Prop. 1970:75

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

1

Nr 75

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag om den fort­

satta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m., given Stockholms slott den 13 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av betänkanden av 1968 års lokaliseringsutredning och ex- pei tgl uppen för regional utredningsverksamhet framläggs i propositionen förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten.

Enligt propositionen erfordras målmedvetna åtgärder för att en till­ fredsställande balans i den regionala utvecklingen skall uppnås i landets olika delar. En mera fast utformad regional politik är nödvändig. Förut­ sättningarna härför kommer att förbättras väsentligt genom de handlings­ program — länsprogram 1970 — som f. n. utarbetas av länsstyrelserna och planeringsråden. I propositionen anges allmänna riktlinjer för utformandet av ett regionalt program för hela landet. I anslutning därtill görs vissa pre­ ciseringar av målen för den regionala politiken. Ett sådant program skall innehålla två huvudmoment. Det ena är att statsmakterna anger ramar för länens och de regionala organens verksamhet. Det andra är en klassifice­ ring av orter eller regioner med hänsyn till den typ av åtgärder som behövs lör att lösa de problem som är förknippade med resp. ortstyp.

En \äsentlig förstärkning av de regionalpolitiska medlen föreslås. Direk­ ta statliga insatser är nödvändiga för att bygga upp attraktiva och konkur­ renskraftiga samhällen i landets norra delar. Inom skilda departements 1—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. AV 75

2

Iiungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

verksamhetsområden har vidtagits eller förbereds en rad åtgärder med

detta syfte.

En omfördelning även av enskild verksamhet från expansiva till stag­

nerande regioner erfordras. Nya medel föreslås för alt påverka företagens

lokaliseringsval. Införandet av ett system med obligatoriskt lokaliserings-

samråd förordas. En ny stödform — sysselsättningsstöd — föreslås för att

stimulera till ökad användning av arbetskraft i företagen. För att förbättra

produktionsbetingelserna i stödområdet har förslag om transportstöd som

regionalpolitiskt medel lagts fram efter anmälan av chefen för kommunika­

tionsdepartementet.

Kapitalstödet vid lokalisering får i huvudsak oförändrad inriktning men

förstärks i flera avseenden. Det nuvarande stödområdet, som i fortsättning­

en benämns det allmänna stödområdet, utvidgas med vissa kommunblock

i Värmlands och Kopparbergs län.

Lokaliseringsstöd skall kunna utgå — utom till industri — till industri-

liknande verksamhet och, inom det allmänna stödområdet, vissa typer av

serviceverksamhet med huvudsaklig inriktning på industrin. Möjlighet

öppnas att ge investeringsstöd för att främja utflyttning från storstadsom­

rådena av centrala administrativa enheter inom den privata sektorn. Stö­

det till turistnäringen föreslås fortsätta enligt hittills tillämpade grunder.

Undantagsvis skall lokaliseringsstöd kunna lämnas industriföretag eller

företag med industriliknande verksamhet vid rationalisering av verksam­

heten även om sysselsättningen i företaget inte ökar. Stöd skall kunna utgå

till företag som hyr ut industrilokaler om huvudsaklig ägaridentitet före­

ligger i fråga om den fastighetsförvaltande och den industriella verksam­

heten.

Nuvarande stöd i form av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån bibe­

hålls. Som alternativ till bidrag skall avskrivningslån kunna anvandas,

dvs. amorterings- och räntefritt lån som avskrivs på fem år. Bidrag/av­

skrivningslån skall dock i regel inte utgå i fråga om industriserviceverk­

samhet eller vid rationalisering.

Möjlighet införs alt ge ersättning till företag vid omlokalisering till det

allmänna stödområdet för kostnader vid flyttning av maskiner in. m.

För att underlätta anskaffandet av rörelsekapital till industriell eller

industriliknande verksamhet inom det allmänna stödområdet skall statlig

garanti för lån vid anskaffning av omsättningstillgångar kunna tecknas i

samband med att lokaliseringsstöd beviljas vid investeringar. Garantin skall

kunna avse högst 50 % av erforderligt rörelsekapital för inledningsskedet.

Beslut om lokaliseringsstöd skall förfalla om investeringarna inte har

påbörjats inom ett år. En intensifierad bevakning och uppföljning av ut­

vecklingen i stödföretagen förutskickas.

Nuvarande stöd till lokaliseringsutbildning förstärks. Inom det allmänna

stödområdet skall företag som nyanställer personal i samband med ny­

3

etablering eller utvidgning av verksamheten kunna få ett schablonstöd för

inträningen av de nyanställda med 5 kr. per elev och arbetstimme under

sex månader. Vid mera kvalificerad utbildning skall individuellt bestämt

stöd kunna utgå i högst ett år.

Kvalificerad arbetskraft som flyttar till nyetablerat eller utvidgat indu­

striföretag inom det allmänna stödområdet skall kunna få flyttningsstöd

—- förutom som f. n. i form av respenning och bortavistelsebidrag — i form

av starthjälp.

Frågan om utbyggnad av s. k. industricentra skall utredas vidare.

Inom ett särskilt inre stödområde —• väsentligen omfattande Norrbottens,

Västerbottens och Västernorrlands läns inland samt Jämtlands län, nord­

västra Gävleborgs län och norra Kopparbergs län — föreslås försöksverk­

samhet med sysselsättningsstöd till industriföretag som utökar arbets­

styrkan. Stödet skall utgå i tre år för varje årsarbetskraft, varmed arbets­

styrkan utökas, de två första åren med 5 000 kr. och det tredje året med

2 500 kr. Sysselsättningsökningar redan under år 1970 skall berättiga till

stöd.

Förslagen innebär —• inklusive det transportstöd som chefen för kom­

munikationsdepartementet förordat — en regionalpolitisk satsning på 1 200

milj. kr. för en treårsperiod. Av detta belopp beräknas 200 milj. kr. för lo-

kaliseringsbidrag/avskrivningslån, 800 milj. kr. för lokaliseringslån, 100

milj. kr. för utbildningsstöd och 25 milj. kr. för sysselsättningsstöd. För

kreditgarantier till rörelsekapital bestäms för nästa budgetår en ram av

25 milj. kr.

Anslagen Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån tas för nästa budget­

år upp med 60 resp. 250 milj. kr. Till utbildningsstöd och sysselsättnings­

stöd beräknas 35 resp. 5 milj. kr.

Kungl. Maj.is proposition nr 75 år 7970

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 7970

Utdrag av protokollet över inrike särenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 mars

1970.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Andersson, Lange,

Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Bengtsson,

Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om den fortsatta

regionalpolitiska stödverksamheten, in. m. och anför.

I. Inledning

Genom beslut den 29 december 1967 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen

för inrikesdepartementet att tillkalla dels en sakkunnig med uppdrag alt

utreda den fortsatta lokaliseringspolitiska stödverksamheten in. in., dels eu

rådgivande nämnd åt den sakkunnige.

Den sakkunnige, som tillkallades den 21 februari 1968, har för sig och

den rådgivande nämnden antagit benämningen 1968 års lokaliseringsutred-

ning'.

Kungl. Maj :t har till utredningen för beaktande vid uppdragets fullgöran­

de överlämnat dels den 20 november 1968 riksdagens skrivelse 1968: 122

(BaU 14) i anledning av motioner angående lokaliseringspolitikens fram­

tida utformning, dels den 27 juni 1969 under hänvisning till riksdagens

skrivelse 1969:309 (BaU 30) ett antal motioner angående lokaliserings-

och regionalpolitik m. m.

Med skrivelse den 6 november 1969 har utredningen avlämnat delbetän­

kandet Lokaliserings- och regionalpolitik (SOU 1969:49). Till betänkandet

bar fogats särskilda yttranden av herrar Ekström och Svanberg gemensamt

samt av herrar Fälldin, Hamrin, Kahlin och Turesson var för sig. 1

1 Sakkunnig landshövdingen Mats Lemne. Ledamöter i den rådgivande nämnden ledamoten

av riksdagens första kammare Yngve Persson (t.o.in. den 23 maj 1969), ledamöterna av riks­

dagens andra kammare Thorbjörn Fälidin och Ingvar Svanberg, dåvarande ledamöterna av

riksdagens andra kammare Mac Hamrin och Bo Turesson samt utredningssekreteraren Bert

Ekström och direktören Tage Kahlin (båda fr.o.m. den 24 maj 1969).

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU)1, som inrätta­

des den 1 juli 1965 för att biträda vid uppläggning av regional utrednings­

verksamhet, särskilt i vad avser uppgiftsfördelning samt metodologisk sam­

ordning och utveckling in. in., har den 28 november 1969 överlämnat en pre­

liminär version av en rapport benämnd Balanserad regional utveckling

(Stencil In 1969: 5).

Vid remissen av lokaliseringsutredningens betänkande har nyssnämnda

rapport bilagts för kännedom och beaktande. Sedermera har ERU i

februari 1970 avlämnat en slutlig version av rapporten (SOU 1970: 3).

Yttranden över lokaliseringsutredningens betänkande har avgetts av över­

befälhavaren, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen (SJ), statens vägverk, sjö-

fartsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, bankinspektionen, riksrevi­

sionsverket (RRV), konjunkturinstitutet, riksskattenämnden, skolöversty­

relsen (SÖ), skogsstyrelsen, som bifogat yttranden från några skogsvårds-

styrelser, statens naturvårdsverk, kommerskollegium, som bifogat yttranden

från ett tiotal handelskamrar, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbets­

marknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen, statens institut för hantverk

och industri (SHI), vattenfallsstyrelsen, samtliga länsstyrelser, som bifogat

yttranden från olika länsorgan, kommuner, företagareföreningar m. fl.,

ERU, glesbygdsutredningen, riksbanksfullmäktige, Företagareföreningar­

nas förbund, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige

(LO), som bifogat yttranden från vissa organisationen underställda förbund

och karteller, Norrlandsförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF)

och Sveriges lantbruksförbund gemensamt, Stiftelsen Norrlandsfonden,

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges industriförbund gemen­

samt, Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska

hamnförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges akademi­

kers centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF),

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation

(SHIO), som bifogat yttrande från Jämtland—Härjedalens hantverksdi-

strikt, Sveriges köpmannaförbund och Tjänstemännens centralorganisation

(TCO). Vidare har Svenska vägföreningen inkommit med en skrift an­

gående vägpolitiken i Norrland.

I prop. 1970: 1 (bil. 13 s. 164, 230) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen

att, i avvaktan på särskild proposition, för budgetåret 1970/71 beräkna

på driftbudgeten

a) till Lokaliseringsbidrag ett reservationsanslag av 10 milj. kr., 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1070

5

1 Generaldirektören Ingvar Ohlsson, ordförande, byråchefen Curt Canarp, utredningssek-

reteraren Bert Ekström (fr.o.m. den 27 oktober 1967), professorn Sven Godlund, planerings­

chefen Erik Höök, fil. doktorn Rudolf Meidner (t.o.m. den 31 december 1969), statssekreteraren

Göte Svenson (fr.o.m. den 27 oktober 1967 t.o.m. den 26 september 1969), kanslirådet Bengt

Thufvesson (fr.o.m. den 27 september 1969) och arkitekten Erik Wirén.

6

b) till Bidrag till lokaliseringsutbildning ett anslag av 25 milj. kr., på

kapitalbudgeten

till Lokaliseringslån ett investeringsanslag av 200 milj. kr.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 75 år 1970

II. 1964 års riktlinjer för lokaliseringspolitiken

De riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik som statsmakterna antog

år 1964 (prop. 185, BaU 48, rskr 408) får ses mot bakgrunden av de snabba

strukturförändringar, som under de senaste decennierna kännetecknat ut­

vecklingen inom näringslivet, och de därav betingade befolkningsomflytt­

ningarna och regionala förskjutningarna.

I nämnda proposition, som i allt väsentligt godtogs av riksdagen, angav

min företrädare målet för lokaliseringspolitiken på följande sätt.

Lokaliseringspolitiken bör syfta till att främja en sådan lokalisering av

näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt

utnyttjade och fördelade på ett sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt

framåtskridande främjas. Samhället bör emellertid också söka styra ut­

vecklingen i sådana banor att det stigande välståndet fördelas på ett rätt­

vist sätt och att människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfreds­

ställande social och kulturell service. De försvarspolitiska synpunkterna

får heller inte förbises vid lokaliseringspolitiska avgöranden. Slutligen bör

betonas att samhället har ett ansvar för att strukturomvandlingen och den

ekonomiska expansionen sker i sådana former och i sådan takt att de en­

skilda individernas trygghet värnas. Det finns därför starka sociala och

mänskliga skäl för samhället att vidta åtgärder som modifierar verkning­

arna av omvandlingsprocessen. Lokaliseringspolitiken bör följaktligen även

inriktas på att minska de anpassningssvårigheter som den enskilde ställs

inför i ett utvecklingsskede kännetecknat av omfattande strukturrationali­

seringar inom näringslivet med åtföljande befolkningsomflyttning. I

I fråga om de medel som främst borde användas för att förverkliga det

lokaliseringspolitiska målet anfördes i propositionen att en aktiv och förut­

seende samhällsplanering var en av grundförutsättningarna för en lokalise­

ring som på bästa sätt främjar det ekonomiska framåtskridandet. En sam­

ordning i tid och rum av lokaliseringspolitiken med arbetet inom övriga gre­

nar av samhällsplaneringen var därför utomordentligt betydelsefull. En

intensifierad utredningsverksamhet krävdes för att öka kunskaperna om de

lokaliseringspolitiska förutsättningarna. I det regionala planeringsarbetet

borde en avvägning eftersträvas av olika regionala intressen i fråga om sam­

hälleliga serviceanordningar och annan offentlig verksamhet. På det regio­

nala planet skulle utrednings- och planeringsfunktionen enligt riktlinjerna

ledas och samordnas av länsstyrelserna, och planeringen borde utmynna i

konkreta förslag och handlingsprogram.

Därjämte framhölls angelägenheten av att upplysnings- och rådgivnings­

verksamheten till näringslivet i lokaliseringsfrågor förstärktes, så att en

så uttömmande information som möjligt kunde lämnas till företagen be­

träffande lokaliseringsförutsättningar i olika delar av landet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

7

För att på ett tillfredsställande sätt lösa de berörda omställningspro­

blemen skulle de lokaliseringspolitiska strävandena, jämsides med en aktiv

arbetsmarknadspolitik, därutöver gå ut på att i särskilda fall påverka den

näringsgeografiska utvecklingen. Detta skulle ske i form av direkt ekono­

miskt stöd för att stimulera till nyetablering och utbyggnad av företag i de

områden där en förstärkning av näringsliv och sysselsättning var önskvärd.

I propositionen framhölls att de omställningsproblem, som motiverade

ekonomiskt lokaliseringsstöd, med särskild styrka gjorde sig gällande i

Norrland. Den snabba rationaliseringen inom jord- och skogsbruket i före­

ning med en relativt låg industrialiseringsgrad och långa avstånd till större

och expansiva orter medförde svårare problem i denna landsdel än på

övriga håll och gjorde det angeläget att ge impulser till industriell ut­

veckling i dessa områden för att motverka en alltför långt gående befolk-

ningsuttunning och vidmakthålla en samhällelig service för den kvarboende

befolkningen.

Lokaliseringsstödet skulle i första hand utgå inom ett område, benämnt

norra stödområdet, som omfattar de fyra nordligaste länen samt Hälsing­

land, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och

norra Bohuslän. Det ansågs vidare ofrånkomligt att lokaliseringsstöd i sär­

skilda fall skulle kunna lämnas även i övriga delar av landet, främst då

svåra problem uppstått på en ort i samband med industrinedläggelser eller

liknande krisartade orsaker.

Utifrån den allmänna lokaliseringspolitiska målsättningen angavs syftet

med stödverksamheten vara att söka länka näringslivets lokalisering i banor

som var både samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt fördelaktiga

samt skapa en gynnsam industriell miljö i fler orter och regioner än dem

som redan var välförsörjda i detta avseende. Det innebar en satsning både

på sådana orter och regioner, som redan hade en god industriell utveckling,

och på sådana som hade utvecklingsmöjligheter men där de faktorer, som

har betydelse för en god industriell miljö, av olika skäl blivit svagt utveck­

lade.

I propositionen betonades dock att endast ett begränsat antal orter kunde

tillföras industriell verksamhet genom samhällets medverkan och att in­

dustriell expansion inte var tänkbar överallt enbart därför att där fanns

överskott av arbetskraft. För stora delar av glesbygden och åtskilliga små

tätorter måste man räkna med en fortsatt utflyttning och därmed försäm­

rade förutsättningar för att upprätthålla en godtagbar allmän service åt den

kvarboende befolkningen. För att tillförsäkra befolkningen i dessa områ­

den en rimlig servicestandard måste andra åtgärder än lokaliseringspoli­

tiska övervägas.

I ärenden om lokaliseringsstöd skulle hänsyn tas till såväl ortens lämp­

lighet från allmän lokaliseringssynpunkt som till de företagsekonomiska

förutsättningarna i det aktuella fallet. Stödåtgärderna skulle inriktas på or­

ter där det från samhällelig synpunkt var mest angeläget att utvecklingen

8

främjades och som hade goda förutsättningar att bära upp en industriell

verksamhet och fungera som centra för samhällelig service. En lämplig

fram gångslinje ansågs vara att välja dessa orter bland kommunblocks-

centra. Även i andra likartade orter kunde insatser vidtas om detta rim­

made med de lokaliseringspolitiska riktlinjerna. En splittring av stödet på

ett stort antal orter borde dock undvikas, eftersom detta kunde resultera

i sämre total effekt än om stödåtgärderna koncentrerades till ett färre an­

tal orter där ett mera differentierat näringsliv härigenom kunde utvecklas.

Det ekonomiska lokaliseringsstödet skulle vara ett initialstöd av engångs­

karaktär, som syftade till att företaget sedan kunde driva verksamheten

på företagsmässiga villkor utan driftsubventioner. Som villkor för stödet

skulle vidare gälla att investeringen medförde en påtaglig och varaktig

sysselsättningseffekt, antingen i det lokaliseringsstödda företaget eller, ge­

nom dettas tillkomst, i andra företag och serviceinrättningar.

Det statliga lokaliseringsstödet skulle utgå i form av bidrag och lån vid

ny-, om- och tillbyggnad av industrianläggning. Lån skulle dessutom kun­

na lämnas vid anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg. Lån

och i vissa undantagsfall bidrag kunde lämnas även till turistanläggningar.

Vid bedömningen av lokaliseringsstödets omfattning skulle tillses att

risktagandet inte uteslutande begränsades till staten utan fördelades på oli­

ka intressenter, däribland företagaren själv. Detta syfte skulle tillgodoses

genom att dels en viss gräns sattes för det sammanlagda statliga lokalise­

ringsstödet, dels som säkerhet för det statliga lånet regelmässigt skulle

ställas pant i fast egendom eller annan säkerhet.

Det statliga stödet i form av bidrag och lån skulle sammanlagt utgå med

ett belopp som i regel motsvarade högst 2/s av den totala kostnaden för

företagets investeringar i byggnader och maskiner. Lokaliseringsbidraget

begränsades till högst 35 % av investeringskostnaden i byggnader. I särskil­

da fall skulle bidrag kunna lämnas med högst 50 %.

För lokaliseringslån skulle tillämpas samma ränta som för induslri-

garantilån. I särskilda fall skulle räntefrihet kunna medges under högst

tre år. Amorteringstiden skulle uppgå till tio år, i särskilda fall 20 år, och

amorteringsfrihet skulle kunna beviljas för högst fem år.

De ekonomiska stödåtgärderna skulle ha karaktär av försöksverksam­

het under en period av fem år med början den 1 juli 1965. För hela perio­

den fastställdes en total medelsram av 800 milj. kr., varav 300 milj. kr. för

lokaliseringsbidrag och 500 milj. kr. för lokaliseringslån. Totalramen har

sedermera successivt höjts och uppgår f. n. till 1 225 milj. kr. På grund

av begränsad åtgång av bidragsmedel har ramen för lokaliseringsbidrag

minskats till 225 milj. kr., medan ramen för lokaliseringslån vidgats till

1 000 milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

9

III. Regionala utvecklingstendenser och problem m. m.

1. Inledning

ERU lämnar i sin rapport en beskrivning av den aktuella regionala nä­

ringslivs- och befolkningsutvecklingen samt eu analys av orsakerna till den­

na utveckling. I jämförelse med tidigare utredningar av liknande slag ägnas

den offentliga sektorn och hushållssektorn relativt stor uppmärksamhet.

Särskilt gäller detta i fråga om de faktorer som styr den regionala utveck­

lingen.

I rapporten och dess bilagor sammanfattas de hittills uppnådda resultaten

inom de av ERU initierade forskningsprojekten. Bland dessa kan nämnas

studier av olika glesbygdsproblem, utförda vid Umeå universitets kulturgeo­

grafiska och sociologiska institutioner, samt undersökningar rörande urbani-

seringsprocessen och storstadsproblemen som utförts vid bl. a. Lunds uni­

versitets institution för kulturgeografi och ekonomisk geografi. I anslutning

till sistnämnda forskningsprojekt har en metod utarbetats för beskrivning

av den regionala befolkningsutvecklingen med bortseende från olika slag av

administrativa indelningar. Inom ett annat forskningsprojekt, som inriktats

på beskrivning av regionala utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv,

har utvecklingen av tillverkningsfunktioner och olika slag av administra­

tiva funktioner inom näringslivet särskilt uppmärksammats.

I det följande lämnas på grundval av ERU:s rapport en översikt över den

regionala utvecklingen och dess orsaker inom företagssektorn, hushållssek­

torn och den offentliga sektorn. Dessutom analyseras några aktuella stor­

stads- och glesbygdsproblem. 2

2. Företagssektorn

Regionala utvecklingstendenser beträffande antalet sysselsatta

Enligt ERU:s upptattning hör den fortgående snabba sysselsättnings-

minskningen inom jord- och skogsbruket samt ökningen inom servicesek­

torn till de för den framtida regionalpolitiken viktigaste utvecklingstenden­

serna inom näringslivet. År 1965 var andelen sysselsatta inom jordbruks­

näringarna 10,0 % och inom serviceverksamheterna 45,8 % av antalet för­

värvsarbetande i landet. Enligt prognos 0 i länsplanering 1967 kommer år

1980 motsvarande andelar för de två sektorerna att vara 3,6 % resp. 53,0 %.

Industrins sysselsättningsandel kommer enligt tillgängligt prognosma­

terial att förbli i stort sett oförändrad eller sjunka något till år 1980. Mel­

lan åren 1965 och 1967 minskade dock antalet sysselsatta inom industrin

i landet med drygt 42 000 eller 4,3 %. Preliminära uppgifter för år 1968

visar en fortsatt nedgång från år 1967 med ca 10 000.

Näringsgrenarnas utveckling inom nio riksområden framgår av tabell 1.

o

Tabell 1. Den förvärvsarbetande befolkningens fördelning på huvudnäringsgienar i riksområden 1960, 1965 och 1980 (enl. länspla-

nering 1967, prognos 0) * S,

Riksområde

A B

O

M

C, D, U,

T, E

I, H, F,

G, K, L

R, P, N

S, W, X

Y, Z

AC, BD

Hela riket

Rel. fördel­

ning

Fördelning

av förvärvs-

arb. i

tusental

Jordbruk m. m.

Industri

Byggnadsverk­

samhet

Handel

Samfärdsel

Tjänster

Handel

Samfärd­

sel

Tjänster

Riksområdenas an­

del av de förvärvs-

arb.

1960 1965

1980

1960

1965

1980

1960

1965 1980

1960

1965

1960

1965

1960

1965

1980

1960

1965

1980

2,6

1,8

0,4

31,4

24,8

21,0

8,5

9,2

8,5

19,3

23,3

9,1

8,8

29,1

31,8

70,1

18,5

19,0

22,4

6,4

2,0

1,8

37,9

34,0

35,2

8,4

9,7

9,9

16,7

18,9

10,4

10,2

20,1

21,8

53,1

8,5

8,8

9,6

11,4

8,2

3,0

37,9

34,3

31,9

7,7

9,1

9,5

15,6

18,1

7,4

7,6

20,1

22,2

55,7

8,8

9,1

9,9

12,9

9,4

3,6

42,9

41,0

40,4

8,7

9,8

9,6

11,3

12,9

5,6

5,4

14,1

21,5

46,4

16,3

16,6

16,8

21,1

15,6

6,2

36,5

38,1

39,2

8,1

9,1

9,5

11,1

12,4

6,4

5,8

16,9

19,2

45,1

14,6

14,7

13,7

19,7

15,2

5,9

40,1

40,8

42,7

7,8

8,8

9,1

11,2

12,7

5,6

5,4

15,6

17,6

42,4

10,7

11,6

10,4

17,9

13,7

4,5

37,5

37,9

41,0

10,8

9,6

9,4

11,1

12,4

7,0

6,6

16,7

19,3

45,1

11,2

10,4

8,9

21,6

17,1

6,7

25,0

24,5

29,8

12,6

12,4

9,8

11,6

13,6

8,8

9,0

20,5

23,5

53,6

5,3

4,9

3,7

22,0

16,7

6,6

24,3

24,1

32,8

14,7

13,1

9,9

10,5

12,3

8,8

7,3

19,8

24,5

50,7

6,1

5,5

4,6

13,8

10,2

3,6

36,0

34,1

34,1

9,2

9,7

9,3

13,5

15,8

7,5

7,3

19,5

22,9

53,0

100

100

100

447

346

131

1 168 1 156 1 274

298

330

342

439

534

242

247

631

775

1 947

3 244 3 388

3 671

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

n r

7 5

å r

1

9

7

0

11

Jordbrukssektorns andel av de förvärvsarbetande minskade i hela landet

mellan åren 1960 och 1965. Speciellt i Norrbotten och Västerbotten noteras

kraftiga reduktioner. Enligt länsplanering 1967 (prognos 0) väntas minsk­

ningarna fortgå under 1970-talet.

Industrins sysselsättningsandel minskade mellan åren 1960 och 1965 i

storstadslänen, östra Svealand och Östergötland samt de fyra nordligaste lä­

nen. Mellan åren 1965 och 1980 beräknas trenden i industriandelens utveck­

ling ändras från minskning till ökning i de sistnämnda länen samt Göte­

borgs och Bohus län, medan den är oförändrad för övriga områden.

Mellan åren 1965 och 1967 ökade industrisysselsättningen något i meller­

sta och norra Norrland. Övriga områden, däribland samtliga storstadslän,

hade en kraftig minskning.

År 1965 fanns i hela riket omkring 330 000 förvärvsarbetande inom bygg­

nadsverksamheten, vilket innebär 9,7 % av totala antalet sysselsatta. För

Malmöhus län kan konstateras en ökning på 27 % mellan åren 1960 och

1965. Mer än 20 % ökning inträffade även i Göteborgs och Bohus län samt

västra Götaland exkl. storstadslänet. Antalet sysselsatta i byggnadsbransch-

en reducerades under perioden i Norrland.

År 1980 beräknas andelen sysselsatta i byggnadsverksamhet till drygt 9 %

i samtliga riksområden utom Stockholms län, där andelen antas bli 8,5 %.

En utjämning skulle därmed inträffa.

Andelen sysselsatta inom handel och tjänster ökade mellan åren 1960 och

1965 i alla områden, medan samfärdsel ökade endast i Malmöhus län och

mellersta Norrland. Servicesektorns sysselsättningsandel väntas öka fram

till år 1980 i samtliga riksområden.

De anförda uppgifterna om näringsgrenarnas utveckling inom riksom-

rådena skall enligt vad ERU framhåller bedömas mot bakgrund av att

nordvästra Götalands och Norrlands andel av de förvärvsarbetande mins­

kade mellan åren 1960 och 1965. Fram till år 1980 beräknas endast stor­

stadslänen öka sina andelar.

Regionala koncentrationstendenser

Företagssektorn kännetecknas av koncentrationstendenser av olika om­

fattning. Som framgår av tabell 2 minskade inom industrin antalet arbets­

ställen med fler än fem sysselsatta endast obetydligt under perioden 1955—

1967, medan det genomsnittliga antalet sysselsatta per arbetsställe ökade i

alla delar av landet. Mellan åren 1965 och 1967 minskade dock företagsstor­

leken, mätt på detta sätt, i de flesta riksområdena.

Andelen småföretag (med mellan 5 och 20 anställda) var år 1965 högst i

Norrbotten och Västerbotten och lägst i det område som består av östra

Svealand (exkl. Stockholms län) och Östergötland. Speciellt södra och östra

Götaland utom Malmöhus län hade en låg andel företag med fler än 500

anställda.

Antalet brukningsenheter minskar snabbt inom jord- och skogsbruket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 2. Utvecklingen av antalet arbetsställen inom industri för riksområden under

perioderna 1955—1965 och 1966—1967 samt arbetsställenas fördelning på storleks-

grupper.

Riksområde

Antal arbetsställen

Fördelning av arbetsställen

på storleksgrupper efter

antalet sysselsatta 1965 (%)

Genomsnitti. antal

sysselsatta

1955

1965

1967

5—

20

%

21—

100

%

101—

500

0/

/o

501—

%

1955

1965

1967

A B

2 227

2 167

2 157

59,7

30,3

8,0

2,0

56

63

60

O

1 291

1 225

1 212

57,9

31,8

8,9

1,4

60

72

68

M

1 471

1 445

1 426

55,6

32,5

10,4

1,6

53

63

62

C, D, U, T, E

2 794

2 565

2 511

53,4

33,4

10,4

2,8

64

69

78

I, H, F, G, K, L

3 619

3 700

3 668

60,2

31,5

7,5

0.8

34

44

43

R, P, N

2 356

2 555

2 537

57,9

33,7

7,1

1,2

43

48

46

S, W, X

1 727

1 652

1 644

54,8

34,2

9,0

2,0

60

70

67

Y, Z

583

568

591

54,5

28,3

16,0

1,3

50

55

53

AC, BD

657

718

735

65,1

27,0

6,7

1,3

48

50

49

Hela riket

16 725 16 595 16 481

57,6

32,0

8,8

1,6

50

58

57

Nedläggningstakten har successivt ökat under de senaste decennierna. In­

om jordbruket reducerades antalet enheter omfattande över 2 ha åker från

ca 233 000 till ca 186 000 under perioden 1961—1966.

De nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, som fastställdes av 1967 års riks­

dag, innebär en fortsatt krympning av produktionskapaciteten. Det finns

därför anledning att vänta en minskning av antalet brukningsenheter un­

der den närmaste tiden. Nedläggningarna drabbar i första hand företag med

liten åkerareal och knappa skogstillgångar. Nästan hälften av samtliga

nedlagda enheter under åren 1961—1966 hade sålunda mindre än 5 ha åker.

En förändring har inträffat i nedläggningarnas geografiska fördelning un­

der femtonårsperioden 1951—1966. Medan nedläggningstakten var speciellt

kraftig i Svealand under åren 1951—1961 blev den särskilt markant i Norr­

land och vissa av länen i Götaland under perioden 1961—1966.

Flertalet brukningsenheter har både jord- och skogsbruk. Beträffande

storleksfördelningen hos driftsenheterna med åkerareal föreligger stora

olikheter regionalt. År 1966 hade huvuddelen av brukningsenheterna i samt­

liga skogslän en areal som understeg 10 ha. Uppsala, Södermanlands och

Västmanlands län hade samma år en företagsstruktur med mindre än 20 %

av antalet brukningsenheter i denna grupp.

Nedläggningarna bär medfört en relativt måttlig ökning av den genom­

snittliga arealstorleken. Under de senaste 20 åren har denna stigit endast

från ca 12 till ca 17 ha. Samtidigt torde den optimala företagsstorleken för

vegetabilisk produktion ha vuxit från omkring 20—30 till 100—200 ha.

Som jämförelse kan nämnas att genomsnittsstorleken i USA under samma

period har stigit från ca 65 till 120 ha.

13

Den markanta utvecklingen inom näringslivet mot färre och större en­

heter kan tydligt urskiljas också inom detaljhandeln. Sålunda nedlades ex­

empelvis inom livsmedelsbranschen, som intar en dominerande ställning

såväl beträffande omsättning som antal försäljningsställen, drygt 10 000

butiker under perioden 1960—1968, medan nyetableringen var förhållan­

devis obetydlig. Under år 1968 upphörde ca 900 livsmedelsbutiker, medan

endast ca 130 (exkl. varuhus) nyetablerades.

Den geografiska koncentrationen inom detaljhandeln har blivit större än

vad som återspeglas i nedläggningssiffrorna på grund av att butikerna i

ökad utsträckning kommit att förläggas i grupper.

Regional utveckling för olika arbetstagarkategorier

De tre storstadsregionerna, varmed i detta sammanhang avses Stockholm/

Södertälje, Göteborgs och Malmö/Lund/Trelleborgs A-regioner, hade år

1966 ca 30 % av antalet sysselsatta inom tillverkningsindustri, byggnads­

industri och partihandel. Samma regioner hade år 1966 48 % av den ledan­

de administrativa personalen och 46 % av de mest kontaktberoende befatt­

ningshavarna inom dessa näringsgrenar.

För yrkesverksamma inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och

partihandel gäller, som framgår av tabell 3, att de ökade med ca 86 000

under perioden 1960—1965. Fram till år 1966 ökade antalet tjänstemän med

ca 63 000. Om dessa uppdelas efter SAF-statistikens nomenklatur och delas

in i kontaktberoende högre befattningshavare (av professorn G. Törnqvist i

bilaga till ERU:s rapport benämnda nivåerna 2—4) och administrativ per­

sonal på lägre nivå (nivåerna 5—8), visar beräkningarna att ca 10 000 till­

hörde den förra kategorin. Hälften av ökningen i antalet högre befattnings-

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970

Tabell 3. Absoluta och relativa sysselsättningsförändringar inom storstadsregionerna

och övriga riket mellan åren 1960 och 1965

-1966.

Grupper av yrkesverksamma inom

tillverkningsindustri, byggnads­

industri och partihandel

Stockholms

A-region

Göteborgs

A-region

Malmö

A-region

Övriga

Totala antalet arbetare och tjänste­

män enl. FoB 1960 och 1965

Absolut förändring

+ 10 814

+ 13 5/7

+ 7 105

+ 54 389

Relativ förändring (%)

+

4

+ 10

+ 8

+

5

Tjänstemän på olika nivåer enl.

SAF-statistiken 1960 och 1966

Nivåerna 2—4

Absolut förändring

+ 2 758

+ 1 225

+ 1 135

+ 4 644

Relativ förändring

+

39

+

46

+

67

+

31

Nivåerna 5—8

Absolut förändring

+ 12 063

+ 4 993

+ 5 750

+ 29 974

Relativ förändring

+

31

+ 26

+

46

+

30

Nivåerna 2—8

Absolut förändring

+ 14 821

+ 6 218

+ 6 885

+ 34 618

Relativ förändring

+

32

+ 28

+

49

+

30

havare inträffade i de tre största städerna, samtidigt som de berörda bran­ schernas totala expansion i storstäderna var endast ca 32 000 mot ca 54 000 i övriga landet. Storstäderna hade dock redan tidigare inemot hälften av de liögre befattningshavarna. Tabellen tyder på att industrins minskningar i storstäderna framför allt har gällt driftsdelar, medan administrativa delar expanderat kraftigt.

Sysselsättningsexpansionen under första hälften av 1960-talet har som framgår av tabellen främst ägt rum inom de administrativa delarna av företagssektorn. Antalet befattningshavare i arbetsfunktioner som svarar för utbyte och behandling av information har ökat väsentligt, samtidigt som sysselsättningen har ökat svagt eller minskat inom funktioner som svarar för materialbearbelning och godshantering. Totala antalet anställda i före­ tag inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel ökade så­ lunda mellan åren 1960 och 1965 med 5,5 %, medan enbart den admini­ strativa personalen inom dessa näringsgrenar ökade med drygt 30 % mel­ lan åren 1960 och 1966.

Faktorer som avgör företagssektorns lokaliseringsval

I ERU:s rapport görs ett försök till en utvidgad analys av orsakerna till den regionala utvecklingen. I traditionell lokaliseringsteori uppmärksam­ mas i första hand regionala transportkostnadsskillnader, löneskillnader och i någon mån skillnader i marknadsunderlag. Arbetskraften, råvarorna och avsättningsmarknaderna förutsätts härvid ofta bundna till den ursprungli­ ga lokaliseringsorten. ERU betonar det ömsesidiga sambandet mellan de faktorer som styr företagssektorns, hushållssektorns och den offentliga sektorns lokaliseringsval. Detta motiveras av att ett beslut om en lokali- seringsförändring, som fattas inom en sektor, torde utlösa en kedjereaktion med beslut om förändringar inom de övriga sektorerna. Dessa förändringar kan i sin tur medföra nya lokaliseringsbeslut inom den sektor som startade förändringen.

En analys av produktivitetsförhållandena i olika regioner inom någ­ ra valda branscher tyder enligt ERU på att produktiviteten med ett före­ tagsekonomiskt betraktelsesätt är högre i regioner med stort befolkningsun­ derlag än i regioner med litet. Materialet synes visa att storstadsregionerna i vissa branscher har ett klart produktivitetsövertag gentemot övriga regio­ ner. Produktivitetsskillnaderna mellan små och stora företag är betydande för de flesta av de studerade branscherna. ERU hävdar att dessa skillnader i stor utsträckning beror på att företagen i olika utsträckning kan tillgodo­ göra sig stordriftsfördelar m. m. Flera reservationer fogas till detta uttalan­ de. Hög produktivitet kan t. ex. bero på större andel nytt realkapital. I en totalekonomisk kalkyl måste vidare också sådana kostnader beaktas som uppstår till följd av utbyggnad av infrastruktur. En samhällsekonomisk produktivitetskalkyl kan därför ge annat resultat än en företagsekonomisk.

Kungl. Maj.is proposition nr 75 år 1970

15

Personal inom företagsledning, utrednings- och planeringsarbete samt

försäljning koncentreras, som framgår av det föregående, allt mer till

storstadsregionerna. Orsaken till detta torde enligt ERU vara att nämnda

personalkategorier är särskilt beroende av personlig kontakt med andra

företags och offentliga myndigheters personal med likartade arbetsfunk­

tioner. Avsevärda kostnadsbesparingar och effektivitetsförbättringar kan

uppenbarligen uppnås genom en koncentration i rummet av dessa funktio­

ner. Produktiviteten för dessa torde alltså —- vid nuvarande kontaktformer

— vara högre i regioner med liten tidsåtgång för det externa kontaktar­

betet än i regioner med stor sådan tidsåtgång.

Företagens lokaliseringsval påverkas av regionala skillnader i fråga om

utbud av produktionsfaktorer. Särskilt nämner ERU tillgången till olika

kategorier av arbetskraft. Regioner med samma folkmängd kan ge väsentligt

olika arbetskraftsutbud. Detta kan bero på regionala skillnader i befolk­

ningens ålders-, köns- och utbildningsstruktur. Det kan också bero på re­

gionala löneskillnader. Av ERU:s material framgår att betydande sådana

skillnader föreligger.

Tabell 4 visar lön per sysselsatt och per arbetare år 1967 inom olika in­

dustribranscher enligt industristatistiken, uppdelad på riksområden.

Lönerna är i allmänhet högst i storstäderna, medan framför allt de syd­

västra delarna av landet uppvisar låga löner. Textil-, trä- och läderindustrin

har låga lönevärden, medan mekaniska verkstäder har höga.

Regionala skillnader i efterfrågan på varor och tjänster torde enligt ERU

ha stor betydelse för företagens lokaliseringsval. Med utgångspunkt i pro­

dukternas avsättningsmarknader kan branscherna indelas i internationella,

nationella, regionala och lokala grupper. Transportkostnadernas storlek

avgör i stor utsträckning till vilka av dessa grupper de olika branscherna

kan hänföras. Fördelningen mellan grupperna kan ändras från tid till an­

nan. Detaljhandeln har t. ex. i stor utsträckning övergått från den lokala till

den regionala gruppen. En förklaring till denna utvecklingstendens är sänk­

ta transportkostnader. En annan är att lönehöjningar framtvingar rationali­

sering, som får formen av stordrift. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

3. Hushållssektorn

Regionala utvecklingstendenser

ERU har studerat befolkningsutvecklingen inom de nio riksområdena.

Av tabell 5, som visar utvecklingen mellan åren 1960 och 1968, framgår

att storstadslänens samt östra Svealands och Östergötlands andelar av lan­

dets befolkning ökade. Övriga riksområden hade andelsminskningar. Den

största andelsökningen förekom i Stockholms län och den största minsk­

ningen i de tre riksområden, som tillsammans bildar Norrland och nordväst-

Kungl. Maj:Is proposition nr 75 år 1970

Tabell 4. Lön per sysselsatt och lön per arbetare i tusental kr. 1967 i olika riksområden.

(Siffrorna inom parentes anger lön per arbetare.)

Riksområde AB O M

CD E T U

I F G

HKL

R P N swx Y Z

AC BD

Bransch

Metallverk

34,6

(21,2)

23,7

(20,2)

26,5

(21,6)

24,2

(22,0)

22,2 (18,2)

24,5

(22,0)

25,0

(22,5)

23,1

(20,8)

25,4

(23,4)

Metallmanuf. 25,4

(22,5)

22,6

(20,6)

22,1

(20,2)

21,3

(19,2)

19,1 (18,3)

20,9

(18,9)

20,0

(18,1)

20,6

(19,0)

20,8

(19,9)

Transportmedelstillverkning

26,0

(23,7)

25,1

(22,7)

22,4

(20,9)

23,0 (19,4)

20,9

(19,0)

20,3

(18,2)

19,8 (18,6)

21,3

(15,2)

22,4

(20,7)

Mekanisk verkstad

27,9

(23,6)

25,4

(23,3)

23,4

(20,7)

23,2 (17,2)

22,0

(19,7)

22,2

(19,5)

22,8

(19,7)

23,2

(20,4)

23,3

(21,3)

Elektronisk industri

29,1

(26,2)

26,8

(20,6)

24,0

(21,1)

22,0

(19,5)

15,7 (13,1)

20,9

(19,1)

14,9 (17,8)

21,3

(20,2)

18,5 (17,9)

Annan verk­ stadsindustri

34,7

(22,8)

24,4

(23,0)

22,7

(21,2)

23,0 (21,6)

22,2

(20,6)

15,6 (13,3)

19,5 (17,8)

19,1 (18,7)

15,8

(15,4)

Träindustri 23,8

(20,4)

21,2

(19,7)

21,3

(19,5)

20,1

(18,7)

19,5 (18,1)

19,7

(18,1)

19,6

(18,4)

19,4

(18,6)

19,8

(18,6)

Massaindustri 23,6

(21,4)

22,9

(20,7)

23,9

(20,7)

23,0

(20,9)

20,8

(19,0)

20,4

(18,0)

21,7 (19,8)

23,0 (20,3)

25,7

(24,1)

Grafisk industri

28,4

(25,2)

25,6

(23,3)

23,3

(21,2)

22,2

(19,5)

19,0

(19,0)

21,3

(19,4)

21,9

(19,8)

25,3

(23,6)

24,1

(21,2)

Livsmedels­ industri

27,0

(24,0)

19,9 (17,6)

21,3

(18,6)

18,0

(16,2)

19,4

(16,9)

18,7 (17,2)

20,3

(18,1)

20,2

(18,0)

19,4

(18,4)

Dryckesvarutillverkning

30,2

(26,2)

21,8

(19,8)

19,7 (18,1)

22,1

(20,8)

18,9 (17,3)

22,0

(20,7)

20,8

(19,4)

19,7

(18,6)

20,3

(18,7)

Textilindustri

17,3 (14,5)

19,3 (18,9)

17,6 (14,9)

16,4

(13,5)

15,3 (13,6)

17,1 (13,0)

17,8

(15,5)

14,2

(12,6)

14,9

(12,2)

Läder och hår- varuindustri

22,3

(19,8)

20,0

(14,9)

21,0

(17,6)

18,7 (15,5)

19,4 (17,2)

18,8 (16,8)

18,4

(15,2)

18,0 (13,9)

21,6

(19,2)

Kemisk och teknisk industri

25,0

(19,1)

25,0

(16,3)

23,6

(16,7)

22,4

(15,5)

20,5

(17,2)

20,9

(17,8)

21,0

(17,7)

24,4

(21,8)

21,5

(20,0)

ra Svealand. Alla riksområden utom de tre nordligaste hade ökande folk­ mängd under 1960-talet.

Vid en jämförelse mellan perioderna 1960—1965 och 1965—1968 konsta­ teras att befolkningsökningen var jämnare fördelad mellan olika riksområ­ den under den senare perioden än under den förra. Storstadslänens andelar av tillväxten var sålunda mindre under perioden 1965—1968 och minsk- ningstakten i skogslänen var lägre. Övre Norrland hade t. o. m. en viss folk-

Figur 1. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock och

storstadsregioner 1960-1965.

Genomsnittlig årlig befolknings­

förändring 1960—1965.

<-

2,00

-1,99- -1,00

-0,99- 0,00

0,00- 0,99

1,00- 1,99

> 2,00

Folkmängd 1965

tooo

25 50

tusen

Figur 1. forts. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock och storstadsregioner 1960-1965.

Genomsnittlig årlig befolknings­ förändring 1960—1965.

%

<-2,00

-1,99--1,00

-0,99- 0,00

0,00- 0,99

1,00- 1,99

> 2,00

Folkmängd 1965

1000

Figur 2. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock och

storstadsregioner 1965-1968.

Genomsnittlig årlig befolknings­

förändring 1965-1968.

-2,00

1,99— -1,00

-0,99- 0,00

0.00- 0,99

1,00- 1,99

> 2,00

O O

Folkmängd 1968

Figur 2. forts. Folkmängdsutvecklingen i kommunblock

och storstadsregioner 1965-1968.

500

Genomsnittlig årlig befolknings­

förändring 1965—1968.

%

<-2,00

-1,99--1,00

-0,99- 0,00

0,00- 0,99

1,00- 1,99

> 2,00

Folkmängd 1968

1000

drtfrrfiTt)

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Tabell S. Befolkningsutvecklingen i riksområden 1960

1968.

17

Riksområde

Befolkningsandel (%)

Befolkningsförändring

1960

1965

1968

1960—1965

1965—1968

AB

17,1

17,8

18,1

+ 107 770

+ 56 520

O

8,4

8,7

8,8

+ 42 520

+ 22 300

M

8,4

8,7

8,8

+ 40 810

+ 29 280

C, D, U, T, E

16,6

16,8

16,9

+ 58 750

+ 35 930

I, H, F, G, K, L

15,0

14,9

14,8

+ 25 390

+ 17 730

R, P, N

10,5

10,4

10,4

+ 28 200

+ 19 480

S, W, X

11,6

11,1

10,8

— 7 940

— 2 330

Y, Z

5,7

5,3

5,1

— 13 280

— 3 850

AC, BD

6,7

6,3

6,2

— 8 450

+

1 650

Riket

100,0

100,0

100,0

+ 269 770

+ 176 740

ökning under nämnda period. År 1968 förändrades bilden åter. Enbart

under detta år sjönk folkmängden i skogslänen med ungefär 8 000 personer.

Befolkningsutvecklingen inom mindre regioner belyses av ERU:s mate­

rial på olika sätt. I figurerna 1 och 2 visas folkmängden i de tre storstads­

regionerna och kommunblocken utanför dessa åren 1965 och 1968 samt den

genomsnittliga årliga förändringstakten under perioderna 1960—1965 och

1965—1968.

Den sammanlagda folkökningen bland ökningsblocken uppgick till ca

375 000 mellan åren 1960 och 1965. Av denna expansion tillföll inte mindre

än drygt 182 000, dvs. ca 49 %, de tre storstadsområdena. Av den totala

folkökningen i landet föll mer än två tredjedelar på dessa regioner. Av

de sammanlagt 87 kommunblocken inom skogslänen liade endast 15 folk­

ökning mellan åren 1960 och 1965. I Jämtlands och Västerbottens län hade

enbart residensstädernas block en positiv befolkningsutveckling. Av de

sammanlagt 17 kommunblock, vilka, hade en genomsnittlig årlig befolk-

ningsminskning som översteg 2 %, låg samtliga utom ett i nordvästra Svea­

land och Norrlands inland.

Mellan åren 1965 och 1968 ökade tillväxtblocken med sammanlagt knappt

230 000 personer. Av denna ökning tillföll ungefär 95 000 de tre storstads­

regionerna. I skogslänen hade 22 block folkökning. Tillväxten i dessa upp­

gick till drygt 28 000 personer, vilket kan jämföras med att de 65 minsk-

ningsblocken i skogslänen tillsammans hade en folkminskning med ca

33 000 personer.

Den i jämförelse med den tidigare perioden relativt måttliga takten i

utflyttningen från glesbygdsområdena mellan åren 1965 och 1968 anser

ERU kunna till stor del förklaras med att en konjunkturdämpning inträdde

i början av denna period. Denna torde ha medfört en minskning i efterfråge-

överskottet på arbetskraft i de expansiva områdena och därmed en lägre takt

1 arbetskraftens omflyttningar.

ERU har även försökt belysa folkmängden och dess förändringar inom

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 75

områden i landet som kan betecknas som enhetliga från lokal arbetsmark- nadssynpunkt. Inom ett av professorn T. Hägerstrand lett forskningsprojekt har bl. a. studerats regionala variationer i den sammanlagda folkmängdens storlek och utveckling inom områden med en radie av 30 km. Detta har be­ dömts som ett lämpligt mått om man vill avgränsa områden för möjlig dag­ lig pendling.

I figur 3 visas folkmängden år 1965 i tusental inom på delta sätt avgrän­ sade lokala arbetsmarknader. Som framgår av figuren fanns ca 1,2 milj. invånare inom Stockholms lokala arbetsmarknadsområde. Därnäst följde i rang ett område med centrum omedelbart öster om Göteborg med 0,6 milj. invånare samt Malmö/Lund-regionen med 0,4 milj.

Lokala befolkningskoncentrationer på 200 000 invånare förekom på två ställen i landet, nämligen vid inre Mälaren (Västerås—Köping—Eskilstuna) samt i centrala Östergötland (Linköping—Norrköping).

Lokala förtätningar på 100 000 invånare och något däröver förekom på betydligt fler håll i landet. Detta tröskelvärde överskreds inom ganska vidsträckta zoner närmast omkring de tre storstäderna, såsom i södra Uppland, östra Västmanland och norra Södermanland. Detsamma gällde västra Västergötland och södra Bohuslän samt praktiskt taget hela Skåne och Blekinge fram till Karlshamn. Övriga områden med 100 000 invånare var, räknat från söder, södra Vätterbygden, Östergötland med undantag av södra skogsbygden, Närke, vars centrala delar för övrigt uppnådde mer än 180 000 invånare, Karlstad, Falun—Borlänge, Gävle—Sandviken och slutligen Sundsvall.

Tröskelvärdet 50 000 invånare överskreds inom två stora regionala block, ett centralsvenskt och ett sydvästsvenskt. I Norrland förekom endast smär­ re spridda områden med denna folktäthet. I inlandet var det endast SLor- sjobygden, som hade mer än 50 000 invånare. I övrigt uppnåddes detta tröskelvärde vid eller nära kusten i nedre Hälsingland och östra Medelpad samt vid Umeå, Skellefteå och Boden.

Norrlands inland och nordvästra Svealand avvek markant från övriga delar av landet. Hela området med undantag av centrala Jämtland samt gruvdistriktet i norr hade mindre än 10 000 invånare inom alla lokala ar­ betsmarknader, i allmänhet t. o. in. betydligt under.

Befolkningsutvecklingen åren 1960—1965 inom lokala arbetsmarknads­ områden illustreras i figur 4. Man finner att den lokala folkmängden mins­ kade norr om en linje från norra Bohuslän till Gävle med undantag av mindre tillväxtområden främst vid kusten. Söder om gränsen ökade de lo­ kala arbetsmarknaderna med undantag av spridda minskningsområden. De verkligt betydande ökningarna i absoluta tal är begränsade till några få punkter. Stockholms lokala arbetsmarknadsområde fick ett tillskott på 100 000 invånare, Göteborgs på 44 000 och Malmö—Lunds på 35 000. Inre Mälardalen ökade som mest med 23 000 invånare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

19

Figur 3. Folkmängden inom lokala arbetsmark­

nadsområden år 1965.

Som underlag för figuren har för ca 1 260 olika

mätpunkter på lika avstånd från varandra be­

räknats den sammanlagda folkmängden inom

3 mils avstånd från mätpunkterna (den lokala

folkmängden). Beräkningarna avser förhållande­

na den 1/11 1965. Isaritmerna i figuren avgränsar

områden inom vilka den lokala folkmängden

var ungefär lika stor för alla mätpunkter.

Isaritmernas siffror anger approximativt den

lokala folkmängdens storlek i 1000-tal.

»

60

50

/rrooo -

ICO

8

|

io

ee

i

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Figur 4. Befolkningsutvecklingen inom lokala

arbetsmarknadsområden 1960—1965. Som underlag för figuren har för ca 1 260 olika mätpunkter på lika avstånd från varandra be­ räknats den sammanlagda folkmängden inom 3 mils avstånd från mätpunkterna (den lokala folkmängden). Beräkningarna avser förhål­ landena den 1/11 1960 och 1965. Vita ytor i figu­ ren anger områden inom vilka den lokala folk­ mängden ökade för alla mätpunkter. Isaritmer- nas siffror anger approximativt ökningens stor­ lek i %. Streckade ytor anger områden inom vilka den lokala folkmängden minskade för alla mätpunkter.

T\

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970

21

Faktorer som avgör hushållens lokaliseringsval

ERU har sökt belysa förvärvsinkomsternas samt arbetsmarknads- och

bostadsmarknadsförhållandenas betydelse för hushållens lokaliseringsval.

i detta syfte har inom ERU gjorts bl. a. kartläggningar av regionala nomi­

nella och reella inkomstskillnader för olika arbetskraftskategorier, arbets­

löshetsnivå och förvärvsintensitet i olika regioner samt regionala variatio­

ner i efterfrågeöverskott, utrymmesstandard m. in. på bostadsmarknaden.

Dessutom fästs uppmärksamheten vid olika icke prissatta miljöfaktorers

betydelse för hushållens val av bostadsort.

Av ERU:s rapport framgår att betydande nominella inkomstskillnader

förekommer i landet. Inkomsten per invånare är exempelvis nära dubbelt

så stor i Stockholm som i Norrlands inland. Skillnaderna i genomsnitts­

inkomst är mindre per sysselsatt än per invånare. En orsak till detta är

att förvärvsintensiteten och åldersstrukturen är olika i skilda regioner.

De nominella inkomstskillnaderna mellan olika regioner redovisas när­

mare i tabell 6. Ett försök har där gjorts att föra samman regioner, som

bedömts vara likartade beträffande befolkningsunderlag och geografiskt

Tabell 6. Inkomstskillnader 1966 och inrikes nettoflyttning 1963—1967 mellan olika

grupper av A-regioner och kommunblock.

Grupp

Nominell inkomst

per inv. 1966

Nominell inkomst

per syssels. 1966

Inrikes netto­

flyttning 1963—1967

per 1 000 av

folkmgd. 1.11.1965

Sto ckholm/Södertälje

A-region

12 718

26 681

+ 24,2

Göteborgs, Malmö/Lund och

Hälsingborg/Landskrona

A-regioner

10 519

22 783

+ 34,1

Samtliga A-regioner i Göta­

land och Svealand utom

Dalarna och Värmland med

en folkmängd mellan 95 000

och 190 000

9 030

20 153

+

7,9

Samtliga A-regioner i Göta­

land och Svealand utom

Dalarna och Värmland med

en folkmängd understigande

95 000

8 334

19 333

— 9,3

Samtliga kommunblock i

Norrland, Dalarna och

Värmland utom de 41 gles-

bygdsblock som har lägst

folkmängd

S 577

20 039

— 19,7

De 41 nyssnämnda kom­

munblocken i Norrland,

Dalarna och Värmland

6 976

18 101

—110,6

22

läge. Av tabellen framgår även den inrikes nettoflyttningen mellan de olika

regiongrupperna mellan åren 1963 och 1967.

Tabellen visar att flyttningarna gick i riktning från regioner med låga

till regioner med höga genomsnittsinkomster. Det är dock värt att observera

att utflytlningstakten från kommunblocken i Norrlands kustland var mer

än dubbelt så hög som från A-regionerna i södra och mellersta Sverige med

en folkmängd understigande 95 000. Detta gällde trots att den senare region-

gruppen hade lägre inkomster både per invånare och per sysselsatt än den

förra gruppen. Regionala skillnader i medelinkomst räcker således inte som

förklaring till de regionala flyttningarna.

Regionala skillnader i genomsnittslön förekommer både per sysselsatt

och per arbetare. Det betyder att skillnader i genomsnittsinkomst mellan

olika områden inte helt kan förklaras av att andelen tjänstemän varierar

mellan de olika områdena. Det kan t. ex. nämnas att den manliga industri-

arbetarlönen i Stockholm och Göteborg år 1967 låg 17 resp. 12 % över riks­

genomsnittet. Motsvarande löner i Gotlands, Kronobergs och Skaraborgs län

understeg riksgenomsnittet med 13, 18 resp. 7 %.

Spridningen i arbetarlöner är större mellan länen än mellan industrigrup­

perna. Det innebär att det kan ge högre lön för en arbetare att flytta till en

region med högt löneläge än att byta yrke på den ursprungliga bostadsorten.

För att få en bild av de reella löneskillnaderna mellan olika regioner

måste de nominella lönerna vägas mot någon form av dyrhetstal. ERU har

därför gjort en bearbetning av 1964 års dyrortsundersökning. Det framgår

av denna bl. a. att de högsta dyrortstalen förekom i Stockholms stad och län

samt i mellersta och övre Norrland. De lägsta talen fanns i de sydöstra de­

larna av landet.

Resultatet efter en vägning av dyrhetstalen mot de nominella genom­

snittsinkomsterna visar bl. a. att A-regionerna i södra och sydöstra Sverige

hade större reella än nominella inkomster per sysselsatt, medan det mot­

satta förhållandet gällde större delen av Norrland. Skillnaden mellan den

högsta realinkomsten per sysselsatt, som återfanns i Stockholm/Södertälje

A-region, och den lägsta, som gällde Visby A-region, översteg 10 000 kr.

ERU anför att skillnader i tillgång på arbetsmöjligheter mellan olika

regioner med säkerhet är en av de främsta orsakerna till hushållens om­

flyttningar. ERU:s material tyder på att regionala variationer i arbetskrafts-

efterfrågan i större utsträckning än regionala skillnader i realinkomst för­

klarar den inrikes nettoflyttningen. Den lägsta arbetslösheten i landet finns

i storstadsområdena samt i mellersta Götaland. Arbetslösheten i samtliga

A-regioner i skogslänen överstiger den genomsnittliga för hela landet. Det

konstateras också att eu betydande dold arbetslöshet förekommer i stora

delar av landet. Som exempel nämns att ett utbudsöverskott på 132 000 per­

soner skulle uppstå om förvärvsintensiteten för befolkningen i åldern 15—64

år i Stockholm/Södertälje A-region applicerades på övriga regioner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1070

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

23

De största regionala variationerna i förvärvsintensitet förekommer hos

den kvinnliga arbetskraften. Inom denna kategori varierar förvärvsintensi-

teten med nära 20 procentenheter mellan olika riksområden. Motsvarande

skillnad för båda könen är drygt 10 procentenheter.

I många fall bedöms hushållens valfrihet beträffande bostadsort vara

starkt begränsad. Detta gäller särskilt då en arbetstagare inte kan byta yrke.

Av ERU:s material framgår att många yrkeskategorier är hänvisade till val

mellan ett fåtal orter för bosättning på grund av att efterfrågan på vissa

typer av arbetskraft är regionalt starkt koncentrerad. Till denna begräns­

ning i valmöjligheterna beträffande bostadsort bidrar att hushållen ofta be­

står av flera förvärvsarbetande. Detta förhållande kan enligt ERU under

1970-talet få ökad betydelse för hushållens lokaliseringsval på grund av att

de gifta kvinnorna i ökande utsträckning söker sig ut på arbetsmarknaden.

Om målet för den ekonomiska politiken är att öka sysselsättningen genom

att föra över arbetskraft från orter som har svårt att upprätthålla full sys­

selsättning till regioner med efterfrågeöverskott på arbetskraft, kan bostads-

tillgången uppträda som ett binder för dessa omflyttningar. För att klar­

lägga i vad mån bostadstillgången i olika områden utgör ett sådant hinder

redovisar ERU antalet bostadssökande, utrymmesstandarden, trångbodd­

heten och bostadsproduktionens fördelning på olika regioner.

Bland resultaten av denna analys nämner ERU att de tre storstadsregio­

nerna har det utan jämförelse största ef terf rågeöver skotte t på bostäder

mätt som andel registrerade bostadssökande av folkmängden i resp. region.

Den största andelen trångbodda hushåll förekommer i Stockholms och

Göteborgs och Bohus län samt i övre Norrland.

ERU framhåller i sin sammanfattning att förutom de prissatta varorna

hushållens välfärd och därmed deras lokaliseringsval påverkas av en

mängd icke prissatta miljöfaktorer, såsom tillgång till utbildning, sjukvård

och annan samhällsservice, samt utbud av olika fritids- och kulturaktivite­

ter. En i detta sammanhang väsentlig icke prissatt faktor är de sociala

kontakter för fritidsumgänge eller för andra ändamål som varje individ är

beroende av. Även tidsåtgång för resor till olika aktiviteter är av betydelse.

Sammanfattningsvis framhåller ERU att, eftersom individernas miljöprefe­

renser är vetenskapligt nästan helt obelysta, forskningen om människornas

önskemål om typ av samhälle och omgivning borde intensifieras. Det gäller

att inte se ensidigt på skillnader i förvärvsinkomst mellan olika regioner,

utan det gäller att beakta alla komponenter som bygger upp hushållens lev­

nadsnivå och miljö.

4. Den offentliga sektorn

Regionala utvecklingstendenser

ERU ägnar relativt stor uppmärksamhet åt den regionala utvecklingen

inom den offentliga sektorn på grund av dess snabba expansion och stora

Tabell 7. Sysselsättningsutvecklingen inom offentliga tjänster i riksomräden 1960

1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Riksområde

Antal sysselsatta

Sysselsättnings-

andel (%)

Sy ssel sättnings föränd­

ring 1960—1965

1960 1965 1960 1965 Abs. Rel. (%)

AB

106 090 131 720 25,9 25,2 + 25 630 + 24,2

O

34 420 42 770 8,4

8,2 + 8 350 + 24,3

M

36 270 46 000 8,9

8,6 + 9 730 + 27,5

C, D, U, T, E

62 470 85 040 15,2 16,2 + 22 570 + 36,1

I, H, F, G, K, L

52 690 67 370 12,9 12,9 + 14 680 + 27,9

R, P, N

33 580

44 830 8,2

8,5 + 11 250 + 33,5

S, W, X

36 150 46 430 8,8

8,9 + 10 280 + 28,4

Y, Z

21 740 26 500 5,3

5,1 + 4 760 + 21,9

AC, BD

26 010 33 610 6,4

6,4 + 7 600 + 29,2

Riket

409 420 523 370 100,0 100,0 + 114 850 + 28,1

betydelse för företagens och hushållens val av lokaliseringsort. I tabell 7 lämnas en översiktlig redogörelse för sysselsättningsutvecklingen åren 1960 —1965 inom hela den offentliga tjänstesektorn. I denna ingår undervisning, hälso- och sjukvård, socialvård, kommunal och statlig förvaltning, försvars- väsende, rätts-, polis- och brandväsende samt vetenskapliga institutioner, intresse- och ideella organisationer, bibliotek och museer.

Som framgår av tabellen var totala antalet sysselsatta inom de offentliga tjänsterna år 1965 drygt en halv miljon. Samtliga riksomräden utom Stock­ holms län och övre Norrland hade en lägre andel sysselsatta inom de of­ fentliga tjänsterna än andel av befolkningen. Detta gäller således även Gö­ teborgs och Bohus samt Malmöhus län. Stockholms län hade drygt 130 000 eller 25 % av de sysselsatta, vilket överstiger motsvarande procentsiffra för befolkningen samma år med 7,4 procentenheter.

Antalet sysselsatta inom de offentliga tjänsterna ökade med nära 115 000 eller 28,1 % mellan åren 1960 och 1965. Av riksområdena visar de tre stor­ stadsregionerna en något lägre takt i sysselsättningsexpansionen inom de offentliga tjänsterna än den genomsnittliga för riket. Den snabbaste expan­ sionen hade östra Svealand (utom Stockholmsregionen) och Östergötland. Ökningen i skogslänen var, trots folkminskningen där, genomsnittligt kraf­ tigare i relativa tal än i storstadsregionerna. Medan folkmängden i nord­ västra Svealand och Norrland minskade mellan åren 1960 och 1965 med nära 30 000 personer ökade antalet sysselsatta inom de offentliga tjänsterna där med över 22 000. Denna utveckling illustrerar, framhåller ERU, väl den utomordentligt starka expansion, som huvuddelen av de offentliga tjänster­ na i Sverige har genomgått under första hälften av 1960-talet.

I ERU:s material visas också att sysselsättningsexpansionen inom den offentliga sektorn har skett inom alla typer av kommunblock, således även i block med litet befolkningsunderlag och kraftig folkminskning. Av särskild betydelse för den regionala näringslivs- och befolkningsutvecklingen är att

25

ökningen i stor utsträckning liar skett inom de delar av den offentliga sek­

torn som kräver stort befolkningsunderlag. Detta gäller särskilt undervis­

ningen, hälso- och sjukvården samt den statliga förvaltningen. Den gymna­

siala utbildningen och den slutna sjukhusvården har haft en kraftig expan­

sion inte minst inom de medelstora kommunblocken. Tillväxten inom bl. a.

den högre utbildningen och den centrala statsförvaltningen har emellertid

också bidragit till en betydande expansion inom Stockholmsregionen och

de två övriga storstadsregionerna.

De delsektorer inom den offentliga sektorn, som har den ulan jämförelse

snabbaste sysselsättningsökningen är undervisningen samt hälso- och sjuk­

vården. Dessa två delsektorer svarade för nära 60 % av den totala syssel­

sättningsökningen inom de offentliga tjänsterna mellan åren 1960 och 1965.

Betydande sysselsättningsökningar förekom här även i de befolkningsmäs­

sigt snabbast tillbakagående delarna av landet. Det kan t. ex. nämnas alL

övre Norrland, som vidkändes en folkminskning med 1,7 % mellan nyss­

nämnda år, samtidigt hade en sysselsättningsökning inom undervisning

med 24,6 % (2 270 personer) och inom hälso- och sjukvård med 31,7 %

(2 210 personer). Motsvarande sysselsättningsökning i t. ex. det starkt ex­

pansiva Malmöhus län var 32,9 % (3 180 personer ) resp. 26,0 % (3 430 per­

soner).

Den procentuellt snabbaste sysselsättningsökningen skedde mellan åren

1960 och 1965 inom socialvården, ökningen uppgick inom denna delsekLor

till 48,7 % eller ungefär hälften av den absoluta ökningen inom hälso- och

sjukvården. De minsta och snabbast tillbakagående kommunblocken hade

den procentuellt snabbaste sysselsättningsökningen inom socialvården. Så­

lunda hade de 130 minsta kommunblocken i landet, som hade en folkminsk­

ning med 3,8 % mellan åren 1960 och 1965, samtidigt en syssel sättningsök­

ning inom socialvården med 56,8 %. Samtliga storstadslän hade en avsevärt

mindre procentuell sysselsättningsökning inom socialvården än den genom­

snittliga för riket.

Som nämnts har den centrala statsförvaltningens tillväxt medfört en be­

tydande sysselsättningsexpansion i Stockholmsregionen. Detta illustreras

i tabell 8, som visar sysselsättningsutvecklingen åren 1960—1965 inom stat­

lig förvaltning i Stor-Stockholm (Stockholm/Södertälje A-region med un­

dantag av Nynäshamns och Södertälje kommunblock), övriga residensstads-

block samt resterande kommunblock. Av tabellen framgår att Stor-Stock-

holm år 1965 hade ett något större antal sysselsatta inom statlig förvaltning

än övriga residensstadsblock tillsammans. Kategorin »övriga kommunblock»

hade endast en dryg femtedel av det totala antalet sysselsatta. Den absoluta

sysselsättningsökningen åren 1960—1965 var något större i Stor-Stockholm

än i övriga residensstadsblock tillsammans och avsevärt större än i den

tredje kategorin.

ERU påpekar i detta sammanhang också att de högre tjänstemännen inom

Kungl. Mnj.is proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 8. Sysselsättningsutvecklingen inom statlig förvaltning i Stor-Stockholm, kommun­

block med residensstäder och övriga kommunblock 1960

1965.

Sysselsatta 1965

Sysselsättningsförändring 1960—1965

Antal

Riksandel

(%)

Absolut förändring

Relativ förändring

(%)

Andel av abs. förändr.

i riket (%)

Stor-Stockholm Övr. residensstads-

14 300

42,6 + 3 420 + 31,4

40,0

block

12 330

36,9

+ 3 200 + 35,0

37,5

Övr. kommunblock 6 890

20,5 + 1 920

+ 38,7

22,5

Riket

33 520

100,0 + 8 540

+ 34,2

100,0

den offentliga förvaltningen är utomordentligt starkt koncentrerade geogra­ fiskt. År 1966 fanns t. ex. 61 % av alla statsanställda chefstjänstemän (tjän­ stemän på B- och C-planen) i storstadsregionerna och därav 48 % enbart i Stockholm/Södertälje A-region. Av de högre tjänstemännen inom affärs­ verken fanns år 1967 nära 80 % i storstadsregionerna och 65 % i Stock­ holmsregionen.

Faktorer som påverkar den offentliga sektorns lokalisering

Vid de inom ERU gjorda undersökningarna har försök gjorts att dela in den offentliga sektorn efter storleken hos avsättningsområdena för dess olika varor och tjänster. Tre grupper har härvid särskilts. Till en första grupp har hänförts sådana tjänster som är avsedda för slutlig lokal kon­ sumtion inom hushålls- och företagssektorn. Exempel på sådana tjänster är det obligatoriska skolväsendet, den primärkommunala socialvården och viss öppen hälso- och sjukvård. En andra, regional grupp består av sådana of­ fentliga tjänster som är avsedda att tillgodose efterfrågan inom större re­ gioner. Huvuddelen av det icke-obligatoriska skolväsendet och den slutna sjukvården hänförs till denna grupp. En tredje landsomfattande grupp be­ står av sådana tjänster vilkas avsättning inte är förbehållen någon fast av­ gränsad del av landet. Den centrala statsförvaltningen utgör ett exempel på denna del av den offentliga sektorn.

De på nämnda sätt avgränsade grupperna inom den offentliga sektorn har ERU analyserat med avseende på vilka faktorer som är av särskild be­ tydelse för deras lokalisering. Man har härvid utgått från samma tre huvud­ typer av lokaliseringsfaktorer som diskuterats för företagssektorn, nämligen regionala produktionstekniska förhållanden, regionala efterfrågeförhållan- den och faktorutrustningen i olika regioner.

Lokaliseringen av den offentliga sektorns lokala grupp bestäms enligt vad ERU funnit i särskilt stor utsträckning av lokala efterfrågeförhållanden. Lokaliseringsvalet består här främst i att inom ramen för ev. givna regler från riksnivå dimensionera de offentliga tjänsterna med hänsyn till lokala

Kangl. Maj:is proposition nr 75 år 1970

27

variationer i fråga om folkmängd och befolkningssammansättning. Stor-

driftsfördelar medför emellertid en viss koncentration av de lokala verksam­

heterna. Inom den offentliga sektorns regionala grupp krävs större befolk­

ningsunderlag än för den lokala gruppen, främst beroende på en ökad före­

komst av stordriftsfördelar.

Strävanden att uppnå den ur en viss sektors synpunkt mest effektiva re­

gionala organisationen har under senare år tagit sig uttryck i bl. a. en ten­

dens mot stordrift inom flera delar av den offentliga sektorn. Detta gäller

t. ex. skol-, polis- och rättsväsendet. Antalet gymnasieorter har t. ex. varit

i stort sett konstant under 1960-talet, trots att antalet elever inom det gym­

nasiala skolväsendet (gymnasium, fackskola och yrkesskola) under denna

tid har ungefär fördubblats. Vidare har antalet polisdistrikt år 1965 redu­

cerats från 550 till 119. Beslut har år 1969 fattats om en successiv minsk­

ning av antalet domsagor från 146 till 86.

ERU anför att de sektorsvisa bedömningar, som görs inom den offent­

liga sektorn, i stort torde leda till samhällsekonomiskt lämpliga lokalise-

ringsbeslut. 1 vissa fall har emellertid i lokaliseringsvalet ingått uttalade

samhällsekonomiska bedömningar, dvs. överväganden om de externa effek­

terna på andra samhällsverksamheter vid olika lokaliseringsalternativ. Ak­

tuella exempel på sådana överväganden är diskussionerna om en decentrali­

sering av den centrala statsförvaltningen och om lokalisering av en teknisk

högskola, vissa militärförband, statliga företag m. in. till Norrland. 5

5. Storstädernas och glesbygdens utveckling

I ERU:s rapport ägnas problem i samband med storstädernas och glesbyg­

dens utveckling speciell uppmärksamhet. Därvid framhålls att storstäder­

nas och glesbygdens utveckling kan ses som två ytterligheter i ett regionalt

utvecklingsförlopp, som innebär en koncentration av befolkning och närings­

liv. ERU stryker emellertid under att något direkt samband mellan storstä­

dernas tillväxt och glesbygdens tillbakagång inte behöver föreligga.

Storstädernas befolkningsexpansion svarade för ungefär två tredjedelar

av landets befolkningsökning åren 1960—1965. Till storstäderna räknas här­

vid Stockholm/Södertälje, Göteborgs samt Malmö/Lund/Trelleborgs A-re­

gioner med undantag av kommunblocken Nynäshamn och Södertälje,

Alingsås och Vårgårda resp. Trelleborg. Under motsvarande tid förlorade

kommunblock med mindre än 20 000 invånare 3 % av sin befolkning.

Av figur 5, som är hämtad från en av professor Hägerstrand utarbetad

bilaga till ERU:s rapport, framgår att gruppen tätorter med mer än 2 500

invånare i Sverige hade en befolkningsmässig expansion mellan åren 1950

och 1965. Relationen mellan de största regionerna, dvs. storstäderna, och

övriga med mer än 2 500 invånare är i stort sett oförändrad. ERU påpekar

att detta kan synas strida mot de förut redovisade uppgifterna. Om tätor-

28

Kiihgl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

INV.

500000-

100000

-

50000-

10000-

300 RANG

Figur 5. Tätortshierarkin i Sverige 1950 och 1965.

ter med mindre än 2 500 invånare tas med, visar det sig dock att de båda

kurvorna i diagrammet korsar varandra. Detta speglar de minsta tätorter­

nas tillbakagång.

Av figur 5 framgår vidare, framhåller ERU, att förskjutningen mellan

olika tätorter med mer än 2 500 invånare var relativt liten under perioden

1950—1965. Föreliggande prognoser pekar på att storstädernas andel av

landets samlade befolkningsökning kommer att öka.

Förändringar i efterfrågeförhållanden och andra produktionsförutsätt-

ningar anförs av ERU som förklaringar till den pågående urbaniseringen.

Detta tar sig uttryck i att bl. a. ytkrävande aktiviteter, såsom jord- och

skogsbruk, blir allt mer kapitalintensiva, samtidigt som mark med relativt

ofördelaktiga produktionsförutsättningar överges. Landets resurser koncen­

treras till näringar i vilka stordrift och samlokalisering ger hög avkastning.

För vissa ekonomiska aktiviteter är det lönsamt med en koncentration till

de största städerna, medan det för andra verksamheter är mer fördelaktigt

att expandera i mindre tätt befolkade regioner.

Kungl, Maj.ts proposition nr 75 år 1970

29

ERU delar upp storstads- och glesbygdsfrågorna i två problemområden.

Det ena gäller den långsiktiga fördelningen av landets resurser på olika or­

ter och därmed frågan hur olika regiontyper bör utvecklas befolkningsmäs­

sigt för att optimal fördelning av resurserna skall uppnås. Det gäller den

framtida ortshierarkins struktur med fördelning på orter av olika storlek

och kontaktnätet dem emellan. Det andra gäller den takt i vilken koncen­

trationen och expansionen skall ske och hur man skall lösa uppkommande

balansproblem. Man kan enligt ERU f. n. inte säkert uttala sig om hur den

från samhällelig välfärdssynpunkt bästa regionhierarkin skall se ut och hur

den avviker från den faktiskt konstaterade. Däremot går det att bättre bely­

sa balansproblemen vid expansion och avveckling.

Balansproblem vid storstädernas expansion

Expansionen av näringslivet inom storstäderna med åtföljande inflyttning

av arbetskraft kräver enligt vad ERU framhåller att, om de samhällsekono­

miska målen skall uppfyllas, samhällskapitalet i form av bostäder, vägar,

skolor m. m. byggs ut. För att avgöra möjligheterna att låta samhällskapita­

let expandera i takt med befolkningsexpansionen är det väsentligt att känna

till vilka resurser som i utgångsläget finns för en sådan expansion. Till­

gången på kapital och arbetskraft inom bl. a. byggnadssektorn är därvid av

stor betydelse.

Balansproblemet inom en expanderande storstadsregion har studerats in­

om ERU. I synnerhet analyseras möjligheterna att samtidigt uppnå ett antal

ekonomisk-politiska mål i Göteborgs A-region under perioden 1963—1970.

Uppmärksamheten koncentreras till mål som avser regionens bostadsstan­

dard, dess kommunala service, industriproduktion och icke-kommunala ser­

vice. Att storstadsexpansionens välfärdspolitiska effekter under sådana om­

ständigheter blir ofullständigt redovisade finner ERU uppenbart. Metoden

möjliggör dock att dessa måls resursanspråk prövas med hänsyn till regio­

nens arbetskraftsresurser. Om en sådan prövning visar att samtliga mål inte

kan uppfyllas, föreligger en målkonflikt eller brist på balans redan vid detta

begränsade urval av mål.

Som exempel på resultat från undersökningen av Göteborgsregionens ex-

pansionsförlopp nämns följande. Om bostadsproduktionen och den kommu­

nala servicen hade ökat enligt den kommunala målsättningen, drygt 11 %

per år under perioden 1963—1970, innebär detta enligt undersökningen att

byggarbetskraften måste fördubblas under perioden, att andelen arbetskraft

som sysselsätts i den kommunala servicesektorn måste öka från drygt 10

till drygt 20 % och att den kommunala utdebiteringen — med oförändrad

trend för den kommunala upplåningen — måste öka från 13 kr. år 1963 till

drygt 24 kr. år 1970.

ERU konstaterar att all nyinflyttad arbetskraft och mer därtill skulle

krävas i bostadsbyggande och för boendeservice, om målen skulle uppfyllas.

Industrin, partihandeln och även kommunikationerna skulle år 1970 tvingas

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

ha färre anställda än de hade år 1963. Vid ett oförändrat inflyttningsöver-

skott efter år 1970 skulle dock dessa sektorer kunna öka eftersom större

kapacitet skapats för utbyggnad av bostäder och övrigt samhällskapital.

Av industristatistiken finner ERU framgå att en reduktion av antalet in-

dustrianställda har ägt rum i Göteborgsområdet mellan åren 1963 och 1967.

Bilindustrins och varvens expansion talar dock för att ökning inträffat åren

1968 och 1969. Byggnadssektorn ökade kraftigt mellan åren 1960 och 1965 i

Göteborgs och Bohus län och förväntas enligt länsplanering 1967 fortsätta

att expandera fram till år 1980. Skillnaden mellan den faktiska ökningen

och den som krävs enligt undersökningen är dock stor.

Balansproblemen i samband med storstädernas expansion är enligt ERU :s

mening betydande. De kan lösas på i princip två sätt. Det ena gäller under

förutsättning att ökad utbyggnad av samhällskapital inte får komma i fråga.

För att upprätthålla balans krävs då att inflyttningen till storstäderna skärs

ned, vilket minskar efterfrågan på bostäder och annat samhällskapital. Som

exempel på medel som syftar till att reducera nyetableringar och utbyggna­

der inom storstäderna nämns direkta förbud för utbyggnad och speciella

skatter på de produktionsfaktorer som utnyttjas. Vidare kan medel tillgri­

pas, som medför att regioner utanför storstäderna blir mer attraktiva. Bland

sådana medel nämns en planmässig styrning av privata och offentliga inves­

teringar till ett fåtal stora tillväxtcentra samt utlokalisering av offentlig

verksamhet.

Ett annat sätt att lösa balansproblemen är att under expansionsförloppet

aktivt styra fördelningen av resurser till olika sektorer, så att obalanser på

varu- och faklormarknaderna undviks. Denna styrning kan ske exempelvis

så att viss serviceproduktion skärs ner under ett skede av expansionen för

att resurser skall kunna föras över till byggnadssektorn eller till övriga sek­

torer som bygger samhällskapital. Under senare skeden låter man ånyo

serviceproduktionen växa. Tänkbara medel i detta sammanhang är skatter

på produktionsfaktorerna under ett visst skede och utnyttjande av speciella

investeringsfonder av den typ som nu används inom konjunkturpolitiken.

Storstädernas bostadssituation

ERU framhåller att bostadssektorns betydelse för möjligheterna att skapa

balans på arbetsmarknaden har ägnats uppmärksamhet i den ekonomisk­

politiska debatten. Dess strategiska betydelse beror, som framgår av det

förut anförda, på att en stor del av de inflyttande under ett expansionsskede

går åt till produktion av bostäder som täcker de inflyttandes behov.

Av tabell 9 framgår enligt ERU att bostadsstocken i storstäderna år 1960

i stort sett svarade mot befolkningsandelen. Den mycket omfattande inflytt­

ningen under perioden 1961—1965 till dessa städer motsvarades dock inte

av ökad andel av bostadsbyggandet. Bostadsstocken svarar inte heller mot

den regionala inkomstfördelningen, även om denna i allmänhet betraktas

som en viktig bestämningsfaktor för bostadsefterfrågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

31

Tabell 9. Indikativa data för storstadsregionernas bostadsmarknad

Riket

Storstads­

region.

Stockholms

och

Södertäljes

A-regioner

Göteborgs

A-region

Malmö

A-region

Befolkning i milj.

pers. år 1960

7,499

2,053

1,239

0,552

0,262

Procentuellt av rikets

befolkning

100

27,4

16,5

7,4

3,5

Nettoinkomst för

fysiska personer 1962

miljarder kr.

52,6

18,8

12,2

4,4

2,2

Procentuellt av rikets

nettoinkomster

100

36

23

8

4

Immigr. till vinst­

regioner 1961—1965

per år

37 608

22 218

13 227

5 335

3 656

Procentuellt av immi­

gration till samtl.

vinstregioner

100

59

35

14

10

Bostadsstock i milj.

rumsenheter 1960

9,118

2,479

1,508

0,651

0,320

Procentuellt av rikets

bostadsstock

100

27,2

16,6

7,1

3,5

Rivning 1961—1965 i

lägenheter

44 731

16 140

8 786

5 552

1 802

Procentuellt av rikets

rivning

100

36,1

19,7

12,4

4,0

Bostadsbyggande

bruttoantal lägen­

heter 1961—1965

414 291

130 895

76 686

35 474

18 735

Procentuellt av rikets

bostadsbyggande

100

31,5

18,5

8,6

4,5

Materialet pekar enligt vad ERU anför på ett stort behov av bostadsbyggande i storstäderna

även vid en minskning av inflyttningen.

Materialet pekar enligt var ERU anför på stort behov av bostadsbyggande

i storstäderna även vid en minskning av inflyttningen.

Några centrala glesbygdsproblem

Det av ERU initierade utredningsarbetet om glesbygdsproblemen har be­

drivits efter två linjer, en geografisk och en sociologisk. Det geografiskt in­

riktade arbetet, som leds av professor E. Bylund vid Umeå universitet, berör

främst problem som hänger samman med avfolkningen och svårigheterna

att upprätthålla en rimlig service i glesbygdsområdena. Inom det sociolo­

giska utredningsavsnittet har en intervjuundersökning utförts bland gles-

bygdsbefolkningen för att närmare belysa dess villkor och attityder.

Enligt ERU:s bedömning kommer glesbygdsproblemen att få ägnas stor

uppmärksamhet under 1970-talet. Mycket stöder emellertid hypotesen att

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

1970-talets stora regionala problem blir ekonomisk stagnation och utflytt­

ning från de mindre och branschmässigt ensidiga tätorterna. Många mindre

tätorter befinner sig redan på tillbakagång. Till de ensidiga orter som bör

uppmärksammas hör också de små handels- och serviceorterna som med

minskande underlag och ökad aktionsradie hos befolkningen slås ut i kon­

kurrens med centra av högre dignitet.

Näringsstrukturen i glesbygdsblocken är, framhåller ERU, i de flesta fall

ensidig med en förhållandevis stor andel sysselsatta inom jord- och skogs­

bruket. Den kraftiga sysselsättningsminskningen inom i första hand dessa

näringar har haft avgörande betydelse för uppkomsten av många glesbygds­

problem. Sysselsättningsminskningen i de areella näringarna i kombination

med arbetskraftens trögrörlighet har medfört att många regioner fått låg

yrkesintensitet. Denna är i allmänhet lägst i block med liten folkmängd och

den är påfallande låg i stora delar av Norrland. Härav följer också att ge­

nomsnittsinkomsterna är väsentligt lägre i glesbygdsblocken än i andra

block.

Av den sociologiska undersökningen framgår att männen i glesbygd år

1966 hade förvärvsarbete i betydligt större utsträckning än kvinnorna, om­

kring 75 % jämfört med drygt 30 %.

ERU påpekar vidare att de materiella levnadsbetingelserna för åldringar

inom glesbygdsområden ofta är dåliga. En detaljerad inventering av åld­

ringarnas situation bl. a. i glesbygderna företogs av socialpolitiska kommit­

tén. I sitt betänkande Bättre åldringsvård (SOU 1964: 5) konstaterade kom­

mittén bl. a. att de dåliga åldringsbostäderna utgjorde i första hand ett gles­

bygdsproblem. I landets glesbebyggda delar fanns år 1965 totalt ca 180 000

åldringshushåll. Av dessa hade drygt 40 % bostäder som saknade vatten och/

eller avlopp. Detta innebär att även wc, bad och elvärme saknades. Motsva­

rande andel i tätorterna var endast 6 %.

Åldrings- och sjukvårdsfrågorna utgör enligt ERU ett stort och växande

problem i hela landet men torde ha störst omfattning i glesbygds- och ut-

flyttningskommuner.

Ett stort glesbygdsproblem är också den knappa tillgången till service­

verksamheter. För att upprätthålla olika slag av serviceverksamhet krävs

ett visst befolkningsunderlag. För kommersiella företag ställs direkta krav

på marknadsmässig avkastning på insatt kapital och rimlig ersättning för

nedlagt arbete. Även på serviceverksamheter av icke-kommersiell natur så­

som skolor, sjukhus o. d. ställs anspråk på rimliga kostnader samtidigt som

verksamheterna skall uppfylla vissa minimikrav i fråga om kapacitet, kvali­

tet och valmöjligheter för konsumenten.

En av de centrala frågeställningarna för Umeå-projektet är att fastställa

vad som är minsta möjliga befolkningsunderlag för olika basorter för ser­

vice. Utgångspunkten är vad befolkningen uppfattar som »acceptabelt servi­

ceaggregat». Den folkmängd som enligt dessa beräkningar erfordras uppgår

33

lill 2 900 personer. Denna uppgift gäller för år 1968. Genom strukturom­

vandling och befolkningsminskning i omlandet beräknas emellertid kravet

på ortsstorlek öka med ca 4 % om året. Detta innebär att den minsta nöd­

vändiga ortsstorleken har passerat 3 000 personer redan år 1970. I detta sam­

manhang uppmärksammas också problemet med att olika orter är olika at­

traktiva för skilda verksamheter. En gruvort kan t. ex. bedömas som mindre

lämpad än en annan närbelägen ort för övrig industriell verksamhet. Genom

att man härigenom kommer att dela upp satsningarna på två orter kan

bådas möjligheter att fortsätta som självförsörjande orter upphöra.

Enligt ERU:s mening kan glesbygdsproblemen ha både långsiktig och

kortsiktig karaktär. De kortsiktiga problemen uppstår bl. a. om ett kontrak-

tionsförlopp, som i och för sig anses som ofrånkomligt, sker så snabbt att

olika slag av obalans uppkommer t. ex. i form av arbetslöshet, undersyssel­

sättning, otillfredsställande serviceförsörjning m. m. Ett mycket allvarligt

problem är de bristande sysselsättningsmöjligheter som finns på många

håll i glesbygden. ERU pekar på att exempelvis arbetslösheten för befolk­

ningen i åldern 15—64 år i genomsnitt under perioden 1963—1968 var nära

tio gånger så stor i Haparanda/Kalix A-region som i Stockholm/Södertälje

A-region. För att lösa de kortsiktiga sysselsättningsproblemen är det möjligt

att premier som subventionerar arbetskraft är att föredra framför ett stöd

som subventionerar kapital.

För att på längre sikt uppnå lösningar av glesbygdsproblemen krävs enligt

ERU insatser för att bygga upp regioner i Norrland och andra utsatta om­

råden som kan konkurrera med övriga delar av landet. Av stor betydelse är

därvid att man väljer ut ett fåtal orter, så att en koncentration av insat­

serna kan komma till stånd. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

6. Remissyttrandena

Ett stort antal remissinstanser diskuterar de regionala utvecklingstenden­

serna. I många fall sker detta i direkt samband med behandlingen av de re­

gionalpolitiska målsättningarna. 1 en rad yttranden tas sålunda orsakerna

till storstadsregionernas tillväxt upp i anslutning till uttalanden rörande åt­

gärder som riktas mot fortsatt storstadsexpansion. På motsvarande sätt be­

handlas glesbygdernas utveckling i samband med ställningstaganden i

fråga om glesbygdspolitikens utformning. Utvecklingstendenser för enskilda

regioner belyses vidare i de flesta yttrandena från länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Stockholms län tar upp frågan om vilka faktorer som be­

stämmer individernas val av boenderegion. I yttrandet framhålls att valmöj­

ligheterna i olika avseenden värderas mycket högt av den unga generatio­

nen, vilken svarar för merparten av omflyttningarna mellan landets olika

regioner. Mindre orter med isolerat läge där tillgången på offentlig och pri­

vat service i olika former är bristfällig får framdeles sannolikt mycket svårt

att hävda sig i konkurrensen med de större. De som i dag av olika skäl redan

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 75

34

är verkligt rotade på platsen, utgör egentligen den enda säkra arbetskrafts-

tillgången vid eventuella lokaliseringar till dessa mindre orter. Svårighe­

terna att rekrytera ersättare när dessa sedan går ur produktionen kan antas

bli avsevärda.

Den allmänna bakgrunden till och behovet av regionala omfördelningar

av landets resurser berörs bl. a. av AMS, som menar att den tekniska utveck­

lingen och konkurrensen med utlandet ställer krav på en snabb omvandling

av näringslivet. Alla delar av landet berörs av denna strokturomvandliirg

men de största omställningsproblemen uppkommer inom områden där de

expansiva sektorerna av näringslivet inte räcker till för att bereda sysselsätt­

ning åt den arbetskraft som friställs inom de kontraktiva sektorerna.

AMS anför vidare att de sju skogslänen och bland dem i synnerhet de fyra

nordligaste från dessa utgångspunkter har en ogynnsam sammansättning av

näringslivet. En förhållandevis stor del av befolkningen där är alltjämt verk­

sam inom jord- och skogsbruket. Den befintliga industrin har starka inslag

av branscher med ringa eller ingen sysselsättningsökning. Verkstadsindu­

strin sysselsätter mindre än eu tredjedel av de industrisysselsatta jämfört

med nära hälften i övriga riket. Skillnaden mellan de fyra nordligaste

länen och övriga riket är än större i detta hänseende. Två så expansiva och

tungt vägande delbranscher till verkstadsindustrin som mekaniska verk­

städer och elektroteknisk industri har sålunda mindre än 6 % resp. mindre

än 3 % av tillverkningen lokaliserad till de fyra nordligaste länen. Under de

senaste åren har dock verkstadsindustrin haft en något mer positiv syssel­

sättningsutveckling i skogslänen än i övriga riket.

En mer negativ bedömning av nuvarande utvecklingstendenser gör RLF

och Sveriges lantbruksförbund som bl. a. anför att avflyttningen i allt stör­

re utsträckning drabbar mindre och medelstora tätorter. Eftersom det i

första hand är ungdomen som flyttar blir åldersfördelningen hos de kvar-

boende ytterst ogynnsam och processen utvecklas till att bli ett dödligt hot

mot hela bygder och regioner. Förbunden påpekar särskilt att kommunsam­

manslagningar i dessa fall i och för sig inte innebär någon lösning. I de orter

och regioner som tar emot flyttningsströmmen — framför allt Storstock­

holmsområdet — blir problemen av annan art. Långtgående krav på bo­

stadsbyggande med åtföljande toppar i fråga om behov av barndaghem,

skolor och andra gemensamhetsanläggningar ställer de nuvarande kommun­

invånarna inför utsikten att tvingas höja kommunalskatterna långt utöver

vad som är rimligt. Trots de satsningar som gjorts har köerna enligt förbun­

dens bedömning ökat oavbrutet pa snart sagt alla områden. Denna biist-

situation leder till slöseri med samhällsresurser och ökade levnadskost­

nader för enskilda. Samtidigt sker en miljöförstöring som saknar motstycke.

Mark-, luft- och vattenföroreningarna kring de stora befolkningskoncentra-

tionerna innebär en exploatering av oersättliga naturresurser. Förbunden

erinrar vidare om att Regionplanenämnden räknar med en befolkningsök­

K ungt. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

35

ning i Storstockholmsområdet från nuvarande ca 1,5 till ca 2,5 milj. invå­

nare fram till år 2000. Det betyder att hela den beräknade befolkningstill­

växten i riket skulle komma att falla på Stockholmsområdet. Prognoser av

den typ som ligger till grund för exempelvis regionplanen för Storstockholm

utvecklas lätt till att bli ett program. På motsvarande sätt verkar prognoser

om fortsatt avflyttning avskräckande på företag som överväger lokalisering

till viss ort.

Också länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller alt del är diskutabelt

att låta den samhälleliga planeringen följa upp och underlätta näringslivets

spontana process. Den sociala krisen i Norrland och Bergslagsregionen har

enligt länsstyrelsens bedömning fördjupats och snarast accentuerat dessa

områdens ogynnsamma relativa position. Lönestatistik från de senaste åren

visar att skillnaderna mellan höglöne- och låglöneregionerna består trots

den starka utflyttningen från många av de sistnämnda. Löneklyftan mellan

olika regioner har i flera fall vidgats. Så ligger t. ex. löneläget för industri­

arbetare i norra stödområdet sämre i förhållande till Stockholmsområdet

år 1967 än fallet var år 1963. I Skåne visar siffrorna att skillnaderna mellan

Kristianstads län och Malmöområdet under nämnda år ökat. En vidgad

löneklyfta noteras över huvud mellan Malmöregionen och hela övriga Syd­

sverige. De utjämnande resultaten av den rörliga arbetsmarknadspolitiken

har låtit vänta på sig. Det förefaller snarast som om den lett till en sådan

utflyttning från många problemregioner, att det försvagade befolknings-

politiska underlaget fördjupat deras karaktär av ekonomiska bakvattens-

områden. Det är alltså fullt tänkbart att den spontana utvecklingen har gett

upphov till kumulativa processer, vilka skapar kroniska sociala problem.

Ett tecken härpå är att skillnaderna i kommunal skattekraft mellan tillväxt-

och stagnationsområden ständigt har ökat. Problemregionerna kan alltså

inte medelst eu satsning i egen regi på en förbättrad infrastruktur övervinna

sin eftersatta ställning. Enligt länsstyrelsens mening talar de anförda om­

ständigheterna till förmån för ett nytt synsätt på hela lokaliserings- och

tillväxtproblemet. Grundade skäl synes kunna anföras mot den hittills rå­

dande iokaiiseringspolitiska teori, som i omflyttning och storstadskoncen-

tration vill se ett främjande av den allmänna ekonomiska tillväxttakten. En

politik enligt denna premiss synes skapa bristande balans mellan regionerna,

kostnadskrävande sociala problem i avflyttningsområdena och tyngande

kostnader som följd av bebyggelsekoncentrationen i ett fåtal tillväxtregio­

ner. En politik som tar sikte på en balanserad tillväxt och som hindrar att

större sammanhängande delar av landet råkar i långsiktiga, depressiva lä­

gen ger av allt att döma en högre och säkrare framstegstakt.

I fråga om storstadsregionernas balansproblem menar länsstyrelsen i

Älvsborgs län att dessa kan delas i kort- och långsiktiga obalanser. De förra

beror av att konjunkturkänsligheten är hög i storstadsregionerna, vilket

bl. a. hänger samman med att dessa har en lägre importbenägenhet än andra

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

regioner. En relativt liten del av inkomstökningarna i storstadsregionerna

»läcker»; därför ut till andra regioner. Vidare är investeringsverksamheten

i storstadsregionerna i förhållandevis hög grad bestämd av den lokala efter-

frågeutvecklingen. Denna högre konjunkturkänslighet accentueras givetvis

av att de nödvändiga investeringarna i samhällskapital är större vid en

storstadsutveckling än vid en utveckling i de områden av landet, där sam­

hällskapitalet ej är fullt utnyttjat. Länsstyrelsen stryker under ERU:s kon­

staterande att storstadstillväxten är förenad med svårigheter att fördela den

ekonomiska tillväxten på olika sektorer av näringslivet, så att balans kan

uppnås i storstadsregionernas ekonomiska struktur. Denna brist på balans

yttrar sig mera konkret i svårigheterna att uppnå en balanserad tillväxt för

industri, bostadsbyggande, kommunal och statlig verksamhet, kommunika­

tioner etc. De olika sektorernas samlade ambitioner är i storstadsregionerna

så höga, att betydande flaskhalsproblem ständigt uppstår. Det förefaller

sålunda som ett permanent inflationsgap föreligger i storstadsregionerna,

samtidigt som konjunkturvariationerna är starkare i dessa regioner.

Länsstyrelsen i Hallands län pekar på problem som orsakats av koncen­

trationen av högavlönade, s. k. kontaktberoende funktioner och illustrerar

detta med uppgifter ur ERU:s rapport om att 75 % av landets arkitekter och

80 % av de högre tjänstemännen inom affärsverken bor i storstadsregioner­

na (som har 30 % av landets befolkning). Denna koncentration av viktiga

samhällsfunktioner, motiverad med ett kontaktbehov med andra central­

organ, bör inte okritiskt accepteras av statsmakterna. Det finns också ett

minst lika viktigt men till synes förbisett kontaktbehov med de lokala orga­

nen, bl. a. kommuner och länsorgan ute i landet. En ofta återkommande

kritik mot centralt utarbetade planer och förslag är att de tillkommit utan

kontakt med kommunernas problem och utan att tillräcklig hänsyn tagits

till regionala förhållanden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län poängterar särskilt vad ERU i sina sam­

manfattande slutsatser anför rörande storsladsproblematiken. Det konsta­

teras sålunda att utvecklingen går mot en uppdelning av näringslivet i en

storstadsorienterad del med tyngdpunkt på kontaktverksamhet, informa­

tionsbehandling och styrning och en del som orienteras mot andra region­

typer och inriktas på rutiniserad produktion. Denna utveckling kan enligt

länsstyrelsen leda till allvarliga ekonomiska, sociala och kulturella konse­

kvenser. Även länsstyrelserna i Blekinge, Kronobergs och Kopparbergs län

uppmärksammar denna sida av storsladsproblematiken.

IV. Internationella erfarenheter

1. Inledning

Lokaliseringsutredningen framhåller att de regionala problemen under

senare år har blivit allt mer uppmärksammade i de länder som liksom Sve­

rige kan karakteriseras som liöginduslrialiserade marknadsekonomier, dvs.

37

i huvudsak Västeuropa och Nordamerika. Undersökningar om regionalpoli­

tikens roll i den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen har blivit

allt vanligare också i internationella organisationer som EFTA, OECD, EEC

och Europarådet. I flertalet länder har nya metoder utvecklats och ökade

ekonomiska resurser avsatts för att främja regionala målsättningar. Regio­

nalpolitiken har blivit ett centralt politiskt område.

Bakgrunden till detta är enligt utredningen de växande sociala och eko­

nomiska klyftorna mellan olika områden, regioner eller landsdelar under

eu period av stigande social och ekonomisk standard i industriländerna.

Orsaken till denna utveckling kan delvis vara att de ekonomiskt och so­

cialt eftersläpande områdena är fattiga på naturresurser eller har ofördelak­

tigt klimat eller geografiskt läge. Historiska, sociala och politiska faktorer

har också en fundamental betydelse i många länder. Den gemensamma orsa­

ken till alla länders regionala problem torde emellertid vara att olika närings­

grenars relativa betydelse har ändrats i takt med den snabba ekonomiska

och tekniska utvecklingen. Avgången av arbetskraft från primärnäringar­

na har varit snabb och sysselsättningen har ökat inom tjänstesektorn och

andra sektorer som har fördelar av att ligga i tätbefolkade områden.

I industriländerna anses den pågående koncentrationsprocessen i allmän­

het vara både nödvändig och önskvärd, om en fortsatt tillväxt av produk­

tion och konsumtion skall kunna upprätthållas. Men därigenom förstärks

de regionala olikheterna. Arbetslöshet i glesbygderna uppträder samtidigt

med överefterfrågan på fysiska resurser och miljöproblem i storstadsområ­

dena. Det väsentligaste gemensamma draget i industriländernas regionala

politik kan därför sägas vara deras strävan att på olika sätt påverka den

spontana regionala utvecklingen, så att dessa problem löses eller mildras.

Den allmänna politiken måste därvid få en från regional synpunkt selektiv

inriktning. Genom denna »regionalisering» av den allmänna politiken ska­

pas förutsättningar för att befolkningen i olika delar av ett land får en mera

rättvis del av de materiella och sociala framstegens resultat. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

2. Regionalpolitiska mål

Utredningen konstaterar att de regionalpolitiska målen är vagt formule­

rade i de flesta länder. Delvis beror detta på att ett tillräckligt tillförlitligt

underlag saknas när de politiska organen skall försöka dra upp långsiktiga

och preciserade normer för bosättning och näringsliv. Delvis hänger det

samman med att lämpligheten av eller möjligheterna för en ökad styrning

av samhällsutbyggnaden betvivlas. Politiska hänsyn till lokala opinioner

bidrar emellertid också ofta till den vaga konkretiseringen av regionala

mål. Enligt utredningens mening torde dock i många länder föras en mer

målinriktad regionalpolitik än vad officiella uttalanden skulle ge anledning

att anta.

38

Tyngdpunkten i de flesta industriländernas regionalpolitik kan i dag sä­

gas ligga på regional utvecklingspolitik, dvs. det regionalpolitiska stödet

koncentreras till orter och områden med förutsättningar för utveckling på

lång sikt i stället för till problemområden. Regionalpolitiken har samtidigt

blivit en av de viktigaste förutsättningarna för ett fullföljande av den all­

männa ekonomiska tillväxtpolitik som alla industriländer bedriver. Detta

medför enligt utredningen att såväl nedgångsområdenas arbetslöshet och

låga inkomstnivå som de expanderande storstadsområdenas besvärande

stockningsproblem i ett land måste motverkas, om alla resurser skall kunna

användas för att främja tillväxtpolitiken. I praktiken betyder detta att man

med olika metoder söker förstärka näringslivets förutsättningar i de sva­

gare områdena, ibland kombinerat med återhållande åtgärder i de starkast

expanderande områdena.

Uppfattningen att ansträngningarna måste koncentreras så att en opti­

mal effekt uppnås med begränsade medel är, betonar utredningen, en grund­

läggande utgångspunkt för den regionala utvecklingspolitiken. Till länder

som hunnit längst när det gäller att precisera mål hör Frankrike, Italien

och Nederländerna. I dessa tre länder har vissa orter och områden (lill-

växtcentra etc.) angetts som huvudmottagare av stödåtgärderna. I Frank­

rikes fall har preciserade tal ställts upp för fördelning av arbetsplatser inom

olika sektorer och även för den eftersträvade dämpningen av Parisområdets

tillväxt. Även i Norge och Finland har försök gjorts i denna riktning.

Om en tillväxtcenterpolitik inte fullföljs med urskiljning och flexibilitet,

föreligger emellertid enligt vad utredningen hävdar risk att »grå» nedgångs-

områden uppstår runt de områden som utvalts som tillväxtområden. På

grund av åderlåtning på arbetskraft och kapital kan de omgivande icke

stödberättigade områdena råka in i en negativ utveckling som inte är po­

litiskt acceptabel. Detta kan vara en av de återhållande faktorer som hind­

rat vissa länder att alltför uttalat prioritera tillväxtcentra. Utredningen no­

terar också att det f. n. finns en tendens till att överge systemet med av-

gränsning av speciella utvecklingsområden i enlighet med olika typer av

fastställda kriterier till förmån för en mera flexibel politik, enligt vilken

stöd ges där behov uppstår eller där framtida behov förutses och en klar

framtida tillväxtpotential föreligger. 3

Iiungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

3. Regional planering

En förändring av existerande regionala utvecklingstendenser, både när

det gäller nuvarande ekonomisk utveckling och framtida tillväxtutsikter, är

givetvis, framhåller utredningen, i allt väsentligt en uppgift på lång sikt.

Den regionala politiken tenderar därför i allt flera länder att utgå från eu

39

omfattande planering, där de olika elementen av nationell och regional po­

litik samordnas. Den tar vidare hänsyn till befolkningstillväxt och befolk-

ningsrörelser på lång sikt samt ekonomiska och tekniska utvecklingstenden­

ser. Ett nödvändigt element i den regionala rehabiliteringen av ett lands

totala ekonomiska och sociala utvecklingsmönster anses vara kontinuitet

beträffande mål och långtidsplanering. Det innebär bl. a. att långsiktiga

mål definieras för den regionala politiken och att den tid som står till för­

fogande för deras uppnående preciseras.

I allmänhet har länderna utvecklat en planeringsmetodik baserad på eko­

nomiska kriterier för att söka lösa sina regionala problem. Samordningen

av målen för den regionala och den nationella ekonomiska planeringen in­

nebär många svårigheter, bl. a. i form av konflikter mellan mål för natio­

nell tillväxt och tillväxt i efterblivna och nedåtgående områden. Väsentliga

framsteg har emellertid gjorts i vissa länder genom att regionala plane-

ringsmål beaktas i större investeringsbeslut, t. ex. beträffande stadsförnyelse

och transporter. I andra länder angrips de regionala problemen allt oftare

inom en allomfattande ram, som innebär samordning på flera nivåer och

sektorer.

Enligt vad utredningen påpekar gäller den regionala politiken i de vikti­

gare industriländerna i allt högre grad tätortsproblem och relationer mel­

lan stadsregioner och resten av landet. Detta leder till ett allt klarare er­

kännande av behovet av en nära samordning av fysisk planering med eko­

nomisk och social planering samt ökade insikter om den nyckelroll som of­

fentliga investeringar i infrastruktur spelar. Den klyfta som föreligger mel­

lan de stödbehov som framgår av regionala och lokala målambitioner och

ett lands finansiella och fysiska resurser ger enligt utredningens mening

en antydan om de oerhörda problem som återstår att lösa när det gäller

en utjämning mellan konfliktområdena.

De regionala utvecklingsprogrammen blir i industriländerna allt mera om­

fattande. De inriktas på utveckling av infrastruktur, bostäder och social

välfärd i minst lika hög grad som på ekonomins produktiva sektorer. Strä­

van är att inordna dessa olika aspekter under en allmän regionalpolitik

som samtidigt arbetar inom ramen för den nationella ekonomiska politi­

ken, så att finansiella och andra resurser kan utnyttjas helt.

Frankrike, Storbritannien och i viss utsträckning Nederländerna befin­

ner sig, upplyser utredningen, ett steg före övriga länder när det gäller att

söka samordna regionala utvecklingsplaner med den nationella politiken

och att koordinera de offentliga utgifterna med den regionala politiken.

I Italien och Norge finns en klar tendens i samma riktning. Även i andra

länder börjar det allt mera stå klart att de regionalpolitiska problemen

måste angripas genom samordning på flera nivåer och inom en vid ram

i stället för sektor- eller regionvis.

Kungl. Muj.ts proposition nr 75 år 1970

40

4. Regionalpolitisk organisation

Utredningen konstaterar att utarbetandet och genomförandet av en akti­

vare regional utvecklingspolitik har gjort det nödvändigt i många länder att

upprätta nya administrativa, konsultativa och planerande organ. Vissa av

dessa arbetar med planering och samordning av regionalpolitiken på central

regeringsnivå medan andra arbetar i regionerna. I några länder kan ett

stort antal olika organ arbeta inom en region, ofta med latenta och ibland

påtagliga samordningssvårigheter.

Många länder har funnit det nödvändigt att på ett eller annat sätt sam­

ordna de många lokala myndigheterna i större enheter. I vissa fall har ten­

densen mot en reform av den lokala styrelsen lett till regionala styrelse­

former. Dessa är emellertid ännu på ett förberedande stadium, och utred­

ningen anser det ännu vara för tidigt att dra några allmänt tillämpbara

slutsatser.

På central regeringsnivå har ofta ett mycket stort antal myndigheter på

grund av sina funktioners natur (t. ex. offentliga arbeten, industri, trans­

porter, bostäder, utbildning etc.) en viss grad av planering och utövande

myndighet inom olika delar av regionalpolitiken. I vissa länder, t. ex. Frank­

rike, Italien, Kanada och Belgien, har därför inrättats cn central samord­

nande myndighet med allomfattande ansvar för den strategiska planering­

en och samordningen av de olika regionala åtgärderna. En sådan organi­

sation kan ge den nödvändiga impulsen till en kontinuerlig och omfattande

utvecklingsverksamhet i regionerna och till att anknyta denna verksamhet

till den nationella planeringens vidare mål. Många länder har ytterligare

utvecklat idén om en samordnad regionalpolitik och upprättat centrala

finansieringsinstitutioner för genomförande av det regionala utvecklings­

programmet. 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 nr 1970

5. Regionalpolitiska medel

Utredningen pekar på en rad olika medel som används för att genomföra

den regionala politiken och delar in dem efter deras målinriktning på föl­

jande sätt:

a) Åtgärder som inverkar på infrastrukturens utveckling (kan också gäl­

la samordning av offentliga investeringsprogram i allmänhet).

b) Åtgärder som syftar till att stimulera industriell rörlighet, dvs. före­

tagens flyttning till och expansion i valda delar av landet.

c) Åtgärder inriktade på arbetskraftens geografiska och yrkesmässiga rör­

lighet (utbildning, omskolning, flyttningsbidrag, hjälp till anpassning och

välfärd).

Enligt vad utredningen konstaterar täcker dessa olika åtgärder i viss

utsträckning varandra. Dessutom är det inte alltid möjligt att isolera alla

olika typer av offentliga åtgärder som kan påverka den regionalpolitiska

41

utvecklingen. Speciellt gäller detta i länder där regionalpolitiken har in­

tegrerats starkast med den nationella ekonomiska politiken. Stödet kan

även vara främst inriktat på aktivitet i olika sektorer, t. ex. förnyelse inom

kolbrytning, varvsindustri eller turism, varvid hänsyn först i andra hand

Las till de regionala aspekterna. Dessutom ger vissa länder prioritet av

mera allmän art till utvecklingsområden. Så förklaras exempelvis i den ita­

lienska nationella utvecklingsplanen för åren 1966—1970 att minst 40 %

av den totala volymen av fasta bruttoinvesteringar skall ske i Syditalien,

Mezzogiorno. I Västtyskland, Storbritannien, Förenta staterna in. fl. länder

ges prioritet vid offentlig upphandling till företag i regionalpolitiska pro­

blemområden.

Utbyggnad av infrastruktur. I de flesta länder anses infrastrukturens ut­

byggnad vara nyckeln till en regional utvecklingspolitik. Men den vikt som

läggs vid infrastrukturen kan enligt vad utredningen framhåller inte bedö­

mas enbart på basen av hur stor del av det regionalpolitiska stödet som går

till detta område. Vissa länder har utvecklat en teknik för samordning av

de centrala regeringsorganens och de lokala myndigheternas infrastruktur-

inriktade arbete så att de regionala målen lättare skall kunna uppnås. Ibland

ges speciellt stöd som ett komplement till den ordinära verksamheten, i

andra fall är det särskilda stödet begränsat till att främja industriell infra­

struktur, t. ex. utveckling av industrizoner, tillfartsvägar eller annan service.

Samordningen av de offentliga investeringarna har nått långt i Frankrike

och Storbritannien men är avancerad också i Italien och Nederländerna.

I andra länder förekommer olika typer av bidrag och lån från centrala till

lokala myndigheter. I vissa länder är stödet anpassat till en regional pla­

nering eller bar främjande av regionala syften som villkor. I exempelvis

Frankrike bar sedan år 1963 de offentliga investeringarna regionaliserals,

vilket genomförs på så sätt att stor hänsyn tas till de regionala planerings-

målen.

Den brittiska regeringen har meddelat sin avsikt alt ta full hänsyn till

regionala behov vid upprättandet av framtida investeringsprogram. Princi­

pen är att prioritet skall ges till de offentliga investeringar i infrastruktur

som är av störst betydelse för den ekonomiska tillväxten.

När den första nationella ekonomiska utvecklingsplanen genomfördes i

Italien ökade möjligheterna att inom den nationella ramen bedriva en syste­

matisk och effektiv politik för Mezzogiorno. Åtgärderna på riksnivå för

infrastrukturutveckling har därvid kunnat samordnas på ett bättre sätt

med de speciella åtgärderna i Syditalien.

I Nederländerna anses det centrala problemet för regional utveckling

vara infrastrukturens förbättring, t. ex. genom ett samordnat kommunika­

tionssystem. Särskilda medel anslås för alt påskynda statliga projekt, t. ex.

motorvägar, liksom lokala och regionala åtgärder av betydelse för den re­

gionala utvecklingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

42

För att möta problem med befolkningsfördelning och den på lång sikt

väntade befolkningstillväxten har ett antal länder dessutom utformat åt­

gärder för stadsförnyelse. Sådana åtgärder kan gälla antingen byggande av

nya städer, expansion eller förnyelse av städer eller utveckling av satellit­

släder. Dessa åtgärder har delvis andra syften än tillväxtcentra och tillväxt­

områden, som är avsedda att tjäna som koncentrationspunkter för utveck­

lingen.

Företagens rörlighet. Stimulansåtgärderna för att öka företagens rörlig­

het kan gälla helt nybildade företag, sådana som flyttat ut från stocknings-

områden eller existerande företag som företar rationaliseringar eller expan­

derar sin verksamhet. De direkta stödåtgärderna är i regel lån, bidrag eller

skattesubventioner. Ytterligare en rad olika medel kan dock komma i fråga

i mera speciella fall. Villkoren för olika slag av åtgärder varierar i hög

grad. Subventioner kan förekomma för mark, arbetskraft eller kapital eller

för en kombination av dessa. Tyngdpunkten har hittills legat främst på

investeringssubventioner trots alt dessa ansetts ha den nackdelen att syssel­

sättningen snarare kan sjunka än öka, i varje fall på kort sikt innan mul-

tiplikatoreffekten har hunnit slå igenom (det brukar allmänt antas, att ett

nytt arbetstillfälle i en modern industri skapar ytterligare ett arbetstillfälle

inom närbesläktad industri och service). Därför har tendensen i några län­

der varit att i stället lägga tyngdpunkten på subvention av arbetskraften,

i Sverige t. ex. genom rörlighetsstimulerande utbildnings- och flyttningsstöd

inom arbetsmarknadspolitiken riktat till individen och i Storbritannien ge­

nom regionala sysselsättningspremier riktade till företagen. Beträffande ka­

pitalsubventioner bär det ansetts nödvändigt att i ökad utsträckning redu­

cera investeringsbördan och driftkostnaderna under de tidigare åren av en

investering.

I allmänhet är direkta stödåtgärder tillgängliga enbart för tillverkande

och förädlande företag, men i ett antal länder är också verksamhet inom

servicesektorn samt handelsföretag stödberättigade. Utländska företag kan

i allmänhet få samma förmåner som inhemska företag.

I teorin, anför utredningen, är stödet avsett att kompensera företagen för

de extra utgifter som kan uppkomma på grund av lokaliseringen i ett ut­

vecklingsområde i stället för i ett område som skulle ha valts av företagen

utan yttre påverkan. Det finns också en tendens att förstärka stödåtgär­

derna för att locka industriell verksamhet till utvecklingsområdena så snart

en nedgång i konjunkturen eller strukturella svagheter framträder. Utred­

ningen betraktar åtgärder mot de negativa effekterna av konjunktur- och

strukturförändringar i sådana marginalområden som ofrånkomliga men

betonar att de är enbart konjunktur- och strukturpolitiska delar av en mera

grundläggande regionalpolitik. En upptrappning av det finansiella biståndet

till företagen ligger därmed nära till hands. Risken för en sådan utveckling

kan minskas genom att de allmänna regionalpolitiska åtgärderna förstärks

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj ris proposition nr 7.5 år 1970

43

i form av utbyggnad av infrastruktur, arbetskraftsulbildning eller genom

generella taxe- och avgiftssubventioner.

I allmänhet finns enligt utredningen en tendens mot allt större flexibilitet,

både i åtgärdernas omfattning och i de villkor som är knutna till dem. I

några fall har länder som tidigare anknöt stödet direkt till nyskapande av

arbetstillfällen nu mjukat upp dessa förutsättningar. Detta motiveras av att

nya expansiva industrier anses böra uppmuntras i minst lika hög grad som

gamla arbetskraftsintensiva företag. De nya företagen är vanligtvis mindre

arbetskraft- och mer kapitalintensiva än de gamla, men på lång sikt har

de stora multiplikatoreffekter på sysselsättningen. I stort sett anses den re­

geln gälla att det finns ytterligt få arbetskraftintensiva företag med tillväxt­

möjligheter på lång sikt.

I åtskilliga länder, däribland Frankrike, Västtyskland, Italien, Förenta

staterna, Finland, Belgien och Norge, används skattelättnader som medel

att främja de regionalpolitiska målen. Skattelättnaderna kan bestå i be­

frielse från företagsbeskattning av vinster eller fastigheter, speciella av-

skrivningsregler, befrielse från energi- eller transportskatter, möjligheter

att göra avsättning till skattefria fonder etc. Sådana medel används antingen

mera selektivt för att främja anpassning av modern industri, t. ex. i Frank­

rike, eller för en lång tidsperiod, t. ex. 10 års skattebefrielser i Belgien och

Italien. Under de första åren av ett företags drift är vinsterna vanligtvis så

begränsade att, om skattelättnaderna gavs enbart för några få år, fördelarna

för företagen skulle bli nästan betydelselösa.

Genom en koncentration av ansträngningarna att främja regional utveck­

ling till vissa områden eller orter kan, anför utredningen, begränsade resur­

ser användas på ett effektivare sätt. Många länder fullföljer en regional

politik baserad på idén om tillväxt centra som upprätthållande eller expan­

siva orter i utvecklingsområdena. Även när det gäller enbart den industriel­

la sektorns utveckling förekommer metoder där stordriftsfördelar och odel­

barheter kan utnyttjas, t. ex. genom att industrizoner upprättas eller indu­

stricentra (industrial estates) byggs i utvecklingsområdena. Till industri­

zonerna koncentreras investeringarna i basservice för industriell verksam­

het och i industricentra färdigställs även industrilokaler för uthyrning el­

ler försäljning. Om dessa medel samordnas med den regionala planeringen

ökar enligt utredningen dessutom möjligheterna att motverka de fortlöpan­

de starka stegringar av markvärdena, som i många länder är ett allvarligt

hinder för tätortsutbyggnad och industrialiseringsplaner.

I Frankrike och Belgien har utbyggnad av industrizoner förekommit

med statligt stöd i områden som inte skulle ha lockat industriföretag utan

att de grundläggande investeringarna företagits. I Storbritannien är utbyg­

gandet av industricentra ett av de viktigaste regionalpolitiska medlen. Även

i Norge och Förenta staterna byggs industricentra av offentliga företag.

Även i andra länder förekommer olika former av koncentrerad uppbyggnad

av lokaler för industri.

44

Alla länder med stockningsproblem i vissa delar av landet, speciellt i

storstadsområden, försöker motverka detta genom att vidta positiva åt­

gärder i andra delar av landet (t. ex. beträffande infrastruktur, skapande

av nya städer, stöd till investeringar etc.). I Storbritannien och Frankrike

har emellertid också åtgärder i form av avgifter och tiliståndsgivning för

etablering i stockningsområdena vidtagits, medan i flera andra länder an­

mälningsplikt e. d. föreligger för företagarna vid lokalisering eller utvidg­

ning i sådana områden. Införande av anmälningsplikt övervägs f. n. i Norge.

Arbetskraftens rörlighet. Utredningen framhåller att i alla de redovisade

industriländerna utbildning och omskolning av arbetskraft i utvecklings­

områdena förekommer som ett medel att öka arbetskraftens yrkesmässiga

och geografiska rörlighet. Därigenom kan företagen lockas till etablering

i stödområdena och arbetslöshet motverkas.

Behovet av tekniskt kvalificerade arbetstagare är enligt vad utredning­

en påpekar mycket större för industrier som är kapitalintensiva än i de ned­

åtgående arbetsintensiva företagen. Eftersom den förra typen av förelag

i allmänhet uppmuntras att flytta till utvecklingsområdena, betyder detta

att yrkesutbildning blir en alltmer betydelsefull aspekt på regionalpoliti­

ken. I de allra flesta fall sköts yrkesutbildningen av offentliga myndighe­

ter och av industrin och anses vara en del av den nationella arbetsmark­

nadspolitiken. Vissa länder ger speciella bidrag i utvecklingsområdena. Så­

lunda lämnas i Storbritannien särskilt bidrag till företagen för utbildning

av ytterligare arbetskraft. I Italien anordnar speciella institutioner utbild­

ning och omskolningskurser, organiserar konferenser etc.

I Nederländerna har regeringen vidtagit åtgärder för att förbättra det so­

ciala klimatet i utvecklingsområdena. Åtgärderna syftar dels till att förbätt­

ra sysselsättningsmöjligheterna, t. ex. genom yrkesutbildning och yrkesråd-

givning, dels till att förbättra den sociala välfärden. Tidigare var avsikten

att underlätta utflyttning från problemområdena till västra delarna av lan­

det. Denna politik har nu lagts om helt och i stället är var och en som

lämnar det västra området för att söka sysselsättning i ett utvecklings­

centrum i utvecklingsområdet berättigad till flyttningsbidrag.

Sedan år 1967 bedrivs i Kanada en arbetsmarknadspolitik som i hög grad

påminner om den svenska. Den omfattar bl. a. relativt generöst stöd till

arbetstagarna för att underlätta geografisk rörlighet och en expanderande

omskolningsverksamhet för att underlätta den yrkesmässiga omställningen. 6

Kungl. Mnj.ts proposition nr 75 år 1970

6. Regionalpolitikens resultat

En värdering av regionalpolitikens resultat kompliceras enligt vad ut­

redningen anför av konjunkturväxlingarna och förändringarna i den eko­

nomiska och sociala strukturen. Data beträffande speciellt sysselsättning

och arbetslöshet tyder emellertid på att regionalpolitiken har haft effekter

45

i åsyftad riktning, främst i de länder där utgifterna för regional utveckling

är relativt stora eller där regionalpolitiken har fullföljts under längre pe­

rioder. Erfarenheterna tyder vidare på att målen — beroende på tidsfak­

torn — i allmänhet nås snabbare i fråga om industrialiseringen än beträf­

fande levnadsstandarden. Vad gäller åtgärderna på regeringsnivå finner ut­

redningen det klarlagt att ännu större uppmärksamhet måste ägnas för­

bättring av den sociala miljön i utvecklingsområdena, eftersom det blir allt

mer tydligt att sociala och psykologiska faktorer är de kanske viktigaste

beståndsdelarna i en framgångsrik regionalpolitik. Till den sociala miljön

räknas då i huvudsak de faktorer som berör individernas liv utanför arbe­

tet, såsom befolkningsstruktur, boendemiljö, utbildningsmöjligheter, till­

gång till fritidsaktiviteter etc. Yrkesutbildning och omskolning förmodar

utredningen också kommer att bli allt betydelsefullare inslag i regional­

politiken. Behovet av tekniskt kvalificerade arbetstagare blir allt större i de

nya industrierna med dyrbart och komplicerat maskineri. I många länder

eftersträvas lokalisering av sådan kapitalintensiv industri i utvecklingsom­

rådena som ersättning för de nedåtgående arbetskraftintensiva industrierna.

1 fråga om länder som Frankrike, Nederländerna, Belgien, Italien och Stor­

britannien anser utredningen att regionalpolitiken bar haft åsyftad verkan,

även om behovet av fortsatta åtgärder inte har minskat. Snarare torde de

regionalpolitiska medlen behöva ytterligare byggas ut. I de nordiska län­

derna har på grund av speciella förutsättningar, t. ex. geografisk belägenhet

och utsträckning, några mera väsentliga framsteg för att minska de regionala

klyftorna ännu inte uppnåtts, trots att de regionalpolitiska åtgärderna tro­

ligen har medfört ökat antal arbetstillfällen. I exempelvis Västtyskland och

Förenta staterna är de regionalpolitiska insatserna ännu så begränsade att

utredningen inte är beredd att dra några slutsatser beträffande resultaten.

Y. Erfarenheter från försöksperioden

1. Regional utvecklingsplanering

Bakgrund

Som i det föregående har anförts vid redogörelsen för 1964 års riktlinjer

för en aktiv lokaliseringspolitik är de medel, som ställts till förfogande för

att de regionalpolitiska målen skall nås, i huvudsak rådgivning åt företag

m. fl. om lokaliseringsbetingelserna i olika delar av landet, ekonomiskt stöd

vid industrilokalisering till orter med sysselsättningsproblem främst inom

det s. k. norra stödområdet samt en aktiv samhällsplanering. Bland dessa

medel intar samhällsplaneringen en nyckelställning. En regional utveck­

lingsplanering måste nämligen betraktas som en förutsättning för att en

sådan samordning av insatserna i form av lokaliseringsstöd, offentliga in­

vesteringar m. in. kan ske att effekterna både för samhället och individerna

blir maximala.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

46

Mot denna bakgrund anförde föredragande departementschefen i prop.

1964: 185 (s. 210) bl. a. följande.

En utvidgad utrednings- och planeringsverksamhet bör därför enligt

min uppfattning komma till stånd i länen. Denna bör för det första om­

fatta sammanställning och analys av olika data rörande befolknings- och

näringslivsförhållanden m. m. samt uppgörande av prognoser och annan

bedömning av utvecklingstendenser till ledning för handlandet. Sådana

data behövs för planeringen i kommuner och landsting likaväl som inom

olika statliga organ. Redan den omständigheten att man för de olika pla-

neringsgrenarna utnyttjar ett gemensamt utredningsmaterial torde ha en

icke oväsentlig samordningseffekt. På grundval av sådant utredningsmate­

rial bör vidare i länen utarbetas planer rörande olika åtgärder som kan på­

verka lokaliseringsbetingelserna i enlighet med lokaliseringspolitikens

mål. Särskilt bör därvid beaktas den kommunala planeringen och kommu­

nala åtgärder i övrigt för näringslivets främjande. En avvägning bör efter­

strävas av olika regionala intressen i frågor om samhälleliga servicean­

ordningar och andra offentliga verksamheter. Planeringen, som givetvis

ständigt måste hållas aktuell, bör utmynna i konkreta förslag och hand­

lingsprogram.

Samhällsplaneringens huvuduppgift förutsattes således vara att tillskapa

och utveckla instrument dels för samordning av beslutsfattandet inom

olika sektorer och på olika nivåer inom den statliga verksamheten, dels för

samverkan mellan stat och kommun i syfte att regionalt fördela de sam­

hälleliga resurserna så att målen för lokaliseringspolitiken kan förverkligas.

Den regionala utvecklingsplaneringen har tagit sig flera olika uttryck.

För det första har under de senaste åren bedrivits en relativt långsiktig

planering, vars huvudändamål är att ange till vilka orter eller kommun­

block de lokaliseringspolitiska ansträngningarna bör koncentreras. Denna

planering har slutförts i en första omgång under benämningen länsplane-

ring 1967. Vidare har en annan typ av regional utvecklingsplanering på­

börjats som är mera kortsiktig och som syftar till alt få till stånd konkreta

handlingsprogram för att lösa de problem som den mera långsiktiga pla­

neringen antyder. Detta arbete bedrivs under beteckningen länsprogram

1970 med sikte på att resultatet skall redovisas under första delen av år

1971. Slutligen har försöksverksamhet startats med s. k. kommunalekono­

misk långtidsplanering som har starka anknytningar till den regionala ut­

vecklingsplaneringen.

Länsplanering 1967

Som nyss har sagts var huvudändamålet med länsplanering 1967 atl man

i länen skulle ange till vilka kommunblock de lokaliseringspolitiska insat­

serna skulle koncentreras. Denna planering syftar sålunda till att ge väg­

ledning t. ex. i lokaliseringsfrågor samt vid fördelning av resurser som ställs

till länens förfogande, exempelvis olika statsbidrag, låneramar för bostads­

byggandet o. d. I första hand är planeringen avsedd att tjäna till ledning

Kungl. Maj.is proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

47

för de statliga organens verksamhet inom olika områden, men det är nöd­

vändigt att planeringen samordnas också med den kommunala planeringen

så att gemensamma värderingar och målsättningar såvitt möjligt läggs till

grund för de samhälleliga insatserna.

I de anvisningar som Kungl. Maj :t utfärdade i februari 1967 för läns-

planeringens bedrivande konstaterades att allmänna uttalanden om att

man vill främja utvecklingen i ett visst kommunblock eller på en viss ort

kunde förutsättas vara otillräckliga när konkreta lokaliseringsfrågor skulle

avgöras. Man borde därför sträva efter att ge målen för planeringen en mera

kvantitativ och konkret innebörd. Det förutsattes att detta skulle kunna

uppnås genom att planeringsråden och länsstyrelserna uttryckte sin lokali-

seringspolitiska målsättning i vissa ramvärden i fråga om den framtida

befolkning som man planerar för i de olika kommunblocken. I anvisningarna

framhölls att ramvärdena måste betraktas som grova riktvärden men att de

inte fick ges en så opreciserad form att de inte kunde bli vägledande för

planeringen. Det förutsattes att målen fortlöpande måste följas upp och

justeras efter hand som förutsättningarna ändrades. Härav följde att pla­

neringen måste revideras regelbundet. I kombination med normer och mål

av olika slag skulle befolkningsramvärdena som följ dresultat ge anvisning

om behovet av bostäder, skolor, vägar osv. Det framhölls att någon ställning

till fördelning av resurserna inom kommunblocken inte skulle las i denna

planering eftersom detta i första hand var en kommunal angelägenhet.

Sedan länsstyrelserna hade utarbetat berörda prognoser och insamlat in­

formation om målen för den kommunala planeringen formulerade länssty-

relserna/planeringsråden preliminära lokaliseringspolitiska målsättningar.

Resultaten remitterades till samarbetsnämnderna i kommunblocken och

landstingens förvaltningsutskott i december 1967. Med ledning av yttrandena

från remissorganen utformade länsstyrelserna/planeringsråden de definiti­

va regionalpolitiska målen uttryckta i befolkningsramvärden. Dessa redo­

visades i juni 1968 till inrikesdepartementet, där materialet sammanställ­

des och analyserades. En utförligare redovisning av materialet bar publice­

rats i SOU 1969: 27.

Vid anmälan i prop. 1969: 1 (bil. 13 s. 92) av resultatet av det utförda

planeringsarbetet framhöll min företrädare bl. a. att försöksverksamheten

med länsplanering varit framgångsrik i så måtto alt det visat sig möjligt att

på länsregional grund med betydande grad av enighet inom planeringsråden

och med god resonans bland kommunerna genomföra en utvecklingsplane-

ring på så realistisk nivå och med så klart uttalade prioriteringar att den

var ägnad att tjäna som vägledning för beslut som innebar regional fördel­

ning av resurser av olika slag. Vidare underströks att försöksverksamheten

naturligtvis hade vissa brister, men att dessa inte var så allvarliga att de i

nämnvärd grad minskade länsplaneringens värde för de ändamål den var

avsedd för. Departementschefen erinrade också om att mål i form av be-

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 är 1970

folkningsramvärden inte kunde få bindande verkan. Planeringen borde

emellertid vara vägledande för de myndigheter som fattar beslut som har

regionalpolitiska effekter.

Vad sålunda uttalades i fråga om länsplaneringen och därpå baserade

slutsatser och värderingar godtogs till alla delar av riksdagen (BaU 48,

SU 57, rskr 408). I cirkulär den 17 juli 1969 (SFS 1969:438) har Kungl.

Maj :t anbefallt samtliga statsmyndigheter att i sitt arbete beakta länsplane-

ringens resultat.

En regional utvecklingsplanering med i huvudsak den utformning som

länsplanering 1967 haft har förutsatts bli ett bestående inslag i vår sam­

hällsplanering. Avsikten är att de prognoser som bildar det viktigaste in-

formationsunderlaget för länsstyrelsernas/planeringsrådens målsättningar

skall revideras under år 1970 och att en ny fullständig omgång av länspla­

neringen skall genomföras under perioden 1972—1973.

Som förberedelse till nästa länsplaneringsomgång har en prognosmodell

avpassad för ADB utarbetats. Modellen kommer att prövas under detta år

för att få klarlagt om den kan användas i nuvarande skick eller om den

behöver utvecklas ytterligare.

Regionalpolitiska handlings program

Som förut nämnts förutsattes i riksdagsbeslutet om en aktiv lokalise­

ringspolitik att planeringen i länen skulle utmynna i konkreta handlings­

program. Det första försöket med regionalpolitisk planering — länsplane­

ring 1967 — kunde inte fullföljas så långt som till konkreta handlingspro­

gram även om man i vissa län gjorde försök i den riktningen. I mars 1969

uppdrog Kungl. Maj :t därför åt länsstyrelserna att försöksvis utarbe­

ta konkreta regionalpolitiska handlingsprogram för länen. Handlings­

programmen — länsprogram 1970 — som skall syfta till att belysa vilka

åtgärder i form av offentliga investeringar och andra insatser som fordras

om den regionala utvecklingen följer målsättningarna i länsplanering 1967,

skall så långt som möjligt omfatta tiden fram till år 1980. Avsikten är att

redovisningen av handlingsprogrammen skall gruppera sig kring tre huvud­

typer av åtgärder. För det första skall anges vilka sysselsättningspolitiska

åtgärder som bör vidtas i de kommunblock till vilka de lokaliseringspoli-

tiska ansträngningarna skall koncentreras. För det andra skall redovisas de

åtgärder, främst av socialpolitisk natur, som behövs i sådana områden där

de lokaliseringspolitiska medlen har visat sig otillräckliga för att lösa re­

gionala obalansproblem. Härvid åsyftas främst de egentliga glesbygderna.

Slutligen skall redovisas hur investeringarna inom den offentliga sektorn

bör fördelas regionalt. Det för planeringen behövliga informationsunder-

laget har insamlats genom enkät med kommunerna som alltså fått lämna

sina synpunkter på vilka åtgärder som bör vidtas och vilka investerings­

behov som behöver tillgodoses fram till år 1980 om utvecklingen följer mål­

49

sättningarna i länsplaneringen. Även om större delen av den grundläggande

informationen som behövs lämnas av kommunerna hämtas data också från

landstingen och berörda statliga organ.

Det av kommunerna redovisade materialet skall av länsstyrelserna stäl­

las samman kommunblocksvis och bedömas av de berörda länsorganen

sektor för sektor. Med denna information som underlag skall länsstyrelser-

na/planeringsråden och de olika länsorganen under första halvåret 1970

diskutera investeringsbehoven med kommunblockens samarbetsnämnder

resp. kommunernas styrelser. Om planeringsnivån i kommunblocket resp.

kommunen överstiger den nivå som följer av målsättningen i länsplanering

1967 skall i denna planeringsdiskussion klargöras vilka förändringar i be­

hovet av åtgärder och i investeringsbehoven i blocket som krävs för en an­

passning till målsättningen.

Landstingens investeringsbehov samlas in och behandlas på likartat sätt.

Själva planeringsmomentet i handlingsprogrammen skall som förut an­

tytts ha formen av prioriteringar mellan de olika kommunblocken. Avsik­

ten är att handlingsprogrammen i preliminär form skall remitteras till

samarbetsnämnderna och landstingens förvaltningsutskott i november 1970.

Slutlig redovisning av programmen skall ske till inrikesdepartementet un­

der våren 1971.

Försöksverksamhet med kommunalekonomisk långtidsplanering

Från kommunalt håll har ofta hävdats att de beslut om fördelning av

investeringsresurser på regioner och orter som i betydande omfattning

fattas av statliga organ ej sällan är illa samordnade i både tid och rum.

En första utgångspunkt för en förbättring av samordningen av dessa be­

slut är den gemensamma målsättning för de statliga organen som formule­

rats inom ramen för länsplanering 1967. En effektiv samordning förutsätter

emellertid också ökad information om vilka kommunala investeringsbehov

som föreligger. Detta var från regionalpolitisk synvinkel det viktigaste mo­

tivet för den försöksverksamhet med kommunalekonomisk investeringspla-

nering som initierades år 1966.

Ett annat viktigt motiv för ifrågavarande verksamhet var önskemålet att

förbättra den produktionsplanering som f. n. sker i kommunerna i form av

kommunala bostadsbyggnadsprogram. Framför allt investeringsdelen av

den kommunalekonomiska långtidsplaneringen kan betraktas som en ut­

vidgning av bostadsbyggnadsprogrammen. Andra motiv för att förbättra in­

formationen rörande kommunernas investeringsplaner var behovet av säk­

rare underlag för det centrala budgetarbetet och byggarbetsnäinndernas

planering av byggnadsverksamheten. Till dessa grundläggande motiv har

under det sista året kommit behovet av information för två mera temporära

projekt, nämligen dels 1970 års långtidsutredning och dels länsprogram

1970. För att leda försöksverksamheten med den kommunalekonomiska

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

50

långtidsplaneringen tillsattes under år 1970 inom finansdepartementet en

särskild beredning för regional planering.

I anslutning till behandlingen av länsplanering 1967 framhöll statsut­

skottet (1969:57) att en fortsatt utveckling av försöksverksamheten med

långsiktig kommunal investeringsplanering är en förutsättning för samord­

nade planer som kan möjliggöra en konkret samverkan mellan stat, kom­

mun och näringsliv — en samverkan som är nödvändig för samlade insatser

i lämpliga orter och regioner.

Försöken med kommunalekonomisk långtidsplanering startades i decem­

ber 1966. Totalt deltog år 1969 i denna försöksverksamhet drygt 500 kom­

muner vilka kan beräknas svara för huvuddelen av de investeringar som

sker inom den kommunala sektorn.

Den kommunalekonomiska långtidsplaneringen kan sägas bestå av två

huvuddelar. I den ena redovisas finansiella uppgifter av olika slag och en

planering i anslutning därtill och i den andra de investeringsbehov som

kommunen förutser under programperioden som normalt omfattar fem

år. Den teknik som används innebär bl. a. att med utgångspunkt i en

prognos över befolknings- och skattekraftsutveckling driftutgifter och

investeringsutrymme beräknas för olika år. Härtill fogas en detaljerad redo­

visning av investeringsbehoven. Bl. a. redovisas större projekt i särskild ord­

ning samt deras samband med andra investeringar.

Kommunerna har nu via länsstyrelserna levererat sina långtidsplaner till

statistiska centralbyrån. Informationen bearbetas f. n. för att användas i

länens regionalpolitiska handlingsprogram och i 1970 års långtidsutredning.

Den försöksverksamhet som bedrivits under åren 1966—1969 kommer att

fortsätta även under år 1970. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

2. Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten

Lokaliseringsstödets omfattning och regionala fördelning

Av lokaliseringsutredningens och ERU:s kartläggningar framgår att stat­

ligt lokaliseringsstöd under tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1969 utgått

med sammanlagt omkring 894 milj. kr., varav 170 milj. kr. i bidrag och

724 milj. kr. i lån.

Inom stödområdet beviljades sammanlagt 402 företag lokaliseringsstöd

med 611 milj. kr., varav 161 milj. kr. i bidrag och 450 milj. kr. i lån. 78 fö­

retag utanför stödområdet har fått lån med 274 milj. kr. och bidrag med

9 milj. kr. Av det totala stödet har 68,4 % gått till stödområdet och 31,6 %

till övriga Sverige.

Räntebefrielse och amorteringsanstånd för en begränsad tid har i viss ut­

sträckning medgetts i samband med lokaliseringslånen. För de fall ränte­

befrielse beviljats under nämnda period kan den, vid en räntesats på 8 %,

beräknas till omkring 97 milj. kr.

Tabell 10. Lokaliseringsstödets fördelning på län under perioden 1.7.1965

30.6. 1969. (Belopp i tusental kr.)

Län

Antal

företag

Uppgiven investering

Beviljat lokaliseringsstöd

Beräknad

syssel­

sättnings­

ökning

Lokalise­

ringsstö­

dets för-

deln. i %

Byggn.

Mask.

Summa

Bidr.

I % av

byggn.

invest.

Lån

Summa

I % av

hela

invest.

Östergötlands...................

13

31 231

34 583

65 814

1 000

3,2

32 704

33 704

51,2

840

3,8

Kronobergs........................

1

1 242

1 609

2 851

1 901

1 901

66,7

17

0,2

Kalmar...............................

9

29 569

43 618

73 187

3 550

12,0

37 341

40 891

55,9

765

4,6

Gotlands............................

2

1 513

1 123

2 636

1 700

1 700

64,5

14

0,2

Blekinge.............................

1

25 000

17 000

42 000

30 000

30 000

71,4

725

3,4

Kristianstads....................

2

100

2 540

2 640

1 700

1 700

64,3

25

0,1

Malmöhus..........................

1

1 400

364

1 764

900

900

51,0

31

0,2

Göteborgs och Bohus . . .

11

25 031

7 974

33 005

2 378

9,5

19 532

21 910

66,4

483

2,5

Älvsborgs...........................

27

82 685

82 845

165 530

10 053

12,2

70 124

80 177

48,4

2 065

9,0

Skaraborgs........................

1

768

2 295

3 063

1 900

1 900

62,0

70

0,2

Värmlands.........................

67

80 021

103 564

183 585

16 318

20,4

87 724

104 042

56,7

1 871

11,6

Örebro................................

4

4 623

3 549

8 172

4 870

4 870

59,6

135

0,5

Västmanlands...................

3

3 845

1 625

5 470

3 530

3 530

64,5

53

0,4

Kopparbergs.....................

60

65 477

72 102

137 579

12 106

18,5

72 241

84 347

61,3

1 291

9,4

Gävleborgs........................

42

73 124

74 396

148 020

16 341

22,3

76 915

93 256

63,0

1 259

10,4

Västernorrlands...............

50

188 215

199 608

387 823

28 465

15,1

127 992

156 451

40,3

1 515

17,5

Jämtlands..........................

50

59 764

33 582

93 346

16 116

27,0

44 338

60 454

64,8

1 034

6,8

Västerbottens...................

68

118 664

74 456

193 120

36 160

30,5

74 488

110 648

57,2

1 925

12,4

Norrbottens......................

68

73 596

22 547

96 143

27 682

37,6

33 691

61 373

63,8

1 056

6,9

Totalt..................................

480

865 868

779 880

1 645 748

170 169

19,7

723 591

893 760

54,3

15 174

100,0

Inom stödområdet...........

402

663 673

469 051

1 132 724

161 404

24,3

449 573

610 977

53,9

10 032

68,4

Utom stödområdet.........

78

202 195

310 829

513 024

8 765

4,3

274 018

282 783

55,1

5 142

31,6

cn

K

u

n

g l.

M

a

j.

ts

p

ro

p

o

si

tio n

n r 75

å r

1

9

7

0

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

■cfCtoo

Figur 6. Beviljat statligt lokaliseringsstöd i orter

som erhållit statligt stöd tiden juli 1965decem­

ber 1968. (Cirklarna är proportionella mot sum­

man av lån och bidrag.)

MILJONER

KRONOR

O 6 o<’

6600

\0

6200

33

Den länsvisa fördelningen av det lokaliseringsstöd som beviljats fram­

går av tabell 10. I fem län, Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönkö­

pings och Hallands län, har lokaliseringsstöd inte utgått. Största andelen

av stödet har Västernorrlands län fått. Därnäst kommer Västerbottens,

Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län. Norrbottens och Jämtlands

län kommer först på sjunde resp. åttonde plats. Sammanlagt har stöd be­

viljats i de fyra nordligaste länen med ca 389 milj. kr. eller drygt 43 % av

det totala stödet, fördelat på 236 företag.

De totala investeringskostnaderna för de projekt, vid vilka lokaliserings­

stöd beviljats, har sökandena beräknat till omkring 1 646 milj. kr., varav

1 133 milj. kr. inom stödområdet. Investeringskostnaderna i byggnader

uppges totalt till 866 milj. kr., varav 644 milj. kr. i stödområdet. Lokalise­

ringsstödet svarar således för i genomsnitt 54 % av investeringskostnaderna

för samtliga dessa projekt. Beviljade lokaliseringsbidrag täcker 24 % av

de beräknade byggnadskostnaderna för projekten inom stödområdet.

Som jämförelse kan noteras att de totala investeringarna i egentlig in­

dustri för hela landet under fyraårsperioden 1965—1968 har beräknats

till omkring 23 miljarder kr. Under de fyra första åren av försöksperioden

har lokaliseringsstöd beviljats i samband med investeringar motsvarande

omkring 7 % av nyssnämnda belopp.

Den regionala fördelningen av det statliga lokaliseringsstödet under tiden

juli 1965—december 1968 framgår av figur 6. En tendens till koncentration

till kusten och norra stödområdets södra gräns kan konstateras.

Lokaliseringspolitiskt stöd till enskilda företag lämnades även under pe­

rioden 1963—1965, då kommuner, huvudsakligen inom det nuvarande nor­

ra stödområdet, kunde beviljas tillstånd att som beredskapsarbeten upp­

föra lokaler för industriellt bruk, vilka sedan kunde hyras ut eller försäljas

till företag mot vederlag som motsvarade kommunens kostnader. 219 ar­

betsställen inom stödområdet erhöll denna form av lokaliseringsstöd med

totalt 105 milj. kr. I ERU:s undersökning diskuteras även denna typ av

lokaliseringsstöd, varvid det benämns statskommunalt stöd, till skillnad

från det nuvarande statliga lokaliseringsstödet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 11. Det statliga och statskommunala stödets fördelning på befolkningsunderlags-

regioner 1963—1968

Befolkningsunderlagsregion

Statligt stöd i %

1965—1968

Statskommunalt

stöd i % 1963—1965

Invånare i % 1965

Mindre än 10 000 in v. inom 3

mils radie...............................

5

8

16

10—20 000 inv. inom 3 mils

radie........................................

17

12

16

20—40 000 inv. inom 3 mils

radie........................................

35

23

31

Mer än 40 000 inv. inom 3

mils radie..............................

43

57

38

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

ERU bär gjort en jämförelse mellan befolkningsunderlag och beviljat lo­

kaliseringsstöd åren 1963—1968. Av tabell 11 framgår att stödet har utgått

till de största befolkningskoncentrationerna inom norra stödområdet i något

högre grad än vad som skulle vara motiverat om enbart befolkningsunder­

laget används som fördelningskriterium. Detta är också att förvänta, efter­

som stöd inte utgår till sådana arealkrävande näringar som jord- och skogs­

bruk.

Tabellen visar att 43 % av det statliga stödet under perioden 1965—1968

utgått till regioner med mer än 40 000 invånare inom 3 mils radie från

stödföretagen. Dessa områden täcker 22 % av stödområdets yta och hade

38 % av dess befolkning år 1965. Till skillnad mot övriga befolkningsun-

derlagsregioner inom stödområdet uppvisade de i allmänhet befolknings-

expansion såväl under åren 1960—1965 som under perioden 1965—4968.

Sysselsättningsutvecklingen i stödföretagen

Medan sysselsättningen inom industrin som helhet minskade under pe­

rioden 1963—1968 har den ökat för de företag som har fått lokaliserings­

stöd. Av ERU:s material framgår att en ökning också har inträffat för in­

dustrin som helhet (inkl. stödföretagen) inom skogslänen. Bland stödföre­

tagen var det år 1968, som tabell 12 utvisar, enbart de företag som erhållit

statligt stöd åren 1965, 1967 och 1968 som ökade sysselsättningen. Företag

som beviljades stöd första gången år 1968 kan här betraktas som en test­

grupp, eftersom de fått stöd endast under det sista av de redovisade åren.

Sysselsättningsutvecklingen för dessa företag har varit svagare än för öv­

riga stödföretag men starkare än för industrin som helhet. En kraftig ök­

ning kan konstateras för det år då stödet utgick.

Av skogslänens 2 970 industriföretag år 1967 ingick 402 bland de stude­

rade stödföretagen. Dessa hade 29 698 sysselsatta. Det totala antalet syssel­

satta var då 177 533.

Det av företagen vid ansökningstillfället beräknade sysselsättningstill-

skottet på grund av de investeringar vid vilka lokaliseringsstöd beviljats

Tabell 12. Sysselsåttningsförändring för stödföretagen 1963—1968 med 1963 som

basår (index 1963 = 100)

Stödföretag uppdelade efter bidragsår

1963

1964

1965

1966

1967

1968

Statskoramunalt stöd 1903..............

100

112

125

135

no

94

Statskommunalt stöd 1964..............

100

116

129

151

138

125

Statskommunalt stöd 1965..............

100

118

146

170

166

166

Statligt stöd 1965..............................

100

in

129

141

144

149

Statligt stöd 1966..............................

100

108

114

119

119

117

Statligt stöd 1967..............................

100

107

112

117

119

137

Statligt stöd 1968..............................

100

105

108

106

108

122

Samtliga industriföretag i skogs­

länen .................................................

100

107

109

109

106

_

Industrin som helhet.........................

100

104

105

104

99

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

55

Tabell 13. Sysselsättningsökning i stödföretagen t.o.m. 1968 enl. länsplanerarnas enkät

Sysselsättningsökning

Beräknad ökning

enl. ansökan

i företag med

färdigst. invest.

i företag med

pågående invest.

totalt

Inom stödomr..............

Utom stödomr..............

2 311

954

1 484

1 316

3 795

2 270

7 726

4 347

Hela riket

3 265

2 800

6 065

12 073

uppgår för perioden den 1 juli 1965—den 30 juni 1969 enligt tabell 10 för

hela landet till 15 174 arbetstillfällen, varav omkring två tredjedelar inom

och en tredjedel utom stödområdet. Älvsborgs, Västerbottens, Värmlands

och Västernorrlands län, i nämnd ordning, har beräknats få de största till­

skotten. Norrbottens och Jämtlands län kommer på sjunde resp. åttonde

plats. De fyra nordligaste länen har i ansökningarna bedömts få ett sam­

manlagt tillskott av 5 530 arbetstillfällen.

I december 1968 gjordes en enkät hos stödföretagen för att klarlägga

hur mycket av planerad investering och sysselsättningsökning som hade

förverkligats fram till utgången av år 1968. Av tabell 13 framgår att antalet

sysselsatta hade ökat med omkring 6 100 personer från ansökningstillfäl­

let, varav ca 3 800 inom stödområdet.

Liksom denna enkät visar ERU:s analys av de företag som lämnat upp­

gifter till statistiska centralbyråns industristatistik att omkring hälften av

den beräknade sysselsättningsökningen hade inträffat t. o. in. år 1968. Om

företagen delas upp efter det år då de för första gången erhöll stöd och sys­

selsättningsökningen räknas från året före det då stöd beviljades, kan kon­

stateras (se tabell 14) att de företag som fick stöd år 1965 hade uppnått i

det närmaste beräknad sysselsättningsökning, medan det för övriga före­

ligger betydande skillnader mellan beräknad och realiserad sysselsättnings­

ökning.

En del av de företag som fick stöd åren 1967 och 1968 hade vid slutet

av år 1968 ännu inte startat någon produktion. Detta belyses i tabell 15.

Tabell li. Faktisk och planerad sysselsättningsökning för industriföretag som erhållit

statligt lokaliseringsstöd och som lämnat uppgifter för 1968 till industristatistiken

År då stödet

Planerad sysselsätt-

Utfall

beviljades

ningsökning

åren

antal

1965

1 991

1964—68

1 549

1966

3 397

1965—68

544

1967

812

1966—68

366

1968

988

1967—68

586

Summa

7 188

1964—68

3 045

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 15. Jämförelse mellan planerade och utförda investeringar i stödföretag 1965

1968 (i tusental kr.)

År då stö­

det be­

viljades

Planerad in­

vestering

(maskiner och

byggnader)

Utförd investering

31.12.1966

31.12.1967

31.12.1968

1965

171 069

109 308

152 241

161 920

1966

345 173

75 622

235 435

309 790

19671

85 741

12 269

62 446

19681

109 729

26 241

1 Uppgifterna gäller för de 35 företag 1967 och de 57 företag 1968

som ingår i ERU:s undersökning.

Som framgår av tabellen hade de företag som första gången erhöll stöd

år 1965 i det närmaste utfört de planerade investeringarna år 1968. För­

ändringen mellan åren 1967 och 1968 är relativt liten. För företag som er­

hållit stöd åren 1966 och 1967 är investeringsökningen mellan åren 1967

och 1968 betydande. Det är därmed troligt att även antalet sysselsatta har

ökat betydligt mellan dessa år.

Av de nyetablerade industriföretag inom stödområdet, vilka har beviljats

stöd, hade 20 färdigställt investeringarna fram till årsskiftet 1968—1969.

Antalet sysselsatta i de nyetablerade företagen uppgick den 31 december

1968 till 850 personer.

Lokaliseringsstödets effekter på landets resursfördelning

Ett centralt problem i ERU:s undersökning är att effekterna av den lo-

kaliseringspolitiska stödverksamheten måste bedömas med hänsyn till såväl

sysselsättningsmål som mål beträffande ekonomisk tillväxt, utrikeshandel,

prisstabilitet, inkomstfördelning m. in. Det kan således enligt vad ERU

framhåller tänkas att t. ex. flytlningsstimulerande åtgärder är att föredra,

även om lokaliseringsstöd ger betydande sysselsättningseffekt i arbetslös-

hetsdrabbade regioner.

För att belysa denna fråga har ERU undersökt stödföretagens produkti-

vitetsförhållanden. Detta motiveras av att en politik, som innebär stöd till

företag med väsentligt lägre produktivitet, mätt som förädlingsvärde per

sysselsatt och per kapitalenhet, än övriga företag, kan innebära ett ineffek­

tivt utnyttjande av landets resurser och att därför andra medel är att före­

dra för att uppnå uppsatta nationella och regionala mål.

De empiriska uppskattningarna visar att stödföretagens förädlingsvärde

per sysselsatt i genomsnitt ligger något under hela industrins värde. Bety­

dande skillnader mellan företag tillhörande olika branscher och storleks-

klasser konstateras i ERU:s rapport. Som framgår av tabell 16 har medel­

stora och stora företag produktivitetsvärden som ligger nära branschge-

Kungl. Maj:is proposition nr 75 år 1970

57

Tabell 16. Förädlingsvärde, kapital och lön per sysselsatt 1967 i stödföretag uppdelade

på branscher och storleksklasser (i tusental kr.)

Bransch

Företagsstorlek

Förädlingsvärde

per sysselsatt

Realkapitalets vär­

de per sysselsatt

Lön per

sysselsatt

V erkstadsindustri

små

25,6

43,3

17,8

medelstora

35,5

58,0

21,7

stora

37,6

95,8

21,9

Träindustri

små

22,2

61,0

16,2

medelstora

33,7

70,4

19,0

Genomsnitt för hela

riket

stora

37,3

46,9

22,2

V erkstadsindustri

38,6

82,3

23,6

Träindustri

34,2

64,1

20,1

nomsnitten, medan småföretagens värden låg närmare 30 % under. Träin­

dustrins värden är lägre än verkstadsindustrins.

En tänkbar orsak till de konstaterade skillnaderna i förädlingsvärde per

sysselsatt är enligt ERU att de stora företagen utnyttjar en kapitalintensi-

vare teknik, dvs. att de har större andel maskiner och anläggningar än de

övriga. Uppgifterna i tabell 16 tyder på att detta gäller för stödföretagen.

Det synes dock inte kunna helt förklara skillnaderna i arbetskraftspro-

duktivitet. Jämfört med branschernas riksgenomsnitt är kapitalintensite­

ten i de stödföretag som tillhör mekaniska verkstäder och gjuteri er lägre i

små och medelstora företag, medan träindustrins små och stora företag

uppvisar låga värden. Lokaliseringsstödet synes således inte ha utgått till

företag med en i förhållande till övriga industriföretag hög andel kapital.

De medelstora och stora stödföretagens löner ligger i nivå med dem som

gäller för skogslänen inom resp. branscher, dvs. för träindustrin drygt

19 000 kr. per sysselsatt år 1967 och för verkstadsindustrin omkring

21 000 kr. Detta kan jämföras med motsvarande löner i Stockholms län som

år 1967 låg vid omkring 24 000 resp. 27 000 kr. En del av skillnaderna kan

enligt vad ERU funnit förklaras av att tjänstemannaandelarna är olika.

För stödföretagen var förvaltningspersonalens andel av totala antalet sys­

selsatta omkring 20 % år 1967, medan andelen var nära 32 % i storstads­

länen.

ERU tolkar resultaten av sina undersökningar så att den sysselsättnings­

expansion som startats i stödföretagen i allmänhet inte har medfört ett in­

effektivt utnyttjande av landefs resurser. För att fullständigt belysa detta

krävs information även om stödets indirekta effekter. Möjligheterna att

uppskatta dessa anser ERU f. n. vara synnerligen begränsade. En sådan

kalkyl kräver kännedom om kapacitetsutnyttjandet för olika aktiviteter

inom stödområdet och om dess produktionsstruktur på mycket detaljerad

nivå. Det är mycket svårt att f. n. avgöra bl. a. hur stor del av de med

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

hjälp av lokaliseringsstöd utförda investeringarna som utförs av arbets­

kraft inom stödområdet. De flesta maskinföremålen torde t. ex. importeras

från övriga delar av landet eller från utlandet. Lokaliseringsstödet har så­

ledes med all säkerhet fått indirekta effekter utanför stödområdet. Pro­

blem av detta slag avser ERU att behandla i sitt fortsatta utredningsarbete.

Stödföretagens likviditets-, räntabilitets- och finansieringsförhållanden

ERU betonar att en av förutsättningarna för lokaliseringsstödet är att

det skall utgå till företag som uppvisar tillfredsställande lönsamhet. Detta

innebär med en snäv definition att företagens räntabilitet, mätt som netto­

vinst per insatt riskvillig kapitalenhet eller som nettovinst, skatt och ut-

giftsräntor per enhet eget och främmande kapital, skall vara sådan, att

förräntningen av det insatta kapitalet är konkurrenskraftig med alterna­

tiva placeringar. Med en vidare definition skall även ersättningen till andra

produktionsfaktorer än kapital tas med i beräkningen. Ett företag med

god lönsamhet skall då också ge arbetskraften konkurrenskraftiga löner. I

ERU:s undersökning beaktas bägge dessa aspekter på lönsamheten. Vid

bedömningen av de finansiella förhållandena analyseras även företagens

likviditetsläge och relationen mellan eget och främmande kapital.

I tabell 17 jämför ERU stödföretag och företagen i det stickprov från

industrin som helhet som insamlas av statistiska centralbyrån. Jämförelsen

gäller utvecklingen åren 1966—1967 för likviditet, räntabilitet (okorrige­

rade värden), finansiell struktur samt löner per sysselsatt.

Av tabellen framgår att räntabiliteten är relativt lika för de bägge före-

tagstyperna. En svag försämring har inträffat under den studerade perio­

den. Stödföretagens likviditet är betydligt sämre än stickprovets. Även lö­

nerna är lägre. Stödföretagen förefaller vidare ha lägre självfinansierings-

grad än övriga företag.

ERU framhåller att en råd reservationer självfallet måste göras i fråga

om resultatet. Först och främst kan skillnaderna i företagsstorlek medföra

Tabell 17. Stödföretagens likviditet, räntabilitet och finansiella struktur 1966 och 1967

Omsätt-

ningstillg. 1

i förh. till

kortfrist,

skulder

(likviditet)

Omsätt-

ningstillg. 1

+ varula­

ger i förh.

till kortfris­

tiga skulder

Vinst +

skatt +

ränteutg. i

förh. till

syssels.

kapital

(räntabi­

litet)

Eget kapi­

tal i förh.t.

sysselsatt

kapital (fi­

nansiell

struktur)

Lön per

sysselsatt

Antal

sysselsatta

per företag

Stödföretag 1966. . . .

63,4

108,6

5,99

16,7

19 678

86

1967___

69,8

110,6

5,64

15,7

21 371

67

Industrin som helhet

1966...........................

104,3

152,2

5,92

34,9

21 508

435

1967............................

111,4

157,4

5,85

34,2

23 154

422

felaktiga slutsatser. Små företag, som inte har fått lokaliseringsstöd, kan

mycket väl befinna sig i samma situation som de mindre stödföretagen.

Detta innebär i så fall endast att små företag kan ha större likviditetspro-

blem än stora. Andra problem gäller grunderna för räntabilitets- och likvi-

ditetsberäkningarna. Likviditetsgraden hos olika tillgångar kan t. ex. varie­

ra betydligt vid olika beräkningsgrunder.

ERU påvisar också att betydande skillnader mellan stödföretagen före­

kommer. De företag som tillhör mekaniska verkstäder och gjuterier bär

löner och räntabilitetsvärden som i de flesta fall ligger över genomsnittet

för stödföretagen i allmänhet, medan träindustriföretagen ofta ligger un­

der. Likaså varierar förhållandena med företagsstorleken, med de gynn­

sammaste värdena för de största företagen.

De redovisade förhållandena för stödföretagen visar enligt ERU variabel­

värden som påverkats av lokaliseringsstödet. Då lokaliseringsbidrag erhål­

lits tas detta i allmänhet inte upp i balans- eller vinst- och förlusträkningar.

De bokförda värdena på anläggningstillgångarna kommer därför inte att

öka med värdet av de investeringar som utförs med hjälp av lokaliserings­

bidrag. Lokaliseringslånen tas med bland långfristiga skulder och ingår så­

ledes i resultatredovisningen. I den mån som ränte- och amorteringsfrihet

beviljas, redovisas dock inte detta.

För att visa lokaliseringsstödets effekter på företagens finansiella situa­

tion har ERU gjort en korrigering av företagens redovisade resultat. Kor­

rigeringen omfattar följande punkter:

a) Bidragsbeloppen läggs till de redovisade värdena för sysselsatt kapital.

b) De redovisade avskrivningsbeloppen justeras med hänsyn till »nor­

mal» avskrivning av återanskaffningsvärdet av reala tillgångar (återan-

skaffningsvärde av brandförsäkrade och icke brandförsäkrade tillgångar).

c) Från nettovinsten dras såväl förändrade avskrivningsbelopp som be­

räknad ränta på bidragsbeloppen samt eventuell ränta på lånebeloppen om

räntebefrielse medgetts under det aktuella året.

d) Från det i det föregående redovisade räntabilitetsmåttet (nettovinst +

skatt + ränteutgifter) dras förändrade avskrivningsbelopp. För att få en

korrekt uppskattning av nettovinsterna läggs bidragsbeloppen till grund för

en uppskattning av de räntor som skulle ha utbetalats om bidragen förvand­

lats till lån (dessa räntor uppskattas till 8 %). Avskrivningsbeloppen juste­

ras genom att »normal» avskrivning av totala återanskaffningsvärdet be­

räknas och jämförs med de uppgivna avskrivningsbeloppen. Vid denna

kalkyl beräknas avskrivningarna till 5 % på anläggningar och inventarier,

6 % på maskiner och 1,5 % på övriga poster.

Tabell 18 visar de finansiella förhållandena för företag som erhållit stat­

ligt lokaliseringsstöd åren 1965 och 1966 före och efter ERU:s korrige­

ringar. Justeringar för eventuella rån tebefrielser, som kan beviljas upp

till tre år, saknas. Dessa uppgår till 7,7 milj. kr. för de aktuella företagen,

vilket kan jämföras med det beviljade lånebeloppet 65,5 milj. kr. och bi-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

59

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Tabell 18. Finansiella förhållanden för företag som erhållit lokaliseringsstöd för första

gången 1965 och 1966, korrigerade och okorrigerade värden med avseende på lokalise­

ringsstödet och avskrivningar

Bransch

Företags­

storlek

År

Vinst+skatt +

ränteutg. i förh.

till sysselsatt

kapital

Vinst+skatt

+ ränteutg. i

förh. till syssel­

satt kapital (kor­

rigerade värden)

Eget kapital i

förh. till syssel­

satt kapital

Eget kapital i

förh. till syssel­

satt kapital (kor­

rigerade värden)

Verkstads-

små

1966

2,00

0,67

3,9

3,4

industri

1967

2,73

1,14

4,9

4,3

medelst.

1966

5,59

5,74

4,3

4,1

1967

3,70

2,42

5,5

5,1

stora

1966

6,16

5,79

19,6

19,3

1967

5,72

4,75

18,4

18,2

Träindustri

små

1966

6,72

4,59

4,8

4,1

1967

4,52

1,46

1,2

1,1

medelst.

1966

4,23

1,50

6,6

6,2

1967

3,34

2,51

5,4

5,0

dragsbeloppet 26,7 milj. kr. Företagens beräknade och utförda investe­

ringar år 1967 var knappt 199 milj. kr. resp. drygt 168 milj. kr.

En viss nedjustering av de av företagen redovisade räntabilitetsuppgif-

terna är, som framgår av tabell 18, motiverad. Med hjälp av lokaliserings­

stöd har företagen nått räntabilitetsvärden som i genomsnitt ligger nära

riksgenomsnittet. Stora skillnader mellan företag som tillhör olika bran­

scher och storleksklasser föreligger dock.

ERU.s slutsatser

Den hittills förda lokaliseringspolitiken synes vad beträffar perioden

1965—1968 ha medfört att stöd har utgått till företag som uppvisar bety­

dande sysselsättningsökning. Enligt ERU:s bedömning kan det vara miss­

visande att studera sysselsättningsförändringen enbart inom stödföreta­

gen. Väsentligt torde vara att jämföra dessa företags utveckling med andra

företags. Medan industrin som helhet hade i stort sett oförändrat antal sys­

selsatta under perioden 1963—1968 ökade sysselsättningen hos vissa grup­

per av stödföretag med inemot 40 %. Vissa av stödföretagen förefaller dock

ha så låg produktivitet att andra medel, bl. a. flyttningsstimulerande åtgär­

der, kunde ha varit fördelaktigare från resursfördelningssynpunkt. För en

slutlig bedömning av detta krävs dock kartläggningar av stödets indirekta

effekter, vilka bl. a. måste bygga på kartläggningar av kapacitetsutnyttjan-

det av samhällskapitalet i olika regioner. En sådan kartläggning kommer

att utföras i ERU :s nästa etapp.

ERU hävdar vidare att lönenivån vid en del stödföretag är så låg att

andra medel vore att föredra från inkomstfördelningssynpunkt, åtminstone

på längre sikt.

Lokaliseringsstödet är utformat så att det subventionerar investeringar.

61

Det har hittills utgått till företag som har utfört investeringar av storleken

250 milj. kr. per år inom stödområdet. Under de fyra första åren torde sys-

selsättningstillskottet i stödföretagen sammanlagt vara 5 000 å 6 000 arbets­

tagare. Det är troligt att en del av detta tillskott erhållits även om stöd inte

hade utgått, eftersom stödföretagen ofta uppvisar expansion redan innan

stöd erhålls.

Trots att stödet i första hand stimulerar till ökning av företagens real-

kapital kan enligt vad ERU funnit någon anmärkningsvärd ökning i meka­

niseringsgraden inte konstateras. Det är emellertid tänkbart att man med

motsvarande stödbelopp skulle kunna nå ännu större ökning av antalet sys­

selsatta om stödet gavs formen av premier till företagen per sysselsatt.

Lokaliseringsstödet har enligt ERU:s bedömning medfört resultatför­

bättringar för berörda företag av sådan storlek att de i genomsnitt uppvisar

räntabilitetsvärden, som ligger i nivå med riksgenomsnittet.

Lokalisering sutredning ens slutsatser

Vid sin bedömning av frågan om lokaliseringsstödet hittills har bidra­

git till att utjämna skillnaderna i ekonomisk tillväxttakt, sysselsättning,

löner, ekonomisk och social standard mellan å ena sidan stödområdet och

å andra sidan landet i övrigt anför utredningen att några större resultat gi­

vetvis inte kan väntas under den korta tid verksamheten har pågått. Efter­

som lokaliseringsstödet vidare är endast en av de många faktorer som kan

påverka den regionala utvecklingen, kan utredningen inte på grundval av

föreliggande material lämna något entydigt svar.

Utredningen påpekar att den nuvarande regionala statistiken är ofull­

ständig. Sålunda saknas statistik bl. a. över den ekonomiska tillväxttakten

i olika delar av vårt land. Demografiska fakta är enligt utredningen otill­

räckliga för att tillåta några hållbara jämförelser av regional tillväxttakt

och sysselsättningsstatistikcn medger jämförelser endast i begränsad ut­

sträckning.

ERU:s undersökningar av sysselsättningsförändringen i vissa kategorier

av stödföretag jämfört med industrin som helhet och samtliga industri­

företag i skogslänen visar enligt vad utredningen framhåller en genomgåen­

de gynnsammare sysselsättningsutveckling i stödföretagen. Utvecklingen

synes inte ha besannat de farhågor som ofta har uttalats, nämligen att

lokaliseringsstödet skulle tendera att initiera särskilt kapitalintensiva

företag.

Som ett generellt omdöme anför utredningen att den hittills bedrivna

lokaliseringspolitiken i många hänseenden har varit framgångsrik och har

haft påtagligt gynnsamma effekter på sysselsättningen. Det investerings-

tillskott som genom lokaliseringsstödet har åstadkommits inom stödområ­

det har varit av stor betydelse i strävandena att nå balans i den regional­

ekonomiska utvecklingen. I delar av stödområdet har åtgärderna emellertid

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

inte varit tillräckliga för att neutralisera verkningarna från sysselsättnings­

synpunkt av den snabba minskningen av arbetskraften inom jord- och

skogsbruket.

På många håll har stödet dock skapat varaktiga sysselsättningstillfällen

och medverkat till en industriell utveckling inom stödområdet som annars

inte skulle ha kommit till stånd eller skulle ha skett i betydligt långsamma­

re takt. I andra fall har det dämpat takten i den negativa utvecklingen samt

medfört, att man kunnat bibehålla sysselsättningen i en omfattning som

eljest inte skulle ha varit möjlig.

Det faktum att lokaliseringsstödet inom stödområdet har kommit att kon­

centreras till kustområdena och de södra delarna sammanhänger enligt

utredningen bl. a. med att stödet i huvudsak gått till utbyggnad av befintli­

ga industrier, medan det endast i mindre omfattning har åstadkommit ny­

etablering (hit räknas även filialutläggning). Bland orsaker härtill pekar

utredningen bl. a. på den konjunktur avmattning som har rått under en stor

del av försöksperioden och som givetvis medfört att företagens planer på

nyetablering eller filialutläggning i många fall inte realiserats.

Utredningen påpekar vidare att Norrlands inland endast i begränsad

utsträckning har fått del av lokaliseringsstödet samt att stödet dessutom

är splittrat på ett stort antal kommunblock och sålunda spritt över ett stort

område. Möjligheterna till lokaliseringsstöd har enligt utredningens mening

således inte medfört någon mera påtaglig förbättring av inlandets situation.

Däremot kan lokaliseringsstödet ha medverkat till att utflyttningen från

inlandet i större utsträckning än eljest skulle blivit fallet har skett till kust­

regionerna i stället för till södra och mellersta Sverige. Man har pekat på

flera olika orsaker till den uppkomna fördelningssituationen, t. ex. att in­

landet med sin näringsstruktur, som bygger i huvudsak på de tillbaka-

gående areella näringarna, saknar industriell tradition och attraktiva lokali-

seringsalternativ. Sammanhangen torde dock enligt vad utredningen beto­

nar vara avsevärt mera komplicerade.

Relativt sett mer framgångsrika, anför utredningen, har kanske de stöd­

åtgärder varit som på grund av konjunkturutvecklingen och inträffade

företagsnedläggelser satts in på olika platser inte minst i södra och mel­

lersta Sverige. Redan med hänsyn till den korta tid verksamheten har pågått

och den ännu kortare tid stödet kunnat ha något inflytande på sysselsätt­

ningen är det dock ännu inte möjligt att mer exakt mäta vilken effekt det

nuvarande lokaliseringsstödet har haft eller kan få. Härtill kommer att de

indirekta verkningarna många gånger torde vara avsevärt större än de di­

rekta. Från psykologisk synpunkt har det exempelvis ofta betytt mycket att

stödåtgärder av denna nya art snabbt har kunnat sättas in tillsammans

med olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Då det gäller att bedöma resultaten av de lokaliseringspolitiska åtgär­

derna bör man enligt utredningens mening också hålla i minnet, att de

nuvarande reglerna utformades under en tid med stor brist på arbets-

63

kraft på de expansiva orterna och en därav följande tendens från före­

tagens sida att sprida verksamheten till orter med god tillgång på arbets­

kraft. Under större delen av försöksperioden har konjunkturläget varit ett

helt annat. Det torde, menar utredningen, få anses vara ett gott betyg

åt lokaliseringsstödet att det trots dessa ändrade förutsättningar har visat

sig kunna fungera på ett tillfredsställande sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

VI. Mål för lokaliserings- och regionalpolitiken

1. ERU:s principiella synpunkter

Vid sin granskning av förhållandet mellan den regionala och den natio­

nella politikens mål har ERU haft till utgångspunkt att de regionalpolitiska

målen måste samordnas med de nationella målen. I princip bör de regional­

politiska målen utgöra rumsliga uttolkningar av allmänna resursfördel­

nings-, inkomstfördelnings- och stabiliseringspolitiska mål.

Den regionala innebörden av samhällets mål för resursfördelningen är be­

roende av vilket tidsperspektiv som anläggs. I ett kort tidsperspektiv är

målet att produktionsfaktorerna skall utnyttjas så fullständigt som möj­

ligt vid given rumslig fördelning och vid given teknologi. En sådan utform­

ning av resursfördelningspolitiken innebär, när det gäller produktionsfak­

torn arbetskraft, att full sysselsättning skall råda i alla regioner.

Med full sysselsättning avser ERU en situation som karakteriseras av att

balans råder mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Om full syssel­

sättning definieras på annat sätt blir konsekvenserna för den regionala

politiken annorlunda. Om målet exempelvis är att uppnå ett visst värde

på förvärvsintensiteten i en region, ökar sannolikt kravet på variations­

rikedom hos arbetskraftsefterfrågan och näringslivsstruktur i regionen.

Detsamma gäller om ambitionen är att skapa valfrihet mellan olika syssel-

sättningsalternativ för befolkningen, dvs. uppnå kvalitativ (i motsats till

kvantitativ) full sysselsättning. Därmed förskjuts tyngdpunkten i den

regionala resursfördelningspolitiken i riktning mot ett långt tidsperspektiv.

På längre sikt, anför ERU, kan målen för resursfördelningen ha som

främsta regionala innebörd omflyttningar av produktionsfaktorer från re­

gioner med ogynnsamma till regioner med gynnsamma produktionsbetingel­

ser. I ett längre tidsperspektiv kan målen också bestå i att förbättra pro-

duktionsförutsättningarna och därmed skapa expansion i vissa utvalda till-

bakagående regioner.

Ett huvudmotiv för en regional politik av sistnämnda slag är att und­

vika konflikter med andra regionalpolitiska mål. En strävan att utjämna

inkomst- och välfärdsfördelningen i samhället kan t. ex. motivera att den

regionala resursfördelningspolitiken inriktas på att förbättra produktions­

betingelserna i vissa utvecklingsbara regioner. ERU påpekar dock i detta

sammanhang att en utjämning av levnadsstandarden mellan olika regioner

64

också förutsätter utflyttning från regioner, som inte på lång sikt kan be­

dömas som utvecklingsbara, till regioner med goda förutsättningar för ett

expansivt näringsliv.

Den regionala politikens inriktning är enligt vad ERU framhåller ofta

starkt beroende av hur mål för fördelningen av den samlade välfärden

konkretiseras. Utrymme finns här för många tolkningar, eftersom begrep­

pet välfärd kan ha många olika betydelser och stora skiljaktigheter kan

råda i fråga om kraven på den rätta välfärdsfördelningen.

Ofta illustreras välfärdsfördelningen i samhället med fördelningen av

förvärvsinkomst och förmögenhet. Detta mått är, påpekar ERU, självfallet

inte uttömmande. Inte minst i ett regionalt sammanhang finner ERU det

motiverat att i den fördelningspolitislca diskussionen ta med en mängd

icke prissatta miljöfaktorer. Vidare måste samhällets välfärdsfördelnings-

mål inbegripa den regionala fördelningen av olika offentliga och privata

tjänster, såsom sjukvård, undervisning, kulturella aktiviteter osv.

Även om man antar att välfärden för individerna beror enbart av mäng­

den prissatta varor är detta mått inte helt uttömmande. Med ett rums­

ligt perspektiv måste t. ex. hänsyn tas också till de regionala effekterna av

den progressiva statsskatten och bidragen till utjämning av den kommu­

nala beskattningen. Vidare måste den regionala fördelningen av bl. a.

barnbidrag, pensionsförmåner och bostadsbidrag beaktas. Därjämte måste i

princip förekomst av byteshandel med varor och tjänster i olika regioner

beaktas. Självfallet är emellertid inkomstfördelningen en väsentlig indika­

tor på hur välfärden är fördelad mellan olika regioner.

Om målet för inkomstfördelningen preciseras så att det avser en in­

komstutjämning kan det ges varierande innebörd för den regionala politi­

ken. En tolkning är enligt ERU att en utjämning skall äga rum, så att för­

värvsarbetande med likartad sysselsättning och i samma åldersklass får

samma realinkomst oavsett i vilken region de bor. Därmed kan betydande

regionala inkomstskillnader bestå. Detta beror på att individer, som flyt­

tar från tillbakagående till expansiva regioner, ofta får sysselsättning i hög-

avlönade yrken som inte är representerade i kontraktiva regioner.

En annan innebörd av en målsättning om inkomstutjämning kan vara

att de genomsnittliga inkomsterna skall utjämnas mellan olika delar av

landet. En sådan tolkning av fördelningsmålet innebär att en produktions­

struktur måste tillskapas, som medför att hög- och lågavlönade yrken blir

ungefär lika representerade i alla regioner. Ett motiv för att ge sam­

hällets fördelningspolitiska mål denna innebörd kan vara att förutsätt­

ningar därmed skapas att tillförsäkra individerna i olika regioner större

frihet beträffande val av utbildning, sysselsättning osv.

Samhällets stabiliseringspolitik karakteriserar ERU i korthet som åt­

gärder för att behålla full sysselsättning och stabil prisnivå vid fortgående

konjunktursvängningar inom ekonomins olika sektorer. Den regionala in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1070

65

nebörden av de stabiliseringspolitiska målen kan vara att skapa kortsiktiga

arbetstillfällen för arbetskraft inom regioner där lågkonjunktur råder.

Stabiliseringspolitiken kan också innebära åtgärder för omflyttning av ar­

betskraft från dessa regioner till regioner med en i det aktuella ögonblicket

gynnsammare konjunktur. Den kan också innebära åtgärder för att dämpa

en för stark regional expansion, t. ex. i storstadsområdena, som leder till

instabilitet i prisnivån på arbetsmarknaden etc.

ERU betonar att den regionala stabiliseringspolitiken i första hand

är kortsiktig, eftersom dess syfte är att lösa relativt hastigt uppkommande

balansproblem som inte beräknas bli bestående. Skillnaden mot den regiona­

la allokeringspolitiken är att den sistnämnda har som ett väsentligt syfte att

bidra till ett effektivt utnyttjande av produktionsfaktorerna i regioner med

mer långsiktiga strukturproblem. Detta kan ske antingen genom omflytt­

ning av produktionsfaktorerna till expansiva regioner eller genom åtgärder

för att förbättra de kontraktiva regionernas produktionsbetingelser.

En samlad målformulering för den regionala politiken måste enligt ERU:s

uppfattning grundas på överväganden om olika målsamband och målkonflik­

ter. Målet måste liksom för all annan politik utgöra en kompromiss mellan

olika strävanden. Det är t. ex. uppenbart att en konflikt råder mellan en am­

bition att häva undersysselsättning i vissa tillbakagående regioner och en

strävan att uppnå snabb ekonomisk tillväxt för landet. I det första fallet

kan krävas att arbetskraft och kapital bereds möjlighet att temporärt stanna

kvar även i icke utvecklingsbara regioner. I det senare fallet krävs snabb

omflyttning av produktionsfaktorerna till regioner med gynnsammare pro-

duktionsförutsättningar.

En andra målkonflikt kan uppstå mellan den regionala politikens in­

komst- och resursfördelningsmål. För att utjämna inkomst- och välfärds-

fördelningen i samhället kan t. ex. krävas olika slag av interregionala över­

föringar. Om man förutsätter dels att regionala inkomstskillnader åter­

speglar produktivitetsskillnader, dels att regionala inkomstskillnader ut­

gör väsentliga flyttningsincitament för hushållen, elimineras därmed en

en väsentlig drivfjäder i den ekonomiska tillväxtprocessen, nämligen arbets­

kraftens flyttningar till regioner med de mest gynnsamma betingelserna

för ett expansivt näringsliv.

Som en tredje målkonflikt nämner ERU det motsatsförhållande som

ibland råder mellan tillväxtmålet och strävandena efter att uppnå en diffe­

rentierad yrkes- och utbildningsstruktur i olika regioner. I det förra fallet

kan krävas en relativt långtgående regional specialisering, så att t. ex. de

enbart varuproducerande enheterna av företagen förläggs till regioner, som

med hänsyn till faktorutrustning m. m. är särskilt lämpade för denna typ

av produktion, medan styrande, försäljande och utredande funktioner kon­

centreras till ett fåtal regioner. Uppenbart strider en sådan utveckling mot

det nämnda differentieringsmålet.

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

66

Vid utformningen av de sammanfattande regionalpolitiska målen, dvs.

i princip sådana mål som utgör kompromisser mellan regionala resurs-

och inkomstfördelnings- samt stabiliseringspolitiska strävanden, är det en­

ligt ERU:s uppfattning lämpligt att differentiera målen i långsiktiga och

kortsiktiga mål. De långsiktiga målen gäller då den regionala struktur som

skall eftersträvas, dvs. den framtida optimala regionala strukturen. De kort­

siktiga målen avser frågor hur balanserad expansion eller kontraktion bör

uppnås i olika regioner, dvs. hur problemen i samband med utvecklingen

mot den eftersträvade regionala strukturen skall lösas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

2. Lokaliseringsutredningens allmänna synpunkter

Utredningen påpekar inledningsvis att dess huvuduppgift enligt direktiven

är att se över och lägga fram förslag rörande den lokaliseringspolitiska

stödverksamheten med utgångspunkten att de år 1964 uppställda målen

skall stå fast.

Redan vid början av sitt arbete har utredningen funnit klart att stöd­

verksamheten inte kan ses isolerad från annan verksamhet med regio­

nala verkningar. Utredningen betraktar den lokaliseringspolitiska stöd­

verksamheten som ett betydelsefullt element i en framväxande svensk

regionalpolitik. Lokaliseringsstödet måste emellertid anpassas till de mer

preciserade mål som kan komma att ställas upp inom regionalpolitiken. I

dag saknas enligt utredningen en sådan precisering på såväl lång som kort

sikt. Vid behandlingen av praktiskt taget varje delfråga i utredningens ar­

bete har de lokaliseringspolitiska målen kommit att diskuteras, vilket inte

minst beror på den vaga formulering de f. n. har. Särskilt gränsdragningen

mot social- och arbetsmarknadspolitik har krävt uppmärksamhet.

Visserligen kan de av statsmakterna år 1964 uppställda lokaliseringspoli­

tiska målen sägas ha en formulering som tyder på en vidare — en regional­

politisk — ansats, men den närmare utformningen och den praktiska till-

lämpningen har enligt utredningen en betydligt snävare ram. Den hittills

förda lokaliseringspolitiken kan närmast beskrivas såsom den samhälle­

liga ekonomisk-politiskt inriktade verksamhet som huvudsakligen genom

direkta ekonomiska medel syftar till att påverka industrins regionala ut­

bredning i Sverige.

Utredningen definierar allmänt begreppet regionalpolitik som den politik

som syftar till att påverka och/eller styra såväl samhällets som det enskilda

näringslivets ekonomiska utveckling och utbredning liksom den sociala

och kulturella utvecklingen i sådan riktning, att en rimlig avvägning kom­

mer till stånd mellan expansiva och kontraktiva regioner, samtidigt som de

nationella ekonomiska, sociala och kulturella målen i rimlig grad tillgodo­

ses. Man kan enligt utredningen också säga att antagandet av ett regional-

politiskt mål innebär att man till de vanligen uppställda målen för den

67

nationella politiken lägger ett nytt, nämligen viss regional balans i ekono­

misk, social och kulturell standard.

Det som i huvudsak skiljer en utvecklad regionalpolitik — som alltså sak­

nas i vårt land — från lokaliseringspolitiken är enligt utredningens me­

ning en regional indelning på funktionell bas, välunderbyggda regionala

mål, regionala utvecklingsprogram för såväl samhällets olika verksamhets-

sektorer som för näringslivet, väl differentierade medel för regional ut­

veckling samt en effektiv organisation för handhavandet av de informa­

tions-, kontakt-, förhandlings-, beslutande, samordnande och verkställan­

de funktioner som krävs för en sådan politik.

Utredningen framhåller att det pågående arbetet med att skapa en re­

gionalpolitik i Sverige troligen kommer att kräva ganska lång tid. Svårig­

heterna är inte minst av institutionell natur. Den betydande specialise­

ringen och sektorsuppdelningen i svensk politik och förvaltning medför

problem när det gäller att överblicka och samordna den samhälleliga verk­

samheten samt värdera effekterna av olika sektoriella åtgärder. Först se­

dan underlag anskaffats för analys av de ekonomiska, tekniska och sociala

faktorer som påverkat utvecklingen i olika delar av vårt land anser utred­

ningen att en mer preciserad regionalpolitisk målsättning kan utformas.

Utredningens avsikt är att under det fortsatta utredningsarbetet söka

utforma en regionalpolitisk målsättning, nya regionalpolitiska medel samt

den organisation som en för vårt land avpassad regionalpolitik kräver.

I särskilt yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att de regional­

politiska insatserna bör koncentreras till på sikt utvecklingsbara regioner.

Herr Fälidin menar att regionalpolitiken måste grundas på en regional­

politisk målsättning. Statsmakterna måste i centrala politiska beslut ge

uttryck för sin ambitionsnivå. Därefter måste alla åtgärder underordnas

denna målsättning.

Herr Hamrin föreslår att statsmakterna uttryckligen garanterar vissa

inlandstätorters framtid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

3. Remissyttrandena

Ett stort antal remissinstanser delar lokaliseringsutredningens allmänna

bedömning om behovet av en hela landet omfattande regio­

nalpolitik. I flera fall beklagas att utredningen enligt sina direktiv och

på grund av den korta tid som stått till förfogande inte har haft möjlighet

att ta upp en sådan regionalpolitik till behandling. En råd remissinstanser

framhåller att målen bör preciseras innan ett slutgiltigt ställningstagande

till lokaliseringspolitikens utformning kan göras. I flera yttranden tas av

denna anledning upp principiella diskussioner om sambanden mellan den

nationella och den regionala politikens mål. Ofta framhålls

därvid observerade eller möjliga konflikter mellan dessa mål.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Konjunkturinstitutet efterlyser en närmare diskussion och tolkning av de

riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik som statsmakterna har dragit upp.

Dessa riktlinjer kan sägas motsvara målen för allmän ekonomisk politik,

socialpolitik och arbetsmarknadspolitik. Dessa mål — och konflikter dem

emellan — aktualiseras om inte förr så vid varje konkret ställningstagande.

Även om mål och konflikter inte redovisas så implicerar varje konkret ställ­

ningstagande i lokaliseringspolitiken också målvärderingar. Enligt institu­

tets uppfattning hade det varit önskvärt att utredningen gått längre i öppen

redovisning härav för att underlätta en bedömning av innebörden av de

rekommendationer utredningen kommer fram till. Även i de fall då man

principiellt eller på grund av bristande erfarenhetsmaterial saknar hållpunk­

ter för ett rationellt ställningstagande kan det klargöras vilken värdering

som i praktiken fått fälla utslaget och den roll olika mål kan tänkas spela i

sammanhanget.

Att utforma en regionalpolitisk målsättning och ett regionalpolitiskt hand-

lingsschema för hela landet framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län som

en mycket omfattande arbetsuppgift. Om de nu existerande problemen i

främst norra Sverige skall vänta på sin lösning tills detta har skett torde det

vara för sent att kunna bibehålla en befolkningsstorlek på en någorlunda

acceptabel nivå i denna landsdel. Dessutom torde det inte föreligga något

motsatsförhållande mellan att lösa de nuvarande problemen och att senare

formulera en riksmålsättning. De tänkbara åtgärderna utgör medel med

vars hjälp man skall försöka lösa akuta och väl definierade problem. Om

detta lyckas innebär det inte att möjligheterna att senare diskutera en regio­

nalpolitisk målsättning för hela riket har undanröjts. Tvärtom synes det

innebära vidgade erfarenheter som senare kan komma hela landet till godo.

SAF och Sveriges industriförbund framhåller att regionalpolitiken på

bästa sätt måste samordnas med den nationella politiken så att den ekono­

miska tillväxttakten i landet kan hållas på en hög nivå. Enligt organisatio­

nernas mening kan man dock från statsmakternas sida inte bortse från de

problem som en fortsatt rationalisering inom näringslivet kommer att med­

föra för Norrlands inland. Bl. a. av sociala skäl och för skogsbruket är det

angeläget att den befolkning som nu och i fortsättningen kommer att ha sin

bärgning i denna del av landet kan erbjudas en rimlig service. Även om den­

na koncentreras till ett begränsat antal platser är det osäkert om nuvarande

servicestandard kan upprätthållas i framtiden med hänsyn till den väntade

befolkningsuttunningen i den omgivande glesbygden. Dessa frågor kräver en

ingående prövning inom ramen för en klart definierad regionalpolitisk mål­

sättning på kort och lång sikt, där även frågan om vilka orter som bör bli

föremål för särskilda insatser från samhällets sida behöver prövas ytter­

ligare.

Naturvårdsverket, RLF och Sveriges lantbruksförbund samt Sill pekar

på att det ekonomiska tillväxtmålet inte är det enda långsiktiga målet. Vid

60

tolkningen av målsättningen i 1964 års lokaliseringspolitik, som bl. a. inne­

bär att landets tillgångar av kapital och arbetskraft utnyttjas och fördelas

så att en snabb ekonomisk tillväxt befordras, är det enligt dessa remissin­

stanser riktigt att ta med miljövärden bland plusposter och miljöförstörelse

bland negativa poster.

Naturvårdsverket delar utredningens åsikt att det inte kan anses försvar­

bart att använda lokaliseringsstödet enbart för att på mycket kort sikt lösa

sysselsättningsproblem vid akuta kriser. De geografiska avgränsningarna

måste i törsta hand avgöras med hänsyn till de långsiktiga verkningarna.

Även en framtida regionalpolitik måste därför komma att innebära bl. a. ett

urval av utvecklingsorter och utvecklingszoner. Från miljövårdssynpunkt sy­

nes det lämpligt med ett samtidigt urval av vissa stora regioner som i huvud­

sak reserveras för turism och rekreativa ändamål. En strävan efter regional

spridning av industri och därmed befolkning är sålunda från miljövårdssyn­

punkt motiverad av flera olika skäl, i första hand önskemålen att undvika en

än hårdare ansträngning av miljön i storstadsregionerna. Vidare kan näm­

nas tillgången på vatten som är väsentligt olika i skilda delar av landet. Dels

finns det vissa bristområden — Skåne, ostkusten och med nuvarande ut­

vecklingstendenser på sikt även Mälardalen — dels områden med god vat­

tentillgång — områdena vid Vänern-Göta älv, Motala ström och i Norrland.

Sambandet mellan regionala och nationella mål

uppmärksammas av länsstyrelsen i Älvsborgs län som menar att behovet

av precisering av lokaliseringspolitikens mål är stort. Av de mål som stats­

makterna ställde upp år 1964 kan man inte utläsa hur viktigt det är att

full sysselsättning uppnås jämfört med att ett snabbt ekonomiskt framåt­

skridande sker i landet eller att en större social, ekonomisk och kulturell

jämlikhet kommer till stånd olika regioner emellan. De nämnda målsätt­

ningarna kan nämligen inte alltid uppnås samtidigt beroende på arbets­

kraftens ovillighet att flytta mellan regionerna och på grund av skillnaderna

i olika regioners produktiva betingelser. Om lokaliseringspolitiken skulle

inriktas enbart på att skapa arbetstillfällen på de platser där arbetskraft-

överskott föreligger, kan nationalprodukten komma att stiga betydligt lång­

sammare än om arbetskraften genom rörlighetsstimulerande åtgärder för­

mås att flytta till vissa mera produktiva regioner. Å andra sidan har en

sådan rörlighetsstimulerande politik starkt ogynnsamma effekter på den

ekonomiska och sociala jämlikheten i utflyttningsregionerna. Länsstyrelsen

framhåller att exemplen på dessa s.k. målkonflikter skulle kunna mång­

faldigas. Det viktiga är emellertid att de olika mål som satts upp för loka­

liseringspolitiken inte kan uppnås samtidigt utan kommer att strida mot

varandra. I praktiken måste man göra en avvägning mellan de olika målen

och därvid avgöra vilket mål som har den högsta prioriteten. Den faktiska

utformningen av lokaliseringspolitiken innebär således att dylika avväg­

ningar görs, men dessa synes inte grunda sig på någon entydig och klart

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

70

uttalad eller genomtänkt målstrategi för den statliga regionalpolitiken. I

själva verket kommer detta att bli alltmer ohållbart. Möjligheterna att upp­

nå de nationella målsättningarna för den ekonomiska politiken — full

sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, stabil prisnivå, jämvikt i betal­

ningsbalansen, jämnare inkomstfördelning, större jämlikhet när det gäller

service och social trygghet — är nämligen i hög grad beroende av det regio­

nala utvecklingsmönster som åstadkommes bl. a. med regionalpolitikens

hjälp.

Målkonflikter av liknande slag påvisas också av bl. a. Svenska bankför­

eningen, bostadsstyrelsen, ERU, kommer skollegium, TCO och länsstyrel­

serna i Kalmar, Kristianstads, Kopparbergs och Västernorrlands län.

En uppdelning av regionalpolitikens mål i sådana som skall uppfyllas på

kort resp. lång sikt diskuteras av bl. a. AMS, som anser att strävan att nå

en snabb men samtidigt varaktig lösning av uppkommande sysselsättnings­

problem måste ligga till grund för avvägningen mellan insatser av de olika

arbetsmarknadspolitiska medlen. De lokaliseringsstödjande åtgärderna ger,

enligt styrelsens bedömning, de största sysselsättningseffekterna först på

längre sikt. Åtgärder som underlättar arbetskraftens geografiska rörlighet

leder i allmänhet till betydligt snabbare resultat. Enligt AMS uppfattning

kommer olika tätortsområdens attraktivitet från bosättningssynpunkt i

växande grad att bestämmas av tillgången på service av olika slag. Vidare

blir arbetsförhållandena och fritidsmöjligheterna av allt större betydelse.

Styrelsen anser att arbetskraften kommer att ställa större krav vad gäller

möjligheterna både att välja arbete och att byta arbete, större krav på om­

växling i arbetet och större krav på avancemangsmöjligheter. Inte minst är

en differentierad arbetsmarknad en förutsättning för att mer än en familje­

medlems önskemål om arbete skall kunna tillgodoses. Ju mer differentierad

arbetsmarknaden är desto lättare är det dessutom att lösa de sysselsätt­

ningsproblem som uppkommer i anknytning till nedläggningar och drifts­

inskränkningar. För att åstadkomma en långsiktigt mera stabil arbetsmark­

nad synes därför en viss regional koncentration av befolkning och näringsliv

önskvärd.

AMS tillägger att. tack vare att de lokaliseringsstödjande åtgärderna i

första hand inriktas på livskraftiga tätortsområden, förutsättningarna

successivt ökar att lösa sysselsättningsproblemen i skogslänen utan att be­

rörd arbetskraft behöver flytta från sitt hemlän. I samband härmed nämner

AMS att en av fem som under senare år flyttat och därvid fått starthjälp

har flyttat inom eget län.

Många remissinstanser tar, liksom AMS, upp frågan om vilka region­

typer som skall betraktas som problemområden och vilka regioner som

med ekonomisk-politiska åtgärder skall stimuleras resp. hämmas i sin ut­

veckling.

TCO framhåller att en av regionalpolitikens utgångspunkter bör vara de

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

71

resultat som kom fram i länsplanering 1967. I denna utredning fick läns-

styrelserna/planeringsråden ange en målsättning, formulerad i befolknings­

tal för varje kommunblock år 1980. För den kommande regionalpolitiken

bör statsmakterna efter samråd med olika kommunala instanser utse de

regioner som på lång sikt kan väntas tillväxa av egen kraft. Till dessa orter

bör samhället sedan förlägga skolor, sjukhus osv. Samhället bör med andra

ord tillse i huvudsak att infrastrukturen blir väl utbyggd. Med avseende på

den industriella och sysselsättningsmässiga utvecklingen kan man, menar

TCO, dela in olika geografiska områden i tre olika huvudgrupper. Dessa är

underutvecklade områden, ensidiga industriområden och stockningsområ-

den. Den hittills förda lokaliseringspolitiken har i allt väsentligt gått ut på

att lösa de underutvecklade och ensidigt industrialiserade områdenas pro­

blem. Den nu framlagda utredningen avviker inte från detta. Enligt TCO:s

uppfattning torde det i längden inte gå att ensidigt försöka lösa enbart ett

områdes problem. De resultat som uppvisas från den femåriga försöksperio­

den med lokaliseringspolitiken torde bekräfta detta. En regionalpolitisk

målsättning måste naturligtvis ta hänsyn till landet som helhet. För att

uppnå en balanserad regional tillväxt torde det att döma av erfarenheter

man har gjort både i Sverige och utomlands vara nödvändigt även att för­

söka minska takten på stockningsområdenas, dvs. storstadsregionernas, till­

växt. TCO förutsätter att utredningen kommer att behandla hithörande

frågor i sitt kommande betänkande.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län tar upp frågan om vilka regiontyper

som bör expandera. En fortsatt koncentration till framför allt Stockholms­

området av beslutande och styrande verksamheter kommer inte bara att

skärpa regionala olikheter i fråga om ekonomiska, sociala och kulturella

förhållanden utan också att medföra att från samhällssynpunkt avgörande

beslut fattas i social, kulturell och politisk isolering. Flera andra vägande

skäl talar emellertid enligt länsstyrelsens mening för tillskapandet av stor-

stadsalternativ och för att detta regionalpolitiska utvecklingsalternativ ägnas

mer uppmärksamhet i det fortsatta utredningsarbetet. Ett sådant skäl är

bl. a. att en mer tillfredsställande regional spridning av samhällsekonomins

mest expansiva beståndsdelar skulle kunna erhållas. Ett antal jämförelsevis

stora tätortsregioner med ett differentierat näringsliv, fördelade över hela

landet, skulle komma att bilda ryggraden i sådana för framtida ekonomiska

påkänningar mer robusta bebyggelsestrukturer som ERU nämner i sin

redovisning. Genom tillskapandet av storstadsalternativ skulle en solid

grund för framtida balans mellan olika regioner i landets läggas. På längre

sikt bör detta få gynnsamma konsekvenser även för balansen inom olika re­

gioner.

Länsstyrelsen tror också att många målkonflikter kan bli mindre känn­

bara vid en systematisk och konsekvent utbyggnad av storstadsalternativ.

Bland olika möjliga målkonflikter pekar länsstyrelsen på det motsatsför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

72

Kungl. Majris proposition nr 75 år 1970

hållande som stundom sägs råda mellan målet att uppnå snabb ekonomisk

tillväxt och strävandena att uppnå differentierad yrkes- och utbildnings­

struktur i olika regioner. Exempel på en annan möjlig målkonflikt är den

mellan olika regionala enheter på olika nivåer. Enligt länsstyrelsens mening

skulle utbyggnaden av storstadsalternativ i olika delar av landet harmonie­

ra väl med olika såväl samhällsekonomiska och regionalpolitiska som na­

tionella och lokala mål, varigenom som ERU säger »förutsättningar skapas

för samtidig måluppfyllelse» och överbryggande av motsättningar mellan

olika mål.

Statens vägverk ser också fördelar med en sådan samhällsplanering som

leder till en uppbromsning av storstadsområdenas tillväxt. Av en inom

verket företagen undersökning rörande urbaniseringsprocessens investe-

ringsmässiga konsekvenser för trafikledsbyggandet framgår nämligen att

storstäderna står i en klass för sig vad beträffar höga per capitakostnader

för väg- och gatubyggandet. För att kunna avveckla trafikmängderna i de

större städerna på ett tillfredsställande sätt krävs i många fall komplice­

rade och mycket kostnadskrävande trafikledslösningar. Detta framgår bl. a.

av en investeringsplan för Stor-Stockholmsområdet, utarbetad av en arbets­

grupp med representanter för KSL, Stockholms stad, vägverket samt Stor­

stockholms planeringsnämnd. Kostnaderna för en utbyggnad fram till år

1980 av ett huvudtrafiknät, inkluderande underbyggnad för T-banor men

icke rullande materiel, stationsinredning, banöverbyggnad m. m., beräknas

sålunda uppgå till ca 5,3 miljarder kr., vilket förutsätter en höjning av me­

delstilldelningen med 15 % per år. Trots dessa mycket stora investeringsbe­

lopp blir trafiksituationen år 1980 enligt arbetsgruppen likartad med den

nuvarande och den innebär för trafikanternas del en successiv försämring

genom ökade reslängder och restider.

ERU borde ha närmare preciserat innebörden av slutsatsen att man bör

bygga upp slagkraftiga växtcentra i olika delar av landet, anser länsstyrelsen

i Malmöhus län. En koncentration av de regionalpolitiska insatserna till ett

starkt begränsat antal regioncentra är enligt länsstyrelsens mening inte

tillfredsställande. Länsstyrelsen anser också att en spridning av näringslivet

till ett antal regioncentra högst ett tiotal mil från storstaden har större

förutsättningar att lyckas än en spridning till längre bort från storstaden

belägna orter. Den regionalpolitiska målsättningen bör enligt länsstyrelsens

mening bygga på ett hierarkiskt, funktionellt mönster av service- och arbets­

orter i vilket såväl storstaden som olika läns- och regioncentra har viktiga

funktioner att fylla.

Länsstyrelsen i Stockholms län menar att den kommande regionalpoli­

tiska riksplanen bör till övervägande del arbeta med ett antal storortsregio-

ner där en balanserad tillväxt eftersträvas i var och en.

Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör den framtida svenska lokali­

seringspolitiken utgå från målsättningen att en region med lämplig arron-

73

dering och ett befolkningsunderlag på 200 000—250 000 invånare inte skall

behöva riskera en fortskridande konstant försvagning av detta underlag.

Uppenbart är också att miljöpolitiska faktorer i många fall måste ges

absolut auktoritet över andra i lokaliseringspolitiska avvägningar och mål­

sättningar. Länsstyrelsen anser vidare att starkare aktiva inslag i lokalise­

ringspolitiken är nödvändiga, om problemen skall kunna lösas i de hittills

tillbakagående regionerna i landet. Därutöver menar länsstyrelsen, att ex­

pansionen i storstäderna så långt möjligt bör hejdas och dessa regioner få

nödvändigt andrum för att lösa sina mest påtagliga bristproblem. Länssty­

relsen är härvid medveten om att detta fortfarande kommer att nödvändig­

göra en tämligen hög investeringsnivå i dessa områden.

En vidareutveckling och utformning av storstadsalternativ förordas, ut­

över av de nämnda, av bl. a. Bankföreningen, bostadsstgrelsen, SAF och

Industriförbundet, SHI, och länsstyrelserna i Älvsborgs, Kristianstads och

Hallands län. Åtskilliga remissinstanser tillstyrker att de regionalpolitiska

insatserna koncentreras till vissa orter som i sin tur representerar olika ni­

våer inom landets ortshierarki.

Kritiska synpunkter mot åtgärder som syftar till att påskynda urba-

niseringsprocessen i Norrland framför bl. a. Norrlandsfonden. Ett utseende

av prioriteringsorter ökar enligt fondens uppfattning de arbetsmarknads­

politiska svårigheterna. Urbaniseringsprocessen sker f. n. i tillräckligt snabb

takt. SACO anser däremot att en ökad urbanisering i nordligaste Sverige

krävs för att en fortsatt utflyttning därifrån skall kunna hindras. Enligt or­

ganisationen erfordras den ökade urbaniseringen för att bereda arbetstill­

fällen och samhällsservice. Lokaliseringsstödet skall således inte ses som

ett medel att motverka glesbygdernas avfolkning.

Att de beredskapspolitiska motiven för en utspridning av

näringsliv och befolkning kvarstår från år 1964 betonas av överbefälha­

varen. Krigsmaktens möjligheter att lösa sina uppgifter är starkt beroende

av att den stöds av ett väl utvecklat näringsliv. Om avfolkningen fortsätter

i nuvarande eller ökad omfattning minskar förutsättningarna att försvara

berörda delar av landet. Att t.ex. bygga försvaret av Norrland i alltför hög

grad på tillförsel av personal och förnödenheter söderifrån innebär ett

stort risktagande. Därför måste en rimlig andel av landets resurser avsättas

för att främja näringslivet i Norrland. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar

utvecklar likartade synpunkter beträffande den ekonomiska försvarsbered-

skapen.

Även länsstyrelsen i Gotlands län anlägger beredskapspolitiska aspekter.

För Gotlands befolkning är öns militärt utsatta läge en blott alltför påtaglig

realitet. Med en minskande befolkning följer minskad möjlighet för kupp­

försvar, ett än mindre antal omedelbart gripbara gotlänningar för öns ome­

delbara försvar i händelse av överraskande anfall, ett än större beroende av

att trupper i tid hinner tillföras Gotland samt ökade svårigheter att i krigstid

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

74

verkligen nöjaktigt rekrytera totalförsvaret i övrigt. Att Gotland behålls

som en levande provins är sålunda av betydelse även militärt.

Kungl. Maj:ts proposition nr

75

år 1970

VII. Principiella synpunkter på de regionalpolitiska medlen

1. ERU:s synpunkter

ERU påpekar i sin rapport att praktiskt taget all ekonomisk och social

politik har inverkan på den geografiska fördelningen av näringslivet och

befolkningen i samhället. Utom de medel som syftar till att påverka den

regionala utvecklingen kan både generella ekonomisk-politiska medel och

medel, som är avsedda att påverka speciella branscher eller befolknings-

kategorier utan geografisk anknytning, ha stark påverkan på de regional­

politiska målen. Orsakerna till detta är att olika regioner skiljer sig i fråga

om produktionsförutsättningar, branschstruktur, befolkningssammansätt-

ning osv.

ERU nämner olika sätt att dela upp de regionalpolitiska medlen. Man

kan enligt ERU för det första skilja mellan statliga och kommunala regio­

nalpolitiska medel. Till de kommunala medlen räknas främst kommunal in­

formationsverksamhet till företag, kommunal fysisk planering och lokalise­

ring av kommunal infrastruktur. Dessutom pekar ERU på finansiella åt­

gärder inom kommunerna såsom avgifts- och taxepolitik, subventioner till

privata företag, kommunal utdebitering och kommunal upplåning. Själv­

fallet är det, anför ERU, inte möjligt att helt särskilja de statliga och kom­

munala regionalpolitiska medlen. Lokaliseringen av den kommunala in­

frastrukturen bestäms t. ex. genom en växelverkan mellan stat och kommun.

En fördelning av de regionalpolitiska medlen kan vidare enligt ERU :s

uppfattning ske efter de ekonomiska subjekt vilkas lokalisering man vill

påverka. Indelningen skulle då kunna göras i medel som påverkar före­

tagens lokaliseringsval, medel som påverkar hushållens lokaliseringsval

samt den offentliga sektorns lokalisering.

Gränserna mellan dessa tre medelkategorier anser ERU vara relativt

svårbestämda, eftersom de flesta medel i större eller mindre utsträckning

påverkar alla de tre sektorerna. Lokalisering av en universitetsfilial i en

region har t. ex. stora indirekta effekter på företags- och hushållssektorns

lokaliseringsval. På samma sätt förutsätter ökat statligt lokaliseringsstöd

till företag i en region följdverkningar i form av bosättning och offent­

liga investeringar. Enligt vad ERU anför kan emellertid oftast den sektor

särskiljas, till vilken åtgärden primärt riktar sig.

En tredje tänkbar indelning är enligt ERU i medel som används i regio-

nalpolitiskt syfte och medel som inte används i sådant syfte.

Indelningen ger uttryck för ERU:s åsikt att den regionala politiken san­

nolikt skulle effektiveras om man mer än vad som är fallet f. n. beaktade

75

de regionala effekterna av de samhälleliga åtgärder som inte i första hand

har regionalpolitiskt syfte. Även om det i många fall kan vara tveksamt till

vilken kategori ett medel skall hänföras enligt denna indelning, torde det

vara nödvändigt att på detta sätt överväga i vilken utsträckning de olika

medlen ingår i en medveten regional politik.

De medel som är avsedda att huvudsakligen påverka företagens lokali­

sering i stagnerande regioner är enligt ERU:s bedömning synnerligen

mångskiftande. Ett sätt att klassificera dessa medel anser ERU vara att

fördela dem på grundval av om de verkar via subventionering av kapitalan­

vändning, arbetskraftsanvändning, råvaruanvändning eller förädlingsvärde.

ERU pekar på möjligheterna att utnyttja andra former av lokalise­

ringsstöd till företag än subventionering av kapitalanvändning. Vid sub-

ventionering av arbetskraftsanvändning skulle stödet kunna ha formen av

s. k. arbetskraftspremier. Fördelen med ett sådant medel anser ERU vara

främst att det kortsiktiga sysselsättningstillskottet sannolikt skulle bli

betydande. Nackdelarna består enligt ERU:s uppfattning i första hand i de

osäkra långsiktiga effekterna. Företag som erhåller premier vid nyanställ­

ning kan svårligen hindras att göra sysselsättningsnedskärningar efter en

relativt kort period.

För att belysa frågan om arbetskraftspremiers för- och nackdelar på­

visar ERU att de företag som hittills har fått lokaliseringsstöd i regel har

lägre kapitalintensitet än övriga företag i motsvarande branscher och stor-

leksklasser trots att bidrag har utgått till kapitalinvesteringarna. En arbets-

kraftssubvention skulle således troligen leda till ännu lägre kapitalintensi­

tet. För en politik med kortsiktiga mål kan detta enligt ERU:s uppfattning

vara fördelaktigt, medan det för en långsiktig inriktning kanske inte är

ett lämpligt medel.

I sin analys av de regionalpolitiska medlen påvisar ERU vidare att ett

stort antal medel av selektiv natur används f. n. med syfte att påverka ar­

betskraftens branschmässiga och regionala fördelning och befolkningens lev­

nadsförhållanden i olika regioner. En stor del av dessa medel hänförs

vanligen till kategorin arbetsmarknadspolitiska medel. Ofta inbegrips

bland dessa även den lokaliseringspolitiska stödverksamheten och andra

selektiva medel med syfte att påverka företagens produktionsbetingelser.

I princip skiljer sig enligt ERU de arbetsmarknadspolitiska medlen från

de regionalpolitiska därigenom att de förra har ett mindre uttalat regionalt

syfte än de senare. ERU anser emellertid att någon klar gräns inte kan

dras mellan arbetsmarknadspolitik och regional politik.

I ERU :s rapport betonas att den offentliga sektorns lokalisering ofta

har mycket stor betydelse för företagens och hushållens val av lokalise­

ringsort. ERU gör en indelning av den offentliga sektorn efter den geografis­

ka begränsningen av de olika verksamheternas »marknad». Tre delar kan

därvid enligt ERU:s åsikt urskiljas, nämligen den lokala, den regionala och

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

den nationella delen. Produktionstekniska förhållanden, regionala efter-

frågeförhållanden och regionala variationer i faktorutbud avgör till vilka

delar de olika verksamheterna kan hänföras. Dessa faktorer bestämmer

därmed också den regionala spridningen av den offentliga sektorns olika

komponenter.

Den lokala och den regionala delen av den offentliga sektorn kan, enligt

vad ERU anför, med ett gemensamt namn benämnas infrastruktur. Denna

benämning antyder att den regionalpolitiska användningen av de två de­

larna i stor utsträckning bygger på att man genom deras lokalisering kan

göra regioner mer attraktiva för företag och hushåll. Förbättrade kommu­

nikationer, bättre utbildningsmöjligheter, ökade sjukvårdsresurser o. d.

utgör exempel på åtgärder som kan förbättra företagens produktionsbe­

tingelser och hushållens välfärd i en region.

ERU framhåller vidare att en ökad lokalisering av lokalt och regionalt

bestämda verksamheter inom den offentliga sektorn till en region kan ses

också som ett medel att genom muitiplikatoreffekter skapa expansion i re­

gionen. Innebörden härav är att de nya arbetstillfällen och därmed den in­

komst och efterfrågeökning som uppstår i en region vid lokalisering av

offentlig verksamhet får följdeffekter i form av inflyttning av företag och

hushåll, varigenom förutsättningar skapas för fortsatt expansion.

En stor del av den regionalpolitiska debatten under senare år har, anför

ERU, ägnats frågan om det lämpliga lokaliseringsmönstret för den offent­

liga sektorns nationella del. Diskussionen gäller väsentligen frågan i vilken

grad lokaliseringsbeslut inom denna del av den offentliga sektorn bör

grunda sig på överväganden om de externa effekterna vid olika lokalise-

ringsalternativ.

Om man med ett samhällsekonomiskt perspektiv vill bedöma konse­

kvenserna av t. ex. en regional spridning av den centrala statsförvalt­

ningen krävs enligt ERU:s uppfattning att hänsyn tas till effekterna i

såväl den tänkta inflyttningsregionen som utflyttningsregionen. En enhet

inom den centrala statsförvaltningen kan t. ex. avge betydande externa

effekter till näringslivet i den omedelbara omgivningen. Omlokalisering av

denna enhet måste därför leda till försämrade produktionsbetingelser för

näringslivet i utflyttningsregionen. Den effektivitetsminskning som detta

kan medföra måste då vägas mot de fördelar som omlokaliseringen med­

för för den mottagande regionen.

2. Lokalisernigsutredmngens synpunkter

Vid sina överväganden av vilka medel som bör användas för att påverka

den regionala utvecklingen framhåller utredningen att den lokaliserings-

politiska stödverksamheten inte kan ses isolerad från annan verksamhet

med regionala verkningar. Lokaliseringsstödet är endast ett av medlen

77

för att förverkliga de lokaliseringspolitiska målen. Det främsta medlet är

samhällsplaneringen, varmed utredningen förstår inte bara den fysiska

utan också den ekonomiska och sociala samhällsplaneringen.

Utredningen anför att de åtgärder som man på centralt håll vidtar inom

olika sektorer för att nå de allmänna målen för den nationella politiken

ofta får varierande regionala verkningar, beroende på de befintliga regio­

nala skillnaderna. Ett typiskt exempel på en regionalt känslig sektor är

kommunikationsväsendet. Även på andra mer allmänna sektorer (t. ex.

skattepolitiken) kan en generellt utformad lagstiftning få regionalt sett

relativt olikartade konsekvenser.

Det torde vidare vara uppenbart att sektorsbundna, icke regionalpolitiskt

adresserade åtgärder kan få kraftiga, negativa verkningar i kontraktiva

eller »utsatta» områden av vårt land. Verkningarna av dylika åtgärder

kan betydligt minska eller helt eliminera de positiva verkningarna av de

regionalpolitiskt adresserade medlen, de lokaliseringspolitiska.

Det kommer enligt utredningen att fordras en kraftfull regionalpolitisk

satsning och samordning av olika samhällsåtgärder för att man skall kun­

na nå ur sociala och kulturella synpunkter tillfredsställande förhållanden

i stödområdet. Lokaliseringsstödet enbart kan inte där bygga upp ett nä­

ringsliv och en samhällsstruktur som har samma attraktionskraft som i

andra delar av landet. Utredningen hoppas emellertid att dess förslag skall

kunna bli ett steg i riktning mot en sådan uppbyggnad.

Utredningen påpekar att vissa utvecklingsdrag i näringslivets utveck­

ling, vilka undersökts av ERU, förmodas leda till en ökad expansion inom

servicenäringarna i storstäderna och till en social strukturering inom olika

delar av landet som inte kan betecknas som regionalpolitiskt önskvärd.

Lokaliseringsstöd enligt i huvudsak nuvarande principer kan enligt utred­

ningens mening inte råda bot på en dylik snedvridning. Andra åtgärder —

exempelvis i form av en samhällsplanering inriktad på att skapa attrakti­

va alternativ till storstadsområdena — torde behövas om man nu över hu­

vud taget i någon större utsträckning kan påverka utvecklingen på detta

område. Utredningen tillmäter problemet stor betydelse och anser att det

måste ägnas ingående uppmärksamhet vid utformningen av den framtida

regionalpolitiken.

Utredningen konstaterar sålunda att generella medel bör komma till

användning i största möjliga utsträckning i den framtida regionalpolitiken.

Åtgärderna bör alltså inte främst inriktas på investeringsstöd utan vara

sådana att de gynnar hela näringslivet i de regioner som anses i behov av

stöd. Utredningen framhåller samtidigt att om invånarna i norra Sverige

skall få någorlunda jämförbara levnadsvillkor med landets övriga med­

borgare i fråga om inkomster, yrkesval, utbildning, tillgång till service på

olika områden etc., man för nu överskådlig tid torde få räkna med såväl

åtgärder av generell natur som investeringsstöd in. m. Insatserna torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

78

Kungl. Alaj:ts proposition nr 75 år 1970

emellertid behöva bli av en helt annan storleksordning än som hittills dis­

kuterats.

Utöver de förslag i olika frågor som tas upp i betänkandet har utred­

ningen funnit ändamålsenligt att — utan att lägga fram några konkreta

förslag — föra fram till diskussion vissa uppslag till mera generella regio­

nalpolitiska åtgärder, vilka utredningen avser att ta upp till slutlig behand­

ling under den andra etappen av utredningsarbetet. Sålunda behandlar

utredningen vissa skattefrågor, kommunikationsfrågor, det högre utbild­

ningsväsendet och den allmänna samhällsservicen. Därutöver tar utred­

ningen upp frågor om etableringskontroll och sysselsättningspremier. Vad

utredningen anför beträffande sistnämnda båda frågor redovisas närmare

i det följande (kap. IX).

Det kan synas ligga nära till hands, anför utredningen, att söka använ­

da skattepolitiken för att åstadkomma en eftersträvad styrning av företag

och sysselsättning till vissa speciella landsdelar. I princip skulle detta kun­

na ske enligt i huvudsak två olika linjer, antingen genom att på något sätt

lindra beskattningen inom sysselsättningssvaga områden eller genom att ge

särskilda skatteförmåner för företag i samband med att dessa investerar

medel i dylika regioner.

Utredningen är avvisande till tanken att införa en särlagstiftning för

avskrivning av anläggningstillgångar i stödområdet innan erfarenhet vun­

nits av de nya allmänna avskrivningsregler som tillämpas fr. o. m. 1970 års

taxering. Inte heller är utredningen beredd att lägga fram förslag om

en lägre statsskatt för företag inom vissa delar av landet. En sådan

»regional» skattepolitik anser utredningen förenad med så stora kompli­

kationer, att den redan ur tekniska synpunkter synes svår att genomföra.

Möjligheterna till avskrivningar på anläggningstillgångar och nedskrivning;

av varulager samt avsättningar till investeringsfonder är så stora att be­

skattningen av ev. företagsvinster knappast är något framträdande problem

vid lokalisering till stödområdet.

Särskilda skatteförmåner för investeringar i stödområdet synes utred­

ningen i och för sig lättare att genomföra. Utredningen anser det emel­

lertid inte nödvändigt med sådana bestämmelser, eftersom nuvarande be­

stämmelser om avsättning till och användning av investeringsfonder torde

helt tillgodose de syften en speciallagstiftning av antydd art skulle främja..

Samtidigt understryker utredningen angelägenheten av att investerings­

fonderna i all utsträckning som är möjlig används som lokaliseringspoli-

tiskt styrmedel inom stödområdet.

Vad angår kommunikationsfrågorna ser utredningen positivt på en ut­

jämning av transportkostnaderna för företag i norra Sverige liksom på

ett system med avgiftsmaximering eller mycket liten prisökning för sträc­

kor över ett visst avstånd när det gäller persontransporter över långa av­

stånd. Utredningen betonar också vikten av att hamnarna i norra Sverige

79

genom högklassig isbrytarberedskap hålls öppna för trafik så lång tid av

året som möjligt. Högre avgifter för isbrytning m. m. avvisas av utred­

ningen.

Utredningen uttalar sig för en geografisk spridning av det högre utbild­

ningsväsendet samt pekar därvid på att knappast någon lokaliseringspoli-

tisk åtgärd torde ha så stor betydelse i olika avseenden som tillkomsten av

nya universitet, högskolor och universitetsfilialer m. m. Vidare stryker ut­

redningen under betydelsen av förbättrad tillgång på utbildningsmöjlighe­

ter för företagare m. fl.

I fråga om den allmänna samhällsservicen framhåller utredningen i

olika sammanhang dess avgörande betydelse som regionalpolitiskt instru­

ment. Bl. a. hävdar utredningen att, om en utvidgning av lokaliseringsstö­

det till vissa prioriteringsorter skall ge avsedd effekt, olika samhälleliga

åtgärder krävs för att på dessa orter skapa bästa möjliga förutsättningar

för en gynnsam industriell utveckling.

Utredningen tar inte upp någon principiell diskussion beträffande avväg­

ningen mellan de lokaliseringspolitiska och de arbetsmarknads- eller so­

cialpolitiska medlens användningsområden. På några punkter berör ut­

redningen dock valet mellan dessa medel. När det gäller att lösa proble­

men i stödområdets inland förordar utredningen att lokaliseringsstödet i

detta område koncentreras till ett mindre antal orter och att de sociala

problemen i inlandet i övrigt löses på annat sätt. Också när det gäller ned-

läggningssituationer gör utredningen en avvägning mellan de nämnda med­

len. Utredningen anser att lokaliseringsstödet bör reserveras för de fall då en

rekonstruktion av företaget i fråga är möjlig medan arbetsmarknadspoli­

tiska medel bör användas i vad som betecknas som rena nedläggningsfall.

I särskilt yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att de nuvarande

insatserna inte räcker för att klara sysselsättningen i stödområdet. Ytter­

ligare ansträngningar måste göras i delvis nya former för de lokaliserings­

politiska insatserna. Lokaliseringspolitiken bör i högre grad än tidigare in­

riktas på åtgärder, som är avsedda att generellt förbättra den industriella

miljön i vid bemärkelse. Som exempel på detta anförs att utredningen bor­

de ha framlagt förslag om lägre frakttaxor inom stödområdet, t. ex. ge­

nom en maximiavgift för transport av varor och personer med järnväg och

flyg-

Herr Hamrin betonar starkt att det mest väsentliga för en balanserad

regionalpolitisk utveckling är att på sikt skapa sådana konkurrensmässiga

förutsättningar, att ett rationellt och effektivt näringsliv kan existera även

inom stödområdet. De medel som därvid för det något mer långsiktiga

syftet kommer i fråga är främst av generell natur. Exempel på sådana är

stöd till arbetskraften t. ex. genom befrielse från den statliga arbetsgivar­

avgiften.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

80

Även herr Iiahlin menar att de lokaliseringspolitiska insatserna i framti­

den främst bör inriktas på att med generellt verkande stimulansåtgärder

förbättra de allmänna utvecklingsbetingelserna i de områden där en eko­

nomisk expansion framstår som angelägen. Bl. a. bör de uppslag till gene­

rella medel som diskussionsvis framförs i utredningen ingående prövas.

Herr Fälldin föreslår utöver vad utredningsmannen tagit med i sin för­

teckning åtgärder inom kreditpolitiken. Det kan visserligen sägas att re­

dan förekomsten av en lokaliseringslånefond utgör en selektiv kreditpolitik.

Dessa lånemedel står dock till förfogande i huvudsak för nyetableringar

och för mera väsentliga utvidgningar av stödberättigade investeringar. Det

borde vara möjligt att ge kreditpolitiken en sådan utformning att man

även i en högkonjunktur beviljar krediter om de utnyttjas för investering­

ar där den ekonomiska aktiviteten är låg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

3. Remissyttrandena

Remissinstanserna delar över lag utredningens uppfattning att lokali­

seringstöd till näringslivet endast är ett av de medel varmed

den regionala utvecklingen kan påverkas och att ytterligare regio­

nalpolitiska medel erfordras. Många av dem förordar en utökning

av åtgärder som förbättrar de allmänna produktionsbetingelserna i de om­

råden där en expansion är önskvärd. Snabbare och billigare transporter,

goda lokala servicemöjligheter och förbättrad utbildningsstruktur anförs

som exempel på generellt verkande medel som ger gynnsam produktions­

miljö. Bland de många remissinstanser som yttrar sig i denna riktning åter­

finns AMS, LO, SAF och Industriförbundet, RLF och Lantbruksförbundet,

Kommunförbundet, Landstingsförbundet, KF, statskontoret, RRV, ERU,

glesbygdsutredningen, Svenska bankföreningen, Norrlandsfonden samt fler­

talet länsstyrelser, bl. a. samtliga i skogslänen. Av de nämnda remissinstan­

serna anser SAF och Industriförbundet, LO, Bankföreningen, Kommunför­

bundet, länsstyrelsen i Kopparbergs lån, statskontoret och RRV att tyngd­

punkten bör ligga på de generellt verkande medlen eftersom lokaliserings­

stödet i nuvarande form inte anses ge tillräckliga effekter.

Bankföreningen framhåller att lokaliseringsstödet syftar till att stimulera

företag att flytta till lolcaliseringsområdet resp. att bygga ut sin verksamhet

där mer än de annars skulle ha gjort. Stimulansen måste rimligen samman­

hänga med någon av följande omständigheter:

a) Företaget får en billigare finansiering än det annars skulle ha fått,

dvs. den årliga ränteutgiften blir lägre.

b) Företaget får över huvud en finansieringsmöjlighet som det annars

inte skulle ha haft. Detta kan också uttryckas så att det får möjlighet att

belåna icke bankmässiga säkerheter. Innebörden av detta är också ofta att

det får medel för behov som annars måst täckas av eget kapital.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

81

För att belysa att lokaliseringsstödets verkan på driftskostnaderna är

ringa lägger föreningen fram ett räkneexempel, avseende ett typföretag med

50 anställda som har totala kostnader (exkl. skatt och utdelning) på ca

4 milj. kr. procentuellt fördelade på följande sätt.

Arbetskraft ................................................................ 20

Material ...................................................................... 50

Omkostnader............................................................. 20

Kapitalkostnader

— ränta ...................................................................... 4

— avskrivningar .................................................... 6

100

%

Om detta företag får lokaliseringslån på 650 000 kr. och bidrag med

500 000 kr. enligt nuvarande bestämmelser sänks räntekostnaderna enligt

föreningens beräkning med omkring 1 % av de totala kostnaderna. Även om

företaget hade fått praktiskt taget hela sitt kapitalbehov täckt genom bi­

drag, skulle besparingen ändock inte bli mer än 4 %. Detta är den siffra man

1 exceptionella fall kan uppnå under de tre första åren, då lokaliseringslånen

kan vara räntefria. Normalt rör sig besparingen kring storleksordningen

2

%.

Enligt Bankföreningens uppfattning är det mot denna bakgrund ganska

naturligt att det hittillsvarande stödet och rimligtvis också det föreslagna

stödet endast i ett fåtal fall kan locka företag i södra Sverige att förlägga

verksamhet till stödområdet i stället för att de försöker finna en lokalise­

ring utanför området. Förlägger de verksamheten inom stödområdet får de

visserligen någon sänkning av kostnaderna, men de har samtidigt att räkna

med en höjning av transportkostnaderna, som enligt erfarenheterna är av

ungefär samma storlek som den besparing de kan få genom lokaliserings­

stödet.

Bankföreningen hävdar vidare att det av dess beräkningar frjamgår att,

även om man skulle gå väsentligt mycket längre i stödverksamheten än vad

man nu tänkt och längre än vad som från andra synpunkter kunde te sig

rimligt, effekten ändå skulle bli mycket måttlig. Detta understryker enligt

föreningen att man i första hand måste inrikta sig på generella åtgärder som

kan påtagligt stimulera näringslivet inom stödområdet och komma en loka­

lisering dit att te sig attraktiv för progressiva och sunda företag, som arbetar

inom andra delar av landet, eller som har planer på att starta verksamhet

där. Härvid gäller det att inte bara inrikta sig på kapitalförsörjningen utan

att arbeta också med sådana medel som direkt bidrar till att sänka företagets

driftskostnader i form av frakter, löner etc.

Kritiska synpunkter mot det nuvarande lokaliseringsstödet framför också

SAF och Industriförbundet samt LO. Organisationerna menar att man med

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 75

S2

Kiingl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

hjälp av detta stöd inte har lyckats klara den sysselsättningspolitiska mål­

sättningen. Sysselsättningseffekten har i de enskilda fallen dessutom ofta

blivit väsentligt mindre än företagen har uppgivit i sina ansökningar. Inte

heller har de lyckats skapa de tillväxteffekter i utvecklingen som avsetts.

LO delar utredningens principiella uppfattning att stöd inte bör lämnas som

fortlöpande driftssubventioner men finner det ändå försvarligt att pröva

någon form av sysselsättningsstöd. Detta måste då utformas så att subven-

tionselementet klart framgår. Enligt LO:s uppfattning finns det vidare inte

någon principiell skillnad mellan utbildningsbidrag och ett sysselsättnings­

stöd.

Konjunkturinstitutet anser att u [redningen utförligare borde ha diskute­

rat och sökt värdera stöd knutet till de anställdas löner, eu stödform som

utredningen synes vilja reservera för de rena nedläggningsfallen. Vid en

närmare precisering och vägning av olika kort- och långsiktiga mål kan

man, anför institutet, tänkas komma fram till argument för en utvidgning

av användningsområdet för arbetskraftssubvention långt över den snäva

gräns som anges av utredningen. Bland övriga remissinstanser som förordar

undersökningar om utvidgad användning av arbetskraftssubventioner är

Landstingsförbundet, ERU, AMS, SAF och Industriförbundet, Norrlands­

fonden och åtskilliga länsstyrelser. Från flera håll betonas dock att det är

angeläget att hålla fast vid principen att lokaliseringsstöd till företagen be­

gränsas till ett initialstöd.

De skattefrågor som utredningen tar upp behandlas av ett fåtal

remissinstanser. Några av dessa berör frågan om avskrivningar av anlägg­

ningstillgångar. Riksskattenämnden, SAF och Industriförbundet samt Gros­

sistförbundet liksom handelskammaren för Örebro och Västmanlands län

anser i likhet med utredningen att möjligheterna att genom större avskriv­

ningar främja investeringar inom stödområdet är begränsade. Riksskatte­

nämnden delar utredningens uppfattning att efter tillkomsten av 1969 års

avskrivningsregler något behov av särlagstiftning för stödområdet inte före­

ligger. Däx-emot förordar Svenska företagares riksförbund att möjligheter

till snabbare avskrivning av sådana tillgångar öppnas för företag i stöd­

området. Förbundet är också positivt till en regional skattepolitik med lägre

statsskatt för företag i vissa delar av landet. Riksskattenämnden har mot­

satt uppfattning.

En ökad generell användning av investeringsfonderna i loka-

liseringspolitiskt syfte förordar LO, RLF och Lantbruksförbundet, SHIO

samt länsstyrelserna i Norrbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. En

försiktigare och mindre positiv inställning till frågan har SAF och Industri­

förbundet samt Grossistförbundet och länsstyrelserna i Södermanlands och

Hallands län. Negativa till en ökad lokaliseringspolitisk användning av in­

vesteringsfonderna är AMS och rikskattenämnden samt länsarbetsnämnden

i Stockholms län.

LO anser att staten i avsevärt större utsträckning än hittills skall ta loka-

Kungl. Mnj.ts proposition nr 75 år 1970

83

liseringspolitiska hänsyn vid frisläppandet av företagens investeringsfonder

och därmed ställa större krav på företagens lokaliseringsinsatser. Hittills har

frisläpp, som inte betingats av konjunkturläget, i alltför hög grad kommit

områden med hög ekonomisk aktivitet tillgodo.

SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet anser att använd­

ningen av investeringsfonderna för styrning inom stödområdet har haft en

inte obetydlig lokaliseringspolitisk effekt men framhåller att ett generellt

frisläpp av fondmedel inom stödområdet även kan leda till konkurrensrubb­

ningar. Organisationerna motsätter sig inte att fonderna under en över­

gångstid används i lokaliseringspolitiskt syfte.

AMS anser att investeringsfonderna främst bör användas i konjunktur-

politiskt syfte och säger sig ha dålig erfarenhet av fondernas användning

som generellt lokaliseringspolitiskt medel. Med hänsyn till att fonderna

däremot har haft positiva lokaliseringspolitiska effekter i de fall koncern­

företag har fått använda fondmedel samtidigt till filialföretag i stödområdet

och moderföretaget utanför stödområdet, tillstyrker AMS en fortsättning av

denna praxis.

Beträffande andra åtgärder på beskattningsområdet

finner SAF och Industriförbundet det är naturligt att sådana skatter som

speciellt drabbar industrin inom stödområdet avvecklas, t. ex. energiskatten

på skogsindustriprodukter och inom järn- och stålsektorn. Bankföreningen

och skogsstyrelsen nämner bilskatten och den höjda släpvagnsskatten.

Norrlandsförbundet anser att slopande av kommunalskatteavdraget vid in­

komsttaxeringar kan i flera norrlandskommuner komma att motverka den

av utredningen förordade lokaliseringspolitiken. Svenska företagares riks­

förbund pekar på behovet av att inom stödområden medge ökade avdrag för

reskostnader till och från arbetet.

Så gott som samtliga remissinstanser som har yttrat sig om k o m m ti­

ll ikation sfrågor na understryker kraftigt kommunikationernas av­

görande betydelse för utvecklingen inom stödområdet och betraktar åtgär­

der inom detta område som väsentliga generella medel för att påverka den

regionala utvecklingen. Bland de remissinstanser som uttrycker sådana och

liknande åsikter är skogsstyrelsen, glesbygdsutredningen, statskontoret, LO,

SAF och Industriförbundet, RF, Bankföreningen, RLF och Lantbruksför-

bundet, Norrlandsfonden, Kommunförbundet, Landstingsförbundet samt de

18 länsstyrelser som har behandlat kommunikationsfrågorna.

Ett stort antal remissinstanser, bl. a. statskontoret, RF, LO, Svenska bygg­

nadsarbetareförbundet, Svenska melallindiistriarbetareförbundet, Statstjä-

narkartellen, RLF och Lantbruksf örbundet, Kommunförbundet, Landstings­

förbundet, Norrlandsfonden, Norrlandsf örbundet samt länsstyrelserna i Got­

lands, Kopparbergs, Gävleborgs och de fyra nordligaste länen önskar sänk­

ning av avgifterna i olika frakttaxor. SAF och Industriförbundet, Bankför-

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 7970

eningen, SHIO, SALF och länsstyrelsen i Kalmar län förordar en transport-

rabattering.

Av de nyss nämnda remissinstanserna förordar LO, Byggnadsarbetareför­

bundet, Metallindustriarbetareförbundet, SAF och Industriförbundet att åt­

gärder vidtas beträffande flera olika transportmedel och utformas så att de

inte snedvrider konkurrensen. Liknande synpunkter framför SJ, sjöfarts­

verket och Svenska hamnförbundet. SJ samt SAF och Industriförbundet

förordar närmast ett direkt transportkostnadsstöd till företagen som är

trafikpolitiskt neutralt, dvs. tillämpligt oberoende av vilket transportmedel

som används.

Åtskilliga remissinstanser förordar taxenedsättningar för persontranspor­

ter med järnväg, buss och flyg. Hit hör bl. a. statskontoret, Norrlandsfonden,

RLF och Lantbruksförbundct, KF, LO, SAF och Industriförbundet, Bank­

föreningen, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Norrlandsförbundet

samt länsstyrelserna i Gotlands, Kopparbergs, Gävleborgs och de fyra nord­

ligaste länen.

Överbefälhavaren, länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen, Norrlands­

fonden, Norrlandsförbundet, Landstingsförbundet in. fl. understryker utred­

ningens uttalanden om isbrytarberedskapen och isbrytaravgifterna. RLF

och Lantbruksförbundei anser att det för Norrlands del finns skäl att också

pröva en samnordisk lösning av transportproblemen främst genom utnytt­

jande av de norska atlanthamnarna.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen,

Bankföreningen, Norrlandsförbundet och Svenska vägföreningen tar upp

frågan om väginvesteringarna och gällande vägplan samt motsätter sig

minskning av vägbyggnadsanslagen för stödområdet.

Länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen samt RLF och Lantbruksför­

bundct förordar ändring av teletaxorna.

Utredningens uttalande att den geografiska spridningen under senare år

av det högre utbildningsväsendet har haft stor lokalise-

ringspolitisk betydelse stryks kraftigt under av AMS, statskontoret, SO, RLF

och Lantbruksförbundct, Norrlandsfonden, SAF och Industriförbundet,

Bankföreningen, Kommunförbundet, SHIO, SALF och flera länsstyrelser.

Remissinstanserna förordar ytterligare insatser i samma riktning och er­

inrar bl. a. om det nyligen framlagda förslaget om förläggning av högre tek­

nisk utbildning till Norrland.

Önskvärdheten av förbättrade möjligheter för utbildning av före­

tagare betonas av AMS, Företagareföreningarnas förbund, SHIO och

några länsstyrelser. Företagareföreningarnas förbund anser att skärpt upp­

märksamhet bör ägnas åt utbildning i företagsledning med hänsyn till att

en inte oväsentlig utbyggnad av befintliga företag har ägt rum inom stöd­

området och till att brister hos företagsledningen i åtskilliga fall har nega­

tivt påverkat företagens verksamhetsutveckling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

85

Några remissinstanser tar upp frågan om avvägningen mel­

lan arbetsmarknads- och lokalisering spolitiska in e-

d e 1. AMS framhåller att inom de delar av landet där ett realiserande

av de arbetsmarknadspolitiska målen ställer särskilda krav på arbetsmark­

nadspolitiska åtgärder lokaliseringsstödjande åtgärder kan ses som ett kom­

plement till övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Lokaliseringsstödjan­

de åtgärder förutsätter också andra åtgärder, framför allt sådana som syftar

till att underlätta arbetskraftens geografiska och yrkesmässiga rörlighet.

Styrelsen understryker därför bestämt att lokaliseringsstödjande åtgärder

inte kan ersätta de övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Dessa är

enligt styrelsens mening minst lika viktiga som lokaliseringsstödet för att

åstadkomma en tillfredsställande regional utveckling. Till grund för avväg­

ningen mellan insatser av de olika arbetsmarknadspolitiska medlen måste

enligt styrelsen alltid ligga en strävan att nå en snabb men samtidigt var­

aktig lösning av uppkommande sysselsättningsproblem. De lokaliserings­

stödjande åtgärderna ger de största sysselsättningseffekterna först på läng­

re sikt. Åtgärder som underlättar arbetskraftens geografiska rörlighet leder

i allmänhet till betydligt snabbare resultat.

KF betonar att de problem som uppstår i samband med näringslivets

strukturomvandling i första hand bör lösas med arbetsmarknadspolitiska

medel. Nödvändigheten av acceptabla levnadsvillkor för befolkningen i stöd­

området medför emellertid att sysselsättningsskapande åtgärder måste vid­

tas som komplement till de rörlighetsstimulerande medlen.

SACO anför att, även om lokaliseringsstödet har medfört positiva effekter

för sysselsättningen inom stödområdet, utflyttningen av den yngre och väl­

utbildade arbetskraften, främst till storstadsområdena, ökar. Omdaningen av

näringsliv och arbetsmarknad kommer fortfarande att medföra stora om­

ställningsproblem för vårt lands arbetskraft. För att komma till rätta med

dessa erfordras enligt SACO i första hand insatser på utbildningspolitikens

(inklusive omskolningen och vidareutbildningen) och arbetsmarknadspoli­

tikens område. Arbetskraftens utbildningsmässiga, yrkesmässiga och geogra­

fiska rörlighet måste på allt sätt främjas. En rörlighetsfrämjande utbild­

nings- och arbetsmarknadspolitik är fortfarande grundläggande inte blott

för en ökad produktion utan även för ett hävande eller mildrande av de soci­

ala olägenheter som följer av minskningen av arbetsmöjligheterna i vissa

geografiska områden.

KLF och Lantbruksförbnndet anför att den snabba omstrukturering av

näringsliv och bebyggelse, som pågått under de senaste åx-tiondena, har med­

fört stora problem för såväl avflyttnings- som inflyttningsortema. Ju längre

omstruktureringen går desto mer ökar svåiägheterna på båda håll. Enligt

förbundets mening har statsmakterna hittills på olika sätt fxämjat föränd­

ringarna i bebyggelsestrukturen. Genom rörlighetsstimulerande åtgärder i

fråga om arbetskraften har företag i expansionsorter utan kostnad försetts

so

med välutbildad arbetskraft. Den samhälleliga administrationsapparaten har

samtidigt svällt ut mycket kraftigt och sugit arbetskraft till olika förvalt-

ningscentra, främst huvudstaden. Detta har verkat starkt stimulerande på

byggnadsindustrin och ökat efterfrågan inom hela servicesektorn. På det

området har en motsvarande minskning skett i avflyttningsorterna. Härige­

nom har en dubbeleffekt uppkommit. Sysselsättningsbalans i dessa regioner

kan aldrig uppnås genom avflyttning om man inte räknar med att denna

skall bli total. Balans kan enligt förbunden uppnås endast genom bättre

spridning av arbetstillfällena.

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970

VIII. Investeringsstöd i lokaliseringssyfte

1. Allmänna synpunkter

Utredningen

Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten kommer, såvitt utredningen

kan se, att ingå som ett betydelsefullt element i regionalpoliliken. Den måste

emellertid anpassas till de mer preciserade mål som kan komma att upp­

ställas inom denna politik. I dag saknas en sådan precisering på såväl kort

som lång sikt.

Med hänsyn till att den femåriga försöksperioden för den lokaliserings-

politiska stödverksamheten utgår den 30 juni 1970 måste innan dess beslut

fattas om den fortsatta verksamheten. Mot den bakgrund som tecknats an­

ser utredningen det helt klart att eu fullt utvecklad regionalpolitik inte kan

föreligga våren 1970. Under sådana förhållanden har utredningen haft att

välja mellan att föreslå enbart en förlängning av nuvarande bestämmelser

eller att — som ett provisorium — lägga fram mera begränsade förslag till

ändringar i det nuvarande stödet med sikte i första hand på att öka stödet i

de delar av landet där sådana åtgärder visat sig mest påkallade.

Utredningen har valt det senare alternativet och föreslår därför en för­

längning av försöksperioden med sådana ändringar av nuvarande regler

som kan anses motiverade av den hittills bedrivna verksamheten och som

framstår som särskilt angelägna. Då vissa delar av det nuvarande lokalise­

ringsstödet avses komma att inarbetas i ett framtida förslag till regional­

politik, anser utredningen det inte motiverat att nu föreslå någon ny tids­

begränsning av lokaliseringspolitiken.

Från många synpunkter skulle det enligt vad utredningen framhåller inne­

bära stora fördelar om de förslag till ändringar som nu läggs fram kunde

sättas in i ett större sammanhang med eu mera allmän diskussion rörande

vissa samhällsekonomiska problem på kortare och längre sikt. Det hade

t. ex. utan tvivel varit till fördel om man först hade kunnat avvakta en del

Kungl. Maj:ls proposition nr 75 år 1970

87

specialundersökningar som utförs av ERU och som är av stor betydelse

för utformningen av den mera långsiktiga politiken. Av tidsskäl har detta

dock inte varit möjligt.

Även om det ännu är för tidigt att slutligt värdera resultaten av de hit­

tillsvarande stödåtgärderna, anser utredningen problemen framför allt i

Norrlands samt delar av Svealands inland vara av sådan art att det är

angeläget att snarast genomföra vissa ändringar av nuvarande stöd. Sam­

tidigt understryker utredningen att ännu mera långtgående åtgärder kom­

mer att bli nödvändiga för att på längre sikt trygga en tillfredsställande

utveckling inom dessa landsdelar.

Det synes vara en utbredd uppfattning, anför utredningen, att en starka­

re prioritering av lokaliseringsstödet till inlandets förmån skulle medfö­

ra en ökad industriell utbyggnad i detta område. Utredningen finner det

dock tveksamt om enbart en sådan åtgärd kan få någon avgörande bety­

delse för utvecklingen. I Norrbottens län har man utan större framgång

sökt differentiera lokaliseringsbidraget till inlandets förmån. Starka, inte

minst sociala skäl talar emellertid för att ytterligare försök med en starka­

re prioritering av projekt i inlandet bör göras. Enligt utredningens mening

måste denna ökade satsning få motsvarigheter inom andra sektorer av den

samhälleliga verksamheten för att bl. a. förbättra den industriella miljön,

varvid en nödvändig förutsättning torde vara att de samhälleliga åtgärder­

na av olika slag koncentreras till ett mindre antal orter. Det är inte möj­

ligt att utforma lokaliseringsstödet som huvudsakligen ett rent glesbygds­

stöd. Däremot kommer insatserna på de utvalda orterna att få positiva verk­

ningar även utanför dessa och deras närmaste omland genom att de blir

naturliga stödjepunkter för en förbättrad glesbygdsservice.

Även andra skäl talar enligt utredningen för att ett ökat stöd till inlandet

måste koncentreras till vissa orter. Om företagen skall kunna utvecklas

— eller bestå under längre tid — måste de successivt kunna förses med ny

arbetskraft. Företagen kan inte klara sig endast med äldre (omskolad) ar­

betskraft utan kommer också att behöva yngre arbetskraft med lämplig ut­

bildning. Det fordras tätorter av någorlunda storlek för att dessa betingel­

ser skall kunna erhållas.

Utredningen anser det inte möjligt att i inlandet skapa företag som i

huvudsak blir hänvisade till befintlig äldre arbetskraft. Det torde nämligen

vara realistiskt att räkna med att dylika företag skulle få läggas ned inom

relativt kort tid på grund av brist på arbetskraft. För redan befintliga före­

tag på sådana orter bör dock under vissa förutsättningar stöd kunna utgå.

I övrigt får de sociala problemen lösas på annat sätt.

Mot bakgrunden av de prognoser och bedömningar som gjorts i läns-

planering 1967 synes det utredningen helt klart att det i övriga delar av

stödområdet behövs nya arbetstillfällen i betydande omfattning även i fort­

sättningen. Utredningen anser det därför motiverat och nödvändigt att lo-

88

kaliseringsstöd utgår även efter den 1 juli 1970 inom i huvudsak det nu­

varande stödområdet.

De nya regler för lokaliseringsstöd som utredningen föreslår är avsedda

att förbättra läget i skogslänen men gör inte anspråk på att vara någon

lösning på utflyttningsproblemen. Bristen på arbetsplatser för välutbildad

ungdom i skogslänen och den starka efterfrågan i övriga Sverige ger givet­

vis utflyttningseffekter. Användningen av vissa arbetsmarknadspolitiska

medel underlättar också utflyttningen.

Det torde också vara realistiskt att räkna med att nyetableringen inom stöd­

området inte ens med hjälp av ett kraftigt ökat lokaliseringsstöd kommer att

bli av större betydelse än utbyggnaden av befintliga industrier. Den speciella

satsning på inlandet som utredningen föreslår bör dock kunna stimulera till

ökad nyetablering.

Även för övriga delar av stödområdet än inlandet föreligger enligt utred­

ningen ett stort behov av nya sysselsättningstillfällen och ökad nyetable­

ring är därför också här önskvärd. Utredningen föreslår vissa ändringar

av stödets utformning som kan bidra till en sådan utveckling. En restrikti­

vare hållning till stödåtgärder utanför stödområdet anser utredningen bör

verka i samma riktning. Stor betydelse tillmäts vidare åtgärder inom stöd­

området för att förbättra infrastrukturen i tätortsregioner med goda förut­

sättningar liksom taxepolitiken inom kommunikationsväsendet.

Det är ännu för tidigt att uttala sig om stödföretagens livskraft menar

utredningen och tillägger att misslyckanden givetvis måste förekomma be­

träffande stödföretag likaväl som andra företag. De nuvarande reglerna att

stöd kan utgå endast till verksamhet som bedöms få god lönsamhet bör

kvarstå. Däremot vill utredningen mot bakgrunden av gjorda erfarenheter

föreslå en uppmjukning av kravet på sysselsättningseffekt. Stöd skall sålun­

da undantagsvis kunna utgå även om någon ökning av sysselsättningen inte

kommer till stånd, nämligen i särskilda fall vid rationalisering av företag

och rekonstruktion av nedläggningshotade företag. Det får dock aldrig bli

fråga om att lämna lokaliseringsstöd som fortlöpande subventioner i dylika

fall.

Utredningen berör också frågan om lokaliseringsstödets verkningar på

konkurrensen mellan stödföretagen och övriga företag samt erinrar om att

enligt statsmakternas intentioner år 1964 stödet skulle utformas så att man

inte åstadkom en snedvridning av konkurrensen. Enligt utredningens me­

ning har företag belägna inom stödområdet bl. a. på grund av avstånds-

förhållandena i många fall sämre konkurrensförutsättningar än företagen

i södra och mellersta Sverige. Också bristen på industriell tradition spelar

ofta stor roll liksom försvårade kontakter med leverantörer och kunder.

Åtgärder, t. ex. i form av lokaliseringsstöd, i syfte att utjämna skillnader­

na i dessa förutsättningar torde inte kunna betecknas som konkurrenshäm-

inande utan snarare tvärtom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

89

Utredningen anser vidare att den gällande begränsningen till industriell

verksamhet bör uppmjukas och behandlar frågor om stödsubjekten, stödets

form, stödunderlaget, stödets storlek och förfarandet i stödärenden.

I detta sammanhang nämner utredningen att frågan om ökat stöd till

turistanläggningar in. fl. inte heller behandlas av utredningen, eftersom

denna och liknande frågor utreds i annan ordning.

i särskilt yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att de är i huvud­

sak ense med utredningen i fråga om arbetets uppläggning och förslag.

Herr Fälldin konstaterar att förslaget innebär en teknisk översyn av gäl­

lande regler samt understryker angelägenheten av att så snart som möjligt

utreds hur en fungerande regionalpolitik skall kunna skapas.

Herr Kahlin ansluter sig i stort till utredningens förslag men understryker

utredningens uttalande att de är provisorier i avvaktan på de mera genom­

gripande reformer som framstår som nödvändiga för att realisera en skälig

regionalpolitisk målsättning.

Remissyttrandena

Vid behandlingen av frågorna om regionalpolitikens mål och medel bekla­

gar flera remissinstanser att utredningen inte nu har kunnat lägga fram

förslag till mera långsiktiga lösningar av hur lokaliseringsstödet skall utfor­

mas. Med denna reservation godtas allmänt utredningens utformning av stö­

det som ett provisorium. Några remissinstanser, bl. a. kommerskollegium och

vissa länsstyrelser, hävdar att utredningen borde ha föreslagit en förläng­

ning av försöksperioden utan ändringar av stödets utformning eller med

endast smärre justeringar därav.

LO anför att det borde ha varit naturligt att ett färdigt program för den

fortsatta lokaliserings- och regionalpolitiska verksamheten förelegat när den

nuvarande försöksperioden tar slut den 1 juli 1970. LO understryker nöd­

vändigheten av att det föreslagna provisoriet ges en klar tidsmässig begräns­

ning. Även RLE och Lantbruks förbundet betonar att förslagen, t. ex. i fråga

om stödunderlaget och stödets storlek, måste betraktas som provisoriska och

avsedda att omprövas under det fortsatta utredningsarbetet. Från denna ut­

gångspunkt kan förslagen i princip godtas.

I ytterligare några yttranden betonas starkt att den övergångstid som nu

förutses bör bli så kort som möjligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län an­

ser exempelvis att en viss tidpunkt bör fastställas när det fortsatta utred­

ningsarbetet bör vara avslutat. Länsstyrelsen i Norrbottens län åberopar att

balansproblemen i länet måste lösas mycket snart och med andra än enbart

traditionella lokaliseringspolitiska medel.

90

Kungl. Maj.is proposition nr 75 år 1970

2. Den geografiska avgränsningen

Nuvarande avgränsning

Lokaliseringsstöd utgår enligt 1964 års riksdagsbeslut i första hand inom

det s. k. norra stödområdet, vilket omfattar de fyra nordligaste länen samt

vissa kommuner i Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Älvsborgs samt

Göteborgs och Bohus län.

I övriga delar av landet utgår lokaliseringsstöd i särskilda fall, såsom

när avsevärda sysselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit till

följd av industrinedläggning i samband med omfattande branschrationalise­

ring eller av liknande orsak eller när speciella skäl talar för att industriort

med ensidigt näringsliv bör tillföras ytterligare industriföretag.

Utredningen

Förskjutningen av produktion och sysselsättning i riktning från de areella

näringarna har enligt vad utredningen framhåller fortsatt även efter år

1964. Inom flera olika näringssektorer och branscher har koncentrations-

strävandena fortsatt och förstärkts. Den geografiska koncentrationen inom

industrin har skett samtidigt som antalet verksamhetsställen inom flera

branscher har minskat. Stordriftsfördelar har sålunda tagits till vara i allt

större utsträckning.

Utvecklingen har lett till en höjning av takten i urbaniseringsprocessen.

En fortsatt uttunning av befolkningen utanför tätorterna har ägt rum.

Konsekvenserna av denna utveckling är särskilt påtagliga i områden med li­

ten ortstäthet, låg andel av rikets befolkning, svagt utvecklad industri samt

med ett näringsliv som domineras eller har stort inslag av jordbruk på små-

brukarbas och skogsbruk. Dessa områden kännetecknas också i regel av hög

arbetslöshet och betydande utflyttning av personer i de yngre åldrarna.

Utredningen ifrågasätter om inte en mer preciserad målsättning än den

nuvarande bör utformas för regionalpolitikens geografiska inriktning. Den

bör enligt utredningen syfta till att ange de olika regionala problemområde­

na och uttrycka vilka lösningar som skall eftersträvas. Det material som

har lagts fram genom länsplanering 1967 eller som kan erhållas genom

ERU:s undersökningar och analyser bör kunna läggas till grund för utform­

ningen av målen. Valet av medel och deras geografiska användningsområde

bör därefter kunna fastställas.

Enligt utredningens mening talar mycket för att andra geografiska en­

heter än länen i framtiden kommer att bli de lämpligaste när det gäller alt

differentiera de regionalpolitiska insatserna. Det är emellertid ännu för

tidigt att uttala sig om i vilken riktning resultaten av pågående forskning

kommer att peka. Att det blir någon form av funktionsregional indelning fin­

ner utredningen dock troligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

91

Den geografiska avgränsningen måste enligt utredningens mening i förs­

ta hand utformas med hänsyn till de långsiktiga verkningarna. Med denna

inriktning bör de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna sättas in för att sti­

mulera näringslivet främst i regioner av expansiv grundkaraktär, dvs. där en

tillhakagående utveckling eller stagnation kan stoppas och vändas till ex­

pansion. Skulle stödet inriktas enbart på dylika regioner, skulle emellerlid

stora delar av det nuvarande stödområdet inte kunna få något stöd.

Lokaliseringsstödet bör därför kunna användas också i tillbakagående

regioner och regioner med svag eller stagnerande utveckling (underutveck­

lade områden) som alternativ och komplement till arbetsmarknadspolitiska

åtgärder. I sådana regioner bör stödet således användas för att åstadkomma

en dämpning av takten i den negativa utvecklingen.

I ensidiga industriområden och orter i södra och mellersta Sverige kan

enligt utredningens mening utvecklingen påverkas positivt utan att de ingår

i ett permanent stödområde, om punktinsatser kan sättas in vid behov. An­

norlunda är det med områden och orter av denna typ inom de stora underut­

vecklade områdena i norr. De speciella näringsgeografiska förhållandena i

dessa landsdelar kräver kraftfullare och mera samlade stödinsatser, varför

dessa ensidiga områden och orter bör ingå i ett permanent stödområde.

Vid en avgränsning av samma typ som den nuvarande, dvs. en avgräns-

ning efter tämligen grova mått, anser utredningen det självklart att en dif­

ferentiering inom stödområdet blir nödvändig. Sålunda finner utredningen

det fullt klart att några påtagligt positiva effekter på längre sikt inte kan

uppnås genom en spridning av stödet på stora glesbygdsområden. Inom des­

sa får åtgärder av annat slag vidtas. I stället måste stödet inriktas på orter

och regioner där förutsättningar finns för en positiv utveckling på lång sikt.

Utredningen föreslår mot denna bakgrund vissa ändringar av gränserna

för det nuvarande stödområdet, vilket i fortsättningen benämns det allmänna

stödområdet, samt en starkare prioritering av detta område i förhållande till

övriga delar av landet. Dessutom föreslår utredningen att särskilda stödin­

satser görs i prioriteringsorter i de nordligaste och inre delarna av det all­

männa stödområdet.

Det allmänna stödområdet. Utredningen har kommit till den uppfattningen

att det fordras en kraftig utbyggnad av näringslivet inom särskilt skogslä­

nen om de från länen uttalade målsättningarna (se länsplanering 1967)

i fråga om befolkningsutvecklingen skall kunna i rimlig utsträckning reali­

seras. Även om dessa målsättningar inte till alla delar kan godtas, pekar

det framlagda materialet på nödvändigheten av kraftiga insatser för alt

den bristande balansen i näringslivs- och befolkningsutvecklingen mellan å

ena sidan skogslänen och å andra sidan övriga delar av landet inte skall

ökas kraftigt.

Flera länsstyrelser/planeringsråd har i svaren på en enkät som utred­

ningen gjort angående lokaliseringsstödets utformning förordat att stödom-

92

rådesbegränsningen skall avskaffas. Utredningen kan inte tillstyrka en så­

dan lösning. Lokaliseringsstödet har betytt mycket för skogslänen och i

synnerhet för Norrland. De regionala problemen är av annan karaktär och

mer svårlösta i dessa landsdelar än i södra och mellersta Sverige, bl. a. på

grund av avståndsförhållandena till expansiva orter och regioner.

Enligt utredningens mening är de svåraste sysselsättnings- och samhälls­

problemen också i framtiden att förvänta i Norrland och de inre delarna av

norra Svealand. Detta talar mycket starkt mot alt avskaffa den geogra­

fiska avgränsningen. Med en större spridning av stödet över hela landet kan

emotses en ytterligare förskjutning av näringsliv och befolkning till de

mera tättbefolkade delarna i södra och mellersta Sverige och en ökning av

problemen i stockningsområdena. Av dessa skäl och i avbidan på en mer

ingående utformning av regionalpolitiken anser sig utredningen inte kunna

föreslå att den geografiska avgränsningen avskaffas.

Utredningen har vid sina överväganden kommit fram till att vissa änd­

ringar i stödområdets gränser påkallas av den inträffade och väntade ut­

vecklingen. Sålunda fordras en starkare koncentration av stödet till de nord­

ligare delarna av stödområdet för att förstärka näringslivet inom större delen

av skogslänen.

För de sydligaste delarna av det nuvarande stödområdet bedömer utred­

ningen att eventuellt uppträdande störningar i näringslivsutvecklingen i

fortsättningen kan mötas med lokaliseringspolitiska punktinsatser eller and­

ra näringspolitiska åtgärder. Problemen i dessa områden kan inte heller an­

ses större än i många andra landsdelar, t. ex. Öland och Gotland. Utredning­

en förordar därför en inskränkning av stödområdet som avser dess sydligas­

te delar. De anförda skälen och de principiella synpunkter på stödområdes-

avgränsningen som utredningen har anfört i det föregående motiverar att

de delar av Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län samt Säffle kommun­

block i Värmlands län, vilka omfattas av det nuvarande stödområdet, inte

tas med i det allmänna stödområdet.

Med hänsyn till den inträffade och väntade näringslivs- och befolknings­

utvecklingen har utredningen ägnat särskild uppmärksamhet åt stödom-

rådesgränsens sträckning i Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län.

Enligt utredningens uppfattning finns skäl för en ändrad gränsdragning i

åtminstone de båda förstnämnda länen. I likhet med länsstyrelsen/plane-

ringsrådet i Värmlands län finner utredningen att utvecklingen i de nord­

östra delarna av detta län påkallar andra insatser än för de delar av lä­

net som är belägna vid Vänerområdet och vilka kan bedömas ha expan­

siv grundkaraktär, dvs. saknar permanenta kontraktiva tendenser. Pro­

blemen i de nordöstra länsdelarna synes motivera att gränsen för det

allmänna stödområdet i Värmlands län dras så att Munkfors, Hagfors och

Filipstads kommunblock kommer att ingå i stödområdet. Genom denna

gränsdragning delas länet i två inbördes sett mer enhetliga delar än f. n.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

93

När det gäller Kopparbergs län konstaterar utredningen att en relativt

kraftig minskning av sysselsättningen inom industrin fram till år 1980

väntas och att i länets södra delar har uppmärksammats negativa utveck­

lingstendenser, som tycks ha förstärkts under den senaste tiden.

Enligt utredningens mening krävs det ytterligare lokaliseringspolitiska in­

satser för att förstärka näringslivet i Kopparbergs län. Det räcker emellertid

inte med punktinsatser av sådant slag som kan användas utanför stödom­

rådet utan det fordras mer permanenta åtgärder. Dessa insatser måste dock

som utredningen ser det i högre grad än hittills inriktas på att samtidigt

bygga ut och förstärka näringslivet i länets kärncentra. Utredningen föreslår

därför att Borlänge och Faluns kommunblock skall tas in i det allmänna

stödområdet. Även Mockfjärds kommunblock bör då lämpligen ingå i stöd­

området.

I fråga om Gävleborgs län finner utredningen inte påkallat med en ut­

vidgning av stödområdet.

Utredningen framhåller att det statliga lokaliseringsstödet i princip bör

vara reserverat för de egentliga stödregionerna och endast i undantagsfall

lämnas utanför dessa. Skulle företagen finna att stora möjligheter förelig­

ger att erhålla vissa lokaliseringspolitiska favörer även utanför stödområdet,

kan man befara att utsikterna att aktivera etablering inom stödområdet

avsevärt minskar. Utredningen anser sålunda starka skäl tala för större

restriktivitet när det gäller stöd till projekt i södra och mellersta Sverige

utanför stödområdet.

Prioritering inom det allmänna stödområdet. Som redovisats i det före­

gående har utredningen funnit att den negativa näringslivs- och befolk­

ningsutvecklingen i det nuvarande stödområdets inland har fortsatt efter

år 1964. Särskilt gäller detta Norrlands inland, där strukturomvandlingen

har gett kraftiga utslag. På många håll i dessa landsdelar har uttalats farhå­

gor för att godtagbar samhällelig och kommersiell service inte skall kun­

na upprätthållas om den nuvarande utvecklingen fortsätter.

I Norrbottens kustland är situationen enligt utredningens bedömning i

stort sett densamma som för inlandet. Jämförs de sju skogslänen kan

konstateras att Norrbotten har en lägre total sysselsättning än som svarar

mot länets befolkningsandel, lägre än något av de övriga. Även industri­

sysselsättningen är lägre än som svarar mot befolkningsandelen. Länet

kännetecknas dessutom av industriell ensidighet. Sålunda var år 1965 i

åtta av tolv kommunblock minst hälften av de industrianställda sysselsatta

i en bransch.

Utredningen betonar vidare att Norrbotten är det skogslän som under

perioden 1963—1967 har fått vidkännas den största relativa netfoutflytt-

ningen. Utflyttningen från länet har i avsevärt mindre grad än i övriga

skogslän kunnat täckas med inflyttning under samma tid. Länets centrala

kärna, som utgörs av den s. k. Fyrkanten (Lideå, Boden, Piteå och Älvsbyn),

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

04

synes i mindre utsträckning än motsvarande regioner i övriga län ha tjänat

som buffert mot en ökad utflyttning.

Utredningen är tveksam om möjligheterna att genom en differentiering

av stödet inom det allmänna stödområdet få till stånd en sådan utbygg­

nad av näringslivet i de nu diskuterade regionerna att en mera avse­

värd förändring i utvecklingen kan åstadkommas. Sannolikt kommer be-

folkningsuttunningen inom stora glesbygdsområden att fortsätta. Man kan

tvivla på om det ens med en dylik satsning går att åstadkomma en minskad

takt i den kontraktiva processen i inlandet. Enligt utredningens mening bör

dock ett ökat lokaliseringsstöd ge möjligheter till en förbättring av syssel­

sättningsläget och därmed en minskad utflyttning. Från statsfinansiell syn­

punkt kan en sådan ökning av lokaliseringsstödet genom de nya syssel­

sättningsmöjligheterna minska behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgär­

der. Samtidigt kan nedlagt samhällskapital få fortsatt användning. Utred­

ningen framhåller angelägenheten av en samhällsekonomisk totalkalkyl i

samband med avvägningen mellan olika lokaliseringspolitiska och arbets­

marknadspolitiska åtgärder.

Samhällsekonomiska och starka sociala skäl anser utredningen tala för en

differentiering till förmån för vissa delar av Norrlands inland och Norrbot­

tens kustland. Den ökade stimulansen till dessa områden bör skapas genom

en höjning av maximigränserna för stödet och en utvidgning av stödunder­

laget. Skulle den föreslagna lokaliseringspolitiska satsningen lyckas, skulle

det betyda stora samhällsekonomiska vinster och lösa många problem för

invånarna i områdena. Misslyckas satsningen innebär den inte några nämn­

värda extra kostnader för samhället.

Vid övervägande av hur den åsyftade prioriteringen geografiskt skall ut­

formas diskuterar utredningen två alternativ, nämligen antingen att hela

inlandet och Norrbottens kustland görs till speciellt stödområde eller att

enbart vissa orter i dessa områden utses till speciella stödorter. En lösning

enligt det förra alternativet nödvändiggör med utgångspunkt i utredningens

principiella resonemang att stödet koncentreras till ett antal särskilt ut­

valda stödorter.

Utredningen har stannat för det andra alternativet, som innebär att det

utökade lokaliseringsstödet lämnas för projekt i särskilt utvalda stödor­

ter, prioriteringsorter. F. n. tillämpas i viss utsträckning en differentiering

av stödets, främst bidragets, storlek till inlandets förmån. Genom utred­

ningens förslag till stödåtgärder för inlandet och Norrbottens kustland

blir det möjligt att tillämpa de nuvarande maximibeloppen även i övriga

delar av kustlandet, något som kan få särskild betydelse för vissa projekt.

I fråga om urvalet av prioriteringsorter framhåller utredningen att Norr­

lands inland till största delen består av stora glesbygdsområden, där tätor­

terna är få och relativt spridda. Flertalet tätorter är dessutom små. I Norr­

bottens kustland är ortstätheten större liksom befolkningsunderlaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år WTO

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

95

Utredningen anser sig inte böra föreslå någon minimigräns för befolk­

ningsunderlaget vid urvalet av prioriteringsorter. Det är emellertid givet

att det måste bli fråga om de större tätorterna. Det är sålunda angeläget att

inte splittra stödet. Antalet orter bör därför vara relativt begränsat.

Genom länsplanering 1967 har presenterats ett omfattande material för

bedömning av till vilka orter inom de olika länen som de lokali seringspoli-

tiska insatserna skall koncentreras. Utredningen menar att urvalet av or­

ter väsentligen bör bygga på de prioriteringar som gjorts av länsstyrelser-

na/planeringsråden i länsplanering 1967.

Vidare erinrar utredningen om att den gemensamma arbetsgruppen för

samarbete i industrilokaliseringsfrågor mellan regeringen och Sveriges in­

dustriförbund i sin första rapport har lämnat en mer preciserad redovis­

ning av lokaliseringsförutsättningarna för 29 orter inom det nuvarande

stödområdet. Redovisningen har därvid inriktats på de orter, till vilka läns­

styrelserna och planeringsråden i länsplanering 1967 ansett att de lokali-

seringspolitiska insatserna bör koncentreras. Av de 29 orterna är 15 belägna

inom det område, Norrlands inland och Norrbottens kustland, där utred­

ningen föreslår speciella lokaliseringspolitiska stödinsatser. Urvalet tillgodo­

ser de principiella synpunkter som utredningen redovisat. Den föreslår där­

för att i första hand dessa 15 orter utses till prioriteringsorter. De 15 orter­

na är Kiruna, Gällivare, Arvidsjaur, Boden, Kalix, Luleå, Piteå och Älvs­

byn i Norrbottens län, Storuman, Vilhelmina och Lycksele i Västerbottens

län, Östersund, Strömsund och Sveg i Jämtlands län samt Sollefteå i Väs-

ternorrlands län.

Det speciella lokaliseringsstödet bör i princip lämnas endast till verksam­

het som bedrivs i eller lokaliseras till de utvalda tätorterna. Denna starka

begränsning bedömer utredningen som nödvändig för den önskade ut­

vecklingen. Tilläggas bör att stödet i allmänhet torde få betydelse för syssel­

sättningen inte bara i tätorten utan även i ortens s. k. pendlingsomland.

Vad som skall räknas till tätorten torde få avgöras med hänsyn till de

lokala förhållandena. Stöd som här avses bör kunna lämnas även till industri

(industriliknande verksamhet) som på grund av bestämmelser i miljövårds-

lagstiftningen inte kan bedrivas i eller i omedelbar närhet av den egentliga

tätortsbebyggelsen, om det med hänsyn till det ringa avståndet till denna

bebyggelse och övriga omständigheter kan anses förenligt med syftet med

prioriteringen.

Med det gjorda urvalet av prioriteringsorter skulle följande kommun­

block i Norrlands inland och Norrbottens kustland komma att sakna egna

prioriteringsorter, nämligen Haparanda, Övertorneå, Paj ala, Överkalix,

Jokkmokk och Arjeplog i Norrbottens län, Sorsele, Åsele och Norsjö i Väs­

terbottens län, Ramsele och Ånge i Västernorrlands län samt Hammarstrand,

Rräcke, Hammerdal, Järpen och Svenstavik i Jämtlands län.

Det kan enligt utredningen ifrågasättas om inte även några av dessa

96

Kungl. Ma j.ts proposition nr 75 år 1970

orter skall utses till prioriteringsorter. Frågan bör därför övervägas ytter*

ligare.

För att bästa möjliga effekter av prioriteringen skall kunna nås, anser

utredningen det nödvändigt med klara uttalanden från statsmakternas si­

da, att man avser att även på längre sikt stödja prioriteringsorterna i så­

dan omfattning att en tillfredsställande samhällsservice kan garanteras.

Övriga Sverige. För de delar av landet som enligt utredningens förslag

faller utanför det allmänna stödområdet föreslår utredningen att lokali­

seringsstöd liksom hittills skall utgå i form av punktinsatser i särskilda fall.

Herr Turesson hävdar i sitt särskilda yttrande att hela Kopparbergs län

bör föras till det allmänna stödområdet.

Herrar Ekström och Svanberg delar utredningens åsikter i fråga om stö­

dets geografiska fördelning. De anser att insatserna bör koncentreras till på

sikt utvecklingsbara regioner. De lolcaliseringspolitiska insatserna för att

stödja näringslivets investeringar måste emellertid stämmas av mot statens

och kommunernas investeringsverksamhet för att bli verkningsfulla. Fast­

ställandet av orterna bör därför anstå tills den regionplaneringsverksamhet

som håller på att arbetas fram är mer utvecklad än nu.

Herr Fälldin delar uppfattningen att det är nödvändigt att i nuläget allde­

les särskilt prioritera inlandsområdet. Av principiella skäl är det angeläget

att de regionala instanserna får avgöra vilka orter inom länet som skall bli

föremål för särskilt stöd.

Herr Hamrin delar utredningens uppfattning att det är önskvärt, att det

blir klarlagt vilka orter i inlandet som statsmakterna i första hand bör satsa

på. Utredningens val av prioriteringsorter kan däremot diskuteras. Bl. a. blir

det enligt utredningens förslag betydligt glesare mellan sådana orter i Jämt­

lands och Västerbottens län med tre prioriteringsorter i vartdera länet än i

Norrbotten med åtta prioriteringsorter. 1 inlandet finns utöver de av utred­

ningen föreslagna prioriteringsorterna ett betydande antal tätorter, som fyl­

ler en betydelsefull uppgift som serviceorter för den omgivande bygden. Av­

ståndet mellan dessa orter blir emellertid i flera fall alldeles för stort. Tät-

ortsservicen kommer utom räckhåll för en inte obetydlig del av inlandets

befolkning. Det är önskvärt att kommunblockscentra och andra centra av

betydelse t. ex. för gruvdrift och skogsbruk även i fortsättningen kan hålla

en tillfredsställande tätortsservice.

Beträffande prioriteringsorterna bör staten utfärda en garanti om bibehål­

len servicestandard för viss framtid. Övriga inlandstätorter, som har väsent­

lig betydelse som serviceorter för befolkningen, bör erhålla ett lokaliserings­

stöd som i stort sett är likvärdigt med det som föreslås utgå i prioriterings­

orterna. Utvecklingsregionema får inte ligga så glest att det skapas stora

sammanhängande avvecklingsområden utan rimlig geografisk anknytning

till utvecklingsregion, vilkas enda alternativ då skulle bli total avfolkning.

Herr Kahlin delar utredningens uppfattning att särskilda åtgärder för att

söka skapa nya sysselsättningstillfällen bör koncentreras till de orter som i

första hand är utvecklingsbara. Kahlin har därför inget att erinra mot för­

slaget till prioriteringsorter men är tveksam beträffande möjligheterna att

på alla dessa orter få en industriell expansion till stånd.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser tillstyrker att ett geografiskt avgrän­

sat stödområde bibehålls tills vidare. Allmänt åberopas som motiv

härför att de statliga lokaliseringsåtgärderna för att få önskad effekt måste

koncentreras till vissa i förväg bestämda områden. I många yttranden anges

dock klart att detta ställningstagande sker i avvaktan på utformningen av

en framtida regionalpolitik, varigenom stödverksamheten kan placeras in

i sitt regionalpolitiska sammanhang. Svenska kommunförbundet anför så­

lunda att den nuvarande geografiska avgränsningen är alltför godtycklig.

Starka skäl kan anföras för att i stället använda mera nyanserade kriterier

för stödinsatsernas differentiering. För ett sådant ställningstagande talar

inte minst förekomsten av stora variationer inom stödområdet när det gäller

lokaliseringsbetingelser och behov av statliga insatser. Även i södra Sverige

finns regioner med negativ sysselsättnings- och befolkningsutveckling. Ge­

nom länsplanering 1967 och dess pågående vidareutveckling i form av upp­

rättande av regionalpolitiska handlingsprogram på länsnivå erhålls tillräck­

ligt med uppgifter om de olika kommunerna och orterna för att lokalise-

ringsorganen skall få klarlagt var och i vilken omfattning lokaliseringsstöd

i den fortsatta provisoriska formen bör lämnas. Även om argument talar

för att stödområdet redan nu bör avskaffas är förbundet berett att under

en övergångsperiod acceptera ett särskilt stödområde. Likartade synpunkter

anlägger bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Malmö­

hus, Älvsborgs och Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner övervägande skäl tala för ett sär­

skilt stödområde men vänder sig mot den starka accentueringen av gränsen

mellan stödområdet och landet i övrigt.

Mot förslaget att bibehålla ett geografiskt avgränsat stödområde framförs

erinringar av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, konjunkturinstitutet

och några handelskamrar.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att slagkraftiga tillväxtcentra er­

fordras i Norrland, vilka kan konkurrera med storstäderna i övriga delar av

landet. Den kommande regionalpolitiska riksplanen bör till övervägande del

arbeta med ett antal storortsregioner där en balanserad tillväxt eftersträvas.

Att i detta perspektiv bibehålla ett allmänt stödområde synes föga menings­

fullt och är snarast ägnat att sprida resurserna eftersom endast ett litet

antal av stödområdets orter kan tänkas bli några verkliga alternativ. Läns-

7 —-Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

97

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

styrelsen i Kalmar län menar att lokaliseringspolitiken inte enbart bör avse

de hårdast drabbade regionerna utan vara ett ständigt aktuellt medel för en

aktiv regionalpolitik. Möjligheter krävs att sätta in stöd där störningar av

djupgående karaktär inträffar oberoende av vilken landsdel det gäller. Läns­

styrelsen kan inte acceptera den av utredningen föreslagna geografiska

avgränsningen av ett särskilt stödområde utan anser att de lokaliseringspoli-

tiska åtgärderna bör omfatta hela landet. Också länsstyrelsen i Hallands tän

finner en större differentiering i regionindelningen önskvärt. Man kan tänka

sig en klassifiering i olika regiontyper, t. ex. tillbakagående regioner på

långt avstånd från växtcentra, regioner med ensidig eller föråldrad närings-

ocb industristruktur, stockningsregioner samt medelstora regioner med god

serviceutrustning som utgör reella alternativ till stockningsområdena. En

regel kan då vara att stöd till de medelstora regionerna kan utgå åtminstone

vid en utlokalisering från en storstadsregion. Allt efter problemens svårig­

hetsgrad kan en differentiering av stödet ske så att företagen i första hand

stimuleras att etablera sig i de tillbakagående regionerna. Liknande syn­

punkter anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att, om generella kriterier för bevil­

jande av stöd anges, de särskilda satsningarna på Norrland och delar av

Svealand kan komma till stånd samtidigt som politiken i stort blir flexibel.

Konjunkturinstitutet framhåller att det i avsaknad av klart definierade

och värderade mål är svårt att rationellt motivera en geografisk demarkation

av lokaliseringspolitiken. Institutet understryker behovet av en översiktlig

planering som utgångspunkt för en total regionalpolitik.

Den av utredningen förordade avgränsningen av stödom­

rådet tillstyrks av bl. a. AMS, SAF och Sveriges industriförbund, SH1,

Bankföreningen, statskontoret, glesbygdsutredningen, RLF och Lantbruks-

förbundet, skogsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, överstyrelsen för

ekonomiskt försvar samt länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och

Västernorrlands län. I åtskilliga andra yttranden godtas den av utredningen

föreslagna gränsdragningen utan närmare diskussion. TCO ifrågasätter om

det är lämpligt att dela in landet i de delar i stödhänseende som utredningen

föreslår. TCO kan dock godta denna indelning med lanke på de sysselsätt­

ningsproblem som finns i de av utredningen angivna stödområdena. Över­

befälhavaren anser det föreslagna stödområdet från försvarets synpunkt i

huvudsak lämpligt avgränsat men finner det önskvärt att ytterligare vissa

områden inlemmas. SIIIO ifrågasätter det lämpliga i att även i fortsätt­

ningen låta stödområdesgränsen dela den administrativa enhet som ett län

utgör i två delar, varav den ena således generellt får lokaliseringspolitiskt

stöd och den andra inte.

Vad angår ändringen av stödområdets södra gräns

möts utredningens förslag av invändningar från bl. a. länsstyrelserna i de

län som berörs av inskränkningarna. Vidare yrkar vissa remissinstanser

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

99

att ytterligare områden tas in i stödområdet. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus lön motsätter sig bestämt att norra Bohuslän utesluts ur stödområdet,

bl.a. mot bakgrund av utredningens uttalande att stor restriktivitet bör iakt­

tas beträffande lokaliseringsstöd utanför stödområdet. Om denna länsdel

utesluts ur stödområdet och lokaliseringsstöd sålunda normalt inte kommer

att utgå till företag som etablerar sig där anser länsstyrelsen detta vara

ett hårt slag mot det av länsmyndigheter och kommuner in. fl. bedrivna

arbetet på en restaurering av länsdelens näringsliv för att åter göra området

till en levande bygd.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lön säger sig vara medveten om att lokalise­

ringsstödet bör koncentreras till de delar av landet som brottas med de svå­

raste problemen men framhåller att även Älvsborgs län bär problem härvid­

lag. Länsstyrelsen föreslår att åtminstone Bengtsfors och Åmåls kommun­

block — så länge behov härav föreligger — får kvarstå i stödområdet samt

att särskilda näringspolitiska insatser görs inom Boråsregionen, varvid bör

övervägas att tills vidare föra delar av regionen till stödområdet.

Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget att stödområdet ut­

vidgas med Ilagfors, Munkfors och Filipstads kommunblock och anser tungt

vägande skäl föreligga att föra även Storforsblocket till stödområdet. Läns­

styrelsen kan däremot inte acceptera förslaget att Säffleblocket skall utgå

ur stödområdet och framhåller att det föreligger ett ofrånkomligt behov av

att behålla hela västra Värmland, dvs. även Säffleblocket, inom stödområdet.

Vidare pekar länsstyrelsen på de risker för snedvridning av lokaliserings-

verksamheten som uppstår genom att stödområdesgränsen dragits genom

den näringsgeografiska enhet som länet utgör. Övervägande skäl talar obe­

stridligt för att hela länet tillförs stödområdet. Skulle utredningens förslag

följas och Karlstads- och Kristinehamnsområdena lämnas utanför stödom­

rådet, är det en förutsättning för en rimlig grad av stabilitet i länet att stöd

i lämpliga former liksom hittills kan beviljas i regionerna närmast gränsen.

Om stödområdet omfattar endast en del av ett län bör därför en gränszon

upprättas som behandlas på ett särskilt sätt. Också LO och överbefälhavaren

anser det önskvärt att Värmlands län ingår odelat i stödområdet.

Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län ger utredningens motivering för

att ta upp Borlänge, Faluns och Mockfjärds kommunblock i det allmänna

stödområdet belägg för att den fortsatta stödverksamheten till stor del

kommer att inriktas på att bygga ut och förstärka näringslivet i skogs­

länens kärncentra, samtidigt som särskilda stödåtgärder riktas mot orter

i avfÖvningsområden som är angelägna från samhällelig synpunkt. Länssty­

relsen finner en sådan utformning av lokaliseringsstödet riktig. Även länets

södra delar bör emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning föras till det all­

männa stödområdet. Innebörden av utredningens förslag är att man accep­

terar en fortsatt ehuru balanserad tillbakagång i den södra länsdelen. Ett

sådant synsätt är otillfredsställande. En dylik utveckling vore inte bara

100

ytterst besvärande för befolkningen i berörda områden utan kunde också

komma att få negativa konsekvenser för de strävanden att förstärka central­

regionen Borlänge/Falun som utredningen velat stödja. Den föreslagna

begränsade utvidgningen av stödområdet skulle därmed inte få den fulla

effekt på utbyggnaden av centralregionen som utredningen åsyftat. En del­

ning inte bara av länet som planeringsenhet utan även av Borlänge/Faluns

planeringsregion på så sätt att Säters kommunblock ligger utanför stöd­

området kan inte heller vara ägnad att stödja strävanden att förstärka

planeringsgemenskapen inom sammanhängande och ömsesidigt beroende

länsdelar. Säterblockets karaktär av randblock och utomordentligt starka

anknytning till Borlänge/Falun-regionen gör att förslaget i denna del fram­

står som helt oacceptabelt. Länsstyrelsen finner följaktligen att avgörande

skäl talar för att hela länet införlivas med stödområdet. Skulle utredning­

ens förslag till stödområdesgräns likväl fastställas framstår lokaliserings-

politiska punktinsatser och andra näringspolitiska åtgärder i länets södra

delar som synnerligen angelägna. I vart fall bör länsdelen från lokaliserings-

stödssynpunkt under en längre övergångstid behandlas som om den tillhörde

stödområdet. Även LO förordar att hela Kopparbergs län tillförs stödom­

rådet.

Länsstyrelsen i Örebro län betonar starkt nödvändigheten att, om det

fortfarande anses nödvändigt från lokaliseringssynpunkt att ha ett stödom­

råde, Lindesbergsregionen ingår i detta. Nämnda region har haft och väntas

få en mindre tillfredsställande näringslivs- och befolkningsutveckling och

uppfyller väl de vaga kriterier som utredningen uppställt för stödområdet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län hävdar bestämt att nuvarande ordning

med länet delat av stödområdesgränsen är en olycklig konstruktion. Starka

skäl talar för att länet bör ingå odelat i stödområdet. SALF anser det be­

fogat att ytterligare analysera förhållandena i Gävleborgs län innan stöd­

området fastställs slutligt.

Länsstyrelsen i Gotlands län yrkar att, om eu stödområdesindelning bibe­

hålls, Gotland införlivas med eller helt jämställs med det allmänna stöd­

området. Även överbefälhavaren finner det önskvärt att Gotland inlemmas

i stödområdet.

Utredningens förslag att lokaliseringsstödet i princip reserveras för de

egentliga stödregionerna och att en större restriktiv itet bör iakttas

vid användning utanför stödområdet accepteras av bl. a. läns­

styrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län,

SHI, statskontoret, skogsstyrelsen, glesbygdsutredningen samt SAF och

Industriförbundet. De båda sistnämnda organisationerna påpekar, utöver

de motiv utredningen anför, att riskerna för snedvridning av konkurrensen

är särskilt påtagliga när stöd lämnas till företag i södra och mellersta Sve­

rige utanför stödområdet.

Flertalet remissinstanser vänder sig dock mot utredningens förord om

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr

75

år 1970

101

större restriktivitet utanför stödområdet och menar att även om stödet

koncentreras till stödområdet möjligheter liksom nu bör finnas att lämna

stöd till företag i orter och områden utanför stödområdet där problem upp­

står som gör stödinsatser motiverade. Denna uppfattning har länsstyrel­

ser i län utanför stödområdet, Kommunförbundet, Landstingsförbundet,

SHIO, Företagareföreningarnas förbund och överstyrelsen för ekonomiskt

försvar.

Utredningens förslag om differentiering av stödet till för­

mån för Norrlands inland och Norrbottens kustland samt koncentration av

insatserna till vissa prioriteringsorter accepteras i princip av eu

stor majoritet av remissinstanserna, men åtskilliga reser invändningar i frå­

ga om antalet och urvalet av orter. Förslaget tillstyrks av AMS, som dock

delar utredningens skepsis i fråga om möjligheterna att med hjälp av loka­

liseringsstöd få till stånd avsevärda förändringar av utvecklingen i priori­

teringsorterna i Norrbottens inland.

ERU finner satsningen på prioriteringsorter vara lämplig. De föreslagna

orterna är emellertid av mycket olika karaktär, framhåller ERU, varför de

bör delas upp på åtminstone två grupper, den ena omfattande relativt små

orter i inlandet, den andra större orter i inlandet och kustlandet. Även

statskontoret, som inte tar ställning till valet av orter, förordar en mot­

svarande uppdelning. SO ansluter sig till den av utredningen valda priori-

teringsmodellcn och anser det nödvändigt att statsmakterna till ledning för

den regionala planeringen av olika samhäll saktiviteter ger klart besked om

vilka orter man bör satsa på. Liknande synpunkter framför glesbygdsutred-

ningen och riksbanksfullmäktige.

En ytterligare prövning i fråga om urvalet av prioriteringsorter förordas

av bl. a. LO, SAF och Industriförbundet, Kommunförbundet, Landstingsför­

bundet och SO. Enligt LO bör valet av prioriteringsorter bygga på en total

regionplan och därför anstå tills en regional planering föreligger. SAF och

Industriförbundet delar utredningens uppfattning att särskilda åtgärder är

motiverade för att skapa nya sysselsättningstillfällen i inlandet, och att

dessa åtgärder bör sättas in på de orter som har de bästa förutsättningarna.

Enligt organisationernas uppfattning torde emellertid ett kraftigt ökat in­

vesteringsstöd med starkt inslag av direkta kapitalsubventioner som utred­

ningen föreslår inte vara ett effektivt medel att stimulera en utbyggnad

inom den industriella sektorn. Det grundläggande problemet torde i stället

vara att de allmänna produktionsbetingelserna i flertalet inlandsorter be­

höver förbättras för att de skall bli attraktiva för industrin. Dessa frågor

kräver en ingående prövning inom ramen för en klart definierad regional­

politisk målsättning på kort och lång sikt, där även frågan om vilka orter

som bör bli föremål för särskilda insatser från samhällets sida behöver

ytterligare prövas. Enligt organisationernas mening är det inte möjligt att

lösa alla de för inlandet föreslagna prioriteringsorternas problem genom en

102

lokaliseringspolitik som syftar till att skapa ekonomiskt bärkraftiga orter

och regioner. Flertalet tänkbara utläggningar av industriell verksamhet,

offentlig förvaltning etc. har ett miljöberoende som knappast kan tillgodo­

ses på annat håll än i mera utvecklade regioner främst vid kusten. Enligt

organisationernas uppfattning måste åtgärder med inriktning på de inte

utvecklingsbara orternas problem sökas främst på andra vägar inom ramen

för en utvecklad glesbygdspolitik. Kommunförbundet betonar att de regio­

nala och lokala myndigheternas uppfattning bör tillmätas stor betydelse vid

den fortsatta prövningen av frågan om antal och urval av orter. Valet av

prioriteringsorter bör därför enligt förbundets mening anstå tills resultaten

av det pågående arbetet med de regionalpolitiska handlingsprogrammen

föreligger. Den sistnämnda synpunkten framför också länsstyrelserna i

Västmanlands och Värmlands län. Även Landstingsförbundet understryker

vikten av att ett regionalt och lokalt inflytande över besluten garanteras.

TCO anser det tveksamt om man på samtliga utvalda prioriteringsorter

kan få igång en tillväxt av egen kraft. Fastställandet av vilka regioner som

man skall satsa på bör enligt TCO:s uppfattning ske i nära samarbete med

den regionalplaneringsverksamhet som håller på att utformas.

En utökning av antalet prioriteringsorter förordas av bl. a. skogsstyrelsen,

ItLF och Lantbruksförbundet, glesbygdsutredningen, riksbanksfullmäktige,

SHIO, SALF samt av länsstyrelserna inom stödområdet, vilka var och eu

för sitt län namnger ytterligare orter som de finner vara i behov av särskilda

lokaliseringsinsatser för att de skall kunna utvecklas till stödjepunkter i

inlandet.

KLF och Lantbruksförbundet — som finner det anmärkningsvärt att ut­

redningen redan i detta stadium ansett sig kunna peka ut prioriteringsorter,

något som befaras få starkt negativt inflytande för orter som lämnas utanför

listan — framhåller att urvalet innebär att ett stort antal kommunblock i

inlandet lämnas helt utan prioriteringsort. En så låg ambitionsnivå för

regionalpolitiken kan förbunden inte ansluta sig till. Förbunden menar att

det bör ankomma på de regionala instanserna att avgöra vilka orter inom

länet som skall kunna få särskilt stöd. Denna mening framför också Svenska

företagares riksförbund. Glesbygdsutredningen finner ingen tillfredsställan­

de förklaring till att prioriteringsorterna begränsats till de fyra nordliga lä­

nen. Omsorgen om serviceförsörjningen kräver motsvarande åtgärder åt­

minstone i vissa delar av Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. Riks­

banksfullmäktige anför, ntan att bestämt förorda någon alternativ lösning,

att möjligheterna att tillföra Norrland nya företag sannolikt skulle förbättras

om ytterligare vissa större centralorter togs med bland prioriteringsorterna.

Vidare skulle ett inkluderande av ett ytterligare antal mindre orter med goda

förutsättningar att bestå kunna bidra till att förhindra en alltför stark sprid­

ning av det stöd som nu skulle falla utanför de föreslagna prioriteringsor­

terna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Kangl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

103

SHIO anser att man ytterligare bör överväga att differentiera stödet mel­

lan Norrlands inland och stödområdet i övrigt i stället för att prioxåtera

vissa orter. Antalet orter bör ej begränsas till de 29 orter som inrikes­

departementet redovisat år 1969. SHIO anser f. ö. att det bör tillkomma

Kungl. Maj :t att fastställa prioriteringsorterna.

Glesbygdsutredningen samt länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län finner det tveksamt om det utökade stödet får någon

siyrande effekt. Sistnämnda länsstyrelse menar att stödet även i fortsätt­

ningen kommer att bygga på initiativ från enskilda företag. Den industriella

miljö som skall alstra de erforderliga initiativen saknas emellertid i stor ut­

sträckning i de områden som utredningen vill prioritera. Det är därför tvek­

samt om ett ökat stöd kan locka fram nämnvärt mer initiativ från de befint­

liga företagen i dessa områden eller förmå flera företag utanför stödområ­

det att etablera sig innanför stödområdesgränsen. Lokaliseringsstödet en­

samt kan således aldrig bygga upp ett näringsliv av tillräcklig volym och

växtkraft utan ytterligare insatser erfordras. Länsstyrelsen understryker

därför nödvändigheten av klara uttalanden från statsmakternas sida att

man även på längre sikt kommer att stödja prioriteringsorterna i sådan om­

fattning att en tillfredsställande samhällsservice kan garanteras. Liknande

synpunkt anför länsstyrelsen i Västerbottens län, som dock tillstyrker för­

slaget att prioritera ett femtontal orter med hänsyn till nödvändigheten av

att staten vid beslut om statliga arbetsplatsers lokalisering har en klar

uppfattning om sina lokaliseringspolitiska prioriteringar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att utpekandet av prioriteringsorter

är ett sätt att indikera var insatser är mest angelägna, vilket kan få viss

styrande effekt om antalet aktuella nylokaliseringsprojekt är stort och

trycket på länets orter för industrietablering är kraftigt. Men eftersom det

i varje kommunblock i länet behövs nyskapad sysselsättning för flera

hundra personer för att den fastställda regionalpolitiska målsättningen

skall kunna uppnås, finns få skäl som talar för att företag som överväger

en produktion i en annan ort än prioriteringsort inte skulle kunna erhålla

stöd på samma nivå som i en prioriteringsort.

En begränsning av antalet prioriteringsorter eller ett annat urval förordas

av Bankföreningen, SHI, länsstyrelsen i Stockholms län och SACO. Bank­

föreningen delar utredningens tveksamhet om det är möjligt att åstad­

komma någon egentlig industriell utveckling i alla de föreslagna priorite­

ringsorterna. Enligt föreningens mening bör antalet prioriteringsorter sna­

rare minskas än ökas och ansträngningarna koncentreras till sådana orter

som på sikt har goda förutsättningar för eu gynnsam utveckling, i första

hand de större norrländska städerna. Länsstyrelsen i Stockholms län fram­

håller att utredningens förslag att prioritera stödet till 15 orter i praktiken

innebär en spridning av stödet i stället för en koncentration. Detta försök

till spridning synes betänkligt med hänsyn till de mindre orternas begrän­

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

sade möjligheter att utgöra verkliga alternativ på lång sikt. Prioriteringen

borde snarare ske bland de största och livskraftigaste orterna och avse en­

dast några av dessa.

Länsstyrelsen i Gotlands län, som i första hand vill avskaffa stödområdes­

indelningen, förordar för det fall att ett stödområde bibehålls att de före­

slagna specialreglerna skall gälla Gotland och hela det allmänna stödom­

rådet.

3. Stödberättigatf verksamhet

Nuvarande ordning

Enligt 1 § kungörelsen om statligt lokaliseringsstöd kan stöd utgå till

industri och, i vissa fall, till turistnäringen. Industribegreppet är inte de­

finierat i kungörelsen. Stöd utgår enligt 4 § kungörelsen till den som ut­

övar eller ämnar utöva industriell verksamhet.

Utredningen

Inledningsvis pekar utredningen på atl den hittills förda lokaliseringspoli­

tiken nästan helt är inriktad på industrin, vilket synes förklarligt med hän­

syn till den betydelse denna näringsgren haft för den ekonomiska utveck­

lingen i Sverige. Utredningen delar i huvudsak uppfattningen om industrins

centrala roll för landets utveckling. När det gäller den fortsatta regionala

utvecklingen torde dock en viss nyansering av detta omdöme bli erforderlig.

Utredningen framhåller, att för vissa delar av landet industrin har spelat

en något mindre framträdande roll än i landet i övrigt, vilket framgår av in­

dustrins nuvarande lokaliseringsmönster och lokaliseringstendenser. Vis­

sa delar av landet kommer att vara mindre attraktiva för en spontan ut­

veckling av industrin och i flera områden torde möjligheterna till in­

dustriell utveckling vara mycket begränsade även om stöd från samhällets

sida lämnas. Utredningen frågar sig då om i stället någon eller några andra

näringsgrenar kan få ökad betydelse för utvecklingen i dessa områden samt

anför som exempel att turistnäringen har haft större betydelse än industrin

i vissa avsides belägna orter i Norrlands inland.

Även för andra områden kan förhållandet mellan industrins och andra

näringsgrenars betydelse för utvecklingen tänkas undergå förskjutningar

om än i mindre grad. Det är enligt utredningen givetvis orealistiskt att tänka

sig att finna någon optimal industrialiseringsgrad för varje del av landet

vid varje tidpunkt.

Den långsiktiga lokaliseringspolitiska målsättningen måste enligt utred­

ningens mening vara utgångspunkten, när det gäller att bestämma vilken

eller vilka näringsgrenar eller verksamheter lokaliseringsstödet skall in­

riktas på. Detta innebär att man i huvudsak måste satsa på expansiva nä-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

105

ringsgrenar eller verksamheter. Eftersom industrin bär huvudansvaret för

den ekonomiska tillväxtprocessen i landet, är det därför följdriktigt att lo­

kaliseringsstödet koncentreras till företag inom denna näringsgren. Härför

talar också det faktum att stöd till industriföretag oftast ger den omedel­

bara sysselsättningsökning som eftersträvas för orter och områden med

sysselsättningssvårigheter.

Mot bakgrunden av erfarenheterna från stödverksamheten, den beskrivna

regionala utvecklingen och de pågående strukturförändringarna inom in­

dustrin förordar utredningen i två hänseenden en utvidgning av området

för stödinsatserna. Dels bör ett mer omfattande industribegrepp än hittills

tillämpas och dels bör lokaliseringsstöd kunna ges till vissa industri­

serviceföretag. Utredningen tar i detta sammanhang inte upp frågan om

ökat stöd till turistanläggningar under motivering att denna fråga är före­

mål för utredning i annan ordning.

Enligt utredningen har det i praktiken ibland varit svårt att avgöra om

en verksamhet är att hänföra till industri eller annan näringsgren. Ett annat

skäl för en vidgad tillämpning är att det till följd av rationaliserings- och

specialiseringssträvanden inom industrin blivit allt vanligare att en del

funktioner, vilka företagen tidigare ombesörjt själva i den egna verksam­

heten, brutits ut ur denna och förts över till för ändamålet skapade, fristå­

ende företag. Också nya tekniska metoder har även lett till uppkomsten av

ytterligare led på en varas väg till marknaden och till nya fristående verk­

samheter.

Även om någon definition av industribegreppet inte återfinns i statsmak­

ternas uttalanden år 1964 synes det utredningen klart att det i vart fall

enligt Kungl. Miaj :ts praxis för stöd fordras att det är fråga om industriell

tillverkning.

Stöd till industri och industriliknande verksamhet. Utredningen anser att

man inte bör binda sig för någon bestämd, formell definition av industri­

begreppet och förordar att man tillämpar ett vidare begrepp än som an­

vändes av kommittén för näringslivets lokalisering, på vars förslag 1964

års riksdagsbeslut grundades (fabrikstillverkning kännetecknad av varupro­

duktion vid större enheter). Vid den enkät om lokaliseringsstödets utform­

ning som utredningen gjort har planeringsråden nästan genomgående velat

frångå den snäva begränsning som nu gäller. Ett planeringsråd har använt

uttrycket »industriliknande verksamhet», vilket i viss mån täcker vad ut­

redningen avser. Uttrycket får emellertid inte tolkas alltför vittomfattande.

Från dylik verksamhet vill utredningen sålunda undanta alla former av

djuruppfödnings- och odlingsverksamhet. Det avgörande bör vara om verk­

samheten bedrivs i industriell skala med industriella metoder och under in­

dustriella former. Tillverknings- eller förädlingsmoment i vanlig bemärkelse

behöver inte föreligga. Det bör vara tillräckligt att varan undergår någon

form av hantering, som vidmakthåller dess egenskaper eller utan något

106

egentligt mekaniskt ingrepp på varan förbättrar dess egenskaper. Som exem­

pel på dylik verksamhet nämns djupfrysningsföretag, där normalt någon

form av industriell hantering förekommer.

Till industriliknande verksamhet bör kunna räknas sådana funktioner,

som tidigare utförts inom det egentliga tillverknings-(förädlings-)företaget

men som har brutits ut och förts samman till för ändamålet särskilt skapat

företag. Det bör främst vara fråga om verksamhet, som ligger nära tillverk­

nings-(förädlings-) momentet vid en varas väg till marknaden.

Stöd till industriliknande verksamhet är inte avsett att omfatta gros­

sist- eller detaljhandelsföretag eller lagringsverksamhet som ingår som ett

normalt led i anslutning till transporter.

Utredningen delar den uppfattning som kom till uttryck i 1964 års propo­

sition att kraftverksanläggningar och anläggningar inom byggnadsbran-

schen, som uppförs och drivs i anslutning till omfattande bebyggelse av ett

visst område, inte bör komma i fråga för lokaliseringsstöd.

Gränsen mot serviceverksamhet är ibland svår att bestämma med nu­

varande industribegrepp och blir givetvis genom utredningens förslag än

mer obestämd. Utredningen anser det dock inte vara möjligt och ej heller

lämpligt med hänsyn till vad utredningen föreslår i övrigt att genom en

uppräkning eller på liknande sätt dra upp en fast gräns mellan industri­

liknande verksamhet och service. Det bör överlåtas på de tillämpande or­

ganen att — med beaktande även av strukturförändringarna inom olika

branscher och näringsgrenar — i sin praxis åstadkomma en rimlig avgräns-

ning med hänsyn till lokaliseringsstödets allmänna syfte och inriktning.

Stöd till vissa serviceföretag. Utredningen vill inte begränsa stödet till in­

dustri och industriliknande verksamhet utan går ett steg längre. Den på­

pekar att servicefunktioner, som tidigare har fullgjorts inom industriföre­

tag, numera ofta utförs av fristående företag, t. ex. underhålls- och repa­

rationsarbeten på industriföretagens maskinpark. Enligt utredningens me­

ning bör det inte föreligga någon skillnad i stödsammanhang mellan in­

dustriföretag som utför dessa funktioner själva och industriföretag som kö­

per dessa tjänster. Som reglerna nu är får det självförsörjande företaget

ett högre stödunderlag. Graden av självförsörjning i fråga om tjänster är

naturligtvis mycket varierande inom olika branscher, företagsstorlekar och

vid olika produktionsinriktning. Vidare spelar lokaliseringsortens service­

struktur in.

Den tekniska utvecklingen har också inneburit att nya serviceområden

uppstått. Vissa serviceverksamheter kräver en dyrbar maskinell utrustning,

en utrustning som på grund av tekniska framsteg ständigt måste förnyas

eller förändras, samt specialutbildad personal. Särskilt för mindre och me­

delstora företag kan det ställa sig företagsekonomiskt omotiverat att upp­

rätthålla service av detta slag inom det egna företaget, varför man i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

107

köper tjänsterna från fristående företag. Ett nytt exempel på dylika service­

företag är dataföretagen.

Med ökat köp av tjänster ökar enligt utredningens uppfattning också in­

dustriföretagens benägenhet att lokalisera sig på orter som redan är väl­

försedda med serviceföretag för den typ av tjänster företagen efterfrågar.

Lokaliseringsstöd kan därför behöva ges för att bygga ut företagsservicen

på vissa orter i syfte att skapa en industriellt sett bättre serviceutrustning.

Som ytterligare skäl för en utvidgning anför utredningen att genom

strukturomvandlingen, rationaliseringen och den hårdnande konkurrensen

en stor industri på en ort inte ensam kan bära ansvaret för sysselsättningen

på samma sätt som tidigare ofta varit fallet. Regionalt kan möjligheterna

att ens med statligt stöd åstadkomma sysselsättningstillfällen genom en

utbyggnad av industrin vara än mer begränsade. Enligt tillgängliga progno­

ser och enligt utbredd uppfattning kommer servicenäringarna att expande­

ra kraftigt även i fortsättningen och svara för det största tillskottet av

arbetstillfällen.

Utredningen är emot en generell utvidgning till servicenäringarna och un­

derstryker att servicenäringarnas expansion i huvudsak beror på den eko­

nomiska expansion industrin svarar för och på tätortsutvecklingen. Som

ytterligare skäl mot en generell utvidgning anför utredningen att begreppet

service inte är bestämt avgränsat och att utvidgning utan någon som helst

prioritering mellan industri och service samt mellan olika serviceverksam­

heter kan leda till en olämplig splittring av lokaliseringsstödet, i synnerhet

om medelstillgången är relativt begränsad. Härtill kommer alt de tillämpan­

de organen kommer att stå inför stora svårigheter när de skall klarlägga

konkurrensförhållanden och i förväg bedöma konsekvenserna av lokalise­

ringsstöd till ett serviceföretag.

Utredningen föreslår därför endast en begränsad utvidgning av lokali­

seringsstödets användningsområde och förordar att till stödberättigad verk­

samhet skall kunna hänföras vissa serviceföretag, vilkas verksamhet är helt

eller huvudsakligast inriktad på att utföra tjänster åt industrin. Service­

företagets verksamhet skall avse sådan service som har direkt betydelse för

tillverknings-(förädlings-)processen. Till dylik service hänförs exempelvis

kontroll-, underhålls- och reparationsarbeten med avseende på tillverk-

ningsmaskiner. Annan, mera allmän service, såsom att förse industrin med

bränsle och kraft, transporttjänster, kontroll-, underhålls- och reparations­

arbeten med avseende på markanläggningar, byggnader och tillbehör till

byggnader, kontorsmaskiner, bilar, truckar, kranar och andra transport­

medel samt kontorstjänster, personalvårds-, städnings- och vakttjänster o. d.,

hör enligt utredningens mening inte till den industriservice som avses med

utredningsförslaget. Serviceverksamheten skall anses huvudsakligast inrik­

tad på industri då serviceföretagets tjänster till väsentligaste delen absorbe-

ras av industriföretag och dessa svarar för huvuddelen av serviceföretagets

intäkter.

Som ytterligare förutsättningar för stöd i dessa fall bör enligt utredning­

en krävas, att servicestrukturen på orten eller i regionen är sådan att

en etablering eller utbyggnad av det stödsökande företaget kan anses moti­

verad. Vidare måste i dessa fall särskild uppmärksamhet ägnas konkur­

rensproblemet för att förhindra en snedvridning. Dessutom bör krävas att

det från allmän synpunkt, särskilt med hänsyn till arbetsmarknadssituatio­

nen, är angeläget att den planerade investeringen kommer till stånd. I ex­

trema fall skulle stödet kunna leda till en ökning av rationaliseringstakten

vid industriföretagen på orten, varigenom sysselsättningseffekten skulle gå

förlorad. Eftersom en sådan utveckling måste antas innebära ökad konkur­

renskraft för företagen med därigenom ökade möjligheter för expansion,

torde det inte finnas anledning att göra undantag för serviceföretag ens i

angivna fall.

Utredningen anser att stödet till industriserviceverksamhet skall begrän­

sas till det allmänna stödområdet inklusive prioriteringsorterna där behovet

av en uppbyggnad av den industriella miljön är störst.

Utredningen föreslår att stöd i första hand skall utgå till den egentliga in­

dustrin och i andra hand till industriliknande verksamhet och — såvitt gäl­

ler stödområdet — till industriserviceverksamhet.

Stöd till företag med blandad verksamhet. Utredningen föreslår att stöd,

liksom enligt hittillsvarande praxis, skall kunna beviljas sådana företag

med blandad verksamhet som omfattar industriell tillverkning jämsides

med annan icke stödberättigad verksamhet. Enligt utredningens uppfattning

bör stöd kunna lämnas även om den industriella tillverkningen inte är före­

tagets huvudsakliga verksamhet, men stöd bör ges endast för investeringar

i tillverkningsverksamheten.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Remissyttrandena

Utredningens förslag om en utvidgning av området för

stödberättigad verksamhet har nästan utan undantag fått

ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Det gäller såväl tillämp­

ningen av ett vidare industribegrepp, innefattande industriliknande verk­

samhet, som utvidgningen till industriserviceföretag. Förslagen i dessa delar

tillstyrks helt av AMS, skogsstyrelsen, SO, statskontoret, glesbygdsutred-

ningen, riksbanksfullmäktige, RF, Norrlandsfonden, Kommunförbundet,

Sparbanksföreningen, SACO, TCO och SALF samt länsstyrelserna i Söder­

manlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs, Örebro och Koppar­

bergs län.

Statens naturvårdsverk tillstyrker med viss reservation utredningens för­

slag. Naturvårdsverket förutsätter att lokaliseringsstöd inte lämnas till indu-

109

strier eller annan verksamhet soin kan befaras allvarligt skada miljön och

vars tillåtlighet inte prövats enligt natur- och miljöskyddslagstiftningen.

I fråga om kraftverksanläggningar delar naturvårdsverket utredningens

uppfattning att stöd ej bör utgå. Statens vattenfallsverk finner det å sin

sida motiverat att, innan man tar ställning till frågan om kraftverksbygg-

nader även framdeles skall undantas från stöd, klarlägga om de produk­

tionsfaktorer som behövs för utbyggnad av dessa verkligen blir bättre utnytt­

jade i andra stödberättigade verksamheter och beredskapsarbeten.

AMS avråder — under åberopande av sin erfarenhet — från strikt for­

mella föreskrifter om stödobjektens beskaffenhet och inriktning.

En negativ ståndpunkt till en utvidgning av kretsen stödberättigade in­

tar Sveriges köpmannaförbund, som betonar att stödeffekten kan bli större

om stödet lämnas främst sådana företag som använder sig av speciell teknik

för förädling av produkter, baserade på råvaror vilka finns tillgängliga inom

stödområdet och dess närhet.

Vad särskilt angår industriliknande verksamhet under­

stryker länsstyrelsen i Örebro län vikten av att sådan verksamhet skall vara

ett led i produktionen även om produkten inte undergår någon form av

egentlig hantering.

SAF och Industriförbundet, Grossistförbundet, Företagareföreningarnas

förbund, SHIO samt länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län anser

att begreppet industriliknande verksamhet är oklart och medför tolknings-

svårigheter och svåra gränsdragningsproblem. De tre förstnämnda remiss­

instanserna anser en precisering av begreppet nödvändig. SHIO framhåller

att de tekniska och funktionella gränserna mellan industri, hantverk och

service är synnerligen flytande inom åtskilliga branscher. En alltför strikt

gränsdragning efter branschtillhörighet skulle te sig artificiell och konkur-

renssnedvridande. SHIO förordar en definition som innebär att olika former

av tillverknings-, bearbetnings- och förädlingsföretag skall kunna få stöd.

Företagareföreningarnas förbund, länsstyrelsen i Jämtlands län liksom

länets företagareförening anser att reglerna för stödberättigad verksamhet

ej bör vara snävare än dem som gäller för det allmänna kreditstödet till

hantverk och industri. Enligt förbundets mening bör stöd kunna utgå exem­

pelvis till sådana näringsområden gränsande till jordbruket som inte omfat­

tas av det statliga jordbruksstödet. Även länsstyrelsen i Västmanlands län

anser att begreppet industriliknande verksamhet har fått för snäv begräns­

ning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill till industriliknande verksamhet hän­

föra minkuppfödning i stor skala, där foderproduktion, uppfödning och

vidareförädling är integrerade. Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser att

djuruppfödningsverksamhet är att hänföra till industriliknande verksamhet.

Motsatt mening har Bankföreningen och länsstyrelsen i Västernorrlands

län, som i likhet med utredningen undantar alla former av djuruppföd-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år W70

no

nings- och odlingsverksamhet. Föreningen förordar dessutom att byggnads-

och anläggningsverksamhet med kortvarig sysselsättningseffekt undantas.

Sådan verksamhet bör dock enligt länsstyrelsen i Uppsala län vara stödbe-

rättigad.

Länsstyrelsen i Västerbottens län vill undanta företag som arbetar på

regional marknad och företag som i princip säljer enbart produktionskapa­

citet. Dock förordas undantag från dessa begränsningar i enskilda fall där

det kan bedömas att företaget väsentligen kan förbättra förutsättningarna

för näringslivets utveckling inom ifrågavarande region. Speciella regler bör

enligt länsstyrelsen av sociala skäl gälla också i områden som präglas av

stark befolkningsminskning. Där bör stöd kunna utgå till företag med

enbart lokal marknad om det kan bedömas att områdets försörjning av

sådana varor eller tjänster eljest blir otillfredsställande. Likaså bör lego-

tillverkare kunna komma i fråga för stöd i dessa områden.

SJ framhåller att dess huvudverkstäder uppfyller flera av de krav som

uppställts för stödberättigad verksamhet. Verksamheten bedrivs i industriell

skala och med industriella metoder. Reparations- och underhållsverksam-

heten är i viss utsträckning kombinerad med beställningsarbeten för utom­

stående och verkstäderna kan därför också rubriceras med vad utredningen

kallat företag med blandad verksamhet.

Ett stort antal remissorgan vill gå längre än utredningen i fråga om kret­

sen stödberättigade serviceföretag. Kommerskollegium, konjunk-

turinstitutet, SHI, ERU, Företagareföreningarnas förbund, LO, RLF och

Lantbruksförbundet, SAF och Industriförbundet, Rankföreningen, Grossist­

förbundet, SHIO, Svenska företagares riksförbund och Norrlandsförbundet

samt länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs,

Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och

Västerbottens län föreslår utvidgningar i detta avseende.

Bankföreningen samt länsstyrelserna i Östergötlands, Jämtlands och

Västerbottens län anser att lokaliseringsstöd inte skall baseras på en verk­

samhets fysiska funktion utan på dess ekonomiska funktion. Enligt deras

mening bör lokaliseringsstöd i princip utgå till all ekonomisk verksamhet

som inte har rent lokal karaktär och som kan tänkas gynnsamt påverka

den ekonomiska utvecklingen inom stödområdet. Länsstyrelserna använder

ibland uttrycket basnäringar. Med denna uppläggning kan sålunda industri-

liknande företag och serviceföretag i mer allmän betydelse komma i fråga

för stöd. Även länsstyrelsen i Värmlands län anför att olika serviceföretag

kan ha karaktär av basnäring. Bankföreningen framhåller att det i dagens

läge torde vara av särskild vikt att få en snabb utbyggnad av servicenäring­

arna inom stödområdet både därför att dessa näringar är mycket expansiva

och därför att en gynnsam utveckling av industrin i hög grad är beroende

av tillgång till god service.

Av övriga remissinstanser som vill vidga kretsen av stödberättigade ser-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

viceverksamheter förordar konjunkturinstitutet en generell utvidgning till

servicenäringarna. Samma inställning har LO, länsstyrelsen i Malmöhus län,

ERU, RLE och Lantbruksförbundet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att

frågan om en generell utvidgning till servicenäringarna bör övervägas. Läns­

styrelsen i Värmlands län uttalar sig närmast för en generell utvidgning spe­

ciellt när det gäller perifert liggande regioner. Länsstyrelserna i Jönköpings,

Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län synes förorda en generell

utvidgning till sådana serviceverksamheter som kompletterar infrastruktu­

ren i en ort eller region. Liknande uppfattning har SHI, SHIO och länsstyrel­

sen i Jämtlands län, vilka dock vill begränsa stödet till serviceföretag som

utför tjänster åt industrin. Kommerskollegium förordar en något vidare till-

lämpning än utredningen. Andra serviceföretag än industriserviceföretag bör

kunna få stöd även om de inte motsvarar de branschkriterier som anges i

betänkandet. År bara i övrigt alla förutsättningar för stöd uppfyllda torde

det enligt kollegiet inte av lokaliseringspolitiska skäl finnas anledning till

undantag.

Konjunkturinstitutet anför att det är en sanning med stor modifikation att

enbart industriföretag är bärare av tillväxtprocessen, om nu därmed menas

lokaliseringen av ökningar i produktivitet och sysselsättning. Skillnaderna i

produktivitet kan vara väl så stora mellan olika industriföretag som mellan

industriföretag och serviceföretag. Ett viktigt argument enligt institutet för

att inte utelämna servicenäringarna från stödverksamheten är att dessa ut­

gör en expansiv del av samhällsekonomin. Enligt de senaste prognoserna

kommer behovet av arbetskraft inom den svenska industrin att årligen i

genomsnitt minska med drygt 2,5 % under 1970-talet. Institutet anför att

industrins situation alltså så till vida kommer att likna den som förut karak­

teriserat jordbruket och erinrar om de svårigheter man haft och de felkalky­

ler man gjort med olika stödformer för jordbruket.

LO framhåller att det är angeläget att stöd lämnas om det från sysselsätt­

nings- och samhällssynpunkt är försvarligt.

I likhet med utredningen är SAF och Industriförbundet samt Grossistför-

bnndet emot en generell utvidgning av lokaliseringsstödet till att gälla ser­

vicenäringarna. Även om dessa näringar får allt större betydelse från syssel­

sättningssynpunkt är de, bortsett från turistnäringen, inom stödområdet i

hög grad lokalt eller regionalt bundna med hänsyn till befolkningens storlek

och inkomstförhållandena. Enligt organisationernas mening kan emellertid

ifrågasättas lämpligheten av en begränsning av stödet till serviceföretag med

direkt betydelse för tillverkningsprocessen medan serviceeföretag med inrikt­

ning på andra funktioner inom företagen utelämnas. Organisationerna för­

ordar ytterligare prövning av möjligheten att i särskilda fall medge stöd till

företag inriktade på service i mera vidsträckt bemärkelse som administra­

tion, marknadsföring, utvecklingsarbete m. m.

Såväl de remissinstanser som mera principiellt diskuterar kretsen av stöd-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

111

112

berättigade serviceverksamheter som övriga för fram olika exempel på verk­

samheter som bör stödjas. Enligt Bankföreningens mening bör man upp­

muntra utvecklingen av dataföretag och konsultföretag på alla områden,

t.

ex. ax-kitektfirmor, tekniska konsulter, revisorer, marknadsföringsspecia-

lister, annonsbyråer, skrivbyråer, bokföringsbyråer, lagercentraler etc. För­

eningen pekar vidare på försäkringskontor med självständig förvaltning och

insatser för att bygga upp en marknadsorganisation, göra marknadsunder­

sökningar, framställa prototyper i samband med uppläggandet av ny pro­

duktion, lägga upp bättre och säkrare redovisnings- och kalkyleringssystem

etc. Stöd till ADB-företag förordar även Svenska företagares riksförbund

samt länsstgrelserna i Värmlands och Västernorrlands län. Sistnämnda läns­

styrelse föreslår också stöd till skrivbyråer, kliché- och reproduktionsanstal-

ter. Företagareföreningarnas förbund och länsstyrelsen i Jämtlands län me­

nar att lokaliseringsstöd bör kunna utgå till försälj ningsverksamhet, som

drivs i sammanslutning av industriföretag. ERU anser att stöd till kommunal

utrednings- och planeringsverksamhet bör övervägas. Även allmän service

som rör transporttjänster, underhåll och reparation av markanläggningar

och byggnader, bilar, kranar och andra transportmedel bör vara stödberätti-

gade, hävdar SHIO. Lokaliseringsstöd till transportföretag rekommenderas

också av flera länsstyrelser, av vilka några särskilt betonar transportföretag

som betjänar skogsindustrin. Andra nämner underleverantörer samt hant­

verks- och reparationsverksamhet.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Blekinge län föreslår i motsats till ut­

redningen att stöd till serviceföretag skall kunna utgå även utanför stödom­

rådet.

Svenska företagares riksförbund anser att handeln bör inrymmas i

stödverksamheten i de fall då en nyetablering eller utvidgning utgör en

klar sysselsättningsfrämjande faktor. Förbundet förordar stöd även till städ-

ningsservice och liknande verksamhet. Länsstyrelsen i Jämtlands län kan

tänka sig en utvidgning till riksanläggning för hälso- och sjukvård

liksom vissa undervisningsanstalter under förutsättning att

dessa verksamheter fyller en primär basfunktion.

Utredningens förslag beträffande stöd till företag med blandad

verksamhet behandlas av AMS och SHIO, som båda tillstyrker försla­

get men avråder från att strikt formella regler tillämpas av lokaliserings-

myndigheterna.

Frågan om lokaliseringsstöd till turistanläggningar tas upp

av några remissinstanser. Bl. a. AMS, naturvårdsverket, glesbygdsutredning-

en, RF, LO, Norrlandsfonden, Norrlands förbundet och länsstyrelserna i Jön­

köpings, Kalmar, Gotlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län

betonar turistnäringens stora betydelse för olika delar av vårt land, särskilt

glesbygdsområdena inom stödområdet.

Norrlandsfonden beklagar att utredningen avstår från att nu ta upp frågan

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

om ändring av lokaliseringsstödet till turistprojekt. Glesbygdsutredningen,

KF samt länsstyrelserna i Kalmar, Kopparbergs och Västernorrlands län

framhåller angelägenheten av att frågan om detta stöd beaktas i det fortsatta

utredningsarbetet. Sistnämnda länsstyrelse påyrkar att möjligheterna att

med statligt stöd bygga gemensamhetsanläggningar — även sådana som står

under kommunalt huvudmannaskap — förbättras.

Norrlandsförbundet och SALF förutsätter att lokaliseringsstöd skall utgå

till turistnäringen enligt hittills gällande bestämmelser.

AMS och länsstyrelsen i Norrbottens län förordar att nuvarande praxis att

lokaliseringsstöd till turistanläggningar lämnas i form av lån skall ändras så

att även bidrag kan ges. AMS erinrar om att styrelsen har tagit upp detta

förslag i sina anslagsäskanden för budgetåret 1970/71. Länsstyrelsen fram­

håller att öppnandet av turistiskt oexploaterade områden kräver stora initial­

kostnader, särskilt på marknadsföringssidan. Vidare erinras om att samar-

betsorganet för ekonomiska frågor på Nordkalotten har turismen på sitt

arbetsprogram. Om inte turistnäringen i allmänhet nu kan hänföras till de

objekt som skall åtnjuta lokaliseringsstöd, bör sådant stöd ändå kunna utgå

till de områden som geografiskt kan hänföras till Nordkalotten.

LO samt länsstyrelserna i Jönköpings och Gotlands län anser att turistnä­

ringen bör jämställas med övriga näringsgrenar och att stöd sålunda bör

lämnas enligt samma grunder som för dessa. Norrlandsfonden föreslår att

stöd till realistiska turistprojekt skall utgå i samma utsträckning som till

industriprojekt i prioriteringsorterna.

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970

113

4. Stödsubjekt

Nuvarande ordning

Enligt gällande ordning kan lokaliseringsstöd beviljas svenska såväl fysis­

ka som juridiska personer. Inte heller föreligger hinder för utländsk med­

borgare eller utländsk juridisk person att erhålla lokaliseringsstöd. Fr. o. m.

den 1 juli 1969 gäller att också svenska statsägda företag kan erhålla stöd.

Utredningen

Enligt utredningens mening bör liksom f. n. företag inom det enskilda

näringslivet kunna erhålla lokaliseringsstöd oberoende av företagets kon­

struktion. Detsamma bör gälla utländska enskilda företag. En annan sak är

att det i svensk lagstiftning finns bestämmelser, som inskränker utlännings

rätt att förvärva fast egendom, gruva eller aktier i vissa bolag samt att driva

vissa näringar. Dessa bestämmelser är dock tillkomna av andra skäl än

näringspolitiska. Utländska statsägda företag, som bedriver industriell eller

annan stödberättigad verksamhet, bör ej heller vara uteslutna från stöd.

Givetvis bör dock lånevillkoren vid stöd till utländska företag vara anpassade

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 75

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

med hänsyn till de föreliggande omständigheterna och särskild uppmärksam­

het ägnas valutafrågorna.

Utredningen berör i detta sammanhang även frågan om kommunernas,

särskilt de kommunala bolagens, ställning i den lokaliseringspolitiska verk­

samheten. I denna fråga har utredningen haft överläggningar med kommu-

nalrättskommittén, som har till uppgift att behandla frågan om den all­

männa kommunala kompetensen. Eftersom något förslag till lösning av

detta problemkomplex inte synes vara att förvänta inom den närmaste

tiden, har utredningen inte funnit anledning att f. n. ta upp frågan om

kommunerna och de kommunala bolagen.

I anknytning till nuvarande praxis i fråga om de företag som kan få

lokaliseringsstöd påpekar utredningen att det i praktiken förekommer att

ett aktiebolag som bedriver industriell eller annan stödberättigad verksam­

het inte självt är eller kommer att vara ägare till de byggnader som av­

ses i ansökan om lokaliseringsstöd. Äganderätten ligger eller kommer i

stället att ligga hos ett särskilt förvaltningsorgan, ett förvaltningsbolag. Bo­

lagen har dock samma ägare eller det ena bolaget är helägt dotterbolag

till det andra. Lokaliseringsstöd bär av Kungl. Maj :t i några fall lämnats till

sådana förvaltningsbolag, då det av utredningen tydligt framgått att för-

valtningsbolagets fastighet (byggnader) använts enbart i den industriella

rörelsen hos det andra bolaget och att bolagen haft gemensam ägare. Som

speciellt villkor för stödet till förvaltningsbolaget har då uppställts, att bin«

dande hyresavtal tecknas med samma giltighetstid som lånetiden för loka-

liseringslånet, att lånet förfaller till omedelbar betalning om hyresförhållan­

det av någon anledning upphör och att det rörelsedrivande bolaget tecknar

borgen för lånet.

Enligt utredningens mening bör denna praxis befästas. Det saknas i de

fall som här avses anledning att låta bolagskonstruktionen utgöra hinder

för en från samhällets synpunkt angelägen nyetablering eller utbyggnad

av en stödberättigad verksamhet. Utredningen anser, att stöd skall kun­

na lämnas när förvaltningsbolaget och det rörelsedrivande bolaget — di­

rekt eller genom förmedling av annan juridisk person — har samma ägare

eller det ena av bolagen är helägt dotterbolag till det andra. Det bör vara

fråga om fullständig identitet i ägarhänseende mellan bolagen och vara ut­

rett, att det förvaltande bolagets fastighet används enbart för det rörelse­

drivande bolagets rörelse och att förvaltningen sålunda kan sägas normalt

utgöra ett led i det senares verksamhet. Beträffande lånevillkoren i övrigt

ansluter sig utredningen helt till de principer som framgår av KungL Maj :ts

refererade beslut.

Remissyttrandena

Vad utredningen anför beträffande stödsubjekten behandlas mera ingående

av bara ett mindre antal remissinstanser. Riksbanksfullmäktige, Sparbanks-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

115

föreningen samt länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Malmöhus och Älvs­

borgs län tillstyrker allmänt utredningens förslag.

Utredningens ståndpunkt att företag inom det enskilda näringslivet bör

kunna erhålla lokaliseringsstöd oberoende av företagets konstruk­

tion biträds av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Företagareföreningar­

nas förbund och SHIO föreslår att lokaliseringsstöd skall kunna utgå också

till sammanslutning av företag.

Länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län berör frågan om

lokaliseringsstöd till utländska företag. Länsstyrelsen i först­

nämnda län förordar fortsatt tillämpning av nuvarande praxis när det gäller

stöd till utländska företag. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att

området på ömse sidor om Torne älv betraktas som en enhetlig lokaliserings-

region varför stöd till företagsexpansion över riksgränsen är naturligt.

LO tar upp frågan om lokaliseringsstöd till statsägda företag

och föreslår att även affärsdrivande verk skall kunna få stöd. Samma grund­

inställning torde ligga till grund för SJ:s förslag om stöd till dess huvudverk­

städer.

Frågan om kommunernas roll i lokaliseringspolitiken tas upp

av åtskilliga remissinstanser. LO föreslår att stöd skall kunna utgå till kom­

munal industriell verksamhet efter samma grunder som gäller för andra

industriföretag. Kommunalarbetareförbundet, skog svår dsstyr elsen och läns­

arbetsnämnden i Örebro län förordar stöd till kommunala bolag. Länsstyrel­

sen i Norrbottens län anser det angeläget att frågan om kommunalt ansvar

för igångsättning och drift av industriell verksamhet fortsättningsvis noga

bevakas. I länet finns exempel på kommunala initiativ av detta slag som

visat sig leda till mycket positiva resultat.

Landstingsförbundet betonar vikten av en koordinering mellan lokalise­

ringspolitiken och regionala beslut rörande tilldelning av bostadsbyggnads-

kvoter m. in. Primärkommuner och landsting har vidare ett direkt ansvar

för de investeringar som bör samordnas med de lokaliseringspolitiska insat­

serna. Förbundet anför vidare att under 1960-talet har slagits fast att ansva­

ret för lokaliseringspolitiken åvilar staten. Erfarenheterna har emellertid

visat att såväl primärkommuner som landsting vidtagit komplementära åt­

gärder och att dessa insatser ökat under senare år. Ett stort antal landsting

har sålunda tillskapat speciella näringsråd för att stimulera och skapa gynn­

samma förutsättningar för näringslivsutvecklingen inom landstingskommu­

nen. Betydande anslag ges för näringsfrämj ande åtgärder, i synnerhet via

företagareföreningarna. Landstingens; engagemang inom detta område får

enligt förbundets mening delvis ses som ett tecken på att den statliga lokali­

seringspolitiken varit otillräcklig. Den omständigheten får dock inte undan­

skymma att landstingens ansvar för väsentliga samhällsuppgifter gör dem

beroende av en balanserad befolkningsutveckling och därmed förenade skat-

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

teunderlagsförhålianden. På grund av den organisatoriska splittringen på

området bör formerna för samordningen mellan olika samhällsorgans åtgär­

der inom lokaliserings- och regionalpolitiken ägnas särskild uppmärksamhet

i det fortsatta utredningsarbetet.

TCO understryker vikten av att staten i samråd med berörda regionala in­

stanser utser de orter, städer och regioner man avser att satsa på. Sker inte

detta kan kommunala myndigheter väntas tillgripa olika åtgärder för att få

industrier att etablera sig i berörda kommuner. Dylika åtgärder är enligt

TCO mycket ofta, sett i samhällsekonomiskt perspektiv, felsatsningar.

Även SACO berör de kommunala investeringarnas samband med lokalise­

ringspolitiken. Det förhåller sig enligt SACO otvivelaktigt så, att i många

kommuner utan expansionsmöjligheter betydande och kostsamma kommu­

nala investeringar görs som inte kan betecknas som försvarbara med hänsyn

till den kommande befolkningsutvecklingen. Detta underlättas genom stat­

liga subventioner till kommunerna. En satsning på vissa orter, som bedöms

ha expansionsmöjligheter, borde enligt SACO kombineras med åtgärder för

att begränsa fruktlösa kommunala expansionsförsök och stora kommunala

investeringar på andra orter.

Utredningens förslag i fråga om stöd till förvaltningsföretag

har allmänt godtagits vid remissbehandlingen. SAF och Industriförbundet

samt Grossistförbundet har inte något emot att den praxis på vilken försla­

get grundas befästs. De speciella villkor som förutsätts gälla i form av bin­

dande hyresavtal med samma giltighetstid som lånetiden för lokaliserings-

lånet, borgen av det rörelsedrivande företaget samt omedelbar betalning av

lånet om hyresförhållandet av någon anledning upphör är enligt organisatio­

nernas mening naturliga med hänsyn till den säkerhet staten bör kräva.

Gentemot utredningens förslag att förvaltningsbolagét och det rörelsedri­

vande bolaget skall ha samma ägare invänder AMS att arrangemanget bör

kunna tillämpas även där endast huvudsaklig identitet mellan ägarna av de

båda bolagen föreligger.

Även Bankföreningen har svårt att inse varför man skall behöva begränsa

stödet till fall där det föreligger en mycket stark ägaridentitet. Om ett före­

tag uppför industrilokaler inom stödområdet och kanske också skaffar ma­

skiner till dessa lokaler och därefter upplåter dem till ett annat företag för

att där driva rörelse, förefaller detta vara en i hög grad uppmuntransvärd

verksamhet. Sådan verksamhet borde enligt föreningen kunna få lokalise­

ringsstöd utan andra villkor än att den i lokalerna bedrivna rörelsen är att

hänföra till stödberättigad verksamhet. Bankföreningen påpekar i detta sam­

manhang att föreningen, när det gäller industricentra, föreslår att sådan

verksamhet skall kunna startas av andra intressenter än staten och att det

därför uttryckligen bör slås fast att sådana företag för sin verksamhet skall

kunna få lokaliseringsstöd.

117

Kungl. Mcij.ts proposition nr 75 år 1970

5. Stöd vid rationalisering och nedläggning

Nuvarande ordning

Enligt gällande bestämmelser utgår lokaliseringsstöd endast vid nyetable­

ring och utbyggnad av industriell verksamhet. Vidare krävs, att de inves­

teringar som därvid görs i ny-, till- eller ombyggnad av industrianläggning­

ar eller i maskiner, arbetsredskap och verktyg får en påtaglig sysselsätt­

ningseffekt. Stöd ges endast till permanenta industrianläggningar.

Utredningen

Utredningen påpekar att strukturomvandlingen inom näringslivet ofta tar

sig uttryck i långtgående rationaliseringar, som kan kombineras med spe­

cialiseringar och nedläggning av vissa delar av produktionen. Specialisering­

en är i många fall ett villkor för att någon del av företaget skall kunna

leva vidare — alternativet kan vara total nedläggning. I andra fall kan

en nedläggning framstå som på längre sikt oundviklig, medan takten i av­

vecklingen i viss mån kan påverkas genom olika åtgärder.

Enligt statistiken över varselbesked för femårsperioden 1964—1968 har

antalet av varsel berörda företag och arbetstagare ökat successivt fram

t. o. in. år 1967. Även siffrorna för år 1968 är höga.

Ofta uppstår stora svårigheter när det gäller att skapa sysselsättning åt

den arbetskraft som friställts vid rationaliseringar och nedläggningar av

företag, i synnerhet om inskränkningarna avser företag med dominerande

ställning i bygden. Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten är inrik­

tad på att möta också sådana akuta krissituationer. Med de nuvarande reg­

lerna är det enligt utredningen i praktiken inte möjligt att bevilja lokali­

seringsstöd till företag, som ämnar rationalisera sin verksamhet, annat än

vid samtidig betydande produktionsökning eller rekonstruktion eller fortsatt

drift av nedläggningshotade företag. I regel är det kravet på sysselsättnings­

effekt som inte kan uppfyllas.

Enligt utredningens uppfattning borde det vara möjligt att i särskilda

fall lämna stöd till företag för att möjliggöra rationalisering och därigenom

trygga en om ock begränsad sysselsättning för längre tid på en ort. Av

samma skäl skulle också kunna övervägas att stödja nedläggningshotade fö­

retag i vissa fall.

Utredningen finner det dock angeläget understryka, att åtgärder i ratio-

naliseringssyfte är ett normalt inslag i ett företags drift, som i regel givet­

vis inte skall behöva föranleda något särskilt stöd från det allmännas sida.

De fall, där utredningen anser att stöd bör kunna komma i fråga, är

alltså att anse som undantagsfall med speciella omständigheter. Mycket stor

restriktivitet måste iakttas beträffande stöd till nedläggningshotade företag

om man skall kunna tillgodose kravet på ett rationellt utnyttjande av de

samhälleliga resurserna.

118

De rationaliseringar, som enligt utredningens uppfattning bör kunna

komma i fråga för stöd, gäller åtgärder som framstår som nödvändiga för

att företaget över huvud taget skall kunna fortsätta driften. En ytterligare

förutsättning är givetvis att företaget inte på annat sätt kan skaffa

erforderligt kapital och att den uppkomna situationen inte har sin grund i

dålig skötsel av företaget e. d. Den nya situation ett företag kan möta på

grund av t. ex. ny teknik eller nya produktionsprocesser kan emellertid va­

ra avsevärt besvärligare för företag inom stödområdet än i övriga delar av

landet. Ett hastigt aktualiserat stort kreditbehov för nya investeringar kan

nämligen vara svårare att täcka för förstnämnda företag, eftersom kredit-

värdet av redan befintliga anläggningar är relativt sett lägre i dessa om­

råden och möjligheterna till upplåning genom normala kanaler därför mera

begränsade.

Utredningen föreslår att möjligheterna till lokaliseringsstöd vid rationa­

lisering av företag vidgas genom en uppmjukning av kravet på sysselsätt­

ningseffekt. Utöver de allmänna förutsättningar för stöd som behandlats

i det föregående bör följande gälla.

Stöd bör i regel inte kunna erhållas för att underlätta fusioner eller

koncernbildningar. Inte heller bör stöd utgå exempelvis för rationalisering

vid ett koncernföretag för att underlätta nedläggning av ett annat samver­

kande företag.

Stöd bör kunna lämnas även om någon ökning inte sker av sysselsättning­

en vid företaget eller indirekt i annan verksamhet. Även vid en minskning

av antalet sysselsatta bör stöd kunna erhållas, dock med den inskränkningen

att den kvarvarande arbetsstyrkan inte får vara mindre än att den ger ett

betydande bidrag till ortens sysselsättning.

För stöd i rationaliseringsfall bör enligt utredningen vidare krävas att

företaget i fråga är beläget i en ort, där företaget ensamt svarar för eu vä­

sentlig del av sysselsättningen eller på annat sätt är av stor betydelse för

ortens näringsliv.

Lokaliseringsstöd bör inte utgå för att möjliggöra att en relativt ar-

betskraftsintensiv verksamhet ersätts med en mycket kapitalintensiv, om

det inte klart kan visas att alternativet är en totalnedläggning av företaget.

För att stöd skall utges för att möjliggöra rationalisering, som inne­

bär oförändrad eller minskad sysselsättning vid ett företag, bör också krä­

vas att investeringen bedöms leda till större trygghet för de anställda. Ut­

redningen har övervägt om denna trygghet skall kunna garanteras genom

formella villkor eller på annat sätt men har inte funnit det möjligt att ut­

forma något sådant förslag. Det finns, anser utredningen, endast en realis­

tisk möjlighet att skapa större trygghet för de anställda, nämligen att sat­

sa på företag som genom de vidtagna åtgärderna kan beräknas få god lön­

samhet. Bidrags- och lånevillkoren bör liksom inom stödverksamheten i

övrigt utformas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Kimgl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

119

Stöd till rationalisering bör lämnas endast industriföretag eller företag

med industriliknande verksamhet. Någon anledning att i dessa fall lämna

stöd till industriserviceföretag anser utredningen inte föreligga.

Lokaliseringsstöd till rationalisering bör kunna lämnas i första hand inom

det allmänna stödområdet inklusive prioriteringsorterna men möjlighet bör

finnas att medge sådant stöd även i andra fall.

Vad angår frågan om lokaliseringsstöd till nedläggningshotat företag be­

tonar utredningen att det lokaliseringspolitiska huvudmålet är långsiktigt.

Som en riktlinje för stödverksamheten har därför uppställts att stödet skall

användas till en ur samhällets synvinkel önskvärd lokalisering av bärkraf­

tiga företag. Lokaliseringsstödet är också utformat som ett initialstöd. Stöd­

företagen skall sålunda kunna bestå och driva lönsam verksamhet under

längre tid utan ytterligare stöd från samhällets sida. En nedläggning av

ett företag innebär oftast att en icke lönsam verksamhet (produktion) läggs

ned. Att stödja sådan verksamhet innebär en ineffektiv resursanvändning

såväl företagsekonomiskt som nationalekonomiskt sett. Enighet torde en­

ligt utredningen också råda om att det är meningslöst att permanent stödja

en olönsam verksamhet.

Från anförda synpunkter kan enligt vad utredningen framhåller lokalise­

ringsstöd till ett nedläggningshotat företag anses mindre ändamålsenligt än

stöd till företag för att möjliggöra en rationalisering, dvs. en övergång till

lönsammare verksamhet. I den lokaliseringspolitiska målsättningen betonas

även, påpekar utredningen, samhällets ansvar för att strukturomvandlingen

— som i åtskilliga fall tar sig uttryck i nedläggningar — och den ekono­

miska expansionen sker i sådana former och i sådan takt, att de enskilda

individernas trygghet värnas. Enligt utredningens mening bör detta krav

i första hand tillgodoses genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det kan

emellertid vara befogat att öppna möjlighet att i speciella fall bevilja loka­

liseringsstöd till nedläggningshotade företag.

Orsakerna till den uppkomna nedläggningssituationen och prognosen för

fortsatt verksamhet bör enligt vad utredningen anför vara av avgörande bety­

delse vid prövning av frågan om stöd till ett nedläggningshotat företag. Stö­

det bör sålunda leda till att företaget får god lönsamhet och ger varaktig

sysselsättning för arbetskraften. I övrigt synes det knappast vara möjligt

att dra upp några allmänna riktlinjer för prövningen av dessa ärenden,

eftersom förhållandena torde vara så skiftande och komplicerade att bedöm­

ningen måste ske från fall till fall. Ofta torde stöd komma att förutsätta en

rekonstruktion av det aktuella företaget.

Liksom för stöd i rationaliseringsfallen bör krävas att företaget är beläget

i ort, där det ensamt svarar för den huvudsakliga sysselsättningen eller för

en väsentlig del därav eller på annat sätt är av stor betydelse för ortens

näringsliv. Självfallet bör stöd kunna lämnas även om en minskning av

sysselsättningen vid företaget kommer att ske.

120

Lokaliseringsstöd i nedläggningsfall, som bör utgå endast till industri­

företag och företag med industriliknande verksamhet, bör kunna bevil­

jas oavsett om företaget är beläget inom eller utom stödområdet, men ut­

redningen förutsätter mycket stor restriktivitet beträffande stöd till verk­

samhet utanför stödområdet.

Beträffande de »rena» nedläggningsfallen anser utredningen att lokali­

seringsstöd inte bör lämnas. Det är här fråga om företag, beträffande vilka

möjligheterna till en rekonstruktion är obefintliga och fortsatt drift under

längre tid utesluten. Utredningen säger sig emellertid vara medveten om

att en mycket snabb avveckling av större företag kan skapa svåra lokala

sysselsättningsproblem. Åtgärder för att förlänga avvecklingsperioden skulle

givetvis i första hand syfta till att ge arbetsmarknadsmyndigheterna och de

anställda en tidsfrist för att möta den nya situationen. Ett sådant uppskov

kan vara av stort värde också för att öka möjligheterna till överläggningar

och kontakter i syfte att skapa ny sysselsättning på orten. Från statsfinan-

siell synpunkt kan det också vara fördelaktigare med stöd till fortsatt drift

under en begränsad tid än en omedelbar nedläggning. Viktigare är dock kan­

ske att möjligheterna att få nya industrier till orten torde vara större, om

företagets arbetskraft inte snabbt skingras. I sådana fall försvinner nämligen

i första hand de mest yrkesskickliga arbetarna av olika kategorier och detta

minskar i hög grad intresset för etableiing av nya företag i det drabbade

området. Starka skäl talar sålunda för att det allmänna bör kunna ingripa

också i nedläggningsfall av här nämnd art. Dessa frågor bör dock enligt ut­

redningens mening avgöras av AMS och finansieras av medel som står till

styrelsens förfogande. Stödet bör i princip inte utgå till företaget som sådant,

eftersom det härvid måste bli svårt att finna en lämplig juridisk konstruk­

tion som garanterar att pengarna kommer till avsedd användning. Utred­

ningen förordar sålunda i första hand, att ev. statligt stöd i dessa fall lämnas

genom AMS.

Utredningen föreslår med hänsyn till de speciella situationer det här är

fråga om och till önskvärdheten av att en enhetlig praxis kommer till

stånd, att ärenden om lokaliseringsstöd till företag för att möjliggöra ratio­

nalisering och till nedläggningshotade företag avgörs av Kungl. Maj :t.

Herrar Ekström och Svanberg anser i sitt särskilda yttrande att det finns

ett starkt behov av samhällsinsatser vid rationaliseringar och nedläggningar

av företag, speciellt inom regioner med svag sysselsättning, om omställning­

arna skall kunna ske under acceptabla sociala och ekonomiska förhållan­

den. Ett stöd inriktat på kapitaltillskott till nedläggningshotade företag

kan emellertid lätt innebära minskade ansträngningar från kapitalägarna

och företagsledningarna att upprätthålla företagens konkurrenskraft. Ek­

ström och Svanberg vil! i stället föreslå att samhället ges möjligheter att

genom bidrag stödja sysselsättningen i nedläggningshotade företag genom

Kungl. Maj:ls proposition nr 75 år 1970

121

tillskott knutna till de anställdas löner så länge att andra åtgärder hunnit

vidtas för att på sikt trygga sysselsättningen.

En eventuell rekonstruktion av ett företag måste enligt deras mening

innebära att ett nytt ägareintresse kommer in i bilden för en fortsatt effek­

tivare ledning. I sådana sammanhang kan lokaliseringspolitiskt stöd vara

berättigat.

Herr Kahlin kan inte ansluta sig till förslaget om stöd till nedläggnings-

hotade företag. Det finns en uppenbar risk för att detta skulle leda till att

den för vår välståndsutveckling nödvändiga strukturomvandlingen fördröjs.

Ekonomiskt stöd till sådana företag kan också få svåröverskådliga konse­

kvenser från konkurrenssynpunkt. Samhällets insatser för att möta de

problem som uppkommer vid nedläggningssituationer bör liksom hittills

inriktas på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och lokaliseringsstöd till före­

tag som etablerar sig i den av driftsnedläggelsen drabbade orten.

Kahlin ställer sig också tveksam till förslaget att lokaliseringsstöd i sär­

skilda fall skall kunna lämnas till företag för rationalisering. I de fall då

företagen har tillfälliga ekonomiska svårigheter men förutsättningarna till

en på sikt lönsam produktion är goda finns som regel möjligheter att lösa

problemen genom medverkan från de ordinarie kreditinstituten, investe­

ringsbanken, företagareföreningarna och kommerskollegium.

Remissyttrandena

Förslaget om lokaliseringsstöd i undantagsfall till företag för att möjlig­

göra rationalisering biträds av det stora flertalet av det fyrtiotal

remissinstanser som yttrar sig i frågan. Bankföreningen anser det i hög

grad motiverat att ge lokaliseringsstöd till företag i rationaliseringssyfte

men varnar för att ge sådant stöd till företag, vars fortsatta drift är ifråga­

satt. Den normala förutsättningen för rationaliseringsstöd bör i stället vara

att företaget visar hygglig utveckling men att det kan göras troligt att ett

rationaliseringsstöd skulle ytterligare förbättra dess situation och trygga

den fortsatta sysselsättningen. Med rationalisering bör härvid avses inte

enbart förbättringar av den aktuella produktionen utan också övergång till

andra produkter och produktionsmetoder.

AMS, LO, SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet understry­

ker starkt utredningens uttalande att åtgärder i rationaliseringssyfte är ett

normalt inslag i ett företags drift, som i regel inte skall föranleda särskilt

stöd från det allmänna. Även flertalet övriga remissinstanser betonar att

stöd endast bör utgå i undantagsfall och att den föreslagna stödmöjligheten

skall tillämpas restriktivt.

AMS tillfogar att de kriterier som utredningen har uppställt praktiskt

taget torde utesluta stöd för rationalisering. Det centrala måste också i dessa

fall vara bedömningen av företagets framtidsmöjligheter. Vid den bedöm­

ningen vägs utredningens kriterier och många andra samman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

122

Om alternativen utgör rekonstruktion av redan befintlig industri eller

dess nedläggning anser LO att stöd i sådana fall bör kunna utgå för att

möjliggöra det förstnämnda.

Den föreslagna uppmjukningen av kravet på sysselsättnings­

effekt godtas av dem som tillstyrker förslaget om stöd vid rationalise­

ring. Samtidigt poängterar bl. a. Bankföreningen, kommerskollegium, Sven­

ska metallindnstriarbetareförbundet och länsstyrelserna i Kalmar, Örebro

och Jämtlands län kravet på god fortsatt lönsamhet och tryggare sysselsätt­

ning för de anställda i stödföretaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

finner de villkor som utredningen anger vara väsentliga för att stöd skall

kunna utgå vid rationaliseringar vara så restriktiva att man knappast torde

behöva göra några större avsteg från huvudprincipen om viss sysselsätt­

ningseffekt i stödföretagen. Länsstyrelsen i Västerbottens län hävdar att

lämpligheten av att bevilja lokaliseringsstöd till ett visst projekt inte bör

bedömas på grundval av den omedelbara sysselsättningseffekten, då detta

tenderar att leda till att sysselsättningsintensiva verksamheter med i genom­

snitt låg produktivitet per sysselsatt favoriseras vid fördelningen av lokali­

seringsstöd. I det långa loppet skulle detta bidra till att stödområdets nä­

ringsliv kommer att domineras av andra klassens verksamheter och att

dess ställning som låglöneområde konserverades. Förutsättningen för loka­

liseringsstöd bör enligt länsstyrelsen vara att företaget genom stödet blir

finansiellt stabilare och får bättre lönsamhet och därmed på lång sikt ökad

expansionspotential även om den omedelbara effekten blir oförändrad eller

t. o. m. minskad sysselsättning. Liknande tankegångar utvecklar länssty­

relsen i Norrbottens län.

1 likhet med utredningen anser .4MS att stöd inte skall lämnas för att

underlätta fusioner och koncernbildningar. Motsatt uppfattning har Norr­

landsfonden samt Bankföreningen, som framhåller att det inom stödområdet

finns ett betydande antal mindre företag som skulle ha mycket att vinna

på om de kunde finna lämpliga samverkansformer. Bankföreningen anser

vidare att kravet att företaget skall vara dominerande på sin ort bör bort­

falla. I sistnämnda hänseende har länsstyrelsen i Örebro län annan upp­

fattning och menar att det bör ställas krav på att sysselsättningen även i

fortsättningen skall vara betydande för orten.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar anför — med hänsyn till nödvändig­

heten att upprätthålla försörjningsberedskap — att begränsade stödåtgärder

som samtidigt har lokaliseringspolilisk effekt kan vara samhällsekonomiskt

riktiga i de fall då alternativet till produktion inom landet är en kostsam

statlig lagerhållning.

Naturvårdsverket erinrar om att det ur miljösynpunkt ofta medför bety­

dande fördelar att nya tillverkningsmetoder införs. Vid sådan rationalisering

kan nämligen miljösanerande åtgärder samtidigt vidtas. Exempel härpå

kan hämtas från bl. a. pappers- och cellulosaindustrin. De bidrag till vatten-

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

123

och luftvårdande åtgärder inom industrin som införts innevarande budgetår

bör enligt naturvårdsverket i vissa fall kunna samordnas med lokaliserings­

stöd till rationalisering.

SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet ställer sig allmänt

tveksamma till förslaget om stöd i rationaliseringssyfte. Enligt organisatio­

nernas mening bör redan de kreditmöjligheter som staten nu erbjuder ge­

nom medverkan av företagareföreningarna, kommerskollegium och investe­

ringsbanken vara tillräckliga för sådana rationaliseringsfall. Det finns där­

för knappast behov av att utvidga lokaliseringsstödet till att avse även inves­

teringar för rationalisering. Svenska företagares riksförbund, länsstyrelsen

i Kopparbergs län och några handelskamrar avstyrker förslaget under an­

förande att i de fall där en rationalisering bedöms som företagsekonomiskt

försvarbar kreditmarknadens institut torde kunna fullgöra kredituppgiften.

Om dessa inte finner anledning att understödja företaget ytterligare är

det mycket tveksamt om ett kapitaltillskott från samhällets sida kan vara

försvarligt, tillägger förbundet.

Utredningsförslaget om lokaliseringsstöd i undantagsfall till rekon­

struktion av nedläggningshotade företag tillstyrks på

de av utredningen anförda grunderna av skogsstyrelsen, SHI, överstyrelsen

för ekonomiskt försvar, riksbanksfullmäktige, KF, RLF och Lantbruks-

förbundet, Norrlandsfonden, Kommunförbundet och länsstyrelser. Även

Bankföreningen synes i huvudsak acceptera förslaget.

Norrlandsfonden anser att stöd till företag som hotas av nedläggelse bör

kunna komma i fråga under förutsättning att den aktuella verksamheten

genom denna och andra rekonstruktiva åtgärder kan antas bli lönsam

under överskådlig tid. 1 sådana fall torde de rekonstruktiva åtgärderna

ha större betydelse än finansieringen i form av lokaliseringsstöd. Detta stöd

kan dock i flera fall komma att möjliggöra dylika rekonstruktionsåtgärder.

Stor restriktivitet bör emellertid gälla vid bedömningen av denna typ av

ärenden. Samma restriktiva tillämpning förordar bl. a. länsstyrelserna i

Södermanlands och Örebro län. Kravet på god lönsamhet och varaktig

sysselsättning för arbetskraften betonas också av länsstyrelsen i Västernorr-

lands län. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att vid nedlägg­

ningshot den situationen ofta föreligger att annat företag än det nedlägg­

ningshotade kan gå in i befintliga lokaler och anställa arbetskraften och

driva verksamheten vidare. Det framstår klart att en sådan aktion kan

vara mer stödvärd än ett försök att få det nedläggningshotade företaget att

leva vidare. Länsstyrelsen framhåller vidare såsom väsentligt att möjligheter

till stödets användning i dessa fall utanför stödområdet inte lamslås genom

den av utredningen föreslagna restriktiviteten.

När det gäller stöd till nedläggningshotade företag, anför kommers kolle­

giet, är de stödbehövande företagen nästan undantagslöst att hänföra till

s. k. »rena» nedläggningsfall. Det kan emellertid inte uteslutas att det kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

124

uppkomma stödbehov hos ett företag som på längre sikt bedöms ha möjlig­

het att återbetala stödet och därför bör erhålla det i form av lån och inte

som ersättning för att driften upprätthålls. Kollegiet vill därför inte mot­

sätta sig att möjlighet öppnas att bevilja lokaliseringsstöd åt nedläggnings-

liotade företag.

Avvisande till förslaget ställer sig AMS, Svenska metallindustriarbetare-

förbundet, SAF och Industriförbundet, Grossistförbundet, Svenska företa­

gares riksförbund och SALF. AMS avstyrker sålunda bestämt att stöd skulle

komma i fråga till ett nedläggningshotat företag. Styrelsen säger sig för

övrigt ha svårt att följa utredningens resonemang. Ett företag som inte

bedrivs rationellt är enligt AMS alltid nedläggningshotat. Anför företags­

ledningen att stödet söks för rationalisering skulle enbart de av utred­

ningen anförda kriterierna gälla, medan om skälet är att företaget är ned­

läggningshotat myndigheterna oavsett uppställda kriterier skulle få agera

från fall till fall och med beaktande av alla föreliggande omständigheter.

SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet anser att man inte

kan bortse från att lokaliseringsstöd i form av statliga bidrag och lån till

nedläggningshotade företag kan innebära att man med statlig medverkan

häller svaga företag under armarna och fördröjer en nödvändig struktur­

omvandling inom industrin. Statligt stöd till nedläggningshotade företag

kan även få svåröverskådliga konsekvenser från konkurrenssynpunkt, sär­

skilt i branscher med vikande avsättning. Slutligen kan man inte bortse från

att bedömningen av dessa stödärenden kommer att ställa myndigheterna

inför svåra awägningsproblem. Frågan kommer i ett något annat läge om

en rekonstruktion genomförs och rörelsen i samband därmed övergår till

ny ägare. I sådant fall bör lokaliseringsstöd i vanlig ordning kunna lämnas

för inköp av maskiner och i stödområdet även för inköp av fabrikslokaler.

Vad utredningen föreslagit om särskilda arbetsmarknadspolitiska stöd­

åtgärder för att temporärt vidmakthålla sysselsättningen i samband med

nedläggning av företag i s. k. rena nedläggningsfall tillstyrker

bl. a. AMS, kommerskollegium, RLF och Lantbruksförbundet samt läns­

styrelserna i Skaraborgs, Värmlands och Västernorrlands län. Inte heller

LO, Svenska metallindustriarbetareförbundet, SAF och Industriförbundet,

Grossistförbundet, Bankföreningen, TCO och SALF motsätter sig förslaget.

Liksom utredningen anser Ad/S att stöd för en rimlig avveckling av ned­

läggningshotat företag fortsättningsvis skall kunna lämnas av styrelsen

inom ramen för dess bemyndigande i arbetsmarknadspolitisk! hänseende.

Länsstyrelsen i Värmlands län delar utredningens uppfattning att lämp­

liga åtgärder i vissa fall vid nedläggning i syfte att möjliggöra en förlängd

avvecklingsperiod skall finansieras på annat sätt än med statligt lokalise­

ringsstöd. Samma uppfattning har länsstyrelsen i Västernorrlands län som

anser det värdefullt att detta stöd helt har skilts från det statliga lokalise­

ringsstödet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 7970

125

LO förordar yttersta restriktivitet, eftersom stödet annars lätt kan med­

föra en ofördelaktig företagsstruktur. Vidare anser LO liksom Svenska

metallindustriarbetareförbundet att stödet inte skall utgå direkt till företagen

utan såsom tillskott knutna till de anställdas löner till dess andra åtgärder

har vidtagits för att på lång sikt trygga sysselsättningen. Också SALF finner

Irågan om sådant tillskott intressant och värd att analyseras ytterligare.

SAF och Industriförbundet liksom Grossistförbundet erinrar om att

gällande varselöverenskommelse har tillkommit för att ge arbetsmarknads­

myndigheterna rådrum att planera de åtgärder som påkallas i samband med

driftsinskränkningar och driftsnedläggelser. Det har också vitsordats att

varselsystemet fungerat i stort sett tillfredsställande och i väsentlig grad

har underlättat arbetskraftens omflyttning till nya arbetsuppgifter. Enligt

organisationernas uppfattning bör särskilda lönebidrag i syfte att ytterligare

förlänga avvecklingsperioden kunna utgå, dock endast undantagsvis. I annat

fall riskerar man att rörligheten på arbetsmarknaden minskar. Att med

statligt stöd söka kvarhålla arbetskraft i en inte lönsam produktion fram­

står som mindre rationellt från såväl den enskildes som samhällets syn­

punkt. Bankföreningen pekar på de problem som kan uppkomma i den hän­

delse man driver vidare ett företag som är likvidationsskyldigt med hänsyn

till borgenärernas rätt.

TCO ställer sig tveksam till att samhället genom bidrag knutet till de

anställdas löner i nedläggningshotade företag skall trygga sysselsättning så

länge att andra åtgärder kan vidtas för att på sikt trygga sysselsättningen.

TCO kan dock tillstyrka ett dylikt stöd om det är tidsbegränsat och utgår

endast i undantagsfall. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län bör stöd

kunna ges till företag som utgör en väsentlig del av regionens infrastruktur

eller som i övrigt utgör en väsentlig förutsättning för någon annan verk­

samhet.

Till förslaget att ärenden om lokaliseringsstöd i rationaliserings- och ned-

läggningsfallen skall avgöras av Kungl. M a j : t ställer sig Norr­

landsfonden positiv, medan AMS, Bankföreningen, Svenska metallindustri­

arbetareförbundet, länsstyrelserna i Västernorr lands och Västerbottens län,

SHI och Företagareföreningarnas förbund ifrågasätter om inte dessa ärenden

Till stöd för att lägga beslutanderätten hos AMS åberopas den tidsnöd som

oftast råder i sådana ärenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

6. Stödets form

Nuvarande ordning

Lokaliseringsstödet utgår i form av lokaliseringsbidrag och lokaliserings­

lån. Båda stödformerna kan användas såväl inom som utom det nuvarande

stödområdet.

126

Lokaliseringsbidrag kan krävas åter inom tio år från utbetalningen om bi-

dragstagaren genom oriktig eller vilseledande uppgift har föranlett att bi­

drag beviljats. Detsamma gäller om bidragstagaren avhänder sig den rörelse,

för vilken bidraget beviljats, eller annan väsentlig ändring sker i äganderät­

ten till rörelsen eller om bidragstagaren utan den bidragsbeviljande myndig­

hetens tillstånd använder bidraget för annat ändamål än som avsetts. Bryter

bidragstagaren mot bidragsvillkor, som anges i 7 § första stycket lokalise­

ringsstödkungörelsen (redovisningsskyldighet, underrättelseplikt, skyldig­

het att bereda tillfälle till granskning och uppgiftsskyldighet vid gransk­

ning) eller som föreskrivits med stöd av 7 § andra stycket kungörelsen, får

krävas åter ett belopp som motsvarar bidraget minskat med en femtedel för

varje år soin förflutit sedan rörelsen började drivas med stöd av bidraget.

Lokaliseringslån löper med ränta, men om särskilda skäl föreligger kan

räntefrihet beviljas för högst tre år. Lånet skall avbetalas genom regel­

bundna avbetalningar inom viss tid, högst tio år från utbetalningen. Om sär­

skilda skäl föreligger kan längre amorteringstid, högst 20 år, medges. An­

stånd med avbetalning kan medges högst fem år.

Brott mot lånevillkor kan leda till att lånet blir uppsagt till omedelbar be­

talning.

Utredningen

Utredningen erinrar om att de regionalpolitiska åtgärderna varierar i an­

tal, användningsområde och slyrka mellan de industriländer som behandlas

i utredningens internationella översikt. Även i fråga om formerna för det

direkta stödet till företagen föreligger vissa skillnader. Det är uppenbart, att

det inte går att ställa upp någon allmängiltig norm för vilka stödåtgärder

och stödformer som bäst tillgodoser en viss lokaliseringspolitisk målsättning.

Vad först angår det direkta bidraget till lokalisering framhåller utred­

ningen att vid den enkät som utredningen gjort hos länsstyrelserna/plane-

ringsråden från något håll föreslagits att lokaliseringsbidragen skall avskaf­

fas. Förslaget motiveras med att intresset hos mottagaren för att hålla in­

vesteringskostnaderna för stödprojektet nere kan tänkas vara mindre ju

större bidragsdelen blir. Utredningen tvivlar på att detta motsvarar kalkyl­

situationen för normala — seriösa — stödföretag. Bidragets storlek är inte

på förhand känd av sökanden, och vid den av myndigheterna företagna

granskningen torde sökande som redovisar relativt höga byggnadskostna-

der snarast riskera att få avslag på hela ansökan. Däremot kan det väl län­

kas att företaget gör en större utbyggnad än det eljest skulle ha gjort. Ut­

redningen kan inte finna att detta utgör tillräcklig grund för att avskaffa

bidraget som stödform.

Huvudmotivet för bidragsformen, nämligen att den behövs för stimulans

till en från samhällelig synpunkt önskvärd lokalisering av näringslivet, är

enligt utredningens mening lika bärande i dag som när lokaliseringsstödet

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

127

infördes år 1964. I detta sammanhang hänvisas också till erfarenheterna

från stödverksamheten sådana de redovisats i flertalet enkätsvar. Förekoms­

ten av regionala skillnader i lokaliseringsförutsättningarna understryker be­

hovet av stödåtgärder i det allmänna stödområdet och prioriteringsorterna,

vare sig de lämnas i form av utbyggnad av infrastrukturen, offentliga inves­

teringar i övrigt eller bidrag till etablering och utbyggnad av företag. Utred­

ningen framhåller vidare att det av skäl som redovisats i det föregående inte

f. n. är möjligt att lägga fram förslag till generella regionalpolitiska medel

som skulle kunna minska behovet av direkta företagsstödjande åtgärder i

lokaliseringspolitiskt syfte. Inte heller kan det utomordentligt starka kravet

på regionalpolitisk samordning av samhällets verksamhet inom olika sekto­

rer tillgodoses i utredningens förslag. Så länge dessa åtgärder inte kan vidtas

kommer det lokaliseringspolitiska företagsstödet att behövas. I den mån

bidragssubventionen sålunda inte kan ersättas med sådana generella regio­

nala stimulansåtgärder som antytts, föreligger enligt utredningens mening

inte tillräckliga skäl för att avskaffa bidragsformen.

Utredningen avvisar förslag om att ersätta de nuvarande lokaliserings] å-

nen med garantilån eller att komplettera gällande stödformer med sådana

lån utöver vad som redan nu är möjligt enligt kungörelsen den 3 juni 1960

(nr 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. Ut­

redningen delar härvidlag den uppfattning statsmakterna gav uttryck åt år

1964 samt understryker särskilt de negativa konsekvenser garantilånefor-

men skulle kunna få i konjunkturlägen som motiverar en allmän kreditåt­

stramning, dvs. i sådana konjunkturer då lokaliseringspolitiken har de

största utsikterna att gagna sysselsättningssvaga områden.

Utredningen anför att vid länsstyrelseenkäten har väckts förslag till nya

stödformer som skulle ersätta eller komplettera de nuvarande. Sålunda har

förordats att bidragen skall ersättas med långfristiga (40-åriga) lån, att nu­

varande stödformer skall kompletteras med lokaliseringspolitisk använd­

ning av industrigarantilånen eller med aktieteckning eller annat förvärv av

aktier från statens sida.

Förslaget att ersätta bidragen med mycket långfristiga lån avvisar utred­

ningen dels med hänvisning till sitt tidigare uttalande om behovet av bidrag

inom lokaliseringspolitiken, dels med att lån av denna typ inte är lämpliga

för de toppkrediter det här är fråga om. Strukturförändringar sker snabbt

inom näringslivet och kapitalutrustningen hos företagen har till följd av

den höga tekniska och ekonomiska utvecklingstakten en begränsad livs­

längd, mer begränsad än man traditionellt räknat med. Risken för förluster

på mycket långfristiga toppkrediter måste enligt utredningen därför beteck­

nas som synnerligen stor. Även för företagen torde dylika lån te sig irra­

tionella med hänsyn till de ändamål de är avsedda för. I realiteten skulle

de efter några år inte vara toppkrediter till investeringar utan rörelsekapi­

tal utan någon som helst säkerhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

128

Kungl. Ma j.ts proposition nr 75 år 1970

Vad gäller industrigarantilånen erinrar utredningen om att frågan om

industrigarantilånens användningsområde sammanhänger med den allmän­

na frågan om samordning av lokaliseringsstödet och det statliga kreditstö­

det till hantverk och småindustri. Denna fråga, som tillmäts stor betydelse,

ämnar utredningen behandla i sitt fortsatta arbete.

För förslaget att stöd skall kunna ges i form av aktieteckning eller annat

förvärv av aktier kan enligt utredningen i vissa fall starka skäl anföras.

Frågan blir aktuell i första hand när det gäller relativt betydande statligt

stöd med ett stort risktagande. Fördelarna med en dylik stödform är att sta­

ten i dessa fall får möjligheter att påverka företagets utveckling och sköt­

sel samt företagsledningens sammansättning. Dessutom löses insynsprob-

lemet smidigt. Utredningen anför att vissa tekniska problem med handlägg­

ningen av stödärendena kan uppstå och att den nuvarande organisationen

för stödverksamheten inte torde vara särskilt lämpad för denna stödform.

Det senare problemet kan dock tills vidare lösas i samarbete med t. ex. det

statliga utvecklingsbolaget eller investeringsbanken. Utredningen anser att

problemet bör uppmärksammas vid det fortsatta utredningsarbetet och att

någon provisorisk ändring av bestämmelserna inte är erforderlig, eftersom

det f. n. är möjligt att från fall till fall lösa frågan om statligt delägarskap

genom bl. a. de nyss nämnda organen.

Beträffande utformningen av lokaliseringsbidraget anför utredningen att

i vissa enkätsvar har riktats den kritiken mot det direkta kontantbidraget

att detta kan komma att helt eller delvis tillfalla säljaren som vinst vid en

överlåtelse. Vidare kan de av det stödsökande företaget angivna förutsätt­

ningarna komma att väsentligt ändras, t. ex. genom att sysselsättningseffek­

ten i hög grad överskattats.

Enligt nuvarande ordning kan såsom tidigare nämnts utbetalat lokalise­

ringsbidrag återkrävas helt eller delvis, om bidragstagaren överlåter rörel­

sen eller annan väsentlig ändring i äganderätten sker utan den bidragsbevil-

jande myndighetens tillstånd eller om bidragstagaren använder bidraget för

annat ändamål än som angivits i ansökan eller bryter mot övriga bidragsvill-

kor. Skulle bidrag återkrävas av dylik anledning skall bidragsbeloppet redu­

ceras med en femtedel för varje år som förflutit sedan rörelsen började dri­

vas med bidraget. Detta innebär i princip, att bidragsbeloppet baseras på

en femårsperiod och att återbetalningsskyldighet i regel inte kan förekomma

därefter. Enligt vad utredningen under hand erfarit har det emellertid in­

träffat fall, där inom femårsperioden överlåtelse och sedermera nedläggning

av bidragsstödd verksamhet ägt rum utan att lokaliseringsorganen kunnat

ingripa med stöd av angivna bidragsvillkor.

Utredningen föreslår med utgångspunkt i det anförda att lokaliseringsbi­

drag i princip skall lämnas i form av avskrivningslån. Sådant lån bör be­

tecknas som en annan form för lokaliseringsbidrag och inte som en ny,

självständig stödform. För avskrivningslånen föreslås gälla samma villkor

129

som f. n. gäller för återbetalning av de direkta lokaliseringsbidragen. Dess­

utom bör ytterligare villkor uppställas.

Utredningen föreslår sålunda att lokaliseringsbidrag skall kunna beviljas

i form av ett amorterings- och räntefritt lån, på vilket årligen i regel en fem­

tedel av beloppet avskrivs under förutsättning att stödvillkoren för bidrags-

delen och eventuell lånedel har uppfyllts. Med denna konstruktion av bidra­

get ankommer det på stödföretaget att årligen visa att de föreskrivna villko­

ren uppfyllts. Det årliga avskrivningsbeslutet kan lämpligen anförtros åt

tillsynsmyndigheten. Om särskilda skäl föreligger bör kortare avskrivnings­

tid än fem år kunna medges.

Systemet med avskrivningslån markerar enligt utredningens mening tyd­

ligare än det nuvarande med direkta kontantbidrag sambandet mellan det

lämnade bidraget och verksamhetens fortsatta drift. Från redovisningssyn-

punkt kommer avskrivningslånet med karaktären av verklig skuld i balans­

räkningen att starkare poängtera företagets förpliktelser gentemot staten

vid en eventuell överlåtelse. Redovisningstekniskt medför avskrivningslånet

knappast några svårigheter för stödföretaget. Den årliga nedskrivningen på

avskrivningslånet redovisas som en extraordinär intäkt, medan på kostnads­

sidan motsvarande extraavskrivning på anläggningstillgångarna noteras

som separat post.

Utredningen framhåller att nuvarande regler för lokaliseringsstödet inte

framtvingar en mot bidraget svarande avskrivning på anskaffningskostna­

den för de anläggningstillgångar, som omfattas av bidragsdelen. Avsikten

med lokaliseringsbidraget är att bl. a. underlätta företagets fortsatta verk­

samhet genom minskad avskrivningsbelastning men också att bidra till

rörelsens konsolidering. I princip kan bidragstagaren efter verkställd in­

vestering redovisa bidragsbeloppet som en extraordinär intäkt och under­

låta att vidta någon extra avskrivning på anläggningstillgångarna. Härige­

nom skulle teoretiskt det redovisade resultatet av verksamheten kunna för­

bättras och kanske också möjliggöra en högre utdelning än om bidraget ej

hade erhållits. Det kan inte vara i statens intresse att medverka till ett dylikt

förfarande. Utredningen föreslår att som villkor för avskrivningslån bl. a.

skall gälla att bidragstagaren förbinder sig att på de tillgångar, för vilka så­

dant lån beviljats, verkställa en extra avskrivning med ett belopp motsvar-

rande minst vad som beviljas i årlig avskrivning på lånet. Finner den av-

skrivningsbeslutande myndigheten att stödvillkor inte uppfylls, bör avskriv­

ningslånet till den del det inte är avskrivet kunna uppsägas till omedelbar

betalning.

Även bidrag som lämnats i form av avskrivningslån föreslås kunna åter­

krävas inom tio år från utbetalningen om sökanden genom oriktig eller vilse-

ledade uppgift föranlett att avskrivningslånet beviljats.

De direkta bidragen kan dock enligt vad utredningen funnit inte helt und­

varas i den fortsatta stödverksamheten. Utredningen föreslår att Kungl.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

Kimgl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

130

Maj :t skall ha möjlighet atl i särskilda fall bevilja lokaliseringsbidrag i form

av direkt kontantbidrag. Sådant bidrag bör inte ges för verksamhet som

skall bedrivas utanför det allmänna stödområdet. Inom stödområdet bör bi­

drag i denna form kunna lämnas såväl inom som utom prioriteringsorterna.

Direkta bidrag bör dock inte lämnas industriserviceföretag.

Slutligen understryker utredningen vikten aAr en restriktiv användning av

bidrag och avskrivningslån för investeringar utanför stödområdet.

Utredningen påpekar alt åtgången på bidragsmedel under den gångna de­

len av försöksperioden varit lägre än ursprungligen beräknats. Enligt utred­

ningen saknas direkta belägg för att detta skulle bero på att lokaliserings­

stöd i successivt ökad omfattning lämnats för stödprojekt i övriga Sverige,

där lån är den normala stödformen, och att i stället för bidrag användningen

av räntefrihet vidgats. Utredningen understryker dock att räntefriheten inte

bör användas som ett surrogat för bidrag vare sig inom eller utom stödom­

rådet och att den med hänsyn till lokaliseringsstödets allmänna inriktning

bör användas restriktivt utanför det allmänna stödområdet. Inom stödom­

rådet bör en generösare användning ske i prioriteringsorterna än i övriga

delar av området.

Herrar Ekström och Svanberg menar i sitt särskilda yttrande att stödet

främst bör inriktas på lokaliseringslån. Räntefriheten, som tidigare i stor

utsträckning har använts utanför stödområdet, bör avskaffas och motsva­

rande belopp ges i form av avskrivningslån. Detta innebär att kapitalstödet i

större omfattning riktas mot stödområdet och subventionselementet bättre

redovisas.

Remissyttrandena

Så gott som samtliga remissinstanser som har yttrat sig angående lokali­

seringsstödets form anser i likhet med utredningen att stödformerna 1 å n

och bidrag bör bibehållas. Denna uppfattning har AMS, bankinspek­

tionen, kommerskollegium, RRV, skogsstyrelsen, statskontoret, riksbanks­

fullmäktige, Företagareföreningarnas förbund, RF, LO, RLF och Lant-

bruksförbundet, SAF och Industriförbundet, SHI, Sparbanksföreningen och

de 14 länsstyrelser som yttrat sig i frågan.

SACO vill slopa lokaliseringsbidragen utom för prioriteringsorterna, me­

dan SAF och Industriförbundet samt Sveriges grossistförbund vill begränsa

användningen av bidragsformen till stödområdet. Sveriges köpmannaför­

bund ifrågasätter om inte stöd i prioriteringsorterna bör lämnas i form av

subventionering av transporter i stället för bidrag.

Länsstyrelserna i Örebro och Västerbottens län anser att de direkta kon-

tantbidragen bör avskaffas och helt ersättas med avskrivningslån. Svenska

byggnadsarbetareförbundet uttalar att direkta bidrag bör undvikas i de fall

lokaliseringsstöd utgår på kapitalsidan. Företagareföreningen i Jönköpings

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

131

lön önskar ersätta bidrag i stödområdet med långfristiga s. k. topplån med

40-årig amorteringstid.

RBF och Lantbrulcsförbundet samt SHIO föreslår att direkta kontantbi-

drag skall kunna lämnas även industriserviceföretag. Enligt SHIO:s me­

ning bör företag i gränsområden utanför stödområdet efter särskild pröv­

ning kunna få stöd i samma form som företag inom stödområdet.

Förslaget att lokaliseringsbidrag i regel skall lämnas i form av amorte­

rings- och räntefritt avskrivningslån samt endast i undantagsfall

som direkt kontantbidrag tillstyrks av bankinspektionen, kommerskolle­

gium, skogsstyrelsen, statskontoret, Företagareföreningarnas förbund, RF,

LO, SHIO, Svenska företagares riksförbund, länsstyrelserna i Söderman­

lands, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och Väs-

tcrnorrlands län. Inte heller riksbanksfullmäktige, RBF och Lantbruksför-

bundet, SAF och Industriförbundet, Grossistförbundet, Bankföreningen,

Svenska kommunalarbetareförbundet, Sparbanksföreningen, länsstyrelserna

i Kalmar, Gotlands och Älvsborgs län har något att invända mot förslaget.

LO betonar att skillnaden mellan direkta bidrag och avskrivningslån en­

ligt den konstruktion som utredningen föreslagit inte kommer att få så stor

betydelse, eftersom den myndighet som prövar frågan om stöd också skall

pröva frågan om avskrivningens storlek. LO förordar dock att man använ­

der sig av systemet med avskrivningslån, då därigenom de direkta subven-

tionselementen klarare kommer att framgå av företagens redovisning. Detta

förutsätter att avskrivningslånen utgår efter de villkor utredningen före^

slagit. Likartade synpunkter anlägger riksbanksfullmäktige, som finner

det vara praktiskt lämpligt att genom avskrivningslånet, upptaget som

skuldpost i balansräkningen, markera föreliggande förpliktelser till staten.

Statskontoret påpekar att förslaget om avskrivningslån avser bl. a. att ge

bättre kontroll av att de föreskrivna villkoren för bidrag uppfylls.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som framhåller att avskrivningslån

ger en klarare bild av företagets ekonomiska ställning liksom av dess an­

svarsförbindelser och förpliktelser, förutsätter att den beviljande myndig­

heten inte kominer att kräva säkerheter för bidraget/avskrivningslånet.

SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet stryker under att en

viss smidighet i tillämpningen vid valet mellan bidrag och avskrivningslån

måste förutsättas. Med anledning av utredningens uttalande att lokalise­

ringsbidrag bör användas restriktivt för investeringar utanför stödområdet

uttalar organisationerna den uppfattningen att statliga subventioner inte

är erforderliga i samband med etablering och nyutbyggnad i södra och

mellersta Sverige. Sådana förmåner kan enligt deras mening vidare ha en

betydande konkurrenssnedvridande. effekt i denna del av landet. Statligt

investeringsstöd bör därför i sådana fall utgå endast i form av statliga lån

vilket f. n. är den normala stödformen i denna del av landet.

Bankföreningen har inget att invända mot utredningsförslaget under

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

förutsättning att de extraordinära intäkter, som bokföringen kommer att

utvisa när avskrivningar sker, inte kommer att betraktas som skattepliktig

inkomst.

Svenska metallindustriarbetareförbnndet samt länsarbetsnämnden och

företagareföreningen i Kalmar län ifrågasätter lämpligheten av avskriv-

ningslåneformen.

Förslaget om avskrivningslån avstyrks bestämt av AMS, RRV och Norr­

landsfonden, medan länsstyrelserna i Östergötlands och Norrbottens län

anser att frågan bör övervägas ytterligare.

SHl tar inte konkret ställning till förslaget utan anför som principiell

synpunkt att de olika förslagen till detaljerade bestämmelser beträffande

lokaliseringsstödet är godtyckliga och ger för litet utrymme till flexibilitet.

Bland de remissorgan, som ställer sig tveksamma eller negativa till för­

slaget om avskrivningslån, åberopar flertalet två huvudskäl för sin stånd­

punkt. Det ena är att avskrivningslånen inte har samma stimulanseffekt

som de direkta kontantbidragen. Detta motiv framförs av AMS, Svenska

metallindustriarbetareförbundet, länsarbetsnämnden och företagareför­

eningen i Kalmar län.

Det andra huvudskälet är att de administrativa nackdelarna med ett

avskrivningsförfarande överväger de av utredningen anförda fördelarna

med systemet. Detta motiv anförs av AMS, RRV, Svenska metallindustri-

arbetareförbundet, länsstyrelserna i Östergötlands och Norrbottens län

samt företagareföreningen i Kalmar län. RRV framhåller att redan nuva­

rande bidragsform innefattar återbetalningsskyldighet om bidragsvillkoren

inte uppfylls. Det måste dessutom förutsättas att den bidragssökandes pla­

ner och möjligheter penetreras ytterst noga innan bidrag beviljas samt att

verksamhetens utveckling bevakas kontinuerligt av arbetsmarknadsmyn­

digheterna. Pressen på mottagaren att göra rätt för sig torde vara lika stor

i bidragsfallet som i ett fall med ett relativt rutiniserat avskrivande av

lånet.

Med anledning av påståendet att det nuvarande kontantbidraget vid för­

säljning av ett stödföretag kan komma att tillfalla säljaren som vinst an­

för AMS att priset på ett företag vid försäljning vanligen bestäms av flera

faktorer, t. ex. avkastningen, goodwill, företagets utvecklingsgrad m. m.

Om någon bjuder ett »merpris» bara därför att lokaliseringsbidrag utgått

till företaget ifråga har vederbörande nog icke tänkt sig för. Såvitt styrel­

sen kan förstå är x-eaktionen i stället den att köparen bedömer sina egna

möjligheter att erhålla lokaliseringsstöd så goda att han vid bedömningen

av det salubjudna företaget i stället minskar köpeskillingen med bidrags­

beloppet som han anser sig kunna få om han själv byggde upp ett företag.

AMS ifrågasätter därför starkt att det av utredningen anförda kan moti­

vera en förändring av bidraget till avskrivningslån. Inte heller kan AMS

vitsorda att sådant fall av överlåtelse förekommit som bort föranleda in­

gripande.

Norrlandsfonden finner det svårt att bedöma, huruvida den föreslagna

metoden är den lämpligaste när det gäller att uppnå bättre kontroll. Enligt

Norrlandsfonden skulle möjligheten till en så gynnsam finansiering av ma­

skiner etc., som någon form av bidrag skulle medföra, starkt stimulera till

produktionshöjande investeringar. Om den administrativa apparat som

skall besluta i dessa frågor belastas med ärenden av rutinkaraktär som av-

skrivningslåneformen innebär, t. ex. ett omfattande arbete med omskriv­

ningar av lån och säkerheter, kommer risk för utdragen behandlingstid

med de ogynnsamma konsekvenser detta medför att uppstå.

AMS, bankinspektionen, kommerskollegium, skogsstyrelsen, RF, LO,

RLF och Lantbruksförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet, Svens­

ka metallindustriarbetareförbundet, Sparbanksföreningen samt länsstyrel­

serna i Södermanlands, Västernorrlands och Västerbottens län tillstyrker en

restriktivare användning av räntefriheten när det gäller lokalise­

ringslån till projekt utanför stödområdet och generösare användning av

räntefriheten i prioriteringsorterna än i övriga delar av stödområdet. LO

anser att lokaliseringspolitikens kapitalbehov även inom stödområdet så

långt möjligt bör tillgodoses med lån eller kreditgarantier på mer affärs­

mässiga villkor utan så stora subventionsmoment.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det tveksamt om räntefrihet skall

kunna beviljas företag utanför stödområdet. Inom stödområdet bör den

genei'ösare användningen tillkomma även andra orter än prioriterings­

orterna.

SAF och Industriförbundet, Grossistförbundet och riksbanksfullmäktige

anser att räntefriheten bör avskaffas. För att subventionsmomentet skall

redovisas öppet föreslås att belopp motsvarande räntefrihetens värde er­

sätts med en uppjustering av bidragsbeloppet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län samt skogsvårdsstyrelsen i Örebro län

och företagareföreningen i Gävleborgs län motsätter sig en restriktivare an­

vändning av räntefriheten utanför stödområdet. Länsstyrelsen understry­

ker att räntebefrielsen verksamt bidragit till de hittills uppnådda lokalise-

ringsresultaten i Östergötland utan att befrielsen annat än i undantagsfall

överstigit ett år. Den av utredningen förordade restriktiviteten är enligt

länsstyrelsens uppfattning redan fastlagd. Flera länsstyrelser utanför stöd­

området uttalar sig dessutom allmänt mot den av utredningen föreslagna

restriktiva användningen av lokaliseringsstöd för projekt utanför stöd­

området.

Länsstyrelserna i Norrbottens och Västernorrlands län, vilka tillstyrker

utredningens förslag, ifrågasätter om inte möjlighet att i vissa fall medge

räntefrihet i ännu större omfattning än f. n. bör skapas. Sistnämnda läns­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

133

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

styrelse föreslår räntebefrielse upp till fem år i prioriteringsorterna samt

anför att det från samhällets synpunkt är av särskild vikt att vissa strate­

giska orter gynnas i förhållande till såväl det allmänna stödområdet som

till landet i övrigt. Lokaliseringsbetingelserna i dessa orter bör därför göras

så attraktiva som möjligt. I överensstämmelse med detta resonemang re­

kommenderar länsstyrelsen att en differentiering av ränte­

satsen på det statliga lokaliseringslånet prövas. Enligt länsstyrelsens

mening kan en lägre räntenivå i prioriteringsorterna än i övriga delar av

landet komma att bli ett verksamt styrmedel vid företagslokalisering, spe­

ciellt ur psykologisk synvinkel.

Företagareföreningen i Norrbottens län tar också upp frågan om räntan

på lokaliseringslånen och anser att möjligheterna att införa en regional låg­

ränta bör utredas.

Några remissorgan tar upp utredningens uttalanden om garanti-

lå ne formen och därmed sammanhängande problem. RLF och Lant-

briiksförbundet delar utredningens uppfattning att direktlånen inte bör er­

sättas med garantilån. I situationer då starka kreditrestriktioner gäller

skulle enligt förbunden den lokaliseringspolitiska aktiviteten helt kunna

lamslås om man valde kreditgarantiformen. Den senaste tidens erfarenhe­

ter beträffande garantilångivningen på jordbruksområdet ger belägg för

detta. Förbunden understryker i detta sammanhang behovet av en selektiv

kreditpolitik samt framhåller att kreditåtstramningen nu drabbar överhet­

tade regioner lika hårt som områden i landet, där tillgången på arbetskraft

är god och en expansiv kreditpolitik därför vore motiverad. Även länssty­

relserna i Gotlands och Västernorrlands län betonar att en selektiv kredit­

politik bör kunna vara ett verksamt medel i lokaliseringspolitiskt syfte för

områden med låg ekonomisk aktivitet.

Bankföreningen hävdar att det vore bättre om hela den låneverksamhet,

som äger rum inom lokaliseringspolitikens ram, tog sig uttryck i givande

av statliga garantier och att lånen sedan direkt erhölls i de kreditinstitut där

företaget var kund. Detta skulle kunna ordnas på sådant sätt att det ur lo-

kaliseringsföretagens synpunkt inte innebar någon som helst faktisk änd­

ring i förhållande till det nuvarande systemet. Det skulle också enligt bank­

föreningens mening medföra administrativa och andra fördelar ur samhäl­

lets synvinkel. Utredningens påpekande om de negativa konsekvenser ga-

rantilåneformen skulle kunna få i konjunkturlägen som motiverar en all­

män kreditåtstramning, dvs. i sådana konjunkturer, då lokaliseringspoliti­

ken har större utsikt att gagna sysselsättningssvaga områden, är i och för

sig alldeles riktigt. Samtidigt ger det enligt Bankföreningens uppfattning

onekligen anledning att ställa frågan, om det kan vara rimligt att ett av

samhällets organ, nämligen riksbanken, skall föra sin restriktiva kredit­

politik på ett sådant sätt, att den direkt motverkar lokaliseringspolitikens

syften. Enligt Bankföreningens mening bör i framtiden riksbanken vid ut­

135

formningen av sin kreditpolitik ta hänsyn till de lokaliseringspolitiska

målsättningarna beträffande sådan kreditgivning som faller inom lokalise­

ringspolitikens ram. Man gör redan nu ett undantag för hela bostadsbygg-

nadskreditgivningen, och det möter enligt Bankföreningen inga oöverstig­

liga tekniska svårigheter att göra undantag även för lokaliseringskredi-

terna. Bankföreningen vill vidare erinra om att den restriktiva kreditpoliti­

kens syfte är att bromsa upp aktiviteten inom de delar av landet där den

är för hög. Problemet med näringslivet inom stödområdet är emellertid att

det har en för låg aktivitet.

Riksbanksfullmäktige uttalar sin tillfredsställelse över att utredningen inte

förordar en utformning av kreditstödet som innebär användning av kredit­

garantier. Erfarenhetsmässigt har kraven på en realistisk kreditvärdighets-

bedömning och en tillfredsställande administration visat sig svåra att till­

godose för sådana garantier. Avgörande för fullmäktiges avvisande av kre­

ditgarantier som en lämplig form för lokaliseringsstöd är emellertid att

stödet med en sådan utformning skulle bli starkt beroende av kreditmark­

nadsläget. En av den allmänna ekonomiska situationen motiverad åtstram­

ning av kreditpolitiken kan därvid omintetgöra eller i varje fall starkt för­

svåra de lokaliseringspolitiska strävandena. Alternativt skulle man se sig

tvingad att ge upp den önskvärda graden av restriktivitet i kreditgivningen

för att tillgodose de regionalpolitiska målsättningarna. Fullmäktige delar där­

emot inte uppfattningen att kreditpolitiken bör ges en mer selektiv utformning

med hänsyn till regionala skillnader i konjunktur- och sysselsättningsläge.

Särbehandlingen av bostadsbyggandet är möjlig med hänsyn till att det be­

står av tämligen lätt identifierbara investeringsobjekt, av vilka den helt

dominerande delen erhåller statliga topplån för sin finansiering. Vid en re­

gional avgränsning är förhållandena helt annorlunda. Med hänsyn till kre­

ditströmmarnas rörlighet bör det vara svårt att avgöra i vilken utsträck­

ning en kredit kommer den prioriterade regionen till del, i synnerhet då

kredit ges till företag som har sin verksamhet spridd till flera delar av lan­

det. Att vid en prioritering utesluta krediter till sistnämnda företag kan å

andra sidan knappast vara en lämplig utväg och lätt leda till en snedvrid­

ning av konkurrensförhållandena inom regionen och till etablerandet av

mindre bärkraftiga företag. Fullmäktige anser att kreditpolitiken liksom

hittills bör fullgöra sina funktioner för uppnående av mer allmänt formu­

lerade målsättningar beträffande sysselsättning, produktion, balans i de

utrikes betalningarna etc., medan den regionala utjämningen i överens­

stämmelse med utredningens förslag måste genomföras med hjälp av en

aktiv lokaliserings- och arbetsmarknadspolitik.

SHIO noterar med intresse att utredningen avser att återkomma till frå­

gan om samordningen av lokaliseringsstödet och det statliga kreditstödet

till hantverk och småindustri. SHIO anser det angeläget att man genom en

administrativ samordning söker förenkla handläggningen av ärenden som

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

136

gäller kreditstödet till hantverk och småindustri och lokaliseringsstödet.

SHIO motsätter sig däremot bestämt att kreditstödet och lokaliseringsstö­

det sammanförs under ett medelsanslag. Kreditstödet till hantverk och in­

dustri bör liksom f. n. reserveras helt för allmänt produktionsfrämjande

ändamål.

Några remissinstanser, nämligen länsstyrelserna i Kalmar och Örebro

län, Företagareföreningarnas förbund samt företagareföreningarna i Kro­

nobergs, Örebro, Jämtlands och Västerbottens län, tar upp frågan om a k-

tieteckning som stödform. Några av dem anser det värdefullt att få

praktiska erfarenheter av ett dylikt förfarande, medan de övriga anser att

frågan bör utredas närmare. Förbundet åberopar att enligt ERU:s utred­

ning företagen inom stödområdet har påtagligt sämre tillgång på eget kapi­

tal än företag i andra delar av landet. Förbättrad möjlighet att höja det

egna kapitalet måste bedömas som en primär åtgärd för utveckling av före­

tag inom stödområdet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

7. Stödunderlag och stödets storlek

Nuvarande ordning

Som underlag för beräkning av lokaliseringsstödets storlek läggs kostna­

derna för företagets investeringar i byggnader och maskiner för den stödbe-

rättigade verksamheten. Både lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag kan

utgå vid investeringar i ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan an­

läggning som är nödvändig för verksamheten. Lokaliseringslån kan dess­

utom erhållas vid investeringar i maskiner, arbetsredskap och verktyg samt

vid förvärv av fabriksbyggnad, som är avsedd att användas för verksam­

heten.

Det sammanlagda stödet i form av lån och bidrag får inte vara större än

som med hänsyn till övriga finansieringsmöjligheter och andra omständig­

heter fordras för att den med stödet åsyftade verksamheten skall komma till

stånd. Maximigränsen för det sammanlagda stödet utgörs av ett belopp som

motsvarar två tredjedelar av stödunderlaget. Denna gräns får dock överskri­

das i undantagsfall.

För lokaliseringsbidraget finns en särskild maximibegränsning. Sålunda

får bidrag utgå med högst 35 % eller, om särskilda skäl föreligger, högst

50 % av stödunderlaget.

Stödunderlaget har samma omfattning vare sig det gäller investering inom

eller utom stödområdet.

Utredningen

A llmänna synpunkter på stödunderlaget. Enligt utredningens mening måste

stödunderlagets innehåll bestämmas med utgångspunkt i det långsiktiga må­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

137

let att skapa en näringslivsutveckling med bestående verkningar för de de­

lar av landet, som utvalts för stöd. Stödunderlaget bör i princip omfatta

kostnader för sådana produktionsfaktorer, som har betydelse för verksam­

heten under relativt lång tid, samt därutöver vissa s. k. initialkostnader.

Till förstnämnda kostnader hör givetvis kostnader för anläggningstillgångar,

såsom byggnader, maskiner och markanläggningar. Utredningen framhål­

ler att initialkostnaderna kan vara av vitt skilda slag. Av denna utred­

ningens principiella inställning följer att i stödunderlaget i regel inte bör

ingå kostnader för den löpande driften av ett företag.

Utredningen anför att mot stödunderlagets nuvarande utformning har

anmärkts bl. a. att genom stödet uppmuntras kapitalintensiv produktion

och utbyte av arbetskraft mot maskiner trots att syftet med stödet är att

skapa fler sysselsättningstillfällen. Vidare har anmärkts att lokaliserings­

stödets effektivitet minskas genom bundenheten till investeringar i ytter­

ligare produktionskapacitet. Därjämte har gjorts gällande att stödet inte

nämnvärt bidragit till ökad nyföretagsamhet eller att omlokalisera redan

etablerade företag. Anmärkning har riktats också mot kravet på sysselsätt­

ningseffekt, vilket genom sin favorisering av sysselsättningsintensiva verk­

samheter tenderar att i det långa loppet snedvrida stödområdets näringsliv.

De relaterade anmärkningarna belyser enligt utredningens uppfattning

svårigheterna att åstadkomma en lämplig avvägning mellan å ena sidan

företagsekonomiska och å andra sidan samhällsekonomiska och sociala syn­

punkter. Anmärkningarna synes dock i huvudsak röra icke önskvärda ytter-

lighetseffekter. Utredningen kan inte dela uppfattningen att den nuvarande

utformningen så gott som helt bortser från nyföretagsamhetens problem.

Såvitt utredningen kan finna innebär underlättandet av investeringar i nya

anläggningstillgångar tvärtom en fördel för nyföretagande. Däremot håller

utredningen med om att en utvidgning av stödunderlaget för att ytterligare

underlätta nyföretagande kan vara påkallad. I övrigt anser utredningen att

det är realistiskt att räkna med att den ekonomiska utvecklingen inom stöd­

området och prioriteringsorterna gynnas bäst genom en blandning av verk­

samheter med skilda grader av arbetskrafts- resp. kapitalintensitet. Det vore

för t. ex. norra Sverige säkerligen olyckligt om man ensidigt drev en politik

som bara siktade till att skapa så många sysselsättningstillfällen som möj­

ligt. Inte minst för att kunna behålla ungdomen med allt längre och bättre

utbildning torde det bli nödvändigt med stigande inslag av kapitalintensiva

och tekniskt avancerade industrier och redan i dag finns onekligen behov av

sådana. Det gäller här inte ett »antingen—eller» utan ett »både—och».

Utredningen framhåller att man sökt åstadkomma den önskade avväg­

ningen genom dels kravet på lönsamhet, dels kravet på sysselsättningseffekt

och anser det inte vara någon fördel att genom en väsentligt annorlunda ut­

formning av stödunderlaget åstadkomma en mer formell avvägning mellan

de företagsekonomiska och de sysselsättningspolitiska synpunkterna.

138

Inte heller kan utredningen finna någon avgjord fördel med att låta stöd-

underlaget enbart utgöras av kostnader för arbetskraft. Det strider dess­

utom mot den lokaliseringspolitiska målsättningen att övergå helt till löpan­

de driftssubventioner, vilket en sådan utformning i viss mån skulle inne­

bära. Enligt utredningens mening bör stöd till kostnader för arbetskraft

inte ses som ett alternativ utan som ett komplement till investeringsstödet.

Utredningen erinrar om alt f. n. också subventionering av arbetskraft hos

slödföretag sker genom utbildningsbidragen.

Såtillvida anser utredningen kritiken mot det nuvarande stödunderlaget

riktig som en större sysselsättningsökning inte nödvändigtvis förutsätter

en avsevärd investering i byggnader och maskiner. I vissa fall kan en stor

sysselsättningseffekt uppnås med en relativt liten kapitalinsats som inte

enbart avser investeringar i de fysiska investeringsobjekten. Det har också

visat sig att man ibland trots en betydande kapitalinsats i byggnader och

maskiner fått en relativt blygsam sysselsättningseffekt. Mot bakgrunden av

dessa erfarenheter anser utredningen de nuvarande reglerna om bindning

till de fysiska investeringsobjekten såsom något stela och finner därför an­

geläget att skapa bättre möjligheter för lokaliseringsstöd i här avsedda fall.

Allmänna synpunkter på stödets storlek. Utredningen betonar att det sam­

manlagda stödet liksom f. n. inte bör vara större än som med hänsyn till

övriga finansieringsmöjligheter fordras för att den åsyftade verksamheten

skall komma till stånd. Den fria prövningen från fall till fall av stödets stor­

lek är enligt utredningens uppfattning värdefull för att samhället på bästa

möjliga sätt skall kunna påverka stödföretagens lokalisering. Utredningen

vill samtidigt inte bestrida att ett system med s. k. fast stöd, något som till-

lämpas på sina håll i utlandet, kan ha vissa fördelar. Bl. a. kan företagen

i sina kalkyler i förväg beräkna minimiomfattningen av det statliga stödet.

Enligt utredningen torde ett sådant system emellertid kräva en helt ny tek­

nik för handläggningen av stödprojekten och en mer utvecklad organisation.

Utredningen, som övervägt frågan om fast stöd, exempelvis minimibidrag

på 35 % av stödunderlaget på prioriteringsorterna, är emellertid av anförda

skäl inte nu beredd att föreslå någon form av fast stöd.

Det statliga stödet bör enligt utredningens mening inte göras så stort att

risktagandet nästan helt bärs av staten. Det är angeläget att sökandens

bankförbindelse del lar i finansieringen och bedömningen av projektet. En­

ligt uppgift från ett planeringsråd har bestämmelsen att stöd skall utgå med

reducerat belopp om sökanden har möjlighet att erhålla kommersiella kre­

diter inte kunnat tillämpas i praktiken eftersom både sökanden och kredit­

institutet är »parter» i ärendet och man därför inte kan räkna med att de

på förhand vill erbjuda sig att ersätta uteblivet lokaliseringsstöd. Enligt ut­

redningens mening är den skisserade situationen inte ovanlig. Utredningen

finner det också förståeligt att med nuvarande inslanssystem bankerna är

ovilliga att ge bestämda besked, innan ärendet nått den beslutande myndig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

139

heten. Det torde enligt utedningen vara svårt att lösa detta problem utan ge­

nomgripande organisatoriska ändringar, vilka utredningen dock inte f. n.

är beredd att föreslå. Utredningen anser det också tveksamt om det ligger

i dess uppdrag att föreslå hur ett samarbete mellan staten och kreditinstitu­

ten — vilket ju även gäller andra områden än det lokaliseringspolitiska —

lämpligen bör utformas.

Utredningen betonar att storleken av det statliga stödet bör kunna variera

även med hänsyn till projektets angelägenhetsgrad ur samhällets synpunk­

ter. Den lokaliseringspolitiska målsättningen innebär bl. a. att man genom

olika åtgärder söker motverka nedgångstendensen i vissa orter och regioner

och förstärka expansionen i regioner med svag positiv utveckling. Kreditin­

stituten intar naturligt nog ofta en försiktigare och restriktivare hållning

gentemot lån till investeringar i samtliga här nämnda områden men särskilt

beträffande vad som brukar kallas »avfolkningsbygder».

Enligt utredningens mening måste man därför vara beredd att acceptera

all det statliga ekonomiska engagemanget blir relativt stort inom sådana om­

råden, där belåningsvärdena är låga.

Eftersom stödet måste utformas med hänsyn till en mängd olika faktorer,

såsom läge, produktionens art, företagens ställning, det allmänna läget på

kreditmarknaden m. in. finner utredningen det inte möjligt att uppställa

några preciserade krav på riskfördelningen mellan staten, övriga kreditgi­

vare och stödföretagen själva.

T prioriteringsorterna bör enligt utredningens mening kravet på egen in­

sats kunna ställas relativt lågt, om speciella skäl talar för samhällsinsatser

av långtgående slag. Detta betyder inte, att företagsekonomiska in. fl. syn­

punkter bör tillmätas mindre betydelse. Men om en investering i industriell

verksamhet bedöms som synnerligen angelägen ur samhälleliga synpunkter,

bör i sådana fall ett ökat risktagande från statens sida accepteras.

De utvidgningar av stödunderlaget och stödets storlek som utredningen

föreslår skall enligt förslaget inte avse industriserviceföretag.

Stödunderlaget för bidrag och bidragets storlek. Utredningen föreslår att

förstärkningen av stödet för prioriteringsorterna väsentligen sker genom en

utvidgning av stödunderlaget för bidraget samt genom en höjning av maxi­

migränsen för bidragets storlek.

Sålunda föreslås att bidrag på dessa orter skall kunna lämnas till kostnad

för inköp av ledigbliven fabrikslokal och kostnader för inköp av maskiner,

arbetsredskap och verktyg. Skälet till förstnämnda utvidgning är att det

i många orter finns lediga fabrikslokaler, vilka skulle kunna komma till

användning för lokaliseringsprojekt. Enligt nuvarande regler är det i all­

mänhet fördelaktigare för sökanden att bygga ny fabriksfastighet, till vilken

lokaliseringsbidrag kan erhållas och som i regel även torde vara lättare att

belåna hos kreditinstituten. Ur samhällets synpunkt kan emellertid lokali­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

140

seringsstöd för en nybyggnation vara mindre ändamålsenlig, när lämpliga

lokaler redan finns disponibla.

Speciell vikt måste enligt utredningens mening i dylika fall läggas vid en

objektiv värdering av fastighetens saluvärde med hänsyn till risken att

man eljest genom statsstödet åstadkommer en kapitalöverföring till den ti­

digare ägaren. Man kan inte heller borlse från riskerna för ett samarbete

mellan säljaren och köparen av fastigheten. Utredningen anser emellertid,

att missbruk skall kunna förhindras genom noggranna utredningar och

föreslår därför, att — om särskilda skäl föreligger — förvärv och iordning­

ställande av ledig fabrikslokal, som är avsedd att användas för industriell

produktion, efter särskild prövning skall kunna inräknas i stödunderlaget.

Som ett skydd för köparen vill utredningen ifrågasätta om inte som ytter­

ligare villkor bör gälla, att definitivt köpeavtal inte får ha träffats innan

myndigheternas beslut föreligger. Härigenom kan undvikas att köparen för­

sätts i en tvångssituation samtidigt som det allmänna får möjlighet att be­

döma vilket pris som kan anses skäligt för att statsstöd skall utgå.

Utvidgningen av stödunderlaget för bidrag till maskiner o. d. måste enligt

utredningens uppfattning bedömas medföra stora fördelar för företag som

söker sig till prioriteringsorterna. I detta sammanhang erinras om att bi­

draget är avsett att användas för avskrivning av de tillgångar, för vilka

det lämnas. Genom den föreslagna utvidgningen blir det möjligt att lämna ett

starkt stöd till företag med större utbyggnadsplaner, där de samtidiga in­

vesteringarna i ny-, till- eller ombyggnad av anläggningarna är begränsade.

Detsamma gäller bl. a. företag som flyttar in i hyrda lokaler eller som för­

värvar ledigblivna lokaler.

Utredningen understryker i detta sammanhang vikten av att vid gransk­

ningen av dessa ansökningar stor uppmärksamhet ägnas åt företagens

driftsekonomi, avsättningsmöjligheter m. in. och att i förekommande fall

t. ex. företagareföreningarnas konsulter anlitas för att biträda företagen så

att största möjliga effekt nås genom investeringarna.

Utredningen förordar att bidrag på prioriteringsorterna skall kunna ulgå

med högst 40 % eller, om särskilda skäl föreligger, högst 60 % av stöd­

underlaget.

Även för det allmänna stödområdet i övrigt föreslår utredningen att

kostnader för förvärv av fabriksfastighet skall kunna inräknas i stödun­

derlaget för bidrag.

Däremot anser utredningen inte skäl föreligga att nu ändra gränserna

för bidragets storlek. Bidrag skall således kunna lämnas med högst 35%

eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 % av stödunderlaget.

I enlighet med sitt uttalande om restriktivare bidragsgivning utom stöd­

området finner utredningen inte anledning att föreslå någon ändring av-

nuvarande regler beträffande stödunderlaget för bidrag eller bidragets stor­

lek för övriga Sverige.

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

141

Stödunderlaget för lån och det totala stödets storlek. I fråga om prio­

riteringsorterna föreslår utredningen att lokaliseringslån i vissa fall skall

kunna lämnas till rörelsekapital samtidigt med att stöd utgår för inves­

teringar i byggnad eller maskiner vid nyetablering eller utbyggnad av in­

dustri (industriliknande verksamhet). Med rörelsekapital brukar i allmän­

het avses det kapital som erfordras för anskaffning av omsättningstill­

gångar (varulager, förbrukningsmaterial o. d.) för att åstadkomma en lämp­

lig avvägning mellan kundfordringar och försäljning, kostnader för mark­

nadsintroduktion etc. Lokaliseringslån till rörelsekapital bör dock enligt

utredningens mening av praktiska skäl i främsta rummet avse det kapital

som behövs för att anskaffa vissa omsättningstillgångar, nämligen varula­

ger och kundfordringar. Lokaliseringslån till rörelsekapital föreslås kunna

beviljas med högst 50 % av detta beräkningsunderlag.

Utredningen framhåller att förslaget om en utvidgning av stödunderlaget

till rörelsekapital föranleds av de särskilda skäl som motiverar kraftigt

ökade stödmöjligheter i stödområdet. Utredningen fortsätter.

Finansiering genom långfristiga lån avser i regel kostnader för investe­

ringar av anläggningskaraktär, dvs. fastigheter och maskiner e. d. Orsaken

härtill är givetvis att dessa tillgångar ur säkerhetssynpunkt intar en sär­

ställning. Regelmässigt ger denna egendom också betydande lånemöjlighe-

Ler utöver vad som kan erhållas genom långfristiga lån. I stagnerande eller

lillbakagående regioner sjunker dock det allmänna kreditvärdet av dylik

egendom snabbare än på andra håll. Enligt utredningens mening måste

hänsyn härtill tas vid utformningen av det statliga stödet för prioriterings­

orterna. Vid en diskussion om låneunderlaget bör man också hålla i min­

no 1, att de statliga säkerheterna i byggnader och maskiner ofta är mer

formella än reella, eftersom staten i regel erhåller de sämst liggande sä­

kerheterna. Det torde därför inte ha någon större betydelse om eventuella

framtida förluster görs i vissa bestämda fysiska objekt eller inte, och det

bör därför inte heller ur säkerhetssynpunkter föreligga några hinder att

låta stödunderlaget få en friare utformning. Förhållandet kan också ut­

tryckas så, att staten f. n. ofta formellt lämnar lån till byggnader och ma­

skiner, men reellt — ur säkerhetssynpunkt — är det fråga om lån till

rörelsekapital. F. n. skapas genom det statliga lokaliseringsstödet till inves­

teringar i anläggningstillgångar underlag för rörelsekrediter, vilka sökande-

loretaget kan erhålla hos de ordinarie kreditinstituten som sedvanliga kre­

diter eller i form av lån mot statlig kreditgaranti. I flera svar på utred­

ningens enkät har framhållits att det synes irrationellt att genom lokali­

seringsstödets utformning stödföretagen nödgas vidta större investeringar i

byggnader och ev. andra anläggningstillgångar än som oundgängligen er­

fordras för den avsedda verksamheten för att underlätta anskaffningen av

erforderligt rörelsekapital.

Under perioder av kreditåtstramning kan det vidare, särskilt i vissa regi­

oner, uppkomma svårigheter att erhålla rörelsekrediter i önskvärd omfatt­

ning från kreditinstituten. Även detta talar för att möjligheter att erhålla

lokaliseringslån till rörelsekapital bör stå till buds för etablering och ut­

byggnad av företag i prioriteringsorterna. I annat fall kan de lokaliserings-

politiska åtgärderna i stor utsträckning bli ineffektiva.

142

Utredningen understryker vikten av att slödföretagen erhåller tillräck­

ligt rörelsekapital och påpekar att behovet av sådant kapital varierar avse­

värt mellan olika företagstyper och storlekar, verksamheter, branscher lik­

som av marknadsförändringar, säsongsmönster etc. Vid prövningen av an­

sökan om lån till rörelsekapital bör enligt utredningen självfallet hänsyn

tas till storleken av sökandens egen kapitalinsats och dennes möjligheter

att få det aktuella kreditbehovet tillgodosett på annan väg. Utredningen

framhåller angelägenheten av att också de ordinarie kreditinstituten med­

verkar med sedvanliga rörelsekrediter. Möjligheten att lämna lokaliserings­

lån till rörelsekapital bör bl. a. av denna anledning tillämpas restriktivt.

Projektets lönsamhet och angelägenhetsgrad ur samhällelig synpunkt måste

noga prövas.

Någon anledning att lämna lokaliseringslån till rörelsekapital utan sam­

band med stöd till nyetablering eller utbyggnad föreligger enligt utred­

ningens mening inte. Erfarenhetsmässigt är det främst i samband med ny­

etablering och utbyggnad som det ställs stora krav på utökat rörelsekapi­

tal, vilket det ibland kan vara svårt anskaffa hos de vanliga kreditinstitu­

ten. Genom den föreslagna lösningen kan hela finansieringsfrågan klaras

upp i samband med ärendets handläggning hos lokaliseringsmyndigheterna.

Utredningen föreslår slutligen att det totala lokaliseringsstödet i form

av bidrag och lån till investeringar i byggnader och maskiner 0. d. för

verksamhet i prioriteringsorterna skall få uppgå till högst 80 % av dessa

investeringskostnader. Det sammanlagda stödet i prioriteringsorterna kan

sålunda uppgå till 80 % av investeringskostnaderna i anläggningstillgångar

och därutöver — i form av lån — till 50 % av den beräknade ökningen av

rörelsekapitalet. Någon anledning att ge Kungl. Maj :t särskild möjlighet

att lämna ytterligare stöd finner utredningen knappast föreligga utan i så­

dana fall bör det statliga engagemanget ske på andra vägar, t. ex. genom

statligt delägarskap.

För det allmänna stödområdet i övrigt föreslår utredningen den ändring­

en i förhållande till nuvarande ordning att lokaliseringslån här liksom i

prioriteringsorterna skall kunna lämnas till rörelsekapital enligt samma

regler som i dessa orter. Det sammanlagda stödet skall sålunda i regel upp­

gå till högst två tredjedelar av stödunderlaget för anläggningstillgångar och

därutöver till högst 50 % av den beräknade ökningen av rörelsekapitalet.

För övriga Sverige föreslår utredningen ingen ändring i förhållande till

vad som nu gäller. Som i andra sammanhang framhållits förutsätter ut­

redningen att — för att stödet skall få avsedd effekt inom stödområdet —

stor restriktivitet iakttas beträffande lokaliseringsstöd utanför detta område.

I sitt särskilda yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att de hittills

vunna erfarenheterna inte motiverar en höjning av det statliga kapitalstö­

dets andel i enskilda projekt. Förstärkningen av det lokaliseringspolitiska

stödet bör i stället ske genom generella åtgärder avsedda att förbättra pro­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

143

duktionsförhållandena. Stödet bör med de tekniska förändringar utredning­

en föreslår utgå med oförändrad andel. Däremot är det naturligtvis berät­

tigat att höja den totala ramen. Om angelägna investeringar trots detta

inte skulle komma till utförande, bör samhället svara helt för insatserna.

Herr Hamrin förordar beträffande lokaliseringsbidragen att skillnaden

mellan prioriteringsorterna och andra tätorter i inlandet inte skall vara så

stor som i utredningens förslag.

Herr Kahlin anser att det nuvarande kapitalstödet till enskilda företag

inte har tillfredsställande regionalpolitisk effekt och dessutom är disku­

tabelt från såväl företagsekonomiska som samhällspolitiska synpunkter.

Den nödvändiga prioriteringen av stödet bör åstadkommas på annat sätt än

utredningen föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Remissyttrandena

Till de förslag till ändringar som utredningen lägger fram i fråga om

stödunderlaget och stödets storlek ansluter sig helt bl. a. AMS, statskontoret,

RRV, bankinspektionen, RF, RLF och Lantbruksförbundet, Kommunför­

bundet, Sparbanksföreningen, Företagareföreningarnas förbund och TCO.

Också flertalet länsstyrelser godtar förslagen utan reservationer. Länssty­

relsen i Norrbottens län förordar att även industriserviceföretag skall om­

fattas av föreslagna utvidgningar beträffande stödunderlag och stödets stor­

lek.

LO och SACO är allmänt negativa till en vidgning av företagsstödet.

Förslaget om utvidgning av stödunderlaget för lokaliseringsbidrag till

att omfatta kostnader för förvärv av ledig fabrikslokal

och — på prioriteringsorterna — för anskaffning av maskiner

o. d. tillstyrks av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan utom av

SACO. Bankföreningen finner det sålunda naturligt och lämpligt att stöd

kan utgå även för förvärv av fastighet. Det faktiska läget inom stödområdet

torde vara att man har för mycket fabriksfastigheter, delvis som en följd

av lokaliseringsstödet. Enligt erfarenheterna hos föreningens medlemmar

är däremot maskinbeståndet ofta i behov av modernisering. Positiva till

förslaget är också AMS, statskontoret, Företagareföreningarnas förbund,

RF, RLF och Lantbruksförbundet, Norrlandsfonden, Kommunförbundet,

SHIO, TCO och åtskilliga länsstyrelser.

I detta sammanhang tar några remissinstanser upp frågan om ersättning

till företag för kostnader för flyttning av maskiner

m. m. i samband med lokalisering till stödområdet. SAF och Industriför­

bundet, Grossistförbundet, Norrlands förbundet och tre länsstyrelser inom

stödområdet föreslår att bidrag skall kunna lämnas för ändamålet. De båda

förstnämnda organisationerna framhåller att de kostnader som hänger

samman med nedmontering, transport och uppsättning av maskiner i en

fabriksbyggnad på annan ort i vissa fall uppgår till betydande belopp och

144

därför kan ha en återhållande effekt på företagens villighet att flytta indu­

striell kapacitet från södra och mellersta Sverige till stödområdet. I viss

män bestyrks detta av en utredning som lagts fram av ERU. Enligt denna

får sålunda lokaliseringsstödet den gynnsammaste effekten för företagen

i samband med utbyggnad av befintliga anläggningar. Eftersom lokalise­

ringspolitiken avser att bidra till ökad regional jämnhet i den industriella

utvecklingen, bör det vara ett allmänt intresse att stimulera flyttning av

industrianläggningar till stödområdet. Enligt organisationernas uppfattning

bör därför övervägas att ge statliga bidrag för att täcka en del av företagens

kostnader för flyttning av maskiner och annan utrustning i samband med

lokalisering till stödområdet.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön tar upp frågan om lokaliseringsstöd till

kostnader lör förhyrning av lokaler och maskiner.

Länsstyrelsen framhåller att lokaliseringsstödets nuvarande utformning

bortser helt från de problem som är speciella för nyföretagandet. För ett

nystartat företag är ofta förhyrning av lokal och maskiner det realistiska

alternativet, men företaget är då enligt nuvarande bestämmelser uteslutet

från lokaliseringsstöd. Också Svenska företagares riksförbund anser att

kostnader för förhyrning av maskiner och byggnader bör ingå i stödunder­

laget.

Förslaget att viss del av erforderligt rörelsekapital skall ingå i

stödunderlaget för lokaliseringslån vid nyetablering och utbyggnad inom

stödområdet biträds av det stora flertalet remissinstanser som behandlar

frågan. Bland dem återfinns Ail/5, kommerskollegium, KF, SAF och Indu­

striförbundet, RLF och Lantbruks förbundet, statskontoret samt länsstyrel­

serna i Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens län. Länsstyrelsen i

Östergötlands län förordar att rörelsekapital betraktas som stödunderlag

även utanför det allmänna stödområdet. SACO accepterar stöd till rörelse­

kapital endast i prioriteringsorterna.

Kommerskollegium stryker under angelägenheten av att, om lån skall

kunna ges med upp till 50 % av det beräknade rörelsekapitalbehovet, låne-

besluten är väl underbyggda genom tillförlitlig utredning om lånebehovet.

Räntefrihet bör inte komma i fråga för lån till rörelsekapital. KF under­

stryker att förutsättningen för en sådan utvidgning av stödverksamheten

måste vara att tillfredsställande kontrollinstrument utarbetas så att miss­

bruk undviks. I princip bör behoven av rörelsekapital kunna tillgodoses ge­

nom de traditionella kreditinstituten. Även SAF och Industriförbundet samt

Grossistförbundet förordar en restriktiv tillämpning och stryker under att

prövningen kräver särskild sakkunskap. Med anledning av utredningens

påpekande att lokaliseringsstödets nuvarande utformning kan föranleda

företagen att vidta större investeringar i byggnader och andra anläggnings­

tillgångar än som oundgängligen erfordras för verksamheten vitsordar orga­

nisationerna att exempel inte saknas på att stödföretag byggt upp en pro­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

145

duktionskapacitet som de sedan inte har kunnat utnyttja på ett tillfreds­

ställande sätt. Ett sådant handlande är självfallet inte rationellt eller önsk­

värt varken från företagets eller långivarnas synpunkt. Gentemot utredning­

ens påstående på denna punkt ställer sig AMS frågande och förklarar sig

hittills inte ha mött problem av detta slag.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län skulle det vara en stor fördel om

möjligheten att ge lån till rörelsekapital vad gäller Norrbottens län tillämpas

generöst på sådant sätt att stödsökande företag regelmässigt kan räkna med

att kunna täcka hälften av rörelsekapitalbehovet genom lokaliseringslån.

I några remissyttranden föreslås vidgning av stödunderlaget för rörelse­

kapital utöver vad utredningen förordar. Eftersom problemet för många

företag är att finna avsättning för sina produkter anser länsstyrelsen i Väs­

ternorr/ands län att kostnader för marknadsföring bör

ingå i stödunderlaget. Svårigheterna är här givetvis att kunna bedöma rim­

lig storlek på detta belopp. Utan att göra anspråk på att det skulle finnas

något direkt samband mellan kostnader för marknadsföring och varulager

och kundfordringar föreslår länsstyrelsen att ett lika stort belopp som anses

rimligt för varulager och kundfordringar tillhopa får ingå i stödunderlaget

för lokaliseringslån till rörelsekapital för täckande av marknadsföringskost­

nader. Även RF och länsstyrelsen i Jämtlands län tar upp detta spörsmål.

KF menar att formerna för ett stöd till utvecklings- och marknadsinveste­

ringar bör utredas. Länsstyrelsen anför att kostnader för utveckling av nya

produkter och marknadsintroduktion av sådana är av initialkaraktär och

i särskilda fall bör kunna omfattas av stödet. Eftersom införandet av en

ny produkt i tillverkningsprogrammet ibland kan vara nödvändigt för att

fullt utnyttja en redan befintlig produktionsapparat bör stöd till sådana

kostnader kunna utgå även om någon utbyggnad av tillverkningskapaciteten

inte är aktuell. Stödmöjligheterna bör därvid vara desamma i prioriterings­

orterna och stödområdet som helhet. Till initialkostnaderna vid en utbygg­

nad eller nyetablering hör enligt länsstyrelsen också igångkörnings-

kostnader som sammanhänger med inkörning av nya maskiner och

ny produktionsutrustning, användande av ny och orutinerad arbetskraft

in. m. I den mån sådana kostnader inte täcks av utbildningsbidrag bör de

kunna inräknas i stödunderlaget. Också dessa möjligheter bör vara desam­

ma i hela stödområdet. Även Företagareföreningarnas förbund förordar stöd

till initialkostnader.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför att för redan etablerade företag en

angelägen sysselsättningsökning ofta kan ske enbart genom utökning av

rörelsekapitalet, om byggnader och maskiner inte utnyttjas tillräckligt.

Särskilt i konjunkturer som kräver en allmän penningpolitisk åtstramning

är tillgången till statliga krediter för rörelsekapital ett verksamt medel att

förbättra utvecklingsmöjligheterna för industrin inom regionalpolitiskt an­

gelägna områden.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

146

Avvisande till förslaget att vidga stödunderlaget till rörelsekapital är

Bankföreningen, länsstyrelsen i Gävleborgs län och Norrlandsfonden. Bank­

föreningen påpekar att i samband med ansökan om lokaliseringsstöd en

fullständig redogörelse skall lämnas för det totala kapitalbehovet och hur

man tänker sig att finansiera den del av kapitalbehovet som man inte får

täckt genom lokaliseringsstödet. Bankföreningens medlemmar har inte

någon känsla av att svårigheter att skaffa rörelsekapital varit en hämmande

faktor av betydelse i samband med tilltänkta lokaliseringsprojekt. Det hind­

rar naturligtvis inte att det kan ha förekommit fall där det har varit svårt

för företaget att få full täckning för hela sitt kapitalbehov. I många fall rör

det sig då om projekt som är av tvivelaktig beskaffenhet. Föreningen fort­

sätter.

För det första är det alltid mycket svårt, när det gäller denna typ av

kapitalbehov, att göra några säkra framtidsbedömningar, eftersom behoven

kan variera på ett ofta svårförutsebart sätt. När en affärsbank ställer i ut­

sikt att man skall klara rörelsekapitalbehov av en viss beräknad storlek

är innebörden av detta, att man vid sina kontakter med företaget kommit

fram till att det angivna behovet ter sig något så när rimligt. Man är emel­

lertid samtidigt i hög grad inställd på att undan för undan följa upp den

faktiska utvecklingen och är medveten om att behovet i en del fall kan bli

mindre och i andra större, av fullt legitima skäl, och att man då får ta kon­

sekvenserna av detta. Det tox-de vara svårt för lokaliseringsorganen att agera

på detta sätt och hålla en naturlig kontinuerlig kontakt. Man bör också

komma ihåg, att företag kan ha en benägenhet att dra på sig stora lager

och omfattande kundfordringar. Med den uppläggning som här är tänkt

kommer de att stimuleras att göra det för att skaffa sig ett större låneunder-

lag. De kan sedan minska lagren och fordringarna samtidigt som det knap­

past kan vara lämpligt att under sådana omständigheter minska lokalise-

ringslånet.

Fordringar finansieras ofta på det sättet att företaget belånar kundväxlar

eller andra kundfordringar i bank. Banken har möjlighet att undan för un­

dan följa kvaliteten på dessa fordringar. Det är ett välkänt förhållande,

att kundfordringarna ofta kan försämras i hög grad och inte minst gäller

det för företag som har ekonomiska svårigheter. Det förefaller inte praktiskt

lämpligt för lokaliseringsorganen att ägna sig åt att på det sättet från dag

till dag följa utvecklingen av företagets kundfordringar.

Bankföreningen erinrar i detta sammanhang om att ett företag har möj­

lighet att få industrigarantilån för att öka sitt rörelsekapital. I praxis råder

dock viss oklarhet om sådana lån kan utgå samtidigt med att man erhåller

lokaliseringsstöd. Industrigarantilånet knyts inte speciellt till rörelsekapi­

talet utan garantin är en allmän säkerhet som ställs till företagets för­

fogande för anskaffande av nödigt kapital för den totala rörelsen och mot

de säkerheter som kan erbjudas. Bankföreningen föreslår att bestämmel­

serna ändras på sådant sätt att full klarhet skapas om att lokaliserings­

stöd och industrigarantilån samtidigt kan utgå till ett företag och att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

147

klart anges att industrigarantilån i sådana sammanhang kan ges just för att

tillgodose ett behov av rörelsekapital som eljest är svårt att fylla.

Norrlandsfonden erinrar om de möjligheter för försörjningen med rörelse­

kapital som står näringslivet i Norrland till buds genom Norrlandsfonden,

företagareföreningarna och investeringsbanken och befarar dubbelarbete,

om också de myndigheter som är ansvariga för lokaliseringspolitiken får till

uppgift att handlägga ärenden angående krediter för rörelsekapital.

Några remissinstanser uttalar sig för en väsentligt annorlunda

utformning av stöd under laget över huvud. Länsstyrelsen

i Västerbottens län betraktar förslaget att även rörelsekapital skall vara

stödgrundande som ett steg i rätt riktning. Inte desto mindre föreligger i

denna fråga en fundamental åsiktsskillnad mellan utredningen och läns­

styrelsen om sättet att beräkna lokaliseringsstödets lämpliga storlek. Varken

lokaliseringslån eller lokaliseringsbidrag bör enligt länsstyrelsens uppfatt­

ning knytas till kostnader för vissa fysiska investeringar. Lokaliserings­

stödets storlek och fördelning på lån och bidrag bör i stället bestämmas

på grundval av en noga underbyggd likviditetsbudget för ett lämpligt antal

år framåt. Behovet av rörelsekapital blir därvid automatiskt beaktat. Detta

innebär inga extra u tredningsproblem då en sådan budget normalt bör ingå

i den företagsekonomiska utredningen.

Enligt SHI:s uppfattning är de olika förslagen till detaljerade bestäm­

melser om lokaliseringsstödet godtyckliga och ger för litet utrymme till

flexibilitet för att de samhällsekonomiskt lämpligaste lösningarna alltid

skall kunna väljas. Såsom alternativ till föreslagna detaljerade bestämmel­

ser önskar institutet en samhällsekonomisk kalkyl i varje stödärende. Insti­

tutet föreslår att utredningen i det fortsatta utredningsarbetet prövar möj­

ligheten att införa sådana kalkyler som beslutsunderlag i stödärenden.

Statskontoret anser att man för prioriteringsorterna i inlandet bör pröva

också andra kriterier som underlag för beräkning av lokaliseringsstöd. Det

bör prövas om bidrag beräknade t. ex. på förädlingsvärdet kan utnyttjas

vid sidan av nuvarande bidragsgrunder.

Förslagen om höjda maximigränser för bidrag och totalt

lokaliseringsstöd när det gäller prioriteringsorterna och stödområdet i öv-

rikt tillstyrks av ett stort antal remissinstanser, bl. a. AMS, KF, RLF och

Lantbruksförbundet, Kommunförbundet, Norrlandsfonden, Företagareför­

eningarnas förbund och länsstyrelserna inom stödområdet. Även flertalet

länsstyrelser utom stödområdet är positiva till förslagen. Länsstyrelsen i

Västernorrlands län föreslår att bidrag skall lämnas i prioriteringsorterna

med högst 50 % eller, om särskilda skäl föreligger, högst 60 % av stödun­

derlaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län förutsätter att bidrag med 60 %

av stödunderlaget lämnas generellt med hänsyn till länets prekära syssel­

sättningsläge. Enligt Kommunförbundets mening bör det utökade stöd som

utredningen föreslår för prioriteringsorterna lämnas inom hela stödområdet

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

148

samt i mycket speciella fall utanför detsamma. Länsstyrelsen i Gotlands län

föreslår att de för prioriteringsorterna åsyftade reglerna skall tillämpas

också på detta län.

Kommerskollegium, SAF och Industriförbundet, Svenska företagares riks­

förbund, SACO och länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker de föreslagna

höjningarna på prioriteringsorterna. Enligt SAF och Industriförbundet bör

en lösning av inlandsproblemen sökas efter andra vägar än genom ett kraf­

tigt ökat investeringsstöd med ett starkt inslag av direkta subventioner till

industriföretag. Samma uppfattning har SACO som vill ge åtgärder i fråga

om infrastrukturen företräde framför subventioner till enskilda företag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att de föreslagna förmånerna i prio­

riteringsorterna medför alltför stora divergenser mellan dessa och andra

orter inom stödområdet, medan kommerskollegium betonar att det sam­

manlagda stödet enligt förslaget kan uppgå till eller överstiga den totala

kostnaden för nyanskaffning av anläggningstillgångar.

Frågan om fast procenttal för stödet behandlas endast av

AMS, SAF och Industriförbundet. AMS förordar att fasta procenttal skall

tillämpas. Organisationerna anser att ett sådant förfarande sannolikt skulle

underlätta behandlingen av stödärendena samtidigt som stödet skulle bli

mera attraktivt för expansiva och välkonsoliderade företag. Företagen skulle

också i föi-väg kunna bedöma vad det statliga stödet innebär.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 75 år 1970

8. Säkerheter, bevakning m. m.

Nuvarande ordning

För lokaliseringslån skall ställas den säkerhet som kan erfordras med

hänsyn till låntagarens ekonomiska ställning och behov av rimlig ekono­

misk rörelsefrihet samt till omständigheterna i övrigt.

Tillsyn över att lokaliseringsstöd utnyttjas för avsett ändamål och i över­

ensstämmelse med föreskrivna villkor utövas av arbetsmarknadsstyrelsen

med biträde av företagareföreningarna, som anlitas för uppföljning och

bevakning i ärenden om lokaliseringsstöd.

Utredningen

Utredningen anser att finansieringen av stödprojekten även i fortsättning­

en bör bygga på en rimlig fördelning av risktagandet mellan stödföretagets

ägare, de ordinarie kreditinstituten och staten. Staten bör därför också

kräva säkerheter för sitt kredittillskott. Utredningen finner det dock givet

att den lokaliseringspolitiska målsättningen inte kan förverkligas genom

lokaliseringsstöd utan ett betydande statligt risktagande. De ordinarie kre­

ditinstituten har naturligt nog en försiktigare attityd gentemot företags-

lokaliseringar som inte följer det spontana utvecklingsmönstret. Ur kredit­

149

institutens synpunkt måste de lånesökande företagens bärkraft vara ett

villkor för engagemang. Därjämte måste säkerheterna för lånen vara be­

tryggande. Det synes utredningen därför realistiskt att räkna med att det

statliga engagemanget och risktagandet måste bli större i industriellt mind­

re utvecklade regioner.

Utredningen anser att man inte genom mer preciserade krav på riskför­

delningen kan komma till rätta med svårigheterna att tillämpa regeln att

stödbeloppet skall reduceras när sökanden kan få kommersiella krediter.

Allmänt torde gälla att ju större krav på risktagande som ställs på kredit­

instituten, desto mindre benägna blir dessa att engagera sig i aktuella pro­

jekt. Det torde också med hänsyn till önskemålet om en fortsatt och ökad

flexibilitet inom stödverksamheten vara omöjligt att skapa generella för­

fattningsregler, som kan vara av större värde vid den praktiska tillämp­

ningen.

Inte heller ser utredningen det som någon fördel att genom särskilda

regler — t. ex. en bestämmelse om en särskild maximigräns för det stat­

liga stödet om sökandens kreditinstitut inte i förväg klargjort sin stånd­

punkt och storleken av sitt tillskott — söka förhindra att här angivna situ­

ationer uppkommer. Förekomsten och tillämpningen av en dylik tvångs-

regel skulle sannolikt minska de ordinarie kreditinstitutens benägenhet att

engagera sig i stödprojekt och sålunda motverka syftet med lokaliserings­

politiken.

På grund av de varierande förutsättningarna i olika stödärenden anser

utredningen det inte vara ändamålsenligt att uppställa en lägsta gräns för

stödsökandens eget kapitaltillskott. Dock bör lokaliseringsstöd inte beviljas,

när risktagandet kan bedömas falla nästan enbart på staten. Detta uteslu­

ter inte att stöd kan lämnas då sökandens eget möjliga tillskott till stöd-

investeringen är litet om sökanden redan tidigare svarar för ett betydande

risktagande i stödföretaget. Om på grund av vad nu sagts stöd inte kan

beviljas för projekt som ur samhällelig synpunkt ändock synes angelägna,

bör ett statligt engagemang ske i annan form, t. ex. genom statlig aktie­

teckning.

Vad gäller säkerheterna för lokaliseringslånen föreslår utredningen inga

ändringar. Om lån omfattar rörelsekapital bör sålunda nuvarande regler

om säkerheter gälla även för denna lånedel.

För att den lokaliseringspolitiska stödverksamheten skall kunna drivas

framgångsrikt är det enligt utredningens mening också viktigt att uppfölj­

ningen av stödföretagen sker noggrant och effektivt. Utredningen framhål­

ler att statens behov av kontinuerlig och effektiv insyn är starkare än öv­

riga kreditgivares eftersom staten dels har intresse av att följa sysselsätt­

ningsutvecklingen i stödföretagen och dels i allmänhet erhåller de sämsta

säkerheterna för de toppkrediter lokaliseringslånen utgör. De invändningar

som ibland framställts mot ökad statlig insyn i stödföretagen finner utred­

Kungl. Mny.ts proposition nr 75 år 1970

150

ningen därför inte hållbara. Erfarenheter från stödverksamheten visar att

tillräckliga uppgifter i allmänhet erhålls från stödföretag med positiv ut­

veckling av verksamheten men att det är svårare att få informationer från

företag, där verksamheten tycks gå sämre än väntat.

Utredningen erinrar om att statsmakterna år 1968 beslöt att effektivi­

sera insynsverksamheten genom att låta företagareföreningarna delta i den­

na (prop. 1968:61, SU 102, rskr 254). Enligt vad utredningen erfarit har

arbetsmarknadsstyrelsen och kommerskollegium förberett insynsverksam­

heten så långt att grundmaterial för den företagsekonomiska uppföljningen

— i vissa delar lika för den lokaliseringspolitiska stödverksamheten och

industrigarantilåneverksamheten — är i det närmaste färdigt. Då resultaten

av den planerade uppföljningsverksamheten, som förutsätts komma att

påbörjas inom kort, lämpligen bör avvaktas framlägger utredningen inte

några förslag rörande insynsfrågornas praktiska lösning. Däremot framhål­

ler utredningen att den effektivare uppföljningsverksamheten kräver bety­

dande arbetsinsatser från företagareföreningarna, varför ytterligare ekono­

miska, tekniska och personella resurser bör ställas till föreningarnas förfo­

gande.

Remissyttrandena

Utredningens uttalanden om säkerheter och riskfördelning

mottas positivt av de remissinstanser som har yttrat sig i dessa frågor. Till

dessa hör AMS, bankinspektionen, Företagareföreningarnas förbund, RLF

och Lantbruks förbundet, Sparbanksföreningen, länsstyrelserna i Väster-

norrlands, Örebro, Värmlands och Östergötlands län. SAF och Industri­

förbundet anför att den kraftiga ökning av det statliga stödet som ut­

redningen föreslår i prioriteringsorterna skulle i hög grad öka det statliga

risktagandet. Några ökade säkerheter från företagets sida torde i många

fall inte kunna påräknas. Då viss medverkan från de normala kreditinsti­

tutens sida förutsätts, kommer vidare företagets egen kapitalinsats och

risktagande att bli av obetydlig omfattning. Enligt organisationernas upp­

fattning utgör dessa förhållanden ett skäl mot den föreslagna kraftiga

ökningen av det statliga kapitalstödet i prioriteringsorterna.

Vad gäller bevakning av statens engagemang i stödföretagen råder

allmän enighet om behovet av en noggrann och effektiv insyn. LO förklarar

sig dela utredningens uppfattning att insynen i lokaliseringsföretagen måste

ökas och kontrollen av dem skärpas högst väsentligt. LO förordar att for­

merna för denna tillsynsverksamhet utreds ytterligare.

Bankföreningen framhåller som naturligt att affärsbankerna under den

tid som lokaliseringspolitiken varit i funktion har tagit aktiv del i den prak­

tiska tillämpningen. De banker som verkar inom stödområdet har givetvis

stort intresse av att näringslivet inom området utvecklas. Man har därför

inom bankerna lagt ned ett betydande arbete på att utbilda sina anställda

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

151

så att de skall ha möjlighet att tillhandagå kunderna med upplysningar

och har även på olika sätt försökt stimulera företag och företagare från

andra delar av landet att starta verksamhet inom stödområdet. Dessa an­

strängningar har också givit resultat även om möjligheterna av olika skäl

varit begränsade. — Bankföreningen erinrar i detta sammanhang om att

det, allt sedan lokaliseringspolitiken kom till i sin nuvarande form, finns ett

avtal mellan kreditinstituten och arbetsmarknadsstyrelsen som reglerar de

uppgifter som åvilar kreditinstituten. Detta samarbete innebär att kredit­

instituten har åtagit sig att bl. a. svara för alla de praktiska detaljer och

kontroller som är nödvändiga i samband med att lokaliseringsstödet be­

talas ut och att också förskottera viss del av stödet. I fråga om de krav som

bör ställas i samband med att man tar ställning till ansökan om lokalise­

ringsstöd pekar Bankföreningen på att det i det övervägande antalet fall

kan vara motiverat att företaget skall ha en auktoriserad revisor. En sådan

kan fylla en viktig uppgift inte bara genom att han ser till att företagets

ekonomiska redovisning görs på ett fackmässigt sätt utan också genom att

han kan fungera som en värdefull rådgivare på det ekonomiska området.

Bankerna anser också att man bör uppmärksamma i vad mån företagen

förfogar över en ekonomifunktion som arbetar på ett tillfredsställande sätt.

Förslaget om ökade resurser till företagareförening­

arna tillstyrks av alla remissinstanser som har yttrat sig i frågan utom

av statskontoret. Till de positiva hör kommerskollegium, Företagareför­

eningarnas förbund, RLF och Lantbruksförbundet, Kommunförbundet,

SHI och Svenska företagares riksförbund, åtskilliga länsstyrelser samt de

elva företagareföreningar som yttrat sig i frågan. Ytterligare några remiss­

instanser intar en allmänt positiv hållning till förstärkning och utbyggnad

av företagareföreningarna, bl. a. AMS och Norrlandsfonden.

Företagareföreningarnas förbund pekar på de betydande arbetsinsatser

som krävs för uppföljning, speciellt vid företag där verksamheten går säm­

re än väntat. Förbundet understryker därför starkt utredningens rekom­

mendation att ytterligare ekonomiska, tekniska och personella resurser

ställs till företagareföreningarnas förfogande för tillsynsverksamheten.

Samtidigt är det av betydelse att föreningarna får resurser för de kanske

viktigare uppgifterna att utreda förutsättningarna för nya och expande­

rande företag inom verksamhetsområdena. Länsstyrelsen i Östergötlands

län betonar vikten av en uppsökande verksamhet, som emellertid för att

bli effektiv fordrar framför allt personella förstärkningar inom de regio­

nala uppföljningsorganen. Länsstyrelsen anser det väsentligt att man sa

långt möjligt undviker att göra uppföljningen till en enbart kontrollerande

verksamhet. Positiv och kontinuerlig rådgivning bör vara tunga inslag.

Länsstyrelsen i Värmlands län instämmer i att tillsynen bör kunna till­

godoses genom samarbete mellan företagen och företagareföreningarna.

Kravet på sådan tillsyn är enligt länsstyrelsens erfarenheter knappast ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

152

kontroversiellt problem. Den torde på de flesta håll utgöra och även upp­

fattas som en service och en uppföljning av ett från början konstruktivt

samarbete med samhälleliga organ.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län är positiv till en resursförstärkning av

företagareföreningarna men framhåller samtidigt att ansvaret för närings­

politiken i länen liksom för regionalpolitikens utformning och den över­

siktliga samhällsplaneringen i stort skall åvila länsstyrelsen/planeringsrå-

det.

Statskontoret anser att man bör avvakta erfarenheterna från bl. a. de av

AMS och KK utarbetade nya granskningsrutinerna innan ytterligare resur­

ser ställs till företagareföreningarnas förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

9. Beslut i särskilda fall

Nuvarande ordning

Ansökan om lokaliseringsstöd skall inges till AMS eller länsstyrelsen i det

län, där den i ansökan avsedda verksamheten skall bedrivas. Om ansökan

ingetts till AMS remitterar styrelsen ärendet omgående till vederbörande

länsstyrelse. Sålunda kommer alla ärenden som skall avgöras av Kungl.

Maj :t att behandlas i tur och ordning av länsstyrelse (länsarbetsnämnd,

företagareförening), AMS och Kungl. Maj :t.

Utredningen

Utredningen anför att eftersom förhandlingskontakter är nödvändiga för

ärendenas beredning, innebär det att sökanden nödgas föra förhandlingar

i omgångar innan ett ärende avgörs av Kungl. Maj :t. Detta synes i många

fall irriterande och tidsödande särskilt som sökanden hela tiden kan vänta

sig att resultaten av förhandlingar med föregående instans (er) inte är slut­

giltiga eller utgör tillräckligt underlag för den beslutande myndigheten.

Utredningen anser i princip att det nuvarande systemet med tre instan­

ser inte är tillfredsställande. Enligt utredningens mening är det dock inte

f. n. möjligt att för samtliga ärenden, som skall avgöras av Kungl. Maj:t,

skapa en annan ordning. Däremot förordar utredningen att möjlighet öpp­

nas för Kungl. Maj :t att i vissa särskilda fall — såsom första och enda

instans — ta upp framställning om lokaliseringsstöd till behandling och

avgörande utan föregående formell remiss till övriga lokaliseringsmyndighe-

ter. Självfallet bör dock Kungl. Maj :t innan ärendet avgörs inhämta för be­

dömningen erforderliga upplysningar från lokaliseringsorganen i länen och

från AMS. Som motivering för förslaget anför utredningen.

Det är ett känt faktum att större företag, i synnerhet börsnoterade, som

planerar att utföra större investeringar, vilka kan ha avgörande närings­

politisk och lokaliseringspolitisk betydelse, i stället för att inge ansökan

153

om lokaliseringsstöd till länsstyrelse eller arbetsmarknadsstyrelsen, upp­

tar direkta förhandlingar med regeringen. Resultatet av dylika förhand­

lingar brukar, om överenskommelse träffas, bli att vederbörande statsråd

utlovar en positiv bedömning av ansökan som företaget senare inger. Även

om formellt något bindande besked om bifall till ansökan om lokaliserings­

stöd (medgivande att få ianspråkta investeringsfond) för det aktualiserade

projektet inte kan ges, innebär förfaringssättet i praktiken att ärendet

kan betraktas som avgjort genom överenskommelsen. Ansökans handlägg­

ning synes därför i allmänhet bli av rent formell natur.

Genom den föreslagna proceduren slipper man det sedvanliga tungrodda

förfarandet med förhandlingar i tur och ordning på tre olika nivåer. I

stället kan förhandlingarna slutföras i ett sammanhang och med den myn­

dighet som skall besluta i ärendet. Denna direkta kontakt med beslutsmyn­

digheten uppfattas av de berörda företagen säkerligen som både naturlig

och värdefull även ur företagsekonomiska synpunkter. Den innebär också

ett led i utbyggnaden av det samarbete mellan samhället och näringslivet

som allmänt förordas. Avsaknaden av denna kontaktmöjlighet skulle vidare

vara till nackdel för samhällets lokaliseringspolitiska strävanden.

Genom den föreslagna proceduren undviks dessutom den publicitet som

i många fall uppstår kring ett lokaliseringsärende redan på ett tidigt

stadium av nu gällande förfarande och som understundom inte bidrar till

att skapa ett lämpligt förhandlingsklimat när ärendet slutligen når sista

instans.

Remissyttrandena

Bara ett mindre antal remissinstanser behandlar förslaget om sär­

skild beslutsordning i vissa fall. Så gott som samtliga dessa till­

styrker förslaget, några med vissa reservationer. Länsstyrelsen i Väster-

norrlands län avstyrker bestämt medan Företagareföreningarnas förbund

intar en tveksam hållning. AMS vill inte motsätta sig förslaget men under­

stryker att den till synes ibland något tungrodda instansordningen likväl

har påtagliga fördelar. Ansökningar även från stora och ansedda företag

kan mången gång kompletteras i väsentliga hänseenden under remissbe­

handlingen.

Bankföreningen, statskontoret, Norrlandsfonden samt länsstyrelserna i

Skaraborgs och Blekinge län delar utredningens uppfattning att det nuva­

rande systemet med tre instanser inte är tillfredsställande. Sistnämnda

länsstyrelse anser att förfarandet vid ansökningen om lokaliseringsstöd bör

ytterligare förenklas för att eliminera de av utredningen påtalade irrite­

rande och tidsödande momenten vid handläggningen. Bankföreningen, Före­

tagareföreningarnas förbund och länsstyrelsen i Västernorrlands län före­

slår att beloppsgränsen för AMS beslutanderätt höjs från 3 milj. kr. till

5 milj. kr. Enligt statskontorets mening är det tveksamt om den föreslagna

behandlingsgången innebär någon egentlig förenkling, vare sig för företaget

eller för statsförvaltningen. När ett ärende beslutats av Kungl. Maj :t måste

ansvaret för den vidare behandlingen lämnas till annan myndighet, främst

AMS. I samband därmed måste sannolikt även detaljfrågor, som inte behand­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

154

lats vid de departementala överläggningarna, diskuteras och lösas vilket kan

innebära nya förhandlingskontakter. Statskontoret vill emellertid inte mot­

sätta sig att denna behandlingsväg öppnas. Lösningen torde dock snarast

vara att söka i en omfördelning av ansvaret mellan den centrala myndighe­

ten och berörda regionala instanser. I dagens läge förefaller det rimligt att de

egentliga förhandlingarna koncentreras till central nivå, eventuellt i närvaro

av representanter för länsmyndigheter.

Länsstyrelserna i Norrbottens, Östergötlands, Skaraborgs och Örebro lån

tillstyrker förslaget men förutsätter att de regionala organens bedömning

av lokaliseringsort m. m. inhämtas före Kungl. Maj :ts avgörande. Länssty­

relsen i Värmlands län finner att utredningens förslag har uppenbara för­

delar men att det knappast kräver några ändrade bestämmelser. I de fall

ett lokaliseringsärende hittills aktualiserats först hos Kungl. Maj :t har läns­

styrelsen reagerat mycket snabbt.

Företagareföreningarnas förbund anser att många skäl, bl. a. den regio­

nala planeringen, talar för att alla lokaliseringsärenden bör behandlas i tre

instanser. Enligt förbundets mening bör det vara en strävan att finna ända­

målsenliga handläggningsförfaranden vid framställning om lokaliserings­

stöd som möjliggör minskat arbete och snabba beslut utan att påtagligt

ökad risk för felaktiga beslut behöver befaras. Det bör vara möjligt att i

vissa fall delegera beslutanderätten till regionala or­

gan. Sådant förfarande bör kunna tillämpas vid ansökningar om lokali­

seringsstöd från företag som tidigare beviljats sådant stöd och med en be­

gränsning av stödbeloppets storlek till förslagsvis 500 000 kr. Beslutsfat­

tande regionalt organ bör vara länsstyrelsen i samråd med länsarbetsnämnd

och företagareförening. Länsstyrelsen i Jämtlands län ser en delegation av

beslutanderätt i stödärenden främst som en utväg att lösa den grundläg­

gande frågan om hur lokaliseringsstödets funktion som regionalpolitiskt

medel skall kunna förbättras och närmare anknytas till den regionala pla­

neringen.

10. Beslutens giltighetstid

Nuvarande ordning

Enligt nuvarande ordning kan utbetalat lån uppsägas till omedelbar betal­

ning och bidrag krävas åter om stödmottagaren genom oriktig eller vilse­

ledande uppgift föranlett att lån eller bidrag beviljats eller om mottagaren

bryter mot de villkor som särskilt anges i lokaliseringsstödkungörelsen el­

ler som stipulerats med stöd av kungörelsen.

Utredningen

Utredningen framhåller att de nuvarande reglerna inte hindrar ett företag

från att, sedan lokaliseringsstöd preliminärt beviljats, dröja med att utföra

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

155

den avsedda investeringen eller att uppskjuta utbyggnaden på obestämd

tid. Anledningen till dylika avsiktliga dröjsmål är oftast förändringar i

branschens konjunktur, nya konkurrensförutsättningar, ändrat läge på kre­

ditmarknaden eller ändrat allmänt konjunkturläge e. d. Enligt utredningens

mening kan det inte anses förenligt med de lokaliseringspolitiska strävan­

dena att tillåta stödföretag att under längre tid —• flera år — så att säga

spekulera i utvecklingen av dylika förhållanden.

Utredningen föreslår därför att beslut om beviljat stöd skall vara för­

fallet om den avsedda investeringen inte påbörjats inom ett år från det

sökanden fått del av beslutet. Försittes denna tid får ny ansökan göras.

Enligt förslaget skall vederbörande beslutsmyndighet äga rätt att, om

särskilda skäl föreligger, förlänga giltigheten av beslutet med högst ett år.

Särskilda skäl bör anses föreligga t. ex. då genom myndighets åtgärder eller

i följd av ny lagstiftning tekniska eller rättsliga hinder för investeringens

påbörjande uppstått. Vidare bör den omständigheten att tillstånd som er­

fordras för investeringens utförande inte erhållits inom ettårsperioden kun­

na medföra att förlängning medges, om fördröjningen antingen inte vållats

av stödföretaget eller orsakats av ursäktlig försummelse från företaget.

Fråga om förlängning bör enligt utredningsförslaget kunna prövas endast

efter ansökan från stödföretaget och ansökan skall ha inkommit till besluts­

myndigheten inom viss tid, förslagsvis två månader, före ettårsperiodens

utgång. Beslut om avvisande av ansökan eller om vägrad förlängning bör

inte kunna överklagas.

Remissyttrandena

Förslaget om begränsad giltighetstid för lokaliseringsbeslut behandlas av

ett ringa antal remissinstanser, vilka samtliga tillstyrker förslaget. Bland

dessa är AMS, Norrlandsfonden, RLF och Lantbruksförbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

IX. Andra regionalpolitiska medel

1. Bidrag till lokaliseringsutbildningen

Nuvarande ordning

Gällande föreskrifter om bidrag till lokaliseringsutbildning har medde­

lats i kungl. brev den 3 juni 1966. Enligt dessa bestämmelser kan bidrag

till utbildning utgå till företag som nyetableras eller utvidgar sin verksam­

het inom det nuvarande stödområdet. Bidrag kan dessutom utgå i samband

med rekonstruktion av produktion och sysselsättning vid nedlagt eller

nedläggningshotat företag inom stödområdet. I undantagsfall kan bidrag

lämnas till kostnader för lokaliseringsutbildning i andra delar av landet.

I bidragsförutsättningarna ingår att företaget bedöms kunna ge varaktig

sysselsättning för arbetskraften och få tillfredsställande lönsamhet. Före­

taget skall vara beläget i ort där goda förutsättningar finns för företagets

verksamhet men där brist råder på yrkeskunnig arbetskraft. Utbildningen

skall ske efter plan som godkänts av arbetsgivarnas och arbetstagarnas

organisationer i branschen. Uttagningen av elever skall godkännas av ar­

betsförmedlingen.

Bidraget bestäms till visst belopp per elev och utbildningstimme. Belop­

pet fastställs av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd. Eleverna

skall ha avtalsenliga löner.

Under tiden den 1 januari 1963—den 30 juni 1969 har utbildningsbidrag

enligt vad utredningen upplyst beviljats med sammanlagt 91 milj. kr.,

varav 65 milj. kr. faller på företag som också fått stöd via statskommunala

beredskapsarbeten, investeringsfonder eller statligt lokaliseringsstöd. Drygt

15 000 personer beräknades få utbildning på detta sätt. Nära 60 % av ut­

bildningsbidragen har gått till utbildning inom metall- och verkstadsindu­

strin. Textil- och beklädnadsindustrin samt trä- och möbelindustrin svarar

för 14 resp. 12 %.

Bidrag har i allmänhet utgått med 5—6 kr. per arbetstimme under sex

månader. Den genomsnittliga, sammanlagda statsbidragskostnaden per elev

beräknas av utredningen till 6 000 kr.

Utredningen

Enligt utredningens mening bör staten öka sina insatser på utbildnings­

området. Arbetsmarknadsstyrelsen bör sålunda få vidsträckta befogenheter

att i olika former lämna stöd till nyanställd arbetskraft även under en

ganska lång period. Det är dock av vikt att stödet behåller sin karaktär av

bidrag för att täcka vissa inkörningskostnader. Syftet bör vara att dels ge

den enskilde ax-betstagaren en utbildning som tryggar hans sysselsättning

och ger honom en tillfredsställande inkomstnivå, dels att kompensera före­

taget för dess merkostnader för arbetstagarnas utbildning.

För att det ökade utbildningsbidraget skall få avsedd regionalpolitisk

effekt förordar utredningen generösare bedömningsregler och mer schablo-

niserade beräkningsmetoder. Enligt utredningen har många företagare som

startat verksamhet inom stödområdet fått använda stöd i form av bidrag

eller räntefrihet till att täcka underskott på grund av otillfredsställande

produktionsutveckling under ganska lång tid efter starten. Det synes utred­

ningen som om svårigheterna under inkörningsperioden underskattats, vil­

ket påverkat såväl företagens lönsamhet som de anställdas inkomster. För­

klaringen får främst sökas i det förhållandet att företagen i stor utsträck­

ning måste rekrytera arbetskraft utan vana vid industriellt arbete. Allt

eftersom dessa problem blivit mera allmänt kända har svårigheterna att

lokalisera företag till orter som saknar industriell tradition ökat. Det är

troligt, menar utredningen, att bidraget behöver täcka inte enbart de fak-

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

157

tiska utbildningskostnaderna under en relativt begränsad inkörnings­

period utan även en del andra indirekta inkörningskostnader under perio­

den. Den generösare bedömningen bör inte bara gälla antalet bidragsbe-

rättigade, stödperiodens längd, stödets storlek etc. utan ett högre bidrag

bör kunna ges också till företag som anordnar mer kvalificerad utbildning.

Hänsyn bör om möjligt tas till hur lång tid som går åt för att arbetskraften

skall komma upp till normala arbetsprestationer. En stegvis avtrappning

av stödets storlek från de hårdast drabbade inlandsregionerna till de mera

expansiva områdena vid norrlandskusten och stödområdets södra delar bör

fortfarande göras.

Stödberättigade företag bör enligt utredningens förslag vara tillverkande

industri, företag med industriliknande verksamhet och industriserviceföre­

tag.

På grund av de generösare bidragsvillkoren och om antalet elever för­

dubblas beräknar utredningen att medelsbehovet för utbildningsbidrag un­

der budgetåret 1970/71 stiger till 75 milj. kr. inkl. statsbidrag till utbild­

ning utom stödområdet.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om generösare stöd till lokaliseringsutbild-

ning tillstyrks över lag av de remissinstanser som har yttrat sig i denna

del. Från flera håll vitsordas att stödet till denna utbildning varit ett fram­

gångsrikt medel i lokaliseringspolitiken. AMS framhåller sålunda att ut­

bildningen i många fall har varit en ovillkorlig förutsättning för en lokal

rekrytering. För den enskilde arbetstagaren har lokaliseringsutbildningen

inneburit möjligheter att snabbare nå en bättre avlönad och tryggare an­

ställning.

Länsarbetsnämnden i Västerbottens län anför att de relativt blygsamma

bidrag som kan utgå f. n. inte står i proportion till de krav som ställs på

företagen för erhållande av bidrag. I vissa fall har bidraget inte utgjort full

ersättning ens för de direkta inkörningskostnaderna. Nämnden påpekar

vidare att stödets storlek hittills i regel har bestämts av löneläget i de olika

branscherna.

LO framhåller att utbildningen av arbetskraften på orter där industriell

tradition saknas för den enskilda arbetstagaren har inneburit möjligheter

att snabbare nå en tryggare och bättre anställning. Utbildningsbidragen

har, där reell utbildning verkligen skett, varit värdefulla. Erfarenheterna

har samtidigt visat att utbildningsbidragen i vissa fall tillfallit redan utbil­

dad arbetskraft. Detta innebär att det inte finns någon principiell skillnad

mellan utbildningsbidrag och ett sysselsättningsstöd, vilket i stor utsträck­

ning har medfört att själva utbildningsfrågan har kommit i bakgrunden

och i stället sysselsättningseffekten har haft större inverkan. Detta har i

sin tur inneburit att stödet har varit olika såväl till utbildningstiden som

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

158

till bidragsnivån. Samtidigt konstaterar LO att utbildningsbidrag i stor ut­

sträckning används som en renodlad driftsubvention. Detta har medfört

att när utbildningstiden är slut företagen har tvingats till drastiska in­

skränkningar eller nedläggningar eller ansöker om förlängt utbildnings­

bidrag. Enligt LO:s mening är det därför nödvändigt att det nuvarande ut­

bildningsbidraget förses med sådana restriktioner att det endast kan an­

vändas i utbildningssyfte och att utbildningstiden likaväl som stödet blir

begränsat.

Förslag till modifikationer i eller komplettering av ut­

redningens förslag förs fram i en del yttranden. Sålunda förordar länssty­

relserna i Östergötlands, Hallands, Örebro och Västmanlands län, att det

förstärkta utbildningsbidraget skall kunna beviljas även företag utanför

stödområdet.

När det gäller bidragets konstruktion påpekar AMS att sam­

ma bidrag utgår för längre, välorganiserade pralctisk-teoretiska utbild­

ningar som för kurser av introduktions- eller inkörningskaraktär. Enligt

styrelsen skulle det vara av värde att skilja mellan egentlig yrkesutbild­

ning och mera allmän träning i ett inkörningsskede. Styrelsen föreslår att

bidragets storlek vid längre egentlig yrkesutbildning bestäms från fall till

fall och på grundval av yttranden från vederbörande yrkesnämnder. Sty­

relsen tillstyrker förslaget om generösare stöd till denna typ av utbildning.

Eftersom den personal som anställs i nyetablerade företag vanligen saknar

facklig erfarenhet bör kursplanerna även ge utrymme för utbildning i fack­

liga frågor. När det däremot gäller mera allmän träning av personalen eller

kortare utbildningar under ett inkörningsskede föreslår styrelsen ett bidrag

räknat per anställd och timme under högst sex månader. Ett sådant system

skulle väsentligt förenkla administrationen av utbildningsstödet och under­

lätta planeringen för de företag som avser att genomföra en nyetablering

eller utvidgning. Även skolöverstyrelsen och Svenska metallindustriarbetare­

förbundet föreslår en differentiering av bidragsgivningen efter i huvudsak de

linjer som skisserats av AMS.

SAF och Sveriges industriförbund föreslår att bidrag skall utgå inte bara

under den tid då utbildningen bedrivs enligt särskilt uppgjort program

utan även för den efterföljande inträningen av personalen. Normalt bör bi­

drag kunna utgå under tolv månader vid nyetablering och under sex må­

nader i samband med utbyggnad av verksamheten. Bidraget bör bättre än

f. n. motsvara kostnader för utbildning, hög kassation och låg produlctions-

takt men trappas av efter hand som arbetsprestationerna stiger.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker att bidrag får utgå både

för faktiska utbildningskostnader och för andra indirekta inkörningskost-

nader. Länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Gävleborgs län avstyrker

däremot förslaget och anser att utbildningskostnaderna bör renodlas efter­

som risk finns att utbildningsmomentet annars undanskyms.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75

dr

1970

lss

I några remissyttranden förs slutligen fram önskemål om stöd till delvis

nya former av företagsutbildning. Länsstyrelserna i Kal­

mar och Jämtlands län samt Företagareföreningarnas förbund understry­

ker behovet av en ökad utbildning för företagare. Förbundet fäster vidare

uppmärksamheten på lokaliseringsföretagens behov av utbildning av för­

män, instruktörer och verkmästare. Samma påpekande gör länsarbets­

nämnden i Västerbottens lön, som dessutom förordar att bidrag skall kunna

lämnas för vidareutbildning i samband med att ett företag expanderar.

Länsstyrelsen i Hallands län menar att inskolningsstöd kan behövas

också för andra branscher än utredningen föreslagit och pekar särskilt på

turistnäringen.

SHI anser att det är motiverat att utbildningsbidrag utgår även för insti­

tutets kurser, som syftar till att höja arbetskraftens yrkesskicklighet och

ge kunskaper i nya tekniker.

I anslutning till sin behandling av utbildningsbidragen har några remiss­

instanser tagit upp frågan om flyttningsbidrag till yrkes-

kunnig arbetskraft vid återflyttning till stödområdet. Frågan be­

rörs av länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län, länsarbets­

nämnderna i Västernorrlands och Västerbottens län samt Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare. De pekar bl. a. på att tendenser till

brist på framför allt yrkeskunnig arbetskraft har gjort sig gällande på vissa

orter där industrietablering har ägt rum samt att tillgången på yrkeskunnig

arbetskraft många gånger är avgörande för hur mycket oskolad arbetskraft

som kan anställas. De möjligheter att ge flyttningsbidrag till s. k. nyckel­

arbetskraft som redan finns anses vara för restriktiva och därför böra för­

stärkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

2. Utbyggnad av industricentra

Bakgrund

Med industricentra menar utredningen koncentrerat utbyggda industri­

lokaler främst för tillverkande företag. Sådana lokaler kan byggas utan vet­

skap om vilket företag som sedan kommer att använda dem. Vanligen hyrs

lokalerna ut, men i undantagsfall kan de också säljas. De särskilda företag

som bildas för att administrera indusLricentra kan också tillhandahålla

olika typer av service och tjänster till de företag som utnyttjar lokalerna.

Utredningen upplyser att enligt en FN-undersökning olika former av

industricentra år 1966 förekom i nära 60-talet länder. I de flesta fall byggs

industricentra av privata eller kommunala intressenter men också statliga

företag förekommer, t. ex. i Storbritannien och Norge. I Storbritannien har

statliga industricentra sedan 1930-talet varit ett av de viktigaste regional­

politiska instrumenten.

Den 31 mars 1969 sysselsattes i Storbritannien över 265 000 arbetstagare

160

i mer än 1 100 företag inom statliga industricentra. I Norge har hittills tre

industricentra börjat byggas och ytterligare två är under planering.

Medan de brittiska industricentra inte anses vara rationella om de syssel­

sätter under 5 000 arbetstagare, har sysselsättning för 1 000—2 000 personer

ansetts vara tillräcklig i Norge för att nå eftersträvade stordrifts- och kon-

centrationsfördelar. De norska myndigheterna är emellertid beredda att

bygga centra också för 500 eller ännu lägre antal sysselsatta.

Även i Sverige har enligt vad utredningen framhåller en form av utbygg­

nad av industrilokaler för flera industriföretag förekommit i begränsad

skala med visst statligt engagemang. Sålunda kunde kommunerna åren

1963—1965 bygga industri- och hantverkslokaler som beredskapsarbeten,

och fortfarande byggs som kommunala beredskapsarbeten lokaler för små­

industri och hantverk, avsedda att utnyttjas kollektivt och tillgodose behovet

av enbart lokal service. En mera konsekvent och omfattande utbyggnad av

industrilokaler enligt industricenterprincipen har ännu inte förekommit i

Sverige, men enstaka projekt har genomförts av privata och kommunala

intressenter. Inom vissa industrianknutna organisationer förekommer vidare

studier och projekt i fråga om industriulbyggnad av industricentertyp.

Utredningen

Utredningen anför att industricentra för samhällets del kan få positiv

effekt som element i den regionala politiken främst när det gäller att under­

lätta den industriella rörlighet som är nödvändig för att uppnå en regional

utjämning av arbetstillfällen. En utbyggnad av industricentra är emellertid

inte bara av regionalpolitisk betydelse utan torde också kunna påverka den

industriella utvecklingen i allmänhet och således vara lämpad som ett medel

inom näringspolitiken på nationell nivå. Företagens koncentration till indu­

stricentra ger stordriftsfördelar i serviceutbyggnaden, lägre kostnader per

företag för vägar, vatten, avlopp, el-kraft etc. Vid planeringen av industri­

centra kan dessutom ökad hänsyn tas till miljö- och naturvårdskrav.

Enligt vad utredningen betonar kan avvägningen mellan nationella och

lokala intressen givetvis bli en känslig fråga vid fördelningen av industri-

cenLra på olika lokaliseringsorter. För att insatserna skall få tillräcklig om­

fattning och kunna anpassas efter förhållandena i skilda delar av landet

finner utredningen ett statligt engagemang på området nödvändigt.

Från företagens synpunkt anser utredningen att ett system med industri­

centra bör ge en rad fördelar. Genom att ett antal företag koncentreras till

samma område och får tillgång till den serviceverksamhet som ett förval­

tande och utvecklande företag för utbyggnad av industricentra bör bedriva,

kan olika servicefunktioner hållas tillgängliga till lägre pris och kanske

också högre kvalitet än vid en spridd lokalisering. Dessutom bör företags-

koncentrationen kunna stimulera idé- och erfarenhetsutbytet företagen

emellan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

161

Möjligheten alt snabbt kunna få tillgång till fabrikslokaler eller industri-

mark är enligt utredningen en av de viktigaste iokaliseringsfaktorerna för

företagens del. Lokalerna kan vara förhandsbyggda i standardstorlekar eller

byggas efter företagens specifikationer. Inte minst för starkt expanderande

företag kan fördelarna med att slippa binda kapital i byggnader vara bety­

dande. Det förhållandet att ett industricentrum förvaltas av ett särskilt

organ med uppgift att främja dess utveckling anses också innebära väsent­

liga fördelar.

Utredningen pekar emellertid också på att problem för företagens del kan

uppstå i anslutning till ett system med industricentra som regionalpolitisk!

medel. Sålunda kan arbetskraften brista i anpassning till industriellt arbete,

fabrikslokalerna vara olämpliga ur ett. visst företags synpunkt eller före­

tagarna befara att bli alltför beroende av den statliga byråkratin.

Enligt utredningens mening medger en utbyggnad av industricentra att

de ekonomiska stordrifts- och koncentrationsfördelarna i viss utsträckning

kan överföras till mer glesbefolkade och mindre centralt belägna områden.

Eftersom stordrifts- och koncentrationsvinsterna i industricentra endast

indirekt gäller samhällsservice, arbetsmarknad etc., måste industricentra i

Sverige företrädesvis lokaliseras till orter av sådan storlek att samhälls­

service och arbetsmarknad är relativi välutvecklade. En utbyggnad av indu­

stricentra i statlig regi bör främst ske på sådana orter. Emellertid bör indu­

stricentra av regionalpolitiska hänsyn kunna förläggas även till sådana

mindre orter som inte är attraktiva för privata industricenterprojekt.

Utredningen anser att en industricenterutbyggnad även i vårt land kan

bli ett verksamt strategiskt element i regionalpolitiken, främst genom den

uttalade styrningseffekt på industrietableringarna som en lokalisering av

industricentra kan ge. Sysselsättningstillskotten kan därmed i framtiden sty­

ras bättre till de platser där samhället även på lång sikt vill stödja utveck­

lingen. Även för företagens del erhålls en miljö som är gynnsam för industri­

ell utveckling på lång sikt. Av anförda skäl förordar utredningen att en

statlig försöksverksamhet med industricentra bör påbörjas.

En försöksverksamhet med utbyggnad av industricentra förutsätts kunna

startas med en successiv utbyggnad av 3—6 centra i olika delar av landet

under en period av 3—5 år. Därefter torde en översyn av vunna erfaren­

heter vara nödvändig innan beslut fattas om den fortsatta verksamheten.

Utredningen menar att -— med hänsyn till behovet av flexibilitet och effek­

tivitet — den lämpligaste organisationsformen för att bygga upp och för­

valta industricentra är att ett statligt aktiebolag bildas för ändamålet. Bola­

get bör arbeta efter företagsekonomiska principer men också kunna ge

utrymme för samhällelig hänsyn i grundläggande frågor.

Utredningen har övervägt lämpligheten av att inordna ett sådant bolag

under något av de befintliga statliga bolagen. Om industricenterbolaget

inordnas under Statsföretag AB kan sistnämnda bolag på ett smidigt sätt

It — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 75

162

ställa t. ex. ekonomiska, personella och tekniska resurser till förfogande.

Det finns emellertid enligt utredningens mening risk för att de speciella

regionalpolitiska hänsyn som industricenterbolaget har att ta medför att

dess verksamhet i alltför hög grad skiljer sig från övriga bolag under för-

valtningsbolaget. Mot en inordning under Statsföretag AB talar också det

förhållandet att industricenterbolaget självt har en förvaltnings- och utveck-

lingsfunktion gentemot sina industricentra.

Vad angår Svenska Industrietablerings AB erinrar utredningen om att

detta visserligen har till uppgift att främja industrietablering i sysselsätt-

ningssvaga regioner men att dess uppgift att direkt engagera sig i enskilda

företag kan tänkas vara alltför skild från industricenterbolagets uppgift,

som blir att främja enskilda företags lokalisering till vissa orter genom att

erbjuda lokaler utan att engagera sig i de enskilda företagens drift eller

skötsel.

En samordning med Svenska Utvecklings AB:s verksamhet kan enligt

utredningen bli aktuell i den mån industricenterbolaget kommer att enga­

gera sig i sina hyresföretags utveckling utöver rena förmedlings- och in-

formationsuppgifter. De båda bolagens mål torde i övrigt vara alltför olika

för att motivera en sammanslagning.

Utredningen räknar med att ett industricenterbolag ur organisationssyn­

punkt kan startas snabbast och enklast om det under försöksperioden drivs

helt fristående. Bolagets uppgift bör vara att planera industricentra, skaffa

mark, uppföra lokaler för uthyrning samt förvalta och utveckla befintliga

anläggningar. Som förut nämnts finns emellertid möjligheter att vidga

arbetsuppgifterna för bolaget. Det är sålunda möjligt att de små och medel­

stora företag, som troligen i första hand kommer att attraheras av industri­

centras möjligheter, också kan finna det fördelaktigt att söka utforma ge­

mensamma former för olika industriutvecklande åtgärder, t. ex. beträffande

marknadsföring, teknisk och juridisk rådgivning, bokföring, testning och

kvalitetskontroll etc. En av industricenterbolagets uppgifter bör enligt ut­

redningens mening också bli att under försöksperioden klarlägga i vad mån

företagen och företagens organisationer är intresserade av att bolaget åtar

sig en samordning också av mera utvecklingsbetonade aktiviteter.

För varje industricentrum måste finnas ett lokalt organ med ansvar för

den dagliga driften, anser utredningen. I ett inledningsskede med få indu­

stricentra torde en regional organisation däremot inte vara nödvändig utan

det nationella bolaget kan fungera som samordnande organ mellan de olika

industricentra.

Redan på ett tidigt stadium bör frågan om olika intressenters inflytande

på bolagets drift klarläggas. Representanter för industriorganisationer och

fackliga sammanslutningar bör ingå i styrelsen. Skulle bolaget på ett senare

stadium få mera utvecklingsbetonade uppgifter bör frågan om finansiellt

delansvar för organisationerna tas upp. I de lokala styrelserna bör repre­

sentanter för företagen, fackföreningarna och kommunerna ingå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

163

Undantagsvis bör försäljning av lokaler kunna ske, varvid priserna helt

skall täcka byggnadskostnaderna. Bolaget måste dock enligt utredningen

äga huvudparten av lokalerna så att samma organ ansvarar för de grund­

läggande investeringarna och de gemensamma anläggningarna m. m. Hyres­

gästerna bör dock kunna få överta anläggningen som helhet om intresse

finns.

Utredningen förutsätter att bolaget skall ha möjlighet att inträda som

delägare och delfinansiär i utbyggnad av industricentra med andra intres­

senter. Bolaget bör också kunna sälja konsulenttjänster inom detta område.

Ett intimt samarbete, framhåller utredningen, bör äga rum med kommu­

nala, läns- och andra statliga myndigheter vid utbyggnaden av centra. Övriga

regional-, arbetsmarknads- och industripolitiska stödåtgärder bör givetvis

vara tillgängliga för hyresföretagen, t. ex. lokaliseringsstöd, utbildnings­

bidrag, beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning etc.

Eftersom bolaget primärt får till uppgift att anpassa sin verksamhet till

samhällets regionalpolitiska mål, bör enligt utredningens mening utrymme

finnas för finansiellt stöd från statsmakterna för att täcka ev. förluster

beroende på att bolaget måste lokalisera centra även i orter, där man inte

kan påräkna full kostnadstäckning. En viss risktagning vid centras lokali­

sering bör också accepteras.

Vid lokaliseringsvalet bör hänsyn las till ortens möjligheter att på lång

sikt upprätthålla en tillfredsställande samhällsservice samt till förekomsten

av andra lokaliseringsförutsätiningar. Under den första tiden bör utbyggna­

den i första hand anpassas till de regionalpolitiska behoven. Lämpliga lokali­

seringsorter bör enligt utredningens mening med omland ha en minimistor­

lek av 15 000—25 000 invånare och centra bör byggas med sikte på 1 000—

2 000 anställda, men av regionalpolitiska skäl bör också mindre orter och

mindre centra prövas. Speciellt i samband med uppbyggnad av mera integre­

rade centra, där hyresföretagen kan komplettera varandra som olika led i

en produktionsprocess, torde även mindre centra kunna hävda sig.

Några begränsningar beträffande olika typer av företag eller olika bran­

scher föreslås inte.

Vid en försöksverksamhet med successiv utbyggnad av 3—6 industri­

centra under 3—5 år uppskattar utredningen kapitalbehovet till ca 15 milj.

kr. i aktiekapital och 100 milj. kr. i lånegarantier.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Remissyttrandena

Så gott som alla remissinstanser som har yttrat sig över förslaget om

industricentra, däribland AMS, SHI, LO, SAF och Industriförbun­

det, Grossistförbundet, SHIO, Kommunförbundet, Landstingsförbundet,

Bankföreningen, Företagareföreningarnas förbund, RLF och Lantbruks-

förbundet samt 18 länsstyrelser, anser att en utbyggnad av sådana centra

bör prövas som ett medel i regionalpolitiken. Det enda undantaget är KF

164

som anser att de viktigaste fördelarna med sådana centra kan skapas i be­

fintliga orter genom de traditionella lokaliseringspolitiska medlen.

Representativa för de remissinstanser som tillstyrker förslagets idémäs­

siga utformning är SAF och Industriförbundet som uttalar att industri­

centra kan vara intressanta som regionalpolitiskt medel eftersom erfaren­

heter från andra länder visar att man med en sådan verksamhet kan uppnå

företagsekonomiska fördelar samtidigt som man kan främja en önskvärd

regional utveckling. En koncentration av företag i en ort medför att under­

laget för service av olika slag ökar. Gemensam användning av olika nyttig­

heter inom ett industricentrum kan vidare medverka till att kostnaderna

för det enskilda företagets drift reduceras. Med en samlad utbyggnad kan

man också på ett effektivare sätt tillmötesgå krav på miljövård och i övrigt

genom förutseende planering uppnå en god arbetsmiljö. AMS understryker

att de industri- och hantverkshus som har uppförts som beredskapsarbeten

i alldeles övervägande antal fall har visat sig vara en riktig investering.

Konjunkturinstitutet menar att det kan bli fråga om »paket», där olika

företag kan komplettera varandra och där viss offentlig utrednings-, plane­

rings- och styrningsverksamhet skulle kunna vara på sin plats. Genom ut­

byggnad av industricentra borde möjligheter beredas till åtgärder som är

avsedda att generellt förbättra den industriella miljön i vid bemärkelse och

som i mindre utsträckning präglas av individuella förmåner. Det finns emel­

lertid också risker med detta system, anser institutet. Eftersom det vid

upprättandet av industricentra rör sig om ett flertal verksamheter är risken

relativt stor att en likartad verksamhet utanför stödorten kan påverkas

negativt. I så fall kan man verkligen hävda att lokaliseringspolitiken verkar

snedvridande på konkurrensen. Detta är ett skäl för att det föreslagna indu-

stricenterbolaget får tillräckliga planerings- och styrmöjligheter. Samma

risk påtalar Norrlandsfonden och skogsstyrelsen. Det måste klart uttalas,

menar de, att med industricentra avses att uppnå ett extra tillskott av

arbetstillfällen m. m. utöver vad det förstärkta lokaliseringsstödet inriktas

på. Norrlandsfonden tillägger att den ökade effektivitet som centrum vän­

tas ge först på längre sikt kommer att ge ökad sysselsättning, eftersom

inkörningslcostnaderna i den nya miljön till en början verkar hämmande.

SAF och Industriförbundet pekar på de nackdelar som kan uppstå om

arbetskraften har bristande anpassning till industriellt arbete, fabriksloka­

lerna är olämpligt planerade och alltför hård statlig styrning skapar irrita­

tion hos företagarna.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att det bör vara möjligt att upprätt­

hålla en planeringsberedskap för en anpassning t. ex. till vikande konjunk­

turer inom byggarbetsmarknaden. Det bör inte heller vara en främmande

tanke att färdigplanerade men ej igångsatta projekt överlåts till marknads­

priser på t. ex. kommuner eller byggnadsindustriföretag.

Beträffande utredningens förslag till organisation av verksam­

Kungl. Maj.ts proposilion nr 75 år 1970

165

heten yrkar många remissinstanser, bl. a. AMS, konjunkturinstitutet, Bank­

föreningen, Svenska företagares riksförbund, Företagareföreningarnas för­

bund, Landstingsförbundet, SALF, RLF och Lantbruksförbundet, SHIO

samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands och Västerbottens län, att

centra skall upprättas och drivas i nära samarbete med regionala och lokala

organ. En statsbidragsberättigad verksamhet i kommunal regi, privata ini­

tiativ av näringslivets olika organisationer eller samarbete mellan företa­

gareföreningar, kommuner och privata företag skulle kunna leda till samma

fördelar som om ett statligt bolag leder utbyggnaden, anser bl. a. Bankför­

eningen, Svenska företagares riksförbund och Företagareföreningarnas för­

bund. Sistnämnda organisation hänvisar till de omfattande erfarenheter

företagareföreningen i Göteborgs och Bohus län har på området.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner ett starkt engagemang från det

allmännas sida nödvändigt men är tveksam om ett statligt aktiebolag utgör

den lämpligaste organisationsformen. I varje fall synes det tveksamt att

driva verksamheten helt fristående från den närliggande verksamhet som

staten redan bedriver genom andra organ. Länsstyrelsen betonar vikten

av ett samordnat handlande.

SALF poängterar att kontakterna med industri- och tjänstemannaorgani­

sationer måste vara välutvecklade för att bolaget skall kunna fungera effek­

tivt. SHIO förklarar sig beredd att, som utredningen föreslår, via sina lokala

hantverks- och industriföreningar följa verksamheten genom att delta i

industricentras lokala styrelser.

Förslaget om ett särskilt statligt bolag för industricentra av­

styrks av statskontoret som framhåller att det bör finnas möjlighet att ge

lokaliseringsstöd till sådana projekt om privata eller kommunala intressen

deltar. Det är dessutom enligt statskontorets mening tveksamt om industri­

centra kan anses ha sådan angelägenhetsgrad att man bör satsa på en regel­

rätt försöksverksamhet.

Behovet av ett fristående bolag som samordnande och pådrivande organ

understryks däremot av länsstyrelsen i Västernorrlands län som tillägger

att arbetsmarknadsstyrelsen bör få möjlighet att också utanför priorite­

ringsorterna uppföra industrilokaler med statsbidrag utan att dessa lokaler

är på förhand uthyrda. Sådana industrilokaler bör endast få uppföras på

orter som av länsstyrelsen/planeringsrådet bedöms som utvecklingsbara.

Kommunförbundet förordar att verksamheten inordnas under det redan

existerande industrietableringsbolaget, inte minst med tanke på att detta

bolag skall ägna särskild uppmärksamhet åt industrietablering i regioner

med sysselsättningssvårigheter.

Åtskilliga av de uppgifter som bolaget skulle ha kan handhas av kom­

munerna menar SHI. Dessutom finns det redan statliga organ, vilkas upp­

gifter ligger i linje med det tänkta bolagets. SHI har redan i dag en om­

fattande organisation för att kunna tillhandahålla service av olika slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

166

Det borde därför vara lämpligt att lägga de företagsutvecklande uppgifterna

under institutets huvudmannaskap i stället för att inrätta ett nytt statligt

bolag.

Beträffande ortsstorleken anser SAF och Industriförbundet,

SACO, SHI samt länsstyrelserna i Östergötlands, Värmlands, Västmanlands

och Västernorrlands län att centra företrädesvis bör lokaliseras till orter

med mer än 15 000—25 000 invånare. Däremot menar LO, SALF, RLF och

Lantbruksförbundet, Bankföreningen och flera länsstyrelser att även mindre

orter bör komma i fråga.

SAF och Industriförbundet menar att de från regionalpolitisk synpunkt

största fördelarna med industricentra står att vinna om man kan utnyttja

och förbättra den industriella miljön i orter som är väsentligt större än

utredningen antyder. Dessa orter kan då utvecklas till konkurrenskraftiga

alternativ till orter i andra delar av landet. Vid lokaliseringsvalet bör därför

hänsyn tas till ortens möjligheter att på lång sikt upprätthålla en god sam­

hällsservice och dess framtida roll i regionen. SACO anför att industriföre­

tagen i centra bör utgöra komplement till redan existerande företag på orten

och inte bedriva verksamhet i konkurrens med dessa.

Enligt LO:s mening är utredningens krav på befolkningsunderlag alltför

stort för att industricentra skall kunna få någon lokaliseringspolitisk effekt

inom nu sysselsättningssvaga områden i Norrlands inland. Inte heller SALF

kan acceptera minimistorleken på orterna som ett reellt förslag.

Bankföreningen stryker under vikten av att man strävar efter att utom

i prioriteringsorterna starta centra också i någon eller några av de övriga

städer i stödområdet som erbjuder en gynnsam industriell miljö och där

det finns naturliga förutsättningar att bygga vidare på.

SHI uttalar att, om lämpligaste betingelser för en expansiv utveckling

skall uppnås, industricentra bör lokaliseras dels till prioriteringsorterna,

dels till centra med organ för forsknings- och produktutvecklingsarbete.

Som lämpligt försöksområde pekar länsstyrelsen i Västernorrlands län

på Sollefteå. Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar att minst ett försöks-

centrum byggs upp i Jämtlands län, medan länsstyrelsen i Gävleborgs län

föreslår att försöksverksamhet startas i vart och ett av de fem norrlands-

länen. Länsstyrelsen i Västerbottens län menar att inlandets strukturpro­

blem måste beaktas särskilt och anser att i länet såväl Skellefteå som Lyck­

sele, Vilhelmina och Storuman uppfyller befolkningskraven. Länsstyrelsen

i Norrbottens län hävdar att ett första försök bör göras i Haparanda och

alt någon form av filialcentrum skulle kunna knytas till Övertorneå.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs

län anser att orter även utanför stödområdet bör kunna komma i fråga för

försöksverksamheten.

När det gäller antalet anställda vid ett fullt utbyggt industri­

centrum förordar SALF samt länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar och

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

167

Jämtlands län att också centra med mindre än 1 000—2 000 anställda prö­

vas. Utredningens förslag att centra avsedda för ned till 500 anställda bör

uppföras tillstyrks av länsstyrelsen i Värmlands län.

I anslutning till vad utredningen anför om industricenterbolagets engage­

mang för att främja ett gemensamt utnyttjande av mera

kvalificerad service framhåller Företagareföreningarnas förbund

att de mindre företagen möjligen ännu inte är mogna för att helt utnyttja

de föreslagna servicedetaljerna. Detta är ett förhållande som säkerligen

snabbt kommer att ändras när kravet på redovisning skärps och datatek­

niken kommer in i bilden. En något avvaktande hållning redovisar också

SHI som anser att gemensam service visserligen är viktig men säkerligen

inte tillräcklig för att åstadkomma en expansiv utveckling i de olika indu­

stricentra. Skall man nå en expansion, är det säkert mera väsentligt att

lokalisera framdrivande industri till dessa. SAF och Industriförbundet är

inne på samma linje som SHI och menar att det inte är självklart att de

extra fördelarna med gemensamma servicearrangemang kompenserar för­

delarna med lokaliseringsstöd för investeringar i egna anläggningar i syn­

nerhet som fördelaktiga självkostnadspriser för olika slags service knappast

kan uppnås förrän ett industricentrum är fullt utbyggt.

SHIO och länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig däremot positiva till

förslaget att förvaltningsbolaget åtar sig samordning av olika utvecklings-

betonade aktiviteter och serviceanordningar. Organisationen förklarar sig

villig att delta i verksamhetens planläggning.

Utredningens uppfattning att såväl försäljningspriset som hyran för loka­

lerna i princip skall täcka kostnaderna delas av SAF och Indu­

striförbundet. Även Svenska företagares riksförbund betonar att det ur

konkurrenssynpunkt är viktigt att kostnaderna för industricentra bärs helt

av dem som hyr lokalerna och utnyttjar ev. kollektiv service. Länsstyrelsen

i Jönköpings län finner däremot stöd i lämplig form motiverat, oberoende

av om projekten är belägna inom stödområdet eller inte. Länsstyrelsen i

Norrbottens län menar för sin del att, även om ett industricenterbolag ar­

betar efter företagsekonomiska principer, samhälleliga hänsyn ändock

måste bilda grundvalen för verksamheten.

Utredningens kostnadsberäkningar ifrågasätts av ett par re­

missinstanser. Enligt Bankföreningen skulle det ha varit värdefullt om ut­

redningen hade gett något underlag för bedömning av storleken av de

resurser som bolaget kan behöva. Kommerskollegium framhåller att det

fordras fortsatta utredningar och kostnadsberäkningar innan något beslut

om industricentra kan fattas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

3. Etableringskontroll - etableringsanmälan

Utredningen

Utredningen erinrar om att man i några länder använder sig av etable­

ringskontroll som kompletterande regionalpolitiskt medel och diskuterar

lämpligheten av att införa någon form av etableringskontroll också i vårt

land. Valet av regionalpolitiska medel måste enligt utredningens mening

främst grundas på den regionalpolitiska målsättningen och ambitions­

nivån. Etableringskontroll är ett restriktivt medel och synes i allmänhet

komma till användning när de positiva medlen inte väntas ensamma kunna

bidra till en dämpning av expansionen — överhettningen — i stocknings-

områdena. En anledning till tveksamhet inför etableringskontroll som re­

gionalpolitiskt medel synes utredningen vara att det är svårt att bedöma

medlets effekter, särskilt de indirekta. I tidigare gjorda utredningar har

påvisats en mängd svårlösta, inte minst institutionella och organisatoriska,

frågor knutna till utformningen och tillämpningen av tillståndstvång som

regionalpolitiskt medel, t. ex. den accentuering av motsatsförhållandet mel­

lan staten och kommunerna som följer på statliga ingrepp i fråga om loka­

liseringen av företag.

Med hänsyn till att resultatet av det inledda samarbetet mellan regeringen

och Sveriges industriförbund i lokaliseringsfrågorna lämpligen bör avvak­

tas, anser utredningen sig inte böra nu framlägga något förslag om etable­

ringskontroll. Utredningen avser att ta upp frågan till slutlig behandling i

det fortsatta utredningsarbetet och vill därför få del av synpunkter och

eventuella nya uppslag. I första hand anser utredningen att någon form av

etableringsanmälan bör diskuteras.

Ett etableringssamråd är, fortsätter utredningen, självfallet av värde för

det samhälleliga planeringsarbetet. Det bör rimligtvis också omfatta utbygg­

nad av befintlig verksamhet. Åtskilliga andra frågor rörande utformningen

av ett system med etableringsanmälan för samråd måste övervägas, exem­

pelvis om all slags näringsverksamhet skall beröras och om begränsning

bör ske till företag av viss storlek och bestämmas med hänsyn till etable-

ringens eller utbyggnadens omfattning, sysselsättningsökningen etc. Enligt

utredningens mening måste vissa begränsningar uppställas för att systemet

inte skall bli ohanterligt och mindre ändamålsenligt. Omfattningen av sys­

temet måste avvägas mot syftet och verkningarna i jämförelse med andra

regionalpolitiska medel. Systemet måste vara administrativt lätthanterligt

och de förhandlande organen bör ha relativt stor rörelsefrihet. Kostnaderna

för systemet måste vidare vägas mot systemets effektivitet och de väntade

resultaten av verksamheten.

Etableringsanmälan bör enligt utredningen i första hand tillämpas på

större projekt och därför lämpligen handhas på central nivå. För att sam­

råd lättare skall ge önskat resultat bör det sättas in på ett tidigt stadium,

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

169

dvs. i inledningsskedet av företagens planering. En svårighet för förhand-

lingsorganet blir givetvis att överblicka det totala etablerings- och utbygg-

nadsomfånget i området under en längre tid. Projekten kommer i regel att

få diskuteras »plockvis» utan sammanhang med andra projekt inom eller

utom den samrådsreglerade sektorn.

Betraktas systemet ur företagens synvinkel kan invändas att samråd kan

fördröja deras planeringsarbete. Å andra sidan kan ett företag genom sam­

rådet få värdefulla informationer, som eljest inte skulle ha erhållits men

som skulle kunnat påverka företagets bedömning av lokaliseringsförutsätt-

ningarna.

I sitt särskilda yttrande anför herrar Ekström och Svanberg att staten i

större utsträckning än tidigare bör få möjligheter att i ett tidigt skede på­

verka företagens lokaliseringsval. Företagsetablering i redan överhettade

områden bör förhindras. Utredningen borde därför ha framlagt förslag om

att i första hand införa skyldighet att anmäla etablering i de orter, där

den lokala arbetsmarknaden är överhettad.

Herr Kahlin menar att nackdelarna klart överväger fördelarna oberoende

av vilken utformning en etableringskontroll får. Den centrala uppgiften för

samhället är att inom ramen för en förutseende regionalpolitik skapa att­

raktiva lokaliseringsalternativ till storstadsområdena och att ge en utförlig,

saklig information om lokaliseringsförutsättningarna. Detta kan ske utan

att man inför ett obligatoriskt anmälningsförfarande kombinerat med råd­

givning i varje särskilt fall, vilket skulle medföra en tungrodd organisation.

Om man vill förbättra kontakterna mellan företagen och myndigheterna

i lokaliseringsfrågor bör därför andra vägar prövas. Förslagsvis skulle den

mellan AMS å ena sidan och näringslivs- och arbetstagarorganisationerna

å den andra gällande varselöverenskommelsen beträffande driftsinskränk­

ningar och driftsnedläggelser kunna utvidgas till att avse större utbyggna­

der och etableringar i första hand inom storstadsområdena. Ett sådant

system ger möjlighet till väsentligt smidigare och effektivare kontakter och

samverkan i lokaliseringsfrågorna än en tvångsvis genomförd etablerings­

kontroll eller etableringsanmälan.

Remissyttrandena

Bland det fyrtiotal remissinstanser som har diskuterat frågan om etable­

ringskontroll eller etableringsanmälan är något fler än hälften i huvudsak

positiva till dessa medel. Ett par instanser är tveksamma, medan de flesta

som företräder näringslivet är avvisande.

I huvudsak positiv inställning till etableringskontroll eller etableringsan­

mälan i storstadsområdena har länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs,

Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Västernorrlands och

Norrbottens län, skogsstyrelsen, Företagareföreningarnas förbund, Krono­

170

bergs, Kalmar och Jämtlands läns företagareföreningar, LO, Svenska bygg­

nadsarbetareförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska me­

tallindustriarbetareförbundet, Träfackens utredningsavdelning, RLF och

Lantbruksförbundet, Landstingsförbundet, SALF, Norrlandsförbundet och

TCO.

I ett mindre antal yttranden förordas närmast en etableringskon-

troll. Sålunda anser länsstyrelsen i Kristianstads län att etableringskon-

troll liknande den brittiska bör utredas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län häv­

dar att etableringskontroll är ett av de medel som allvarligt bör övervägas

för att åstadkomma ökad decentralisering av verksamheter till områden

utanför storstäderna. Även RLF och Lantbruksförbundet understryker att

positiva åtgärder inte är tillräckliga varför det är ofrånkomligt att en etab­

leringskontroll snarast genomförs. Kontrollen måste ha ekonomisk innebörd

för att bli effektiv, anser förbunden.

Några instanser tar inte mera bestämt ställning till om inriktning bör

ske närmast mot kontroll eller mot anmälan. TCO anser att en utredning

i frågan bör avse medel som är direkt ägnade att minska utvecklingstakten

i storstadsregionerna och pekar i sammanhanget på det norska systemet.

Även etableringskontroll och investeringsavgifter bör övervägas. Huruvida

nämnda medel är lämpliga eller inte bör dock avgöras när utredningen är

klar, anser TCO. Länsstyrelsen i Malmöhus län vill inte nu ta ställning till

frågan om etableringskontroll för storstäderna. Allmänt framhåller läns­

styrelsen bl. a. följande. Samhället bör få ökat inflytande över företagens

lokaliseringar. Emellertid kan sättas i fråga om en så genomgiäpande åtgärd

som etableringskontroll -— som måste omfatta all näringsverksamhet över

viss nivå för att vara effektiv — behöver tillgripas. En stor del av storstads-

expansionen är en följd av samhällets egna lokaliseringar, som noga måste

prövas från regionalpolitiska synpunkter. Verkningarna av etableringskon­

troll har inte närmax-e klarlagts. En etableringskontroll i storstäderna kan

medföra att etablering uteblir eller att den sker utomlands. Därför bör un­

dersökas om inte etableringssamråd är tillräckligt för det syfte som här är

i fråga. Ett sådant samråd bör avse all näringsverksamhet över viss storlek

och gälla både nyetableiäng och utbyggnad av befiixtlig vei-ksamhet. Sam­

rådet bör äga rum på ett tidigt stadium av företagens planering. Det bör

ankomma på i första hand länsstyrelserna att svara för samrådet och i sam­

band därmed ge information om olika lokaliseringsalternativ.

Många av de instanser som ställer sig positiva till etableringskontroll eller

etable ringsanmälan förordar den senare linjen. Landstingsförbun­

det anser det angeläget att man — utan att den fria etableringsrätten rubbas

— inventerar de administrativa instimment som bör ingå i lokaliseiängs- och

regionalpolitiken. Därvid bör det övervägas att införa en etableiängsanmälan

för större företagslokaliseringar.

Åtskilliga remissinstanser förordar ett system med etableringsanmälan

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

171

enligt norsk modell. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser förslaget om

samråd vara av intresse på grund av de möjligheter som yppas att genom

rådgivning påverka etableringar utanför storstadsregionerna. Även länssty­

relserna i Kronobergs, Örebro, Västernorrlands och Norrbottens län, Före­

tagareföreningarnas förbund och några företagareföreningar uttalar sig för

ett system liknande det norska. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att en

obligatorisk etableringsanmälan bör prövas beträffande de tre storstads­

områdena åtminstone för en försöksperiod. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län förordar att en anmälningsplikt skall avse företag av viss storlek vid

utvidgning eller nyetablering.

LO föreslår tills vidare ett system med etableringsanmälan. En effektiv

etableringskontroll kräver enligt LO att man bygger upp en stor administra­

tiv apparat och att vissa strafformer, t. ex. investeringsavgift, införs för in­

vesteringar inom stockningsregionerna. Trots etableringskontrollens möjlig­

heter att åstadkomma bättre geografisk balans vill LO i varje fall tills vidare

stanna för ett system med etableringsanmälan. Det skulle ge samhället ökade

möjligheter att motverka en inte önskvärd etablering eller utbyggnad i

redan överhettade orter och i stället styra en aktuell etablering till orter

vilkas utbyggnad är mer önskvärd från samhällssynpunkt. Om detta resultat

inte nås med ett anmälningssystem, bör etableringskontroll införas.

Svenska byggnadsarbetareförbundet delar reservanterna Ekströms och

Svanbergs åsikter om etableringskontroll och anser det tveksamt om de före­

slagna positiva medlen att stimulera en lokalisering till stödområdet får till­

räcklig effekt. Svenska kommunalarbetareförbundet anser att utredningen

hade bort närmare pröva frågan om etableringskontroll. Men även en obliga­

torisk etableringsanmälan skulle vara till stort gagn för lokaliseringspoliti­

ken. Tillskapandet av ett samarbetsorgan mellan regeringen och Industri­

förbundet ger inte garantier för en framgångsrik lokaliseringspolitik, anser

förbundet.

Av remissinstanser som har tveksam inställning till införandet av etable­

ringskontroll anser länsstyrelsen i Västmanlands lån att värdet av berörda

medel kan sättas i fråga. Det är enligt länsstyrelsen snarast servicesektorns

— inte minst den offentliga sektorns — utbyggnad som bär upp storstads­

områdenas expansion. Länsstyrelsen i Jönköpings län håller med om att

etableringskontroll och andra restriktiva medel i svårartade fall kan ge möj­

ligheter att lösa lokala stockningsproblem. Tyngdpunkten måste emellertid

ligga på positiva medel. Kommunförbundet framhåller att det med hänsyn

till koncentrationstendenserna inom näringslivet och önskemålen om regio­

nal balans finns ett starkt intresse att företag lokaliseras och expanderar

utanför storstadsområdena. Erfarenheterna från den hittillsvarande lokali-

seringsverksamheten har visat värdet av överläggningar och informations­

utbyte mellan offentliga organ och företagare. I princip bör restriktiva medel

användas endast när positiva åtgärder har visat sig otillräckliga. I det fort­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

satta arbetet bör övervägas vilka effekter införandet av olika etablerings-

spärrar kan få, varvid i första hand etableringsanmälan i överhettade om­

råden bör prövas.

Om etableringskontroll omfattar tillstånd endast för nya företag att etab­

lera sig inom storstadsregionerna är det enligt ERU.s uppfattning osäkert

om medlet kommer att få önskade effekter. Även redan etablerade företag

bör därför omfattas. Emellertid torde förädlings- och arbetskraftsskatter i

storstadsregionerna ge vidare effekter än etableringskontroll. Sådana medel

kan lättare differentieras mellan olika näringslivsgrenar, vilket enligt ERU

torde vara nödvändigt om en balanserad utveckling skall uppnås.

De remissinstanser som ställer sig avvisande till etablerings­

kontroll eller etableringsanmälan är Bankföreningen,

SAF och Industriförbundet, Grossistförbundet, åtta handelskamrar och

Stockholms läns företagareförening. Bankföreningen — som anser att kon­

centrationen till storstäderna framstår som allt mindre tillfredsställande —

instämmer i reservanten Kahlins uppfattning om olämpligheten av en etab­

leringskontroll. Föreningen stryker under att tillväxten av administrativa

funktioner i de centrala tätorterna har avgörande betydelse för den starka

befolkningstillväxten där. En central roll i det sammanhanget spelar den

statliga förvaltningen. SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet

framhåller att det angivna syftet med etableringsanmälan, nämligen att få

till stånd en diskussion om lokaliseringsalternativ, blir ett självändamål om

man inte förutsätter att resultatet blir en relativt sett minskad expansion

i storstadsområdena, ökad etablering inom stödområdet eller bådadera. Det

är emellertid enligt organisationerna knappast troligt att en obligatorisk

anmälan får någon större effekt av detta slag. Antalet industrisysselsatta

inom storstadsområdena har sjunkit under senare år och företagen har blivit

allt mer medvetna om nackdelarna med expansion inom dessa områden sam­

tidigt som förutsättningarna för etablering inom stödområdet är väl kända.

För åtskilliga företag är lokalisering till storstadsregioner nödvändig. En

anmälningsskyldighet skulle därför inte medföra några fördelar från sam­

hällets synpunkt. För företagen blir fördelar eller nackdelar av en sådan

skyldighet beroende av hur ärendena kommer att handläggas. Man kan

enligt organisationerna inte utesluta risken för långdragna och mindre

fruktbara förhandlingar, faror från konkurrenssynpunkt och risker för på­

tryckningar från olika intressenter. En etableringskontroll torde medföra

än större skadeverkningar för företagen.

Stockholms handelskammare poängterar att lokalisering till Storstock­

holmsregionen är ett absolut effektivitetsvillkor för åtskilliga industrier.

Norrland eller andra delar av stödområdet torde i åtskilliga fall inte vara

något realistiskt lokaliseringsalternativ. Alternativet torde i stället vara

etablering i en passande region utomlands. Även Skånes handelskammare

och handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad anser att risk före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

173

ligger att företag i ökad utsträckning väljer att etablera sig utomlands. De

tre sistnämnda påpekar också att en etableringskontroll minskar tillväxt­

takten i produktionen om från företagsekonomisk synpunkt lämpliga loka­

liseringar hindras genom kontrollen.

Stockholms läns företagareförening betonar att Stockholmsområdets till­

växt är resultatet av en allmän urbaniseringsprocess. Regionen är den bästa

grogrunden för nyskapande av företagsamhet. Eftersom utflyttningen av

företag är större än inflyttningen innebär det att regionen är ett viktigt upp­

tagningsområde för lokalisering till andra delar av landet. Därför bör före­

tagsamheten inom storstadsregionerna inte kvävas genom utvecklingsdäm-

pande åtgärder.

4. Sysselsättningspremier och sysselsättningsavgifter

Utredningen

Utredningen anlägger vissa principiella synpunkter på för- och nackdelar

med sysselsättningspremier och sysselsättningsavgifter samt förklarar sig

ämna i det fortsatta utredningsarbetet ytterligare pröva förutsättningarna

för att använda sysselsättningspremier som regionalpolitiskt medel i vårt

land.

Med sysselsättningspremier avser utredningen bidrag som utgår till före­

tagen i förhållande till deras arbetskraftsanvändning. Deras uppgift kan

sägas vara att förbilliga användningen av arbetskraft i förhållande till

andra produktionsfaktorer. Utredningen anser det tveksamt om ett system

med sysselsättningspremier har tillräckligt stora fördelar. Svårigheterna

synes däremot uppenbara. Enligt utredningens mening måste inte minst

konsekvenserna från samhällsekonomiska och lönepolitiska synpunkter

penetreras ingående.

Regionala sysselsättningspremier kan enligt utredningen utformas på en

mängd olika sätt. Det är också möjligt att använda sysselsättningspremier

för andra ändamål än regionalpolitiska, t. ex. för att främja sysselsättning

av äldre arbetskraft. Utredningen tänker sig i första hand regionala syssel­

sättningspremier i form av generella inskolningsbidrag till företag inom

vissa sektorer inom stödområdet vid nyanställningar (både nettoökningar

och ersättningsanställningar). Ett utvidgat stöd till nyanställningar uppfyl­

ler enligt utredningens uppfattning det principiella önskemålet att lösa sys­

selsättningsproblemen genom stöd till arbetskraft och inte främst genom

subventionering av investeringar. Inskolningsbidrag kan — som en indirekt

effekt — väntas öka arbetskraftens rörlighet och därmed också främja in­

dividernas valfrihet. Om stödet skall kunna få verklig effekt är det enligt

utredningens mening nödvändigt med garantier för att det kan utgå under

minst 5—10 år.

174

I analogi med diskussionen om sysselsättningspremier skulle enligt ut­

redningen den allmänna arbetsgivaravgiften, som sedan år 1968 utgår med

1 % på lönesumman för alla företag, benämnas sysselsättningsavgift. Ut­

redningen framhåller att en regional differens skulle erhållas vid en höj­

ning av denna avgift utanför stödområdet. En svårighet vid användning

av sysselsättningsavgifter är enligt utredningen dess inverkan på företagens

konkurrensmöjligheter på internationella marknader.

Herr Hamrin anför i sitt särskilda yttrande att, eftersom ökad sysselsätt­

ning framstår som viktigare vid företagslokalisering till inlandet än ökad

produktivitet, stödet åtminstone i viss utsträckning borde beräknas efter

antalet anställda. Det är önskvärt att stödet särskilt för inlandets del knyts

till arbetskraften, eftersom det är ökad sysselsättning som eftersträvas.

R em issyttrcindena

Bara ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över utredningens synpunk­

ter på frågan om sysselsättningspremier. Flertalet av dem tillstyrker fort­

satta undersökningar om sysselsättningspremiernas roll som

regionalpolitiskt medel. I denna riktning uttalar sig bl. a. SAF och Industri­

förbundet, Grossistförbundet, LO, Landstingsförbundet och länsstyrelsen

i Gotlands län. SAF och Industriförbundet samt Grossistförbundet fram­

håller att verkningarna av sysselsättningspremier inte har analyserats när­

mare av utredningen. Erfarenheter från andra länder har inte heller kun­

nat redovisas. Sysselsättningspremier har den fördelen att antalet arbets­

tillfällen ökar snabbare på kort sikt. Till nackdelarna och osäkerhetsfak­

torerna hör att en snedvridning kan uppstå från teknisk och ekonomisk

synpunkt beträffande den mest ändamålsenliga produktionsstrukturen.

Det medvetna gynnandet av arbetskraftintensiva företag kan fördröja den

tekniska utvecklingen, vilket medför risker för försämrad konkurrens­

förmåga på längre sikt. Det är samtidigt osäkert om premierna verkligen

skulle bidra till lägre arbetskraftskostnader och därigenom uppmuntra

till sysselsättning av arbetstagare som eljest kunde befaras bli eller förbli

arbetslösa. Riskerna för att den eftersträvade effekten delvis uppvägs av

löneförhöjningar är inte oväsentliga.

Organisationerna ifrågasätter vidare möjligheterna att utforma systemet

så att det inte får karaktären av permanenta driftsubventioner. Det är

enligt organsationerna angeläget att hålla fast vid principen att lokalise­

ringsstöd till företagen begränsas till ett initialstöd. Stödformerna måste

vara flexibla så att stödet kan avvecklas smidigt eller flyttas från ett om­

råde till ett annat.

Beträffande finansieringen utgår organsationerna från att det inte kom­

mer i fråga att finansiera premierna genom direkta bidrag från företag

i andra delar av landet. Det skulle inte vara rimligt att ålägga dessa att

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

175

bekosta ett regionalpolitiskt stöd. En sådan åtgärd skulle medföra bl. a.

en försämring av företagens internationella konkurrensförmåga.

Trots sina reservationer mot förslaget vill organisationerna inte avstyrka

att förutsättningarna för sysselsättningspremier prövas i det fortsatta ut­

redningsarbetet. Därvid bör särskilt utredas premiernas betydelse för geo­

grafiskt avgränsade arbetsmarknader med speciella problem eller för äldre

arbetstagare inom delar av stödområdet, där sysselsättningsproblemen för

denna grupp är särskilt svåra.

LO diskuterar sambandet mellan utbildningsbidrag och sysselsättnings­

premier och menar att utbildningsbidragen i viss mån har kommit att

fungera som sysselsättningspremier. En ändring av utbildningsbidragen

så att deras karaktär av sysselsättningsstöd bortfaller kommer enligt LO

att medföra problem för vissa företag. Trots att LO principiellt är mot­

ståndare till bidrag till företagens drift kan det därför vara försvarligt

att pröva någon form av sysselsättningsstöd. Detta måste emellertid ut­

formas så att subventionselementet klart framgår, vilket innebär att stödet

bör vara bundet till en bestämd nivå. Övervägandet om stöd skall utgå

måste bygga på den långsiktiga sysselsättningseffekten så att stödet kan

avvecklas. LO förordar därför en snabb utredning om förutsättningarna

att helt eller delvis avlösa utbildningsbidragen genom införande av syssel­

sättningsbidrag. En tänkbar utväg som härvid bör prövas är att företagen

erhåller ett bidrag räknat per anställd och timmar under högst sex måna­

der, medan utbildning som av de centrala arbetsmarknadsparterna be­

döms kräva längre utbildningstid handläggs på samma sätt som hittills.

Statens vattenfallsverk förordar att sysselsättningspremierna konstrueras

som ett generellt stöd till basnäringar inom vissa områden och automatiskt

utgår efter verkställd prestation, dvs. utan särskild prövning av myndighet

från fall till fall. Härigenom torde den stimulerande effekten bli störst och

administrationen bli minst omständlig.

Stockholms handelskammare påpekar att en ensidig satsning på kapi­

talkostnaderna kan få icke önskvärda konsekvenser på resursfördelningen.

Det är ju arbetskraft och inte kapital det är överskott på inom stödom­

rådet. Det är i första hand priset på arbetskraft som behöver korrigeras

för att nå mera marknadsriktiga prisrelationer. Sysselsättningspremier har

fördelen att från sysselsättningssynpunkt gynna arbetskraftsintensiv in­

dustri i stället för kapitalintensiv. Om även de existerande företagen kom­

penserades, skulle dessa få en stimulans till expansion samtidigt som stöd­

området får ökad dragningskraft på företag utanför området.

ERU betonar betydelsen av en direkt subventionering av sysselsättning­

en av arbetskraft. I liknande riktning uttalar sig Bankföreningen. ERU

pekar vidare på att en bromsande effekt på utflyttningen av arbetskraft

kan uppstå på grund av att en del av premierna kan läcka ut i form av

ökade löner till tidigare anställda. Om lönerna ligger förhållandevis nära

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

riksgenomsnittet, bör dock denna effekt kanske inte tillmätas så stor be­

tydelse. ERU beräknar att en lönesubvention på 1 % skulle medföra att

3,3 milj. kr. skulle betalas ut till företagen i de 15 kommunblock där de av

utredningen föreslagna prioriteringsorterna är belägna. Detta belopp torde

påverka räntabiliteten inom företagen obetydligt. Det krävs förmodligen

betydligt högre subventionssats för att stödet skall ge effekter av önskvärd

omfattning.

SALF framhåller vikten av att konsekvenserna ur samhällsekonomiska

och lönepolitiska synpunkter ingående penetreras. Förbundet menar lik­

som länsstyrelsen i Älvsborgs län att premierna möjligen kan användas för

att främja sysselsättningen av äldre arbetskraft.

Länsstyrelsen i Örebro län, Företagareföreningarnas förbund, RLF och

Lantbruks förbundet samt företagareföreningen i Jämtlands lön ifråga­

sätter om sysselsättningspremier och sysselsättningsavgifter bör komma

till användning som regionalpolitiskt medel.

Vad utredningen har anfört om sysselsättningsavgifter har

inte närmare behandlats av remissinstanserna. RLF och Lantbruksförbun-

det samt ERU berör frågan i samband med uttalanden om etableringskon-

troll. Förbunden anför att en sådan kontroll måste ha ekonomisk innebörd

för att få effekt och att man därvid kan tänka sig t. ex. en differentiering

av arbetsgivaravgiften. Enligt ERU torde förädlingsvärdes- och arbets-

kraftsskatter i storstadsregionerna ge vidare effekter än etableringskon-

troll. Sådana medel kan lättare differentieras mellan olika näringslivsgre-

nar, vilket torde vara nödvändigt om en balanserad utveckling skall upnås.

X. Kostnads- och anslagsfrågor

1. Kostnadsberäkningar

Utredningen

Lokaliseringsstöd. Utredningen föreslår att i avvaktan på mera genom­

gripande förändringar på lokaliserings- och regionalpolitikens område i

fortsättningen endast ettåriga medelsramar fastställs för lokaliserings­

stödet.

Vid bedömningen av medelsbehovet för den fortsatta stödverksamheten

utgår utredningen från upgifterna om medelsförbrukningen under tiden

den 1 juli 1965 —- den 30 juni 1969. Den årliga förbrukningen av stöd­

medel har uppgått till i genomsnitt 153 milj. kr inom och 70 milj. kr. utom

det nuvarande stödområdet.

Vid beräkningen av ramen för budgetåret 1970/71 bör enligt utredning­

en främst beaktas dess förslag till utvidgningar av stödunderlaget och

höjning av maximigränserna för stödet samt utvidgningen av begreppet

stödberättigad verksamhet. En mängd andra faktorer vilkas effekter inte är

direkt mätbara kan, anför utredningen, givetvis påverka medelsbehovet,

bl. a. inverkan av det rådande allmänna konjunkturläget och kreditåt­

stramningen samt resultaten av Industriförbundets och inrikesdeparte­

mentets samarbete.

Enligt utredningens bedömning erfordras för budgetåret 1970/71 för

stöd till enskilda företag en beslutsram för lokaliseringsbidrag av ca 90

milj. kr. och en låneram av omkring 260 milj. kr. eller en total besluts­

ram av 350 milj. kr. Härtill skall läggas det lokaliseringsstöd som kan

komma att utgå till statliga företag. Det är för utredningen bekant att

det f. n. finns ansökningar från sådana företag om betydande belopp och

att ytterligare ansökningar är att vänta. I avsaknad av uppgifter hur be­

loppen kan komma att fördelas på innevarande och nästa budgetår finner

utredningen inte möjligt att med någon större sannoliklietsgrad bedöma

medelsbehovet för de statliga företagen.

I fråga om beslutsramen för lokaliseringsbidrag påpekar utredningen

att, eftersom bidrag enligt förslaget i regel bör lämnas i form av avskriv­

ningslån, större delen av det beräknade bidragsbeloppet på 90 milj. kr.

kommer att avskrivas under en period av drygt fem år.

Industricentra. Eftersom erfarenheter av kostnaderna för uppbyggande av

industricentra inte finns i vårt land, kan enligt utredningen någon nog­

grannare beräkning av initial- och driftkostnader inte göras. Utredning­

en beräknar att för uppbyggnaden av 3—6 centra krävs ett aktiekapital

av 15 milj. kr. samt 100 milj. kr. i lånegarantier för en period av 3—5 år

samt tillägger att det erforderliga beloppet givetvis är lägre under det

första året.

Utbildningsbidrag. Utredningen räknar med en fördubbling av antalet

elever i jämförelse med det beräknade antalet elever budgetåret 1968/69,

vilket medför ett kraftigt ökat medelsbehov. Därutöver erfordras medel

med hänsyn till de i andra avseenden generösare principer för bidrag som

utredningen förordar. För att täcka ifrågavarande medelsbehov beräknas

ett anslag av 75 milj. kr.

Remissyttrandena

Utredningens ram- och medelsberäkningar föranleder kom­

mentarer av endast ett fåtal remissinstanser. Ingen framställer erinringar

mot de av utredningen föreslagna beloppen. RLF och Lantbruksförbundet

anmärker dock att utredningen inte har redovisat något material på vilket

en bedömning av medelsbehovet kan grundas. Eftersom förslaget avser

endast budgetåret 1970/71 tillstyrks emellertid förslaget. Förbunden utgår

från att en justering av medelsanvisningarna kan ske om det visar sig

nödvändigt.

Förslaget om ettåriga medelsramar tillstyrks i allmänhet.

Länsstyrelsen i Örebro län anser det väsentligt att ettåriga medelsramar

12 — Bilrnng till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

177

178

fastställs eftersom hastiga omslag kan inträffa i konjunkturläget. Även

länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar behovet av flexibilitet av kon­

junkturhänsyn och tillfogar att under ett initialskede med ökat stöd ett

extra stort antal ansökningar kan komma in. Vidare fäster länsstyrelsen

stor vikt vid att Kungl. Maj :t även fortsättningsvis får möjlighet att be­

vilja lokaliseringsstöd utöver medelsanvisningar.

Beträffande kostnaderna för industricentra påpekar Bankför­

eningen att det skulle ha varit värdefullt om utredningen angett något

underlag för bedömningen av industricenterbolagets medelsbehov. En så­

dan skulle t. ex. kunna göras på grundval av en tänkt balansräkning och

vinst- och förlusträkning för bolaget sedan det verkat i några år. Läns­

styrelsen i Västernorrlands län har inget att erinra mot förslagen om

finansiering av industricentra och utbildningsbidrag. Företagare­

föreningarnas förbund anser att utbildningsbidragen bör kompletteras

eller omfördelas så att bidrag kan utgå även för utbildning av företags­

ledare, arbetsledarpersonal och instruktörer.

Länsstyrelsen i Örebro län och Företagareföreningarnas förbund anför

att en bedömning borde ha gjorts av medelsbehovet för en förstärkning av

företagareföreningarnas verksamhet. Länsstyrelsen anser alt

staten bör svara för ett kraftigt ekonomiskt tillskott årligen.

Konjunkturinstitutet fäster uppmärksamheten på den passus i direkti­

ven enligt vilken utredningen bör pröva om det kapitaltillskott som sta­

ten har lämnat kan anses lämpligt avvägt i förhållande till övriga kredit­

givares insatser. Varken i utredningen eller i ERU-rapporten synes denna

fråga ha blivit berörd, anför institutet. Dit hör bl. a. diskussionen av i vil­

ken utsträckning stödföretagen faktiskt har kunnat och kan förväntas

nyttja lån och bidrag i stället för andra kreditformer. Detta aktualiserar

en samordning av lokaliseringspolitiken med kreditpolitiken. Dessa frågor

synes vara av både principiell och praktisk betydelse och institutet för­

utsätter att de kommer att uppmärksammas i den andra etappen av utred­

ningsarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

2. Anslagsframställningar för budgetåret 1970/71

I sin anslagsframställning för nästa budgetår framhåller AMS att den

femåriga försöksperioden för stödverksamhet i lokaliseringspolitiskt syfte

löper ut med utgången av budgetåret 1969/70. Eftersom lokaliseringsutred-

ningen väntas lägga fram förslag rörande fortsatta stödåtgärder först

senare under budgetåret, begränsar sig styrelsen till att under anslagen

Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån beräkna medelsbehovet för bud­

getåret 1970/71 enligt nu gällande grunder.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 75 år 1970

179

DRIFTBUDGETEN

C 1. Lokaliseringsbidrag

Anslaget har för budgetåret 1969/70 uppförts med 10 milj. kr. Vid bud­

getårets ingång fanns under anslaget en reservation på 93 116 223 kr. Den­

na var emellertid dispositionsmässigt bunden med ca 70 milj. kr., varför

den reella reservationen uppgick till ca 23 milj. kr.

AMS räknar med att de lokaliseringspolitiska insatserna utanför stöd­

området kan hållas på en lägre nivå under budgetåret 1970/71 än tidigare

och att resurserna därigenom kan användas mera odelat vid investeringar

i skogslänen. I övrigt erinrar styrelsen om att lokaliseringsstöd enligt nu­

varande bestämmelser kan utgå till turistnäringen endast inom stödområ­

det. Eftersom turismen enligt styrelsens bedömning spelar en viktig roll

även i vissa regioner utanför stödområdet bör lokaliseringsstöd kunna

komma i fråga även där. För turisthotellverksamhet nödvändiga »lcring-

anläggningar», såsom skidbackar, parkeringsplatser, närområdesvägar

m. in., har styrelsen funnit vara utmärkta sysselsättningsobjekt för äldre

svårplacerad arbetskraft. Enligt praxis utgår lokaliseringsstöd till turist­

anläggningar enbart i form av lån. Styrelsen anser emellertid att turist­

näringen, som på många håll inom stödområdet är den enda näring som

sysselsättningsmässigt kan expandera, från stödsynpunkt bör jämställas

med industrin. Styrelsen föreslår därför att också lokaliseringsbidrag bör

utgå till turistanläggningar.

Styrelsen hemställer att till lokaliseringsbidrag för budgetåret 1970/71

anvisas ett reservationsanslag av 50 milj. kr.

KAPITALBUDGETEN

V. Fonden för låneunderstöd

V: 9. Lokaliseringslån

För innevarande budgetår har för ändamålet anvisats ett investerings-

anslag av 200 milj. kr. Under anslaget fanns vid budgetårets ingång en

reservation på 130 223 006 kr. Denna var emellertid dispositionsmässigt

i sin helhet tagen i anspråk. Därutöver hade Kungl. Maj :t med stöd av

riksdagens bemyndigande beviljat lån med ytterligare ca 170 milj. kr.

AMS föreslår att till lokaliseringslån för budgetåret 1970/71 anvisas ett

investeringsanslag av 200 milj. kr.

180

Kungl. Mnj:ts proposition nr 75 år 1970

XI. Departementschefen

Nu gällande riktlinjer för den regionalpolitiska verksamheten fastställdes

av 1964 års riksdag. Verksamheten har haft försökskaraktär och bedrivits

i stor skala. En omfattande regionalpolitisk planering har pågått. Det är

nu dags att summera erfarenheterna av försöksverksamheten och plane­

ringsarbetet. Jag finner dem vara i huvudsak positiva och är beredd att gå

vidare. Nuvarande investeringsstöd bör byggas ut och ges en vidare ram.

Samtidigt förordar jag att delvis nya medel prövas för att ge de regional­

politiska insatserna större genomslagskraft.

Bakgrund och erfarenheter

Målen för samhällets regionalpolitik sammanfattades enligt 1964 års

riksdagsbeslut om en aktiv lokaliseringspolitik på följande sätt.

— Landets tillgångar av kapital och arbetskraft bör utnyttjas till fullo

och fördelas på ett sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt framåtskri­

dande främjas.

— Det stigande välståndet bör fördelas så att människorna i olika delar

av landet erbjuds en tillfredsställande social och kulturell service.

— Strukturomvandlingen och den ekonomiska expansionen bör ske i så­

dana former och i sådan takt att de enskilda individernas trygghet

värnas.

-— Landets försvar bör underlättas.

Dessa mål skulle enligt beslutet främjas genom samhällelig rådgivning åt

företag om lokaliseringsbetingelserna i olika delar av landet, statligt ekono­

miskt stöd vid industrilokalisering inom vissa områden samt en aktiv sam­

hällsplanering. Särskilt stort avseende fästes vid samhällsplaneringen. En

regional utvecklingsplanering sågs nämligen som en nödvändig förutsätt­

ning för att få till stånd en sådan samordning av insatserna i form av

lokaliseringsstöd, offentliga investeringar m. m. att effekterna både för

samhället och individerna blir maximala.

Samhällsplaneringens huvuduppgift som ett medel för regionalpolitiken

förutsattes sålunda vara att skapa och utveckla instrument dels för sam­

ordning av beslutsfattandet inom olika sektorer och på olika nivåer inom

den statliga verksamheten, dels för samverkan mellan stat och kommun i

syfte att regionalt fördela de samhälleliga resurserna så att en regionalt

balanserad ekonomisk tillväxt och en jämnare fördelning av välståndet kan

förverkligas. Planeringen borde utmynna i konkreta förslag och handlings­

program. Länsstyrelserna fick huvudansvaret för denna verksamhet i länen

och i samband därmed inrättades planeringsråd med rådgivande funktioner.

Den regionalpolitiska planeringen inleddes efter ett omfattande förbe­

redelsearbete med en försöksverksamhet under beteckningen länsplanering

181

1967. Resultaten av denna planering har redovisats för riksdagen i 1969 års

statsverksproposition. Planeringen hade till främsta syfte att i länen ange

till vilka kommunblock de regionalpolitiska insatserna i första hand borde

koncentreras. Den var framgångsrik i så måtto att det visade sig möjligt

att med en betydande grad av enighet på regional nivå utarbeta realis­

tiska målsättningar med så klart uttalade prioriteringar att planeringen

kan tjäna till vägledning för den regionala politiken i länen. Länsplanering

1967 kunde emellertid inte fullföljas så långt som till konkreta handlings­

program, även om man i vissa län gjorde ansatser i denna riktning. Kungl.

Maj :t har sedermera uppdragit åt länsstyrelserna/planeringsråden att inom

ramen för en fortsatt försöksverksamhet utarbeta konkreta regionalpolitis­

ka handlingsprogram. Dessa handlingsprogram går under benämningen

länsprogram 1970.

Erfarenheterna av den hittills bedrivna regionala utvecklingsplaneringen

är goda. Jag räknar med att en planering med i huvudsak den uppläggning

som kännetecknar länsplanering 1967 och länsprogram 1970 kommer att bli

bestående inslag i den framtida samhällsplaneringen. Förberedelser pågår

f.n. för en ny länsplaneringsomgång åren 1972—1973.

Den samordning av den regionalpolitiska planeringen på länsplanet som

handhas av länsstyrelserna/planeringsråden skall enligt 1964 års riksdags­

beslut på det centrala planet motsvaras av en samordnad bedömning inom

Kungl. Maj:ts kansli. I anslutning härtill tillkallades en särskild bered­

ning — lokaliseringsbcredningen — med representanter för arbetstagar-

ocli arbetsgivarorganisationer, viktigare planerande centrala ämbetsverk

in. fl. De överläggningar om planeringsfrågor in. in. som har ägt rum i be­

redningen har varit värdefulla.

En viktig förutsättning för utformandet av en konkret och realistisk

regionalpolitik är att den regionala utvecklingen i olika avseenden blir be­

lyst och analyserad. För detta ändamål tillsattes efter 1964 års riksdags­

beslut en särskild expertgrupp för regional utredningsverksamhet — ERU

— som fick till uppgift att bl. a. initiera och samordna forskning av regio-

nalpolitiskt intresse. Betydelsefulla resultat har lagts fram i ERU:s nyligen

avlämnade rapport Balanserad regional utveckling. Den redovisar en rad

analyser av utvecklingstendenserna i fråga om befolkning och näringsliv

i olika delar av landet. Mot bakgrund härav diskuteras i rapporten förut­

sättningarna och medlen för att nå en balanserad utveckling i såväl områ­

den med befolkningstillväxt som regioner med folkminskning. Jag bedömer

det som nödvändigt att statsmakterna även i fortsättningen initierar och

samordnar sådan forskning som har regionalpolitiskt intresse. Under de

närmaste åren kommer ERU:s verksamhet att inriktas framför allt på två

huvudfrågor. Den ena gäller produktionskostnaderna i olika regioner och

syftar till att i enlighet med önskemål som uttalats av riksdagen (BaU 1969:

30, rskr 309) bl. a. belysa de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika

lokaliseringsalternativ. Den andra avser hushållens levnadsvillkor i olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

182

regioner och i samband därmed individernas preferenser för olika bostads­

orter.

I fråga om resultat och erfarenheter som har vunnits under den hittills

gångna delen av den femåriga försöksperioden med lokaliseringspolitiskt

stöd till industriföretag kan jag nämna följande. Under perioden den 1 juli

1965—den 31 december 1969 har statligt lokaliseringsstöd beviljats till 529

företag med sammanlagt 941 milj. kr. Av stödet har ca 70 % gått till

stödområdet och avsett 433 företag. Stödet fördelar sig med 184 milj. kr. i

lokaliseringsbidrag och 757 milj. kr. i lokaliseringslån. Därtill kommer vär­

det för låntagaren av att staten i vissa fall under de första åren medgett

räntefrihet på lämnat lån. Dessa ränteeftergifter kan uppskattas till sam­

manlagt ca 100 milj. kr. Härutöver har under perioden den 1 juli 1966—

den 30 juni 1969 utbildningsbidrag med lokaliseringspolitiskt syfte bevil­

jats 272 arbetsställen med 70 milj. kr. för utbildning av drygt 11 000 per­

soner.

De totala investeringarna för vilka lokaliseringsstöd beviljats har i an­

sökningarna angetts till 1 717 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas att de

investeringar som beräknades tillkomma med lokaliseringsstöd under de

fyra första åren av försöksperioden motsvarade 7 % av de totala faktiska

investeringarna i egentlig industri under denna period. Fram till års­

skiftet 1969—1970 hade 300 företag färdigställt de planerade investeringar­

na. De verkställda investeringarna i färdiga och pågående projekt uppgår

till 1 244 milj. kr., vilket innebär att totalt drygt två tredjedelar av de be­

rörda investeringarna har kommit till stånd.

Företagen har i ansökningarna beräknat att den utbyggnad som stödet

har initierat kommer att medföra en ökning av antalet sysselsatta med

15 600 personer, varav 10 200 inom stödområdet. Enligt en undersökning

som har utförts genom inrikesdepartementets försorg har antalet syssel­

satta i stödföretagen från ansökningstillfället fram till årsskiftet 1969—1970

ökat med sammanlagt 9 300 personer. Detta innebär att 60 % av den i an­

sökningarna totalt angivna sysselsättningsökningen hade inträffat vid den­

na tidpunkt. Det är naturligt att den registrerade sysselsättningsökningen

inträffar senare än investeringarna. Enligt undersökningen planerar de

företag som har fått stöd att öka sysselsättningen under år 1970 med

3 800 personer och under år 1971 med ytterligare 2 600 personer. Totalt

innebär detta en sysselsättningsökning med 15 700 personer. Det hittills­

varande utfallet och företagens bedömning i nuläget av utvecklingen un­

der de närmaste åren sammanfaller således med den sysselsättningsökning

som har angetts i ansökningarna om lokaliseringsstöd.

De ca 90 företag som har nyetablerats med lokaliseringsstöd har i an­

sökningarna beräknats komma att sysselsätta 5 900 personer, därav 2 400

inom stödområdet. Vid årsskiftet 1969-—1970 sysselsattes 3 000 personer i

dessa företag, därav 1 400 inom stödområdet. För år 1970 beräknas ökningen

uppgå till 1 000 och för år 1971 till 800 personer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

183

Som framgår av det material jag redovisat har den sysselsättningsutveck­

ling som företagen har förutskickat i sina ansökningar om lokaliserings­

stöd i huvudsak redan infriats eller kommer att infrias när investe­

ringarna har fullgjorts. Det är självfallet svårt att ange hur stor del av

sysselsättningsökningen som är en direkt effekt av lokaliseringsstödet. Det

material som ERU har redovisat tyder emellertid på att sysselsättningsför-

ändringarna i företag som har erhållit stöd under de gångna åren har varit

klart gynnsammare än inom industrin i genomsnitt. Vid bedömningen av

lokaliseringsstödets sysselsättningseffekter bör också beaktas att den totala

industrisysselsättningen i landet under perioden 1965—1967 minskade med

drygt 40 000 personer. För de fyra nordligaste länen kunde däremot

noteras en ökning av industrisysselsättningen under samma period.

Den enkät som lokaliseringsutredningen har utfört hos länsstyrelser och

planeringsråd bekräftar att den lokaliseringspolitiska stödverksamheten

har haft stor betydelse inte bara genom att den har lett till ökad sysselsätt­

ning utan också genom att den har bidragit till att bevara och konsolidera

redan befintliga företag. Härigenom har tryggheten för de anställda ökat.

Även utbildningsbidragen har här spelat stor roll.

Utanför stödområdet har 96 företag beviljats lokaliseringsstöd med sam­

manlagt 291 milj. kr. eller 31 % av det totala stödbeloppet. Stödet har i

stor utsträckning gått till områden där problemen under konjunkturned­

gången har varit likartade med dem som föreligger inom stödområdet. Så­

lunda har nära hälften av detta stöd avsett företag i de delar av Värmlands,

Kopparbergs och Gävleborgs län som gränsar till stödområdet. Som utred­

ningen framhållit har även övriga insatser utanför stödområdet varit av

stort värde. Genom punktinsatser har effektiva åtgärder kunnat sättas in

i orter, som har drabbats av allvarliga sysselsättningsstörningar. Exempel

härpå utgör Borås, Oskarshamn och Norrköping. I många fall har stödet

också medverkat till bättre differentiering av näringslivet i orten varigenom

dess konjunkturkänslighet har blivit mindre. Som utredningen framhåller

har det betytt mycket att stödåtgärder av denna art har kunnat sättas in

snabbt tillsammans med arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Det är givet att försöksverksamheten med lokaliseringsstöd inte har varit

problemfri. Sålunda tyder det utredningsmaterial som ERU har lagt fram

på att flera av de företag som har fått lokaliseringsstöd har sämre lönsam­

het än andra företag. Framför allt medelstora och stora verkstadsföretag

uppvisar dock en räntabilitet i nivå med riksgenomsnittet. Man skall vidare

hålla i minnet att stödet till flertalet av de undersökta företagen har kun­

nat verka endast under relativt kort tid. Vissa inkörningsproblem kan helt

naturligt inte undvikas och det är därför troligt att företagen efter hand som

de kan tillgodogöra sig effekterna av stödet kan bli väl jämförbara med and­

ra företag i fråga om lönsamhet. Det är för tidigt att dra definitiva slut­

satser men hittills har antalet rena misslyckanden varit relativt litet. Endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

184

0,6 % av det totala stödet har utgått till företag som sedermera gått i kon­

kurs eller avvecklats.

Ett annat problem som kräver uppmärksamhet är stödets fördelning in­

om stödområdet. Av det totala stödet inom stödområdet har endast 29 %

gått till företag i inlandskommunerna, men företag i dessa kommuner har

fått 38 % av det totala bidragsbeloppet. Detta bör jämföras med att detta

område innefattar 37 % av stödområdets folkmängd. Stödet har som utred­

ningen framhåller i inlandet fördelats på ett relativt stort antal kommun­

block och orter medan stödet i kustlandet och södra delen av stödområdet

i väsentligt större utsträckning har koncentrerats till de till folkmängden

större kommunblocken. Jag återkommer till denna fråga men vill redan

nu stryka under nödvändigheten av en större koncentration av insatserna

inom inlandet för att lokaliseringspolitiken skall kunna bli verkningsfull.

Erfarenheterna visar samtidigt att det är angeläget att också andra åt­

gärder vidtas för att trygga godtagbara levnadsförhållanden i sådana områ­

den där en positiv utveckling inte kan förväntas ens genom ett förstärkt

lokaliseringsstöd. Dessa frågor övervägs f. n. inom utredningen rörande

glesbygdsproblemen. Utredningen och den särskilda arbetsgrupp som före­

gick denna har successivt sedan år 1967 lagt fram förslag till åtgärder i

glesbygdsområdena. Jag vill erinra om att 5 milj. kr. har anvisats för

vartdera budgetåret 1968/69 och 1969/70 till särskilda åtgärder för om­

vårdnad och service åt i första hand åldringar och handikappade i gles­

bygderna. För budgetåret 1970/71 har föreslagits att anslaget höjs till 10

milj. kr. I samband därmed avses verksamheten komma att utvidgas till att

omfatta även andra befolkningsgrupper i glesbygdsområdena. Vidare har

sedan budgetåret 1968/69 anvisats 5 milj. kr. för att stimulera till hemslöjd

och legoarbeten åt industriföretag i form av hemarbete i glesbygdsområ­

dena. Under innevarande budgetår beräknas detta stöd resultera i ca 1 000

arbetstillfällen. Jag vill också erinra om de räntefria statliga förbättrings-

lånen som har stor betydelse för att åstadkomma goda bostäder för åld­

ringar och handikappade i glesbygdsområdena. Antalet lägenheter som be­

viljats förbättringslån under perioden 1965—1969 utgör 74 000. Försöks­

verksamhet med kollektiv kommunal trafikförsörjning har startats i vissa

glesbygdsområden.

Trots att försöksverksamheten med särskilda stödåtgärder i glesbygds­

områden har pågått endast kort tid är erfarenheterna av den hittills be­

drivna verksamheten enligt min bedömning sådana att en vidareutveckling

bör ske av stödformer av detta slag till förmån för människorna i gles­

bygderna.

Vid bedömningen av de resultat som hittills har uppnåtts genom den

lokaliseringspolitiska stödverksamheten måste man hålla i minnet att det

är resultaten av endast ett par års verksamhet som kan avläsas med någon

grad av säkerhet. Som ett generellt omdöme anför utredningen att den

Kungl. Maj:Is proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

185

hittills bedrivna lokaliseringspolitiken i många hänseenden har varit fram­

gångsrik och haft påtagligt gynnsamma effekter på sysselsättningen.

Jag delar utredningens mening att stödverksamheten har gett beaktans-

värda resultat. Den har stimulerat en avsevärd investeringsvolym inom

stödområdet vilket frånsett direkta sysselsättningseffekter under bygg­

nadstiden har medfört ökad sysselsättning i de företag som har fått del av

stödet. Man kan utgå från att inte obetydliga sekundära sysselsättningsef­

fekter har åstadkommits även inom andra delar av näringslivet, framför

allt inom servicesektorn. I några fall har de sammantagna effekterna av

lokaliseringsstödet varit sådana att det finns fog för påståendet att områ­

dets utveckling har tryggats. Det finns också anledning erinra om att kon­

junkturläget under en stor del av försöksperioden har varit svagt. Utred­

ningen framhåller att det är ett gott betyg åt stödverksamheten att den trots

dessa ändrade förutsättningar, som inte kunde förutses vid tidpunkten

för 1964 års riksdagsbeslut, har kunnat ge så tillfredsställande resultat.

Trots att stödverksamheten sålunda har avkastat värdefulla resultat har

dessa emellertid inte varit tillräckliga för att neutralisera verkningarna

från sysselsättningssynpunkt av den fortgående och snabba minskningen

av arbetstillfällena inom jord- och skogsbruket. Inom stora delar av skogs­

länen har den negativa utvecklingen fortsatt trots möjligheterna till lokali­

seringsstöd. Även utvecklingen i övrigt tyder på en bestående obalans mellan

skogslänen och övriga delar av landet.

I 1969 års statsverksproposition lämnades i anslutning till redovisningen

av länsplanering 1967 en ingående redogörelse för den väntade utvecklingen

inom befolkning och näringsliv i landets olika delar fram till år 1980. Det

material som låg till grund för denna redogörelse liksom det av ERU nu

framlagda materialet tyder på eu fortsatt stark strukturrationalisering. An­

delen sysselsatta inom jord- och skogsbruket väntas enligt redovisade prog­

noser gå ned från 10 % av de förvärvsarbetande år 1965 till knappt 4 % år

1980. Under samma tid räknar man med att andelen sysselsatta inom ser­

vicenäringarna skall öka från 46 till 53 %. Industrins sysselsättningsandel

väntas bli i stort sett oförändrad eller sjunka något till år 1980. Denna

fortgående förskjutning emellan olika näringsgrenar kommer att skapa

problem i olika delar av landet, framför allt i skogslänen där jord- och

skogsbruket fortfarande spelar en dominerande roll för sysselsättningen. I

dessa områden kommer strukturförändringarna att medföra ett betydande

bortfall av arbetstillfällen. För att ersätta bortfallet behövs ett tillskott av

nya sysselsättningstillfällen inom andra näringsgrenar.

Målmedvetna åtgärder erfordras alltså enligt min mening om en tillfreds­

ställande balans i den regionala utvecklingen skall kunna uppnås i landets

olika delar. En vidareutveckling och förstärkning av den regionala politiken

framstår därför som en uppgift av hög angelägenhetsgrad.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Regionalpolitikens mål

En förstärkning och vidareutveckling av regionalpolitiken måste med

kraft inriktas på att åstadkomma en sådan fördelning av välståndet att

människorna i olika delar av landet får tillfredsställande ekonomiska, so­

ciala och kulturella förhållanden. Samtidigt måste det även i fortsättningen

vara ett mål för en långsiktig regional politik att främja ett snabbt ekono­

miskt framåtskridande genom att medverka till en sådan lokalisering av

näringslivet att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt ut­

nyttjade.

De senare årens tekniska och ekonomiska utveckling tillsammans med

den hårdnande internationella konkurrensen har skärpt kravet på att nä­

ringslivet och arbetsmarknaden fortlöpande anpassas till ändrade förhål­

landen. Utvecklingen mot större företagsenheter och en starkare speciali­

sering även inom de mindre företagen är en förutsättning för tillverkning

av de långa serier som ger konkurrenskraft gentemot andra länders pro­

duktion. Därmed ökar också behovet av samordning av produktionsresur­

serna och kontakter med större marknader. Denna utveckling, som samti­

digt präglas av förändringar i produktivitet, efterfrågan och teknik, leder

i sin tur till en omfördelning av resurser mellan olika branscher och

regioner.

Det är en viktig uppgift att underlätta denna fortgående omvandling,

som är ett oundgängligt led i den ekonomiska tillväxtprocessen. För ett

land som vårt med dess omfattande utrikeshandel är det en särskilt ange­

lägen uppgift att verka för en effektiv struktur inom exportindustrin och

den importkonkurrerande hemmamarknadsindustrin.

En positiv utveckling av utrikeshandeln och en tillfredsställande tillväxt

av folkhushållets resurser är också en avgörande förutsättning för att öv­

riga mål inom den ekonomiska politiken skall kunna förverkligas, nämligen

stigande levnadsstandard, full sysselsättning och ökad social trygghet.

Å andra sidan utgör en snabb ekonomisk tillväxt i sig själv ingen garanti

för att dessa mål uppnås på ett likvärdigt sätt i alla delar av landet. Erfa­

renheten har visat att den tekniska och ekonomiska utvecklingen kan ge

upphov till påtagliga regionala olikheter i fråga om sysselsättning, inkoms­

ter och levnadsstandard. I 1964 års proposition erinrades om de problem

som strukturomvandlingen har fört med sig i skogslänen. Utvecklingen un­

der senare år har snarast förstärkt intrycken av obalans mellan landets

nordligare och sydligare delar. Ett uttryck härför är att en ökande andel

av de arbetslösa återfinns i skogslänen. Ett annat är den låga yrkesverksam­

heten bland kvinnorna. ERU:s utredningsmaterial tyder vidare på att på­

tagliga inkomstskillnader föreligger till nackdel för huvuddelen av stöd­

området. Även i skilda regioner utanför skogslänen har vi likartade pro­

blem.

187

Samtidigt har ett annat nttryck för bristande balans i den regionala

utvecklingen blivit allt mer framträdande. I 1964 års proposition fästes

uppmärksamheten på tendenser till koncentration av befolkningen till stor­

stadsområdena och de risker för en eftersläpning i utbyggnaden i dessa

områden av kommunikationer och andra serviceanordningar som detta

bär fört med sig. Under senare år har stockningsproblemen förstärkts. Ett

uttryck härför är att 70 % av den vid senaste årsskiftet inneliggande stoc­

ken av oprioriterade byggnadsärenden avser storstadsområdena. Behovet att

bygga ut samhällskapital och kommunal service i storstäderna vid oför­

minskad expansion är som ERU har framhållit betydande. Enligt ERU

torde fortsatt expansion kräva en begränsning av näringslivets anspråk på

resurser i dessa regioner för att en önskvärd balans skall uppnås.

Det är enligt min mening en viktig uppgift att styra utvecklingen i sådana

banor att en bättre regional balans främjas och att en jämnare fördelning

av det stigande välståndet nås i olika delar av landet. En balanserad för­

delning av befolkning och näringsliv är motiverad också av miljöpolitiska

hänsyn. Den ökade insikten om miljöns betydelse har tillfört välståndsbe-

greppet ytterligare en viktig dimension.

Med de utgångspunkter som jag har angett vill jag till regionalpolitiken

hänföra sådana strävanden som har till syfte att förena ett effektivare re­

sursutnyttjande på kortare och längre sikt samt ökad ekonomisk tillväxt

med förbättrad jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen. Härigenom

skall regionalpolitiken skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kul­

turellt avseende mellan människor i olika regioner. Detta mål innefattar

också ett ansvar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska till­

växten sker på ett sådant sätt att de enskilda människornas trygghet vär­

nas. Beredskapspolitiska synpunkter bör också beaktas i det regionalpoli­

tiska arbetet.

Den tekniska och ekonomiska utvecklingen har medfört att delar av den

industriella tillverkningen inte längre är lika geografiskt bundna till vissa

fasta förutsättningar som tidigare. Från dessa synpunkter föreligger där­

för numera större möjligheter än tidigare att i olika delar av landet utveckla

mångsidiga, väl avvägda industriregioner med differentierad arbetsmarknad

som ger ökade valmöjligheter för den enskilde. För att målet för regional­

politiken skall kunna uppnås måste emellertid de regionalpolitiska insat­

serna koncentreras till sådana orter och områden som på längre sikt har

förutsättningar att utvecklas gynnsamt. För skogslänens del ökar därige­

nom också — som AMS har framhållit i sitt yttrande — förutsättningarna

för att sysselsättningsproblemen skall kunna lösas utan att arbetskraften

behöver flytta från sitt hemlän.

Det bör därför enligt min uppfattning i allmänhet gå att förena strä­

vandena till ökad ekonomisk tillväxt med kravet på förbättrad jämvikt i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

188

näringsgeografiska strukturen. Kortsiktigt kan dock målkonflikter inte all­

tid undvikas. En avvägning får då ske från fall till fall utifrån den priorite­

ring av olika delmål som framstår som mest ändamålsenlig.

De mål för den regionala politiken som jag liar angett har fått en vid

och allmän formulering. Enligt inin mening har en sådan allmän målsätt­

ning stort värde som en anvisning om viljeinriktningen för det fortsatta

regionalpolitiska arbetet de närmaste åren. Många remissinstanser har fun­

nit det nödvändigt att målen preciseras ytterligare för att de skall kunna

bilda underlag för en fastare utformad regional politik. Jag delar uppfatt­

ningen att målen bör ges en mera konkret utformning. Jag vill framhålla

att en gradvis konkretisering av de regionalpolitiska målen har skett efter

1964 års riksdagsbeslut om en aktiv lokaliseringspolitik. Det mest betydel­

sefulla steget hittills togs genom behandlingen av länsplanering 1967 vid

1969 års riksdag. Därvid gjorde min företrädare vissa av riksdagen biträdda

uttalanden som jag vill sammanfatta på följande sätt.

1) Tillväxten i storstadsområdena bör dämpas och avlänkas till andra

delar av landet. En strävan bör vara att utveckla ett antal växtkraftiga

stadsregioner till attraktiva alternativ till storstadsområdena.

2) Länsstyrelsernas och planeringsrådens strävan att i planeringen för de

skilda länen satsa på områden med god spontan tillväxtkraft bör stödjas.

Jag kan i anslutning härtill erinra om uttalandet i årets finansplan att re­

gionalpolitiken i första hand måste inriktas på orter och områden som

bedöms kunna få en differentierad företagsstruktur och arbetsmarknad.

De regionalpolitiska insatserna bör därför syfta till att skapa nya eller

utveckla redan existerande tillväxtbetingelser för ett antal sådana tätorts-

regioner i olika delar av vårt land utanför storstäderna.

3) Man bör söka tå till stånd en utveckling som innebär att det i varje län

finns minst en stadsregion med framtida spontan tillväxtkraft, till vilken

en betydande del av de ofrånkomliga flyttningarna inom länen kan ske.

4) De prioriteringar och rangordningar av kommunblock som planerings-

råden och länsstyrelserna har gjort när det gäller behovet av insatser för­

anleder inte några erinringar såvitt angår förhållandena inom stödområdet.

5) Kommunblocken utanför stödområdet är i allmänhet väl belägna i

förhållande till orter med sysselsättning och service som kan antas bestå

på längre sikt. Som utgångspunkt för det regionalpolitiska handlandet kan

man därför i huvudsak acceptera de prognoser som länsstyrelserna har

gjort och som bygger på en framskrivning av de nuvarande utvecklings­

tendenserna. Detta innebär att man inte godtar sådana prioriteringar eller

andra åtgärder i vissa län utanför stödområdet som skulle få en ökad

spridning av insatserna till följd.

Tillämpade på de målsättningar som redovisades av länsstyrelserna och

planeringsråden inom ramen för länsplanering 1967 får de uttalanden som

sålunda gjordes en konkret innebörd när det gäller att bedöma hur insatser-

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 7970

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

189

na bör fördelas. Samtliga statsmyndigheter har genom Kungl. Maj :ts cir­

kulär (1969: 438) anbefallts att i beslut av regionalpolitisk betydelse beakta

resultaten av den genomförda planeringen.

Jag framhöll nyss att en ytterligare konkretisering av de regionalpolitiska

målen är önskvärd. En viktig förutsättning härför är att målen får en fast

förankring inte bara i riksdag och regering utan också i länen och kommu­

nerna. Betydelsefulla beslut fattas på det regionala planet rörande fördel­

ningen av de offentliga investeringarna mellan kommunerna. De kommu­

nala och regionala fördelningsbesluten blir i stor utsträckning vägledande

också för näringslivets lokaliseringsbeslut. Det är därför angeläget att läns­

organ och kommuner i samverkan deltar vid utformningen av den regionala

politiken. Liksom hittills bör därför den långsiktiga utrednings- och plane­

ringsverksamheten på länsplanet utgöra underlag för en regional politik.

Som ett led i strävandena att stärka länsstyrelsernas funktion som regional­

politisk! samordnande organ kommer chefen för civildepartementet senare

under våren att lägga fram förslag om vissa ändringar i den statliga läns­

förvaltningen.

Förutsättningarna för att utforma en i länen förankrad och hela landet

omfattande regional politik kommer att förbättras genom de handlingspro­

gram — länsprogram 1970 — som f. n. utarbetas av länsstyrelserna och

planeringsråden i samverkan med kommunerna. Uppdrag härom gavs av

Kungl. Maj :t i mars 1969. Programmen skall inriktas på sysselsättnings-

politiska åtgärder som bedöms erforderliga för att uppnå målsättningarna

i länsplanering 1967. De skall omfatta även andra åtgärder för att trygga

goda levnadsbetingelser i sådana områden där den spontana utvecklingen

är svag och de nuvarande lokaliseringspolitiska medlen erfarenhetsmässigt

har ringa effekt. Vidare skall de redovisa hur investeringarna inom den

offentliga sektorn bör fördelas regionalt om utvecklingen i länen följer

målsättningarna i länsplaneringen.

Arbetet med länsprogrammen är inriktat på att dessa skall kunna redo­

visas i slutligt skick under år 1971. Ställning till programmen kan därför

tas tidigast år 1972. Olägenheterna av detta dröjsmål uppvägs enligt min

mening av att planeringen får en lokal förankring. För att ytterligare mins­

ka olägenheterna vill jag som stöd för det planerings- och programarbete

som pågår ange vissa allmänna riktlinjer för utformandet av ett regionalt

program för hela landet och i samband därmed göra vissa preciseringar.

Ett viktigt krav är att ett sådant program är så konkret att det kan tjäna

till vägledning för den regionala politiken. Å andra sidan får programmet

inte vara så detaljerat att det utesluter handlingsfrihet på regional och

kommunal nivå. Båda dessa krav kan enligt min mening förenas om det

regionala programmet anger de ramar, inom vilka länsorganen har att

arbeta samtidigt som det innehåller så mycket preciseringar, att förutsätt­

ningar skapas för en enhetlig regionalpolitik i hela landet.

190

Med denna utgångspunkt är det två huvudmoment som får särskild bety­

delse i ett riksomfattande regionalt program. Det första är att statsmakterna

anger ramar för länens och de regionala statliga organens verksamhet. Det

andra huvudmomentet är en klassificering av orter eller regioner med an­

givande av den typ av åtgärder som behövs för att lösa de problem som

är förknippade med resp. ortstyp. Flera remissinstanser har i sina yttran­

den berört behovet av en sådan ortsklassificering.

Länsplanering 1967 utmynnade i målsättningar vilka uttrycks i befolk-

ningsramar. Jag vill nu, liksom skedde i 1969 års statsverksproposition,

betona att befolkningsramar inte kan ges bindande innebörd, en uppfatt­

ning som en enhällig riksdag i fjol biträdde vid behandlingen av länspla­

nering 1967. Befolkningsramar kan endast bli vägledande vid avvägningen

av de behövliga insatserna. För att ändrade förutsättningar skall kunna

beaktas krävs fortlöpande översyn av sådana ramar.

Jag vill stryka under att det f. n. saknas underlag för en konkretisering

av den befolkningsmässiga målsättningen för stödområdet som helhet eller

för skilda regioner inom eller utanför detta.

Klassificeringen av orter och regioner bör grundas på de ställningstagan­

den som redan har gjorts i skilda sammanhang.

En första naturlig orts- och regionkategori utgör storstadsregionerna

Stockholm, Göteborg och Malmö. I fråga om dessa uttalade riksdagen år

1969 att expansionen borde dämpas. Ett led i en sådan strävan borde vara

att central statlig förvaltning lokaliseras till områden utanför storstäderna.

Den av chefen för finansdepartementet tillsatta delegationen för lokalise­

ring av statlig verksamhet undersöker f. n. dessa frågor. Den kommer enligt

vad jag har erfarit inom kort att lämna vissa förslag om utflyttningar.

En andra naturlig ortskategori utgör vad jag vill beteckna som storstads-

alternativ, dvs. orter eller regioner som erbjuder goda lokaliseringsbe-

tingelser för sådan verksamhet som hittills har varit lokaliserad framför allt

i storstadsområdena. I flera av remissyttrandena över lokaliseringsutred-

ningens betänkande förordas att sådana alternativa orter för lokalisering av

bl. a. statlig förvaltning nu anges.

I detta sammanhang vill jag nämna att en inte oväsentlig utflyttning av

industriföretag redan bär skett särskilt från huvudstadsregionen. Expan­

sionen i storstadsregionerna grundar sig emellertid främst på tillväxten inom

servicenäringarna. En mera märkbar dämpning av storstadstillväxten kan

därför åstadkommas endast om man aktivt påverkar också dessa näringars

lokalisering.

Det av ERU framlagda utredningsmaterialet visar att en snabb takt i be-

folkningskoncentrationen till storstadsområdena medför stora olägenheter

i olika hänseenden. Samtidigt visar materialet att dessa områden i vissa av­

seenden också erbjuder betydande fördelar för både befolkning och närings­

liv. Fördelarna synes i hög grad vara förknippade med befolkningsunderla­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

191

gets storlek, som skapar förutsättningar för bl. a. kvalificerad samhälls­

service. När man skall välja storstadsalternativ bör man därför inrikta

sig på regioner som redan nu har ett så stort befolkningsunderlag att de

med rimliga insatser kan erbjuda förutsättningar, som är något så när lik­

värdiga med storstädernas i fråga om kommunikationer, differentierad

arbetsmarknad, utbildningsmöjligheter, kvalificerad service m. m., och som

kan erbjuda en god miljö. Om man vill åstadkomma en mera påtaglig av­

lastning av storstadsregionerna är det viktigt att storstadsalternativen väljs

bland orter som ligger på betryggande avstånd utanför de nuvarande stor­

stadsområdenas influensfält. Jag vill i detta sammanhang betona att de re­

surser som står till förfogande för att utveckla ett antal alternativa stor­

stadsregioner är begränsade. Härav följer att insatserna måste koncentre­

ras till ett relativt litet antal orter, om åtgärderna skall bli framgångsrika.

En tredje ortskategori kan karakteriseras som regionala tillväxtcentra,

dvs. orter som vid sidan av storstadsalternativen kan fungera som huvud­

orter för näringsliv och mera kvalificerad service. Flera länsstyrelser och

planeringsråd har redan i anslutning till arbetet på länsplanering 1967 pekat

ut sådana orter. Denna typ av prioritering har fått stöd vid riksdagsbehand­

lingen år 1969. Vilka samhälleliga åtgärder som bör knytas till orter av den­

na typ får den vidare behandlingen av länsprogram 1970 utvisa. Jag vill

emellertid redan nu stryka under att det är till denna kategori av orter j äm-

te storstadsalternativen som huvuddelen av de offentliga investeringarna bör

koncentreras. Även de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna bör i stor ut­

sträckning inriktas på dessa orter. Inom en så stor grupp av orter som det

här är fråga om finns helt naturligt orter av skiftande storlek och med va­

rierande förutsättningar som servicecentra. Det är därför troligt att man in­

om denna ortskategori måste tänka sig mer än en nivå. En särskild ortstyp

representerar de ensidiga industriorterna, t. ex. större bruksorter, där strä­

vandena måste vara att åstadkomma en mer differentierad sysselsättning,

speciellt om orterna ligger långt från mera allsidigt sammansatta arbets­

marknader.

En fjärde ortstyp kan karakteriseras som serviceorter i glesbygdsområ­

dena. Det är här fråga om sådana delar av landet, där avståndet till vad

jag har kallat regionala tillväxtcentra är så stort att de inte i tillräcklig

omfattning kan nås av sådan service som erbjuds på sistnämnda orter.

Inom denna grupp kan urskiljas två olika kategorier. Den ena är de orter

där man av hittills vunna erfarenheter att döma kan vänta sig att strävan­

dena att tillhandahålla service kan understödjas med lokaliseringspolitiska

insatser. Det är orter av detta slag som blir de egentliga stödjepunkterna

för serviceförsörjningen i stödområdets inland. För flertalet län har läns­

styrelserna redan i länsplanering 1967 pekat ut sådana orter. Prioriteringar

av detta slag godtogs i princip av statsmakterna år 1969. Den andra katego­

rin serviceorter är sådana orter där erfarenheterna av den hittills bedrivna

192

verksamheten med lokaliseringsstöd visar, att i huvudsak andra medel mås­

te tillgripas för att befolkningen skall kunna få tillgång till tillfredsställande

service. Glesbygdsutredningens arbete är speciellt inriktat på att belysa vilka

åtgärder som bör vidtas i områden av detta slag.

Slutligen återstår den särskilt utanför stödområdet stora gruppen övriga

orter där inga speciella åtgärder torde behöva anges i ett riksomfattande

regionalpolitiskt handlingsprogram och där insatserna får utformas hu­

vudsakligen på länsplanet. Det är här fråga om orter som i regel är välbe-

lägna i förhållande till regionala tillväxtcentra.

I den redogörelse jag nu har lämnat har jag genomgående använt be­

nämningen orter. Man kan emellertid i detta sammanhang ofta sätta likhets­

tecken mellan orter och kommunblock. Frågan om de offentliga resursernas

fördelning inom resp. kommunblock bör vara en primärkommunal ange­

lägenhet. Planeringsenheten i de regionalpolitiska programmen bör i sådana

frågor vara kommunblocket. Å andra sidan är i vissa andra frågor en strikt

gränsdragning mellan kommunala och statliga uppgifter svårgenomförbar

i de till ytvidden stora och glest befolkade kommunblocken. Om statsmak­

terna skall kunna fullgöra sitt ansvar i den regionala politiken på ett till­

fredsställande sätt måste i sådana fall även åtgärder som avser delar av kom­

munblock beröras i programmen.

Jag vill sammanfatta vad jag nu har anfört om målen för den regionala

politiken på följande sätt. Den regionala politiken skall bidra till att skapa

ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende mellan män­

niskor i skilda delar av landet. För att uppnå detta är en mera fast utfor­

mad regional politik nödvändig. Förutsättningarna för en i länen förankrad

och hela landet omfattande regional politik kommer att förbättras genom de

handlingsprogram — länsprogram 1970 — som f. n. utarbetas av länssty­

relserna och planeringsråden. Som stöd för det pågående programarbetet

anger jag vissa allmänna riktlinjer för utformandet av ett regionalt pro­

gram för hela landet. I anslutning därtill gör jag vissa preciseringar av må­

len för den regionala politiken. Ett sådant program skall innehålla två hu­

vudmoment. Det första är att statsmakterna anger ramar för länens och de

regionala statliga organens verksamhet. Det andra är en klassificering av

orter eller regioner med hänsyn till den typ av åtgärder som behövs för att

lösa de problem som är förknippade med resp. ortstyp.

Utarbetandet av ett regionalpolitiskt handlingsprogram för hela landet

av det slag som jag har beskrivit i det föregående kommer att beröra flera

olika departements verksamhetsområden. Även frågor som normalt hand­

läggs av de centrala ämbetsverken kommer att innefattas. Naturligt forum

för överläggningar i sådana frågor är lokaliseringsberedningen. Kravet på

insatser från beredningen kommer härigenom att öka. Jag kommer att i

särskild ordning överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att möjlig­

göra för beredningen att aktivt ta del i arbetet med handlingsprogrammet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

193

Val av medel i den regionala politiken

Som jag har framhållit kommer länsprogram 1970 och resultatet av gles-

bygdsutredningens arbete att ge bättre underlag för ett ställningstagande till

vilka medel som bör användas i en framtida regionalpolitik. Erfarenheterna

från den nu gångna försöksperioden ger emellertid enligt min mening un­

derlag för att överväga ändringar och kompletteringar av de medel som

hittills har använts.

Det ligger i den regionala politikens natur att den måste spela över ett brett

register för att bli verkningsfull. Det torde råda allmän enighet om att

tyngdpunkten i samhällets ansvar för den regionala utvecklingen liksom

hittills bör ligga på samhällsbyggandets område. Under remissbehandlingen

av lokaliseringsutredningens betänkande har samhällsinvesteringarnas be­

tydelse för en positiv industriell utveckling starkt understrukits. LO har

bl. a. framhållit att hindret för en snabb industriell tillväxt i vissa om­

råden i högre grad är dålig produktionsmiljö än brist på kapital och vill

därför lägga tyngdpunkten på åtgärder som förbättrar den industriella mil­

jön. Även SAF och Industriförbundet betonar nödvändigheten av sådana

åtgärder. Organisationerna menar att regionalpolitiken i första hand bör

innebära styrning av samhällets investeringar i enlighet med en väl genom­

tänkt regionalplanering. LO betonar vidare det betydelsefulla i att närings­

livets etablerings- och investeringsplaner inarbetas i den regionala utveck-

lingsplaneringen.

Jag delar dessa remissinstansers uppfattning och vill särskilt framhäva

vikten av en aktiv regional utvecklingsplanering, som syftar till att skapa

eu effektiv samhällelig servicestrnktur i form av skolor, sjukhus, kommu­

nikationer och annan offentlig service. För att nå önskad effekt måste pla­

neringen ske i nära samverkan mellan samhälle och näringsliv så att gemen­

samma och samordnade insatser kommer till stånd på orter och i områden

som har goda utvecklingsmöjligheter. Länsplanering 1967 och länsprogram

1970 är viktiga grundvalar för en sådan samverkan. Jag vill i detta sam­

manhang även erinra om statsutskottets uttalande vid 1969 års riksdag att

en vidareutveckling av den kommunalekonomiska långtidsplaneringen är

ett nödvändigt led i den planering som syftar till att bygga upp en önskvärd

infrastruktur.

Strävandena att vidmakthålla en god samhällsmiljö i landets olika delar

bör fortsätta med de mål för den regionala politiken som jag har angett i det

föregående. Tyngdpunkten måste av naturliga skäl ligga på det regionala

planet, men även centralt initierade åtgärder behövs. I olika sammanhang

har initiativ tagits eller är att vänta inom den offentliga sektorn för att sti­

mulera utvecklingen i landets olika delar och från kommunernas sida har

stora ansträngningar gjorts för att upprätthålla en god lokal servicestan­

dard.

Inte minst i de norra delarna av landet har omfattande insatser gjorts

13 — Bilumg till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

194

under senare år för att bibehålla och utveckla en kvalitativt högtstående

samhällsmiljö. De offentliga investeringarna har varit av betydande om­

fattning. Stora belopp har tillförts skogslänen, bl. a. i form av beredskaps­

arbeten och skatteutjämningsbidrag, något som i hög grad har bidragit till

utvecklandet av en god infrastruktur. Av ERU:s materialredovisning fram­

går att utgifterna för beredskapsarbeten i skogslänen under senare år har

uppgått till drygt 600 milj. kr. per år. År 1969 utgick ca 55 % av de totala

skatteutjämningsbidragen till kommuner och landstingskommuner i skogs­

länen. För budgetåret 1970/71 beräknas de totala skatteutjämningsbidragen

till 1,7 miljarder kr.

Inom skilda departements områden har vidtagits eller förbereds en rad

åtgärder för att främja utvecklingen i Norrland. Inom utbildningens om­

råde har en strävan varit att anpassa utbildningsväsendet till de mindre

orternas och de glest befolkade områdenas förhållanden och att sprida

kulturella aktiviteter till glesbygdsområdena. Utbyggnaden av gymnasie-,

fackskole- och yrkesutbildningen har varit snabbare i norrlandslänen än i

den övriga delen av landet. Av stor betydelse har också varit utbyggnaden

av den högre utbildningen i Norrland. Sålunda ökade antalet anställda vid

universitetet och högskolorna i Umeå under 1960-talet med 1 500 personer.

Senare under vårriksdagen kommer förslag om högre teknisk utbildning i

Norrland att läggas fram.

De förut nämnda övervägandena om utlokalisering av statlig förvaltning

från Stockholmsområdet bör också tas med i bilden.

Inom försvarsdepartementets område har under år 1969 beslut fattats

att lokalisera bl. a. en lätt attackdivision till F 21 i Luleå. Vidare har för­

svarets fredsorganisationsutredning fått i uppdrag att undersöka möjlig­

heterna att lokalisera ett nytt fredsförband till det inre av övre Norrland.

För att främja sysselsättningen i de fyra nordligaste länen har försvarets

materielverk strävat efter att i ökad omfattning lägga ut beställningar på

materielleveranser från företag i Norrland. Dessa strävanden kommer att

fortsätta, bl. a. i samverkan med AMS. Åtgärder övervägs för att också civi­

la upphandlande myndigheter där så är lämpligt skall ta in offerter från

företag i Norrland dock utan att detta görs obligatoriskt för hela statsför­

valtningen. Närmare föreskrifter härom kommer att meddelas.

Inom industridepartementets område spelar de statsägda företagen en

väsentlig roll. Bl. a. planeras ytterligare investeringar i Norrbotten av AB

Statens Skogsindustrier (Assi) och Norrbottens Järnverk AB (NJA).

Svenska Industrietablerings AB (Svetab) bearbetar f. n. flera projekt som

kan ge upphov till ökad industriell verksamhet, företrädesvis i norrlands­

länen. Ett par projekt har redan beslutats. Tillkomsten av förvaltningsbo-

laget Statsföretag AB och Affärsverksdelegationen har vidare ökat möjlig­

heterna till samlad överblick över hela den statliga företagssektorns verk­

samhet och gett bättre förutsättningar för ökad samverkan mellan de

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

195

statsägda företagsenheterna. Detta bör vara av betydelse inte minst ur

regionalpolitisk synvinkel.

De förslag som har lagts fram om förstärkt organisation och ökade re­

surser för statens institut för företagsutveckling syftar till att främja ut­

vecklingen av mindre och medelstora industriföretag. Härigenom förbättras

möjligheterna till effektiva insatser inte minst i Norrland. Vidare har sta­

tens provningsanstalt börjat en utredning för att klarlägga förutsättningar­

na att etablera en kontrollstation i Norrland. Den utbyggnad av malm-

prospekteringen som bedrivs av Sveriges geologiska undersökning (SGU)

och som föreslagits i årets statsverksproposition ökar möjligheterna att

snabbare ta till vara landets mineraltillgångar, som till stor del finns inom

sysselsättningssvaga områden. I detta sammanhang vill jag också nämna

att chefen för industridepartementet i dag kommer att anmäla förslag om

Norrlandsfondens fortsatta verksamhet.

Jag viil också erinra om de av chefen för jordbruksdepartementet tillsatta

utredningarna om stöd till jordbruket i norra Sverige och för planering

av turistanläggningar och friluftsområden m. in. samt skogspolitiska ut­

redningen. Den förstnämnda utredningen skall se över stödformerna med

utgångspunkten att en betydande jordbruksproduktion skall upprätthållas

även i fortsättningen i norra Sverige. Utredningen om turismen har i upp­

drag att planera turistanläggningar och friluftsområden inom i första hand

sysselsättningssvaga regioner, varvid norra Sverige skall ges företräde i ut­

redningens arbete. Skogspolitiska utredningen har till uppgift att bl. a. över­

väga speciella stödåtgärder för skogsbruket i de fyra nordligaste länen.

Skall den regionala politiken förbättra balansen mellan landets olika

delar måste den med nödvändighet innebära att även enskild verksamhet

omfördelas från expansiva till stagnerande regioner. Medel för en sådan

omfördelande regional politik kan inriktas antingen på att stimulera ut­

vecklingen i de stagnerande områdena eller på alt dämpa tillväxten i de

expansiva regionerna. En kombination av medel med båda dessa syften

ger helt naturligt särskilt stor verkningskraft. Med detta synsätt kan det,

som också har skett i olika sammanhang, hävdas att ett medel att påverka

den industriella utvecklingen skulle vara att minska eller avskaffa arbets­

givaravgiften i de norra delarna av landet och samtidigt höja avgiften i vis­

sa expansiva regioner i andra delar av landet. För att få tillräcklig genom-

slagskraft skulle en sådan åtgärd behöva omfatta större delen av näringsli­

vet. Det underlag som står till buds för att bedöma åtgärdens effekter är

emellertid alltför ofullständigt. Ett ställningstagande i denna fråga bör där­

för anstå. Detsamma gäller vissa andra avgifts- och skattefrågor som loka-

liseringsutredningen diskussionsvis har fört fram. Beträffande investe­

ringsfondernas utnyttjande i regionalpolitiskt syfte ger gällande bestäm­

melser liksom den praxis som har utvecklats goda möjligheter att tillgodose

regionalpolitiska synpunkter. Under perioden den 1 juli 1965—den 31 de­

cember 1969 har 38 företag fått tillstånd att ta i anspråk investeringsfonds-

Kungl. Maj.ls proposition nr 75 år 1970

medel för investeringar inom stödområdet på sammanlagt 332 milj. kr. Den beräknade sysselsättningseffekten härav uppgår till närmare 2 000 perso­ ner. Möjligheterna att utnyttja fonderna som ett regionalpolitisk! instru­ ment bör även i fortsättningen tas till vara.

Vad jag nu bär sagt får inte tolkas som ett principiellt ställningstagande beträffande generellt verkande medel i den regionala politiken. Utredningen har framhållit att den framtida regionalpolitiken i flera avseenden torde komma att skilja sig från den nuvarande och att generella medel i större utsträckning än f. n. torde komma att framstå som ändamålsenliga. Ett stoi t antal remissinstanser har också strukit under önskvärdheten av att mera generellt inriktade medel utnyttjas i den regionala politiken. Sålun­ da anser bl. a. LO, SAF, Industriförbundet, Bankföreningen och Kommun­ förbundet, att tyngdpunkten i den regionala politiken hör ligga på gene­ rella medel. Också för min del finner jag att mycket talar härför. Jag delar också den i flera remissyttranden framförda uppfattningen att åtgärder av generellt slag bör inriktas främst på att allmänt förbättra produktionsbeting­ elserna i sådana regioner där näringslivets utveckling bör främjas. Som jag nyss anfört bär utformandet av en god bebyggelsemiljö avgörande bety­ delse i detta avseende. Jag vill i detta sammanhang erinra om den stora roll som utbildningen måste tillmätas för att skapa en attraktiv industriell miljö. Den industriella miljön i vidare mening har under remissbehandling­ en ägnats stor uppmärksamhet. Många remissinstanser har i likhet med ut­ redningen strukit under den stora betydelse som trafikfrågorna har för att en attraktiv industriell miljö skall kunna utvecklas i de norra delarna av landet. Flera remissinstanser — däribland statskontoret, LO, SAF och In­ dustriförbundet, RLF och Lantbruksförbundet, Kommunförbundet, Lands­ tingsförbundet samt de flesta länsstyrelserna inom stödområdet — föror­ dar bl. a. åtgärder i syfte att minska fraktkostnaderna för olika färdmedel genom taxenedsättningar eller subventioner.

Nu nämnda av remissopinionen framförda synpunkter måste tillmätas stor vikt. Det är en angelägen regionalpolitisk uppgift att i olika hänseenden söka skapa så likartade förutsättningar som möjligt för näringslivet i olika delar av landet. Erfarenheterna från den hittillsvarande lokaliseringspoli- tiska stödverksamheten tyder på att sådana kostnadsolikheter som har samband med avståndsfaktorn har en inte oväsentlig betydelse för företagens lokaliseringsval och expansionsmöjligheter. Från regionalpolitiska syn­ punkter är det därför angeläget att en sådan reduktion av fraktkostnaderna kommer till stånd att förutsättningarna för avsättning av företagens pro­ dukter blir mera likvärdiga med dem som gäller för företag som ligger när­ mare stora marknader. Chefen för kommunikationsdepartementet har ti­ digare i dag anmält förslag till åtgärder på detta område. De föreslagna åtgärderna torde på ell verksamt sätt komma att bidra till bättre produk­ tionsbetingelser inom stödområdet. Det finns anledning att räkna med att åtgärderna kommer att underlätta för företag att lokalisera sig inom detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1070

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

197

område och positivt främja befintliga företags utveckling.

Om målen för den regionala politiken skall kunna förverkligas är det

emellertid enligt min mening nödvändigt att samhället även i det enskilda

fallet kan påverka företagens lokaliseringsval. Under senare år har ett

samrådsförfarande i regionalpolitiska frågor utvecklats mellan olika sam­

hälleliga organ och det enskilda näringslivet. Tillkomsten av de till läns­

styrelserna knutna planeringsråden har härvidlag haft betydelse liksom

den rådgivningsverksamhet till enskilda företag som bedrivs av AMS och

företagareföreningarna. Jag vill också erinra om det förut berörda sam­

arbetet mellan regeringen och Sveriges industriförbund för att intensifiera

den lokaliseringspolitiska verksamheten. Från Industriförbundets sida har

ett omfattande arbete lagts ned på att informera medlemsföretagen om

lokaliscringsförutsättningarna på skilda orter i de norra delarna av landet.

Det är önskvärt att detta samarbete består och ytterligare utvecklas. Även

företrädare för den mindre industrin har visat intresse för att medverka

till en industrilokalisering inom stödområdet.

Det bör emellertid enligt min mening övervägas att göra upplysnings- och

rådgivningsverksamheten mer allmängiltig och ge den mer organiserade

former än hittills. Utredningen har diskussionsvis tagit upp denna fråga och

redovisat vissa synpunkter på etableringskontroll resp. etableringsanmälan.

Under remissbehandlingen har flertalet av de remissinstanser som har ut­

talat sig i frågan ställt sig positiva till ett system, innefattande i första hand

anmälan. Att på föreliggande utredningsmaterial ta ställning till frågan om

att införa etableringstillstånd finner jag uteslutet. Däremot anser jag att

förutsättningar finns att redan nu aktualisera införandet av ett anmälnings-

system. Ett sådant system kräver ett relativt enkelt administrativt förfa­

rande samtidigt som det ger möjligheter till ett kontinuerligt samråd och ut­

byte av informationer mellan de samhälleliga organen och de enskilda före­

tagen. Lokaliseringssamrådet bör för att få regionalpolitisk effekt inriktas

främst på sådana starkt expanderande regioner där det är .särskilt angelä­

get att en mera balanserad utveckling kommer till stånd. Med hänsyn till

att det inte bara eller ens huvudsakligen är industrisysselsättningens ut­

veckling utan också utvecklingen inom andra delar av näringslivet som ut­

gör grunden för expansionen i t. ex. Stockholmsområdet, bör ett samråds­

förfarande i princip omfatta ail sådan enskild verksamhet som har betydel­

se från lokaliseringspolitisk synpunkt. De företag som sålunda bör omfat­

tas av samrådet bör vara skyldiga att delta i samråd innan bindande beslut

om nyetablering eller utbyggnad fattas. Ett förslag i enlighet med de linjer

jag nu har angett har utarbetats inom inrikesdepartementet i en departe­

mentspromemoria, som i dagarna sänds ut på remiss. Jag räknar med att

kunna återkomma med förslag i denna fråga redan i höst.

I fråga om sådana medel som innefattar direkt ekonomiskt stöd har

utredningen föreslagit att nuvarande principer behålls, dvs. att stödet också

i fortsättningen skall utgå till företag och i huvudsak ges som en stimulans

T 98

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

under ett uppbyggnadsskede. I första hand bör enligt utredningen kapital­ anskaffningen underlättas i högre grad än hittills. Samtidigt förordar ut­ redningen att stödet för täckande av kostnader i samband med utbildning av arbetskraft utvidgas. Flertalet remissinstanser tillstyrker en förstärk­ ning av kapitalstödet. Tillstyrkandena har i åtskilliga fall skett under hän­ visning till att utredningen först i sitt fortsatta arbete kommer att när­ mare pröva frågan om ökad användning av generellt verkande medel i den regionala politiken.

I några remissyttranden har invändningar rests mot att kapitaltillskott utgör ett dominerande inslag i det lokaliseringspolitiska stödet. Det hävdas bl. a. att nuvarande stödformer har medfört att företagens kapitalinten­ sitet har blivit omotiverat hög. ERU har på grundval av sina undersökningar funnit att detta knappast har blivit fallet. Svenska bankföreningen har i sitt remissyttrande framhållit, att i den typ av företag som har beviljats lokaliseringsstöd räntekostnader ofta är relativt obetydliga i förhållande till företagens totala kostnader. Den sänkning av räntekostnaderna som lokaliseringsstödet ger påverkar därför endast i begränsad omfattning den totala kostnaden i företagen. Detta är enligt föreningens uppfattning en starkt bidragande orsak till att så få företag i södra och mellersta Sverige bär stimulerats att lokalisera sig inom stödområdet. Vad föreningen anför ger enligt min mening en intressant belysning av frågan, även om reserva­ tioner måste göras för att förhållandena växlar mellan olika företag och branscher. Av ERU:s materialredovisning framgår att lönsamheten hos de företag som har fått stöd i många fall har förts upp i nivå med riksgenom­ snittet tack vare kapitalstödet. En sänkning av de totala kostnaderna med någon procent betyder i regel att nettoresultatet förbättras betydligt.

Från regionalpolitiska synpunkter finns det skäl att ägna ökad uppmärk­ samhet åt sådana stödformer som direkt stimulerar till ökad användning av arbetskraft i företagen. Enligt min mening bör emellertid ett på indi­ viduella företag inriktat lokaliseringspolitiskt stöd till investeringar ha en framträdande plats även i den fortsatta regionala politiken. De åtgärder av generell natur som jag har förordat i det föregående kommer att utgöra ett värdefullt komplement till ett sådant direkt kapitalstöd. Jag anser i likhet med utredningen att det direkta stödet bör förstärkas. I detta syfte kommer jag i det följande att ta upp bl. a. frågor om vidgning av kretsen av stödberättigade verksamheter samt om kreditgarantier till rörelsekapital och ersättning till företag för flyttning av maskiner m. in. vid omlokalise­ ring till stödområdet. Jag vill också erinra om utredningens förslag rörande försöksverksamhet för utbyggnad av industricentra i olika delar av landet. .lag återkommer till förslaget i det följande men vill redan nu nämna att förslaget inte i sitt nuvarande skick kan läggas till grund för ett slutligt ställningstagande.

Å andra sidan kan som jag nyss framhållit stöd till investeringar i vissa fall ge begränsad effekt när andra kostnadsposter är speciellt betungande.

199

Dessa problem bör ägnas särskild uppmärksamhet i samband med de fort­

satta övervägandena av frågan om generellt verkande medel i den regionala

politiken.

Redan nu är det emellertid enligt min mening motiverat att införa loka-

liseringspolitiska medel med annat syfte än att underlätta kapitalanskaff­

ningen i företagen. Utredningen har diskussionsvis behandlat frågan om

sysselsättningsstöd i form av premier som skulle utgå till företag i för­

hållande till deras arbetskraftsanvändning. Införandet av ett sådant syssel-

sättningsstimulerande lokaliseringspolitiskt instrument har mötts med po­

sitivt intresse från ett antal remissinstanser. Även enligt min mening ger

sysselsättningsstöd uttryck för en från lokaliseringspolitisk synpunkt rik­

tig tanke, nämligen att uppkomna sysselsättningsproblem bör lösas i första

hand genom stöd till sysselsättningen. Ett sådant stöd kan på ett värdefullt

sätt komplettera nuvarande former för kapitalstöd. Jag kommer i det föl­

jande att föreslå att en försöksverksamhet inleds inom de inre delarna av

stödområdet, där sysselsättningssvårigheterna är mest framträdande och där

nuvarande lokaliseringspolitiska åtgärder har visat sig ge otillräckliga ef­

fekter. Därvid kommer jag också att närmare behandla frågan om utbygg­

nad av nuvarande utbildningsbidrag till företag i samband med lokalisering

eller utvidgning av företaget. Förslaget har tillstyrkts av ett stort antal re­

missinstanser. Sådana utbildningsbidrag har enligt vad som allmänt vits­

ordats fyllt en utomordentligt viktig funktion för att underlätta inskolning­

en av arbetskraft.

De båda nu nämnda formerna för stöd inriktat på arbetskraftens syssel­

sättning och utbildning torde komma att få väsentlig betydelse för att un­

derlätta bl. a. den nödvändiga omställningen från stagnerande till expande­

rande näringar inom stödområdet. Stödformerna belyser också det nära

samband som råder mellan å ena sidan åtgärder för att bereda arbetskraften

tryggad sysselsättning och å andra sidan de rörlighetsfrämjande åtgärderna

inom arbetsmarknadspolitiken. En framgångsrik utbyggnad av näringslivet

inom stödområdet kräver som jag tidigare har framhållit en koncentration

av insatserna till orter som har goda utvecklingsmöjligheter. Denna kon­

centration förutsätter fortsatt inflyttning till dessa orter. Arbetsmarknads­

politiska åtgärder för att undanröja ekonomiska hinder för arbetskraftens

rörlighet har därför stor betydelse även som medel i den regionala politi­

ken. I viss utsträckning torde också inflyttning från de södra och mellersta

delarna av landet bli nödvändig när det gäller arbetskraft med mera kva­

lificerad yrkesutbildning. Det stöd som f. n. utgår till sådan inflyttande ar­

betskraft bör enligt min mening förstärkas.

Även med eu utbyggnad av de regionalpolitiska medlen efter de linjer

som jag har dragit upp är det emellertid orealistiskt att räkna med att en

utflyttning från skogslänen i fortsättningen skall kunna undvikas. Det

är därför en viktig uppgift för arbetsmarknadsmyndigheterna att bereda

arbetskraft, som inte kan få sysselsättning på hemorten möjlighet till en

Kungl. Mn j.ts proposition nr 75 år 1970

try§Sa(l utkomst där en sådan kan erbjudas. Jag vill samtidigt framhålla att lokaliseringspolitiken redan har öppnat vidgade möjligheter för män­ niskorna att få stanna kvar i det egna länet och att flyttningsavståndet i allmänhet har kunnat begränsas. En betydande del av de flyttande inom stödområdet har under försöksperioden kunnat erhålla ny sysselsättning inom det egna länet eller i angränsande län. Utbyggnaden av de lokalise- ringspolitiska insatserna bör medföra ökade möjligheter att minska flylt- ningsavstånden.

Om de regionalpolitiska mål som jag har förordat skall kunna förverk­ ligas kan valet av medel i den regionala politiken inte begränsas till åt­ gärder, som syftar till att öka den ekonomiska tillväxten i de stagnerande regionerna eller som har till syfte att trygga arbetskraftens sysselsättning. Den regionala politiken måste innefatta också åtgärder för att skapa accep­ tabla levnadsförhållanden i områden, där en långsiktig bedömning ger vid handen att en vikande utveckling är ofrånkomlig. Det är därför angeläget att malmedvetet föra vidare det arbete som pågår inom glesbygdsutred- ningen för att tillförsäkra glesbygdernas människor tillfredsställande so­ cial och kulturell service.

Sammanfattning i fråga om val av medel i regionalpolitiken

Vad jag har anfört i tråga om valet av medel i den regionala politiken vill jag sammanfatta i följande punkter.

1. Det är en huvuduppgift för den regionala politiken att vidmakthålla och utveckla en effektiv servicestruktur och en i övrigt god samhällsmiljö i sådana orter och områden som har goda utvecklingsmöjligheter och förut­ sättningar för industriell verksamhet.

2. Direkta statliga insatser inom skilda samhälleliga sektorer och verk­ samhetsområden behövs för att livskraftiga orter och regioner skall kunna utvecklas i de norra delarna av landet. Statliga insatser på det industriella området är härvid av stor betydelse.

3. Servicenäringarnas expansion beaktas i ökad utsträckning i regional­ politiken. Lokaliseringen av förvaltningsverksamhet beaktas särskilt. 4. Regionalpolitiken inriktas i ökad omfattning på att förbättra närings­ livets produktionsbetingelser inom stödområdet varvid nya regionalpolitiska medel bör prövas. Åtgärder för att utjämna fraktkostnaderna mellan olika delar av landet utgör ett led i dessa strävanden.

5. Upplysnings- och rådgivningsverksamheten i lokaliseringsfrågor för­ stärks och organiserade former för lokaliseringssamråd bör komma till stånd.

6. Lokaliseringsstödet förstärks och skall liksom hittills vara ett initial­ stöd. Kretsen av stödberättigade verksamheter bör vidgas, kreditgarantier för anskaffning av rörelsekapital införas och ersättning utgå vid flytt­ ning av maskiner in. in. vid omlokalisering till stödområdet.

7. Ett direkt på sysselsättningen inriktat stöd bör införas försöksvis för

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

20)

att stimulera till ökad arbetskraftsanvändning i vissa regioner.

8. Utbildningsstöd till företag bör i förenklad och förbättrad form använ­

das som ett regionalpolitisk! medel.

9. Arbetsmarknadspolitiska insatser behövs alltjämt för att tillförsäkra

sysselsättning åt arbetskraft vars sysselsättningsproblem inte kan lösas på

annat sätt. Stödet till kvalificerad arbetskraft som flyttar till stödområdet

förstärks.

10. Åtgärder vidtas i särskild ordning för att glesbygdernas människor

skall tillförsäkras goda levnadsförhållanden.

Det lokaliseringspolitiska stödet

Som jag har framhållit i det föregående bör ett på individuella företag in­

riktat lokaliseringspolitiskt stöd till im^esteringar ha en framträdande plats

även i den fortsatta regionala politiken. De förslag till förstärkningar eller

modifieringar av det nuvarande stödet som utredningen har lagt fram har

vid remissbehandlingen i stort sett mottagits positivt även om skiftande

meningar har framförts i åtskilliga detaljer. De föreslagna ändringarnas

karaktär av provisorier har också betonats från många håll.

För min del finner jag att utredningens förslag är ägnade att läggas till

grund för prövningen av hur stödverksamheten bör utformas. Jag grundar

därför mina förslag om det lokaliseringspolitiska stödets utformning på

vad utredningen har förordat med de avvikelser och kompletteringar som

jag har angett förut. Det är givet att stödets utformning bör fortlöpande

övervägas allt efter som erfarenheter vinns av verksamheten och nya för­

utsättningar skapas genom den fortsatta regionalpolitiska planeringen.

Stödområdet och dess avgränsning

Skälet för att lokaliseringsstödet under försöksperioden skulle inriktas

på i första hand Norrland och angränsande områden, det s. k. norra stöd­

området, var enligt 1964 års beslut att omställningsproblemen gör sig gäl­

lande med särskild styrka där. Stödet skulle ge impulser till industriell

verksamhet i området, varigenom befolkningsuttunning skulle motverkas

och samhällelig service för den kvarboende befolkningen kunna vidmakt­

hållas. Dessa skäl är fortfarande bärande och får ytterligare tyngd mot

bakgrund av de tendenser till ökad obalans mellan landets nordliga och

sydliga delar som jag har redovisat förut. Jag förordar därför i likhet med

utredningen och en stor majoritet bland remissinstanserna att stödinsat­

serna tills vidare skall liksom hittills avse i främsta rummet ett geografiskt

avgränsat stödområde. Detta område kallar jag i fortsättningen det all­

männa stödområdet.

Enligt utredningens förslag skall det allmänna stödområdet omfatta det

nuvarande norra stödområdet med vissa justeringar i fråga om områdets

södra gräns. Sålunda föreslår utredningen att de delar av Göteborgs och

Bohus samt Älvsborgs län som nu ingår i stödområdet utesluts liksom

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

också Säffle kommunblock i Värmlands län. Å andra sidan vill utredningen

till det allmänna stödområdet hänföra några ytterligare kommunblock i

Värmlands och Kopparbergs län.

Vid remissbehandlingen har länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs

och Gävleborgs län hävdat att hela länen bör ingå i stödområdet. Som hu­

vudskäl härför har åberopats att länen utgör sammanhållna planerings-

enheter på regional nivå och att det med hänsyn härtill medför olägenheter

om länen delas av stödområdesgränsen. Denna synpunkt har också andra

remissinstanser anlagt. Jag är för min del inte främmande för dessa argu-

ment. Enligt min mening har de emellertid mera principiell än praktisk

betydelse, eftersom den regionala planeringen inte behöver påverkas pri­

märt av om lokaliseringsstöd normalt kan utgå inom olika delar av länet

eller inte. Dessutom bör stödområdet inte sträckas ut så att det omedelbart

gränsar till de expansiva områdena i mellersta Sverige. Med hänsyn härtill

bör man vara återhållsam vid prövningen av yrkanden om utvidgning av

stödområdet. Jag kan således inte förorda att gränsen generellt dras så att

området skall omfatta hela län.

I fråga om utredningens förslag att minska stödområdet i dess sydvästra

delar kan jag ansluta mig till uppfattningen att det föreligger avsevärda

skillnader mellan olika regioner inom stödområdet beträffande behovet av

lokaliseringspolitiskt stöd. I dessa delar synes jämvikten på arbetsmarkna­

den nu i allmänhet'vara bättre än när stödverksamheten började. Jag anser

dock inte att förhållandena har stabiliserats i så hög grad att jag är beredd

att förorda att dessa delar utesluts från det allmänna stödområdet. En

förändring i behovet av stödinsatser bör enligt min mening beaktas i första

hand på så sätt att stödets storlek differentieras med hänsyn till angelägen­

heten från lokaliseringspolitisk synpunkt att stimulera en utbyggnad av

näringslivet. Jag biträder därför inte utredningens förslag på denna punkt.

Den återhållsamhet jag nyss har förordat i fråga om utvidgning av stöd­

området bör iakttas också vid prövningen av utredningens förslag att vidga

området med vissa kommunblock i Värmlands och Kopparbergs län. Varje

ökning av stödområdet minskar möjligheterna att styra industriell verk­

samhet till de mest utsatta områdena. Genom de möjligheter till punktin­

satser utanför stödområdet som föreligger enligt gällande bestämmelser

och som jag anser bör finnas även i fortsättningen kan man tillgodose

behov av stödåtgärder där utan att ändra stödområdesgränsen.

Värmlands län har under 1960-talet haft omfattande nettoutflyttning

och folkminskning. För att mildra de svårigheter som har uppkommit i

samband med företagsnedläggningar inom basindustrierna har lokalise­

ringsstöd utgått under senare år även i den länsdel som inte ingår i stöd­

området. Fram till årsskiftet 1969—1970 har 22 företag där beviljats stöd

med sammanlagt 42 milj. kr. Sådana insatser kan bli påkallade också i

fortsättningen. Uppkommande svårigheter kan alltså angripas på samma

sätt som hittills utan att länsdelen förs in i stödområdet.

203

För att emellertid vidga möjligheterna att skapa mera differentierat

näringsliv i vissa orter, där förutsättningar för stöd kan bedömas vara för

lianden, och för att utsikterna att nå bättre balans mellan länets olika

delar skall öka, biträder jag utredningens förslag att Munkfors, Hagfors

och Filipstads kommunblock förs till det allmänna stödområdet.

I Kopparbergs län har utvecklingen under senare år varit synnerligen

negativ. De stora svårigheter som länet brottas med har motiverat att lo-

kaliseringspolitiskt stöd i flera fall har utgått till företag i länsdelen utan­

för stödområdet. Sedan år 1965 har lokaliseringsstöd beviljats 16 företag

där med sammanlagt 48 milj. kr.

I likhet med utredningen anser jag att det krävs ytterligare lokaliserings-

politiska insatser för att förstärka näringslivet i Kopparbergs län. En ut­

vidgning av stödområdet i detta län bör därför övervägas. Gränsen delar

nu länet så att det finns bara en större tätort, Mora, i stödområdesdelen.

De insatser som behövs för att motverka följderna av strukturförändring­

arna inom länets näringsliv bör inriktas på att bygga ut näringslivet fram­

för allt i länets centralregion. En sådan prioritering har kommit till ut­

tryck också från länsstyrelsens sida i länsplanering 1967.

För att underlätta dessa strävanden och markera att stödåtgärder kan

komma i fråga inte bara som hittills i form av punktinsatser ansluter jag

mig till utredningens förslag, att Faluns, Borlänge och Mockfjärds kommun­

block skall ingå i det allmänna stödområdet. Med hänsyn till att Säters

lcommunblock, som länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, har

nära anknytning till Falun-Borlängeregionen förordar jag att även detta

kommunblock tillförs stödområdet.

Som jag har erinrat om tidigare uttalades i 1964 års beslut att det var

ofrånkomligt att lokaliseringspolitiskt stöd i särskilda fall kunde lämnas

också i de delar av landet som inte omfattas av stödområdet. I enlighet

härmed medger gällande bestämmelser punktinsatser i orter och regioner

utanför stödområdet, bl. a. där omfattande strukturomvandlingar inom in­

dustrin har skapat problem som påkallar ingripande med lokaliserings-

politiska åtgärder. Lokaliseringsstöd utanför stödområdet har koncentre­

rats till orter där företagsnedläggningar och drastiska minskningar av sys­

selsättningen inom dominerande industrigrenar har medfört speciellt svåra

problem. Nära hälften av det lokaliseringsstöd som har utgått utanför stöd­

området har beviljats företag i de delar av Värmlands, Kopparbergs och

Gävleborgs län som ligger utanför stödområdet. I övrigt har stödet gått i

huvudsak till Oskarshamn, Borås, Norrköping, Karlskrona och Uddevalla.

Utredningen framhåller att det statliga stödet bör vara reserverat för

de egentliga stödregionerna och endast i undantagsfall lämnas utanför des­

sa. Därför föreslår utredningen att större restriktivitet skall iakttas när det

gäller projekt utanför stödområdet.

Med de strukturförändringar som pågår måste enligt min bedömning

möjligheter alltjämt finnas att ge stöd i orter utanför det allmänna stöd­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

området där särskilda svårigheter uppstår, vilket också flertalet remiss­ instanser har framhållit. Enligt min uppfattning bör det behov av punkt­ insatser som kan komma alt uppstå därför bedömas efter samma grunder och med samma förutsättningar som hittills. Detta får särskild betydelse i gränsområdena mot det allmänna stödområdet. Stödområdesgränsen får in­ te uppfattas som en stelt fixerad demarkationslinje utanför vilken inget stöd kan komma i fråga. Just vid bedömningen av stödinsatser i gränsområde­ na finns det skäl att tillämpa stödbestämmelserna på ett smidigt sätt. Detta gäller även andra delar av landet utanför stödområdet. Jag tänker i första band på Gotlands län. Visserligen anser jag att det inte finns tillräckliga skäl att låta Gotland ingå i stödområdet. Men Gotland har på grund av sitt isolerade läge problem som i många fall kan motivera lokaliseringspolitiska insatser. Frågan om lokaliseringsstöd till företag i detta län bör prövas med hänsyn härtill.

Jag har förut fäst uppmärksamheten på att lokaliseringsstödet inom stödområdet i relativt stor utsträckning har gått till kustområdena och de södra delarna. Möjligheterna till lokaliseringsstöd har inte kunnat locka fram tillräckligt omfattande nyetablering och utbyggnad av befintliga före­ tag i inlandet.

Utredningen har vid behandlingen av denna fråga föreslagit starkare diffe­ rentiering av stödet till förmån för inlandet på så sätt att förhöjt lokalise­ ringsstöd skall kunna lämnas till företag i 15 namngivna prioriterings­ orter. I remissyttrandena har principen att utse prioriteringsorter fått stor anslutning men urvalet har mött åtskilliga invändningar. Flera remissin­ stanser, bl. a. LO, SAF, Industriförbundet och Kommunförbundet, förordar att urvalet prövas ytterligare.

Enligt min mening bör man sträva efter att undvika splittring av stödet på ett stort antal orter. Möjligheterna att nå positiva effekter av de lokali- seringspolitiska strävandena ökar om stödverksamheten samordnas med andra regionalpolitiska åtgärder, så att samlade insatser kan göras på ett relativt begränsat antal orter där förutsättningar finns att utveckla ett differentierat näringsliv.

Det principiella resonemanget bakom utredningens förslag om priorite­ ringsorter står i samklang med den regionala utvecklingsplanering som jag tidigare har talat om och vars syfte är att ange till vilka orter och kommun­ block de regionalpolitiska insatserna bör koncentreras. De synpunkter som har redovisats i länsplanering 1967 bör vara vägledande när konkreta lo- kaliseringsfrågor skall avgöras. Som jag tidigare bär anfört följs länspla­ nering 1967 upp genom det pågående arbetet med länsprogram 1970. Här­ igenom erhålls ytterligare precisering av prioriteringarna mellan orter och kommunblock. Inom regionalpolitiken kommer även andra medel än investeringsstöd att krävas för att skapa stödjepunkter och balans i ut­ vecklingen inom inlandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

205

T avvaktan på att länsprogram 1970 läggs fram är jag inte beredd att nu

förorda att vissa prioriteringsorter anges i det syfte som utredningen har

föreslagit. Redan med nuvarande bestämmelser om lokaliseringsstöd finns

möjlighet att i särskilda fall ge högre stöd än i normalfallet. Denna möj­

lighet bör liksom hittills utnyttjas för att differentiera stödet till inlandets

förmån. Som jag förut har anfört och återkommer till i det följande, föreslår

jag dessutom att särskilt sysselsättningsstöd skall utgå till företag i ett

inre stödområde i de nordligare länen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Stödberättigad verksamhet

Det nuvarande lokaliseringsstödet vid investeringar kan utgå till den som

utövar eller ämnar utöva industriell verksamhet. Vidare kan sådant stöd

utgå inom stödområdet vid uppförande av turistanläggning.

I fråga om industriell verksamhet förordar varken utredningen eller re­

missinstanserna någon ändring och inte heller jag finner anledning att på

denna punkt föreslå några nya regler. Med industriell verksamhet bör lik­

som hittills avses verksamhet som innebär någon form av tillverkning,

bearbetning eller förädling. Utanför industriell verksamhet faller i detta

sammanhang all till jordbruket och dess binäringar hänförlig verksamhet

som omfattas av särskilt stöd till jordbrukets eller trädgårdsnäringens ra­

tionalisering m. m.

Utredningen säger sig ha konstaterat att svårigheter har uppstått på se­

nare år att inom begreppet industriell verksamhet inrymma vissa typer av

specialinriktad verksamhet som har vuxit fram i huvudsak som en följd

av industrins rationalisering. Utredningen föreslår av denna anledning att

stöd skall kunna utgå även till industriliknande verksamhet och — inom

det allmänna stödområdet — till viss service inriktad på industriföretag.

Del övervägande antalet remissinstanser har ställt sig positiva till att den

stödberättigade verksamheten vidgas på detta sätt. I fråga om serviceföretag

har vid remissbehandlingen framförts önskemål att stöd skall kunna avse

praktiskt taget all serviceverksamhet som är inriktad på industrin. Så har

t. ex. Svenska bankföreningen förordat att stödgivningen i princip skall

omfatta all ekonomisk verksamhet, som inte har rent lokal karaktär och

som kan tänkas gynnsamt påverka den ekonomiska utvecklingen inom stöd­

området.

Jag kan vitsorda att nuvarande avgränsning av stödet till industriell

verksamhet har föranlett vanskligheter vid tillämpningen i en del fall och

ibland lett till resultat som jag vill beteckna som mindre tillfredsställande.

Förslaget att innefatta industriliknande verksamhet i stödgivningen är väl

motiverat och jag ansluter mig till det.

Till industriliknande verksamhet bör i första hand räknas sådana funk­

tioner som tidigare har utförts som ett led i tillverkningskedjan i industri­

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

företagens egen regi men som numera ofta bryts ut och förs samman iios

särskilda för ändamålet bildade företag. Det skall vara fråga om sådan

verksamhet som ligger nära tillverkningsmomentet. Vid sidan av industri-

liknande verksamhet faller därför grossist- eller detaljisthandelsföretag

liksom lagringsverksamhet i anslutning till transportfunktionen. Inte heller

bör djuruppfödnings- eller odlingsverksamhet i någon form hänföras till

industriliknande verksamhet. Pälsdjursuppfödning i större skala bör alltså

inte som en del remissinstanser menar vara stödberättigad.

Exempel på industriliknande verksamhet är däremot djupfrysningsföretag,

som tar hand om produkter från jordbruk, trädgårdsnäring, jakt eller fiske

för rensning och styckning och efter djupfrysning och eventuell förvaring

av produkterna levererar dem vidare till livsmedelsindustrier. Vidare kan

till industriliknande hänföras verksamhet som under industriella former och

i större skala bedriver viss förädling, t. ex. kafferosterier och skinn- och päls­

beredning, eller viss form av tillverkning, t. ex. större fotolaboratorier för

framställning av fotokopior och förstoringar. Viss bearbetning av natur­

produkter bör likaså betraktas som industriliknande verksamhet, t. ex. såg-

ning av skiffer, sortering av grus i sorteringsverk och verksamhet vid sten-

kross, om sådan verksamhet bedrivs i större omfattning och har permanent

karaktär.

Den industriella miljön i regionen är en faktor som får allt större be­

tydelse för ett modernt industriföretags beslut att bygga ut eller etablera

verksamhet. För sin vidare utveckling är företaget beroende av bl. a. till­

gång på välutbildad arbetskraft, möjlighet att anlita underleverantörer

eller specialist- och serviceföretag av olika slag samt utbyte av tekniskt kun­

nande. Ur industriföretagets synvinkel kan service sägas vara en samman­

fattande beteckning på inköp av varor och tjänster. Behovet för företag att

köpa tjänster har ökat med den fortgående specialiseringen. Utbudet av

service varierar i hög grad mellan olika orter och regioner. Förutom före­

tagets behov av tillgång på vissa servicetjänster, direkt knutna till den

egna verksamheten, kommer även de anställdas krav på god samhälls­

service och kommersiell service att påverka valet av lokaliseringsort. För att

olika serviceutbud skall kunna utnyttjas rationellt krävs ofta geografisk

närhet till servicegivarna. Jag har förut i flera sammanhang betonat den

betydelse som utbyggnad av offentlig service har inom den regionala poli­

tiken. Den industriella servicen spelar en liknande roll. Jag delar därför ut­

redningens åsikt att det finns anledning att överväga att med lokaliserings­

stöd främja utbyggnaden av sådan verksamhet inom de delar av landet där

bristen på industriell service är störst och därför kan antas utgöra ett

speciellt hinder för utbyggnad eller etablering av industriföretag, dvs. inom

det allmänna stödområdet.

Företagens behov av servicetjänster kan i huvudsak hänföras till områ­

dena produktion, administration, marknadsföring och utvecklingsarbeten.

En generell vidgning av den stödberättigade verksamheten till att omfatta

Iiungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

207

all sådan serviceverksamhet är emellertid inte motiverad utan lokalise­

ringsstödet bör även i fortsättningen inriktas huvudsakligen på den indu­

striella verksamheten. Vidgningen av den stödberättigade verksamheten

bör därför begränsas till sådan serviceverksamhet som är speciellt inriktad

på tjänster för industriföretagens produktionssektor, dvs. serviceföretag

som har specialiserat sig på att tillhandahålla industrin tjänster knutna

till den industriella produktionsprocessen. Som exempel kan nämnas sådana

typer av verksamhet som maskin- och verktygsservice, laboratorier för

mekanisk eller kemisk kontroll och provning, övrig kontroll av tillverk­

ningsprocessen, montering och reparation av maskiner, konstruktion av

maskiner och verktyg avsedda att användas i produktionsprocessen, tek­

niska beräkningar utförda av datacentraler eller metodstudier avseende till­

verkningsprocessen.

Däremot bör till stödberättigad industriserviceverksamhet inte hänföras

mera allmän service som avser kontroll-, underhålls- eller reparationsarbe­

ten beträffande markanläggningar, byggnader och tillbehör till byggnader,

kontorsmaskiner eller bilar, truckar och andra mobila transportmedel, inte

heller bränsle- och kraftleveranser, kontorstjänster, personalvårdstjänster,

städningstjänster, vakttjänster o. d.

Generellt undantagna från stödberättigad verksamhet bör alltså vara

flertalet servicetjänster åt industrin inom sektorerna administration, mark­

nadsföring och utvecklingsarbete.

För att stöd skall få utgå till industriserviceföretag bör dessutom fordras

att företagets verksamhet är helt eller huvudsakligast inriktad på att till­

handahålla servicetjänster åt industriföretag. En ytterligare förutsättning för

stöd bör självklart vara att de servicefunktioner som företaget utövar be­

hövs i orten eller regionen och att företaget som sådant fyller de allmänna

förutsättningarna för lokaliseringsstöd.

Under nu pågående försöksperiod har stöd i flera fall lämnats till företag

som bedriver blandad verksamhet, dvs. både stödberättigad och inte stöd­

berättigad verksamhet. Stödet har i sådana fall begränsats till den stödbe­

rättigade delen av verksamheten. Denna praxis bör enligt min mening bestå.

Den utvidgning av stödberättigad verksamhet som jag nu har förordat

kan naturligtvis medföra gränsdragningsproblem. I den mån mina uttalan­

den och exempel i det föregående och den praxis som efter hand utbildar

sig inte ger tillräcklig ledning för tillämpningen i konkreta fall bör dessa

hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.

Motivet för mitt förslag att begreppet stödberättigad verksamhet skall

vidgas till vissa industriservicetjänster är som jag har nämnt behovet att

förse industrin inom stödområdet med förbättrad service. Från andra re­

gionalpolitiska synpunkter kan det enligt min mening övervägas att ge stöd

till serviceverksamhet i ett annat avseende. Jag syftar på strävandena att

avlasta storstäderna de växande administrations- och förvaltningsfunktio-

208

nerna. Av samma skäl som utflyttning av statlig förvaltning från Stock­

holmsområdet övervägs finns det inledning att främja utflyttning av

centrala förvaltningsenheter inom den privata sektorn från storstadsområ­

dena. Jag tänker på den centrala administrationen för sådana företag som

försäkringsbolag, koncerner, riksorganisationer m. fl. För att stimulera

sådana enheter att flytta sin administration från de tre storstadsområdena

bör enligt min mening möjlighet öppnas att lämna dem statligt stöd vid

investeringar i byggnader efter motsvarande grunder som gäller för loka­

liseringsstödet. Det får givetvis härvid inte vara fråga om investeringar för

att öppna filialkontor eller starta annan lokal verksamhet. Jag förordar

att Kungl. Maj :t begär riksdagens bemyndigande att i särskilda fall bevilja

stöd för sådant ändamål.

Vad angår lokaliseringsstöd vid uppförande av turistanläggningar kan

enligt 1964 års riksdagsbeslut såväl bidrag som lån utgå inom stödområ­

det, om stödet kommer glesbygdsområdena där till godo. För att få när­

mare ledning för tillämpningen inhämtade min företrädare hösten 1966

lokaliseringsberedningens synpunkter i frågan. Enligt det uttalande som

beredningen gjorde borde stöd utgå endast i form av lån. Vidare borde

man med hänsyn till risken för en inte önskvärd konkurrensförskjutande

effekt vid planeringen av turistanläggningar utgå från att bara ett mindre

antal anläggningar i varje län skulle komma i fråga för lokaliseringsstöd.

Räntebefrielse har dock medgetts för viss tid i flertalet låneärenden. Totalt

har lån beviljats med närmare 26 milj. kr.

Lokaliseringsutredningen har ansett sig inte böra ta upp frågan om stöd

till turistnäringen med hänsyn till den pågående utredningen om planering

av turistanläggningar och friluftsområden. Flera remissinstanser har emel­

lertid yrkat att frågan om vidgat stöd tas upp nu. 1 sin anslagsframställning

lör nästa budgetår har AMS föreslagit att lokaliseringsstöd skall kunna

utgå också till turistanläggningar utanför stödområdet och att stöd skall

få lämnas i form av bidrag.

För min del vill jag först erinra om att statligt stöd för turist- och fri­

tidsändamål utgår också i andra former än som lokaliseringsstöd. Under

1960-talet har sålunda stöd lämnats för sådana ändamål med mer än 100

milj. kr. i form av hotellgarantilån, bidrag från friluftsfonden och bered­

skapsarbeten.

Enligt vad jag har inhämtat kommer utredningen om planering av turist­

anläggningar och friluftsområden att pröva hur lokaliseringsstöd till turist­

näringen bör utformas och samordnas med övrigt stöd i en långsiktig plane­

ring av näringens utbyggnad. Under dessa förhållanden är jag inte beredd

att nu ta upp frågan till närmare behandling. Jag förordar således att loka­

liseringsstöd i avvaktan på resultatet av den nämnda utredningen fort­

sättningsvis skall utgå endast inom det allmänna stödområdet och enligt

hittills tillämpade grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

209

Stödsubjekt

F. n. är lokaliseringsstöd tillgängligt för svenska eller utländska fysiska

eller juridiska personer inom det enskilda näringslivet. Fr. o. m. den 1

juli 1969 kan stöd utgå också till statliga företag, dvs. svenska juridiska

personer i vilka staten har bestämmande inflytande. Några skäl att in­

skränka kretsen av dem som sålunda kan få stöd finns enligt min mening

inte. Förslag i den riktningen har inte heller förts fram. Däremot har vid

remissbehandlingen yrkats att kretsen stödberättigade skall göras vidare.

Sålunda har SJ hävdat att stöd bör kunna utgå till den industriella delen

av SJ :s verksamhet. Med hänsyn till att de statliga affärsverkens ställning

inom den statliga förvaltningen kommer att behandlas vid prövningen av

affärsverksutredningens förslag är jag inte beredd att nu närmare överväga

frågan. Inte heller anser jag att det finns skäl att f. n. förorda förslaget

från flera remissinstanser att även kommunala bolag skulle beredas möj­

lighet att få statligt lokaliseringsstöd. Jag erinrar härvidlag om de be­

stämda uttalanden i fråga om kommunernas roll inom den lokaliserings-

politiska stödverksamheten som statsmakterna gjorde vid riksdagsbehand­

lingen år 1964. Det är emellertid inte uteslutet att det kan bli anledning att

överväga denna fråga på nytt när resultatet av kommunalrättskommitténs

pågående utredning om den kommunala kompetensen föreligger.

Som utredningen har påpekat kan lokaliseringsstöd med en formell tolk­

ning av nuvarande bestämmelser inte lämnas till verksamhet som omfattar

enbart fastighetsförvaltning. I praktiken förekommer det emellertid stund­

om att industriföretag för sin verksamhet hyr lokaler, till vilka äganderät­

ten skall ligga eller ligger hos samma fysiska eller juridiska intressekrets

som dominerar även industriföretaget. Från sakliga synpunkter är det

inte motiverat att betrakta denna formella åtskillnad mellan industripro­

duktionen och fastighetsförvaltningen som ett hinder för stöd. Med hänsyn

härtill har Kungl. Maj:t i ett fåtal sådana fall beviljat stöd vid investering

i förvaltningsverksamheten. Stödet har emellertid då utgått på villkor bl. a.

att bindande hyresavtal har träffats för hela lånetiden. Jag delar utred­

ningens mening att denna praxis bör upprätthållas. Däremot finner jag inte

skäl att — som AMS och Bankföreningen har förordat — frångå det i hit­

tillsvarande praxis tillämpade villkoret att huvudsaklig ägareidentitet skall

föreligga i fråga om förvaltningsverksamheten och den industriella verk­

samheten. Som villkor för stödet bör ställas upp att hela fastigheten an­

vänds enbart för den industriella verksamheten och att bindande hyres­

avtal tecknas med samma giltighetstid som lånetiden för lokaliseringslånet.

Härutöver bör föreskrivas att lån förfaller till omedelbar betalning, om

hyresförhållandet eller den industriella verksamheten upphör. Dessutom

bör borgen för lån tecknas av ägaren till den industriella verksamheten.

14 — Bihnng till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

Stöd vid rationalisering m. m.

Rationaliseringssträvanden är ett normalt inslag i ett företags drifts­

planering. Beslut om rationaliseringsåtgärder baseras på företagsekono­

miska bedömanden i det speciella fallet. Kan företagsekonomiskt försvar­

bara rationaliseringsåtgärder inte finansieras med eget kapital eller kre­

diter från företagens ordinarie bankförbindelser finns det möjligheter att

få statligt stöd i form av antingen hantverks- och industrilån eller statlig

kreditgaranti. Däremot är möjligheterna att få lokaliseringsstöd vid ratio­

nalisering begränsade, eftersom det för sådant stöd gällande kravet på viss

sysselsättningseffekt många gånger inte kan tillgodoses. Utredningen före­

slår nu att möjlighet skall öppnas att ge företag stöd vid rationalisering

även om resultatet blir en minskning av antalet sysselsatta. Stöd skall dock

i sådana fall enligt förslaget ges i mycket begränsad omfattning och bara

när samhällsekonomiska skäl talar för statligt stöd. En stor majoritet av

remissinstanserna, bl. a. AMS och kommerskollegium, har tillstyrkt för­

slaget.

Vid bedömningen av denna fråga anser jag i likhet med utredningen att

utgångspunkten bör vara att rationaliseringar i princip skall finansieras

av företagen själva med anlitande av kreditmarknadens resurser och att

lokaliseringsstöd alltså inte bör utgå generellt vid rationalisering. Det nu­

varande kravet att lokaliseringsstöd skall ge sysselsättningseffekt bör i

princip stå kvar. I undantagsfall, när speciella omständigheter föreligger,

bör det emellertid finnas utrymme för att lämna stöd vid investeringar i ra-

tionaliseringssyfte, även om en minskning av antalet sysselsatta blir följ­

den. Förutsättningar för stöd bör vara att verksamheten bedöms inte kunna

fortsätta utan rationaliseringsåtgärderna, att rationaliseringen inte kan

genomföras utan statligt stöd och att företaget är beläget i ort där dess

verksamhet direkt eller indirekt har dominerande betydelse för sysselsätt­

ningen.

Med hänsyn till den restriktivitet som jag anser nödvändig förordar jag

den ytterligare begränsningen att stöd vid rationalisering skall kunna utgå

endast till industriföretag eller företag med industriliknande verksamhet.

Den generella förutsättningen för lokaliseringsstöd måste naturligtvis dess­

utom föreligga, nämligen att verksamheten efter verkställd investering be­

döms medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften och att tillfreds­

ställande lönsamhet kan påräknas.

Med de speciella villkor som sålunda bör gälla för lokaliseringsstöd vid

rationalisering finner jag det naturligt att dylika ärenden prövas av Kungl.

Maj :t.

Utredningen diskuterar vidare i vad mån lokaliseringsstöd bör utgå till

nedläggningshotade företag. Skall ett sådant företag bestå krävs i regel en

rationalisering eller rekonstruktion av företaget. Jag har redan uttalat mig

i fråga om lokaliseringspolitiskt stöd vid investeringar i rationaliserings-

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

211

syfte. Vid investeringar i samband med rekonstruktion bör de lokaliserings-

politiska stödmedlen stå till förfogande under samma förutsättningar som

gäller i allmänhet.

I fråga om rena nedläggningssituationer har åtskilliga remissinstanser

fört fram tanken att ett lokaliseringsstöd skulle kunna utgå även för att

nå en temporär effekt, dvs. förlänga avvecklingstiden och därigenom

bereda såväl myndigheter som anställda eu tidsfrist för att undersöka

alternativa sysselsättningsmöjligheter. Eftersom investeringar inte rimli­

gen kommer i fråga i sådana situationer blir lokaliseringsstöd över huvud

taget inte aktuellt. För min del vill jag ansluta mig till utredningens och

bl. a. AMS ståndpunkt att rena nedläggningsfall bör angripas med arbets­

marknadspolitiska medel.

Stödformer, stödunderlag och stödets storlek

Lokaliseringsstödet är som jag har berört tidigare f. n. anknutet till in­

vesteringar och kan utgå vid ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan

anläggning som är nödvändig för verksamheten, vid anskaffning av ma­

skiner, arbetsredskap och verktyg samt vid förvärv av fabriksbyggnad som

skall användas i verksamheten, i sistnämnda fall bara om det föreligger

särskilda skäl. Som jag också har utvecklat i det föregående bör denna

principiella anknytning av stödet till investeringarna bibehållas. Några

förslag till ändringar i fråga om de slag av investeringar vid vilka stöd

utgår har inte framförts och är inte heller enligt min mening påkallade.

I likhet med utredningen och eu entydig remissopinion förordar jag att de

nuvarande stödformerna lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån behålls.

Enligt utredningsförslaget skall som alternativ till lokaliseringsbidrag

kunna lämnas stöd i form av vad utredningen kallar avskrivningslån. Här­

med avses amorterings- och räntefria lån som skall avskrivas på en tid av

fem år med en femtedel varje år. Lånen avses utgå i stället för eller jämte

lokaliseringsbidrag. Utanför det allmänna stödområdet bör lokaliserings­

bidrag enligt utredningens mening över huvud taget inte utgå utan där

bör avskrivningslån vara den enda formen av kapitaltillskott. Flertalet re­

missinstanser har tillstyrkt detta förslag.

De omedelbara kontantbidragen har visat sig ha stor betydelse som sti­

mulans till nyetableringar och utvidgningar av industriell verksamhet. Jag

anser därför inte att man bör avstå från att kunna använda denna stödform

i de fall då den framstår som mest ändamålsenlig. Men avskrivningslåne-

formen erbjuder otvivelaktigt vissa fördelar framför bidragsformen. En­

ligt min mening bör därför möjlighet föreligga att använda bidrags- resp.

avskrivningslåneformen efter vad som bedöms lämpligast i det enskilda

fallet. Om det är fråga om verksamhet inom eller utom det allmänna stöd­

området bör inte ha avgörande betydelse. Avskrivningslån bör användas

särskilt när det av olika skäl är motiverat att markera sambandet mellan

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

212

stödet och den fortsatta driften av verksamheten. En kombination av loka­

liseringsbidrag och avskrivningslån bör också vara möjlig.

I fråga om industriell verksamhet kan vid ny-, till- eller ombyggnad av

lokal eller annan anläggning utgå både lokaliseringsbidrag och lokalise­

ringslån. Någon annan ändring i detta avseende bör inte ske än vad som

följer av vad jag nyss har sagt i fråga om avskrivningslån. Jag ansluter mig

vidare liksom de flesta remissinstanserna till utredningens förslag alt såväl

lokaliseringsbidrag/avskrivningslån som lokaliseringslån vid ny-, till- eller

ombyggnad skall kunna beviljas också den som utövar eller ämnar utöva

industriliknande verksamhet. Däremot anser jag att bidrag/avskrivnings­

lån i regel inte bör utgå i fråga om industriserviceverksamhet utan att stöd

bär i allmänhet bör lämnas i form av lokaliseringslån. Vid ny-, till- eller om-

byggnad i rationaliseringssyfte, när ökad sysselsättning inte blir följden,

bör likaledes i regel endast lokaliseringslån komma i fråga.

F. n. kan endast lokaliseringslån utgå vid anskaffning av maskiner, ar­

betsredskap och verktyg samt om särskilda skäl föreligger vid förvärv av

ledig fabrikslokal.

Utredningen förordar att också bidrag/avskrivningslån skall kunna kom­

ma i fråga i dessa fall. Vad utredningen förordar ingår huvudsakligen som

en beståndsdel i den särskilda förmånsställning som utredningen har velat

ge vissa angivna s. k. prioriteringsorter. I det föregående har jag redovisat

skälen för att jag inte kan ansluta mig till förslaget att prioriteringsorter nu

skall utses i det av utredningen angivna syftet. Mot att bidrag skall kunna

utgå vid maskininvesteringar talar att större variationer i kostnaderna för

maskiner o. d. inte torde föreligga i olika delar av landet. Dessutom uppstår

i vissa fall påtagliga kontrollsvårigheter och det föreligger risk för sned­

vridande prisbildningseffekt genom en subventionering. Det gäller också

i fråga om subventioner vid förvärv av lediga fabrikslokaler. Jag avstyrker

därför förslaget om bidrag/avskrivningslån i dessa fall och förordar att

som hittills endast lokaliseringslån skall användas. Som utredningen har

föreslagit bör lokaliseringslån vid anskaffning av maskiner o. d. och för­

värv av ledig fabriksbyggnad kunna ges i fråga om inte bara industriell

utan också industriliknande verksamhet samt, inom det allmänna stödom­

rådet, industriserviceverksamhet.

Vid uppförande av turistanläggning inom det allmänna stödområdet bör

som jag har berört tidigare företrädesvis lokaliseringslån komma i fråga.

Den formella möjligheten att medge bidrag/avskrivningslån bör emellertid

finnas.

I detta sammanhang har utredningen vidare diskuterat om inte också

behov av rörelsekapital bör kunna motivera lokaliseringslån. F. n. kan stat­

ligt stöd till rörelsekapital utgå i form av industrigarantilån samt hantverks-

och industrilån. Också Norrlandsfonden kan ge lån för sådant ändamål. Ut­

redningen föreslår att även lokaliseringslån skall kunna lämnas till företag

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

som driver industriell eller industriliknande verksamhet inom det allmänna

stödområdet vid anskaffning av omsättningstillgångar. Till sådana tillgång­

ar hänför utredningen av praktiska skäl i främsta rummet varulager och

kundfordringar. Lån anses böra utgå endast om stöd samtidigt ges vid in­

vesteringar i byggnader eller maskiner vid nyetablering eller utvidgning.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till förslaget.

Lokaliseringsstödet har hittills varit knutet till vissa fysiska investering­

ar av längre varaktighet och stödunderlaget har i regel varit relativt lätt

att bestämma. Svårigheterna att avgränsa och avväga stöd för anskaffning

av omsättningstillgångar är däremot uppenbara även med den begränsning

av stödunderlaget till att omfatta varulager och kundfordringar som utred­

ningen har föreslagit. Kundkrets, betalningsvanor m. m., som bestämmer

behovet av rörelsekapital, kan skifta starkt mellan olika företag i en och

samma bransch. Några generella regler för beräkning av stödunderlaget kan

därför svårligen dras upp. Behovet av rörelsekapital för ett företag varierar

också starkt i tiden.

För finansiering av omsättningstillgångarna i företagen har bankerna

byggt upp ett rikt register av olika kreditformer. Bankerna har också ge­

nom sina kontorsnät en organisation som är särskilt avpassad för den lö­

pande kr editför sörj ningen av företag. Som utredningen har betonat är det

angeläget att de stödsökande företagens bankförbindelser deltar i finan­

sieringen av lokaliseringsprojekten. I normala fall måste man kunna räkna

med alt lokaliseringsstöd vid anskaffning av anläggningstillgångar ger ban­

kerna ett hypoteksmässigt utrymme för att tillgodose behovet av rörelse­

krediter.

Av dessa skäl anser jag att lokaliseringsstödet i dess nuvarande former

och med den ordning som har byggts upp för administrationen av stöd­

verksamheten inte är lämpligt för finansiering av omsättningstillgångar.

Fall förekommer dock då ett företag har svårigheter att vid nyetablering

eller utbyggnad av verksamhet få sitt behov av rörelsekapital täckt i till­

räcklig omfattning utan någon form av statligt stöd. Visserligen kan som

jag nämnde industrigarantilån beviljas till omsättningstillgångar. En olä­

genhet för det stödsökande företaget är dock därvid att två olika statliga

myndigheter, AMS resp. kommerskollegium, måste kopplas in och att pröv­

ningen av ansökningarna inte kan ske i ett sammanhang.

Mot denna bakgrund förordar jag att statlig garanti i vissa fall får teck­

nas av AMS för lån till företag, som bedriver industriell eller industriliknan­

de verksamhet, för anskaffande av omsättningstillgångar. Garanti bör kom­

ma i fråga endast i samband med att lokaliseringsstöd beviljas vid nyetable­

ring eller utbyggnad av verksamhet inom det allmänna stödområdet och

bara om de säkerheter som företaget kan ställa till förfogande i initial­

skedet måste bedömas vara otillräckliga som bas för sedvanliga bankkredi­

ter. Garanti bör beviljas för lån hos affärsbank, sparbank eller motsva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

213

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

rande kreditinstitut. För sådant garantilån bör gälla samma räntevillkor

som i fråga om industrigarantilån. Eftersom avsikten med statsgarantin bör

vara att trygga företagets försörjning med rörelsemedel under ett inled­

ningsskede bör löptiden för garantilånet inte överstiga fem år från lånets

utgivande.

Utöver den användning av garantiformen som jag nu har förordat finns

det skäl att använda garantiformen som lokaliseringspolitiskt medel även

för att säkerställa byggnadskreditiv, som kreditinstituten utfärdar för den

tid som går åt för att färdigställa ny-, till- eller ombyggnad. Därigenom

torde i regel det nu tillämpade system, som innebär att lokaliseringsmedel

betalas ut i förskott till kreditgivaren, kunna undvikas och stödet betalas

ut när de investeringar har slutförts till vilka lokaliseringsstödet har knu­

tits. Jag föreslår att AMS får teckna lånegarantier också i sådana fall.

Jag finner inte skäl att föreslå ändringar i nuvarande regler om stor­

leken av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån. Det innebär att bidrag/

avskrivningslån sammanlagt får motsvara högst 35 % — om det föreligger

särskilda skäl högst 50 % — av den sammanlagda kostnaden för de in­

vesteringar som stödet utgår för. Lokaliseringsbidrag/avskrivningslån och

lokaliseringslån får i regel sammanlagt motsvara högst 2/3 av motsvarande

kostnader. I fråga om kreditgaranti vid anskaffning av omsättningstillgång­

ar föreslår jag att gränsen för det högsta belopp som garantin får avse

sätts vid 50 % av erforderligt rörelsekapital för inledningsskedet som eljest

inte kan täckas genom sedvanliga bankkrediter.

Enligt nu gällande regler kan räntebefrielse beviljas för lokaliseringslån

under de tre första åren. Utredningen har föreslagit en restriktivare tillämp­

ning av räntebefrielsen. Hittillsvarande erfarenheter har emellertid gett vid

handen att i många fall eu räntebefrielse med fördel kan utnyttjas som er­

sättning för direkta bidrag. Det kapitaliserade värdet av hittills lämnade

räntebefrielser har av ERU beräknats till omkring 100 milj. kr. För min del

anser jag att räntebefrielse även fortsättningsvis bör kunna utnyttjas i

samma utsträckning och efter samma principer som hittills.

Erfarenheterna av den hittillsvarande stödverksamheten har visat, att

eu hämmande faktor för nyetablering inom stödområdet ibland har varit

kostnaderna för flyttning av maskiner m. in., som har behövts i verksamhe­

ten på den nya lokaliseringsorten. För den skull vill jag föreslå att ersätt­

ning i sådana fall får lämnas till täckande av dylika kostnader. Ersättningen

bör avse kostnader för nedmontering på avfly ttningsorten, transport till den

nya verksamhetsorten och uppmontering där av maskiner, arbetsredskap

och verktyg som är nödvändiga för den fortsatta verksamheten. En ytter­

ligare förutsättning bör vara att maskinerna, redskapen och verktygen är i

sådant skick och av sådan beskaffenhet att det är ändamålsenligt att flytta

dem. Ersättning bör utgå högst med vad som motsvarar skälig kostnad för

flyttningen.

215

Med anknytning till sin diskussion om formerna för lokaliseringsstödet

har utredningen förklarat att den i sitt fortsatta arbete kommer att som

ytterligare stödform överväga bl. a. aktieteckning eller annat förvärv av

aktier resp. garantigivning. Jag anser det önskvärt att dessa frågor blir

belysta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Säkerheter, bevakning m. in.

Utredningen har inte föreslagit någon ändring av nuvarande bestäm­

melser rörande de säkerheter som skall ställas av dem som erhåller lokalise­

ringsstöd. Inte heller har utredningen haft några invändningar mot gällande

praxis i fråga om säkerhetskraven. Även jag finner nuvarande ordning för

säkerhetsförskrivning tillfredsställande.

I fråga om bevakning och uppföljning av utvecklingen i stödföretagen

gäller f. n. att AMS med biträde av företagareföreningarna utövar tillsyn

över att lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag utnyttjas för avsett ända­

mål och i överensstämmelse med föreskrivna villkor. Stödföretag skall utan

anmaning kontinuerligt redovisa sin verksamhet till föreningen och under-

rätta denna om viktigare förändringar av verksamheten. AMS och förening­

en skall också beredas tillfälle att granska verksamheten och kan infordra

uppgifter från företaget. Särskild expertis kan anlitas för sådan granskning.

Som utredningen har framhållit har AMS och kommerskollegiet nu ut­

arbetat ett material för den företagsekonomiska uppföljningen som kan

förutsättas ge bättre stadga åt tillsynsarbetet. Utredningen har förklarat

sig vilja avvakta resultaten av den sålunda planerade uppföljningsverksam-

heten och har därför inte lagt fram några förslag rörande insynsfrågornas

praktiska lösning.

De krav på bevakning som de ordinära kreditinstituten ställer i sin kre-

ditgivning syftar i första hand till kontroll av att kreditinstituten inte lider

förluster till följd av försämring av låntagarens kreditvärdighet eller av

de hypotek som har ställts som säkerhet för engagemangen. I lokali-

seringssammanhang måste anspråk ställas på att bevakningen också inne­

fattar kontroll av att syftet med lokaliseringsstödet inte förfelas. Det risk­

tagande som är förenat med lokaliseringsstödet skapar behov av en längre

gående bevakning. Härigenom ställs särskilda krav på dem som skall hand­

ha ifrågavarande uppgifter.

En viktig förutsättning för att bevakningen skall kunna leda till positiva

åtgärder är vidare att tillsynsorganen i god tid får kännedom om förhållan­

den som kan föranleda ingripanden. Det är av denna anledning viktigt att

ett intimt och förtroendefullt samarbete etableras mellan tillsynsorganen

och företagen och att från båda hållen tillsynen uppfattas som ett led i

strävan att finna lösningar på företagens problem.

Jag har för avsikt att låta utreda de här berörda frågorna snabbt.

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Beslut i särskilda fall

Som utredningen anför förekommer det f. n. att större, ofta börsnoterade

företag, som planerar att utföra omfattande investeringar av avsevärd nä­

rings- och lokaliseringspolitisk betydelse, tar upp direkta överlägg­

ningar med regeringen innan de ger in ansökan om lokaliseringsstöd till

länsstyrelse eller AMS. Sådana överläggningar har förekommit inte bara

i fråga om lokaliseringsstöd utan också om andra åtgärder, t. ex. använd­

ning av investeringsfondsmedel.

Den ordning som sålunda bär utvecklats föranleder utredningen att före­

slå att Kungl. Maj:t skall ha möjlighet att i särskilda fall ta upp framställ­

ning om lokaliseringsstöd till behandling och avgörande utan föregående for­

mell behandling hos övriga lokaliseringsmyndigheter. Denna beslutsordning

skall enligt förslaget kunna tillämpas i fråga om vissa av de ärenden som

redan enligt nuvarande regler avgörs av Kungl. Maj:t. Förslaget har motta­

gits i stort sett positivt vid remissbehandlingen.

Det nuvarande systemet med ingående granskning och utredning av

stödärendena först hos de olika lokaliseringsmyndigheterna har stort värde

och skapar underlag för en noggrann och allsidig prövning av ärendena

hos Kungl. Maj:t. Detta förfarande bör därför vara huvudregel. I de sär­

skilda fall som utredningen avser med sitt förslag kan det emellertid vara

en fördel att kunna gå smidigare till väga. Jag biträder därför utredningens

t Öl slag att Kungl. Maj :t i sådana fall utan hinder av gällande handläggnings-

regler skall kunna ta upp och avgöra ansökan om lokaliseringsstöd.

Kungl. Maj :ts beslut i nu avsedda fall bör ha formen av ett delbeslut, i

vilket projektet, lokaliseringsorten, stödbeloppet fördelat på lån, kreditga­

ranti och bidrag, lånetid och eventuell amorterings- och räntefrihet bestäms.

Slutligt beslut bör tattas sedan utredningen i ärendet har kompletterats

i erforderlig omfattning, bl. a. genom medverkan av länsstyrelsen och AMS.

Beträffande fördelningen i övrigt mellan Kungl. Maj:t och AMS av besluts­

funktionerna i stödärenden anser jag att den nuvarande fördelningen har

visat sig lämplig. Någon anledning att — som några remissinstanser förordar

— ompröva denna fråga anser jag inte finns. Det snabbare handläggnings-

förfarande som dessa remissinstanser vill uppnå bör enligt min mening

kunna åstadkommas på andra vägar. Lokaliseringsutredningen arbetar f. n.

med frågor soin rör förfarandet med sikte på att finna lösningar som leder

till snabbare handläggning.

I detta sammanhang vill jag framhålla att det är angeläget att stödpro­

jekten handläggs i hela sin vidd vid ett och samma ansökningstillfälle. Det

har ibland hänt att stora utbyggnadsprojekt har delats upp i etapper och

att beslut om lokaliseringsstöd har meddelats för varje etapp för sig. Jag

anser att ett sådant förfaringssätt inte är förenligt med kravet att projekten

och sysselsättningsfrågorna bedöms i mer långsiktigt perspektiv.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

217

Företagareföreningarnas förbund har föreslagit att möjlighet skall öpp­

nas för att delegera beslutanderätten till regionala organ. Enligt min me­

ning bör beslutsfunktionerna inom lokaliseringsstödverksamheten ligga hos

centrala organ som kan bättre överblicka och samordna stödinsatserna. De

regionala organen har f. ö. redan inom den nuvarande organisationen möj­

ligheter att ta tillvara och föra fram regionala och lokala aspekter på olika

stödprojekt. Jag anser därför inte att delegation av beslutsfunktionerna

är motiverad utöver vad som gäller f. n.

Beslutens giltighetstid

Det föreligger f. n. inget hinder för ett företag att, sedan lokaliseringsstöd

har beviljats, dröja med att verkställa de avsedda investeringarna eller upp­

skjuta projektets utförande på obestämd tid. Skäl för ett avsiktligt dröjs­

mål från stödföretagets sida kan som utredningen påpekar vara t. ex. för­

ändringar i branschens konjunktur, nya konkurrensförutsättningar, ändrat

läge på kreditmarknaden eller ändrat allmänt konjunkturläge.

I likhet med utredningen anser jag att det inte är förenligt med syftet med

den lokaliseringspolitiska stödgivningen att de stödmedel som beviljas låses

för obestämd tid, varvid den åsyftade sysselsättningseffekten uteblir. Jag

ansluter mig därför till utredningens förslag att beslut om lokaliseringsstöd

skall förfalla om den avsedda investeringen inte har påbörjats eller, om

stödet avser enbart maskinanskaffning, maskinerna inte har levererats inom

viss tid från beslutet. För att en investering som avser ny-, till- eller om­

byggnad av fastighet skall anses påbörjad bör det krävas att relativt långt­

gående åtgärder har vidtagits. Erfarenhetsmässigt brukar investeringarna i

stödföretagen kunna påbörjas resp. avsedda maskiner levereras inom ett år

från beslutet om lokaliseringsstöd. Det är därför lämpligt att välja denna

tidsfrist. Den bör beräknas från den dag sökanden beräknas få del av beslu­

tet. För att man skall slippa ett omständligt delgivningsförfarande bör den

tidpunkt då investeringarna skall ha påbörjats sättas ut i beslutet om loka­

liseringsstöd.

Som utredningen förordat bör beslutsmyndigheten ha rätt att förlänga

giltigheten av beslutet med högst ett år. Om det föreligger särskilda skäl

bör ytterligare förlängning kunna komma i fråga.

Annat regionalpolitisk! stöd

U tbildningsstöd

Grunder för bidrag till lokaliseringsutbildning fastställdes i samband med

att riksdagen år 1966 antog riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken (prop.

1966: 52, SU 107, rskr 251). Nuvarande bestämmelser för bidragsgivningen

innebär i stora drag att företag vid nyetablering eller utvidgning av verk­

218

samhet inom stödområdet kan få bidrag till utbildning av nyanställd per­

sonal. I förutsättningarna ingår att de allmänna krav på lönsamhet och sta­

bilitet hos företaget som gäller för lokaliseringsstöd skall vara uppfyllda.

Utbildningen skall bedrivas efter en plan som skall godkännas av veder­

börande fackliga organisationer, i regel yrkesnämnden inom vederbörande

bransch. Uttagningen av elever skall godkännas av den offentliga arbetsför­

medlingen. Företaget skall betala eleverna avtalsenlig lön under utbildnings­

tiden. Bidraget utgår med det belopp per timme och elev som fastställs av

länsarbetsnämnden i varje särskilt fall. Kungl. Maj:t kan bevilja företag

utom stödområdet bidrag. Som jag har anfört tidigare har under budgetåren

1966/67—1968/69 utbildningsbidrag beviljats för utbildning av drygt 11 000

personer.

Utredningen har förordat att detta utbildningsstöd till företagen skall

kunna utgå för fler personer, under längre tid och med högre belopp än

hittills. Företagen skall enligt förslaget kunna få täckning också för en de!

indirekta kostnader under inkörningstiden. Remissinstanserna har genom­

gående tillstyrkt generösare utbildningsstöd.

F. n. gäller som nyss har sagts inga formella begränsningar för bidrags-

givningen i de avseenden som tas upp i utredningens förslag. Så har t. ex.

bidragets timbelopp inom stödområdet normalt utgått med 5—7 kr. men

både högre och lägre belopp har förekommit. Någon generell längsta tid för

bidraget har inte föreskrivits men i allmänhet har det utgått under högst sex

månader. Förslaget bör därför uppfattas som en

1

’ekommendation i fråga

om tillämpningen av bidragsreglerna. En nyhet i förslaget är dock att bidrag

skall kunna utgå till även andra inkörningskostnader än utbildningskost­

nader.

Enligt den huvudregel för kostnadsfördelningen mellan företagen och

samhället som hittills har tillämpats skall företagen själva stå för kostna­

derna för utbildning inom företagen av sin personal. Stödet till lokaliserings-

utbildning är ett undantag från denna regel. Motivet för undantaget är att

lokalisering av företag till orter utan industriell tradition erfarenhetsmäs­

sigt medför särskilda utbildnings- och anpassningskostnader för företagen.

Syftet med bidragsverksainheten är alltså att stödja lokaliseringsföretagen

under initialskedet med att lära upp och träna in den nya arbetsstyrkan.

Detta innebär att stöd kan lämnas även när det yrkesutbildande momentet

inte är så framträdande utan stödet snarare blir täckning för allmänna in­

körningskostnader under perioden.

Det är viktigt att nyetablerade eller utvidgade företag i det allmänna stöd­

området får en så god start som möjligt. Företagens fortsatta existens kan

bli beroende av detta. Riskerna för svårigheter under den första perioden är

i allmänhet större i stödområdet än i andra delar av landet. Orsaken härtill

är att den rekryterade arbetskraften många gånger har ringa erfarenhet av

industriellt arbete och att den industriella miljön på åtskilliga håll är otill­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

219

räckligt utbyggd. Av erfarenheter som Industriförbundet har redovisat från

ett antal nystartade företag i stödområdet framgår att inkörningsperioden i

regel har blivit längre och inkörningskostnaden högre än man från början

räknade med. Utvidgning av företag medför många gånger likartade pro­

blem. Starka skäl talar därför för att stödet under inkörningsperioden för­

stärks.

AMS har i sitt remissyttrande — på grundval av de praktiska erfarenhe­

terna hittills av bidragsverksamheten — lagt fram förslag till ny, differen­

tierad bidragskonstruktion. Förslaget går ut på att man skall skilja mellan

de fall då ett företag åtar sig att meddela egentlig yrkesutbildning och de

fall då utbildningen består i en mer allmän inträning av personalen. Sty­

relsens förslag är enligt min åsikt tilltalande från både principiella och

praktiska synpunkter. Jag förordar att utbildningsstödet i fortsättningen

skall utgå efter i huvudsak de riktlinjer som styrelsen har dragit upp, dvs.

som ett schablonstöd som efter prövning i det särskilda fallet kan bytas

ut mot ett individuellt avpassat stöd, om det är nödvändigt och företaget är

berett att ge utbildning av en bredd och kvalitet som i huvudsak motsvarar

utbildningen inom yrkesskolor och omskolningscentra.

Gemensamma förutsättningar för de båda formerna av utbildningsstöd

bör vara att det är fråga om företag som nyanställer personal i samband

med nyetablering eller utvidgning av verksamheten. Vidare bör nuvarande

krav på varaktig sysselsättning och tillfredsställande lönsamhet i ort, där

goda förutsättningar finns för företagets verksamhet, upprätthållas. Lik­

som hittills bör stöd utgå endast för elever som får avtalsenlig lön och har

godkänts för stöd av den offentliga arbetsförmedlingen. Även personer un­

der 20 år bör liksom f. n. kunna tas ut till utbildningen. Stödet bör omfatta

högst det antal personer som den normala arbetsstyrkan kan beräknas upp­

gå till resp. öka med i anledning av etableringen resp. utvidgningen.

Schablonstödet till mer allmän inträning bör utgå endast i fråga om verk­

samhet inom det allmänna stödområdet. Stödet bör inte göras beroende av

att företaget anordnar utbildning efter en detaljerad plan, och det bör kun­

na gälla hela den utökade arbetsstyrkan eller en del av den. Hinder bör inte

föreligga att schablonstöd ges för en del av arbetsstyrkan samtidigt som

individuellt bestämt stöd utgår för en annan del. Schablonstödet bör utgå

med ett fixerat belopp och under bestämd tid. Jag förordar att beloppet fast­

ställs till 5 kr. per elev och arbetstimme och att stödet skall utgå under en

tid av sex månader.

Individuellt bestämt utbildningsstöd vid egentlig yrkesutbildning bör

kunna utgå i första hand inom det allmänna stödområdet. Eftersom utbild­

ningskostnaderna och utbildningstiden varierar avsevärt mellan olika yr­

ken och branscher, bör stödbeloppet per elev och utbildningstimme bestäm­

mas från fall till fall. För att enhetliga belopp skall fastställas för likar­

tade förhållanden inom det allmänna stödområdet bör beslut om stöd i

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

220

dessa fall fattas centralt. Vissa spärrar måste dock gälla så att det totala

stöd som företaget får i varje fall inte överstigen dess verkliga kostnader

för utbildningen. Stödtiden bör kunna variera. Jag förordar dock att en

gräns sätts vid ett år. Som förutsättning för utbildningsstöd i denna form

bör gälla — utom att det verkligen föreligger behov av särskilt kvalificerad

utbildning — att utbildningen sker enligt en plan som arbetsmarknads-

parternas organisationer i branschen och arbetsmarknadsmyndigheterna

har godkänt och att utbildningen står under tillsyn av länsarbetsnämnden.

Utanför det allmänna stödområdet bör Kungl. Maj :t liksom hittills kunna

bevilja företag utbildningsstöd efter prövning i varje särskilt fall av behov

och förutsättningar för stöd samt stödets storlek och varaktighet.

Flyttnings stöd

Fr. o. m. den 1 juli 1965 gäller att flyttningsbidrag i form av respenning

och bortavistelsebidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen kan utgå till den

som har kvalificerad yrkesutbildning och efter eget initiativ har fått sta­

digvarande anställning i yrket vid nyetablerat eller utvidgat industriföretag

i ort inom stödområdet. En förutsättning för bidrag är att arbetskraft med

den behövliga utbildningen inte kan erhållas lokalt. Bidrag utgår oberoende

av om sökanden är arbetslös eller riskerar att bli arbetslös eller om arbete

kan erbjudas honom på eller i närheten av hemorten. Hittills har bidrag

beviljats i ca 100 fall.

AMS har i skrivelse den 23 januari 1970 hemställt att de nu redovisade

bestämmelserna om flyttningsbidrag ändras så att inte bara respenning och

bortavistelsebidrag utan också starthjälp samt utrustningsbidrag till famil­

jeförsörjare skall kunna utgå. Vidare har styrelsen hemställt att utrust-

ningsbidraget skall kunna utgå utan hinder av det eljest gällande villkoret

för sådant bidrag att flyttningen sker från ort med särskilt hög och var­

aktig arbetslöshet.

Flyttningsbidragen till personer med kvalificerad yrkesutbildning utgör

ett led i strävandena att främja utbyggnaden av industrin i Norrland. Bidra­

gens syfte är att underlätta för företag som etableras eller byggs ut där

att få den kvalificerade arbetskraft som är en av förutsättningarna för att

företagen skall kunna drivas framgångsrikt. Det nuvarande flyttningsbi-

draget för kvalificerad arbetskraft har visat sig ha ringa effekt som stimu­

lans till flyttning norröver. Jag förordar därför att flyttningsstödet för­

stärks. I enlighet med AMS framställning föreslår jag att stödet skall vidgas

att omfatta inte bara respenning och bortavistelsebidrag ntan också start­

hjälp. Med hänsyn till att det här är fråga om arbetskraft som regelmässigt

bär inkomst av arbete före flyttningen kan jag däremot inte biträda för­

slaget att utrustningsbidrag skall kunna utgå. Som villkor för flyttnings­

bidrag i här avsedda fall gäller f. n. att arbetstagaren har skaffat sig arbetet

på eget initiativ. Detta villkor bör utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

Kungi. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

221

Eftersom det flyttningsstöd som det här är fråga om utgår till flyttande

arbetstagare oberoende av om han är eller riskerar att bli arbetslös eller

inte finns det anledning att särskilt uppmärksamma om arbetstagaren nyli­

gen har flyttat och därvid fått flyttningsstöd eller flyttningsbidrag. I det

fåtal sådana fall som kan antas förekomma bör hänsyn till den tidigare

flyttningen tas vid prövningen av om och med vilka belopp stöd bör utgå.

Industricentra

Utredningen har föreslagit att försöksverksamhet med koncentrerad ut­

byggnad av industrilokaler för uthyrning till industriföretag, s. k. industri­

centra, skall påbörjas och förordar att ett mindre antal sådana centra byggs

upp successivt i olika delar av landet under en period av 3—5 år. För att

stordriftsfördelar skall kunna tas till vara räknar utredningen med att

i vart och ett av de utbyggda centra skall finnas 1 000—2 000 anställda.

Centra förutsätts förlagda till orter med möjlighet att på lång sikt upprätt­

hålla tillfredsställande samhällsservice. Som minimistorlek anger utred­

ningen 15—25 000 invånare i lokaliseringsorten med omland. För ändamå­

let föreslår utredningen att ett statligt aktiebolag bildas.

Utredningens förslag har mött intresse vid remissbehandlingen och från

de flesta håll tillstyrks att en försöksverksamhet kommer till stånd. Åtskil­

liga remissinstanser pekar emellertid på att frågan i många avseenden är

ofullständigt utredd. Detta gäller såväl storleken av centra och av de orter

där centra skall förläggas som formerna och organisationen för uppföran­

det och driften. Statskontoret förordar att industricentra skall byggas av

privata och kommunala intressenter, och flera andra remissinstanser, bl. a.

AMS, Bankföreningen, Landstingsförbundet, RLF, Lantbruksförbnndet och

Företagareföreningarnas förbund, menar att centra bör upprättas i nära

samarbete med regionala och lokala myndigheter samt privata intressen.

Också i fråga om det föreslagna statliga bolagets befattning med hyresföre-

lagens utvecklings- och servicefrågor och kostnaderna för verksamheten

är remissopinionen splittrad.

För egen del finner jag förslaget om en koncentrerad utbyggnad av indu­

strilokaler på vissa orter värt att övervägas närmare. Som framgår av remiss­

yttrandena är emellertid en råd frågor otillräckligt belysta. Det gäller inte

enbart tekniska och administrativa aspekter på hur industricentra skall

upprättas och drivas utan också den grundläggande frågan om tillräckligt

intresse finns från företagens sida att hyra lokalerna. Erfarenheterna från

utlandet är dessutom inte närmare analyserade och f. ö. svåra att direkt

överföra till vårt land, som bl. a. har olikartad bebyggelsestruktur och andra

geografiska förhållanden än flertalet av de länder som tillämpar systemet.

Till de frågor som ytterligare bör övervägas hör, förutom undersök­

ningar beträffande efterfrågan på lokaler för uthyrning, även industri­

centras storlek, lokalisering och förvaltning, samt kostnader för verksam-

222

Kungl. Maj:ts proposition, nr 75 år 1970

lieten. Härvid bör undersökas bl. a. om den av utredningen förordade orga­

nisationen med ett statligt aktiebolag för uppförande och drift av centra

är den lämpligaste lösningen och hur regionala och lokala intressen skall

komma till uttryck. Dessa frågor bör utredas ytterligare och jag är f. n. inte

beredd att ta ställning till utredningsförslaget.

Sysselsättningsstöd

Avfolkningen av de inre delarna av det allmänna stödområdet medför

svåra problem. Under senare hälften av 1960-talet har befolkningen där

minskat med omkring 30 000 personer medan befolkningen i övriga delar

av området har ökat totalt. Tätorterna, av vilka många är stödjepunkter

för glesbygdernas kommersiella och samhälleliga service, har därigenom

förlorat åtskilligt av det befolkningsunderlag som behövs för att service­

funktionerna skall kunna upprätthållas för den kvarvarande befolkningen.

De har inte heller haft tillräcklig expansionskraft för att bereda sysselsätt­

ning för den arbetskraft som lämnar jord- och skogsbruk. Trots de lokalise-

ringspolitiska stödåtgärder som har vidtagits har arbetslösheten ökat i de

inre delarna av stödområdet. Med hänsyn härtill är det angeläget att

ytterligare insatser görs från samhällets sida.

Utredningen har som förut nämnts velat angripa dessa problem genom

att ange 15 prioriteringsorter i Norrlands inland och Norrbottens kustland i

vilka ett utvidgat investeringsstöd skulle kunna utgå vid ny-, till- eller om­

byggnad av lokaler och andra anläggningar för industrin. Jag har redan lagt

fram skälen för att utredningens förslag i detta avseende inte bör genomfö­

ras f. n. och erinrat om den möjlighet som redan finns att ge förhöjt investe­

ringsstöd i dessa delar av landet. Av vad jag tidigare har anfört framgår

vidare att jag finner det motiverat att överväga införandet av ett lokalise-

ringspolitiskt medel med annat syfte än att subventionera företagens kapi­

talanskaffning. Jag har därvid erinrat om att utredningen diskussionsvis

behandlat frågan om sysselsättningsstöd i form av premier, som skulle

utgå till företag i förhållande till deras arbetskraftsanvändning.

Medan de allra flesta remissinstanserna har haft en välvillig inställning

till sysselsättningsstöd har invändningar rests av bl. a. Företagareförening­

arnas förbund, SAF och Industriförbundet. Som skäl för invändningarna

har anförts bl. a. att ett generellt sysselsättningsstöd innebär risk för att

effektiviteten i företagen på längre sikt kan försämras genom subventione-

ringen av arbetskraft och därmed den internationella konkurrenskraften

försvagas.

Om man utformar ett generellt sysselsättningsstöd så att det omfattar

endast ökningar av arbetskraften och utgår för begränsad tid behöver man

enligt min mening inte räkna med effekter av den art som har befarats

223

vara förknippade med ett sysselsättningsstöd. Ett stöd som stimulerar till

arbetskraftsökningar ligger vidare i linje med ett förstahandssyfte med lo­

kaliseringspolitiken i det allmänna stödområdets inland, nämligen att hejda

avfolkningen genom att skapa ökad sysselsättning. Stödet kan bl. a. bidra

till att inte fullt utnyttjade produktionsresurser blir bättre använda.

Med utgångspunkt i vad jag här har sagt föreslår jag att ett sysselsätt­

ningsstöd nu införs på försök i ett inre stödområde. För att en skarp över­

gång skall undvikas mellan de delar av landet där stöd i princip inte utgår

och detta inre område där speciella stimulansåtgärder vidtas bör områdets

gräns inte dras för långt söderut. Området bör avgränsas så att det väsent­

ligen omfattar Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län, utom

kommunblocken utmed kusten fr. o. m. Luleå kommunblock och söderut,

samt Jämtlands län, nordvästra Gävleborgs län och norra Kopparbergs län.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att närmare ange områdets gränser.

Sysselsättningsstöd bör i inledningsskedet begränsas till industriell verk­

samhet. Begreppet industriell verksamhet bör i fråga om detta stöd ha

samma innebörd som i fråga om lokaliseringsstödet. Det innebär att stödet

inte kommer att utgå till bl. a. gruvindustrin, kraftverksbyggen o. d.

Stödet bör utgå till såväl företag som etablerar sig inom området som

till redan etablerade företag som utökar sin arbetsstyrka där. Ett nyetablerat

företag föreslås få ersättning för hela arbetsstyrkan, medan det företag som

fortsätter sin verksamhet får ersättning endast för den utökning som sker

av personalen. Ett företag som fortsätter tidigare verksamhet inom området

med annan ägare eller i annat namn bör härvid inte betraktas som ny­

etablerat. Flyttar företaget bör det i regel anses som nyetablerat om flytt­

ningen sker till annat kommunblock och avståndet är så stort att företaget

inte kan behålla sin gamla arbetsstyrka utan att den flyttar till den nya

verksamhetsorten. Eftersom förhållandena kan variera från fall till fall bör

det överlämnas åt de tillämpande myndigheterna att i varje särskilt fall

närmare pröva om nyetablering föreligger eller ej.

Den sysselsättningsökning som skall berättiga till stöd bör ha viss var­

aktighet. Kortvariga sysselsättningsökningar föranledda av bl. a. säsong­

variationer bör alltså inte ge rätt till stöd. Av denna anledning föreslår

jag att stödet beräknas på grundval av den genomsnittliga sysselsättningen

under ett år. Stöd bör utgå i den mån den sålunda framräknade sysselsätt­

ningen ett år är högre än den genomsnittliga sysselsättningen under det

närmast föregående året.

Varje år ett företag utökar arbetsstyrkan i förhållande till närmast före­

gående år bör stöd kunna utgå. Den stimulans som ges för sysselsättnings­

ökningen bör emellertid inte begränsas till detta förstaårsstöd. I den mån

den uppnådda sysselsättningsökningen bibehålls under ett andra och tredje

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

224

år bör stöd utgå också för dessa år. I den mån sysselsättningen ökar ytter­

ligare under andra och tredje året skall givetvis förstaårsstöd utgå för

denna ökning.

Det kan i och för sig ligga nära till hands att från detta stödunderlag

undanta sysselsättningsökning som har omedelbart samband med etable-

ring eller utvidgning för vilken statligt kapitalstöd har utgått. Så vidsträckt

undantag skulle emellertid i viss mån förringa den särskilda stimulans

som stödet avses ge i det inre stödområdet. Jag förordar därför att undan­

taget begränsat att gälla endast sådan sysselsättningsökning som har ome­

delbart samband med att företaget har medgetts att ta i anspråk investe-

ringsfondsmedel. Den sysselsättningsökning som inträffar i sådant företag

det år då den med stöd av fondmedel gjorda investeringen avslutades och

året närmast därefter bör inte få läggas till grund för beräkning av syssel­

sättningsstöd.

Administrationen av sysselsätiningsstödet kan göras förhållandevis en­

kel. Det synes sålunda vara möjligt att grunda kontrollen av sysselsätt­

ningsökningen hos företagen på de arbetsgivaruppgifter som lämnas som

underlag för beräkningen av avgifter till försäkringen för tilläggspension

in. m. Fastställandet av antalet anställda i ett företag görs härvid i praktiken

efter schematiska grunder. Detta system bör lämpligen läggas till grund för

beräkningen även av sysselsätiningsstödet. Vid framräkning av de olika

årens jämförelsetal anser jag alltså att man skall dela det totala antalet ar­

betstimmar under året i företaget med det antal arbetstimmar som är nor­

malarbetstid för dem som arbetar på heltid.

I fråga om stödets storlek föreslår jag att förstaårsstödet skall utgå med

5 000 kr. för varje årsarbetskraft varmed sysselsättningen har ökat i före­

taget i förhållande till året innan. I den mån denna sysselsättningsökning

står kvar följande år skall stödet också då utgå med 5 000 kr. för varje

årsarbetskraft. För den även under det tredje året kvarstående sysselsätt­

ningsökningen föreslår jag att stödet utgår med 2 500 kr. för varje års­

arbetskraft. Förslaget innebär att en ökning av arbetsstyrkan med en års­

arbetskraft ger ett totalt sysselsättningsstöd på 12 500 kr., om ökningen

kvarstår under en treårsperiod.

Eftersom sysselsättningsstöd- är en hittills oprövad stödform och stödet

dessutom skall utgå försöksvis är det lämpligt att beslut i dessa stödärenden

tills vidare meddelas centralt av AMS, som också bör följa upp försöksverk­

samheten.

Jag anser att det föreslagna stödet bör införas så snart som möjligt. Det

första jämförelseåret bör därför vara år 1969. Sysselsättningsstöd kan då

utgå för sysselsättningsökningar redan under år 1970 och kan börja betalas

ut under år 1971.

Kangl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Kungl. Mnj:ts proposition nr 75 år 1970

225

Kostnads- och anslagsberäkningar

Som jag har berört förut utgör den av riksdagen fastställda medelsramen

för lokaliseringsstödet under den femåriga försöksperioden 225 milj. kr.

i bidrag och 1 000 milj. kr. i lån. Fram till mitten av februari 1970 hade

bidrag beviljats med närmare 200 milj. kr. och lån med knappt 800 milj.

kr. Jag räknar med att vad som återstår av ramarna kommer att vara

tillräckligt för att meddela beslut om stöd i de ärenden som kan hinna aktua­

liseras under återstoden av innevarande budgetår. Kungl. Maj :t bör inhämta

riksdagens bemyndigande att ta i anspråk vad som eventuellt återstår av

ramarna vid budgetårets utgång för beslut om lokaliseringsstöd också där­

efter.

Under anslagen Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån har för budget­

åren 1965/66—1969/70 anvisats sammanlagt 200 resp. 750 milj. kr. I årets

statsverksproposition har anslagen preliminärt tagits upp med 10 resp.

200 milj. kr. Totalt hade vid mitten av februari 1970 utbetalats ca 130

milj. kr. resp. knappt 540 milj. kr. Eftersläpningen beror givetvis på att

de investeringar vid vilka lokaliseringsstöd har beviljats färdigställs suc­

cessivt och att slutlig utbetalning av stödet sker först sedan investeringarna

har slutbesiktigats.

Lokaliseringsutredningen föreslår att i fortsättningen endast ettåriga

medelsramar fastställs för lokaliseringsstödet. Med hänsyn till de utvidg­

ningar som utredningen föreslår i skilda avseenden, bl. a. förhöjt stöd på

vissa prioriteringsorter, beräknar utredningen för budetgåret 1970/71 en

beslutsram för stöd till enskilda företag av 90 milj. kr. för lokaliserings­

bidrag och 260 milj. kr. för lokaliseringslån.

Erfarenheterna från försöksperioden visar enligt min mening klart värdet

av flerårsramar. Tack vare det bemyndigande som Kungl. Maj :t har haft

att inom de totala ramarna bevilja stöd med högre belopp än som har anvi­

sats under anslagen har en bättre planering kunnat åstadkommas och

risker för att enstaka större projekt skulle spränga ramarna undvikits. Jag

förordar därför att flerårsramar fastställs också i fortsättningen. Med det

tidsperspektiv som nu bör läggas på stödverksamheten anser jag det lämp­

ligt med ramar för en treårsperiod.

Vid beräkningen av ramarnas storlek bör uppmärksammas att mina

förslag i fråga om lokaliseringsstödet i vissa avseenden skiljer sig från ut­

redningens. En viktig skillnad är att prioriteringsorter inte utses och att

utredningens förslag om höjda maximigränser för stöd i sådana orter alltså

inte blir aktuellt. Vidare medför mitt förslag om stöd till rörelsekapital i

form av kreditgarantier i stället för lån att sådant stöd inte kommer att

belasta låneramen. Å andra sidan innebär också de förslag som jag har

förordat reformer på en rad punkter som kan förutsättas medföra behov

av vidgade beslutsramar. Jag vill här peka särskilt på utvidgningen av stöd-

15—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 75

226

området, vidgningen av begreppet stödberättigad verksamhet och den nya

möjligheten att ge ersättning för kostnader för flyttning av maskiner m. m.

Den omständigheten att statliga företag numera kan få lokaliseringsstöd

är en annan faktor som påverkar bedömningen av ramarnas storlek.

Vidare införs nu nya eller utvidgade regionalpolitiska stödåtgärder i form

av utbildningsstöd, sysselsättningsstöd och det på anmälan av chefen för

kommunikationsdepartementet föreslagna transportstödet.

Det förefaller mig naturligt att se dessa regionalpolitiska insatser i ett

sammanhang som integrerade delar i en framåtsyftande regionalpolitik.

Mot denna bakgrund finner jag det också naturligt att en gemensam total

ram beräknas för dessa olika stödformer. Utifrån en bedömning av det nu

förutsebara medelsbehovet för de aktuella åtgärderna förordar jag att en

total ram på 1 200 milj. kr. fastställs för treårsperioden 1970/71—1972/73.

Kostnaderna för transportstödet har av chefen för kommunikationsdepar­

tementet för en treårsperiod beräknats till 75 milj. kr. Om detta belopp skul­

le överskridas bör totalramen höjas i motsvarande mån. Skulle medelsbeho­

vet för utbildnings- och sysselsättningsstöd komma att avvika från vad som

nu förutses, blir det därvid naturligt att i motsvarande mån anpassa de be­

räknade beslutsramarna för lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån.

Vad jag nu har förordat innebär att statsmakterna under tre år satsar

ungefär samma belopp på regionalpolitiskt stöd i här berörda avseenden

som för lokaliseringsstödet under den femåriga försöksperioden.

Givetvis är det svårt att förutse vilken stimulanseffekt för företagen som

det förbättrade stödet kommer att få. Osäkerheten ökas av att företagens

investeringsvilja naturligtvis påverkas i första hand av konjunkturutveck­

lingen. Mot bakgrunden av erfarenheterna från försöksperioden och de

ramar som har gällt under de gångna fem åren räknar jag med en be­

slutsram för lokaliseringsstödet för budgetåren 1970/71—1972/73 på 1 000

milj. kr. Härav beräknar jag 200 milj. kr för lokaliseringsbidrag/avskriv-

ningslån inkl. ersättning för flyttningskostnader för maskiner m. m. och

800 milj. kr. för lokaliseringlån.

Kungl. Maj :t bör äga bevilja stöd inom dessa totalramar under treårs­

perioden oberoende av de anslag som anvisas för vart och ett av budgetåren.

I fråga om medelsbehovet under anslagen Lokaliseringsbidrag och Loka­

liseringslån för nästa budgetår vill jag erinra om att betydande reservatio­

ner finns på anslagen på grund av eftersläpningen i projektens färdig­

ställande. Å andra sidan kan ökande medelsutbetalningar väntas på grund

av den stegrade beslutsvolymen under de senaste budgetåren och vidg­

ningen av kretsen stödberättigade till statliga företag. De nu föreslagna

vidgningarna av lokaliseringsstödet torde däremot endast i mindre omfatt­

ning påverka medelsbehovet redan under nästa budgetår. Jag förordar att

de båda anslagen för nämnda budgetår tas upp med 60 milj. kr. resp. 250

milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

227

För kreditgarantier till rörelsekapital i samband med att företag beviljats

lokaliseringsstöd förordar jag i avvaktan på närmare erfarenheter att ra­

men fastställs för endast ett år i sänder och att den för nästa budgetår be­

stäms till 25 milj. kr. På driftbudgeten bör föras upp ett särskilt förslags­

anslag för infriande av garantiåtaganden i lokaliseringssyfte. För budget­

året 1970/71 bör anslaget tas upp med ett formellt belopp av 1 000 kr.

Medel till bidrag till lokaliseringsutbildning disponeras f. n. från anslaget

Arbetsmarknadsutbildning m. m. För innevarande budgetår kan kostna­

derna uppskattas till ca 20 milj. kr. I riksstatsförslaget för budgetåret

1970/71 har ett särskilt anslag på 25 milj. kr. förts upp preliminärt.

Utredningen har föreslagit väsentligt generösare grunder för stödet till

lokaliseringsutbildning än som f. n. tillämpas både i fråga om beloppen

och stödtidens längd. Med utgångspunkt häri och en fördubbling av antalet

elever i utbildning beräknar utredningen det årliga medelsbehovet till 75

milj. kr.

Också mina förslag innebär förmånligare grunder för stödet genom att

dels ett schablonstöd med en fixerad timersättning på 5 kr. införs under

ett inkörningsskede, dels den tid varunder utbildningsstöd far lämnas ut­

sträcks till ett år. Med beaktande av att en stark ökning av elevantalet kan

förutses räknar jag med ett totalt medelsbehov för ändamålet under den

kommande treårsperioden av 100 milj. kr. För nästa budgetår bör till Stöd

till lokaliseringsutbildning beräknas ett förslagsanslag av 35 milj. kr.

Det nya sysselsättningsstöd som jag har lagt fram förslag om i det före­

gående kommer att föranleda begränsade utbetalningar under det första

året, varefter detta ökar successivt. För den närmaste treårsperioden torde

medelsbehovet kunna uppskattas till 25 milj. kr. Enligt förslaget skall stö­

det det första året avse nyanställningar under år 1970 och betalas ut under

första halvåret 1971. Eftersom sysselsättningsstöd under budgetåret 1970/71

således kommer att betalas ut endast i form av vad jag har kallat förstaårs-

stöd räknar jag med en medelsanvisning av 5 milj. kr. som tillräcklig för

nämnda budgetår. Beloppet bör tas upp under ett särskilt förslagsanslag

benämnt Sysselsättningsstöd.

Den förbättring som jag har förordat i fråga om flyttningsstödet till kva­

lificerad arbetskraft vid nyanställning hos företag inom stödområdet kan

beräknas medföra endast obetydliga merkostnader. Dessa ryms inom det

belopp som har tagits upp för flyttningsbidrag under anslaget Allmänna be­

redskapsarbeten m. m. för nästa budgetår.

För att de föreslagna reformerna skall få största möjliga effekt är det

enligt min mening önskvärt att företagen informeras om de nya förutsätt­

ningarna för statligt stöd. Jag anser att det bör ankomma på AMS och de

regionala organen att handha denna upplysningsverksamhet. Styrelsen,

som redan f. n. har ett ansvar för informationen om det lokaliseringspoli-

tiska stödet, bör svara för informationsverksamheten inom ramen för de

medel som står till styrelsens förfogande för sådant ändamål.

Knngl. Maj:Is proposition nr 75 år 1970

228

XII. Hemställan

Under åberopande av vad jag har anfört i det föregående hemställer jag

att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

1. godkänna vad jag har förordat i fråga om regionalpolitikens mål,

2. godkänna vad jag har förordat i fråga om regional planering och val

av medel i regionalpolitiken,

3. godkänna de ändrade grunder för lokaliseringsstöd och utbildnings-

stöd samt flyttningsstöd till kvalificerad arbetskraft som jag har förordat,

att tillämpas fr. o. m. budgetåret 1970/71,

4. bemyndiga Kungl. Maj :t att bevilja företag eller organisation som flyt­

tar central förvaltning från storstadsområde till annan ort stöd vid investe­

ringar i byggnader efter motsvarande grunder som gäller för lokaliserings­

stöd,

5. bemyndiga Kungl. Maj:t att fr. o. in. budgetåret 1970/71 anordna för­

söksverksamhet med sysselsättningsstöd enligt de huvudsakliga riktlinjer

som jag har förordat,

6. bemyndiga Kungl. Maj:t att — med tillämpning av de under 3. för­

ordade ändrade grunderna för lokaliseringsstöd — efter utgången av bud­

getåret 1969/70 ta i anspråk outnyttjat utrymme av de ramar för beslut om

lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån som har fastställts för den femåriga

försöksperioden,

7. bestämma att under budgetåren 1970/71—1972/73 härutöver får be­

viljas lokaliseringsbidrag/avskrivningslån, lokaliseringslån, utbildningsstöd,

sysselsättningsstöd och transportstöd med sammanlagt högst 1 200 000 000

kr. med den huvudsakliga fördelning som jag har angett i det föregående,

8. fastställa en ram för statlig garanti för lån i lokaliseringssyfte till rö­

relsekapital för budgetåret 1970/71 av högst 25 000 000 kr.,

9. för budgetåret 1970/71 anvisa

på driftbudgeten under elfte huvudtiteln

a) till Lokaliseringsbidrag ett reservationsanslag av 60 000 000 kr.,

b) till Stöd till lokalis er ing sutbildning ett förslagsanslag av 35 000 000 kr.,

c) till Infriande av statlig garanti för lån i lokaliseringssyfte till rörelse­

kapital ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

d) till Sysselsättningsstöd ett förslagsanslag av 5 000 000 kr.,

på kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd

till Lokaliseringslån ett investeringsanslag av 250 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj.ts proposition nr 75 år 1970

229

Innehållsförteckning

sid.

I.

Inledning

.................................................................................................................. 4

II.

1964 års riktlinjer för lokaliseringspolitiken

...................................................... 6

III.

Regionala utvecklingstendenser och problem m.m

.............................................. 9

1. Inledning.............................................................................................................. 9

2. Företagssektorn ............................................................................................... 9

3. Hnshållssektorn................................................................................................. 15

4. Den offentliga sektorn.................................................................................... 23

5. Storstädernas och glesbygdens utveckling ............................................... 27

6. Remissyttrandena............................................................................................. 33

IV.

Internationella erfarenheter

.................................................................................... 37

1. Inledning.............................................................................................................. 37

2. Regionalpolitiska mål .................................................................................... 37

3. Regional planering ........................................................................................... 38

4. Regionalpolitisk organisation ....................................................................... 40

5. Regionalpolitiska medel.................................................................................. 40

6. Regionalpolitikens resultat ............................................................................ 44

V.

Erfarenheter från försöksperioden

....................................................................... 45

1. Regional utvecklingsplanering....................................................................... 45

2. Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten........................................... 50

VI.

Mål för lokaliserings- och regionalpolitiken

...................................................... 63

1. ERU:s principiella synpunkter..................................................................... 63

2. Lokaliseringsutredningens allmänna synpunkter..................................... 66

3. Remissyttrandena............................................................................................. 67

VII.

Principiella synpunkter på de regionalpolitiska medlen

................................ 74

1. ERU:s synpunkter ........................................................................................... 74

2. Lokaliseringsutredningens synpunkter ...................................................... 76

3. Remissyttrandena............................................................................................. 80

VIII.

Investeringsstöd i lokaliseringssyfte

................................................................... 86

1. Allmänna synpunkter .................................................................................... 86

2. Den geografiska avgränsningen ................................................................... 90

3. Stödberättigad verksamhet............................................................................ 104

4. Stödsubjekt ........................................................................................................ 113

5. Stöd vid rationalisering och nedläggning.................................................... 117

6. Stödets form ..................................................................................................... 125

7. Stödunderlag och stödets storlek................................................................. 136

8. Säkerheter, bevakning m. m......................................................................... 148

9. Beslut i särskilda fall.................................................................................... 152

10. Beslutens giltighetstid ..................................................................................

154

IX.

Andra regionalpolitiska medel

..............................................................................

155

1. Bidrag till lokaliseringsutbildningen..........................................................

155

2. Utbyggnad av industricentra ..................................................................... 159

3. Etableringskontroll — etableringsanmälan ........................................... 168

4. Sysselsättningspremier och sysselsättningsavgifter.............................. 173

X.

Kostnads- och anslagsfrågor

................................................................................ 176

1. Kostnadsberäkningar.................................................................................... 176

2. Anslagsframställningar för budgetåret 1970/71 ..................................... 178

XI.

Departementschefen

............................................................................................... 180

Bakgrund och erfarenheter.......................................................................... ISO

Begionalpolitikens mål ................................................................................ 186

Val av medel i den regionala politiken .................................................... 1S3

Det lokaliseringspolitiska stödet ............................................................... 201

Annat regionalpolitiskt stöd....................................................................... 217

Kostnads- och anslagsberäkningar .......................................................... 225

XII.

Hemställan

.............................................................................................................. 228

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1970

ESSELTE TRYCK, STHLM 70

014072