Prop. 1971:56

Kungl. Maj:ts proposition angående förbätirad samhällsjnformation

Nr 56

Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrad samhällsinformation; given Stockholms slott den 12 mars 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under. åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå" riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements- chefcn hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. STRÄNG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram vissa förslag för att förbättra samhällsin- formationen.

Sålunda föreslås ctt särskilt anslag på 15 milj. kr. som skall användas i huvudsak för vidgad samhällsinformation.

Vidare föreslås en särskild nämnd för samhällsinformation. Nämnden skall verka för bl. a. samordning av sådan samhällsinformation som be- hövs för att täcka individens samlade informationsbehov. Nämnden skall också verka för att samhällets resurser för informationsverksamhet utnyttjas mera rationellt. '

För att alla berörda medborgare skall nås av information om grund- läggande rättighctcr och skyldigheter föreslås att statliga myndigheter, i den mån de väljer dagspressannonsering som ett medel för att nå alla medborgare, skall införa annonser av i regel samma innehåll och format i samtliga dagstidningar. Riktar sig informationen till befolkningen i ett visst geografiskt område, skall motsvarande gälla annonseringen i den regionala dagspressen.

1 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 56

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 12 mars 1.971.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP- LING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LID— BOM, CARLSSON.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge- mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förbätt— rad samIzällsinformation och anför.

I prop. 1.971: 1 (bil. 9 s. 100) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Kostnader för viss statlig annonsering för budgetåret 1971/72 beräkna ett förslagsanslag av 10 milj. kr. Vid min anmälan av förevarande anslag förklarade jag att jag avsåg att senare föreslå vissa åtgärder för att förbättra samhälls- informationen. Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1967 tillkalla- de dåvarande chefen för justitiedepartementet sakkunniga för att utreda frågan om vidgad samhällsinformation m.m. De sakkunniga,1 vilka an- tog namnet Informationsutredningen, har den 23 oktober 1969 avläm- nat betänkandet (SOU 1969: 48) Vidgad samhällsinformation.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, lag- beredningen, styrelsen för internationell utveckling (SIDA), totalförsvaå rets upplysningsnänmd, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, riksför— säkringsvcrket, postverket, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, centrala folk— bokförings- och uppbördsnämnden, statens pcrsonalutbildningsnämnd. universitetskanslersämbetet —— med bifogande av yttrande av rektors- ämbetcna i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå —, skol-

1 Landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, direktören Erik Braunerhielm, statssekreteraren Bengt Dennis, kanslirådet Åke Fors, kanslirådet Manfred Nils- son, riksdagsledamoten Olle Svensson och förste forskningssekreteraren Ursula Wallberg.

överstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, arbetsmark- nadsstyrclsen, statens invandrarverk, statens planverk, statens vattenfalls- verk, statens handikappråd —— med bifogande av yttrande av De blindas förening —, statens råd för samhällsforskning, statens lantbruksinfor— mation, statens konsumentråd, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands —- med bifogande av yttrande av drätselkammaren i Karlstad, läns- nykterhetsnämnden i Värmlands län, Värmlands läns landstings för- valtningsutskott och Handikapporganisationernas centralkommitté i Värmland —, Västmanlands och Älvsborgs län, utredningen om författningspublicering, 1969 års radioutredning, AB Allmänna För- laget (ALLF), Sveriges Radio AB, Statsföretag AB, Svenska kommun- förbundet, Svenska landstingsförbundet, Försäkringskasseförbundet, Kooperativa förbundet (KF), Stockholms handelskammare, Svenska an- nonsörers förening, Svenska företagares riksförbund, Svenska journa- listförbundet, Svenska reklambyrå förbundet, Svenska tidningsutgivare- föreningen (TU), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges marknadsförbund, Sveriges public relations förening, Tidningarnas Telegrambyrå (TT) och Tjänstemännens cen- tralorganisation (TCO).

Vidare har yttrande inkommit från Svenska utbildningsförlaget Liber AB och Föreningen Svensk fackpress.

Informationsutredningen

Utredningens grundsyn på samhällsinformationen

Inledande synpunkter

Utredningen anger två huvuduppgifter för samhällsinformationen, nämligen dels att göra medborgarna medvetna om sina rättigheter och skyldigheter, dels att möjliggöra för medborgarna att hävda sina idéer och intressen i den demokratiska processen och därmed påverka sam— hällsutvecklingen.

Behovet av information om rättigheter och skyldigheter påverkas av bl.a. den offentliga sektorns tillväxt. Samhällsorganen har vidgat sina insatser inom traditionella områden samtidigt som samhället har engagerat sig i en rad nya frågor. Den offentliga verksamheten har också blivit allt mera servicebetonad, dvs. den har inriktats på att ge medborgarna hjälp, råd och andra tjänster. Detta har ställt ökade krav på samhällsinformationen som enligt utredningen inte alltid har upp- fyllts.

En annan faktor av betydelse för behovet av information är den snabba föränderligheten i samhället. Det allmännas insatser måste snabbt och smidigt anpassas till nya lägen och nya målsättningar. In-

IT Riksdagen 1971. ] saml. Nr 56

formationen bör sättas in samtidigt med att, eller helst innan, nya sam- hällsingripanden kommer till stånd. Det har enligt utredningen hänt att regering och riksdag genom lagstiftning lagt nya skyldigheter på med- borgarna utan att sörja för information om konsekvenserna av lagen. Det har kanske inte ens funnits någon myndighet som varit behörig att lämna sådan upplysning— det administrerande organet kan ha inrättats först vid den tidpunkt då lagen trätt i kraft. De berörda medborgarna har därför inte informerats förrän en tid efter lagens ikraftträdande.

Förutsättningarna för samhällsinformationen har förändrats på grund av befolkningskoncentrationen till tätorterna. Möjligheterna att nå all- mänheten i storstäderna och i glesbygderna blir olika, behovet av in- formation utvecklas också olika. Masskommunikation har blivit vikti- gare än personlig kontakt. Förutsättningarna för samhällsinformation har vidare påverkats av den administrativa rationaliseringen och data— tekniken. Denna har bl. a. lett till att man kunnat finna former som har minskat informationsbehovet. Överföring av t.ex. bidrag i olika syften kan sålunda automatiseras. dvs. ske utan särskild ansökan från de förmånsberättigade. Också schabloniseringar av bestämmelser be- träffande såväl rättigheter som skyldigheter minskar behovet av infor- mationsåtgärder.

Beträffande den information som krävs för att medborgaren skall kunna fungera i den demokratiska processen gäller att den måste för— medla kunskap om hur samhällets olika funktioner och institutioner verkar och samverkar. Endast genom kunskap om hur han kan påverka samhällsutvecklingen och utöva sin medbestämmanderätt kan medbor- garen förväntas hävda sina idéer och intressen på det sätt som demokra- tin kräver. I detta sammanhang har skolan en grundläggande betydelse. Det överordnade målet för samhällets utbildningsverksamhet har under senare år förändrats i ett i detta sammanhang viktigt avseende. I stället för att främst lära ut fakta är man nu mera inriktad på att öka elever- nas förmåga att samla, kritiskt bearbeta och sammanställa information. Detta är en långtgående ambition som kan förväntas få stor betydelse för medborgarens förutsättningar att spela en aktiv roll i den demokra- tiska processen.

I den debatt om lösningar av samhällsfrågor som ständigt försiggår i en demokrati spelar de politiska partierna och organisationsväsendet den avgörande rollen. Givetvis är arbetet på samhällets omdaning och den fortlöpande politiska debatten av grundläggande betydelse för sam- hällsinformationen i dess vidaste bemärkelse. Utredningen påpekar att partierna och organisationerna blivit massrörelser, till vilka en stor del av medborgarna är knutna som aktiva medlemmar. Bland sina med- lemmar bedriver partierna också, ofta i samarbete'mcd folkligt förank- rade bildningsorganisationer, en omfattande Studieverksamhet i sam- hällsfrågor.

I detta sammanhang understryker utredningen också den roll som dagspress, fackpress, radio och TV har, inte minst genom rapportering från olika verksamhetsfält i samhället. .

Utredningen har med hänvisning till sina direktiv avgränsat sitt upp- drag till att gälla information som är en följd av statsmakternas, lands- tingens och kommunernas beslut. Myndigheterna kan inte utöver sina instruktioner tilldelas någon aktiv roll som opinionsbildare i sin informa- tionsverksamhet, som alltså huvudsakligen kommer att omfatta informa- tion om rättigheter och skyldigheter.

Samhällsinformationens uppgifter kan emellertid inte inskränkas till att gälla enbart förmedling av ”neutrala” kunskaper om rättigheter och skyldigheter. Syftet måste ofta vara att genom kunskapsförmedling för- ändra eller förstärka medborgarnas egna värderingar och beteenden. Exempel härpå är förebyggande åtgärder mot narkotikamissbruk eller mot balansproblem på arbetsmarknaden.

Med hänsyn till att ett enormt informationsutbud utgör en belastning för den enskilde medborgaren framhåller utredningen att strävan bör vara att minimera behovet av löpande informationsåtgärder genom att beakta informationsbehovet på ett tidigt stadium i det löpande reform- arbetet. Informationsproblem kan ofta lösas antingen genom särskilda informationsåtgärder, vilket medför vissa kostnader som bör ses som en del av kostnaden för reformen, eller genom en ökad grad av ”auto- matisering”, vilket också kan leda till ökade kostnader. Vid denna av- vägning bör önskemålet om att begränsa informationsbehovet medföra att ”automatiska” lösningar eftersträvas.

Utredningen pekar härvidlag på de möjligheter som öppnats genom nya metoder och hjälpmedel för insamling och bearbetning av data.

Alyndigheternas kontaktåtgärder

Varje myndighet som svarar för någon typ av service till allmänhe- ten står nödvändigtvis i kontakt med denna allmänhet. Med allmänhet förstås då inte enbart fysiska personer utan även företag, organisatio— ner, utbildningsanstalter etc.

Denna kontakt kan vara personlig, t. ex. vid telefonsamtal, brevväx- ling eller direkt sammanträffande.

När det gäller kontakt med en större grupp människor. måste man tillgripa kontaktformer av mera indirekt natur", dvs. information distri- buerad via press, radio, TV, masskorsband, affischering, film, utställ- ningar m.m.

Vid val av kontaktform, eller avvägning mellan olika kombinationer, bör enligt utredningen bl. a. beaktas att personlig kontakt i allmänhet kräver en större insats av tid och andra uppoffringar såväl för den en- skilde som för myndigheten. Andra faktorer som bör beaktas är t. ex. arten av upplysningar som skall förmedlas, antalet mottagare, deras

kunskaper, utbildning, erfarenheter, mediavanor och geografiska sprid— ning.

Ju mera allmängiltiga och okomplicerade upplysningarna är och ju fler mottagare som skall nås av informationen desto bättre lämpar sig den indirekta kontaktformen. Om myndigheten väljer den personliga kontaktformen spelar tjänstemännens personliga kompetens en väsent- lig roll. För att svara på en fråga krävs ofta stor kunskap och över— blick över hela verksamhetsområdet.

Den personliga kontakten är därför ofta en dyr kontaktform utan att för den skull alltid vara överlägsen andra former. Utredningen påpekar att myndigheterna kraftigt prioriterat personlig kontakt — uppenbar- ligen mera på grund av tradition än på grund av systematiska övervä- ganden. Samhällsutvecklingen har gjort sådana traditionella kontakt- former föråldrade i många sammanhang.

En mera systematisk bedömning av informationsfrågorna bör kunna leda till uppenbara rationaliseringsvinster. Den indirekta kontaktfor- men kan t. ex. utnyttjas för att utjämna säsongvariationer i arbetsbelast- ningen som annars komplicerar personaldimensioneringen. Mängden information kan då nämligen varieras kanska kraftigt inom ramen för en fast personaluppsättning.

Under senare år har man allt starkare betonat, att myndigheternas verksamhet måste vara konsumentinriktad, dvs. anpassad till allmänhe— tens behov och önskemål. För att åstadkomma detta måste beslut och åtgärder kunna grundas på ett fortlöpande och ömsesidigt utbyte av information mellan medborgarna och de offentliga organen. Väsentligt i sammanhanget är också att den enskilde skall kunna efterfråga in- formation, dvs. själv kunna bestämma tidpunkten för att erhålla upp- lysningar. Myndigheterna måste därför, som ett led i det normala in— formationsarbetet, vara beredda att besvara allmänhetens frågor. Denna beredskap kan i många fall bestå i att hålla standardbrev, broschyrer etc. tillgängliga.

Ofta är det emellertid svårt för den enskilde att veta eller få reda på, vilken myndighet som är behörig i ett visst ärende. På senare tid har man därför diskuterat olika uppslag rörande lokala informationscentra- ler eller central telefonservice för förfrågningar från allmänheten. Inter— nationell erfarenhet, liksom också erfarenheterna från dcn år 1968 på försök inrättade telefonservicen ”Fröken Landsting” i Stockholms läns landsting, tyder enligt utredningen på att behov av sådan service före- ligger. Utredningen uttalar därför förhoppningen, att idén måtte prövas i olika former på flera ställen i landet. Det påpekas att allmänheten inte alltid kan skilja på ärenden som handläggs av staten, kommuner resp. landstingen, varför det kunde vara motiverat med en samordnad verksamhet, kanske integrerad i en eventuell framtida regional och lokal konsumentverksamhet.

Ambitionrnivå för olika typer av samhällsfnformation

Utredningen skiljer mellan två slag av samhällsinformation, nämligen dels sådan som på ett avgörande sätt berör den enskilde medborgaren,

dels sådan som för den enskilde är av mindre betydelse men där sam- hällets intresse av att uppnå en viss effekt genom information är stort.

Det första slaget av samhällsinformation avser information om rät- tigheter och skyldighctcr samt om beslut och samhällsåtgärder i övrigt som varje berörd medborgare bör känna till. Som exempel på sådan information nämns information om sociala förmåner, rätt att delta i allmänna val och skyldighet att avge deklaration. För denna typ av in- formation anscr utredningen att kravet på samhället skall ställas högt och principen bör vara att alla berörda medborgare skall ges likvärdig information.

Det andra slaget av samhällsinformation avser sådana fall då den en- skilde intc riskerar att gå miste om någon förmån eller kunskap om någon lagfäst skyldighet. Dessa fall kan i stället gälla risker för sam- hället att inte kunna genomföra vissa åtgärder utan effektiv medverkan från medborgarnas sida. Den typ av information som här avses kan t. ex. syfta till att tillfälligt nedbringa trafikintensitctcn på en viss väg- sträcka eller åstadkomma en temporär minskning av vattenförbruk-

ningen.

För sistnämnda slag av samhällsinformation är det inte nödvändigt att ställa kravet på likvärdig information till alla. Avgörande är om den av samhället önskade effekten uppnås.

I fråga om den samhällsinformation som omfattas av kravet på lik- värdig information gäller att kontaktåtgärderna måste differentieras med avseende på utformning, kanaler och frekvens. Endast härigenom kan medborgare med olika beteende-. erfarenhets-, kunskaps- och ut- bildningsmässiga förutsättningar få ett likvärdigt utbyte av myndighe- ternas kontaktåtgärder.

Utredningen framhåller att myndigheterna inte okritiskt bör tillämpa de principer som gäller för reklamens val av media. För detta val gäl- ler lönsamhetsavvägningar av en art som inte är relevant i offentlig, allmännyttig verksamhet. I reklamsammanhang har man endast anled- ning att påta sig kontaktkostnader per individ i förhållande till det för- väntade värdet av att tänkbara konsumenter nås med information. Åtskilliga människor som bör få del av samhällsinformation har så- dana massmcdiavanor att de inte kan nås till låga kontaktkostnader per individ. Människor i glesbygd läser t.ex. ofta bara en tidning med tät spridning men. liten totalupplaga. Många kan också genom utbildnings- handikapp eller andra omständigheter ha svårare att tillgodogöra sig informationen. Dessa människor kar. ofta vara i särskilt stort behov av det samhällsstöd som informationen gäller. Utredningen framhåller att kontaktåtgärder som riktas till dessa människor givetvis måste tillåtas

kosta mer än vad som är fallet för den genomsnittlige medborgaren. Principen bör vara att myndigheterna ger samma likvärdiga informa- tion även till människor som av kostnadsmässiga eller mediatekniska skäl är svårtillgängliga.

Utredningen understryker att detta är ett principiellt krav. I praktisk tillämpning tvingas man av tekniska och ekonomiska skäl att göra av- steg härifrån. Myndigheterna måste i varje enskilt fall avgöra hur långt kravet på likvärdig information bör drivas.

I den mån myndigheterna väljer dagspressannonsering som ett led i en systematiskt planerad informationsåtgärd avsedd att nå alla medbor- gare, bör man enligt utredningens mening annonsera i samtliga dagstid— ningar med i regel likformiga budskap. Regeln får motsvarande tillämp— ning regionalt då annonseringen avser befolkningen i ett visst geografiskt område. Med likformigt budskap menas att budskapet skall ha samma innehåll och form i samtliga dagstidningar. Huruvida samma format (storlek) skall användas bör avgöras med ledning av undersökningar beträffande mottagarnas observation och kunskapshämtning i förhål- lande till respektive annonsformat i skilda tidningar. På grund av nu- varande brister i beslutsunderlaget bör en formatdifferentiering tilläm— pas restriktivt.

Vid bedömningen av denna fråga har utredningen uteslutande utgått från den enskildes rätt till likvärdig information om rättigheter och skyldigheter samt om övriga sådana beslut och samhällsåtgärder som berör denne. Utredningen har inte anlagt pressekonomiska synpunkter på frågan. En konsekvens av principen är likväl att också mindre tid- ningar och s. k. andratidningar blir delaktiga av myndigheternas annon- sering.

Informationen i planeringsprocessen

Myndigheterna är i allmänhet ålagda flera uppgifter med olika mål och ambitionsnivå. För varje uppgift utarbetar myndigheten någon form av arbetsprogram eller plan som utvisar vilka åtgärder som skall vidtas och hur dessa åtgärder skall samverka. Arbetsplaneringen bör om- fatta beräkningar av åtgärdernas effekter och kostnader. Kontakt-åtgär- der behövs i allmänhet som en komplettering till andra åtgärder, men kan också ofta ersätta andra åtgärder. De skall dock alltid samspela med övriga åtgärder för att på effektivaste vis uppnå givna mål. Utred— ningen framhåller att kontaktverksamheten därför bör planeras och budgeteras samordnat med de övriga åtgärderna.

Åtgärden att informera allmänheten och kostnaden för detta måste avvägas mot andra målinriktade åtgärder inom varje verksamhet. Det framstår alltså som skäligen ointressant att ställa informationsåtgärder inom olika program mot varandra i budget- och planeringssamman- hang. Med hänsyn härtill finner utredningen att det inte går att göra

några normativa uttalanden om kostnaden för samhällsinformation i framtiden utan att ta ställning till den totala verksamheten inom myn- digheterna.

il/Iålfornmlwing och elfeklnzälning

Myndigheternas kontaktverksamhet skall förmedla kunskaper och därigenom ge sakligt underlag för den enskildes beteende. Utredningen framhåller att det är nödvändigt att kommunikationsmål anges som reaktionsmål, dvs. som mottagarnas åsyftade reaktioner till följd av den överförda informationen. Dessa reaktioner skall givetvis stå i sam- klang med det överordnade målet som gäller för ifrågavarande pro— gram.

Målet för en viss kontaktåtgärd bör alltså om möjligt anges i kvanti- tativa eller kvalitativa mått på förändringsinriktning och förändrings- grad rörande beteendet hos viss del av allmänheten. Även tidpunkten för den åsyftade beteendeförändringen måste anges. Målformuleringar bör dokumenteras skriftligt.

Som redan nämnts anser utredningen inte att samhälleliga organ ute- slutande kan bygga på erfarenheterna från näringslivets kontaktverk- samhet. Samhällets organ måste därför själva experimentera sig fram till effektiva informationsvägar. Utredningen anser därför att det måste skapas resurser för bedömning av massmediernas roll och värden i myn- digheternas kontaktverksamhet i långt större utsträckning än som hittills skett. Sådana resurser bör direkt anknytas till myndigheternas löpande kontaktverksamhet genom att man systematiskt mäter och utvärderar effekterna av de kontaktåtgärder som vidtas. Serier av mätningar be- träffande effektskillnader i allmänhetens informationsobservation, med- vetenhet, kunskaper och värderingar vid användande av olika media- kanaler och olika utformningar av budskap bör ge en erfarenhetsmassa som väsentligt förbättrar möjligheterna att till rimlig kostnad ge med- borgarna likvärdig information. Vidare anser utredningen att samhället bör satsa på generös differentiering av kontaktåtgärdernas utformning, kanaler och frekvens så länge man saknar mycket av den kunskap som möjliggör mer nyanserade avvägningar av resurser för kontaktverksam- het.

Utredningens förslag

Statligt konsultorgan för rådgivning i informalionsfrågor

Utredningen föreslår att ett centralt statligt organ för rådgivning i informationsfrågor till myndigheterna inrättas.

För att en myndighet skall kunna handlägga sin kontaktverksamhet på ett systematiskt och effektivt sätt krävs att ett flertal experter enga- geras i verksamheten. Sådan personal kan inte kontinuerligt och till

full kapacitet utnyttjas av en enskild myndighet. Myndigheterna anlitar därför utomstående konsulter. En tämligen fyllig redogörelse för an- nonsbyråmarknaden och dess funktionssätt lämnas av utredningen. [ anslutning härtill anförs vissa kritiska synpunkter på reklambyri'tbran— schen med avseende på dess möjligheter att tillgodose myndigheternas behov av service. Denna kritik består bl. a. i att reklambyråbransehen och olika mediaföretag inte i någon högre grad engagerat sig i att för— bättra sitt beslutsunderlag och informationsföretagens verksamhet byg- ger enligt utredningen alltjämt i hög utsträckning på intuition i stället för på dokumentation. Det framhålls att samhället måste ta egna initia- tiv för att säkerställa att riktigt beslutsunderlag tas fram.

Tidigare framförda uppslag att inrätta en statlig reklambyrå avvisas dock. I stället bör myndigheterna kunna välja bland hela marknadens utbud av konsulttjänster.

Utbytet av de privata konsulternas rådgivning skulle emellertid enligt utredningen kunna vara större än det nu är. Orsaken till förekommande brister återfinns i inte ringa utsträckning på kundsidan. Ett centralt råd— givningsorgan skulle därför kunna hjälpa myndigheterna att bli ratio- nella köpare av tjänster från den fria marknadens informationskonsul— ter.

Utredningen föreslår att det centrala rådgivningsorganet får formen av ett bolag, direkt underställt ett statsdepartcment. Staten skall från början vara ensam aktieägare, men kommuner och landsting bör senare beredas möjlighet att genom sina förbund bli ägare till högst hälften av aktierna.

Friheten att köpa kreativa tjänster från vidaste möjliga marknad san — manhänger med förmågan att kunna överblicka utbudet" och samordna olika kreativa tjänster till homogena kontaktåtgärder. Enligt utredning- ens mening bör upphandlings- och samordningsuppgifter utgöra den ena delen av bolagets service till myndigheterna. Den andra delen bör ut- göras av rådgivning till vcrksledningar och bel'attningshavare i övrigt med centrala planeringsuppgifter. Denna rådgivning bör syfta till att få kontaktverksamheten integrerad i de överordnade verksamhetsprogram- men redan på planeringsstadiet.

De upphandlingstjänstcr som utredningen tänker sig att bolaget skall erbjuda myndigheterna omfattar bistånd vid upphandling av kreativa konsulttjänster, produktion av informationsmaterial, undersöknings- tjänster (förprövningar och effektmätningar.) och även mediautrymme. Bolagets medverkan bör omfatta planläggning, produktion, genomföran- de och uppföljning av informationsprojekt. Om bolaget samordnar all extern medverkan i myndigheternas informationsprojekt bör myndig- heterna kunna avlastas administrativt, samtidigt som bolagets special- kunskaper i informationstekniska frågor bör kunna leda till en bättre kommunikationseffekt.

En önskan hos myndigheterna att omsätta begränsade informations- anslag i största möjliga volym informationsmaterial har enligt utred- ningen inneburit att myndigheterna i alltför liten grad utnyttjar förpröv- ningar och effektmätningar som medel att öka precisionen i kontakt- verksamheten. Bolaget bör här kunna fungera som samordnande in- stans. Dels skulie kostnaderna för undersökningsinsatser härigenom kunna slås ut på flera kontaktåtgärder genom att t. ex. en intervjuun— dersökning innehåller frågor beträffande flera områden, dels skulle bolaget löpande registrera kunskaper, värderingar och handlingsmönster som underlag för kontaktverksamheten. Även uppföljningsverksamheten skall enligt utredningen genomföras av utomstående organ. Bolagets insatser inskränker sig alltså till samordning, planering och upphand- ling.

Bolaget bör också kunna påverka forsknings- och utvecklingsarbetet inom masskommunikationsområdet genom att följa utvecklingen på om- rådet, bckantgöra resultaten av detta arbete och ta initiativ till fortsatta forsknings- och utvecklingsinsatser.

Det är en styrka att bolaget är direkt engagerat i praktisk kontakt- verksamhet. Bolaget skall förmedla forsknings- och utvecklingsrön till den praktiska verksamheten och återföra erfarenheter därifrån till ut- vecklingsarbetet. Därigenom kan enligt utredningen skapas en koppling mellan teori och praktik som tidigare saknats i myndigheternas kontakt- verksamhet.

Slutligen skulle bolaget enligt utredningen kunna fylla en väsentlig uppgift genom att främja samordning av samhällets olika informations— insatser. En individ är ofta i behov av en kombination av samhällså — gärder som handläggs av olika myndigheter. Den stelhet som är resul- tatet av gränsdragningar i förvaltningen motverkas emellertid av olika former för samverkan mellan myndigheter. Rätt handlagd kan sam- hällsinformationen vara ett instrument och ett uttryck för den helhets- syn som utgår från individens samlade behov.

De fördelar som ligger i samlad upphandling genom bolaget anser utredningen vara så uppenbara, att något obligatorium för myndighe- terna att utnyttja bolaget beträffande upphandling av mediautrymme, produktion av informalions—material och kreativa tjänster inte torde vara nödvändigt. Vad gäller upphandling av undersökningstjänster är sak- läget enligt utredningens uppfattning ett annat. Här krävs en kraftig utvidgning av verksamheten. Resultatet bör bli bättre, samtidigt som kostnaderna kan begränsats, om denna verksamhet hålls ihop och sam- ordnas eentralt. Utredningen finner det därför nödvändigt att myndig- heterna åläggs att anlita bolaget för upphandling av tjänster i anslutning till förprövningar, effektmätningar och liknande undersökningar.

Utredningen behandlar företrädesvis myndigheternas behov av ökad informationsrådgivning och framhåller att bolaget under de första åren

12 måste ge företräde åt myndigheternas behov av service. Bolaget bör emellertid i princip ha rätt att fritt få söka sitta kunder inom alla sekto- rer. Konsultbolagets service skall enligt utredningen vara avgiftsbelagd. Prispolitiken skall vara sådan att samtliga kostnader täcks av intäkter i rörelsen. Till rörelsens kostnader räknas då också kostnader för ut- vecklingsarbete som inte kan hänföras till viss myndighet eller till ett avgränsat uppdrag, kostnader för personalens vidareutbildning samt ka- pitalkostnader, innefattande skälig avkastning på insatt kapital.

Vidgade medel för konfa/ttverksamheten

Utredningen finner det omöjligt för myndigheterna att med nuvarande anslag i rimlig utsträckning kunna tillgodose kravet på samhällsinforma- tion till medborgarna. Den diskriminering i informationshänscende av vissa medborgarkategorier som förekommit beror till stor del på otill- räckliga medel.

Utredningen anser vidare att den eftersträvade systematiseringen och effektiviseringcn av kontaktverksamhcten gcs bättre förutsättningar vid en utökning av verksamheten. En integrerad syn på informationsfrå- gorna bör också leda till rationaliseringar genom att samhället kan informera i stället för att vidta andra åtgärder. Som ett exempel på att ett sådant alternativtänkande kan vara samhällsekonomiskt lönsamt nämner utredningen hälso- och sjukvårdsområdet. Intensiv information om vik- tiga hälso- och kostvanor skulle minska behovet av betydligt mera kost- nadskrävande sjukvård.

Utredningen konstaterar att myndigheterna inte i någon högre grad har begärt medel för vidgad kontaktverksamhet i sina anslagsframställ- ningar för budgetåret 1970/"71 trots att företrädare för utredningen gått igenom medelsbehovet för information under budgetåren 1970/71 och 1971/72 med representanter för ett tiotal myndigheter vars verksamhet ligger inom områden med ett påtagligt informationsbehov.

Enligt utredningens mening är det dock angeläget att medel finns till- gängliga för kontaktverksamhet när bättre motiverade och mer precise- rade planer framkommer.

Med hjälp av det föreslagna konsultorganet anser utredningen att det bör vara möjligt att snabbt utarbeta planer, för vilkas genomföran- de medel bör beviljas med kort tidsfrist och utan att invänta behand— lingen i den gängse budgetprocessen. Utredningen föreslår därför att medel anvisas som ett reservationsanslag under sjunde huvudtiteln att disponeras av Kungl. Maj:t efter myndigheternas äskande i särskild ordning. Utredningens förslag, som alltså framlades hösten 1.969, innebar att 30 milj. kr. skulle anvisas för ändamålet budgetåret 1970/71 och 50 milj. kr. budgetåret 1971/72. Utredningen förutsatte att myndigheter- na under de båda budgetåren skall vinna sådan erfarenhet att medels-

behovet därefter kunde täckas inom ramen för den gängse budgetpro- cessen.

En ledamot uttrycker i ett särskilt yttrande tveksamhet till tanken på ett särskilt anslag för information, särskilt som uppräkningen av an— slagen framstår som alltför snabb mot bakgrund av nuvarande anslag för information. Han framhåller att utredningens grundsyn innebär att kontaktåtgärder utgör komplement och ibland alternativ till andra åtgärder inom myndigheternas verksamhetsprogram. Anslaget bör där- för avvecklas snarast möjligt för att i stället integreras i myndigheter- nas ordinaric medelsanvisning. Det är också av vikt att anslagets stor- lek anpassas till vad myndigheterna förmår utnyttja effektivt och me— ningsfullt. I annat fall riskerar man att myndigheterna fortsätter att särbehandla kontaktverksamheten.

Utveckling av pressar;tbudsmannafunkrionen

I pressombudsmannafunktionen har man ofta överbetonat vikten av tillfälliga åtgärder i direkt anknytning till specifika händelser, t.ex. anordnande av presskonferenser och utsändandet av pressmeddelanden i samband med reformförslag, remissyttranden, invigningar etc.

Enligt utredningens mening bör pressombudsmannafunktionen kon- centreras till kontinuerliga kontakter med nyhetsmediernas redaktio- nella personal. Pressombudsmannafunktionen skulle således i första hand inriktas på den långsiktiga uppgiften att förbättra förvaltnings- journalistiken genom att vidga kunskapen om myndigheterna och de- ras verksamhet.

För att kunna inhämta kunskap om utvecklingen inom myndighe- ten och snabbt föra den vidare med beaktande av myndighetens policy bör enligt utredningens mening pressombudsmannen som regel vara direkt underställd myndighetens chef. I kommunalt sammanhang är en placering av pressombudsmannen eller motsvarande befattningshavare direkt under kommunens styrelse mest ändamålsenlig.

Utredningen anser att ett tiotal tjänster som pressombudsman bör nyinrättas snarast och fler på längre sikt inom myndigheterna. Den finner det också angeläget att fler landsting och primärkommuner över- väger att inrätta tjänster för pressombudsmän.

Utbildning

F.n. saknar oftast myndigheternas chefer och administrativa led- ningspersonal med planeringsuppgifter den utbildning och kunskap om kommunikationsläran som krävs för att kontaktverksamheten skall kunna samordnas med övriga åtgärder i myndigheternas verksamhets- program. Också inom statsdepartementen gör sig denna kunskapsbrist gällande med resultat att myndigheterna har svårt att få gehör för bud— getförslag avseende kontaktverksamhet.

För att komma till rätta med dessa problem krävs utbildning av myndigheternas ledningspersonal och tjänstemän inom statsdeparte- mentcn.

Myndigheternas informationstjänstemän och övrig personal som en- gageras i kontaktverksamheten är ofta inte tillräckligt kvalificerade för att på riktigt sätt handlägga det informationstckniska arbetet. Också med avseende på dessa personalkategorier krävs utbildningsinsatser.

Utredningen föreslår att utbildning i kommunikationslära och in- formationstekniskt arbete samordnas för hela förvaltningen i två slags kurser med inriktning på envar av de nämnda pcrsonalkategorierna.

En första utbildningsetapp skulle omfatta två år och genomföras av statens personalutbi]dningsnämnd. Enligt utredningens förslag skulle 1 400 personer nås under 56 kurser.

Utredningen räknar med att motsvarande utbildning äger rum på det kommunala området genom kommunförbundet och landstingsför- bundet vid deras egna skolor i samarbete med statens personalutbild- ningsnämnd.

För statens del beräknas kostnaderna — förutom kostnader för kurs- deltagarnas löner — till 1 milj. kr. för det föreslagna tvåårsprogrammet.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Några remissinstanser anser att utredningen har begränsat sitt upp- drag alltför starkt. Sålunda anser statens Ira/iksiikerhetsrerk, statens råd för samhällsforskning, statens konsumentråd och TCO att utred— ningen borde ha belyst frågan om informationen från allmänheten till myndigheterna. Svenska Å"OHllllllllföl'hlllldt't anför att avgränsningen till statsmakternas. landstingens och kommunernas beslut och de föreskrif- ter som meddelas på grundval av dessa kan synas väl snäv, men att för— bundet kan förstå dess nödvändighet om man i denna omgång skall komma till någorlunda snabba beslut. Trafiksäker/1clsverket, universi- tetskansle/tränzbetet, sko/öt-"erslyrelsc'n, state/lx lan[brukrinformalion och TCO anser skolans roll otillräckligt belyst.

Alla remissinstanser som berört frågan anser i likhet med utred— ningen att informationsverksamhet bör ses som en integrerad del av verksamhetsplaneringen. Trafiksäkcrlzetsverkei menar att utredningen mera ingående borde behandlat informationens roll som en av de många åtgärder som myndigheter har till förfogande för att uppnå en angiven målsättning. Det hade varit önskvärt att utredningen närmare gått in på metodiken för programplanering, olika principtyper av in- formation och vilken roll olika typer av information kan ges i ett åt— gärdsprogram.

Flera remissinstanser tar upp informationsfrågan ur speciella mål- gruppers synpunkt. Socialstyrelsen, statens hamlikappråd och Han- dikapporganisationernas centralkommittå [ Värmland understryker vik- ten av att hänsyn tas till de handikappades situation och möjligheter att tillgodogöra sig information. Sveriges industriförbund och Svenska fö- retagares riksförbund framhåller betydelsen av att näringslivet och or- ganisationerna i tid underrättas om för dem betydelsefulla bestämmel- ser, regler och förbud.

Statens planverk och Svenska annonsörers förening pekar på bety- delsen av samverkan med kommunerna i informationsfrågor. och Svens- ka kommsztfirbuntlet understryker vikten av att hänsyn tas till kommu- nala synpunkter vid information från statligt håll.

Likvärdig information

Principen om likvärdig information till alla berörda om rättigheter och skyldigheter har av de remissinstanser som tagit upp saken behand- lats positivt. Även förslaget om annonsering i samtliga dagstidningar har i detta sammanhang fått ett övervägande positivt gensvar.

Statens riigverk förordar dock en viss restriktivitet vad gäller annon- sering. En anhopning av statliga och kommunala annonser i pressen skulle kunnna medföra en avtrubbning av allmänhetens benägenhet att läsa annonserna och därmed skulle också annonseffekten reduceras. T rafiksäkerlterst'm'ket anser att utredningen överbctonar annonseringens roll och Sveriges nzarknaclsförbtuz(l understryker behovet av selektering vid val av informationsåtgärder. Statskontoret anser att det ligger en fara i att schablonisera samhällsinformationens mediaval till förmån för dagstidningar. Den viktigaste ambitionen måste vara att ge alla berörda medborgare likvärdig information, vilket framför allt kräver att in- formationsgivningen med avseende på media, frekvens. språkbruk. bildmässig utformning m.m. anpassas till medborgarnas olika förutsätt- ningar att komma i kontakt med, uppmärksamma, ta del av och tolka budskapen. i avvaktan på att kunskapsunderlaget vad gäller olika me- dias förmåga att nå fram till allmänheten ökar, anser statskontoret emel- lertid att den av utredningen förordade mediavalsprincipen bör tjäna som en tumregel.

KF, SAL!" och TCO pekar på den fackliga pressens betydelse i samband med allmän annonsering. Svenska jonrnalistförbundet anser att en definition av seriöst utgivna tidningar är påkallad, då floran av gratisutdelade s. k. annonsblad snabbt växer. Vidare anser förbundet att populärpressen behandlats alltför kategoriskt.

TU uttrycker en liknande uppfattning och anför att ett lämpligt val av populärpresstidningar utgör ett betydelsefullt led i en systematiskt planerad informationsåtgärd.

Konsultbolag

De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag om inrät- tande av ett centralt rådgivningsorgan (konsultbolag) för samhällsinfor- mation.

Avstyrkcr gör hovrätten över Skåne och Blekinge, riksrevisionsverket, statens lantbruksinformation, ALLF, TT och Sveriges grossistförbtutd. Svenska företagares riksförbund ställer sig tveksamt.

Riksrevisionsverket anser att fastställande av målsättning för och pla- nering av information i första hand bör ankomma på myndigheterna själva. Eftersom genomförandet av informationsprojekt även av utred- ningen förutsätts ske genom anlitande av redan existerande företag skulle det föreslagna bolaget endast fungera som mellanhand. Beträf- fande mediaundersökningar, effektmätningar och andra liknande under- sökningar anser verket att de närmast är forskningsuppgifter för vilka medelsbehovet bör prövas i samband med behovsprövning för forsk- ningsändamål i övrigt.

'IT anser sig inte kunna bortse från risken att det föreslagna konsult— organet kan utvecklas till en statlig propagandacentral, ett instrument för att styra opinionen i en viss riktning i stället för att informera all- mänheten på ett objektivt riktigt sätt.

Arbetarskydrlsstyrelsen och utredningen om författningspublicering ifrågasätter om myndighetsformcn inte vore lämpligare än den av ut— redningen föreslagna bolagsformen. Statistiska centralbyrån anser att vissa funktioner, som frågan om obligatorisk konsultation och frågan om hänvisning till andra institut, är mindre lämpade att ingå i konsult- bolaget. Centralbyrån föreslår därför att en central rådgivande nämnd försöksvis inrättas med uppgift att fungera som serviceorgan i de frågor som avser vidgad samhällsinformation om den enskildes rättigheter och skyldigheter.

ALLF påpekar att företaget tillsammans med Utbildningsförlaget re- dan arbetar inom informationsområdet med de uppgifter som utred- ningen föreslagit att konsultbolaget skall få. Skulle ctt konsultbolag emellertid tillskapas bör detta samordnas med ALLF och Utbildnings- förlaget. Sko/överstyrelsen och Utbildningsförlaget ifrågasätter om bo— lagets uppgifter icke skulle kunna förläggas till redan inrättade, sam- hälleliga serviceorgan (ALLF och Utbildningsförlagct). Liknande upp- fattningar framförs av Iantbruksstyrelsen, statens lantbraksinformation, länsstyrelsen i Älvsborgs län och Försäkringskasseförbunflet.

Åtskilliga remissinstanser framhåller det nödvändiga i att en klar gräns skapas mellan konsultbolagets och ALLF:s verksamhetsområden och att formerna för samordning undersöks. Bland dem som påtalar detta problem återfinns socialstyrelsen, statskontoret, statistiska central-

byrän, riksrevisionsverket, universitetskanslersiinzbetet, lantbruksstyrel- sen, planverket och SALF.

Statsföretag AB anser att ett eventuellt bolag inte borde inordnas direkt under ett departement utan ingå i Statsföretag.

Förslaget att myndigheterna skall åläggas att upphandla samtliga un- dersökningstjänster via konsultbolaget har mött motstånd från riks- polisstyrelsen, vägt-'erket, trafiksäker/1etsverket, statistiska centralbyrån, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, statens konstnnentråd, vattenfallsverket, SACO och Statsföretag AB. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att tvånget att anlita konsultbolaget ej bör gälla regionala och lokala myndigheter utanför Stockholm.

Statistiska centralbyrån och trafiksäkerhetsverket föreslår rapport— skyldighet i stället för obligatorisk upphandling vid undersökningar.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att centralorganet ej bör ha andra kun— der än myndigheter och att servicen till de mindre och medelstora myn- digheterna särskilt bör beaktas.

Planverket ifrågasätter om inte organet bör åläggas direkt produk- tiva (kreativa) uppgifter för de statliga myndigheternas räkning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att organet redan från början bör inrikta sin verksamhet på inte bara statliga myndigheter utan även kommunala. Därigenom skulle en samordning bäst förverkligas. Eko- nomiskt sett bör det också vara till fördel med ett större företag som kan förses med distriktskontor ute i landet. En förläggning av hela verksamheten till huvudstadsområdet är ur många synpunkter ofördel- aktigt. Även vägverket vill ha regionala kontor.

Vidgade medel för kontaktverksamhet

Ingen remissinstans har någon invändning mot utredningens uppfatt- ning att det föreligger ett stort behov av vidgad samhällsinformation. Flera remissinstanser, t. ex. hovrätten över Skåne och Blekinge, krimi- nalvårdsstyrelsen, statistiska centralbyrån och länsstyrelsen i Malmöhus län, uttrycker sig i allmänna ordalag om behovet av vidgade medel för kontaktåtgärder utan att närmare gå in på omfattningen av medels— behovet.

Positiva till utredningens förslag är bl.a. socialstyrelsen, vägverket, statskontoret, statens konsmnentråd, länsstyrelsen i Västmanland, KF, Stockholms llande/skammare, TU och TCO.

Skolöverstyrelsen och statens invandrarverk anser de föreslagna be- loppen — 30 milj. kr. det första året och 50 milj. kr. det andra — vara i underkant.

Det särskilda anslaget för information under två budgetår har av flera remissinstanser ansetts olämpligt, ofta med hänvisning till utred- ningens egen grundsyn att information bör utgöra en med övrig verk-

samhet integrerad del. Några remissinstanser har dock närmast avsett anslagskonstruktionen och ej medlens storlek när de anslutit sig till det särskilda yttrandet i frågan, t. ex. riksförsäkringsverket, universitet:."- kanslersätnbetet, Sveriges industri/ör!)nntl, Svenska annonsörers för- ening, Svenska företagares riksförbund och Sveriges grossist/örbuntl. Länsstyrelsen i Älvsborgs län och SACO har dock angett att det är medelstilldelningen som gjort att de anslutit sig till det särskilda yttran- det. Även lantbrnksstyrelsen och statens lantbruksinforntation förkastar utredningens förslag. Riltsrevisioizsverkct anser att utredningen inte har angett några bärande motiv för införande av ett särskilt anslag för in- formationsverksamhet.

Utveckling av pressomhudsmannafunklionen

De flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker utred- nngens förslag angående flera pressombudsmän. Koninzun— och lands— tingsförbtnztlen tillstyrker förslaget men anser att det snarare är infor- mationstjänstemän som behövs. liknande synpunkter framförs av läns- styrelsen i Värmlands län och Sveriges public relations förening.

Endast TT uttrycker direkt skepsis mot en kraftig utbyggnad av kå- ren av informationsmän och anger att åtskilliga exempel finns på att. informationsmanncn hos en myndighet kommit att bli en buffert mot pressen i stället för en hjälp åt nyhetsmännen.

Prcssombudsmännens organisatoriska inplacering i myndigheterna en- ligt utredningens förslag har föranlett några invändningar. 1 de myndig- heter där särskild informationsenhet finns är det enligt SIDA angeläget. att den kontaktverksamhet som bedrivs gentemot massmedia samordnas med myndighetens övriga utåtriktade kontakter. t. ex. med skolor, or- ganisationer och folkrörelser. Enligt SlDA:s erfarenhet underlättas detta om pressombudsmannen ingår i samma enhet som övriga tjänstemän med externa kontaktuppgifter. Vägverket framför en liknande uppfatt- ning.

Postverket, vägverket och statens lantbrnksinformation anser att frå- gan om pressombudsmännen inte kan avgöras lösryckt ur det allmänna sammanhanget utan bör behandlas i anknytning till varje myndighets informationstjänst som helhet. Riksrevisionsverket framhåller att det inte alltid är nödvändigt att inrätta en särskild tjänst som pressombuds- man, utan att det ofta kan vara tillräckligt att utse en befattningshavare

tt vara kontaktman med pressen.

Utbildning

Förslaget om utbildning av statsmyndigheternas chefer och admi- nistrativa ledningspersonal, informationstjänstemän och övrig i kontakt- verksamheten engagerad personal i kommunikationslära och informa-

tionsteknik har fått ett mycket positivt mottagande av remissinstanser- na. Några har dock avvikande meningar. främst i fråga om ambitions- nivån.

Skolt'jverstyrelsen anser den föreslagna utbildningen vara för klent dimensionerad. Utbildningen av administratörerna bör omfatta ett stör- re antal tjänstemän inom varje myndighet, medan utbildningen av in- formationstjänstemännen måste ges en väsentligt större omfattning än den föreslagna femdagarskursen. En utbildningsverksamhet med den dimensionering som utredningen föreslagit kan endast få marginell ef- fekt. Trafiksäker/tetsrerket anser att de kurser utredningen föreslår inte kan anses fylla kravet på grundläggande utbildning på längre sikt. Sta- tistiska centralbyrån däremot anser behovet av den föreslagna utbild- ningen vara något mindre än vad utredningen hävdar.

Svenska. all/mnst'irers förening anser administrationskursen motiverad men förordar att speciellt utbildade informationstekniker anställs.

Rik.s'rei-'i.simzsverket, som anser det vara orealistiskt att genomföra kurserna omedelbart, pekar på möjligheterna att samordna ifrågavaran- de utbildning med annan personalutbildning. Statens personalutbild- ningsnit'tnnd framför liknande synpunkter och ser möjligheter att ät- minstone delvis tillgodose utbildningsbehovet inom ramen för nämndens reguljära chefsutbildning. Dessa remissinstanser liksom lantln'nksstyrel- sen anser vidare att utbildningen till en början bör bedrivas som för— söksverksamhet. Enligt statskantorets mening bör personalutbildnings- nämnden endast handha kursadministrationen medan konsultbolaget bör göras formellt ansvarigt för utbildningen.

Departementschefen

Olika utvecklingstendenser i samhället har lett till att behovet av samhällsinformation både har ökat och förändrat karaktär. Informa- tionsutredningen har särskilt framhållit den offentliga sektorns tillväxt och alltmer servicebetonade inriktning samt den starka föränderlighe- ten i samhället.

I takt med välfärdssamhällets utbyggnad har också samhällets in- satser för information till medborgarna ökat. Ju större resurser som sätts av till information desto angelägnare blir det att få till stånd ett effektivt resursutnyttjande. Det är mot denna bakgrund mina förslag i det följande skall ses.

Samhällsinformation i vid mening ges i många sammanhang och från olika håll. Den samhällsinformation som utredningen behandlar och som avses i fortsättningen gäller endast information i anknytning till statsmakternas. landstingens och kommunernas beslut samt de före- skrifter för myndigheternas verksamhet som meddelas på grundval av dessa beslut.

Enligt utredningens grundsyn skall informationsåtgärder betraktas som en integrerad del av myndigheternas verksamhet. Informationsåt- gärder bör ses som ett medel bland andra för att uppnå de mål som gäller för vederbörande myndighets verksamhet. Avgörande för om informationsåtgärder väljs bör alltså vara om dessa kan antas vara det mest effektiva medlet med beaktande av resultatet och kostnader. In- formationsverksamhetcn bör därför planeras och budgeteras samord— nat med övriga åtgärder. Jag delar detta principiella synsätt på sam- hällsinformationen.

Statligt organ för samhällsinformation

Myndigheterna utnyttjar f. n. i tämligen stor omfattning den privata annonsbyråmarknaden för sin informationsverksamhet. Det är utred- ningens uppfattning att myndigheterna även i fortsättningen bör kunna välja bland hela marknadens utbud av konsulttjänster, framför allt när det gäller kreativa tjänster. Utredningen anser emellertid att utbytet av dessa tjänster skulle kunna vara större än det nu är och att orsaken till förekommande brister till stor del finns på kundsidan. För att förbättra förutsättningarna för myndigheterna att bli rationella köpare av tjäns- ter från den fria marknadens informationskonsulter anser utredningen att den bästa lösningen är att ett statligt konsultbolag inrättas. Bolagets uppgifter skulle vara att erbjuda myndigheterna tjänster dels i verk— samhetsplaneringen i form av rådgivning om informationens roll och möjligheter, dels i form av bistånd vid själva upphandlingen av krea— tiva tjänster, produktion av informationsmaterial, mediautrymme och undersökningstjänster. Bolaget skulle dessutom verka för en samord- ning av samhällets olika informationsinsatser och en utveckling av ef- fektiva metoder för samhällsinformation.

Många myndigheter har på senare år inlett en uppbyggnad av sin informationsvcrksamhet och denna har i flera fall nått en sådan om- fattning att den motiverar att vederbörande myndigheter har en egen kompetens i informationsfrågor. Vid vissa myndigheter finns också tämligen stora informationsenheter. Inom ramen för denna verksam— het samlas kontinuerligt erfarenheter om de speciella krav som måste ställas på samhällsinformationen. Informationsproblemen torde också i inte obetydlig utsträckning vara ganska olikartade mellan olika sam- hälleliga verksamhetsområden.

Mot denna bakgrund kan det antas att anlitandet av ett speciellt rådgivnings- och upphandlingsorgan av det slag som utredningen före— slår och som i många fall kommer att kräva en stor insats från myn- digheternas sida, t.ex. i form av redogörelser för den egna verksam- hetens särdrag, kan upplevas som en belastning och som ett dubbel- arbete. Även om konsultorganet på sikt kan förväntas erhålla en spe-

cialistkompetens som kan vara värdefull, framför allt för myndigheter utan egen regelbunden informationsverksamhet, är risken att myndig- heternas utbyte av bolaget under uppbyggnadsskedet blir så begränsat att bolaget inte erhåller tillräckligt kundunderlag. Bolagets ekonomi skulle enligt utredningens förslag vara beroende av ett tillräckligt kund- underlag. Dessutom kan man inte heller bortse från den ännu allvarli- gare risken att bolaget med otilräckligt kundunderlag aldrig erhåller den specialkunskap, som skulle vara motivet för dess existens.

Jag kan för min del inte förorda att det av utredningen föreslagna konsultbolaget kommer till stånd. I stället bör man främst ta fasta på de möjligheter att förbättra utbytet av resurserna för information som finns inom myndigheterna. Härvid kommer bl.a. det av utredningen påvisade utbildningsbehovet in i bilden. Jag återkommer till detta i det följande.

En väsentlig uppgift på samhällsinformationens område är att få till stånd en effektiv samordning av myndigheternas informationsverksam— het. Utredningen har påpekat att myndigheterna i stor utsträckning uppträder som isolerade organ i sin kontaktverksamhet. Myndigheter- nas information är också i ganska ringa grad inriktad på att klargöra för medborgarna hur åtgärder på olika myndighetsområden griper in i varandra.

Det behövs enligt min mening ett särskilt organ med uppgift att verka för samordning av samhällets olika informationsinsatser. Detta organ bör vara väl förankrat i myndigheterna. För att tillgodose detta behov bör en särskild nämnd tillskapas. I nämnden bör ingå represen- tanter för myndigheter som har en omfattande och för den övriga för- valtningen intressant informationsverksamhet. Dessutom bör de kom— munala och landstingskommunala sektorerna vara representerade i nämnden.

Nämnden bör verka för att myndigheterna redan på planeringssta- diet söker samordna sin informationsverksamhet utifrån en grundsyn som utgår från individens samlade behov. Alla de myndigheter som berörs av en sådan samordning kan inte tänkas bli representerade i nämnden. Samordningsfrågorna får därför lösas på annat sätt. Bl. a. bör myndigheterna på ett tidigt stadium rådgöra med nämnden om sina informationsplaner. Nämnden bör också få tillfälle att yttra sig över myndigheternas framställningar om medel för informationsändamål. Också i de fall då stat och kommun gemensamt svarar för viss sam- hällsservice bör nämnden verka för samordning av informationsinsat- serna.

Det är naturligtvis av stort värde att de erfarenheter som olika myn- digheter får i sin informationsverksamhet, och som har ett vidare in- tresse, verkligen kommer andra myndigheter till del. Det bör därför ankomma på nämnden att finna former för insamling och bearbetning

av sådana erfarenheter och sedan förmedla resultaten till myndigheter som kan antas ha nytta av dessa.

För att kunna fullgöra sina uppgifter bör nämnden få tillgång till ett mindre kansli. l någon mån bör kansliet stå till förfogande för rådgiv- ningsverksamhet till myndigheter, som saknar egen informationsperso- nal. Om det på grundval av erfarenheterna från nämndens verksamhet uppkommer behov av att utöka konsultfunktionen. får nämnden åter- komma till Kungl. Maj:t härom. 1 det sammanhanget får också i så fall frågan om avgiftsbcläggning av tjänsterna övervägas. Det bör över huvud stå nämnden fritt att utifrån faktiskt konstaterade behov lägga fram förslag som syftar till att resurserna för informationsverksamhe- ten utnyttjas mera rationellt.

Den av mig förordade nämnden bör inrättas den 1 juli 1971. Jag beräknar medelsbehovet för nämnden under budgetåret l97l/72 till ca 400 000 kr. Jag har därvid räknat medel för bl. a. en chef för kansliet och i övrigt två handläggande tjänstemän samt erforderlig biträdesper- sonal. Beträffande avtalsbara anställnings- och arbetsvillkor avser jag att ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag som behövs. Till frå- gan om anslag återkommer jag längre fram.

Vidgade medel för informationsverksamhet

Utredningen anser att myndigheterna inom ramen för nuvarande an- slag saknar möjligheter att i rimlig utsträckning tillgodose medborgar- nas behov av samhällsinformation och att detta har lett till diskrimine- ring i informationshänseendc av vissa medborgarkategorier. Samtidigt konstateras emellertid att myndigheterna inte i någon större utsträck- ning har begärt medel för vidgad informationsverksamhet i sina anslags- framställningar. Genom inrättandet av ett centralt rådgivningsorgan an- ser utredningen att det bör vara möjligt att utarbeta planer som motive- rar att medel ställs till förfogande med kort tidsfrist och utan att invänta behandlingen i den gängse budgetprocessen. Utredningen föreslår där- för att under två år 30 milj. resp. 50 milj. kr. ställs till förfogande för informationsvcrksamhet. Medlen skulle disponeras av Kungl. Maj:t och användas efter framställning av myndigheterna i särskild ordning.

I princip delar jag den tveksamhet till tanken på ett särskilt anslag för information som kommit till uttryck i det särskilda yttrandet och från flera håll vid remissbehandlingen. Utredningens egen grundsyn in- nebär att informationsåtgärder utgör komplement och ibland alternativ till andra åtgärder inom myndigheternas verksamhetsområden. Plane- ringen av informationsåtgärdcr bör därför hållas samman med övrig verksamhetsplanering. Ett mera begränsat belopp än de av utredningen angivna bör emellertid även på kort sikt kunna utnyttjas effektivt och meningsfullt. Jag förordar att 15 milj. kr. ställs till förfogande för en

vidgad samhällsinformation. I beloppet bör även inrymmas administra- tionskostnader för nämnden och den merkostnad som följer av det förslag om dagspressannonsering som jag återkommer till i det följande.

Nämnden bör få anslå medel till informationsprojekt efter framställ— ning från berörda myndigheter. Nämnden bör emellertid också ha möjlighet att själv ta initiativ till informationsinsatser. Informations- projekt som i första hand bör komma i fråga bör vara sådana som syftar till upplysning om medborgarnas rättigheter och skyldigheter. Särskild vikt bör läggas vid projekt som innebär en samordning av olika myndigheters informationsverksamhet. Genom sin sammansättning bör nämnden ha goda förutsättningar att identifiera områden där behovet av samordning är stort. Större informationsprojekt bör underställas Kungl. Maj:t. Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter härom.

Det är väsentligt att erfarenheterna av den verksamhet, som kom- mer till stånd genom den nu förordade medelstilldelningen, kan läggas till grund för nämndens fortsatta verksamhet och eventuella förslag i frågor som rör samhällsinformation. Informationsprojekt som finansie- ras via nämnden bör därför i viss omfattning inbegripa förundersök- ningar och effektmätningar. Vidare bör myndigheternas framställ- ningar till nämnden omfatta en plan över samtliga de informationsåt- gärder som syftar till att uppnå målet för informationen, även om myndigheten begär bidrag till enbart en mindre del av den samlade in- formationsinsatsen.

Ambitionsnivå för samhällsinformation

Jag delar utredningens uppfattning att kravet på samhället måste ställas högt när det gäller att informera om sådan verksamhet som på ett avgörande sätt berör den enskilda medborgaren. Det slags informa- tion som jag härvid tänker på gäller företrädesvis information om rättig- heter och skyldigheter, exempelvis om sociala förmåner, rätt att delta i allmänna val och skyldigheten att avge självdeklaration. För denna typ av information anser jag i likhet med utredningen och flertalet remissin- stanser att principen bör vara att alla berörda medborgare skall ges information som är differentierad med hänsyn till medborgarnas olika förutsättningar att tillgodogöra sig informationen.

Såväl kostnadsaspekten som svårigheten att mäta utbytet av informa- tion måste naturligtvis sätta gränser för vad som kan åstadkommas i fråga om differentiering och spridning. Det måste alltså i varje enskilt fall ankomma på vederbörande myndighet att avgöra hur långt man bör driva ambitionen att samtliga berörda medborgare skall få det ut- byte av information som svarar mot individuella behov.

I den mån statliga myndigheter eller andra statliga organ väljer dags-

prcssannonsering som ett led i en systematiskt planerad informations- åtgärd avsedd att nå alla medborgare, förordar jag emellertid att an— nonsering sker i samtliga dagstidningar. Motsvarande bör gälla regio— nalt, då annonseringen avser befolkningen i ett visst geografiskt område. Annonserna bör i regel ha samma innehåll och format i samtliga dags- tidningar. Det är min förhoppning att kommuner och landsting också skall tillämpa dessa riktlinjer.

Vissa remissinstanser varnar för en överbetoning av annonseringens roll, vilket t. ex. enligt vägverket skulle kunna leda till annonsanhop— ning i pressen och därav följande avtrubbning av allmänhetens benägen- het att läsa annonserna. Statskontoret antyder risken att myndigheterna schablonmässigt skulle komma att välja dagstidningar på bekostnad av andra och ibland effektivare media.

Eftersom principen om en allmän och enhetlig dagspressannonscring avses gälla enbart i sådana fall då myndigheterna ändå har gjort bedöm— ningen att dagspressannonsering bör ingå som ett led för att nå alla med— borgare, anser jag att principen ter sig naturlig från allmänt demokra— tiska synpunkter. Ingen medborgare kommer med en sådan ordning att diskrimineras i informationshänseende på grund av sitt tidningsval. Dess- utom har enligt informationsutredningen trycksaksproduktionen kraftigt överbetonats i myndigheternas mediaval. Jag vill för min del ifrågasätta om inte ett större inslag av pressannonsering i den'samhälleliga informa— tionsverksamheten skulle vara önskvärd från effektivitetssynpunkt. Detta är emellertid en fråga som den föreslagna nämnden torde ha anledning att ta under övervägande.

Vissa myndigheter kommer genom att tillämpa principen om allmän och enhetlig annonsering att få vidkännas kostnadsökningar, som inte kunde beräknas då anslagsframställningarna för budgetåret 1971/72 gjordes. Dessa kostnader bör, om de inte uppgår till relativt sett obe- tydliga belopp, kompenseras i särskild ordning. Det är omöjligt att ens ungefärligt beräkna storleken av dessa merkostnader. Det torde dock ligga i storleksordningen 2—4 milj. kr. Medel för ändamålet bör ställas till den föreslagna nämndens förfogande och utbetalas på framställning av myndighet efter prövning i varje särskilt fall. Framställning om täck- ning av här avsedd merkostnad bör även innefatta en redogörelse för syftet med annonseringen och för. eventuella kompletterande informa- tionsåtgärder, som myndigheten avser att vidtaga.

I detta sammanhang kan det finnas anledning att också beröra en fråga som behandlats av informationsutredningen Ii betänkandet (SOU 1969: 7) Kungörelseannonsering. I det system för kungörelseannonse- ring som utredningen presenterat intar tidningsannonseringen..en central plats. Särskild uppmärksamhet ägnas annonsering i ortstidning, vilket anses vara det ojämförligt mest effektiva medlet när det gäller att till- godose det konkreta syftet med kungörelseannonseringen. Enligt utred-

ningen bör den regionala och lokala kungörelseannonseringen ut- sträckas till att avse de ortstidningar vilkas spridning täcker en klar ma- joritet av medborgarna i orten eller området inte bara totalt utan även inom skilda samhällsgrupper.

Förslaget som har remissbehandlats, bereds f.n. inom justitiedepar- tementet. Utan att ta ställning till avvägningen mellan riksomfattande annonsering och annonsering i ortstidning i de olika situationer när kungörelseannonsering skall äga rum, vill jag i detta sammahang — efter samråd med chefen för justitiedepartementet — ansluta mig till utredningens principiella ståndpunkt att kungörelseannonsering bör ske i samtliga ortstidningar som har en spridning av någon betydenhet.

En reform av bestämmelserna om kungörelseannonsering kräver emellertid en relativt omfattande detaljgenomgång av lagstiftningen på olika områden. Frågan kommer att tas upp av chefen för justitiedeparte- mentet så snart detta utredningsarbete slutförts.

Utveckling av pressombudsmannafunktionen

Utredningen har pekat på behovet av en förbättrad förvaltnings— journalistik. Det är väsentligt att nyhetsmedierna har så goda kunskaper om myndigheterna och deras verksamhet att de har möjlighet att avvin- na och förmedla intressanta aspekter på den långsiktiga samhällsverk- samheten.

För att förbättra nyhetsmediernas förutsättningar föreslår utredningen dels att pressombudsmannafunktionen förändras, dels att ett tiotal tjäns- ter som pressombudsman inrättas snarast. På längre sikt bör flera så— dana tjänster inrättas.

Pressombudsmannafunktionen borde enligt utredningen huvudsakligen innebära kontinuerliga kontakter med nyhetsmediernas redaktionella personal i stället för den överbetoning från myndigheternas sida av spe— cifika händelser, som utredningen tycker sig förmärka i dag.

Jag finner utredningens synpunkter på pressombudsmannafunktioncn beaktansvärda. Den kontinuerliga bevakningen och rapporteringen skulle få ökad betydelse på bekostnad av dagsaktuella ”nyheter” som i ett längre perspektiv kan framstå som skenhändelscr. Det torde emellertid närmast ankomma på myndigheterna själva att ge pressombudsmanna- funktionen det innehåll som bäst svarar mot vederbörande myndighets behov.

Vad gäller nyinrättandet av ett antal pressombudsmannatjänster vill jag först framhålla att ett mycket stort antal myndigheter redan i dag har tjänster som presSombudsman eller som inbegriper preSsombuds- mannafunktionen och att utbyggnad sker kontinuerligt. Pressombuds- man eller motsvarande finns f.n. vid rikspolisstyrelsen, kriminalvårds- styrelsen, SIDA, socialstyrelsen, arbetarskyddstyrelsen, riksförsäkrings-

verket, statistiska centralbyrån, riksskatteverket, universitetskanslersäm- betet, skolöverstyrelsen, konsumentinstitutet, statens pris- och kartell- nämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, styrelsen för teknisk utveckling m.fl. myndigheter. I övrigt delar jag exempelvis postverkets och vägverkets uppfattning att frågan om pressombudsman bör behandlas i anknytning till varje myndighets informationstjänst som helhet. Det finns därför en- ligt min mening inte skäl att i detta sammanhang gå in på” frågan om in— rättande av tjänster för pressombudsmän.

Utbildning

Informationsutredningen föreslår särskilda utbildningsinsatser på in— formationsområdet för myndigheternas Iedningspersonal och informa- tionstjänstemän. En första utbildningsetapp skulle omfatta två år och genomföras av statens personalutbildningsnämnd. Jag är inte nu beredd att förorda en så omfattande utbildningsinsats som den föreslagna. Det får i stället ankomma på den av mig föreslagna nämnden och personal- utbildningsnämnden att gemensamt närmare överväga och framlägga förslag om uppläggningen av en utbildningsverksamhet på ifrågavaran- de område som personalutbildningsnämnden bör genomföra. Utbildning som tar sikte på myndigheternas Iedningspersonal bör därvid prioriteras. Personalutbildningsnämnden har i sitt remissyttrande pekat på möjlig- heten att tillgodose vissa utbildningsbehov inom ramen för nämndens reguljära chefsutbildning. Även denna fråga bör övervägas i samman- hanget. Jag anser det angeläget att viss utbildningsverksamhet kan kom- ma i gång redan under budgetåret 1971/72. Om det skulle behövas sär- skilda medel för ändamålet, torde detta få anmälas i annat samman- hang.

Anslag

Som inledningsvis nämnts har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Kostnader för viss statlig annonsering beräkna ett förslagsanslag av 10 milj. kr. Jag förordar att för de av mig nyss angivna ändamålen i stället ett reservationsanslag på 15 milj. kr. förs upp under benämningen Viss informationsverksamhet.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

1) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för dagspressannonse- ring,

2) godkänna att en nämnd för samhällsinformation med de uppgifter som jag har angett inrättas den 1 juli 1971,

3) till Viss informationsverksamhet för budgetåret 1971/72 under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 15 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm- mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo- sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britla G yllcnsten

MARCUS BOKTR. STHLM I97l 7I0l95