Regeringens proposition om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland
Prop. 1977 /78: 57
Regeringens proposition
1977/78: 57
Regeringens proposition om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland;
beslutad den 3 november 1977.
Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN .
ELVY OLSSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen anges vilka vattendrag i norra Svealand och Norrland som bör undantas från fortsatt vattenkraftutbyggnad. Det gäller de outbyggda huvudälvarna Torne älv, Kalix älv, Piteälven och Vindelälven. vissa av de s. k. skogsälvarna samt även en rad outbyggda älvsträckor i älvar som i övrigt redan har byggts ut. När det gäller Piteälven och Vindelälven framhålls emellertid att det bör utredas om en viss överledning av vatten till redan utbyggda älvar kan ske utan att avsevärt skada bevarandeintressen. Det föreslås i propositionen att som en riktlinje i den fysiska riksplaneringen skall gälla att vattenkraftutbyggnader inte bör medges i de vattendrag som f. n. föreslås undantagna från vattenkraftutbyggnad. I propositionen påpekas också att man inte kan utgå från att alla utbyggnadsprojekt i de områden som inte omfattas av riktlinjerna kommer att tillåtas efter prövning i vanlig ordning enligt vattenlagens bestämmelser.
Förslagen i propositionen utgör en direkt uppföljning av dels de riktlinjer för hushållning med mark och vatten som riksdagen beslöt om är 1972, dels de riktlinjer om energipolitiken som riksdagen beslöt om är 1975.
1 Riksdagen 1977/78. 1 suml. Nr 37
De regler för prövning av byggande i vatten som föreskrivs i vattenlagen bedöms ge erforderliga möjligheter för regeringen att se till att riktlinjerna efterlevs. Någon ny eller förändrad lagstiftning föreslås inte.
Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1977-11-03
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman,
Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder,
Johansson, Friggebo
Föredragande: statsrådet Olsson
Proposition om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland
1 Inledning
1.1 Vattenkraften i energiförsörjningen
Landets försörjning med elektrisk energi har hittills till största delen varit baserad på vattenkraft. Fram till mitten av 1960-talet täckte vattenkraften praktiskt taget hela behovet av elkraft. Sedan dess har vattenkraftens andel sjunkit och är nu omkring tre fjärdedelar av elproduktionen. Övrig elenergi kommer frän olje- och kärnkraftverk. Enligt de riktlinjer för energihushållningen m. m. fram till år 1985 (prop. 1975: 30,
NU 1975: 30, rskr 1975: 202) som riksdagen antog år 1975 kommer vat-
tenkraftens andel av elproduktionen att minska ytterligare. Vid mitten
av 1980-talet beräknas den vara ungefär 40 96.
Vattenkraften är den utan jämförelse viktigaste inhemska energiresursen, Den lämpar sig väl för produktion av såväl baskraft (energi som behövs kontinuerligt oberoende av variationerna i förbrukningen) som toppkraft (energi som utöver baskraften behövs under dagtid vid normala variationer i förbrukningen). Vattenkraften är även väl lämpad för
att täcka snabba variationer i förbrukningen och som reserv vid driftstörningar i t. ex. kärnkraftverk.
Den tekniskt utbyggbara vattenkraften har överslagsmässigt bedömts till 130 TWh i årlig produktion. En allt större del av den tekniskt utbyggbara vattenkraften har enligt kraftindustrins bedömningar också
blivit ekonomiskt utbyggnadsvärd. Det hänger främst samman med ökad efterfrågan på elenergi, teknisk utveckling och rationaliseringar inom såväl elöverförings- som vattenbyggnadssektorn samt — under de senaste åren — kraftigt ökade kostnader för alternativa energislag. Denna ut-
veckling har bl. a. inneburit att även mindre vattendrag och fallhöjder blivit intressanta för utbyggnad.
Enligt kraftindustrins senaste bedömning, som gjordes år 1974, uppgår de ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraftsresurserna till totalt 95 TWh. Det är tre gånger mer än vad man ansåg vara värt att bygga ut
år 1930. Av dessa 95 TWh har 60 TWh redan utnyttjats i befintliga an-
läggningar. Därtill kommer ca 1 TWh i beslutade anläggningar som ännu inte har tagits i drift. De återstående utbyggnadsvärda vattenkraftresur-
serna är således ca 34 TWh. Se figur 1.1.
De återstående vattenkraftresurserna finns till större delen i Norrland
samt norra Svealand. Utbyggnadsmöjligheterna i södra Sverige är nästan
fullständigt utnyttjade för elproduktion. Vattenkraftresursernas fördelning på olika delar av landet framgår av figur 1.2.
1.2 Gällande rätt
Tillstånd till vattenkraftutbyggnad lämnas enligt vattenlagen (1918: 523,
ändrad senast 1977: 670), VL, av vattendomstol. Enligt VL kan emellertid
regeringen förordna att tillåtlighetsprövningen av företag som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet skall göras av regeringen.
I vattenrättskungörelsen (1971: 789) meddelas bestämmelser om de
vattenföretag som är underkastade regeringens prövning. Regeringen skall enligt kungörelsen alltid pröva bl. a. tillåtligheten av vattenkraftanläggningar med en generatoreffekt av minst 20000 kVA. Regeringen skall också avgöra tillåtligheten av vattenregleringar, om amplituden är större än 2 meter under året eller 1 meter under veckan, eller om det magasin
som utnyttjas under året är minst 100 miljoner kubikmeter (Mm?) eller
under veckan minst 10 Mm. Bestämmelsen gäller även företag som märkbart kan inverka på vattenståndet eller avrinningen avseende någon av landets sex största insjöar.
Även i andra fall kan regeringen förbehålla sig prövningsrätten genom särskilt beslut. Kammarkollegiet har enligt kungörelsen ålagts en särskild skyldighet att till regeringen anmäla sådana företag -— utöver de obligatoriska — som enligt kollegiets bedömning bör komma under regeringens prövning. I sådana fall skall regeringen ha förbehällit sig prövningen innan vattendomstolen avgjort frågan om företagets tillåtlighet.
Vattenlagsutredningen (Ju 1969: 58) har nyligen avlämnat sitt slutbe-
tänkande (SOU 1977: 27) Revision av vattenlagen 4 med förslag till ny
vattenlag. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. En eventuell
1y rattenlag torde kunna träda i kraft tidigast i början av 1980-talet.
Figur 1.1 Ekonomiskt utbyggnadsvärd vattenkraft enligt kraftindustrins bedömningar.
Twh/år naturenergi
2004 fe — <- — <— AD AR VE > 2 OR RR AR
50 tekniskt utbyggbart
ekonomiskt
00 ge
504 faktisk vattenkraftproduktion
I
1930 1940 1960 1960 1970 år
Figur 1.2 Vattenkraftresursernas fördelning på olika delar av landet.
Vattenkraft som tekniskt-ekonomiskt inte kan utnyttjas Norra Norrland
tot 60 Twh/år
Naturresurs vattenkraft 200 Twh
Södra Nörrland oc (+, norra Svealand
+ tot 30 TWh/år
I VN LJ
i?
Befintlig eller lovgiven utbyggnad ce Torne älv, Pite älv och Vindelälven Utbyggnadsmöjligheter som behandlas i SOU 1974:22 och SOU 197628 Övriga Sverige EZ Osökra vtbyggnadsmöjligheter som ej redovisats till utredningarna
tot 5 Twh/år
125 Energimängder i TWh/år
Cirklarna är ytproportionella mot energimängderna
1.3 Tidigare beslut och överenskommelser
Innan regeringens prövningsrätt den 1 januari 1972 utvidgades till att omfatta även allmänna planeringssynpunkter kunde prövningen av vat-
tenkraftutbyggnader formellt bara omfatta det aktuella projektet och
inte utbyggnadssituationen i stort. Det hade emellertid vuxit fram en
stark opinion för att vissa älvsträckor en gång för alla borde undantas
från utbyggnad. Detta ledde till särskilda överenskommelser mellan före-
trädare för naturvårds- och utbyggnadsintressena och till vissa förhandsbeslut av regering och riksdag om undantagande av vissa älvsträckor.
År 1961 träffades en överenskommelse mellan en ”samarbetsnämnd för natur- och ländskapsvård i samband med vattenkraftens utnyttjande” och statens vattenfallsverk. Överenskommelsen innebar att vattenfalls-
verket förklarade sig berett att avstå från utbyggnad av vissa vatten, medan andra utbyggnader sköts upp i fem resp. tio är. Överenskommelsen har aldrig bekräftats av riksdagen. Vissa områden som berördes av överenskommelsen ingår numera i Padjelanta nationalpark, som tillkom är 1962.
Av Vindelälven undantogs i överenskommelsen år 1961 endast vissa källsjöar från utbyggnad. I övrigt skulle Vindelälven med Laisälven få byggas ut. Statens vattenfallsverk redovisade är 1962 en plan för Vindel älvens utbyggnad. Riksdagen uttalade emellertid under år 1967 (ABU 1967: 55) att en utbyggnad inte borde komma till stånd.
Regeringen tillsatte år 1969 en arbetsgrupp för att utreda frågan om vattenkraftutbyggnad i de fyra outbyggda huvudälvarna, dvs. Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven. Arbetsgruppen fann att det förelåg starka skäl för att bevara älvarna outbyggda, men att, om sysselsättningssynpunkterna gavs stor vikt, i första hand Vindelälven borde komma i fråga för utbyggnad.
FE samband med att regeringen i april är 1970 meddelade att den inte skulle komma att föreslå riksdagen en utbyggnad av Vindelälven fick statens vattenfallsverk i uppdrag att redovisa statens outnyttjade vattenkrafttillgångar i de större norrlandsälvarna. En utgångspunkt för arbetet skulle vara att Torne och Pite älvar samt Vindelälven inte borde byggas ut.
Vattenfallsverket presenterade under år 1970 tolv utbyggnadsprojekt. Sedan ett stort antal myndigheter och organisationer hade yttrat sig över vattenfallsverkets inventering gjorde regeringen en preliminär avvägning. Enligt denna borde vattenfallsverket fortsätta förberedelserna för en utbyggnad av det ekonomiskt lönsamma Kaitumprojektet, som skulle innebära en överledning av vatten från Kaitumälven till Stora Lule älv. Framför allt av sysselsättningspolitiska skäl borde verket vidare fortsätta
förberedelserna för utbyggnad av kraftstationerna Vittjärv i Lule älv, Rebnisluspen i Skellefteälven, Juktan och Björkfors i Umeälven samt
Vojmån-Stalon och Stenkullaforsen i Ångermanälven. I fråga om Karats i Pärlälven samt Tärnaby och Forsbäck i Umeälven ansåg regeringen däremot att så starka naturvärdsskäl talade mot utbyggnaderna att de inte borde komma till stånd.
En utbyggnad av Kalixälven (projekten Parakka och Mestoslinkka)
beräknades inte på lång tid få någon effekt på sysselsättningen i Norr-
botten. Också lönsamheten bedömdes vara otillräcklig, och regeringen ansåg därför att man tills vidare inte borde ta ställning till en utbyggnad.
Kraftstationerna Vittjärv och Rebnis är numera utbyggda och Juktan är under byggnad. Kaitumprojektet däremot avfördes i samband med
riksdagsbeslutet om utbyggnad av Ritsems kraftstation i Luleälven (rskr 1971: 226).
1.4 Riktlinjer i den fysiska riksplaneringen
Förarbeten för en fysisk riksplanering påbörjades är 1967. Arbetet redovisades i rapporten (SOU 1971: 75) Hushållning med mark och vatten, som efter remissbehandling lades till grund för prop. 1972: 111, bilaga 2. I denna proposition, som antogs av riksdagen i december 1972 med vissa smärre ändringar, anges vissa riktlinjer för användningen av mark och
vatten i olika delar av landet. Regeringen föreslog i propositionen att
Torne älv, Pite älv och Vindelälven skulle bevaras men att i fråga om Kalix älv ytterligare överväganden borde göras innan statsmakterna tog ställning till om älven borde bevaras i sin helhet eller om någon utbyggnad borde få komma till stånd. Riksdagen uttalade dock att övervägande skäl talade för att inte heller Kalix älv borde byggas ut för kraftproduktion. De fastlagda riktlinjerna för fjällområdena innebär vidare att vissa väglösa områden skall undantas från all tyngre exploatering såsom t. ex. vägdragning och vattenkraftutbyggnad. För älvdalarna innebär riktlinjerna bl.a. att av vattenkraftutbyggnader opåverkade huvudälvar och källflöden i norra Norrland skall bevaras opåverkade.
I samband med besluten år 1972 om den fysiska riksplaneringen tillkallades en utredning för att närmare studera vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand (sehlstedtska utredningen). Utred-
ningen följdes sedan upp med en likartad utredning rörande vattenkraft-
utbyggnader i norra Norrland (ekströmska utredningen).
1.5 Beslut av 1975 års riksdag angående energihushållning m. m.
I regeringens proposition 1975: 30 om energihushållning m. m. behandlades vattenkraftens roll i försörjningen med elektrisk energi fram
till år 1985. I avvaktan på ctt nytt samlat ställningstagande till energi-
politiken år 1978 föreslog regeringen att den totala vattenkraftutbyggnaden i landet borde begränsas till en utbyggnadsnivå motsvarande 66
TWh/år. |
Energibalansen år 1985 skulle därmed kunna tillföras ytterligare ca 5 TWh från vattenkraft. Riksdagen konstaterade att det rådde viss tveksamhet om möjligheterna att fram till år 1985 öka vattenkraftproduktionen med 5 TWh, men godtog ändå regeringsförslaget. Civilutskottet anförde (CU 1975: 28), att slutgiltiga beslut rörande vattenkraftens roll i försörjningen med elenergi fram till år 1985 borde grundas på det ytterligare underlag som sedermera har lagts fram i betänkandet (SOU. 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3. Utskottet förutsatte att regeringen, sedan det tillkommande utredningsmaterialet hade remissbehandlats, skulle förelägga riksdagen en redovisning därför jämte därav föranledda förslag till kompletterande riktlinjer för vattenkraftutbyggnader fram till är 1985.
I propositionen framhölls att sammanhängande älvsträckor av stort bevarandevärde bör undantas från utbyggnad genom riktlinjer i den fysiska riksplaneringen, medan övriga projekt bör vara öppna för prövning enligt VL. Ett slutligt ställningstagande till vilka älvsträckor som på detta sätt borde undantas kunde emellertid inte göras vid denna tidpunkt. I stället angavs en rad älvsträckor i södra Norrland och norra Svealand där full handlingsfrihet borde bibehållas inför en senare prövning, och där inga beslut om utbyggnad således borde fattas tills vidare. Det gällde:
Övre Klarälven (Strängsforsen och Klarabro) Övre och mellersta Västerdalälven (Hälla-Äppelbo) Nedre Västerdalälven (Kvarnholsforsen och Fänforsen) Nedre Dalälven (Tyttbo och Gysinge) Härjedalsljusnan (Broforsen och ELinsellborren) Mellanljusnan (Kasteln-Edänge) Mellersta Ljungan (Havern och Kölsillre) I Indalsälven:
Åreälven Hosjö och Dammån Övre Hårkan (Ulen-Rengen och Toskströmmen) Nedre Hårkan utom Högfors Ammerån
Vid behandlingen av propositionen (NU 1975: 30, CU 1975: 28, rskr 1975: 202-203) godtog riksdagen alltså regeringens förslag om utbyggnadsnivå. Riksdagen lade emellertid till ytterligare ett antal enskilda projekt som tills vidare borde undantas från slutliga beslut, nämligen:
I Klarälven Värsjö I Dalälven Djurforsen I Ljusnan Hamreskans, Härjeåsjöns och Vemåns reglering I Ljungan Sölvbacka och Viforsen
T Indalsälven Mattmar, Granboforsen, Långforsen, Litsnäset,
Åbervattnets, Kingarnas och Häggsjöns reglering :
samt Högfors.
De undantagna älvsträckorna redovisas bl. a. på separatkarta 1 till
För norra Norrland fanns inte underlag för att göra motsvarande urval av älvsträckor. För detta område innebär riksdagsbeslutet att beslut om utbyggnad tills vidare bör begränsas till projekt som innebär ringa inträng på motstäcnde intressen.
2¶Utredningsförslag
2.1 Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1972 tillkallade dåvarande chefen för civildepartementet en sakkunnig, f.d. landshövdingen Ossian Sehlstedt för att studera förutsättningarna för och konsekvenserna av ytterligare vattenkraftutbyggnad i Indalsälven,
Ljungan, Ljusnan, Dalälven och Klarälven. I direktiven för utredningen
hette det bl. a. att den sakkunnige borde beskriva de berörda älvsträckornas värden från såväl miljö- och naturvårdssynpunkter som kraftekonomisk synpunkt. Han borde söka bedöma hur resp. miljö- och naturvårdsintressen, främst olika former av friluftsliv. fiske, kulturminnesvård, land-
skapsbild och forskning, skulle päverkas av tilltänkta vattenkraftutbyggnader och lägga fram förslag till avvägning mellan de olika intressena genom att göra en prioritering av olika eventuella vattenkraftutbyggnader. Bedömningar av sysseclsättningsfrågan mäste emellertid inordnas i ett större sysselsättnings- och regionalpolitiskt sammanhang än vad som kan ske inom ramen för den sakkunniges uppdrag. Han borde emellertid belysa olika tänkbara utbyggnaders sysselsätltningseffekter på kort och lång sikt.
Utredningsmannen överlämnade i maj 1974 betänkandet (SOU 1974:
22) Vattenkraft och miljö.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhavaren (ÖB), statens vägverk, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHD, kammarkollegiet, riksantikvariecämbetet, naturhistoriska
riksmuseet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens planverk, statens industriverk, Sveriges geologiska
undersökning (SGU), statens vattenfallsverk, domänverket, Kungl. Vc-
tenskapsakademien (KVA), länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Väst-
manlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län,
vattenlagsutredningen, Svenska kraftverksföreningen, Centrala Driftled-
ningen (CDL), Bergvik och Ala AB, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveri-
ges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Svenska samernas riksförbund (SSR), Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges fritidsfiskares riksförbund (fritidsfiskarna), Svenska kommunförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska turistföreningen (STF), Svenska naturskydds-
föreningen (SNF), Sveriges fältbiologiska ungdomsförening (fältbiologerna), Friluftsfrämjandet, Vattenvärnet, Svenska kanotförbundet, Sjöspor-
tens samarbetsdelegation, Norrlands naturvärn, Älvräddarnas samorga-
nisation, Aktionsgruppen för Härjedalsljusnan och Kommittén för Rädda
Västerdalälven.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1974 tillkallade dåvarande chefen för bostadsdepartementet en sakkunnig, informationssekreteraren, numera kanslirådet i jordbruksdepartementet Sören Ekström, att för området norr om Indalsälven — med undantag för
Torne älv, Pite älv och Vindelälven — göra motsvarande utredningsarbete som gjorts för älvarna i södra Norrland och norra Svealand. I direktiven till utredningen hette det bl. a. att den sakkunnige borde knyta an till de förslag till rangordning som utarbetats av den föregående utredningen, på ett sådant sätt att de tänkbara utbyggnadsprojekten i norra Sverige kunde bedömas i ett sammanhang.
Utredningen publicerade i oktober 1974 lägesrapporten (Ds B 1974: 4) Vattenkraft och miljö 2. Huvudsyftet med rapporten var att redovisa preliminära bedömningar av den återstående utbyggnadsvärda vattenkraften, som underlag för regeringens förslag beträffande energipolitiken i prop. 1975: 30, Energihushållning m. m. Lägesrapporten remissbehandlades inte formellt, men den skickades till de remissinstanser som skulle ge synpunkter på betänkandet (SOU 1974: 22) Vattenkraft och miljö eller energiprognosutredningens betänkande (SOU 1974: 64—65)
Energi 1985/2000. Ett tjugotal remissinstanser har kommenterat läges-
rapporten,
I augusti 1976 överlämnades utredningens slutbetänkande (SOU 1976:
28) Vattenkraft och miljö 3.
Efter remiss har yttranden över betänkandet lämnats av överbefälha-
varen (ÖB), statens vägverk, Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut (SMHI), kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, naturhistoriska riksmuscet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskertistyrelsen, statens
naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknads-
styrelsen (AMS), statens planverk, statens industriverk, Sveriges geolo-
giska undersökning (SGU), nämnden för energiproduktionsforskning,
statens vattenfallsverk, domänverket, Nordiska musect, Sveriges turist-
råd, Kungl. Vetenskapsakademiecn (KVA), länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska kraftverksför-
eningen, Centrala Driftledningen (CDL), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska handelskammarförbundet, handelskammaren i Karlstad, Norrbottens handelskammare, Svenska samernas riksförbund (SSR),
Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges fritidsfiskares riksförbund (fritids-
fiskarna), Svenska kommunförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska turistföreningen (STF), Svenska naturskyddsföreningen (SNF),
Sveriges fältbiologiska ungdomsförening (fältbiologerna), Svenska fjäll-
klubben, Friluftsfrämjandet, Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Arvids-
jaur, Vattenvärnet, Miljöförbundet, Svenska jägareförbundet, Svenska kanotförbundet, Kiruna tlängfärdspaddlare, Sjösportens samarbetsdelega-
tion, Norrlands naturvärn, Älvräddarnas samorganisation, Stockholmsgruppen Rädda Ljusnan, Arvidsjaurs fornminnesförening, Arvidsjaurs
allmänningsförvaltning, Arvidsjaurs fiskenämnd, Fällfors fiskevårds-
förening, Jörns sportfiskeklubb och Skellefteå fiskevårdsklubb. Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund samt Sveriges
hantverks- och industriorganisation (SHIO) har lämnat gemensamt ytt-
rande genom Näringslivets cnergidelegation. Statens vattenfallsverk, Cen-
trala Driftledningen och Svenska kraftverksföreningen har till sina resp.
yttranden fogat en promemoria från Vattenregleringsföretagens samar-
betsorgan (VASO).
Flera av remissinstanserna har bifogat yttranden från underavdel-
ningar, olika lokala och regionala organ etc. Det gäller bl.a. lant-
bruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna, LO, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska samernas riksförbund och Älvräddarnas samorganisation. Vidare har skrivelser inkommit från flera företag, organisationer och enskilda.
Den 17 april 1975 tillkallades fastighetsrådet Sven Holmström som sakkunnig med uppdrag att utreda frägan om Ööversvämningsskydd i Västerdalälven. I direktiven till utredningen hette det bl. a. att syftet
med utredningen borde vara att ange om det finns realistiska alternativ
till Hällaprojektet med hänsyn till såväl kostnads- som miljöaspekterna. Alternativ till Hälladammen som borde undersökas var bl. a. rensningar i Västerdalälven, skyddsreglering av Vanån samt invallningar av känsliga partier.
Utredningsmannen överlämnade i november 1976 betänkandet (Ds Jo 1976: 8) Översvämningsskydd i Västerdalälven.
Efter remiss har yttranden över sistnämnda betänkande avgetts av statens järnvägar (SJ), statens vägverk, Sveriges meteorologiska och hydro-
logiska institut (SMHI), kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, som inhämtat yttranden från lantbruksnämnderna i Kopparbergs och Gävle-
borgs län, fiskeristyrelsen, som inhämtat yttrande från fiskeriintendenten
i mellersta distriktet, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), som inhämtat yttrande från länsarbetsnämnden i Kopparbergs
län, statens planverk, statens industriverk, statens vattenfallsverk och
Svenska kraftverksföreningen i gemensamt yttrande genom Vattenregle-
ringsföretagens samarbetsorgan (VASO), domänverket, länsstyrelserna i
Uppsala, Västmanlands, Gävleborgs och Kopparbergs län, som inhämtat vttranden från Gagnefs, Vansbro och Malungs kommuner, Kommittén för Rädda Västerdalälven och Älvräddarnas samorganisation i gemensamt
yttrande, Svenska skogsarbetareförbundet, Lantbrukarnas riksförbund
(LRF) med åberopande av yttrande från Lantbrukarnas länsförbund i Dalarna, Lantbrukarnas lokalavdelning i Nås, Sjösportens samarbetsdele-
gation, Stora Kopparbergs bergslags AB och Vesterdalelfvens kraft AB (VKAB) i gemensamt yttrande, Svenska kanottörbundet genom Borlänge
kanotklubb, Svenska naturskyddstöreningen (SNF), Sveriges fiskares
riksförbund, som inhämtat yttrande från Svenska insjöfiskares centralförbund, Sveriges fritidsfiskares riksförbund (fritidsfiskarna), Sveriges fältbiologiska ungdomsförening (fältbiologerna), Sveriges industriförbund, Sveriges turistråd, Vattenvärnet och Korsnäs-Marma AB.
2.2 Utredningen rörande vattenkraftutbyggnad i södra Norrland och norra Svealand 2.2.1 Inledning
Betänkandet (SOU 1974: 22) Vattenkraft och miljö behandlar vatten-
kraftutbyggnad i Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven och Klarälven med biflöden. I betänkandet beskrivs förutsättningarna för och konsek-
venserna av ytterligare utbyggnad i dessa älvar. Vidare lämnas ett förslag till rangordning av olika tänkbara vattenkraftutbyggnader med
hänsyn till deras värde från kraftekonomisk synpunkt och till deras in-
verkan på motstående intressen.
2.2.2 Utbyggnadsmöjligheter
Kraftindustrin har till utredningen redovisat 52 förslag till nya kraftverk, 20 förslag till om- och tillbyggnader samt 35 regleringsprojekt. Des-
sa förslag representerar tillsammans ett årligt energitillskott av 6,3 TWh.!
De redovisade projekten har klassificerats från lönsamhetssynpunkt i
en fyragradig skala (om- och tillbyggnadsprojekt har dock inte klassificerats) (se tabell 2.1). I regel har projekten bedömts ett och ett, obe-
roende av varandra. I vissa fall finns dock ett så starkt samband från produktionssynpunkt mellan närliggande objekt att de bedömts som en produktionsenhet. Förutom till kraftmängden och den uppskattade kostnaden har utredningen tagit hänsyn till kraftens reglerbarhet samt an-
11 SOU 1974: 22 angavs summan 7,1 TWh. Denna siffra byggde till en del på felaktiga beräkningar och har korrigerats efter kontroll med kraftindustrin.
Tabell 2.1 Värdering från kraftsynpunkt (klass I anger högsta värde)!
Projekt Energi- = Projekt Energi-
ullskott tillskott
GWh/ar GWh/år
KLASS I DALÄLVEN:
INDALSÄLVEN: Marpngsfors I 5
Handöl med Blåhammarmyrens yr v reglering 355 - KLARÄLVEN: Ammeråns överledning 90 Värsjö 2)
LJUSNAN: Summa ca IF 300 Broforsen-Linsellborren med Vikarsjösystemets reglering 302 - KLASS IV Mellanljusnan 740 INDALSÄLVEN: KLARÄLVEN: N och S Rensjöns reglering 10 Strängsforsen 205 Kötlsjöns reglering 4
. Medstuguån med Skals- Summa ca 1700 vattnets reglering 68
q Häggsjöns reglering (Arcälven) 7 KLASS II Tegefors 50 INDALSÄLVEN: Korsvattenan 23 Gevsjöströmmen med Gevsjöns Rönnöforsen Hl reglering 185 Toskströmmen med Valsiöns Ristafallen 187 — reglering 48 Hosjö med Anasjön-Bredsjöns Kingarnas reglering 4 reglering 145 — Häggsjöns reglering ttHarkan) S Mattmar 100 — Sjättvattnets reglering 1 Granboforsen 100 — Storfulvurn, Cillfulvurn 38
s Lakavattnet 44 LJUNGAN: a
Sölbacka 77 — Hökvattnet 33
MN Gåxsjöns reglering 6 DALÄLVEN: Älggårdsvaltnets reglering 2 Hälla 260 — Hammerdalssjöns reglering 2 Bysjöns reglering, Kvarnhols- Solbergsvattnet 0 forsen 1.0. m. Djurforsen 200 — Halasjöns reglering . 2 Avesta Lillfors HO Springhällarna 41 KLARÄLVEN: LJUNGAN: Klarabro 190 Havern, Kölsillre 65 Summa ca 1600 - LJUSNAN:
Smedjemorasjöns reglering 17 KLASS i Olingsjön 7
INDALSÄLVEN: Härjeasjön 14
Landverk med Anns reglering 95 - DALÄLVEN: Torrön, Juveln, Anjan 147 - Malungsfors II 40 Långforsen-Litsnäset 194 Malung I 45 Ulen-Rengen reglering 55 Malung I 40 Äbervattnet 3 Äppelbo 60 Edsoxforsen 73 Eldforsen 30 Högfors 53 — Skivsforsen 45 Borgforsen 90 — Gysinge 105 LJUNGAN: Summa ca 900 Viforsen SS
IS :
LJUSNAN: EJ VÄRDERAT
Vcemåns reglering Halvfari 20 — Elfektutbyggnad 84 ektutbyggnader ca 900
Hamreskans 69 Totalt ca 6 300
t1 den geografiska sammanställningen, bilaga I, finns värderingarna ordnade efter älvsträcka från norr till söder.
läggningens läge i förhållande till avsättningsomrädena. I värdet av ett
projekt har också inräknats den ökade möjlighet till effektreglering vid befintliga närliggande kraftverk, som kan bli en följd av utbyggnaden.
2.2.3 Vetenskaplig naturvård
Genom statens naturvårdsverks försorg har flera naturvetenskapliga
undersökningar utförts för utredningens räkning. Älvdalarnas vetenskapliga värden har dokumenterats genom undersökningar av professor Hugo
Sjörs, Uppsala universitet (botanik), professor Åke Sundborg, Uppsala
universitet (geovetenskaplig naturvärd), fiskeriintendenten Sten Berg, Härnösand (fiskeribiologi) och fil. lic. Jan Höjer, statens naturvårdsverk
(zoologi). Dessutom har fiskeförutsättningarna behandlats i ett yttrande från de tre berörda fiskeriintendenterna Sten Berg, Carl Puke och Tage Ros. Dokumentation och värdering av älvdalarnas landskapsbild har slutligen utförts genom resp. länsstyrelses försorg.
Utgångspunkten för bedömningarna av eventuella utbyggnaders in-
verkan på naturvetenskapliga värden har varit att den viktigaste uppgif-
ten inte är att förutse den omedelbara inverkan på väldefinierade geovetenskapliga objekt eller på förekomsten av mer eller mindre sällsynta växt- och djurarter. Artförekomsterna som sädana anger bara en del av skyddsvärdet. I stället gäller det att söka förutse de mer långsiktiga effekterna på älvlandskapet som helhet. De geovetenskapliga bedömningarna har omfattat älvavsnittens kvalitet från vetenskaplig synpunkt, betydelsen för samhället i övrigt och känsligheten för påverkan vid olika ingrepp. Som särskilt värdefulla omraden från geovetenskaplig synpunkt anges Ammerån, Åreiälven och Storän-Dammåan i Indalsälvens vattensystem samt Klarälvens meanderlopp. Även Hällaområdet i Västerdalälven och Mellanljusnan betecknas som intressanta och värdefulla. Kravet på ekologisk mångfald har utgjort grundval för de botaniska värdeomdömena. De grundar sig normalt inte på förekomster av mer eller mindre sällsynta växtarter. Det som tillmäts stort värde är förekomsten av välutvecklade orörda strandmiljöer. Särskilt värde har tillmätts större oreglerade vattendrag. Även oskadade vätmarker, speciellt deltaland, har värderats högt. De älvsträckor som angetts vara mest skyddsvärda från botanisk synpunkt är Ammerån, Årceälven, Sölvbackasträckan 1 Ljungan, sträckan från Hedeviken till Linsellborren i Ljusnan, Hällaområdet och Bysjön i Västerdalälven samt nedre Dalälven. Också forsarna i den övre delen av Mellanljusnan, i nedre Västerdalälven och övre Klarälven har tillmätts stort botaniskt skyddsvärde. Den allmän-zoologiska bedömningen har främst utgått från egenskaperna orördhet, raritet, representativitet, mångformighet, artrikedom, tillgänglighet och utnyttjande. För att kunna bedöma ett visst områdes
värde för djurarter som kanske bara tidvis eller tillfälligtvis uppehåller sig inom området krävs vidare en bedömning av områdets funktionella
roll för olika djurförekomster inom en större region. Som särskilt angelägna skyddsobjekt från zoologisk synpunkt anges Åreälven och Ammerån samt områdena kring Broforsen och Linsellborren med Vikarsjösystemet, Mellanljusnan, Hälla, Kvarnholsforsen, Fänforsen, nedre Dalälven och övre Klarälven.
I den fiskeribiologiska undersökningen har gjorts en gradering med hänsyn till det vetenskapliga värdet hos vissa vattenbiotoper i outbyggda
älvavsnitt. Som mest värdefulla från denna synpunkt anges Åreälven, Ammerån och Hällaområdet.
Utifrån de värderingar som redovisats i de enskilda naturvetenskap-
liga undersökningarna har utredningen gjort en samlad bedömning av älvarnas skyddsvärden, där även länsstyrelsernas värderingar av land-
skapsbilden vägts in (se tabell 2.2).
Till klass 4 har de från naturvårdssynpunkt värdefullaste och mest skyddsvärda älvavsnitten förts.
Till klass 3 har förts älvavsnitt av stort skyddsvärde. Vidare ingår ej närmare undersökta älvavsnitt där dock indikationerna är starka för
att det skall finnas skyddsvärden av hög eller högsta rang.
Klass 2 innefattar skyddsvärda älvavsnitt samt älvavsnitt där det, för
ett slutligt ställningstagande till vattenkraftutbyggnad, fordras ytterligare vetenskapliga undersökningar och/eller modifieringar av föreslagen utbyggnad.
Klass I omfattar älvavsnitt som bedömts sakna eller endast äga obetydliga naturvårdsvärden. Ytterligare utredningar från naturvårdssyn-
punkt kan vara påkallade även beträffande dessa objekt.
2.2.4 Kulturminnesvård
Inom utredningens sekretariat har gjorts en bedömning av vilka kon-
flikter med kulturminnesvården som kan väntas uppkomma vid en eventuell utbyggnad av de olika projekten (se tabell 2.3). Bedömningen följer
i allt väsentligt den som på utredningens uppdrag presenterats av riksantikvariecämbetet i skriften Kulturlandskap i älvdalar (Rapport D3 1973).
Värderingen har gjorts med utgångspunkt i kulturminnenas betydelse från vetenskaplig synpunkt vartill fogats överväganden om deras sociala betydelse. Den vetenskapliga grundsynen innebär en strävan att
urskilja ett representativt urval av orörda referensområden, dvs. områden där fornlämningar och andra kulturminnen är bevarade i en så vitt möjligt ursprunglig miljö, bl. a. för att tillgodose kommande forskningsbehov. Det sociala motivet för bevarande syftar till att möjliggöra upplevelsen av kontinuitet och rotfasthet i en under lång tid och genom
mänskliga ansträngningar framvuxen miljö. För undervisning och turism ställs särskilda krav på ett vetenskapligt underbyggt urval av kulturminnen, på upplysningsverksamhet kring detta och på tillgänglighet. Be-
Tabell 2.2 Värdering från vetenskaplig naturvårdssynpunkt (klass 4 anger högsta värde)
KLASS 4 Malung II
INDALSÄLVEN: Äppelbo
Areälven i sin helhet Hosjö KLASS 2 Ammerån i sin helhet INDALSÄLVEN:
sa - Mattmar SIN AN: Storsjötunneln med Hissmofors- Linscllbo ren Kattstrupeforsen Kasteln I Granboforsen Forsänge LJUNGAN:
a . Havern Halla CVEN: Kölsillre Kvarnholsforsen Viforsen Fänforsen LJUSNAN: Tyttbo Härjeån Gysinge Edänge KLARÄLVEN: DALÄLVEN: Strängsforsen Mockfjärd Klarabro Djurforsen
KLASS 3 Värsjö KLARÄLVEN:
INDALSÄLVEN: Edsforsen Långforsen Litsnäset . KLASS 1 Härkan i sin helhet INDALSÄLVEN: LJUNGAN: Torrön, Juveln, Anjan Sölvbacka Korsvattenån LJUSNAN: Rönnöforsen Vemån LJUSNAN: Ångra Halvfari DALÄLVEN: DALÄLVEN: Malungsfors I Eldforsen Malungsfors II Skivsforsen Malung I Avesta Lillfors
dömningen har sålunda också utgätt från företagens inverkan på kulturminnenas miljö, även om kulturminnet i sig självt inte alltid direkt påserkas.
Följande klasser har använts: 4 Lagskyddade fornminnen berörs. Riksantikvarieämbetet avser att
avslå företaget. 3—4 Starkt kulturminnesvårdsintresse berörs. Riksantikvarieämbetet av-
ser att avstyrka förslaget.
3 Underlagsmaterial otillräckligt. Avstyrkande från riksantikvarie-
ämbetet är sannolikt. 2-—3 Konflikt med kulturminnesvårdsintresse uppstår. 2 Konflikt med kulturminnesvärdsintresse kan mildras genom :be-
gränsning i projektets omfattning. 1 Ingen konflikt eller endast sådan som kan lösas genom vattendom-
stolsprövning synes uppstä.
Tabell 2.3 Värdering från kulturminnesvårdssynpunkt (klass 4 anger högsta värde)
KLASS 4 Högfors
Lakavattnet INDALSÄLVEN: Hökvattnet Landverk Gevsjöströmmen LJUNGAN: Ristafallen Viforsen Litsnäset LJUSNAN: Edsoxforsen Härjeån DALÄLVEN: Vemån Gysinge DALÄLVEN: Eldforsen KLASS 3-4 Skivsforsen INDALSÄLVEN: Mockfjärd Handöl Avesta Lillfors Medstuguån Tännforsen KLASS 1 Tegefors INDALSÄLVEN: LJUSNAN: Torrön, Juveln, Anjan Broforsen Hosjö Linsellborren Granboforsen Edänge Korsvattenån Ulen-Rengen DALÄLVEN: Toskströmmen Malungsfors II Abervattnet Malung I Kingarna Malung II Häggsjön (Hårkan) Äppelbo Sjättvattnet Kvarnholsforsen Storfulvurn - Lillfulvurn KLASS 3 Älggårdsvattnet INDALSÄLVEN: Hammerdalssjön N och S Rensjön Solbergsvattnet Kölsjön Halasjön Häggsjön (Åreälven) Springhällarna Borgforsen LJUSNAN: Ångra LJUNGAN: Sölvbacka KLASS 2—3 LJUSNAN: INDALSÄLVEN: Halvfari Rönnöforsen Kasteln Långforsen Forsänge Gåxsjön DALÄLVEN: Ammeråns överledning Hälla LJUNGAN: Malungsfors I Havern Fänforsen Kölsillre Djurforsen Tyttbo KLASS 2 KLARÄLVEN: INDALSÄLVEN: Strängsforsen Mattmar Klarabro Storsjötunneln med Hissmofors- Värsjö Kattstrupeforsen Edsforsen
2.2.5 Friluftsliv och rekreation
Värderingen från friluftslivets synpunkt bygger bl.a. på rapporten ”Utbyggnad av älvsystem” av docent Ingmar Norling och på en gemen-
2 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 57
sam rapport av de tre berörda fiskeriintendenterna. Fiskeriintendenterna har gjort följande prioritering bland de berörda fiskevattnen:
Med hänsyn till fiskebeståndens och fiskets värde placeras Åreälven
och Ammerån främst. Vissa älvavsnitt utgör de enda återstående sträckor, där självreproduktion med naturligt genetiskt urval förekommer. Av dessa prioriteras Klarälven mellan Höljes och Vingängsjön samt Dammån i Jämtland. Slutligen har det fritidsfiske på havsöring och lax som bedrivs nedanför nedersta kraftverken i Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven värderats mycket högt av fiskeriintendenterna. En värdering av varje aktuellt utbyggnadsområdes betydelse från rekreationssynpunkt har gjorts av utredningens expert på turism och friluftsliv. Ett skäl för att värdera ett objekt högt är att det ligger
inom något av de områden som naturvårdsverket under arbetet med den
fysiska riksplaneringen angivit som riksobjekt för det rörliga friluftslivet. Ett annat starkt vägande skäl har varit att objektet ligger inom
eller i omedelbar anslutning till något av de s. k. primära rekreations-
områdena. Vidare har fiskeriintendenternas rapport tillmätts stor vikt p. 8. a. fritidsfiskets avgörande betydelse som rekreationsaktivitet längs älvarna. I tabell 2.4 redovisas den av utredningens expert samlade bedömningen av eventuella utbyggnaders konsekvenser för friluftslivet. Objekten är
klassificerade från 1 till 4, där 4 innebär att en utbyggnad hotar
mycket starka rekreationsintressen. Vid klassificeringen gäller vissa re-
servationer (se noter i tabell 2.4).
2.2.6 Samlade bedömningar Utredningen har gjort en samlad bedömning från bevarandesynpunkt i form av en rangordning med fyra klasser, se tabell 2.5. Av avgörande betydelse för utredningens överväganden har varit älvens eller områdets orördhet och möjligheten att bevara större sammanhängande områden. Vidare har närheten till befolkning och projektens inverkan på kul-
turlandskap, liksom påverkan av betingelserna för friluftsliv, särskilt fiske, tillmätts stor betydelse. |
Enligt direktiven har en avvägning därefter gjorts i syfte att få fram en slutlig rangordning, där hänsyn tagits till såväl bevarande- som kraftintressen. Utgångspunkten för utredningen har därvid varit den sammanvägda bevarandevärderingen, eftersom den slutliga rangordningen främst förutsatts komma att ligga till grund för beslut av regering och riksdag om undantagande från utbyggnad av vissa älvsträckor. Bevarandevärderingen har ställts mot den värdering som gjorts från kraftsynpunkt, och därvid har bedömningar gjorts av vilka förskjutningar i förhållande till bevarandelistan som kan anses motiverade med hänsyn till utbyggnadsintresset. Hänsyn har då tagits även till möjligheterna att modifiera projekten eller föreskriva särskilda vill-
Tabell 2.4 Värdering från rekreationssynpunkt (klass 4 anger högsta värde)
KLASS 4 Fänforsen INDALSÄLVEN: i Åreälven i sin helhet KLASS 2 Hosjö INDALSÄLVEN: Ulen-Rengen Mattmar! . Toskströmmen Korsvattenån Ammerån i sin helhet FRönnöforsen
. ångforsen LJUNGAN: Litsnäsct KOL. Edsoxforsen?
ölsillre
LJUSNAN: LJUSNAN: Halvfari Broforsen Edänge Linsellborren Forsänge DALÄLVEN: Ängra Malungsfors I
- . Eldsförsen RAL LCVEN : Skivsforsen
älla Tyttbo KLARÄLVEN: Gysinge Värsjö KLARÄLVEN: . Strängsforsen KLASS 1 Klarabro INDALSÄLVEN:
Torrön, Juveln, Anjan KLASS 3 Granboforsen
INDALSÄLVEN: an Barna
Åbervattnet ABESJON
Högfors LJUNGAN: LJUNGAN: Viforsen? Sölvbacka LJ USNAN :
LJUSNAN: Härjeån
Kasteln Vemån
DALÄLVEN: DALÄLVEN:
Malungsfors II ockfjärd
Malung I jurforsen Malung ll Avesta Lillfors
Äppelbo KLARÄLVEN:
Kvarnholsforsen Edsforsen 1 Under förutsättning att inget vandringshinder för storsjööringen uppkommer, annars klass 4. 2 Under förutsättning att Edsforsens övre del och Sandvikssjön ej berörs. 3 Under förutsättning att utbyggnad cj omfattar Krokforsen eller Grenforsen, annars klass 4.
kor för dem. Projektens olika lönsamhet har inte bedömts böra päverka rangordningen i de fall där mycket stora bevarandeintressen redovisats. Detta förfaringssätt har ansetts motiverat med tanke på bl. a. den knapphet på orörda och värdefulla älvsträckor som råder inom här aktuella delar av landet. Sålunda har exempelvis beträffande Handöl i Åreälven projektets goda lönsamhet inte påverkat dess placering i den högsta klassen i den slutliga rangordningen.
Projekten har slutligt rangordnats i fem klasser. De om- och till-
Tabell 2.5 Sammanvägd värdering av de olika bevarandeintressena (klass 4 anger högsta värde)
KLASS 4 Kvarnholsforsen
Fänforsen INDALSÄLVEN:
Djurforsen Åreälven i sin helhet Hosjö KLARÄLVEN: Ammerån i sin helhet Värsjö LJUSNAN: Broforsen KLASS 2 Linsellborren INDALSÄLVEN: Forsänge Mattmar Ångra Granboforsen
Åbervattnet DALÄLVEN:
Kingarna Hälla
Häggsjön Tyttbo
Högfors Gysinge
LJUNGAN: KLARÄLVEN:
Viforsen Strängsforsen Klarabro LJUSNAN:
Hamrceskans KLASS 3 Härjeåsjön
Vemån INDALSÄLVEN: Långforsen DALÄLVEN: Litsnäset Malungsfors I Ulen-Rengen Mockfjärd Toskströmmen Avesta Lillfors Edsoxforsen
KLASS 1 LJUNGAN: Sölvbacka INDALSÄLVEN: Havern Torrön, SJuveln, Anjan Kölsillre Korsvattenån
Rönnöforsen LJUSNAN: Kasteln LJUSNAN: Edänge Halvfari
Smedjemorasjön DALÄLVEN:
Olingsjön Malungsfors II Malung I DALÄLVEN: Malung II Eldforsen Äppelbo Skivsforsen
byggnadsprojekt som lagts fram men inte bedömts av utredningsman-
nen har placerats i en särskild klass 0. De båda ytterklasserna — klass 1,
där obetydliga hinder mot utbyggnad kan noteras, och klass 4, där bevarandevärdet är så högt att inte ens en stor kraftnytta kunnat påverka
slutresultatet — har kunnat bestämmas utan alltför stora svårigheter. De mellanliggande projekten har indelats i tvä klasser med relativt väl
markerad skillnad från bevarandesynpunkt. De olika klasserna har de-
finierats på följande sätt:
Klass 4
Projekten berör större sammanhängande ilvsträckor där flera
riksintressen samverkar. Dessa ilvsträckor har såväl nu som
för framtida generationer sadant värde i outbyggt skick att
inte ens mycket stor nytta från kraftsynpunkt kunnat motivera placering i annan klass. Utredaren rekommenderar bestämt att de älvsträckor som berörs av projekten undantas från utbyggnad. Klass 3 Älvsträckor eller områden med redovisade bevarandevärden, i ett betydande antal fall även i form av samverkande riksintressen, berörs av projekten. I många fall finns också en konflikt mellan utbyggnadsönskemålen och olika lokalt förankrade intressen. Inom denna klass återfinns många av de stora och mycket kontroversiella projekten. Klassen måste betecknas som i hög grad bevarandevärd, men om man trots detta finner en utbyggnad upp till denna nivå nödvändig bör så-
dana projekt inom klassen som förts till en undergrupp 3a i
första hand väljas. Det främsta kriteriet vid delningen av klass 3 i undergrupperna 3a och 3b har varit den betydande kraftnytta som kan redovisas beträffande de projekt som förts
till 3a.
Klass 2 Älvsträckor med påtagliga bevarandevärden berörs, dock inte i sådan omfattning att projekten ansetts böra föras till klass 3. I några fall finns visserligen mer betydande bevarandevärden, men projekten har placerats i denna klass med hänsyn till att skadeverkningarna ansetts möjliga att begränsa genom inskränkningar i projekten.
Klass 1 Projekt som vid genomförande skulle komma att skada måttliga bevarandevärden och därför bedöms kunna handläggas i
vanlig ordning. Regeringen torde i flertalet fall enligt utred-
ningsmannens uppfattning inte behöva pröva dessa projekt. Klass 0 För utredningen presenterade om- och tillbyggnadsprojekt. Dessa projekt har inte närmare undersökts eller värderats, vare sig från utbyggnads- eller bevarandesynpunkt. Projekten berör inte — annat än i undantagsfall och då i mycket begränsad omfattning — outbyggda eller orörda älvsträckor.
Den slutliga rangordningen redovisas i tabell 2.6.
Projektens betydelse för sysselsättning och kommunal ekonomi har på utredningens uppdrag behandlats av geografiska institutionen vid
Umeå universitet. I enlighet med direktiven har resultaten dock inte vägts in i utredningens rangordning. Det har inte varit utredarens uppgift att föreslå lämplig utbyggnads-
Tabell 2.6 Slutlig rangordning
KLASS 4 LJUNGAN: Sölvbacka, befintlig regleringsdamm INDALSÄLVEN: utnyttjas Åreälven i sin helhet Ammerån ovan överledningen LJUSNAN: Hosjö med reglering av Anasjön- Hamreskans reglering Bredsjön Härjeåsjöns reglering Vemåns reglering DALÄLVEN: Hällaområdet DALÄLVEN: Tyttbo-Gysinge Djur[lorsen
KLARÄLVEN: KLASS 3 grupp 3b Värsjö INDALSÄLVEN: Ulen-Rengen reglering: KLASS 1 Toskströmmen med Valsjöns INDALSÄLVEN: reglering Torrön, Juveln, Anjan, befintliga Edsoxforsen regleringsdammar utnyttjas Ammeråns överledning till Gesunden Granboforsen LJUNGAN: Korsvattenån, befintlig reglerings- Havern-Kölsillre damm utnyttjas Rönnöforsen, ersätter damm LJUSNAN: Broforsen med Vikarsjösystemets LJUNGAN: reglering Viforsen, Marmens reglering Linsellborren LJUSNAN: DALÄLVEN: Halvfari Malungsfors TI Smedjemorasjöns reglering Malung I Olingsjöns reglering Malung II DALÄLVEN: Äppelbo Malungsfors I KLARÄLVEN: Eldforsen Klarabro Skivsforsen Mockfjärd tillbyggnad KLASS 3 grupp 3a Avesta Lillfors
LJUSNAN: KLASS 0 Mellanljusnan (Kasteln—Edänge) INDALSÄLVEN: DALÄLVEN: Storsjötunneln med Hissmofors- Kvarnholsforsen med Bysjöns Kattstrupeforsen tillbyggnad reglering Krångede-Stadsforsen tillbyggnad Fänforsen LJUNGAN: KLARÄLVEN: Nederede-Skallböle tillbyggnad Strängsforsen Matfors, befintligt kraftverk utrivs eventuellt KLASS 2 DALÄLVEN: INDALSÄLVEN: Forshuvud-Domnarvet tillbyggnad Mattmar Avesta Storfors tillbyggnad Långforsen Näs tillbyggnad Litsnäset Untra, Älvkarleby tillbyggnad Åbervattnets reglering Kingarnas reglering KLARÄLVEN: Häggsjöns reglering (Hårkan) Edsforsen tillbyggnad Högfors Letten tillbyggnad
nivå för de fem älvarna. Utredaren erinrar som bakgrund till sina
ställningstaganden om vad som sades i direktiven, nämligen att samt-
liga huvudvattendrag i södra Norrland och norra Svealand i varierande
grad är påverkade av vattenkraftutbyggnad och att bara ett litet antal
outbyggda källflöden och älvsträckor finns kvar. Restriktivitet är så-
ledes befogad vid bedömningen av ytterligare vattenkraftutbyggnad i dessa områden. Utredaren har under sitt arbete inte funnit motiv för någon annan uppfattning än den som redovisas i direktiven. Mot denna bakgrund skall också förstaget till rangordning ses, liksom den bestämda rekommendationen beträffande projekt och iälvsträckor i klass 4.
Inom utredningsområdet finns källflöden och biflöden som är helt orörda av kraftverksutbyggnader och regleringar. Vidare finns ett antal outbyggda älvsträckor som dock är berörda av årsregleringar och i mänga fall också av korttidsregleringar från ovanförliggande kraftverk. Utredarens klassificering innebär att de orörda vattendrag för vilka utbyggnadsintresse anmälts i de flesta fall hänförts till klass 4. Om klass 4 undantas från utbyggnad kommer alltså de helt orörda vattendragen att i stort sett förbli intakta, och eventuella nya kraftverksutbyggnader berör i huvudsak enbart tidigare av vattenkraftutbyggnader mer eller mindre påverkade älvsträckor, av vilka många dock ofta upplevs som orörda.
Utredaren betonar bestämt att också en utbyggnadsnivå omfattande samtliga klasser i den av honom föreslagna rangordningen utom klass 4
skulle innebära en för bevarandeintressena vtterst allvarlig utbyggnad.
Målsättningen bör därför enligt utredaren vara cen betydligt lägre utbyggnadsnivå i de fem älvarna.
2.3 Utredningen rörande vattenkraftutbyggnad i norra Norrland
2.3.1 Inledning
Betänkandet (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3 behandlar frågan om fortsatt vattenkraftutbyggnad i området norr om Indalsälven, med undantag av Torne älv, Pite älv och Vindelälven. Utredningen har inventerat de möjligheter till ytterligare vattenkraftutbyggnader som kraftföretagen bedömt som ekonomiskt utbyggnadsvärda inom överskådlig tid. Vidare har utredningen sökt beskriva konsekvenserna av redovisade utbyggnadsprojekt för olika motstäende intressen. Projektens kraftekonomiska förtjänster och deras effekter på de motstående intressena har vägts mot varandra i en rangordning för att visa vilka utbyggnadsmöjligheter som vid eventuell ytterligare vattenkraftutbygg-
nad i första hand bör tas i anspråk och vilka som är minst lämpade för
utbyggnad. Därutöver har utredningen diskuterat tänkbara handlingsalternativ för en framtida utbyggnad av vattenkraften i landet som helhet.
I enlighet med sina direktiv har utredningen sökt utforma sina slut-
satser och förslag sä att resultatet så väl som möjligt skall vara jämförbart med den nyss refererade utredningen om vattenkraftutbyggnad i södra Norrland och norra Svealand. Även för utredningen om norra Norrland gäller vidare att uppdraget inte innefattat någon bedömning
Tabell 2.7 Vattenkraftresurser i norra Norrland Vattendrag Befintlig eller Återstående Totalt ut-
beslutad ut- utbyggnads- byggnads-
byggnad värt värt
TWh/är 4 TWh/ar 6 TWh/ar = 9 0
Behandlas av utredningen:
| Kalix älv | — | — 4,5 | 18 4,5 | 7 |
| Lule älv | 14,0 | 39 2,9 | 12 16,9 | 28 |
| Skellefte älv | 3,8 | I 0,5 | 2 4,3 | 7 |
| Ume älv | 17,2 | 20 0,6 | 2 7,8 | 13 |
| Ångermanälven | 10,5 | 30 13 | 5 11,8 | 19 |
| Skogsälvar! | 0,1 | — 27 | 1 2,8 | 5 |
| Summa | 35,6 | 100 12,5 | 50 48,1 | 79 |
Behandlas ej av utredningen:
| Torne älv (svensk del) | — | — 4,0 | 16 4,0 | 7 |
| Pite älv | — | — 4,6 | 18 4,6 | 8 |
| Vindelälven | — | — 3,9 | 16 3,9 | 6 |
| Summa | — | — 12,5 | 50 12,5 | 21 |
| Totalt | 35,6 | 100 25,0 | 100 60,6 | 100 |
! Inkl. Vapstälven som rinner ut i Norge.
av hur mycket som skall byggas ut. liksom att effekterna på syssel-
sättning och kommunal ekonomi har belysts men inte vägts in i ut-
redarens rangordning och övriga slutsatser.
2.3.2 Utbyggnadsmöjligheter
Vattenkraften i norra Norrland har av kraftindustrin år 1974 bedömts kunna ge ytterligare ca 25 TWh i ärlig produktion. Det motsvarar närmare tre fjärdedelar av den återstående utbyggnadsvärda vattenkraften i landet. Utbyggnadsmöjligheterna sammanfattas i tabell 2.7.
Med ledning av från kraftindustrin inkommet material och under hand lämnade uppgifter har utredningen sammanställt en rangordning av de aktuella projekten från kraftekonomisk synpunkt (se tabell 2.8).
Projekten är värderade med hänsyn till främst deras storlek, regleringsmöjligheter och kostnader. De olika klasserna har av statens vattenfallsverk och Svenska kraftverksföreningen definierats på följande sätt:
Klass 4
Vattenkraftobjekt i denna klass är klart fördelaktigare än både
kärnkraft och oljebaserad kraft. Klass 3
Vattenkraft i denna klass ger visserligen högre genomsnittlig
energikostnad än kärnkraft, men objekt med goda reglerings-
egenskaper eller vilkas produktion förbrukas inom närbelägna
områden kan vara ckonomiskt fullt likvärdiga med kärnkraft.
Jämfört med oljebaserad kondenskraft är kostnaden ungefär
densamma men vattenkraft med goda regleregenskaper eller
lokal anknytning är att föredra. Klass 2
Dessa objekt framstår för dagen som dyrare än såväl kärn-
kraft som oljebaserad kraft. Konkurrensförmågan kan dock
förbättras på sikt, speciellt jämfört med oljekraft. Klass I
Objekt i denna klass är som regel ofullständigt utredda men
har inte bedömts vara ekonomiskt intressanta som alternativ
till kärnkraft eller oljebaserad kraft. Blir alternativen i stället
kraft baserad på andra fossila bränslen eller ännu dyrare kraftslag förändras dock situationen.
Värderingen bygger på dagens kostnadssituation och på den kunskap
som finns om projekten. Med ny kunskap kan värderingen komma att
förändras. Osäkerheterna i underlagsmaterialet är uppenbara och detta
gäller främst de lägre klasserna. Objekten i klass 4 är dock som regel relativt väl utredda. Effektutbyggnader har, liksom i den sehlstedtska utredningen, inte bedömts från kraftekonomisk synpunkt.
Det bör påpekas att de båda utredningarnas kraftvärderingar inte är helt jämförbara. Medan klassgränserna i den ekströmska utredningen bygger på kostnadsjämförelser med andra kraftslag, var den sehlstedtska
utredningens klassgränser valda så att varje klass skulle omfatta unge-
fär lika mycket möjlig energiproduktion.
2.3.3 Naturvård
Genom statens naturvårdsverks försorg har flera naturvetenskapliga undersökningar utförts för utredningens räkning. Älvdalarnas geovetenskapliga värden har undersökts och beskrivits av professorerna Åke
Sundborg och Sten Rudberg, de botaniska av professor Hugo Sjörs och
de zoologiska av professor Perarvid Skoog. De fiskerivetenskapliga värdena har därutöver behandlats av bl. a. sötvattenslaboratoriet.
De naturvetenskapliga bedömningarna utgår från uppfattningen att det är viktigare att försöka förutse de långsiktiga effekterna på älv-
landskapet som helhet, än att förutse den omedelbara inverkan på geovetenskapliga objekt eller mer eller mindre sällsynta växt- och djur-
arter.
Vid bedömningen har älvarna och älvsträckorna betraktats som helheter.
Från geovetenskaplig synpunkt har företeelser eller landskapselement
som tydligt visar landskapets utvecklingshistoria getts högt värde. Tyngd-
punkten vid bedömningen ligger alltså på processer och landskapsut-
veckling. Härav följer bl. a. att man i allmänhet hellre vill bevara hela
Tabell 2.8 Värdering av älvsträckor från kraftsynpunkt (klass 4 anger högsta värde)!
Projekt Energi- = Projekt Energitillskott tillskott GWh/år GWh/år
KLASS 4 GIDE ÄLV: KALIX ÄLV: Uppströms Björnafallet 40 Kaitumjaure 110 VAPSTÄLVEN 143 Vuotnakoski-Jokkfall 3 140 ÅNGERMANÄLVEN: RÅNE ÄLV: Fatsjö (med överledning från 200 Missjöträsk-Bredträsk 295 Vojmsjön) . (överledning till Lule älv) Vojmå (alternativ till före- 135 Tr. gående)
VONE ÄLV: 960 — Flåsjöån 35
Ä ! Lejarälven 49
BY ÄLV:
Överledning till Byske älv 100 Summa ca 4000
BYSKE ÄLV:
Kikkejaur-Skogfors so7 KLASS än
ra. KALIX ÄLV:
GIDE ÄLV: Saarenpää-Sistkost (Ängesån- 265 jörnafallet-Nybyggeforsen 230 Lina älv) ÅNGERMANÄLVEN: vv. Saxåns överledning 25 ARR M ” 45 Hocksjör leälven 0 Flarkån (pumpningsalternativet) 30 Storån 44 ÅBY ÄLV: Helgumsjön 14 (konventionell utbyggnad) 230
Ledingeån 30 SKELLEFTE ÄLV:
Summa ca 6000 = Bergnäs-Slagnäs 80 Malån | 100 KLASS Petikån ? Karsbäcken KALIX ÄLV: . Orrfors-Långfors 920 - RICKLEAN: a Nedom Robertsfors 28 RÅNE ÄLV: -
Randaträsk-Mårdselet 235 UME ÄLV: ss
(konventionell utbyggnad) Tärna ö- ANGERMANÄLVEN: 6 EULE ÄLV:
Kamajokk-Tarraätno 395 — Ransarluspen-Fatmomakke 20
Tjäkovarats 280 Övre Vojmån 1 AS Peuraure-Pärlälven 250 = Borga 40 Flarkån 30 Meåforsen (konventionell utbyggnad) Summa ca 1100
BYSKE ÄLV:
Ovan Nyselet 150 - KLASS 1 Hakamyrforsen-Ytterstforsen 100 KALIX ÄLV: SKELLEFTE ÄLV: Sakakoski, Långforsen 75 Storselet 130 (Ängesån-Lina älv)
Sädvajaure 98 a
RÅNE ÄLV: Bartaure 85 Ruodnejaure, Muorka 40 RICKLEAN: Livas, Skajtefors 70 Bygdsiljum-Isakfäbodforsen 71 LULE ÄLV: UME ÄLV: Stalojokk, Huorso 275
Klippen 90 — Petsaure 80 Forsbäck-Fjällnäs 405 — Pasta 65
LÖGDE ÄLV: Rapaätno 255 Storforsen-Hyngelsböle 180 KÅGE ÄLV 40
BURE ÄLV 35 EJ VÄRDERAT: SÄVARAN 200 — Effektutbyggnader 275 UME ÄLV: MOÄLVEN 90 Överstjuktan 50 NÄTRAAN: 50 ÖRE ÄLV 200 — Bullerforsen, Längselcån 110 LÖGDE ÄLV: (Ångermanälven) Lögda 39 Summa ca 500 ANGERMANÄLVEN: Fatsjö 40
(konventionell utbyggnad) Vojmsjö, Bäsksele, Vilhelmina = 81 Summa ca 1500 = Totalt? ca 12 800 11] den geografiska sammanställningen, bilaga I. finns värderingarna ordnade efter älvsträcka från norr till söder. 2 Tabellen omfattar flera alternativa projekt. Energibeloppen kan därför inte utan vidare summeras.
älvar eller större sammanhängande älvsträckor än enstaka objekt.
Motsvarande syn har präglat också den botaniska bedömningen. Botaniska skyddsvärden är inte bara, eHer ens huvudsakligen. förekomsten av sällsynta arter eller s. k. utpostbeständ. Stort värde har tillmätts bl. a.
välutvecklade orörda strandmiljöer och oskadade våtmarker, speciellt
deltaland.
Från zoologisk synpunkt har värderingarna skett utifrån tio olika kriterier där orördheten fått en särskild tyngd. Bedömningen har inte omfattat projekt inom nationalparkerna.
De olika vetenskapliga bedömningarna har resulterat i skilda rangordningar av älvens och älvsträckornas värde. Som gcovetenskapligt mest intressanta har utpekats Kaitumsjöarna 1 Kalixälven, Vuojatätno, Tarradalen, Kamajokk och Rapadalen i Luleälven, Övre Umeälven vid Hemavan, övre Vojmån i Ångermanälvens vattensystem, Vapstälven
samt skogsälvarna Öre och Lögde älvar. Till detta kommer enstaka topp-
objekt i olika älvar, bl. a. Jokkfallet i Kalix älv och Linafallet i Lina älv. Som mest värdefulla i botaniskt avseende anges Kalixälven, Luleälvens källflöden, Storselet i övre Skellefteälven, Tärnaan och Girjesån i Umeilven samt övre Vojmån. Från zoologisk synpunkt framstår som mest intressanta Kalixälven, Luleälvens källflöden, Pärlälven. övre Skel-
lefteälven, övre Vojmån och Helgumsjön i Ångermanälven samt skogsälvarna Byske och Öre älvar. Med utgångspunkt i dessa skilda värderingar samt tidigare bedöm-
ningar har naturvårdsverket presenterat en sammanviägd bedömning av norrlandsälvarnas naturvärden. I tabell 2.9 anger klass + mest värdefull, klass I minst värdefull.
Tabell 2.9 Värdering från den vetenskapliga naturvårdens synpunkt (klass 4 anger högsta värde)
KLASS 4 UME ÄLV: KALIX ÄLV: Överstjuktan
inkl. Ängesån-Lina älv GIDE ÄLV LULE ÄLV: MOÄLVEN Vuojatätno
ÄNGERMANÄLVEN:
Lilla Lulo älvs källflöden Lejarälven
ita rule 0 Storån Peuraurc-Pärlälven
Meåforsen-Helgumsjön BYSKE ÄLV SKELLEFTE ÄLV: KLASS 2 Storselet - Bergnäs-Slagnäs ÅBY ÄLV
UME ÄLV: KAGE ÄLV
Klippen, Tärna SKELLEFTE ÄLV: Forsbäck, Fjällnäs Karsbäcken ÖRE ÄLV BURE ÄLV LÖGDE ÄLV SÄVARÅN VAPSTÄLVEN NÄTRAÅN ÅNGERMANÄLVEN: ANGERMANÄLVEN: Övre Vojmån Saxån Övre Åseleälven Ransarluspen-Fatmomakke.
Fatsjö KLASS 3 Nedre Vojmån
2 Långseleån-Rörströmsälven RÄNE ÄLV Borga LULE ÄLV: Lermejaure
Flarkån KLASS 1
rar. ÄNGERMANAÄLVEN: SKELLEFTE ÄLV: Bullerforsen Sädvajaure Flåsiöån Bartaure ] Malån Petikån EJ BEDÖMT RICKLEÅN Effektutbyggnader
2.3.4 Fiske
Inverkan på fiskets intressen av en fortsatt vattenkraftutbyggnad har bedömts av fiskeristyrelsen med hjälp av fiskeriintendenterna i övre och nedre norra distriktet samt sötvattenslaboratoriet.
Fiskeristyrelsen har vid sin bedömning tagit särskild hänsyn till önskemälet att i varje region bibehålla åtminstone ett minimum av orörda vatten. Detta har bl. a. medfört att de få kvarvarande strömmande vattnen i utredningsområdets södra del givits högt bevarande- eller skyddsvärde. Det är styrelsens uppfattning att man vid en prioritering mellan
olika objekt i första hand bör sträva efter att bevara hela älvar eller
större sammanhängande områden. Detta har dock inte inneburit att en-
staka objekt. som i sig har ett högt värde, klassats lågt, De viktigaste av de kriterier som legat till grund för värdeklassningen av de olika objekten är följande.
Värdet av fritidsfisket har uppskattats med hänsyn bl. a. till fiskets inriktning (strömfiske, sjö- eller havsfiske), artsammansättningen, tillgängligheten (röjningar, vägar) och frekvensen av användbara fritidsfiske-
vatten inom en region eller i anslutning till tätort.
Styrelsens tidigare undersökningar av fritidsfisket har visat att strömvatten är mest attraktiva. En beräkning av strömvattnens andel av berörda älvsträckor har därför gjorts i vissa vatten. Ett områdes orördhet eller vildmarkskaraktär har i vissa fall poängterats.
Övrigt fiske omfattar yrkesfiske, övrigt avsalufiske och husbehovs-
fiske. Redan uppkomna skador begränsar enligt fiskeristyrelsen starkt möjligheterna till övrigt fiske, och på många håll kvarstår endast ett s. k. restfiske av obetydligt värde. Vid värderingen av husbehovs- och
avsalufiske har hänsyn tagits till de fiskesvårigheter (grumlingar, stub-
bar, rötter m. m.) som uppstår vid de olika typer av ingrepp i vattenmiljön som är aktuella.
En biologisk värdering har gjorts av objekten och av effekterna av planerade utbyggnader bäde vad gäller fritidsfisket och övrigt fiske. I denna värdering ingår beräkning av bl.a. reproduktionsarealer för t. ex. lax och öring, artsammansättning, tillväxtförhållanden (fördvärgning m. m.), parasitangrepp och utbredningsbiologi (spridning av eller kraftig tillväxt av icke önskade bestånd).
En arbetsgrupp på sötvattenslaboratoriet har ställt samman en över-
sikt över de fiskbestånd, som bör skyddas på grund av sitt vetenskapliga värde. Som allmän riktlinje har angivits att referensvatten, storöringvatten och rinnande vatten bör ges högre vetenskaplig prioritet än vatten med bestånd utvisande originell ekologi eller utpostbestånd. Vid den
vetenskapliga värderingen har områden där fiskeribiologisk forskning
pågär eller har pägäått under läng tid särskilt beaktats. Varken vid den
vetenskapliga eller den övriga bedömningen har planerade intrång i
nationalparker behandlats. Fiskeristyrelsen har förutsatt att dessa utbyggnader inte kommer till utförande.
Utredningen har vidare diskuterat möjligheterna till kompensationsåtgärder, t. ex. ersättningsfiske i andra vattendrag. Fisket i närliggande vattendrag är i regel annans egendom och kan med nuvarande regler
i VL inte med tvångsrätt disponeras av utbyggaren. Från biologisk synpunkt är det dessutom enligt fiskeristyrelsen omöjligt att i ett mindre vattendrag skapa ett fiske av samma karaktär som det som går förlorat i en större älv, eftersom produktionskapaciteten är en annan. Genom insättning av fångstbar fisk kan viss kompensation åstad-
kommas, men tillväxtmöjligheterna är begränsade. Fiskens storlek och artsammansättningen i de mindre vattendragen är, likaväl som i de större, anpassade till miljön och för att ge fisket en ändrad karaktär måste kontinuerliga inplanteringar göras. Genom rotenonbehandling av sjöar och tjärnar och därpå följande inplantering av ädelfisk kan att-
Tabell 2.10 Värdering från fiskesynpunkt (klass 4 anger högsta värde)
KLASS 4 ÅNGERMANÄLVEN: KALIX ÄLV: Fatiö jön fPyerledning från
inkl. Ängesån-Lina älv Storån LULE ÄLV: Vuojatätno KLASS 2 Lilla Lule älvs källflöden x
3 oa LULE ÄLV: Peuraure-Pärlälven Petsaure BYSKE ÄLV Flarkån SKELLEFTE ÄLV: Effektutbyggnader Bergnäs-Slagnäs KÅGE ÄLV RICKLEÅN SKELLEFTE ÄLV:
UME ÄLV: Sorelet
Forsbäck-Fjällnäs aten
MOÄLVEN UME ÄLV:
- Klippen
ANGERMANA NÄTRAÅN
RMANÄLVEN: | - .
Övre Vojmån SMA ERMANALVEN: Övre Åseleälven
sn Ransarluspen-Fatmomakke Lejarälven Fatsjö (konventionell utbyggnad)
Nedre. Vojmån KLASS 3 Långseleån-Rörströmsälven RÅNE ÄLV Borga
ÅBY ÄLV KLASS 1
Sädvajaure Lermejaure Bartaure a
BURE ÄLV OSTAR EFTE ALV:
SÄVARÅAN Karsbäcken UME ÄLV: Effektutbyggnader Tärna UME ÄLV: Överstjuktan Effektutbyggnader ÖRE ÄLV ANGERMANAÄLVEN:
: - Bullerforsen LÖGDE ÄLV Flåsjöån GIDE ÄLV Meåforsen-Helgumsjön
raktiva fiskevatten skapas, men även här krävs kontinuerliga inplanteringar.
Det kan konstateras att kompensationsåtgärdernas betydelse som er-
sättning för ett förlorat strömfiske är en omstridd fråga. De bästa resultaten har nätts med odling och utsättning av lax och havsöring. Ge-
nom inplantering av fisk och näringsdjur i de reglerade vattnen har
vissa resultat nåtts. I de mindre vattendragen saknas de biologiska förutsättningarna för att skapa ersättning som direkt motsvarar ett förlorat älvfiske. För många människor är dock rotenonbehandlade vatten med inplanterad ädelfisk mycket attraktiva fiskevatten, vilket framgår av den fiskekortsstatistik som förs. Dessa kortfiskeområden fyller dock
främst lokala eller regionala behov. Turistfiskaren torde enligt fiskeristyrelsen i regel söka sig till andra vatten.
I fiskeristyrelsens rangordning (se tabell 2.10) omfattar klass 4 älvar
och älvsträckor som helt bör undantas från vidare kraftutbyggnad med
hänsyn till fiskets värde och beräknad skada. Klass 3 utgörs av vattendrag med havsvandrande fisk och befintligt eller potentiellt stort fritidsfiske. I klass 2 återfinns älvsträckor som redan är skadade vad gäller fis-
ket men som alltjämt har viss betydelse för fritids- och husbehovsfiske.
Klass 1, slutligen, innehåller vatten som är härt skadade. Fisket be-
döms där inte kunna utvecklas till betydelse för en större ullmänhet.
2.3.5 Friluftsliv och rekreation
I samband med att utredningen tillsattes gavs statens naturvärdsverk i uppdrag att värdera de berörda älvarna från rekreationssynpunkt. Naturvårdsverkets bedömningar grundar sig i huvudsak på rapporten ”Rekreation och friluftsliv vid älvar i norra Norrland” som på verkets uppdrag har utarbetats vid geografiska institutionen vid Umeå universitet. Dessutom har verket använt sig av fiskeristyrelsens yttrande (1975-10-13) till utredningen med avseende pa fritidsfisket samt material som har tagits fram tidigare, främst i samband med den fysiska riksplaneringen.
Naturvårdsverkets uppdrag till Umeå universitet innebar dels utveckling av en metod för värdering av älvsträckorna, dels tillämpning av metoden på dessa. Uppdraget omfattade inte fritidsfisket. För att möjliggöra genomförandet gav utredningen de fyra berörda länsstyrelserna i uppdrag att förse naturvårdsverket och Umeä universitet med vissa erforderliga grunddata om t. ex. befintliga turistanläggningar, reservat och förordnanden enligt naturvårdslagen samt landskapsvårdande åtgärder.
Naturvårdsverket har vid sin bedömning utgått från att vattenkraftutbyggnad i regel innebär övervägande negativa effekter för turism och friluftsliv. Det avgörande argumentet har varit att vattenkraftulbyggnad medför förlust av en för friluftslivet särskilt attraktiv naturtyp som förekommer sparsamt till följd av tidigare utbyggnad av älvarna.
Naturvårdsverket har först utarbetat en rangordning utan hänsyn tagen till fiskets intressen. Stor vikt har lagts vid längre och sammanhängande älvsträckor med goda naturliga förutsättningar för turism och friluftsliv.
Bedömningen av älvarnas tillgänglighet har i detta sammanhang utgätt från i det befintliga vägnätet, omfattande såväl allmänna vägar som skogsbilvägar. Vid detaljbedömning av tillgängligheten är det också
av intresse alt känna till framkomligheten vid vandring till fots i ter-
rängen. Detta har dock inte varit möjligt inom ramen för denna utredning.
Prop, 1977/78: 57 32
Vidare har landskapsbilden varit en viktig faktor vid bedömningen av älvarnas rekreationsvärden. Bedömningen har gjorts dels översiktligt med hjälp av flygbilder och ett omfattande kartmaterial, dels genom utförliga fältkontroller. Det finns emellertid inga enkla normer för bedömning av landskapsbilden. Enskilda individers uppfattning om vad som är värdefullt eller intressant varierar. Vid bedömningen har det högsta värdet åsatts storartade landskap, ibland i form av kombinerade natur- och kulturlandskap. Lägsta värde har åsatts monotona landskap, ibland påverkade av kraftiga ingrepp såsom kalhyggen, grustäkter etc.
För att få fram en total bedömning av älvsträckornas värde från rekreationssynpunkt har i efterhand fritidsfiskets intressen vägts in i bedömningen. Samråd har under detta arbete skett med företrädare för
fiskeintressena.
Fritidsfisket utgör den viktigaste enskilda friluftsaktiviteten längs älvarna och är dessutom den aktivitet som i regel lider störst skada vid en utbyggnad. På grund härav har verket ansett det vara motiverat att ge fisket en avsevärd tyngd vid totalbedömningen av älvarnas rekrea-
tionsvärde. Den sammanvägda rangordningen återfinns i tabell 2.11, där klass 4 anger högsta och klass 1 lägsta värde från rekreationssynpunkt.
2.3.6 Kulturminnesvård
Inför utredningens lägesrapport gjorde riksantikvarieimbetet en sammanställning av känt material om älvdalarnas kulturhistoriska värden. Med utgångspunkt i denna första sammanställning gjordes därefter nya översiktliga inventeringar och besiktningar, dels där det tidigare underlaget hade särskilda brister, dels där det bedömdes som särskilt troligt att det fanns kulturhistoriskt värdefulla miljöer. En försöksverksamhet med intervjuer av samer gav värdefulla resultat, och flera forskningsprojekt har också utnyttjats. På grundval av detta underlag har riksantikvarieimbetet avgränsat en rad kulturmiljöer av särskilt värde, vid sidan av de miljöer av riksintresse som ämbetet tidigare avgränsat under arbetet med den fysiska riksplaneringen.
Det är viktigt för upplevelsen att en äldre tids lämningar inte rycks ur sitt sammanhang, utan att den omgivande miljön fär bidra till att belysa ursprung och funktion. Av särskilt värde för kulturminnesvården är säledes större områden som inom ett avgränsat landskapsrum äterspeglar en särpräglad kulturutveckling. Vissa områden kan representera en kontinuerlig kulturutveckling. Andra omräden ger prov på en enhetlig bygd tillkommen under ett begränsat skede. Områdenas betydelse är inte alltid beroende av de enskilda elementens kvalitet utan ofta av det helhetsinnehåll som de kan erbjuda. Mycket talar för ett bevarande av större sammanhiingande miljöer, där kulturformens samspel med de naturgivna förutsättningarna kan studeras. En vattenkraftutbyggnad kan därför i en del fall vara ett hot mot kulturhisto-
Tabell 2.11 Värdering från rekreationssynpunkt, inkl. fritidsfiske (klass 4 anger högsta värde) (värde inom parentes avser värdet exkl. fritidsfisket)
KLASS 4 UME ÄLV: KALIX ÄLV: Överstjuktan (2)
inkl. Ängesån-Lina älv LÖGDE ÄLV LULE ÄLV: GIDE ÄLV Vuojatätno 2
Lilla Lule älvs källflöden NÄTRAÅN
Peuraure-Pärlälven (3) SNOERMANÄLVEN:
- vre Åselceälven (2)
BYSKE ÄLV Storån (2)
BURE ÄLV
SÄVARAN KLASS 2
rr. LULE ÄLV:
RME ÄLV: Lermejaure (3)
Tä ppe Flarkån
ärna - Forsbäck, Fjällnäs KÄGE ÄLV ÖRE ÄLV SKELLEFT E ÄLV: MOÄLVEN Petikån (3) -
VAPSTÄLVEN (3) ANDERMANÄLVEN:
ÅNGERMANÄLVEN: Fatsjö Övre Vojmån Bullerforsen Lejarälven (3) Nedre Vojmån
Långseleån-Rörströmsälven
Borga KLASS 3 Meåforsen-Helgumsjön (3)
RÅNE ÄLV (2) KLASS 1 LULE ÄLV: LULE ÄLV: Petsaure Effektutbyggnader ÅBY ÄLV SKELLEFTE ÄLV:
x . Karsbäcken SKE EPTE ÄLV: Effektutbyggnader Sädvajaure UME ÄLV: Bartaure (2) - Effektutbyggnader
Pergnäs-Slagnäs (2) ANGERMANAÄLVEN:
Ransarluspen-Fatmomakke RICKLEAÅN (2) Flåsjöån (2)
riskt värdefulla miljöer även där inga byggnader eller andra lämningar direkt förstörs.
Ämbetet har rangordnat de olika iälvsträckornas värde för kulturminnesvården. Ämbetet understryker att ojämnheten och osäkerheten i underlagsmaterialet egentligen gör det omöjligt att göra en värdegradering. De prioriteringar som ändå görs äterspeglar ämbetets kunskaper i dagsläget. Nya inventeringar och fortsatt utredningsarbete kan komma att ändra ställningstagandet. 3 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 57
Tabell 2.12 Värdering från kulturminnesvårdssyppunkt (klass 4 anger högsta värde) ((u) anger att värderingen är preliminär och baserad på osäkert underlag) KLASS 4 Lejarälven KALIX ÄLV:
KLASS 2 Kalix och Kaitum älvar
LULE ÄLV: KAGE ÄLV (vu)
Vuojatätno SKELLEFTE ÄLV:
Lilla Lule älvs källflöden Bartaure (u)
Ä Bergnäs-Slagnäs S YSKE ÄLV Karsbäcken (u)
KELLEFTE ÄLV:
RICKLEAN (u) Petikån SÄVARAN (u) UME ÄLV:
Tärna UME ÄLV:
Överstjuktan ÖRE ÄLV
LÖGDE ÄLV (u) NÄTRAÅN (u)
ANGERMANAÄLVEN: Saxån (u) KLASS 3 Fatsjö (u)
KALIX ÄLV: Nedre Vojmån
Ängesån-Lina älv (u) Övre Åseleälven
RÅNE ÄLV (u) Flåsjöån (u)
LULE ÄLV: Storån (u)
Petsaure (u) Peuraure-Pärlälven (u) KLASS 1 ÅBY ÄLV (u) LULE ÄLV:
SKELLEFTE ÄLV: Lermejaure (u)
Storselet (u) Flarkån (u) Malån Effektutbyggnader BURE ÄLV (u) SKF LAETTE ÄLV:
ädvajaure UME ÄLV: Effektutbyggnader Forsbäck-Fjällnäs (u) UME ÄLV: GIDE ÄLV (u) Klippen! MOÄLVEN Effektutbyggnader
2 ANGERMANÄLVEN: VAPSTÄLVEN (u) Ransarluspen-Fatmomakke? ANGERMANÄLVEN: Bullerforsen Övre Vojmån (u) Ormsjön Långseleån-Rörströmsälven utom Borga
Ormsjön (u) Meåforsen-Helgumsjön 1 Klassningen förutsätter att översilningsängarna vid Hemavan förblir opåverkade av företaget. 2? Den kulturhistoriska miljön vid Fatmomakke kyrkstad förutsätts förbli opåverkad av företaget.
I värderingslistan, tabell 2.12, har särskilt osäkra bedömningar mar-
kerats med (u). Klasserna har fått följande definitioner:
Klass 4
Kulturmiljöer av oersättlig karaktär, där sambandet mellan na-
turmiljö och kulturtyp har hög representativitet. Referensområde för forskningen, av internationell betydelse.
Ämbetets tillståndsprövning kan förväntas gå emot all utbyggnad.
Klass 3
Synnerligen värdefulla kulturmiljöer.
Ämbetets tillståndsprövning kan förväntas gå emot generell ut-
byggnad, men medge viss utbyggnad under förutsättning att av ämbetet angivna kulturmiljöer inte berörs. Klass 2
Kvantitativt och kvalitativt värdefulla kulturlämningar före-
kommer.
Ämbetets tillståndsprövning kan förväntas medge viss utbyggnad på sedvanliga villkor. Kostnaderna för dokumentation kan bli
avsevärda. Klass 1 Kulturminnen förekommer men kulturmiljön är starkt förändrad genom senare tiders exploatering.
Kvantitativt och kvalitativt mindre betydelsefulla kulturläm-
ningar förekommer. Ämbcetcets tillståndsprövning kan förväntas medge utbyggnad på sedvanliga villkor. Kostnaderna för dokumentation kan bli avsevärda.
Klassindelningen kan utformas som utredningsområden (u).
Härmed avses områden inom vilka ämbetets kunskap om kul-
turlämningar och miljöer är av sådan art att ämbetet f. n. inte är berett att ta slutlig ställning till bevarandefrågan.
2.3.7 Rennäring Lantbruksstyrelsen har i samräd med lantbruksnämnderna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län bedömt de olika älvsträckornas värde för rennäringen. Nämnden i Västerbotten har dock avstått från att redovisa nägon rangordning. Värderingen av älvsträckorna i detta län gjordes därför av utredningens sekretariat på grundval av nämndens beskrivningar och den kartläggning av renskötselns markanvändning som
statens planverk publicerat (Rapport 20, del 3). I tabell 2.13 betyder
klass 4 mest värdefull och klass I minst värdefull. Med en asterisk markeras sådana älvsträckor som enligt fiskerikonsulenternas bedömning har stor elter mycket stor betydelse för samebyarnas yrkes-, husbehovseller fritidsfiske. Fiskets värde bör ses som något som tillkommer utöver det värde som rangordningssiffran anger. I sitt yttrande till utredningen framhåller lantbruksstyrelsen att det är otillräckligt att bara bedöma inverkan av vattenkraftutbyggnad. Flertalet samebyar påverkas även av andra verksamheter, t. ex. skogsbruk, gruvdrift, vägbyggnad och trafik på väg och järnväg, snöskotertrafik,
Tabell 2.13 Värdering från rennäringssynpunkt (klass 4 anger högsta värde) ("anger fiske av stor eller mycket stor betydelse för samebyarna)
KLASS 4 ÅNGERMANÄLVEN:
Saxån" KALIX ÄLV:
Kalix och Kaitum älvar? atsjö
Nedre Vojmån Ängesån-Lina älv
Övre Åseleälven RÅNE ÄLV Långseleån-Rörströmsälven LULE ÄLV: Lejarälven” Vuojatätno” Storån” Lermejaure”
Lilla Lule älvs källflöden” KLASS 2
ÅBY ÄLV KÅGE ÄLV
BYSKE ÄLV BURE ÄLV
SKELLEFTE ÄLV: RICKLEAN
Storselet” SÄVARAN Sädvajaure” - vä Bartaure” ÖRE ÄLV Petikån LÖGDE ÄLV
Karsbäcken ÅNGERMANÄLVEN:
UME ÄLV: Ransarluspen-Fatmomakke” Tärna” Forsbäck-Fjällnäs” KLASS 1 VAPSTÄLVEN LULE ÄLV:
ANGERMANÄLVEN: Flarkån
Övre Vojmån GIDE ÄLV KLASS 3 MOÄLVEN
LULE ÄLV: NÄTRAAÅN
Petsaure” AÄNGERMANAÄLVEN: Peuraure-Pärlälven” Bullerforsen
SKELLEFTE ÄLV: Flådfgån
Porgnäs-Slagnäs | Mcåforsen-Helgumsjön
UME ÄLV: EJ BEDÖMT
Klippen" Överstjuktan” Effektutbyggnader
turism, fritidsbebyggelse, jakt och fiske. En rättvisande bedömning av renskötselns situation bör alltså grunda sig på en genomgång samebyvis av alla de intrång som hittills drabbat renskötseln, och helst också de intrång som kan förutses från olika håll. Detta har inte varit möj-
ligt inom utredningens ram, men planverkets nämnda sammanställning
har utnyttjats i arbetet. Den innefattar också en redovisning av vissa tidigare intrång i rennäringen.
2.3.8 Jordbruk
Lantbruksstyrelsen har engagerat de fyra berörda lantbruksnämnderna i arbetet med att bedöma inverkan på jordbruket av ytterligare vattenkraftutbyggnad. Lantbruksnämnderna har värderat dels jordbruksförutsättningarna längs de olika iälvsträckorna, dels, så längt underlags-
Tabell 2.14 Värdering från jordbrukssynpunkt (klass 4 anger högsta värde)
KLASS 4 ANGERMANAÄLVEN: Nedre Vojmån KALIX ÄLV: Övre Åseleälven Kalix och Kaitum älvar Långseleån-Rörströmsälven
RÅNE ÄLV
KLASS 3 KLASS 1 KALIX ÄLV: LULE ÄLV: Ängesån-Lina älv Vuojatätno LULE ÄLV: Petsaure Flarkån Lermejaure Effektutbyggnader Lilla Lule älvs källflöden Peuraure-Pärlälven KAGE ÄLV SKELLEFTE ÄLV: SKELLEFTE ÄLV: Storselet Bergnäs-Slagnäs Bartaure
BURE ÄLV Malån
Petikån
RICKLEÅAN
Karsbäcken SÄVARÅN UME ÄLV: ÖRE ÄLV Överstjuktan
MOÄLVEN VAPSTÄLVEN
NÄTRAÅN ÅNGERMANÄLVEN: Saxån
ÅNGERMANÄLVEN:
Ransarluspen-Fatmomakke Helgumsjön Fatsjö Bulierforsen
KLASS 2 Övre Vojmån
ÄBY ÄLV Borga Flåsjöån BYSKE ÄLV Lejarälven SKELLEFTE ÄLV: Storån Sädvajaure Meåforsen
UME ÄLV: Klippen, Tärna Forsbäck, Fjällnäs EJ BEDÖMT LÖGDE ÄLV Effektutbyggnader i Skellefte älv, GIDE ÄLV Ume älv och Ångermanälven
materialet medgett, inverkan på jordbruket av eventuella utbyggnader.
Lantbruksnämndernas värdering av jordbruksförutsättningarna framgår
av tabell 2.14. Siffran 4 anger högsta värde, 1 lägsta värde. I några
fall har nämnderna avstått från att ange värdet på en älvsträcka, i
andra fall har man tillämpat en annan och mer detaljerad indelning än
övriga myndigheter. Värderingen och sammanvägningen har då i stället
gjorts av utredningens sekretariat på grundval av nämndernas beskriv-
ning.
Lantbruksstyrelsen framhåller att vattenkraftutbyggnader på olika sätt
kan påverka förutsättningarna för jordbruk i älvdalen. Direkta skador
uppstår då odlad mark, anläggningar och vägar däms över. Förluster av
mark och anläggningar kan också indirekt försvära jordbruket genom
att företagsstrukturen påverkas. Oftast är det endast delar av ett jordbruksföretags mark som direkt går förlorad eller skadas, men det medför sämre förutsättningar för en rationell produktion vid de kvarvarande delarna. En efterföljande anpassning av företagsstrukturen till de nya förutsättningarna tar ofta lång tid och kan medföra betydande företags-
ekonomiska och samhällsekonomiska övergångskostnader. Redan gjor-
da investeringar kan antingen direkt gå förlorade genom överdämning
eller bli företagsekonomiskt olönsamma genom att de blir överdimensionerade i krympande företag.
Det stora flertalet projekt skulle dock enligt lantbruksnämndernas bedömning kunna genomföras utan allvarligare svårigheter för jordbruket. Svåra skador kan väntas inträffa främst i nedre delen av Kalix älvdal men också vid Vuotnakoski och Parakkakurkkio i övre delen
av Kalixälven och vid Sädva i Skellefteälven.
Utbyggnad av en älv kan under vissa förutsättningar också få positiv inverkan på jordbruket. Lantbruksnämnden i Norrbottens län redovisar att en reglering av Råne älv troligen skulle få positiva effekter för jordbruket i vissa områden kring älvens nedre del, som nu påverkas kraftigt av älvens vår- och höstflöden. En utjämnad vattenföring skulle medföra att stora åkerarealer skulle kunna brukas säkrare och mer intensivt.
2.3.9 Skogsbruk
Skogsstyrelsen har för utredningens räkning studerat risken för mins-
kad skogsproduktion på grund av att skogsmark däms över. Även för-
sämrad produktion till följd av lokalt ändrade grundvattenförhållanden har dock betydelse, liksom bortfallet av produktiv skogsmark för ledningsgator o. d.
Skogsvårdsstyrelserna i de fyra nordligaste länen har beräknat de arealer skogsmark som kan bli överdämda vid en utbyggnad och särskilt uppskattat arealer med skog i äldersklasserna 10—560 är. I flera fall har dock underlagsmaterialet inte medgett nägon arealberäkning. Speciellt gäller detta för behovet av nya ledningsgator. Skogsvårdsstyrelserna har bedömt de långsiktiga skadeverkningarna efter en fyrgradig skala där 1 motsvarar minsta skada och 4 största skada. Skogsstyrelsen har sedan justerat skogsvärdsstyrelsens värderingar för att få större enhet-
lighet. Skogsstyrelsens lista framgår av tabell 2.15.
Vattenkraftutbyggnad innebär ofta att god skogsmark tas i anspråk. Skogsstyrelsens inventering har visat att sammanlagt ca 30 000 ha skogsmark gär förlorad enbart genom överdämningar, om samtliga tänkbara projekt byggs ut. Produktionsförmågan hos dessa marker är ca 80 000 mösk årligen. De största produktionsförlusterna uppkommer vid Kalixälven, Ängesån, Råneälven och Rörströmsälven. De flesta projekten har å andra sidan bedömts orsaka endast små skador på skogliga intressen.
Tabell 2.15 Värdering från skogsbrukssynpunkt (klass 4 anger högsta värde)
KLASS 4 Flarkån — Effektutbyggnader
SKELLEFTE ÄLV: KLASS 3 Storselet KALIX ÄLV: Sädvajaure
inkl. Ängesån-Lina älv Bartaure
x Bergnäs-Slagnäs RÅNE ÄLV Effektutbyggnader LULE ÄLV: - Pcuraure-Pärlälven BURE ÄLV
ABY ÄLV UME ÄLV
BYSKE ÄLV ÖRE ÄLV
SKELLEFTE ÄLV: LÖGDE ÄLV
Malån GIDE ÄLV: GIDE ÄLV: utom Skinnmuddselet! Skinnmuddselet VAPSTÄLVEN ANGERMANÄLVEN: ANGERMANAÄLVEN: Hocksjö Saxån
Ransarluspen-Fatmomakke KLASS 2-3 Övre Vojmån
ANGERMANAÄLVEN: an M ' Borga Flåsjöån
Övre. Åseleälven RA
Lejarälven
KLASS 2 Storån
ANGERMANAÄLVEN: EJ BEDÖMT Nedre Vojmån | so Meåforsen-Helgumsjön KAGE ÄLV
SKELLEFTE ÄLV: KLASS 1—2 Petikån
ANGERMANAÄLVEN: Karsbäcken
Fatsjö RICKLEÅN
SÄVARÅN KLASS I MOÄLVEN
LULE ÄLV: N .
Vuojatätno NÄTRAAN Petsaure ÅNGERMANÄLVEN: Lermejaure Bullerforsen Lilla Lule älvs källflöden Effektutbyggnader 1 Flera regleringsmagasinsarealer är inte redovisade. Dessa kan tänkas beröra relativt god skogsmark.
2.3.10 Utredarens analys och förslag
De olika myndigheternas värderingar har vägts samman av utredningen i två sammanfattande rangordningar. Underlaget ger en bild
av älvarnas olika värden i outbyggt skick och den kraftekonomiska
nyttan av en utbyggnad. För att nyttan på ett tillfredsställande sätt skall kunna vägas mot övriga behandlade intressen bör det emellertid också klarläggas i vilken utsträckning en utbyggnad skulle komma att skada de redovisade värdena. Detta har dock i önskvärd grad kunnat ske i ett relativt litet antal fall, nämligen då projekten varit någorlunda
väl utarbetade. Det gäller t. ex. Byske älv och Kalix älv. I flertalet fall har det inte varit möjligt att göra nägra detaljerade skadebedömningar beroende pa att projekten i vissa fall endast förelegat som skisser, i andra fall enbart som tänkbara resurser.
Till detta kommer att inventeringen av miljövärden sannolikt i mycket stor utsträckning har koncentrerats till de älvsträckor där kraftföretagen ligger långt framme med sin utbyggnadsplanering. Miljövärdena i dessa älvsträckor har därigenom blivit bättre kartlagda än vad som är
fallet i älvsträckor där en utbyggnad kan väntas bli aktuell först långt
fram i tiden eller där kraftföretagen hittills inte redovisat några konkreta utbyggnadsplaner.
Liksom i den sehlstedtska utredningen utgär den slutliga rangord-
ningen från en bevaranderangordning, där främst de olika myndigheternas värderingar vägts samman. Utredaren har eftersträvat att i första hand värdera älvsträckor, inte projekt. Bedömningen har dock gjorts mot bakgrund av de miljöingrepp som de redovisade utbyggnaderna skulle medföra. Detta innebär att utredarens rangordning inte alltid kan tillämpas om det i ett vattendrag blir fråga om en utbyggnad av annat slag än den nu aktuella, t. ex. småkraftverk av den typ som nu håller på att utvecklas av kraftindustrin.
Givetvis kan inte rangordningen utformas genom en enkel matematisk bearbetning av de värderingar som gjorts från olika fackmyn-
digheter. Att det på många håll i fjällvärlden knappast existerar något
jord- eller skogsbruk, och resp. myndighet alltså satt ettor i sina värderingslistor, betyder t. ex. inte att älvsträckor i fjällen skulle vara mindre värdefulla eller skyddsvärda. Utredaren har för varje älvsträcka bedömt vilka intressen som bör tillmätas betydelse för placeringen i rangordningen (sc bilaga 1).
Älvsträckorna har ordnats i fyra klasser efter sitt värde för de olika bevarandeintressena. Det som värderats är i möjligaste mån sådana egenskaper hos älven och dess närmaste omgivning som skulle kunna påverkas vid en utbyggnad. I den högsta klassen — klass 4 — ingår älvsträckor med mycket stora bevarandevärden, I den lägsta klassen — klass I — ingår älvsträckor där en utbyggnad skulle kunna beröra små
eller måttliga bevarandevärden. Dessa älvsträckor är i regel starkt på-
verkade av tidigare vattenkraftutbyggnad. Rangordningen av älvsträc-
kornas bevarandevärden framgår av tabell 2.16. Vid den slutliga rangordningen (se tabell 2.17) har bevaranderangord-
ningen ställts mot kraftnyttan, formulerad främst genom den rangordning som är resultatet av Svenska kraftverksföreningens och statens vattenfallsverks genomgång av den företagsekonomiska nyttan av de
olika projekten.
Så långt möjligt har därvid de principer som tillämpades i den sehlstedtska utredningen följts. Det har främst inneburit att den slutliga
Tabell 2.16 Bevaranderangordning (klass 4 anger högsta värde)
KLASS 4 Forsbäck
KALIX ÄLV: Överstjuktan
inkl. Ängesån-Lina älv GIDE ÄLV LULE ÄLV: MOÄLVEN Vuojatätno x .
Lilla Lule älvs källflöden ONS ASSA ÄLVEN:
Peuraure-Pärlälven Hocksjö BYSKE ÄLV Helgumsjön SKELLEFTE ÄLV: Storselet KLASS 2 Bartaure L
Tr. LULE ÄLV: ME ÄLV: Flarkån Fjällnäs KÅGE ÄLV ÖRE ÄLV SÄVARÅAN LÖGDE ÄLV NÄTRAÅAN VAPSTÄLVEN AÄNGERMANÄLVEN:
ANGERMANÄLVEN: NET
Övre Vojmån Nedie Voimå Lejarälven cdre Vojman
Långseleån KLASS 3 Storån RÅNE ÄLV
LULE ÄLV: KLASS I
Petsaure LULE ÄLV: ABY ÄLV Effektutbyggnader
+ SKELLEFTE ÄLV: SKELLEFTE ÄLV: Sädvajaure Effektutbyggnader Bergnäs-Slagnäs UME ÄLV: Malån Effektutbyggnader Petikån - -
35 AÄNGERMANAÄLVEN: Karsbäcken Ransarluspen-Fatmomakke BURE ÄLV Bullerforsen
Borga RICKLEAN Flåsjöån UME ÄLV: Meåforsen Klippen Effektutbyggnader
rangordningen fått karaktären av en modifierad bevaranderangordning, där kraftnyttan i flertalet fall inte påverkat projektens placering i rangordningen. De skilda förutsättningarna för de båda utredningarna har emellertid tvingat fram vissa skillnader vad gäller rubrikerna för de olika klasserna. De olika klasser som här använts definieras på följande sätt:
Klass 4
Älvsträckor med mycket höga bevarandevärden. Den redovisa-
de kraftnyttan har inte kunnat motivera en placering i lägre
klass.
Tabell 2.17 Slutlig rangordning
KLASS 4 ANGERMANÄLVEN: Lejarälven KALIX ÄLV: Helgumsjön Kaitumjaure Voutnakoski KLASS 3a Jokkfall-Långfors Ängesån-Lina älv KALIX ÄLV: Parakkakurkkio-Narkenfors LULE ÄLV: Vuojatätno BYSKE ÄLV Lilla Lule älvs källflöden Peuraure-Pärlälven KLASS 2 UME ÄLV: RÅNE ÄLV (exkl. Rörån-Livas älv) Tärna KAÄGE ÄLV Fjällnäs SKELLEFTE ÄLV: ÖRE ÄLV Sädvajaure Malån VAPSTÄLVEN SÄVARÅN ÅNGERMANÄLVEN: Övre Vojmån UME ÄLV: Klippen
GIDE ÄLV
KLASS 3b NÄTRAÅAN RÅNE ÄLV: ANGERMANÄLVEN: Rörån-Livas älv Fatsjö Nedre Vojmån LULE ÄLV: Övre Åseleälven Petsaure Långseleån ABY ÄLV Hocksjö
SKELLEFTE ÄLV: KLASS 1 Storselet LULE ÄLV: Bartaure Bergnäs-Slagnäs Flarkån Petikån AÄNGERMANAÄLVEN: Karsbäcken Saxån Ransaren-Fatmomakke BURE ÄLV Bullerforsen RICKLEÅN Borga UME ÄLV: Flåsjöån Forsbäck Storån Överstjuktan Meåforsen
LÖGDE ÄLV KLASS 0
MOÄLVEN Effektutbyggnader
Klass 3 b Klassen innehåller dels älvsträckor med mycket höga bevarandevärden och samtidigt en betydande kraftnytta, dock inte så stor att älvsträckorna bedömts böra hänföras till klass 3 a, dels älvsträckor med höga bevarandevärden och liten eller
måttlig kraftnytta.
Klass 3 a Älvsträckor med mycket höga bevarandevärden och samtidigt en synnerligen stor kraftnytta. Den senare har motiverat att
älvsträckorna i denna klass, trots de mycket höga bevarande-
värdena, brutits ut ur bevaranderangordningens klass 4. Klass 2
Älvsträckor med påtagliga bevarandevärden berörs. I nägra
fall finns höga bevarandevärden, men i dessa fall har en be-
tydande kraftnytta kunnat motivera placering i denna klass. Klass 1
Huvudsakligen älvsträckor med måttliga bevarandevärden. 1
några fall har ocksä en betydande kraftnytta kunnat motivera
en flyttning från klass 2 i bevaranderangordningen till denna
klass. Klass 0
Om- och tillbyggnadsprojekt som inte närmare undersökts
eller värderats, vare sig från utbyggnads- eller bevarandesyn-
punkt.
Utredaren understryker att det är nödvändigt att rangordningen används med stor försiktighet. Den kan ge en översiktlig bild av vattendragen och deras olika värden och den kan bilda underlag för diskussionen om vilka älvsträckor som för framtiden bör undantas från utbyggnad. Den kan däremot inte ge direkt besked om vilka älvar eller älvsträckor som kan byggas ut eller vilka särskilda villkor som bör förknippas med olika utbyggnader. För en bedömning av om en utbyggnad verkligen skulle spoliera de värden som är knutna till vattendraget behövs i flertalet fall den betydligt mer noggranna och detaljerade prövning som sker enligt vattenlagen.
Givetvis finns det en rad aspekter på vattenkraftutbyggnad som inte kunnat vägas in i rangordningen. Det gäller t. ex. sysselsättningseffekterna beträffande vilka det redan i direktiven anges att de mäste bedömas i ett större regionalpolitiskt sammanhang. I vissa landsdelar eller regioner kan sysselsättningstillskotten bli betydande och få en relativt lång varaktighet medan i andra landsdelar endast etwt fåtal arbetstillfällen skulle kunna erbjudas och detta dessutom under en kort utbyggnadsperiod. Behovet av sysscelsättningstillfällen varierar också kraftigt mellan olika delar av landet. Å andra sidan bör observeras att en utbyggnad också kan innebära bortfall av sysselsättningstillfällen, t. ex.
inom rennäringen och jord- och skogsbruket.
Utifrån byggarbetskraftens synvinkel är det angeläget att bibehålla sysselsättningen för dem som nu är sysselsatta med vattenkraftutbyggnader — eller i varje fall ge utrymme för en så långsam minskning som möjligt av arbetstillfällena.
Utredningen har vidare inte kunnat göra någon samhällsekonomisk värdering av de olika utbyggnadsmöjligheterna. En sådan värdering har efterlysts av några av de organisationer som haft kontakt med ut-
redningen. Metoderna för samhällsekonomiska värderingar är komplicerade och knappast utvecklade för jämförelser med så många alternativ som det här är fråga om. Inte heller utredningens underlag i övrigt tillåter cn värdering av den typ som här nämnts.
Vägar och bebyggelse är i stor utsträckning koncentrerade till älvdalarna. Med tanke på utredningens karaktär av översikt och med hänsyn till att flertalet projekt inte är annat än preliminära skisser har det inte varit möjligt för utredningen att göra en detaljerad kartläggning av utbyggnadernas skadeverkningar i detta avseende. |
Tillsammans har den sehlstedtska och den ekströmska utredningen behandlat utbyggnadsmöjligheter motsvarande ca 19 av de 34 TWh/är som bedömts vara ekonomiskt utbyggnadsvärda. De behandlade vattenkraftresursernas fördelning pa klasser i de slutliga rangordningarna
framgår av tabell 2.18.
Tabell 2.18 De behandlade vattenkraftresursernas fördelning på klasser i de slutliga rangordningarna Klass Södra Norrland Norra Norrland Totalt
och norra
Svealand
| TWh/år | TWh/fär | | TWh/år | |
| 4 | 1,8 | 5,7 | T,5 |
| 3b | 1,0 | 1,4 | 2,4 |
| 3a | 1,1 | 2,8 | 3,9 |
| 2 | 0,8 | 2,0 | 2,8 |
| I | 0,7 | 0,3 | L,0 |
| [0] | 0,9 | 0,3 | 1,2 |
| Summa | 6,3 | 12,5 | 18,8 |
Utanför utredningsarbetet har framför allt legat tre av de fyra outbyggda huvudälvarna, som tillsammans skulle kunna ge ett energitillskott av ungefär 12,5 TWh/år. Vidare saknas mer omfattande utred-
ningar i främst tre avseenden:
— I södra Norrland och norra Svealand behandlades utbyggnadsmöj-
ligheter i de fem huvudälvarna. De möjligheter till utbyggnader som
finns i smärre vattendrag är således inte redovisade. Det bör observeras att inventeringen av utbyggnadsvärd vattenkraft för den sehlstedtska utredningen väsentligen gjordes före oljekrisen. Intresset för utbyggnader i de mindre vattendragen var då inte särskilt stort. — Vattendragen i landets södra delar, dvs. söder om Dalälven-Klarälven, har inte varit föremål för utredning. — Möiligheter att bygga ut standardiserade småkraftverk genom att bl. a. utnyttja äldre dammar har inte bedömts. Sådana anläggningar har på mycket lång sikt ansetts kunna ge ca 1,5 TWh/år i energitillskott.
Enligt utredaren talar båda utredningarnas underlagsmaterial för återhållsamhet när det gäller den fortsatta vattenkraftutbyggnaden. Landshövding Sehlstedt framhöll att en utbyggnad av projekten i klass 4 i det södra området inte borde komma till stånd och att man även i övrigt borde vara restriktiv när det gäller utbyggnad. I det norra om-
rådet är de outnyttjade vattenkraftresurserna avsevärt större. Lands-
delen är också glesare befolkad, utom vid kusten och vissa större orter i inlandet. De slutsatser som dras beträffande norra Norrlands älvar är emellertid i huvudsak desamma som de som redovisas i den sehlstedtska utredningen. Projekten i klass 4 bör således inte heller i detta fall komma i fråga för utbyggnad. I övrigt bör observeras de stora bevarandevärden som de mindre vattendragen har. Främst gäller detta de s.k. skogsälvarna, som ofta ligger nära de större orterna vid kusten. Ofta är kraftnyttan samtidigt förhållandevis låg. Beträffande de mindre vattendrag som har påtagliga eller stora bevarandevärden bör därför enligt utredaren en betydande återhållsamhet iakttas.
Vid rangordningen har inte hänsyn tagits till tidsplanerna för de olika projekten. Denna faktor är emellertid av stor betydelse vid ett ställningstagande till vilken utbyggnadsnivå som skall eftersträvas vid en angiven tidpunkt. Med utgångspunkt i rangordningarna och tidplaner
för de olika projekten skisseras några olika handlingsalternativ.
Med förhållandevis begränsade skadeverkningar torde det vara möjligt att genomföra en ytterligare utbyggnad med 4 å 5 TWh/år på lång sikt och 2 å 3 TWh/år på kort sikt, dvs. fram till mitten av 1980-talet. Med förhållandevis begränsade skadeverkningar har här avsetts en utbyggnad av älvsträckor i klasserna 0 och 1 samt vissa större projekt i klass 2. Vidare förutsätts då utbyggnad ske av projekt med motsvarande karaktär i de vattendrag i landet som inte varit föremäl för utredning.
För att uppnå det av riksdagen i det energipolitiska beslutet år 1975 angivna tillskottet 5 TWh/år på kort sikt, dvs. till mitten av 1980-talet, krävs förutom utbyggnader av projekt i klasserna 0—2 också utbyggnad av projekt i klass 3 och 4. Detsamma gäller om man på längre sikt vill uppnå ett avsevärt större vattenkrafttillskott än 5 TWh/år. I båda dessa fall, varigenom betydande skador skulle tillfogas de motstående intressena, är det angeläget att diskutera huruvida inte ett fåtal ingrepp i större älvar är att föredra framför ett stort antal ingrepp i smävattendrag. En sådan handlingslinje vore avgjort att föredra från kraftsynpunkt, och kan också vara skonsammare från miljösynpunkt.
Utredningen anser vidare att en jämförelse bör göras med olika utbyggnadsmöjligheter i framför allt Torne älv, Pite älv och Vindelälven innan beslut fattas som kan innebära utbyggnad av projekt i klass 3.
De restriktioner som riksdagen beslutade om i avvaktan på denna ut-
redning innebär att i stort endast projekt i klasserna 0 och 1 kan kom-
ma i fråga för utbyggnad. En sådan utbyggnad skulle medföra mycket små konflikter med de motstående intressena men skulle samtidigt också ge relativt obetydliga energitillskott. Om de angivna restriktionerna skall gälla också i fortsättningen kan energitillskottet på kort sikt, dvs. till mitten av 1980-talet, beräknas till drygt I TWh/år, på längre sikt mellan 2 och 3 TWh/år. Smärre ytterligare tillskott torde på längre sikt kunna fås genom utbyggnader av småkraftverk och utbyggnader mot-
svarande klass 0 och 1 i vattendrag som inte varit föremål för utredning.
2.4 Utredningen rörande översvämningsskydd i Västerdalälven
Utredningen rörande översvämningsskydd i Västerdalälven tillsattes av jordbruksministern våren 1975. Utredningens uppgift har varit att undersöka omfattningen av de skadeverkningar som översvämningarna i Västerdalälven förorsakar och med ledning därav bedöma skyddsver-
kan hos det projekt vid Hälla som redovisats i den sehlstedtska utredningen samt undersöka vilka rimliga skvddsåtgärder som kan komma i fråga som alternativ till Hällaprojektet.
För att erhålla en så god kunskap som möjligt om flödenas storlek, förlopp och återkomstintervall har utredningen låtit undersöka vattenförings- och vattenståndsförhållandena längs Västerdalälven under olika
flödessituationer. Denna undersökning har bl. a. visat att den fr. o. m.
1928 genomförda regleringen av Venjansjön i Vanån haft en cj obetydligt dämpande inverkan på flödena i Västerdalälven nedströms Vanåns inflöde. Utförda rensningar i Skivsforsen i början av 1930-talet har dessutom verkat sänkande på högvattenstånden inom Vansbroområdet. Vid bedömning av flödesskador samt olika skyddsåtgärders utformning och skadeförebyggande effekt har utredningen därför utgått från de vattenståndsförhållanden som blir rådande om flödena inträffar i dagens situation.
Utredningen har inventerat de objekt längs älven som skadas vid översvämningar samt med ledning därav beräknat direkta kostnader för de översvämningsskador som drabbar bebyggelse m. m., jordbruk och allmänna vägar. Till grund för uppskattningen har legat översvämningsbilden under de flöden som inträffat 1916, 1959 och 1966. Med ledning av för olika älvavsnitt upprättade kurvor över skadekostnadernas variation med vattenståndet (skadekurvor) och flödenas beräknade återkomstintervall (frekvenskurvor) har det kapitaliserade värdet av sannolika flödesskador (skadornas kapitalvärde) beräknats. För
hela Västerdalälven har detta kapitalvärde beräknats till 18 milj. kr. För flöden av 1916, 1959 och 1966 års storlek har engångsskadorna, om dessa flöden skulle inträffa under nuvarande förhållanden i älven, uppskattats till resp. 18, 7 och 8 milj. kr. Utöver beräknade direkta kost-
nader för översvämningsskador medför höga flöden intrång och olägenheter av olika slag såsom tvånget för länsstyrelse och kommuner att
hålla beredskap inför eventuella flöden, den oro älvdalens befolkning
känner inför hotet om flöden av katastrofnatur ävensom olägenheter för en del begravningsplatser i älvens närhet. Härtill kommer vissa indirekta kostnader bl. a. till följd av att vägar, vatten och avlopp, teleoch elnät, bostäder m. m. inte kan brukas under längre eller kortare tid, om de skadas av översvämningar. Vidare må påpekas att det även i den förenade Dalälven (sträckan Djurås—havet) uppkommer översvämningsskador främst på industrier i Falun, Domnarvet, Kvarnsveden och Långshyttan. Denna älvsträcka omfattas emellertid inte av utredningsuppdraget, varför några skadeinventeringar inte utförts där.
Utredningen har granskat ett av Vesterdalelfvens kraft AB (VKAB)
utarbetat förslag till skyddsreglering vid Hälla och funnit att där föreslagna tappningsbestämmelser vid flöden är alltför schematiska för att kunna läggas till grund för en bedömning av denna reglerings skyddseffekt. Utredningen har därför arbetat om Hällamagasinets
tappningsbestämmelser under flödesperioder. Med ledning härav har bedömts att Hällaregleringen kan komma att sänka de högsta vattenstånden i älven vid Transtrand med 2,5 m, inom Malungsområdet med 1,6 m, inom Vansbroområdet med 0.7 m, inom Nåsomrädet med 0,6 m, inom Björboområdet med 0,9 m och inom Dala-Flodaområdet med 0,9 m. Hällaregleringens flödessänkande effekt innebär att de ovan angivna kapitaliserade flödesskadorna, 18 milj. kr. för Västerdalälven, kommer att reduceras med 85 46 till 3 milj. kr.
Möjligheten att ersätta Hällamagasinet med andra skyddsregleringar
nedströms Hälla har undersökts av utredningen. Härvid har framkommit att realistiska förutsättningar saknas för att enbart för skyddsändamål anlägga nya eller utvidga befintliga magasin, Vilka möjligheter som står till buds om en samordning av skydds- och vattenkraftintressena skulle ske har inte utretts, då det bedömts ligga utanför utredningsuppdraget att aktualisera ytterligare vattenkraftutbyggnader. Däremot visar undersökningen att ett mera målmedvetet handhavande av tappningen från befintliga magasin i sidovattendragen under flödesperioder bör kunna medföra en viss flödesdämpning i Västerdalälven. Denna dämpning blir dock av begränsad omfattning och bedöms kunna sänka flödestopparna med endast nägon dm. Utredningen har vidare undersökt möjligheten att för sänkning av älvens högvattenstånd utföra rensningar i vissa forsar, nämligen Hovaforsen nedströms Malung, Skivsforsen nedströms Vansbro, Kvarnholsforsen nedströms Nås, Hagelingsforsen nedströms Björbo och Hagforsen nedströms Dala-Floda. Vid Skivsforsen och vid Kvarnholsforsen har flera större och mindre rensningsalternativ undersökts. På övriga ställen omfattar undersökningen ett större och ett mindre alternativ. Rensningsalternativen siktar till en
sänkning av högvattenståndet med i storleksordningen 0,5 resp. I m. Med hänsyn till förhållandet mellan å ena sidan kostnader, miljöpåverkan och andra olägenheter samt å andra sidan inbesparade skadekostnader och övriga fördelar med de olika rensningsalternativen har utredningen funnit att det endast är de mindre rensningsalternativen vid Skivsforsen, Kvarnholsforsen och Hagelängsforsen som framstår som realistiska. Sänkning av högsta högvattenstånd (inom resp. skadeområde), kostnad och båtnad för dessa tre rensningar har beräknats enligt följande:
| Plats för | Högsta hög- Kostnad | Båtnad | |
| rensningsätgär d | vattenav- sänkning m! | Mkr | Mkr |
| Skivsforsen | 0,5 | 3,4 | 2,8 |
| Kvarnholsforsen | 0,14 | h,5 | 1,0 |
| Hagelängsforsen | 0,4 | 0,6 | 0,6 |
" Vid läge för avbördningskurva
I kostnadsdelen har inte medräknats kostnader till följd av möjliga fiske- och erosionsskador. Ej heller belastar eventuella nackdelar från naturvårdssynpunkt denna post.
Båtnaden har beräknats som minskning av de direkta flödesskadorna.
Som tidigare framhållits innebär cn sänkning av högvattenstånden härutöver fördelar som inte kunnat uppskattas i pengar. Även om kostnaden något överstiger den beräkningsbara båtnaden anser utredningen åtgärderna vara realistiska sett ur allmän synpunkt.
Utredningen har också undersökt möjligheterna att utföra invallningar m. m. till skydd mot högvatten. Härvid har vissa åtgärder inom Malungs och Vansbro samhällen framstått som realistiska. Kostnad och båtnad av åtgärderna har beräknats enligt följande:
Plats för Kostnad Bätnad invallningsåtgärd Mkr Mkr Malung
nya invallningar samt uppfyllnad 0,8 0,7 förbättring av befintlig invallning 0,2 0,2
Vansbro
invallning 2,6 2,5
Kortfattat visar resultatet av utredningen att det inom Malungs-, Vansbro-, Nås- och Björboomrädena finns alternativ till Hällaprojektet
i form av rensnings- eller invallningsåtgärder. Sammanlagt har de som realistiska ansedda åtgärderna beräknats ge cn minskning av de direkta
flödesskadorna med 5 milj. kr. och dra en kostnad av 6 milj. kr. Atgärderna ger dock inte samma skyddseffekt som Hällaregleringen vilken
sänker högvattnen längs hela älven och har beräknats ge en minskning av de direkta flödesskadorna med 15 milj. kr. Därtill skall läggas den
minskning av flödesskadorna som Hällaregleringen åstadkommer i förenade Dalälven. Vidare framstår det som uppenbart för utredningen att man vid bebyggelseplaneringen längs älven i fortsättningen måste ta ökad hänsyn till vattenståndsförhällandena. Flödesprognoser är behövliga oberoende av om Hällaregleringen eller
alternativa skyddsåtgärder kommer till stånd eller ej. De av utredningen
framtagna tappningsbestämmelserna för Hällaregleringen bygger till
väsentlig del på flödesprognosering. Om Hällaregleringen inte kommer
till stånd är prognoserna ändå nödvändiga för att dels handha tapp-
ningen från befintliga regleringsmagasin bättre, dels underlätta den be-
redskap som måste hållas inför väntade flöden. Utredningen förordar därför att den moderna flödesprognosteknik som utarbetats av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) tillämpas på Västerdalälven i samarbete mellan det allmänna, SMHI och kraftintressenterna.
3¶Remissyttranden över betänkandena Vattenkraft och miljö
3.1¶Inledning
Betänkandet (SOU 1974: 22) Vattenkraft och miljö remissbehandlades under år 1974. Ungefär en tredjedel av remissinstanserna kommenterade i det sammanhanget eller separat även rapporten (Ds B 1974: 4) Vattenkraft och miljö 2. Betänkandet (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3 remissbehandlades under år 1976. Samtliga instanser som haft det första betänkandet på remiss gavs då tillfälle att ge synpunkter även på det sista. Den sammanställning av remissinstansernas synpunkter som nu följer utgår huvudsakligen från den senaste remissomgången, där instanserna haft möjlighet att kommentera hela utredningsmaterialet. Synpunkter i de tidigare remissvaren som inte täcks av senare yttranden har dock inarbetats. En strikt åtskillnad mellan de olika remissomgångarna har ansetts mindre viktig än den samlade bilden av utfallet. I detta avsnitt behandlas sådana frågor som inte har direkt anknyt-
ning till någon speciell älv eller älvsträcka. Synpunkter på enskilda älvar, älvsträckor och projekt har samlats i anslutning till en geografisk
sammanställning tillsammans med utredningarnas bedömningar, som redovisas i bilaga 1. Remissynpunkter på betänkandet (Ds Jo 1976: 8)
Översvämningsskydd i Västerdalälven sammanfattas i avsnitt 4.
4 Riksdagen 19771!78. 1 saml. Nr 57
3.2 Allmänt om utredningarna
Remissinstanserna är överlag positiva till att utredningarna har kom-
mit till stånd, BL. a. fiskeristyrelsen, statens planverk, statens naturvårdsverk, statens industriverk, statens vattenfallsverk, Svenska kraftverksföreningen, CDL, naturhistoriska riksmuseet och Friluftsfrämjandet menar att man genom utredningsarbetet fått ett värdefullt grundmate-
rial och en god överblick. Flera instanser, t. ex. riksantikvarieämbetet, domänverket och KVA framhåller också att fakta presenterats på ett överskådligt, lättfattligt och intresseväckande sätt.
3.3 Avgränsningen
Bl. a. Nordiska museet, statens planverk, domänverket, statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Norrbottens län och Näringslivets energidelegation anser att det främst från översiktlig synpunkt är olyckligt att Torne älv, Pite älv och Vindelälven har undantagits från utredningsarbetet. Flera remissinstanser, t. ex. Umeå universitet, anser å andra sidan att nationalparkerna, liksom av riksdagen tidigare undantagna älvar, borde ha lämnats utanför utredningsarbetet. Bl. a, länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar bristen på ett motsvarande beslutsunderlag för de mindre vattendragen i Svealand och södra Norrland. Fiskerikonsulenten vid lantbruksnämnden i Jämtlands län anser att det vore önskvärt med en bevarandevärdering även av de vattenkraftresurser
som f.n. inte är ckonomiskt utbyggnadsvärda för att få ett rättvisande
jämförelsematerial.
3.4 Angreppssättet
I huvudsak godtar remissinstanserna utredningarnas utgångspunkter och angreppssätt. Kammarkollegiet, statens naturvårdsverk, statens industriverk, Näringslivets energidelegation m. fl. understryker dock bristen på bedömningar av utbyggnadernas betydelse för samhällsekonomi
och energiförsörjning. Umed universitet framhåller att för en riktig rangordning krävs att man analyserar både alternativa energikällor och alternativa sätt att tillgodose bevarandeintresset och pekar på välutveck-
lade ekonomiska modeller för sådana analyser. LO menar att även miljöeffekterna av alternativ energiproduktion måste beaktas vid avvägningen mellan miljöeffekt och kraftnytta. BL a. länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län anser att betydelsen för sysselsätt-
ning och regionalpolitik borde ha vägts in i utredningarnas slutresultat.
Nordiska museet anser att utredningarna har lagt för liten vikt vid utbyggnadernas sekundära effekter, som t. ex. hur många som tvingas flytta, vilka effekterna blir på servicestruktur, befolkningssammansätt-
ning och livsmönster. Även Älvräddarnas samorganisation och Gävle-
borgs naturvårdsförbund efterlyser etnologiska studier. Älvräddarna anser att utredningarna har tagit för lite hänsyn till lokal expertis och sakkunskap. Vettasjärvi intresseförening anser att utredningen inte har tagit hänsyn till lokalbefolkningens intressen. Bl.a. SNF påpekar att det inte framgår av utredningarna hur stora värden som redan har tagits i anspråk för vattenkraftändamål, medan bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att det är viktigt att få belyst vad som utöver vattenkraftutbyggnaden spelar in i uvecklingen för olika aktiviteter i älvdalarna. LO anser att utredningarna har varit för ensidigt inställda på vattenkraftulbyggnadens skadeverkningar och därigenom underlåtit att väga in förbättringar genom utbyggnad.
3,5 Rangordningsmetoden
Många remissinstanser instämmer i utredarens reservationer beträffande den tillämpade tekniken att rangordna de olika älvsträckorna i klasser, men de flesta menar samtidigt att det är svårt att finna en
bättre metod. KVA anser således att klassindelningen är för grov men
att det knappast fanns möjligheter att göra den finare. KVA anser dock att det är en olycklig metod att väga ihop olika bevarandevärderingar, dels i den naturvetenskapliga bedömningen, dels i bevaranderangordningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att det är logiskt ohållbart att väga ihop ojämförbara företeelser och anser också att det vore viktigt att klara ut vad som under olika betingelser är dimensionerande för en viss aktivitet och vilka tröskelvärden som finns i stället för att
ge bara en allmän värdesiffra. Statens industriverk anser att det finns
flera fundamentala brister i rangordningsmetodiken. Det gäller dels kraftvärderingen (se vidare nedan), dels bevaranderangordningen, där frånvaron av skadebedömning anges som den allvarligaste bristen, Sammanvägningen av bevarandevärderingen och kraftvärderingen till en slutlig rangordning anser industriverket vara alltför subjektiv och beklagar att det inte framgår klart hur olika intressen har vägts mot varandra, Verket anser det också principiellt fel att rangordna enskilda projekt. Endast projektpaket omfattande alla projekt som påverkar varandra borde rangordnas. Bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens och Norr-
bottens län framhåller att de olika värdena inte har nivågrupperats
(värden för individ, by, kommun osv.); man kan inte utgå från att nackdelar på en nivå kan kompenseras med fördelar på en annan nivå. Även den regionala fördelningen av värdena borde ha diskuterats mera.
3.6 Värdering från kraftsynpunkt
KVA m. fl. anser att utredningarna ger en god översikt över utbyggnadsintressena. Flera remissinstanser framhåller dock att underlaget för bedömningarna är otillräckligt, och man understryker bl. a. den av
utredaren påtalade bristen på övergripande kraftekonomiska synpunkter i förhållande till de företagsekonomiska värderingarna. Sådana åsikter framförs av kammarkollegiet, naturhistoriska riksmuseet, statens naturvårdsverk, KVA, Fältbiologerna, SACO/SR, Älvräddarnas samorganisation m. fl. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter det meningsfulla 1 att bygga kraftrangordningen på en kostnadsjämförelse med kärnkraft, eftersom utbyggnaden av kärnkraftverk inte styrs främst genom ekonomiska avvägningar. Vattenvärnet och Älvräddarnas samorganisation anser att underlaget för kraftvärderingen särskilt 1 den sehlstedtska utredningen är bristfälligt. Älvräddarna vänder sig framför allt cmot beskrivningarna av vattenkraftens roll och betydelse i en framtida energipolitik, som man menar tar alltför liten hänsyn till möjligheterna att sänka energikonsumtionen. Vattenvärnet anser att kraftrangordningen bygger på alltför generella slutsatser utifrån ett ofullständigt underlag.
Länsstyrelsen i Jämtlands län och Norrlands naturvärn påpekar att kraftnyttan har beräknats före de inskränkningar av hänsyn till motstående intressen som i regel blir följden av vattendomstolens prövning och att den därför innebär en överskattning. Älvräddarnas samorganisation anser att vattenföringen gencrellt är överskattad och att energiproduktionen därför bör räknas ned 10 26. Man anser vidare att klass I och vissa projekt i klass 2 inte är ekonomiskt utbyggnadsvärda, medan möjligheterna att höja verkningsgraden i befintliga anläggningar har underskattats. Totalt anser älvräddarna att ca 90 TWh/år bör räknas som ekonomiskt utbyggnadsvärt snarare än 95 TWh/år.
Statens industriverk anser att det kraftekonomiska värdet bör beräknas i ett optimalt, färdigbyggt system, eftersom det viktigaste problemet är att bedöma älvarnas framtida värde i utbyggt resp. outbyggt skick. Med en sådan beräkningsgrund skulle även effektutbyggnaderna ha kunnat inordnas i rangordningen. Verket framhåller vidare vikten av att hela älvsystem bedöms på en gång, så att inte en för utbyggnad olämplig älv byggs ut helt och hållet med för varje steg separat hällbara motiveringar.
Flera remissinstanser framhåller att underlaget för bedömningarna är otillräckligt. Naturhistoriska riksmuseet bedömer att endast klass 4 i kraftrangordningen innehåller mer genomarbetade projekt och att rangordningen därför måste användas försiktigt vid sammanvägningen med bevaranderangordningen. BL a. Skellefteå och Åsele kommuner anser att det finns risk att kraftvärderingen snabbt blir inaktuell.
3.7 Behandlingen av de motstående intressena
Remissinstanserna är i allmänhet positiva till utredningarnas sätt att
behandla de motstående intressena och hur de påverkas av vattenkraft-
utbyggnad. Exempelvis SNF anser att de allmänna beskrivningarna av
vattenkraftutbyggnadernas skadeverkningar är föredömligt gjorda och att detta i huvudsak gäller även redovisningen projekt för projekt, även om brister i underlagsmaterialet gör dessa beskrivningar mer ojämna. Statens vattenfallsverk, Svenska kraftverksföreningen, CDL m. fl. vitsordar också de allmänna beskrivningarna av olika intressen i älvdalarna men framhåller att mer detaljerade studier av lokala förhållanden och möjligheter till modifieringar av projekten mäste till innan man kan avgöra 1 vilken utsträckning de olika värdena skulle komma att skadas vid en utbyggnad. LO påpekar att utredningarna har utgått från att en utbyggnad ger skadeverkningar och därför kommit att förbise olika positiva verkningar av en utbyggnad.
3.8 Värdering från naturvårdssynpunkt
Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker att en ckologisk grundsyn bör vara vägledande och ansluter sig till utredningarnas angreppssätt på naturvårdens område, där naturtyper och helhetsmiljöer har betonats mer än enskildheter.
Flera remissinstanser understryker underlagsmaterialets ojämnhet, främst beroende av den tidspress som undersökningen har måst göras under. Naturvårdsverket påtalar behovet av undersökningar över flera vegetationsperioder och anser att naturvärdena kan vara för lågt angivna. Naturhistoriska riksmuseet och Umeå universitet beklagar svårigheterna att utläsa hur geovetenskap, botanik och zoologi har vägts samman till vetenskaplig naturvård. Västerbottens länsförbund av SNF anser att kunskapsunderlaget om utbyggnadernas biologiska miljöeffekter behöver förbättras avsevärt före beslut om utbyggnader. Jokkmokkskretsen av SNF understryker deltabildningarnas känslighet för vattenkraftutbyggnad och framhåller att bevarandevärdet är beroende av att hela avrinningsområdet uppströms får förbli opåverkat. SMHI framhåller att de ekologiska effekterna av grumlingen under byggnadstiden inte har beaktats och anför också att isförhållandena har uppmärksammats alltför litet; i vissa fall kan issituationen komma att förändras så kraftigt att det borde fätt påverka rangordningen. SMHI framhåller vidare att konsekvenserna för Östersjöns/Bottniska vikens salthalts- och temperaturförhållanden bör utredas innan man genom-
för ytterligare regleringar. Älvräddarnas samorganisation anser att klimatet och den försämrade vattenkvalitén p. g. a. minskad syresättning
har fått för liten uppmärksamhet. Svenska jägarförbundet anser att underlaget har stora brister när det gäller den terrestra faunan. Man understryker älvsträndernas betydelse för t. ex. fågellivet, uttern och älgstammen. Naturhistoriska riksmuseet anser att kraftledningarnas inverkan på landskapet borde ha getts större uppmärksamhet.
Naturhistoriska riksmuseet och KVA understryker att de ekologiska
förändringarna är irreversibla och sträcker sig långt utanför den akvatiska zonen och att även små ingrepp kan få vittgående följder. SMHI
understryker vikten av att stora sammanhängande referensområden bevaras och framhåller också att referensstationer med långa mitserier bör tillmätas mycket stort värde. Sötvattenslaboratoriet anser att de
fiskerivetenskapliga värdena har undervärderats i förhållande till fisket
som resurs. Fältbiologerna framhåller att det är viktigt att så många älvsträckor sparas att de räcker både för den vetenskapliga naturvår-
dens behov och för fiske och rekreation, eftersom dessa intressen delvis
står i motsats till varandra. Naturvårdsverket anser att överledning av
vatten från ett avrinningsområde till ett annat bör ifrågasättas generellt, då det kan ge från limnologisk synpunkt mycket betänkliga följdverk-
ningar.
Statens vattenfallsverk, Svenska kraftverksföreningen och CDL anför i gemensamt yttrande 1974 att beskrivningen av skador och förändringar
i alltför hög grad är låst till de presenterade projekten, som tycks ha
uppfattats som slutgiltiga. Trots uttalade ambitioner om motsatsen
saknas i stor utsträckning de långsiktiga perspektiven. Redovisningen
ger en överdriven uppfattning om knappheten på outbyggda vattendrag och omfattningen av bestående, oreparabla skador genom utbyggnad. Det är vidare enligt dessa remissinstanser orimligt att tänka sig att forskningsresurserna skall kunna öka så mycket att de räcker till allt
det som forskarna vill slå vakt om.
VASO och Jokkmokks arbetarekommun anser att det ekologiska synsättet blir för snävt om det inte innefattar också människor och natur även på långt avstånd från utbyggnadsprojekten. Man måste räkna in även dem som får fördelarna av utbyggnaden, liksom t. ex. försurning genom den oljebaserade energiproduktion som kan vara alternativet. VASO anser att även vid cen fortsatt vattenkraftutbyggnad kommer variationsrikedomen hos olika morfologiska och ekologiska system att förbli så riklig att den är omöjlig att överblicka. VASO ifrågasätter
också om större vattendrag av den typ som ingått i utredningarnas material är lämpliga för den ekologiska forskningen. Svenska handels-
kammarförbundet ser svårigheterna att konkret precisera olägenheterna från ekologisk synpunkt som ett tecken på att nackdelarna av en utbyggnad är relativt små. Detta kan enligt förbundet också ha varit ett motiv för att väga ihop de geovetenskapliga, botaniska och zoologiska bedömningarna, för att sammanlagt ge intryck av större tyngd.
3.9 Värdering från fiskesynpunkt
Fiskeristyrelsen anser, med instämmande av Sveriges fiskares riksförbund, att fiskets intressen i stort har blivit väl sammanfattade. 1 vissa avseenden hade det emellertid varit önskvärt med en mer uttömmande
behandling av fiskets intressen i betänkandetexten. Avsalu- och husbe-
hovsfisket, främst i fjällområdet men också i isolerade delar av skogsregionen, är av väsentlig betydelse för bosättningen och som komple-
ment till renskötseln. Detta päpekas också av Norrlands naturvärn, som menar att fisket kan betyda mycket för befolkningens kvarstannande. Ytterligare begränsningar av avsalufisket i fjällomrädet hotar
fiskeflygets omfattning, med vad det innebär av försämrad service.
Fiskarnas riksförbund understryker det betydande antal yrkesfiskare (omkring 100) som skulle beröras av utbyggnaderna i norra Norrland, förutom det omfattande husbehovs- och binäringsfisket. Förbundet framhåller också betydelsen för laxfisket i Östersjön av att referensvatten och nuvarande naturliga reproduktionsområden för lax bibehålls. Man påpekar också utbyggnadernas betydelse för ålfisket, som inte har kompenserats på samma sätt som laxfisket. Fiskeristyrelsen
menar att det är ett ocftergivligt krav att Kalix och Byske älvar sparas
för framtiden och att den ekologiska variation som är typisk för det oskadade nordsvenska landskapet skyddas och bibehålls. Styrelsen framhåller att landets totala smoltproduktion får stor betydelse för möjligheterna att byta till sig ett svenskt nordsjöfiske och påpekar att od-
lingen av smolt för utsättning brottas med stora svårigheter som inte
tenderar att minska. Även Sveriges fritidsfiskares riksförbund understryker vikten av att outbyggda älvar kan behållas både som referens-
-områden och reproduktionsområden och framhåller att havsöringen i
det sammanhanget är undervärderad i förhållande till laxen. Fritidsfiskarna framhåller vidare att undersökningar av statistiska central-
byrån tyder på att intresset för fiske i norra Sverige är ännu större än
man tidigare trott. KVA och Norrlands naturvärn pekar på fritidsfiskets växande sociala betydelse för kontakt och utjämning mellan olika befolkningsgrupper. Älvräddarnas samorganisation framhåller att de naturliga strömvattnens popularitet stiger bland fritidsfiskarna. Fiskeristyrelsen påpekar att utrymmet för ett ökat fritidsfiske efter öring, röding och harr i Norrland är begränsat.
Möjligheterna att på olika sätt kompensera skadorna på fisket diskuteras av flera remissinstanser. VASO medger att skadekompenserande åtgärder i utbyggda strömsträckor nu inte kan åstadkommas men anser att intensivvårdade sjöar i närheten kan få stor betydelse. Man påpekar också att de naturliga bestånden i regel inte skulle täla ett utvecklat turistfiske utan utsättning av odlad fisk. Vidare framhåller VASO att fiskbeståndet ofta kan bibehållas i reglerade sjöar, från vilka
det ibland förekommer ett betydande avsalufiske (t. ex. Suorvamagasi-
net, som svarar för 1/4 av hela avsalufångsten ovan odlingsgränsen i
Norrbottens län). Norsjö kommun karaktäriserar kraftverkens utlopps-
kanaler som ”livligt frekventerade eldoradon för fritidsfiskarna” men anser att utbyggnadstillstånd bör förknippas med villkor om att de
första årens fina ädelfiskbestånd upprätthålls genom utsättning. Även Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att skadorna på fisket har överdrivits och delvis kan kompenseras. Fiskeristyrelsen hävdar å andra sidan att hela fiskeriadministrationen, med 50 ärs erfarenhet och med stöd av enkätundersökningar, är enig om att kompensationsåtgärder i stort sett saknar förutsättningar att lyckas. Även fritidsfiskarna anser att man, trots relativt intensiv forskning sedan 40-talet, inte lyckats kompensera strömfisket och i stort sett inte heller sjöfisket. Natur historiska riksmuseet stryker under svårigheterna att kompensera skadorna och menar att dessa svårigheter kan väntas öka vid ytterligare utbyggnad i redan påverkade vatten. KVA menar att även om kom-
pensationsåtgärder ibland ger goda resultat blir fisket ändå alltid för-
sämrat, Liksom riksmuseet anser KVA att de åtgärder som ibland vidtas i små sidovattendrag inte förtjänar namnet kompensation, särskilt som de skulle kunna vidtas oberoende av en utbyggnad i huvudfåran. Fiskeriintendenten i övre norra distriktet påpekar att fångst av de äter-
stående fiskbestånden i reglerade vatten ofta ställer sig svår och dyrbar.
SMHI påpekar att grumling under byggnadstiden kan ge skador på fisket som inte har uppmärksammats av utredningarna.
Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Fältbiologerna, Älvräddarnas sam-
organisation m. fl. stryker under naturupplevelsens betydelse för fritidsfiskaren. Fångstens storlek är med detta synsätt ett ointressant mått på fiskets kvalitet. Enligt älvräddarna tenderar rotenonvattnens popularitet att sjunka trots en ibland intensiv marknadsföring. Att de utbyggda älvarnas nedre delar skulle höra till landets förnämsta fiskevatten anser älvräddarna vara absolut fel. Några kilometer längst ned
i en älv kan aldrig kompensera 20—30 mil förstörda fiskevatten. Enligt
älvräddarnas mening finns det nu inte utrymme för ytterligare ingrepp i värdefulla fiskevatten.
3.10 Värdering från rekreationssynpunkt
Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund framhåller att bedömningen av älvarna måste utgå från rekreationslivets ökande betydelse; i dag
föga utnyttjade områden kan bli betydelsefulla i framtiden. Statens
naturvårdsverk menar att rekreationsbedömningen då och då måste ses
över i takt med förändringar i befolknings- och kommunikationsmönst-
ret. STF menar att Norrlands orörda natur är ett turistiskt grundkapital, som ännu inte kan uppskattas till sitt fulla värde. Vattenkraftutbyggnaden har visserligen gett vissa fördelar för turismen, men ju mindre som finns kvar av orörd natur, desto mer negativt upplevs för-
ändringar. Även Friluftsfrämjandet pekar på den omfattande friluftsverksamheten kring utbyggda älvar och på regleringsmedlens betydelse,
men understryker att det är den orörda naturen som är basen för fri-
luftslivet. Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att skadeverkningarna har överdrivits och att de delvis kompenseras. Statens vattenfallsverk anser att erfarenheten visar att utbyggnad i regel är positiv för friluftsliv och rekreation. Svenska kraftverksföreningen anser att utredningarnas bedömningar från social och rekreativ synpunkt är alltför pessimistiska och att möjligheterna att förebygga eller kompensera skador har underskattats. VASO m.fl. anser att naturvårdsverket har gjort en alltför grov förenkling när man har utgått från förlusterna av strömmande vatten och därmed sett allt som skador. Det saknas en systematisk analys av de rekreativa värdenas förändring vid utbyggnad och därmed ett viktigt underlag för att modifiera projekten. Betoningen av den orörda naturen stämmer dåligt med erfarenheterna att det är anordningar som stugbyar, liftar, fiskestigar m. m. som drar turism. Man måste för varje projekt också bedöma de positiva verkningarna. En riktig bedömning kan enligt VASO göras först i vattendomstol. Den sehlstedtska utredningens rekreationsvärdering betecknas som ogcenomtränglig och dåligt motiverad. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det är alltför dåligt utrett hur friluftslivet i en älvdal ser ut. Det är sannolikt att utbyggnadens fördelar har undervärderats. Norsjö kommun framhåller att vägbyggen i samband med vattenkraftutbyggnad har betytt mycket för friluftslivet, jakten och fisket.
Även Jokkmokks arbetarekommun understryker att utbyggnader underlättar rekreationslivet. Man anser också att turismen skadar naturen mer än vattenkraftutbyggnader. Näringslivets energidelegation framhåller att naturupplevelsen inte bara är kvantitativ och att även utbyggda älvar har positiva värden. Vidare bör man enligt delegationens mening endast ta hänsyn till den bofasta befolkningens rekreationsbehov och inte till de mer rörliga turisternas. Friluftsfrämjandet anser att kompensationsåtgärder borde genomföras även vid de vattendrag som Jämnas outbyggda och framhåller att ätgärder för friluftsliv och turism kan få stor betydelse för ortsbefolkningen.
Naturhistoriska riksmuseet och KVA anser att förlusten av forsar och fall har överbetonats på bekostnad av mer lugnflytande delar av älvarna och särskilt övergångszonerna. Omväxlingen är av stor betydelse. Naturliga lugnvatten har också betydande kvaliteter som inte finns i regleringsmagasinens strandzoner. Svenska kanotförbundet vänder sig mot nedvärderingen av ”det monotona landskapet”, som ofta innehåller de mest spännande och framkomliga vattenvägarna. Man framhåller att kanoting är ett färdsätt med lång tradition. Det drabbas ofta hårdare än fisket av vattenkraftutbyggnad och borde vägas in med större tyngd i bedömningarna, Kiruna långfärdspaddlare menar att naturuppfattningen i rekreationsbedömningen över huvud taget förefaller att vara åskådarens snarare än deltagarens. Kanotförbundet understryker att en utbyggnad innebär att älvens helhet går förlorad och
sammanhanget bryts vilket enligt förbundets mening inte går att kompensera. Kanotingens karaktär kan inte upplevas på ett regleringsmagasin. Intresset för forspaddling ökar också starkt, inte minst genom trycket från kontinentens paddlare. Med hänsyn till vattenföringens variationer i:kombination med 'kontinentens semestertider kan man vänta att skogsälvarna blir alltmer attraktiva för en internationell kanoting. Med flottningens upphörande har skogslandets älvlandskap blivit ett av världens bästa kanotområden. Kiruna långfärdspaddlare framhåller att det också kan finnas anledning att spara vissa forsar nära tätorter för teknikträning.
Riksantikvarieämbetet beklagar att analysen av kulturlandskapets betydelse för landskapsbildsupplevelsen inte förts vidare. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att klassningsfaktorerna i Umeå universitets rekreationsbedömning och deras inbördes värde är diskutabla. Det är enligt länsstyrelsens mening inte rimligt att t. ex. Bure älv och Sävarån har placerats i klass 4, men Rickleån i klass 1. Den låga värderingen av övre Juktån och Vapstälven stämmer inte heller med gängse be-
dömningar. Umeå universitet å sin sida anser att den av naturvårds-
verket företagna ändringen i universitetets rekreationsrangordning är
dåligt motiverad. Man framhåller vidare att det är oklart hur fiske och
rekreation vägts samman.
Älvräddarnas samorganisation framhåller behovet av en social analys
av vilka som drabbas hårdast vid en utbyggnad. Man anser att utredningarna har tagit för liten hänsyn till befolkningens behov av närrekreationsområden och påpekar att särskilt låginkomsttagare ofta har svårt att utnyttja mer avlägsna vatten. Sportfisket utövas av förhållandevis stor andel låginkomsttagare och bör därför ges stor vikt.
3.11 Värdering från kulturminnesvårdssynpunkt
Riksantikvarieämbetet anser att utredningens sammanfattning av underlagsmaterialet är rättvisande och förtjänstfull.
LRF delar riksantikvarieimbetets och utredningens uppfattning om sambandet mellan miljö och kultur och betonar de arcella näringarnas
betydelse, särskilt kombinationsnäringarna. VASO m. fl. bestrider inte heller sambandet mellan miljö och kulturtyp men ifrågasätter varför just vattenkraftutbyggnader skall hindras medan jordbruk, skogsbruk, bebyggelse osv. får fortsätta att förändra landskapet. LO anser att det är in-
konsekvent att hindra dagens kulturpåverkan i form av kraftverk för att skydda gårdagens. VASO anser det överdrivet att tala om så många
miljöer av oersättlig karaktär. Många borde med nu tillgänglig teknik
kunna dokumenteras, vilket även från kulturminnesvårdens synpunkt måste "vara att föredra framför en långsam utplåning genom en serie mindre förändringar. Dessutom är det ju ofta möjligt att genomföra
utbyggnaden så att kulturmiljön inte skadas nämnvärt. VASO anser att kulturminnesvårdens värderingar är för höga, bl. a. mot bakgrund av att tre stora älvar redan i direktiven undantagits från utbyggnad.
Norrlands naturvärn framhåller att det i och för sig är värdefullt att vattenkraftutbyggnaden har gett anledning och ekonomiska möjligheter till undersökningar i älvdalarna, men att de ständigt haft karaktären av brandkårsutryckningar och tagit resurser från andra, kanske mer angelägna forskningsuppgifter.
Länsantikvarien i Jämtlands län påpekar att kulturminnesvårdens inställning har ändrats till ett mångsidigare intresse som kräver mer omfattande inventeringar och dokumentation. Han framhåller vidare att 30 års vattenkraftutbyggnad har berört kulturlämningar från mer än 6000 års mänskligt boende, som delvis har gått förlorade för all framtid. Återstående allt knappare orörda älvsträckor måste därför prövas alltmer restriktivt. Fritidsfiskarna i Jämtlands län menar att lika väl som man lägger ner stora summor på att bevara bebyggelse borde man skapa skyddsbestämmelser för forssträckor som genom sekler präglat folkets liv.
3.12 Värdering från rennäringssynpunkt
VASO m. fl. och länsstyrelsen i Norrbottens län instämmer i den allmänna beskrivningen av rennäringens kulturbärande funktion men framhåller att vattenkraftutbyggnad också kan få positiva följder för renskötseln. Länsstyrelsen menar således att rennäringen för sin existens är beroende av en fungerande samhällsservice och att en utbyggnad som är nödvändig för hela kvarboendesituationen kan vara:positiv på längre sikt för den sameby som drabbas. VASO anser det överdrivet att påstå att renarna skulle svälta ihjäl utan tillgång till låglänta marker i älvdalarna och menar att rennäringens fortbestånd inte torde behöva utesluta fortsatt vattenkraftutbyggnad.
Norrlands naturvärn framhäller att intrången inte får bedömas bara efter areal; i regel är kvaliteten avgörande. Möjligheterna att skaffa ersättning för förlorade betesmarker och flyttvägar är i det närmaste obefintliga resp. begränsade. Ytterligare betydande ingrepp skulle göra en lönsam renskötsel omöjlig i stora områden. Detta vore ett otillbörligt ingrepp i en etnisk minoritets livsföring och mänskliga rättigheter. Även mycket stor ekonomisk vinst bör inte kunna uppväga stora och allvarliga skador på rennäringen. Västerbottens länsförbund av SNF anser att den ekologiskt väl anpassade rennäringen torde komma att få ökad betydelse i framtiden.
SSR ansluter sig i allt väsentligt till utredningens beskrivningar men framhåller bristen på bedömningar för varje sameby för sig. SSR har i anslutning till sitt yttrande redovisat sådana bedömningar. Man me-
nar också att utredningen på ett allmänt plan bejakat vad som sägs i sameutredningens betänkande (SOU 1975: 99—100) Samerna i Sverige,
samtidigt som det knappast tillmätts någon betydelse i rangordningen. Enligt SSR måste rennäringen i fortsättningen beaktas på ett helt annat sätt än hittills, både när det gäller tillåtlighets- och cersättningsfrågor.
Gränsen är nu nådd, där fortsatt exploatering rycker undan grunden för samernas möjligheter att leva vidare som en ursprunglig, ekologiskt
anpassad etnisk minoritet med eget bosättningsområde. Rennäringen kan förändras och utvecklas, men den kan efter redan gjorda intrång
inte föda en växande samisk befolkning. Det måste därför finnas utrymme för att utveckla nya samiska näringar i Sameätnam. Vattenkratt-
utbyggnad skulle ytterligare försvåra denna process.
3.13 Värdering från jord- och skogsbrukssynpunkt
Lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen anser att utredningarna väl har sammanfattat det underlagsmaterial som verken överlämnat. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län anser att slutsatser och förslag är väl avvägda och att utredningen på ett förtjänstfullt sätt har belyst förhållandet skogsbruk—vattenkraft och de intressen som finns.
Domänverket instämmer i värderingen från skogsbrukssynpunkt. LRF framhåller att det är otillräckligt att bedöma varje näring för sig; jordbruk, skogsbruk och fiske bör ses som en helhet. Betydelsen av de kombinerade jord- och skogsbruksföretagen betonas av lantbruksnämnden i Jämtlands län. Länsarbetshämnden i Västerbottens län delar upp-
fattningen att även mindre intrång i enskilda kombinationsföretag kan
betyda sysselsättningssvårigheter, ,och Umed universitet anser att kombinationsföretagen är särskilt känsliga vid den många gånger svåra anpassningen till en ny situation efter vattenkraftutbyggnad. Anpassning av företagsstrukturen är ofta omöjlig, då ersättningsmarker saknas. Det blir då inte bara övergångsproblem för de norrländska jordbruken utan
en fråga om deras fortsatta existens. Luntbruksstyrelsen efterlyser en diskussion om konflikten mellan de energipolitiska målen och de jordbrukspolitiska målsättningarna för Norrlands del. LRF anser att vattenkraftutbyggnad i de allra flesta fall innebär nackdelar för de areella näringarna, som i regel har sammanfallande intressen med kulturmin-
nesvården, friluftslivet osv. Arronderingen i älvdalarna är ofta otillfredsställande redan före utbyggnad varför det är svårt att hitta kom-
pensationsmöjligheter. Varje överdämning minskar därmed möjligheterna att upprätthålla en rationell produktion. Skogsstyrelsen och dominverket understryker att bristen på fiber-
råvara är påtaglig och att även måttliga ingrepp i produktiv skogsmark därför får allvarliga följder för råvaruförsörjning och sysselsättning, inte minst om man beaktar summan av många var för sig marginella
ingrepp. Åtminstone lokalt kan det bli stora svårigheter att ersätta överdämd skogsareal. Domänverket anser att det beräknade syssclsättningsbortfallet på 210 årsarbetande i skogsbruk och förädlingsindustri bör ökas med 100 ärsarbetande i transporter och service. Skogsstyrelsen anger följdsysselsättningen i förädlingsindustrin till 2,5 gänger sysselsättningen i skogsbruket och kanske det dubbla om man räknar med transporter, service och andra indirekta effekter. Både skogsstyrelsen och domänverket päpekar också att inverkan av kraftledningsgator har uppmärksammats för litet. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län, som ifrågasätter om inte kraftledningsgatorna skulle kunna utnyttjas för särskilt lågvuxen skog, anser att utredningen har gjort en alltför ensidig arealbedömning av skogsbrukets förluster på bekostnad av olika indirekta effekter.
Skogsstyrelsen framhåller att den ändrade hydrologins inverkan pa skogen bör vägas in, liksom framtvingade tekniska förändringar och kompensationskostnader.
Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län påpekar att om alternativet till vattenkraftutbyggnad är elproduktion i fossileldade kraftverk torde skogsbruket drabbas hårdare av försurningen än av överdämningarna. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att en fortsatt avfolkning av skogsbygderna blir ett hot mot skogsproduktionen i perifera delar. Det är därför viktigt att på olika sätt upprätthålla sysselsättningen. I den män detta blir följden av en vattenkraftutbyggnad är det alltså till fördel för skogsbruket. VASO m. fl. anser att skogsbrukets förluster har överskattats. Om produktionsbortfallet beräknas efter det diskonterade värdet framstår skadorna som mindre.
3.14 Övrigt underlag för bedömningarna
Norsjö kommun framhåller att vägbyggen i samband med vattenkraftutbyggnad inte bara har haft stor betydelse för friluftslivet utan ofta också betytt förkortade vägavstånd mellan orter. Man påpekar också att grundvattennivån har förbättrats på många håll. SMHI anser att utbyggnadernas konsekvenser för samfärdseln över isarna har studerats för litet. Älvräddarnas samorganisation konstaterar att utredningarna förbigått forsarnas renande och syregivande funktion och exemplifierar med Granboforsen, som skulle motsvara ett reningsverk för 300 000 personer.
3.15 Sammanvägningen till en bevaranderangordning
Norra Norrland
Bl. a. sötvattenslaboratoriet och fiskeriintendenten i övre norra distriktet betecknar bevaranderangordningen som väl avvägd. Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att utredningen utifrån sina begrän-
sade direktiv har lagt ned ett förtjänstfullt arbete i de mycket känsliga avvägningsproblem man haft att ta ställning till. Sratens industriverk framhåller bristen på skadebedömningar, som gör det svårt att avgöra
om rätt egenskaper hos älvsträckorna har värderats och ifrågasätter
det riktiga i att ta hänsyn till utbyggnadssituationen i andra vattendrag. Man understryker också sammanvägningens subjektiva karaktär. Flera remissinstanser, bland dem Sorsele naturvårdsförening och Storuman- Tärnakretsen av SNF samt SACO/SR och SSR, påpekar att dåligt kän-
da älvsträckor fått låga värden i rangordningen, vilket måste vara helt felaktigt.
Statens naturvårdsverk ifrågasätter det berättigade i att i bevaranderangordningen ge en älvsträcka lägre klass än den fått i någon sektorsrangordning. Verket anser att i varje fall sådana älvsträckor som frän någon synpunkt har bedömts ha högsta skyddsvärde bör placeras i högsta klass även i bevaranderangordningen.
Svenska byggnadsarbetareförbundet konstaterar att naturvärd, fiske
och rekreation förefaller ha getts större tyngd i sammanvägningen än
rennäring och jord- och skogsbruk. Skogsstyrelsen anser att skogsbruket borde ha getts större vikt i den slutliga sammanvägningen och SSR anser att rennäringen borde ha tillmätts större betydelse.
Södra Norrland och norra Svealand
Riksantikvarieämbetet framhåller att principerna för sammanviägningen är oklara. Naturvård och rekreation förefaller ha getts större tyngd än kulturminnesvården. Även Sveriges industriförbund utläser att utredningen tagit stor hänsyn till naturvårds- och rekreationsintressena och möjligen övervärderat de negativa följderna av en utbyggnad. LRF anser att fritidsintressena har överbetonats. Gävleborgs naturväårdsförbund anser att bristen på gemensamma värderingsnormer har getts onödigt stor subjektivitet, och länsstyrelsen i Kopparbergs län menar att de olika rangordningarna är så subjektiva att de måste ifrågasättas.
3.16 Sammanvägningen till en slutlig rangordning
Flera remissinstanser anser att utredningarna på ett förtjänstfullt sätt har redovisat olika värderingar och sökt sammanväga dessa till en slutlig rangordning. Bl. a. SMHI, statens planverk, domänverket och länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker i huvudsak den slutliga rangordningen.
Naturhistoriska riksmuseet m. fl. framhåller att både kraft. och bevaranderangordningarna är så osäkra att det i ännu högre grad mäste gälla för sammanvägningen av dem. Statens industriverk anser att den slutliga rangordningen är resultatet av att en bristfällig kraftvärdering på ett subjektivt sätt ställts mot en subjektiv bevarandevärdering.
Sveriges fritidsfiskares riksförbund anser att den slutliga rangordningen är betydligt mer diskutabel än bevaranderangordningen. Uppgiften är närmast olöslig, vilket bl. a. visas av den tillgripna konstruktionen med
klass 3 a. Älvräddarnas samorganisation anser att den slutliga samman-
vägningen till sin natur är en uppgift som bör överlåtas till politikerna och tar avstånd från konstruktionen med klass 3 a, liksom bl. a. fiskeristyrelsen. Fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, SSR och Älvräddarnas samorganisation m.fl. anser att fortsatta beslut om utbyggnad bör utgå från bevaranderangordningen och inte från den slutliga rangordningen. BL. a. kammarkollegiet, Älvräddarnas samorganisation och Fältbiologerna framhäller att de företagsekonomiska intressena genom kraftrangordningens konstruktion får för stor tyngd i den slutliga sammanvägningen. Vattenvärnet och Västerbottens länsförbund av SNF påpekar att uppdelningen i klass 3a och 3b måste ses som ett tillmötesgående av kraftintresset. Vattenvärnet anser att det klart framgår av utredningen att älvsträckorna i klass 3 a egentligen hör hemma i högsta klass.
SNF och Svenska fjällklubben m. fl. anser att alla projekt i national-
parker och obrutna fjällområden bör ligga i klass 4. SNF anser också att alla objekt i klass 4 i bevaranderangordningen bör ligga i klass 4 även i den slutliga rangordningen. Fältbiologerna anser att det bör räcka med ett enda starkt bevarandeintresse för att uppväga utbyggnadsintresset.
Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om rennäringen har getts vederbörlig tyngd ifråga om Kalix älv och Storån. Skogsstyrelsen anser att skogsbruket borde ha getts större vikt: nu återfinns endast 25 96 av den överdämningshotade skogsmarken i högsta klassen i den slutliga rangordningen. Statens naturvårdsverk anser liksom statens industriverk att den slutliga rangordningen är oacceptabel. Naturvärdsverket anger ett stort antal älvsträckor som enligt verkets mening klassats för lägt. Svenska kraftverksföreningen anser att det naturvetenskapliga önskemålet om orörd natur har fått väga för tungt.
Bl. a. SNF understryker att objekt i samma klass inte behöver vara likvärdiga och framhåller liksom naturhistoriska riksmuseet att det krävs noggrann granskning och jämförelse mellan olika objekt för att inte bevarandeintressena skall drabbas ojämnt av utbyggnadsbeslut.
3.17 Resultatets värde och användbarhet
Ett stort antal remissinstanser, t. ex. fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, statens vattenfallsverk, Svenska kraftverksföreningen, CDL och Friluftsfrämjandet, framhåller att utredningarna har gett ett mycket värdefullt grundmaterial och en god överblick. BI. a. överstyrelsen för ekonomiskt försvar, domänverket, Sveriges fritidsfiskares riksför-
bund och Vattenvärnet anser att materialet väl bör kunna tjäna som underlag för de närmaste årens översiktliga beslut. Domänverket anser att de båda utredningarna utgör ett mycket bra underlag, dä det gäller att väga in vattenkraften i den totala encergibilden. Här finns underlag för prioritering både totalt, i jämförelse med andra energikällor, och mellan olika vattendrag.
Samtidigt framhåller många remissinstanser att resultaten måste användas med försiktighet. Den kritik mot kraftvärderingen som tidigare har refererats giller säledes i stor utsträckning även slutresultat. På samma sätt gör bristen på skadebedömningar och den ofullständighet som ligger 1 att tre älvar undantagits från utredningsarbetet, att många instanser framhåller att rangordningarna inte ensamma får läggas till grund för planering och beslut. Naturhistoriska riksmuseet, länsstyrelsen I Västerbottens län, Åsele kommun m. fl. framhåller att materialet snabbt kan förlora i aktualitet och delvis redan har gjort det genom ändringar i energiförsörjningssituationen och nya kunskaper och värderingsgrunder. Vattenlagsutredningen understryker att förändringar i de samhälleliga värderingarna måste medföra ändringar i rangordningen.
Riksmuseet anser att forskningsprojektet ”Vattenkraftutbyggnadens
miljöeffekter” i avsevärd utsträckning kan komma att ändra perspektivet på åtskilliga av utredarens slutsatser. Statens vattenfallsverk anser att utredningens största svaghet är att man måst grunda sig på bevarandevärderingar utan att säkert veta vilket värde de skall tillmätas
eller hur mycket som verkligen skulle skadas av utbyggnad. VASO
anser att fortsatt bearbetning av projekten sannolikt kommer att kullkasta mycket av förutsättningarna. Rangordningen bör därför enligt VASO inte läggas till grund för beslut vare sig om utbyggnadsnivå eller om ordningsföljd.
Fiskeristyrelsen, Alvräddarnas samorganisation, Stockholmsgruppen Rädda Ljusnan, SSR m.fl. framhåller att utredningarna övertygande har visat vilka stora bevarandevärden som är knutna till outbyggda älvar och älvsträckor, liksom vilka små energimängder som kan utvinnas utan
stora skador på motstående intressen. BI. a. Norrlands naturvärn och
Miljöförbundet anser att de ekologiska effekterna är otillräckligt undersökta. Vilhelmina sportfiskeklubb anser att utredningen har tagit för
liten hänsyn till att viktiga effekter på ingrepp i naturen f.n. inte kan mätas på ctt tillfredsställande sätt.
Näringslivets encergidelegation anser att utredningarna ger en bild av
älvarnas naturvärden i outbyggt skick samt i viss mån den kraftekonomiska nyttan av utbyggnad. Vad som framför allt saknas är övergripande kraftekonomiska synpunkter, sysselsättningsbedömningar och samhällsekonomiska kalkyler. De motstående intressena har enligt delegationens bedömning getts större vikt än utbyggnadsintresset. LO ser utredningsmaterialet som en partsinlaga, med en överdriven kon-
centration på de negativa effekterna. Materialet kan tjäna som en varningssignal inför utbyggnad av vissa älvsträckor men inte ensamt läggas till grund för avvägningen mellan olika elproduktionssätt eller mellan olika älvsträckor.
Kommittén för Kalix och Kaitums älvars bevarande anser att inverkan på den kommunala ckonomin har blivit bristfälligt belyst, och bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län poängterar vikten av att materialet sätts in i ett bredare regionalpolitiskt sammanhang. Svenska kommunförbundet vill kraftigt betona att beslutsunderlaget måste kompletteras med synpunkter från de berörda kommunerna. Norrlands naturvärn understryker att materialet inte kan användas för beslut om utbyggnad, en-
dast för beslut om undantag från sluttig prövning. Älvräddarnas samorganisation pekar på att materialet för flera objekt är ofullständigt och
bör kompletteras innan man fattar beslut.
3.18 Vattenkraftutbyggnadens betydelse för energiförsörjningen
VASO framhäller att redogörelsen för vattenkraften i energiförsörjningen pä ett verklighetstroget sätt beskriver vattenkraftens egenskaper, betydelse och roll i nuvarande kraftsystem. VASO gör därutöver ett försök till analys och beskrivning av vattenkraftens roll i kraftsystem där nya energislag ingår.
Bl. a. statens naturvårdsverk, länsstyrelsen i Gävleborgs län, Ljusdals kommun, Vattenvärnet, Älvräddarnas samorganisation och Miljöförbundet anser att de möjliga tillskotten från vattenkraften både på kortare och längre sikt är så små att de inte får någon väsentlig betydelse för vår energiförsörjning. Stockholmsgruppen Rädda Ljusnan påpekar att en total utbyggnad av vattenkraften med ytterligare 30 TWh endast motsvarar 1/10 av oljeimporten. Miljöförbundet påpekar att 5 TWh endast motsvarar ett års förväntad ökning av energiförbrukningen och framhåller att vi måste diskutera hur mycket energi som skall förbrukas och för vilka ändamål, innan vi offrar oersättliga värden. Kraven på fortsatt vattenkraftutbyggnad bottnar mer i företagsekonomiska intressen än i verklig omsorg om vår energiförsörjning. SNF framhåller att vattenkraftens länga projekterings- och byggnadstid gör den mindre
lämpad att lösa de akuta problemen. På längre sikt, i ett samhälle utan
växande energibehov, är nuvarande vattenkraftproduktion tillräcklig. Vattenvärnet påpekar att de vattenkraftresurser som nu återstär är de som är minst limpade för utbyggnad både när det gäller kostnader och skador på motstående intressen.
Några remissinstanser, bl.a. statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Västerbottens län, Näringslivets energidelegation, Svenska skogsarbetareförbundet och Svenska handelskammurförburdet framhåller å andra
sidan vattenkraftens fördelar gentemot andra kraftslag. ÖB och över-
5 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 57
styrelsen för ekonomiskt försvar pekar på vattenkraftens oberoende
av yttre konflikter, driftsäkerhet och övriga egenskaper som är av värde från försvars- och beredskapssynpunkt. Statens industriverk framhåller att det är en central målsättning för den svenska energipolitiken att trygga energiförsörjningen till rimliga priser. Det är därvid fördelaktigt att kunna basera produktionen på inhemska energikällor,
vilket också ger gynnsamma återverkningar på den svenska cenergiindustrin. Sverige tar därigenom på sig en rättvisare del av det globala ansvaret och reserverar de fossila bränslena för andra och mer väsentliga framtida behov. Handelskammaren i Värmland påpekar att sum-
man av ett stort antal vattenkraftprojekt kan ge betydande effekter
på oljeförbrukningen, även om de var för sig kan framstå som marginella. Statens vattenfallsverk, Svenska kraftverksföreningen och CDL understryker att vattenkraften får en tung roll i ett framtida elkraftsystem, oberoende av om detta baseras på kärnkraft eller t. ex. vindkraft.
Svenska handelskammarförbundet framhåller att det är tveksamt om en höjd elproduktion är nödvändig för sysselsättningen; däremot är eltillgången en förutsättning för företagens rationalisering och produktivitetshöjning, som i sin tur är nödvändig för standardhöjning och reformer. Fram till sekelskiftet är endast vattenkraft, kärnkraft och oljekraft realistiska alternativ. Kärnkraft och olijekraft framstår på flera sätt som tveksamma. Det är nödvändigt att så långt som möjligt ersätta oljan, och kärnkraften är om inte annat en dyrbar form för energiproduktion. Kraftekonomiska, miljömässiga, handelspolitiska, beredskapspolitiska och sysselsättningspolitiska skäl talar enligt förbundets mening entydigt till vattenkraftens fördel i jämförelse med tillgängliga alternativ. Detta motiverar en radikalt ändrad inställning från statsmakterna till vattenkraftutbyggnad, anser handelskammarförbundet. Svenska byggnadsarbetareförbundet konstaterar att en viss ökning av energiförbrukningen tills vidare är ofräånkomlig och menar att detta måste tillgodoses genom utbyggnad av både vattenkraft och kärnkraft.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att både kraft- och bevarandeaspekterna bör underordnas möjligheterna att förbättra Icvnadsbetingelserna i inlandet. Norrlandskraftens fortsatta utbyggnad ger marginella tillskott i förhållande till landets energiförsörjning, men de regionala effekterna kan bli betydande. Elkraftstillgången kan vara av fundamental betydelse i en långsiktig näringspolitisk strategi för området. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län anser att det är uppenbart att en industriell utveckling i länet kräver mer energi, trots alla sparåtgärder.
3.19 Vattenkraftutbyggnadens betydelse för sysselsättningen
Bl. a. Norsjö kommun, Näringslivets energidelegation och Bergvik och Ala AB stryker under vattenkraftens betydelse för sysselsättningen. Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Jämtlands-Härjedalens naturvärdsförbund, Vattenvärnet m. fl. framhåller å andra sidan att sysselsättningseffekterna inte får övervärdetas. Svenska kommunförbundet menar att sysselsättningsaspekten inte ensam utgör motiv för vattenkraftutbyggnad men att den kan bli av intresse vid avvägning mellan två i övrigt likvärdiga projekt. Stockholmsgruppen Rädda Ljusnan påpekar att fortsatt utbyggnad inte ger sysselsättning åt fler än dem som redan
är engagerade, vilket är mindre än 1 40 av samtliga sysselsatta i de fyra
nordligaste länen. Lägre energiförbrukning borde för övrigt snarare skapa arbetstillfällen än avskaffa dem. Norrlands naturvärn framhäller att bygder som haft mycket vattenkraftutbyggnad inte är rikare utan ofta fattigare än förut.
Flera remissinstanser, t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län, menar att man måste ta hänsyn till konsekvenserna för sysselsättningen av en allmän kraftbrist, när vattenkraftens utbyggnadsniva skall bestämmas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att det tillfälliga sysselsättningstillskottet från vattenkraftutbyggnad måste vägas mot sysselsättningseffekter av en attraktiv, outbyggd miljö, men att en tryggad energiförsörjning för processindustrin har stor betydelse för sysselsättningen. Där måste vattenkraften ses i samband med andra energislag. Länsstyrelsen i Gävleborgs län pekar på betydelsen för den nord- och mellansvenska industrin av hittillsvarande fördelar när det gäller bl. a. kraftförsörjningen. Fortsatta utbyggnader bör främst komma skogslänen till del.
Umeå universitet anser det tveksamt om man kan påstå att bortfallet av arbetstillfällen i t. ex. de areella näringarna på grund av vattenkraftutbyggnad är förhållandevis begränsat och till en del kompenseras genom nytillkommande arbetsuppgifter. Man anser att det i utredningen saknas en helhetsbedömning av sysselsättningseffekten från lokal och regional! arbetsmarknadssynpunkt. Det är enligt universitetet tveksamt om den studie som gjordes för den sehlstedtska utredningen är relevant för norra Norrland.
AMS anser att vattenkraftutbyggnaden skulle kunna ge ett värdefullt bidrag till en utjämning av de regionala sysselsättningsskillnaderna i norra Norrland under ett flertal år. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län pekar på den direkta sysselsättningen i utbyggnaden, som är viktig i alla inlandskommuner, men också på den industriella expansion som en ökad energiproduktion skulle ge utrymme för. Länsarbetsnhämnden I Västerbottens län framhåller också utbyggnadernas betydelse för bygg-
arbetskraften, särskilt i inlandskommunerna. Liksom nämnden i Norr-
bottens län anser man inte att några rekryteringssvårigheter skulle behöva uppstå. Man delar utredarens uppfattning att det är angeläget att behålla sysselsättningen för dem som nu är engagerade i vattenkraftutbyggnad, eller åtminstone åstadkomma en långsam nedtrappning. Länsarbetsnämnderna i Jämtlands och Västernorrlands län framhåller att man i fortsatt utbyggnadsplanering bör ta större hänsyn till den lokala sysselsättningssituationen så att ätgärder sätts in i rätt ögonblick: detta kan dock bäst bedömas i ett regionalt perspektiv.
Umea universitet viktar stark kritik mot utredningen för att den inte kraftigare påpekat behovet av en sysselsättningsplanering, och bl a. länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att en fast plan för vattenkraftutbyggnaden snarast bör upprättas. Det är utomordentligt angeläget att energifrågorna löses på ett sätt som inte motverkar en aktiv regionalpolitik. Länsstyrelsen påpekar att det behövs 4 000 nya arbetstillfällen i länet fram till 1980 för att nå rikets genomsnittliga förvärvsfrekvens. Vindelälven åberopas som ett exempel på hur den lokala och
regionala befolkningen genom sin arbetslöshet har fätt betala ett be-
varande av riksintressena, medan Umeälvens utbyggnad har haft stor positiv betydelse.
Även länsstyrelsen i Norrbottens län betonar att det är angeläget att utbyggnaderna planeras utifrån lokala behov. Länsstyrelsen beskriver utbyggnaderna i Jokkmokks kommun som exempel. Man menar att utbyggnaden skulle ha sett helt annorlunda ut. om omsorgen om lokalbefolkningen fått vara styrande, Fortsatt utbyggnad skulle vara bra men den skulle inte vara nagon langsiktig lösning. Länsstyrelsen framhåller dock att det är för enkelt att säga att arbetskraften i liten utsträckning rekryteras lokalt. Även om de första kommer utifrån får man stora följdeffekter och det är rimligt att tänka sig att antalet lokalt rekryterade successivt växer under en lång utbyggnadsperiod. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att även små tillskott kan ha betydelse för sysselsättningen i de norra delarna av länet. Det är önskvärt att eventuella utbyggnader sprids över tiden. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhäller att cen utbyggnad av Kalixälven skulle betyda mycket för Pajala och Överkalix kommuner, men då bör utbyggnaden läggas över en längre tid än som planerats. Arjeplogs kommun anser att med en långsiktig planering skulle fortsatt utbyggnad vara bra för sysselsättning, service och näringsliv i kommunen. LRF anser att det väsentligaste är att bedöma möjligheterna för den bofasta befolkningen inom varje bygd att leva kvar. Kopumittén för Kalix och Kaitums älvars bevarande anser att den lokala arbetskraften bör sysselsättas med om- och tillbygg-
nader som är lättare att planera för en mjuk avtrappning.
3.20 Utbyggnadsnivå
Ett stort antal remissinstanser uttrycker uppfattningen att utrymmet
för vtterligare vattenkraftutbyggnad är litet om man inte skall skada
mycket stora bevarandevärden. Man framhåller att ett tillskott på 5 TWh/år till 1985 inte skulle kunna nås utan svåra förluster för de motstående intressena. Sådana åsikter framförs av bl. a. fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län, Ljusdals kommun, Umeå universitet, KVA, SNF, Fältbiologerna, Svenska turistföreningen, Kiruna långfärdspaddlare, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges fritidsfiskares riksförbund och Norrlands naturvärn.
Ett flertal remissinstanser delar utredarens uppfattning att det är befogat med återhållsamhet när det gäller fortsatt utbyggnad. BI a. naturhistoriska riksmuseet, statens naturvårdsverk och Norrlands na turvärn anser att bevarandesynpunkterna under nästan hela utbyggnads-
epoken fått stå tillbaka för utbyggnadsintresset. Naturvärnet påpekar att hittillsvarande utbyggnader bl. a. tagit i anspråk sådana områden
som man med nutida betraktelsesätt skulle bevara, medan nauturvårdsverket menar att de flesta av de från olika bevarandesynpunkter värde-
fullaste områdena redan har gått förlorade. Med den ringa tillgång på
älvsträckor med naturligt rinnande vatten och vattenfall av nagon be-
tydelse som återstår i landet och de relativt marginella krafltvinster som står att få, anser naturvårdsverket att det i fortsättningen är motiverat
att läta naturvårdens och friluftslivets intressen komma i första hand. Det av utredningarna framlagda materialet är ett mycket starkt stöd för kraven på återhållsamhet i fråga om fortsatt utbyggnad i de berörda älvarna.
Bl. a. Älvräddarnas samorganisation, Stockholmsgruppen Rädda Ljusnan och Fältbiologerna anser att utbyggnadsepoken bör betraktas som avslutad. Statens naturvårdsverk kan acceptera huvudsakligen effektutbyggnader i befintliga anläggningar. SSR anser att endast effekt-
utbyggnader o. d. bör tillåtas i avvaktan på en bedömning samebyvis
av följderna av en ytterligare utbyggnad. Fältbiologerna anser att så mycket redan är utbyggt att ert bevarandeintresse bör få väga upp utbyggnadsintresset. Endast vissa utbyggnader i klass 1 kan accepteras
utöver effektutbyggnader. Älvräddarnas samorganisation anser att klas-
serna 2—4 i bevaranderangordningen bör undantas från utbyggnad, medan Svenska naturskyddsföreningen, Ljusdals kommun och Miljöförbundet anser att klasserna 2—4 i den slutliga rangordningen bör undantas.
Riksantikvaricämbetet anser att man i första hand bör pröva utbygg-
nader i klasserna 0—2: dock bör alla älvsträckor som från kulturminnesvårdssynpunkt placerats i klass 3 eller 4 bevaras för framtiden.
Någon utbyggnad av de fyra stora outbyggda älvarna bör inte komma i fråga ens på längre sikt. Under förutsättning att vissa projekt i klass 1 och 2 undantas kan fiskeristyrelsen acceptera en utbyggnad av 2—3 TWh/år på kort sikt och 4—5 TWh/år på läng sikt. Klasserna 3 och 4 bör helt undantas. Statens planverk anser också att klasserna 3 och 4 bör undantas, i varje fall tills en jimförelse med de tre undantagna älvarna har gjorts. Krokoms kommun anser att projekt i klasserna 0—2 bör kunna tillåtas, under förutsättning att berörd kommun inte motsätter sig. KVA anser att i norra Norrland 10 av 12.5 TWh/år helt bör undantas, i södra Norrland och norra Svealand 4 av 6,3 TWh/år. Man
understryker att utbyggnader i klass 2 måste föregås av en ingående
prövning. Den yttersta gränsen för en acceptabel utbyggnad går enligt KVA vid 3 TWh/år. Fritidsfiskarna anser att det vore rimligt att alla återstående orörda älvsträckor skonas. I andra hand bör alla med bevarandevärde 3 och 4 undantas. Vattenvärnet anser att ett större till-
skott än 10 TWh/år är otänkbart även på längre sikt, och Älvräddarnas samorganisation betonar att det måste vara projektens skadeverk-
ningar som är utgångspunkten och inte en viss utbyggnadsnivå.
Statens vattenfallsverk, Svenska kraftverksföreningen, CDL, länsstyrelsen i Västerbottens län, Norsjö kommun, Näringslivets energidelegation, LO, Svenska byggnadsurbetareförbundet, Svenska skogsurbetareförbundet, Svenska handelskammarförbundet m. fl. anser å andra sidan att det finns utrymme för en avsevärd ytterligare utbyggnad
av vattenkraften. Statens vuttenfallsverk framhåller att tidigare beslut
om bevarande har fattats i tron att vattenkraften enkelt skulle kunna ersättass Med nuvarande osäkerhet beträffande kärnkraften måste alla andra resurser tillvaratas för att klara 1980-talets elförsörjning.
Vattenfallsverket anser att 15 å 20 TWh/år ytterligare borde kunna
accepteras Svenska kraftverksföreningen anser att ytterligare 20—- 25 TWh/år borde byggas ut, i en takt av ungefär 1 TWh varje år. Endast en av huvudälvarna och delar av klass 4 bör undantas från utbyggnad genom förhandsbeslut. VASO framhäller att energibalansen för är 1985 innehåller stora osäkerheter, vilket ses som ett argument för största möjliga andel vattenkraft. Utredningens bedömningar av vilka energitillskott som kan uppnås vid olika tidpunkter anser VASO realistiska. Näringslivets energidelegation anser att man i dag måste lägga betydligt större vikt vid utbyggnadsintresset än år 1975. Sysselsättningen och de ekonomiska intressena måste väga tyngre än överdrivna bevarandesynpunkter. Fram till år 1985 borde 15 TWh/år byggas ut, därefter ytterligare minst 10 TWh/år. Norsjö kommun ser som ett oeftergivligt krav att en stor del av den norrländska vattenkraften tas i anspråk för att tillgodose det ökade behovet av energi. Länsstyrelsen i Västerbottens län menar också att utvecklingen på energiområdet talar för största möjliga ökning av vattenkraftutbyggnaden och anser, liksom länsstyrel-
sen i Norrbottens län, att det är rimligt att tänka sig att en betydande del av tillskottet 5 TWh/år till 1985 åstadkoms genom utbyggnader i norra Norrland.
3.21 Utbyggnadsstrategier
Uppfattningen att utbyggnad av ett större objekt kan vara fördelaktigare än utbyggnad av många små även från bevarandesynpunkt fär stöd av flera remissinstanser, t. ex. naturhistoriska riksmuseet, SGU, länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Väster-
bottens län, KVA och LO. Älvräddarnas samorganisation å sin sida
anser detta resonemang vara helt irrelevant. Det är enligt Älvräddarna fel att utgå från en bestämd energiproduktion och direfter bestämma vad som måste byggas ut för att uppnå den nivan. I stället måste skadenivän vara utgångspunkten, och då är storleken betydelselös, Statens vattenfallsverk framhäller att det högre utbytet av större utbyggnadsprojekt gör att de kan bära större kompensationsätgärder.
Flera instanser instämmer också i rekommendationen att man bör göra jämförelser med de undantagna älvarna innan man beslutar om utbyggnad av Kalix eller Byske älv. Detta betonas bl. a. av kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, fiskeriintendenten i övre norra distriktet, länsstyrelsen i Gävleborgs län, LO och Svenska skogsarbetareförbundet. Bl. a. SNF tar dock avstånd från en omprövning av de undantagna älvarna.
Statens naturvårdsverk, SGU, SNF och Fältbiologerna anser att alla
älvsträckor i nationalparker bör betraktas som redan undantagna. Bl. a.
statens planverk, SNF, Fältbiologerna och Svenska fjällklubben anser att alla älvsträckor i obrutna fjällområden bör undantas. Svenska kräftverksföreningen anser att undantag bör göras främst i fjällområdet, där orördheten finns. Vikten av att vissa referensområden av olika karaktär undantas under alla förhållanden framhälls bl. a. av SGU och länsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län. Även kraftindustrin anser att vissa älvsträckor bör undantas definitivt genom förhandsbeslut.
Fiskeristyrelsen anser att äterstående opåverkade vattensystem bör sparas i första hand. Redan päverkade vatten betraktas som svårt skadade. Liknande synpunkter framförs bl. a. av Åsele kommun, Fältbiologerna, Svenska fjällklubben, Svenska turistföreningen, Miljöförbundet och Svenska jägarförbundet med Norrbottens läns jaktvårdsförening. Flera remissinstanser, t. ex. Härjedalens kommun, reservanter i länsstyrelsen i Västerbottens län, SNF, Fältbiologerna, LRF, Älvräddarnas samorganisation och Miljöförbundet, pekar på möjligheterna till effektiviseringar i befintliga anläggningar och anser att dessa möjligheter bör utnyttjas innan nya älvsträckor tas i anspräk.
Fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, SACOJ/SR, ÄAlvräddarnas
samorganisation och Stockholmsgruppen Rädda Ljusnan anser att utbyggnadsbeslut bör grundas på bevaranderangordningen och inte på den slutliga rangordningen. Lycksele kommun anser att mycket talar för att en fortsatt utbyggnad bör koncentreras till de stora älvarna så att de små kan sparas för rekreationsändamål. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att länet är ett bra exempel på de mindre vattendragens betydelse för de mångas rekreation. Även Robertsfors kommun betonar de små vattendragens förtjänster. Heby kommun anser att man bör utgå från en mer omfattande utbyggnad i norra Sverige än i de mer tättbefolkade södra delarna.
Norrlands naturvärn framhåller att samernas existens mäste tryggas. Stora skador på rennäringen bör därför inte accepteras. Varje bygd måste därutöver tillförsäkras nära tillgång till outbyggda vatten. Bl a. SNF poängterar att samma klass i rangordningen inte betyder likvärdighet. Vid beslut om utbyggnader är det därför nödvändigt att gå tillbaka till källmaterialet, så att inte ett intresse drabbas oproportionerligt mycket.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att rangordningarna inte får uppfattas som ett slutligt ställningstagande ceHer förslag till utbyggnadsordning. Beslut bör fattas i ett bredare regionalpolitiskt sammanhang. Bedömningar av för- och nackdelar för den berörda tandsdelen bör tillmätas den helt avgörande betydelsen vid den totala sammanvägningen. Det blir obetydliga välfärdsförändringar annat än i de närmaste kommunerna. Utbyggnader i områden med stor arbetslöshet och låg ckonomisk aktivitet har helt annan betydelse än objekt i områden med relativt goda sysselsättningsmöjligheter. Om cen region ligger under välfärdsgenomsnittet bör en eventuell utbyggnad helt komma regionen tillgodo. En långsam, jämn utbyggnadstakt bör eftersträvas. Även statens vattenfallsverk och Jokkmokks arbetarekommln stryker under betydelsen av en kontinuerlig och jämn utbyggnadstakt. Vattenfallsverket anser att minst ca I TWh ärlig produktionsökning bör eftersträvas.
3.22 Planerings- och beslutsprocessen
Bl.a. statens industriverk understryker uppfattningen att ständiga delbeslut och justeringar är olyckliga sett både från utbyggnads- och bevarandesynpunkt.
En rad remissinstanser, bl. a. statens vattenfallsverk, Svenska kraftverksföreningen, CDL och LO samt länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och FCO-distriktet i Norrbottens län betonar vikten av att beslut fattas snabbt om en fortsatt utbyggnad. Norrlands naturvärn anser det viktigt att få ett snabbt beslut om undantag av vissa älvsträckor. Ätlv-
räddarnas samorganisation menar att beslut om undantag av älvsträc-
korna i klass 2—4 i bevaranderangordningen bör kunna fattas under
1977. Även statens planverk understryker behovet av klara ställningstaganden så snart som möjligt men påpekar att de bör föregås av en diskussion om lämpliga bevarandeformer för älvar som skall lämnas orörda. SACO/SR föreslår ett tidsbegränsat skydd för dåligt kända älvar.
Från flera håll framförs synpunkter på angelägna kompletteringar av beslutsunderlaget. Som tidigare refercrats anser ett antal remissinstanser att utredningsmaterialet bör kompletteras beträffande Torne älv, Pite älv och Vindelälven. Länsstyrelserna i Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län pekar pä behovet av kompletteringar be-
träffande de mindre vattendragen i det södra utredningsområdet och sö-
der därom, Lantbruksnämnden i Västmanlands län anser det dock knappast meningsfullt att utreda vidare utbyggnader söder om Dalälven— Klarälven, då de i regel redan på förhand kan bedömas ge alldeles för stora skador. BL. a. Krokoms och Härjedalens kommuner anser att man bör inventera möjligheterna till ombyggnad, tillbyggnad och modernisering, utnyttjande av äldre dammar osv. Bl. a. Norrlands naturvärn anser det nödvändigt med en utredning om de ekologiska effekterna. Svenska jägareförbundet förordar en utredning om faunan, och Svenska kanotförbundet anser att man bör avvakta naturvärdsverkets kanotledsinventering, för att sedan göra en planering av samma typ som tidigare gjorts i USA (Wild and Scenic Rivers Act). Jokkmokks arbetarekommun anser att det finns behov av en helt ny allsidig utredning.
Näringslivets energidelegation förordar bestämt att riksdagen avstär från att fatta beslut som försvårar en vidare utbyggnad av vattenkraften. Nämnden för energiproduktionsforskning anser att man bör undvika långsiktiga, bindande beslut och formella restriktioner nu, då vattenkraften får olika men alltid betydelsefulla roller beroende på val av energisystem. Bl.a. LO och TCO anser att beslut om vattenkraftutbyggnad mäste fattas i samband med beslut om den framtida energiförsörjningen i stort, dvs. i ett större energipolitiskt ställningstagande år 1978. Svenska byggnadsarbetareförbundet framhåller att det, oberoende av energipolitikens inriktning. krävs en planeringsberedskap både för energiförsörjning och för sysselsättning. Bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, Umeå universitet, Arjeplogs kommun, LO och LRF betonar att vattenkraftutbyggnaden bör inordnas 1 en långsiktig sysselsättningsplanering och samlad utvecklingsstrategi.
Statens industriverk föreslår ett nytt prövningsförfarande för vatten-
kraftutbyggnad efter mönster av 136 a § byggnadslagen. Alla projekt på
minst 50 MW samt övriga projekt som är så värdefulla för bevarandeintressena att de inte bör komma till stånd utan särskild prövning bör handläggas direkt av regeringen, medan övriga bör prövas av vattendomstol i vantig ordning. Förslaget syftar närmast till att finna ett
sätt att inte genom förhandsbeslut omöjliggöra sådana projekt i högt värderade älvsträckor som efter en mer ingående prövning skulle kunna
visa sig godtagbara från miljösynpunkt. Åsele kommun, Västerbottens
länsorgan för vattenkraftfrågor, Jokkmokks arbetarekommun m. fl. betonar att alla projekt bör kunna prövas av vattendomstol, oavsett plats i rangordningen, och även statens vattenfallsverk, Svenska kraftverks-
föreningen och CDL anser att de flesta projekt bör bli föremål för vat-
tendomstolens mer ingående prövning. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att utredningsförslaget inte får tas som ett paket som omöjliggör fortsatta individuella bedömningar.
Svenska kommunförbundet betonar att beslutsunderlaget måste kom-
pletteras med synpunkter från berörda kommuner. Fältbiologerna, Älv-
räddarnas samorganisation och Miljöförbundet anser att kommunalt veto bör kunna gälla mot vattenkraftutbyggnader. LRF framhåller att man bör fästa utomordentligt stor vikt vid berörda kommuners och lokalbefolkningens synpunkter i kombination med åtgärder för att tillgodose lokalbefolkningens behov av sysselsättning. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att statsmakterna måste garantera insatser för att mildra effekterna när utbyggnad inte tillåts. Länsstyrelsen i Norr-
bottens län anser att ett tillstånd till utbyggnad av en del av Kalix älv
borde förknippas med villkor att kommunerna tillförs bestående arbetstillfällen minst motsvarande den genomsnittliga arbetsstyrkan under utbyggnaden. Arjeplogs kommun menar att det vore rimligt att kommunen kompenseras för miljöförlusterna i en värdebeständig form.
Lantbruksstyrelsen och SSR anser att sökanden bör åläggas att redovisa driftplaner och eventuella följdverkningar för berörda samebyar. Vägverket betonar att skador på det allmänna vägnätet bör tas med i exploateringskostnaderna. Verket bör få information i så god tid att nödvändiga åtgärder kan projekteras och genomföras innan utbyggnaderna påbörjas. Svenska kanotförbundet framhåller att även kanotfriluftslivet bör kompenseras på olika sätt vid en utbyggnad. Norrlands naturvärn anser att handläggningen av äldre vattenmål måste päskyndas. Tillstånd till nybyggnad bör inte gå före reglering av gamla skade-
ersättningsfrågor. Älvräddarnas samorganisation anser att de älvsträckor som inte undantas genom förhandsbeslut bör prövas enligt den nya
vattenlag som nu förbereds.
4 Remissyttranden över betänkandet Översvämningsskydd i Västerdalälven
4.1 Allmänt omdöme
Det av utredningen presenterade materialet har i huvudsak fått ett positivt mottagande, Sålunda framhåller SMHI, som har studerat betänkandet enbart från hydrologisk synpunkt, att utredningens slutsatser är riktiga i alla avseenden och att de utgör en god grund för uppbyggandet av ett framtida översvämningsskydd i Västerdalälven. VASO m. fl. menar att betänkandet ger en god bild av översvämningsproblematiken
längs Västerdalälven. Länsstyrelsen ti Kopparbergs län finner att det av
utredningen nedlagda arbetet på att beräkna skadekostnaderna är särskilt värdefullt, då det ger en god grund vid jämförelsen av olika skyddsåtgärder. Stora Koppurbergs bergslags AB och Vesterdalelfvens kraft AB framhåller att det i betänkandet görs en noggrann genomgång av hydrologi vid flöden, allmän skadeöversikt, områdesvis redovisning av skador och undersökta åtgärder för flödessänkning. Vattenvärnet karakteriserar betänkandet som ett utmärkt arbet2. som ger en innehållsrik dokumentation och en effektiv sakprövning klart inriktad på uppgiften att redovisa översvämningarnas skaderisker, storlek och frekvens. Kommitten för rädda Västerdalälven och Älvräddarnas samorganisation anser att styrkan i utredningen ligger i det omfattande material som utredningen har tagit frum. Speciellt värdefulla är de förslag till åtgärder som föresläs, då de verkar tekniskt sett väl genomtiinkta.
Allmän kritik mot betinkandet riktas bl. a. från SNF, som anser att utredningsuppdraget har avgränsats alltför snävt. Utredningen borde ha fätt i uppdrag att belysa översvämningarnas betydelse för älvdalens natur, hittillsvarande bosättning, odlingsformer m. m. och med detta som bakgrund föreslå åtgärder som förhindrar att översvämningarna vållar allvarligare skador utan att för den skull elirninera översvämningarna i sädana terrängavsnitt, där de är av godo från bl. a. naturvårdssynpunkt. Vattenvärnet påpekar att det förekommer en del luckor i betänkandet och att det föreligger obalans i behandlingen av de olika fackområdena.
4.2 Värdering av skador
Beträffande utredningens allmänna skadeöversikt och områdesvisa redovisning av skadorna vill länsstyrelen i Kopparbergs län särskilt peka på de indirekta skadorna, dvs. sådana skador som inte kan värderas i pengar. Det är enligt länsstyrelsen viktigt att vid bedömningen av behovet av insatser för att hindra översvämningsskador komma ihåg att sådana indirekta kostnader och olägenheter finns. Särskilt förtjänar att påpekas den begränsning i markanvändningen som föreligger genom att
viss för industri och annan bebyggelse lämplig mark inte kan utnyttjas för sådant ändamål eller kan nyttjas endast i begränsad omfattning. Sratens planverk, Stora Kopparbergs bergslags AB, Vesterdalelfvens kraft AB, statens vattenfallsverk, Svenska kraftverksföreningen och domiåänverket påpekar att de betydande skador som översvämningarna kan förorsaka i förenade Dalälven inte är belysta i betänkandet. Srutens industriverk menar att kapitaliseringen av skadekostnaderna bort ske med hänsyn tagen till att variationer i räntenivån starkt kan påverka skadeberäkningarna. Statens vägverk påpekar att skador på vägar är svåra att uppskatta, då inte bara översvämningarna inverkar, utan även vägkroppens tillstånd vid översvämningstillfället. Sveriges fältbiologiska ungdomsförening, Kommittén för rädda Västerdalälven och Älvräddarnäs samorganisation anser att det är en brist i utredningen att man inte har redovisat de verkliga skador som uppstod vid de senaste översvämningarna. Trots en till synes ingående redovisning av skador och kostnader för dessa lämnar utredningen mycket övrigt att önska i fråga om styrkandet av de påstådda skadorna. Avsnittet om skador på jordbruksmark innehåller sålunda enligt dessa remissinstanser en del felaktiga antaganden. BI. a. ifrågasätts om man verkligen kan tillmäta nedlagd åkermark ctt värde om 40 fö av skadevärdet hos den sämsta åkermarken. Sammantaget anses att utredningens bedömningar inte utan revidering kan ligga till grund för en objektiv bedömning.
4.3 Bedömning av skadeförebyggande åtgärder
Beträffande de av utredningen föreslagna åtgärderna för flödessänkning anser statens naturvårdsverk, Kommittén för rädda Västerdalälven och ÄAlvräddarnas samorganisation att utredningen har klargjort att skyddsåtgärder i Västerdalälven kan komma till stånd utan att Hällaprojektet kommer till utförande. Statens naturvårdsverk säger sig i stort dela utredningens uppfattning beträffande de områden och åtgärder som kan komma ifråga. Vid en eventuellt kommande detaljplanering bör man inte binda sig vid av utredningen undersökta åtgärder, utan söka lösningar som ger bästa förhållande mellan båtnad och kostnad. Beträffande det för översvämningar mest utsatta området, Vansbroområdet, framhålls att frågan om en kombination mellan rensning och invallning bör bli föremål för fortsatt prövning, trots ett något ofördelaktigt förhållande mellan båtnad och kostnad. En sådan kombination ger också möjligheter att bli av med rensningsmassor, som annars måste deponeras i terrängen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför att den alltjämt hyser den förut framförda uppfattningen att åtgärder måste vidtas för att åstadkomma ett bestående översvämningsskydd för dem som bor liings älven eller som för sin utkomst är beroende av att stora översvämningsskador inte in-
träffar. Samhällsbyggande och samhällsplanering skulle väsentligt underkittas av ett verksamt översvämningsskydd. Från renodlad skyddssyn-
punkt är sålunda en utbyggnad av ett flödesdimpande magasin vid Hilla
och reglering av detta med hänsyn till skyddsaspekten överlägsen övriga skyddsatgiärder. Begränsningen av översvämningsskadorna blir med de föreslagna åtgärderna förhållandevis måttliga. Särskilt vissa delar av
Vansbro samhälle, Grönalids bebyggelseområde exempelvis, mäste bedömas få ett ofullständigt skydd. Innan några skyddsatgärder genomförs bör en överarbetning av åtgärdsförslagen ske i samarbete med berörda
kommuner, bl. a. för att fastställa kostnaderna. Ett ställningstagande till av utredningen föreslagna skyddsätgärder maste förenas med ett ställ-
ningstagande till hur de skall betalas. Om åtgärderna skall kunna komma till utförande inom rimlig tid måste de enligt länsstyrelsen i första hand bekostas av statsmedel. Det praktiska genomförandet av åtgärderna synes
böra ankomma på vederbörande kommun. Det är också nödvändigt att ta ställning till vem som skall svara för underhållskostnaderna. Läns-
styrelsen konstaterar också att någon jämförelse inte har sjorts mellan Hällaprojektets inverkan på miljön i förhållande till den miljöpaverkan som de av utredningen föreslagna alternativa skyddsäåtgärderna får. Frå-
gan om ytterligare reglering och utbyggnad av Västerdalälven bör enligt
Kinsstyrelsens mening också ses i relation till samhällets utnyttjande av vattenkrafttillgångarna. Denna fråga är i sin tur beroende av hur landets
energiförsörjning i stort skall lösas. Först sedan regering och riksdag har
tagit ställning till den framtida encergipolitiken torde ett säkrare underlag
föreligga för ett slutligt ställningstagande till en cventuell fortsatt älvutbyggnad. Som statlig regional myndighet vill därför länsstyrelsen inte
nu ta ställning till Hällaprojektet. För att inte onödigtvis fördröja ge-
nomförandet av ett översvämningsskydd föreslår länsstyrelsen att de av utredningen föreslagna alternativa åtgärdsförslagen ytterligare bearbetas,
varvid även finansieringsfrågan bör utredas. De herörda kommunerna, Gagnef, Vanshro och Malung, uttalar sig
alla för alternativa åtgärder framför ett genomförande av Hällaprojektet. Malungs kommun anser att de av utredningen föreslagna invallningsåtgärderna bör utredas ytterligare, innan anordningarna kan utfö-
ras. Alternativen framstår dock som realistiska från såväl kostnads- som miljösynpunkt. Vansbro kommun förordar det alternativ som innebär begränsade rensningar i Skivsforsen och förfinad skötsel av reglerings-
dammen i Venjansystemet. Gagnefs och Malungs komnumer anser att
statliga medel bör utgå till åtgärdernas genomförande.
Även kammarkollegiet, statens planverk och statens industriverk föreslår ytterligare utredning av alternativen m. m. Sålunda anför kammar-
kollegiet att Hällaprojektet visserligen är en bra lösning på översväm-
ningsproblemen i Västerdalälven men att det inte är den enda lösningen. De av utredningen skisserade invallnings- och rensningsåtgärderna bör
närmare undersökas, bl. a. från finansieringssynpunkt. Kammarkollegiet föreslår att regeringen utan att avvakta statsmakternas kommande beslut om Västerdalälven föranstaltar om den ytterligare utredning som erfordras för en allsidig bedömning av de i betänkandet föreslagna skyddsåtgärderna.
Planverket framhåller att de besvärande problem som uppstår längs Västerdalälven vid höga flöden innebär att motåtgärder förr eller senare måste sättas in. Ett genomförande av Hällaprojektet medför emellertid stora negativa återverkningar i ett område som är väl värt att bevara. Det hade varit intressant om utredningen även hade klarlagt konsekvenserna av en utbyggnad av befintliga vattenmagasin i skyddssyfte. Vidare vore det intressant att studera möjligheterna att tillskapa tillfälliga magasin där terrängen är låglänt och i övrigt tfimpad. Utredningen bör enligt verket kompletteras med utgångspunkt i bl. a. ovan anförda synpunkter. Vid en bedömning av vad som kan anses realistiskt anser verket att det från allmän synpunkt kan vara rimligt att kostnaden för en åtgärd i översvämningsskyddande syfte kan få överskrida båtnaden, i vissa fall t. o. m. i högre grad än vad utredningen har räknat med.
Statens industriverk anser att det är naturligt att man närmare undersöker möjligheterna att minska riskerna för översvämningar genom konventionell vattenkraftutbyggnad. Utredningen hade vidare bort belysa och värdera även miljöaspekterna av de olika föreslagna åtgärderna. Verket delar utredningens uppfattning att det är orealistiskt att enbart för skyddsändamål skapa stora magasin. Utredningen visar att ett gott skydd mot översvämningar kan skapas utan Hällamagasinet. Utredningen bör dock kompletteras för att det skall bli möjligt att bedöma vilket alternativ för Västerdalälvens användning som är bäst med beaktande av samtliga samhällsintressen. Mycket tyder på att en kombination av olika skyddsåtgärder för att förebygga översvämningar och en för skyddsändamål anpassad, försiktig kraftutbyggnad på särskilt utsatta ställen är det från såväl kostnads- som miljösynpunkt mest realistiska alternativet. En sådan skonsam utbyggnad av vissa delar av älven skulle uppskattningsvis kunna ge en elenergiproduktion — inkl. regleringsvinster i den förenade Dalälven — på upp till 400 GWh/år.
Statens vägverk anser att de föreslagna rensnings- och invallningsåtgärderna inte torde medföra några förbättrade förhållanden för vägarna. En reglering vid Hilla synes diremot medföra att översvämningsskador på allmänna vägar nedströms Hälla i stort sett kan undvikas. Emellertid torde vägskadorna i allmänhet bli måttliga. De bör därför tillmätas relativt liten betydelse vid bedömningen av frågan om Hiällaanläggningen eller andra översvämningsskydd bör komma till ständ.
Länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Gävleborgs län framhåller att avsaknaden av uppgifter rörande Hällaregleringens och de föreslagna alternativa åtgärdernas effekter på vattenföringen m. m. i Dal-
älvens nedre lopp försvarar en bedömning av respektive företags in-
verkan på den känsliga miljön i dessa delar. Generellt sett vill läns-
styrelserna undvika åtgärder som ytterligare minskar flödena i nedre Dalälven.
Fiskeristyrelsen, Sveriges fritidsfiskares riksförbund och Svenska insjöfiskares centralförbund anser att utredningens strikt ekonomiska re-
sonemang ger en mycket ofullständig bild av de olika alternativens nettoeffekter eftersom utredningens kalkyler inte tar hänsyn till skadorna av olika åtgärder för fiske, naturvård och allmänna rekreationsintressen. Speciellt olyckligt är det att skyddsåtgärdernas inverkan på fiske och
andra bevarandeintressen helt förbigås. Fiskeristyrelsen avstyrker be-
stämt ett genomförande av Hällaprojektet och förordar begränsade rensningar i kombination med invallningar om skyddsåtgärder befinns nödvändiga. Vid åtgärdernas genomförande mäste största hinsyn tas till fisket.
Lantbruksstyrelsen, domänverket, statens vattenfallsverk, Svenska kraftverksföreningen, Sveriges industriförbund, Stora Kopparbergs bergslags AB, Vesterdaleljvens kraft AB och Svenska skogsarbetareförbundet ställer sig positiva till en utbyggnad av Hillaprojektet. Stora Kopparbergs Bergslugs AB och Vesterdalelfvens kraft AB framhåller att utredningen i och för sig har visat att det är möjligt att genom andra åtgärder än vattenreglering åstadkomma en dämpning av översvämningarna. Ett långt effektivare översvämningsskydd kan dock åstad-
kommas till lägre kostnad om arbetet kombineras med reglering för
kraftutbyggnad. I betänkandet angivna kostnadsbedömningar förefaller i flera avseenden alltför låga. Vid byggande i vatten tillkommer bl. a.
avsevärda kostnader för utredningar, för skadevärderingar, för fiske-
ersättningar m. m. Rensningar i älven minskar bl. a. älvens naturliga magasineringsförmäga med minskad kraftproduktion i nedunförliggande kraftstationer till följd. Produktionsminskningen kan väntas uppgå till betydande belopp. Det förefaller inte osannolikt att värdet av produktionsbortfallet kan vara av samma storleksordning som värdet av de översvämningsskador, som det analyserade åtgärdspaketet avses eliminera. Med de föreslagna åtgärderna får man en oroligare ilv med
större skillnader mellan hög- och lågvattenständ och med snabbare växlingar. Av betänkandet framgår vidare att man med Hillaprojektet får en större vattenståndssänkning i hela älvsystemet än de som realistiska
bedömda åtgärderna kan ge ens lokalt. Detta vinner man utan att man behöver göra något ingrepp i fallsträckorna nedströms. Därutöver ger
Hällaprojektet ökad kraftproduktion i nedanför liggande kraftverk, vil-
ket bör ställas mot det produktionsbortfall som rensningarna medför.
De nämnda remissinstanserna har tillsammans med Dalälvens vattenregleringsföretag. Gränges AB och Korsnäs-Marma AB lagt fram cen studie angående Västerdalälvens reglering för kruftproduktion och över-
svämningsskydd. Studien har bifogats remissyttrandet. Enligt studien är vattenkraftpotentialen i Västerdalälven betydande. Totalt ytterligare mer än 1000 GWh/år skulle kunna utvinnas. Vidare konstateras att översvämningarna skulle kunna förebyggas så att Västerdalälven även under
stora vårflöden häller sig inom sin fåra. Sysselsättningseffekten av en
sådan utbyggnad av Västerdalälven har i studien beräknats till lägst 5 000 årsarbeten eller ca 300 årsarbeten i 15 år (se vidare bilaga 1).
Lantbruksstyrelsen förordar att Hällaprojektet genomförs framför de
av utredningen föreslagna skyddsåtgärderna, eftersom skyddsverkan på
jordbruksmark av Hällaprojektet är mycket större och sträcker sig längs
hela älven. Domänverket framhåller att vissa uppgifter i utredningen visar att en sänkning av högvattennivån enligt Hällaalternativet skulle få stor betydelse även för älvstrickan nedanför Djurås. Det är utomordentligt svårt att väga ett bevarande av dokumenterade stora naturvärden mot de fördelar ett genomförande av Hällaprojektet skulle innebära. Hillaprojektet tillstyrks dock, då alternativa åtgärder trots höga kostnader ger ett så
mycket sämre översvämningsskydd iän en regleringsdamm vid Hälla.
Dagens och framtidens energisituation talar också för en utbyggnad av Hälla.
VASO m. ft. framhåller i ett gemensamt yttrande att erfarenheterna visar att de skador som kan bli följden av höjda nedströmsvattenstånd på grund av vidtagna rensningar kan bli betydande. I beloppet 6 milj. kr. för alternativa skyddsätgärder ingår inte flera betydande poster, bl.a. produktionsbortfall i nedströms rensningar liggande kraftstationer, ätgärder mot erosions- och fiskeskador, projekterings- och domstolskostnader. Sammanfattningsvis konstateras att inte ens ett genomförande av samtliga de åtgärder som betecknats som realistiska medför att ett tillfredsställande översviimningsskydd erhälls. Hälladammen innebär dir-
emot ett sådant skydd för säväl Västerdakilven som förenade Dalälven.
4.4 Prognosverksamhet
Flera remissinstanser — däribland statens naturvårdsverk, statens industriverk, länsstyrelsen i Kopparbergs län, Gagnefs och Malungs kommuner — tillstyrker utredningens förslag om tlanspråktagandet av den typ av hydrologiska prognoser som har arbetats fram vid SMHI. SMHI säger härom att användningen av hydrologiska prognoser ännu befinner
sig i ett inledningsskede. Vid SMHI vidtagna simuleringar visar dock att, vid en 100 44 riktig meteorologisk prognos. modellen skulle ha kunnat förutsäga de kraftiga vårflödena 1966 och 1967. Om hydrologiska prognoser skall utföras i allmänhetens intresse, är det lämpligt att dessa utförs centralt hos SMHI. Statens naturvärdsverk menar att det är synnerligen angeläget att
bättre möjligheter skapas för att kunna förutsäga flödessituationen i älven, oavsett vilka åtgärder som slutligen väljs för att skapa skydd mot översvämningarna. Den av SMHI framtagna prognosmodellen i förening med ett utbyggt system för hydrologiska observationer inom tillrinningsområdet bör härvid kunna bli ett effektivt instrument. Med ledning av de förutsägelser om tillrinningen som en utvecklad prognosverksamhet kan prestera finns bl. a. möjlighet till avgörande regleringsåtgärder under kritiska dygn även i små vattendrag. Ett tillvaratagande av dessa marginella möjligheter är klart att föredra framför en ökning av regleringsamplituden i Venjansjön och förbättring av sjöns avbördningsförmåga, vilka åtgärder är klart negativa från naturvårdssynpunkt.
Länsstyrelsen i Koppurbergs län anför att utredningens förslag om en förbättrad prognosverksamhet enligt den modell SMHI har utarbetat är intressant. En sådan verksamhet kan få stor betydelse bl. a. för kommunernas och länsstyrelsens beredskapsplanläggning av räddningsåtgärder vid höga flöden. Länsstyrelsen har för avsikt att undersöka förutsättningarna för att i samarbete med berörda kommuner och så snart som möjligt förbättra prognosverksamheten i enlighet med SMHI:s modell.
4.5 Övrigt
Statens naturvårdsverk, fiskeristyrelsen, SNF, Kommitén för Rädda Västerdalälven, Älvräddarnas samorganisation och Sveriges fälibiologiska ungdomsförening påpekar nödvändigheten av att planeringen av den framtida markanvändningen längs Västerdalälven sker med ökat beaktande av översvämningsriskerna.
Kommittén för Rädda Västerdalälven, Alvräddarnas samorganisation och Vattenvärnet för fram förslag om en stödfond som komplement till lokala skyddsåtgärder. Avkastningen skulle på ett enkelt sätt användas till ersättningar till dem som drabbas av översvämningar och som inte har kunnat skyddas på annat sätt.
Sjösportens samarbetsdelegation och Svenska kanotförbundet har yttrat sig över utredningens förslag från båtsportsynpupnkt. Sumarbetsdelegationen anser att de föreslagna åtgärderna inte kan anses medföra några men för fritidsbåtarna. Kanotförbundet menar att åtgärder i älven bör genomföras restriktivt och älvens naturliga förlopp om möjligt bibehållas så att farbarheten i forsarna inte minskas.
6 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 57
5 Föredraganden 3.1 Bakgrund
Landets försörjning med elektrisk energi var fram till mitten av 1960talet till största delen baserad på vattenkraft. F.n. svarar vattenkraften för ungefär tre fjärdedelar av elproduktionen. Övrig elenergi kommer från olje- och kärnkraftverk.
Den redan utbyggda och den i övrigt tekniskt utbyggbara vattenkraften i landet har uppskattats ge en sammanlagd effekt av 130 TWh i ärlig produktion. En allt större del av den tekniskt utbyggbara vattenkraften har också blivit ekonomiskt utbyggnadsvärd efter hand som de tekniska och ckonomiska förutsättningarna för vattenkraftutbyggnader har ändrats. Modern tunnelsprängningsteknik och dammbyggnadsteknik samt kraftöverföring med höga spänningar över långa avstånd har t. ex. bidragit till väsentligt ökade möjligheter att utnyttja vattenkraftresurserna. Vad som från en tid till annan kan betraktas som utbyggnadsvärd vattenkraft beror vidare i hög grad på kostnader för alternativ kraftproduktion, den befintliga kraftproduktionsapparatens sammansättning etc.
Enligt kraftföretagens senaste bedömning (år 1974) uppgår de ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna till totalt ca 95 TWh/år. Av dessa utnyttjas 60 TWh/år i befintliga anläggningar. Ca 1 TWh/år kan tas ur anläggningar för vilka tillstånd har beviljats men som ännu inte har tagits i drift. De återstående utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna är således ca 34 TWh/år. Härav faller ca 17 TWh/år på de fyra outbyggda huvudälvarna i Norrland, dvs. Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven. Av återstående 17 TWh/år beräknas ca 8 TWh/år kunna utvinnas i området norr om Indalsälven, medan ca 9 TWh/år faller inom södra Norrland och Svealand.
Innan regeringens prövningsrätt i vattenmål den 1 januari 1972 utvidgades till att omfatta även allmänna planeringssynpunkter var prövningen av vattenkraftutbyggnader formellt begränsad till det aktuella projektet och inte utbyggnadssituationen i stort. Det förekom emellertid särskilda överenskommelser mellan företrädare för dem som ville bevara och dem som ville bygga ut älvarna. Vidare fattade regering och riksdag
vissa förhandsbeslut om undantagande av vissa älvsträckor. Sålunda utta-
lade riksdagen år 1967 (ABU 1967: 55) att en utbyggnad av Vindelälven med hänsyn till det material som då förelåg inte borde komma till stånd.
Regeringen tillsatte år 1969 en arbetsgrupp med uppdrag att utreda
frågan om vattenkraftutbyggnad i de fyra outbyggda huvudälvarna, Torne
älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven. Sedan denna utredning hade avslutats, meddelade regeringen att den inte skulle komma att föreslå riksdagen utbyggnad av Vindelälven. Samtidigt gav regeringen i uppdrag åt statens vattenfallsverk att redovisa statens outnyttjade vattenkrafttillgångar i de större norrlandsälvarna. Som utgångspunkt för arbetet an-
gavs att förutom Vindelälven även Torne älv och Pite älv borde undantas från utbyggnad. Sedan vattenfallsverket under år 1970 hade lämnat den begärda redovisningen och presenterat sina förslag till utbyggnadsprojekt, beslutade regeringen att man t. v. inte skulle ta ställning till en utbyggnad av den fjärde av de outbyggda huvudälvarna, nämligen Kalixälven.
Under år 1971 tog riksdagen, i samband med budgetbehandlingen, ställning till en rad utbyggnadsprojekt som hade föreslagits av statens vattenfallsverk (NU 1971: 26, rskr 1971: 226). Riksdagsbeslutet innebar bl. a. att Ritsems kraftstation skulle byggas. Det s. k. Kaitumprojektet, innebärande bl. a. överledning av vatten från Kaitumälven till Luleälven, skulle däremot inte genomföras.
I december 1972 tog riksdagen ställning till regeringens proposition om regional utveckling och hushållning med mark och vatten (prop. 1972: 111, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). Genom propositionen bereddes riksdagen tillfälle att avge yttrande över bl.a. riktlinjer för hushållningen med mark och vatten. Riktlinjerna för fjällområdena innebar att vissa, t. v. preliminärt avgränsade, väglösa områden skulle undantas från all tyngre exploatering såsom t. ex. vägbyggnad och fortsatt vattenkraftutbyggnad. För älvdalarna innebar riktlinjerna att huvudälvar och källflöden i norra Norrland som inte påverkats av vattenkraftutbyggnader också skulle bevaras opåverkade. Riksdagen anslöt sig i huvudsak till regeringens förslag men uttalade att övervägande skäl talade mot en utbyggnad av, förutom Torne älv, Pite älv och Vindelälven, även Kalix älv.
F anslutning till riksdagens beslut om den fysiska riksplaneringen tillkallades efter regeringens bemyndigande en utredning med uppdrag att närmare studera frågan om vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand. Senare tillkallades ytterligare en utredning som på motsvarande sätt skulle studera vattenkraftutbyggnader i nörra Norrland.
Är 1975 fattade statsmakterna beslut om energihushållning m.m. (prop. 1975: 30, CU 1975: 28, NU 1975: 30, rskr 1975: 202 och 203). Därvid behandlades bl. a. vattenkraftens roll i försörjningen med energi. 1 propositionen framhölls att ställningstaganden från riksdagens sida angående utnyttjandet av våra vattendrag i första hand borde avse hela, hittills orörda älvar eller relativt omfattande ätvsträckor av nationell betydelse från bevarandesynpunkt, medan övriga projekt borde prövas utan ställningstagande på förhand från statsmakterna. I propositionen angav regeringen — på grundval av betänkandet (SOU 1974: 22) av utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand — vissa älvsträckor i södra Norrland och norra Svealand för vilka t. v. inga beslut beträffande utbyggnad borde fattas. Civilutskottet uttalade att full handlingsfrihet borde bibehållas för ytterligare ett antal älvsträckor till dess ett samlat förslag, baserat
på det slutliga utredningsmaterialet från utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland, kunde läggas fram (CU 1975: 28). Enligt nu återgivna uttalanden bör således regeringen inte fatta slutligt beslut beträffande utbyggnadsprojekt som berör följande älvsträckor i södra Norrland och norra Svealand: I Klarälven Strängsförsen, Klarabro och Värsjö I Dalälven Hälla —Äppelbo, Kvarnholsforsen, Fänforsen,
Djurforsen och Tyttbo-—Gysinge I Ljusnan Broforsen, Linsellborren, Hamreskans, Härjeåsjöns
och Vemåns reglering samt Kasteln—Edänge I Ljungan Sölvbacka, Havern, Kölsillre och Viforsen I Indalsälven Åreälven, Hosjö och Dammån, Mattmar, Granbo-
forsen, Långforsen, Litsnäset, Hårkan och Ammerån
För norra Norrland fanns inte underlag för att göra motsvarande urval av älvsträckor. Civilutskottet uttalade emellertid att även projekt i älvsträckor i norra Norrland med motsvarande bevarandevärden som de nyss angivna t. v. borde undantas från slutliga beslut beträffande utbyggnad.
Riksdagens beslut innebar inte något ställningstagande till aktualiserade projekt inom andra älvsträckor än de nyss angivna. När det gäller sådana projekt behöver ett samlat förslag beträffande vattenkraftutbyggnad inte avvaktas. Dessa projekt har, med vissa undantag, placerats i klass 0 och 1 i den gradering av olika utbyggnadsprojekt som har utförts av de båda utredningarna om vattenkraftutbyggnad.
Energibalansen år 1985 skulle enligt regeringsförslaget (prop. 1975: 30) kunna innehålla ytterligare 5 TWh elkraft producerad i vattenkraftverk. Näringsutskottet konstaterade att det rådde viss tveksamhet om möjligheterna att fram till år 1985 öka vattenkraftproduktionen med 5 TWh/år, men godtog ändå förslaget. Civilutskottet anförde att slutliga beslut rörande vattenkraftens roll i försörjningen med elenergi fram till år 1985 borde grundas på det ytterligare underlag som skulle komma fram genom utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland. Utskottet förutsatte att regeringen, sedan det tillkommande utredningsmaterialet hade remissbehandlats, skulle förelägga riksdagen en redovisning av detta jämte förslag till kompletterande riktlinjer för vattenkraftutbyggnader fram till år 1985. Denna redovisning med åtföljande förslag borde enligt utskottet föreläggas riksdagen redan innan riksdagen under år 1978 skall ta ställning till förslag till huvuddragen i energihushållningen under senare delen av 1980-talet.
De båda utredningarna om vattenkraft som jag tidigare har nämnt har presenterat sina överväganden i betänkandena (SOU 1974:22 och 1976: 28) Vattenkraft och miljö resp. Vattenkraft och miljö 3. Betänkandena ger tillsammans en bild av förutsättningarna för och konsekvenserna av en fortsatt vattenkraftutbyggnad i landet. Utredningarna har in-
venterat de möjligheter till ytterligare kraftutbyggnader i norra Svealand samt i Norrland som de berörda kraftföretagen bedömer som ckonomiskt utbyggnadsvärda inom överskådlig tid. Utredningarna har behandlat utbyggnadsmöjligheter motsvarande ca 19 av de 34 TWh/år som har bedömts vara ekonomiskt utbyggnadsvärda. Utanför utredningsarbetet har legat de outbyggda älvarna Torne älv, Pite älv och Vindelälven, vilka tillsammans skulle kunna ge ett energitillskott av ungefär 12,5 TWh/år.
Vidare har utredningarna låtit samla in och ställt samman material som beskriver konsekvenser av redovisade utbyggnader för olika motstående intressen, främst naturvård, friluftsliv, fiske, kulturminnesvård, rennäring samt jordbruk och skogsbruk. På grundval av underlagsmaterialet från dem som företräder utbyggnadsintressena resp. bevarandeintressena har utredningarna genom cn rangordning sökt ange vilka älvsträckor som vid ytterligare vattenkraftutbyggnad i första hand bör komma i fråga och vilka älvsträckor som är minst lämpade för utbyggnad. Härvid har man först bedömt älvsträckornas värde från bevarandesynpunkt. Det som i möjligaste mån har värderats är sådana egenskaper hos älven och dess närmaste omgivning som skulle kunna påverkas vid en wbyggnad. Därefter har bevarandevärderingen ställts mot en motsvarande rangordning av utbyggnadsprojekten efier deras värde från krattekonomisk synpunkt. Dessa båda rangordningar har vägts samman till en slutlig rangordning. I den högsta klassen i den slutliga rangordningen — klass 4 — ingår älvsträckor med mycket stora bevarandevärden. I den Jägsta klassen — klass I — ingår älvsträckor där en utbyggnad skulle beröra små eller måttliga bevarandevärden. Sistnämnda älvsträckor är i regel starkt påverkade av tidigare vattenkraftutbyggnad. I en särskild klass 0 återfinns om- och tillbyggnadsprojekt i befintliga kraftstationer som inte har undersökts närmare av utredningarna.
Enligt utredningarna talar det material som de har lagt fram för återhållsamhet när det gäller den fortsatta vattenkraftutbyggnaden, Utredningarna förordar att en utbyggnad av projekten i klass 4, som rymmer älvsträckor med mycket höga bevarandevärden, inte bör komma till stånd och att stor restriktivitet bör iakttas när det gäller fortsatt vattenkraftutbyggnad. Utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland förordar bl. a. särskild återhållsamhet i fråga om utbyggnad av mindre vattendrag som ligger nära de större orterna vid Norrlandskusten, eftersom dessa vattendrag ofta har stor betydelse för friluftslivet. Det har inte ingått i utredningarnas uppgifter att bedöma hur mycket vattenkraft som bör byggas ut och inte heller att lämna förslag om utbyggnad i enskilda fall. Utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland har dock diskuterat tänkbara handlingsalternativ för en framtida utbyggnad av vattenkraften i hela Jandet. Med förhållandevis begränsade skadeverkningar torde det enligt utredningen vara möjligt att genomföra en utbyggnad som ger ytterligare 2 å 3 TWh/år på kort sikt, dvs. fram till
mitten av 1980-talet, och på lång sikt 4 å 5 TWh/år. Utredningen avser därvid utbyggnad av älvsträckor i klasserna 0 och 1 samt vissa större projekt i klass 2.
Om man skall kunna åstadkomma det av riksdagen angivna tillskottet till energibalansen av 5 TWh/år fram till mitten av 1980-talet krävs enligt utredningen förutom utbyggnad av projekt i klasserna 0—2 också utbyggnad av projekt i klasserna 3 eller 4. Om man på längre sikt vill uppnå ett avsevärt större tillskott av vattenkraft skulle enligt utredningarna betydande skador åsamkas bevarandeintressena. Utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland anser att det i båda fallen är angeläget att diskutera huruvida inte ett fåtal ingrepp i större älvar är att föredra framför ett stort antal ingrepp i små vattendrag. En sådan handlingslinje kunde enligt utredningen vara till fördel från både kraftsynpunkt och miljösynpunkt.
De restriktioner för vattenkraftutbyggnaden som riksdagen angav år 1975 innebar att i stort sett endast projekt i klasserna 0 och 1 t. v. skulle kunna komma i fråga för utbyggnad. Enligt utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland skulle en sådan utbyggnad medföra små konflikter med de motstående intressena men samtidigt också ge endast mindre enerpitillskott.
Om de angivna restriktionerna skall gälla också i fortsättningen, kan energitillskottet fram till mitten av 1980-talet beräknas bli drygt I TWh/år, på längre sikt mellan 2 och 3 TWh/år. Vissa ytterligare tillskott torde man kunna få genom utbyggnad av små kraftverk och utbyggnad av projekt motsvarande dem i klass 0 och 1 i vattendrag som inte har varit föremål för utredning.
Remissinstanserna anser i allmänhet att man genom utredningsarbetet har fått ett värdefullt grundmaterial och en god överblick över förutsättningarna för och konsekvenserna av en fortsatt vattenkraftutbyggnad. I huvudsak godtar remissinstanserna utgångspunkterna för utredningsarbetet och utredningarnas arbetssätt. Många remissinstanser instämmer emellertid i utredningarnas reservationer beträffande den till- Jämpade metoden att rangordna de olika älvsträckorna i klasser. De flesta menar dock att det är svårt att finna en bättre metod. Utredningarnas värdering av olika älvsträckor från kraftsynpunkt kommenteras av flera remissinstanser. Dessa anför bl. a. att de huvudsakligen företagsekonomiska värderingarna av utbyggnadsprojekten borde ha kompletterats med mer övergripande kraftekonomiska synpunkter.
Remissinstanserna är i allmänhet positiva till utredningarnas sätt att behandla de motstående intressena och till bedömningarna av hur dessa påverkas av vattenkraftutbyggnad. Flera remissinstanser anser emellertid att underlagsmaterialet är ofullständigt.
Utredningarnas sammanvägningar av de olika intressen som berörs av eventuella vattenkraftutbyggnader till en rangordning av olika älv-
sträckor har mött invändningar från flera remissinstanser. Många remissinstanser, som företräder särskilda intressen, anser att dessa intressen borde ha givits större tyngd i den slutliga rangordningen. Naturvårdsverket anser sålunda att bevarandeintressena bör tillmätas stor betydelse och att bevaranderangordningen skall gälla som slutlig rangordning. Industriverket anser att den slutliga rangordningen är resultatet av att en bristfällig kraftvärdering på ett subjektivt sätt har ställts mot en subjektiv bevarandevärdering. Planverket tillstyrker i huvudsak den slutliga rangordningen.
Remissinstansernas uppfattningar om vattenkraftutbyggnadens betydelse för cnergiförsörjningen går starkt isär. Bl.a. naturvårdsverket, länsstyrelsen i Gävleborgs län, Vattenvärnet och Älvräddarnas samorganisation anser att de möjliga tillskotten från vattenkraften på både kort och lång sikt är så små att de inte får någon väsentlig betydelse för energiförsörjningen. Några remissinstanser, bl. a. vattenfallsverket, industriverket, länsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska skogsarbetareförbundet framhåller å andra sidan vattenkraftens fördelar gentemot andra kraftslag.
Ett stort antal remissinstanser anser att utrymmet för ytterligare vattenkraftutbyggnad är litet, om man inte skall skada mycket stora bevarandevärden. Man framhåller att ett tillskott på 5 TWh/år fram till år 1985 inte kan åstadkommas utan allvarliga skador för bevarandeintressena. Speciellt naturvårdens och friluftslivets företrädare delar utredningarnas uppfattning att det är befogat med återhållsamhet när det gäller fortsatt utbyggnad. Företrädare för kraftföretagen, vissa fackliga sammanslutningar m. fl. anser å andra sidan att det finns utrymme för en avsevärd ytterligare utbyggnad av vattenkraften.
Den uppfattning som redovisas av utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland, nämligen att utbyggnad av ett större objekt kan vara fördelaktigare från miljö- och kraftsynpunkt än utbyggnad av många små projekt, får stöd av flera remissinstanser. Bland dessa finns företrädare för säväl bevarande- som utbyggnadsintressen. Flera remissinstanser instämmer också i rekommendationen att man bör göra jämförelser med de älvar som har undantagits från utredningsarbetet innan man beslutar om utbyggnad av projekt i klass 3.
När det gäller frågan om vilka älvsträckor som bör undantas från utbyggnad framförs olika förslag. Naturvårdsverket m. fl. anser att alla älvsträckor i nationalparker bör betraktas som undantagna. Planverket, Svenska naturskyddsföreningen m. fl. anser att alla älvsträckor i s.k. obrutna fjällområden bör undantas. Några remissinstanser, däribland fiskeristyrelsen och Svenska turistföreningen, anser att återstående opåverkade vattensystem bör sparas i första hand. Även företrädare för kraftindustrin anser att vissa älvsträckor bör undantas från utbyggnad, nämligen någon fjällälv och ett mindre antal av de älvsträckor som har
placerats i klass 4. Ett stort antal remissinstanser anser att de älvsträckor som har placerats i klasserna 3 och 4 bör undantas.
En rad remissinstanser, bl. a. vattenfallsverket och FCO-distriktet i Norrbottens län, betonar vikten av att ställningstagande till fortsatt utbyggnad av vattenkraften sker snabbt.
Vissa företrädare för bevarandeintressena anser det viktigt att få ett snabbt beslut om undantag av vissa älvsträckor. Bl. a. LO, TCO och nämnden för energiproduktionsforskning anser däremot att beslut om vattenkraftutbyggnad bör fattas först i samband med beslut om den framtida energiförsörjningen i stort. Flera remissinstanser anser även att beslutsunderlaget bör kompletteras bl. a. beträffande Torne älv, Pite älv och Vindelälven samt de mindre vattendragen söder om Ångermanälven.
5.2 Riktlinjer för vattendragens utnyttjande
1 likhet med flertalet remissinstanser anser jag att utredningarna har redovisat ett värdefullt beslutsunderlag. Genom utredningsarbetet har tagits fram ett material som ger grund för översiktliga bedömningar av förutsättningarna för och konsekvenserna av en fortsatt vattenkraftutbyggnad i landet.
De riktlinjer som jag nu kommer att förorda är avsedda att utgöra underlag för regeringens handläggning av vattenkraftfrågorna fram till mitten av åttiotalet. De kompletterande utredningar beträffande vissa överledningsprojekt, beträffande möjlighet att effektivisera utnyttjandet av befintliga kraftverk och beträffande möjligheterna att bygga ut småkraftverk som jag längre fram kommer att föreslå torde leda till att bedömningsunderlaget successivt kan vidgas. Vidare har energikommissionens bedömningar av vattenkraftens roll i landets energibalans betydelse för framtida ställningstaganden. De förslag som jag nu lägger fram innebär att 1975 års beslut i sin helhet ersätts av riktlinjer grundade på den kunskap som för närvarande är tillgänglig. Jag har därvid tillämpat det normala arbetssättet för den fysiska riksplaneringen som innebär en redovisning av de restriktioner som bör gälla i form av översiktliga riktlinjer. I likhet med utredningarna och flera remissinstanser anser jag att sådana riktlinjer bör undanröja en besvärande oklarhet och utgöra ett betydelsefullt underlag såväl för kraftföretagens planering som för planeringen på lokal och regional nivå. Särskilt angeläget är det att undanröja den osäkerhet om sysselsättningen som för närvarande råder för dem som direkt eller indirekt har sin försörjning genom vattenkraftutbyggnad. Också de som vill bevara vattendragen torde genom mitt förslag få önskad klarhet.
De flesta remissinstanserna anser att utredningarnas beskrivningar av
vattenkraftutbvyggnadernas effekter är rättvisande. Detta gäller i huvudsak även utredningarnas beskrivningar av de olika projekten. även om brister i underlaget gör dessa beskrivningar mer cjämna. Jag vill här påpeka att den prövning enligt vattenlagen (VL) som mäste föregå varje beslut om utbyggnad medför att underlaget kompletteras och preciseras. Härigenom kommer konsekvenserna för olika motstående intressen av utbyggnader att kunna behandlas mer fullständigt än vad som nu har varit möjligt. När det gäller de älvsträckor som, enligt vad jag kommer att föreslå, bör undantas från utbyggnad gör jag emellertid den bedömningen, att redan det befintliga utredningsmaterialet väl har dokumenterat de bevarandevärden som finns i dessa älvsträckor. En komplettering av underlaget skulle visserligen ge en mer nyanserad uppfattning om dessa älvsträckors bevarandevärde, men den grundläggande bedömningen skulle med stor sannolikhet inte förändras.
Jag övergår nu till att ge min syn på hur vattenkraftfrågorna bör handläggas och vilka frågor som det bör ankomma på riksdagen att ta ställning till.
De riktlinjer i den fvsiska riksplaneringen som hittills har lagts fast beträffande våra vattendrag är av översiktlig karaktär. Riksdagens ställningstagande angående utnyttjandet av våra vattendrag bör, i enlighet med det synsätt som ligger till grund för den fysiska riksplaneringen, i första hand avse hela, hittills orörda älvar och relativt omfattande älvsträckor av nationell betydelse från bevarandesynpunkt. Detta synsätt låg också till grund för det regeringsförslag beträffande vattenkraftutbyggnad som lades fram i samband med 1975 ärs energipolitiska beslut (prop. 1975: 30, bilaga 2). Riksdagen (CU 1975: 28, rskr 1975: 203) fann inte anledning till erinran mot den i propositionen förordade formen för riksdagens medverkan i beslut om vattenkraftutbyggnad, nämligen att vissa älvsträckor undantas från slutlig tillåtlighetsprövning enligt VL. Civilutskottet anförde vidare: ”När det uttrycket används att viss älvsträcka skall undantas från tillåtlighetsprövning innebär detta inte krav på ändring av VL eller dess tillämpning. Riktlinjebeslutets praktiska innebörd är självfallet inte den att domstol kan avvisa ansökan. Däremot kvarstår regeringens möjlighet — och skyldighet — att bevaka att riktlinjerna följs. I den mån ansökan inte avser ett kungörelsefall har sålunda regeringen att, genom att förbehålla sig prövningen, bevaka att de av riksdagen godtagna planeringsriktlinjerna beaktas.”
De riktlinjer för vattenkraftutbyggnaden som jag förordar i det följande är avsedda att ersätta dem som riksdagen år 1975 beslöt skulle gälla i avvaktan på att den då pågående utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland slutfördes. De nya riktlinjerna tar sikte på att undanta vissa älvsträckor från utbyggnad. Jag vill emellertid framhålla att dessa riktlinjer inte får tolkas så att alla de projekt som inte omfattas av riktlinjerna är tillåtliga eller kan komma till stånd. Dessa utbyggnads-
projekt skall naturligtvis, om de aktualiseras, prövas enligt VL i vanlig ordning.
Regeringen har tidigare denna dag beslutat att förelägga riksdagen förslag om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s. k. obrutna fjällområden. Förslaget innebär bl. a. att älvsträckor inom dessa fjällområden skall undantas från vattenkraftutbyggnad. Därmed tillgodoses också det krav som några remissinstanser har framfört. nämligen att utbyggnad inte skall ske inom nationalpark.
Utöver älvsträckor i obrutna fjällområden bör undantas sådana där flera bevarandeintressen medverkar till att göra älvsträckan skyddsvärd ur nationell synvinkel. Däremot bör riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen vad gäller utnyttjandet av våra vattendrag i regel inte omfatta älvsträckor där i första hand lokala eller regionala bevarandeintressen be-. rörs eller där modifieringar av planerade utbyggnadsprojekt kan väsentligt mildra de för bevarandeintressena negativa konsekvenserna av en utbyggnad.
Utredningarnas metod att upprätta en rangordning av olika älvsträckors värde från kraft- resp. bevarandesynpunkt har mött invändningar från flera remissinstanser. Jag är medveten om att metoden i vissa avseenden är bristfällig. Rangordningen ger emellertid en god överblick över de skilda älvarnas och älvsträckornas bevarandevärden och den kraftnytta som erhålls vid olika utbyggnadsnivåer. Eftersom rangordningen inte är gjord med speciell hänsyn till intresset att inom ramen för den fysiska riksplanceringen undanta vissa större, sammanhängande älvsträckor från utbyggnad har det inte varit möjligt att enbart lägga utredningarnas klassindelningar av olika älvsträckor till grund för urvalet av älvsträckor som bör undantas från vattenkraftutbyggnad. Sålunda kommer det förslag till undantag av älvsträckor som jag skall redovisa att innehålla älvsträckor ur alla de klasser som utredningarna har arbetat med.
Jag kommer i det följande att närmare precisera vilka älvsträckor som bör undantas från vattenkraftutbyggnad. I sammanhanget vill jag emellertid framhålla att sådant undantag inte bör innebära att smärre åtgärder som hänför sig t. ex. till redan företagen reglering helt skall förhindras. Tillåtligheten härav bör prövas av regeringen i varje enskilt fall.
Riksdagen har tidigare uttalat att de fyra outbyggda huvudälvarna Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven bör undantas från utbyggnad. Det nu föreliggande utredningsmaterialet och remissyttrandena däröver ger inte anledning att ändra detta beslut. Jag anser det emellertid inte fullständigt klarlagt om överledning av vatten från dessa älvar till redan utbyggda älvar är att jämställa med en utbyggnad vad gäller skadeverkningar i älvarna och deras omgivningar. Sådana överledningar kan vara skonsamma för miljön om de sker i rimlig omfattning samtidigt som de kan ge väsentliga krafttillskott. Denna fråga bör utredas ytterli-
gare. Jag kommer scnare att begära regeringens bemyndigande att tillkalla en särskild utredare som skyndsamt bör utreda kraftnyttan och skadeverkningarna av överledning av vatten från Piteälven till Skellefteälven, från Laisälven till Skellefteälven och från Vindelälven till Umeälven. Om denna utredning ger till resultat att bevarandevärdena i de outbyggda huvudälvarna åsamkas betydande skador av vattenöverledningarna bör de inte komma till stånd.
I likhet med utredningarna och ett stort antal remissinstanser anser jag att de älvar och älvsträckor som har placerats i klass 4 i utredningarnas slutliga rangordning bör undantas från kraftutbyggnad.
Till dessa älvsträckor hör bl. a. Hällaområdet i Västerdalälven. I detta område har aktualiserats ett utbyggnadsprojekt, det s. k. Hällaprojektet, vars syfte skulle vara att dels producera elkraft, dels åstadkomma ett skydd mot översvämningar. Frågan om alternativa åtgärder till utbyggnad av Hällaprojektet för att åstadkomma översvämningsskydd har utretts av en särskild utredning som har avgett betänkandet (Ds Jo 1976: 5) Översvämningsskydd i Västerdalälven. Som alternativ till utbyggnad har utredningen föreslagit att bl. a. invallningar och rensningar i älvfåran görs. Likaså har utredningen pekat på möjligheterna att genom förbättrad prognosteknik bedöma flödena i älven. De remissinstanser som företräder bevarandeintressena, liksom berörda kommuner, anser att utredningens förslag bör genomföras. De remissinstanser som i huvudsak företräder kraftintressena menar däremot att Hällaprojektet bör komma till stånd. Länsstyrelsen i länet anser sig inte kunna ta slutlig ställning i frågan.
För egen del anser jag att det finns förutsättningar för att genom andra åtgärder än vattenkraftutbyggnad motverka översvämningar i Västerdalälven. Vidare vill jag peka på behovet av begränsning av ny bebyggelse inom översvämningshotade områden. När det gäller att ästadkomma skadeförebyggande åtgärder i enlighet med utredningens förslag förutsätter detta närmare utredning och planering av i första hand de berörda kommunerna. Också länsstyrelsen bör medverka i detta arbete. Chefen för jordbruksdepartementet har meddelat mig att han avser att återkomma till regeringen i denna fråga när resultat av sådan utredning och planering föreligger.
Utöver de outbyggda huvudälvarna och älvsträckor i klass 4 bör också undantas sådana älvar och älvsträckor i övriga klasser som det från översiktliga planeringssynpunkter finns särskilda skäl att bevara. Som jag tidigare har nämnt innebär det att från utbyggnad bör undantas bl. a. alla älvsträckor i obrutna fjällområden samt större sammanhängande, i huvudsak opåverkade älvsträckor som har stor betydelse för den vetenskapliga naturvården, kulturminnesvården, friluftslivet, fisket, rennäringen samt jordbruket och skogsbruket.
Mot denna bakgrund föreslår jag att, utöver de fyra outbyggda huvudälvarna, följande älvar och älvsträckor f. n. undantas från utbyggnad:
1 Klarälven Sträckan mellan Kärrbackstrand och Edebäck I Dalälven Västerdalälven uppströms Hummelforsen. Österdal-
älven uppströms Trängslet samt sträckan mellan Näs
och Hedesundafjärdarna I Ljusnan Sträckan mellan Hede och Svegsjön (Härjedalsljus-
nan) och sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna
(Mellanljusnan) I Indalsälven Äreälven, Ammerån ovan Överammer, Storån—
Dammån samt Hårkan uppströms Hotagen I Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Lång-
seleån—Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms
Ransaren samt Vojmån uppströms Vojmsjön Vapstälven Moälven Lögde älv Öre älv 1 Umeälven Tärnaån och Girjesån, Juktån uppströms Fjosokken
samt Tärnaforsen mellan Eaisan och Gäutan Bure älv I Skellefteälven — Källflödena uppströms Sädvajaure resp. Rebnisjaure Byske älv I Lule älv Stora Lule älv uppströms Akkajaure, Lilla Lule älv
uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven I Råne älv Rörån—Livas älv
De angivna älvarna och älvsträckorna har angivits på en karta, vilken torde fogas som bilaga 3 till protokollet i detta ärende.
Dessa älvsträckor motsvarar, med dagens bedömningar av vad som är ekonomiskt utbyggnadsvärt, en energiproduktion på ca 8,5 TWh/år på lång sikt eller tillsammans med de fyra outbyggda huvudälvarna ca 25,5 TWh/år. Jag vill också påpeka att det finns flera älvsträckor än de nu angivna som har höga bevarandevärden och att det vid prövning enligt vattenlagen kan visa sig att utbyggnader inom sådana älvsträckor inte bör tillåtas. Jag vill här framhålla att regeringen kommer att tillmäta invändningar från berörda kommuner mot ett visst utbyggnadsprojekt stor betydelse vid tillåtlighetsprövningen.
Den handlingslinje jag föreslår när det gäller vattenkraftutbyggnad innebär att ett effektivare utnyttjande av vattenkraften i redan exploaterade älvar skall eftersträvas. Förutom effektiviseringar i redan befintliga kraftverk bör, som jag tidigare har anfört, möjligheterna att leda över vatten från vissa av de outbyggda älvarna till redan utbyggda älvar undersökas. Härutöver bör ytterligare vattenkraft kunna utvinnas genom utbyggnad av små kraftverk och vissa kraftverk i mindre vattendrag som inte har studerats av de båda utredningarna. I de områden som nu inte undantas från utbyggnad finns dessutom en del älvsträckor som inte har studerats närmare därför att de hittills inte har varit ekonomiskt utbyggnadsvärda. Hur mycket vattenkraft som det på lång sikt
Prop. 1977/78: 57 ) tv
kommer att vara möjligt att bygga ut kan därför inte preciseras nu.
Riksdagens energipolitiska beslut år 1975 innebar att vattenkraften skall bidra till energiförsörjningen med ytterligare 5 TWh år 1985. Som jag redan har nämnt fann näringsutskottet (NU 1975: 30) att det rådde viss tveksamhet om möjligheterna att fram till år 1985 åstadkomma en sådan ökning av den årliga vattenkraftproduktionen. I likhet med utredningen om vattenkraftutbyggnader i norra Norrland anser jag att ett så stort tillskott inte kan nås år 1985 utan väsentliga skadeverkningar för de motstående intressena. Nya vattenkraftanläggningar kommer heller inte att hinna projekteras, prövas och uppföras i sådan tid att vattenkraften kan bidra till energibalansen med ytterligare 5 TWh/år fram till år 1985. Det nu lämnade förslaget ger regeringen handlingsfrihet att i samband med kommande förslag till riktlinjer för energipolitiken på nytt pröva vattenkraftens roll i energiförsörjningen.
6 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att godkänna de av mig förordade riktlinjerna för utnyttjande av
vattendragen i norra Svealand och Norrland.
7 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd som föredraganden har hemställt om.
Bilaga I
Geografisk sammanställning. Utredningsförslag och
remissynpunkter
1. Kalix älv Kalix och Kaitum älvar (SOU 1976: 28 s. 135) ("Etapp I” omfattar projekten Parakkakurkkio-Narkenfors)
Effekt. MW 760 Varav etapp I 452 MW Energi, GWh/är 4170 Varav etapp I 2 115 GWh/år
| Kraftvärdering | 3—4! = Orrfors-Långfors 3, övriga 4 |
| Vetenskaplig naturvård | 4 |
| Fiske | 4 |
| Rekreation | 4 |
| Kulturminnesvård | 4 |
| Rennäring | 4 + Fiske av stor betydelse för same- by |
| Jordbruk | (4) (0 Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | 3 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 3a — För etapp I |
4 I övrigt
Utredarens bedömning
Som den enda av de outbyggda huvudälvarna som ingår i utredningsuppdraget intar Kalixälven en särställning, främst genom sin storlek. Den svarar ensam för ungefär en tredjedel av det möjliga energitillskottet i utredningens material. Även det minsta projektet i Kalixälven skulle kunna producera mer än någon av de mindre skogsälvarna.
Å andra sidan har älven också betydande bevarandevärden. Samstämmiga höga värderingar från samtliga tillfrågade myndigheter ställer älven i något av en särklass från bevarandesynpunkt. Det kan delvis bero på att en utbyggnad på flera sätt skulle skilja sig från tidigare utbyggnad i andra älvar. Den låga sjöprocenten gör att en utbyggnad sannolikt förutsätter att stora konstgjorda magasin skapas i de övre delarna. De skisserade magasinen Vuotnajärvi och Vettasjärvi, sammanlagt ca 200 km”, skulle
! Älvsträckornas värden från olika synpunkter har uttryckts med rangordningssiffror, där klass 4 motsvarar högsta och klass 1 kigsta värde. Klasserna definieras närmare j avsnitt 2.
innebära omfattande förstörelse av bl. a. våtmarker som är utomordentligt värdefulla för växt- och djurlivet. De skulle troligen också medföra skador på rennäringen av större och allvarligare slag än någon tidigare vattenkraftutbyggnad. Det beror på att stora arealer blir överdämda och på att det här är fråga om förluster av vinterbete, som är den begränsande faktorn för samebyarnas renantal. Dessutom skulle för Norrkaitums sameby samtliga flyttningsvägar till vinterbetesland dimmas över genom Vuotnajärvis reglering. Motsvarande inverkan ger Vettasjärvi-magasinet för Laevas sameby.
Genom att Kalixälven är den enda huvudälv som är helt opåverkad av vattenkraftutbyggnad har den ett särskilt värde bl. a. för den ekologiska forskningen och som naturligt laxreproduktionsvatten. Efter tillkomsten av en laxtrappa vid Jokkfall kan älven väntas förstärka sin ställning som den viktigaste laxälven.
Den nedre delen av älven, nedströms Jokkfall, karakteriseras av gammal och livskraftig jordbruksbygd, av högsta värde för både jordbruket och kulturminnesvården. En utbyggnad av denna del av älven bedöms medföra svåra skador för dessa intressen.
Det finns alltså mycket starka skäl att bevara Kalixälven outbyggd. Men det finns från kraftförsörjningssynpunkt också mycket starka skäl att bygga ut någon hittills outnyttjad huvudälv för kraftproduktion.
Varje placering av Kalix älv i rangordningen tillsammans med övriga projekt är på sätt och vis missvisande. Bevarandevärdena motiverar utan tvekan en placering i högsta klass, men å andra sidan är det inte orimligt att låta den betydande kraftnyttan påverka placeringen i rangordningen.
Om en utbyggnad av Kalix älv skulle bli aktuell, bör i första hand projekten Parakkakurkkio-Narkenfors komma ifråga. Denna del av älven har placerats i klass 3 a. medan övriga delar av älven placeras i klass 4. En sådan utbyggnad skulle innebära att Vuotnajärvimagasinet inte behöver komma till och att kulturbygden i älvens nedre del påverkas relativt litet. Laxreproduktionen borde kunna [fortsätta i Ängesån och Kalixälven nedanför Jokkfall, även om det innebär minskad produktion från älvsystemet som helhet. Dock skulle även en sådan utbyggnad bli ytterst allvarlig bl. a. för naturvården och för renskötseln i Laevas sameby genom inverkan av Vettasjärvimagasinet.
I syfte att minska skadeverkningarna av en utbyggnad kan det finnas anledning att studera möjligheterna att bygga ut en del av älven med kraftigt reducerade magasin. Förutom att dämningsskadorna minskar starkt blir också nedströmsverkningarna mindre kännbara, t. ex. vid laxreproduktionsområdena i älvens nedre delar. Företagsekonomiskt torde en sådan utbyggnad vara mindre attraktiv, vilket inte hindrar att den skulle | kunna vara samhällsekonomiskt intressant.
En reglering av Kaitumsjöarna bör inte genomföras ens om hela Kalix-
älven i övrigt skulle byggas ut, främst med hänsyn till den vetenskapliga
naturvärden, för vilken Kaitumsjöarna är ett område av högsta intresse även för internationell forskning.
Remissutfallet i korthet
En rad remissinstanser delar utredningens uppfattning att Kalixälven är fullt jämförbar med övriga outbyggda huvudälvar och att den från bevarandesynpunkt står i något av en särklass i utredningens material. Man framhåller att denna särställning i stor utsträckning hänger ihop med älvens egenskap av hel, outbyggd huvudälv och att älven alltså bör behandlas som en enhet. Så mycket skulle skadas redan vid en partiell utbyggnad att det finns anledning att placera hela älven i klass 4 och undanta den från all utbyggnad.
Sådana synpunkter framförs av bl. a. naturhistoriska riksmuseet, fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten i övre norra distriktet, Umeå universitet, KVA, SNF, fältbiologerna, Svenska fjällklubben, Vattenvärnet, Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Norrlands naturvärn samt ÄAlvräddarnas samorganisation med Vettasjärvi intresseförening och Kommittéen för Kalix och Kuaitum älvar. Fiskeintressenterna understryker att man inte delar utredningens uppfattning att en partiell utbyggnad skulle spara några väsentliga värden för fisket. Kommittéen för Kalix och Kaitum älvar framhåller att utredningens underlag inte innehåller några värderingar av effekterna av en partiell utbyggnad och att det alltså saknas underlag för en uppdelning av älven. Även överbefälhavaren, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, naturvårdsverket, lantbruksnämnden i Uppsala län, SSR med Laevas och Norrkaitums samebyar samt Kiruna långfärdspaddlare anser att hela älven bör undantas från utbyggnad. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i Norrbottens län ifrågasätter om rennäringen getts vederbörlig tyngd när en del av älven placerats i klass 3a. Kummarkollegiet anser att Vettasjärvi- och Vuotnajärvimagasinen enligt 2 kap. 3 § 2 st. vattenlagen är icke tillåtliga (näring av större betydenhet lider väsentligt förfång). Domänverket och SGU framhåller de stora skador på bl. a. skogsbruket resp. mineralprospekteringsmöjligheterna som skulle bli följden av Vettasjärvimagasinet. SMHI påpekar att älven från issynpunkt bör värderas som en helhet.
Å andra sidan förordas en partiell utbyggnad, omfattande etapp I i vattenfallsverkets redovisning, av länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Norrbottens län, Gällivare och Pajalu kommuner samt Norrbottens FCO-distrikt. Kammarkollegiet och Umeå universitet, som båda i första hand avstyrker utbyggnad, understryker att en partiell utbyggnad måste förknippas med sådana villkor att de stora bevarandevärdena i resten av älven så långt möjligt kan bevaras. Utbyggnad av hela älven tillstyrks av Svenska handelskammarförbundet och Norrbottens handelskammare samt av Kiruna och Överkalix kommuner.
Motiven för tillstyrkande till utbyggnad är i huvudsak sysselsättningens
lokala betydelse. Kiruna kommun tramhäller att sit undantag irän utbyggnad mäste förenas med lokaliiseringsätgärder som snabbt ger motsvarande antal arbecsutlfällen. Vidare framhåller man iran blo. Gällivure kommun betydelsen av on sysseisättninesplaneiing. It. ex. en samplanering med nedtrappningen av verksamheten i Lule älv, och en samhällsekonomisk värdering där även sysselsättningsminskningar i t. ex. de areella näringarna tas med,
Ängesån — Lina älv, Kalix älv (SOU 1976: 28 s. 144) Effekt, MW 87 Energi, GWh/äår 320 Tillkommer 20 GWh/år vid ut-
byggnad av nedre Kalixälven Kraftvärdering p--2 Sakakoski och Vangforsen i.
Övriga 2 Vetenskaplig naturvård 4 Fiske å Rekreation 4 Kulturminnesvärd 3u vu Utredningsomräåde. preliminär
klassning Rennäring 4 () Bedömt av utredningen Jordbruk (3) Skogsbruk Bevarandevärdering 4 Slutlig rangordning 4 Utredarens bedömning
Starka bevarandevärden är knutna till Ängesan och Lina älv, om också i mindre omfattning än i Kalixälven, Skadorna av en utbyggnad kan befaras bli avsevärda genom de stora magasin I crosionskänsliga områden som redovisats. Samtidigt är kraftnyttan låg. En ekonomiskt försvarbar utbyggnad av Ängesän-Lina älv torde förutsätta att Kalixälven nedanför inflödet är utbyggd. Även bevarandevärdena bör ses I sammanhang med Kalix älv, framför allt beträffande fisket. Om Kalixälven skulle byggas ut uppströms fokkfall ökar betydelsen av laxreproduktionen i Ängesan. En utbyggnad i Kalixälven skulle också i viss utsträckning kunna öka Ängesäåns och Linaälvens betydelse för rekreationen. Älvarna har placerats i klass 4.
Remissutfallet i korthet
Ingen av remissinstanserna talar för en utbyggnad. Överbefälhavaren. SGU, länsstyrelsen i Norrbottens län och Gällivare kommun avstyrker. SSR med Mellanbyns, Sörkaitums och Gällivure samebyar bedömer att utbyggnad skulle åstadkomma mycket allvarliga skador på renskötselmark av delvis omistligt värde. SMHI redovisar att det finns risk för besvärliga isdämningar på sträckan Sakakoski—Saarenpää vid utbygg- 17 Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 57
Prup. 1977/78: 57 98
nad. Särskilt Sakakoski bör från issynpunkt placeras i högsta bevarandeklass.
2. Råne älv (SOU 1976: 28 s. 147)
Effekt, MW 71
Energi, GWh/år 345 60 GWh/år tillkommer vid överled-
ning till Lule älv Kraftvärdering 1 Ruodnejaure, Muorka, Livas, Skai-
tefors
3 Randaträsk-Mårdselet, konventio-
nell utbyggnad
4 Missjöträsk-Bredträsk. överledning
| Vetenskaplig naturvard | 3 |
| Fiske | 3 |
| Rekreation exkl. fiske | 2 |
| inkl. fiske | 3 |
| Kulturminnesvård | 3u u Utredningsområde, preliminär klassning |
| Rennäring | 4 |
| Jordbruk | 4 |
| Skogsbruk | 3 |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Sluthg rangerdning | 3b — Rörån-Livas älv (Livas, Skaitefors) |
2 Råne älv, huvudgrenen Utreduvrens bedömning
Liksom i Kalixälven förutsätter en rationell utbyggnad av Råneilven alt man skapar konstgjorda margasin i älvens övre delar, Det innebär bl.a. ingrepp i viktiga renskötselområden för Gällivare sameby, som tidigare drabbats av svära störningar i samband med skogsavverkning.
Utbyggnad av Livas och Skajtefors i Rörän-Livasån ger liten kraftnytia och skulle bl. a. skada Lappträskets hydrologiska forskningsområde. som är helt beroende av att vattendraget är oreglerat. Älvsträckan har därför placerats i klass 3b.
Bäde en konventionell utbyggnad av Räneityven och en överledning av vattnet från Randaträsk (Aimojokkmagasinet) till Ewe älv skulle ge relativt gott energiutbyte. Överledningen ger något mer energi än en konventionell utbyggnad och skulle få bättre lönsamhet. I båda fallen uppstår skador på växt- och djurliv, rennäring och skogsbruk. För jordbruket skulle en utbyggnad troligen innebära en förbättring genom att regleringarna skulle minska risken för översvämningar. som nu är besviirande framför allt i älvens nedre delar.
En överledning torde innebära ett allvarligare ingrepp än en konventvonell utbyggnad. Skadorna är dock delvis beroende av vilka villkor i
fråga om minimivattenföring nedströms överledningen m. m. som knyts till ett tillstånd. Den större kraftnyttan hos överledningsalternativet har emellertid motiverat en placering i samma klass som den konventionella utbyggnaden, dvs. klass 2. Till älvsträckan har också räknats de övre delarna av Räneälven.
Remissutfallet i korthet
Länsarbetsnämnden i Norrbottens län och Norrbottens FCO-distrikt förordar utbyggnad. Naturhistoriska riksmuseet, KVA, Svenska kanotförbundet med Kiruna långfärdspaddlare samt Norrlands naturvärn anser att hela älven bör föras till klass 3, medan riksantikvarieämbetet anser utredningens klassning rimlig. SMHI, SGU och länsstyrelsen i Norrbottens län anser det mycket angeläget att Rörän-Livas älv undantas från utbyggnad, men länsstyrelsen är därutöver tveksam till både regleringsmagasin i myrområden och överledning till annat vattendrag och anser att hela älven bör undantas från tillåtlighetsprövning. Även överbefälhavaren avstyrker utbyggnad. Gällivare kommun förordar konventionell utbyggnad framför överledning. SSR med Gällivare sameby bedömer en utbyggnad som mycket allvarlig från renskötselsynpunkt och anser att älven bör föras till klass 4. Kiruna längfärdspaddtlare menar att rekreationsvärdet är underskattat och att även den samlade bevarandevärderingen därmed bör vara ett steg högre.
3. Lule älv V uojatätno, Lule älv (SOU 1976: 28 s. 154) (Omfattar projekten Stalojokk, Huorso och Vuojat)
Effekt. MW 523 Varav Vuojat 400 MW
| Energi. GWh,år | 1 235 Varav Vuojat 960 GWh/år |
| Kraftvärdering | 1 Stalojokk, Huorso 4 Vuojat |
| Vetenskaplig naturvård | 4 |
| Fiske | 4 |
| Rekreation | 4 |
| Kulturminnesvärd | 4 |
| Rennäring | 4" > Fiske av stor betydelse för same- |
by Jordbruk Skogsbruk Bevarandevärdering Slutlig rangordning Bb
Berör Sarek och Padjelanta nationalparker samt obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
I Stora Lule älvs källområde finns möjligheter till relativt omfattande utbyggnader i Vuojatätno och dess tillflöden. Vuojat-projektet skulle ensamt ge i det närmaste I TWh/år och är därmed det näst största projektet i utredningsmaterialet, tillika ett av de ekonomiskt mest fördelaktiga. Det förutsätter dock omfattande regleringar i ett område som faller inom nationalpark och som från samtliga berörda bevarandeintressen angetts ha högsta skyddsvärde. Det finns en stark enighet i underlagsmaterialet om att Vuojatätno-området från bevarandesynpunkt bör ses som enastå-
stora kraftnyttan placerats i klass 4.
Remissutfallet i korthet
Flera remissinstanser, bl. a. naturvärdsverket, anser att utbyggnader i nationalpark bör vara uteslutna. Länsstyrelsen i Norrbottens län. Jokkmokks kommun och Vurtenvärnet avstyrker också utbyggnad. SSR med Sirkkas, Tuorpons och Jäkkåkaska samebyar stryker under de katastrofala verkningar för renskötseln som en utbyggnad skulle medföra, SMHI påpekar att även istrafiksynpunkter talar för högsta bevarandeklass, och sötvattenslaborutoriet pekar på det stora fiskevetenskapliga värdet. Vaättenfall å sin sida menar att Vuojat är ett av de allra bästa projekten i utredningen från kraftsynpunkt och skulle kunna tåla betydande modifieringar till förmån för bevarandevärdena. Verket ger också exempel på sädana modifieringar utan att direkt förorda en utbyggnad. Jokkmokhsarhetarekommun anser att ett modifierat utförande skulle ge minimala skadeverkningar och förordar förutom Vuojat även ett kraftverk i Seukojaure.
Petsaure, Lule älv (SOU 1976: 28 s. 156) Effekt, MW 60 Alternativt pumpkratitverk på
1000 MW, ej bedömt Energi. GWh/ar 80 Kraftvärdering I Vetenskaplig naturvård 4 Fiske 2 Rekreation 3 Kulturminnesvärd 3u u Utredningsomräde. preliminär
klassning Rennäring 3" > Fiske av stor betydelse för same-
by
Jordbruk i Skogsbruk ] Bevarandevärdering 3 Slutlig rangordning 3b Berör Stora Sjöfallets nationalpark och obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
Petsaure har högt värde från bevarandesynpunkt främst genom sitt läge i en förhållandevis orörd och redan delvis skyddad del av fjällvärlden. Den låga kraftekonomiska nyttan gör det naturligt att placera sträckan i klass 3 b. |
Remissutfallet i korthet
Ingen remissinstans talar för utbyggnad. En rad instanser anser att Petsaure borde rangordnats i högsta klass och undantas från utbyggnad med hänsyn till bl. a. läget i nationalpark och obrutet fjällområde, skadorna på för nationalparken väsentliga geovetenskapliga företeelser och skadorna på fisket, renskötseln och vintersamfärdseln över Langas vid Saltoluokta. Synpunkter av denna innebörd framförs av SMHI, riksantikvarieämbetet, naturhistoriska riksmuseet, domänverket, SGU, länsstyrelsen i Norrbottens län och Jokkmokks kommun, KVA, SNF med Jokkmokkskretsen, Svenska fjällklubben, Vattenvärnet samt SSR med Sirkas sameby.
Lermejaure, Lule älv (SOU 1976: 28 s. 157)
Effekt, MW 1 000
| Energi | -— Pumpkraftverk |
| Kraftvärdering | — |
| Vetenskaplig naturvård | 3 |
| Fiske | | |
| Rekreation exkl. fiske | 3 |
| inkl. fiske | 2 |
| Kulturminnesvård | fu vu Utredningsområde, preliminär klassning |
| Rennäring | 4" + Fiske av stor betydelse för sameby |
| Jordbruk | 1 |
| Skogsbruk | I |
| Bevarandevärdering | — |
| Slutlig rangordning | — |
Berör marginellt Stora Sjöfallets nationalpark. Ligger inom Sjaunja fågelskyddsområde och i obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
Frånvaron av en kraftekonomisk värdering gör att älvsträckan inte kunnat inordnas i den slutliga rangordningen. Pumpkraftverk torde från kraftsynpunkt närmast vara jämförbara med effektutbyggnaderna i klass 0, men en utbyggnad av Lermejaure förutsätter ingrepp i hittills opåverkat vatten i ett område av relativt högt skyddsvärde.
Remissutfallet i korthet
SSR med Mellanbyns sameby understryker områdets karaktär av omist-
ligt vårbetesland och motsätter sig varje ingrepp. Länsstyrelsen i Norr-
bottens län anför Lermejaure som ett exempel på vanskligheten i gjorda
bedömningar och menar att de relativt låga värderingarna kan hänga
samman med att få av inventerarna varit på platsen, till skillnad från
samerna som ger området högsta rang. Länsstyrelsens naturvårdsenhet
anser att sjön är limnologiskt utomordentligt värdefull. Sötvattenslabo-
ratoriet pekar också på ett forskningsprojekt i sjön som inte omnämnts i utredningen. Länsstyrelsen avstyrker utbyggnad, liksom Vattenvärnet.
Jaurekaska, Lule älv (SOU 1976: 28 s. 158)
| Effekt. MW | 7 |
| Energi, GWh/år | 45 |
| Kraftvärdering | 2 Motstående intressen ej bedömda |
| Bevarandevärdering | — |
| Slutlig rangordning | — |
Utredarens bedömning
Älvsträckan har inte kunnat placeras i rangordningen, då tillräckliga bedömningar av motstående intressen i stort sett saknas.
Remissutfallet i korthet
Jokkmokkskretsen av SNF ifrågasätter om projektet skulle ge de eftersträvade positiva effekterna på landskapsbilden och avstyrker utbyggnad. Liksom Sirkas sameby framhåller man att ett omfattande yrkesoch husbehovsfiske i Langas skulle påverkas negativt, liksom troligen isförhållandena. Samebyn påpekar också att området är viktigt renbetesland.
Lilla Lule älvs källflöden (SOU 1976: 28 s. 159) (Omfattar projekten Pasta, Kamajokk-Tarraiitno, Rapaätno och Tjäkovarats med Sitojaures reglering)
Effekt, MW 220 Varav Tjäkovarats 155 MW Energi, GWh/år 995 Varav Tjäkovarats 280 GWh/år Kraftvärdering Pasta, Rapaätno
Kamajokk-Tarraätno, Tjäkovarats Vetenskaplig naturvård BO Fiske BB Rekreation HB Kulturminnesvård RB
| Prop. 1977/78: 57 | 103 |
| Rennäring | 4+ + Fiske av stor betydelse för same- by |
| Jordbruk | 1 |
| Skogsbruk | 1 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 4 |
Rapaätno faller inom Sareks nationalpark. Samtliga projekt berör obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
Lilla Lule älvs källflöden är i flera avseenden jämförbara med Stora Lule älvs källområde. En utbyggnad skulle beröra områden som från bevarandesynpunkt genomgående värderats mycket högt och som i stor utsträckning redan skyddats som nationalpark. Vissa delar är av unik och internationellt betydande karaktär, t. ex. för den geovetenskapliga och kulturhistoriska forskningen, samt för turismen. Trots att ett par av projekten skulle ge betydande energitillskott har älvsträckan därför placerats i klass 4.
Remissutfallet i korthet
I stort sett råder enighet om att området har så stora värden att det bör undantas från utbyggnad. Denna ståndpunkt omfattas av SMHI, naturvårdsverket, SGU, Bodens kommun, Jokkmokkskretsen av SNF, Vattenvärnet och SSR med Sirkas, Tuorpons och Jåkkåkaska samebyar.
Beträffande projektet Tjäkovarats med Sitojaures reglering och i viss mån överledningen från Tarraätno-Kamajokk finns dock även andra meningar. Jokkmokks arbetarekommun anser således att Tarraätno- Kamajokkprojektet skulle kunna modifieras så att man enbart tar in vårflödet i Tjaktjajauremagasinet och att skadorna därmed blir godtagbara. Vattenfallsverket anser att Tjäkovarats-projektet berör mindre bevarandevärden än övriga och ger exempel på tänkbara modifieringar för att minska skadorna. Man framhåller också betydelsen för sysselsättningsplaneringen av detta projekt om det kan komma till stånd snabbt. Linsstyrelsen i Norrbottens län menar att Tjäkovarats möjligen kan accepteras om endast Sitojaures naturliga vattenståndsvariationer utnyttjas och föreslår att den möjligheten utreds närmare. Jokkmokks kommun motsätter sig inte Tjäkovarats under förutsättning att kommunen får tillfälle att diskutera den framtida varaktiga sysselsättningen. Jokkmokks arbetarekommun tillstyrker utbyggnad av Tjäkovarats. Flera remissinstanser framhåller dock vikten av att Sitojaure bevaras outbyggd. SGU pekar på väsentliga geovetenskapliga företeelser, Jokkmokkskretsen av SNF framhåller den enastående faunan i bl. a. Sitojaures-Sitoätnos dalgång och Sitojaures betydelse som rastplats för sjöfågel. Sirkas sameby pekar på att en utbyggnad skulle skada samisk bosättning, isflyttning,
betesområden, alla byns kalvningsland, fiske, älg- och ripjakt. Man understryker att hänsyn måste tas till tidigare stora intrång (15 kraftverk på
byns marker).
Pärlälven, Tule älv (SOU 1976: 28 s. 161)
| Effekt, MW | 60 | |
| Energi, GWh/år | 250 | |
| Kraftvärdering | 3 | |
| Vetenskaplig naturvård | 4 | |
| Fiske | 4 | |
| Rekreation exkl. fiske | 3 | |
| inkl. fiske | 4 | |
| Kulturminnesvård | 3u = u Utredningsområde, preliminär | klassning |
| Rennäring | 3" — + Fiske av stor betydelse för same- | by |
| Jordbruk | (1) (0) Bedömt av utredningen | |
| Skogsbruk | 3 |
Bevarandevärdering Slutlig rangordning 4 Berör obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
Pärlälven har delvis samma karaktär som källflödena, även om den rinner in relativt långt ner i Lilla Luleälvens huvudgren och dess bevarandevärde inte framstår som lika enastående, Den har dock värderats högt från. bevarandesynpunkt, mycket högt från fisket och den vetenskapliga naturvården. Med hänsyn till detta, de stora skadorna vid en överledning och till älvens stora betydelse för Jokkmokksbornas rekreation, i en kommun som i hög grad berörts av tidigare vattenkraftutbyggnad, har älvsträckan trots den relativt stora kraftnyttan med viss tvekan placerats i klass 4.
Remissutfallet i korthet
Jokkmokks kommun anser att det är nödvändigt att bevara Pärlälvens vattensystem, vilket understryks även av Jokkmokkskretsen av SNF och Aktionsgruppen för Pärlälvens bevarande i likalydande yttranden. Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ett ingrepp vore ytterst tveksamt. Vattenvärnet avstyrker, liksom Svenska fjällklubben, som anser att alla älvsträckor i obrutna fjällområden bör placeras i klass 4. Tuorpons sameby framhåller att en utbyggnad skulle bidra till att göra sommarrenskötseln omöjlig för byn. Jokkmokks arbetarekommun anser dock att Peuraure borde byggas ut och den flottningsskadade Pärlälven restaureras.
Man pekar också på möjligheten att göra en överledning från Tjeggelvas i Piteälven till Peuraure.
Flarkån, Lule älv (SOU 1976: 28 s. 163)
Effekt, MW 10 Energi, GWh/år 30 Krafttvärdering 3 Ett alternativ med pumpning till
Svanisträsk har bedömts som
klass 2 Vetenskaplig naturvård Fiske Rekreation vb Kulturminnesvård - u u Utredningsområde, preliminär
klassning Rennäring -— Jordbruk W Skogsbruk = Bevarandevärdering NM Slutlig rangordning —-
Utredarens bedömning
De bedömningar av Flarkån som gjorts från bevarandesynpunkt har angett relativt måttliga värden. Bedömningarna har utgått från en utbyggnad i Bredträskån-Flarkån. Senare har även en mer omfattande utbyggnad diskuterats. Rangordningen i klass 1 utgår dock från den kraftekonomiskt förmänligare utbyggnad som inte omfattar pumpning.
Remissutfallet i korthet
Kammarkollegiet anser att energiutbytet är för litet för att motivera en nedklassning i den slutliga rangordningen. Kunotförbundet med Kiruna långfärdspaddlare anser att rekreationsvärdet underskattats och att även bevarandevärderingen borde vara ett steg högre. Slutlig klass borde vara 2 eller 3. Bodens kommun motsätter sig inte utbyggnad. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att Flarkån tillhör den grupp av projekt som bör vara öppen för tillåtlighetsprövning.
Effektutbyggnader i Lule älv
Till utredningen har redovisats effektutbyggnadsmöjligheter i Vietas, Porjus, Harsprånget, Ligga, Messaure, Porsi, Laxede, Seitevare, Akkats och Letsi. Sammanlagt skulle dessa utbyggnader ge: |
| Prop. 1977/78: 57 | 106 |
| Effekt, MW | 2 505 |
| Energi, GWh/äår | 255 |
| Kraftvärdering | — |
| Vetenskaplig naturvård | — |
Fiske
ND Rekreation Kulturminnesvård - Rennäring —
Jordbruk ( ) 0) Bedömt av utredningen
Skogsbruk -W Bevarandevärdering - Slutlig rangordning DS
Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.
Remissutfallet i korthet
Endast ett fåtal remissinstanser berör effektutbyggnaderna, som dock tillstyrks av bl. a. länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Norrbottens län, Norrbottens FCO-distrikt och Norrbottens handelskammare.
4. Åby älv (SOU 1976: 28 s. 165) (Kan byggas ut konventionellt eller ledas över till en utbyggd Byske älv)
Effekt, MW 68 Energi, GWh/är 230 Överledning skulle ge 100 GWh/år
| Kraftvärdering | 2 Överledning klass 4 |
| Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Fiske | 3 |
| Rekreation | 3 |
| Kulturminnesvård | 3u — u Utredningsområde, preliminär klassning |
| Rennäring | 4 |
| Jordbruk | (2) () Bedömt av utredningen |
Skogsbruk Bevarandevärdering 3 Slutlig rangordning 3b
Utredarens bedömning
Abyälven har relativt högt bevarandevärde, särskilt för rennäringen men också från flertalet andra bevarandesynpunkter. En konventionell utbyggnad med långa tunnlar skulle innebära allvarliga ingrepp. En överledning till en utbyggd Byske älv skulle ge billig energi men också påtagliga skador, iiven om den lokala tillrinningen skulle ge förhållandevis stor vattenföring i älvens nedre del. Man måste vidare samtidigt räkna
med att den outbyggda Åbyälvens värde ökar bl. a. för fiske och friluftsliv om Byskeälven skulle komma att byggas ut. Älven har i valet mellan klasserna 3b och 2 med viss tvekan placerats i den första klassen.
Remissutfallet i korthet
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att naturvårdsintressena bör tillmätas avgörande betydelse och avstyrker tillåtlighetsprövning. Arvidsjaurs kommun påminner om att kommunen tagit initiativ till att älven klassats som riksintressant för friluftsliv och naturvård och att man tidigare tagit ställning mot utbyggnad. Liksom kommunen godtar Kommittén för Byske och Åby älvars bevarande rangordningen. Kommittén påpekar dock att de botaniska och geovetenskapliga värdena är ofullständigt undersökta och att undersökningar under 1975 tyder på att det vore motiverat med klass 4 från kulturminnesvårdssynpunkt. För att tillgodose väsentliga rekreationsbehov i Skellefteå-Piteå-Arvidsjaur-regionen är det enligt kommitténs mening absolut nödvändigt att både Byske och Aby älvar bevaras outbyggda. Även SMHI finner det tillfredsställande om älven kan undgå utbyggnad, bl. a. med hänsyn till verkets vattenföringsstation i älven. SSR med Östra och Västra Kikkejaurs samebyar anser att rennäringsintresset är så starkt att älven borde placeras i klass 4.
5. Byske älv (SOU 1976: 28 s. 168)
| Effekt, MW | 207 Därav ansökt 137 MW |
| Energi, GWh/år | 757 Därav ansökt 507 GWh/år |
| Kraftvärderting | 4 Ansökt utbyggnad 3 Övriga möjligheter |
| Vetenskaplig naturvård | 4 |
| Fiske | 4 |
| Rekreation | 4 |
| Kulturminnesvård | 4 |
| Rennäring | 4 |
| Jordbruk | (2) () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | 3 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 3a |
Utredarens bedömning
Byske älv är den ojämförligt största av skogsälvarna, mätt i möjlig energiproduktion, och en utbyggnad av älven skulle ge god lönsamhet vid utbyggnad. Samtidigt redovisas mycket stora bevarandevärden från nästan samtliga myndigheter. Älven framstår därigenom i viss mån som ett parallellfall till Kalix älv. Den är mer jämförbar med de outbyggda huvudälvarna än med övriga projekt i utredningen.
Det finns alltså skäl som talar för att Byske älv placeras i klass 4 i den slutliga rangordningen. Liksom i fråga om en del av Kalix älv har utredaren dock ansett att kraftnyttan är så stor att älven bör kunna komma i fråga vid en hög utbyggnadsnivå. Trots sina stora bevarandevärden har älven således placerats i klass 3a.
Om en sådan utbyggnad skulle genomföras måste man utgå från att betydelsen ökar av att bl. a. Åbyälven och Kågeälven kan bevaras outbyggda med hänsyn till rekreationsintresset. Man bör också beakta att projektet Storselet i Skellefteälven skulle innebära ett svårt ingrepp för samma sameby, Semisjaur-Njarg, som drabbas hårdast av en utbyggnad av Byskeälven.
Utbyggnadsmöjligheterna i Byskeälven har indelats i två grupper med olika lönsamhet. För den mest lönsamma gruppen, delen Nyfors-Skogfors med regleringar i älvens övre del, är ansökan ingiven till vattendomstol. Så mycket av bevarandevärdena skulle dock skadas redan vid en partiell utbyggnad att det inte finns skäl att i den slutliga rangordningen dela upp älven, i synnerhet som kraftnyttan också i den övriga delen är stor.
Remissutfallet i korthet
I stort sett finns en fullständig enighet om älvens höga bevarandevärden. Riksantikvarieämbetet anser att älven skiljer sig både från skogsälvarna och från fjällälvarna i så många avseenden att den framstår som unik och bör tillhöra klass 4. Naturhistoriska riksmuseet och KVA anser att väsentliga geovetenskapliga, floristiska och faunistiska värden skulle gå förlorade vid en utbyggnad och förordar klass 4, liksom fiskeristyrelsen, som anser det vara ett oeftergivligt krav att älven sparas som referensområde och genbank för produktion av natursmolt. Kammarkollegiet har i vattenmålet bestritt företagets tillåtlighet med hänvisning till bl. a. fiskeri- och rennäring, väsentligt minskad trevnad för närboende och betydande förlust från naturvårdssynpunkt samt att allmänna intressen förnärmas, här främst kulturminnesvården. Kammarkollegiet anser att älven bör placeras i klass 4. SGU menar att en utbyggnad är i hög grad tveksam, och Umeå universitet anser placeringen i klass 3a olycklig. Svenska naturskyddsföreningen med Västerbottens länsförbund och Skelleftekretsen anser liksom fältbiologerna att klass 4 vore den rätta klassen och att utredningens klassning innebär en långtgående och ej acceptabel kompromiss till fördel för kraftintresset. Sveriges fritidsfiskares riksförbund anser nedklassningen omotiverad och menar att Byskeälven, tillsammans med Kalix älv, representerar de ojämförligt största värdena. Kommittén för Byske och Äby älvars bevarande anser att det är fullt klart att Byske älv är landets förnämsta skogsälv, som under alla förhållanden bör undantas. Kommittén anser att älven är en central rekreationsresurs, med 80 000 människor bosatta inom 1 timmes reseavstånd, och påminner om den starka lokala opinionen mot utbyggnad, bl. a. ut-
tryckt i cn namninsamling som 1973 samlade 10 000 namn på tre månader. Man citerar också liskeristyrelsens uttalande att älven representerar ”en för landet unik, starkt begränsad tillgång som attraherar fritidsfiskare från stora delar av landet”. Kommittén understryker också en utbyggnads svåra konsekvenser för rennäringen och menar att utredningens klassning innebär alltför stor hänsyn till kraftintresset. SSR med Semisjaur-Njargs, Muusjaurs, Östra och Västra Kikkejaurs samebyar anser att älven hör hemma i klass 4. Semisjaur-Njargs sameby beräknar att det återstående vinterbetet efter en utbyggnad skulle räcka till endast 500—11 000 renar. Även Muusjaurs sumehy framhäller att byns renantal måste minskas om dämningarna i Svärdälven blir av. Kikkejaur-byarna framhåller bl. a. det för samerna betydelsefulla fisket i Kilver och Västra Kikkejaur. Svenska kanotförbundet framhåller att det är helt fel att en utbyggnad skulle vara positiv för kanotsporten. Andra remissvar som tar ställning mot utbyggnad har lämnats av bl. a. Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Arvidsjaur, Norrlands naturvärn, Arvidsjaurs fornminnesförening, Fällfors fiskevårdsförening, Jörns sportfiskeklubb, Arvidsjaurs allmänningsförvaltning, Arvidsjaurs fiskenämnd och Skellefteå fiskevårdsklubb.
Bålforsens kraft AB och Skellefteå kraftverk medger också älvens höga bevarandevärden men anser att dessa inte ger nägot mått på vad som skulle gå förlorat vid en utbyggnad. Man framhäller att utbyggnaden under projekteringens gång modifierats till förmån för motstående intressen och att ytterligare modifieringar gjorts sedan utbyggnaden först presenterades för utredningen. Företagen anser det inte troligt att den botaniska artrikedomen skulle minska och menar att det skulle bli obetydlig påverkan på den geovetenskapligt mest intressanta ilvsträckan Aselet-—Fällfors. Inte heler de samiska kulturlimningarna inom Kätaselet-Storforsområdet, boplatserna mellan Fällfors och Byske eller stenäldersboplatsen vid Bjurselet skulle påverkas. Det är därför enligt företagens mening felaktigt att säga att älvdalens egenskap av referensomräde för den kulturhistoriska forskningen skulle spolieras. De bestrider också utredningens slutomdöme att så mycket går till spillo redan vid en partiell utbyggnad att det inte finns skäl att dela upp älven i den slutliga rangordningen. Bland argumenten för en utbyggnad pekar man särskilt på betydelsen för sysselsättning och kommunal ekonomi. Även länsarhetsnämnden i Norrbottens län och Norrbottens FCO-distrikt tillstyrker en utbyggnad, som bedöms som viktig av sysselsättningsskäl.
Länsstyrelsen i Västerbottens län godtar rangordningen i 3a. EF en reservation framförs dock att älven bör bevaras. I en annan reservation föreslås att sträckan nedströms Bjurselet placeras i klass 4, vilket även Skellefteå kommun förordar. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att en utbyggnad av älven framstår som tveksam. Arvidsjaurs kommun påminner om att kommunen tagit initiativet till att älven klassats som riksintressant för friluftsliv och naturvård och att man redan tidigare tagit ställning mot utbyggnad. Kommunen anser att älven hör placeras i klass 4.
6. Kåge älv (SOU 1976: 28 s. 173)
Effekt, MW 12 Energi, GWh/år 40 Kraftvärdering oo Vetenskaplig naturvård bh Fiske I Rekreation NN Kulturminnesvård NN u Utredningsområde, preliminär
klassning Rennäring S ) (0) Bedömt av utredningen Sordbruk (3) () Bedömt av utredningen
| Skogsbruk Bevarandevärdering tv Slutlig rangordning tv
Utredarens bedömning
En utbyggnad av Kåge älv skulle ge litet energitillskott och dålig lönsamhet. Bevarandevärdena har genomgående bedömts som måttliga. Fritidsfisket och rekreationsvärdet i övrigt ökar dock i betydelse genom närheten till en stor befolkning, vilket måste uppmärksammas särskilt om Byske älv skulle komma att byggas ut. Alven har placerats i klass 2. Remissutfallet i korthet
Kåge älv behandlas inte särskilt av någon remissinstans.
7. Skellefte älv Storselet, Skellefte älv (SOU 1976: 28 s. 176)
Erfekt. MW 44 Energi, GWh/år 130 Kraftvärdering Vetenskaplig naturvård Fiske SS Rekreation [SY Kulturminnesvård 3u u Utredningsområde, preliminär
klassning Renniring + Fiske av stor betydelse för same-
by
Jordbruk Skogsbruk Bevarandevärdering Bom Slutlig rangordning 2» Ligger inom obrutet fjällomräde.
Utredarens bedömning
Fallen i Rånikjokk är en del av en storslagen utsikt över Sädvajaure från mellanriksvägen. Alvsträckan ligger i ett väglöst område men relativt tillgängligt från Graddisvägen och Vuoggatjålme och med förutsättningar för en utvecklad fjällturism. Den bedöms ha högt bevarandevärde från flera synpunkter. En utbyggnad skulle bl. a. innebära ett mycket allvarligt intrång för Semisjaur-Njargs sameby, som skulle få sin enda flyttningsväg till sommarlanden överdämd. Älvsträckan har i valet mellan klasserna 4 och 3b med viss tvekan placerats i den senare klassen.
Remissutfallet i korthet
Svenska naturskyddsföreningen och Svenska fjällklubben anser att Storselet bör ligga i klass 4, bl. a. med hänsyn till läget i obrutet fjällområde. Även SSR anser att objektet hör hemma i klass 4, och läns- Styrelsen i Norrbottens län anser att det bör undantas från tillåtlighetsprövning.
Sädvajaure, Skellefte älv (SOU 1976: 28 s. 178) (Ersätter Ringsele kraftstation på 4 MW, 29 GWh/år)
| Effekt, MW | 44 Tillskott 40 MW |
| Energi, GWh/år | 127 Tillskott 98 GWh/år |
| Kraftvärdering | 3 |
| Vetenskaplig naturvård | 3 |
| Fiske | 3 |
| Rekreation | 3 |
| Kulturminnesvård | 1 |
| Rennäring | 4+ > Fiske av stor betydelse för same- by |
| Jordbruk | 2 |
| Skogsbruk | 1 |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Berör marginellt Peljekaise nationalpark och obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
Den föreslagna utökade regleringen av Sädvajaure skulle medföra ett marginellt intrång i Peljekaise nationalpark. Flera viktiga bevarandeintressen skulle beröras, bl. a. värdefull flora och renskötseln i Semisjaur- Njargs sameby, som också berörs av flera andra utbyggnadsprojekt. Sädva-projektet har dock uppfattats som det minst allvarliga för samebyn. Även skadorna på övriga intressen bedöms som måttliga, med hänsyn till att sjön redan är reglerad. Projektet har därför placerats i klass 2.
Remissutfallet i korthet
Kammarkollegiet erinrar om att vattendomstolen funnit tillåtlighetshinder mot företaget, dels med hänsyn till att bofasta berövas sina bostäder, vilket kollegiet anser vara tillräckligt skäl för en placering i klass 3b, dels med hänsyn till fiskeintresset nedströms. Även SSR anser att projektet bör placeras i klass 3. Fiskeristyrelsen och Älvräddarnas samorganisation med Aktionsgruppen Rädda Arjeplogsströmmarna anser att utredningen inte tillräckligt beaktat skadorna på öringsreproduktionen och fritidsfisket i Arjeplogsströmmarna, som anges vara så betydelsefulla att projektet bör ligga i klass 3b. Fiskeristvrelsen anser att en utbyggnad skulle kunna godtas om minimivattenföringen sätts till minst 50 m/s. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län framhåller att en utbyggnad är viktig av sysselsättningsskäl.
Bartaure, Skellefte älv (SOU 1976: 28 s. 180)
| Effekt, MW | 27 | |
| Energi, GWh/år | 85 | |
| Kraftvärdering | 3 | |
| Vetenskaplig naturvård | 3 | |
| Fiske | 3 | |
| Rekreation exkl. fiske | 2 | |
| inkl. fiske | 3 | |
| Kulturminnesvård | 2u u Utredningsområde, preliminär | klassning |
| Rennäring | 4" + Fiske av stor betydelse för same- | by |
| Jordbruk | || | |
| Skogsbruk | 1 | |
| Bevarandevärdering | 4 | |
| Slutlig rangordning | 3b |
Ligger inom obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
BL. a. stor betydelse för renskötseln och stora vetenskapliga värden ger Bartaure högt bevarandevärde, som understryks av läget i en central del av väglöst område. Älvsträckan har i valet mellan klasserna 4 och 3b med någon tvekan placerats i den senare klassen.
Remissutfallet i korthet
Svenska naturskyddsföreningen och Svenska fjällklubben anser att Bartaure bör ligga i klass 4, bl. a. med hänsyn till läget i obrutet fjällområde. Även länsstyrelsen i Norrbottens län hänvisar till det obrutna
fjällområdet och anser att utbyggnad inte bör komma i fråga utan starka skäl. Man avstyrker tillåtlighetsprövning. SSR med Semisjaur-Njargs och Luokta-Mavas samebyar anser att projektet med hänsyn till rennäringen bör placeras i klass 4. För Semisjaur-Njarg skulle en utbyggnad skada höst- och vinterbete, reservvinterbete och flyttningsled. För Luokta- Mavas skulle en utbyggnad skada bosättning, vår- och höstbete och en viktig flyttningsväg. Renantalet skulle behöva minskas trots mer arbete för renskötarna.
Bergnäs-Slagnäs, Skellefte älv (SOU 1976: 28 s. 181)
| Effekt, MW | 19 Varav Bergnäs 10 MW |
| Energi, GWh/år | 80 Varav Bergnäs 40 GWh/år |
| Kraftvärdering | 2 |
| Vetenskaplig naturvård | 4 |
| Fiske | 4 |
| Rekreation exkl. fiske | 2 |
| inkl. fiske | 3 |
| Kulturminnesvård | 2 |
| Rennäring | 3+ — + Fiske av stor betydelse för same- by |
| Jordbruk | 3 |
| Skogsbruk | 1 |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 3b |
Utredarens bedömning
Vid Bergnäs-Slagnäs finns en outnyttjad fallhöjd i tidigare redan starkt påverkat vatten. Där tillämpas nu en minimitappning genom Bergnäsdammen med syfte att bibehålla den värdefulla storöringstam som har sitt lekområde i strömmarna nedanför dammen. Främst med hänsyn till denna öringstam och fritidsfisket i övrigt, som spelar stor roll för turistnäringen i området, har älvsträckan placerats i klass 3b.
Remissutfallet i korthet
Fiskeristyrelsen och Sveriges fritidsfiskares riksförbund anser att älvsträckan bör tillhöra klass 4 i bevaranderangordningen. Fiskeritntendenten i övre norra distriktet anser att även den slutliga rangordningen bör vara 4. Sötvattenslaboratoriet påpekar att det inte framgår av betänkandet hur få storöringstammar som återstår. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att utbyggnad inte bör komma i fråga utan starka skäl och förordar att projektet undantas från tillåtlighetsprövning. ÄAlvräddarnas samorganisation med Slagnäsgruppen noterar placeringen i klass 3b med tillfredsställelse och framhåller att den företagna ökningen av minimitappningen 8 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 57
genom Bergnäsdammen från 15 till 35 m/s betytt en stor förbättring för fisket. Svenska kanotförbundet anser att rekreationsvärdet underskattats och att projektet bör placeras i klass 4 i värderingen från rekreationspunkt.
Malån, Skellefte älv (SOU 1976: 28 s. 182) (En konventionell utbyggnad kan delvis ersättas av en överledning till Skellefteälven)
| Effekt, MW | ca 25 | |
| Energi, GWh/år | ca 80 | |
| Kraftvärdering | 2 | |
| Vetenskaplig naturvård | 3 | |
| Fiske | 2 | |
| Rekreation | 3 | |
| Kulturminnesvård | 3 | |
| Rennäring | (3) (0) Bedömt av utredningen | |
| Jordbruk | (1) () Bedömt av utredningen | |
| Skogsbruk | 3 | |
| Bevarandevärdering | 3 | |
| Slutlig rangordning | 2 |
Utredarens bedömning
Både en konventionell utbyggnad och överledning till Vargfors förutsätter relativt omfattande ingrepp. Bevarandevärdena är jämna och relativt höga, dock utan att älven placerats i högsta klass av något bevarandeintresse. Älvsträckan har i valet mellan klasserna 3b och 2 med viss tvekan placerats i den senare klassen.
Remissutfallet i korthet
Kammarkollegiet, liksom Sveriges fritidsfiskares riksförbund, anser att kraftnyttan inte kan motivera en nedflyttning från bevaranderangordningens klass 3. Även riksantikvarieämbetet och domänverket förordar klass 3b. SSR med Malå och Mauskuure samebyar förordar klass 4. Malå redovisar tidigare intrång från vattenkraftutbyggnaden i Skellefteälven och från skogsbruket och framhåller att området kring Malå är av avgörande betydelse för den framtida renskötseln i samebyn. En lokal krets av Svenska naturskyddsföreningen anser att Malån har stort värde för den vetenskapliga naturvården. Efter Skellefteälvens utbyggnad är Malån enda äterstående lokal för vissa märkliga arter. En försiktig utbyggnad skulle troligen vara acceptabel, men överledning och stor dämning vid Ol- Ersselet och Mensträsket avstyrks. Sötvattenslaboratoriet påpekar att Stora Skeppträsket och Norsjöån föreslagits som referensvatten. Länsstyrelsen i Västerbottens län och Norsjö kommun godtar klassningen.
Kommunen motsätter sig inte utbyggnad, under förutsättning att Malås grundvattentäkt inte påverkas av ett sänkt vattenstånd i ån. Petikån, Skellefte älv (SOU 1976: 28 s. 184) Effekt, MW ca 3
| Energi, GWh/år | ca 10 |
| Kraftvärdering | 2 |
| Vetenskaplig naturvård | 3 |
| Fiske | 1 |
| Rekreation exkl. fiske | 3 |
| inkl. fiske | 2 |
| Kulturminnesvård | 4 |
| Rennäring | 4 |
| Jordbruk | (1) 0) Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | — |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 3b |
Utredarens bedömning
Mycket stora bevarandevärden är knutna till de för kulturminnesvården intressanta dammängarna vid Svansele (som också utgör ett botaniskt värdefullt naturreservat) men också till jordbrukslandskapet vid Petiknäs och renbetet inom Mausjaurs sameby. En utbyggnad skulle ge litet energitillskott. En bestämd förutsättning för placeringen i klass 3b är att Svansele dammängar inte påverkas.
Remissutfallet i korthet
Skelleftekretsen av Svenska naturskyddsföreningen, Centralorganisationen SACO/SR och SSR anser att Petikån bör placeras i klass 4. Riksantikvarieämbetet godtar klassningen under förutsättning att översilningsängarna vid Svansele inte berörs. Under samma förutsättning anser Norsjö kommun att Petikån bör kunna placeras i klass 2 och att kommunen inte finner skäl att motsätta sig en utbyggnad.
Karsbäcken, Skellefte älv (SOU 1976: 28 s. 185)
| Effekt, MW | ca 1 | |
| Energi, GWh/år | ca 13 Inkl. överledningsvinster i Skellefte | älv |
| Kraftvärdering | 2 | |
| Vetenskaplig naturvård | 2 | |
| Fiske | 1 |
| Prop. 1977/78: 57 | i 116 |
| Rekreation exkl. fiske | 2 |
| inkl. fiske | 1 |
| Kulturminnesvård | 2u u Utredningsområde, preliminär klassning |
| Rennäring | 4 |
| Jordbruk | (1) 0) Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | — |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 3b |
Utredarens bedömning
En utbyggnad av Karsbäcken ger liksom Petikån ett litet energitillskott men berör betydligt mindre bevarandevärden, med undantag för Maskaure samebys vinterbete. Främst med hänsyn till detta vinterbete har älvsträckan placerats i klass 3b. Om utbyggnad kan ske utan dämningar som allvarligt skadar rennäringen, kan älvsträckan placeras i lägre klass.
Remissutfallet i korthet
Skelleftekretsen uv Svenska naturskyddsföreningen framhåller att kunskaperna om framför allt de botaniska värdena är bristfälliga. Karsbäcken är faunistiskt intressant, speciellt fågelfaunan. Den låga kraftnyttan talar snarast för en placering i klass 4. En allsidig biologisk inventering bör göras före ställningstagande till utbyggnad. SSR med Malå och Maskaure samebyar anser att Karsbäcken med hänsyn till rennäringen bör placeras i klass 4. Malå pekar på det för byn viktiga vinterbetet på södra sidan av Karsbäcken. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anser dock att Karsbäcken bör kunna byggas ut. Norsjö kommun anser att den del som faller inom kommunen bör kunna placeras i klass 2 och att kommunen inte har skäl att motsätta sig utbyggnad.
Effektutbyggnader i Skellefte älv
Till utredningen har redovisats effektutbyggnadsmöjligheter i Gallejaur, Vargfors och Finnfors. Sammanlagt skulle dessa utbyggnader ge:
| Effekt, MW | 152 |
| Energi, GWh/år | 25 |
| Kraftvärdering | — |
| Vetenskaplig naturvård | | |
Fiske Rekreation
om Kulturminnesvård
| Rennäring
| Jordbruk Skogsbruk pa
Bevarandevärdering 1 Slutlig rangordning 0
Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.
Remissutfallet i korthet
Effektutbyggnaderna, som endast kommenteras av ett fätal remissinstanser, tillstyrks av länsarbetsnämnden i Norrbottens län, Norsjö kommun och Norrbottens FCO-distrikt.
8. Bure älv (SOU 1976: 28 s. 186)
Effekt, MW 10 Energi, GWh/år 35 Kraftvärdering I Vetenskaplig naturvård 2 Fiske 3 Rekreation 4 Kulturminnesvård 3u u Utredningsområde. preliminär
klassning Rennäring (2) () Bedömt av utredningen Jordbruk (3) (0) Bedömt av utredningen Skogsbruk | Bevarandevärdering 3 Slutlig rangordning 3b
Utredarens bedömning
Bureälven är ett av de tydligaste exemplen i utredningens material på en skogsälv i nära samspel med kulturbygd. Det finns också ett flertal lämningar i älven efter tidigare utnyttjande av vattenkraften. Nu är älven en utmärkt kanotled och har stor betydelse för rekreationslivet, bl. a. genom närheten till Skellefteå. Den utbyggnad som redovisats skulle ge relativt litet energi och troligen inte vara lönsam. Älven har placerats i klass 3b.
Remissutfallet i korthet
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att älvens rekreationsvärde överskattats, och därmed det samlade bevarandevärdet. Sötvattenslaboratoriet framhåller älvens fiskerivetenskapliga värde, främst knutet till den intressanta artsammansättningen, och påpekar att Bodaträsket avsatts som referenssjö.
9. Rickleån (SOU 1976: 28 s. 189)
Effekt, MW 25 Energi, GWh/är 105 Krafttvärdering 3 Uppströms Robertsfors
2 Nedströms Robertsfors Vetenskaplig naturvård 3 Fiske 4 Rekreation exkl. fiske 2
inkl. fiske 3 Kulturminnesvärd 2u u Utredningsområde, preliminär
klassning Rennäring (2) () Bedömt av utredningen
| Jordbruk | (3) () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | — |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | > 3b |
Utredarens bedömning
Rickleån utmärks bl.a. av att sträckan mellan Robertsfors och havet aldrig har rensats för flottning och skiljer sig därmed från andra flottningsdugliga vattendrag i Norrland. På denna sträcka har sedan 1960 först Laxforskningsinstitutet, senare avdelningen för ekologisk zoologi vid Umeå universitet bedrivit forskning som skulle påverkas mycket negativt av en utbyggnad, även i älvens övre del. I övrigt har älven stort värde främst från fiskesynpunkt, där den nedre delen erbjuder ett laxfiske med mycket gamla traditioner.
Älven har placerats i klass 3b. Klassningen förutsätter att den kulturhistoriskt värdefulla miljön i Robersfors inte skulle påverkas av en utbyggnad.
Remissutfallet i korthet
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anser att Rickleån bör kunna byggas ut. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att sträckan nedom Robertsfors bör rangordnas i klass 4, medan ån uppströms bör kunna placeras i klass 2 och byggas ut, under förutsättning att regleringarna kan skötas så att nuvarande vattenståndsvariationer över året bibehålls nedströms Robertsfors. Rickleå fälistation. knuten till Umeå universitet. framhåller att ån har synnerligen stort bevarandevärde från vetenskaplig synpunkt och att någon nedläggning eller flyttning av stationen inte är aktuell. Man anser, liksom Norrlands naturvärn, att ån inte bör byggas ut. Svenska kanotförbundet anser att ån bör placeras i klass 4 i rekreationsoch bevarandevärderingarna. Rickleåns gemensamma fiskevårdskommitté framhåller att projektet Älglund skulle spoliera den från fiske- och miljö-
synpunkt mest värdefulla älvsträckan med bl. a. Åselestupet. Man påpekar också att det skisserade magasinet ovanför Älglund enbart kan räcka till dygnsreglering. Fiskevårdskommittén anser att Rickleån bör placeras i klass 4 i den slutliga rangordningen. Robertsfors kommun framhåller att vattenföringen och därmed kraftnyttan troligen överskattats av kraftproducenterna. Kommunen anser att Rickleån bör placeras i klass 4 från den vetenskapliga naturvårdens synpunkt och att den har så stor betydelse för närrekreationen att även rekreationsvärderingen borde höjas. Man påpekar också att eventuella dämningar lokalt kan medföra stora skador på jordbruket, t. ex. vid Överklinten, Kommunen anser att än bör placeras i klass 4 i den slutliga rangordningen och undantas från utbyggnad.
10. Sävarån (SOU 1976: 28 s. 192)
Effekt, MW ?
| Energi, GWh/år | 200 Överslagsmässig bedömning |
| Kraftvärdering | 1 |
| Vetenskaplig naturvård | 2? |
| Fiske | 3 |
Rekreation
| Kulturminnesvård | 2u = u Utredningsområde, preliminär klassning |
| Rennäring | (2) () Bedömt av utredningen |
| Jordbruk | (3) () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | — |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Utredarens bedömning
I Sävarån har inga utbyggnadsprojekt presenterats, trots att åns storlek och topografiska förhållanden talar för att en utbyggnad vore möjlig. Sävarån har betydelse för fritidsfisket och är välbelägen i förhållande till Umeå. Beträffande övriga bevarandevärden råder viss osäkerhet. Älven har med någon tvekan i valet mellan klasserna 3b och 2 placerats i den senare klassen.
Remissutfallet i korthet
Länsstyrelsen i Västerbottens län betonar att underlaget för bedömningarna är otillräckligt. Umeå kommun anser att klassificeringen från fiske- och rekreationssynpunkt är riktig men att värdet för den vetenskapliga naturvården underskattats, bl. a. med hänsyn till åns betydelse som rastplats för flyttande änder och vadare. Kommunen anser att den slutliga klassificeringen bör vara 3b. Svenska naturskyddsföreningens
länsförbund i Västerbottens län instämmer i kommunens yttrande. Naturskyddsföreningens Vindelnkrets pekar på värdefulla växt- och djurlokaler och på vildmarkskaraktären i åns övre lopp och menar att det vore av stort värde om ån kunde undgå utbyggnad. Västerbottens läns jaktvårdsförening framhåller att ån har länets kraftigaste bäverstam och flera värdefulla våtmarksområden. Sveriges fritidsfiskares riksförbund framhåller åns goda och varierande förutsättningar för strömfiske efter i första hand havsöring och dess betydelse som närrekreationsområde. Fritidsfiskarna anser att ån bör placeras i klass 3 i bevaranderangordningen. Denna uppfattning delas av fiskeristyrelsen, som också anser att ån bör placeras i klass 3b i den slutliga rangordningen och undantas från utbyggnad. SACO/SR och Svenska kanotförbundet anser att ån bör placeras i klass 4, och även Norrlands naturvärn anser att ån bör bevaras outbyggd. Grans sameby påpekar att varje ingrepp i byns vinterbetesland betyder produktionsminskning för samebyn. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter om inte ett magasin i övre delen av Sävarån skulle kunna utnyttjas i Rickleån, varvid Sävarån kunde garanteras en viss minimivattenföring. SMHI framhåller att det är angeläget att någon av Äby älv, Byske älv och Sävarån bevaras outbyggd med hänsyn till institutets vattenföringsstationer. I första hand bör Sävarån bevaras.
11. Ume älv
Klippen, Umeälv (SOU 1976: 28, s. 196)
| Effekt, MW | 22 |
| Energi, GWh/år | 920 |
| Kraftvärdering | 3 |
| Vetenskaplig naturvård | 4 Bedömd i sammanhang med Tärna |
| Fiske | 2 |
| Rekreation | 4 |
| Kulturminnesvård | 1 Klassningen förutsätter att översil- |
ningsängarna vid Hemavan förblir
opåverkade av företaget Rennäring (3)" () Bedömt av utredningen
» Fiske av stor betydelse för same-
by .
| Jordbruk | (2) () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | I |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Berör marginellt obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
Vid Klippen skulle en forssträcka i ett viktigt turistområde torrläggas vid en utbyggnad. Denna älvsträcka är dock redan nu påverkad av Överumans reglering.
De värdefulla deltabildningarna vid Hemavan och i Laisan kan också komma att påverkas vid en utbyggnad. En särskild sakkunnig studerar f.n. möjligheterna att undvika allvarliga skador på deltabildningarna. Placeringen i den slutliga rangordningens klass 2 utgår från att sådana möjligheter visar sig finnas, samt att utbyggnaden inte berör de kulturhistoriskt värdefulla översilningsängarna vid Hemavan.
Remissutfallet i korthet
Storumans kommun tillstyrker utbyggnad, under förutsättning att natur och miljö inte utsätts för alltför kraftig skadeverkan. Särskilda åtgärder bör vidtas till skydd för deltalandet vid utloppet i Ahasjön. Statens vattenfallsverk anser att den tillsatta sakkunniges arbete tyder på att deltabildningarna vid Hemavan och i Laisan i stort sett skulle kunna skyddas, medan kammarkollegiet anser det helt orealistiskt att tro att korttidsregleringarna inte skulle bli förödande för deltabildningarna, som bör ligga i högsta bevarandeklass. Kammarkollegiet anser att kraftnyttan är för liten för att motivera en nedflyttning och menar att älvsträckan bör ligga i klass 3b i den slutliga rangordningen. SGU understryker Laisans höga skyddsvärde, och Storuman-Tärnakretsen av SNF anser att ytterligare skador på deltabildningarna inte kan accepteras. Redan nu skadas fågellivet av tappningar under häckningsperioden. SNF:s Vindelnkrets motsätter sig all ytterligare utbyggnad i Umeälven. Umbyns sameby frambåller att byns flyttningar till och från byns enda höstbetesområde i Joefjäll skulle förlängas med ca 10 mil. Man motsätter sig alla nya regleringar inom byns område. Svenska samernas riksförbund anser att älvsträckan bör placeras i klass 4 i den slutliga rangordningen. Föreningen Rädda Övre Umeälven pekar på de befintliga naturreservaten på Artfjället och Norra Storfjället på ömse sidor om kraftverksläget och påminner om läget i primärt rekreationsområde och länsstyrelsens förslag från 1973 om att bilda naturreservat kring Ahasjön. Man bedömer det som sannolikt att en utbyggnad skulle påverka Laisan och Tärna negativt och att det är stor risk för ökad dimbildning kring tunnelutloppet, vilket vore negativt för turistanläggningar, fritidsbebyggelse och planerat flygfält. Man påpekar att sysselsättningen 400 årsverken i kraftverksutbyggnaden endast motsvarar två års sysselsättning i turistnäringarna och menar att Klippen bör placeras i lägst klass 3b och inte byggas ut. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska fjällklubben anser att läget i kanten av ett obrutet fjällområde gör att älvsträckan hör hemma i klass 4. Svenska kanotförbundet anser att Klippen bör placeras i klass 4 i bevaranderangordningen.
Tärna, Ume älv (SOU 1976: 28 s. 196) (Projektet får olika omfattning beroende på om Tärnaåns vatten kan ut- nyttjas eller om det leds över till Fjällnäs-Forsbäck)
Eftekt, MW 14—15 De lägre siffrorna avser utbyggnad
utan Tärnaåns vatten Energi, GWh/år 55—85
| Kraftvärdering | 2 Avser utbyggnad utan Tärnaåns | vatten |
| Vetenskaplig naturvård | 4 Bedörad i sammanhang med | Klippen |
| Fiske | 3 | |
| Rekreation | 4 | |
| Kulturminnesvård | 4 | |
| Rennäring | (4)" — () Bedömt av utredningen |
+ Fiske av stor betydelse för same-
by
| Jordbruk | (2) () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | 1 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 4 |
Utredarens bedömning
Vid Tärna skulle en för fiske och rekreation betydelsefull fors försvinna. Vidare förutsätter projektet reglering av Laisan med dess känsliga deltaland och värdefulla kulturminnen. Mycket höga bevarandevärden och relativt låg kraftnytta gör att detta projekt har placerats i klass 4.
Remissutfallet i korthet
Sötvattenslaboratoriet påpekar att Laisan föreslagits som referenssjö. En utbyggnad skulle betyda ingrepp i ett öring-röding-område med rikt differentierad och delvis ovanlig ekologi. Även SGU understryker Laisans höga skyddsvärde. Statens vattenfallsverk framhåller att det finns goda möjligheter att anpassa utbyggnaden efter Laisans bevarandevärden och att kraftnyttan blir påtaglig om Tärnaåns vatten inte får utnyttjas på annat sätt. Storumans kommun avstyrker dock utbyggnaden med hänvisning till områdets betydelse för landskapsbild, sportfiske, närrekreation och camping. Vindelnkretsen av SNF motsätter sig ytterligare utbyggnader i Umeälven.
Fjällnäs och Forsbäck, Ume älv (SOU 1976: 28 s. 199) (Projektet Forsbäck får olika omfattning beroende på om Tärnaåns vat. ten utnyttjas genom överledning eller inte) Effekt. MW 65 Fjällnäs
15-—25 Forsbäck utan resp. med Tärnaåns
vatten Energi, GWh/år 250 Fjällnäs
85—155 Forsbäck utan resp. med Tärnaåns
vatten Kraftvärdering 3 Avser båda anläggningarna inkl.
överledning Vetenskaplig naturvård 4 Fiske 4 Rekreation 4 Kulturminnesvård 3u u Utredningsområde, preliminär
klassning Rennäring (4) () Bedömt av utredningen
+ Fiske av stor betydelse för same-
by
Jordbruk (2) () Bedömt av utredningen Skogsbruk 1 Bevarandevärdering 4 Fjällnäs
3 Forsbäck Slutlig rangordning 4 Fjällnäs
3b Forsbäck Projektet Fjällnäs berör obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
Projektet Fjällnäs skulle utnyttja vattnet i Tärnaån genom omfattande ingrepp. Mycket höga bevarandevärden har redovisats från alla relevanta bevarandesynpunkter. Särskilt Tärnasjön och Forsavan, som skulle påverkas vid naturligt låga vattenstånd, är av utomordentligt stor betydelse även i ett internationellt perspektiv. Det gäller såväl från naturvårdens som fiskets och friluftslivets synpunkt. Älvsträckan (Tärnasjön—Tärnaån) har därför placerats i klass 4.
Även projektet Forsbäck förutsätter stora ingrepp även om en överledning av Tärnaåns vatten utesluts. Bevarandevärdena vid Girjesån är mindre än för Tärnaån, men bl. a. fritidsfisket har stor betydelse i ett område där tillgången på fiskevatten genom tidigare vattenkraftutbyggnad är knapp. Projektet berör vidare Umbyns sameby, som enligt lantbruksstyrelsens mening inte bör utsättas för ytterligare intrång. Eftersom en utbyggnad av Forsbäck med Tärnaåns vatten inte bör komma ifråga och en utbyggnad för endast Girjesåns vatten ger relativt liten kraftnytta har älvsträckan placerats i klass 3b.
Remissutfallet i korthet Riksantikvarieämbetet anser att utredningens klassning är riktig, men framhåller att värderingen från kulturminnesvårdssynpunkt kan komma att höjas. Sötvattenslaboratoriet påpekar att man har ett forskningsprojekt i Biellojaur och att det finns ”dubbla rödingar”, dvs, två olika rödingarter vid sidan av varandra, i Boksjöarna. En utbyggnad skulle medföra ingrepp i ett öring-röding-område med rikt differentierad och delvis ovanlig ekologi. SGU betonar angelägenheten att bevara Tärnasjön och Tärnaån, och Sorsele naturvårdsförening anser att Tärnasjön-Tärnaån- Ankadalen-Biellojaur har så stora bevarandevärden att de helt kan avföras från utbyggnadsdiskussionen. Västerbottens läns jaktvårdsförening pekar bl. a. på Ånkadalens betydelse som sommar- och vinterbetesområde för älg. SSR anser att även Forsbäck bör placeras i klass 4, och Umbyns sameby framhåller att projekten berör flyttningsmöjligheter som inte kan avvaras, Man motsätter sig ytterligare intrång i byns område. Storuman-Tärnakretsen av SNF framhåller att redovisningen av Girjesåns bevarandevärden är alltför knapp. Vindelnkretsen av SNF motsätter sig ytterligare utbyggnad i Umeälven. Statens vattenfallsverk framhåller att projekten kan modifieras på olika sätt med hänsyn till de motstående intressena. Forsbäck kan byggas utan Fjällnäs men med bibehållen överledning av Tärnaån. Det kan också byggas utan Tärnaån, vilket ger mindre energi men kraft av högt värde (stor andel vinterdagkraft). Storumans kommun anser att projekten bör ses i ett sammanhang men är inte beredd att ta definitiv ställning.
Överstjuktan, Ume älv (SOU 1976: 28 s. 201)
| Effekt, MW | 15 |
| Energi, GWh/år | 50 |
| Kraftvärdering | 1 |
| Vetenskaplig naturvård | 3 |
| Fiske | 3 |
| Rekreation exkl. fiske | 2 |
| inkl. fiske | 3 |
| Kulturminnesvård | 2 |
| Rennäring | (3)" () Bedömt av utredningen |
+ Fiske av stor betydelse för same-
by
Jordbruk (1) () Bedömt av utredningen Skogsbruk i Bevarandevärdering 3 Slutlig rangordning 3b Överstjuktan ligger inom obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
Överstjuktan skulle ge relativt liten kraftnytta med dålig lönsamhet. En utbyggnad skulle bl. a. innebära ingrepp i väglöst land i ett område med flera viktiga vandringleder för fjällturismen och goda fiskemöjligheter. Älvsträckan har, i valet mellan klasserna 3b och 2, med viss tvekan placerats i den förstnämnda klassen.
Remissutfallet i korthet
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att rekreationsvärdet underskattats och att de botaniska och zoologiska värdena är ofullständigt kända. Älvsträckan bör ligga i klass 4, en uppfattning som delas även av Svenska naturskyddsföreningen med Sorsele naturvårdsförening och Svenska fjällklubben, bl. a. med hänvisning till Jäget i obrutet fjällområde. Storuman-Tärnakretsen av SNF anser att bevarandevärdena är dåligt belysta och menar att en naturvårdsinventering skulle vara av stort värde. Man påpekar också att den unika kyrk- och gravplatsen vid sjön inte nämnts i utredningen. Norrlands naturvärn anser att Överstjuktan bör undantas från utbyggnad, Vindelnkretsen av SNF motsätter sig ytterligare utbyggnad av Umeälven och Umbyns sameby framhåller att inga ytterligare intrång i byns område kan tålas.
Effektutbyggnader i Ume älv
Till utredningen har redovisats effektutbyggnadsmöjligheter i Ajaure, Gardikfors, Umluspen, Stensele, Grundfors. Bålforsen,. Betsele och Hällforsen. Sammanlagt skulle dessa utbyggnader ge:
| Effekt, MW | 310 |
| Energi, GWh/år | ? |
| Kraftvärdering | — |
| Vetenskaplig naturvård | — |
| Fiske | 1 |
| Rekreation | 1 |
| Kulturminnesvård | I |
| Rennäring | — |
| Jordbruk | — |
| Skogsbruk | 1 |
| Bevarandevärdering | 1 |
| Slutlig rangordning | 0 |
Utredarens bedömning redovisas ej särskilt. Remissutfallet i korthet
Lycksele kommun tillstyrker effektutbyggnaden.
12. Öre älv (SOU 1976: 28 s. 203)
(Tre utbyggnadsalternativ är tänkbara: utbyggnad av enbart Öre älv, överledning av Lögde älv till Öre älv som byggs ut eller överledning av Öre och Lögde älvar till Ume älv)
Effekt. MW 50
Energi, GWh/år 200 Avser enbart Öre älv. Överled-
ningsalternativen skulle ge ytter-
ligare drygt 100 GWh/år
| Krattvärdering | l |
| Vetenskaplig naturvärd | 4 |
| Fiske | 3 |
| Rekreation | 4 |
| Kulturminnesvård | 4 |
| Rennäring | (2 () Bedömt av utredningen |
| Jordbruk | (3 () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | 1 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 4 |
Utredarens bedömning
I Öre älv finns ett par mindre kraftverk, men älven är i stort sett oreglerad. Den är av mycket stort intresse bl. a. för den vetenskapliga naturvården. friluftslivet och kulturminnesvården. Den kraftekonomiska nyttan är liten, De höga bevarandevärdena i kombination med närheten till Umeä har gjort det naturligt att placera älven i klass 4.
Bedömningen bör ses i samband med den diskussion som förs beträffande Lögde älv.
Remissutfallet i korthet
Lycksele, Vännäs och Nordmalings kommuner tillstyrker klassningen, och även Umeå kommun anser att starka skäl talar för ett bevarande. Västerbottens läns jaktvårdsförening framhåller bl. a. att stränderna är synnerligen värdefulla vinterbeteslokaler för älg, och sötvattenslaboratvriet anser att Öre eller Lögde älv bör avsättas som referensvatten. SMHI päpekar att en konventionel! utbyggnad av Öreälven skulle ge risk för svära isdämningar vid Bjurholm, En överledning från Lögdeälven skulle förvärra situationen. Vapstens sameby framhåller att en utbyggnad skulle innebära förlust åv för samebyn nödvändigt vinterbete, men SSR anser att älven från rennäringens synpunkt skulle kunna placeras i klass 2.
13. Lögde älv (SOU 1976: 28 s. 207)
(Älven kan byggas ut konventionellt eller ledas över till Öreälven och eventuellt vidare till Umeälven. Se Öre älv)
Effekt, MW 39 Energi, GWh/år 219 Avser konventionell utbyggnad Kraftvärdering || Lögda
3 Storforsen-Hyngelsböle Vetenskaplig naturvård 4 Fiske 3 Rekreation 3 Kulturminnesvård 4u -u Utredningsområde, preliminär
klassning Rennäring (2) () Bedömt av utredningen
| Jordbruk | (2) () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | 1 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 3b |
Utredarens bedömning
Lögdeälven har bevarandevärden i klass med Öreälven, ur geovetenskaplig synvinkel ännu större värde. För den kulturhistoriska forskningen bedöms de båda älvarna vara värdefulla komplement till varandra. För andra intressen, främst naturvård, fiske och friluftsliv, kan man utgå från att en utbyggnad i den ena av de båda älvarna medför att den andra älven ökar i värde. En utbyggnad av Lögdeälven skulle vara betydligt förmånligare från kraftsynpunkt. Lögdeälven bör därför kunna komma ifråga för utbyggnad före Öre älv. Älvens värde i outbyggt skick är dock även här stort i förhållande till kraftnyttan. Den har därför placerats i klass 3b.
Remissutfallet i korthet
Vännäs och Nordmalings kommuner tillstyrker rangordningen, medan bl. a. riksantikvarieämbetet anser nedklassning till klass 35 omotiverad. Länsstyrelsen i Västerbottens län stryker under kulturminnesvårdens argument och anser att mycket talar för ett bevarande. Sötvattenslaboratoriet framhåller att Öre eller Lögde älv bör avsättas som referensområde för fiskforskningen. Vilhelmina norra sameby framhåller att en utbyggnad skulle beröra byns knappa vinterbete, men SSR anser att älven från rennäringens synpunkt skulle kunna placeras i klass 2. Svenska kanotförbundet anser att älven bör ha värdet 4 från rekreationssynpunkt, och bl. a. Svenska naturskyddsföreningen, SACO/SR och Sveriges fritidsfis-
kares riksförbund anser att den bör ligga i klass 4 i den slutliga rangordningen.
Vännäs kraft AB anser att redovisningen av de motstående intressena delvis är överdriven, särskilt när det gäller skadebedömningarna. Man anser att älven inte bör undantas från utbyggnad och framhåller att utbyggnadsmöjligheterna omfattar även 90 m fallhöjd uppströms Stora Lögdasjön och årsregleringsmagasin på 25 Mm? i myrområdena kring Gansjön. Totalt blir energiproduktionen då 260 GWh/år. En utbyggnad skulle dessutom vara till fördel för industrins vattenförsörjning.
14. Gide älv (SOU 1976: 28 s. 210)
Effekt, MW 50 Energi, GWh/år 270 Kraftvärdering 4 Björnafallet-Nybyggeforsen
3 Uppströms Björnafallet Vetenskaplig naturvård 3 Fiske 3 Rekreation 3 Kulturminnesvård 3u u Utredningsområde, preliminär
klassning Rennäring (1) 0) Bedömt av utredningen Jordbruk (2) () Bedömt av utredningen Skogsbruk 1-—3 Flera regleringsmagasinsarealer är
inte redovisade. Dessa kan tänkas
beröra relativt god skogsmark Bevarandevärdering 3 Slutlig rangordning 2
Utredarens bedömning
Gideälven har värderats högt från flera olika bevarandesynpunkter men utan någon utpräglad toppvärdering. Älven är påverkad av några mindre kraftverk och regleringar. En fortsatt utbyggnad skulle ge ett relativt stort energitillskott med god lönsamhet. Gide älv är därför en av de skogsälvar som i första hand skulle kunna komma ifråga för utbyggnad och har placerats i klass 2. Vid bedömningen av Gideälvens utbyggnad bör emellertid också hänsyn tas till de beslut som kan komma att fattas
beträffande Moälven och Nätraån.
Remissutfallet i korthet
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anser att Gideälven bör komma ifråga för utbyggnad före Åby, Byske och Lögde älvar. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att åtminstone sträckan ovanför Gissjön bör
ligga i klass 3b, bl. a. med hänsyn till dess goda tillgänglighet för friluftslivet i ett tätbefolkat och starkt industrialiserat kustområde. I avvaktan på en samlad energipolitisk bedömning bör älven inte byggas ut. En liknande ståndpunkt omfattas av majoriteten i Örnsköldsviks kommun, som framhåller att ett bevarande förutsätter utbyggnad av kärnkraften. Om kärnkraften skall ersättas måste älven i sin helhet byggas ut. Reservanter i kommunen anser att man redan nu kan fatta beslut om utbyggnad i de delar av älven där skadorna blir begränsade i förhållande till nvttan. Sveriges fritidsfiskares riksförbund framhåller att fisket kan förbättras i älven. som är den enda av betydelse i en region med stora industrier. Man anser att älven bör ligga i klass 4 i bevaranderangordningen och att nedklassningen i den slutliga rangordningen är omotiverad. Fiskeristyrelsen anser att älven bör ligga i klass 3b och undantas från utbyggnad. Svenska kanotförbundet anser att älven bör ligga i klass 4 såväl i rekreations- och bevarandevärderingarna som i den slutliga rangordningen. Även SACO/SR talar för klass 4. En lokal krets av SNF motsätter sig reglering av Skinnmuddselet, Vilhelmina norra sameby framhåller att en utbyggnad berör byns knappa vinterbete och Västernorrlands läns jaktvårdsförening framhåller bl. a. att ytterligare reglering av Gissjön och Bodumsjön skulle hota nuvarande fina sjöfågelbiotoper, förutom att en utbyggnad skulle ge stark påverkan på djurlivet även på vissa andra sträckor.
15. Moälven (SOU 1976: 28 s. 214)
| Effekt, MW | ? |
| Energi, GWh/år | 90 — Uppskattat värde |
| Kraftvärdering | — |
| Vetenskaplig naturvård | 3 |
| Fiske | 4 |
| Rekreation | 4 |
| Kulturminnesvård | 3 |
| Rennäring | (1) () Bedömt av utredningen |
| Jordbruk | 3 |
| Skogsbruk | — |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 3b |
Utredarens bedömning
Moälven har värderats högt från bevarandesynpunkt. särskilt från fiskets och friluftslivets häll, vilket bl. a. beror på närheten till Örnsköldsvik. Moälvens betydelse i detta sammanhang skulle ytterligare komma att öka vid en utbyggnad av Gideälven eller Nätraån. Bevarandevärdena i kombination med svag kraftnytta gör att älven placerats i klass 3b. 9 Riksdagen 1977:78. 1 saml. Nr 57
Remissutfallet i korthet
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att Moälven, i avvaktan på ett samlat energipolitiskt ställningstagande, inte bör byggas ut. En liknande ståndpunkt intas av Örnsköldsviks kommun, som anser att det blir nödvändigt att bygga ut Moälven nedom Anundsjön om kärnkraften skall ersättas. Svenska kanotförbundet anser att Moälven bör ligga i klass 4 i bevaranderangordningen, medan SSR anser att älven kan placeras i klass 2 i den slutliga rangordningen.
16. Nätraån (SOU 1976: 28 s. 216)
| Effekt, MW | ? |
| Energi, GWh/år | 50 —- Uppskattat värde |
| Krattvärdering | — |
| Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Fiske | 2 |
| Rekreation | 3 |
| Kulturminnesvärd | 20 u Utredningsområde, preliminär klassning |
| Rennäring | (01) (0) Bedömt av utredningen |
| Jordbruk | (3 -() Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | — |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Utredarens bedömning
Nätraån har ännu lägre kraftnytta än Moälven men också påtagligt lägre bevarandevärden. Några konkreta utbyggnadsplaner finns dock inte redovisade. Vid bedömning av Nätraåns utbyggnad bör hänsyn tas även till de beslut som kan komma att fattas beträffande utbyggnad av Moälven och Gideälven. Älven har placerats i klass 2.
Remissutfallet i korthet
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser alt Nätraän, i avvaktan på ett samlat energipolitiskt ställningstagande, inte bör byggas ut. En liknande ståndpunkt intas av Örnsköldsviks kommun, som anser att ett bevarande av Nätraån förutsätter utbyggnad av kärnkraft. Svenska kanotförbundet anser att ån bör ligga i klass 4 såväl i rekreations- och bevarandevärderingarna som i den slutliga rangordningen.
17. Vapstälven (SOU 1976: 28 s. 218)
| Effekt, MW | 41 |
| Energi, GWh/år | 143 |
| Kraftvärdering | 3 |
| Vetenskaplig naturvård | 4 |
| Fiske | 4 |
| Rekreation exkl. fiske | 3 |
| inkl. fiske | 4 |
| Kulturminnesvård | 3u = u Utredningsområde, preliminär klassning |
| Rennäring | (4)" () Bedömt av utredningen |
+ Fiske av stor betydelse för same-
by
| Jordbruk | (1) () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | || |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 4 |
Utredarens bedömning
Vapstälven har värderats mycket högt från bevarandesynpunkt, särskilt beträffande den vetenskapliga naturvården, fisket och rennäringen. Den rinner delvis i kontakt med mellanriksvägen (”Sagavägen”) mellan Dikanäs och Hattfjelldal, vilket också ger älven ett naturligt samband med övre Vojmån. Detta samband ger ytterligare tyngd åt båda älvarnas starka bevarandevärden. Vapstälven har därför, trots ganska stor kraftnytta, i valet mellan klasserna 4 och 3b med viss tvekan placerats i klass 4.
Remissutfallet i korthet
Storumuns kommun tillstyrker utbyggnad, men Vilhelmina kommun, liksom bl. a. Norrlands naturvärn, understryker bevarandevärdet och motsätter sig utbyggnad. Sötvattenslaboratoriet framhåller att området i många avseenden lämpar sig för utvidgad fiskerivetenskaplig aktivitet.
18. Ångermanälven
Saxån, Ångermanälven (SOU 1976: 28, s. 225)
| Effekt, MW | — Enbart regleringsvinster nedströms |
| Energi, GWh/år | 20 Ytterligare 5 GWh/år om Ransa- ren-Fatmomakke byggs |
| Kraftvärdering | 4 : |
| Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Fiske | 2 |
Rekreation 2 Kulturminnesvård 2u u Utredningsområde, preliminär
klassning Rennäring (3" (0) Bedömt av utredningen
> Fiske av stor betydelse för same-
by
| Jordbruk | (1) () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | . 1 |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | 1 |
Ligger inom obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
En överledning av en del av Saxåns vatten till Ransarån skulle vara ett mycket lönsamt projekt men ge relativt litet energitillskott. Det skulle innebära små ingrepp men i viss grad dock beröra två skyddsvärda vattendrag, ett väglöst område av värde för fjällturismen och renskötselområdet för Vilhelmina södra sameby. Förutsättningen för Saxåns placering i klass 1 är därför att utbyggnaden kan genomföras med de marginella ingrepp som redovisats och att renhjordarnas flyttning inte allvarligt försvåras. Viss tvekan har rått i valet mellan klasserna 2 och 1.
Remissutfallet i korthet
Kammarkollegiet anser att det pågående vattenmålet visar att företaget är mer kontroversiellt och av mer ingripande beskaffenhet än utredningen visar. De villkor som utredaren anger kan inte uppfyllas. Särskilt med hänsyn till renskötseln bör Saxån placeras i klass 3b. Kraftnyttan är för liten för att motivera en nedklassning. Lantbruksstyrelsen och luntbruksnämnden i Västerbottens län, liksom SSR och Vilhelmina södra sameby, anser att Saxån från rennäringssynpunkt har värde 4. Projektet berör centrum i samebyns barmarksbetesområde, som tidigare drabbats av en rad intrång. Lantbruksnämnden bedömer projektet icke tillåtligt och ifrågasätter om rennäringen getts vederbörlig tyngd vid sammanvägningen, Även länsstyrelsen i Västerbottens län och Vilhelmina kommun anser att mycket talar för att Saxåns bevarandevärde är högre än utredningen bedömt. Både länsstyrelse och kommun har avstyrkt projektet i vattendomstolen. Svenska naturskyddsföreningen, med Vilhelminakretsen och Storuman-Tärna-kretsen, Svenska fjällklubben, Norrlands naturvärn och Vilhelmina sportfiskeklubb talar också emot en utbyggnad. Förutom till rennäringen hänvisar man också till områdets värde för fiske och rekreation, läget i obrutet fjällområde och risken för problem med avloppsvattnet från Stekenjokkgruvan. Man anser att skadorna underskattats av utredningen.
Ransaren-Fatmomakke, Ångermanälven (SOU 1976: 28 s. 226)
| Effekt, MW | 14 |
| Energi, GWh/år | 46 |
| Kraftvärdering | 2 |
| Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Fiske | 2 |
| Rekreation | 1 |
| Kulturminnesvård | 1 Den kulturhistoriska miljön vid |
Fatmomakke kyrkstad förutsätts
bli opåverkad av företaget Rennäring (2)" —() Bedömt av utredningen
> Fiske av stor betydelse för same-
by
| Jordbruk | (1) () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | 1 |
| Bevarandevärdering | 1 |
| Slutlig rangordning | 1 |
Utredarens bedömning
En utbyggnad i den redan starkt regleringspåverkade Ransarån mellan Ransaren och Kultsjön skulle skada måttliga bevarandevärden. En mycket bestämd förutsättning för placeringen i klass I är dock att anläggningarna utformas så att den kulturhistoriskt utomordentligt värdefulla miljön vid Fatmomakke inte påverkas menligt.
Remissutfallet i korthet
Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker kravet på att miljön vid kyrkstaden inte påverkas men ifrågasätter om detta är möjligt. Vilhelmina kommun avstyrker utbyggnad i avvaktan på en noggrann konsekvensbedömning och väcker frågan om en alternativ utformning med tunnel till Fatmomakkeviken och minimitappning i Ransarån. Vilhelmina sportfiskeklubb motsätter sig klassningen och anser att projektet måste övervägas mer noggrant. Svenska samernas riksförbund anser att älvsträckan bör ligga i klass 3. Norrlands naturvärn och Vilhelminakretsen av SNF motsätter sig utbyggnad.
Marsån med Fatsjön, Angermanälven (SOU 1976: 28 s. 227) (Fatsjö kan byggas antingen för enbart Marsåns vatten eller för en överledning från Vojmsjön, vilket är ett alternativ till utbyggnad av nedre Vojmån) Effekt, MW 10—-50 50 avser överledningsalternativ Energi. GWh/år 40—200 200 avser överledningsalternativ Kraftvärdering I Konventionell utbyggnad 3 Vid överledningsalternativet Vetenskaplig naturvård 2 Fiske 2—3 3 avser överledningsalternativet Rekreation 2 Kulturminnesvård 2u u Utredningsområde, preliminär klassning Rennäring (3 -() Bedömt av utredningen Jordbruk (1) (0) Bedömt av utredningen Skogsbruk |-—2 Bevarandeviirdering 2 Slutlig rangordning 2 Utredarens bedömning De från bevarandesynpunkt värdefullaste delarna av Marsån torde ligga ovanför Fatsjön. Sjön och sträckan ner till Malgomaj har måttliga bevarandevärden. Skadorna vid en utbyggnad blir dock relativt stora genom torrläggning av en lång älvsträcka och, särskilt vid en utbyggnad för enbart Marsäns vatten, kraftig dämning av Fatsjön. En överledning av vatten från Vojmsjön skulle ge betydligt mer energi och bättre lönsamhet. Överledningen måste ses i sammanhang med nedre Vojmän, som med ungefär samma energiutbyte skulle kunna byggas ut konventionellt. Om en överledning förknippas med villkor om en tillräckligt hög minimivattenföring i Vojmån bör detta alternativ kunna vara att
föredra med hänsyn till fritidsfisket i Vojmån. Med hänsyn till de relativt
stora ingreppen vid båda utbyggnadsalternativen har Marsån inkl. Fatsjön trots de måttliga bevarandevärdena placerats i klass 2. Beträffande Fatsjö utan överledning har dock viss tvekan rått mellan klasserna 2 och 1. Remissutfallet i korthet Vilhelmina kommun, Vilhelmina sportfiskeklubb och Norrlands naturvärn kan godta alternativet med överledning från Vojmsjön, om det kopplas med krav på en minimitappning på minst 10 m?/s genom Vojmsjödammen. Svenska samernas riksförbund med Vilhelmina norra sameby framhåller dock att byns betesområden och flyttningsvägar skulle påverkas mycket negativt, varför Fatsjön med Marsån bör ligga i klass 4. Även Vilhelminakretsen av SNF motsätter sig utbyggnad, med hänvisning bl. a.
till friluftslivet, fisket, rennäringen och det förordnande enligt 19 § Naturvårdslagen (NVL) som finns vid den berörda sträckan av Marsån. Bullerforsen, Ångermanälven (SOU 1976: 28 s. 229)
| Effekt, MW | 5 |
| Energi, GWh/år | 25 |
| Kraftvärdering | — |
| Vetenskaplig naturvård | 1 |
| Fiske | 1 |
| Rekreation | 2 |
| Kulturminnesvård | 1 |
| Rennäring | (1) () Bedömt av utredningen |
| Jordbruk | (1) () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | — |
| Bevarandevärdering | || |
| Slutlig rangordning | 1 |
Utredarens bedömning
Området är torrt och utan naturlig växtlighet. Fisket är svårt skadat av tidigare regleringar. En utbyggnad bedöms inte orsaka ytterligare skador av allvarligt slag på några motstående intressen. Bullerforsen har därför placerats i klass 1.
Remissutfallet i korthet
Vilhelmina kommun tillstyrker utbyggnad. Även Vilhelmina sportfiskeklubb tillstyrker på villkor att man samtidigt bygger en fisktrappa mellan Volgsjön och Malgomaj.
Graningeverken anger i en senare inlaga att Bullerforsen skulle kunna ge en effekt på 9 MW och en energiproduktion på ca 35 GWh/år.
Övre Vojmån, Ångermanälven (SOU 1976: 28 s. 229) (Omfattar projekten Fättjaure, Borka och Bergsjön)
| Effekt, MW | 28 |
| Energi, GWh/år | 120 |
| Kraftvärdering | 2 |
| Vetenskaplig naturvård | 4 |
| Fiske | 4 |
| Rekreation | 4 |
| Kulturminnesvård | 3u u Utredningsområde, preliminär klassning |
| Rennäring | (4) (0) Bedömt av utredningen |
| Jordbruk | (1) () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | 1 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 4 |
Utredarens bedömning
Övre Vojmån hör till Ångermanälvens outbyggda källflöden. Älvsträckan är av stort intresse för den vetenskapliga naturvården, främst geovetenskapligt. Många av de mest intressanta enskilda objekten skulle dock behålla en stor del av sitt värde även efter utbyggnad. Däremot mäste man räkna med totalskada i fråga om fisket, som är av mycket hög kvalitet och ger älvsträckan en unik ställning i Västerbotten. Även för friluftslivet har älvsträckan stor betydelse, med en redan utbyggd turistservice, Värdet är i hög grad knutet till den outbyggda älven.
Riksantikvarieämbetet anser att det är troligt att ytterligare inventeringar skulle ge resultat som motiverar högsta klass från bevarandesynpunkt. Skadorna bedöms bli mycket allvarliga. Framför allt projektet Fättjaure skulle vidare innebära svåra intrång i renskötseln i Vilhelmina norra sameby. De höga bevarandevärdena förstärks genom älvsträckans samband med Vapstälven genom ”Sagavägen”. Detta i kombination med en relativt låg kraftnytta har gjort att älvsträckan placerats i klass 4 i den slutliga rangordningen.
Remissutfallet i korthet
Vilhelmina kommun avstyrker bestämt utbyggnad. Bl. a. SMHI och Vilhelmina norra sameby uttrycker tillfredsställelse med utredarens klassning. Sötvattenslaboratoriet påpekar att man har ett forskningsprojekt i Fättjaur och att det fiskerivetenskapliga värdet hos älven ovanför Fättjaur inte framgår av utredningen.
Nedre Vojmån, Ångermanälven (SOU 1976: 28 s. 231) (Omfattar projekten Vojmsjö, Vojmå, Bäsksele och Vilhelmina. Utbyggnad utesluts om Vojmsjöns vatten leds över till Marsån-Fatsjön.)
| Effekt, MW | 55 Varav 30 MW i Vojmå |
| Energi, GWh/år | 216 Varav 135 GWh/år i Vojmå |
| Kraftvärdering | 3 Vojmå i Vojmsjö. Bäsksele och Vilhelmina |
| Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Fiske | 2 |
| Rekreation | 2 |
| Kulturminnesvård | 2 |
| Rennäring | (3) () Bedömt av utredningen |
| Jordbruk | (2) () Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | 2 |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Utredarens bedömning
Nedre Vojmån är redan starkt påverkad av Vojmsjöns reglering. Fallhöjden kan utnyttjas antingen genom en överledning från Vojmsjön till Fatsjön eller genom konventionell utbyggnad. Strömfisket i Vojmån, som trots Vojmsjöns reglering har betydelse som fritidsfiske, skulle försvinna vid en konventionell utbyggnad. Om överledningsalternativet förknippas med villkor om en tillräcklig minimivattenföring i Vojmån bör detta alternativ kunna vara att föredraga från fiskesynpunkt. Fisket i nedre Vojmån bör tillmätas stor betydelse, särskilt om Volgsjöfors i övre Åseleälven skulle komma att byggas ut. Vidare bör flyttningssvårigheterna för Vilhelmina norra sameby uppmärksammas. Älvsträckan har i valet mellan klasserna 2 och 1 med viss tvekan placerats i den förstnämnda klassen.
Remissutfallet i korthet
Vilhelmina kommun, Vilhelmina sportfiskeklubb och Norrlands naturvärn anser att en överledning av Vojmsjöns vatten till Marsån är att föredra framför en konventionell utbyggnad av nedre Vojmån, om den förknippas med en minimitappning på minst 10 m/s genom Vojmsjödammen. Sportfiskeklubben framhåller att överledning är det enda acceptabla alternativet (Vilhelmina kraftverk bör dock kunna byggas ut): nedre Vojmån har fortfarande, trots regleringsskador, ett stort bestånd av harr och stor laxöring samt sik, abborre och gädda. Utredningens klassning av älvsträckan bedöms som för låg. SMHI påpekar att en överledning till Fatsjö skulle minska nuvarande isdämningar, medan en konventionell utbyggnad skulle undanröja dem helt. SGU har inga allvarliga invändningar mot en utbyggnad, medan Vilhelmina norra sameby framhäller att såväl betesområden som flyttningsvägar skulle påverkas mycket negativt. De redan nu utomordentligt svåra flyttningsförhållandena innebär att en utbyggnad av nedre Vojmån skulle skära av samebyn från nedanförliggande vinterbetesmarker. Samebyn anser att älvsträckan med hänsyn till rennäringen bör placeras i klass 4 i den slutliga rangordningen.
Övre Äseleälven, Ångermanälven (SOU 1976: 28, s. 232) (Omfattar projekten Volgsjöfors, Stenkulla och Åsele)
Effekt, MW 101 Volgsjöfors 20, Stenkulla 55 Energi, GWh/år 430 Volgsjöfors 80, Stenkulla 230 Kraftvärdering Vetenskaplig naturvård Fiske RBBRBA Rekreation exkl. fiske
inkl. fiske Kulturminnesvård NÖD
| Rennäring | (3) 0 Bedömt av utredningen |
| Jordbruk | (2) 0) Bedömt av utredningen |
| Skogsbruk | 2—3 |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Utredarens bedömning
Övre Åseleälven är den längsta outbyggda älvsträckan i Ångermanälvens huvudgren. Den är påverkad av regleringar uppströms men har bl. a. genom sin storlek kvar mycket av den orörda älvens egenskaper.
Den översta anläggningen, Volgsjöfors, skulle utnyttja fallhöjden i en fors som i dag har stor betydelse för fritidsfiskare främst från det näraliggande Vilhelmina men också för en viss fisketurism. En eventuell utbyggnad av Volgsjöfors bör kombineras med sådana åtgärder i nedre Vojmån att ett tillfredsställande fiske kan skapas och upprätthållas där. De båda övriga anläggningarna, Stenkulla och Åsele, skulle beröra relativt stora bevarandevärden från främst den vetenskapliga naturvårdens och fiskets synpunkt. Den stora kraftnytta som en fullständig avtrappning av älven skulle innebära har dock gjort att älvsträckan placerats i klass 2.
Remissutfallet i korthet
Fritidsfiskarnas riksförbund anser nedklassningen omotiverad. Norrlands naturvärn anser att utbyggnad inte bör ske, med tanke på vad bygden redan förlorat. Även en regional krets av Svenska naturskyddsföreningen avstyrker utbyggnad. Fiskeristyrelsen anser att bevarandevärdet bör vara 4, med 3b som slutlig klass. Volgsjöfors bör i alla händelser undantas. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det motiverat att höja Volgsjöfors till 3b. Vilhelmina kommun avstyrker bestämt utbyggnad av Volgsjöfors. Vilhelmina sportfiskeklubb anser att Volgsjöfors ej bör kopplas till de båda övriga projekten; bedömt för sig har Volgsjöfors större bevarandevärde än kraftnytta. Man hänvisar till en stark lokal opinion mot utbyggnad. Vattenfall understryker att en utbyggnad av alla tre projekten är bättre än en utbyggnad utan Volgsjöfors, bl. a. för att korttidsregleringen skulle ge betydligt större effekter på Stenkullas dämningsområde än i Malgomaj. Åsele kommun framhåller att en utbyggnad förutsätter att bygden kompenseras på annat sätt. SSR anser att älvsträckan med hänsyn till rennäringen bör rangordnas i klass 4. Vilhelmina norra sumeby framhåller att Stenkulla berör en knutpunkt i byns flyttningsleder och dämmer över det enda naturliga återsamlingsområdet, medan Vilhelmina södra sameby påpekar att projektet Åsele innebär att byns naturliga och nödvändiga flyttningsled till vinterbetet skärs av.
Graningeverken åberopar i en senare inlaga en utredning av Vattenfalls fiskesakkunniga enligt vilken Volgsjöfors spelar en relativt blygsam roll för sportfisket i Vilhelmina kommun, och att goda möjligheter finns att ordna kompensationsfiskevatten.
Långseleån-Rörströmsälven, Ångermanälven (SOU 1976: 28 s. 234) (I Långseleån har inga projekt presenterats, i Rörströmsälven projektet Hocksjö) | Effekt, MW 42 Varav Hocksjö 25 MW
| Energi, GWh/år | 165 Varav Hocksjö 80 GWh/år |
| Kraftvärdering | 4 Hocksjö — Långseleån |
| Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Fiske | 2 |
| Rekreation | 2 |
| Kulturminnesvård | 1 Ormsjön |
3u = u Iövrigt utredningsområde, preli-
minär klassning Rennäring 3 Jordbruk (2) () Bedömt av utredningen Skogsbruk 3 Avser Hocksjö Bevarandevärdering 3 Hocksjö
2 Långseleån Slutlig rangordning 2
Utredarens bedömning
Långsele-Rörströmsälven är påverkad genom överledningen från Korpän till Saxälven och av Ormsjöns reglering. Bevarandevärdena vid Långseleån är troligen måttliga, samtidigt som den kraftekonomiska nyttan är liten. För Hocksjöprojektet i Rörströmsälven redovisas något större bevarandevärden, och skador skulle vid en utbyggnad uppkomma främst på skogsbruket och det vetenskapliga naturvårdsintresset. Samtidigt är den kraftekonomiska nyttan god. Hocksjö har därför placerats i klass 2 tillsammans med övriga delar av älven. Klassningen förutsätter dock att utbyggnaden inte innebär någon höjning av vattenståndet i Rörströmssjön utöver medelvattenstånd. Beträffande Långseleån har vid bedömningen viss tvekan rått mellan klasserna 2 och 1.
Remissutfallet i korthet
Kammarkollegiet anser att kraftnyttan hos projektet Hocksjö är för liten för att motivera en nedflyttning och framhåller att skadorna på mark, landskapsbild och renskötsel blir mycket betydande i förhållande till storleken. Riksantikvarieämbetet och länsantikvarien i Jämtlands län framhåller att de rika fångstkulturlämningarna vid Rörströmsälven gör att den bör räknas till älvar med högt bevarandevärde. Ämbetet förordar klass 3 med dragning mot klass 4. Lantbruksnämnden i Jämtlands län påpekar att projektet Hocksjö kan skada bärkraftiga kombinationsföretag, och skogsvårdssysterelsen i länet framhåller att ett 20-tal privatägda re-
gisterfastigheter berörs av projektet, som hotar existensen hos flertalet av dem. Projektet måste bedömas som allvarligt också med hänsyn till produktionsbortfallet för skogsbruket. Svenska samernas riksförbund med Vilhelmina norra, Frostvikens norra och Frostvikens mellersta samebyar framhåller att Rörströmsälven och framför allt området vid Hocksjö är av stor betydelse för renskötseln. Projektet Hocksjö skulle innebära att Frostvikens norra samebys enda utnyttjningsbara vinterbetesland helt förstördes. Regleringsmagasinet skulle skära av samebyn över hela dess bredd. Samebyn ifrågasätter om utredningen varit medveten om dessa skador och anser det i så fall synnerligen anmärkningsvärt att skadorna inte redovisats och fått påverka rangordningen. Enligt SSRs och samebyarnas mening bör Hocksjö av hänsyn till rennäringen placeras i klass 4 i den slutliga rangordningen. Jämtlands läns jaktvårdsförening understryker att Hocksjö också skulle medföra avsevärd skada för jaktintresset. Strömsunds kommun anser det klart att Hocksjö medför övervägande negativa följder och menar att projektet bör placeras i klass 4 och inte byggas ut. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det för älvsträckan som helhet finns för dåliga kunskaper om effekterna på motstående intressen och att de behöver konkretiseras före ett slutligt ställningstagande. En lokal krets av SNF avstyrker, med hänsyn främst till vilt och fiske, sådan utbyggnad av Långseleån som skulle avsevärt skada stränderna och vattnen.
Borga, Ångermanälven (SOU 1976: 28 s. 236)
| Effekt, MW | 18 |
| Energi, GWh/år | 45 |
| Kraftvärdering | 2 |
| "> Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Fiske | 2 |
| Rekreation | 2 |
| Kulturminnesvård | 1 |
| Rennäring | 1" — > Fiske av stor betydelse för same- by |
| Jordbruk | 1 |
| Skogsbruk | 1 |
| Bevarandevärdering | 1 |
| Slutlig rangordning | 1 |
Utredarens bedömning
En utbyggnad av projektet Borga skulle beröra måttliga bevarandevärden och knappast innebära någon nackdel för landskapsbilden i området, som emellertid är av stor betydelse för friluftslivet kring Borgafjälls turistanläggning. Älvsträckan har placerats i klass 1.
Remissutfallet i korthet
Strömsunds kommun och länsstyrelsen i Jämtlands län anser att Borga bör kunna byggas ut. Inte heller lantbruksnämnden eller Fritidsfiskarna i Jämtlands län motsätter sig en utbyggnad trots att ett relativt omfattande sportfiske i Saxån skulle skadas. Fritidsfiskarna utgår från att detta fiske kan kompenseras genom åtgärder i näraliggande smååar. Vilhelmina södra och Frostvikens norra sameby framhåller att omrädet nedströms Borgadammen fortfarande är användbart för renskötseln och att en utbyggnad skulle innebära förlust av renbetesmark och försvårad flyttning/ strövning. Svenska samernas riksförbund anser att Borga bör placeras i klass 3 i den slutliga rangordningen.
Flåsjöån, Ångermanälven (SOU 1976: 28 s. 236)
Effekt, MW 8 Energi, GWhyår 35 Kraftvärdering 3 Vetenskaplig naturvård | Fiske 1 Rekreation exkl. fiske 2
inkl. fiske I Kulturminnesvård 2u = u Utredningsomräde, preliminär
klassning Rennäring I Jordbruk (1) () Bedömt av utredningen Skogsbruk | Bevarandevärdering I Slutlig rangordning 1
Utredarens bedömning
En utbyggnad av den redan starkt regleringspåverkade älvsträckan skulle knappast skada några väsentliga bevarandevärden, under förutsättning att dämningen av Flåsjön inte ökas. Riksantikvarieämbetet anser sig dock inte ha underlag för en slutlig bedömning. Älvsträckan har placerats i klass 1.
Remissutfallet i korthet
Strömsunds kommun och länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker utbyggnad, och inte heller Frostvikens mellersta sameby finner anledning att motsätta sig en utbyggnad. Riksantikvarieämbetet framhåller att bedömningen från kulturminnesvårdens synpunkt är så osäker att det motiverar en placering i klass 2. Länsantikvarien i Jämtlands län anser att man inte bör ta ställning innan utbyggnadsprojektet preciserats.
Lejarälven (inkl. Ullersjön), Ångermanälven (SOU 1976: 28 s. 236) (Olika utbyggnadsmöjligheter är tänkbara; separata utbyggnader av Lejarälven konventionellt och pumpkraftverk i Ullersjön eller en kombination av båda har diskuterats)
Effekt. MW 12 Lejaren
240 Pumpkraftverk i Ullersjön
| Energi, GWh/år | 49 Endast vid konventionell utbygg- | nad av Lejarälven |
| Kraftvärdering | 3 Avser konventionell utbyggnad | |
| Vetenskaplig naturvård | 3 | |
| Fiske | 4 | |
| Rekreation exkl. fiske | 3 | |
| inkl. fiske | 4 | |
| Kulturminnesvård | 3 | |
| Rennäring | 3" — + Fiske av stor betydelse för same- | by |
| Jordbruk | (1) () Bedömt av utredningen | |
| Skogsbruk | 1 | |
| Bevarandevärdering | 4 | |
| Slutlig rangordning | 3b |
Projektet berör obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
Lejarälven med bl. a. det vackra Lejarfallet ligger relativt lättillgängligt i ett väglöst område av stor betydelse för turismen. Det har högt bevarandevärde från de flesta synpunkter, främst fisket. En utbyggnad skulle ge tämligen litet energitillskott. Älven har i valet mellan klasserna 4 och 3b med viss tvekan placerats i den senare klassen.
Remissutfallet i korthet
Kammarkollegiet anser att kraftnyttan är för liten för att motivera en nedflyttning i rangordningen. Länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län, Strömsunds kommun, Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund, Fritidsfiskarna i Jämtlands län, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska fjällklubben och Svenska samernas riksförbund anser att älvsträckan bör ligga i klass 4. Länsstyrelsen betecknar den som det mest bevarandevärda området i länet och förordar ytterligare utredningar. Naturvårdsförbundert anser att en inventering av det högre djurlivet bör göras. Fritidsfiskurna påpekar att området är fiskevetenskapligt intressant och att forskning pågår. SNF och Fjällklubben hänvisar till läget i obrutet fjällområde. Norrlands naturvän anser att älvsträckan har stor betydelse för fiske och friluftsliv och inte bör byggas ut. Jämtlands läns jakt-
vårdsförening framhåller att också en liten överdämning skulle spoliera älgens vinterbeten. Frostvikens norra sumeby betonar att området har utomordentligt barmarksbete, särskilt under våren. Värjaren betecknas som det bästa av samebyns otillräckliga fiskevatten. Frostvikens mellersta sameby framhåller att en reglering skulle skära av den enda flyttningsvägen förbi Ullersjön och därmed barmarksbetesområdet. I väntan på en grundlig skadebedömning bör älvsträckan placeras i klass 4. SMHI påpekar att en utbyggnad skulle ge svag is och samfärdselsvårigheter i Stora Blåsjön vid Ankarede och framhåller områdets värde som hydrologiskt referensområde i mellersta Norrlands fjälltrakter.
Storån, Ångermanälven (SOU 1976: 28 s. 238)
| Effekt, MW | 13 | |
| Energi, GWh/år | 44 Varav 30 GWh/år regleringsnytta | i nedanförliggande kraftverk |
| Kraftvärdering | 4 | |
| Vetenskaplig naturvård | 3 | |
| Fiske | 3 | |
| Rekreation exkl. fiske | 2 | |
| inkl. fiske | 3 | |
| Kulturminnesvård | 2u u Utredningsområde, preliminär | klassning |
| Rennäring | 3+ — + Fiske av stor betydelse för same- | by |
| Jordbruk | 1 | |
| Skogsbruk | 1 | |
| Bevarandevärdering | 2 | |
| Slutlig rangordning | 1 |
Projektet berör obrutet fjällområde.
Utredarens bedömning
En utbyggnad av Storån skulle skada påtagliga bevarandevärden, främst fiske och rennäring, men den skulle samtidigt vara kraftekonomiskt mycket fördelaktig. Storån har därför i valet mellan klasserna 2 och 1 med viss tvekan placerats i den senare klassen.
Remissutfallet i korthet
Kammarkollegiet anser att kraftnyttan är för liten för att motivera en nedflyttning. Dessutom är bevarandevärderingen för låg. Rennäringens och friluftslivets intressen motiverar enligt kollegiet en placering i klass 3 i bevaranderangordningen och i klass 3b i den slutliga rangordningen. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län ifrågasätter
om rennäringens intressen tillgodosetts i rimlig utsträckning. Lantbruksnämnden och Svenska samernas riksförbund med Rattevare och Frostvikens mellersta sameby anser att Storån med hänsyn till rennäringen bör ligga i klass 3. Bl. a. fiskeristyrelsen, sötvattenslaboratoriet och länsstyrelsens naturvårdsenhet framhåller åns fiskevetenskapliga värde. Fiskeristyrelsen anser att ån från bevarandesynpunkt bör värderas minst som klass 3 och i den slutliga rangordningen placeras i klass 3b och undantas från utbyggnad. Sötvattenslaboratoriet pekar på pågående forskningsprojekt och förslag till referensområde. Naturvårdsenheten framhåller att undersökningar visat på tre särskilt skyddsvärda naturliga vattendrag i länet, nämligen Rogensystemet, Storån och Lejarälven. Av dessa står Storån i en klass för sig som den limnologiskt mest intressanta. Unika vattenkemiska förhållanden, eventuellt utan motsvarighet i landet, ger en ovanlig artsammansättning och gör Storån till en oskattbar tillgång för den limnologiska, hydrologiska och fiskebiologiska forskningen. Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Norrlands naturvän och Aktionsgruppen för Storåns bevarande framhåller betydelsen för fritidsfisket och menar att utredningens uppgifter om att fisket skulle vara föga utnyttjat är felaktiga. Fritidsfiskarna anser att delar av ån är av riksintresse från fritidsfiskesynpunkt och att den från bevarandesynpunkt hör hemma i klass 4. Även områdets vildmarkskaraktär och värde för friluftslivet, bl. a. kanoting, framhålls från flera håll. Aktionsgruppen för Storåns bevarande anser att en utbyggnad skulle vara ett hot mot turismens utveckling och protesterar mot rangordningen. Bl. a. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska fjällklubben menar att läget i obrutet fjällområde motiverar en placering i klass 4.
Bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län och Strömsunds kommun anser att faktaunderlaget behöver fördjupas innan man kan ta definitiv ställning. Kommunen efterlyser ytterligare utredningar om vildmarkskaraktären, vegetationen, rennäringen, fågelliv och övrigt vilt men betonar att kommunen godkänt den avgränsning av obrutet fjällområde som skulle påverkas av utbyggnaden. Man betonar att det är angeläget att kompletteringarna kan göras så snabbt att beslut kan fattas under 1977. Riksantikvarieämbetet och länsantikvarien i Jämtlands län framhåller att det är nödvändigt med ytterligare kulturhistoriska inventeringar, medan Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund pekar på brister när det gäller inventering av floran och vill placera Storån i klass 2 eller 3b. Även Aktionsgruppen för Storåns bevarande anser att det krävs ytterligare utredningar och att beslutet bör anstå till 1978.
I en skrivelse i maj 1977 påtalar kraftintressenterna genom Ångermanälvens vattenregleringsföretag att fiskeristyrelsen i sitt remissyttrande felaktigt uppger att Storån har en unik storöringstam. Efter ytterligare undersökning medger fiskeristyrelsen att uppgiften troligen är felaktig men framhåller att man inte ser sig föranlåten att ändra värderingen av
vattendraget. BI. a. understryker man på nytt äns fiskevetenskapliga värde och dess potentiella betydelse för storöringstammen i Ströms vattudal.
Nedre Faxälven, Ångermanälven (SOU 1976: 28 s. 239) (Omfattar Meåforsen och Helgumsjön)
Effekt. MW 9 Meåforsen
3 Helgumsjön Energi, GWh/år 40 Meåforsen
14 Helgumsjön Kraftvärdering 2 Meåforsen
4 Helgumsjön Vetenskaplig naturvård 3 Fiske I Rekreation exkl. fiske 3
inkl, fiske 2 Kulturminnesväård | Rennäring 1 Jordbruk l Meäforsen
3 Helgumsjön Skogsbruk 2 Bevarandevärdering l Meåforsen
3 Helgumsjön Slutlig rangordning I Meäforsen
3b - Helgumsiön
Utredarens bedömning
En utbyggnad i Mcåforsen ger relativt litet energitillskott men skulle skada måttliga bevarandevärden. Denna sträcka har därför placerats i klasss 1. Allvarligare skador skulle bli följden av en höjning av dämningsgränsen i Helgumsjön och åtföljande korttidsreglering, som skulle vara av förhållandevis stor betydelse från kraftekonomisk synpunkt. Framför allt fågellivet i sjöns delta skulle skadas. Sjön är en viktig rastplats för flyttfågel och mycket få alternativ torde finnas i Norrlands inland. Främst med hänsyn till fågellivet och till den lilla energivinsten vid en utbyggnad har Helgumsjön i valet mellan klasserna 3b och 2 med viss tvekan placerats i den förstnämnda klassen.
Remissutfallet i korthet
SMHI påpekar att en utbyggnad av Meåforsen skulle få positiv effekt på nuvarande isdämningsförhållanden, liksom en dämning av Helgumsjön. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att Helgumsjöns delta är ett naturvetenskapligt riksintresse och menar att det är tveksamt om energivinsten uppväger skadorna. Man bör inte fatta beslut om ut- 10 Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 57
byggnad förrän i samband med ett större energipolitiskt ställningstagande. Sollefteå kommun hänvisar till att man motsatt sig projektet i vattendomstolen, och även Norrlands naturvärn anser att Helgumsjön bör sparas i nuvarande skick. Västernorrlands läns jaktvårdsförbund framhåller att det redovisade projektet skulle medföra obotliga skador på växt- och djurlivet men menar att modifieringar skulle kunna göra skadorna betydligt mindre. Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (V ASO) framhåller också att projektet kan modifieras så att våtmarkerna bibehälls.
fedingeån, Angermanälven (SOU 1976: 28 s. 240)
Effekt. MW g Energi. GWh är 30 Kraftvärdering & Bevarandevärdering — Motstående intressen ej bedömda Slutlig rangordning — Ej placerad i rangordningen
Utredarens bedömning
Nägon värdering av motstående intressen har inte gjorts, då projektet inte var känt vid de inventeringar som utförts av berörda myndigheter. Utredningen har inte heller klassat projektet.
Remissutfallet i korthet
Länsstyrelsen i Västernorrlands län bedömer inte Ledingeån som särskilt bevarandevärd. Lantbruksnämnden i länet anger att en dämning av Ledingesjön skulle kunna medföra vissa skador på ett mindre bärkraftigt jordbruk men anser inte att en utbyggnad av Ledingeån skulle medföra nämnvärda skador för jordbruket. Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet uppskattar äns värde från fiskesynpunkt till klass 1 eller 2. Västernorrlands läns jaktvårdstförbund påpekar att Ledingeån har en god älgstam och en mycket kraftig biäverstam samt att Ledingesjön är en inte oäven sjöfågellokal. Svenska samernas riksförbund med Frostvikens mellersta sameby finner inte unledning att motsätta sig utbyggnad av nedre Faxälven och Ledingeän.
Effektutbyggnuder i Ängermanälven
Till utredningen har redovisats effektutbyggnadsmöjligheter i Stalon på 100 MW. Detta skulle inte ge något energitillskott. Utbyggnaden har inte bedömts av de motstående intressenas företrädare, inte heller av utredaren eller remissinstanserna.
19. Indalsälven
Areälven, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 173)
Effekt, MW 183 Energi, GWh/år 961 Varav 115 i andra anläggningar Kraftvärdering I—IV4? Vetenskaplig naturvård 4 Kulturminnesvård 3A Rekreation 4 Bevarandevärdering Slutlig rangordning 4
Utredarens bedömning
Åreälven är helt outbyggd för kraftändamål fränsett några obetydliga stationer, vilka endast ger lokala effekter på miljön.
Av de projekt som redovisats till utredningen anges Handölsprojektet vara mycket betydelsefullt, inte bara genom dess stora energitillskott utan även lokalt för försörjningen av en eventuellt expanderande industri. Av övriga projekt torde Gevsjöströmmen med Gervsjöns reglering samt Ristafallen vara de mest betydande från kraftsynpunkt.
Beträffande Åreälven är alla bevarandeintressen eniga och starkt negativa mot utbyggnad i varje form. Områdets centrala och traditionella betydelse för turismen, dess kontakt med vildmark samt det faktum att älven är outbyggd innebär utomordentligt starka argument för att bevara älven i sin helhet.
att Åreilven i dess helhet undantas från vattenkraftutbyggnad. Handölsprojektet innebär kraftiga ingrepp i sådana delar av älven som betecknats som synnerligen värdefulla att bevara. Utbyggnadsintresset har inte ansetts kunna påverka bedömningen. |
Remissutfallet i korthet
Utredarens bedömning delas av lantbruksnämnden i Jämtlands län, domiänverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SGU, Åre kommun, Jämtlands läns museum, Svenska samernas riksförbund, fritidsfiskarna och länsstyrelsen i Jämtlands län. Handöls täljstens AB talar i sitt yttrande för en utbyggnad av Handöl med regle-
1 I: Handöl IH: Gevsjöströmmen, Ristafallen I: Landverk IV: N och S Rensjön, Kölsjön, Medstuguån, Häggsjön, Tegefors. 2 För Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven och Klarälven har tillämpats en annan kraftrangordning än i övrigt. Klass I motsvarar högsta värde och klass TV lägsta värde. Se vidare avsnitt 2 i propositionen.
ring av Blåhammarmyren. Företaget framhåller bl. a. att den kraftiga exploateringen för turiständamål troligen kommer att medföra ingrepp och förändringar i naturen i större omfattning än vad en utbyggnad av Handölsprojektet skulle medföra.
Kallsjögruppen, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 179)! (Torrön, Juveln och Anjan)
Effekt, MW 46 Energi, GWh/år 147 Kraftvärdering HI Vetenskaplig naturvård 1 Kulturminnesvård I Rekreation I Bevarandevärdering I Slutlig rangordning I
Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.
Remissutfallet i korthet
Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar projekten som okontroversiella och Åre kommun instämmer med utredarens placering av projekten i klass 1. Jämtlands läns museum framhåller att hällmålningen vid Hästskotjärn inte får beröras vid en eventuell utbyggnad. Svenska samernas riksförbund påpekar risken för renströvning över de torrlagda älvfårorna, vilket medför merarbete för Kalls sameby.
Hosjö, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 180)
| Effekt, MW | 21 |
| Energi, GWh/år | 145 Varav 65 i andra anläggningar |
| Kraftvärdering | H |
| Vetenskaplig naturvård | 4 |
| Kulturminnesvård | 1 |
| Rekreation | 4 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 4 |
Utredarens bedömning
Dammån, som i sitt övre lopp kallas Storån, är helt opåverkad av vattenkraftutbyggnader. Det redovisade projektet innebär att Storåns vatten avleds och utnyttjas i det föreslagna kraftverket vid Hosjön, för att därifrån via tunnel ledas till Håckrenmagasinet och utnyttjas i Sällsjö- ! Utbyggnad pågår, efter tillstånd av vattendomstol.
anläggningen. Projektet är frän utbyggnadssynpunkt värdefullt. Det innebär emellertid kraftiga ingrepp i ett opåverkat källflöde beläget i det stora väglösa vildmarksområdet mellan Oviksfjällen och Sylarna. Det medför också skador på fisket och fiskproduktionen. Det kan vidare ge verkningar längre ner i Dammän. Utredningsmannen avstyrker en utbyggnad av Hosjöprojektet.
Remissutfallet i korthet
Länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län, SGU, Åre kommun och Jämtlands läns museum avstyrker utbyggnad. Sveriges fiskares riksförbund anger att en utbyggnad skulle påverka fisket i Storsjön och betonar betydelsen av Åns källsjöar kring Hosjöbottnarna.
Muttmar, Indalsälven (SOU 7974: 22 s. 182)
| Effekt, MW | 24 |
| Energi, GWh/är | 100 |
| Kraftvärdering | li |
| Vetenskaplig naturvärd | 2 |
| Kulturminnesvård | 2 |
| Rekreation | 2 |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Utredarens bedömning
Älvsträckan är redan nu starkt påverkad av vattenkraftutbyggnader. Den föreslagna utbyggnaden skulle innebära att den sista outbyggda fallhöjden i Indalsälvens huvudflöde uppströms Storsjön 10gs i anspråk. Projektet anses från utbyggnadssynpunkt angeläget att genomföra, men skulle innebära konflikter främst med de fiskeintressen som hör till området. Sökanden har dock föreslagit åtgärder som bl. a. innebär att storsjööringens vandring upp i Dammån inte hindras. Projektets placering i utredningsmannens rangordning utgår också från att det ges en utformning som tryggar storsjööringens vandring och som även i övrigt bevarar ett gott fiske i området samt att åtgärder vidtas som mildrar verkningarna från landskapsbildsynpunkt.
Remissutfallet i korthet
En placering av projektet i högre klass förordas, framför allt med hänsyn till älvsträckans betydelse från fiskesynpunkt, av fiskeristyrelsen, fiskeriintendenten i nedre norra distriktet, lantbruksnämnden i Jämtlands län, kammarkollegiet, åre kommun och fritidsfiskarna. Även Sveriges fiskares riksförbund påpekar skadeverkningarna för fisket. Kammarkollegiet framhåller att det är tveksamt om de förbehåll för klassningen som
utredaren anger kan uppfyllas. Projektet har tidigare prövats och befunnits otillåtligt.
Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar projektet som relativt okontroversiellt. Mot den uppfattningen står reservanter i länsstyrelsen. Östersunds kommun anser inte att klassningen utgör något hinder för utbyggnad och Krokoms kommun tillstyrker en utbyggnad. Riksantikvarieämbetet delar utredarens uppfattning, under förutsättning att Ockesjön inte däms sa att kulturlandskapet skadas. Även Jämrlands läns museum framhaller betydelsen av kulturlandskapet kring Ockesjön.
Storsjötunneln, Hissmoiors — Kattstrupetorsen, Indalsälven (SOL 1974: 22 § i&3;
| Effekt, MW | 167 |
| Energi, GWh/är | 60 |
| Krarttvärdering | -— |
| Kulturminnesvård | — |
| Bevarandevärdering | — |
| Slutlig rangordning | 0 |
Utredarens bedömning tedowvisas ej särskilt.
Remissutfallet i korthet
Liänsstyrelsen i Jämtlands län betecknar projekten som okontroversiella. De tillstyrks av Krokoms kommun och Östersunds kommun. Jämtlands läns musewn framhåller att ytterligare reglering av Storsjön inte kan tillåtas medföra skador på kulturmiljön eller försämra isläggningen på Storsjön, p. g. a. isens betydelse som kommunikationsled vintertid. Riksantikvarieämbetet anser att en ombyggnad bör föras till klass 2 med hänsyn till anläggningens teknix- och arkitekturhistoriska intresse. Enligt LRF tlänsförbund i Jämtland) finns en stark lokal opinion mot förslaget p. g. a. skador på strömfisket.
Grunbojorsen, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 183)
| Etfekt, MW | : 24 |
| Energi, GWh/yär | 100 |
| Kraftvärdering | ID |
| Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Kulturminnesvård | 1 |
| Rekreation | l |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | 1 |
Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.
Remissutfallet i korthet
Med hänsyn till älvsträckans betydelse för fisket anser fiskeristyrelsen, lantbruksnämnden i Jämtlands län (fiskerikonsulenten) samt fritidsfiskarna att projektet bör föras till en högre klass. Samma uppfattning har uttryckts av Älvräddarnas samorganisation i senare skrivelser. Enligt Svenska samernas riksförbund är älvens omgivningar värdefull vinterbetesmark för Offerdals sameby.
Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar projektet som relativt okontroversiellt. Östersunds och Krokoms kommuner tillstyrker projektet.
Korsvattenån, Rönnöfors, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 185)
Effekt, MW 15 Energi, GWh/år 44
| Kraftvärdering | IV |
| Vetenskaplig naturvård | 1 |
| Kulturminnesvård | 1, 2—3 Korsvattenån 1 |
| Rekreation | 2 |
| Bevarandevärdering | 1 |
| Slutlig rangordning | I |
Utredarens bedömning tedovisas ej särskilt.
Remissutfallet i korthet
Enligt Svenska samernas riksförbund skulle en utbyggnad av Korsvattenån ge negativa konsekvenser, då ån utgör gräns mellan Offerdal och Sösjö samebyar. Ett stängsel skulle enligt förbundet inte få avsedd effekt, eftersom det skulle leda till att strövningarna inte kommer att kunna ske som tidigare.
Beträffande Rönnöfors kan en utbyggnad godtas av riksantikvarieämbetet och Jämtlands läns museum under förutsättning att bruksmiljön inte skadas. Ämbetet föreslår dock att projektet förs till klass 2. Krokoms kommun tillstyrker projektet även om man anser det diskutabelt med hänsyn till den negativa miljöpåverkan och det ringa kraftutbytet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar båda projekten som okontroversiella.
Långforsen, Litsnäset, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 185)
Effekt, MW 44 Energi, GWh/år 194 Varav 7 i andra anläggningar Kraftvärdering HI
| Prop. 1977/78: 57 | 152 |
| Vetenskaplig naturvård | 3 |
| Kulturminnesvård | 2-—3, 4 Litsnäset 4 |
| Rekreation | 2 |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Utredarens bedömning
Långan är redan nu starkt påverkad av regleringar för kraftändamål, särskilt i det övre loppet. Den nedre delen är outbyggd, med undantag av ett mindre bygdekraftverk.
De föreslagna projekten Långforsen och Litsniset skulle genom omfattande uppdämningar samt torrläggning av långa sträckor avsevärt förändra landskapsbilden. En utbyggnad innebär dock konflikter främst med den vetenskapliga naturvården och kulturminnesvården. Konflikterna med kulturminnesvården bör emellertid vara möjliga att delvis lösa genom lämpliga modifieringar av projekten, främst vad beträffar Litsnäset, Utredningsmannens rangordning av de nämnda projekten i nedre Långaån har gjorts under förutsättning att sådana modifieringar med hänsyn till motstående intressen görs.
Remissutfallet i korthet
En utbyggnad av Långforsen tillstyrks av Krokoms kommun.
Projektet Litsnäset bör enligt riksantikvarieämbetet och lantbruksnämnden i Jämtlands län (fiskerikonsulenten) placeras i högre klass. En utbyggnad skulle beröra en fångstgropsmiljö av riksintresse, där omfattningen och anpassningen till landskapet är av stort vetenskapligt och pedagogiskt värde. Även Jämtlands läns museum betonar värdet av fångstgropsmiljön. Reservanter i länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar Litsnäset som kontroversiellt. Östersunds kommun anser dock att projektets placering i rangordningen inte innebär något hinder mot utbyggnad.
Fiskeristyrelsen betecknar hela älvsträckan som riksintresse och fritidsfiskarna anser att en placering i klass 3a är motiverad. Svenska samernas riksförbund framhåller att Offerdals sameby skulle drabbas av svåra skador på vinterbetesmark och flyttningsvägar. Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar dock de bägge projekten som relativt okontroversiella. Bålforsens kraft AB framhåller i yttrande 1976 över betänkandet (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3 att projekten nu modifierats så att en utbyggnad inte medför någon torrläggning av älven och så att den möjliga
kraftproduktionen något ökas.
Ulen-Rengen, Toskströmmen, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 188)
Effekt, MW 9
Energi, GWh/år 103 Varav 60 i andra anläggningar
| Kraftvärdering | III-IV Ulen-Rengen III |
| Vetenskaplig naturvård | 3 Avser hela Hårkan |
| Kulturminnesvård | 1 |
| Rekreation | 4 |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 3b |
Utredarens bedömning
En utbyggnad innebär att man tar i anspråk en nu opåverkad älvsträcka där rekreationsintressena är starkt uttalade. Projekten anges från utbyggnadssynpunkt inte vara av högsta angelägenhet, varför utredningsmannen med hänsyn till de starka bevarandeintressena placerat projektet högt i rangordningen.
Remissutfallet i korthet
Projekten föreslås placerade i högsta klass av fiskeristyrelsen, Friluftsfrämjandet, Vattenvärnet och fritidsfiskarna. Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar projekten som kontroversiella. En utbyggnad avstyrks av Krokoms kommun. Fritidsfiskarna framhåller bl. a. att en fiskeskola startats i Råvattnet för vilken de outbyggda älvsträckorna är av stor betydelse.
Åbervattnet, Kingarna, Häggsjön, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 188)
Effekt, MW — Energi GWh/år 12 I andra anläggningar
| Kraftvärdering | II-—IV Åbervattnet III |
| Vetenskaplig naturvård | 3 Avser hela Hårkan |
| Kulturminnesvård | 1 |
| Rekreation | 1,3 Åbervattnet 3 |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Utredarens bedömning
En utbyggnad innebär att man tar i anspråk opåverkade sjöar och älvsträckor.
Remissutfallet i korthet
Reservanter i länsstyrelsen i Jämtlands län anger Åbervattnet som kontroversiellt medan majoriteten anser en utbyggnad relativt okontroversiell. Friluftsfrämjandet anser att projektet bör föras till högsta skyddsklass. Enligt Svenska samernas riksförbund skulle betesmarkerna för Offerdals sameby skäras av, vilket bl. a. skulle resultera i ökat bevakningsarbete och stora omvägar vid flyttningar. Vidare överdäms
enligt SSR värdefull betesmark runt sjön. En reglering av Kingarna bedöms av länsstyrelsen i Jämtlands län som kontroversiell.
Häggsjöns reglering avstyrks av Krokoms kommun och bedöms som kontroversiell av länsstyrelsen i Jämtlands län. Enligt Svenska samernas riksförbund skulle flyttningsleden från samebyns norra del försämras. Vattenvärnet anser att hela Hårkan bör föras till klass 4.
Edsoxforsen, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 188)
Effekt, MW 18 Energi, GWh/år 73
| Kraftvärdering | IL |
| Vetenskaplig naturvård | 3 Avser hela Hårkan |
| Kulturminnesvård | 4 |
| Rekreation | 2 |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 3b |
Utredarens bedömning
En utbyggnad av projektet Edsoxforsen medför uppdämning av en lång älvsträcka i den nedre och relativt opåverkade delen av Hårkan. Projektet berör ett område som är av största intresse för fornminnesvården och som dessutom är väsentligt att bevara från rekreationssynpunkt.
Projektet anges från utbyggnadssynpunkt inte vara av högsta angelägenhet, varför utredningsmannen med hänsyn till de starka bevarandeintressena placerat en utbyggnad av projektet Edsoxforsen högt från bevarandesynpunkt.
Remissutfallet i korthet
Riksantikvarieämbetet, fiskeristyrelsen och Vattenvärnet anser att en placering av projektet i högsta klass är motiverad. Riksantikvarieämbetet betonar kulturmiljöns rekreativa värde och betydelsen av det omfattande fångstgropssystemet. Detta framhålls också av Jämtlands läns museum. Svenska samernas riksförbund påpekar att ett lavrikt skogsområde skulle dämmas över. Svenska kanotförbundet framhåller att en utbyggnad skulle beröra en ovanligt lång och lättpaddlad strömsträcka. Länsstyrelsen i Jämtlands län är oenig om bedömningen av projektet. Majoriteten anser projektet vara relativt okontroversiellt.
Högfors, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 188)
Effekt, MW 7 Energi, GWh/år 53 Kraftvärdering III
| Prop. 1977/78: 57 | 155 |
| Vetenskaplig naturvård | 3 Avser hela Hårkan |
| Kulturminnesvård | 2 |
| Rekreation | 3 |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Utredarens bedömning
Placeringen i utredningsmannens rangordning av den föreslagna nybyggnaden vid Högfors bygger på förutsättningen att tillräcklig minimitappning sker genom kanjonlandskapet nedströms det gamla kraftverket.
Remissutfallet i korthet
En placering i högsta klass förordas av Friluftsfrämjandet och Vattenvärnet. Svenska samernas riksförbund framför att en idag svår passage över älven helt skulle omöjliggöras i händelse av utbyggnad.
Projektets placering i rangordningen är inget hinder för utbyggnad, anser Östersunds kommun. Krokoms kommun tillstyrker utbyggnad och länsstyrelsen i Jämtlands län bedömer projektet som relativt okontroversiellt. Domänverket framhåller att en utbyggnad, om än i ringa utsträckning, skulle beröra kronoparken Hårkaskogen. Verket har ingen erinran mot projektets placering i klass 2, men betonar att man vid en eventucll utbyggnad bör ställa som krav att den nuvarande älvfåran nedom kraftverket inte torrläggs. Även Älvräddarnas samorganisation kan acceptera utbyggnad om dämningsnivån blir oförändrad och minimitappningen tillräcklig.
Ammerån utom överledning, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 192)
Effekt, MW 61 Energi, GWh/år 259 Varav 25 i andra anläggningar Kraftvärdering III-—IV Borgforsen III Vetenskaplig naturvård 4 Kulturminnesvård 1,2, 2—3 Hökvattnet, Lakavattnet 2, Gåx-
sjön 2—3
| Rekreation | 4 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 4 |
Utredarens bedömning
Ammerån är helt oreglerad för kraftändamål. Älven har väldokumenterade och mycket höga värden från vetenskaplig naturvårdssynpunkt. Särskilt starka intressen har knutits till sjösystemet kring Hammerdal. Från rekreationssynpunkt är Ammerån värdefull främst genom det mycket goda fisket.
De projekt som redovisats till utredningen har, med undantag för Borgforsen, angetts tillhöriga den lägsta angelägenhetsgraden från kraftsynpunkt.
Det är enligt utredningsmannens mening av högsta angelägenhet att de bevarandevärden som redovisats beträffande Ammerån skyddas.
Remissutfallet i korthet
Utredarens bedömning, som inneburit att älvsträckan placerats i högsta klass, delas av domänverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Strömsunds kommun och Ragunda kommun. En utbyggnad bedöms vidare som mycket kontroversiell av länsstyrelsen i Jämtlands län och avstyrks av Krokoms kommun och Jämtlands läns museum. SMHI anser bedömningen tillfredsställande, bl. a. med hänsyn till behovet av referensstationer och risken för isdämningar.
Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län anger att konflikter med jordbruksintresset kan uppstå vid bl.a. Gåxsjön och Hammerdalssjön. Svenska samernas riksförbund (SSR) framhåller att Hotagens sameby utnyttjar ett flertal sjöar och vattendrag som flyttningsleder. Betesområdena skulle vidare, enligt SSR, försämras avsevärt. Frostvikens södra sameby utnyttjar området vid Borgforsen, där betes- och snöförhållandena är goda.
Bålforsens Kraft AB (Båkab) anser att Borgforsen från kraftsynpunkt borde ha hamnat i klass II, och i konsekvens med detta borde projektet återfinnas i klass 3b i den slutliga rangordningen.
Ammeråns överledning, Indalsälven (SOU 1974: 22 s. 192)
Effekt, MW — Energi. GWh/år 90 I andra anläggningar Kraftvärdering I Vetenskaplig naturvård 4 Avser hela Ammerån Kulturminnesvård 2—3 Rekreation 4 Avser hela Ammerån Bevarandevärdering 4 Avser hela Ammerån Slutlig rangordning 3b
Utredarens bedömning
Det s. k. överledningsprojektet i nedre delen av Ammerån är av mycket stort intresse från utbyggnadssynpunkt. Överledningsprojektet medför lokala skadeverkningar i den nedersta delen av Ammerån före utflödet i Indalsälven, men påverkar däremot inte nämnvärt förhållandena i Ammerån i övrigt. Det ingrepp som görs kan också från landskapsbildsynpunkt mildras genom att den minimitappning som släpps förbi överled-
ningsstället blir av tillräcklig omfattning och att tappningsbestämmelserna i övrigt utformas så att verkningarna av projektet minskas. Detsamma gäller valet av plats för överledningen. Detta har motiverat att överledningen i rangordningen placerats på annan plats än Ammerån i övrigt. Skulle tvingande skäl nödvändiggöra en sådan utbyggnad att Ammerån aktualiseras kan, enligt utredningsmannens mening, endast överledningsprojektet komma ifråga.
Remissutfallet i korthet
Flera remissinstanser anser att överledningen bör placeras i högsta klass tillsammans med övriga delar av Ammerån. Det gäller Jämtlands läns museum, Vattenvärnet och fritidsfiskarna. Länsmuseet anser att miljön i byarna Överammer och Ammer, vilka är av kulturhistoriskt värde skulle beröras. Vidare framhålls angelägenheten av att hela älvsträckan förblir opåverkad.
Ragunda kommun delar utredarens bedömning och även länsstyrelsen i Jämtlands län anser projektet vara kontroversiellt. Länsstyrelsen framhåller att om ägareintressena ställer krav på en överledning så bör i det läget en diskussion med Ragunda kommun äga rum. Starka motiv talar enligt länsstyrelsen för en snabb effektutbyggnad av Indalsälven utan överledning.
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut anger att en överledning är gynnsam från issynpunkt och att detta skulle kunna motivera projektets placering i en lägre klass. Enligt Bålforsens kraft AB (Båkab) medför projektet endast lokala skadeverkningar i den nedersta delen av Ammerån. Företaget anser att projektet bör föras till klass 3a.
Krångede - Stadsforsen, Indalsälven (SOU 1974; 22 s. 228)
| Effekt, MW | 259 |
| Energi, GWh/år | 497 Enligt senare uppgifter 203 |
| Kraftvärdering | — |
| Bevarandevärdering | — |
| Slutlig rangordning | 0 |
Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.
Remissutfallet i korthet
Projekten bedöms som från miljösynpunkt okontroversiella, förutsatt att man undviker att genom utökade regleringar skada fisket nedom Bergeforsen, som är av utomordentligt stor betydelse. Lantbruksnämnden i Västernorrlands län och fiskertintendenten i nedre norra distriktet befarar dock att sådana skador kan uppstå. Sveriges fiskares riksförbund
förutsätter att nedre Indalsälven inte blir föremål för ytterligare korttidsregleringar. |
Länsstyrelsen i Jämtlands län bedömer projekten som okontroversiella. Ragunda kommun är positiv till utbyggnad, liksom också Svenska byggnadsarbetareförbundet, avd. 28.
20. Ljungan
Sölvbacka, Ljungan (SOU 1974: 22 s. 168)
| Effekt, MW | 17 |
| Energi, GWh/år | TI |
| Kraftvärdering | H |
| Vetenskaplig naturvård | 3 |
| Kulturminnesvård | 1 |
| Rekreation | 3 |
| Bevarandevärdering | 3 |
2 Slutlig rangordning
Utredarens bedömning
Den föreslagna Sölvbackaanläggningen är värdefull från utbyggnadssynpunkt. En utbyggnad enligt de planer som redovisats till utredningen innebär emellertid synnerligen kraftiga miljöförändringar i området, som dels är av stort intresse för fritidsfisket och dels har stora vetenskapliga naturvärden. Utredningsmannen har bedömt det vara möjligt att mildra skadorna av projektet genom modifieringar av de planer kraftintresset redovisat. En sådan modifiering, som bl. a. skulle kunna innebära att den omfattande torrläggningen av Övre Grucken undviks, skulle främst ha betydelse för landskapsbilden. Vid rangordningen har utredningsmannen utgått från att en sådan modifiering kommer till stånd.
Remissutfallet i korthet
De remissinstanser som talar mot en utbyggnad eller för en placering av projektet i högre klass är luntbruksnämnden i Jämtlands län, kammarkollegiet, Bergs kommun, Svenska naturskyddsföreningen och Jämtland- Härjedalens naturvårdsförbund, Bergs naturvårdsförening, Friluftsfrämjandet, fritidsfiskarna, naturgeografiska institutionen vid Uppsala universitet samt Älvräddarnas samorganisation. Bergs kommun motiverar sitt ställningstagande med att en utbyggnad skulle medföra bortfall av värdefullt husbehovs- och fritidsfiske samt stark förfulning av landskapet. Om en utbyggnad ändå skulle komma att tillåtas har kommunen bl. a. ställt som villkor att minimitappning i älvfåran skall vara sådan att den tryggar fiskets bestånd. Uppsala universitet, naturgeografiska institutionen, under-
stryker att en utbyggnad av den planerade omfattningen inte bör komma till stånd.
Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar projektet som kontroversiellt. Jämtlands läns museum tar inte ställning, men anger att projektet inte torde ge större påverkan på den kulturhistoriska miljön.
Havern - Kölsillre, Ljungan (SOU 1974: 22 s. 170)
Effekt, MW 15 Energi, GWh/år 65 Kraftvärdering IV
| Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Kulturminnesvård | 2—3 |
| Rekreation | 4 |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 3b |
Utredarens bedömning
Området kring Havern och Kölsillre är påverkat av uppströms belägna regleringar. Projekten ger liten kraftvinst och är dessutom relativt oberoende av andra regleringar och utbyggnader. Området är samtidigt värdefullt från rekreationssynpunkt och äger betydande landskapsbildsmässiga värden. Projektet Kölsillre medför kraftiga förändringar av de nuvarande förhållandena. Sjön Havern är reglerad och regleringsdammen i behov av ombyggnad. Skulle en sådan ombyggnad komma till stånd, måste den ske med största hänsyn till den omgivande miljön.
Remissutfallet i korthet
Utredarens bedömning och projektets placering i rangordningen godtas av skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Ånge kommun och LRF (provinsförbund i Medelpad). Länsstyrelsen och Ånge kommun talar uttryckligen för ett bevarande av strömmarna. Ånge kommun har föreslagit skydd för området enligt 15 § NVL. Det betecknas av kommunen som ett av de områden i regionen som har de främsta förutsättningarna att utvecklas till ett fritidsområde av allra yppersta klass. Kommunen är beredd att medverka till att området bevaras för sitt avsedda syfte. Lantbruksnämnden i Västernorrlands län betonar områdets värde i outbyggt skick och föreslår i likhet med Friluftsfrämjandet att projekten placeras i klass 4.
Länsarbetsnämnden i Västernorrlands län anger att en utbyggnad vid rätt tidpunkt skulle ge en värdefull utjämnande inverkan på sysselsättningen i Ånge kommun.
Nederede - Skallböle, Matfors, Ljungan (SOU 1974: 22 s. 172)
| Effekt, MW | 47 |
| Energi, GWh/år | 165 |
| Kraftvärdering | — |
| Bevarandevärdering | — |
| Slutlig rangordning | 0 |
Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.
Remissutfallet i korthet
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sundsvalls kommun, LRF (provinsförbund i Medelpad) och Klingsta arbetarekommun har inga erinringar mot själva anläggningsarbetena. Däremot befarar Sundsvalls kommun och LRF att skador kan uppstå p. g. a. utökade regleringar. Av detta skäl är LRF:s provinsförbund negativt till en om- och tillbyggnad av kraftverken.
Viforsen med Marmens reglering, Ljungan (SOU 1974: 22 s. 172)
Effekt, MW 9 Energi, GWh/år 5s
| Kraftvärdering | III |
| Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Kulturminnesvård | 2 |
| Rekreation | I |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | || |
Utredarens bedömning
Det nu outbyggda älvavsnittet från Viforsen till havet är av mycket stort värde från rekreationssynpunkt genom sina särpräglade kvaliteter och sin närhet till Sundsvall. Ett ingrepp i denna miljö måste därför betraktas som ytterst allvarligt. Projektet Viforsen har dock till utredningen presenterats utan ytterligare dämning av Marmen och med de direkta ingreppen i miljön begränsade till området uppströms Svartedet. Denna begränsning har varit en förutsättning för projektets placering i utredningsmannens rangordning. Utredningsmannen har vidare förutsatt att en för fiskeintressena tillfredsställande tappningsplan kan fastställas.
Remissutfallet i korthet
Ett stort antal remissinstanser framför att det aktuella projektet inte motsvarar det som utredaren har utgått från vid sin placering av projektet i klass 1. Enligt statens planverk bör projektet placeras i någon av klas-
serna 2—4 till dess full säkerhet råder om att det uppfyller de förutsättningar för projektets utförande, exempelvis vad gäller fisket, som utredaren utgått från, Fiskeristyrelsen, fiskeriintendenten i mellersta distriktet, Svenska naturskyddsföreningen och fritidsfiskarna anser att projektet bör föras till högsta klass. Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sundsvalls kommun och Klingsta arbetarekommun anser det befogat att föra projektet, med den utformning Båkab presenterat, till klass 3. Lantbruksnämnden i Västernorrlands län anser att bevarandevärdena bör tillmätas större tyngd. Regleringen av Marmen bör med hänsyn till fisket och jordbruket föras till klass 3 medan ombyggnaden av Viforsen
bör föras till klass 4 om inte tappningsplanen blir tillfredsställande för
fisket. Även lantbruksstyrelsen anger att en reglering av Marmen skulle leda till konflikt med jordbrukets intressen.
Sundsvalls kommun säger i sitt yttrande bl. a. att älvavsnittet nedströms Viforsen inte får påverkas mer än att dess funktion som naturlig fortplantnings- och uppväxtmiljö för de havsvandrande fiskarna bibehålls oförminskad och dess stora värde för friluftsliv och fritidsfiske bevaras. Marmenbäckenet och Ljungan nedströms Viforsen har i kommunens program för fysisk riksplanering betecknats som en zon inom vilken en detaljerad områdesplanering skall utgöra grund för bevarandeåtgärder för områdets specifika naturtillgångar. Kommunen framför vidare att Ljungan är den enda av de av Sehlstedt bedömda älvarna som har en outbyggd fallhöjd nedströms det sista kraftverket, som utgör en naturlig reproduktionsmiljö för de havsvandrande fiskarna. Vikten av att bevara denna egenskap hos älvsträckan betonas även av Sveriges fiskares riksförbund.
Bålforsens kraft AB (Båkab) anger att man vid två tillfällen under utredningens gång upplyst om att projektet även innefattar rensning av den s. k. Krokforsen, vilket enligt företaget är ckonomiskt försvarbart och torde ge begränsade miljöskador. Båkab framför dock i sitt yttrande år 1976 över betänkandet (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3 att projektet numera fått en utformning som bl. a. innebär att de föreslagna rensningarna helt slopas. Vidare inskränks regleringsamplituden för sjön Marmen till 0,6 m under tiden I.10—15.5 och 0,3 m under resten av året. Under tiden 16.5—31.8 skall inga korttidsvariationer förekomma nedströms Viforsen. Bolaget anser att man därmed har uppfyllt kravet på en tappningsplan som tillgodoser fiskets intressen. Sundsvalls kommun (i vattenmålet) och Älvräddarnas samorganisation (i särskilda skrivelser) anser dock att projektet kan accepteras endast om korttidsvariationerna uppströms Viforsen återregleras fullständigt under hela året så att inga nedströmsverkningar uppstår.
Ul Riksdagen 1977178.1 saml. Ny 57
21. Ljusnan
Hulvfari, Ljusnan (SOU 1974: 22 s. 156V!
Effekt. MW 31 Energi, GWh/är 920 Kraftvärdering HI Vetenskaplig naturvård I Kulturminnesvård 1 Rekreation 2 Bevarandevärdering l Slutlig rangordning I
Utredarens bedömning
Projektet berör inga från bevarandesynpunkt stora värden.
Remissutfallet i korthet
Riksantikvarieämbetet och Jämtlands läns museum framhåller vikten av att projektet inte berör Långå by. Svenska naturskyddsföreningen och Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund anser att projektet, bl. a. med hänsyn till den lokala opinionen, bör föras till klass 2. Lantbruksnämnden i Jämtlands län hävdar genom fiskerikonsulenten att älvsträckan bör ges högsta bevarandevärde.
Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar dock projektet som relativt okontroversiellt och Härjedalens konmumun motsätter sig inte utbyggnad.
Broforsen - Linsellborren, Ljusnan (SOU 1974: 22 s. 157)
Effekt, MW 40 Energi, GWh/år 302 Varav 102 i andra anläggningar
| Kraftvärdering | I |
| Vetenskaplig naturvård | 4 |
| Kulturminnesvård | 3—4 |
| Rekreation | 4 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 3h |
Uriredarens bedömning
Älvsträckan har mycket stora värden för såväl den vetenskapliga naturvården och kulturminnesvården som för turism och friluftsliv. En placering i klassen närmast de högst värderade projekten är därför, trots den stora kraftnyttan, motiverad.
1 Regeringen har lämnat tillstånd till företaget.
Remissutfallet i korthet
Projektet avstyrks av Härjedalens kommun, Jämtlands läns museum, Gävleborgs naturvårdsförbund, Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund och Aktionsgruppen för Härjedalsljusnan. Motsvarande innebörd har remissvaren från riksantikvarieämbetet, Friluftsfrämjandet, Vattenvärnet, lantbruksnämnden i Jämtlands län och fritidsfiskarna i vilka projekten föreslås flyttade till klass 4.
Härjedalens kommun anger att naturreservatbestämmelser bör upprättas för området. Förekomsten av fornfynd och stenåldersboplatser har genom 1974 års fornminnesinventering visat sig vara betydande, vilket framhålls av bl. a. riksantikvarieämbetet. Enligt luntbruksnämnden i Jämtlands län skulle en höjning av Vikarsjöarna skada jordbruket vid Hedeviken. Området bör vidare enligt nämnden placeras i högsta klass med hänsyn till renskötseln. Länsstyrelsen i Jämtlands län samt domänverket betraktar projekten som kontroversiella, dock utan att uttryckligen motsätta sig dem. En dämning av Vikarsjöarna skulle enligt domänverket skada stora arealer skogsmark på kronoparken Hede. Kammarkollegiet anger tveksamhet inför den höga klassningen från kraftsynpunkt. Bergvik och Ala AB och Ljusnans och Voxnans regleringsföretag är för utbyggnad och hävdar bl. a. att skadeeffekterna har överdrivits. Bl. a. anges att inga kulturhistoriskt värdefulla byggnader skadas, att förhållandena för friluftslivet blir lika bra efter en utbyggnad och att skadorna på fisket uppvägs genom aktiv fiskevård i biflöden. Beträffande rennäringen framförs att det nedströms Hede på Ljusnans vänstra sida inte finns någon mark där samerna har rätt att uppehålla sig med sina renar. I yttrande år 1976 från de berörda kraftintressenterna anges vidare att det värdefulla deltat i Vikarsjön kan skyddas genom invallningar, varigenom skadeverkningar från ovanförliggande regleringar minskas. Kraftföretagen anser det befogat att föra projekten till en lägre klass, då skälen för den höga placeringen numera delvis är eliminerade.
Härjeän, Ljusnan (SOU 1974: 22 s. 161) (Omfattar regleringar i Smedjemorasjön, Hamreskans, Olingsjön och Härjeåsjön)
Effekt, MW — Energi, GWh/år 107 I andra anläggningar
| Kraftvärdering | IIL-—IV Hamreskans IT |
| Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Kulturminnesvård | 2 |
| Rekreation | 1 |
| Bevarandevärdering | 1, 2 Smedjemorasjön, Olingsjön 1 |
| Slutlig rangordning | 2 Hamreskans, Härjeåsjön |
1 Olingsjön, Smedjemorasjön
Utredarens bedömning
Härjeåns reglering omfattar förslag till fyra magasin, av vilka främst projektet Hamreskans berör omfattande markarealer. De föreslagna projekten är inte detaljstuderade från vare sig kraftsynpunkt eller bevarandesynpunkt. Ett genomförande av projekten förutsätter ytterligare bearbetning av förslagen i samråd med berörda intressen varvid särskilt problem som berör återfyllningen av Svegssjön och de föreslagna magasinen bör beaktas.
Remissutfallet i korthet
Remissvaren påpekar i flera fall att området är otillräckligt inventerat. Ytterligare inventeringar efterlyses av riksantikvarieämbetet, Jämtlands läns museum, Gävleborgs naturvårdsförbund samt Aktionsgruppen för Härjedalsljusnan. Aktionsgruppen tillsammans med Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund motsätter sig en utbyggnad i Härjeån. Härjedalens kommun går emot en utbyggnad av Härjeåsjön och Hamreskans. Vid Härjeåsjön skulle enligt kommunen de vackra stränderna, där en omfattande fritidsbegyggelse finns, skadas. Dämningen vid Hamreskans skulle spoliera ett byggnadsminnesmärke av stort historiskt värde. Kommunen motsätter sig ej projekten Olingsjön och Smedjemorasjön. Älvräddarnas samorganisation hävdar i senare skrivelser att klassningen av Smedjemorasjön och Olingsjön är för låg med hänsyn till områdets vildmarkskaraktär och betydelse för turism, friluftsliv och ett omfattande fritidsfiske.
Länsstyrelsen i Jämtlands län betecknar projektet Härjeåsjön som kontroversiellt, medan reservanter i länsstyrelsen vill beteckna också Hamreskans som kontroversiellt. Enligt Svenska samernas riksförbund (SSR) skulle Tännäs sameby beröras av projekten Smedjemorasjön och Hamreskans, där byn har vinterbetesmarker med riklig lavtillgång och som dessutom utgör trivselland.
Enligt Ljusnans och Voxnans regleringsföretag skulle projektet Hamreskans inte innebära någon förfulning. Vidare skulle skansen vid en eventuell utbyggnad kunna bevaras. För att mildra verkningarna på landskapsbilden har företaget utarbetat förslag till åtgärder vid Lillhärdal. Vidare anger företaget att samerna här inte har någon s. k. sedvanerätt. Beträffande Härjeåsjön anges att dämningen inte skulle överstiga vad som tidigare tillämpats för flottning. Regleringen skall utövas med den befintliga flottningsdammen. Enligt yttrande år 1976 skall magasinsnivån sänkas, varigenom företaget anser att tillräckliga sandplager för bad blir tillgängliga även då sjön är fulldämd.
Vemån, Ljusnan (SOU 1974: 22 s. 163)
Effekt, MW — Energi, GWh/år 84
| Prop. 1977/78: 57 | 165 |
| Kraftvärdering | 1 |
| Vetenskaplig naturvård | 3 |
| Kulturminnesvård | 2 |
| Rekreation | 1 |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Utredarens bedömning
Vemäåns reglering innebär överdämning av mycket stora markarealer, främst myrmark. Området anges vara av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Svårigheter att vidta tillräckliga miljövårdande åtgirder i samband med detta projekt medför risk för allvarliga effekter från landskapsbildssynpunkt. Ett genomförande av projektet förutsätter ytterligare bearbetning av förslagen i samråd med berörda intressen, varvid särskilt problem som berör återfyllningen av Svegsjön och de föreslagna magasinen i Vemån och Härjeån bör beaktas.
Remissutfallet i korthet
Området är enligt riksantikvarieämbetet, Jämtlands läns museum, Gävleborgs naturvårdsförbund och Aktionsgruppen för Härjedalsljusnan otillräckligt inventerat. Aktionsgruppen samt Härjedalens kommun och Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund anser att en utbyggnad inte bör komma till stånd. Härjedalens kommun befarar allvarliga effekter på Jandskapsbilden. Vattenvärnet anser att områdets vetenskapliga värde motiverar en placering i högre klass.
Ljusnans och Voxnans regleringsföretag är för projektet. Företaget anger att magasinet under flertalet år inte torde vara fyllt förrän en bit in på sommaren.
Mellanljusnan, Ljusnan (SOU (1974: 22 s. [63) (Kasteln, Forsänge, Ångra och Edänge)
Effekt, MW 132 Energi, GWh/år 740 Kraftvärdering I Vetenskaplig naturvård 2—4 Edänge 2, Ångra 3 Kulturminnesvård 1, 3, 3—4 Edänge 3-4, Ångra 3 Rekreation 2—4 Edänge 2, Kasteln 3 Bevarandevärdering 3—4 Edänge och Kasteln 3 Slutlig Tangordning 3a
Utredarens bedömning
Från kraftsynpunkt finns mycket starka utbyggnadsintressen. Dels är de ingående projekten stora, dels ger de ökade möjligheter till korttidsregleringar i andra kraftverk.
Älvavsnittet har emellertid stora värden från bevarandesynpunkt. Närmiljön för en stor lokalbefolkning påverkas direkt av de föreslagna utbyggnaderna, i första hand projekten Ångra och Edänge. Samtliga delar av Mellanljusnan är dessutom av riksintresse från någon synpunkt.
Älvsträckan har sålunda så betydande bevarandevärden, att en placering I klassen närmast de högst värderade projekten är motiverad. Den stora kraftnyttan har medfört att projektet placerats i klass 3a.
Remissutfallet i korthet
Ett stort antal remissinstanser motsätter sig utbyggnad, uttryckligen eller genom att vilja föra projekten till klass 4. En placering i högsta klass förordas av riksantikvarieämbetet. fiskeristyrelsen, fiskeriintendenten i mellersta distriktet, reservanter i länsstyrelsen i Gävleborgs län, Ljusdals kommun, Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund, Friluftsfrämjandet, Vattenvärnet, fritidsfiskarna och Aktionsgruppen Rädda Ljusnan. Emot utbyggnad men utan att projektens placering i rangordningen föreslås ändrad är reservanter i Ljusdals kommun, Bollnäs kommun, Gävleborgs naturvårdsförbund och Norrlands naturvärn.
Enligt riksantikvarieämbeter är kulturlandskapet i den nedre älvsträckan och indikationer om rika fynd efter primitiv järnhantering i den övre delen skäl för att placera hela Mellanljusnan i klass 4. Ljusdals kommun betonar i sitt ställningstagande mot utbyggnad områdets tillgänglighet. den stora lokala och regionala befolkningen, de goda kommunikationerna och närheten till södra Sverige. Vidare poängteras att området är av riksintresse från olika synpunkter samt primärt rekreationsområde. Liknande synpunkter framförs, av bl. a. Bollnäs kommun, Vattenvärnet och Aktionsgruppen Rädda Ljusnan.
Utan att ta ställning anger lantbrukssiyrelsen och lantbruksnämnden i Gävleborgs län samt LRF (länsförbundet i Gävleborg) att konflikter med jordbruksintresset skulle uppstå vid en utbyggnad. Lantbruksnämnden anser dock inte att konsekvenserna för jordbruket vid Edänge ir av avgörande betydelse. Man framhåller emellertid liksom ERF betydelsen av att undersöka om ett eller flera invallningsföretag kan begränsa skadorna på jordbruksmark. Vidare understryker nämnden sambandet mellan jordbrukets intresse och det allmänna intresset att behålla odlingslandskapet öppet.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län tar inte ställning men anför bl. a. att angelägenheten att undanta Edänge bedöms något mindre än för övriga tre projekt. Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län anser att en utbyggnads effekter på arbetsmarknaden blir marginella.
En eventuell utbyggnads fördelar framhålls av statens industriverk, skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), socialdemokratiska reservanter i Ljusdals kommun samt de berörda kraftföretagen Bergvik och Ala AB, Hälsingekraft AB och Voxnuns Kraft AB, Statens industriverk ifrågasätter om bevarandeaspekterna, mot bakgrund av den stora kraftnyttan (ersätter årligen 150—-200 000 ton olja), borde ha tillmätts så stor betydelse. Reservanter i Ljusdal anser det allmänna intresset av en utbyggnad så starkt att det lokala intresset att lämna bygden orörd förr eller senare måste vika. De berörda kraftföretagen anser att inverkan på vetenskaplig naturvård och jordbruk blir marginell, att en utbyggnad inte får någon negativ inverkan på turismen samt att de eventuella skadeverkningarna kan motverkas genom olika åtgärder eller kompenseras på annat sätt. Kraftföretagen säger i sitt yttrande år 1976 att dämningen vid Ångra och Edänge föreslås minskad med 0,5 resp. 0,25 meter.
Genom fiskevård i bivattendrag och sjöar kan man, enligt kraftföretagen, skapa fiskemöjligheter av minst samma värde som de som går förlorade. Högvattenstånden vid Ljusdal och Färila skulle sänkas varigenom översvämningar skulle undvikas. Elkraftproduktionen motsvarar 10 gånger elbehovet i någon av Hälsinglands städer. En utbyggnad skulle ge sysselsättning åt 200 människor under en period av 5 år.
Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anger bortfallet av skogsmark till totalt 677 ha, vilket enligt styrelsen kan accepteras med tanke på de värden som skapas.
Enligt SMHI skulle en utbyggnad ge positiv inverkan på rådande isdämningsförhållanden, vilket skulle kunna motivera en lägre klass. Årsregleringar uppströms Mellanljusnan bör från isdämningssynpunkt inte genomföras om inte samtidigt kraftverk uppförs i Mellanljusnan.
22. Dalälven
Västerdalälven
I SOU 1974: 22 behandlas i Västerdalälven projekten Hälla, Malungsfors I och II, Malung I och II, Äppelbo, Eldforsen, Skivsforsen, Kvarnholsforsen, Fänforsen, Mockfjärd och Djurforsen. Tillsammans skulle dessa projekt (av vilka Eldforsen, Skivsforsen och Mockfjärd är tillbyggnadsprojekt) ge ett energitillskott på ca 800 GWh/år, inräknat vissa regleringsvinster i kraftverken i huvudälven. Projekten behandlas närmare i det följande.
Är 1976 presenterade kraftintressenterna ett nytt och mer omfattande utbyggnadsförslag för Västerdalälven. Det innebar en delvis annorlunda profilreglering än det tidigare förslaget men framför allt en betydligt ökad årsreglering i älvens övre del. Totalt skulle man i 9 nya magasin få en
magasinsvolym på 715 Mm? mot 175 Mm? i enbart Hälla-magasinet. Förutom att regleringarna är kraftekonomiskt motiverade skulle de ge ett bättre översvämningsskydd än enbart Hälla. Fallhöjden mellan Hälla och sammanflödet med Österdalälven (252 m) skulle utnyttjas till 93 X, genom utbyggnad av 11 nya kraftverk (enligt tidigare förslag till 90 Z genom 9 nya kraftverk), och energitillskottet, inkl. vinster i huvudälven, skulle bli ca 1 090 GWh/år. |
Förslaget har inte behandlats i utredningsarbetet eller blivit föremål för remissbehandling. Hällaprojektet är dock detsamma som ingick i den sehlstedtska utredningens material. Projekten Megrinnsforsen-Malungsforsen-Edsforsen-Krabbforsen-Äppelbo berör samma älvsträcka som projekten Malungsfors I och II, Malung I och II och Äppelbo i SOU 1974: 22. Projekten Eldforsen, Skivsforsen, Kvarnholsforsen, Fänforsen, Mockfjärd och Djurforsen är i huvudsak lika i båda förslagen. De nytillkomna projekten är Limedsforsen, som gäller en älvsträcka mellan Hälla och Lima, och Floda, som berör en del av sträckan mellan Fänforsen och Mockfjärd. De nytillkomna magasinen i Fuluälven faller inom primärt rekreationsområde och till största delen inom ett område som är av riks-
intresse för det rörliga friluftslivet. De föreslagna magasinen i Görälven
skulle ligga i Norge, i ett område som genom stortingsbeslut år 1973 har undantagits från utbyggnad. Därutöver föreslås magasin i Femån, Ärån och vid Vansbro.
Under år 1976 publicerades också betänkandet (Ds Jo 1976: 8) Översvämningsskydd i Västerdalälven, där alternativa möjligheter att minska översvämningsriskerna diskuteras. Se avsnitt 2.4 samt under Hälla nedan.
Hälla, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 143)
| Effekt, MW | 45 |
| Energi, GWh/år | 260 Varav 105 i andra anläggningar |
| Kraftvärdering | I |
| Vetenskaplig naturvård | 4 |
| Kulturminnesvård | 1 |
| Rekreation | 4 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 4 |
Utredarens bedömning
Hällaprojektet skulle. om det genomfördes, starkt påverka ett område med utomordentligt stora vetenskapliga värden som därutöver utgör en stor resurs från rekreationssynpunkt.
För Hällaprojektets del kompliceras bilden av frågan om skyddsreglering i avsikt att minska översvämningsrisker i de nedre delarna av älven. Av utredningen initierade provstudier ger, enligt utredningsmannens me-
ning, vid handen att godtagbara alternativa lösningar troligen finns. Vid rangordningen har därför utgångspunkten varit att möjligheterna till alternativa skyddsåtgärder bör prövas innan översvämningsrisken ges en avgörande betydelse vid bedömningen av Hällaprojektet.
Remissutfallet i korthet Remissbehandlingen av SOU 1974: 22
Utredarens bedömning delas av fiskeriintendenten i mellersta distriktet, domänverket, Vattenvärnet, LRF (Dalarnas länsförbund), fritidsfiskarna och Kommittén för Rädda Västerdalälven. Enligt domänverket skulle 100 ha skogsmark samt områdets värde från rekreationssynpunkt gå förlorade. LRF framhåller att Hälladammen skulle lösa problemen för jordbruket men att skälen emot bedöms så starka att förbundet inte erinrar mot rangordningen. Flera remissinstanser påpekar att Hällaprojektet inte borde ha hänförts till någon klass så länge översvämningsfrågan inte klarlagts. Det gäller luntbruksnämnden i Kopparbergs län, Svenska kraftverksföreningen och Statsanställdas förbund. Det är också vanligt att man inte är beredd att ta ställning utan att översvämningsfrågan noga utretts. Denna innebörd har remissvaren från länsstyrelsen i Kopparbergs län samt Gagnefs och Vansbro kommuner. Vattenlagsutredningen antyder att det kan finnas skäl till en placering i lägre klass med hänsyn till skyddet mot översvämningar. Malungs kommun anser att frågan om översvämningsskydd noga bör utredas och ansluter sig i övrigt till utredarens bedömning.
Remissbehandlingen av Ds Jo 1976:8 Översvämningsskydd i Västerdalälven. (Se även avsnitten 2.4 och 4)
Enligt statens industriverk tyder utredningen på att det finns alternativ till Hälladammen för att hindra översvämningar. Verket anser dock att utredningen behöver kompletteras för att man ska kunna bedöma vilket alternativ som är bäst med beaktande av samtliga samhällsintressen. Liknande åsikter framförs av statens planverk och kammarkollegiet.
Flera remissinstanser förordar en kombination av åtgärder såsom rensningar, invallningar och förutseende samhällsplanering framför en utbyggnad av Hälla. Det gäller Sveriges fältbiologiska ungdomsförening, Sveriges insjöfiskares centralförbund och Sveriges fiskares riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen, LRF genom länsförbundet i Dalarna, statens naturvårdsverk, Malungs kommun. Vansbro kommun, Gagnefs kommun, Kommittén för Rädda Västerdalälven, länsstyrelserna i Västmanlands och Uppsala län, fiskeristyrelsen och fiskeriintendentien it mellersta distriktet.
Vattenvärnet och Borlänge kanorklubb avstyrker Hälla utan att ange alternativa åtgärder som skydd mot översvämningar. Det gäller i huvudsak även fritidsfiskarnu, som även avstyrker rensningar i för fisket viktiga forsar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker med motiveringen att
man från naturvårdssynpunkt bör undvika åtgärder som kan ytterligare minska flödena i nedre Dalälven.
För en utbyggnad av Hälla talar Svenska kraftverksföreningen, Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO), Svenska skogsarbetareförbundet, domänverket, luntbruksstyrelsen, luntbruksnämnderna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt statens vattenfallsverk. Skälen för utbyggnad av Hälla är främst att det skulle medföra ett bättre skydd för hela älvdalen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att utredningen funnit Hällaprojektet överlägset andra lösningar. Länsstyrelsen tar dock inte ställning med hänsyn till bl. a. riksdagens beslut i energifrågan. Statens vägverk anser att Hälla, i jämförelse med alternativa åtgärder, skulle innebära bättre förhällanden. Dock anser vägverket att vägskadorna är relativt små och att denna fråga bör tillmätas relativt liten betydelse vid en bedömning av Hälla.
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) framhåller betydelsen av en bättre prognostisering av flödena. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) betonar att sysselsättningsplanering m. m. bör ske, i händelse av utbyggnad, i nära samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna. Enligt länsarhetshämnden i Kopparbergs län torde rekryteringen vid en
från sysselsättningssynpunkt fördelaktigt med en fortsatt utbyggnad av Dalälven, detta för att underlätta avvecklingen av den arbetsstyrka som Hällaprojektet skulle kräva.
Mulungsfors ], Dalälven (SOU 1974: 22 s. 146)
Effekt, MW 15 Energi, GWh/år 78
| Kraftvärdering | NI |
| Vetenskaplig naturvård | 3 |
| Kulturminnesvård | Il |
| Rekreation | 2 |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | l |
Utredarens bedömning
Undantag från den i huvudsak höga värderingen av Västerdalälven är bl. a. Malungsfors I som ligger i direkt anslutning till det befintliga kraftverket i Lima och endast berör måttliga bevarandeintressen.
Remissutfallet i korthet
Samtliga instanser som yttrat sig angående Malungsfors I föreslår en flyttning av projektet till rangordningens klass 3 tillsammans med projekten
Malungsfors II - Äppelbo. Det gäller Malungs kommun, Svenska kanotförbundet, fritidsfiskarna, Vattenvärnet och Kommittén för rädda Västerdalälven.
Malungsfors II - Äppelbo, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 146) (Malungsfors II, Malung I, Malung II, Äppelbo)
Effekt, MW 38 Energi, GWh/år 185 Kraftvärdering IV
| Vetenskaplig naturvärd | 3 |
| Kulturminnesvård | 3—4 |
| Rekreation | 3 |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 3b |
Utredarens bedömning
De föreslagna utbyggnaderna är av begränsat värde från kraftsynpunkt. Projekten i mellersta Västerdalälven berör områden med mycket stora och samverkande bevarandevärden. Älvsträckans läge i landet och dess goda åtkomlighet är därvid också av betydelse.
Remissutfallet i korthet
Malungs kommun, fritidsfiskarna och Kommittén för Rädda Västerdalälven ansluter sig till utredarens bedömning. Vattenvärnet anger strömfisket vara i särklass och avstyrker utbyggnad. Friluftsfrämjandet och riksantikvarieämbetet förordar klass 4 för projekten. Riksantikvarieämbetet tramför i sitt yttrande att en större förståelse för kulturmiljöernas rekreativa värden skulle ha motiverat klass 4 och betecknar området som ett omistligt kulturlandskap.
Eldforsen, Skivsforsen, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 146)
Effekt, MW 13 Energi, GWh/år 75
| Kraftvärdering | IV |
| Vetenskaplig naturvård | I |
| Kulturminnesvård | 2 |
| Rekreation | 2 |
| Bevarandevärdering | l |
| Slutlig rangordning | 1 |
Utredarens bedömning
Inverkan av tillbyggnadsprojekten Eldforsen och Skivsforsen blir måttlig.
Prop. 1977/78: 57 172 Remissutfallet i korthet
Kommittén för Rädda Västerdalälven anför att en eventuell utbyggnad inte får göras så att dämningsgränsen höjs inom Vansbro samhälle. Kvarnholsforsen - Fänforsen, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 149) Effekt, MW 27 Energi, GWh/år 135
| Kraftvärdering | un |
| Vetenskaplig naturvärd | 4 |
| Kulturminnesvård | 3—4, 1 Fänforsen I |
| Rekreation | 3 |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 3a |
Utredarens bedömning
De föreslagna utbyggnaderna är av stort värde från kraftsynpunkt. En utbyggnad ger möjligheter till korttidsreglering och bättre effektutnyttjande i den förenade älven ner till sjön Runn. De förtjänster projekten har från kraftsynpunkt har emellertid inte kunnat förhindra en hög värdering. En utbyggnad står i konflikt med starka motstående intressen. Såväl vetenskapliga som rekreationsmässiga aspekter är här tungt vägande samtidigt som ett bevarande för bygdens och lokalbefolkningens del är viktigt. Älvsträckans läge och åtkomlighet är av stor betydelse.
Remissutfallet i korthet
Gagnefs kommun betecknar en utbyggnad av Fänforsen som förödande för landskapsbilden och negativ för friluftslivet. En torrläggning av Fänforsen skulle innebära att den omfattande bebyggelse som finns längs forssträckans norra strand förlorar i värde och attraktivitet.
Lantbruksstyrelsen påpekar konflikten med jordbruksintresset. Lantbruksnämnden i Kopparbergs län anser, beträffande projektet Kvarnholsforsen med Bysjöns reglering, att även en måttlig höjning av vattennivån skulle ge betydande skador för jordbruket. Samma åsikt framförs av LRF (Dalarnas länsförbund) som dessutom anser att det finns risk för ökad frost- och dimbildning. Förbundet kräver att en opartisk utredning tillsätts för att utreda konsekvenserna av en utbyggnad.
Negativa till en utbyggnad är även Vattenvärnet, Friluftsfrämjandet, fritidsfiskarna, riksantikvarieämbetet och Kommittén för Rädda Västerdalälven. Vattenvärnet betonar konsekvenserna för vetenskaplig naturvård och rekreation av en utbyggnad av Kvarnholsforsen. Friluftsfrämjandet, riksantikvarieämbetet och Kommittén för Rädda Västerdalälven anser att projekten bör placeras i klass 4. Kommittén för Rädda Västerdalälven motiverar sitt förslag med bl. a. följande: en dämning av By-
sjön skulle skada Vansbro kommuns enda friluftsbad av betydelse. Höjning av grundvattennivån medför enligt kommittén att Nås nya kyrkogård blir oanvändbar. Vidare menar kommittén att lantbruksnämndens täckdikningsföretag i Näs skulle spolieras vid en permanent högvattennivå. Fritidsfiskarna vill ha Kvarnholsforsen i klass 4 och Fänforsen i klass 3b.
Kraftindustrin genom Svenska kraftverksföreningen talar för en placering av projekten i klass 2. Motiven för detta torde enligt kraftverksföreningen framstå klarare då den lämpliga dämningshöjden för Kvarnholstforsen närmare utretts.
Mockfjärd, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 149)!
| Effekt, MW | 5 |
| Energi, GWh/år | 30 |
| Kraftvärdering | lu |
| Vetenskaplig naturvärd | 2 |
| Kulturminnesvård | 2 |
| Rekreation | I |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | 1 |
Utredarens bedömning
Inverkan av projektet blir måttlig. Remissutfallet i korthet
Gugnefs kommun har inget att erinra mot en utbyggnad. Diurforsen, Dalälven (SOU 197:1: 22 s. 119) Effekt, MW 8 Energi, GWh/är 35
| Kraftvärdering | li |
| Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Kulturminnesvård | | |
| Rekreation | ] |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Utredarens bedömning
Älvsträckans läge och åtkomlighet är av stor betydelse. Motiven för bevarande gäller dock främst älvsträckan uppströms Mockfjärd.
? Utbyggnad pågår. efter tillstånd av vanendomstol.
Remissutfallet i korthet
Gagnefs kommun är negativ till utbyggnad och betecknar projektet som förödande för landskapsbilden och negativ för friluftslivet. Klassningen från rekreationssynpunkt är enligt kommunen för låg beroende på ett alltför dåligt underlagsmaterial. Fritidsfiskarna vill flytta projektet till klass 3b.
Förshuvud - Domnarvet, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 149)
| Eftekt, MW | 55 |
| Energi, GWh/är | 168 |
| Kraftvärdering | — |
| Bevarandevärdering | — |
| Slutlig rangordning | 0 |
Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.
Remissutfallet i korthet
Riksantikvarieämbetet anger Forshuvud och Bullerforsen som teknikoch arkitekturhistoriskt intressanta anläggningar, vilket skulle motivera en placering i klass 2.
Avesta Storfors, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 153)
| Effekt, MW | 22 |
| Energi, GWh/ar | 105 |
| Kraftvärdering | — |
| Bevarandevärdering | — |
| Slutlig rangordning | 0 |
Utredarens bedömning redovisas ej särskilt. Remissutfallet i korthet
Kommunerna längs nedre Dalälven, Hedemora, Sula, Heby, Sandviken,
Tierp, Älvkarleby och Gävle, ser inga nämnvärda hinder mot utbyggnad.
Avesta Lillfors, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 153)
| Effekt, MW | 20 |
| Energi, GWh/år | 110 |
| Kraftvärdering | In |
| Vetenskaplig naturvård | 1 |
| Prop. 1977/78: 57 | 175 |
| Kulturminnesvård | 2 |
| Rekreation | 1 |
| Bevarandevärdering | 2 |
| Slutlig rangordning | || |
Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.
Remissutfallet i korthet
Sala, Heby, Sandviken, Tierp, Älvkarleby och Gävle kommuner instämmer i utredarens bedömning men förutsätter att den arkitekturhistoriskt intressanta kraftverksbyggnaden bevaras samt att hänsyn tas till möjligheterna att befara älvsträckan nedströms kraftverket med mindre båtar. Hedemora kommun har ingen erinran mot projektet. Riksantikvarieämbetet anser att den teknik- och arkitekturhistoriskt intressanta kraftverksbyggnaden motiverar en placering av projektet i klass 2.
Näs, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 153)
| Etfekt. MW | 15 |
| Energi, GWh/år | 62 |
| Kraftvärdering | — |
| Bevarandevärdering | — |
| Slutlig rangordning | 0 |
Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.
Remissutfallet i korthet
Sula, Heby, Sandviken, Tierp, Älvkarleby och Gävle kommuner samt Gävleborgs naturvårdsförbund instämmer i utredarens bedömning men förutsätter att hänsyn tas till den nuvarande kraftstationens teknikhistoriska intresse och till de medeltida grundläggningar som finns nära forsen. Vidare kräver kommunerna att man ordnar så att mindre båtar kan passera kraftverket. LRF (Dalarna) befarar att det kan bli fråga om att något sänka Bysjön, vilket skulle få negativa effekter för landskapsbilden och jordbruket. En sådan avsänkning avstyrks av förbundet.
Tvitbo - Gysinge, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 153)
| Effekt, MW | 44 |
| Energi, GWh/år | 210 |
| Kraftvärdering | II-IV Tyttbo III |
| Vetenskaplig naturvård | 4 |
| Prop. 1977/78: 57 | 176 |
| Kulturminnesvård | 1.4 Tyttbo I |
| Rekreation | 4 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 4 |
Utredarens bedömning
Projekten skulle, om de aktualiserades, beröra den sista för kraftändamäål outnyttjade delen av ett större sammanhängande och värdefullt naturkomplex. Det har från såväl vetenskaplig naturvårdssynpunkt som rekreationssynpunkt synnerligen höga värden. Utredningen finner det därför vara av högsta angelägenhetsgrad att den resterande outbyggda delen av det mycket värdefulla området i nedre Dalälven bevaras.
Remissutfallet i korthet
Enigheten kring projektens placering i högsta skyddsklass är stor. Länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Gävleborgs län instämmer i utredarens bedömning, liksom också Sala, Heby, Sandviken, Tierp, Älvkarleby och Gävle kommuner, lantbruksnämnden i Gävleborgs län, länsarbetsnämnden i Gävleborgs län, skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län, Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund, Gävleborgs naturvårdsförbund, LRF genom länsförbundet i Gävleborg samt fritidsfiskarna.
Lantbruksnämnden i Gälvebhorgs län anför bl.a. att en höjning av Färnebofjärden med bara någon decimeter allvarligt skulle påverka torrläggnings- och odlingsmöjligheterna. Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar i sitt yttrande år 1976 att betydelsen av området kring nedre Dalälven ytterligare styrkts genom att det klassificerats som primärt rekreationsområde. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län framför att en utbyggnad p. g. a. de flacka stränderna kan komma att påverka stora skogsarealer.
Untra, Älvkarleby, Dalälven (SOU 1974: 22 s. 153)
| Effekt, MW | 22 |
| Energi, GWh/år | 125 |
| Kraftvärdering | — |
| Bevarandevärdering | — |
| Slutlig rangordning | 0 |
Utredarens bedömning redovisas ej särskilt.
Remissutfallet i korthet
Utredarens bedömning accepteras av Sala, Heby, Sandviken, Tierp, Älvkarleby och Gävle kommuner, men de förutsätter att hänsyn tas till
kraftstationernas arkitektoniska och teknikhistoriska värde. Denna syn-
punkt framförs även av Gävleborgs naturvärdsförbund och riksantikvarie-
ämbetet. Ämbetet anser dessutom att detta värde motiverar en placering i klass 2. Kommunerna förutsätter vidare att man vid en eventuell utbygg-
nad av Untra inte förändrar forsområdets karaktär. Fiskeristyrelsen, fiskeriintendenten i mellersta distriktet och Sveriges fiskares riksförbund understryker betydelsen av att förutsättningarna för fisket nedom Älvkarleby kraftstation inte försämras. Fiskeristyrelsen framhåller denna älv-
sträcka som ett riksintresse, där för svenska förhållanden ett unikt fiske efter havsvandrande laxartad fisk bedrivs. Sträckan bör enligt fiskeri-
styrelsen ovillkorligen skonas från extrem korttidsreglering. Fiskeriintendenten betonar starkt att en eventuell ombyggnad av Älvkarleby inte
fär medföra rensningar av älven nedströms kraftverket.
23. Klarälven
Övre Klarälven (SOU 1974: 22 s. 138)
(Omfattar projekten Strängforsen och Klarabro)
Effekt. MW 86 Energi, GWh/år 395
| Kraftvärdering | I, I Strängsforsen I |
| Vetenskaplig naturvård | 4 |
| Kulturminnesvård | I |
| Rekreation | 4 |
| Bevarandevärdering | 4 |
| Slutlig rangordning | 3a — Strängsforsen |
3b - Klarabro
Utredarens bedömning
Älven är, med undantag av den sträcka som omfattar det berömda meanderloppet och den länga forssträckan mellan Höljes och Vingiängsjön, helt utnyttjad för kraftändamäl. Även dessa avsnitt är dock päverkade och kommer i än högre grad att bli det tr. o. m. hösten 1974 då den redan tillåtna korttidsregleringen från Höljes tas i bruk.
De föreslagna utbyggnaderna, Strängstorsen och Klarabro, anges vara värdefulla från kraftsynpunkt. Strängsforsen ger förutom mycket kraft även möjlighet till ökat uttag av korttidseffekter i Höljes.
Som framgår av rangordningen har utredningsmannen fäst betydande vikt vid de argument för bevarande av övre Klarälven som framförts. För båda de aktuella projekten — Strängsforsen och Klarabro — gäller att en utbyggnad skulle spoliera viktiga bevarandevärden. Emellertid har utredningsmannen funnit skäl att i rangordningen markera det faktum 12 Riksdagen 1977:78,1 saml. Nr 57
Prop. 1977:78: 37 178
utt Strängstorsen har större fördelar från kraftsynpunkt, samtidigt som en
utbyggnad av Klarabro skulle förorsaka något större skador än en utbyggnad av Strängsforsen. Det främsta motivet för en hög värdering från bevarandesynpunkt av
Strängsforsen och Klarabro är det redan nu stora, och av allt att döma växande, intresse från rekreationssynpunkt som riktas mot den långa
forssträcka som berörs av de bäda projekten. Vidare bör hänsyn tas till att den outbyggda strömsträckan är den enda kvarvarande reproduktionslokalen på svenska sida för klarälvslaxen. Dessa skäl talar för att den aktuella älvsträckan bör bedömas i ett sammanhang.
Utredningsmannen har, vad gäller det berömda meanderloppet, vid sin
bedömning utgått från att tillfredsställande garantier för skydd av detta
under alla förhållanden skapas.
Remissutfaller i korthet
Länsstyrelsen i Värmlands län, Torsby kommun, Svenska naturskyddsföreningen (ombud i Värmland), Arbersgruppen Rädda Klarälven, Värmlands kulturhistoriska förening. Arvikabygdens naturvårdsförening och
Sällskapet för naturskydd i Kristinehamn talar för att älvsträckan skall
undantas från utbyggnad. Samma innebörd har remissvaren från fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten i östra distriktet, Frilufisfrämjandet, vattenlagsutredningen, Vattenvärnet, Svenska kanotförhunder och fritidsfiskarna, vilka föreslår en uppflytwning till klass 4 i den slutliga rang-
ordningen. Från fiskesynpunkt framhävs älvens betydelse som reproduk-
tionsomräde för lax och öring. Lantbruksnämnden i Värmlands län anser att utredningen närmare borde ha redogjort för Konsekvenserna för Vinerns Jax- och öringbestånd. Liknande synpunkter framförs av Sveriges fiskares riksförbund. Övriga argument för bevarunde är främst älvens betydelse i outbyggt skick för turism och friluftsliv. Forsby kommun anser att bevarandevärdena mäste anses större än samhällsnyttan av en utbyggnad, som menligt skulle påverka rekreationsmöjligheterna. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att älvsträckan bör undantas från ut-
byggnad med hänsyn till principerna i den fysiska riksplaneringen, de marginella krafttillskotten och de höga bevarundevärdena. En förutsättning för fortsatt satsning på turismen i norra Värmland är, enligt länsstyrelsen. att man inte berövar älvdalen de attraktioner som nu finns, främst landskapets särpräglade utseende med forsarna och fisket. En utbyggnad kan vidare, enligt länsarbetsnämnden i Värmlands län. inte motiveras av sysselsättningsskäl. En utbyggnad tillstyrks av Munkfors kommun och kraftindustrin genom Svenska kruftverksföreningen. Kraftindustrin anser att utredningen tagit alltför stor hänsyn till synpunkter rörande naturvård och rekreation.
Den lax som leker på svensk sida är enligt kraftindustrin fåtalig, medan
det på norsk sida. framför allt ovan Lutufallet, finns utmärkta möjligheter
för naturlig återväxt. Vidare anses kanotsporten ha fått alltför stor betydelse vid utredningens bedömning. Norra Värmlands betydelse som rekreationsområde är inte i så hög grad beroende av älven och sommarturismen.
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) anser att en utbyggnad skulle få positiv inverkan på nu rådande isdämningsförhållanden och detta skulle enligt institutet kunna motivera en lägre klass.
Enligt Hagfors kommun bör i första hand Strängsforsen byggas vid en eventuell fortsatt utbyggnad av Klarälven, medan Klarabro bör undantas från utbyggnad.
Värsjö, Klarälven (SOU 1974: 22 s. 1:12)
| Effekt, MW | 41 |
| Energi. GWh/år | 85 |
| Kraftvärdering | IE |
| Vetenskaplig naturvård | 2 |
| Kulturminnesvård | | |
| Rekreation | 2 |
| Bevarandevärdering | 3 |
| Slutlig rangordning | 2 |
Utredarens bedömning
Utredningsmannen har vid sin bedömning utgått från att tillfredsstäl-
lande garantier skapas för skydd av det berömda meanderioppet.
Remissutfallet i korthet
Fritidsfiskarna, Svenska naturskyddsföreningen (ombud i Värmland) och Arbetsgruppen Rädda Klarälven motsäver sig utbyggnad, fritids-
fiskarna och Arbetsgruppen Rädda Klarälven med hänsyn till områdets betydelse för turism och friluftsliv, de många goda fiskevatten och de
säregna naturavsnitt, bl. a. kanjonpartier. som där finns.
Länsstyrelsen i Värmlands län är inte beredd att ta ställning utan en
noggrannare prövning av projektet. Tvekan finns också hos Torsby kom-
mun som ”i yttersta nödfall” kan tillstyrka en utbyggnad. Hagfors och Munkfors kommumer anser att en utbyggnad kan tillåtas.
Edsforsen, Letten, Klarälven (SOU 1974: 22 s. 143)
Edsforsen Letten Effekt. MW 2 16 Energi. GWhyär 3 0
| Prop. 1977/78: 57 | Edsforsen | 180 Letten |
| Kraftvärdering | — | — |
| Vetenskaplig naturvärd | 2 | — |
| Kulturminnesvård | l | — |
| Rekreation | 1 | — |
| Bevarandevärdering | — | — |
| Slutlig rangordning | 0 | 0 |
Utredarens bedömning
Utredningsmannen har förutsatt att det berömda meanderloppet inte skadas.
Remissutfallet i korthet
Vissa remissinstanser berör när det gäller Edsforsen de eventuella konsekvenserna för jordbruket. Hagfors kommun avstyrker utbyggnad till dess närmare studier har gjorts av konsekvenserna för jordbruket. Lantbruksnämnden i Värmlands län anför att en utbyggnad framtvingar förstärkning och höjning av de vallar som anlagts till skydd mot översvämning. Om detta utförs torde. enligt lantbruksniämnden, inga negativa effekter för jordbruket uppstå.
Torsby och Munkfors kommuner tillstyrker utbyggnad, den förra med tvekan.
Bilaga 2
Sammanfattning av Älv-kraft-miljö. Slutrapport från forsk-
ningsprojekt Vattenkraftutbyggnadens miljöeffekter. Åke Sundborg/Naturvårdsverket 1977
Naturvårdsverkets forskningsnämnd beviljade den 24 juni 1974 ett anslag för att starta en utredning rörande vattenkraftutbyggnadens miljöeffekter. Senare beslutade kraftintressenterna genom Centrala driftledningen (CDL) att stödja projektet genom att svara för hälften av kostnaderna. Projektledare har varit professor Åke Sundborg vid naturgeografiska institutionen vid Uppsala universitet och biträdande projektledare fil. kand. Agneta Peterson vid samma institution. Vid sidan av projektledaren har professor Hugo Sjörs vid Uppsala universitet svarat för det biologiska ämnesområdet och professor Erik Bylund vid Umeå universitet för det samhällsvetenskapliga.
Projektets målsättning kan kort sammanfattas i tre punkter: I. Att sammanställa och utvärdera vär kunskap om vattenkraftutbygg-
nadens miljöetfekter med hänsyn till säväl naturvetenskapliga som kul-
tur- och samhällsvetenskapliga synpunkter. 2. Att söka precisera vilka miljöelement och miljöeffekter som är de mest
väsentliga och att ange metoder för deras värdering och inbördes
sammanvägning. 3. Att föreslå program för undersökningar och inventeringar och ange
särskilt angelägna forskningsuppgifter.
Det existerar fortfarande väsentliga luckor i värt vetande, trots ett rikligt material. I syfte att komplettera kännedomen om utbyggnadens miljöeffekter beslöts att ett vattendrag skulle väljas ut för specialstudier. Efter noggrant övervägande utvaldes Umeälven för denna fall-studie. Resultaten av studien av Umeälven och data från den allmänna materialsammanställningen har samlats i en serie underlagsrapporter.
Projektets slutrapport kan ses som ett försök till en övergripande analys av vattenkraftutbyggnadens miljöeffekter. Den bygger i viktiga avsnitt på det nyssnämnda underlagsmaterialet men behandlar i ätskilliga avseenden problem också utanför dettas räckvidd. Rapporten har i sin helhet författats av Åke Sundborg, som är ansvarig för värderingar och åsikter. I rapporten påpekas inledningsvis att den svenska vattenkraftens utbyggnadsgrad är hög internationellt sett. Drygt 60 22 av den ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraften är idag utnyttjad. Motsvarande siffra för Europa (utom Sovjetunionen) är ca 55 2, för Norge 64 Z och för hela världen endast ca 15 Z. Rapporten ger exempel på drastiska effekter som kan uppträda vid vattenkraftutbyggnad i andra klimatmiljöer. I ett internationellt perspektiv är miljöeffekterna i Sverige relativt måttliga, vilket har flera orsaker: vattendragens och därmed också
projektens dimensioner är relativt små i Sverige, klimatet är fuktigt-tempererat utan utpräglade extremer, de geomorfologiska processerna kontinuerliga men ganska långsamma, växt- och djurliv väl anpassade till den fysiska naturmiljön, näringsliv, bebyggelse och social struktur moderna men byggda på långvarig tradition. Å andra sidan uppträder ändå påtagliga miljöeffekter som fordrar speciell uppmärksamhet. I princip krävs självfallet lika stor hänsyn till miljön här som i varje annat klimatomräde. Väsentligt är att bedömningen av effekterna vilar på en grundlig kännedom om det dynamiska landskapet. om hur ingrepp och åtgärder i detalj ändrar förutsättningarna för landskapets utveckling och om vilka miljöeffekter som dessa ingrepp och åtgärder medtör. Samtliga led måste vara kända i kedjan dynamisk miljö — yttre ingrepp — miljöetlekter.
De hydrologiska och geomorfologiska förloppen länkar samman älvdalarnas och sjösystemens olika delområden. Älvdalarna fungerar också som växt- och djurgeogratiska spridnings- och kommunikationsvägar. Bland viktiga älv- och strandtyper med samhöriga biotoper behandlas särskilt fall: och forssträckor, brink- och ravinlandskap, meanderlopp. översvämningsmarker, flätade fåror och deltaland. Med bilden av det levande naturlandskapet som bakgruad skildras effekterna av de vanligaste ingreppen och åtgärderna på fysisk miljö (klimat, vaiten och mark) och på levande miljö (vegetation, djurliv och ekologisk balans). Framställningen avslutas med cen tabellarisk sammanfattning av utbyggnadens effekter på naturmiljön i olika typmiljöer: regteringsmagasin, älvmagasin, nedströmssträckor och byggnads- och anläggningsplatser.
I rapporten diskuteras också förutsättningarna för vår upplevelse av landskapet och hur landskapsvårdande åtgärder kan påverka landskapsbilden, bl. a. vid vattenkraftutbyggnad. Vattenkrafiutbyggnadernas samband med ekonomi, näringar och fritid behandlas. Därefter redovisas en delstudie inom Umeälvens vattenområde med huvudsyfte att undersöka de enskilda människornas attityder till vattenkraftutbyggnad. De ekonomiska följderna för den enskilde har som väntat haft stor betydelse. Bland enskilda faktorer är effekten på fisket den klart viktigaste. Förlusten av det naturliga landskapet nämns också ofta som en bidragande orsak till människornas inställning, På lång sikt anser man inte att vattenkraftutbyggnaden längs Umeälven haft nägon avgörande betydelse för miänniska och samhälle, även om den lokalt inneburit genomgripande och ofta svåra omställningar för enskilda människor.
I ett avslutande kapitel betonas. att steget ofta är långt vid vattenkraftens utbyggnad från kunskap till värdering och beslut. Det är viktigt att man fattar beslut enligt klara principer och på tillräckligt kunskapsunderlag i fråga om de förväntade miljöeffekterna. En noggrann beskrivning och värdering av miljöeffekterna bör ingä i projekteringen av varje större företag.
Beskrivningen och bedömningen av de sannolika miljöeffekterna bör
ge svar på frågorna: 1. Vilka miljöelement, naturprocesser och samhällsfunktioner påverkas
vid en utbyggnad? 2. Vilka människor eller kategorier av människor och vilka allmänna
intressen berörs? 3. Kan miljöeffekterna bedömas vara av övervägande positiv eller nega-
tiv karaktär? 4. Vilken styrka eller omfattning har varje enskild typ av miljöeffekt i
förhållande till motsvarande effekt vid liknande ingrepp i andra älvar
eller på andra avsnitt i vattendraget? 5. Vilken vikt bör en förutsedd typ av eftekt tillmätas i förhållande till
andra miljöeffekter inom projektet?
Hur utvecklas miljöeffekterna i kortsiktigt och långsiktigt perspektiv? 7. Kan en negativ effekt helt eller delvis kompenseras genom särskilda
åtgärder?
För att möjliggöra en Översiktlig presentation av de viktigaste miljöeffekterna har konstruerats ett miljöeffektschema, där påverkan på de skilda miljöelementen, naturprocesserna och samhällstunktionerna kan illustreras genom miniatyrdiagram avseende nationella ekonomiska intressen, nationella vetenskapliga (ideella) intressen, regionala intressen, resp. enskilda människor.
En procedur skisseras för hur de önskvärda miljöeffektundersökningarna skulle kunna inordnas i handläggningen. Denna procedur har så nära som möjligt anknutits till nu gällande praxis vid vattendomstolsbehandlingen. Förslag ges också till konkreta undersökningsprogram för studium av miljöeffekterna och för dokumentation och kontroll. Slutligen ges några exempel på angelägna torskningsuppgifter.
Slutsatser
Det är inte möjligt att för närvarande göra en sammanfattande värdering av de samlade verkningarna av vattenkraftens utbyggnad på miljö och samhälle. Verkningarna växlar med de lokala förhållandena och med åtgärdernas art och omfattning. En viss typ av miljöeffekter kan vara dominerande i ett projekt men betydelselös i ett annat. Varje projekt eller
senare jämförelse med andra projekt.
Vissa effekter har dock regelbundet visat sig ha en betydande vikt i flertalet projekt. Bland de positiva inslagen är självfallet det ekonomiska värdet av elkraftproduktionen den klart viktigaste effekten. Den stimulerande effekten på näringslivet i allmänhet är också betydelsefull. Eventuelia positiva effekter på regional ekonomi, turism och möjligheter för rekreation och rörligt friluftsliv kan ofta återföras på de kompensationsåtgärder kraftföretagen själva vidtar eller åläggs att genomföra. De balanserar därför i viss utsträckning en del av elkraftproduktionens ekonomiska
utbyte och minskar nettointäkterna, i varje fall ur företagsekonomisk synpunkt. Effekterna av det enskilda företaget på sysselsättningsläget i den berörda bygden är ofta relativt begränsade och av kort varaktighet.
Bedömningen av fiskproduktionen och därmed också både nytto- och fritidsfisket spelar en stor roll i de flesta projekt. Effekterna på fisket och inverkan av eventuella kompensationsåtgärder måste därför tillmätas stor betydelse. Effekterna på jord- och skogsbruk och på rennäringen kan ibland vara av betydande vikt för bygd och individ, men är ofta av underordnad betydelse.
Betydelsen av övriga effekter varierar starkt från fall till fall. Förlusten av fors- och fallsträckor väger i regel tungt. Strandmiljöerna i regleringsmagasin och på reglerade älvsträckor påverkas ofta i hög grad genom erosion, vilket i sin tur ger ändrade betingelser för vegetation och högre och lägre djurliv, Vattendragens långsiktiga naturliga utveckling bryts. Lokalt kan is- och grundvattenproblem uppträda. Landskapsbilden ändrar karaktär.
Det helt avgörande problemet för det slutliga beslutsfattandet är den avslutande sammanvägningen av de olika effekterna. 1 princip är detta teoretiskt sett ett olösligt problem. Man kan inte vänta sig att någonsin finna rationella metoder att jämföra ekonomiska vinster med estetiska kvaliteter, med vetenskapliga eller ideella värden eller med enskilda människors attityder. Jämförelsen kommer aldrig att kunna återges i definierbara, kvantitativa termer utan måste också i framtiden grundas på bedömarnas mer eller mindre subjektiva värderingar — värderingar som kommer att variera både i tid och rum.
En öppen redovisning av de sannolika miljöeffekterna bör dock vara av värde både för den intresserade lekmannen, för fackmannen och för beslutsfattaren. En bedömning och värdering av de olika effekternas relativa betydelse, t. ex. genom en eiler flera testgrupper, kan tjäna som en del i underlaget för senare beslut och åtgärder.
Miljöeffektbeskrivningarna kan i första hand tillämpas för enstaka projekt eller vid jämförelser mellan alternativa utbyggnadsprojekt inom samma område, De kan dock med mindre modifikationer utsträckas att omfatta sammanhängande älvsträckor och hela vattensystem.
Erfarenheten visar, att resultaten av bedömningar och sammanvägningar av t. ex. ekonomiska, estetiska och vetenskapliga värden varierar beroende på vilka individer eller kategorier som ansvarar för bedömningarna. Men också utvecklingen med tiden är betydelsefull. Det är därför rimligt att man inte vid en tidpunkt fattar beslut som helt binder kommande generationer i ett cnergiproduktionsmönster som senare kan visa sig olämpligt och svårt att ändra. Bevarad handlingsfrihet bör eftersträvas så långt detta är möjligt.
Prop. 1977 /78: 57 185
Bilaga 3
Karta över vattendrag som i propositionen föreslås undantagna från vattenkraftutbyggnad.
1 | d i
i / £
i
ala ale Ve a!
& MW MW 100 än 10-99.3 Qmer Kraftverk i drift, under byggnad eller med lagar kraftvunnen dom 19 O OFöreslaget kraftverk
19 O OKraftverk med föreslagen
I tillbyggnad - - Ar ering (befintlig, under - en ok nell kräftvunnen dom) Föreslagen reglering == Tunnel eller kanal === Föreslagen tunnel eller
kanal
Undantagna älvsträckor
Kraftverk i drift, under byg nad eller med tagakraftvunnen dom o OO Föreslaget kraftverk 0 OO Kraftverk med föreslagen tillbyggnad > Reglering (befintlig, under byggnad eller med lagakraftvunnen dom)
på Föreslagen reglering Undantagna älvsträckor