2

Iiungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

verksamhetsområden har vidtagits eller förbereds en rad åtgärder med

detta syfte.

En omfördelning även av enskild verksamhet från expansiva till stag­

nerande regioner erfordras. Nya medel föreslås för alt påverka företagens

lokaliseringsval. Införandet av ett system med obligatoriskt lokaliserings-

samråd förordas. En ny stödform — sysselsättningsstöd — föreslås för att

stimulera till ökad användning av arbetskraft i företagen. För att förbättra

produktionsbetingelserna i stödområdet har förslag om transportstöd som

regionalpolitiskt medel lagts fram efter anmälan av chefen för kommunika­

tionsdepartementet.

Kapitalstödet vid lokalisering får i huvudsak oförändrad inriktning men

förstärks i flera avseenden. Det nuvarande stödområdet, som i fortsättning­

en benämns det allmänna stödområdet, utvidgas med vissa kommunblock

i Värmlands och Kopparbergs län.

Lokaliseringsstöd skall kunna utgå — utom till industri — till industri-

liknande verksamhet och, inom det allmänna stödområdet, vissa typer av

serviceverksamhet med huvudsaklig inriktning på industrin. Möjlighet

öppnas att ge investeringsstöd för att främja utflyttning från storstadsom­

rådena av centrala administrativa enheter inom den privata sektorn. Stö­

det till turistnäringen föreslås fortsätta enligt hittills tillämpade grunder.

Undantagsvis skall lokaliseringsstöd kunna lämnas industriföretag eller

företag med industriliknande verksamhet vid rationalisering av verksam­

heten även om sysselsättningen i företaget inte ökar. Stöd skall kunna utgå

till företag som hyr ut industrilokaler om huvudsaklig ägaridentitet före­

ligger i fråga om den fastighetsförvaltande och den industriella verksam­

heten.

Nuvarande stöd i form av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån bibe­

hålls. Som alternativ till bidrag skall avskrivningslån kunna anvandas,

dvs. amorterings- och räntefritt lån som avskrivs på fem år. Bidrag/av­

skrivningslån skall dock i regel inte utgå i fråga om industriserviceverk­

samhet eller vid rationalisering.

Möjlighet införs alt ge ersättning till företag vid omlokalisering till det

allmänna stödområdet för kostnader vid flyttning av maskiner in. m.

För att underlätta anskaffandet av rörelsekapital till industriell eller

industriliknande verksamhet inom det allmänna stödområdet skall statlig

garanti för lån vid anskaffning av omsättningstillgångar kunna tecknas i

samband med att lokaliseringsstöd beviljas vid investeringar. Garantin skall

kunna avse högst 50 % av erforderligt rörelsekapital för inledningsskedet.

Beslut om lokaliseringsstöd skall förfalla om investeringarna inte har

påbörjats inom ett år. En intensifierad bevakning och uppföljning av ut­

vecklingen i stödföretagen förutskickas.

Nuvarande stöd till lokaliseringsutbildning förstärks. Inom det allmänna

stödområdet skall företag som nyanställer personal i samband med ny­

3

etablering eller utvidgning av verksamheten kunna få ett schablonstöd för

inträningen av de nyanställda med 5 kr. per elev och arbetstimme under

sex månader. Vid mera kvalificerad utbildning skall individuellt bestämt

stöd kunna utgå i högst ett år.

Kvalificerad arbetskraft som flyttar till nyetablerat eller utvidgat indu­

striföretag inom det allmänna stödområdet skall kunna få flyttningsstöd

—- förutom som f. n. i form av respenning och bortavistelsebidrag — i form

av starthjälp.

Frågan om utbyggnad av s. k. industricentra skall utredas vidare.

Inom ett särskilt inre stödområde —• väsentligen omfattande Norrbottens,

Västerbottens och Västernorrlands läns inland samt Jämtlands län, nord­

västra Gävleborgs län och norra Kopparbergs län — föreslås försöksverk­

samhet med sysselsättningsstöd till industriföretag som utökar arbets­

styrkan. Stödet skall utgå i tre år för varje årsarbetskraft, varmed arbets­

styrkan utökas, de två första åren med 5 000 kr. och det tredje året med

2 500 kr. Sysselsättningsökningar redan under år 1970 skall berättiga till

stöd.

Förslagen innebär —• inklusive det transportstöd som chefen för kom­

munikationsdepartementet förordat — en regionalpolitisk satsning på 1 200

milj. kr. för en treårsperiod. Av detta belopp beräknas 200 milj. kr. för lo-

kaliseringsbidrag/avskrivningslån, 800 milj. kr. för lokaliseringslån, 100

milj. kr. för utbildningsstöd och 25 milj. kr. för sysselsättningsstöd. För

kreditgarantier till rörelsekapital bestäms för nästa budgetår en ram av

25 milj. kr.

Anslagen Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån tas för nästa budget­

år upp med 60 resp. 250 milj. kr. Till utbildningsstöd och sysselsättnings­

stöd beräknas 35 resp. 5 milj. kr.

Kungl. Maj.is proposition nr 75 år 7970

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 7970

Utdrag av protokollet över inrike särenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 mars

1970.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

A^ndersson, L^ange,

H^olmqvist, A^spling, L^undkvist, G^eijer, O^dhnoff, W^ickman, B^engtsson,

N^orling, L^öfberg, L^idbom, C^arlsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om den fortsatta

regionalpolitiska stödverksamheten, in. m. och anför.

I. Inledning

Genom beslut den 29 december 1967 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen

för inrikesdepartementet att tillkalla dels en sakkunnig med uppdrag alt

utreda den fortsatta lokaliseringspolitiska stödverksamheten in. in., dels eu

rådgivande nämnd åt den sakkunnige.

Den sakkunnige, som tillkallades den 21 februari 1968, har för sig och

den rådgivande nämnden antagit benämningen 1968 års lokaliseringsutred-

ning'.

Kungl. Maj :t har till utredningen för beaktande vid uppdragets fullgöran­

de överlämnat dels den 20 november 1968 riksdagens skrivelse 1968: 122

(BaU 14) i anledning av motioner angående lokaliseringspolitikens fram­

tida utformning, dels den 27 juni 1969 under hänvisning till riksdagens

skrivelse 1969:309 (BaU 30) ett antal motioner angående lokaliserings-

och regionalpolitik m. m.

Med skrivelse den 6 november 1969 har utredningen avlämnat delbetän­

kandet Lokaliserings- och regionalpolitik (SOU 1969:49). Till betänkandet

bar fogats särskilda yttranden av herrar Ekström och Svanberg gemensamt

samt av herrar Fälldin, Hamrin, Kahlin och Turesson var för sig. 1

1 Sakkunnig landshövdingen Mats Lemne. Ledamöter i den rådgivande nämnden ledamoten

av riksdagens första kammare Yngve Persson (t.o.in. den 23 maj 1969), ledamöterna av riks­

dagens andra kammare Thorbjörn Fälidin och Ingvar Svanberg, dåvarande ledamöterna av

riksdagens andra kammare Mac Hamrin och Bo Turesson samt utredningssekreteraren Bert

Ekström och direktören Tage Kahlin (båda fr.o.m. den 24 maj 1969).

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU)1, som inrätta­

des den 1 juli 1965 för att biträda vid uppläggning av regional utrednings­

verksamhet, särskilt i vad avser uppgiftsfördelning samt metodologisk sam­

ordning och utveckling in. in., har den 28 november 1969 överlämnat en pre­

liminär version av en rapport benämnd Balanserad regional utveckling

(Stencil In 1969: 5).

Vid remissen av lokaliseringsutredningens betänkande har nyssnämnda

rapport bilagts för kännedom och beaktande. Sedermera har ERU i

februari 1970 avlämnat en slutlig version av rapporten (SOU 1970: 3).

Yttranden över lokaliseringsutredningens betänkande har avgetts av över­

befälhavaren, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen (SJ), statens vägverk, sjö-

fartsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, bankinspektionen, riksrevi­

sionsverket (RRV), konjunkturinstitutet, riksskattenämnden, skolöversty­

relsen (SÖ), skogsstyrelsen, som bifogat yttranden från några skogsvårds-

styrelser, statens naturvårdsverk, kommerskollegium, som bifogat yttranden

från ett tiotal handelskamrar, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbets­

marknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen, statens institut för hantverk

och industri (SHI), vattenfallsstyrelsen, samtliga länsstyrelser, som bifogat

yttranden från olika länsorgan, kommuner, företagareföreningar m. fl.,

ERU, glesbygdsutredningen, riksbanksfullmäktige, Företagareföreningar­

nas förbund, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige

(LO), som bifogat yttranden från vissa organisationen underställda förbund

och karteller, Norrlandsförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF)

och Sveriges lantbruksförbund gemensamt, Stiftelsen Norrlandsfonden,

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges industriförbund gemen­

samt, Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska

hamnförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges akademi­

kers centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF),

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation

(SHIO), som bifogat yttrande från Jämtland—Härjedalens hantverksdi-

strikt, Sveriges köpmannaförbund och Tjänstemännens centralorganisation

(TCO). Vidare har Svenska vägföreningen inkommit med en skrift an­

gående vägpolitiken i Norrland.

I prop. 1970: 1 (bil. 13 s. 164, 230) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen

att, i avvaktan på särskild proposition, för budgetåret 1970/71 beräkna

på driftbudgeten

a) till Lokaliseringsbidrag ett reservationsanslag av 10 milj. kr., 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1070

5

1 Generaldirektören Ingvar Ohlsson, ordförande, byråchefen Curt Canarp, utredningssek-

reteraren Bert Ekström (fr.o.m. den 27 oktober 1967), professorn Sven Godlund, planerings­

chefen Erik Höök, fil. doktorn Rudolf Meidner (t.o.m. den 31 december 1969), statssekreteraren

Göte Svenson (fr.o.m. den 27 oktober 1967 t.o.m. den 26 september 1969), kanslirådet Bengt

Thufvesson (fr.o.m. den 27 september 1969) och arkitekten Erik Wirén.

6

b) till Bidrag till lokaliseringsutbildning ett anslag av 25 milj. kr., på

kapitalbudgeten

till Lokaliseringslån ett investeringsanslag av 200 milj. kr.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 75 år 1970

II. 1964 års riktlinjer för lokaliseringspolitiken

De riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik som statsmakterna antog

år 1964 (prop. 185, BaU 48, rskr 408) får ses mot bakgrunden av de snabba

strukturförändringar, som under de senaste decennierna kännetecknat ut­

vecklingen inom näringslivet, och de därav betingade befolkningsomflytt­

ningarna och regionala förskjutningarna.

I nämnda proposition, som i allt väsentligt godtogs av riksdagen, angav

min företrädare målet för lokaliseringspolitiken på följande sätt.

Lokaliseringspolitiken bör syfta till att främja en sådan lokalisering av

näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt

utnyttjade och fördelade på ett sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt

framåtskridande främjas. Samhället bör emellertid också söka styra ut­

vecklingen i sådana banor att det stigande välståndet fördelas på ett rätt­

vist sätt och att människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfreds­

ställande social och kulturell service. De försvarspolitiska synpunkterna

får heller inte förbises vid lokaliseringspolitiska avgöranden. Slutligen bör

betonas att samhället har ett ansvar för att strukturomvandlingen och den

ekonomiska expansionen sker i sådana former och i sådan takt att de en­

skilda individernas trygghet värnas. Det finns därför starka sociala och

mänskliga skäl för samhället att vidta åtgärder som modifierar verkning­

arna av omvandlingsprocessen. Lokaliseringspolitiken bör följaktligen även

inriktas på att minska de anpassningssvårigheter som den enskilde ställs

inför i ett utvecklingsskede kännetecknat av omfattande strukturrationali­

seringar inom näringslivet med åtföljande befolkningsomflyttning. I

I fråga om de medel som främst borde användas för att förverkliga det

lokaliseringspolitiska målet anfördes i propositionen att en aktiv och förut­

seende samhällsplanering var en av grundförutsättningarna för en lokalise­

ring som på bästa sätt främjar det ekonomiska framåtskridandet. En sam­

ordning i tid och rum av lokaliseringspolitiken med arbetet inom övriga gre­

nar av samhällsplaneringen var därför utomordentligt betydelsefull. En

intensifierad utredningsverksamhet krävdes för att öka kunskaperna om de

lokaliseringspolitiska förutsättningarna. I det regionala planeringsarbetet

borde en avvägning eftersträvas av olika regionala intressen i fråga om sam­

hälleliga serviceanordningar och annan offentlig verksamhet. På det regio­

nala planet skulle utrednings- och planeringsfunktionen enligt riktlinjerna

ledas och samordnas av länsstyrelserna, och planeringen borde utmynna i

konkreta förslag och handlingsprogram.

Därjämte framhölls angelägenheten av att upplysnings- och rådgivnings­

verksamheten till näringslivet i lokaliseringsfrågor förstärktes, så att en

så uttömmande information som möjligt kunde lämnas till företagen be­

träffande lokaliseringsförutsättningar i olika delar av landet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

7

För att på ett tillfredsställande sätt lösa de berörda omställningspro­

blemen skulle de lokaliseringspolitiska strävandena, jämsides med en aktiv

arbetsmarknadspolitik, därutöver gå ut på att i särskilda fall påverka den

näringsgeografiska utvecklingen. Detta skulle ske i form av direkt ekono­

miskt stöd för att stimulera till nyetablering och utbyggnad av företag i de

områden där en förstärkning av näringsliv och sysselsättning var önskvärd.

I propositionen framhölls att de omställningsproblem, som motiverade

ekonomiskt lokaliseringsstöd, med särskild styrka gjorde sig gällande i

Norrland. Den snabba rationaliseringen inom jord- och skogsbruket i före­

ning med en relativt låg industrialiseringsgrad och långa avstånd till större

och expansiva orter medförde svårare problem i denna landsdel än på

övriga håll och gjorde det angeläget att ge impulser till industriell ut­

veckling i dessa områden för att motverka en alltför långt gående befolk-

ningsuttunning och vidmakthålla en samhällelig service för den kvarboende

befolkningen.

Lokaliseringsstödet skulle i första hand utgå inom ett område, benämnt

norra stödområdet, som omfattar de fyra nordligaste länen samt Hälsing­

land, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och

norra Bohuslän. Det ansågs vidare ofrånkomligt att lokaliseringsstöd i sär­

skilda fall skulle kunna lämnas även i övriga delar av landet, främst då

svåra problem uppstått på en ort i samband med industrinedläggelser eller

liknande krisartade orsaker.

Utifrån den allmänna lokaliseringspolitiska målsättningen angavs syftet

med stödverksamheten vara att söka länka näringslivets lokalisering i banor

som var både samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt fördelaktiga

samt skapa en gynnsam industriell miljö i fler orter och regioner än dem

som redan var välförsörjda i detta avseende. Det innebar en satsning både

på sådana orter och regioner, som redan hade en god industriell utveckling,

och på sådana som hade utvecklingsmöjligheter men där de faktorer, som

har betydelse för en god industriell miljö, av olika skäl blivit svagt utveck­

lade.

I propositionen betonades dock att endast ett begränsat antal orter kunde

tillföras industriell verksamhet genom samhällets medverkan och att in­

dustriell expansion inte var tänkbar överallt enbart därför att där fanns

överskott av arbetskraft. För stora delar av glesbygden och åtskilliga små

tätorter måste man räkna med en fortsatt utflyttning och därmed försäm­

rade förutsättningar för att upprätthålla en godtagbar allmän service åt den

kvarboende befolkningen. För att tillförsäkra befolkningen i dessa områ­

den en rimlig servicestandard måste andra åtgärder än lokaliseringspoli­

tiska övervägas.

I ärenden om lokaliseringsstöd skulle hänsyn tas till såväl ortens lämp­

lighet från allmän lokaliseringssynpunkt som till de företagsekonomiska

förutsättningarna i det aktuella fallet. Stödåtgärderna skulle inriktas på or­

ter där det från samhällelig synpunkt var mest angeläget att utvecklingen

8

främjades och som hade goda förutsättningar att bära upp en industriell

verksamhet och fungera som centra för samhällelig service. En lämplig

fram gångslinje ansågs vara att välja dessa orter bland kommunblocks-

centra. Även i andra likartade orter kunde insatser vidtas om detta rim­

made med de lokaliseringspolitiska riktlinjerna. En splittring av stödet på

ett stort antal orter borde dock undvikas, eftersom detta kunde resultera

i sämre total effekt än om stödåtgärderna koncentrerades till ett färre an­

tal orter där ett mera differentierat näringsliv härigenom kunde utvecklas.

Det ekonomiska lokaliseringsstödet skulle vara ett initialstöd av engångs­

karaktär, som syftade till att företaget sedan kunde driva verksamheten

på företagsmässiga villkor utan driftsubventioner. Som villkor för stödet

skulle vidare gälla att investeringen medförde en påtaglig och varaktig

sysselsättningseffekt, antingen i det lokaliseringsstödda företaget eller, ge­

nom dettas tillkomst, i andra företag och serviceinrättningar.

Det statliga lokaliseringsstödet skulle utgå i form av bidrag och lån vid

ny-, om- och tillbyggnad av industrianläggning. Lån skulle dessutom kun­

na lämnas vid anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg. Lån

och i vissa undantagsfall bidrag kunde lämnas även till turistanläggningar.

Vid bedömningen av lokaliseringsstödets omfattning skulle tillses att

risktagandet inte uteslutande begränsades till staten utan fördelades på oli­

ka intressenter, däribland företagaren själv. Detta syfte skulle tillgodoses

genom att dels en viss gräns sattes för det sammanlagda statliga lokalise­

ringsstödet, dels som säkerhet för det statliga lånet regelmässigt skulle

ställas pant i fast egendom eller annan säkerhet.

Det statliga stödet i form av bidrag och lån skulle sammanlagt utgå med

ett belopp som i regel motsvarade högst 2/s av den totala kostnaden för

företagets investeringar i byggnader och maskiner. Lokaliseringsbidraget

begränsades till högst 35 % av investeringskostnaden i byggnader. I särskil­

da fall skulle bidrag kunna lämnas med högst 50 %.

För lokaliseringslån skulle tillämpas samma ränta som för induslri-

garantilån. I särskilda fall skulle räntefrihet kunna medges under högst

tre år. Amorteringstiden skulle uppgå till tio år, i särskilda fall 20 år, och

amorteringsfrihet skulle kunna beviljas för högst fem år.

De ekonomiska stödåtgärderna skulle ha karaktär av försöksverksam­

het under en period av fem år med början den 1 juli 1965. För hela perio­

den fastställdes en total medelsram av 800 milj. kr., varav 300 milj. kr. för

lokaliseringsbidrag och 500 milj. kr. för lokaliseringslån. Totalramen har

sedermera successivt höjts och uppgår f. n. till 1 225 milj. kr. På grund

av begränsad åtgång av bidragsmedel har ramen för lokaliseringsbidrag

minskats till 225 milj. kr., medan ramen för lokaliseringslån vidgats till

1 000 milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

9

III. Regionala utvecklingstendenser och problem m. m.

1. Inledning

ERU lämnar i sin rapport en beskrivning av den aktuella regionala nä­

ringslivs- och befolkningsutvecklingen samt eu analys av orsakerna till den­

na utveckling. I jämförelse med tidigare utredningar av liknande slag ägnas

den offentliga sektorn och hushållssektorn relativt stor uppmärksamhet.

Särskilt gäller detta i fråga om de faktorer som styr den regionala utveck­

lingen.

I rapporten och dess bilagor sammanfattas de hittills uppnådda resultaten

inom de av ERU initierade forskningsprojekten. Bland dessa kan nämnas

studier av olika glesbygdsproblem, utförda vid Umeå universitets kulturgeo­

grafiska och sociologiska institutioner, samt undersökningar rörande urbani-

seringsprocessen och storstadsproblemen som utförts vid bl. a. Lunds uni­

versitets institution för kulturgeografi och ekonomisk geografi. I anslutning

till sistnämnda forskningsprojekt har en metod utarbetats för beskrivning

av den regionala befolkningsutvecklingen med bortseende från olika slag av

administrativa indelningar. Inom ett annat forskningsprojekt, som inriktats

på beskrivning av regionala utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv,

har utvecklingen av tillverkningsfunktioner och olika slag av administra­

tiva funktioner inom näringslivet särskilt uppmärksammats.

I det följande lämnas på grundval av ERU:s rapport en översikt över den

regionala utvecklingen och dess orsaker inom företagssektorn, hushållssek­

torn och den offentliga sektorn. Dessutom analyseras några aktuella stor­

stads- och glesbygdsproblem. 2

2. Företagssektorn

Regionala utvecklingstendenser beträffande antalet sysselsatta

Enligt ERU:s upptattning hör den fortgående snabba sysselsättnings-

minskningen inom jord- och skogsbruket samt ökningen inom servicesek­

torn till de för den framtida regionalpolitiken viktigaste utvecklingstenden­

serna inom näringslivet. År 1965 var andelen sysselsatta inom jordbruks­

näringarna 10,0 % och inom serviceverksamheterna 45,8 % av antalet för­

värvsarbetande i landet. Enligt prognos 0 i länsplanering 1967 kommer år

1980 motsvarande andelar för de två sektorerna att vara 3,6 % resp. 53,0 %.

Industrins sysselsättningsandel kommer enligt tillgängligt prognosma­

terial att förbli i stort sett oförändrad eller sjunka något till år 1980. Mel­

lan åren 1965 och 1967 minskade dock antalet sysselsatta inom industrin

i landet med drygt 42 000 eller 4,3 %. Preliminära uppgifter för år 1968

visar en fortsatt nedgång från år 1967 med ca 10 000.

Näringsgrenarnas utveckling inom nio riksområden framgår av tabell 1.

o

Tabell 1. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning på huvudnäringsgienar i riksområden 1960, 1965 och 1980 (enl. länspla-

nering 1967, prognos 0) * S,

Riksområde

A B

O

M

C, D, U,

T, E

I, H, F,

G, K, L

R, P, N

S, W, X

Y, Z

AC, BD

Hela riket

Rel. fördel­

ning

Fördelning

av förvärvs-

arb. i

tusental

Jordbruk m. m.

Industri

Byggnadsverk­

samhet

Handel

Samfärdsel

Tjänster

Handel

Samfärd­

sel

Tjänster

Riksområdenas an­

del av de förvärvs-

arb.

1960 1965

1980

1960

1965

1980

1960

1965 1980

1960

1965

1960

1965

1960

1965

1980

1960

1965

1980

2,6

1,8

0,4

31,4

24,8

21,0

8,5

9,2

8,5

19,3

23,3

9,1

8,8

29,1

31,8

70,1

18,5

19,0

22,4

6,4

2,0

1,8

37,9

34,0

35,2

8,4

9,7

9,9

16,7

18,9

10,4

10,2

20,1

21,8

53,1

8,5

8,8

9,6

11,4

8,2

3,0

37,9

34,3

31,9

7,7

9,1

9,5

15,6

18,1

7,4

7,6

20,1

22,2

55,7

8,8

9,1

9,9

12,9

9,4

3,6

42,9

41,0

40,4

8,7

9,8

9,6

11,3

12,9

5,6

5,4

14,1

21,5

46,4

16,3

16,6

16,8

21,1

15,6

6,2

36,5

38,1

39,2

8,1

9,1

9,5

11,1

12,4

6,4

5,8

16,9

19,2

45,1

14,6

14,7

13,7

19,7

15,2

5,9

40,1

40,8

42,7

7,8

8,8

9,1

11,2

12,7

5,6

5,4

15,6

17,6

42,4

10,7

11,6

10,4

17,9

13,7

4,5

37,5

37,9

41,0

10,8

9,6

9,4

11,1

12,4

7,0

6,6

16,7

19,3

45,1

11,2

10,4

8,9

21,6

17,1

6,7

25,0

24,5

29,8

12,6

12,4

9,8

11,6

13,6

8,8

9,0

20,5

23,5

53,6

5,3

4,9

3,7

22,0

16,7

6,6

24,3

24,1

32,8

14,7

13,1

9,9

10,5

12,3

8,8

7,3

19,8

24,5

50,7

6,1

5,5

4,6

13,8

10,2

3,6

36,0

34,1

34,1

9,2

9,7

9,3

13,5

15,8

7,5

7,3

19,5

22,9

53,0

100

100

100

447

346

131

1 168 1 156 1 274

298

330

342

439

534

242

247

631

775

1 947

3 244 3 388

3 671

K

u

n

g ^l.

M

a

j: ^ts

p

ro

p

o

si

tio ⁿ

n ^r

7 ⁵

å ^r

1

9

7

0

11

Jordbrukssektorns andel av de förvärvsarbetande minskade i hela landet

mellan åren 1960 och 1965. Speciellt i Norrbotten och Västerbotten noteras

kraftiga reduktioner. Enligt länsplanering 1967 (prognos 0) väntas minsk­

ningarna fortgå under 1970-talet.

Industrins sysselsättningsandel minskade mellan åren 1960 och 1965 i

storstadslänen, östra Svealand och Östergötland samt de fyra nordligaste lä­

nen. Mellan åren 1965 och 1980 beräknas trenden i industriandelens utveck­

ling ändras från minskning till ökning i de sistnämnda länen samt Göte­

borgs och Bohus län, medan den är oförändrad för övriga områden.

Mellan åren 1965 och 1967 ökade industrisysselsättningen något i meller­

sta och norra Norrland. Övriga områden, däribland samtliga storstadslän,

hade en kraftig minskning.

År 1965 fanns i hela riket omkring 330 000 förvärvsarbetande inom bygg­

nadsverksamheten, vilket innebär 9,7 % av totala antalet sysselsatta. För

Malmöhus län kan konstateras en ökning på 27 % mellan åren 1960 och

1965. Mer än 20 % ökning inträffade även i Göteborgs och Bohus län samt

västra Götaland exkl. storstadslänet. Antalet sysselsatta i byggnadsbransch-

en reducerades under perioden i Norrland.

År 1980 beräknas andelen sysselsatta i byggnadsverksamhet till drygt 9 %

i samtliga riksområden utom Stockholms län, där andelen antas bli 8,5 %.

En utjämning skulle därmed inträffa.

Andelen sysselsatta inom handel och tjänster ökade mellan åren 1960 och

1965 i alla områden, medan samfärdsel ökade endast i Malmöhus län och

mellersta Norrland. Servicesektorns sysselsättningsandel väntas öka fram

till år 1980 i samtliga riksområden.

De anförda uppgifterna om näringsgrenarnas utveckling inom riksom-

rådena skall enligt vad ERU framhåller bedömas mot bakgrund av att

nordvästra Götalands och Norrlands andel av de förvärvsarbetande mins­

kade mellan åren 1960 och 1965. Fram till år 1980 beräknas endast stor­

stadslänen öka sina andelar.

Regionala koncentrationstendenser

Företagssektorn kännetecknas av koncentrationstendenser av olika om­

fattning. Som framgår av tabell 2 minskade inom industrin antalet arbets­

ställen med fler än fem sysselsatta endast obetydligt under perioden 1955—

1967, medan det genomsnittliga antalet sysselsatta per arbetsställe ökade i

alla delar av landet. Mellan åren 1965 och 1967 minskade dock företagsstor­

leken, mätt på detta sätt, i de flesta riksområdena.

Andelen småföretag (med mellan 5 och 20 anställda) var år 1965 högst i

Norrbotten och Västerbotten och lägst i det område som består av östra

Svealand (exkl. Stockholms län) och Östergötland. Speciellt södra och östra

Götaland utom Malmöhus län hade en låg andel företag med fler än 500

anställda.

Antalet brukningsenheter minskar snabbt inom jord- och skogsbruket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 2. Utvecklingen av antalet arbetsställen inom industri för riksområden under

perioderna 1955—1965 och 1966—1967 samt arbetsställenas fördelning på storleks-

grupper.

Riksområde

Antal arbetsställen

Fördelning av arbetsställen

på storleksgrupper efter

antalet sysselsatta 1965 (%)

Genomsnitti. antal

sysselsatta

1955

1965

1967

5—

20

%

21—

100

%

101—

500

0/

/o

501—

%

1955

1965

1967

A B

2 227

2 167

2 157

59,7

30,3

8,0

2,0

56

63

60

O

1 291

1 225

1 212

57,9

31,8

8,9

1,4

60

72

68

M

1 471

1 445

1 426

55,6

32,5

10,4

1,6

53

63

62

C, D, U, T, E

2 794

2 565

2 511

53,4

33,4

10,4

2,8

64

69

78

I, H, F, G, K, L

3 619

3 700

3 668

60,2

31,5

7,5

0.8

34

44

43

R, P, N

2 356

2 555

2 537

57,9

33,7

7,1

1,2

43

48

46

S, W, X

1 727

1 652

1 644

54,8

34,2

9,0

2,0

60

70

67

Y, Z

583

568

591

54,5

28,3

16,0

1,3

50

55

53

AC, BD

657

718

735

65,1

27,0

6,7

1,3

48

50

49

Hela riket

16 725 16 595 16 481

57,6

32,0

8,8

1,6

50

58

57

Nedläggningstakten har successivt ökat under de senaste decennierna. In­

om jordbruket reducerades antalet enheter omfattande över 2 ha åker från

ca 233 000 till ca 186 000 under perioden 1961—1966.

De nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, som fastställdes av 1967 års riks­

dag, innebär en fortsatt krympning av produktionskapaciteten. Det finns

därför anledning att vänta en minskning av antalet brukningsenheter un­

der den närmaste tiden. Nedläggningarna drabbar i första hand företag med

liten åkerareal och knappa skogstillgångar. Nästan hälften av samtliga

nedlagda enheter under åren 1961—1966 hade sålunda mindre än 5 ha åker.

En förändring har inträffat i nedläggningarnas geografiska fördelning un­

der femtonårsperioden 1951—1966. Medan nedläggningstakten var speciellt

kraftig i Svealand under åren 1951—1961 blev den särskilt markant i Norr­

land och vissa av länen i Götaland under perioden 1961—1966.

Flertalet brukningsenheter har både jord- och skogsbruk. Beträffande

storleksfördelningen hos driftsenheterna med åkerareal föreligger stora

olikheter regionalt. År 1966 hade huvuddelen av brukningsenheterna i samt­

liga skogslän en areal som understeg 10 ha. Uppsala, Södermanlands och

Västmanlands län hade samma år en företagsstruktur med mindre än 20 %

av antalet brukningsenheter i denna grupp.

Nedläggningarna bär medfört en relativt måttlig ökning av den genom­

snittliga arealstorleken. Under de senaste 20 åren har denna stigit endast

från ca 12 till ca 17 ha. Samtidigt torde den optimala företagsstorleken för

vegetabilisk produktion ha vuxit från omkring 20—30 till 100—200 ha.

Som jämförelse kan nämnas att genomsnittsstorleken i USA under samma

period har stigit från ca 65 till 120 ha.

13

Den markanta utvecklingen inom näringslivet mot färre och större en­

heter kan tydligt urskiljas också inom detaljhandeln. Sålunda nedlades ex­

empelvis inom livsmedelsbranschen, som intar en dominerande ställning

såväl beträffande omsättning som antal försäljningsställen, drygt 10 000

butiker under perioden 1960—1968, medan nyetableringen var förhållan­

devis obetydlig. Under år 1968 upphörde ca 900 livsmedelsbutiker, medan

endast ca 130 (exkl. varuhus) nyetablerades.

Den geografiska koncentrationen inom detaljhandeln har blivit större än

vad som återspeglas i nedläggningssiffrorna på grund av att butikerna i

ökad utsträckning kommit att förläggas i grupper.

Regional utveckling för olika arbetstagarkategorier

De tre storstadsregionerna, varmed i detta sammanhang avses Stockholm/

Södertälje, Göteborgs och Malmö/Lund/Trelleborgs A-regioner, hade år

1966 ca 30 % av antalet sysselsatta inom tillverkningsindustri, byggnads­

industri och partihandel. Samma regioner hade år 1966 48 % av den ledan­

de administrativa personalen och 46 % av de mest kontaktberoende befatt­

ningshavarna inom dessa näringsgrenar.

För yrkesverksamma inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och

partihandel gäller, som framgår av tabell 3, att de ökade med ca 86 000

under perioden 1960—1965. Fram till år 1966 ökade antalet tjänstemän med

ca 63 000. Om dessa uppdelas efter SAF-statistikens nomenklatur och delas

in i kontaktberoende högre befattningshavare (av professorn G. Törnqvist i

bilaga till ERU:s rapport benämnda nivåerna 2—4) och administrativ per­

sonal på lägre nivå (nivåerna 5—8), visar beräkningarna att ca 10 000 till­

hörde den förra kategorin. Hälften av ökningen i antalet högre befattnings-

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970

Tabell 3. Absoluta och relativa sysselsättningsförändringar inom storstadsregionerna

och övriga riket mellan åren 1960 och 1965

—

-1966.

Grupper av yrkesverksamma inom

tillverkningsindustri, byggnads­

industri och partihandel

Stockholms

A-region

Göteborgs

A-region

Malmö

A-region

Övriga

Totala antalet arbetare och tjänste­

män enl. FoB 1960 och 1965

Absolut förändring

+ 10 814

+ 13 5/7

+ 7 105

+ 54 389

Relativ förändring (%)

+

4

+ 10

+ 8

+

5

Tjänstemän på olika nivåer enl.

SAF-statistiken 1960 och 1966

Nivåerna 2—4

Absolut förändring

+ 2 758

+ 1 225

+ 1 135

+ 4 644

Relativ förändring

+

39

+

46

+

67

+

31

Nivåerna 5—8

Absolut förändring

+ 12 063

+ 4 993

+ 5 750

+ 29 974

Relativ förändring

+

31

+ 26

+

46

+

30

Nivåerna 2—8

Absolut förändring

+ 14 821

+ 6 218

+ 6 885

+ 34 618

Relativ förändring

+

32

+ 28

+

49

+

30

15

Personal inom företagsledning, utrednings- och planeringsarbete samt

försäljning koncentreras, som framgår av det föregående, allt mer till

storstadsregionerna. Orsaken till detta torde enligt ERU vara att nämnda

personalkategorier är särskilt beroende av personlig kontakt med andra

företags och offentliga myndigheters personal med likartade arbetsfunk­

tioner. Avsevärda kostnadsbesparingar och effektivitetsförbättringar kan

uppenbarligen uppnås genom en koncentration i rummet av dessa funktio­

ner. Produktiviteten för dessa torde alltså —- vid nuvarande kontaktformer

— vara högre i regioner med liten tidsåtgång för det externa kontaktar­

betet än i regioner med stor sådan tidsåtgång.

Företagens lokaliseringsval påverkas av regionala skillnader i fråga om

utbud av produktionsfaktorer. Särskilt nämner ERU tillgången till olika

kategorier av arbetskraft. Regioner med samma folkmängd kan ge väsentligt

olika arbetskraftsutbud. Detta kan bero på regionala skillnader i befolk­

ningens ålders-, köns- och utbildningsstruktur. Det kan också bero på re­

gionala löneskillnader. Av ERU:s material framgår att betydande sådana

skillnader föreligger.

Tabell 4 visar lön per sysselsatt och per arbetare år 1967 inom olika in­

dustribranscher enligt industristatistiken, uppdelad på riksområden.

Lönerna är i allmänhet högst i storstäderna, medan framför allt de syd­

västra delarna av landet uppvisar låga löner. Textil-, trä- och läderindustrin

har låga lönevärden, medan mekaniska verkstäder har höga.

Regionala skillnader i efterfrågan på varor och tjänster torde enligt ERU

ha stor betydelse för företagens lokaliseringsval. Med utgångspunkt i pro­

dukternas avsättningsmarknader kan branscherna indelas i internationella,

nationella, regionala och lokala grupper. Transportkostnadernas storlek

avgör i stor utsträckning till vilka av dessa grupper de olika branscherna

kan hänföras. Fördelningen mellan grupperna kan ändras från tid till an­

nan. Detaljhandeln har t. ex. i stor utsträckning övergått från den lokala till

den regionala gruppen. En förklaring till denna utvecklingstendens är sänk­

ta transportkostnader. En annan är att lönehöjningar framtvingar rationali­

sering, som får formen av stordrift. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

3. Hushållssektorn

Regionala utvecklingstendenser

ERU har studerat befolkningsutvecklingen inom de nio riksområdena.

Av tabell 5, som visar utvecklingen mellan åren 1960 och 1968, framgår

att storstadslänens samt östra Svealands och Östergötlands andelar av lan­

dets befolkning ökade. Övriga riksområden hade andelsminskningar. Den

största andelsökningen förekom i Stockholms län och den största minsk­

ningen i de tre riksområden, som tillsammans bildar Norrland och nordväst-

Figur 1. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock och

storstadsregioner 1960-1965.

Genomsnittlig årlig befolknings­

förändring 1960—1965.

<-

2,00

-1,99- -1,00

-0,99- 0,00

0,00- 0,99

1,00- 1,99

> 2,00

Folkmängd 1965

tooo

25 50

tusen

Figur 2. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock och

storstadsregioner 1965-1968.

Genomsnittlig årlig befolknings­

förändring 1965-1968.

^-2,00

1,99— -1,00

-0,99- 0,00

0.00- 0,99

1,00- 1,99

> 2,00

O O

Folkmängd 1968

Figur 2. forts. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock

och storstadsregioner 1965-1968.

500

Genomsnittlig årlig befolknings­

förändring 1965—1968.

%

^<-2,00

-1,99--1,00

-0,99- 0,00

0,00- 0,99

1,00- 1,99

> 2,00

Folkmängd 1968

1000

drtfrrfiTt)

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Tabell S. Befolkningsutvecklingen i riksområden 1960

—

1968.

17

Riksområde

Befolkningsandel (%)

Befolkningsförändring

1960

1965

1968

1960—1965

1965—1968

AB

17,1

17,8

18,1

+ 107 770

+ 56 520

O

8,4

8,7

8,8

+ 42 520

+ 22 300

M

8,4

8,7

8,8

+ 40 810

+ 29 280

C, D, U, T, E

16,6

16,8

16,9

+ 58 750

+ 35 930

I, H, F, G, K, L

15,0

14,9

14,8

+ 25 390

+ 17 730

R, P, N

10,5

10,4

10,4

+ 28 200

+ 19 480

S, W, X

11,6

11,1

10,8

— 7 940

— 2 330

Y, Z

5,7

5,3

5,1

— 13 280

— 3 850

AC, BD

6,7

6,3

6,2

— 8 450

+

1 650

Riket

100,0

100,0

100,0

+ 269 770

+ 176 740

ökning under nämnda period. År 1968 förändrades bilden åter. Enbart

under detta år sjönk folkmängden i skogslänen med ungefär 8 000 personer.

Befolkningsutvecklingen inom mindre regioner belyses av ERU:s mate­

rial på olika sätt. I figurerna 1 och 2 visas folkmängden i de tre storstads­

regionerna och kommunblocken utanför dessa åren 1965 och 1968 samt den

genomsnittliga årliga förändringstakten under perioderna 1960—1965 och

1965—1968.

Den sammanlagda folkökningen bland ökningsblocken uppgick till ca

375 000 mellan åren 1960 och 1965. Av denna expansion tillföll inte mindre

än drygt 182 000, dvs. ca 49 %, de tre storstadsområdena. Av den totala

folkökningen i landet föll mer än två tredjedelar på dessa regioner. Av

de sammanlagt 87 kommunblocken inom skogslänen liade endast 15 folk­

ökning mellan åren 1960 och 1965. I Jämtlands och Västerbottens län hade

enbart residensstädernas block en positiv befolkningsutveckling. Av de

sammanlagt 17 kommunblock, vilka, hade en genomsnittlig årlig befolk-

ningsminskning som översteg 2 %, låg samtliga utom ett i nordvästra Svea­

land och Norrlands inland.

Mellan åren 1965 och 1968 ökade tillväxtblocken med sammanlagt knappt

230 000 personer. Av denna ökning tillföll ungefär 95 000 de tre storstads­

regionerna. I skogslänen hade 22 block folkökning. Tillväxten i dessa upp­

gick till drygt 28 000 personer, vilket kan jämföras med att de 65 minsk-

ningsblocken i skogslänen tillsammans hade en folkminskning med ca

33 000 personer.

Den i jämförelse med den tidigare perioden relativt måttliga takten i

utflyttningen från glesbygdsområdena mellan åren 1965 och 1968 anser

ERU kunna till stor del förklaras med att en konjunkturdämpning inträdde

i början av denna period. Denna torde ha medfört en minskning i efterfråge-

överskottet på arbetskraft i de expansiva områdena och därmed en lägre takt

1 arbetskraftens omflyttningar.

ERU har även försökt belysa folkmängden och dess förändringar inom

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 75

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

19

Figur 3. Folkmängden inom lokala arbetsmark­

nadsområden år 1965.

Som underlag för figuren har för ca 1 260 olika

mätpunkter på lika avstånd från varandra be­

räknats den sammanlagda folkmängden inom

3 mils avstånd från mätpunkterna (den lokala

folkmängden). Beräkningarna avser förhållande­

na den 1/11 1965. Isaritmerna i figuren avgränsar

områden inom vilka den lokala folkmängden

var ungefär lika stor för alla mätpunkter.

Isaritmernas siffror anger approximativt den

lokala folkmängdens storlek i 1000-tal.

»

60

50

/rrooo -

ICO

8

|

io

ee

i

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970

21

Faktorer som avgör hushållens lokaliseringsval

ERU har sökt belysa förvärvsinkomsternas samt arbetsmarknads- och

bostadsmarknadsförhållandenas betydelse för hushållens lokaliseringsval.

i detta syfte har inom ERU gjorts bl. a. kartläggningar av regionala nomi­

nella och reella inkomstskillnader för olika arbetskraftskategorier, arbets­

löshetsnivå och förvärvsintensitet i olika regioner samt regionala variatio­

ner i efterfrågeöverskott, utrymmesstandard m. in. på bostadsmarknaden.

Dessutom fästs uppmärksamheten vid olika icke prissatta miljöfaktorers

betydelse för hushållens val av bostadsort.

Av ERU:s rapport framgår att betydande nominella inkomstskillnader

förekommer i landet. Inkomsten per invånare är exempelvis nära dubbelt

så stor i Stockholm som i Norrlands inland. Skillnaderna i genomsnitts­

inkomst är mindre per sysselsatt än per invånare. En orsak till detta är

att förvärvsintensiteten och åldersstrukturen är olika i skilda regioner.

De nominella inkomstskillnaderna mellan olika regioner redovisas när­

mare i tabell 6. Ett försök har där gjorts att föra samman regioner, som

bedömts vara likartade beträffande befolkningsunderlag och geografiskt

Tabell 6. Inkomstskillnader 1966 och inrikes nettoflyttning 1963—1967 mellan olika

grupper av A-regioner och kommunblock.

Grupp

Nominell inkomst

per inv. 1966

Nominell inkomst

per syssels. 1966

Inrikes netto­

flyttning 1963—1967

per 1 000 av

folkmgd. 1.11.1965

Sto ckholm/Södertälje

A-region

12 718

26 681

+ 24,2

Göteborgs, Malmö/Lund och

Hälsingborg/Landskrona

A-regioner

10 519

22 783

+ 34,1

Samtliga A-regioner i Göta­

land och Svealand utom

Dalarna och Värmland med

en folkmängd mellan 95 000

och 190 000

9 030

20 153

+

7,9

Samtliga A-regioner i Göta­

land och Svealand utom

Dalarna och Värmland med

en folkmängd understigande

95 000

8 334

19 333

— 9,3

Samtliga kommunblock i

Norrland, Dalarna och

Värmland utom de 41 gles-

bygdsblock som har lägst

folkmängd

S 577

20 039

— 19,7

De 41 nyssnämnda kom­

munblocken i Norrland,

Dalarna och Värmland

6 976

18 101

—110,6

22

läge. Av tabellen framgår även den inrikes nettoflyttningen mellan de olika

regiongrupperna mellan åren 1963 och 1967.

Tabellen visar att flyttningarna gick i riktning från regioner med låga

till regioner med höga genomsnittsinkomster. Det är dock värt att observera

att utflytlningstakten från kommunblocken i Norrlands kustland var mer

än dubbelt så hög som från A-regionerna i södra och mellersta Sverige med

en folkmängd understigande 95 000. Detta gällde trots att den senare region-

gruppen hade lägre inkomster både per invånare och per sysselsatt än den

förra gruppen. Regionala skillnader i medelinkomst räcker således inte som

förklaring till de regionala flyttningarna.

Regionala skillnader i genomsnittslön förekommer både per sysselsatt

och per arbetare. Det betyder att skillnader i genomsnittsinkomst mellan

olika områden inte helt kan förklaras av att andelen tjänstemän varierar

mellan de olika områdena. Det kan t. ex. nämnas att den manliga industri-

arbetarlönen i Stockholm och Göteborg år 1967 låg 17 resp. 12 % över riks­

genomsnittet. Motsvarande löner i Gotlands, Kronobergs och Skaraborgs län

understeg riksgenomsnittet med 13, 18 resp. 7 %.

Spridningen i arbetarlöner är större mellan länen än mellan industrigrup­

perna. Det innebär att det kan ge högre lön för en arbetare att flytta till en

region med högt löneläge än att byta yrke på den ursprungliga bostadsorten.

För att få en bild av de reella löneskillnaderna mellan olika regioner

måste de nominella lönerna vägas mot någon form av dyrhetstal. ERU har

därför gjort en bearbetning av 1964 års dyrortsundersökning. Det framgår

av denna bl. a. att de högsta dyrortstalen förekom i Stockholms stad och län

samt i mellersta och övre Norrland. De lägsta talen fanns i de sydöstra de­

larna av landet.

Resultatet efter en vägning av dyrhetstalen mot de nominella genom­

snittsinkomsterna visar bl. a. att A-regionerna i södra och sydöstra Sverige

hade större reella än nominella inkomster per sysselsatt, medan det mot­

satta förhållandet gällde större delen av Norrland. Skillnaden mellan den

högsta realinkomsten per sysselsatt, som återfanns i Stockholm/Södertälje

A-region, och den lägsta, som gällde Visby A-region, översteg 10 000 kr.

ERU anför att skillnader i tillgång på arbetsmöjligheter mellan olika

regioner med säkerhet är en av de främsta orsakerna till hushållens om­

flyttningar. ERU:s material tyder på att regionala variationer i arbetskrafts-

efterfrågan i större utsträckning än regionala skillnader i realinkomst för­

klarar den inrikes nettoflyttningen. Den lägsta arbetslösheten i landet finns

i storstadsområdena samt i mellersta Götaland. Arbetslösheten i samtliga

A-regioner i skogslänen överstiger den genomsnittliga för hela landet. Det

konstateras också att eu betydande dold arbetslöshet förekommer i stora

delar av landet. Som exempel nämns att ett utbudsöverskott på 132 000 per­

soner skulle uppstå om förvärvsintensiteten för befolkningen i åldern 15—64

år i Stockholm/Södertälje A-region applicerades på övriga regioner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1070

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

23

De största regionala variationerna i förvärvsintensitet förekommer hos

den kvinnliga arbetskraften. Inom denna kategori varierar förvärvsintensi-

teten med nära 20 procentenheter mellan olika riksområden. Motsvarande

skillnad för båda könen är drygt 10 procentenheter.

I många fall bedöms hushållens valfrihet beträffande bostadsort vara

starkt begränsad. Detta gäller särskilt då en arbetstagare inte kan byta yrke.

Av ERU:s material framgår att många yrkeskategorier är hänvisade till val

mellan ett fåtal orter för bosättning på grund av att efterfrågan på vissa

typer av arbetskraft är regionalt starkt koncentrerad. Till denna begräns­

ning i valmöjligheterna beträffande bostadsort bidrar att hushållen ofta be­

står av flera förvärvsarbetande. Detta förhållande kan enligt ERU under

1970-talet få ökad betydelse för hushållens lokaliseringsval på grund av att

de gifta kvinnorna i ökande utsträckning söker sig ut på arbetsmarknaden.

Om målet för den ekonomiska politiken är att öka sysselsättningen genom

att föra över arbetskraft från orter som har svårt att upprätthålla full sys­

selsättning till regioner med efterfrågeöverskott på arbetskraft, kan bostads-

tillgången uppträda som ett binder för dessa omflyttningar. För att klar­

lägga i vad mån bostadstillgången i olika områden utgör ett sådant hinder

redovisar ERU antalet bostadssökande, utrymmesstandarden, trångbodd­

heten och bostadsproduktionens fördelning på olika regioner.

Bland resultaten av denna analys nämner ERU att de tre storstadsregio­

nerna har det utan jämförelse största ef terf rågeöver skotte t på bostäder

mätt som andel registrerade bostadssökande av folkmängden i resp. region.

Den största andelen trångbodda hushåll förekommer i Stockholms och

Göteborgs och Bohus län samt i övre Norrland.

ERU framhåller i sin sammanfattning att förutom de prissatta varorna

hushållens välfärd och därmed deras lokaliseringsval påverkas av en

mängd icke prissatta miljöfaktorer, såsom tillgång till utbildning, sjukvård

och annan samhällsservice, samt utbud av olika fritids- och kulturaktivite­

ter. En i detta sammanhang väsentlig icke prissatt faktor är de sociala

kontakter för fritidsumgänge eller för andra ändamål som varje individ är

beroende av. Även tidsåtgång för resor till olika aktiviteter är av betydelse.

Sammanfattningsvis framhåller ERU att, eftersom individernas miljöprefe­

renser är vetenskapligt nästan helt obelysta, forskningen om människornas

önskemål om typ av samhälle och omgivning borde intensifieras. Det gäller

att inte se ensidigt på skillnader i förvärvsinkomst mellan olika regioner,

utan det gäller att beakta alla komponenter som bygger upp hushållens lev­

nadsnivå och miljö.

4. Den offentliga sektorn

Regionala utvecklingstendenser

ERU ägnar relativt stor uppmärksamhet åt den regionala utvecklingen

inom den offentliga sektorn på grund av dess snabba expansion och stora

25

ökningen i stor utsträckning liar skett inom de delar av den offentliga sek­

torn som kräver stort befolkningsunderlag. Detta gäller särskilt undervis­

ningen, hälso- och sjukvården samt den statliga förvaltningen. Den gymna­

siala utbildningen och den slutna sjukhusvården har haft en kraftig expan­

sion inte minst inom de medelstora kommunblocken. Tillväxten inom bl. a.

den högre utbildningen och den centrala statsförvaltningen har emellertid

också bidragit till en betydande expansion inom Stockholmsregionen och

de två övriga storstadsregionerna.

De delsektorer inom den offentliga sektorn, som har den ulan jämförelse

snabbaste sysselsättningsökningen är undervisningen samt hälso- och sjuk­

vården. Dessa två delsektorer svarade för nära 60 % av den totala syssel­

sättningsökningen inom de offentliga tjänsterna mellan åren 1960 och 1965.

Betydande sysselsättningsökningar förekom här även i de befolkningsmäs­

sigt snabbast tillbakagående delarna av landet. Det kan t. ex. nämnas alL

övre Norrland, som vidkändes en folkminskning med 1,7 % mellan nyss­

nämnda år, samtidigt hade en sysselsättningsökning inom undervisning

med 24,6 % (2 270 personer) och inom hälso- och sjukvård med 31,7 %

(2 210 personer). Motsvarande sysselsättningsökning i t. ex. det starkt ex­

pansiva Malmöhus län var 32,9 % (3 180 personer ) resp. 26,0 % (3 430 per­

soner).

Den procentuellt snabbaste sysselsättningsökningen skedde mellan åren

1960 och 1965 inom socialvården, ökningen uppgick inom denna delsekLor

till 48,7 % eller ungefär hälften av den absoluta ökningen inom hälso- och

sjukvården. De minsta och snabbast tillbakagående kommunblocken hade

den procentuellt snabbaste sysselsättningsökningen inom socialvården. Så­

lunda hade de 130 minsta kommunblocken i landet, som hade en folkminsk­

ning med 3,8 % mellan åren 1960 och 1965, samtidigt en syssel sättningsök­

ning inom socialvården med 56,8 %. Samtliga storstadslän hade en avsevärt

mindre procentuell sysselsättningsökning inom socialvården än den genom­

snittliga för riket.

Som nämnts har den centrala statsförvaltningens tillväxt medfört en be­

tydande sysselsättningsexpansion i Stockholmsregionen. Detta illustreras

i tabell 8, som visar sysselsättningsutvecklingen åren 1960—1965 inom stat­

lig förvaltning i Stor-Stockholm (Stockholm/Södertälje A-region med un­

dantag av Nynäshamns och Södertälje kommunblock), övriga residensstads-

block samt resterande kommunblock. Av tabellen framgår att Stor-Stock-

holm år 1965 hade ett något större antal sysselsatta inom statlig förvaltning

än övriga residensstadsblock tillsammans. Kategorin »övriga kommunblock»

hade endast en dryg femtedel av det totala antalet sysselsatta. Den absoluta

sysselsättningsökningen åren 1960—1965 var något större i Stor-Stockholm

än i övriga residensstadsblock tillsammans och avsevärt större än i den

tredje kategorin.

ERU påpekar i detta sammanhang också att de högre tjänstemännen inom

Kungl. Mnj.is proposition nr 75 år 1970

Kangl. Maj:is proposition nr 75 år 1970

27

variationer i fråga om folkmängd och befolkningssammansättning. Stor-

driftsfördelar medför emellertid en viss koncentration av de lokala verksam­

heterna. Inom den offentliga sektorns regionala grupp krävs större befolk­

ningsunderlag än för den lokala gruppen, främst beroende på en ökad före­

komst av stordriftsfördelar.

Strävanden att uppnå den ur en viss sektors synpunkt mest effektiva re­

gionala organisationen har under senare år tagit sig uttryck i bl. a. en ten­

dens mot stordrift inom flera delar av den offentliga sektorn. Detta gäller

t. ex. skol-, polis- och rättsväsendet. Antalet gymnasieorter har t. ex. varit

i stort sett konstant under 1960-talet, trots att antalet elever inom det gym­

nasiala skolväsendet (gymnasium, fackskola och yrkesskola) under denna

tid har ungefär fördubblats. Vidare har antalet polisdistrikt år 1965 redu­

cerats från 550 till 119. Beslut har år 1969 fattats om en successiv minsk­

ning av antalet domsagor från 146 till 86.

ERU anför att de sektorsvisa bedömningar, som görs inom den offent­

liga sektorn, i stort torde leda till samhällsekonomiskt lämpliga lokalise-

ringsbeslut. 1 vissa fall har emellertid i lokaliseringsvalet ingått uttalade

samhällsekonomiska bedömningar, dvs. överväganden om de externa effek­

terna på andra samhällsverksamheter vid olika lokaliseringsalternativ. Ak­

tuella exempel på sådana överväganden är diskussionerna om en decentrali­

sering av den centrala statsförvaltningen och om lokalisering av en teknisk

högskola, vissa militärförband, statliga företag m. in. till Norrland. 5

5. Storstädernas och glesbygdens utveckling

I ERU:s rapport ägnas problem i samband med storstädernas och glesbyg­

dens utveckling speciell uppmärksamhet. Därvid framhålls att storstäder­

nas och glesbygdens utveckling kan ses som två ytterligheter i ett regionalt

utvecklingsförlopp, som innebär en koncentration av befolkning och närings­

liv. ERU stryker emellertid under att något direkt samband mellan storstä­

dernas tillväxt och glesbygdens tillbakagång inte behöver föreligga.

Storstädernas befolkningsexpansion svarade för ungefär två tredjedelar

av landets befolkningsökning åren 1960—1965. Till storstäderna räknas här­

vid Stockholm/Södertälje, Göteborgs samt Malmö/Lund/Trelleborgs A-re­

gioner med undantag av kommunblocken Nynäshamn och Södertälje,

Alingsås och Vårgårda resp. Trelleborg. Under motsvarande tid förlorade

kommunblock med mindre än 20 000 invånare 3 % av sin befolkning.

Av figur 5, som är hämtad från en av professor Hägerstrand utarbetad

bilaga till ERU:s rapport, framgår att gruppen tätorter med mer än 2 500

invånare i Sverige hade en befolkningsmässig expansion mellan åren 1950

och 1965. Relationen mellan de största regionerna, dvs. storstäderna, och

övriga med mer än 2 500 invånare är i stort sett oförändrad. ERU påpekar

att detta kan synas strida mot de förut redovisade uppgifterna. Om tätor-

28

Kiihgl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

INV.

500000-

100000

-

50000-

10000-

300 RANG

Figur 5. Tätortshierarkin i Sverige 1950 och 1965.

ter med mindre än 2 500 invånare tas med, visar det sig dock att de båda

kurvorna i diagrammet korsar varandra. Detta speglar de minsta tätorter­

nas tillbakagång.

Av figur 5 framgår vidare, framhåller ERU, att förskjutningen mellan

olika tätorter med mer än 2 500 invånare var relativt liten under perioden

1950—1965. Föreliggande prognoser pekar på att storstädernas andel av

landets samlade befolkningsökning kommer att öka.

Förändringar i efterfrågeförhållanden och andra produktionsförutsätt-

ningar anförs av ERU som förklaringar till den pågående urbaniseringen.

Detta tar sig uttryck i att bl. a. ytkrävande aktiviteter, såsom jord- och

skogsbruk, blir allt mer kapitalintensiva, samtidigt som mark med relativt

ofördelaktiga produktionsförutsättningar överges. Landets resurser koncen­

treras till näringar i vilka stordrift och samlokalisering ger hög avkastning.

För vissa ekonomiska aktiviteter är det lönsamt med en koncentration till

de största städerna, medan det för andra verksamheter är mer fördelaktigt

att expandera i mindre tätt befolkade regioner.

Kungl, Maj.ts proposition nr 75 år 1970

29

ERU delar upp storstads- och glesbygdsfrågorna i två problemområden.

Det ena gäller den långsiktiga fördelningen av landets resurser på olika or­

ter och därmed frågan hur olika regiontyper bör utvecklas befolkningsmäs­

sigt för att optimal fördelning av resurserna skall uppnås. Det gäller den

framtida ortshierarkins struktur med fördelning på orter av olika storlek

och kontaktnätet dem emellan. Det andra gäller den takt i vilken koncen­

trationen och expansionen skall ske och hur man skall lösa uppkommande

balansproblem. Man kan enligt ERU f. n. inte säkert uttala sig om hur den

från samhällelig välfärdssynpunkt bästa regionhierarkin skall se ut och hur

den avviker från den faktiskt konstaterade. Däremot går det att bättre bely­

sa balansproblemen vid expansion och avveckling.

Balansproblem vid storstädernas expansion

Expansionen av näringslivet inom storstäderna med åtföljande inflyttning

av arbetskraft kräver enligt vad ERU framhåller att, om de samhällsekono­

miska målen skall uppfyllas, samhällskapitalet i form av bostäder, vägar,

skolor m. m. byggs ut. För att avgöra möjligheterna att låta samhällskapita­

let expandera i takt med befolkningsexpansionen är det väsentligt att känna

till vilka resurser som i utgångsläget finns för en sådan expansion. Till­

gången på kapital och arbetskraft inom bl. a. byggnadssektorn är därvid av

stor betydelse.

Balansproblemet inom en expanderande storstadsregion har studerats in­

om ERU. I synnerhet analyseras möjligheterna att samtidigt uppnå ett antal

ekonomisk-politiska mål i Göteborgs A-region under perioden 1963—1970.

Uppmärksamheten koncentreras till mål som avser regionens bostadsstan­

dard, dess kommunala service, industriproduktion och icke-kommunala ser­

vice. Att storstadsexpansionens välfärdspolitiska effekter under sådana om­

ständigheter blir ofullständigt redovisade finner ERU uppenbart. Metoden

möjliggör dock att dessa måls resursanspråk prövas med hänsyn till regio­

nens arbetskraftsresurser. Om en sådan prövning visar att samtliga mål inte

kan uppfyllas, föreligger en målkonflikt eller brist på balans redan vid detta

begränsade urval av mål.

Som exempel på resultat från undersökningen av Göteborgsregionens ex-

pansionsförlopp nämns följande. Om bostadsproduktionen och den kommu­

nala servicen hade ökat enligt den kommunala målsättningen, drygt 11 %

per år under perioden 1963—1970, innebär detta enligt undersökningen att

byggarbetskraften måste fördubblas under perioden, att andelen arbetskraft

som sysselsätts i den kommunala servicesektorn måste öka från drygt 10

till drygt 20 % och att den kommunala utdebiteringen — med oförändrad

trend för den kommunala upplåningen — måste öka från 13 kr. år 1963 till

drygt 24 kr. år 1970.

ERU konstaterar att all nyinflyttad arbetskraft och mer därtill skulle

krävas i bostadsbyggande och för boendeservice, om målen skulle uppfyllas.

Industrin, partihandeln och även kommunikationerna skulle år 1970 tvingas

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

ha färre anställda än de hade år 1963. Vid ett oförändrat inflyttningsöver-

skott efter år 1970 skulle dock dessa sektorer kunna öka eftersom större

kapacitet skapats för utbyggnad av bostäder och övrigt samhällskapital.

Av industristatistiken finner ERU framgå att en reduktion av antalet in-

dustrianställda har ägt rum i Göteborgsområdet mellan åren 1963 och 1967.

Bilindustrins och varvens expansion talar dock för att ökning inträffat åren

1968 och 1969. Byggnadssektorn ökade kraftigt mellan åren 1960 och 1965 i

Göteborgs och Bohus län och förväntas enligt länsplanering 1967 fortsätta

att expandera fram till år 1980. Skillnaden mellan den faktiska ökningen

och den som krävs enligt undersökningen är dock stor.

Balansproblemen i samband med storstädernas expansion är enligt ERU :s

mening betydande. De kan lösas på i princip två sätt. Det ena gäller under

förutsättning att ökad utbyggnad av samhällskapital inte får komma i fråga.

För att upprätthålla balans krävs då att inflyttningen till storstäderna skärs

ned, vilket minskar efterfrågan på bostäder och annat samhällskapital. Som

exempel på medel som syftar till att reducera nyetableringar och utbyggna­

der inom storstäderna nämns direkta förbud för utbyggnad och speciella

skatter på de produktionsfaktorer som utnyttjas. Vidare kan medel tillgri­

pas, som medför att regioner utanför storstäderna blir mer attraktiva. Bland

sådana medel nämns en planmässig styrning av privata och offentliga inves­

teringar till ett fåtal stora tillväxtcentra samt utlokalisering av offentlig

verksamhet.

Ett annat sätt att lösa balansproblemen är att under expansionsförloppet

aktivt styra fördelningen av resurser till olika sektorer, så att obalanser på

varu- och faklormarknaderna undviks. Denna styrning kan ske exempelvis

så att viss serviceproduktion skärs ner under ett skede av expansionen för

att resurser skall kunna föras över till byggnadssektorn eller till övriga sek­

torer som bygger samhällskapital. Under senare skeden låter man ånyo

serviceproduktionen växa. Tänkbara medel i detta sammanhang är skatter

på produktionsfaktorerna under ett visst skede och utnyttjande av speciella

investeringsfonder av den typ som nu används inom konjunkturpolitiken.

Storstädernas bostadssituation

ERU framhåller att bostadssektorns betydelse för möjligheterna att skapa

balans på arbetsmarknaden har ägnats uppmärksamhet i den ekonomisk­

politiska debatten. Dess strategiska betydelse beror, som framgår av det

förut anförda, på att en stor del av de inflyttande under ett expansionsskede

går åt till produktion av bostäder som täcker de inflyttandes behov.

Av tabell 9 framgår enligt ERU att bostadsstocken i storstäderna år 1960

i stort sett svarade mot befolkningsandelen. Den mycket omfattande inflytt­

ningen under perioden 1961—1965 till dessa städer motsvarades dock inte

av ökad andel av bostadsbyggandet. Bostadsstocken svarar inte heller mot

den regionala inkomstfördelningen, även om denna i allmänhet betraktas

som en viktig bestämningsfaktor för bostadsefterfrågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

31

Tabell 9. Indikativa data för storstadsregionernas bostadsmarknad

Riket

Storstads­

region.

Stockholms

och

Södertäljes

A-regioner

Göteborgs

A-region

Malmö

A-region

Befolkning i milj.

pers. år 1960

7,499

2,053

1,239

0,552

0,262

Procentuellt av rikets

befolkning

100

27,4

16,5

7,4

3,5

Nettoinkomst för

fysiska personer 1962

miljarder kr.

52,6

18,8

12,2

4,4

2,2

Procentuellt av rikets

nettoinkomster

100

36

23

8

4

Immigr. till vinst­

regioner 1961—1965

per år

37 608

22 218

13 227

5 335

3 656

Procentuellt av immi­

gration till samtl.

vinstregioner

100

59

35

14

10

Bostadsstock i milj.

rumsenheter 1960

9,118

2,479

1,508

0,651

0,320

Procentuellt av rikets

bostadsstock

100

27,2

16,6

7,1

3,5

Rivning 1961—1965 i

lägenheter

44 731

16 140

8 786

5 552

1 802

Procentuellt av rikets

rivning

100

36,1

19,7

12,4

4,0

Bostadsbyggande

bruttoantal lägen­

heter 1961—1965

414 291

130 895

76 686

35 474

18 735

Procentuellt av rikets

bostadsbyggande

100

31,5

18,5

8,6

4,5

Materialet pekar enligt vad ERU anför på ett stort behov av bostadsbyggande i storstäderna

även vid en minskning av inflyttningen.

Materialet pekar enligt var ERU anför på stort behov av bostadsbyggande

i storstäderna även vid en minskning av inflyttningen.

Några centrala glesbygdsproblem

Det av ERU initierade utredningsarbetet om glesbygdsproblemen har be­

drivits efter två linjer, en geografisk och en sociologisk. Det geografiskt in­

riktade arbetet, som leds av professor E. Bylund vid Umeå universitet, berör

främst problem som hänger samman med avfolkningen och svårigheterna

att upprätthålla en rimlig service i glesbygdsområdena. Inom det sociolo­

giska utredningsavsnittet har en intervjuundersökning utförts bland gles-

bygdsbefolkningen för att närmare belysa dess villkor och attityder.

Enligt ERU:s bedömning kommer glesbygdsproblemen att få ägnas stor

uppmärksamhet under 1970-talet. Mycket stöder emellertid hypotesen att

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

1970-talets stora regionala problem blir ekonomisk stagnation och utflytt­

ning från de mindre och branschmässigt ensidiga tätorterna. Många mindre

tätorter befinner sig redan på tillbakagång. Till de ensidiga orter som bör

uppmärksammas hör också de små handels- och serviceorterna som med

minskande underlag och ökad aktionsradie hos befolkningen slås ut i kon­

kurrens med centra av högre dignitet.

Näringsstrukturen i glesbygdsblocken är, framhåller ERU, i de flesta fall

ensidig med en förhållandevis stor andel sysselsatta inom jord- och skogs­

bruket. Den kraftiga sysselsättningsminskningen inom i första hand dessa

näringar har haft avgörande betydelse för uppkomsten av många glesbygds­

problem. Sysselsättningsminskningen i de areella näringarna i kombination

med arbetskraftens trögrörlighet har medfört att många regioner fått låg

yrkesintensitet. Denna är i allmänhet lägst i block med liten folkmängd och

den är påfallande låg i stora delar av Norrland. Härav följer också att ge­

nomsnittsinkomsterna är väsentligt lägre i glesbygdsblocken än i andra

block.

Av den sociologiska undersökningen framgår att männen i glesbygd år

1966 hade förvärvsarbete i betydligt större utsträckning än kvinnorna, om­

kring 75 % jämfört med drygt 30 %.

ERU påpekar vidare att de materiella levnadsbetingelserna för åldringar

inom glesbygdsområden ofta är dåliga. En detaljerad inventering av åld­

ringarnas situation bl. a. i glesbygderna företogs av socialpolitiska kommit­

tén. I sitt betänkande Bättre åldringsvård (SOU 1964: 5) konstaterade kom­

mittén bl. a. att de dåliga åldringsbostäderna utgjorde i första hand ett gles­

bygdsproblem. I landets glesbebyggda delar fanns år 1965 totalt ca 180 000

åldringshushåll. Av dessa hade drygt 40 % bostäder som saknade vatten och/

eller avlopp. Detta innebär att även wc, bad och elvärme saknades. Motsva­

rande andel i tätorterna var endast 6 %.

Åldrings- och sjukvårdsfrågorna utgör enligt ERU ett stort och växande

problem i hela landet men torde ha störst omfattning i glesbygds- och ut-

flyttningskommuner.

Ett stort glesbygdsproblem är också den knappa tillgången till service­

verksamheter. För att upprätthålla olika slag av serviceverksamhet krävs

ett visst befolkningsunderlag. För kommersiella företag ställs direkta krav

på marknadsmässig avkastning på insatt kapital och rimlig ersättning för

nedlagt arbete. Även på serviceverksamheter av icke-kommersiell natur så­

som skolor, sjukhus o. d. ställs anspråk på rimliga kostnader samtidigt som

verksamheterna skall uppfylla vissa minimikrav i fråga om kapacitet, kvali­

tet och valmöjligheter för konsumenten.

En av de centrala frågeställningarna för Umeå-projektet är att fastställa

vad som är minsta möjliga befolkningsunderlag för olika basorter för ser­

vice. Utgångspunkten är vad befolkningen uppfattar som »acceptabelt servi­

ceaggregat». Den folkmängd som enligt dessa beräkningar erfordras uppgår

33

lill 2 900 personer. Denna uppgift gäller för år 1968. Genom strukturom­

vandling och befolkningsminskning i omlandet beräknas emellertid kravet

på ortsstorlek öka med ca 4 % om året. Detta innebär att den minsta nöd­

vändiga ortsstorleken har passerat 3 000 personer redan år 1970. I detta sam­

manhang uppmärksammas också problemet med att olika orter är olika at­

traktiva för skilda verksamheter. En gruvort kan t. ex. bedömas som mindre

lämpad än en annan närbelägen ort för övrig industriell verksamhet. Genom

att man härigenom kommer att dela upp satsningarna på två orter kan

bådas möjligheter att fortsätta som självförsörjande orter upphöra.

Enligt ERU:s mening kan glesbygdsproblemen ha både långsiktig och

kortsiktig karaktär. De kortsiktiga problemen uppstår bl. a. om ett kontrak-

tionsförlopp, som i och för sig anses som ofrånkomligt, sker så snabbt att

olika slag av obalans uppkommer t. ex. i form av arbetslöshet, undersyssel­

sättning, otillfredsställande serviceförsörjning m. m. Ett mycket allvarligt

problem är de bristande sysselsättningsmöjligheter som finns på många

håll i glesbygden. ERU pekar på att exempelvis arbetslösheten för befolk­

ningen i åldern 15—64 år i genomsnitt under perioden 1963—1968 var nära

tio gånger så stor i Haparanda/Kalix A-region som i Stockholm/Södertälje

A-region. För att lösa de kortsiktiga sysselsättningsproblemen är det möjligt

att premier som subventionerar arbetskraft är att föredra framför ett stöd

som subventionerar kapital.

För att på längre sikt uppnå lösningar av glesbygdsproblemen krävs enligt

ERU insatser för att bygga upp regioner i Norrland och andra utsatta om­

råden som kan konkurrera med övriga delar av landet. Av stor betydelse är

därvid att man väljer ut ett fåtal orter, så att en koncentration av insat­

serna kan komma till stånd. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

6. Remissyttrandena

Ett stort antal remissinstanser diskuterar de regionala utvecklingstenden­

serna. I många fall sker detta i direkt samband med behandlingen av de re­

gionalpolitiska målsättningarna. 1 en rad yttranden tas sålunda orsakerna

till storstadsregionernas tillväxt upp i anslutning till uttalanden rörande åt­

gärder som riktas mot fortsatt storstadsexpansion. På motsvarande sätt be­

handlas glesbygdernas utveckling i samband med ställningstaganden i

fråga om glesbygdspolitikens utformning. Utvecklingstendenser för enskilda

regioner belyses vidare i de flesta yttrandena från länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Stockholms län tar upp frågan om vilka faktorer som be­

stämmer individernas val av boenderegion. I yttrandet framhålls att valmöj­

ligheterna i olika avseenden värderas mycket högt av den unga generatio­

nen, vilken svarar för merparten av omflyttningarna mellan landets olika

regioner. Mindre orter med isolerat läge där tillgången på offentlig och pri­

vat service i olika former är bristfällig får framdeles sannolikt mycket svårt

att hävda sig i konkurrensen med de större. De som i dag av olika skäl redan

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 75

34

är verkligt rotade på platsen, utgör egentligen den enda säkra arbetskrafts-

tillgången vid eventuella lokaliseringar till dessa mindre orter. Svårighe­

terna att rekrytera ersättare när dessa sedan går ur produktionen kan antas

bli avsevärda.

Den allmänna bakgrunden till och behovet av regionala omfördelningar

av landets resurser berörs bl. a. av AMS, som menar att den tekniska utveck­

lingen och konkurrensen med utlandet ställer krav på en snabb omvandling

av näringslivet. Alla delar av landet berörs av denna strokturomvandliirg

men de största omställningsproblemen uppkommer inom områden där de

expansiva sektorerna av näringslivet inte räcker till för att bereda sysselsätt­

ning åt den arbetskraft som friställs inom de kontraktiva sektorerna.

AMS anför vidare att de sju skogslänen och bland dem i synnerhet de fyra

nordligaste från dessa utgångspunkter har en ogynnsam sammansättning av

näringslivet. En förhållandevis stor del av befolkningen där är alltjämt verk­

sam inom jord- och skogsbruket. Den befintliga industrin har starka inslag

av branscher med ringa eller ingen sysselsättningsökning. Verkstadsindu­

strin sysselsätter mindre än eu tredjedel av de industrisysselsatta jämfört

med nära hälften i övriga riket. Skillnaden mellan de fyra nordligaste

länen och övriga riket är än större i detta hänseende. Två så expansiva och

tungt vägande delbranscher till verkstadsindustrin som mekaniska verk­

städer och elektroteknisk industri har sålunda mindre än 6 % resp. mindre

än 3 % av tillverkningen lokaliserad till de fyra nordligaste länen. Under de

senaste åren har dock verkstadsindustrin haft en något mer positiv syssel­

sättningsutveckling i skogslänen än i övriga riket.

En mer negativ bedömning av nuvarande utvecklingstendenser gör RLF

och Sveriges lantbruksförbund som bl. a. anför att avflyttningen i allt stör­

re utsträckning drabbar mindre och medelstora tätorter. Eftersom det i

första hand är ungdomen som flyttar blir åldersfördelningen hos de kvar-

boende ytterst ogynnsam och processen utvecklas till att bli ett dödligt hot

mot hela bygder och regioner. Förbunden påpekar särskilt att kommunsam­

manslagningar i dessa fall i och för sig inte innebär någon lösning. I de orter

och regioner som tar emot flyttningsströmmen — framför allt Storstock­

holmsområdet — blir problemen av annan art. Långtgående krav på bo­

stadsbyggande med åtföljande toppar i fråga om behov av barndaghem,

skolor och andra gemensamhetsanläggningar ställer de nuvarande kommun­

invånarna inför utsikten att tvingas höja kommunalskatterna långt utöver

vad som är rimligt. Trots de satsningar som gjorts har köerna enligt förbun­

dens bedömning ökat oavbrutet pa snart sagt alla områden. Denna biist-

situation leder till slöseri med samhällsresurser och ökade levnadskost­

nader för enskilda. Samtidigt sker en miljöförstöring som saknar motstycke.

Mark-, luft- och vattenföroreningarna kring de stora befolkningskoncentra-

tionerna innebär en exploatering av oersättliga naturresurser. Förbunden

erinrar vidare om att Regionplanenämnden räknar med en befolkningsök­

K ungt. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

35

ning i Storstockholmsområdet från nuvarande ca 1,5 till ca 2,5 milj. invå­

nare fram till år 2000. Det betyder att hela den beräknade befolkningstill­

växten i riket skulle komma att falla på Stockholmsområdet. Prognoser av

den typ som ligger till grund för exempelvis regionplanen för Storstockholm

utvecklas lätt till att bli ett program. På motsvarande sätt verkar prognoser

om fortsatt avflyttning avskräckande på företag som överväger lokalisering

till viss ort.

Också länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller alt del är diskutabelt

att låta den samhälleliga planeringen följa upp och underlätta näringslivets

spontana process. Den sociala krisen i Norrland och Bergslagsregionen har

enligt länsstyrelsens bedömning fördjupats och snarast accentuerat dessa

områdens ogynnsamma relativa position. Lönestatistik från de senaste åren

visar att skillnaderna mellan höglöne- och låglöneregionerna består trots

den starka utflyttningen från många av de sistnämnda. Löneklyftan mellan

olika regioner har i flera fall vidgats. Så ligger t. ex. löneläget för industri­

arbetare i norra stödområdet sämre i förhållande till Stockholmsområdet

år 1967 än fallet var år 1963. I Skåne visar siffrorna att skillnaderna mellan

Kristianstads län och Malmöområdet under nämnda år ökat. En vidgad

löneklyfta noteras över huvud mellan Malmöregionen och hela övriga Syd­

sverige. De utjämnande resultaten av den rörliga arbetsmarknadspolitiken

har låtit vänta på sig. Det förefaller snarast som om den lett till en sådan

utflyttning från många problemregioner, att det försvagade befolknings-

politiska underlaget fördjupat deras karaktär av ekonomiska bakvattens-

områden. Det är alltså fullt tänkbart att den spontana utvecklingen har gett

upphov till kumulativa processer, vilka skapar kroniska sociala problem.

Ett tecken härpå är att skillnaderna i kommunal skattekraft mellan tillväxt-

och stagnationsområden ständigt har ökat. Problemregionerna kan alltså

inte medelst eu satsning i egen regi på en förbättrad infrastruktur övervinna

sin eftersatta ställning. Enligt länsstyrelsens mening talar de anförda om­

ständigheterna till förmån för ett nytt synsätt på hela lokaliserings- och

tillväxtproblemet. Grundade skäl synes kunna anföras mot den hittills rå­

dande iokaiiseringspolitiska teori, som i omflyttning och storstadskoncen-

tration vill se ett främjande av den allmänna ekonomiska tillväxttakten. En

politik enligt denna premiss synes skapa bristande balans mellan regionerna,

kostnadskrävande sociala problem i avflyttningsområdena och tyngande

kostnader som följd av bebyggelsekoncentrationen i ett fåtal tillväxtregio­

ner. En politik som tar sikte på en balanserad tillväxt och som hindrar att

större sammanhängande delar av landet råkar i långsiktiga, depressiva lä­

gen ger av allt att döma en högre och säkrare framstegstakt.

I fråga om storstadsregionernas balansproblem menar länsstyrelsen i

Älvsborgs län att dessa kan delas i kort- och långsiktiga obalanser. De förra

beror av att konjunkturkänsligheten är hög i storstadsregionerna, vilket

bl. a. hänger samman med att dessa har en lägre importbenägenhet än andra

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

regioner. En relativt liten del av inkomstökningarna i storstadsregionerna

»läcker»; därför ut till andra regioner. Vidare är investeringsverksamheten

i storstadsregionerna i förhållandevis hög grad bestämd av den lokala efter-

frågeutvecklingen. Denna högre konjunkturkänslighet accentueras givetvis

av att de nödvändiga investeringarna i samhällskapital är större vid en

storstadsutveckling än vid en utveckling i de områden av landet, där sam­

hällskapitalet ej är fullt utnyttjat. Länsstyrelsen stryker under ERU:s kon­

staterande att storstadstillväxten är förenad med svårigheter att fördela den

ekonomiska tillväxten på olika sektorer av näringslivet, så att balans kan

uppnås i storstadsregionernas ekonomiska struktur. Denna brist på balans

yttrar sig mera konkret i svårigheterna att uppnå en balanserad tillväxt för

industri, bostadsbyggande, kommunal och statlig verksamhet, kommunika­

tioner etc. De olika sektorernas samlade ambitioner är i storstadsregionerna

så höga, att betydande flaskhalsproblem ständigt uppstår. Det förefaller

sålunda som ett permanent inflationsgap föreligger i storstadsregionerna,

samtidigt som konjunkturvariationerna är starkare i dessa regioner.

Länsstyrelsen i Hallands län pekar på problem som orsakats av koncen­

trationen av högavlönade, s. k. kontaktberoende funktioner och illustrerar

detta med uppgifter ur ERU:s rapport om att 75 % av landets arkitekter och

80 % av de högre tjänstemännen inom affärsverken bor i storstadsregioner­

na (som har 30 % av landets befolkning). Denna koncentration av viktiga

samhällsfunktioner, motiverad med ett kontaktbehov med andra central­

organ, bör inte okritiskt accepteras av statsmakterna. Det finns också ett

minst lika viktigt men till synes förbisett kontaktbehov med de lokala orga­

nen, bl. a. kommuner och länsorgan ute i landet. En ofta återkommande

kritik mot centralt utarbetade planer och förslag är att de tillkommit utan

kontakt med kommunernas problem och utan att tillräcklig hänsyn tagits

till regionala förhållanden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län poängterar särskilt vad ERU i sina sam­

manfattande slutsatser anför rörande storsladsproblematiken. Det konsta­

teras sålunda att utvecklingen går mot en uppdelning av näringslivet i en

storstadsorienterad del med tyngdpunkt på kontaktverksamhet, informa­

tionsbehandling och styrning och en del som orienteras mot andra region­

typer och inriktas på rutiniserad produktion. Denna utveckling kan enligt

länsstyrelsen leda till allvarliga ekonomiska, sociala och kulturella konse­

kvenser. Även länsstyrelserna i Blekinge, Kronobergs och Kopparbergs län

uppmärksammar denna sida av storsladsproblematiken.

IV. Internationella erfarenheter

1. Inledning

Lokaliseringsutredningen framhåller att de regionala problemen under

senare år har blivit allt mer uppmärksammade i de länder som liksom Sve­

rige kan karakteriseras som liöginduslrialiserade marknadsekonomier, dvs.

37

i huvudsak Västeuropa och Nordamerika. Undersökningar om regionalpoli­

tikens roll i den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen har blivit

allt vanligare också i internationella organisationer som EFTA, OECD, EEC

och Europarådet. I flertalet länder har nya metoder utvecklats och ökade

ekonomiska resurser avsatts för att främja regionala målsättningar. Regio­

nalpolitiken har blivit ett centralt politiskt område.

Bakgrunden till detta är enligt utredningen de växande sociala och eko­

nomiska klyftorna mellan olika områden, regioner eller landsdelar under

eu period av stigande social och ekonomisk standard i industriländerna.

Orsaken till denna utveckling kan delvis vara att de ekonomiskt och so­

cialt eftersläpande områdena är fattiga på naturresurser eller har ofördelak­

tigt klimat eller geografiskt läge. Historiska, sociala och politiska faktorer

har också en fundamental betydelse i många länder. Den gemensamma orsa­

ken till alla länders regionala problem torde emellertid vara att olika närings­

grenars relativa betydelse har ändrats i takt med den snabba ekonomiska

och tekniska utvecklingen. Avgången av arbetskraft från primärnäringar­

na har varit snabb och sysselsättningen har ökat inom tjänstesektorn och

andra sektorer som har fördelar av att ligga i tätbefolkade områden.

I industriländerna anses den pågående koncentrationsprocessen i allmän­

het vara både nödvändig och önskvärd, om en fortsatt tillväxt av produk­

tion och konsumtion skall kunna upprätthållas. Men därigenom förstärks

de regionala olikheterna. Arbetslöshet i glesbygderna uppträder samtidigt

med överefterfrågan på fysiska resurser och miljöproblem i storstadsområ­

dena. Det väsentligaste gemensamma draget i industriländernas regionala

politik kan därför sägas vara deras strävan att på olika sätt påverka den

spontana regionala utvecklingen, så att dessa problem löses eller mildras.

Den allmänna politiken måste därvid få en från regional synpunkt selektiv

inriktning. Genom denna »regionalisering» av den allmänna politiken ska­

pas förutsättningar för att befolkningen i olika delar av ett land får en mera

rättvis del av de materiella och sociala framstegens resultat. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

2. Regionalpolitiska mål

Utredningen konstaterar att de regionalpolitiska målen är vagt formule­

rade i de flesta länder. Delvis beror detta på att ett tillräckligt tillförlitligt

underlag saknas när de politiska organen skall försöka dra upp långsiktiga

och preciserade normer för bosättning och näringsliv. Delvis hänger det

samman med att lämpligheten av eller möjligheterna för en ökad styrning

av samhällsutbyggnaden betvivlas. Politiska hänsyn till lokala opinioner

bidrar emellertid också ofta till den vaga konkretiseringen av regionala

mål. Enligt utredningens mening torde dock i många länder föras en mer

målinriktad regionalpolitik än vad officiella uttalanden skulle ge anledning

att anta.

38

Tyngdpunkten i de flesta industriländernas regionalpolitik kan i dag sä­

gas ligga på regional utvecklingspolitik, dvs. det regionalpolitiska stödet

koncentreras till orter och områden med förutsättningar för utveckling på

lång sikt i stället för till problemområden. Regionalpolitiken har samtidigt

blivit en av de viktigaste förutsättningarna för ett fullföljande av den all­

männa ekonomiska tillväxtpolitik som alla industriländer bedriver. Detta

medför enligt utredningen att såväl nedgångsområdenas arbetslöshet och

låga inkomstnivå som de expanderande storstadsområdenas besvärande

stockningsproblem i ett land måste motverkas, om alla resurser skall kunna

användas för att främja tillväxtpolitiken. I praktiken betyder detta att man

med olika metoder söker förstärka näringslivets förutsättningar i de sva­

gare områdena, ibland kombinerat med återhållande åtgärder i de starkast

expanderande områdena.

Uppfattningen att ansträngningarna måste koncentreras så att en opti­

mal effekt uppnås med begränsade medel är, betonar utredningen, en grund­

läggande utgångspunkt för den regionala utvecklingspolitiken. Till länder

som hunnit längst när det gäller att precisera mål hör Frankrike, Italien

och Nederländerna. I dessa tre länder har vissa orter och områden (lill-

växtcentra etc.) angetts som huvudmottagare av stödåtgärderna. I Frank­

rikes fall har preciserade tal ställts upp för fördelning av arbetsplatser inom

olika sektorer och även för den eftersträvade dämpningen av Parisområdets

tillväxt. Även i Norge och Finland har försök gjorts i denna riktning.

Om en tillväxtcenterpolitik inte fullföljs med urskiljning och flexibilitet,

föreligger emellertid enligt vad utredningen hävdar risk att »grå» nedgångs-

områden uppstår runt de områden som utvalts som tillväxtområden. På

grund av åderlåtning på arbetskraft och kapital kan de omgivande icke

stödberättigade områdena råka in i en negativ utveckling som inte är po­

litiskt acceptabel. Detta kan vara en av de återhållande faktorer som hind­

rat vissa länder att alltför uttalat prioritera tillväxtcentra. Utredningen no­

terar också att det f. n. finns en tendens till att överge systemet med av-

gränsning av speciella utvecklingsområden i enlighet med olika typer av

fastställda kriterier till förmån för en mera flexibel politik, enligt vilken

stöd ges där behov uppstår eller där framtida behov förutses och en klar

framtida tillväxtpotential föreligger. 3

Iiungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

3. Regional planering

En förändring av existerande regionala utvecklingstendenser, både när

det gäller nuvarande ekonomisk utveckling och framtida tillväxtutsikter, är

givetvis, framhåller utredningen, i allt väsentligt en uppgift på lång sikt.

Den regionala politiken tenderar därför i allt flera länder att utgå från eu

39

omfattande planering, där de olika elementen av nationell och regional po­

litik samordnas. Den tar vidare hänsyn till befolkningstillväxt och befolk-

ningsrörelser på lång sikt samt ekonomiska och tekniska utvecklingstenden­

ser. Ett nödvändigt element i den regionala rehabiliteringen av ett lands

totala ekonomiska och sociala utvecklingsmönster anses vara kontinuitet

beträffande mål och långtidsplanering. Det innebär bl. a. att långsiktiga

mål definieras för den regionala politiken och att den tid som står till för­

fogande för deras uppnående preciseras.

I allmänhet har länderna utvecklat en planeringsmetodik baserad på eko­

nomiska kriterier för att söka lösa sina regionala problem. Samordningen

av målen för den regionala och den nationella ekonomiska planeringen in­

nebär många svårigheter, bl. a. i form av konflikter mellan mål för natio­

nell tillväxt och tillväxt i efterblivna och nedåtgående områden. Väsentliga

framsteg har emellertid gjorts i vissa länder genom att regionala plane-

ringsmål beaktas i större investeringsbeslut, t. ex. beträffande stadsförnyelse

och transporter. I andra länder angrips de regionala problemen allt oftare

inom en allomfattande ram, som innebär samordning på flera nivåer och

sektorer.

Enligt vad utredningen påpekar gäller den regionala politiken i de vikti­

gare industriländerna i allt högre grad tätortsproblem och relationer mel­

lan stadsregioner och resten av landet. Detta leder till ett allt klarare er­

kännande av behovet av en nära samordning av fysisk planering med eko­

nomisk och social planering samt ökade insikter om den nyckelroll som of­

fentliga investeringar i infrastruktur spelar. Den klyfta som föreligger mel­

lan de stödbehov som framgår av regionala och lokala målambitioner och

ett lands finansiella och fysiska resurser ger enligt utredningens mening

en antydan om de oerhörda problem som återstår att lösa när det gäller

en utjämning mellan konfliktområdena.

De regionala utvecklingsprogrammen blir i industriländerna allt mera om­

fattande. De inriktas på utveckling av infrastruktur, bostäder och social

välfärd i minst lika hög grad som på ekonomins produktiva sektorer. Strä­

van är att inordna dessa olika aspekter under en allmän regionalpolitik

som samtidigt arbetar inom ramen för den nationella ekonomiska politi­

ken, så att finansiella och andra resurser kan utnyttjas helt.

Frankrike, Storbritannien och i viss utsträckning Nederländerna befin­

ner sig, upplyser utredningen, ett steg före övriga länder när det gäller att

söka samordna regionala utvecklingsplaner med den nationella politiken

och att koordinera de offentliga utgifterna med den regionala politiken.

I Italien och Norge finns en klar tendens i samma riktning. Även i andra

länder börjar det allt mera stå klart att de regionalpolitiska problemen

måste angripas genom samordning på flera nivåer och inom en vid ram

i stället för sektor- eller regionvis.

Kungl. Muj.ts proposition nr 75 år 1970

40

4. Regionalpolitisk organisation

Utredningen konstaterar att utarbetandet och genomförandet av en akti­

vare regional utvecklingspolitik har gjort det nödvändigt i många länder att

upprätta nya administrativa, konsultativa och planerande organ. Vissa av

dessa arbetar med planering och samordning av regionalpolitiken på central

regeringsnivå medan andra arbetar i regionerna. I några länder kan ett

stort antal olika organ arbeta inom en region, ofta med latenta och ibland

påtagliga samordningssvårigheter.

Många länder har funnit det nödvändigt att på ett eller annat sätt sam­

ordna de många lokala myndigheterna i större enheter. I vissa fall har ten­

densen mot en reform av den lokala styrelsen lett till regionala styrelse­

former. Dessa är emellertid ännu på ett förberedande stadium, och utred­

ningen anser det ännu vara för tidigt att dra några allmänt tillämpbara

slutsatser.

På central regeringsnivå har ofta ett mycket stort antal myndigheter på

grund av sina funktioners natur (t. ex. offentliga arbeten, industri, trans­

porter, bostäder, utbildning etc.) en viss grad av planering och utövande

myndighet inom olika delar av regionalpolitiken. I vissa länder, t. ex. Frank­

rike, Italien, Kanada och Belgien, har därför inrättats cn central samord­

nande myndighet med allomfattande ansvar för den strategiska planering­

en och samordningen av de olika regionala åtgärderna. En sådan organi­

sation kan ge den nödvändiga impulsen till en kontinuerlig och omfattande

utvecklingsverksamhet i regionerna och till att anknyta denna verksamhet

till den nationella planeringens vidare mål. Många länder har ytterligare

utvecklat idén om en samordnad regionalpolitik och upprättat centrala

finansieringsinstitutioner för genomförande av det regionala utvecklings­

programmet. 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 nr 1970

5. Regionalpolitiska medel

Utredningen pekar på en rad olika medel som används för att genomföra

den regionala politiken och delar in dem efter deras målinriktning på föl­

jande sätt:

a) Åtgärder som inverkar på infrastrukturens utveckling (kan också gäl­

la samordning av offentliga investeringsprogram i allmänhet).

b) Åtgärder som syftar till att stimulera industriell rörlighet, dvs. före­

tagens flyttning till och expansion i valda delar av landet.

c) Åtgärder inriktade på arbetskraftens geografiska och yrkesmässiga rör­

lighet (utbildning, omskolning, flyttningsbidrag, hjälp till anpassning och

välfärd).

Enligt vad utredningen konstaterar täcker dessa olika åtgärder i viss

utsträckning varandra. Dessutom är det inte alltid möjligt att isolera alla

olika typer av offentliga åtgärder som kan påverka den regionalpolitiska

41

utvecklingen. Speciellt gäller detta i länder där regionalpolitiken har in­

tegrerats starkast med den nationella ekonomiska politiken. Stödet kan

även vara främst inriktat på aktivitet i olika sektorer, t. ex. förnyelse inom

kolbrytning, varvsindustri eller turism, varvid hänsyn först i andra hand

Las till de regionala aspekterna. Dessutom ger vissa länder prioritet av

mera allmän art till utvecklingsområden. Så förklaras exempelvis i den ita­

lienska nationella utvecklingsplanen för åren 1966—1970 att minst 40 %

av den totala volymen av fasta bruttoinvesteringar skall ske i Syditalien,

Mezzogiorno. I Västtyskland, Storbritannien, Förenta staterna in. fl. länder

ges prioritet vid offentlig upphandling till företag i regionalpolitiska pro­

blemområden.

Utbyggnad av infrastruktur. I de flesta länder anses infrastrukturens ut­

byggnad vara nyckeln till en regional utvecklingspolitik. Men den vikt som

läggs vid infrastrukturen kan enligt vad utredningen framhåller inte bedö­

mas enbart på basen av hur stor del av det regionalpolitiska stödet som går

till detta område. Vissa länder har utvecklat en teknik för samordning av

de centrala regeringsorganens och de lokala myndigheternas infrastruktur-

inriktade arbete så att de regionala målen lättare skall kunna uppnås. Ibland

ges speciellt stöd som ett komplement till den ordinära verksamheten, i

andra fall är det särskilda stödet begränsat till att främja industriell infra­

struktur, t. ex. utveckling av industrizoner, tillfartsvägar eller annan service.

Samordningen av de offentliga investeringarna har nått långt i Frankrike

och Storbritannien men är avancerad också i Italien och Nederländerna.

I andra länder förekommer olika typer av bidrag och lån från centrala till

lokala myndigheter. I vissa länder är stödet anpassat till en regional pla­

nering eller bar främjande av regionala syften som villkor. I exempelvis

Frankrike bar sedan år 1963 de offentliga investeringarna regionaliserals,

vilket genomförs på så sätt att stor hänsyn tas till de regionala planerings-

målen.

Den brittiska regeringen har meddelat sin avsikt alt ta full hänsyn till

regionala behov vid upprättandet av framtida investeringsprogram. Princi­

pen är att prioritet skall ges till de offentliga investeringar i infrastruktur

som är av störst betydelse för den ekonomiska tillväxten.

När den första nationella ekonomiska utvecklingsplanen genomfördes i

Italien ökade möjligheterna att inom den nationella ramen bedriva en syste­

matisk och effektiv politik för Mezzogiorno. Åtgärderna på riksnivå för

infrastrukturutveckling har därvid kunnat samordnas på ett bättre sätt

med de speciella åtgärderna i Syditalien.

I Nederländerna anses det centrala problemet för regional utveckling

vara infrastrukturens förbättring, t. ex. genom ett samordnat kommunika­

tionssystem. Särskilda medel anslås för alt påskynda statliga projekt, t. ex.

motorvägar, liksom lokala och regionala åtgärder av betydelse för den re­

gionala utvecklingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

42

För att möta problem med befolkningsfördelning och den på lång sikt

väntade befolkningstillväxten har ett antal länder dessutom utformat åt­

gärder för stadsförnyelse. Sådana åtgärder kan gälla antingen byggande av

nya städer, expansion eller förnyelse av städer eller utveckling av satellit­

släder. Dessa åtgärder har delvis andra syften än tillväxtcentra och tillväxt­

områden, som är avsedda att tjäna som koncentrationspunkter för utveck­

lingen.

Företagens rörlighet. Stimulansåtgärderna för att öka företagens rörlig­

het kan gälla helt nybildade företag, sådana som flyttat ut från stocknings-

områden eller existerande företag som företar rationaliseringar eller expan­

derar sin verksamhet. De direkta stödåtgärderna är i regel lån, bidrag eller

skattesubventioner. Ytterligare en rad olika medel kan dock komma i fråga

i mera speciella fall. Villkoren för olika slag av åtgärder varierar i hög

grad. Subventioner kan förekomma för mark, arbetskraft eller kapital eller

för en kombination av dessa. Tyngdpunkten har hittills legat främst på

investeringssubventioner trots alt dessa ansetts ha den nackdelen att syssel­

sättningen snarare kan sjunka än öka, i varje fall på kort sikt innan mul-

tiplikatoreffekten har hunnit slå igenom (det brukar allmänt antas, att ett

nytt arbetstillfälle i en modern industri skapar ytterligare ett arbetstillfälle

inom närbesläktad industri och service). Därför har tendensen i några län­

der varit att i stället lägga tyngdpunkten på subvention av arbetskraften,

i Sverige t. ex. genom rörlighetsstimulerande utbildnings- och flyttningsstöd

inom arbetsmarknadspolitiken riktat till individen och i Storbritannien ge­

nom regionala sysselsättningspremier riktade till företagen. Beträffande ka­

pitalsubventioner bär det ansetts nödvändigt att i ökad utsträckning redu­

cera investeringsbördan och driftkostnaderna under de tidigare åren av en

investering.

I allmänhet är direkta stödåtgärder tillgängliga enbart för tillverkande

och förädlande företag, men i ett antal länder är också verksamhet inom

servicesektorn samt handelsföretag stödberättigade. Utländska företag kan

i allmänhet få samma förmåner som inhemska företag.

I teorin, anför utredningen, är stödet avsett att kompensera företagen för

de extra utgifter som kan uppkomma på grund av lokaliseringen i ett ut­

vecklingsområde i stället för i ett område som skulle ha valts av företagen

utan yttre påverkan. Det finns också en tendens att förstärka stödåtgär­

derna för att locka industriell verksamhet till utvecklingsområdena så snart

en nedgång i konjunkturen eller strukturella svagheter framträder. Utred­

ningen betraktar åtgärder mot de negativa effekterna av konjunktur- och

strukturförändringar i sådana marginalområden som ofrånkomliga men

betonar att de är enbart konjunktur- och strukturpolitiska delar av en mera

grundläggande regionalpolitik. En upptrappning av det finansiella biståndet

till företagen ligger därmed nära till hands. Risken för en sådan utveckling

kan minskas genom att de allmänna regionalpolitiska åtgärderna förstärks

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj ris proposition nr 7.5 år 1970

43

i form av utbyggnad av infrastruktur, arbetskraftsulbildning eller genom

generella taxe- och avgiftssubventioner.

I allmänhet finns enligt utredningen en tendens mot allt större flexibilitet,

både i åtgärdernas omfattning och i de villkor som är knutna till dem. I

några fall har länder som tidigare anknöt stödet direkt till nyskapande av

arbetstillfällen nu mjukat upp dessa förutsättningar. Detta motiveras av att

nya expansiva industrier anses böra uppmuntras i minst lika hög grad som

gamla arbetskraftsintensiva företag. De nya företagen är vanligtvis mindre

arbetskraft- och mer kapitalintensiva än de gamla, men på lång sikt har

de stora multiplikatoreffekter på sysselsättningen. I stort sett anses den re­

geln gälla att det finns ytterligt få arbetskraftintensiva företag med tillväxt­

möjligheter på lång sikt.

I åtskilliga länder, däribland Frankrike, Västtyskland, Italien, Förenta

staterna, Finland, Belgien och Norge, används skattelättnader som medel

att främja de regionalpolitiska målen. Skattelättnaderna kan bestå i be­

frielse från företagsbeskattning av vinster eller fastigheter, speciella av-

skrivningsregler, befrielse från energi- eller transportskatter, möjligheter

att göra avsättning till skattefria fonder etc. Sådana medel används antingen

mera selektivt för att främja anpassning av modern industri, t. ex. i Frank­

rike, eller för en lång tidsperiod, t. ex. 10 års skattebefrielser i Belgien och

Italien. Under de första åren av ett företags drift är vinsterna vanligtvis så

begränsade att, om skattelättnaderna gavs enbart för några få år, fördelarna

för företagen skulle bli nästan betydelselösa.

Genom en koncentration av ansträngningarna att främja regional utveck­

ling till vissa områden eller orter kan, anför utredningen, begränsade resur­

ser användas på ett effektivare sätt. Många länder fullföljer en regional

politik baserad på idén om tillväxt centra som upprätthållande eller expan­

siva orter i utvecklingsområdena. Även när det gäller enbart den industriel­

la sektorns utveckling förekommer metoder där stordriftsfördelar och odel­

barheter kan utnyttjas, t. ex. genom att industrizoner upprättas eller indu­

stricentra (industrial estates) byggs i utvecklingsområdena. Till industri­

zonerna koncentreras investeringarna i basservice för industriell verksam­

het och i industricentra färdigställs även industrilokaler för uthyrning el­

ler försäljning. Om dessa medel samordnas med den regionala planeringen

ökar enligt utredningen dessutom möjligheterna att motverka de fortlöpan­

de starka stegringar av markvärdena, som i många länder är ett allvarligt

hinder för tätortsutbyggnad och industrialiseringsplaner.

I Frankrike och Belgien har utbyggnad av industrizoner förekommit

med statligt stöd i områden som inte skulle ha lockat industriföretag utan

att de grundläggande investeringarna företagits. I Storbritannien är utbyg­

gandet av industricentra ett av de viktigaste regionalpolitiska medlen. Även

i Norge och Förenta staterna byggs industricentra av offentliga företag.

Även i andra länder förekommer olika former av koncentrerad uppbyggnad

av lokaler för industri.

44

Alla länder med stockningsproblem i vissa delar av landet, speciellt i

storstadsområden, försöker motverka detta genom att vidta positiva åt­

gärder i andra delar av landet (t. ex. beträffande infrastruktur, skapande

av nya städer, stöd till investeringar etc.). I Storbritannien och Frankrike

har emellertid också åtgärder i form av avgifter och tiliståndsgivning för

etablering i stockningsområdena vidtagits, medan i flera andra länder an­

mälningsplikt e. d. föreligger för företagarna vid lokalisering eller utvidg­

ning i sådana områden. Införande av anmälningsplikt övervägs f. n. i Norge.

Arbetskraftens rörlighet. Utredningen framhåller att i alla de redovisade

industriländerna utbildning och omskolning av arbetskraft i utvecklings­

områdena förekommer som ett medel att öka arbetskraftens yrkesmässiga

och geografiska rörlighet. Därigenom kan företagen lockas till etablering

i stödområdena och arbetslöshet motverkas.

Behovet av tekniskt kvalificerade arbetstagare är enligt vad utredning­

en påpekar mycket större för industrier som är kapitalintensiva än i de ned­

åtgående arbetsintensiva företagen. Eftersom den förra typen av förelag

i allmänhet uppmuntras att flytta till utvecklingsområdena, betyder detta

att yrkesutbildning blir en alltmer betydelsefull aspekt på regionalpoliti­

ken. I de allra flesta fall sköts yrkesutbildningen av offentliga myndighe­

ter och av industrin och anses vara en del av den nationella arbetsmark­

nadspolitiken. Vissa länder ger speciella bidrag i utvecklingsområdena. Så­

lunda lämnas i Storbritannien särskilt bidrag till företagen för utbildning

av ytterligare arbetskraft. I Italien anordnar speciella institutioner utbild­

ning och omskolningskurser, organiserar konferenser etc.

I Nederländerna har regeringen vidtagit åtgärder för att förbättra det so­

ciala klimatet i utvecklingsområdena. Åtgärderna syftar dels till att förbätt­

ra sysselsättningsmöjligheterna, t. ex. genom yrkesutbildning och yrkesråd-

givning, dels till att förbättra den sociala välfärden. Tidigare var avsikten

att underlätta utflyttning från problemområdena till västra delarna av lan­

det. Denna politik har nu lagts om helt och i stället är var och en som

lämnar det västra området för att söka sysselsättning i ett utvecklings­

centrum i utvecklingsområdet berättigad till flyttningsbidrag.

Sedan år 1967 bedrivs i Kanada en arbetsmarknadspolitik som i hög grad

påminner om den svenska. Den omfattar bl. a. relativt generöst stöd till

arbetstagarna för att underlätta geografisk rörlighet och en expanderande

omskolningsverksamhet för att underlätta den yrkesmässiga omställningen. 6

Kungl. Mnj.ts proposition nr 75 år 1970

6. Regionalpolitikens resultat

En värdering av regionalpolitikens resultat kompliceras enligt vad ut­

redningen anför av konjunkturväxlingarna och förändringarna i den eko­

nomiska och sociala strukturen. Data beträffande speciellt sysselsättning

och arbetslöshet tyder emellertid på att regionalpolitiken har haft effekter

45

i åsyftad riktning, främst i de länder där utgifterna för regional utveckling

är relativt stora eller där regionalpolitiken har fullföljts under längre pe­

rioder. Erfarenheterna tyder vidare på att målen — beroende på tidsfak­

torn — i allmänhet nås snabbare i fråga om industrialiseringen än beträf­

fande levnadsstandarden. Vad gäller åtgärderna på regeringsnivå finner ut­

redningen det klarlagt att ännu större uppmärksamhet måste ägnas för­

bättring av den sociala miljön i utvecklingsområdena, eftersom det blir allt

mer tydligt att sociala och psykologiska faktorer är de kanske viktigaste

beståndsdelarna i en framgångsrik regionalpolitik. Till den sociala miljön

räknas då i huvudsak de faktorer som berör individernas liv utanför arbe­

tet, såsom befolkningsstruktur, boendemiljö, utbildningsmöjligheter, till­

gång till fritidsaktiviteter etc. Yrkesutbildning och omskolning förmodar

utredningen också kommer att bli allt betydelsefullare inslag i regional­

politiken. Behovet av tekniskt kvalificerade arbetstagare blir allt större i de

nya industrierna med dyrbart och komplicerat maskineri. I många länder

eftersträvas lokalisering av sådan kapitalintensiv industri i utvecklingsom­

rådena som ersättning för de nedåtgående arbetskraftintensiva industrierna.

1 fråga om länder som Frankrike, Nederländerna, Belgien, Italien och Stor­

britannien anser utredningen att regionalpolitiken bar haft åsyftad verkan,

även om behovet av fortsatta åtgärder inte har minskat. Snarare torde de

regionalpolitiska medlen behöva ytterligare byggas ut. I de nordiska län­

derna har på grund av speciella förutsättningar, t. ex. geografisk belägenhet

och utsträckning, några mera väsentliga framsteg för att minska de regionala

klyftorna ännu inte uppnåtts, trots att de regionalpolitiska åtgärderna tro­

ligen har medfört ökat antal arbetstillfällen. I exempelvis Västtyskland och

Förenta staterna är de regionalpolitiska insatserna ännu så begränsade att

utredningen inte är beredd att dra några slutsatser beträffande resultaten.

Y. Erfarenheter från försöksperioden

1. Regional utvecklingsplanering

Bakgrund

Som i det föregående har anförts vid redogörelsen för 1964 års riktlinjer

för en aktiv lokaliseringspolitik är de medel, som ställts till förfogande för

att de regionalpolitiska målen skall nås, i huvudsak rådgivning åt företag

m. fl. om lokaliseringsbetingelserna i olika delar av landet, ekonomiskt stöd

vid industrilokalisering till orter med sysselsättningsproblem främst inom

det s. k. norra stödområdet samt en aktiv samhällsplanering. Bland dessa

medel intar samhällsplaneringen en nyckelställning. En regional utveck­

lingsplanering måste nämligen betraktas som en förutsättning för att en

sådan samordning av insatserna i form av lokaliseringsstöd, offentliga in­

vesteringar m. in. kan ske att effekterna både för samhället och individerna

blir maximala.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

46

Mot denna bakgrund anförde föredragande departementschefen i prop.

1964: 185 (s. 210) bl. a. följande.

En utvidgad utrednings- och planeringsverksamhet bör därför enligt

min uppfattning komma till stånd i länen. Denna bör för det första om­

fatta sammanställning och analys av olika data rörande befolknings- och

näringslivsförhållanden m. m. samt uppgörande av prognoser och annan

bedömning av utvecklingstendenser till ledning för handlandet. Sådana

data behövs för planeringen i kommuner och landsting likaväl som inom

olika statliga organ. Redan den omständigheten att man för de olika pla-

neringsgrenarna utnyttjar ett gemensamt utredningsmaterial torde ha en

icke oväsentlig samordningseffekt. På grundval av sådant utredningsmate­

rial bör vidare i länen utarbetas planer rörande olika åtgärder som kan på­

verka lokaliseringsbetingelserna i enlighet med lokaliseringspolitikens

mål. Särskilt bör därvid beaktas den kommunala planeringen och kommu­

nala åtgärder i övrigt för näringslivets främjande. En avvägning bör efter­

strävas av olika regionala intressen i frågor om samhälleliga servicean­

ordningar och andra offentliga verksamheter. Planeringen, som givetvis

ständigt måste hållas aktuell, bör utmynna i konkreta förslag och hand­

lingsprogram.

Samhällsplaneringens huvuduppgift förutsattes således vara att tillskapa

och utveckla instrument dels för samordning av beslutsfattandet inom

olika sektorer och på olika nivåer inom den statliga verksamheten, dels för

samverkan mellan stat och kommun i syfte att regionalt fördela de sam­

hälleliga resurserna så att målen för lokaliseringspolitiken kan förverkligas.

Den regionala utvecklingsplaneringen har tagit sig flera olika uttryck.

För det första har under de senaste åren bedrivits en relativt långsiktig

planering, vars huvudändamål är att ange till vilka orter eller kommun­

block de lokaliseringspolitiska ansträngningarna bör koncentreras. Denna

planering har slutförts i en första omgång under benämningen länsplane-

ring 1967. Vidare har en annan typ av regional utvecklingsplanering på­

börjats som är mera kortsiktig och som syftar till alt få till stånd konkreta

handlingsprogram för att lösa de problem som den mera långsiktiga pla­

neringen antyder. Detta arbete bedrivs under beteckningen länsprogram

1970 med sikte på att resultatet skall redovisas under första delen av år

1971. Slutligen har försöksverksamhet startats med s. k. kommunalekono­

misk långtidsplanering som har starka anknytningar till den regionala ut­

vecklingsplaneringen.

Länsplanering 1967

Som nyss har sagts var huvudändamålet med länsplanering 1967 atl man

i länen skulle ange till vilka kommunblock de lokaliseringspolitiska insat­

serna skulle koncentreras. Denna planering syftar sålunda till att ge väg­

ledning t. ex. i lokaliseringsfrågor samt vid fördelning av resurser som ställs

till länens förfogande, exempelvis olika statsbidrag, låneramar för bostads­

byggandet o. d. I första hand är planeringen avsedd att tjäna till ledning

Kungl. Maj.is proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

47

för de statliga organens verksamhet inom olika områden, men det är nöd­

vändigt att planeringen samordnas också med den kommunala planeringen

så att gemensamma värderingar och målsättningar såvitt möjligt läggs till

grund för de samhälleliga insatserna.

I de anvisningar som Kungl. Maj :t utfärdade i februari 1967 för läns-

planeringens bedrivande konstaterades att allmänna uttalanden om att

man vill främja utvecklingen i ett visst kommunblock eller på en viss ort

kunde förutsättas vara otillräckliga när konkreta lokaliseringsfrågor skulle

avgöras. Man borde därför sträva efter att ge målen för planeringen en mera

kvantitativ och konkret innebörd. Det förutsattes att detta skulle kunna

uppnås genom att planeringsråden och länsstyrelserna uttryckte sin lokali-

seringspolitiska målsättning i vissa ramvärden i fråga om den framtida

befolkning som man planerar för i de olika kommunblocken. I anvisningarna

framhölls att ramvärdena måste betraktas som grova riktvärden men att de

inte fick ges en så opreciserad form att de inte kunde bli vägledande för

planeringen. Det förutsattes att målen fortlöpande måste följas upp och

justeras efter hand som förutsättningarna ändrades. Härav följde att pla­

neringen måste revideras regelbundet. I kombination med normer och mål

av olika slag skulle befolkningsramvärdena som följ dresultat ge anvisning

om behovet av bostäder, skolor, vägar osv. Det framhölls att någon ställning

till fördelning av resurserna inom kommunblocken inte skulle las i denna

planering eftersom detta i första hand var en kommunal angelägenhet.

Sedan länsstyrelserna hade utarbetat berörda prognoser och insamlat in­

formation om målen för den kommunala planeringen formulerade länssty-

relserna/planeringsråden preliminära lokaliseringspolitiska målsättningar.

Resultaten remitterades till samarbetsnämnderna i kommunblocken och

landstingens förvaltningsutskott i december 1967. Med ledning av yttrandena

från remissorganen utformade länsstyrelserna/planeringsråden de definiti­

va regionalpolitiska målen uttryckta i befolkningsramvärden. Dessa redo­

visades i juni 1968 till inrikesdepartementet, där materialet sammanställ­

des och analyserades. En utförligare redovisning av materialet bar publice­

rats i SOU 1969: 27.

Vid anmälan i prop. 1969: 1 (bil. 13 s. 92) av resultatet av det utförda

planeringsarbetet framhöll min företrädare bl. a. att försöksverksamheten

med länsplanering varit framgångsrik i så måtto alt det visat sig möjligt att

på länsregional grund med betydande grad av enighet inom planeringsråden

och med god resonans bland kommunerna genomföra en utvecklingsplane-

ring på så realistisk nivå och med så klart uttalade prioriteringar att den

var ägnad att tjäna som vägledning för beslut som innebar regional fördel­

ning av resurser av olika slag. Vidare underströks att försöksverksamheten

naturligtvis hade vissa brister, men att dessa inte var så allvarliga att de i

nämnvärd grad minskade länsplaneringens värde för de ändamål den var

avsedd för. Departementschefen erinrade också om att mål i form av be-

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 1970

folkningsramvärden inte kunde få bindande verkan. Planeringen borde

emellertid vara vägledande för de myndigheter som fattar beslut som har

regionalpolitiska effekter.

Vad sålunda uttalades i fråga om länsplaneringen och därpå baserade

slutsatser och värderingar godtogs till alla delar av riksdagen (BaU 48,

SU 57, rskr 408). I cirkulär den 17 juli 1969 (SFS 1969:438) har Kungl.

Maj :t anbefallt samtliga statsmyndigheter att i sitt arbete beakta länsplane-

ringens resultat.

En regional utvecklingsplanering med i huvudsak den utformning som

länsplanering 1967 haft har förutsatts bli ett bestående inslag i vår sam­

hällsplanering. Avsikten är att de prognoser som bildar det viktigaste in-

formationsunderlaget för länsstyrelsernas/planeringsrådens målsättningar

skall revideras under år 1970 och att en ny fullständig omgång av länspla­

neringen skall genomföras under perioden 1972—1973.

Som förberedelse till nästa länsplaneringsomgång har en prognosmodell

avpassad för ADB utarbetats. Modellen kommer att prövas under detta år

för att få klarlagt om den kan användas i nuvarande skick eller om den

behöver utvecklas ytterligare.

Regionalpolitiska handlings program

Som förut nämnts förutsattes i riksdagsbeslutet om en aktiv lokalise­

ringspolitik att planeringen i länen skulle utmynna i konkreta handlings­

program. Det första försöket med regionalpolitisk planering — länsplane­

ring 1967 — kunde inte fullföljas så långt som till konkreta handlingspro­

gram även om man i vissa län gjorde försök i den riktningen. I mars 1969

uppdrog Kungl. Maj :t därför åt länsstyrelserna att försöksvis utarbe­

ta konkreta regionalpolitiska handlingsprogram för länen. Handlings­

programmen — länsprogram 1970 — som skall syfta till att belysa vilka

åtgärder i form av offentliga investeringar och andra insatser som fordras

om den regionala utvecklingen följer målsättningarna i länsplanering 1967,

skall så långt som möjligt omfatta tiden fram till år 1980. Avsikten är att

redovisningen av handlingsprogrammen skall gruppera sig kring tre huvud­

typer av åtgärder. För det första skall anges vilka sysselsättningspolitiska

åtgärder som bör vidtas i de kommunblock till vilka de lokaliseringspoli-

tiska ansträngningarna skall koncentreras. För det andra skall redovisas de

åtgärder, främst av socialpolitisk natur, som behövs i sådana områden där

de lokaliseringspolitiska medlen har visat sig otillräckliga för att lösa re­

gionala obalansproblem. Härvid åsyftas främst de egentliga glesbygderna.

Slutligen skall redovisas hur investeringarna inom den offentliga sektorn

bör fördelas regionalt. Det för planeringen behövliga informationsunder-

laget har insamlats genom enkät med kommunerna som alltså fått lämna

sina synpunkter på vilka åtgärder som bör vidtas och vilka investerings­

behov som behöver tillgodoses fram till år 1980 om utvecklingen följer mål­

49

sättningarna i länsplaneringen. Även om större delen av den grundläggande

informationen som behövs lämnas av kommunerna hämtas data också från

landstingen och berörda statliga organ.

Det av kommunerna redovisade materialet skall av länsstyrelserna stäl­

las samman kommunblocksvis och bedömas av de berörda länsorganen

sektor för sektor. Med denna information som underlag skall länsstyrelser-

na/planeringsråden och de olika länsorganen under första halvåret 1970

diskutera investeringsbehoven med kommunblockens samarbetsnämnder

resp. kommunernas styrelser. Om planeringsnivån i kommunblocket resp.

kommunen överstiger den nivå som följer av målsättningen i länsplanering

1967 skall i denna planeringsdiskussion klargöras vilka förändringar i be­

hovet av åtgärder och i investeringsbehoven i blocket som krävs för en an­

passning till målsättningen.

Landstingens investeringsbehov samlas in och behandlas på likartat sätt.

Själva planeringsmomentet i handlingsprogrammen skall som förut an­

tytts ha formen av prioriteringar mellan de olika kommunblocken. Avsik­

ten är att handlingsprogrammen i preliminär form skall remitteras till

samarbetsnämnderna och landstingens förvaltningsutskott i november 1970.

Slutlig redovisning av programmen skall ske till inrikesdepartementet un­

der våren 1971.

Försöksverksamhet med kommunalekonomisk långtidsplanering

Från kommunalt håll har ofta hävdats att de beslut om fördelning av

investeringsresurser på regioner och orter som i betydande omfattning

fattas av statliga organ ej sällan är illa samordnade i både tid och rum.

En första utgångspunkt för en förbättring av samordningen av dessa be­

slut är den gemensamma målsättning för de statliga organen som formule­

rats inom ramen för länsplanering 1967. En effektiv samordning förutsätter

emellertid också ökad information om vilka kommunala investeringsbehov

som föreligger. Detta var från regionalpolitisk synvinkel det viktigaste mo­

tivet för den försöksverksamhet med kommunalekonomisk investeringspla-

nering som initierades år 1966.

Ett annat viktigt motiv för ifrågavarande verksamhet var önskemålet att

förbättra den produktionsplanering som f. n. sker i kommunerna i form av

kommunala bostadsbyggnadsprogram. Framför allt investeringsdelen av

den kommunalekonomiska långtidsplaneringen kan betraktas som en ut­

vidgning av bostadsbyggnadsprogrammen. Andra motiv för att förbättra in­

formationen rörande kommunernas investeringsplaner var behovet av säk­

rare underlag för det centrala budgetarbetet och byggarbetsnäinndernas

planering av byggnadsverksamheten. Till dessa grundläggande motiv har

under det sista året kommit behovet av information för två mera temporära

projekt, nämligen dels 1970 års långtidsutredning och dels länsprogram

1970. För att leda försöksverksamheten med den kommunalekonomiska

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

50

långtidsplaneringen tillsattes under år 1970 inom finansdepartementet en

särskild beredning för regional planering.

I anslutning till behandlingen av länsplanering 1967 framhöll statsut­

skottet (1969:57) att en fortsatt utveckling av försöksverksamheten med

långsiktig kommunal investeringsplanering är en förutsättning för samord­

nade planer som kan möjliggöra en konkret samverkan mellan stat, kom­

mun och näringsliv — en samverkan som är nödvändig för samlade insatser

i lämpliga orter och regioner.

Försöken med kommunalekonomisk långtidsplanering startades i decem­

ber 1966. Totalt deltog år 1969 i denna försöksverksamhet drygt 500 kom­

muner vilka kan beräknas svara för huvuddelen av de investeringar som

sker inom den kommunala sektorn.

Den kommunalekonomiska långtidsplaneringen kan sägas bestå av två

huvuddelar. I den ena redovisas finansiella uppgifter av olika slag och en

planering i anslutning därtill och i den andra de investeringsbehov som

kommunen förutser under programperioden som normalt omfattar fem

år. Den teknik som används innebär bl. a. att med utgångspunkt i en

prognos över befolknings- och skattekraftsutveckling driftutgifter och

investeringsutrymme beräknas för olika år. Härtill fogas en detaljerad redo­

visning av investeringsbehoven. Bl. a. redovisas större projekt i särskild ord­

ning samt deras samband med andra investeringar.

Kommunerna har nu via länsstyrelserna levererat sina långtidsplaner till

statistiska centralbyrån. Informationen bearbetas f. n. för att användas i

länens regionalpolitiska handlingsprogram och i 1970 års långtidsutredning.

Den försöksverksamhet som bedrivits under åren 1966—1969 kommer att

fortsätta även under år 1970. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

2. Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten

Lokaliseringsstödets omfattning och regionala fördelning

Av lokaliseringsutredningens och ERU:s kartläggningar framgår att stat­

ligt lokaliseringsstöd under tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1969 utgått

med sammanlagt omkring 894 milj. kr., varav 170 milj. kr. i bidrag och

724 milj. kr. i lån.

Inom stödområdet beviljades sammanlagt 402 företag lokaliseringsstöd

med 611 milj. kr., varav 161 milj. kr. i bidrag och 450 milj. kr. i lån. 78 fö­

retag utanför stödområdet har fått lån med 274 milj. kr. och bidrag med

9 milj. kr. Av det totala stödet har 68,4 % gått till stödområdet och 31,6 %

till övriga Sverige.

Räntebefrielse och amorteringsanstånd för en begränsad tid har i viss ut­

sträckning medgetts i samband med lokaliseringslånen. För de fall ränte­

befrielse beviljats under nämnda period kan den, vid en räntesats på 8 %,

beräknas till omkring 97 milj. kr.

Tabell 10. Lokaliseringsstödets fördelning på län under perioden 1.7.1965

—

30.6. 1969. (Belopp i tusental kr.)

Län

Antal

företag

Uppgiven investering

Beviljat lokaliseringsstöd

Beräknad

syssel­

sättnings­

ökning

Lokalise­

ringsstö­

dets för-

deln. i %

Byggn.

Mask.

Summa

Bidr.

I % av

byggn.

invest.

Lån

Summa

I % av

hela

invest.

Östergötlands...................

13

31 231

34 583

65 814

1 000

3,2

32 704

33 704

51,2

840

3,8

Kronobergs........................

1

1 242

1 609

2 851

—

—

1 901

1 901

66,7

17

0,2

Kalmar...............................

9

29 569

43 618

73 187

3 550

12,0

37 341

40 891

55,9

765

4,6

Gotlands............................

2

1 513

1 123

2 636

—

—

1 700

1 700

64,5

14

0,2

Blekinge.............................

1

25 000

17 000

42 000

—

—

30 000

30 000

71,4

725

3,4

Kristianstads....................

2

100

2 540

2 640

—

—

1 700

1 700

64,3

25

0,1

Malmöhus..........................

1

1 400

364

1 764

—

—

900

900

51,0

31

0,2

Göteborgs och Bohus . . .

11

25 031

7 974

33 005

2 378

9,5

19 532

21 910

66,4

483

2,5

Älvsborgs...........................

27

82 685

82 845

165 530

10 053

12,2

70 124

80 177

48,4

2 065

9,0

Skaraborgs........................

1

768

2 295

3 063

—

—

1 900

1 900

62,0

70

0,2

Värmlands.........................

67

80 021

103 564

183 585

16 318

20,4

87 724

104 042

56,7

1 871

11,6

Örebro................................

4

4 623

3 549

8 172

—

—

4 870

4 870

59,6

135

0,5

Västmanlands...................

3

3 845

1 625

5 470

—

—

3 530

3 530

64,5

53

0,4

Kopparbergs.....................

60

65 477

72 102

137 579

12 106

18,5

72 241

84 347

61,3

1 291

9,4

Gävleborgs........................

42

73 124

74 396

148 020

16 341

22,3

76 915

93 256

63,0

1 259

10,4

Västernorrlands...............

50

188 215

199 608

387 823

28 465

15,1

127 992

156 451

40,3

1 515

17,5

Jämtlands..........................

50

59 764

33 582

93 346

16 116

27,0

44 338

60 454

64,8

1 034

6,8

Västerbottens...................

68

118 664

74 456

193 120

36 160

30,5

74 488

110 648

57,2

1 925

12,4

Norrbottens......................

68

73 596

22 547

96 143

27 682

37,6

33 691

61 373

63,8

1 056

6,9

Totalt..................................

480

865 868

779 880

1 645 748

170 169

19,7

723 591

893 760

54,3

15 174

100,0

Inom stödområdet...........

402

663 673

469 051

1 132 724

161 404

24,3

449 573

610 977

53,9

10 032

68,4

Utom stödområdet.........

78

202 195

310 829

513 024

8 765

4,3

274 018

282 783

55,1

5 142

31,6

cn

K

u

n

g ^l.

M

a

j.

^ts

p

ro

p

o

si

tio ⁿ

n ^{r 75}

å ^r

1

9

7

0

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

■cfCtoo

Figur 6. Beviljat statligt lokaliseringsstöd i orter

som erhållit statligt stöd tiden juli 1965—decem­

ber 1968. (Cirklarna är proportionella mot sum­

man av lån och bidrag.)

MILJONER

KRONOR

O 6 o<’

6600

\0

6200

33

Den länsvisa fördelningen av det lokaliseringsstöd som beviljats fram­

går av tabell 10. I fem län, Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönkö­

pings och Hallands län, har lokaliseringsstöd inte utgått. Största andelen

av stödet har Västernorrlands län fått. Därnäst kommer Västerbottens,

Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län. Norrbottens och Jämtlands

län kommer först på sjunde resp. åttonde plats. Sammanlagt har stöd be­

viljats i de fyra nordligaste länen med ca 389 milj. kr. eller drygt 43 % av

det totala stödet, fördelat på 236 företag.

De totala investeringskostnaderna för de projekt, vid vilka lokaliserings­

stöd beviljats, har sökandena beräknat till omkring 1 646 milj. kr., varav

1 133 milj. kr. inom stödområdet. Investeringskostnaderna i byggnader

uppges totalt till 866 milj. kr., varav 644 milj. kr. i stödområdet. Lokalise­

ringsstödet svarar således för i genomsnitt 54 % av investeringskostnaderna

för samtliga dessa projekt. Beviljade lokaliseringsbidrag täcker 24 % av

de beräknade byggnadskostnaderna för projekten inom stödområdet.

Som jämförelse kan noteras att de totala investeringarna i egentlig in­

dustri för hela landet under fyraårsperioden 1965—1968 har beräknats

till omkring 23 miljarder kr. Under de fyra första åren av försöksperioden

har lokaliseringsstöd beviljats i samband med investeringar motsvarande

omkring 7 % av nyssnämnda belopp.

Den regionala fördelningen av det statliga lokaliseringsstödet under tiden

juli 1965—december 1968 framgår av figur 6. En tendens till koncentration

till kusten och norra stödområdets södra gräns kan konstateras.

Lokaliseringspolitiskt stöd till enskilda företag lämnades även under pe­

rioden 1963—1965, då kommuner, huvudsakligen inom det nuvarande nor­

ra stödområdet, kunde beviljas tillstånd att som beredskapsarbeten upp­

föra lokaler för industriellt bruk, vilka sedan kunde hyras ut eller försäljas

till företag mot vederlag som motsvarade kommunens kostnader. 219 ar­

betsställen inom stödområdet erhöll denna form av lokaliseringsstöd med

totalt 105 milj. kr. I ERU:s undersökning diskuteras även denna typ av

lokaliseringsstöd, varvid det benämns statskommunalt stöd, till skillnad

från det nuvarande statliga lokaliseringsstödet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 11. Det statliga och statskommunala stödets fördelning på befolkningsunderlags-

regioner 1963—1968

Befolkningsunderlagsregion

Statligt stöd i %

1965—1968

Statskommunalt

stöd i % 1963—1965

Invånare i % 1965

Mindre än 10 000 in v. inom 3

mils radie...............................

5

8

16

10—20 000 inv. inom 3 mils

radie........................................

17

12

16

20—40 000 inv. inom 3 mils

radie........................................

35

23

31

Mer än 40 000 inv. inom 3

mils radie..............................

43

57

38

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

ERU bär gjort en jämförelse mellan befolkningsunderlag och beviljat lo­

kaliseringsstöd åren 1963—1968. Av tabell 11 framgår att stödet har utgått

till de största befolkningskoncentrationerna inom norra stödområdet i något

högre grad än vad som skulle vara motiverat om enbart befolkningsunder­

laget används som fördelningskriterium. Detta är också att förvänta, efter­

som stöd inte utgår till sådana arealkrävande näringar som jord- och skogs­

bruk.

Tabellen visar att 43 % av det statliga stödet under perioden 1965—1968

utgått till regioner med mer än 40 000 invånare inom 3 mils radie från

stödföretagen. Dessa områden täcker 22 % av stödområdets yta och hade

38 % av dess befolkning år 1965. Till skillnad mot övriga befolkningsun-

derlagsregioner inom stödområdet uppvisade de i allmänhet befolknings-

expansion såväl under åren 1960—1965 som under perioden 1965—4968.

Sysselsättningsutvecklingen i stödföretagen

Medan sysselsättningen inom industrin som helhet minskade under pe­

rioden 1963—1968 har den ökat för de företag som har fått lokaliserings­

stöd. Av ERU:s material framgår att en ökning också har inträffat för in­

dustrin som helhet (inkl. stödföretagen) inom skogslänen. Bland stödföre­

tagen var det år 1968, som tabell 12 utvisar, enbart de företag som erhållit

statligt stöd åren 1965, 1967 och 1968 som ökade sysselsättningen. Företag

som beviljades stöd första gången år 1968 kan här betraktas som en test­

grupp, eftersom de fått stöd endast under det sista av de redovisade åren.

Sysselsättningsutvecklingen för dessa företag har varit svagare än för öv­

riga stödföretag men starkare än för industrin som helhet. En kraftig ök­

ning kan konstateras för det år då stödet utgick.

Av skogslänens 2 970 industriföretag år 1967 ingick 402 bland de stude­

rade stödföretagen. Dessa hade 29 698 sysselsatta. Det totala antalet syssel­

satta var då 177 533.

Det av företagen vid ansökningstillfället beräknade sysselsättningstill-

skottet på grund av de investeringar vid vilka lokaliseringsstöd beviljats

Tabell 12. Sysselsåttningsförändring för stödföretagen 1963—1968 med 1963 som

basår (index 1963 = 100)

Stödföretag uppdelade efter bidragsår

1963

1964

1965

1966

1967

1968

Statskoramunalt stöd 1903..............

100

112

125

135

no

94

Statskommunalt stöd 1964..............

100

116

129

151

138

125

Statskommunalt stöd 1965..............

100

118

146

170

166

166

Statligt stöd 1965..............................

100

in

129

141

144

149

Statligt stöd 1966..............................

100

108

114

119

119

117

Statligt stöd 1967..............................

100

107

112

117

119

137

Statligt stöd 1968..............................

100

105

108

106

108

122

Samtliga industriföretag i skogs­

länen .................................................

100

107

109

109

106

_

Industrin som helhet.........................

100

104

105

104

99

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

55

Tabell 13. Sysselsättningsökning i stödföretagen t.o.m. 1968 enl. länsplanerarnas enkät

Sysselsättningsökning

Beräknad ökning

enl. ansökan

i företag med

färdigst. invest.

i företag med

pågående invest.

totalt

Inom stödomr..............

Utom stödomr..............

2 311

954

1 484

1 316

3 795

2 270

7 726

4 347

Hela riket

3 265

2 800

6 065

12 073

uppgår för perioden den 1 juli 1965—den 30 juni 1969 enligt tabell 10 för

hela landet till 15 174 arbetstillfällen, varav omkring två tredjedelar inom

och en tredjedel utom stödområdet. Älvsborgs, Västerbottens, Värmlands

och Västernorrlands län, i nämnd ordning, har beräknats få de största till­

skotten. Norrbottens och Jämtlands län kommer på sjunde resp. åttonde

plats. De fyra nordligaste länen har i ansökningarna bedömts få ett sam­

manlagt tillskott av 5 530 arbetstillfällen.

I december 1968 gjordes en enkät hos stödföretagen för att klarlägga

hur mycket av planerad investering och sysselsättningsökning som hade

förverkligats fram till utgången av år 1968. Av tabell 13 framgår att antalet

sysselsatta hade ökat med omkring 6 100 personer från ansökningstillfäl­

let, varav ca 3 800 inom stödområdet.

Liksom denna enkät visar ERU:s analys av de företag som lämnat upp­

gifter till statistiska centralbyråns industristatistik att omkring hälften av

den beräknade sysselsättningsökningen hade inträffat t. o. in. år 1968. Om

företagen delas upp efter det år då de för första gången erhöll stöd och sys­

selsättningsökningen räknas från året före det då stöd beviljades, kan kon­

stateras (se tabell 14) att de företag som fick stöd år 1965 hade uppnått i

det närmaste beräknad sysselsättningsökning, medan det för övriga före­

ligger betydande skillnader mellan beräknad och realiserad sysselsättnings­

ökning.

En del av de företag som fick stöd åren 1967 och 1968 hade vid slutet

av år 1968 ännu inte startat någon produktion. Detta belyses i tabell 15.

Tabell li. Faktisk och planerad sysselsättningsökning för industriföretag som erhållit

statligt lokaliseringsstöd och som lämnat uppgifter för 1968 till industristatistiken

År då stödet

Planerad sysselsätt-

Utfall

beviljades

ningsökning

åren

antal

1965

1 991

1964—68

1 549

1966

3 397

1965—68

544

1967

812

1966—68

366

1968

988

1967—68

586

Summa

7 188

1964—68

3 045

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 15. Jämförelse mellan planerade och utförda investeringar i stödföretag 1965

—

1968 (i tusental kr.)

År då stö­

det be­

viljades

Planerad in­

vestering

(maskiner och

byggnader)

Utförd investering

31.12.1966

31.12.1967

31.12.1968

1965

171 069

109 308

152 241

161 920

1966

345 173

75 622

235 435

309 790

19671

85 741

—

12 269

62 446

19681

109 729

—

—

26 241

1 Uppgifterna gäller för de 35 företag 1967 och de 57 företag 1968

som ingår i ERU:s undersökning.

Som framgår av tabellen hade de företag som första gången erhöll stöd

år 1965 i det närmaste utfört de planerade investeringarna år 1968. För­

ändringen mellan åren 1967 och 1968 är relativt liten. För företag som er­

hållit stöd åren 1966 och 1967 är investeringsökningen mellan åren 1967

och 1968 betydande. Det är därmed troligt att även antalet sysselsatta har

ökat betydligt mellan dessa år.

Av de nyetablerade industriföretag inom stödområdet, vilka har beviljats

stöd, hade 20 färdigställt investeringarna fram till årsskiftet 1968—1969.

Antalet sysselsatta i de nyetablerade företagen uppgick den 31 december

1968 till 850 personer.

Lokaliseringsstödets effekter på landets resursfördelning

Ett centralt problem i ERU:s undersökning är att effekterna av den lo-

kaliseringspolitiska stödverksamheten måste bedömas med hänsyn till såväl

sysselsättningsmål som mål beträffande ekonomisk tillväxt, utrikeshandel,

prisstabilitet, inkomstfördelning m. in. Det kan således enligt vad ERU

framhåller tänkas att t. ex. flytlningsstimulerande åtgärder är att föredra,

även om lokaliseringsstöd ger betydande sysselsättningseffekt i arbetslös-

hetsdrabbade regioner.

För att belysa denna fråga har ERU undersökt stödföretagens produkti-

vitetsförhållanden. Detta motiveras av att en politik, som innebär stöd till

företag med väsentligt lägre produktivitet, mätt som förädlingsvärde per

sysselsatt och per kapitalenhet, än övriga företag, kan innebära ett ineffek­

tivt utnyttjande av landets resurser och att därför andra medel är att före­

dra för att uppnå uppsatta nationella och regionala mål.

De empiriska uppskattningarna visar att stödföretagens förädlingsvärde

per sysselsatt i genomsnitt ligger något under hela industrins värde. Bety­

dande skillnader mellan företag tillhörande olika branscher och storleks-

klasser konstateras i ERU:s rapport. Som framgår av tabell 16 har medel­

stora och stora företag produktivitetsvärden som ligger nära branschge-

Kungl. Maj:is proposition nr 75 år 1970

57

Tabell 16. Förädlingsvärde, kapital och lön per sysselsatt 1967 i stödföretag uppdelade

på branscher och storleksklasser (i tusental kr.)

Bransch

Företagsstorlek

Förädlingsvärde

per sysselsatt

Realkapitalets vär­

de per sysselsatt

Lön per

sysselsatt

V erkstadsindustri

små

25,6

43,3

17,8

medelstora

35,5

58,0

21,7

stora

37,6

95,8

21,9

Träindustri

små

22,2

61,0

16,2

medelstora

33,7

70,4

19,0

Genomsnitt för hela

riket

stora

37,3

46,9

22,2

V erkstadsindustri

38,6

82,3

23,6

Träindustri

34,2

64,1

20,1

nomsnitten, medan småföretagens värden låg närmare 30 % under. Träin­

dustrins värden är lägre än verkstadsindustrins.

En tänkbar orsak till de konstaterade skillnaderna i förädlingsvärde per

sysselsatt är enligt ERU att de stora företagen utnyttjar en kapitalintensi-

vare teknik, dvs. att de har större andel maskiner och anläggningar än de

övriga. Uppgifterna i tabell 16 tyder på att detta gäller för stödföretagen.

Det synes dock inte kunna helt förklara skillnaderna i arbetskraftspro-

duktivitet. Jämfört med branschernas riksgenomsnitt är kapitalintensite­

ten i de stödföretag som tillhör mekaniska verkstäder och gjuteri er lägre i

små och medelstora företag, medan träindustrins små och stora företag

uppvisar låga värden. Lokaliseringsstödet synes således inte ha utgått till

företag med en i förhållande till övriga industriföretag hög andel kapital.

De medelstora och stora stödföretagens löner ligger i nivå med dem som

gäller för skogslänen inom resp. branscher, dvs. för träindustrin drygt

19 000 kr. per sysselsatt år 1967 och för verkstadsindustrin omkring

21 000 kr. Detta kan jämföras med motsvarande löner i Stockholms län som

år 1967 låg vid omkring 24 000 resp. 27 000 kr. En del av skillnaderna kan

enligt vad ERU funnit förklaras av att tjänstemannaandelarna är olika.

För stödföretagen var förvaltningspersonalens andel av totala antalet sys­

selsatta omkring 20 % år 1967, medan andelen var nära 32 % i storstads­

länen.

ERU tolkar resultaten av sina undersökningar så att den sysselsättnings­

expansion som startats i stödföretagen i allmänhet inte har medfört ett in­

effektivt utnyttjande av landefs resurser. För att fullständigt belysa detta

krävs information även om stödets indirekta effekter. Möjligheterna att

uppskatta dessa anser ERU f. n. vara synnerligen begränsade. En sådan

kalkyl kräver kännedom om kapacitetsutnyttjandet för olika aktiviteter

inom stödområdet och om dess produktionsstruktur på mycket detaljerad

nivå. Det är mycket svårt att f. n. avgöra bl. a. hur stor del av de med

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

hjälp av lokaliseringsstöd utförda investeringarna som utförs av arbets­

kraft inom stödområdet. De flesta maskinföremålen torde t. ex. importeras

från övriga delar av landet eller från utlandet. Lokaliseringsstödet har så­

ledes med all säkerhet fått indirekta effekter utanför stödområdet. Pro­

blem av detta slag avser ERU att behandla i sitt fortsatta utredningsarbete.

Stödföretagens likviditets-, räntabilitets- och finansieringsförhållanden

ERU betonar att en av förutsättningarna för lokaliseringsstödet är att

det skall utgå till företag som uppvisar tillfredsställande lönsamhet. Detta

innebär med en snäv definition att företagens räntabilitet, mätt som netto­

vinst per insatt riskvillig kapitalenhet eller som nettovinst, skatt och ut-

giftsräntor per enhet eget och främmande kapital, skall vara sådan, att

förräntningen av det insatta kapitalet är konkurrenskraftig med alterna­

tiva placeringar. Med en vidare definition skall även ersättningen till andra

produktionsfaktorer än kapital tas med i beräkningen. Ett företag med

god lönsamhet skall då också ge arbetskraften konkurrenskraftiga löner. I

ERU:s undersökning beaktas bägge dessa aspekter på lönsamheten. Vid

bedömningen av de finansiella förhållandena analyseras även företagens

likviditetsläge och relationen mellan eget och främmande kapital.

I tabell 17 jämför ERU stödföretag och företagen i det stickprov från

industrin som helhet som insamlas av statistiska centralbyrån. Jämförelsen

gäller utvecklingen åren 1966—1967 för likviditet, räntabilitet (okorrige­

rade värden), finansiell struktur samt löner per sysselsatt.

Av tabellen framgår att räntabiliteten är relativt lika för de bägge före-

tagstyperna. En svag försämring har inträffat under den studerade perio­

den. Stödföretagens likviditet är betydligt sämre än stickprovets. Även lö­

nerna är lägre. Stödföretagen förefaller vidare ha lägre självfinansierings-

grad än övriga företag.

ERU framhåller att en råd reservationer självfallet måste göras i fråga

om resultatet. Först och främst kan skillnaderna i företagsstorlek medföra

Tabell 17. Stödföretagens likviditet, räntabilitet och finansiella struktur 1966 och 1967

Omsätt-

ningstillg. 1

i förh. till

kortfrist,

skulder

(likviditet)

Omsätt-

ningstillg. 1

+ varula­

ger i förh.

till kortfris­

tiga skulder

Vinst +

skatt +

ränteutg. i

förh. till

syssels.

kapital

(räntabi­

litet)

Eget kapi­

tal i förh.t.

sysselsatt

kapital (fi­

nansiell

struktur)

Lön per

sysselsatt

Antal

sysselsatta

per företag

Stödföretag 1966. . . .

63,4

108,6

5,99

16,7

19 678

86

1967___

69,8

110,6

5,64

15,7

21 371

67

Industrin som helhet

1966...........................

104,3

152,2

5,92

34,9

21 508

435

1967............................

111,4

157,4

5,85

34,2

23 154

422

felaktiga slutsatser. Små företag, som inte har fått lokaliseringsstöd, kan

mycket väl befinna sig i samma situation som de mindre stödföretagen.

Detta innebär i så fall endast att små företag kan ha större likviditetspro-

blem än stora. Andra problem gäller grunderna för räntabilitets- och likvi-

ditetsberäkningarna. Likviditetsgraden hos olika tillgångar kan t. ex. varie­

ra betydligt vid olika beräkningsgrunder.

ERU påvisar också att betydande skillnader mellan stödföretagen före­

kommer. De företag som tillhör mekaniska verkstäder och gjuterier bär

löner och räntabilitetsvärden som i de flesta fall ligger över genomsnittet

för stödföretagen i allmänhet, medan träindustriföretagen ofta ligger un­

der. Likaså varierar förhållandena med företagsstorleken, med de gynn­

sammaste värdena för de största företagen.

De redovisade förhållandena för stödföretagen visar enligt ERU variabel­

värden som påverkats av lokaliseringsstödet. Då lokaliseringsbidrag erhål­

lits tas detta i allmänhet inte upp i balans- eller vinst- och förlusträkningar.

De bokförda värdena på anläggningstillgångarna kommer därför inte att

öka med värdet av de investeringar som utförs med hjälp av lokaliserings­

bidrag. Lokaliseringslånen tas med bland långfristiga skulder och ingår så­

ledes i resultatredovisningen. I den mån som ränte- och amorteringsfrihet

beviljas, redovisas dock inte detta.

För att visa lokaliseringsstödets effekter på företagens finansiella situa­

tion har ERU gjort en korrigering av företagens redovisade resultat. Kor­

rigeringen omfattar följande punkter:

a) Bidragsbeloppen läggs till de redovisade värdena för sysselsatt kapital.

b) De redovisade avskrivningsbeloppen justeras med hänsyn till »nor­

mal» avskrivning av återanskaffningsvärdet av reala tillgångar (återan-

skaffningsvärde av brandförsäkrade och icke brandförsäkrade tillgångar).

c) Från nettovinsten dras såväl förändrade avskrivningsbelopp som be­

räknad ränta på bidragsbeloppen samt eventuell ränta på lånebeloppen om

räntebefrielse medgetts under det aktuella året.

d) Från det i det föregående redovisade räntabilitetsmåttet (nettovinst +

skatt + ränteutgifter) dras förändrade avskrivningsbelopp. För att få en

korrekt uppskattning av nettovinsterna läggs bidragsbeloppen till grund för

en uppskattning av de räntor som skulle ha utbetalats om bidragen förvand­

lats till lån (dessa räntor uppskattas till 8 %). Avskrivningsbeloppen juste­

ras genom att »normal» avskrivning av totala återanskaffningsvärdet be­

räknas och jämförs med de uppgivna avskrivningsbeloppen. Vid denna

kalkyl beräknas avskrivningarna till 5 % på anläggningar och inventarier,

6 % på maskiner och 1,5 % på övriga poster.

Tabell 18 visar de finansiella förhållandena för företag som erhållit stat­

ligt lokaliseringsstöd åren 1965 och 1966 före och efter ERU:s korrige­

ringar. Justeringar för eventuella rån tebefrielser, som kan beviljas upp

till tre år, saknas. Dessa uppgår till 7,7 milj. kr. för de aktuella företagen,

vilket kan jämföras med det beviljade lånebeloppet 65,5 milj. kr. och bi-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

59

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 18. Finansiella förhållanden för företag som erhållit lokaliseringsstöd för första

gången 1965 och 1966, korrigerade och okorrigerade värden med avseende på lokalise­

ringsstödet och avskrivningar

Bransch

Företags­

storlek

År

Vinst+skatt +

ränteutg. i förh.

till sysselsatt

kapital

Vinst+skatt

+ ränteutg. i

förh. till syssel­

satt kapital (kor­

rigerade värden)

Eget kapital i

förh. till syssel­

satt kapital

Eget kapital i

förh. till syssel­

satt kapital (kor­

rigerade värden)

Verkstads-

små

1966

2,00

0,67

3,9

3,4

industri

1967

2,73

1,14

4,9

4,3

medelst.

1966

5,59

5,74

4,3

4,1

1967

3,70

2,42

5,5

5,1

stora

1966

6,16

5,79

19,6

19,3

1967

5,72

4,75

18,4

18,2

Träindustri

små

1966

6,72

4,59

4,8

4,1

1967

4,52

1,46

1,2

1,1

medelst.

1966

4,23

1,50

6,6

6,2

1967

3,34

2,51

5,4

5,0

dragsbeloppet 26,7 milj. kr. Företagens beräknade och utförda investe­

ringar år 1967 var knappt 199 milj. kr. resp. drygt 168 milj. kr.

En viss nedjustering av de av företagen redovisade räntabilitetsuppgif-

terna är, som framgår av tabell 18, motiverad. Med hjälp av lokaliserings­

stöd har företagen nått räntabilitetsvärden som i genomsnitt ligger nära

riksgenomsnittet. Stora skillnader mellan företag som tillhör olika bran­

scher och storleksklasser föreligger dock.

ERU.s slutsatser

Den hittills förda lokaliseringspolitiken synes vad beträffar perioden

1965—1968 ha medfört att stöd har utgått till företag som uppvisar bety­

dande sysselsättningsökning. Enligt ERU:s bedömning kan det vara miss­

visande att studera sysselsättningsförändringen enbart inom stödföreta­

gen. Väsentligt torde vara att jämföra dessa företags utveckling med andra

företags. Medan industrin som helhet hade i stort sett oförändrat antal sys­

selsatta under perioden 1963—1968 ökade sysselsättningen hos vissa grup­

per av stödföretag med inemot 40 %. Vissa av stödföretagen förefaller dock

ha så låg produktivitet att andra medel, bl. a. flyttningsstimulerande åtgär­

der, kunde ha varit fördelaktigare från resursfördelningssynpunkt. För en

slutlig bedömning av detta krävs dock kartläggningar av stödets indirekta

effekter, vilka bl. a. måste bygga på kartläggningar av kapacitetsutnyttjan-

det av samhällskapitalet i olika regioner. En sådan kartläggning kommer

att utföras i ERU :s nästa etapp.

ERU hävdar vidare att lönenivån vid en del stödföretag är så låg att

andra medel vore att föredra från inkomstfördelningssynpunkt, åtminstone

på längre sikt.

Lokaliseringsstödet är utformat så att det subventionerar investeringar.

61

Det har hittills utgått till företag som har utfört investeringar av storleken

250 milj. kr. per år inom stödområdet. Under de fyra första åren torde sys-

selsättningstillskottet i stödföretagen sammanlagt vara 5 000 å 6 000 arbets­

tagare. Det är troligt att en del av detta tillskott erhållits även om stöd inte

hade utgått, eftersom stödföretagen ofta uppvisar expansion redan innan

stöd erhålls.

Trots att stödet i första hand stimulerar till ökning av företagens real-

kapital kan enligt vad ERU funnit någon anmärkningsvärd ökning i meka­

niseringsgraden inte konstateras. Det är emellertid tänkbart att man med

motsvarande stödbelopp skulle kunna nå ännu större ökning av antalet sys­

selsatta om stödet gavs formen av premier till företagen per sysselsatt.

Lokaliseringsstödet har enligt ERU:s bedömning medfört resultatför­

bättringar för berörda företag av sådan storlek att de i genomsnitt uppvisar

räntabilitetsvärden, som ligger i nivå med riksgenomsnittet.

Lokalisering sutredning ens slutsatser

Vid sin bedömning av frågan om lokaliseringsstödet hittills har bidra­

git till att utjämna skillnaderna i ekonomisk tillväxttakt, sysselsättning,

löner, ekonomisk och social standard mellan å ena sidan stödområdet och

å andra sidan landet i övrigt anför utredningen att några större resultat gi­

vetvis inte kan väntas under den korta tid verksamheten har pågått. Efter­

som lokaliseringsstödet vidare är endast en av de många faktorer som kan

påverka den regionala utvecklingen, kan utredningen inte på grundval av

föreliggande material lämna något entydigt svar.

Utredningen påpekar att den nuvarande regionala statistiken är ofull­

ständig. Sålunda saknas statistik bl. a. över den ekonomiska tillväxttakten

i olika delar av vårt land. Demografiska fakta är enligt utredningen otill­

räckliga för att tillåta några hållbara jämförelser av regional tillväxttakt

och sysselsättningsstatistikcn medger jämförelser endast i begränsad ut­

sträckning.

ERU:s undersökningar av sysselsättningsförändringen i vissa kategorier

av stödföretag jämfört med industrin som helhet och samtliga industri­

företag i skogslänen visar enligt vad utredningen framhåller en genomgåen­

de gynnsammare sysselsättningsutveckling i stödföretagen. Utvecklingen

synes inte ha besannat de farhågor som ofta har uttalats, nämligen att

lokaliseringsstödet skulle tendera att initiera särskilt kapitalintensiva

företag.

Som ett generellt omdöme anför utredningen att den hittills bedrivna

lokaliseringspolitiken i många hänseenden har varit framgångsrik och har

haft påtagligt gynnsamma effekter på sysselsättningen. Det investerings-

tillskott som genom lokaliseringsstödet har åstadkommits inom stödområ­

det har varit av stor betydelse i strävandena att nå balans i den regional­

ekonomiska utvecklingen. I delar av stödområdet har åtgärderna emellertid

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

inte varit tillräckliga för att neutralisera verkningarna från sysselsättnings­

synpunkt av den snabba minskningen av arbetskraften inom jord- och

skogsbruket.

På många håll har stödet dock skapat varaktiga sysselsättningstillfällen

och medverkat till en industriell utveckling inom stödområdet som annars

inte skulle ha kommit till stånd eller skulle ha skett i betydligt långsamma­

re takt. I andra fall har det dämpat takten i den negativa utvecklingen samt

medfört, att man kunnat bibehålla sysselsättningen i en omfattning som

eljest inte skulle ha varit möjlig.

Det faktum att lokaliseringsstödet inom stödområdet har kommit att kon­

centreras till kustområdena och de södra delarna sammanhänger enligt

utredningen bl. a. med att stödet i huvudsak gått till utbyggnad av befintli­

ga industrier, medan det endast i mindre omfattning har åstadkommit ny­

etablering (hit räknas även filialutläggning). Bland orsaker härtill pekar

utredningen bl. a. på den konjunktur avmattning som har rått under en stor

del av försöksperioden och som givetvis medfört att företagens planer på

nyetablering eller filialutläggning i många fall inte realiserats.

Utredningen påpekar vidare att Norrlands inland endast i begränsad

utsträckning har fått del av lokaliseringsstödet samt att stödet dessutom

är splittrat på ett stort antal kommunblock och sålunda spritt över ett stort

område. Möjligheterna till lokaliseringsstöd har enligt utredningens mening

således inte medfört någon mera påtaglig förbättring av inlandets situation.

Däremot kan lokaliseringsstödet ha medverkat till att utflyttningen från

inlandet i större utsträckning än eljest skulle blivit fallet har skett till kust­

regionerna i stället för till södra och mellersta Sverige. Man har pekat på

flera olika orsaker till den uppkomna fördelningssituationen, t. ex. att in­

landet med sin näringsstruktur, som bygger i huvudsak på de tillbaka-

gående areella näringarna, saknar industriell tradition och attraktiva lokali-

seringsalternativ. Sammanhangen torde dock enligt vad utredningen beto­

nar vara avsevärt mera komplicerade.

Relativt sett mer framgångsrika, anför utredningen, har kanske de stöd­

åtgärder varit som på grund av konjunkturutvecklingen och inträffade

företagsnedläggelser satts in på olika platser inte minst i södra och mel­

lersta Sverige. Redan med hänsyn till den korta tid verksamheten har pågått

och den ännu kortare tid stödet kunnat ha något inflytande på sysselsätt­

ningen är det dock ännu inte möjligt att mer exakt mäta vilken effekt det

nuvarande lokaliseringsstödet har haft eller kan få. Härtill kommer att de

indirekta verkningarna många gånger torde vara avsevärt större än de di­

rekta. Från psykologisk synpunkt har det exempelvis ofta betytt mycket att

stödåtgärder av denna nya art snabbt har kunnat sättas in tillsammans

med olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Då det gäller att bedöma resultaten av de lokaliseringspolitiska åtgär­

derna bör man enligt utredningens mening också hålla i minnet, att de

nuvarande reglerna utformades under en tid med stor brist på arbets-

63

kraft på de expansiva orterna och en därav följande tendens från före­

tagens sida att sprida verksamheten till orter med god tillgång på arbets­

kraft. Under större delen av försöksperioden har konjunkturläget varit ett

helt annat. Det torde, menar utredningen, få anses vara ett gott betyg

åt lokaliseringsstödet att det trots dessa ändrade förutsättningar har visat

sig kunna fungera på ett tillfredsställande sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

VI. Mål för lokaliserings- och regionalpolitiken

1. ERU:s principiella synpunkter

Vid sin granskning av förhållandet mellan den regionala och den natio­

nella politikens mål har ERU haft till utgångspunkt att de regionalpolitiska

målen måste samordnas med de nationella målen. I princip bör de regional­

politiska målen utgöra rumsliga uttolkningar av allmänna resursfördel­

nings-, inkomstfördelnings- och stabiliseringspolitiska mål.

Den regionala innebörden av samhällets mål för resursfördelningen är be­

roende av vilket tidsperspektiv som anläggs. I ett kort tidsperspektiv är

målet att produktionsfaktorerna skall utnyttjas så fullständigt som möj­

ligt vid given rumslig fördelning och vid given teknologi. En sådan utform­

ning av resursfördelningspolitiken innebär, när det gäller produktionsfak­

torn arbetskraft, att full sysselsättning skall råda i alla regioner.

Med full sysselsättning avser ERU en situation som karakteriseras av att

balans råder mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Om full syssel­

sättning definieras på annat sätt blir konsekvenserna för den regionala

politiken annorlunda. Om målet exempelvis är att uppnå ett visst värde

på förvärvsintensiteten i en region, ökar sannolikt kravet på variations­

rikedom hos arbetskraftsefterfrågan och näringslivsstruktur i regionen.

Detsamma gäller om ambitionen är att skapa valfrihet mellan olika syssel-

sättningsalternativ för befolkningen, dvs. uppnå kvalitativ (i motsats till

kvantitativ) full sysselsättning. Därmed förskjuts tyngdpunkten i den

regionala resursfördelningspolitiken i riktning mot ett långt tidsperspektiv.

På längre sikt, anför ERU, kan målen för resursfördelningen ha som

främsta regionala innebörd omflyttningar av produktionsfaktorer från re­

gioner med ogynnsamma till regioner med gynnsamma produktionsbetingel­

ser. I ett längre tidsperspektiv kan målen också bestå i att förbättra pro-

duktionsförutsättningarna och därmed skapa expansion i vissa utvalda till-

bakagående regioner.

Ett huvudmotiv för en regional politik av sistnämnda slag är att und­

vika konflikter med andra regionalpolitiska mål. En strävan att utjämna

inkomst- och välfärdsfördelningen i samhället kan t. ex. motivera att den

regionala resursfördelningspolitiken inriktas på att förbättra produktions­

betingelserna i vissa utvecklingsbara regioner. ERU påpekar dock i detta

sammanhang att en utjämning av levnadsstandarden mellan olika regioner

64

också förutsätter utflyttning från regioner, som inte på lång sikt kan be­

dömas som utvecklingsbara, till regioner med goda förutsättningar för ett

expansivt näringsliv.

Den regionala politikens inriktning är enligt vad ERU framhåller ofta

starkt beroende av hur mål för fördelningen av den samlade välfärden

konkretiseras. Utrymme finns här för många tolkningar, eftersom begrep­

pet välfärd kan ha många olika betydelser och stora skiljaktigheter kan

råda i fråga om kraven på den rätta välfärdsfördelningen.

Ofta illustreras välfärdsfördelningen i samhället med fördelningen av

förvärvsinkomst och förmögenhet. Detta mått är, påpekar ERU, självfallet

inte uttömmande. Inte minst i ett regionalt sammanhang finner ERU det

motiverat att i den fördelningspolitislca diskussionen ta med en mängd

icke prissatta miljöfaktorer. Vidare måste samhällets välfärdsfördelnings-

mål inbegripa den regionala fördelningen av olika offentliga och privata

tjänster, såsom sjukvård, undervisning, kulturella aktiviteter osv.

Även om man antar att välfärden för individerna beror enbart av mäng­

den prissatta varor är detta mått inte helt uttömmande. Med ett rums­

ligt perspektiv måste t. ex. hänsyn tas också till de regionala effekterna av

den progressiva statsskatten och bidragen till utjämning av den kommu­

nala beskattningen. Vidare måste den regionala fördelningen av bl. a.

barnbidrag, pensionsförmåner och bostadsbidrag beaktas. Därjämte måste i

princip förekomst av byteshandel med varor och tjänster i olika regioner

beaktas. Självfallet är emellertid inkomstfördelningen en väsentlig indika­

tor på hur välfärden är fördelad mellan olika regioner.

Om målet för inkomstfördelningen preciseras så att det avser en in­

komstutjämning kan det ges varierande innebörd för den regionala politi­

ken. En tolkning är enligt ERU att en utjämning skall äga rum, så att för­

värvsarbetande med likartad sysselsättning och i samma åldersklass får

samma realinkomst oavsett i vilken region de bor. Därmed kan betydande

regionala inkomstskillnader bestå. Detta beror på att individer, som flyt­

tar från tillbakagående till expansiva regioner, ofta får sysselsättning i hög-

avlönade yrken som inte är representerade i kontraktiva regioner.

En annan innebörd av en målsättning om inkomstutjämning kan vara

att de genomsnittliga inkomsterna skall utjämnas mellan olika delar av

landet. En sådan tolkning av fördelningsmålet innebär att en produktions­

struktur måste tillskapas, som medför att hög- och lågavlönade yrken blir

ungefär lika representerade i alla regioner. Ett motiv för att ge sam­

hällets fördelningspolitiska mål denna innebörd kan vara att förutsätt­

ningar därmed skapas att tillförsäkra individerna i olika regioner större

frihet beträffande val av utbildning, sysselsättning osv.

Samhällets stabiliseringspolitik karakteriserar ERU i korthet som åt­

gärder för att behålla full sysselsättning och stabil prisnivå vid fortgående

konjunktursvängningar inom ekonomins olika sektorer. Den regionala in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1070

65

nebörden av de stabiliseringspolitiska målen kan vara att skapa kortsiktiga

arbetstillfällen för arbetskraft inom regioner där lågkonjunktur råder.

Stabiliseringspolitiken kan också innebära åtgärder för omflyttning av ar­

betskraft från dessa regioner till regioner med en i det aktuella ögonblicket

gynnsammare konjunktur. Den kan också innebära åtgärder för att dämpa

en för stark regional expansion, t. ex. i storstadsområdena, som leder till

instabilitet i prisnivån på arbetsmarknaden etc.

ERU betonar att den regionala stabiliseringspolitiken i första hand

är kortsiktig, eftersom dess syfte är att lösa relativt hastigt uppkommande

balansproblem som inte beräknas bli bestående. Skillnaden mot den regiona­

la allokeringspolitiken är att den sistnämnda har som ett väsentligt syfte att

bidra till ett effektivt utnyttjande av produktionsfaktorerna i regioner med

mer långsiktiga strukturproblem. Detta kan ske antingen genom omflytt­

ning av produktionsfaktorerna till expansiva regioner eller genom åtgärder

för att förbättra de kontraktiva regionernas produktionsbetingelser.

En samlad målformulering för den regionala politiken måste enligt ERU:s

uppfattning grundas på överväganden om olika målsamband och målkonflik­

ter. Målet måste liksom för all annan politik utgöra en kompromiss mellan

olika strävanden. Det är t. ex. uppenbart att en konflikt råder mellan en am­

bition att häva undersysselsättning i vissa tillbakagående regioner och en

strävan att uppnå snabb ekonomisk tillväxt för landet. I det första fallet

kan krävas att arbetskraft och kapital bereds möjlighet att temporärt stanna

kvar även i icke utvecklingsbara regioner. I det senare fallet krävs snabb

omflyttning av produktionsfaktorerna till regioner med gynnsammare pro-

duktionsförutsättningar.

En andra målkonflikt kan uppstå mellan den regionala politikens in­

komst- och resursfördelningsmål. För att utjämna inkomst- och välfärds-

fördelningen i samhället kan t. ex. krävas olika slag av interregionala över­

föringar. Om man förutsätter dels att regionala inkomstskillnader åter­

speglar produktivitetsskillnader, dels att regionala inkomstskillnader ut­

gör väsentliga flyttningsincitament för hushållen, elimineras därmed en

en väsentlig drivfjäder i den ekonomiska tillväxtprocessen, nämligen arbets­

kraftens flyttningar till regioner med de mest gynnsamma betingelserna

för ett expansivt näringsliv.

Som en tredje målkonflikt nämner ERU det motsatsförhållande som

ibland råder mellan tillväxtmålet och strävandena efter att uppnå en diffe­

rentierad yrkes- och utbildningsstruktur i olika regioner. I det förra fallet

kan krävas en relativt långtgående regional specialisering, så att t. ex. de

enbart varuproducerande enheterna av företagen förläggs till regioner, som

med hänsyn till faktorutrustning m. m. är särskilt lämpade för denna typ

av produktion, medan styrande, försäljande och utredande funktioner kon­

centreras till ett fåtal regioner. Uppenbart strider en sådan utveckling mot

det nämnda differentieringsmålet.

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

66

Vid utformningen av de sammanfattande regionalpolitiska målen, dvs.

i princip sådana mål som utgör kompromisser mellan regionala resurs-

och inkomstfördelnings- samt stabiliseringspolitiska strävanden, är det en­

ligt ERU:s uppfattning lämpligt att differentiera målen i långsiktiga och

kortsiktiga mål. De långsiktiga målen gäller då den regionala struktur som

skall eftersträvas, dvs. den framtida optimala regionala strukturen. De kort­

siktiga målen avser frågor hur balanserad expansion eller kontraktion bör

uppnås i olika regioner, dvs. hur problemen i samband med utvecklingen

mot den eftersträvade regionala strukturen skall lösas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

2. Lokaliseringsutredningens allmänna synpunkter

Utredningen påpekar inledningsvis att dess huvuduppgift enligt direktiven

är att se över och lägga fram förslag rörande den lokaliseringspolitiska

stödverksamheten med utgångspunkten att de år 1964 uppställda målen

skall stå fast.

Redan vid början av sitt arbete har utredningen funnit klart att stöd­

verksamheten inte kan ses isolerad från annan verksamhet med regio­

nala verkningar. Utredningen betraktar den lokaliseringspolitiska stöd­

verksamheten som ett betydelsefullt element i en framväxande svensk

regionalpolitik. Lokaliseringsstödet måste emellertid anpassas till de mer

preciserade mål som kan komma att ställas upp inom regionalpolitiken. I

dag saknas enligt utredningen en sådan precisering på såväl lång som kort

sikt. Vid behandlingen av praktiskt taget varje delfråga i utredningens ar­

bete har de lokaliseringspolitiska målen kommit att diskuteras, vilket inte

minst beror på den vaga formulering de f. n. har. Särskilt gränsdragningen

mot social- och arbetsmarknadspolitik har krävt uppmärksamhet.

Visserligen kan de av statsmakterna år 1964 uppställda lokaliseringspoli­

tiska målen sägas ha en formulering som tyder på en vidare — en regional­

politisk — ansats, men den närmare utformningen och den praktiska till-

lämpningen har enligt utredningen en betydligt snävare ram. Den hittills

förda lokaliseringspolitiken kan närmast beskrivas såsom den samhälle­

liga ekonomisk-politiskt inriktade verksamhet som huvudsakligen genom

direkta ekonomiska medel syftar till att påverka industrins regionala ut­

bredning i Sverige.

Utredningen definierar allmänt begreppet regionalpolitik som den politik

som syftar till att påverka och/eller styra såväl samhällets som det enskilda

näringslivets ekonomiska utveckling och utbredning liksom den sociala

och kulturella utvecklingen i sådan riktning, att en rimlig avvägning kom­

mer till stånd mellan expansiva och kontraktiva regioner, samtidigt som de

nationella ekonomiska, sociala och kulturella målen i rimlig grad tillgodo­

ses. Man kan enligt utredningen också säga att antagandet av ett regional-

politiskt mål innebär att man till de vanligen uppställda målen för den

67

nationella politiken lägger ett nytt, nämligen viss regional balans i ekono­

misk, social och kulturell standard.

Det som i huvudsak skiljer en utvecklad regionalpolitik — som alltså sak­

nas i vårt land — från lokaliseringspolitiken är enligt utredningens me­

ning en regional indelning på funktionell bas, välunderbyggda regionala

mål, regionala utvecklingsprogram för såväl samhällets olika verksamhets-

sektorer som för näringslivet, väl differentierade medel för regional ut­

veckling samt en effektiv organisation för handhavandet av de informa­

tions-, kontakt-, förhandlings-, beslutande, samordnande och verkställan­

de funktioner som krävs för en sådan politik.

Utredningen framhåller att det pågående arbetet med att skapa en re­

gionalpolitik i Sverige troligen kommer att kräva ganska lång tid. Svårig­

heterna är inte minst av institutionell natur. Den betydande specialise­

ringen och sektorsuppdelningen i svensk politik och förvaltning medför

problem när det gäller att överblicka och samordna den samhälleliga verk­

samheten samt värdera effekterna av olika sektoriella åtgärder. Först se­

dan underlag anskaffats för analys av de ekonomiska, tekniska och sociala

faktorer som påverkat utvecklingen i olika delar av vårt land anser utred­

ningen att en mer preciserad regionalpolitisk målsättning kan utformas.

Utredningens avsikt är att under det fortsatta utredningsarbetet söka

utforma en regionalpolitisk målsättning, nya regionalpolitiska medel samt

den organisation som en för vårt land avpassad regionalpolitik kräver.

I särskilt yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att de regional­

politiska insatserna bör koncentreras till på sikt utvecklingsbara regioner.

Herr Fälidin menar att regionalpolitiken måste grundas på en regional­

politisk målsättning. Statsmakterna måste i centrala politiska beslut ge

uttryck för sin ambitionsnivå. Därefter måste alla åtgärder underordnas

denna målsättning.

Herr Hamrin föreslår att statsmakterna uttryckligen garanterar vissa

inlandstätorters framtid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

3. Remissyttrandena

Ett stort antal remissinstanser delar lokaliseringsutredningens allmänna

bedömning om behovet av en hela landet omfattande regio­

nalpolitik. I flera fall beklagas att utredningen enligt sina direktiv och

på grund av den korta tid som stått till förfogande inte har haft möjlighet

att ta upp en sådan regionalpolitik till behandling. En råd remissinstanser

framhåller att målen bör preciseras innan ett slutgiltigt ställningstagande

till lokaliseringspolitikens utformning kan göras. I flera yttranden tas av

denna anledning upp principiella diskussioner om sambanden mellan den

nationella och den regionala politikens mål. Ofta framhålls

därvid observerade eller möjliga konflikter mellan dessa mål.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Konjunkturinstitutet efterlyser en närmare diskussion och tolkning av de

riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik som statsmakterna har dragit upp.

Dessa riktlinjer kan sägas motsvara målen för allmän ekonomisk politik,

socialpolitik och arbetsmarknadspolitik. Dessa mål — och konflikter dem

emellan — aktualiseras om inte förr så vid varje konkret ställningstagande.

Även om mål och konflikter inte redovisas så implicerar varje konkret ställ­

ningstagande i lokaliseringspolitiken också målvärderingar. Enligt institu­

tets uppfattning hade det varit önskvärt att utredningen gått längre i öppen

redovisning härav för att underlätta en bedömning av innebörden av de

rekommendationer utredningen kommer fram till. Även i de fall då man

principiellt eller på grund av bristande erfarenhetsmaterial saknar hållpunk­

ter för ett rationellt ställningstagande kan det klargöras vilken värdering

som i praktiken fått fälla utslaget och den roll olika mål kan tänkas spela i

sammanhanget.

Att utforma en regionalpolitisk målsättning och ett regionalpolitiskt hand-

lingsschema för hela landet framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län som

en mycket omfattande arbetsuppgift. Om de nu existerande problemen i

främst norra Sverige skall vänta på sin lösning tills detta har skett torde det

vara för sent att kunna bibehålla en befolkningsstorlek på en någorlunda

acceptabel nivå i denna landsdel. Dessutom torde det inte föreligga något

motsatsförhållande mellan att lösa de nuvarande problemen och att senare

formulera en riksmålsättning. De tänkbara åtgärderna utgör medel med

vars hjälp man skall försöka lösa akuta och väl definierade problem. Om

detta lyckas innebär det inte att möjligheterna att senare diskutera en regio­

nalpolitisk målsättning för hela riket har undanröjts. Tvärtom synes det

innebära vidgade erfarenheter som senare kan komma hela landet till godo.

SAF och Sveriges industriförbund framhåller att regionalpolitiken på

bästa sätt måste samordnas med den nationella politiken så att den ekono­

miska tillväxttakten i landet kan hållas på en hög nivå. Enligt organisatio­

nernas mening kan man dock från statsmakternas sida inte bortse från de

problem som en fortsatt rationalisering inom näringslivet kommer att med­

föra för Norrlands inland. Bl. a. av sociala skäl och för skogsbruket är det

angeläget att den befolkning som nu och i fortsättningen kommer att ha sin

bärgning i denna del av landet kan erbjudas en rimlig service. Även om den­

na koncentreras till ett begränsat antal platser är det osäkert om nuvarande

servicestandard kan upprätthållas i framtiden med hänsyn till den väntade

befolkningsuttunningen i den omgivande glesbygden. Dessa frågor kräver en

ingående prövning inom ramen för en klart definierad regionalpolitisk mål­

sättning på kort och lång sikt, där även frågan om vilka orter som bör bli

föremål för särskilda insatser från samhällets sida behöver prövas ytter­

ligare.

Naturvårdsverket, RLF och Sveriges lantbruksförbund samt Sill pekar

på att det ekonomiska tillväxtmålet inte är det enda långsiktiga målet. Vid

60

tolkningen av målsättningen i 1964 års lokaliseringspolitik, som bl. a. inne­

bär att landets tillgångar av kapital och arbetskraft utnyttjas och fördelas

så att en snabb ekonomisk tillväxt befordras, är det enligt dessa remissin­

stanser riktigt att ta med miljövärden bland plusposter och miljöförstörelse

bland negativa poster.

Naturvårdsverket delar utredningens åsikt att det inte kan anses försvar­

bart att använda lokaliseringsstödet enbart för att på mycket kort sikt lösa

sysselsättningsproblem vid akuta kriser. De geografiska avgränsningarna

måste i törsta hand avgöras med hänsyn till de långsiktiga verkningarna.

Även en framtida regionalpolitik måste därför komma att innebära bl. a. ett

urval av utvecklingsorter och utvecklingszoner. Från miljövårdssynpunkt sy­

nes det lämpligt med ett samtidigt urval av vissa stora regioner som i huvud­

sak reserveras för turism och rekreativa ändamål. En strävan efter regional

spridning av industri och därmed befolkning är sålunda från miljövårdssyn­

punkt motiverad av flera olika skäl, i första hand önskemålen att undvika en

än hårdare ansträngning av miljön i storstadsregionerna. Vidare kan näm­

nas tillgången på vatten som är väsentligt olika i skilda delar av landet. Dels

finns det vissa bristområden — Skåne, ostkusten och med nuvarande ut­

vecklingstendenser på sikt även Mälardalen — dels områden med god vat­

tentillgång — områdena vid Vänern-Göta älv, Motala ström och i Norrland.

Sambandet mellan regionala och nationella mål

uppmärksammas av länsstyrelsen i Älvsborgs län som menar att behovet

av precisering av lokaliseringspolitikens mål är stort. Av de mål som stats­

makterna ställde upp år 1964 kan man inte utläsa hur viktigt det är att

full sysselsättning uppnås jämfört med att ett snabbt ekonomiskt framåt­

skridande sker i landet eller att en större social, ekonomisk och kulturell

jämlikhet kommer till stånd olika regioner emellan. De nämnda målsätt­

ningarna kan nämligen inte alltid uppnås samtidigt beroende på arbets­

kraftens ovillighet att flytta mellan regionerna och på grund av skillnaderna

i olika regioners produktiva betingelser. Om lokaliseringspolitiken skulle

inriktas enbart på att skapa arbetstillfällen på de platser där arbetskraft-

överskott föreligger, kan nationalprodukten komma att stiga betydligt lång­

sammare än om arbetskraften genom rörlighetsstimulerande åtgärder för­

mås att flytta till vissa mera produktiva regioner. Å andra sidan har en

sådan rörlighetsstimulerande politik starkt ogynnsamma effekter på den

ekonomiska och sociala jämlikheten i utflyttningsregionerna. Länsstyrelsen

framhåller att exemplen på dessa s.k. målkonflikter skulle kunna mång­

faldigas. Det viktiga är emellertid att de olika mål som satts upp för loka­

liseringspolitiken inte kan uppnås samtidigt utan kommer att strida mot

varandra. I praktiken måste man göra en avvägning mellan de olika målen

och därvid avgöra vilket mål som har den högsta prioriteten. Den faktiska

utformningen av lokaliseringspolitiken innebär således att dylika avväg­

ningar görs, men dessa synes inte grunda sig på någon entydig och klart

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

70

uttalad eller genomtänkt målstrategi för den statliga regionalpolitiken. I

själva verket kommer detta att bli alltmer ohållbart. Möjligheterna att upp­

nå de nationella målsättningarna för den ekonomiska politiken — full

sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, stabil prisnivå, jämvikt i betal­

ningsbalansen, jämnare inkomstfördelning, större jämlikhet när det gäller

service och social trygghet — är nämligen i hög grad beroende av det regio­

nala utvecklingsmönster som åstadkommes bl. a. med regionalpolitikens

hjälp.

Målkonflikter av liknande slag påvisas också av bl. a. Svenska bankför­

eningen, bostadsstyrelsen, ERU, kommer skollegium, TCO och länsstyrel­

serna i Kalmar, Kristianstads, Kopparbergs och Västernorrlands län.

En uppdelning av regionalpolitikens mål i sådana som skall uppfyllas på

kort resp. lång sikt diskuteras av bl. a. AMS, som anser att strävan att nå

en snabb men samtidigt varaktig lösning av uppkommande sysselsättnings­

problem måste ligga till grund för avvägningen mellan insatser av de olika

arbetsmarknadspolitiska medlen. De lokaliseringsstödjande åtgärderna ger,

enligt styrelsens bedömning, de största sysselsättningseffekterna först på

längre sikt. Åtgärder som underlättar arbetskraftens geografiska rörlighet

leder i allmänhet till betydligt snabbare resultat. Enligt AMS uppfattning

kommer olika tätortsområdens attraktivitet från bosättningssynpunkt i

växande grad att bestämmas av tillgången på service av olika slag. Vidare

blir arbetsförhållandena och fritidsmöjligheterna av allt större betydelse.

Styrelsen anser att arbetskraften kommer att ställa större krav vad gäller

möjligheterna både att välja arbete och att byta arbete, större krav på om­

växling i arbetet och större krav på avancemangsmöjligheter. Inte minst är

en differentierad arbetsmarknad en förutsättning för att mer än en familje­

medlems önskemål om arbete skall kunna tillgodoses. Ju mer differentierad

arbetsmarknaden är desto lättare är det dessutom att lösa de sysselsätt­

ningsproblem som uppkommer i anknytning till nedläggningar och drifts­

inskränkningar. För att åstadkomma en långsiktigt mera stabil arbetsmark­

nad synes därför en viss regional koncentration av befolkning och näringsliv

önskvärd.

AMS tillägger att. tack vare att de lokaliseringsstödjande åtgärderna i

första hand inriktas på livskraftiga tätortsområden, förutsättningarna

successivt ökar att lösa sysselsättningsproblemen i skogslänen utan att be­

rörd arbetskraft behöver flytta från sitt hemlän. I samband härmed nämner

AMS att en av fem som under senare år flyttat och därvid fått starthjälp

har flyttat inom eget län.

Många remissinstanser tar, liksom AMS, upp frågan om vilka region­

typer som skall betraktas som problemområden och vilka regioner som

med ekonomisk-politiska åtgärder skall stimuleras resp. hämmas i sin ut­

veckling.

TCO framhåller att en av regionalpolitikens utgångspunkter bör vara de

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

71

resultat som kom fram i länsplanering 1967. I denna utredning fick läns-

styrelserna/planeringsråden ange en målsättning, formulerad i befolknings­

tal för varje kommunblock år 1980. För den kommande regionalpolitiken

bör statsmakterna efter samråd med olika kommunala instanser utse de

regioner som på lång sikt kan väntas tillväxa av egen kraft. Till dessa orter

bör samhället sedan förlägga skolor, sjukhus osv. Samhället bör med andra

ord tillse i huvudsak att infrastrukturen blir väl utbyggd. Med avseende på

den industriella och sysselsättningsmässiga utvecklingen kan man, menar

TCO, dela in olika geografiska områden i tre olika huvudgrupper. Dessa är

underutvecklade områden, ensidiga industriområden och stockningsområ-

den. Den hittills förda lokaliseringspolitiken har i allt väsentligt gått ut på

att lösa de underutvecklade och ensidigt industrialiserade områdenas pro­

blem. Den nu framlagda utredningen avviker inte från detta. Enligt TCO:s

uppfattning torde det i längden inte gå att ensidigt försöka lösa enbart ett

områdes problem. De resultat som uppvisas från den femåriga försöksperio­

den med lokaliseringspolitiken torde bekräfta detta. En regionalpolitisk

målsättning måste naturligtvis ta hänsyn till landet som helhet. För att

uppnå en balanserad regional tillväxt torde det att döma av erfarenheter

man har gjort både i Sverige och utomlands vara nödvändigt även att för­

söka minska takten på stockningsområdenas, dvs. storstadsregionernas, till­

växt. TCO förutsätter att utredningen kommer att behandla hithörande

frågor i sitt kommande betänkande.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län tar upp frågan om vilka regiontyper

som bör expandera. En fortsatt koncentration till framför allt Stockholms­

området av beslutande och styrande verksamheter kommer inte bara att

skärpa regionala olikheter i fråga om ekonomiska, sociala och kulturella

förhållanden utan också att medföra att från samhällssynpunkt avgörande

beslut fattas i social, kulturell och politisk isolering. Flera andra vägande

skäl talar emellertid enligt länsstyrelsens mening för tillskapandet av stor-

stadsalternativ och för att detta regionalpolitiska utvecklingsalternativ ägnas

mer uppmärksamhet i det fortsatta utredningsarbetet. Ett sådant skäl är

bl. a. att en mer tillfredsställande regional spridning av samhällsekonomins

mest expansiva beståndsdelar skulle kunna erhållas. Ett antal jämförelsevis

stora tätortsregioner med ett differentierat näringsliv, fördelade över hela

landet, skulle komma att bilda ryggraden i sådana för framtida ekonomiska

påkänningar mer robusta bebyggelsestrukturer som ERU nämner i sin

redovisning. Genom tillskapandet av storstadsalternativ skulle en solid

grund för framtida balans mellan olika regioner i landets läggas. På längre

sikt bör detta få gynnsamma konsekvenser även för balansen inom olika re­

gioner.

Länsstyrelsen tror också att många målkonflikter kan bli mindre känn­

bara vid en systematisk och konsekvent utbyggnad av storstadsalternativ.

Bland olika möjliga målkonflikter pekar länsstyrelsen på det motsatsför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

72

Kungl. Majris proposition nr 75 år 1970

hållande som stundom sägs råda mellan målet att uppnå snabb ekonomisk

tillväxt och strävandena att uppnå differentierad yrkes- och utbildnings­

struktur i olika regioner. Exempel på en annan möjlig målkonflikt är den

mellan olika regionala enheter på olika nivåer. Enligt länsstyrelsens mening

skulle utbyggnaden av storstadsalternativ i olika delar av landet harmonie­

ra väl med olika såväl samhällsekonomiska och regionalpolitiska som na­

tionella och lokala mål, varigenom som ERU säger »förutsättningar skapas

för samtidig måluppfyllelse» och överbryggande av motsättningar mellan

olika mål.

Statens vägverk ser också fördelar med en sådan samhällsplanering som

leder till en uppbromsning av storstadsområdenas tillväxt. Av en inom

verket företagen undersökning rörande urbaniseringsprocessens investe-

ringsmässiga konsekvenser för trafikledsbyggandet framgår nämligen att

storstäderna står i en klass för sig vad beträffar höga per capitakostnader

för väg- och gatubyggandet. För att kunna avveckla trafikmängderna i de

större städerna på ett tillfredsställande sätt krävs i många fall komplice­

rade och mycket kostnadskrävande trafikledslösningar. Detta framgår bl. a.

av en investeringsplan för Stor-Stockholmsområdet, utarbetad av en arbets­

grupp med representanter för KSL, Stockholms stad, vägverket samt Stor­

stockholms planeringsnämnd. Kostnaderna för en utbyggnad fram till år

1980 av ett huvudtrafiknät, inkluderande underbyggnad för T-banor men

icke rullande materiel, stationsinredning, banöverbyggnad m. m., beräknas

sålunda uppgå till ca 5,3 miljarder kr., vilket förutsätter en höjning av me­

delstilldelningen med 15 % per år. Trots dessa mycket stora investeringsbe­

lopp blir trafiksituationen år 1980 enligt arbetsgruppen likartad med den

nuvarande och den innebär för trafikanternas del en successiv försämring

genom ökade reslängder och restider.

ERU borde ha närmare preciserat innebörden av slutsatsen att man bör

bygga upp slagkraftiga växtcentra i olika delar av landet, anser länsstyrelsen

i Malmöhus län. En koncentration av de regionalpolitiska insatserna till ett

starkt begränsat antal regioncentra är enligt länsstyrelsens mening inte

tillfredsställande. Länsstyrelsen anser också att en spridning av näringslivet

till ett antal regioncentra högst ett tiotal mil från storstaden har större

förutsättningar att lyckas än en spridning till längre bort från storstaden

belägna orter. Den regionalpolitiska målsättningen bör enligt länsstyrelsens

mening bygga på ett hierarkiskt, funktionellt mönster av service- och arbets­

orter i vilket såväl storstaden som olika läns- och regioncentra har viktiga

funktioner att fylla.

Länsstyrelsen i Stockholms län menar att den kommande regionalpoli­

tiska riksplanen bör till övervägande del arbeta med ett antal storortsregio-

ner där en balanserad tillväxt eftersträvas i var och en.

Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör den framtida svenska lokali­

seringspolitiken utgå från målsättningen att en region med lämplig arron-

73

dering och ett befolkningsunderlag på 200 000—250 000 invånare inte skall

behöva riskera en fortskridande konstant försvagning av detta underlag.

Uppenbart är också att miljöpolitiska faktorer i många fall måste ges

absolut auktoritet över andra i lokaliseringspolitiska avvägningar och mål­

sättningar. Länsstyrelsen anser vidare att starkare aktiva inslag i lokalise­

ringspolitiken är nödvändiga, om problemen skall kunna lösas i de hittills

tillbakagående regionerna i landet. Därutöver menar länsstyrelsen, att ex­

pansionen i storstäderna så långt möjligt bör hejdas och dessa regioner få

nödvändigt andrum för att lösa sina mest påtagliga bristproblem. Länssty­

relsen är härvid medveten om att detta fortfarande kommer att nödvändig­

göra en tämligen hög investeringsnivå i dessa områden.

En vidareutveckling och utformning av storstadsalternativ förordas, ut­

över av de nämnda, av bl. a. Bankföreningen, bostadsstgrelsen, SAF och

Industriförbundet, SHI, och länsstyrelserna i Älvsborgs, Kristianstads och

Hallands län. Åtskilliga remissinstanser tillstyrker att de regionalpolitiska

insatserna koncentreras till vissa orter som i sin tur representerar olika ni­

våer inom landets ortshierarki.

Kritiska synpunkter mot åtgärder som syftar till att påskynda urba-

niseringsprocessen i Norrland framför bl. a. Norrlandsfonden. Ett utseende

av prioriteringsorter ökar enligt fondens uppfattning de arbetsmarknads­

politiska svårigheterna. Urbaniseringsprocessen sker f. n. i tillräckligt snabb

takt. SACO anser däremot att en ökad urbanisering i nordligaste Sverige

krävs för att en fortsatt utflyttning därifrån skall kunna hindras. Enligt or­

ganisationen erfordras den ökade urbaniseringen för att bereda arbetstill­

fällen och samhällsservice. Lokaliseringsstödet skall således inte ses som

ett medel att motverka glesbygdernas avfolkning.

Att de beredskapspolitiska motiven för en utspridning av

näringsliv och befolkning kvarstår från år 1964 betonas av överbefälha­

varen. Krigsmaktens möjligheter att lösa sina uppgifter är starkt beroende

av att den stöds av ett väl utvecklat näringsliv. Om avfolkningen fortsätter

i nuvarande eller ökad omfattning minskar förutsättningarna att försvara

berörda delar av landet. Att t.ex. bygga försvaret av Norrland i alltför hög

grad på tillförsel av personal och förnödenheter söderifrån innebär ett

stort risktagande. Därför måste en rimlig andel av landets resurser avsättas

för att främja näringslivet i Norrland. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar

utvecklar likartade synpunkter beträffande den ekonomiska försvarsbered-

skapen.

Även länsstyrelsen i Gotlands län anlägger beredskapspolitiska aspekter.

För Gotlands befolkning är öns militärt utsatta läge en blott alltför påtaglig

realitet. Med en minskande befolkning följer minskad möjlighet för kupp­

försvar, ett än mindre antal omedelbart gripbara gotlänningar för öns ome­

delbara försvar i händelse av överraskande anfall, ett än större beroende av

att trupper i tid hinner tillföras Gotland samt ökade svårigheter att i krigstid

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

74

verkligen nöjaktigt rekrytera totalförsvaret i övrigt. Att Gotland behålls

som en levande provins är sålunda av betydelse även militärt.

Kungl. Maj:ts proposition nr

75

år 1970

VII. Principiella synpunkter på de regionalpolitiska medlen

1. ERU:s synpunkter

ERU påpekar i sin rapport att praktiskt taget all ekonomisk och social

politik har inverkan på den geografiska fördelningen av näringslivet och

befolkningen i samhället. Utom de medel som syftar till att påverka den

regionala utvecklingen kan både generella ekonomisk-politiska medel och

medel, som är avsedda att påverka speciella branscher eller befolknings-

kategorier utan geografisk anknytning, ha stark påverkan på de regional­

politiska målen. Orsakerna till detta är att olika regioner skiljer sig i fråga

om produktionsförutsättningar, branschstruktur, befolkningssammansätt-

ning osv.

ERU nämner olika sätt att dela upp de regionalpolitiska medlen. Man

kan enligt ERU för det första skilja mellan statliga och kommunala regio­

nalpolitiska medel. Till de kommunala medlen räknas främst kommunal in­

formationsverksamhet till företag, kommunal fysisk planering och lokalise­

ring av kommunal infrastruktur. Dessutom pekar ERU på finansiella åt­

gärder inom kommunerna såsom avgifts- och taxepolitik, subventioner till

privata företag, kommunal utdebitering och kommunal upplåning. Själv­

fallet är det, anför ERU, inte möjligt att helt särskilja de statliga och kom­

munala regionalpolitiska medlen. Lokaliseringen av den kommunala in­

frastrukturen bestäms t. ex. genom en växelverkan mellan stat och kommun.

En fördelning av de regionalpolitiska medlen kan vidare enligt ERU :s

uppfattning ske efter de ekonomiska subjekt vilkas lokalisering man vill

påverka. Indelningen skulle då kunna göras i medel som påverkar före­

tagens lokaliseringsval, medel som påverkar hushållens lokaliseringsval

samt den offentliga sektorns lokalisering.

Gränserna mellan dessa tre medelkategorier anser ERU vara relativt

svårbestämda, eftersom de flesta medel i större eller mindre utsträckning

påverkar alla de tre sektorerna. Lokalisering av en universitetsfilial i en

region har t. ex. stora indirekta effekter på företags- och hushållssektorns

lokaliseringsval. På samma sätt förutsätter ökat statligt lokaliseringsstöd

till företag i en region följdverkningar i form av bosättning och offent­

liga investeringar. Enligt vad ERU anför kan emellertid oftast den sektor

särskiljas, till vilken åtgärden primärt riktar sig.

En tredje tänkbar indelning är enligt ERU i medel som används i regio-

nalpolitiskt syfte och medel som inte används i sådant syfte.

Indelningen ger uttryck för ERU:s åsikt att den regionala politiken san­

nolikt skulle effektiveras om man mer än vad som är fallet f. n. beaktade

75

de regionala effekterna av de samhälleliga åtgärder som inte i första hand

har regionalpolitiskt syfte. Även om det i många fall kan vara tveksamt till

vilken kategori ett medel skall hänföras enligt denna indelning, torde det

vara nödvändigt att på detta sätt överväga i vilken utsträckning de olika

medlen ingår i en medveten regional politik.

De medel som är avsedda att huvudsakligen påverka företagens lokali­

sering i stagnerande regioner är enligt ERU:s bedömning synnerligen

mångskiftande. Ett sätt att klassificera dessa medel anser ERU vara att

fördela dem på grundval av om de verkar via subventionering av kapitalan­

vändning, arbetskraftsanvändning, råvaruanvändning eller förädlingsvärde.

ERU pekar på möjligheterna att utnyttja andra former av lokalise­

ringsstöd till företag än subventionering av kapitalanvändning. Vid sub-

ventionering av arbetskraftsanvändning skulle stödet kunna ha formen av

s. k. arbetskraftspremier. Fördelen med ett sådant medel anser ERU vara

främst att det kortsiktiga sysselsättningstillskottet sannolikt skulle bli

betydande. Nackdelarna består enligt ERU:s uppfattning i första hand i de

osäkra långsiktiga effekterna. Företag som erhåller premier vid nyanställ­

ning kan svårligen hindras att göra sysselsättningsnedskärningar efter en

relativt kort period.

För att belysa frågan om arbetskraftspremiers för- och nackdelar på­

visar ERU att de företag som hittills har fått lokaliseringsstöd i regel har

lägre kapitalintensitet än övriga företag i motsvarande branscher och stor-

leksklasser trots att bidrag har utgått till kapitalinvesteringarna. En arbets-

kraftssubvention skulle således troligen leda till ännu lägre kapitalintensi­

tet. För en politik med kortsiktiga mål kan detta enligt ERU:s uppfattning

vara fördelaktigt, medan det för en långsiktig inriktning kanske inte är

ett lämpligt medel.

I sin analys av de regionalpolitiska medlen påvisar ERU vidare att ett

stort antal medel av selektiv natur används f. n. med syfte att påverka ar­

betskraftens branschmässiga och regionala fördelning och befolkningens lev­

nadsförhållanden i olika regioner. En stor del av dessa medel hänförs

vanligen till kategorin arbetsmarknadspolitiska medel. Ofta inbegrips

bland dessa även den lokaliseringspolitiska stödverksamheten och andra

selektiva medel med syfte att påverka företagens produktionsbetingelser.

I princip skiljer sig enligt ERU de arbetsmarknadspolitiska medlen från

de regionalpolitiska därigenom att de förra har ett mindre uttalat regionalt

syfte än de senare. ERU anser emellertid att någon klar gräns inte kan

dras mellan arbetsmarknadspolitik och regional politik.

I ERU :s rapport betonas att den offentliga sektorns lokalisering ofta

har mycket stor betydelse för företagens och hushållens val av lokalise­

ringsort. ERU gör en indelning av den offentliga sektorn efter den geografis­

ka begränsningen av de olika verksamheternas »marknad». Tre delar kan

därvid enligt ERU:s åsikt urskiljas, nämligen den lokala, den regionala och

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

den nationella delen. Produktionstekniska förhållanden, regionala efter-

frågeförhållanden och regionala variationer i faktorutbud avgör till vilka

delar de olika verksamheterna kan hänföras. Dessa faktorer bestämmer

därmed också den regionala spridningen av den offentliga sektorns olika

komponenter.

Den lokala och den regionala delen av den offentliga sektorn kan, enligt

vad ERU anför, med ett gemensamt namn benämnas infrastruktur. Denna

benämning antyder att den regionalpolitiska användningen av de två de­

larna i stor utsträckning bygger på att man genom deras lokalisering kan

göra regioner mer attraktiva för företag och hushåll. Förbättrade kommu­

nikationer, bättre utbildningsmöjligheter, ökade sjukvårdsresurser o. d.

utgör exempel på åtgärder som kan förbättra företagens produktionsbe­

tingelser och hushållens välfärd i en region.

ERU framhåller vidare att en ökad lokalisering av lokalt och regionalt

bestämda verksamheter inom den offentliga sektorn till en region kan ses

också som ett medel att genom muitiplikatoreffekter skapa expansion i re­

gionen. Innebörden härav är att de nya arbetstillfällen och därmed den in­

komst och efterfrågeökning som uppstår i en region vid lokalisering av

offentlig verksamhet får följdeffekter i form av inflyttning av företag och

hushåll, varigenom förutsättningar skapas för fortsatt expansion.

En stor del av den regionalpolitiska debatten under senare år har, anför

ERU, ägnats frågan om det lämpliga lokaliseringsmönstret för den offent­

liga sektorns nationella del. Diskussionen gäller väsentligen frågan i vilken

grad lokaliseringsbeslut inom denna del av den offentliga sektorn bör

grunda sig på överväganden om de externa effekterna vid olika lokalise-

ringsalternativ.

Om man med ett samhällsekonomiskt perspektiv vill bedöma konse­

kvenserna av t. ex. en regional spridning av den centrala statsförvalt­

ningen krävs enligt ERU:s uppfattning att hänsyn tas till effekterna i

såväl den tänkta inflyttningsregionen som utflyttningsregionen. En enhet

inom den centrala statsförvaltningen kan t. ex. avge betydande externa

effekter till näringslivet i den omedelbara omgivningen. Omlokalisering av

denna enhet måste därför leda till försämrade produktionsbetingelser för

näringslivet i utflyttningsregionen. Den effektivitetsminskning som detta

kan medföra måste då vägas mot de fördelar som omlokaliseringen med­

för för den mottagande regionen.

2. Lokalisernigsutredmngens synpunkter

Vid sina överväganden av vilka medel som bör användas för att påverka

den regionala utvecklingen framhåller utredningen att den lokaliserings-

politiska stödverksamheten inte kan ses isolerad från annan verksamhet

med regionala verkningar. Lokaliseringsstödet är endast ett av medlen

77

för att förverkliga de lokaliseringspolitiska målen. Det främsta medlet är

samhällsplaneringen, varmed utredningen förstår inte bara den fysiska

utan också den ekonomiska och sociala samhällsplaneringen.

Utredningen anför att de åtgärder som man på centralt håll vidtar inom

olika sektorer för att nå de allmänna målen för den nationella politiken

ofta får varierande regionala verkningar, beroende på de befintliga regio­

nala skillnaderna. Ett typiskt exempel på en regionalt känslig sektor är

kommunikationsväsendet. Även på andra mer allmänna sektorer (t. ex.

skattepolitiken) kan en generellt utformad lagstiftning få regionalt sett

relativt olikartade konsekvenser.

Det torde vidare vara uppenbart att sektorsbundna, icke regionalpolitiskt

adresserade åtgärder kan få kraftiga, negativa verkningar i kontraktiva

eller »utsatta» områden av vårt land. Verkningarna av dylika åtgärder

kan betydligt minska eller helt eliminera de positiva verkningarna av de

regionalpolitiskt adresserade medlen, de lokaliseringspolitiska.

Det kommer enligt utredningen att fordras en kraftfull regionalpolitisk

satsning och samordning av olika samhällsåtgärder för att man skall kun­

na nå ur sociala och kulturella synpunkter tillfredsställande förhållanden

i stödområdet. Lokaliseringsstödet enbart kan inte där bygga upp ett nä­

ringsliv och en samhällsstruktur som har samma attraktionskraft som i

andra delar av landet. Utredningen hoppas emellertid att dess förslag skall

kunna bli ett steg i riktning mot en sådan uppbyggnad.

Utredningen påpekar att vissa utvecklingsdrag i näringslivets utveck­

ling, vilka undersökts av ERU, förmodas leda till en ökad expansion inom

servicenäringarna i storstäderna och till en social strukturering inom olika

delar av landet som inte kan betecknas som regionalpolitiskt önskvärd.

Lokaliseringsstöd enligt i huvudsak nuvarande principer kan enligt utred­

ningens mening inte råda bot på en dylik snedvridning. Andra åtgärder —

exempelvis i form av en samhällsplanering inriktad på att skapa attrakti­

va alternativ till storstadsområdena — torde behövas om man nu över hu­

vud taget i någon större utsträckning kan påverka utvecklingen på detta

område. Utredningen tillmäter problemet stor betydelse och anser att det

måste ägnas ingående uppmärksamhet vid utformningen av den framtida

regionalpolitiken.

Utredningen konstaterar sålunda att generella medel bör komma till

användning i största möjliga utsträckning i den framtida regionalpolitiken.

Åtgärderna bör alltså inte främst inriktas på investeringsstöd utan vara

sådana att de gynnar hela näringslivet i de regioner som anses i behov av

stöd. Utredningen framhåller samtidigt att om invånarna i norra Sverige

skall få någorlunda jämförbara levnadsvillkor med landets övriga med­

borgare i fråga om inkomster, yrkesval, utbildning, tillgång till service på

olika områden etc., man för nu överskådlig tid torde få räkna med såväl

åtgärder av generell natur som investeringsstöd in. m. Insatserna torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

78

Kungl. Alaj:ts proposition nr 75 år 1970

emellertid behöva bli av en helt annan storleksordning än som hittills dis­

kuterats.

Utöver de förslag i olika frågor som tas upp i betänkandet har utred­

ningen funnit ändamålsenligt att — utan att lägga fram några konkreta

förslag — föra fram till diskussion vissa uppslag till mera generella regio­

nalpolitiska åtgärder, vilka utredningen avser att ta upp till slutlig behand­

ling under den andra etappen av utredningsarbetet. Sålunda behandlar

utredningen vissa skattefrågor, kommunikationsfrågor, det högre utbild­

ningsväsendet och den allmänna samhällsservicen. Därutöver tar utred­

ningen upp frågor om etableringskontroll och sysselsättningspremier. Vad

utredningen anför beträffande sistnämnda båda frågor redovisas närmare

i det följande (kap. IX).

Det kan synas ligga nära till hands, anför utredningen, att söka använ­

da skattepolitiken för att åstadkomma en eftersträvad styrning av företag

och sysselsättning till vissa speciella landsdelar. I princip skulle detta kun­

na ske enligt i huvudsak två olika linjer, antingen genom att på något sätt

lindra beskattningen inom sysselsättningssvaga områden eller genom att ge

särskilda skatteförmåner för företag i samband med att dessa investerar

medel i dylika regioner.

Utredningen är avvisande till tanken att införa en särlagstiftning för

avskrivning av anläggningstillgångar i stödområdet innan erfarenhet vun­

nits av de nya allmänna avskrivningsregler som tillämpas fr. o. m. 1970 års

taxering. Inte heller är utredningen beredd att lägga fram förslag om

en lägre statsskatt för företag inom vissa delar av landet. En sådan

»regional» skattepolitik anser utredningen förenad med så stora kompli­

kationer, att den redan ur tekniska synpunkter synes svår att genomföra.

Möjligheterna till avskrivningar på anläggningstillgångar och nedskrivning;

av varulager samt avsättningar till investeringsfonder är så stora att be­

skattningen av ev. företagsvinster knappast är något framträdande problem

vid lokalisering till stödområdet.

Särskilda skatteförmåner för investeringar i stödområdet synes utred­

ningen i och för sig lättare att genomföra. Utredningen anser det emel­

lertid inte nödvändigt med sådana bestämmelser, eftersom nuvarande be­

stämmelser om avsättning till och användning av investeringsfonder torde

helt tillgodose de syften en speciallagstiftning av antydd art skulle främja..

Samtidigt understryker utredningen angelägenheten av att investerings­

fonderna i all utsträckning som är möjlig används som lokaliseringspoli-

tiskt styrmedel inom stödområdet.

Vad angår kommunikationsfrågorna ser utredningen positivt på en ut­

jämning av transportkostnaderna för företag i norra Sverige liksom på

ett system med avgiftsmaximering eller mycket liten prisökning för sträc­

kor över ett visst avstånd när det gäller persontransporter över långa av­

stånd. Utredningen betonar också vikten av att hamnarna i norra Sverige

79

genom högklassig isbrytarberedskap hålls öppna för trafik så lång tid av

året som möjligt. Högre avgifter för isbrytning m. m. avvisas av utred­

ningen.

Utredningen uttalar sig för en geografisk spridning av det högre utbild­

ningsväsendet samt pekar därvid på att knappast någon lokaliseringspoli-

tisk åtgärd torde ha så stor betydelse i olika avseenden som tillkomsten av

nya universitet, högskolor och universitetsfilialer m. m. Vidare stryker ut­

redningen under betydelsen av förbättrad tillgång på utbildningsmöjlighe­

ter för företagare m. fl.

I fråga om den allmänna samhällsservicen framhåller utredningen i

olika sammanhang dess avgörande betydelse som regionalpolitiskt instru­

ment. Bl. a. hävdar utredningen att, om en utvidgning av lokaliseringsstö­

det till vissa prioriteringsorter skall ge avsedd effekt, olika samhälleliga

åtgärder krävs för att på dessa orter skapa bästa möjliga förutsättningar

för en gynnsam industriell utveckling.

Utredningen tar inte upp någon principiell diskussion beträffande avväg­

ningen mellan de lokaliseringspolitiska och de arbetsmarknads- eller so­

cialpolitiska medlens användningsområden. På några punkter berör ut­

redningen dock valet mellan dessa medel. När det gäller att lösa proble­

men i stödområdets inland förordar utredningen att lokaliseringsstödet i

detta område koncentreras till ett mindre antal orter och att de sociala

problemen i inlandet i övrigt löses på annat sätt. Också när det gäller ned-

läggningssituationer gör utredningen en avvägning mellan de nämnda med­

len. Utredningen anser att lokaliseringsstödet bör reserveras för de fall då en

rekonstruktion av företaget i fråga är möjlig medan arbetsmarknadspoli­

tiska medel bör användas i vad som betecknas som rena nedläggningsfall.

I särskilt yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att de nuvarande

insatserna inte räcker för att klara sysselsättningen i stödområdet. Ytter­

ligare ansträngningar måste göras i delvis nya former för de lokaliserings­

politiska insatserna. Lokaliseringspolitiken bör i högre grad än tidigare in­

riktas på åtgärder, som är avsedda att generellt förbättra den industriella

miljön i vid bemärkelse. Som exempel på detta anförs att utredningen bor­

de ha framlagt förslag om lägre frakttaxor inom stödområdet, t. ex. ge­

nom en maximiavgift för transport av varor och personer med järnväg och

flyg-

Herr Hamrin betonar starkt att det mest väsentliga för en balanserad

regionalpolitisk utveckling är att på sikt skapa sådana konkurrensmässiga

förutsättningar, att ett rationellt och effektivt näringsliv kan existera även

inom stödområdet. De medel som därvid för det något mer långsiktiga

syftet kommer i fråga är främst av generell natur. Exempel på sådana är

stöd till arbetskraften t. ex. genom befrielse från den statliga arbetsgivar­

avgiften.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

80

Även herr Iiahlin menar att de lokaliseringspolitiska insatserna i framti­

den främst bör inriktas på att med generellt verkande stimulansåtgärder

förbättra de allmänna utvecklingsbetingelserna i de områden där en eko­

nomisk expansion framstår som angelägen. Bl. a. bör de uppslag till gene­

rella medel som diskussionsvis framförs i utredningen ingående prövas.

Herr Fälldin föreslår utöver vad utredningsmannen tagit med i sin för­

teckning åtgärder inom kreditpolitiken. Det kan visserligen sägas att re­

dan förekomsten av en lokaliseringslånefond utgör en selektiv kreditpolitik.

Dessa lånemedel står dock till förfogande i huvudsak för nyetableringar

och för mera väsentliga utvidgningar av stödberättigade investeringar. Det

borde vara möjligt att ge kreditpolitiken en sådan utformning att man

även i en högkonjunktur beviljar krediter om de utnyttjas för investering­

ar där den ekonomiska aktiviteten är låg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

3. Remissyttrandena

Remissinstanserna delar över lag utredningens uppfattning att lokali­

seringstöd till näringslivet endast är ett av de medel varmed

den regionala utvecklingen kan påverkas och att ytterligare regio­

nalpolitiska medel erfordras. Många av dem förordar en utökning

av åtgärder som förbättrar de allmänna produktionsbetingelserna i de om­

råden där en expansion är önskvärd. Snabbare och billigare transporter,

goda lokala servicemöjligheter och förbättrad utbildningsstruktur anförs

som exempel på generellt verkande medel som ger gynnsam produktions­

miljö. Bland de många remissinstanser som yttrar sig i denna riktning åter­

finns AMS, LO, SAF och Industriförbundet, RLF och Lantbruksförbundet,

Kommunförbundet, Landstingsförbundet, KF, statskontoret, RRV, ERU,

glesbygdsutredningen, Svenska bankföreningen, Norrlandsfonden samt fler­

talet länsstyrelser, bl. a. samtliga i skogslänen. Av de nämnda remissinstan­

serna anser SAF och Industriförbundet, LO, Bankföreningen, Kommunför­

bundet, länsstyrelsen i Kopparbergs lån, statskontoret och RRV att tyngd­

punkten bör ligga på de generellt verkande medlen eftersom lokaliserings­

stödet i nuvarande form inte anses ge tillräckliga effekter.

Bankföreningen framhåller att lokaliseringsstödet syftar till att stimulera

företag att flytta till lolcaliseringsområdet resp. att bygga ut sin verksamhet

där mer än de annars skulle ha gjort. Stimulansen måste rimligen samman­

hänga med någon av följande omständigheter:

a) Företaget får en billigare finansiering än det annars skulle ha fått,

dvs. den årliga ränteutgiften blir lägre.

b) Företaget får över huvud en finansieringsmöjlighet som det annars

inte skulle ha haft. Detta kan också uttryckas så att det får möjlighet att

belåna icke bankmässiga säkerheter. Innebörden av detta är också ofta att

det får medel för behov som annars måst täckas av eget kapital.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

81

För att belysa att lokaliseringsstödets verkan på driftskostnaderna är

ringa lägger föreningen fram ett räkneexempel, avseende ett typföretag med

50 anställda som har totala kostnader (exkl. skatt och utdelning) på ca

4 milj. kr. procentuellt fördelade på följande sätt.

Arbetskraft ................................................................ 20

Material ...................................................................... 50

Omkostnader............................................................. 20

Kapitalkostnader

— ränta ...................................................................... 4

— avskrivningar .................................................... 6

100

%

Om detta företag får lokaliseringslån på 650 000 kr. och bidrag med

500 000 kr. enligt nuvarande bestämmelser sänks räntekostnaderna enligt

föreningens beräkning med omkring 1 % av de totala kostnaderna. Även om

företaget hade fått praktiskt taget hela sitt kapitalbehov täckt genom bi­

drag, skulle besparingen ändock inte bli mer än 4 %. Detta är den siffra man

1 exceptionella fall kan uppnå under de tre första åren, då lokaliseringslånen

kan vara räntefria. Normalt rör sig besparingen kring storleksordningen

2

%.

Enligt Bankföreningens uppfattning är det mot denna bakgrund ganska

naturligt att det hittillsvarande stödet och rimligtvis också det föreslagna

stödet endast i ett fåtal fall kan locka företag i södra Sverige att förlägga

verksamhet till stödområdet i stället för att de försöker finna en lokalise­

ring utanför området. Förlägger de verksamheten inom stödområdet får de

visserligen någon sänkning av kostnaderna, men de har samtidigt att räkna

med en höjning av transportkostnaderna, som enligt erfarenheterna är av

ungefär samma storlek som den besparing de kan få genom lokaliserings­

stödet.

Bankföreningen hävdar vidare att det av dess beräkningar frjamgår att,

även om man skulle gå väsentligt mycket längre i stödverksamheten än vad

man nu tänkt och längre än vad som från andra synpunkter kunde te sig

rimligt, effekten ändå skulle bli mycket måttlig. Detta understryker enligt

föreningen att man i första hand måste inrikta sig på generella åtgärder som

kan påtagligt stimulera näringslivet inom stödområdet och komma en loka­

lisering dit att te sig attraktiv för progressiva och sunda företag, som arbetar

inom andra delar av landet, eller som har planer på att starta verksamhet

där. Härvid gäller det att inte bara inrikta sig på kapitalförsörjningen utan

att arbeta också med sådana medel som direkt bidrar till att sänka företagets

driftskostnader i form av frakter, löner etc.

Kritiska synpunkter mot det nuvarande lokaliseringsstödet framför också

SAF och Industriförbundet samt LO. Organisationerna menar att man med

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 75

S2

Kiingl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

hjälp av detta stöd inte har lyckats klara den sysselsättningspolitiska mål­

sättningen. Sysselsättningseffekten har i de enskilda fallen dessutom ofta

blivit väsentligt mindre än företagen har uppgivit i sina ansökningar. Inte

heller har de lyckats skapa de tillväxteffekter i utvecklingen som avsetts.

LO delar utredningens principiella uppfattning att stöd inte bör lämnas som

fortlöpande driftssubventioner men finner det ändå försvarligt att pröva

någon form av sysselsättningsstöd. Detta måste då utformas så att subven-

tionselementet klart framgår. Enligt LO:s uppfattning finns det vidare inte

någon principiell skillnad mellan utbildningsbidrag och ett sysselsättnings­

stöd.

Konjunkturinstitutet anser att u [redningen utförligare borde ha diskute­

rat och sökt värdera stöd knutet till de anställdas löner, eu stödform som

utredningen synes vilja reservera för de rena nedläggningsfallen. Vid en

närmare precisering och vägning av olika kort- och långsiktiga mål kan

man, anför institutet, tänkas komma fram till argument för en utvidgning

av användningsområdet för arbetskraftssubvention långt över den snäva

gräns som anges av utredningen. Bland övriga remissinstanser som förordar

undersökningar om utvidgad användning av arbetskraftssubventioner är

Landstingsförbundet, ERU, AMS, SAF och Industriförbundet, Norrlands­

fonden och åtskilliga länsstyrelser. Från flera håll betonas dock att det är

angeläget att hålla fast vid principen att lokaliseringsstöd till företagen be­

gränsas till ett initialstöd.

De skattefrågor som utredningen tar upp behandlas av ett fåtal

remissinstanser. Några av dessa berör frågan om avskrivningar av anlägg­

ningstillgångar. Riksskattenämnden, SAF och Industriförbundet samt Gros­

sistförbundet liksom handelskammaren för Örebro och Västmanlands län

anser i likhet med utredningen att möjligheterna att genom större avskriv­

ningar främja investeringar inom stödområdet är begränsade. Riksskatte­

nämnden delar utredningens uppfattning att efter tillkomsten av 1969 års

avskrivningsregler något behov av särlagstiftning för stödområdet inte före­

ligger. Däx-emot förordar Svenska företagares riksförbund att möjligheter

till snabbare avskrivning av sådana tillgångar öppnas för företag i stöd­

området. Förbundet är också positivt till en regional skattepolitik med lägre

statsskatt för företag i vissa delar av landet. Riksskattenämnden har mot­

satt uppfattning.

En ökad generell användning av investeringsfonderna i loka-

liseringspolitiskt syfte förordar LO, RLF och Lantbruksförbundet, SHIO

samt länsstyrelserna i Norrbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. En

försiktigare och mindre positiv inställning till frågan har SAF och Industri­

förbundet samt Grossistförbundet och länsstyrelserna i Södermanlands och

Hallands län. Negativa till en ökad lokaliseringspolitisk användning av in­

vesteringsfonderna är AMS och rikskattenämnden samt länsarbetsnämnden

i Stockholms län.

LO anser att staten i avsevärt större utsträckning än hittills skall ta loka-

Kungl. Mnj.ts proposition nr 75 år 1970

83

liseringspolitiska hänsyn vid frisläppandet av företagens investeringsfonder

och därmed ställa större krav på företagens lokaliseringsinsatser. Hittills har

frisläpp, som inte betingats av konjunkturläget, i alltför hög grad kommit

områden med hög ekonomisk aktivitet tillgodo.

SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet anser att använd­

ningen av investeringsfonderna för styrning inom stödområdet har haft en

inte obetydlig lokaliseringspolitisk effekt men framhåller att ett generellt

frisläpp av fondmedel inom stödområdet även kan leda till konkurrensrubb­

ningar. Organisationerna motsätter sig inte att fonderna under en över­

gångstid används i lokaliseringspolitiskt syfte.

AMS anser att investeringsfonderna främst bör användas i konjunktur-

politiskt syfte och säger sig ha dålig erfarenhet av fondernas användning

som generellt lokaliseringspolitiskt medel. Med hänsyn till att fonderna

däremot har haft positiva lokaliseringspolitiska effekter i de fall koncern­

företag har fått använda fondmedel samtidigt till filialföretag i stödområdet

och moderföretaget utanför stödområdet, tillstyrker AMS en fortsättning av

denna praxis.

Beträffande andra åtgärder på beskattningsområdet

finner SAF och Industriförbundet det är naturligt att sådana skatter som

speciellt drabbar industrin inom stödområdet avvecklas, t. ex. energiskatten

på skogsindustriprodukter och inom järn- och stålsektorn. Bankföreningen

och skogsstyrelsen nämner bilskatten och den höjda släpvagnsskatten.

Norrlandsförbundet anser att slopande av kommunalskatteavdraget vid in­

komsttaxeringar kan i flera norrlandskommuner komma att motverka den

av utredningen förordade lokaliseringspolitiken. Svenska företagares riks­

förbund pekar på behovet av att inom stödområden medge ökade avdrag för

reskostnader till och från arbetet.

Så gott som samtliga remissinstanser som har yttrat sig om k o m m ti­

ll ikation sfrågor na understryker kraftigt kommunikationernas av­

görande betydelse för utvecklingen inom stödområdet och betraktar åtgär­

der inom detta område som väsentliga generella medel för att påverka den

regionala utvecklingen. Bland de remissinstanser som uttrycker sådana och

liknande åsikter är skogsstyrelsen, glesbygdsutredningen, statskontoret, LO,

SAF och Industriförbundet, RF, Bankföreningen, RLF och Lantbruksför-

bundet, Norrlandsfonden, Kommunförbundet, Landstingsförbundet samt de

18 länsstyrelser som har behandlat kommunikationsfrågorna.

Ett stort antal remissinstanser, bl. a. statskontoret, RF, LO, Svenska bygg­

nadsarbetareförbundet, Svenska melallindiistriarbetareförbundet, Statstjä-

narkartellen, RLF och Lantbruksf örbundet, Kommunförbundet, Landstings­

förbundet, Norrlandsfonden, Norrlandsf örbundet samt länsstyrelserna i Got­

lands, Kopparbergs, Gävleborgs och de fyra nordligaste länen önskar sänk­

ning av avgifterna i olika frakttaxor. SAF och Industriförbundet, Bankför-

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 7970

eningen, SHIO, SALF och länsstyrelsen i Kalmar län förordar en transport-

rabattering.

Av de nyss nämnda remissinstanserna förordar LO, Byggnadsarbetareför­

bundet, Metallindustriarbetareförbundet, SAF och Industriförbundet att åt­

gärder vidtas beträffande flera olika transportmedel och utformas så att de

inte snedvrider konkurrensen. Liknande synpunkter framför SJ, sjöfarts­

verket och Svenska hamnförbundet. SJ samt SAF och Industriförbundet

förordar närmast ett direkt transportkostnadsstöd till företagen som är

trafikpolitiskt neutralt, dvs. tillämpligt oberoende av vilket transportmedel

som används.

Åtskilliga remissinstanser förordar taxenedsättningar för persontranspor­

ter med järnväg, buss och flyg. Hit hör bl. a. statskontoret, Norrlandsfonden,

RLF och Lantbruksförbundct, KF, LO, SAF och Industriförbundet, Bank­

föreningen, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Norrlandsförbundet

samt länsstyrelserna i Gotlands, Kopparbergs, Gävleborgs och de fyra nord­

ligaste länen.

Överbefälhavaren, länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen, Norrlands­

fonden, Norrlandsförbundet, Landstingsförbundet in. fl. understryker utred­

ningens uttalanden om isbrytarberedskapen och isbrytaravgifterna. RLF

och Lantbruksförbundei anser att det för Norrlands del finns skäl att också

pröva en samnordisk lösning av transportproblemen främst genom utnytt­

jande av de norska atlanthamnarna.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen,

Bankföreningen, Norrlandsförbundet och Svenska vägföreningen tar upp

frågan om väginvesteringarna och gällande vägplan samt motsätter sig

minskning av vägbyggnadsanslagen för stödområdet.

Länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen samt RLF och Lantbruksför­

bundct förordar ändring av teletaxorna.

Utredningens uttalande att den geografiska spridningen under senare år

av det högre utbildningsväsendet har haft stor lokalise-

ringspolitisk betydelse stryks kraftigt under av AMS, statskontoret, SO, RLF

och Lantbruksförbundct, Norrlandsfonden, SAF och Industriförbundet,

Bankföreningen, Kommunförbundet, SHIO, SALF och flera länsstyrelser.

Remissinstanserna förordar ytterligare insatser i samma riktning och er­

inrar bl. a. om det nyligen framlagda förslaget om förläggning av högre tek­

nisk utbildning till Norrland.

Önskvärdheten av förbättrade möjligheter för utbildning av före­

tagare betonas av AMS, Företagareföreningarnas förbund, SHIO och

några länsstyrelser. Företagareföreningarnas förbund anser att skärpt upp­

märksamhet bör ägnas åt utbildning i företagsledning med hänsyn till att

en inte oväsentlig utbyggnad av befintliga företag har ägt rum inom stöd­

området och till att brister hos företagsledningen i åtskilliga fall har nega­

tivt påverkat företagens verksamhetsutveckling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

85

Några remissinstanser tar upp frågan om avvägningen mel­

lan arbetsmarknads- och lokalisering spolitiska in e-

d e 1. AMS framhåller att inom de delar av landet där ett realiserande

av de arbetsmarknadspolitiska målen ställer särskilda krav på arbetsmark­

nadspolitiska åtgärder lokaliseringsstödjande åtgärder kan ses som ett kom­

plement till övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Lokaliseringsstödjan­

de åtgärder förutsätter också andra åtgärder, framför allt sådana som syftar

till att underlätta arbetskraftens geografiska och yrkesmässiga rörlighet.

Styrelsen understryker därför bestämt att lokaliseringsstödjande åtgärder

inte kan ersätta de övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Dessa är

enligt styrelsens mening minst lika viktiga som lokaliseringsstödet för att

åstadkomma en tillfredsställande regional utveckling. Till grund för avväg­

ningen mellan insatser av de olika arbetsmarknadspolitiska medlen måste

enligt styrelsen alltid ligga en strävan att nå en snabb men samtidigt var­

aktig lösning av uppkommande sysselsättningsproblem. De lokaliserings­

stödjande åtgärderna ger de största sysselsättningseffekterna först på läng­

re sikt. Åtgärder som underlättar arbetskraftens geografiska rörlighet leder

i allmänhet till betydligt snabbare resultat.

KF betonar att de problem som uppstår i samband med näringslivets

strukturomvandling i första hand bör lösas med arbetsmarknadspolitiska

medel. Nödvändigheten av acceptabla levnadsvillkor för befolkningen i stöd­

området medför emellertid att sysselsättningsskapande åtgärder måste vid­

tas som komplement till de rörlighetsstimulerande medlen.

SACO anför att, även om lokaliseringsstödet har medfört positiva effekter

för sysselsättningen inom stödområdet, utflyttningen av den yngre och väl­

utbildade arbetskraften, främst till storstadsområdena, ökar. Omdaningen av

näringsliv och arbetsmarknad kommer fortfarande att medföra stora om­

ställningsproblem för vårt lands arbetskraft. För att komma till rätta med

dessa erfordras enligt SACO i första hand insatser på utbildningspolitikens

(inklusive omskolningen och vidareutbildningen) och arbetsmarknadspoli­

tikens område. Arbetskraftens utbildningsmässiga, yrkesmässiga och geogra­

fiska rörlighet måste på allt sätt främjas. En rörlighetsfrämjande utbild­

nings- och arbetsmarknadspolitik är fortfarande grundläggande inte blott

för en ökad produktion utan även för ett hävande eller mildrande av de soci­

ala olägenheter som följer av minskningen av arbetsmöjligheterna i vissa

geografiska områden.

KLF och Lantbruksförbnndet anför att den snabba omstrukturering av

näringsliv och bebyggelse, som pågått under de senaste åx-tiondena, har med­

fört stora problem för såväl avflyttnings- som inflyttningsortema. Ju längre

omstruktureringen går desto mer ökar svåiägheterna på båda håll. Enligt

förbundets mening har statsmakterna hittills på olika sätt fxämjat föränd­

ringarna i bebyggelsestrukturen. Genom rörlighetsstimulerande åtgärder i

fråga om arbetskraften har företag i expansionsorter utan kostnad försetts

so

med välutbildad arbetskraft. Den samhälleliga administrationsapparaten har

samtidigt svällt ut mycket kraftigt och sugit arbetskraft till olika förvalt-

ningscentra, främst huvudstaden. Detta har verkat starkt stimulerande på

byggnadsindustrin och ökat efterfrågan inom hela servicesektorn. På det

området har en motsvarande minskning skett i avflyttningsorterna. Härige­

nom har en dubbeleffekt uppkommit. Sysselsättningsbalans i dessa regioner

kan aldrig uppnås genom avflyttning om man inte räknar med att denna

skall bli total. Balans kan enligt förbunden uppnås endast genom bättre

spridning av arbetstillfällena.

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970

VIII. Investeringsstöd i lokaliseringssyfte

1. Allmänna synpunkter

Utredningen

Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten kommer, såvitt utredningen

kan se, att ingå som ett betydelsefullt element i regionalpoliliken. Den måste

emellertid anpassas till de mer preciserade mål som kan komma att upp­

ställas inom denna politik. I dag saknas en sådan precisering på såväl kort

som lång sikt.

Med hänsyn till att den femåriga försöksperioden för den lokaliserings-

politiska stödverksamheten utgår den 30 juni 1970 måste innan dess beslut

fattas om den fortsatta verksamheten. Mot den bakgrund som tecknats an­

ser utredningen det helt klart att eu fullt utvecklad regionalpolitik inte kan

föreligga våren 1970. Under sådana förhållanden har utredningen haft att

välja mellan att föreslå enbart en förlängning av nuvarande bestämmelser

eller att — som ett provisorium — lägga fram mera begränsade förslag till

ändringar i det nuvarande stödet med sikte i första hand på att öka stödet i

de delar av landet där sådana åtgärder visat sig mest påkallade.

Utredningen har valt det senare alternativet och föreslår därför en för­

längning av försöksperioden med sådana ändringar av nuvarande regler

som kan anses motiverade av den hittills bedrivna verksamheten och som

framstår som särskilt angelägna. Då vissa delar av det nuvarande lokalise­

ringsstödet avses komma att inarbetas i ett framtida förslag till regional­

politik, anser utredningen det inte motiverat att nu föreslå någon ny tids­

begränsning av lokaliseringspolitiken.

Från många synpunkter skulle det enligt vad utredningen framhåller inne­

bära stora fördelar om de förslag till ändringar som nu läggs fram kunde

sättas in i ett större sammanhang med eu mera allmän diskussion rörande

vissa samhällsekonomiska problem på kortare och längre sikt. Det hade

t. ex. utan tvivel varit till fördel om man först hade kunnat avvakta en del

Kungl. Maj:ls proposition nr 75 år 1970

87

specialundersökningar som utförs av ERU och som är av stor betydelse

för utformningen av den mera långsiktiga politiken. Av tidsskäl har detta

dock inte varit möjligt.

Även om det ännu är för tidigt att slutligt värdera resultaten av de hit­

tillsvarande stödåtgärderna, anser utredningen problemen framför allt i

Norrlands samt delar av Svealands inland vara av sådan art att det är

angeläget att snarast genomföra vissa ändringar av nuvarande stöd. Sam­

tidigt understryker utredningen att ännu mera långtgående åtgärder kom­

mer att bli nödvändiga för att på längre sikt trygga en tillfredsställande

utveckling inom dessa landsdelar.

Det synes vara en utbredd uppfattning, anför utredningen, att en starka­

re prioritering av lokaliseringsstödet till inlandets förmån skulle medfö­

ra en ökad industriell utbyggnad i detta område. Utredningen finner det

dock tveksamt om enbart en sådan åtgärd kan få någon avgörande bety­

delse för utvecklingen. I Norrbottens län har man utan större framgång

sökt differentiera lokaliseringsbidraget till inlandets förmån. Starka, inte

minst sociala skäl talar emellertid för att ytterligare försök med en starka­

re prioritering av projekt i inlandet bör göras. Enligt utredningens mening

måste denna ökade satsning få motsvarigheter inom andra sektorer av den

samhälleliga verksamheten för att bl. a. förbättra den industriella miljön,

varvid en nödvändig förutsättning torde vara att de samhälleliga åtgärder­

na av olika slag koncentreras till ett mindre antal orter. Det är inte möj­

ligt att utforma lokaliseringsstödet som huvudsakligen ett rent glesbygds­

stöd. Däremot kommer insatserna på de utvalda orterna att få positiva verk­

ningar även utanför dessa och deras närmaste omland genom att de blir

naturliga stödjepunkter för en förbättrad glesbygdsservice.

Även andra skäl talar enligt utredningen för att ett ökat stöd till inlandet

måste koncentreras till vissa orter. Om företagen skall kunna utvecklas

— eller bestå under längre tid — måste de successivt kunna förses med ny

arbetskraft. Företagen kan inte klara sig endast med äldre (omskolad) ar­

betskraft utan kommer också att behöva yngre arbetskraft med lämplig ut­

bildning. Det fordras tätorter av någorlunda storlek för att dessa betingel­

ser skall kunna erhållas.

Utredningen anser det inte möjligt att i inlandet skapa företag som i

huvudsak blir hänvisade till befintlig äldre arbetskraft. Det torde nämligen

vara realistiskt att räkna med att dylika företag skulle få läggas ned inom

relativt kort tid på grund av brist på arbetskraft. För redan befintliga före­

tag på sådana orter bör dock under vissa förutsättningar stöd kunna utgå.

I övrigt får de sociala problemen lösas på annat sätt.

Mot bakgrunden av de prognoser och bedömningar som gjorts i läns-

planering 1967 synes det utredningen helt klart att det i övriga delar av

stödområdet behövs nya arbetstillfällen i betydande omfattning även i fort­

sättningen. Utredningen anser det därför motiverat och nödvändigt att lo-

88

kaliseringsstöd utgår även efter den 1 juli 1970 inom i huvudsak det nu­

varande stödområdet.

De nya regler för lokaliseringsstöd som utredningen föreslår är avsedda

att förbättra läget i skogslänen men gör inte anspråk på att vara någon

lösning på utflyttningsproblemen. Bristen på arbetsplatser för välutbildad

ungdom i skogslänen och den starka efterfrågan i övriga Sverige ger givet­

vis utflyttningseffekter. Användningen av vissa arbetsmarknadspolitiska

medel underlättar också utflyttningen.

Det torde också vara realistiskt att räkna med att nyetableringen inom stöd­

området inte ens med hjälp av ett kraftigt ökat lokaliseringsstöd kommer att

bli av större betydelse än utbyggnaden av befintliga industrier. Den speciella

satsning på inlandet som utredningen föreslår bör dock kunna stimulera till

ökad nyetablering.

Även för övriga delar av stödområdet än inlandet föreligger enligt utred­

ningen ett stort behov av nya sysselsättningstillfällen och ökad nyetable­

ring är därför också här önskvärd. Utredningen föreslår vissa ändringar

av stödets utformning som kan bidra till en sådan utveckling. En restrikti­

vare hållning till stödåtgärder utanför stödområdet anser utredningen bör

verka i samma riktning. Stor betydelse tillmäts vidare åtgärder inom stöd­

området för att förbättra infrastrukturen i tätortsregioner med goda förut­

sättningar liksom taxepolitiken inom kommunikationsväsendet.

Det är ännu för tidigt att uttala sig om stödföretagens livskraft menar

utredningen och tillägger att misslyckanden givetvis måste förekomma be­

träffande stödföretag likaväl som andra företag. De nuvarande reglerna att

stöd kan utgå endast till verksamhet som bedöms få god lönsamhet bör

kvarstå. Däremot vill utredningen mot bakgrunden av gjorda erfarenheter

föreslå en uppmjukning av kravet på sysselsättningseffekt. Stöd skall sålun­

da undantagsvis kunna utgå även om någon ökning av sysselsättningen inte

kommer till stånd, nämligen i särskilda fall vid rationalisering av företag

och rekonstruktion av nedläggningshotade företag. Det får dock aldrig bli

fråga om att lämna lokaliseringsstöd som fortlöpande subventioner i dylika

fall.

Utredningen berör också frågan om lokaliseringsstödets verkningar på

konkurrensen mellan stödföretagen och övriga företag samt erinrar om att

enligt statsmakternas intentioner år 1964 stödet skulle utformas så att man

inte åstadkom en snedvridning av konkurrensen. Enligt utredningens me­

ning har företag belägna inom stödområdet bl. a. på grund av avstånds-

förhållandena i många fall sämre konkurrensförutsättningar än företagen

i södra och mellersta Sverige. Också bristen på industriell tradition spelar

ofta stor roll liksom försvårade kontakter med leverantörer och kunder.

Åtgärder, t. ex. i form av lokaliseringsstöd, i syfte att utjämna skillnader­

na i dessa förutsättningar torde inte kunna betecknas som konkurrenshäm-

inande utan snarare tvärtom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

89

Utredningen anser vidare att den gällande begränsningen till industriell

verksamhet bör uppmjukas och behandlar frågor om stödsubjekten, stödets

form, stödunderlaget, stödets storlek och förfarandet i stödärenden.

I detta sammanhang nämner utredningen att frågan om ökat stöd till

turistanläggningar in. fl. inte heller behandlas av utredningen, eftersom

denna och liknande frågor utreds i annan ordning.

i särskilt yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att de är i huvud­

sak ense med utredningen i fråga om arbetets uppläggning och förslag.

Herr Fälldin konstaterar att förslaget innebär en teknisk översyn av gäl­

lande regler samt understryker angelägenheten av att så snart som möjligt

utreds hur en fungerande regionalpolitik skall kunna skapas.

Herr Kahlin ansluter sig i stort till utredningens förslag men understryker

utredningens uttalande att de är provisorier i avvaktan på de mera genom­

gripande reformer som framstår som nödvändiga för att realisera en skälig

regionalpolitisk målsättning.

Remissyttrandena

Vid behandlingen av frågorna om regionalpolitikens mål och medel bekla­

gar flera remissinstanser att utredningen inte nu har kunnat lägga fram

förslag till mera långsiktiga lösningar av hur lokaliseringsstödet skall utfor­

mas. Med denna reservation godtas allmänt utredningens utformning av stö­

det som ett provisorium. Några remissinstanser, bl. a. kommerskollegium och

vissa länsstyrelser, hävdar att utredningen borde ha föreslagit en förläng­

ning av försöksperioden utan ändringar av stödets utformning eller med

endast smärre justeringar därav.

LO anför att det borde ha varit naturligt att ett färdigt program för den

fortsatta lokaliserings- och regionalpolitiska verksamheten förelegat när den

nuvarande försöksperioden tar slut den 1 juli 1970. LO understryker nöd­

vändigheten av att det föreslagna provisoriet ges en klar tidsmässig begräns­

ning. Även RLE och Lantbruks förbundet betonar att förslagen, t. ex. i fråga

om stödunderlaget och stödets storlek, måste betraktas som provisoriska och

avsedda att omprövas under det fortsatta utredningsarbetet. Från denna ut­

gångspunkt kan förslagen i princip godtas.

I ytterligare några yttranden betonas starkt att den övergångstid som nu

förutses bör bli så kort som möjligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län an­

ser exempelvis att en viss tidpunkt bör fastställas när det fortsatta utred­

ningsarbetet bör vara avslutat. Länsstyrelsen i Norrbottens län åberopar att

balansproblemen i länet måste lösas mycket snart och med andra än enbart

traditionella lokaliseringspolitiska medel.

90

Kungl. Maj.is proposition nr 75 år 1970

2. Den geografiska avgränsningen

Nuvarande avgränsning

Lokaliseringsstöd utgår enligt 1964 års riksdagsbeslut i första hand inom

det s. k. norra stödområdet, vilket omfattar de fyra nordligaste länen samt

vissa kommuner i Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Älvsborgs samt

Göteborgs och Bohus län.

I övriga delar av landet utgår lokaliseringsstöd i särskilda fall, såsom

när avsevärda sysselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit till

följd av industrinedläggning i samband med omfattande branschrationalise­

ring eller av liknande orsak eller när speciella skäl talar för att industriort

med ensidigt näringsliv bör tillföras ytterligare industriföretag.

Utredningen

Förskjutningen av produktion och sysselsättning i riktning från de areella

näringarna har enligt vad utredningen framhåller fortsatt även efter år

1964. Inom flera olika näringssektorer och branscher har koncentrations-

strävandena fortsatt och förstärkts. Den geografiska koncentrationen inom

industrin har skett samtidigt som antalet verksamhetsställen inom flera

branscher har minskat. Stordriftsfördelar har sålunda tagits till vara i allt

större utsträckning.

Utvecklingen har lett till en höjning av takten i urbaniseringsprocessen.

En fortsatt uttunning av befolkningen utanför tätorterna har ägt rum.

Konsekvenserna av denna utveckling är särskilt påtagliga i områden med li­

ten ortstäthet, låg andel av rikets befolkning, svagt utvecklad industri samt

med ett näringsliv som domineras eller har stort inslag av jordbruk på små-

brukarbas och skogsbruk. Dessa områden kännetecknas också i regel av hög

arbetslöshet och betydande utflyttning av personer i de yngre åldrarna.

Utredningen ifrågasätter om inte en mer preciserad målsättning än den

nuvarande bör utformas för regionalpolitikens geografiska inriktning. Den

bör enligt utredningen syfta till att ange de olika regionala problemområde­

na och uttrycka vilka lösningar som skall eftersträvas. Det material som

har lagts fram genom länsplanering 1967 eller som kan erhållas genom

ERU:s undersökningar och analyser bör kunna läggas till grund för utform­

ningen av målen. Valet av medel och deras geografiska användningsområde

bör därefter kunna fastställas.

Enligt utredningens mening talar mycket för att andra geografiska en­

heter än länen i framtiden kommer att bli de lämpligaste när det gäller alt

differentiera de regionalpolitiska insatserna. Det är emellertid ännu för

tidigt att uttala sig om i vilken riktning resultaten av pågående forskning

kommer att peka. Att det blir någon form av funktionsregional indelning fin­

ner utredningen dock troligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

91

Den geografiska avgränsningen måste enligt utredningens mening i förs­

ta hand utformas med hänsyn till de långsiktiga verkningarna. Med denna

inriktning bör de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna sättas in för att sti­

mulera näringslivet främst i regioner av expansiv grundkaraktär, dvs. där en

tillhakagående utveckling eller stagnation kan stoppas och vändas till ex­

pansion. Skulle stödet inriktas enbart på dylika regioner, skulle emellerlid

stora delar av det nuvarande stödområdet inte kunna få något stöd.

Lokaliseringsstödet bör därför kunna användas också i tillbakagående

regioner och regioner med svag eller stagnerande utveckling (underutveck­

lade områden) som alternativ och komplement till arbetsmarknadspolitiska

åtgärder. I sådana regioner bör stödet således användas för att åstadkomma

en dämpning av takten i den negativa utvecklingen.

I ensidiga industriområden och orter i södra och mellersta Sverige kan

enligt utredningens mening utvecklingen påverkas positivt utan att de ingår

i ett permanent stödområde, om punktinsatser kan sättas in vid behov. An­

norlunda är det med områden och orter av denna typ inom de stora underut­

vecklade områdena i norr. De speciella näringsgeografiska förhållandena i

dessa landsdelar kräver kraftfullare och mera samlade stödinsatser, varför

dessa ensidiga områden och orter bör ingå i ett permanent stödområde.

Vid en avgränsning av samma typ som den nuvarande, dvs. en avgräns-

ning efter tämligen grova mått, anser utredningen det självklart att en dif­

ferentiering inom stödområdet blir nödvändig. Sålunda finner utredningen

det fullt klart att några påtagligt positiva effekter på längre sikt inte kan

uppnås genom en spridning av stödet på stora glesbygdsområden. Inom des­

sa får åtgärder av annat slag vidtas. I stället måste stödet inriktas på orter

och regioner där förutsättningar finns för en positiv utveckling på lång sikt.

Utredningen föreslår mot denna bakgrund vissa ändringar av gränserna

för det nuvarande stödområdet, vilket i fortsättningen benämns det allmänna

stödområdet, samt en starkare prioritering av detta område i förhållande till

övriga delar av landet. Dessutom föreslår utredningen att särskilda stödin­

satser görs i prioriteringsorter i de nordligaste och inre delarna av det all­

männa stödområdet.

Det allmänna stödområdet. Utredningen har kommit till den uppfattningen

att det fordras en kraftig utbyggnad av näringslivet inom särskilt skogslä­

nen om de från länen uttalade målsättningarna (se länsplanering 1967)

i fråga om befolkningsutvecklingen skall kunna i rimlig utsträckning reali­

seras. Även om dessa målsättningar inte till alla delar kan godtas, pekar

det framlagda materialet på nödvändigheten av kraftiga insatser för alt

den bristande balansen i näringslivs- och befolkningsutvecklingen mellan å

ena sidan skogslänen och å andra sidan övriga delar av landet inte skall

ökas kraftigt.

Flera länsstyrelser/planeringsråd har i svaren på en enkät som utred­

ningen gjort angående lokaliseringsstödets utformning förordat att stödom-

92

rådesbegränsningen skall avskaffas. Utredningen kan inte tillstyrka en så­

dan lösning. Lokaliseringsstödet har betytt mycket för skogslänen och i

synnerhet för Norrland. De regionala problemen är av annan karaktär och

mer svårlösta i dessa landsdelar än i södra och mellersta Sverige, bl. a. på

grund av avståndsförhållandena till expansiva orter och regioner.

Enligt utredningens mening är de svåraste sysselsättnings- och samhälls­

problemen också i framtiden att förvänta i Norrland och de inre delarna av

norra Svealand. Detta talar mycket starkt mot alt avskaffa den geogra­

fiska avgränsningen. Med en större spridning av stödet över hela landet kan

emotses en ytterligare förskjutning av näringsliv och befolkning till de

mera tättbefolkade delarna i södra och mellersta Sverige och en ökning av

problemen i stockningsområdena. Av dessa skäl och i avbidan på en mer

ingående utformning av regionalpolitiken anser sig utredningen inte kunna

föreslå att den geografiska avgränsningen avskaffas.

Utredningen har vid sina överväganden kommit fram till att vissa änd­

ringar i stödområdets gränser påkallas av den inträffade och väntade ut­

vecklingen. Sålunda fordras en starkare koncentration av stödet till de nord­

ligare delarna av stödområdet för att förstärka näringslivet inom större delen

av skogslänen.

För de sydligaste delarna av det nuvarande stödområdet bedömer utred­

ningen att eventuellt uppträdande störningar i näringslivsutvecklingen i

fortsättningen kan mötas med lokaliseringspolitiska punktinsatser eller and­

ra näringspolitiska åtgärder. Problemen i dessa områden kan inte heller an­

ses större än i många andra landsdelar, t. ex. Öland och Gotland. Utredning­

en förordar därför en inskränkning av stödområdet som avser dess sydligas­

te delar. De anförda skälen och de principiella synpunkter på stödområdes-

avgränsningen som utredningen har anfört i det föregående motiverar att

de delar av Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län samt Säffle kommun­

block i Värmlands län, vilka omfattas av det nuvarande stödområdet, inte

tas med i det allmänna stödområdet.

Med hänsyn till den inträffade och väntade näringslivs- och befolknings­

utvecklingen har utredningen ägnat särskild uppmärksamhet åt stödom-

rådesgränsens sträckning i Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län.

Enligt utredningens uppfattning finns skäl för en ändrad gränsdragning i

åtminstone de båda förstnämnda länen. I likhet med länsstyrelsen/plane-

ringsrådet i Värmlands län finner utredningen att utvecklingen i de nord­

östra delarna av detta län påkallar andra insatser än för de delar av lä­

net som är belägna vid Vänerområdet och vilka kan bedömas ha expan­

siv grundkaraktär, dvs. saknar permanenta kontraktiva tendenser. Pro­

blemen i de nordöstra länsdelarna synes motivera att gränsen för det

allmänna stödområdet i Värmlands län dras så att Munkfors, Hagfors och

Filipstads kommunblock kommer att ingå i stödområdet. Genom denna

gränsdragning delas länet i två inbördes sett mer enhetliga delar än f. n.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

93

När det gäller Kopparbergs län konstaterar utredningen att en relativt

kraftig minskning av sysselsättningen inom industrin fram till år 1980

väntas och att i länets södra delar har uppmärksammats negativa utveck­

lingstendenser, som tycks ha förstärkts under den senaste tiden.

Enligt utredningens mening krävs det ytterligare lokaliseringspolitiska in­

satser för att förstärka näringslivet i Kopparbergs län. Det räcker emellertid

inte med punktinsatser av sådant slag som kan användas utanför stödom­

rådet utan det fordras mer permanenta åtgärder. Dessa insatser måste dock

som utredningen ser det i högre grad än hittills inriktas på att samtidigt

bygga ut och förstärka näringslivet i länets kärncentra. Utredningen föreslår

därför att Borlänge och Faluns kommunblock skall tas in i det allmänna

stödområdet. Även Mockfjärds kommunblock bör då lämpligen ingå i stöd­

området.

I fråga om Gävleborgs län finner utredningen inte påkallat med en ut­

vidgning av stödområdet.

Utredningen framhåller att det statliga lokaliseringsstödet i princip bör

vara reserverat för de egentliga stödregionerna och endast i undantagsfall

lämnas utanför dessa. Skulle företagen finna att stora möjligheter förelig­

ger att erhålla vissa lokaliseringspolitiska favörer även utanför stödområdet,

kan man befara att utsikterna att aktivera etablering inom stödområdet

avsevärt minskar. Utredningen anser sålunda starka skäl tala för större

restriktivitet när det gäller stöd till projekt i södra och mellersta Sverige

utanför stödområdet.

Prioritering inom det allmänna stödområdet. Som redovisats i det före­

gående har utredningen funnit att den negativa näringslivs- och befolk­

ningsutvecklingen i det nuvarande stödområdets inland har fortsatt efter

år 1964. Särskilt gäller detta Norrlands inland, där strukturomvandlingen

har gett kraftiga utslag. På många håll i dessa landsdelar har uttalats farhå­

gor för att godtagbar samhällelig och kommersiell service inte skall kun­

na upprätthållas om den nuvarande utvecklingen fortsätter.

I Norrbottens kustland är situationen enligt utredningens bedömning i

stort sett densamma som för inlandet. Jämförs de sju skogslänen kan

konstateras att Norrbotten har en lägre total sysselsättning än som svarar

mot länets befolkningsandel, lägre än något av de övriga. Även industri­

sysselsättningen är lägre än som svarar mot befolkningsandelen. Länet

kännetecknas dessutom av industriell ensidighet. Sålunda var år 1965 i

åtta av tolv kommunblock minst hälften av de industrianställda sysselsatta

i en bransch.

Utredningen betonar vidare att Norrbotten är det skogslän som under

perioden 1963—1967 har fått vidkännas den största relativa netfoutflytt-

ningen. Utflyttningen från länet har i avsevärt mindre grad än i övriga

skogslän kunnat täckas med inflyttning under samma tid. Länets centrala

kärna, som utgörs av den s. k. Fyrkanten (Lideå, Boden, Piteå och Älvsbyn),

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

04

synes i mindre utsträckning än motsvarande regioner i övriga län ha tjänat

som buffert mot en ökad utflyttning.

Utredningen är tveksam om möjligheterna att genom en differentiering

av stödet inom det allmänna stödområdet få till stånd en sådan utbygg­

nad av näringslivet i de nu diskuterade regionerna att en mera avse­

värd förändring i utvecklingen kan åstadkommas. Sannolikt kommer be-

folkningsuttunningen inom stora glesbygdsområden att fortsätta. Man kan

tvivla på om det ens med en dylik satsning går att åstadkomma en minskad

takt i den kontraktiva processen i inlandet. Enligt utredningens mening bör

dock ett ökat lokaliseringsstöd ge möjligheter till en förbättring av syssel­

sättningsläget och därmed en minskad utflyttning. Från statsfinansiell syn­

punkt kan en sådan ökning av lokaliseringsstödet genom de nya syssel­

sättningsmöjligheterna minska behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgär­

der. Samtidigt kan nedlagt samhällskapital få fortsatt användning. Utred­

ningen framhåller angelägenheten av en samhällsekonomisk totalkalkyl i

samband med avvägningen mellan olika lokaliseringspolitiska och arbets­

marknadspolitiska åtgärder.

Samhällsekonomiska och starka sociala skäl anser utredningen tala för en

differentiering till förmån för vissa delar av Norrlands inland och Norrbot­

tens kustland. Den ökade stimulansen till dessa områden bör skapas genom

en höjning av maximigränserna för stödet och en utvidgning av stödunder­

laget. Skulle den föreslagna lokaliseringspolitiska satsningen lyckas, skulle

det betyda stora samhällsekonomiska vinster och lösa många problem för

invånarna i områdena. Misslyckas satsningen innebär den inte några nämn­

värda extra kostnader för samhället.

Vid övervägande av hur den åsyftade prioriteringen geografiskt skall ut­

formas diskuterar utredningen två alternativ, nämligen antingen att hela

inlandet och Norrbottens kustland görs till speciellt stödområde eller att

enbart vissa orter i dessa områden utses till speciella stödorter. En lösning

enligt det förra alternativet nödvändiggör med utgångspunkt i utredningens

principiella resonemang att stödet koncentreras till ett antal särskilt ut­

valda stödorter.

Utredningen har stannat för det andra alternativet, som innebär att det

utökade lokaliseringsstödet lämnas för projekt i särskilt utvalda stödor­

ter, prioriteringsorter. F. n. tillämpas i viss utsträckning en differentiering

av stödets, främst bidragets, storlek till inlandets förmån. Genom utred­

ningens förslag till stödåtgärder för inlandet och Norrbottens kustland

blir det möjligt att tillämpa de nuvarande maximibeloppen även i övriga

delar av kustlandet, något som kan få särskild betydelse för vissa projekt.

I fråga om urvalet av prioriteringsorter framhåller utredningen att Norr­

lands inland till största delen består av stora glesbygdsområden, där tätor­

terna är få och relativt spridda. Flertalet tätorter är dessutom små. I Norr­

bottens kustland är ortstätheten större liksom befolkningsunderlaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år WTO

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

95

Utredningen anser sig inte böra föreslå någon minimigräns för befolk­

ningsunderlaget vid urvalet av prioriteringsorter. Det är emellertid givet

att det måste bli fråga om de större tätorterna. Det är sålunda angeläget att

inte splittra stödet. Antalet orter bör därför vara relativt begränsat.

Genom länsplanering 1967 har presenterats ett omfattande material för

bedömning av till vilka orter inom de olika länen som de lokali seringspoli-

tiska insatserna skall koncentreras. Utredningen menar att urvalet av or­

ter väsentligen bör bygga på de prioriteringar som gjorts av länsstyrelser-

na/planeringsråden i länsplanering 1967.

Vidare erinrar utredningen om att den gemensamma arbetsgruppen för

samarbete i industrilokaliseringsfrågor mellan regeringen och Sveriges in­

dustriförbund i sin första rapport har lämnat en mer preciserad redovis­

ning av lokaliseringsförutsättningarna för 29 orter inom det nuvarande

stödområdet. Redovisningen har därvid inriktats på de orter, till vilka läns­

styrelserna och planeringsråden i länsplanering 1967 ansett att de lokali-

seringspolitiska insatserna bör koncentreras. Av de 29 orterna är 15 belägna

inom det område, Norrlands inland och Norrbottens kustland, där utred­

ningen föreslår speciella lokaliseringspolitiska stödinsatser. Urvalet tillgodo­

ser de principiella synpunkter som utredningen redovisat. Den föreslår där­

för att i första hand dessa 15 orter utses till prioriteringsorter. De 15 orter­

na är Kiruna, Gällivare, Arvidsjaur, Boden, Kalix, Luleå, Piteå och Älvs­

byn i Norrbottens län, Storuman, Vilhelmina och Lycksele i Västerbottens

län, Östersund, Strömsund och Sveg i Jämtlands län samt Sollefteå i Väs-

ternorrlands län.

Det speciella lokaliseringsstödet bör i princip lämnas endast till verksam­

het som bedrivs i eller lokaliseras till de utvalda tätorterna. Denna starka

begränsning bedömer utredningen som nödvändig för den önskade ut­

vecklingen. Tilläggas bör att stödet i allmänhet torde få betydelse för syssel­

sättningen inte bara i tätorten utan även i ortens s. k. pendlingsomland.

Vad som skall räknas till tätorten torde få avgöras med hänsyn till de

lokala förhållandena. Stöd som här avses bör kunna lämnas även till industri

(industriliknande verksamhet) som på grund av bestämmelser i miljövårds-

lagstiftningen inte kan bedrivas i eller i omedelbar närhet av den egentliga

tätortsbebyggelsen, om det med hänsyn till det ringa avståndet till denna

bebyggelse och övriga omständigheter kan anses förenligt med syftet med

prioriteringen.

Med det gjorda urvalet av prioriteringsorter skulle följande kommun­

block i Norrlands inland och Norrbottens kustland komma att sakna egna

prioriteringsorter, nämligen Haparanda, Övertorneå, Paj ala, Överkalix,

Jokkmokk och Arjeplog i Norrbottens län, Sorsele, Åsele och Norsjö i Väs­

terbottens län, Ramsele och Ånge i Västernorrlands län samt Hammarstrand,

Rräcke, Hammerdal, Järpen och Svenstavik i Jämtlands län.

Det kan enligt utredningen ifrågasättas om inte även några av dessa

96

Kungl. Ma j.ts proposition nr 75 år 1970

orter skall utses till prioriteringsorter. Frågan bör därför övervägas ytter*

ligare.

För att bästa möjliga effekter av prioriteringen skall kunna nås, anser

utredningen det nödvändigt med klara uttalanden från statsmakternas si­

da, att man avser att även på längre sikt stödja prioriteringsorterna i så­

dan omfattning att en tillfredsställande samhällsservice kan garanteras.

Övriga Sverige. För de delar av landet som enligt utredningens förslag

faller utanför det allmänna stödområdet föreslår utredningen att lokali­

seringsstöd liksom hittills skall utgå i form av punktinsatser i särskilda fall.

Herr Turesson hävdar i sitt särskilda yttrande att hela Kopparbergs län

bör föras till det allmänna stödområdet.

Herrar Ekström och Svanberg delar utredningens åsikter i fråga om stö­

dets geografiska fördelning. De anser att insatserna bör koncentreras till på

sikt utvecklingsbara regioner. De lolcaliseringspolitiska insatserna för att

stödja näringslivets investeringar måste emellertid stämmas av mot statens

och kommunernas investeringsverksamhet för att bli verkningsfulla. Fast­

ställandet av orterna bör därför anstå tills den regionplaneringsverksamhet

som håller på att arbetas fram är mer utvecklad än nu.

Herr Fälldin delar uppfattningen att det är nödvändigt att i nuläget allde­

les särskilt prioritera inlandsområdet. Av principiella skäl är det angeläget

att de regionala instanserna får avgöra vilka orter inom länet som skall bli

föremål för särskilt stöd.

Herr Hamrin delar utredningens uppfattning att det är önskvärt, att det

blir klarlagt vilka orter i inlandet som statsmakterna i första hand bör satsa

på. Utredningens val av prioriteringsorter kan däremot diskuteras. Bl. a. blir

det enligt utredningens förslag betydligt glesare mellan sådana orter i Jämt­

lands och Västerbottens län med tre prioriteringsorter i vartdera länet än i

Norrbotten med åtta prioriteringsorter. 1 inlandet finns utöver de av utred­

ningen föreslagna prioriteringsorterna ett betydande antal tätorter, som fyl­

ler en betydelsefull uppgift som serviceorter för den omgivande bygden. Av­

ståndet mellan dessa orter blir emellertid i flera fall alldeles för stort. Tät-

ortsservicen kommer utom räckhåll för en inte obetydlig del av inlandets

befolkning. Det är önskvärt att kommunblockscentra och andra centra av

betydelse t. ex. för gruvdrift och skogsbruk även i fortsättningen kan hålla

en tillfredsställande tätortsservice.

Beträffande prioriteringsorterna bör staten utfärda en garanti om bibehål­

len servicestandard för viss framtid. Övriga inlandstätorter, som har väsent­

lig betydelse som serviceorter för befolkningen, bör erhålla ett lokaliserings­

stöd som i stort sett är likvärdigt med det som föreslås utgå i prioriterings­

orterna. Utvecklingsregionema får inte ligga så glest att det skapas stora

sammanhängande avvecklingsområden utan rimlig geografisk anknytning

till utvecklingsregion, vilkas enda alternativ då skulle bli total avfolkning.

Herr Kahlin delar utredningens uppfattning att särskilda åtgärder för att

söka skapa nya sysselsättningstillfällen bör koncentreras till de orter som i

första hand är utvecklingsbara. Kahlin har därför inget att erinra mot för­

slaget till prioriteringsorter men är tveksam beträffande möjligheterna att

på alla dessa orter få en industriell expansion till stånd.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser tillstyrker att ett geografiskt avgrän­

sat stödområde bibehålls tills vidare. Allmänt åberopas som motiv

härför att de statliga lokaliseringsåtgärderna för att få önskad effekt måste

koncentreras till vissa i förväg bestämda områden. I många yttranden anges

dock klart att detta ställningstagande sker i avvaktan på utformningen av

en framtida regionalpolitik, varigenom stödverksamheten kan placeras in

i sitt regionalpolitiska sammanhang. Svenska kommunförbundet anför så­

lunda att den nuvarande geografiska avgränsningen är alltför godtycklig.

Starka skäl kan anföras för att i stället använda mera nyanserade kriterier

för stödinsatsernas differentiering. För ett sådant ställningstagande talar

inte minst förekomsten av stora variationer inom stödområdet när det gäller

lokaliseringsbetingelser och behov av statliga insatser. Även i södra Sverige

finns regioner med negativ sysselsättnings- och befolkningsutveckling. Ge­

nom länsplanering 1967 och dess pågående vidareutveckling i form av upp­

rättande av regionalpolitiska handlingsprogram på länsnivå erhålls tillräck­

ligt med uppgifter om de olika kommunerna och orterna för att lokalise-

ringsorganen skall få klarlagt var och i vilken omfattning lokaliseringsstöd

i den fortsatta provisoriska formen bör lämnas. Även om argument talar

för att stödområdet redan nu bör avskaffas är förbundet berett att under

en övergångsperiod acceptera ett särskilt stödområde. Likartade synpunkter

anlägger bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Malmö­

hus, Älvsborgs och Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner övervägande skäl tala för ett sär­

skilt stödområde men vänder sig mot den starka accentueringen av gränsen

mellan stödområdet och landet i övrigt.

Mot förslaget att bibehålla ett geografiskt avgränsat stödområde framförs

erinringar av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, konjunkturinstitutet

och några handelskamrar.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att slagkraftiga tillväxtcentra er­

fordras i Norrland, vilka kan konkurrera med storstäderna i övriga delar av

landet. Den kommande regionalpolitiska riksplanen bör till övervägande del

arbeta med ett antal storortsregioner där en balanserad tillväxt eftersträvas.

Att i detta perspektiv bibehålla ett allmänt stödområde synes föga menings­

fullt och är snarast ägnat att sprida resurserna eftersom endast ett litet

antal av stödområdets orter kan tänkas bli några verkliga alternativ. Läns-

7 —-Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

97

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

styrelsen i Kalmar län menar att lokaliseringspolitiken inte enbart bör avse

de hårdast drabbade regionerna utan vara ett ständigt aktuellt medel för en

aktiv regionalpolitik. Möjligheter krävs att sätta in stöd där störningar av

djupgående karaktär inträffar oberoende av vilken landsdel det gäller. Läns­

styrelsen kan inte acceptera den av utredningen föreslagna geografiska

avgränsningen av ett särskilt stödområde utan anser att de lokaliseringspoli-

tiska åtgärderna bör omfatta hela landet. Också länsstyrelsen i Hallands tän

finner en större differentiering i regionindelningen önskvärt. Man kan tänka

sig en klassifiering i olika regiontyper, t. ex. tillbakagående regioner på

långt avstånd från växtcentra, regioner med ensidig eller föråldrad närings-

ocb industristruktur, stockningsregioner samt medelstora regioner med god

serviceutrustning som utgör reella alternativ till stockningsområdena. En

regel kan då vara att stöd till de medelstora regionerna kan utgå åtminstone

vid en utlokalisering från en storstadsregion. Allt efter problemens svårig­

hetsgrad kan en differentiering av stödet ske så att företagen i första hand

stimuleras att etablera sig i de tillbakagående regionerna. Liknande syn­

punkter anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att, om generella kriterier för bevil­

jande av stöd anges, de särskilda satsningarna på Norrland och delar av

Svealand kan komma till stånd samtidigt som politiken i stort blir flexibel.

Konjunkturinstitutet framhåller att det i avsaknad av klart definierade

och värderade mål är svårt att rationellt motivera en geografisk demarkation

av lokaliseringspolitiken. Institutet understryker behovet av en översiktlig

planering som utgångspunkt för en total regionalpolitik.

Den av utredningen förordade avgränsningen av stödom­

rådet tillstyrks av bl. a. AMS, SAF och Sveriges industriförbund, SH1,

Bankföreningen, statskontoret, glesbygdsutredningen, RLF och Lantbruks-

förbundet, skogsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, överstyrelsen för

ekonomiskt försvar samt länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och

Västernorrlands län. I åtskilliga andra yttranden godtas den av utredningen

föreslagna gränsdragningen utan närmare diskussion. TCO ifrågasätter om

det är lämpligt att dela in landet i de delar i stödhänseende som utredningen

föreslår. TCO kan dock godta denna indelning med lanke på de sysselsätt­

ningsproblem som finns i de av utredningen angivna stödområdena. Över­

befälhavaren anser det föreslagna stödområdet från försvarets synpunkt i

huvudsak lämpligt avgränsat men finner det önskvärt att ytterligare vissa

områden inlemmas. SIIIO ifrågasätter det lämpliga i att även i fortsätt­

ningen låta stödområdesgränsen dela den administrativa enhet som ett län

utgör i två delar, varav den ena således generellt får lokaliseringspolitiskt

stöd och den andra inte.

Vad angår ändringen av stödområdets södra gräns

möts utredningens förslag av invändningar från bl. a. länsstyrelserna i de

län som berörs av inskränkningarna. Vidare yrkar vissa remissinstanser

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

99

att ytterligare områden tas in i stödområdet. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus lön motsätter sig bestämt att norra Bohuslän utesluts ur stödområdet,

bl.a. mot bakgrund av utredningens uttalande att stor restriktivitet bör iakt­

tas beträffande lokaliseringsstöd utanför stödområdet. Om denna länsdel

utesluts ur stödområdet och lokaliseringsstöd sålunda normalt inte kommer

att utgå till företag som etablerar sig där anser länsstyrelsen detta vara

ett hårt slag mot det av länsmyndigheter och kommuner in. fl. bedrivna

arbetet på en restaurering av länsdelens näringsliv för att åter göra området

till en levande bygd.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lön säger sig vara medveten om att lokalise­

ringsstödet bör koncentreras till de delar av landet som brottas med de svå­

raste problemen men framhåller att även Älvsborgs län bär problem härvid­

lag. Länsstyrelsen föreslår att åtminstone Bengtsfors och Åmåls kommun­

block — så länge behov härav föreligger — får kvarstå i stödområdet samt

att särskilda näringspolitiska insatser görs inom Boråsregionen, varvid bör

övervägas att tills vidare föra delar av regionen till stödområdet.

Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget att stödområdet ut­

vidgas med Ilagfors, Munkfors och Filipstads kommunblock och anser tungt

vägande skäl föreligga att föra även Storforsblocket till stödområdet. Läns­

styrelsen kan däremot inte acceptera förslaget att Säffleblocket skall utgå

ur stödområdet och framhåller att det föreligger ett ofrånkomligt behov av

att behålla hela västra Värmland, dvs. även Säffleblocket, inom stödområdet.

Vidare pekar länsstyrelsen på de risker för snedvridning av lokaliserings-

verksamheten som uppstår genom att stödområdesgränsen dragits genom

den näringsgeografiska enhet som länet utgör. Övervägande skäl talar obe­

stridligt för att hela länet tillförs stödområdet. Skulle utredningens förslag

följas och Karlstads- och Kristinehamnsområdena lämnas utanför stödom­

rådet, är det en förutsättning för en rimlig grad av stabilitet i länet att stöd

i lämpliga former liksom hittills kan beviljas i regionerna närmast gränsen.

Om stödområdet omfattar endast en del av ett län bör därför en gränszon

upprättas som behandlas på ett särskilt sätt. Också LO och överbefälhavaren

anser det önskvärt att Värmlands län ingår odelat i stödområdet.

Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län ger utredningens motivering för

att ta upp Borlänge, Faluns och Mockfjärds kommunblock i det allmänna

stödområdet belägg för att den fortsatta stödverksamheten till stor del

kommer att inriktas på att bygga ut och förstärka näringslivet i skogs­

länens kärncentra, samtidigt som särskilda stödåtgärder riktas mot orter

i avfÖvningsområden som är angelägna från samhällelig synpunkt. Länssty­

relsen finner en sådan utformning av lokaliseringsstödet riktig. Även länets

södra delar bör emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning föras till det all­

männa stödområdet. Innebörden av utredningens förslag är att man accep­

terar en fortsatt ehuru balanserad tillbakagång i den södra länsdelen. Ett

sådant synsätt är otillfredsställande. En dylik utveckling vore inte bara

100

ytterst besvärande för befolkningen i berörda områden utan kunde också

komma att få negativa konsekvenser för de strävanden att förstärka central­

regionen Borlänge/Falun som utredningen velat stödja. Den föreslagna

begränsade utvidgningen av stödområdet skulle därmed inte få den fulla

effekt på utbyggnaden av centralregionen som utredningen åsyftat. En del­

ning inte bara av länet som planeringsenhet utan även av Borlänge/Faluns

planeringsregion på så sätt att Säters kommunblock ligger utanför stöd­

området kan inte heller vara ägnad att stödja strävanden att förstärka

planeringsgemenskapen inom sammanhängande och ömsesidigt beroende

länsdelar. Säterblockets karaktär av randblock och utomordentligt starka

anknytning till Borlänge/Falun-regionen gör att förslaget i denna del fram­

står som helt oacceptabelt. Länsstyrelsen finner följaktligen att avgörande

skäl talar för att hela länet införlivas med stödområdet. Skulle utredning­

ens förslag till stödområdesgräns likväl fastställas framstår lokaliserings-

politiska punktinsatser och andra näringspolitiska åtgärder i länets södra

delar som synnerligen angelägna. I vart fall bör länsdelen från lokaliserings-

stödssynpunkt under en längre övergångstid behandlas som om den tillhörde

stödområdet. Även LO förordar att hela Kopparbergs län tillförs stödom­

rådet.

Länsstyrelsen i Örebro län betonar starkt nödvändigheten att, om det

fortfarande anses nödvändigt från lokaliseringssynpunkt att ha ett stödom­

råde, Lindesbergsregionen ingår i detta. Nämnda region har haft och väntas

få en mindre tillfredsställande näringslivs- och befolkningsutveckling och

uppfyller väl de vaga kriterier som utredningen uppställt för stödområdet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län hävdar bestämt att nuvarande ordning

med länet delat av stödområdesgränsen är en olycklig konstruktion. Starka

skäl talar för att länet bör ingå odelat i stödområdet. SALF anser det be­

fogat att ytterligare analysera förhållandena i Gävleborgs län innan stöd­

området fastställs slutligt.

Länsstyrelsen i Gotlands län yrkar att, om eu stödområdesindelning bibe­

hålls, Gotland införlivas med eller helt jämställs med det allmänna stöd­

området. Även överbefälhavaren finner det önskvärt att Gotland inlemmas

i stödområdet.

Utredningens förslag att lokaliseringsstödet i princip reserveras för de

egentliga stödregionerna och att en större restriktiv itet bör iakttas

vid användning utanför stödområdet accepteras av bl. a. läns­

styrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län,

SHI, statskontoret, skogsstyrelsen, glesbygdsutredningen samt SAF och

Industriförbundet. De båda sistnämnda organisationerna påpekar, utöver

de motiv utredningen anför, att riskerna för snedvridning av konkurrensen

är särskilt påtagliga när stöd lämnas till företag i södra och mellersta Sve­

rige utanför stödområdet.

Flertalet remissinstanser vänder sig dock mot utredningens förord om

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970