Prop. 1971:173

Kungl. Maj:ts proposition om vissa reformer inom polis- och åklagarväsendet

Nr 173

Kungl. Maj:ts proposition om vissa reformer inom polis- och åklagar- väsendet; given Stockholms slott den 29 oktober 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollct över justitieärcnden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements- chefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allcrnådigste Konungs och Hcrres frånvaro

CARL GUSTAF

LENNART GEI J ER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreläggs riksdagen förslag till allmänna riktlinjer för den framtida polis- och åklagardistriktsindelningen. Polisdistrikten bör enligt dessa riktlinjer göras så stora att kontinuerlig rörlig övervakning kan anordnas i större utsträckning än vad som nu är möjligt och att personalen kan specialiseras för utredningar av i vart fall de vanligast förekommande brottstypcrna. Det förordas vidare att indelningen i kommunblock liksom f.n. läggs till grund för polisdistriktsindelningcn och att gräns för polisdistrikt som regel inte bör skära länsgräns. Avsik— ten är också att nå bättre överensstämmelse mellan gränserna för rätts— väsendets olika verksamhetsområdcn. I fråga om åklagardistriktcn före— slås cn anpassning till den nya polisdistriktsindclningen med tillämpning av i stort sett de principer som nu gäller. Den nya polis- och åklagar- distriktsindelningen avses bli genomförd successivt och i huvudsak vara slutförd inom en period av 2—3 år.

Den föreslagna polisdistriktsindelningen kommer att medföra att vissa län inte kan behållas som verksamhetsområde för den regionala polis- organisationen. I propositionen föreläggs riksdagen förslag till riktlin- jer för cn begränsad reform av den regionala polisverksamhcten. Re- formen anses inte föregripa eller försvåra statsmakternas framtida ställ-

'Prop. 1971: 173 - 2

ningstagande till de frågor som f.n. utreds av länsberedningen. Den innebär att två eller möjligen tre angränsande län i en del fall förs samman till ett verksamhetsområde och att i princip en enhetlig orga- nisation införs i samtliga län. Länsstyrelsen behåller sin ställning som högsta polismyndighet i länet. Länspolischefen blir liksom nu tjänsteman i länsstyrelsen men får en självständigarc ställning än f. n. De regionala indelningsändringarna avses bli genomförda. successivt i samma takt som polis- och åklagardistriktsindelningen. I övrigt föreslås den nya organisationen bli genomförd den 1 januari 1973.

I propositionen föreläggs riksdagen vidare förslag till allmänna rikt- linjer för en reform om ökat medborgarinflytande inom den lokala polisorganisationen. De nuvarande polisnämnderna avskaffas och er- sätts av polisstyrelser. Styrelsen skall enligt förslaget bestå av polische- fen som ordförande och sex andra ledamöter, vilka utses av kommun— fnllmäktige i de kommuner-som ingår i polisdistriktet eller av ombud som dessa fullmäktige har valt. Polisstyrelse får i princip samma arbets- uppgifter som lokal polischef nu har. Vissa viktigare frågor, främst så- dana som rör förhållandet mellan allmänheten och polisen, avgörs av styrelsen i plenum och andra ärenden av polischefen ensam. Ärenden som angår utövning av polisledning skall dock alltid avgöras av polis- chefen ensam. Polisstyrclser avses bli inrättade på en gång i hela landet den 1 januari 1973.

De lagförslag som läggs fram i propositionen föreslås träda i kraft den 1 januari 1973.

Prop. 1971: 173 3

1. Förslag till

Lag om vad som avses med polismyndighet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

15. Med polismyndighet avses polisstyrelsen i distriktet, om ej annat följer av lag eller annan författning. '

Närmare föreskrifter om polisstyrelse meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Genom sådan föreskrift får be- fogenhet att besluta 1 fråga om frihetsberövande tilläggas endast högre polisbefäl.

2 & Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som åläg- ger polischef viss uppgift, får Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer föreskriva, att uppgiften skall i polischefens-ställe fullgöras ' av annan tjänsteman inom polisväsendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973, då lagen (1964: 317) om vad som avses med polismyndighet skall upphöra att gälla.

2. Förslag till Lag om upphävande av lagen (1964: 320) om polisnämnder

Härigenom förordnas, att lagen (1964: 320) om polisnämndcr skall upphöra att gälla vid utgången av år 1972. Löpande tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i polis- nämnd samt för ombud och suppleanter upphör vid utgången av år 1972.

Prop. 1971: 173 4

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 29 oktober 1971

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN. statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST- ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYR- DAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, .LIDBOM, CARLSSON

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa reformer inom polis- och åklagarväsendet och anför.

Inledning

Polisväsendet fick sin nuvarande organisation genom beslut vid 1962 och 1964 års riksdagar i samband med förstatligandet av bl. a. polis- och åklagarväsendet. Organisationen genomfördes den 1 januari 1965.

I sin anslagsframställning hösten 1967 för budgetåret 1968/69 tog rikspolisstyrelsen upp frågan om indelningen i polisdistrikt. Antalet distrikt borde enligt styrelsens mening nedbringas från nuvarande 119 till 80. Genom en sådan reform skulle förutsättningarna för en effektiv verksamhet ökas och kostnaderna nedbringas. Styrelsen framhöll att ett genomförande av dess förslag i fråga om den lokala organisationen måste få konsekvenser för den regionala indelningen.

Även frågan om indelningen i åklagardistrikt togs upp till diskussion hösten 1967. Riksåklagaren framhöll i sin anslagsframställning för bud- getåret 1968/69 att det från åklagarsynpunkt är önskvärt att indel- ningen i åklagardistrikt och polisdistrikt stämmer överens. Han fram- höll också att några av de befintliga åklagardistrikten är för små och därför bör läggas samman med andra distrikt.

Mot bakgrund av rikspolisstyrelsens och riksåklagarens framställ- ningar erhöll min företrädare den 10 november 1967 bemyndigande att tillkalla sakkunniga med uppdrag att göra en översyn av indelningen i polis- och åklagardistrikt och av den regionala polisorganisationen. De sakkunnigal, som antog namnet 1967 års polisutredning, avlämnade 1 Statssekreteraren Ove Rainer, ordförande, ledamöterna av riksdagen Per Berg-

man och Sven Ekström, justitierådet Ingrid Gärde Widemar samt ledamöterna av riksdagen Lars Schött och Tage Sundkvist.

Prop. 1971: 173 . 5

den 30 juni 1970 betänkandet (SOU 1970: 32) Polisen i samhället. Be- tänkandet innehåller inte några förslag i fråga om indelningen i polis- och åklagardistrikt i Stockholms län och göteborgsområdet men be- handlar i övrigt samtliga de frågor som uppdragits åt utredningen;

Till betänkandet har fogats dels reservationer av ordföranden och herr Sundkvist, dels särskilda yttranden av vissa experter.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitie- kanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten för Västra Sverige,.riks- polisstyrelsen, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, statens trafik- säkerhetsverk, statskontoret, riksdagens justitieombudsman (JO), samt- liga länsstyrelser, samtliga civilbefälhavare, 1964 års civilbefälhavar--- utredning, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers cen- tralorganisation (SACO), Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges polismästare och Föreningen Sveriges länspolischefer.

RÅ har överlämnat yttranden från vissa åklagarmyndigheter. Läns- styrelserna har bifogat yttranden från samtliga polischefer samt från vissa kommuner och polisnämnder.

1 Den lokala polisorganisationen

1.1. Polisdistriktsindelningen

1.1.1. Nuvarande förhållanden

Rikspolisstyrelsen utövar som central förvaltningsmyndighet det högsta inseendet över polisväsendet. Styrelsens uppgifter är i huvudsak av inspekterande, rådgivande och samordnande karaktär. På vissa om- råden har styrelsen emellertid tillerkänts befogenhet att meddela-före— skrifter om hur polisverksamheten skall drivas och att leda denna-verk- samhet, t. ex. i fråga om trafikövervakning som berör två eller flera län, bevaknings- och säkerhetsarbetet vid statsbesök samt riksomfat— tande spaning vid vissa allvarliga brottstyper. Styrelsen har också om-' fattande administrativa uppgifter. Inom länen har länsstyrelserna. i egenskap av högsta polismyndighet ansvaret för och ledningen av po- lisverksamheten. Länspolischefen, som är tjänsteman i länsstyrelsen, fullgör i stor utsträckning de uppgifter som åligger länsstyrelsen. På det, lokala planet leder polischefen, som är underställd länsstyrelsen, verk- samheten i sitt distrikt. Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt är i fråga om den operativa polisverksamheten undantagna från läns- polischefens verksamhetsområde. Polischeferna i dessa städer-har alltså i operativt hänseende samma ställning som länspolisehef. I Gotlands . län finns inte någon länspolischef. Polischefen i Visby polisdistrikt har därför vissa regionala uppgifter.

Prop. 1971: 173 6

. Riket är indelat i 119 polisdistrikt. Omfattningen av varje distrikt an- ges i kungörelsen (1970: 589) om rikets indelning i- polisdistrikt.

Polisdistrikten utgör den lokala polismyndighetens verksamhetsom- råde. De är uppbyggda kring en välbelägen huvudort av ej alltför ringa storlek och omfattar huvudorten och dennas naturliga omland, dvs. de områden som näringsgeografiskt och förvaltningsmässigt graviterar mot orten i fråga. Distrikten har med några få undantag ett så stort be- folkningsunderlag och en sådan struktur att polisarbetet bereder sys- selsättning åt en poliskår om minst 20 ordinarie polismän.

Polisdistriktens gränser skär inte i något fall länsgräns och inte hel- ler gräns för kommunblock annat än i de fall då kommunblock'har bil- dats över länsgräns. Indelningen i kronofogde- och åklagardistrikt byg- ger helt på polisdistriktsindelningen och ett kronofogde- eller åklagar- distrikt omfattar alltid ett eller flera polisdistrikt. Polisdistriktens grän- ser stämmer i stor utsträckning överens med gränserna för domkretsar, fögderier och civilförsvarsområden.

I fråga om organisationen inom ett polisdistrikt kan nämnas följande. I varje polisdistrikt finns en polischef med tjänstebenämningen polis- mästare. Denne leder verksamheten inom distriktet och utövar chefska— pet över tjänstemän som inte har avdelats för riksomfattande eller re- gional verksamhet. De tjänstemän som är stationerade i kansliorten och som inte har avdelats för nyss nämnd verksamhet bildar distriktets huvudstyrka. I nästan samtliga polisdistrikt är viss personal stationerad utanför kansliorten och ingår i arbetsenheter som benämns arbetsgrup- per eller polisposteringar.

Polisdistrikten är territoriellt indelade i arbets- och ansvarsområden, s. k. vaktområden. Det vaktområde som omfattar kansliorten benämns centralvaktområde. Övriga vaktområden inom polisdistriktet benämns lokalvaktområde. I Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt är centralvaktområdet indelat i vaktdistrikt.

Den personal som ingår i ett polisdistrikts huvudstyrka svarar i prin- cip för all polisverksamhet inom centralvaktområdet och dessutom för vissa betydelsefulla uppgifter inom lokalvaktområdena. Förvaltnings- göromålen inom polisdistrikten fullgörs vid en särskild arbetsenhet, polischefens kansli. Enligt den organisation som har börjat genomföras fr. o. m. den 1 juli 1971 delas huvudstyrkan i ett normaldistrikt in i en ordningsavdelning och en kriminalavdelning. Ordningsavdelningen kan delas in i en övervakningssektion och en trafiksektion. Kriminalavdel- ningen kan delas in i flera rotlar, en spanings-, en allmän utrednings- och 1—3 brottsrotlar. Rotlarna kan bestå av flera kommissioner. Flera distrikt är emellertid så små att avdelningarna inte har kunnat delas in i sektioner eller rotlar, I de minsta distrikten har ej ens en uppdelning på olika avdelningar kunnat genomföras. I Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt avviker organisationen på väsentliga punkter från organisationen i ett normaldistrikt.

Prop. 1971: 173 - 7

1.1.2. Polisutredningen

I samband med polisväsendets förstatligande minskades antalet polis- distrikt från 554 till 119. Trots denna kraftiga minskning av distriktens antal, uttalades under förarbetena att många distrikt var alltför små och att arbetsorganisatoriska skäl troligen skulle tvinga fram en över- syn av polisdistriktsindelningen tämligen snart. Frågan om de 35—40 minsta distrikten kunde behållas borde då i första hand prövas.

Polisutredningen konstaterar, att farhågorna för att de minsta di- strikten inte skulle fungera effektivt i stort sett har besannats. Distrik- tens resurser kan inte utnyttjas rationellt. Personalen kan inte speciali- seras i den utsträckning som är önskvärdoch hjälpmedel kan inte an- vändas i den omfattning som tekniken medger. Bristen på kvalificerad personal i de små distrikten försvårar planering och samordning av verksamheten. Tillfälliga toppbelastningar i form av ökat brottsflöde eller anmälda grövre brott ställer stora krav på distriktens kapacitet och elasticitet. De små distrikten är särskilt känsliga för sådana störningar och har inte tillräckliga resurser för att utredningsverksamheten vid dessa tillfällen skall kunna fungera utan att kraftiga övertidsuttag görs eller hjälp lämnas från annat distrikt. Störningarna innebär också att den långsiktiga planeringen förrycks och försvåras i distrikt som måste lämna hjälp. I fråga om övervakningsverksamhcten framhåller utred- ningen, att det är en allvarlig brist i flera små distrikt att kontinuerlig rörlig övervakning inte kan organiseras inom områden som i och för sig kräver sådan övervakning med hänsyn till brottsfrekvens och behov av polisiär service i övrigt. Också i fråga om kansligöromålen gäller att de minsta distrikten skapar problem. För att dessa göromål skall kun- na fullgöras på ett tillfredsställande sätt måste kansliet ha en viss minsta storlek. .l de minsta distrikten är det svårt att utnyttja den specialiserade kanslipersonalen för andra arbetsuppgifter. Kanslierna blir därför oeko- nomiska genom att överkapacitet går förlorad. '

Utredningen anser att de nu nämnda organisatoriska bristerna förelåg redan när 1965 års reform genomfördes. Genom den brotts— och trafik- utveckling samt inflyttning till tätorterna som därefter har ägt rum har bristerna blivit än mera framträdande. Enligt utredningen är det inte möjligt att lösa problemen inom ramen för nuvarande distriktsin— delning och det ligger nära till hands att överväga en genomgripande reform, inte minst med hänsyn till att en långsiktig lösning är till stor fördel för den berörda personalen. Målsättningen skulle då vara att distrikten ges en sådan organisation att de i princip alltid blir själv- försörjande i fråga om personal. För att förverkliga denna målsättning måste antalet polisdistrikt nedbringas till omkring 30.

Under utredningens arbete har från olika håll framförts betänklig- heter mot en reform som går så långt. Det har särskilt framhållits att

Prop. 1971: 173 8

en sammanslagning av polisdistrikt kan medföra att allmänhetens krav på polisiär service försämras i ett distrikt som inte kommer att bestå som självständig enhet. Enligt utredningen är sammanslagningar av di- strikt bara en av de åtgärder som kan tillgripas för att skapa förutsätt- ningar för en effektivare polisverksamhet. Också genom en omorgani- sation av den regionala polisverksamheten eller funktionsförändringar såväl inom ett polisdistrikt som mellan lokal-, regional- och riksplanen kan man komma till rätta med Vissa brister inom polisväsendet. Mot denna bakgrund har utredningen kommit fram till att en rationell orga- nisation bör åstadkommas genom ett begränsat antal sammanslagningar av distrikt och en omorganisation av den regionala polisverksamheten.

De principer som enligt utredningen bör gälla för en begränsad (Ii- striktsz'ndelningsreform är i huvudsak följande.

Indelningen i polisdistrikt skall främst ta hänsyn 'till de krav som samhället ställer på övervaknings-, utrednings- och allmän serviceverk- samhet. Distrikten bör organiseras så att alla dessa verksamhetsgrenar kan drivas effektivt och till lägsta möjliga kostnad. Poliskårerna mås- te byggas upp av lämpligt avpassade och bärkraftiga organisationsenhe— ter för olika funktioner. Huvudstyrkans sammansättning är härvid av särskild betydelse. Kraven på kontinuerlig övervakning och specialise- ring kan i många fall tillgodoses genom att distrikt med små huvud- styrkor sammanläggs. Detta gäller i synnerhet om distriktet med hän- syn till avstånd och kommunikationer kan läggas samman med ett di- strikt som har stora personella resurser och är väl utrustat i tekniskt avseende. Den polisiära servicen får inte försämras i någon del av ett polisdistrikt genom en indelningsändring. I varje särskilt fall måste man pröva hur denna service skall kunna tillgodoses. Därvid skall sär— skild hänsyn tas till storleken av kansliorten i det distrikt som är tänkt att upphöra samt befolkningsutveckling, avstånd och kommunikatio- ner inom distriktet.

Nya polisdistrikt bör inte bildas utan hänsyn till andra indelningar. Som regel skall distriktens gränser ej skära länsgräns. En uppdelning av kommunblock på två eller flera polisdistrikt bör komma i fråga bara i de fall då block har bildats över länsgräns. Det är angeläget att . gränserna för rättsväsendets olika verksamhetsområden stämmer över- ens. Utredningen uppställer som ett oeftergivligt krav att polis- och åklagardistriktens gränser inte skär varandra samt framhåller att det är ett starkt önskemål att inte heller åklagardistriktens och domkret- sarnas gränser gör det. Vidare bör hänsyn tas till den samhörighet som näringsgeografiskt och kommunikationsmässigt samt i fråga om kon- taktinriktning i övrigt föreligger mellan olika bygder. I detta hänseende kan arbetsmarknadsstyrelsens kommunblocksanpassade A-regioner ge viss ledning.

På grundval av de nu redovisade principerna lägger utredningen fram

Prop. 1971: 173 = . 9

ett detaljerat förslag till ny polisdistriktsindelning. Enligt detta skall an- talet polisdistrikt minskas från anarande 119 till 90. Utredningen har inte begränsat sin undersökning till de fall som rikspolisstyrelsen tog upp i sitt förslag utan har gjort en fullständig översyn av polisdistrikts- indelningen i riket. Avvikelserna från rikspolisstyrelsens förslag, som innebar en minskning av antalet distrikt till 80, är emellertid inte sär- skilt stora och beror främst .på att utredningen ännu ej har tagit ställ- , ning till hur indelningsfrågorna i Stockholms län och göteborgsområdet bör lösas.

Beträffande det närmare innehållet i utredningens förslag hänvisas till en tabellarisk uppställning som torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga. De närmare motiven för indelningsförslaget re- dovisas i betänkandet på s. 62—87.

Utredningen framhåller, att indelningsändringarna inte får leda till en reell minskning av antalet tjänster. Det antal tjänster (årsarbetskraf- ter) som nu finns i områden som enligt förslaget skall utgöra ett nytt distrikt bör i princip behållas i dessa områden och inte flyttas till annat distrikt.

I övrigt går utredningen inte in på andra allmänna organisations- frågor än de som sammanhänger med att viss ort upphör att vara kansliort. Den övervakningsverksamhet som nu bedrivs på en sådan ort måste även efter en sammanslagning i många fall .utföras av per- sonal som är stationerad där. I glesbygdsområden bör man inte utan starka skäl flytta polismanstjänster från en ort som upphör att vara kansliort. I andra områden kan antalet tjänster för övervakningsverk- samhet reduceras i viss utsträckning. I fråga om utredningsverksam- heten för utredningen ett liknande resonemang. Genom att ändringarna i personaluppsättningen blir relativt små i distrikt som läggs samman med annat distrikt går de fördelar som anses vara förenade med små distrikt —— person- och lokalkännedom — inte förlorade. Enligt utred- ningen är det vidare väsentligt att kravet på service i polismyndighets- ärenden, dvs. ärenden som innebär avgivande av yttrande eller med- delande av tillstånd, blir tillgodosett på ort som upphör att vara kansli- ort. I dessa ärenden tillämpas ett skriftligt förfarande. Även efter en distriktssammanslagning kan ansökningar lämnas in och förfrågningar göras hos polisen i hemorten. Vidare bör föreståndaren för polisstyr- kan på orten få en sådan ställning att beslutanderätten i ärendena i stor utsträckning kan delegeras till honom.

Utredningen framhåller, att förslaget om större polisdistrikt kommer att ge väsentliga arbetskraftsvinster. Vinsterna görs i första hand i led- nings- och sambandsfunktionerna men också genom att kamerala och kanslibetonade uppgifter koncentreras till färre enheter. Eftersom ut- redningen inte lägger fram något organisationsförslag, kan vinsterna inte närmare anges och än mindre uttryckas i ekonomiska termer. Rc-

Prop. 1971: 173 10

formen ger även andra vinster än arbetskraftsvinster. Inom den nya orga- nisationen kan tekniska och andra hjälpmedel tas i bruk i en omfatt- ning som hittills inte har varit möjlig och bättre metoder kan använ- das i verksamheten. Inte heller dessa vinster kan Uttryckas i ekonömiska termer. '

Övergången till en ny polisdistriktsindelning medför "enligt. utred- ningen vissa kostnader av engångskaraktär. Kostnaderna kommer prak- tiskt taget helt att utgöras av de särskilda anordningar som kan behö— vas för att göra övergången mjuk och smidig för den berörda persona— len. Utredningen räknar med att dessa kostnader, som tidigast kan över- blickas när organisationen i de nya distrikten tar form, blir. av begrän- sad omfattning.

1.1.3. Renzissyttrandena

Brister i nuvarande organisation. Flera remissinstanser behandlar all- mänt frågan om den lokala polisorganisationen är behäftad med brister. Så gott som samtliga av dessa remissinstanser anser att så är fallet och att bristerna främst hänför sig till de mindre polisdistrikten.

Rikspolisstyrelsen framhåller, att man i dag kan fastslå att de minsta polisdistrikten inte är rationella och att de är oekonomiska enheter. .Ur- baniseringsprocessen, den oroande brottsutvecklingen och de ökande trafikproblemen har enligt styrelsen ytterligare belyst svagheten i den nuvarande organisationen såvitt avser dessa distrikt. RÅ påpekar, att erfarenheterna har visat att förundersökningar, särskilt i mål med häktade och andra förtursmål i små polisdistrikt med otillräckliga per- sonalresurser, i många fall inte har kunnat drivas på ett tillfredsställande sätt. Endast större polisdistrikt med tillräcklig, välutbildad" och speciali— serad kriminalpolispersonal torde på ett från allmänna rätts'vårdssyn— punkter önskvärt sätt kunna ombesörja utredningsverksamheten be— träffande den alltmer kvalificerade brottsligheten. JO framhåller, att han upprepade gånger i samband med inspektioner av polismyndig- heter och i andra sammanhang nödgats konstatera att polisens resurser är otillräckliga. Eftersom det är av stor vikt för rättssäkerheten att po- lisens möjligheter att komma till rätta med den ökande och förgrovade brottsligheten förbättras, anser JO att alla tillfällen att rationalisera och effektivisera polisen måste tillvaratas. Även övriga remissinstanser an— sluter sig med några undantag till utredningens uppfattning att bris— terna är betydande och att många polisdistrikt är alltför små för att polisverksamheten skall kunna drivas rationellt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att allt inte är välbeställt inom polisväsendet men ifrågasätter om de av utredningen angivna bris— terna genomgående har fäste i verkligheten. Utredningen har enligt läns-

Prop. 1971: 173 i ' 11

styrelsen utförligt men ensidigt uppehållit sig vid bristerna i de små di- striktens organisation och poängterat hur dessa kan övervinnas i stora distrikt. Däremot har" utredningen'inte- alls undersökt eller redovisat om de små distrikten har några fördelar eller om förhållandena i dessa distrikt erfarenhetsmässigt är sådana att ett oavvisligt behov föreligger av exempelvis specialiserad utredningspersonal och kontinUerlig över- vakning dygnet runt. Inte heller har utredningen ifrågasatt att de stora distriktens organisation kan ha några nackdelar. Enligt länsstyrelsen finns det på erfarenhet väl grundade skäl för uppfattningen .att en mindre organisation också har fördelar och att någon generell förbätt- ring av polisverksamheten inte kan garanteras i små distrikt som inför- livas med ett stort distrikt.

Behovet av en distriktsindelningsrcform. JK, RÅ, JO, rikspolisstyrel- sen, hovrätten för Västra Sverige, statskontoret, SACO, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län, länspolischefsföreningen, polismästarföreningen, så gott som samtliga länspolischefer, länsåklagare och polismästare samt åtskilliga kommuner och polis-nämnder ansluter sig till utred- ningens uppfattning att en distriktsindelningsrcform är nödvändig. JK framhåller, att organisatoriska åtgärder behövs för att effektivisera po- lisens arbete och att sådana åtgärder framstår som desto mer ange- lägna som den starkt ogynnsamma brottsutvecklingen under de senaste åren kan väntas fortsätta. JO anser, att de av utredningen föreslagna åtgärderna är väl ägnade att fylla syftet att göra polisverksamheten ef- fektivare och rationellare.

Flera remissinstanser bedömer behovet av en distriktsindelningsre- form endast med beaktande av förhållandena inom sitt eget verksam- hetsområde. Av dessa remissinstanser redovisar bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Hallands och Skaraborgs län en positiv inställning till en reform. Länsstyrelsen i Hallands län anser dock att utredningen lagt oproportionerligt stor vikt vid indelningsfrågorna när det gällt att söka orsakerna till rådande svårigheter inom polisorgani- sationen och ifrågasätter om inte åtskilliga problem mera samman- hänger med andra faktorer, t. ex. bristen på personal, rekryterings- och befordringsförhållanden och täta kommenderingar till storstäderna.

En negativ inställning till en reform inom det egna verksamhetsom- rådet redovisas av länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Blekinge, Göte- borgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gäv- leborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt av flera kommu— ner och polisnämnder inom polisdistrikt som enligt utredningens "för- slag skall upphöra genom sammanläggning med annat distrikt. Som mo- tivering för sina ställningstaganden anför flera av de nu nämnda re- missinstansema att en sammanläggning av polisdistrikt inte ger några

Prop. 1971: 173 12

nämnvärda rationaliseringsvinster men kommer att innebära att ser- vicen åt allmänheten försämras i olika avseenden. Man bör därför i stället tillföra distrikten personella förstärkningar och torde genom re- lativt blygsamma personalökningar kunna komma till rätta med bris- terna inom den lokala polisorganisationen. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att utredningens förslag till ändrad polisdistriktsindelning i länet innebär att polisväsendet organiseras utan hänsyn till de allmänna re- gionalpolitiska åtgärder som kommuner, landsting och statlig länsför- ' valtning i full enighet har vidtagit och planerar för. Även länsstyrel- serna i Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län och en del kommuner motiverar sin negativa inställning till utredningens förslag med att detta strider mot de lokaliseringspolitiska strävanden som finns inom deras verksamhetsområden.

Principerna för en distriktsindelningsreform. De principer som enligt utredningen bör gälla för en distriktsindelningsrcform godtas eller läm- nas utan erinran av så gott som samtliga de remissinstanser som är po- sitivt inställda till en reform. JK, hovrätten för Västra Sverige, lands- tingsförbundet, kommunförbundet m. fl. understryker vikten av utred— ningens uttalande, att den polisiära servicen inte får försämras i något avseende genom en indelningsändring. JK framhåller, att centralise- ringen inte bör drivas längre än vad som fordras för att ge polisorga- nisationen ökad slagkraft och att reformen inte får leda till en försäm- ring av polisens bevakning på landsbygden. En spridd stationering blir därför påkallad på många håll om man skall nå syftet att skapa större säkerhet för människorna såväl på landsbygden som i tätorterna.

Polismästarföreningen är kritisk och anser att en reform, som grun- das på de av utredningen angivna principerna, inte kommer att inne- bära annat än en kortsiktig lösning av de problem som nu finns inom den lokala polisorganisationen. Enligt föreningen bör följande principer ligga till grund för reformen om en långsiktig lösning skall åstadkom- mas.

l. Ledningsorganet skall ha" så många befattningar i polischefskar- riären att åtminstone polischefen helt kan sysselsättas med egentliga led- ningsuppgifter och avlastas mer perifera och rutinmässiga frågor.

2. Vid kansliet skall finnas dels ett erforderligt antal kvalificerade polismans- och biträdestjänster för beredning av i princip alla admini— strativa ärenden och flertalet polismyndighetsärenden, dels en kamrer och särskilt utbildad personal för'den ekonomiska medelsförvaltningen, dels civilanställd personal för vården av materiel och fordon samt för hittegodsärenden m.m., dels polispersonal som är avdelad för plane- ring av verksamhetens olika former som krigs-, trupp-, katastrof-, spärr- och grövre brottsplanläggning samt tjänstgörings- och semester- planläggning. .

3. Personalramen på kansliorten skall inte bara möjliggöra en upp- delning av polisarbetet på avdelningar, sektioner och rotlar utan också

Prop. 1971: 173 ' 13

ge sektionerna och rotlarna sådan personaltillgång att allmän övervak- ning och brottsförebyggande verksamhet kan ske effektivt .dygnet- runt, att andra enheter, t. ex. kriminal- och trafiksektionen, kan utföra ef- fektivt arbete mer än ett skift per dygn när distriktets storlek så kräver, att större arbetsstörningar inte uppstår för någon pcrsonalkategori vid semestrar eller tillfälliga vakanser samt att vissa grundläggande specia- liteter finns representerade inom polismanskarriären. .

4. Lokalvaktområdena skall ha en organisation och personalram som med undantag för specialistuppgifter kan tillfredsställa områdets dagliga behov. Utredningsuppgifterna får därvid inte förbises när av- ståndet från kansliorten och lokalvaktområdets storlek motiverar ut- redningspersonal. Vidare bör delegationsmöjligheterna utnyttjas, dock med beaktande av att det egentliga polisarbetet inte eftersätts eller hind- ras. Enmansposteringar bör i princip bara finnas i utpräglade glesbyg- der eller om särskilda skäl eljest föreligger.

Hänsyn till administrativa indelningar. Remissinstanserna ansluter sig helt till utredningens uttalande att indelningen i kommunblock skall ligga till grund för polisdistriktsindelningen och att en uppdelning av kommunblock på två eller flera polisdistrikt bör komma i fråga bara i de fall då block har bildats över länsgräns.

Förhållandet mellan länsindelningen och polisdistriktsindelningen berörs av några remissinstanser. Statskontoret, civilförsrarsstyrelsen, polisntästarföreningen, länsstyrelsen i Kristianstads län m. fl. anser i motsats till utredningen att det inte ens i undantagsfall bör komma i fråga att bilda polisdistrikt över länsgräns. _ '

Flera remissinstanser betonar värdet av en samordning mellan polis- distriktsindelningen och administrativ indelning med anknytning till rättsväsendet. Statskontoret erinrar om att det rationaliseringsarbete som bedrivs inom ramen för rättsväsendets informationssystem avse- värt underlättas om man får till stånd enhetliga organisationsformer och samordnade rutiner. Bl. a. av detta skäl bör indelningen i polis— och åklagardistrikt samt domkretsar vara helt samordnad. Statskontoret på— visar att bristande överensstämmelse i flera fall föreligger mellan ut— redningens förslag och domkretsindclningen och framhåller att dessa brister måste avhjälpas. RÅ anser, att det från åklagarsynpunkt är an- geläget att i några fall justera de föreslagna gränserna för polis- och åklagardistrikt för att få en bättre anpassning till domkretsindclningen.

Polisdistriktens storlek. Många remissinstanser anser, att utredningens förslag till ändrad polisdistriktsindelning innebär en tillfredsställande lösning av frågan om verksamhetsområdenas lämpliga storlek. Enligt statskontoret är förslaget i stort sett godtagbart och möjliggör en ren- odling av arbetsuppgifterna och en bättre specialisering av personalen. Vissa funktioner inom polisväsendet, t. ex. utnyttjandet av kommunika- tionstekniken för sambandstjänst, rekrytering och utbildning av perso- nal, anskaffning och underhåll av transportmedel och utrustning, kan

Prop. 1971: 173 14

däremot inte organiseras för så Små enheter som de föreslagna distrik- ten. Statskontoret understryker, att frågan om hur sådana funktioner skall fullgöras bör kunna behandlas utan anknytning-till distriktsindel- ningen.

Den kritik som riktas mot utredningens ställningstaganden i fråga om polisdistriktens lämpliga storlek gäller med några få undantag att de föreslagna distrikten i många fall blir alltför små. Polismästarför- eningen är starkt kritisk och betecknar utredningens förslag som en delreform som måste förses med reservationen, att en uppföljning av organisationen måste börjas snarast möjligt för att om några år leda till nya förslag. Det polisiära läget är så allvarligt att polischefcrna och deras kanslier inte får göras till lokaliseringsobjekt och bygdetän- kandet måste vika för målet att skapa effektivast möjliga polisorganisa- tion. Föreningen anser, att det som en av utredningens ledamöter i en reservation har anfört i fråga om länsdistrikt tangerar en utvecklings- linje som är realistisk och genomförbar. Utvecklingen torde i själva verket arbeta för en organisation i denna riktning. Föreningen går emellertid bara i några fall längre i fråga om sammanläggningar av distrikt än vad utredningen har gjort, men betonar att ställningstagan- dena bör betraktas som en delreform. Länspolischefsföreningen, som funnit de för polisdistriktsindelningen angivna principerna lämpliga och välgrundade, beklagar att utredningen inte har dragit de fulla konse- kvenserna av dessa principer vid utarbetandet av sitt detaljförslag. Vissa distrikt blir därför mycket svaga och det torde enligt föreningen knap- past kunna undvikas att krav på en ny indelningsreform kommer att gö- ras gällande inom en inte alltför avlägsen framtid. SACO och länsstyrel- - sen i Älvsborgs län anser, att man bör överväga att göra reformen nå- got mera långtgående för att slippa olägenheterna av att nya distrikts- sammanslagningar tämligen omgående aktualiseras.

1.2. Medborgarinflytandet i den lokala polisorganisationen

1.2.1. Nuvarande förhållanden

I varje polisdistrikt finns en polisnämnd som består av nio ledamö- ter. Lcdamöterna väljs för en tid av tre år av de i distriktet ingående kommunernas fullmäktige eller, om distriktet utgörs av fler än fem kommuner, av ombud för dessa kommuner. Nämnden utser inom sig ordförande, vice ordförande och sekreterare.

I fråga om valbarhetsvillkoren gäller att ledamot av polisnämnd skall vara bosatt inom polisdistriktet och ha rösträtt vid kommunala fullmäktigval. I övrigt skall kommunallagens bestämmelser om full- mäktig tillämpas.

Polisnänmden är ett lokalt organ för samråd med polischefen i frå- gor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende. Dess huvud-

Prop. 1971: 173 15

uppgift är att främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten. Verksamheten består uteslutande i att "för polischefen lägga fram de förslag och- anföra de synpunkter som nämnden finner- påkallade. Polischefen skall närvara vid nämndens sammanträden. Han får delta i överläggningarna men'inte i besluten. Minst två gånger .om året skall han samråda med nämnden eller informera den om bety- delsefulla frågor. Hanskall inhämta nämndens synpunkter på förslag till indelningsändring och anslagsframställning samt ändring av bety- delse i personaltilldel'ning eller personalfördelning och annan mera väsentlig ändring i arbetsorganisationen. Även länspolischefen har rätt att närvara vid nämndens sammanträden och får liksom polischefen del— ta i överläggningarna men inte i besluten.

1.2.2. Utredningen

Utredningen har tagit del av en undersökning om polisnämndernas verksamhet som rikspolisst'yrelsen gjorde under budgetåret 1967/1968. Av undersökningen framgår, att många polisnämnder har gjort utmärk- ta insatser för att skapa fler och allt bättre kontakter mellan polisen och allmänheten. Nämndernas verksamhet har emellertid varierat högst av- sevärt från ett distrikt till ett annat. Omkring 50 nämnder hade under åren 1.965 och 1966 inte lagt fram något förslag i syfte att förbättra förhållandet mellan polisen och allmänheten och det finns exempel på att nämnd hållit bara ett sammanträde under dessa år.

Under utredningsarbetet har från olika håll-1 framförts önskemål om åtgärder för att förbättra polisnämndernas möjligheter att fullgöra sina uppgifter. Vissa reformer har föreslagits i stort sett inom ramen för polisnämndernas funktion som rådgivande organ, bl. a. att nämnderna ges ekonomiska resurser för anställning av kanslipersonal och för in- formationsverksamhet.

Enligt utredningen är det angeläget att tillse att polisverksamheten utövas på ett sådant sätt och med sådana medel att den får stöd bland den allmänhet som polisen har till uppgift att tjäna. Allmänhetens krav på insyn i verksamheten tillgodoses främst genom den offentlighets- princip som gäller i svensk förvaltning. Polisnämnderna fyller härvid en viktig funktion. Medborgarnas möjligheter att påverka de beslut som fattas begränsas emellertid genom att den insyn som nämnderna i dag har i verksamheten bara kan leda till råd och rekommendationer. Med hänsyn till polisverksamhetens art och dess betydelse för medborgarna anser utredningen att det medborgerliga inflytandet bör stärkas. Utred-

1 Stockholms socialdemokratiska ungdomsdistrikts skrivelse till Kungl. Maj:t 15. 8. 1969 angående översyn av polisnämndernas kompetens, arbetsformer och ekonomiska resurser, rskr. 1970: 2 _i den del skrivelsen avser lTlOthD II: 540 om personalrepresentation' 1 polisnämnderna m. m., rskr 1970: 871 anledning av motio- nerna I. 846 och H: 990 om medborgarvittnen vid polisförhör m. m. Skrivelser- na har överlämnats till utredningen för att tas under övervägande vid fullgörande av uppdraget.

Prop. 1971: 173 16

ningen föreslår därför att de nuvarande polisnämnderna avskaffas och ersätts av distriktspolisstyrelser med beslutanderätt i vissa frågor.

I fråga om polisstyrelsernas sammansättning framhåller utredningen, att det är viktigare att skapa en funktionsduglig styrelse som så allsi- digt som möjligt kan tillgodose behovet av medborgerligt- inflytande på polisverksamheten i distriktet som helhet än att få en fullständig och proportionell representation i styrelsen för de kommuner som ingår i ett distrikt. Styrelsen bör därför inte vara alltför'stor. Utredningen fö- reslår att antalet ledamöter bestäms till sju. Polischefen skall ingå i styrelsen. Övriga sex ledamöter och lika antal suppleanter skall utses av den regionala polismyndigheten på förslag av kommunfullmäktige eller, i distrikt som består av mer än en kommun, av landstinget. Kom- munfullmäktige i Göteborg och Malmö, som är landstingsfria städer, skall föreslå ledamöter och suppleanter i polisstyrelserna i dessa stä- der.

Landstinget bör tillse att styrelsen får en sådan sammansättning att den så långt som möjligt motsvarar de politiska förhållandena i distriktet. I de undantagsfall då kommun inte kan bli representerad av ledamot i styrelsen bör landstinget föreslå suppleant från denna kommun.

Som ledamot eller suppleant i styrelsen bör endast den ifrågakomma som är bosatt inom polisdistriktet och som fyller övriga krav för val- barhet till ledamot i kommunal nämnd.

Önskemålet om en god förankring av polisverksamheten hos allmän- heten bör enligt utredningen tillgodoses bl. a. genom att uppdrag som ordförande och vice ordförande i polisstyrelse anförtros vald ledamot. Den regionala polismyndigheten skall därför utse ordförande och vice ordförande bland de ledamöter som har föreslagits av kommun eller landsting.

Distriktspolisstyrelses arbetsuppgifter skall i princip sammanfalla med de arbetsuppgifter som lokal polischef nu har. I fråga om arbets- uppgifternas fördelning mellan styrelsen i plenum och den lokale polis- chefen kan enligt utredningen en lämplig uppdelning göras. Polische- fen skall ensam svara för den operativa ledningen av polisverksamheten och polismyndighetsärenden bör handläggas av honom eller av honom underställd personal. I plenum skall viktigare allmänna frågor som rör förhållandet mellan allmänheten och polisen avgöras. Utredningen sam- manfattar dessa frågor i följande punkter.

]. Viktigare frågor om organisation och arbetsordning.

2. Frågor om förslag till beräknande av utgifter för polisväsendet i distriktet och andra frågor av större ekonomisk betydelse.

3. Frågor om tillsättning av tjänst i lägst" lönegrad 17 på löneplan A.

4. Viktigare frågor om information om polisverksamheten i allmän— het.

5. Andra frågor som polischefen hänskjuter till plenum.

Prop. 1971: 173 17

Utredningen framhåller, att förslaget att ersätta de rådgivande polis— nämndema med polisstyrelser med beslutanderätt är ett betydelsefullt led i strävandena att få till stånd ett gott samarbete mellan polis och allmänhet. En sådan åtgärd är emellertid inte tillräcklig utan bör kom- bineras med en kraftigare inriktning på informationsfrågor. Polischefen bör fortlöpande informera styrelsens övriga ledamöter om såväl vid- tagna som planerade åtgärder av allmän betydelse för polisverksam- heten i distriktet samt om de olika polisiära behov- och särskilda pro- blem i övrigt som kan föreligga. Det är lika angeläget att ledamöterna får möjlighet att ta del av allmänhetens synpunkter på verksamheten. Medel bör därför ställas till deras förfogande för att de genom möten och på annat sätt skall kunna få kontakt med enskilda och organisa- tioner. Utredningen understryker behovet av bättre samordning av de sociala och polisiära aktiviteterna och anser att lekmannarepresentan- terna får en viktig funktion att fylla i dessa frågor.

Den kraftigare inriktningen på informationsfrågor kan leda till en ökning av arbetsuppgifterna på polisstyrelsernas kanslier. Utredningen anser emellertid att denna ökning till större delen uppvägs av de arbets- kraftsbesparingar som kan göras på kanslierna genom de föreslagna distriktssammanslagningarna.

Om utredningens förslag att inrätta distriktspolisstyrelser genomförs, bortfaller kostnaderna för polisnämnderna. Dessa kostnader uppgick under budgetåret 1968/69 till i runt tal 575 000 kr. I stället tillkommer emellertid kostnader för medborgarrcpresentanterna i distriktspolissty- relserna. Utredningen räknar med att arvoden, traktamenten, resor och andra kostnader för dem kommer att uppgå till 0,5—1,0 milj. kr. per år.

Mot utredningens förslag i fråga om distriktspolisstyrelses samman- sättning har utredningens ordförande reserverat sig (5. 116). Han anser att det är naturligt att polischefen, som har kunskap om och erfarenhet av polisverksamheten i hela polisdistriktet, blir styrelsens ordförande. I särskilt yttrande har tre av utredningens experter anslutit sig till reser- vationen (s. 117).

En av utredningens experter anför i särskilt yttrande att han inte kan ansluta sig till utredningens ställningstagande i fråga om sättet att utse ledamöter i distriktspolisstyrelse (s. 117—118). Enligt hans mening bör man inte bara söka tillgodose behovet av ett allmänt medborger- ligt inflytande utan också bevara och förstärka den anknytning till den kommunala verksamheten som polisnämnderna var avsedda att ge. Det bör därför undantagslöst vara primärkommunerna som avger förslag till ledamöter i styrelsen. I distrikt som omfattar mer än en kommun bör man tillämpa ett förfarande liknande" det som gäller vid val av t. ex. lokala vägnämnder.

2 Riksdagen 1971. ] sant/. Nr 173

Prop. 1971: 173 18

1.2.3. Remissyttrandena

Inrättande av distriktspolisstyrelser. Erfarenheterna efter förstatligan- det visar enligt flera remissinstanser att de nuvarande polisnämnderna i många fall inte har kunnat fullgöra sina uppgifter på ett tillfreds- ställande sätt. Orsakerna härtill har främst varit att nämnderna bara är rådgivande organ och att de saknar ekonomiska resurser och eget kansli. Rikspolisstyrelsen framhåller emellertid att redan den undersök- ning som styrelsen gjorde under budgetåret 1967/68 visar att många polisnämnder har gjort betydelsefulla insatser för att skapa bättre kon- takter mellan polis och allmänhet. Därefter torde nämndernas arbete ha ytterligare förbättrats och enligt styrelsen har dessa i de allra flesta fall funnit lämpliga arbetsformer. Även från länsstyrelschåll vitsordas i några fall att polisnämnder har gjort förtjänstfulla insatser. '

Så gott som samtliga remissinstanser anser, att åtgärder bör vidtas för att stärka allmänhetens förtroende för polisen och dess verksamhet. Meningarna är emellertid delade i fråga om vilka åtgärder som är bäst ägnade att tjäna detta syfte. '

En klar majoritet av remissinstanserna ansluter sig till utredningens förslag att ersätta de nuvarande polisnämnderna med distriktspolissty- relser. JK, landstingsförbunder, komnzmtförbundet, SACO, samtliga länsstyrelser utom lt'irz.sst_x'rels'et'rza i Värmlands och Kopparbergs län och så gott som samtliga kommuner hälsar förslagetmed tillfredsställelse och finner det väl ägnat att ge medborgarna ett verkligt inflytande på polisverksamheten. SACO framhåller, att de kommunala förtroende- männen i distriktspolisstyrelserna kan antas få' vidgade kunskaper om polisens arbetsvillkor och därmed en fördjupad förståelse för polisens svåra och grannlaga uppgift. Enligt SACO ligger det också nära till hands att jämföra lekmannareprescntationen på detta område med nämndinstitutionen vid de allmänna domstolarna. I båda fallen har lek- mannainslaget den betydelsen att garantier skapas för att de värderingar som råder i samhället återspeglas i de rättsvårdande organens hand- lande.

JO framhåller, att i den mån allmänheten hyser misstroende mot polisverksamheten så torde detta främst vara riktat mot den operativa delen av verksamheten. Eftersom det är uppenbart att distriktspolissty— relserna inte bör ges operativa uppgifter, kan man ifrågasätta om för- slaget leder till det medborgarinflytande och den förankring hos all- mänheten av polisverksamheten som man önskar. Ett skäl som med styrka talar för utredningens förslag är emellertid att man genom polisstyrelserna bäst torde kunna få de olika ortsintressena inom polisdi- strikten bevakade. JO tillstyrker därför förslaget. Även rikspolisstyrel- sen ifrågasätter om de av utredningen föreslagna ändringarna, som i stort sett inte innebär annat än att det nuvarande samrådet i vissa ären-

Prop. 1971: 173 19

den ersätts av formella beslut, verkligen kan anses vara av större bety- delse när det gäller allmänhetens förtroende för polisen. Om så anses vara fallet, har styrelsen inte något att erinra mot förslaget.

Polisförbundet ansluter sig också till utredningens förslag men yrkar bestämt att personalen skall vara representerad i distriktspolisstyrelser- na. Enligt förbundet beror de nuvarande bristerna till stor del på att medborgarrepresentanter.och polispersonalens fackliga företrädare inte har något gemensamt organ. Om företrädarna för personalen ställs utanför distriktspolisstyrelserna, kommer hela tanken att förfelas. Även statskontoret, länsstyrelsen i Blekinge län och några andra remissin- stanser anser, att det finns skäl som talar för personalrepresentation i distriktspolisstyrelserna. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län kan frå— gan om personalrepresentation i väsentlig grad tillgodoses genom att styrelsen får rätt eller skyldighet att vid behov adjungera en företrädare för personalen.

En minoritet inom statskontoret anser, att medborgarinflytandet inom den lokala polisorganisationen bör förstärkas mer än vad utredningen har föreslagit. Polisnämnden bör kvarstå men omformas till en förtroen- denämnd för aktiv, uppsökande kontaktverksamhet inom polisdistriktet. Nämnden skall vara ett rådgivande organ till distriktspolisstyrelsen och till polisorganisationen i övrigt. Dessutom kan en särskild kontaktman- nainstitution tillskapas bl.a. för att brygga över det gap i behand- lingsavsecnde som nu finns under tiden från omhändertagande till even- tuell överföring till kriminalvård. Kontaktmännen bör vara lekmän och hjälpa de intagna eller polisen i olika frågor av personlig eller psy- kologisk natur. En personalunion mellan kontaktmännen och förtroen- demännen kan vara lämplig. De föreslagna åtgärderna bör ses som ett steg mot den integrering av polisiära insatser och sociala stödåtgärder inom ramen för en utbyggd frivård som på sikt måste bedömas som nödvändig.

Hovrätten för Västra Sverige, polismästarföreningen, länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län samt flertalet polismästare och polis- nämnder anser, att det. saknas skäl för att tillskapa distriktspolisstyrel- ser. Enligt dessa remissinstanser krävs det inte något annat än att po- lisnämnderna aktiveras och ges ekonomiska möjligheter att tillsammans med polisledningen göra egna insatser. Hovrätten anser, att steget är långt från en ingående insyn i verksamheten till ett aktivt deltagande i myndighetens beslut, i all synnerhet inom ett så speciellt förvaltnings— område som polisverksamheten. Det medborgarinflytande som kan vara till viss nytta inom exempelvis" den dömande verksamheten kan inte utan vidare sägas vara till fördel för arbetet inom en administrativ myn— dighet. Vad som eventuellt kan vinnas genom ökat förtroende går kan—." ske förlorat genom att beslutsprocessen blir omständlig och inte kan hållas fri från sidoinflytelser av olika slag. Polismästarföreningen fram— '

Prop. 1971: 173 20

håller, att polisverksamheten sedan länge står i särklass bland all annan offentlig verksamhet när det gäller insyn och information eller möjlig- heter därtill och att polisen enligt en omfattande opinionsundersökning har ett markant förtroende hos allmänheten. Det saknas därför bä- rande sakskäl för att inrätta distriktspolisstyrelser med beslutanderätt, i synnerhet som detta är förbundet med vissa risker, t. ex. att beslut kan fattas mot den ansvariga polisledningens uppfattning och att polische- fens faktiska möjligheter att leda den operativa verksamheten kan häm- mas genom majoritetsbeslut av styrelsen i organisations- och utrust- ningsfrågor. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att ett ge- nomförande av utredningens förslag innebär risk för dualism i beslu- tanderätten. Eftersom farhågor för en sådan dualism uttalades av de- partementschefen i samband med förstatligandet, finner länsstyrelsen det anmärkningsvärt att ett departementschefsuttalande i en för polis- väsendet så central fråga förkastas efter så kort tid.

Polismästaren i Göteborgs polisdistrikt framhåller bl. a. att en ome- delbar insyn i polisarbetet kan erhållas genom ett system med kommu- nalvalda förhörsvittnen vid förundersökningar i brottmål, s.k. medbor— garvittnen. Detta system tillämpas sedan år 1956 i Göteborgs polisdi- strikt och fungerar bra. Medborgarvittnena, som tjänstgör vid utred- ningsavdelningen och i centralvaktens personintagning, får en god in- blick i polisarbetets vardag och där uppkommande svårigheter. Polis- mästaren avstyrker förslaget om medborgarinflytande genom distrikts- polisstyrelser och anser att man bör behålla polisnämnderna och till- skapa nya regler för insyn genom medborgarvittnen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län tar också upp frågan om medborgarvittnen och anser att denna goda möjlighet till insyn i polisverksamheten åtminstone bör prö- vas i ytterligare några polisdistrikt.

Distriktspolisstyrelses sammansättning. I fråga om sättet för utseende av medborgarrepresentanter i distriktspolisstyrelse ansluter sig så gott som samtliga remissinstanser till det särskilda yttrande som en av utred- ningens experter avgivitoch som innebär att primärkommunerna un— dantagslöst skall föreslå ledamöter i styrelsen. Flera remissinstanser framhåller, att ett sådant tillvägagångssätt stämmer bäst" med utred- ningens uttalade önskemål om starkast möjliga förankring hos primär- kommunerna. Några remissinstanser, bl. a. landstingsförbundet, kom- munförbundet och länsstyrelserna [ Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs och Norrbottens län, anser att den kommunala anknytningen bör mar- keras ytterligare genom att kommunerna får utse och inte bara föreslå medborgarrepresentanter i distriktspolisstyrelse. '

Utredningens förslag att landstinget skall föreslå medborgarrepresen- tanter om polisdistrikt består av mer än en kommun lämnas utan erin- ran av bl. a. JK, RÅ, JO, rikspolisstyrelsen, SACO och länsstyrelsen i Västerbottens län.

Prop. 1971: 173 21

Remissinstansema godtar som regel utredningens förslag att antalet ledamöter i distriktspolisstyrelse bör bestämmas till sju. Enligt kommun- förbundet är det möjligt att fördela styrelseplatserna så att varje kom- mun (kommunblock) blir representerad. Ett system med en ledamot för varje i polisdistriktet ingående kommun är emellertid otillfredsställande för kommuner med stort invånarantal. En utökning av antalet ledamö- ter till högst elva bör därför enligt kommunförbundet kunna komma i fråga. Även statskontoret och några andra remissinstanser anser, att an- talet ledamöter i vissa fall kan bestämmas till fler än sju.

Många remissinstanser behandlar frågan om polischef eller annan styrelseledamot skall vara ordförande i distriktspolisstyrelse. Kommun- förbundet motsätter sig bestämt att polischefen skall vara självskriven för detta uppdrag och anser att en sådan ordning är i princip felaktig och strider mot målsättningen att skapa en beslutsstruktur som tillgodo- ser ett starkt medborgarinflytande. Uppdraget som ordförande bör där- för som utredningen har föreslagit anförtros någon av medborgarre- presentanterna. Det bör dock inte vara den regionala polismyndigheten utan distriktspolisstyrelsen inom sig som utser ordförande och vice ord- förande. Enligt förbundet bör polischefen inte ens vara ledamot av sty- relsen utan bara föredragande med rätt att anmäla avvikande mening. Landstingsförbundet, länsstyrelsen i Älvsborgs län och några kommuner ger uttryck för samma uppfattning som kommunförbundet i dessa frå- gor. Polisförbundet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt ett stort antal kommuner har inte något att erinra mot utredningens förslag att den regionala polis- myndigheten skall utse ordförande och vice ordförande bland medbor— garrepresentanterna.

Flera remissinstanser anser, att uppdraget som ordförande bör an- förtros polischefen. Enligt rikspolisstyrelsen blir polischefen som verks- chef ansvarig för arbetets behöriga gång i polisdistriktet och bör därför vara självskriven som ordförande. JO framhåller, att polischefen är den som är bäst insatt i förekommande frågor och att tyngdpunkten inom styrelsen normalt kommer att ligga hos honom. SACO anser, att de positiva effekterna av" lekmannamedverkan i polisens lokala ledning kommer att allvarligt äventyras om inte polischefen blir ordförande i styrelsen. Enligt SACO är det förvånande att utredningens majoritet inte har beaktat de uppenbara risker för dualism i polisledningen som följer av deras förslag. Detta öppnar också väg för en politisering av polisen som är synnerligen olycklig. Enligt länspolischefsföreningen måste en ordförande i distriktspolisstyrelse ha mycket ingående och på egen erfarenhet grundad kunskap om polisväsendet och om den lag- stiftning som reglerar verksamheten. Polischefen har en mycket själv-

Prop. 1971: 173 22

ständig ställning inom polisväsendet och ett utpräglat personligt ansvar för verksamheten. Mot denna bakgrund hävdar föreningen att ordfö— randeskapet oundgängligen bör anförtros åt polischefen för att distrikts- polisstyrelsen skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt. Vidare motsätter föreningen sig bestämt att polischefen bara blir föredragande i styrelsen, eftersom ett sådant arrangemang är oförenligt med hans ställning i organisationen. Av övriga remissinstanser som uttalar sig för att polischefen skall vara ordförande i distriktspolisstyrelse kan nämnas JK, RÅ, hovrätten för Västra Sverige, polismästarföreningen och läns- styrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Jämtlands län.

Distriktspolisstyrelses arbetsuppgifter. Utredningens förslag i fråga om distriktspolisstyrelses arbetsuppgifter och uppgifternas fördelning mellan styrelsen i plenum och polischefen lämnas som regel utan erinran av remissinstanserna.

Statskontoret anser, att de uppgifter som styrelsen kommer att få i stort sett stämmer överens med den praxis för lekmannastyrelser som har utbildats inom exempelvis den centrala förvaltningen. Polischefen bör dock som regel hänskjuta frågor av principiell art rörande polisverk- samheten i dess helhet till plenum. Rikspolisstyrelsen har inte någon an- nan erinran mot förslaget än såvitt angår tjänstetillsättningar. Utred— ningens gränsdragning efter lönegrad är enligt styrelsen opraktisk, bl.a. med hänsyn till möjligheterna att ändra lönegraderna utan att tjänsternas karaktär ändras. Gränsdragningen bör i stället göras med beaktande av tjänstens innehåll. Distriktspolisstyrelse bör därför be- handla ärenden angående tillsättning av i huvudsak tjänster med ar- betsledarfunktion i plenum.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om inte distriktspolisstyrel- serna bör tilldelas de uppgifter som trafiknämnder och trafiksäkerhets— kommittéer nu har för att få till stånd en bättre samordning på trafik- säkerhetens område. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län borde utred- ningen ha redovisat skälen för att polismyndighetsärenden inte skall behandlas i plenum. Utredningens ställningstagande är överraskande men kan förklaras av att dessa ärenden som regel är av brådskande natur. Frågor om allmän" praxis i polismyndighetsärcuden av principiell vikt bör dock enligt länsstyrelsen obligatoriskt hänskjutas till plenum.

Några av de remissinstanser som har avstyrkt förslaget om inrättande av distriktspolisstyrelser kritiserar också utredningens ställningstaganden i fråga om styrelsens arbetsuppgifter. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att bestämningen av de frågor som skall avgöras i plenum inte kommer att innebära någon egentlig beslutanderätt för distrikts- polisstyrelsen utan bara en rätt att avge yttrande. Besluten kommer att fattas på ett. högre plan. I övrigt kommer tillsättningsärendena att kräva

Prop. 1971: 173 2 3

täta sammanträden. Systemet blir därför både dyrt och tungrott. Också polismästaren i Stockholms polisdistrikt anser, att distriktspolisstyrelser- nas möjligheter att utöva ett verkligt inflytande på polisverksamheten blir begränsade genom den föreslagna ärendefördelningen, eftersom de ärenden som skall avgöras i plenum i stor utsträckning är föremål för centrala direktiv. Länsstyrelsen i Värmlands län och polismästare/z i Gö- teborgs polisdistrikt efterlyser en mera strikt gränsdragning mellan di- striktspolisstyrelse i plenum och polischef i fråga om ställning och be- fogenheter i det utkast till polisinstruktion som utredningen har utarbe- tat. Länsstyrelsen anser, att bestämmelsen är ägnad att inge medborgar- representanterna föreställningar om befogenheter som de inte har.

2 Den regionala polisorganisationen

2.1. Nuvarande förhållanden

Länsstyrelsen är högsta polismyndighet i länet och har i denna egen- skap ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom sitt län. I alla län utom Gotlands län finns en länspolischcf som är tjänsteman i läns- styrelsen och chef för arbetsenheten länspolischefens expedition.

Huvudbestämmelserna om länsstyrelsens åligganden och befogenheter på polisväsendets område finns i polisinstruktionen (1965:686, om- tryckt 1971: 697). Länspolischefens ställning inom länsstyrelsen regleras i länsstyrelseinstruktionen (1971: 460).

Länsstyrelsen skall övervaka att allmän ordning och säkerhet upp- rätthålls i länet och att behövliga åtgärder vidtas när den allmänna ord- ningen hotas eller störs. Uppgiften att ansvara för och leda polisverksam- heten i länet innebär i övrigt att länsstyrelsen bl. a. skall ägna uppmärk— samhet åt organisationsfrågor, tillse att verksamheten bedrivs rationellt och effektivt och i viss utsträckning svara för polisväsendets admini- stration. Vidare skall länsstyrelsen årligen till rikspolisstyrelsen avge förslag till beräknande av utgifterna för det lokala polisväsendet. Av övriga uppgifter kan nämnas att länsstyrelsen handlägger ärenden om tjänstetillsättningar och disciplinär bestraffning samt är besvärsmyn- dighet vid talan mot polischcfs beslut.

Länsstyrelsens uppgifter i fråga om polisväsendet fullgörs till största delen på länspolischefens expedition. Enligt 1änsstyrclseinstruktionen svarar länspolischefen för ärenden om polisens verksamhetsformer, poli- sens samarbete med åklagarmyndighetcr och polisnämnder, polisens in- formationsverksamhet, ledning av polisstyrkorna i länets polisdistrikt och av länstrafikgrupps verksamhet samt ärenden om rekrytering och polisförstärkning. Av de ärenden som i övrigt handläggs av länspolis- chefen kan nämnas ärenden angående ledning av.förundersökning i brottmål samt inspektions-, tillsyns- och företagsnämndsverksamhet.

Prop. 1971: 173 24

Ärenden angående polisväsendets organisation och administration, be- löning eller ersättning för hjälp åt polisman och de ärenden som i prin- cip motsvarar polismyndighetsärendena på lokalplanet handläggs på andra avdelningar eller enheter inom länsstyrelsen.

Länspolischefen svarar på länsstyrelsens vägnar för den operativa polisverksamheten. På detta område har han regelmässigt handlings- och beslutanderätt och kan vid behov disponera över länets polisstyr- kor, begära förstärkning från annat län för tillfälligt uppdrag m.m. Hans operativa verksamhet är samordnande och inriktad på polisiära aktioner som sträcker sig över polisdistriktens gränser och avser länets eller åtminstone några distrikts gemensamma behov. En viktig operativ uppgift är trafikövervakningen. Länspolischcfen är chef för de polis- män som ingår i länstrafikgrupp. Han leder direkt sådan grupps verk- samhet och samordnar dess tjänstgöring med de lokala trafikenheternas.

Länspolischefens självständiga ställning är i ett avseende begränsad. Landshövdingen kan vid utomordentliga förhållanden helt eller delvis överta polisledningen och fatta beslut om verksamhetens bedrivande. För att göra ett sådant övertagande möjligt skall länspolischefen fort- löpande hålla landshövdingen underrättad om polisväsendets tillstånd. Sådant ärende får hänskjutas till länsstyrelsen i plenum endast om det rör allmänna riktlinjer eller anvisningar för polisens verksamhet.

Som nyss nämnts handläggs vissa ärenden angående polisväsendet på andra enheter inom länsstyrelsen än länspolischefens expedition. Läns- styrelsen kan i arbetsordning bestämma att länspolischefen skall före- dra dessa ärenden för landshövdingen eller själv avgöra dem.

En detaljerad beskrivning av den regionala polisverksamheten lämnas i betänkandet på s. 43—46.

Som förut nämnts finns inte någon länspolischef i Gotlands län. Lä- net utgör ett enda polisdistrikt, Visby polisdistrikt, och det finns därför inte något utrymme för en tjänst som länspolischef. Länsstyrelsens be- hov av polisiär expertis vid handläggningen av ärenden angående länets polisväsende tillgodoses genom att länsstyrelsen kan ålägga polischefen eller polisintendenten i Visby polisdistrikt att vara föredragande i dessa ärenden.

En särreglering förekommer också i Stockholms, Göteborgs och Bohus och Malmöhus län. Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt är undantagna från länspolischefens verksamhetsområde och polischeferna i storstäderna har samma ställning som länspolischef i operativt hän- seende.

Enligt den ordinarie personalstaten för länspolischefens expedition finns i alla län utom Gotlands län en tjänst som länspolischef och en eller två biträdestjänster. Biträdande länspolischef finns i fyra län. Ut- över den ordinarie personalstaten tjänstgör viss polis- och biträdespcr- sonal på expeditionen.

Prop. 1.971: 173 25

2.2. Utredningen

Utredningen konstaterar, att utvecklingen efter förstatligandet har visat att vissa län är för små som verksamhetsområden för den regionala po- lisverksamheten. Brottslingarnas ökade rörlighet kräver att det finns goda möjligheter att samordna den uppdagande och förebyggande verk- samheten och skapar också ett större behov av samlade aktioner i brottsbekämpande syfte. Länen är som regel för små som verksamhets- områden för en effektiv och rationell verksamhet av detta slag och de har otillräckliga resurser. Personalen kan inte specialiseras för regionala uppgifter i den utsträckning som är nödvändig. Detta gäller t. ex. i fråga om vissa tekniska undersökningar och utredningar av s.k. intel- lektuell brottslighet. Även trafikövervakningsarbetet måste inriktas på större samordnade insatser av personal och materiel, främst för längre sammanhängande avsnitt av europa- och riksvägar med stark trafik. Genom föreskrifter av rikspolisstyrelsen har större insatser —— i huvud- sak inriktade på vissa trafikantbeteenden _— i viss utsträckning möjlig- gjorts. Vid planeringen för dessa insatser har länen i regel förts sam- man till regioner som i stort sett motsvarar militär— och civilområdena (milo/civo). Insatserna kan emellertid inte ledas enhetligt och övervak— ningsbehovet i stort har inte täckts genom dem. Länens resurser räcker ofta inte heller till för snabba, effektiva insatser för den allmänna över— vakningsverksamhet som krävs vid speciella tillfällen som demonstra- tioner m.m. Vidare kräver den regionala inspektionsverksamheten till— gång till specialister inom olika grenar av polisverksamheten. Detta krav kan inte tillgodoses inom ramen för tillgängliga resurser i den nuva- rande regionala organisationen.

Utredningen påpckar, att den regionala polisorganisationen är oenhet— lig och att ledningslinjerna inom polisväsendet därför blir olika. Frågor som rör polisväsendets organisation och administration handläggs på olika sätt i länsstyrelserna. Skillnader förekommer också i fråga om for— merna för beredning av vissa ärenden som ankommer på länspolischef. Vid ledighet för länspolischefen kan vikariefrågorna inte lösas rationellt. Utredningen fäster mindre vikt vid de nu nämnda olägenheterna än vid de som hänger samman med att verksamhetsområdena är för små men framhåller att olägenheterna med den nuvarande organisationsformen kan accentueras i samband med en övergång till programbudget och ett nytt informationssystem för rättsväsendet.

Erfarenheterna efter förstatligandet visar alltså enligt utredningen att de regionala funktionerna i många fall kräver avsevärt större områden än län och att den nuvarande organisationen i övrigt brister i flera av- seenden. Härtill kommer de konsekvenser som ett genomförande av den föreslagna indelningsreformen på lokalplanet innebär. Om reformen genomförs fullt ut, kommer två län att bestå av vartdera ett polisdistrikt,

Prop. 1971.: 173 ' 26

fem län av två, sju län av tre, fyra län av fyra och övriga län av fem eller flera polisdistrikt. Efter en sådan reform motiverar de regionala uppgifterna inte en organisation i nuvarande forni'i flertalet län. ,En översyn av organisationen är därför nödvändig i dessa län,och krävs också för att reformen på lokalplanet skall få ftill effekt. "Om. en över- syn inte görs, måste man enligt utredningen räkna med att i stället successivt förlägga en rad uppgifter till riksplanet och förstärka den centrala myndigheten.

Mot denna bakgrund har utredningen i första hand undersökt om det finns någon godtagbar lösning som bara innebär att den regionale polischefens verksamhetsområde utökas att omfatta flera län. Två lös- ningar är enligt utredningen tänkbara. Man behåller de nuvarande läns- polischefsexpeditionerna och låter en länspolischef svara för två eller flera expeditioner. Han får ambulera mellan residensstäderna och leda verksamheten på expeditionerna. Den andra lösningen innebär att en expedition får överta de uppgifter som ankommer på expeditionen i ett eller flera andra län. I dessa län utgår expeditionen ur länsstyrelsens or- ganisation. Utredningen anser, att det inte är möjligt att skapa en ra— tionell organisation enligt någon av dessa modeller, i varje fall inte för områden som består av fler än två län, och föreslår i stället en mera genomgripande reform av den regionala polisorganisationen.

Utredningen diskuterar två olika organisatoriska lösningar, som be- tecknas länsstyrelsealternativet och polisstyrelsealternativet. Båda lös- ningarna innebär att länen förs samman till polisregioner och att en— heten länspolischefens expedition utgår ur länsstyrelsens organisation.

Länsstyrelsealternativet innebär i princip en återgång till den organisa- tion som gällde före förstatligandet av polisväsendet. Var och en av de länsstyrelser som ingår i regionen behåller sin ställning som högsta po— lismyndighet i länet. Regionpolischefen blir inte tjänsteman i någon av länsstyrelserna men knyts som föredragande till dem på sätt som gäller för vägdirektör. I operativt hänseende får regionpolischefen samma ställ- ning som länspolischefen nu har. Han skall alltså leda polisverksamhe- ten inom regionen och ensam besluta i operativa ärenden. Landshöv- dingen behåller sin rätt att vid utomordentliga förhållanden helt eller delvis överta ledningen av polisstyrkorna och meddela föreskrifter om deras användning. Regionpolischefen skall underrätta landshövdingen om förestående polisuppgifter av väsentlig vikt och om händelser som fordrar extraordinär verksamhet från polisens sida. Alla ärenden som handläggs på länspolischefens expedition förs över till regionpolische- fen och hans personal. Dessutom förs ett relativt stort antal ärenden, som i huvudsak angår polisväsendets administration och organisation, över till regionpolischefen. Vissa ärenden som är av betydelse för läns- styrelsens ställning som högsta polismyndighet blir dock kvar i läns- styrelsen. Regionpolischefen skall vara föredragande i de ärenden som

Prop. 1971: 173 27

inte skiftas ut och som avser anslagsbehov för den lokala polisorganisa- tionen, indelningsändringar och andra väsentliga administrationsfrågor. Länsstyrelsen kan dessutom i viss utsträckning utnyttja regionpolische- fen som polisiär expert genom ett remissförfarande i de ärenden som inte omfattas av hans föredragningsskyldighet. Enligt utredningen kan man med relativt stor säkerhet fastslå att minst 90 0/0 av den totala ar- betsbördan för länspolischefen och hans personal förs över till region- polischefen och hans personal.

En detaljerad redovisning av ärendefördelningen mellan länsstyrelsen och regionpolischefen lämnas i bilaga 2: 1—2 till betänkandet. '

Den reform av den statliga länsförvaltningen som trädde i kraft den 1 juli 1971 innebär bl. a. att medborgarrepresentanter har knutits till länsstyrelserna. Enligt utredningen kan emellertid en'sådan medbor- garrepresentation inte skapa ett tillräckligt lekmannainflytande inom den regionala polisorganisationen. Av de frågor som bör föranleda sam- råd med medborgarrepresentanter är en väsentlig del gemensamma för det regionala verksamhetsområdet och kan inte behandlas på ett för verksamheten meningsfullt sätt i plenum i de olika länsstyrelserna. I länsstyrelsealternativet bör därför enligt utredningen en för'hela polis- regionen gemensam nämnd, regional'polisnämnd, inrättas för samråd i viktigare frågor.

I polisstyrelsealternarivet upphör den regionala polisverksamhetens nuvarande organisatoriska anknytning till länsstyrelse. Polisstyrelsen blir högsta polismyndighet inom regionen och får den befattning med polisväsendet som länsstyrelsen nu har enligt bestämmelserna i polis— instruktionen och länsstyrelseinstruktionen. Organisationen får ett star- kare lekmannainflytande än i länsstyrelsealternativet. Lekmannarepre- sentationen bör i princip ordnas på det sätt som gäller för centrala verk i allmänhet, dvs. att Kungl. Maj:t utser ledamöterna.

De regionala polisuppgifterna blir liksom i länsstyrelsealternativet i princip oförändrade. Alla ärenden som nu handläggs på länspolischefens expedition förs över till polisstyrelsen. I fråga om övriga ärenden förs ett större antal över än enligt länsstyrelsealternativet, t. ex. alla ärenden angående polisväsendets organisation och administration. Den bestäm- ning av polisstyrelsens arbetsuppgifter som har gjorts leder enligt utred- ningen till en klar gränsdragning mellan länsstyrelses och polisstyrelses verksamhet.

En detaljredovisning av ärendefördelningen i polisstyrelsealternativet lämnas i bilaga 2: 3—4 till betänkandet.

Jämfört med länsstyrelsealternativet innebär fördelningen av arbets- uppgifterna mellan länsstyrelse och polisstyrelse i polisstyrelsealternati- vet inte någon nämnvärd ökning av uppgifterna för fackorganet. De ar- betsuppgifter som regionpolischefen och hans personal får i fråga om pleniärenden torde enligt utredningen i princip kräva samma arbetsin-

Prop. 1971: 173 28

sats som de uppgifter som är förenade med föredragningsskyldigheten i länsstyrelsen och samrådet med den regionala polisnämnden. Arbets- bördan för det regionala organet blir därför ungefär densamma i båda-- alternativen.

Utredningen anser, att det samarbete mellan polis och andra sam- hällsorgan som förekommer i stor utsträckning i den löpande verksam- heten inte torde påverkas av att länsstyrelsen i polisstyrelsealternativet förlorar sin ställning som högsta polismyndighet.

I fråga om kompetensfördelningen mellan polisstyrelsen i plenum och regionpolischefen framhåller utredningen, att regionpolischefen alltid skall besluta på eget ansvar i frågor som gäller den operativa ledningen av polisverksamheten. Han bör dock ta upp allmänna policyfrågor till diskussion i styrelsen. Följande frågor bör avgöras i plenum.

1. Viktigare frågor om organisation, såsom ändringar av indelning i polisdistrikt, vaktområden eller vaktdistrikt, ändring i tjänstetablå för arbetsgrupp eller ändring av stationeringsort i polisdistrikt.

2. Viktigare frågor om arbetsordning, såsom fastställande av arbets- ordning för polisstyrelsen eller för polisdistrikt i regionen.

3. Frågor om förslag till beräknande av utgifter för den regionala och lokala polisorganisationen och andra frågor av större ekonomisk bety- delse.

4. Frågor om tillsättning av vissa tjänster vid polisstyrelsen och i den lokala polisorganisationen. Till denna grupp hör besvär över polischefs beslut i tillsättningsärende.

5. Frågor beträffande tjänstemän inom polisstyrelsen och i den 10- kala polisorganisationen om disciplinstraff, flyttningsskyldighet, avstäng- ning från tjänsten eller läkarundersökning.

6. Frågor om belöningar och ersättning för hjälp åt polisman.

7. Andra frågor som regionpolischefen hänskjuter till plenum. Ärenden som inte skall behandlas i plenum avgörs av regionpolis- chefen ensam. Vid valet mellan de båda alternativen tar utredningen först upp frå- gan om det är nödvändigt att behålla anknytningen av polisverksam- heten till länsstyrelserna. Ett skäl för att behålla en sådan anknytning är det samband som finns mellan rättsväsendets olika aktiviteter och allmänna förvaltningsgöromål. Vid den samhällsplanering som åligger länsstyrelserna måste behovet av insatser inom rättsväsendet lika väl som inom övriga grenar av offentlig verksamhet ingå i bedömningen. Länsstyrelsernas befattning med frågor som hör till domstolarna, åkla- garväsendet och kriminalvården har numera praktiskt taget helt upp- hört. Utredningen anser, att det nämnda behovet inte är mera framträ- dande när det gäller den polisiära verksamheten än i fråga om övriga verksamhetsgrenar inom rättsväsendet. Ett annat skäl för att behålla anknytningen är att polisverksamheten ur den enskilde medborgarens

Prop. 1971: 173 29

synvinkel kan framstå som en form av maktutövning och att det därför kan finnas ett behov av insyn i och kontroll av verksamheten genom ett _ organ med allmänna förvaltningsuppgifter. Enligt utredningen tillgodo- ses emellertid detta behov bäst genom ett starkt lekmannainflytande på den regionala organisationen. Vidare tillgodoses intresset av att polisverksamheten har en god förankring bland allmänhet och för- troendemän ute i kommunerna bättre genom att lekmannainflytandet stärks på lokalplanet än genom att länsstyrelsens anknytning till po- lisväsendet behålls. Mot denna bakgrund anser utredningen, att skäl inte längre föreligger för polisväsendets anknytning till länsstyrelserna.

I länsstyrelsealternativet kan behovet av klarhet i lednings- och an- svarsfrågor inte tillgodoses och risk föreligger för att kompetenskonflik- ter uppstår mellan länsstyrelserna inom regionen "och även i förhållande till den regionala polisnämnden. Sådana problem uppstår däremot inte i polisstyrelsealternativet. Utredningen anser, att detta alternativ har vä- sentliga fördelar från organisatorisk synpunkt och föreslår att region- polirstyrelser inrättas.

Regionpolisstyrelsen skall enligt förslaget bestå av sju ledamöter. Med hänsyn till länsstyrelsernas roll inom samhällsplaneringen är det enligt utredningen lämpligt att de blir representerade i ett fristående regionalt polisorgan. Landshövdingen i ett län inom regionen bör därför utses till ordförande i regionpolisstyrelsen. I övrigt bör regionpolischefen och fem av Kungl. Maj:t utsedda medborgarrepresentanter ingå i styrelsen. Kungl. Maj:t bör utse även vice ordförande i styrelsen.

Regionpolisstyrelsens närmare uppgifter och ställning framgår av ett utkast till instruktion som har fogats som bilaga 6: 1 till betänkandet.

I fråga om regionindelningen framhåller utredningen, att målsätt- ningen bör vara att skapa en enhetlig och rationellt uppbyggd organisa- tion. Kravet på en enhetlig organisation tillgodoses om regionerna inte alltför väsentligt skiljer sig från varandra". Regionernas storlek måste an- passas till verksamheten på fältet. Områdena bör medge en effektiv pla- nering av verksamheten, kraftfulla insatser på fältet för planernas ge- nomförande, trafikövervakning med starka, enhetligt ledda och väl differentierade insatser m.m. Vidare är det av stor betydelse att varje polisregion får en bärkraftig personalorganisation som är väl avvägd för de regionala funktionerna.

Vid indelningen i polisregioner bör den regionala indelning som finns inom andra grenar "av statsförvaltningen beaktas. Utredningen upp- ställer som ett oeftergivligt krav att gränser för polisregioner och län inte skär varandra. Sett från allmänna synpunkter bör om möjligt inte heller gränserna för polisregioner och åklagarregioner skära varandra.

Utredningen anser, att verksamhetsområdena bör bestå av 3—4 län för att verksamheten skall kunna drivas rationellt. Det innebär en indel- ning i 6—8 regioner. En sådan organisation blir väsentligt effektivare

Prop. 1971: 173 30

än länspolischefsorganisationen och kan genomföras utan någon kost— nadsökning. Snarare kan-minskade kostnader bli följden.

Vid en indelning i sex polisregioner blir regionerna i östra och södra delen av landet mycket dominanta. Utredningen föreslår därför att landet delas in i åtta polisregioner. Ensådan indelning ger mera jäm- bördiga och likformiga regionala myndigheter. Regionerna bör benäm- nas efter kansliorten. Som kansliorter föreslås Stockholm, Norrköping, Kalmar, Malmö, Göteborg, Örebro, Sundsvall och Luleå.

Beträffande det närmare innehållet i utredningens förslag till region— indelning hänvisas till s. 103—104 och bilaga 4 i betänkandet.

Utredningen lägger också fram ett förslag till personalorganisarion för regionpolisstyrclsernas kanslier. Normalorganisationen bör bestå av en chef, en ställföreträdare och två organisationsenheter. Den ena en- heten bör svara för övervakningsverksamhet och den andra för utred- ningsverksamhet och flertalet frågor angående allmän serviceverksam- het. För varje enhet bör finnas en enhetschef. Enheten för övervak- ningsverksamhet bör ha tre och den andra enheten två handläggan- de tjänstemän. I normalorganisationen ingår också tre biträdestjänster. Utredningen räknar med att normalorganisationen tills vidare skall till- lämpas i alla regioner utom Stockholms och Göteborgs polisregioner, som behöver ytterligare polismanstjänster.

Utredningen framhåller, att det är vanskligt att beräkna lönekostna- derna för den föreslagna organisationen eftersom lönenivån är beroende av förhandlingar. Jämfört med den nuvarande organisationen minskar emellertid antalet tjänster med 17 och lönekostnadsminskningen torde bli av storleksordningen 1 milj. kr. Den ny:-1 organisationen ger dess- utom följande vinster som inte kan uttryckas i ekonomiska termer. In- spektionsverksamheten kan bedrivas rationellare än för närvarande. Handläggningen av de frågor som kräver samordning för större om- råden förenklas. Man kan därför förvänta att belastningen på rikspolis- styrelsen för sådana uppgifter minskar. Viss arbetskraft, bl. a. i länstra- fikgrupperna, kan frigöras genom att den nya organisationen skall svara för en rad planeringsuppgifter. Även i länsstyrelserna frigörs arbets- kraft genom att ärenden förs över till regionpolisstyrclsen. Den nya or- ganisationen ger på sikt utrymme för en rationellare användning av tek- ' niska och andra hjälpmedel och nya metoder i polisverksamheten.

Utredningen räknar med att kostnaderna för andra ledamöter'i re- gionpolisstyrclse än regionpolischefen kommer att understiga 200000 kr. om året. I övrigt måste man räkna med vissa övergångskostnader. De kan praktiskt taget helt hänföras till speciella anordningar för den be- rörda personalen. Enligt utredningen är det inte möjligt att beräkna stor- leken av dessa kostnader förrän den nya organisationen tar form.

En av utredningens ledamöter har i- en reservation uttalat en annan mening beträffande den regionala indelningen (s. 116—117). Han anser,

Prop. 1971: 173 31

att utredningen borde ha allvarligare undersökt möjligheterna att behålla länen som enhet. En indelning av polisverksamheten i få och geografiskt stora områden leder till en alltför stark centralisering med alla dess olägenheter och risker. Regionnivån bör därför-behållas vid länen. Vid organisationens utformning är- enligt reservationen ett alternativ att be- hålla länspolischefsorganisationen med smärre förändringar i de län där den nya" distriktsindelningen gör nuvarande organisation omöjlig. Den reglering som gäller för Visby polisdistrikt kan därvid tillämpas. Alter- nativet bör användas i avvaktan på utformningen av den framtida läns- förvaltningen. Ett attraktivare alternativ är enligt reservanten att göra länen till polisdistrikt. Vid en sådan reform kan länspolischefsorganisa- tionen slopas eller samordnas med polisdistriktets ledning. Anknytningen till länsstyrelsen kan behållas. Länsdistrikten bör organiseras som di— striktspolisstyrelserna. Dessutom bör kommunala polisnämnder inrättas.

Tre av utredningens experter anför i särskilt yttrande (5. 117), att regionpolischefen bör bli ordförande i regionpolisstyrclsen. Härigenom får polisväsendets samtliga instanser en likformig organisation. Behovet av samverkan mellan länsstyrelserna och den regionala polisorganisatio- nen kan utan olägenhet tillgodoses i den form som regelmässigt tilläm- pas mellan länsstyrelscn och från denna fristående myndigheter.

En av utredningens experter framhåller i särskilt.yttrande (s. 117— 118), att polisväsendet inte bör bedömas som fristående från annan samhällsverksamhet utan också i fortsättningen få den anknytning till samhällsorganisationen i övrigt som behovet av gemensamma insatser i samhällsarbetet motiverar. Han kan därför inte ansluta sig till utred- ningens ställningstaganden i fråga om den regionala organisationen. En tillräckligt allsidig bedömning av hur polisväsendet på lämpligt sätt bör vara inordnat i det regionala samhällsarbetet kan man enligt hans me- ning få först i samband med den utredning av frågor om den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation som skall göras inom länsbcredningen. En samlad bedömning av den regionala problematiken bör därför inte inom en begränsad sektor föregripas genom organisa- tionsändringar av den omfattning som utredningens majoritet har före- slagit. De omedelbara behov av samordning inom större områden- än län som föreligger beträffande viss polisverksamhet, t. ex. brottsspaning och trafikövervakning, bör tills vidare kunna tillgodoses genom partiella åtgärder, bl.a. i form av ett länsövergripande samarbete under riks- polisstyrelsens ledning;

2.3. Remissyttrandena

Brister i nuvarande organisation. Rikspolisstyrelsen framhåller, att brotts- och trafikutvecklingen har accentuerat den regionala polisorga- nisationens svagheter och' att länen även med nuvarande 119. polisdi-

Prop. 1971: 173 32

strikt genomgående är för små som områden för samordning av polis- verksamheten. Om polisdistriktens antal minskar, kommer länen enligt styrelsen att bli i ännu högre grad olämpliga som områden för regional polisverksamhet. SACO, länspolischefsfäreningen_ och polismästarför- eningen anser, att utredningen på ett övertygande sätt har dokumenterat bristerna hos den nuvarande regionala polisorganisationen. Enligt JO är det tydligt att länspolischefsorganisationcn inte fungerar väl. JK, RÅ, hovrätten för Västra Sverige, statskontoret, landstingsförbundet, kom- munförbundet, polisförbundet, statsåklagarföreningen, så gott som samtliga polismästare och ett stort antal kommuner har inte något att erinra mot utredningens uttalanden i fråga om den regionala polisorga- nisationens brister.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förståelse för utredningenscupp- fattning att länen numera är för små enheter för polisens regionala arbete och anser att tungt vägande skäl talar för en genomgripande re— form. Länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län anser, att länen är för små som verksamhetsområden när det gäller viss polisverksam— het, t.ex. brottsspaning och trafikövervakning. Länsstyrelsen i Hallands län vill inte bestrida att olika fackorgan kan ha starka skäl för krav på justeringar av den nuvarande länsindelningen. Dessa krav uppvisar emellertid ofta stora differenser. Om fackorganen oberoende av var- andra fick bestämma sin regionala indelning, skulle resultatet bli en ytterst splittrad regional förvaltning och gränserna för de olika region- indelningama skulle i många fall skära varandra. För det stora flertalet arbetsuppgifter och för den regelmässiga polisverksamheten är länen en- ligt länsstyrelsen fullt tillräckliga som regionala förvaltningsområden.

Några länsstyrelser anser, att utredningens kritik mot den regionala polisorganisationen är ensidig och negativ och borde ha nyanserats med inriktning främst på problemen i de mindre länen. Länsstyrelsen i Kop- parbergs län framhåller, att utredningen, frånsett bristerna i länspolis- chefsorganisationen, knappast i något avseende har anfört några över- tygande argument för att ett frångående av länen som regioner skulle främja polisverksamheten. Även om antalet polisdistrikt inom länen minskas, har länspolischefen kvar sin stora betydelse. Hans huvudsak- liga uppgifter är nämligen inte att samordna distriktens polisstyrkor för gemensamma aktioner utan i stället att fullgöra inspektions-, kon- sult- och samrådsverksamhet samt handlägga en mängd ärenden av skiftande slag, t. ex. angående personalens utbildning, tillsättning, le- dighet och tjänsteförhållanden, polisens utrustning och polisverksam- heten i alla dess former. Om ett län får två, fem eller sju polisdistrikt, finns dessa arbetsuppgifter likväl kvar i området. Utredningens påstå- ende, att länen är för små för regional polisverksamhet i fråga om brottsspaning, trafikövervakning eller annan ordningspolisverksamhet, har enligt länsstyrelsen giltighet bara i vissa fall. I den mån verksam-

Prop. 1971: 173 33

heten nu måste gå över länsgränserna ordnas detta praktiskt genom samråd mellan länspolischeferna. Kommunikation och samråd mellan såväl distrikt som län är ett nödvändigt system för 'all polisverksamhet: Hur stora verksamhetsområden som än tillskapas kommer det alltid att finnas ett behov av samverkan dem emellan. ' Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Älvsborgs, Värmlands och Västerbottens län har i stort sett givit uttryck för samma - uppfattning som länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Behov av en genomgripande reform. Åtskilliga avde remissinstanser som inte har haft något att erinra mot utredningens uttalanden om den regionala polisorganisationens brister anser, att frågan om en ge- nomgripande omorganisation av den regionala polisverksamheten är för tidigt väckt. JK hänvisar till länsbcredningens arbete i fråga om den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation samt fram- håller att sambandet mellan polisens verksamhet och annan samhälle- lig aktivitet är av den art att ett samtidigt ställningstagandc rimligen måste vara till gagn för en ändamålsenlig lösning av organisationsfrå- gorna. En särlösning för polisverksamheten i enlighet med de riktlinjer som utredningen har dragit upp" kan enligt JK komma att-försvåra statsmakternas framtida ställningstaganden beträffande den regionala verksamheten. En omprövning av polisorganisationen i samband med en förestående reform av regionalförvaltningen bör naturligtvis om möjligt undvikas, inte minst med hänsyn till'den av organisationsänd- ringarna berörda personalen. En majoritet inom polismästarföreningen anser, att man vid uppbyggnaden av polisväsendet först måste bestäm- ma hur grunden skall läggas. Eftersom distriktsindelningsreformen'bara är ett steg på vägen mot en slutgiltig lösning, bör den regionala orga- nisationen — trots dess dokumenterade brister —— inte ändras på andra punkter än som inom den nuvarande organisationens ram är nödvän- digt på grund av de föreslagna distriktsindragningarna. I annat fall kan en rationellare utformning av polisorganisationen låsas. När distrikts- indelningen en gång får sin slutgiltiga lösning med större och slagkraf- tigare enheter, kan en regional instans bli överflödig. Enligt majoriteten är det också angeläget "att resu1tatet av länsberedningens överväganden avvaktas. Hovrätten för Västra Sverige, landstingsförbundet, kommun- förbundet, samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Kristianstads län samt ett stort antal polismästare och kommuner avvisar betämt att man genomför en så genomgripande reform av den regionala polisorganisa- tionen som utredningen har föreslagit innan resultatet av länsbered— ningens arbete föreligger". '

Några remissinstanser "anser emellertid att en reform av den regio- nala polisorganisationen är så angelägen att man inte kan acceptera att

3 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 173

Prop. 1971: 173 34

den uppskjuts. Länspolischefsföreningen framhåller, att polisbered- ningen och departementschefen i samband med förstatligandet synes ha utgått från att den då pågående utredningen om en ny länsindelning inom kort skulle lägga fram förslag om en minskning av antalet län. De förutsättningar i fråga om länens storlek som 1964 års riksdagsbe— slut alltså grundades på är ännu inte för handen och kommer enligt föreningen sannolikt inte att föreligga inom det närmaste decenniet eller ens någonsin. Eftersom den nuvarande länsindelningen har visat sig vara otillfredsställande som underlag för regional polisverksamhet, anser för- eningen att en genomgripande omorganisation är nödvändig och myc- ket angelägen. Rikspolisstyrelsen delar i princip uppfattningen att frå— gan om den regionala polisorganisationens utformning om möjligt bör bedömas i samband med att ställning tas till en rad andra indelningsför- slag på det regionala planet. Enligt styrelsen torde det emellertid vara uppenbart att det ännu kommer att dröja avsevärd tid innan beslut kan fattas om hur samtliga regionala indelningsfrågor skall lösas. Polis- väsendet torde inte heller ha sådant direkt samband med andra regio— nala verksamhetsområden att det kan anses oundgängligen nödvändigt att låta den nuvarande organisationen bestå. Det kan knappast heller anses försvarbart att fortsätta med en föga rationell regional organisa- tion samtidigt som man kräver ökade resurser till polisväsendet. Om man vill skapa en effektivare regional polisorganisation, finns det enligt styrelsen inte någon annan lösning än att bilda större regioner på sätt utredningen har föreslagit. En ledamot av styrelsen har dock reserverat sig och har uttalat att länsberedningcns förslag bör avvaktas innan ställ— ning tas till den regionala indelningen inom polisväsendet. JO, statskon- toret, SACO och Iänsstyrelsen i Kristianstads län anser, att det finns starka skäl för att genomföra reformen utan att avvakta länsberedning- ens ställningstaganden.

Regionpolisstyrelse- och länsstyrelsealternativen. Flera remissinstanser tar upp frågan om det finns skäl att behålla anknytningen av polisverk— samheten till länsstyrelserna. Länspolischefsföreningen framhåller, att länsstyrelsernas befattning med polisärenden i huvudsak är koncentre— rad till länspolischefens tjänsteutövning och att övriga tjänstemän vid länsstyrelserna i mycket" ringa utsträckning sysslar med egentliga polis- ärenden. Länsstyrelsernas uppgifter har under senare år förändrats och avser nu i mycket hög grad planeringsverksamhet. Polisärenden spelar därför en allt mindre roll inom länsförvaltningen och skälen för att be- hålla ett samband mellan de båda förvaltningsgrenarna har inte längre samma styrka. RÅ, JO, rikspolisstyrelsen, statskontoret, polisfärbundet, SACO, en minoritet inom polismästarföreningen samt några polismäs— tare, kommuner och polisnämnder anser, att den regionala polisled- ningen utan olägenhet kan skiljas från länsstyrelserna och att en sådan

Prop. 1971: 173 35

lösning innebär goda möjligheter att skapa en effektiv och rationell re- gional polisorganisation.

Den anknytning som polisväsendet sedan länge har haft till länsstyrel- seorganisationen är enligt JK alltjämt av värde. Genom denna anknyt- ning kan polisverksamheten bli föremål för kontroll och insyn genom ett organ med allmänna förvaltningsuppgifter och det är sannolikt att detta är ägnat att stärka förtroendet för polisens verksamhet. Det finns också ett naturligt samband mellan polisverksamheten och länsstyrel- sens arbetsuppgifter såvitt avser upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Denna funktion är för statsmakten väsentlig och det är av vikt att staten genom sina organ vid behov kan hålla en fast hand över den samlade utövningen av funktionen. JK kan därför inte ansluta sig till det av utredningen förordade regionpolisstyrelsealternativet. Läns- styrelsen i Kopparbergs län anser, att utredningen har underskattat sambandet mellan polisverksamheten och annan förvaltningsverksam- het. Länsstyrelserna har en central ställning i den allmänna regionala förvaltningen och det är därför inte riktigt att undanta polisväsendet som samhällsfunktjon från deras ledande, planerande och samord- nande verksamhet. Detta framgår otvetydigt av den kontaktverksamhet som länspolischefen nu har såväl med enheter inom länsstyrelsen som med övriga till länsstyrelsen anknutna organ. Enligt länsstyrelsen inne- bär utredningens förslag att man får två regionala polismyndigheter, en operativ och en administrativ. Eftersom de operativa och admini- strativa polisärendena hänger intimt ihop och är beroende av varandra, kan de ofta inte bedömas utan den överblick som en länspolisledning besitter. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att utredningens förslag i själva verket innebär en genomgripande ändring av polisverksamhetens ställning i vårt förvaltningssystem. Trots att även en fristående polisiär instans på regional nivå i sista hand är underställd Kungl. Maj:t, före- ligger —— inte minst med hänsyn till de mycket betydande resurser och befogenheter som har tilldelats ccntralorganet —— stora risker för att organisationen blir en stark fristående maktfaktor i samhället, något som riksdagen bestämt uttalade sig mot år 1962. Inrättandet av regio- nala lekmannastyrelser under en landshövdings ledning torde inte vä— sentligt rubba detta förhållande, även om det måhända gör riskerna för den antydda utvecklingen mindre. Enligt länsstyrelsen ger de beslutande lekmannastyrelser som länsstyrelserna nu har en väsentligt bättre medborgerlig förankring än de regionala polisstyrelserna. Länsstyrel- sen i Kalmar län framhåller, att det är utomordentligt angeläget att polisväsendet inte bedöms som fristående från andra samhällsfunktio— ner utan också i fortsättningen integreras i den på länsenheten base- rade samhällsorganisation som behovet av gemensamma insatser i sam— hällsarbetet motiverar. En särskild polisregion får enligt länsstyrelsen inte samma fäste i befolkningens förtroende som en länsenhet där alla

Prop. 1971: 173 36

övriga kontakter mellan medborgare och myndigheter hålls samman genom länsstyrelsen och där det rikt förgrenade kontaktnätet skapar naturliga betingelser för att skilda samhällsfunktioner ömsesidigt stö- der och kompletterar varandra. Länsstyrelserna behöver i vissa fall polisens medverkan för att kunna fullgöra sina uppgifter men polisen behöver också i många situationer falla tillbaka på länsstyrelsernas auktoritet och förtroende hos länsbefolkningen. Även lär-zsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jäml— lands, Västerbottens och Norrbottens län samt flera polismästare och ett stort antal kommuner anser, att polisväsendets anknytning till läns- styrelserna måste behållas och att regionpolisstyrelsealternativet bl. a. av detta skäl inte kan accepteras.

Flera remissinstanser framhåller, att regionpolisstyrelsealternativet innebär en allvarlig försämring av polisens beredskap och av den regio— nala polisledningen i krig. Enligt 1964 års civilbefälhavarutredning blir skillnaden mellan polisväsendets fredsorganisation och krigsorganisa- tion betydligt störrc än f.n. om polisutredningens förslag genomförs. Vid krigsfall behöver polisväsendet nu bara organisera sex lednings— organ som saknar motsvarighet i fred på högre regional nivå. Om för- slaget förverkligas, måste man dels i två fall föra samman två fredstida ledningsorgan till ett på det högre regionala planet och dels tillskapa 24 organ som inte har någon motsvarighet i fred på det lägre-regionala planet. Övergången från fredsorganisation till krigsorganisation blir därför avsevärt försvårad. Vidare försämras möjligheterna att före och under övergången samordna polisväsendets försvarsinsatser med annan försvarsverksamhet genom att polisväsendet inte kommer att vara före- trätt i länsstyrelsernas frcdsorganisation. En annan allvarlig konsekvens av polisutredningens förslag är att den regionala polisledningen i krig allmänt sett blir sämre än f. n. på grund av att det inte kommer att finnas ett tillräckligt antal chefer inom polisväsendet som är inriktade på regio— nal ledning och samordning. Eftersom länsstyrelserna enligt förslaget inte kommer att ha några fredsuppgifter på polisväsendets område, kan man inte heller räkna med att de skall kunna "leda polisverksam- heten i krig och samordna den med andra försvarsåtgärder på ett effek- tivt sätt. Samtliga civilbefälhavare och så gott som samtliga länsstyrelser har givit uttryck för samma uppfattning. Flera av dessa remissinstanser framhåller, att polisutredningen har behandlat de viktiga problem som" sammanhänger med polisens uppgifter under beredskapstillstånd och i krig alltför kortfattat och att konsekvenserna för totalförsvaret måste utredas närmare om statsmakterna överväger att lägga förslaget till grund för en reform.

ÖB framhåller, att den föreslagna indelningen'av landet i polisregio— ner underlättar samverkan mellan militärbefälhavare och regional polis-

Prop. 1971: 173 37

myndighet i fred och krig. Regionpolischefen bör ingå i civilbefälhava- rens kansli. I fråga om den lägre regionala ledningen bör polischef i residensstad ingå i den krigsorganiseradc länsstyrelsen och ersätta läns— polischef i krigsplanläggningsarbetet. Civilförsvarsstyrelsen anser, att regionpolisstyrelse- och länsstyrelsealternativen är ganska likvärdiga så- vitt angår beredskapsplaneringen i fred och ledningen av polisverksam- heten i krig eller krigsfara. Krigsplacering av polisiär chefspersonal i civilbefälhavarkanslier och länsstyrelser försvåras emellertid genom att antalet chefstjänster inom den regionala polisorganisationen minskar. Civilförsvarsstyrelsen förutsätter dock att denna fråga kan lösas på ett tillfredsställande sätt. Länsplolischefsföreningen framhåller, att region- polisstyrclsealternativet ger en bärkraftig, effektiv och rationell freds- organisation som smidigt och enkelt kan inlemmas i civilbefälhavar- organisationen vid beredskap eller krig. Inom länsstyrelserna kan den organisation användas som nu utan olägenhet tillämpas i län där läns- . polischefen är civo-polischef, nämligen att verksamheten leds av en polismästare i länet. Regionpolisstyrelsealternativet skapar enligt för- eningen förutsättningar för en betydligt bättre polisiär beredskap än den som är möjlig att åstadkomma i nuvarande organisation.

Bara ett fåtal remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Kristianstads län, förordar att länsstyrelsealternativet läggs till grund för en reform. Någon egentlig kritik anförs emellertid inte mot detta alternativ och några remissinstanser framhåller, att de principiella invändningar som har gjorts mot regionpolisstyrelsealternativet i väsentligt mindre grad gäller länsstyrelsealternativet.

Regionindelning. De remissinstanser som förordar att regionpolissty- relsealternativet läggs till grund för en reform ansluter sig som regel till utredningens förslag om en indelning av landet i åtta polisregioner. Rikspolisstyrelsen, statskontoret, JO, polisförbundet, statsåklagarför-l eningen, Iänspolz'schefsföreningen och en minoritet inom polismästar- föreningen m. fl. hör till denna grupp.

ÖB anser, att en indelning i sex regioner i hög grad skulle underlätta den samverkan mellan polisen och totalförsvaret i övrigt som är önsk- värd och att det därför bör föreligga starka skäl av annan art för att välja en indelning i åtta eller flera regioner. Även civilförsvarsstyrelsen förordar en indelning i sex regioner. Hovrätten för Västra Sverige, som i första hand anser att någon ändring f.n. inte bör göras i den regionala polisorganisationen och i andra handförordar regionpolisstyrelsealterna- tivet, framhåller att den av utredningen föreslagna indelningen i åtta po- lisregioner har tillskapats utan någon naturlig geografisk anknytning. Enligt hovrätten torde de 'polistaktiska problem som har åberopats för de stora polisregionerna kunna lösas på annat sätt, t. ex. genom ett väl

Prop. 1971: 173 38

utbyggt sambandsnät och insatsberedda polisstyrkor med hög transport- beredskap. Dylik polisverksamhet bör emellertid lämpligen ledas. cen- tralt för hela riket. Om en regionindelning skall genomföras, föredrar hovrätten en indelning i sex regioner som sammanfaller med milo/civo.

RÅ anser sig inte kunna bedöma om det från polisiära synpunkter är rationellt med så stora regioner som utredningen har föreslagit. Det torde i vart fall vara svårt att administrera regioner med den föreslagna ytvidden och enligt RÅ är så stora regioner inte aktuella inom åklagar- väsendet. Om förslaget genomförs, är det dock tänkbart att en polis- region kan delas i två åklagarregioner. SACO anser det vara mindre välbetänkt att inordna Stockholms och Göteborgs polisdistrikt i polis- regioner och förordar att dessa distrikt, eventuellt jämte kringliggande polisdistrikt, får bilda egna regioner. Antalet regioner bör därför enligt SACO bestämmas till tio. Polismästaren i Stockholms polisdistrikt fram- håller, att tanken på att inordna huvudstadsdistriktet i en polisregion och att sätta in en ledningsapparat mellan detta distrikt och rikspolis- ledningcn förefaller helt orealistisk.

Flera länsstyrelser och ett stort antal kommuner anser sig sakna an- ledning att närmare behandla utredningens förslag till regionindelning, eftersom förslaget enligt deras uppfattning inte bör läggas till grund för en reform innan resultatet av länsberedningens arbete föreligger. Några länsstyrelser diskuterar emellertid den föreslagna regionindel- ningen såvitt den berör deras eget verksamhetsområde. Delade meningar råder främst om de båda regionerna i södra delen av landet, Malmö. och Kalmar polisregioner. Länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar och Malmöhus län anser, att den föreslagna arronderingen av dessa regioner är lämplig. Enligt länsstyrelsen i Blekinge län har länet förhållandevis få beröringspunkter med länen i Småland men en inriktning mot Skåne som är traditionell och som utvecklas och förstärks. Blekinge län bör därför ingå i Malmö polisregion. Länsstyrelserna i Jönköpings och Kristianstads län anser också att en sådan lösning bör övervägas. Om Småland inte anses tillräckligt stort för att utgöra en självständig region, anser länsstyrelsen i Jönköpings län att Skaraborgs län bör tillföras re- gionen. I så fall blir Jönköping den naturliga kansliorten. Även om regionen begränsas till att avse Småland, bör Jönköping ges företräde som kansliort. Länsstyrelserna i Kronobergs och Blekinge län kritiserar valet av Kalmar som kansliort. Lövrigt kan nämnas att länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands, Västmanlands och Gävleborgs lätt anför viss kritik mot den föreslagna regionindelningen..Enligt.länsstyrelsen i Västmanlands län kan en naturlig region bildas av länen.-kring inre. delen av Mälaren—Hjälmaren-området. Länsstyrelsen i Gävleborgs län _ anser att ett alternativ med Uppsala, Västmanlands och Kopparbergs län som en region bör övervägas.

Prop. 1971: 173 39

Provisoriska åtgärder. Som tidigare nämnts motsätter sig ett stort an- tal remissinstanser att en så omfattande reform av den regionala polis- verksamheten som utredningen har föreslagit genomförs innan resultatet av länsberedningens arbete föreligger. Flera av dessa remissinstanser anser emellertid att vissa åtgärder redan nu måste vidtas, främst med anledning av att reformen på lokalplanet kommer att innebära en så- dan minskning av antalet polisdistrikt att den nuvarande regionala or- ganisationen inte kan behållas i vissa län.

Polisntästarföreningens majoritet finner det nödvändigt att ändra den regionala polisorganisationen även om distriktsindelningsreformen inte kommer att gå längre än vad utredningen har föreslagit. Län med bara 1—3 polisdistrikt måste sammanföras med angränsande län till ett verksamhetsområde för att ge tjänstemännen på regionplanet arbets- uppgifter av tillräcklig omfattning och med innehåll. Länspolischeferna bör placeras utanför länsstyrelserna men knytas som föredragande till en, två eller eventuellt flera länsstyrelser. Länsstyrelsealternativet bör ligga till grund för lösningen. _

Enligt länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och Älvsborgs län kan ändringar i polisdistriktsindelningen få till följd att den nuvarande regionala polisorganisationen inte kan behållas i län med ett eller två polisdistrikt. Länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län anvisar för dessa fall en lösning efter mönster från den nuvarande länsåklagar- organisationen. Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län kan gemensam läns- polischef komma i fråga i fyra fall, nämligen i Stockholms och Uppsala län, Kronobergs och Blekinge län, Örebro och Västmanlands län samt Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelsen i Kronobergs län an- ser, att man bör närmare utreda om inte den reglering som gäller för Visby polisdistrikt eller alternativet med länsdistrikt kan läggas till grund för en provisorisk lösning.

Några remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands, Koppar- bergs, Jämtlands och Västerbottens län, framhåller att den regionala polisorganisationen behöver ändras-bara när distriktsindelningsreformen leder till att län kommer att bestå av ett enda polisdistrikt och att man då kan tillämpa den organisationsmodell som nu används i Gotlands län. Om det i övrigt skulle visa sig att någon länspolischef i de mindre länen inte får tillräckligt med arbetsuppgifter, kan man enligt länssty- relsen i Kopparbergs län tillföra länspolischefens expedition uppgifter från andra enheter inom länsstyrelsen, t. ex. ärenden angående ordnings- stadgor, en del tillstånds- och trafikärenden samt andra ärenden med ' polisiär anknytning. . . .

Om statsmakterna inte nu tar ställning till den regionala indelningen för polisens del, är det enligt rikspolisstyrelsen likväl ofrånkomligtatt vidta åtgärder beträffande län som efter distriktssammanslagningar kommer att bestå av bara ett eller två polisdistrikt. .I sådana län kan det

Prop. 1971: 173 . 40

inte rimligen finnas något utrymme för. en regional organisation med huvuduppgift att inspektera och samordna verksamheten mellan distrik- ten. Styrelsen anser, att det i dessa fall inte finns någon annan lösning än att låta det regionala verksamhetsområdet omfatta två län".

Flera remissinstanser anser, att man i avvaktan på länsberedningens ställningstaganden inte bör göra några organisationsförändringar på det regionala planet och att det behov av samordning inom större områden än län som föreligger i fråga om viss polisverksamhet bör tillgodoses genom samverkan över länsgränserna. Den regionala polisorganisatio— nen bör också förstärkas både personellt och materiellt. Vidare anser bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län, att man bör överväga att flytta arbets- uppgifter från såväl central som lokal nivå till regionplanet i syfte att ge den regionala organisationen ett större ansvar och inflytande. Åtgär- der av detta slag bör enligt länsstyrelsen'leda till bättre balans i hand- läggningen mellan de olika nivåerna och kan undanröja en del nack- delar av nuvarande organisation.

Regionpolisstyrelses sammansättning och arbetsuppgifter. De remiss- instanser som har tillstyrkt regionpolisstyrelsealternativet har som regel också anslutit sig till utredningens förslag i fråga om regionpolisstyrclses sammansättning och personalorganisationen vid kanslierna. Några re- missinstanser, bl. a. JO, SACO och länspolischefsföreningen, anser dock att regionpolischefen bör vara självskriven ordförande i styrelsen. Ett ' sådant arrangemang bör enligt föreningen vara självklart med hänsyn till regionpolischefens speciella ställning inom organisationen och till det omfattande personliga ansvar som kommer att åligga honom för polisverksamheten i regionen. ' '

Utredningens förslag beträffandede arbetsuppgifter som bör åligga den regionala polisorganisationen lämnas som regel utan erinran. Stats— kontoret framhåller, att arbetsfördelningen mellan regional och lokal nivå successivt bör kunna anpassas till vad som kan anses vara praktiskt och lämpligt. Remissinstansema ansluter sig också i huvudsak till den' av utredningen föreslagna arbetsfördelningen mellan styrelsen i plenum och regionpolischefen.' ' '

3 Distriktsåklagarorganisationen '

3.1. Nuvarande förhållanden '

Under Kungl. Maj:t år riksåklagaren högste allmänne åklagare och har i denna egenskap ansvaret för och ledningen .av åklagarväsendet i riket. Han är bl. a. allmän åklagare vid högsta domstolen" och har om- fattande administrativa uppgifter. inom åklagar'väsendet. Närmast under riksåklagaren utövas ledningen och ..tillsynen' av åklagarverksamhcten

Prop. 1971: 173 41

av statsåklagare. Statsåklagarc är länsåklagare och överåklagare..l prin- cip finns det en länsåklagarmyndighet i varje län. I tre fall är denna' myndighet gemensam för två län. Länsåklagaren är chcf'för myndig- heten och fullgör inom sitt verksamhetsområde de åklagaruppgifter som är särskilt krävande eller som av annat skäl bör fullgöras av honom. Vid de lokala åklagarmyndigheterna leds verksamheten av en distrikts- åklagare, chefsåklagaren," som i likhet med övriga distriktsåklagare hos myndigheten är underställd länsåklagaren.

Stockholms, Göteborgs och Malmöåklagardistrikt ingår inte i läns- åklagarmyndighets verksamhetsområde. I dessa distrikt är en över- åklagare chef för åklagarmyndighetcn. Myndigheten är indelad i åkla- garkamrar och andra avdelningar. Varje åklagarkammare förestås av en distriktsåklagare, chefsåklagaren, och där tjänstgör också andra distriktsåklagare, kammaråklagare. .

Enligt kungörelsen (1964: 345) om rikets indelning i åklagardistrikt är riket indelat i 90 åklagardistrikt.

Åklagardistrikten utgör den lokala åklagarmyndighetens verksam- hetsområde. Distrikten är så avpassade att de ger arbetsunderlag för en åklagarmyndighet med minst två åklagare. Som tidigare nämnts bygger indelningen i åklagardistrikt helt på polisdistriktsindelningen. Polis- och åklagardistriktens gränser skär inte varandra i något fall och ett åklagar- distrikt omfattar alltid minst ett polisdistrikt. Av åklagardistrikten har 23 stycken bildats genom sammanläggning av två eller tre polisdistrikt. I dessa fall är i princip en åklagare stationerad på varje polisiär kansli- ort utanför åklagarmyndighetens kansliort. Kungl. Maj:t har dock i några fall medgivit undantag från denna regel. '

3.2. Utredningen

De lokala åklagarmyndigheterna har enligt utredningen i stort sett fungerat tillfredsställande efter förstatligandet. Erfarenheterna har visat att åklagarmyndigheter som ger arbetsunderlagför 4——7 åklagare är de lämpligaste arbetsenheterna. Vid dessa myndigheter kan arbetsuppgif- terna fördelas rationellt. Arbetet löper jämnt och smidigt och den mo- derna kontorstekniken kan utnyttjas på ett bättre sätt än vid de mindre myndigheterna. Organisationens elasticitet minskar dessutom behovet av tillfälliga personalförstärkningar. Om antalet åklagare vid" en myndig- het understiger fyra, kan deadministrativa. och organisatoriska fördelar som en större enhet har inte tillvaratas i önskvärd omfattning. Elastici- teten blir inte helt tillfredsställande o'ch arbetet kan inte alltid fördelas rationellt. Utredningen framhåller också att systemet med utstatione- rade åklagare inte är rationellt .och bl.a. innebär att verksamheten splittras och att kostnaderna för organisationen blir onödigt stora. . .

Med hänsyn till det nära samband .som råder mellan polis-och-åkla-

Prop. 1971: 173 42

garväsendet anser utredningen, att det är synnerligen angeläget att indel- ningen i åklagardistrikt anpassas till den föreslagna polisdistriktsindel- ningen. De nya polisdistrikten bör utgöra grunden för åklagardistrikts- indelningen. Om en avvikelse från polisdistriktsindelningen är nödvändig för att bilda ett lämpligt åklagardistrikt, uppställer utredningen som ett oeftergivligt krav att polis- och åklagardistriktens gränser inte skär var- andra. Även domkretsarna måste tillmätas stor betydelse för åklagar- distriktsindelningen och det är enligt utredningen ett starkt önskemål att inte heller deras gränser skär åklagardistriktens gränser.

Som förut nämnts utgör polisdistrikten en nedre gräns för storleken av ett åklagardistrikt. Utredningen anser, att de föreslagna polisdistrik- ten inte i något fall är för stora eller eljest olämpliga som verksamhets- område för åklagarmyndighet. Man bör därför hålla fast vid den an— givna nedre gränsen och lägga samman åklagardistrikt i de fall då polis- distrikten enligt förslaget omfattar två eller flera av de nuvarande åklagardistrikten. Vissa undantag från denna princip kan dock av orga- nisatoriska skäl bli nödvändiga vid ett framtida ställningstagande till indelningen i Stockholms län och göteborgsområdet.

Mot denna bakgrund lägger utredningen fram ett detaljerat förslag till jämkningar av åklagardistriktsindelningen. Förslaget innebär att antalet åklagardistrikt minskas från det nuvarande 90 till 81. Jämkningarna är med ett undantag en omedelbar konsekvens av den ändrade polis- distriktsindelningen. De leder till att en stor del av de mindre åklagar— distrikten kommer att upphöra. Utredningen framhåller, att det fortfa- rande kommer att finnas många åklagardistrikt som är alltför små. Man bör därför överväga ytterligare åtgärder i syfte att åstadkomma en rationellare åklagardistriktsindelning och sträva efter att bilda distrikt som ger underlag för myndigheter med minst tre åklagare. Ungefär hälften av tvååklagardistrikten faller emellertid bort om reformen ge- nomförs och något eller några tvååklagardistrikt kommer med säkerhet att utvecklas till treåklagardistrikt genom en successiv förskjutning av arbetsbördan. Det finns därför inte något större utrymme för ytterligare sammanläggningar och utredningen har stannat för att bara i ett fall förorda en jämkningsåtgärd som inte är en omedelbar konsekvens av den föreslagna polisdistriktsindelningen.

Beträffande det närmare. innehållet i utredningens förslag hänvisas till en tabellarisk uppställning som torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga. De närmaremotiven för indelningsförslaget redo- visas i betänkandet på s. 105—108.

Utredningens förslag till polisdistriktsindelning får också direkta kon- sekvenser för systemet med utstationerade åklagare. .På ort som .vid sammanläggning upphör som polisiär kansliort behövet-någon åklagare inte längre vara stationerad. Frågor. om utstationering av åklagare är. enligt utredningen av rent organisatorisk art och bör kunna avgöras. av

Prop. 1971: 173 43

riksåklagaren efter prövning i varje särskilt fall. Med hänsyn till ut- stationeringarnas betydelse för polisen bör dock samråd alltid äga rum med rikspolisstyrelsen.

I en tabellarisk uppställning på s. 108 i betänkandet redovisas de orter där utstationering av åklagare kan upphöra om utredningens för- slag till polis- och åklagardistriktsindelning genomförs.

Utredningen anser, att den föreslagna åklagardistriktsindelningcn bör ge väsentliga arbetskraftsvinster. Vinsterna bör i flera fall bli så stora att antalet tjänster i ett nytt åklagardistrikt kan minskas med en eller flera tjänster jämfört med personalstaterna i de distrikt som skall ingå i det nya distriktet. Minskningarna kan användas för att täcka behov som kan finnas i andra åklagardistrikt. Enligt utredningen måste man räkna med vissa kostnader av engångsnatur som dock torde bli av myc- ket begränsad omfattning.

3.3. Remissyttrandena

Brister i nuvarande organisation. Remissinstansema delar i stort sett utredningens uppfattning att de mindre åklagardistrikten har vissa bris- ter i organisatoriskt hänseende. Statsåklagarföreningen m. fl. anser, att nackdelarna med dessa distrikt främst kommer till uttryck genom att organisationen inte är tillräckligt elastisk. Svårigheterna att åstadkom- ma en rationell arbetsfördelning mellan åklagarna är däremot inte sär- skilt stora. Genomförda rationaliseringar och en mera nyanserad syn .på påföljdsfrågorna har medfört en väsentlig kvalitetsutjämning i fråga om de mål som vanligen förekommer vid åklagarmyndigheterna. Det finns inte heller någon större skillnad i de reella kvalifikationerna hos de åklagare som handlägger dessa mål. Vikten av att uppgifterna kan fördelas efter målens svårighetsgrad och åklagarnas skicklighet bör där- för —— som utredningen har framhållit —— inte överbetonas.

Så gott som samtliga remissinstanser anser i likhet med utredningen att systemet med utstationerade åklagare innebär 'att verksamheten splittras och att detta system även från andra synpunkter inte är ratio- nellt. Flera länsåklagare framhåller, att systemet är direkt olämpligt. Liinsåklagaren i Västerbottens län påpekar, att åklagare i allmänhet vantrivs vid utstationering och att vikarier för utstationerad åklagare ofta måste tvångskommenderas.

Principerna för en distriktsiudeluingsreform. Nästan alla remissin-. stanser ansluter sig till utredningens uppfattning att åklagardistriktsin-. delningen bör anpassas till den föreslagna indelningen i polisdistrikt och har som regel inte något att erinra mot de principer som enligt utred— ningen bör ligga till grund för jämkningsåtgärderna. Några remissin-g stanser framhåller emellertid att sambandet mellan domstolsväsendet

Prop. 1971: 173 44

och åklagarväsendet bör tillmätas större betydelse än vad utredningen har gjort. Enligt RÅ har önskemålen om att åklagardistrikts- och dom— kretsgränserna skall täcka varandra i stort sett tillgodosetts i utred— ningens förslag. Vissa fall av bristande överensstämmelse finns emellertid och i några av dessa fall är en anpassning så angelägen från åklagarsyn- punkt att RÅ förordar en justering av områdena för polis- och åklagar- distrikt. Föreningen Sveriges åklagare betonar den negativa effekten av att åklagardistriktsindelningen vid förstatligandet bara anknöts till polis- distriktsindelningen. Den omständigheten att åklagardistrikt i många fall inte har omfattat hela domkretsar har inneburit nackdelar för verksam- heten. Enligt föreningen bör därför åklagardistrikten och därmed även polisdistrikten anpassas till de nya domkretsarna. Målsättningen bör vara att gränserna för domkretsar, åklagardistrikt och polisdistrikt samman- faller. Det kan inte godtas att åklagardistrikt omfattar del av domkrets eller polisdistrikt. Åklagardistrikt kan dock omfatta två eller flera dom— kretsar. Länsåklagaren i Göteborgs och Bohus ll'l'll framhåller, att en åklagarmyndighet, bl.a. genom domstolsförhandlingarna, binds betyd— ligt fastare till domkrets än till polisdistrikt. Resor och därmed sam- manhängande arbetstidsförluster ökar påtagligt .om åklagarna en eller flera gånger i veckan måste uppsöka skilda domstolar. Samarbetet mel- lan åklagarna och polisen blir däremot som regel inte lidande av att åklagar- och polisdistrikt inte sammanfaller. Erfarenheterna har visat att det går utmärkt att ge direktiv till utredningsmän per telefon och att fatta beslut om tvångsmedel efter telefonföredragning. Av ålder har hävdats att överensstämmelse bör råda mellan åklagar— o'ch polisdistrikt. Enligt länsåklagaren synes tiden nu vara mogen för att som huvud- princip fastslå att domkrets och åklagardistrikt skall sammanfalla. Kra— vet att polis— och åklagardistriktens gränser inte skär varandra bör där- emot inte vara oeftergivligt.

Statskontoret avstyrker att åklagardistrikt bildas över länsgräns. I öv- rigt synes remissinstanserna inte ha något att erinra mot en sådan di- striktsbildning. Bl. a. RÅ intar en positiv inställning till den av utred- ningen föreslagna sammanläggningen över länsgräns. '

Åklagardistriktens storlek. Så gott som samtliga remissinstanser an— sluter sig till utredningens uppfattning att polisdistrikten bör utgöra en nedre gräns för storleken av ett åklagardistrikt och att åklagardistrikt därför bör läggas samman i de fall då ett föreslaget polisdistrikt kommer att omfatta två eller flera nuvarande åklagardistrikt. '

Som tidigare nämnts är 'vissa remissinstanser negativa till 'att polis- distriktsindelningen ändras iinom deras eget verksamhetsområde. Av dessa remissinstanser anser några, bl.a. lt'insstyrelsema i Uppsala, ÖI'C- bro, Kopparbergs och Gävleborgs län, att inte heller åkl'agardistrikts- ' indelningen bör ändras. '

Prop. 1971: 173 45

Åtskilliga remissinstanser tar upp frågan om åklagardistrikt i vissa fall bör läggas samman trots att förslaget till ändrad polisdistriktsindelning i och för sig inte innebär att en sådan åtgärd är nödvändig. Några remissinstanser, bl. a. föreningen Sveriges åklagare, går i denna fråga längre än vad utredningen har gjort och anser att åklagardistrikt som in- te ger arbetsunderlag för fyra åklagare bör läggas samman med annat åklagardistrikt. Enligt föreningen kan'man dock i undantagsfall godta treåklagardistrikt och om särskilda skäl föreligger även tvååklagar- distrikt. RÅ, hovrätten för Västra Sverige, statsåklaga/föreningen samt att stort antal läns— och chefsåklagare ansluter sig däremot till utred— ningens uppfattning att åklagardistrikt som ger arbetsunderlag för myn- digheter med minst tre åklagare bör behållas. Flera åklagare framhål- ler i sina yttranden att åklagardistrikt med 4—7 åklagare är den lämp- ligaste arbctsenheten men att erfarenheterna av treåklagardistrikt dock är så goda att dessa distrikt tills vidare bör bestå.

Systemet med utstationerade åklagare. Som förut nämnts delar re- missinstanserna som regel utredningens uppfattning att systemet med utstationerade åklagare inte är rationellt. Enligt RÅ är det tillfredsstäl- lande att utstationeringarna, som har väsentliga nackdelar, i flertalet fall kommer att upphöra om utredningens förslag genomförs. I vissa fall medför indragning av utstationerad åklagare en sådan rationalisering att personalbesparingar kan göras. Överåklagaren' i Malmö åklagar- distrikt framhåller, att slutmålet bör vara att alla utstationerade åklagare dras in.

Statsiiklagarföreningen anser i likhet med utredningen att frågor om utstationering av åklagare är av rent organisatorisk art och att de därför i varje särskilt fall bör kunna prövas av riksåklagaren efter samråd med rikspolisstyrelsen.

4. Genomförandefrågor

4.1. Utredningen

Utredningen lägger inte fram några organisatiOnsförslag för de polis- och åklagardistrikt som" berörs av de föreslagna indelningsändringarna och behandlar därför bara vissa övergångsfrågor av principiell eller eljest mera väsentlig betydelse. '

I fråga om den lokala polisorganisationen anser utredningen, att det bör ankomma på rikspoliSStyrelsen att svara för att organisationsplaner görs upp för de berörda polisdistrikten. Förslaget till ändrad polisdi- striktsindelning får i många fall konsekvenser för personal av 'olika kategorier och kan även komma att påverka utrustnings- och lokal-

Prop. 1971: 173 46

frågor. Utredningen betonar, att övergången till den nya organisationen bör göras mjuk och smidig för den berörda personalen. Om övergångs- tiden blir relativt lång, måste emellertid tjänster vakanssättas i en om- fattning som för personalens del är olämplig. Skall chefstjänstemännens avgång med ålderspension avvaktas, blir det i många fall inte möjligt att genomföra indelningsändringar inom rimlig tid. Enligt utredningen finns det därför skäl som talar för att distriktsindelningsreformen ge- nomförs på en gång. En förutsättning härför är dock att personalfrågor- na kan lösas på ett tillfredsställande sätt. Utredningen bedömer möjlig- heterna att bereda personalen plats inom den lokala polisorganisationen som goda. Vissa särskilda anordningar, ett förtursförfarande och inrät- tande av personliga tjänster, kan vidtas föratt göra övergången mjuk för personalen. Enligt utredningen är det emellertid svårt att bedöma om de föreslagna distriktssammanslagningarna skall genomföras på en gång eller etappvis med ett eller flera nya distrikt i varje etapp. Utredningen tar därför inte ställning till denna fråga utan förordar att personalstater- na fastställs så snart som möjligt för de nya distrikten och att om— organisationen om möjligt påbörjas den 1 juli 1971 och i varje fall helt har genomförts före den 1 januari 1975.

Enligt utredningen kan distriktspolisstyrelserna i och för sig inrättas innan indelningsändringarna genomförs. Reformen, som syftar till en bättre medborgerlig förankring av polisverksamheten, bör genomföras så snart som möjligt. Utredningen föreslår, att distriktspolisstyrelserna inrättas samtidigt som regionpolisstyrclserna och att tidpunkten bestäms till den 1 juli 1971.

Utredningen anser, att en reform av den regionala polisorganisationen är brådskande med hänsyn till de brister som organisationen i dag har och de krav på en effektiv organisation som den ökade brottsligheten ställer. Utredningens förslag, som bl. a. innebär att en enhetlig organi- sation byggs upp på alla nivåer, bör bedömas i ett sammanhang med hänsyn till frågornas inbördes samband. Sambandet mellan den regio- nala polisverksamheten och övrig regional. samhällelig aktivitet är från planeringssynpunkt inte av sådan art och omfattning att det kräver ett samtidigt ställningstagande. Eftersom förslaget enligt utredningen inte föregriper eller försvårar ställningstagandet till den regionala samhälls- förvaltningen i övrigt, bör det genomföras oberoende av att länsbered- ningcn nu utreder vissa frågor rörande den regionala samhällsförvalt- ningens uppgifter och organisation.

Utredningen lägger fram ett organisationsförslag för var och en av de åtta föreslagna polisregionerna. Reformen måste enligt utredningen genomföras i ett sammanhang. Det innebär emellertid inte att den nya organisationen vid ikraftträdandet i detalj skall överensstämma med organisationsplanerna. Av hänsyn till tjänstemännens personliga förhål— landen måste anpassningen till planerna ske så mjukt som möjligt och

Prop. 1971: 173 47

den nya organisationen blir därför helt genomförd först efter en över— gångstid.

Utredningen föreslår, att omorganisationen genomförs den 1 juli 1971 eller så snart som möjligt därefter. Övergångstiden bör göras så kort som möjligt för att undvika att olägenheter uppstår för verksamheten. Personalplaneringsarbetet bör därför påbörjas utan dröjsmål och åtgär- der bör vidtas för att tjänster som blir vakanta inte återbesätts med ordinarie innehavare.

Reformen innebär att antalet chcfstjänster inom den regionala polis- organisationen minskar med 11 och att antalet kansliorter minskar från 23 till 8. Pensionsavgångar kommer inte att inom rimlig tid ske i sådan omfattning att chefstjänstemänncn alltid kan beredas plats inom den re- gionala polisorganisationen. Dessa problem kan lösas genom frivillig omplacering till annan tjänst inom polisväsendet eller till annan statlig tjänst. För dessa tjänstemän och även för de tjänstemän som kan bere- das plats inom organisationen aktualiseras emellertid flyttning från den nuvarande stationeringsorten i ganska stor omfattning. Utredningen anser därför att extraordinära åtgärder bör övervägas för att lösa pro- blemen för äldre befattningshavare om det visar sig behövligt.

I fråga om distriktsåklagarorganisationen anser utredningen, att riks- åklagaren bör svara för att organisationsplaner görs upp för de åklagar- distrikt som berörs av de föreslagna indelningsändringarna. Möjlighe- terna att bereda åklagar- och biträdespersonalen plats inom organisa- tionen bedöms som mycket goda. Vissa komplikationer kan emellertid uppstå för personalen. Vid sammanslagningar förlorar chefsåklagaren i det distrikt som upphör sin ställning som administrativ chef och i många fall aktualiseras ett byte av bosättningsort. Övergången till den nya organisationen kan emellertid göras smidig genom övergångsan— ordningar av det slag som har angetts i fråga om den lokala polisorgani- sationen. Personal- och lokalproblemen kan troligen i de flesta fall lösas betydligt snabbare än när polisdistriktsindelningen skall ändras. Mot denna bakgrund förordar utredningen att personalstaterna fast- ställs så snart som möjligt och att omorganisationen om möjligt påbörjas den 1 juli 1971 och avslutas senast den 1 januari 1975.

4.2. Remissyttrandena

Polis- och åklagardistriktsindelningen. De av utredningen förordade principerna för genomförandet av indelningsreformen har som regel godtagits av remissinstanserna. Från en del håll påpekas emellertid att det inte torde vara möjligt att börja genomföra reformen vid den av utredningen angivna tidpunkten.

Några remissinstanser tar i motsats till utredningen ställning till om indelningsändringarna bör genomföras successivt eller på en gång. Av

Prop. 1971: 173 43

dessa remissinstanser anser så gott om samtliga, bl. a. rikspolisstyrelsen och länspolischefsföreningen, att reformen bör genomföras successivt. Med hänsyn till de omfattande organisatoriska förberedelser som måste vidtas och till personalens intresse av en mjuk och smidig övergång 'till den nya organisationen är det enligt länspolischefsföreningen uppenbart att reformen inte kan genomföras på en gång i hela landet.

I flera remissyttranden framhålls vikten av att statsmakterna i sam- band med reformens genomförande visar en betydande generositet mot den berörda personalen. För att främja en positivattityd till rationalise- ringsverksamheten inom statsförvaltningen måste det enligt SACO an- ses ligga i arbetsgivarens 'eget intresse att ta stor hänsyn till de äldre tjänstemännens förhållanden. TCO förutsätter att man under över- gångstiden håller en nära kontakt med personalorganisationerna och uppmärksammar lönekonsekvenserna av de föreslagna ändringarna samt vidtar åtgärder för en intensifierad behandling av anställnings- frågor i de lokala och regionala företagsnämnderna. Polisnzästarför- eningen påpekar, att reformert kommer att medföra att minst 29 polis- ' mästartjänster faller bort och att möjligheterna att få en sluttjänst som polismästare minskar avsevärt. Inte minst från rekryteringssynpunkt är det därför enligt föreningen nödvändigt att polisintendenttjänsterna i de större polisdistrikten får karaktären av sluttjänstcr.

Inrättande av distriktspolisstyrelser. Av de remissinstanser som har ställt sig positiva till utredningens förslag om ett' ökat medborgarin- flytande inom den lokala polisorganisationen har Så gott som samtliga anslutit sig till utredningens uppfattning att reformen bör genomföras så snart som möjligt. Flera remissinstanser anser emellertid att utred- ningen har varit alltför optimistisk vid bestämningen av tidpunkten för distriktspolisstyrelsernas inrättande.

Regionala polisorganisationen. Av redogörelsen i det föregående har framgått, att en klar majoritet av remissinstanserna bestämt avvisar att en så genomgripande reform av den regionala polisverksamheten, som utredningen har föreslagit, genomförs innan resultatet av länsberedning- ens arbete föreligger. De remissinstanser som anser att reformen bör genomföras utan att beredningens ställningstagande avvaktas har ge- nomgående godtagit de av utredningen förordade principerna för en övergång till den nya organisationen.

Prop. 1971: 173 49

5. Departementschefen

5.1 Allmänna synpunkter Organisationsfrågor inom polis— och äklagarväsendet har ända sedan 1900-talets början ägnats stor uppmärksamhet. Polis- och åklagardistrik- tens omfattning har övervägts vid flera tillfällen, senast i samband med polisväsendets förstatligande den 1 januari 1965. Den reform som då ge- nomfördes innebar bl. a. en genomgripande ändring av distriktsindel- ningen. Antalct polisdistrikt minskades från 554 till 119 och ”antalet åklagardistrikt från 383 till 90. Mot bakgrund av att bara drygt sex år har förflutit sedan denna om- fattande reform genomfördes, är det naturligt att en del remissinstanser- nu anser att organisationen inte har prövats tillräckligt och attfrågan om nya indelningsändringar därför är för tidigt väckt. Av min redogö- relse i det föregående framgår emellertid att 1965 'års reform enligt mångas mening inte gick tillräckligt långt i indelningsfrågan. Polisbe- redningen framhöll att en omprövning av polisdistriktsindelningen kun— de bli aktuell efter relativt kort tid, varvid frågan om att behålla de 35—40 minsta distrikten i första hand borde prövas. Föredragande de- partementschefen (prop. 1964: 100 s. 47) fann det försvarligt att gå fram med viss försiktighet och att lägga de praktiska erfarenheterna till grund för eventuella ändringar i den nya indelningen. Han underströk också nödvändigheten av att indelningsfrågan ägnades fortlöpande uppmärk- samhet. Det låg därför helt i linje med de uttalanden som gjordes vid tillkomsten av den gällande polisdistriktsindelningen att rikspolisstyrel- sen, som noga följt utvecklingen efter förstatligandet, redan på hösten 1967 föreslog att polisdistriktens antal borde ytterligare nedbringas. Sty- relsen ansåg att erfarenheterna gav vid handen att den lokala polisorga- nisationen inte var rationellt utformad och att bristerna främst kunde hänföras till de mindre polisdistrikten. Polisutredningen har nu utför- ligt redovisat de organisatoriska brister som enligt dess mening förelig— ger och funnit att bristerna är väsentliga. Under remissbehandlingén har så gott som samtliga remissinstanser vitsordat riktigheten av utredning- ens uttalanden i dessa hänseenden. Även jag kan i allt väsentligt ansluta mig till den uppfattning som utredningen har gett uttryck för. Det är nödvändigt att nu vidta alla tänkbara åtgärder i-syfte att rationalisera och effektivisera polisverksamheten, i synnerhet som man kan befara att den omfattande brottsligheten, trafikutvecklingen och urbaniserings-' processen kommer att medföra att bristerna i den nuvarande organisa-' tionen undan för undan blir alltmera framträdande." Den omständigheten ' att en omfattande reform nyligen genomförts får därför inte lägga hin- ' der i vägen för strävandena att komma till rätta med de brister som uppenbarligen finns. '

Prop. 1971: 173 50

Polisutredningen har framhållit, att sammanläggningar av polisdistrikt bara är en av de åtgärder som kan vidtas för att skapa en effektivare polisverksamhet. En omorganisation av den regionala polisverksamheten är en annan åtgärd som tjänar detta syfte. Enligt utredningen kan man också komma till rätta med en del brister genom att i viss utsträckning flytta funktioner såväl inom polisdistriktets organisation som mellan olika instanser inom polisväsendet. Några remissinstanser har ifrågasatt om distriktssammanläggningar ger nämnvärda rationaliseringsvinster och menat att bristerna inom den lokala polisorganisationen bör avhjäl- - pas genom att de mindre distrikten tillförs personella förstärkningar. Denna uppfattning kan jag för min del inte ansluta mig till. Av natur- liga skäl kan bara en ringa del av de förstärkningar som polisväsendet årligen tillförs komma de mindre polisdistrikten till godo. Dessa distrikt är redan nu —— som utredningen har framhållit —— överdimcnsioneradc i fråga om kansliorganisationen. För att komma till rätta-med bristerna i fråga om elasticitet, specialisering m.m. i de .mindre distrikten skulle krävas så betydande satsningar att det inte torde råda någon tvekan om att de skulle leda till överdimensioneringar även inom andra grenar av verksamheten. Från ekonomisk synpunkt är det inte försvarligt att gå till väga på detta sätt. Det är inte heller tillfredsställande att låta in- tressen som nu anses ha hög prioritet stå tillbaka för en i många av- seenden osäker satsning på vissa mindre polisdistrikt. I något fall kan naturligtvis en blygsam förstärkning leda till att organisationen blir bärkraftig. Förstärkningsåtgärden bör då övervägas som ett alternativ till åtgärder av annat slag. Antalet sådana fall är dock mycket begrän- sat.

Som nyss nämnts har utredningen funnit att de ökade krav som ställs på effektivitet och samordning inom polisväsendet bör mötas med bl.a. att verksamhetsområdena utökas. Detta är inte förvånande. Även inom andra statliga verksamhetsgrenar har det under senare år visat sig nödvändigt att skapa större organisatoriska enheter än tidi— gare. De synpunkter som därvid har varit vägledande, t.ex. att en större organisation är mer elastisk och ger bättre förutsättningar för en rationell arbetsfördelning och för ett ekonomiskt utnyttjande av tek- nisk utrustning, har också utredningen anfört som skäl för att föra samman mindre enheter till större. Utredningen har dessutom på ett övertygande sätt påvisat att vissa för polisverksamheten speciella för- delar skulle kunna vinnas genom sammanläggningar av polisdistrikt. I likhet med utredningen och ett stort antal remissinstanser anser jag att behovet av en reform på lokalplanet främst bör tillgodoses genom att den nuvarande polisdistriktsindelningen ändras. Därvid bör organi- satoriska och administrativa synpunkter tilläggas stor betydelse. '

Polisutredningen har ansett att det ligger nära till hands att överväga en genomgripande indelningsreform med hänsyn till de väsentliga bris—

Prop. 1971: 173 51

terna i den lokala polisorganisationen och till önskemålet om en lång— siktig lösning av de organisatoriska problemen. Målsättningen skulle då vara att polisdistrikten ges en sådan organisation att de i princip alltid blir självförsörjande i fråga om personal. För att förverkliga denna målsättning krävs enligt utredningen att antalet polisdistrikt minskas till omkring 30. En så långtgående reform innebär att den regionala polisorganisationen kan undvaras och att rikspolisstyrelsens uppgifter för ledning och samordning måste ökas-väsentligt. Utredningen har an- sett, att en sådan centralisering av uppgifterna i polisverksamheten inte bör komma i fråga och att det också blir svårt att skapa ett lokalt förankrat medborgarinflytande i så stora polisdistrikt. En rationell organisation inom polisväsendet bör enligt utredningen i stället åstad- kommas genom ett begränsat antal sammanläggningar av polisdistrikt i förening med en omorganisation av den regionala polisverksamheten.

Under remissbehandlingen har bl. a. rikspolisstyrelsen och polismäs- tarföreningen kritiserat detta ställningstagande och framhållit, att hur stark man än gör en regional organisation så kan denna likväl aldrig kompensera en lokal organisation som inte är bärkraftig. Polismästar- föreningen har utförligt angett de principer som en långtgående indel- ningsreform enligt föreningens mening bör bygga på och ansett att den tanke att göra länen till polisdistrikt, som en av utredningens leda- möter har uttalat sig för, tangerar en realistisk utvecklingslinje. Jag har viss förståelse för den synpunkt som dessa remissinstanser har framfört. Utredningens ställningstagande måste emellertid ses mot bak- grund av att utredningen har gjort en fullständig översyn av polis— distriktsindelningen i landet och sålunda i varje särskilt fall gjort en bedömning av polisdistriktens lämpliga storlek. Till grund för dessa bedömningar har legat synpunkter på lokala förhållanden, som utred- ningen inhämtat från myndigheter och organisationer. Rationaliserings- intresset har alltså — som förutsattes i utredningens direktiv — vägts mot allmänna intressen av annan art. Detta har säkert medverkat till att ut- redningens förslag om en begränsad distriktsindelningsreform har vun— nit så stor anslutning vid remissbehandlingen.

Frågan om polisdistriktens storlek är i mycket hög grad en lämplig- hetsfråga. De bedömningar som ligger bakom utredningens ställnings- tagande för en begränsad distriktsindelningsreform är enligt min me— ning i de flesta fall välgrundade. Som utredningen har framhållit skulle en så långtgående reform som en indelning av landet i ett 30—tal polis— distrikt medföra en total. förändring-av polisväsendets organisation. Bl. a. måste den regionala instansen utgå ur organisationen. Detta skulle troligen leda till att rikspolisstyrelsens uppgifter för ledning och sam- ordning av polisverksamheten ökade i en omfattning som inte är för- enlig med de allmänna riktlinjer som drogs upp för styrelsens verksam- het i samband med förstatligandet. Utredningen har också pekat på

Prop. 1971: 173 52

att det blir svårt att åstadkomma ett lokalt förankrat medborgarinfly- tande om distrikten görs alltför stora. Enligt min mening leder en indelning i ett 30-tal polisdistrikt med nödvändighet till att medbor- garrepresentanter måste knytas till lägre organisatoriska nivåer i distrik- ten än polisledningen. Därvid måste man antingen göra klara organisa— toriska och funktionella avgränsningar inom distriktet eller begränsa mcdborgarinflytandet till ett samrådsförfarande. Det är inte heller sä- kert att polisverksamheten kan drivas effektivt och rationellt i alla av- . seenden inom mycket stora enheter. Mot denna bakgrund anser jag i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser att distriktsindel- ningsreformcn bör inriktas på att eliminera de minst bärkraftiga polis- distrikten. Jag kommer i det följande att ange de riktlinjer som enligt min mening bör ligga till grund för en sådan reform. Dessförinnan vill jag emellertid mycket kortfattat ta upp frågan om en reform av den regionala indelningen.

Polisutredningens huvuduppgift har varit att göra en översyn av polisdistriktsindelningen. Av min redogörelse i det föregående har fram- gått, att utredningen även har ägnat den regionala polisverksamheten stor uppmärksamhet och föreslagit en ganska genomgripande omorgani- sation på regionplanet. Erfarenheterna av länspolischefsorganisationen efter förstatligandet har enligt utredningen visat att de regionala funk- tionerna i många fall kräver avsevärt större områden än län och att ' organisationen brister i flera avseenden. Vidare kommer distriktsindel- ningsreformen att bidra till att de regionala uppgifterna inte motiverar en organisation i nuvarande form i flertalet län. Eftersom utredningen av skäl som nyss har redovisats inte har ansett sig kunna föreslå en så långtgående reform på lokalplanet att den regionala organisationen blir obehövlig, har utredningen i stället inriktat sitt arbete på att åstadkomma de förbättringar på regional nivå som ansetts möjliga. Utredningens satsning på den regionala organisationen bör därför inte enbart ses som ett försök att uppväga eventuella nackdelar av att distriktsindelnings- reformen har begränsats utan även som en — enligt utredningens och åtskilliga remissinstansers bedömning —— angelägen åtgärd för att av- hjälpa befintliga brister inom den regionala polisverksamheten.

Jag vill redan nu framhålla, att den regionala polisorganisationen enligt min mening inte är rationellt utformad och att en ändrad distrikts- indelning kommer att- göra det nödvändigt att omedelbart vidta vissa åtgärder på regionplanet. Detta är desto mer angeläget som jag är av den - bestämda uppfattningen att vad som Uttalades i samband med för- statligandet alltjämt bör gälla i fråga om det regionala organets ledning av polisverksamheten. Eftersom frågan om den regionala samhälls- förvaltningens uppgifter och organisation är föremål för en samman- fattande bedömning inom länsberedningen, är det emellertid svårt att

Prop. 1971: 173 - 53

avgöra hur långt man skall'gå, innan resultatet av-beredningens arbete föreligger. I likhet med en klar majoritet bland-remissinstanserna anser jag att det inte bör komma i fråga att vidta sådana åtgärder som är äg- nade att föregripa länsberedningens samlade bedömning av de regionala frågorna. Angränsande'län bör dock i en del fall kunna föras samman till regionala verksamhetsområden. Om man går fram med viss försik- tighet och i varje särskilt fall samråder med länsberedningen, behöver man enligt min mening inte befara att framtida ställningstaganden till övriga regionala frågor försvåras. Jag kommer senare att utförligt redo- visa de överväganden som ligger bakom mitt förslag till' en reform av den regionala polisverksamheten."

Polisutredningen har funnit det angeläget att skapa garantier för att allmänheten får en långtgående insyn i polisverksamheten. Med hänsyn till verksamhetens art och dess betydelse för medborgarna bör insynen enligt utredningen utövas på ett sådant sätt att medborgarna får möj- lighet att påverka de beslut som fattas. Utredningen har därför ansett, att det i fråga om den lokala polisorganisationen inte är tillfyllest att" vidta åtgärder inom ramen för polisnämndernas nuvarande funktion som rådgivande organ utan har föreslagit att nämnderna avskaffas och ersätts av polisstyrelser med beslutanderätt i vissa frågor.

Förslaget har vunnit stor anslutning vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har emellertid avstyrkt förslaget och därvid'gjort gäl- lande att det innebär en påtaglig risk för dualism i polisverksamheten.

Enligt min mening .har polisutredningen gjort en mycket klar gräns- dragning mellan de frågor som skall behandlas i plenum i polisstyrel- sen och de som skall handläggas av polischefen ensam. Utredningen har också framhållit, att polischefen ensam skall besluta i alla ärenden som innebär utövning av polisledning. Operativa uppgifter faller sålunda helt utanför befogenhetsområdct för styrelsen i plenum även om uppgifterna i och för sig skulle kunna hänföras till någon av de angivna grupperna av pleniärenden. Den föreslagna avgränsningen av styrelsens uppgifter är enligt min mening utformad på ett sådan sätt att farhågorna för dualism i beslutanderätten måste anses vara överdrivna. Även om vissa tolkningsproblem kan uppkomma, behöver man inte befara att de blir' av sådan art och omfattning att några nämnvärda olägenheter kom'mel att uppstå för polisverksamheten.

Jag delar utredningens uppfattning att reformen är ägnad att stärka allmänhetens förtroende för polisen och främja polisverksamheten. Den leder också till att olika ortsintressen inom ett distrikt kan bevakas ge- nom medborgarrepresentanter i- ett beslutande organ, vilket är av sär- skild vikt med hänsyn till att större polisdistrikt kommer att bildas i många fall. Mot denna bakgrund ansluter jag mig till utredningens för- slag att indelningsreformen bör kombineras med en reform som ger den lokala polisorganisationen en bättre förankring bland medborgarna

Prop. 1971: 173 54

än vad den nu har genom de rådgivande polisnämnderna. I det följande kommer jag att närmare behandla hur medborgarrepresentationen på 10- kalplanet bör utformas.

Utredningen har lagt stor vikt vid att lekmannainflytandet blir starkt även på regional nivå och har föreslagit att regionpolisstyrclser skall in- rättas. I likhet med utredningen anser jag att man bör ha en fast med— borgerlig förankring även på regionplanet och kommer i samband med mitt ställningstagande till reformen att redovisa min uppfattning i frå- gan.

Ändringarna i polisdistriktsindelningen får konsekvenser inte bara för den regionala polisverksamheten utan också för indelningen i åklagar- distrikt. Enligt utredningen är det synnerligen angeläget att åklagar- distriktsindelningcn anpassas till den föreslagna polisdistriktsindelningen. Utredningen anser att man därvid bör tillämpa den nu gällande princi- pen att ett åklagardistrikt alltid skall omfatta minst ett polisdistrikt och att man bör sträva efter att bilda åklagardistrikt som ger arbetsunderlag för en myndighet med minst tre åklagare. Under remissbehandlingen har så gott som samtliga remissinstanser anslutit sig till utredningens upp- fattning att nu angivna principer bör ligga till grund för anpassningen av åklagardistriktsindelningen till den föreslagna indelningen i polisdistrikt. Med hänsyn till det nära sambandet mellan de båda verksamhetsgrenar- na delar jag uppfattningen att vissa justeringar bör göras av den nu gäl- lande indelningen i åklagardistrikt. Som flera remissinstanser har påpe- kat bör också sambandet mellan domkrets— och åklagardistriktsindel- ningcn tillmätas stor betydelse.

Sammanfattningsvis kommer jag alltså i det följande att förorda vissa allmänna riktlinjer för polis— och åklagardistriktsindelningen, för refor- men i fråga om medborgarinflytandet och för den regionala polisverk— samheten. Riktlinjerna bör föreläggas riksdagen för godkännande.

5.2. Den lokala polisorganisationen

5.2.1. Polisdistriktsindelningen

Av vad jag inledningsvis har anfört framgår, att jag delar polisutred- ningens uppfattning att målet för en distriktsindelningsreform bör vara att komma till rätta med bristerna i de mindre polisdistrikten. .Innan jag behandlar de riktlinjer som enligt min mening bör ligga till grund för reformen vill jag fästa uppmärksamheten på att utredningens förslag inte innefattar något ställningstagande till distriktsindelningen i Stock- holms län och i göteborgsområdct. Utredningen har nämligen funnit, att de polisiära problemen i dessa områden är 'speciella och att resultatet av en organisationsundersökning i Stockholms polisdistrikt bör avvaktas innan något förslag till indelningsändringar i dessa områden läggs fram.

Prop. 1971: 173 55

Organisationsundersökningen har nu slutförts men utredningen har ännu inte avslutat sitt arbete. Jag kommer att ta upp frågan om den framtida polisdistriktsindelningen i Stockholms län och göteborgsområ- det i ett senare sammanhang.

Frågan om polisdistriktens storlek är som jag redan har framhållit i hög grad en lämplighetsfråga. Under remissbehandlingen har flera beaktansvärda påpekanden gjorts om hur poliSdistrikten bör utformas i detalj. Enligt min mening är det nödvändigt att i vissa fall göra särskilda utredningar om de lokala förhållandena innan man kan ta ' ställning till utredningens förslag till ny polisdistriktsindelning. Myndig- heter och organisationer som kan komma att beröras av indelnings- ändringar bör därvid beredas tillfälle att yttra sig. Innan detta arbete påbörjas bör emellertid vissa grundläggande principer för den framtida polisdistriktsindelningen fastslås. Vid 1965 års reform och vid den ny- ligen beslutade reformen på domstolsväsendets område har ett sådant tillvägagångssätt tillämpats. I samband med sistnämnda reform beto- nade min företrädare (prop. 1969: 44 s. 218) att man inte kan ställa upp några absolut bindande normer utan bör sträva efter att ange vissa riktlinjer i stort för den nya indelningen. Vad sålunda anförts gäller även i fråga om polisdistriktsindelningen.

Vårt land är arealmässigt stort men befolkningsmässigt relativt litet. Diskrepansen mellan yta och folkmängd skärps ytterligare genom lan- dets långsmala form. Den pågående urbaniseringsprocessen har redan medfört en betydande befolkningskoncentration i större stadsregioner. Med hänsyn till dessa förhållanden måste man räkna med att inte ens de riktlinjer i stort som jag har för avsikt att dra upp i det följande kommer att kunna tillämpas utan undantag. Praktiska synpunkter måste tillmätas stor betydelse vid den slutliga bedömningen av verksamhets- områdenas lämpliga utformning och kan komma att föranleda avvikelser i de särskilda fallen.

Jag har i det föregående (1.1.2) redogjort för de principer som en- ligt polisutredningen bör läggas till grund för en begränsad distriktsindel- ningsreform. Under remissbehandlingen har de av utredningen angivna principerna i stort sett godtagits eller lämnats utan erinran.” Även jag anser att ett ställningstagande till grunderna för en ny polisdistrikts- indelning bör ske i anslutning till de riktlinjer som" utredningen har förordat. ' ' "

Den nuvarande polisdistriktsindelningen bygger främst på'principen, att polisdistrikten skall ha så stor befolkning- och sådan struktur att" en poliskår om minst 20 och helst upp emot 50 ordinarie polismän ' bereds sysselsättning. Det är inte ägnat att förvåna att en så'allmänt hållen princip har lett till mycket varierande distriktsbildningar, i syn- nerhet som det inte har funnits något hinder mot att bilda'större di- strikt eller att i utpräglade glesbygdsområden underskrida gränsen 20

Prop. 1971: 173 56

ordinarie polismän. Polisutredningen har inte hållit fast vid denna prin— cip och har inte heller på annat sätt angett vilka personalresurser som ett distrikt bör ha för att kunna bestå. Utredningen har emellertid fram- hållit, att bristerna inom den lokala polisorganisationen är särskilt fram- trädande i fråga om övervakningsverksamheten, främst genom att all- mänhetens berättigade krav på kontinuerlig övervakning inte kan till- godoses i de mindre distrikten därför att-sådan övervakning är relativt personalkrävande.

Det är inte bara i- Sverige som problem av detta slag finns. I Danmark har en utredning nyligen lagt fram förslag om ändringar i polisdistriktsindelningen (bettenkning nr 605/1971). Förslaget bygger - främst på principen att det på en plats inom varje distrikt skall fin- nas en poliskår som har tillräckliga resurser för att under hela dygnet kunna svara för alla löpande uppgifter i hela distriktet. Enligt den danska utredningen kräver en effektiv kontinuerlig övervakning att ordningsavdelningen vid huvudstyrkan består av minst 23 polismän. Med hänsyn till övriga uppgifter vid denna avdelning bör huvudstyrkan i ett distrikt normalt sett ha minst 40 polismän avdelade för övervaknings- verksamhet om organisationen skall anses vara bärkraftig. Den danska - utredningen har lagt stor vikt vid att det angivna kravet på bärkraft blir uppfyllt men har samtidigt betonat att fördelarna med kontinuerlig övervakning försvinner om utryckningsavstånden blir så långa att be- folkningen i ytterområdena inte kan betjänas på ett tillfredsställande sätt från kansliorten.

En effektiv övervakningsverksamhet är nödvändig för att ordnings- störande händelser av olika slag skall kunna bemästras och är dessutom en brottsförebyggande faktor av mycket stor betydelse. Det är av vikt att polisdistrikten har sådana resurser att polisstationen på kansliorten kan vara bemannad dygnet runt och att 'en god utryckningsbcredskap kan upprätthållas. Jag vill särskilt rikta uppmärksamheten på de förde- lar som det innebär för allmänheten att snabbt kunna få kontakt med polisen och att polis utan längre dröjsmål kan komma till platsen, t. ex. när ett grovt brott har förövats eller en allvarlig-trafikolycka har in- träffat. För polispersonalens del är det också en stor fördel om de lö— pande uppgifterna i de flesta fall kan lösas utan att man behöver kom- mendera in den personal som har beredskapstjänstgöring i'hemmet eller är tjänstefri. I likhet med polisutredningen anser jag därför att önske- målet om kontinuerlig övervakning i distrikten bör skjutas i förgrunden när det gäller att ta ställning till en sammanläggningsåtgärd.

Med hänsyn till de geografiska förhållandena i vårt land har jag emellertid full förståelse för att'polisutredningen inte har gått tillväga på samma sätt som den danska utredningen. Om kravet på kontinuerlig övervakning skall kunna tillgodoses i alla distrikt,- måste sammanlägg- ningar ske i sådan omfattning att antalet distrikt nedbringas till unge-

Prop. 1971:173 57

får hälften av det nuvarande antalet. Detta skulle i många fall leda till mycket stora verksamhetsområden och långa utryckningsavstånd. Även om allmänhetens krav på en effektiv utryckningsberedskap är väsentligt, måste därför intresset av att kunna 'anordna kontinuerlig övervakning få vika i sådana fall då befolkningen i vissa områden inte kan betjänas på ett tillfredsställande sätt från kansliorten. Med hänsyn härtill finner jag i likhet med utredningen, att det inte tjänar något egentligt syfte att försöka ställa upp en allmän princip om att ett visst antal polismän måste kunna avdelas för övervakningsverksamhet för att ett distrikt skall få bestå. Det är tillräckligt att nu slå fast, att man bör sträva efter att effektivisera övervakningsverksamheten genom att lägga samman ett po- lisdistrikt som inte har resurser att anordna kontinuerlig övervakning med annat distrikt. .

I fråga om kriminalpolisverksamheten är det andra faktorer som måste bli avgörande. Här är kravet på specialisering särskilt framträdan- de. Utredningen och ett flertal remissinstanser har framhållit, att de mindre polisdistrikten har stora svårigheter att fullgöra Utredningsupp- gifterna beträffande den alltmer kvalificerade brottsligheten och att be— tydande fördelar nås om speeialiseringen vid kriminalsektionerna kan drivas längre än vad som nu är möjligt.

I debatten på dettaområde har- man gått betydligt längre än vad ut- redningen har gjort och ansett att kravet på arbetsspecialisering är så väsentligt att huvuddelen av utredningsverksamheten bör koncentreras till särskilda enheter under det regionala polisorganets direkta ledning. Härigenom anser man att det skapas utrymme 'för rutinmässig handlägg- ning, erfarenhet, utbildning och metodutveckling.

Brottslighetens utveckling sådan den avspeglar sig i statistiken'över till polisens kännedom komna brott har varit oroande under de senaste åren. Arbetsbalanserna vid kriminalscktionerna har stigit i en omfattning som inte kan accepteras. Som utredningen har framhållit, måste målsätt- ningen för utredningsverksamheten vara att brott, som kommer till poli- sens kännedom blir utredda så snabbt som möjligt. Den nyssnämnda lös- ningen att Utredningsuppgifterna skall fullgöras vid stora regionala enhe- ter skapar givetvis goda förutsättningar för en långt driven arbetsspecia- lisering. Mellan utredningsverksamheten och polisverksamheten i övrigt finns emellertid ett mycket starkt samband. Polisarbetet inom den lokala polisorganisationen förutsätter samordning och samverkan mellan de olika arbetsenheterna. Enligt min mening skulle det innebära uppenbara olägenheter för verksamheten att bryta detta samband genom att föra över en betydande del av den lokala polisorganisationens arbetsuppgifter " till regional nivå. En sådan åtgärd är f. ö. inte möjlig utan en total om- prövning av såväl den lokala som den regionala ledningsorganisationens utformning. Lösningen blir också svår att. genomföra med hänsyn till lokalfrågor och andra praktiska frågor. Önskemålet om bättre arbets-

Prop. 1971: 173 . 58

specialisering bör därför inte tillgodoses genom att den lokala polis- organisationens nuvarande brottsutredande uppgifter fullgörs vid re- gionala enheter utan genom distriktssammanläggningar.

Kriminalsektionerna i vissa större polisdistrikt är i dag dimensione- rade för att vid behov kunna bistå mindre distrikt med svårare brotts- utredningar och vid tillfälliga toppbelastningar, s.- k. stödjande verksam- het. Denna form av verksamhet bör bestå för speciella fall. Vid bedöm- ningen av om det är nödvändigt att rationalisera kriminalpolisverksam— hcten i ett polisdistrikt genom en sammanläggningsåtgärd bör man alltså inte kräva att distriktet har tillgång till specialister för alla slags utred- ningar för att få bestå. Som en allmän riktlinje för reformen bör i stället gälla att ett polisdistrikt som inte har tillräckliga resurser att specialisera personalen för utredningar av de vanligast förekommande brottstyperna bör upphöra genom sammanläggning med annat distrikt. Liksom i fråga om övervakningsverksamheten vill jag understryka, att en sammanlägg- ningsåtgärd inte bör vidtas, om det kan befaras att befolkningen i vissa områden av det nya distriktet vid en samlad bedömning får sämre poli- siär service än vad den har nu.

Polisutredningen har framhållit, att målsättningen i fråga om den allmänna serviceverksamheten bör vara att polisen dygnet runt kan be- tjäna allmänheten och myndigheter i enlighet mcd vad- som är föreskri- vet i författningar och andra bestämmelser. Serviceverksamheten, som till stor del avser handläggning av s.k. polismyndighetsärenden, torde kunna drivas effektivare om personalen specialiseras i större utsträck- ning än vad som nu ärmöjligt i de mindre polisdistrikten. De fördelar som man kan nå i fråga om denna verksamhet genom bättre arbets- specialisering är emellertid enligt min mening inte så stora att de bör tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen av om en sammanlägg- ningsåtgärd är lämplig.

Däremot är det givetvis av vikt att man vid bedömningen noga beak- tar att polisens möjligheter att betjäna allmänheten och myndigheter inte försämras i något avseende. Utredningen har ingående behandlat denna fråga och särskilt pekat på att föreståndare för polisstyrka på ort som upphör som kansliort bör ges befogenhet att avgöra polismyndig- hetsärenden i stor utsträckning. I likhet med utredningen anser jag att möjligheten att delegera beslutanderätten i dessa ärenden bör utnyttjas så långt som möjligt. Allmänheten får då" samma service som nu. Efter— som ansökningar även eftcr en distriktssammanläggning kan lämnas in till polisen i hemorten och förfarandet i ärendena är skriftligt, försäm- ras allmänhetens möjligheter till service inte heller i de ärenden som ' inte kan delegeras utan måste avgöras-av polismästaren i det nya distrik- tet.

Polismästarens kansli måste ha en viss minsta storlek för att kansli- göromålen skall kunna skötas på ett tillfredsställande sätt. Enligt ut-

Prop. 1971: 173 59

redningen är kansliorganisationen i de minsta polisdistrikten alltför stor i förhållande till de kamerala och kanslibetonade arbetsuppgif- terna och det är svårt att utnyttja den kvalificerade kanslipersonalen för andra uppgifter. Detta leder till viss överkapacitet. Utredningen har också pekat på svårigheterna att rationalisera polisverksamheten i de minsta distrikten genom teknisk upprustning. Mot denna bakgrund har utredningen funnit, att sammanläggningar av de minsta distrikten med andra distrikt ger avsevärda rationaliseringsvinster på ledningspla— net och det administrativa området och att skälen för att låta dessa distrikt bestå inte i något fall är så starka att rationaliseringsintresset bör vika.

De minsta polisdistrikten har en så svag personalorganisation att huvudstyrkan som regel inte ens har kunnat delas upp på olika avdel— ningar. Det finns arbetsgrupper som har betydligt större resurser än vissa av de minsta distrikten." Jag delar i princip utredningens uppfatt— ning att starka skäl talar för att dessa distrikt bör upphöra'som själv- ständiga enheter. I många fall omfattar distrikten emellertid glesbygds- områden. De speciella problemen i sådana områden måste enligt min mening tillmätas stor betydelse vid de bedömningar som i varje särskilt fall skall föregå ett ställningstagande till frågan om en indelningsändring bör göras. '

Av vad jag nu har anfört framgår, att jag i likhet med polisutred— ningen och så gott som samtliga remissinstanser fäster stort avseende vid att den polisiära servicen vid en samlad bedömning inte försämras i någon del av ett polisdistrikt vid en indelningsändring. Frågan om hur kravet på polisiär service bör tillgodoses måste alltså prövas in- gående i varje särskilt fall innan en distriktssammanläggning görs. Ut- redningen har framhållit, att man även efter en sammanläggning måste räkna med att den övervaknings- och kriminalpolisverksamhet som bedrivs på ett som upphör att vara kansliort i många fall kommer att utföras av personal som är stationerad där och att förändringarna i personaluppsättningen i de distrikt som läggs samman med annat di- strikt blir relativt obetydliga. Det är'min bestämda uppfattning att po- lismanstjänster bör föras över till kansliorten i det nya distriktet i minsta möjliga omfattning. I annat fall riskerar man att strävandena att effek- tivisera polisverksamheten på den nya kansliorten kommer att träda i förgrunden och medföra att 'den polisiära" servicen blir eftersatt i det område som upphör som självständigt distrikt.

Enligt min mening bör följande synpunkter vara vägledande vid" bedömningen av om tjänster kan flyttas i samband med en distrikts- sammanläggning. '

Tjänsterna i polischefskarriärcn utgår ur organisationen på ort som upphör som kansliort.

Prop. 1971: 173 60

Kansligöromålen kommer i stor utsträckning att fullgöras på "den nya kansliorten. Detta kan i vissa fall motivera en överföring av tjänster till polismästarens kansli. .,

I fråga om övervakningsverksamheten är det av särskild vikt att tillse att en indelningsändring inte leder till försämrad bevakning i det område som upphör som självständigt distrikt. Om den personal som i dag fullgör övervakningsverksamhet inom ett distrikt även efter en sam— manläggning är stationerad i" området och där utför sådan verksamhet, tillgodoses kravet på att bevakningen inte försämras. Denna lösning måste väljas om en sammanläggning bedöms som lämplig trots att ut— ryckningsavstånden från den nya kansliorten till distriktets ytterområ- den blir mycket långa. I glesbygdsområden bör polismanstjänster för övervakningsverksamhet därför alltid behållas på ort som "upphör som kansliort. I andra områden kan det vara till fördel för verksamheten i hela det nya distriktet att huvudstyrkans övervakningssektion förstärks. Jag delar utredningens uppfattning att det bör vara möjligt att i viss utsträckning flytta tjänster för övervakningsverksamhet från ort som upphör som kansliort till den nya kansliorten. Lämpligheten av ett sådant förfarande måste emellertid noga övervägas i varje särskilt fall. Som regel torde det inte heller vara lämpligt att föra över" tjänster från arbetsgrupper — i varje fall inte från större sådana —- till den nya kansliorten. ' ' _

I fråga om kriminalpolisverksamheten har utredningen fört ett lik- nande resonemang. Enligt min mening är det emellertid av'större vikt att man på ort som upphör som kansliort behåller personal för övervakningsverksamhet än för brottsutredning. Sett från allmän- hetens synpunkt har det som regel inte någon större betydelse var utredningen utförs utan "huvudsaken är att brottet så snabbt som möj- ligt blir noggrant utrett. Vid distriktssammanläggningar bör utred— ningsuppgifter därför i viss utsträckning kunna koncentreras till hu— vudstyrkans kriminalsektion. "Detta motiverar att tjänster förs över till sektionen i en omfattning som svarar mot ökningen av arbetsupp- gifterna. Härigenom skapar man förutsättningar för bättre arbetsspe- cialiscring vid denna enhet. Som utredningen har framhållit bör emel- lertid särskilt avdelad .utredningspersonal alltid finnas på ort som upp- hör som kansliort, om avståndet till den nya kansliorten är långt.

Polisutredningen har framhållit, att nya polisdistrikt inte bör bildas utan hänsyn till andra indelningar. I likhet med så gott som samtliga remissinstanser delar jag utredningens uppfattning att indelningen i kom- munblock bör ligga till grund för polisdistriktsindelningen och att det inte bör komma i fråga att dela upp ett kommunblock på två eller flera polisdistrikt i andra fall än då block har bildats över länsgräns. Åtgär-' den är då en temporär företeelse i avbidan på att kommunindelnings— ändringen genomförs.

Prop. 1971: 173 61

Genom den föreslagna omorganisationen av den regionala polisverk- samheten blir polisdistriktsindelningen enligt utredningen inte så be- roende av länsindelningen att denna under alla förhållanden måste föl- jas. Utredningen har emellertid uttalat, att en samordning är önskvärd och att de nya polisdistriktens gränser som regel inte bör skära läns- gräns. Som jag redan har antytt kommer jag att föreslå en väsentligt mindre genomgripande omorganisation på regionplanet än vad utred- ningen har gjort. Härav följer att mycket starka skäl måste föreligga för att en avvikelse skall få ske från länsindelningen. '

Utredningen har ansett, -att det bör vara ett oeftergivligt krav att po- lis- och åklagardistriktens gränser inte skär Varandra och'iatt det är ett starkt önskemål att inte heller åklagardistriktens och domkretsarnas gränser gör det. I remissyttrandena har man i allmänhet anslutit sig till utredningens uppfattning. Från några håll har dock framhållits att sam- bandet mellan domstolsväsendet och åklagarväsendet ? bör tillmätas större betydelse än vad utredningen har gjort. I denna fråga instämmer jag i det uttalande som min företrädare gjorde i samband med'dom- kretsreformen. Han framhöll, att man bör sträva efter att få gränserna - för rättsväsendets olika verksamhetsområden att stämma överens men att det inte kan uteslutas att man i särskilda fall får acceptera att in-' delningen i polisdistrikt,- åklagardistrikt och domkretsar inte samman- faller helt. Jag anser att man under det arbete som skall föregå ställ- ningstagandet till detaljutformningen av de nya polisdistrikten bör ägna stor uppmärksamhet åt önskemålet att de olika verksamhetsområdena stämmer överens.

Av min redogörelse i det föregående (4.1) framgår, att polisutred- ningen inte har tagit ställning till om distriktsindelningsreformcn skall genomföras på en gång i hela landet eller successivt. Utredningen föror- dar, att personalstater fastställs så snart som möjligt för de nya distrik- ten och att organisationen bör vara helt genomförd före den 1 januari 1975. '

Så gott som samtliga remissinstanser som har tagit ställning till sättet för distriktsindelningsreformens genomförande anser att ett successivt genomförande bör tillämpas. Även jag är av den uppfattningen att- man, främst av hänsyn till den berörda personalen men också av praktiska skäl, bör gå fram etappvis med ett eller flera polisdistrikt i varje etapp. Den takt i vilken ändringarna kan genomföras blir i första hand beroen- de av hur snabbt arbetet med indelningens närmare utformning kan drivas. Personal- och lokalproblem kan i vissa fall medföra att tiden för övergången till den nya organisationen måste utsträckas.

Utredningens indelningsförslag och det omfattande remissmaterialet bör bilda utgångspunkt för arbetet med detaljutformningen. Som utred- ningen har föreslagit bör det ankomma på rikspolisstyrelsen att upp- rätta organisationsplancr för de nya polisdistrikten. I de fall då det blir

Prop. 1971: 173 62

aktuellt att göra särskilda utredningar beträffande berörda polisdistrikt bör undersökningarna inriktas på frågan om polisutredningens förslag kan anses lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena inom det aktuella området eller om en annan lösning bättre svarar mot bygdens struktur och behov. Härvid bör även beaktas de regionalpolitiska strä- vanden som statsmakterna har uttalat sig för. När utredningsförslag fö- religger, bör berörda myndigheter och organisationer få tillfälle att yttra sig över det. Det ankommer sedan på Kungl. Maj:t att besluta om in- delningsändringarna. Initiativet till sådana ändringar bör ankomma på Kungl. Maj:t som också i övrigt bör svara för behövliga utredningar.

Personalfrågorna påkallar särskild uppmärksamhet vid övergången till den nya organisationen. Indelningsändringarna kan föra med sig vissa problem för personal som nu tjänstgör på ort som kommer att upphöra som kansliort men knappast för annan personal inom området för ett nytt polisdistrikt. Som nyss nämnts kommer emellertid föränd- ringarna i personaluppsättningen som regel att bli mycket små på ort som upphör som kansliort. Möjligheterna blir också — som utredningen har framhållit — mycket goda att inom den lokala polisorganisationen be- reda plats för den personal som nu tjänstgör på sådan ort men vars tjänst måste dras in eller flyttas i samband med omorganisationen. De problem som kan uppstå hänger således nästan helt samman med att flyttning från den nuvarande tjänstgöringsorten aktualiseras i vissa fall. Av hänsyn till tjänstemännens personliga förhållanden bör man därför alltid tillse att en ändring i fråga om kansliort aviseras i så god tid som möjligt. I ärenden av detta slag bör samråd alltid ske med berörda per- sonalorganisationer.

Utredningens indelningsförslag bildar tillsammans med remissvaren ett så omfattande grundmaterial för det fortsatta reformarbetet att det bör vara möjligt att i flera fall snabbt ta ställning till om en indel- ningsändring bör genomföras. De ytterligare utredningar som behövs i vissa fall torde inte bli särskilt tidskrävande. Jag vill också framhålla att en tillämpning av de riktlinjer för den framtida polisdistriktsindel- ningen som jag har förordat i det föregående inte torde komma att leda till att antalet polisdistrikt blir mindre än vad utredningen har föresla- git, 90 distrikt. Personalproblemen torde därför i vart fall inte bli större än vad utredningen har förutsatt. Jag vill också rikta uppmärksamheten på att hittillsvarande erfarenheter visar att det inte är nödvändigt att av- vakta dc nuvarande chefstjänstemännens avgång. Enligt min mening bör planeringen inriktas på att reformen i huvudsak skall vara genomförd inom en period av två är tre år. Undantag från denna regel kan emeller- tid redan nu förutses.

Prop. 1971: 173 63

5.2.2. Alcdborgarinflytandet

Jag har redan inledningsvis anslutit mig till polisutredningens förslag att polisnämnderna bör avskaffas och ersättas av polisstyrelser. Denna del av reformen utgör enligt min mening ett viktigt led i strävandena att behålla och fördjupa 'det samband som av ålder har funnits mellan kommunerna och polisen. En viktig förutsättning är dock att kommunerna får möjlighet att utöva ett verkligt inflytande när det gäl- ler att utse medborgarrepresentanter i polisstyrelse och att styrelserna får sådana arbetsuppgifter att de på ett meningsfyllt sätt kan verka för ökad förståelse från allmänhetens sida för polisen och dess verk- samhet. I det följande'komme'r jag att dra upp riktlinjerna för reformen och därvid främst behandla frågor om polisstyrelses sammansättning, uppgiftsfördelning mellan styrelsen i plenum och polischefen samt ge- nomförandet. Jag anser att benämningen polisstyrelse är lämpligare än den av utredningen använda benämningen distriktspolisstyrelse.

Polisutredningen har framhållit, att sammansättningen av polis- styrelserna bör bestämmas med utgångspunkt från att styrelserna mås- te vara funktionsdugliga organ som så allsidigt som möjligt kan till- godose behovet av medborgerligt inflytande på verksamheten i polis- distrikten. Andra faktorer av betydelse i detta sammanhang är enligt ut- redningen önskemålen om att alla kommuner som ingår i ett polisdistrikt blir representerade i styrelsen och att kommunerna får en representation som ståri relation till deras inbördes storlek. En fullständig och propor- tionell kommunal representation kan emellertid i många fall tillgodoses bara under förutsättning att ett relativt stort antal ledamöter ingåri sty- relsen. Om styrelsen blir alltför stor, kan den enligt utredningen inte fungera effektivt. Utredningen har funnit att sju ledamöter är en lämp- lig avvägning och har föreslagit att polischefen och sex medborgarre- presentanter skall ingå i styrelsen. Så gott som samtliga remissinstanser har anslutit sig till utredningenslförslag.

Medborgarreprescntanternas allmänna erfarenheter och kunskaper kommer att bli ett betydelsefullt komplement till polischefens fackkun- skap. Enligt min mening är antalet ledamöter av mindre betydelse. Det väsentliga är att kunna knyta lekmän med moget omdöme och allmän livserfarenhet till organisationen. Sådana egenskaper kan uppenbarligen bli företrädda redan genom ett fåtal lekmäns medverkan. Också från organisatorisk synpunkt är det en fördel att antalet ledamöter i styrelsen inte blir alltför stort. Jag delar utredningens uppfattning att önskemålen om en fullständig och proportionell kommunal representation, som i flera fall leder till mycket stora styrelser, måste vika för intresset av att skapa ett funktionsdugligt organ. I likhet med utredningen och en klar majoritet av remissinstanserna anser jag, att en styrelse bestående av polischefen och sex medborgarrepresentanter innebär en lämplig av- vägning.

Prop. 1971: 173 54

I fråga om sättet för utseende av medborgarrepresentanter i polissty- relse har utredningen förordat, att representanter bör föreslås av kom- munfullmäktige om polisdistrikt består av en enda kommun och av lands- tinget eller kommunfullmäktige i kommun utanför landstingskommun om två eller flera kommuner ingår i distriktet. Ledamöterna bör sedan utses av den regionala polismyndigheten som därvid skall vara bunden av förslagen. En av utredningens experter har i ett särskilt yttrande fram- hållit, att den anknytning som polisen har till den kommunala verksam- heten bör bevaras och förstärkas genom att primärkommunerna undan— tagslöst får avge förslag till ledamöter i polisstyrelse. I distrikt som om- fattar mer än en kommun bör därvid tillämpas ett förfarande liknande det som gäller vid val av t. ex. ledamöter i lokal vägnämnd. Remissin- stansema, som har ägnat denna fråga stor uppmärksamhet, har i. all- mänhet anslutit sig till uppfattningen att primärkommunerna bör få ett betydligt större inflytande än vad utredningen har föreslagit.

Landstingen och kommunfullmäktige i kommun utanför landstings- kommun utgör naturliga valkorporationer, som genom. sin sammansätt- ning återspeglar den partipolitiska ställningen. Om uppgiften att föreslå medborgarrepresentanter i polisstyrelse åläggs dem i fråga om polis- distrikt som omfattar mer än en kommun, kan de valtekniska problemen lösas på ett betydligt enklare sätt än. om uppgiften alltid skall ankom- ma på primärkommunerna. Praktiska skäl talar sålunda för utredningens förslag. Trots detta kan jag inte ansluta mig till detta. Som jag tidigare har framhållit, ansåg man vid polisväsendets förstatligande att en fortsatt nära kontakt mellan kommunerna och polisen måste behållas. Under förarbetena till reformen diskuterades över huvud taget inte någon an- nan lösning än att primärkommunerna skulle välja ledamöter i polis- nämnd. Det är visserligen inte lika självklart att primärkommun-bör sva- ra för valet av ledamöter i en statlig myndighet som i en kommunal samrådsnämnd, men eftersom reformens huvudsyfte äratt ge den lokala polisorganisationen en bättre kommunal förankring än vad den nu har här alla möjligheter att stärka det primärkommunala inflytandet ut- nyttjas. Att valmetoden förorsakar något högre kostnader och admini— strativt sett blir mer komplicerad är enligt min mening inte tillräckligt skäl för att försvaga primärkommunernas inflytande. Mot denna bak- grund förordar jag, att primärkommunerna utan undantag skall utse le- damöter i polisstyrelse.

När kommun- och polisdistriktsindelningsreformerna är helt genom- förda, kan man räkna med att ett tiotal polisdistrikt kommer att bestå av mer än sex kommuner. Vissa kommuner måste med hänsyn till sin storlek få rätt att utse två eller flera ledamöter i polisstyrelse. Det är således uppenbart att alla kommuner inte kan tillförsäkras direkt repre- sentation i styrelsen.

Prop. 1971: 173 65

Val av ledamöter i polisstyrelse bör i stort sett kunna ske på mot— svarande sätt som f. n. gäller vid val av ledamöter i polisnämnd. Den indirekta valmetoden måste emellertid tillämpas i större utsträck- ning. I annat fall kommer ett stort antal mindre kommuner att bli över- representerade i styrelserna. Jag förordar, att ledamöterna skall väljas direkt av kommunfullmäktige bara i de fall då polisdistrikt omfattar en kommun. Detta leder till att val måste ske genom ombud i omkring 3/4 av polisdistrikten när kommun- och polisdistriktsindelningsreformerna är genomförda. Sådana val bör alltid förrättas av minst dubbelt så många ombud som det antal ledamöter som skall utses. Den nedre gränsen för antalet ombud i ett polisdistrikt bör alltså vara tolv. Vidare bör man be- gränsa det antal ombud som varje kommun får utse för att undvika att vissa kommuner får alltför stor dominans i ombudsförsamlingen.

Polisutredningen har föreslagit, att man vid utseende av ordförande och vice ordförande i polisstyrelse bör följa de regler som gäller för kommunala nämnder och således anförtro någon av de valda leda— möterna dessa uppdrag. Utredningens ordförande och tre experter har däremot ansett, att det är naturligt att polischefen, som har kunskap om och erfarenhet av polisverksamheten i hela polisdistriktet, blir sty- relsens ordförande.

I denna fråga råder delade meningar bland remissinstanserna. Åtskilli- ga anser att polischefen bör vara självskriven som ordförande i styrelsen.

Polisstyrelserna är .statliga myndigheter och styrelsebesluten kom— mer i relativt stor utsträckning att fattas av polischefen ensam. Hans speciella personliga ansvar för verksamheten har inte någon mot- svarighet i kommunala nämnder. Frågan om vem som skall vara ord- förande i styrelsen behöver därför inte lösas efter det mönster som gäller för sådana nämnder. Inte minst praktiska skäl talar enligt min mening för att polischefen anförtros uppdraget att vara ordförande. Därmed uppnår man också överensstämmelse med vad som gäller på central och regional nivå inom polisväsendet. Det är min bestämda uppfattning att denna lösning inte innebär någon försämring av polisväsendets för- ankring hos allmänheten utan kommer att uppfattas som naturlig med hänsyn till de krav som verksamheten ställer.

En annan fråga som angår polisstyrelsernas sammansättning är om personalen bör vara representerad i styrelsen. Denna fråga bör enligt min mening lösas i ett större sammanhang sedan pågående ut- redningsarbete rörande fördjupad företagsdemokrati inom statsförvalt- ningen har slutförts.

Som utredningen har föreslagit bör polisstyrelses arbetsuppgifter i princip sammanfalla med de uppgifter som lokal polischef nu har.

I fråga om uppgifternas fördelning mellan styrelsen i plenum och polischefen har jag redan inledningsvis framhållit vikten av att man gör

Prop. 1971: 173 66

klara avgränsningar. Utredningen har använt den metodiken' att' de ärenden som skall behandlas i plenum noga anges i fem olika punkter. I de två första punkterna behandlas viktigare frågor som rör förhållan- det mellan polisen och allmänheten och i vilka polischef nu skall'sam- råda med polisnämnd enligt bestämmelsen i 57 & polisinstruktionen. Hit hör organisations- och petitafrågor. I den tredje punkten tar utred- ningen upp ärenden angående tillsättning av vissa kvalificerade polis-' manstjänster. Tillsättning av sådana tjänster i lönegrad A 17 och högre föreslås bli pleniärenden. Enligt den fjärde punkten skall viktigare in- formationsfrågor avgöras i plenum och enligt den femte andra frågor som polischefen hänskjuter till plenum. Uppräkningen av pleniärenden utgör enligt utredningen inte något hinder mot att styrelsen behandlar andra frågor av principiell betydelse för polisverksamheten inom distrik- tct under förutsättning att frågorna inte avser utövandet av operativ led- ning.

Remissinstanscrna har som regel lämnat den föreslagna uppgiftsför- delningen utan erinran.

Bland de konkreta organisationsfrågor som styrelserna skall behandla i plenum nämner utredningen särskilt ärenden angående polisdistriktsin- delning, polisstyrkornas stationering och decentraliserad handläggning av polismyndighctsärenden. I dessa ärenden blir medborgarrepresentan- ternas kännedom om lokala förhållanden och om kommunernas önske- mål av stort värde vid handläggningen. De avvägningar som måste göras mellan olika intressen är ofta ömtåliga. Även om styrelsernas befogen- heter iärendena som regel inskränks till att avge yttrande till överordna- de myndigheter, kan man räkna med att de synpunkter som förs fram kommer att tillmätas stor betydelse vid frågans avgörande genom den förankring som finns bland befolkningen i distriktet. I likhet "med de flesta remissinstanserna delar jag utredningens uppfattning att viktigare frågor om organisation och arbetsordning bör avgöras i plenum. Jag anser också att frågor om förslag till beräknande av utgifter för polis- väsendet i distriktet och andra frågor av större ekonomisk betydelse är typiska pleniärenden.

Vid förstatligandet ansåg man att frågor om tjänstetillsättningar borde ligga utanför polisnämnds befogenhetsområde, eftersom frågorna inte längre skulle ha någon kommunal anknytning. I en statlig myndighet bör emellertid avgörandet i ärenden angående tillsättning av viktigare tjänster inte förbehållas myndighetens chef utan avgöras i plenum. Jag förordar därför i likhet med utredningen att frågor om tillsättning av kvalificerade polismanstjänster skall behandlas av polisstyrelsen i ple- num. Den av utredningen föreslagna gränsdragningen efter lönegrad är — som rikspolisstyrelsen har framhållit i sitt remissvar — i vissa avse- enden opraktisk. Eftersom gränsdragningen" sker på detta sätt i alla and- ra liknande sammanhang, finner jag emellertid inte någon anledning att

Prop. 1971: 173 - 67

nu införa en speciell ordning i fråga om-den lokala" polisorganisationen. '

Jag anser i likhet med utredningen att det är naturligt att även vik- tigare frågor om information behandlas i plenum. I detta samman— hang vill jag också understryka vikten av att polischefen fortlöpande informerar övriga ledamöter om polisverksamheten i distriktet. In- formation om såväl vidtagna som planerade åtgärder och om olika po- lisiära behov och problem i övrigt är en väsentlig förutsättning för att medborgarrepresentanterna skall få den insyn i verksamheten som är nödvändig för ett aktivt och meningsfyllt deltagande i arbetet.

Jag ansluter mig helt till utredningens bestämning av de ärenden som bör vara pleniärenden. Ärenden som inte kan hänföras till någon av punkterna i uppräkningen skall sålunda avgöras av polischefen ensam. Givetvis bör det inte finnas något hinder mot att" styrelsen diskuterar andra frågor av principiell betydelse för polisverksamheten. Jag vill dock än en gång understryka, att inte ens alla de ärenden som i och för sig kan hänföras till uppräkningen skall behandlas i plenum." Ären- den som innebär utövning av polisledning faller nämligen helt utanför medborgarrepresentanternas befogenhetsområde.

Enligt lagen (1964: 317) om vad som avses med polismyndighet för- stås med detta begrepp i allmänhet polischefen i orten. Som nyss nämnts skall polisstyrelse i princip överta de uppgifter som nu an- kommer på lokal polischef. Vissa uppgifter skall avgöras av styrelsen i plenum och övriga av polischefen ensam. Konstruktionen blir alltså den att både polislednings- och förvaltningsuppgifterna åläggs polis- styrelsen, trots att uppgifterna i stor utsträckning skall fullgöras av polischefen. Mot denna bakgrund kan den nuvarande i den särskilda lagen givna definitionen av vad som avses med polismyndighet inte be— hållas. I stället bör ges en regel av innebörd att med polismyndighet skall förstås polisstyrelsen i distriktet, om inte annat följer av lag eller annan författning. ' '

Kungl. Maj:t eller myndighet som' Kungl. Maj:t bestämmer avgör enligt 2 & nyssnämnda lag frågor om delegation av polischefs uppgifter till andra tjänstemän inom polisväsendet. Delegationen sker så, att Kungl. Maj:t fastställer ramen för delegeringen och bemyndigar under- ordnade myndigheter att bestämma hur de fastställda grunderna skall tillämpas i konkreta fall. Med den bestämning av polismyndighetsbe- greppet som jag har förordat kan upgifter som i lag eller annan för- fattning har ålagts polismyndighet genom föreskrift i den instruktion för polisstyrelse som kommer att utarbetas delegeras till polischefen eller annan tjänsteman i distriktet. Har däremot polischef i lag eller annan författning som har beslutats med riksdagen tillagtsviss uppgift, kan sådan uppgift inte delegeras från polischefen genom instruktion utan endast med stöd av lag eller motsvarande författning.

I enlighet härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag

Prop. 1971: 173 68

till lag om vad som avses med polismyndighet m.m. Den i gällande rätt föreskrivna begränsningen i möjligheten att delegera polischefs- uppgifter när det gäller frihetsberövanden har därvid behållits i sak oförändrad. Den nya lagen är avsedd att ersätta den nuvarande lagen om vad som avses med polismyndighet.

Vidare läggs fram förslag om upphävande av lagen (19641320) om polisnämnder.

I fråga om distriktsindelningsreformen har jag förordat ett successivt genomförande. Jag räknar med att den första etappen av reformen bör kunna genomföras den 1 januari 1973.

Polisstyrelsereformen måste givetvis genomföras på en gång i samt- liga polisdistrikt. Som utredningen har framhållit är det angeläget att reformen genomförs så snabbt som möjligt. Av praktiska skäl bör emellertid styrelserna inte inrättas innan den första etappen av indel- ningsreformen har trätt i kraft. I annat fall måste styrelser väljas i samt- liga nuvarande polisdistrikt och sedan efter relativt kort tid avskaffas i de distrikt som upphör genom sammanläggning vid genomförandet av den första etappen. Bl. a. med hänsyn till den kostsamma och administra- tivt komplicerade indirekta valmetoden anser jag att ett sådant förfa- rande är olämpligt. Enligt min mening talar starka skäl för att polis- styrelsereformen genomförs i samband med den första etappen av indelningsreformen. Om tidpunkten bestäms till den 1 januari 1973, till- godoser man i viss mån önskemålet om ett snabbt genomförande och undviker i stor utsträckning olägenheterna av att nyinrättade styrelser efter kort tid måste avskaffas. Jag förordar därför att polisstyrelser in- rättas i samtliga polisdistrikt den 1 januari 1973.

5.3. Den regionala polisorganisationen

Länen har av ålder bildat verksamhetsområden för den regionala polisorganisationen. Under tiden före 1965 års reform om polisväsen- dets förstatligande var landet indelat i ett mycket stort antal polis- distrikt. Den regionala uppgiften att samordna polisverksamheten mel- lan distrikten hade då en sådan omfattning att det saknades anledning att ifrågasätta länen som verksamhetsområden för den regionala polis- verksamheten. En betydande minskning av de regionala samordnings- uppgifterna blev följden av 1965 års reform genom att polisdistriktens antal minskades från 554 till 119. Under förarbetena till reformen an- sågs det ändå inte nödvändigt att ta upp frågan om att bilda större re- gionala verksamhetsområden än län. I Gotlands län, som bildar ett enda polisdistrikt, ansågs emellertid avsaknaden av samordningsuppgif— ter inom länet kräva en särorganisation och någon tjänst som länspolis- chef inrättades inte i länet. Man övervägde en liknande särreglering i

Prop. 1971: 173 69

Jämtlands län, som består av två polisdistrikt, men stannade för att där tillämpa normalorganisationen.

Av min redogörelse i det föregående har framgått, att länen enligt polisutredningen inte längre är lämpliga som verksamhetsområden för den regionala polisverksamheten, eftersom funktionerna genomgående är knutna till större områden än län. Utredningen har särskilt fram- hållit att trafikövervakningen, som är en av de viktigaste operativa upp- gifterna för de regionala polisorganen, i stor utsträckning måste inriktas på stora samordnade insatser av personal och materiel. Det har visat sig nödvändigt att rikspolisstyrelsen i viss omfattning samordnar och planerar trafikövervakningsarbetet och därvid sammanför länen i re- gioner som i stort sett motsvarar militär- och civilområdena. Enligt utredningen är länens resurser som regel inte heller tillräckliga för en effektiv planering av den brottsbekämpande och brottsuppdagande verksamheten eller för snabba effektiva insatser vid allvarliga ordnings- störande händelser. Vidare anser utredningen, att det är av stor bety- delse att det regionala polisorganet har en bärkraftig personalorganisa- tion, omfattande chef, ställföreträdare och två enheter, med tillgång till polismän som är specialister inom olika grenar av polisverksam- heten. En sådan organisation, som är nödvändig för att bl. a. inspek- tionsverksamheten skall kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt, kan enligt utredningen av kostnadsskäl inte tillföras länsstyrelserna, eftersom arbetsuppgifterna inte skulle bli tillräckliga för personalen i ett verksamhetsområde som omfattar bara ett län.

Utredningen har tillmätt de nu anförda förhållandena stor betydelse vid sitt ställningstagande till behovet av en ändrad indelning på region- planet. Reformbehovct har emellertid också bedömts mot bakgrunden av de konsekvenser som distriktsindelningsreformen kommer att få för den regionala polisverksamheten. Genomförs reformen på lokalpla- net, minskar antalet polisdistrikt i så gott som samtliga län och det blir de minst bärkraftiga "distrikten som faller bort. Efter en sådan reform motiverar de regionala uppgifterna enligt utredningen inte en organisa- tion i nuvarande form, i varje fall inte i flertalet län. Det är således bristerna i den regionala polisorganisationen och distriktsindelnings- reformens verkningar som enligt utredningen gör det nödvändigt att frångå länen som verksamhetsområden för de regionala polisorganen och i stället föra samman två, tre eller fyra län till en polisregion.

Flera remissinstanser-har anslutit sig till utredningens förslag att dela in landet i åtta polisregioner och det finns också några som förordar en indelning i sex regioner. Enligt min mening torde det inte råda något tvivel om att utredningens indelningsförslag skapar goda förutsättningar för en effektiv och rationell regional polisverksamhet. För att möta den brotts- och trafikutveckling som vi har i landet är det givetvis ock- så av stor vikt att polisens resurser utnyttjas på bästa sätt. Vissa skäl

Prop. 1971:173 70

kan alltså anföras för att en genomgripande omorganisation av den re- gionala polisverksamheten bäst skulle tillgodose dessa syften. Emellertid har en majoritet av remissinstanserna, däribland samtliga länsstyrelser utom en, bestämt motsatt sig att man gör en sådan organisationsänd- ring på regionplanet innan den i mars 1970 tillsatta utredningen, läns- beredningen, har gjort en samlad bedömning av den regionala sam- hällsförvaltningens uppgifter och organisation. I det följande kommer jag att närmare utveckla min syn på denna fråga.

Från slutet av 1950-talet och oavbrutet under praktiskt taget hela 1960-talet har ett omfattande utredningsarbete om länsorganisationen pågått. Förslag har — delvis från skilda utgångspunkter —— lagts fram av länsindelningsutredningen, länsförva]tningsutredningen, landskontors- utredningen och länsdemokratiutredningen. Dessa förslag har legat till grund för den partiella omorganisation av länsförvaltningen som trädde i kraft den 1 juli i år och bl.a. innebär att länsstyrelserna leds av en styrelse, som består av landshövdingen och tio särskilt utsedda med- borgarrepresentanter. Förslagen bildar också utgångspunkt för det arbete som nu pågår inom länsberedningen. Beredningen skall enligt sina direktiv sammanfatta och komplettera utredningsmaterialet innan statsmakterna slutligt prövar den regionala samhällsverksamhetens or- ganisation. En viktig uppgift för beredningen är att bedöma behovet av samordning såväl inom varje verksamhetsgren som mellan olika verk- samhetsgrenar och lägga fram förslag till organisation av samhällsverk- samheten på regional nivå. En annan viktig uppgift är att ta ställning till lämpliga geografiska arbetsområden-för den sekundärkommunala verksamheten och för. den decentraliserade statliga förvaltningen. Om— rådena bör i största möjliga utsträckning sammanfalla men ett differen— tierat regionalt mönster med samordning på olika nivåer, t. ex. i län och i länsblock eller planeringsregioner, kan tänkas. "l" direktiven fram— hålls, att beredningens arbete inte bör hindra att partiella reformer ge- nomförs på områden där sådana framstår som särskilt angelägna men att en förutsättning härför självfallet är att statsmakternas framtida ställningstaganden inte föregrips eller avsevärt försvåras.

Enligt min mening måste sistnämnda synpunkt beaktas vid bedöm- ningen av vilka åtgärder som nu bör vidtas i fråga om den regionala polisverksamheten. Polisutredningen har ansett, att en reform på detta område är brådskande och att förslaget inte föregriper eller försvårar ett ställningstagande till den regionala samhällsförvaltningen i övrigt. Utredningens förslag innebär att länsstyrelsen inte längre skall vara högsta polismyndighet i länet och att antalet regionala verksamhets- områden minskar från 27 till 8. Som framgått är frågan om den regio- nala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation föremål för en sammanfattande bedömning inom länsberedningen. Ehuru en reform av den regionala polisverksamheten är angelägen är det med hänsyn

Prop. 1971: 173 71

härtill inte lämpligt att nu ta ställning till frågan om länsstyrelsens befattning med polisverksamheten. Jag vill också framhålla att polis- utredningens t'örslag innebär att inom varje polisregion flera län kom- mer att bindas samman på ett'sätt som kan medföra svårigheter när det gäller inte bara att tillgodose önskemålet att verksamhetsområdena om möjligt bör sammanfalla med områdena för andra förvaltningsverk- samheter utan också att passa in de polisiära arbetsområdena i ett dif— ferentierat regionalt mönster. Fastställs en indelning av landet i åtta polisregioner, är det möjligt att man med hänsyn'till behovet av sam- ordning mellan olika verksamhetsgrenar inom förvaltningen tvingas föl- ja denna indelning i vissa fall trots att en annan indelning, som hade kunnat accepteras för polisväsendets del, skulle ha varit klart lämp- ligare.

Mot den redovisade bakgrunden anser jag att ett genomförande av utredningens förslag till regional indelning för polisväsendet innebär risker för att statsmakternas framtida ställningstagande till de regionala problemen föregrips. Jag kan därför inte förorda att förslaget nu läggs till grund för en reform.

Distriktsindelningsreformen får emellertid sådana konsekvenser'för- den regionala polisorganisationen att denna i vissa fall måste ändras utan att resultatet av länsberedningens arbete avvaktas. Det är inte rationellt att vissa län även i fortsättningen får bilda underlag för en organisation i nuvarande form. Frågan blir då vad som kan göras nu utan att det föregriper kommande reformer.

Några remissinstanser har förordat, att ,man går fram försiktigt och inte i något fall utökar de regionala verksamhetsområdena. I län som kommer att bestå av ett enda polisdistrikt bör därför den organisation. som nu tillämpas i Gotlands län införas. Mot en sådan lösning kan . anföras att den nuvarande organisationen i Gotlands län är anpassad efter de speciella geografiska förhållandena och att det inte är. lämp— ligt att använda organisationsformen i något annat län med-hänsyn till bl. a. frekvensen av samordningsuppgifter mellan fastlandslänen. Vidare kommer distriktsreformcn på lokalplanet att medföra en betydande minskning av samordningsuppgifterna inom länen genom att de minst bärkraftiga polisdistrikten, som är särskilt krävande från samordnings- synpunkt, faller bort. Jag kan därför inte förorda en lösning som inne- bär att länen i samtliga fall behålls som regionala verksamhetsområden.

Enligt min mening måste en partiell reform inriktas på en viss bredd- ning av den regionale polischefens verksamhetsområde. En sådan lös— ning skapar också förutsättningar för att komma till rätta med en del av de brister som den regionala polisorganisationen nu har. Reformen hör emellertid betraktas som ett provisorium och inte göras mer omfat- tande än vad som är nödvändigt för att tillgodose ett rimligt krav på effektivitet och rationell organisation. Jag förordar därför att län med

Prop. 1971: 173 _ 72

ett eller två polisdistrikt förs samman med angränsande län till ett re- gionalt verksamhetsområde. Möjligen kan även län med tre distrikt komma i fråga för sammanföring med annat län.

Beträffande ett ganska stort antal län torde reformen på lokalplanet- inte få sådana verkningar att en sammanföring med annat län till ett verksamhetsområde behöver ske. Dessa län kommer således även i fortsättningen att bilda självständiga regionala verksamhetsområden. I de fall då en utökning av det nuvarande verksamhetsområdet är nöd- vändig, bör som regel bara två angränsande län föras samman. Det bör emellertid vara möjligt att i något enstaka undantagsfall bilda ett verk- samhetsområde som omfattar tre län. Jag vill dock understryka att skä- len för en sådan lösning måste vara synnerligen starka.

Den utökning av de regionala verksamhetsområdena som jag sålunda förordar kräver ett ställningstagande i organisationsfrågan. Eftersom åt- gärden att öka länspolischefens verksamhetsområde genom att i vissa fall föra samman angränsande län måste ses som ett provisorium i av- vaktan på statsmakternas framtida ställningstagande till lämpliga verk— samhetsområden för hela den regionala samhällsförvaltningen, bör ut- - gångspunkten vara att även ändringar i den gällande organisationen skall undvikas. I varje fall bör ändringar i görligaste mån begränsas. Den organisationsform som införs måste emellertid skapa förutsättningar för en rationell och effektiv regional polisverksamhet.

Jag har nyss nämnt att den organisation som nu finns i Gotlands län inte är lämplig i andra län ens om länet omfattar bara ett polisdistrikt. I län med två eller flera polisdistrikt är en sådan organisationsform helt otänkbar. Inte heller de båda lösningarna med gemensam länspolischef för två eller flera län skapar enligt min mening förutsättningar för en rationell och effektiv polisverksamhet, i varje fall inte om man behåller den uppgiftsfördelning mellan länsstyrelsen och länspolischefen som nu gäller. Den organisationsform som polisutredningen har förordat -—— regionpolisstyrelsealternativet —— innebär att den anknytning till läns— styrelsen som polisverksamheten av ålder har haft måste brytas. Ett ställningstagande till en sådan organisationsform bör dock som jag re- dan har anfört föregås av en samlad bedömning av frågorna om den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation. Resultatet av det arbete som nu pågår inom länsberedningen måste enligt min mening avvaktas innan något beslut kan fattas i denna fråga. Trots att flera skäl talar för att regionpolisstyrclsealtcrnativet skulle innebära för- delar från polisiära synpunkter bör det inte läggas till grund för refor- men. Jag utgår från att länsberedningen vid fullgörande av sitt upp- drag tar med i bedömningen även polisutredningens förslag och remiss- yttrandena däröver.

Polisutredningens andra huvudalternativ -— länsstyrelsealternativet —— innebär däremot att man behåller en viss organisatorisk anknytning till

Prop. ] 971: 173 73

länsstyrelsen. Detta alternativ ger förutsättningar för en rationell och effektiv regional polisverksamhet. Uppgiftsfördelningen mellan länssty- relsen och länspolischefen bör kunna lösas på _ett sådant sätt att risken för kompetenskonflikter i lednings- och ansvarsfrågor blir obetydlig. Be— hovet av medborgarinflytande på regionplanet kan också tillgodoses. Vad som gör att jag inte helt kan ansluta mig till detta alternativ är att länspolischefen och hans expedition föreslås utgå ur länsstyrelsens or- ganisation. Detta är en sådan genomgripande ändring som, enligt vad jag förut har framhållit, inte bör genomföras nu. Bortsett härifrån anser jag emellertid att länsstyrelsealternativet bör bilda utgångspunkt för en provisorisk reform.

De fördelar som en utbrytning ur länsstyrelseorganisationen har från lednings- och samordningssynpunltt kan man enligt min mening i stort sett nå titan att göra någon egentlig ändring i fråga om länspolischefens ställning i organisationen. Under förutsättning att länspolischefen får befogenhet att ensam besluta i ärenden som ankommer på hans expe- dition är det av underordnad betydelse om han i administrativt hän- seende får behålla sin ställning som tjänsteman i en av länsstyrelserna. Jag förordar därför att länspolischefen även i den nya organisationen . skall vara tjänsteman i länsstyrelse. Detta ställningstagande leder till att vissa avvikelser torde bli nödvändiga från de riktlinjer som utredningen har dragit upp. Det gäller framför allt i fråga om medborgarinflytandet på den regionala polisverksamheten. Eftersom länspolischefen skall be- hålla sin ställning som tjänsteman i länsstyrelse, saknas anledning att inrätta de av utredningen förordade regionala polisnämnderna. Behovet av medborgarinflytande blir enligt min mening tillräckligt tillgodosett genom de lekmannastyrelser som länsstyrelsen nu har.

Som nyss nämnts kommer ett ganska stort antal län- att även i fort- sättningen bilda självständiga regionala verksamhetsområden.. Dessa län skulle i och för sig kunna behålla den nuvarande organisationen. Det måste emellertid anses vara en nackdel att införa ytterligare en orga- nisationsform vid sidan av de tre nuvarande. Man bör i stället sträva efter att göra den regionala polisorganisationen mera enhetlig än vad den är i dag. Den nya organisationsformen kan med fördel användas även i län som inte förs samman med annat län till ett verksamhets- område. I fråga om Gotlands län kvarstår skälen för en särskild organi— sation. Jag förordar att denna organisation behålls. Den nya organisa- tionsformen bör däremot införas i alla övriga län.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att frågan hur länspolischefs- uppgifter skall fullgöras vid tillfälligt förfall för länspolischefen och ställföreträdare för denne bör kunna lösas på i princp samma sätt som i nuvarande länsstyrelseinstruktion. Detta gäller oavsett om länspolis- chefen är stationerad i länet eller ej. '

Av vad jag nu har anfört framgår, att reformen av den regionala

Prop. 1971: 173 74

polisverksamheten inte alls kommer att få en sådan omfattning som polisutredningen har föreslagit. De problem som kan uppstå för per- sonalen i samband med genomförandet blir därför som regel så små att det i och för sig bör vara möjligt att genomföra reformen på en gång i hela landet. Ett sådant förfarande har vissa fördelar om det kan ske snabbt. Ett samtidigt ställningstagande till de regionala indelningsfrå- gorna förutsätter emellertid att verkningarna av distriktsindelningsrefor- men kan bedömas. I vissa fall blir det inte möjligt att avgöra hur många polisdistrikt som ett län kommer att omfatta förrän den sista etappen av polisdistriktsindelningen har avslutats. Skall denna tidpunkt avvak- tas, måste den nuvarande regionala organisationen behållas i en del län under några år trots att uppgifterna inte motiverar det. Väljer man i stället ett successivt genomförande av de regionala indelningsändringar- na, undviker man denna olägenhet och skapar förutsättningar för en smidig samordning av det fortsatta arbetet med de lokala och regionala indelningsfrågorna. I detta sammanhang bör också framhållas, att riks- åklagaren i januari innevarande år har lagt fram förslag om att föra samman Hallands län och Göteborgs och Bohus län, utom området för Göteborgs åklagardistrikt, till ett länsåklagarområde och att han i sin" anslagsframställning för budgetåret 1972/73 har ansett det angeläget att inom de närmaste åren åstadkomma en ändrad regional indelning för åklagarväsendets del i hela landet. Vid ett successivt genomförande av indelningsändringarna på polisväsendets område "torde det således bli möjligt att samtidigt ta ställning till åklagarväsendets lokala och regio- nala indelning. Mot denna bakgrund förordar jag att ändringar av po- lisens regionala verksamhetsområden genomförs etappvis.

Jag har förut nämnt att den nya organisationsformen bör införas i samtliga län med undantag av Gotlands län. Väljer man att gå fram etappvis även med denna del av reformen, måste organisationsformen tillämpas vid sidan av de tre nuvarande under några år. Detta innebär enligt min mening vissa olägenheter för den. regionala polisverksam- heten. Om man å andra sidan omedelbart inför den nya organisationen i länen, uppstår den olägenheten att organisationsändringar på nytt mås- te göras efter relativt kort tid i de län som inte kan bestå som regio- nala verksamhetsområden. "Denna olägenhet är emellertid avsevärt mind- re än den förutnämnda' och kan dessutom begränsas genom att den nya organisationsformen införs först i samband med den första etappen av indelningsändringarna. Jag förordar därför att den nya organisationen genomförs på en gång i hela landet. '

Som tidigare nämnts har jag föreslagit att polisstyrelser inrättas den 1 januari 1973. I samband därmed framhöll jag också att den första etappen av indelningsändringarna på lokalplanet bör kunna genomföras vid denna tidpunkt. Enligt min mening underlättas det fortsatta'reform- arbetet om man samtidigt kan göra de organisatoriska ändringarna på

Prop. 1971: 173 75

regionplanet. Dessa ändringar blir som regel obetydliga och bör utan svårighet kunna genomföras vid nämnda tidpunkt. Jag förordar därför att den nya organisationen införs i länen den 1 januari 1.973.

Utöver de nu behandlade allmänna riktlinjerna vill jag också behand- la frågan hur det fortsatta arbetet med den regionala reformen bör be- drivas.

I fråga om indelningsändringarna bör följande gälla. Efter hand som distriktsindelningsreformens verkningar på regionplanet kan bedömas, bör i varje särskilt fall övervägas om det är lämpligt att föra samman angränsande län till ett regionalt verksamhetsområee. Vid beredningen av dessa frågor bör samråd ske med länsberedningen. Om en indelnings- ändring är aktuell, bör rikspolisstyrelsen och berörda länsstyrelser alltid höras. Aktualiseras enländrad regional indelning även för åklagarväsen- dets del, bör riksåklagaren och berörda länsåklagarmyndigheter höras.

Det fortsatta arbetet med organisationsändringarna bör inriktas på att åstadkomma en lämplig ärendefördelning mellan länsstyrelsen och den regionale polischefen. Jag vill fästa uppmärksamheten på att det kan bli nödvändigt att göra vissa justeringar av den ärendefördelning som ut- redningen har förordat och att i en del fall välja en annan form för den regionale polischefens medverkan i handläggningen än vad utredningen har gjort. Anledningen härtill är främst att utredningens bedömningar bygger på den ordning som gällde innan länsstyrelserna organiserades om den 1 juli innevarande år. I samband med omorganisationen har emellertid de uppgifter som skall fullgöras på länspolischefens expedi— tion avgränsats på ett sätt som bör underlätta ställningstagandena i dessa frågor. Under det fortsatta arbetet kan det också visa sig lämpligt att i något fall göra en annan uppgiftsfördelning mellan central-, regional- och lokalplanen än den som nu gäller, t. ex. i fråga om tjänstetillsätt- ningar. Ändringar i funktionsfördclningen mellan polisväsendets instan- ser bör inte ske på ett sätt som strider mot de riktlinjer som drogs upp i samband med förstatligandet.

"Som jag tidigare har framhållit, bör man utan några större svårigheter kunna lösa de problem som kan uppstå för personalen i samband med genomförandet av reformen. Den nuvarande personalstyrkan vid läns- polischefens expedition kommer givetvis att behållas i län som även i fortsättningen skall utgöra regionalt verksamhetsområde. Om verksam- hetsområdet utökas att omfatta två län, måste organisationen på den nya regionorten förstärkas. Personalen på ort som upphör som region- -ort bör som regel kunna beredas plats inom den regionala polisorganisa- tionen. För denna personal aktualiseras emellertid ett byte av bosätt- ningsort. De åtgärder som i varje särskilt fall bör vidtas för att komma till rätta med dessa svårigheter är av" samma slag som de som uppkom— mer vid ändringar av den lokala distriktsindelningen. Liksom i fråga om dessa underlättas arbetet vid ett successivt genomförande. -

Prop. 1971: 173 76

5.4. Distriktsåklagarcrganisationen

I samband med förstatligandet upplöstes det personalorganisatoriska sambandet mellan polis- och åklagarväsendet på både lokal och regional nivå. Distriktsindelningens utformning ger emellertid uttryck för den samhörighet som finns mellan verksamhetsgrenarna. Av min redogörelse i det föregående har framgått, att indelningen i polisdistrikt ligger till grund för åklagardistriktsindelningen.

Polisutredningen har framhållit, att det är angeläget att åklagar- ' distriktsindelningen anpassas till den föreslagna polisdistriktsindelningen. Därvid bör de principer som nu gäller för indelningen i åklagardistrikt i stort sett tillämpas. Utredningen betonar, att det måste vara ett oefter- givligt krav att polis- och åklagardistriktens gränser inte skär varandra och ett starkt önskemål att inte heller åklagardistriktens och domkret- sarnas gränser gör det. Vidare bör man enligt utredningen sträva efter att bilda åklagardistrikt som ger arbetsunderlag för myndigheter med tre åklagare. Utredningens indelningsförslag innebär en minskning av an- talet åklagardistrikt från 90 till 81. Förslaget innefattar inte något ställ- ningstagande till indelningen i Stockholms län och göteborgsområdet.

Remissinstansema har med några få undantag godtagit utredningens. förslag.

Jag har redan inledningsvis anslutit mig till uppfattningen, att det är nödvändigt att göra vissa justeringar i åklagardistriktsindelningen. Den nya polisdistriktsindelningen bör ligga till grund för ändringarna. Lik- som i fråga om polisreformen kan jag därför bara ange de riktlinjer i stort som bör gälla för den framtida åklagardistriktsindelningen. Mitt ställningstagande kommer i allt väsentligt att stämma överens med vad utredningen har föreslagit.

Sambandet mellan polis- och åklagarväsendet talar för att verksam- hetsområdenas gränser måste anpassas till varandra vid en indelnings- ändring. Den nuvarande principen, att ett åklagardistrikt alltid skall om- fatta minst ett polisdistrikt, bör upprätthållas också i fortsättningen. Po- lisdistriktsindelningsreformen torde inte komma att innebära att det bil— das något polisdistrikt som är för stort som verksamhetsområde för åklagarmyndighet. En tillämpning av den nämnda principen ger bety— dande rationaliseringsvinster genom att flera av de mindre åklagardi- strikten kommer att läggas samman med annat åklagardistrikt. Jag delar alltså helt utredningens uppfattning att åklagardistriktsindelningen bör anpassas till den nya polisdistriktsindelningen och att anpassningen bör ske med tillämpning av de principer som nu gäller.

Vid min redogörelse för polisdistriktsindclningsreformen (5.2.1) fram- höll jag, att det är ett starkt önskemål att gränserna för rättsväsendets olika verksamhetsområden stämmer överens. Vid detaljutformningen av den nya åklagardistriktsindelningen måste särskilt anpassningen till den

Prop. 1971: 173 77

gällande domkretsindclningen ägnas stor uppmärksamhet. I likhet med flera remissinstanser anser jag att denna fråga är av väsentlig betydelse. Möjligheterna att åstadkomma en tillfredsställande anpassning är en- ligt min mening mycket goda.

Som nyss nämnts anser utredningen att rationaliseringsintresset talar för att reformen bör gå något längre än vad ändringarna i polisdistrikts- indelningen i och för sig kräver. I sitt indelningsförslag har utredningen bara i ett enda fall förordat, att ett åklagardistrikt, som inte berörs av ändringarna i polisdistriktsindelningen, skall läggas samman med annat åklagardistrikt. Jag delar utredningens uppfattning att man bör sträva ef— ter att bilda åklagardistrikt med arbetsunderlag för-minst tre åklagare. Om polis- och åklagardistriktsindelningen ändras i huvudsak enligt ut- redningens förslag, blir antalet åklagardistrikt som ger arbetsunderlag för mindre än tre åklagare inte särskilt stort. Sådana distrikt kommer främst att finnas kvar i glesbygdsområden. Utrymmet för ytterligare ra- tionaliseringsåtgärder torde därför vara begränsat. Om det vid en sam- lad bedömning visar sig lämpligt, bör det dock inte finnas något hin- der mot att lägga samman ett åklagardistrikt som ger arbetsunderlag för tre åklagare med annat distrikt.

Den allvarligaste bristen i distriktsåklagarorganisationen är enligt ut- redningen systemet med utstationerade åklagare. Detta system leder till att verksamheten i distriktet splittras. De ändringar i polisdistriktsin- delningen som jag har förordat kommer att innebära att utstationering av åklagare kan upphöra i flertalet fall. Eftersom frågor om utstatione— ring av åklagare är av rent organisatorisk art, ansluter jag mig till ut- redningens förslag att sådana frågor efter prövning i varje särskilt fall bör avgöras av riksåklagaren i samråd med rikspolisstyrelsen.

Vid genomförandet av polisdistriktsindelningen har jag förordat att ett successivt förfarande tillämpas. Eftersom polisdistriktens utformning måste tillmätas stor betydelse för åklagardistriktsindelningen, bör man gå fram etappvis även vid genomförandet av denna indelning. Det bör emellertid inte vara uteslutet att ändra indelningen i åklagardistrikt vid en tidigare tidpunkt. Ett skäl härtill kan vara ändringar i domkretsin- dclningen. Som utredningen har föreslagit bör det ankomma på riks- åklagaren att göra upp organisationsplaner för de nya åklagardistrikten. I övrigt bör de riktlinjer för det fortsatta arbetet med polisdistriktsin- delningsreformen, som jag har dragit upp i det föregående, tillämpas.

Jag räknar med att de problem som kan uppkomma i samband med genomförandet av åklagardistriktsindelningen blir betydligt mindre än de som ändringarna i polisdistriktsindelningen kan ge upphov till. Den omständigheten, att det fortsatta arbetet med indelningsreformcrna på lokalplanet samordnas, behöver därför inte innebära att genomförandet försenas. Den takt som jag förut har angivit, två är tre år, bör kunna hållas.

Prop. 1971: 173 78

5.5. Ekonomiska frågor

Polisutredningen har ansett, att man når väsentliga arbetskraftsvins- ter om dess förslag om större polis- och åklagardistrikt genomförs och att den nya polisdistriktsindelningen kommer att ge utrymme för en organisation som kan använda bättre metoder i verksamheten samt tekniska och andra hjälpmedel i en omfattning som hittills inte har varit möjlig. Eftersom några organisationsförslag inte läggs fram, har utredningen emellertid inte närmare kunnat ange vinsterna och än mindre uttrycka dem i ekonomiska termer. Kostnaderna för övergången till en ny polis- och åklagardistriktsindelning blir enligt utredningen av engångskaraktär och kommer praktiskt taget helt att utgöras av de sär- skilda anordningar som kan behövas för viss personal. Utredningen har räknat med att övergångskostnaderna blir av begränsad omfattning.

Eftersom jag bara har dragit upp de allmänna riktlinjer som enligt min mening bör gälla för den framtida polis- och åklagardistrikts- indelningen, kan inte heller jag närmare ange vinsterna eller beräkna övergångskostnaderna. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att vinsterna bör bli väsentliga och kostnaderna av begränsad omfatt- ning. '

Som utredningen har framhållit bortfaller kostnaderna för polis- nämnderna om polisstyrelser inrättas och i stället tillkommer kostnader för de särskilt utsedda ledamöterna i styrelserna. [ndelningsreformen lc- der till att antalet polisstyrelser kommer att bli mindre än det antal po- lisnämnder som nu finns. Vidare har polisnämnd nio valda ledamöter, medan polisstyrelse får bara sex." Det sammanlagda antalet särskilt ut- sedda ledamöter i styrelserna kommer därför att uppgå till bara något mer än hälften av det nuvarande antalet ledamöter i nämnderna. Å andra sidan måste styrelserna sammanträda betydligt flera gånger om året än vad nämnderna nu gör. Jag räknar därför med att medels- behovet för arvoden, resor, traktamenteu och andra kostnader för sty- relseledamöterna kommer att bli ungefär detsamma som för ledamö- terna i polisnämnd.

Av min redogörelse i det föregående har framgått, att mitt förslag till omorganisation av den regionala polisverksamheten inte är så ge- nomgripande som utredningens förslag. Den lönekostnadsminskning och de rationaliseringsvinster i övrigt som utredningen har räknat med uteblir därför nästan helt. Den nya organisationen blir dock effek- tivare än den nuvarande och kommer på sikt att ge utrymme-för ratio"- nellare metoder i polisverksamheten. Vidare torde viss arbetskraft kun- na frigöras i länsstyrelserna genom att en del ärenden förs över till läns- polischefen. När två län förs samman till ett verksamhetsområde, bör man enligt min mening i vart fall inte räkna med att den nya organi- sationen kräver mer personal än f. n. Det kan emellertid visa sig lämp-

Prop. 1971: 173 79

ligt att göra vissa omfördelningar av personalen mellan olika verksam- hetsområden, t. ex. för att kunna tillgodose behovet av ställföreträdande länspolischef i något av de större länen. Lönekostnadcrna för länspolis- chefsorganisationen torde bli ungefär desamma som nu.

Även i fråga om den regionala polisorganisationen har polisutred- ningen räknat med att övergångskostnaderna praktiskt taget helt kan hänföras till speciella anordningar för personal som inte kan placeras in på tjänster i den nya organisationen. Jag delar utredningens upp- fattning och vill särskilt understryka, att den reform som jag har för- ordat torde innebära att övergångskostnaderna blir obetydliga.

5.6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartemcntet upprättats förslag till

1) lag om vad som avses med polismyndighet m. m., 2) lag om. upphävande av lagen (1964: 320) om polisnämnder.

6. Hemställan

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att dels antaga lagförslagen, dels godkänna de allmänna riktlinjer för en omorganisation av polis- väsendet och för åklagardistriktsindelningen som jag har angett i det föregående.

Med bifall till vad föredragandcn sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvrsar.

Ur protokollet:

Britta Gyllenstelz

Prop. 1971: 173 80

Bilaga

Polisutredningens förslag till polis- och åklagardistriktsindelning

Redovisningen görs länsvis. Utredningen har ännu inte tagit ställning till indelningen i Stockholms län. Gotlands län berörs inte av förslaget. I fråga om Malmöhus län" föreslår utredningen inte någon annan änd- ring än den som redovisas under Kristianstads län.

Län Nuvarande indelning i

polisdistrikt åklagardistrikt polisdistrikt

Uppsala Enköping Enköping Enköping Tierp Tierp _, Uppsala Uppsala Uppsala Södermanland Katrineholm Katrineholm Katrineholm Nyköping Nyköping Nyköping Strängnäs - . ,- Eskilstuna Eskilstuna Eskilstuna Östergötland Linköping Linköping Linköping Norrköping Norrköping Norrköping %li—ligg Motala Motala Jönköping Jönköping Jönköping Jönköping Värnamo Värnamo Värnamo Vetlanda _ _ Eksjö EkSJo Eks10 Kronoberg Växjö ;, ,...1 Älmhult Växjö &?ng 2 Ljungby ] ” y Kalmar Kalmar Kalmar . Kalmar Västervik ;. ,. _ ,._ . 3 Vimmerby V asteruk Bakifrrsxliämm Oskarshamn Oskarshamn 5 Blekinge Karlshamn Karlshamn Karlshamn Ronneby _ r . .. , Karlskrona Karlskrona karlslu om Kristianstad Hässleholm Hässleholm Hässleholm Ängelholm Ängelholm Ängelholm Simrishamn5 Simrishamn5 Kristianstad Kristianstad Kristianstad

JNuvarande Växjö polisdistrikt och Tingsryds kommunblock från Älmhults polisdistrikt 2 Nuvarande Ljungby polisdistrikt och Älmhults kommunblock från Älmhults polisdistrikt. 3 Nuvarande Västerviks polisdistrikt och Vimmerby kommunblock från Vim- merby polisdistrikt. 4 Nuvarande Oskarshamns polisdistrikt och Hultsfreds kommunblock från Vimmerby polisdistrikt. 5 Utredningen har i första hand föreslagit att Simrishamns polis- och åklagar- distrikt skall läggas samman med Ystads polis— och åklagardistrikt i Malmö- hus län och i andra hand med Kristianstads polis- och åklagardistrikt.

Föreslagen indelning i

åklagardistrikt

Enköping

"Uppsala

Katrineholm Nyköping

Eskilstuna Linköping Norrköping Motala

Jönköping Värnamo

Eksjö

Växjö

Kalmar Västervik Oskarshamn

Karlshamn Karlskrona

Hässleholm Ängelholm

Kristianstad

Prop. 1971: 173

Län

Halland

Göteborgs och Bohus

Älvsborg

Skaraborg

Värmland

Örebro

Västmanland

Kopparberg

Nuvarande indelning i

polisdistrikt

Halmstad Falkenberg Varberg Kungsbacka

Göteborg Kungälv Mölndal Strömstad Uddevalla

Alingsås Trollhättan Åmål Vänersborg Kinna Borås Ulricehamn

Mariestad Skövde Tidaholm Falköping Skara Lidköping

Karlstad Kristinehamn Säffle8 Arvika Hagfors Sunne

Karlskoga Hallsberg Örebro Lindesberg

Köping Fagersta Västerås Sal a

Avesta Ludvika Rättvik Falun Borlänge Malung Mora

åklagardistrikt Halmstad

Varberg

Göteborg Kungälv Mölndal

Uddevalla

Alingsås Trollhättan

Vänersborg

Borås

Mariestad Skövde Falköping Skara Lidköping Karlstad Kristinehamn

Arvika

Sunne

Karlskoga Hallsberg Örebro Lindesberg

Köping Fagersta Västerås Sala

Avesta Ludvika Falun Borlänge Mora

81

Föreslagen indelning i polisdistrikt

Halmstad Varberg Kungsbacka6 Göteborg7 Kungälv7 Möl ndal7

Uddevalla

Alingsås Trollhättan ÅmålS Vänersborg

Borås

Mariestad Skövde

Falköping Lidköping Karlstad Kristinehamn Säffle Arvika Hagfors Karlskoga

Örebro

Köping Västerås

Avesta Ludvika

Falun

Borlänge!) Mora10

6 Utredningen har föreslagit att Kungsbacka polisdistrikt skall bestå i avvak- tan på ett samlat ställningstagande till indelningen i göteborgsområdet. 7Utredningcn har inte föreslagit någon ändring i avvaktan på ett samlat ställningstagande till indelningen i göteborgsområdet. 3 Utredningen har föreslagit att distriktet behålls tills vidare. Om länsgrän- sen ändras, bör frågan om ändringar i polisdistriktsindelningen tas upp till

övervägande.

9 Nuvarande Borlänge polisdistrikt och Vansbro kommunblock från Malungs polisdistrikt. 10 Nuvarande Mora polisdistrikt och Malungs kommunblock från Malungs po-

- lisdistrikt.

åklagardistrikt Halmstad Varberg Göteborg7 Kungälv7 Mölndal7

Uddevalla

Alingsås Trollhättan

Vänersborg

Borås

Mariestad Skövde

Lidköping

Karlstad Kristinehamn

Arvika

Hagfors

Karlskoga

Örebro

Köping Västerås

Avesta Ludvika

Falun

Borlänge Mora

Prop. 1971: 173

Län

Gävleborg

Västernorrland

Jämtland

Västerbotten

Norrbotten

Nuvarande indelning i

polisdistrikt

Gävle Sandviken Bollnäs Söderhamn Ljusdal Hudiksvall

Sundsvall Sollefteå Örnsköldsvik Kramfors Härnösand

Sveg Östersund

Skellefteå Umeå Storuman Lycksele Vilhelmina

Boden Gällivare Kiruna Luleå Arvidsjaur Piteå Kalix Haparanda

åklagardistrikt

Gävle Sandviken "Bollnäs Söderhamn

Hudiksvall

Sundsvall Sollefteå Örnsköldsvik

Härnösand

Östersund

Skellefteå Umeå

Lycksele

Boden Gällivare Kiruna Luleå

Piteå

Haparanda

82

Föreslagen indelning i polisdistrikt

Gävle Sandviken

Söderhamn

Hudiksvall

Sundsvall Sollefteå Örnsköldsvik

Härnösand

Östersund

Skellefteå Umeå

Lycksele

Boden Gällivare Kiruna Luleå

Piteå

Haparanda

åklagardistrikt Gävle Sandviken Söderhamn

Hudiksvall

Sundsvall Sollefteå Örnsköldsvik

Härnösand

Östersund Skellefteå Umeå

Lycksele

Boden Gällivare Kiruna Luleå

Piteå

Haparanda

MARCUS BOKTR. STHLM i97l 7|0376