om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970:103)
Prop. 1975/76: 179 Regeringens proposition
1975/76: 179
om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970: 103);
beslutad den 18 mars 1976.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar OLOF PALME
INGEMUND BENGTSSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa begränsningar av de övertidsuttag som medges i arbetstidslagen. Enligt förslaget skall som övertid i lagens mening anses inte bara den arbetstid som överstiger de i lagen angivna måtten för ordinarie arbetstid och jourtid utan även mertid i förhållande till kortare arbetstid som i fråga om heltidsarbete har avtalats i angiven ordning. Vidare föreslås en bestämmelse om att ordinarie arbetstid enligt lagen skall minskas med hänsyn till infallande arbetsfri helgdag vid beräkning av allmän övertid. Även beträffande övertid för nödfallsarbete samt förberedelse- och avslutningsarbeten föreslås ändringar som i viss utsträckning begränsar möjligheterna att ta ut övertid.
FE Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 179
Förslag till
Lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970: 103)
Härigenom föreskrives i fråga om allmänna arbetstidslagen (1970: 103)
dels att 3, 8 och 10 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen närmast efter rubriken ”Övertid” skall införas en ny
paragraf, 7 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ot i
38 Utöver de undantag som anges Utöver de undantag som anges i2§ får undantag från lagens till- i 28 får undantag från lagens tilllämpning göras genom kollektiv- liämpning göras genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan avtal, som på arbetstagarsidan
slutits eller godkänts av organisa- slutits eller godkänts av organisa-
tion, vilken är att anse som huvud- tion, vilken är att anse som cenorganisation enligt lagen (1936: tral .arbetstagarorganisation enligt 506) om förenings- och förhand- lågen (1976: 000) om medbestämlingsrätt. - SS mande i arbetslivet.
Arbetsgivare, som är bunder av sådant' kollektivavtal, får tillämpa avtalet på arbetstagare, vilken sysselsättes i arbete som avses med avtalet, även om arbetstagaren ej är medlem av: den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan. Detta gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.
T7a8
I denna lag förstås med övertid
arbetstid som överstiger ordinarie
arbetstid och jourtid enligt 4, 5
och 7 §§. Har genom kollektivav-
tal, som har tillkommit i den ord-
ning som anges i 3 §, annan ordi-
narie arbetstid eller jourtid avta-
lats, förstås med övertid i stället sådan arbetstid som vid heltidsarbete
överstiger ordinarie arbetstid och
jourtid enligt avtalet.
Vid beräkning av tillåten övertid
enligt 10 § minskas den ordinarie
arbetstiden enligt 4 § för varje in-
fallande helgdag, som är arbetsfri
och som ej är söndag, med den arbetstid som arbetstagaren skulle ha
fullgjort om helgdagen i stället ha-
de varit vardag.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
88 Har natur- eller olyckshändelse Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej eller annan därmed jämförlig omkunnat förutses, vållat avbrott i ständighet, som ej kunnat förutverksamhet eller medfört Ööver- ses, vållat avbrott i verksamhet hängande fara för sådant avbrott eller medfört överhängande fara eller för skada på liv, hälsa eller för sådant avbrott eller för skada
egendom, får övertid tagas ut i den > på liv, hälsa eller egendom, får
utsträckning som förhållandena övertid tagas ut i den utsträckning kräver. som förhållandena kräver. |
Arbetsgivaren skall göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen om så-
dant arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varaktighet av arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke
fortsättas utöver denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos arbetarskyddsstyrelsen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när denna avlämnats till posten i betalt brev.
Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från andra stycket. Därvid får styrelsen föreskriva särskilda villkor.
10 8 När särskilda skäl föreligger, När särskilda skäl föreligger, får övertid utöver vad som följer får övertid utöver vad som följer av 8 och 9 §§ tagas ut med högst av & $ tagas ut med högst 48 tim-'
48 timmar under en tid av fyra mar under en tid av fyra veckor
veckor eller 50 timmar under en eller 50 timmar under en kalen-
kalendermånad, dock högst 150 dermånad, dock högst 150 timmar timmar under ett kalenderår. under ett kalenderår. Har övertid,
: som avses i 9 §, tagits ut skall den
övertid som medges enligt detta
stycke minskas med den sålunda
uttagna tiden.
När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.
Från de begränsningar som föreskrives i första stycket får avsteg göras genom kollektivavtal, som tillkommit i den ' ordning som anges i 3 8. Om sådant kollektivavtal gäller 3 8 i övrigt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977,
Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1976-03-18
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Feldt, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson
Föredragande: statsrådet Bengtsson
Proposition om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970: 103)
1 Inledning
Den nu gällande allmänna arbetstidslagen (1970: 103) trädde i kraft
den 1 januari 1971. Inom arbetsmarknadsdepartementet har en särskild arbetstidsgrupp med representanter för arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmarknadsparterna gjort en översyn av lagens tillämpning. Gruppen
avlämnade i mars 1975 rapporten (Ds A 1975: 3) Arbetstidslagens tilllämpning.
På grundval av en del av de synpunkter och önskemål som arbetstids-
gruppen fört fram har inom arbetsmarknadsdepartementet i december
1975 utarbetats promemorian (Ds A 1975: 15) Vissa ändringar i arbets-
tidslagen. Promemorian, som även innehåller en kort redogörelse för innehållet i arbetstidsgruppens rapport, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga (till promemorian fogad bilaga ej medtagen här).
Efter remiss har yttranden över rapporten och promemorian avgetts av försvarets civilförvaltning, postverket, televerket, statens järnvägar, statens avtalsverk, arbetarskyddsstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Svenska kommunförbundet, Sveriges industriförbund och Tjänstemän-
nens centralorganisation (TCO). Försvarets civilförvaltning har till sitt yttrande fogat yttrande från försvarets materielverk. Till arbetarskyddsstyrelsens yttrande har fogats yttranden från styrelsens arbetstidsnämnd och yrkesinspektionen i Stockholms, Växjö, Kalmar, Malmö, Göteborgs,
Karlstads, Västerås, Gävle, Härnösands, Umeå och Luleå distrikt. SAF har bifogat yttranden från Byggförbundet, Järnbruksförbundet och Sveriges skogsindustriförbund.
2 Gällande bestämmelser m, m.
I denna del hänvisas till avsnitt 2 och 3 i bilagan.
3 Departementspromemorian och remissyttranden över den 3.1 Promemorian
I promemorian läggs fram förslag till ändringar av bl. a. arbetstidslagens övertidsbestämmelser. I fråga om innehållet i förslagen hänvisas till avsnitt 6 i bilagan.
3.2 Remissyttrandena
Förslagen i departementspromemorian godtas i sina huvuddrag eller lämnas i stort sett utan erinran av flertalet remissinstanser. LO och TCO konstaterar att de föreslagna ändringarna i arbetstidslagen innebär förbättringar i förhållande till vad som gäller f. n. SAF, i vars synpunkter Sveriges industriförbund instämmer, avstyrker däremot förslagen och anför att det i stället finns behov av en uppmjukning av lagens regler. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet ifrågasätter om inte förslagen bör bli föremål för ytterligare överväganden. Om förslagen likväl skall genomföras nu anser förbunden — särskilt med hänsyn till anknytningen till gällande kollektivavtal — att ändringarna bör träda i kraft tidigast den 1 juli 1977. Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att de föreslagna ändringarna kan väntas för styrelsens del medföra ökat arbete med arbetstidsärenden och att detta är en olycklig utveckling.
Förslaget att definiera övertidsbegreppet i arbetstidslagen tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Bl. a. arbetarskyddsstyrelsens arbetstidsnämnd och statens avtalsverk hänvisar samtidigt till att avsikten enligt promemorian är att bibehålla möjligheten att avtala om såväl längre som kortare ordinarie arbetstid eller jourtid än som anges i lagen. Det framhålls att lagtexten (7 a 8 första stycket i förslaget till ändring i arbetstidslagen) följaktligen bör återspegla båda dessa alternativ.
En del remissinstanser är kritiska mot den föreslagna definitionen. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att i promemorian inte har redovisats något vägande skäl för att nu frångå möjligheten att ta ut allmän övertid med utgångspunkt i arbetstidslagens mått för ordinarie arbetstid. Enligt SAF är den föreslagna ändringen inte förenlig med lagens karaktär av maximilagstiftning. Ett genomförande skulle ge upphov till åtskilliga praktiska problem, t. ex. när en dagarbetare tillfälligt utför arbete i skiftgång. Järnbruksförbundet och Sveriges skogs-
industriförbund anför olika fall där redovisning i arbetstidsjournalen
av skiftarbete anses komma att försvåras, om man vid redovisning av
övertid inte kan utgå från ordinarie arbetstid enligt arbetstidslagen. Bl. a. påpekas att arbetstiden per fyraveckorsperiod kan växla för de
olika skiftlagen och ömsom överskrida, ömsom underskrida den genomsnittliga avtalade arbetstiden per period.
I sammanhanget tar LO och TCO också upp frågan om övertid för deltidsanställda. Enligt organisationerna bör arbetstidslagen med tanke
på deltidsanställda utformas så att all arbetstid, som fullgörs utöver
avtalad ordinarie arbetstid, anses som övertid.
Förslaget i fråga om närmare beräkning av tillåten övertid innebär att man vid beräkning av övertidsuttag skall minska den ordinarie arbetstiden enligt arbetstidslagen med hänsyn till infal-
lande arbetsfri helgdag. Till denna princip ansluter sig flertalet remissinstanser. Statens avtalsverk framhåller dock att förslaget, om det genomförs, ändrar en av de förutsättningar som gällde när parterna träffade avtal om omfattningen av skyldigheten att fullgöra allmän övertid.
En begränsning av föreliggande möjligheter att ta ut allmän övertid kan enligt verket komma att medföra behov av ökade personella resurser
bl. a. inom polisväsendet, kriminalvården och försvarsmakten.
Mot den föreslagna schablonregeln vid beräkning av övertid görs emellertid invändningar. Enligt statens avtalsverk bygger förslaget på
arbetstidsförhållanden för arbetstagare som regelbundet arbetar åtta timmar varje helgfri måndag—fredag. Huvuddelen av arbetstagarna inom verkets avtalsområde har en annan arbetstid än åtta timmar per arbetsdag och arbete förekommer i stor utsträckning också på lördagar
och söndagar. Det synes nödvändigt att dessa förhållanden beaktas och
att som utgångspunkt vid beräkningen tas den arbetstid som arbets-
tagaren skulle ha fullgjort om arbetsfri helgdag, som ej är söndag, i
stället varit vardag. Liknande synpunkter framförs av postverket, statens : järnvägar och SAF. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet invänder mot förslagets utformning att förslaget inte tar hänsyn till
fall där enligt avtal viss' kortare arbetstid än 40 timmar i veckan skall
gälla och veckoarbetstiden samtidigt skall vara densamma oavsett antalet
helgdagar som infaller under sjudagarsperioden. Vidare påpekar arbetarskyddsstyrelsens arbetstidsnämnd att förslaget lämnar öppet om det avser arbetsfria helgdagar för den enskilde arbetstagaren eller för den arbetsgrupp han tillhör. LO och TCO hälsar med tillfredsställelse promemorians uttalande att arbetstidslagen skall tillämpas så att cxempelvis semester och sjukledighet jämställs med arbetad tid vid beräkning av tillåtet övertidsuttag. LO menar att regler om s. k. priviligierad frånvaro bör tas in också
i lagtexten. Vidare framhåller LO och TCO att det måste slås fast att fackligt arbete, som under ordinarie arbetstid utförs av facklig förtroen-
deman enligt lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, skall betraktas som ordinarie arbetstid i arbetstidslagens mening. Sistnänmda fråga behandlas även i yttrandet från arbetarskyddsstyrelsens arbetstidsnämnd. Nämndens flertal förordar att facklig förtroendemans arbete likställs med arbete i arbetstidslagens mening när det utförs på hans ordinarie arbetstid.
Den föreslagna ändringen av bestämmelsen om övertid för nödfallsarbete tillstyrks av bl. a. LO och TCO samt försvarets civilförvaltning. Statens avtalsverk konstaterar att förslaget innebär en skärpning av nuvarande bestämmelser och att viss risk finns att viktiga samhällsintressen härigenom kan bli åsidosatta.
LO och TCO anser att det inte finns några skäl att ha en särskild övertidsform för förberedelse- och avslutningsarbete. Förslaget i promemorian att övertid för förberedelse- och avslutningsarbete skall avräknas från allmän övertid kommenteras dessutom av bl. a. statens järnvägar och SAF. Enligt statens järnvägar kan förslaget komma att medföra dels behov av viss personalökning, dels svårigheter att fullfölja planerade banunderhållsarbeten till dess ytterligare personal hunnit utbildas. SAF framhåller att stora svårigheter skulle uppkomma för bl. a. byggnadsindustrin, sågverksindustrin och viss verkstadsindustri, om förslaget genomförs.
Även förslaget om ändrat förfarande vid arbetarskyddsstyrelsens handläggning av ärenden om dispens från föreskrifter om arbetstiden berörs i några yttranden. LO ser positivt på förslaget men framhåller att det är central arbetstagarorganisation som myndigheten bör ha kontakt med vid remissförfarandet. Enligt arbetarskyddsstyrelsens arbetstidsnämnd kommer ett remissförfarande med organisationerna i ärenden, som tillstyrkts av arbetstagarna personligen, att innebära förlängd handläggningstid och ökat arbete för myndigheten. För att minska antalet ärenden bör enligt nämnden parterna kunna disponera över den extra övertiden genom kollektivavtal på förbundsnivå eller motsvarande.
Dessutom tar vissa remissinstanser upp frågan om straffrättsligt ansvar vid överträdelse av arbetstidslagens föreskrifter. LO och TCO hemställer att åtgärder vidtas för att förhindra att arbetstidslagens bestämmelse om förande av öÖvertidsjournal sätts ur spel. Arbetarskyddsstyrelsens arbetstidsnämnd anser att frågan om ett förtydligande av nämnda bestämmelse bör aktualiseras. Vidare menar yrkesinspektionen i Lulcå distrikt att dagsböter inte är tillräckligt avhållande som straffpåföljd vid överträdelse av arbetstidslagen och att därför möjlighet bör införas att döma ut normerade böter. Yrkesinspektionen i Stockholms distrikt anför i ansvarsfrågan att det förefaller oriktigt att yrkesinspektionen skall bevaka och eventuellt åtalsanmäla uttag av övertid i de fall där en facklig organisation kunnat avtala fördelaktigare arbetstider än vad arbetstidslagen föreskriver.
4¶Föredraganden
4.1 Inledning
Genom allmänna arbetstidslagen (1970:103) lagfästes 40-timmarsveckan som mått för den ordinarie arbetstiden. Lagen innehåller vid sidan härav bestämmelser som reglerar jourtid och övertid. Fyra olika former av övertid kan förekomma enligt arbetstidslagen. Dessa är övertid för nödfallsarbete, övertid för förberedelse- och avslutningsarbete, allmän
övertid som kan tas ut med högst 150 timmar per år och extra övertid
som kan medges av arbetarskyddsstyrelsen med ytterligare 150 timmar om året.
Bestämmelserna i arbetstidslagen är allmänt hållna. Grundläggande normer ges om den tid under vilken arbetstagare får anlitas till arbete.
Vidsträckta möjligheter finns för arbetsmarknadens organisationer att
genom kollektivavtal komma överens om avvikelser från lagstiftningens maximinormer. För avsteg krävs godkännande av fackförbund eller därmed jämförlig sammanslutning på arbetstagarsidan.
Denna uppläggning har gjort det möjligt att förverkliga tanken på en enhetligt uppbyggd och allmängiltig arbetstidslag. Arbetstidslagen är
med få undantag tillämplig på alla arbetstagare som utför arbete för arbetsgivares räkning. |
Frågor om arbetstiden har livligt debatterats även efter 40-timmars-
veckans genomförande. Detta återspeglas i nyligen avslutat eller pågå-
ende offentligt utredningsarbete. Jag erinrar om att arbetsmiljöutredningens slutbetänkande (SOU 1976: 1) Arbetsmiljölag innehåller förslag till nya bestämmelser om arbetstidens förläggning. Arbetstidsfrågor
behandlas vidare i familjestödsutredningens betänkande (SOU 1975: 62)
Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar och 1974 års semesterkom-
mittés betänkande (SOU 1975: 88) Fem veckors semester. Även syssel-
sättningsutredningen (A 1974: 02) och delegationen (Ju 1973: 03) för
jämställdhet mellan män och kvinnor behandlar eller har behandlat hithörande frågor. Här bör också nämnas det lagstiftningsarbete som har bedrivits på grundval av arbetsrättskommitténs betänkande (SOU 1975: 1) Demokrati på arbetsplatsen och som nu har lett fram till proposition 1975/76: 105 om lagstiftning angående medbestämmande i arbetslivet m. m. Med en sådan lag avses att skapa ökade förutsättningar för arbets-
tagarna att reglera bl. a. arbetstiden i avtal med arbetsgivarna.
För att göra det möjligt för arbetsmarknadens parter att följa det pågående arbetet med arbetstidsfrågorna och ta de initiativ som behövs
för att få fram utredningsmatecrial tillkallade jag i juni 1974 delegationen
(A 1974: 09) för arbetstidsfrågor (DELFA). Bland DELFA:s uppgifter ingår att analysera utfallet av tidigare arbetstidsförkortningar, inte minst deras effekter på produktion och sysselsättning, familjeförhållan-
den, barntillsyn m. m. Uppmärksamhet skall även ägnas åt frågor som rör deltidsarbete.
Arbetstidslagen innebar en radikal omgestaltning av den tidigare
arbetstidslagstiftningen. För att kartlägga vissa frågor om lagens tilllämpning under ett första skede av dess giltighetstid har en särskild
arbetstidsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet varit verksam.
Gruppen har redovisat resultatet av sin översyn i rapporten (Ds A 1975: 3) Arbetstidslagens tillämpning.
Inom arbetstidsgruppen och i särskilda framställningar har arbets-
tagarorganisationer fört fram kritik mot arbetstidslagen på olika
punkter. Mot denna bakgrund har inom arbetsmarknadsdepartementet utarbetats promemorian (Ds A 1975: 15) Vissa ändringar i arbetstidslagen. I promemorian läggs fram förslag om ändringar i övertidsbestämmelserna i arbetstidslagen och om viss ändrad handläggning av dispensärenden i arbetarskyddsstyrelsen. Förslagen har vid remissbehandlingen
vunnit starkt stöd hos .de största löntagarorganisationerna, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Organisationerna har samtidigt fört fram förslag om ytterligare - -
ändringar i arbetstidslagen.
Några remissinstanser ställer sig avvisande till förslagen. Kritiken tar främst sikte på att företagens verksamhet kommer att försvåras och fördyras genom att företagen blir mera beroende av att få dispenser för extra Övertid, om förslagen genomförs. Vidare har framhållits att de föreslagna ändringarna för arbetarskyddsstyrelsens del kan väntas medföra ökat arbete med arbetstidsärenden.
För egen del vill jag allmänt anföra följande. Som framgår av vad
jag redan har nämnt pågår f. n. en omfattande utrednings- och lagstiftningsverksamhet på arbetstidens område. Jag vill också erinra om att hu-
vudsyftet med den nya lagstiftningen om medbestämmande är att de anställda via förhandlingar med motparter skall kunna påverka arbetsmiljön i vid mening. Arbetstiden är därvid en viktig del. Med den utformning som arbetstidslagen har finns det följaktligen anledning att anta att på sikt relativt betydande förändringar på arbetstidsområdet
växer fram på grundval av medbestämmandelagen. Med hänsyn härtill
är det för tidigt att nu ta upp frågan om en allmän översyn av arbets-
tidslagstiftningen eller överväga mera omfattande ändringar i denna.
Detta bör anstå till dess verkningarna av den nya förhandlingsrätten
kan närmare avläsas. De konkreta krav som framställts på annan utform-
ning av arbetstidslagen är emellertid av sådan art att det synes möjligt att genom begränsade ändringar i lagen beakta framförda synpunkter
i väsentliga avseenden. Jag avser här vissa av de reformkrav som har rests från arbetstagarhåll på starkare stöd i arbetstidslagen när det gäller att beräkna övertid och att motsätta sig ökat övertidsuttag. Med hänsyn
till att arbetstidslagen lämnar stort utrymme för förhandlingsuppgörel-' 12 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 179
ser behöver man inte räkna med att dessa punktändringar i övertidsbestämmelserna föranleder någon betydande ökning av antalet arbetstidsärenden hos arbetarskyddsstyrelsen. Det är i detta avseende också av intresse att notera att arbetsmiljöutredningens förslag till arbetsmiljölag öppnar möjlighet att i arbetstidsärenden enligt arbetarskyddslagstiftningen flytta över dispensrätten från arbetarskyddsstyrelsen till yrkesinspektionen. 1 anslutning till behandlingen av arbetsmiljöutredningens förslag kan finnas anledning att beröra motsvarande spörsmål i arbetstidslagen.
4.2 Övertidsberäkningen
Arbetstidslagen är så konstruerad att arbetstid som överstiger den ordinarie arbetstiden eller jourtiden enligt lagen eller den längre arbetstid som har överenskommits i kollektivavtal utgör övertid i lagens mening. Har kortare ordinarie arbetstid eller jourtid avtalats än vad lagen anger, utgör skillnaden mellan avtalad och Jagstadgad arbetstid däremot inte övertid enligt lagen.
För vissa avtalsområden har numera kortare arbetstid än 40 timmar i veckan överenskommits genom kollektivavtal. Sådana överenskommelser har senast träffats i fråga om särskilt tungt och påfrestande arbete, under jord och vid treskiftsgång.
I departementspromemorian föreslås att det övertidsuttag som arbetstidslagen medger knyts även till sådan kortare arbetstid som på förbundsnivå eller motsvarande har överenskommits genom kollektivavtal. Förslaget har tillstyrkts eller Jämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.
Det är också enligt min mening naturligt att det lagstadgade övertidsuttaget knyts till ordinarie arbetstid eller jourtid som överenskommits i kollektivavtal. Arbetstidslagen är som nämnts så konstruerad att detta redan gäller när längre arbetstid har avtalats än lagen anger. Sakligt är det väl befogat att ha samma tillämpning när parterna har överenskommit om kortare arbetstid.
Arbetstidslagen bör i enlighet med det sagda ändras så att övertidsbestämmelserna avser även skillnaden mellan lagstadgad och i kollektivavtal överenskommen kortare arbetstid. För att utmärka detta bör, som anförs i departementspromemorian, en definition av övertidsbegreppet föras in i arbetstidslagen. Jag föreslår att lagens övertidsbestämmelser inleds med en föreskrift av innehåll att med övertid avses arbetstid som överstiger den för ordinarie arbetstid och jourtid i lagen angivna tidsmängden eller annan arbetstid som har avtalats i angiven ordning. Med denna lydelse har' beaktats påpekandet i vissa remissyttranden att lagtexten bör återspegla möjligheten att avtala om såväl längre som kortare ordinarie arbetstid eller jourtid än som anges i lagen.
I en del remissyttranden från arbetsgivarhåll har konstaterats att
praktiska problem kan uppstå vid registrering av arbetstid, om man inte har 40-timmarsveckan eller 160 timmar per fyraveckorsperiod som utgångspunkt vid övertidsberäkningen. Jag vill i anslutning härtill anföra att minskad marginal för uttag av ordinarie arbetstid naturligtvis kan medföra att större uppmärksamhet krävs vid redovisning av övertid. Samtidigt erinrar jag om möjligheten att avtala om längre begränsningsperioder i fråga om övertidsuttag än lagen anger. På detta sätt kan ibland undvikas att övertid formellt uppstår vid exempelvis skiftarbete med arbetsperioder av varierande längd. Självfallet är det härvid nödvändigt att också ta hänsyn till vilka variationer som lämpligen bör godtas. Vad gäller problem vid registrering av arbetstid kan från praktisk synpunkt slutligen påpekas, att en anpassning av arbetstidslagens övertidsbegrepp efter vad som avses med övertid enligt kollektivavtal måste verka i riktning mot att redovisningen förenklas.
LO och TCO har i sina remissyttranden anfört att arbetstidslagen bör utformas så att även för deltidsanställda all arbetstid utöver avtalad ordinarie arbetstid anses som övertid. Jag vill här understryka att en arbetsgivare enligt allmänna avtalsrättsliga grunder inte kan ålägga arbetstagare övertid eller jourtid utan att uttrycklig eller underförstådd
överenskommelse har träffats. Detta gäller också vid anställning på
deltid. Att i arbetstidslagen reglera frågan om mertid med utgångspunkt i avtal om deltid, skulle däremot inte överensstämma med Jagens allmänna syfte att ge normer för vad som är högsta tillåtna ordinarie arbetstid, jourtid och övertid. I lagtexten bör markeras att man vid beräkning av övertid skall utgå från ordinarie arbetstiden vid heltidsarbete. Med sådan arbetstid avses helt naturligt vad som inom avtalsområdet är full arbetstid i motsats till deltid.
Arbetstidslagen berör inte frågan om ordinarie arbetstid skall minskas med den arbetstid som skulle fullgjorts infallande arbetsfri helgdag, s.k. mjuk arbetsvecka, eller om den ordinarie arbetstiden skall gälla oavsett helgdag, s.k. hård arbetsvecka. Följden har blivit att någon övertid i lagens mening inte anses uppkomma, även om ch anställd arbetar på avtalad övertid under motsvarande antal timmar som har fallit bort på grund av arbetsfri helgdag.
Från arbetstagarhåll har frågan om en lagreglering väckts under hänvisning till att helgledighet i vissa fall har föranlett motsvarande ökning av övertidsuttag. I departementspromemorian konstateras att berörda förfaringssätt framstår som föga rimligt. Även om arbetstidslagen inte förbjuder sådant övertidsuttag som nu nämnts, har det dock vid lagens tillkomst förutsatts att parterna avtalsvägen skulle enas om en lämplig lösning i detta avseende. Eftersom behovet av en reglering i arbetstidslagen har påtalats, föreslås i promemorian en bestämmelse av innebörd att — vid beräkning av allmän och extra övertid — ordinarie arbetstid enligt arbetstidslagen skall minskas med hänsyn till infallande arbetsfri helgdag. Till denna princip har flertalet remissinstanser anslutit sig.
Även jag delar den uppfattning som på förevarande punkt har kommit till uttryck i departementspromemorian. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har i sina remissyttranden invänt att förslaget inte tar hänsyn till fall där kortare arbetstid än 40 timmar i veckan har avtalats i syfte att hård arbetsvecka samtidigt skall tillämpas. Mot detta vill jag framhålla följande, I vissa fall träffas avtal om en sänkning från 40 timmar-i veckan av den ordinarie veckoarbetstiden med hänsyn till under året infallande helgdagar som ej är söndagar. Samtidigt avtalas att veckoarbetstiden skall gälla oavsett antalet under veckan infallande helgdagar. Härvid får enligt min mening anses att den ordinarie arbetstiden minskats med hänsyn till arbetsfri helgdag på sätt som anges i den föreslagna bestämmelsen. Jag vill tillägga att förslaget endast tar sikte på sådana fall där det är fråga om reguljär 40-timmarsvecka enligt arbetstidslagen. Någon motsvarande reducering föreslås inte beträffande avtalad ordinarie arbetstid när denna ligger till grund för övertidsberäkningen. Här kan förutsättas att frågan blir löst i de särskilda arbetstidsavtalen. | |
Principen att mjukvecka skall tillämpas vid beräkning av allmän över- «tid har i departementspromemorian formulerats om en schablonregel. Den föreslagna bestämmelsen bygger sålunda på arbetstidsförhållandena för arbetstagare som regelbundet arbetar åtta timmar varje helgfri mån- . dag—fredag, Mot schablonregeln har en del remissinstanser erinrat att andra arbetstidsförhållanden förekommer i stor utsträckning. Det finns enligt min mening anledning att ta hänsyn till detta vid bestämmelsens : utformning. Vid beräkning av övertiden bör man. därför minska den: ordinarie arbetstiden med den arbetstid som arbetstagaren skulle ha fullgjort om arbetsfri helgdag, som ej är söndag, i stället hade varit vardag. Jag föreslår att i arbetstidslagen tas in en föreskrift av denna innebörd. Därmed blir det också klart att reduceringsregeln inte avses bli tillämplig när den enskilde arbetstagaren utför arbete under helgdagen.
I några remissyttranden tas upp frågor-om hur andra former av ledighet skall betraktas vid registrering av övertid enligt arbetstidslagen. Med anledning härav vill jag uttala att det enligt min uppfattning är naturligt att jämställa t. ex. semesterledighet och sjukledighet med arbetad tid vid beräkning av övertidsuttag. Samma betraktelsesätt torde böra anläggas i fråga om ledighet för fackligt arbete som med stöd av lag kan utföras under arbetstagarens ordinarie arbetstid. I andra fall kan det vara mera tvcksamt i vad mån ledighet skall skall jämställas med tid då arbete utförts. Frågan om s. k. privilegierad frånvaro blir även aktuell vid utarbetande av förslag till ny semesterlagstiftning på grundval av det förslag som nyligen har avgetts av 1974 års semesterkommitté. Det finns enligt min mening därför skäl att avvakta den vidare behandlingen av förslaget innan frågan om ändringar i arbetstidslagen i dessa hänseenden ånyo övervägs. Under tiden kommer jag att med uppmärksamhet följa utvecklingen på detta område.
4.3 Särskilda former av övertid
Övertid för nödfallsarbete kräver enligt 8 8 arbetstidslagen att en i lagen beskriven nödfallssituation föreligger. Sådan övertid får tas ut i den utsträckning förhållandena kräver. Arbetsgivaren skall inom två dygn från arbetets början göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen. Arbetet får därefter inte fortsättas utan att tillstånd sökts hos styrelsen.
Bestämmelsen om övertid för nödfallsarbete har enligt arbetstagarorganisationerna kommit att tillämpas i alltför stor utsträckning vid inträffade störningar i driften. I departementspromemorian framhålls att lagen inte hindrar sådant övertidsuttag ens när avbrott i verksamheten har orsakats av ganska banala omständigheter. För att begränsa möjligheterna att ta ut nödfallsövertid föreslås i promemorian att 8 § arbets- : tidslagen ändras så att ett snävare synsätt markeras. Detta anses böra ske genom att i bestämmelsen — som nu säger att det skall vara fråga om natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet som ej kunnat förutses — anges att sådan annan omständighet skall vara jämförlig med natur- eller olyckshändelse för att få åberopas.
Flertalet remissinstanser har varit positiva till förslaget. Jag förordar att detta genomförs. Den föreslagna ändrade lydelsen av 8 § arbetstidslagen innebär att i allmänhet endast händelser; som ligger utanför det skeende som arbetsgivaren kan påverka eller som utgör olyckshändelse, kan föranleda uttag av nödfallsövertid. Hit hör som påpekats i departementspromemorian sådana omständigheter som har karaktären av force majeure, liksom exempelvis inträffat. avbrott i el- eller vattendistributionen eller de allmänna .kommunikationerna. Härmed torde också vara klart att ändringen inte, som befarats i statens avtalsverks remissyttrande, kan utgöra någon risk för att viktiga samhällsintressen åsidosätts. Som ytterligare förutsättningar skall liksom hittills gälla att den ifrågavarande omständigheten inte har kunnat förutses och att den har vållat avbrott i verksamheten eller medfört överhängande fara för : sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom. I anslutning till det sist sagda bör understrykas att det inte kan anses stå i överens-. stämmelse med lagen att ta ut nödfallsövertid i samband med vanligen återkommande och därför förutsebara driftsstörningar.
Den bestämmelse i arbetstidslagen som medger övertid för förberedelse- och avslutningsarbete har också granskats i departemeéntspromemorian. Övertid av detta slag förutsätter enligt 9 § arbetstidslagen att det för driftens behöriga gång är nödvändigt att före eller efter den ordinarie arbetstiden utföra sådant arbete. Övertidsuttaget är maximerat till sex timmar i veckan eller 24 timmar under en fyraveckorsperiod. Granskningen i promemorian motiveras av kritik från arbetstagarorganisationerna mot att arbetstidslagen över huvud taget tar upp denna särskilda övertidsform.
I departementspromemorian konstateras att övertid enligt arbetstidslagen i princip skall vara en extraordinär företeelse som inte skall utnyttjas för att mera regelbundet förlänga arbetsdagen. Det kan enligt
promemorian därför sägas vara från principiella utgångspunkter otill-
fredsställande att ha en särskild övertidsform för förberedelse- och
avslutningsarbeten, som ju återkommer regelbundet. Eftersom underlag saknas att överblicka verkningarna av att låta denna form av övertid
utgå ur arbetstidslagen, bör man emellertid enligt promemorian välja
en annan väg för att ändra nuvarande ordning. I promemorian föreslås
ett tillägg till arbetstidslagens bestämmelse om allmän övertid (10 §
första stycket). Tillägget innebär att övertid som har tagits ut för förbe-
redelse- och avslutningsarbeten skall avräknas från den allmänna övertid som får tas ut enligt lagen.
Vid remissbehandlingen har vissa farhågor uttryckts för att föreslagen ändring kan medföra svårigheter inom olika verksamhetsområden. LO
och TCO har å andra sidan i sina remissyttranden vidhållit att arbetstidslagen inte bör innehålla någon särskild övertidsform för förberedelse-
och avslutningsarbete. Även jag anser det principiellt otillfredsställande att arbetstidslagen tar upp en särskild form för sådan övertid. Man bör
emellertid inte bortse från att det ibland kan vara ändamålsenligt att denna speciella övertidsmöjlighet finns att tillgå när det gäller anställda
med vissa nyckelfunktioner. I vart fall förutsätter ett slopande därav
en omfattande undersökning av vilka möjligheter som finns inom olika
branscher att genom förskjutning av arbetstiden föra in förberedelseoch avslutningsarbetena inom ramen för den ordinarie arbetstiden. Jag förordar därför att man f.n. löser frågan på det sätt som föreslås i departementspromemorian.
4.4 Vissa ytterligare frågor
1 departementspromemorian behandlas också frågan om arbetar-
skyddsstyrelsens handläggning av ärenden om dispens från föreskrifter om arbetstiden. Dispensärenden enligt arbetstidslagen avser främst" framställningar om extra övertid och anmälningar om övertid för nödfallsarbete. En annan stor post är ärenden om dispens från arbetarskyddslagens nattarbetsregler. Vid styrelsens handläggning sker i all-
mänhet inget remissförfarande när ansökan om t. ex. extra övertid har försetts med tillstyrkan av de berörda arbetstagarna personligen. Facklig organisation får alltså i sådana fall i regel inte tillfälle att yttra sig. I promemorian framhålls att för medgivande att ta ut extra övertid enligt 10 § andra stycket arbetstidslagen krävs synnerliga skäl. Mot
bakgrund av bestämmelsens skyddskaraktär påpekas att ett mera regelmässigt utnyttjande av denna möjlighet är otillåtet, även om arbets-
tagaren av ekonomiska eller andra skäl har gått med på det. För att få
en från dessa utgångspunkter bättre ordning för dispensövningen föreslås att instruktionen (1972: 164) för arbetarskyddsstyrelsen ändras så att yttrande från central eller lokal organisation av arbetstagare i princip alltid skall föreligga vid prövning av dispensärenden om arbetstiden.
Jag biträder förslaget. Det ankommer på regeringen att besluta om den närmare ändring i instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen som förslaget föranleder.
Redan i detta sammanhang vill jag något beröra vad som sägs i ett par remissyttranden över förslaget om ändrat handläggningsförfarande. För det första kan konstateras att remissförfarandet normalt skall avse central organisation när dispensansökan inte redan ha tillstyrkts av facklig organisation. Jag avser att föreslå regeringen att den i promemorian föreslagna instruktionstexten jämkas på denna punkt. Vidare vill jag framhålla det angelägna i att parterna strävar efter att från myndighetsbandläggning få bort de många ärenden där man är ense om Öövertidsuttag över arbetstidslagens normer för allmän övertid. Möjligheten att träffa avtal om förhöjd allmän övertid bör utnyttjas för dessa situationer. På så sätt kan myndighetens resurser användas bättre och vid behov ökad sakprövning komma till stånd av frågan om synnerliga skäl föreligger att ta ut extra övertid.
Frågor som rör det straffrättsliga ansvaret vid överträdelse av arbetstidslagens föreskrifter aktualiseras av några remissinstanser. Det ger mig anledning att understryka vikten av att man inom polis- och åklagarväsendet äger tillräckliga kunskaper om innehållet i arbetsrättslig lagstiftning. Jag erinrar om att i detta avseende viss kursverksamhet har inletts av riksåklagarämbetet. Det är enligt min mening angeläget att ge dem som har hand om den straffrättsliga uppföljningen information och utbildning inte minst i frågor som rör arbetstidslagstiftningen. Vad gäller formen för straffrättsliga påföljder vill jag hänvisa till att frågan om eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten f.n. är under utredning. Jag följer med uppmärksamhet denna fråga, som är av stor betydelse för efterföljden av föreskrifter på olika områden inom arbetsrätten. Vidare har i ett remissyttrande berörts yrkesinspektionens roll vid tillsyn av att övertidsbestämmelserna följs. I detta avseende vill jag påpeka att det måste av arbetstidsjournal eller tillgängliga handlingar framgå hur Övertid skall beräknas med hänsyn till de avsteg som kan gilla från arbetstidslagens bestämmelser om ordinarie arbetstid och jourtid. Det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen att enligt 11 8 arbetstidslagen meddela närmare anvisningar om detta.
En redaktionell jämkning i 3 § arbetstidslagen föranleds av propositionen 1975/76: 105 om Jagstiftning angående medbestämmande i arbetslivet m. m. Sålunda bör hänvisningen i nämnda paragraf till begreppet huvudorganisation enligt lagen (1936: 506) om förenings- och för-
handlingsrätt i stället gälla sådan central arbetstagarorganisation som avses i 6 § andra stycket lagen om medbestimmande i arbetslivet.
Föreslagna ändringar i arbetstidslagen bör, som föreslås i departementspromemorian, träda i kraft den 1 januari 1977. Jag tar därvid även hänsyn till att kollektivavtals giltighet i allmänhet anknyter till kalenderår.
5 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att antaga inom arbetsmarknadsdepartementet upprättat förslag
till lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970: 103).
6 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.
Bilaga ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET
Vissa ändringar 1 arbetstidslagen
Promemoria utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet
Ds A 1975:15 December 1975 13 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 179
Upprättade lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970: 103)
Härigenom föreskrives i fråga om allmänna arbetstidslagen (1970: 103),
dels att 8 och 10 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen närmast efter rubriken ”övertid” skall införas en ny
paragraf, 7 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7a§
I denna lag förstås med övertid arbetstid som överstiger ordinarie arbetstid och jourtid enligt 4—7 §§ eller, när genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 §, kortare ordinarie arbetstid eller jourtid avtalats, arbetstid som överstiger ordinarie arbetstid och jourtid enligt avtalet. Vid beräkning av högsta tillåtna övertid enligt 10 § skall den ordinarie arbetstiden enligt 4 § minskas med åtta timmar för varje under begränsningsperioden infallande helgdag som är arbetsfri och som ej utgör lördag eller söndag.
8§
Har natur- eller olyckshändelse Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej eller annan därmed jämförlig omkunnat förutses, vållat avbrott i ständighet, som ej kunnat förutses, verksamhet eller medfört över- vållat avbrott i verksamhet eller hängande fara för sådant avbrott medfört överhängande fara för såeller för skada på liv, hälsa eller dant avbrott eller för skada på egendom, får övertid tagas ut i liv, hälsa eller egendom, får överden utsträckning som förhållande- lid tagas ut i den utsträckning som na kräver. förhållandena kräver. Arbetsgivaren skall göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen om så-
dant arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varak-
tighet av arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas utöver denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos
arbetarskyddsstyrelsen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när denna
avlämnats till posten i betalt brev. Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag från andra stycket. Därvid får styrelsen föreskriva särskilda villkor.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
När särskilda skäl föreligger, får När särskilda skäl föreligger, får övertid utöver vad som följer av övertid utöver vad som följer av 8 och 9 §§ tagas ut med högst 48 8 § tagas ut med högst 48 timmar timmar under en tid av fyra vec- under en tid av fyra veckor eller kor eller 50 timmar under en ka- 50 timmar under en kalenderlendermånad, dock högst 150 tim- månad, dock högst 150 timmar mar under ett kalenderår. under ett kalenderår. Har övertid,
som avses i 9 §, uttagits skall den
övertid som får tagas ut enligt
detta stycke minskas med den så-
lunda uttagna tiden.
När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.
2 Förslag till
Förordning om ändring i instruktionen (1972: 164) för arbetarskydds-
styrelsen
Härigenom föreskrives att 27 8 instruktionen (1972: 164) för arbetar-
skyddsstyrelsen skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
278 Bestämmelserna i 14, 15 och 18 Bestämmelserna i 14, 15 och 18 $$, 19 § första stycket andra punk- $$, 19 § första stycket andra punkten samt 20 och 22 §§ har mot- ten samt 20 och 22 §§ har motsvarande tillämpning på ärenden svarande tillämpning på ärenden som handlägges i särskild ordning. som handlägges i särskild ordning.
I fall som avses i 18 § skall central
eller lokal sammanslutning av ar-
betstagare alltid beredas tillfälle att
yttra sig, om ej särskilda skäl före-
ligger.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1977.
1 Inledning
Den nu gällande allmänna arbetstidslagen trädde i kraft den 1 januari
1971. Den innebar en radikal omgestaltning av den dåvarande arbetstid-
lagstiftningen. Skyddssynpunkterna har i lagen fått en mindre framträdande plats mot bakgrund av bl. a. att de fackliga organisationerna bedömts kunna bättre än tidigare hävda arbetstagarintressena. Lagen har
som sin viktigaste uppgift fått att ange vilka normer som bör gälla be-
träffande den tid under vilken arbetstagare får användas till arbete. Genom att bestämmelserna i lagen blev mera allmänt hållna skapades förutsättningar för en väsentlig utvidgning av lagens tillämpningsområde.
Frågor om arbetstiden har även efter lagens tillkomst varit föremål för offentligt utredningsarbete. Ett flertal kommittéer, arbetsgrupper och delegationer behandlar dessa frågor. Arbetsmiljöutredningen kan väntas inom kort lägga fram nya bestämmelser angående arbetstidens förläggning m. m. Inom arbetsmarknadsdepartementet har cen särskild
arbetstidsgrupp gjort en översyn av arbetstidslagens tillämpning. Rcesul-
tatet av gruppens arbete redovisas i bilaga till denna departementspromemoria. Även utredningen om den framtida sysselsättningen, delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor, familjestödsutredningen —
som nyligen lämnat sitt betänkande Förkortad arbetstid för småbarns-
föräldrar (SOU 1975: 62) — och 1974 års semesterkommitté behandlar eller har behandlat hithörande frågor. Till detta kommer utredningar angående arbetstiden inom vissa begränsade yrkesområden.
Den 20 juni 1974 tillkallades delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA). Att detta skedde skall ses mot bakgrunden av att det ansetts
tillkomma parterna på arbetsmarknaden att avgöra i vilken takt fram-
tida gencrell förkortning av arbetstiden skall genomföras. DELFA har tillkommit i syfte att göra det möjligt för arbetsmarknadens parter att följa det pågående arbetet rörande arbetstidsfrågorna och ta de initiativ som behövs för att få fram erforderligt utredningsmatcrial. En av dess uppgifter är att analysera utfallet av tidigare arbetstidsförkortningar, inte minst deras effekter på produktion och sysselsättning, familjeför-
hållanden, barntillsyn m. m. Uppmärksamhet skall ägnas åt frågor som
rör deltidsarbete.
Genom det lagstiftningsarbete som pågår på grundval av arbetsrättskommitténs betänkande Demokrati på arbetsplatsen (SOU 1975: 1) skapas ökade förutsättningar för arbetstagarna att i avtal med arbetsgivarna reglera arbetstidsfrågorna.
Mot bakgrund av den utrednings- och lagstiftningsverksamhet sor
sålunda pågår är det nu för tidigt att ta upp frågan om cen allmän över: syn av arbetstidslagstiftningen. Vissa av arbetstagarorganisationer väckta
frågor, som rör innebörden och tillämpningen av arbetstidslagens över-
tidsbestämmelser, har emellertid bedömts vara av sådan art, att ändringar bör övervägas redan nu. I denna promemoria behandlas de nu berörda frågorna, delvis mot bakgrund av arbetstidsgruppens kartläggning av lagens tillämpning.
2¶Allmänt om gällande arbetstidslagstiftning
I samband med den generella förkortning av veckoarbetstiden från
42 1/2 timmar till 40 timmar som beslöts 1970 företogs även en revision av den då gällande arbetstidslagstiftningen. Den nya arbetstidslagen ersatte en rad äldre lagar, nämligen lagen om arbetstidens begränsning, Jlantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer. I dessa äldre lagar skapades ett visst
skydd för arbetstagarna, motiverat av främst sociala skäl. En av tankarna vid revideringen av arbetstidslagen var att rena skyddsfrågor skulle
regleras i arbetarskyddslagen medan arbetstidslagen skulle ange vissa
grundläggande normer som normalt borde gälla på arbetslivets område
med avseende på arbetstiden.
I enlighet med detta synsätt och med den strävan som funnits inom
andra områden att lämna ökat utrymme för förhandlingsuppgörelser
mellan arbetsmarknadens parter gjordes den nya arbetstidslagen dispo-
sitiv. Detta var också en förutsättning för att man skulle kunna ersätta
raden av äldre lagar med en arbetstidslag som skulle gälla alla arbetstagare. Dispositiviteten har sålunda möjliggjort för arbetsmarknadens parter att med arbetstidslagen som grund nå de särlösningar med av-
seende på arbetstiden som varit lämpliga för speciella arvtalsområden. Den genomförda reformeringen av arbetstidslagstiftningen byggde
på ett omfattande utredningsarbete av 1963 års arbetstidskommitté. Kommitténs förslag godtogs i huvudsak av statsmakterna. Arbetstidsförkortningarna genomfördes dock, i enlighet med önskemål från de största löntagarorganisationerna, i snabbare takt än vad kommittén
hade föreslagit. Arbetstidslagen infördes under betydande enighet i grundläggande frågor såsom beträffande omfattningen av lagens tilllämpningsområde och konstruktion som en ramlag med till övervägande del dispositiva regler. De meningsskiljaktigheter som kom till synes
gällde framför allt hur den nya lagens bestämmelser skulle utformas
på vissa punkter såsom t.ex. genomsnittsberäkning av den ordinarie arbetstiden för en längre period än en vecka, frågan om dygnsmaximering av den ordinarie arbetstiden samt frågan vilka gränser som
skulle gälla för övertidsuttag.
Arbetstidslagen är i princip giltig för alla arbetstagare. Vissa be-
gränsade undantag har dock gjorts med hänsyn till särskilda förhållan-
den för vissa arbetstagargrupper och vissa typer av arbete. Undantagen avser arbete som utförs t. ex. i hemmet utanför arbetsgivarens kontroll,
arbete som utförs av personal i företagsledande ställning eller av person
som med hänsyn till sina arbetsuppgifter har särskild förtroendeställning
i arbetstidshänseende. Undantag gäller också för arbete som utförs av
familjemedlemmar till arbetsgivaren och för arbete som utförs i arbets-
givarens hushåll. För sistnämnda slag av arbete och för skeppstjänst gäller speciallagstiftning (lagen 1970: 543) om arbetstiden i husligt arbete resp. sjöarbetstidslagen (1970: 105).
Arbetstidslagen föreskriver att den ordinarie veckoarbetstiden får uppgå till högst 40 timmar, raster ej inräknade. När så behövs med hän-
syn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt får dock arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av högst
fyra veckor.
Till skillnad från den äldre lagstiftningen på området innehåller nu-
varande arbetstidslag inga regler om dygnsmaximering.
S.k. jourtid får enligt arbetstidslagen tas ut med högst 48 timmar
under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Med jourtid avses tid under vilken arbetstagaren står till arbetsgivarens
förfogande på arbetsplatsen för att vid behov utföra arbete. Tid då
arbete utförs räknas inte som jourtid.
Reglerna om ordinarie arbetstid och jourtid kan frångås dels genom kollektivavtal i viss ordning mellan berörda parter, dels efter dispens av arbetarskyddsstyrelsen i särskilda fall.
Regleringen av jourtid i arbetstidslagen tillkom för att göra det möj-
ligt att inordna viss statlig och kommunal verksamhet i lagstiftningen.
Frågan om beredskapstid regleras däremot inte i arbetstidslagen. Bered-
skapstid är sådan tid då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande utan skyldighet att stanna kvar på arbetsstället. Den gränsdragning som härigenom skett innebär att arbetstidsbegreppet kommit att fastslås i Jagen. Övertid skall liksom enligt tidigare lagstiftning betraktas som ett extraordinärt inslag i arbetslivet. 1970 års arbetstidslag är beträffande övertiden något mer restriktiv än äldre lagstiftning.
Arbetstidslagens bestämmelser om övertid innebär att sådan tid får tas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar
under en kalendermånad, dock högst 150 timmar under ett kalenderår
(allmän övertid). När synnerliga skäl föreligger kan arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår (extra övertid). Från de 150 timmarnas allmän övertid kan avsteg göras genom kollektivavtal.
Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet som inte
kunnat förutses vållat avbrott i verksamheten eller medfört överhängan-
de fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tas ut i den utsträckning som förhållandena kräver. Uttag av
sådan övertid — s. k. nödfallsövertid — skall av arbetsgivaren anmälas till arbetarskyddsstyrelsen. I anmälan skall anges anledningen till arbetet samt dess omfattning och varaktighet. Anmälan skall göras inom två dygn från arbetets början. Sädan övertid som utförs som nödfalls-
arbete inkräktar inte på utrymmet för den generellt tillåtna övertiden.
Till förberedelse- eller avslutningsarbeten, som nödvändigtvis måste
utföras för eller efter den ordinarie arbetstiden för att verksamheten
skall kunna utföras utan hinder, får övertid tas med högst 6 timmar i veckan eller i vissa fall högst 24 timmar under en fyraveckorsperiod.
Sådan övertid faller också utanför den annars tillåtna övertiden och
skall således inte avräknas från de 150 timmarna allmän övertid.
Arbetstidslagen trädde i kraft den 1 januari 1971. Genom övergångsbestämmelser reglerades takten för arbetstidsförkortningen från 42 1/2
timmarsvecka till 40 timmarsvecka på ett sådant sätt att en första etapp
om 1,25 timme per vecka skulle vara genomförd vid lagens ikraftträdande och den resterande förkortningen senast den 1 januari 1973. På grund av parternas dispositionsmöjligheter kunde avtal träffas om ge-
nomförande av förkortningen på annat sätt än vad lagen föreskrev.
Denna möjlighet utnyttjades inom ett flertal områden.
Som tidigare nämnts: regleras vissa arbetstidsfrågor i arbetarskydds-
lagen. Det gäller bestämmelser om raster och pauser i arbetet, ledighet för nattvila och veckovila. Den reglering av arbetstiden som sker i arbetstidslagen är inte huvudsakligen motiverad utifrån skyddsaspekter. Den normlagstiftning som arbetstidslagen innebär skall i stället uppfattas som ett uttalande om vilka arbetstider som normalt bör gälla och härigenom tjäna som underlag för arbetsmarknadens parter vid diskussioner rörande de mångskiftande arbetstidsproblem som kan uppstå på arbetsmarknaden.
Möjiligheterna att i viss utsträckning förhandla om arbetstidsfrågor för att komplettera lagens bestämmelser och även genom att på vissa
punkter ersätta lagens bestämmelser med avtal fanns redan i den tidi-
gare lagstiftningen på arbetstidsområdet. 1970 års arbetstidslag medförde dock förändrade förutsättningar för avtalsregleringen och medförde därigenom en del nyheter. Inte minst inom den offentliga scktorn har de möjligheter som öppnats genom ändringar i såväl stats- och kommunaltjänstemannalagarna som arbetstidslagen utnyttjats av de avtalsslutande parterna. För en utförligare redovisning av avtalsregleringen på arbetstidsområdet hänvisas till den genomgång som utförts av arbetsmarknadsdepartementets arbetsgrupp (bilaga). |
3¶Närmare om gällande lagstiftning
3.1 Lagens tillimpningsområde
Lagen är i princip tillämplig på alla arbetstagare som utför arbete för
arbetsgivares räkning. Detta innebär att lagen är tillämplig så snart
någon — tillfälligt eller ej — anlitar annan persons arbetskraft under
sådana omständigheter att ett arbetstagarförhållande uppstår. Lagen
lämnar emellertid ingen definition på arbetstagar- och arbetsgivarebegreppen utan tolkningen av dessa begrepp överlämnas åt rättstilliämpning. .
[ lagen undantas vissa typer av arbete generellt från tillämpningsområdet. Det första undantaget för s. k. okontrollerbart arbete avser sådant arbete som utförs av arbetstagaren i hemmet, helt eller delvis. Bestämmelsen är också tillämplig på annat sådant arbete där arbetsgivaren inte har några möjligheter att kontrollera arbetstiden. Som exempel på
sådant arbete anges i lagens förarbeten handelsresande. Lagens bestämmelser innebär dock inte att kontinuerlig kontroll av arbetstiden är nödvändig för att lagen skall vara tillämplig.
Vidare undantas från lagens tillämpningsområde sådant arbete som utförs av arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning samt arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter anses ha särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende. Som arbetstagare i företagsledande ställning räknas sådana arbetstagare som dirckt företräder arbetsgivaren och därmed har en utpräglad arbetsgivarfunktion. Deras arbetsuppgifter inrymmer inslag av självständigt beslutande och ledande art och det har därför ansetts lämpligt att inte reglera deras arbetstid i lag. Med personer i därmed jämförlig ställning avses arbetstagare på företagsledande nivå i statliga och kommunala organ.
Till gruppen arbetstagare i särskild förtroendeställning räknas sådana arbetstagare som utan att inneha företagsledande ställning har krävande administrativa, intellektuella, konstnärliga eller därmed jämförliga arbetsuppgifter. Dessa tiänstemän har normalt en betydande frihet i förläggningen av arbetstiden men också ofta ett speciellt ansvar för att arbetsuppgifterna fullföljs utan avseende på reglerade arbetstider.
Normalt förekommer inte heller någon kontroll av nu nämnd per-
sonals arbetstider. Beträffande den praktiska tillämpningen av lagens bestämmelser på dessa punkter hänvisas till den genomgång som utförts
av arbetstidsgruppen och som redovisas i bilagan.
I likhet med äldre arbetstidslagstiftning har undantag från lagens bestämmelser också gjorts för sådant arbete som utförs av arbetsgivarens
familjemedlemmar. Vidare har undantagits sådant arbete som utförs i
arbetsgivarens hushåll.
För personer i skeppstjänst regleras arbetstidsfrågorna i sjöarbetstidslagen.
Utöver de områden som enligt vad som sagts nu faller utanför lagens tillämpningsområde öppnar lagen möjlighet för parterna på arbetsmarknaden att komma överens om undantag från lagens tillämpning. Genom överenskommelser med stöd av denna regel kan parterna helt
undanta viss arbetsplats eller vissa kategorier av arbetsplatser från lagens tillämpning. Överenskommelsen kan också ta sikte på vissa ar-
betstagare eller kategorier av arbetstagare.
För att avtal om undantag från lagen skall vara giltigt krävs att den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan är att betrakta som huvudorganisation enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
1 de fall då avtal träffats i vederbörlig ordning får detta tillämpas
även på arbetstagare som — vare sig han är organiserad eller ej — inte omfattas av avtalet men sysselsätts i sådant arbete för vilket avtalet gäller. Sådan utsträckt tillämpning är dock inte tillåten om arbetstagaren
omfattas av ett konkurrerande kollektivavtal.
3.2 Ordinarie arbetstid
Arbetstidslagen föreskriver att den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar per vecka. Med vecka avses i lagen sju på varandra
följande dagar räknat från och med måndag eller annan dag enligt vad som tillämpas för arbetsstället.
När så behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena
i övrigt, får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en period av högst fyra veckor.
Möjligheten att i särskilda fall utnyttja en längre begränsningsperiod än en vecka har tillkommit för att inrymma t. ex. skiftarbete under arbetstidslagen. Skulle arbetsgivare och arbetstagare ha delade meningar i frågan om villkoret för förlängd begränsningsperiod är uppfyllt, kan saken hänskjutas till tillsyningsmyndighetens prövning.
Det bör framhållas att begränsningsperioderna skall läggas ut efter ett fast system, En rullande begränsningsperiod är alltså inte tillåten.
Arbetstidslagen tillämpar ett nettoarbetstidsbegrepp. Raster inräknas
således inte i den ordinarie arbetstiden till skillnad från pauser. Begreppen rast och paus bör tolkas enligt bestämmelserna i arbetarskyddslagen och innebär då följande. Rast är sådant avbrott i verksamheten
vars varaktighet är på förhand bestämt och under vilket arbetstagaren
fritt förfogar över sin tid och inte är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Paus är ett kortvarigt, på förhand bestämt uppehåll i arbetet,
som anordnas för att bereda arbetstagaren avkoppling från detta och
som inte kan räknas som rast.
Arbetstidslagen bygger på s.k. hård arbetsvecka, dvs. veckoarbetstiden är 40 timmar oavsett antalet helgdagar som infaller under sju-
dagarsperioden. Någon dygnsmaximering av arbetstiden förekommer
inte i arbetstidslagen till skillnad från äldre lagstiftning på området.
Således förekom tidigare flera olika maximiregler för den ordinarie
dygnsarbetstiden beroende på vilken typ av arbete som reglerades. Normalt gällde dock att den ordinarie arbetstiden inte fick överstiga nio timmar, men tio och elva timmars dygnsmaximum fanns för vissa om-
råden. Avtalsreglering med upp till sexton timmars dygnsmaximum förekom också. Vid tillkomsten av den nya arbetstidslagen konstaterades att en förutsättning för en för flertalet arbetsområden enhetlig lag var att
dygnsmaximeringsbestämmelserna togs bort. Det bedömdes som mindre tilltalande att i arbetstidslagen under hänvisning till disposiviteten införa
bestämmelser som för stora delar av arbetsmarknaden skulle vara omöj-
liga att tillämpa. Olägenheterna med en lagstiftning utan dygnsmaximering bedömdes också som relativt små, då arbetarskyddslagen inehåller regler som tillförsäkrar arbetstagaren erforderlig nattvila. Dessutom ansågs det inte finnas anledning att anta att en lagstiftning utan dygnsmaximering skulle leda till att de bestämmelser om den dagliga arbets-
tidens förläggning och längd, som regelmässigt inryms i avtal och reglementen m, m. ändrades i för arbetstagarna oförmånlig riktning. Vidare påpekades att inte heller regler om dygnsmaximering av ordinarie arbets-
tid innebär något effektivt skydd mot långa arbetsdagar, eftersom möj-
lighet finns att ta ut övertid utöver den ordinarie arbetstiden. Bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden i arbetstidslagen har
dispositiv natur. Genom kollektivavtal kan alltså parterna sluta avtal om längre ordinarie arbetstid än 40 timmar och längre begränsningsperiod än en respektive fyra veckor.
Arbetarskyddsstyrelsen kan vidare meddela dispens från lagens regler
1 detta avseende, om det stora flertalet av de berörda arbetstagarna
samtycker eller om annars särskilda skäl föreligger.
3.3 Jourtid
Arbetstidslagen reglerar — förutom tid då arbete faktiskt utförs åt arbetsgivaren — tid då arbetstagaren är skyldig att vistas på arbetsplatsen för att vid uppkommande behov utföra arbete, s.k. jourtid.
Däremot skall tid under vilken arbetstagaren står till arbetsgivarens
disposition utan skyldighet att kvarstanna på arbetsstället, s. k. bered-
skaptid, falla utanför lagregleringen.
Om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt att arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att när
behov uppkommer utföra arbete, får jourtid tas ut härför med högst
48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalen-
dermånad. Som jourtid räknas inte tid under vilken arbetstagaren utför
arbete för arbetsgivarens räkning. Den del av ett tjänstgöringspass då arbetstagaren finns till hands på arbetsplatsen utan att vara sysselsatt
med arbete för arbetsgivarens räkning räknas således som jourtid, medan den del av tjänstgöringspasset då han utför arbete betraktas som vanlig arbetstid och avräknas mot den ordinarie arbetstiden eller över-
tiden.
Avsikten med lagens stadgande var inte att generellt bereda arbetsgivarna möjligheter till uttag av jourtid utöver ordinarie arbetstid utan syftet har i stället varit att under arbetstidslagen inordna sådan verksamhet som hade och för överskådlig framtid bedömdes behöva jourtjänstgöring. Bestämmelserna om jourtid har således tillimpning framför allt inom sjukvården, socialvården och brandväsendet samt på vissa statliga verksamhetsfält. där ilourtjänstgöring är av relativt betydande
omfattning. |
Det bör framhållas att jourtidsbegreppet inte är tillimpligt på sådan
verksamhet som i sig själv har karaktären av vakttjänst, tillsyn eller
liknande. Dessa former av verksamhet innebär att arbetstagaren är
skyldig att hela tiden utföra arbete, även om arbetet endast består i att
finnas till hands. Exempel på sådana arbetstagare är vakter och skötare av automatiska arbetsprocesser.
Bestämmelserna om jourtid är dispositiva. Parterna har således
möjlighet att avtala om större jourtidsuttag och längre begränsningsperiod än lagen stadgar. |
Arbetarskyddsstyrelsen kan vidare ge dispens från lagens regler om jourtid om det stora flertalet av de arbetstagare som berörs samtycker
eller annars särskilda skäl föreligger.
23.4 Övertid
Med övertid förstås sådan arbetstid som överstiger ordinarie arbetstid och jourtid enligt arbetstidslagen eller den längre ordinarie arbetstid eller jourtid som kan ha avtalats.
Detta innebär att. om kortare arbetsvecka än 40 timmar har avtalats i något fall, skillnaden mellan avtalad tid och lagstadgad tid inte räknas som Övertid i lagens mening. Övertid kan alltså normalt inte uppkomma förrän arbetstagaren har arbetat 40 timmar per vecka. Detta gäller dock inte om den ordinarie arbetstiden på grund av avtal som inte inneburit
annat än en förlängning av begränsningsperioden kommit att under en
viss del av begränsningsperioden understiga lagens maximum. Övertid får tas ut endast när det är påkallat av särskilda skäl. En kontinuerlig förlängning av arbetstiden med stöd av övertidsreglerna får således inte förekomma. Arbetstidslagen anger dels omfattningen av normal övertid,
dels vissa speciella situationer när övertid får förekomma utöver normal övertid. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som inte
har kunnat förutses, vållat avbrott i verksamheten celler medfört över-
hängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tas ut i den utsträckning som förhållandena kräver. Nödfallsarbetet behöver inte utföras av anställda i den drabbade verksamheten. Restriktivitet bör dock iakttagas då det gäller nödfallsarbete utanför den egna verksamheten.
Vissa typer av arbete kan sägas ha karaktär av nödfallsarbete. Exem-
pel på sådant arbete är visst sjukvårdsarbete. Omhändertagande av
sjuka är emellertid det normala arbetet för sjukvårdsanställda och kan
därför inte från sjukvårdens synpunkt anses som nödfallsarbete. I prin-
cip skall alltså sjukvårdsarbete inte kunna betraktas som nödfallsarbete. Avsteg från denna huvudregel kan dock tänkas i samband med omfat-
tande cpidemier, större olyckshändelser etc. Analoga resonemang kan föras för anställda inom t. ex. brand- och polisväsendet. För nödfallsarbete har naturligt nog inga regler om maximalt antal
övertidstimmar fastställts. För att säkerställa att lagens regler om nödfallsarbete inte missbrukas har i arbetstidslagen förts in en bestämmelse om att arbetsgivaren till arbetarskyddsstyrelsen skall anmäla utfört nödfallsarbete. Anmälan, som skall göras inom två dygn från det arbetet tog sin början, skall ange anledningen till arbetet samt dess omfattning och varaktighet. Arbetet får inte fortsätta längre tid än två dygn utan att tillstånd har sökts hos styrelsen.
Arbetarskyddsstyrelsen har möjlighet att medge undantag från anmäl-
ningsplikten och därvid föreskriva särskilda villkor. Denna möjlighet har tillkommit eftersom man i vissa fall kan tänka sig att anmälningsoch ansökningsförfarandet blir alltför opraktiskt. Som exempel på sådan verksamhet anges övertid inom Jlantarbete på grund av födelser, sjukdomsfall och olycksfall bland djur. För vissa typer av arbete anges att arbetarskyddsstyrelsen bör kunna ersätta ansökningsförfarandet med en periodvis rapportering av uttaget nödfallsarbete.
Övertid får också tas ut för förberedelse- eller avslutningsarbete, som nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbetstiden för att verksamheten skall kunna fortgå utan hinder. Sådan övertid får tas ut med högst sex timmar i veckan eller, om man för den ordinarie arbetstiden får tillämpa en längre begränsningsperiod än en vecka, med högst 24 timmar under en tid av fyra veckor.
För att arbetet skall betraktas som förberedelse- eller avslutningsarbete krävs att det skiljer sig från det ordinarie arbetet. Det skall också ha en viss periodicitet och återkomma med korta intervaller.
För att tillgodose arbetsgivarnas behov av att på grund av särskilda
omständigheter tillfälligt öka arbetstidsuttaget får allmän övertid tas
ut. Allmän övertid får omfatta högst 48 timmar under en period av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad, dock högst 150 timmar under ett kalenderår. Dessa maximigränser är dispositiva. Dis-
positiviteten gäller även begränsningsperiodernas längd.
Övertid får tas ut endast när särskilda skäl föreligger. Tolkningen av särskilda skäl ankommer främst på arbetsgivaren. Om en arbetstagare skulle anse att övertidsuttaget strider mot arbetstidslagen kan han vända
sig till tillsynsmyndigheten för att få frågan prövad.
När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge extra övertid med ytterligare 150 timmar per år. Att avtal träffats om avsteg
från bestämmelserna om den allmänna övertiden utesluter inte dispens
för extra övertid.
3.5 Ansvarsbestämmelser
Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder arbets-
tagare till arbete i strid mot arbetstidslagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen kan dömas till böter. För arbetsgivare som
underlåter att göra anmälan eller ansökan hos arbetarskyddsstyrelsen
om övertid för nödfallsarbete är påföljden böter. Åsidosättandet av anmälnings- och ansökningsplikten kan också medföra att den uttagna övertiden betraktas som allmän övertid. Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid och övertid enligt anvisningar av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare har rätt att själv
eller genom annan ta del av anteckningarna. Denna rätt tillkommer också den anställdes fackliga organisation på arbetsstället. Om arbetsgivaren underlåter att fullgöra sina skyldigheter i dessa avseenden eller
om han uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift kan böter utdömas.
3.6 Tillsyn över lagens tillämpning
Arbetarskyddsstyrelsen är tillsynsmyndighet i fråga om arbetstidslagen. Tillsyn utövas också av yrkesinspektionens tjänstemän och kommunala tillsynsmän efter anvisningar från arbetarskyddsstyrelsen.
Den som har tagit befattning med tillsyn enligt arbetstidslagen får
inte obehörigen yppa eller utnyttja vad han vid tillsynen erfarit om
yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar. Bryter han häremot kan han dömas till ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
I arbetarskyddsstyrelsens avgörande av tillämpningsfrågor i fråga om arbetstidslagen skall i den omfattning och ordning som regeringen be-
stämmer delta särskilda representanter för arbetsmarknadens parter. För handläggningen av arbetstidsfrågorna inom arbetarskyddsstyrelsen
har inrättats en särskild nämnd som beslutar i styrelsens namn. I nämnden är arbetsmarknadens huvudorganisationer företrädda. För beredning av nämndens ärenden finns inrättad en arbetstidsbyrå.
Talan får inte föras mot styrelsens beslut.
3.7 Formerna för handläggning av dispensärenden m. m.
Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela dispens från vissa av arbetstids-
lagens bestämmelser. Dispensmöjligheten avser ordinarie arbetstid och
jourtid, nödfallsarbete i vissa fall och uttag av extra övertid.
I instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen sägs att styrelsen om så behövs vid handläggningen av partsärenden som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare bör bereda vederbörande arbetsgivare och arbetstagare tillfälle att yttra sig samt söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom området.
I praktiken handläggs dispensärendena hos arbetarskyddsstyrelsen en-
ligt följande. Har vederbörande arbetstagarorganisation lokalt eller centralt eller också berörda arbetstagare tillstyrkt arbetsgivarens framställning, bifalls ansökan utan närmare utredning. Avser dispensen ordinarie arbetstid eller jourtid, sker dock remiss till parternas huvudorganisationer. Om arbetstagarparten helt eller delvis avstyrkt framställ-
ningen blir ärendet föremål för mer omfattande beredning. I sådana fall
sker alltid remiss till arbetstagarpartens huvudorganisation. Organisationens yttrande får därvid stor betydelse för ärendets fortsatta hand-
läggning. Om organisationen avstyrker ansökan görs i vissa fall ytter-
ligare utredningar som kan inkludera arbetsplatsbesök av tjänsteman vid arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektionen.
4 Departementspromemorian (Ds A 1975: 3): Arbetstidslagens till-
lämpning
Genom beslut av chefen för arbetsmarknadsdepartementet den 3 maj
1974 förordnades att en arbetstidsgrupp skulle tillsättas för att kart-
lägga vissa frågor angående tillämpningen av 1970 års allmänna arbetstidslag. Arbetstidsgruppens rapport är en företrädesvis teknisk rapport
om lagens tillämpning. Rapporten inehåller också en sammanfattning
av parternas syn på lagen och dess tillämpning. Som tidigare nämnts
har rapporten bilagts denna promemoria. Det har ändå bedömts vara
lämpligt att här i korthet redogöra för vissa delar av innehållet i rapporten.
4.1 Avtalsreglering av arbetstidens längd
Arbetstidsgruppen har gjort en kartläggning av avtalsregleringen av
arbetstidens längd och konstaterar därvid att man inom LO-området på den enskilda sektorn i allmänhet har en avtalad veckoarbetstid på 40
timmar. På senare år har dock slutits avtal för underjordsarbetare och skiftarbetare som innebär en ytterligare reducering av arbetstiden.
På den privata tjänstemannasidan har man genom centrala avtal för större delen av tjänstemannaområdet utnyttjat möjligheterna till total frikoppling från lagen, varvid man syftade till att övervinna de anpass-: ningsproblem som man befarade, om lagen i dess helhet skulle tillämpas inom området. Avtalen anknyter i vissa stycken nära till arbetstidslagen medan de i andra stycken uppvisar betydande avsteg. Så är t. ex. avtalens övertidsbegrepp ett annat än lagens.
Även för offentligt anställd personal bar slutits arbetstidsavtal som på vissa punkter gör avsteg från lagens bestämmelser. Sådana avsteg har tillkommit för att möta de speciella behov som funnits inom särskilda områden men ocksa för att möjliggöra s. k. sommartid inom den
offentliga sektorn. Avtalens regler om övertid är i vissa fall mer gene-
rösa än lagens.
4.2 Statistiska uppgifter om arbetstidens längd
För att belysa de faktiska arbetstiderna har arbetstidsgruppen redovisat vissa statistiska uppgifter om arbetstidens längd enligt vad som
framkommit av statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar. Enligt dessa undersökningar har medelarbetstiden för män sjunkit från
43,5 timmar 1970 till 41,2 timmar 1973. För kvinnor har medelarbetstiden sjunkit från 32,8 timmar till 31,6 timmar under motsvarande period. Andelen personer med mycket lång arbetstid, 45 timmar eller mer, har sjunkit kraftigt under perioden. De långa arbetstiderna förekommer företrädesvis bland egna företagare.
4.2 Arbetstidslagens tillämpningsområde
Lagens bestämmelser om undantag för vissa kategorier tjänstemän
har varit föremål för vissa tolkningsproblem. Tveksamheten i tillämpningen har lett till att arbetarskyddsstyrelsen fått behandla vissa ärenden
rörande olika grupper av statstjänstemän. På det privata området har som tidigare nämnts avtalats om total frikoppling från lagen. I privattjänstemännens avtal har dock infogats bestämmelser om att personer med viss lägsta månadslön i princip inte skall ha reglerad arbetstid.
Frågan om lagens territoriella giltighet har också varit föremål för diskussion. Arbetarskyddsstyrelsen har därvid tolkat lagen så att den inte är tillämplig utanför landets gränser.
4.4 Bestämmelserna om ordinarie arbetstid
Möjligheten att i kollektivavtal överenskomma om längre ordinarie
arbetstid än lagen anger har använts i mycket liten omfattning. Längre
arbetsvecka förekommer dock för bl. a. läkare, fyrvaktare och personal inom försvaret. Som tidigare nämnts har i avtal för underjordsarbetare
och vissa skiftarbetare bestämts kortare ordinarie arbetstid än 40 tim-
mar per vecka. Ett tjugotal ansökningar om dispens för förlängd ordi-
narie arbetstid prövas årligen av arbetarskyddsstyrelsen.
4.5 Övertid
Beträffande övertidsregleringen har arbetstidsgruppen i sin genomgång funnit att avtalen ofta tillämpar en annan definition på övertid
än lagen. Flera avtal tillämpar således s. k. mjuk arbetsvecka, dvs. den ordinarie veckoarbetstiden reduceras sådana veckor då helgdagar inträffar. Vad gäller övriga ledighetsperioder som semester, sjukfrånvaro och tjänstledighet finns i kollektivavtalen ofta inga bestämmelser som reglerar verkningarna i övertidshänscende. Kritik har från arbetstagar-
håll riktats mot lagen i detta hänseende. Man menar att arbetstidslagen
borde innehålla bestämmelser om s. k. priviligierad frånvaro enligt t. ex.
semesterlagens modell.
Lagens möjlighet att genom avtal öka uttaget av allmän övertid har
utnyttjats på det statliga tjänstemannaområdet. Avtalen för privattjänstemännen innehåller i en del fall bestämmelser om allmän övertid som
går utöver lagens stadganden. |
Arbetarskyddsstyrelsen kan om synnerliga skäl föreligger bevilja dispens för uttag av extra övertid. Antalet dispensärenden under åren 1971—1973 har hållit sig kring 5 500 per år och innebär ingen större förändring jämfört med förhållandena innan den nya lagen trädde i kraft.
Arbetarskyddsstyrelsen bifaller regelmässigt utan närmare sakprövning
framställningarna om extra övertid, om dispensansökningarna tillstyrkts av vederbörande arbetstagare eller arbetstagarorganisation. Antalet ärenden som föranlett mera ingående sakprövning håller sig under tio per år.
Övertidsuttaget för förberedelse- och avslutningsarbete torde enligt arbetstidsgruppen vara obetydligt för det stora flertalet arbetstagare. Tnom vissa områden förekommer det emellertid regelbundet. Från arbetstagarhåll har ansetts att sådan övertid är principiellt otillfredsställande och att den tillämpas i alltför stor utsträckning. Arbetarskyddsstyrelsen har årligen ett antal fall uppe till bedömning.
Omfattningen av Övertid för nödfallsarbete har stigit kraftigt sedan
lagen trädde i kraft. Detta kan emellertid till stor del förklaras med att
tillämpningsområdet vidgats jämfört med tidigare. Arbetarskydds-
styrelsen har möjlighet att ge dispens från anmälningsskyldigheten avseende nödfallsarbete. Denna möjlighet har utnyttjats i ett fåtal fall.
Journalföringen av övertid har vållat vissa smärre problem. Vissa
företag har inte fört de lagstadgade anteckningarna. Vissa anpassningsproblem har också förekommit i samband med övertidsregistrering med hjälp av ADB.
4.6 Jourtid
Vid arbetstidslagens tillkomst fanns vissa farhågor för att lagens
jourtidsregler skulle medföra att jourtid skulle komma att utnyttjas inom ett större område än tidigare. Enligt arbetstidsgruppen finns emellertid inte belägg för att jourtid kommit att utnyttjas på områden för
vilka den inte varit avsedd. Avsteg från lagens bestämmelser om juortid har gjorts i vissa avtal på bl. a. det statliga området och för kommunal-
och landstingsanställda. Ansträngningar har dock kunnat spåras från arbetsgivarhåll att nedbringa jourtidsuttaget. Ett antal ärenden som berör jourtidsuttag handläggs årligen av arbetarskyddsstyrelsen. Problemen vid tillämpningen har framför allt berört deltidsanställdas jourtid.
Till skillnad från jourtid lagregleras ej beredskapstid. Från arbets-
tagarhåll har framförts önskemål om bestämmelser som begränsar bered-
skapstidsuttaget och regler för hur beredskap skall tillgodoräknas som
arbetstid.
4.7 Överträdelser av arbetstidslagen
Överträdelser av arbetstidslagen som föranlett åtal och dom har före-
kommit i några få fall under senare år. Förseelserna har gällt övertids-
uttag och anteckningar om övertid.
Från arbetstagarhåll har framförts att nuvarande sanktionssystem inte effektivt förhindrar brott mot arbetstidslagen.
4.8 Tillsynen
Arbetarskyddsstyrelsen har under åren 1971—1973 handlagt omkring 8 000—59 000 ärenden per år med anledning av arbetstidslagen. Flertalet
ärenden har gällt uttag av extra övertid (drygt 5 000 per år) och nödfallsarbete (omkring 2 000 per år).
4.9 Formerna för handläggning av dispensärenden
Frågan om obligatorisk förbundsremiss vid handläggningen av dispensärenden har diskuterats såväl vid arbetstidslagens tillkomst som därefter. Från arbetstagarhåll har framställts yrkande om en sådan ordning.
Arbetarskyddsstyrelsen har i december 1974 tillställt parterna en skrivelse vari rekommenderas att arbetsgivaren lämnar sin framställning
om nödfallsarbete till den lokala arbetstagarorganisationen för påteck-
ning innan den tillställs arbetarskyddsstyrelsen.
4.10 Sammanfattande synpunkter från arbetsmarknadens parter
Från arbetstagarhåll har kritik riktats mot arbetstidslagens bestämmelser om ordinarie arbetstid, jourtid, beredskapstid m. m. Enligt organisationernas mening finns behov av ett starkare stöd för arbetstagar-
partens intressen än den nuvarande lagen ger.
Från arbetsgivarhåll framhålls att en ytterligare reglering av arbets-
tidsfrågorna inte är möjlig om arbetstidslagen skall behålla sin karaktär av ramlag för i princip hela arbetsmarknaden. Enligt arbetsgivarsidan finns snarare ett behov av uppmjukning av lagens regler vad gäller jouroch övertid, begränsningsperioder och dispensgivning.
5¶Reformkrav
£.1 Framställning från Tjänstemännens centralorganisation
I en skrivelse till statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet den 17 mars 1974 hemställer TCO om en utredning rörande förkortningar av den dagliga arbetstiden och de speciella problem som följer med deltidsarbete samt en allmän översyn av arbetstidslagen.
TCO:s krav på en översyn av arbetstidslagen bygger i huvudsak på följande överväganden.
De förslag från 1963 års arbetstidskommitté som lades till grund för allmänna arbetstidslagen betraktades som en radikal omgestaltning av
arbetstidslagstiftningen och en anpassning till det moderna arbetslivet.
Reformverksamheten på arbetslivsområdet har emellertid fortsatt i snabb takt vilket kan motivera en översyn av lagen. Lagens utformning förutsatte en avtalsreglering mellan parterna i en mängd frågor. TCO menar att arbetstagarparten i dessa avtalsförhandlingar inte ges tillräckligt stark ställning. Lagen har i vissa fall kommit att utgöra ett negativt normgivande element.
Förutom sådana allmänna synpunkter på lagen tas vissa konkreta punkter upp i TCO:s framställning.
En sådan är lagens bestämmelser om undantag från lagens tillämpning. TCO anser det otillfredsställande med nuvarande ordning som ger arbetsgivarna tolkningsföreträde på denna punkt. En annan punkt i lagen som berörs i TCO:s framställning är att lagen utgår från s.k. hård arbetsvecka. Eftersom flertalet arbetstagare i dag har sin arbetstid beräknad efter s. k. mjuk arbetsvecka, blir konsekvensen av lagens reg- Jer att arbetsgivaren kan ta ut mer övertid än vad som avses enligt lagen. Lagen saknar även regler om vilken frånvaro som skall betraktas som
priviligierad vid registrering av övertid.
Arbetstidslagen saknar regler om dygnsmaximum. Det är enligt TCO:s mening angeläget att frågan om dygnsmaximum löses antingen i arbetarskyddslagen eller i arbetstidslagen. TCO önskar även en översyn av lagens bestämmelser om övertid, jourtjänst och beredskapstid. Arbetstidslagen bör även kompletteras med bestämmelser som reglerar arbets-
tidsuttaget vid tjänsteresor. TCO anser det angeläget inte minst ur familjepolitisk synvinkel att arbetsgivarens rätt att ta ut mertid be-
gränsas.
5.2 Framställning från Svenska Pappersindustriarbetareförbundets
avdelning 9 i Värö
Svenska pappersindustriarbetareförbundet avdelning 9 i Värö har i skrivelse den 22 november 1974 hemställt om en översyn av arbetstids-
lagen, syftande till att ändra lagens regler om övertidsuttag.
Anledningen till framställningen är att man inom avdelningen ifrågasätter tillämpningen av reglerna för uttag av nödfallsövertid. Enligt avdelningens uppfattning finns i dag möjligheter att ta ut nödfalls-
övertid för vad som måste betraktas som löpande underhållsarbete.
I framställningen påpekas att Svenska pappersindustriarbetareförbun-
det vid förbundets kongress 1974 enades om att lagens regler på denna punkt borde ses över.
5.3 Framställning från Svenska Byggnadsarbetareförbundet
Svenska Byggnadsarbetareförbundet har i en skrivelse den 17 december 1974 hemställt att tillsynen över arbetstidslagen sker på ett sådant
sätt att arbetsgivarna förhindras att regelmässigt tillgripa övertid. Extra: '
övertid bör få tillgripas endast när synnerliga skäl föreligger. Svenska Byggnadsarbetareförbundet påpekar också i sin skrivelse att handlägg-
ningen av ärenden om extra övertid bör ses över. Enligt förbundet bör remiss ske till berört fackförbund i alla ärenden rörande extra
övertid, oavsett om de: berörda arbetstagarna tillstyrkt framställningen.
5.4 Framställning från Svenska Pappersindustriarbetareförbundet
Svenska Pappersindustriarbetareförbundet har i skrivelse den 26 mars
1975 påpekat att lagens bestämmelse om att övertid inte skall registreras förrän 40 timmars arbete per vecka utförts medför olägenheter vid från-
varo p. g. a. sjukdom, semester eller annan ledighet. Arbetsgivaren kan vid sådan ledighet ta ut övertid i större utsträckning än som avses i lagen.
I skrivelsen påpekas också att överenskommelse träffats om kortare arbetsvecka inom bl. a. massa- och pappersindustri för kontinuerligt tre-
skiftsarbete. Med lagens nuvarande utformning medför detta ytterligare möjligheter till uttag av oregistrerad övertid. Svenska Pappers- .
industriarbetareförbundet hemställer att dessa konsekvenser beaktas vid
en översyn av lagen.
6¶Överväganden och förslag
Som redogjorts för i det föregående har från vissa arbetstagarorganisationers sida gjorts framställningar om ändringar av bl. a. arbetstidslagens övertidsbestämmelser. Framställningarna tar sikte bl. a. på över-
tidsberäkningen enligt lagen, vilken nu anknyter till det i lagen före-
skrivna måttet för ordinarie arbetstid och jourtid. Ett önskemål har varit att det tillåtna övertidsuttaget kunde anknyta till den avtalade ordinarie arbetstiden och jourtiden, när denna är kortare än vad lagen
anger. |
Ett annat önskemål har varit att s. k. mjuk vecka tillämpas vid över-
tidsberäkningen. Vidare har anmärkning riktats mot utformningen och tillämpningen av de särskilda övertidsbestämmelser som rör nödfallsarbete samt förberedelse- och avslutningsarbete. Slutligen har yrkats att frågor om dispens från arbetstidsbestämmelserna alltid handläggs i sådan ordning att vederbörande fackliga organisation bereds tillfälle att yttra sig innan beslut fattas. I det följande behandlas frågorna i den
ordning de nu nämnts.
6.1¶Övertidsberäkningen
Arbetstidslagen (1970: 103) innehåller ingen definition av vad som menas med övertid. I praxis anses emellertid endast sådan arbetstid som överskrider de i lagen angivna gränserna för ordinarie arbetstid eller
jourtid eller de högre gränser för sådan tid som parterna enats om i kollektivavtal utgöra övertid enligt lagen. Vad som sagts nu hänger samman med lagens syfte att ange gränserna för det maximala uttaget
av ordinarie arbetstid, jourtid och övertid.
Genom arbetstidslagens konstruktion kommer sålunda arbetstid i vad den understiger 40 timmar i veckan inte att utgöra övertid i lagens mening. Kortare arbetstid kan ha överenskommits genom kollektivavtal
för visst avtalsområde. Sådana överenskommelser har senast träffats
i fråga och treskifts- och underjordsarbetande samt för vissa grupper på den statliga sektorn med särskilt betungande och oregelbunden arbetstid
(se bil. s. 6 och 10). Att den ordinarie arbetstiden är kortare än 40 tim-
mar i veckan kan vidare bero på deltidstjänstgöring, på infallande helg-
dagar eller på ledighet p. g. a. sjukdom eller av annan anledning. För-
utsatt att detta är avtalat eller underförstått i anställningsavtalet, kan
arbetsgivaren fylla ut skillnaden mellan den avtalade eller faktiskt
arbetade tiden och den lagstadgade ordinarie arbetstiden innan över-
tidsreglerna i lagen blir tillämpliga.
Från vissa av arbetstagarorganisationerna har man, som förut nämnts, pekat på de olägenheter som nuvarande system kan medföra för arbetstagarna. De frågor som har aktualiserats har olika räckvidd och förut-
sätter i vissa fall långtgående ändringar av arbetstidslagen.
Till en början kan böra övervägas om inte det samlade mått av över-
tidsuttag som lagen medger bör kunna anknytas till sådan kortare arbetstid för heltidstjänstgöring som har överenskommits genom kollektiv-
avtal. De kollektivavtal som under senare tid träffats angående kortare
arbetstid för vissa grupper tar sikte på arbetstagare med besvärande
arbetsförhållanden. Under den framtid som bör tas i beaktande i detta sammanhang finns anledning att räkna med att just sådana grupper
som nu nämnts främst kommer i fråga för generella arbetstidsförkort-
ningar avtalsvägen. I den mån sänkningen av arbetstiden har nu angiven grund, kan hävdas att en anknytning av det lagstadgade övertidsuttaget till den avtalade ordinarie arbetstiden ligger väl i linje med arbetstidslagstiftningens allmänna syfte att ange den totala arbetstid som kan fordras av en arbetstagare. Även om en sådan ordning från formella utgångspunkter innebär en ändring i arbetstidslagens uppbyggnad, borde
den därför vara möjlig att genomföra inom ramen för nuvarande lag.
Att göra skillnad mellan de fall då arbetstidsförkortningen motiveras
med att arbetet av olika skäl är särskilt betungande och de fall då par-
terna på andra grunder överenskommit om kortare arbetstid vid full tjänst än 40 timmar per vecka låter sig å andra sidan inte göra. En sådan
ordning är inte praktiskt genomförbar. Övervägs en anknytning av
lagens övertidsberäkning till den avtalade arbetstiden för heltid även
när denna understiger 40 timmar per vecka, måste detta gälla oavsett på vilka grunder tiden förkortas.
Det kan däremot finnas skäl att fästa avgörande vikt vid frågan i
vilka former den kortare arbetstiden har avtalats. Att låta bestämmelser i enskilda tjänsteavtal om kortare arbetstid än den lagen anger få betydelse för tillämpningen av lagens övertidsbestämmelser kan knappast vara befogat. Om behov föreligger av en särskild reglering i dessa fall, får den i stället tas in i avtalet. Arbetstidslagen är i stor utsträckning dispositiv i den meningen, att undantag från lagens bestämmelser får
göras genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller god-
känts av huvudorganisation.
Även i nu aktuellt hänseende talar övervägande skäl för att man bör utgå från sådana avtal. Avtal om förkortning av den ordinarie arbetstiden i förhållande till den i lagen föreskrivna maximitiden om 40 timmar i veckan torde också i praktiken vanligen träffas på förbundsnivå eller motsvarande.
En ändring av övertidsbegreppet av nu berört innehåll torde, mot bakgrund av den grundmurade tolkning begreppet fått i praxis, böra ske
genom en utttrycklig bestämmelse i lagen. Denna bör innehålla en definition av vad som vid lagens tillämpning skall förstås med övertid.
Sålunda bör föreskrivas att med övertid avses arbetstid som överstiger
den för ordinarie arbetstid och jourtid i lagen angivna tidsmängden eller, där i den ordning som anges i 3 § kortare ordinarie arbetstid eller jourtid avtalats, arbetstid som överstiger tid som sålunda avtalats. Bestämmelsen kan lämpligen inleda kapitlet om övertid.
Som förut antytts har arbetstidslagens övertidsbegrepp betydelse också för övertidsberäkningen vid minskning av den faktiska arbetstiden på
grund av ledighet vid infallande helger, semesterfrånvaro, sjukfrånvaro
o. d. Om en arbetstagare arbetat på övertid visst antal timmar men inom begränsningsperioden varit frånvarande från arbetet av förut angivna skäl under samma antal timmar anses någon övertid enligt lagen inte ha förekommit. Denna hindrar alltså inte att det maximala' övertids-
måttet enligt 8—10 §§ tas ut även i detta fall. En annan sak är att
övertid kan anses föreligga enligt avtal, vilket påverkar rätten till ersättning för sådan arbetstid.
Arbetstidslagen utgår emellertid inte från att s.k. hård arbetsvecka
skall tillämpas. Man har vid lagens tillkomst ansett att frågor om helgdagsledigheter bäst löses avtalsvägen. Lagen lägger emellertid som fram-
gått inte hinder i vägen för hård arbetsvecka, eftersom man ansett sig kunna förutsätta att arbetstagare med sådan arbetstidsförläggning kompenseras genom fritid för arbetade helger. Helgledigheterna är överhuvud inte lagreglerade i Sverige. Avtal som sedvänja avgör numera
helt dessa spörsmål, delvis på olika sätt inom skilda verksamhetsområden. Att generellt föreskriva att den högsta ordinarie arbetstiden för
tillämplig begränsningsperiod skall reduceras med hänsyn till infallande helgdag innebär mot den bakgrunden en deltaljreglerande åtgärd som inte passar väl in i arbetstidslagen. Något påtagligt behov av att nu ändra lagen på denna punkt har heller inte visat sig föreligga. Skulle det emellertid visa sig att frågor om helgdagsledighet inte på tillfredsställande sätt regleras mellan parterna, får frågan om lagstiftning senare tas upp till övervägande.
Även om en generell regel om reducering av den ordinarie arbetstiden med hänsyn till infallande helgdagar sålunda inte nu bör tas upp, kan övervägas att införa en bestämmelse som tar sikte på övertidsberäkningen i motsvarande fall. Övertid enligt 10 8 beräknas med utgångspunkt från den i 4 § angivna högsta tillåtna ordinarie arbetstiden om 40 timmar i veckan och det i 5 8 angivna måttet för jourtid. Enligt förslaget skall i vissa fall avtalad ordinarie arbetstid och jourtid utgöra
utgångspunkt för beräkningen. Inträffar helgdagsledighet kan utan hin-
der av arbetstidslagen motsvarande tid vid annat tillfälle tas ut som ordinarie arbetstid eller övertid, innan den i 10 8 reglerade övertiden be-
höver tas i anspråk. Frågan har aktualitet endast i de fall då större övertidsuttag förekommer. Även om så är fallet kan antagas, att möjligheten att på angivet sätt kompensera bortfallet av arbetstid med anledning av helgdag vanligen inte tillgrips. Undantagsvis inträffar dock detta.
Det nu berörda förfaringssättet framstår som föga rimligt. Även om arbetstidslagen inte förbjuder sådant övertidsuttag som nu nämnts, har det dock vid lagens tillkomst förutsatts att parterna avtalsvägen skulle enas om en lämplig lösning i nu angivet hänseende.
Sedan frågan om lagreglering nu på nytt väckts från arbetstagarhåll
mot bakgrund av att helgledighet i vissa fall kompenserats genom ökat övertidsuttag, bör emellertid övervägas att införa en bestämmelse i lagen.
En sådan bestämmelse bör innebära, att den ordinarie arbetstiden i vissa fall reduceras vid beräkning av det maximalt tillåtna övertidsuttaget enligt 10 §& arbetstidslagen. Detta bör ske när det under viss begränsningsperiod infaller helgdag på annan dag än lördag elter söndag. En ytterligare förutsättning bör vara att helgdagen är arbetsfri. För det stora flertalet arbetstagare torde detta vara fallet. För att uppnå enkel-
het och klarhet vid tillämpningen bör vidare i lagen anges det antal timmar med vilket reduceringen skall ske. Det föreslås att den ordinarie
arbetstiden vid övertidsberäkningen minskas med åtta timmar för varje
sådan helgdag. Den nu föreslagna bestämmelsen bör tas in som ett andra stycke i den nya 7 a 8.
Någon motsvarande reducering av avtalad ordinarie arbetstid i de fall denna ligger till grund för övertidsberäkningen föreslås -inte. Denna
fråga får förutsättas bli löst i de särskilda arbetstidsavtalen.
Att inte heller sjukfrånvaro eller annan form av frånvaro betraktas
vid övertidsregistrering som sker strikt på lagens grundval hänger samman med arbetstidslagens karaktär av maximilagstiftning. I den mån frågan om hänsynstagande till olika frånvaroformer vid övertidsberäkning över huvud diskuterades vid lagstiftningens tillkomst, har det troligen ansetts att lagstiftningen kunnat fylla sin uppgift utan att uppta regler härom. Denna uppfattning kan i vart fall sägas ha visst fog för
sig när lagstiftningens uppgift nu begränsats till att ge vissa allmänna
maximinormer för arbetstidens längd. Det måste anses självfallet att arbetstidslagen skall tillimpas på sådant sätt, att exempelvis semesterledighet och sjukledighet jämställs med arbetad tid vid beräkningen av tillåtet övertidsuttag. I vissa andra fall kan det vara mera tveksamt i
vad mån frånvaro skall i angivna hänseende jämställas med tid då arbete utförts. I praktiken torde emellertid lagens utformning på denna punkt
mast få motiveras från principiella utgångspunkter. Skulle det emellertid visa sig att avsaknaden av särskilda bestämmelser i nu berörda hönseende vållar svårigheter, får frågan om lagstiftning tas upp nå nytt. Det kan i detta sammanhang vidare framhållas att frågan vilka från-
varoanledningar som vid övertidsberäkningen bör jämställas med arbetad ordinarie tid, s.k. privilegierad frånvaro, har visst samband med det
arbete som f. n. bedrivs inom 1974 års semesterkommitté (A 1974: 01).
Inom kommittén övervägs bl. a. vilka ändringar som bör göras beträffande privilegicgrunderna i semesterlagen. Även om de privilegierade frånvaroanledningar som kan tänkas komma i fråga inom arbetstidslagstiftningen kan böra ges en annan utformning än motsvarande regler i semesterlagen, bör i vart fall semesterkommitténs förslag och den vidare behandlingen av detta avvaktas innan någon ändring övervägs i arbetstidslagen.
Övertidsberäkning som sker strikt enligt arbetstidslagen kan leda till särskilda konsekvenser för den som är deltidsanställd. Att lagen, som tidigare framhållits, utgår från den heltidsanställdes situation beror på att den avser att ge normer för vad som enligt allmän uppfattning skall vara högsta tillåtna ordinarie arbetstid, jourtid och övertid. Mot denna bakgrund uppstår inte övertid enligt lagen förrän arbetstagaren — oavsett om han är heltids- eller deltidsanställd — fullgjort en ordinarie
arbetstid av minst 40 timmar per vecka. Önskemål har framställts om
ett skydd mot att arbetsgivaren beordrar den deltidsanställde att utföra
arbete i större utsträckning än vad som förutsätts vid anställningen.
I denna del kan anföras att en arbetsgivare enligt allmänna avtalsrätts-
liga grunder inte kan ålägga arbetstagare övertid, jourtid eller beredskap utan att uttrycklig eller underförstådd överenskommelse träffats. Motsvarande gäller i fråga om mertid utöver vad som överenskommits som
ordinarie tid för deltidsanställd. Ett klarläggande av arbetsgivarens rätt
i detta hänseende bör för undvikande av tvist ske i avtalet. Därmed kan man begränsa utrymmet för tysta överenskommelser om mertid av inne-
börd att anställningen i och för sig drar med sig skyldighet att fullgöra
arbetstid utöver avtalad normalarbetstid. En närliggande fråga är den huruvida övertidsuttaget enligt arbetstids-
lagen bör sättas i relation till omfattningen av den deltidsanställdes
ordinarie arbetstid enligt anställningsavtalet. En sådan ändring av lagens innehåll innebär emellertid att lagen skulle ges en helt ny inriktning. Från allmänna skyddssynpunkter är ändringen inte heller motiverad. Någon ändring av övertidsbestämmelserna i detta hänseende bör därför
inte nu övervägas. Liksom när det gäller arbetsgivarens möjlighet att av
deltidsanställd beordra mertid inom ramen för den maximala ordinarie
arbetstiden enligt arbetstidslagen får begränsningar i rätten till övertidsuttag lösas i anställningsavtalet.
6.2 Särskilda former av övertid
Övertid enligt arbetstidslagen kan förekomma i fyra olika former,
övertid för nödfallsarbete, övertid för förberedelse- och avslutningsarbetc, allmän övertid och extra övertid. Övertid för nödfallsarbete (8 8) kräver att en i lagen beskriven nödfallssituation föreligger. Sådan övertid får tas ut i den utsträckning förhållandena kräver. Arbetsgivaren skall inom viss tid anmäla förhållandet till arbetarskyddsstyrelsen, vars tillstånd fordras för att arbetet skall få fortsättas. Övertid för förbe-
redelse- och avslutningsarbete (9 8) förutsätter att det för driftens be-
höriga gång är nödvändigt att före eller efter den ordinarie arbetstiden
utföra sådant arbete. Övertidsuttaget är maximerat till sex timmar i
veckan eller, i vissa fall, 24 timmar under en fyraveckorsperiod. Allmän
övertid (10 8) får, utöver nu nämnd övertid, tas ut med visst antal tim-
mar per begränsningsperiod, om det påkallas av särskilda förhållanden.
Övertiden är maximerad till 150 timmar per år. Arbetarskyddsstyrelsen
får, när synnerliga skäl föreligger, lämna dispens för extra övertid med
ytterligare 150 timmar per år. |
I fråga om tillämpningen av de båda först nämnda formerna av övertid har från arbetstagarorganisationerna framställts viss kritik.
Beträffande bestämmelsen om övertid för nödfallsarbete har fram-
hållits, att den kommit att tillämpas i alltför stor utsträckning vid in-
träffade störningar i driften. Organisationerna önskar restriktivare be-
stämmelser för att undvika att mer eller mindre sedvanliga driftsavbrott föranleder nödfallsövertid. Man föreslår därför att en förutsättning för
tillsynsmyndighetens godkännande skall vara att lokal facklig organisa-
tion har tillstyrkt ansökan.
För att övertid för nödfallsarbete skall få tas ut enligt lagen förut-
sätts, att behovet av sådan övertid beror på omständighet som inte har kunnat förutses. I den mån sådan övertid tas ut i samband med vanligen återkommande och därför förutsebara driftsstörningar, kan detta därför
inte anses stå i överensstämmelse med lagen. Arbetstidslagen kräver å andra sidan inte, att den händelse som har vållat avbrott i verksamheten eller har medfört i lagen närmare beskriven fara är av särskilt drama-
tisk art. Det innebär att nödfallsövertid i och för sig kan tas ut, när
avbrott i verksamheten beror på förhållandevis banala orsaker.
Övertid bör emellertid, som också framhölls vid lagens tillkomst, be-
traktas som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Att detta i särskild grad får anses gälla övertid för nödfallsarbete torde vara obestridligt.
Mot bakgrund av den kritik som framförts av vissa arbetstagarorganisa-
tioner bör därför övervägas, om möjligheterna att ta ut nödfallsövertid bör begränsas.
Att införa särskilda regler om tillstyrkan från fackklubb e. likn. som villkor för godkännande av nödfallsövertid torde inte böra komma i fråga. Skall det för myndighetsgodkännande förutsättas sådant medgivande, förlorar myndighetsprövningen det mesta av sin mening. I
stället bör lösningen sökas i en jämkning av den särskilda övertidsbestämmelsens lydelse. Genom att kräva att omständighet som får föran-
leda uttag av nödfallsövertid skall vara av visst kvalificerat slag, torde ett snävare synsätt kunna markeras. Det får sedan ankomma på tillsynsmyndigheten att genom sin praxis ge uttryck åt ett sådant ändrat synsätt. En ändring av nu angivet slag kan ske på så sätt att uttrycket
”natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet” i 9 § arbetstidslagen ersätts med Jokutionen ”natur- eller olyckshändelse eller annan
därmed jämförlig omständighet”.
Med ändringen markeras att i allmänhet endast händelser som ligger utanför det skeende som arbetsgivaren kan påverka eller som har karaktär av olyckshändelse kan föranleda uttag av nödfallsövertid. Hit
hör sådana omständigheter som har karaktären av force majeure, liksom också exempelvis inträffat avbrott i el- celler vattendistributionen eller de allmänna kommunikationerna. Liksom hittills skall som ytterligare förutsättningar gälla att den ifrågavarande omständigheten inte har kunnat förutses och att den vållat avbrott i verksamheten eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv,
hälsa eller egendom. Beträffande övertiden för förberedelse- och avslutningsarbete har från
arbetstagarorganisationernas sida föreslagits att övertidsformen avskaffas. Behövlig tid för dessa arbeten bör enligt deras uppfattning räknas av på den ordinarie arbetstiden, som i viss utsträckning kan förskjutas,
eller på den allmänna övertiden. Eftersom förberedelse- och avslutningsarbetena definitionsmässigt
återkommer med stor regelbundenhet kan det i och för sig från prin-
cipiella utgångspunkter sägas vara otillfredsställande att ha en särskild övertidsform för dem. Övertid enligt arbetstidslagen skall ju i princip
vara en extraordinär företeelse som ej skall utnyttjas till att mera regel-
bundet förlänga arbetsdagen. Ett ytterligare problem med bestämmel-
serna om förberedelse- och avslutningsarbeten är att de ibland vållar
tolkningssvårigheter. Vid lagens tillkomst uttalades emellertid, att de fyra övertidsformer som tidigare förekom motsvarade realiteter inom
arbetslivet och därför borde behållas i den nya lagen.
Det är svårt att få en uppfattning om i vilken utsträckning övertid av detta slag förekommer. Viss ledning ger emellertid arbetstidskommitténs
uttalanden i betänkandet Allmän arbetstidslag (s. 50). Kommittén framhåller där att det stora flertalet arbetstagare i praktiken har ingen eller obetydlig övertid av detta slag. Vissa arbetstagare har dock regelbundet sådan övertid, vilken kan bli förhållandevis omfattande, t. ex. arbetsledare och personal som ansvarar för rengöring och smörjning av maskiner, städning av arbetslokaler samt uppeldning och liknande arbeten. Hur omfattande denna övertid är saknar man mera bestämda uppgifter
om. Den kan i vissa enstaka fall närma sig maximum men torde mer-
endels ligga betydligt lägre.
Från arbetstagarhåll har som nämnts begärts, att denna form av övertid utgår ur lagen och att den tid som behövs för förberedelse- och av-
slutningsarbete i stället avräknas från den ordinarie arbetstiden. En
sådan ordning har också i första hand övervägts, inte minst mot bakgrund av att denna form av övertid i vissa fall utgör ett normalt inslag
i arbetstiden. En lagändring av detta innehåll förutsätter emellertid en
omfattande undersökning — under medverkan av arbetsmarknadens Organisationer — av vilka möjligheter som föreligger inom olika bran-
scher att genom förskjutning av arbetstiden föra in förberedelse- och avslutningsarbetena inom ramen för den ordinarie arbetstiden. Någon
sådan undersökning har inte kunnat göras i detta sammanhang.
Eftersom sålunda verkan av en ändring, som innebär att den nu berörda övertiden skall inrymmas i den ordinarie arbetstiden, inte nu kan
överblickas, bör man välja en annan väg för att uppnå en ändring av nuvarande ordning. Det kan sålunda finnas anledning att överväga, om det finns tillräckliga skäl att tillåta fullt uttag av allmän och extra övertid för arbetstagare som är skyldig att utföra förberedelse- och av-
slutningsarbete utanför ordinarie arbetstid. En möjlighet är att helt undanta bestämmelserna om allmän övertid
i 10 8 beträffande nu berörda arbetstagare. Detta skulle då ske utifrån antagandet att där förberedelse- och avslutningsarbete förekommer,
detta i allmänhet kan antas ha lika stor omfattning som den enligt
arbetstidslagen tillåtna allmänna övertiden. Med hänsyn till att f.n.
tillräckligt belägg saknas för ett sådant antagande bör i stället väljas den lösningen att, i den mån övertid för förberedelse- och avslutnings-
arbete förekommer, anse den allmänna övertiden enligt 10 8 ha i motsvarande utsträckning konsumerats. Om övertiden för förberedelse- och avslutningsarbete uppgår till eller överstiger den allmänna övertiden enligt 10 § första stycket, får sistnämnda slag av övertid alltså inte tas ut av arbetstagaren. Ändringen medför ett tillägg till 10 § första stycket av innebörd, att övertid som tagits ut enligt 9 8 skall avräknas från den allmänna övertid som får tas ut enligt 10 § första stycket.
6.3 Handläggningen av dispensärenden i arbetstidsnämnden Frågor om dispens från arbetstidslagens bestämmelser handläggs enligt 7, 8 och 10 §§ i lagen av arbetarskyddsstyrelsen. Inom styrelsen avgörs ärendena av en särskild arbetstidsnämnd, i vilken ingår företrädare för arbetsgivarna och arbetstagarna. Av bilagan (s. 44) framgår att det allt övervägande antalet ärenden avser framställningar om extra övertid enligt 10 § andra stycket arbetstidslagen och, i viss utsträckning, anmälningar om övertid för nödfallsarbete enligt 8 § samma lag. I fråga om handläggningen av dessa ärenden gäller bl. a. 18 8 instruktionen (1972: 164) för arbetarskyddsstyrelsen. Enligt bestämmelsen bör
styrelsen i ärende som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbets-
tagare, om det behövs, bereda arbetsgivaren och arbetstagaren tillfälle att yttra sig samt söka samråda med representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom verksamhetsområdet. Arbetstidsbyrån tillämpar med stöd av den nämnda paragrafen följande handläggningsordning. Ansökningar från arbetsgivare utan tillstyrkan av fackförbund, lokal facklig organisation eller de berörda arbetstagar-
na personligen remitteras före avgörande till respektive förbund för
yttrande. I övriga fall, dvs. när ansökningshandlingen försetts med
tillstyrkan av central eller lokal facklig organisation eler av arbetstagaren själv, sker i allmänhet inget remissförfarande. Arbetstagarens
tillstyrkan jämställs sålunda i princip med ett godkännande från orga-
nisationens sida, Enligt en undersökning som gjordes 1968 avgjordes ca 2070 av ärendena efter tillstyrkan av enbart den berörda arbets-
tagaren. |
Från arbetstagarhåll har man begärt sådan ändring i arbetstidslagen,
att extra övertid enligt 10 § andra stycket i lagen inte får medges av arbetarskyddsstyrelsen utan att central eller lokal organisation godtagit
detta. Det kan emellertid lika lite i detta fall som när det gäller godkännande av nödfallsarbete vara en lämplig lösning, att som villkor för
dispens ställa upp ett absolut krav på tillstyrkan från arbetstagarorgani-
sation. Hela dispenshandläggningen blir då enbart ett registreringsför-
farande, vilket måste innebära felaktig resursanvändning. Vill man ha
till stånd ökad sakprövning i vissa fall av frågan om synnerliga skäl
föreligger, bör i stället eftersträvas att från myndighetshandläggning avföra de många ärenden där parterna är ense om behovet och lämplig-
heten av övertid utöver lagens normer för allmän övertid. Möjligheten
att träffa avtal i vederbörlig ordning om förhöjd allmän övertid bör utnyttjas för dessa situationer. Några lagstiftningsåtgärder för att främja tillkomsten av sådana avtal är knappast behövliga eller möjliga. Genom vidgad sakprövning i de återstående fallen bör syftet bakom önskemålet
i väsentlig utsträckning kunna tillgodoses.
En sådan utveckling som nu antytts skulle i hög grad underlätta ett mer ingående handläggningsförfarande hos arbetstidsnämnden. Denna
fråga har också aktualiserats i Svenska byggnadsarbetareförbundets
skrivelse till chefen för arbetsmarknadsdepartementet (5.3). Förbundet har i skrivelsen och i samband med överläggningar med departementet hemställt om bl. a. sådan ändring i arbetarskyddsstyrelsens instruktion, att de fackliga organisationerna kan utöva cen bättre kontroll över
ATL:s efterlevnad.
Från förbundet sida har man anfört att arbetsgivaren, särskilt i tider med hög arbetslöshet, har ett starkt övertag gentemot de anställda. Hans möjligheter att förmå dessa att acceptera extra övertid är stora. I det
sammanhanget framhålls att de nya trygghetslagarna delvis fått till
följd ett ökat övertidsuttag. Det anges finnas företag som inte endast försöker klara tillfälliga toppbelastningar med ett roassivt övertidsuttag utan också arbetar med kontinuerliga övertidsuttag. Vidare har man
pekat på att det inte sällan förekommer att särskilt arbetstagare som
har sin arbetsplats förlagd långt från hemorten gärna fyller ut sin fritid med arbete, även utöver de av arbetstidslagen stipulerade gränserna. I dessa fall föreligger enligt förbundet en konflikt mellan det individuella arbetstagarintresset och det kollektiva arbetstagarintresset. Byggnads-
arbetareförbundet menar mot den bakgrunden att arbetarskyddsstyrel-
sen regelmässigt borde kunna bereda arbetarpartens fackliga organisation möjlighet att avge yttrande i dispensärenden, även om ett sådant
förfarande inte är uttryckligen föreskrivet. Vad som anförts från Byggnadsarbetareförbundets :sida förtjänar be-
aktande. Arbetstidslagen utgör en social skyddslag och det är därför
angeläget att de möjligheter som finns att kringgå lagens syfte i möjlig
mån begränsas. För medgivande att uttaga extra övertid enligt 10 8 andra stycket krävs synnerliga skäl. Ett mera regelmässigt utnyttjande av denna möjlighet måste mot bakgrund av bestämmelsens skyddskaraktär vara otillåtet, även om arbetstagaren av ekonomiska eller andra skäl
gått med på det. I särskild grad gäller detta naturligtvis, om arbetstagaren har förmåtts eller känt sig tvingad att acceptera en begäran om extra
övertidsuttag.
En från angivna utgångspunkter bättre ordning för dispensprövningen .
skulle otvivelaktigt kunna åstadkommas, om berörd arbetstagarorgani-. .
sation alltid fick tillfälle att yttra sig över framställningar om extra
övertid, om framställningen inte redan tillstyrkts av organisationen. En sådan ordning föreslås därför bli införd. Huruvida ärendet i det enskilda
fallet bör remitteras till central eller lokal organisation torde kunna från fall till fall avgöras av tillsynsmyndigheten med hänsyn till framställ-
ningens principiella betydelse, behovet av skyndsam behandling etc. .
Den nu föreslagna ordningen bör gälla även i fråga om dispensansökningar som rör arbetarskyddslagens arbetstidsbestämmelser.
Även om således yttrande från berörd organisation i princip alltid
skall begäras i dispensärenden, bör det finnas en möjlighet att i särskilda
undantagsfall underlåta detta. En sådan möjlighet kan exempelvis be-
hövas i särskilt brådskande ärenden. Den omständigheten att berörda
arbetstagare inte är organiserade skall emellertid inte medföra att remiss
underlåts till den organisation som berörs av verksamheten.
Förslaget föranleder ändring i 27 §& instruktionen (1972: 164) för
arbetarskyddsstyrelsen.
NORSTEDTS TRYCKERI "STOCKHOLM 1976 760220