med förslag om insyn i och kontroll av den militära underrättelsetjänsten, m.m.

Regeringens proposition

1975/76:189

med förslag om insyn i och kontroll av den militära underrättelse-

tjänsten m. m.;

beslutad den 18 mars 1976.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag

av regeringsprotokoll för de åtgärder som framgår av föredragandens hem-

ställan.

På regeringens vägnar

OLOF PALME ERIC HOLMQVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av 1974 års underrättelseutrednings betänkande (SOU

1976:19) Den militära underrättelsetjänsten redovisas i propositionen vissa allmänna riktlinjer för vår militära underrättelsetjänst. Vidare föreslås grunder för insyn i och kontroll av verksamheten. För detta ändamål avses

en särskild nämnd bli inrättad den I juli 1976. Nämnden förutsätts få sex

ledamöter. Slutligen föreslås att överbefälhavarens enhet för inhämtning av underrättelser med s. k. särskilda medel, IB, organisatoriskt knyts till försvarsstaben. Underrättelseutredningens organisationsförslag i övrigt avses bli överlämnade till försvarsmaktens ledningsutredning genom tilläggsdirektiv.

| Riksdagen 1976. I saml. Nr 189

Utdrag FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1976-03-18

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, An-

dersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Feldt, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson

Föredragande: statsrådet Holmqvist

Proposition med förslag om insyn i och kontroll av den militära underrättelsetjänsten m. m.

Inledning

I västvärlden har under senare år förts en livlig debatt om underrättel-

setjänsten i dess olika former. Vissa kritiker har satt i fråga om det över huvud taget skall finnas någon underrättelsetjänst. Andra har vänt sig mot att underrättelseorganen är isolerade från det övriga samhället och ofta handlar i strid med de regler som gäller för detta. Bristen på insyn och kontroll över verksamheten har också kritiserats.

Å andra sidan har man i debatten betonat att underrättelsetjänsten är ett tidlöst och ofrånkomligt inslag i den internationella samlevnaden. Som stöd för detta påstående har man anfört att ett militärt försvar utan un-

derrättelsetjänst är en omöjlighet, om man inte är beredd att nästan ständigt

hålia en stark militär beredskap som kostar oerhört mycket mer än underrättelserjänsten eller att ta risker som få anser godtagbara.

Under våren och sommaren 1973 publicerade journalisterna Peter Bratt

och Jan Guillou artiklar i tidningen Folket i Bild/Kulturfront om en hemlig

svensk underrättelseorganisation som kallades IB. ”Intormationsbyrån”. I artiklarna lämnades uppgifter om IB:s organisation, arbetssätt och inriktning. Artikelförfattarna gjorde bl. a. gällande att IB bedrev infiltration i den svens-

ka fackföreningsrörelsen, förde åsiktsregister över personer i Sverige, sam-

arbetade med utländska underrättelseorgan på ett sätt som stred mot vår lands alliansfria utrikespolitik samt medverkade i brou mot svensk lag, t. ex. genom att begå inbrott. Myndigheterna — representerade av främst

dåvarande försvarsministern Sven Andersson och överbefälhavaren Stig Synnergren — bekräftade att organisationen fanns och att den ägnade sig åt underrättelseverksamhet. Man avvisade i huvudsak de anklagelser mot IB som hade framförs i tidningsaniklarna.

En tidigare anställd vid IB. byrådirektören Håkan Isacson, upprepade i

ett brev till försvarsministern vissa av de påståenden som hade framställs

i artiklarna. Försvarsministern överlämnade Isacsons brev till riksåklagaren

som uppdrog åt dåvarande chefsåklagaren vid åklagarmyndigheten i Stock-

holm, C. A. Robert, att låta utreda anklagelserna i brevet.

I slutet av september 1973 kom Bratt ut med boken IB och hotet mot vår säkerhet, där det förekom ytterligare kartläggning av IB och kritiska uttalanden om organisationen.

Robért fann genom beslut i oktober 1973 inte skäl att åtala någon av de IB-medarbetare som hade utpekats som brottsliga i tidningsartiklarna, Bratts bok och Isacsons brev. Samma dag anhöll han emellertid Bratt, Guillou, Isacson och ytterligare två personer som misstänkta för spioneri på grund av uppgifterna i tidningsartiklarna och Bratts bok. I december 1973

väcktes åtal mot Bratt och Guillou för spioneri och mot Isacson för spioneri och medhjälp till spioneri. I januari 1974 dömde Stockholms tingsrätt var och en av Bratt, Guillou och Isacson i allt väsentligt i enlighet med åtalen till fängelse ett år.

Guillou fullföljde talan mot tingsrättens dom i Svea hovrätt, som genom

dom i mars 1974 satte ned straffet för honom till fängelse tio månader. Hovrättens dom överklagades av Guillou till högsta domstolen, som emellertid inte beviljade honom prövningstillstånd. Hovrättens dom mot honom kom därför att stå fast.

Med anledning av IB-affären utnyttjade riksdagens försvarsutskott sin initiativrätt till att lämna riksdagen en redovisning och vissa förslag efter att ha granskat den militära underrättelsetjänsten under månaderna oktober-december 1973.

Utskottet ansåg att Sverige behöver både en underrättelsetjänst och en

säkerhetstjänst så länge vi vill upprätthålla ett meningsfullt försvar. Utskottet

angav i detta sammanhang helt konfattat de allmänna kraven på den särskilda organisationen för inhämtning av underrättelser på följande sätt.

1. Verksamheten skall avse underrättelser av betydelse för rikets yttre säkerhet.

2. Organisationen skall vara en del av vårt demokratiska samhälle och

verksamhetens inriktning skall stå under löpande kontroll av statsmakterna. 3. Verksamhet inom Sverige får inte stå i strid med landets lagar och inte vara inriktad på uppgifter som ankommer på polisen.

4. Verksamheten skall vara effektiv och bedrivas under omdömesgill ledning. Sckretesskravet måste beaktas.

Om den hemliga underriättelsetjänsten i fortsättningen anförde utskottet

att det fanns eu visst behov av åtgärder i olika avseenden. Sålunda behövdes en fastare inriktning av verksamheten. Utöver de tidigare uppställda allmänna kraven borde tillkomma riktlinjer (instruktion) utfärdade av Kungl. Maj:t. De närmare bestämmelserna för tjänsten borde liksom tidigare med-

delas av överbefälhavaren. Vidare måste det i fortsättningen redovisas öppet

att en verksamhet av detta slag bedrivs och måste bedrivas. Det allmänna syftet och den organisatoriska anknytningen i stort borde vara kända. Vad gäller frågan om insyn i och kontroll över den hemliga verksamheten uttalade utskottet att man förutsatte att kommande riksdagars försvarsutskott skulle

följa verksamheten i stort och att regeringen skulle ägna den betydande

uppmärksamhet. Utskottet ansåg det möjligt att en eventuell lek mannastyrelse för försvarsstaben i fredstid också skulle kunna ta ställning till principiella frågor som rör den särskilda verksamheten (mot. 1973:22. FöU 1973:19. rskr 1973:289). Man kunde också tänka sig andra former för kontroll.

Särskild uppmärksamhet måste enligt utskottet ägnas åt rekrytering, anställningskontroll, utbildning för underrättelseverksamhet och vidarcutbildning för annan verksamhet efter avslutad anställning. Verksamhetens särskilda karaktär gjorde det också angeläget att överväga frågor om anställ-

ningsförhållanden, tystnadsplikt m. m. för den personal som är fast knuten

ull den särskilda byrån, IB.

I fråga om medelsförvaltningen och den ekonomiska kontrollen vid byrån anförde utskottet att det tillämpade förfarandet att förstöra redovisnings-

handlingarna sedan en särskilt utsedd revisor och försvarsministern gjort sin årligen återkommande granskning uppenbarligen var förenat med vissa olägenheter. Verksamhetens hemliga natur och frånvaron i vissa fall av utgiftsverifikationer kunde vara en grogrund för misstankar om otillbörligt förfarande i ckonomiskt avseende.

Utskottet ansåg det slutligen nödvändigt att ytterligare studera de frågor som berörts. Därvid borde bl. a. övervägas om resurserna för underrättelsetjänsten var fördelade på bästa sätt och om en ökad användning av tekniska

hjälpmedel kunde medföra fördelar. Utskottet hemställde att riksdagen skulle godkänna de angivna allmänna kraven på den särskilda organisationen för inhämtning av underrättelser samt som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet hade anfört

om den hemliga underriättelsetjänsten i fortsättningen.

Två utskottsledamöter — herrur Petersson i Gäddvik och Virgin (m) anförde i ett särskilt yttrande att utskottets granskning av IB-affären av

främst tidsskäl inte hade kunnat bli så ingående som hade varit önskvärn när det gällde den hemliga underrättelsetjänstens verksamhet inom landet före år 1970. Det kvarstod enligt dessa ledamöters mening en viss oklarhet i fråga om de framförda påståendena om partipolitiskt utnyttjande av den särskilda byrån under 1960-talet. För tiden därefter hade granskningen varit

tillfyllest och visat att något sådant utnyttjande inte hade förekommit. De

ifrågavarande ledamöterna anförde vidare att en granskning avseende tiden

före år 1970 måste bli tidsödande och kräva resurser utöver dem som ett riksdagsutskott disponerade. Granskningen borde därför lämpligen anförtros en särskild juristkommission. Denna borde, enligt yttrandet, även utreda händelscutvecklingen under år 1973. Främst borde därvid klarläggas på vilket säll regeringen hade handlagt de säkerhetsfrågor m. m. som hade uppkommit i samband dirmed.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottsmajoritetens hemställan (rskr 1973:383).

Vidkonstitutionsutskottets granskning år 1974 av stats-

rådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning var IB-affären föremål för intresse. I sitt betänkande (KU 1974:22) uttalade utskottet att

granskningen självfallet skedde mot bakgrund av den utredning i sak av den militära underrättelsetjänsten som försvarsutskottet hade redovisat och som hade godkänts av riksdagen. En viktig utgångspunkt var sålunda, anförde konstitutionsutskottet, att Sverige har behov av en välordnad och

effektiv underrättelsetjänst som ett led i ett starkt totalförsvar, som syftar

till att upprätthålla vår neutralitet, om det skulle bli krig i vår omvärld.

Konstitutionsutskottets granskning avsåg handläggningen inom regering-

en av militära underrättelsefrågor. Utskottet tog upp frågan om vilka kon-

takter som hade förekommit mellan regeringen eller enskilda statsråd och överbefälhavaren, försvarsstaben och IB i ärenden som berör den militära

underrättelsetjänsten.

Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att frågor om den militära

underrätelsetjänsten i allmänhet inte blev föremål för någon gemensam beredning eller diskussion inom regeringen. Vanligen handlades dessa ärenden av försvarsministern och endast i de fall han ansåg det nödvändigt kopplades statsministern och regeringen i övrigt in. Några bestämda regler för när detta borde ske fanns inte utan avgörande träffades efter en be-

dömning från fall ull fall.

» Beträffande IB:s samarbete med andra länders underrättelseorganisationer

fann utskottet att frågan alltid hade underställts regeringen (försvarsminis-

tern). Regeringen hade vid några enstaka tillfällen under senare år medgett att sådant samarbete fick äga rum. Beslut om detta hade inte fattats i konselj

utan på försvarsministerns ansvar. Enligt utskottet hade vid utbyte av in-

formation med andra länders underrittelseorganisationer som ledande principer gällt att tredje makt inte fick skadas, att uppgifter av hemlig natur

om det svenska försvaret inte fick lämnas ut och att utbytet uteslutande skulle ha till syfte att tjäna det svenska försvaret. Det hade ankommit på överbefälhavaren att lämna närmare föreskrifter för att tillgodose dessa principer.

Enligt utskottet var det självfallet av vikt att försvarsministern fortlöpande hölls orienterad om den militära underrätuelsetjänstens verksamhet som mi-

Htärledningen hade huvudansvaret för. Det var vidare naturligt att försvarsministern i sin tur delgav statsministern och, när det behövdes, regeringen

I Övrigt vad som hade förekommit vid dessa orienteringar. Utskottets ma-

joritet fann inte anledning till erinran mot den ordning som härvid hade

tillämpats inom regeringen.

Riksdagen lade konstitutionsutskottets anmälan i de angivna delarna till handlingarna utan särskilt uttalande (prot. 1974:86). Till riksdagens ombudsmän (JO) inkom ett sjuttiotal anmäl-

ningar som rörde IB-affären. Anmälningarna kan i fråga om syftet indelas i tre huvudgrupper. Till den första huvudgruppen kan föras anmälningar,

där det görs gällande att chefsåklagaren Robért begått fel eller försummelse

vid utredningen av påstådda brott av befattningshavare vid IB och i andra avseenden. Den andra gruppen riktar sig också främst mot Robert och avser hans handläggning av utredningen om spioneri och hans åtalsbeslut. Den tredje gruppen avser IB och dess verksamhet, dess förbindelser med främmande underrättelseorganisationer m. m.

Beträffande de anmälningar som gäller de två första huvudgrupperna fann JO i beslut i september 1975 (JO:s ämbetisberättelse 1975/76 s. 132) inte

anledning till erinran mot de bedömningar som Robért och andra tjänstemän

hade gjort eller de åtgärder som de hade vidtagit.

Med anledning av sin granskning av underrättelsetjänstens förhållanden (anmälningar som gäller den tredje huvudgruppen) uttalade JO kritik bl. a. beträffande den verksamhet som IB hade bedrivit inom landet mot personer

som var bosatta här. Det gällde i första hand infiltration i politiska och

andra sammanslutningar samt intrång i en statslös kvinnas bostad. JO uppehöll sig också vid en anmälan att IB hade lämnat ut uppgifter om en svensk

journalist till en utländsk underrättelseorganisation. Han anförde att sakens

principiella sida var betydelsefull, inte minst från rättssäkerhetssynpunkt. JO uttryckte vidare mycket starka betänkligheter mot att IB hade tämnat över vissa uppgifter tll en privatperson, varigenom IB hade förlorat kontroll och rådighet över uppgifterna.

Mot bakgrund av IB-affären och försvarsutskottets granskning av denna

tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande i januari 1974 sex sakkunniga! för att utreda riktlinjerna för den militära underriättelsetjänsten

m. m.

De sakkunniga, som tog namnet 1974 års underrättelseutredning (UU

74), avlämnade i januari 1976 betänkandet Den militära underrittelsetjän-

sten. Betänkandet innehåller uppgifter av hemlig natur. Utredningen hemställde att det skulle offentliggöras i största möjliga utsträckning. Sedan

I Fd. universitetskanslern Nils Gustav Rosén, ordförande, ombudsmannen Göran Axell, chefredaktören Anders Clason, f. d. riksdagsledamoten Nancy Eriksson, förutvarande statsrådet. riksdagsledamoten Gunnar Hedlund och professorn Ulf Himmelstrand.

betänkandet hade sekretessgranskats beslöt regeringen i januari 1976 enligt 37 8 sekretesslagen (1937:249) att offentliggöra huvuddelen av betänkandet

(SOU 1976:19). |

Etter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhavaren - efter hörande av försvarsgrenscheferna, försvarets materielverk och försvarets forskningsanstalt — samt försvarets radioanstalt.

Underrättelseutredningen har med särskild skrivelse i november 1975 föreslagit vissa ändringar i budgeteringen av kostnaderna för underrättelse-

tjänsten. På min hemställan har regeringen i prop. 1975/76:100 (bil. 6) underställt riksdagen förslagen. Jag kommer i det följande att ta upp vissa

principfrågor beträffande underrättelsetjänsten och hemställa att regeringen

föreslår riksdagen åtgärder för att öka insynen och kontrollen över verk-

samheten.

Endast en del av underrättelseutredningens förslag underställs riksdagen i detta sammanhang. På grund av det allmänna intresset av saklig upplysning om underrättelsetjänsten kommer jag trots detta att i fortsättningen relativt utförligt redogöra för underrättelsetjänstens grunder, det svenska underrättelseväsendets funktion och organisation, andra länders underrättelseverksamhet samt underrättelseutredningens överväganden och förslag.

Underrättelsetjänstens grunder

Klarläggande av underrättelsebehov och inriktning av källor

Underrättelsetjänst i ordets vidaste bemärkelse innebär att samla in och

ställa samman information och att på grundval av det samlade materialet göra olika slags bedömningar, t. ex. om en kommande händelseutveckling.

I trängre mening brukar underrättelsetjänst beteckna den verksamhet som

syftar till att kartlägga främmande makters förhållanden. I fortsättningen

använder jag begreppet i den senare bemärkelsen.

Det förekommer underrättelsetjänst med olika slags inriktning och organisatorisk anknytning. Några länder, 1. ex. stormakterna, har underrättelseorganisationer som är knutna till den politiska ledningen för att förse denna med informationer om andra staters förhållanden, inte bara på det militära området. Man kan här tala om en all män politisk underrättelsetjänst. Andra länder begränsar sig ull att ha en militär

underrättelsetjänst. Härmed avses vanligen en underrättelse-

tjänst som organisatoriskt är knuten till ett lands försvarsmakt.

Det ligger I underrättelsetjänstens natur att den alltid är underordnad beslutsfattare som har behov av information om andra länder för sin verk-

samhet. De beslutsfattare som behöver underrättelser kan vara ett lands

politiska eller militära ledning eller andra organ.

Underrättelsetjänstens karaktär medför att verksamhetens innehåll bestäms av de kunskaper om främmande makters förhållanden som vederbörande beslutsfattare behöver. Det förlopp varigenom underrättelseorganens arbetsuppgifter fastställs och där man således —- i samverkan mellan

”kunden”/beslutsfattaren och underrättelsetjänsten — gör klart för sig i vilka avseenden informationen om andra länder behöver kompletteras kallas i

den militära terminologin klarläggande av underrättelsebehov. Denna process mynnar ut i en order till underrättelsetjänsten att skaffa fram underrättelser om vissa angivna förhållanden. En sådan order kan vara långsiktig och endast i grova drag inrikta underrättelsetjänsten

mot angivna mål. Ordern kan också föranltedas av ett akut informationsbehov

och därför vara mera detaljerad.

Ett rationellt utnyttjande av de källor som man kan få information från förutsätter att arbetsuppgifterna fördelas mellan källorna efter deras möjligheter att inhämta underrättelser. Man brukar hir tala om att inrikta källorna.

Förloppet från det att underrättelsebehovet klarlagts till dess den efter-

frågade slutprodukten har överlämnats till beställaren indelas vanligtvis i

tre moment, nämligen inhämtning, bearbetning och delgivning av underrättelser.

Inhämtning av underrättelser

Största delen av den information som olika beslutsfattare behöver är sådan

att den utan svårighet kan inhämtas på öppna vägar. Försök har gjorts att uppskatta hur mycket av underrättelsematerialet som inhämtas på detta sätt. Enligt vissa beräkningar rör det sig om över 80 "+ för underrättel-

seorganisationerna i västvärlden. För motsvarande organisationer i östblock-

et torde andelen hemligt material vara större.

Underrättelsematerial som är allmänt tillgängligt finns i bl. a. massmediaproduktionen — inte minst i facktidskrifter av olika slag. Sådan infor-

mation kan vidare förmedlas genom diplomatiska kanaler och genom in-

formationsutbyte inom vetenskap och forskning. Iakttagelser vid mässor, utställningar, militärparader och uppvisningar är också sådant material som underrättelseorganisationerna regelmässigt tar det av.

Den stora satsningen på allmänt tillgänglig information innebär emellertid inte att underrättelseorganisationerna begränsar sin verksamhet till sådant material. En stor del av ländernas verksamhet, inte minst inom försvarsområdet, omges med sekretess och kan därför inte utforskas om inte särskilda metoder används. Denna slags inhämtningsverksamhet förekommer i olika former, 1. ex. agentverksamhet och signalspaning.

De vanligaste sätten att inhämta underrättelser kan — utan krav på logiskt inbördes samband — förtecknas på följande sätt.

- . Markspaning

. Fartygsspaning

WIN . Flygspaning

BR . Elektronisk spaning

. Satellitspaning

AS

. Iakttagelser av attachéer

I

. Information från flyktingar

<A

. Information från resenärer

. Information från agenter

>. . Information genom samverkan med andra länders underrättelscorganisationer 11. Studium av materiel 12. Studium av tagna handlingar 13. Förhör med krigsfångar

14. Studium av publikationer

Den tekniska utvecklingen under senare år har haft stor inverkan på

möjligheterna att inhämta underrättelser. Särskilt inom elektronikområdet har utvecklingen av avlyssningsapparatur m, m. väsentligt ökat möjligheterna tll underrättelseinhämtning.

När det gäller inhämtning genom s. k. särskilda medel haragentverk-

samhet av tradition tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Underrättelscagenterna spelar emellertid numera inte en så dominerande roll som de har gjort tidigare. Skälen härtill är flera. Det viktigaste torde vara att andra medel för att inhämta underrättelser har visat sig vara mer givande.

Stgnalspaning är i dag en mycket viktig del av många länders underrättelsetjänst. I sin ursprungliga form innebar signalspaning att uppsnappa meddelanden som överbringas på elektronisk väg. I takt med den tekniska utvecklingen har dock användningsområdet för detta slags underrättelseinhämtning ökat kraftigt. Numera går verksamheten även ut på att genom pejling söka bestämma t. ex. militära förbands placering och förflyttningar. Vidare ägnar man sig åt att genom högt utvecklad analys av signaler från

radarstationer och navigationssystem få upplysningar om viktiga egenskaper

hos dessa anläggningar.

Signalspaning utförs från signalspaningsstationer som antingen är markbaserade eller installerade i flygplan eller fartyg. För åtminstone Förenta

staternas och Sovjetunionens vidkommande kommer numera även sa-

telliter istor utsträckning till användning som bärare av signalspaningsutrustning. Sådana satelliter färdas på hög höjd och medför utrustning för

mottagning, bandinspelning och överföring till jorden av främmande länders

signalering.

Satelliterna har emellertid fått en ännu större betydelse inom fotospa-

Prop, 1975/76:189 10

ningen. Den största fördelen med satelliterna är att de befinner sig så högt

att det område som kan överblickas är mycket stort. Svårigheterna vid satellitspaning är att kraven på den optiska utrustningen blir utomordentligt höga och att stor hänsyn ännu så länge får tas till väder och andra atmo-

sfäriska förhållanden. Ett annat problem är överföringen av bilderna till

marken.

Signalspaning kan också riktas mot andra länders satelliter. Målet är att

ta reda på dels vilka ”anvisningar” satelliten får genom signaler från marken, dels vilken information satelliten uppfångar och vidarebefordrar.

Utan att tappa satelliterna på deras informationsmaterial kan man genom

uppgifter om deras banor, utrustning, väderförhållanden o. d. få vissa upp-

lysningar om vad en satellit har haft möjlighet att uppfånga. Genom mellanfölkliga överenskommelser är det land som avser att sända upp en satellit

numera skyldigt att anmäla detta till Förenta nationerna med uppgift om

sateltitens omloppsbana, användningsområde m. m.

Inom ramen för det livliga officiella umgänget mellan länderna utbyts

givetvis information som nationernas underrättelsetjänster kan tillgodogöra sig. Härutöver förekommer sam verkan mellan ländernas un-

derrättelseorganisationer. Det är helt naturligt att en sådan samverkan utvecklas mest inom stormaktsblocken. Dessa länder har till

stora delar gemensamma utrikespolitiska mål med bl.a. sinsemellan in-

tegrerade försvarssystem, som kräver en samordnad underriättelsetjänst. Samarbete förekommer dock inte bara inom dessa block. Även underrättelseorganisationer i andra länder är berörda. Normalt sker i dessa fall samverkan på bilateral basis. Styrande faktorer för ett sådant samarbete synes vara intressegemenskapen i det enskilda fallet, kontakter på det personliga planet och känslan av förtroende för varandras organisationer. Begränsningen till den bilaterala ramen är av särskild vikt.

Samarbetet mellan underrättelscorganisationer i olika tänder går i vissa fall längre än till ett utbyte av redan inhämtade underrättelser. Det kan sålunda förekomma att organisationerna hjälper varandra även vid själva inhämtningen genom att förmedla kontakt med uppgiftslämnare, skaffa utrustning m. m. Även i säkerhetsskyddsfrågor kan organisationerna lämna

varandra bistånd.

Bearbetning av underrättelser

Det är bara undantagsvis som inhämtade underrättelser omedelbart, fullständigt och korrekt klargör ett förhållande eller en kommande händelseutveckling. I regel är det fråga om detaljupplysningar som kan tyckas vara tämligen betydelselösa. Värdet av sådana underrättelser beror till avgörande del på möjligheterna att sammanställa dem med varandra och med eljest kända förhållanden. I all underrättelseverksamhet har därför bearbetningsprocessen utomordentligt stor betydelse.

Bearbetningen omfattar i allmänhet värdering, registrering, detaljgranskning och sammanställning samt underrättelsebedömande.

Ändamålet med v ärderingen är att bedöma en underrättelses angelägenhetsgrad och sakriktighet och att klarlägga dess innebörd mot bakgrund av redan kända förhållanden.

Genom registreringen får man cn överblick över inhämtade underrättelser. Registreringen kan omfatta käll- och sakregistrering, förande

av plott och lägeskarta m. m. Sakregistrering innebär att underrättelserna

med hänsyn till sitt sakinnehåll förs samman under olika rubriker i ett sakregister.

I varje ny underrättelserapport granskas detaljupplysningar med avseende på deras samband med sådana upplysningar som redan har tagits in i register eller redovisats i handböcker. Upplysningar som har an-

knytning till varandra ställs såm man. Det sammanställda materialet

analyseras sedan för att klarlägga om det ändrar, bekräftar eller motsäger den föreliggande uppfattningen om underrättelseobjektet.

Detaljupplysningar kan i sin tur föras in i register av olika slag eller ställas samman i tablåer eller på kartor.

Underrättelsetjänstens mål är att förse beslutsfattare med färdiga bedömningar om främmande makters förhållanden. Slutfasen av bearbetningen - dvs. underrättelsebedömandet — är därför en mycket viktig del av verksamheten. I militär underrättelsetjänst omfattar underrättelsebedömandet vanligtvis främmande stridskrafters läge, handlingsmöjligheter och sannolika handlande.

Delgivning av underrättelser

Underrättelser kan i brådskande fall delges genom preliminär muntlig rapport efter en ofullständig bearbetning av materialet. Vanligtvis upprättas dock skriftliga orienteringar, översikter o. d. som bygger på en omsorgsfull bearbetning.

Den löpande verksamheten vid en underrättelseorganisation tar sig ofta uttryck i översikter som utkommer periodvis. t.ex. varje månad. Översikterna behandlar ett antal återkommande förhållanden, 1. ex. frimmande stridskrafters verksamhet i ett visst område under tidsperioden. Vid sidan av dessa översikter kan specialorienteringar i olika ämnen ges ut.

Den militära underrättelsetjänstens funktion

Försvarsmaktens uppgifter och ansvarsförhållanden i stort

Målet för vårt lands försvarsmakt är utt bidra till att bevara vår fred och vårt oberoende, varvid de disponibla förbanden tkrigsorganisationen) är de medel som står till förfogande. Den process i vilken vi — i ett skärpt läge

eller under krig — utnyttjar vår krigsorganisation brukar kallas operativ verksamhet.

Krigsorganisationen är slutresultatet av den förbandsproduktion som bedrivs fortlöpunde både under normala fredsförhållanden och i allvarligare lägen. Förbandsproduktionen omfattar all den verksamhet som

syftar till att ställa funktionsdugliga stridskrafter till förfogande för de chefer

som har ansvaret för den operativa verksamheten.

För att förbandsproduktionen skall resultera i de förband som de operativa cheferna har behov av måste det finnas en ledningsfunktion. Denna skall inom givna kostnadsramar och med övriga förutsättningar konkretisera målen för förbandsproduktionen i erforderlig grad och på grundval av detta

inrikta förbandsproduktionen både på lång och kort sikt. Denna funktion

kallas övergripande avvägning och inriktning.

I vår försvarsmakt är ansvaret för de nyssnämnda funktionerna uppdelat

på flera myndigheter. Överbefälhavaren har ansvaret för den ope-

rativa verksamheten och den övergripande avvägningen och inriktningen. Försvarsgrenscheferna ansvarar för ledningen av förbandsproduktionen. Militiärbefälhavarna har ansvar både för operativ verksamhet och vissa delar av förbandsproduktuionen. Försvarets matcrielverk svarar för försvarsmaktens materielanskaffning och fortifika-

tionsförvaltningen för anläggningsanskaffningen.

Det militära försvarets centrala och högre regionala ledningsorganisation m. m. ses f.n. över av försvarsmaktens ledningsutredning

(FLU 74).

Underrättelsetjänstens funktion i försvarsmakten

Överbefälhavaren skall enligt sin instruktion (1968:408. omtryckt 1974:611: 6 H leda vårt lands militära underrättelsetjänst. För detta ändamål har han utfärdat Underrättelseinstruktion för krigsmakten och Underrättelsereglemente för krigsmakten. Enligt bestämmelserna i dessa är underrättelseljänstens ändamål i fred att lämna underlag för bestut om försvarsmaktens beredskap, vår krigsplanläggning samt försvarsmaktens uppbyggnad och utveckling i stort, bl. a. förbandsproduktionen och utvecklingen av krigsmateriel. Härutöver har överbefälhavaren ålagt underrättelsetjänsten att lämna underlag för beslut om försvarsmaktens ingripande vid gränskränkningar.

En av underrättelsetjänstens uppgifter i fredstid är alltså att vara en ”larmklocka” som skall ge regeringen och försvarsledningen den förvarning som behövs för att vårt värnpliktsförsvar skall kunna mobiliseras och göras stridsdugligt i tid. Därför måste underrättelsetjänsten fortlöpande registrera och bedöma sådana företeelser i vår omvärld som utgör indikationer på att landet kan komma att bli utsatt för angrepp.

För att kunna göra en riktig säkorhetspolitisk tolkning av en händelse

är det nödvändigt att ha så goda kunskaper om förhållandena i andra länder

att det blir möjligt att säga om händelsen utgör avsteg från den vanliga rutinen eller om den är ett led i en normal verksamhet som inte är något hot mot oss. Underrättelsetjänstens arbete består därför till betydande del av att hämta in och ställa samman ett sådant ”lager” av information att man får en bakgrund som man kan bedöma inträffade händelser mot. Den

svenska militära underrättelsetjänsten söker sålunda göra upp s. k. normal-

bilder av olika förhållanden. Normalbilderna kan avse främmande strids-

krafters övningsverksamhet, flyg- och fartygstrafik i närheten av vårt land

m. m. Den fortgående övervakningen av militär och annan verksamhet i andra länder är i huvudsak begränsad till vårt närområde.

Krigsplanläggningen förutsätter omfattande kunskaper om tänkbara motståndares militära resurser, organisation, taktik och utrustning. Det

är vidare nödvändigt att känna till militärgeografiska förhållanden i andra länder, t. ex. var förband är baserade och var fasta försvarsanläggningar

finns. Man måste också ha kunskaper om bl. a. transportmedels kapacitet

för att kunna beräkna hur snabbt förband kan förflyttas m. m.

Det ankommer på underrättelsetjänsten att skaffa fram dessa för krigsplanläggningen avgörande kunskaper. Underrättelsetjänsten arbetar på två-fem års sikt och ägnar naturligtvis särskild uppmärksamhet åt sådana stridskrafter som vår försvarsmakt kan ställas mot. Detta innebär inte att

endast närområdet bevakas. Den bista kunskapen om modern utrustning,

taktik o. d. fås ofta från aktuella krigsområden. Dessa kan ligga långt borta men alltså ändå vara av stort intresse för vår underrättelsetjänst.

Inom försvarsmakten pågår en omfattande verksamhet som syftar till att ge vårt försvar en ändamålsenlig utformning I framtiden, om 15-20

år. I vårt land skall den militära underrättelsetjänsten bidra med underlag

för denna långsiktsplanering. Uppgiften är därvid att ta reda på

hur främmande stridskrafter kan väntas bli utformade. Liksom när det gäller underlag för krigsplanläggningen är det organisation, taktik. utrustning m. m. som är av intresse. Enligt gängse betraktelsesätt rör det sig här mera om framtidsstudier och forskning än om underrättelsetjänst.

De grundläggande bestämmelserna för försvarsmaktens ing ripa nde vid kränkningar av landets gränser finns i Instruktion för krigsmakten vid hävdande av rikets oberoende under allmänt fredstillstånd samt under krig mellan främmande makter varunder Sverige är neutralt

UKFN). Försvarsmakten åläggs här ett ansvar för att kränkningar av vårt

territorium som företas av främmande makters örlogsfartyg, militära luftfartyg eller av militär personal i övrigt avvisas, i sista hand med vapenmakt. Eu framgångsrikt ingripande enligt IKFN kräver att man så tidigt som

möjligt får veta att en gränskränkning har skett eller kan väntas ske. Un-

derrättelsematerialet erhålls huvudsakligen genom observationer i samband

med den kontinuerliga bevakningen av gränserna. Denna bevakning utförs

bl. a. med hjälp av radar och av enheter ur marinen och flygvapnet. Sam-

verkan sker i stor omfattning med polisen samt med tull- och lotspersonalen.

Den militära underrättelsetjänstens nuvarande organisation m. m.

Ledning och arbetsfördelning

Som jag har nämnt tidigare teder överbefälhavaren underrättel-

setjänsten inom försvarsmakten. Han biträds av försvarsstaben.

Inom denna bereds frågor om underrättelsetjänst vid underrättelseavdelningen inom sektion 2.

Överbefälhavaren har delegerat uppgiften att utfärda order och anvisningar för att samordna underrättelsetjänsten inom försvarsmakten till chefen

för försvarsstaben. Detsamma gäller samordningen med totalför-

svaret i övrigt. Under chefen för försvarsstaben åligger det chefen för sektion 2 i staben att hålla samman ärenden om försvarsmaktens underrättelsetjänst och att verka för att den samordnas med motsvarande verksamhet inom övriga delar av totalförsvaret.

De enheter som har till huvudsaklig uppgift att in hä m ta underrättelser

är försvarets radioanstalt och IB. Övriga inhämtningsenheter

ärförsvarsattachéerna, som lyder under chefen för försvarsstaben,

samt militärbefälhavarna inkl chefen för första flygeskadern) som

svarar för underrättelsetjänsten inom sina militärområden. Därvid biträds de av underrättelse- och säkerhetsavdelningarna vid militärområdesstaberna.

Underrättelser inhämtas dessutom av civila enheter som ut-

rikesdepartementet, polisen, tullen och lotsverket. Den del av inhämtningen som består i genomgång av öppet material bedrivs vid ett flertal staber och myndigheter.

Huvudorganet för bearbetning av militära underrättelser är försvarsstabens underrättelseavdelning. De olika ämnesområdena har dock delats upp så att vissa underrättelser bearbetas vid försvarsgrensstaberna samt, vad gäller den s.k. tekniska underrättelsetjänsten, vid försvarets forskningsanstalt, försvarets materielverk, fortuifikationstörvaltningen och

försvarets sjukvårdsstyrelse.

Ungefär tre fjärdedelar av personalen inom det militära underrättelse-

väsendet är anställd i olika funktioner vid försvarets radioanstalt. Återstoden

fördelar sig på de ceutrala och högre regionala staberna, IB, de centrala förvaltningsmyndigheterna, försvarets forskningsanstalt och försvarsattachéorganisationen. I krigsorganisationen är det sammanlagda antalet under-

rättelsebefattningar på olika nivåer självfallet betydligt större än i freds-

organisationen. En stor del av befattningarna i krigsorganisationen är avsedda för reservanställd personal eller värnpliktiga. Dessa tillförs underrättelseväsendet först vid mobilisering sedan de har utbildats i fredstid.

Underrittelseväsendets organisation i stort i fred och organisationen av

försvarsstabens sektion 2 framgår av följande tablåer (intagna på s. 15 och 17).

Underrättelsetjänstens organisation i fred

(Förkortningar se s. 16)

Beskickningar

| ÖB

Försvarsatta- - a DT chéer Lo OC Fst ee dd

C Sekt 2

OTTO

Att H Und I Säk

CA MB CE!l FMV FRA

TT | CSekt 1 | | Undo Säkd foo

Ast/Ta-Und | Sekt I J lavd FMV-CP!

Und 0 säk- rr ——— avd FMV-A:Und

FMYV-M:Und me ÖEB

CM FMV-F:Und

TT Lägre regio- MS/Undsäk nala och lo-

kala myndigheter

FOA

CEV FOA :Und

Lolo .o| pr —

FS/Undsäk FOA I:Und

I Kontaktman i underrättelsefrågor.

UD Utrikesdepartementet

ÖB Överbefälhavaren

C Fst Chefen för försvarsstaben C Sekt 2 Chefen för försvarsstabens sektion 2 Att Försvarsstabens attachéavdelning

Und Försvarsstabens underrättelseavdelning Säk Försvarsstabens säkerhetsavdelning

CA Chefen för armén

Ast/Ta-Und Arméstabens taktik- och underrättelseavdelning

CM Chefen för marinen

MS/Undsiäk Marinstabens underrättelse- och säkerhetsavdelning

CFV Chefen för flygvapnet

FS/Undsäk Flygstabens underrättelse- och säkerhetsavdelning

MB Militärbefälhavare CE! Chefen för första flygeskadern C Sekt I Chef för militärområdesstabs sektion 1 Und 0. säkavd Militärområdesstabs och första flygeskaderstabens un-

derrättelse- och säkerhetsavdelningar

FMV-CP Försvarets materielverk Centralplaneringen

FMV-A:Und Försvarets materielverk Huvudavdelningen för armé-

materiel Underrättelseenhet FMYV-M:Und Försvarets materielverk Huvudavdelningen för marin-

materiel Underrättelseenhet FMV-F:Und Försvarets materielverk Huvudavdelningen för flyg-

materiel Underrättelseenhet FOA Försvarets forskningsanstalt FOA :Und Samordnande enhet för underrättelsetjänst vid forsk-

ningsanstaltens centralkansli FOA 1:Und (osv.) Enhet (kontaktman) för underrättelsetjänst vid huvud-

avdelning 1 (osv.) inom forskningsanstalten FortF Fortifikationsförvaltningen SjvS Försvarets sjukvårdsstyrelse

FRA Försvarets radioanstalt

ÖEB Öst Ekonomiska Byrån

Organisationen av försvarsstabens sektion 2'

C Sekt 2

Exp

C Att C Und C Säk

p-->- '

Le kt —V | LEO I Prod Ark

' Und ! led

Le - on

A-det M-det | |H-det ||F-det | IK-det P-det — | ITk-det gototolk C-det

Förkortningar

C Sekt 2 Chefen för sektion 2

Exp Expedition

C Att Chefen för attachéavdelningen C Und Chefen för underrättelseavdelningen C Säk Chefen för säkerhetsavdelningen

LEO Und Arbetsgrupp för undersökning av datoranvändning i un-

derrättelsetjänst

Prod led Produktionsledare Ark Underrättelsearkiv

A-det Armédetalj

M-det Marindetalj H-det Handelsfartygsdetalj

F-det Flygdetalj K-det Kommunikations- och underhållsdetalj

P-det Politisk-ekonomisk detalj Tk-det Telekrigföringsdetalj

Fototolkdet Fototolkdetalj

C-det Centraldetalj

2 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 189

Försvarsstabens underrättelseavdelning

Försvarsstabens underrättelseavdelning är både överbefälhavarens stabsorgan vid ledningen av underrättelsetjänsten och hu-

vudunderrättelsemyndighet för bearbetning av under-

rättelser inom vissa ämnesområden. Vid avdelningen in hämtas dess-

utom öppen information. 1. ex. genom litteratur- och tidskriftsstudier. Chef för underrättelseavdelningen är en regementsofficer. Under honom lyder

ett antal enheter vars arbetsuppgifter är bestämda i försvarsstabens arbets-

ordning.

Bearbetningen av det underrättelsematerial som lämnas till avdelningen

från olika källor sker vid detaljer. Dessa är underställda en gemensam pro -

duktionsledare som också är avdelningschefens ställningsföreträdare.

Produktionsledaren leder mer direkt bearbetningen av militära och politisk-.

ekonomiska underrättelser vid avdelningen. Han bearbetar själv underrät-

telser om strategiska förhållanden.

Direkt under avdelningschefen lyder centraldetaljen. Dess per-

sonal biträder chefen för sektion 2 och chefen för underrättelseavdelningen

med bl. a. samordnings- och budgetfrågor inom sektionen och avdelningen.

För övriga enheter är arbetsuppgifterna i huvudsak följande.

Armédetaljen bearbetar underrättelser om främmande krigsmakters högsta ledning, arméstridskrafter och landkrigföring. Vid marindetal-

jen behandlas marinstridskrafter och sjökrigföring. Flygdetaljen be-

arbetar underrättelser om flygstridskrafter samt luftkrigföring, krigföring

med fjärrvapen, civilförsvar och luftfat. Kommunikations- och

underhållsdetaljen har hand om bearbetningen av underrättelser som rör militärgeografi, kommunikationer och kommunikationsmedel

(land-, sjö-, luft- och telekommunikationsmedel m. m.), förrådsanläggningar

och anläggningar för stridskrafternas underhåll samt transport- och under-

hållstjänst. Vid politisk-ekonomiska detaljen bearbetas un-

derrättelser om det militärpolitiska läget (militär och ekonomisk krigspotential samt försvarsbudgetar), internationell politik och försvarsdebatt. T ce -

lekrigföringsdetaljen behandlar underrättelser om främmande makters telekrigföring i fråga om telemotmedel, signal- och satellitspaning.

Handelsfartygsdetaljen sköter bearbetningen av underrättelser

om sjöfart. Fototolkdetaljen bearbetar fotografiskt underrättelse-

material, tolkar foton, beställer flygfotografering och sköter det centrala bild-

registret. Detaljen sorterar direkt under avdelningschefen. Underrättelscarkivet klassificerar, registrerar, delger och förvarar underräuel-

sehandlingar. Dess personal studerar utländsk press och delger försvarsstabens informationsavdelning och berörda försvarsgrensstaber uppgifter i utländsk press om svenska militära förhållanden.

Försvarsstabens underrättelseavdelning har sammanlagt ett femtiotal anställda. Mindre än hälften är militär personal. Vid politisk-ekonomiska detaljen, handelsfartygsdetaljen och kommunikationsdetaljen är all personal civil.

Resultatet av underrättelseavdelningens verksamhet (produktionen) delges chefer och andra befattningshavare som har behov av den i form av orienteringar, lägesbedömningar m. m. I underrättelseavdelningens produktion ingår dessutom handböcker, som bl. a. ger

normalbilder av främmande stridskrafters verksamhet och av förhållanden

som är relativt oföränderliga och av grundläggande natur. Man utger vidare

identifieringsöversikter, som anger främmande förbands loka-

lisering, samt special- och extraorienteringar. Slutligen utges genom avdelningens försorg vecko-, kvartals- och årsöversikter. I dessa lämnas redogörelser för aktuella förändringar och i anslutning därtill särskilda analyser av vissa frågor. Översikter och orienteringar delges myndigheter och befattningshavare inom och utom försvarsmakten. Vecko- och kvartalsöversikterna ges ut i ett jämförelsevis stort antal exemplar. Veckoöversikterna utges också i en version som innehåller uppgifter som är mycket känsliga från källskyddssynpunkt. Därför får bara en mycket liten krets ta del av denna version.

Underrättelsetjänsten vid försvarsgrensstaberna

Underrättelsetjänst bedrivs vid samtliga försvarsgrensstaber. Det rör sig

främst om bearbetning av underrättelser inom vissa ämnesområden och om planläggning av underrättelsetjänsten inom den egna försvarsgrenen. Försvarsgrenscheferna har i fred ansvar också för i n h äm t ning av underrättelser genom publikationsstudier, iakttagelser vid utländska militära besök här i landet, iakttagelser vid tjänsteresor utomlands och iakttagelser som kan göras vid samverkan med civila myndigheter.

I sektion I i arméstaben ingår en taktik- och underrättelseavdelning som bl. a. har till uppgift att

—- leda och samordna arbetet med utveckling av markstridskrafternas taktik- och underrättelsetjänst, taktiska mål för utbildning, organisations- och

materielutveckling samt uppföljning av högre förbands taktiska använd-

barhet.

—- planera och genomföra fält- och förbandsövningar samt vissa kurser

i taktik och underrättelsetjänst,

—- bearbeta och delge underrättelser,

—- bereda sektionschefens ärenden som sammanhållande för arméns underrättelsetjänst och att

—- handlägga huvudstabsärendena fototjänst (ej flygfototjänst), tolk- och

fångförhörstjänst. kartförsörjning, fotogrammetri, geodesi och kartografi.

Bearbetning och delgivning av underrättelser samt framställning av handböcker sker vid en bearbetningsdetalj. Frågor som rör de egna arméstridskrafternas underrättelsetjänst, t. ex. målsättning, inriktning, krigsorganisation och utbildning, handläggs vid taktik- och underrättelseavdelningens underrättelsedetalj.

Expediering, distribution och förvaring av underrättelsehandlingar sköts av en enhet som kallas underrättelseexpedition med rese-

detalj. Här handläggs också förfrågningar från utlandet om svenska armé-

förhållanden och vissa ärenden om egna och utländska försvarsattachéer.

Chefen för armén utger Orientering om utländska arméstridskrafter och

svarar dessutom för delar av de handböcker som ställs samman vid för-

svarsstabens underrättelseavdelning.

Underrättelsetjänsten vid marinstaben handläggs vid underrättelse- och säkerhetsavdelningen. Vid underrättelsedetaljen klarläggs marinchefens underrättelsebehov. Vidare inriktas underrättelsekällorna. Slutligen bearbetas underrättelser om främmande marinstridskrafters taktik, organisation, utrustning och utbildning och andra

marina förhållanden.

I avdelningen ingår dessutom encentraldetalj. Vid denna utarbetas långtidsplaner för underrättelsetjänstens utveckling inom marinen. Där handläggs också bl. a. ärenden om den egna underrättelsetjänstens organisation, utrustning och personal.

Underrättelsehandlingarna registreras, expedieras och arkiveras vid avdelningens expedition.

Underrättelse- och säkerhetsavdelningen innehåller också en säkerhetsdetalj.

Chefen för marinen utger specialorienteringar, översättningar, månads-

listor och bildorienteringar samt dettar i framställningen av handböcker vid försvarsstaben. Han svarar för utgivningen av handböcker över främmande makters örlogsfartyg.

I flygstaben ingår en underrättelse- och säkerhetsavdelning, som består av en cen1iraldetalj, en bearbetningsdetalj, en underrättelsedetalj, en säkerhetsdetalj och en underrättelseceexpedition.

Vid centraldetaljen handläggs ärenden om det egna flygvapnets underrättelsetjänst som rör organisation. personal, utbildning, övningar och reglementen. Vid detaljen inriktas underrättelsetjänsten inom flygvapenchefens ansvarsområde. Här bearbetas också underrättelser om luftförsvar.

Bearbetningsdetaljen leder inhämtningen av underrättelser genom Stril

(fredsluftbevakning) och bearbetningen av dessa. Detaljen samverkar med

försvarets radioanstalt. =

Underrättelsedetaljen svarar för att underrättelser om utländska flygstrids-

krafters organisation, ledning, utrustning, utbildning och taktik följs upp och bearbetas.

Chefen för flygvapnet utger underrättelser från radarluftbevakningen,

hemlig underrättelse (HU), öppen underrättelse (ÖU), månadsorientering och specialorientering. I likhet med övriga försvarsgrenschefer medverkar flygvapenchefen vid sammanställning av olika handböcker.

Försvarets radioanstalt

De uppgifter som hade legat på försvarsstabens signaltjänstavdelning och kryptoavdelning fördes år 1942 över till den nyinrättade försvarsväsendets radioanstalt, sedermera försvarets radioanstalt.

Försvarets radioanstalt är en självständig myndighet inom försvarsdepartementets verksamhetsområde. Chef för anstalten är en generaldirektör. Radioanstalten har ingen verksstyrelse.

Radioanstalten har till uppgift att utöva underrättelseverksamhet riktad mot telesändningar. Man skall därvid utföra signalspaning och bearbeta in-

hämtat underrättelsematerial samt följa utvecklingen inom områden som är eller förutses bli av betydelse för signalspaningen eller bearbetningen. Vidare skall anstalten utveckla den tekniska materiel och de metoder som

behövs för anstaltens verksamhet. Radioanstalten skall också biträda vid undervisning och utbildning av personal i de avseenden som berörs av anstaltens verksamhet samt ge råd åt myndigheter i frågor som faller inom anstaltens verksamhetsområde.

Överbefälhavaren meddelar fortlöpande anvisningar för den närmare inriktningen av verksamheten. I frågor av särskild betydelse för utrikesdepartementet eller rikspolisstyrelsen samråder han med kabinettssekreteraren resp. rikspolischefen.

Överbefälhavaren bestämmer också vilka myndigheter inom försvarsmakten som skall delges resultatet av radioanstaltens underrättelseverksamhet. Resultat av särskild betydelse för utrikesdepartementet eller rikspolisstyrelsen skall delges kabinettssekreteraren resp. rikspolischefen och får delges annan myndighet bara om dessa befattningshavare medger det.

Enligt instruktionen för försvarets radioanstalt skall utrikesministern och

försvarsministern hållas underrättade om underrättelseverksamhetens inriktning och arbetets bedrivande i stort.

Radioanstalten är organiserad på en produktionsavdelning, som består av ett kansli och tre produktionsenheter, samt en administrativ enhet, en teknisk enhet, en utbildningsenhet och ett planeringssekretariat.

Vid försvarets radioanstalt utförs cn omfattande teknisk bearbetning av det inhämtade underrättelsematerialet. Huvuddelen av materialet delges för-

svarsstabens underrättelseavdelning som gör en fortsatt bearbetning av materialet och ställer samman det med övriga underrättelser.

Radioanstaltens anslagsframställningar inges genom överbefälhavaren.

Anstalten skall därvid följa överbefälhavarens direktiv med allmänna rikt-

linjer för anslagsframställningarna. Om anstalten skulle finna sig förhindrad

att följa direktiven, därför att de strider mot föreskrifter som regeringen har utfärdat för verksamheten, skall detta anmälas till överbefälhavaren.

IB

Vid försvarsstabens tillkomst år 1937 inrättades inom staben en särskild

underrättelseavdelning som var gemensam för krigsmakten. Under de första krigsåren tillkom den s.k. G-sektionen vid avdelningen. Den hade

till uppgift att inhämta underrättelser. G-sektionen bröts år 1942 ut ur underrättelseavdelningen och ombildades till en byrå som underställdes chefen för sektion 2. Fortsättningsvis benämndes byrån förs varsstabens Cbyrå. Dess uppgift var att på inofficiell väg inhämta underrättelser om

militära, ekonomiska och politiska förhållanden utomlands. Man var främst inriktad på att uppdaga eventuella anfallsplaner från Tyskland mot vårt

land.

Efter krigsslutet omorganiserades C-byrån och kallades i fortsättningen

T-kontoret. Huvuduppgiften var fortfarande att inhämta underrättelser

inom närområdet. IF viss utsträckning förekom dock att underrättelser inhämtades från mera avlägsna platser. T-kontoret hade också till uppgift

att biträda med att inhämta tekniska underrättelser, bl. a. I samband med materielfynd o. d. I sådana och andra situtationer förekom även kontakter med utländska underrättelseorganisationer.

Vid den dåvarande inrikesavdelningen i försvarsstaben (numera försvarsstabens säkerhetsavdelning) inrättades år 1957 en enhet med uppgift att

i Sverige och vissa andra länder inhämta och bearbeta säkerhetsunderrättelser, dvs. underrättelser om säkerhetshotande verksamhet. För att sekretessen kring verksamheten skulle kunna behållas, hölls deltar av personalen

skilda från inrikesavdelningen, både lokalmässigt och i personalförteckningar. Under år 1961 skildes denna enhet helt från inrikesavdelningen och

fick en självständig ställning.

I mitten av 1960-talet utfördes inom försvarsstaben på uppdrag av dåvarande chefen för försvarsdepartementet en undersökning om T-kontoret och den enhet som inhämtade säkerhetsunderrättelser borde slås samman. Undersökningen utmynnade i ett förslag att de båda enheterna skulle sammanstlås.

Förslag till ny organisation avgavs i prop. 1965:66. I denna uttalade dåvarande departementschefen att förslaget till gemensam organisation för

särskild personalkontroll och underrättelseverksamhet borde i huvudsak biträdas. Verksamheten skulle enligt min företrädare organiseras i form av

en byrå med benämning och indelning enligt Kungl. Maj:ts bestämmande.

Propositionen innehöll förslag om vissa tjänster för byrån. Den nya organisationen kallades IB och underställdes chefen för försvarsstaben.

Om benämningen IB:s rätta innebörd har rått olika uppfattningar. Ursprungligen bestämdes att organisationen skulle heta underrättelsebyrån,

förkortat UB. Denna förkortning förekom emellertid vid den tiden också

som benämning på en del av en främmande underrättelseorganisation och ansågs därför mindre lämplig. I stället beslöts att den svenska organisationen

skulle kallas IB och att bokstäverna inte skulle utgöra en förkortning av

ett eller flera ord. Det stod envar fritt att tolka IB som informationsbyrån, inhämtningsbyrån eller något annat. En särskild fördel med den valda bokstavskombinationen var att den på engelska kunde uppfattas som en för-

kortning för Intelligence' Bureau.

Inhämtningen av säkerhetsunderrättelser lades i den nya organisationen på en särskild enhet som kallades 03.

I samband med att försvarsstaben år 1968 ombildades till överbefälha-

varens stab och upphörde att vara en självständig myndighet under Kungl. Maj:t förändrades IB:s organisatoriska ställning så att byrån knöts direkt till överbefälhavaren utan att ingå i försvarsstaben.

I organisatoriskt avseende skedde en annan förändring omkring år 1970 genom att verksamheten vid enhet 03 upphörde. Bakgrunden var ett krav från rikspolisstyrelsen att dess säkerhetsavdelning ensam skulle få bedriva säkerhetsunderrättelsetjänst av detta slag inom landet. Riskerna för miss-

förstånd och förvecklingar var annars påtagliga. Fall av ”sammanstötningar” på fältet hade också förekommit vid några tillfällen.

IB-affären har medfört att ett stort antal av de anställda vid byrån har blivit — med en fackbenämning — ”brända”. Detta innebär att deras anknytning till verksamheten har avslöjats så att de inte längre kan användas i arbetet. Detsamma är fallet med en del lokaler, fordon m. m. Byrån har därför omorganiserats i olika avseenden.

IB lyder som nämnts numera direkt under överbefälhavaren och är alltså inte att betrakta som en självständig myndighet under regeringen. Byrån ingår inte heller i försvarsstabens organisation. Fram till IB-affären var strävan att både byråns existens och dess organisation och arbetsformer skulle

hållas hemliga. Numera är byråns existens allmänt känd. Organisation och verksamhetsformer omges dock fortfarande av sekretess.

IB:s organisation och arbetsuppgifter regleras i Bestämmelser för

tjänsten vid IB (BIB). De nu gällande bestämmelserna har utfärdats och fastställts av chefen för IB att gälla fr. o. m. april 1972. Överbefälhavaren har i januari 1972 godkänt bestämmelserna.

I fredstid är IB indelad i arbetsenheter. Den direkta ledningen av IB utövas av en chef som har avdelningschefs tjänsteställning.

Enligt BIB skall IB inhämta dels underrättelser om utländska militära, militärpolitiska och militärgeografiska förhållanden, dels sådana säkerhets-

underrättelser som har betydelse för totalförsvaret.

Den närmare inriktningen av IB:s arbete anges fortlöpande av överbefälhavaren, antingen för en bestämd tidsperiod eller för ett visst sakområde.

Överbefälhavarens anvisningar har hittills i huvudsak haft formen av muntliga direktiv till IB:s chef. F. n. utarbetas skriftliga anvisningar för IB:s in-

riktning.

IB har till uppgift att inhämta underrättelser genom förfaringssätt som

det inte ankommer på andra underrättelseorgan att använda. Det innebär att inhämtning genom t. ex. publikationsstudier, signalspaning och attaché-

verksamhet normalt inte förekommer vid IB. Vill man försöka att närmare precisera IB:s arbetsformer kan man ha följande utgångspunkt. Byråns roll är att ge försvarsmakten möjlighet att ta till vara tillfällen till underrättelseinhämtning som andra organ inte 'kan

utnyttja därför att de inte har ett säkerhetsskydd som är tillräckligt för

situationen. En underrättelseorganisation vågar av bl. a. politiska skäl inte

samarbeta med ett annat lands underrättelseväsen om man inte anser sig kunna bestämt räkna med att samarbetet inte blir känt av andra än en

mycket liten krets av absolut pålitliga människor. Ett liknande behov av

säkerhetsskydd har underrättelseagenter. Även andra typer av uppgiftslämnare kan tänkas vilja samarbeta med underrättelsetjänsten om deras anonymitet garanteras.

I detta sammanhang bör framhållas att IB:s fasta personal har till uppgift

att ta kontakt med personer som kan antas vara värdefulla från under-

rättelsesynpunkt och antingen fråga ut dem om vad de redan vet celler be dem skaffa viss information. På grundval av denna information skall personalen upprätta rapporter för vidare befordran till försvarsstabens underrättelseavdelning, där rapporterna sedan bearbetas tillsämmans med övrigt underrättelsematerial. Det är alltså bara i undantagsfall som den fasta personalen deltar i operationer på fältet.

Kraven på säkerhetsskydd kring IB har medfört att särskilda arrangemang

måst vidtas från tid till annan för att dölja verksamhet, lokalers rätta an-

vändning, innehav av fordon och annan materiel m. m. I viss utsträckning

har därvid aktiebolag med namn som inte röjer anknytningen till underrättelsetjänsten stått som hyresgäst till lokaler eller som ägare av fastigheter

eller annat.

IB:s personalförteckning är hemlig. Den är närmast att betrakta som en anvisning om de medel som står till förfogande för löner. Inom ramen

för denna anvisning finns vissa möjligheter att individuellt reglera de an-

ställdas löner.

För att dölja IB:s existens och verksamhet har vissa av byråns befattningshavare s. k. täckanställningar vid andra statliga myndigheter. Detta innebär att de finns upptagna på dessa myndigheters personalförteckningar

och även får sin lön därifrån. Myndigheterna i fråga avkräver sedan försvarsstaben motsvarande belopp. Anslagen till IB belastas alltså slutligen

med lönekostnaden för byråns personal. Undantag från denna regel har bara förekommit i fråga om tre anställda. Den sammanlagda kostnaden

för dessa uppgår till 300 000 kr. för budgetår. På min föredragning har re-

geringen (prop. 1975/76:100 bil. 6) föreslagit riksdagen att denna kostnad fr. o. m. budgetåret 1976/77 i likhet med övriga kostnader för IB skall belasta

primäruppdraget Insatsberedskap m. m.: Allmän ledning och förbandsverk-

samhet under anslaget Insatsberedskap m. m.

Personal rekryteras —- även vad gäller ledande befattningar — från både

civilt och militärt håll. Den särskilda utbildningen för tjänstgöring vid IB meddelas till övervägande del inom byrån. Huvudsakligen sker detta genom handledning av mer erfarna arbetskamrater. Därutöver anordnas i viss ut-

sträckning internatkurser o. d. På utbildningsområdet har vidare förekommit

samarbete med utländska underrättelseorganisationer i ct fåtal fall. Syftet har främst varit att få underlag för IB:s utbildningsplanering. Genom utbildningsverksamheten 1 stort har de anställda — i den mån de haft behov av det för sin befattning — fått grundläggande kunskaper i underrättelsetjänstens teori, omfattande bl. a. främmande underrättelsetjänsters organisation och arbetssätt samt praktiska frågor som hänger samman med ledningen av underrättelseinhämtningen.

Befattningshavare vid IB får pension enligt vanliga grunder för statsan-

ställd personal. I de fall då någon har tvingats att sluta vid IB i förtid därför att han inte längre är användbar inom verksamheten har särskilda arrangemang måst vidtas från fall till fall. Sålunda har förekommit att en för vederbörande befattningshavare individueft avpassad pension fastställts.

Den personal som arbetar vid IB under normala fredsförhållanden behöver i vissa lägen förstärkas oberoende av om beredskapen har höjts inom försvarsmakten i övrigt. Fast anställd militär personal kan givetvis i viss utsträckning i sådana lägen kommenderas att tjänstgöra vid byrån. Om beredskapen har höjts kan värnpliktiga som är krigsplacerade vid IB kallas in. I övriga lägen får man lita på att limpliga personer frivilligt skall ställa sig till förfogande.

Försvarsattachéerna s

Vid våra större beskickningar utomlands finns försvarsattachéer som har till uppgift bl. a. att på öppen väg inhämta underrättelser om militärpolitiska

förhållanden samt om den militära och militärtekniska utvecklingen. För-

svarsattachéernas huvudsakliga arbetsuppgifter är dock att vara militära rådgivare åt vederbörande beskickningschef. att biträda vid anskaffning av

materiel till försvarsmakten samt att förbereda och underlätta besök av re-

presentanter för myndigheter som tillhör vår försvarsmakt.

Försvarsattachéerna är underställda chefen för försvarsstaben och är inte

knutna till utrikesdepartementet. Vid vederbörande beskickning lyder de

dock under beskickningschefen.

Försvarsattachéernas underrättelseverksamhet inriktas av chefen för försvarsstaben. Han geren grundinriktning som upptar frågeställningar av allmän och sammanfattande karaktär.

Härutöver förekommer årsinriktning, som gäller budgetårsvis och som tar upp underrättelsebehov av väsentlig betydelse för beslut under de närmaste åren, samt tillfällig inriktning, som anges sedan myn-

dighet till chefen för försvarsstaben har anmält behov av underrättelser

som går utöver årsinriktningen och som bör tillgodoses omedelbart.

Den militärtekniska underrättelsetjänsten

Den tekniska underrättelsetjänsten inom försvarets materiel-

verk betjänar överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna med underlag

beträffande prestanda m. m. för den utrustning som ingår i olika hotbilder. Den tjänar också materielverkets egna behov och kan sägas utgöra en specialinriktning av verkets instruktionsenliga, övergripande uppgift att följa den tekniska utvecklingen.

Underrättelsetjänsten vid materielverket är organiserad på en underrät-

telsecentral vid var och en av huvudavdelningarna för armé-, marin- och flygmateriel med fyra-sju tjänster vardera samt en kontaktman i underrättelsefrågor vid centralplaneringen.

Vid försvarets forskningsanstalt bearbetas underrättelser av grundläggande vetenskaplig natur avseende materiel, teknik och forskning.

Underrättelsetjänsten vid forskningsanstalten genomförs av en underrättalseenhet vid centralkansliet och en enhet eller kontaktman för dessa frågor vid vardera av huvudavdelningarna 1-5. Antalet tjänstemän vid underrättelseenheterna är två-sex, varav några sysslar med dessa frågor på deltid.

Vid fortifikationsförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse finns kontaktmän i underrättelsefrågor som svarar för den tekniska underrättelsetjänsten inom resp. myndighets verksamhetsområde. Kontaktmannaskapet utgör endast en ringa del av vederbörande tjäns-

temans arbetsuppgifter.

Underrättelsetjänsten vid militärområdesstaberna och första flygeskaderstaben

Enligt underrättelsereglementet för krigsmakten leder militärbefälhavarna underrättelse- och säkerhetstjänsten i fred inom militärområdena och inom de delar av operationsområdena enligt överbefälhavarens operationsorder som är fritt hav och luftrum. Till ledning härför gäller bestämmelserna i underrättelseinstruktionen och underrättelsereglementet för krigsmakten

samt de särskilda föreskrifter som överbefälhavaren meddelar.

Underrättelsereglementet stadgar vidare att underrättelse- och säkerhets-

tjänsten vid militärområdesstab (motsvarande) skall handläggas vid en sär-

skild avdelning.

Underrättelsetjänsten i fred omfattar för militärbefälhavarens del både inhämtning av underrättelser och bearbetning och delgivning av dem. Vid samtliga militärområdesstaber ombesörjs denna verksamhet vid underrättelse- och säkerhetsavdelningarna. Deras storlek varierar från stab till stab. Vid Södra militärområdesstaben finns exempelvis

f.n. fem anställda med kvalificerade arbetsuppgifter medan motsvarande

antal vid Bergslagens militärområdesstab är två. en befattningshavare för säkerhetstjänst och en för underrättelsetjänst. I normalorganisationen för

underrättelse- och säkerhetsavdelning vid militärområdesstab ingår av -

delningschef, underrättelsedetalj, säkerhetsdetalj och underrättelseexpedition.

Underrättelse- och säkerhetsavdelningen i första flygeskaderstaben utgörs av en avdelningschef och ett biträde till honom. Avdelningschefen svarar

på uppdrag av eskaderchefen för bl. a. ledningen och kontrollen av un-

derrättelse- och säkerhetstjänsten för attackfunktionen och samordningen

av utbildning i underrättelse- och säkerhetstjänst inom första flygeskadern

(attack och spaning).

Öst Ekonomiska Byrån

Öst Ekonomiska Byrån tillhör inte det militära underrättelseväsendet.

Eftersom detta tillgodogör sig material från byrån vill jag dock lämna en

kort redogörelse för byråns verksamhet.

Öst Ekonomiska Byrån kom till år 1959 som en stiftelse med namnet

Stiftelsen för utredningar rörande östekonomiska frågor. Verksamheten hade dessförinnan bedrivits vid T-kontoret. Enligt

stadgarna skulle Öst Ekonomiska Byrån bedriva utrednings- och informationsverksamhet rörande företrädesvis östblockets ckonomi och relationer till väst. Stiftelsen tillkom därför att man önskade få en grundligare kunskap om öststaternas ekonomi för att kunna öka handel och annat ekonomiskt

samarbete med dessa länder både genom centrala statliga handelsförhand-

lingar och privata företags försäljningsansträngningar.

Banker, storföretag och intresseorganisationer abonnerade på rapporter och

notiser från byrån. Från statens sida deltog bl. a. kommerskollegium, över-

styrelsen för ekonomiskt försvar och försvarets forskningsanstalt. Medlem-

marna betalade avgifter av varierande storlek. Kommerskollegium och försvarsstaben lämnade årliga bidrag till verksamheten. Lönen för byråns chef

betalades över anslaget för särskild verksamhet vid försvarsstaben.

Riksdagens försvarsutskott uttalade i samband med IB-affärens behandling (FöU 1973:25 s. 27) att verksamheten vid Öst Ekonomiska Byrån inte

i första hand var ett försvarsintresse. Den speciella kompetens som byrån

representerade borde därför inte ges statligt stöd som innebar organisatorisk

anknytning till försvaret.

Uttalandet har lett till att tjänsten som chef för byrån inte längre betalas över försvarshuvudtiteln utan från kommerskollegiums anslag på handelshuvudtiteln.

Säkerhetsskyddet inom underrättelsetjänsten

Av tradition har en förhållandevis djup sekretess omgett den militära

underrättelsetjänsten. I vårt land har visserligen under senare tid underrättelseväsendets organisation i huvudsak varit känd, men inriktning, arbetssätt. arbetsresultat och detaljorganisation har till stor del hållits hemliga. Vad beträffar IB har t. o. m. dess existens fram till IB-affären varit okänd

för allmänheten.

Dewua säkerhetsskydd har åstadkommits först och främst på vanligt sätt. Genom personalkontroll av anställda, hemlighållande av innehållet i skriftliga handlingar och genom förbud för obehöriga att komma in i underrättelsetiänstens lokaler har man sökt hindra att hemliga uppgifter och förhållanden blivit kända. För att vtterligare skydda vissa källor har rätten att ta del av underrättelser från dessa begränsats till personal som har gjorts

behörig efter särskild prövning. Särskilda åtgärder har också vidtagits för att hindra att främst inhämtningen med särskilda medel röjs. Vissa anställda har försetts med en fiktiv

bakgrund i form av anställning vid annan myndighet. Vidare har viss verksamhet dolts bakom någon annan aktivitet. Åtgärder har också vidtagits för att hindra att lokalers rätta användning skulle avslöjas.

Det är framför allt av två skäl som underrättelseverksamhet behöver om-

ges av djup sekretess. För det första skall obehöriga inte ha möjlighet att ta del av vare sig det vetande om främmande makt som underrättelsetjänsten har samlat in eller vilka bedömningar som har gjorts på grundval av detta. För det andra är det väsentligt att källorna — i detta sammanhang oftast de personer som är mer eller mindre fast knutna till underrättelsetjänsten som uppgiftslämnare eller på annat sätt — inte blir röjda.

Underrättelsetjänsten i försvarsmaktens budget

Av följande tabell framgår från vilka anslag och primäruppdrag som verk-

samheten vid försvarsmaktens underrättelseorgan f. n. betalas.

Underrättelsetjänsten i försvarsmaktens budget

Från

anslaget primäruppdraget betalas underriättelse-

tjänsten vid

E 1. Försvarsstaben Försvarsstaben: - huvuddelen av försvars-

Allmän ledning och stabens underrättelse-

förbandsverksamhet avdelning

(40111)

Från

anslaget primäruppdraget betalas underrättelse-

tjänsten vid

—- försvarsstabens atta-

chéavdelning

— beskickningarna (för-

svarsattachéer)

E 2. Arméstaben Arméstaben: —- underrättelsedelen av Allmän ledning och arméstabens taktikförbandsverksamhet och underrättelseav- (40211) delning

E 3. Marinstaben Marinstaben: — underrätrelsedelen av Allmän ledning och marinstabens underrätförbandsverksamhet telse- och säkerhets- (40311) avdelning

E 4. Flygstaben Flygstaben: —- underrättelsedelen av Allmän ledning och flygstabens underrätförbandsverksamhet telse- och säkerhetsav- (40411) delning

E 5. Militärområdes- Militärområdesstaber —- underrättelsedelarna av staber m. m. m. m.: Allmän ledning militärområdesstabernas och förbandsverksam- (Milostab S, Milostab V.

het (40511) Milostab Ö, Milostab B.

Milostab NN och Milostab

ÖN) och första flygeska-

derstabens (FE 1 stab)

underrättelse- och sä-

kerhetsavdelningar

F 4. Försvarets materiel- Försvarets materiel]- — underrättelsedeiarna verk verk: Allmän ledning av materielverkets cenoch förbandsverksam- tralplanering och huvudhet (50411) avdelningarna för ar-

mé-, marin- och flyg-

materiel

F 5. Gemensam för- Gemensam försvars- = underrättelsedelarna svarsforskning forskning: Tillämpad av forskningsanstalforskning inom för- tens centrala kansli svarets forskningsan- och huvudenheterna stalt (50542.1) 1-5 Gemensam försvarsforskning: Grundforskning inom försvarets forskningsanstalt (50543.1)

F 6. Försvarets Försvarets radioan- — försvarets radioanradioanstalt stalt: Allmän ledning stalt och förbandsverksamhet (50611)

Från

anslaget primäruppdraget betalas underrättelsetjänsten vil

Försvarets radioanstalt: Centralt vidtagen materielanskaffning m. m. (50622) F 20. Insatsbered- insatsberedskap m. m.: -telekrigförings- och skap m. m. Allmän ledning och handelsfartygsdetalförbandsverksamhet jerna m. m. vid för- (52011) svarsstabens underrättelseavdelning - IB m. m.

Vid försvarets sjuk vårdsstyrelse och fortifikationsförvaltningen finns kontaktmän i underrättelsefrågor. Deras verksamhet betalas från resp. anslags

primäruppdrag till allmän ledning och förbandsverksamhet.

Underrättelsetjänstens kostnader

Kostnaderna för underrättelsetjänsten under budgetåret 1974/75 framgår av följande sammanställning. Underrättelsetjänstens del av samkostnaderna för staber och förvaltningsmyndigheter har beräknats schablonmässigt. Ut-

bildningskostnader för underrättelsepersonal i krigsorganisationen ingår inte utom beträffande IB och försvarets radioanstalt som utbildar huvuddelen av sin egen förstärkningspersonal för krigsorganisationen med resurser inom

de egna primäruppdragen. Kostnaderna för kontaktmän i underrättelsefrågor

vid fortifikationsförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse har bedömts som försumbara i sammanhanget eftersom endast en mycket liten del av vederbörandes arbetstid läggs ned på denna uppgift. Inte heller ingår i de redovisade kostnaderna den del av lön m. m. till överbefälhavaren, chefen

för försvarsstaben och chefen för sektion 2 i försvarsstaben (inkl. sektionsexpeditionen) som bör hänföras till underrättelsetjänsten. Kostnaderna för vårt spaningsflyg ingår inte i sammanställningen. De är ungefär lika stora som de här redovisade kostnaderna för underrättelsetjänsten.

Underrättelsetjänstens kostnader budgetåret 1974175

Myndighet Kostnader (1 000-ta] kr.)

Försvarsstaben Underrättelseavdelningen Försvarsattachéorganisationen (del) IB 18 585

Myndighet Kostnader (1 000-tal kr.)

Arméstaben Marinstaben Flygstaben Militärområdesstaber m. m.

Som framgår av sammanställningen kostar den svenska underrättelse-

tjänsten ca 100 milj. kr. för budgetår räknat i medelprisläget för budgetåret 1974/75. Underrättelsetjänstens andel av kostnaderna för hela det militära försvaret är drygt 1 96.

Kostnaderna för inhämtning utgör den klart största delen av de sam-

manlagda underrättelsekostnaderna. Härvid räknas kostnaderna för försvarets radioanstalt i sin helhet som kostnader för inhämtning trots att en

omfattande teknisk förbearbetning av underrättelser som har inhämtats

genom signalspaning förekommer vid anstalten. Av kostnaderna för be-

arbetning faller ca 40 26 på försvarsstabens underrättelseavdelning. Ca 10 96

av bearbetningskostnaderna ligger på regional nivå (militärområdesstaber m. m.). Kostnaderna för den centrala ledningen och samordningen av den militära underrättelsetjänsten är svåra att beräkna. De överstiger dock inte

1 96 av totalkostnaderna för underrättelsetjänsten.

Ekonomisk redovisning inom underrättelsetjänsten

Beträffande den ekonomiska redovisningen inom underrättelscetjänsten

gäller reglerna för statsförvaltningen i allmänhet utom för försvarets ra-

dioanstalt och IB. För radioanstalten innebär avvikelsen att särskilda revisorer finns utsedda för verksamheten. För IB — och försvarsstabens sä-

kerhetsavdelning m. m. — gäller föreskrifterna om redovisning från den 3 juni 1960. Föreskrifterna avser redovisning och kontroll av medel som har ställts till förfogande för underrättelseverksamhet m. m. inom försvaret un-

der anslagen Försvarsstaben: Avlöningar och Försvarsstaben: Omkostnader - numera ingående i anslaget Insatsberedskap m. m., primäruppdraget In-

satsberedskap m. m.: Allmän ledning och förbandsverksamhet (52011). Föreskrifterna innebär för IB:s del bl. a. följande. Det åligger chefen för IB att i särskilda räkenskaper redovisa och verifiera

de medel som har utbetalats till honom. Vid varje budgetårs utgång överlämnar förvaltningsofficeren vid försvarsstaben och chefen för IB sina resp.

redovisningshandlingar till en regementsofficer som utses av försvarets ci-

vilförvaltning. Denne siffergranskar räkenskaperna och kontrollerar att där redovisas samtliga medel som har ställts till förfogande och att dessa är vederbörligen verifierade, om det kan ske.

Så snart det kan ske efter budgetårs utgång och före den 1 oktober skall chefen för försvarsstaben till chefen för försvarsdepartementet inge en re-

dogörelse för dispositionen av anvisade medel. Räkenskaperna med tillhörande verifikationer föredras för departementschefen. Vid föredragningen

skall redovisningshandlingar rörande materiel som redovisas vid försvars-

stabens förråd eller IB medföras och på begäran företes. Efter föredragningen förstörs handlingarna.

Arkiveringsfrågor m. m. inom underrättelsetjänsten

Grundläggande bestämmelser om arkivering återfinns i allmänna arkiv-

stadgan (1961:590) och i riksarkivets cirkulär (1968:473) om tillämpningen

av arkivstadgan. Krigsarkivet har i december 1971 fastställt arkivinstruktion för samtliga myndigheter som hör till försvarsdepartementets verksamhets-

område (arkivinstruktion för försvarets myndigheter, 1972 års upplaga). In-

struktionen innehåller de grundläggande bestämmelser som meddelas i arkivstadgan och tillämpningscirkuläret (Kap. 1).

Det primära underrättelsematerial som IB erhåller från utländska underrättelseorganisationer eller genom annan inhämtning består av antingen muntliga uppgifter eller underrättelsehandlingar av olika slag.

Muntliga uppgifter omvandlas vanligen av vederbörande handläggare vid IB till en skriftlig promemoria. Promemorian utformas med sikte på att IB:s källa inte får röjas. De underrättelsehandlingar som kommer in till IB ”tvättas” om det är nödvändigt. Detta innebär att man tar bort från handlingen sådant som kan medföra att källan röjs. Texten kan också behöva skrivas om helt så att inte skrivsättet röjer vederbörande meddelare.

Den klart största delen av det underrättelsematerial som inhämtas genom

IB går till försvarsstabens underrättelseavdelning där det arkiveras. En mindre del av materialet delges försvarsstabens säkerhetsavdelning och i viss

utsträckning även rikspolisstyrelsen.

Vid IB förs för underrättelsehandlingar ett diarium som i tidsföljd upptar både inkommande och utgående handlingar. De inkommande underrättelsehandlingarna återgår efter cirkulation inom IB till byråns expedition

och återlämnas därifrån till den avdelning inom försvarsstaben eller myndighet som de kommer från. Vid IB finns också ett diarium för andra handlingar än underrättelse-

handlingar. Beträffande dessa handlingar ullämpas gällande bestämmelser

om gallring m. m. Vid försvarsstabens underrättelseavdelning tillämpas i princip arkivstadgans bestämmelser utom i fråga om gallring av arkiv-

handlingar. Något beslut av riksarkivet om gallring av underrättelsehand-

lingar finns inte om man undantar ett beslut i januari 1967 (nr 176), som avser handlingar från försvarets radioanstalt.

Den militära underrättelsetjänsten i krig

I krig har underrättelsetjänsten mycket större omfattning än i fredstid.

Vad som tillkommer i krigsorganisationen är framför allt de enskilda för-

bandens underrättelseorgan i form av 1. ex. spaningsenheter av olika slag.

Enligt gällande reglementen är ändamålet med underrättel-

setjänsten i krig att lämna det underlag om fienden och hans hand-

lingsmöjligheter som behövs för militär chefs bedömande och beslut i stort samt för beslutets genomförande.

I krig skall underrättelsetjänsten enligt nu gällande föreskrifterin riktas

främst på att söka fastställa

= tendenser i fiendens långsiktiga verksamhet som inriktning av bekämp-

ning, sjöminerings- och minröjningsverksamhet, säkerhetshotande verk-

samhet och underrättelsetjänst.

= tecken på förestående användning av ABC-stridsmedel, = tecken på förestående större luftlandsättningar,

= basering,. omfattning, verksamhet och beredskap avseende överskepp-

ningstonnage (inkl. lämpligt handelstonnage) och transportflyg, = Styrka, gruppering, beredskap och verksamhet avseende marinstridskraf-

ter och taktiskt flyg,

= basering, omfattning, verksamhet och beredskap för luftförsvar,

= utskjutningsanordningar för kärnladdningar, gruppering, antal, möjliga

målområden och trolig inriktning,

= förbandsidentitet samt - lämpliga mål för insats av eget attackflyg och underlag härför.

Handläggningen av underrättelsefrågor inom regeringen

Samordningen inom regeringskanslicet av totalförsvarsfrågor har i fred lagts på försvarsministern. För detta ändamål biträds han inom försvarsdepartementet avensamordningsavdelning. I krig samordnas försvars-

ansträngningarna ytterst av statsministern. Härvid biträds han av ett kansli

som ingår i krigsorganisationen. Kansliet bildas i huvudsak av samord-

ningsavdelningen. Det innehåller bl. a. en lägesen het med huvuduppgift att följa läget i vår omvärld och beredskapsläget inom landet.

I fred skall samordningsavdelningen hålla samman uppföljningen av det aktuella underrättelseläget och svara för beredningen av ärenden som rör

totalförsvarets beredskap. En särskild kontaktman svarar för samverkan med försvarsstaben i fråga om uppföljningen av aktuellt underrättelseläge. Sam-

3 Riksdagen 1976. I saml. Nr 189.

ordningsavdelningen är genom kontaktmannen representerad i första hand vid de veckovisa underrättelscorienteringarna i försvarsstaben samt vid andra viktigare underrättelseorienteringar.

Andra länders underrättelseverksamhet

Praktiskt taget alla stater ägnar sig åt underrättelseverksamhet av något

slag. I många länder är aktiviteten avsevärd. Några tecken på avmattning

har inte märkts. Tvärtom förefaller det som om de tendenser till avspänning mellan stormakterna som har visat sig under senare år har motsvarats av en ökande underrättelseverksamhet.

Av hävd har den internationella underrättelseverksamheten riktat sig

främst mot militära förhållanden. Vid sidan av dessa har frågor av all-

mänpolitisk, diplomatisk eller ekonomisk natur tilldragit sig allt större intresse. I ökad utsträckning söker vissa länder också infiltrera andra länders politiska liv och administration genom sina underrättelseorganisationer.

Också stormakternas underrättelseorganisationer får den största delen av

sin information genom studier av massmedieproduktionen och genom öppna kontakter. Detta utesluter emellertid inte att betydande resurser ägnas in-

hämtning genom särskilda medel, t. ex. agentverksamhet.

Metodiken inom det moderna spionaget utvecklas i takt med den tekniska,

särskilt den elektroniska, forskningens framsteg. Som har berörts tidigare

har utvecklingen medfört att spioneri numera kan bedrivas i en omfattning som var otänkbar för bara något årtionde sedan.

Hemlig underrättelsetjänst av i dag består emellertid inte bara av försök

att med hjälp av högt utvecklad elektronik o. d. kartlägga andra länders

hemliga förhållanden. Det som dessutom kännetecknar den internationella verksamheten är den målmedvetna, raffinerade och ofta omärkliga bear-

betningen av människor som bedöms värdefulla från underrättelsesynpunkt.

För att påverka opinionsbildningen i andra länder använder vissa länder genom sina underrättelseorganisationer alltmer avancerade metoder, alltifrån till synes oegennyttiga ekonomiska bidrag åt organisationer och enskilda till direkta mutor, spridande av falska eller misstänkliggörande uppgifter

m. m.

Av naturliga skäl är större delen av den internationella underrättelse-

verksamheten koncentrerad till stormaktblocken. De spionaffärer som har

uppmärksammats under efterkrigstiden har också i regel avsett underrät-

telseverksamhet mot land inom det andra blocket. De små och alliansfria staterna saknar dock inte intresse från underrättelsesvnpunkt. Sådana länder

kan vara strategiskt betydelsefulla med hänsyn till läge och andra förhållanden. Förhållandena i dessa länder är ofta sådana att de lämpar sig väl som plattformar för underrättelseverksamhet riktad mot tredje makt. Under andra världskriget var t. ex. platser som Madrid, Lissabon och Stockholm

centralpunkter för en omfattande underrättelseverksamhet från de krigfö-

rande ländernas sida.

Beträffande den underrättelseverksamhet som riktar sig mol Sverige kan sägas att fftämmande underrättelseorganisationer

fortgående ägnar vårt land stor uppmärksamhet. De metoder som kommer

till användning vid underrättelseinhämtningen är mångsidiga och effektiva. I vissa fall har främmande länders beskickningar m. m. tjänstgjort som bas för underrättelseverksamheten. En viss regionalisering av Sverige tycks tilllämpas så att en stat tillhörande ett maktblock har sitt huvudintresse riktat mot viss del av Sverige medan andra länder tillhörande samma block bevakar andra delar av landet.

Östersjön avpatrulleras regelbundet av flygplan som tillhör de båda stormakisblocken. Vissa svenska hamnar besöks mer eller mindre regelbundet av utländska fartyg med avancerad utrustning för avlyssning, fotografering

m. m.

Manövrar och annan militär övningsverksamhet som vår försvarsmakt bedriver följs i regel på nära håll av bl. a. utländska signalspaningsfartyg. Större avsnitt av landet kartläggs med hjälp av spaningssatelliter som regelbundet passerar i banor över Sverige. Överträdelser av förbud för utländska medborgare att besöka skyddsområden och gränskränkningar av örlogsfartyg och militärt flyg sker tämligen ofta. Det är uppenban att överträdelserna och kränkningarna ibland utgör led i underrättelseverksamhet.

Den sekretess som omger underrättelsetjänsten gör att det är omöjligt att ge en korrekt och fullständig bild av andra länders underrättelseorganisationer. Verksamhetens natur kräver också att organisationen ändras ganska ofta. Det kan dock konstateras dels att stormakterna satsar utomordentligt stora resurser på underrättelsetjänsten, dels att det är få länder som har särskilda insyns- och kontrollorgan för denna verksamhet.

Fu gemensamt drag för flera länders underrättelseverksamhet är att den politiska ledningens allmänna behov av underrättelser tillgodoses genom ett organ, medan den militära underrättelsetjänsten bedrivs vid sidan av

detta inom en eller flera särskilda organisationer. På andra håll förekommer

bara militär underrättelsetjänst. I vissa länder svarar underrättelscorganen

för säkerhetstjänsten inom landet. Detta åliggande fullgörs på andra håll

av polisen eller en självständig säkerhetsorganisation.

Underrättelseutredningen

Behovet av en militär underrättelsetjänst i fredstid

Underrättelseutredningen påpekar inledningsvis i sina överväganden och

förslag att statsmakterna vid upprepade tillfällen har framhållit att vi behöver en militär underrättelsetjänst. Utredningen ansluter sig till denna bedöm-

ning. Vårt lands alliansfria ställning med ett geografiskt läge i gränsområdet mellan två militära block och med en försvarsmakt som bygger på den allmänna värnpliktens grund ökar enligt utredningens mening behovet av

information om främmande makter. Detta gäller också i fredstid. Utredningen anser att behovet av en underrättelsetjänst styrks av de undersök-

ningar av ett antal kriser som docenten Stig Ekman har utfört som ett

självständigt expertarbete för utredningen.

Underrättelseutredningen erinrar om att de länder som hör till stormaktsblocken får uppgifter om bundsförvanternas politiska och militära förhållanden inom ramen för blocksamarbetet. De kan vidare samverka för att inhämta underrättelser om länder utanför det egna blocket. Utredningen framhåller att dessa möjligheter inte står till buds för oss. F. n. får vi visserligen en del av våra underrättelser genom att samarbeta med andra länders underrittelseorganisationer. Enligt utredningen har vi dock inte några garantier för att samarbetet skall bestå också i krissituationer. Därför är vi på kortare eller längre sikt hänvisade till vår egen underrättelsetjänst för att få uppgifter om andra länder. Vår underrättelseverksamhet måste vidare bedrivas mot den bakgrunden att aggression skall mötas och bekämpas med

landets egna resurser oavsett varifrån den kommer. Underrättelseutredning-

en anser att behovet av en effektiv och allsidig underrättelsetjänst är särskilt påtagligt under sådana omständigheter.

Det brukar ofta framhållas att en utrikespolitisk handlingslinje inte blir trovärdig om inte viljan och medlen finns att faktiskt genomdriva den. Tilltron till ett lands vilja och förmåga att föra en självständig utrikespolitik beror enligt utredningen också på sådana förhållanden som att landets un-

derrättelsetjänst bedöms kunna fungera tillfredsställande och att den, liksom försvarsmakten i stort, omfattas med förtroende.

Utredningen betonar att vi inte har några stående truppstyrkor att sätta in mot en angripare innan beredskapen har höjts inom försvarsmakten. Vi får i stället lita på att värnpliktsförsvaret kan mobiliseras i tid för att möta angreppet. Hur snabbt en mobilisering än genomförs tar det ändå flera dagar från ordern om mobilisering till dess att de förband som ingår i krigsorganisationen är stridsberedda. Enligt utredningen måste vi därför få förvarning om ett angrepp i så god tid att vi hinner mobilisera våra förband. Angreppet kan då mötas redan i inledningsskedet. En av den mi-

litära underrättelsetjänstens uppgifter är att ge förvarning om ett förestående angrepp så tidigt som möjligt.

Även i länder som erbjuder en begränsad insyn utifrån är det vanligen möjligt att upptäcka vissa slag av anfallsförberedelser utan särskilt utvecklade underrättelsemetoder. Enligt utredningen kan det därför sättas i fråga om det är nödvändigt att hålla en militär underrättelseorganisation för att samla

in och ställa samman ett sådant informationsmaterial. Mot detta invänder

utredningen att det praktiskt taget aldrig är möjligt att dra vittgående slutsatser av enstaka underrättelser. Det är först när flera uppgifter ställs samman med varandra och analyseras mot bakgrund av tidigare kända förhållanden som meningsfyllda bedömningar kan göras. Utredningen anser att detta

är ett krävande expertarbete som förutsätter en övad organisation med en

rutinerad och välutbildad personal. Detsamma gäller enligt utredningen arbetet med att leda underrättelseinhämtningen bl. a. genom att inrikta de inhämtande organen — källorna.

Det skulle kunna hävdas att underrättelsetjänst för att ge förvarning inte behöver bedrivas förrän den internationella situationen gör behovet av underrättelser påtagligt. Den svenska militära underrättelsetjänsten bedriver som jag har nämnt i det föregående sin verksamhet mot bakgrund av s. k. normalbilder av främmande makters militära verksamhet m. m. Normalbilderna förändras efter hand. Enligt utredningen är det viktigt att fort-

löpande följa dessa förändringar så att iakttagelser kan bedömas mot en

riktig bakgrund. Utredningen anser således att det är omöjligt för eu land

att börja bedriva underrättelsetjänst först i en krissituation. Lika klart är att framgångsrik underrättelseverksamhet bygger på ett yrkeskunnande och

en erfarenhet som det inte går att mobilisera först när behovet av underlag

för operativa bedömningar blir akut. Personal för ändamålet måste i fredstid utbildas för den starkt utbyggda underrättelsetjänst som behövs i beredskap och krig.

Utredningens slutsats är att tidig förvarning om angrepp mot vårt land förutsätter en effektiv, ständigt verksam underrättelsetjänst.

Vår militära underrättelsetjänst skall i fredstid inte bara bidra med underlag för beslut om försvarsmaktens beredskap utan också förse försvarsmaktens ledning med underrättelser av betydelse för krigsplanläggningen.

Storleken och utformningen av ett lands försvar för den närmaste framtiden måste enligt utredningen ses mot bakgrund av de resurser som en fiende kan tänkas sätta in. Utredningen håller det för självklart att ju bättre kunskap vi har om andra länders stridskrafter, vapensystem m. m. desto större möjligheter har vi att utforma ett effektivt försvar till rimlig kostnad. Kunskaper om andra länders ekonomi och samhällssystem är också viktiga komponenter i försvarsmaktens planering. Utredningen anser att den militära underrättelsetjänsten därför har en mycket stor betydelse i krigsplanläggningen främst på kort sikt.

Enligt utredningens uppfattning har underrättelsetjänsten också en viss betydelse för försvarsmaktens utveckling på lång sikt. Bedömningen av främmande makterns förhållanden i ett perspektiv på 15-20

år brukar dock enligt utredningen betecknas som framtidsstudier och forsk-

ning och inte som underrättelsetjänst i vanlig mening.

Utredningen finner att de internationella nedrustningssträvandena har öppnat ett nytt verksamhetsområde för underrättelsetjänsten. Stormakterna kan i betydande utsträckning kontrollera efterlevnaden av

ingångna nedrustningsavtal genom satellitspaning. De små län-

derna, bland dem Sverige, saknar dessa möjligheter och kan inte heller

räkna med att få några särskilda favörer i fråga om rätten att företa kontrollinspektioner. De är i detta avseende hänvisade till sin egen underrät-

telsetjänst. Utredningen pekar på att nedrustningåtgärderna kan medföra ökade krav på vårt lands underrättelsetjänst, särskilt med tanke på att Sverige aktivt verkar för internationell nedrustning.

Synpunkter på den hittillsvarande verksamheten

Utredningen konstaterar alt vår underrättelsetjänst var föga utbyggd under

andra världskriget och att detta torde ha gjort det svårare att bedöma riskerna för anfall mot Sverige. Organisationen har därefter byggts ut och förstärkts

inom ganska snäva medelsramar. Den största satsningen har därvid skett

på kommunikationsteknisk spaning.

I fråga om IB:s betydelse anmärker utredningen att det är svårt

att betygsätta en underrättelseorganisations insatser i det förgångna. Särskilt gäller detta för det svenska underrättelseväsendet som inte har prövats under krigstörhållanden i modern tid. Utredningen betonar dock att IB till betydande del är att se som ett beredskapsorgan. vars arbetsuppgifter ökar i kristägen och eljest när det är svårt att få underrättelser på vanliga vägar. Utredningen finner i anslutning till Ekmans undersökning att IB snabbt

har kunnat anpassa sig till förändrade situationer. Bl.a. ger Tijeckoslova-

kienkrisen exempel på deta. IB har vidare en viktig uppgift som komplement till andra källor vid inhämtningen av grundkliggande underrättelser om den militära verksamheten i vårt närområde. Utan en organisation av IB:s slag skulle vårt land få svårigheter att genom samarbete med andra länders underrättelseorganisationer få tillgång till visst underrättelsematerial. Utredningen har informerats om det samarbete som har förekommit från svensk sida. Enligt utredningens mening har samarbetet varit betydelsefullt för

att tillgodose vårt behov av underrättelser och förenligt med landets ut-

rikespolitiska hållning.

Utredningens samlade bedömning av IB är att verksamheten vid byrån är väsentlig för underrättelsetjänstens möjligheter att ge förvarning och skapa underlag för krigsplanläggningen.

I fråga om sekretessen kring IB säger utredningen att ett effektivt säkerhetsskydd är en förutsättning för en organisation som IB. Den mycket djupa sekretess som har omgett IB:s existens har dock utgjort en

grogrund för spekulationer och misstänkliggöranden. Den har också haft

andra negativa verkningar. Bristande kännedom om IB bland försvarsstabens personal kan enligt utredningens uppfattning ha bidragit till att inriktningen av byråns verksamhet inte har haft önskvärd fasthet. Sekretessen har dessutom försvårat en utvärdering av IB:s arbete och en realistisk bedömning av dess resursbehov.

Beträffande inhämtningen av säkerhetsunderrättelser erinrar utredningen om att den s. k. inrikes verksamheten vid IB upphörde någon gång under åren 1969-1970. Företrädare för utredningen har granskat

en del av det material som lämnades från IB till försvarsstabens säker-

hetsavdelning under åren före resp. efter det att en gräns drogs mellan IB:s och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelnings verksamhetsområden. För tiden före år 1970 tinns ett ganska stort antal rapporter som behandlar svenska medborgare och som uppenbarligen bygger på underrättelseinhämtning här i riket. För tiden därefter är det enstaka handlingar som har denna karaktär.

Utredningen bedömer att det i de senare fallen ofta rör sig om iakttagelser

som tidigare anlitade uppgiftslämnare självmant har rapporterat utan upp-

drag från försvarsmakten. Vad gäller hela det IB-material som har överlämnats till försvarsstabens

säkerhetsavdelning efter år 1970 anser utredningen att många av uppgifterna

I fråga har större betydelse för den polisiära säkerhetstjänsten än för för-

svarsmakten. Utredningen frågar sig också om en del av materialet över huvud taget har någon betydelse för kartläggningen av den säkerhetshotande verksamheten mot vårt land. Utredningen påpekar att gällande arkivbestämmelser torde lämna myndigheterna utrymme att göra sig av med handlingar som inte har samband med myndighetens verksamhet eller eljest bör föranleda någon åtgärd från dennas sida.

Utredningen har i anslutning till arbetet med att inhämta underlag för

sina överväganden om den framtida underrättelsetjänsten försökt klarlägga

sanningshalten i påståendena om partipolitiskt utnytt-

jande av IB. Utredningen har inte kunnat finna något som stöder

dessa påståenden.

Den militära underrättelsetjänstens mål och verksamhetsområde

Det militära underrättelseväsendet är en del av vårt lands försvarsmakt.

Riksdagen har bestämt målen för totalförsvaret, av vilket försvarsmakten

utgör en del. Underrättelsetjänstens uppgift är att förse beslutsfattare inom försvarsmakten med de informationer om främmande makis förhållanden som behövs för att de av riksdagen uppställda målen skall kunna uppnås. Enligt utredningen måste uppgiften att inrikta underrät-

telsetjänsten som helhet därför ligga på de befattningshavare inom

försvarsmakten som har behov av underrättelser. En ordning där underrättelscorganens arbetsuppgifter bestämdes av något organ utanför försvars-

makten skulle enligt utredningens bedömning innebära att en del av ansvaret för försvarsmaktens beredskap, krigsduglighet m. m. fördes över till detta organ. Detta strider mot fastlagda principer för ledningen av vår försvars-

makt.

Statsmakterna kan ställa upp allmänna mål för underrätrelsetjänsten, t. ex. att verksamheten skall ta sikte på militära, militärpolitiska och militäre-

konomiska underrättelser i första hand från närområdet. Vad som kommer

att hänföras till sådana underrättelser beror dock på vad försvarsledningen bedömer vara betydelsefull information inom dessa områden. Utredningen

anser att sådana måltormuleringar från statsmakternas sida därför är otill-

räckliga för att styra verksamheten.

Utredningen erinrar om att friheten för de ansvariga militära organen att inrikta underrättelsetjänsten ändå, som i all annan statsverksamhet, har

sina givna gränser. Verksamheten måste hålla sig inom de ramar som anges

av svensk utrikespolitik och får inte bryta mot de regler som svensk rättsuppfattning uppställer. Resurstillgången är en annan begränsande faktor. Enligt utredningen är det sålunda uppenbart att verksamheten inte kan

bedrivas fristående från statsledningens syften och att den måste vara un-

derkastad fortlöpande granskning och bedömning från det allmännas sida.

I anslutning till uttalanden av riksdagens försvarsutskott och JO diskuterar utredningen gränsdragningen mellan underrättelsetjänst och säkerhetstjänst. Utredningen fastslår att underrättelsetjänst och säkerhetstjänst är väsensskilda från varandra om man ser till syftet med verksamheten. Den militära underrättelsetjänsten har till uppgift att göra bedömningar om andra länder på grundval av insamlad och sammanställd information. Säkerhetstjänsten skall åstadkomma skydd mot verksamhet som hotar vårt lands inre säkerhet. På polisen (rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning) ankommer därvid att kartlägga och bekämpa sådan verksamhet i den mån den innefattar brottslig gärning. Den militära säkerhetstjänsten, som i fredstid inte har några polisiära befogenheter, skall tillgodose försvarsmaktens särskilda behov av säkerhetsskydd.

Trots att underrättelse- och säkerhetstjänsterna har skilda uppgifter inträffar det enligt utredningen inte sällan att de kommer in på varandras områden. En orsak är att en underrättelseorganisation måste söka sig fram på olika vägar och använda sig av information av skilda slag för att få ett tillräckligt underlag för bedömningar om andra länders politiska avsikter, militära resurser m. m. En ökning av säkerhetshotande verksamhet inom landet såsom spionage, sabotage o. d. kan sålunda vara en indikation på förestående angrepp mot oss. På motsvarande sätt har säkerhetstjänsten vid utredningar av sådan verksamhet ofta anledning att följa spår som leder till andra länder.

Utredningen påpekar vidare att det kan vara osäkert till vilket ansvarsområde en underrättelse hör innan den har bearbetats. I all underrättelseoch säkerhetstjänst gäller också att en betydande del av det grundmaterial som inflyter inte är resultatet av en målmedveten inriktning. I stället kommer det in slumpvis i form av t. ex. meddelanden från enskilda personer eller som biprodukter till annan information. I ett sådant material ingår i regel vissa uppgifter som vederbörande organisation inte har behov av för sin verksamhet.

Även av andra skäl kan en underrättelseorganisation komma in på arbetsuppgifter som egentligen tillhör säkerhetstjänsten. Ett viktigt fall gäller organisationens eget säkerhetsskydd, En organisation som IB, vars verk-

samhetsformer främst av omtanke om källorna måste hållas hemliga, kan inte alltid använda sig av utomstående expertis ens i frågor om organi-

sationens säkerhetsskydd. Enligt utredningens mening måste IB därför i begränsad utsträckning få inhämta säkerhetsunderrättelser i annat syfte än att klargöra främmande staters förhållanden. Anledningen kan bl. a. vara alt en uppgiftlämnares eller blivande medarbetares pålitlighet behöver kontrolleras.

Regler som skall förhindra att underrättelseorganen verkar utanför de ullbörliga ramarna måste enligt utredningens bedömning ha som utgångspunkt underrättelsetiänstens syfte. De enheter som hör till underrättelseväsendet får inte inriktas på att inhämta, bearbeta och lagra annan in-

formation än sådan som klart är ägnad att öka eller befästa vår kunskap

om andra länder i avseende som är av betydelse för vårt lands yttre säkerhet.

Avsteg från denna regel bör enligt utredningens mening få göras bara när

det gäller ett underrättelseorgans cget säkerhetsskydd. Förutsättningen

måste dock vara att uppgifterna i fråga inte kan erhållas genom den polisiära

eller militära säkerhetstjänsten.

Utredningen anser att underrättelseorganen i konsekvens med dessa regler bör vara skyldiga att fortlöpande förstöra materia! eller överlämna det till rätt instans om det innehåller uppgifter utan betydelse för underrättelsetjänsten.

Även om det går er klar gräns mellan underrättelsetjänstens och säkerhetstjänstens mål finner utredningen anledning att betona behovet av samverkan mellan de båda verksamhetsgrenarna. Sådan samverkan måste t. ex. förekomma innan en uppgifts karaktär av säkerhetsunderrättelse eller utrikesunderrättelse har blivit kartlagd: Vidare bygger inhämtningen av underrättelser i vissa fall på samarbete mellan den polisiära säkerhetstjänsten och underrättelsetjänsten. Som har nämnts måste samverkan även ske i frågor som gäller underrättelseorganens eget säkerhetsskydd.

Även om de flesta länder är jämförelsevis öppna om sina egna förhållanden

finns det uppgifter — framför allt inom försvarsområdet — som man strävar

efter att hålla hemliga. Sådan hemlig information kan vara avgörande för andra länders möjligheter att göra säkerhetspolitiska bedöm-

ningar. Utredningen utgår därför från att vårt lands militära underrättel-

setjänst inte kan begränsa sig tll öppen information. Den måste också inhämta och bearbeta sådant material som andra länder försöker hålla hemligt. Enligt utredningens mening motiverar också underrättelseorganens egen beredskap att verksamheten i fred inte riktas in bara på öppen information. I kris- och framtör allt krigssituationer minskar nämligen mängden av öppen information och möjligheterna att inhämta underrättelser med öppna medel.

Inhämtning med s. k. särskilda medel måste med hänsyn till säkerhetsskyddet bedrivas avskärmat från underriättelseväsendets övriga enheter. Ut- : redningen anser att organisatoriska enheter som försvarets radioanstalt och IB av detta skäl är nödvändiga inom vårt underrättelseväsen.

Utredningen tar upp kravet på allsidighet och understryker att

det är våra kunskaper om omvärlden som skall vara altsidiga. Med hänsyn

till de skiftande möjligheterna i olika länder att på öppen väg få önskad

information måste underrättelsetjänstens resurser riktas in mot länder och företeelser som vi eljest inte skulle ha tillräcklig kunskap om. Det kan således inte krävas av underrättelsetjänsten att den skall vara allsidig i den meningen att alla ffrämmande tänder skall ägnas samma uppmärksamhet. Enligt utredningens uppfattning skall resultatet av underrättelsetjänstens verksamhet bli att vi totalt sett får en balanserad bild av förhållandena i omvärlden.

Utredningen diskuterar behovet av information om länder utanför vårt närområde. Utredningen finner att det är betydelsefullt att ha tillgång till information också om sådana linder. Därigenom kan vi göra insiktsfulla och välgrundade bedömningar om förhållandena inom närområdet. Behovet av sådan bakgrundsinformation bör dock enligt utredningen liksom hittills kunna tillgodoses huvudsakligen genom utrikestörvaltningen. Utredningen anser inte att den militära underrättelsetjänsten bör få ökade resurser för att inhämta sådan information. Det är dock viktigt att säkerställa att bearbetningsorganen inom det militära

underrättelseväsendet också i fortsättningen får tillgång till det material som

inhämtas genom utrikesdepartementets försorg.

Utredningen finner det självklart att inriktningen på olika geografiska områden inte bör vara oföränderlig utan omprövas fortlöpande i takt med ändrade förhållanden.

Vad gäller försvarsmaktens långsiktsplanering i ett perspektiv på 15-20 år anser utredningen att det i första hand bör ankomma på andra verksamhetsgrenar än underrättelsetjänsten aw ta fram den del av beslutsunderlaget som gäller frimmande makter. Detta hindrar inte att viktigt kompletterande material kan erhållas genom underrättelsetjänst i vedertagen bemärkelse. Vid tillfällen när resurserna är otillräckliga framstår det dock enligt utredningens uppfattning som nödvändigt att förvarningsfunktionen prioriteras och att detta får gå ut över berörda enheters medverkan

i långsiktsplaneringen.

Fnligt utredningens bedömning bör det vara möjligt att avgränsa vad som i detta sammanhang kan betecknas som underrättelsetjänst från vad

som är framtidsstudier och forskning.

Inhämtning av underrättelser

Utredningen framhåller att öppet underrättelsematerial skall utnyttjas i största möjliga utsträckning i den framtida underrättelsetjänsten. I entighet

med vad jag nyss har återgett ur betänkandet betonas dock att även hemliga förhållanden måste utforskas av vår underrättelsetjänst. En viktig fråga för utredningen har varit att försöka precisera de medel och metoder som kan anses tillbörliga vid inhämtningen av unåerrättelser.

Signalspaningen spelar enligt utredningen en viktig roll vid vår kartläggning av främst den militära aktiviteten 1 vårt närområde. Detta framgår bl. a. av Ekmans undersökning. Efter hand som datatekniken har börjat användas vid konstruktion av kryptosystem har det dock blivit svårare för andra än behöriga mottagare att tillägna sig innehållet i meddelanden som överbringas på elektronisk väg. Detta hindrar inte att viktig information ändå kan inhämtas genom signalspaning, t. ex. militära förbands basering,

förflyttningar o. d.

Signalspaning kan oftast bedrivas utan att andra länders territorium behöver utnyttjas eller att andra konspirativa metoder måste tillgripas. Riskerna för att verksamheten skall framkalla utrikespolitiska förvecklingar eller medföra sådana risker för enskilda människor som andra former av underrättelseinhämtning kan innebära är därför jämförelsevis små. Utredningen anser alt en fortsatt stark satsning på den verksamhet som bedrivs vid försvarets radioanstalt bör ske inom ramen för den militära underrättelsetjänstens totala resurstilldelning.

Inhämtning av underrättelser med andra särskilda medel än

signalspaning måste enligt utredningens bedömning få förekomma under

förutsättning att den bedrivs i godtagbara former. Bedömningen av formerna måste ske från fall till fall och styras bl. a. av försvarets behov av underrättelserna, den utrikespolitiska situationen och riskförhållandena. All med-

verkan i sådan inhämtning av underrättelser som det här är fråga om måste enligt utredningen vara frivillig. De personer som kan komma i fråga för

uppdrag inom underrättelsetjänsten skall, så långt det kan överblickas i förväg. upplysas om vad deras samarbete med underrättelsetjänsten kan innebära för dem i form av risker m. m.

Utredningen understryker vidare att inte minst en förnuftig resursanvändning kräver att tillfälligt anlitade medarbetare i underrättelsetjänsten får preciserade uppdrag och att de inte utan organisationens godkännande vidtar åtgärder som ligger utanför uppdraget. Utredningen framhåller också alt man från organisationens sida måste vara försiktig med att förse tillfälliga medarbetare med hemliga uppgifter.

En särskild fråga är vilka metoder som medarbetare av skilda slag får använda sig av vid underrättelseinhämtningen. Utredningen har diskuterat om det är påkallat med en särskild lagstiftning som gör det möjligt för personer som är knutna tll underrättelsetjänsten att använda sig av metoder som i sig innebär kränkning av gällande lag, t. ex. telefonavlyssning. Utredningen avvisar dock tanken på en sådan lagstiftning. Skälen är svårigheter att bestämma de särskilda befogenheter som det skulle bli fråga om samt betänkligheter mot att för detta ändamål öka statsorganens möjligheter att företa ingrepp i människors integritet.

Utredningen har övervägt om det inte av etiska och andra skäl behövs regler som inom ramen för gällande föreskrifter och anvisningar inskränker underrättelseorganens — främst de inhämtande enheternas — handlingsfrihet.

JO har i sitt beslut med anledning av IB-affären uttalat betänkligheter mot att underrättelser inhämtats genom infiltration i politiska och andra sam-

manslutningar som inte är olagliga.

Inhämtning av underrättelser måste bedrivas med stor variationsrikedom. I anslutning till JO:s uttalande anser dock utredningen att underrättelsetjänsten inte skall tillåtas att använda sig av infiltration i politiska och andra sammanslutningar under fredstid. I övrigt konstaterar utredningen att det givetvis inte är möjligt att för varje tänkbar situation formulera inskränkande regler. I det följande förordar utredningen att principiella överväganden i

dessa frågor får göras i samarbete mellan underrättelsetjänstens ledning och

företrädare för det allmänna. Utredningen utgår från att det blir den ansvariga ledningens omdöme som härutöver får utgöra garanti för att verksamheten hålls inom godtagbara gränser.

Utredningen bedömer att underrättelseorganen i vissa situationer har ett

legitimt behov av att utnyttja hemlig information som finns

hos svenska statsmyndigheter. Beträffande rätten att ta del av sådana uppgifter, som finns i t. cx. personakter upprättade och förvarade vid statens invandrarverk, anser utredningen att samma regler bör gälla för IB som

för andra delar av statsförvaltningen. Detta innebär att den myndighet som ansvarar för handlingen i varje särskilt fall skall kontrollera att informationen

behövs för den andra myndighetens verksamhet.

Utredningen anser att det samarbete med andra länders underrättelseorganisationer som den svenska underrättelsetjänsten deltagit i har varit övervägande till gagn för landet. Genom att samarbeta med andra länder på underrättelseområdet har vårt land kunnat få del av information som kräver sådana särskilda resurser m. m. som vi saknar. Samarbetet inrymmer emellerud flera vanskliga moment. Bl. a. är det med hänsyn till det-sätt på vilket samarbetet bedrivs svårt att överblicka vilka underrättelser vi lämnar till andra länder. En viktig fråga är vidare

vad vi själva bör bidra med inom ramen för ett sådant samarbete. I fråga

om personuppgifter anser utredningen att uppgifter om svenska medborgare och utländska medborgare bosatta här i landet inte skall få lämnas till annat lands organisation utan prövning i varje särskilt fall. Uppgifter får lämnas ut bara när svenska säkerhetsintressen är berörda. En riktpunkt för bedömningen bör enligt utredningen vidare vara att samverkan inom underrättelsetjänsten inte får utnyttjas för att ge främmande makt tillgång till uppgifter som man är förhindrad att få genom internationell samverkan på polisens och det övriga rättsväsendets område.

Bearbetning och delgivning av underrättelser

Utredningen konstaterar att kraven på den personal som är sysselsatt med bearbetning ökar fortlöpande till följd av den allt större mängden

information och ökade svårigheter att bedöma utrikespolitiska frågor. Ut-

redningen anser att resurserna för bearbetning av underrättelser i de centrala

staberna f. n. är för små. Genom bristen på resurser har sammanställningen i handboksform av aktuclla grundläggande underrättelser om främmande

makters stridskrafter och andra förhållanden blivit eftersatt. Detta har med-

fört att det för viktiga områden inte är praktiskt möjligt att tillräckligt snabbt

och överskådligt ta del av befintliga underrättelser. En annan brist är enligt utredningens mening att underrättelser av 1. ex. handelspolitisk eller cko-

nomisk art, vilka är nödvändiga som utgångsvärden för militära eller mi-

litärpolitiska bedömningar, inte har kunnat ägnas tillräcklig uppmärksamhet.

Utredningen anser att de bristande resurserna hos försvarsstabens underrättelseavdelning har medfört att verksamheten inte har kunnat utvärderas i någon större omfattning. Enligt utredningen framstår det som sannolikt att en återkommande, genomgripande utvärdering skulle kun-

na ge underlag för en bättre användning av tillgängliga resurser. Särskilt

i fråga om produktionen av periodiska översikter vid försvarsstabens underrättelseavdelning behövs en fortlöpande översyn av den egna verksamheten.

Utredningen finner det angeläget att pågående undersökningar av möjligheterna att i ökad utsträckning använda datamaskiner i underrättelsetjänst slutförs.

Beträffande delgivningen av underrättelser tar utredningen endast upp frågan om vilka som skall ha del av det material som IB har inhämtat. En viktig regel i underrättelsetjänst är att bearbetningen av underrättelser skall ske på grundval av ev så fullständigt material som möjligt. Alla in-

hämtade underrättelser bör därför enligt utredningens uppfattning utan

dröjsmål överlämnas till (delges) den centrala instans som skall utföra bearbetningen inom vederbörande sakområde. Även om spridningen av en viss underrättelse av säkerhetsskäl måste begränsas till en mycket liten krets bör under alla omständigheter den som närmast under överbefälhavaren är ansvarig för underrättelsetjänsten få del av den.

Den militära underrättelsetjänstens organisation

Utredningen påpekar att de framtida uppgifterna för de centrala

staberna f.n. utreds av försvarsmaktens ledningsutredning (FLU 74). Enligt utredningen är det således osäker vilken ansvarsfördelning som i framtiden kommer att gälla för överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna.

Det förslag till ändrad organisation som underrättelseutredningen lägger fram är därför inte utformat för att ligga till grund för en omedelbar och

avgränsad omorganisation av berörda stabers underrättelseenheter. Under-

rättelseutredningen har funnit det lämpligare att dess förslag beaktas av

ledningsutredningen under arbetet på en total översyn av försvarsmaktens

högsta ledningsorgan. . Överbefälhavaren skall enligt sin instruktion leda underrättelsetjänsten inom försvarsmakten. Han har delegerat beslutanderätten i vissa frågor om

underrättelsetjänsten till chefen för försvarsstaben och chefen för sektion

2. Enligt den ordning som tillämpas vid försvarsstaben utövasled ningen av det militära underrättelseväsendet i huvudsak av chefen för sektion 2. Med hänsyn till de uppgifter som i övrigt vilar på över-

befälhavaren och chefen för försvarsstaben framstår detta enligt utredningen som en riktig ordning inom den nuvarande försvarsstabsorganisationens

ram. Vid en jämförelse med förhållandena i andra länder konstaterar utredningen emellertid att ledningsfunktionen ligger på en låg nivå i stabsorganisationen. Utomlands är ofta operationsledning och underrättelseledning sidoställda med varandra och på det hela taget lika stora. Chef för

den operationsledning som ingår i försvarsstaben är f. n. en generalmajor.

Var och cen av operationsledningens tre enheter förestås av en regements-

officer med överstes (motsvarande) tjänsteställning. Ledningen av under-

rättelsetjänsten i försvarsstaben har i jämförelse härmed en överste som sektionschef och en regementsofficer med överstelöjtnants tjänsteställning som chef för underrättelsceavdelningen.

Också från sakliga utgångspunkter framstår det som tveksamt för ut-

redningen om det förhållandevis omfattande militära underrättelseväsendet

bör ledas och samordnas från en så jämförelsevis låg nivå inom försvars-

staben. Detta förhållande torde 1. ex. i alltför stor utsträckning medföra att överbefälhavaren och chefen för försvarsstaben personligen måste delta i

handläggningen av förekommande ärenden.

Utredningen framhåller att nivåförhållandena i viss mån återspeglar den

vikt man tillmäter den verksamhet som det gäller. För underrättelsetjänsten har bl. a. sådana förhållanden enligt utredningens mening inneburit att andra verksamhetsgrenar har framstått som betydelsefullare och därför i högre grad dragit till sig dugliga militärer. Enligt utredningens uppfattning förmår den militära underrättelsetjänsten i vårt land f.n. inte locka till sig och behålla kvalificerad militär personal i tillräcklig omfattning. Underrättel-

setjänstens auktoritet i förhållande till andra verksamhetsgrenar torde enligt

utredningen också påverkas av nivåförhållandena. |

Med hänsyn till det militära befordringssystemet får underrättelseledningens nuvarande organisatoriska nivå också till följd att personer i chefsbefattningar byts ganska ofta. Utredningen anser att detta är till men för kontinuiteten i arbetet.

Utredningen anser att dessa nackdelar är så väsentliga att underrättelseledningens formella nivå bör höjas. Utredningens förslag är att sektions-

chefens underrättelseuppgifter förs över till on ny befattning i försvarsstaben på samma nivå som chefen för operationsledningen. Utredningen benämner

den nya befattningen underrättelsechef.

De allvarligaste bristerna i den nuvarande ledningsfunktionen — otillräcklig utvärdering och obestämd inriktning av vissa inhämtande enheter — kan emellertid enligt utredningens uppfattning inte hänföras endast ull frågan om ledningens formella nivå it stabsorganisationen. Av större betydelse är enligt utredningens bedömning att de sammanlagda resurserna för central ledning av underrättelsetjänsten, som finns främst i den centraldetalj som

ingår i försvarsstabens underrättelseavdelning, är för små i förhållande till verksamhetens totala omfattning. De är dessutom splittrade på eu mindre ändamålsenligt sätt mellan chefen för sektion 2 i försvarsstaben och chefen för stabens underrättelseavdelning. Splittringen av ledningsfunktionen mellan sektionschef och avdelningschef har medfört en viss oklarhet om grän-

serna för deras resp. ansvarsområden. För att en befattning som underrättelsechef i försvarsstaben skall få effekt anser utredningen att det är nöd-

vändigt att tillgängliga organ för beredning av ledningsfrågor förs samman och förstärks. För utredningen framstår det som mest naturligt och ändamålsenligt att ett sådant beredningsorgan knyts direkt till underrättel-

sechefen. Konsekvensen av utredningens förslag blir att återstoden av underrättelseavdelningen praktiskt taget enbart får ansvar för bearbetning av underrättelser medan underrättelsechefen får den övergripande ledningsfunktionen. Denne får således under överbefälhavaren ansvaret bl. a. för att klar-

ligga försvarsmaktens underrättelsebehov och inrikta källorna. I avsnittet om samverkan med främmande underrättelscorganisationer har utredningen pekat på att försvarsmaktens samtliga kontakter med företrädare för främmande makter behöver samordnas. Utredningen anser att denna uppgift under överbefälhavaren bör läggas på underrättelsechefen. Enligt utredningen bör underrättelsechefen vidare ansvara för utbildningen av underrättelsepersonal.

I fråga om tillgängliga resurser för bearbetning av underrät-

telser anser utredningen att det med nuvarande arbetsfördelning, som in-

nebär att ansvaret för bl.a. mobilisering, utbildning, taktik, organisation

och utrustning ligger hos resp. försvarsgrenschef, utan vidare är klart att försvarsgrenscheferna har ett omfattande behov av underrättelser. Från deras

utgångspunkter behövs således resurser för att bearbeta underräuelser i för-

Svarsgrensstaberna. .

Sett ur ett större perspektiv har dock uppdelningen på olika s.k. huvudunderrättelsemyndigheter enligt utredningens bedömning inneburit en splittring av resurserna på fyra enheter. I praktiken har det varit små möjligheter att i särskilda situationer omfördela personal för att tillfälligtvis

öka bearbetningskapaciteten på något område. Dubbelarbete har också fö-

rekommit.

Om de centrala stabernas samlade resurser för bearbetning av underrättelser fördes samman till en instans — naturligen försvarsstaben — skulle

man enligt utredningens mening inte bara öka personalens rörlighet och

minska dubbelarbetet. En sådan flexibilitet är särskilt värdefull i krissituationer och vid övergången till krigsorganisation. Man skulle genom en sådan

sammanslagning också samla kunnandet om bearbetningsprocessen och om

främmande makter till ett organ. Detta kommer enligt utredningen att underlätta personalutbildningen. Utredningen anser också att befordringsutsikterna kan förväntas bli bättre i en större organisation. Sådana omständigheter får sannolikt en positiv inverkan på personalrekryleringen.

En nackdel med at bearbetningsresurserna slås samman är enligt ut-

redningens uppfattning att försvarsgrenscheferna blir hänvisade till at tillgodose sina underrättelsebehov genom försvarsstaben. I någon mån uppvägs denna nackdel av att försvarsgrenscheferna kan få särskilda och mera om-

fattande underrättelsebehov bättre tillgodosedda av en centraliserad bearbetningsenhet.

Utredningen har efter en samlad bedömning kommit till den uppfattningen att fördelarna med en centraliserad organisation överväger. Utredningen föreslår därför att försvarsstabens och försvarsgrensstabernas bearbetningsresurser förs samman i försvarsstaben. Huruvida användningen hos försvarsgrenscheferna av det från försvarsstabens bearbetningsenhet erhållna

underrättelsematerialet kräver mera direkt tillgång till underrättelsepersonal

är enligt utredningen svårt att nu bedöma. Om ett sådant behov skulle

visa sig föreligga bör försvarsgrensstaberna få behålla vissa resurser för ändamålet.

Utredningens förslag bygger på den nuvarande ansvarsfördelningen mellan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna. Försvarsmaktens ledningsutrednings arbete kan leda till förskjutningar i denna ansvarsfördelning.

Sådana förändringar kan givetvis också komma att påverka underrättelse-

tjänsten, 1. ex. bearbetningsorganens organisation.

Utredningen har inte funnit anledning att lägga fram förslag till detaljJorganisation av den centrala bearbetningsenheten. Detta bör lämpligen göras

av överbefälhavaren sedan organisationen i stort har fastställts. Utredningen

pekar emellertid på au det kan finnas skäl som talar för att enheten inte som hittills bör delas in uteslutande efter sakområden utan i stället åtminstone delvis efter geografiska områden. Vid sidan av dessa geografiskt inriktade detaljer måste sannolikt finnas enheter för bearbetning av specialfrågor som ekonomi och politik. telekrigföring. handelsfartyg, kommunikationer och underhåll m. m. Det förefaller utredningen som om en sådan uppdelning av arbetsuppgifterna - som också tycks vara vanlig utomlands —- bättre svarar mot avnämarnas behov.

Flera skäl har åberopats för IB:s organisatoriska placering utanför försvarsstabsorganisationen direkt under överbefälhavaren. Det har bl. a. anförts att den omedelbara anknytningen till överbefälhavaren är en förutsättning för samarbetet med utländska underrättelseorganisationer. Det har även sagts att kraven på säkerhetsskydd lättare kan tillgodoses med en sådan organisationsform. En annan omständighet som har åberopats för

den nuvarande organisatoriska lösningen är att denna medför att byrån inte är en statlig myndighet eller del av en sådan. Det är därför bl. a. lättare att särbehandla personalen ansvarsmässigt och i lönehänscende. Det har vidare angetts att verksamheten vid byrån är av sådan art att den bör ledas direkt från högsta nivå inom försvarsmakten. Utredningen delar uppfattningen att vissa skäl talar för att IB bör vara direkt underställd överbefälhavaren. Utredningen hävdar dock att byrån

även med nuvarande organisatoriska anknytning måste betraktas som en del av myndigheten överbefälhavaren. Utredningen menar att ett par av de anförda argumenten saknar betydelse med ett sådant synsätt.

Enligt utredningens uppfattning talar flera omständigheter mot att den nu tillämpade ordningen behålls. Från formell synpunkt kan t. ex. anmärkas att IB:s nuvarande placering innebär ett avsteg från principen att bered- : ningsarbetet vid myndigheten överbefälhavaren utförs i försvarsstaben. En viktigare synpunkt är att överbefälhavaren inte alltid har möjlighet att i tillräcklig omfattning personligen leda en verksamhet av det slag som IB

utför. I samband med behandlingen av IB-affären krävde riksdagen att den särskilda organisationen för inhämtning av underrättelser skall vara en del av vårt demokratiska samhälle. Utredningen anser att det i ett extraordinärt

organisatoriskt arrangemang av det slag som IB f. n. är en del av kan ligga en fara att verksamheten kommer att i omotiverat hög grad framstå som artskild från annan statsverksamhet. Utredningen kan inte finna annat än att man så långt möjligt bör undvika organisatoriska lösningar som kan ge upphov till sådana farhågor.

Vid en samlad bedömning av vad som kan anföras i fråga om IB:s or-

ganisatoriska placering finner utredningen övervägande skäl tala mot att byrån är knuten direkt till överbefälhavaren. Alternativen till den nuvarande ordningen anser utredningen vara i huvudsak följande.

1. IB flyttas in i försvarsstaben och får utgöra en särskild enhet inom denna.

2. IB ombildas till en självständig myndighet under regeringen. 3. IB inordnas som en del av en annan myndighet.

Om IB inordnas i försvarsstaben uppkommer enligt utredningen bl. a. vissa säkerhetsproblem som kräver specialreglering i förhållande till vad

som gäller för staben i övrigt. Utredningen finner däremot inte att en sådan

omläggning på något avgörande sätt inverkar på samarbetet med utländska underrättelscorganisationer.

Från bl. a. säkerhetssynpunkt är en lösning med IB som en särskild myndighet tilltalande. Kravet på allmän insyn och kontroll i inhämtningsverksamheten kan tillgodoses genom att myndighetens ledning får lekmannainslag. Enligt utredningen är det emellertid tveksamt om denna lösning av organisationsproblemet är ekonomiskt rationell. Avståndet till den huvudsakliga beställaren av underrättelser — överbefälhavaren med försvarsstaben — skulle också öka. Utredningen finner att styrningen av verksamheten och dess samordning med stabsarbetet i övrigt troligen skulle försvåras därigenom.

Enligt utredningens bedömning är det i och för sig tänkbart att slå samman IB med flera myndigheter. Med utgångspunkt i att arbetsuppgifterna skall vara likartade är det dock i praktiken endast försvarets radioanstalt som

4 Riksdagen 1976. I saml Nr 189.

kommer i fråga. Både IB och radioanstalten inhämtar underrättelser för militära ändamål och kompletterar varandra som källor. Det kan också tyckas

att en sammanslagning av dessa enheter skulle vara till fördel för under-

rättelsetjänsten i stort. Vissa personal- och utbildningsfrågor skulle sannolikt kunna lösas lättare. Inhämtning av underrättelser förekommer emellertid på flera andra håll i det militära underrättelseväsendet. Med hänsyn till att hela inhämtningsverksamheten måste styras från en central instans har en isolerad samverkan mellan två underrättelscorgan enligt utredningens mening endast begränsat värde.

Vid diskussion av frågor om försvarsmaktens organisation i fredstid måste

alltid beaktas att man snabbt skall kunna gå över till krigsorganisation. Enligt utredningen är detta särskilt betydelsefullt för underrättelsetjänsten som kan sägas alltid arbeta under förhållanden som liknar krigstillstånd.

Utredningen finner därför att frågan om IB:s organisatoriska anknytning

bör lösas med det målet att skillnaderna mellan freds- och krigsorganisation

skall vara så små som möjligt. I krigsorganisationen ingår huvuddelen av

IB i högkvarteret. Arbetet vid byrån bedrivs där i nära anslutning till för-

svarsstaben. Enligt utredningens uppfattning framstår det därför som naturligt att byrån även i fredsorganisationen är nära knuten till försvarsstaben.

Den bör därför inlemmas i försvarsstaben.

I försvarsstaben bör IB enligt utredningens mening underställas underrättelsechefen. Byrån blir således sidoordnad med den centrala bearbetningsenheten. Underrättelsechefen blir den under överbefälhavaren närmast ansvarige för den särskilda inhämtningsverksamheten vid IB. Det finns inte några hinder mot att redovisa honom i öppen personalförteckning. Den här föreslagna organisationsmodellen tillgodoser därför enligt utredningens uppfattning även försvarsutskottets krav att IB-chefen i fortsättningen skall vara känd till namnet.

Utredningens förslag till ny organisation av underrättelsetjänsten vid försvarsstaben framgår av följande tablå (intagen på s. 51).

IB rceorganiseras f.n. efter de personalavgångar som föranleddes av diskussionen kring byrån under våren 1973. En provisorisk organisation har antagits i avvaktan på resultatet av underrättelsceutredningens arbete. Ett inhämtningsorgan som IB måste alltid snabbt kunna anpassas till olika situationers krav. Utredningen anser att detaljutformningen av byrån därför inte bör låsas genom förslag av utredningen.

Hittills har arbetsordningen för IB, med bl.a. indelning och

uppgifter i stort för byrån, utfärdats av chefen för IB och godkänts av överbefälhavaren. För framtiden bör bestämmelserna för tjänsten vid IB enligt utredningen lämpligen ingå som en särskild avdelning i försvarsstabens ar-

betsordning, som enligt nu gällande ordning fastställs av chefen för för-

svarsstaben. Utredningen förordar dock att arbetsordningen i den del som avser IB godkänns av överbefälhavaren.

Inhämtning av underrättelser med särskilda medel inrymmer flera vansk-

Underrättelseutredningens förslag till organisation av underrättelsetjänsten inom försvarsstaben

ÖB

C Fst

| | ]

C Opl UndC

L

Le

| spenen mn

: r I cr 1

| | 2 3 Be [5 In | fsk do Äng

Lost Uonot

Anm: Enheter som markerats med streckade linjer ligger utanför utredningsuppdraget men behandlas i förslagen. Operationsledningen har tagits med som jämförelse till underrättelsetjänsten.

Förkortningar

ÖB Överbefälhavaren C Fst — Chefen för försvarsstaben

C Opl — Chefen för operationsledningen (tillika souschef i staben)

1, 2

resp. 3 — Operationsledning 1, 2 resp. 3

UndC - Underrättelsechef

Le Underrättelsechefens beredningsenhet Be Central enhet för bearbetning av underrättelser S In Enhet för inhämtning av underrättelser med särskilda medel (IB) Säk Försvarsstabens säkerhetsavdelning

Att Försvarsstabens attachéavdelning

Na Underenhet för bearbetning av underrättelser om NATO-länder Wp Underenhet för bearbetning av underrättelser om länder som är

anslutna till Warszawapakten Öv Underenhet för bearbetning av övriga underrättelser

liga moment och komplicerade frågeställningar. Dessa kräver ibland ju ridiskt kunnande. I organisationen har hittills inte ingått någon juristbefattning. Inte heter har man från IB:s sida haft ständig tillgång till utomstående juridisk expertis. Utredningen bedömer att bristen på juridiskt kunnande har inneburit en svårighet för byråns ledning. Utredningen anser därför att byrån för framtiden bör få tillgång till sådan sakkunskap. Enligt utredningen bör medel således ställas till IB:s förfogande för att ge byråns

ledning möjlighet att fortlöpande rådgöra med en kvalificerad och erfaren

jurist om de rättsliga aspekterna på inhämtningsmetoder, användningen av hemliga handlingar, personalfrågor m. m.

Verksamheten vid IB har hittills till viss del bedrivits bakom täck företag och andra täckanordningar. Utredningen understryker att en tillräckligt tät sekretess kring IB kräver sådana särskilda täckanordningar. Även i framtiden bör det enligt utredningens mening vara tillåtet att dölja verksamhet, anställnings- och ägandeförhållanden o. d. bakom företagsbeteckningar, enskilda personers namn m. m. Utredningen tar i ett senare sammanhang upp vissa villkor som bör gälla för användningen av täckåtgärderna.

Den militära säkerhetstjänsten har inte ingått i utredningens uppdrag utom vad avser säkerhetsskyddet inom underrättelsetjänsten och den del av säkerhetsunderrättelsetjänsten vars bedömningar utgör delunderlag för bedömningen av förändringar i den yttre hotbilden. Frågan om försvarsstabens säkerhetsavdelnings framtida organisatoriska ställning har därför inte behandlats av utredningen i vidare mån än att konsekvenserna totalt sett av de föreslagna organisationsförändringarna inom underrättelsetjänsten så långt möjligt har beaktats.

Utredningen anför att organisationsförslaget inte utesluter att underrättelsechefen också kan leda försvarsmaktens säkerhetstjänst under överbefälhavaren. Utredningen framhåller emellertid att underrättelsetjänst och säkerhetstjänst inte nödvändigtvis måste vara organisatoriskt sammanknutna. Från underrättelsetjänstens synpunkt kan en åtskillnad enligt utredningen erbjuda vissa fördelar genom att ledningsresurserna blir mindre splittrade. Å andra sidan är behovet av säkerhetsunderrättelser som delunderlag

för underrättelsetjänsten en faktor som talar för ett visst organisatoriskt

samband.

Utredningen har endast översiktligt behandlat våra försvarsattachéers verksamhet. Attachéerna är i administrativt avseende knutna till sektion 2 i försvarsstaben genom den attachéavdelning som ingår i sektionen. De berörs därför av utredningens förslag om förändringar av stabsorganisationen. Försvarsattachéernas organisatoriska anknytning utreds emellertid f.n. av ledningsutredningen. Underrättelseutredningen anser sig därför inte böra närmare diskutera denna fråga.

Allmän insyn och kontroll

Utredningen framhåller att vårt samhälle har ett omfattande system för insyn i och kontroll av verksamhet inom den offentliga sektorn. Beträffande underrättelsetjänsten har det dock på grund av det starka säkerhetsskyddet varit svårt och i fråga om IB-verksamheten närmast omöjligt för tillsyns-

organen att utföra en effektiv granskning. När det gäller sistnämnda verksamhet har det dessutom enligt utredningen från försvarets sida hävdats

att IB:s verksamhet inte har inneburit myndighetsutövning och att dess

personal inte har varit tjänstemän. Diarieföring och skriftlig dokumentation av fattade beslut och vidtagna åtgärder har t.ex. inte krävts.

Utredningen anser att ett genomförande av dess förslag kommer att underlätta insynen i och kontrollen av den inhämtande verksamheten, särskilt verksamheten vid IB. En åtgärd som kan antas få en sådan verkan är enligt utredningen en klarare utformad och skriftligt dokumenterad inriktning av de inhämtande enheterna. Också vissa förändringar av den ekonomiska redovisningen och av den budgetmässiga behandlingen av anslagen till underrittelsetjänsten kan väntas frimja möjligheterna till insyn från kontroll-

organ. Den av utredningen föreslagna koncentrationen och förstärkningen av

ledningsresurserna kommer att skapa förutsättningar för en bättre intern kontroll.

Utredningen anser att den omfattande och intensiva debatten om underrättelsetjänsten både här i landet och utomlands utan tvivel har ökat intresset för frågor som rör underrättelsetjänsten. Genom den granskning

som riksdagen genom försvars- och konstitutionsutskotten samt JO och

JK m. fl. har utfört i samband med IB-affären har även dessa institutioners kunskap om verksamheten ökat. Både de särskilda tillsynsorganen och 1. ex. nu arbetande och kommande försvarsutredningar kommer därför enligt utredningen sannolikt att i framtiden ägna underrättelsetjänsten större och mera sakkunnig uppmärksamhet än hittills.

Utredningens samlade syn på insyns- och kontrollfrågan är att redan be-

fintliga organ är tillräckliga för att i framtiden se till att anställda följer givna anvisningar och att tillgängliga resurser utnyttjas effektivt. Utredningen anser dock att det av andra skäl är nödvändigt att öka insynen i underrättelsetjänsten.

Ett sådant skäl är enligt utredningen att den kontroll och insyn som utövas av de särskilda tillsynsorganen bara kan sättas in punktvis, med anledning av anmälan eller på vederbörande organs eget initiativ i form

av t. ex. inspektion. Som en följd av det starka säkerhetsskyddet kan därför

deltar av underrättelseväsendet komma att under långa tider bedriva sin

verksamhet utan ordnad kontakt med och insyn från samhället i övrigt.

För verksamheten som sådan är det enligt utredningens uppfattning till klar nackdel om den härigenom och på grund av arbetsuppgifternas art

skulle komma att misstänkliggöras. Utredningen anser att avskärmningen från samhällslivet innebär en lika klar nackdel ur underrättelsepersonalens synvinkel. Det arbete den är ålagd att utföra sker ofta i en isolering som

gör det omöjligt för den att pröva sina erfarenheter och sin situation mot

utomstående. Utredningens takttagelser visar att denna isolering i förening med de misstankar som varje verksamhet av detta slag kan väcka utgör

en stark påfrestning för den enskilde. Vare sig denna fråga bedöms ur ar-

betsmiljö- eller effektivitetssynpunkt är arbetssituationen otillfredsställande. Åtgärder som främjar kontakter mellan underrättelseväsendet och övrigt samhällsliv bör därför enligt utredningens bedömande vara till fördel med

tanke både på verksamheten som sådan och på medarbetarna. Utredningen förordar därför att särskilt utsedda förtroendemän får i uppdrag att fort-

löpande stå i nära förbindelse med underrättelseväsendet.

Beträffande befogenheterna för en sådan grupp av förtroendemän måste enligt utredningen beaktas att de som har ansvaret för försvarsmaktens operativa verksamhet, krigsplanläggning och utveckling på lång sikt också

måste ha en obeskuren rätt att bestämma sitt eget underrättelsebehov. För-

troendemiännen kan därför inte få rätt att besluta om underrättelscorganens mål och inriktning. För att förtroendemännen inte skall ta ifrån ledningen dess ansvar för verksamheten bör de enligt utredningens mening inte heller få rätt att besluta i andra frågor, t. ex. om ekonomi, organisation. arbetsformer, rekrytering och utbildning. Enligt utredningen kan och bör förtroendemännen inte heller överta sådana arbetsuppgifter som JO och JK

f.n. har.

Enligt utredningens uppfattning bör förtroendemännen däremot fortlöpande följa och informera sig om underrättelsetjänsten inom försvarsmakten. De skall också ha möjlighet att hos vederbörande myndighet eller hos regeringen föreslå de åtgärder som deras iakttagelser kan föranleda.

Utredningen anser att en sådan ökad förankring av den militära underrättelsetjänsten i samhället har ett betydande värde i sig. Enligt utredningens åsikt kan vidare existensen av en fortgående lek mannainsyn väntas medföra ett ökat mått av självprövning hos dem som har ansvaret för underrättelsetjänsten. Förtroendemännen torde enligt utredningen också kunna bidra med värdefulla synpunkter 1. ex. i fråga om verksamhetens inriktning mot bakgrund av utrikespolitiska frågor i allmänhet. För de anställda kan det i flera situationer vara värdefullt att ha möjlighet att samtala och rådgöra med utomstående.

Utredningen har övervägt om inte de uppgifter som kan komma i fråga

skulle kunna fullgöras av en lekmannastyrelse för försvarsstaben i enlighet med riksdagens försvarsutskotts uttalande (FöU 1973:25 s. 25). Frågan om

en lekmannastyrelse för försvarsstaben utreds f. n. av försvarsmaktens ledningsutredning. Ingenting kan ännu sägas om vad den pågående utredningen kan leda till i denna del. Enligt utredningens bedömning kommer emellertid en sådan styrelse — om den tillskapas — sannolikt att få ägna största upp-

märksamheten åt principiella frågor om försvarsmaktens verksamhet och utveckling i stort. Endast i begränsad utsträckning kommer det att finnas utrymme för frågor som rör underrättelsetjänsten. Kravet på sckretess är vidare inte lätt att tillgodose med en verksstyrelse av detta slag. Med hänsyn härtill bör frågan om en ökad allmän insyn i underrättelsetjänsten enligt utredningens mening inte lösas genom en lekmannastyrelse för försvars-

staben. Utredningen föreslår i stället att ett särskilt organ inrättas för än-

damålet. Det nya organet bör enligt utredningen kallas försvarets underrättelsenämnd.

Utredningen går härefter över till underrättelsenämndens arbetsuppgifter. Underrättelsenämndens huvuduppgift bör enligt utredningens uppfattning vara att fortlöpande hålla sig underrättad om verksamheten inom det militära underrättelseväsendet. Uppgiften bör avse verksamheten på central och högre regional nivå. Detta innebär att inte bara försvarsstaben med IB. försvarsgrensstaberna, försvarets radioanstalt och militärområdesstaberna bör falla inom nämndens verksamhetsområde utan också de centrala förvaltningsmyndigheter m. m. som bedriver underrättelsetjänst. Det militära underrättelseväsendet överblickas naturligtvis bäst

från försvarsstabens underrättelseenheter. Nämndens verksamhet kan därför

väntas få sin tyngdpunkt där. Inhämtningen med särskilda medel inrymmer

dock många och svåra problem och är för försvarets radioanstalts del så kostnadskrävande att nämnden enligt utredningens åsikt har särskild an-

ledning att uppmärksamma denna del av underrättelsetjänsten.

Utredningen anser att nämnden själv bör avgöra vilka frågor som särskilt skall följas. Utredningen pekar dock på att de bearbetande enheternas slut-

produkter i form av bedömningar, handböcker m. m.. samverkan med främ-

mande underrättelseorganisationer, medel och metoder för underrättelseinhämtning, uppläggande och förande av register, personalrekrytering samt frågor i samband med anställdas avgång är sådant som bör vara av särskilt intresse. Nämnden bör enligt utredningen bedriva sin verksamhet mot bak-

grund av målet att fortgående få en uppfattning om underrättelsetjänstens

betydelse för vårt lands säkerhetspolitik.

För att säkerställa nämndens inflytande bör överbefälhavaren ha skyldighet att i viktigare frågor, t.ex. anslagsframställningar och samverkan med främmande makts underrättelseväsen, samråda med nämnden. Med hänsyn till verksamhetens säkerhetsmissiga aspekter och kravet på snabbhet i beslutsprocessen är det enligt utredningens mening inte lämpligt att stadga

ett obligatoriskt samrådsförfarande. Utredningen förutsätter emellertid att nämnden i flertalet frågor av betydelse informeras i efterhand om tiden inte har medgett samråd.

Enligt sin instruktion kan överbefälhavaren i viss utsträckning delegera

beslutanderätt till befattningshavare i försvarsstaben. Om utredningens för-

slag om en befattning som underrättelsechef i staben genomförs kommer

en del beslut att fattas av denne på eget ansvar. Underrättelsechef och övriga

till vilka beslutanderätt i underrättelsefrågor har delegerats skall därför enligt utredningen också ha skyldighet att samråda med underrättelsenämnden.

Utredningen anser att arbetsuppgifter m. m. för nämnden bör bestämmas

i instruktion som utfärdas av regeringen.

Utredningen behandlar härefter underrättelsenämndens organisation m. m. Utredningen finner det önskvärt att olika upp-

fattningar i samhällsfrågor blir representerade i underrättelsenämnden. Nämnden skall också vara ett lämpligt kontaktorgan mellan det militära

underrättelseväsendet och det civila livet. Antalet ledamöter måste enligt utredningen av praktiska skäl starkt begränsas. Utredningen föreslår att nämnden får fyra ledamöter, av vilka en skall vara ordförande. Hos nämnden bör enligt utredningen vidare finnas en sekreterare samt övrig biträdespersonal i mån av behov och tillgång på medel. Experter och sakkunniga bör kunna anlitas under samma förutsättningar.

Enligt utredningens mening bör det ankomma på regeringen att utse ord-

förande och övriga ledamöter i nämnden. Sekreterare och övrig bitriädespersonal bör nämnden få tillsätta själv. Ledamöterna bör utses för tre år. Enligt utredningens åsikt måste nämnden i stor utsträckning själv be-

stämma sina verksamhetsformer. Utredningen anser dock att minsta antalet sammanträden för år bör vara reglerat och bestämmas till fyra. Varje ledamot samt överbefälhavaren bör ha rätt att påkalla sammanträde med nämnden.

Överbefälhavaren och övriga myndigheter inom försvarsmakten bör enligt

utredningen ha skyldighet att bistå nämnden med upplysningar och annat biträde, t. ex. i form av föredragningar och förevisningar eller genom att medverka vid studiebesök. Inom ramen för sin insynsskyldighet bör nämn-

den givetvis ha rätt att enligt gällande sekretessbestämmelser få del av hem-

liga uppgifter.

Utredningen anser att nämnden därutöver regelbundet bör förses med en sådan statistisk redovisning av ärendeflödet inom IB att en ”normalbild”

av verksamheten kan urskiljas och avvikelser därifrån fastställas. En sådan

statistisk redovisning har enligt utredningen dessutom från sekretessynpunkt den fördelen att sådana avvikelser kan konstateras fortlöpande utan detaljerad insyn i sådana ärenden som är sekretessmässigt känsliga.

Det är enligt utredningens mening viktigt att nämnden fortlöpande redovisar sina svnpunkter på verksamheten för överbefälhavaren eller andra

berörda chefer. Om nämnden finner något förhållande otillfredsställande

bör den i första hand verka för en förändring hos vederbörande myndighet. Om nämnden finner att regeringen bör ingripa i något förhållande, bör den

enligt utredningens åsikt ha möjlighet att göra framställning om detta till

regeringen.

Utredningen anser inte att nämnden bör avge regelbundna periodiska berättelser över sin verksamhet.

Utredningen utgår från att ledamöterna i nämnden samt dess personal

skall vara underkastade tystnadsplikt enligt lag. De får således inte obehörigen vidarebefordra hemlig uppgift eller eljest yppa hemligt förhållande som de fått del av under tjänstgöringen i nämnden. Detta är självklart men bör enligt utredningen ändå slås fast i instruktionen för nämnden.

Underrättelsenämndens verksamhet bör enligt utredningens mening bedrivas endast under normala fredsförhållanden.

Ekonomi- och arkivfrågor m. m.

Utredningen behandlar vissa budgetfrågor m. m. Kostnaderna

för underrättelsetjänsten redovisas inte fristående inom myndigheternas anslag. Utredningen har övervägt om detta är lämpligt eller om budgeten inte i stället bör byggas upp så att ifrågavarande kostnader framgår lättare. Utredningen avvisar emellertid tanken att generellt särredovisa kostnaderna för underrättelsctjänsten.

Med ledning av uppgifter om kostnaderna för en underrättelscorganisation kan frimmande underrättelse- och säkerhetstjänster med viss säkerhet beräkna antalet anställda och andra faktorer av betydelse för bedömningen av kapacitet o. d. hos organisationen. I tråga om primäruppdraget Insatsberedskap m. m.: Allmän ledning och förbandsverksamhet (52011) har riks-

dagens försvarsutskott (FöU 1974:19 s. 38-39) därför uttalat att man i fortsättningen liksom hittills inte bör öppet redovisa hur resurserna för pri-

märuppdraget fördelas på delposter. Riksdagen (rskr 1974:190) har inte invänt mot utskottets uttalande. Enligt utredningens mening har riksdagen således godtagit att budgeten byggs upp så att kostnaderna lättare kan döljas för de delar av underrättelsetjänsten — frimst IB - som har det största behovet av sekretess. Utredningen instämmer i försvarsutskotuets bedömning utt kostnaderna för IB inte bör redovisas öppet.

Det nyssnämnda primäruppdraget omfattar även vissa tjänster m. m. vid försvarsstabens underrättelseavdelning. Utredningen anser inte att dessa tjänster har högre sekretessgrad än övriga vänster vid underrättelseavdelningen som budgeteras över primäruppdraget i fråga. Utredningen har inte heller kunnat finna några andra motiv för att dela upp underrättelscavdelningens verksamhet på två primäruppdrag. Utredningen anser att underrättelseavdelningen budgetmässigt bör behandlas som en enhet och att kostnaderna för avdelningen i dess helhet bör budgeteras på primäruppdraget Försvarsstaben: Allmän ledning och förbandsverksamhet (40111) under anslaget F 1. Försvarsstaben.

Utredningen har funnit att löner m. m. för tre anställda vid IB har belastat

annan myndighets anslag. Kostnaderna uppgår till sammanlagt 300 000 kr.

för budgetår. Även om beloppet är en liten det av de sammanlagda kost-

naderna för IB, anser utredningen att förhållandet är otillfredsställande, sär-

skilt med tanke på vad riksdagens försvarsutskott (FÖL 1973:25 s. 24) har

anfört om hemlig budget för IB. Försvarets plancerings- och budgeteringssystem förutsätller vidare att kostnaderna för olika slags verksamhet budgeteras under rätt kostnadsbärare. Utredningen förestår därför att kostnaderna för nyssnämnda tre tjänster i fortsättningen budgeteras under samma primäruppdrag som övriga delar av IB, nämligen Insatsberedskap m. m.:

Allmän ledning och förbandsverksamhet (52011).

För att utredningens förslag om ändringar i budgeten skall kunna tillämpas fr. o. m. budgetåret 1976/77 har utredningen i särskild skrivelse i november

1975 överlämnat förslagen till mig.

Trots sitt ställningstagande till frågan om en allmän särredovisning i budgeten av kostnaderna för underrättelsetjänsten utesluter utredningen inte alt det finns behov av att få en samlad bild av underrättelsetjänstens verksamhet och kostnader. Såtunda torde det enligt utredningen vid avvägningar och prioriteringar i budgetarbetet vara av värde att kunna överblicka verksamheten samlat. Vidare kan arbetet för underrättelsenämnden underlättas av en sådan samlad dokumentation.

I det planerings- och budgeteringssystem som tillämpas inom försvarsdepartementets verksamhetsområde definieras fack som ett kompetensområde som berör flera program och/eller produktionsområden. För varje fack finns en central myndighet, fack myndighet, som medverkar i berörda program- och produktionsmyndigheters planering, genomförande och uppföljning av verksamheten. Fackmyndigheten skall bl. a. enligt regeringens beslut eller eget bedömande dokumentera nuvarande läge och planerad utveckling inom facket genom fack plan samt enligt regeringens beslut eller eget bedömande redovisa utfallet av verksamheten inom facket genom fackredovisning.

Utredningen har funnit att underrättelsetjänsten utgör eu sådant kompetensområde som avses med fackdefinitionen. Utredningen anser att det är värdefullt både för riksdagen och regeringen samt att inte minst för den föreslagna underrättelsenämnden att få en samlad bild av underrättelsetjänstens verksamhet och kostnader av det slag som avses med fackplan och fackredovisning. Utredningen föreslår därför att ett särskilt fack inrättas för underriättelsetjänsten. Fackmyndighet bör överbefälhavaren vara.

Utredningen har övervägt om det är lämpligt att låta ett fack för underrättelsetjänsten omfatta också säkerhetstjänsten. Det funktionella sambandet mellan dessa verksamhetsgrenar har dock inte bedömts som tillräckligt starkt för att motivera en sådan sammanslagning.

Som jag har nämnt har utredningen föreslagit att täckan ordningar

också i fortsättningen skall få användas för att dölja IB:s verksamhet. Kostnaderna för dem bör enligt utredningens mening betalas från det primäruppdrag som omfattar IB. Sålunda bör t. ex. förvärv av fastigheter och bo-

stadsrätter samt aktieteckning o. d. i täckföretag enligt utredningens åsikt få betalas från primäruppdraget. även om ett sådant förfarande inte står i samklang med det nuvarande budgetsystemet. Enligt utredningens mening bör följande villkor gälla för att primäruppdragets resurser skall få användas

Prop. 1975/76:189. 59

för de nämnda ändamålen. Det bör vara staten ensam som finansierar köp. aktieteckning o. d. Fastigheter, bolag o.d. får alltså inte ägas gemensamt av staten och I1B-anställda eller andra personer. Vidare skall der finnas skriftliga avtal mellan IB och de personer som formellt träder i IB:s ställe vid förvärv av fastigheter m. m. Av dessa avtal skall framgå klart att staten äger objekten i fråga. Vinster och förluster vid försäljning av objekten skall

tillgodoföras resp. belasta ifrågavarande primäruppdrag. Under primäruppdraget måste också skiljas mellan driftkostnader och kapitalkostnader. Utredningen anser slutligen att balansräkning årligen bör företes över IB:s

kapitaltillgångar.

Utredningen finner att föreskrifterna om redovisning och kontroll av medel som har anvisats för verksamheten vid IB i stort

har ett ändamålsenligt sakinnehåll. Utredningen föreslår dock att kravet

på att den särskilt förordnade revisorn skall vara en regementsofficer inte skall finnas kvar. Utredningen anser också att granskningen enligt uttrycklig föreskrift bör avse de ekonomiska och redovisningsmässiga aspekterna på de olika täckarrangemang som kan finnas. Föreskrifterna bör vidare arbetas om i formellt hänseende, bl. a. med hänsyn till ändrade anslagsbenämningar

och försvarsstabens nuvarande karaktär av överbefälhavarens stabsorgan. Mot bakgrund av försvarsutskottets uttalanden (FöU 1973:25 s. 26) har utredningen övervägt om det tillämpade förfarandet att förstöra redovisningshandlingarna för IB efter granskning bör fortsätta. Utredningen finner

därvid att de källskyddssynpunkter som har åberopats för förstöringen inte rimligen kan väga tyngre än personalens berättigade önskemål att handlingarna bevaras, så att eventuella misstankar om oegentligheter med medlen kan bli föremål för en prövning som grundar sig på handlingarna. Enligt

utredningens mening bör det vara fullt möjligt att förvara handlingarna

på ett sådant sätt att källskyddssynpunkten tillgodoses på ett betryggande

sätt. Utredningen föreslår därför att redovisningshandlingarna från IB arkiveras och att föreskrifter lämnas om gallring efter fem år. Underrättel-

senämnden bör enligt utredningen ha tillgång till materialet för sin kontrollverksamhet.

Utredningen föreslår att de underrättelsehandlingar som IB överlämnar

till försvarsstabens underrättelseavdelning (motsvarande) och i vissa fall även

försvarsstabens säkerhetsavdelning och rikspolisstyrelsen arkiveras vid underrättelscavdelningen och att kopior härav hos rikspolisstyrelsen, säkerhetsavdelningen och IB behålls så länge det finns behov av dem i tjänsten och därefter återlimnas eller förstörs. I ett fåtal fall där det rör sig om rena säkerhetsunderrittelser går emellertid materialet endast till försvarsstabens säkerhetsavdelning och rikspolisstyrelsen eller enbart till den senare myndigheten. Dessa handlingar bör enligt utredningen arkiveras vid säkerhetsavdelningen resp. rikspolisstyrelsen.

Beträffande diarieföringen hos IB anser utredningen att det liksom nu bör föras olika diarier för underrättelsehandlingar och övriga handlingar.

För överskådlighetens skull är det dock enligt utredningen lämpligt att dessa uppdelas i ankommande och utgående diarier.

Utredningen anser att källskyddsintresset bör ha försteg framför forsk-

ningens krav på alt vissa angivna underrättelsehandlingar bevaras. Utred-.

ningen föreslår därför att de underrättelsehandlingar som det här är fråga

om får gallras ut efter fem år, om inte regeringen efter framställning från underrättelsenämnden finner att en annan bedömning bör göras. Förslaget förutsätter alt riksarkivet meddelar gallringsbestämmelser för ifrågavarande underrättelsehandlingar.

Utredningen påpekar i detta sammanhang att material som uppenbarligen saknar betydelse både för underrätelse- och säkerhetstjänsten bör kunna

förstöras av IB.

Utredningen anser det självklart att underrättelseorganen, i likhet med

andra delar av statstörvaltningen, måste få föra arbets- och sökre-

gister för att bringa reda i handlingar och uppgifter. Register som är upplagda för att ge ledning vid bedömningen av en persons uppfattning i vissa frågor, framför allt politiska, skall emellertid enligt utredningen betraktas som åsiktsregister och vara otillåtna.

Försvarsutskottet (FöÖU 1973:25 s. 23) har bedömt att de register som har förts vid IB inte i något avseende har karaktär av åsiktsregister. JO har inte haft anledning till annat bedömande än utskottet. Utredningen ansluter sig till försvarsutskottets och JO:s bedömning att registren inte har karaktären av åsiktsregister.

I iB-affären gjordes gällande att IB har haft obegränsad rätt att ta del av rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelnings hemliga” register. Utredningen hänvisar i detta avseende till JO:s undersökning. Utredningen harinte funnit något som strider mot därvid lämnade uppgifter att IB efter tillkomsten av 1969 års personalkontrollkungörelse inte har kunnat få upplysningar från rikspolisstyrelsens register i annan ordning än som stadgas i kungörelsen. Framställningar om sådan kontroll har skett genom försvarsstaben som enligt kungörelsen får företa personalkontroll.

Vissa personalfrågor

Utredningen berör till en början vissa frågor om rekrytering och

anställningskontroll. Arbetets olika påfrestningar medför enligt

utredningen att särskilt stora krav måste ställas på den som anställs vid IB. Utredningen anser att ingen bör anstillas vid byrån som inte görs klart medveten om arbetets natur och påfrestningar. I första hand bör personer

med tidigare erfarenhet från arbetslivet komma 1 fråga. För att förhindra

att problem uppkommer under anställningen är det enligt utredningens uppfattning angeläget att man tar hänsyn till faktorer som psykisk status och bakgrund.

Personal som anställs vid IB blir föremål för personalkontroll på vanligt

sätt. Utredningen framhåller att personalkontrollen av denna kategori anställda givetvis måste ägnas särskild omsorg.

Utredningen konstaterar att utbildningen av personal i underrättelseväsendets fredsorganisation inte är tillfredsställande f. n. Av olika skäl är det emellertid svårt att till rimlig kostnad åstadkomma en ändamålsenlig utbildning av denna personalkategori. I en inom försvarsstaben

företagen utredning om den militära underrättelsetjänsten, UMU 70, föreslås

att förutsättningarna för en centraliserad skolutbildning av personalen inom

underrättelsetjänsten skall utredas särskilt. Utredningen finner au UMU

70:s uppskattningar av utbildningsbehovet är ett värdefullt underlag för en

undersökning av möjligheterna att fördjupa och fastare reglera formerna

för utbildning av underrättelsepersonal. Enligt utredningen bör överbefäl-

havaren få i uppdrag att på den grund som har lagts av UMU 70 snarast utföra undersökningen och lägga fram förslag i ämnet. Enligt utredningens uppfattning kan invändningar riktas mot att den

svenska underrättelsetjänsten samverkar med främmande underrättelseorganisationer på utbildningsområdet. Med hänsyn till att Sverige f.n. inte har tillräckliga utbildningsresurser motsätter sig utredningen dock inte att

sådan samverkan förekommer.

Utredningen anser att anställningstiden vid en organisation av IB:s art bör begränsas, förslagsvis till 12-15 år. Vid längre tids anställning

kan riskerna för bestående besvär hos den anställde enligt utredningens mening bli för stora. Utredningen menar att det redan vid anställningens början bör göras klart mellan organisationen och den anställde hur länge

tjänstgöringen under normala förhållanden skall pågå. I god tid före anställningens slut bör man börja planera för övergång till annan

verksamhet. Enligt utredningen får en anställd vid IB, som av olika skäl måste sluta

sin tjänstgöring, under inga omständigheter lämnas att på egen hand klara problemen med ny anställning. I sista hand bör den anställde få sådana pensionsförmåner att omställningen inte blir för svår. Utredningen utgår från att dessa frågor uppmärksammas av vederbörande organ inom och utom försvarsväsendet.

Utredningen pekar på att frågor i samband med IB-personals avgång från tjänsten kan få sakkunnig behandling genom statens personalnämnd.

Utredningen anser att gällande bestämmelser om tystinads-

plikt för statsmyndigheternas personal så ändamålsenligt som det rimligtvis kan begäras reglerar tystnadsplikten för dessa anställda. Utredningen

finner därför att det inte finns något behov av vtterligare föreskrifter på

området.

Genomförande av underrättelseutredningens förslag samt därav föranledda kostnader

Utredningen framhåller att dess överväganden och förslag till stor del utgörs av uttalanden av principiell innebörd om vad som bör gälla för den svenska militära underrättelsetjänsten i framtiden. Sådana uttalanden bör

enligt utredningen betraktas som riktlinjer för det fortsatta underrättelse-

arbetet. De kan också infogas i instruktioner och arbetsordningar som utfärdas internt inom underrättelseväsendet.

Utredningen anser som nämnts att förslaget till ändrad organisation inte bör läggas till grund för en fristående omorganisation av underrättelseväsendet. Enligt utredningens mening bör det i stället i form av tilläggsdirektiv överlämnas till försvarsmaktens ledningsutredning för att beaktas i samband med den fullständiga översynen av den centrala stabsorganisationen.

Utredningen anser att förslaget om försvarets underrättelsenämnd bör

behandlas för sig med sikte på att nämnden skall träda i funktion så snart som möjligt. Utredningen bedömer att nämndens verksamhet skall kunna börja senast den 1 januari 1977.

Underrättelsetjänsten bör kunna redovisas som fack första gången i samband med anslagsframställningar och årsredovisningar inför budgetåret 1977/78.

Utredningens förslag om nivåhöjningar och förstärkning av resurserna för underrättelsetjänsens ledning innebär ökade kostnader för försvarsstaben. Kostnaderna bör enligt utredningens mening beräknas av försvarsmaktens ledningsutredning som ett led i den totala kostnadsberäkningen för den nya stabsorganisationen.

Förbättrad utbildning i enlighet med utredningens riktlinjer kommer också att öka kostnaderna. Storleken av dessa kan enligt utredningen inte överblickas förrän de ytterligare undersökningar som utredningen förordat har genomförts.

Kostnaden för att IB skall få tillgång till särskild juridisk sakkunskap bedömer utredningen som mycket liten.

Utredningen anser att kostnaderna för underrättelsenämnden bör kunna hållas inom en ram av 100 000 kr. för budgetår. Medel för nämndens verksamhet bör enligt utredningens åsikt anvisas över anslaget Vissa nämnder m. m. under försvarshuvudtiteln.

Särskilt yttrande

En av de sakkunniga, Himmelstrand, har fogat ett särskilt yttrande till utredningens betänkande. Himmelstrand betonar inledningsvis att han är enig med övriga sakkunniga i fråga om alla slutsatser. Han klargör hur den minoritetsståndpunkt i försvarsfrågan som han företräder kan förenas med kravet på en stark underrättelsetjänst. Underrättelsetjänstens funktion

som förvarnare skulle enligt Himmelstrand vara minst lika viktig, om vårt militära försvar minskades och vi satsade mera exempelvis på olika former av civilmotstånd. Vår omvärld torde nämligen under överskådlig tid komma att förbli starkt militärt rustad.

Himmelstrand menar vidare att den militära underrättelsetjänsten måste sättas in i ett större informationsinhämtande sammanhang. Han anser att alternativ behövs i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Detta förutsätter att

en stor del av beslutsunderlaget tas fram av andra organ än de rent militära.

Ett aktivt och konstruktivt fredsarbete, som syftar till att göra vår närmiljö

så mycket stabilare och tryggare att vårt säkerhetsbehov kan tillfredsställas

till betydligt lägre kostnader för det militära försvaret kräver enligt Him-

melstrand fristående satsningar på forskning och utveckling liksom på upp-

byggnaden av forskarkompetens på detta område. Himmelstrand anser att en övergripande planering av insatser på detta vida fält inte får förbise att

den militära underrättelsetjänsten, försvarets forskningsanstalt och den sä-

kerhetspolitiska forskningen bara täcker av en del av fältet. Freds- och konfliktforskningen hör enligt Himmelstrand också hemma i bilden.

Himmelstrand tar slutligen upp vissa frågor som gäller säkerhetspolisens

verksamhet, vilken har legat utanför utredningens uppdrag. Han framhåller att gränsdragningen omkring år 1970 mellan underrättelse- och säkerhetstjänst har resulterat i en mycket kraftig nedgång av antalet fall som hamnat på fel sida av gränslinjen. Därmed kan problemet emellertid enligt Himmelstrand inte utan vidare anses vara ur världen. Enligt hans uppfattning talar visserligen många goda skäl mot misstanken att problemen bara har förskjutits till säkerhetspolisens verksamhetsområde. Säkerhetspolisens

verksamhet är sålunda utsatt för en ständig granskning och har under lång

tid varit underkastad ett visst mått av parlamentarisk kontroll. De föreskrifter och anvisningar som kompletterar gällande lagar på detta område är mycket detaljerade. Något motsvarande gällde inte för IB före gränsdragningen mot

säkerhetspolisen. Under dessa förhållanden kan det enligt Himmelstrand tyckas att en god grund föreligger för ett allmänt medborgerligt förtroende

för säkerhetspolisens nuvarande arbete. Himmelstrand anser emellertid inte att denna grund är fullt tillräcklig.

För det första framhåller Himmelstrand att det finns en rad rättssocio-

logiska studier som har påvisat att det förekommer cen viss selektiv rätts-

tillämpning till förfång för resurssvaga och marginella grupper och individer,

även där lagstiftningen på området varit oantastlig. Mot den bakgrunden ter det sig enligt Himmelstrand närmast som en medborgerlig skyldighet

att med kritisk vakenhet ifrågasätta och sakligt granska rättstillimpningen just för resurssvaga eller marginella grupper — inte minst om de. förutom

all vara misstänkta för brott, även bryter mot etablerade sociala och politiska konventioner,

För det andra finns enligt Himmelstrand inom säkerhetspolisens verk-

samhet med nödvändighet inslag som kan komma att innebära hot mot

enskilda människors personliga integritet. Dessa hot kan inte kontrolleras av den enskilde direkt utan bara genom andra myndigheter som har till uppgift att öva sådan kontroll. Sådana kontrollinstanser bör enligt Him-

melstrands mening hållas under uppsikt genom enskilda medborgares kri-

tiska vaksamhet och skepsis.

Utan att för egen del hysa någon tvekan om nödvändigheten av säkerhetspolisens arbete att uppdaga och beivra vissa brott hyser Himmelstrand

en viss skepsis både inför dess riktlinjer och dess rättstillämpning. Him-

melstrand anser att det faller sig svårt att utan vidare anta att myndigheter, inkl. regeringen, alltid gör rimliga tolkningar av termer som ”misstänkta utländska kontaktytor”, ”säkerhetshotande element”. ”terroristsympatisörer” m. m. vilka har förekommit som motiv för säkerhetspolisens — och tidigare IB:s —- övervakning av svenska medborgare och invandrare.

Utvecklingen inom vårt land under 1960-talet och början av 1970-talet har enligt Himmelstrands mening visat att händelser i Sverige, som tilldragit sig säkerhetspolisens och tidigare IB:s uppmärksamhet, ofta har sprungit fram ut det engagemang och de kunskaper som personer och grupper här i landet har haft med avseende på händelseutvecklingen i fjärran länder. Himmelstrand kan inte utan vidare avvisa uppfattningen att säkerhetspolisen har gjort felaktiga bedömningar av sådana personer och grupper till följd av att man inom säkerhetspolisen har varit sämre underrättad om innebörden i en fjärran händelscutveckling än de personer här i Sverige, som man haft under uppsikt som tänkbara säkerhetsrisker eller säkerhetshotande clement.

En bättre utbildning av säkerhetspolisen både vad beträffar den inter-

nationella händelseutvecklingen och det svenska samhället, så att man har tillgång till en sakligt välgrundad uppfattning om de ”hot” man fastställer och huruvida det svenska samhällets säkerhet verkligen är ”hotad”. är enligt Himmelstrand en god dellösning på detta problem under förutsättning att denna utbildning anknyter till aktuetl forskning och annan pålitlig information om internationell politik, nationella befrielscrörelser och

svensk samhällsutveckling. Säkerhetspolisen bedriver av allt att döma en

utbildning med detta syfte. För den allmänna opinionen vore det enligt Himmelstrands mening av stort intresse att få en öppen redovisning av innehållet i denna utbildning, åtminstone i stora drag. ”

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna lägger till att börja med vissa allmänna synpunkter

på det underlag som utredningen har redovisat. Överbefälhavaren finner att utredningen har redogjort för underrättelsetjänstens grunder, det svenska militära underrättelseväsendet, säkerhetstjänsten och andra länders underrättelseverksamhet på eu riktigt sätt.

Chefen för armén pekar på att beskrivningen av den nuvarande orga-

nisationen omfattar huvudsakligen försvarsstaben medan försvarsgrensstaberna redovisas endast kortfattat. Arméchefen delar utredningens syn på underrättelsetjänstens grunder och dess uppfattning om den operativa beiydelsen av säkerhetsunderrättelser. Underrättelsebehoven redovisas dock enligt arméchefens mening endast översiktligt, varvid tyngdpunkten har lagts på den operativa verksamhetens behov. Motsvarande behov för förbandsproduktionen redovisas bara ytligt och för myndigheter som försvarets

materielverk och försvarets forskningsanstalt inte alls. Chefen för armén

vänder sig mot att utredningen inte genomgripande har analyserat vilka underrättelser som han behöver för sina ställningstaganden. Han anser att de påtalade bristerna i underlaget påverkar utredningens överväganden av organisationens utformning.

Chefen för flygvapnet menar att utredningens beskrivning av den militära underrättelsetjänsten i allt väsentligt är riktig och täckande. Han finner det dock beklagligt att utredningen inte behandlar underrättelsetjänsten under högre regional nivå. Till följd härav blir så viktiga underrättelsekällor som flygspaningen och radarövervakningen inte redovisade. Radarövervakning-

en bedrivs för övrigt i nära samverkan med försvarets radioanstalt, vars

arbetsuppgifter utredningen har behandlat ingående. Flygvapenchefens huvudinvändning mot utredningen är att den alltför litet har uppmärksammat den underrättelsetjänst som behövs för förbandsproduktion och utbildning.

Försvarets materielverk anser au utredningen ger en mycket god överblick

över de flesta av den militära underrättelsetjänstens många funktioner. Mate-

rielverket finner det särskilt förtjänstfullt att utredningen behandlar så känsliga områden som IB, signalspaning och samverkan med utländska underrättelseorganisationer. Enligt materielverket bör betänkandet ha ett stort värde som uppslagsbok eller kompendium både för personal inom underrättelse- och säkerhetstjänsten och för chefer inom andra områden som i sin tjänst kommer i kontakt med verksamheten. En brist är dock enligt materielverket att betänkandet behandlar den tekniska underrättelsetjänsten villigt. Liknande synpunkter på utredningens behandling av den tekniska underrättelsetjänsten framför försvarets forskningsanstalt. Indirekt berör utredningens förslag emellertid enligt forskningsanstalten den tekniska underrättelsetjänsten i så måtto att den löper risk att inte tillgodoses i takt med övriga delar av underrättelsetjänsten. Detta finner forskningsanstalten oroande eftersom den tekniska underrättelsetjänsten får allt större betydelse 1 en tid när den snabba tekniska utvecklingen påverkar operativt tänkande och taktik och när bedömningen av en motståndares styrka i allt högre grad grundar sig på uppgifter om tekniska prestanda hos hans materiel. Även överbefälhavaren finner det beklagligt att utredningen har gjort denna begränsning i sitt arbete.

5 Riksdagen 1976. I saml. Nr 189.

Behovet av en militär underrättelsetjänst i fredstid

Överbefälhavaren. chefen för armén och försvarets forskningsanstalt instämmer i utredningens uttalanden om behovet av en militär underrättelsetjänst

i fred. Chefen för armén finner att utredningen har redovisat behovet av underrättelser för att få förvarning och underlag för förbandsproduktion

och krigsplanläggning på et bra sätt. Överbefälhavaren ansluter sig till utredningens slutsats att tilltron till vårt lands förmåga att hävda sin självständighet bl. a. beror på underrättelsetjänstens effektivitet. Han delar också utredningens uppfattning att ökade krav kan komma att ställas på vår un-

derrättelsetjänst både på inhämtnings- och bearbetningssidan i fråga om

kontroll av nedrustningsåtgärder.

Synpunkter på den hittillsvarande verksamheten

Chefen för armén finner i anslutning till utredningens bedömning av in-

riktningen av IB att det är vanskligt med en för hård styrning av denna typ av underrättelseorganisation. Enligt arméchefen finns det en risk att

man härigenom binder upp organisationens verksamhet och inte når avsedd

effekt.

Chefen för marinen anser att inriktningen av verksamheten inte kan ha påverkats av om försvarsstabens personal har känt till IB eller inte. Han påpekar att överbefälhavaren. chefen för försvarsstaben och chefen för sektion 2. som är ansvariga för inriktningen, har känt till IB.

Den militära underrättelsetjänstens mål och verksamhetsområde

Chefen för armén anser att utredningens förslag till gränsdragning mellan underrättelse- och säkerhetstjänsten är lämpligt. Genom att syftet med de bägge verksamhetsgrenarna framhålls. framstår gränsen mellan dem enligt arméchefen på ett klart sätt. Han framhåller att underrättelsetjänstens verksamhet bör vinna på att inte kopplas

ihop med de uppgifter som normalt ligger på säkerhetstjänsten. Chelten

för armén betonar dock att det är viktigt med en väl fungerande samverkan mellan dessa verksamhetsgrenar så att säkerhetsunderrättelserna kommer underrättelsetjänsten till godo. Även chefen för marinen instämmer i förslaget till gränsdragning.

Vad avser kravet på allsidighet instämmer chefen för armén

i utredningens uttalande att detta skall avse resultatet och inte verksam-

hetens omfattning och inriktning mot vissa länder.

Överbefälhavaren delar utredningens uppfattning att tillgång till in förmation om länder utanför närområdet är betydelsefull för att kunnga göra insiktsfulla och välgrundade bedömningar av händelse-

utvecklingen. Han pekar på att snabba förändringar i händelseutvecklingen

utanför vårt närområde kan komma att ställa krav på ökade resurser för sådan särskild inhämtning som inte kan tillgodoses med andra befintliga medel, t. ex. utrikesdepartementet. Enligt överbefälhavaren är det därför. i motsats till vad utredningen har anfört, angeläget att underrättelsetjänsten

har egna resurser som motsvarar behoven också i sådana lägen.

Chefen för armén anser att utredningen inte har analyserat behovet av information om länder utanför närområdet tillräckligt noga. För att vi skall kunna utveckla vår försvarsmakt på bästa möjliga sätt krävs enligt arméchefen inhämtning av underrättelser också från länder utanför närområdet. Enligt hans bedömning kan detta knappast ske enbart genom utrikesdepartementets försorg. Chefen för armén betonar att den nuvarande försvarsattachéorganisationen inte får minskas.

I fråga om underrättelsetjänstens roll i försvarsmak-

tens långsiktsplancering finner utredningen att det i första hand

bör ankomma på andra verksamhetsgrenar än underrättelsetjänsten att ta fram den del av bestutsunderlaget som gäller främmande makter. Försvarets forskningsanstalt biträder i princip denna uppfattning men framhåller samtidigt underrättelsematerialets betydelse som underlag för framtidsstudier.

Chefen för armén anser att underrättelsetjänstens verksamhet inte får begränsas I tid eller rum. Arméchefen bedömer att det är mycket svårt att dra en gräns mellan underrättelsetjänst och framtidsstudier. Även långsiktiga prognoser måste enligt arméchefen grundas på dagsläget och tidigare utveckling. Enligt arméchefen krävs därför att underrättelsetjänsten arbetar i nära samverkan med studieverksamheten.

I[nhämtning av underrättelser

Chefen för armén anför att utvecklingen på det sambandstekniska området sannolikt gör att försvarets radioanstalt kommer att få allt svårare att verka.

Riktade sändningar, talkrypto, snabbsändare m. m. kan sålunda enligt armeéechefen minska organisationens möjligheter att inhämta underrättelser. Utredningens uppfattning om radioanstaltens ökade betydelse delas därför inte av chefen för armén. Arméchefen påpekar också att utredningen inte har berört inhämtningen av underrättelser genom publikationsstudier, som har den största betydelsen för försvarsgrenscheferna. En annan viktig källa som utredningen inte har berört är kontakterna vid utlandsresor och utländska besök. Utredningen har enligt arméchefens uppfattning inte heller tryckt tillräckligt hårt på kravet på flexibilitet i inhämtningsorganisationens olika delar.

Överbefälhavaren delar utredningens uppfattning att det måste bedömas

från fall till fall vad som är godtagbara former för underrättelseinhämtning och att man därvid måste ta hänsyn till samtliga

inverkande faktorer. Överbefälhavaren framhåller att den miljö som delar

av IB verkar i liknar krigsförhållanden också i fred. Effektiviteten i den

särskilda inhämtningen beror enligt överbefälhavarens uppfattning i hög

grad på möjligheterna att snabbt anpassa verksamheten efter läget. Därför

är det enligt överbefälhavaren väsentligt att verksamheten inte regleras

genom föreskrifter i vidare mån än vad som bedöms oundgängligen nöd-

vändigt. Överbefälhavaren förutsätter att den särskilda inhämtningen till-

försäkras möjlighet att också i fortsättningen kunna verka självständigt under dessa betingelser. Enligt överbefälhavaren ligger det i sakens natur att man för den särskilda inhämtningen måste tillämpa inte bara särskild organisation och fristående gruppering utan också helt andra arbetsformer och rutiner än vad som gäller för försvarsstaben.

Överbefälhavaren ansluter sig i princip till vad utredningen har uttalat om utnyttjande av inhemskt hemligt material. Han framhåller emellertid att IB av sekretesskäl sällan uttömmande kan redovisa bakgrunden till en begäran om sekretessbelagd information. Enligt över-

befälhavaren är det därför angeläget att det skapas former som gör det möjligt

för IB att vid behov få ta del av hemligt material, t. ex. personakter, även om bara en begränsad del av motiven kan läggas fram för berörd myndighet. Kontrolibehovet kan enligt överbefälhavaren tillgodoses genom den insyn som den föreslagna underrättelsenämnden förutsätts få.

Bearbetning av underrättelser

Överbefälhavaren finner att utredningens påpekande att försvarsstabens underrättelseavdelning och försvarsgrensstabernas underrättelseenheter inte i önskvärd utsträckning har kunnat fullgöra de många arbetsuppgifter som har ålagts dem är viktigt. Överbefälhavaren understryker att bristen på bearbetningsresurser blir än mer påtaglig genom att informationsflödet ökar fortlöpande. En avsevärd del av informationsmaterialet kan enligt överbefälhavaren över huvud taget inte bearbetas. Viktiga underrättelser kan därför förbises.

Utredningen tar i betänkandet upp eftersläpningen med presentation av vissa underrättelser i handboksform. Försvarets materielverk anser att det

inte klart framgår av betänkandet vilken omfattning handböckerna skall

ha och vilka myndigheter som skall ha det formella ansvaret för dem. De brister som utredningen har pekat på i detta avseende visar enligt materielverkets uppfattning att det är materielverkets och inte i första hand för-

svarsgrensstabernas bearbetningsresurser som behöver förstärkas. Enligt

materielverket hänger problemen också samman med de brister i försvarsstabens uppföljnings- och utvärderingsresurser som utredningen har anmärkt på.

Utredningen pekar på att ökad effektivitet borde kunna åstadkommas vid bearbetningen av underrättelsematerialet om datateknik tas i an-

språk mera än vad som är fallet f. n. Överbefälhavaren anser av erfarenheterna av de system som finns i drift klart visar behovet av att kunna utnyttja denna teknik vid registrering, lagring och annan behandling av underriättelsematerial. För att kunna vidareutveckla datumaskinstödda system krävs emellertid enligt överbefälhavaren ekonomiska insatser. Överbefälhavaren har också tagit med sådana i sin programplan. Överbefälhavaren framhåller att det på lång sikt kan bli nödvändigt även för IB att utnyttja datateknik för sina särskilda behov av informationsbehandling.

Delgivning av underrättelser

Chefen för armén påtalar som en brist att endast delgivningen av materialet från IB och inte det omfattande behovet av delgivning och serviceverksamhet bl. a. i förbandsproduktionen har behandlats av utredningen. Denna brist torde enligt arméchefen ha påverkat utredningens överväganden.

Underrättelsetjänstens organisation

Utredningen föreslår att underrättelseledningens nivå höjs

genom att en befattning som underrättelsechef inrättas i försvarsstaben med

samma tjänsteställning som souschefen i staben. Överbefälhavaren anser atl en sådan förändring inte i den grad som utredningen anför skulle öka underrättelsetjänstens auktoritet i förhållande till andra verksamhetsgrenar och dess möjligheter att dra till sig duglig personal. Överbefälhavaren framhäller vidare att det inte bör finnas fler generaler än nu i försvarsstaben. Enligt överbefälhavaren talar ingenting för att underrättelsechefen bör stå kvari tjänst längre än till 60 års ålder. Chefen för armén anser att utredningens förslag till nivåhöjning innebär en övervärdering av underrättolsetjänsten

i förhållande till andra stödfunktioner.

Cheten för marinen delar utredningens uppfattning att underrättelsetjänsten är en väsentlig stödfunktion och att dess nivå i ledningsorganisationen bör höjas. Chefen för flygvapnet intar samma ståndpunkt. Försvarets materielverk anför att förändringen kan vara motiverad.

Utredningen bedömer att resurserna för underrättelsetjänstens ledning inte är ullräckliga f. n. och föreslår att nuvarande lednings- och beredningsorgan förs samman och förstärks samt knyts direkt till underrättelsechefen. Överbefälhavaren delar utredningens uppfattning om behovet av ytterligare ledningsresurser. Överbefälhavaren anser dock att utredningen i detta sammanhang inte tillräckligt har behandlat frågan om inriktningen av källorna. Försvarsstabens underrättelseavdelning har enligt överbefälhavaren hittills inte kunnat klara denna uppgift i önskvärd omfattning på grund av personalbrist. Enligt överbefäthavarens uppfattning måste möjligheten att inrikta källorna säkerställas i den centrala ledningen för underrättelsetjänsten.

Försvarets materielverk anser att en på visst säll uppbyggd grupp bör ingå

1 underrättelsechefens ledningsenhet för utt leda den tekniska underrättelsetjänsten. Materielverket lämnar vissa förslag till arbetsuppgifter och arbetsformer för gruppen men anser att mera detaljerade förslag bör anstå tills det finns et organisationsförslag för de centrala staberna. Också chefen för flygvapnet och försvarets forskningsanstalt framhåller att en central led-

ningsenhet bör innehålla särskilda resurser för ledning av den tekniska un-

derrättelsetjänsten.

Utredningens förslag till centralisering av bearbetningsresurserna biträds av överbefälhavaren, chefen för flygvapnet, försvarets materielverk och försvarets radioanstalt med vissa invändningar och reservationer.

Överbefälhavaren anser att enbart ott sammanförande av resurser inte kan undanröja bristerna på bearbetningssidan. Ytterligare resurser måste enligt överbefälhavaren tillföras. Enligt överbefälhavaren behövs 1. ex. en utveck-

lings- och driftenhet för databehandling av underrättelser i försvarsstaben. Chefen för flygvapnet konstaterar att resurserna för grundbearbetning av

underrättelser inte ökar totalt sett vid ett genomförande av utredningens förslag. Däremot kan de möjligen utnyttjas bättre än hittills. Försvarsgrenscheferna måste dock alltjämt ha resurser främst för att ytterligare bearbeta försvarsstabens underrättelsematerial för förbandsproduktionen. Flygvapenchefen anser att detta förutsätter en personalförstärkning, vilket utredningen inte har beaktat. Chefen för flygvapnet framhåller vidare att det bör över-

vägas om inte också bearbetningsresurserna inom den tekniska underrit-

telsetjänsten helt eller delvis skull föras över till försvarsstaben.

Den föreslagna centraliseringen kommer enligt försvarets materielverk av starkt inverka på de kontaktytor som materielverkets underrättelsecentraler har byggt upp. främst mot försvarsgrensstaberna men också mot försvarsstaben. Materielverket anser därför att det är nödvändigt au samtidigt beakta hur den tekniska underrättelsetjänsten bäst skall kunna anslutas till den nya centrala organisationen och hur de hittills uppbyggda kontaktytorna skall kunna vidareutvecklas utan några effektförluster. Organisatoriskt kan man tänka sig att materielverkets bearbetningsresurser ansluts till försvars-

staben. Materielverket anser dock inte att detta är nödvändigt för att verk-

samheten skall fungera tillfredsställande. I stället bör resurserna för hela den tekniska underrättelsetjänsten förstärkas som materiolverket tidigare har förordat.

Försvarets radioanstalt anser avi den föreslagna förstärkningen av den cen-

trala bearbetningen är nödvändig. Härigenom kan resultatet av signalspaningen tas till vara bättre än hittills. Det nödvändiga samarbetet mellan inhämtande och bearbetande experter kan vidare utvidgas och fördjupas. Detta måste enligt radioanstalten vara till gagn för underrättelsetjänsten i dess helhet. Försvarets forskningsanstalt menar att en samordnande ledning av hög kvalitet är viktigare än en centralisering av bearbetningsresurserna.

Chefen för armén anser att den föreslagna centraliseringen av bearbet-

ningsresurserna är olämplig. En sådan lösning utgår enligt arméchefen alltför ensidigt från underrättelsebehoven för förvarningsfunktionen. För personal

som leder utvecklingen av krigsförband, materiel och utbildning måste mot-

ståndaren och stridsmiljön enligt arméchefens uppfattning vara en levande verklighet. Chefen för armén anser att detta inte går att åstadkomma genom inläsning av periodiska sammanfattningar och slutsatser om utges av en sammanhållen underrättelseenhet. Det kräver i stället aktivt deltagande

framför allt i studieverksamheten. Genom att följa utvecklingen i länder med försvarspolitiska förhållanden liknande våra får vi också idéer som

är värdefulla för utvecklingen av vårt försvar. Enligt arméchefen har dessa

stora fördelar med vår nuvarande organisation inte betonats tillräckligt av

utredningen.

Utredningen framhåller att inriktning av underrättelsetjänsten skall göras

av de befattningshavare inom försvarsmakten som har behov av under-

rättelser. Arméchefen anser att detta inte kan tillgodoses om underrättelsetjänsten centraliseras. Han anser att myndigheter utanför försvarsstaben måste ha egna resurser som kan inriktas och ledas med hänsyn till verksamheten inom resp. ansvarsområde.

Chefen för marinen framhåller att förslagen till ändrad organisation noggrant bör övervägas av försvarsmaktens ledningsutredning, främst med hän-

syn till de totalt sett begränsade resurser som underrättelsetjänsten har i

dag och sannolikt kommer att förfoga över i framtiden. Enligt marinchefen

är det inte alltid så att en centralisering av tillgängliga resurser leder till ökad effekt. En överföring av försvarsgrenschefernas bearbetningsuppgifter och resurser till försvarsstaben ger enligt marinchefens uppfattning knappast någon verkan. Vid en sådan åtgärd bedömer chefen för marinen att för-

svarsgrenscheferna tvingas att fylla på sina kvarstående bearbetningsresurser.

I fråga om den inre organisationen av en central bearbetningsenhet anför chefen för flygvapnet att kravet på specialkunskaper är så omfattande inom flygförbanden att personal med kunskaper inom detta område inte bör delas upp på andra bearbetningsområden. Han

kan därför inte biträda förslaget att bearbetningsenheten skall delas in geo-

grafiskt i stället för som nu efter ämnesområden. Överbefälhavaren utgår från att förstag till en lämplig organisation av enheterna under underrättelsechefen får tas upp i samband med ledningsutredningens arbete efter ytterligare överväganden inom försvarsstaben.

Beträffande IB:s organisatoriska anknytning anser över-

befälhavaren at byrån inte skall inordnas i försvarsstaben, som utredningen föreslår, utan ges en friare ställning. Enligt överbefälhavarens uppfattning

har hittills rådande lydnadstörhållanden varit till gagn för verksamheten,

särskilt vid kontakter utomlands med bl. a. andra underrättelseorganisa-

tioner. Underrättelsepersonal i allmänhet bör enligt överbefälhavaren inte ha direkta kontakter med den personal som arbetar vid IB. Överbefälhavaren

bedömer att samordningen mellan sektion 2 i försvarsstaben och IB kan

utföras av sektionschefen och, då det är nödvändigt. av chefen för försvarsstaben.

Chefen för armén anser aut IB bör vara underställd överbefälhavaren och ha en cgen organisation utanför försvarsstaben. Arméchefen deltar inte heller utredningens uppfattning att underrättelsecheten skall vara IB:s öppet redovisade chef. Detta skapar enligt arméchefen en oklarhet i ansvarsförhållandena som inte är godtagbar. Det försvårar också — liksom en organisation med byrån inom försvarsstaben — byråns säkerhetstjänst, kontakter med utländska underrättelseorganisationer och allmänna verksamhet på ou

sätt som är allvarligt för arbetseffekten.

Försvarets forskningsanstalt anför att utredningens förslag om IB:s framtida lydnadsställning m. m. är ägnade att minska en sådan jämförelsevis extrem organisations möjligheteter att verka.

Chefen för marinen anstuter sig till utredningens bedömning att IB bör inordnas i försvarsstabens organisation.

Överbefälhavaren biträder förslaget att juridisk expertis skall kun-

na ställas till IB:s förfogande och att nödvändiga medel för detta anvisas.

Insyn och kontroll

De remissinstanser som har yttrat sig över utredningens förslag att inrätta en försvarets underrättelsenämnd biträder förslaget ollor förklarar att de inte vill motsätta sig det. Chefen för armén anser att förslaget är välbalanserat. Han bedömer att nämndens verksamhet inte kommer att påverka överbefiälhavarens möjligheter att effektivt leda och samordna underrättelsetjänsten. Nämnden kommer i stället enligt arméchefen att öka förtroendet för verksamheten, vilket enligt honom är av grundläggande betycdelse.

Överbefälhavaren biträder förslagen om underrättelsenämndens funktion, organisation m. m. Han framhåller att experter och sakkunniga i nämnden av säkerhetsskäl bör utnyttjas med största återhållsamhet. Enligt överbefälhavarens uppfattning bör det blund nämndens första omgång ledamöter ingå personer som har tillhört underrättelseutredningen.

Försvarets radioanstalt framhåller att dess verksamhet styrs av olika direktiv och anvisningar. Verksamheten redovisas årligen i programplaner och årsredovisningar till regeringen. De särskilda revisorerna har tillgång till de upplysningar de önskar inte bara om förvaltningen utan också om underrättelsetjänsten. Något behov av vuerligare möjligheter till insyn och kontroll finns enligt radioanstalten inte för dess verksamhet. Radioanstalten anser sig dock inte ha någon anledning att motsätta sig att cn underrittelsenämnd inrättas. Försvarets forskningsanstalt anser att utredningens förslag till kontrollåtgärder inte är övertygande till alla delar.

Ekonomi- och arkivfrågor m. m.

Överbertälhavaren delar utredningens uppfattning att der är olämpligt att generellt särredovisa kostnaderna för underrättelsetjänsten. Han instämmer också i bedömningen att kostnaderna för IB inte bör redovisas öppet. Han biträder vidare utredningens förslag att kostnaderna för all fast anställd personal vid försvarsstabens underrättelseavdelning skall budgetcras över försvarsstabens primäruppdrag till allmän ledning och förbundsverksamhet.

Överbefälhavaren anser i likhet med utredningen att olika slag av täck organ är nödvändiga för IB:s verksamhet. Liksom utredningen anser han också att det är viktigt att de ekonomiska reglerna för denna del av verksumheten är entydiga och att efterföljden kontrolleras noga. Överbefälhavaren förstår utredningens principiella syn att delat ägande mellan staten och privatpersoner inte bör få förekomma i fråga om bolag, fastigheter o. d. men anser att detta inte får gälla genorellt. Liksom hittills krävs enligt överbefälhavaren olika former av ägande. Vilken form som skall väljas får enligt överbefälhavarens mening bestämmas i samråd med den som reviderar ekonomin inom detta specialområde.

Förslaget att inrätta ot särskilt fack för underrättelsotjänsten får ett övervägande negativt mottagande. Överbefälhavaren anser att de olika underrättelsetunktionerna skiljer sig så avsevärt från varandra att det knappast är möjligt att inordna alla aktiviteter i eu fack enligt planerings- och budgetsystemets definition. Nuvarande planerings- och budgeteringsförfarande medger dessutom att erforderliga uppgifter tus fram vid behov. Liknande synpunkter förs fram av försvarets radioanstalt och chefen för armén. Även chefen för marinen motsätter sig förslaget.

Chefen för flygvapnet framhåller att ou fackansvar för överbefälhavaren i fråga om underrättelsetjänsten måste avgränsas till enbart inhämtning, bearbetning och delgivning. Det bör säledes inte omfatta t. ex. försvarsgrenschets produktion av underrättelseenheter för den egna krigsorganisationen.

Överbefälhavaren anser avt utredningens förslag om arkivering och gallring av underrättelsehandlingar är lämpligt. Chefen för armén delar utredningens uppfattning att skyddet av kältor skall gå före forskningens behov vid bedömningen om handlingar vid IB skall förstöras. Arméchefen anser dock att sådana handlingar bör förstöras redan efter eu

år.

Vissa personalfrågor

De remissinstanser som har vitrat sig över utredningens förslag i personuloch utbildningsfrågor delar utredningens grundsyn på detta område men kommer i vissa fall med detaljanmärkningar.

Överbefälhavaren och chefen för armén understryker att rekryteringen av personal ull IB måste ägnas särskild omsorg. Enligt överbefälhavaren och arméchefen är det viktigt att denna personal ”handplockas” med omdöme.

Överbefälhavaren. chefen för armén och chefen för flygvapnet ansluter sig till utredningens uttalanden om behovet av en bättre utbildning av underrättelsepersonalen. Överbefälhavaren anser dock att IB-personalen bör skiljas från övrig underrättelsepersonalt i utbildningshänseende med hänsyn vill de särskilda krav som IB:s inhämtning av underrättelser ställer. Enligt överbefälhavaren bör IB svara för utbildningen av den egna personalen. I lämplig utsträckning bör dock en central underrättetseutbildning utnyttjas.

Överbertälhavaren kan inte tillstyrka utredningens förslag att anställningstiden för personal vid IB allmänt skall vara 12-15 år. Vissa av de anställda har enligt överbefälhavaren sådana arbetsuppgifter att det med hänsyn till risken för avslöjande kan vara olämpligt att de stannar i an-

ställningen under så lång tid som utredningen förestår. Andra kan och bör

stanna längre.

Överbefälhavaren och chefen för armén anser att särskilda åtgärder måste sättas in för att åstadkomma säkerhet och trygghet för den personal vid IB som måste lämna sin anställning före normal pensionering. Båda myndigheterna anser att man inte bör använda sig av personalnämnderna i dessa

fall.

Försvarets materielverk var upp förhållandena för den civila personalen vid verkets underrättelsecentraler och påpekar att lönerna för denna personal sällan motsvarar arbetets svårighetsgrad. Materielverket anser att t. ex. ett s. k. högstlönesystem skulle ge bäure flexibilitet och öka möjligheterna till punktunsalser.

Genomförandet av utredningens förslag m. m.

Överbefälhavaren understryker att underrättelsetjänstens organisation bör bestämmas slutgiltigt i samband med den pågående översynen av stabsorganisationen. Han anser dock att regeringen bör ge viss inriktning beträffande IB:s Ilydnadsförhållanden. Chefen för marinen föreslår att försvarsmaktens ledningsutredning på nytt granskar underrättelsetjänstens organisation.

I fråga om de kostnader som föranleds av utredningens förslag pekar överbefälhavaren på att de förstärkningar som behövs inom underrättelseområdet bör vägas mot andra behov. Liknande synpunkter har chefen för

armén som framhåller att vi måste vara mycket återhållsamma med alla

kostnader som inte har direkt krigsavhållande effekt.

Föredraganden

Underrättelsetjänstens grunder och nuvarande förhållanden

Underriättelsetiänst innebär vanligen verksamhet som syftar till att kartlägga främmande makters förhållanden. Med militär underrättel-

setjänst avses i regel sådan verksamhet som organisatoriskt är knuten

till ett lands försvarsmakt.

En av vår militära underrättelsetjänsts uppgifter i fredstid är att ge regeringen och försvarsledningen den förvarning som behövs för av vårt värnpliktsförsvar skall kunna mobiliseras och göras stridsdugligt i tid för att möta ett angrepp. Underrättelsetjänsten skall vidare lämna underlag

för vår krigsplanläggning i form av kunskap om tänkbara mot-

ståndares militära resurser, organisation, taktik och utrustning. En tredje uppgift för vår militära underrättelsetjänst är att bidra med underlag för försvarsmaktens långsiktsplancering i ett perspektiv på 15-20 år. Underrättelsetjänsten skall också lämna underlag för beslut om för-

svarsmaktens ingripande vid gränskränkningar. Överbefälhavaren skall enligt sin instruktion (1968:408) leda under-

rättelsetjänsten inom försvarsmakten. Han biträds därvid av försvarsstaben. Inom denna bereds frågor om underrättelsetjänst vid underrättelscavdelningen i sektion 2.

De enheter som har till huvudsaklig uppgift att in hämta underrättelser är försvarets radioanstalt och överbefälhavarens enhet för inhämtning av underrättelser med s. k. särskilda medel, 1B. Övriga inhämtningsenheter

är försvarsattachéerna, som lyder under chefen för försvarsstaben. samt militärbefälhavarna (inkl. chefen för första flygeskadern) som svarar för un-

derrättelsetjänsten inom sina militärområden. Underrättelser inhämtas dessutom av civila enheter som utrikesdepartementet. polisen. tullen och lotsverket. Den del av inhämtningen som består i genomgång av allmänt tillgängligt material bedrivs vid flera staber och myndigheter.

Huvudorganet för bearbetning av militära underrättelser är försvarsstabens underrättelseavdelning. De olika ämnesområdena har dock delats upp så att vissa underrättelser bearbetas vid försvarsgrensstaberna samt. vad giller den tekniska underrättelsetjänsten, vid försvarets forskningsanstalt, försvarets materielverk, fortifikationsförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse.

Försvarsstabens underrättelseavdelning är både över-

befälhavarens stabsorgan vid ledningen av underrättelsetjänsten och hu-

vudunderrättelsemyndighet för bearbetning av underrättelser inom vissa ämnesområden. Vid avdelningen inhämtas dessutom öppen information, t.ex. genom litteratur- och tidskriftsstudier.

Det underriättelsematerial som kommer in till avdelningen från olika källor bearbetas vid detaljer som är underställda en gemensam produktionsledare. Vid avdelningen finns vid sidan av bearbetningsdetaljerna en centraldetalj.

vars personal biträder chefen för sektion 2 och chefen för underrättelse-

avdelningen med bl. a. samordnings- och budgetfrägor.

Underrättelsetjänsten vid försvarsgrensstaberna omfattar främst bearbetning av underrättelser inom vissa ämnesområden och planläggning av un-

derriättelsetjänsten inom den egna försvarsgrenen. Försvarsgrenscheferna har i fred ansvar också för inhämtning av underrättelser genom publikationsstudier. iakttagelser vid utländska militära besök här i landet, iakttagelser vid tjänsteresor utomlands och iakttagelser som kan göras vid samverkan med civila myndigheter.

De nämnda uppgifterna utförs inom arméstaben av en taktikoch underrättelseavdelning som ingår i sektion I i staben. Un-

derrättelsetjänsten vid marinstaben handläggs vid underrättel-

se- och säkerhetsavdelningen. Äveniflygstaben bedrivs underrättelsetjänsten vid en underrättelse- och säkerhetsavdelning.

Försvarets radioanstalt har till uppgift främst att utöva underrättelseverksamhet riktad mot telesändningar och att utveckla den tekniska materiel och de metoder som behövs för anstaltens verksamhet.

Radiouanstalten är en självständig myndighet inom försvarsdepartementets

verksamhetsområde. Chef för anstalten är en generaldirektör. Radioanstalten

saknar verksstyrelse. Anstalten är organiserad på en produktionsavdelning, en administrativ enhet. en teknisk enhet, en utbildningsenhet och ett planeringssekretariat.

Överbefälhavaren meddelar anvisningar för den närmare inriktningen av verksamheten vid radioanstalten. I frågor av särskild betydelse för utrikesdepartementet eller rikspolisstyrelsen skall överbefälhavaren dock samråda med kabinettssekreteraren resp. rikspolischefen.

IB har till uppgift att med andra s. k. särskilda medel än signalspaning inhämta underrättelser om främst utländska militära, milivärpolitiska och:

militärgeografiska förhållanden. Byrån har sitt ursprung i den sektion vid

försvarsstabens underrättelseavdolning som organiserades under andra världskriget för att möta de ökade kraven på underrättelser från vårt närområde. Den var till en början underställd chefen för försvarsstaben. I samband med att staben år 1968 upphörde att vara självständig myndighet ställdes IB direkt under överbefälhavaren.

Under de första åren svarade IB för att både utrikesunderrättelser och säkerhetsunderrättelser inhämtades. Omkring år 1970 upphörde dock byrån med att här i landet inhämta underrättelser av det sistnämnda slaget.

IB:s organisation och arbetsuppgifter regleras i Bestämmelser för tjänsten vid IB (BIB). I fredstid är IB indelad i arbetsenheter. Den direkta ledningen av IB utövas av en chef som har avdelningschefs tjänsteställning.

Den närmare inriktningen av IB:s arbete anges fortlöpande av överbe-

fälhavaren, antingen för en bestämd tidsperiod eller för ett visst sakområde.

Kraven på säkerhetsskydd kring IB har gjort det nödvändigt att från tid till annan vidta särskilda arrangemang för att dölja verksamhet, lokalers

rätta användning. innehav av fordon och annan materiel m. m.

Vid våra större beskickningar utomlands finns förs varsattachéer som har till uppgift att på öppen väg inhämta underrättelser om militär-

politiska förhållanden samt om den militära och militärtekniska utveck-

lingen. Försvarsattachéernas huvudsakliga arbetsuppgifter är dock att vara

militära rådgivare åt vederbörande beskickningschef, att biträda vid anskaff-

ning av materiel till försvarsmakten samt att förbereda och underlätta besök av representanter för myndigheter som tillhör vår försvarsmakt.

Försvarsattachéerna är underställda chefen för försvarsstaben och är inte

knutna till utrikesdepartementet. Vid vederbörande beskickning lyder de

dock under beskickningschefen. Den tekniska underrättelsetjänsten inom försvarets materielverk betjänar överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna med underlag beträffande prestanda m. m. för den utrustning som ingår

i andra länders krigsmakter. Den tjänar också materielverkets egna behov och kan sägas utgöra en specialinriktning av verkets instruktionsenliga, övergripande uppgift att följa den tekniska utvecklingen.

Vid försvarets forskningsanstalt bearbetas underrättelser av grundläggande vetenskaplig natur avseende materiel, teknik och forskning.

Vid fortfikationsförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse finns kontaktmän I underrättelsefrågor som svarar för

den tekniska underrättelsetjänsten inom resp. myndighets verksamhetsområde.

Militärbefälhavarna leder i fred underrättelse- och säkerhetstjänsten inom militärområdena och vissa angränsande delar. Underrättel-

setjänsten i fred omfattar för militärbefälhavarnas del både inhämtning av

underrättelser och bearbetning och delgivning av dem. Vid samtliga militärområdesstaber ombesörjs denna verksamhet vid underrättelseoch säkerhetsavdelningarna.

Underrättelsetjänsten vid första flygeskaderstaben bedrivs av underrättelse- och säkerhetsavdelningen.

Verksamheten vid försvarsmaktens underrättelseorgan betalas från anslagen Försvarsstaben, Arméstaben, Marinstaben, Flygstaben. Militärområdesstaber m. m., Försvarets sjuk vårdsstyrelse, Fortifikationsförvaltningen. Försvarets materielverk, Gemensam försvarsforskning, Försvarets radioanstalt och Insatsberedskap m. m. Den svenska underrättelsetjänsten kostar ca 100 milj. kr. för budgetår räknat i medelprisläget för budgetåret 1974/75.

I detta belopp ingår inte kostnader för den normala flygspaningsverksam-

heten m. m.

I krig har underrättelsetjänsten mycket större omfattning än i fredstid. I krigsorganisationen tillkommer framför allt de enskilda förbandens un-

derrättelseorgan i form av t. ex. spaningsenheter av olika slag. Ändamålet

med underrättelsetjänsten i krig är att lämna det underlag om fienden och

hans handlingsmöjligheter som behövs för militära chefers bedömanden och beslut i stort samt för beslutens genomförande.

Underrättelseutredningen

Med stöd av Kungl. Maj:s bemyndigande tillkallade jag i januari 1974 sex sakkunniga för att utreda riktlinjerna för den militära underrättolsetjänsten m.m. De sakkunniga, som tog namnet 1974 års underrättelseutredning. avlämnade i januari 1976 betänkandet (SOU 1976:19) Den militära underrättelsetjänsten.

Utredningen förklarar sig dela uppfattningen att vi behöver en militär underrättelsetjänst. Den anser att behovet av en sådan verksamhet är särskilt stort på grund av vårt lands läge i gränsområdet mellan två militära block och vår alliansfria utrikespolitik. Utredningen understryker att vårt försvarssystem. som bygger på allmän värnplikt, kräver att vi får förvarning om ett angrepp i så god tid att vårt försvar hinner mobiliseras. Utredningen pekar vidare på att den militära underrättelsetjänsten har en mycket stor betydelse genom att lämna försvarsmaktens ledning underlag för k rigsplanläggningen.

Enligt utredningens uppfattning har underrättelsetjänsten också et visst värde för försvarsmaktens långsiktsplanering. Utredningen finner vidare att ökade krav kan komma att ställas på underrättelse- «tjänsten när det gäller att 1a fram underlag för att kontrollera efterlevnaden av ingångna nedrustningsavtal.

Utredningen ger vissa synpunkter på den hittillsvarande verksamheten, främst vid IB. Utredningen betonar att IB är att se som ett beredskapsorgan och som ett komplement till övriga källor. Utredningen konstaterar bl.a. att vårt land skulle få svårigheter att genom samverkan med andra underrättelseorganisationer erhålla visst underrättelsematerial utan en organisation av IB:s typ.

Utredningen anser att sekretessen kring IB:s existens har utgjort en grogrund för spekulationer och misstänkliggöranden. Bristande kännedom om IB bland försvarsstabens personal kan enligt utredningens uppfattning också ha bidragit till att inriktningen av byråns verksamhet inte nar haft önskvärd

fasthet.

Vad gäller det IB-matcrial som har lämnats över till försvarsstabens säkerhetsavdelning efter år 1970 bedömer utredningen att många av upp-

gifterna i fråga har större betydelse för säkerhetspolisen än för försvars-

makten. Utredningen frågar sig också om en del av materialet över huvud taget har någon betydelse för kartläggningen av den säkerhetshotande verksamheten mot vårt land.

Utredningen har i anslutning till arbetet med att inhämta underlag för sina överväganden om den framtida underrättelsetjänsten försökt klarlägga sanningshalten i påståendena om partipolitiskt utnyttjande av IB. Utredningen har inte kunnat finna något som stöder dessa påståenden.

Utredningen behandlar den militära underrättelsetjänstens mål och verksamhetsområde. Enligt utredningen måste

uppgiften att inrikta underrättelsetjänsten som helhet ligga på de befattningshavare inom försvarsmakten som har behov av underrättelser.

I anslutning till uttalanden av riksdagens försvarsutskott och JO diskuterar utredningen gränsdragningen mellan underrättelscetjänst och säkerhetstjänst. Utredningen framhåller att de enheter som hör till underrättelseväsendet inte får inriktas på att inhämta,

bearbeta och lagra annan information än sådan som klart är ägnad att öka

eller befästa vår kunskap om andra länder i avseenden som är av betydelse för vårt lands yttre säkerhet. Avsteg från denna regel bör enligt utredningens

mening få göras bara i vissa situationer när ett underriättelseorgans eget

säkerhetsskydd är berört.

Utredningen utgår från att vårt lands militära underrättelsetjänst måste inhämta och bearbeta också hemlig information.

Utredningen tar upp kravet på allsidighet och understryker att det är våra kunskaper om omvärlden som skall vara allsidiga. Med hänsyn till de skiftande möjligheterna i olika länder att på öppen väg få önskad information måste underrättelsetjänstens resurser riktas in mot länder och företeelser som vi eljest inte skulle ha tillräcklig kunskap om.

Utredningen diskuterar behovet av information om länder utanför vårt närområde. Utredningen finner att det är betydelsefullt att ha tillgång till information också om sådana länder. Utredningen anser dock inte att den militära underrättelsetjänsten bör få ökade resurser för inhämtning av sådan information. Det är emellertid viktigt att säkerställa att bearbetningsorganen inom det militära underrättelseväsendet

också i fortsättningen får tillgång till material av detta slag som inhämtas

genom utrikesdepartementets försorg.

Vad gäller försvarsmaktens långsiktsplanering i et perspektiv på 15-20 år anser utredningen att det i första hand bör ankomma på andra verksamhetsgrenar än underrättelsetjänsten att ta fram den del av beslutsunderlaget som gäller främmande makter. Detta hindrar inte att viktigt kompletterande material kan erhållas genom underriättelsetjänst i vedertagen bemärkelse. Vid tillfällen när resurserna är otillräckliga framstår det dock enligt utredningens uppfattning som nödvändigt att förvarningsfunktionen prioriteras och att detta får gå ut över berörda enheters medverkan i långsiktsplaneringen.

Signalspaningen spelar enligt utredningen en viktig roll vid vår kartläggning av främst den militära aktiviteten i vårt närområde. Utredningen anser att en fortsatt stark satsning på den verksamhet som bedrivs

vid försvarets radioanstalt bör ske inom ramen för den militära underrät-

1elsetjänstens totala resurstilldelning.

Inhämtning av underrättelser med andra särskilda medel än signalspaning måste enligt utredningens bedömning få förekomma under förutsättning att den bedrivs i godtagbara former. Bedömningen av formerna

måste ske från fall till fall och styras bl. a. av försvarets behov av underrättelserna, den utrikespolitiska situationen och riskförhållandena. All medverkan i sådan inhämtning av underrättelser som det här är fråga om måste enligt utredningen vara frivillig.

Utredningen avvisar tanken på en särskild lagstiftning som gör det möjligt för personer som är knutna till underrättelsetjänsten att använda sig av metoder som i sig innebär kränkning av gällande lag.

Utredningen tar upp frågan om det av bl.a. etiska skäl behövs regler som minskar de möjligheter att handla som underrättelseorganen har f. n. Utredningen anför i detta sammanhang att underrättelsetjänsten inte skall tillåtas att använda sig av infiltration i politiska och andra sammanslutningar under fredstid. I övrigt konstaterar utredningen att det givetvis inte är möjligt att för varje tänkbar situation formulera inskränkande regler. Utredningen förordar i stället att principiella överväganden i dessa frågor får göras i samarbete mellan underrättelsetjänstens ledning och företrädare för det allmän-

na.

Utredningen bedömer att underrättelseorganen i vissa situationer har ett

legitimt behov av att utnyttja hemlig information som finns

hos andra svenska statsmyndigheter. Utredningen anser att det på detta område bör gälla samma regler för IB som för andra delar av statsförvaltningen. Detta innebär att den myndighet som ansvarar för handling som innehåller hemlig information alltid skall kontrollera att informationen behövs för den andra myndighetens verksamhet.

Utredningen anser att det samarbete med andra länders underrättelseorganisationer som den svenska underrättelsetjänsten deltagit i har varit övervägande till gagn för landet. Med hänsyn bl. a. till det sätt på vilket samarbetet bedrivs är det emellertid svårt att överblicka vilka underrättelser vi lämnar till andra länder. En viktig fråga är också vad vi själva bör bidra med inom ramen för ett sådant samarbete. Uppgifter om svenska medborgare och utländska medborgare bosatta här i landet bör enligt utredningen få lämnas till annat lands organisation bara när svenska säkerhetsintressen är berörda.

Utredningen anser att resurserna för bearbetning av underrättelser i de centrala staberna f.n. är för små.

Utredningen menar att det är angeläget att pågående undersökningar av möjligheterna att i ökad utsträckning använda data maskiner i un-

derrättelsetjänst slutförs.

Beträffande delgivningen framhåller utredningen vikten av att alla

inhämtade underrättelser utan dröjsmål överlämnas till (delges) den centrala instans som skall utföra bearbetningen inom vederbörande sakområde.

Utredningen pekar på att de framtida uppgifterna för de centrala staberna f.n. utreds av försvarsmaktens ledningsutredning (FLU 74). Det förstag till ändrad organisation som underrättelseutredningen lägger fram är därför inte utformat för att ligga till grund för en omedelbar och avgränsad

omorganisation av berörda stabers underrättelseenheter. Underrättelseutredningen anser det lämpligare att förslaget beaktas av ledningsutredningen i samband med den totala översynen av försvarsmaktens högsta lednings-

organ.

Utredningen föreslår att de underriättelseupppilter som f. n. ligger på che-

fen för sektion 2 i försvarsstaben förs över till en ny befattning i staben

på samma nivå som chefen för operationsledningen. Utredningen benämner den nya befauningen underriättetsechef.

Utredningen anser att det är nödvändigt att tillgängliga organ för beredning

av ledningsfrågor inom underrättelsetjänsten förs samman och förstärks:

För.utredningen framstår det som mest naturligt och ändamålsenligt att

ett sådant beredningsorgan knyts direkt tull underrättelsechefen.

Utredningen föreslår att försvarsstabens och försvarsgrensstabernas be arbetningsresurser förs samman i försvarsstaben. Utredningen lämnar öppet om användningen hos försvarsgrenscheferna av underrättelsematerialet från den centrala bearbetningsenheten kräver att viss underrättelsepersonal skall finnas kvar i försvarsgrensstaberna.

Utredningen redovisar flera skäl som har åberopats för 1B:s orga-

nisatoriska placering utanför försvarsstabsorganisationen direkt

under överbefälhavaren. Vid en samlad bedömning av frågan om IB:s organisatoriska placering finner utredningen emellertid att övervägande skäl talar mot att byrån är knuten direkt till överbefälhavaren. Utredningen diskuterar olika alternativ till den nuvarande organisationsformen. Utredningen anser att det med utgångspunkt bl. a. i kravet på en smidig övergång till krigsorganisation är lämpligast att IB för framtiden inlemmas i försvarsstaben. I försvarsstaben bör IB enligt utredningens mening underställas un-

derrättelsechefen.

Enligt utredningen bör medel i fortsättningen ställas ull IB:s förfogande för att ge byråns ledning tillgång tll juridisk sakkunskap.

Verksamheten vid IB har hitills till viss del bedrivits bakom täck företag och andra täckanordningar. Även i framtiden bör det enligt utredningens mening vara tillåtet att under vissa villkor dölja verksamhet, anställnings- och ägandeförhållanden o. d. bakom företagsbeteckningar, enskilda personers namn m.m.

Utredningen framhåller aut vårt samhälle har eu omfattande system för insyn i och kontroll av verksamhet inom den of-

fentliga sektorn. Enligt utredningens uppfattning är det ändå av

olika skäl nödvändigt med ytterligare åtgärder för att öka insynen i underrättelsetjänsten. Åtgärder som främjar kontakter mellan underrättelseväsendet och övrigt samhällsliv bör enligt utredningens bedömande vara till fördel med tanke både på verksamheten som sådan och på medarbetarna. Utredningen förordar därför att särskilt utsedda förtroendemän får i uppdrag

att fortlöpande stå i nära förbindelse med underrättelseväsendet.

6 Riksdagen 1976: I samt. Nr 189,

Utredningen avvisar :tanken att en ökad allmän insyn i underrättelsetjänsten skall åstadkommas genom en lekmannastyrelse för försvarsstaben. Den förestår i stället att.et särskilt organ inrättas för ändamålet. Det nya organet bör enligt utredningen kallas försvarets underrättelsenämnd. rn . . na ör

Beträffande underrättelsenämndens" arbetsuppgifter. anser utredningen att huvuduppgiften bör vara att fortlöpande hålla sig un-

derrättad om verksamheten inom det militära underrättelseväsendet. Upp-

giften bör avse verksamheten på central och högre regional nivå. --

För att säkerställa nämndens: inflytande bör överbefälhavaren enligt utredningens uppfattning ha skyldighet att i viktigare frågor, t. ex. anslags-.

framställningar och samverkan med främmande makters underrättelscor-

ganisationer, samråda med: nämnden. Enligt utredningens mening ir det av olika skäl inte lämpligt att stadga ett obligatoriskt samrädsförfarande. Utredningen förutsätter emellertid att nämnden i flertalet frågor av betydelse informeras i efterhand. om tiden inte har medgett samråd. Underrättelsechef

och övriga till vilka överbefälhavaren kan delegera beslutanderätt i under-

rättelsefrågor bör enligt utredningen ha motsvarande skyldighet att samråda med underrättelsenämnden. . |

Utredningen anser att arbetsuppgifter m. m. för nämnden bör bestämmas i instruktion som utfärdas av regeringen. .

Utredningen föreslår att underrättelsenämnden får fyra ledamöter, varav en ordförande. Hos nämnden bör enligt utredningen vidare finnas en sek-

reterare samt Övrig biträdespersonal i mån av behov och tillgång på medel.

Experter och sakkunniga bör kunna anlitas under samma förutsättningar.

Enligt utredningens mening bör det ankomma på regeringen att utse ordförande och övriga ledamöter i nämnden. Sekreterare och övrig biträdespersonal bör nämnden få tillsätta. själv. Ledamöterna bör utses för tre år.

Överbefälhavaren och övriga myndigheter inom försvarsmakten bör enligt utredningen ha skyldighet att bistå nämnden med upplysningar och annat biträde. Inom ramen för sin insynsskyldighet bör nämnden givetvis ha rätt att enligt gällande sckretessbestämmelser få del av hemliga uppgifter.

Det är enligt utredningens mening viktigt att underrättelsenämnden fortlöpande redovisar sina synpunkter på verksamheten för överbefiilhavaren

eller andra berörda chefer. Om nämnden finner något förhållande otillfreds-

ställande bör den i första hand verka för en förändring hos vederbörande

myndighet. Ifall underrättelsenämnden finner att regeringen bör ingripa i något förhållande, bör nämnden enligt utredningens åsikt ha möjlighet

att göra framställning om detta till regeringen.

Underrättelsenämndens verksamhet bör enligt utredningens mening bedrivas endast under normala fredsförhållanden.

Utredningen anser i likhet med riksdagen (föl 1974:19, rskr 1974:190)

alt man inte bör öppet redovisa kostnaderna för IB. Enligt utredningen bör inte heller kostnaderna för övriga under-

rättelseenheter redovisas fristående inom resp. myndighets anslag.

Utredningen har i särskild skrivelse i november 1975 föreslagit dels att försvarsstabens underrättelseavdelning i sin helhet budgeteras över försvarsstabens primäruppdrag till allmän ledning och förbandsverksamhet, dels att löner m. m. för tre anställda, som nu belastar annan myndighet, I fortsättningen skall budgeteras på primäruppdraget Insatsberedskap m. m.: Allmän ledning och förbandsverksamhet.

Trots sitt ställningstagande till frågan om en generell särredovisning i budgeten av kostnaderna för underrättelsetjänsten anser utredningen att det behövs en samlad bild av underrättelsetjänstens kostnader och verksamhet bl. a. I budgetarbetet och för underrättelsenämndens arbete. Utredningen föreslår därför att ett särskilt få ck inrättas för underrättelsetjänst.

Utredningen anser att kostnaderna för täckanordningar för IB:s verksamhet bör få betalas från det primäruppdrag som omfattar

IB under villkor bl. a. att staten ensam svarar för finansieringen av täckanordningarna och att vinster och förluster i samband med försäljning av

objekten tillgodoförs resp. belastar primäruppdraget.

Utredningen förestår att de nu gällande föreskrifterna om redovisning och kontroll av medel vid IB omarbetas i formellt

avseende och kompletteras med bestämmelser om kontroll av förekommande täckarrangemang. Utredningen anser vidare att redovisningshandlingarna för IB skall bevaras i fem år sedan de har granskats.

Utredningen finner att underrättelsehandlingar från IB bör arkiveras vid försvarsstabens underrättelseavdelning (motsvarande). De

bör få gallras ut efter fem år, om inte regeringen efter framställning från

underrättelsenämnden beslutar annat.

Utredningen anser det självklart att underrättelseenheterna måste få föra arbets- och sökregister för att bringa reda i handlingar och uppgifter. Register som är upplagda för att ge ledning vid bedömningen av en persons uppfattning i vissa frågor, framför allt politiska. skall emellertid enligt utredningen betraktas som åsiktsregister och vara otillåtna. Utredningen ansluter sig till försvarsutskottets och JO:s bedömning att de register som har förts vid IB inte har karaktären av åsiktsregister.

Utredningen framhåller att stora påfrestningar är förenade med anställning vid en organisation som IB. Vid rekrytering av personal till IB bör enligt utredningens bedömning i första hand personer med erfarenhet från arbetslivet komma i träga.

Utredningen konstaterar att utbildningen av personal i underrättelseväsendets fredsorganisation inte är tllfredsställande f.n. Enligt utredningen bör det lämpligen uppdras åt överbefälhavaren att på den grund som har lagts genom en utredning inom försvarsstaben av den militära

underrättelsetjänsten (UMU 70) snarast utreda frågan och lägga fram förslag

i ämnet.

Anställningstiden vid IB bör enligt utredningens uppfauning begränsas till förslagsvis 12--15 år. Under inga omständigheter får

en anställd vid IB, som av olika skäl måste stuta sin anställning, lämnas att på egen hand klara problemen med ny anstältning. Utredningen pekar

på att frågor i samband med IB-personals avgång från tjänsten kan få sak-

kunnig behandling genom statens personalnämnd.

Utredningen framhåller au dess överväganden och förslag till stor del

utgörs av uttalanden av principiell innebörd om vad som bör gälla för den

svenska militära underrättelsetjänsten i framtiden. Sådana uttalanden bör enligt utredningen betraktas som riktlinjer för det fortsatta underriättelsearbetet.

Utredningen anser som tidigare nämnts att förslaget tll ändrad örganisation inte bör läggas till grund för en fristående omorganisation av underrättelseväsendet. Enligt utredningens mening bör det i stältet i form av

tilläggsdirektiv överlämnas till försvarsmaktens ledningsutredning för att

beaktas i samband med den fullständiga översynen av den centrala stabsorganisationen. .

Utredningen anser att förslaget om försvarets underrättelsenämnd bör behandlas för sig med sikte på att nämnden skall träda i funktion så snart som möjligt. Utredningen bedömer att nämndens verksamhet skall kunna börja senast den 1 januari 1977.

Underrättelsetjänsten bör enligt utredningen kunna redovisas som fack

första gången i samband med anslagsframställningar och årsredovisningar

inför budgetåret 1977/78.

Utredningens förslag om nivåhöjningar och förstärkning av resurserna för underrättelsetjänstens ledning innebiir ökade kostnader för försvarsstaben. Kostnaderna bör enligt utredningens mening beräknas av försvarsmaktens ledningsutredning som ett led i den totala kostnadsberäkningen för den nya stabsorganisationen.

Förbättrad utbildning i enlighet med utredningens riktlinjer kommer också att föranleda ökade kostnader. Storleken av dessa kan enligt utredningen inte överblickas förrän de ytterligare undersökningar som utredningen förordat har genomförts.

Kostnaden för att IB skall få ullgång till särskild juridisk sakkunskap

bedömer utredningen som mycket liten.

Utredningen anser att kostnaderna för underrättelsenämnden bör kunna hållas inom en ram av 100 000 kr. för budgetår. Medel för nämndens verksamhet bör enligt utredningen anvisas över anslaget Vissa nämnder m. m.

under försvarshuvudtiteln. De remissinstanser som har yttrat sig över underlaget för utredningens

överväganden och förslag har i några fall anmärkningar mot detta. Man anser att utredningen har överbetonat underriättelsetjänstens förvarningsupppgilt på bekostnad av uppgiften att ge underlag för förbandsproduktionen. Vidare har den tekniska underrättelsetjänsten inte alls behandlats.

Remissinstanserna deltar utredningens uppfattning om behovet av cn mi-

litär underrättelsetjänst, gränsdragningen mellan underrättelse- och säkerhetstjänsten samt kravet på allsidighet.

Överbefälhavaren och chefen för armén anser att den militära underrättelsetjänsten bör ha större egna resurser för att inhämta underrättelser

från länder utanför närområdet än vad utredningen har funnit. Chefen för

armén har vidare den uppfattningen att utredningen har undervärderat underrättelsetjänstens roll i försvarsmaktens långsiktsplanering.

Överbefälhavaren delar utredningens uppfattning att det måste bedömas

från fall till fall vad som är godtagbara former för underrättelseinhämtning

och att man därvid måste ta hänsyn till samtliga inverkande omständigheter. Enligt överbefälhavaren är det dock väsentligt att verksamheten inte regleras genom föreskrifter i vidare mån än vad som bedöms oundgängligen nödvändigt. Beträffande utnyttjandet av inhemskt hemligt material anser han att IB bör få ta del av sådant utan att redovisa alla motiv för berörd myndighat.

Bristen på bearbetningsresurser bekräftas av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Överbefälhavaren ansluter sig till utredningens uppfattning att datateknik bör tas i anspråk i ökad omfattning vid bearbetningen.

Utredningens förslag att höja underrättelseledningens nivå och inrätta en befattning för underrättelsechef får ett blandat mottagande. Marin-

och flygvapencheferna samt försvarets materielverk godtar förslaget medan överbefälhavaren och chefen för armén motsätter sig det.

Förslaget att föra samman och förstärka underrättelsetjänstens lednings-

och beredningsorgan mottas positivt. Enligt chefen för flygvapnet, försvarets materielverk och försvarets forskningsanstalt bör en förstärkt lednings-

enhet också innehålla resurser för att leda den tekniska underrättelsetjänsten.

Utredningens förslag att centralisera bearbetningsresurserna till försvarsstaben biträds av alla remissinstanser utom cheferna för armén och marinen. Också de som i princip biträder förslaget har vissa invändningar.

Av de remissinstanser som har vttrat sig i frågan anser bara chefen för marinen alt IB bör inordnas i försvarsstaben.

Förslaget att inrätta en försvarets underrättelsenämnd får ct positivt mot-

tagande av alla remissinstanser utom försvarets radioanstalt som dock inte vill motsätta sig att nämnden inrättas.

Utredningens förslag i ekonomi- och arkivfrågor godtas i stort sett. Nästan

alla remissinstanser avstyrker förslaget att inrätta et särskilt fack för un-

derrättelsetjänst.

De remissinstanser som har yttrat sig över utredningens förslag i personaloch utbildningsfrågor delar utredningens grundsyn på dessa men anmärker i vissa fall på detaljer.

Överbefälhavaren och chefen för marinen instämmer i att underrättel-

setjänstens organisation bör bestämmas slutligt i samband med den pågående översynen av stabsorganisationen. Enligt överbefälhavaren bör regeringen

dock ge viss inriktning beträffande IB:s lydnadsförhållanden.

7 Riksdagen 1976. I saml. Nr 1N9.

Allmänna riktlinjer för den militära underrättelsectjänsten

Jag vill först i korthet beröra utredningen synpunkter på den hittillsvarande verksamheten inom den militära un-

derriättelsetjänsten. Enligt sina direktiv skulle utredningen göra de tillbaka-

blickar på underrättelsetjänstens verksamhet som var nödvändiga för utt

få underlag för förslag om verksamhetens framtida inriktning. Direktiven

angav att det var särskilt viktigt att utredningen följde verksamhetens karaktär och inriktning under efterkrigstiden mot bakgrund av det internationella skeendets inverkan på vårt land och hur detta vid vissa tidpunkter bedömdes påverka vårt försvar och vår säkerhet. Utredningen har fullgjort

denna del av uppdraget bl. a. genom en särskild expertundersökning. Jag

anser att utredningen, inte minst genom expertundersökningen, på ett virdefulli sätt har analvserat det militära underrättelseväsendet och dess roll i vårt försvar. Enligt min mening har utredningens redovisning av vår un-

derrättelsetjänst också medfört att sådana frågor som förekom under den s. k. IB-affären nu kan diskuteras från mera sakliga utgångspunkter. Utredningens anmärkningar mot 1B-verksamheten rör I huvudsak bara sck-

retessen kring byråns existens och vissa rapporter av säkerhetsunderrättelsckaraktär som byrån har lämnat vidare till försvarsstabens säkerhetsavdelning. Jag återkommer till den sistnämnda frågan i det följande.

Jag går så över till utredningens bedömning av behovet av en militär underrättelsetjänst i fredstid. Riksdagen har ut-

talat att en allsidig underrättelsetjänst skall ingå i vårt totalförsvar (se 1. ox.

FöU 1972:17, rskr 1972:231). Utredningen ansluter sig till detta och andra uttalanden av riksdagen. Enligt utredningens uppfattning är behovet av en underrättelsetjänst särskilt stort på grund av vårt läge 1 gränsområdet mellan två militära block samt vår alliansfria utrikespolitik. Jag har samma uppfattning som utredningen i denna fråga. Några nya omständigheter som minskar behovet av information om andra länder har inte kommit till sedan riksdagen senast uttalade sig om vikten av att vi har en verksamhet av detta slag. Det är inte heller något som tyder på att behovet av särskilda

kunskaper om andra länder kommer att minska i framtiden. Därför mäste vi även i fortsättningen ha en välorganiserad och effektiv underrättelsetjänst.

Som utredningen har påpekat är det nödvändigt att fortlöpande ha den normala verksamheten i frimmande länder klar för sig, så att nya iakttagelser kan bedömas mot en riktig bakgrund. En framgångsrik underrättelseverk-

samhet bygger också på ett yrkeskunnande och en erfarenhet som inte kan

förvärvas först när ett krisläge redan har inträffat. Oavsett hur den aktuella utrikespolitiska situationen ter sig pågår hela tiden inom försvarsmakten en omfattande förbandsproduktion som förutsätter kunskaper om andra länders krigsresurser m. m. Det kunskapsbehov som förbandsproduktionen sålunda för med sig ställer ständigt krav på vår underrättelsetiänst. Vad jag

nu har anfört visar klart att vårt lands underrättelsetjänst måste verka också under normala fredliga förhållanden.

Jag delar utredningens uppfattning att underrättelsetjänstens

huvudsakliga uppgifter även i fortsättningen bör vara att ge un-

derlag för besiut om försvarsmaktens beredskap (den s. k. förvarningsfunktionen) och att förse försvarsmaktens ledning med underrättelser som har betydelse för krigsplanläggningen och långsiktsplaneringen. I den instruktion

och det reglemente för underrättelsetjänsten som överbefälhavaren har fastställt finns bl.a. dessa uppgifter redan intagna. Utredningen anser att ökade krav i framtiden kan komma att stillas på

vår underrättelsetjänst när det gäller att kontrollera att ingångna nedrustningsavtul efterlevs. Överbefälhavaren instämmer i utredningens bedöm-

ning. Även jag finner att denna uppgift för underrättelsetjänsten kan bli

ullt viktigare i fortsättningen.

Jag vill i detta sammanhang tå upp frågan om prioriteringen av underrättelsetjänstens olika uppgifter. Enligt utredningens uppfattning är det nödvändigt att förvarningsfunktionen får företräde framför andra uppgifter när resurserna är otillräckliga. Dotta är också min mening. Jag vill emellertid

med anledning av vad bl. a. chefen för armén har anfört i sitt remissyttrande framhålla att behovet av underrättelser för förbandsproduktionen inte kan eftersättas i någon större utsträckning utan att det påverkar vår försvarskraft.

Prioriteringen av förvarningsfunktionen bör enligt min uppfattning gälla

främst för de organ som har till uppgift att inhämta underrättelser med

särskilda medel.

När det gäller den militära underrättelsetjänstens mål och verksamhetsområde kan jag ansluta mig tull utredningens uppfattning att uppgifien att inrikta underrättelsetjänsten måste ligga på de befattningshavare inom försvarsmakten som behöver underrättelser om främmande makter för att kunna lösa sina arbetsuppgifter. Självfallet måste dock underrättelsetjänstens verksamhet, liksom all annan statsverksamhet, ligga i linje med statsledningens intentioner i utrikespoliuska och andra frågor. Vissa övergripande anvisningar från statsledningen måste därför finnas liksom en fortlöpande granskning och kontroll av verksamheten. Enligt utredningens uppfattning, som jag delar, är det inom dessa ramar som överbefälhavaren skall ha rätt att närmare inrikta underrättelsetjänsten.

Utredningen tar i detta sammanhang upp frågan om gränsdragningen mellan underrättelse- och säkerhetstjäns-

tens verksamhetsområde. Regler som skall förhindra att un-

derrättelscorganen verkar utanför sina områden måste enligt utredningen utgå från underrättelsetjinstens syfte. De enheter som hör till underrittelseväsendet bör enligt utredningens uppfattning bara få inhämta, bearbeta och lagra sådan information som ir klart ägnad att öka oller befästa vår kunskap om andra länder i sådana avseenden som har betydelse för vårt

lands yttre säkerhet. Avsteg från denna reget bör enligt utredningens mening

få göras bara i vissa situationer när ett underrättelscorgans eget säkerhetsskydd berörs. Utredningens uppfattning i denna fråga ansluter nära till den

mening som försvarsutskottet har gett uttryck åt (FöU 1973:25 s. 11). Re-

missinstanserna har godtagit utredningens förslag i denna del. För egen del vill jag betona att frågan om gränsdragningen mellan underrättelse- och säkerhetstjänst är så komplicerad att det är svårt att på ett klarare sätt än

vad utredningen har gjort ange skillnaden mellan dem. Det torde därför inte heller gå att dra skarpare gränser för underrättelscorganens ansvarsområde än vad utredningen har föreslagit. I likhet med utredningen anser jag det dock viktigt att de båda verksamhetsgrenarna samverkar med varandra, 1. ex. i situationer då en informations karaktär av utrikesunderrättelse

celler säkerhetsunderrättelse ännu inte har blivit klarlagd.

Jag delar utredningens uppfattning att vi redan under normala fredsförhållanden behöver inhämta och bearbeta sådan information som andra länder försöker hålla hemlig. Det ligger i sakens

natur att sådana uppgifter kan vara mycket betydelsefulla för våra säker-

hetspolitiska bedömningar. Våra underriättelseorgans beredskap kräver dessutom utt de tränas i att inhämta och i övrigt handskas med hemlig information under lugna förhållanden.

Utredningen har enligt min mening helt riktigt framhållit att vära

kunskaper om omvärlden måste vara allsidiga. Som

utredningen har belyst skiftar emellertid tillgången på allmänt tuillgänglig

information mycket från ev land till ett annat. Jag anser I likhet med ut-

redningen att underrättelsetjänstens insatser måste anpassas tull dessa förhållanden. Jag delar också utredningens bedömning att den skiftande utlgängen på öppen information helt naturligt främst påverkar inriktningen av de enheter som inhämtar underrättelser med s. k. särskilda medel.

De remissinstanser som har viurat sig över utredningens bedömning av behover av information om länder utanför närområdet anser i likhet med utredningen att sådan information behövs. Man menar samtidigt att utrikesdepartementet inte kan fullgöra uppgiften att skaffa fram sådan information och att försvarsmakten därför behöver egna resurser för detta ändamål. Enligt utredningens uppfattning behöver den militära underrättelsetjänsten information från mera avlägsna områden för

att få bakgrund till sina bedömningar av utvecklingen inom närområdet. Utredningen framhåller också att konflikter i andra delar av världen kan

sprida sig till vårt närområde eller binda stormakternas resurser på annat håll. Jag delar utredningens bedömning i dessa avseenden. Jag vill emellertid också framhålla att vi för vår förbandsproduktion behöver underrättelser om den senaste vapenutvecklingen. stridstekniken m. m. Sådana underrättelser måste vi till stor del hämta in från aktuella krigsskådeplatser. oavsett var dessa är belägna. Underrättelser av detta slag är ofta rent militärt eller militärtekniskt betonade. Inhämtandet av dem förutsätter i hög grad ot

fackkunnande som finns främst inom försvarsmakten. Jag bedömer emellertid att den militära underrättelsetjänstens egna resurser f. n. är tillräckliga för detta ändamål. Som utredningen har framhållit är dock en nära samverkan mellan utrikesdepartementet och det militära underrättelseväsendet nödvändig.

Jag behandlar härefter inhämtningen av underrättelser och vill först ta upp frågan vilka medel och metoder som bör kunna

komma i fråga vid inhämtning av hemlig information. Enligt utredningens mening spelar signalspaningen en viktig roll vid kartläggningen av främst den militära aktiviteten i vårt närområde. Ut-

redningen påpekar bl. a. att signalspaningen medför mindre risker för utrikespolitiska förvecklingar och för enskilda personer än andra sätt att med

särskilda medel inhämta underrättelser. Utredningen förordar en fortsatt

stark satsning på den verksamhet som bedrivs vid försvarets radioanstalt. Jag ansluter mig till utredningens bedömning att radioanstaltens verksamhet också under den närmaste framtiden kommer att ha stor betydelse. Den tekniska utvecklingen kommer dock i ett längre perspektiv sannolikt att

göra det svårare för radioanstalten att verka. Jag anser att vi därför noga måste följa utvecklingen inom radioanstaltens verksamhetsområde så att anstaltens resurser kan anpassas till förändringar i möjligheterna att inhämta

underrättelser genom signalspaning.

Inhämtning av underrättelser med andra särskilda medel än signalspaning måste enligt utredningens bedömning bedrivas också i fortsättningen. Utredningen anser att vad som därvid är godtagbart måste bedömas från fall till fall och att hänsyn därvid måste tas till alla omständigheter, t. ex. försvarets behov av underrättelserna, den utrikespolitiska situationen och riskförhållandena. Det hade givetvis varit önskvärt att kunna ge mer detaljerade riktlinjer för detta slags underrättelseinhämtning. Det går emellertid inte att förutse vilka situationer vår

underrättelsetjänst kommer att ställas inför i framtiden. Jag ansluter mig

till vad utredningen har uttalat i detta hänseende. Jag vill dock särskilt understryka den utrikespolitiska situationens betydelse i sammanhanget. Vad som kan anses otillbörligt under normala fredsförhållanden kan i ett kritiskt läge eller i krig vara försvarligt eller nödvändigt.

Jag vill särskilt framhålla att all medverkan i den verksamhet som det här gäller måste vara frivillig och att de personer som tar emot uppdrag inom sådan verksamhet skall upplysas om risker o. d. med uppdragen. Det är vidare angeläget att tillfälliga medarbetare i IB:s verksamhet så långt det är möjligt ges bestämda uppdrag. som de inte utan organisationens

godkännande får gå utanför. Som utredningen har framhållit bör inte heller

sådana medarbetare få sekretessbelagd bakgrundsinformation för sina uppdrag utan särskild prövning. Enligt min mening skall informationen inte vara mer omfattande än vad som behövs för varje uppdrag.

Utredningen avvisar tanken på en särskild lagstiftning som skulle göra det möjligt för personer som är knutna till underrättelsetjänsten att i sin verksamhet använda sig av metoder som innebär kränkning av svensk lag. Enligt utredningen får de begå eljest kriminaliserade handlingar bara om det är tillåtet enligt allmänna rättsgrundsatser, främst i situationer när nödeler nödvärnsrätt föreligger. Jag har samma grundinställning som utredningen i denna fråga.

Utredningen har också övervägt om det behövs regler som inskränker

underrättelseorganens handlingsfrihet inom ramen för vad gällande lagstiftning tillåter. Utredningen konstaterar i anslutning till JÖO:s uttalande att infiltration i legala sammanslutningar inte bör få förekomma i fredstid. Även

jag anser att sådan infiltration inte kan tillåtas här i landet. Jag delar vidare utredningens uppfattning att det inte är möjligt att avfatta inskränkande

regler för varje tänkbar situation. Jag återkommer i stället i det följande

med förslag att principiella överväganden i dessa frågor får göras i samverkan

mellan underrättelsetjänstens ledning och företrädare för det allmänna.

I iikhet med utredningen anser jag att underrättelscorganen bör få tillgång till hemlig information som finns hos andra svenska staäatsmyndigheter undersamma förutsättningar som gäller för övriga myndigheter, dvs. att motiven anges och att den utlämnande myndigheten bedömer att informationen behövs för den andra myndighetens verksamhet.

Med utgångspunkt i vad överbefälhavaren har anfört i denna fråga vill jag

dock understryka att det är angeläget att finna sådana former för tillämpningen av de gällande bestämmelserna att underrättelseorganen inte i praktiken avskärs från möjligheten att få del av informationen i fråga.

Utredningen bedömer att vårt samarbete med andra underrältelseorganisationer är till övervägande nytta för landet. Utredningen anser emellertid att samarbetet rymmer åtskilliga vanskliga moment. BI. a. är det svårt att överblicka vilka underrättelser som vi i olika sammanhang lämnar till andra länder. Enligt utredningens mening är det också en viktig fråga vilken information vi själva bör bidra med inom ramen

för ett sådant samarbete. Personuppgifter om svenska medborgare och ut-

ländska medborgare bosatta här i landet bör enligt utredningens uppfattning

inte få lämnas till främmande underrättelseorganisationer utan prövning i varje särskilt fall. Utredningen anser att uppgifter av detta slag bör få

lämnas ut bara när svenska säkerhetsintressen är berörda. Vid prövningen

bör beaktas att samverkan inom underrättelsetjänsten inte får utnyttjas för

att ge främmande makt tullgång till uppgifter som den är förhindrad att

få genom internationell samverkan på polisens och det övriga rättsväsendets område. |

Jag delar utredningens uppfattning att samarbete med utländska underrättelseorganisationer är nödvändigt för en så jämförelsevis liten organisation som vår. Genom samarbetet får vi del av information som kräver sådana särskilda resurser m. m. som vi saknar. Liksom utredningen anser jag att

alla försvarsmaktens kontakter med andra länder behöver samordnas så att vi får en helhetsbild av den information som vi lämnar till dessa. De principer som hittills har varit vägledande för utbytet av information med

frimmande — underrättelseorganisationer redovisades inför riksdagens

konstitutionsutskott (KU 1974:22) under dess behandling av IB-affären, Utredningen har i anslutning till denna redovisning som sin uppfattning uttalat att hemliga uppgifter om det svenska försvaret inte bör få lämnas ut och att informationsutbytet uteslutande bör ske i syfte att tjäna det svenska

försvaret. Jag instämmer i utredningens uttalande. Jag ansluter mig också

till utredningens bedömning i fråga om utvlimnande av personuppgilher.

Prövningen av sådant utlämnande bör enligt min mening ske synnerligen

restriktivt. Detta gäller inte minst om uppgifterna avser politiska flyktingar.

Utredningens bedömning att resurserna för bearbetning av underrättelser är otillräckliga bekrättas av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Enligt utredningen är detta en följd av bl. a. det ökade informationsflöder och de allt större svårigheterna att bedöma utrikespo- Hitiska frågor. Jag delar uppfattningen att de resurser som står till förfogande för att bearbeta inkommande underrättelser tf. n. inte är tillräckliga. Ciksom utredningen finner jag att frågan hör nära samman med underrättelseväsendets och särskilt bearbetningsenheternas organisation. Jag återkommer i det följande till denna del av utredningens förslag.

Jag delar utredningens uppfattning om behovet avatt utvärdera verksamheten, särskilt på bearbetningssidan. Även enligt min åsikt framstår det som sannolikt att en återkommande, genomgripade utvärdering skulle kunna ge underlag för en bättre resursanvändning.

Utredningen tar i samband med beurbetningsfrågorna upp an vändningen av data maskiner i underrättelsetjänsten. Enligt utredningens uppfattning skulle effektiviteten i bearbetningen av underrättelser öka om datatekniken 10gs i anspråk i högre grad än nu. Överbefälhavaren framhåller i sitt remissyttrande att också IB kan få behov av att utnyttja datateknik för sina särskilda behov av informationsbehandling. Jag godtar utredningens och överbetälhavarens bedömningar i denna fråga. Jag vill dock framhålla alt underrättelsetjänstens behov av datamaskinkapaciet måste vägas mot andra angelägna datakrafibehov.

Jag delar utredningens syn på delgivningen av underrättelser. Också jag anser således att i princip allt inhämtat underrättelsematerial skall lämnas över till den enhet som svarar för bearbetningen inom ansvarsområdet i fråga. Bara i verkliga undantagsfall bör det få förekomma att underrättelser går förbi bearbetningsenheterna till andra delar av försvarsledningen.

Jag går härefter över till vissa budget-, arkiv- och personal-

frågor som utredningen har behandlat.

Jag delar utredningens uppfuttning att kostnaderna för under-

rättelsetjänsten inte bör redovisas fristående i budgetsammanhang. En sådan särredovisning strider enligt min mening mot grunderna för det planerings- och budgetcringssystem som tillämpas inom försvarsdeparte-

mentets verksamhetsområde. Vid sin behandling av prop. 1974:1 (bil. 6 s. 189) uttalade riksdagen (FöU 1974:19 s. 38-39, rskr 1974:190) att kostnaderna för IB inte heller i fon-

sättningen borde redovisas öppet inom det primäruppdrag och anslag som IB ingår i. Utredningen har för sin del instämt i riksdagens uttalande. Jag ansluter mig också till denna uppfattning. I likhet med utredningen anser jag nämligen att en sådan öppen redovisning skulle lämna främmande underrättelse- och säkerhetsorgan alltför stora möjligheter att kartlägga IB:s inriktning och verksamhet.

I likhet med utredningen anser jag att säkerhetsskyddet kring IB kräver särskilda anordningar för att dölja verksamhet, anställnings- och

ägandeförhållanden m. m. Sådana anordningar bör alltså vara tillåtna också i fortsättningen. Utredningen föreslår att vissa villkor skall gälla för att medel

avsedda för IB under anslaget Insatsberedskap m. m. skall få användas för täckanordningar. Även jag anser att det finns skäl att knyta vissa villkor till användningen av ifrågavarande anslag för dessa ändamål. Jag avser att återkomma i denna fråga vid begäran om medel för verksamheten.

I anslutning till vad jag har anfört om den hittillsvarande verksamheten

vill jag ta upp frågan hur sådana uppgifter bör behandlas som

uppenbart saknar betydelse både för underrättelse- och säker-

hetstjänsten. I första hand bör man givetvis försöka undvika att över huvud

taget inhämta sådant material. I andra hand bör material av detta slag som ändå har överlämnats till underrättelsetjänsten förstöras där så kan ske med hänsyn till gällande bestämmelser om arkivering vid statliga myndigheter. Detta bör enligt min mening gälla oavsett varifrån materialet härstammar. I motsats till utredningen finner jag att betydelselösa uppgifter av den art det här är fråga om bör avlägsnas från underrättelsehandlingar.

Liksom utredningen finner jag det självklart att underrättelseenheterna måste få föra arbets- och sökregister för att bringa reda i handlingar och uppgifter. Lika klart är det att register som läggs upp och förs tör att kartlägga personers åsikter i vissa frågor, framför allt politiska. inte skall tillåtas vare sig inom underrättelsetjänsten eller i andra sammanhang.

Jag går så över till personalfrågorna. Utredningen framhåller att

stora påfrestningar är förenade med anställning vid en organisation som IB. Särskilda krav måste därför enligt utredningen ställas på den personal som anställs vid IB. Utredningen anser att ingen bör anställas vid byrån innan vederbörande har informerats om arbetets nutur och påfrestningar. Enligt utredningens uppfattning bör i första hand personer med udigare erfarenhet från yrkeslivet komma I fråga. För att förhindra att problem uppkommer under anställningen är det enligt utredningen angeläget at man tar hänsyn till sådana faktorer som bakgrund och psykisk status. Utredningen

anser att sådana förhållanden bör kunna takttas under provtjänstgöring inom en annan del av underrättelseväsendet än IB. Jag ansluter mig till utredningens överväganden i dessa frågor.

Anställningstiden vid IB bör enligt utredningens uppfattning begränsas

till 12-15 år. Överbefälhavaren har i sitt remissyttrande kritiserat utredningen på denna punkt och anfört att anställningstiden för IB-personal inte bör

låsas utan som nu vara flexibel. Jag delar överbefälhavarens uppfattning.

Utredningen anser att frågor om IB-personalens avgång före normal pen-

sionsålder bör behandlas av statens personalnämnd. Överbefälhavaren och

chefen för armén har i sina remissyttranden funnit att denna ordning inte

bör tillämpas. Enligt min mening talar bl. a. sekretessynpunkter för att t. ex.

frågor som rör omplacering av IB-personal normalt handläggs av överbefälhavaren.

Insyns- och kontrollfrågor

Jag behandlar härefter frågorna om allmän insyn i och kontroll av den militära underrättelsetjänsten. Jag vill till en början erinra om att det redan

i dag finns en väl utbyggd insyns- och kontrollapparat på detta område.

I likhet med utredningen och flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga anser jag det ändå nödvändigt med ytterligare åtgärder för att öka insynen i underrättelsetjänsten. Den insyn och kontroll som förekommer f. n. är till stor del en granskning i efterhand av fattade beslut

och vidtagna åtgärder i övrigt. Jag delar därför utredningens uppfattning

att kontrollen av och insynen i verksamheten bör vara fortlöpande. Underrättelseorganen kan eljest komma att under långa tider bedriva sin verk-

samhet utan närmare kontakt med och insyn från samhället i övrigt. Bl. a.

sådana förhållanden har enligt min mening gjort att den debatt som hittills har förts om vår underrättelsetjänst ibland har varit ensidig och inte tillräckligt har belyst t. ex. behovet av en sådan verksamhet. Jag har vidare samma åsikt som utredningen om främst personalens behov av kontakter med samhället i övrigt. Jag tillstyrker därför utredningens förslag att särskilda förtroendemän skall få i uppdrag att fortlöpande stå i nära förbindelse med underrättelseväsendet och följa verksamheten inom detta.

I fråga om förtroendemännens befogenheter vill jag betona

att en ökad insyn I och kontroll av underrättelsetjänsten inte får föra med

sig att försvarsledningen får ett minskat ansvar för verksamheten. Inte heller

får resultatet av förtroendemiännens verksamhet bli att t. ex. JO:s och JK:s

tillsyn inskränks. I likhet med utredningen anser jag därför att en sådan

grupp av förtroendemän inte skall ha rätt att besluta i frågor om 1. ex. un-

derrättelseorganens mål och inriktning eller överta sådana arbetsuppgifter som f. n. ligger på olika kontroll- och insynsorgan. Förtroendeminnen bör begränsa sig till att fortlöpande följa och informera sig om försvarsmaktens undoerrättelsetjänst.

För att säkerställa förtroendemännens inflytande föreslår utredningen att överbefälhavaren skall samråda med dem t viktigare trågor som anslagsframställningar och samverkan med frimmande underrättelseorganisationer. Utredningen anser dock inte att samrådsförfarandet bör vara obliga-

toriskt med hänsyn bl.a. till kravet på snabbhet i beslutsprocessen. Ut-

redningen förutsätter emellertid att förtroendemännen informeras i ofterhand i de fleswa frågor, om inte tiden har medgett samråd. Jag tillstyrker utredningens förslag också i denna del.

Jag biträder utredningens uppfattning att förtroendemännen bör ha möjlighet att hos vederbörande myndighet eller regeringen föreslå de åtgärder som deras iakttagelser kan föranleda.

Jag instämmer i utredningens bedömning att en eventuell Iekmannastyrelse för försvarsstaben kommer att få alltför många andra arbetsuppgifter för att hinna ägna den tid som behövs åt underrättelsetjänsten och at sckretesskravet kan bli svårt att tillgodose i ett sådant organ. Jag anser därför i likhet med utredningen att ifrågavarande kontroHuppgifter inte bör läggas på en styrelse för försvarsstaben. På grund härav biträder jag utredningens förslag att ett särskilt organ inrättas för ändamålet. Benämningen försvarets underrättelsenämnd har jag inte något att invända mot.

Inte heller i fråga om underrättelsenämndens verksamhetsområde har jag någon erinran mot utredningens förslag. Nämnden bör således ägna uppmärksamhet åt verksamheten inom det militära underrättelseviäsendet på central och högre regional nivå. Den bör särskilt följa den del av underrättelsetjänsten som inhämtar underrättelser med s. k. särskilda medel. Nämnden bör — som utredningen har förordat — själv avgöra vilka frågor I övrigt som skall tas upp. Jag vill i sammanhanget endast peka på att de bearbetande enheternas slutprodukter i form av bedömningar. handböcker m. m.. samverkan med främmande underrättelseorganisationer, medel och metoder för underrättelseinhämtning. uppläggande och förande av register, personalrekrytering samt frågor i samband med anställdas avgång är sådant som bör vara av särskilt intresse. Som utredningen har föreslagit bör nämnden vidare sträva efter att fortgående bilda sig en uppfattning om underrättelsetjänstens betydelse för vårt lands säkerhetspolitik.

Utredningen finner det önskvärt att olika samhällsuppfatutningar blir representerade i underrättelsenämnden. Utredningen anser dock att antalet ledamöter av praktiska skäl måste starkt begränsas. Den föreslår att nämnden får fyra ledamöter, ordföranden medräknad. Hos nämnden bör enligt utredningen vidare finnas en sekreterare och övrig biträdespersonal i mån av behov och tillgång på medel. Expener och sakkunniga bör enligt utredningens mening kunna anlitas under samma förutsättningar. Utredningen föreslår att regeringen utser ordförande och övriga ledamöter i nämnden för en tid av tre år medan sekreterare och övriga biträdespersonal skall tillsättas av nämnden själv.

Jag anser liksom utredningen att olika uppfattningar i samhällsfrågor bör

vara representerade i underrättelsenämnden. Enligt min mening bör dessutom någon av ledamöterna ha särskild juridisk sakkunskap. Detta kräver enligt min bedömning att ledamöterna är flera än vad utredningen har föreslagit. Jag förordar att nämnden får sex ledamöter. Jag biträder utredningens förslag att ordförande och övriga ledamöter skall utses av regeringen för en tid av tre år. Enligt min mening bör även sekreterare i nämnden utses av regeringen. Kravet på sekretess kring nämndens verksamhet gör att utomstående experter och sakkunniga bör anlitas bara i begränsad omfattning. Nämndens behov av att anlita sådana experter m. m. kan enligt min bedömning inte heller bli särskilt stort. Jag anser det därför inte motiverat att ge nämnden uttrycklig befogenhet att använda sig av experter och sakkunniga.

I likhet med utredningen anser jag att nämndens verksamhet bör bedrivas endast under normala fredsförhållanden.

Jag biträder utredningens förslag att underrättelsenämndens arbetsuppgifter, organisation och verksamhetsformer m. m. bör närmare anges i en särskild instruktion.

Nämnden bör enligt min mening kunna börja sitt arbete den I juli 1976.

Liksom utredningen anser jag att medel för underrättelsenämndens verksamhet bör anvisas över försvarshuvudutelns anslag Vissa nämnder m. m. Kostnaderna för nämndens verksamhet under budgetåret 1976/77 bör bli jämförelsevis blygsamma. De bör enligt min mening kunna täckas genom anslagsöverskridande.

Organisationsfrågor

Utredningens förslag om den militära underrättelsetjänstens framtida organisation innebär att ansvaret för verksamhetens ledning och samordning närmast under överbefälhavaren och chefen för försvarsstaben läggs på en nyinrättad befattning som underrättelsechef. Befattningen skall enligt utredningen placeras på samma nivå som chefen för operationsledningen i

staben. Underrättelsechefen får enligt förslaget till sitt omedelbara förfogande

ett beredningsorgan. Utredningen förestår vidare att de centrala stabernas resurser för bearbetning av underrättelser förs samman i försvarsstaben och där under underrättelsechefen bildar en enhet för bearbetning av under-

rättelser. IB inordnas enligt förslaget i försvarsstabens organisation och un-

derställs underriättelsechefen, som blir verksamhetens öppet redovisade chef. Utredningen överlämnar åt försvarsmaktens ledningsutredning att ta ställning till försvarsstabens säkerhetsavdelnings resp. attachéavdelnings framuda plats i organisationen.

Utredningen pekar på att de centrala stabernas organisation f. n. utreds av försvarsmaktens ledningsutredning. Organisationsförslaget bör därför enligt utredningens mening inte föranleda en fristående omorganisation av underrättelseväsendet. Utredningen anser att det i stället genom tilläggs-

direktiv bör lämnas över till försvarsmaktens ledningsutredning för att beaktas vid översynen av stabsorganisationen i stort. Enligt min mening bör ledningsutredningen få i uppdrag att närmare pröva om underrättelseutredningens överväganden av underrättelseledningens nivå och resurser samt

bearbetningsresursernas fördelning bör läggas till grund för den framtida

organisationen. Jag ämnar därför föreslå regeringen att utfärda tilläggsdi-

rektiv för försvarsmaktens ledningsutredning i denna del.

Jag vill dock redan i detta sammanhang ta upp frågan om IB:s organisatoriska anknytning. Nästan alla remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser i motsats till utredningen att IB inte bör inordnas

i försvarsstaben. Som skäl för sitt ställningstagande anför remissinstanserna

bl. a. att en anknytning till försvarsstaben skulle försvåra samarbetet med utländska underrättelseorganisationer och att IB-personalen bör vara åtskild

från annan underrättelsepersonal.

Jag delar utredningens uppfattning att det är en fördel om IB inte avviker

alltför mycket från annan statlig verksamhet i organisatoriskt avseende. I likhet med utredningen kan jag inte heller finna att en organisatorisk

anknytning till försvarsstaben på något avgörande sätt bör påverka vårt samarbete med främmande underrättelseorganisationer. Kravet på snabb övergång till krigsorganisation tillgodoses vidare enligt min bedömning lika väl med den föreslagna organisationsanknytningen som med den nuvarande.

Jag förordar därför att IB organisatoriskt knyts till försvarsstaben. Enligt

min mening kan denna organisationsförändring genomföras oberoende av vilken ställning som kommer att tas till utredningens organisationsförslag i Övrigt.

Förslaget att knyta IB närmare samman med försvarsstaben får ses som ett principförslag. Som jag har nämnt utreds bl. a. försvarsstabens framtida organisation f. n. Underrättelseledningens placering i staben är därför inte klar. Med hänsyn härtill är jag f. n. inte beredd att närmare ange IB:s framtida plats i staben. Jag avser föreslå att regeringen tar upp denna fråga i tillläggsdirektiven till försvarsmaktens ledningsutredning.

Jag vill betona alt den organisationsanknytning som jag nu har förordat kan medföra bl. a. säkerhetsproblem som kräver specialreglering i förhållande till vad som gäller för försvarsstaben i övrigt. Det ankommer i huvudsak på överbefälhavaren att besluta om sådana åtgärder som tillgodoser bl. a. kravet på säkerhetsskydd.

Övriga frågor

Utredningens förslag i övriga delar rör i de festa fall sådana frågor som regeringen äger besluta i. lör sammanhangets skull och för att informera riksdagen om min syn på utredningens förslag vill jag ändå kort beröra även dessa frågor.

I fråga om budgetering av vissa personallöner m. m.

har regeringen på min föredragning (prop. 1975/76:100 bil. 6 s. 147 och 293) föreslagit riksdagen ändringar som i stort innebär att kostnaderna för försvarsstabens underrättelseavdelning resp. IB skall budgeteras samlat under anslagen Försvarsstaben resp. Insatsberedskap m. m.

Utredningens förslag att inrätta ett särskilt s.k. fack för underrättel-

setjänst med överbefälhavaren som fackmyndighet mottas negativt av re-

missinstanserna. Man anser bl. a. att de olika underrättelsefunktionerna skiljer sig så mycket från varandra att det knappast är möjligt att inordna alla

verksamheter i samma fack. Enligt min mening är underrättelsetjänsten

med sina olika delfunktioner ett samlat kompetensområde som berör Nera program och produktionsområden. Jag finner vidare att en samlad redovisning av underrättelsetjänstens kostnader och verksamhet i de planer och redovisningar som skall upprättas för facket underrättelsetjänst kommer att vara värdefull bl. a. för underrättelsenämndens arbete. Jag delar därför utredningens uppfattning att ett fack bör inrättas för underrättelsetlänst med

överbefiilhavuaren som fackmyndighet.

Utredningen föreslår att gällande föreskrifter om redovis-

ning och kontroll av medel som har anvisats för IB omarbetas

bl. au. i formellt avseende och att de kompletteras med bestämmelser om kontroll av förekommande täckarrangemang. Utredningen anser vidare att redovisningshandlingarna skall bevaras i fem år sedan de har granskats. Utredningens förslag bör enligt min mening i allt väsentligt kunna ligga till grund för nya redovisningsbestämmelser.

Arkiveringsfrågorna bör lösas i huvudsaklig överensstimmelse med utredningens förslag. |

Jag delar utredningens uppfauning att utbildningen av personal i underriättelseväsendets fredsorganisation inte är helt tillfredsställande f. n. Jag avser att föreslå regeringen att uppdra åt överbefälhavaren att. på den grund som nyligen utförda undersökningar utgör, utreda underrättelseutbildningen inom försvarsmakten. Jag är medveten om att IB-personalens utbildning därvid i viss mån måste särbehandlas.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

1. bereder riksdagen tultlfälle att vttra sig över de allmänna rikt-

linjer för den militära underrättelsetjänsten som jug har angett

i det föregående.

ha föreslår riksdagen att godkänna de grunder för allmän insyn

i och kontroll av underrättelsetjänsten samt den organisations-

anknytning för IB som jag har redovisat i det föregående.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder som han har hemställt om.

Innehåll

Inledning sosse seeserer rer r er re rer ere r rs rr rr rar rss rss ere na Underriättelsetjänstens grundet...sossosserrerrerererres reser ra DN Den militära underrättelsetjänstens funktion ss ssssssssss..se ss. 11 Den militära underrättelsetjänstens nuvarande organisation m. m. l4 Andra länders underrättelseverksamhet.ssssssssssse se rer oss t 34 UnderrättelscutredningeD. sosse rsrrrer ere rr er reser ere sera 35 Särskill VUraNCe oosososse ses soo esesersr ers esse sr ser ss ser ess 62 ReCMIiSSYttränCeDUu sosssooeeseees er rr rser rer ers rr rss rst ers ss ss 64 Föredraganden oossoosssesssreererrrerr rss reses r ses r reser 74 Beslut 98

Gotab, Stockholm 1976 50.275