekommer sådan utbildning inom företagen

och vid kurser anordnade av utbildningsorgan utanför det ordinarie utbild­

ningsväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

13

Den arbetsmarknadsutbildning som ges vid kurser finansieras genom an­

slag till arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen. Till kursdeltagare

utgår utbildningsbidrag, om han uppfyller villkoren i 16 § arbetsmarknads-

kungörelsen. Utbildningsbidrag utgår i form av grundbidrag, hyresbidrag,

familj etillägg och särskilt bidrag. Företagsutbildningen finansieras i all­

mänhet genom bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen på villkor att den an­

ställde får avtalsenliga löneförmåner under utbildningstiden. I vissa fall

sker finansieringen genom utbildningsbidrag direkt till den anställde. Se­

dan yrkesutbildning har slutförts, kan den utbildade beviljas lån med be­

lopp som motsvarar högst utbildningsbidraget under en månad (27 § ar-

betsmarknadskungörelsen). Lånet skall återbetalas inom ett år, om inte

förlängning eller eftergift medges av särskilda skäl.

Ekonomisk hjälp i samband med flyttning.

För att underlätta arbets­

kraftens rörlighet utgår enligt 30 § arbetsmarknadskungörelsen flyttnings­

bidrag till den som är eller löper risk att bli arbetslös och som genom arbets­

förmedlingen får ny anställning på annan ort. Flyttningsbidraget utgörs av

respenning, bortavistelsebidrag, starthjälp och utrustningsbidrag. Respen­

ning kan dessutom enligt 34 § utgå till arbetstagare som för att anställning

skall komma till stånd måste besöka arbetsgivaren eller arbetsplatsen i

förväg. Sedan den 1 juli 1966 utgår vidare som led i försöksverksamhet

familjebidrag till säsongarbetslösa familjeförsörjare i ort med särskilt hög

och långvarig arbetslöshet enligt regler som anges i kungl. brev den 3 juni

1966.

Med stöd av kungl. brev senast den 3 maj 1968 pågår sedan år 1964 för­

söksverksamhet med inlösen av egna hem och bostadsrättslägenheter. In-

lösningsmöjligheten har tillkommit för att undanröja hinder för utflyttning

från arbetslöshetsorter i fall då försäljning i öppna marknaden av eget hem

eller bostadsrättslägenhet inte är möjlig eller kan ske endast med avsevärd

förlust för ägaren. Inlösen får ske, om ägaren inte kan beredas sysselsätt­

ning på den öppna marknaden i hemorten i sådan omfattning att han kan

stadigvarande försörja sig och dem han har försörjningsplikt mot och han

till följd härav tvingas flytta till annan ort.

Arbetslöshetshjälp.

Arbetslöshetshjälp utgörs enligt 71 § arbetsmarknads­

kungörelsen av beredskapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp, kommunalt

kontantunderstöd och statligt omställningsbidrag. Förutsättningar för ar­

betslöshetshjälp är bl. a. att den arbetslöse är arbetsför och oförhindrad

att åtaga sig arbete för annan, att han söker arbete genom den offentliga

arbetsförmedlingen och att han inte kan anvisas arbete på den öppna ar­

betsmarknaden eller bli föremål för åtgärd som underlättar arbetsplacering.

Vid beredskapsarbete, som kan vara statligt, kommunalt eller enskilt,

tillämpas lönerna på den öppna marknaden. Lön för arkivarbete, som kan

vara statligt eller kommunalt, och musikerhjälp utgår enligt ett särskilt

lönesystem med olika lönegrupper motsvarande ungefär de statliga löne-

14

klasserna A 4—A 21 (A 23 enligt förslag i prop. 1969: 1 bil. 13 s. 67). Kom­

munalt kontantunderstöd utgår efter behovsprövning i form av dagunder­

stöd och barntillägg. Omställningsbidrag utgår till vissa grupper äldre ar­

betslösa med ett högstbelopp för månad som ersättning för den förlorade

arbetsinkomsten.

Statsbidrag utgår till kommunalt och enskilt beredskapsarbete, kommu­

nalt arkivarbete samt kommunal kontantunderstödsverksamhet. En förut­

sättning för statsbidrag är att arbetsmarknadsmyndigheterna meddelat till­

stånd till arbetet eller verksamheten.

Arbetslöshetsförsäkring.

Arbetslöshetsförsäkringen är frivillig. Den hand­

has av arbetslöshetskassor som i allmänhet är organiserade av de försäk­

rades fackliga organisationer på olika yrkesområden. Kassorna är erkända

av arbetsmarknadsstyrelsen som är statlig tillsynsmyndighet för dem.

Gällande bestämmelser om arbetslöshetsförsäkringen finns främst i för­

ordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskas­

sor (omtryckt 1964:495 och därefter ändrad senast 1968: 140). Ersättning

från arbetslöshetskassa utgår med ett för dag beräknat belopp, dagpenning,

avsedd att kompensera inkomstbortfall och motsvarande en femtedels vecko­

lön. Ersättning får utgå endast till arbetslös kassamedlem som har fullgjort

vissa avgiftsvillkor samt fyllt 16 år och är arbetsför och i övrigt oförhindrad

att åtaga sig arbete.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras med medlemsavgifter, fondavkast­

ning och statsbidrag. Statsbidraget täcker omkring 60 % av kassornas ut­

gifter.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för handikappade.

Vissa

åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken är speciellt inriktade på de handi­

kappade. I det föregående har nämnts arbetsvärd, som enligt 9 § arbets-

marknadskungörelsen omfattar åtgärder vilka är särskilt ägnade att under­

lätta handikappades anpassning till arbetslivet. I utredning om arbetsvärd

kan ingå

arbets prövning,

som består av medicinsk, psykologisk och social

utredning samt praktiska arbetsprov. Arbetsprövning följs ofta av

arbets-

träning

som har till syfte att förbereda övergången till arbetslivet. Båda åt­

gärderna är reglerade i kungörelsen den 16 juni 1966 (nr 370) om statsbi­

drag till verkstäder inom arbetsvärden. Huvudman för verksamheten är

landsting, kommun, förening eller stiftelse. Statsbidrag utgår till driften

av arbetsprövningsavdelning eller träningsverkstad. Statsbidraget om­

fattar bl. a. klientersättning och får beviljas bara under förutsättning att

denna ersättning utgår efter samma grunder som gäller för utbildningsbi­

drag enligt arbetsmarknadskungörelsen. Särskild arbetsprövning förekom­

mer dessutom vid statens arbetsklinik.

Många arbetssökandes arbetsförmåga kan för längre eller kortare tid

vara så nedsatt att det behövs särskilt anpassade arbetsvillkor i

verkstäder

för skyddad sysselsättning

för att de skall kunna göra en produktiv insats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

15

Verksamheten regleras i den nyss nämnda kungörelsen om statsbidrag till

verkstäder inom arbetsvärden. Statsbidragsberättigade huvudmän är även

här landsting, kommuner, föreningar eller stiftelser. Statsbidrag utgår i

form av anordningsbidrag och driftbidrag. Bidrag till klientersättning utgår

däremot inte. Under en första utbildningstid vid verkstaden får arbetssö­

kanden av huvudmannen ekonomiskt bidrag som motsvarar utbildnings­

bidraget vid arbetsmarknadsutbildning. Efter anställandet får arbetstagaren

lön som bestäms med hänsyn till hans arbetsförmåga och arbetets art.

Företag som anställer handikappade i

halvskyddad sysselsättning

kan

få statsbidrag för verksamheten. Det är här fråga om försöksvis bedriven

halvskyddad sysselsättning av handikappade, som får kollektivavtalsenliga

löneförmåner.

Näringshjälp

är huvudsakligen avsedd att underlätta övergång för ar­

betstagare till verksamhet som egen företagare. Hjälpen utgår enligt 57 §

arbetsmarknadskungörelsen till handikappad, ensamställd kvinna eller me­

delålders eller äldre arbetstagare som inte har kunnat få lämpligt arbete

på den öppna arbetsmarknaden. Till handikappad kan enligt 58 § i stället

utgå

bidrag till kostnaden för mindre arbetsredskap eller verktyg

som han

behöver för att kunna utöva arbetsanställning.

Bidrag och lån till anskaff­

ning av motorfordon

(personbil eller motordriven invalidvagn) utgår en­

ligt 62 § till handikappad som är beroende av sådant fortskaffningsmedel

för att få sin utkomst av arbete eller för att förvärva utbildning med yrkes­

inriktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Den allmänna studiefinansieringen.

Undervisningen är avgiftsfri vid

flertalet utbildningsanstalter. Både äldre och yngre elever får i allmänhet

utbildningsstöd i form av studiemedel enligt studiemedelsförordningen den

4 juni 1964 (nr 401, ändrad 1967: 884) eller studiehjälp enligt studiehjälps-

reglementet den 4 juni 1964 (nr 402, ändrat 1965:248 och 1967:302).

Studiemedel utgår vid utbildning vid universitet och högskolor samt lä-

rarutbildningsanstalter och vissa andra skolor för fackutbildning under sam­

manlagt högst 16 terminer till elev som inte fyllt 40 år. Föreligger särskilda

skäl kan studiemedel utgå både för längre tid och till äldre studerande. Stu­

diemedel utgörs av en kombination av bidrag och lån för att täcka kostna­

derna för 10 månaders studier under varje läsår. Studiemedlen är på så sätt

inkomstprövade att de sätts ner om eleven får inkomster.

Studiehjälp kan utgå till elever i yrkesskolor, fackskolor, gymnasier,

folkhögskolor och andra gymnasiala utbildningsanstalter. Till studerande,

som börjat sina studier före det år då han fyller 21 år, utgår studiehjälp

i form av studiebidrag jämte vissa tillägg och studielån. Åldersgränsen är

f. n. föremål för omprövning. Till annan studerande utgår studiehjälp i

form av förhöjt studiebidrag, som inte är behovsprövat, och behovsprövat

studielån.

Utbildning sstöd inom jordbruk och skogsbruk.

Lantbruksnämnderna

anordnar kurser med huvudvikt på frågor om jordbrukets rationalisering.

Undervisningen är avgiftsfri. Till deltagare i kurs som omfattar minst fem

kursdagar utgår enligt reglementet den 30 juni 1949 (nr 451) för stats­

understödd utbildningsverksamhet på lantbrukets område ersättning för

resa samt s. k. traktamentsstipendium med 8 kr. om dagen. Vidare kan

ett inkomstprövat stipendium för förlorad arbetstid utges med 12 kr. om

dagen eller, om deltagaren har försörjningsplikt mot familj, med 20 kr. om

dagen.

Skogsvårdsstyrelserna anordnar skogsbrukskurser. Kurserna består av

skoglig grundkurs för ungdom, skoglig vidareutbildningskurs i skogsarbete

eller skogshushållning samt förmanskurs. Undervisningen är avgiftsfri.

Kursdeltagare kan enligt kungörelsen den 21 maj 1954 (nr 427) angående

statsunderstödda skogsbrukskurser få arbetspremier i den mån medel här­

till erhålls genom det arbete som utförs vid kursen. I övrigt kan deltagare

få ersättning för resa och traktamentsstipendium liksom vid lantbruks­

nämndernas kurser samt — vid vidareutbildningskurs — stipendium för

förlorad arbetstid.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Sjukpenning

Sjukpenning utgår enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän för­

säkring och lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring. För

arbetstagare bestäms sjukpenningens storlek i båda fallen av inkomsten.

Avbrott i arbetet upp till sex månader medför inte ändring av sjukpenning­

ens storlek. Övergång till ett tillfälligt arbete med lägre lön påverkar först

efter sex månader sjukpenningens storlek.

Stöd åt företagare

Som framgår av det föregående kan bidrag och lån enligt arbetsmarknads-

kungörelsen i vissa fall komma även företagare till godo. Även vissa stöd­

former som uteslutande avser företag bör nämnas.

Enligt kungörelsen den 23 april 1965 (nr 101) om statligt lokaliserings­

stöd utgår lån och bidrag till industriföretag för ny-, till- eller ombyggnad

av industrilokal samt för maskinanskaffning. Till företag i den del av lan­

det där lokaliseringsstöd får utgå, det s. k. norra stödområdet, kan enligt

kungl. brev den 3 juni 1966 lämnas bidrag till kostnader för utbildning av

anställda vid företaget. En förutsättning för bidrag är att företaget utger

avtalsenliga förmåner till eleverna.

Statligt stöd i form av lånegaranti och lån lämnas vidare enligt kungörel­

17

sen den 3 juni 1960 (nr 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk

och småindustri. Stöd får utgå för ny-, till- eller ombyggnad av lokaler

samt för anskaffning av maskiner och, i vissa fall, omsättningstillgångar.

Enligt kungörelsen den 9 juni 1967 (nr 453) om statligt stöd till jord­

brukets rationalisering m. m. kan ekonomiskt stöd lämnas antingen i form

av lånegarantier för rationaliseringsåtgärder samt för jordförvärvs- och

driftslån eller — i vissa fall — som statsbidrag för samma ändamål. Stöd

förekommer dessutom i form av statlig kreditgaranti för maskinlån, till

uppförande av lagerhus för jordbruksändamål m. m. och till trädgårds­

näringens rationalisering. Vidare finns möjlighet att lösa in ofullständiga

jordbruk. Bestämmelserna härom stämmer i huvudsak överens med vad

som gäller om inlösen av egnahem. I fråga om småbruksstödet märks —-

utom visst stöd åt främst det norrländska jordbruket — kungörelsen den

9 juni 1967 (nr 422) om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag åt

jordbrukare. Äldre jordbrukare som tidigare har fått småbruksstöd kan

välja mellan att få fortsatt årligt stöd (särskilt övergångsbidrag) med 900 kr.

och att frånträda fastigheten och under vissa förutsättningar få ett en­

gångsbelopp på högst 6 000 kr. som avgångsvederlag. Även yngre jord­

brukare kan få avgångsvederlag eller särskilt övergångsbidrag, om han

på grund av nedsatt arbetsförmåga är svårplacerad på arbetsmarknaden

eller på grund av annan omständighet av social natur har särskilt behov av

sådant stöd.

Från statens skogsförbättringsanslag kan bidrag lämnas till åtgärder för

att främja skogsproduktionen på mark som lyder under skogsvårdslagen.

Anslaget används huvudsakligen för bidrag till skogsplantering på sämre

jordbruksmark och till iståndsättning av gamla restskogsarealer. För bygg­

ande av skogsvägar kan lämnas statsbidrag eller beviljas lån ur skogs­

väglånefonden. Slutligen kan statsbidrag utgå till åtgärder för ökad skogs­

produktion i Norrland och i Kopparbergs län i samband med investeringar

som ingår som led i större, samlade aktioner för upprustning av den skog­

liga delen av näringslivet.

Utövare av yrkesmässigt fiske vars utkomstmöjligheter har försämrats

genom avlysning av vattenområde med anledning av kvicksilverförekomst i

fisk kan få statligt bidrag för förlust genom avlysningen. Bidragen beviljas

av lantbruksnämnd efter samråd med länsarbetsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Socialhjälp

Rätt till socialhjälp enligt 12 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om social­

hjälp, s. k. obligatorisk socialhjälp, har den som på grund av minderårighet,

ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter

inte kan försörja sig genom arbete. Som ytterligare förutsättning för obliga­

torisk socialhjälp gäller att han själv saknar medel och hans behov inte

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

tillgodoses på annat sätt än genom socialhjälp. En arbetsför person, som

enbart på grund av arbetslöshet saknar medel till uppehälle, är kommunen

inte skyldig att utge socialhjälp till, liksom inte heller till hans make. Där­

emot är minderåriga barn tillförsäkrade socialhjälp, när föräldrar på grund

av arbetslöshet saknar medel till barnens försörjning. Socialhjälp kan utgå

även t. ex. till barnens moder i hennes egenskap av deras vårdarinna.

I andra fall får enligt 13 § lagen om socialhjälp sådan hjälp lämnas en­

ligt de grunder som kommunens fullmäktige bestämmer eller, om sådana

grunder inte har fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt, s. k.

frivillig socialhjälp. Med stöd av denna bestämmelse kan skiftande hjälp­

behov tillgodoses i den utsträckning som de kommunala organen finner

rimligt. Även arbetsföra men arbetslösa personer kan få frivillig socialhjälp

om kommunen anser att det behövs.

Arbetstagare, som är arbetsför men arbetslös till följd av arbetskonflikt,

har sålunda inte rätt till obligatorisk socialhjälp. Skulle han under konflik­

ten på grund av sjukdom eller annan orsak bli oförmögen att försörja sig,

inträder däremot rätt till sådan hjälp fastän han samtidigt är arbetslös. Fri­

villig hjälp kan liksom vid annan arbetslöshet utgå till arbetslös som på

grund av konflikt är i behov av hjälp. Några särskilda bestämmelser gäller

nämligen inte för det fall arbetslösheten har sin grund i arbetskonflikt. Un­

der förarbetena till lagen om socialhjälp avvisade föredragande departe­

mentschefen ett förslag att inordna de kommunala kontantunderstöden vid

arbetslöshet i socialhjälpen under hänvisning till att särbestämmelser i så

fall skulle behövas om bl. a. avstängning från rätten till socialhjälp i vissa

konfliktsituationer. Regler av denna typ ansågs stämma dåligt överens med

den obundenhet som borde utmärka socialhjälpen och dessutom bereda

socialnämnderna betydande tillämpningssvårigheter (prop. 1955: 177 s. 75).

Vid meddelande av socialhjälp ankommer det alltså enligt gällande regler

på kommunerna att själva bedöma vilka behov som skall tillgodoses och

hur kommunen skall agera med hänsyn till kravet på samhällets neutralitet.

Obligatorisk socialhjälp lämnas till livsuppehälle och den vård som be­

hövs samt för uppfostran av minderårigt barn. Lagstiftningen har överläm­

nat åt de tillämpande myndigheterna att i det enskilda fallet avgöra vad

som kan anses nödvändigt för en persons livsuppehälle. Praxis inom kom­

munerna är varierande. I vissa kommuner begagnar man som norm de

belopp som finns uppställda för existensminimum — möjligen med visst

tillägg för hyreskostnader — medan man på andra håll utgår från den taxa

som Svenska kommunförbundets socialsektion har rekommenderat kom­

munerna att tillämpa vid inbördes reglering av utgiven obligatorisk social­

hjälp. Inom många kommuner, framför allt storstäderna, har socialnämn­

den fastställt särskilda riktlinjer. Med viss generalisering kan nivån för

socialhjälpen sägas ligga omkring eller något högre än folkpensionsförmå­

nerna.

19

Hjälptagare är inte skyldig att ersätta obligatorisk socialhjälp som han

själv har fått. Däremot föreligger återbetalningsskyldighet i fråga om fri­

villig socialhjälp. Ersättningsskyldighet föreligger även för obligatorisk

socialhjälp som har meddelats make och barn till familjeförsörjare, dock

inte om denne själv är berättigad till obligatorisk hjälp. Detta innebär att

en arbetstagare, som till följd av arbetskonflikt inte kan försörja sig och

sin familj, blir återbetalningsskyldig för frivillig hjälp som han själv upp­

bär och för obligatorisk hjälp som utges till make och barn. Räknas social­

hjälp till make som utgiven till denne personligen, föreligger återbetalnings­

skyldighet endast för hjälptagaren själv.

Återbetalningsskyldigheten följer direkt av lagen och behöver inte upp­

ställas i varje särskilt fall som villkor för att hjälp skall utgå. Kommunen

har dock rätt att fritt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt

fall pröva om ersättningsskyldigheten bör efterges. Sådant beslut kan fat­

tas antingen i samband med att hjälpen meddelas eller senare. Återbetal­

ningsskyldighet kan inte göras gällande om den ersättningsskyldige genom

att återbetala kostnaden eller någon del därav skulle komma att sakna

erforderliga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga

skäl talar mot återbetalningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Gällande bestämmelser om samhällets neutralitet vid arbetskonflikter

Gällande författningsbestämmelser

Grundsatsen att samhället skall stå neutralt vid arbetskonflikt mellan

arbetsgivare och arbetstagare har som nämnts kommit till uttryck endast

i bestämmelser om arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetshjälp samt ar­

betsförmedling. Enligt 37 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor

får sålunda kassaersättning för tid då arbetskonflikt råder inte utges till

den som är direkt indragen i konflikten (deltar i strejk eller är föremål

för lockout) och inte heller till den som i annat fall är arbetslös med anled­

ning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kan an­

tas röna inverkan av denna. Bestämmelser av samma innebörd finns i 112 §

arbetsmarknadskungörelsen i fråga om arbetslöshetshjälp, dvs. beredskaps­

arbete, arkivarbete, musikerhjälp, kommunalt kontantunderstöd och stat­

ligt omställningsbidrag. Dessa neutralitetsbestämmelser utgör statsmakter­

nas direktiv till arbetslöshetskassorna och arbetsmarknadsmyndigheterna

om hur de skall förfara vid arbetskonflikt. Bestämmelserna har därför se­

dan gammalt benämnts konfliktdirektiv.

I fråga om arbetsförmedling finns i 5 § arbetsmarknadskungörelsen kon­

fliktdirektiv av motsatt innebörd. Arbetsförmedling skall sålunda bedrivas

oberoende av arbetskonflikt. Arbetsförmedlingsorganet skall emellertid un-

deirätta den arbetssökande om konflikten. Arbetssökanden går inte miste

om kassaersättning eller arbetslöshetshjälp (36 § kassaförordningen resp.

74 och 75 §§ arbetsmarknadskungörelsen) om han vägrar anta arbete vid

arbetsplats där lovlig konflikt råder. Själva arbetsanvisningen anses alltså

inte innebära något neutralitetsbrott.

De gällande konfliktdirektiven tillkom i början av 1930-talet. Deras när­

mare innebörd framgår dels av deras tillkomsthistoria, dels av arbetsmark­

nadsmyndigheternas tillämpningsföreskrifter och praxis. Jag hänvisar i des­

sa avseenden till den utförliga historiska översikten i betänkandet s. 17—41

och redogör nu endast för huvuddragen.

Historik

Frågan om samhällets ställning vid arbetskonflikt fick mera direkt ak­

tualitet först på 1920-talet. År 1921 lade statsmakterna fast vissa riktlinjer

för rätten till arbetslöshetshjälp. Man skilde mellan allmän konflikt och

partiell konflikt. Allmän konflikt ansågs föreligga då en konflikt omfat­

tade samtliga eller övervägande antalet arbetare inom ett fack, antingen

21

inom hela landet eller inom en ort eller flera orter. Konflikten var partiell

då den berörde bara ett eller ett fåtal arbetsföretag. Vid allmän konflikt

avstängdes samtliga arbetare i facket från arbetslöshetshjälp. Vid partiell

konflikt avstängdes bara de som direkt berördes. Andra inom samma fack

som inte deltog i arbetskonflikten kunde alltså få statlig arbetslöshetshjälp.

I fråga om gränsen mellan allmän och partiell konflikt uttalade riksdagen

år 1922 (SU 1922: 18, rskr 291) att partiell konflikt, som var ett led i en

genomgående plan att förändra löne- och arbetsvillkoren i hela yrket, skulle

betraktas som allmän.

År 1923 tog riksdagen på nytt ställning till rätten att i vissa fall få arbets­

löshetshjälp. Regeringen hade föreslagit att den som vid utbrottet av kon­

flikt inom ett fack hade varit arbetslös oavbrutet under sex månader inte

skulle avstängas från arbetslöshetshjälp, även om han hade haft sin sista

mera stadigvarande anställning i detta fack, den s. k. regeln bakåt. Riks­

dagen godtog inte förslaget (SU 1923:30, rskr 79). I stället skulle arbets-

löshetsorganen enligt riksdagen undersöka i vilken utsträckning arbets­

lösa alltjämt kunde anses tillhöra sitt tidigare yrke. Konstaterades då att de

hade haft sin sista mera stadigvarande anställning vid arbetsställe där drif­

ten lagts ned åtminstone för längre tid av annan anledning än arbetskon-

flikt, skulle de inte anses tillhöra yrket längre utan hänföras till ett s. k.

lokalt arbetskraftsöverskott. Vid konflikt inom ett fack skulle dessa ar­

betslösa inte avstängas från arbetslöshetshjälp. Riksdagens ståndpunkt änd­

rades sedan inte förrän år 1933.

Vid partiella konflikter uppkom frågan om arbetslösa, som inte direkt be­

rördes av konflikten, var skyldiga att ta arbete på arbetsplats där partiell

konflikt rådde och alltså skulle avstängas från arbetslöshetshjälp, om de

vägrade ta emot erbjudet arbete där. Statens arbetslöshetskommission, som

var tillsynsmyndighet för den statliga och statsunderstödda hjälpverksam­

heten vid arbetslöshet, hävdade att sådan skyldighet förelåg, om den er­

bjudna lönen var skälig. Från arbetstagarsidan gjordes gällande att arbets­

lösa fick hänvisas till arbetsplats där partiell konflikt rådde bara om det

var fråga om okynneskonflikt. Denna meningsmotsättning ställdes på sin

spets vid konflikten vid Stripa gruvfält år 1926. Arbetslöshetskommissio-

nen bedömde konflikten som partiell och avstängde arbetslösa, som hade

anvisats arbete vid gruvfältet men vägrat anta arbetserbjudandet, från rätt

att få arbetslöshetshjälp. Regeringen godtog att konflikten bedömdes som

partiell men beslutade att arbetslösa ändå inte skulle hänvisas dit. Beslutet

innebar att arbetslöshetshjälpen inte kunde dras in på grund av vägran att

ta arbete vid Stripa gruvfält.

Riksdagen ansåg i likhet med regeringen att hänvisning av arbetslösa

till Stripa gruvfält inte skulle äga rum men tog avstånd från regeringens

generella ställningstagande i fråga om arbetshänvisning vid partiella kon­

flikter (SU 1926: 168, rskr 344). Enligt riksdagens mening skulle frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

22

om arbetshänvisning och därmed om avstängning från arbetslöshetshjälp

vid sådan partiell konflikt som inte var att jämställa med allmän konflikt,

bero av om erbjudna löne- och anställningsvillkor var skäliga med hänsyn

till motsvarande villkor i orten. Detta riksdagsuttalande, de s. k. Stripa-

direktiven, som ledde till regeringens avgång, stod sedan kvar till år 1933.

Gällande konfliktdirektiv antogs år 1933. Stripadirektiven slopades. Riks­

dagen uttalade (SäU 1933: 18, rskr 356) att de inte hade haft den prak­

tiska betydelse som man torde ha antagit och att det därför inte fanns till­

räcklig anledning att behålla dessa bestämmelser som genom sin blotta till­

varo visat sig vara ägnade att skapa onödig irritation. I stället tillkom den

alltjämt gällande regeln att lovliga konflikter skall respekteras. Vidare av­

skaffades regeln bakåt. Den som är arbetslös redan vid konfliktutbrottet

anses inte berörd av konflikten och får således inte stängas av från kassa­

ersättning eller arbetslöshetshjälp.

Den tidigare uppdelningen av arbetskonflikter i allmänna och partiella

ersattes genom 1933 års beslut med nuvarande regel om avstängning av

den som är direkt indragen i arbetskonflikt samt den som eljest blivit ar­

betslös i anledning av konflikt och vars löne- och anställningsvillkor skäligen

kan antas röna inverkan av konflikten, s. k. indirekt berörd. Beträffande

denna regel framhöll riksdagen (SäU 1933:18, rskr 356) att avsikten inte

var att begränsa verkningarna till sådana arbetare som är parter i samma

kollektivavtal som de i konflikten direkt indragna. Regeln skulle kunna

tillämpas i sådana fall som när exempelvis konflikt inom sågverksindustrin

medför arbetslöshet inom pappersmasseindustrin eller då konflikt med

fartygsbefäl leder till arbetslöshet bland däckspersonal eller maskinper­

sonal. Å andra sidan betonades att regeln inte skulle få åberopas när in­

tressegemenskapen bara är av mindre betydelse eller av sekundär beskaf­

fenhet. I detta sammanhang hänvisades till sådana fall som att arbetarna

vid visst företag har blivit arbetslösa därför att råvarutillförseln eller kraft­

tillgången till företaget stoppats till följd av konflikt eller avverkning av

virke inställts till följd av en genom konflikt minskad åtgång vid föräd-

lingsverken. Även år 1934 behandlades konfliktdirektiven av riksdagen, som

uttalade (2LU 1934: 37, rskr 294) att man när det gällde de indirekt be­

rörda fick stanna vid en skälighetsprövning efter vissa angivna direktiv

och att hänsyn vid denna prövning fick tas främst till faktiskt föreliggande

intressegemenskap. Att en yrkesgrupp som part i ett gällande avtal alltjämt

var bunden till detta ansågs inte avgörande, såvida inte avtalstiden var så

lång att samhörigheten med de i konflikten indragna uppenbarligen upp­

hävts. Inte heller bedömdes intressegemenskap saknas av den anledningen

att viss del av en yrkesgrupp är sysselsatt med annat slags arbete än annan

del av samma yrkesgrupp, om den senare gruppen har intresse av konflik­

tens utgång och hela gruppen har samma löne- och anställningsvillkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

23

Tillämpningen

Vid konfliktdirektivens tillämpning har frågan vilka arbetslösa som bort

anses indirekt berörda stått i centrum.

De första fallen härrör redan från december 1933 och avsåg besvär hos

Kungl. Maj:t över arbetslöshetskommissionens beslut att under pågående

storkonflikt inom byggnadsbranschen avstänga arbetslösa rörlednings-,

plåtslageri- och måleriarbetare från arbetslöshetshjälp. Kungl. Maj :ts be­

slut innebar i fråga om rörlednings- och plåtslageriarbetarna, för vilka av­

talsförhandlingar pågick eller stod i begrepp att inledas, att bara de arbets­

lösa skulle avstängas vilkas arbetslöshet kunde anses förorsakad av bygg-

nadskonflikten. Beträffande måleriarbetarna, som hade träffat nytt kol­

lektivavtal för tiden fram till den 1 april 1935, innebar beslutet att avstäng­

ning inte skulle ske. I sistnämnda fall ansågs sålunda arbetstagarnas an­

ställnings- och lönevillkor inte skäligen röna inverkan av den pågående kon­

flikten.

Det dröjde därefter fram till år 1945 innan nya erfarenheter kunde vin­

nas om konfliktdirektiven. Då bröt den stora metallkonflikten ut. Social­

styrelsen, som då var tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen, med­

delade i samråd med arbetsmarknadskommissionen, vilken hade efter­

trätt arbetslöshetskommissionen som tillsynsmyndighet för arbetslöshets-

hjälpen, anvisningar om direktivens tillämpning och prövade i anslutning

härtill sex olika fall av indirekt berörda. Det var i samtliga fall fråga om med­

lemmar av metallarbetarnas erkända arbetslöshetskassa. Det gällde dels

sådana anställda vid en konfliktberörd arbetsplats vilkas anställningsvillkor

reglerades i annan ordning än anställningsvillkoren för de strejkande, dels

anställda vid företag som inte omfattades av strejken men där produktionen

eller tillhandahållna tjänster omöjliggjordes eller fick begränsas till följd

av konflikten.

Två omständigheter tillmättes särskild betydelse. Sålunda undersöktes

om det för den indirekt berörde gällande kollektivavtalet företedde väsent­

lig likhet med det avtal — verkstadsavtalet -— som före konflikten gällde

mellan de stridande parterna. Vidare prövades om avtalet för den indirekt

berörde löpte ut vid sådan tidpunkt att den kommande avtalsperioden till

väsentlig del skulle ha sammanfallit med verkstadsavtalets, om konflik­

ten inte hade kommit emellan.

Ett av fallen avsåg anställda vid den konfliktberörda arbetsplatsen, näm­

ligen marketenteripersonalen vid ett verkstadsföretag. Personalen avlöna­

des enligt restaurangavtalet, och detta bedömdes sakna väsentlig likhet

med verkstadsavtalet. Övriga fall gällde arbetstagare vid företag som inte

omfattades av strejken. I två av dessa, som avsåg metallverksavtalet och

rörledningsavtalet, ansågs avtalen sakna väsentlig likhet med verkstadsav­

talet. Ett fall, som avgjordes i mars 1945, gällde järnbruksarbetare, för

24

vilka ett nytt kollektivavtal — järnbruksavtalet — hade träffats till årets

utgång, och de ansågs inte ha så stort intresse av konfliktens utgång att de

stängdes av. I övriga två fall däremot bedömdes avtalen förete sådana vä­

sentliga likheter med verkstadsavtalet och ha sådan tidsmässig anknyt­

ning till detta att arbetstagarna blev avstängda från stöd. Det var här fråga

om lokala avtal, av vilka ett hade löpt ut samtidigt med verkstadsavtalet

men prolongerats till den 1 mars 1945 och det andra löpte ut den 30 iuni

1945.

När livsmedelskonflikten bröt ut år 1953 hade arbetsmarknadsstyrelsen

ersatt socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen som tillsynsmyndig­

het i fråga om tillämpningen av konfliktdirektiven. I de nya anvisningar som

då gavs ut hänvisade arbetsmarknadsstyrelsen till de tidigare utfärdade och

angav att dessa skulle gälla. I ett cirkulär till länsarbetsnämnderna uttalades

vidare, att sådana konditoriservitriser som blev arbetslösa till följd av livs­

medelskonflikten inte var uteslutna från rätt till understöd från arbetslös­

hetskassan, eftersom deras löne- och anställningsvillkor var reglerade i sär­

skilt avtal som inte påverkades av konflikten.

Efter år 1953 finns inte några vägledande uttalanden av betydelse för

tillämpningen av konfliktdirektiven på indirekt berörda arbetstagare vare

sig i anvisningar till direktiven eller genom avgöranden i enskilda fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonllikt

De erkända arbetslöshetskassorna står under tillsyn av arbetsmarknads­

styrelsen. Hos styrelsen finns en arbetslöshetsförsäkringsdelegation, som be­

står av generaldirektören, överdirektören och tre representanter för kas­

sorna. Delegationen handlägger i styrelsens ställe ärenden rörande erkända

arbetslöshetskassor med undantag för viktigare författningsfrågor och and­

ra frågor av större betydelse för den allmänna arbetsmarknadspolitiken,

vilka handläggs av styrelsen i plenum. Tillsynsmyndigheten skall övervaka

att kassan bedriver sin verksamhet i enlighet med författning och kassans

stadgar. Finner tillsynsmyndigheten att avvikelse sker från författning el­

ler att det föreligger annan anledning till anmärkning mot kassans verk­

samhet, kan tillsynsmyndigheten meddela anvisningar om erforderliga åt­

gärder. Rättar sig kassan inte efter anvisningarna, kan antagandet som

erkänd arbetslöshetskassa återkallas eller kassan förklaras förlustig rät­

ten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid. Interimistiska beslut har

inte förekommit i ersättningsärenden. I stället stänger de lokala kassaredo-

görarna automatiskt av medlem från ersättning i avvaktan på utredning och

beslut av kassan, när medlemmens ersättningsrätt av någon anledning ifrå­

gasätts. Det förekommer även, att kassor i tveksamma fall uppskjuter ut­

betalning av ersättning i avvaktan på tillsynsmyndighetens granskning och

beslut.

25

Arbetsmarknadsstyrelsen är också besvärsmyndighet i förhållande till

arbetslöshetskassorna. Mot styrelsens beslut i försäkringsfrågor förs talan

genom besvär hos försäkringsdomstolen. Beslut kan av styrelsen även un­

derställas försäkringsdomstolen, om det är av synnerlig vikt för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning att saken prövas av domstolen eller andra

särskilda skäl finns för sådan prövning.

Den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten leds av länsarbetsnämn­

derna, som är länsmyndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor. Länsar­

betsnämnderna handhar också arbetsvärden och beslutar efter arbetsmark­

nadsstyrelsens bestämmande om övriga åtgärder vid arbetslöshet och övar

tillsyn över tillämpningen. Prövningen av arbetsförhet, arbetsvillighet m. in.

ankommer i första hand på arbetsförmedlingsorganen, medan beslut om er­

sättning eller åtgärd fattas av länsarbetsnämnden.

Enligt 116 § arbetsmarknadskungörelsen meddelar arbetsmarknadssty­

relsen de föreskrifter och anvisningar som behövs för tillämpningen av

kungörelsen. Sådana anvisningar har i samband med tidigare arbetskon­

flikter meddelats av arbetsmarknadsstyrelsen eller dess föregångare arbets-

löshetskommissionen och arbetsmarknadskommissionen. Arbetsmarknads­

styrelsen är chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna. Talan mot länsar­

betsnämnds beslut förs hos styrelsen genom besvär. Besvär över styrelsens

beslut förs hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelser om kommuns handläggning av frågor om arbetslöshets-

hjälp enligt arbetsmarknadskungörelsen finns i lagen den 30 juni 1944

(nr 475) om arbetslöshetsnämnd och kungörelsen den 3 juni 1966 (nr 369)

med närmare föreskrifter om arbetslöshetsnämnd och dess verksamhet

in. in. I kommun som anordnar beredskapsarbete eller bedriver kontant-

understödsverksamhet med statsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen

skall finnas arbetslöshetsnämnd, om Kungl. Maj :t inte föreskriver annat.

Arbetslöshetsnämnd skall samarbeta med länsarbetsnämnd och bl. a. ome­

delbart underrätta denna om arbetskonflikt som påverkar hjälpverksam­

heten i kommunen. Statsbidrag till arbetslöshetshjälp som lämnas av kom­

mun betalas ut först sedan arbetsmarknadsstyrelsen har godkänt åtgärden.

Talan mot beslut angående hjälp åt enskild arbetslös förs genom kom­

munalbesvär, dvs. hos länsstyrelsen och regeringsrätten.

Som nämnts förut lämnas utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspoli­

tiken huvudsakligen i form av studiemedel eller studiehjälp. Studiemed­

len omhänderhas av lokala studiemedelsnämnder, medan beslutande myn­

dighet i fråga om studiehjälpen är skolstyrelse eller rektor för läroanstalten.

Överordnad myndighet för dessa former av utbildningsstöd är centrala stu-

diehjälpsnämnden. Klagan över centrala studiehjälpsnämndens beslut i

fråga om rätt till utbildningsstöd får inte föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

26

Kangl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Vissa utländska bestämmelser m.m.

Bestämmelser i andra länder om neutralitet vid arbetskonflikt

I utredningens betänkande s. 42—55 redovisas bestämmelser om samhälls-

neutralitet vid arbetskonflikt i övriga nordiska länder samt i Belgien, Frank­

rike, Italien, Nederländerna, Storbritannien, Västtyskland och Amerikas

förenta stater. Jag hänvisar till denna redovisning och ger här endast en

sammanfattning av bestämmelserna i de nordiska grannländerna.

Danmark. I Danmark finns ett sjuttiotal arbetslöshetskassor. Varje kassa

omfattar vanligen ett yrkesområde. Kassaersättning utgörs av dagpenning,

även i form av utbildningsbidrag, och flyttningsbidrag. Dessa former av

stöd dras in vid arbetskonflikt dels för kassamedlemmar som omfattas av

strejk eller lockout, dels för arbetslösa medlemmar i yrket vilka under en

åttaveckorsperiod före konfliktutbrottet har varit anställda mer än tre

veckor vid det konfliktdrabbade företaget. Den sistnämnda bestämmelsen

avser sådana arbetstagare som inför ett väntat konfliktutbrott lämnar före­

taget. Medlemmar som blir arbetslösa endast till följd av omständigheter som

har sin grund i konflikten, t. ex. materialbrist, betraktas däremot inte som

konfliktberörda. Om konflikten berör mer än 65 procent av kassamedlem­

marna, stängs hela kassan och även indirekt berörda medlemmar går mis­

te om stöd. Arbetstagare i samma företag, vilka tillhör en annan kassa,

berörs inte av avstängningen även om de har intresse i konfliktens utgång.

Den danska centrala arbetsmarknadsmyndigheten, arbejdsdirektoratet,

anordnar arbetsmarknadsutbildning. Därvid utgår arbetslöshetsunderstöd,

vilket inte omfattas av konfliktdirektiv. Detsamma gäller särskild lagreg-

lerad utbildning av icke yrkesutbildade samt handikappade.

Socialhjälp till den som är indragen i arbetskonflikt förenas i regel med

återbetalningsskyldighet.

Finland. Till den som direkt på grund av strejk, lockout eller annan där­

med jämförbar arbetskonflikt är arbetslös får samhällsstöd inte utgå under

den tid konflikten varar. Stöd får inte heller utgå till den som indirekt på

grund av sådan konflikt är arbetslös under den tid denna varar, om det

av omständigheterna kan slutas att avsikten med konflikten är att få till

stånd ändringar även i hans arbets- och löneförhållanden. Sådan avsikt an­

ses föreligga så snart det objektivt kan fastslås att arbetstagaren har vin­

ning av konflikten. Bestämmelserna är tillämpliga på arbetslöshetsförsäk­

ring, statliga och kommunala arbeten, yrkeskurser, arbetslöshetsersätt­

ning som närmast motsvarar de svenska kontantunderstöden, flyttningsbi-

27

drag samt andra former av understöd och lån. Socialhjälp utgår oberoende

av konflikt.

Norge. Konfliktberörd arbetstagare är den som direkt tar del i strejk eller

omfattas av lockout eller annan arbetstvist eller den som på grund av så­

dan arbetskonflikt — utan att ta del i den — blir arbetslös vid det företag

eller den arbetsplats som konflikten gäller och det kan antas att hans löne-

och arbetsvillkor kommer att påverkas av tvistens utgång. Bestämmel­

serna skiljer sig sålunda från de svenska på det sättet, att avstängningen

av indirekt berörda avser arbetslösa endast vid den arbetsplats där kon­

flikt råder. Tillhör en arbetstagare t. ex. samma förbund som de strejkande

och påverkas hans lönevillkor av konflikten, stängs han alltså ej av, om

hans arbetsplats inte omfattas av konflikten. Bedömningen av i vad mån

lönevillkoren skall anses påverkade av konflikten sker objektivt utan hän­

syn till om arbetstagaren ställer sig neutral eller inte. Konfliktdirektiven

utgår dock närmast från förutsättningen att intressegemenskapen inte sträc­

ker sig utöver förbundsgränsen. Andra förbunds medlemmar torde därför

i regel inte stängas av. Bestämmelserna omfattar ersättning från den i

Norge obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen samt från utbildningsbidrag

■och flyttningsbidrag m. m.

Sveriges internationella åtaganden m.m.

Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 102 år 1952

angående minimistandard för social trygghet, vilken Sverige har ratificerat,

innehåller i artikel 69 en föreskrift om samhällsstöd vid arbetskonflikt

(prop. 1953: 73). Sålunda får förmån, som någon är berättigad till enligt

konventionen, »innehållas i den utsträckning som må varda stadgad

i fråga om förmån vid arbetslöshet, då vederbörande förlorat sin anställ­

ning som en omedelbar följd av arbetsnedläggelse i samband med arbets­

tvist ----------- ».

Inom ILO har sedan 1950-talet en expertkommitté fortlöpande granskat

bestämmelserna inom de stater, som har antagit konventionen nr 102. Beträf­

fande sådana indirekt berörda vilkas arbetsvillkor kan röna påverkan av

konflikten har kommittén konstaterat, att situationen för dessa grupper inte

alltid är klart angiven. Utredningen, som på s. 56 i betänkandet redogör för

tillkomsten och tillämpningen av artikel 69, upplyser att såvitt den har kun­

nat finna någon erinran från ILO:s sida inte görs mot att indirekt berörda

stängs av från förmåner vid konflikt i enlighet med gällande svenska kon­

fliktdirektiv.

Med anledning av Nordiska rådets rekommendation nr 21 år 1965 om sam­

ordning av socialhj älpslagstiftningen har ett utskott inom Nordiska social­

politiska kommittén utarbetat ett förslag (NU 1968: 10) som behandlar

bl. a. frågan om socialhjälp vid arbetslöshet på grund av arbetskonflikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

28

Utskottet konstaterar i sitt förslag att det inte längre kan anses motiverat

att göra uppdelning mellan hjälp som måste lämnas av kommunen och

hjälp som kan erbjudas om socialnämnden finner för gott. Utslagsgivande

för rätt till socialhjälp bör enligt utskottet vara den faktiska omständighe­

ten att någon saknar medel och inte kan försörja sig. Denna grundsats

skulle för svensk rätts vidkommande innebära en utvidgning av rätten till

socialhjälp bl. a. så till vida som sådan rätt skulle föreligga även vid ar­

betslöshet på grund av arbetskonflikt.

Socialhjälpen anses enligt utskottsförslaget i regel inte böra vara för­

enad med återbetalningsskyldighet. Dock bör socialhjälp kunna förenas

med ett samtidigt fattat beslut om återbetalningsskyldighet, om hjälpbeho­

vet har uppkommit bl. a. på grund av att den hjälpbehövande eller hans

make deltar i kollektiv stridsåtgärd. En förutsättning härför bör dock vara

att hjälptagaren har tillgångar som inte är disponibla eller att han i en

nära framtid kan beräknas få möjlighet att ersätta kostnaden för social­

hjälpen. Den av utskottet föreslagna återbetalningsskyldigheten är avsedd

som en spärr mot missbruk av socialhjälpen i en konfliktsituation sam­

tidigt som vederbörlig hänsyn har tagits till neutralitetens krav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

29

Utredningen

Nuvarande bestämmelsers verkan på dagens arbetsmarknad

Inledning.

Utredningen erinrar om att de nuvarande neutralitetsbestäm-

melserna återspeglar arbetsmarknadsförhållandena på 1930-talet och måste

ses mot bakgrund av dem. Vid denna tid fördes förhandlingar om kollek­

tivavtal förbundsvis eller företagsvis. Avtalen inom olika förbund företedde

i regel inte några större likheter. Uppkom konflikt inom ett förbunds om­

råde vilken ledde till arbetslöshet inom ett annat förbunds område, torde

det därför bara sällan ha inträffat att de sålunda indirekt berördas löne­

villkor påverkades av konflikten.

Utvecklingen på arbetsmarknaden sedan år 1953, då vägledande utta­

landen om neutralitetsbestämmelserna senast gjordes, har kommit att vä­

sentligt vidga kretsen av arbetstagare med gemensamma intressen i ett

och samma eller i flera likartade kollektivavtal. Skälen härtill är framför

allt tjänstemannaorganisationernas kraftiga tillväxt och övergången på

främst SAF—LO-området till ett system med centrala avtalsförhandlingar.

Utredningen har lämnat utförliga redogörelser för förhandlingsväsendet,

stridsåtgärderna och konfliktunderstöden på arbetsmarknaden. Jag hän­

visar härom till betänkandet s. 74—99.

Mot denna bakgrund har utredningen undersökt hur de gällande neu­

tralitetsbestämmelserna skulle komma att verka på sådana indirekt be­

rörda grupper som kan bli särskilt aktuella vid en konflikt på dagens svenska

arbetsmarknad. Utredningen börjar med grupper som står längst ifrån var­

andra i fråga om facklig gemenskap och övergår sedan till grupper för

vilka facklig solidaritet och samverkan utgör ett framträdande känne­

tecken.

Tjänstemän

—

arbetare.

På den

privata

sektorn av arbetsmarknaden före­

ter kollektivavtalen för tjänstemän i allmänhet inte några stora likheter

med avtalen för arbetare. Inte heller förekommer i allmänhet gemen­

samma centrala förhandlingar för tjänstemän och arbetare mellan SAF

och berörda organisationer. Om arbetare blir permitterade till följd av en

tjänstemannakonflikt, torde de enligt utredningen normalt inte kunna

stängas av med stöd av de nuvarande konfliktdirektiven. Det sagda finner

utredningen emellertid inte utesluta, att det kan finnas fall då de nuva­

rande direktiven leder till avstängning av arbetare som har permitterats till

följd av en tjänstemannakonflikt. Vägledande är här framför allt uttalan­

det av särskilda utskottet vid 1933 års riksdag, att regeln i direktiven om de

30

indirekt berörda skulle kunna tillämpas exempelvis när konflikt med far-

tygsbefäl leder till arbetslöshet bland däcks- och maskinpersonal.

På den

offentliga

sektorn är förhållandet mellan tjänstemän och arbe­

tare annorlunda sedan tjänstemännen genom lagstiftning år 1965 har fått

rätt att sluta kollektivavtal. Kollektivavtalen för de offentliga tjänstemän­

nen är på flera punkter likadant utformade som kollektivavtalen för statliga

och kommunala arbetare. Ofta gäller här likvärdiga allmänna bestämmel­

ser för arbetare och tjänstemän. Denna överensstämmelse framträder sär­

skilt starkt på den kommunala sidan. Även de ekonomiska förmånerna är

ibland likartade. Som exempel nämner utredningen obekvämtidstillägg,

och pensioner. Det står därför enligt utredningen utom tvivel, att det i många

fall måste bli oundvikligt att under en tjänstemannakonflikt på den of­

fentliga sektorn stänga av friställda arbetare anställda hos staten eller kom­

mun från samhällsstöd på grund av konfliktdirektivens regel om de indi­

rekt berörda.

Dessa synpunkter på frågan om avstängning av permitterade arbetare

under en tjänstemannakonflikt anser utredningen tillämpliga också på det

omvända förhållandet att tjänstemän friställs till följd av en arbetarkon-

flikt.

Tjänstemän inbördes.

De skilda förbundsavtalen för tjänstemän på den

privata

sektorn företer inte någon enhetlig bild, påpekar utredningen. En

del avtal är ganska lika varandra, medan andra visar väsentliga skillnader.

Överensstämmelserna mellan olika avtal och avtalsuppgörelser torde vara

särskilt stora inom TCO:s område, framför allt mellan de betydelsefulla

avtal som träffas mellan SAF samt Svenska industritjänstemannaförbun-

det (SIF) och Handelstjänstemannaförbundet (HTF), men även avtalen

mellan SAF och SALF står nämnda avtal nära. Sålunda föreligger stora

likheter mellan dessa avtal i fråga om allmänna anställningsvillkor, pen­

sioner och tjänstegrupplivförsäkring liksom i fråga om avtalsuppgörelserna

betraktade som en helhet. När det gäller lönerna nämner utredningen, att

avtalen för tjänstemännen inom industrin regelmässigt saknar lönebestäm-

rnelser under det att HTF-avtalen i stor utsträckning har tarifflöner, över­

ensstämmelsen mellan avtalen betingas i väsentlig mån av starka önskemål

från SAF att behandla tjänstemannaorganisationerna och dess medlemmar

lika.

På den

offentliga

sektorn finner utredningen bilden mera entydig. Här

dominerar tre stora avtalsområden — det statliga området samt primärkom­

munernas och landstingskommunernas områden — och inom varje område

gäller i stort sett ett och samma eller i vart fall liknande avtalskomplex för

alla tjänstemän. På den statliga sidan träffas vanligen gemensamma kol­

lektivavtal mellan avtalsverket å ena sidan samt de fyra huvudorganisa­

tionerna Statstjänarkartellen (SK), SR, SACO ocli TCO:s statstjänsteman-

nasektion (TCO-S) å den andra. Inom hela detta fält torde enligt utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

31

ningen nu gällande konfliktdirektiv i regel leda till avstängning från statlig

arbetslöshetshjälp för indirekt berörda. För kommunerna förhandlar kom­

munförbunden med kommunalarbetareförbundet — där även tjänstemän

är organiserade — samt med ett antal inom SACO och TCO verksamma

förbund, som vart och ett uppträder som självständig förhandlingspart. För­

handlingarna är emellertid starkt samordnade. Motsvarande gäller enligt

praxis för SACO. I den mån det här inte är fråga om ett och samma avtals-

komplex är avtalen enligt utredningens uppfattning i många hänseenden

så lika att det ofta måste bli samma bedömning i fråga om indirekt berörda

som på det statliga området. Det sagda anser utredningen gälla också inom

landstingsförbundets avtalsområde.

Också en jämförelse mellan avtalskomplexen för tjänstemännen på de

statliga och kommunala områdena finner utredningen på många väsentliga

punkter visa så stora likheter, att kommunaltjänstemän som friställs med

anledning av en statstj änstemannakonflikt mycket väl skulle kunna tänkas

bli avstängda från statligt stöd med tillämpning av nuvarande konfliktdi­

rektiv. Motsvarande gäller friställda statstjänstemän under en konflikt på

den kommunala tjänstemannasidan.

Arbetare inbördes. De kollektivavtal som på den privata arbetsmarknaden

träffas på SAF-LO-området är många och berör stora och betydelsefulla

arbetstagargrupper. Avtalen sluts på ömse sidor mellan förbund som på

arbetstagarsidan har karaktären av industriförbund. För att bli giltiga på

arbetsgivarsidan måste avtalen godkännas av SAF. Generellt sett torde,

säger utredningen, olikheterna mellan kollektivavtalen vara mera framträ­

dande än likheterna när det gäller avtalens allmänna uppbyggnad och struk­

tur liksom anställningsvillkorens speciella utformning. Håller man sig till

avtalslikheterna torde konfliktdirektiven bara i ett mindre antal fall ge

stöd för avstängning av indirekt berörda arbetargrupper från kassaer­

sättning och statlig arbetslöshetshjälp.

De numera förekommande centrala avtalsförhandlingarna mellan SAF och

LO, som hittills har utgjort upptakten till och varit vägledande för alla

lönerörelser i landet, har emellertid väsentligen ändrat läget på detta

stora avtalsområde efter konfliktdirektivens tillkomst, framhåller utred­

ningen. Centrala förhandlingar har förekommit sedan år 1956. Dessa för­

handlingar har hittills inletts med ett bud från LO, varpå följt ett motbud

från SAF. Under förhandlingarnas huvudskede behandlas frågor av ge­

mensamt intresse över hela fältet. Bland sådana frågor märks dels löneför­

måner som generellt lönetillägg, låglönetillägg, helgdagslön, permitterings­

lön, dels andra frågor som arbetstidsförkortning och avgångsbidrag. Jäm­

sides med dessa centrala förhandlingar i egentlig mening pågår förhandling­

ar förbundsvis, som syftar till att inom den ekonomiska ramen för den pre­

liminära uppgörelse som kan komma att träffas lösa speciella eller bransch-

betonade problem. Uppnås överenskommelse mellan SAF och LO, är den

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

32

tills vidare att betrakta som preliminär. Härefter följer tillämpningsför-

handlingar på förbundsplanet, och när förbunden i anslutning härtill träf­

far egna kollektivavtal blir den preliminära uppgörelsen definitiv. Förhand­

lingarna förklaras strandade om parterna inte kan enas vid de centrala

förhandlingarna.

Fastän själva avtalen som sådana knappast har förändrats till sin all­

männa utformning och struktur genom de centrala förhandlingarna i vi­

dare mån än de tillförts vissa nya likalydande bestämmelser, brukar alltså

så gott som alla mera väsentliga avtalsfrågor få en gemensam lösning vid

den centrala avtalsuppgörelsen. Utredningen finner det därför svårt att

göra gällande annat än att intressegemenskapen här är så stark, att samt­

liga arbetare som tillhör ett förbund vilket har deltagit i de centrala för­

handlingarna enligt gällande konfliktdirektiv får betraktas som berörda av

en konflikt som avser annat eller andra förbund. Är detta bedömande rik­

tigt — och härför talar enligt utredningen framför allt direktivens ordalag,

att de berörda arbetarnas löne- och anställningsvillkor skäligen kan antas

röna inverkan av konflikten — bekräftas att systemet med centrala för­

handlingar kan medföra att stora grupper av indirekt berörda arbetslösa

ställs utan kassaersättning och arbetslöshetshjälp, om förhandlingarna

strandar och arbetskonflikt bryter ut.

Inom den offentliga sektorn förs avtalsförhandlingarna för arbetare på

ett sätt som nära påminner om de centrala förhandlingarna mellan SAF och

LO. Trots att det på den statliga sidan inte är avtalsverket utan de centrala

förvaltningsmyndigheterna som själva sluter kollektivavtalen med de olika

till SK hörande förbunden, leds förhandlingarna i praktiken av avtalsver­

ket och SK och resulterar i rekommendationer till specialavtal med likaly­

dande generella bestämmelser, överensstämmelsen mellan de olika kollek­

tivavtalen är därför här påfallande. Kollektivavtalen för de statliga bolagens

arbetare ansluter sig i allmänhet till motsvarande avtal på den privata sek­

torn. Detta leder enligt utredningens bedömning till att avstängning av in­

direkt berörda statliga arbetare enligt nuvarande konfliktdirektiv kan ligga

mera i farozonen, om konflikten inträffar på den privata än om den in­

träffar på den offentliga sektorn. På det kommunala området förhandlar

kommunförbundet och landstingsförbundet med kommunalarbetareför­

bundet men avtalen träffas mellan sistnämnda förbund och varje kommun

för sig. På grund härav kommer i regel likalydande avtal att inom varje av­

talsområde för sig gälla för arbetare anställda hos olika kommuner. Alla

kommunalarbetare inom ett och samma avtalsområde synes därför vara

lika berörda av en arbetarkonflikt på den kommunala sidan, oavsett om de

själva omfattas av konflikten eller inte.

Utredningens slutsats. Den utförda undersökningen ger enligt utredningen

vid handen att neutralitetsbestämmelsernas nuvarande utformning leder

till att stora grupper av indirekt berörda arbetstagare kan komma att stäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

33

las utan samhälleligt stöd vid en konflikt på dagens svenska arbetsmark­

nad. Invändningar mot konflikldirektivens utformning har framförts från

arbetstagarhåll, där man framför allt har gjort gällande att många arbets­

tagare härigenom oförskyllt skulle bli avstängda från kassaersättning och

arbetslöshetshjälp under en arbetskonflikt som de inte deltar i. En allvar­

lig olägenhet med direktiven är enligt utredningen under alla förhållanden,

att det blir allt svårare att med stöd av dem klart avgränsa kretsen indirekt

berörda, när centrala avtalsförhandlingar tenderar att omfatta allt fler

grupper av arbetstagare och avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden i

dess helhet mer och mer koncentreras till problemet att fördela tillgängligt

utrymme för lönehöjningar mellan sinsemellan konkurrerande arbetsta-

gargrupper. Denna svårighet blir enligt utredningen särskilt framträdande,

om man anser sig bunden av den i praxis antagna bedömningsgrunden om

väsentliga likheter i aktuella avtal. Utredningen finner redan på grund här­

av att det är nödAändigt att söka finna en ny väg för att bestämma vilka

arbetstagare som skall anses så berörda av en konflikt att de måste stängas

av från stöd från samhällets sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Nya neutralitetsbestämmelser

Neutralitetens innebörd

Utredningen framhåller först att den enligt sina direktiv har att utgå från

den hittills gällande grundsatsen att samhället skall stå neutralt vid kon­

flikt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

En följd av samhällets neutralitet vid arbetskonflikter är, fortsätter ut­

redningen, att det överlämnas till arbetsmarknadsparterna själva att sörja

för finansieringen av arbetsstriden. Denna finansiering kan ske på olika

sätt, t. ex. genom avsättning av medel via medlemsavgifter, penninglån, bi­

drag och borgensförbindelser. I den mån samhället inte direkt eller indi­

rekt medverkar till att under en arbetskonflikt stärka eller försvaga nå­

gondera sidan ekonomiskt är samhället följaktligen neutralt.

Neutraliteten avser samhällets förhållande inte bara till arbetsmarkna­

dens organisationer som sådana utan också till organisationernas enskilda

medlemmar. Allmän enighet torde enligt utredningen råda om att det inte är

förenligt med neutraliteten att samhället till en arbetsgivar- eller arbetsta­

garorganisation lämnar bidrag som kan begagnas till att allmänt sett stär­

ka organisationens ekonomi. Tillflöde av penningmedel till en organisation

är uppenbarligen ägnat att stärka dess utsikter att gå segrande ur en kon­

flikt. I fråga om de enskilda medlemmarna — företag på arbetsgivarsidan

och arbetstagare på den andra sidan — gäller neutralitetsproblemet om

stödåtgärder från samhällets sida, som under normala förhållanden skulle

komma medlemmarna till godo, måste utebli under en arbetskonflikt för

att inte balansen skall rubbas mellan de stridande parterna. Eftersom de

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 76

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

samhälleliga stödåtgärderna i det övervägande antalet fall är inriktade på

arbetstagarsidan och där avser stöd mot arbetslöshet, tar utredningens

framställning av praktiska skäl sikte bara på samhälleligt stöd till arbets­

lösa arbetstagare. Utredningen tillägger att framställningen emellertid i

princip är tillämplig också på stöd till enskilda företag.

När fred råder på arbetsmarknaden kan således olika stödåtgärder från

samhällets sida komma i fråga för enskild arbetstagare som är arbetslös.

Det naturliga utgångsläget är att samhällsstöd i regel skall komma arbets­

lös arbetstagare till godo. Avstängning från sådant stöd utgör enligt ut­

redningen ett undantag som bör tillämpas bara om man kan påvisa att sam­

hällets neutralitet vid arbetskonflikter kräver det.

Direkt berörda

Det är enligt utredningen en så gott som allmän uppfattning att de som

direkt berörs av en konflikt, dvs. de som själva strejkar eller är föremål

för lockout, i princip bör stängas av från samhällets arbetslöshetsstöd.

Konfliktfonderna är uppbyggda för att organisationerna skall kunna bistå

de medlemmar ekonomiskt som direkt drabbas av konflikten, och det skulle

uppenbarligen stå i strid med hävdvunna neutralitetsgrundsatser om dessa

medlemmar skulle få ersättning från arbetslöshetskassa eller arbetslöshets-

hjälp. Bidrag från det allmänna till de direkt berörda får i själva verket

samma ekonomiska konsekvenser för organisationen som bidrag till orga­

nisationen själv.

Utredningen behandlar särskilt det fallet att arbetstagare blivit föremål

för lockout utan att själva ha medverkat till konflikten. Det kan inträffa

om ett arbetstagarförbund träffar kollektivavtal med arbetsgivarsidan

men förbundets medlemmar därefter utsätts för sympatilockout därför att

ett annat förbund på arbetstagarsidan inte vill vara med om en uppgörelse

och låter sina medlemmar gå i strejk. Fråga uppkommer här om neutrali­

teten kräver avstängning. Utredningen anser det inte vara riktigt att i detta

sammanhang skilja mellan olika slag av stridsåtgärder som är tillåtna en­

ligt kollektivavtalslagen — i det anförda exemplet är sympatilockouten lov­

lig — eftersom till neutraliteten också hör att samhället inte tar ställning

till frågan vem som bär skulden till en konflikt. Risken att bli utsatt för

lockout hör till spelets regler, och konfliktfonderna är avsedda även för de

arbetstagare som drabbas av en sympatilockout. När det gäller de direkt

berörda finner utredningen sålunda inte anledning att i princip ändra gäl­

lande neutralitetsbestämmelser.

Indirekt berörda

Inledning. Frågan om också de som indirekt berörs av en konflikt bör

stängas av och i vilken omfattning det i så fall bör ske är enligt utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

<55

kontroversiell. Redan före tillkomsten av nuvarande konfliktdirektiv fanns

många företrädare för uppfattningen att man inte bör stänga av andra

från samhälleligt stöd än dem som själva deltar i strejk eller är före­

mål för lockout. Enligt utredningens uppfattning kan goda skäl alltjämt

anföras till stöd för att inte ge neutralitetsbestämmelserna större räckvidd.

Bara de som själva strejkar eller är utsatta för lockout är invecklade i kon­

flikten, och det är — bortsett från vilda strejker eller andra därmed jäm­

förliga stridsåtgärder — arbetsmarknadens organisationer som själva be­

stämmer omfattningen av konflikten. Utvecklingen har emellertid lett till

sådana förändringar på arbetsmarknaden, att frågan hur man numera bör

ställa sig till avstängning av indirekt berörda inte låter sig besvaras, innan

man mera ingående har studerat striden på den moderna arbetsmarknaden

och framför allt då hur beslut om stridsåtgärder fattas inom organisationer­

na och vilken samverkan som förekommer mellan dem inför en förestående

konflikt.

Utredningen riktar i enlighet med sina direktiv uppmärksamheten fram­

för allt på mera omfattande konflikter, dvs. konflikter inom hela närings­

grenar eller fack. Det är främst sådana konflikter som kan skapa ofrivil­

lig arbetslöshet inom andra näringsgrenar och därmed framkallar de största

problemen. Utredningen går däremot inte närmare in på vare sig den totala

konflikten, dvs. en konflikt som drabbar hela samhället, eller lokalt begrän­

sade konflikter. Vid en total konflikt blir alla direkt berörda, betonar ut­

redningen, och anses statsmakterna kunna underlåta att ingripa för

att bilägga en sådan konflikt, kommer arbetslöshetskassorna att stänga

och arbetslöshetsstödet att helt upphöra. I den mån de lokalt begränsade

konflikterna föranleder problem, är de av samma art som de som uppkom­

mer vid en mera omfattande konflikt. 1 enlighet med det anförda har utred­

ningen inte funnit skäl att överväga olika konfliktdirektiv med hänsyn

till konflikternas olika omfattning men däremot funnit anledning att sär­

skilt uppmärksamma större konflikter vid bedömningen hur bestämmelser­

na bör utformas.

Indirekt berörda inom stridande förbund. Utredningen undersöker först

betydelsen av tillhörighet till ett arbetstagarförbund som är invecklat i

strid. Omfattas medlemmen av arbetsinställelsen, är han som förut sagts

direkt berörd och måste stängas av från samhällsstöd. På senare tid har

emellertid punktstrejken kommit till användning — främst från tjänste­

mannaorganisationers sida — och den innebär att organisationen begränsar

strejken till ett mindre antal medlemmar inom samma yrkeskategori. Strej­

ken tillgår så att arbetet läggs ner bara av några arbetstagare i nyckelposi­

tion, varigenom organisationen med ganska ringa insatser kan skada arbets­

givaren avsevärt. En strejk kan också begränsas på så sätt att den omfattar

bara en yrkeskategori inom ett förbund som organiserar flera yrkesgrup­

per. Vidare kan strejken begänsas till något eller några företag inom samma

36

bransch. Skulle arbetsgivaren till följd av en punktstrejk eller en på annat

sätt begränsad strejk nödgas inställa verksamheten helt eller delvis och

därmed friställa arbetstagare som tillhör det stridande förbundet men inte

omfattas av strejken, torde det enligt utredningens uppfattning vara ound­

vikligt att i detta sammanhang betrakta de friställda på samma sätt som

de strejkande. Samhällsstöd till de friställda skulle i ett sådant fall i själva

verket vara detsamma som stöd till de strejkande och därmed också till

organisationen själv. De friställda är inte ofrivilligt indragna i konflikten,

påpekar utredningen, eftersom de såsom medlemmar i organisationen får

anses vara delaktiga i dess beslut.

På dessa skäl anser utredningen, att i första hand de arbetstagare måste

avstängas från samhällsstöd som antingen själva omfattas av en konflikt

eller på annat sätt bär blivit arbetslösa till följd av en konflikt i vilken deras

eget förbund är invecklat.

Betydelsen av centrala avtalsförhandlingar. Organiserad samverkan mel­

lan olika arbetstagarförbund förekommer i olika former, anför utredningen.

På det statliga tjänstemannaområdet har samordningen nått så långt, att

det har överlämnats åt huvudorganisationen att uppträda som avtalsslu­

tande part. I övrigt förs avtalsförhandlingar på stora områden av arbets­

marknaden centralt av stora huvudorganisationer. Om sådana förhand­

lingar strandar, måste man, säger utredningen, förutsätta möjligheten av

ett gemensamt uppträdande också i fråga om sättet att strida. Inom utred­

ningen har emellertid olika meningar rått i frågan huruvida redan deltagan­

de i centrala avtalsförhandlingar skulle vara tillräckligt för att ett förbund

och alla dess medlemmar skulle anses berörda av en stridsåtgärd i anslut­

ning till att förhandlingar strandar.

Innan utredningen går närmare in på denna fråga lämnar den följande

redogörelse för de områden av arbetsmarknaden där centrala förhandlingar

förekommer, nämligen det kommunala tjänstemannaområdet, det statliga

arbetarområdet och framför allt det största området, den privata sektor

av arbetsmarknaden som täcks av SAF och LO.

För kommunal tjänstemännen förhandlar kommunförbundet och lands­

tingsförbundet —- förutom med kommunalarbetareförbundet — med SACO-

förbund och TCO-förbund jämte TCO-K. På TCO-sidan förhandlar varje

medlemsförbund direkt med arbetsgivarsidan. Förhandlingarna förs dock

av TCO-K i frågor som har gemensam karaktär och principiell betydelse.

Enligt gällande huvudavtal ankommer det på TCO att lämna förbund med­

givande till stridsåtgärd. Enligt praxis förs förhandlingarna i huvudsak på

motsvarande sätt på SACO-sidan, och SACO måste enligt gällande huvud­

avtal lämna medgivande till att förbund vidtar stridsåtgärd. SACO:s och

TCO:s åtaganden gentemot arbetsgivarsidan, att huvudorganisationerna

skall lämna sitt medgivande till stridsåtgärder, vilar på motsvarande stadge-

enliga befogenheter för huvudorganisationerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

37

På det statliga arbetarområdet förhandlar avtalsverket med SK om re­

kommendationer rörande avtalsfrågor av generell natur. Härefter förs mel­

lan de statliga myndigheterna och förbunden i SK förhandlingar om dels

tillämpningen av den centrala rekommendationen, dels vissa för resp. för­

bund speciella frågor.

På den privata arbetsmarknaden förs de centrala avtalsförhandlingarna

direkt mellan SAF och LO. Om man blir ense, utmynnar förhandlingarna i

en preliminär uppgörelse. Denna blir definitiv först sedan kollektivavtal

på grundval av den centrala uppgörelsen har träffats över hela linjen i an­

slutning till förhandlingar förbundsvis. Varje förbund inom LO har enligt

sina stadgar rätt att självt besluta om stridsåtgärd. Denna rätt är emel­

lertid begränsad så till vida som landssekretariatet enligt stadgarna för LO

måste lämna tillstånd till strejk, om den omfattar mer än 3 % av förbun­

dets medlemmar eller om den kan medföra lockout av minst samma om­

fattning mot samma eller annat förbund.

Av intresse är, fortsätter utredningen, framför allt hur förbunden kan

tänkas agera när de centrala förhandlingarna strandar. På LO-sidan synes

man hittills ha uppträtt solidariskt över hela linjen när preliminär upp­

görelse hotat att inte komma till stånd. När de centrala förhandlingarna år

1966 hade strandat, varslade samtliga av förhandlingarna berörda LO-för-

bund utom ett om blockad av övertidsarbete. Detta handlingssätt måste —

vid sidan av landssekretariatets rekommendation till de berörda förbun­

den om blockad — ha föregåtts av samråd mellan förbunden, eftersom

de enligt sina stadgar bara själva kan fatta beslut om stridsåtgärd. Från

det kommunala området begränsar sig erfarenheterna av förbundens sätt

alt agera, när avtalsförhandlingarna har strandat, till ett varsel om strejk

och blockad från SACO-sidan hösten 1966. Varslet om strejk avsåg dels

samtliga SACO-förbunds medlemmar utanför undervisningsområdet vilka

var anställda inom bl. a. primärkommunerna kring Stockholm, dels vissa

begränsade yrkesgrupper i Malmö.

Utredningen finner att följande skäl talar för att deltagande i centrala

förhandlingar skall anses innebära deltagande även i konflikt som kan bli

följden av att förhandlingarna strandar. Genom att delta i en central för­

handling har varje arbetstagarförbund åtagit sig att solidariskt verka för

en gemensam uppgörelse. Detta bär tagit sig uttryck i att förbunden har

överlämnat till sin huvudorganisation att föra förhandlingarna och att träffa

uppgörelse över hela fältet. Om uppgörelse inte kommer till stånd och det

blir konflikt, måste också den betraktas som en gemensam angelägenhet för

alla som deltar i förhandlingen. Konflikten syftar nämligen till att man

fortfarande skall nå det ursprungligen uppsatta målet, dvs. gemensam

uppgörelse på godtagbara villkor. Hur själva striden förs saknar i och för

sig betydelse. Alla förbund som deltar i den centrala förhandlingen skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

38

därför kunna anses delaktiga även om det har bedömts lämpligt att själva

striden skall föras bara av något eller några förbund.

Det sagda torde dock enligt utredningens mening gälla endast när för­

handlingen syftar till en odelbar och total uppgörelse över hela fältet. Detta

krav uppfyller i första hand de centrala avtalsförhandlingarna mellan SAF

och LO, förhandlingarna mellan avtalsverket och SK rörande arbetare samt

förhandlingarna mellan kommunförbunden och TCO-K. För SACO är kravet

uppfyllt i den mån dess förhandlingar med landstingsförbundet och kom­

munförbundet avser gemensamma frågor, dvs. frågor som parterna är ense

om skall få en enhetlig lösning inom vartdera området. Om något av huvud­

organisationens förbund redan från början ställer sig utanför centrala för­

handlingar, synes det få betraktas som fristående även om arbetsgivarsidan

kräver att förbundet gör upp på samma villkor som innefattas i en central

uppgörelse.

Den naturliga utgångspunkten är att de som själva strejkar eller är före­

mål för lockout stängs av från samhällsstöd. Skall man gå längre måste

man kunna påvisa starka skäl. Utredningen har tidigare funnit, att till­

hörigheten till ett förbund motiverar avstängning för dess medlemmar även

om dessa inte själva omfattas av en konflikt. Denna ståndpunkt säger sig

utredningen ha intagit framför allt av det skälet att konflikten i sådant fall

får anses lika mycket gälla organisationen som sådan som de stridande

medlemmarna och att ekonomiskt stöd från samhällets sida till formellt

icke stridande medlemmar måste anses innebära att samhället medverkar

till finansiering av striden och därmed åsidosätter sin neutralitet.

Samhällsstöd till enskilda medlemmar i ett förbund, vilket inte självt

deltar i arbetsnedläggelse när centrala förhandlingar har strandat, bety­

der emellertid inte utan vidare att samhället därmed medverkar till stridens

finansiering. Utredningen framhåller att man inte får bortse från att arbets-

tagarförbunden på den privata och kommunala arbetsmarknaden samt på

den statliga arbetar sidan själva fattar beslut om stridsåtgärder och enligt

stadgarna inte kan tvingas ut i strid av sin huvudorganisation. Genom att

gå med i de centrala förhandlingarna har förbunden inte uppgivit sin rätt

att själva ta ställning till frågan om medverkan i eventuella stridsåtgärder.

När det gäller betydelsen av centrala avtalsförhandlingar för neutralitets-

bestämmelsernas utformning står man inför avvägningsproblemet, om man

bör ge neutralitetsbegreppet en vidsträcktare innebörd än utredningen i

sina förut redovisade ställningstaganden har funnit vara motiverad. Innan

utredningen angriper detta avvägningsproblem undersöker den i vad mån

det kan anses rimligt att det får ankomma på arbetsgivarsidan att vidta

stridsåtgärder, dvs. främst tillgripa lockout, för att uppnå att arbetstagare

stängs av från samhällsstöd.

Avvägningen mellan de intressen som här står mot varandra måste enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

39

utredningen ske helt förutsättningslöst och sålunda utan hänsyn till den

effekt som tillämpningen av de nu gällande konfliktdirektiven skulle kunna

få. En tillämpning av nuvarande konfliktdirektiv på en större arbetskon-

flikt i Sverige har utredningen funnit i dagens läge kunna leda till att stora

grupper indirekt berörda arbetslösa blir avstängda från kassaersättning

och arbetslöshetshjälp. Det är naturligt att arbetsgivarsidan i en sådan

situation avvaktar med lockout. Resultatet av en permittering kan ändå

bli att arbetarna stängs av, och arbetsgivarsidan når utan att själv behöva

gå till motangrepp en av de effekter som en lockout är avsedd att ge.

Skulle samhället gå längre med avstängning från samhällsstöd än som be­

tingas av neutralitetens krav, kan man hävda att arbetsgivarsidan i mot­

svarande mån får eu förmånsposition. Från samhällsstöd avstängda arbets­

tagare, som har blivit arbetslösa till följd av en strejk som de inte själva

deltar i, kommer förr eller senare att utöva ett tryck på de strejkande eller

i vart fall på sitt eget förbund, eftersom de inte har rätt till konfliktunder­

stöd från detta. Måste förbundet ge konfiiktunderstöd utan att självt anse

sig delaktigt i konflikten, blir det framför allt förbundet som utövar trycket

på de strejkande eller deras förbund. Det bör enligt utredningen alltid

kunna krävas att neutralitetsbestämmelser utformas så att de inte påverkar

parternas taktiska dispositioner till förmån för den ena sidan och till nack­

del för den andra.

Neutralitetsbestämmelser bör även i görligaste mån utformas så att de

inte blir ägnade att framkalla stridsåtgärder som annars inte skulle ha kom­

mit till stånd, betonar utredningen. Samhället bör inte medverka till att

motsättningarna mellan arbetsmarknadens parter skärps. Utredningen är

medveten om att lockout är en allvarlig stridsåtgärd som kan få svårare

verkningar än som har avsetts och att det är ett starkt samhällsintresse att

en sådan åtgärd i görligaste mån undviks. Detsamma gäller emellertid för

strejken. Det är inte samhällets uppgift att i detta sammanhang bedöma i

vad mån de i lag angivna stridsåtgärderna är mer eller mindre berättigade i

det enskilda fallet, om man vill hålla fast vid principen om arbetsmarknads-

parternas frihet att göra upp om anställningsvillkoren för arbetstagarna

utan inblandning från samhällets sida. Det är heller inte i och för sig givet,

att en strejk för den allmänna opinionen framstår som mer berättigad eller

godtagbar än en lockout.

Utredningen anför vidare att både strejken och lockouten kräver ekono­

miska uppoffringar på ömse sidor. Det pris som arbetstagarsidan får betala

för en strejk är att de strejkande förlorar sin lön och går miste om rätten

till gängse arbetslöshetsstöd från samhället så att konfliktfonderna eller

eljest tillgängliga medel får tas i anspråk för de strejkandes försörjning. Ju

mer omfattande strejken blir desto större blir de ekonomiska påfrestning­

arna för arbetstagarsidan. Det ingår som ett naturligt led i arbetstagarsidans

taktiska bedömanden att bestämma omfattningen av en strejk i begynnelse­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

40

skedet, öppnar arbetstagarsidan för att minska de ekonomiska påfrest­

ningarna för sig själv med en begränsad strejk, står arbetsgivarsidan inför

ett motsvarande taktiskt bedömande. Finner arbetsgivarsidan en utvidgning

av konflikten ofrånkomlig, bör arbetsgivarsidan inte rimligen få undkomma

att betala priset av en lockout för att nå det syfte som eftersträvas. I vad

mån detta pris är värt att betala ankommer inte på samhället att bedöma.

Öppnar arbetstagarsidan en konflikt med en begränsad strejk, ter det sig

med nu angivna utgångspunkter naturligt att man på arbetsgivarsidan

svarar med en lockout. Detta gäller inte minst om det på arbetstagarsidan

råder sådan gemenskap som har tagit sig uttryck i centrala förhandlingar.

Vissheten att arbetstagare som inte är med i konflikten ändå går miste om

arbetslöshetsstöd från samhällets sida får inte medverka till ett beslut på

arbetsgivarsidan att inte tillgripa lockout.

Enligt de erfarenheter som har vunnits av konflikter i Danmark har

arbetsgivarsidans åtgärd att besvara till ett mindre antal företag begränsade

strejker med en lockout mot hela branschen inte bara haft effekt utan också

betraktats som ganska självklar på ömse sidor, fortsätter utredningen.

Även i Norge synes man på arbetsgivarhåll helt acceptera nödvändigheten

att möta en strejk med lockout. Till denna inställning bidrar sannolikt att

indirekt berörda enligt de norska konfliktdirektiven kan stängas av från

samhällsstöd bara om de är anställda vid det konfliktdrabbade företaget.

Går utvecklingen i Sverige i ökad utsträckning mot mera punktbetonade

strejker — hittills har sådana förekommit huvudsakligen på tjänstemanna­

sidan — torde enligt utredningens bedömning förståelsen öka också här

för att arbetsgivarsidan finner det vara nödvändigt att på ett helt annat

sätt än tidigare använda lockoutvapnet för att möta en strejk. Utredningen

anser att en sådan utveckling inte är osannolik i ett industrisamhälle som

vårt där omfattande konflikter tenderar att få allt svårare verkningar för

hela samhället.

Beträffande särskilt SAF—LO-området erinrar utredningen om att det

i anslutning till centrala förhandlingar hittills inte har förekommit, att

varsel eller stridsåtgärder av taktiska skäl har begränsats till något eller

några LO-förbund. Skulle detta inträffa i framtiden, ställs arbetsgivar­

sidan i en ny situation. Det förefaller utredningen naturligt att det ingår i

beredskapen på arbetsgivarsidan att kunna möta på så sätt begränsade

strejker med olika, efter omständigheterna avvägda typer av motåtgärder

inom ramen för det lockoutvapen som står arbetsgivarsidan till buds.

Utredningen tillägger att dess förslag, att alla medlemmar av ett förbund

som befinner sig i konflikt skall anses berörda av denna, kan betyda en

inte oväsentlig utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till nu­

varande konfliktdirektiv. Genom förslaget blir nämligen även sådana för­

bunds medlemmar berörda av konflikten som har helt andra avtal än de

medlemmar som omfattas av denna. Samtidigt som utredningen har fun­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

41

nit det vara nödvändigt att överge avtalslikheten som kriterium på kon-

fliktberördhet, har utredningen ansett det vara naturligt att anknyta till

förbundet också av det skälet, att det framför allt är genom förbundet som

arbetstagarnas — liksom för övrigt också företagens —- samhörighet och

solidaritet tagit sig sitt organisatoriska uttryck. Både industriförbunds-

principens vidsträckta utbredning och den pågående utvecklingen mot stor­

förbund pekar fram mot en utvidgning av arbetstagarnas organisatoriska

gemenskap. Enligt utredningens mening bör man inte utan tvingande skäl

gå utanför förbundets ram när det gäller att bestämma om konfliktberörd-

het föreligger. Att redan centrala avtalsförhandlingar skulle konstituera kon-

fliktberördliet för alla deltagande förbund, oavsett om de omfattas av kon­

flikten eller inte, anser utredningen vara att gå för långt. Detta framträder

särskilt när permitteringar blir en följd inte av en strejk utan av en lockout.

Under tid då kollektivavtal gäller får enligt 4 § lagen den 22 juni 1928

(nr 253) om kollektivavtal stridsåtgärd inte vidtas för att genomföra be­

stämmelse som är avsedd att träda i tillämpning sedan avtalet löpt ut, erin­

rar utredningen. På LO-området kan avtalen för vissa av de förbund som

deltar i centrala förhandlingar alltjämt gälla medan avtalen för övriga för­

bund har löpt ut. Det är enligt utredningen osäkert om de avtalsbundna

förbunden har rätt att strejka och SAF att tillgripa lockout mot dem innan

deras avtal har löpt ut. Stridsåtgärderna skulle i sådant fall gälla de fram­

tida avtalen och sannolikt också frågor som är gemensamma för alla de

berörda förbunden. Utredningen utgår därför från att SAF i allmänhet

inte anser sig lagligen kunna möta en strejk av ett begränsat antal LO-för-

bund med lockout mot annat sådant förbund förrän dess avtal har löpt ut.

Någon möjlighet att behandla ett sådant förbund som indirekt berört redan

då de avtalslösa förbunden har kommit i öppen konflikt anser utredningen

inte finnas och erinrar om att kollektivavtalens giltighetstider är förhand-

lingsfrågor.

Särskilt yttrande rörande betydelsen av centrala avtalsförhandlingar. Ut­

redningens expert Lindström anser i motsats till utredningen att arbets­

tagare, som tillhör annat förbund än det som befinner sig i konflikt, bör

avstängas från samhällsstöd om båda förbunden har deltagit i centrala

förhandlingar och konflikten är en följd av att dessa har strandat. Utöver

de skäl som enligt utredningen i och för sig talar för detta ställningstagande

anför Lindström i huvudsak följande.

De förbund som deltar i de centrala förhandlingarna verkar solidariskt

för att nå de gemensamt uppställda målen, sådana de har angivits i den

egna sidans förslag till motparten. Varje förbund är redan från början med­

vetet om vad detta innebär, inbegripet risken för stridsåtgärder som direkt

eller indirekt kan drabba förbundets medlemmar. Vardera partens taktiska

uppläggning av förhandlingarna, i förekommande fall även frågan om vilka

grupper som skall gå ut i öppen strid, beror på en mängd faktorer, bl. a.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 76

42

det ekonomiska läget i olika branscher, hänsynen till samhällsviktiga funk­

tioner och stridsfondernas storlek. En sammanvägning sker, så att man

får den gynnsammaste uppläggningen för den egna sidan betraktad såsom

en helhet. I de centrala förhandlingarnas begrepp ligger, att vardera parten

måste komma fram till ett enhetligt beslut i de olika frågorna. Detta gäller

även ställningstagandet till eventuella stridsåtgärder. I realiteten är två

stora block förhandlingsparter. Resultatet av förhandlingarna kommer till

uttryck i en central rekommendation från SAF och LO till samtliga del­

tagande förbund. Varje förbund får således vad som anges i den centrala

rekommendationen, och avvikelser från den för respektive förbund fast­

ställda ekonomiska ramen är inte avsedda. Ett genomgående drag i de

centrala förhandlingarna är alltså den starka sammanhållningen på vardera

sidan.

Stridsfondernas storlek får betydelse vid vardera sidans uppläggning av

förhandlingarna, sägs vidare i det särskilda yttrandet. Varje förbund tar

hänsyn till att det kan bli berört av stridsåtgärder på ett eller annat sätt.

Blir så fallet, är det organisationernas sak att ekonomiskt sörja för sina

medlemmar. Kommer det ena blocket i ett sådant läge att stridsfonderna

minskar alltför mycket, utgör detta givetvis ett incitament till att söka få en

uppgörelse. Alla på vardera sidan kämpar solidariskt för de uppställda målen

samt avgör på olika skäl av bl. a. taktisk art vilka grupper som skall gå ut

i strid och hur en strid i övrigt skall läggas upp. Man måste vid centrala

förhandlingar emellertid på ömse sidor alltid komma fram till ett enhetligt

ställningstagande. Varje tillskott av medel från samhället till något av de

stridande blocken innebär i ett sådant läge —- även om utbetalning sker till

medlemmar i ett förbund, som av någon anledning för tillfället inte befin­

ner sig i öppen strid — en förskjutning av det ekonomiska läget. Ett sådant

tillskott i form av stödåtgärder till de på grund av konflikten permitterade

utgör därför ett neutralitetsbrott från samhällets sida.

Om samhällsstöd likväl utges, har arbetsgivarna möjlighet att genom

lockout av de permitterade arbetstagarna få dem avstängda från stödet,

något som utredningen har tillagt stor betydelse för sitt ställningstagande.

Lockout är emellertid en utomordentligt allvarlig åtgärd med vittgående

ekonomiska och psykologiska verkningar, som utredningen enligt Lind­

ströms mening inte tillfullo har beaktat. Arbetsgivarsidan vill tillgripa detta

vapen endast i särskilt allvarliga lägen. Om endera sidan i samband med

centrala förhandlingar vidtar stridsåtgärder, måste det vara denna sidas

sak att beakta såväl de direkta som de indirekta följderna samt att eko­

nomiskt svara för de egna medlemmarna. Vidtar exempelvis arbetstagar­

sidan partiella stridsåtgärder, åligger det denna sida att gentemot medlem­

marna svara även för åtgärdernas indirekta verkningar. Att arbetsgivar­

sidan underlåter att handla och att motparten får svara för följderna av sina

egna åtgärder kan inte innebära, att arbetsgivarsidan — som utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

43

är inne på — får en förmånsposition. Det kan inte vara arbetsgivarens sak

att till skada för alla berörda, inbegripet samhället, utvidga konflikten och

vidta stridsåtgärder som man annars kanske inte ens skulle ha övervägt.

Lockoutvapnet skall inte behöva användas för att tillrättalägga sådana

balansrubbningar i styrkeförhållandet mellan parterna, som uppstår genom

att neutralitetsbestämmelser utformas på ett visst sätt. Detta skulle inne­

bära, att bestämmelserna utformades så att de påverkade den ena sidans

taktiska dispositioner. Arbetsgivarsidans alternativ till att vidta egna strids­

åtgärder är att låta de stridsåtgärder som arbetarparten har vidtagit ha sin

gång tills vidare. Konflikten blir dock i sådant fall sannolikt längre genom

att arbetstagarparten får ekonomiskt stöd av samhället. Även denna senare

situation leder till ökade förluster också för samhället, eftersom förläng­

ningen av konflikten medför ökat produktionsbortfall. Sammanfattnings­

vis anser Lindström att lockout inte är ett lämpligt medel att upphäva verk­

ningarna av neutralitetsbestämmelser som är utformade enligt utredningens

förslag.

Huvudorganisation med rätt att besluta om stridsåtgärd. Utredningen

påpekar att dess ställningstagande till centrala avtalsförhandlingar inte

utesluter att en huvudorganisation har fått så stora befogenheter eller att

sådan samverkan kan förekomma mellan olika förbund, att alla huvudorga­

nisationens förbund eller alla förbund som har samverkat får anses be­

rörda av en arbetskonflikt även om denna skulle begränsas till ett eller

några av dem.

Enligt gällande huvudavtal för statstjänstemän mellan staten, å ena si­

dan, samt SIv, SR, SACO och TCO-S, å den andra, får stridsåtgärd inte vid­

tas av förbund på arbetstagarsidan utan att åtgärden har blivit beslutad

eller medgiven av huvudorganisationen. I anslutning härtill har berörda

förbund överlåtit beslutanderätten i fråga om stridsåtgärder på sin huvud­

organisation. Härmed stämmer överens att huvudorganisationerna enligt

huvudavtalet i regel också skall föra kollektivavtalsförhandlingarna på

arbetstagarsidan. Detta innebär, att huvudorganisationerna och inte med­

lemsförbunden i allmänhet är parter i kollektivavtalen.

De fyra nyssnämnda huvudorganisationerna har alltså enligt sina stadgar

möjlighet inte bara att säga ja eller nej till en hemställan från ett av sina

medlemsförbund att få börja strejk utan också att själva ta initiativ till en

sådan åtgärd. Den sistnämnda befogenheten innebär att huvudorganisatio­

nen i själva verket fattar beslut hur striden skall föras. Ett sådant beslut

kan innebära att striden skall föras av ett förbund i ett annat förbunds in­

tresse. Detta kan bli aktuellt när man inom huvudorganisationen bedömer

det vara nödvändigt att på så sätt stödja ett förbund vars egna medlemmar

av olika skäl inte anses lämpligen böra strejka själva. Ett sådant skäl kan

vara att man inte vill riskera att strejken bedöms som samhällsfarlig, ett

annat att förbundets medlemmar har sådana befattningar att de anses vara

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

mindre stridsdugliga. I linje härmed ligger att huvudorganisationerna i

regel också har vidsträckta befogenheter att disponera över tillgängliga

konfliktfonder. De här angivna fyra huvudorganisationerna utgör därför när

de företräder statstjänstemän i själva verket envar ett enda arbetstagar-

förbund och måste enligt utredningen i detta sammanhang bedömas på

samma sätt som ett sådant. Utredningen känner inte till några andra lik­

nande fackliga sammanslutningar med samma befogenheter som de här

nämnda, vare sig på den offentliga eller den privata arbetsmarknaden, men

skulle sådana sammanslutningar komma att bildas får de självfallet också

räknas som ett förbund vid neutralitetsbestämmelsernas tillämpning.

Utredningen anser följaktligen att man från samhällsstöd måste stänga

av dem som har blivit arbetslösa till följd av en konflikt i vilken deras egen

huvudorganisation är invecklad, om det ankommer på huvudorganisationen

att fatta beslut om stridsåtgärder.

På övriga områden av arbetsmarknaden har huvudorganisationerna inte

rätt att bestämma att ett medlemsförbund skall gå ut i strid. Enligt sina

stadgar skall de emellertid i allmänhet godkänna en stridsåtgärd som ett

medlemsförbund vill vidta, vilket innebär att de kan vägra sitt medgivande

till en sådan åtgärd. Utredningen tar därför upp frågan hur en sådan veto­

rätt för huvudorganisation skall bedömas vid utformningen av nya neu-

tralitetsbestämmelser.

Om huvudorganisationen lämnar ett av sina medlemsförbund medgivande

att gå ut i konflikt, vore det enligt utredningen inte orimligt om detta skulle

få till följd att alla till organisationen anslutna arbetstagare anses så berörda

av konflikten att de ställs utanför samhällsstöd. De olika medlemsförbunden

har på de enskilda medlemmarnas vägnar överlämnat till huvudorganisa­

tionen att till sist bestämma, och denna har haft befogenhet att hindra kon­

flikten.

^å andra sidan är skillnaden påfallande mellan rätten för huvudorganisa­

tion att vägra sitt medgivande till förbund att vidta stridsåtgärd och rätten

för organisationen att besluta hur striden skall föras inom denna. Kan

huvudorganisationen inte tvinga ett förbund ut i strid, är det som utred­

ningen tidigare har anfört i samband med övervägandena av frågan om de

centrala avtalsförhandlingarnas betydelse svårt att anse ett förbund inom

organisationen berört av en konflikt som det ställt sig utanför. Utredningen

finner det därför inte vara möjligt att betrakta enbart huvudorganisatio­

nens vetorätt som ett kriterium på ett förbunds berördhet av en konflikt i

vilken det självt inte deltar.

Huvudorganisation med rätt att besluta om ekonomiskt bidrag för arbets-

konflikt. Huvudorganisation har i vissa fall rätt att ålägga medlemsför­

bund att lämna ekonomiskt bidrag till annat förbund som är i konflikt.

Sålunda nämner utredningen att t. ex. SACO-förbund är skyldigt att bidra

till konflikt som berör annat förbund inom SACO vid gemensamma kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

45

flikter. Med gemensam konflikt avses konflikt i vilken SACO är part eller

som enligt beslut av SACO:s styrelse skall betraktas som gemensam. På

det statliga området är SACO alltid part och där kan alltså förekomma bara

gemensamma konflikter, medan det på övriga områden fordras ett särskilt

beslut för att en konflikt skall anses vara gemensam. Alla förbund behöver

inte bidra ekonomiskt till en gemensam konflikt.

Som ett annat exempel på bidragsskyldighet anger utredningen LO:s

stadgar. Landssekretariatet har rätt att vid behov — utöver ordinarie av­

gifter — påbjuda särskild uttaxering av alla anslutna förbund. Arbetskon-

flikt kan utgöra ett skäl för uttaxering, och är det fråga om större kon­

flikter kan representantskapet besluta om uttaxering med högre belopp

än i annat fall. Eftersom varje förbund har rätt att få konfliktersättning

från LO, om konflikten har godkänts av förbundets styrelse och i före­

kommande fall också av landssekretariatet, betyder den särskilda uttaxe­

ringen att alla till LO hörande förbund kan åläggas att indirekt bidra till

en arbetskonflikts finansiering, oavsett om förbundet självt är med i kon­

flikten eller inte.

Utredningen finner inte tillräckliga skäl föreligga att ett icke stridande

förbund skall anses berört av en konflikt enbart av den anledningen att

förbundet tillhör en huvudorganisation som kan fatta beslut om att för­

bundet skall lämna ekonomiskt bidrag till en konflikt. En sådan regel skulle

t. ex. inom SACO:s område leda till att ett förbund, som har sluppit bidra

till finansieringen av en konflikt av den anledningen att det ansetts inte

ha något intresse i denna, likväl skulle få bära ansvaret för konflikten i

förhållande till sina egna medlemmar som avstängdes från samhällsstöd

på grund av konflikten. Inte heller anser utredningen en huvudorganisa­

tions bidragsgivning från en central konfliktfond eller andra tillgångar böra

få till följd att alla medlemsförbunden blir berörda av en konflikt. Sådan

bidragsgivning är i allmänhet av så ringa betydelse för ett stridande för­

bund, att den inte rimligen kan ges så generell verkan. Har däremot huvud­

organisationen enligt sina stadgar eller annars med bindande verkan i sam­

band med konflikt, som berör ett medlemsförbund, ålagt annat medlems­

förbund att bidra till konfliktens finansiering genom att lämna ekonomiskt

bidrag direkt till det stridande förbundet eller indirekt till huvudorganisa­

tionen, måste det bidragsgivande förbundet enligt utredningen finna sig i

att bli betraktat som lika berört av konflikten som det stridande förbundet

självt.

Till den fackliga solidariteten hör, säger utredningen, att man inom fack­

föreningsrörelsen söker med penningbidrag och lån frivilligt stödja ett för­

bund som befinner sig i konflikt med arbetsgivarsidan. Denna solidaritet

sträcker sig ofta över landets gränser. Frivilliga bidrag kan komma från

förbund som företräder helt andra yrkesgrupper än de i konflikten indragna

liksom från organisationer och enskilda utanför fackföreningsrörelsen. Ut­

46

redningen finner det svårt att skilja mellan olika typer av frivilliga bidrag,

och det går inte att kontrollera förekomsten av sådana bidrag utan att in­

föra öppen redovisningsskyldighet. Frivilliga bidrag från sympatiserande

fackförbund kan heller inte bli särskilt betydande, eftersom ett förbund

måste hålla sina egna konfliktfonder intakta. Frivilliga insatser av denna

art bör enligt utredningens mening inte leda till att det stödjande förbun­

det anses bli så berört av konflikten att dess medlemmar mister rätten till

samhällsstöd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Sammanfattning

Utredningen anser det lämpligt att slopa begreppen direkt och indirekt

berörda arbetstagare. I stället använder utredningen beteckningen konflikt-

berörda för alla som omfattas av de föreslagna nya neutralitetsbestämmel-

serna samt skiljer mellan den som är indragen i konflikt, dvs. deltar i eller

är föremål för stridsåtgärd, och den som är arbetslös till följd av konflikt

utan att vara indragen i denna.

Som berörd av arbetskonflikt skall enligt utredningens förslag anses

dels arbetstagare som är direkt indragen i konflikten, dels arbetstagare som

är arbetslös till följd av konflikten utan att vara indragen i denna, om han

tillhör förbund som befinner sig i konflikt eller om han tillhör annat för­

bund samt de båda förbunden tillhör samma huvudorganisation och huvud­

organisationen har rätt att fatta beslut om stridsåtgärder eller har ålagt

det icke stridande förbundet att lämna ekonomiskt bidrag för konflikten.

Betydelsen av organisationstillhörighet

Det övervägande antalet arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden

tillhör en facklig organisation. Utredningens överväganden i det föregåen­

de bygger på förutsättningen att arbetstagarna är organiserade och tillhör

ett förbund. Med förbund har utredningen avsett fackförbund eller annan

facklig primärorganisation på arbetstagarsidan.

En oorganiserad arbetstagare som blir arbetslös till föijd av strejk eller

lockout har inget arbetstagarförbund att falla tillbaka på och kan därför

inte få något konfliktunderstöd. Stängs en oorganiserad av från samhälls­

stöd, drabbas han alltså i allmänhet hårdare av en konflikt än en organi­

serad. Utredningen anser det likväl inte kunna komma i fråga att behand­

la en organiserad och en oorganiserad arbetstagare olika i avstängnings-

hänseende. Samhällsstödet måste härvidlag anpassas till den solidaritet

och rättsordning på vilka kollektivavtalssystemet har byggts upp. Helt av­

stängd från samhällsstöd behöver en oorganiserad heller inte bli under eu

arbetskonflikt som drabbar honom, eftersom kommunen vid behov har

möjlighet att ge honom socialhjälp. Socialhjälpens användning under ar-

Kurigl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

47

betskonflikt behandlas i det följande. Deltar den oorganiserade i eu strejk

eller omfattas han av en lockout är han indragen i konflikten och blir då

automatiskt avstängd enligt huvudregeln. En oorganiserad som blir arbets­

lös genom permittering eller entledigande till följd av konflikt bör behandlas

på samma sätt som organiserade arbetstagare. Vid tillämpningen av en sådan

regel uppkommer svårigheter för det fall att flera förbund har medlemmar

inom samma yrkeskategori samtidigt sysselsatta på samma arbetsplats och

bara ett av förbunden är i konflikt med arbetsgivaren. Det synes utredning­

en lämpligt att den oorganiserade då får anses berörd av konflikt, om fler­

talet arbetstagare på arbetsplatsen med huvudsakligen samma arbetsupp­

gifter som hans är berörda enligt huvudregeln. Den som visserligen är or­

ganiserad men vars organisation inte har varit part i något på arbetsplatsen

gällande kollektivavtal bör behandlas på samma sätt som en oorganiserad,

anser utredningen.

Utredningen föreslår alltså att som konfliktberörd arbetstagare skall an­

ses den som inte tillhör något förbund eller som är medlem i organisation,

som inte har varit part i något på arbetsplatsen gällande kollektivavtal, och

som utan att vara indragen i konflikten är arbetslös till följd av denna, om

han var anställd vid arbetsplats där flertalet arbetstagare med huvudsakligen

samma arbetsuppgifter som han är berörda av konflikten.

Samhällets stödåtgärder

I enlighet med sina direktiv har utredningen undersökt vilka arbetsmark­

nadspolitiska åtgärder som vid en arbetskonflikt måste anses som neutrali-

tetsbrott. Dessutom har utredningen undersökt om vissa stödformer utanför

arbetsmarknadspolitiken bör behandlas på samma sätt som arbetsmark­

nadsåtgärder.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m.m. Utredningen erinrar om att arbetsförmedlingens

rutiner under senare år i många avseenden ändrat karaktär. Genomförda

ändringar innebär i första hand att stora grupper arbetssökande inte längre

behöver skrivas in vid arbetsförmedlingen utan själva kan med ledning av

skriftlig och muntlig information ta kontakt med arbetsgivare och söka

lediga anställningar. I andra fall där lämpliga arbetstillfällen inte står till

buds tillämpas ett förenklat inskrivningsförfarande. Denna förenkling av

förmedlingsarbetet har skett framför allt för att förmedlingarna skall kunna

ägna tillräcklig omsorg åt den ökande grupp arbetssökande som befinner

sig i en genomgripande omställningssituation. Hit hör närmast sådana

arbetssökande som till följd av strukturella förändringar måste byta yrke

och arbetsort men också sökande som på grund av ålder, handikapp eller

48

andra personliga förhållanden har svårighet att finna anställning. I dessa

fall företas noggranna förmedlingsutredningar som vid behov kompletteras

med arbetsvårdsutredningar — innefattande bl. a. läkarundersökning och

psykotekniska prov — och yrkesvägledning.

Arbetsförmedlingens anvisande funktion har sålunda blivit mera service-

inriktad samtidigt som den stödjande funktionen har fått ökad tyngd.

Arbetsförmedling måste därför, säger utredningen, numera i ännu högre

grad än tidigare få bedrivas oberoende av konflikt, och någon ändring av

den nuvarande ordningen synes inte önskas från något håll. Hinder före­

ligger inte heller att behålla upplysningsplikten vid arbetsanvisning till ett

av konflikt drabbat företag. Skyldighet att upplysa om förekomsten av-

konflikt bör enligt utredningen emellertid föreligga inte bara när enskild

arbetssökande inställer sig personligen vid arbetsförmedlingen för att få

anvisning om arbete. Utredningen föreslår upplysningsplikt också i de fall

då arbetsmarknadsmyndigheterna i vakanslistor eller annars mera allmänt

informerar om lediga anställningar.

De åtgärder som i samband med arbetsförmedling vidtas för att kartlägga

en arbetssökandes situation — utredning om framtida sysselsättning och

arbetsvårdsutredning — avser till övervägande del arbetssökande som på

grund av handikapp eller annat personligt förhållande är svåra att placera

på arbetsmarknaden eller för vilka annars särskilda insatser behövs från

arbetsmarknadsmyndigheternas sida. Åtgärderna kommer till stånd på ar­

betsförmedlingens initiativ. De är av förberedande natur och kan därför

sägas ligga inom ramen för den arbetsförmedlande verksamheten. Då här­

till kommer, att sökanden i dessa fall får ersättning bara för resekostnader

och utgifter för uppehälle i samband med resan, anser utredningen att den

här angivna utredningsverksamheten bör få fortgå oberoende av konflikt.

Utredningen finner alltså inte skäl att föreslå någon avstängning från dessa

ersättningar under konflikt.

Det särskilda bidraget vid utredning om förutsättningarna för yrkes­

utbildning avser inte bara handikappade och andra svårplacerade utan även

andra som kan behöva omskolas eller få annan yrkesutbildning. Trots detta

anser utredningen att sådant bidrag, av samma skäl som i fråga om andra

åtgärder för att kartlägga en sökandes situation, bör utgå oberoende av

konflikt. Utredningen anmärker att den del av bidraget som utgör ersätt­

ning för förlorad arbetsförtjänst inte kan utgå till den som är indragen

i eller eljest arbetslös till följd av arbetskonflikt.

Utbildningsbidrag m.m. Eftersom arbetsmarknadsutbildningen har stor

omfattning — nära 70 000 utbildade år 1967 — är det enligt utredningen

nödvändigt att avgöra om konfliktberörda bör stängas av från utbildnings­

bidrag och lån.

Utbildningen tillgodoser starka samhällsintressen och har stor betydelse

för arbetsmarknadsparterna på ömse sidor. Samhällsekonomiska synpunkter

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

49

talar för att en arbetstagare skall kunna utnyttja en konfliktsituation för

ett sådant positivt ändamål som utbildning. Å andra sidan bär utbildnings­

bidraget stor ekonomisk betydelse för den enskilde och är i huvudsak en

ersättning av samma natur som arbetsinkomst. Utbildningsbidrag till kon-

fliktberörd arbetstagare måste därför enligt utredningen i princip anses

utgöra ett neutralitetsbrott från samhällets sida.

En avvägning mellan dessa motsatta intressen måste göras. På detta

arbetsmarknadspolitiska område framträder med särskild skärpa kravet

att inte ge avstängningsreglerna längre gående verkan än som betingas av

neutralitetens krav, betonar utredningen.

Utredningen nämner att drygt 30 % av arbetsmarknadsutbildningen av­

ser handikappade och erinrar om att de enligt utredningens direktiv så

långt som möjligt bör skyddas mot olägenheterna av en arbetskonflikt. En­

ligt utredningens mening vore det önskvärt att kunna bereda yrkesutbildning

åt sådana konfliktberörda handikappade som oberoende av konflikten får

anses ha behov av sådan utbildning snarast möjligt. Gränsen mellan han­

dikappade och andra som behöver utbildning för att kunna placeras eller

omplaceras på arbetsmarknaden är emellertid flytande. Utredningen finner

det därför av praktiska skäl inte möjligt att förverkliga detta önskemål

fullt ut.

De handikappade utbildas delvis vid ordinarie skolor och utbildnings­

institutioner. I stor utsträckning utnyttjas också omskolningskurser inom

arbetsmarknadsutbildningen, och handikappade yrkesutbildas även direkt

i näringslivet. Inom den här angivna utbildningsverksamheten är de handi­

kappade sålunda integrerade med andra elever, och handikappet som sådant

behöver inte ha något direkt samband med utbildningens inriktning. I dessa

fall finner utredningen det inte vara möjligt att ge konfliktberörda handi­

kappade, till skillnad från andra konfliktberörda, utbildningsbidrag.

I vissa fall avser emellertid integrerad utbildning handikappade, som

man kan avgränsa på grund av att arbelsförmedlingen före utbildningens

början har prövat handikappets natur. Detta gäller i första hand dem som

i samband med arbetsvärd har genomgått arbetsprövning eller arbetsträning

och som därunder funnits vara i behov av yrkesutbildning, liksom sådana

handikappade vilkas utbildningsbehov av medicinska skäl är så trängande

att det bör tillgodoses utan dröjsmål. Utbildningsbidrag kan dessutom utgå

i samband med åtgärder som är speciellt avsedda för handikappade. Utred­

ningen syftar här i första hand på anpassningsutbildning för handikappade.

Denna omfattar svårt handikappade personer, framför allt blinda, hörsel­

skadade och andra med allvarliga fysiska eller psykiska defekter. Vidare

har de som genomgår arbetsprövning vid statens arbetsklinik rätt till ut­

bildningsbidrag, och de utgör också en klart avskilj bar grupp av svårt

handikappade.

Den här ifrågavarande verksamheten för klart avskiljbara handikappade

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

50

anser utredningen böra fortgå helt ostörd av arbetskonflikter. Utredningen

föreslår därför att utbildningsbidrag i dessa fall skall utgå oavsett konflikt.

I övrigt anser sig utredningen, efter att ha granskat arbetsmarknadsutbild­

ningen i dess skiftande utformning, inte kunna förorda särbehandling av

handikappade och andra svårplacerade.

De lån som efter genomgången yrkesutbildning kan beviljas de utbildade

är enligt vad utredningen har inhämtat sällsynta. De torde heller inte bli

aktuella för konfliktberörda, varför utredningen lämnar dem åsido.

Utbildning som har påbörjats före arbetskonflikt bör enligt utredningens

mening få fullföljas oavsett om arbetstagaren är berörd av konflikten.

Särskilda regler finner utredningen emellertid behövas för att förhindra

att utbildningsbidrag beviljas dem som är berörda eller kan väntas bli be­

rörda av arbetskonflikt och som under denna vill genomgå arbetsmarknads­

utbildning, bortsett från de grupper av handikappade som utredningen

redan har undantagit. Härvid anknyter utredningen till 16 § arbetsmark-

nadskungörelsen, där som en förutsättning för möjlighet att få utbildnings­

bidrag anges att sökanden skall vara eller löpa risk att bli arbetslös.

För att kunna få utbildningsbidrag är det inte nödvändigt med en formlig

ansökan, utan frågan om sådant bidrag kan väckas på annat sätt. Detta

utgör enligt utredningen eu svårighet, när man skall bedöma om ett ut-

bildningsfall har samband med arbetskonflikt. Att arbetsmarknadsutbild­

ning i ett enskilt fall uppenbarligen har aktualiserats oberoende av arbets­

konflikt anser utredningen vara tillräckligt för att utbildningsbidrag skall

kunna beviljas. För att utbildning skall anses ha aktualiserats bör fordras

antingen att sökanden har gjort skriftlig förfrågan om utbildning hos

arbetsförmedlingen eller att saken har tagits upp i samband med personligt

besök där.

Aktualiseras utbildning efter konfliktens utbrott och är arbetstagaren

berörd av konflikten, finner utredningen det emellertid vara ofrånkomligt

att han stängs av från rätten till utbildningsbidrag. Inte heller bör efter

konfliktutbrottet bidrag kunna beviljas arbetstagare, om utbildningen

har aktualiserats sa kort tid före utbrottet att han har kunnat befaras bli

arbetslös på grund av konflikten. Befarad arbetslöshet bör i regel föreligga

efter ett konfliktvarsel men kan med hänsyn till speciella omständigheter

föreligga tidigare. Innan befarad arbetskonflikt bryter ut, bör utbildnings­

bidrag enligt utredningens uppfattning inte heller kunna beviljas den som

löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten. Även här bör konflikt-

varsel i regel bli avgörande vid bedömningen av orsakssammanhanget.

Fastän sistnämnda ståndpunkt kan leda till att fullt legitima utbild­

ningsbehov i enskilda fall inte kommer att kunna tillgodoses förrän efter

lång tid exempelvis när konfliktvarsel ges tidigt och avtalsförhandling­

arna drar ut på tiden — anser utredningen denna olägenhet vara att föredra

framför att utbildningen får påbörjas under villkor att den måste avbrytas,

om konflikten bryter ut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

51

Utredningen föreslår alltså som huvudregel, att utbildningsbidrag inte

skall få beviljas den som är berörd av arbetskonflikt, om arbetslöshet på

grund av konflikten förelåg eller kunde befaras, när frågan om utbildning

aktualiserades hos arbetsförmedlingen. Utbildningsbidrag bör inte heller

före befarad arbetskonflikt få beviljas den som löper risk att bli arbetslös

på grund av konflikten.

Oberoende av konflikt bör emellertid enligt utredningens mening utbild­

ningsbidrag få utgå dels till handikappad som i samband med arbetsvärd

har genomgått arbetsprövning eller arbetsträning och då funnits vara i behov

av yrkesutbildning, dels till sådan handikappad vars utbildningsbehov av

medicinska skäl är så trängande att det bör tillgodoses utan dröjsmål.

Vidare bör utbildningsbidrag oberoende av konflikt få utgå vid anpass-

ningsundervisning för handikappad och i samband med arbetsprövning

vid statens arbetsklinik. I fråga om försöksverksamheten med bristyrkes­

utbildning bör den av utredningen förordade huvudregeln gälla.

Flyttningsbidrag samt inlösen av egna hem och bostadsrättslägenheter.

Utredningen erinrar om att förutsättning för att få flyttningsbidrag är

inte bara att sökanden är arbetslös eller löper risk att bli arbetslös utan

också att det råder brist på arbetskraft i det yrke som hans anställning

på den nya orten avser. Sådan arbetskraftsbrist kan emellertid föreligga

lika väl under en arbetskonflikt som under fredliga förhållanden på arbets­

marknaden. Eftersom flyttningsbidraget utgör ett sysselsättningspolitiskt

instrument som avser arbetsmarknaden i dess helhet och som har vunnit

stor utbredning i praktiken, måste man enligt utredningen räkna med att

arbetsförmedlingsorganen under en arbetskonflikt utsätts för ett väsentligt

ökat tryck för att de skall medverka till omställningar som betingas av

konflikten. Som förutsättningarna för flyttningsbidrag är angivna i arbets-

marknadskungörelsen torde förmedlingsorganen inte kunna vägra flytt­

ningsbidrag enbart av den anledningen att sökanden är berörd av arbets­

konflikt. Samhället bör emellertid, anser utredningen, inte rimligen genom

ekonomiskt bidrag eller annat sådant stöd medverka till att arbetskraft

lämnar företag under en konflikt för att vinna anställning på annat håll.

Varken strejk eller lockout bryter ett anställningsförhållande, och det nor­

mala är att de konfliktberörda arbetstagarna återgår till sina arbeten efter

konfliktens slut. Utredningen finner det därför redan av nu angivna skäl

vara nödvändigt att arbetstagare som är berörd av konflikt stängs av från

rätten till flyttningsbidrag så länge konflikten varar.

Som skäl för att konfliktberörd arbetstagare inte bör få flyttningsbidrag

framhåller utredningen vidare att bidraget till viss del täcker levnadskost­

nader och att det därför i princip bör bedömas på samma sätt som andra

bidrag som lielt eller delvis utgör ersättning av samma natur som arbets­

inkomst.

Bland arbetssökande som under fredliga förhållanden på arbetsmark-

52

Rungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1069

naden är berättigade till flyttningsbidrag finns inga handikappade eller

andra svårplacerade som låter sig klart avgränsas från övriga arbetssö­

kande. Utredningen finner det följaktligen inte möjligt att i detta samman­

hang föreslå särbehandling av de handikappade. Inte heller anser utred­

ningen skäl föreligga att ge säsongarbetslösa familjebidrag oberoende av

konflikt.

Påbörjad flyttning bör, liksom påbörjad arbetsmarknadsutbildning, få

fullföljas oberoende av konflikt, menar utredningen.

Vad utredningen har anfört i närmast föregående avsnitt om utbildnings­

bidrag i fall då utbildning aktualiseras sedan risk för konflikt uppkommit

anser utredningen i huvudsak gälla också i fråga om sambandet mellan

arbetskonflikt och aktualisering av flyttningsbidrag. Eftersom sådant bi­

drag emellertid regelmässigt förutsätter ansökan, anser utredningen att man

här kan utgå från ansökningen vid bedömningen om samband föreligger.

Utredningen föreslår alltså, att flyttningsbidrag inte skall få beviljas

den som är berörd av arbetskonflikt, om arbetslöshet på grund av konflik­

ten föreligger eller har kunnat befaras vid ansökningen om sådant bidrag.

Inte heller skall sådant bidrag före befarad arbetskonflikt få utges till den

som löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten.

Försöksverksamheten med inlösen av egna hem och bostadsrättslägen-

heter har tillkommit för att undanröja hinder för utflyttning från arbets­

löshetsorter i fall då försäljning i öppna marknaden inte är möjlig eller

kan ske bara med avsevärd förlust för ägaren. De skäl som har anförts

till stöd för att flyttningsbidrag inte bör få beviljas den som är berörd av ar­

betskonflikt äger enligt utredningen giltighet även för denna försöksverk­

samhet.

Arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring. Utredningen föreslår att

arbetslöshetshjälp och ersättning från erkänd arbetslöshetskassa som hit­

tills skall förvägras den som är berörd av arbetskonflikt. Bryter konflikt

ut på en arbetsplats där beredskapsarbete — som är en form av arbetslös­

hetshjälp -— pågår eller måste sådant arbete avbrytas på grund av konflikt,

får de som där är berörda av konflikten behandlas på samma sätt som andra

konfliktberörda, dvs. stängas av från möjligheten till fortsatt sådant arbete

liksom från annat stöd för vilket konfliktdirektivens avstängningsbestäm-

melser gäller. Detta följer av huvudregeln, framhåller utredningen.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för handikappade. De av

utredningens förslag som hittills har behandlats avser bidrag vilka i prin­

cip utgår till alla arbetslösa eller arbetssökande utan åtskillnad för att un­

derlätta deras placering eller omställning, när denna är betingad av syssel-

sättningspolitiska grunder. Härvid har utredningen särskilt undersökt möj­

ligheten att skydda de handikappade mot olägenheterna av arbetskonflik­

ter. Svårigheten att i dessa fall avgränsa de handikappade från övriga ar­

betssökande har lett till att utredningen — bortsett från åtgärder av kart-

515

läggande natur — inte har ansett sig kunna undanta andra handikappade

från avstängningsregler än sådana som i vissa speciella fall är berättigade

till utbildningsbidrag. Utbildningsbidrag i övriga fall får därför inte, lik­

som inte heller flyttningsbidrag och arbetslöslietshjälp, enligt utredningens

förslag utges till handikappad som är berörd av arbetskonflikt.

Åtskilliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder är emellertid uteslutande

eller huvudsakligen inriktade på handikappade, vilket innebär att arbets­

förmedlingen måste särskilt utreda handikappets natur för att kunna ta

ställning till frågan om lämplig och tillåten åtgärd. Utredningen har under­

sökt om det är möjligt att låta sådana åtgärder få fortgå helt oberoende av

arbetskonflikt så att de kan komma också konfliktberörda handikappade

till godo.

Som åtgärder av huvudsakligen förberedande natur som avser bara

handikappade eller andra svårplacerade nämner utredningen arbetspröv-

ning och arbetsträning. Utredningen föreslår att dessa åtgärder lämnas helt

ostörda av arbetskonflikt och att klientersättning följaktligen får utgå även

till den som kan vara berörd av sådan konflikt.

En arbetssökande som placeras i verkstad för skyddad sysselsättning

lämnar därmed den öppna arbetsmarknaden. Han kan enligt utredningens

åsikt knappast anses ha något intresse i en pågående arbetskonflikt. Utred­

ningen anser därför att skyddad sysselsättning bör stå öppen också för

den som är berörd av konflikt. När det gäller den halvskyddade. sysselsätt­

ningen finner utredningen saken mera tveksam men anser sig kunna före­

slå att även denna sysselsättning skall kunna komma konfliktberörd arbets­

tagare till godo. Skälet härför är närmast att det inte ens på mycket lång

sikt torde finnas något praktiskt behov att i konfliktsammanhang behandla

halvskyddad sysselsättning annorlunda än skyddad sysselsättning.

Arbetskonflikt kan emellertid tänkas bryta ut i en verkstad för skyddad

sysselsättning eller vid ett företag som bedriver halvskyddad verksamhet.

Den som blir berörd av en sådan konflikt blir enligt utredningens tidigare

förslag avstängd från möjligheten att få bidrag som syftar till att under­

lätta lians omställning till arbete på den öppna arbetsmarknaden. Eftersom

möjlighet i praktiken inte torde finnas för en sådan konfliktberörd arbets­

tagare att under konflikten söka sig till annan skyddad eller halvskyddad

sysselsättning, finner utredningen inte nödvändigt att föreslå särskilda

regler för att hindra en sådan omplacering.

Syftet med näringshjälp, bidrag till kostnad för arbetsredskap eller verk­

tyg samt bidrag och lån till anskaffning av motorfordon är antingen att

bereda arbetstagaren tillfälle att lämna den öppna arbetsmarknaden för

att bli egen företagare eller att möjliggöra för svårt belastad handikappad

att stanna kvar på arbetsmarknaden och där få rimlig arbetsförtjänst. I den

män hjälpåtgärden avser att underlätta för arbetstagaren att bli egen före­

tagare, bör han enligt utredningens mening få hjälpen även om han skulle

Kungl. Maj:Is proposition nr 76 år 1969

54

vara berörd av arbetskonflikt, eftersom han inte kan ha någon fördel av

konfliktens utgång. Också när åtgärden är avsedd att möjliggöra för ar­

betstagaren att stanna kvar på den öppna arbetsmarknaden anser utred­

ningen den böra få stå öppen för eu konfliktberörd, eftersom det här är

fråga om arbetstagare vars handikapp måste utredas och fastställas för att

åtgärden skall kunna vidtas. Utredningen framhåller särskilt att bidrag

till motorfordon utgår bara om det medicinska behovet av fordonet styrks

med läkarintyg.

Vissa tillämpningsfrågor. Utredningen tillägger att de arbetsmarknads­

politiska stödåtgärderna i regel är i hög grad sammansatta. De neutralitets-

bestämmelser som utredningen har föreslagit träffar bara en del av varje

sådan åtgärd, nämligen det ekonomiska stöd till den enskilde som ibland

men inte alltid utgör en förutsättning för att han skall kunna tillgodogöra

sig hjälpinsatsen i övrigt. Under en arbetskonflikt kan helt naturligt många

problem uppkomma för arbetsmarknadsmyndigheterna på detta vidsträck­

ta område. Utredningen anför följande exempel. Blir det konflikt inom ett

tack kan lämpligheten att driva beredskapsarbete inom samma fack ifrå­

gasättas från neutialitetssynpunkt. Medicinska och sociala synpunkter

kan tala för att en konfliktberörd arbetstagare får genomgå arbetsmarknads­

utbildning, om han är beredd att avstå från utbildningsbidrag. Förberedan-

de åtgärder kan i och för sig vara påkallade men kan te sig tveksamma, om

de inte får fullföljas med aktiva insatser. Bestämmelser om avstängning

kan tänkas förhindra sådana insatser. I sådana fall som de här nämnda

måste det enligt utredningens mening ankomma på arbetsmarknadsmyn­

digheterna själva att med beaktande av tillbörliga neutralitetskrav och sed­

vanliga bedömningsgrunder pröva lämpligheten av tilltänkta åtgärder. Om­

ständigheterna skiftar alltför mycket från fall till fall för att utredningen

har kunnat finna det motiverat att vid sidan av neutralitetsbestämmelserna

föreslå anvisningar till arbetsmarknadsmyndigheterna rörande tillämp­

ningen av arbetsmarknadskungörelsen under konflikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Den allmänna studiefinansieringen. Studiemedel och studiehjälp utgör

betydelsefulla förmåner för den enskilde. Om de får utgå utan begränsning

under arbetskonflikt måste man, säger utredningen, räkna med att de kan

stimulera dem, som är berörda av konflikten och vill göra den arbetsfria

tiden under denna mera meningsfull, att använda tiden till studier. Kon­

fliktberörda arbetstagare med erforderliga formella meriter kan utan svå­

righet skriva in sig för studier inom ett inte spärrat studieområde vid nå­

gon universitetsfakultet och kan få studiemedel, om inkomstprövningen

inte lägger hinder i vägen. För studiehjälp finns ingen meritprövning, och

någon särskild prövning av studielämpligheten förekommer här inte heller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

55

Å andra sidan gör den terminsbundna undervisningen som det här ofta är

fråga om att man inte kan börja utbildningen när som helst.

Som utredningen har framhållit i samband med arbetsmarknadsutbild­

ningen är det från samhällsekonomisk synpunkt önskvärt att tiden under

en arbetskonflikt kan utnyttjas för utbildning. Inom det ordinarie utbild­

ningsväsendet står utbildning också öppen för alla samhällsmedborgare,

oavsett om de råkar vara arbetslösa eller inte. Problemet gäller därför här

inte, om man måste stänga av konfliktberörda arbetstagare från rätten till

speciell utbildning för arbetslösa, utan i stället om man måste hindra dem

som är berörda av arbetskonflikt att utnyttja de allmänna ekonomiska för­

måner som följer med ordinarie utbildning. Eftersom förmånerna i allt vä­

sentligt är avsedda för elevens uppehälle under studietiden, måste det anses

utgöra ett neutralitetsbrott från samhällets sida om de kommer även kon­

fliktberörda arbetstagare till godo. Utredningen finner det vara ofrånkom­

ligt att sådana arbetstagare avstängs från rätten till studiemedel och studie­

hjälp.

Den som före konfliktutbrottet redan har beviljats studiemedel eller stu­

diehjälp bör enligt utredningen emellertid få utnyttja dessa förmåner under

den studieperiod som stödet avser, även om han skulle vara berörd av kon­

flikten.

Till skillnad från vad som gäller arbetsmarknadsutbildningen utgör ar­

betslöshet inte en förutsättning för rätten till här avsedd utbildning. Av-

stängningsreglerna i fråga om den allmänna studiefinansieringen bör därför

utformas på ett något annorlunda sätt. Beträffande båda studiefinansie­

ringsformerna kan man knyta an till ansökningen utom när det gäller

förhöjt studiebidrag inom studiehjälpen, vilket utgår utan ansökan. Utred­

ningen föreslår att studiemedel och studiehjälp inie får beviljas den som är

berörd av arbetskonflikt, om konflikten har brutit ut eller kunnat befaras

vid ansökningen om sådant stöd eller — i fråga om förhöjt studiebidrag

inom studiehjälpen — vid utbetalningen av bidraget. Vid bedömningen av

om konflikt har kunnat befaras bör detsamma gälla som utredningen har

anfört i fråga om utbildningsbidrag.

Utbildning sstöd inom jordbruk och skogsbruk. Utredningen anser att det

stöd som f. n. lämnas inom jordbruk och skogsbruk bör få utgå oberoende av

arbetskonflikt. Skälet är att stödet innefattar förmåner som har endast

ringa ekonomisk betydelse. Särskilt påpekar utredningen att traktaments-

stipendium för förlorad arbetstid inte kan komma i fråga för den som är

arbetslös till följd av konflikt.

Sjukpenning

Utredningen erinrar om att sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

inte avser arbetstagare som är arbetsföra utan sådana vilkas arbetsförmåga

56

är helt eller delvis nedsatt på grund av sjukdom eller olycksfall. Rätten till

sjukpenning bör enligt utredningen därför inte påverkas av arbetskonflikt.

När det gäller arbetslöshet på grund av sjukdom är gränsen emellertid fly­

tande mellan socialförsäkringen, å ena sidan, samt arbetslöshetsförsäk­

ringen och de arbetsmarknadspolitiska stödåtgärderna, å den andra. Detta

är fallet särskilt beträffande handikappade av olika slag, vilka utredningen

i viss utsträckning har undantagit från avstängningsregler för att i görli­

gaste mån skydda dem från olägenheterna av en arbetskonflikt. Utred­

ningen håller inte för uteslutet att trycket på försäkringskassorna kommer

att öka under en längre arbetskonflikt, vilket dock inte behöver innebära

att det är fråga om missbruk. Det får ankomma på försäkringskassorna

att pröva sådana ärenden efter gängse normer. Anledning att av nu angivna

skäl föreslå ändring i gällande regler om rätten till sjukförmåner från den

allmänna försäkringen finns inte enligt utredningens uppfattning. Att det

föreligger sådant arbetsgivarinträde, som avses i 3 kap. 16 § lagen om allmän

försäkring, bör inte få hindra den sjuke från att under konflikt få ut den

sjukpenning, som han är försäkrad för. Det bör enligt utredningen ankomma

på riksförsäkringsverket att tillse att erforderliga bestämmelser meddelas

härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Stöd åt företagare

Ekonomiskt stöd åt företagare bör enligt utredningen betraktas på i prin­

cip samma sätt som stöd åt arbetstagare. Samhällets lokaliseringsstöd, kre­

ditstöd samt stöd åt jordbruk, skogsbruk och fiske är i allt väsentligt avsett

att hjälpa företagen med investeringar som är nödvändiga för att trygga

deras fortsatta verksamhet. Stödet främjar indirekt också sysselsättningspo­

litiken. Ingen har, säger utredningen, något att vinna på att sådant stöd dras

in bara därför att ett företag är drabbat av arbetskonflikt. För arbetstagar­

sidan är det av intresse att efter konfliktens slut få återgå till arbete i ett

livsdugligt företag, och från företagsekonomiska synpunkter är det önskvärt

att kunna utnyttja den tid då produktionen ändå ligger nere till nödvändiga

ombyggnader, installationer m. m. De lån eller bidrag som innefattas i stödet

utgår först efter ingående utredning om investeringsbehovet och andra om­

ständigheter av betydelse. Eftersom kontrollen över att stödet används för

avsett ändamål dessutom torde vara betryggande, bär utredningen funnit

sig böra lämna företagsstödet utanför tillämpningsområdet för neutralitets-

bestämmelserna.

Att företagsstöd sålunda inte bör förenas med konfliktdirektiv betyder

enligt utredningens mening emellertid inte, att en arbetskonflikt skulle vara

helt utan betydelse för frågan huruvida i ett enskilt fall stöd bör lämnas till

ett företag eller inte. Här liksom eljest får det ankomma på vederbörande

myndighet att beakta alla omständigheter av betydelse för ärendets avgöran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

57

de. Skulle fråga uppkomma om att lämna lokaliseringsstöd eller kreditstöd

åt företag som befinner sig i konflikt, får myndigheten självmant beakta

också betydelsen av att samhället inte åsidosätter sin skyldighet att iaktta

neutralitet till konflikten. Utredningen erinrar om att den funnit deltagande

i centrala avtalsförhandlingar inte utgöra tillräckligt skäl för avstängning

från samhällsstöd av arbetstagare som är anslutna till ett i förhandlingarna

deltagande förbund och som blivit permitterade till följd av en arbetskonflikt

avseende annat sådant förbund. Härav torde enligt utredningen följa, att be­

dömningen måste bli densamma vid prövning av frågan huruvida statligt

stöd bör utgå till företag som indirekt är berört av arbetskonflikt.

Socialhjälp

Utredningen erinrar om att det i dess direktiv har angivits, att samhällets

direkta ingripande för att skydda mot nöd — den vedertagna formen härför

är socialhjälpen -— bör behandlas i samband med frågan om konfliktdirektiv

för samhällets stödåtgärder i övrigt. Särskilt bör förutsättningarna för fri­

villig socialhjälp utredas i syfte att om möjligt få till stånd enhetliga be­

stämmelser eller riktlinjer för kommunernas åtgärder i detta avseende.

Undersökningar som utredningen har gjort om förekomsten av social­

hjälp i konfliktsituationer har gett till resultat, att frivillig socialhjälp har

meddelats i mindre omfattning men att det varit svårt att få något säkert

grepp om kommunernas praxis. Utredningens överväganden är därför

grundade i huvudsak på intervjuer kring frågan hur man i dagens situa­

tion från statligt och kommunalt håll ser på dessa problem.

Under arbetskonflikter har kommunerna av allt att döma varit åter­

hållsamma med socialhjälp till konfliktberörda arbetstagare. Man har tyd­

ligen varit väl medveten om att arbetslöshetshjälp i första hand inte är en

socialvårds- utan en arbetsmarknadsfråga. Fastän departementschefen i

propositionen om socialhjälpslagen ställde sig tveksam till frågan om so­

cialhjälpens förhållande till arbetslöshetshjälpen och denna fråga inte har

blivit löst i princip, torde det likväl ha framstått som klart, att barnen och

modern skall få socialhjälp. Socialbidraget har inte heller varit så ändamåls-

bundet att den konfliktberörde mannen har hindrats från att till någon del

tillgodogöra sig detta. Bidraget synes för övrigt inte sällan ha utmätts på

sådant sätt att också mannen har kunnat försörjas nödtorftigt, och social­

styrelsen synes inte ha haft något att erinra mot en sådan tillämpning.

Behovsprövningen har å andra sidan lett till att socialhjälp vanligen

har ansetts inte kunna utgå till familjeförsörjaren och hans familj när

denne har fått konfliktunderstöd från sin organisation. Några normer för

behovsprövningen har inte ansetts böra lämnas kommunerna vare sig från

socialstyrelsens eller kommunförbundens sida. Inom socialstyrelsen har

man menat — och denna mening torde ha full resonans bland kommunerna

58

— att skyddet mot nöd är av den betydelse att samhällets skyldighet att

tillgodose detta inte kan sättas i fråga. Inget tyder heller på att det har

uppkommit några problem i motsatt riktning, nämligen att frivillig social­

hjälp har lämnats så frikostigt under arbetskonflikt att neutraliteten skulle

ha satts på spel.

Utredningen räknar med att det inom nordiska socialpolitiska kommittén

utarbetade förslaget om slopad gränsdragning mellan obligatorisk och fri­

villig socialhjälp kommer att övervägas närmare i samband med den all­

männa översyn av den sociala vårdlagstiftningen som nyligen har anför-

trotts den s. k. socialutredningen. Denna utredning skall enligt sina direktiv

beakta bl. a. utvecklingen på det internationella planet och särskilt de

nordiska harmoniseringssträvandena.

Utredningen framhåller att gränsen mellan obligatorisk och frivillig so­

cialhjälp är flytande, vilket hänger samman inte bara med reglernas kon­

struktion utan också med den omständigheten att båda hjälpformerna fi­

nansieras av kommunerna som därför i praktiken inte själva håller dem

isär. Konfliktdirektiv som riktar sig bara mot den frivilliga socialhjälpen

skulle få begränsad effekt, så länge som obligatorisk hjälp kan komma en

konfliktberörd arbetstagare till godo via den familj som han har försörj-

ningsplikt mot. Enhetliga bestämmelser eller riktlinjer för kommunerna

när det gäller den frivilliga socialhjälpen under arbetskonflikt kan enligt

utredningen inte ges utan att man kommer i strid med den obundenhet som

utmärker socialhjälpen och som utgör en av socialhjälpslagens fundamen­

tala förutsättningar. Särskilt från denna synpunkt utgör det ett allvarligt

steg att begränsa den fria behovsprövning som kommunerna har enligt la­

gen. Skall bindande direktiv lämnas för tillämpningen av socialhjälpslagen

i samband med arbetskonflikt, synes det svårt att undvika att ändra på de

grundförutsättningar som gäller för socialhjälpen. Av de främmande län­

der, vilkas arbetsmarknadsförhållanden utredningen har undersökt, har

inget land närmare bundit tillämpningen av socialhjälpsnormerna under ar­

betskonflikt, om man bortser från regler som avser återbetalningsplikt.

I detta läge har utredningen ansett sig böra närmare överväga vilka möj­

ligheter kommunerna har att inom den nuvarande socialhjälpslagens ram

ingripa mot nöd under arbetskonflikt och samtidigt ta rimliga hänsyn till

kravet på neutralitet från samhällets sida. Frågan gäller närmast om man

skulle kunna undvika mera genomgripande ändringar i socialhjälpslagen

och därmed också bindande konfliktdirektiv i avvaktan på resultatet av

socialutredningens översyn av socialvårdslagstiftningen. Vid dessa över­

väganden har utredningen särskilt beaktat vilken effekt i stort de föreslagna

konfliktdirektiven kan väntas få på det sociala området.

Praktiskt taget alla organiserade arbetstagare som enligt utredningens

förslag skall anses berörda av en arbetskonflikt har stadgeenlig rätt till un­

derstöd ur organisationernas konfliktfonder. Vidare har socialförsäkringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

59

lämnats utan konfliktdirektiv, vilket innebär att sjukförsäkringsförmåner

normalt kommer även konfliktberörda arbetstagare till godo. Utredningen

bär också i viss utsträckning undantagit de handikappade från de före­

slagna konfliktdirektivens avstängningsregler. Utredningen anser det vara

berättigat att anta, att dessa omständigheter i förening med den ökade eko­

nomiska tryggheten överlag i samhället kommer att utsätta socialnämnder­

na för ett mindre tryck än tidigare under arbetskonflikter.

Det sagda innebär emellertid inte, tillfogar utredningen, att det inte under

arbetskonflikter skulle kunna uppstå nödsituationer som kräver social­

nämndernas ingripande. Eftersom obligatorisk socialhjälp i allmänhet står

öppen för en konfliktberörd arbetstagares familj men inte för den kon­

fliktberörde själv, är det framför allt de ensamstående och av dem främst

de oorganiserade som kan komma i svårigheter. Kommunen har här, lik­

som i övriga nödsituationer när obligatorisk hjälp inte får lämnas, lagliga

möjligheter att inom den frivilliga socialhjälpens ram bistå den nödställde.

Socialhjälpens förhållande till samhällets neutralitet vid arbetskonflikter

kan enligt utredningen bli ett praktiskt problem i huvudsakligen två fall,

nämligen när konfliktunderstöden från organisationerna till följd av kon­

fliktens varaktighet börjar skäras ned eller upphöra och när ett större antal

oorganiserade arbetstagare är berörda av konflikten. Utredningen finner

det vara uteslutet att kommunerna i sådana situationer skulle tillämpa

andra än gängse grunder för beliovsprövningen, och frågan gäller då i prak­

tiken om tillämpning av dessa i samband med arbetskonflikt kan komma

i strid med samhällets skyldighet att ställa sig neutralt till konflikt.

De sparsamma erfarenheter som finns anser utredningen ge vid handen

att kommunerna under tidigare arbetskonflikter har hållit hjälpen på så­

dan nivå att den räckt endast för rent oumbärliga ändamål. Vägledande torde

ha varit tillämpade normer för existensminimum. Neutraliteten synes ald­

rig ha ställts på sin spets, och återbetalningsskyldighet har inte aktualiserats

på grund av bidragens ringa storlek.

Utbyggnaden av socialförsäkringssystemet har minskat betydelsen av

socialhjälpsverksamhetens försörjningsfunktion. Andra ekonomiska stöd­

åtgärder har verkat i samma riktning. Möjligheterna att ge ekonomiskt bi­

stånd efter individuell prövning inom socialhjälpens ram har därför kom­

mit att begagnas mera i förebyggande och rehabiliterande syfte. Under ar­

betskonflikter torde socialhjälpen däremot i här förekommande fall få

fylla sin tidigare funktion att säkerställa försörjningen för dem som har

blivit så nödställda att de inte kan klara sig på annat sätt. Genom att de

konfliktberörda arbetstagare som kan bli i behov av socialhjälp sannolikt

kommer att skilja sig från övriga hjälpbehövande bör det bli lättare för

socialnämnderna att här iaktta den restriktivitet som betingas av neutrali­

tetens krav, uttalar utredningen.

Konfliktunderstöden till den organiserade arbetskraften torde enligt ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

60

redningen vanligen ligga högre än socialhjälpen. Sjunker konfliktunder­

stöden till sådan nivå att socialhjälp blir aktuell, är det alltså i allmänhet

fråga om standardsänkning. Utredningen finner inte anledning att räkna

med annan orsak till nedsättning av konfliktunderstöden än överväganden

kring konfliktens varaktighet och möjligheten för stridande förbund att

ekonomiskt genomföra konflikten. Standardsänkningen synes i förening

med den återbetalningsskyldighet som föreligger enligt socialhjälpslagen

kunna utgöra en tillräcklig garanti mot att socialhjälpen skulle få en neu-

tralitetskränkande effekt.

Utredningen fäster uppmärksamheten särskilt på att hjälptagare är åter-

betalningsskyldig för frivillig socialhjälp. Vad som från neutralitetssyn­

punkt framstår som en brist i lagen är att socialnämnderna kan meddela

eftergift från sådan ersättningsskyldighet och därvid inte är bundna av

några lagregler utan kan pröva fritt med hänsyn till omständigheterna i

varje särskilt fall om eftergift bör ske. Med stöd av denna rätt har social­

nämnderna också handlat på det sättet att de har underlåtit att ta upp

frågan om återbetalningsskyldighet.

Utredningen har vidare övervägt på vilket sätt denna brist kan undanrö­

jas och har då kommit fram till att man skulle kunna begränsa rätten för

socialnämnderna att meddela eftergift i fråga om konfliktberörda hjälp­

tagare till att avse endast sådana fall som anges i 39 § sista stycket social­

hjälpslagen, dvs. om arbetstagaren genom att återbetala kostnaden eller

någon del därav kan antas komma att sakna erforderliga medel till under­

håll för sig eller de sina eller annars synnerliga skäl talar mot att ersättning

skall återkrävas. Utredningen har emellertid avstått från att föreslå en

formlig lagändring i enlighet härmed, eftersom utredningen inte har fun­

nit behovet av lagändring så trängande att man inte lämpligen skulle kunna

avvakta resultatet av socialutredningens pågående översyn av den sociala

vårdlagstiftningen. Enligt utredningens mening torde neutraliteten inte bli

något problem, om socialstyrelsen och kommunförbundet i förening rekom­

menderar kommunerna att iaktta restriktivitet med eftergift från återbe­

talningsskyldighet för konfliktberörda arbetstagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt

Högsta besvärsinstans

De former av samhällsstöd som utredningen anser böra förenas med neu-

tralitetsbestämmelser är, som framgår av den föregående redogörelsen, er­

sättning från erkänd arbetslöshetskassa, flertalet bidrag och stödåtgärder

enligt arbetsmarknadskungörelsen samt studiemedel och studiehjälp. Dessa

förmåner är, säger utredningen, i allmänhet av rättighets natur eller står

rättigheterna nära. Principen inom förvaltningen om lika behandling av

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Öl

lika ärenden leder till att även arbetsmarknadskungörelsens sysselsätt-

ningsfrämjande åtgärder måste bedömas med hänsyn tagen till rättssä­

kerhetssynpunkter. Under alla förhållanden måste tillämpningen av regler

om avstängning vid konflikt anses utgöra rättstillämpning, eftersom mot­

satta partsintressen i regel finns. Mot denna bakgrund bedömer utred­

ningen om den nuvarande ordningen för prövningen kan anses fullt till­

fredsställande.

En viss brist i det nuvarande systemet är enligt utredningen att avgö­

randet i sista instans vid tillämpningen av de nuvarande konfliktdirektiven

ligger hos två olika myndigheter, Kungl. Maj :t i statsrådet och försäkrings-

domstolen. Till dessa två myndigheter skulle komma centrala studielijälps-

nämnden, om nuvarande prövningsförfarande för ärenden rörande studie­

medel och studiehjälp lämnades oförändrat. För att enhetlig rättstillämp­

ning skall säkerställas bör enligt utredningens mening avgörandet i sista

instans om möjligt läggas hos en och samma myndighet.

Det är närmast tre domstolar som skulle kunna komma i fråga för pröv­

ningen, nämligen regeringsrätten, försäkringsdomstolen och arbetsdom­

stolen. Rent principiellt anser utredningen invändningar kunna resas från

neutralitetssynpunkt mot att regeringen prövar frågor om avstängning från

arbetsmarknadskungörelsens samhällsstöd under arbetskonflikt. Även de

partsförhandlingar av rättegångs natur som enligt utredningens förslag

förutsätts komma att äga rum i besvärsmålen talar mot prövning i stats­

rådet. Utredningen anser därför att Kungl. Maj :t i statsrådet bör befrias

från sin nuvarande uppgift som besvärsinstans i dessa mål.

Muntliga partsförhandlingar är inte heller vanliga i regeringsrätten.

Denna domstol är dessutom hårt belastad och torde vara organisatoriskt

mindre väl rustad för påtaglig ökning av arbetsbördan även om denna

skulle uppträda sporadiskt. Det är inte uteslutet, att det kan bli rätt många

besvärsmål rörande neutralitetsbestämmelserna under en arbetskonflikt.

Många av dem kan fordra förhandlingar under medverkan av organisatio­

ner på arbetsmarknaden, och de måste alla behandlas med förtursrätt. Ut­

redningen anser sig av dessa skäl inte böra föreslå regeringsrätten som sista

instans i besvärsmålen.

För försäkringsdomstolen talar, att den redan är sista instans vid pröv­

ning av ärenden om avstängning under arbetskonflikt från rätten till er­

sättning från arbetslöshetsförsäkringen och att bland domstolens ledamöter

finns företrädare för arbetsmarknadens organisationer. Förfarandet hos

domstolen torde också i allmänhet vara väl ägnat för handläggning av be­

svärsmål som rör neutralitetsbestämmelsernas tillämpning.

Avgörande för tillämpningen i enskilda fall av de neutralitetsbestämmel-

•ser som utredningen har föreslagit är emellertid, om en arbetstagare kan

anses vara berörd av en arbetskonflikt. Denna fråga är av arbetsrättslig

natur. Även vid tillämpningen av de regler som utredningen föreslår som

62

lijälpnormer för denna bedömning kommer man in på arbetsrättsliga pro­

blem. I enskilda besvärsmål kommer ställning att behöva tas till sådana

frågor som en arbetskonflikts karaktär och lovlighet enligt lagen om kol­

lektivavtal, betydelsen av en arbetstagares organisationstillhörighet, inne­

börden av en organisations stadgar, det enskilda anställningsavtalets upp­

komst och innehåll samt sambandet mellan en arbetskonflikt och därunder

vidtagna permitteringar. För utredningen står det utom tvivel att arbets­

domstolen med hänsyn till reglernas innehåll skulle vara bäst ägnad att

sörja för enhetlig rättstillämpning inom hela området där neutralitets-

bestämmelser kommer att gälla.

Arbetsdomstolen torde enligt utredningens bedömning också vara i stånd

att utan organisatoriska förändringar handlägga besvärsmålen. Domstolen

har de senaste åren inte haft någon stor målbalans och den har i stort sett

kunnat hålla balansen ganska konstant. Tillgången på ersättare för ordina­

rie ledamöter ger domstolen erforderlig elasticitet för att kunna möta till­

fälliga merbelastningar.

För arbetsdomstolen skulle det emellertid innebära en främmande upp­

gift att bli sista instans inom ett administrativ besvärsförfarande. Frågan

gäller då om detta går att förena med de regler som gäller för domstolens

handläggning av mål. Utredningen finner att det i fråga om besvärsmål

som avser tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna skulle behövas bara

mindre ändringar i och tillägg till bestämmelserna i lagen om arbetsdom

stol för att arbetsdomstolen skall kunna handlägga även sådana mål. Ut

redningen föreslår därför att arbetsdomstolen blir sista instans i alla dessa

mål. Förslaget innebär för centrala studiehjälpsnämnden den ändringen att

nämnden inte längre blir sista instans i alla studiemedels- och studiehjälps-

ärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förfarandet i lägre instanser

Utredningens förslag innebär att arbetsdomstolen skall pröva besvär över

arbetsmarknadsstyrelsens och centrala studiehjälpsnämndens beslut rörande

samhällsstöd bara när stödet har eller kan antas ha samband med arbets­

konflikt. Besvärsordningen skall alltså i övrigt vara oförändrad. För att

arbetsdomstolen inte i onödan skall behöva pröva besvärsmål om samhälls­

stöd, bör förvaltningsmyndigheterna i första hand ta ställning till frågan

om stödet skall lämnas den enskilde enligt de villkor som gäller oberoende

av konflikt och bara om denna fråga besvaras jakande pröva om hinder

enligt neutralitetsbestämmelserna föreligger att lämna stödet. När samhälls­

stöd vägras den enskilde, bör i motiven till beslutet klart anges om myndig­

heten funnit sådant hinder föreligga.

Tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna är en angelägenhet lika

mycket för arbetsmarknadens organisationer som för deras enskilda med­

6o

lemmar, anför utredningen. Organisationerna har ett starkt intresse av att

samhällets neutralitet upprätthålls och av att följa rättstillämpningen på

området för att bevaka denna. Ofta är det bara organisationerna som sitter

inne med de upplysningar som kan vara av betydelse för tillämpningen, var­

för de i regel måste bidra till utredningen. Därtill kommer att organisatio­

nerna i överensstämmelse med gällande förfarande vid arbetsdomstolen bör

tillerkännas partsställning där i första hand. Med hänsyn härtill anser ut­

redningen att organisationen, till skillnad mot den praxis som eljest tilläm­

pas i förvaltningsärenden, bör betraktas som part jämte medlemmen redan

i första instans och liksom denne ha rätt att besvära sig över där fattat beslut.

Behörig att anföra besvär blir i enlighet med det anförda i första hand

enskild arbetstagare, som har vägrats samhällsstöd därför att han funnits

vara berörd av arbetskonflikt. Likaså bör den arbetsgivare hos vilken arbets­

tagaren är anställd ha rätt aLt klaga över ett beslut, varigenom arbetstagaren

tillerkänts sådant stöd, om arbetsgivaren menar att arbetstagaren är kon-

fliktberörd. Vidare bör besvärsrätt tillkomma de organisationer till vilka

arbetstagaren och arbetsgivaren är anslutna i samma mån som deras med­

lemmar har sådan rätt.

Utredningen har inte funnit anledning att ge organisationen företrädes­

rätt framför den enskilde medlemmen till partsställning redan i första in­

stans, eftersom man vid ansökningen om samhällsstöd ofta inte kan veta om

neutralitetsbestämmelserna blir aktuella att tillämpa. Denna fråga torde

aktualiseras först vid ärendets handläggning i arbetsmarknadsstyrelsen

eller centrala studiehjälpsnämnden, varför organisationen inte heller där

bör få sådan företrädesrätt.

Ofta torde utredningen i stödärende kräva att upplysningar inhämtas

från organisationerna i den mån de inte själva för talan. Annars får det an­

komma på den handläggande myndigheten att följa gängse förvaltnings-

rättslig praxis när det gäller att bedöma i vilken utsträckning ett ansök-

ningsärende skall kommuniceras med berörda parter. Utredningen erinrar

särskilt om att myndigheten inte får bifalla en ansökan om samhällsstöd i

en situation, då fråga har uppkommit om tillämpning av neutralitetsbestäm­

melserna, utan att först kommunicera ärendet med arbetsgivarsidan. Inte

heller bör myndigheten i en motsvarande situation få avslå en dylik ansökan

från enskild organiserad arbetstagare utan att först underrätta dennes orga­

nisation.

Rätten för arbetsgivaren att överklaga ett bifallsbeslut bör föranleda att

beslutet delges arbetsgivarsidan, om tillämpning av neutralitetsbestämmel­

serna har varit i fråga. Det bör enligt utredningen ankomma på arbetsmark­

nadsstyrelsen och centrala studiehjälpsnämnden att i samråd ge anvisningar

härom till myndigheter som är underställda dem eller över vilka de övar till­

syn i annan ordning.

När arbetstagare som redan uppbär samhällsstöd blir berörd av arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

64

konflikt, t. ex. när en utvidgning av konflikten träffar dem som efter den­

nas utbrott har blivit arbetslösa eller då ett förbund i efterhand har ålagts

att lämna ekonomiskt bidrag för konflikten, bör vederbörande myndighet

på eget initiativ se till att samhällsstödet upphör då så skall ske och fatta

formligt beslut härom. Skulle arbetsgivarsidan men inte myndigheten finna

att sådana arbetstagare måste anses ha blivit konfliktberörda, får arbets­

givaren göra framställning hos myndigheten om avstängning för att få till

stånd ett beslut också i ett sådant fall. Förhållandena under en arbetskon-

flikt kan också utvecklas dithän, att arbetsmarknadsstyrelsen och centrala

studiehjälpsnämnden finner skäl att lämna generella anvisningar om vilka

som skall anses konfliktberörda, över sådant normbeslut kan naturligen

besvär anföras hos arbetsdomstolen, yttrar utredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 7(i år 1969

65

Remissyttrandena

Behov att ändra gällande neutralitetsbestäminelser

De flesta remissinstanserna vitsordar- att det föreligger behov av ändrade

neutralitetsbestäminelser.

Yttranden som rent allmänt och utan närmare kommentarer tillstyrker

utredningens förslag lämnas av länsstyrelsen i Örebro län, Svenska kom­

munförbundet och Svenska landstingsförbundet.

Arbetsmarknadsstyrelsen —- som har att tillämpa gällande bestämmelser

—- framhåller att dessa har blivit allt svårare att tillämpa. Enligt statens

avtalsverk behöver de nuvarande reglerna omprövas främst av det skälet

att de tillkom, innan parterna på arbetsmarknaden började föra centrala

avtalsförhandlingar för stora områden. Det skulle bli mycket svårt att till-

lämpa gällande bestämmelser, om arbetskonflikt skulle bryta ut till följd

av att centrala förhandlingar strandar. Kommerskollegium samt länssty­

relsen i Göteborgs och Bohus län understryker att de gällande neutralitets-

bestämmelserna inte är anpassade till nutida förhållanden.

Enligt LO råder f. n. vid arbetskonflikt brist på balans på arbetsmarkna­

den till arbetsgivarnas förmån. SR erinrar om att gällande neutralitetsbe-

stämmelser bär tillkommit under en epok då förhandlingar i regel fördes

på en lägre nivå. Konflikter kom därigenom att beröra vissa ganska begrän­

sade grupper av arbetstagare. Utvecklingen bär emellertid gått mot allt

mer centraliserade förhandlingar. Det är enligt SR inte otänkbart att 1969

års förhandlingar på ett eller annat sätt kommer att centraliseras inom

hela den svenska arbetsmarknaden. Med hänsyn till denna utveckling kan

det inte anses rimligt att t. ex. ersättning från erkända arbetslöshetskassor

dras in för var och en som »blivit arbetslös i anledning av konflikten och

vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kan antas röna inverkan av

konflikten». Detta skulle i praktiken vid en totalcentraliserad förhandling

kunna medföra att arbetslöshetsersättning inte skulle kunna utgå till någon

som blir arbetslös på grund av en relativt begränsad konfliktåtgärd. För

SR är det därför uppenbart att konfliktdirektiven måste omarbetas. Den

nya situationen på arbetsmarknaden kan inte på ett rimligt sätt mötas

genom t. ex. närmare bestämmelser om tillämpningen av de nu gällande

konfliktdirektiven.

SACO anser att gällande neutralitetsbestämmelser inte kan anses vara

anpassade till dagens förhållanden och SALF framhåller att bestämmel­

serna är svåröverskådliga och med hänsyn till samhällsutvecklingen nu

bör arbetas om.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 76

66

Möjligheten att behålla gällande neutralitetsbestämmelser diskuteras en­

dast av arbetsdomstolens ordförande. Han erinrar om att de nuvarande reg­

lerna fäster avgörande vikt vid de indirekt berörda arbetstagarnas intresse­

gemenskap med dem som är direkt berörda av konflikten i de frågor denna

gäller. Sådan intressegemenskap kan vara inskränkt till en mindre grupp

arbetstagare inom ett förbund men den kan också sträcka sig över förbunds-

gränserna och omfatta arbetstagare inom två eller flera förbund.

De gällande neutralitetsbestämmelserna synes, fortsätter arbetsdomstolens

ordförande, ge klart utslag beträffande två grupper arbetstagare som inte

är direkt indragna i konflikt. Den ena omfattar arbetstagare vilkas löne-

och anställningsvillkor uppenbarligen inte kan antas bli påverkade av kon­

fliktens utgång. Påtagligt samband med konfliktutgången kan dock före­

ligga även för arbetstagare vilka vid tiden för konflikten är bundna av ett

kollektivavtal som då ännu inte har löpt ut. Den nu åsyftade gruppen av­

stängs f. n. inte från samhällsstöd vid konflikt. Den andra gruppen om­

fattar arbetstagare som har samma intresse av konfliktens utgång som däri

direkt indragna arbetstagare. Det kan här vara fråga om arbetstagare, som

tillhör samma avtalsområde som de sistnämnda, men också om arbetstagare

inom andra avtalsområden och andra förbund, om nämligen konflikten gäller

krav som yrkas genomförda även inom dessa andra områden.

I fråga om de nu antydda grupperna torde enligt arbetsdomstolens ord­

förande de gällande konfliktdirektiven inte behöva bereda några mera av­

sevärda svårigheter vid tillämpningen, och direktiven synes för dem leda

till resultat som från neutralitetssynpunkt förefaller materiellt tillfreds­

ställande. Det återstår emellertid en mellangrupp av arbetstagare, som utan

att vara indragna i konflikten har blivit arbetslösa till följd av denna. De

har visserligen inte samma intresse av konfliktens utgång som de direkt

berörda men deras löne- och anställningsvillkor kan likväl skäligen antas

röna inverkan av konflikten. För denna grupp, som kan vara splittrad på

flera förbund och inom dessa på olika avtalsområden, förutsätter de nu­

varande konfliktdirektiven en skälighetsprövning, som uppenbarligen kan

vara förenad med stora vanskligheter. För de myndigheter, som skall till-

lämpa konfliktdirektiven och som av naturliga skäl måste fatta snabba av­

göranden i dessa ärenden, torde konfliktdirektivens utformning i fråga

om den nu åsyftade gruppen kunna medföra en besvärande belastning. Om

denna grupp kunde föras utanför konfliktdirektiven — exempelvis genom

att ordet »skäligen» utbyttes mot »uppenbarligen» — skulle därför en bety­

dande förenkling uppnås. Arbetsdomstolens ordförande anser sig inte kunna

bedöma om en sådan ändring skulle medföra alltför långtgående inskränk­

ningar i samhällets neutralitet vid arbetskonflikter. Ändringen synes dock

i huvudsak ligga i linje med den av utredningen uttalade principen att av­

stängning från samhällsstöd inte bör komma i fråga om det inte kan påvisas

att samhällets neutralitet till arbetskonflikter kräver det.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

67

Direkt berörda

Utredningens uppfattning att det skulle stå i strid med hävdvunna neu-

tralitetsgrundsatser om samhällsstöd fick utgå till arbetstagare som direkt

omfattas av stridsåtgärder på arbetsmarknaden lämnas utan erinran av alla

remissinstanserna.

Indirekt berörda

I stora drag innebär utfallet av remissbehandlingen följande. Utredning­

ens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet hörda myndig­

heter, däribland statens avtalsverk, och av Svenska kommunförbundet och

Svenska landstingsförbundet. LO, TCO och SACO anser att de indirekt be­

rörda över huvud taget inte bör avstängas från samhällsstöd vid arbetskon-

flikt. Arbetsgivarorganisationerna inom det enskilda näringslivet förordar

den utvidgning av konfliktberördheten som innefattas i det vid betänkandet

fogade särskilda yttrandet.

Samhällsstöd åt indirekt berörda

Som skäl för sin ståndpunkt att endast direkt indragna bör stängas av

från samhällsstöd anför LO att den strikta och fullt acceptabla neutralitet

från statens sida, som utredningen har velat ge uttryck för, objektivt sett

kan uppnås endast med denna lösning. Eftersom arbetsgivarsidan alltid

kan utnyttja lockoutvapnet för att reglera de följder som den anser önsk­

värda från stridssynpunkt, framstår den av utredningen föreslagna för-

bundsprincipen som en inblandning från statens sida i arbetsstriden. Även

om utredningen har begränsat denna inblandning i förhållande till nuvaran­

de konfliktdirektiv, lämnar utredningsförslaget möjlighet till ett statligt ställ­

ningstagande mot en stor krets av indirekt berörda, något som av dessa och

deras organisationer måste uppfattas som en åtgärd till arbetsgivarpartens

förmån. Härigenom nås en utomordentligt vittomfattande negativ ekonomisk

effekt för den stridande arbetstagarsidan, utan att arbetsgivarparten genom

ett beslut om lockout behöver belastas ansvarsmässigt och psykologiskt.

Sådana konsekvenser av utredningens förslag är enligt LO:s bestämda upp­

fattning ett allvarligt avsteg från den neutralitetsprincip som har gällt hit­

tills i förhållandet mellan staten och arbetsmarknadens parter på andra om­

råden. Omfattningen av arbetskonflikten bör arbetsmarknadens organisa­

tioner följaktligen bestämma själva.

Utredningens praktiska huvudmotiv för sitt ställningstagande synes,

fortsätter LO, framför allt vara att punktstrejken på senare tid har kommit

till användning, då främst från tjänstemannaorganisationernas sida. Dessa

punktstrejker har dels varit fåtaliga, dels med undantag av lärarkonflikten

(»8

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

inte varit av någon större omfattning och dessutom enligt utredningen

inte givit några erfarenheter av de nuvarande konfliktdirektivens tillämp­

ning. Med hänsyn Jiärtill torde, såvitt LO kan bedöma, några säkra slut­

satser beträffande de framtida konfliktdirektivens lämpliga utformning

inte kunna dras. Att arbetsgivarparten vid de hittillsvarande punktstrej­

kerna av den ena eller andra orsaken inte har funnit anledning att utnyttja

lockoutvapnet torde knappast utgöra tillräckliga skäl att utvidga konflikt­

direktivens tillämpning utanför de direkt indragnas krets.

Enligt TCO måste reglerna om avstängning av arbetstagare som har blivit

arbetslösa till följd av arbetskonflikt med nödvändighet bli obestämda

och svåra att tolka, vilket redan erfarenheterna av de gällande bestämmel­

serna visar. För att reglerna skall bli så klara som möjligt bör därför endast

de direkt indragna omfattas av direktiven. Arbetsgivarsidan har för övrigt

alltid möjligheten att möta begränsade konflikter med lockout. Som ytter­

ligare skäl anför TCO sin speciella organisationsstruktur, som innebär att

vissa TCO-förbund på den privata sidan ofta omfattar en mängd bransch­

områden.

Arbetstagare som blir arbetslösa till följd av konflikt utan att vara

indragna i den bör inte heller enligt SACO omfattas av neutralitetsbestäm-

melser som avser avstängning från samhällsstöd. Härigenom skulle den

enklaste och renaste lösningen åstadkommas för begränsningen av detta

stöd vid arbetskonflikt. Vill arbetsgivaren hindra att vissa arbetstagare

med intresse av konfliktens utgång får samhällsstöd, bör det ankomma

på honom att nå detta syfte genom lockout. SACO tillägger att detta är

organisationens principiella uppfattning men yrkar inte på att den nu läggs

till grund för nya regler. Till förmån för samma lösning uttalar sig också

länsstyrelsen i Norrbottens län fastän med det tillägget att utom direkt in­

dragna även arbetstagare, som lämnar bidrag till de konfliktberörda genom

sitt förbund eller på annat sätt, bör stängas av från samhällsstöd.

Organisationstillhörigheten som grund för konfliktberördhet

Utredningens metod att lägga organisationstillhörigheten i stället för av-

talslikheten till grund för nya neutralitetsbestämmelser i fråga om indirekt

arbetslösa förordas av några remissinstanser, medan andra är tveksamma.

I flertalet yttranden berörs denna metodfråga endast indirekt i form av

diskussioner om organisationstillhörighetens konsekvenser i olika konflikt­

situationer.

Till förmån för organisationstillhörighet som grund för konfliktberördhet

uttalar sig statens avtalsverk. Intressegemenskap mellan olika arbetstagare

tar sig i första hand uttryck i medlemskap i samma förbund eller huvud­

organisation. I den mån icke-stridande arbetstagare lämnar konfliktstöd,

kan stödet väntas komma främst från andra arbetstagare i samma förbund

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

69

eller huvudorganisation. Huruvida anställningsvillkoren är likartade för

stridande och icke stridande arbetstagare torde därvid ha mindre betydelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län samt arbetslöshetsnämnden och drätsel­

kammaren i Malmö förordar också utredningens metod, liksom Stockholms

handelskammare, som finner att metoden genom anknytningen till objek­

tivt fastställbara faktorer är överlägsen den nuvarande metoden. Länssty­

relsen i Göteborgs och Bohus län anser att begreppet konfliktbcrörd i ut­

redningens förslag har fått en ändamålsenlig bestämning som torde ge upp­

hov till svårigheter i tillämpningen i betydligt mindre mån än nuvarande

bestämmelser. Enligt kommerskollegium kan utredningens förslag betrak­

tas som en godtagbar lösning. SACO anser att det f. n. kan vara adekvat

att som utredningen knyta an till organisationstillhörigheten.

Att organisationstillhörigheten som grund för konfliktberördhet har både

fördelar och nackdelar påvisar arbetsdomstolens ordförande. Han fram­

håller att utredningens förslag otvivelaktigt innebär en klarare gränsdrag­

ning än de nuvarande reglerna och därigenom är ägnat att underlätta myn­

digheternas tillämpning av neutralitetsbestämmelserna. De föreslagna reg­

lerna lämnar inte utrymme för någon skönsmässig bedömning utan knyter

an till objektivt konstaterbara omständigheter, vilket är en betydande för­

tjänst i förslaget. Detta har emellertid helt kastat loss från den typ av in­

tressegemenskap, som gällande konfliktdirektiv fäster avgörande vikt vid,

och tar inte någon hänsyn till de frågor konflikten gäller. Förslaget kan

härigenom komma att medföra betydande avvikelser från den nuvarande

neutralitetslinjen, i det att å ena sidan arbetstagare som inte med hänsyn

till sina egna löne- och anställningsvillkor har någon påtaglig intressege­

menskap med de i konflikten indragna kan komma att uteslutas från sam­

hällsstöd, medan å andra sidan sådant stöd kan komma att utgå till arbets­

tagare som har samma intresse av konfliktens utgång som i denna indragna

arbetstagare. Om det föreslagna systemet bör genomföras till priset av så­

dana avvikelser är eu avvägningsfråga till vilken arbetsdomstolens ord­

förande anser sig inte ha att ta ställning.

Utredningens metod medför visserligen påtagliga fördelar för den en­

skilde i fråga om säkerhet, framhåller arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsen

tillägger emellertid att metoden i särskilda fall kan innebära ätt grupper

som saknar direkt intresse i en konflikt ställs utanför sådant samhälls­

stöd som i övrigt uppfattas som en medborgerlig rättighet, medan möjligen

andra grupper med större intresse av konfliktens utfall behåller denna

rättighet.

Den sistnämnda konsekvensen understryks också av LO, TCO och SACO.

Eu jämförelse mellan nuvarande neutralitetsbestämmelser och utredning­

ens förbundsprincip föranleder LO att rent allmänt konstatera att förbunds-

principen i viss mån minskar kretsen av de indirekt berörda åtminstone i

de fall då arbetslöshet på grund av en arbetskonflikt drabbar andra med­

70

lemmar än förbundets egna. Däremot får förbundsprincipen i många fall

större verkningar än de gällande reglerna, om en arbetskonflikt medför ar­

betslöshet endast inom förbundets område, eftersom kriteriet avtalslikhet

då inte längre kommer att gälla. Detta drabbar särskilt LO-förbunden, där

olikheterna mellan kollektivavtalen är mera framträdande än likheterna.

LO:s förståelse för utredningens förslag hade givetvis varit större, om ut­

redningen inom ramen för förbundsprincipen hade behållit kravet på av­

talslikhet. Visserligen torde det vara lättare för de administrativa myndig­

heterna att tillämpa en renodlad förbundsprincip, men begränsade admi­

nistrativa skäl får inte föra med sig att samhället åsidosätter sin neutra­

litet. LO påpekar att det i begynnelseskedet av en längre konflikt på arbets­

marknaden är till största delen enbart indirekt berörda tillhörande LO-

förbunden som drabbas, eftersom dessa berörda till skillnad från tjänste­

mannagrupperna kan permitteras vid arbetsbrist. Konfliktdirektiven får

därför vid konflikt omedelbar verkan för de flesta av LO-förbundens indirekt

arbetslösa medlemmar, medan däremot andra arbetstagargrupper kan åt­

njuta full lön under uppsägningstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Betydelsen av centrala avtalsförhandlingar och rätten att besluta om stridsåtgärd

Förbundstillhörigheten som huvudprincip för indirekt konfliktberördhet

tillstyrks uttryckligen av statens avtalsverk, länsstyrelserna i Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län,

stadskollegiet i Hälsingborg, länsarbetsnämnderna i Västmanlands och Väs­

ternorrlands län samt drätselkammaren i Sundsvall. Som nämnts förut läm­

nar Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet utredning­

ens förslag i dess helhet utan erinran.

Den i det särskilda yttrandet framförda meningen att deltagande i cen­

trala avtalsförhandlingar bör medföra konfliktberördhet över hela fältet

biträds av länsstyrelsen i Gävleborgs län, handelskammaren i Göteborg,

Skånes samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare och

samtliga hörda arbetsgivarorganisationer inom det enskilda näringslivet.

Av de tillstyrkande remissinstanserna anser länsstyrelsen i Östergötlands

län att det skulle vara att gå för långt, om redan deltagandet i centrala

avtalsförhandlingar skulle konstituera konfliktberördhet för alla deltagande

förbund, oavsett om de omfattas av stridsåtgärder eller ej. Länsstyrelsen

och länsarbetsnämnden i Västmanlands län accepterar utredningens för­

slag som en rimlig och väl motiverad avvägning mellan tänkbara ytterligheter

vilken i görligaste mån tillgodoser kravet på samhällets neutralitet vid

arbetskonflikt. Drätselkammaren i Sundsvall framhåller att det ligger i den

kommunala verksamhetens natur att permittering av arbetstagare som till­

hör ett icke stridande förbund inte torde bli aktuell på samma sätt som

inom det enskilda näringslivet. Frågan huruvida samhällsstöd åt den som

71

är arbetslös till följd av konflikt utan att vara indragen i denna utgör neu-

tralitetsbrott från samhällets sida torde därför vara av teoretiskt intresse

för en kommun som arbetsgivarpart. Å andra sidan torde kommuns möj­

ligheter att genom lockout utestänga icke indragna arbetstagare från sam­

hällsstöd också vara begränsade.

LO och TCO, vilka som förut nämnts anser att indirekt arbetslösa över

huvud taget inte bör avstängas från samhällsstöd, vänder sig också mot det

särskilda yttrandet. Enligt LO vore det rent stötande att låta enbart den

omständigheten att ett förbund deltar i centrala förhandlingar medföra

att dess medlemmar ställs utan samhällsstöd, om ett annat i dessa förhand­

lingar deltagande förbund vidtar stridsåtgärd. En sådan ordning skulle

medföra att i regel en större krets av arbetstagare skulle avstängas än f. n.,

eftersom avtalslikhet mellan de direkt och indirekt berörda inte fordras

enligt utredningens förslag. Härigenom skulle balansen på arbetsmarknaden

ytterligare väsentligt rubbas i förhållande till vad som gäller nu.

Några remissyttranden representerar en ståndpunkt mellan den grupp

som följer utredningens förslag och den som ansluter sig till det särskilda

yttrandet. Sålunda anser kommerskollegium att enbart deltagande i centrala

avtalsförhandlingar visserligen inte bör konstituera konfliktberördhet men

att den av utredningen dragna generella gränsen för konfliktberördhet är

väl snäv. Bl. a. kan ifrågasättas om den principiella och reella skillnaden

verkligen är så stor att olika gränser för samhällets handlingsfrihet är mo­

tiverade i de fall då en huvudorganisation fattar beslut hur striden skall

föras och de fall då de inblandade förbunden, efter taktiska överläggningar,

själva avgör detta. Enligt kollegiets uppfattning är denna skillnad närmast

av formell natur. Även om en huvudorganisations bestämmanderätt är in­

skränkt men de i centrala förhandlingar deltagande förbunden av taktiska

skäl begränsar vidtagna stridsåtgärder till något eller några förbund, bör

därför samtliga inblandade förbund och deras medlemmar anses berörda av

en konflikt. För denna ståndpunkt talar även de skäl som anförs i det sär­

skilda yttrandet. Kollegiet understryker särskilt vikten av att lockout- eller

strejkvapnet inte skall behöva användas för att tillrättalägga balansrubb­

ningar i styrkeförhållandena mellan parterna till följd av ofullständig ut­

formning av konfliktdirektiven. Liknande mening har Stockholms handels­

kammare, som finner de skäl som har anförts i det särskilda ytttrandet

väga tungt. Utredningens hänvisning till att det ankommer på arbetsgi­

varna att använda lockoutvapnet är obestridligen riktig, eftersom mot strejk

från arbetstagarnas sida svarar lockout från arbetsgivarna. Men motsva­

righeten är till stor del formell. Handelskammaren uttalar tveksamhet om

riktigheten i utredningens uttalande att det inte i och för sig är givet att

strejk i den allmänna opinionen framstår som mera berättigad eller god­

tagbar än lockout. Handelskammaren, som avstår från att uttala någon be­

stämd åsikt i frågan, tillägger att den i det särskilda yttrandet förordade

C*

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

72

lösningen kräver närmare precisering i fråga om relationen mellan de cen­

trala förhandlingarna och arbetskonflikten. SR finner utredningens för­

slag riktigt och rimligt men konstaterar att det föreslagna systemet med­

för skiljaktigheter mellan SR och exempelvis LO i fråga om de ekonomiska

påfrestningarna vid konflikt. SR anmäler därför förståelse för de synpunk­

ter som kommer fram i det särskilda yttrandet.

Som skäl för sin anslutning till det särskilda yttrandet anför länsstyrelsen

i Gävleborgs län att utredningens förslag i vissa lägen kan befaras föranleda

parterna till taktiska spekulationer och åtgärder vilka i sin tur påtvingar

motparten stridsåtgärder, som denne innerst inne inte önskar använda och

som kan medföra besvärande följder för arbetsmarknaden och därmed även

för samhället. En sådan utveckling är enligt länsstyrelsen inte önskvärd.

Flertalet övriga remissinstanser som biträder det särskilda yttrandet

fäster avgörande vikt vid den intressegemenskap som de anser föreligga

mellan organisationer som berörs av centrala eller på annat sätt gemensam­

ma avtalsförhandlingar.

Sålunda ligger det enligt Skånes handelskammare i de centrala förhand­

lingarnas begrepp att vardera parten måste komma fram till ett enhetligt

beslut i de olika frågorna. Att stridsåtgärder vidtas endast av vissa förbund

kan därför inte uppfattas så att övriga förbund har beslutat sig för att inte

tillgripa stridsåtgärder för att genomföra sina krav. En sådan slutsats

synes kunna dras endast om de icke stridande förbunden träffar överens­

kommelse med arbetsgivarsidan. I stället torde de tillgripna stridsåtgärderna

närmast få ses som resultatet av en samlad bedömning från arbetstagarsidan

av frågan hur man snabbast skall förmå arbetsgivarna att acceptera de upp­

ställda kraven, eller med andra ord som uttryck för en taktisk bedömning.

Stridsåtgärder som är begränsade till endast vissa förbund i samband med

centrala förhandlingar kan därför med visst fog jämföras med punktstrejker

som har beslutats av ett förbund. Om vissa grupper, som deltar i de cen­

trala förhandlingarna, trots sitt deltagande skulle få samhällsstöd under en

konflikt som följer på sådana förhandlingar, innebär detta otvivelaktigt

att arbetstagarparten vid sin bedömning av vilken omfattning eventuella

stridsåtgärder bör ges kan räkna med detta samhällsstöd för vissa grupper,

något som skulle strida mot tanken att neutralitetsbestämmelserna inte

bör påverka parternas taktiska bedömning. Utredningens förslag kan tän­

kas komma att förlänga eventuella konflikter och öka parternas benägen­

het att tillgripa stridsåtgärder. Motiveringen för förslaget — att arbets­

givarparten i sista hand kan tillgripa lockout — utgör en bekräftelse härpå.

För handelskammaren framstår det emellertid som mindre lyckligt att ge

direktiven en utformning som på detta sätt är ägnad att skärpa motsätt­

ningarna mellan parterna med de skadliga verkningar detta kan medföra

för samhället i dess helhet.

SAF, i vars yttrande Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare, Skogs- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

73

^^arbetsgivareföreningen samt Sveriges redareförening i princip instäm­

mer, erinrar om att utgångspunkten för utredningens arbete har varit att

samhällets neutralitet vid arbetskonflikter skall bevaras. Utredningens

förslag medför emellertid betydande risker i praktiken för allvarliga rubb­

ningar av balansen i olika konfliktsituationer. Orsaken härtill är främst att

utredningen helt har lösgjort sig från den hittills gällande principen att

sådan arbetstagare, vars anställningsvillkor skäligen kan antas bli påver­

kade av konflikten, skall vara avstängd från samhällsstöd. I stället har ut­

redningen valt att knyta rätten till samhällsstöd enbart till formella krite­

rier, såsom arbetstagares tillhörighet till viss organisation och utformningen

av arbetstagarorganisationernas stadgar. Utredningen synes ha anlagt ett

väsentligen formellt och teoretiskt betraktelsesätt och inte tillräckligt beak­

tat de aktuella styrkeförhållandena och förhandlingsformerna på arbets­

marknaden. Verkningarna av de föreslagna reglerna blir därför i de sanno­

likaste konfliktfallen högst egendomliga och besvärande för den eftersträ­

vansvärda balansen mellan parterna.

Sakligt riktigt är enligt SAF att den vars lönevillkor är beroende av kon­

flikts utgång inte får samhällsstöd, medan den som saknar varje eget

intresse i tvisten får sådant stöd. Eftersom utredningens förslag i många

fall leder till motsatt resultat, anser SAF olämpligt att neutralitetsbestäm-

melserna utformas så att organisationernas stadgar blir avgörande för rät­

ten till stöd, en ståndpunkt som även Bankernas förhandlingsorganisation

ansluter sig till. En icke avsedd bieffekt av en sådan lagstiftning kan enligt

SAF bli, att arbetstagarorganisationerna i fortsättningen tillser, att stad­

garna får sådan utformning som ger den förmånligaste situationen i hän­

delse av arbetskonflikt. Den hittillsvarande tendensen mot centraliserat

beslutsfattande bryts. Neutralitetsbestämmelserna kan härigenom mot­

verka strävandena till samverkan mellan organisationer och försvåra en­

hetliga lösningar av de nu alltmer aktuella frågorna om fördelningen mellan

olika grupper av »tillgängligt löneutrymme».

Enligt SAF bör vidare LO vid centrala förhandlingar jämställas med så­

dan huvudorganisation som har att besluta om stridsåtgärder. Utredningens

argument för att betrakta tjänstemännens huvudorganisationer inom den

statliga sektorn som artskilda från LO, nämligen att samordningen inom

området nu har nått så långt »att det överlämnats åt vederbörande huvud­

organisation att uppträda som avtalsslutande part», bemöter SAF med att

skillnaden mellan dessa organisationers ställning och LO:s ställning vid

centrala förhandlingar i realiteten är minimal — även om LO formellt en­

dast rekommenderar förbunden viss uppgörelse. Under samtliga hittills­

varande centrala förhandlingsomgångar har LO:s rekommendationer un­

dantagslöst accepterats av de förbund som har deltagit i de centrala för­

handlingarna. LO:s stadgeenliga och ekonomiska möjligheter att påverka

sina förbund är måhända något mindre än exempelvis SACO:s, men skill-

3*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

74

naden ligger mer på det formella än det reella planet och bör enligt SAF

inte föranleda att LO-förbunden behandlas annorlunda än vissa tjänste­

mannaorganisationer inom den statliga sektorn, när det gäller medlemmars

rätt till samhällsstöd i en konfliktsituation.

SAF erinrar vidare om att utredningens förslag är så utformat att sam­

hällsstöd utgår till arbetstagare vilkas avtal ännu inte har löpt ut och som

enbart till följd därav inte deltar i en konflikt vilken blivit följden av de

centrala förhandlingarnas sammanbrott. Om SAF, som utredningen antar,

inte får tillgripa sympatilockout mot dessa arbetstagare, blir följden att

en tredjedel eller en fjärdedel (beroende på tidpunkten J av LO:s medlem­

mar inom SAF:s område inte behöver anlita sina stridsfonder, medan kost­

nader uppstår för de icke direkt konfliktdrabbade företag där sådana LO-

medlemmar sysselsätts och som till följd av råvarubrist och transportsvå­

righeter m. m. tvingas att låta verksamheten ligga nere. Driftsinställelse med­

för lika stora förluster vare sig företaget formellt omfattas av konflikten

eller tvingas inställa driften på grund av konfliktens verkningar. Resultatet

av utredningens förslag blir sålunda enligt SAF en mycket allvarlig rubb­

ning av balansen mellan parterna för det i nuvarande situation mest san­

nolika konfliktfallet på arbetarområdet — och därtill det som utredningen

enligt sina direktiv har haft att ta hänsyn till i främsta rummet. Utred­

ningens ståndpunkt att arbetsgivarsidan i normalfallet har både rätt och

skyldighet att tillgripa lockout, om man vill undvika att friställda arbets­

tagare får samhällsstöd, synes enligt SAF svår att förena med ståndpunkten

att sympatilockout inte kan användas mot arbetstagare vilkas avtal ännu inte

har löpt ut.

Alla som deltar i centrala avtalsförhandlingar måste, fortsätter SAP’,

anses berörda av stridsåtgärder som vidtas för att genomdriva krav vilka

har framställts vid sådana förhandlingar. Möjlighet att använda sympa­

tilockout även i den nyssnämnda situationen då avtalen löper ut vid olika

tider bör skapas. Kollektivavtalslagen och neutralitetsbestämmelserna måste

på denna punkt samordnas, om balansen mellan parterna skall kunna

behållas.

Möjligheten att återställa balansen i vissa konfliktsituationer genom lock­

out eller utvidgad lockout framstår för SAF som ett föga tilltalande sätt

att komma till rätta med svagheterna i det av utredningen föreslagna syste­

met. Det är klart olämpligt att konfliktdirektiven utformas så att konflik­

ter på arbetsmarknaden får större omfattning än som annars skulle bli

fallet. Större skadeverkningar än nödvändigt uppstår därigenom såväl för

företag och anställda som för samhället. Utredningens understrykande av

möjligheterna att utvidga konflikten för att nå balans framstår som än

egendomligare mot bakgrund av att utredningens främsta motiv för att

ändra de nuvarande reglerna synes vara, att den centrala förhandlingsmeto-

diken medför att så många arbetstagare riskerar att bli berörda, om de

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

75

centrala förhandlingarna strandar och en storkonflikt bryter ut. Det är vis­

serligen obestridligen riktigt, att fler arbetstagare berörs såväl av uppgö­

relse som av stridsåtgärder när centrala förhandlingar förs än när förhand­

lingarna förs förbundsvis. SAF kan emellertid för sin del inte finna att an­

talet berörda i och för sig bör påverka statens principiella inställning i

fråga om neutralitet vid arbetskonflikter.

Sammanfattningsvis framhåller SAF att utredningens förslag synes utgå

från alltför teoretiska och formella betraktelsesätt och i allt för liten grad

tar hänsyn till realiteterna på arbetsmarknaden. Det är orimligt att med­

lemmarna i en arbetstagarorganisation som deltar i centrala förhandlingar

inte skall anses berörda av sådana stridsåtgärder som vidtas för att driva

igenom de centralt framförda kraven. SAF anser det nödvändigt att utred­

ningens förslag ändras i enlighet med vad SAF har anfört, om förslaget

skall kunna läggas till grund för lagstiftning. I andra hand föreslår SAF,

om än med tvekan, att som konfliktberörd skall anses även den som tillhör

annat förbund än det som befinner sig i konflikt, om båda förbunden till­

hör samma huvudorganisation och har deltagit i centrala förhandlingar

som förts av huvudorganisationen samt denna har beslutat om eller god­

känt konflikten. Härigenom uppnås åtminstone den begränsningen att eu

arbetstagarorganisation inte kan, genom selektiva strejkaktioner för att

genomdriva centrala krav, på staten övervältra en stor del av löneförlus-

terna för de arbetstagare som har friställts på grund av strejken.

Skulle inget av SAF:s förslag beaktas, anser SAF att utredningens för­

slag inte bör läggas till grund för lagstiftning. Utredningsförslaget leder i

oförändrad form och under rådande förhållanden på arbetsmarknaden til1

klart orimliga konsekvenser och får oförutsedda biverkningar på arbets­

tagarorganisationernas stadgar och framtida struktur.

Tidningarnas arbetsgivareförening intar samma ståndpunkt som SAF.

För att illustrera de enligt föreningens mening orimliga konsekvenserna av

utredningens förslag nämner föreningen som exempel att en konflikt, som

omfattar pappersbruken och transportnäringarna, kan medföra brist på

tidningspapper med påföljd att produktionen inte kan upprätthållas och

de tidningsanställda blir arbetslösa. Om konflikten inte omfattar de gra­

fiska förbundens avtalsområde, får de arbetslösa tidningsanställda enligt

utredningens förslag samhällsstöd. I motsatt fall får de inte sådant stöd.

Läget för tidningsföretagen är emellertid detsamma i båda fallen. Till följd

av utredningens ytterligt formella betraktelsesätt förskjuts i det förra fallet

balansen mellan parterna väsentligt.

De grafiska fackförbunden, Svenska typografförbundet, Svenska litograf-

förbundet och Svenska bokbindareförbundet, uppträder gemensamt vid för­

handlingar med Tidningarnas arbetsgivareförening, säger föreningen vidare.

Om dessa förhandlingar strandar och t. ex. typografförbundet beslutar strejk

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

inom sitt avtalsområde, skulle detta kunna leda till att även ett stort antal

medlemmar i de övriga två fackförbunden blev arbetslösa. Vid tillämpning

av utredningens förslag skulle dessa senare arbetare kunna få samhälls­

stöd, trots att deras fackförbund har deltagit i gemensamma förhandlingar

med det i konflikten direkt indragna förbundet och att förhandlingarna

och konflikten åsyftar samma resultat inom de olika avtalsområdena. För

att undvika en helt oacceptabel styrkeförskjutning skulle föreningen såle­

des tvingas att utvidga konflikten genom att tillgripa lockout mot de två

övriga i förhandlingarna deltagande fackförbunden. Även detta exempel

visar enligt föreningen att utredningens förslag inte utan kompletteringar

kan läggas till grund för lagstiftning.

Utredningens förslag till neutralitetsbestämmelser får enligt länsstyrel­

sen och länsarbetsnämnden i Norrbottens län alltför vittgående följder vid

lokala konflikter. Om alla medlemmar i ett förbund eller i sådan huvud­

organisation som har rätt att besluta om stridsåtgärder eller som har ålagt

förbund bidragsskyldighet blir berörda av lokal konflikt, hindras arbets­

marknadsutbildning, omflyttning av arbetskraft och andra åtgärder för

avsevärda grupper arbetstagare över hela landet. Detta stämmer enligt läns­

styrelsen inte överens med strävan att i möjligaste mån begränsa verkning­

arna för samhället av arbetskonflikter. Med de båda sistnämnda remissin­

stansernas tolkning av utredningens förslag bör sammanställas ett påpe­

kande av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation att indirekt

berördhet förutsätter att arbetslösheten verkligen är en följd av konflikten.

Enligt samorganisationens uppfattning kan neutralitetsbestämmelserna inte

tillåtas få sådan verkan att arbetstagare, som en tid efter ett konfliktut­

brott blir arbetslös av skäl som inte beror på konflikten, exempelvis till

följd av företagets konkurs eller — i enmansföretag — på grund av arbets­

givarens bortgång, skall avstängas från samhällsstöd med anledning av att

den organisation han tillhör är indragen i strejk. Som utredningen fram­

håller finns det förbund, som organiserar flera och i många fall avsevärt

skiljaktiga yrkesgrupper. Detta förhållande gäller särskilt på serviceom­

råden. Så har t. ex. Handelsanställdas förbund, Handelstjänstemannaförbun-

det och Transportarbetareförbundet grupper, som på grund av artskilda

arbetsförhållanden inte gärna kan tänkas ha likartade avtal. En hovmästare

kan inte ha några intressen att bevaka i en konflikt, som berör tand­

sköterskorna, och sköterskornas villkor inverkar inte på något sätt på flyg­

värdinnornas. Dessa kategorier är emellertid organiserade i samma förbund.

Det skulle verka stötande om en tandsköterska, som på grund av arbets­

givarens sjukdom blir arbetslös 14 dagar efter det konflikt har brutit ut i

fråga om flygvärdinnornas eller hovmästarnas arbetsvillkor, skulle berövas

ersättning från arbetslöshetskassan därför att hon tillhör samma förbund

som de konfliktberörda.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 76 år 1969

77

Huvudorganisation med rätt att besluta om ekonomiskt bidrag till arbetskonflikt

Både LO och SAF anser att utredningens utvidgning av förbundsprincipen

på denna punkt är alltför formell.

Regeln att ett icke stridande förbund anses delaktigt i en arbetskonflikt,

om det av sin huvudorganisation har ålagts att direkt eller indirekt eko­

nomiskt stödja ett stridande förbund, skulle för LO gälla när särskild ut­

taxering påbjuds. Däremot skulle LO mycket väl, när arbetskonflikt inte

råder, kunna ta ut större avgifter från förbunden eller under konflikten

genom t. ex. upplåning lämna större konfliktersättning till ett eller flera

stridande förbund utan att samtliga LO-förbund därigenom skulle anses

indragna i arbetskonflikten. Det kan enligt LO inte vara lämpligt att göra

samhällsstödet beroende av sådana rent formella omständigheter.

SAF erinrar om att konfliktersättning regelmässigt utgår från LO vid

konflikt inom LO-området, vid sidan av ersättning från respektive förbund.

Eftersom LO:s fonder är uppbyggda med bidrag från samtliga förbund

eller deras medlemmar, kan med fog påstås att varje förbund inom LO

bidrar till den konfliktersättning som i en viss konflikt utgår från LO,

även om något direkt åläggande härom inte har förekommit under själva

konflikten eller i anslutning till den. För frågan om ett förbund i detta fall

skall anses berört eller inte kan enligt SAF inte gärna var avgörande, huru­

vida bidrag har lämnats under eller i anslutning till den aktuella konflikten

eller tidigare i form av bidrag till en gemensam stridsfond.

Betydelsen av organisationstillhörighet

Utredningens förslag att indirekt arbetslös, som är oorganiserad eller

inte har varit bunden av något kollektivavtal, skall anses konfliktberörd

om flertalet anställda på hans arbetsplats är berörda, lämnas utan erinran

av remissinstanserna. Statens avtalsverlc anser det vara uppenbart att sam­

hällsstöd inte skall beviljas oorganiserade i sådana fall. Vikten av att orga­

niserade och oorganiserade behandlas lika i detta sammanhang framhålls

särskilt av KSA-utredningen, LO, TCO, SR och De erkända arbetslöshetskas­

sornas samorganisation.

Internationella frågor

Med hänsyn till den gemensamma nordiska arbetsmarknaden och kol­

lektivavtal på nordisk bas anser SALF att en gemensam nordisk utredning

om neutralitetsbestämmelserna hade bort göras. SALF förklarar sig vidare

inte vara lika övertygat som utredningen om att ILO-konventionen angå­

ende minimistandard för social trygghet står i överensstämmelse med de

föreslagna neutralitetsbestämmelserna.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Samhällets stödåtgärder

Risk att bli konfliktberörd

Enligt utredningens lagförslag får samhällsstöd inte utgå till den som

löper risk att bli berörd av arbetskonflikt. SAF konstaterar, liksom även

Bankernas förhandlingsorganisation, att denna regel, tolkad efter bok­

staven, borde innebära att frågan om betydelsen av deltagande i centrala

avtalsförhandlingar löses i enlighet med SAF:s ståndpunkt. Arbetstagare i

förbund som deltar i centrala förhandlingar löper nämligen självfallet risk

att dras in i en eventuell konflikt vilken är avsedd att påverka lösningen av

den fråga som är föremål för förhandlingarna. SAF är emellertid på det

klara med att en sådan bokstavlig tolkning inte vinner stöd av utrednings­

förslaget i övrigt.

Statens avtalsverk anser att det med visst fog kan sägas att såväl arbets­

givare som arbetstagare alltid löper risk att bli berörda av arbetskonflikt,

om avtalslöst tillstånd råder och förhandlingar angående nya avtal pågår.

Den av utredningen föreslagna regeln kan vålla tolkningssvårigheter. Av-

talsverket föreslår som en tänkbar lösning att samhällsstöd inte får utgå till

arbetstagare som, när konfliktvarsel har utfärdats, kan antas bli berörd

av konflikten om den bryter ut.

Önskemål om förtydligande av vad som avses med risk att bli berörd av

arbetskonflikt framställs också av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i

Västernorrlands lön, SB och SACO.

Med hänvisning till att ett konflikt varsel kan vara av långvarig karaktär

och omfatta större delen av arbetsmarknaden anser TCO, att det inte är

rimligt att i sådana situationer inställa de olika arbetsmarknadspolitiska

åtgärderna. Vidare är lönerna inom TCO:s olika branschområden på den

privata sidan i regel individuella och fastställs efter förhandlingar företags-

vis. Ordningen för förhandlingarna medför att konflikt kan uppstå vid ett

företag om hur lönesumman skall fördelas, utan att utgången av konflikten

kan påverka löne- och anställningsförhållandena vid andra företag. Enligt

TCO bör därför den föreslagna bestämmelsen om risk för att bli berörd an­

tingen slopas eller avgränsas närmare.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m. m. Skyldigheten att upplysa om arbets­

konflikt kan enligt länsarbetsnämnden i Östergötlands län bli svår att full­

göra i de fall då arbetsmarknadsmyndigheterna i öppna platslistor eller

annars mera allmänt informerar om lediga platser.

Till utredningens uppfattning att inledande och förberedande åtgärder i

syfte att kartlägga en arbetssökandes situation bör få vidtas oberoende av

konflikt ansluter sig arbetsmarknadsstyrelsen.

79

Utbildningsbidrag m. m. Erinran mot förslaget att utbildnings­

bidrag skall omfattas av neutralitetsbestämmelser gör endast SAC, som ser

dessa bidrag som en »förlängd» form av arbetsförmedling. SAC anser att

företagsstödet, dvs. stödet till den materiella produktionsfaktorn, och ut-

bildningsstödet som avser den levande produktionsfaktorn bör behandlas

lika. Ytterligare ett skäl för sin ståndpunkt finner SAC i att samhället skulle

komma i motsättning till sig självt, om det drar in utbildningsstödet för

konfliktberörda för att, om nöden kräver det, hålla strejkande eller lock-

outade personer och deras familjer vid liv genom socialhjälp. Denna blir då

vad man vill undvika, nämligen strejkunderstöd.

Riksförsäkringsverket förklarar sig inte ha något att erinra mot för­

slaget att utbildningsbidrag skall få utgå helt ostört av arbetskonflikt till

klart urskiljbara grupper handikappade men inte till övriga. Verket erinrar

därvid om att sjukpenning — som enligt utredningsförslaget inte påverkas

av konflikt — i vissa fall kan utgå under arbetsprövning, arbetsträning och

yrkesutbildning.

SR framhåller att de föreslagna bestämmelserna om avstängning från

utbildningsbidrag med största säkerhet kommer att försätta många arbets­

tagare, bl. a. handikappade, i en ohållbar ekonomisk situation. SR uttalar

emellertid förståelse för utredningens uppfattning att gränsdragningspro-

blemen på detta område är mycket stora och vill därför inte motsätta sig

att utredningens enligt SR mycket hårda linje väljs.

1 övrigt behandlas i remissyttrandena möjligheterna att från neutralitets-

bestämmelserna undanta flera grupper handikappade än dem utredningen

har bedömt som klart avskilj bara.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller sålunda — med hänsyn till den

betydelse anställningen enligt förslaget har för gränsdragningen mellan

konfliktberörda och övriga arbetstagare — att förhållandevis få handikap­

pade skulle beröras av en konflikt. Styrelsen finner trots detta att förslaget

kan ge avstängningsreglerna en längre gående verkan än som betingas av

neutralitetens krav. Handikappade kan i många fall genom arbetsförmed-

lingsexpeditionerna få det stöd som behövs för att finna anställning eller

l'å utbildning eller omskolning. Först när arbetsförmedlingen har konsta­

terat att sökanden på grund av handikappet inte kan placeras genom för­

medlingens vanliga åtgärder, förs ärendet över till arbetsvårdsexpeditionen

för utredning. I betänkandet föreslås att utbildningsbidrag skall kunna

utgå oberoende av arbetskonflikt, när utbildningsbehov har fastställts genom

arbetsprövning eller arbetsträning. Arbetsprövning är en av flera kartläg­

gande åtgärder som kan ingå i en arbetsvårdsutredning. I sådan utredning

ingår regelmässigt en medicinsk kartläggning. Vilka kartläggande åtgärder

som vidtas bestäms till både art och omfattning efter behovet i det enskilda

fallet. Flertalet handikappade kan, säger styrelsen, yrkesvägledas genom

de vanliga metoderna sedan ett grundmaterial har samlats in beträffande

Kurigl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

80

deras skol- och yrkesmässiga bakgrund samt deras sociala och ekonomiska

situation och sedan den medicinska bilden har kartlagts genom läkarunder­

sökning. I de fall då man är tveksam i fråga om de begåvningsmässiga för­

utsättningarna kan psykotekniska anlagsprov användas. Enligt styrelsens

uppfattning bör de handikappade som på de här antydda vägarna får hjälp

i sin yrkesvalssituation inte ställas i ett sämre läge än de som har genom­

gått arbetsprövning eller arbetsträning. Styrelsen föreslår därför att utbild­

ningsbidrag oberoende av konflikt alltid skall kunna utgå till handikappad

som i samband med arbetsvårdsutredning och därvid verkställd medicinsk

utredning har funnits vara i behov av utbildning.

LO, som uttalar att utredningen synes ha varit alltför »neutralitetskäns-

lig» i fråga om de handikappade, föreslår att utbildningsbidrag får utgå till

handikappad så snart utbildningsbehov föreligger på medicinskt godtag­

bara skäl.

Statens handikappråd anser att den föreslagna lösningen i fråga om de

handikappade, trots att den präglas av en positiv grundsyn, inbjuder till

skilda bedömningar och därmed till ett visst godtycke. Med hänsyn till ut­

redningsdirektiven, enligt vilka de handikappade så långt som möjligt skall

skyddas mot olägenheterna av en arbetskonflikt, borde utredningen ha

prövat möjligheterna att oavsett konflikt bereda alla handikappade den

utbildning som de behöver. Detta är särskilt viktigt därför att uppskov

med planerad utbildning skapar osäkerhet och otrygghet som kan äventyra

rehabiliteringen.

Förslaget att utbildningsbidrag får utgå oberoende av arbetskonflikt till

handikappad vars utbildningsbehov av medicinska skäl är så trängande

att det bör tillgodoses utan dröjsmål skapar enligt statens handikappråd

många svåra gränsfall. Rådet frågar hur det skall vara möjligt att bedöma

behovet någorlunda enhetligt, vem som skall göra bedömningen och om

läkarintyg blir helt utslagsgivande. Oavsett om det är övervägande medi­

cinska eller sociala skäl som talar för bidrag, vore det bättre att inte stänga

av den handikappade. Det är nämligen, påpekar rådet, mycket svårt att

renodla grundorsaken till utbildningsbehovet. Ofta anges ett grundskäl men

i regel finner man vid närmare granskning av det enskilda fallet att flera

orsaker av social och medicinsk karaktär är för handen.

Vidare gör handikapprådet invändningar mot utredningens uppdelning

mellan å ena sidan handikappade, som går tillsammans med andra elever i

ordinarie skolor och för vilka handikappet som sådant inte har direkt sam­

band med utbildningens inriktning, samt å andra sidan handikappade som

får anpassningsundervisning, dvs. blinda, döva, hörselskadade, psykiskt

utvecklingsstörda m. fl. I princip torde det enligt rådet inte föreligga någon

skillnad beträffande utbildningens inriktning. I båda fallen går denna ut

på att ge en yrkesutbildning som gör eleven rustad att i möjligaste mån klara

sin egen och familjens försörjning. Det finns andra grupper som från

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

<S1

liandikappsynpunkt kan ha lika stora svårigheter som de nämnda, näm­

ligen handikappade vilkas handikapp inte är lika synligt eller påtagligt

för den utomstående men som likväl tillhör gruppen klart avskilj bara han­

dikappade, för vilka utbildningsverksamheten bör fortgå ostörd av arbets­

konflikter. Bland sådana grupper nämner rådet allergiker, hjärt- och lung­

sjuka, epileptiker, och psoriasissjuka. Även för dessa grupper kan avstäng­

ning från samhällsstöd medföra allvarliga konsekvenser från hälsosyn­

punkt. På grund av den psykiska press, som blir ofrånkomlig under en av­

stängning, kan dessutom värdefulla rehabiliteringsinsatser omintetgöras.

Slutligen ställer sig handikapprådet undrande inför utredningens upp­

fattning att försöksverksamheten med bristyrkesutbildning bör falla under

den av utredningen förordade huvudregeln att utbildningsbidrag inte skall

utgå vid konflikt. Även här är det möjligt att låta handikappade fortsätta

sin utbildning i den mån den inte försiggår i företag som är invecklat i

konflikten.

De handikappades riksförbund framhåller att arbetsvärd numera om­

fattar inte bara handikappade arbetssökande utan också i väsentlig omfatt­

ning andra som av skilda skäl måste beredas ny eller kompletterande ut­

bildning för att de skall kunna få skälig utkomst. Vidare är det en allmän

strävan att ge handikappade utbildning inom ramen för det ordinarie ut­

bildningsväsendet. Därför integreras handikappade i allt större omfattning

i yrkesskolor och skolor för vuxenutbildning i övrigt. Strävar man efter att

skydda handikappade mot olägenheter av en arbetskonflikt, kommer det

med all säkerhet att uppstå bedömningssvårigheter, om man som utred­

ningen skiljer mellan dem som får utbildning i särskild ordning och dem

som deltar i integrerad undervisning. Man kommer att i en konfliktsituation

möta många gränsfall, där personer med likartad invaliditet och likartade

behov av ostörd studiegång bedöms olika. Förbundet förordar att inte utbild-

ningsformen utan främst handikappets art skall vara avgörande vid bedöm­

ningen. Förbundet finner det inte heller tillfredsställande att binda villkoren

till att utbildningen skall vara en följd av arbetsvårdande åtgärder. I många

fall kan utbildningen vara en följd av initiativ från eleven själv eller någon

handikapporganisation, varvid bakgrunden till initiativet är densamma som

i de fall som utretts genom arbetsvärdens försorg. Förbundet påpekar att

utredningen inte närmare har gått in på hur man skall bedöma om utbild­

ningsbehovet grundas på trängande medicinska skäl. Enligt förbundets upp­

fattning är det snarare de sociala skälen som framträder starkast i sam­

band med arbetskonflikt. Handikappade elever som blir berörda av arbets­

konflikt kan inte som andra skaffa sig kompensationsinkomster. Till de

sociala skälen kan också hänföras risken att den motivation för rehabili­

tering som har byggts upp under tidigare behandlingsskede undanträngs

under en period av sysslolöshet. Som förutsättning för att utbildningsbidrag

m. m. skall utgå vid konflikt bör sålunda gälla att handikappet är av sådan

82

Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

art och grad att utbildningen är betingad av detta. Därvid bör hänsyn tas

till medicinska, arbetsvårdande och sociala skäl som har samband med han­

dikapp. Man kan uttrycka förhållandet även på det sättet att utbildningsbi­

drag vid arbetskonflikt bör utgå till handikappad som deltar i integrerad

undervisning, om han formellt är berättigad att delta i särskild undervis­

ning.

Utredningens förslag att utbildningsbidrag oberoende av konflikt skall

utgå i samband med arbetsprövning vid statens arbetsklinik föranleder De

handikappades riksförbund till påpekandet, att jämförbar arbetsprövning

numera sker vid nyupprättade arbetsprövningsavdelningar vid en rad ar-

betsträningsinstitut och att arbetskliniken därvid i allt högre grad har be­

gränsat sig till forskning. Därför bör enligt förbundet utbildningsbidrag

utgå i samband med arbetsprövning vid alla dessa institut.

Flyttningsbidrag m. m. De allra flesta remissinstanserna läm­

nar utan erinran utredningens förslag att flyttningsbidrag bör omfattas

av neutralitetsbestämmelserna. Motsatt ståndpunkt intar endast SAC, som

anför samma skäl som i fråga om utbildningsbidrag.

Utredningens mening att det inte är möjligt att särbehandla de handi­

kappade i fråga om rätt till flyttningsbidrag vid arbetskonflikt godtas inte

av De handikappades riksförbund. I många arbetsvårdsfall krävs enligt

förbundet omfattande förarbete för att få fram lämplig bostad till rörelse­

hindrad sökande. Om en sökande behöver specialinredd lägenhet eller om

andra speciella betingelser på grund av handikappet föreligger för ord­

nande av bostad på annan ort, bör flyttningsbidrag få utgå även i samband

med arbetskonflikt. Det är ofta svårt att få en arbetsgivare att anställa en

handikappad från annan ort. När ett sådant ärende är aktuellt brukar det

vara nödvändigt att snabbt fullfölja det, eftersom tjänsten ofta i annat fall

tillsätts med annan sökande som snabbare kan komma i tjänst. Förbundet

förordar därför att flyttningsbidrag får utgå i de fall då arbetsvärden på

sådana skäl som de här anförda finner en förflyttning till annan ort nöd­

vändig för att lyckas med arbetsplacering av handikappad arbetssökande.

Arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring.

Någon erinran mot att dessa stödformer alltjämt omfattas av neutralitets-

bestämmelser görs inte av remissinstanserna. KS A-utredningen upplyser att

den arbetar på ett system med kontant arbetslöshetsstöd i två former, näm­

ligen allmänt grundstöd och frivillig arbetslöshetsförsäkring. Neutralitets-

bestämmelser bör enligt utredningen gälla för båda dessa stödformer.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för

handikappade. Allmän enighet råder om att dessa stödformer inte

bör påverkas av arbetskonflikt.

För handikappade som sysselsätts i skyddad verkstad synes enligt social­

styrelsen inte uppstå några problem, om verkstaden har egen produkttill­

verkning. Är verkstaden däremot hänvisad till legoarbeten och uppdragsgiva­

83

ren blir berörd av konflikt, kan svårigheter uppstå. Även om obligatorisk

socialhjälp i vissa fall kan utgå till dessa handikappade i en sådan situa­

tion, är dock sysselsättningen för många av dem absolut nödvändig för

att de inte skall bli vårdfall. I den mån verkstaden kan hålla en tillverk­

ning av såväl lego- som egenproduktion igång genom att tillverka på lager

borde staten enligt socialstyrelsen vid arbetskonflikt lämna garantier som

ersättning till huvudman för utförda arbeten. Självfallet skulle detta förut­

sätta att produktionens omfattning godkändes på förhand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Förslaget att studiemedel och studiehjälp skall omfattas av neutralitets-

bestämmelserna tillstyrks av universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen

och LO samt lämnas i övrigt utan erinran av alla remissinstanserna utom

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen, som understryker

att studiestödet inte är stödåtgärder vid arbetslöshet utan ordinära studie-

förmåner, är tveksam om detta stöd helt bör undanhållas konfliktberörda.

Utredningens förslag torde enligt länsstyrelsen grundas på risken för miss­

bruk. Samhällets och de enskildas intresse av att möjligheter till studier

under arbetslöshet utnyttjas talar för att konfliktberörda bör få studiestöd

i form av lån. Återbetalningsskyldigheten synes utgöra garanti mot miss­

bruk och för samhällsneutralitet, i enlighet med utredningens motsvarande

argumentering om att socialhjälp med återbetalningsskyldighet inte behöver

omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Handikappade bör inte, såsom blir följden av utredningens förslag, av­

stängas från studiemedel och studiehjälp, anmärker De handikappades riks­

förbund.

I några yttranden behandlas förhållandet i tiden mellan studiestöd och

konfliktutbrott. Mot utredningens uttalande, att konfliktberörd som före

konfliktutbrottet redan har beviljats studiestöd bör få utnyttja detta under

den studieperiod som stödet avser, riktar Statens handikappråd anmärkning.

Studiemedel beviljas terminsvis men en konflikt kan bli långvarig. Efter­

som det i detta sammanhang vanligen gäller studier som sträcker sig över

flera år, måste den studerande tillförsäkras rätten att fullfölja dem utan

avbrott. Avstängning från studiemedel under konflikt som varar från en

termin till nästa kan betyda stort avbräck och t. o. m. helt spoliera utbild­

ningen.

Centrala studiehjälpsnämnden upplyser att studiemedel för viss termin

i princip kan sökas när som helst under terminen och att en studerande kan

ha godtagbara skäl att uppskjuta sin ansökan till efter terminens början.

Större rättvisa mellan olika studerande skulle därför skapas med en regel

om att studiemedel får utgå till den som under terminen har påbörjat sina

studier, innan konflikt har brutit ut eller kunnat befaras. Mot en sådan regel

84

talar emellertid att den skulle öppna möjlighet för vissa tjänstemän, ex­

empelvis assistenter, vilka också är registrerade som studerande, att under

pågående termin i händelse av arbetskonflikt som berör dem byta ut sin

lön mot studiemedel. På grund härav och eftersom det är svårt att avgöra

vid vilken tidpunkt en studerande skall anses ha påbörjat sina studier, an­

sluter sig centrala studiehjälpsnämnden till utredningens förslag.

Däremot biträder centrala studiehjälpsnämnden inte utredningens för­

slag att utbetalningstidpunkten skall vara avgörande för rätt till den de!

av studiehjälp som utgår utan ansökan. Nämnden upplyser att denna tid­

punkt av administrativa skäl varierar avsevärt mellan kommunerna. För­

slaget skulle därför kunna medföra orättvisor vid jämförelse mellan elever

vid olika skolor. Nämnden förordar att rätten till sådan studiehjälp som

utgår utan ansökan knyts till tidpunkten när studierna började under ter­

minen. Vid de gymnasiala skolorna med deras bundna studiegång är det

inga svårigheter att avgöra när en elev har börjat sina studier.

Skolöverstyrelsen föreslår att sådant studiestöd, som i form av utbild-

ningsarvode utgår till vissa deltagare i lärarutbildningskurser, också skall

omfattas av neutralitetsbestämmelserna. Vidare framhåller skolöversty­

relsen, med hänvisning till erfarenheterna av 1966 års lärarkonflikt, som

önskvärt att frågan om ämneslärarkandidater bör betraktas som arbets­

tagare blir klarlagd. TCO och SACO erinrar också om att lärarkandidater­

nas speciella ställning kan föranleda problem.

Slutligen fäster skolöverstyrelsen uppmärksamheten på de studiestipen­

dier, som kommuner och landstingskommuner delar ut, samt anser att neu-

tralitetsbestämmelser eller rekommendationer angående begränsning vid

arbetskonflikt bör övervägas.

Universitetskansler sämbetet upplyser att innehavare av statliga doktorand-

och licentiandstipendier har rätt att utöva bisyssla i viss begränsad omfatt-

ning. Ämbetet föreslår att konfliktberörd arbetstagare skall avstängas från

dessa stipendier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Sjukpenning

Remissinstanserna lämnar utan erinran utredningens förslag att förmåner

från den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen som hittills

skall utgå oberoende av arbetskonflikt. Riksförsäkringsverket påpekar att

sjukpenning och förtidspension från den allmänna försäkringen samt sjuk­

penning och livränta från yrkesskadeförsäkringen i princip skall kompen­

sera inkomstbortfall som grundas på nedsättning av arbetsförmågan av medi­

cinska skäl. Förmånerna kan enligt verket därför inte anses vara av sådan

natur att de bör omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Riksförsäkringsverket instämmer vidare i utredningens uppfattning att

arbetsgivarinträde enligt 3 kap. 16 § lagen om allmän försäkring inte får leda

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

85

till alt den som är sjuk går miste om sjukpenning under konflikt. Verket

tillägger att arbetsgivarinträdet automatiskt upphör att fungera under kon­

flikt och att försäkringskassorna därför får betala ut förekommande ersätt­

ningar i den ordning som gäller för andra fall.

Stöd åt företagare

I några yttranden framhålls att stöd i vissa fall kan utgå till den som

blir arbetslös i verksamhet som självständig företagare. Sålunda nämner

arbetsmarknadsstyrelsen att Sveriges fiskares erkända arbetslöshetskassa

avser företagare och upplyser att ytterligare kassor för egna företagare kan

väntas bli bildade i en nära framtid. Enligt styrelsen finns det därför skäl

att utsträcka neutralitetsbestämmelserna att i tillämpliga delar gälla även

enskilda företagare och beroende uppdragstagare. KS A-utredningen påpekar

att arbetslöshetshjälp, som avses i arbetsmarknadskungörelsen, utgår till

den som är arbetslös, oavsett om han tidigare har varit företagare eller

arbetstagare. Detta framträder särskilt i bestämmelserna om omställnings-

bidrag, enligt vilka den som har haft sin huvudsakliga försörjning genom

avlönat arbete för annan likställs med den som har haft sådan försörjning

genom verksamhet som självständig företagare. KSA-utredningen anser

därför tveksamt om neutralitetsbestämmelserna bör begränsas att avse

enbart arbetstagare. Det bör närmare övervägas vilken betydelse arbetslös-

lietshjälpen har för företagare som avvecklar sin rörelse till följd av arbets-

konflikt samt söker arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen och, om

han inte får det, söker samhällsstöd i någon form.

Utredningens motivering för att lämna företagsstödet utanför neutrali­

tetsbestämmelserna skulle enligt LO med lika stor tyngd kunna användas

i fråga om utbildningsbidrag och flyttningsbidrag. Även om det är ett in­

tresse för arbetstagarna att efter konflikt återvända till ett livsdugligt före­

tag, torde det ligga i arbetskonfliktens natur att vissa konsekvenser för

företagen inte kan undvikas. Enligt LO:s uppfattning kan det starkt ifråga­

sättas, om inte stöd till företagen i en del fall kan förstärka arbetsgivar­

sidans stridspotential och därmed utgöra ett otvetydigt brott mot principen

om samhällets neutralitet. Statligt stöd till företaget kan i inte oväsentlig

grad eliminera arbetsgivarens olägenheter av en konflikt. LO erinrar också

om att det finns och planeras arbetslöshetskassor för företagare. Enligt

LO:s bestämda uppfattning bör därför neutralitetsbestämmelserna omfatta

även enskilda företag och företagare. I överensstämmelse med LO:s princip­

ståndpunkt bör sådana bestämmelser avse endast direkt berörda.

Socialhjälp

Utredningens uppfattning att speciella neutralitetsbestämmelser för so­

cialhjälpen inte bör införas nu biträds av socialstyrelsen. Länsstyrelserna

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

i Östergötlands och Gävleborgs län anser liksom utredningen att behovet

av lagändring inte är så trängande att man inte kan avvakta resultatet av

socialutredningens översyn av den sociala vårdlagstiftningen. De båda läns­

styrelserna understryker lämpligheten av att socialstyrelsen och kommun­

förbundet i förening rekommenderar kommunerna att vara restriktiva med

eftergift från återbetalningsskyldighet i fråga om socialhjälp till konflikt­

berörda. Stgrelsen för Göteborgs socialförvaltning hälsar med tillfredsstäl­

lelse att ingen inskränkning i socialnämndernas fria behovsprövning före­

slås. Socialnämnden är det samhällsorgan som har till uppgift att ingripa,

när ingen annan möjlighet att avhjälpa akut nöd återstår. Att för vissa fall

avhända socialnämnden denna möjlighet skulle strida mot samhällets all­

mänt erkända skyldighet att hjälpa medborgare i nöd. Man torde, slutar

styrelsen, utan betänkligheter kunna överlämna åt socialnämnderna att

från fall till fall lösa dessa problem, i förvissning om att även de skall till-

lämpa principen om samhällets neutralitet så långt det är möjligt utan att

någon enskild kommer att lida nöd. I dessa uttalanden av Göteborgs social­

förvaltning instämmer länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Om fullgoda garantier skapas för att återbetalningsskyldigheten verkli­

gen blir effektiv, anser länsstyrelsen i Malmöhus län att en spärr skapas

mot missbruk samtidigt som neutralitetskravet upprätthålls. Behovet av

lagändring i enlighet härmed torde inte vara så brådskande att inte social­

utredningens förslag kan avvaktas.

Socialutredningen anser att socialhjälpen tills vidare bör lämnas utanför

lagstiftning om neutralitetsbestämmelser och att det bör ankomma på social-

utredningen att närmare överväga socialhjälp i samband med arbetskon-

flikt.

Stockholms stads socialnämnd, som i allt väsentligt ansluter sig till ut­

redningens ståndpunkt, anser neutralitetsprincipen leda till att i regel en­

dast obligatorisk, ej frivillig socialhjälp bör beviljas vid konflikt.

En mer kritisk inställning till utredningen har länsstyrelserna i Stock­

holms och Västmanlands län. Av Stockholms stads socialnämnds yttrande

framgår, säger länsstyrelsen i Stockholms län, att enligt en beredskaps­

plan för arbetskonflikt endast obligatorisk socialhjälp skall utgå. Den kon-

fliktdrabbade skulle därmed kunna få endast den indirekta hjälp som föl­

jer av att bistånd lämnas familjemedlemmar. Med hänvisning till utred­

ningens direktiv ställer länsstyrelsen mot denna bakgrund frågan om det

inte är ofrånkomligt att reglera socialhjälp vid konflikt närmare än vad

utredningen har tänkt sig. Regler på området behövs och behovet bör till­

godoses genom lagstiftning. Det bör inte överlämnas åt rättstillämpningen

att sörja för en lämplig avvägning på detta svårbedömda och kontrover­

siella område.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län bör hjälp alltid utgå, om hjälp­

behov enligt 12 § socialhjälpslagen föreligger för konfliktdrabbad eller hans

87

familj. Däremot synes frågan mera tveksam beträffande den frivilliga lijäl-

pen. Länsstyrelsen anmärker att den beskrivning av socialhjälpens nutida

utformning och klientel, som utredningen synes grunda sitt ställnings­

tagande beträffande den frivilliga socialhjälpen på, knappast ger en korrekt

bild av läget. Sålunda kan det inte generellt påstås, att kommunerna i prak­

tiken inte håller isär den obligatoriska och den frivilliga hjälpen. Det är

knappast heller riktigt, att socialhjälpens för sörj ningsfunktion har minskat

i sådan utsträckning att hjälp numera främst utgår i förebyggande och reha­

biliterande syfte. Trots socialförsäkringar och andra ekonomiska stödåtgär­

der är många alltjämt hänvisade att söka socialhjälp för sin försörjning. Det

finns därför inte någon anledning att förmoda, att de som på grund av arbets-

konflikt behöver hjälp skulle påtagligt skilja sig från andra hjälpbehövande.

Om socialhjälp kommer att utgå vid arbetskonflikt, kan man enligt läns­

styrelsen vidare anta att hjälpens storlek kommer att variera i olika kom­

muner. Vidare kan frågan om hjälp över huvud taget skall utgå bedömas

olika i skilda kommuner. Antalet hjälpsökande och kommunernas resurser

kan därvid spela in. I en kommun, där de flesta inkomsttagarna är anslutna

till samma fackförbund, skulle en långvarig konflikt med nedskurna kon­

fliktunderstöd kunna medföra så många ansökningar om socialhjälp alt

kommunen inte skulle orka med att lämna hjälp i sådan omfattning.

Länsstyrelsen håller för troligt att möjligheten att få socialhjälp kan

förlänga en arbetskonflikt. Frågan om hjälp skall utgå till den som är be­

rörd av sådan konflikt synes därför böra behandlas på ett mer klargörande

sätt än vad utredningen har gjort. Någon upplysning om innebörden av den

restriktivitet som betingas av neutralitetens krav lämnas inte. Utredningen

har knappast lämnat andra riktlinjer än att socialnämnderna bör vara

restriktiva, när det gäller att avstå från alt kräva ersättning för den utgivna

hjälpen. Länsstyrelsen anser det tveksamt, om ersättningsskyldigheten en­

sam kan anses medföra att samhället inte åsidosätter neutraliteten, när fri­

villig socialhjälp utges till dem som drabbats av arbetskonflikt. Troligen

kommer det att bli små möjligheter att inom lagstadgad tid, tre år, återkräva

socialhjälp som kanske har lämnats under relativt lång tid, eftersom arbets­

tagarna efter en långvarig konflikt kan antas ha fått sin ekonomi under­

grävd. Erfarenheten från nuvarande tillämpning av socialnämndernas rätt

till återkrav för utgiven hjälp talar också mot möjligheterna till återbetal­

ning i någon nämnvärd utsträckning.

Länsstyrelsen förutsätter att dessa frågor klargörs närmare vid den över­

syn av den sociala vårdlagstiftningen som pågår.

LO framhåller vikten av att samma principer för återbetalningsskyldighet

kommer att gälla för dem som har anlitat socialhjälpen på grund av arbets­

löshet vid konflikt som för dem som av andra skäl har anlitat denna hjälp.

Vidare betonar LO nödvändigheten av att de oorganiserade, som vid kon­

flikt inte kan få konfliktersättning och följaktligen torde bli de som mesta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

88

dels kommer att begära socialhjälp, inte får sådan hjälp utöver vad som

oumbärligen behövs och under inga omständigheter mera än den konflikt­

ersättning som utgår till organiserade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt

Förslaget att arbetsdomstolen blir högsta besvär sinstans i mål om tillämp­

ningen av neutralitetsbestämmelserna har inte mött någon erinran vid re­

missbehandlingen. Det tillstyrks uttryckligen av länsstyrelserna i Malmö­

hus, Gävleborgs och Norrbottens län samt SALF. Arbetsdomstolens ord­

förande förklarar sig inte ha någon erinran mot förslaget under förutsätt­

ning att neutralitetsbestämmelserna utformas så att de inte ger utrymme

för rena skälighetsavgöranden. Presidenten i försäkringsdomstolen biträder

utredningens uppfattning att prövningen i sista instans av neutralitets-

bestämmelsernas tillämpning inom arbetslöshetsförsäkringen inte bör för­

läggas till försäkringsdomstolen utan till arbetsdomstolen. Centrala studie-

hjälpsnämnden godtar förslaget såvitt det avser besvärsmål rörande neu-

tralitetsbestämmelsernas tillämpning på studiemedel och studiehjälp.

I övrigt har förfarandet behandlats endast av presidenten i försäkrings­

domstolen, som påpekar att besvär över beslut av arbetsmarknadsstyrelsen

kan anföras saväl hos arbetsdomstolen rörande neutralitetsbestämmelsernas

tillämpning som hos försäkringsdomstolen angående rätten till eller stor­

leken av ersättning enligt de regler som gäller oberoende av konflikt. Arbets­

domstolen bör då först pröva om neutralitetsbestämmelserna hindrar att

ersättning utgår innan försäkringsdomstolen tar ställning till målet i övrigt.

Knngl. Mnj:ts proposition nr 76 år 1669

89

Departementschefen

Behov av nya neutralitetsbestämmelser

Sedan länge gäller den grundsatsen i vårt land att samhället skall stå

neutralt vid konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Grundsatsen har

kommit till uttryck i bestämmelser om ersättning från erkänd arbetslöshets­

kassa och arbetslöshetshjälp i samband med ar bet skonflikt. Bestämmelserna

innebär att samhällsstöd i dessa former inte får lämnas till den som är direkt

indragen i konflikt, dvs. strejkar eller är föremål för lockout. Sådant stöd

får inte heller lämnas till den som på annat sätt har blivit arbetslös med

anledning av konflikt (s. k. indirekt arbetslös), om hans löne- och anställ­

ningsvillkor skäligen kan antas röna inverkan av konflikten.

Dessa neutralitetsbestämmelser går tillbaka på beslut efter de politiska

striderna under 1920-talet och 1930-talets början om arbetslöshetspolitikens

utformning. Sedan dess har förhållandena på arbetsmarknaden ändrats

väsentligt. Sålunda har dåvarande system med avtalsförhandlingar företags-

vis eller förbundsvis i stor utsträckning ersatts med centrala förhandlingar

i grundläggande frågor, förhandlingar som leds av huvudorganisationer och

omfattar stora grupper av arbetsgivare och arbetstagare. Till följd härav

kan en arbetskonflikt numera komma att leda till omfattande indirekt ar­

betslöshet, samtidigt som det har blivit allt svårare att avgöra vilka indirekt

arbetslösa som enligt gällande neutralitetsbestämmelser skall stängas av

från kassaersättning och arbetslöshetshjälp vid arbetskonflikt. Erfaren­

heterna från de konflikter som har förekommit eller hotat att bryta ut under

efterkrigstiden ger emellertid stöd för antagandet att avstängning skulle

komma att drabba flertalet indirekt arbetslösa.

Också i andra avseenden är förhållandena nu andra än när neutralitets-

bestämmelserna kom till. Samhället har åtagit sig ett väsentligt vidgat an­

svar för sysselsättningen. Inom arbetsmarknadspolitiken har detta vidgade

ansvarstagande fått form av hl. a. ett differentierat system av åtgärder för

att bereda sysselsättning åt dem som ställs utan arbete. Vid neutralitets-

bestämmelsernas tillkomst bestod samhällsinsatserna för den arbetslöse

huvudsakligen i kontant stöd eller nödhjälpsarbete. Numera ger samhället

stöd också i form av bidrag till flyttning och omskolning eller annan utbild­

ning samt till olika åtgärder för att bereda handikappade arbete. Neutralitets-

bestämmelserna är inte anpassade till denna nya arbetsmarknadspolitik.

Mot denna bakgrund tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartemen­

tet i början av år 1968 efter Kungl. Maj :ts bemyndigande den s. k. konflikt-

direktivutredningen, som redovisade sitt uppdrag i september 1968. Utred­

90

ningen har på skäl av den art som jag nyss har antytt funnit att de nuvarande

neutralitetsbestämmelserna behöver ersättas med nya. Denna uppfattning

har också remissinstanserna, även om motiven för deras ståndpunkt va­

rierar.

Även enligt min mening gör såväl utvecklingen på förhandlingsväsendets

område som arbetsmarknadspolitikens utveckling det nödvändigt att nu om­

pröva frågan om samhällets neutralitet vid arbetskonflikter. Innan jag går

närmare in på huvudfrågorna vill jag ange ett par utgångspunkter för över­

vägandena om samhällsneutraliteten.

När man säger att samhället skall stå neutralt vid arbetskonflikt avses

samhället som huvudman för bl. a. arbetsmarknadspolitikens stöd- och

hjälpåtgärder, socialt stöd och utbildningsstöd. Däremot rör frågan om sam-

hällsneutralitet självfallet inte statens eller kommuns möjligheter i egen­

skap av arbetsgivare att vid tvist med de anställda tillgripa åtgärder som i

motsvarande situation står andra arbetsgivare till buds.

Mina överväganden i det följande begränsar sig till neutralitetsproblem i

fråga om samhällsstöd till anställda och arbetsgivare som berörs av arbets­

konflikt. Jag avser inte att i detta ärende behandla samhällets neutralitet i

fråga om åtgärder med anledning av andra verkningar på samhällslivet av

arbetskonflikter.

I ett remissyttrande anmärks att en nordisk utredning om neutralitets­

bestämmelserna borde ha företagits. Jag vill med anledning härav erinra

om att förhållandena på arbetsmarknaden i de nordiska länderna väsent­

ligen bestäms av arbetsmarknadens parter själva och att formerna för bl. a.

arbetsmarknadspolitiska insatser från samhällets sida varierar. Det skulle

därför bli tidsödande att söka nå en gemensam nordisk lösning av neutrali-

tetsproblemen. Jag kan inte förorda att en omprövning av våra neutralitets-

bestämmelser anstår i avvaktan på en sådan internordisk prövning.

Kungl. Maj ds proposition nr 76 år 1969

Samhällsneutralitetens innebörd och omfattning

Det råder i stort sett allmän enighet om att samhället skall vara neutralt

i förhållande till parterna i arbetskonflikter. Jag förordar att denna grund­

sats även framdeles skall utgöra utgångspunkten för bedömningen av sam­

hällets handlande vid arbetskonflikt.

Däremot har meningarna varit och är i viss mån fortfarande delade i frå­

gan om vad denna neutralitet närmare innebär. Enighet synes dock råda

om att de som direkt omfattas av en arbetskonflikt måste ställas utanför

möjligheten att få samhällsstöd. Också jag ansluter mig till uppfattningen

att denna möjlighet inte bör tillkomma den som själv har vidtagit eller är

föremål för stridsåtgärd vid arbetskonflikt. Jag vill emellertid tillägga att

skyddet mot nöd under alla förhållanden måste tillgodoses. Till denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

91

fråga återkommer jag, när jag i det följande behandlar socialhjälp vid ar-

betskonflikt.

Under 1920-talet ansågs neutraliteten kräva att personer, som var arbets­

lösa redan när konflikt bröt ut inom deras fack, undantogs från möjligheten

att få samhällsstöd, den s. k. regeln bakåt. Det ansågs vidare inte utgöra

neutralitetsbrott av samhället att hänvisa arbetslösa till arbetsplats, där

konflikt pågick, och att stänga av dem från möjligheten att få samhällsstöd

om de vägrade att bli strejkbrytare, de s. k. Stripadirektiven. Som jag har

nämnt förut ändrades uppfattningen om neutraliteten i dessa avseenden år

1933, då regeln bakåt och Stripadirektiven slopades. På dessa båda punkter

har sedan dess inte förekommit några meningsmotsättningar.

Alltsedan 1920-talet råder emellertid olika meningar om och i vad mån

de som till följd av en konflikt blir indirekt arbetslösa skall ställas utanför

möjligheten att få samhällsstöd. Detta är huvudfrågan i föreliggande ärende.

Bakgrunden till diskussionen om förhållandet mellan samhället och de

indirekt arbetslösa är, förenklat uttryckt, de överväganden av ekonomisk

och psykologisk art från arbetsmarknadsorganisationernas sida som be­

stämmer hur arbetsstriden förs. Arbetsstridens främsta syfte är att — intill

den gräns där skyddsarbete måste utföras -—■ utsätta motparten för så svåra

ekonomiska påfrestningar att han blir benägen till uppgörelse i så nära

anslutning som möjligt till de villkor som har ställts upp av den part som

öppnar striden. En stridsåtgärd innebär emellertid samtidigt ekonomiska

påfrestningar även för denna part. Utgången av arbetsstriden beror i hög

grad på vardera partens ekonomiska resurser. Sättet att föra striden be­

stäms följaktligen bl. a. av önskemålet att begränsa de ekonomiska verk­

ningarna av en stridsåtgärd för den egna sidan. En metod att på arbets­

tagarsidan nå detta syfte är den s. k. punktstrejken, som innebär att arbets­

inställelsen begränsas till ett mindre antal arbetstagare, som har en nyckel­

ställning i ett eller annat avseende, medan striden i verkligheten gäller an­

ställningsvillkoren för ett stort antal arbetstagare. Punktstrejken leder

ofta till omfattande indirekt arbetslöshet bland arbetstagare som har in­

tresse av stridens utgång. Man har menat att dessa indirekt arbetslösa i

själva verket måste anses delta i striden och att det därför är neutralitets­

brott från samhällets sida att ge ekonomiskt stöd åt dem med anledning av

arbetslösheten. Frågan har blivit, vilken intressegemenskap som skall före­

ligga mellan de direkt stridande och de indirekt arbetslösa för att samhälls­

stöd till de senare skall anses som neutralitetsbrott.

Enligt gällande neutralitetsbestämmelser fastställs intressegemenskapen

genom jämförelse mellan de stridandes och de indirekt arbetslösas kollek­

tivavtal. I den mån samma kollektivavtal gäller för de båda grupperna eller

väsentlig överensstämmelse föreligger mellan avtalens innehåll och giltig­

hetstid anses intressegemenskapen vara så påtaglig att de indirekt arbets­

lösa måste stängas av från samhällsstöd med anledning av arbetslösheten

92

för att samhället skall anses upprätthålla sin neutralitet. Konfliktdirektiv-

utredningen har förordat en helt annan metod att fastställa intressegemen­

skap. Utredningen utgår i sitt förslag sålunda från att intressegemenskapen

mellan arbetstagarna kommer till uttryck i deras organisationstillhörighet.

De indirekt arbetslösa vilka tillhör fackförbund som deltar i arbetskonflikt

skall därför enligt utredningens förslag ställas utanför möjligheten att få

samhällsstöd. Denna regel kompletterar utredningen med bestämmelser om

avstängning i vissa fall även av sådana indirekt arbetslösa som tillhör an­

nat fackförbund inom samma huvudorganisation. Avstängning i dessa fall

knyts enligt förslaget främst till huvudorganisationens stadgeenliga befo­

genheter gentemot medlemsförbunden.

Ingen av dessa metoder att bestämma intressegemenskapen har gått fri

från kritik. Mot den avtalslildietsprincip som gällande neutralitetsbestäm-

melser vilar på har invänts främst att principen erbjuder stora tillämpnings-

svårigheter. De erinringar som har riktats mot utredningens förslag går ut

på att avgränsningen av de indirekt arbetslösa som anses ha intressegemen­

skap med de stridande är rent formell och att den leder till avstängning från

samhällsstöd av grupper xilkas anställningsförhållanden inte påverkas av

stridens utgång. Man har betonat bl. a. att organisationerna ofta inte bär

byggts UPP ined hänsyn till samorganiserade gruppers intressegemenskap i

fråga om anställningsvillkoren.

Enligt min mening är det mot denna bakgrund nödvändigt att närmare

överväga om det över huvud taget är möjligt att på ett rimligt sätt avgränsa

de indirekt arbetslösa som på grund av förutsatt intressegemenskap skall

jämställas med de stridande i fråga om rätt till samhällsstöd under en kon­

flikt. Frågan var aktuell redan vid de nuvarande neutralitetsbestämmelser-

nas tillkomst. Som då framhölls är sammanhangen i det ekonomiska livet

sådana att utgången av en konflikt kan få verkningar långt utöver den krets

som konflikten närmast gäller. Ändrad lönenivå i ett yrke kan omedelbart

eller så småningom återverka på andra yrkesområden. Köpkraft kan ökas

eller minskas och avsättning av varor påverkas. Om man försöker att räkna

med de indirekta verkningarna för de arbetslösa av en arbetskonflikt, måste

man därför riskera att i det övervägande antalet fall begå orättvisor mot dem.

Skäl av denna art ansågs från regeringens sida tala för att man avstod från

att anse några indirekt arbetslösa berörda av arbetskonflikt (prop. 1933:

209). Riksdagen godtog inte denna ståndpunkt (SäU 1933: 18, rskr 356).

De erfarenheter som har vunnits sedan dess av förhållandena på arbets­

marknaden, särskilt i fråga om sambandet mellan lönenivån inom skilda

yrkesgrupper, ger emellertid i dag betydligt större tyngd åt de skäl som år

1933 anfördes mot försöken att finna hållbara kriterier för en särskild

intressegemenskap mellan vissa grupper indirekt arbetslösa och de stridande.

Det kan enligt min mening knappast göras gällande att t. ex. förhandlingarna

under de senaste tio åren mellan SAF och LO om generella lönehöjningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

915

har haft intresse enbart för de anställda inom LO-området och inte för de

anställda inom t. ex. TCO:s och SACO:s områden. Jag ansluter mig därför

till konfliktdirektivutredningens och remissinstansernas uppfattning att

reell intressegemenskap mellan indirekt arbetslösa och de stridande inte

utgör en godtagbar grund för att behandla skilda grupper indirekt arbets­

lösa olika i fråga om möjlighet att få samhällsstöd på grund av arbetslös­

heten.

Från de synpunkter jag nu har anfört är inte heller utredningens förslag

ändamålsenligt. Den formella avgränsning av konfliktberörda indirekt ar­

betslösa som utredningen förordar tar nämligen över huvud taget inte sikte

på intressegemenskap i fråga om anställningsvillkoren. Utredningens för­

slag kan därför, som flera remissinstanser har anmärkt, leda till att indirekt

arbetslösa på grund av sin organisationstillhörighet avstängs från samhälls­

stöd, trots att de i varje fall på kort sikt saknar intresse av konfliktens ut­

gång, medan andra grupper med direkt intresse av utgången men med annan

organisationstillhörighet får samhällsstöd.

Detta är en följd av att utredningens förslag helt inriktas på att klarlägga

solidariteten inom arbetsmarknadsparternas organisationer på ömse sidor

-och de konsekvenser som denna solidaritet har för parternas sätt att föra

striden. Utredningen menar att striden förs av organisationer — förbund

eller huvudorganisationer — och att den därför gäller en stridande orga­

nisations alla medlemmar, inte bara dem som det bedöms taktiskt lämpligt

att föra ut i den direkta striden.

Jag delar denna uppfattning och har heller ingen erinran mot den in­

gående analys av arbetsstriden som utredningen har gjort. Däremot finns

det enligt min mening skäl att närmare granska utredningens slutsats att

samhällsneutraliteten därför kräver att indirekt arbetslösa som tillhör stri­

dande eller understödjande förbund eller huvudorganisation stängs av från

samhällsstöd som i annat fall utgår vid arbetslöshet.

Jag vill då först konstatera att stridsåtgärder i intressekonflikter på ar­

betsmarknaden är tillåtna enligt svensk lag, bortsett från vissa undantags­

fall, och att parterna på arbetsmarknaden själva, dvs. utan samhällets in­

blandning, bestämmer vilka stridsåtgärder de skall vidta och åtgärdernas

omfattning. Med anledning av uttalanden vid remissbehandlingen är jag

angelägen att framhålla att de författningsbestämmelser som reglerar vår

arbetsrätt inte innefattar någon inbördes värdering av de skilda i och för sig

tillåtna stridsåtgärderna vid arbetskonflikt. Risken att bli utsålt för t. ex.

strejk eller lockout hör till spelets regler. Som utredningen anför skall sam­

hället inte heller ta ställning till frågan vem som bär skulden till en konflikt.

I det som jag nu har anfört ligger ett ställningstagande till förmån för

arbetsmarknadsparternas principiella frihet att själva bestämma om arbets­

striden. Detta synes mig väl förenligt med den utveckling som har ägt rum

94

på arbetsmarknaden sedan 1930-talets början och som innebär att de fack­

liga organisationernas ställning har befästs.

Jag anser därför att samhällets neutralitet vid arbetskonflikter bör be­

stämmas i förhållande till parternas frihet att föra arbetsstriden. Syftet med

striden är som jag har sagt förut att genom att tillfoga motparten ekono­

miskt avbräck få till stånd en uppgörelse. Strejken är på arbetstagarsidan

ett medel att stoppa eller försvåra arbetsgivarens verksamhet och därmed

åsamka honom förluster, och lockout är på arbetsgivarsidan ett medel att

beröva arbetstagarna deras inkomster. Valet av stridsåtgärd och åtgärdens

omfattning bestäms så att striden kan vinnas med så små ekonomiska upp­

offringar för den egna sidan som möjligt. Självfallet kommer också andra

faktorer in i bilden, bl. a. den psykologiska effekten av olika stridsåtgärder.

Samhällsstöd vid arbetslöshet får betydelse i arbetsstriden så till vida som

stödet bidrar till den arbetslöses försörjning och därigenom lättar trycket

på de konfliktfonder som regelmässigt har byggts upp inom organisatio­

nerna. Det är därför givet att, som jag har förordat i det föregående, sam­

hällsstöd inte skall utgå till den som deltar i arbetskonflikt.

En stridsåtgärd från endera sidan medför flera effekter. Sålunda leder en

strejk, särskilt punktstrejken, i regel till att andra anställda än de strej­

kande ställs utan arbete och mister sin inkomst, dvs. permitteras och blir

indirekt arbetslösa. Det är särskilt denna situation som har tagits till ut­

gångspunkt för diskussionen om behovet att stänga av också indirekt arbets­

lösa från samhällsstöd.

Som utredningen har anfört bör avstängning från samhällsstöd komma

i fråga bara om samhällets neutralitet till arbetskonflikter kräver det,

dvs. om samhället genom att ge stödet under en konflikt medverkar

till att stärka eller försvaga någondera sidan ekonomiskt. Om man med

dessa utgångspunkter bedömer punktstrejken, måste först konstateras att

den viktigaste ekonomiska konsekvensen för arbetstagarsidan är att den­

na sida med begränsade egna ekonomiska uppoffringar kan tillfoga mot­

parten lika stor ekonomisk skada som genom en generell strejk. Detta på­

stående äger emellertid giltighet endast om de arbetstagare som blir indi­

rekt arbetslösa kan få samhällsstöd och på så sätt får hjälp till det dag-

liga uppehället. De belastar då inte sin organisations konfliktfonder.

Avstängning av indirekt arbetslösa från samhällsstöd skulle i denna situa­

tion kunna anses motiverad om arbetsgivaren saknade möjlighet att möta

punktstrejken med egna stridsåtgärder som berövar motsidan fördelarna

av en sådan strejk. Så är dock inte fallet. Arbetsgivarsidan kan genom

lockout åstadkomma att de indirekt arbetslösa dras in i striden och alltså

går miste om samhällsstöd enligt den förut angivna huvudregeln. Som jag

har antytt förut innebär därför avstängning från samhällsstöd av indirekt

arbetslösa att samhället genom sina neutralitetsbestämmelser åstadkommer

den effekt som arbetsgivarsidans stridsåtgärd skall ge och följaktligen be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

95

friar denna sida från att behöva tillgripa stridsåtgärden. Det blir härigenom

samhällets neutralitetsbestämmelser och inte parternas stridsåtgärder som

på arbetstagarsidan reglerar effekten av en punktstrejk. Samhället har

med andra ord genom sitt principiella ställningstagande påverkat förut­

sättningarna för parternas handlande i en fråga som det bör ankomma

på parterna att avgöra.

Utredningen erinrar om att kollektivavtalslagen förbjuder avtalspart att

vidta stridsåtgärd för att genomföra bestämmelse som är avsedd att träda

i tillämpning efter det att det gällande kollektivavtalet har löpt ut. Sympa­

tilockout — eller annan stridsåtgärd — kan enligt utredningen därför san­

nolikt inte användas i fråga om organisation, vars medlemmar har freds­

plikt därför att deras kollektivavtal alltjämt gäller. Med anledning av SAF:s

uttalande att detta kan medföra en allvarlig rubbning av balansen mellan

parterna vill jag i likhet med utredningen erinra om att kollektivavtalens

giltighetstid är en förhandlingsfråga och alltså ytterst beror av styrkeför­

hållandena vid tvist om ett blivande avtals innehåll på denna punkt.

En annan omständighet som enligt min mening bör beaktas är att nu­

varande regler om avstängning av indirekt arbetslösa som LO har påpekat

verkar olika för tjänstemän och arbetare. Tjänstemän kan i regel inte fri­

ställas genom permittering utan måste sägas upp och får då lön under upp­

sägningstid. För att varken lön eller samhällsstöd skall utgå till dem vid

konflikt, måste de vara direkt indragna i konflikt. Arbetsgivaren har rätt

att utan uppsägning tillgripa lockout mot dem. Beträffande tjänstemännen

är det alltså enligt såväl gällande bestämmelser som utredningens förslag

arbetsgivarparten som råder över konfliktens verkningar i detta hänseende.

Så länge denna praxis råder på arbetsmarknaden i fråga om permittering,

kan de båda arbetstagargrupperna i detta hänseende få samma ställning

endast genom en ordning som innebär att bara de direkt indragna stängs

av från möjlighet att få samhällsstöd.

Jag har förut berört svårigheten att på ett rättvist sätt avgränsa den grupp

indirekt arbetslösa som bör stängas av från samhällsstöd vid arbetslöshet.

Både konfliktdirektivens historik och det nu föreliggande remissutfallet bär

tydliga vittnesbörd om denna svårighet. Vid de nuvarande bestämmelsernas

tillkomst år 1933 uttalade föredragande departementschefen att bestämmel­

ser om avstängning av indirekt arbetslösa nödvändigt blir synnerligen obe­

stämda och tänjbara samt att enkla och klara regler är särskilt viktiga på

detta område. I detta uttalande instämmer jag oreserverat. Det är enligt min

mening särskilt viktigt att reglerna är sådana att arbetsmarknadens parter

i förväg kan avgöra samhällsneutralitetens innebörd inför en hotande kon­

flikt. Enkla regler behövs bl. a. därför att tveksamma fall i en konfliktsitua­

tion oftast måste avgöras snabbt om avgörandet skall få någon praktisk

betydelse. Erfarenheten får anses visa att den önskvärda enkla ordningen

kan vinnas endast genom neutralitetsbestämmelser som avser stridsåtgär-

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

9(>

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

derna. En sådan ordning tillgodoser dessutom bl. a. SAF:s önskemål att

neutralitetsbestämmelserna inte får motverka strävandena till samverkan

mellan arbetsmarknadsorganisationerna på ömse sidor och medverka till att

utvecklingen hittills mot centraliserat beslutsfattande inom huvudorganisa­

tionerna bryts. Neutralitetsbestämmelserna kommer med en sådan lösning

över huvud taget inte att ha någon inverkan på utformningen av organisa­

tionernas stadgar.

Mot en ordning där neutralitetsbestämmelserna avser bara de stridande

bär invänts att den är ägnad att åstadkomma onödiga konflikter. Risken

härför bedömer jag som ringa. Vid överväganden om stridsålgärdernas om­

fattning vid en arbetskonflikt torde effekten i fråga om möjlighet att få sam­

hällsstöd sällan ha avgörande betydelse. Vidare bör uppmärksammas att

just denna effekt inträder i stor omfattning enligt nuvarande neutralitets-

bestämmelser utan att stridsåtgärd behöver tillgripas, och det kan då inte

sägas vara en utvidgning av konflikten, om stridsåtgärd måste tillgripas för

att effekten skall nås. Snarare finns skäl att räkna med en begränsning av

konfliktens faktiska verkningar, eftersom konfliktbeslutet kan fattas med

hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet, medan de nuvarande och de

av utredningen föreslagna neutralitetsbestämmelsernas generella utform­

ning gör sådant hänsynstagande omöjligt.

De överväganden som jag nu har redovisat har lett mig till uppfattningen

att samhället vid utformningen av sin neutralitet vid arbetskonflikter bör

beakta endast den direkta striden. Detta står bäst i överensstämmelse med

principen att det bör ankomma på arbetsmarknadens parter att själva

bestämma arten och omfattningen av striden. Jag förordar därför att en­

dast de som är arbetslösa på grund av att de är direkt indragna i arbets­

konflikt skall omfattas av neutralitetsbestämmelser av innebörd att de

stängs av från möjlighet att få samhällsstöd vid arbetslöshet.

Betydelsen av organisationstillhörighet

Med den huvudlinje som jag sålunda förordar i fråga om samhällets neu­

tralitet vid arbetskonflikter kommer frågan om de konfliktberördas orga­

nisationstillhörighet i ett annat läge än enligt utredningens förslag. Visser­

ligen kommer det enligt mitt förslag liksom enligt utredningens att sakna

betydelse om de som är indragna i arbetskonflikt tillhör den ena eller andra

arbetsgivar- eller löntagarorganisationen eller inte alls tillhör sådan orga­

nisation. Men man kan inte bortse från att stridsåtgärder regelmässigt vid­

tas av organisationer och riktar sig mot arbetsgivare eller arbetstagare så­

som medlemmar i organisationer på arbetsmarknaden. Stridens syfte är

knutet till kollektivavtal mellan organisationer. Det medför att oorganise­

rade arbetstagare liksom de som tillhör organisation som inte har varit

part i något på arbetsplatsen gällande kollektivavtal ofta kommer att stå

97

utanför direkta stridsåtgärder. På arbetsmarknaden råder emellertid som

allmän princip att organiserad och oorganiserad arbetskraft skall behand­

las lika. Sålunda är i regel ett kollektivavtal även utan uttrycklig före­

skrift tillämpligt också på anställda som inte är bundna av avtalet. Vikten

att värna om denna likabehandlingsprincip har betonats av utredningen

och remissinstanserna och jag vill även för min del stryka under betydel­

sen av att principen upprätthålls. Som en följd härav kan man inte undgå

att ta ställning till vilka konsekvenser arbetsstriden bör få för dessa kate­

gorier anställda, om de inte vidtar eller blir föremål för direkta stridsåt­

gärder men måste friställas på grund av konflikten.

Med utredningens utgångspunkter har det varit naturligt att lösa denna

fråga på så sätt att dessa indirekt arbetslösa anses berörda av konflikten och

alltså avstängs från samhällsstöd. Denna lösning är inte möjlig med mitt

förslag i huvudfrågan, eftersom jag anser att indirekt arbetslösa i princip

inte skall avstängas från samhällsstöd. Jag föreslår därför att oorganiserade

arbetstagare eller arbetstagare, som är organiserade men inte har varit

bundna av något kollektivavtal som har gällt på deras arbetsplats närmast

före konflikten och inte heller blir bundna av avtal där under konflikten,

i princip skall anses indragna i konflikt om de blir permitterade eller

annars utan arbete på grund av konflikten. Denna regel bör i över­

ensstämmelse med den förordade huvudregeln begränsas att gälla endast

anställda vid arbetsplats där det råder konflikt, dvs. där det finns kon-

fliktindragna arbetstagare. Vidare måste uppmärksammas det fall att en

konflikt berör endast vissa kategorier arbetstagare på en arbetsplats. Oorga­

niserade eller andra ej avtalsbundna arbetstagare som permitteras eller

annars blir utan arbete bör i ett sådant fall i enlighet med grunderna för

utredningens förslag i frågan anses som indragna i konflikten under för­

utsättning dels att de hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som de

stridande, dels att de stridande utgör flertalet arbetstagare med sådana

arbetsuppgifter på arbetsplatsen.

För fullständighetens skull vill jag tillägga att vad jag nu har sagt alltså

inte avser arbetstagare som tillhör annan avtalsslutande organisation på

arbetsplatsen än den stridande. Sådana arbetstagare blir, om de permitteras

på grund av konflikten, inte berörda av konflikten enligt mitt förslag.

Det skulle kunna synas som om den lösning som jag sålunda förordar

innebär intrång i vars och ens rätt att tillhöra vilken organisation han vill.

Den förut nämnda principen om likabehandling av organiserade och oorga­

niserade kräver emellertid detta avsteg från huvudregeln. Avsteget, som

görs även i utredningens förslag och har godtagits av de allra flesta remiss­

instanserna, står i god överensstämmelse med grunderna för systemet med

kollektivavtalsreglering av förhållandena på arbetsmarknaden. Friheten att

vara oorganiserad eller organiserad i annan organistion än sådan som sluter

kollektivavtal för anställda på arbetsplatsen innebär inte i och för sig en

4 — Dihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 76

Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

98

rätt att undgå konsekvenserna av striden om arbetsvillkoren där. Jag anser

därför att invändningar av det slag jag nyss antydde mot mitt förslag inte

är befogade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Samhällets stödåtgärder

Inledning

När de nuvarande neutralitetsbestämmelserna kom till, var arbetsmark­

nadspolitiken i huvudsak en arbetslöshetspolitik. Den omfattade de s. k.

reservarbetena, som närmast motsvarade nuvarande beredskapsarbeten, samt

kontant stöd från erkända arbetslöshetskassor och kommunalt kontant-

understöd med statsbidrag. Som framgår av min föregående framställning

är arbetsmarknadspolitiken numera i väsentligt större utsträckning än

förr inriktad på att bereda arbetslösa nytt arbete, i första hand på den

öppna arbetsmarknaden och, om det inte lyckas, i skyddad verksamhet av

något slag. Bidrag och hjälp för flyttning och omskolning är i dag mer än

förr ett alternativ till arbetslöshetshjälp och kassaersättning. Ett uttryck

härför är att utbildningsbidrag och flyttningsbidrag kan utgå inte bara

till den som är arbetslös utan också till den som löper risk att bli arbetslös.

Syftet med arbetsmarknadspolitiken, att så långt det är möjligt sörja för

full, produktiv och fritt vald sysselsättning, ger två principiella utgångs­

punkter i fråga om samhällsneutraliteten vid arbetskonflikt. För det första

bör de arbetsmarknadspolitiska medlen inte vid en arbetskonflikt generellt

användas restriktivt under åberopande av samhällsneutraliteten. Neutrali­

teten innebär enligt vad jag har utvecklat i det föregående att samhället

avstår från att använda arbetsmarknadspolitiska medel endast i den mån

de direkt inverkar på arbetsstriden men i övrigt bedriver arbetsmarknads­

politiken utan hänsyn till konflikten. Till följd av mitt förslag att indirekt

arbetslösa inte skall stängas av från stödmöjligheten finns det därför an­

ledning att räkna med att de arbetsmarknadspolitiska insatserna, när det

gäller de icke konfliktindragna, får minst samma omfattning under kon­

flikt som annars.

Av huvudprincipen för samhällsneutraliteten följer vidare att ingen bör

vägras samhällsstöd, om det kan konstateras att han skulle ha fått det i

händelse konflikt inte hade brutit ut. Jag återkommer till denna fråga, när

jag nu övergår till att behandla de olika stödformerna, men vill redan nu

förutskicka att utredningssvårigheter kan uppstå i detta sammanhang och

att det ibland blir nödvändigt att ställa upp presumtionsregler för de till-

lämpande myndigheterna.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m. m. Arbetsförmedling sker dels i samband med den

arbetssökandes personliga kontakt med ett arbetsförmedlingskontor, vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

99

tidigare var den enda förmedlingsformen, dels numera också genom

allmän skriftlig information om lediga platser. Informationen ger tillräck­

ligt underlag för den arbetssökande att själv ta kontakt med arbetsgivaren.

Arbetsförmedling är den enda av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna

som f. n. enligt uttryckliga bestämmelser skall bedrivas oberoende av ar-

betskonflikt. Föreskrift härom finns i 5 § arbetsmarknadskungörelsen, där

det vidare heter att arbetsförmedlingsorganet skall underrätta den arbets­

sökande om konflikten. Utredningen föreslår ingen annan ändring härvid­

lag än att skyldigheten för förmedlingsorganen att upplysa arbetssökande

om arbetskonflikt skall omfatta också allmän information om lediga plat­

ser. Remissinstanserna gör ingen erinran mot utredningens förslag utom

en länsarbetsnämnd som emotser svårigheter att fullgöra den utvidgade

upplysningsplikten.

Jag finner liksom utredningen och remissinstanserna det självklart att

arbetsförmedling som hittills skall bedrivas oberoende av arbetskonflikt

och att arbetsförmedlingsorganen fortfarande skall vara skyldiga att upp­

lysa de arbetssökande om arbetskonflikt vid arbetsplats där ledig anställ­

ning anvisas. Arbetsmarknadsstyrelsen har inte ifrågasatt möjligheten att

komplettera vakanslistor eller öppen information i andra former med upp­

gifter om de arbetsplatser där konflikt råder. Jag ansluter mig till utred­

ningens förslag även i detta avseende. Det ankommer på arbetsmarknads­

styrelsen att bestämma hur förslaget skall genomföras på praktiskt lämp­

ligaste sätt.

I samband med utredning om framtida sysselsättning, arbetsvårdsutred

ning eller utredning om förutsättningarna för yrkesutbildning kan den ar­

betssökande få resekostnadsersättning och traktamente samt i sistnämnda

fall också ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Som utredningen fram­

håller avser dessa åtgärder till övervägande del arbetssökande med handi­

kapp eller annat arbetshinder. Jag ansluter mig därför till utredningens och

remissinstansernas uppfattning att arbetskonflikt inte skall påverka ifråga­

varande utredningsverksamhet eller möjligheten för de arbetssökande att

få de angivna ersättningarna.

Utbildningsbidrag m.m. Som jag har nämnt tidigare har utbildningsbi­

dragen tillkommit senare än neutralitetsbestämmelserna. Statsmakterna

har aldrig tagit ställning till hur bidragen skall behandlas vid arbetskon­

flikt. Utredningen föreslår att bidrag i princip inte skall få beviljas den

som är konfliktberörd, med undantag för handikappade i vissa fall. Denna

mening biträds av nästan alla remissinstanserna men många håller före

att de handikappade bör behandlas gynnsammare än vad utredningen har

ansett vara praktiskt möjligt.

Från de synpunkter som har intresse i detta sammanhang kan sam­

hällsstödet till utbildning indelas i två olika grupper. Den ena omfattar

statsbidrag till företag på villkor att företaget anordnar utbildningen och

100

ger den anställde avtalsenliga löneförmåner under utbildningstiden. Till

denna grupp hör f. n. vissa bidrag, som inte regleras i arbetsmarknadskun-

görelsen utan genom särskilda föreskrifter av Kungl. Maj :t, nämligen bi­

drag till kostnader för utbildning i samband med lokalisering av företag

in. in., bidrag till företag för yrkesutbildning av handikappade samt bidrag

till företag för yrkesutbildning av äldre arbetskraft. Om lön inte utgår från

företaget till eleverna vid arbetskonflikt, brister förutsättningarna för det

statliga bidraget. Även om jag anser det angeläget att företagsutbildningen

kan fortsättas också vid arbetskonflikt, är det uppenbart att företagen inte

kan åläggas att i varje situation fortsätta med företagsutbildningen under

konflikt. Både praktiska och andra skäl kan hindra fortsatt utbildnings­

verksamhet. Bedömningen bör göras av företaget självt med hänsyn till

bl. a. utbildningens betydelse för parternas agerande i konflikten. Några all­

männa regler om företagsutbildningen kan därför enligt min mening inte

ställas upp. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att i varje sär­

skilt fall komma överens med vederbörande företag om företagsutbild­

ning vid konflikt och att besluta om statsbidrag till företaget.

Den andra och vanligaste gruppen omfattar utbildningsbidrag som utgår

direkt till eleven. Så är fallet vid de former av utbildning som anges i 15 §

arbetsmarknadskungörelsen, dvs. omskolning och yrkesutbildning vid kur­

ser, som anordnas inom det ordinarie utbildningsväsendet eller särskilt för

ändamålet och finansieras av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrel­

sen, samt utbildning i provanställning. Vidare anordnas utbildning enligt

bestämmelser av Kungl. Maj :t i brev den 7 oktober 1966 angående brist-

yrkesutbildning. Som utredningen framhåller är utbildningsbidrag i huvud­

sak ersättning av samma natur som arbetsinkomst. Jag anser därför, lik­

som utredningen och de allra flesta remissinstanserna, att utbildnings­

bidrag till den som är direkt indragen i arbetskonflikt i princip måste

betraktas som ett avsteg från samhällets neutralitet.

Denna princip behöver emellertid modifieras. Som utredningen framhål­

ler kan samhällets neutralitet vid arbetskonflikt inte anses kräva att den

som blir berörd av konflikten stängs av från bidrag till sådan utbildning

som har aktualiserats oberoende av konflikten. Enligt utredningens för­

slag skall utbildning som konfliktberörd arbetstagare har påbörjat före

konflikten alltid få fullgöras. I övrigt skall enligt förslaget konfliktberörd

arbetstagare inte få beviljas utbildningsbidrag, om arbetslöshet på grund

av konflikten föreligger eller kunde befaras när frågan om utbildningen

aktualiserades hos arbetsförmedlingen genom skriftlig förfrågan från ar­

betstagaren eller vid hans personliga besök hos förmedlingen. Före befarad

konflikt bör enligt utredningen utbildningsbidrag inte få beviljas den som

löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten. Remissinstanserna har

inte gjort några erinringar mot en huvudsaklig lösning efter dessa linjer.

En av förutsättningarna för att utbildningsbidrag skall utgå är att so-

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

101

kanden löper risk att bli arbetslös. Jag anser det inte förenligt med det be­

traktelsesätt som ligger till grund för de uppställda förutsättningarna för

utbildningsbidrag att sådant bidrag utgår till den som löper risk att bli

arbetslös endast till följd av befarad arbetskonflikt, vare sig fråga är om

risk att bli indragen i konflikten eller att bli permitterad på grund av den.

Riktigheten härav framgår ytterligare av att strejk eller lockout inte anses

bryta anställningsförhållandet. Vid arbetsmarknadsmyndigheternas pröv­

ning av förutsättningarna för utbildningsbidrag utgör alltså risk för att bli

indragen i eller permitterad på grund av arbetskonflikt inte risk för arbets­

löshet. Detta innebär å andra sidan att beslut, varigenom utbildningsbidrag

före konfliktutbrott har beviljats den som inte är arbetslös, måste vara

grundat på risk för arbetslöshet som inte har samband med konflikt. I så­

dant fall bör utbildningen och utbildningsbidraget vara oberoende av kon­

flikten. Bidrag som har beviljats före konflikt bör därför få utgå oavsett

om utbildningen har börjat före konflikt eller efter utbrottet av konflikt där

eleven blir indragen.

Den huvudprincip som jag har förordat i fråga om samhällsneutraliteten

medför att utbildningsbidrag inte får utgå till den som är arbetslös därför

att lian är indragen i arbetskonflikt. Vad jag nyss har sagt utgör ett undan­

tag från denna huvudprincip. Ytterligare ett undantag är motiverat för det

fall att bidrag visserligen inte har beviljats före konflikten men utbildning­

en skulle ha kommit till stånd oavsett den arbetslöshet som har samband

med konflikten. Detta bör i första hand antas vara fallet om utbildningen

före varsel om konflikten har aktualiserats genom att utbildningsbidrag har

sökts eller genom att arbetstagaren skriftligen eller vid besök hos arbets­

förmedlingen har förfrågat sig om utbildning. Även om han inte har vid­

tagit någon sådan åtgärd före varsel, kan det i undantagsfall tänkas att ut­

bildningen uppenbarligen skulle ha kommit till stånd och bidrag beviljats

oberoende av konflikten. Undantaget bör omfatta även det fallet.

Den ordning som jag sålunda förordar stämmer i huvudlinjerna överens

med utredningens ståndpunkt, som har lämnats utan erinran vid remissbe­

handlingen. Ordningen innebär bl. a. att det, om förutsättningarna för ut­

bildningsbidrag tillämpas så som jag har utvecklat i det föregående, inte kan

inträffa att utbildningsbidrag som har börjat utgå blir indraget till följd av

konfliktutbrott.

Jag vill emellertid i sammanhanget framhålla att det inför en befarad ar­

betskonflikt, och särskilt efter varsel om konflikten eller dess utbrott, finns

skäl att iaktta försiktighet vid prövningen av om en risk för arbetslöshet

föreligger oberoende av konfliktrisken. Gränsen kan vara svår att dra, och

vid tveksamhet rörande arbetslöshetsrisken är en återhållsam bedömning

att förorda för att förebygga att samhällsneutraliteten sätts i fråga.

Redan i utredningens direktiv framhölls att de handikappade så långt

som möjligt bör skyddas mot olägenheterna av en arbetskonflikt. Önske­

102

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 76 år 1969

målet att kunna bereda yrkesutbildning åt alla sådana handikappade som

oberoende av konflikt får anses behöva utbildning har utredningen av prak­

tiska skäl funnit omöjligt att förverkliga helt, eftersom de handikappade

vanligen är integrerade med övriga elever och handikappet som sådant inte

behöver ha direkt samband med utbildningens inriktning. Annorlunda stäl­

ler det sig enligt utredningen i fråga om anpassningsutbildning för handi­

kappade och dem som genomgår arbetsprövning vid statens arbetsklinik.

Dessa åtgärder avser enbart svårt handikappade.

Utredningens förslag innebär därför å ena sidan att indirekt arbetslös

eller lockoutad handikappad inte kan få utbildningsbidrag, om han inte till­

hör någon av de grupper handikappade som enligt utredningen är klart av-

skiljbara, samt å andra sidan att handikappad som själv strejkar kan få

bidrag, om han hör till en sådan grupp. Flertalet remissinstanser lämnar ut­

redningens förslag utan erinran, medan arbetsmarknadsstyrelsen, LO och

statens handikappråd anser att man kan skydda de handikappade i större

utsträckning än som följer av utredningens förslag.

Mitt förslag att indirekt arbetslösa inte skall avstängas från möjlighet att

få samhällsstöd vid arbetskonflikt innebär att problemet att skydda de

handikappade begränsas. Å andra sidan måste man räkna med att förslaget

leder till att ett större antal handikappade än utredningen förutsatte kan

komma att direkt omfattas av strejk eller lockout eller annan stridsåtgärd

på deras arbetsplats. Stridsåtgärder för att få till stånd eu uppgörelse en­

bart om en grupp handikappades anställningsvillkor synes dock vara orea­

listiskt att förutse.

I fråga om den grupp handikappade som sålunda kan bli indragna i ar-

netskonflikt bör, som framhålls vid remissbehandlingen, undersökas i vad

mån de bör kunna få utbildningsbidrag i större utsträckning än andra kon-

fliktindragna. Jag vill betona att fråga här är endast om handikappad som

har anställning från vilken han har blivit arbetslös till följd av konflikt

där han är direkt indragen. Om det redan före konflikten har konstaterats

att handikappet motiverar utbildning men denna — och utbildningsbidrag

— inte aktualiseras förrän den handikappade blir arbetslös till följd av kon­

flikten, är det enligt min mening både rimligt och möjligt att bevilja ho­

nom utbildningsbidrag även om han t. ex. själv strejkar. Emellertid kan,

som framhålls av statens handikappråd och De handikappades riksförbund,

den inträffade sysslolösheten till följd av konflikten utgöra motivet för

att behovet av utbildning i speciella fall tas upp till prövning. Om det

då visar sig att sysslolösheten för den handikappade skapar en sådan situa­

tion att handikappet av sociala eller medicinska skäl bör föranleda yrkesut­

bildning, anser jag att bidrag också bör kunna beviljas trots att den handi­

kappade är direkt indragen i konflikten. Jag är alltså ense med de remiss­

instanser som anser att de handikappade i detta hänseende kan skyddas

utöver vad utredningen har funnit möjligt. Min ståndpunkt innebär vis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

103

serligen att arbetsmarknadsmyndigheterna i varje särskilt fall måste un­

dersöka handikappets natur och den handikappades särskilda förhållanden.

Men jag räknar med att sådan undersökning kan komma att aktualiseras

under konflikt i endast ett relativt obetydligt antal fall.

Till den som deltar i bristyrkesutbildning utgår utbildningsbidrag med

tillämpning av bestämmelserna om utbildningsbidrag i arbetsmarknads-

kungörelsen. Utredningens förslag att huvudregeln om avstängning från

möjligheten att få utbildningsbidrag vid konflikt skall gälla även brist­

yrkesutbildning har i princip godtagits vid remissbehandlingen. Också jag

biträder förslaget. Som framhålls av statens handikappråd kan det emeller­

tid inte uteslutas att också handikappade deltar i bristyrkesutbildning. För

dem bör då tillämpas den ordning som jag nyss bär förordat i fråga om ut­

bildningsbidrag till handikappade vid annan arbetsmarknadsutbildning.

Flyttningsbidrag m. m. De bidrag som numera kan utgå i samband med

flyttning samt statlig inlösen av egna hem och lägenheter har, liksom ut­

bildningsbidragen, tillkommit efter neutralitetsbestämmelserna. Utredning­

en föreslår med instämmande i princip av remissinstanserna att flyttnings­

bidrag inte skall få beviljas och inlösen inte ske från den som är berörd av

arbetskonflikt.

Jag finner de skäl som utredningen har anfört för sitt förslag vara bä­

rande och förordar därför att flyttningsbidrag i princip inte skall få utgå

till den som är indragen i arbetskonflikt. Liksom för utbildningsbidrag är

risk för arbetslöshet en förutsättning för flyttningsbidrag. Vad jag har sagt

i det föregående om befarad arbetskonflikts inverkan på bedömningen av

denna förutsättning har motsvarande giltighet i fråga om flyttningsbidrag.

Risken för arbetslöshet bör alltså bedömas utan hänsyn till konfliktrisk,

och beslut varigenom flyttningsbidrag beviljas före konfliktutbrott måste

vara grundat på risk för arbetslöshet som inte har samband med konflikt.

Flyttningsbidrag som har beviljats före konflikt bör därför alltid få utgå

oavsett konflikten. Som jag har utvecklat beträffande utbildningsbidrag bör

emellertid inför befarad arbetskonflikt eller under konflikt försiktighet

iakttas vid prövningen av om risk för arbetslöshet föreligger.

Flyttningsbidrag får inte utgå till den som är arbetslös därför att han

är indragen i konflikt. Från denna huvudprincip bör göras samma undan­

tag som jag har förordat i fråga om utbildningsbidrag. Om flyttningsbidrag

inte har beviljats före konflikten men flyttningen skulle ha kommit till

stånd oavsett konflikten, bör alltså bidrag kunna utgå till den som är in­

dragen.

Inlösen av eget hem eller bostadsrättslägenhet har så nära samband med

flyttning att, som utredningen föreslår, samma regler bör gälla som för

flyttningsbidrag.

Jag delar utredningens uppfattning att de handikappade inte kan särbe­

handlas i fråga om flyttningsbidrag och inlösen av eget hem eller lägenhet.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Den som saknar arbete därför att han är indragen i arbetskonflikt kan

inte samtidigt vara säsongarbetslös. De familjebidrag till säsongarbetslösa

familjeförsörjare som sedan år 1966 utgår försöksvis behöver därför inte

omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring. Dessa former av sam­

hällsstöd omfattas f. n. av neutralitetsbestämmelser. I likhet med utred­

ningen och remissinstanserna anser jag att någon ändring av bestämmel­

serna inte är påkallad i och för sig. Jag förordar därför ingen annan änd­

ring än den som följer av mitt förslag att indirekt arbetslösa inte skall

stängas av från stödmöjligheterna.

Vid beredskapsarbete, som är en form av arbetslöshetshjälp, tillämpas

lönerna på den öppna arbetsmarknaden. I allmänhet träffas kollektivavtal

som har form av s. k. hängavtal och därför i stort sett följer riksavtalen

inom de olika arbetsområdena. Arbetskonflikt skulle därför i undantagsfall

kunna inträffa på arbetsplats där beredskapsarbete pågår. Om man vill

godta arbetskonflikt som medel att lösa intressetvister vid arbeten som

samhället anordnar för arbetslösa — en fråga som jag inte avser att ta

ställning till i detta lagstiftningsärende — synes det ofrånkomligt att i

neutralitetssammanhang behandla beredskapsarbetare på samma sätt som

annan arbetstagare. Är han indragen i konflikten bör han således som ut­

redningen framhåller stängas av från samhällsstöd så länge konflikten på­

går. Han skall under denna tid inte betraktas som arbetslös. Däremot skall

beredskapsarbetare som blir indirekt arbetslös till följd av konflikt inte

gå miste om andra stödmöjligheter. Arbetslösa bör självfallet inte hänvisas

till beredskapsarbetsplats där konflikt pågår.

I detta sammanhang vill jag nämna att den begränsning av lconfliktbe-

rördheten till direkt indragna som jag har förordat kan få andra ekono­

miska konsekvenser vid en konflikt än den nuvarande ordningen. I den

mån en konflikt leder till att stora grupper blir indirekt arbetslösa kommer

deras arbetslöshetskassor att belastas, vilket i sin tur medför ökade kost­

nader för staten. Detsamma gäller statens och kommunernas kostnader

för arbetslöshetshjälp till indirekt arbetslösa. Eftersom arbetsmarknadspar-

terna råder inte bara över arbetsstridens igångsättande utan också över en

konflikts omfattning, är det omöjligt att på förhand beräkna vilka kost­

nader det allmänna av denna anledning kan komma att åsamkas i samband

med konflikt.

KSA-utredningen säger i sitt remissyttrande — i anslutning till de över­

väganden som hittills har gjorts inom utredningen — att neutralitetsbestäm­

melser bör gälla för kontant arbetslöshetsstöd i form av både grundstöd

och frivillig arbetslöshetsförsäkring. Med anledning härav vill jag framhålla

att ställning till samhäll sneutraliteten bör tas i fråga om varje nytillkom­

mande stödform för sig och att stödets syfte, storlek och utformning där­

vid måste beaktas. I samband med utredningar om nya stödformer bör

alltså underlag tillhandahållas statsmakterna för bedömning av samhälls-

neutraliteten.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för handikappade. Under

denna rubrik sammanför utredningen alla de åtgärder enligt arbetsmark-

nadskungörelsen vilka är uteslutande eller huvudsakligen inriktade på han­

dikappade. Utredningen föreslår, utan erinran från remissinstanserna, att

de handikappade skyddas från verkningarna av arbetskonflikt genom att

dessa åtgärder får vidtas och fortgå oberoende av konflikt. Jag har samma

uppfattning och vill tillägga att frågan om stöd åt dessa handikappade un­

der konflikt torde få ringa betydelse om, som jag förordar, endast direkt

indragna omfattas av neutralitetsbestämmelserna.

Den av socialstyrelsen upptagna frågan om åtgärder för att trygga fort­

satt sysselsättning i skyddad verkstad under arbetskonflikt hos avnämaren

av verkstadens produkter torde inte böra behandlas i detta sammanhang.

Skulle undantagsvis ett sådant fall uppkomma, bör det ankomma på verk­

stadens huvudman att i samråd med berörda myndigheter undersöka vilka

åtgärder som behöver och kan vidtas för att sysselsättningen skall kunna

upprätthållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

105

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Samhällsneutraliteten har hittills diskuterats bara i förhållande till de

former av samhällsstöd som utgör ett led i arbetsmarknadspolitiken. Ge­

mensamt för dessa stödformer är att de förutsätter arbetslöshet eller risk

för arbetslöshet. Utredningen har gått längre och funnit att även det all­

männa studiestödet, som inte förutsätter arbetslöshet, bör påverkas av ar­

betskonflikt. Denna uppfattning delas av remissinstanserna.

Eftersom studiestödet är oberoende av elevens arbetssituation, skulle

neutraliteten kunna anses kräva att stödet utgår oberoende av om han har

mist sitt arbete till följd av arbetskonflikt eller av annan orsak. Det skulle

kunna sägas vara ett avsteg från neutraliteten att stänga av den som är in­

dragen i konflikt från ett stöd som i princip kan utgå till alla. Emellertid

anser jag liksom utredningen att det är nödvändigt att beakta de praktiska

konsekvenserna av om studiestöd skulle kunna utgå till den som är in­

dragen i konflikt. Det skulle i själva verket innebära att konflikten skulle

bli meningslös, eftersom ena parten skulle kunna hålla ut under den tid

som behövs för utbildning till ett nytt yrke. I praktiken synes det inte heller

lämpligt att i fråga om samhällsstöd åt konfliktindragen arbetstagare göra

skillnad mellan den som får arbetsmarknadsutbildning och den som utbildas

utanför arbetsmarknadspolitiken. Jag biträder alltså utredningens förslag

att den som är indragen i arbetskonflikt avstängs från rätten till studie­

medel och studiehjälp.

Vad jag nu har sagt bör inte uppfattas så att jag räknar med att många

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 76

106

konfliktindragna kommer att påbörja utbildning med anledning av kon­

flikten. Eftersom det i allmänhet är ett stort steg att ta för den enskilde att

börja utbildning och söka studiestöd, måste det som jag ser saken bli fråga

om undantagsfall. Ytterligare ett skäl för detta antagande är att utbild­

ningen i stor utsträckning kan påbörjas endast vid början av en termin.

De lärarutbildningskurser som skolöverstyrelsen i detta sammanhang

erinrar om i sitt yttrande avser främst ämneslärare, sjuksköterskor, yrkes-

lärare och förskollärare. Utbildningsarvode utgår till deltagare som inte

innehar lärartjänst. Det synes högst osannolikt att den som på grund av

annan tjänst än lärartjänst är indragen i arbetskonflikt skulle ansöka om

att få delta i dessa kurser som ju är tillgängliga bara för personer med

viss utbildning. Även om jag självfallet anser att samhällsneutralitet bör

iakttas också i fråga om arvoden av denna art, finner jag det inte nödvän­

digt med särskilda bestämmelser på dessa skilda utbildningsområden.

Den av några remissinstanser ställda frågan huruvida lärarkandidater­

na bör anses som arbetstagare avser dessas anställningsförhållanden vid

den tidpunkt då konflikt blir aktuell. Jag kommer i det följande att behand­

la anställningens betydelse i samband med konflikt men vill redan här säga

att jag i detta lagstiftningsärende inte kan gå in på en generell lösning av

den väckta frågan utan anser att den vid konflikt får lösas i rättstillämp­

ningen.

Det ankommer enligt min mening på kommunerna att själva bestämma

i vad mån sådana kommunala studiestipendier som skolöverstyrelsen näm­

ner i sitt yttrande bör utgå till den som är indragen i arbetskonflikt. Den

som har statligt doktorand- eller licentiandstipendium kan som stipendiat

inte vara indragen i arbetskonflikt. Inte heller torde man behöva räkna

med att den som blir indragen i konflikt söker sådant stipendium om han

inte skulle ha gjort det ändå. Villkoren i en anställning som en docent -

eller licentiandstipendiat eventuellt har som bisyssla kan däremot föranleda

arbetskonflikt som han blir indragen i. Jag kan inte finna att neutraliteten

kräver att stipendiet då dras in.

Jag har i det föregående förordat att utbildningsbidrag i särskilda fall

skall få utgå till handikappad trots att han är indragen i arbetskonflikt. Mot­

svarande bör gälla handikappad som behöver sådant utbildningsstöd utan­

för arbetsmarknadspolitiken som omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Liksom utbildningsbidrag bör studiemedel och studiehjälp få utgå om

studierna har påbörjats oavsett konflikten. Tidpunkten för varsel bör vara

avgörande. Har ansökan om studiestöd gjorts före varsel, bör således stö­

det få beviljas och utgå efter varsel och efter konfliktutbrottet. Centrala

studiehjälpsnämnden upplyser att studiemedel kan beviljas på grundval av

ansökan som har gjorts efter det att studierna påbörjades. Nämnden vill

emellertid inte förorda någon specialregel för det fall att den studerande

blir indragen i konflikt innan han sökt studiemedel. Skälet till nämndens

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

107

ställningstagande är risken för missbruk från den som är anställd vid läro­

anstalt där han också är registrerad som studerande. Jag biträder nämn­

dens mening.

För studiehjälp som utgår efter ansökan bör gälla vad jag nu har för­

ordat i fråga om studiemedel. På grund av vad centrala studiehjälpsnämn-

den har anfört förordar jag att sådan studiehjälp, som inte förutsätter an­

sökan, får utgå till den som vid konfliktvarsel har påbörjat sin utbildning.

Med anledning av en anmärkning i yttrandet från statens handikappråd

vill jag framhålla att den som vid prövning i samband med en långvarig

konflikts början har fått studiestöd inte vid en senare prövning av stöd

för ytterligare studieperiod bör kunna berövas detta på grund av samma

konflikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Sjukpenning

Förmåner från den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen

utgår f. n. utan hinder av arbetskonflikt, och inkomstbortfall till följd av

konflikt påverkar inte placeringen i sjukpenningklass. I likhet med ut­

redningen och riksförsäkringsverket finner jag att dessa förmåner är av

sådan natur att de inte bör påverkas av arbetskonflikt.

Som jag kommer att utveckla närmare i det följande har den som är

ledig från sitt arbete på grund av sjukdom kvar sin anställning och anses

indragen i konflikten. Praktisk betydelse för honom får detta först när

lian blir frisk och sjukpenningen upphör att utgå. Konfliktindragen som

blir sjuk efter konfliktens utbrott får å andra sidan sjukpenning under sjuk­

domstiden. I vissa fall förekommer arbetsgivarinträde, vilket innebär att

arbetsgivaren betalar lön under den anställdes sjukdom och i gengäld upp­

bär dennes sjukpenning från den allmänna försäkringskassan. Om kon­

flikt medför att sjuklön inte betalas, saknas underlag under motsvarande

tid för arbetsgivarinträde. Sjukpenning skall då, trots att i princip arbets­

givarinträde tillämpas, betalas till den sjuke från försäkringskassan.

Stöd åt företagare

Samhällsstöd åt företagare kan förekomma i olika former, nämligen

som stöd till företag för utbildnings- eller investeringsändamål, som stöd

med syfte att hjälpa en arbetslös att bli självständig företagare samt som

stöd till enskild person som har blivit arbetslös i egenskap av självständig

företagare.

Utredningen behandlar — utöver utbildningsstödet, som är redovisat i

det föregående — endast stöd åt företag för investeringsändamål och anser

att samhället i princip bör vara neutralt i fråga om sådant stöd. Några sär­

skilda neutralitetsbestämmelser för företagsstödet behövs enligt utredningen

108

dock inte. Vid remissbehandlingen har framhållits att neutralitetsbestäm

melserna bör omfatta detta företagsstöd.

Stödet till företag för investeringsändamål utgår i allmänhet i form av lån

eller bidrag. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att säga upp

lånet till omedelbar betalning eller återkräva bidragsbeloppet endast där­

för att företaget blir indraget i arbetskonflikt. Frågan gäller om stöd inte

skall få beviljas efter konfliktutbrottet eller efter konfliktvarsel och om

stöd som har beviljats före konflikt skall innehållas tills denna är bilagd.

Villkoren för företagsstöd är utformade så att något orsakssammanhang

mellan företagets situation till följd av konflikten och behovet av stöd inte

föreligger. Som utredningen säger utgår stödet först efter ingående undersök­

ning av investeringsbehovet och andra omständigheter, och kontrollen över

att det används för rätt ändamål är betryggande. Även om sålunda stödbe­

hovet inte har samband med konflikten, kan denna göra det tveksamt om

stödet kan användas för avsett ändamål i händelse det betalas ut under

konflikten. Och utgör stödet lån eller garanti för lån kan det vara tveksamt

om säkerheterna för lånet är godtagbara så länge den av konflikten föranled­

da ovissheten om företagets förhållanden består. Omständigheter av denna

art måste, som utredningen framhåller, den myndighet som beslutar om

stöd självmant beakta. Det kan därvid redan med hänsyn till stödförut­

sättningarna finnas anledning att uppskjuta beslut i stödärende eller in­

nehålla beslutat stöd. Endast i rena undantagsfall torde investeringsstöd

—■ om det i och för sig skulle kunna betalas ut enligt sina förutsättningar

— ha den verkan att det förbättrar företagets situation i konflikten. I lik­

het med utredningen anser jag att myndigheterna i ett sådant fall kan be­

akta samliällsneutraliteten utan stöd av särskilda föreskrifter. För dessa

undantagsfall anser jag det alltså inte behövligt med särskilda neutralitets-

bestämmelser för alla de skiftande former av företagsstöd som finns f. n.

Jag vill erinra om att sådant stöd kan förekomma inte bara i form av bidrag

och lån, som utredningen behandlar, utan också t. ex. i form av aktieteck­

ning, tillstånd att ta i anspråk investeringsfonder och befrielse från avgift

som är knuten till viss investering.

En form av samhällsstöd med syfte att hjälpa en arbetslös att bli själv­

ständig företagare är näringshjälp, som jag redan har behandlat. Utredning­

en har i samband med näringshj älpen anfört att hj älpåtgärder som avser

att underlätta för arbetstagare att bli egen företagare bör vidtas oberoende

av konflikt, eftersom arbetstagaren inte kan ha någon fördel av konfliktens

utgång. Jag delar denna uppfattning.

Som KSA-utredningen påpekar kan samhällsstöd enligt arbetsmarknads-

kungörelsen utgå till arbetslös oavsett om han tidigare har varit självstän­

dig företagare eller arbetstagare. Detsamma gäller i viss utsträckning er­

sättning från erkänd arbetslöshetskassa. I den mån kvalifikation i form av

förvärvsarbete krävs, som fallet är med omställningsbidrag och kassaersätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år- 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

109

ning, får arbete som självständig företagare räknas. Den av KSA-utredningen

väckta frågan omfattar emellertid i själva verket alla former av samhälls­

stöd till enskild person, som är självständig företagare och blir indragen

i arbetskonflikt. Så länge han under konflikten kan anses behålla egenska­

pen av självständig företagare och arbetsgivare bör han enligt min mening

anses som indragen och således lika litet som sina konfliktindragna anställda

kunna beviljas samhällsstöd. Det torde bli nödvändigt att från fall till fall

avgöra om egenskapen av självständig företagare består. Att så inte är fal­

let kan framgå t. ex. av att rörelsen avvecklas. Det bör visserligen sakna

betydelse att avveckling sker till följd av konflikten, men förhållandena

bör då vara sådana att det är uppenbart att rörelsen inte blir återupptagen

efter konflikten. Med självständig företagare som är fysisk person bör vid

tillämpning av den ordning jag nu har förordat likställas bolagsman i han­

delsbolag och aktieägare i enmansaktiebolag, om han blir arbetslös därför

att bolaget är indraget i arbetskonflikt.

Socialhjälp

Den som är arbetsför men som enbart på grund av arbetslöshet saknar

medel till uppehälle har inte rätt till socialhjälp, s. k. obligatorisk social­

hjälp. Kommunen får emellertid bevilja honom socialhjälp om det behövs,

s. k. frivillig socialhjälp. Sådan socialhjälp skall i princip betalas tillbaka

men kommunen får efterge återbetalningsskyldigheten.

Förarbetena till socialhjälpslagen tyder närmast på att socialhjälp till

den som saknar arbete på grund av arbetskonflikt inte har ansetts utgöra

ett avsteg från samhällsneutraliteten. Utredningen, som nämner att social­

hjälp vid arbetskonflikter hittills i regel har hållits på sådan nivå att hjäl­

pen har räckt bara för rent oumbärliga ändamål, dvs. existensminimum,

räknar med att den standardsänkning som det innebär att vara beroende

av endast socialhjälp utgör en garanti för samhällsneutraliteten.

Utredningen har emellertid i sitt betänkande inte tagit slutlig ställning

till behovet av neutralitetsbestämmelser i fråga om socialhjälp. Enligt

utredningens mening bör frågan om bindande direktiv för socialhjälps­

lagens tillämpning vid konflikt lösas i samband med den översyn av so­

cialhjälpens grundförutsättningar som sker inom den pågående socialul-

redningen. Liksom remissinstanserna finner jag denna ståndpunkt väl­

grundad. På grund av socialutredningens remissyttrande anser jag mig kun­

na utgå från att denna utredning tar upp frågan om socialhjälp vid ar­

betskonflikt i hela dess vidd.

Mot denna bakgrund har utredningen undersökt kommunernas möjlig­

heter att inom den gällande socialhjälpslagens ram förena skydd mot nöd

med samhällsneutraliteten. Utredningen framhåller härvid att socialhjälpen

allmänt sett kan antas få allt mindre betydelse i samband med arbets-

Ilo

konflikt. Även om remissinstansernas meningar härom är delade, leder mitt

förslag i det föregående att indirekt arbetslösa inte skall stängas av från

samhällsstöd närmast i samma riktning. Utredningen anser vidare att den

standardsänkning, som under alla förhållanden inträder för den som är

beroende av socialhjälp, och återbetalningsskyldigheten utgör tillräckliga ga­

rantier mot att socialhjälpen får neutralitetskränkande effekt. Den när­

mare reglering av återbetalningsskyldigheten som möjligen kan övervägas

anser utredningen böra ske i samband med socialutredningens översyn av

den sociala vårdlagstiftningen. Jag har ingen erinran mot utredningens

bedömningar i dessa hänseenden.

Jag anser alltså liksom utredningen att det f. n. inte föreligger tillräckligt

underlag för slutligt ställningstagande till frågan om förhållandet mellan

socialhjälpen och samhällsneutraliteten. Utredningens undersökningar ger

enligt min mening vid handen att det inte kan antas medföra olägenheter att

i väntan på att socialutredningen tillhandahåller sådant underlag alltjämt

överlåta åt kommunerna att vid eventuella arbetskonflikter göra den nöd­

vändiga avvägningen mellan trygghet mot nöd och samhällsneutralitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt

Avgörandet i sista instans i fråga om tillämpningen av de gällande neu-

tralitetsbestämmelserna ankommer på olika myndigheter. Sålunda prövar

Kungl. Maj :t i sista hand tillämpningen i fråga om samhällsstöd enligt ar-

betsmarknadskungörelsen med undantag för ärenden om kommunalt kon-

tantunderstöd, i vilka klagan förs genom kommunalbesvär. Prövningen

av sådana besvär tillkommer regeringsrätten som sista instans. Försäk-

ringsdomstolen är sista instans för prövning av besvär rörande ersättning

från erkänd arbetslöshetskassa och centrala studiehjälpsnämnden för be­

svär angående studiemedel och studiehjälp.

Utredningen föreslår nu utan erinran från remissinstanserna att arbets­

domstolen skall vara sista instans i mål om tillämpningen av de av utred­

ningen föreslagna bestämmelserna om samhällsneutralitet vid arbetskon­

flikt.

Tillämpningen av de neutralitetsbestämmelser som jag har förordat i det

föregående får närmast anses utgöra rättstillämpning. Förvaltningsmyn­

digheterna kan företräda samhället både som arbetsgivare och som an­

svariga för tillämpningen av statsmakternas politik i fråga om samhälls­

stöd. Dessa förhållanden talar enligt min mening för att prövningen av

samhällets neutralitet i sistnämnda hänseende vid arbetskonflikt åtminsto­

ne i sista instans bör ankomma på fristående rättstillämpande organ, dvs.

domstol.

Jag är ense med utredningen om att flera skäl av organisatorisk och an­

nan art kan anföras mot att regeringsrätten anförtros denna prövning i sista

instans. Kommunalt beslut om kontantnnderstöd inom arbetslöshetshjälpen

kan visserligen som jag nyss nämnt överklagas endast genom kommunal­

besvär, varvid regeringsrätten är högsta instans. Det kan inte komma i fråga

att nu gå ifrån denna ordning. Jag vill emellertid erinra om att den kom­

munala kontantunderstödsverksamheten bedrivs av endast få kommuner

och f. n. omprövas av KSA-utredningen.

Avgörande vid neutralitetsbestämmelsernas tillämpning är frågan om

arbetsgivare eller arbetstagare är indragen i konflikt. Besvärsprövningen

omfattar olika stridsåtgärders karaktär, omfattning och lovlighet, enskilda

anställningsavtals innehåll och bestånd samt oorganiserades ställning på

arbetsplatsen. Däremot omfattar besvärsprövningen inte sådana frågor

som risk för arbetslöshet av annan anledning än arbetskonflikt eller medi­

cinska eller sociala skäl som motiverar samhällsstöd till handikappade.

I dessa frågor gäller den vanliga besvärsordningen.

Neutralitetsfrågorna är enligt min mening av sådan art att arbetsdom­

stolen är bäst lämpad att pröva dem. Som utredningen visar talar också

organisatoriska skäl för arbetsdomstolen. Jag ansluter mig därför till ut­

redningens förslag att arbetsdomstolen blir högsta besvärsinstans i mål

om samhällsneutralitet, med det undantag för regeringsrätten som jag har

nämnt. De särskilda bestämmelser som behövs om domstolens handlägg­

ning av dessa besvärsmål behandlar jag i det följande.

I likhet med utredningen anser jag att frågan om samhällsneutraliteten

vid arbetskonflikt angår både arbetsgivaren och arbetstagaren samt deras

organisationer. Självständig besvär srätt bör därför i princip tillkomma

var och en av dem i frågan om ett stödbesluts förenlighet med gällande

neutralitetsbestämmelser. Någon särskild författningsbestämmelse torde

inte behövas för att förvaltningsmyndigheterna i enlighet härmed skall

kunna bedöma vem ett beslut angår. Vad utredningen har uttalat i övrigt

om förfarandet i lägre instanser kan jag biträda, i den mån uttalandena

får aktualitet med den lösning som jag har förordat beträffande kretsen av

konfliktberörda parter vid arbetskonflikt.

Som jag nyss antydde kan prövningen av stödärenden i samband med

konflikt komma att avse två skilda frågor, dels om stöd kan utgå i och

för sig, dvs. bortsett från konflikten, dels om neutralitetshinder finns mot

stöd. Eftersom dessa skilda frågor enligt mitt förslag skall prövas av olika

myndigheter, kan vissa komplikationer uppstå vid handläggningen. Föl­

jande situationer synes mig böra uppmärksammas.

Om lokalt stödorgan, dvs. länsarbetsnämnd, erkänd arbetslöshetskassa,

studiemedelsnämnd eller skolmyndighet, finner att stöd kan beviljas i och

för sig, prövar detta organ också neutralitetsfrågan. Föreligger inte neu­

tralitetshinder beviljas stöd, i motsatt fall avslås stödansökan på grund

av att neutralitetsbestämmelserna utgör hinder mot stöd. Besvärstalan

mot beslutet kan i båda fallen avse endast neutralitetsfrågan. Den prövas

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

111

112

av den centrala förvaltningsmyndigheten, dvs. arbetsmarknadsstyrelsen

eller centrala studiehjälpsnämnden. Denna myndighets beslut kan, i enlig­

het med vad jag har förordat, överklagas hos arbetsdomstolen.

Finner däremot det lokala stödorganet att stöd inte kan beviljas i och för

sig, meddelas avslagsbeslut av detta skäl och neutralitetsfrågan prövas

inte i första instansen. Besvär över beslutet kan avse endast frågan om

stöd i och för sig. Om den centrala förvaltningsmyndigheten inte ändrar

det överklagade beslutet, prövar den inte neutralitetsfrågan. Förs frågan

om stöd i och för sig genom besvär vidare till Kungl. Maj :t eller försäk-

ringsdomstolen — vilket är möjligt utom i fråga om studiehjälp och stu­

diemedel — och anses därvid att stöd skall utgå, ankommer det på de

lägre myndigheterna att självmant ta upp neutralitetsfrågan, om den fort­

farande är aktuell. Om den centrala förvaltningsmyndigheten däremot på

grund av besvären över det lokala organets beslut finner förutsättningar

i och för sig föreligga för stöd, skall den pröva också neutralitetsfrågan.

Utgör neutraliteten inte hinder mot stöd, beviljas det, medan i motsatt fall

beslutet bör innehålla att stöd i och för sig kan utgå men att neutralitets-

bestämmelserna utgör hinder mot att stöd beviljas. Talan mot beslutet

kan i båda dessa fall avse endast neutralitetsfrågan och får alltså föras

hos arbetsdomstolen.

Ett särskilt problem kan uppstå i stödärende där risk för arbetslöshet

utgör en av stödförutsättningarna. Det är fallet i fråga om utbildningsbi­

drag och flyttningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen. Denna stöd­

förutsättning skall som jag har angett bedömas helt bortsett från varslad

eller annars befarad arbetskonflikt. Med hänsyn till svårigheterna att i en

sådan situation göra bedömningen av arbetslöshetsrisken skulle det emel­

lertid kunna hända att beslut, varigenom samhällsstöd har beviljats seder­

mera konfliktindragen arbetstagare, framstår som ett åsidosättande av

samhällsneutraliteten. Ett sådant beslut måste därför anses angå även

arbetsgivaren, varför besvärsrätt torde tillkomma både arbetsgivaren och

den arbetsgivarorganisation som han eventuellt är medlem i. Beslutet rör

emellertid prövningen av de vanliga stödförutsättningarna, dvs. bedöm­

ningen av arbetslöshetsrisken, och inte de särskilda neutralitetsbestäm-

melserna. Besvär över ett sådant beslut skall därför föras hos Kungl. Maj :t

som sista instans och inte hos arbetsdomstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

F örfattningsf örslag

De nuvarande neutralitetsbestämmelserna har i fråga om arbetslöshets­

försäkringen kommit till genom lagstiftning med riksdagen och i fråga om

arbetslöshetshjälpen genom administrativa föreskrifter som ger uttryck för

de villkor riksdagen har fäst vid anslagen till denna hjälp. Neutralitets­

bestämmelserna finns alltså i de författningar som rör dessa stödformer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

113

I fråga om myndigheternas handläggning av ärenden om samhällsneutralitel

gäller de allmänna reglerna om förvaltningsförfarandet.

Utredningen har funnit det vara lämpligt att till en särskild lag sam­

manföra dels de allmänna bestämmelser som behövs om samhällsstöd vid

arbetskonflikt, dels de särskilda bestämmelser som fordras för handlägg­

ningen i arbetsdomstolen av besvärsmål angående sådant stöd. Den före­

slagna lagen skall enligt den författningstekniska lösning som utredningen

har valt göras tillämplig på olika former av samhällsstöd efter en bedöm­

ning i fråga om varje stödform för sig. Om lagen anses böra tillämpas

i fråga om en stödform, skall särskild föreskrift därom ges i den författning

som reglerar den stödformen. Denna lösning har inte mött erinran vid re­

missbehandlingen.

Vad jag har anfört i det föregående ger vid handen att jag anser

generella bestämmelser om samhällsneutralitet behövas för ett betydande

antal stödformer. Vidare är neutralitetsbestämmelserna enligt min mening

av central betydelse för förhållandena på vår arbetsmarknad. Både prak­

tiska och principiella skäl talar således för att neutralitetsbestämmelserna

förs samman till en särskild författning så som utredningen har tänkt sig.

De allmänna neutralitetsbestämmelsernas centrala betydelse anser jag

motivera att deras innehåll liksom hittills läggs fast med riksdagen. Det

bör ske genom lag. Som jag redan har antytt behövs speciella bestämmelser

om besvärsmål vid arbetsdomstolen vilka avser tillämpning av bestämmel­

serna om samhällsneutraliteten. De kan införas endast genom lag. I likhet

med utredningen anser jag att de bör föras samman med övriga bestämmel­

ser om samhällets neutralitet vid arbetskonflikt och alltså inte fogas in i

lagen om arbetsdomstol. Jag förordar således en särskild lag om begräns­

ning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Vid min genomgång i det föregående av de skilda formerna av samhälls­

stöd har jag funnit att de flesta av dem bör omfattas av neutralitetsbestäm-

melser. Med hänsyn till stödformernas skiftande beskaffenhet fordras för en

del av dem särskilda regler om i vad mån eller på vad sätt neutralitets­

bestämmelserna bör äga tillämpning. Jag har vidare framhållit att ställning

till samhällsneutraliteten bör tas för varje nytillkommande stödform för sig.

Mot denna bakgrund biträder jag den av utredningen föreslagna författ­

ningstekniska lösning som innebär att neutralitetsbestämmelsernas tillämp­

lighet på en viss stödform skall framgå av den författning eller det beslut,

där stödformen i övrigt regleras närmare.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr

629) om erkända arbetslöshetskassor,

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964

(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964

(nr 402).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­

laga 2.

Jag vill tillägga att, om riksdagen godkänner vad jag i övrigt har för­

ordat, ändringar behövs också i bl. a. arbetsmarknadskungörelsen. Frå­

gan om sådana ändringar torde få anmälas för Kungl. Maj :t sedan riks­

dagen har fattat beslut i förevarande ärende.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

115

Specialmotivering

Förslaget till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonilikl

Lagens rubrik ger uttryck för att samhällsstöd i regel skall tillkomma var

och en som behöver det och att den begränsning av stödet som är nödvändig

för samhällsneutraliteten vid arbetskonflikt utgör undantag.

1

§•

Paragrafen behandlar lagens tillämpningsområde. Detta bestäms, i enlig­

het med den förut förordade författningstekniska lösningen, av föreskrifter

som inte finns i lagen utan i andra författningar eller i beslut av Kungl.

Maj :t. Till sådana beslut hänförs främst Kungl. Maj :ts brev angående anslag

för olika stödändamål.

Paragrafen får inte förstås så att samhällsneutraliteten inte kan beaktas

vid prövning av samhällsstöd som lagen inte har gjorts tillämplig på genom

särskild föreskrift. De generella reglerna i lagen är inte ändamålsenliga i frå­

ga om neutralitetsprövningen beträffande alla stödformer. Jag har sålunda

förut nämnt att myndighet som har till uppgift att handlägga frågor om stöd

åt företag kan få anledning att i stödärende beakta samhällsneutraliteten

även om de generella neutralitetsbestämmelserna inte görs tillämpliga på

stödet. Dels torde det i sådant fall i regel inte vara tveksamt huruvida före­

taget är indraget i konflikten eller ej. Dels utgör sådant stöd inte generellt ett

neutralitetsbrott. Det måste därför bero på en prövning från fall till fall om

stödet med hänsyn till sin art och sitt ändamål får sådana ekonomiska kon­

sekvenser att samhällsneutraliteten skulle åsidosättas om stödet betalades ut.

Eftersom en sådan prövning alltså inte kan göras efter fasta normer, bör la­

gen inte vara tillämplig på stödet. Det är då också följdriktigt att arbetsdom­

stolen inte blir besvärsinstans i sådana fall. 2

2

§•

I paragrafen anges vilka olika typer av arbetskonflikter som omfattas av

lagens bestämmelser.

Enligt 4 § lagen om kollektivavtal förstås med stridsåtgärd arbetsinställel­

se, dvs. lockout eller strejk, samt blockad, bojkott eller annan därmed jäm­

förlig stridsåtgärd. Som nämnts i det föregående omfattar det nuvarande

förbudet att under arbetskonflikt utge ersättning från erkänd arbetslös­

hetskassa eller arbetslöshetshjälp bara den som berörs av stridsåtgärderna

lockout eller strejk, medan regeln om att arbetsförmedling skall bedrivas

oberoende av konflikt inte är begränsad till endast vissa stridsåtgärder.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utredningen

Utredningen liar undersökt om det finns anledning att skilja mellan olika

stridsåtgärder vid tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna.

När avtalsförhandlingar hotar att stranda och varsel om stridsåtgärder ut­

färdas, är det nästan alltid fråga om arbetsinställelse, dvs. strejk eller lock­

out, konstaterar utredningen och tillägger att även partiella arbetsinställelser

förekommer. Neutralitetsbestämmelserna måste i första hand avse strids­

åtgärder av nu angiven natur.

Bland blockaderna tilldrar sig framför allt nyanställningsblockaden och

indrivningsblockaden intresse. Nyanställningsblockaden förenas nästan all­

tid med strejk, men den kan också utgöra en självständig stridsåtgärd som

riktar sig mot tillfälligt vakanta tjänster eller lediga platser. När nyanställ­

ningsblockaden inte är förenad med arbetsinställelse, kan ingen arbetstagare

vara indragen i blockaden men däremot kan arbetslöshet bli en indirekt

följ d av den.

Indrivningsblockaden riktar sig mot en arbetsgivare i syfte att tvinga den­

ne att betala förfallna löner. I själva verket är det här fråga om strejk i för­

ening med nyanställningsblockad i det speciella syftet att tillförsäkra arbets­

tagarna redan förfallna och ostridiga löneförmåner. En sådan stridsåtgärd

strider inte mot kollektivavtalslagen. Enligt nuvarande praxis utgår med

arbetsmarknadsstyrelsens godkännande ersättning från erkänd arbetslös­

hetskassa till arbetstagare, som har innestående lönefordran och deltar i in-

drivningsblockad. Bestämmelsen i 36 § förordningen om erkända arbetslös­

hetskassor om avstängning från kassaersättning vid självförvållad arbets­

löshet har nämligen inte ansetts tillämplig, när en arbetstagare har vägrat

arbeta på arbetsplats där avtalsenlig marknadslön inte utges. Motsvarande

föreskrift i 74 § arbetsmarknadskungörelsen om arbetslöshetshjälp torde en­

ligt utredningen få tillämpas på samma sätt. Utan att gå in i bedömning av

om denna praxis står i överensstämmelse med nuvarande konfliktdirektiv

anser utredningen att den har goda skäl för sig.

Remissyttrandena

Den föreslagna utvidgningen av neutralitetsbestämmelserna till att om­

fatta andra stridsåtgärder än lockout och strejk godtas av arbetsdomstolens

ordförande och LO samt lämnas utan erinran av övriga remissinstanser

utom SALF.

SALF anser att avstängning från samhällsstöd inte bör komma i fråga

om en lokal eller på annat sätt begränsad konflikt har till syfte att tillför­

säkra den stridande organisationen villkor som gäller inom branschen och

är allmänt accepterade på den svenska arbetsmarknaden. Enligt SALF före­

ligger i dessa fall inte samma neutralitetsintresse för samhället som vid

andra konflikter. SALF hänvisar bl. a. till konflikter med syfte att få ut­

117

ländska företag i Sverige att acceptera de svenska arbetsmarknadsparternas

sätt att uppträda. Slutligen påpekar SALF att sympatiblockader som grun­

das på konflikter utomlands kommer att få ökad aktualitet.

Departementschefen

Jag ansluter mig till utredningens förslag att neutralitetsbestämmelserna

i första hand skall avse arbetsinställelse, dvs. lockout eller strejk. Det finns

härvid inte anledning att göra skillnad mellan total och partiell arbetsin­

ställelse.

Arbetsinställelsen är den enda typ av stridsåtgärd som innebär att ar­

betstagare blir direkt indragna i striden. Bojkott och blockad innebär näm­

ligen vägran att anställa vissa arbetssökande eller grupper av arbetssökande

eller förbud för arbetssökande att ta anställning lios viss eller vissa ar­

betsgivare. Indirekt arbetslöshet kan bli en följd av bojkott eller blockad,

men detta saknar med den principlösning som jag har förordat i neutra­

litetsfrågan betydelse i detta sammanhang. Vid blockad eller bojkott, som

inte är förenad med någon form av arbetsinställelse, blir alltså endast

arbetsgivaren direkt indragen i konflikten, oavsett vilken sida som vidtar

åtgärden. Jag anser det därför bäst förenligt med samhällsneutraliteten

att, med den principlösning som jag förordar, blockad och bojkott liksom

f. n. inte omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Vad jag nu har sagt om blockad avser nyanställningsblockad. Men det

finns som utredningen framhåller en annan typ av blockad, den s. k. indriv-

ningsblockaden, som motsvarar strejk i förening med nyanställningsblockad

i syfte att förmå arbetsgivaren att betala förfallna och ostridiga löner. Det

är här alltså inte fråga om en intressetvist mellan arbetsgivare och arbets­

tagare. Denna form av stridsåtgärd anses i praxis inte omfattas av nuvaran­

de neutralitetsbestämmelser. Jag delar utredningens åsikt att neutralitetsbe­

stämmelser inte heller för framtiden behövs för indrivningsblockad.

Med anledning av SALF:s remissyttrande vill jag erinra om mitt uttalande

i det föregående att samhället, när det inte har ställning som arbetsgivare,

skall stå utanför den lagliga arbetsstriden och följaktligen inte ta ställning

till om någondera parten kan anses ha den huvudsakliga skulden till en

lovlig konflikt. Jag avvisar därför tanken att samhällets neutralitet vid

lovliga konflikter skulle få olikartad innebörd beroende på en bedömning

från samhällets sida från fall till fall av skuldfrågan. Däremot finns ingen

anledning för samhället att ställa sig neutralt till olovliga stridsåtgärder.

Jag återkommer till denna fråga under 3 §.

Samhällets principiella ställning vid arbetskonflikter bör inte påverkas av

om en konflikt har större eller mindre omfattning. Jag biträder därför ut­

redningens förslag, som inte har mött några invändningar vid remissbehand­

lingen, alt samma regler i fråga om samhällsneutraliteten skall gälla oberoen­

de av en arbetskonflikts omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

118

I enlighet med vad jag har anfört föreskrivs i 2 § att med arbetskonflikt

i lagen avses lockout eller strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd på

arbetsmarknaden. Med jämförlig stridsåtgärd avses bl. a. partiell arbetsin­

ställelse, t. ex. vägran att utföra övertidsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

3 §•

Enligt första stycket får samhällsstöd inte utgå till arbetsgivare eller

arbetstagare som är indragen i arbetskonflikt. I vilka fall någon är indra­

gen i konflikt anges närmare i 4—6 §§.

Stridsåtgärd får enligt vissa lagbestämmelser inte vidtas vid arbetskon­

flikt. Åtgärd som vidtas i strid mot dessa bestämmelser är olovlig. Huvud­

bestämmelsen härom finns i 4 § lagen om kollektivavtal. Enligt paragrafen

får arbetsgivare eller arbetstagare som är bundna av kollektivavtal inte

vidta stridsåtgärder i vissa angivna fall. Dessa begränsningar gäller även i

fråga om de offentliga tjänstemännen. Rätten att vidta stridsåtgärder på

det offentliga tjänstemannaområdet är emellertid ytterligare inskränkt ge­

nom 15 och 40 §§ statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) och 3 §

kommunal tjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 275). Slutligen kan strids­

åtgärd vara olovlig enligt bestämmelser i lag om tjänsteplikt, t. ex. all­

männa tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83) och krigssjukvårdslagen

den 27 november 1953 (nr 6S8).

Samhället har alltså redan intagit en avvisande hållning till stridsåtgärder

i vissa fall och det är uppenbart att detta ställningstagande måste återverka

på neutralitetsbestämmelserna. Samhället saknar anledning att ställa sig neu­

tralt mot den part som vidtar en olovlig stridsåtgärd. Den part som åtgärden

riktar sig mot bör inte drabbas av några menliga följder av åtgärden. Det

innebär, som också utredningen förordar, att arbetstagare som är indragen

i olovlig strejk bör stängas av från samhällsstöd, medan avstängning inte

bör drabba arbetstagare som är indragen i olovlig lockout. I det föregående

har jag med hänsyn till samhällsstödets utformning för de enskilda före­

tagen funnit att särskilda neutralitetsbestämmelser för företagsstöd inte be­

hövs f. n. Jag vill emellertid i likhet med utredningen framhålla att inte

heller ett företag bör försättas i ett sämre läge i fråga om samhälleliga stöd­

åtgärder därför att det utsätts för en olovlig stridsåtgärd från arbetstagar­

sidan. Olovlig stridsåtgärd bör sålunda drabba bara den egna sidan men inte

motsidan. Detta kommer till uttryck i 3 § andra stycket i lagförslaget, där

det heter att samhällsstöd dock får utgå till arbetsgivare eller arbetstagare

som är indragen i arbetskonflikt till följd av motparts stridsåtgärd om

åtgärden är olovlig enligt lag.

Kollektivavtal kan innehålla förpliktelse som gör stridsåtgärd olovlig.

Enligt 4 § sista stycket lagen om kollektivavtal länder sådan förpliktelse

till efterrättelse. I 15 § statst jänstemannalagen sägs att lockout eller strejk

får vidtas, om annat inte följer av bl. a. avtal. Till följd av dessa bestäm-

119

mel ser omfattas förpliktelse i avtal också av den föreslagna regeln om

stridsåtgärd som är olovlig enligt lag.

Under bestämmelsen i 4 § första stycket kollektivavtalslagen om olovliga

stridsåtgärder faller också hemliga stridsåtgärder av olika slag, stridsåtgär­

der som inte varslas och därför kan vara svåra att konstatera. Enligt utred­

ningen förekommer sådana åtgärder sällan på den svenska arbetsmarknaden.

Utredningen har tagit upp bara en sådan åtgärd som utredningen har funnit

kunna få praktisk betydelse, nämligen dold lockout. Det kan sålunda ibland

vara svårt att avgöra om en permittering eller ett entledigande är en nödvän­

dig följd av driftsinskränkning eller i verkligheten utgör en lockout. Skulle

det senare vara fallet, anser utredningen att arbetstagaren inte bör stängas

av från samhällsstöd, eftersom det måste anses utgöra ett samhällsintresse

att motverka hemliga stridsåtgärder. Jag delar denna uppfattning. De per-

mitterade omfattas emellertid inte av stridsåtgärd och är därför enligt

5 § första stycket 1 i lagförslaget inte att betrakta som indragna i en kon­

flikt och den dolda lockouten kan då aldrig medföra att arbetstagare stängs

av från samhällsstöd. Däremot kan frågan få betydelse vid tillämpningen av

det i 5 § första stycket 1 nämnda fallet att arbetstagare blir utan arbete

till följd av konflikt utan att omfattas av stridsåtgärd. Om det sålunda

kan visas att en permittering av oorganiserade arbetstagare inte är en nöd­

vändig följd av arbetskonflikten utan att betrakta som en dold lockout,

kan samhällsstöd utgå till dessa permitterade enligt 3 § andra stycket.

Enligt 3 a § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister

skall varsel om arbetsinställelse lämnas senast på sjunde dagen före den

dag då åtgärden skall börja. Denna bestämmelse är en ordningsföreskrift

och försummelse att lämna varsel medför inte att stridsåtgärden blir olovlig.

Huruvida en stridsåtgärd föreligger eller inte får i övrigt bedömas efter

sedvanliga arbetsrättsliga grundsatser. Stridsåtgärder i politiskt syfte eller

sympatiåtgärder med anledning av utländska konflikter faller under neu-

tralitetsbestämmelserna i samma mån som de är att betrakta som lovliga

stridsåtgärder enligt svensk rätt. Neutralitetsbestämmelserna bör gälla ock­

så personer som är indragna i utländsk konflikt och begär samhällsstöd i

Sverige, om konflikten är riktad mot svenskt företag i utlandet eller mot

företag här i landet. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

4 §.

Enligt denna paragraf är arbetsgivare som omfattas av stridsåtgärd in­

dragen i arbetskonflikt. Vilka stridsåtgärder som avses framgår av 2 §.

Arbetsgivare är alltså indragen i arbetskonflikt, om han själv eller orga­

nisation som han tillhör har förklarat hans anställda i lockout eller om

hans anställda strejkar eller vidtar partiell arbetsinställelse.

5

§.

Paragrafen anger de förutsättningar under vilka arbetstagare är indragen

i arbetskonflikt.

För att arbetstagare skall anses indragen i konflikt och sålunda direkt

berörd fordras enligt de av arbetsmarknadsstyrelsen år 1945 meddelade an­

visningarna till nuvarande konfliktdirektiv, att han vid konfliktutbrottet

är anställd vid arbetsplats som omfattas av konflikten. Är arbetstagaren vid

konfliktutbrottet borta från arbetet på grund av havandeskap, värnplikts­

tjänstgöring eller mera tillfällig sjukdom, anses han indragen om anställ­

ningen inte kan anses ha upphört. Utanför konflikt står däremot den som

redan före konfliktutbrottet har blivit permitterad.

I samband med livsmedelskonflikten år 1953 lämnade arbetsmarknads­

styrelsen föreskrifter om korttidsarbetare och hjälparbetare. Med korttids-

arbetare avsågs huvudsakligen arbetare som före konfliktutbrottet hade

inskränkt arbetstid eller vanligen arbetade bara ett par dagar i veckan. Före­

skrifterna gick ut på att sådan arbetstagare skulle anses berörd av arbets­

konflikt om han före konfliktens utbrott mer regelbundet hade utfört arbete

vid en av konflikten drabbad arbetsplats. I så fall saknade det betydelse om

konflikten hade råkat bryta ut på en dag då arbetstagaren inte var i arbete.

Med hjälparbetare menades i 1953 års föreskrifter sådan arbetare som inte

var fast knuten till visst företag utan brukade få anställning enstaka dagar

hos olika arbetsgivare, ofta som sjukvikarie eller som extraarbetare.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utredningen

Anställningens betydelse för frågan vem som skall anses indragen i arbets­

konflikt bör enligt utredningen i första hand avgöras efter gällande arbets-

rättsliga grundsatser. Liksom hittills bör arbetstagare anses indragen i ar­

betskonflikt bara om han vid konfliktutbrottet är anställd vid en arbets­

plats som berörs av konflikten. För att begränsa avstängningsåtgärderna

till de i egentlig mening stridande bör enligt utredningens mening därut­

över uttryckligen fordras, att anställningen har tillträtts före konflikten.

Är arbetstagaren vid konfliktutbrottet tjänstledig eller annars borta från

arbetet och består anställningsförhållandet alltjämt, bör han enligt utred­

ningens mening betraktas på samma sätt som en anställd som då är i arbete.

Om han är permitterad, är det ofta ovisst hur länge anställningsförhållandet

kan anses bestå. Det är inte ovanligt, att varken arbetsgivaren eller arbets­

tagaren låter höra av sig efter en permittering och att ingen av dem således

bryr sig om att bringa anställningsavtalet att formellt upphöra. I sådant fall

är det orimligt att längre anse den permitterade bunden till sin anställning.

Utredningen föreslår att en permitterad inte skall anses indragen i arbets­

konflikt, om han vid dennas utbrott är permitterad sedan längre tid än den

uppsägningstid som gäller för hans anställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

121

För korttidsarbetare anser utredningen det vara lämpligt att införa en

generell regel, som knyter an till anställningsavtalets bestämmelse om ar­

betstid eller, om skriftlig sådan bestämmelse inte finns, till vad som med

hänsyn till omständigheterna får anses avtalat härvidlag. Ju kortare arbets­

tiden är, desto närmare står den deltidsanställde den som inte alls har någon

anställning. Utredningen anser därför att arbetstidsmåttet för att en anställ­

ning i detta sammanhang skall anses föreligga bör bestämmas på sådant sätt

att förutom heltidsanställda endast verkligt deltidsanställda blir konflikt­

berörda. Utredningen föreslår, att vid tillämpningen av neutraliietsbestäm-

melserna bara den skall anses anställd som har åtagit sig att för arbetsgiva­

rens räkning utföra arbete minst två dagar eller 17 timmar i veckan.

De gällande föreskrifterna om hjälparbetare ger enligt utredningen ingen

vägledning för ett principiellt ställningstagande till frågan hur tillfälligt

anställda bör behandlas i detta sammanhang. Den som av en tillfällighet

råkar vara anställd på en arbetsplats när konflikt bryter ut där anser utred­

ningen inte böra stängas av från samhällsstöd. Här möter ett avvägningspro-

blern som bör lösas med utgångspunkt i anställningsavtalets varaktighet.

Utredningen föreslår, att neutralitetsbestämmelserna skall bli tillämpliga

bara vid anställning tills vidare för obestämd tid eller för minst en månad.

Med anställning tills vidare avser utredningen även anställningar som reellt

har den innebörden, som fallet är med t. ex. åtskilliga stuveriarbetares an­

ställning.

Remissyttrande

LO tillstyrker utredningens förslag.

Departementschefen

I första stycket 1 ges först uttryck åt den huvudprincip som jag har

förordat och som innebär att endast arbetstagare som är direkt indragen

i arbetskonflikt går miste om möjligheten att få samhällsstöd under ar-

betskonflikt. Arbetstagare omfattas av stridsåtgärd, om hans organisation

beslutar om strejk eller partiell arbetsinställelse på hans arbetsplats eller

om arbetsgivaren eller dennes organisation förklarar arbetstagaren i lock­

out.

Första stycket 1 behandlar i senare ledet arbetstagare som är oorgani­

serad eller som tillhör organisation vilken varken närmast före konflikt­

utbrottet har haft eller under konflikten träffar kollektivavtal på arbets­

platsen. Jag hänvisar i denna del till min tidigare framställning, där jag

har angett under vilka förutsättningar sådana arbetstagare skall anses

indragna i arbetskonflikt.

De grundläggande reglerna i första stycket 1 om vilka arbetstagare som

är indragna i arbetskonflikt måste anpassas till den enskilde arbetstaga­

rens anställningsförhållanden. Bestämmelser härom har upptagits i första

stycket 2 och 3 och andra stycket samt i 6 §.

En utgångspunkt för bedömningen bör vara anställningens bestånd vid

tiden för konfliktens utbrott. Vidare bör som utredningen anför krävas

att arbetstagaren också har hunnit tillträda anställningen. Som huvudregel

anges alltså i första stycket 2 att arbetstagaren för att anses indragen i kon­

flikten skall före konfliktens utbrott ha tillträtt och vid konfliktutbrottet

alltjämt inneha anställning vid den konfliktberörda arbetsplatsen.

Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att tillfälligt

anställda och korttidsanställda liksom f. n. bör ställas utanför arbets-

konflikt. I överensstämmelse med utredningens förslag föreskrivs där­

för vidare under 2 att arbetstagare är indragen, om anställningen var av­

sedd att vara minst en månad och avsåg arbete minst två dagar eller 17

timmar i veckan. I fråga om sådana anställningar som utredningen exem­

plifierar med stuveriarbetarnas och som i vissa fall är formellt tidsbegrän­

sade men i själva verket är avsedda att vara tills vidare anser jag liksom

utredningen att den verkliga innebörden i anställningen och inte anställ­

ningsformen bör vara avgörande.

Vissa undantag behöver emellertid göras från de nu föreslagna reglerna.

Uppsägning från arbetsgivarens sida i samband med arbetskonflikt kan

utgöra en hemlig stridsåtgärd eller också bero på arbetsbrist, som inte orsa­

kas av konflikten, eller ha sin grund i arbetstagarens personliga egenskaper.

Inte i något av dessa fall kan det ha betydelse för arbetsstriden att den

anställde efter uppsägningstidens utgång anses indragen i striden. Jag anser

därför samhällsneutraliteten kräva att undantag görs från huvudregeln i

fråga om sådan arbetstagare.

Undantag bör övervägas också i fråga om arbetstagare som är permitterad.

Utredningen anser att permitterade arbetstagare i princip skall anses indrag­

na i arbetskonflikt som inträffar på deras arbetsplats efter permitteringen.

Som utredningen påpekar består anställning även efter permittering och den

permitterade har i princip både rätt och skyldighet att återgå till arbetet,

när skälet för permitteringen upphör. Formellt får arbetstagaren alltså inte

utan uppsägning ta annan anställning, medan arbetsgivaren å sin sida inte

får permittera utan skall säga upp den anställde, om denne inte alls eller

inte inom rimlig tid kan påräkna fortsatt arbete hos arbetsgivaren. I verk­

ligheten förekommer emellertid permitteringar för långa tider, och varken

arbetsgivare eller arbetstagare torde anse hinder föreligga för arbetstagare

att ta ny anställning utan formell uppsägning av den anställning i vilken

permitteringen skedde. Med hänsyn härtill föreslår utredningen den scha­

blonregeln att en arbetstagare som har permitterats så kort tid före kon­

fliktens utbrott att den för hans anställning normala uppsägningstiden då

ännu inte har gått ut skall anses indragen i konflikten, medan den som har

permitterats tidigare skall anses ha slutat sin anställning före konfliktut­

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

123

brottet och alltså inte blir konfliktindragen. Förslaget innebär avsteg från

arbetsmarknadsstyrelsens gällande anvisningar, enligt vilka arbetstagare

som har permitterats före konfliktens utbrott inte anses indragen i konflik­

ten.

Utredningsförslaget medför enligt min mening otillfredsställande verk­

ningar. Sålunda blir verkningarna olika för grupper av arbetstagare med

skilda uppsägningstider, och verkningarna kommer att variera med hänsyn

till parternas överenskommelser om uppsägningstidernas längd. För per-

initterade med långa uppsägningstider innebär förslaget att de kan bli in­

dragna i konflikt efter att ha varit permitterade under lång tid, en ordning

som ligger ganska nära den gamla s. k. regeln bakåt.

Om en arbetsgivare till följd av stridsåtgärd, egen eller motpartens, saknar

möjlighet att bereda arbete åt anställda, som inte redan är indragna i striden,

bör det enligt min uppfattning ankomma på arbetsgivaren att bedöma om

han vill permittera dessa anställda eller dra in dem i striden. Han bör alltså

redan vid motparts varsel om stridsåtgärd bedöma åtgärdens effekt och

avgöra om lian på grund av tvungen driftsinskränkning vill tillgripa permit­

tering eller varsla om lockout. Likaså bör det ankomma på en arbetsgivare,

som inte är indragen i konflikten men nödgas inskränka verksamheten på

grund av den, att redan vid arbetsinskränkningen avgöra om det bör ske ge­

nom att de arbetstagare som inte kan beredas arbete dras in i konflikten

genom arbetsgivarens lockout eller om han vill permittera dem och därmed

låta dem stå utanför konflikten.

De överväganden som jag nu har redovisat har kommit till uttryck i fö­

reskriften i första stycket 3 att arbetstagaren är indragen i konflikten, om

han vid dess utbrott inte var permitterad eller uppsagd av arbetsgivaren.

Man kan inte bortse från att arbetstagare vill söka undgå konsekvenserna

av att bli indragen i en befarad arbetskonflikt genom att säga upp och lämna

sin anställning före konfliktens utbrott. Ett sådant syfte med uppsägning kan

antas föreligga om uppsägningen sker efter varsel om konflikten. Varsel-

tiden är vanligen en vecka, varför det kan tyckas som om bestämmelser för

detta fall inte behövs. Emellertid visar erfarenheten att verkställigheten av

en varslad konflikt kan uppskjutas lång tid i väntan på resultatet av nya

förhandlingar. Enligt min mening är det mindre väl förenligt med samhälls-

neutraliteten att under konflikt lämna samhällsstöd till den som har blivit

arbetslös efter att ha lämnat sin anställning hos en konfliktberörd arbets­

givare för att undgå att bli indragen i arbetskonflikten. Han bör därför

stängas av från samhällsstöd. I enlighet härmed innehåller andra stycket

föreskriften att arbetstagare, vars anställning vid konfliktberörd arbets­

plats har upphört före konfliktutbrottet på grund av att arbetstagaren

själv har sagt upp eller utan uppsägning har lämnat anställningen efter

varsel om konflikten, anses indragen, om det kan antas att han vid bibe­

hållen anställning skulle ha fyllt förutsättningarna i första stycket. Vid

124

prövningen av de nämnda förutsättningarna i det hypotetiska fallet att

arbetstagaren hade haft kvar anställningen vid konfliktutbrottet torde en

jämförelse med de kvarvarande arbetstagarnas situation under konflikten

ge tillräcklig grund för ett riktigt antagande. Med den föreslagna utformning­

en kommer bestämmelsen visserligen att omfatta även arbetstagare som har

lämnat sin anställning oberoende av konfliktvarsel för att tillträda annan an­

ställning. Det saknar emellertid då betydelse för honom att han anses in­

dragen i konflikten, eftersom han inte är arbetslös. Vidare bör påpekas

att bestämmelsen blir tillämplig utan hänsyn till när före konflikten arbets­

tagaren tillträdde sin anställning.

I den mån s. k. beroende uppdragstagare anses som arbetstagare enligt

lagstiftningen på arbetsrättens område och den praxis som utbildats där,

bör han behandlas som arbetstagare också vid tillämpningen av neutralitets-

bestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

6

§.

Paragrafen behandlar verkan av att arbetstagare får ny anställning un­

der arbet skonflikt.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens år 1945 meddelade anvisningar till nu­

varande konfliktdirektiv anses en konfliktberörd arbetstagare, som efter

konfliktutbrottet har fått ny anställning inom annat område än det kon­

fliktberörda och blir oförvållat arbetslös i den nya anställningen, alltjämt

vara berörd av konflikten förutsatt att den nya anställningen inte har haft

viss varaktighet. För bedömningen av frågan om arbetstagaren har varit

mera varaktigt anställd inom annat område anges vissa tidsfrister som

varierar mellan fyra veckor och fyra månader alltefter längden av hans

tidigare anställning.

Utredningen

Rättviseskäl talar enligt utredningen för att en regel om betydelsen av

ny anställning behålls, eftersom det skulle te sig stötande att den som råkar

få en ny tillfällig anställning undgår att till skillnad mot sina tidigare

arbetskamrater bli avstängd från samhällsstöd. En sådan regel torde kun­

na göras generell. Med hänsyn till rörligheten på arbetsmarknaden bör

några större krav inte ställas på längden av den nya anställningen. Utred­

ningen föreslår att arbetstagare skall anses indragen i arbetskonflikt, om

han under konflikten har frånträtt sin anställning och därefter blivit per-

mitterad eller entledigad från ny anställning som har varat mindre än eu

månad. I förekommande fall bör tillämpningsmyndigheten särskilt granska

det nya anställningsförhållandet så att regeln inte sätts ur spel genom

skenavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

125

Remissyttrande

Förslaget att ny anställning som har varat mindre än en månad inte

skall bryta konfliktberördhet godtas inte av SAC, som vänder sig mot mo­

tiveringen att det skulle te sig stötande att den som råkar få ny anställ­

ning undkommer att till skillnad från sina tidigare arbetskamrater bli av­

stängd från samhällsstöd. Om det inte i och för sig är stötande att få en

ny anställning utanför det konfliktberörda området och därigenom bli be­

friad från den avstängning som gäller för de konfliktberörda, kan enligt

SAC »anstötlighet» knappast anses uppstå på grund av den nya anställ­

ningens längre eller kortare varaktighet. Om den nya anställningen upphör

efter kort tid utan arbetstagarens vållande, måste det snarare ses som en

oturlig och för den drabbade besvärande omständighet än som motiv för

restriktioner från samhällets sida.

Departementschefen

Konfliktindragen arbetstagare har kvar sin anställning hos arbetsgivaren

och följaktligen rätt att återgå till arbetet när konflikten biläggs. Tar arbets­

tagaren i sådant fall annan anställning under konflikten, bör han därför

alltjämt anses indragen i konflikten, något som får betydelse för honom

om han blir arbetslös i den nya anställningen. Om den konfliktindragnes

ursprungliga anställning har upphört på grund av att han själv har sagt upp

anställningen eller lämnat den utan uppsägning — vare sig före eller under

konflikten — föreligger däremot inte rätt för honom att återgå till denna

anställning när konflikten upphör. Jag ansluter mig så till vida till utred­

ningens förslag som arbetstagaren i detta fall inte längre skall anses indra­

gen i konflikten, sedan den nya anställningen har varat en månad. Föreskrift

härom återfinns i förevaran de paragraf. 7

7

§•

I denna paragraf föreskrivs att arbetsdomstolen är högsta besvärsinstans

vid talan mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör

lagens tillämplighet. De centrala förvaltningsmyndigheter som tills vidare

blir berörda är, i enlighet med mina förslag i det föregående, arbetsmark­

nadsstyrelsen och centrala studiehjälpsnämnden. Besvär över arbetsmark­

nadsstyrelsens beslut om lagens tillämpning på ersättning från erkänd ar­

betslöshetskassa eller på stöd enligt arbetsmarknadskungörelsen eller på

stöd enligt särskilt beslut av Kungl. Maj :t kan således inte komma under

prövning hos försäkringsdomstolen eller Kungl. Maj :t i statsrådet. Vidare in­

nebär 7 § ett undantag från bestämmelserna i studiemedelsförordningen och

studiehjälpsreglementet om att talan inte får föras mot centrala studie-

hjälpsnämndens beslut. Länsstyrelse är inte central förvaltningsmyndighet.

Kommunalbesvär över länsstyrelses beslut om kommunalt kontantunder-

stöd förs därför enligt huvudregeln för sådana besvär hos regeringsrätten

även om besvären avser tillämpning av förevarande lag. Som jag har nämnt

tidigare omprövas den kommunala kontantunderstödsverksamheten av

KSA-utredningen.

Regeln om arbetsdomstolen som besvärsmyndighet gäller bara vid talan

mot ett beslut i den del beslutet rör lagens tillämplighet. Sådana frågor som

handikappades behov av stöd eller arbetstagares risk att bli arbetslös obe­

roende av arbetskonflikt eller företagsstöds ekonomiska verkan på ett fö­

retags möjligheter att uthärda konflikt omfattas inte av lagens tillämpning

och skall vid besvär alltså inte prövas av arbetsdomstolen.

Förfarandet vid arbetsdomstolen ansluter nära till civilprocessen vid de

allmänna domstolarna. Utredningen framhåller att vissa jämkningar måste

göras i rättegångsförfarandet vid arbetsdomstolen, om den skall bli sista in­

stans i besvärsmål angående tillämpning av lagens neutralitetsbestämmelser.

Till dessa jämkningar, som avser besvärsrätt, kommunikation av besvär,

interimistiska beslut och måls avgörande på handlingarna, återkommer jag

under följande paragrafer.

I övrigt har utredningen inte funnit anledning att föreslå särskilda be­

stämmelser för arbetsdomstolens handläggning av besvärsmålen vid ar­

betskonflikt. Jag biträder denna ståndpunkt, som kommer till uttryck i be­

stämmelsen i förevarande paragraf att lagen om arbetsdomstol skall gälla

i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg som följer av 8—It §§. Hän­

visningen till lagen om arbetsdomstol medför bl. a. att besvärsmålen skall

avgöras av arbetsdomstolen i dess helhet i den sammansättning som är före­

skriven för olika fall med hänsyn till partsställningen. Arbetsdomstolen är

domför med ordförande och fyra ledamöter men dömer i regel med ordfö­

rande och sex ledamöter. I besvärsmål av mindre betydelse är det

enligt utredningen tillräckligt med ordförande och fyra ledamöter. Jag

ansluter mig till denna uppfattning. Utredningen framhåller slutligen att

part i förvaltningsärende i allmänhet inte kan åläggas att ersätta motparts

kostnader i förvaltningsförfarandet. Så länge denna princip upprätthålls

inom förvaltningsprocessen bör den som utredningen anför tillämpas i be­

svärsmålen hos arbetsdomstolen. Någon särskild bestämmelse härom anser

jag inte nödvändig. 8

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

8

§•

Paragrafen innehåller bestämmelser om rätten att anföra besvär hos

arbetsdomstolen.

Av allmänna regler följer att besvärsrätt tillkommer den som beslutet

angår. Jag har vid behandlingen av förfarandet i ärenden om samhällsstöd

vid arbetskonflikt nämnt att beslut i fråga om samhällsneutraliteten enligt

min mening får anses angå arbetsgivare och arbetstagare som är indragna

i konflikten samt deras organisationer. Sålunda får t. ex. en organisation

anses ha en självständig talerätt i ärende om neutralitetsbestämmelsernas

127

^tillämpning beträffande stöd till medlem i organisationen eller till motparten

i arbetskonflikten.

I rättegång vid arbetsdomstolen intar arbetsmarknadens organisationer en

dominerande ställning. Kollelctivavtalsslutande organisation har vidsträckt

rätt att företräda medlem och är i första hand behörig att föra kärandetalan

för sina medlemmar. Bara om organisationen inte vill stödja medlem i den­

nes anspråk, får medlemmen föra talan själv. Vill någon föra talan mot

medlem av organisation som har slutit kollektivavtal skall också organisa­

tionen stämmas in och denna har rätt att svara på medlemmens vägnar,

om han inte för talan själv.

Som sista instans i besvärsmål bör arbetsdomstolen främst ha en prejudi­

katbildande funktion. Redan detta talar som utredningen framhåller för att

organisationen får företrädesrätt framför medlemmen att anföra besvär hos

domstolen och där utföra talan i sådana mål. En bestämmelse av denna inne­

börd har upptagits i paragrafen. Samma synpunkter gör sig sålunda gällande

här som i fråga om tolkningen av kollektivavtal. Är medlem missnöjd med

arbetsmarknadsstyrelsens eller centrala studiehjälpsnämndens beslut, får

han alltså själv anföra besvär hos arbetsdomstolen bara om han kan visa att

organisationen inte vill stödja honom. Bestämmelsen härom behövs därför

att man här inte kan anknyta till existerande kollektivavtal. Den blir tillämp­

lig om den part som det överklagade beslutet avser är ansluten till orga­

nisationen när besvär anförs hos arbetsdomstolen.

Organisations företrädesrätt vid talan hos arbetsdomstolen gäller själv­

fallet endast talan som avser medlem i organisationen. En oorganiserad ar­

betstagare bör alltid ha rätt att själv fullfölja talan vid arbetsdomstolen i

fråga om lagens neutralitetsbestämmelser. Det innebär visserligen som ut­

redningen påpekar en nyhet att en arbetstagare som inte tillhör någon orga­

nisation får rätt att föra talan vid denna domstol, men detta blir en nöd­

vändig följd av att det här gäller tillämpning av lagbestämmelser som

reglerar bl. a. den oorganiserades rättsställning och av att det inte finns nå­

got annat lämpligt forum för hans talan. 9

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

9 §•

I denna paragraf ges bestämmelser om besvärs delgivning med motpart.

Av 7 § följer att besvärshandlingarna bör lämnas in hos arbetsdomstolen.

Sedan myndighetens akt har överlämnats till arbetsdomstolen, prövar den

om besvären skall avvisas. Avvisning skall ske om den som besvärar sig inte

är behörig eller om besvären avser fråga som inte ankommer på arbetsdom­

stolen. Eftersom det är fråga om tvåpartsärenden, bör besvären i regel avvi­

sas om de är anförda för sent. Enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om be-

svärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut är besvärstiden tre

veckor från det klaganden fick del av beslutet. Om arbetsdomstolen inte av­

visar besvären, skall de enligt vad som föreskrivs i paragrafen delges den

128

som är behörig motpart, om inte sådan delgivning uppenbarligen saknar

betydelse för målets utgång.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

10

§.

Paragrafen handlar om interimistiska beslut och inhibition.

Enligt utredningen bör domstolen ha rätt att, i avbidan på att besvär

prövas slutligt, förordna att bifallsbeslut om samhällsstöd inte får tillämpas

tills vidare eller att samhällsstöd som har vägrats sökande får utgå tills

vidare. Jag är ense med utredningen härom. Förordnanden av denna innebörd

bör kunna meddelas av arbetsdomstolens ordförande på grundval av hand­

lingarna i målet. Med hänsyn till besvärsmålens särskilda beskaffenhet ger

hänvisningen i 7 § till lagen om arbetsdomstol inte domstolen möjlighet

att förordna om inhibition eller meddela interimistiskt beslut. Särskilda be­

stämmelser i dessa ämnen behövs således och de har tagits in i 10 §.

11

§•

I enlighet med ett förslag av utredningen sägs i denna paragraf att besvärs-

mål får avgöras utan huvudförhandling. Detta är ett undantag från huvud­

regeln att arbetsdomstolen får avgöra mål endast efter huvudförhandling.

När mål avgörs på handlingarna gäller givetvis samma domförhetsregler som

vid huvudförhandling.

Den föreslagna lagen bör träda i kraft så snart som möjligt.

Däremot bör den inte börja tillämpas under arbet skonflikt eller

när sådan konflikt på grund av varsel eller av annan orsak kan väntas.

Ändrade bestämmelser skulle nämligen i en sådan situation rubba de för­

utsättningar som parterna har byggt sina dispositioner på inför konflikten

och därför innebära ett avsteg från neutraliteten. För att de nya neutrali-

tetsreglerna skall börja gälla vid en tidpunkt då arbetskonflikt inte råder

eller kan väntas förordar jag att de författningsändringar, varigenom la­

gen blir tillämplig på olika former av samhällsstöd, skall träda i kraft den

dag Kungl. Maj :t bestämmer. Antar riksdagen lagförslaget, ämnar jag an­

mäla frågan om ikraftträdande av dessa författningsändringar omedelbart

därefter eller, om det inte kan ske, så snart förhållandena på arbetsmark­

naden medger det. Det kan emellertid inte uteslutas dels att arbetskonflikt

varslas eller bryter ut under tiden mellan Kungl. Maj :ts beslut om ikraft­

trädandet och dagen för ikraftträdandet, dels att beslutet fattas utan känne­

dom om någon mindre, lokal konflikt. Jag föreslår därför övergångsbestäm­

melser i de olika stödförfattningarna av innebörd att den föreslagna lagen

inte kommer att tillämpas på arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats

eller som börjat före ikraftträdandet. I fråga om sådan konflikt skall alltså

hittills gällande neutralitetsbestämmelser tillämpas. I enlighet med det an-

129

förda krävs övergångsbestämmelser i förordningen om erkända arbetslös­

hetskassor, studiemedelsförordningen, studiehjäipsreglementet och arbets-

marknadskungörelsen. Övergångsbestämmelserna i de nämnda förordning­

arna och reglementet behandlar jag i det följande. Motsvarande bestäm­

melser i arbetsmarknadskungörelsen avser jag att anmäla för Kungl. Maj :t

sedan riksdagen har fattat beslut i förevarande ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Övriga författningsförslag

I det föregående har jag förordat att lagens neutralitetsbestämmelser

skall göras tillämpliga på arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär att nuvaran­

de neutralitetsbestämmelser i 37 § förordningen om erkända arbetslöshets­

kassor ersätts av lagen. I enlighet härmed anges i 37 § att lagen äger till-

lämpning på ersättning enligt förordningen.

Enligt 50 § 1 mom. förordningen förs talan mot tillsynsmyndighetens be­

slut i försäkringsärende genom besvär hos försäkringsdomstolen. Tillsyns­

myndigheten, som är arbetsmarknadsstyrelsen, får underställa försäkrings­

domstolen sitt beslut i vissa fall. Bestämmelserna har nu enligt mitt förslag

försetts med en reservation för det fall då beslutet innebär tillämpning av

lagen. Talan skall då föras hos arbetsdomstolen. Någon underställningsmöj-

lighet skall inte föreligga i ett sådant fall. Som jag nyss framhöll bör lagen

inte börja tillämpas när arbetskonflikt kan väntas eller pågår. I anslut­

ning härtill föreslås den övergångsbestämmelsen till förordningen att äldre

bestämmelser alltjämt skall tillämpas i fråga om ersättning enligt förord­

ningen vid arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat före

förordningens ikraftträdande.

I studiemedelsförordningen har införts en ny 31 a § och i studiehjälps-

reglementet en ny 28 a §, vilka innehåller föreskrifter varigenom lagen blir

tillämplig. I paragraferna anges de fall då lagen äger tillämpning på stu­

diemedel resp. studiehjälp. Undantag från lagens tillämpning görs dock för

studiestöd åt handikappad som av medicinska eller sociala skäl behöver

utbildning på grund av handikappet. I fråga om betydelsen av handikapp

samt av tidpunkten för ansökan om studiestöd och studiernas påbörjande

hänvisar jag till min föregående framställning. Centrala studiehjälpsnämn-

dens beslut får f. n. inte överklagas. Det avsteg från denna regel, som jag

har förordat och som förutsätts i 7 § lagen, måste komma till uttryck i de

båda nämnda studiestödsförfattningarna. Föreskrifter härom har tagits in i

36 § förordningen och 34 § reglementet.

Eftersom det f. n. inte finns neutralitetsbestämmelser i fråga om studie­

medel och studiehjälp har övergångsbestämmelserna till ändringarna i des­

sa båda författningar utformats så att de nya bestämmelserna inte äger

tillämpning på studiestöd vid arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats

eller som börjat före ändringarnas ikraftträdande.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr 76

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Hemställan

Som jag har nämnt föreligger förslag till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629)

om erkända arbetslöshetskassor,

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964

(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälps reglementet den 4 juni 1964

(nr 402).

Förslaget till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt är i

vissa delar av sådan natur att lagrådets utlåtande över det bör inhämtas.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t

Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

131

Bilaga 1

Utredningens författningsförslag

Förslag till lag om begränsning av samhällsstöd i samband med arbetskonflikt

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

I den mån enligt särskilda bestämmelser om samhällsstöd denna lag skall

äga tillämpning, får stödet icke utgå till den som är berörd av arbetskonflikt

eller löper risk att bli berörd av sådan konflikt.

2

§•

Med arbetskonflikt avses i denna lag lockout samt strejk, blockad och

annan därmed jämförlig stridsåtgärd utom indrivningsblockad.

3 §.

Indragen i arbetskonflikt är den som direkt omfattas av konflikten.

Arbetstagare skall anses indragen i arbetskonflikt endast om han vid

konfliktens utbrott tillträtt anställning, som är avsedd att vara tills vidare

eller minst en månad vid den av konflikten berörda arbetsplatsen, och

som då icke är permitterad sedan längre tid än den uppsägningstid som

gäller för hans anställning.

4

§•

Arbetslös till följd av arbetskonflikt är arbetstagare, som tillträtt an­

ställning som sägs i 3 § och som utan att vara indragen i konflikten blivit

permitterad eller entledigad på grund av denna. 5

5 §•

Berörd av arbetskonflikt är, förutom arbetstagare som är indragen i kon­

flikten, även annan arbetstagare, som är arbetslös till följd av konflikten,

om han

1) tillhör förbund som befinner sig i konflikt,

2) tillhör annat förbund än det som befinner sig i konflikt samt de båda

förbunden tillhör samma huvudorganisation och huvudorganisationen äger

fatta beslut om stridsåtgärder eller ålagt det icke stridande förbundet att

lämna ekonomiskt bidrag för konflikten, eller

3) icke tillhör något förbund eller annars icke varit bunden av något

på arbetsplatsen gällande kollektivavtal, och flertalet arbetstagare där

5*-—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 76

med huvudsakligen samma arbetsuppgifter som han är berörda av kon­

flikten.

Arbetstagare skall icke anses berörd av arbetskonflikt, om han är indra­

gen i olovlig lockout eller arbetslös till följd av olovlig strejk.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

6

§.

Vid talan hos arbetsdomstolen över myndighets beslut rörande samhälls­

stöd i samband med arbetskonflikt skall i tillämpliga delar gälla vad som

föreskrives i lagen om arbetsdomstol med följande ändringar och tillägg.

1 mom. Besvär må anföras av den som beslutet angår, dock att förbund

äger anföra besvär för den som är medlem i förbundet och att medlem ej

själv må anföra besvär, om han icke kan visa att förbundet undandrager

sig att föra hans talan.

2 mom. Förekommer ej anledning att avvisa besvären, skall arbetsdom­

stolen, om det icke uppenbarligen saknar betydelse för målets utgång, delge

besvären med den som kan anses vara behörig motpart.

3 mom. Har myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhälls­

stöd, äger arbetsdomstolen eller dess ordförande förordna annorlunda i av-

bidan på att besvären prövas.

4 mom. Besvärsmål som avses i denna lag må avgöras utan muntlig för­

handling.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629)

om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas beträffande förordningen den 14 december 1956

(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor, att 37 och 50 §§ erhåller följande

ändrade lydelse.

37 §.

Lagen den — — — om begränsning av samhällsstöd i samband med

arbetskonflikt skall äga tillämpning på ersättning enligt denna förordning.

50 §.

1 mom. Talan mot----------- hos tillsynsmyndigheten.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i ärende angående försäkring enligt

denna förordning föres talan genom besvär hos försäkringdomstolen, dock

att talan om tillämpning av lagen den---------— om begränsning av sam­

hällsstöd i samband med arbetskonflikt föres hos arbetsdomstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

133

Förslag till kungörelse om ändring i arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966

(nr 368)

Härigenom förordnas beträffande arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni

1966 (nr 368), dels att 5 § skall erhålla nedanstående ändrade lydelse, dels

att 112 § skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 113—114 §§ skall be­

tecknas 112—113 §§, dels att under rubriken »Särskilda bestämmelser» in­

föres en ny paragraf, betecknad 114 §, av nedan angivna lydelse.

⁵

§•

Arbetsförmedling bedrives oberoende av arbetskonflikt mellan arbetsgi­

vare och arbetstagare.

Vid anvisning av arbete eller information om lediga anställningar skall

dock upplysning lämnas om arbetskonflikt, som råder vid arbetsplats som

avses med sådan anvisning eller information.

114 §.

Lagen den----------- om begränsning av samhällsstöd i samband med

arbetskonflikt skall äga tillämpning på utbildningsbidrag, flyttningsbidrag

och arbetslöshetshjälp.

Oberoende av arbetskonflikt får dock utgå

1) utbildningsbidrag och flyttningsbidrag till den för vilket bidraget

aktualiserats hos arbetsförmedlingen innan han blivit eller kunnat befaras

bli arbetslös på grund av konflikten,

2) utbildningsbidrag till handikappad som genomgår anpassningsutbild-

ling eller arbetsprövning vid statens arbetsklinik eller som i samband med

.irbetsvård genomgått arbetsprövning eller arbetsträning och som därunder

befunnits vara i behov av yrkesutbildning eller vars utbildningsbehov av

medicinska skäl annars är så trängande att det bör tillgodoses utan dröjs­

mål,

3) bidrag enligt 21 § denna kungörelse vid utredning om förutsättningar­

na för yrkesutbildning.

Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut i fråga huruvida förmån en­

ligt denna kungörelse må tillkomma någon i samband med befarad eller

inträffad arbetskonflikt föres hos arbetsdomstolen.

Förslag till förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1S64

(nr 401)

Härigenom förordnas, dels att i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964

(nr 401) införes en ny paragraf, betecknad 5 a §, av nedan angivna lydelse,

dels att 36 § samma förordning erhåller följande ändrade lydelse.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

5 a §.

Lagen den-------- — om begränsning av samhällsstöd i samband med ar-

betskonflikt skall äga tillämpning på studiemedel.

Oberoende av arbetskonflilct må studiemedel dock utgå till den som an­

sökt om sådana medel innan konflikten brutit ut eller kunnat befaras.

36 §.

Över centrala studielijälpsnämndens beslut må talan ej föras utom såvitt

avser tillämpningen av lagen den----------- om begränsning av samhällsstöd

i samband med arbetskonflikt. Talan mot sådant beslut föres bos arbets­

domstolen.

Förslag till förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964

(nr 402)

Härigenom förordnas, dels att i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964

(nr 402) införes en ny paragraf, betecknad 3 a §, av nedan angivna lydelse,

dels att 34 § samma reglemente erhåller följande ändrade lydelse.

3 a §.

Lagen den----------- om begränsning av samhällsstöd i samband med ar­

betskonflikt skall äga tillämpning på studiehjälp.

Oberoende av arbetskonflikt må studiehjälp dock utgå till den som an­

sökt om sådan hjälp innan konflikten brutit ut eller kunnat befaras.

I fråga om sådan studiehjälp för vilken ansökan inte erfordras skall vad

som sagts i andra stycket om ansökan i stället avse utbetalning av sådan

hjälp.

34 §.

Över centrala studielijälpsnämndens beslut må talan ej föras utom så­

vitt avser tillämpningen av lagen den----------- om begränsning av samhälls­

stöd i samband med arbetskonflikt. Talan mot sådant beslut föres hos

arbetsdomstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

135

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Denna lag äger tillämpning i den mån särskild föreskrift därom meddelas

i lag eller annan författning eller i beslut av Konungen om bidrag åt arbets­

lösa eller annat samhällsstöd.

2

§

Med arbetskonflikt avses i denna lag lockout eller strejk eller därmed

jämförlig stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

3 §

Samhällsstöd utgår icke till arbetsgivare eller arbetstagare som är in­

dragen i arbetskonflikt.

Samhällsstöd utgår dock till den som är indragen i arbetskonflikt till

följd av motparts stridsåtgärd, om åtgärden är olovlig enligt lag.

4 §

Arbetsgivare som omfattas av stridsåtgärd är indragen i arbetskonflikt. 5

5 §

Arbetstagare är indragen i arbetskonflikt under förutsättning att han

1. omfattas av stridsåtgärd på arbetsplatsen eller

i annat fall blir utan arbete till följd av arbetskonflikt på arbetsplatsen,

om han icke är eller närmast före konflikten varit bunden av något där

gällande kollektivavtal samt flertalet arbetstagare på arbetsplatsen vilka

hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som han omfattas av strids­

åtgärd,

2. före konfliktens utbrott tillträtt och vid konfliktutbrottet alltjämt

innehade anställning vid den konfliktberörda arbetsplatsen samt anställ­

ningen var avsedd att vara minst en månad och avsåg arbete minst två

dagar eller 17 timmar i veckan samt

3. vid konfliktutbrottet icke var permitterad eller uppsagd av arbets­

givaren.

136

Har arbetstagares anställning vid konfliktberörd arbetsplats upphört

före konfliktutbrottet på grund av att arbetstagaren efter varsel om kon­

flikten själv sagt upp eller utan uppsägning lämnat anställningen och kan

det antagas att han vid bibehållen anställning hade fyllt förutsättningarna

i första stycket, anses han indragen i konflikten, om ej annat följer

av 6 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

6

§

Har konfliktindragen arbetstagares anställning vid konfliktberörd ar­

betsplats upphört på grund av att arbetstagaren själv sagt upp eller utan

uppsägning lämnat anställningen och får han anställning vid annan arbets­

plats, anses han ej längre indragen i konflikten, sedan den nya anställ­

ningen varat en månad.

7 §

Talan mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör

tillämpligheten av denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen. Vid

arbetsdomstolens prövning av besvären gäller lagen den 22 juni 1928 (nr

254) om arbetsdomstol i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg

som följer av 8—11 §§.

8 §

Angår beslutet någon som är medlem i förening, föres hans talan av

föreningen. Medlemmen får ej själv föra talan, om han icke visar att för­

eningen undandrager sig att föra hans talan.

9 §

Avvisas ej besvären, delger arbetsdomstolen besvären med den som är

behörig motpart, om det icke uppenbarligen saknar betydelse för målets

utgång.

10

§

Har myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhällsstöd,

kan arbetsdomstolen eller dess ordförande förordna annat i avbidan på

att besvären prövas.

11

§

Arbetsdomstolen får avgöra besvärsmål enligt denna lag utan huvudför­

handling.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. May.ts proposition nr 76 år 1969

137

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbets­

löshetskassor

Härigenom förordnas, att 37 § och 50 § 1 mom. förordningen den 14 de­

cember 1956 om erkända arbetslöshetskassor1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

37

För tid, då arbetskonflikt råder,

må ersättning icke utgivas till

den, som är direkt indragen i kon­

flikten (deltager i stre jk eller är fö­

remål för lockout), eller

den, som eljest blivit arbetslös i

inledning av konflikten och vilkens

löne- och anställningsvillkor skäligen

kunna antagas röna inverkan av den­

samma.

Närmare bestämmelser angående

tillämpningen av denna paragraf

meddelas av tillsynsmyndigheten.

§•

Lagen den-----------

1969 (nr 00) om begränsning av sam­

hällsstöd vid arbetskonflikt äger till-

lämpning på ersättning enligt denna

förordning.

50 §.

1 mom. Talan mot-------------------

Mot tillsynsmyndighetens beslut i

ärende angående försäkring enligt

denna förordning föres talan genom

besvär hos försäkringsdomstolen.

------------- hos tillsynsmyndigheten.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i

ärende angående försäkring enligt

denna förordning föres talan genom

besvär hos försäkringsdomstolen, om

annat ej följer av lagen om begräns­

ning av samhällsstöd vid arbetskon­

flikt.

1 Förordningen omtryckt 1964:495.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Beslut som avses i andra stycket

må av tillsynsmyndigheten under­

ställas försäkringsdomstolens pröv­

ning, om det för enhetlig lagtolk­

ning eller rättstillämpning är av syn­

nerlig vikt att saken prövas av dom­

stolen eller eljest särskilda skäl före­

finnas för sådan prövning.

(Föreslagen lydelse)

Beslut som avses i andra stycket

och ej innebär tillämpning av den

nämnda lagen må av tillsynsmyn­

digheten underställas försäkrings­

domstolens prövning, om det för en­

hetlig lagtolkning eller rättstillämp­

ning är av synnerlig vikt att saken

prövas av domstolen eller eljest sär­

skilda skäl förefinnas för sådan

prövning.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Äldre

bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning i fråga om ersättning enligt

förordningen vid arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat

före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

139

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401)

Härigenom förordnas, dels att 36 § studiemedelsförordningen den 4 juni

1964 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i förord­

ningen skall införas en ny paragraf, 31 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

31a §.

Lagen den-----------

1969 (nr 00) om begränsning av sam­

hällsstöd vid arbetskonflikt äger till-

lämpning på studiemedel som sökts

efter varsel om eller utbrott av ar­

betskonflikt. Dock äger lagen icke

tillämpning på studiemedel åt han­

dikappad som av medicinska eller

sociala skäl behöver utbildning på

grund av handikappet.

36 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- över centrala studiehjälpsnämn-

dens beslut må klagan ej föras.

dens beslut må klagan ej föras i an­

nat fall än som anges i lagen om be­

gränsning av samhällsstöd vid ar­

betskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nya

bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiemedel vid arbetskon­

flikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraft­

trädande.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402)

Härigenom förordnas, dels att 34 § studiehjälpsreglementet den 4 juni

1964 skall erhålla ändrad lydelse, dels att i reglementet skall införas en ny

paragraf, 28 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

28

34

över centrala studiehjälpsnämn-

dens beslut må klagan ej föras.

(Föreslagen lydelse)

a §.

Lagen den------------1969

(nr 00) om begränsning av samhälls­

stöd vid arbetskonflikt äger tillämp­

ning på studiebidrag eller förhöjt

studiebidrag för utbildning som bör­

jat efter varsel om eller utbrott av

arbetskonflikt och på annan studie­

hjälp som sökts efter varsel eller

konfliktutbrott. Dock äger lagen icke

tillämpning på studiehjälp åt han­

dikappad som av medicinska eller

sociala skäl behöver utbildning på

grund av handikappet.

§•

Över centrala studiehjälpsnämn-

dens beslut må klagan ej föras i an­

nat fall än som anges i lagen om be­

gränsning av samhällsstöd vid ar­

betskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nva

bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiehjälp vid arbetskon­

flikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraft­

trädande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

141

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 21 mars 1969.

N ärvarande:

f. d. justitierådet L

ind

,

justitierådet

A

lexanderson

,

regeringsrådet R

ingdén

,

justitierådet

C^onradi.

Enligt lagrådet den 27 februari 1969 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 31 januari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskon-

flikt.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av t.f. departementsrådet C.-G. Källner.

Lagrådet yttrade:

2

§•

Av uttalande i remissprotokollet under 5 § framgår att s. k. beroende

uppdragstagare enligt departementschefens mening bör behandlas som ar­

betstagare vid tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna, i den mån de

anses som arbetstagare enligt lagstiftningen på arbetsrättens område

och den praxis som utbildats där. I arbetsfredslagstiftningen har

kommit till direkt uttryck att beroende uppdragstagare likställs med

arbetstagare; se 1 § andra stycket lagen om kollektivavtal och 1 § andra

stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Lagrådet hemställer att

så måtte ske även i förevarande lag och att sålunda — förslagsvis i 2 § —

införs stadgande av innehåll att vid tillämpning av lagen skall såsom ar­

betstagare anses även den som, utan att anställningsförhållande före-

ligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en

beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagare till ar­

betsgivaren, och att den för vars räkning arbetet utföres skall anses som

arbetsgivare enligt lagen.

3 §•

Av remissprotokollet framgår att vad i andra stycket sägs om stridsåt-

gärd som är olovlig enligt lag är avsett att gälla även stridsåtgärd som är