2

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

Förslag

till

Lag

om social centralnämnd m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§

De uppgifter i en kommun som enligt gällande författningar ankommer

på socialnämnd, barnavårdsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd får

efter beslut av kommunens fullmäktige i stället handhas av en för de tre

vårdområdena gemensam social centralnämnd.

Inrättas social centralnämnd, får kommunens fullmäktige också besluta

att i kommunen skall inrättas två eller flera sociala distriktsnämnder, var

och en för ett socialvårdsdistrikt, för att i den omfattning som framgår av

9 § handha uppgifter som avses i första stycket.

2

§

Har beslut fattats enligt 1 §, tillämpas icke 2—5, 8 och 9 §§ lagen

(1956: 2) om socialhjälp, 2 § andra stycket, 7, 8 och 10—12 §§ barnavårds­

lagen (1960: 97), 3 § första stycket, 5—7 §§ samt 8 § 1 och 2 mom. lagen

(1954: 579) om nykterhetsvård.

Vad i övrigt i lag eller annan författning är föreskrivet om socialnämnd,

barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd skall äga motsvarande tillämp­

ning i fråga om social centralnämnd och, i förekommande fall, social di-

striktsnämnd.

Sociala centralnämnden

3 §

Ledamöter och suppleanter i social centralnämnd väljes av kommunens

fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får

dock ej vara under nio. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk och medi­

cinsk sakkunskap vara företrädd inom nämnden.

Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väl­

4

ter i nämnden, eller åt ledamot eller suppleant eller åt tjänsteman hos kom­

munen att på nämndens vägnar avgöra vissa grupper av socialhjälps-, bar­

navårds- eller nykterhetsvårdsärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i

fullmäktiges beslut. Därvid skall de begränsningar i delegationsrätten som

anges i 12 § första stycket 1—4 barnavårdslagen (1960: 97) gälla. Såvitt

angår ärenden enligt lagen (1954: 579) om nykterhetsvård får nämnden

endast genom samfällt beslut utdöma förelagt vite, föranstalta om åtgärd

enligt 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård, meddela beslut om övervak­

ning eller lydnadsföreskrifter, göra ansökan om tvångsintagning på allmän

vårdanstalt, föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsin­

tagning, bevilja anstånd därmed, förklara sådant anstånd förverkat eller

göra anmälan hos överförmyndare. Framställning eller yttrande till full­

mäktige får beslutas endast av nämnden samfällt.

Beslut som fattats på grund av uppdrag enligt första stycket skall an­

mälas vid nämndens nästa sammanträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

Sociala distriktsnämnder

8

§

Ledamöter och suppleanter i social distriktsnämnd väljes av kommunens

fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock

ej vara under fem. Minst en av ledamöterna bör vara ledamot i sociala cen­

tralnämnden. I övrigt äger bestämmelserna i 3 § motsvarande tillämpning.

9 §

Det ankommer på social distriktsnämnd att avgöra ärenden som avser

vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person enligt

lagen (1956:2) om socialhjälp, barnavårdslagen (1960:97) eller lagen

(1954:579) om nykterhetsvård. Kommunens fullmäktige får uppdraga åt

nämnden att även i övrigt avgöra ärenden som avser vård och behandling

eller annan åtgärd beträffande enskild person.

10

§

Bestämmelserna i 4 §, 5 § första stycket, 6 och 7 §§ gäller i tillämpliga

delar i fråga om social distriktsnämnd och dess ordförande. Tjänst hos

nämnden tillsättes dock av sociala centralnämnden. Det ankommer även på

sociala centralnämnden att göra framställning och avge yttrande till kom­

munens fullmäktige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

6

(1956:2) om socialhjälp (ShjL), barnavårdslagen (1960:97) (BvL) och la­

gen (1954: 579) om nykterhetsvård (NvL). Enligt dessa bestämmelser skall

i varje kommun för vart och ett av de tre vårdområdena finnas en särskild

nämnd som skall vara kommunens förvaltnings- och verkställighetsorgan

för vårdområdet, socialnämnd, barnavårdsnämnd resp. nykterhetsnämnd

(2 § ShjL, 2 § 2 st. BvL, 5 § 1 st. NvL). Om kommunens ringa folkmängd el­

ler liknande förhållanden gör en särskilt tillsatt nämnd obehövlig får social­

nämnden vara nykterhetsnämnd. Kungl. Maj :t kan föreskriva att kommun

skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd (5 § 1 och 2 st. NvL). I november

1964 fanns särskilt tillsatt nykterhetsnämnd i 991 av landets 1 006 kommu­

ner (SOU 1967:36 s. 142).

Tillsättning m.m.

Ledamöter och suppleanter i de tre nämnderna väljs av kommunens

fullmäktige. Antalet ledamöter får inte i någon nämnd understiga fem.

Suppleanter i nykterhetsnämnd skall utses till minst ledamöternas halva

antal. För suppleanter i socialnämnd och barnavårdsnämnd finns inget mi­

nimiantal föreskrivet (3 § 1 st. ShjL, 7 § 1 st. BvL, 5 § 3 st. NvL).

Beträffande val av ledamöter och suppleanter gäller olika bestämmelser

enligt å ena sidan ShjL och BvL och å andra sidan NvL. Bestämmelserna i

de båda förstnämnda lagarna är utformade i nära överensstämmelse med

bestämmelserna i kommunallagen (1953: 753) (KL) om val till kommu­

nens styrelse och till fakultativa nämnder för oreglerad kommunal förvalt­

ning (jfr 22 § 4 st. och 31 § KL). Valet skall alltså vara proportionellt, om

det begärs av ett visst minsta antal fullmäktigeledamöter. Sker ej val av

suppleanter proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken supp­

leanterna skall inkallas till tjänstgöring (3 § 2 och 3 st. ShjL, 7 § 2 och 3 st.

BvL). Bestämmelserna i ShjL och BvL skiljer sig från varandra endast i

det avseendet, att beträffande barnavårdsnämnd — men ej beträffande

socialnämnd — föreskrivs att juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom

nämnden, där så lämpligen kan ske (7 § 1 st. BvL). Om behovet av juridisk

sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden bör denna anlita biträde av

lagfaren person (10 § 2 st. BvL).

NvL:s regler för val till särskild kommunal nykterhetsnämnd skiljer sig

från motsvarande regler i ShjL och BvL därigenom att ett minsta antal

suppleanter är föreskrivet, att läkarmedverkan rekommenderas samt att så­

väl män som kvinnor obligatoriskt skall vara representerade i nämnden,

vilket medför att val av ledamöter och suppleanter ej får ske proportionellt.

I november 1964 saknade 833 kommuner —■ däribland Stockholm samt vissa

större och medelstora städer — läkare som ledamot i nykterhetsnämnden. I

närmare hälften av samtliga städer och köpingar var dock läkare ledamot

av nämnden (SOU 1967: 36 s. 142). Liksom ShjL innehåller NvL ingen re­

kommendation om juristmedverkan i nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

bara anställa fast personal utan också knyta tillfälliga (frivilliga) medhjäl­

pare till sin verksamhet.

Ordförandebeslut och delegation

Såväl i ShjL som i BvL har ordföranden i vederbörande nämnd tillagts

behörighet att själv fatta beslut i brådskande ärenden. Beslutet skall anmä­

las vid nämndens nästa sammanträde (8 § ShjL, 11 § BvL).

För socialnämndens ordförande gäller att han får fatta beslut i de fall då

någons behov av socialhjälp är så trängande, att med dess avhjälpande inte

kan anstå till dess socialnämnden sammanträder. I BvL anges uttryckligen

vilka åtgärder som barnavårdsnämndens ordförande får vidta och vilka

beslut han får fatta för den händelse nämndens prövning inte kan avvak­

tas utan fara eller allvarlig olägenhet. Ordförandens åtgärder och beslut

med stöd av 11 § BvL är endast av interimistisk natur och gäller tills

vidare i avbidan på nämndens prövning. Medan socialnämndsordföran-

dens beslut att tills vidare bevilja någon socialhjälp skall anmälas för nämn­

den, skall barnavårdsnämndsordförandens beslut sakligt prövas av nämn­

den. Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 § eller förbud enligt

50 § BvL, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att be­

sluta i ärendet. Nämndens sammanträde skall i så fall hållas utan dröjsmål

och senast inom 10 dagar från dagen för ordförandens beslut.

Någon motsvarande behörighet att ingripa i brådskande fall har i NvL

inte tillagts ordförande i nykterhetsnämnd.

Enligt såväl ShjL som BvL får resp. nämnd i Viss omfattning delegera

beslutanderätten till särskild avdelning inom nämnden eller till viss per­

son (8 § 2 st. ShjL, 12 § BvL). Bestämmelserna härom är utformade i an­

slutning till kommunallagens bestämmelser rörande nämnder för oreglerad

förvaltning. Om kommunens fullmäktige beslutar det, får socialnämnd eller

barnavårdsnämnd uppdra åt särskild avdelning, bestående av ledamöter el­

ler suppleanter i nämnden, eller åt ledamot eller suppleant eller åt tjänste­

man hos kommunen att på nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av

ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i fullmäktiges beslut. Från denna

regel gäller enligt båda lagarna det undantaget, att framställning eller ytt­

rande till fullmäktige inte får beslutas annorledes än av nämnden samfällt.

I vad gäller barnavårdsnämnden är delegationsrätten av hänsyn till rätts­

säkerheten begränsad i ytterligare vissa hänseenden. Från delegation har

sålunda undantagits vissa i 12 § BvL uppräknade beslut och åtgärder. Be­

slut meddelat på grund av delegation är fattat på nämndens vägnar. Det

är bindande för nämnden och får alltså inte återkallas av denna. Beslutet

skall emellertid anmälas vid nämndens nästa sammanträde för kännedom

och registrering.

10

att barnavården inom länet ordnas och handhas ändamålsenligt, den skall

ålägga försumlig barnavårdsnämnd att fullgöra sina skyldigheter och den

skall i mån av behov ingripa med andra åtgärder som behövs för att vinna

rättelse i missförhållanden (4 § BvL).

Några bestämmelser om tillsyn från länsstyrelsernas sida över nykterhets-

vården finns inte i NvL. I viss mån motsvarande uppgifter läggs i stället

på länsnykterhetsnämnderna. Det åligger sådan nämnd bl. a. att hålla

sig noggrant underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verk­

samhet, att öva tillsyn över att dessa fullgör sina uppgifter samt att läm­

na dem vägledning och bistånd. Finner länsnykterhetsnämnd att kom­

munal nykterhetsnämnd underlåter att vidta åtgärd som enligt NvL an­

kommer på den kommunala nämnden eller att sådan nämnd inte handlägger

ärende på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden söka få till stånd

rättelse genom råd och anvisningar. Kan rättelse inte åstadkommas eller

kräver ärendets art omedelbart ingripande, har länsnykterhetsnämnden att

vidta de åtgärder som annars ankommer på den kommunala nämnden. Har

så skett får den kommunala nämnden ej ta befattning med ärendet i vidare

mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver. Länsnykterhetsnämnden har

i sådana fall samma befogenheter som tillkommer den kommunala nämn­

den (4 § 3 mom. NvL).

Dispensbestämmelser

För organisationen av socialhjälpsverksamheten, barnavården och nyk-

terhetsvården i Stockholm gäller särskilda bestämmelser som efter förslag

av stadsfullmäktige fastställts av Kungl. Maj:t (11 § 1 st. ShjL, 13 § 1 st.

BvL, 8 § 3 mom. NvL). Dessa särskilda bestämmelser har fastställts ge­

nom kungl. brev den 14 december 1956 (1956: 631) i fråga om socialhjälps­

verksamheten, genom en kungörelse (1960: 721) i fråga om barnavården

och genom kungl. brev den 9 mars 1962 (senaste lydelse 1967: 475) i fråga

om nykterhetsvården.

Även för annan kommun än Stockholm finns möjlighet att genomföra

en från de allmänna bestämmelserna avvikande organisation av social­

hjälpsverksamheten, barnavården och nykterhetsvården. Om organisationen

inte lämpligen kan ordnas efter vad som sägs i ShjL, BvL eller NvL, får

Kungl. Maj :t på framställning av kommunens fullmäktige medge undantag

(11 § 2 st. ShjL, 13 § 2 st. BvL, 8 § 3 mom. NvL). För nykterhetsvårdens del

innebär detta stadgande, som infördes i NvL fr. o. m. den 1 januari 1965,

en utvidgning av Kungl. Maj :ts möjligheter att ge dispens från lagens

regler. Tidigare kunde Kungl. Maj:t enligt dåvarande 8 § 2 mom. 2 st. NvL

endast meddela föreskrift om att handläggningen av andra ärenden än kör-

kortsärenden fick i viss kommun delegeras till arbetsutskott som utsetts

inom nykterhetsnämnden.

Med stöd av dispensreglerna har Kungl. Maj :t förordnat att särskilda be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

12

cialvården av i dag. Det har bl. a. sagts att nuvarande sociala vårdlagar ut­

gör ett direkt hinder för en ändamålsenlig socialvårdsverksamhet.

Mot bakgrunden härav konstaterar utredningen att det ingalunda huvud­

sakligen är en lagteknisk samordning av de sociala vårdlagarna som ef­

tersträvas. Tvärtom anser utredningen det vara sin uppgift att i stora

delar ge lagstiftningen ett nytt innehåll. En ny och samordnad lagstiftning

bör grundas på en klar målsättning för samhällets sociala ansvarstagande.

Socialutredningen betonar att den har att ta ställning till utformning­

en av socialvården i vid mening. Frågeställningarna omfattar socialvårdens

hela inriktning, såsom social planering, allmänt förebyggande arbete samt

vård och behandling i olika sammanhang, ävensom kommunikationen mel­

lan socialvården och till denna gränsande områden. Utredningen behöver

ett omfattande material som underlag för sina ställningstaganden. Vissa

områden av det sociala fältet har visserligen redan vid utredningens början

kunnat anses relativt väl kartlagda. Beträffande andra områden har utred­

ningen däremot funnit det angeläget med ytterligare kartläggningar.

Utredningen framhåller att utredningsuppdragets omfattning medför att

det kommer att dröja innan utredningen hinner slutföra sin allmänna revi­

sion av den sociala vårdlagstiftningens materiella innehåll. Med tanke på

detta har socialutredningen funnit två skäl för att med förtur behandla

en av de många frågor som närmare berörts i utredningens direktiv, näm­

ligen frågan om den kommunala socialvårdens nämndorganisation. Det

ena skälet är att nästa etapp av kommunindelningsreformen skall genom­

föras vid årsskiftet 1970/71. Organisationen för den kommunala verksam­

heten i de då nybildade kommunerna kommer att fastläggas inom den

närmaste tiden. Utredningen har därför ansett det ändamålsenligt att dessa

kommuner får möjlighet att från början anpassa organisationen av sin

socialvård till den nya helhetssyn som börjat tillämpas inom socialvår­

den. Det andra skälet är att utredningen funnit det angeläget att de formella

hinder för en bättre socialvård som vårdlagarnas bestämmelser om de spe­

cialiserade nämnderna ansetts utgöra snarast möjligt undanröjs. Utred­

ningen har nämligen den bestämda uppfattningen att de materiella be­

stämmelserna, särskilt efter 1968 års ändringar i ShjL, redan nu ger ut­

rymme för en aktiv och effektiv socialvårdande verksamhet.

Utredningen framhåller att nuvarande sociallagstiftning och socialvårds-

organisation har byggts upp enligt den s. k. funktions- eller specialiserings-

principen, med en lag och ett kommunalt socialvårdsorgan för vart och ett

av tre avgränsade vårdområden. Eftersom ärendena brukar fördelas efter

lagområde, blir en person som i flera olika hänseenden behöver råd, stöd,

hjälp och omvårdnad hänvisad till skilda socialvårdsorgan alltefter karak­

tären av det problem eller symtom som för tillfället ger sig till känna. Det

kan därför förekomma att tre socialassistenter och tre förtroendemanna-

organ samtidigt behandlar en och samma persons problem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

14

stämmelser om de obligatoriska sociala nämnderna som ett hinder. Detta

problem har man i praktiken fått försöka lösa bl. a. genom personalunion

mellan ledamöterna i de olika sociala nämnderna. I sitt betänkande lämnar

utredningen exempel på mer eller mindre långtgående integration av social­

vården på olika nivåer i skilda kommuner. Efter hand har positiva erfaren­

heter av att tillämpa en helhetssyn kunnat redovisas. Dessa har varit såväl

vård- och behandlingsmetodiska som administrativa. Erfarenheterna har en­

ligt utredningen lett till att det från kommunalt håll, inom socialarbetar­

nas organisationer och i den allmänna debatten höjts allt fler röster för att

lagstiftningen borde ändras så att den öppnade möjlighet för kommunerna

att låta en enda nämnd få ansvaret för hela den kommunala socialvården.

Detta önskemål har kommit till uttryck bl. a. i en skrivelse av den 14 mars

1967 från Svenska kommunförbundet till Kungl. Maj :t.

Hur förvaltningsorganisationen för den primärkommunala socialvården

skall vara utformad i framtiden beror enligt socialutredningen på vilken

ställning man tar till frågorna om socialvårdens inriktning, innehåll och me­

del. Först efter det att ställning tagits till dessa frågor kan man bedöma

bl. a. vilken roll förtroendemannaorganet bör få i framtidens sociala arbe­

te, vilka uppgifter som bör förbehållas detta organ och vilka typer av avgö­

randen som bör kunna delegeras till socialvårdstjänstemän på olika nivåer.

Utredningen är därför inte beredd att f. n. lägga fram något slutligt för­

slag till sådan förvaltningsorganisation.

För att underlätta för de kommuner som önskar utveckla socialvården

enligt helhetsprincipen bör man emellertid redan nu skapa formella förut­

sättningar för kommunerna att samordna socialvårdsverksamheten till en

enda social nämnd. Detta är det huvudsakliga syftet med det lagförslag

som socialutredningen nu lagt fram och som bygger på frivillighet. Utred­

ningen har nämligen funnit det lämpligt att varje kommun tills vidare själv

får avgöra, om kommunen vill övergå till det nya systemet. Ett skäl för fri­

villigheten är att det på sina håll gjorts gällande att en alltför långt gående

integrering av vårdområdena i organisatoriskt hänseende skulle medföra

risk för att vissa speciella delar av socialvården skulle bli eftersatta. Innan

utredningen i sitt slutliga organisationsförslag tar ställning till frågan om

ett obligatorium, måste därför fördelar och nackdelar av helhetsprincipen

analyseras mer ingående än utredningen hittills kunnat göra.

Utredningen betonar att förslaget även i övrigt har begränsad räckvidd.

Det syftar endast till att skapa formella förutsättningar för en integration

av de tre vårdnämnderna. En sammanjämkning i lagtekniskt hänseende av

de delvis skiljaktiga organisatoriska bestämmelserna i vårdlagarna har

därför företagits. I och för sig önskvärda sakliga ändringar i gällande be­

stämmelser bör däremot enligt utredningens mening tills vidare anstå.

De organisatoriska bestämmelser som finns i vårdlagarna rör endast för-

troendemannaorganen, nämnderna. Utredningens förslag avser därför bara

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

16

Kungl. Maj:is proposition nr 121 år 1970

förslaget bygger i denna del i stort på de särskilda bestämmelser för Göte­

borg och Hälsingborg som Kungl. Maj :t meddelat.

Utredningen har diskuterat olika alternativ för en styrning av utveck­

lingen så att ett lämpligt befolkningsunderlag för distriktsnämndens verk­

samhet garanteras.

Ett alternativ är enligt utredningen att i lagtexten endast ställa upp ett

allmänt krav på att distriktsindelningen skall vara påkallad av hänsyn till

kommunens folkmängd eller areal — detta som underlag för en besvärs-

prövning och ett undanröjande av fullmäktiges beslut i mer uppenbart

olämpliga fall — och att i övrigt lita till de styrande verkningarna på kom­

munernas handlande av uttalanden i detta betänkande och av statsmak­

terna vid lagförslagets fortsatta behandling.

Ett annat tänkbart alternativ skulle enligt utredningen vara att, utöver

rekvisitet att indelningen skall vara påkallad av hänsyn till folkmängd el­

ler areal, i lagtexten föreskriva en lägsta gräns för ett distrikts invånar­

antal. I detta hänseende har utredningen diskuterat olika lösningar.

En möjlighet är att gränsen sätts tämligen lågt, exempelvis vid 8 000

invånare. Därmed skulle man i fråga om befolkningsunderlaget inte ställa

större krav på ett distrikt än på de minsta kommunerna med självständig

socialförvaltning efter det indelningsreformen genomförts. Vad gäller kra­

vet på effektiv service och god omvårdnad inom distriktet bör i detta fall

observeras att organisationen på tjänstemannaplanet inte behöver följa di­

striktsindelningen och att avgörandena om ekonomi, planering osv. ligger

på den centrala nämnden.

En annan utväg är enligt utredningen att sätta nedre gränsen för ett

distrikts invånarantal vid 20 000 eller 25 000. Därmed skulle kravet på att

distriktet skall kunna bära en effektiv och allsidigt utrustad socialvårds-

förvaltning kunna tillgodoses. Mot detta alternativ kan anmärkas bl. a. att

en alltför liten andel av landets kommuner i så fall skulle ha möjlighet att

utnyttja lagens bestämmelser om distriktsindelning och att en sådan där­

för lika gärna även i fortsättningen kunde göras beroende av Kungl. Maj :ts

dispens i det enskilda fallet.

Utredningen har stannat för att rekommendera att en lägsta gräns för

distriktets invånarantal anges i författningstexten och att denna gräns sätts

vid 15 000 invånare. Samtidigt bör författningstexten innehålla en bestäm­

melse om att gränsen får underskridas om särskilda skäl föranleder detta.

Därmed öppnas möjlighet för en kommun att inrätta mindre distrikt om

befolkningskoncentration eller särskilda geografiska förhållanden påkallar

det och att behålla en distriktsindelning även om i något distrikt till följd av

befolkningsminskning gränsen senare kommer att underskridas. Utredning­

en framhåller att det ankommer på en kommun som utnyttjar en sådan

undantagsbestämmelse att i händelse av ett överklagande övertyga den över­

prövande instansen om de särskilda skälens existens och styrka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

17

Expertmedverkan i nämnderna

Utredningen erinrar om att justitieombudsmannen under senare år ak­

tualiserat frågan om obligatorisk juristmedverkan i vissa barnavårdsären-

den. Utredningen anser emellertid att denna fråga inte bör lösas i föreva­

rande sammanhang. Rekommendationen i BvL att jurist om möjligt bör

vara ledamot av barnavårdsnämnd överför utredningen därför till sitt lag­

förslag. Detsamma gäller rekommendationen i NvL om att läkare om möj­

ligt bör vara ledamot av kommunal nykterhetsnämnd. Utredningen är vis­

serligen av den uppfattningen att det inte står i god överensstämmelse med

moderna demokratiska tankegångar att föreskriva eller ens rekommendera

yrke eller utbildning som kompetensgrund när det gäller valbarhet till

offentligt uppdrag. Ett förtroendemannaorgans behov av särskild expertis

bör i princip tillgodoses på annat sätt. Utredningen anser emellertid att

den i förevarande förslag, vilket endast syftar till att göra en formell integra­

tion av de tre vårdnämnderna möjlig, så långt som möjligt bör avstå från

att föreslå sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Vid sitt slutliga

ställningstagande till den framtida socialvårdsorganisationen kommer utred­

ningen att också behandla hithörande frågor.

Från BvL överförs också rekommendationen att nämnden vid behov skall

anlita biträde av person med juxädisk sakkunskap. Rekommendationen

bör gälla alla typer av ärenden där behov av sådan sakkunskap kan tän­

kas föreligga, alltså t. ex. även vissa nykterhetsvårdsärenden. Dessutom

tar utredningen i sitt lagförslag in en rekommendation om att medi­

cinsk sakkunskap bör anlitas om det behövs. Denna rekommendation skall

enligt utredningen ersätta bestämmelsen i 6 § NvL om skyldighet för tjänste­

läkare, stadsläkare m. fl. att som en tjänsteplikt närvara vid nykterhets-

nämndens sammanträden. Utredningen finner särskilda skäl föreligga att

i detta hänseende avvika från sin principiella ståndpunkt, att det nu fram­

lagda lagförslaget inte bör innehålla ändringar i sak i förhållande till gäl­

lande rätt. I kommun med distriktsnämnder är det avsikten att enskilda

vård- och behandlingsärenden skall handläggas av dessa nämnder. Beho­

vet av tillgång till medicinsk expertis kommer därför troligen att oftast göra

sig gällande i distriktsnämnderna. Att föreskriva skyldighet för vederböran­

de tjänsteläkare i kommunen att delta i samtliga distriktsnämnders sam­

manträden, så snart där behandlas ett nykterhetsvårdsärende, är emellertid

knappast realistiskt med hänsyn till dennes många andra tjänsteåligganden.

Till detta kommer att en av socialstyrelsen planerad utredning rörande

tjänsteläkareorganisationen kan leda till att begreppet tjänsteläkare för­

svinner och utmönstras ur författningarna, låt vara att dessa läkares nuva­

rande uppgifter kommer att finnas kvar och i så fall får läggas på andra

kategorier av läkare. — Socialutredningen anser det inte vara nödvändigt

att nu föreslå motsvarande ändring i NvL.

2—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 121

18

I ett behandlingsteam inom socialvården bör enligt utredningens upp­

fattning ingå även andra experter än läkare, t. ex. psykolog och sociolog.

Utredningen kommer därför att vid sin slutliga revidering av vårdlagstift­

ningen ta ställning till frågan, i vilken utsträckning det kan vara motiverat

att i fortsättningen i lagtexten särskilt framhäva betydelsen av den medi­

cinska — liksom den juridiska — expertisen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Nästan alla remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag om en

provisorisk lagstiftning som skall göra det möjligt för de kommuner som

så önskar att vid årsskiftet 1970/71 ersätta socialnämnd, barnavårdsnämnd

och nykterhetsnämnd med en gemensam social nämnd.

Socialstyrelsen anser att den nya organisationsformen bör göras tillgäng­

lig för kommunerna så snart som möjligt.

Åtskilliga remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbundet, finner

det angeläget att den föreslagna lagen träder i kraft den 1 juli 1970 så att

de kommuner som nybildas den 1 januari 1971 kan bygga upp sin organi­

sation enligt de nya reglerna.

Allmänt kritiskt mot utredningens förslag är Svenska nykterhetsvårds-

förbundet som dock framhåller att förbundet i princip inte har något att

invända mot att man undanröjer formella hinder för de kommuner som så

önskar att praktisera en starkt centraliserad socialvård.

En enhällig remissopinion delar utredningens uppfattning att det sociala

vård- och behandlingsarbetet bör präglas av en helhetssyn på den enskildes

eller familjegruppens problem.

Flera remissinstanser bland dem socialstyrelsen och SSR ansluter sig till

utredningens uppfattning att i fortsättningen termerna helhetssyn och hel­

hetsprincip bör användas i stället för termerna familj evårdsprincip eller

familj eprincip.

Socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, AMS och LO m. fl. understryker

att helhetssynen på den hjälpbehövande inte bör leda endast till ökad sam­

ordning inom socialvården som sådan utan att den också bör skapa gynn­

samma förutsättningar för samarbete mellan socialvården och myndigheter

och organisationer utanför densamma. AMS understryker särskilt behovet

av samordning med arbetsvärden. Riksförsäkringsverket framhåller beho­

vet av en utbyggd samverkan med socialförsäkringens administration och

pekar på att sjukdom i flertalet fall är upprinnelsen till eller utflödet av

sociala vårdproblem.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet kritiserar socialutredningen för att

den enligt förbundets uppfattning synes använda begreppet helhetssyn en­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

munerna själva att pröva i vilken utsträckning samordningen inom social-

vårdsarbetet bör drivas. Erfarenheterna från de kommuner som redan har

gemensam nämnd och de som efter en lagändring går in för denna orga­

nisation, bör vara av värde för socialutredningens framtida bedömningar

om socialvårdens organisation. Därvid kan även jämföras med erfarenhe­

terna från de kommuner som i linje med familjevårdsprincipen byggt upp

en gemensam förvaltningsapparat men ändå behållit skilda nämnder.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet anser att man förutsättningslöst mås­

te pröva olika organisationsformer för primärkommunal socialvård. I av­

vaktan på resultatet av de jämförande undersökningar mellan olika organi­

sationsformer, som senare bör komma till stånd, får man acceptera att so­

cialvården är olika organiserad och arbetar efter olika mönster i kommu­

nerna. Förbundet anser det emellertid oklart i vad mån socialutredningen

verkligen har för avsikt att förutsättningslöst jämföra socialvård bedriven

enligt funktionsprincipen respektive familj evårdsprincipen eller enligt yt­

terligare något alternativ. Utredningens förslag är nämligen så utformade

att de närmast kan uppfattas som en rekommendation till kommunerna

att genomföra en integration enligt familj evårdsprincipen. Förbundet fin­

ner det otillfredsställande att på detta tidiga stadium av utredningsarbetet

söka dirigera utvecklingen av den kommunala socialvården i en bestämd

riktning. Den utredning som lagts fram i betänkandet är påtagligt ensidig.

Den enligt familjevårdsprincipen genomförda centraliseringen av socialvår­

den har skett under de senaste två—tre åren och ger därför ofta inte under­

lag för säkra slutsatser. Förbundet anser att det hade varit önskvärt att

den synnerligen viktiga frågan om verkningarna för de människor som be­

höver bistånd av socialvården blivit ingående undersökt och resultaten re­

dovisats i betänkandet. Ur betänkandet utläser förbundet flera olägenheter

som är förenade med en integrerad organisation. Förbundet finner det ange­

läget att det kommer till klart uttryck att förslaget inte är att fatta som

en rekommendation utan endast avser att öppna en möjlighet att i smidi­

gare former än som hittills varit möjligt ordna integrerad socialvård i de

kommuner som önskar en sådan lösning.

Flertalet remissorgan delar utredningens uppfattning att den nya lag­

stiftningen bör bygga på frivillighet. Socialstyrelsen hänvisar till att det

inte föreligger någon större erfarenhet av hur det nya systemet kommer att

verka och framhåller att man bör gå fram med försiktighet och låta försla­

get bygga på frivillighet även om ett obligatorium ur vissa synpunkter skul­

le vara att föredra. Svenska kommunförbundet motiverar sitt ställningsta­

gande med att det f. n. finns ett antal kommuner som genom val av samma

ledamöter i social-, barnavårds- och nykterhetsnämnd i praktiken redan

har en gemensam social nämnd medan andra kommuner överväger att sam­

manföra uppgifterna till en nämnd. Länsstyrelserna i Södermanlands och

Kopparbergs län anser det vara en inte helt betydelselös nackdel att försla­

get bygger på frivillighet. Då länsstyrelserna är medvetna om behovet att

antal skall vara 15 000 invånare har godtagits av ungefär hälften av re­

missinstanserna.

I några remissyttranden hävdas att invånarantalet helst bör vara hög­

re. Länsstyrelsen i Jämtlands län m. fl. remissinstanser anser, utan att ange

något invånarantal, att möjligheten att inrätta distriktsnämnder bör för­

behållas endast de verkligt störa, folkrika kommunerna, där en uppdelning

kan anses vara motiverad av arbetstekniska skäl. Länsstyrelsen i Västerbot­

tens län anser att invånarantalet i varje distrikt bör uppgå till 25 000. Läns­

styrelsen i Västernorrlands län framhåller att om distriktsnämnder över­

huvudtaget bör få inrättas bör det lägsta tillåtna invånarantalet i ett distrikt

höjas avsevärt. Socialvårdskonsulenterna i andra, tredje, femte och nionde

distrikten anser att distriktsnämnder bör användas sparsamt och att invå­

narantalet i ett distrikt inte bör få understiga 15 000.

I andra remissyttranden görs gällande att ett lägre invånarantal än 15 000

bör tillåtas som riktmärke eller att inget lägsta invånarantal bör anges.

Socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Hallands och Kalmar län anser att

om någon gräns skall sättas bör den ligga vid 8 000 invånare dvs. det lägsta

invånarantal som efter indelningsreformen får förekomma i kommuner med

självständig förvaltning. Socialstyrelsen pekar på att man härigenom upp­

når närdemokrati. Drätselkammaren i Solna stad föreslår att gränsen sätts

vid 10 000 invånare.

Svenska kommunförbundet framhåller att det kan diskuteras om en be­

gränsning av distriktsindelningen överhuvudtaget bör ske med hänsyn till

invånarantal eller till geografiska eller andra förhållanden. I en kommun

av tätortskaraktär och t. ex. 60 000—70 000 invånare eller mer anser för­

bundet det vara osannolikt att en distriktsindelning avpassad efter normen

15 000 invånare i varje distrikt ger underlag för en rationellt och funktio­

nellt uppbyggd vårdorganisation. I kommuner med glesbygdsområden kan

däremot ett invånarantal av den föreslagna storleksordningen eller lägre

vara motiverat för ett distrikt. Invånarantalet är därför en ofullständig

måttenhet. Att finna en bättre metod för en bedömning beträffande behovet

av uppdelning i socialvårdsdistrikt kan vara svårt. Förbundet finner emel­

lertid inte att detta är nödvändigt eftersom det finns anledning förutsätta

att kommunerna prövar frågan om distriktsindelning med hänsynstagande

såväl till uppbyggnaden av en rationell och funktionell socialvårdsorgani-

sation som till andra faktorer, t. ex. behovet av nämndorganisationens an­

knytning till visst geografiskt område. Det saknas därför anledning att i

lagtexten ange något lägsta invånarantal för kommunernas rätt att besluta

om socialvårdsdistrikt.

I anledning av utredningens förslag att kommun under särskilda förhål­

landen skall få inrätta mindre distrikt framhåller länsstyrelserna i Stock­

holms, Östergötlands och Gotlands län att avgörandet i dessa frågor bör

ligga hos någon annan instans än hos kommunen själv. Länsstyrelsen i

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

23

Stockholms län ifrågasätter om inte kommun, som önskar göra undantag

från huvudregeln, skall vara skyldig att antingen på förhand påkalla läns­

styrelsens prövning av lämpligheten härav eller också underställa länssty­

relsen sina beslut för att dessa skall bli giltiga.

LO framhåller däremot att lokala särförhållanden kan motivera att kom­

munerna ges något större frihet att inrätta distriktsnämnder än vad utred­

ningen föreslår. LO hävdar vidare att möjligheten att avvika från den upp­

ställda normen inte bör vara så lösligt formulerad som i förslaget.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om det i alla situationer mås­

te krävas, att minst två distriktsnämnder inrättas. Inom en och samma

kommun kan geografiska och kommunikationsförhållanden vara sådana

att distriktsnämnd framstår som lämplig för den ena kommundelen, me­

dan det är mest ändamålsenligt att huvudnämnden på vanligt sätt behand­

lar gemensamma ärenden och ärenden från den övriga delen av kommunen.

Drätselkammaren i Nyköping anför liknande synpunkter.

Expertmedverkan i nämnderna

Utredningen har föreslagit att jurist och läkare om möjligt bör vara le­

damot av den centrala nämnden och distriktsnämnderna samt att nämnd

bör anlita biträde av personer med juridisk eller medicinsk sakkunskap

om behovet av sådan sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Kopparbergs län, SACO m. fl. finner

förslaget riktigt. Länsstyrelserna i Östergötlands och Jämtlands län bekla­

gar att utredningen inte i detta sammanhang ansett sig böra gå längre och

ta ställning till frågan om obligatorisk juristmedverkan i ärenden som gäl­

ler administrativa frihetsberövanden.

Flera remissinstanser föreslår att bestämmelserna om specialistledamö­

ter i nämnderna bör utgå. Kommunförbundet anser att den rätt för nämn­

derna att tillkalla särskilda sakkunniga som utredningens förslag innehål­

ler är tillräcklig för att ge nämnden möjlighet att erhålla all slags sak­

kunnigmedverkan, som kan behövas för nämndens arbete. Landstingsför­

bundet finner att man redan nu, utan att avvakta utredningens slutliga

förslag till socialvårdsorganisation, bör pröva i vad mån de något förlegade

bestämmelserna om juridisk eller medicinsk expertis som ledamöter i nämn­

derna bör överföras till den nya lagen om gemensam social nämnd. LO

och Kommunalarbetareförbundet framhåller att det är främmande för en

demokratisk valordning att specialdestinera mandat till vissa yrkesgrup­

per. Om nämnden anses ha behov av en speciell expertis bör sådan kunna

knytas till nämnden i andra former. Om rekommendationen följs kan detta

inverka menligt på den i kommunallagarna i övrigt gängse principen om

proportional!tet. SSR anser föreskriften om att vissa yrken skall vara före­

trädda i nämnden så störande att den bör tas bort redan nu.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Nuvarande sociallagstiftning bygger på en ordning med en lag och ett

kommunalt förtroendemannaorgan för vart och ett av de tre verksamhets­

områdena socialhjälp, barnavård och nykterhetsvård. Även på tjänste­

mannaplanet är den kommunala socialvårdsorganisationen oftast upp­

byggd i samma ordning. Allt oftare tillämpas emellertid i kommunerna

en arbetsmetod som innebär att olika slag av ärenden rörande samma person

eller familj handläggs av en och samma tjänsteman och av samma förtroen­

demän oavsett om det rör sig om socialhjälp, barnavård eller nykterhets­

vård. Bl. a. denna motsättning mellan gällande ordning och nya principer

har uppmärksammats i direktiven för socialutredningen. Jag framhöll i

dessa att utredningen borde undersöka om lagreglerna kan utformas så att

det blir möjligt för kommunerna att låta en enda nämnd få ansvaret för

hela den kommunala socialvården och om en distriktsorganisation kan

skapas där en sådan är lämplig med hänsyn till kommunens folkmängd eller

areal.

I ShjL, RvL och NvL finns bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t att

meddela en kommun dispens från de organisationsregler som finns i de

olika lagarna. Denna dispensrätt har i några fall använts för att ge vissa

kommuner möjlighet att organisera sin sociala verksamhet på ett sätt som

kommunen ansett mer ändamålsenligt än den organisationsform som de

olika vårdlagarna anvisar. Kungl. Maj :t kan emellertid inte genom dispens

upphäva t. ex. en kommuns skyldighet att ha socialnämnd och barnavårds­

nämnd. De kommuner som önskar åstadkomma integration av sin social­

vård på förtroendemannaplanet har fått göra detta genom att skapa per­

sonunion mellan ledamöterna i de olika nämnderna.

Särskilt med tanke på den nya etapp i kommunindelningsreformen som

kommer att genomföras vid årsskiftet 1970/71 har socialutredningen nu

lagt fram förslag till en lagstiftning som skall göra det möjligt för de kom­

muner som så önskar att bl. a. ersätta socialnämnd, barnavårdsnämnd och

nykterhetsnämnd med en gemensam nämnd. Förslaget innebär först och

främst en formell sammanjämkning av de delvis skiljaktiga organisatoriska

bestämmelserna i de tre sociala vårdlagarna, ShjL, BvL och NvL. Därutöver

föreslår utredningen att en kommun under vissa förutsättningar skall få

inrätta sociala distriktsnämnder. Dessa skall ha rätt att avgöra ärenden

som avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild per­

son.

Liksom utredningen finner jag det angeläget att möjligheter öppnas för

de kommuner som så önskar att inrätta en annan nämndorganisation än

den som kan skapas inom ramen för vårdlagarnas bestämmelser om spe­

cialiserade nämnder. Med stöd från en stor remissmajorilet förordar jag

25

därför att en lagstiftning genomförs med i huvudsak det innehåll som

utredningen föreslagit.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1970 med hänsyn till

att ett stort antal kommunsammanläggningar kommer att genomföras den

1 januari 1971 och att val till kommunala nämnder kommer att äga rum

i slutet av år 1970.

Jag vill betona att förslaget endast syftar till en provisorisk lagstiftning

som skall gälla i avvaktan på resultatet av socialutredningens fortsatta ar­

bete. Detta arbete innefattar en förutsättningslös genomgång av hela frågan

om den framtida socialvårdens målsättning och organisation.

Gemensam social nämnd

Enligt utredningen har från skilda kommuner redovisats positiva er­

farenheter av en integration av socialvården på olika nivåer. Dessa erfaren­

heter har enligt utredningen lett till att från kommunalt håll, inom social­

arbetarnas organisationer och i den allmänna debatten allt fler röster höjts

för att lagstiftningen skall ändras så att den öppnar direkt möjlighet för

kommunerna att låta en enda nämnd få ansvaret för hela den kommunala

socialvården. Socialutredningen pekar för egen del på att den kommunala

socialvårdens framtida utformning beror på vilken ställning man tar till

frågorna om socialvårdens inriktning, innehåll och medel. Först sedan

ställning tagits till dessa frågor kan man bedöma bl. a. vilken roll förtroen-

demannaorganet bör få i framtidens sociala arbete, vilka uppgifter som bör

förbehållas detta organ och vilka typer av avgöranden som bör kunna dele­

geras till socialvårdstjänstemän på olika nivåer.

Utredningen och remissinstanserna pekar på både fördelar och nackde­

lar med en gemensam social nämnd. Vissa remissinstanser säger sig ha

erfarenhet av många fall där hjälpbehovet hade kunnat tillgodoses bättre

om en organisation med gemensam nämnd varit helt genomförd. Bl. a. so­

cialstyrelsen framhåller att en enhetlig nämndorganisation skapar gynn­

samma förutsättningar för att socialvården skall kunna utvidgas till att

omfatta gränsområden som hittills släpat efter. LO m. fl. anser att kon­

centrationen till en nämnd kommer att medföra att förtroendemännens in­

flytande över och styrning av målsättnings- och planeringsfrågor stärks.

Bland nackdelarna med det nya systemet nämner några remissinstanser

att det minskade antalet förtroendemän kan medföra att en allt större del

av ansvaret flyttas över på tjänstemännen. Andra menar att tjänstemännen,

som på många håll varit specialiserade på olika arbetsuppgifter, knappast

kan vara kompetenta att utan vidareutbildning ha hand om alla de upp­

gifter som den samlade organisationen lägger på dem. Det nya systemet

kan vidare bli mera tidskrävande för tjänstemännen än det gamla. Arbets­

belastningen på förtroendemännen och särskilt på ordföranden kommer

sannolikt att öka. Några remissinstanser anser att vissa delar av social­

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

26

vården på grund av nämndledamöternas tidigare inriktning och erfarenhe­

ter kan komma att bli eftersatta.

Jag är fullt ense med utredningen att man f. n. inte bör ta slutlig ställ­

ning till förvaltningsorganisationen. Först bör resultatet av utredningens

fortsatta arbete avvaktas. Man bör dock som utredningen förordat redan

nu göra det möjligt för de kommuner, som så önskar, att samordna social-

vårdsverksamheten till en enda social nämnd. Erfarenheterna från en så­

dan fullständig integration kan därmed läggas till grund för det slutliga

ställningstagandet till organisationsformerna i den framtida socialvården.

De olika uppfattningar om värdet av en gemensam social nämnd som kom­

mit till uttryck understryker ytterligare att den nu föreslagna lagstiftning­

en utformas så att den lämnar kommunerna valfrihet i fråga om övergång

till den alternativa organisationsformen.

I detta sammanhang vill jag också betona att övergången till den nya or­

ganisationsformen kommer att ställa stora krav på fortbildning av såväl

förtroendemän som tjänstemän. Det är utomordentligt viktigt att detta be­

aktas när kommunerna tar ställning till en ändring av organisationen. En

förutsättning för att det nya systemet skall kunna tillämpas är att de som

skall handlägga de samlade socialvårdsfrågorna är väl förtrogna med alla

hithörande vårdgrenar.

Sociala distriktsnämnder

Lokala distriktsnämnder kan f. n. inrättas genom beslut av Kungl. Maj :t

med stöd av dispensbestämmelserna i 11 § 2 st. ShjL, 13 § 2 st. BvL och

8 § 3 inom. NvL. Så har skett i Göteborg och Hälsingborg. Socialutredning­

en föreslår nu att det införs en lagfäst rätt för kommun att •—• oberoende

av dispens — under vissa förutsättningar inrätta sociala distriktsnämnder

med behörighet att på centralnämndens vägnar avgöra ärenden som av­

ser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person. Ut­

redningens förslag bygger i denna del i stort sett på de särskilda bestämmel­

ser för Göteborg och Hälsingborg som Kungl. Maj :t meddelat dispensvägen.

Enligt dessa bestämmelser finns bl. a. fem distriktsnämnder i Göteborg och

två i Hälsingborg. Utredningen diskuterar olika alternativ för en styrning

av utvecklingen så att ett lämpligt befolkningsunderlag för distriktsnämn-

dens verksamhet garanteras. Den rekommenderar att en lägsta gräns för

distriktets invånarantal anges i författningstexten och att denna gräns

sätts vid 15 000 invånare. Samtidigt bör dock författningstexten innehålla en

bestämmelse om att gränsen får underskridas om särskilda skäl föranleder

detta.

Utredningens förslag om en lagfäst rätt för kommun att under vissa för­

utsättningar inrätta distriktsnämnder tillstyrks i princip av det stora fler­

talet remissinstanser. Vissa remissinstanser ifrågasätter dock om det är

lämpligt att redan nu binda sig för distriktsnämnder som ett fakultativt

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

27

organisationsalternativ. De menar att i avvaktan på socialutredningens slut­

liga organisationsförslag bör lokala distriktsnämnder liksom tidigare inrät­

tas endast genom beslut av Kungl. Maj :t med stöd av de olika vårdlagarnas

dispensbestämmelser.

Utredningens rekommendation att lägsta gräns för ett distrikts invånar­

antal skall vara 15 000 invånare har ungefär halva antalet remissinstanser

ansett sig kunna acceptera. I några remissyttranden hävdas att invånar­

antalet bör vara högre och att möjligheterna att inrätta distriktsnämnder

bör förbehållas endast de störa folkrika kommunerna där en uppdelning

kan anses vara motiverad av arbetstekniska skäl. I andra remissyttranden

görs gällande att ett lägre invånarantal än 15 000 bör vara riktmärke eller

att inget lägsta invånarantal bör anges. Bl. a. socialstyrelsen och några läns­

styrelser anser att om någon gräns skall sättas bör den ligga vid 8 000 in­

vånare. Svenska kommunförbundet anser att det saknas anledning att i la­

gen ange något lägsta invånarantal för kommunernas rätt att besluta om

socialvårdsdistrikt.

I anledning av utredningens förslag att kommun under särskilda för­

hållanden skall få inrätta distriktsnämnder även om det föreslagna invå­

narantalet inte uppnås framhåller vissa länsstyrelser att avgörandet härvid

bör ligga hos någon annan instans än kommunen. LO framhåller däremot

att lokala särförhållanden kan motivera att kommunerna ges något större

frihet att inrätta distriktsnämnder än vad utredningen föreslår.

Som framgår av redogörelsen för utredningens förslag i denna del och

av remissyttrandena kan många synpunkter läggas på frågan huruvida

och i vilken utsträckning kommunerna skall ha rätt att inrätta en särskild

distriktsorganisation för socialvården. Frågan kan bl. a. ses som en orga­

nisationsfråga och som en kommunaldemokratisk fråga. Socialutredningen

har i sitt förslag gjort en avvägning mellan de olika intressen som gör sig

gällande i detta sammanhang. Utredningen har ansett att en distriktsorga­

nisation i princip bör förbehållas relativt stora kommuner. Utredningen

har därför rekommenderat att en distriktsindelning inte bör komma till

stånd om inte invånarantalet i ett distrikt kan bli relativt stort, nämligen

omkring 15 000. Distrikt med lägre invånarantal bör enligt utredningen en­

dast inrättas om befolkningskoncentration eller särskilda geografiska för­

hållanden påkallar det.

Jag delar utredningens och de flesta remissinstansernas uppfattning att

kommunerna bör ges möjlighet att inrätta en distriktsorganisation utan

särskild dispens och utan att frågan underställs någon statlig myndighets

prövning. Detta bör komma till uttryck i författningstexten. Det är däremot

inte nödvändigt att i författningstexten ange någon nedre gräns för invå­

narantalet i ett socialvårdsdistrikt. Jag anser mig — i likhet med vad

Svenska kommunförbundet anfört i sitt remissyttrande — kunna utgå

från att kommunerna då de prövar frågan om distriktsindelning tar tillbör­

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

28

lig hänsyn såväl till behovet av en rationell och funktionell socialvårdsor-

ganisation som till andra faktorer, t. ex. behovet av att nämndorganisa­

tionen knyts till visst geografiskt område. Därvid bör utredningens syn­

punkter tjäna till vägledning. Jag vill betona att möjligheten att införa en

distriktsorganisation enligt den föreslagna lagstiftningen endast är avsedd

att gälla som ett provisorium i avvaktan på resultatet av socialutredningens

fortsatta arbete rörande den framtida socialvårdens målsättning och orga­

nisation. Det finns därför anledning för en kommun att ingående och från

olika utgångspunkter pröva frågan om uppdelning av kommunen i social-

vårdsdistrikt.

Expertmedverkan i nämnderna

Utredningen har till sitt förslag flyttat över rekommendationerna från

BvL och NvL att en jurist och en läkare om möjligt skall vara ledamöter av

den gemensamma sociala nämnden och distriktsnämnderna. Förslaget, som

endast syftar till att under en övergångstid göra en formell integration av de

tre vårdnämnderna möjlig, bör enligt utredningen så långt möjligt inte med­

föra några sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Från ShjL och

BvL har vidare förts över bestämmelserna att vederbörande nämnd får till­

kalla särskilda sakkunniga om så behövs. Dessutom har utredningen från

BvL fört över rekommendationen att nämnden om så behövs skall anlita bi­

träde av person med juridisk sakkunskap. I detta sammanhang har utred­

ningen även tagit in en rekommendation om att vid behov medicinsk sak­

kunskap bör anlitas. Bestämmelsen är avsedd att ersätta skyldigheten en­

ligt 6 § NvL för tjänsteläkare, stadsläkare m. fl. att såsom en tjänsteplikt i

vissa fall närvara vid nykterhetsnämndens sammanträden.

Vissa remissinstanser finner förslaget om specialistledamöter i nämnder­

na riktigt. Några länsstyrelser beklagar att utredningen inte i detta sam­

manhang ansett sig böra gå längre och ta ställning till frågan om obliga­

torisk juristmedverkan i ärenden som gäller administrativa frihetsberövan­

den. Andra remissinstanser förordar att bestämmelsen om specialistleda­

möter i nämnderna redan nu utgår. Om nämnden anses ha behov av en sär­

skild expertis bör en sådan knytas till nämnden i andra former.

Jag har förståelse för åsikten att ett kommunalt förtroendemannaor-

gans behov av särskild expertis i princip bör tillgodoses på annat sätt än

genom att experter ingår som ledamöter. Då utredningen har för avsikt

att under sitt fortsatta arbete ta upp dessa frågor i ett större samman­

hang, bör dock ingen saklig ändring nu göras i gällande ordning. Jag vill

emellertid framhålla att medverkan av juridisk och medicinsk sakkun­

skap inte synes lika angelägen i den gemensamma sociala nämnden i en

kommun där sociala distriktsnämnder finns inrättade. I sådan kommun bör

denna sakkunskap i första hand vara representerad i distriktsnämnderna.

Mot utredningens förslag att i den nya lagen inte ta med skyldigheten för

tjänsteläkare att i vissa fall delta i behandlingen av nykterhetsvårdsärenden

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 är 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

29

har inga invändningar riktats under remissbehandlingen. Jag ansluter mig

till utredningens förslag i denna del.

Upprättat förslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats för­

slag till lag om social centralnämnd m. m.

Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till lagförslaget.

Specialmotivering

1 §

Några särskilda krav på kommunen i fråga om folkmängd e. d. har inte

ställts upp när det gäller rätten att gå över till den nya nämndorganisa­

tionen. I den allmänna motiveringen har dock närmare angivits under vilka

förutsättningar en kommun bör överväga att inrätta sociala distrikts-

nämnder.

I paragrafen anges vilka kommunala socialvårdsorgan som enligt den

föreslagna organisationen skall handlägga sådana uppgifter som enligt

gällande författningar annars vilar på någon av de specialiserade vård­

nämnderna. Med gällande författningar avses även andra författningar än

de tre vårdlagarna såsom föräldrabalken, lagen (1947:529) om allmänna

barnbidrag, lagen (1964: 143) om bidragsförskott m. fl.

I fråga om benämningen på den nya gemensamma nämnden framhåller

utredningen att den övervägt beteckningen socialvårdsstyrelse för denna

nämnd och beteckningen socialvårdsnämnd för distriktsnämnden. Avsik­

ten har därvid varit att söka finna beteckningar som är särskiljande dels

i förhållande till de nuvarande specialiserade vårdnämnderna, som kommer

att finnas kvar i de kommuner som föredrar att inte gå över till det nya

systemet, dels i förhållande till varandra. Mot de nämnda beteckningarna

anfördes inom utredningen bl. a. att man borde undvika nya begreppsbild­

ningar och att man i stället borde överväga benämningar som redan vunnit

hävd inom svensk socialförvaltning. I första rummet borde därvid beteck­

ningen socialnämnd komma i fråga för den centrala instansen. För att i

någon mån markera skillnaden mellan den nya centrala instansen och den

specialiserade socialnämnden enligt ShjL har utredningen enats om att för

den centrala instansen föreslå beteckningen sociala nämnden och för den

lokala instansen beteckningen social distriktsnämnd.

Under remissbehandlingen har namnfrågan uppmärksammats av några

instanser. Det är därvid benämningen på den gemensamma sociala nämn­

den som särskilt väckt intresse. Socialstyrelsen har ansett att en mera sär­

30

skiljande beteckning än den som utredningen föreslagit är nödvändig och

har föreslagit benämningen social centralnämnd, som enligt styrelsens me­

ning dessutom kortfattat återger lagens innebörd. Andra förslag som förts

fram är gemensamma socialnämnden, socialvårdsstyrelsen, styrelsen för

socialförvaltningen eller enbart socialnämnden.

Benämningen på distriktsnämnderna har accepterats av alla remissin­

stanser utom två, som föreslår benämningen socialvårdsnämnd för distrikts­

nämnderna.

Frågan om benämningen på de nya nämnderna är av praktisk natur och

det erbjuder uppenbarligen svårigheter att lösa den på ett tillfredsställande

sätt. Om den nu föreslagna fakultativa lösningen med en central social­

nämnd slutligen görs obligatorisk kan det förefalla naturligt att använda be­

teckningen socialnämnd för den gemensamma nämnden. Så länge de nu­

varande specialiserade nämnderna finns kvar i ett antal kommuner är det

emellertid nödvändigt att finna särskiljande beteckningar för de nya nämn­

derna. Den av utredningen föreslagna benämningen sociala nämnden är inte

tillräckligt särskiljande från benämningen socialnämnd för att med fördel

kunna användas i det dagliga arbetet. Vid valet mellan olika alternativ har

benämningarna social centralnämnd för den gemensamma nämnden och

social distriktsnämnd för distriktsnämnden befunnits mest lämpade under

den övergångstid det här är fråga om.

De uppgifter som enligt gällande författningar nu åligger de tre speciali­

serade vårdnämnderna skall i de kommuner som inrättat distriktsnämnder

fördelas mellan dessa och den centrala nämnden enligt regler, som anges

i 9 §.

Kommun som bestämmer sig för att inrätta distriktsnämnder skall inrätta

minst två sådana, vars distrikt tillsammans skall täcka hela kommunens

yta. Föreligger inte med hänsyn till kommunens folkmängd eller ytvidd be­

hov av åtminstone två distrikt, kan kommunen utnyttja möjligheterna till

delegation enligt 7 § för att minska arbetsbelastningen på den sociala cen­

tralnämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

2

§

De i första stycket angivna lagrummen sätts ur kraft såvitt de angår

den kommunala socialvården och ersätts av bestämmelser i den nya lagen.

I övrigt gäller bestämmelserna i dessa lagrum alltjämt, t. ex. föreskriften

i 3 § 1 st. NvL om länsnykterhetsnämnd.

Enligt andra stycket skall vad som i övrigt i lag eller annan författning

föreskrivs om socialnämnd, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd äga

motsvarande tillämpning i fråga om social centralnämnd resp. social di­

striktsnämnd. Detta innebär bl. a. att alla bestämmelser i de tre vårdlagarna

som inte ersatts av särskilda bestämmelser i denna lag äger tillämpning

på de nya nämnderna. Detsamma gäller bestämmelser i andra författningar

än de tre vårdlagarna.

31

Den inbördes kompetensfördelningen mellan social centralnämnd och

distriktsnämnderna behandlas i 9 §. Denna kompetensfördelning skall en­

ligt andra stycket tillämpas också i förhållande till andra myndigheter.

Sålunda skall t. ex. där distriktsnämnder finns inrättade åklagares eller

domstols begäran om yttrande rörande unga lagöverträdare riktas till och

besvaras av sådan nämnd och inte av centralnämnden.

Genom bestämmelsen i andra stycket kommer vidare bl. a. de allmänna

bestämmelserna om socialstyrelsens och länsstyrelsernas övervakande upp­

gifter inom resp. vårdområde att gälla också i fråga om social central­

nämnd och distriktsnämnder. De långtgående befogenheter som i 3 och

4 §§ NvL tillagts socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnd när det gäl­

ler tillsynen över kommunal nykterhetsnämnd skall gälla endast den

del av de nya nämndernas verksamhet som rör nykterhetsvården. Någon

förändring av länsnykterhetsnämndernas tillsynsuppgifter bör med hänsyn

till lagstiftningens provisoriska karaktär inte ske nu. Inte heller berörs

nykterhetsvårdskonsulenternas ställning.

Bidrag enligt kungörelsen (1954:431) om statsbidrag till de kommunala

nykterhetsnämndernas verksamhet skall utgå endast till den del av de nya

nämndernas verksamhet som avser nykterhetsvård.

En bestämmelse som inte sätts ur kraft genom 2 § i den nya lagen är

10 § ShjL, där det sägs att socialnämnden för vård och förtecknande får

överlämna nämndens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar

till kommunens styrelse, i den mån handlingarna inte behövs för det löpan­

de arbetet. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i BvL och NvL men

det torde ha förutsatts att möjligheten skall stå till buds för barnavårds­

nämnd och nykterhetsnämnd. Samma möjlighet bör i fortsättningen stå

öppen för de nya nämnderna.

Beträffande vitesföreläggande i samband med kallelse av person som

skall inställa sig inför barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd gäller f. n.

olika regler i de tillämpliga lagarna. Kallelse kan enligt BvL ske vid vite

av 100 kr. och enligt NvL vid vite av 50 kr. ShjL innehåller inga bestäm­

melser om viten. Skall en person kallas att inställa sig inför social central­

nämnd eller social distriktsnämnd i ett ärende, som rör tillämpningen av

flera av dessa lagar får strängast tillämpliga vitesföreläggande användas.

I detta sammanhang bör också vissa sekretessfrågor beaktas. I 14 § 1

st. lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma all­

männa handlingar (sekretesslagen) finns föreskrifter som inskränker

den fria tillgången till allmänna handlingar i ärenden rörande bl. a. so­

cialhjälp, samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barna­

vårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet, rätt för enskilda att in­

köpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller eljest nykter-

hetsnämnds verksamhet i vad handlingarna angår enskilds personliga för­

hållanden. Tillämpningen av dessa föreskrifter påverkas inte av att de upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

gifter som vilar på socialnämnd, barnavårdsnämnd eller kommunal nyk-

terhetsnämnd handläggs av en social centralnämnd eller sociala distrikts-

nämnder. Inte heller påverkar denna organisatoriska förändring tillämp­

ningen av tystnadspliktsbestämmelserna i 64 § ShjL, 91 § BvL eller 64 §

NvL.

I 14 § 3 st. sekretesslagen sägs att vad som i övrigt stadgas i paragrafen

inte har avseende på myndighets beslut som utfärdats särskilt eller upp­

tagits i protokoll utom då det är fråga om bl. a. barnavårdsnämnds el­

ler nykterhetsnämnds beslut. Beslut av socialnämnd nämns däremot inte

i 14 § 3 st. sekretesslagen. Sålunda kan socialnämnds beslut inte sekre-

itessbeläggas med stöd av denna bestämmelse till skillnad från beslut

av barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd. Någon saklig ändring i detta

förhållande är inte avsedd att ske om en kommun går över till att organi­

sera sin socialvårdsverksamhet enligt den nu föreslagna lagen. Sekretess­

bestämmelserna utreds f. n. av offentlighets- och sekretesslagstiftningskom-

mittén. Det torde få ankomma på kommittén att överväga om sakliga änd­

ringar är påkallade i här berörda sekretessbestämmelser. Tills vidare får

centralnämnd och i förekommande fall distriktsnämnd beakta sekre­

tessbestämmelserna i 14 § 3 st. sekretesslagen vid utformningen av si­

na beslut. Detta bör inte möta några praktiska svårigheter. Redan av

allmänna förvaltningsrättsliga principer följer att nämnderna bör an­

ge den lag med stöd av vilken ett beslut eller del av beslut fattats. Om

sedermera ett visst beslut efterfrågas torde det inte möta några svårigheter

att avgöra vilka beslut eller delar av ett och samma beslut som skall be­

handlas som om de fattats av barnavårdsnämnd resp. nykterhetsnämnd.

3 §

Antalet ledamöter i var och en av de nuvarande vårdnämnderna skall

vara minst fem. Enligt denna paragraf skall antalet ledamöter i sociala

centralnämnden vara minst nio. Ett udda antal ledamöter synes generellt

vara att föredra i en nämnd med beslutsfunktioner.

NvL:s bestämmelser om ett visst minimiantal suppleanter och om obliga­

torisk medverkan av både män och kvinnor har ingen motsvarighet beträf­

fande sociala centralnämnden. Vad sistnämnda fråga beträffar måste det

numera utan några särskilda bestämmelser anses självklart att båda

könen bör vara representerade i socialvårdens nämndorganisation.

Som framhållits i den allmänna motiveringen bör tills vidare om möjligt

såväl juridisk som medicinsk sakkunskap vara företrädd inom nämnden.

Andra och tredje styckena motsvarar 3 § 2 och 3 st. ShjL och 7 § 2 och

3 st. BvL. Eftersom det inte uppställts några speciella obligatoriska kvalifi­

kationsvillkor för ledamotskap i nämnderna — vad som sägs i första styc­

ket om medverkan av jurist och läkare utgör som tidigare framhållits en­

dast en rekommendation — finns det inte något hinder mot att vid val

använda proportionell valmetod.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

33

4 §

Paragrafen motsvarar 4 § ShjL, 8 § BvL och 5 § 5 st. NvL och har fått

samma sakliga innehåll som 4 § SlijL och 5 § 5 st. NvL. Det förbud för

vissa kommunala tjänstemän alt vara ledamot av eller suppleant i resp.

nämnd, som följer av bestämmelserna i ShjL och NvL, saknas i BvL men

bör alltså gälla här.

Första stycket första punkten motsvarar 5 § 1 st. ShjL, 10 § 1 st. BvL

och 7 § NvL.

Första stycket andra punkten motsvarar 10 § 2 st. BvL och 6 § NvL. Den

innebär en saklig ändring i förhållande till 6 § NvL. Ändringen innebär att

tjänsteläkares skyldighet att i vissa fall närvara vid behandlingen av ären­

den enligt NvL upphör i kommun som tillämpar den nya lagen.

I andra stycket har tagits med en bestämmelse som motsvarar 5 § 2 st.

ShjL och 10 § 3 st. BvL även om det är sannolikt att bestämmelsen inte

kommer att få så stor praktisk betydelse i kommun med enhetlig social

nämndorganisation.

6 §

Paragrafen motsvarar helt bestämmelserna om ordförandebeslut i 8 §

1 st. ShjL och 11 § BvL. Införande av ordförandebeslut även i nykterhets-

vårdsärenden har ansetts inte böra övervägas i förevarande sammanhang.

7

§

Socialutredningen. Motsvarande paragraf i utredningens förslag har ut­

formats så att den till sin innebörd motsvarar delegationsbestämmelserna

i 8 § 2 och 3 st. ShjL, 12 § BvL och 8 § 2 mom. NvL. Ingen ändring i sak

har åsyftats. Någon utvidgning av delegationsrätten i fråga om nykterhets-

vårdsärenden har utredningen inte ansett sig höra överväga i detta sam­

manhang.

Remissyttrandena. Ett betydande antal remissinstanser har funnit det

otillfredsställande att delegationsbestämmelserna inte överarbetats eftersom

de är olika i de olika vårdlagarna. Särskilt otillfredsställande har man an­

sett de begränsade delegationsmöjligheterna enligt NvL vara. Främst från

kommunalt håll efterlyses lika omfattande rätt till delegation inom nyk-

terhetsvården som inom barnavården. Några av de städer, vilkas nykter-

lietsnämnder fått ökade delegationsmöjligheter i nykterhetsvårdsärenden

genom beslut av Kungl. Maj :t med stöd av dispensbestämmelserna i NvL

har understrukit att det är nödvändigt att de åtminstone får behålla dessa

ökade delegationsmöjligheter även om de skulle gå över till den nya orga­

nisationsformen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 121

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

Departementschefen. Erfarenheterna har visat att det särskilt inom större

socialförvaltningar finns ett praktiskt behov av ökade delegationsmöjlighe-

ter för nykterhetsvårdsärendenas del. Detta behov kan väntas framträda

i allt fler kommuner som en följd av kommunsammanläggningarna och

särskilt i kommuner som går över till en organisation med social central­

nämnd. Behovet kan tillgodoses för de kommuner som inrättat en social

centralnämnd antingen genom att gällande dispensbestämmelser används

även för dem eller genom att delegationsbestämmelserna i 7 § utformas så

att dessa kommuner får laglig möjlighet till ökad delegation av nykterhets-

vårdsärenden. I valet mellan dessa möjligheter bör det sistnämnda alter­

nativet föredras.

Fråga uppkommer då i vilken utsträckning ytterligare delegation gene­

rellt skall tillåtas i ärenden enligt NvL. En viss praxis har utbildats på det­

ta område under senare år. Vid de dispenser som Kungl. Maj :t meddelat

för ett tiotal större städer har nykterhetsnämnderna i dessa städer som

regel fått tillstånd att till ett inom nämnden valt arbetsutskott som består

av minst tre ledamöter delegera alla slag av ärenden enligt NvL. En an­

nan form för delegation av nykterhetsvårdsärenden som närmare stämmer

överens med delegationsbestämmelserna i 12 § BvL bör dock prövas. Social

centralnämnd bör sålunda få rätt att delegera vissa ärenden inte bara till

särskild avdelning utan också till viss ledamot eller suppleant eller till

tjänsteman hos kommunen. Denna vidgning av den krets till vilken dele­

gation får ske måste å andra sidan av rättssäkerhetsskäl medföra en be­

gränsning av de ärendetyper som får delegeras. Sålunda bör från delega­

tion undantas alla ärendetyper som har karaktär av tvångsåtgärder. Med

denna utgångspunkt föreslås undantag för beslut om utdömande av vite

(13 § 2 mom. 2 st. 2 p. NvL), beslut om avstängning från rätt att inköpa

alkoholhaltiga drycker (14 § 2 inom.), beslut om övervakning eller lyd-

nadsföreskrifter (15, 16, 36 och 51 §§), ansökan om tvångsintagning

(19 och 55 §§), verkställighet av beslut om tvångsintagning, villkorligt

anstånd med verkställighet av sådant beslut eller förverkande av villkorligt

anstånd (34 och 35 §§) samt anmälan hos överförmyndare (67 §).

8

§

För val av ledamöter och suppleanter i distriktsnämnd gäller samma be­

stämmelser som i fråga om centralnämnd med undantag av att minsta

antalet ledamöter satts till fem och att minst en av ledamöterna i distrikts-

nämnden bör vara ledamot av centralnämnden. Den sistnämnda bestäm­

melsen syftar till att säkerställa en nödvändig kommunikation mellan de

olika nämnderna och att främja en enhetlig praxis inom kommunen i dess

helhet. Det torde vara naturligt att den ledamot som samtidigt är ledamot

i centralnämnden är ordförande i distriktsnämnden. Rekommendationen i

3 § 1 st. om medverkan av juridisk och medicinsk sakkunskap gäller även

35

för distriktsnämnd. Som framhållits i den allmänna motiveringen är med­

verkan av juridisk och medicinsk sakkunskap i centralnämnden inte lika

angelägen i kommun där sociala distriktsnämnder finns inrättade, som i

kommuner utan distriktsnämnder. Något krav på att ledamot eller supp­

leant i distriktsnämnd skall vara bosatt inom distriktet har ej uppställts.

Det förutsätts att de politiska partierna vid nomineringen av kandidater ser

till att dessa har en tillfredsställande anknytning till distriktet.

9 §

Paragrafen behandlar distriktsnämndernas kompetens och ånger alltså

i stora drag kompetensfördelningen mellan centralnämnden och distrikts-

nämnderna.

Socialutredningen. Utredningen anser att kompetensen för distriktsnäm-

derna bör vara enhetligt bestämd. Det skulle av flera skäl vara olämpligt

om i angränsande kommuner eller t. o. m. i samma kommun inrättades

nämnder med olika ställning i bebörighetshänseende. Enligt de särskilda

bestämmelser som gäller för distriktsnämnderna i Göteborg och Hälsing­

borg grundas dessa nämnders behörighet på ett uppdrag från stadsfullmäk­

tige. Formellt anger föreskriften i de särskilda bestämmelserna för dessa

städer endast den övre gränsen för fullmäktiges delegationsrätt. Åtminstone

teoretiskt kan fullmäktige beträffande viss eller samtliga distriktsnämnder

i sitt uppdrag inskränka nämndens befogenheter, t. ex. i vad gäller tvångs-

ingripanden. Socialutredningen har föredragit att låta distriktsnämndernas

kompetens direkt framgå av lagtexten.

Remissyttrandena. Under remissbehandlingen har från flera håll efter­

lysts en närmare reglering av kompetensfördelningen mellan centralnämn­

den och distriktsnämnderna. Svenska kommunförbundet m. fl. anser att

en närmare precisering i lagtexten av distriktsnämndernas kompetens bör

övervägas. Beslut i ärenden som avser vård och behandling eller annan

åtgärd beträffande enskild person skall fattas av distriktsnämnden. För­

bundet förutsätter att detta avser specialreglerade vård- och behandlings-

åtgärder och att servicebetonade åtgärder som avser enskild person — t. ex.

fördelning av bostäder inom ålderdomshem, pensionärshotell etc. kan om­

besörjas centralt för kommunen om detta med hänsyn till lokaliseringen av

anläggningarna kan anses lämpligt. Länsstyrelsen i Stockholms län ifråga­

sätter huruvida det inte måste anses innefatta en brist att lagen inte inne­

håller någon reglering av centralnämndens befogenheter i förhållande till

eventuella distriktsnämnder. Den föreslagna lagstiftningen innefattar dock

införande av en ny princip i svensk förvaltning såtillvida att — med från­

gående av delegationsinstitutet — inom en kommunal nämnds ansvars­

område tillskapas av lagtexten att döma autonoma beslutsinstanser. I betän­

kandet sägs emellertid att den centrala nämnden skall ange normer och

riktlinjer för verksamheten. Enligt länsstyrelsens mening bör denna norm-

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

givningsrätt inskrivas i den nya lagen. Länsstyrelsen ifrågasätter vidare om

inte distriktsnämnd bör äga rätt att till centralnämnden hänskjuta ärende

av principiellt stor räckvidd och om inte sådan rätt bör komma till uttryck

i lagen. Drätselkammaren i Malmö har framfört liknande synpunkter. So­

cialnämnden i Jönköping har ansett att förslaget bort utformas efter före­

bild av de regler som f. n. gäller för Göteborg och Hälsingborg. Nämnden

framhåller att i Göteborg t. ex. ärenden som gäller social hemhjälp, bidrags­

förskott, allmänna barnbidrag, ålderdomshem och barnstugor inte förts

över till distriktsnämndernas beslutsområde fastän de kan innebära åtgär­

der beträffande enskild person. Enligt lagförslaget skulle alla sådana ären­

den komma att handläggas av distriktsnämnd. Socialnämnden anser icke

detta vara lämpligt. Sådana ärenden som bidragsförskott, allmänna barn­

bidrag, handikappärenden, upplåtelse av platser på ålderdomshem m. fl. bör

icke splittras på distriktsnämnder. Konsekvensen av en sådan splittring kan

bli, att flera distriktsnämnder kan besluta att upplåta en ledigbliven plats

vid ett för hela kommunen gemensamt ålderdomshem. Enligt socialnämndens

mening bör bestämmelsen utformas så att vissa ärendegrupper obligatoriskt

skall handhas av distriktsnämnderna medan det överlämnas åt fullmäktige

att avgöra huruvida även andra grupper av ärenden skall höra under di­

striktsnämnderna.

Departementschefen. Social distriktsnämnd bör få behörighet alt avgöra

alla slags ärenden enligt de tre vårdlagarna som angår enskild person. Nå­

gon begränsning av behörigheten i fråga om exempelvis sådana åtgärder och

beslut som enligt 12 § BvL inte får delegeras föreslås alltså inte. Beträffan­

de andra åtgärder som avser enskild person t. ex. ärenden om bidragsför­

skott och allmänna barnbidrag, ärenden om fördelning av platser vid ålder­

domshem osv. bör det finnas valfrihet för kommunen att lägga dessa funk-

lioner på centralnämnden eller distriktsnämnderna.

Lagen innehåller inte någon bestämmelse om rätt för centralnämnden att

övervaka och ingripa i distriktsnämndens handläggning av enskilda ärenden

som enligt lagens bestämmelse eller fullmäktiges beslut faller inom distrikts­

nämndens kompetens. Distriktsnämnd beslutar alltså på eget ansvar på mot­

svarande sätt som en avdelning av en nämnd som fått beslutanderätt på

grund av delegation. Klagan över distriktsnämnds beslut förs också direkt

hos länsstyrelsen.

Tillgängliga uppgifter — bl. a. den undersökning rörande socialhjälpen

i kommunerna år 1967 som gjorts genom socialdepartementets försorg -—

visar att det f. n. tillämpas skilda normer i olika kommuner i fråga om

socialhjälp. Risken för all självständig beslutanderätt för distriktsnämn­

derna skall medföra atl skilda normer och principer i fortsättningen kan

komma att tillämpas också inom olika delar av en och samma kommun kan

inte helt förbises. Den torde emellertid vara relativt begränsad. En garanti

för utvecklingen av en enhetlig praxis inom kommunen bör ligga i att cen­

tralnämnden har möjlighet att utfärda allmänna råd och anvisningar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

37

distriktsnämndernas verksamhet och att minst en ledamot av varje distrikts-

nämnd bör vara ledamot även av centralnämnden. Dessutom får förutsättas

att en samordning av praxis sker på tjänstemannaplanet. Kommunens för­

troendemän och tjänstemän inom socialvården får vidare förutsättas samlas

till återkommande konferenser om gemensamma problem. Det bör även

framhållas att de allmänna bestämmelserna i vårdlagarna om socialstyrel­

sens och länsstyrelsernas tillsyn över respektive vårdområde kommer att

gälla också distriktsnämndernas verksamhet. I samband med att slutlig

ställning tas till organisationsfrågorna får prövas huruvida samordnings-

och samrådsproblem kräver särskilda författningsbestämmelser. Därvid

kommer erfarenheterna från de kommuner som inrättat distriktsnämnder

att beaktas.

Socialutredningen har funnit att distriktsnämnds kompetens inte borde

utvidgas till att avse även vissa allmänt förebyggande åtgärder och social

planering inom distriktet. Eftersom bl. a. den ekonomiska och administra­

tiva förvaltningen bör centraliseras till centralnämnden, vilken också ensam

skall ha rätt att göra framställningar och avge yttranden till kommunens

fullmäktige anser jag det olämpligt att tillägga distriktsnämnd beslutande­

rätt beträffande allmänt förebyggande och planerande verksamhet. Att di-

striktsnämnden ändå har att med uppmärksamhet följa hithörande frågor

liksom frågor om social service och hos centralnämnden föreslå de åtgärder

som behövs ligger i sakens natur och kräver inte särskild föreskrift i lagen.

Distriktsnämnden har alltså bl. a. att göra sig vä] förtrogen med den en­

skildes levnadsförhållanden inom distriktet och att verka för att den en­

skildes behov av omvårdnad blir tillgodosett.

I de kommuner där distriktsnämnder inrättats kommer centralnämnden

huvudsakligen att svara för organisation, administration och ekonomisk

förvaltning, för samordning, information och uppföljning beträffande so-

cialvårdsverksamheten, för planeringen inom socialvårdssektorn, för social­

vårdens medverkan i den allmänna samhällsplaneringen samt för ett all­

mänt förebyggande arbete i syfte att motverka uppkomsten av sociala stör­

ningar.

10

§

De bestämmelser som gäller för centralnämnden om valbarhet, inre or­

ganisation m. m. i 4 §, om tillkallande av sakkunnig och anlitande av biträ­

de i 5 § 1 st., om ordförandebeslut i 6 § och om delegation i 7 § bör gälla

i tillämpliga delar för distriktsnämnd och dess ordförande. Från hänvis­

ningen till 5 § 1 st. har dock undantagits befogenheten att tillsätta personal

hos nämnden. Denna befogenhet bör tillkomma centralnämnden. Som ett

förtydligande till bestämmelsen i 10 § har vidare föreskrivits att framställ­

ning och yttrande till kommunens fullmäktige ankommer på centralnämn­

den.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

Hemställan

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslaget till lag om social centralnämnd m. m.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo­

sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE TRYCK, STHLM 70

014098