2

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i ärvdafoalken

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2—4 §§ ärvdabalken skall upphöra att

gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

3

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden

Härigenom förordnas, att 1—5 samt 7 och 8 §§ lagen den 8 juni 1928

om allmänna arvsfonden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Den egendom, som i arv tillfaller

allmänna arvsfonden, så ock egen­

dom, som må tillfalla fonden ge­

nom gåva eller testamente, skall

utan sammanblandning med andra

medel förvaltas av statskontoret så­

som en särskild fond för främjande

av barns och ungdoms vård och fost­

ran.

Av medel, som under ett räken­

skapsår influtit, skall vid årets ut­

gång en tredjedel läggas till fonden.

Återstoden skall jämte årets avkast­

ning från och med nästfoljande år

vara tillgänglig för utdelning.

2

Understöd ur fonden utdelas av

Konungen.

Ej må---------- —-------- —------------

Tillgängliga medel------- —----------

(Föreslagen lydelse)

§•

Den egendom, som i arv tillfaller

allmänna arvsfonden, så ock egen­

dom, som må tillfalla fonden genom

gåva eller testamente, skall utan

sammanblandning med andra me­

del förvaltas av statskontoret så­

som en särskild fond för främjande

av vård och fostran av barn och

ungdom samt omsorg om handikap­

pade.

Av medel, som under ett räken­

skapsår influtit, skall vid årets ut­

gång en tiondel läggas till fonden.

Återstoden skall jämte årets avkast­

ning från och med nästf oljande år

vara tillgänglig för utdelning.

§•

Understöd ur fonden utdelas av

Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer.

--------- eller kommun.

--------------till fonden.

3 §.

Fondens rätt--------------------------------------röra fonden.

Behörig att för fonden mottaga

delgivning av testamente vare jäm-

1 Senaste lydelse av 3, 7 och 8 §§ se 1933: 318.

4

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

väl Kungl. Maj:ts befallningshavan-

de i det län, där den döde senast

haft sitt hemvist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

4

Testamente till annan än fonden

må å dess vägnar godkännas av

kammaradvokatfiskalsämbetet, om

testamentet är så upprättat, som i

lag föreskrives, och anledning till

klander ej heller eljest föreligger. I

annat fall har ämbetet att i god tid

före klandertidens utgång jämte

eget utlåtande underställa ärendet

Konungens prövning.

5

Vill någon, att arv, som tillfallit

fonden, skall helt eller delvis avstås,

ingive sin till Konungen ställda an­

sökan till Kungl. Maj:ts befallnings-

havande i det län, där den döde se­

nast haft sitt hemvist; och åligge

§•

Testamente till annan än fonden

må å dess vägnar godkännas av kam­

maradvokatfiskalsämbetet, om an­

ledning till klander ej föreligger.

Testamente, som kan antagas vara

ett riktigt uttryck för arvlåtarens

yttersta vilja, må godkännas även om

anledning till klander föreligger eller

testamentet icke blivit bevakat i fö­

reskriven ordning.

§•

Arv, som tillfallit fonden, må helt

eller delvis avstås till annan, om det

med hänsyn till uttalanden av arv-

låtaren eller andra särskilda omstän­

digheter kan anses överensstämma

med arvlåtarens yttersta vilja. Även

i annat fall må arv avstås till arv­

låtarens släkting eller annan person

som stått arvlåtaren nära, om det

kan anses billigt.

Beslut om avstående av arv fattas

av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av kammaradvokatfi­

skalsämbetet. I fråga om fast egen­

dom gäller beträffande riksdagens

medverkan till beslutet vad som i

allmänhet är föreskrivet om förfo­

ganden över kronans fasta egendom.

Vill någon, att arv, som tillfallit

fonden, skall helt eller delvis avstås,

ingive sin ansökan till länsstyrelsen

i det län, där den döde senast haft

sitt hemvist; och åligge det länssty­

relsen att genast underrätta kam-

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse)

egendom, som tillfallit fonden, gäl­

ler vad med avseende å kronans fas­

ta egendom är i allmänhet stadgat.

För indrivning--------

Äro genom — —------

(Föreslagen lydelse)

mannen försäljas å offentlig auktion,

där ej kammaradvokatfiskalsämbe-

tet annat medgiver. Fordringar må

försäljas allenast i den mån de ej

kunna indrivas.

av kammaradvokatfiskalsämbetet.

---- ---------------- — till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Bestämmelserna i 1 § andra styc­

ket i dess nya lydelse angående förfarandet med medel som influtit under

ett räkenskapsår skall tillämpas även på det räkenskapsår som utgår den

30 juni 1969.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

10 § ärvdabalken, eller, där jämlikt

17 § anstånd med skattens faststäl­

lande blivit beviljat, när till beskatt-

ningsmyndigheten ingivits handling,

för vars företeende anståndet be­

viljats, eller, om sådan handling

icke ingives inom anståndstiden, vid

utgången av sistnämnda tid eller, då

jämlikt 32 § a) efterbeskattning

skall äga rum till följd av bevakning

av där omförmält testamente, vid

bevakningen.

Bevis om det belopp, vartill skat­

ten blivit fastställd, skall tecknas på

bouppteckning eller handling, som

avses i 20 kap. 10 § ärvdabalken, el­

ler i fall, då deklaration skall avgi­

vas, på det exemplar av deklaratio­

nen, som återställes till den skatt­

skyldige. När efterbeskattning jäm­

likt 32 § a) skall ske till följd av be­

vakning av testamente, skall sådant

bevis tecknas på utgående expedi­

tion angående bevakningen.

Har jämlikt---------------------------—

Handling, som------- — — — —- -

(Nuvarande lydelse)

10 § ärvdabalken, eller när hand­

ling som avses i 49 a § inkommit

till beskattningsmyndigheten eller,

där jämlikt 17 § anstånd med skat­

tens fastställande blivit beviljat, när

till beskattningsmyndigheten ingi­

vits handling, för vars företeende

anståndet beviljats, eller, om sådan

handling icke ingives inom anstånds­

tiden, vid utgången av sistnämnda

tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbe­

skattning skall äga rum till följd

av bevakning av där omförmält tes­

tamente, vid bevakningen.

Bevis om det belopp, vartill skat­

ten blivit fastställd, skall tecknas på

bouppteckning eller handling, som

avses i 20 kap. 10 § ärvdabalken

eller i 49 a §, eller i fall, då dekla­

ration skall avgivas, på det exem­

plar av deklarationen, som återstäl­

les till den skattskyldige. När efter­

beskattning jämlikt 32 § a) skall

ske till följd av bevakning av testa­

mente, skall sådant bevis tecknas på

utgående expedition angående be­

vakningen.

-------------föregående stycke.

— — denna myndighet.

(Föreslagen lydelse)

53 §.

I fall,—-------------------------------- förordnade granskningsmyndigheten.

Inbetalning enligt------- —----------------- -------- till postanstalt.

Har skatt —---- — — ----------- --------------- -—Konungen bestämmas.

Handling, som---------------------------------- ----- — — inbetald skatt.

Handling som avses i 49 a § över­

lämnas till den skattskyldige sedan

skatt, med vars erläggande anstånd

ej medgivits, blivit erlagd. Innan

handlingen utlämnas, skall den för­

ses med anteckning om beloppet av

inbetald skatt.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

samtidig beskattning av flera lotter heter och vid samtidig beskattning

skattens sammanlagda belopp.

av flera lotter skattens sammanlag­

da belopp. I fråga om förvärv, som

avses i 1 § andra stycket, antecknas

dessutom dagen för beslutet om av­

stående och myndighet som medde­

lat beslutet.

Länsstyrelses beslut — — — — — ------------ — av Konungen.

Finner beskattningsmyndigheten------- — — —- — skattens fastställande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969 och tillämpas i fråga om

avståenden som beslutas efter ikraftträdandet.

12

Kopparbergs och Norrbottens län, statens handikappråd, statens ungdoms­

råd, statens nämnd för samlingslokaler, Svenska landstingsförbundet, Svens­

ka stadsförbundet samt Svenska kommunförbundet. Vidare har av länssty­

relsen i Östergötlands län bifogats yttranden från socialvårdskonsulenten i

tredje distriktet och länets socialvårdsförbund, av länsstyrelsen i Koppar­

bergs län yttranden från socialvårdskonsulenten i elfte distriktet, lands­

tingets förvaltningsutskott, länsläkaren och barnavårdsnämnden i Avesta

samt en promemoria av barnavårdskonsulenten, och av länsstyrelsen i Norr­

bottens län yttrande från socialvårdskonsulenten i trettonde distriktet.

Yttranden i ärendet har dessutom inkommit från De handikappades riks­

förbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Jag anhåller nu att få ta upp till behandling frågorna om allmänna

arvsfondens inkomster och tillgångar, om bidrag ur fonden, om godkännan­

de av testamente till annan än fonden och om avstående av arv, som har till­

fallit fonden, samt vissa andra frågor som har tagits upp av utredningen

och remissinstanserna.

Allmänna arvsfondens inkomster och tillgångar

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § arvsfondslagen skall den egendom som tillfaller allmänna arvs­

fonden i arv liksom egendom som kan tillfalla fonden genom gåva eller

testamente förvaltas av statskontoret som en särskild fond utan samman­

blandning med andra medel. Vid utgången av varje räkenskapsår skall en

tredjedel av de medel som influtit under året läggas till fonden. Återstoden

skall jämte årets avkastning vara tillgänglig för utdelning fr. o. m. näst-

följande år.

Beträffande förvaltningen av fonden tillämpas enligt Kungl. Maj :ts brev

till statskontoret den 2 november 1928 (nr 436) samma regler som för

andra fonder och kassor som är ställda under statskontorets vård. De hu­

vudsakliga bestämmelserna härom har tidigare varit intagna i ett kungl.

brev den 31 augusti 1877. Dessa bestämmelser medgav ganska snäva place-

ringsmöjligheter. Bara nominellt fixerade placeringar var tillåtna. På grund­

val av 1956 års fondutrednings betänkande Donationsfonder och övriga di­

verse medel inom statsförvaltningen (SOU 1959: 29) utfärdade Kungl.

Maj :t den 28 juni 1968 dels en kungörelse (nr 453) om placering av dona­

tions- och fondmedel som förvaltas av statlig myndighet dels ett brev till

statskontoret angående gemensam placeringsfond för vissa donationsme­

del. Kungörelsen är tillämplig på donations- och fondmedel vilka förvaltas

av annan statlig myndighet än domkapitel, universitet eller högskola och

för vilka Kungl. Maj :t inte har meddelat särskilda bestämmelser. Den till­

låter i likhet med 1877 års brev bara nominellt fixerade placeringar, näm­

ligen vissa obligationer och andra fordringar. Genom brevet till statskonto­

Ktingl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

14

avkastningen skall läggas till kapitalet. Socialstyrelsen anför att den före­

slagna fonderingen torde vara tillräcklig sedan fonden nu har nått relativt

betydande storlek. Statens handikappråd säger sig biträda utredningens

förslag men tillägger att viss hänsyn möjligen kan tas till penningvärde­

utvecklingen så att fondens realvärde inte minskas i mera avsevärd mån.

Huvudregeln bör vara att medlen skall användas fortast möjligt, dock inte

sä att en framtida nedgång i utgiftssumman för önskvärda ändamål fram­

tvingas.

Hovrätten för Övre Norrland (majoriteten) och statskontoret anser där­

emot att den av utredningen föreslagna fonderingen inte är tillräcklig. Hov­

rätten framhåller att arvsfonden nu har nått betydande storlek och att man

har möjlighet att med fondens avkastning utjämna växlingarna i tillström­

ningen av nya fondmedel. Hovrätten anför vidare.

Frågan är, om man skall låta fonden växa ytterligare eller om inflytande

belopp skall utdelas. Härvid bör avseende fästas vid penningvärdets fort­

gående försämring, som medför att fondens reella värde kommer att minska,

om ej nya medel fonderas. Enligt en inom hovrätten uttalad mening skulle

den av utredningen föreslagna fonderingen vara tillräcklig, även om därmed

en viss urholkning av fondens reella värde förmodligen skulle inträda. Man

skulle med en så måttlig fondering ändå undvika att i onödan spara pengar

till dess de blev mindre värda. Enligt cn annan mening borde emellertid

fonderingen göras så stor, att inflationens verkningar på kapitalets värde

upphävdes. Hovrätten har med minsta möjliga röstövervikt anslutit sig till

den sist återgivna meningen.

Statskontoret erinrar inledningsvis om att de i 1877 års kungl. brev före­

skrivna placeringsreglerna förutsätter en medelsplacering av äldre, kon­

ventionell modell med sikte mera på den nominella än på den realvärde-

betonade säkerheten. Vid all förvaltning av fonder som förutsätts skola bli

bestående är det av vikt att beakta sambandet mellan kapitaliseringsfalctorn

och placeringsreglerna. Om fondkapitalets realvärde skall bevaras krävs att

en större andel av avkastningen kapitaliseras, när fondtillgångarna skall pla­

ceras helt eller väsentligen efter nominella värden än när placeringsreglerna

medger anskaffande av tillgångar som anses realvärdebetonade. Om avkast­

ningen på kapitalet uppgår till 5 % och 10 % av denna avkastning kapitali­

seras årligen, uppväger detta inte större penningvärdeförsämring än 1/2 %

per år. För en konventionellt placerad fond skulle en 5-procentig penning­

värdeförsämring kräva kapitalisering av hela avkastningen för alt säkra

kapitalets realvärdebeständighet. Enligt statskontorets mening framstår det

som angeläget att arvsfondens realvärde bevaras. Detta har hittills väl till-

godosetts genom föreskriven kapitalisering av en tredjedel av inflytande

arvsmedel. Denna tredjedel har för varje år överstigit avkastningen. Röran­

de den föreslagna sänkningen till en tiondel anför statskontoret.

_ Utredningens förslag innebär nu, att vid ett antaget tillskott av arvsmedel

till fonden av 7 milj. kr. för ett år och en avkastning av i runt tal 2 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

16

har utrymmet för fördelning av bidrag ur arvsfonden begränsats. Trots detta

har summan av lämnade bidrag ständigt stigit tack vare fondens successiva

tillväxt.

Tyngdpunkten i arvsfondens bidragsverksamhet har alltid legat på bidrag

till institutioner. Under senare år har bidrag framför allt gått till barnstugor,

ungdomslokaler och, i mindre utsträckning, barnkolonier. Förutom bidra­

gen till institutioner har i viss utsträckning förekommit bidrag till enskilda

personer för studier och yrkesutbildning samt för inköp av invalidfordon.

Dessa bidrag har emellertid numera praktiskt taget upphört. Detta beror

dels på att det statliga studiestödet förbättrats dels på att bidrag till invalid­

fordon numera kan utgå av statsmedel, som disponeras av arbetsmarknads­

styrelsen.

Ett utmärkande drag för arvsfondens verksamhet har ända från början

varit att bidragen skall främja tillkomsten av nya anordningar för barn och

ungdom. Bidragen till institutioner har i huvudsak karaktär av anordnings-

bidrag och avser förvärv och ny-, till- eller ombyggnad av lokaler samt an­

skaffning av inventarier. Driftbidrag kommer i regel inte i fråga. I enstaka

fall har dock sådant bidrag lämnats för en kortare tid i avvaktan på bidrag

från annat håll.

Bidrag till anläggningar utdelas bara till juridiska personer. När det gäller

barnstugor har bidrag framför allt kommit kommuner, landsting och för­

eningar till del. Bidrag till ungdomslokaler har utgått särskilt till kommu­

ner, församlingar, ungdomsråd, religiösa sammanslutningar och scoutorga­

nisationer samt, i mindre utsträckning, till nykterhets- och idrottsorganisa-

tioner. Politiska organisationer har inte fått bidrag ur fonden.

Rörande bidragens storlek har viss praxis utbildats. Bidrag lämnas aldrig

till mer än en del av kostnaderna. När det gäller barnstugor tillämpas olika

regler för lekskolor å ena sidan samt daghem och eftermiddagshem å andra

sidan. Till lekskolor lämnas dels anordningsbidrag, f. n. i allmänhet 1 400

kr. per plats, dock högst halva totalkostnaden, dels inventariebidrag. Till

daghem och eftermiddagshem utgår numera endast inventariebidrag, sedan

anslag till byggande av sådana lokaler efter beslut av 1963 års riksdag har

tagits upp i riksstaten. Inventariebidraget motsvarar i regel halva anskaff­

ningskostnaden. För scoutlokaler kan bidraget uppgå till högst 50 % av

anordningskostnaderna, medan bidragsandelen för andra ungdomslokaler

vanligen utgör högst 30—35 %. Slutligen är beloppet för bidrag till ett och

samma ändamål maximerat, f. n. till 150 000 kr.

Vissa uppgifter om bidrag ur allmänna arvsfonden lämnas varje år i riks-

dagsberättelsen.

Under budgetåret 1967/68 utdelades sammanlagt 7 613 000 kr. Därav av­

såg 3 650 000 kr. barnstugor, 358 000 kr. barnkolonier, 3 488 000 kr. ung­

domslokaler samt 117 000 kr. diverse ändamål. Av bidragen till ungdoms­

lokaler tillföll 1 110 000 kr. kommuner och ungdomsråd, 904 000 kr. scout-

organisationer, 255 000 kr. svenska kyrkan, 650 000 kr. andra religiösa

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

18

ningen att arvsfondens resurser är begränsade. Å andra sidan bör ändamålet

av naturliga skäl inte bestämmas så snävt, att det på ett olämpligt sätt bin­

der den bidragsbeviljande myndighetens handlingsfrihet.

Utredningen tar upp och avvisar några olika alternativ till bidragsända-

mål, nämligen fritidsverksamhet m. m. för medborgarna i allmänhet, all­

männa kultur- och bildningsändamål, åtgärder inom allmän hälso- och sjuk­

vård samt forskningsverksamhet. Som skäl för sin ståndpunkt anför utred­

ningen bl. a. att dessa ändamål redan nu är föremål för betydande stöd från

samhällets sida, att det är nödvändigt att begränsa ändamålen och att det

är önskvärt att knyta verksamheten till vissa bestämda grupper av medbor­

gare. Utredningen framhåller dock att exempelvis sådan fritidsverksamhet

och forskning som faller inom eller nära anknyter till arvsfondens nuva­

rande eller nya ändamål bör kunna stödjas ur fonden i begränsad utsträck­

ning i den mån tillgängliga resurser medger det.

Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen kommit till den upp­

fattningen att, utom barn och ungdom, åldringar och handikap­

pade bör komma i åtanke för stöd ur arvsfonden. Den expansion av det

allmännas insatser som har ägt rum på barna- och ungdomsvårdens områ­

den har visserligen motsvarighet inom åldrings- och handikappvården, men

därav följer inte att utrymme saknas för ytterligare åtgärder och värdefulla

initiativ. Behövliga åtgärder kan mången gång vara av sådan art att de inte

riktigt passar in i de enligt sakens natur mera schematiskt verkande hjälp-

former som åvilar samhället. Att stödja olika åtgärder som främjar levnads­

förhållandena för åldringar och handikappade synes vidare vara väl fören­

ligt med de tankegångar som en gång låg bakom arvsfondens tillkomst. Ut­

redningen hänvisar i detta sammanhang till vad som förekom vid riksdags­

behandlingen år 1928.

När det gäller arten och omfattningen av de åtgärder som

kan komma i fråga för stöd ur fonden hänvisar utredningen bl. a. till de

kartläggningar av vårdbehov och vårdmöjligheter för åldringar och handi­

kappade som socialpolitiska kommittén har redovisat i sina betänkanden

»Åldringsvårdens läge» (SOU 1963:47) och »Social omvårdnad av handi­

kappade» (SOU 1964:43). Utredningen säger sig utgå från att den snabba

ökning av samhällets insatser för att tillgodose åldringarnas och de handi­

kappades behov av vård och service som har ägt rum under senare år kom­

mer att fortsätta. Vidare erinrar utredningen om att kommunerna enligt

12 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp är skyldiga att sörja

för åldringar och andra som på grund av sjukdom eller lyte eller eljest bris­

tande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig, i den mån de hjälp-

behövande saknar egna medel och hjälpbehovet inte tillgodoses på annat

sätt. Kommunerna har alltså i sista hand skyldighet att tillgodose de grund­

läggande behoven för åldringar och handikappade. Däremot torde kommu­

nerna inte kunna åläggas att svara för allmän service, rekreation eller fri­

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

20

och handikappade rekreation och miljöbyte är det vidare en angelägen upp­

gift att anordna och upprusta sådana anläggningar som konvalescenthem,

semesterhem, fritidshem och kursgårdar.

Utredningen erinrar vidare om att 1962 års ungdomsutredning i ett betän­

kande om lokaler för ungdomsverksamhet (SOU 1965:63) bl. a. har före­

slagit att kungörelsen om statslån 1 ill allmänna samlingslokaler ändras så

att den kommer att avse även lån till s. k. fristående ungdomslokaler samt

bidrag till inventarier och utrustning till vissa sådana lokaler. Om detta

förslag genomförs, blir den del av arvsfondens bidrag som hittills har gått

till lokaler av detta slag friställd och kan utnyttjas för andra ändamål. Vid

1963 års riksdag avslogs motioner om införande av statliga bidrag till inven­

tarier för allmänna samlingslokaler (I: 143, II: 156, SU 118). Under hänvis­

ning härtill anför utredningen att bidrag till inventarier och utrustning för

ungdomslokaler även i fortsättningen bör kunna utga ur allmänna arvsfon­

den om inte ungdomsutredningens förslag genomförs. Bidrag bör också

kunna utgå till inventarier och utrustning för särskilda lokaler för åldringar

och handikappade.

Även efter den föreslagna utvidgningen av arvsfondens ändamål bör de

hittills tillämpade allmänna principerna för bidragsgivningen följas. Sålun­

da bör bidrag inte lämnas till politiska organisationer. Vidare bör liksom

hittills i samband med bidrag till lokaler föreskrivas, att lokalerna skall

upplåtas åt andra ideella organisationer på orten, i den mån detta kan ske

utan att inkräkta på bidragsmottagarens verksamhet.

För bidrag till ungdomsverksamhet tillämpas nu i princip en åldersgräns

vid 21 år. Denna gränsdragning har medfört vissa olägenheter. Utredningen

förordar därför att gränsen generellt höjs till 25 år.

Utredningen finner det svårt att bedöma, vilket behov av bidrag till en­

skilda för studier, resor och transporter som kan föreligga efter den före­

slagna utvidgningen av bidragsändamålen. Frågan har samband med handi­

kapputredningens pågående arbete, och ställningstagandet får ske i tillämp­

ningen sedan resultatet av detta arbete föreligger. Det finns i och för sig

inte något som hindrar att det stöd som det allmänna lämnar i andra for­

mer kompletteras med bidrag ur allmänna arvsfonden, när det föreligger

särskilda skäl. Utredningen pekar här på verksamhet, som kanske inte faller

inom ramen för begreppet studier i gängse mening utan mera avser att ge

en kroppsligt svårt handikappad men mentalt frisk person en meningsfylld

tillvaro, att ge honom en möjlighet att tillfredsställa sitt kulturintresse och

sitt sysselsättningsbeliov. Studier av detta slag torde inte alltid kvalificera

för ersättning från de studiesociala stödformerna. Humanitära skäl kan tala

för att arvsfonden ger visst stöd i sådana fall.

Avslutningsvis behandlar utredningen de gränsdragningsproblem som kan

uppstå dels i förhållande till det allmännas verksamhet, dels i förhållandet

mellan arvsfonden och vissa andra fonder som skall tillgodose närliggande

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

22

utvecklad och fast praxis att Kungl. Maj :t bör få möjlighet att delegera

handläggningen till något underlydande organ. Som exempel på sådana

ärenden nämner utredningen frågor om bidrag till barnstugor och barnkolo­

nier. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma omfattningen av dele­

gationen och till vilken myndighet delegation skall ske. Vad gäller ärendena

om bidrag till barnstugor och barnkolonier påpekar utredningen att social­

styrelsen har betydande erfarenhet av sådana ärenden. Styrelsen handlägger

också frågor om statsbidrag till barnstugor. Det synes vara en rationell lös­

ning att sammanföra beslutanderätten i barnstugcärenden i fråga om såväl

statsbidrag som arvsfondsbidrag till en och samma myndighet. I samband

med delegationen torde Kungl. Maj :t böra föreskriva enligt vilka allmänna

principer bidrag bör beviljas. Vidare torde krävas att Kungl. Maj:t anger

den bidragsram som myndigheten har att röra sig inom. Storleken av denna

ram torde sannolikt få omprövas en gång om året med utgångspunkt från

storleken av tillgängliga medel och de uppskattade totala behoven av arvs­

fondsbidrag.

Remissyttrandena

Förslaget att utvidga allmänna arvsfondens ändamål till att omfatta ock­

så omsorger om åldringar och handikappade har tillstyrkts så

gott som genomgående under remissbehandlingen. Endast statens ungdoms­

råd och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund har motsatt sig för­

slaget.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget hänvisar i allmänhet till de

skäl som utredningen anför. Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att

utdelningen från arvsfonden inte bör delas upp på alltför många ändamål

och att fondens verksamhet bör gynna ändamål med anknytning till vissa

bestämda grupper av medborgare. Det föreslagna syftet överensstämmer

med de ej sällan förekommande testamentena till åldringsvård, sjukvård

och handikappvård. Hovrätten erinrar — i likhet med flera andra remiss­

instanser — om att det redan vid fondens tillkomst föreslogs att understöd

skulle kunna lämnas till vård av kroniskt sjuka och ålderstigna. Svenska

kommunförbundet understryker att man vid en utvidgning av arvsfondens

syften bör tillgodose allmänt accepterade ändamål. Detta kan antas leda till

att antalet testamenten till förmån för fonden ökar och att personer som

saknar arvsberättigade släktingar avstår från att testamentera sin egendom

till ändamål som de själva väljer ut. Kammaradvokatfiskalsämbetet säger

sig ha den erfarenheten att arvsfonden med sitt nuvarande ändamål har

rönt en uppskattning som inte skulle ha kommit ett rent statsarv till del.

Testamentariska förordnanden till förmån för fonden förekommer varje år,

även från personer som har andra arvingar. Ofta framgår det i dessa fall

tydligt att testators rent positiva intresse för fonden har varit avgörande,

men ibland synes förordnandet närmast vara föranlett av en negativ inställ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

24

ner som på grund av bristande kropps- eller själskrafter har mera bety­

dande svårigheter med sin livsföring biträds uttryckligen av medicinal­

styrelsen.

Vad utredningen anför rörande inriktningen av bidragsgiv-

ningen inom den föreslagna ramen röner i allmänhet instämmande från

de remissinstanser som yttrar sig härom. Flera remissinstanser, bl. a. sta­

tens handikappråd och Svenska stadsförbundet, betonar vikten av flexibili­

tet i tillämpningen. Kammarkollegiet finner det i likhet med utredningen

svårt att närmare precisera lämpliga åtgärder, deras art och omfattning.

Gränserna mellan t. ex. åldrings- och sjukvården är ofta flytande. Utred­

ningen torde ha uppdragit riktlinjer så långt detta är möjligt, och kollegiet

finner att det därefter bör ankomma på praxis att vid utdelning ur fonden

anpassa ändamålen till de aktuella behoven. Svenska landstingsförbundet

ansluter sig till utredningens förord för åtgärder med särskild inriktning

på service, rekreation och fritidssysselsättning.

Socialstyrelsen hänvisar till en skrivelse med förslag och synpunkter

rörande bidragsgivningen som styrelsen på begäran tillställde utredningen

under utredningsarbetet. I denna skrivelse föreslogs bl. a., att arvsfonds-

medel skulle kunna utnyttjas för anordnande av serviceanläggningar -—

s. k. dagcentraler — samt lokaler för fritidssysselsättning och semester- och

rekreationsanläggningar. Bland andra behov som skidle kunna bli tillgodo­

sedda genom bidrag ur fonden nämnde styrelsen anskaffning av sådana

nyttigheter som kylskåp, frysbox och telefon samt invalidfordon i fall då

rätt till statsbidrag inte föreligger. I sitt remissyttrande understryker sty­

relsen nu särskilt behovet av dagcentraler och klubblokaler för åldringar

och handikappade. När man inrättar sådana lokaler bör man emellertid se

till att dessa grupper inte i högre grad än som är nödvändigt behandlas som

en från övriga medborgare skild kategori, hänvisad till speciella anord­

ningar och aktiviteter. I viss utsträckning bör t. ex. lokalerna ordnas så, att

de kan vara öppna även för andra medborgargrupper. Det sagda innebär

bl. a. att beteckningen invaliddaghem inte bör komma i fråga. Styrelsen

understryker vidare vikten av att de gamla som vill och kan delta i produk­

tivt arbete får tillfälle därtill. Detta bör vara utgångspunkten för anord­

ningar på området. Äldre människor känner i regel — även om deras ar­

betsförmåga är ganska begränsad —- större tillfredsställelse av att delta i

någon form av förvärvsarbete än i olika hobbyaktiviteter. Om åldringar

mera allmänt ges tillfälle att efter sina krafter göra en arbetsinsats på något

område, bortfaller också en del av deras speciella fritidsproblem. För många

åldringar kan särskilda folkhögskolekurser vara värdefulla. Semesterhem

och andra rekreationsanläggningar har sin betydelse bl. a. från hälsosyn­

punkt. Bidrag till kollektiva hälsoresor bör kunna utgå till vissa av dem

som av läkare rekommenderas en tids vistelse i annat klimat.

Socialvårdskonsulenten i elfte distriktet säger sig anse att det bör ankom­

Kungi. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

26

lemmar i syfte att hålla samman familjen och möjliggöra ökad gemensam

aktivitet utanför höstaden.

Medicinalstyrelsen påpekar att även mentalt störda och utvecklingshäm-

inade personer, som nu tillhör de mest eftersatta grupperna i samhället,

kan ha nytta och glädje av stöd från fonden till studier och resor.

Allmänna uttalanden rörande bidragsgivningen till institutioner förekom­

mer i flera remissyttranden. Kammarkollegiet ansluter sig till vad utred­

ningen anför om att bidragen huvudsakligen bör ha karaktären av anord-

ningsbidrag. Statens handikappråd anför å sin sida, att driftbidrag bör kun­

na komma i fråga när det gäller nya anläggningar. Statens nämnd för sam­

lingslokaler instämmer med utredningen i att arvsfondsbidrag inte bör läm­

nas till anläggningskostnader för lokaler till vilka samlingslokalslån bevil­

jas. Om arvsfondslagens ändamålsbestämmelse vidgas på föreslaget sätt,

bör enligt nämnden hinder inte möta mot att arvsfondsbidrag i ökad om­

fattning beviljas till inventarier och utrustning i allmänna samlingslokaler.

Nämnden håller före att arvsfondsbidrag därvid hör kunna beviljas till så­

dana anordningar som underlättar för åldringar och handikappade att ut­

nyttja de allmänna samlingslokalerna, även om den aktuella lokalen inte är

särskilt avsedd för ifrågavarande kategorier. Ej heller synes hinder böra

möta mot att arvsfondsbidrag lämnas till smärre ändringsarbeten i äldre

lokaler i syfte att göra dessa mera »invalidvänliga». De anordningar och

kompletteringar som i sådana fall kan bli aktuella torde nämligen många

gånger inte vara av sådan art att de skulle kunna betecknas som »om- och

tillbyggnad» och sålunda berättiga till samlingslokalslån. Det torde vidare

ofta komma att röra sig om förhållandevis blygsamma belopp.

Även statens ungdomsråd uppehåller sig vid principerna för bidragsgiv-

ning' till samlingslokaler. Genom bidrag från arvsfonden har såväl ungdoms­

organisationer som andra organ tillförts värdefulla resurser för utveck­

lingen av arbetet för och hland barn och ungdom. Tack vare dessa bidrag

har lokalerna kunnat få en tilltalande och för ungdomsarbetet stimulerande

utformning. Visserligen har kommunerna under senare år aktivt engagerat

sig i lösandet av fritidslivets lokalfrågor. Trots detta föreligger dock stort

behov av särskilda ungdomslokaler. Kommunerna måste självfallet sträva

efter att tillgodose ett allmänt folkbildnings- och fritidsbehov och saknar

ofta resurser att tillhandahålla de specialinredda lokaler som olika ung­

domsorganisationer kan behöva för sin verksamhet. De samhällsägda loka­

lerna kan vidare i allmänhet inte nyttjas av samma organisation annat än

på vissa bestämda tider, medan ungdomsorganisationerna för sin verksam­

het kan behöva disponera en lokal på heltid. Rådet beklagar att anslagen

frän arvsfonden begränsats till högst 150 000 kr. per anslagsprojekt och

högst 50 % av kostnaderna för scoutlokaler och 30—35 % av kostnaderna

för andra ungdomslokaler. Dessa regler har i många fall medverkat till att

ungdomsorganisationer som varit i stort behov av egna lokaler har ansett sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

28

upprätthållas alltför strikt. Vad utredningen anför om att bidrag från arvs­

fonden inte bör utgå i de fall där det finns möjlighet till statsanslag över

fonderna för friluftslivets och idrottens främjande föranleder vissa påpe­

kanden av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Detta erinrar om

att bara en mycket liten del av anslagen från dessa fonder har gått till ung­

domslokaler. Förbundet framhåller att idrottsföreningarna bl. a. för sin

ungdomsverksamhet behöver även andra lokaler än sådana som är avsedda

för idrottsutövning. Det bör inte resas något hinder mot att arvsfondsbidrag

lämnas till sådana lokaler. Kultur- och bildningsorganisationer bör enligt

förbundet kunna få bidrag till studiehem och dylika lokaler, vilka i icke

oväsentlig utsträckning används av ungdom.

I likhet med utredningen anser kammarkollegiet, att bidrag liksom hittills

inte bör lämnas åt politiska organisationer. Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund hävdar en motsatt uppfattning. Förbundet framhåller, att

stat och kommun numera vid sin bidragsgivning behandlar politiska orga­

nisationer på samma sätt som andra ungdomsorganisationer. Det är inkon-

sekvent att tillämpa en avvikande ordning när det gäller bidrag från arvs­

fonden, och en sådan praxis som utredningen förordar kan inte godtas, i

detta sammanhang påpekar förbundet att utredningen inte ifrågasätter om

det fortfarande är allmänt accepterat att bidrag utgår till religiösa samman­

slutningar.

Behovet av upplysning om fonden understryks i flera yttranden, bl. a. av

statens handikappråd och Svenska kommunförbundet.

Utredningens förslag rörande handläggningen av bidragsfrå-

g o r tillstyrks av hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, kammar­

kollegiet, länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska stadsförbundet och Svens­

ka kommunförbundet. Socialstyrelsen instämmer med utredningen i att

frågor om arvsfondsbidrag till barnstugor lämpligen bör kunna delegeras

till styrelsen, som handlägger ärenden om statsbidrag till sådana institutio­

ner. Styrelsen bör också kunna överta handläggningen av frågor om bidrag

till barnkolonier. Statens nämnd för samlingslokaler ifrågasätter, om det

inte skulle kunna anförtros åt nämnden att inom en given ram och enligt

närmare anvisningar fördela arvsfondsbidrag till inventarier och utrustning

för ungdomslokaler och lokaler avsedda för bl. a. åldringar och handikap­

pade. Nämnden erinrar om att det enligt tidigare gällande bestämmelser

om statsbidrag till utrustning och inventarier för vissa samlingslokaler an­

kom på nämnden att besluta om sådana bidrag. Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund förordar att samlingslokalsnämnden får hand om bidrags-

givningen till lokaler.

Svenska landstingsförbundet anser inte att beslutanderätten i bidrags-

frägor bör delegeras från Kungl. Maj :t. Förbundet är tveksamt rörande

lämpligheten av att sammanföra beslutanderätten i frågor om statsbidrag

och arvsfondsbidrag till en myndighet. Härigenom kan arvsfondsbidragens

initierande och stimulerande effekt komma att minska. Delegation av rätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

30

heterna får anses billigt — av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke helt

eller delvis avstås till arvlåtarens släkting eller annan som har stått arv-

låtaren nära (5 kap. 3 § ÄB). Ansökan om att arv skall avstås inges till

länsstyrelsen i det län där den avlidne senast haft sitt hemvist. Efter utred­

ning skall länsstyrelsen översända handlingarna i ärendet med eget utlå­

tande till kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet avger yttrande i frågan

och insänder detta jämte de från länsstyrelsen mottagna handlingarna till

Kungl. Maj:t (5 § arvsfondslagen). Ärendena handläggs inom finansdepar­

tementet.

Fram till år 1948 lämnades riksdagens samtycke till avstående av arv ge­

nom bemyndigande för varje år efter särskild framställning av Kungl.

Maj :t. Fr. o. m. budgetåret 1948/49 har riksdagen gett Kungl. Maj :t gene­

rella bemyndiganden för fem år i sänder att besluta om avstående av arv

intill ett visst maximibelopp för varje särskilt fall. Det senaste bemyn­

digandet gavs år 1964 (prop. 1964:41, SU 32, rskr 86) och avser fem år

fr. o. m. budgetåret 1964/65. Maximibeloppet utgjorde ursprungligen 10 000

kr. men har sedermera höjts till 25 000 kr.

Konstitutionsutskottet har i memorial 1965: 27 redovisat resultatet av en

inom utskottet verkställd undersökning rörande tillämpningen av bestäm­

melserna i 5 kap. 2 § ÄB om avstående från klandertalan. Utskottet fann

att Kungl. Maj :t i ett ej obetydligt antal fall meddelat beslut enligt nämnda

lagrum beträffande muntliga uttalanden av skiftande slag, som gjorts av

arvlåtare. Uttalandena hade sålunda godtagits som testamenten. Enligt ut­

skottets mening stod behandlingen av sådana uttalanden som testamenta-

riska förordnanden åtminstone i flertalet av fallen inte i överensstämmelse

med den praxis som följts inom rättstillämpningen och kommit till uttryck

i högsta domstolens avgöranden. Utskottet ville inte ifrågasätta, att de utta­

landen eller övriga förordnanden som avsågs inte skulle ha varit uttryck

för arvlåtarens yttersta vilja eller att det från synpunkten av det ändamål

arvlåtaren velat tillgodose skulle ha varit olämpligt att efterge arvsfondens

rätt till egendomen. Eftersom den ifrågavarande egendomen måste anses

ha tillfallit fonden, hade emellertid enligt utskottets mening prövning för

eftergivande av arvsfondens rätt kunnat ske endast enligt reglerna om av­

stående av arvsfondens rätt till kvarlåtenskap.

Konstitutionsutskottets uttalanden har lett till att Kungl. Maj :ts praxis

ändrats i sådana arvsfondsärenden som åsyftades i memorialet. Dessa ären­

den prövas sålunda inte längre enligt 5 kap. 2 § ÄB, dvs. som eftergivande

av klandertalan, utan i stället enligt 5 kap. 3 §, dvs. som avstående av arv

som har tillfallit fonden.

Om testamentet har godkänts på arvsfondens vägnar, skall testamentsta-

garen betala arvsskatt för sin lott i vanlig ordning enligt bestämmel­

serna i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Om fondens egendom avstås till förmån för arvlåtarens släkting eller annan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

32

m e n t e till annan än arvsfonden skall få godkännas dels, liksom

f. n., om anledning till klander inte föreligger dels i övrigt om testamentet

ändå får antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, dvs.

i sådana fall då Kungl. Maj :t f. n. enligt 5 kap. 2 § ÄB kan avstå från klan­

dertalan. En allmän förutsättning är därvid att det föreligger ett testamente

i rättslig mening. Om testamentet får antas vara ett riktigt uttryck för arv­

låtarens yttersta vilja, bör det få godkännas även om det inte skulle ha blivit

bevakat enligt bestämmelserna i 14 kap. ÄB. Detta överensstämmer, som

nyss har nämnts, med Kungl. Maj :ts praxis, men regeln bör komma till

klart uttryck i lagen. Utredningen förordar att det skall ankomma på

kammaradvokatfiskalsämbetet att besluta om godkännande av testamente.

Kungl. Maj :t befrias alltså enligt förslaget från nuvarande uppgifter i frågor

om klander av testamente och avstående från klandertalan, och alla sådana

frågor samlas hos en myndighet.

Utredningen föreslår vidare att arv, som har tillfallit arvsfonden, skall

kunna avstås till fysisk eller juridisk person, om detta får anses överens­

stämma med arvlåtarens yttersta vilja. Denna bör givetvis ha kommit till

uttryck på ett tillfredsställande och otvetydigt sätt, t. ex. genom samtalsvis

fällda yttranden eller andra förordnanden som inte har karaktär av testa­

mente i rättslig mening. I vissa fall kan arvlåtarens yttersta vilja framgå

utan att något direkt uttalande om kvarlåtenskapen föreligger, exempelvis

om omständigheterna talar för att arvlåtaren felaktigt trott att viss person

hade arvsrätt efter honom. Enbart det förhållandet att arvlåtaren har varit

medlem i ett samfund eller en förening och visat intresse för dess verksam­

het kan däremot inte utan vidare tjäna som bevis om att arvlåtarens yttersta

vilja har varit inriktad på att tillgodose organisationen.

Vid sidan av regeln om att arv kan avstås, när det får anses överens­

stämma med arvlåtarens yttersta vilja, bör nuvarande möjlighet att även

eljest avstå arv till arvlåtarens släkting eller annan närstående stå kvar.

I dessa fall bör också i fortsättningen bedömningen av om det är billigt att

avstå arvet ske huvudsakligen med utgångspunkt i en behovsprövning.

Enligt utredningen kan beslut om avstående av arv numera inte anses

ha sådan räckvidd att det kräver riksdagens medverkan. Därvid erinras om

att Kungl. Maj :t redan nu kan avstå från testamentsklander utan att höra

riksdagen samt att avstående från arv bara får ske under vissa i lag angivna

förutsättningar. I betänkandet diskuteras särskilt huruvida 77 § regerings­

formen, som innebär att Kungl. Maj :t inte utan riksdagens samtycke får

avhända kronan fast egendom, kan anses lägga hinder i vägen för ett i

allmän lag givet bemyndigande att avstå från arv såvitt avser sådan egen­

dom. Utredningen — som utgår från den numera gängse uppfattningen

att arvsfondens egendom inte tillhör något särskilt rättssubjekt utan kro­

nan —- anser inte att sådant hinder föreligger. Den framhåller därvid att

gällande bemyndigande för Kungl. Maj :t att avstå från arv omfattar även

fast egendom. Därigenom uppnås i praktiken ungefär samma resultat som

Kung!. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

34

mening. Ett förordnande som inte uppfyller de krav som i rättstillämp­

ningen ställs på testamente får inte godkännas som sådant av kammar-

advokatfiskalsämbetet, även om dess innehåll kan anses överensstämma

med arvlåtarens yttersta vilja.

Kammaradvokatfiskalsämbetet anser sig inte böra uttala någon särskild

mening i trågan om befogenhet för ämbetet att besluta om godkännande av

testamente i fall där det finns anledning till klander utan hänvisar i detta

hänseende till kollegiets yttrande. Ämbetet framhåller emellertid, att den

föreslagna reformen är ägnad att befordra en för allmänheten smidigare och

snabbare handläggning av ärendena. BI. a. erinras om de bagatellartade

ärenden om godkännande av testamenten rörande några hundratal kronor

som nu måste underställas Kungl. Maj :t. Av hänsyn till allmänheten är

det vidare synnerligen önskvärt att ämbetet får den föreslagna behörigheten

att efter bevakningstidens utgång godkänna ej bevakade testamenten. Det

är mycket vanligt att testamentsbevakning försummas. På arvsfondsären-

den torde, trots lugnande uttalanden från ämbetets sida, förorsaka testa-

mentstagare och dem som har varit behjälpliga vid boutredningen sådan

oro och grämelse som en försummad testamentsbevakning. Ämbetei erinrar

också om att det i allmänhet är svårare för ämbetet än för arvsberättigade

släktingar att fastställa, när en testamentstagare har fått kännedom om

testamentet och testators död och bevakningstiden alltså börjat löpa.

I ärenden om godkännande av testamente, beträffande vilket anledning

till klander föreligger eller som inte har bevakats i laga ordning, torde det

enligt kammarkollegiet många gånger vara tveksamt om testamente i rätts­

lig mening föreligger. Med hänsyn därtill och till att uppkommande frågor

ofta är av diskretionär natur bör två personer delta i kammaradvokat-

fiskalsämbetets behandling av sådana ärenden, dvs. beslut bör fattas efter

föredragning. Detta är särskilt angeläget eftersom det inte finns någon som

för arvsfondens räkning kan föra talan mot ämbetets beslut. Föreskrift

av angiven innebörd bör tas in i instruktionen för kollegiet eller i dess

arbetsordning.

I samband med reglerna om godkännande av testamente har kammar­

advokatfiskalsämbetet tagit upp frågan om godkännande av arvsavtal.

Ämbetet har i praxis behandlat sådana avtal enligt föreskrifterna om testa­

menten som inte är upprättade i laga ordning och alltså underställt Kungl.

Maj :t frågan, om det från arvsfondens sida skall föras talan om ogiltig­

förklaring av avtalet. Ämbetet ifrågasätter, om inte den föreslagna regeln

rörande godkännande av testamente bör kompletteras med en bestämmelse

om arvsavtal. Därvid är att märka att det för att ett arvsavtal skall godkän­

nas inte är tillräckligt att avtalet överensstämmer med arvlåtarens yttersta

vilja. Med hänsyn till de skäl som har motiverat bestämmelserna om arvs­

avtal i ÄB bör sådana avtal godkännas bara när det skulle vara uppenbart

obilligt att föra talan om ogiltigförklaring av avtalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

35

Den föreslagna utvidgningen av möjligheterna att avstå arv tillstyrks

av hovrätten för övre Norrland samt länsstyrelserna i Kopparbergs och

Norrbottens län. Kammaradvokatfiskalsämbetet säger sig finna förslaget

väl ägnat att undanröja vissa nu rådande missförhållanden. Det blir bl. a.

möjligt att avstå föremål med affektionsvärde till den avlidnes släktingar

och vänner och att ta mindre hänsyn till vederbörandes ekonomiska situa­

tion i sådana fall då starka skäl i övrigt talar för avstående, t. ex. när arvs­

rätt är utesluten på grund av utomäktenskaplig börd. Ämbetet föreslår emel­

lertid att möjligheterna att avstå arvsfondens rätt till arv vidgas ytterligare

för att täcka vissa särskilda situationer. Därvid nämner ämbetet till att

börja med sådana fall då kvarlåtenskapen omfattar samlingar eller enstaka

föremål av stort vetenskapligt eller kulturhistoriskt intresse. I denna typ

av fall torde arvlåtaren visserligen i allmänhet ha gjort uttalanden som kan

läggas till grund för ett avstående. Det kan därvid räcka med ganska vaga

yttranden om att samlingen bör bevaras. För de, låt vara tämligen sällsynta,

fall då sådana uttalanden helt saknas kan emellertid en särskild möjlighet

att besluta om avstående vara påkallad. Vidare kan i kvarlåtenskapen ingå

tastighet med märkliga byggnader eller markområden, t. ex. skärgårdsöar

och andra för friluftsliv lämpade områden, vilka bör skyddas mot exploate­

ring. I sådana fal] torde det vara vanligare att uttalanden om arvlåtarens

önskemål saknas. Ofta kan egendomen säljas till kommun eller samman­

slutning som kan väntas komma att förvalta den på lämpligt sätt. Stundom

kan emellertid föreliggande önskemål tillgodoses bara genom att egendomen

överlåts utan kostnad eller till så lågt pris att det i realiteten rör sig om ett

avstående. För dessa enstaka men viktiga fall behövs en särskild bestäm­

melse som gör det möjligt att helt eller delvis avstå arvsfondens rätt till

förmån för åsyftade samhällsintressen. Som en tredje typ av fall tar ämbe­

tet upp den situationen att föräldrar till sinnessjukt eller efterblivet barn

genom testamente har förordnat angående barnets egendom. Då kan man

inte som skäl för avstående hänvisa till arvlåtarens yttersta vilja, eftersom

arvlåtaren ofta helt saknat förmåga att uttrycka sin vilja. Det kan emeller­

tid finnas skäl att i dessa fall låta föräldrarnas vilja vara bestämmande.

Bland fall som påfordrar en ytterligare möjlighet att avstå arvsfondens

rätt nämner ämbetet slutligen att egendom i utlandet har tillfallit fonden.

Ämbetet redovisar några fall där detta har skett och tillägger att det i fram­

tiden kan tänkas bli vanligare än nu att en arvlåtare efterlämnar fast egen­

dom i utlandet, särskilt i annat nordiskt land. Det kan visa sig lämpligt

att träffa avtal om ömsesidigt avstående av arvsfondens eller statens arvs­

rätt till sådan egendom. Detta är ett ytterligare skäl för en bestämmelse

som gör det möjligt att handlägga frågorna på ett smidigt sätt. I samtliga

nämnda extraordinära typer av fall kan rätten att besluta om avstående

lörbehållas Ivungl. Maj :t, eventuellt efter riksdagens börande. Någon dele­

gation torde inte påkallas.

Knngl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

36

Även länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår en särskild möjlighet att

avstå arv när det gäller från naturvårds- och fritidssynpunkt värdefulla

områden eller samlingar som representerar stora kulturvärden. Vad först­

nämnda typ av egendom angår måste den, om arvet inte avstås, säljas på

offentlig auktion till den högstbjudande. Detta kan komma att direkt mot­

verka ansträngningarna att för framtiden bevara områdena orörda. I nu

nämnda och liknande fall, där det är ett allmänt intresse att trygga egen­

domens bibehållande och vård, bör arvet kunna avstås till stiftelse, annan

sammanslutning eller kommun på sådana villkor att sagda intresse tillgodo­

ses. Länsstyrelsen i Kopparbergs län tar också upp frågan om egendom

av musealt och kulturhistoriskt intresse. Det föreligger ofta önskemål om

att bevara sådan egendom inom bygden, tillgänglig för allmänheten. Vid

försäljning bjuds emellertid ofta mycket höga priser. Detta kan medföra

att de som företräder de museala och kulturhistoriska intressena inte kan

hävda sig i konkurrensen. Följden därav blir att egendomen skingras åt

olika håll. Länsstyrelsen föreslår, att det genom en ändring i bestämmel­

serna om bidrag från arvsfonden öppnas möjlighet att tilldela inrättning

som har till uppgift att tillgodose nyssnämnda intressen viss bestämd egen­

dom som har tillfallit fonden. De belopp som därigenom skulle undandragas

fonden torde bli så obetydliga att de inte i nämnvärd mån kan påverka

bidragsgivningen till övriga ändamål. Inte heller torde behöva befaras att

den föreslagna ändringen skall minska tillströmningen av kvarlåtenskap

till fonden.

De vidgade möjligheterna att avstå arv bör enligt kammaradvokatfiskals-

ämbetet tillämpas bara på dödsbon där arvlåtaren avlidit efter ändringarnas

ikraftträdande. Annars uppställer sig frågan hur lång tid efter ett arvfall

en sökande under åberopande av de nya bestämmelserna skall kunna göra

anspråk på att få del av kvarlåtenskap som har tillfallit fonden.

Förslaget att riksdagens samtycke inte längre skall krävas för beslut

om avstående av arv biträds av hovrätten för Övre Norrland. Med anledning

av vad utredningen anfört rörande 77 § regeringsformen förklarar hovrät­

ten, att den inte kan ansluta sig till uppfattningen att frågan om avstående

av arv kan ses som ett led i boutredningen och en åtgärd som föregår

det definitiva övertagandet av arvet för arvsfondens räkning. Avstående av

arvsfondens rätt till fast egendom, som tillfallit fonden, får enligt hovrättens

mening anses vara sådant avhändande, varom stadgas i 77 § regerings­

formen. Lagberedningen har emellertid vid tillkomsten av arvsfondslagstift-

ningen utan erinran från lagrådets sida uttalat, att »då genom lag bestäm­

mes, att kvarlåtenskapen efter död man skall, när arvsberättigad skyldeman

eller efterlevande make ej finnes, tillfalla allmänna arvsfonden, bör före­

skrift om realisation av kvarlåtenskapen, även då däri ingår fast egendom,

kunna givas i samma ordning som om förvaltningen av fondens medel».

Med hänsyn härtill anser sig hovrätten kunna lämna den av utredningen

föreslagna 5 § utan erinran.

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

ämbetet. Ämbetet har vidare rätt att tala och svara i mål som rör fonden.

Därav följer att ämbetet är behörigt att för fondens räkning ta emot del­

givning av testamente. Sådan behörighet tillkommer emellertid enligt para­

grafens andra stycke också länsstyrelsen i det län där den döde senast hade

sitt hemvist.

Utredningen föreslår inte någon ändring i dessa bestämmelser.

Remissyttrande. Kammaradvokatfiskalsämbetet tar i sitt yttrande upp be­

stämmelsen i 3 § andra stycket om behörighet för länsstyrelse att ta emot

delgivning. Sådan delgivning förekommer enligt ämbetet mycket sällan.

Detta har fått till följd att man ibland, när testamente för delgivning med

allmänna arvsfonden tillställs en länsstyrelse, betraktar de översända hand­

lingarna såsom en feladresserad försändelse och vidarebefordrar dem till

ämbetet utan att de först diarieförts hos länsstyrelsen. Därigenom har det

uppstått ovisshet rörande vilken dag testamentet delgivits arvsfonden. Det

har sålunda inträffat, att en länsstyrelse, som tydligen ej haft klart för sig

vad saken gällde, dröjt eu månad med att översända ett icke bevakat testa­

mente till ämbetet, som omedelbart återställde handlingen till ingivaren för

att bereda testamentstagarna tillfälle att bevaka testamentet. En utebliven

bevakning av ett testamente kan nämligen, även om det godkänns av ämbe­

tet inom bevakningstiden, medföra rättsförlust för testamentstagare, om

testators arvsberättigade anförvanter ger sig till känna först efter bevak-

ningstidens utgång. Ämbetet ställer därför frågan, om det för något eller

några fall i hela landet per år kan anses motiverat att bibehålla eu bestäm­

melse, som på grund av att den så sällan tillämpas medför missförstånd,

soin kan leda till rättsförluster.

God man för allmänna arvsfonden

Gällande rätt. Av praktiska skäl är det inte möjligt för kammaradvokat­

fiskalsämbetet att medverka vid utredning av dödsbon på skilda orter i lan­

det. När det på grund av anmälan eller eljest blir känt att en person avlidit

och efterlämnat fonden som ensam arvinge eller universell testamentsta­

gare, skall därför rätten enligt 7 § arvsfondslagen förordna god man att

vid boutredningen företräda fonden.

Utredningen. Utredningen föreslår två undantag från reglerna i 7 § om

förordnande av god man. Förslaget innebär att god man inte skall förord­

nas, om fonden har uteslutits från arv genom testamente och det synes

uppenbart att det inte finns anledning till klander mot testamentet eller

om det synes uppenbart att boet utvisar brist och god man inte behövs för

att ta vård om boets tillgångar. Det första undantaget överensstämmer

med vad justitieombudsmannen har rekommenderat (JO:s ämbetsberältelsé

1958 s. 254 och 1960 s. 115) och det andra undantaget iakttas redan nu i

praxis.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

40

ringsformen inte ske utan riksdagens samtycke. Riksdagen har under se­

nare år för ett budgetår i sänder bemyndigat Kungl. Maj :t att besluta om

bl. a. försäljning av staten eller allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom

inom vissa angivna värdegränser. Fr. o. m. den 1 juli 1967 gäller ett icke

tidsbegränsat bemyndigande av motsvarande innehåll (SFS 1967: 369). En­

ligt detta får Kungl. Maj :t utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall

besluta om försäljning av allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom, så­

vida taxeringsvärdet eller, om sådant saknas, det uppskattade saluvärdet

på egendomen är högst 150 000 kr. Överstiger värdet inte 100 000 kr., kan

Kungl. Maj :t delegera beslutanderätten till länsstyrelse.

Utredningen. Utredningen föreslår att 8 § arvsfondslagen ändras så att

kammaradvokatfiskalsämbetet även utan framställning från gode mannen

får medge att lös egendom försäljs annorledes än på offentlig auktion eller

behålls för att överlämnas till statskontoret. Utredningen påpekar att det

f. n. torde krävas framställning från gode mannen i varje särskilt fall för

att exempelvis den avlidnes rent personliga lösegendom eller föremål av

musealt intresse e. d. skall få säljas under hand. Kammaradvokatfiskals­

ämbetet bör kunna lämna ett generellt medgivande till sådan försäljning.

Börsnoterade värdepapper torde kunna säljas genom bank eller fondmäk­

lare. Man kan också tänka sig att de överlämnas till statskontoret i den

mån de utgör sådana tillgångar som fondens medel får vara placerade i.

Utredningen föreslår vidare en bestämmelse om försäljning av tomträtt.

Kungl. Maj :t har vid olika tillfällen på framställning av kammaradvokat­

fiskalsämbetet beslutat om försäljning av tomträtt som har tillfallit fon­

den. Utredningen föreslår att denna ordning lagfästs. Kungl. Maj :t bör

dock ha möjlighet att delegera beslutanderätten till underordnad myndig­

het, exempelvis länsstyrelse.

Remissyttrandena. Utredningens förslag till ändringar i 8 § arvsfonds­

lagen tillstyrks av kammarkollegiet och kammaradvokatfiskalsämbetet. En­

ligt ämbetet är ett generellt medgivande för gode mannen att sälja exem­

pelvis den avlidnes gångkläder under hand i hög grad påkallat. Beträffande

museiföremål torde däremot frågan böra prövas från fall till fall. I fråga

om börsnoterade värdepapper tillämpas genomgående försäljning under

hand, och den föreslagna lagändringen ger ämbetet möjlighet att lämna ett

generellt medgivande till sådan försäljning. Ämbetet säger sig hoppas att

den föreslagna lagändringen skall göra det möjligt för statskontoret att ta

emot börsnoterade värdepapper för arvsfondens räkning. Statskontoret fin­

ner förslaget om möjlighet att överlämna värdepapper till kontoret välbe­

tänkt. Medgivandet behöver emellertid inte begränsas till att gälla sådana

värdepapper som fondens tillgångar får vara placerade i. Även andra värde­

papper bör i vissa fall kunna överlämnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 196!)

42

mensam placeringsfond, vars medel till högst en fjärdedel får vara place­

rade i börsnoterade aktier och förlagsbevis. Det kan vara lämpligt att låta

dessa placeringsregler gälla också för allmänna arvsfonden. Frågan härom

torde få anmälas för Kungl. Maj :t av chefen för finansdepartementet.

Som jag nyss nämnde har arvsfonden till ändamål att främja barns

och ungdoms vård och fostran. Bidrag får dock inte lämnas för åtgärder,

som det åligger stat eller kommun att bekosta. Denna ordning har gällt

alltsedan fondens tillkomst. Under de senaste decennierna har emellertid

det allmännas insatser på barna- och ungdomsvårdens områden ökat av­

sevärt. Staten och kommunerna har helt eller delvis övertagit ansvaret för

olika verksamheter som tidigare har fått understöd av arvsfondsmedel.

Vidare har socialförsäkringssystemets utbyggnad, studiefinansieringens

omläggning och den allmänna välståndsökningen minskat behovet av vissa

slag av stödåtgärder till förmån för enskilda personer. Denna utveckling

har påverkat inriktningen av arvsfondens bidragsverksamhet. Vissa bi-

dragsändamål har helt eller delvis försvunnit och andra ändamål har i

stället kunnat tillgodoses i större utsträckning. Under senare år har tyngd­

punkten i bidragsgivningen kommit att ligga på barnstugor och ungdoms­

lokaler.

Även i fortsättningen kommer det att föreligga stort behov av bidrag inom

fondens nuvarande verksamhetsområde. Det är angeläget att inte nu minska

bidragsgivningen på detta område, men förhållandena är numera sådana

att visst utrymme kan beredas för nya bidragsändamål.

När det gäller att helt allmänt bedöma vilka ändamål en utvidgning av

arvsfondens bidragsverksamhet bör inriktas på måste man ta hänsyn till

arvsfondsmedlens särskilda karaktär. Ändamålen bör vara så allmänt

godtagna att det framstår som befogat att för dem använda kvarlåtenska-

pen efter en person som inte har gett uttryck åt några egna önskemål i

saken. Vidare bör den som har att ta ställning till om han skall upprätta

testamente eller inte kunna bilda sig en något så när klar uppfattning om

vad kvarlåtenskapen kommer att användas till, ifall han underlåter att

upprätta testamente och kvarlåtenskapen tillfaller arvsfonden. Detta talar

för att ändamålen bör vara tämligen klart avgränsade och inriktade på

bestämda grupper av personer. Som skäl för eu sådan ordning kan också

åberopas, att arvsfondsbidragen i allmänhet torde göra större nytta om

de koncentreras till vissa typer av ändamål än om de splittras på en mång­

fald olikartade uppgifter. Å andra sidan bör ändamål sbestämningen inte

göras så snäv att den på ett olämpligt sätt inskränker den bidragsbevilj an­

de myndighetens handlingsfrihet. Ändamålet för bidragsverksamheten bör

bestämmas med utgångspunkt i de nu gjorda övervägandena.

Utredningen har föreslagit, att arvsfondens ändamål utvidgas till att

omfatta, förutom vård och fostran av barn och ungdom, omsorger om

åldringar och handikappade. Förslaget har mottagits positivt av remissin­

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 dr 1969

44

mentet framhålla, att det för de handikappade synes vara mest angeläget

att främja anordningar som är ägnade att förhindra eller bryta deras isole­

ring. Att närmare reglera hur avvägningen mellan olika slag av ändamål

skall göras torde dock inte vara lämpligt. Detta bör göras i samband med

tillämpningen för att tillbörlig hänsyn skall kunna tas till tid efter annan

skiftande behov och till omfattningen av tillgängliga medel.

Som utredningen har påpekat har bidragen ur arvsfonden varit av särskilt

värde därigenom att de har inriktats på att stödja initiativ till ny verk­

samhet och vidareutveckling av påbörjad verksamhet. Tack vare sådana

bidrag har det ofta varit möjligt att pröva uppslag till nya hjälpformer. I

många fall har dessa sedermera fått vidare spridning och övergått till att

bedrivas i reguljär väg med ekonomiskt stöd från det allmänna. Det synes

angeläget att denna inriktning av arvsfondens verksamhet behålls. Just ge­

nom att stimulera till utveckling och prövning av nya idéer kan arvsfonds-

bidragen fylla en väsentlig uppgift.

Av vad jag nu har sagt följer bl. a. att understöd till institutioner, som

även i fortsättningen kan väntas utgöra den väsentliga delen av bidragen

ur fonden, huvudsakligen bör ges engångskaraktär och syfta till att täcka

investeringar och liknande anordningskostnader. Det bör i princip undvikas

att fondmedel binds för årligen återkommande bidrag till löpande kostnader

för viss verksamhet. Ibland kan dock sådana bidrag vara påkallade under

en kortare tid för att möjliggöra prövning i önskvärd omfattning av en ny

hjälpform.

Liksom hittills bör bidrag från arvsfonden inte lämnas för åtgärder som

det åligger stat eller kommun att bekosta. Av det sagda följer bl. a., att arvs-

fondsbidrag i princip inte bör lämnas till sjukvårdsändamål och inte heller

till andra former av sluten vård. Vidare bör bara i undantagsfall arvsfonds-

medel användas för ändamål som kan finansieras med stöd från det allmän­

na i annan ordning, exempelvis genom lån eller bidrag ur särskilda, av

statsmedel bildade fonder. Sammanblandningar mellan olika stödformer

medför nämligen svårigheter att överblicka och planera verksamheten.

Med bidrag ur arvsfonden till ungdomslokaler brukar f. n. förenas vill­

koret, att lokalen skall upplåtas åt andra ideella organisationer i orten,

i den mån detta kan ske utan att del inkräktar på den egna verk­

samheten. Denna typ av villkor bör uppställas även i fortsättningen,

eftersom det är angeläget att de investerade medlen utnyttjas så ef­

fektivt som möjligt. Ofta bör en ungdomslokal kunna användas även

som lokal för åldringar. Det är angeläget att man noggrant prövar också

möjligheterna att tillgodose de handikappades lokalbehov genom utnytt­

jande av redan befintliga allmänna samlingslokaler eller andra lokaler som

har tillkommit med stöd av statsmedel. Vad beträffar upplåtelseskyldigheten

gäller enligt föreskrifter som har utfärdats av Kungl. Maj :t att den som har

fått bidrag ur arvsfonden till en samlingslokal är skyldig att upplåta lokalen

åt andra i den mån detta inte inkräktar på den egna verksamheten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

46

godkännas för fondens räkning, om anledning till klander inte finns. Även

om klanderanledning i och för sig föreligger, kan testamentet vara ett rik­

tigt uttryck för testators yttersta vilja. Om så är fallet synes det rimligt att

testamentet länder till efterrättelse. Gällande bestämmelser ger möjlig­

het till godkännande av sådana testamenten, och jag anser liksom utred­

ningen att denna möjlighet bör bestå. I praxis har i nu angivna fall för fon­

dens räkning godkänts också testamenten, som inte har bevakats inom före­

skriven tid och därför i princip har förlorat sin verkan. Någon anledning att

frångå denna ordning har inte framkommit. Till skillnad från utredningen

anser jag en uttrycklig bestämmelse i denna del överflödig.

F. n. gäller enligt 4 § arvsfondslagen att kammaradvokatfiskalsämbetet

får besluta om godkännande av testamente, när testamentet är upprättat i

laga form och det inte heller eljest finns anledning till klander. I andra fall

ankommer det enligt 5 kap. 2 § ÄB på Kungl. Maj :t att ta ställning till om

ett testamente skall godkännas eller klandras. Enligt utredningen bör be­

slutanderätten i dessa frågor samlas hos kammaradvokatfiskalsämbetet.

Detta förslag har mottagits positivt vid remissbehandlingen, och jag an­

sluter mig till det. Med hänsyn till de vidgade uppgifter som sålunda läggs

på ämbetet synes det motiverat att införa särskilda regler om ämbetets hand-

läggning av ärendena. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela när­

mare föreskrifter i denna del.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt yttrande ifrågasatt om inte be­

stämmelserna om godkännande av testamente bör kompletteras med en sär­

skild regel angående godkännande av arvsavtal. Ämbetet torde syfta

på s. k. adkvisitiva arvsavtal, dvs. sådana avtal mellan arvlåtare och annan

genom vilka arvlåtaren förfogar över sin kvarlåtenskap. Sådant avtal är en­

ligt 17 kap. 3 § ÄB inte gällande. Regeln har sin grund i att avtalet innebär

ett intrång i arvlåtarens möjligheter att intill sin död fritt förfoga över kvar-

låtenskapen. Bestämmelsen medför emellertid inte att avtalet utan vidare

saknar verkan. Det krävs att domstol på yrkande av den som har intresse i

saken förklarar avtalet ogiltigt.

Av naturliga skäl är adkvisitiva arvsavtal sällsynta. När sådant avtal bär

inkräktat på arvsfondens rätt till arv, har frågan huruvida talan om ogil-

tigförldaring skall väckas formellt behandlats enligt reglerna om godkän­

nande av testamente, som inte är upprättat i föreskriven ordning. Kammar­

advokatfiskalsämbetet har alltså underställt Kungl. Maj:t frågan. Med hän­

syn til] grunden för förbudet mot arvsavtal har emellertid sådant avtal

godtagits bara om det skulle vara uppenbart obilligt att föra talan om ogil­

tigförklaring. Anledning till ändring av denna praxis torde inte föreligga.

Enligt vad jag nyss har föreslagit skall alla frågor om godkännande eller

klander av testamente avgöras av kammaradvokatfiskalsämbetet. Det fram­

står då som naturligt att ämbetet i uppkommande fall får pröva också

frågan, huruvida talan skall väckas om ogiltigförklaring av arvsavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

48

mente rörande egendomen. Även när testamente saknas torde, som kaminar-

advokatfiskalsämbetet har framhållit, i allmänhet andra uttalanden rörande

arvlåtarens yttersta vilja kunna påvisas och läggas till grund för ett beslut

om att avstå arvet enligt de nya regler som jag har förordat.

Som ytterligare exempel på fall då en särskild möjlighet att avstå arv

kan behövas nämner kammaradvokatfiskalsämbetet, att föräldrar till sin­

nessjukt eller efterblivet barn genom testamente har förordnat om barnets

egendom. Ämbetet framhåller att det i dessa fall ofta förhåller sig så att

barnet varit oförmöget att upprätta testamente men att föräldrarnas ut­

talanden rörande egendomen förtjänar att lända till efterrättelse. Ej heller

här finns enligt min mening tillräckliga skäl för en specialregel. I den mån

föräldrarnas uttalanden innebär att kvarlåtenskapen skall komma närståen­

de till godo kan de beaktas redan inom ramen för gällande regler om av­

stående av arv.

Slutligen ifrågasätter kammaradvokatfiskalsämbetet om inte Kungl. Maj :t

bör få möjlighet att avstå arvsfondens rätt till arvfallen egendom i utlandet.

Detta motiveras främst med att det kan bli aktuellt att träffa internationella

överenskommelser om ömsesidigt avstående av arvsrätt i sådana fall. F. n.

torde något behov av en sådan regel inte föreligga. Frågan bör anstå till

dess överenskommelser av detta slag blir aktuella.

På grund av vad jag nu har anfört kan jag inte biträda de förslag till ut­

vidgningar av möjligheterna att avstå arvsfondens rätt till arv som har förts

fram under remissbehandlingen.

Beslut om avstående av arv, som har tillfallit arvsfonden,

fattas enligt gällande bestämmelser av Kungl. Maj :t med riksdagens sam­

tycke. Sedan lång tid tillbaka har sådant samtycke lämnats i form av gene­

rella bemyndiganden för Kungl. Maj:t. Dessa har inneburit rätt att i varje

enskilt fall avstå arv intill visst belopp. Bemyndigandena, som omfattar

också fast egendom, har under senare tid avsett flera år i sänder och gäller

numera arv med ett värde av högst 25 000 kr. Avstående av arv till högre

värde kräver särskilt beslut av riksdagen.

Utredningen tar upp frågan om kravet på riksdagens samtycke bör slopas.

Därvid inställer sig frågan, om en sådan ordning är förenlig med 77 § rege­

ringsformen när det gäller fast egendom. Grundlagsregeln, som enligt nume­

ra gängse uppfattning avser all staten tillhörig fast egendom, innebär att

Kungl. Maj :t inte utan riksdagens samtycke får avhända staten sådan egen­

dom. Utredningen har visserligen utgått från att arvsfondens egendom till­

hör staten och inte något särskilt bildat rättssubjekt. Den har emellertid

menat, att ett beslut om avstående av arv sakligt sett står nära ett godkän­

nande av testamente till annan än arvsfonden, och uttalar som sin uppfatt­

ning, att ett slopande av kravet på riksdagens samtycke inte strider mot

grundlagsregeln. Vidare har utredningen ansett att beslut om att avstå

arvfallen egendom med visst fog kan ses som ett led i boutredningen och

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

50

att länsstyrelserna åläggs att underrätta ämbetet så snart en ansökan kom­

mer in. Därigenom skulle handläggningen hos ämbetet kunna ske snabbare.

Ämbetets önskemål synes mig böra tillgodoses, och jag föreslår att en före­

skrift i ämnet införs i arvsfondslagen. Som ämbetet har framhållit kan un­

derrättelsen lämpligen ske genom att en avskrift av ansökningen över­

lämnas.

I enlighet med utredningens förslag bör reglerna om godkännande av tes­

tamente och om avstående av arv, vilka f. n. är uppdelade mellan 5 kap. ÄB

och arvsfondslagen, samlas i den senare lagen. De bör där tas in i 4 och 5 §§.

I likhet med utredningen och de remissinstanser som har yttrat sig i frå­

gan anser jag, att arvsskatt bör utgå för egendom som förvärvas ge­

nom att arvsfonden avstår från arv. Förvärvet bör därvid som utred­

ningen har föreslagit jämställas med förvärv genom testamente av den

avlidne. Jag föreslår att en bestämmelse av sådan innebörd tas in i arvs­

skatteförordningen. Dessutom krävs vissa särskilda regler om bl. a. hand­

läggningen av skatteärendena. Jag återkommer därtill i en specialmotive­

ring.

Jag övergår härefter till att behandla vissa särskilda frågor, som har

tagits upp dels av utredningen, dels under remissbehandlingen.

Arvsfondens rätt till egendom som tillfaller fonden bevakas av kammar-

advokatfiskalsämbetet, och ämbetet får tala och svara i mål som rör

fonden. Därav följer bl. a. att ämbetet är behörigt att för fondens räkning

ta emot delgivning av testamente. Enligt särskild bestämmelse

i 3 § andra stycket arvsfondslagen får sådan delgivning ske också med läns­

styrelsen i det län där den avlidne senast haft sitt hemvist. Kammaradvokat-

fiskalsämbetet har i sitt remissyttrande upplyst, att delgivning med länssty­

relse förekommer mycket sällan. Länsstyrelserna är därför ovana vid sådana

ärenden, vilket enligt ämbetet kan leda till vissa komplikationer. Enligt vad

som framgår av ämbetets yttrande synes något egentligt behov av möjlig­

heten till delgivning med länsstyrelse inte föreligga. Med hänsyn härtill an­

ser jag mig kunna biträda ämbetets förslag att denna möjlighet slopas.

När en person har avlidit och efterlämnat allmänna arvsfonden som en­

sam arvinge eller universell testamentstagare, skall rätten enligt 7 § arvs­

fondslagen förordna god man att företräda fonden vid boutredningen.

Skyldigheten att förordna god man är formellt undantagslös. I vissa situa­

tioner föreligger emellertid inte något behov av god man. Detta gäller bl. a.

när fondens rätt till kvarlåtenskapen är utesluten på grund av testamente.

Av arvsfondslagens förarbeten framgår, att det inte har varit avsett att god

man skulle för ordnas i sådana fall. I likhet med utredningen anser jag det

lämpligt att detta kommer till klart uttryck i lagen. Den av utredningen

föreslagna lydelsen kan emellertid som hovrätten för Övre Norrland har

framhållit leda till att god man förordnas i större utsträckning än som är

avsikten. Jag föreslår därför att undantagsregeln utformas så, att god man

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

52

som anspråk på avstående kan framställas. Jag vill med anledning därav

påpeka att lagen inte innehåller några bestämmelser om att ansökan om av­

stående av arv måste göras inom viss tid för att vinna beaktande. Några på­

tagliga olägenheter synes mig inte behöva uppstå om de nya bestämmelserna

blir tillämpliga även i fråga om kvarlåtenskap efter den som har avlidit före

ändringarnas ikraftträdande. Jag anser därför i likhet med utredningen att

några särskilda övergångsbestämmelser härom inte behövs. Däremot bör

föreskrivas att de nya fonderingsreglerna skall tillämpas redan vid utgången

av det räkenskapsår som upphör den 30 juni 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

F örfattningsf örslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändring i ärvdabalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvs­

fonden,

3) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om

arvsskatt och gåvoskatt.

Förslagen torde tå fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­

laga 2.1

De föreslagna ändringarna i 1 och 2 §§ lagen om allmänna arvsfonden

har utarbetats efter samråd med chefen för socialdepartementet och, såvitt

avser 1 § andra stycket, chefen för finansdepartementet. Jag har vidare

samrått med chefen för finansdepartementet i fråga om förslaget till änd­

ringar i 4, 5 och 8 §§ nämnda lag samt angående de föreslagna beskattnings­

reglerna.

Specialmotivering till förslaget till förordning om ändring i förordningen

om arvsskatt och gåvoskatt

1 §•

I 1 § har som ett andra stycke tagits in en ny bestämmelse av innehåll att

arvsskatt skall utgå till staten för egendom som förvärvas genom att arv

avstås enligt 5 § arvsfondslagen som om förvärvet hade skett på grund av

testamente av arvlåtaren. Skattskyldighet för testamentslott inträder enligt

5 § arvsskatteförordningen i princip vid testators död. Skatten beräknas

efter egendomens värde vid den tidpunkt då skattskyldighet inträder (21 §

första stycket). Värderingen sker med ledning av bouppteckning (20 § första

stycket) och med tillämpning av vissa särskilda värderingsregler i 22 och

23 §§. Reglerna om skattens bestämmande finns i huvudsak i 28 §.

1 De vid 1) och 3) omnämnda förslagen, vilka är likalydande med de förslag som är fogade

vid propositionen, har uteslutits här.

54

arv skail enligt första stycket tas upp när det i 49 a § nämnda meddelandet

kommer in till beskattningsmyndigheten. Sedan skatten har fastställts

skall enligt andra stycket bevis om skattens belopp tecknas på meddelandet.

Denna föreskrift avser det ena av de två exemplar som enligt 49 a § skall

lämnas till beskattningsmyndigheten. Det andra exemplaret tas in i myn­

dighetens protokoll.

53 §.

Enligt första stycket i denna paragraf skall underrätt efter att ha fast­

ställt skatt översända ingiven bouppteckning eller annan handling som avses

i 51 § andra stycket till vederbörande länsstyrelse, som har att svara för

uppbörd av skatten. För ärenden av nu aktuellt slag innebär föreskriften att

det exemplar av meddelandet som försetts med bevis om skattens belopp

skall tillställas länsstyrelsen.

I fjärde stycket föreskrivs att handling som enligt första stycket har till­

ställts länsstyrelsen och som ingivaren har rätt att få tillbaka inte får lämnas

ut till denne förrän skatten har betalats, såvida inte anstånd med betalning­

en har medgetts, samt att handlingen skall förses med anteckning om

inbetald skatt. I ett nytt femte stycke har tagits in motsvarande be­

stämmelser för de ärenden det här är fråga om. Bestämmelserna innebär

att det meddelande om avstående av arv som har försetts med bevis om

skattens belopp och översänts till länsstyrelsen skall tillställas den skatt­

skyldige sedan skatten har betalats eller anstånd med betalningen lämnats

samt att anteckning om inbetalat belopp skall göras på handlingen.

54 §.

Enligt denna paragraf skall arvsskatt för vilken skattskyldighet inträder

vid dödsfallet i princip förskjutas av dödsboet. Detta synes inte lämpligt

när skatt skall utgå för förvärv genom avstående av arv som har tillfallit

arvsfonden. Undantag från denna regel har därför gjorts för sådana för­

värv. Skatten skall alltså betalas direkt av den som förvärvar egendomen.

62 §.

Av denna paragraf framgår att beslut i skatteärende skall tas upp i bo-

uppteckningsprotokollet. Protokollet skall innehålla vissa uppgifter om den

avlidne och den skattskyldige, om den skattepliktiga egendomen och om

skattens beräkning. I ärenden av nu aktuellt slag skall enligt ett föreslaget

tillägg till paragrafen dessutom anges dagen för beslutet om avstående av

arv och myndighet som har meddelat beslutet.

Den föreslagna förordningen har försetts med en övergångsbestämmelse,

av vilken framgår att de nya reglerna blir tillämpliga på alla förvärv där

beslut om avstående av arv har fattats efter förordningens ikraftträdande,

oavsett vid vilken tidpunkt arvfallet inträffade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Bilaga 1

Utredningens förslag

till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 och 4 §§ ärvdabalken skola upphöra att

gälla samt att 5 kap. 2 § samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 kap.

2

§.

Föreligger anledning att å fondens Om allmänna arvsfonden gälla sur­

vägnar klandra testamente, som dock skilda bestämmelser,

får antagas vara ett riktigt uttryck

för arvlåtarens yttersta vilja, må

Konungen besluta att klander ej skall

äga rum.

3

§.

Arv som tillfallit fonden må, där

det med hänsyn till omständigheter­

na får anses billigt, av Konungen med

riksdagens samtycke helt eller del­

vis avstås till arvlåtarens skyldeman

eller annan som stått arvlåtaren nä­

ra.

4

§■

Om fondens ändamål samt medde­

lande av understöd ur fonden, så ock

om fondens förvaltning och bevakan­

de av dess rätt är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

föreskrives, och anledning till klan­

der ej heller eljest föreligger. 1 an­

nat fall har ämbetet att i god tid

före klandertidens utgång jämte

eget utlåtande underställa ärendet

Konungens prövning.

5

Vill någon, att arv, som tillfallit

fonden, skall helt eller delvis avstås,

ingive sin till Konungen ställda an­

sökan till Kungl. Maj :ts befallnings-

liavande i det län, där den döde se­

nast haft sitt hemvist; och åligge det

befallningshavanden att, efter verk­

ställd utredning, till kammaradvo-

katfiskalsämbetet insända handling­

arna i ärendet jämte eget utlåtande.

Ämbetet har att, jämte eget yttrande,

insända handlingarna till Konungen.

r

Finnes, då dödsfall inträffar, ej

annan arvinge än fonden eller är

fonden universell testamentstagare,

testamentet ändå får antagas vara

ett riktigt uttryck för arvlåtarens

yttersta vilja. Testamente, som får

antagas vara ett riktigt uttryck för

arvlåtarens yttersta vilja, må god­

kännas av kammaradvokatfiskals-

ämbetet, även om testamentet icke

blivit bevakat enligt vad som före­

skrives i 14 kap. 1 och 2 §§ ärvda-

bal ken.

§•

Arv som tillfallit fonden må helt

eller delvis avstås till viss person

eller annan, om det får anses över­

ensstämma med arvlåtarens yttersta

vilja. Arv må även i annat fall av­

stås till arvlåtarens skyldeman eller

annan som stått arvlåtaren nära, om

det med hänsyn till omständigheter­

na får anses billigt.

Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, kammaradvokatfis-

kalsåmbetet beslutar om avstående

av arv.

Vill någon, att arv, som tillfallit

fonden, skall helt eller delvis avstås,

ingive sin ansökan till Kungl. Maj :ts

befallningshavande i det län, där den

döde senast haft sitt hemvist; och

åligge det befallningshavanden att,

efter verkställd utredning, till kam-

maradvokatfiskalsämbetet insända

handlingarna i ärendet. Ämbetet bär

att, jämte eget yttrande, insända

handlingarna till Konungen, om äm­

betet icke äger besluta i ärendet.

§•

Finnes, då dödsfall inträffar, ej

annan arvinge än fonden eller är

fonden universell testamentstagare,

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

Utredningens förslag

till

Förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)

om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, att 1, 49 och 51 §§ förordningen den 6 juni 1941

om arvsskatt och gåvoskatt' skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1§-

Skatt till — —-------------- ------------ ---------— gåva (gåvoskatt).

Förvärv av egendom, som avstås

till någon enligt 5 § lagen den 8 juni

1928 (nr 281) om allmänna arvs­

fonden, skall anses ske genom testa­

mente av den som efterlämnat egen­

domen.

49 §.

Där någon —------ --------------------------------- — sammanlagda belopp.

Uppgift, varom---------------------------------------- ------- om dödsfallet.

Vad i — — — —-------------------------------------------- sj ätte stycket.

Meddelande angående beslut om

avstående av arv enligt 5 § lagen om

allmänna arvsfonden skall tillställas

den beskattningsmyndighet, vilken

har att upptaga fråga om beskattning

av den egendom som avses.

51 §.

Ärende rörande fastställande av Ärende rörande fastställande av

skatt, som ej skall uttagas efter de- skatt, som ej skall uttagas efter de­

klaration, upptages till avgörande vid klaration, upptages till avgörande vid

inregistrering av bouppteckning eller

inregistrering av bouppteckning eller

handling, som avses i 20 kap. 10 §

handling, som avses i 20 kap. 10 §

ärvdaballcen, eller, där jämlikt 17 §

ärvdabalken, eller när handling som

anstånd med skattens fastställande avses i 49 § fjärde stycket inkom- 1

1 Senaste lydelse av 49 § se 1963:51 och av 51 § se 1964:310.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden

Härigenom förordnas, att 1—5 samt 7 och 8 §§ lagen den 8 juni 1928

om allmänna arvsfonden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Den egendom, som i arv tillfaller

allmänna arvsfonden, så ock egen­

dom, som må tillfalla fonden ge­

nom gåva eller testamente, skall

utan sammanblandning med andra

medel förvaltas av statskontoret så­

som en särskild fond för främjande

av barns och ungdoms vård och fost­

ran.

Av medel, som under ett räken­

skapsår influtit, skall vid årets ut­

gång en tredjedel läggas till fonden.

Återstoden skall jämte årets avkast­

ning från och med nästföljande år

vara tillgänglig för utdelning.

2

Understöd ur fonden utdelas av

Konungen.

Ej må—----------- --------------------

Tillgängliga medel----------------------

(Föreslagen lydelse)

§•

Den egendom, som i arv tillfaller

allmänna arvsfonden, så ock egen­

dom, som må tillfalla fonden genom

gåva eller testamente, skall utan

sammanblandning med andra me­

del förvaltas av statskontoret såsom

en särskild fond för främjande av

vård och fostran av barn och ung­

dom samt omsorg om handikappade.

Av medel, som under ett räken­

skapsår influtit, skall vid årets ut­

gång en tiondel läggas till fonden.

Återstoden skall jämte årets avkast­

ning från och med nästföljande är

vara tillgänglig för utdelning.

Understöd ur fonden utdelas av

Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer.

------ eller kommun.

-----------till fonden.

3 §•

Fondens rätt----------------------------------- röra fonden.

Behörig att för fonden mottaga

delgivning av testamentet var jäm-

1 Senaste lydelse av 3, 7 och 8 §§ se 1933:318.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

det befallningshavanden att, efter

verkställd utredning, till kammar-

advokatfiskalsämbetet insända hand­

lingarna i ärendet jämte eget utlå­

tande. Ämbetet har att, jämte eget

yttrande, insända handlingarna till

Konungen.

7

Finnes, då dödsfall inträffar, ej

annan arvinge än fonden eller är

fonden universell testamentstagare,

skall det hos rätten anmälas av den,

som har boet i sin vård, och nämne

rätten, när sådan anmälan sker eller

förhållandet eljest varder kunnigt,

god man att vid boutredningen fö­

reträda fonden. Prövas denne ej va­

ra lämplig för uppdraget, varde han

av rätten entledigad.

Det åligger------ --------

att genast underrätta kammaradvo-

katfiskalsämbetet om ansökningen

samt, efter verkställd utredning, till

ämbetet insända handlingarna i

ärendet jämte eget utlåtande. Ämbe­

tet har att, jämte eget yttrande, in­

sända handlingarna till Konungen,

om icke ämbetet äger besluta i ären­

det.

§•

Finnes, då dödsfall inträffar, ej

annan arvinge än fonden eller är

fonden universell testamentstagare,

skall det hos rätten anmälas av den,

som har boet i sin vård, och nämne

rätten, när sådan anmälan sker eller

förhållandet eljest varder kunnigt,

god man att vid boutredningen före­

träda fonden. God man skall ej för­

ordnas, om fonden uteslutits från

arv genom testamente och anledning

till klander mot testamentet ej kan

antagas föreligga. Ej heller skall god

man förordnas, om boet utvisar brist

och god man icke behövs för att

taga vård om boets tillgångar.

Prövas god man ej vara lämplig

för uppdraget, varde han av rätten

entledigad.

----- — — sina skyldigheter.

⁸ §•

Lös egendom, som tillfallit fon­

den, skall av gode mannen försäljas

å offentlig auktion, där ej kammar-

advokatfiskalsämbetet efter fram­

ställning från gode mannen annat

medgiver. Fordringar må dock för­

säljas allenast i den mån de ej kun­

na indrivas. Om försäljning av fast

Om försäljning av fast egendom,

som tillfallit fonden, gäller vad med

avseende å kronans fasta egendom

är i allmänhet stadgat, Konungen

eller den myndighet Konungen be­

stämmer förordnar om försäljning

av tomträtt, som tillfallit fonden.

Annan lös egendom skall av gode

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 dr 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 26 mars 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet L

ind

,

justitierådet

A

lexanderson

,

regeringsrådet R

ingdén

,

justitierådet

C

onradi

.

Enligt lagrådet den 25 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

28 februari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till 1) lag om ändring i ärvdabalken och 2) lag om ändring

i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Anders Knutsson.

Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna arvsfonden

Lagrådet yttrade:

I remissprotokollet har departementschefen uttalat att de ändamål till

vilka bidrag lämnas ur arvsfonden bör vara så allmänt godtagna att det

framstår som befogat att för dem använda kvarlåtenskapen efter en per­

son som inte har gett uttryck åt några egna önskemål i saken. Ändamålen

bör vidare vara tämligen klart avgränsade och inriktade på bestämda grup­

per av personer. Med utgångspunkt från dessa överväganden har departe­

mentschefen föreslagit att arvsfondens ändamål alltjämt bör omfatta främ­

jande av vård och fostran av barn och ungdom samt att ändamålsutvidg-

ningen bör begränsas till att avse omsorger om handikappade.

Utredningen har framhållit att allmänna arvsfondens bidragsgivning även

sedan den utvidgats bör följa hittills tillämpade allmänna principer vilket

innebär att bidrag inte lämnas till politiska organisationer. Samtliga re­

missinstanser har lämnat detta ståndpunktstagande utan erinran.

Departementschefen — som i remissprotokollet uttalat att bidrag hit­

tills inte lämnats till politiska organisationer — föreslår emellertid nu att

även sådana organisationer skall kunna erhålla bidrag ur arvsfonden för

verksamhet som ligger inom ramen för fondens ändamål.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28 mars

1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

L

ange

, K

ling

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, G

ustafs

­

son

, G

eijer

, O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag om ändring i ärvdabalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvs­

fonden.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

I remissprotokollet uttalade jag att det förhållandet att eri organisation

har ett politiskt syfte enligt min mening inte bör utesluta den från möjlig­

heten att få bidrag ur arvsfonden. Detta har föranlett lagrådet ätt uttrycka

farhågor för att allmänhetens förtroende för arvsfonden skulle kunna mins­

ka om den misstanken uppstår att arvsfondens medel kommer att använ­

das för politisk verksamhet, söm enligt sakens natur är kontroversiell.

Vad lagrådet anfört föranleder endast en kort kommentar från min sida.

Förutom sin allmänt politiska verksamhet utvecklar de politiska organisa­

tionerna en bred aktivitet med åtskilliga inslag som ingalunda är kontro­

versiella och som faller helt inom ramen för sådana ungdomsvårdande syften

som arvsfonden är till för att tillgodose. Dit hör t. ex. studieverksamhet i

de politiska ungdomsförbundens regi. Ett aktuellt exempel på socialt en­

gagemang från ungdomsförbunden som är värt att stödjas genom medel

från allmänna arvsfonden är den information om narkotikaproblemet bland

ungdomen som förbunden aviserat vid den av regeringen anordnade ung-

domskonferensen i februari. Jag finner inte något skäl att frångå den stånd­

punkt som jag har intagit i remissprotokollet.

Vad lagrådet har anfört beträffande 4 § arvsfondslagen synes mig böra

iakttas. Vidare bör ett par redaktionella jämkningar göras i det remitterade

förslaget.

Med anledning av vad jag anförde vid remissen till lagrådet rörande place­