Regeringens proposition om enerighushållningen m.m.

Regeringens proposition nr 30 år 1975

Nr 30

Regeringens proposition om energihushållningen m. m.;

beslutad den 27 februari 1975.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag

av regeringsprotokoll för de åtgärder som föredragandena har hemställt om.

På regeringens vägnar

OLOF PALME RUNE B. JOHANSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

[ propositionen läggs fram förslag om riktlinjer för energihushållningen. I propositionen framhålls att den energipolitiska planeringen måste för-

bättras och utvidgas till att i princip omfatta hela energiområdet. Energiplaneringen, som bör samordnas med annan samhällsplanering, måste ta sikte på att skapa en bred handlingsram inför framtida beslut. Den bör inriktas på olika tidsperspektiv. År 1985 har valts som riktpunkt för planeringen på medellång sikt.

I propositionen uttalas att energipolitiken. liksom andra delar av politiken, även i fortsättningen måste medverka till välfärd och trygghet för människorna. Energipolitiken skall utformas så att den bäst medverkar till att uppnå de sociala mål vi vill sätta upp för samhället. Den skall bidra till en hög sysselsättning, fortsatt ekonomisk utveckling, social och ekonomisk utjämning under ett ständigt hänsynstagande till natur och miljö. Den skall

underlätta strävan att vidmakthålla vårt nationella oberoende. Den skall främja en internationell rättvis fördelning av energiråvaror och internationellt planmässig hushållning. I fråga om energikonsumtionen framhålls att energipolitiken framför allt måste inriktas på att hålla tillbaka förbrukningen. Vi bör allvarligt pröva möjligheterna att komma ned från de sista femton årens ökningstakt om

ca 4,5 96 per år till i genomsnitt 2 96 per år t.o.m. år 1985. Vi bör också allvarligt pröva möjligheten att från 1990-talets början hålla energikonsum-

tionen på en oförändrad nivå. Det framhålls emellertid att vi måste fullfölja

I Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 30

energipolitiken på ett sådant sätt att sysselsättningen och andra viktiga välfärdsmål inte äventyras.

I propositionen föreslås ett flertal såväl kortsiktigt som långsiktigt verkande åtgärder för att begränsa energikonsumtionen.

En ändring föreslås av 136 a § byggnadslagen så att även tillkomst och utbyggnad av industriell eller liknande verksamhet som är av väsentlig betydelse från energihushållningssynpunkt skall prövas av regeringen.

Det föreslås att i byggnadsstadgan förs in en bestämmelse med innebörd

att hänsyn skall tas till behovet av energihushållning vid planläggning av bebyggelse. Vidare föreslås att i byggnadsstadgan tas in en bestämmelse om krav på god värmehushållning vid utformning av byggnader och installationer i dessa.

Förslag om en höjd energibeskattning aviseras. Flera olika utredningar förutskickas. En översyn av energibeskattningens utformning skall göras. Förslag till lagstiftning om kommunal energiplanering förbereds. Energistatistiken bör vidareutvecklas. Industrins energianvändning och möjligheterna att ta till vara spillvärme kommer att undersökas.

Förslag läggs fram om fortsatt stöd för att stimulera till energibesparande åtgärder i bostäder och vissa andra byggnader. Stöd föreslås till viss prototypoch demonstrationsverksamhet inom lokalområdet. Fortsatt stöd föreslås även till energibesparande åtgärder i näringslivets byggnader. Dessutom föreslås att stödmöjligheter införs för energibesparande åtgärder i anslutning till industriella processer samt för prototyper och demonstrationsanläggningar för effektivare energianvändning inom näringslivet och i samband med viss energiproduktion.

Insatser för information, utbildning och rådgivning föreslås med syfte att främja sparsamhet i energianvändningen och underlätta introduktionen av energisnål teknik.

På produktionssidan bör politiken inriktas på att skapa garantier för en säker och tillräcklig energitillförsel till lägsta möjliga kostnad.

Strävandena att hålla tillbaka vårt beroende av olja liksom strävandena att trygga försörjningen för det oljebehov som ändå kvarstår måste utgöra

viktiga inslag i energipolitiken. Mot bakgrund härav föreslås vissa åtgärder

på oljeområdet.

Som ett komplement till de statliga insatserna för prospektering efter

olja inom ramen för Oljeprospektering AB och Petroswede AB föreslås att en statlig garanti intill 2000 milj. kr. införs. Garantin skall användas för lån till finansiering av investeringar i utvinning m. m. av olja, naturgas

och kol med syfte främst att uppnå långsiktiga leveransavtal. Vidare föreslås medel till Statsföretag AB för projektering av ett raffinaderi

vid Brofjorden. I samband härmed anmäls även att Statsföretag AB f.n. förbereder bildandet av ett bolag med uppgift att driva handel med råolja och oljeprodukter.

I propositionen föreslås att nu pågående utbyggnad av beredskapslager

tr av råolja och eldningsolja för främst fredskrisbehov senast till år 1985 utökas med en lagring av råolja och oljeprodukter motsvarande 3 milj. m” råolja. I samband härmed anmils att särskilda sakkunniga avses skola tillkallas för att studera fördelningen på olika produktslag för den ökade oljelagringen.

För att behovet av elektrisk energi fram till år 1985 skall kunna tillgodoses behöver kraftproduktionssystemet kompletteras med nya anläggningar. För att undvika långsiktiga bindningar föreslås att elenergibehovet skall till-

godoses genom en kombination av vattenkraft, oljebaserad mottryckskraft och kärnkraft. Beträffande vattenkraft föreslås en utbyggnad i redan påverkade älvar

samt i några smärre vattendrag.

Det blir även nödvändigt att bygga ut oljebaserade produktionsanläggningar. Dessa utbyggnader bör i första hand avse s. k. mottrycksanläggningar för kombinerad el- och värmeproduktion.

Kärnkraftprogrammet föreslås t. o. m. år 1985 bli begränsat till befintliga kärnkraftlägen. Sammanlagt bör tretton aggregat, dvs. ytterligare två agg-

regat utöver de elva som redan har beslutats, byggas.

Beträffande kärnkraftens säkerhetsfrågor lämnas i propositionen en re-

dovisning av de utredningar och rapporter som behandlar olika aspekter

av frågan. Det föreslås att statens kärnkraftinspektion med början den 1 juli 1975 skall överta programansvaret för forskning och utveckling på kärnsäkerhetsområdet. På kärnbränsleförsörjningens område föreslås medel till Loussavaara-

Kirunavaara AB för projektering av ett uranverk i Ranstad.

I propositionen anförs att en bred satsning på forskning och utveckling

inom energiområdet är en nödvändig del av en energipolitik som syftar

till att på sikt förändra det nuvarande energiförsörjningssystemet i riktning mot återhållen energikonsumtion och mot en tryggare energiförsörjning.

Forskning och utveckling har betydelse även på kortare sikt som ett medel att öka energianvändningens och cnergiproduktionens effektivitet. Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att ett energiforskningsprogram genom-

förs under en treårsperiod inom en total ram av 360 milj. kr.

Den fortsatta energipolitiska planeringen förutsätts bli inriktad så att förslag till huvuddragen i energihushållningen under scnare delen av 1980-talet

kan framläggas år 1978. Härvid kan beaktas uppnådda resultat av bl.a.

besparingsåtgärder och FoU-insatser. Vidare kommer ytterligare beslutunderlag beträffande vattenkraft och kärnkraft, bl. a. kärnkraftens säkerhetsfrågor, att föreligga.

1" Riksdagen 1975. 1 sand. Nr 30

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1975-02-27

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Löf-

berg, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon

Föredragande: statsministern, statsråden Johansson, Carlsson, Feldt

Proposition om energihushållningen m. m.

Statsministern anför

Inledning

Energifrågorna har under det senaste året tilldragit sig större intresse än kanske någon annan samhällsfråga. Debatten i massmedia, organisationer och folkrörelser har varit intensiv. Tiotusentals människor har visat en enastående vilja att sätta sig in i energiproblemen. Detta intresse och engagemang är lika glädjande som välmotiverat.

I ett globalt perspektiv är energiförsörjningen en väsentlig del av problem

som ytterst rör mänsklighetens framtid. De handlar om hushållningen med

jordens tillgångar och om möjligheterna att styra den tekniska utvecklingen för att skapa en tryggare och rättvisare värld.

I ett nationellt perspektiv är energipolitiken av utomordentlig betydelse

för vårt oberoende, för det fortsatta välfärdsarbetet, den sociala utjämningen

i samhället och för bevarandet av en god livsmiljö. Men kraven på in-

ternationell solidaritet måste finna uttryck också i den energipolitik vi för

1 vårt eget land.

Hela efterkrigstiden har i flertalet industriländer varit en period av oav-

bruten produktionsstegring och välståndsökning. Den rikliga tillgången på

billig energi - främst olja - har varit en av drivkrafterna i den utvecklingen.

Men samtidigt som välståndet ökat i industriländerna har klyftan mellan

rika och fattiga länder vidgats. U-länderna har inte i rimlig utsträckning fått del av de tekniska och ekonomiska framstegen. Ingenstans speglas den ojämna fördelningen mellan länderna tydligare än i statistiken över energiförbrukningen. USA, med 6 96 av jordens befolkning, svarar ensamt för

1/3 av förbrukningen medan ett stort antal länder, med tillsammans 70 96

av jordens befolkning, står för bara 15 26 av den totala energiförbrukningen.

Sverige tillhör de länder i världen, som har den högsta industriella pro-

duktionen och den högsta energikonsumtionen per invånare.

Frågan om en rättvis global fördelning 'måste alltid ha en central plats, när energiproblemen diskuteras. Men det är inte så att det bara är de fattiga länderna som förlorar om utvecklingen får fortsätta i samma riktning och i samma takt som hittills. Förr eller senare måste en ohämmad ökning av energiförbrukningen slå tillbaka på oss alla. Tillgångarna på energi är inte obegränsade. Användningen i allt större omfattning av bränslen av olika slag medför dessutom påtagliga risker för människor och miljö.

Det är inte möjligt att göra några säkra uppskattningar av hur länge de energitillgångar som kan utnyttjas med hittills känd teknik kommer att räcka. För vissa slag av bränslen kan det vara en fråga om decennier. För andra är det fråga om betydligt längre tider. Men ett faktum är att konsumtionen i dag till helt övervägande del tillgodoses ur jordens lagrade reserver av olja, kol, naturgas och uran, dvs. inte förnyelsebara råvaror. Endast några få procent av den totala förbrukningen hämtas från vattenkraft och andra energikällor som förnyas.

All produktion av energi är förenad med miljöproblem. Utnyttjandet av vattenkraft innebär ofrånkomligen ingrepp i naturen. Kärnkraften har sär-

skilda säkerhetsproblem som hör ihop med den joniserande strålningen. Användningen av fossila bränslen innebär risker för både människors hälsa och naturmiljön. Det gäller i första hand svaveldioxid, som släpps ut vid förbränningen av kol och olja. Den sprider sig över stora områden och kan försura mark och vatten. Utsläppen av koldioxid i luften innebär på längre sikt kanske ännu större risker. Ökade mängder koldioxid i luftlagren kan enligt vissa forskare ge klimatförändringar, som med tiden skulle kunna

få katastrofala konsekvenser för våra levnadsbetingelser. I framtiden kommer många av de begränsnings- och riskproblem som

hör ihop med de nya energikältorna att lösas. Men att utveckla ny teknik kräver stora forskningsinsatser. Det tar också lång tid innan ny energiteknik kan få cn mera påtaglig roll för energiförsörjningen. Det tog 30 år för kärnkraften att nå fram till ett kommersiellt genombrott. Varken vätekraft, soloch vindenergi eller geotermisk energi kommer att kunna bidra till energiförsörjningen i nämnvärd utsträckning under de närmaste decennierna.

Debatten om energifrågorna har i stor utsträckning kommit att handla om avigsidorna med en okontrollerad energiförbrukning och riskerna med olika energikällor. Den kritik av utvecklingen som har kommit fram har varit både nyttig och nödvändig. Den har riktat uppmärksamheten på olika riskmoment och understrukit nödvändigheten av att spara energi. Den har bekräftat behovet av att planera och vidta åtgärder för att styra utvecklingen, både ifråga om produktion och konsumtion av energi. Såväl ekonomisk utveckling som välfärd äventyras, om inte samhället tar ett större ansvar för den framtida energiförsörjningen. Men samtidigt är en tryggad tillgång på encrgi en avgörande förutsättning för att vi skall kunna förverkliga våra

önskemål om arbete, välfärd och social utjämning.

Jag vill nu presentera huvuddragen i denna övergripande energiplanering

och ett antal samordnade åtgärder för att få ett bättre grepp om encrgi-

försörjningen. De förslag som förordas innebär en inledning till planmässig hushållning på energiområdet.

Detta sker efter ett ovanligt grundligt förberedelsearbete. Förslagen baseras

inte bara på ett gediget och omfattande utredningsmaterial. Förberedelscarbetet har också kunnat dra fördel av en sällsynt omfattande studieverksamhet och opinionsbildning i partier, organisationer och folkrörelser. Energifrågorna får inte bli en angelägenhet bara för tekniker och experter. Encr-

gifrågorna berör varje medborgare, hans eller hennes möjligheter att förverkliga sina önskningar om framtiden. Det är en styrka för vår demokrati

att människorna i så stor utsträckning som nu har skett har gett besked om att de vill vara med och påverka utvecklingen på energiområdet.

Studieförbundens cirkelverksamhet om energipolitiken är kanske det vik-

tigaste nya inslaget. 10 000-tals människor har samlats kväll efter kväll för

att sätta sig in i energifrågorna. Förväntningarna på studiecirkelverksam-

heten har vida överträffats, såväl när det gäller antalet deltagare som när

det gäller engagemanget och bredden i de synpunkter som har förts fram.

Energirådet, som inrättades i december 1973, bör också nämnas i detta sammanhang. Energirådet har för regeringen varit ett viktigt kontaktorgan

med organisationer och folkrörelser. Rådet har bl. a. arrangerat fyra offentliga

utfrågningar kring några av de mest omdebatterade energifrågorna.

Resultatet av dessa olika aktiviteter har blivit att stora grupper nu är

betydligt bättre insatta än för något år sedan i en rad svåra frågor med

anknytning till energipolitiken. Det är ingen tvekan om att detta har inneburit en stimulans för fackmän och experter inom området, liksom för de politiker som har att ytterst ta ansvar för besluten. En kunnig och uppmärksam opinion innebär en styrka för demokratin.

Energi- och samhällsutveckling

Vårt lands nuvarande starka beroende av import för att klara energiförsörjningen är en relativt modern företeelse. Sverige var tidigare helt självförsörjande. Med industrialiseringen under 1800-talet började en import av

energiråvaror att växa fram. Behovet av stenkol inledde vårt utlandsberoende. På mindre än ett halvsekel växte importen till en tredjedel av den totala energikonsumtionen. Samtidigt pågick en omfattande utbyggnad av

vattenkraften. Trots den efter dåvarande mått snabba vattenkraftutbygg-

naden fortsatte kol- och koksimporten att stiga.

Andra världskriget medförde tidvis ett nära nog totalt stopp i bränsleimporten. Hårda restriktioner i energianvändningen, en övergång till vedbränste och en forcerad vattenkraftutbyggnad genomfördes för att klara enert-

giförsörjningen. |

Efter kriget slog oljan igenom som dominerande energikälla. Från en mycket obetydlig volym steg den till 40 2 av hela energiförbrukningen

i början av 1950-talet för att i början av 1970-talet ligga strax över 70 46.

Oljan kommer — direkt eller indirekt — till helt dominerande del från områden i Mellersta Östern. Endast en massiv utbyggnad av vattenkraft kunde

i någon mån begränsa oljeberoendet. Under 1950-talet började en fredlig

användning av kärnenergi att uppfattas som en ny möjlighet att minska på vårt oljeberoende.

År 1951 och 1955 tillkallades de första av de offenliga energiutredningar som har angett förutsättningarna för dagens energipolitiska debatt. Förslag från 1951 års bränsleutredning och 1955 års atomenergiutredning blev grundmaterial för de energipolitiska övervägandena under 1960-talet.

Bränsleutredningen påpekade bl. a. att bränsleimporten från handels- och säkerhetspolitiska synpunkter hotade att växa oss över huvudet. Båda ut-

redningarna föreslog bl. a. att kärnreaktorer snabbt skulle utvecklas för direkt

värmealstring. På längre sikt skulle elproduktion från kärnkraftreaktorer vtterligare sänka importberoendet.

Ett genomgående drag i utvecklingen av energiförbrukningen sedan mitten av 1950-talet har varit att ökningstakten ständigt visat sig bli högre än vad prognoserna förutsett. I genomsnitt har energiförbrukningen ökat med mellan 4 och 5 26 per år. Förbrukningen har nu passerat 400 TWh (miljarder kilowattimmar). Energikonsumtionen har mer än trefaldigats på

25 år.

Energiförbrukningens fördelning mellan olika samhällssektorer har varit relativt stabil under en längre tid. Inom industrin används drygt 40 96 av energin, inom samfärdseln knappt 20 96 samt för lokaluppvärmning och

övrig förbrukning ca 40 96.

Förbrukningen av elektrisk energi har ökat ännu snabbare än den totala energiförbrukningen i landet. Under 1960-talet ökade elkonsumtionen med 7å 89 per år. I absoluta tal förbrukades totalt 78 TWh år 1973. Mer

än hälften av förbrukningen av elektrisk kraft sker inom industrin. Hushåll,

handel m. m. svarar för drygt 40 96 och återstoden ca 3 96 går till järnvägar, tunnelbanor m. m. inom sam färdselsektorn.

I samhällsdebatten påtalas ofta de negativa konsekvenserna av energianvändningen. Naturligtvis har det förekommit slöseri med denna, relativt

sett, billiga tillgång. Men för den skull kan vi inte bortse från att tillgången

på energi till relativt låga priser varit en av flera viktiga faktorer bakom den väldiga förändring som det svenska samhället har genomgått.

Jag skall med några exempel belysa detta. Mellan åren 1950 och 1973

steg det samlade värdet av industriproduktionen 2,8 gånger räknat i fast penningvärde. Samtidigt minskade totala antalet arbetstimmar med ungefär 17 &. Värdet av landets totala industriproduktion har ökat kraftigt samtidigt

som insatserna av mänsklig arbetskraft har minskat och energiinsatsen per

producerad enhet (specifika energiförbrukningen) har kunnat sänkas.

I" Riksdagen 1975. 1 samt. Nr 30

Sedan 1950 har i runda tal byggts två miljoner nya lägenheter samtidigt med att gamla rivits eller moderniserats. Också inom samfärdseln har stora förändringar ägt rum. Mellan 1950 och 1970 ökade godstransporterna från 14 miljarder tonkilometer till 44. Personbilarnas antal ökade under nämnda period från en kvarts miljon till 2,3 miljoner.

Jämsides med en stegrad materiell standard har utrymme skapats för tjänster och service inom den offentliga sektorn. Där har under efterkrigstiden antalet arbetstillfällen fördubblats och uppgår nu i runda tal till 900 000. Av ökningen faller den helt dominerande delen på undervisning samt sjuk-, hälso- och socialvård.

Även om det inte finns något fixerat samband mellan ökad ekonomisk

tillväxt och energiförbrukning så är det otvetydigt att den ökade cnergianvändningen haft stor betydelse för de positiva förändringar i samhället som jag här antytt. Samtidigt har miljövårdsarbetet successivt intensifierats

för att bl. a. motverka de negativa effekterna av en ökad energiförbrukning.

Det står nu klart att energin måste användas med återhållsamhet. Den tid är förbi då ökad tillgång på energi kunde betraktas som en självklarhet. Men jag tror att de omprövningar som nu måste göras inte behöver medföra övervägande negativa konsekvenser. Energipolitiken måste, liksom alla andra delar av politiken, även i fortsättningen medverka till välfärd och trygghet för människorna. Energipolitiken skall utformas så att den bäst medverkar till att uppnå de sociala mål vi vill sätta upp för samhället. Den skall bidra till hög sysselsättning, fortsatt ekonomisk utveckling samt social och ckonomisk utjämning under ett ständigt hänsynstagande till natur och miljö. Den skall underlätta strävan att vidmakthålla vårt nationella oberoende. Den skall främja en internationellt rättvis fördelning av energiråvaror och en internationellt planmässig hushållning.

En tryggad sysselsättning kräver en jämn och god tillförsel av energi.

Åtgärder som syftar till att dimpa energiförbrukningen elter till omläggning

från en energikälla till en annan får inte ske i sådan takt och omfattning att det medför sysselsättningssvårigheter, betalningsbalansproblem eller hindrar fortsatt ekonomisk utveckling och social utjämning. Det gäller såväl

beslut om olika restriktioner som direkt ekonomiska styråtgärder, där sociala och fördelningspolitiska hänsyn påkallar varsamhet.

Energipolitisk planering

Planering är i och för sig inte någon nyhet på energiområdet. De långa

utbyggnadstiderna för kraftstationer och distributionsanläggningar har sedan länge nödvändiggjort en långsiktig planering inom elsektorn. Nu står vi inför uppgiften att utvidga planeringen till att i princip gälla alla energiformer, produktion och tillförsel av energi samt energikonsumtionens nivå och inriktning. Planeringen måste samordnas med annan samhällsplanering, fram-

för allt med den långsiktiga planeringen för sysselsättning och industriell

utveckling. Där finns också samband med regionalpolitiken och hushållningen med mark och vatten. :

Planeringen måste arbeta med olika tidsperspektiv. De problem som möter under de allra närmaste åren måste lösas. Det gäller bl. a. beredskapen inför avbrott i oljeförsörjningen eller andra plötsliga förändringar. Jag vill erinra

om de störningar som blev följden av Suezkrisen 1956 och störningarna

i oljetilfförseln förra vintern. Men planeringen skall också beakta kommande

generationers möjligheter att forma sitt samhälle liksom faktorer som kan

ha betydelse för klimatet och miljön på mycket lång sikt.

Planeringen måste arbeta med en rad osäkerhetsfaktorer. Vår kunskap

och våra möjligheter att bedöma utvecklingen av världens oljeförsörjning är begränsade. Priset på råolja, leveransavbrott och störningar är svåra att

förutse. Kärnkraftens möjligheter som energikälla, dess driftsegenskaper och

säkerhets- och avfallsproblem är andra osäkerhetsmoment. Tekniska och ekonomiska förutsättningar för alternativa energikällor som solenergi, vindenergi och geotermisk energi är i dag mycket ovissa.

Den svenska energiplaneringen måste utgå från att vårt lands ekonomi är en del av en internationellt hushållning. Utanför våra gränser förekommer på många håll utomordentligt stora välståndsklyftor med direkt svält och nöd för stora befolkningsgrupper som följd. För att råda bot på detta ställs krav på en ny ckonomisk världsordning och bl. a. en annan fördelning av råvarutillgångarna. Kampen om råvarorna innebär risker för djupgående konflikter mellan nationer och mellan ekonomiska intressen. Det innebär

ett hot mot fred och säkerhet.

Vårt land skall bidra till att skapa en rättvisare fördelning av de globala tillgångarna och till skyddet av de grundläggande livsbetingelserna i vår värld. Internationella hänsyn måste därför spela in när vi planerar vår förbrukningsnivå och energiproduktionens fördelning på energikällor.

En given utgångspunkt för den svenska energiplaneringen måste vara

att samhällsbyggandet inte får avstanna. Välfärden måste utvidgas till efter-

satta grupper. Fler och fler människor — inte minst kvinnorna — kräver förvärvsarbete. Mycket återstår också när det gäller att skaffa rymliga och

moderna bostäder åt alla. Under en 10-årsperiod beräknas enligt statistiska

centralbyrån befolkningen öka med 250 000 människor. Miljön på arbetsplatserna är fortfarande på många håll otillfredsstätlande. En förbättring av

arbetsmiljö och yttre miljö kräver ivesteringar som i sin tur förutsätter en

fortsatt utveckling av industriproduktionen.

Alla dessa förbättringar kräver energi om än i varierande grad. Vi får

därför räkna med att förbrukningen fortsätter att öka ännu ett antal År. Det betyder inte att den måste öka allt framgent. En grundläggande fråga i planeringen är att klargöra vilka samband som finns på längre sikt mellan energiförbrukning och samhällsutveckling. Därmed förbättras underlaget för att göra den rätta avvägningen mellan önskemålen att spara energi och kraven på att fortsätta utbyggnaden av välfärden. Tvärvetenskapliga initiativ,

framtidsstudier och försöksverksamhet som söker förena samhällsforskning och social forskning med ekonomiskt och tekniskt utvecklingsarbete är i detta sammanhang av värde.

Planeringen måste vidare inriktas på att skapa en bred handlingsram inför framtida beslut. Våra föreställningar om samhällets utseende kring början av nästa sekel, t.ex. produktionens volym och inriktning, utformningen

av vårt boende, människors levnadsmönster, är i långa stycken oklara. För

att inte framtida generationer skall bli ett energisystems fångar måste dagens energiplanering inriktas på att bevara ett stort mått av handlingsfrihet. Häri ligger emellertid ett dilemma. Det är inte möjligt att bevara en mer eller mindre fullständig handlingsfrihet inför framtida beslut. Det skulle göra oss oförmögna att gripa oss an med de näraliggande problem som med

nödvändighet måste bemästras. Handlingsfrihet skulle bli liktydigt med handlingsförlamning. Vi tvingas därför fatta beslut som i någon utsträckning binder oss för framtiden. Men de skall samtidigt utformas så att vägarna

hålls öppna för en valfrihet även vid kommande beslut.

En dämpad ökningstakt i konsumtionen ökar valfriheten. På tillförselsidan

kan i viss utsträckning utbyggnadsbesluten anpassas så att hårda långsiktiga

bindningar undviks.

Forskning och utveckling är en avgörande förutsättning för att på lång

sikt skapa handlingsalternativ. Eti förslag till program för energiforskning kommer att läggas fram. Det omfattar en treårig anslagsram om 360 milj.

kr.

I anslutning till frågan om forskning är en kort kommentar på sin plats.

Världen måste hushålla bättre med fossila bränslen. Samtidigt känner många

tvekan inför en massiv kärnkraftsatsning. Vi måste därför söka efter al-

ternativa energikällor. En av dem kan bli fusionskraft eller vätekraft — framtidens stora men ännu osäkra löfte. Sol- och vindenergi samt jordvärme är andra möjligheter. Det behövs omfattande insatser av forsknings- och

utvecklingsarbete innan de kan användas i större omfattning. I stor utsträckning bör det arbetet kunna ske i internationell samverkan, eftersom det ofta är fråga om mycket stora utvecklingsinsatser, både i kapital och

i kvalificerat teknologiskt kunnande. Men denna forskning kommer att ta tid. Vi kan inte räkna med att exempelvis sol-, vind- eller geotermisk kraft

skall kunna bidra till Sveriges energiförsörjning i någon nämnvärd omfatt-

ning före 1990. Fusionsenergin blir — om forskarna över huvud taget lyckas

lösa dess problem — sannolikt inte tillgänglig förrän under nästa sekel.

Energiplaneringen har som nämnts flera tidsperspektiv. Året 1985 har

valts som riktpunkt för den medellånga planeringen. Det är emellertid viktigt att samtidigt beakta de mera långsiktiga frågeställningarna. Planeringen bör utformas så att åtgärderna kontinuerligt kan anpassas till förbättrade kunskaper, förändrade värderingar, nya tendenser i utvecklingen. Konsekvenserna härav blir en rullande energiplanering med återkommande besluts-

tillfällen. Som jag senare kommer att redovisa torde vissa viktigare ener-

gifrågor komma att på nytt aktualiseras 1978.

När energiplaneringen från dessa utgångspunkter skall konkretiseras är det fyra uppgifter som träder i förgrunden.

För det första gäller det att dämpa ökningen av energikonsumtionen. Jäm-

sides med en direkt besparing av energiresurser måste vi eftersträva en effektivare användning av den energi som behöver tas i anspråk.

För det andra måste vi driva en aktiv oljepolitik. Den skall inriktas dels på att minska riskerna för ett ensidigt oljeberoende genom att öka import av andra fossila bränslen - kol och om möjligt även naturgas, dels på att öka försörjningstryggheten när det gäller tillförseln av olja och åstadkomma ett starkare nationellt grepp om vår oljeförsörjning.

För det tredje måste vi trygga vårt behov av elkraft. En utbyggnad av såväl oljekraft som vatten- och kärnkraft väcker oro och invändningar från olika synpunkter. Trots detta måste vi f. n. använda alla dessa energikällor för att tillgodose Sveriges elkraftbehov.

För det fjärde måste vi också efter måttet av våra krafter delta i en in-

ternationell samverkan för energihushållning.

Dessa fyra moment i energiplaneringen vill jag beteckna som de fyra hörnpelarna i svensk energipolitik. Jag kommer i det följande att behandla dem i tur och ordning.

En dämpad ökning av energikonsumtionen

Den första hörnpelaren i vår energipolitik måste bli en medveten strävan att hålla tillbaka energikonsumtionen. Länge framstod en fortsatt ökning av energikonsumtionen som naturnödvändig och problemfri. Nu har insikt vunnits om motiven för att hålla tillbaka förbrukningen: begränsningarna i tillgången, kostnaderna, miljöförstörelsen, hänsynen till den internationella solidariteten, den större valfriheten i framtiden. Den studie- och rådslagsverksamhet som har bedrivits visar att människorna inte uppfattar en ohämmad stegring av den materiella produktionen som ett avgörande villkor för fortsatt välstånd. De är tvärtom beredda till vissa uppoffringar för att

spara energi. Det kan innebära förändringar i levnadsvanor och konsum-

tionsmönster.

Den ökade medkänslan med världens fattiga folk gör att många människor betraktar sådana förändringar som en naturlig internationell solidaritetshand-

ling. Men många av dessa förändringar behöver inte heller betraktas som ofördelaktiga. Förväntningarna för framtiden riktar sig alltmer mot värden

av icke materiell art. Kraven på hushållning med knappa naturtillgångar och behov av välfärd på andra områden än de som traditionellt har ansetts centrala för välståndsutvecklingen verkar i samma riktning. Detta innebär

framför allt en lägre takt i den privata konsumtionens ökning. Vi får vara

beredda att hålla tillbaka ökningen av en del konsumtionsbehov, satsa mer på kollektivtrafik, mer på tjänster som sjukvård, åldringsvård, barntillsyn,

utbildning, kultur osv.

Men det finns en gräns för besparingar i fråga om energikonsumtionen. Som jag förut har framhållit måste vår energihushållning bidra till att förverkliga de sociala målen arbete åt alla, en rättvis fördelning, fördjupad välfärd och trygghet. Det finns ännu stora grupper i vårt land som är eftersatta

i dessa hänseenden. Många arbetar fortfarande under djupt otillfredsställande

förhållanden. En god arbetsmiljö liksom en god yttre miljö kräver fortsatta omfattande investeringar. Framför allt måste vi slå vakt om sysselsättningen. Den är i hög grad beroende av att den svenska industrins slagkraft på ut-

landsmarknaderna kan bibehållas. Vi måste därför fullfölja en energipolitik som kan utgöra grundvalen för en fortsatt industriell utveckling i vårt land.

Drastiska förändringar i energipolitiken som leder till betydande störningar i viktiga samhällsfunktioner orsakar social oro och häftiga motreaktioner. Utifrån erfarenheterna av folkbildningsförbundens studieverksamhet utgår Jag från att flertalet inte tror på en plötslig minskning eller ett omedelbart stopp för tillväxten i förbrukningen. Däremot finns det en betydande majoritet som tror på en mera måttlig tillväxttakt än hittills. Det finns också starka sympatier för tanken att energiförbrukningen så småningom bör kunna stabiliseras på en oförändrad nivå.

De europeiska gemenskaperna (EG) har rekommenderat sina medlems-

kinder att minska den årliga ökningstakten fram till 1985 från 4 till 3 96.

En sådan dämpning kan emellertid enligt min mening inte anses vara till-

räcklig för Sveriges del. Vi bör allvarligt pröva möjligheten att komma ned

från de sista femton årens ökningstakt om ca 4,5 9 per år till i genomsnitt

24 per år under perioden 1973-1985. Vi bör också allvarligt pröva möj-

ligheten att från 1990-talets början hålla energikonsumtionen på en oförändrad nivå. Det bör finnas förutsättningar att nå detta mål utan att äventyra sysselsättningen och andra viktiga välfärdsmål. Men jag vill understryka att detta är en hög ambitionsnivå. Det kommer att kräva en betydande anspänning av krafterna för att förverkliga den. Erfarenheterna får visa om dessa riktlinjer för planeringen behöver ändras.

För förståelsen av de fortsatta resonemangen vill jag påminna om att behovet av elektrisk kraft hela tiden har ökat snabbare än energiförbruk-

ningen totalt. Detta beror främst på elkraftens betydelse för mekanisering

och rationalisering i industrin och dess lätthanterlighet och renhet i hushållen. De kraftigt ökade oljepriserna kan snarast väntas förstärka denna

tendens. En ökning med 2 96 för den totala energiförbrukningen kan således

betvda en förhållandevis begränsad ökning för olja som bränsle och en be-

tydligt snabbare ökning för elektrisk kraft. I fråga om formerna för att spara energi föreligger ett omfattande ut-

redningsmaterial i vårt land och internationellt. Det visar att det finns väsentliga sparmöjligheter även på relativt kort sikt. Dei gäller kanske främst på uppvärmningssidan både i vad gäller bostäder och andra lokaler. Un-

dersök ningar rörande konsumtionsvanor i olika länder visar att energiför-

brukningen tar en allt större del av den enskildes budget ju lägre hans inkomst är. Detta understryker angelägenheten av att söka vägar till en lägre energiåtgång i bostäder och hushåll. |

Inom industrin och samfärdseln anses en omställning mot effektivare

energianvändning ge mera betydande resultat först på längre sikt. I ett vidare perspektiv kan också strukturförändringar,t. ex. i fråga om bostadsbeståndets fördelning på tägenhetstyper, industrins lokalisering och sammansättning och transportsystemets utformning väntas ge resultat i form av sparad energi.

Jag skall i korthet sammanfatta några av de viktigaste åtgärder som nu bör föreslås i besparingssyfte.

Den pågående lån- och bidragsgivningen inom bostadsbeståndet och för

industrins byggnadsuppvärmning skall fortsätta t. v. Vidare föreslås stöd-

möjligheter för prototyper och demonstrationsanläggningar samt för ener-

gibesparingsåtgärder i anslutning till industriella processer. Användningen av energi i våra mest energikrävande industrigrenar —- järn-

och stålindustrin samt skogsindustrin — skall undersökas liksom möjlig-

heterna att utnyttja spillvärme från industri och kraftverk för bl. a. uppvärmning av bostäder.

-Förslag till lagstiftning om kommunal energiplanering skall förberedas.

Tillkomst och utbyggnad av energikrävande industri skall prövas av regeringen. Nu krävs lokaliseringstillstånd för viss resurskrävande eller mil-

jöstörande industri. Tillståndsprövningen skall i fortsättningen också avse

industri av väsentlig betydelse från cenergiförsörjningssynpunkt. -I byggnadsstadgan skall tas in bestämmelser om att bebyggelse planeras

och byggnader utformas så att hänsyn tas till behovet av energihushållning.

-Förslag kommer om en höjd energibeskattning. Högre energiavgifter blir en stimulans att spara energi. -Energisparkommittén, som tillsattes för att planera och genomföra spar-

kampanjen under vintern 1974/75, får sitt uppdrag förlängt och utvidgat.

-En bred satsning skall ske på forskning och utveckling med sikte på besparing och effektivare energianvändning.

En aktiv oljepolitik

Den andra hörnpelaren i vår energipolitik måste vara att driva en aktiv oljepolitik. Önskemålen att minska vårt beroende av importerad energi har sedan länge gått som en röd tråd genom alla energipolitiska utredningar och åtgärder. Ambitionen har genomgående varit att finna inhemska ener-

giråvaror i stället för de importerade. Framgången har tyvärr varit begränsad. Förbrukningen av oljeprodukter i Sverige ökade under perioden 1955-1970

med drygt 8 § om året. Under denna tid ökade oljans andel av den totala

energiförbrukningen i landet från knappt hälften till nära 3/4. Hälften av

oljeförbrukningen för energiändamål går till uppvärmning av bostäder m. m. och en dryg tredjedel används inom industrin. Olja används därutöver som råvara för petrokemiska produkter, smörjmedel, asfalt m. m.

Utvecklingen på den internationella oljemarknaden medgav en sådan ökning och den underlättades av en för oss gynnsam prisutveckling.

Den utveckling som tog sin början med ingången av 1970-talet och som kulminerade med händelserna vintern 1973/74 har dels lett till att de oljeproducerande länderna i väsentlig omfattning har övertagit kontrollen över råoljeproduktionen från de internationella oljebolagen och dels resulterat i en höjning av råoljepriset i exporthamn till en nivå som ligger sex till

åtta gånger högre än under 1960-talet. Utvecklingen nar medfört allvarliga konsekvenser från såväl ekonomiska som försörjningsmässiga synpunkter. I det stora flertalet konsumenttänder söker man därför efter vägar att minska det ensidiga beroendet av oljan som energikälla. Så måste även Sverige

göra.

Beroendet av oljan kan i en tid av internationell oro och internationella kriser innebära ett hot mot vårt nationella oberoende och vår neutralitets-

politik. Förbränningen av olja medför miljöförstörelse och hälsorisker genom utsläpp av bl. a. svaveldioxid och tungmetaller. På längre sikt kan också den vid förbränningen bildade koldioxiden medföra förändringar i klimatet,

som kan bli ett allvarligt hot mot våra livsbetingelser. För våra överväganden måste det också vara av betydelse att oljan är en energikälla som på sikt kan behöva sparas för länder som inte har andra möjligheter att klara sin energiförsörjning. Kostnaderna för oljeimporten slutligen innebär en stor belastning för betalningsbalansen. Jag vill erinra om att fjolårets prisökningar innebar att kostnaderna för importen av råolja och oljeprodukter steg med 8 miljarder kronor på ett år och starkt medverkade till att förändra ett stort överskott i bytesbalansen till ett avsevärt underskott.

Mot denna bakgrund anser jag det uppenbart att strävandena att begränsa vårt beroende av olja liksom strävandena att trygga försörjningen för det oljebehov som ändå kvarstår måste utgöra viktiga inslag i Sveriges energipolitik. Ett sätt att få till stånd en begränsning är de insatser på kon-

sumtionssidan för vilka jag har redogjort tidigare. Ett annat sätt vore att ta i anspråk nya energikällor som fusionskraft, solenergi, vindenergi, jord-

värme etc. Som jag också tidigare har redovisat är möjligheterna att före

1990 uppnå påtagliga energitillskott från dessa källor dock begränsade. En annan möjlighet att minska det ensidiga oljeberoendet är att öka importen av andra fossila bränsten — kol och naturgas. Världens koltillgångar är mycket stora och globalt svarar kolet för 30 96 av energiförsörjningen. I Sverige har kolförbrukningen minskat under efterkrigstiden och är nu

obetydlig. Kolimporten beräknas dock nu komma att mer än fördubblas

fram till 1985. Detta sammanhänger främst med stålindustrins, särskilt Stålverk 80:s, utbyggnad och den svenska koksproduktionen i Luleå. Även andra behov kan medföra en ökad kolimport. Kolförbränning innebär dock

miljöproblem i ännu högre grad än oljeförbränning.

Naturgas svarar för inemot 20 96 av jordens energiförsörjning. I vårt land

skulle naturgas kunna ersätta i första hand tjockolja. Våra förhandlingar

om import av naturgas har hittills inte gett positiva resultat. Man kan sannolikt inte räkna med någon betydande import av naturgas före år 1985. Om framtida norska prospekteringar norr om 62:a breddgraden skulle leda fram till fynd av naturgas kan det på längre sikt bli aktuellt med större import av naturgas till vårt land. Användandet av naturgas ger väsentligt mindre skador på miljön än olja, eftersom gasen är mycket svavelfattig.

Våra möjligheter att ersätta oljan med andra fossila bränslen är alltså

t. v. begränsade. En viss ökad användning av kol kan dock förutses. Vi måste räkna med att olja fram till sekelskiftet kommer att vara ett dominerande inslag i vår energiförsörjning. De risker som är förenade med

det höga importberoendet måste vi söka minska och kontrollera. Det förutsätter en rad åtgärder av olika slag för att trygga vår oljeförsörjning.

En integrerad oljepolitik under samhällelig ledning får många uppgifter. Jag anser att det ansvar samhället måste ta för energiförsörjningen gör det angeläget att staten medverkar i ökad utsträckning. Vad som nu är aktuellt är bl.a. följande.

Ökad oljelagring.

-Som ett komplement till statliga insatser för letning efter olja och gas

föreslås en statlig garanti intill 2 000 milj. kr. för att underlätta finansiering

av investeringar i utvinning av olja, naturgas och kol.

Utvecklande av bilaterala avtal med oljeexporterande stater. Ramavtal utgör

en god grund för avtal om leveranser av råolja och i vissa fall även oljeprodukter och naturgas till Sverige. -Samarbete med andra oljekonsumerande länder, bl. a. deltagande i det in-

ternationetla energiprogrammet (IEP) för att i samarbete med övriga OECD-

länder i ett krisläge trygga vår oljeförsörjning. -Bildande av ett statligt oljebolag för handel med råolja och petroleum-

produkter. -Statligt deltagande i raffinaderinäringen i vårt land.

En tryggad kraftförsörjning

Den tredje hörnpelaren i energipolitiken är att tillgodose vårt lands behov

av elkraft. Som jag redan har framhållit kan en årlig ökning av energiförbrukningen om 2 96 fram till år 1985 betyda en begränsad ökning för olja som bränsle och en relativt snabb ökning för elektrisk kraft. Jag erinrar om att energiprognosutredningen i sitt lägre alternativ med 2,4 26 stegring totalt likväl räknat med en årlig ökning av elförbrukningen med ca 6 9.

Vi har med nuvarande teknik tre vägar att tillgodose elkraftbehovet: ut-

byggnad av vattenkraft, utbyggnad av olje- eller kolbaserad kraft eller ut-

byggnad av kärnkraft. Valet mellan dessa är den kanske mest omdiskuterade och svårbedömda frågan i den nu aktuella energiplancringen. Jag skall därför uppehålla mig förhållandevis utförligt vid denna fråga.

Vi måste för att trygga elkraftkonsumtionen fram till år 1985, utöver redan beslutat kraftverksbyggande och utöver vad industrin kan bygga ut i mottryckskraft, räkna med en utbyggnad av elkraftproduktionen som ger ett tillskott av grovt räknat 20 TWh. Detta är över 40 TWh lägre än kraftindustrins beräkning från 1972.

Den forcerade vattenkraftutbyggnaden under 1950- och 1960-talen hade en stor betydelse för vårt samhälles utveckling till en avancerad industri-

och välfärdsstat. Däremot kunde den endast marginellt dämpa stegringen

av oljeimporten. Den totala ekonomiskt utbyggbara vattenkraften brukar uppskattas till 95 TWh. Ca 61 TWh är utbyggda eller under utbyggnad. Inom de återstående 34 TWh ryms utbyggnader, som skulle skada värden, som från naturskyddssynpunkt betraktas som omistliga av alla. Redan däri ligger en begränsning. Inom de 34 TWh ligger också de fyra norrlandsälvar, vilka enligt riksdagens uttalande inte bör byggas ut. De svarar för drygt

16 TWh.

Bland de grupper som studerat energifrågan finns en betydande opinion för att bygga ut vattenkraften. Anledningarna härtill är uppenbara. Vattenkraftproduktionen är ren, den bygger på naturtillgångar som förnyas och som vi själva kontrollerar. Men en omfattande utbyggnad måste också vägas mot de stora värden ifråga om natur och miljö som vattendragen representerar. Frågan om en utbyggnad av vattenkraft bör därför anstå till en senare tidpunkt i avvaktan på det utredningsarbete som pågår. Eftersom det tar åtta å tio år att planera och bygga större kraftstationer kommer

ett beslut år 1978 att få någon större inverkan för kraftproduktionen först

på andra sidan 1985. För tiden fram till 1985 kan tillskottet bli ca 5 TWh. främst genom kompletteringar i redan utbyggda älvar och utbyggnad av en del smärre vattendrag. Vattenkraftproduktionen skulle därmed motsvara

66 TWh. Med den förutsedda ökningen i efterfrågan aktualiseras därför under de

närmaste åren en ytterligare utbyggnad av elkraft. Den kan utgöras av kärn-

kraft eller av s. k. mottryckskraft främst baserad på fossila bränslen. Mot-

tryckskraft baserad på olja ställer sig gynnsammare än kondenskraft. Dels utnyttjas energiinnehållet i olja ungefär dubbelt så bra som i kondenskraftverk genom att det uppvärmda kylvattnet kan användas för husuppvärm-

ning. Dels blir kraftkostnaden i stora mottrycksanläggningar lägre. Kraft-

värmeintressenterna har räknat med att under tiden fram till 1985 kunna

bygga ut oljebaserad mottryckskraft i kommunerna motsvarande 4 å 6 TWh.

I oljekrisens spår söker alla industriländer efter vägar till en aktiv energipolitik i syfte att minska hittillsvarande ökningstakt i energikonsumtionen, minska oljans andel i totalförsörjningen och minska oljeimportberoendet.

I länder med en utvecklad teknologi på området har man genomgående riktat in ansträngningarna på att bygga ut kärnkraft. Enligt en OECDstudie i energifrågan som offentliggjordes i januari i år skulle OECD-ländernas kärnkraftutbyggnad mer än tiofaldigas från 1975 till 1990. Målet är en utbyggnad som skulle ge totalt över 6 000 TWh i årlig produktion.

Det kunde i och för sig te sig naturligt att Sverige liksom många andra

länder nu långsiktigt satsade på en forcerad utbyggnad av kärnkraften. Vi

har — till skillnad från andra OECD-länder — såvitt hittills känt inga nämnvärda egna tillgångar på fossila bränslen. Vi har svårigheter att importera naturgas. Vi har inte heller några stora outnyttjade reserver av vattenkraft.

Däremot har Sverige en även cfter internationella mått betydande urantillgång i Ranstad som skulle kunna täcka behovet för det nu beslutade kärnenergiprogrammet under flera hundra år. Prisutvecklingen på uran går i en riktning som gör det sannolikt att brytning av Ranstadsmalm kan bli ekonomiskt lönsam. Vi har en hög teknisk standard och en på eget utvecklingsarbete baserad kärnkrafisteknik. Och vi har genom vår väl ut-

vecklade metall- och verkstadsindustri goda förutsättningar att på längre

sikt skapa en nationell självförsörjning för en avancerad kärnkraftproduktion.

Det finns emellertid skäl som manar till försiktighet och som talar mot att man nu binder sig för ett omfattande och långsiktigt utbyggnadsprogram för kärnkraft.

Hit hör de risker som är förbundna med kärnkraftreaktorernas säkerhet och omhändertagande av utbränt bränsle. Mycket grundliga undersökningar har gjorts, både utomlands och i Sverige, av kärnreaktorernas säkerhetsproblem. De pekar på att riskerna för reaktorhaverier med konsekvenser för omgivningen är mycket små och att, även om ett sådant haveri skulle inträffa, sannolikheten för större skador på människor och djur utanför reaktorn är liten. Även om detta är den förhärskande åsikten bland experterna, finns dock även sådana som ställer sig tveksamma härtill. Erfarenheterna från kärnkraftstationer i drift är hittills relativt begränsade. De framlagda beräkningarna är trots allt kalkyler, vilkas uillförlitlighet kan behöva prövas mot bakgrund av erfarenheter av praktisk drift. Under tiden fram till 1970talets utgång kommer antalet driftår från reaktorer runt om i världen att mångdubblas. Därmed framkommer viktiga erfarenheter för kontroll av kalkyierna.

Upparbetning av utbränt bränsle för uranåtervinning m. m. och förvaring

av sådant aktivt avfall som inte kan återföras i reaktorns förbränningsprocess är delar av kärnenergins bränslecykel, som inte har genomarbetats på samma grundliga sätt som byggande av reaktorer och framställningen av bränsleelement.

I fråga om upparbetningsanläggningar anses de teoretiska problemen och konstruktionsproblemen nu vara lösta. Nya stora anläggningar är under uppförande i Förenta staterna och Europa. Överenskommelse föreligger om leverans av svenskt utbränt bränsle till ett europeiskt konsortium för upp-

arbetning. Den omfattar allt bränsle från beslutade elva aggregat.

Vid upparbetning av utbränt bränsle får man utom uran för återanvändning också plutonium och radioaktivt avfall. Plutoniumfrågan måste, oavsett om vi bygger ut kärnkraften i Sverige eller inte, lösas i ett internationellt sammanhang. Jag återkommer i ett följande avsnitt till Sveriges insatser

för att medverka till en internationell lösning av frågan om plutonium-

hanteringen.

Genom avtalet om upparbetning av våra utbrända bränsleelement behöver vi inte räkna med att förvara vårt avfall förrän tidigast fr. o. m. slutet av

1980-talet. Det råder mycket stor enighet bland experterna om att avfallet bör föras över i fast form, varigenom man väsentligt minskar risken för

spridning genom olyckshändelse. Målet i fråga om den slutliga förvaringen av avfallet är att den bör ske i fullständig isolering från biosfären och utan behov av mänsklig övervakning. Det övervägande antalet av dem som har sysslat med avfallsfrågorna, liksom även den svenska utredningen om radioaktivt avfall, anser att problemen går att lösa. Någon slutlig utvärdering av olika möjliga metoder har emellertid ännu inte gjorts och ingen metod har hittills tillämpats i full skala.

De senaste årens debatt i dessa frågor har lett till omfattande satsningar

för att lösa problemen. Vi kan också konstatera att forskare och tekniker har hunnit längre på vägen att lösa kärnenergins avfallsfrågor än motsvarande frågor beträffande andra farliga biprodukter av industrihantering som

exempelvis svavel- och koldioxid, nitrösa gaser och tungmetaller från för-

bränning av olja, kvicksilverutsläpp m. m.

Trots detta bjuder den bild jag tecknat i fråga om riskerna till försiktighet i fråga om omfattande långsiktiga kärnkraftsatsningar. Detta innebär dock inte något hinder för ett kärnkraftprogram i begränsad skala, som nu är aktuellt för Sveriges del.

Ett annat skäl som har anförts mot att nu besluta om en omfattande utbyggnad av kärnkraft är att vi ännu inte har full klarhet om kärnkraftens ekonomi. De stigande kapitalkostnaderna och de driftstörningar som har inträffat har väckt betänksamhet. Det bör emellertid framhållas att kapitalkostnaderna för kärnkraft inte stigit väsentligt mer än för andra kraftstag och att de ekonomiska kalkylerna inkluderar omfattande avbrott i driften

under de första åren. Kostnaderna för kärnkraft och vattenkraft är betydligt

lägre än för kraftproduktion som baseras på fossila bränslen. Bara en mycket

påtaglig sänkning av oljepriset skulle kunna ändra detta förhållande. Ytterligare ett starkt skäl för att inte nu binda sig för en omfattande

utbyggnad av kärnkraft är den tveksamhet som människor känner inför ett sådant steg. Den har kommit till uttryck både i den studie- och råd-

slagsverksamhet jag tidigare har talat om och i den allmänna debatten i massmedia. Ännu för några år sedan dominerade en övervägande positiv

inställning till kärnkraftens användning för fredliga ändamål. Den intensiva

debatten om kärnkraftens risker och säkerhetsproblemen har ändrat detta förhållande. En kritisk inställning till kärnkraften kommer nu till uttryck alltifrån dem som helt tar avstånd från användandet av kärnkraft till dem som redovisar en inställning präglad av tveksamhet och osäkerhet. Den första kraftiga motreaktionen mot den tidigare optimismen synes emellertid allt eftersom man satt sig in i problemen ha ersatts av en nyanserad inställning, där dock tveksamheten och försiktigheten alltjämt finns med som ett genomgående drag.

Mot den bakgrunden är det rimligt att Sverige intar en avvaktande hållning och för en försiktigare poliuk när det gäller den fortsatta utbyggnaden av kärnkraft än vad som f.n. gäller Aertalet andra Kinder. Vi bör undvika långsiktiga bindningar och sträva efter en reell handlingsfrihet så att vi, allteftersom våra kunskaper blir större och säkrare, fortfarande har alternativa handlingslinjer att välja mellan för att säkerställa vår energiförsörjning.

En bevarad handlingsfrihet ställer bestämda krav på energipolitiken. Å ena sidan måste vi med hänsyn till de långa planerings- och byggnadstiderna på åtta å tio år för större elkraftstationer fatta de beslut som är nödvändiga

för att trygga elförsörjningen fram till mitten av 1980-talet. Å andra sidan

bör vi klargöra att vi i dagens läge avstår från att fatta vissa beslut, som inom detta område skulle medfört långsiktiga bindningar.

Relativt hårda bindningar för framtiden skulle följa av beslut om att öppna nya platser för kärnkraftstationer. Vi bör därför inte nu ta ställning till sådana frågor. Jag har förut angett att vi inte heller nu bör ta ställning till frågan om utbyggnad av någon av de ännu orörda större älvarna i Norrland.

Vi bör lika litet fatta principbeslut om uppförande av upparbetningsanläggningar, anrikningsanläggningar eller anordningar för förvaring av radioaktivt avfall.

Å andra sidan medför kravet på handlingsfrihet att forskning och utveckling liksom planering på dessa områden måste fortgå. Likaså måste vi bevara och utveckla den teknologi som finns i Sverige på kärnkraftens område. Om vi underlät detta och raserade vår reaktorindustri skulle vi i realiteten frånhända oss handlingsfriheten vid den tidpunkt då vi på nytt måste ta ställning till vår energipolitik.

De utbyggnadsprogram, som ticker efterfrågan på elkraft till i början av 1980-talet, har godtagits i stor enighet i riksdagen. Under den debatt som ägt rum sista året har frågan väckts om en omprövning av utbyggnaden av de elva kärnkraftaggregaten vid Oskarshamns, Barsebäcks, Ringhals och Forsmarks kärnkraftstationer. Kritikerna har menat att om man är tveksam till en fortsatt utbyggnad av kärnkraft bör också utbyggnaden resp. driften av de nuvarande aggregaten stoppas.

De konsekvenser som ctt stopp av idrifttagna kärnkraftstationer skulle

medföra, eller som successivt skulle inträda om vi stoppade utbyggandet av påbörjade kärnkraftstationer, skulle bli ytterst allvarliga för vår syssel-

sättning och vår samhällsutveckling. Vi skulle inom de närmaste åren få

räkna med omfattande restriktioner i användningen av elektrisk kraft och risk för arbetslöshet för ca 10000 personer enbart inom de av kärnkraftutbyggnaden direkt berörda företagen. Dessutom skulle vi, som jag nyss

har berört, frånhända oss handlingsfrihet inför den fortsatta utvecklingen. Det finns ingen med teknikens hjälp framställd energiform som är helt

riskfri eller som inte har nackdelar av olika slag. Det gäller såväl fossila

bränslen som vattenkraft och kärnkraft. Utsikterna att komma till rätta

med de risker som är förbundna med kärnkraften kan betecknas som relativt goda. Skulle det komma fram nya informationer som visar att dessa slutsatser är oriktiga måste vi självfallet vara beredda att ompröva vårt ställningstagande. Såvitt nu kan bedömas finns det emellertid inte anledning tro att så kommer att ske. Vi bör därför låta det tidigare beslutade kärnkraftprogrammet fortgå enligt hittills beviljade tillstånd.

Kvar står då frågan hur den ytterligare efterfrågan på elkraft som uppstår

fram till 1985 skall kunna tillgodoses. Det finns, som jag förut har nämnt,

i huvudsak endast tre källor att tillgå: olje- eller kolbaserad kraft, vattenkraft och kärnkraft.

Utöver den ökning av mottryckskraft som jag förut angett och den utbyggnad av vattenkraften med ytterligare 5 TWh, som kan ske utan att någon allvarlig konflikt med naturvårdsintressena uppstår, behöver vi även med en stark nedpressning av hittillsvarande ökningstakt ett ytterligare till-

skott av ungefär 10 TWh.

Val av oljebaserad kondenskraft skulle innebära att en ny plats måste tas i anspråk för utbyggnaden. Nackdelarna med den oljebaserade kondens-

kraften är flera. Oljeberoendet skulle öka. Skulte vi producera 10 TWh i

oljekondenskraftverk, ökar oljebehovet med ca 2,5 miljoner ton eller i importvärde motsvarande inemot en miljard kronor per år. Elkraftsystemets känslighet för störningar medför särskilda betänkligheter att öka oljeberoendet. Oljekondenskraft drar väsentligt högre kostnader än vattenkraft och kärnkraft. Miljöstörningarna av ett oljeeldat kondenskraftverk blir betydande. Läget är i princip detsamma för kolbaserad kraft. Utbyggnad av nya olje- eller koleldade kondenskraftverk bör endast komma ifråga om andra utbyggnadsvägar är stängda.

På kärnkraftsidan kan ett tillskott av elektrisk kraft erhållas genom en

komplettering av befintliga kärnkraftstationer med ytterligare aggregat. Det

är tillräckligt med ett tillskott av två reaktorer för att erhålla ca 10 TWh.

Eftersom en försiktig utvidgning av kärnkraftproduktionen fram till år 1985 sålunda inte kräver någon ny kärnkraftstation sker inte någon nämnvärd ytterligare spridning av kärnkraftens risker eller dess miljöpåverkan. Den

binder inte heller våra handlingsmöjligheter för framtiden.

Slutsatsen blir att det tillskott av elkraft som behövs under de närmaste tio åren bör tillgodoses — förutom genom viss utbyggnad av mottryckskraft och vattenkraft — genom komplettering av befintliga kärnkraftstationer med två reaktorer. Chefen för industridepartementet kommer senare denna dag

att förorda att planläggningen för dessa reaktorer inriktas på förläggning

till Forsmarks kärnkraftstation. Den totala elkraftproduktionen skulle med

detta tillskott motsvara en efterfrågan på elektrisk energi år 1985 av ca 160 TWh, varav genom kärnkraften ca 40 96. Enbart tillskotten från de två reaktorerna skulle mer än väl täcka t.ex. hela Storstockholms totala energibehov av idag.

Internationell samverkan

Jag vill beteckna nödvändigheten av en internationell samverkan för energihushållning som den fjärde hörnpelaren för den svenska energipolitiken. Vårt lands ekonomi är en del av en internationell hushållning. Vi ställer krav på oss själva att visa internationell solidaritet. Därför måste vi ta hänsyn till andra länders behov och intressen när vi fastställer nivån för vår egen energiförbrukning och förbrukningens fördelning på olika slag av energi.

Energifrågorna är en del av råvarufrågorna och av andra globala fördelningsfrågor. Vårt stöd åt u-ländernas krav på en ny och rättvisare ekonomisk

världsordning måste ta sig uttryck bl.a. i våra ställningstaganden i olika

internationella sammanhang där de ekonomiska relationerna mellan i-länder och u-länder diskuteras. I de internationella rådslagen står energifrågorna allt oftare i centrum för intresset.

Den ekonomiska tillväxten och de materiella framstegen i industriländerna har under efterkrigstiden varit enastående. Det internationella handelsutbytet har expanderat i snabb takt, och tillsammans med utbytet av tekniska och ekonomiska nyheter blivit dominerande och omistliga förutsättningar för ckonomierna både nationellt och internationellt. En av de viktigaste faktorerna i denna snabba utveckling under efterkrigstiden har varit den

rikliga tillgången på billig energi, främst olja.

En dramatisk illustration både till den ojämna ekonomiska fördelningen mellan länderna och till den roll energifrågorna spelar för världshushållningen fick vi vintern 1973/74. Prishöjningarna på olja innebar dels en omfördelning från industriländerna till de oljeproducerande tänderna till ett årligt värde av ca 50 miljarder dollar, dels en omfördelning från icke oljeproducerande utvecklingsländer till oljeländerna om 10 miljarder dollar. Flertalet oljeproducerande länder som fick del av de kraftigt ökande in-

komsterna från oljan är u-länder. För första gången får dessa länder inkomster

som kan utgöra underlag för bättre levnadsvillkor. Samtidigt har emellertid detta medfört problem för världsekonomin. Förutsättningarna i producentländerna är inte sådana att dessa inkomster omedelbart kan investeras där, utan oljepengarna söker sig åter ut på världsmarknaden.

Det internationella valutasystemet hade redan under 1970-talets första år drabbats av en serie påfrestningar. Parallellt härmed hade inflationstakten i flertalet länder ökat. En prisstegring på olja som, om den skett gradvis

under perioden 1950-1970, inte skulle tett sig anmärkningsvärd jämfört

med prisutvecklingen i övrigt, medförde genom sitt plötsliga uppträdande 1973 att såväl tendenserna till obalans i valutasystemet som ökningen i inflationstakten förstärktes.

Prisfördyringen för oljor bidrog således starkt till att ytterligare rubba balansen i de internationella betalningarna och de industrialiserade ländernas interna ekonomier. F.n. prövas olika förslag att inrätta och bygga ut existerande finansiella arrangemang på mellanstatlig basis i syfte att underlätta den Anansiella anpassningsprocessen. Multilateral återkanalisering i internationella valutafondens (IMF) regi borde därvid vara ett huvudalternativ.

För många folkrika u-länder blev de höjda oljepriserna ytterligare en på-

frestning i en förut svår situation. Det gäller bl. a. länder som Indien, Sri Lanka, Pakistan, Bangladesh, Etiopien, Tanzania m. fl. med en sammanlagd folkmängd på närmare en miljard. De är fattiga på både olja och andra råvaror. De har därför drabbats både av de högre oljepriserna och av högre

importkostnader för varor från industriländerna. Eftersom konstgödselpro-

duktionen är baserad på olja får de dessutom räkna med svårigheter för jordbruket som ytterligare förvärrar deras livsmedelssituation. Följden har blivit att deras utvecklingsplaner allvarligt hotas. Detta drabbar i första hand de redan förut sämst lottade människorna i dessa länder.

Till de ljusa inslagen i bilden hör dock att utvecklingsländerna trots påfrestningarna av oljekrisen lyckats bibehålla sin inbördes solidaritet. Oljeproducerande stater har gett ett bistånd till övriga utvecklingsländer som proportionellt sett betydligt överstiger genomsnittet för industriländerna.

De egna problemen med inflation och arbetslöshet har gjort att många länder

ansett sig nödsakade att dra in på biståndet. I den industrialiserade världen är den kraftigt ökade svenska u-hjälpen därför i dagsläget en ganska unik företeelse.

De förändrade maktrelationer som den beskrivna utvecklingen har medfört innebär nya konfliktaniedningar och risker för kortare och längre kriser. Det är självklart att de mäktigare i-länderna på olika vägar kommer att söka hävda sina intressen och sin maktställning över energiråvaror och andra resurser. Det är också fullt möjligt att de oljeexporterande länderna använder

sin nya ställning för direkt politiska syften, så som skedde 1973/74. Dessa

förhållanden medför att risken för leveransavbrott och bristsituationer i syn-

nerhet beträffande olja kommer att kvarstå under många år.

I den oljepolitiska krisens spår upptogs förhandlingar mellan de större OECD-länderna om gemensamma åtgärder för att i viss utsträckning säkra tillförseln vid eventuella framtida leveransavbrott. Sverige har med ett neutralitetsförbehåll anslutit sig till det internationella energiorganet IEA (In-

ternational Energy Agency). Genom detta tillförsäkras vi lika god försörjning

av olja i en kris som övriga medlemsländer. Av speciell betydelse är att fördelningen sker efter på förhand överenskomna regler.

En uppgift för vårt land måste vara att medverka i lösningar av de kriser

som kan skapa djupgående internationella konflikter. Det är farligt att söka en konfrontation mellan rika och fattiga länder. mellan oljeproducenter och oljekonsumenter. Vi bör söka vägar till ökad förståelse och konstruktiv

samverkan. Vi skall bl. a. i FN arbeta i denna riktning. Vi bör också utveckla

våra förbindelser med de oljeproducerande länderna och med utvecklingsländerna över huvud taget.

Vi bör också medverka till en internationell solidaritets- och jämlikhetspolitik som leder till rättvisare fördelning av naturresurser och välstånd. En sådan utveckling förutsätter en maktförskjutning till de fattiga ländernas förmån. I den s. k. Alger-stadgan krävde u-länderna ett större mått av reellt oberoende från industrilinderna. Dessa krav behandlades av FN:s sjätte särskilda generalförsamling år 1974. Församlingen antog en deklaration om en ny ekonomisk världsordning och ett handlingsprogram som anger hur denna ordning skall genomföras. Handlingsprogrammet från förra året skall

konkretiseras och tidsbestämmas. FN:s generalförsamling kommer att hålla

en extra session i september 1975 som skall behandla hela det internationella ekonomiska samarbetet mellan i- och u-länder. Där kommer att behandlas

frågor om handel med råvaror, kontrollen över naturtillgångar, u-ländernas

industrialisering, monetära problem och mycket annat. Även institutionella frågor om u-ländernas inflytande i FN-organen torde bli aktuella. Sverige kommer att ta aktiv del i detta arbete. Regeringen har tillsatt en särskild arbetsgrupp för att förbereda det svenska deltagandet i extrasessionen. I linje med vår allmänna politik för internationell solidaritet kommer vi att stödja strävandena att ge ett större inflytande över fördelningen av världens resurser åt u-länderna.

Flertalet industriländer, och många u-länder, kommer för att säkerställa sin energiförsörjning att bygga ut kärnkraft. Denna utbyggnad kommer att äga rum oavsett vilken politik vi själva väljer att föra. Det innebär bl. a. en snabbt ökande mängd klyvbart material, bl. a. plutonium, som ett resultat av reaktordriften. Med den ökning av antalet kärnkraftverk i världen som nu kända planer utvisar, skulle plutoniumproduktionen i världen öka från

ca 9 ton/år 1975 till ca 160 ton/år 1990. Risken ligger i att materialet kan

avledas för framställning av kärnladdningar, vilket ökar de faror som följer av den militära plutoniumhanteringen.

Problemet har uppmärksammats av Sverige. Redan nu medges ingen export av reaktorer eller annan nukleär utrustning med mindre köparlandet godtar kontroll av det internationella atomenergiorganet i Wien (IAEA).

Sverige har i nedrustningskonferensen i Geneve och i FN:s generalförsamling aktualiserat frågan om de risker som är förbundna med den snabbt ökande plutoniumproduktionen från kärnkraftverk. Detta initiativ kommer att med kraft fullföljas med sikte på mellanstatliga överenskom-

melser om ökad internationetl kontroll av den fredliga användningen av

kärnenergin. Sverige kommer för sin del att göra allt för att få till stånd verkningsfulla åtgärder i detta syfte. Detta får ses som en del av Sveriges

allmänna nedrustningssträvanden som bl. a. syftar till att minska riskerna för kärnvapenkrig.

I den internationella diskussionen har under senare år lagts dramatiskt

ökad tonvikt på de globala resursfrågorna: jorden som ekologiskt system,

de gränsöverskridande miljöproblemen, de yttre gränserna för mänsklig aktivitet.

Energiomsättning i form av förbränning av olja, kol och uran medför

i princip att den globala balansen i olika avseenden förskjuts. Beräkningar visar dock att effekten av enbart den direkta värmealstringen är av måttlig storleksordning.

Förbränning av fossila bränslen (kol, olja, gas) medför emellertid andra sidoverkningar, som kan få större konsekvenser för klimatet och den globala miljön. Förbränningen är alltid i någon utsträckning förenad med utsläpp av vissa tungmetalller och stoft av olika slag. Den ger dessutom alltid upphov till en viss mängd koldioxid. Det är framför allt koldioxiden som i detta sammanhang är av intresse. En försiktig uppskattning visar att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären skulle kunna medföra allvarliga rubb-

ningar i klimatförhålandena. En fördubbling uppnås t. ex. om ca 50 år om förbränningen stiger med 5 4 per år, vilket ungefär motsvarar den hit-

tillsvarande ökningstakten.

Världens totala energiförsörjning domineras av de fossila bränslena med ungefär 30 926 kol, 50 96 olja och 20 96 naturgas. Dessa energiresurser är

inte förnyelsebara och vid fortsatta uttag på konstant eller ökande nivå kommer de förr eller senare att vara uttömda. Det är inte möjligt att med någon

precision ange tidpunkten när dessa energikällor sinar. Uppskattningarna anger vanligen några hundra år för kol och ett antal decennier för olja och naturgas. Det är emellertid troligt att klimatskäl kommer att sätta en tidigare

gräns för förbränningen än de globala reservernas storlek.

Även kärnkraften — såvät fissionskraften som fusionskraften — är i princip beroende av energiråvaror som inte är förnyelsebara. Dagens fissions-

kraftteknologi medför en uranåtgång som med nu kända resurser kan in-

nebära bränslebrist kring sekelskiftet. Om man däremot skulle kunna ut-

veckla tekniskt och samhälleligt acceptabla bridreaktorer, skulle råvarorna knappast innebära någon reellt begränsande faktor i den framtida energi-

försörjningen. Vid användningen av fusionsteknologi skulle råvarorna ur alla för mänskligheten rimliga perspektiv kunna betraktas som outtömliga.

Vad jag här har återgivit från den vetenskapliga forskningen kring dessa

frågor understryker två ting. Det är för det första nödvändigt att via forskning

öka våra kunskaper om dessa sammanhang. De industrialiserade länderna

som svarar för den helt dominerande delen av energiförbrukningen måste

för det andra med hänsyn till de oroande perspektiven i fråga om klimatpåverkan och miljökonsekvenser eftersträva en stram hushållning med olja, kol och naturgas.

Sedan länge har ett praktiskt samarbete på energiområdet ägt rum mellan

Danmark, Finland, Norge och Sverige. Det har främst avsett elenergiom-

rådet. I dag är ett mycket omfattande överföringsnät utbyggt mellan de fyra länderna. Det medför stora ekoriomiska fördelar för samtliga fyra länder

och ökar försörjningstryggheten när produktionsstörningar av olika slag eller torrår inträffar i något av länderna. Även när det gäller planeringen av produktions- och överföringsanläggningar är samverkan nu god och betydande investeringsbelopp har kunnat sparas.

Med all sannolikhet kommer stora fyndigheter av olja och naturgas att göras inom Nordsjön och angränsande norska och danska och eventuellt

svenska farvatten. Det kommer att få mycket stor betydelse för de fyra

nordiska ländernas energimark nader redan därför att såväl Sverige som Danmark och Finland är stora oljekonsumenter och att det är korta avstånd mellan Nordsjöfynden och våra marknader. Det tidigare samarbetet inom

elområdet borde kunna vidgas att omfatta samarbete även när det gäller

olje- och naturgasområdet.

Min allmänna slutsats är att tillkomsten av oljefyndigheter eller gasfyn-

digheter i norska farvatten, i Nordsjön i övrigt och i danska farvatten eller i Östersjön, utgör betydelsefulla faktorer för de nordiska ländernas energiförsörjningstrygghet och för industripolitisk samverkan. Inom de nordiska

regeringarna och nordiska rådet pågår ett omfattande arbete för att utforma

olika konkreta projekt inom dessa samarbetsområden.

Sammanfattning

Med detta har jag i korthet angett huvuddragen i den energipolitik som

jag föreslår att regeringen förordar.

Som jag tidigare har nämnt, bör vi allvarligt pröva möjligheten att minska den årliga tillväxten av energiförbrukningen till 2 96 i genomsnitt för tiden 1973-1985. Vi bör likaså allvarligt pröva att från omkring 1990 hålla förbrukningen på oförändrad nivå. Inom ramen för denna totalbild får vi räkna med att ökningstakten för elkraft blir betydligt högre än för bränsle.

Den påtagliga minskningen av tillväxten förutsätter ett aktivt program för hushållning, som spänner över ett brett fält. Den förutsätter också ett

kraftfullt program för forskning och utveckling för att spara energi.

Vi bör delta aktivt i internationellt samarbete på alla de områden jag

har nämnt i det föregående. Därigenom kan vi både främja trygghet och välfärd för vårt eget lands medborgare och bidra till att det internationella

samfundet utvecklas i riktning mot större rättvisa och sociala framsteg för

alla folk. Den angivna ökningen av 2 26 om året medför att den totala energi-

förbrukningen brutto år 1985 skulle komma att ligga drygt 110 TWh över

1973 års förbrukning. Härav täcks omkring 50 TWh genom redan fattade

beslut om utbyggnad av elproduktionen. Återstående dryga 60 TWh kan till drygt en fjärdedel tillgodoses genom ökad användning av olja och i viss mån inhemska bränslen. Denna ökning kommer delvis att resultera

1 ökad produktion av elkraft från industriella mottrycksanläggningar och kommunala kraftvärmeverk. Knappt hälften torde komma att tillgodoses genom en ökning av kolimport och en fjärdedel genom utbyggnad av vattenkraft och kärnkraft. Programmet skulle medge en årlig ökningstakt för elförbrukningen om ca 6 96. Detta innebär en kraftig dämpning i förhållande

till 1960-talets ökningstakt på mellan 7 och 8 26.

Med en sådan planering kan vi undvika långsiktiga bindningar och bevara handlingsfriheten för framtiden. På grund av de långa planeringstider som gäller på energiområdet krävs att vi år 1978 tar ställning till hur energiförsörjningen skall tryggas även efter 1985.

År 1978 bör vi i viktiga hänseenden ha ett bättre underlag för beslut

om den fortsatta energipolitiken. Den utredning som har tillkallats rörande vattenkraftutbyggnader i norra Norrland har då slutförts och dess resultat kan sammanställas med det förra året redovisade resultatet från utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand. Stiällning kan därmed tas till frågan om fortsatt utbyggnad av vattenkraften.

Vi bör då också ha fått en klarare uppfattning om kärnkraftens säkerhetsproblem och driftsekonomi genom betydligt längre erfarenheter nationellt och internationellt av kärnkraftproduktion. Aka-utredningens arbete (utredningen om förvaring av högaktivt avfall från kärnkraftverk) avslutas inom något år och bör ge underlag för en bedömning av hur vi skall lösa problemet med en långtidsförvaring av det högaktiva avfallet. Vi bör vid denna tidpunkt veta mer även om de risker som är förenade med förbränning av fossila bränslen. Möjligheterna till en framtida import av naturgas kan ha klarnat.

Vidare bör 1978 resultaten av de besparingsåtgärder som nu föreslås kunna börja avläsas. Då bör man också i viss utsträckning kunna bedöma effekterna av de föreslagna omfattande forsknings- och utvecklingsprogrammen på olika områden, även om bidragen från nya energikällor sannolikt fortfarande kommer att vara svåra att beräkna. Även den framtidsstudie på energiområdet som nyligen påbörjats bör kunna ge värdefullt material på väsentliga punkter.

Statsrådet Johansson utvecklar senare de närmare riktlinjerna för energihushållningen. Han och statsråden Carlsson och Feldt redovisar de särskilda förslag inom resp. industri-, bostads- och handelsdepartementens

verksamhetsområden som föranleds av dessa riktlinjer. Statsrådens an-

föranden och förslag redovisas i underprotokollen för resp. departement.

Statsministern hemställer att regeringen

1. föreslår riksdagen att godkänna de allmänna riktlinjerna för energi-

hushållning m. m. som han nu har förordat,

2. i en gemensam proposition förelägger riksdagen de förslag som han och övriga föredragande har lagt fram.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört

för de åtgärder som föredragandena har hemställt om.

Regeringen förordnar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagor 1-3.

GOTAB 75 6774 Stockholm 1975

Regeringens proposition 1975:30

Bilaga 1 Industridepartementet

Energi-

hushållning m.m.

såvitt avser industridepartementets verksamhetsområde

Bilaga 1 till regeringens proposition nr 30 år 1975 Prop. 1975: 30 Bilaga 1

Utdrag

INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1975-02-27

Föredragande: statsrådet Johansson

Anmälan till proposition om energihushållning m. m. såvitt avser indu-

stridepartementets verksamhetsområde

1¶Inledning

Energifrågorna har under senare år tilldragit sig ett alltmer ökat

intresse. Riskerna på kort och lång sikt för allvarliga svårigheter med tillförseln av importerad energi har blivit påtagliga. Stora prissteg-

ringar på energi medför påfrestningar för samhällsekonomin och för

enskilda. Miljö- och säkerhetsfrågor sammanhängande med produk-

tion och distribution av energi har trätt i förgrunden. Antaganden om fortsatt ökning av förbrukningen har gjort energiproblemen än mer påträngande.

Regeringen har sedan hösten 1973 inriktat sitt arbete på att lägga fram förslag till riktlinjer för energihushållningen under de närmaste 10—15 åren. Ett omfattande utredningsarbete för att få fram underlag för beslut om energipolitiska åtgärder hade redan påbörjats och har därefter intensifierats. I detta sammanhang bör nämnas riksdagens beslut våren 1973 i samband med behandlingen av anslagen till energiförsörjning m, m, angående fortsatt utbyggnad av kärnkraftverk (NU 1973: 49, rskr 1973: 184). Riksdagen beslöt att inga beslut att bygga ut kärnkraften ytterligare borde fattas förrän ett nytt, allsidigt beslutsunderlag, innefattande bl. a. information om forskningsresultat och utvecklingstendenser, hade förelagts riksdagen.

1 Riksdagen 1975.1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet tU

Energiprognosutredningen (I 1972:03; EPU) tillkallades med stöd

av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 mars 1972 för att utreda och bedöma den framtida utvecklingen på energiområdet.

Utredningen avlämnade i augusti 1973 rapporten (Ds I 1973: 2) Lä-

gesrapport från energiprognosutredningen med redogörelse för uppläggningen av utredningens arbete och redovisning av det inventeringsarbete som dittills hade utförts. Utredningen genomförde under hösten

1973 en enkätundersökning bland ett stort antal myndigheter och organisationer med sikte på att få synpunkter på och kompletteringar till det i

rapporten redovisade materialet. Synpunkter som kommit fram i enkitsvaren har beaktats i utredningens fortsatta arbete.

Utredningen har i september 1974 avlämnat sitt betänkande (SOU

1974: 64) Energi 1985 20001 med bilaga (SOU 1974: 65), innehållande

bl. a. redogörelser för specialstudier som utredningen Jåtit utföra. Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av styrelsen för

internationell utveckling, överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt (FOA), civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), statens vägverk, transportforskningsdelegationen, sjöfartsverket, luftfartsverket, transportnämnden, statens väg- och trafikinstitut, statskontoret, byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket (RRV), konjunkturinstitutet, universitetskanslerämbetet (UKA), skolöverstyrelsen (SÖ), tekniska fakulteten vid universtetet i Lund, nationalekonomiska institutionen vid universitetet i Göteborg, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för mil-

jöskydd, jordbrukstekniska institutet, kommerskollegium, statens pris-

och kartellnämnd, konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen, statens

råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens planverk, statens industriverk, statens vattenfallsverk, Sveriges geologiska undersökning (SGU), styrelsen för teknisk utveckling (STU), st2tens kärnkraftinspektion, domänverket, samtliga länsstyrelser, utredningen om kollektivtrafik i tätorter, trafikpolitiska utredningen, energiberedskapsutredningen, elutredningen, delegationen för naturgasfrågor, utredningen om radioaktivt avfall (Aka-utredningen), fullmäktige i riksbanken, AB Atomenergi, Centrala driftledningen (CDL), Föreningen för elcktricitetens rationella användning, HSB:s riksförbund ck för (HSB), Hyresgästernas riksförbund, Ingenjörsvetenskapsakade-

mien (IVA), Kooperativa förbundet (KF), Kungl. automobil klubben,

1 Betänkandet har avgetts av landshövdingen Bengt Lyberg, ordförande, civilingenjören Rolf Gradin, professorn Gunnar Hambraeus, verkställande ledamoten i statens delegation för rymdverksamhet Hans Håkansson och docenten Karl Göran Mäler. Till utredningen har varit knuten en parlamentarisk grupp bestående av riksdagsledamöterna Rolf Clarkson (m), Einar Henningsson (s), Harald Pettersson (c), Bernhard Sundelin (s), Jörn Svensson (vpk) och Rune Ångström (fp).

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 3

Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Motorförarnas helnykterhetsförbund; Näringslivets byggnadsdelegation, AB Stor-Stockholms lokaltrafik, Svensk kiärnbränsleförsörjning AB, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska busstrafikförbundet, Svenska elverksföreningen, Svenska gasföreningen, Svenska handelskammarförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska petroleum institutet, Svenska riksbyggen, Svenska vägföreningen, Svenska värmeverksföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges civilingenjörsförbund CF-STF, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), VVS-tekniska föreningen (VVS-branschen) och Ångpanneföreningen.

EPU redovisar ett högre och ett lägre alternativ för konsumtionsutvecklingen under de närmaste decennierna. Det högre alternativet motsvarar förväntad spontan utveckling utan särskilda sparinsatser medan det lägre alternativet motsvarar en nivå åstadkommen bl. a. genom sparinsatser som berör stora delar av vårt samhälle. I skrivelse den 25 november 1974 har ett antal myndigheter anmodats att yttra sig om dels möjligheterna att uppnå ytterligare besparing enligt två närmare angivna alternativ, dels åtgärder som behöver vidtas för att alternativen skall uppnås. Redogörelser för möjliga energibesparingsåtgärder m. m. har lämnats av överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, postverket, televerket, SJ, statens vägverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, transportnämnden, statens väg- och trafikinstitut, byggnadsstyrelsen, UKA, SÖ, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd, konsumentverket, ÖEF, AMS, bostadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens planverk och statens industriverk. |

I vissa fall har samråd skett med olika organisationer såsom Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och Sveriges industriförbund. Kommunförbundet har i särskild skrivelse redovisat en bedömning av möjligheterna till energibesparing inom kommunal verksamhet rörande fritidsverksamhet, vattenförsörjning och avloppsrening.

Energiprogramkommittén (I 1973: 06; EPK) tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1973 för att utarbeta förslag till forsknings- och utvecklingsprogram inom -energiområdet.

EPK har i oktober 1974 avlämnat betänkandet (SOU 1974: 72) Energiforskning?. Till betänkandet har fogats ett omfattande expertmaterial (SOU 1974: 73-76 och Ds I 1974: 8).

2 Betänkandet har avgetts av verkställande direktören Lars Lindmark, ordförande, riksdagsledamoten Staffan Burenstam Linder, professorn Gunnar Hambraeus, riksdagsledamöterna Kjell Nilsson och Bengt Sjönell, partisekreteraren Carl Tham, statssekreteraren Inga Thorsson och överingenjören Sigfrid Wennerberg.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 4

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhava-

ren, FOA, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, postverket, televerket, SJ, statens vägverk, transportforskningsdele-

gationcen, sjöfartsverket, luftfartsverket, transportnämnden, statens vägoch trafikinstitut, byggnadsstyrelsen, RRV, UKA, universiteten i Upp-

sala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå, karolinska institutet, tek-

niska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, högskolan

i Linköping, högskolan i Luleå, statens råd för atomforskning, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för samhällsforskning, SÖ,

lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, lantbrukshögskolan, jordbrukstekniska institutet, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, skogshögskolan,

statens naturvårdsverk, statens råd för skogs- och jordbruksforskning, konsumentverket, ÖEF, AMS, arbetarskyddsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens planverk, statens industriverk, statens vattenfallsverk, SGU, statens provningsanstalt, STU, statens kärnkraftinspektion, domänverket, trafikpolitiska utredningen, energiberedskapsutredningen,

elutredningen, naturgasdelegationen, Aka-utredningen, AB Atomenergi,

CDL, HSB:s riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, IVA, Jernkontoret, KF, Kungl. automobil klubben, LO, Lantbrukarnas riksförbund, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Saab-Scania AB, Svensk industriförening, Svensk kärnbränsleförsörjning AB, Svenska elverksföreningen, Svenska gasföreningen, Svenska kemiingenjörers riksförening, Svenska kommunförbundet, Svenska kraftverksföreningen, Svenska landstingsförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska natur-

skyddsföreningen, Svenska petroleum institutet, Svenska uppfinnareför-

eningen, Svenska utvecklings AB, Svenska värmeverksföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Sveriges industriförbund, Sveriges reda-

reförening, Swedisol, TCO, Vetenskapsakademien, VVS-tekniska föreningen och Ångpanneföreningen samt enskilda personer. EPK:s uppdrag utvidgades den 8 november 1974 till att omfatta bl. a. frågan om behovet av och kostnaderna för prototyper och demonstrationsanläggningar. Kommittén har den 15 januari 1975 avlämnat promemorian (Ds I

1975: 1 Energiforskning. Behov av prototyper och demonstrations-

anläggningar?. I EPK:s uppdrag har inte ingått att utarbeta förslag om organisationen av forsknings- och utvecklingsverksamheten inom energiområdet. Förslag härom har utarbetats inom industridepartementet och redovisats i pro-

memorian (Ds I 1974: 10) Organisation av forskning och utveckling in-

om energiområdet.

3 Promemorian har avgetts av överingenjören Sigfrid Wennerberg, ordförande, riksdagsledamoten Staffan Burenstam Linder, professorn Gunnar Hambraeus, riksdagsledamöterna Kjell Nilsson och Bengt Sjönell, partisekreteraren Carl Tham och statssekreteraren Inga Thorsson.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 5

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av statens strålskyddsinstitut, transportforskningsdelegationen, statskontoret, RRV, UKAÄ, ÖEF, statens råd för byggtadsforskning, ståtens' industriverk, statens vattenfallsverk, STU, statens kärnkraftinspektion, forskningsrådsutredningen, Aka-utredningen, delegationen för forskning rörande kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor (Kärnsäkforsk), AB Atomenergi, CDL, Centralorganisationen SACO/SR, IVA, LO, SAF, Svenska elverksföreningen, Svenska kraftverksföreningen, Svenska petroleleum institutet, Svenska utvecklingsaktiebolaget, Svenska värmeverksföreningen, Sveriges civilingenjörsförbund CF-STF, Sveriges industriförbund och TCO.

Petroindustriutredningen (I 1972: 04)? tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 april 1972 för att klarlägga utformningen av från samhällssynpunkt bästa möjliga struktur och utbyggnad av transport, raffinering och förädling av olja och naturgas. I maj 1974 fick utredningen genom tilläggsdirektiv i uppdrag att med förtur behandla frågan om den fortsatta raffinaderiutbyggnaden i Sverige.

Utredningen har i december 1973 avlämnat lägesrapporten (Ds I 1973: 5) Petroindustrin i Sverige, en inventering och i september 1974 delrapporten (Ds I 1974: 7) Petroindustrin i Sverige: alternativa raffinaderilägen.

Oljeprospektering AB har den 19 november 1974 lämnat en översikt över den hittillsvarande prospekteringen efter olja och naturgas på svenskt område. Petroswede AB har den 24 januari 1975 lämnat en redovisning av bolagets prospektering utomlands.

Berol Kemi AB har i februari 1975 överlämnat rapporten Metanol som drivmedel. Rapporten har utarbetats av en arbetsgrupp med representanter för jordbruks-, handels- och industridepartementen i samarbete med AB Volvo.

Närförläggningsutredningen (I 1970: 16)5 tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 mars 1970 för att utreda frågor om förläggning av kärnkraftverk för kombinerad produktion av el och värme. I mars 1971 fick utredningen tilläggsuppdrag att, närmast som underlag för arbetet med den fysiska riksplaneringen, studera även vissa frågor om bl. a. samlokalisering av kärnkraftverk och annan industri.

Utredningen har i augusti 1974 avlämnat betänkandet (SOU 1974: 56) Närförläggning av kärnkraftverk. Med hänvisning till bl. a. den uppbyggnad av resurser på kärnsäkerhetsområdet som skett under de senaste

4F.d. generaldirektören Erik Grafström, ordförande, direktören Arne Carlsson, teknologie doktorn Ingmar Eidem, riksdagsledamöterna Sven Gustafson och Karl-Erik Häll, direktören Alfred Nettelbrandt, generaldirektören Valfrid Paulsson, direktören Bengt Tengroth och förbundsordföranden Enar

5 Verkställande ledamoten i statens delegation för rymdverksamhet Hans Håkansson, ordförande, överingenjören Lars Carlbom, föreståndaren Arne Hedgran, direktörerna Yngve Larsson och Jan-Erik Ryman, kanslirådet Kjell Svensson och tekniske direktören Ingvar Wivstad.

Prop, 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 6

åren har utredningen i skrivelse den 4 december 1974 föreslagit att de frågor som omfattas av tilläggsuppdraget skall bearbetas vidare inom andra befintliga organ. Kungl. Maj:t har den 30 december 1974 beslutat att utredningens arbete skall vara avslutat.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefiilhavaren, FOA, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), statens naturvårdsverk, ÖEF, statens planverk, statens industriverk, statens kärnkraftinspektion, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala, tekniska fakulteten vid universitetet i Lund, tekniska högskolan i Stockholm, energitekniskt centrum vid Chalmers tekniska högskola, tekniska fakulteten vid högskolan i Linköping, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län, Aka-utredningen, Stockholms handelskammare, IVA, Svenska kommunförbundet, Sveriges civilingenjörsförbund, AB Atomenergi, CDL, Svenska värmeverksföreningen och Westinghouse Monitor AB.

Till kärnkraftinspektionens yttrande har fogats ett yttrande av inspektionens reaktorsäkerhetsnämnd. Länsstyrelserna har hört vissa kommuner m. fl.

Rektorsämbetet vid universitetet i Lund har, jämte tekniska fakultctens yttrande, överlämnat dels ett eget yttrande i ärendet, dels skrivelser från ett antal fakultetsledamöter, som innehåller avvikande synpunkter från dem som redovisats i fakultetens yttrande.

Rektorsämbetct vid tekniska högskolan i Stockholm har förutom yttrandet från tekniska fakulteten, som utarbetats av en för ändamålet särskilt tillsatt kommitté, överlämnat yttranden från fem sektioner.

Utredningen om radioaktivt avfall (I 1972: 08; Aka-utredningen)" tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 december 1972 för att utreda frågor om högaktivt avfall från kärnkraftverk. I maj 1974 utvidgades uppdraget till att omfatta också de frågor som rör hantering och förvaring av låg- och medelaktivt avfall.

Utredningen har i juni 1974 avlämnat lägesrapporten (Ds 1I 1974: 6) Kärnkraftens högaktiva avfall. .

Utredningarnas material kompletteras genom följande redogörelser och rapporter.

Kärnsäkforsk har den 11 november 1974 överlämnat årsrapporten Kärnsäkforsk 1973, promemorian Översikt över behovet av fortsatta forskningsinsatser rörande kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor samt yttrande över AB Atomenergis anslagsframställning för budgetåret 1975/ 76 för särskilda säkerhetsarbeten inom kärnenergiområdet.

CDL har den 13 juni 1974 överlämnat rapporten Krigsskyddad för-

6 F.d. landshövdingen Gösta Netzén, ordförande, riksdagsledamöterna Jan Bergqvist och Einar Larsson, professorn Lars-Gunnar Larsson, riksdagsledamoten John Takman, t. f. avdelningschefen Arne Westlin samt riksdagsledamöterna Anders Wijkman, Nils Erik Wååg och Rune Ångström.

Prop. 1975:30 Bilaga 1 Industridepartementet 7

läggning av kärnkraftverk samt den 31 oktober 1974 lägesrapporten Bergförläggning av kärnkraftstationer ur reaktorsäkerhetssynpunkt.

Statens kärnkraftinspektion har: den 9 september 1974 överlämnat rapporten En sammanställning av onormala händelser vid svenska kärnkraftverk och den 5 december 1974 skrivelsen Redogörelse för kvalitetsstyrningen för svenska kärnkraftverk med anledning av händelserna med nivåregleringspumpar i Ringhals 2.

Kärnkraftinspektionen har vidare i september 1974 lagt fram rapporterna (SKI 1974: 1) Kontroll av klyvbart nukleärt material och (SKI 1974: 2) Fysiskt skydd för att förhindra eller försvåra förlust av nukleärt klyvbart material. |

FOA har i april 1974 presenterat rapporten (FOA. 4 rapport C 4567- T3) Risker för kärnladdningsframställning i det fördolda. Rapporten utgör den offentliga delen av en hemlig rapport med samma titel från december 1973.

CDL-företagens beredskapsnämnd har den 22 november 1974 avgett rapporten Åtgärder mot sabotage vid värmekraftanläggningar.

Inom utrikesdepartementet har utarbetats promemorian (Ds UD 1975: 1) InternationeHt handhavande av klyvbart material.

En sakkunnig för vissa uppgifter i samband med information i energifrågor (1 1974: 04; referensgruppen för energiinformation)? tillkalla-' des med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1974. Den sakkunnige har med skrivelse den 29 november 1974 överlämnat promemorian Information i energifrågor.

Utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand (C 1972: 02) avlämnade i maj 1974 betänkandet (SOU 1974: 22) Vattenkraft och miljö3. Utredningsarbetet om förutsättningarna för och konsekvenserna av ytterligare vattenkraftutbyggnad fortsätter genom att en sakkunnig? (B 1974: 01) har tillsatts med uppgift att belysa dessa frågor beträffande norra "Norrland. Den sakkunnige har limnat en lägesrapport (Ds B 1974: 4) Vattenkraft och miljö 2.

Värmeanläggningsutredningen (Ju 1973: 06)19 har hösten 1974 avgett betänkandet (SOU 1974: 77) Värmeförsörjning enligt värmeplan med förslag till lag om allmänna värmesystem.

De nyssnämnda frågorna rörande vattenkraftutbyggnader bereds inom bostadsdepartementet i. samband med arbetet med den fysiska riksplaneringen. Värmeanläggningsutredningens förslag övervägs inom justitiedepartementet. Betänkandena och rapporten redovisas i det följande i den utsträckning de också belyser energipolitiska frågor.

Energikommittén avgav år 1970 betänkandet (SOU 1970: 13) Sveri-

7? Redaktören Per Ragnarson. SF. d. landshövdingen Ossian Sehlstedt. 9 Redaktören Sören Ekström. 10 Överdirektören Helmer Wallner.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 8

ges energiförsörjning, Energipolitik och organisation.!! I. prop. 1973: 41 angående industripolitisk verksorganisation m. m. behandlades kommitténs förslag i de delar de hade betydelse för organisationen av det föreslagna industriverket. Kommitténs förslag om upprättandet av en kontinuerlig prognos- och utredningsverksamhet anmäldes i samband med tillsättandet av EPU. Övriga förslag bör nu tas upp till behandling.

Svenska värmeverksföreningen har den 3 oktober 1972 överlämnat ett sammandrag av en utredning Möjlig utbyggnad av fjärrvärmebaserad elektrisk mottryckskraft i Sverige. Yttrande häröver har efter remiss avgetts av statens naturvårdsverk, statens planverk, statens vattenfallsverk samt CDL och Svenska kraftverksföreningen som avgett gemensamt yttrande, IVA, Svenska elverksföreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska petroleum institutet och Svenska teknologföreningen. Byggnadsstyrelsen har på eget initiativ avgett yttrande. Frågan utreds därefter gemensamt av CDL och Värmeverksföreningen. Organisationerna har den 23 januari 1975 överlämnat en skrivelse med vissa preliminära slutsatser från utredningsarbetet.

Malmö industriverk, Lunds tekniska verk och Sydsvenska kraftaktiebolaget har den 1 juli 1974 överlämnat en lägesrapport från en gemensam utredning avseende möjligheterna att överföra hetvatten från kärnkraftverket i Barsebäck till fjärrvärmesystemen i Malmö och Lund.

Den 17 december 1974 har Stockholms Kraftgrupp AB kommit in med en skrivelse avseende bl. a. möjligheterna att överföra hetvatten från ett kärnkraftverk i Haninge till Storstockholmsområdet.

Den 10 januari 1975 har statens vattenfallsverk redovisat en preliminär bedömning, som gjorts av verket i samråd med Energiverken i Göteborg, av möjligheterna att överföra hetvatten från kärnkraftverket i Ringhals till fjärrvärmesystem i Göteborg.

I december 1974 har AB Atomenergi redovisat. en lägesrapport (AE- US-134) Lågtemperaturfjärrvärme.

Ett stort antal internationella utredningar har pågått om olika energifrågor. På officiell nivå har Sverige främst medverkat i arbetet på en långsiktig energistudie inom organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). En slutrapport, Energy Prospects to 1985, har lagts fram av OECD:s generalsekreterare. Den behandlar bl. a. försörjnings- och prognosfrågor, miljöfrågor, forskning och utveckling samt energipolitiska målfrågor och internationella samarbetsmöjligheter.

En stor mängd synpunkter och förslag rörande åtgärder på energiområdet har förts fram av kommuner, organisationer, företag och enskilda.

Jag kommer att i det följande lägga fram vissa riktlinjer för energi-

11 Betänkandet har avgetts av departementsrådet Hans Håkansson, ordförande, direktören Bo Aler, generaldirektören Jonas Norrby och professorn Ingemar Ståhl.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 9

politiken som är avsedda att ligga till grund för regeringens och myndigheternas fortsatta behandling av frågor om användningen av och försörjningen med energi. |

Jag kommer vidare att hemställa att vissa förslag om åtgärder som dessa riktlinjer föranleder inom industridepartementets verksamhetsområde underställs riksdagen för godkännande.

I prop. 1975: 1 (bil. 15 s. 124, 163 och 183) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1975/76 beräkna

1. till Kostnader för vissa nämnder ett förslagsanslag av 43 000 kr.,

2. till Främjande av landsbygdens elektrifiering ett reservationsanslag av 9 000 000 kr.,

3. till Statens kärnkraftsinspektion ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

4. till Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi ett reservationsanslag av 47 900 000 kr.,

5. till Utvecklingsarbete rörande utvinning av uran ett reservationsanslag av 2 400 000 kr.,

6. till Särskilda säkerhetsarbeten inom kärnenergiområdet ett reservationsanslag av 9 200 000 kr.,

7. till Internationellt atomenergisamarbete ett förslagsanslag av 4 930 000 kr.,

8. till Kraftstationer m. m. ett investeringsanslag av 1 648 900 000 kr.

Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartemenrtet 10

2 Internationell översikt 2.1 Inledning

Energiprognosutredningen (EPU) har både i lägesrapporten och i betänkandet Energi 1985 2000 redovisat uppgifter om de förändringar som inträtt på energimarknaderna de senaste åren och om den energipolitiska planeringen i några för Sverige speciellt intressanta länder.

Energiprogramkommittén (EPK) har också redovisat uppgifter om energiförsörjningssituationen i vissa länder och speciellt om den forskning och utveckling (FoU) på energiområdet som förekommer där.

Den lägesrapport som utredningen om radioaktivt avfall (Aka-utredningen) avgett innehåller även uppgifter om internationella utvecklingstendenser m. m. på speciellt kärnenergiområdet.

Inom organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har utarbetats en studie över utvecklingen på längre sikt på energiområdet för medlemsländernas del. En inventering av energiresurser har publicerats år 1974 av organisationen Världsenergikonferensen (World Energv Conference, WEC). En rapport (Nordisk utredningsserie 1974: 26) om energisamarbetet i Norden har utarbetats av nordiska ämbetsmannakommittén för industri- och energipolitik och överlämnats till Nordiska ministerrådet i december 1974.

Den följande redovisningen grundas i huvudsak på nämnda utredningar och rapporter.

2.2 Vissa allmänna uppgifter om de globala energiflödena m. m.

I den globala energiförsörjningen dominerar råoljan med en andel av bortåt 350 76, därefter kommer kol med drygt 30 90 och därnäst naturgas med knappt 20 96 andel. Dessa s. k. fossila energiråvaror dominerar således praktiskt taget fullständigt den globala energibilden. Vattenkraft och uran spelar en avsevärt mindre roll. Uranets betydelse väntas dock komma att öka snabbt.

De globala energiflödena och världskonsumtionen av energi samt Sveriges andel därav åskådliggörs av figur 2.1 och 2.2.

Även om vi i vårt land har en hög energikonsumtion tar vi i anspråk bara en mindre del av det totala utbudet. Således utgör t. ex. vår oljeförbrukning drygt 1 70 av världens totala. I brist på egna tillgångar är vi dock helt beroende av den internationella marknaden.

Oljans andel i den globala energiförsörjningen har ökat successivt under de senaste decennierna. Detta har flera orsaker. Produktionsoch transportkostnaderna för råolja är klart lägre än motsvarande kostnader för kol och naturgas. Detta sammanhänger med att oljan på en

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 11

Vattenkraft es 7

110 > - - .

elenergi Kärnkraft 50 I omvandling

EE till elenergi

Kol VV Z I

1740 7 hh

Vv)

VV

Ö ZÄ

å = /ö

Ä —L

) == SI bränslen för

— uppvärmning, Naturgas = m.m. 1060 =

=

lj

Olja FT

2840 7

drivmedel

(bensin +

flygfotogen)

raffinering

Figur 2.1 De globala energiflödena år 1973 i Mtoe.!

gång har den lätthanterlighet, som är karakteristisk för de flytande och gasformiga tillstånden, och den koncentration av energi, som är karakteristisk för de flytande och fasta tillstånden. I många sammanhang där kol skulle kunna användas — t. ex. för uppvärmningsändamål -— är oljan lättare att hantera och dess förbränning lättare att kontrollera. Elenergins andel av den globala energikonsumtionen har ökat stadigt. Alla primärenergiformer kan omvandlas till elenergi. Elenergin är lätt att hantera både i detaljdistributionsledet och hos konsumenten. Den kan användas inom i stort sett alla förbrukningsområden men är f. n. inte ekonomiskt konkurrenskraftig för fordonsdrift.

1 Mtoe = milj. ton ekvivalent olja. Energikvantiteter av olika slag kan omvandlas efter sitt termiska innehåll och anges i det gemensamma måttet ton ekvivalent olja (toe).

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 12

Vattenkraft särnkraft

1,92 NN 0,5 7

I fä

—

Olja

47,0

ES

"eo

Naturgas

17,5 5

Världen

Vattenkraft 14,37 Kärnkraft 0,1 %

Kol och andra Ch Vv

SÅ

bränslen 12,6 55 » Oo SN Sr

Sverige Figur 2.2 Primärenergikonsumtionen i världen och i Sverige år 1971. Cirkelytan är proportionell mot energikonsumtionen.

Energiförsörjningen i olika länder har ofta helt olika karaktär med bl. a. varierande självförsörjningsgrad, oljeberoende och konsumtionssammansättning. I t. ex. Sverige och Japan svarar importerad olja för närmare tre fjärdedelar av energiförsörjningen, medan oljans andel i exempelvis Förenta staterna, Sovjetunionen och Storbritannien är mindre än hälften och i varierande omfattning täcks eller kommer att täckas

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 13

med inhemsk produktion. Kolet svarar i Sovjetunionen för cirka en tredjedel, i Förenta staterna för en femtedel och i Kina för cirka fyra femtedelar av energiförsörjningen, medan dess andel i Sverige är obetydlig och i huvudsak beroende av efterfrågan från processindustrin. I

Sverige används inte någon naturgas som i flera andra länder är en

betydelsefull primiärenergikälla.

När det gäller den internationella oljemarknaden har väsentliga förskjutningar till producentländernas förmån inträtt under 1970-talets första år, vilket tagit sig uttryck bl. a. i stora prisstegringar. Händelserna i samband med kriget i Mellersta Östern hösten 1973 och den utdragna oljebojkotten under vintern 1973/1974 illustrerade på ett drastiskt sätt hur beroende den industrialiserade världen är av en fungerande oljetillförsel.

Enligt den inventering som WEC utfört år 1974 uppgår världens kända utvinningsbara tillgångar på fossila bränslen till 760 000 Mtoe. Av dessa tillgångar utgörs 47 70 av fasta bränslen, dvs. kol och i några länder även torv, 12 90 av råolja, 6 90 av naturgas och 35 96 av olja som kan utvinnas ur oljeskiffer och tjärsand. Ett ofta använt sätt att ange reservernas storlek är att redovisa kvoten mellan tillgång och rådande årlig konsumtion. Denna kvot, som alltså anger hur många år reserverna skulle räcka om konsumtionen vore konstant, blir för dessa nu kända utvinningsbara tillgångar 156 år.

De utvinningsbara tillgångarnas storlek är emellertid starkt beroende av dels marknadspriserna, dels utvinningskostnaderna. De utvinningsbara tillgångarna ökar med andra ord vid ökat marknadspris och/eller förbättrad utvinningsteknik och därav följande lägre kostnad.

Det är därför svårt att ange den totala omfattningen av energireserverna i världen. Ett undantag kan göras beträffande tillgångarna på kol, som på grundval av geologiska studier kan anges till storleksordningen tjugo gånger de redan kända tillgångarna. Av dessa totala tillgångar beräknas ungefär hälften kunna utvinnas, Med utgångspunkt från denna beräkning av koltillgångarna blir kvoten mellan beräknade utvinningsbara tillgångar på fossila bränslen och nuvarande förbrukningsnivå ca 1600 år. I WEC:s översikt påpekas att tillgångarna på oljeskiffer och tjärsand är ofantliga, och att härur utvinningsbar olja kan ökas avsevärt om även lågvärdiga förekomster skulle exploateras, men att detta inte kan göras av ekonomiska skäl.

När det gäller uran redovisas i översikten kända tillgångar som kan utvinnas till en kostnad lägre än 26 dollar per kg. Använda i termiska reaktorer ger dessa urantillgångar 230 000 TWh!, vilket är endast 2,6 20 av den energi som kan utvinnas ur de kända tillgångarna på fossila

11 TWh = 1 terawattimme = 1 miljard kWh.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 14

bränslen. Använda i bridreaktorer ger de i stället 14 milj. TWh, vilket är ca 50 90 mer än de fossila bränslena kan ge. Om tillägg görs för thorium, som också kan användas i bridreaktorer, ökar kända tillgångar för fissionsenergi till motsvarande 18,5 milj. TWh. Kiärnbränslereserverna utgör då två tredjedelar av alla kända bränslereserver. Om förväntade men ännu ej kända tillgångar på uran och thorium räknas med blir reserverna av fissionsenergi nästan dubbelt så stora.

Världens totala vattenkraftresurser beräknas motsvara en energitillgång av 10 000 TWh per år.

Tidvatten skulle teoretiskt kunna ge totalt 26 000 TWh per år. Under den praktiska förutsättningen att endast tidvatten med större amplitud än 2 m kan utnyttjas kan emellertid endast 2 å 3 46 av den beräknade tillgången exploateras.

Den teoretiska tillgången på jordvärme som är Iagrad i vatten eller ånga på djup mindre än 10 000 m har beräknats motsvara 1 milj. Mtoce. Av tillgången intill 10 000 m djup beräknas ca 1 ce, eller motsvarande 10 000 Mtoce kunna användas för elproduktion. Om jordvärmen används för uppvärmningsändamål kan även förekomster med måttliga temperaturer utnyttjas. Mängden teoretiskt utvinningsbar energi blir då större.

Solenergin, mätt som total instrålning till jordklotet, utgör en energitillgång som är ca 20 000 gånger större än världens nuvarande totala energikonsumtion.

Den totala energin hos vindarna i atmosfären motsvarar teoretiskt 2 600 miljarder TWh per år varav ca 25 20 över land. Endast en mindre del av detta finns emellertid i luftlagren närmast jordytan.

Temperaturskillnaderna i världshaven innehåller stora energimängder. Som exempel kan nämnas att golfströmmen utanför Floridas kust har ett energiinnehåll motsvarande 180 000 TWh per år. Den totala globala tillgången är alltså oerhört stor.

WEC redogör även för omfattningen av världens energitillgångar om fusionsenergin kan utnyttjas och hävdar att litium här kan bli den resurs som begränsar möjlig energiutvinning. Med kända och som utvinningsbara betraktade tillgångar på litium kan emellertid ca 37 milj. TWh fusionsenergi utvinnas, vilket motsvarar 640 års energiförbrukning på nuvarande nivå. Om allt litium i världshaven utvinns och utnyttjas — vilket naturligtvis skulle ske till högre kostnader — blir totala till-

gången på fusionsenergi avsevärt större, 1360 miljarder TWh, vilket

med nuvarande energikonsumtion skulle räcka 20 milj. år.

WEC:s redovisning ger även uppgifter om var energireserverna finns, se tabell 2.1.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet

Tabell 2.1. Uppmätta reserver av lagrade energiformer

Fossila bränslen, Mtoe Kärnbränsle, TWh

Fasta Rå- Gas Olje- Totalt Uran, Uran och

bränslen olja skiffer, termiska thorium,

tjärsand reaktorer brid-

reaktorer

Afrika 92100 13309 5 100 2000 29500 58100 3490 000 Asien, totalt (exkl. Sovjet) 65 700 55700 10900 21600 153 900 9200 55 000

härav Mellersta Östern 700 42 700 3 700 — 47 100 200 11 000

Kina 56 000 1 800 600 21600 80000 ej känd ej känd

Japan 500 - — — 800 700 44 000 Europa, totalt (exkl. Sovjet) 61 600 = 1400 3 900 2900 69 500 14 000 2700 000

härav Östeuropa 27 000 400 400 — 27800 cj känd =ej känd

Övriga Europa 34 600 1 000 3 500 2900 42 000 14.000 2700 000 Sovjetunionen 83 800 8 400 14 600 3500 110300 cj känd = ej känd Nordamerika 127 800 7600 9600 229500 374500 124000 9325 000

härav Förenta staterna 124 200 ' 5800 : 6800 152000 288800 78900 5485 000

Canada 3 200 1100 2 300 77 500 84100 44600 = 3822 000 Sydamerika 1300 7800 1 500 600 = 11 200 3 500 1045 000 Australien (och övriga

Oceanien) 11 600 - 200 600 200 12600 29000 1742 000 Totalt (avrundat) 361 000 95000 46000 260 000 762000 229000 18 400 000

2.3 Långsiktig energistudie inom organisationen för ekonomiskt samar-

bete och utveckling |

2.3.1 Inledning

Som redan nämnts har OECD efter beslut hösten 1972 utarbetat en studie över utvecklingen på längre sikt på energiområdet för medlemsländernas del. OECD:s generalsekreterare har lagt fi fram en rapport över

studien i januari 1975.

I ett första avsnitt behandlar rapporten — med särskilt beaktande av

oljeprishöjningarnas förväntade inverkan - OECD-områdets efterfrågan på och tillförsel av energi i olika former för åren 1980 och 1985.

I ett följande avsnitt går rapporten igenom möjligheterna till en ratio-

nellare energianvändning samt därefter möjligheterna till utvinning inom OECD av bl. a. olja, naturgas och kol samt till kärnkraftproduktion.

Det avslutande avsnittet ägnas energipolitikens mål och medel, möjligheterna till ökat energisamarbete inom OECD samt relationerna till

de oljeexporterande länderna och till de icke oljeproducerande utvecklingsländerna. I det följande lämnas en sammanfattning av de delar av rapporten som är av särskilt intresse för den svenska energipolitiken. OECD:s roll beträffande energi-FoU tas upp särskilt i avsnitt 5.1.

2.3.2¶Efterfrågan och tillförsel — olika prognosalternativ

Man har inom OECD funnit situationen på energimarknaden så svårbedömbar att man inte velat utforma en entydig prognos. I stället har man valt att lägga fram flera alternativ utgående från olika antaganden

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 16

beträffande den faktor som ansetts mest kritisk, nämligen priset på importerad råolja. Man har för åren 1980 och 19853 tagit fram dels ett ”grundfall” baserat på bedömningar gjorda före oktober 1973 och utgående från råoljepriset på 1,75—3 dollar/fat!, dels två alternativ baserade på priserna 6 dollar och 9 dollar (i 1972 års penningvärde, vilket i slutet av år 1974 motsvarade 7,20 dollar och 10,80 dollar) för ett fat råolja f£. o. b. Persiska viken. Man söker visa hur efterfrågan och utbud påverkas av de förändrade priserna men man tar i huvudsak inte med i beräkningarna effekterna av eventuella statliga energipolitiska åtgärder. Vidare utgår man i princip från att bruttonationalproduktens tillväxt blir oförändrad i 6-dollar- och 9-dollarfallen. Dessa högre prisers verkan på efterfrågan har man sökt bedöma med hjälp av antaganden om energins priselasticitet inom olika användningsområden. Prishöjningarnas inverkan på tillförseln av andra bränslen liksom av olja från OECDområdet ingår också i kalkylerna.

Den genomsnittliga årliga ökningen till år 1985 av den totala energiförbrukningen för OECD-länderna uppgår i grundfallet till 4,9 26, i 6dollarfallet till 4,3 90 och i 9-dollarfallet till 3,8 20, tabell 2.2. Ett genomgående drag är att Förenta staternas siffror ligger under OECD-genomsnittet medan Japans siffror ligger över. Energikonsumtionen beräknas i 6-dollarfallet bli 5,6 20 lägre än i grundfallet år 1980 och 7,1 7 lägre år 1985. 1 9-dollarfallet blir motsvarande minskning 9,2 276 år 1980 och 12,0 96 år 1985.

Tabell 2.3 visar förändringen i olika energislags andelar i 6-dollar- och 9-dollarfallen jämfört med grundfallet.

Nuvarande höga oljepriser, dvs. 9-dollarfallet, väntas medföra att oljans andel sjunker fram till år 1980 från 57 2 till 47 20 av den totala energiförbrukningen. Till år 1985 beräknas oljeandelen sjunka ytterligare till 43 26. I stället väntas i första hand naturgasförbrukningen växa från knappt 19 4 till närmare 24 Z år 1980 och därefter sjunka något till 22 Z år 1985. Kol, som i grundfallet har en andel omkring 15 20 år 1980 och 1985, väntas öka med omkring 4 procentenheter i 9-dollarfallet. På grund av de långa utbyggnadstiderna för kärnkraft hinner de höjda oljepriserna inte påverka kärnkraftkapaciteten till år 1980. Andelen kärnkraft beräknas till 6 70 i grundfallet och 7 90 i 9dollarfallet. Till år 1985 blir skillnaden större. Grundfallet skulle då innebära en kärnkraftandel om drygt 10 20 och 9-dollarfallet drygt 13 4. Vattenkraft/jordvärme beräknas i alla tre fallen ligga kvar på en nivå av ett par procent både år 1980 och 1985.

Av tabellen kan också utläsas skillnader i de olika OECD-regionernas förutsättningar att anpassa sig till det nya läget på oljemarknaden. Inom

2 1 dollar = ca 4,00 kr. (i februari 1975). 1 ton = 7,30 fat. En enkel tumregel när dollar per fat skall översättas till svenska kronor per ton är således att multiplicera dollar per fat med 30.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 17

Europeiska gemenskapen (EG) sjunker till år 1980 oljeandelen från 66 9c i erundfallet till 49 90 i 9-dollarfallet eller med 17 procentenheter. För hela OECD-Europa beräknas motsvarande sänkning bli 16 procentenhe-

ter. För Japans del beräknas den endast bli 5,5 90. För Förenta staterna,

som redan tidigare har en jämförelsevis låg oljeandel och en stor inhemsk oljeproduktion, beräknas oljeandelen sjunka några procentenheter mer än för Japan men mindre än för Europa.

Tabell 2.2 Total tillförsel av primärenergi. Ökningstakt för grundfallet samt 6 dollar- och 9 dollarfallen 1972—1985

Förenta EG OECD Japan Totalt för staterna Europa OECD:

TTE! 1972 1 769,2 958,7 1157,5 318,3 3 463,3

1980: Grundfallet TTE 2 357,8 1 412,8 1 729,5 636,4 5 067,1 Genomsnittlig ökning 1972—1980 (2) 3,7 5,0 S,1 9,0 4,9 6-dollarfallet TTE 2 247,4 1336,8 1 632,4 576,7 4 786,0 Minskning i 74 från grundfallet —4,7 —5,4 —5,6 —9,4 —5,6 Genomsnittlig ökning 1972—1980 (70) 3,0 4,2 4,4 7,7 4,1 9-dollarfallet TTE 2 163,6 1 278,4 1 561,5 554,5 4 600,2 Minskning i 4 från grundfallet —8,2 -—9,5 —9,7 -—12,9 9,2 Genomsnittlig ökning 1972 — 1980 (25) 2,5 3,7 3,8 7,2 3,6

1985: Grundfallet TTE 2 881,0 1 785,2 2 244,9 854,1 6 420,5 Genomsnittlig ökning 1972—1985 (20) 3,8 4,9 5,2 7,9 4,9 6-dollarfallet TTE 2 667,0 1 686,4 2 121,1 758,5 5 966,6 Minskning i ?4 från grundfallet —71,4 . —S5,5 —S5,5 —11,2 —7,1 Genomsnittlig ökning 1972—1985 (20) 3,2 4,4 4,8 6,9 4,3 9-dollarfallet TTE 2 522,4 1 607,3 2 022,7 708,5 5 650,0 Minskning i 93 från grundfallet —12,4 '"-—10,0 —9,9 — 17,0 —12,0 Genomsnittlig ökning 2,8 4,1 4,4 6,3 3,8

1 TTE = totalt tillförd primärenergi i Mtoe

> Häri ingår även Australien, Canada och Nya Zeeland

Olja

År 1972 förbrukade OECD-länderna drygt 1900 Mtoe olja, varav drygt 1200 Mtoe importerades till OECD-området. Den höjning av oljepriserna som OPEC-länderna genomfört har klart förbättrat utsikterna för produktion av vanlig råolja inom OECD liksom av olja från tjärsand och syntetisk olja från skiffer. Ökad oljeletning och förbättrade utvinningsmetoder väntas medföra en sådan ökning av reserverna att en väsentlig höjning av produktionen kan tillåtas på längre sikt

2 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 18

Tabell 2.3 OECDSs energiförbrukning år 1980 och 1985 fördelad på olika energislag i 2

2. av totalt tillförd 1980

primärenergi

kol olja natur- kärn- vatten- telektri-

gas energi kraft/ citet!)

jordvärme

Förenta staterna

EG

OECD Europa

Japan

Totalt OECD:

primärenergi

kol olja natur- kärn- valten- (elektri-

gas energi kraft/ citet')

jordvärme

Förenta staterna

EG

OECD Europa

Japan

Totalt OECD?

11 24 av den totala slutliga förbrukningen

2 Häri ingår även Australien, Canada och Nya Zeeland

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 19

även om man får ta nya mer svårarbetade områden i anspråk som t. ex.

kontinentalsocklarna och Arktis, ee -

Den årliga oljeproduktionen inom OECD-området beräknäs i 9-dollarfallet till ca I 400 milj. ton år 1985. Produktionen år 1972 var närmare 700 milj. ton. Som en förutsättning i 9-dollarfallet anges att prismekanismen får verka fritt och att således t. ex. priskontrollen i Förenta staterna lättar. Vidare behövs ett stabilt ekonomiskt och politiskt klimat för de stora investeringar som krävs. Ett särskilt problem är att investeringarna kan behöva skyddas mot eventuell import av billig olja t. ex. från Mellersta Östern om priserna sänks. Detta gäller även andra investeringar inom energisektorn.

Naturgas

OECD-ländernas förbrukning av naturgas uppgick år 1972 till ca 750 Mtoe, vilket motsvarar omkring en femtedel av deras totala energiförbrukning. Ungefär en tredjedel av inom OECD-området producerad energi härrörde då från naturgas. OECD-rapporten antar att tillgängliga naturgasresurser inom OECD är tillräckligt stora för att produktionen i 9-dollarfallet skall kunna uppgå till ca 1 100 Mtoe år 1985. Liksom i fråga om oljan behövs dock ett stabilt ekonomiskt klimat för investeringarna.

Kol

Ändringarna på energimarknaden har lett till en förbättrad konkur-

renssituation för kolet. OECD-området har gynnsamma förutsättningar i fråga om kolproduktion; möjligheterna att öka produktionen begränsas inte av brist på kolreserver utan av brist på transportkapacitet, gruvutrustning och arbetskraft samt av miljöskäl.

Fram till år 1985 antas produktionen 'öka i Australien, Canada och Förenta staterna. I Europa och Japan, där kolförekomsterna är mer svårbearbetade antas produktionen komma att hålla sig i närheten av nuvarande nivå. OECD:s produktion var år 1972 670 Mtoe och beräknas i 9-dollarfallet till 880 Mtoe år 1980 och till 1050 Mtoe år 1985. Denna ökning kräver omfattande investeringar. Det sammanlagda kapitalbehovet under perioden 1974—1985 beräknas till 38 miljarder dollar i 1972 års penningvärde.

Kärnkraft

Enligt rapporten medför prishöjningarna på fossila bränslen att kärnkraft blir ekonomiskt sett betydligt gynnsammare än kol- eller oljebaserad kraft. Kärnkraftens relativt låga bränslekostnader gör det rimligt att anta att framtida ökningar av dess totala kostnader blir mindre än ökningarna för andra kraftslag. Kärnkraftverkens fördelar ur miljösynpunkt anses avsevärda jämfört med olje- och kolbaserade kraftverk.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 20

Den installerade kärnkrafteffekten inom OECD-länderna beräknas uppgå till 58 000 MW år 1974, till 206 000 MW år 1980 och till 513 000 MW år 1985. Energiproduktionen beräknas motsvara både i 6-dollaroch 9-dollarfallen 326 Mtoe år 1980 och 756 Mtoe år 1985.

I rapporten påpekas att utbyggnadsplanerna kräver åtgärder bl. a. för att säkerställa tillgången till natururan och anrikningstjänster under 1980-talet. Eftersom kärnkraft är kapitalintensivt kan vidare svårigheter möta vid finansieringen av den förutsatta utbyggnaden. Denna kan också bli lägre än beräknat i den mån den inte accepteras från olika säkerhetsaspekter.

Övrigt

Vattenkraften spelar en obetydlig roll inom OECD och den saknar nämnvärda utvecklingsmöjligheter. Jordvärme tillvaratas f.n. i mycket liten utsträckning. För att den skall kunna inta en mer framträdande plats krävs omfattande FoU-insatser.

2.3.3 Energibesparande åtgärder

OECD-rapporten behandlar även möjligheterna till energibesparing. Man inskränker sig emellertid till att behandla sådana minskningar i energiförbrukningen som kan genomföras utan påtaglig minskning av bruttonationalprodukten och utan försämring av den allmänna levnadsstandarden eller den personliga komforten.

Som utgångspunkt för bedömningen av möjligheterna återges följande tabell över energiförbrukningen inom OECD.

Tabell 2.4 Total primärenergiförbrukning år 1972 i ?7 fördelad på användningsområden och olika OECD-regioner

Omvandlingsförluster vid elproduktion 13,8 14,2 12,5 19,0

1 Bostäder, detaljförbrukning m.m.

I rapporten behandlas ett antal besparingsåtgärder. Som exempel nämns utnyttjande av spillvärme, förbättring av reglersystem, effektivare utrustning och processer i industrin, värmeåtervinning, utnyttjande av värmepumpar, sänkt inomhustemperatur, sänkt hastighet vid bilkörning, övergång till mindre bilar och till kollektivtrafik. Som medel att uppnå besparingar nämns bl. a. åtgärder i fråga om beskattning och krediter,

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 2

stöd till FoU samt administrativa föreskrifter i fråga om trafik och byggnader. ?

I OECD-rapporten uppskattas den möjliga besparingen av den totala förbrukningen av primärenergi år 1985 till 15—20 45 av förbrukningen i grundfallet samma år. Därvid har inräknats effekterna både av prisökningarna i sig och av olika statliga åtgärder. Enbart prisökningarna väntas i 9-dollarfallet leda till besparingar om 9 46 år 1980 och 12 96

år 1985. Den högre nivån 20 76 bedömer OECD vara svår att uppnå

medan 15 0 enligt OECD borde bereda föga svårigheter vid fortsatta höga encrgipriser och en besparingsinriktad energipolitik. I vissa länder kan dock krävas större ansträngningar än i andra. I bedömningen av besparingsmöjligheterna har inte räknats in de effekter ny teknologi kan ge. Om en besparingseffekt på 20 Z6 uppnås skulle den genomsnittliga årliga ökningen av energiförbrukningen inom hela OECDområdet uppgå till 3,1 % fram till år 1985.

2.3.4 Oljeimport

Rapporten avspeglar uppfattningen att det stora energipolitiska problemet för flertalet medlemsländer är deras beroende av importerad olja och prisutvecklingen på denna. Rapporten söker därför belysa i vilken mån ökad energiproduktion inom OECD och energibesparing kan minska detta beroende.

I tabell 2.5 anges den förväntade utvecklingen av oljeimporten till olika OECD-områden och totalt för OECD i de tre olika fallen. I 6dollarfallet väntas den totala importen år 1980 bli något högre och i 9-

dollarfallet påtagligt lägre än f.n. Från år 1980 till 1985 väntas en viss

ökning i 6-dollarfallet och praktiskt taget oförändrad nivå i 9-dollarfallet.

Tabell 2.5 OECD:s oljeimport i grund-, 6-dollar- och 9-dollarfaHen år 1980 och 1985 i jämförelse med 1972 års import

Mtoe Förenta EG OECD Japan Totalt för

staterna Europa OECD:

1972 254,6 580,8 718,4 247,5 1 224,3 1980

2 Minustecken innebär nettoexport 2 Häri ingår även Australien, Canada och Nya Zecland

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 22

Om oljepriserna bibehålles på nuvarande nivå skulle således oljeimporten till OECD-länderna under perioden 1980—1985 minska påtagligt jämfört med nuvarande import. Oljeprisstegringarna kan emellertid inte omedelbart slå igenom fullt ut på efterfrågan och på produktionen av substituerande energislag. Man får därför enligt rapporten under en övergångsperiod räkna med viss uppgång av importen, dock knappast mer än till 1 600 Mtoe/år, som mot slutet av detta årtionde vänder i en nedgång.

Som nämnts bedöms i rapporten en besparing av den totala energiförbrukningen år 1980 om ca 15 4 jämfört med grundfallet vara fullt möjlig. Härav hänför sig i 9-dollarfallet ca 9 90 till prishöjningarnas dämpande verkningar och resten till energipolitiska besparingsåtgärder.

I tabell 2.6 belyses inverkan av en sådan besparing på OECD-omriådets oljeimport år 1980.

Tabell 2.6 OECD:s oljeimport år 1980

Oljeimport (Mtoe)

2.3.5 Energipolitiska synpunkter

I ett avslutande avsnitt behandlar rapporten olika medel för att nå energipolitiska mål som försörjningstrygghet, rimliga energikostnader och stabila priser. Vidare diskuteras internationellt samarbete på energiområdet. I rapporten betonas vikten av att minska importberoendet genom åtgärder både för att öka energiproduktionen inom OECD och för att minska konsumtionstillväxten. Det påpekas att lägre tillväxt av förbrukningen genom besparingar har vissa fördelar framför ökad inhemsk energiproduktion som medel att begränsa importberoendet. Sådana fördelar kan vara att resultat nås på kortare tid, positiva miljöeffekter och lägre kostnader. Marknadskrafternas reaktion på de högre energipriserna medför viss energibesparing. Statliga åtgärder kan dock behövas för att motverka bristfälligheter i marknadsmekanismen. Dessutom kan statliga åtgärder vara befogade för att uppnå större besparingar än vad marknadskrafterna åstadkommer.

Som exempel på angelägna samarbetsuppgifter inom OECD nämns bl. a. fördelning av olja vid tillförselkriser, utbyte av information om åtgärder för energibesparing, samarbetsprojekt för utvinning av energitillgångar inom OECD samt FoU. Angelägenheten av förbättrade relationer till de oljeexporterande länderna betonas liksom vikten av finan-

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 23

siellt och tekniskt stöd till de u-länder som har knappa egna energitillgångar och därigenom drabbats hårt både direkt och indirekt av de höjda oljepriserna. |

2.4 Energipolitiken i vissa andra länder

2.4.1 Inledning

EPU har i lägesrapporten gjort en kort genomgång av några karakteristiska drag i energiförsörjningsmönstret och pågående planeringsarbete m. m, i Förenta staterna, Japan, Sovjetunionen, europeiska gemenskapen (EG) och de nordiska länderna. I betänkandet har sedan — mot bakgrund av främst oljekrisen -— lämnats uppgifter om reviderade energipolitiska program i Frankrike, Förenta staterna, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och de nordiska länderna. EPK:s betänkande innehåller i sammanhanget intressanta uppgifter från bl. a. Canada, Frankrike, Förenta staterna, Japan, Kina, Sovjetunionen, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och de nordiska länderna.

Utredningarnas redogörelser har i förekommande fall kompletterats med senare inkomna uppgifter.

2.4.2 Canada

Den totala förbrukningen av primärenergi i Canada uppgick år 1972 till drygt 155 Mtoe, varav huvudparten täcktes genom inhemsk produktion. Canada är nettoexportör av olja och naturgas men importerar en del av kolbehovet. När det gäller olja och oljeprodukter är Canada emellertid ännu delat på två marknader, en västlig med inhemsk oljeproduktion och en östlig som importerar olja.

Landet har stora resurser av fossila bränslen och uran. Vidare finns där världens största kända tillgångar på oljehaltig s.k. tjärsand. Utvinningsmetoderna behöver emellertid utvecklas. I december 1973 presenterade den kanadensiska regeringen förslag till en ny nationell oljepolitik. Innebörden är bl. a. att en enhetlig nationell oljemarknad skall skapas och att man jämfört med tidigare prognoser för 1980-talet skall ytterligare stärka sin självförsörjning med olja och oljeprodukter. Man avser att t.v. bibehålla kapacitet för viss avtagande oljeexport till Förenta staterna, liksom även en kanadensisk marknad för sina traditionella utländska oljeleverantörer. De viktigaste åtgärderna inom den nya oljepolitiken är att bygga en rörledning för att sammanbinda landets två oljemarknader och att bilda ett statligt oljebolag för att påskynda oljeprospektering och forskning beträffande bl. a. tjärsandens utnyttjande.

Jämsides härmed sker en stark satsning på kärnkraftutbyggnad, från ca 3000 MW installerad eleffekt år 1975 till ca 7 000 MW år 1980

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 24

och ca 21 000 MW år 1985. Federalt stöd till finansiering av nya kärnkraftverk förutses bl. a. |

I september 1974 har vidare en särskild politik för uran presenterats, innefattande bl.a. riktlinjer beträffande exporten och åtgärder för att öka uranprospekteringen. I fråga om uranexporten sägs att de inhemska kärnkraftstationernas behov skall vara tryggat långsiktigt — minst 15 år — innan export av uran kan tillåtas. Varje kontrakt om uranexport kommer att prövas utifrån detta krav.

Andra krav som skall vara uppfyllda för att exportlicens skall beviljas är att uranet exporteras i den mest bearbetade form som kan uppnås i Canada och att kontrakt inte får avse mer än tio år, eller under särskilda villkor eventuellt ytterligare fem år.

Under åren 1973 och 1974 har nya institutioner inrättats för energifrågor, t. ex. en byrå för energihushållning med uppgift att se över, föreslå och genomföra åtgärder och forskningsprogram för att nå bättre utnyttjande av energin.

Viktiga inslag i landets energipolitik är FoU avseende. såväl energiproduktion och nya energikällor — t. ex. utnyttjandet av tjärsanden — som teknik för förbättrad energianvändning.

2.4.3 Förenta staterna EPU erinrar om att Förenta staterna f. n. svarar för ungefär en tredjedel av världens totala energiförbrukning. Detta innebär att förhållandena på den amerikanska cnergimarknaden får återverkningar världen över.

Förenta staternas totala energiförbrukning uppgick år 1972 till 1 800 Mtoe. Gas, kol och olja svarar tillsammans för ca 90 20 av energitillförseln (se även uppgifter i avsnitt 2.3, tabell 1-3). Landet har mycket stora inhemska energiresurser och har tidigare i huvudsak varit självförsörjande med energi. Under senare år har emellertid import av energi skett i betydligt ökad omfattning. Prognoser som gjordes före hösten 1973 pekade på ett importbehov år 1985 av 700 milj ton olja, företrädesvis från Mellersta Östern.

Det första samlade energipolitiska programmet för Förenta staterna presenterades år 1971 och gick i huvudsak ut på att dels öka ansträngningarna att utnyttja konventionella inhemska energitillgångar — t. ex. genom förbättrade metoder att använda kol, utveckling av metoder att utvinna olja ur skiffer samt ökad utvinning av olja på kontinentalsockeln utanför landets kuster —, dels intensifiera satsningen på bridreaktorer och bygga ut landets anläggningar för urananrikning.

Våren 1973 kompletterades programmet på flera punkter i syfte att öka den inhemska produktionen av alla slags energi och att husbålla bättre med energin. Satsningar föreslogs också ske på FoU avseende bl. a. nya energikällor.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 25

Under intryck av oljekrisen har sedermera proklamerats ett särskilt energipolitiskt program, Project Independence. Innebörden av programmet är att Förenta staterna skall göras oberoende av energiimport. Tidpunkten då oberoende skall ha uppnåtts var ursprungligen år 1980 : men har senare flyttats till år 1985. Åtgärder som skall sättas in för att ersätta det förväntade importbehovet är av flera slag. Mycket omfattande ansträngningar skall göras för att öka utbudet och användningen av kol och för att producera olja från skiffer. Kärnkraften byggs ut i snabb takt, från ca 54 000 MW! installerad eleffekt år 1975 till ca 130 000 år 1980 och ca 280 000 år 1985. Uppgifter som limnats til OECD:s kärnenergiorgan, NEA, anger att ansträngningar görs att accelerera detta program ytterligare. Parallellt härmed skall besparingsåtgärder sättas in för att begränsa energikonsumtionens ökning till 2 46 om året i stället för, som tidigare förutsetts, 3,6 76 om året.

En central roll i Project Independence spelar FoU-frågorna. Ett särskilt program härför har tagits fram i december 1973. Det omfattar federala FoU-insatser om sammanlagt ca $ 10 miljarder under den närmaste femårsperioden och insatser från den privata sektorn om $ 12,5 miljarder. Av de federala satsningarna avser drygt 40 90 kärnkraftutveckling, drygt 20 20 utnyttjande av kol, knappt. 20 96 nya energiformer, ca 15 90 hushållnings- och besparingsinsatser och ca 5 96 oljeoch naturgasproduktion. Av de privata satsningarna ligger något över 35 Z på olje- och gasexploatering, ca 25 70 vardera på energibesparande åtgärder och på kolutnyttjande, 10 20 på kärnkraftutveckling och ett par 960 på nya energiformer. .

Även om Project Independence syftar till att göra Förenta staterna. självförsörjande på energiområdet har möjligheterna att nå detta mål till år 1985 satts i fråga. Även då kommer antagligen viss oljeimport att behövas. Insikten av vikten av internationellt energisamarbete föranledde bl. a. Förenta staterna att i början av år 1974 ta det initiativ som i november samma år resulterade i en överenskommelse om ett internationellt energiprogram (IEP).

I januari 1975 har president Ford i sitt årliga budskap till kongressen närmare preciserat målen för landets energipolitik. — Oljeimporten skall: skäras ned med 1 milj. fat om dagen år 1975

och 2 milj. fat om dagen i slutet av år 1977 (vilket motsvarar en

nedskärning med ca 50 resp. ca 100 Mtoe räknat på årsbasis). — Till år 1985 skall landet göras immunt mot ekonomiska påtryck-

ningar från utländska energileverantörer. — Förenta staterna måste utveckla en energiteknologi och ta fram

energitillgångar som gör det möjligt för dem att svara för en avse-

värd del av västvärldens energibehov vid :1900-talets slut.

En rad åtgärder har aviserats som skall -bidra till att nå dessa mål. Importavgifterna på råolja och oljeprodukter kommer att höjas. Ener-

1 MW = megawatt = 1000 kw.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 26

giskatt, frisläppande av priset på ny naturgas och avgift på annan naturgas, upphävande av priskontrollen på råolja samt införande av särskild skatt på oljeproducenternas övervinster aviseras. Syftet med dessa åtgärder är i första hand att sänka konsumtionen. Massiva insatser för att öka energiproduktionen förbereds samtidigt. Oljeprospekteringen på kontinentalsockeln och i Alaska kommer att intensifieras. Åtgärder för att höja kolproduktionen — bl. a. genom vissa kompromisser med tidigare fastlagda miljökrav — kommer att vidtas, Som mål för den kommande tioårsperioden anges att 250 stora kolgruvor bör öppnas, 150 stora koleldade kraftverk byggas och 20 stora fabriker för syntetiskt bränsle byggas.

En stark kärnkraftutbyggnad ingår vidare i programmet. Som mål anges här att 200 nya stora kärnkraftverk bör komma till stånd till år 1985. Kraftindustrin föreslås i detta sammanhang få två års förlängning av nuvarande investeringsskattekredit om 12 76 för att bygga kraftverk som inte eldas med naturgas eller olja.

Lagstiftning för att skydda de inhemska energipriserna mot importkonkurrens, förbättrade byggnadsstandards, isolering av 18 milj. bostäder samt bättre bränsleekonomi i nya fordon föreslås också. Samtidigt föreslås ytterligare medel bli anvisade till forskning och utveckling med målet bl. a. att år 1985 kunna producera syntetbränslen och skifferolja upp till sammanlagt 1 milj. fat om dagen.

2.4.4 Japan

Japan har, framhåller EPU, sedan länge haft en betydande import av energi. Landets egna energitillgångar, främst kol och vattenkraft, är mycket begränsade och kan inte täcka behoven. En fortsatt och ökande energiimport förutses därför.

Energipolitiken har hittills varit inriktad på att till låg kostnad trygga energibehovet för den snabba industriella expansionen. Det kan nämnas, att hela 58 20 av den japanska energikonsumtionen faller på industrin och bara 23 0 på hushållen. Särskilt på oljeområdet har strävan att trygga tillförseln varit markant och lett till bl. a. direkt deltagande i prospektering och utvinning i Mellersta Östern, Jämsides härmed har, för att i någon mån motverka importberoendet, betydande satsningar gjorts på utbyggnad av kärnkraft. Enligt de planer som hade utarbetats före oktoberkriget 1973 skulle Japan år 1985 -ha byggt upp en kärnkraftkapacitet om 60 000 MW jämfört med nuvarande knappt 2 000 MW för att därmed täcka drygt 25 960 av den förväntade konsumtionen av elenergi samma år. Även med denna planering skulle emellertid landets oljeimport stiga från ca 190 Mtoe år 1970 till ca 615 Mtoe år 1985.

Insikten om bl. a. de miljöproblem som skulle komma att följa av denna utveckling hade redan börjat göra sig gällande i den energipolitiska planeringen, när oktoberkriget och därmed oljekrisen bröt ut. I den

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 27

genomgång av energiprognoser som OECD nu har gjort (se avsnitt 2.2) har både energikonsumtionen åren 1980 och 1985 och oljeimporten räknats ner betydligt för bl. a. Japan. Utbyggnaden av kärnkraft har i stället räknats upp.

Liksom t. ex. Förenta staterna har Japan lanserat ett omfattande FoUprogram för energisektorn. I Japans s. k. solskensprojekt ingår satsningar på solenergi, geotermisk energi, syntetisk gas och vätgas samt metoder för energibesparing. Ca 90 2 av forskningsbudgeten, eller f.n. mer än 1 000 milj. kr., går emellertid till kärnenergiutveckling, varvid de största insatserna gäller nya reaktortyper, speciellt bridreaktorn.

2.4.5 Kina

Enligt EPK uppgick Kinas energiproduktion år 1973 till 400 milj. ton kol, 100 TWh elenergi (varav 20 TWh vattenkraft och resten konventionell värmekraft) och 40 milj. ton olja. I energibalansen svarar därmed kolet för 85 §c, elenergin för 5 20 och oljan för 10 2. Därvid utnyttjas också alternativa energikällor — t. ex. metangas genom fermentering av svingödsel m. m. — och små, lokala källor i stort antal — t.ex. de 50 000 små vattenkraftverk på tillsammans 500—1 000 MW, som byggts de senaste åren. Tillgångarna av kol och olja inom landet är mycket stora och anses utan vidare kunna tillgodose alla tänkbara krav på energi under lång tid framåt. Inga indikationer finns f. n. på att Kina skulle planera att basera någon påtaglig andel av sin energiförsörjning på kärnkraft.

Några uppgifter om kinesisk energi-FoU finns inte tillgängliga.

2.4.6. Sovjetunionen |

Energikonsumtionen i Sovjetunionen uppgick år 1971 till ca 740 Mtoe. Landet är självförsörjande med energiråvaror och exporterar betydande mängder kol, olja, naturgas och elenergi. 90 20 av energireserverna utgörs av kol. Landet har vidare världens största torvproduktion.

En betydande satsning görs på FoU rörande kärnkraft. Officiella uppgifter saknas om den planerade långsiktiga utbyggnaden av kärnkraftverk. År 1975 anges den installerade effekten till 6 000—8 000 MW. Det saknas även uppgifter om annan energi-FoU och om eventuella energipolitiska program.

2.4.7 Europeiska gemenskapen

Nuvarande och förväntad energikonsumtion inom EG framgår av materialet från OECD (se avsnitt 2.3).

Samarbete på energiområdet bedrivs f.n. i vissa frågor. Gemensamma bestämmelser finns t. ex. om kolsubventioner, oljelagring och information om vissa investeringar på energiområdet.

Ansträngningar att komma fram till en för EG-länderna gemensam

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 28

energipolitik har förekommit i flera år. Vid EG:s energiministrars möte i december 1974 uppnåddes enighet om vissa allmänna mål för en gemensam energipolitik.

Huvudmålet är att EG:s beroende av energiimport skall sänkas från nuvarande 63 6 till 50 96 eller om möjligt 40 7 år 1985.

Detta skall nås genom att öka utnyttjandet av kärnenergin, upprätthålla kolproduktionen på: nuvarande nivå samt stimulera kolimporten, stabilisera konsumtionen av råolja och främja utnyttjandet av naturgas. Om målet uppfylls kommer energibehovet år 1985 att tillgodoses med följande fördelning:

vattenkraft och geotermisk energi 3 kärnenergi 16—13

Beträffande nya energikällor framhålls att teknisk forskning och utveckling skall främjas för att utnyttja traditionella energiformer bättre och på lång sikt ersätta dem med nya.

Inom kärnenergisektorn anges att EG skall ha ett nät av kraftverk med en kapacitet av 160 000-200 000 MW.

För att kunna uppnå självförsörjningsmålen krävs också att energin används mera rationellt. EG anger att efterfrågan skall begränsas med omkring 15 70 genom olika sparåtgärder. Den årliga konsumtionsökningen kan därigenom minskas från nuvarande 3,8 46 till 3 20 år 1985. Dessa siffror kan dock variera från land till land. En särskild samordningskommitté med experter från medlemsstaterna skall tillsättas för frågor om rationellt energiutnyttjande.

Förberedelser för en särskild, gemensam energiforskningspolitik har också gjorts. Forskningsinsatser förutses på teknik för energibesparing, på utvinnings- och användningsmetoder för fossila bränslen, på fissionsoch fusionsteknik m. m. Denna fråga hänger sannolikt samman med hus samarbetet inom IEP utvecklar sig. Det kan erinras om att Frankrike t. v. inte deltar i IEP. . |

I Frankrike lade regeringen i mars 1974 fram en reviderad energiplan med en rad åtgärder för att dels spara energi, dels trygga energiförsörjningen. När det gäller besparingsåtgärder föreslås bl. a. en lag om isolering i bostadshus och begränsningar i rätten att värma bostadshus under sommarhalvåret. När det gäller försörjningen föreslås ökad diversifiering på olika energislag, ökad gas- och kolimport samt intensifierad utbyggnad av kärnkraft. När det gäller det franska kärnkraftprogrammet förutses enligt Aka-utredningen en ökning från 3 100 MW installerad eleffekt år 1975 till 17 000 MW år 1980 och 30 000 MW år

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 29

1985. En ytterligare accelererad utbyggnad eftersträvas emellertid enligt ' EG-kommissionens förslag, om möjligt upp till ca 57 000 MW vid slutet av år 19835.

De franska satsningarna på energi-FoU är sedan flera år av betydande storlek. I programmet ingår FoU avseende solenergi och geotermisk energi, experiment med vindkraft, fusionsforskning m. m. Frankrike torde vara det land i världen som f. n. hunnit längst med utveckling av bridreaktorn. År 1972 uppgick den totala FoU-budgeten till ca 1 800 milj. kr., varav ca 860 milj. kr. inom industrin och branschforskningsinstituten och, med medel från det statliga atomenergikommissariatet, ca 900 milj. kr. på kärnkraftforskning.

I oktober 1974 har regeringen i Förbundsrepubliken Tyskland presenterat ett nytt energiprogram där huvudsyftet, jämfört med tidigare planer, är att minska oljans roll i energiförsörjningen och öka kolets, naturgasens och kärnkraftens andelar. Bl. a. har kärnkraftprogrammet räknats upp från 18000 MW år 1980 och 40 000 MW år 1985 till 20 000 MW resp. 45 000 ä 50 000 MW. .

I januari 1974 presenterades ett särskilt program för energi-FoU. Programmet omfattar arbeten under åren 1974—1977 för sammanlagt 2 550 milj. kr., varav industrin kommer att finansiera 35 96. Tyngdpunkten — två tredjedelar av den totala medelsramen — ligger på utveckling av metoder för att ersätta olja med kol eller kolprodukter. Andra punkter i forskningsprogrammet avser teknik för prospektering och utvinning av olje- och gasfyndigheter, metoder för omvandling, transport och lagring av energi samt teknik för att nå en rationell energianvändning. Vid sidan av detta program löper under perioden 1973—1976 ett särskilt kärnforskningsprogram om totalt ca 10 miljarder kr. Tyngdpunkten ligger här på utveckling av snabba reaktorer och högtemperaturreaktorer.

I Storbritannien presenterade det nyinrättade cenergiministeriet under sommaren 1974 vissa avsnitt i en reviderad nationell energiplan. Enligt planen kommer kolets betydelse för landet att öka på nytt. Olje- och gasfyndigheterna i Nordsjön ger förhoppningar om säkrad bränsleförsörjning på sikt, varvid planen bl. a. tar sikte på ökat statligt inflytande i utvinningen. Kärnkraftutbyggnaden fortsätter — från nuvarande ca 9 000 MW installerad eleffekt till ca 13 000 MW år 1980 och 21 000 MW iår 1985. En satsning planeras ske på tungvattenreaktorer som ir baserade på inhemsk teknologi. När det gäller energi-FoU har de statliga insatserna hittills avsett uteslutande kärnenergiområdet medan industrin inkl. de statliga energiföretagen svarat för resten. Bland nya FoUprojekt som nu förbereds nämner EPK att den statliga National Coal Board har presenterat en kolplan som skulle innebära ett femårigt investeringsprogram om mer än 6 000 milj. kr. I programmet skulle t. ex. ingå utvecklingsarbeten rörande omvandling av kol.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 30

I december 1974 har ett energisparprogram presenterats med bl. a. omfattande åtgärder för att främja bättre isolering av bostäder och lån till energibesparande investeringar inom industrin.

2.4.8 De nordiska länderna

Energisituationen är mycket olika i de nordiska länderna. Danmark har inga kända primärenergitillgångar på land, och prospekteringen efter olja och gas på den danska kontinentalsockeln har hittills gett begränsade resultat. Prospektering kommer att inledas på kontinentalsockeln vid Grönland. På Grönland finns även vissa urantillgångar. Danmark är f. n. nästan helt importberoende. Främst importeras oljeprodukter. Energikonsumtionen har stigit med nästan 8 2 om året under 1960-talet. En enrergipolitisk redogörelse presenterades för folketinget våren 1974. Där erinrar regeringen om en rad centrala faktorer, som måste ingå i övervägandena om en framtida dansk energipolitik, såsom önskemålet att uppnå största möjliga effektivitet i utnyttjandet av energi, strävan att trygga försörjningen och hålla miljö- och säkerhetsrisker nere, m. m. Frågan om utbyggnad av kärnkraft har aktualiserats från kraftproducenternas sida, men den har ännu inte blivit föremål för statsmakternas beslut. Vissa organisatoriska åtgärder har vidtagits under år 1974 för att samordna energipolitiken, koordinera forskningsprojekt m. m.

Finland har ganska stora energitillgångar i sin vattenkraft och använder vid sidan därav främst importerade oljeprodukter, som i stor utsträckning hämtas från Sovjetunionen. Sedan något år importeras även naturgas därifrån. Kol, ved och i viss mån även torv, bidrar också till energiförsörjningen. Utbyggnad pågår av tre kärnkraftaggregat. Ytterligare tre planeras. F. n. pågår inom det finska handels- och industriministeriet en utredning om landets energiförsörjning under den kommande tioårsperioden.

Förslag till FoU-projekt i syfte att effektivisera energianvändningen har presenterats, men någon totalsamordning av energi-FoU-ansträngningarna planeras inte, framhåller EPK.

Island har fortfarande stora outnyttjade energitillgångar i form av vattenkraft och geotermisk energi. Dessa energislag svarar redan nu för merparten av landets energikonsumtion.

Norges energipolitik har tidigare helt betingats av landets stora tillgångar på vattenkraft och den stora andelen elenergi — ca 60 90 jämfört med knappt 20 76 i Sverige — i energikonsumtionen. Fynden av olja och gas i den norska delen av kontinentalsockeln (se figur 2.3) har gett en ny inriktning av energipolitiken. Under åren 1973 och 1974 har en rad förslag lagts fram för stortinget i olika energipolitiska frågor.

Särskilt kan nämnas att stortinget, när det gäller utvinning av oljeoch gasfyndigheterna, uttalat sig för en begränsad exploateringstakt (totalt 90 Mtoe om året) med hänsyn till verksamhetens effekter på

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 31

samhällsekonomin. Vidare förutses en successivt ökande roll för det statliga oljeföretaget Statoil. När det gäller konsumtionen av och försörjningen med el har en plan lagts fast, som innebär att man å ena sidan håller tillbaka efterfrågan — med hänsyn till att kapacitetsbrist befaras — och å andra sidan bygger ut ytterligare vattenkraft, kompletterad med värmekraft, sannolikt i form av gaseldade kondenskraftverk. Man överväger således att vidta åtgärder för att — när det gäller uppvärmning av bostäder — hålla tillbaka den övergång från olja till el som de kraftigt höjda oljepriserna medfört. Regeringen håller för sannolikt, att ett tillskott av kärnkraft kommer att behövas under senare hälften av 1980-talet, och man avser att i sin planering hålla möjligheten för ett sådant tillskott öppen. I fråga om energi-FoU har förslag lagts fram av ett särskilt energiutskott inom Norges tekniska och naturvetenskapliga forskningsråd. Förslaget omfattar bl. a. forskning inom havsteknik och prospekteringsteknk, forskning och systemstudier rörande eldistributionsnät, forskning rörande verkningsgraden i energikrävande processer och för att minska byggnaders energiförbrukning. Ett särskilt energisekretariat har föreslagits få ansvaret för samordning av energi-FoU.

2.5 Nordiskt energisamarbete

Nordiska ämbetsmannakommittén för industri- och energipolitik har den 27 december 1974 till Nordiska ministerrådet överlämnat rapporten (NU 1974: 26) Nordisk energisamarbejde — baggrund og forudszetninger. Rapporten, som har utarbetats mot bakgrund bl. a. av Nordiska rådets rekommendation nr 14/1973 angående ett nordiskt avtal om energipolitiskt samarbete, syftar till att belysa de nordiska ländernas energisituation och att klarlägga behov och möjligheter för ett fördjupat samarbete.

I rapporten pekas inledningsvis på att det föreligger betydande skillnader i fråga om produktion och förbrukning av energi mellan de nordiska länderna. Som exempel anförs bl. a. att vattenkrafttillgångarna i Island, Norge och Sverige har Jett till ett övervägande elorienterat energisystem, medan man i Danmark i högre grad använder fossila bränslen. Dessa skillnader har inte hindrat att ett värdefullt nordiskt samarbete utvecklat sig på de områden där behov förelegat, t. ex samarbetet mellan kraftproducenterna inom Nordel och regeringssamarbetet inom Nordiska kontaktorganet för atomenergifrågor. Även när det gäller det framtida samarbetet anser ämbetsmannakommittén att man bör sikta på att lösa praktiskt uppkommande behov i en pragmatisk form. Med hänvisning till de nordiska ländernas delvis olika förutsättningar framhålls att bilaterala avtal mellan länderna på konkreta områden får ses som ett naturligt led i det nordiska samarbetet.

Tidsperspektivet för rapporten går fram till år 1985. Det framhålls

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 32

emellertid att det på vissa områden finns utvecklingstendenser som pekar på nya möjligheter till nordiskt samarbete efter denna tidpunkt.

I rapporten framhålls att den ändrade energisituationen i alla de nordiska kinderna har medfört ett ökat behov av ett bättre energipolitiskt beslutsunderlag i form av statistik, prognoser, analyser och på längre sikt även energimodeller. Det arbete som inom varje land utförs på dessa områden skulle enligt ämbetsmannakommitténs mening kunna få värdefulla impulser genom en nära kontakt med arbetet i de övriga nordiska länderna.

Energiförsörjning

1 rapporten pekas på den snabba ökningen av oljeförbrukningen särskilt i Danmark, Finland och Sverige. I dessa länder utgör kärnkraft, kol och naturgas de viktigaste möjliga alternativa energikällorna. Beträffande kol anses det osäkert i vilken utsträckning de nordiska länderna kommer att kunna väsentligt öka sin förbrukning. Det synes fn. inte heller finnas möjligheter för leveranser av naturgas i större omfattning. Enligt rapporten är det inte realistiskt att räkna med att de nordiska ländernas årliga oljeförbrukning under överskådlig framtid kan bringas ned väsentligt under 1973 års nivå. Om länderna väljer att avstå från vissa alternativ som t. ex. kärnkraft leder detta nödvändigtvis till att ' strävandena efter ett minskat oljeberoende försvåras.

I de nordiska länderna utom Finland kontrollerar de stora multinationella oljeföretagen större delen av apparaten för raffinering och distribution av olja. I dessa länder pågår en löpande värdering av de stora bolagens framtida roll i oljeförsörjningen och av behovet av ökade statliga insatser på området.

Danmark och Sverige har anslutit sig till det internationella energiorganet (IEA) som upprättats inom OECD. Norge har ansökt om en särskild anknytning, medan Finland och Island beslutat att t. v. inte delta som medlemmar i detta samarbete. IEA:s arbete syftar bl. a. till fördelning av oljetillgångar i akuta krissituationer. Det framhålls i rapporten att ett motsvarande formaliserat samarbete på nordisk bas härigenom har blivit inaktuellt.

Det framhålls att inom Norden endast Norge förfogar över stora oljetillgångar. Den aktuella produktionen från Ekofisk-området sker huvudsakligen i olika enskilda oljebolags regi, och den norska staten har i allmänhet inte dispositionsrätt över denna produktion. Genom att norska staten numera kräver en andel av minst 50 2 vid nya koncessioner kommer det statliga oljeföretaget Statoil på längre sikt att få mycket betydande produktionsmöjligheter. Den samlade framtida produktionen från olje- och naturgasfyndigheter på norska kontinentalsockeln är dock enligt beslut av regering och storting begränsad till 90 milj. Mtoe om året.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 33

Den norska statliga produktionen av raffinerade produkter kan bli av intresse för de övriga nordiska länderna, eftersom den kan ge underlag för en hög försörjningssäkerhet jämfört med de alternativ som eljest står till buds. Enligt ämbetsmannakommitténs mening föreligger det på längre sikt möjligheter för ett samarbete mellan Norge och de övriga länderna på grundval av denna produktion. Det framhålls dock att eventuella förhandlingar om ett sådant samarbete torde komma att föras på bilateral bas. Det påpekas att inledande bilaterala kontakter om ett långsiktigt utbyte av oljeprodukter och elkraft redan har ägt rum mellan Norge, Finland och Sverige. Det är emellertid svårt att i dag gå in på mera konkreta överläggningar av detta slag med hänsyn bl. a. till de

betydande osäkerhetsmomenten beträffande produktionen från Nord-

sjön.

Vidare framhålls att undersökningar pågår i Norge om raffinering och marknadsföring av norska statens olja. I flera av de andra länderna övervägs frågor om raffinaderiutbyggnad och eventuellt också ett ökat statligt engagemang i oljesektorn. I rapporten betonas vikten av att man på dessa områden håller löpande kontakt mellan de nordiska länderna med sikte på att i möjligaste mån uppnå lösningar som kan underlätta ett eventuellt senare samarbete.

Beträffande naturgas framhålls att ilandföring från fält på kontinentalsockeln måste ske i så stor omfattning att hela produktionen inte kan avsättas på ett enda nordiskt lands marknad, Ett samarbete om utnyttjandet av naturgas är därför naturligt. Särskilt intressant från nordisk synpunkt är frågan om eventuella gasfynd norr om 62:a breddgraden, som skulle kunna utgöra en kraftig stimulans för en regional industriell utveckling. Det understryks dock att detta är ett långsiktigt perspektiv. Den norska regeringen har beslutat att borrningar i området skall påbörjas år 1977, och från den tidpunkt då ett eventuellt fynd görs tar det sex å sju år innan utvinningen kan börja.

Beträffande kärnenergi erinras om att det föreligger en avsevärd tidsmässig skillnad mellan de nordiska ländernas program, något som blev särskilt märkbart mot slutet av 1960-talet då planerna på utbyggnad av kärnkraftverk i Sverige och Finland blev fastare och då AB Asea- Atom bildades. Detta innebär vissa begränsningar av möjligheterna att vidga det industriella samarbetet, inkl. forskning och utveckling på det reaktor- och bränsletekniska området. Däremot kan det inom kärnbränslecykeln finnas ett betydande utrymme för samarbete beträffande såväl utveckling som industriell verksamhet. Härför talar bl. a. att konkurrensfaktorn inom kärnbränsleindustrin har en relativt liten betydelse. En nordisk samverkan inom delar av bränslecykeln kan för de enskilda länderna utgöra ett möjligt alternativ till nationell försörjning eller beroende av utomnordiska försörjningskällor. Det framhålls att ett ställ-

3 Riksdagen 1975. I saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 34

ningstagande till frågan är avhängigt av politiska beslut rörande kärnkraften i de olika länderna.

Det finns enligt ämbetsmannakommitténs mening anledning att undersöka även möjligheteran till ökat samarbete mellan de nordiska ländernas

säkerhetsmyndigheter, utöver det samarbete som redan sker i reaktor-

säkerhetsfrågor på grundval av NARS-avtalet.

Energianvändning

Möjligheterna till energibesparingar uppmärksammas nu i alla de nordiska länderna, Ämbetsmannakommittén pekar särskilt på att användningen av mottryckskraft för fjärrvärmeproduktion eller industriella ändamål i Danmark, Finland och Sverige kan medföra betydande besparingar. De forsknings- och utvecklingsuppgifter som föreligger på detta område bör tas upp även 'i nordiskt sammanhang. Vidare föreslås att möjligheterna för ett industrisamarbete beträffande energikrävande produktionsprocesser undersöks närmare, liksom utnyttjandet av spill-

värme från industriprocesser. or

Med hänvisning till att de största besparingsmöjligheterna i alla de nordiska länderna torde finnas i fråga om lokaluppvärmning pekar ämbetsmannakommittén även på vissa samarbetsmöjligheter på byggområdet,

Forskning och utveckling

I rapporten framhålls att ökad forskning och utveckling spelar en viktig roll i de nordiska ländernas energipolitik. Med hänsyn till att det ofta krävs stora resurser kan en samordning av insatserna både på det nordiska och det internationella planet visa sig fördelaktig. Som exempel på tänkbara områden för nordiskt samarbete anges användning. av energi till lokaluppvärmning och inom industrin, energiekonomisk forskning samt utnyttjandet av kommunalt och industriellt avfall till energiändamål. Ämbetsmannakommittén hänvisar även till att de nordiska industriförbunden i en särskild rapport till Ministerrådet om energiför- ' sörjning och energiekonomi har uttryckt önskemål om att bidra till lösningar av aktuella forsknings- och utvecklingsuppgifter på området.

Beträffande utformningen av ett nordiskt forsknings- och utvecklingssamarbete framhålls att Nordforsk lämpligen skulle kunna förmedla samarbete inom den mera grundläggande energiforskningen. Samarbete på konkreta utvecklingsområden skulle i betydande grad kunna förmedlas genom Nordisk industrifond, som numera har energiteknik som ett prioriteterat område. I andra fall kan dén naturliga lösningen vara att samarbetet inriktas på koordinering av forskningsprogram och fördelning av uppgifter mellan nationellt finansierade organ.

Prop. 1975:30 Bilaga 1 Industridepartementet 35

Institutionella frågor |

I rapporten erinras om att energisamarbete liksom övrigt samarbete mellan de nordiska regeringarna är inordnat i Ministerrådets struktur. De för energipolitiken ansvariga ministrarna sammanträder regelbundet som ministerråd, och ämbetsmannakommittén har flera möten om året. Energifrågor av intresse för två eller flera av länderna kan tas upp, och nya uppgifter för det nordiska samarbetet kan snabbt föras fram till ' politiskt beslut i Ministerrådet. Enligt ämbetsmannakommitténs uppfattning har denna struktur visat sig lämplig för behandlingen av energipolitiska frågor.

Ämbetsmannakommittén ser inget behov av nordiska organ för samarbete på speciella områden utöver de befintliga, främst Nordel och Nordiska kontaktorganet för atomenergifrågor. Detta utesluter dock inte att vissa ändringar i dessa organs organisations- och arbetsformer kan visa sig nödvändiga som en följd av att nya samarbetsuppgifter tas upp.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 36

3 Översikt beträffande statlig verksamhet och organisation på ener-

giområdet

3.1 Bakgrund

Behovet av åtgärder från samhällets sida för att kontrollera och styra utvecklingen inom energisektorn har under de senaste tio åren bl. a. lett till en tidvis omfattande prognos- och utredningsverksamhet. Särskilt angeläget har det ansetts vara att ha tillgång till god statistisk och välgrundade prognoser som underlag för de energipolitiska åtgärderna.

År 1964 uppdrog dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, åt särskilt tillkallade sakkunniga att kartlägga läge och utvecklingsperspektiv på energiområdet och därvid även undersöka behovet av energipolitiska åtgärder. De sakkunniga, som antog namnet energikommittén, avgav år 1967 rapporten (Ds Fi 1967:8) Sveriges energiförsörjning 1955—1985 och år 1970 slutbetänkandet (SOU 1970: 13) Sveriges energiförsörjning Energipolitik och organisation.

Rapporten innehåller dels en analys av energikonsumtionens utveckling mellan åren 1955 och 1965 och dess sammansättning år 1965, dels en prognos för energikonsumtionen 1965-1975 och en uppskattning av konsumtionsutvecklingen 1975—1985. Vidare redovisas energibalanser, som åskådliggör konsekvenserna på tillförselsidan. Denna rapport har i stor utsträckning utgjort underlag för andra prognoser inom energisektorn och för berörda delar av långtidsutredningarna. Den har också tjänat som utgångspunkt för energiprognosutredningens (EPU) arbete.

Energikommittén hade även i uppdrag att överväga vilka åtgärder som kunde komma att erfordras från statsmakternas sida för att bidra till en gynnsam utveckling inom energisektorn och att därvid bl. a. även undersöka behovet av organisatoriska åtgärder för att samordna statens energipolitiska verksamhet. Denna del av utredningsuppdraget redovisas i kommitténs slutbetänkande, som innehåller förslag om ett energipolitiskt program med följande huvudpunkter. — Inrättande av ett centralt energiorgan under industridepartementet

med funktion som statens utrednings-, berednings- och tillsynsorgan

för energifrågor. — Komplettering och utvidgning av koncessionslagstiftning för energi-

produktion och energidistribution till att omfatta alla anläggningar

av väsentlig betydelse för energiförsörjningen. — Införande av krav på planer för värmeförsörjningen i tätbebyggda

områden, s. k. värmeplaner. — Komplettering av lagstiftning till skydd för energikonsumenterna

mot eventuell monopolprissättning. — Upprättande av en fortlöpande prognos- och utredningsverksamhet

för energisektorn samt utveckling av energistatistiken.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet | 37

Frågan om en fortlöpande prognos- och utredningsverksamhet och utveckling av energistatistiken avgjordes i mars 1972 då Kungl. Maj:t lämnade bemyndigande att tillkalla EPU för att bl. a. inleda dessa arbeten. Som betonades i direktiven för EPU var behovet av verksamheten bestående, men den kunde inte då organiseras i permanenta former eftersom myndighetsorganisationen för näringspolitiska och energipolitiska uppgifter var föremål för beredning. Utredningen skulle emellertid lägga upp sitt arbete så att en övergång till en mer permanent organisationsform kunde ske smidigt. Utredningens sekretariat skulle sedermera kunna införlivas i en ny organisation.

I prop. 1973:41 om industripolitisk verksorganisation behandlades även energikommitténs övriga förslag.

Då framhölls bl. a. — i likhet med vad kommittén påpekat — angelägenheten av att de energipolitiska resurserna på myndighetsplanet koncentrerades och förstärktes och att verksamheten breddades till en bevakning av hela energiområdet. Kommitténs förslag om en utvidgad koncessionslagstiftning och en statlig prövning av kommunala värmeplaner borde emellertid övervägas ytterligare. Frågan om en organisation på energisäkerhetsområdet, som hade tagits upp av kommerskollegieutredningen 1 betänkandet (SOU 1971: 69) Näringspolitiken — ny verksorganisation, kunde inte heller avgöras slutligt. Förändringarna i rådande organisation borde därför t.v. begränsas men samtidigt utformas så, att en utvidgning av de energipolitiska uppgifterna och en omorganisation av säkerhetsarbetet underlättades.

Mot bakgrund härav förordades att en enhet för energifrågor skulle upprättas inom industriverket. Energienbeten skulle redan i inledningsskedet få erforderliga resurser även för prognos- och utredningsverksamhet. Dessa resurser skulle dock ställas till EPU:s förfogande tills EPU slutfört sitt uppdrag, vilket beräknades ske under år 1974.

Riksdagen biföll förslaget (NU-1973: 54, rskr 1973: 225).

Överväganden om energikommitténs förslag att komplettera och utvidga koncessionslagstiftningen 'har därefter skett inom industridepartementet. Arbete för att belysa olika aspekter på denna fråga har även uppdragits åt särskilda sakkunniga. Vad gäller särskilt elområdet kan erinras om elutredningen (I 1971: 01) som tillkallades efter Kungl. Maj:ts bemyndigande i maj 1971 för att utreda frågor om eldistributionens och elproduktionens organisation. Vad gäller regler om distribution m.m. av fjärrvärme samt energikommitténs förslag om värmeplaner och om skydd mot monopolprissättning har utredningsarbete skett inom en av statsrådet Lidbom efter bemyndigande i februari 1973 tillkallad utredning, värmeanläggningsutredningen (Ju 1973: 06). Denna utredning har slutfört sitt uppdrag. Dess betänkande redovisas översiktligt i avsnitt 8.3.1.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 38

3.2 Nuläge

Frågor rörande den allmänna energipolitiken sorterar under industridepartementet, som handlägger ärenden om bl. a. energiförsörjning och teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete.

Åtgärder rörande oljelagring och andra energiberedskapsåtgärder liksom rörande priskontroll av bl. a. oljeprodukter hör till handelsdepartementets verksamhetsområde. Miljö- och naturskyddsfrågor samt frågor i anslutning till den fysiska riksplaneringen är exempel på verksamheter som bedrivs inom andra departements områden och som ofta har betydelsefulla energipolitiska aspekter.

De påfrestningar som energiförsörjningen utsattes för under hösten 1973 och vintern 1974 ledde till att regeringen beslöt att i det uppkomna läget förstärka samordningen av den energipolitiska verksamheten. Dels inrättades en särskild försörjningsberedning under ledning av chefen för handelsdepartementet för samordning av frågor om energiförsörjningen på kort sikt, dels tillsattes en energipolitisk delegation för att samordna arbetet inom olika departement när det gäller långsiktiga frågor inom cnergiområdet. För att få ett forum för diskussion och samråd om både de kortsiktiga och de långsiktiga energifrågorna och deras betydelse för samhällsekonomin i dess helhet tillkallades också ett särskilt energiråd.

På myndighetsnivå finns en rad organ som i varierande omfattning arbetar med eller berörs av de energipolitiska frågorna. Vissa åtgärder har vidtagits på senare år för att uppnå en samlad och rationell myndighetsorganisation. Hit hör bl. a. inrättandet år 1973 av industriverket som redan har nämnts. Industriverket har ålagts energipolitiska uppgifter av tre slag, nämligen dels den allmänna prognos- och utrednings- : verksamheten för energisektorn i dess helhet, dels den verksamhet som avser säkerhetskontroll m. m. av elektriska anläggningar samt materialkontroll och standardisering inom elområdet, dels koncessions- och bidragsfrågor inom elområdet. Verket handlägger vidare ärenden om reglering av priset på elektrisk ström. För sådana frågor finns också en särskild nämnd, prisregleringsnämnden för elektrisk ström.

Till industridepartementets område hör även frågor om tillsyn och säkerhetsinspektion enligt atomenergilagen (1956: 306, ändrad senast 1972: 179) och enligt lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ändrad senast 1973: 569).

Tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen är statens kärnkraftinspektion. Inspektionen har även till uppgift att avge utlåtanden i bl. a. koncessions- och tillståndsärenden. Inspektionen har härutöver "vissa uppgifter av mera allmänt rådgivande och beredande natur och bereder vidare ärenden rörande det internationella atomenergisamarbetet.

Tillsynsmyndighet enligt ellagen är industriverket som enligt vad nyss sagts bl. a. utfärdar säkerhetsföreskrifter för elektriska starkströms-

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet : 39

anläggningar. Verket är chefsmyndighet för statens elektriska inspektion, som är den lokala organisationen för tillsyn av sådana anläggningar.

Inom industridepartementets verksamhetsområde finns vidare myndigheter som bland sina övriga uppgifter även har uppgifter av betydelse för energiområdet. Exempel härpå är Sveriges geologiska undersökning (SGU), som bl. a. bedriver uranprospektering, och styrelsen för teknisk utveckling (STU), som är den centrala förvaltningsmyndigheten för statens stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete inom bl. a. behovsområdet energiteknik.

För att handha ett särskilt, fyraårigt forsknings- och utvecklingsprogram finns f. n. delegationen för forskning rörande kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor (Kärnsäkforsk).

Inom industridepartementets område har vidare statens vattenfallsverk, vid sidan av sin primära uppgift som producent och distributör av elkraft, vissa energipolitiska myndighetsuppgifter. Vattenfallsverket skall således verka för en rationell elkraftförsörjning inom riket. Detta sker bl. a. genom att verket svarar för utbyggnad, drift och underhåll av stamlinjenätet, dvs. kraftöverföringsledningar för 220 kV och högre spänning. Verket skall dessutom i samråd med andra myndigheter ombesörja beredskapsplanläggning av rikets elkraftförsörjning. I detta sammanhang kan även erinras om krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, som behandlar frågor om skydd av sådana anläggningar mot brand- och bombskador samt skydd av deras personal.

Viss statlig verksamhet på energiområdet bedrivs i bolagsform. Staten deltar, genom = vattenfallsverket och TLoussavaara-Kirunavaara AB (LKAB), i den prospektering efter olja och naturgas, som Oljeprospektering AB (OPAB) bedriver i Sverige och på den svenska kontinentalsockeln, liksom i verksamheten inom Petroswede AB, ett bolag som bildats för prospektering utomlands. Ett särskilt halvstatligt bolag, Östgas AB, undersöker förutsättningarna för naturgasimport till Sverige. Vidare är staten genom vattenfallsverket delägare i Svensk kärnbränsleförsörjning AB, som har till syfte att främja landets försörjning med kärnbränsle genom exempelvis samordnad upphandling och i AB Kärnkraftutbildning, som handhar utbildning och träning av driftpersonal vid kärnkraftstationer. AB Atomenergi, som är helt statsägt, svarar för forsknings- och utvecklingsverksamhet inom främst kärnenergiområdet. För kommersiell verksamhet avseende reaktorer och reaktorbränsle svarar det halvstatliga företaget AB Asea-Atom, Det statliga Uddcomb Sweden AB levererar annan väsentlig utrustning för kärnkraftverk.

Måinga andra statliga verksamheter, som bedrivs inom andra departements områden, har betydelse även för energiområdet. Här kan särskilt nämnas överstyrelsen för ckonomiskt försvar (ÖEF), som under handelsdepartementet har det centrala ansvaret för planeringen av landets försörjningsberedskap beträffande bl.a. importerade bränslen. I

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 40

ÖEF:s uppgifter ingår även att svara för ransoneringsförberedelser på bränsleområdet. Motsvarande förberedelser på drivmedelsområdet ålig-

ger under kommunikationsdepartementet transportnämnden och på elkraftområdet vattenfallsverket. ÖEF har det samordnande ansvaret. Frågor om ransoncringsorganisation, ett samordnat ransoneringssystem, informationsberedskap m. m. samt om lagstiftningen på området är f. n. föremål för översyn inom energiberedskapsutredningen (H 1974: 03) och ransoneringslagsutredningen (H 1974: 02).

När det gäller statligt stöd till forskning och utveckling som bl. a. av-

ser energiområdet kan särskilt erinras om verksamheten vid transportforskningsdelegationen, som är knuten till kommunikationsdepartemen-

tet, statens råd för byggnadsforskning, som är knutet till bostadsdeparte-

mentet, samt statens råd för atomforskning och statens naturvetenskap- Jiga forskningsråd, vilka är knutna till utbildningsdepartementet.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 41

4 Fnergikonsumtionens utveckling 4.1 Hittillsvarande utveckling och nuläge

Denna redogörelse har hämtats från energiprognosutredningens (EPU) betänkande Energi 1985 2000. Uppgifterna för år 1974 har lämnats av statens industriverk.

Sveriges energipolitik sådan den hittills utformats har varit inriktad på att ge en säker och billig försörjning med både elenergi och bränslen för att lämna konsumenterna fritt val mellan olika energiformer. Sverige har därvid haft en fördel av vattenkraft som ger elenergi till låga kostnader och med stor leveranssäkerhet.

I Sverige har en övergång från fasta till flytande bränslen skett i snabb takt under hela efterkrigstiden — sannolikt påskyndad både av ett lågt pris och av de fördelar flytande bränslen erbjuder jämfört med fasta. Denna utveckling har varit likartad för hela Västeuropa men gått långsammare i länder med egen kolproduktion.

Sverige importerade år 1973 ca 80 Z av förbrukad energi, och av importen utgjordes ca 90 26 av råolja eller petroleumprodukter. Landet påverkas därför direkt av de internationella marknadsförhållandena när det gäller import av bränslen. Elförsörjningen är däremot till stor del oberoende av import. Den hittills utbyggda vattenkraften ger under normalår cen elproduktion av ca 57 TWh/år. År 1973 var vattenkraftproduktionen 60 TWh till följd av större vattentillrinning än normalt. Landets totala elförbrukning var år 1973 ca 78 TWh, vilket innebär att vattenkraften svarade för ca 75 96 av elförsörjningen. Resten av elproduktionen baserades i huvudsak på olja.

Sveriges energiförbrukning har under perioden 1955—1972 ökat med i genomsnitt 4,6 20 per år. Energiförbrukningens fördelning på energislag och dennas förändring framgår av tabell 4.1.

Tabell 4.1 Totalt tillförd energi

Lutar, ved och

vedavfall 2,5 15 2,7 10 3,0 8 2,9 8 —-—0,5 —-21 —1,7

Totalt 16,2 100 26,0 100 34,9 100 35,5 100 —4,9 -— 6,1 =0,9

1 Av oljeprodukter har för elproduktion förbrukats 1965 0,35 Mtoe;:1970 2,7 Mtoe och 1972 3,0 Mtoe.

2 Vattenkraften har värderats efter sitt termiska energiinnehåll. Om motsvarande mängd skulle ha producerats i värmekraft skulle oljeförbrukningen härför ha varit 1965 13,5 Mtoe, 1970 15,0 Mtoe och 1972 16,0 Mtoe,

3 Inkl. netto elimport 1970 0,4 Mtoe; 1972 0,2 Mtoe.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 42

Tabell 4.2 Sveriges energibalans 1973 (preliminär, lager- och temperaturkorrigerad)

Tillförd energi Omvandlad energi Industri

Kalo- 102 m? 108 Brutto Verkn Netto Netto Brutto Verkn

rital 102? Gceal — resp grad = 10: TWh Jesp grad

Andelar

Den svaga ökningen under perioden 1970—1972 är helt hänförlig till den låga aktiviteten i vår samhällsekonomi.

En preliminär energibalans för år 1973 redovisas i tabell 4.2. Den visar en ökning av den förbrukade energin jämfört med år 1972 på ca 4,5 7 till ca 38 Mtoe. Händelserna i slutet av år 1973 avspeglas i förbrukningen först år 1974. I tabell 4.3 redovisas förbrukningen för år 1973 och preliminära uppgifter för år 1974,

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 43

Samfärdsel Övrigt Nyttiggjord encrgi Netto Brutto Brutto Verkn Netto Brutto Brutto Verkn Netto Brutto 10? | Verkn Andel 10: 10: resp grad 10: 10: resp grad 10: 10: Gcal grad 0 Gceal Gceal enhet 95 Geal Geal enhet XX Gceal — Gcal VA

6,1 9,4 64 25 0,1 0,5 8390 60 42,8 71,3 49,0 60,3 21,9 42,7 — 57,0 19 30 0,1 0,2 4575 70 29,8 42,5 — 72,6. 72,8 32,5

31,6 333 2,0 90 1,5 1,7 28,5 95 23,3 24,5 — 56,7 83,3: 25,4 0,3 0,3

1 Beräknad exkl. omvandlingar. 215 ?4 förluster i vattenkraftstation. : 70 2 förluster i processer från uran till elkraft. < Beräknad på total producerad kraft. 5 Denna post del av annan förbrukning. $ Inkl. omvandling.

Tabell 4.3 Energiförbrukningen 1973 och 1974 (preliminära uppgifter)

1973 1974

Mtoe TWh Mtoe TWh

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 44

En detaljerad analys av orsakerna till de senaste decenniernas förbrukningsökning fordrar ett studium av många olika samhällssektorer. Vissa analyser har gjorts i anslutning till prognosarbetet, som dock främst tagit sikte på sådana förändringar som kan väntas.

I fråga om utvecklingen under 1960-talet kan nämnas följande. Den totala energikonsumtionen var år 1960 ca 19,3 Mtoe och år 1970 32,0 Mtoe, dvs. den ökade med 5,2 Z per år eller med 66 2 på tio år. Fördelningen på de olika konsumtionssektorerna framgår av tabell 4.4.

Tabell 4.4 Energikonsumtionen under 1960-talet

1960 1970 Ökning under 1960-

Mtoe Mtoe talet

Mtoe 24 Aa

En jämförelse med utvecklingen i andra avseenden än beträffande energikonsumtionen för de olika sektorerna ger en belysning av vad som orsakat den ökade energiförbrukningen. Beträffande övrigsektorn är den förbättrade bostadsstandarden den mest påtagliga förändringen och inom samfärdselsektorn det ökade bilbeståndet. Denna förbättrade standard har möjliggjorts av en produktionsutveckling inom industrin som kunnat ske med ett minskande energiutnyttjande per produktionsenhet.

Industriproduktionen ökade under 1960-talet med 6,9 76 per år, medan energiförbrukningen ökade med 5,1 26 per år. Industriproduktionen bar alltså byggts ut samtidigt som den specifika energiåtgången blivit mindre trots att energipriserna varit låga. En fortgående omstrukturering av industrin har skett där dock de särskilt energikrävande branscherna bibehållit sina andelar av den totala produktionen.

Inom samfärdselsektorn kan över hälften av den ökade energiförbrukningen förklaras av ökad personbilstäthet. Förbättrade prestanda hos bilarna motverkas av ökande vikt och starkare motorer. Den genomsnittliga bensinförbrukningen per bil synes ha varit relativt konstant sedan 1950-talet. |

Inom övrigsektorn är det svårt att finna säkra relationer mellan energiförbrukningen och andra faktorer. De uppskattningar som kan göras är skäligen grova. I sina huvuddrag belyser de ändå olika faktorers betydelse för energiförbrukningen i samband med uppvärmning.

Den totala bostadsvolymen, mätt i antal rumsenheter, ökade under

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet oo AS

1960-talet med ca 2,4 96 per år. Med hänsyn till att energiförbrukningen för uppvärmning påverkas av ytan av ytterväggar, grund och yttertak har den ökade bostadsvolymeh gett upphov till en ökning av energiförbrukningen för uppvärmning med ca 1,4 9 per år.

En höjd inomhustemperatur ger enligt mätning som Svenska Riksbyggen utfört en ökad bränsleförbrukning med 5 42 per grad genomsnittlig temperaturhöjning. Riksbyggen har konstaterat en årlig stegring av inomhustemperaturen med 0,3? C per år. Skulle detta gälla för hela landet och för hela 60-talet skulle det motsvara en förbrukningsökning med ca 1,5 Sö per år.

Enbart den förbättrade utrymmesstandarden och den höjda inomhustemperaturen skulle alltså motsvara drygt 50 26 av övrigsektorns förbrukningsökning.

4.2 Energiprognosutredningens betänkande

4.2.1 Utredningens inriktning

EPU framhåller att dess uppgift inte har varit att framlägga förslag till energipolitiska beslut. Arbetet har helt inriktats på att ange och analysera tänkbara alternativ för den framtida utvecklingen på energiområdet. EPU konstaterar inledningsvis att den väntade utvecklingen inom flertalet samhällssektorer ställer ökande krav på en säker energitillförsel, En tillväxt av energiförbrukningen är därför att vänta — om än i långsammare takt än tidigare — och arbetet har i första hand inriktats på att analysera denna energikonsumtionsutveckling.

Utredningen har sett det som en huvuduppgift att presentera ett fylligt material för att ge en mångsidig belysning av energifrågorna. Detaljerade analyser för de tre sektorerna industri, samfärdsel och övrig förbrukning redovisas. Ett stort antal specialstudier kring olika frågeställningar har utförts och presenterats i form av bilagor till betänkandet.

Utredningen har i olika detaljfrågor gjort en rad bedömningar, vilka i viss mån har styrt arbetets inriktning. De viktigaste av dessa bedömningar ir:

tillväxten av energiförbrukningen är i avgörande grad direkt beroende av utvecklingen inom andra samhällssektorer,

energiförsörjningen kan för de kommande 10—12 åren endast baseras på redan nu i stor skala utnyttjade energiformer och teknik, dvs. petroleumprodukter, vattenkraft och kärnkraft samt för framtiden eventuellt naturgas och kol,

förbrukningsökningen totalt förväntas i framtiden bli långsammare än den varit under de senaste decennierna.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 46

4.2.2 Allmänna förutsättningar och utgångspunkter för prognoserna

I fråga om de allmänna förutsättningarna beträffande prisutvecklingen på energi erinrar EPU om att de höjda råoljepriserna har medfört en allmän höjning av prisnivån för energi, vilket i sin tur påverkar konsumtionsutvecklingen. Ett framtida råoljepris (i fast penningvärde) som ligger ungefär på nivån från sommaren 1974, dvs. 270—330 kr. per ton, har bedömts vara en rimlig utgångspunkt för prognoserna. Elpriserna bestäms av de långsiktiga marginalkostnaderna för produktion och distribution. Detta antas komma att gälla även fortsättningsvis och utredningen har ingående diskuterat hur anläggnings- och driftkostnader för elanläggningar kan komma att utvecklas. Med den väntade prisutvecklingen på fossila bränslen kommer elproduktionen i kärnkraftverk att leda till ett väsentligt lägre elpris än om elproduktionen sker i fossilbränsleeldade verk. Detta gäller även om avsevärda kostnadshöjningar till följd av särskilda säkerhetsåtgärder i kärnkraftverk medräknas.

Utgångspunkten för EPU:s prognoser är att samhällsutvecklingen i stort bestämmer förbrukningen av energi för olika ändamål. EPU konstaterar att anspråken på energi hänger samman med utvecklingen av vår materiella levnadsstandard. En fortgående ökning av industriproduktionen och en utökad transportvolym innebär således ökade anspråk på energi. Också fördelningen av en höjd levnadsstandard och dess spridning till olika grupper har betydelse.

Detta innebär dock inte att EPU funnit entydiga samband mellan energiförbrukningen och den totala ekonomiska aktiviteten, uttryckt t. ex. som bruttonationalprodukt. Energiprognoserna har därför i stället baserats på bedömningar eller antaganden om utvecklingen av industriproduktion, transportförsörjning, volym av bostäder och andra byggnader osv. En analys av den specifika åtgången av energi och hur denna påverkas av förändrade priser, teknisk utveckling och andra faktorer har genomförts. Speciellt har fördelningen mellan elenergi och bränslen undersökts under olika förutsättningar.

EPU har utarbetat sina prognoser utifrån fyra alternativa förutsättningar, som har valts för att tillsammans ge en bild av tänkbara utvecklingsmöjligheter. Alternativen utgår dels från två energikonusmtionsnivåer som sammanhänger med olikheter i antaganden om den allmänna sambhällsutvecklingen, dels från två varianter beträffande produktions- och tillförselsidan vilka sammanhänger med ställningstagandet till ytterligare kärnkraftutbyggnad och till beroendet av import av olja.

I alla alternativ eftersträvas en säker produktion och tillförsel av energi med beaktande av miljö-, beredskaps- och säkerhetsmässiga förhållanden. Konsumenten kan under givna förutsättningar i princip fritt

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 47

välja energiform. Den höjda prisnivån på energi består och medför bl. a. att energin utnyttjas effektivare.

Alternativ I innebär en obehindräd konsumtionsutveckliäg till följd

av att oförändrade tillväxtmål inom samhällsekonomin skall tillgodoses. En fortsatt utbyggnad sker av kärnkraften,

Alternativ 2 innebär samma ambition beträffande tillväxtmål men energiförsörjningen måste ske utan ytterligare kärnkraftutbyggnad, vilket då kräver en avsevärd ökning av importen av fossila bränslen.

Alternativ 3 innebär en lägre ambition beträffande tillväxtmål inom samhällsekonomin och en strävan att minska bränsleimporten, bl. a. genom fortsatt kärnkraftutbyggnad.

Alternativ 4 innebär en lägre ambition beträffande tillväxtmålen och en energiförsörjning utan ytterligare Kärnkraftutbyggnad.

EPU har inte närmare undersökt möjligheterna till och konsekvenserna av ett lågenergialternativ som förutsätter att energikonsumtionen inte ökar. EPU har emellertid ansett det värdefullt att försöka inventera, sammanställa och översiktligt analysera de mer eiler mindre utarbetade beskrivningar av lågenergisamhällen som presenterats i den allmänna debatten under de senaste åren. EPU har därför låtit utföra en studie i ämnet, vilken fogats som bilaga till EPU:s betänkande.

EPU anser att det är svårt att definiera begreppet lågenergisamhälle, bl. a. därför att en mångfald av idéer, förslag och ansatser till analyser samlats in under ett gemensamt begrepp. EPU gör dock ett par försök till preciseringar som ansluter till den förda debatten:

Den totala energiförbrukningen i Sverige får efter en viss övergångstid (10—20 år) — under vilken energiförbrukningen till följd av den tidigare utvecklingen fortsätter att öka — inte överstiga en given nivå (t. ex. dagens eller 1960 års). Den fortsatta samhällsutvecklingen måste anpassas efter detta både genom konsumtionsbegränsningar och lämplig inriktning av produktionssystemet.

Den samlade energiförbrukningen i Sverige får inte vara större än att anspråken på de resurser som utnyttjas kan tillfredsställas under lång tid (i ett fortvarighetstillstånd). Det innebär att kontinuerliga energikällor som vattenkraft, solenergi, vindkraft, växande bränslen (ved, halm), avfall etc. skall stå för energitillförseln, och att tillåten konsumtionsnivå blir beroende på hur effektivt dessa energiformer på sikt kan utnyttjas.

EPU anför att en genomgång, som den EPU låtit göra, inte kan bli fullständig eller uttömmande. Den slutsats som enligt EPU kan dras är dock att den omställning av hela samhället som fordras för att åstadkomma en utveckling mot ett lågenergisamhälle fordrar ingrepp och centralstyrning av ett slag som inte förekommit i svensk politik åt-

minstone under hela 1900-talet.

EPU anser det önskvärt att föra vidare och fördjupa analysen kring vissa frågeställningar i anslutning till föreslagna lågenergisamhällen. En

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 48

sådan analys har redan inletts inom ramen för den energiframtidsstudie som påbörjats under våren 1974 av energipolitiska delegationen och sekretariatet för framtidsstudier vid statsrådsberedningen.

4.2.3 Energikonsumtionens utveckling sektorvis Utredningen delar upp förbrukningen på sektorerna industri, samfärdsel och övrigt. Industrins totala energiförbrukning var 1970 153,6 TWh (13,21 Mtoe) fördelat på 33,2 TWh el och 10,4 Mtoe bränslen. Detta motsvarade 41 46 av den totala slutliga förbrukningen av energi. Denna andel har under lång tid varit relativt konstant. Under perioden 1955—1970 ökade industrins produktionsvolym med i genomsnitt 6,4 26 per år. Industrins energiförbrukning ökade under samma period i medeltal 4,9 20 per år. Den genomsnittliga ökningstakten för el var 6,2 90 och för bränslen 4,3 76 per år. EPU har bedömt industrins utveckling för tiden fram till år 1985 utifrån 1970 års långtidsutredningsmaterial. Utvecklingen efter år 1985 har antagits följa samma mönster. För de mest energiförbrukande branscherna har detaljstudier utförts, t. ex. för massa- och pappersindustrin och järn- och metallverken som tillsammans svarar för mer än hälften av industrins direkta energikonsumtion. De enkiter som genomfördes vid uppföljningen 1973 av 1970 års långtidsutredning (LU 70) angav för perioden 1972—1977 en ökning av produktionsvolymen med 6,5 4 per år för hela industrin. Även om en viss avmattning nu väntas under 1980-talet bedöms en produktionsvolymutveckling motsvarande ca 6 Zo per år vara en rimlig utgångspunkt för ett högre tillväxtalternativ. En tillväxt på ca 4 76 per år ger på motsvarande sätt en utgångspunkt för en lägre energiprognos. I alla alternativ väntas en ökande andel elenergi genom att en fortgående rationalisering och automatisering förutses. Med de energipriser som förutses räknar EPU däremot endast i begränsad omfattning med användning av el för processvärmning. Skillnaderna i fördelning mellan el och bränslen mellan de olika alternativen blir därför begränsade. Liksom tidigare väntas energikonsumtionen öka långsammare än produktionen. Industrins totala energiförbrukning bedöms öka under perio-

den 1970—1985 med i genomsnitt 4,6 Z per år vid produktionstill-

växten 6 % per år och med 3,5 Z per år vid 4 26 produktionstillväxt. I de högre tillväxtalternativen beräknas därmed industrins totala energiförbrukning år 1985 till ca 300 TWh och i de lägre tillväxtalternativen till ca 260 TWh. För år 2000 erhålls konsumtionsnivåerna 510 TWh resp. 360 TWh, vilket motsvarar ökningstakter i genomsnitt för perioden 1985—2000 på 3,5 96 per år resp. 2,2 Jo per år.

Prop. 1975 30 Bilaga 1 Industridepartementet 49

-UpI&f S0OIW

80 60. €0 IT. Sr 10 ff 8T 99 £T - = LTT

3S

br UML

T6 €zT 6€0 LT €TT Pro Se 81 18 LET 10 Or O't6 HV 14

-uBrf SOM

80 LO €'0 OT Sv 10 ff 9T 99 ST —- PbIZ

2S -

€ UML <c'6 L'v 60 FE €TT vo Sr LE IBK BT I'0 OT I'8OT 0007 UV fa

-uRIg 301W

SO 90 £0 LO Sv 10 OT LT TS Cl -- - SI

IS

FXV UML IÄLIIKEA SP 9 LO LT 661 fo 61 OST PI OL - 0E ST9 jo

-uRg S01N

SO 90 €0 LO Sv 10 OT 9T TS OT = —- SK [NI 25 oo SI3LT € UYML 5861 SP vrZzZ LO TT CLI €0 6I[L TT FVT €6 - O€ 899 HV JA

UR 301W

MT IT PO LT IS TO OS SV SL IP = —- LÄTE

AS

Zz UML LT OO ZI vr I8T 80 TZ LT PTT vrT 10 OT TLET NV IA

vego SJ0O0W

IT 6'0 +$'0 9 IS z0 OS Tr SL LT —- —- L'6T

as

0007 I YML ELK 6'S TI SS IVBT 80 TZ 6S PTT LOv 10 OT L'O9L UV Id

ue S0OW

LO LO £0 80 TS 10 FT OT LG 9T = - S'6L

AS

Zz UML PIENXRAND 19 81 80 Oz SEI +vO OPML 81 EVR 996 - 0 GEL NUV Id

ue 00

LO LO £'0 80 TS 10 PT OT LS ET - - TGL

AS 3I30H S861 YML

19 LT 80 9T SGI PO OP LT EYR TI — 0 S'6L I NV 14

o-ueg 0670 §vOSO Zz6Il'O €z£'0 €Ob'b 8800 6£90 ZTrO1 T9O'T E€r8'0 —£000 —- E€SE'OL Bunmniqsoj312ua 300W

as

vSstt SIOT 16£'0 0560 6PbS'0T £€07'0 Of6T 9EZT TIEL värt vz0'O SIST E€STEE 0L6I UYML

la

IMSNpumIeAuNs

LOI surssnpuj UtTISNPUrsfapatasArT

NIJAI[EISU UIISAPUISPPISAISA

ULNSNPUMIEARIL urnsnpursiodded UINSNPUI

LISNPUI INSNPUI

UNISNPUH[NXaI NySnpur

UN)SNPUIANID

LISNpUIeWwS $s'p

O

YSJeID YSNUIN Oo O INQeIL ESSEN UPuUy

-plof -UIPf

4 Riksdagen 1975. I saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 50

Jämsides med EPU:s arbete har Industrins utredningsinstitut (IUT) utarbetat en rapport benämnd Industrins energiförbrukning -— Analys och prognos fram till 1985. BL a. på grund av att EPU och IUI använder olika beräkningsmetoder är deras värden för industrins förbrukning år 1985 inte direkt jämförbara, Det framgår dock att IUI räknar med en märkbart lägre förbrukning än EPU. Enligt betänkandet kan skillnaden mellan EPU:s och IUI:s prognoser huvudsakligen föras tillbaka på olika antaganden om den specifika energiförbrukningen. IUI:s bedömningar beträffande denna innebär i flera fall en snabbare sänkning än branschernas cgna bedömningar. IUI:s lägre alternativ torde fordra en snabb moderniscring av produktionsapparaten framhåller EPU. EPU:s antaganden av energiförbrukningens utveckling för industrin totalt och för olika delbranscher framgår av tabell 4.5. I det följande sammanfattas EPU:s diskussion av utvecklingen inom några av de ur energisynpunkt viktigare delbranscherna. Beträffande gruvindustrin behandlar EPU särskilt järnmalmsproduktionen. Denna uppgick år 1970 till 31,5 milj. ton varav 28,4 milj. ton exporterades. Fram till år 2000 väntas produktionen i runda tal fördubblas medan andelen förädlade slutprodukter väntas öka väsentligt snabbare. Den specifika energiförbrukningen vid järnmalmsbrytning torde öka på grund av sjunkande järnhalt, vilket innebär att mängden brytmassa ökar, successivt skärpta miljökrav m. m. Inom trävaruvindustrin väntas råvarutillgången begränsa en framtida alltför stark produktionsökning av sågade och hyvlade produkter. En framtida expansion måste därför ske genom ökad förädling av produkterna. Massa- och pappersindustrin svarade år 1970 för 33 % av hela industrins elförbrukning och 43 Z av bränsleförbrukningen. Drygt hälften av förbrukningen täcktes emellertid med interna bränslen i form av lutar och avfall. Uppgifterna i tabell 4.5 om bränsleförbrukningen inkluderar interna bränslen. Prognosen för energiförbrukningen baserar sig på prognoserna för branschens produktion enligt tabell 4.6.

Tabell 4.6 Produktion av massa och papper i milj. ton 1970 1973 1985 2000 Hög Låg Hög Låg

Total massa 8,14 9,46 13,0 11,5 17,5 13,5 Papper och papp 4,36 5,20 8,5 7,5

Tillväxten i Sveriges skogar utreds f. n. Den bedömning som t. v. kan göras är att tillväxten är 70 å 75 milj. skogskubikmeter per år. Nu-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 51

varande uttag beräknas till ca 70 milj. skogskubikmeter per år. Prognosens produktionssiffror förutsätter väsentliga och systematiska insatser i skogsbruket för ökning av årsavkastningen. Vidare fordras bl. a. att råvaruresurser i form av klenvirke från gallringar, hyggesavfall (grenar och toppar) och stubbar tillvaratas.

Den väntade råvaruknappheten kommer med all sannolikhet att leda till modifieringar i processtekniken, som möjliggör ett högre utbyte, dvs. mer färdigprodukt per m? skogsråvara. Härigenom minskar dock utfallet av lut som internt bränsle, vilket från energisynpunkt medför ett ökat behov av utifrån tillfört bränsle, framför allt olja.

De mekaniska massaprocesserna arbetar med ett vedutbyte nära 100 <& och avkastar följaktligen icke något internt bränsle; dessutom är de starkt elkraftkonsumerande. Det antas att andelen mekanisk massa i den totala massatillverkningen kommer att stiga till år 1985 från f.n. knappt en femtedel till över en fjärdedel.

Den andel av pappersförbrukningen som insamlas för återanvändning i pappersindustrin torde kunna höjas. Insamlingsandelen är f.n. 28 90 av den återvinningsbara förbrukningen i Sverige. Huvuddelen därav — motsvarande ca 330 000 ton år 1973 — används inom landet, medan resten exporteras. Återvinningen anses bl. a. genom organiserad insam-

ling från hushåll och kontor kunna höjas till inemot 50 4.

Tekniken för energihanteringen i massa- och pappersindustrin är genomgående väl utvecklad till följd av det intresse som branschen har haft att hålla de betydande kostnaderna för energin nere. Industrierna utnyttjar sedan länge den primärt förbrukade energin i flera omgångar så länge temperaturnivåerna hos sekundärvärmen är tillräckligt höga.

Andelen el av den totala energiförbrukningen torde komma att växa på grund av bl. a. ökad mekanisering och automatik samt stegrade krav på miljövård. Det är lättare att spara värme, t. ex. genom värmeväxling av sekundärvärme, än att nedbringa elförbrukningen.

I prognosen för år 1985 har antagits att den specifika förbrukningen sjunker med ungefär två tredjedelar av skillnaden mellan nuvarande medelvärden och lägsta värden. För mekanisk massa antas emellertid att den specifika elförbrukningen har stigit över dagens nivå. Anledningen är att sådan massa år 1985 till större del torde tillverkas enligt raffinöreller termomekanisk metod, som har en betydligt högre elkonsumtion per ton massa än den f. n. tillämpade slipmetoden.

I prognosen för år 2000 antas att den specifika bränsleförbrukningen för både massa- och papperstillverkning minskas med 10 20 av 1985 års medelförbrukning medan den specifika elförbrukningen antas bli oförändrad.

EPU uttalar också att vid Svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningens årsmöte 1974 angavs att mottryckskraftproduktionen kunde ökas från nuvarande ca 3,5 TWh/år till ca 8 TWh/år. Denna höga elproduktion synes enligt EPU dock ligga långt fram i tiden. Det är här

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 52

inte fråga om en teknisk utan en ekonomisk avvägning, där knapphet på investeringskapital och konkurrens från andra investeringsobjekt påverkar bedömningarna. Den kemiska industrin består utom av den egentliga kemiska industrin av oljeraffinaderier, gummivaruindustri och plastbearbetande industri. Framställningen av oorganiska produkter bedöms bli fördubblad mellan år 1970 och 1985 vilket motsvarar en årlig tillväxttakt av 5 90. För år 1985—2000 väntas den årliga ökningstakten sjunka till 2 90 främst beroende på att produktionen av klor/alkali- och gödselmedel helt stagnerar. För organiska produktgrupper förutses att produktionsvolymen sexfaldigas till år 1985 (motsvarande en ökning av 12,5 96 per år) och därefter ytterligare en fördubbling av produktionsvolymen fram till år 2000. De energimässigt helt dominerande produkterna är här de petrokemiska. Råvaran nafta för krackning skulle år 1985 utgöra en betydande del av branschens totala energiförbrukning om energiinnehållet i råvaran inkluderas. Endast en mindre sänkning av den specifika energiförbrukningen för tillverkning av organiska kemikalier anses möjlig. Avgörande för den bedömningen är att de petrokemiska processerna redan är väl utvecklade och relativt energiekonomiska. Inom jord- och stenvaruindustrin dominerar från energisynpunkt cementindustrin, som svarar för ungefär hälften av energiförbrukningen. Produktionen av cement väntas framdeles öka långsamt med ungefär 1 26 per år. Elkonsumtionen stiger ungefär proportionellt mot produktionen medan den specifika bränsleförbrukningen kommer att sjunka genom övergång till den s.k. torra tillverkningsmetoden. Järn- och stålindustrin är energikrävande och svarade år 1970 för ca en femtedel av industrins totala energibehov. Av energiförbrukningen utgjorde fasta bränslen i form av koks som reduktionsmedel en betydande del. Branschen är starkt koncentrerad och omfattar ett begränsat antal stora anläggningar. År 1970 producerades 3,9 milj. ton handelsfärdigt järn. Importen uppgick till 1,7 milj. ton och exporten till 1,4 milj. ton. För år 1985 och år 2000 har EPU i samråd med Jernkontoret uppskattat produktionen till 10—11 resp. 14—16 milj. ton i de bägge alternativen. Häri ingår 4 milj. ton vid Stålverk 80 i Luleå. Med hänsyn till väntad teknisk utveckling har den specifika energiförbrukningen år 1985 satts något lägre än nuvarande verkliga värden. För år 2000 är energiprognosen beräknad med ytterligare 10 46 lägre specifik förbrukning. För framställning av ferrolegeringar, dvs. legeringar innehållande järn och en eller flera andra metaller, förbrukades år 1972 1,25 TWh el och 0,11 Mtoe bränslen. Produktionen väntas öka med 4,5 % per år

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 53

1972—1985 och med 3,5 Z per år 1985—-2000. Om järn- och stålproduktionen ökar enligt EPU:s högre alternativ ökar produktionen av ferrolegeringar i motsvarande mån. Varken den specifika oljeförbrukningen eller bränsleförbrukningen väntas undergå någon större förändring.

I gruppen icke-järnmetaller är aluminium betydelsefullast ur energisynpunkt. Framställning av aluminiummetall i Sverige förekommer endast vid smältverket i Sundsvall. Produktionskapaciteten är f.n. ca 85 000 ton per år. Den specifika elförbrukningen är ca 17 000 kWh per ton aluminium.

F. n. planeras en utbyggnad i Sundsvall med 60 000 ton per år. Den beräknas vara färdig år 1980 celler 1981. Den specifika förbrukningen väntas sjunka till ca 15 000 kWh per ton.

Den inhemska produktionen täcker f.n. omkring 60 40 av förbrukningen. Med den konsumtionsökning av aluminium som väntas kommer anläggningen i Sundsvall med planerade utbyggnader ungefärligen att bibehålla denna täckningsgrad en bit in på 1980-talet. I prognosen för år 2000 har räknats med en sammanlagd inhemsk produktion av 300 000 ton per år. Denna prognos innebär att den svenska självförsörjningsgraden bibehålls vid ungefär 65 20.

Om självförsörjningsgraden sätts till 90 2 kommer elförbrukningen att öka med ca I TWh 1985 och ca 2,5 TWh år 2000 och bränsleförbrukningen med 30 resp. 45 ktoe.

Följande tabell sammanfattar EPU:s bedömning av utvecklingen för järn- och metallverkens del.

Tabell 4.7 Järn- och metallverkens energiförbrukning

1970 1985 2000

El Bränslen El Bränslen Ei Bränslen

GWh <ktoe GWh = ktoe GWh = ktoe

Högre produktionstillväxt Stålverk 80 1000 1 820 1000 1820 Övriga järn- och

stålverk (inkl.

gjuterier) 4 243 1 897 5500 3590 8100 5170 Ferrolegeringsverk 1 290 65 2 565 137 4425 248 Ickejärnmetallverk = 1 829 100 5 250 170 8 900 235

7362 2062 14315 5717 22425 7473 Lägre produktionstillväxt Stålverk 80 1000 1 820 1000 1 820 Övriga järn- och

stålverk (inkl. gjuterier) 4 243 1897 4862 3160 6 900 4405

Ferrolegeringsverk — 1 290 65 2250 120 3 750 210 Ickejärnmetallverk 1 829 100 4250 140 6 400 190

7362 2062 12362 5 240 18050 6625

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 54

Verkstadsindustrin kräver förhållandevis litet energi men åtgången varierar mellan delbranscherna. Av energiförbrukningen går ungefär hälften till processer och hälften till uppvärmning. El dominerar på processidan medan huvudparten av uppvärmningsenergin består av olja. Grovt räknat går omkring två tredjedelar av oljeförbrukningen till uppvärmning.

Verkstadsindustrin totalt bar sedan lång tid tillbaka haft en mycket stark utveckling i fråga om produktionen. Genomsnittligt har ökningen sedan år 1955 varit nära 8 % per år, vilket är omkring två procentenheter mer än för industrin i dess helhet. Verkstadindustrin antas även i fortsättningen utvecklas något snabbare än industrin i dess helhet. EPU antar att ökningen i det högre fallet till år 1985 blir 6,9 Z6 per år och i det lägre fallet 4,6 6 per år.

Inom samfärdselsektorn uppgick den sammanlagda energiförbrukningen år 1970 till 6,24 Mtoe varav 0,16 Mtoe utgjorde el.

Av det totala inrikes persontransportarbetet år 1970 utfördes 84 96 med personbil. Totala persontransportarbetet ökade under 1960-talet med i genomsnitt 6 Z per år från 43 miljarder personkm år 1960 till 78 miljarder personkm år 1970. Mättnadstendenser både i fråga om biltäthet och körlängd väntas medföra en långsammare förbrukningsökning än tidigare. Den genomsnittliga specifika förbrukningen per år för personbilar har visat sig variera inom snäva gränser och någon entydig tendens är svår att urskilja. Den framtida specifika förbrukningen bestäms förutom av det individuella körsättet även av den tekniska utvecklingen. Högre verkningsgrad hos motorerna och bilar med lägre vikt minskar den specifika förbrukningen avsevärt. Dessa minskningar motverkas emellertid av att en ökad fritid väntas medföra ett större transportarbete.

Det inrikes godstransportarbetet år 1970 uppskattas till ca 44 miljarder tonkm fördelade på järnväg 17, lastbil 21 och inrikes sjöfart 6 miljarder tonkm.

Godstransportarbetet är relaterat till industriproduktionsutvecklingen och byggnadsverksamheten. Liksom i fråga om persontransporterna väntas även här en långsammare tillväxt än tidigare.

Järn- och spårvägar förbrukade år 1970 1,9 TWh elenergi och väntas år 1985 förbruka ca 3 TWh och år 2000 ca 5 TWh. Järnvägens godstransportarbete väntas öka till 25 miljarder tonkm år 1985 och till 33 miljarder tonkm år 2000 delvis på grund av överflyttning av gods från lastbilar till järnväg.

EPU:s bedömningar av utvecklingen för bensin- och motorbrännoljeförbrukningen redovisas i tabellerna 4.8 och 4.9.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 55

Tabell 4.8 Prognos för bensinförbrukningen 1 000 m?

3 782 5 406 4985 6 399 5319

Tabell 4.9 Prognoser för motorbrännoljeförbrukningen, 1 000 m?

1970 1985 2000

Högre Lägre Högre Lägre

Sjöfart utrikes 127 170 200

(härtill eldnings-

oljor) (1 187) (1 430) (1 700) Sjöfart inrikes ” 4, 65 80 920

(härtill cldnings-

oljor) (92) (120) (160) Järnvägar 42 40 50 Personbilar, taxi,

bussar 315 500 600 Lastbilar 900 2100 1500 3500 2 200 Truckar och jord-

(därtill eld-

ningsoljor) (1 279) (1 550) (1 860)

I tabell 4.10 sammanfattas hela samfördselsektorns energiförbrukning.

Tabell 4.10 Energiförbrukning inom samfärdselsektorn, Mtoe

Totalt väntas energiförbrukningen under perioden 1970—1985 inom samfärdselsektorn öka med i medeltal 2,8 resp. 2,3 Z per år i EPU:s högre resp. lägre konsumtionsalternativ. Varken stora omflyttningar av transportarbetet mellan väg och järnväg eller införande av elbilar får

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 56

mer än en förhållandevis marginell effekt på energiförbrukningen och fördelningen mellan olika energislag.

Inom den s. k. övrigsektorn, till vilken all förbrukning hänförs som inte redovisas under industri och samfärdsel, var år 1972 energiförbrukningen brutto, dvs. till konsumenterna levererad energi, 158,7 TWh (bränslen 132,2 TWh och cl 26,5 TWh) eller 43 Z av den totala energiförbrukningen i Sverige. Detta motsvarar netto, dvs. nyttiggjord energi, 109,2 TWh vid omräkning med erfarenhetsmässiga värden på verkningsgrader och förluster.

EPU bedömer att av nettoförbrukningen går 70,2 TWh till bostäder, 35,8 TWh till övriga lokaler, 0,8 TWh till gatubelysning, 1,8 TWh till fritidsbostäder och 0,6 TWh till jordbruksdrift.

Den specifika energikonsumtionen i bostäder bedömer EPU vara följande:

Antal Specifik energiförbrukning kWh/enhet och år totalt härav hushållsel

småhus 1 370 000 26 900 3 460 lägenheter i fler-

familjshus 1 900 000 17 500 2 860

För övriga lokaler, 376 milj. m? byggnadsvolym år 1972, beräknas en specifik energikonsumtion av 100 kWh/m? och år; här täcks ca 25 90 med el för belysning, kontorsmaskiner, hissar etc. EPU beräknar att volymen ökar till 420 milj. m? år 1985 och till 487 milj. m3 år 2000.

EPU har räknat med att antalet bostäder ökar från 3 270 000 år 1972 till 3 700 000 år 1985 och 4 200 000 år 2000. Andelen småhus, som år 1972 var 42 26, väntas öka till 45 26 år 1985 och 48 90 år 2000.

För att bestämma energibehovet för uppvärmning av detta antagna bestånd av bostäder har en mängd faktorer som påverkar utvecklingen analyserats. EPU har därvid i vissa fall arbetat med två alternativa utvecklingslinjer som resulterar i en högre och en lägre energiprognos.

Beträffande utrymmesstandarden är det genomsnittliga antalet rumsenheter per bostad i dag 3,8 (fördelat på 3,2 i flerfamiljshus och 4,5 i småhus). Genomsnittliga antalet rumsenheter per person är 1,52. EPU har räknat med att ökningen av utrymmesstandarden kan väntas fortsätta; man räknar för år 1985 med 1,72 och år 2000 med 2 rumsenheter per person. Med denna ökning av utrymmesstandarden ökar energikonsumtionen för uppvärmning av bostäder med 0,6 2 per år.

EPU räknar med en fortsatt ökning av belysningsnivån i hemmen, särskilt i kök, arbetsrum och vissa ekonomiutrymmen där kvalificerat

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 57

arbete utförs. I den högre prognosvarianten räknas med 10 90 ökning per år av energiuttaget per m” bostadsyta och i den lägre varianten med 5 26 ökning per år. Utomhusbelysningen förväntas öka kraftigt, särskilt i det högre alternativet.

När det gäller användningen av hushållsapparater räknar EPU med en fortsatt ökning av disk- och tvättmaskiner — vilket inte nödvändigtvis leder till ökad energiförbrukning — och med en viss ökning av apparaternas storlek, särskilt när det gäller kyl och frys. En ökad installation av bastuaggregat förutses.

Värmeförlusterna kan minskas genom ökad värmeisolering, i nya hus genom en ändrad dimensionering, i gamla hus genom tilläggsisolering. EPU har försökt bestämma dels vilka nya dimensioneringsprinciper och vilka tilläggsisoleringar som kan väntas med dagens högre energipriser, dels vilka möjligheter som finns att minska energiförbrukningen ytterligare genom även inte direkt lönsamma åtgärder.

Enligt EPU skulle 2,7 TWh per år sparas om alla befintliga småhus

förses med treglasfönster. En sådan åtgärd kan ekonomiskt försvaras om den sker successivt vid nybyggnad och i samband med genomgripande ombyggnader så att kostnaderna blir endast marginella (beräknad investering drygt 1 miljard kr.) men inte om ett organiserat utbyte skulle ske av i och för sig funktionsdugliga fönster.

Beträffande ventilation och värmeåtervinning uttalar EPU att möjligheterna att minska energikonsumtionen för uppvärmning består primärt i att begränsa uppvärmningsbehovet för tilluften. Detta kan genomföras genom bättre anpassning av mängden tilluft till behovet, genom bättre metoder att rena luft och framför allt genom att ta tillvara energiinnehållet i den utgående ventilationsluften med olika typer av värmeåtervinningsanläggningar.

Enligt EPU skulle ett 50 90-igt genomslag till år 1985 av en maning om sänkning av inomhustemperaturen från 23” till 21? ge en besparing av 4 TWh per år.

För att hålla energiförbrukningen i en byggnad på så låg nivå som möjligt fordras att värme- och ventilationsanläggningarna är rätt inreglerade och skötta. EPU anser att mycket står att vinna här och påtalar också behovet av information och utbildning på denna punkt.

EPU behandlar vidare frågan om kollektivmätning. Vid kollektivmätning får man å ena sidan väsentliga besparingar för installationerna och framför allt minskade avläsnings- och debiteringskostnader men å andra sidan en viss merförbrukning av värme, varmvatten och el. EPU:s slutsats av gjorda undersökningar är att man inte kan nå särskilt stora energibesparingar genom att påbjuda obligatorisk övergång till individuell mätning, särskilt inte om man också tar hänsyn till att man på teknisk väg, t. ex. genom bättre injustering av värmesystem, kan minska det onödiga slöseriet med energi i bostäderna. Trots en begränsad energivinst, högst en eller ett par TWh per år, föreslår EPU emellertid av

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 58

principiella skäl att möjligheterna till individuell mätning tillvaratas där så kan ske utan väsentliga olägenheter.

I ett mera långsiktigt perspektiv kommer enligt EPU anpassade byggnadskonstruktioner, där man tillgodoser en större del av värmebehovet med solenergi, att kunna utvecklas. Samma gäller användningen av värmepump. Med hänsyn till den utvecklingsinsats som behövs och det förhållandet att helt nya principer bara kan tillämpas för nya byggnader kommer någon större påverkan på energibehovet för uppvärmning inte att erhållas till år 1985 men däremot till år 2000.

EPU:s bedömning av utvecklingen av den specifika energiförbrukningen i bostäder framgår av figur 4.1.

Figur 4.1 Förutsatt utveckling av den specifika energiförbrukningen i smånus och lägenheter vid den högre (1 och 2) och vid den ligre konsumtionsprognosen (3 och 4).

kWh /år

Å

35 0004 (1) +12)

30 000H

-— s— > EO EE RR

25 000H

(1) +1(2)

20 000+ :

lägenheter

15 0005

T TT -

-

ol 1972 1985 2000 = År

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementct 59

I de högre alternativen 1 och 2 antar EPU dels att man vid alla nybyggnader i stor utsträckning anpassar värmeisolering, systemval etc. till en förväntad högre prisnivå, dels att man i samband med renoveringar av befintliga hus förstärker värmeisoleringen i alla de fall där den är exceptionellt dålig.

I de lägre alternativen 3 och 4 förutsätts att den totala specifika nettoenergiförbrukningen i framtiden trots ökad bostadsstandard inte ökar alls på grund av förbättrad värmeisolering, ökad användning av värmeåtervinning, sänkt inomhustemperatur etc. I alla alternativen 1—4 antas att utrymmesstandarden ökar.

EPU anser att eftersom den högre prognosvarianten innebär en 1 huvudsak spontan utveckling kan man räkna med att eventuella kostnadsskillnader får stor inverkan på valet mellan el och bränsle för uppvärmningen. I alternativ I menar EPU att ett gynnsammare elpris leder till en mycket snabb övergång till elvärme. I alternativ 2 är oljan fortfarande ekonomiskt attraktiv som bränsle varför konsumenterna saknar incitament att snabbt gå ifrån den individuella oljepannan annat än vid övergång till fjärrvärme. Fördelningen mellan olika uppvärmningsformer framgår av tabell 4.11 och antagna verkningsgrader av tabell 4.12.

Tabell 4.11 Förutsatt fördelning i den högre konsumtionsprognosen mellan olika uppvärmningsformer, miljoner bostadsenheter

lägenheter i fler-

Tabell 4.12 Verkningsgrader! för de olika uppvärmningsformerna

2 Verkningsgraderna är härvid angivna för leveranspunkten för olja resp. el.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 60

De resultat för alternativen 1 och 2 som EPU kommer fram till efter omräkning till bruttoenergiförbrukning redovisas i den sammanfattande tabellen 4.13. Vad gäller de lägre konsumtionsalternativen (3 och 4), som redovisas i samma tabell, förutsätter EPU att man i alternativ 3 i hög grad strävar efter att minska oljeberoendet genom att stimulera till övergång till elvärme.

I fråga om övriga lokaler anser EPU att den tekniska utvecklingen och de ökade kraven på komfort m. m. medför ökad energiförbrukning för exempelvis kylning, befuktning, belysning etc. Samtidigt kommer enligt EPU med all sannolikhet ökande energipriser och en ökad medvetenhet om nödvändigheten av att hushålla med energi att medföra exempelvis mindre glasytor och därmed mindre både kyl- och värmebehov, högre verkningsgrad på belysningen, tillvaratagande av belysningsvärme i frånluftarmaturer, programstyrning av temperaturen för optimal energiutnyttjning med avseende på uppvärmningen nattetid m. m,. Dessutom tillkommer kravet på rationaliserad skötsel och förbättrade driftinstruktioner m. m. i samband med all uppvärmning och ventilation.

EPU har mot denna bakgrund räknat med två alternativa utvecklingslinjer, en där specifika energikonsumtionen ökar från nuvarande 100 kWh/m? årligen till 120 kWh/m? årligen år 1985 och 150 KWh/m” årligen år 2000 samt en där ökningen begränsas till 110 resp. 120 kKWh/ nr årligen.

Även i fråga om övriga lokaler räknar EPU med högre andelar elvärme i alternativen 1 och 3 än i alternativen 2 och 4. Den beräknade bruttoencrgiförbrukningen framgår av tabell 4.13. .

Elförbrukningen för gatu- och vägbelysning ökade enligt EPU åren 1965—1972 från ca 0,4 TWh per år till drygt 0,8 TWh per år, dvs. med 11 90 per år. EPU räknar med en fortsatt ökning av gatubelysningen i våra tätorter men framför allt av vägbelysningen, bl. a. för att förbättra trafiksäkerheten. I det högre prognosalternativet räknar EPU med en kraftig ökning, mer än 10 7 förbrukningsökning per år, medan ökningen i det lägre alternativet beräknas till hälften.

Sammanfattningsvis anför EPU beträffande uppvärmningen att värmestandarden redan är hög och jämn, varför den kraftiga ökning av den specifika förbrukningen som vi hittills haft nu kan väntas dämpas. Till detta bidrar också de högre encergipriserna. Den totala förbrukningen för uppvärmning m. m. inom överigsektorn väntas därigenom öka förhållandevis långsamt, med 1,8—2,1 Z per år i de högre alternativen och med 0,8—1,1 2 per år i de lägre.

Uppvärmning förutses i ökande grad ske med elvärme och fjärrvärme. Valet av uppvärmningsform är starkt beroende på kostnaderna

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 61

Tabell 4.13 Total bruttoenergiförbrukning för övrigsektorn, TWh per år

1985 : 2000

alt. 1 alt.2 alt. 3 alt. 4 alt. I alt. 2 alt. 3 alt. 4

bostäder 107 117 91 99 126 135 94 100 övriga lokaler 72 72 66 66 102 102 81 8 gatubelysning 4 4 2 2 18 18 3 3 fritidshus 6 6 4 4 12 12 7 7 jordbruksdrift 1 I 1 1 3 3 3 3

190 200 164 172 261 270 188 194 härav eli bostäder 57 31 50 31 94 53 70 39 övriga lokaler 29 22 26 20 56 36 45 28 gatubelysning 4 4 2 2 18 18 3 3 fritidshus 4 4 3 3 9 9 5 5 jordbruksdrift 1 1 1 1 3 3 3 3

95 62 82 57 180 119 126 78 härav bränsle i bostäder 50 86 41 68 32 82 24 61 övriga lokaler 43 50 40 46 46 66 36 53 fritidshus 2 2 1 1 3 3 2 2

95 138 8 115 81 151 62 116

för energi och den framtida fördelningen mellan el- och fjärrvärme blir därför enligt EPU i hög grad beroende på om elproduktionen kan baseras på kärnkraft eller inte. Inom denna sektor blir därför skillnaderna mellan EPU:s alternativ stora speciellt beträffande avvägningen mellan el och bränslen. Genom att valet av uppvärmningssystem direkt slår igenom på fördelningen mellan energiformer blir skillnaderna mellan alternativen beträffande el- och bränsleförbrukning påtagliga redan år 1985.

4.2.4 Produktion och tillförsel

Enligt EPU baserades Sveriges energiförsörjning år 1972 till 71 Z&> på olja. Även om kostnaderna för oljeförsörjningen har stigit mycket kraftigt, och osäkerheten dessutom har ökat beträffande leveranser och produktion, kommer petroleumprodukter under alla förhållanden att vara av avgörande betydelse under lång tid. Mellersta Östern kommer under överskådlig tid att vara det dominerande produktionsområdet, men olja från Nordsjön eller andra områden kan ge betydelsefulla bidrag.

Naturgas kan i Sverige i första hand ersätta tjockolja. Naturgas

skulle i princip kunna importeras från Sovjetunionen, från kontinentala

Nordvästeuropa eller från Nordsjön via Norge. Betydande kvantiteter måste få avsättning för att det skall bli lönande att bygga rörledningar för denna gasimport. I ett inledningsskede skulle import av flytande

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 62

naturgas (LNG) kunna bli aktuell. Förutsättningarna för naturgas i Sverige kan ännu inte bedömas med någon säkerhet.

Kol finns i stora kvantiteter på flera håll i världen. Kol skulle kunna ersätta tjockolja i stora anläggningar. Brytning, transport och utnyttjande är dock väsentligt besvärligare än för olja och naturgas och erbjuder även större miljöproblem. Detta innebär att kolpriset måste ligga betydligt under tjockoljepriset för att kol skall kunna konkurrera kostnadsmässigt. Möjligheterna att importera kol synes tillräckliga för de kvantiteter som skulle kunna bli aktuella. Kolanvändning i större omfattning än f. n. kräver emeHertid nya anläggningar.

Förbränningstekniken för kol utvecklas snabbt men några avancerade nya system, t. ex. för virvelbäddsförbränning eller kolförgasning, har ännu inte konstruerats för stora anläggningar.

Vattenkraften är nu utbyggd till en normalårsproduktion av 57 TWh per år. Dess betydelse förändras gradvis genom att dess reglerbarhet utnyttjas för belastningsutjämning. En ny inventering av vattenkraft som utförts under våren 1974 anger 95 TWh per år som ekonomiskt

utbyggnadsvärd. Av detta är på grund av miljöskäl ca 14 TWh per år

genom fattade beslut och överenskommelser undandraget utbyggnad.

Kärnkraftutbyggnader i Sverige torde enligt EPU under överskådlig tid baseras på lättvattenreaktorer. Tungvattenreaktorer eller gaskylda högtemperaturreaktorer skulle emellertid också kunna bli aktuella under den kommande 15-årsperioden.

EPU anför att stora inhemska tillgångar av uran finns i Billingen (Ranstad) och att man f. n. undersöker möjligheterna till uranutvinning i stor skala. Prospektering efter ytterligare uranförekomster sker bl. a. "i Norrland, där intressanta spår påträffats. Anrikningstjänster köps f.n. helt utifrån men utvecklingen av gascentrifugmetoden skulle enligt EPU — under förutsättning att en fortsatt kärnkraftutbyggnad kommer till stånd — kunna möjliggöra en svensk anläggning under 1980-talet.

En rad andra bränslen eller energiformer kan få viss betydelse för energiförsörjningen, men de kan enligt EPU inte ge sådana kvantiteter att landets försörjning kan baseras på dem. Avfall från hushåll, industrier och jordbruk kan tillsammans täcka några procent av landets bränsleförbrukning. Ved och skogsavfall, som tidigare haft stor betydelse för Sveriges energiförsörjning, används nu i stället i ökande grad som fiberråvara. Torv finns i stora kvantiteter men fordrar gynnsamma 1okala förutsättningar för att ge en acceptabel ekonomi. En öppnad torvtäkt växer endast långsamt och ger miljöproblem. Den svenska skiffern är oljehaltig men har som mest gett en oljekvantitet motsvarande mindre än en procent av Sveriges nuvarande förbrukning. Utvinning av betydande kvantiteter olja ur skiffer fordrar tekniska lösningar som inte är tillgängliga i dag. Vissa studier har även gjorts beträffande möjligheterna att direkt använda skiffer som bränsle. Vindkraften ger med till-

Prop. 1975:30 Bilaga 1 Industridepartementet 63

gänglig teknik väsentligt högre produktionskostnader än andra system för elproduktion. Nya tekniska lösningar fordrar stora FoU-insatser. Solenergi i form av uppvärmning genom instrålning är redan aktuell medan solkraftverk synes ligga i en avlägsen framtid. Förutsättningarna för geotermisk energi i Sverige bedöms vara ogynnsamma.

Utredningen framhåller att de primära energiformerna ofta måste omvandlas till för konsumenten bättre lämpade former som el och fjärrvärme. Elproduktionen sker i vattenkraftverk och i ökande utsträckning i värmekraftverk. En snabb utbyggnad av fjärrvärme sker och ger ökade möjligheter till kombinerad produktion av el och värme i kraftvärmeverk. Dessa verk är nu oljebaserade men i de större tätorterna kan man framdeles även tänka sig kärnkraftvärmeverk, Sådana förslag finns för Stockholm och Malmö.

Nya system, t. ex. bridreaktorer och fusionsenergi, har inte bedömts bli aktuella på grund av de långa tidsperioder som erfordras för att en teknik skall kunna utvecklas till produktionssystem i stor skala.

4.2.5 Energibalanser

Med utgångspunkt i de tidigare behandlade sektorprognoserna samt bedömningarna av de framtida möjligheterna för tillförsel och produktion av energi har utredningen upprättat totala energibalanser, vilka framgår av tabellerna 4.14—4.18 och figur 4.2. EPU beräknar att den årliga totala slutliga förbrukningen ökar i de båda högre konsumtionsalternativen (alternativen 1 och 2) från 373 TWh år 1970 till ca 600 TWh år 1985 och ca 900 TWh år 2000. I de lägre alternativen ökar konsumtionen till ca 525 TWh år 1985 och ca 670 TWh år 2000. Den totala tillväxten i energiförbrukningen är i de båda högre konsumtionsalternativen 3,4 20 per år 1970-—1985 och 2,8 20 per år 1985—2000. Motsvarande för de lägre alternativen är 2,4 resp. 1,6 26 per år.

Andelen elenergi har under lång tid ökat och fortsätter att göra detta i alla alternativ. Ökningstakten varierar dock och därmed blir fördelningen mellan el och bränslen olika i de redovisade alternativen. I alternativen 1 och 3, med fortsatt kärnkraftutbyggnad, då elpriset blir lågt och elanvändning ekonomiskt attraktivt på många områden, ökar elandelen i förbrukningen från 15 70 i början av 1970-talet till ca 30 26 år 1985 och nära 40 90 år 2000.

I alternativen 2 och 4 utan fortsatt kärnkraftutbyggnad blir motsvarande andelar knappt 25 70 år 1985 och knappt 30 26 år 2000. Omvandlingen av oljans värmeenergi till el blir en kostsam omväg och direktförbränningen av olja bibehåller sin marknadsandel.

Kol och koks samt lutar står nu för praktiskt taget all bränsleförbrukning vid sidan av olja. Användningen av dessa energiformer inom industrin motiveras av processtekniska skäl. Även fortsättningsvis, åtminstone till år 1985, finns inget ersättningsbränsle som kan väntas

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 64

få betydelse. Bränsleförbrukningen inom övrigsektorn består nästan helt av petroleumprodukter. Andra bränslen, i första hand naturgas och kol men också avfall, torv, skiffer etc., kan ersitta främst tjockolja där lämpliga förutsättningar härför finns.

Speciellt hög bränsleförbrukning får man om ingen ytterligare kärnkraftutbyggnad kommer till stånd. Ökade anspråk ställs då på tillförsel av fossila bränslen både för direkt användning och för elproduktion. Med det utbyggnadsprogram för elproduktion som är beslutat och de konsumtionsprognoser som då gäller blir kraven på tillkommande kapacitet för elkraftproduktion till år 1985 visserligen relativt begränsade. Utvecklingen leder emellertid därefter till en snabbt ökande förbrukning av fossila bränslen för elproduktion. I alternativen med fortsatt kärnkraftutbyggnad får man däremot en minskning av den oljebaserade elproduktionen.

Figur 4.2 EPU:s prognoser. Figuren anger de två konsumtionsnivåer som utredningen beräknat samt 1970 års nivå.

TWh Mtoe

Å

160014

Trend

12001

00 F100

100034

(1) + 12)

8004

(3 + 14)

6004 50

4007 ETT TTT TT

1970 års nivå

200.

> 0

1958 1970 1985 2000 År

Prop. 1975 30 Bilaga 1 Industridepartementet

HSUVIG IE LT 1'tT—- — 6'I 8'0- 9'[ .

S'€ 8'I 1'z 8'z 0007

— 5861 er SE rr IE Sp cp es 1 MLUPIG I'b 6T Lt — OT 6 0'z

3g jod 24 o'r 8'T 8'T €'€ S861—0L6T I Bupuy 0'9 1'€ z'0I 6'61 8'L 0'8 68 va MSUVIG SON L'6T 0'tuI 6'9 — 9'gr OS 9'€s

peu2BAqniyerquigY

905 bb 097 016

0007 UML 191 S 081 09 9fE S6€ 09€ va Nesj1:0j ASUPIA SON 6'81 €'6 T'8 — +'9€ 9 o'tp

fZunIdAMsWUOrNUuNnsuoy

00€ 111 061 109

$861 YAMAL 08 € S6 8E 8LI soc 6 14 suvIg SON JIvqquus v'or 1'9 9'01 — F' oc e'Te LT

+SIT €L 9bI €LE :[ ANcUuUIH 0L6IT UML TEE 6'I TTz ST €'LS er o'sp El eLSOuZOIA UML "Put -SUBIGQ -10J -32A -10JSBUIIQJI2AO -UJPY -10JaISUBIG UML YM.L SUUIPAJ? YALL 1 FUruANIQIOJA FINS FuuYnIgq sumnIgIOJA :uOnYNpoIdrg

"dsakr UPINOÖNDIEN

FT'F "ewwwns IBSPIEJUeS "eunung "eWIWns YIO utg INSnpuj ABIPA JLIOL 300 jer INALIL 231AQ HLIOL -TI] [POL Jen

5 Riksdagen 1975. I saml. Nr 30

Prop. 1975 30 Bilaga 1 Industridepartementet 66

asSupIg EE L'T 90 — TT Et S'p

000Z— S'€ 8' 0'z 8'z

S86I Tv Se r'r LT Er €'v TO Ja

supl EV 6 80 LT SS 8'7T ap sad

2 o'r S861-—0L61 8'z Iz p'€ I Zunpuy

SS T'€ Ve O'TI 1'9 €'9 g'9 peuB3Aq 14

MSUPIG 03 L'TE o'ZTI 0'€I — L'98 O's€ L'T6 ny serquiBy 905 brI [UkA 076

IvBIJA 0007 UML LET S 611 81 197 00€ 0zZI 14

SjsupIg uBur 30 S'6I €'6 6'II — L'Ov OL LLb

"ZuraIasjnsuonjwnsuoy

10€ IT 007 19

S861 UML ve € 79 u 6€1 091 LTT [47

aASuPlIg SOW JIeqqvus +'0I 1'9 9'01 — VLT TT €'I€ .

+$SI €L 9vI €LE :z AI)BUJISH[BSOUBOJT 0L6T YML TEE 6'I TTT ST €'L1S €'v9 9'sr El UML "Prut -SUPBIGQ -10J -38A -10JSBUIIOJIJAQ -UJEY -10J3]SUBIQ UML UML SUIPAJI UML I BUrOAnIQ20Ja] BIBNIS Furuynq FUruYnIQIOJA :uONYNnpoldjd "dsa1 IJEIAUIIPA ST'b I2SpIBJWES FuruynIq "eunung "Pwwns "ewwns YIO HISNpuI ATVIGA [2101 153SN] 1Je1y [2Q8L I3AQ HLIOL -UIl JP10]L

Prop. 1975 30 Bilaga 1 Industridepartementet 67

HSUTIY LT TI 6I- — 6'0 o'T—- L'0

| .

000c— TT TI 6'0 9'I . |

5861 TE SE 6T gT re 1'€ L'€

I | . .

ASUPIG re TT 9T- — IT o'T 0 IB J1ad

AV Se €'T

S861— €T 8'0

I 3uuNpuy

0L6I 8'r 1e 1'6 L'61 L'9 6'9 9'L 13

asupsg peu33AgIn)seanquiey 20 $'IZ 101 €'S — 8'9€ 9 b'oP

LSE [44] 881 L99

0007 UML esjioj 801 S 9cI 99 6tT SLT [UTA I

Suerg "ZunmydIdAJnsuonwnsuoy SON $'91 5'8 Te -— T'T€ Tv €'9€

657 zor b9I Ses

S86I UML L9 £ T8 LE TST SLIT SpI 4

JIewWWes3ugT SASUPIG SON vo 1'9 9'01 — T'LT ec e'TE

LÄR EL 9pI €LE

:& ANeuUId)eSOou3old OL6T UML T'€f 61 TTT SZ €'LS E'b9 9'sp Ia YML -SUPBIQ -J10J "Djur -JB8A -10JSBUIINOJIJAQO -10J3]SUBIQ YML YML JULIBAJI YML -UIBY I FUIUANIGIOJA BIS 'Zuruynigq BUruYNnIGIOJIA :uONYANPOIdIA "dSa JJEIHYSIUUIBA 9T'p "eunung 125SpIeJwWLS YIO suluynIg

"euwnung "eunung

ysnpuj ABIPA [LIOL 13)sn] J3NAQ 1Je1Y INGeIL HEIOL -UI) [P1OL

Prop. 1975 30 Bilaga 1 Industridepartementet 68

SSUPI OT TI 1'0 — €'I $'6 LT |

0007 TT TT 8'0 9'1

—S86I

LT St 1'T 8 ST 9'z 1'0 I |

SSuvig TE TT S'0- — 8 S'0- S'I | 18 Jad

4 S861—0L6I St £'T IT r'z I Futpuy

rr 1'€ g'9 SPI TS €'S 5'9 17

sur HEnUIGY SOA LTT 1'0T 001 — 8'Tr T'SI 0'8S

J1eBiy1NÅ 85E Tu +6I FL9

0007 UML r6 S 8L ST LLT S07 8 uFBur 13

ASuplIg — BurPPIdAJnsuorjumnsuoy SoHA 8'91 5'8 6'6 — TSE 6'€ 1'6€

est z0T TLI TES

$86T YAAL £9 £ LS 61 €T ObI LU 14

asewwesBurT 2SueIg — S03iN to 1'9 9'0T — [05 tr €'1E

$S1 €L 9pI €LE :fp ARBUNRNESOUBOId 0461 UML TEE 6'[ TT ST €'LS P9 o'sr 13 UML -10J "PrUr -3B8A -SUBIQ -10JSZUIIQJI3AO -UITY 1 -20J2]SURIQ YAML UML SULIBA]I UML BUTUANIGIOJA BINNIS Zuruyniq BUruUYnIgIO :UONYnpoIdjg IJELJNUIBA "Åsa LIF [2SPIRJUES 430 Furmwpnig ”eWuwns "Punung "eunung mSsnpuj ABIBA [BIO Jasn] JILIAQ -UuId; JJEIY HIQeL NLIOL

JPIOL

HA

Prop. 1975 30 Bilaga 1 Industridepartementct 69

10L St St TT TT 8T 8T cr TI I'T 0'z 60 8'0 8T 8T 9'T 9'rT

€€ LT OZ LT LT TI TI IT- 90 6I- I'0 &6I TT 60 €T IE 000fC 14

-S861 8'r Tr TE LT St SE S'€ S'€ vr br'r 67 I'z S'r Er 1€ ST IE

OL o'r o'r SE St 8'T 8'z €£'T €'T 8'T 1'z 8'0 TI £'€ v'E €'T +t'z 18 ad Ur E'p IE TE 6'T 67 TT TT LT 8'0 9'T—- S'0-- [ONA LT ET 8'1 ;o 23 S861—0L6I 1 I BuNpuy 0'9 Ss's 8'b v'p 1'E I'€ IE 1'€ T'OI VL 1'6 g'9 8'L 1'9 L'9 TS [El

UML 30L 0IS 0Ic 09€ 09£ ObI OrI OzTI OcI 097 OLZ 061 06I 016 076 049 0L9

SOW L'6€ LTTE $IlZ LTT 0'tI 0'ZI 101 1'01 6'9 o'€I £'S 0'01 9'sr L'9S 8'9€ 8'Tv 24

000C YML 191 LET 801 v6 S S S S 081 611 971 8. Ive 192 6E€T LLT [El

UML 10L 00€ 00€ 097 097 OTT OtT 001 00T O6I 002 091 OLT 009 019 Ses 0€S

SON 681 S'61 §'91 89 €'6 £'6 S'g s'8 T'8 6 UL 6'6 te L'Ov Vet TSE JA IH

S86I YAAL VuldsouBoIdsuortunsuoy 08 ve L9 9 £ € £ € 56 T9 T8 LS 8LI 6€1 cSIT €ZI la

YML 30L $sl v oo €L 9FI €Lt

a 20IW OR +$'oI 19 9'01T I'Lz IA

mnovd

OL6I YUML Ae TEE 6'I TT DRAS I Surufpe)suewwrs

An

NV Anvu I T £ OP I (4 £ Lå I c £ LÅ I T £ v

SuruynIgIoJ FINNS ST'p I9SpIrJwWueS

NISnpuj NaqekL 131AQ JEI0L

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 70

Den totala bränsleförbrukningen ökar från 31,3 Mtoe år 1970 till 42,0 resp. 47,7 Mtoe år 1985 och 53,6 resp. 91,7 Mtoe år 2000 i alternativen 1 och 2. I de lägre konsumtionsalternativen uppskattas den totala bränsleförbrukningen till 36,3 resp. 39,1 Mtoe år 1985 och 40,4 resp. 58,0 Mtoe år 2000.

En bedömning av alternativen från kostnadssynpunkt fordrar en grundlig analys av olika kostnadsposter. Utöver osäkerheten i själva prognoserna får man därvid räkna med en betydande osäkerhet i kostnadsberäkningarna. De direkta kostnaderna för produktion och tillförsel av energi kan grovt uppskattas, men ger små skillnader. Med en växande kärnkraftandel sjunker produktionskostnaderna för alternativen 1 och 3 jämfört med 2 och 4.

Investeringsvolymen i kraftproduktions- och distributionsanläggningar har också grovt uppskattats. Dess andel av de totala bruttoinvesteringarna år 1970 bedömdes av 1970 års långtidsutredning uppgå till ca 5 92. EPU:s bedömningar för år 1985 framgår av tabell 4.19. Efter år 1985 väntas andelen av bruttoinvesteringarna sjunka något.

Kostnaderna i konsumtionsledet (för utrustning i hushåll, industrier etc.) samt kostnader för miljöskydd, beredskap och säkerhet, vilka också måste beaktas i en total kostnadsjämförelse, är däremot mycket svåra att beräkna, och samtidigt föreligger här större kostnadsskillnader än i produktionsledet.

Figur 4.3 Konsumtionsalternativen fördelade på hbuvudsektorerna. Figuren anger faktisk konsumtion 1955 och 1970 samt de fyra alternativen för 1985 och 2000 enligt utredningen. I = industri, S = samfärdsel och Ö = övrigsektorn. TWh Mtioe

Å L =el

600

i 50 Z2 = bränsle

500!

+40

aoo!

-30 Ö

300: — Ö

L30 i Z

; Ö | 2001

| | G å

H10 ; | SSI

100 , SSE

| Å it AA) 3 3

7 ÅA

SÖ IsSÖ IsSÖ I1SÖ 1SÖ sö ISÖ IsÖ 1SÖ 1SÖ

1955 1970 1985 2000 1985 2000 1985 2000 1985 2000

Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3 Alternativ 4

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 71

Tabell 4.19 Investeringar i elenergiproduktion i miljarder kr. i 1970 års penningvärde

Alternativ -

1 2 3 4 Investering i elproduktions-

o distributionsanläggningar 1985 6,3 3,3 4,6 2,8

Andel av bruttoinvestering, 24 8 4 7 4 Total bruttoinvestering 1985

(skattning) 85 85 66 66 BNP 1985 (skattning) 350 350 275 275

4.2.6 Miljö- och beredskapssynpunkter

EPU konstaterar att i den samlade bedömningen av energiförsörjningen måste även miljö-, beredskaps- och säkerbetsfrågorna beaktas. I dessa avseenden refererar EPU bedömningar som gjorts av andra utredningar och myndigheter.

Miljöfrågorna har analyserats av statens naturvårdsverk, som därvid har gjort en sammanvägning av energiförsörjningens direkta och långtidsmässiga effekter på luft-, land- och vattenmiljön samt behandlat bevarandeaspekter och möjligheterna till kontroll och styrning av negativa miljöeffekter. Den gradering från miljösynpunkt av olika elkraftproduktionsalternativ som naturvårdsverket därvid har gjort anger kärnkraft som bästa alternativ. Därefter följer fossila bränslen med inbördes ordningen naturgas, olja och kol. Som sista alternativ anges vattenkraft med hänsyn till bevarandeaspekterna.

Från beredskapssynpunkt är en dämpning av importberoendet önskvärd. Detta kan ske genom utveckling av inhemska energikällor — vilket gör att vattenkraften från beredskapssynpunkt är ytterst attraktiv — och genom en effektivare energihushållning. Dessutom kan särskilda åtgärder av förberedelsekaraktär, bl. a. lagring av bränslen och drivmedel, genomföras.

4.2.7 Möjligheter till ytterligare dämpning av förbrukningen

Utöver de redovisade huvudalternativen diskuterar utredningen även några variationer av dessa. Sålunda skulle t. ex. en kraftig insats för förbättrad effektivitet vid upvärmning och ytterligare minskad specifik förbrukning inom industrin samt utbyggnad av kärnkraftbaserad fjärrvärme i Stockholm och Malmö kunna ge en minskning av energikonsumtionen med ca 10 §o jämfört med konsumtionsalternativ 1.

I fråga om besparingsmöjligheter erinrar EPU om att erfarenheterna från elransoneringen år 1970 och oljekrisen vintern 1973/1974 synes indikera att den normala förbrukningen av energi kan minskas S-—10 26 utan alltför besvärande konsekvenser. En rad åtgärder kan vidtas, t. ex.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 72

sänkning av rumstemperaturen med någon grad, minskad ventilation, bättre underhåll, lägre hastigheter på vägar etc.

Valet av uppvärmningsform har stor betydelse för energiförsörjningen. Förslag om införandet av obligatoriska kommunala värmeplaner framfördes av energikommittén. Värmeanläggningsutredningen har utarbetat ett lagförslag, som i huvudsak innebär att kommuner som så önskar kan utforma en värmeplan som efter fastställande ges rättsverkan gentemot konsumenterna. För en samordnad planering fordras dock att värmeplanerna infogas i ett system med fullständiga regionala energiplaner. Detta behöver utredas vidare och energiprognosutredningen föreslår därför att en sådan utredning kommer till stånd.

4.2.8 Utredningens bedömningar

I betänkandets avslutande del framför utredningen vissa synpunkter till ledning vid utformningen av en energipolitik. De prognoser som EPU tagit fram innebär alla att ökningstakten ligger under — och i det längre tidsperspektivet betydligt under — tidigare prognoser. En efter hand dämpad tillväxttakt är vanlig i prognossammanhang. Den prognostiserade dämpningen har ofta visat sig bli mindre än väntat eller inträffa senare än förutsatt.

Emellertid leder utredningens detaljerade studier av faktorer som påverkar energiförbrukningen fram till bedömningen att en långsammare tillväxt av energikonsumtionen totalt är att vänta. Liknande bedömningar har också gjorts i åtskilliga andra industriländer.

Priserna på energi har höjts under senare tid. Den framtida prisutvecklingen för energi bedöms inte komma att innebära några sänkningar utom möjligen av kortvarig natur. Räknat i fasta priser förväntas en förhållandevis stabil eller sakta ökande prisnivå. Det höga energipriset väntas allmänt få en konsumtionsdämpande effekt. Några observationer som ger en säkrare grund för kvantitativa bedömningar har dock inte kunnat göras.

Energikostnaden är fortfarande i de flesta sammanhang förhållandevis låg, vilket gör att denna kostnad även fortsättningsvis bedöms få en begränsad, om än växande, betydelse när det gäller avvägningar i stort. Den utveckling som sker i samhället — utifrån sociala, ekonomiska och tekniska möjligheter och ambitioner — kommer alltså inte att förändras kraftigt av de senaste årens prisutveckling på energiområdet.

EPU påpekar att en huvudprincip vid utformningen av prognosalternativens produktions- och tillförselsida har varit att den efterfrågan som tillåts komma fram på marknaden vid gällande priser också skall tillgodoses.

Utredningen framhåller att priset på energi i huvudsak bestäms genom samspelet mellan det globala utbudet av och den globala efterfrågan på energi. Eftersom Sveriges andel av den totala efterfrågan på världs-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 73

marknaden är liten, har aktioner i Sverige inte någon nämnvärd effekt på prisbildningen. Endast när det gäller val av energislag kan beslut

i Sverige påverka kostnadsläget för energiförsörjningen. Detta hindrar

emellertid inte att de priser de slutliga konsumenterna får betala för energi kan avvika från de på världsmarknaden bestämda priserna genom t. ex. tullar, skatter eller subventioner. Men för hela folkhushållet är prisnivåerna på de olika energislagen i huvudsak fastlagda utanför Sveriges gränser och oberoende av efterfrågan i Sverige. Däremot gäller omvänt att efterfrågan påverkas av priset.

Utredningens alternativ inom övrigsektorn belyser inverkan av olika uppvärmningsalternativ på energikonsumtionen. Åtskilliga detaljfrågor belyses vidare med delkalkyler beträffande kostnader och andra konsekvenser. EPU har dock inte kunnat göra någon totalkalkyl på vilken en fast rekommendation beträffande val av uppvärmningsform under olika förutsättningar kan grundas. Detta är emellertid en fråga som närmare skulle behöva utredas, bl. a. för att kunna fogas in i planeringen av värme- och energiförsörjning på både lokal och central nivå i ett sammanhang.

Uppvärmningen av bostäder och övriga lokaler tar närmare hälften av den samlade energiförbrukningen. Kostnaderna för uppvärmningsformen är samtidigt starkt beroende av energipriserna. Valet av uppvärmningsalternativ får också stora effekter på prognoserna. En rationell utformning av bostads- och lokaluppvärmningen kan alltså få stor betydelse för den fortsatta utbyggnaden av energiförsörjoningssystemet. Det är därför önskvärt att totala jämförande kalkyler beträffande valet av uppvärmningsalternativ kan presenteras för större eller mindre områden (delar av, hela eller flera kommuner) som kan beröras av detta.

Den enskilda uppvärmningen genom värmepanna i varje fastighet får allt mindre betydelse vilket framför allt betingats av miljöhänsyn. I stället sker i ökande omfattning en anslutning till fjärrvärme eller införande av elvärme. Detta är också från energihushållningssynpunkt en önskvärd utveckling som bör stimuleras.

De största potentiella besparingarna finns inom övrigsektorn. Dessa beror dock i jämförelsevis ringa mån på fördelningen mellan olika bostadstyper eller lokaler av olika karaktär, varför särskilda insatser för att påverka denna fördelning inte kan motiveras enbart utifrån hänsyn till energiförbrukningen. Oavsett detta finns dock en rad åtgärder som kan ge mer eller mindre betydande minskningar av energiförbrukningen i alla typer av byggnader. Till dessa styråtgärder hör bl. a. Iånebestämmelser, föreskrifter, avgiftsbeläggning och information. Hur denna styrning skall utformas har utredningen inte närmare undersökt.

Bland tänkbara åtgärder nämner EPU följande: krav på förbättrad isolering, eventuellt också tilläggsisolering, införande av utrustning för värmeåtervinning,

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 74

bättre reglering av värmetillförsel, införande av treglasfönster, lägre inomhustemperatur, förbättrad skötsel av värmeutrustning, krav på fönsterorientering; begränsningar av inomhusklimatisering, förbud mot varmluftridåer, maximering av belysningsstandard, förbud mot vissa energikrävande apparater, införande av speciell utrustning som t. ex. värmepump, solfångare.

EPU framhåller att ett problem, som i detta sammanhang bör uppmärksammas, är om den besparing som görs verkligen kommer den slutlige konsumenten av energi tillgodo. Med den utformning som avgifts- och lånebestämmelser för närvarande har kan detta inte åstadkommas.

Utredningen framhåller vidare värdet av att utnyttja och utveckla inhemska energikällor, verka för en ytterligare förbättrad hushållning med energi, sprida inköpen till flera exportörer och producenter och att öka Sveriges internationella engagemang i utvinning av energi.

Beträffande de olika energiformerna har följande bedömningar gjorts:

Petroleumprodukter, som nu svarar för ca 70 96 av Sveriges energiförsörjning, kommer under lång tid att förbli av avgörande betydelse. En betydande sänkning av deras andel torde kräva både en snabb utbyggnad av kärnkraft och en stor satsning på andra fossila bränslen, i första hand kol och naturgas, Även under sådana förhållanden torde påtagliga effekter på förbrukningen kunna observeras först under 1980-talet.

Utnyttjande av kol i stor skala kräver en betydande utbyggnad av transportkapacitet och lagringsmöjligheter förutom en utbyggnad av anläggningar för att förbränna kol. Bortsett från järnverken och cementindustrin synes i dag möjligheterna vara små att utnyttja kol. En ökad andel kol förutsätter därför att nya anläggningar byggs i stor utsträckning. Det är endast i större anläggningar — kraftverk, processindustrier och motsvarande — som kol synes kunna bli aktuellt med tanke på de krav på hanteringsutrustning och miljövårdsåtgärder som ställs.

Naturgas kan utan större svårigheter användas som substitut för petroleumprodukter.

Utvecklingsmöjligheterna för kärnkraften måste från tekniska och ekonomiska utgångspunkter bedömas som mycket stora. Dess miljöpåverkan vid normaldrift gör den till det från miljösynpunkt gynnsammaste elproduktionsalternativet enligt naturvårdsverkets bedömning. De säkerhetsmässiga aspekterna har behandlats av närförläggningsutredningen, som inte bedömer riskerna för kärnkraft större än för alternativa produktionssystem. Avfallshanteringen utreds f. n. av Akautredningen. Genom uranfyndigheterna i Billingen kan en inhemsk bränsleförsörjning till kärnkraftverk etableras.

Vattenkraften representerar från tekniska och ekonomiska utgångspunkter en fördelaktig produktionsform. Vattenkraften är lätt att reglera samt erbjuder en mycket driftsäker och helt importoberoende kraftkälla. Den kompletterar genom dessa egenskaper utbyggnaden av värme-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 75

kraft som under alla förhållanden blir den produktionsform som kommer att dominera den framtida elutbyggnaden. -

Även om inhemska energikällor fråni olika synpunkter är värdefulla att ta tillvara synes andra energiformer än de nu nämnda åtminstone inte före år 1985 kunna erbjuda sådana förutsättningar för energiproduktion att de kan få betydelse för energipolitikens utformning i stort.

I fråga om valet av uppvärmningssystem anför EPU att kraftvärmeverk som producerar både el och värme erbjuder en god bränsleekonomi jämfört med kondenskraftverk för enbart elproduktion. Där de lokala förutsättningarna, framför allt i form av tillräckligt värmeunderlag, så medger bör kraftvärmeverk byggas ut om de kan erbjuda en elproduktion till kostnader som är lägre än för alternativa produktionsanläggningar. Fjärrvärmesystem med sådan anslutningseffekt att de bildar ett tillräckligt värmeunderlag för att anslutas till kärnkraftverk erbjuder en från tekniska, ekonomiska och miljömässiga utgångspunkter klart fördelaktig lösning. Sådana system har redan föreslagits i Stockholm och Malmö. Göteborg har också tillräckligt värmeunderlag. De höjda oljepriserna och förbättrad teknik beträffande hetvattenöverföring kan sannolikt skapa förutsättningar för kärnkraftbaserad fjärrvärme också i andra områden, i första hand Linköping-Norrköping och Västerås- Eskilstuna.

Vid ett stopp för ytterligare kärnkraftutbyggnad torde gemensam produktion av elenergi och värme i oljebaserade kraftvärmeverk ske i största möjliga utsträckning.

Exemplen påvisar det samordningsbehov mellan produktion och distribution av energi som finns lokalt och regionalt. EPU har som tidigare nämnts ansett detta motivera system med fullständiga regionala energiplaner.

Utredningen framhåller att energifrågorna griper in i flertalet samhällssektorer. Det är angeläget att man inte låter mål och medel för åtgärder inom olika sektorer okontrollerat gripa in i varandra. Energisektorn har förhållandevis långa planeringsperspektiv och en uttalad långsiktig energipolitik är mycket angelägen. Vid utbyggnader inom industrin finns t. ex. en valfrihet mellan energiformer som starkt begränsas i och med att utbyggnaden påbörjas. De långa tidsperioder som inom energisektorn ligger mellan beslut om utbyggnad och färdig produktionskapacitet -— oavsett om det gäller kraftverk, raffinaderier, fjärrvärmesystem eller andra liknande anläggningar — innebär att också ett avstående från beslut kan ge en framtida obalans mellan efterfrågan och utbud på energi.

Investeringar i energiförsörjningssystem är mycket stora och långsiktiga. Omläggningar av energipolitiken måste därför ske under relativt långa övergångstider. Den situation som råder för närvarande innehåller betydande osäkerhetsmoment vilket varit vägledande vid valet av de

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 76

prognosalternativ utredningen utformat. Beträffande tillgången på energi är osäkerheten till stor del beroende av förhållanden på den internationella energimarknaden vilka endast obetydligt kan påverkas genom åtgärder inom landet. Så erbjuder t. ex, inhemska bränslen eller vindkraft knappast några storskaliga lösningar. Ett utnyttjande av dessa energikällor synes bli aktuellt endast där antingen speciella lokala förutsättningar finns — såsom sopförbränningsstationer eller torvmossar i anslutning till fjärrvärmesystem — eller där beredskapsskäl gör det motiverat att ha en viss inhemsk energiproduktion.

EPU anför vidare att fortsatt utbyggnad av kärnkraft i Sverige är ifrågasatt. Även om slutsatserna från de utredningar som behandlat säkerhets- och avfallsfrågorna inte synes ge anledning till ett kärnkraftstopp är frågan inte avgjord. Mycket av argumenteringen och debatten har gällt frågor av en vidare innebörd än säkerhetsmässiga och tekniska.

EPU framhåller avslutningsvis att de globala aspekterna är uppenbara på energiområdet, kanske tydligare här än på många andra områden, och därför måste komma med i en slutlig bedömning. Det framstår som angeläget att de resurser som finns i form av råvaror och tekniskt kunnande utnyttjas för att förbättra levnadsvillkoren för en växande världsbefolkning.

4.2.9 Särskilt yttrande

I ett särskilt yttrande tar experterna Einar Henningsson och Rolf af Klintberg upp frågan om svavelhalten i eldningsoljor.

De anför att programmet för nedtrappning av svavel i eldningsoljor varit baserat på förutsättningen att växande tillförsel av tjocka eldningsoljor med naturligt låg svavelhalt skulle komma att stå till buds, trots att huvuddelen (närmare 80 96) av världens råoljeresurser är normalsvavliga.

Enligt yttrandet har man emellertid kunnat konstatera att det blivit allt svårare att öka tillförseln till raffinaderierna av naturligt lågsvavliga råoljor liksom att utöka importen av lågsvavliga tjockoljor. Avsvavlingen av tjockoljor vid raffinaderier har visat sig vara förenad med väsentligt större svårigheter än man trodde på 1960-talet.

Vidare har enligt yttrandet vetenskap och praxis kommit fram till att farhågorna för skador genom svavelutsläpp kan ha överdrivits.

I yttrandet anförs avslutningsvis att EPU bör framhålla värdet av en mera förutsättningslös forskning i svavelutsläppsfrågan än som hittills varit kutym från ansvariga myndigheters sida. Vidare anförs att man med hänsyn till svårigheterna att nu bedöma möjligheterna att de närmaste åren tillföra vårt land erforderliga kvantiteter naturligt lågsvavliga eller avsvavlade produkter bör fördröja en fortsatt nedtrappning av svavel i eldningsoljor utom på orter, där skador genom svavelinverkan kan påvisas.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 77

4,3 Remissyttranden över energiprognosutredningens betänkande 4.3.1 Allmänna synpunkter

Den förhärskande meningen bland remissinstanserna i fråga om utvecklingen av energiförbrukningen är att en konsumtion i nivå med eller strax under EPU:s båda lägre alternativ förefaller rimlig eller sannolik. Den övervägande uppfattningen är att möjligheterna till rationell energianvändning och sparsamhet med energi är avscvärda. Remissinstanserna betonar att dessa möjligheter bör tas till vara såväl av miljöoch beredskapshänsyn som av ekonomiska skäl.

I fråga om tillförseln av energi ger remissvaren en mera splittrad bild. Genomgående tillmäts miljöhänsyn och kraven på försörjningstrygghet stor vikt av de remissinstanser som utvecklar sina tankegångar i fråga om valet av energikälla. En ökad oljeförbrukning framstår därför som olämplig för många, bl. a. statens naturvårdsverk och överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). Därmed framträder frågorna om fortsatt utbyggnad av vattenkraft och kärnkraft som avgörande. Sålunda föredrar naturvårdsverket från sin utgångspunkt kärnkraft medan Landsorganisatienen i Sverige (LO) förordar att vattenkraft byggs ut under de närmaste åren medan bättre underlag för ytterligare beslut om kärnkraften arbetas fram. :

De remissinstanser som berör kärnkraftens säkerhetsfrågor framför sin principiella ståndpunkt snarare än någon argumentering, vilket torde bero på att dessa frågor inte behandlas i sak i EPU:s betänkande. Sålunda anser bl. a. AB Atomenergi att kärnkraften vid en samlad bedömning framstår som det gynnsammaste av de alternativ som står till buds. Vissa remissinstanser, t. ex. naturvårdsverket, tar inte själva ställning till säkerhetsfrågorna utan anger kärnkraften som godtagbart alternativ under förutsättning att säkerbetsfrågorna kan bemästras.

Energiproduktionens ekonomiska aspekter berörs av åtskilliga remissinstanser. EPU:s uppfattning att el kan levereras från kärnbaserade kondenskraftverk till så låga priser att en snabb expansion av elvärmen blir möjlig får stöd av bl.a. Centrala driftledningen (CDL). Svenska värmeverksföreningen däremot, som betraktar kärnkraftvirmeverk som ckonomiskt överlägsna alla andra elproduktionsformer, anser osäkerheten beträffande den kärnbaserade kondenskraftens ckonomi vara betydande och framhåller fossileldade kraftvärmeverk som ett alternativ.

EPU:s förslag att utreda frågan om regionala energiplaner mottas positivt av de remissinstanser som tar upp frågan, t. ex. Svenska kommunförbundet.

I åtskilliga remissvar uttalas att EPU:s betänkande fyller ett väsentligt b2hov av utredningsmaterial på energiområdet och att det är angeläget att prognos- och utredningsverksamheten fortsätter.

Kommerskollegium uttalar att EPU har presenterat ett utförligt och

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 78

mångsidigt material som förefaller väl ägnat att tillsammans med resultaten från andra slutförda eller pågående undersökningar belysa de nu aktuella energifrågorna. Kooperativa förbundet (KF) understryker betydelsen av att en samlad bedömning av den framtida energiförbrukningen har kunnat erhållas genom EPU:s arbete. Det är enligt KF angeläget att prognosarbetet fortsätter, varvid förbättrade prognosmetoder som energiprognosmodellen kan utvecklas och ytterligare underlagsmaterial kan tas fram. Svenska värmeverksföreningen anser att EPU trots stark tidspress lyckats ta fram ett omfattande och värdefullt material samt att betänkandet utgör en mycket värdefull grund för vidare bedömningar av energiförsörjningssituationen. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag anför att EPU:s betänkande med bilagedel är en god sammanfattning av den aktuella energipolitiska situationen och att det också ger en klar bild, så gott detta låter sig göra, av energibehov och handlingsmöjligheter under den aktuella tidsperioden, åren 1985— 2000. Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation uttalar i sitt gemensamma yttrande sin uppskattning av det förtjänstfulla arbete som EPU utfört samt att utredningen på kort tid lyckats ta fram ett omfattande basmaterial och gjort utvecklingsbara analyser. Enligt yttrandet kan EPU:s material med fördel användas som underlag för en framtida energipolitik. Svenska petroleuminstitutet och Svenska vägföreningen anför liknande synpunkter. Även andra remissinstanser betonar värdet av det framlagda materialet, t. ex. ÖEF, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska elverksföreningen, Svenska handelskammarförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), tekniska högskolan i Stockholm och tekniska fakulteten vid universitetet i Lund. Flera remissinstanser anmäler behov av ytterligare utredning och nämner en rad frågor som de anser borde ha behandlats närmare i betänkandet eller som bör uppmärksammas i det fortsatta prognos- och utredningsarbetet. Försvarets forkningsanstalt (FOA) anser att som grund för en energipolitik med ett långsiktigt perspektiv krävs ytterligare, delvis annorlunda faktaanalyser än de EPU lagt fram. Av särskilt intresse är enligt FOA sådana analyser som ger bättre förståelse för energiförsörjningssystemet, samhället i övrigt och omvärlden. Socialstyrelsen anser att det skulle ha varit värdefullt om prognoser också utformats med hänsyn till energikonsumtionseffekter till följd av t.ex. sociala omstruktureringar som pågår i samhället. Kompletterande utredningar i sådana avseenden med deltagande också av social expertis är enligt styrelsen angelägna för att få en allsidig belysning av energifrågorna. Statskontoret anser att det hade varit önskvärt om EPU utförligare

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 79

hade belyst frågor om energiförbrukningens effekter på den ekonomiska tillväxten. Enligt statskontoret har utredningen med det underlag som nu presenteras inte klart kunnat visa att den ökningstakt för energikonsumtionsutvecklingen som förutsätts i de lägre prognosalternativen 3 och 4 behöver medföra en dämpning av den ekonomiska tillväxten. Nationalekonomiska institutionen vid universitetet i Göteborg anser att mer forskning behövs rörande prissystemets betydelse för mönstret på energikonsumtionen, inte minst i fråga om effektiviteten av relativprisförändringar som energipolitiskt medel. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) uttalar att sysselsättningsfrågan endast i förbigående berörts av utredningen. Detta anser styrelsen vara en allvarlig brist. AMS understryker vikten av att ekonomiska och beteendevetenskapliga studier kommer till användning som beslutsunderlag vid utformandet av det framtida energiförsörjningssystemet. En prioritering måste ske av sådan information som belyser olika energiförsörjningssystems effekter på sysselsättning och strukturutveckling. IVA förordar ytterligare särskilda utredningar i fråga om bl. a. vilka olika tekniska, sociala och ekonomiska risker som är förknippade med all form av energiproduktion, inkl. de risker som ett utvecklat samhälle kan löpa om ingen ytterligare kraftfull satsning på energin görs. Svenska bankföreningen anför att det är av vikt att jämföra investeringar för ökad energiproduktion med investeringar i energibesparande syfte. En analys av dessa faktorer måste enligt föreningen ingå som ett viktigt element i bedömningen av vilka ekonomiska konsekvenser — och vilka möjligheter till optimalt resursutnyttjande — som skulle följa av olika ställningstaganden beträffande Sveriges framtida energipolitik.

4.3.2 Prognosalternativen Vissa remissinstanser tar upp EPU:s val av prognosalternativ och dess prognosmetodik i allmänhet. Konsumentverket finner EPU:s fyra prognosalternativ realistiska. ÖEF anser att de valda prognosalternativen synes lämpade som underlag för utformningen av den framtida energipolitiken. Enligt Svenska handelskammarförbundet framstår de två exempel för energikonsumtionens ram EPU upprättat som realistiska. Bl. a. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska kärnbränsleförsörjning AB lämnar valet av prognosalternativ utan erinran. KF betecknar de allmänna förutsättningarna bakom EPU:s alternativa konsumtionsprognoser som rimliga. Statens industriverk anser att den valda metodiken är rimlig med hänsyn till de osäkerheter som råder beträffande långsiktiga bedömningar. Enligt Svenska kommunförbundet synes den av EPU tillämpade prognosmetodiken tillfredsställande. Statskontoret anser att det hade varit värdefullt om EPU kunnat pre-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 80

sentera ett alternativ med lägre ökningstakt för energikonsumtionsutvecklingen än den som förutsätts i prognosalternativen 3 och 4. Enligt tekniska högskolan i Stockholm borde EPU i stället för att analysera alternativen med 3,4 26 resp. 2,4 7 tillväxt av cenergiförbrukningen per år ha studerat två extremvärden: ett för en högre tillväxttakt än vad som kan anses rimligt och ett för ett lågt, högst osannolikt tillväxtalternativ. Enligt högskolans förmenande är det av särskild vikt att det sker en genomgående analys av de konsekvenser som ett lågenergialternativ får för vårt nuvarande samhälle. Liknande tankegångar förs fram av IVA.

Statens planverk uttalar att EPU:s resultat knappast kan anses utgöra prognoser i egentlig mening utan snarare förslag till alternativa strategier eller planer för landets energiförsörjning. Enligt planverket är det angeläget att uppmärksamma huvudalternativens karaktär av alternativa handlingsplaner och att bedöma dem som sådana.

4.3.3 Prognosresultaten

Prognosresultaten för den totala energiförbrukningen berörs bl. a. av statens industriverk som betecknar prognosutfallet som rimligt mot bakgrund av de antaganden som gjorts.

Enligt statistiska centralbyrån förefaller generellt sett den förväntade energikonsumtionsutvecklingen vara för lågt beräknad i alternativen med en högre tillväxttakt. Centralbyrån anför vidare att den lägre tillväxttakt som dessa alternativ innebär jämfört med den hittillsvarande trendmässiga utvecklingen motiveras främst av ett bögre energipris samt av förväntade mättnadstendenser inom olika sektorer. Ett högre energipris relativt andra insatsvaror bör visserligen ge incitament till besparingar och en lägre energiförbrukning anför centralbyrån. I det längre tidsperspektivet torde dock en successiv anpassning till den nya prisnivån och närmande till den hittillsvarande. utvecklingstrenden kunna förväntas även om de nu etablerade prisrelationerna består. Vidare har mättnadstendenser alltid givit sig till känna i det moderna industrisamhället. Att mättnadstendenser totalt sett skulle medföra en långsammare tillväxttakt för energikonsumtionen förutsätter att dessa i högre grad än tidigare skulle göra sig gällande. En jämförelse med t. ex. energikonsumtionsnivån i Förenta staterna ger enligt centralbyrån emellertid vid handen att Sverige bör ha relativt långt kvar innan denna situation inträffar.

CDL anser att de prognoserade totalenergivärdena i de högre alternativen 1 och 2 ej kan med den förutsatta samhällsutvecklingen och ekonomiska målsättningen betraktas som överdrivna. Särskilt gäller detta åren fram till år 1985. Perioden därefter rymmer enligt CDL betydligt större osäkerhet beträffande den tekniska utvecklingens möjligheter att verka energibesparande.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 81

TCO anser att behovet av energi åtminstone under perioden 1970— 1985 kommer att motsvara i det närmaste EPU:s högenergialternativ.

Andra remissinstanser hävdar att prognosresultaten generellt sett snarast är för höga. Statens pris- och kartellnämnd anser sålunda att

EPU:s prognosalternativ inrymmer en underskattning av de effekter på

energiefterfrågans storlek och sammansättning som kan förväntas uppträda som konsekvens av dels ändrade relativpriser för energi kontra övriga insatsvaror, dels ändrade prisrelationer mellan inbördes substituerbara energislag. Den högre prisnivå på olja och bensin, som etablerats efter prishöjningen under år 1973 och 1974, kan bl.a. till följd av förändrade kostnadsrelationer väntas leda till en successiv anpassning till energibesparande produktionsmetoder, transportsätt, levnadsvanor etc.

Vidare framhåller nämnden att priskänsligheten hos efterfrågan på energi kan på kort sikt antas vara relativt låg men på längre sikt större. Mot denna bakgrund ter sig enligt nämnden konsumtionsutvecklingen på längre sikt i nuvarande läge svårbedömbar.

AB Atomenergi framhåller att totalt sett torde det högre av EPU:s alternativ i fråga om energitillväxten innebära en betydande överskattning av efterfrågan för i varje fall den senare delen av tidsperioden (1985—2000).

Sveriges Civilingenjörsförbund CF-STF anser det bl.a. vara troligt att bristande analys av den historiska utvecklingen och alltför liten hänsyn till priselasticiteten leder till att EPU:s prognos kommer att överträffa verkligheten med god marginal även om inga nya styrande åtgärder sätts in. Förbundet uttalar sammanfattningsvis att betänkandet inte utgör ett tillfredssällande underlag för energipolitiska beslut.

Beträffande förbrukningen inom industrisektorn uttalar Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation att de i allt väsentligt kan vitsorda EPU:s prognoser och redovisningar från industrisektorn. De har framtagits i nära samverkan med företrädare för industrin.

Enligt konjunkturinstitutet har EPU knappast beaktat att varuefterfrågan påverkas av de förskjutningar i relativpriserna som orsakas av att varorna innehåller olika mängd energi. Detta kan nämligen i sin tur leda till förskjutningar i produktionen inom och mellan olika branscher och till eventuella förändringar i kraven på förädling. Även om det saknas tillräckligt underlag för att mera detaljerat beräkna effekten på energikonsumtionen av sådana förskjutningar, kan man utgå ifrån att höjningar av energipriset leder till förskjutningar mot varor med mindre energiinnehåll. Även råvaruförsörjningen sätter sina gränser för utvecklingen t. ex. inom skogsindustrin, där det är mycket tveksamt om det finns förutsättningar för så stor produktion som utredningen har räknat

6 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 39

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 82

med. Sammanfattningsvis finns därför enligt institutet starka skäl för den slutsatsen att EPU i synnerhet genom den övre av sina trendframskrivningar kommit för högt i sina beräkningar över energikonsumtionen för den aktuella perioden.

Statens råd för byggnadsforskning anför i fråga om industrins energiförbrukning att de två prognosnivåer som EPU arbetar med skiljer sig åt beträffande produktionsvolymens utveckling medan specifika energiförbrukningen förutsätts få samma utveckling i alla prognosalternativ. Denna förutsättning förefaller rådet högst diskutabel. I de lägre alternativen 3 och 4 bör det vara rimligt att räkna med att den större energiknappheten provocerar fram en utveckling av produktionsmetoderna som resulterar i lägre specifik energiförbrukning. VVS-branschen anför liknande synpunkter.

LO anser de lägre tillväxtalternativen vara mest realistiska.

Svenska petroleum institutet menar att en lägre årlig produktionstillväxt inom industrin än vad EPU antagit i det lägre alternativet inte kan uteslutas.

I fråga om skogsindustrins energiförbrukning är enligt domiänverket virkessituationen sådan att en höjning av produktionen av pappersmassa inte är möjlig enligt EPU:s högre produktionsalternativ (13 milj. ton år 1985 och 17,5 milj. ton år 2000). Beträffande trävaruproduktionen är inte en årlig tillväxt ens enligt det lägre alternativet (4 976) möjlig. Verket delar emellertid utredningens uppfattning, att genom fullständigare tillvaratagande av virkesproduktionen och genom ett högre utbyte från råvarorna bör en viss ökning av såväl massa- som trävaruproduktionen kunna uppnås. Liksom utredningen anser verket att en ökad förädling kommer att ske såväl på trävarusidan som på massasidan. Det är också sannolikt att andelen slipmassa komrner att öka.

Statens planverk behandlar förbrukningen inom övrigsektorn. Planverket uttalar att osäkerheten i prognosunderlaget är stor. EPU:s antagande att samtliga lägenheter skall renoveras så att de är försedda med bad- eller duschrum år 1985 är svagt underbyggt. Samma gäller antagandet att antalet avgångna lägenheter per år i flerfamiljshus blir ca 34 000 mellan år 1972 och 1975 och ca 35 000 mellan år 1985 och 2000. Dessa värden är väsentligt högre än det antal av ca 17 000 lägenheter i flerfamiljshus som avgick per år under perioden 1965—1970. Särskilt anmärkningsvärt är antagandet för perioden 1985-2000, eftersom samtliga lägenheter antagits renoverade till år 1985. Utredningens antagande att husens värmeisolering lätt skall kunna förbättras måste, menar planverket, ses i samband med nyss angivna antaganden beträffande renovering och avgång. Planverket anför vidare att EPU synes ha baserat sina antaganden om effekten av värmeisolering av ytterväggar på osäkert underlag. Det är

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 83

enligt planverket troligt att värmeisoleringen hos ytterväggar i redan existerande byggnader är väsentligt bättre än vad EPU antagit. .

Statens råd för byggnadsforskning anser att EPU överskattat den specifika energiförbrukningen inom Jokalbeståndet. Också ökningstakten förefaller enligt rådet vara kraftigt överskattad. Vidare finner rådet det vara genomgående i EPU:s material att förbrukningen i första hand kopplas till utvecklingen av byggnadsbestånd och teknik för klimatsystem, isolering etc. Driftfrågor behandlas endast i förbigående. Man underskattar potentialen i en utveckling av driftteknik och driftmetoder anser rådet.

Enligt rådet pekar resultat av utförd och pågående FoU på att man under överskådlig framtid bör räkna med att en effektivare fastighetsdrift behövs och kommer att utvecklas. Rådet anser att styr- och stimulansmedel måste utvecklas. Bl a. behövs informationsmaterial för och utbildning av driftpersonalen.

Statistiska centralbyrån tar upp en faktor som pekar på att EPU:s förbrukningsvärden är för höga. Preliminära beräkningar som centralbyrån utfört i samband med remissbehandlingen visar att den specifika energiförbrukningen uttryckt i KWh per år för eluppvärmda småhus år 1972 uppgick till totalt 19 900 och för eluppvärmda lägenheter till totalt 14 060, jämfört med EPU:s redovisade 26 900 resp. 17 500. (Enligt EPU var nämnda år '200 000 småhus eluppvärmda av totalt 1 370 000 småhus. Antalet eluppvärmda lägenheter i flerfamiljshus uppgick till 30 000 av totalt 1 900 000 lägenheter.) Centralbyrån anför vidare att den prognosmetodik som utredningen använt innebär att den specifika energiförbrukningen för eluppvärmda bostäder använts som basvärde oavsett vilket uppvärmningssätt som de facto gäller. Denna metodik kan kanske vara rimlig men innebär att om för höga elsiffror använts erhålles även för högå värden för den icke-eluppvärmda sektorn. Enligt centralbyråns beräkningar — som då sammanfaller metodmässigt med EPU:s men som baseras på ur elstatistiken beräknade ingångsvärden — fås den specifika energiförbrukningen (i KWh per år) för uppvärmning resp. drift 17 020 resp. 2 880 i småhus och 11 520 resp. 2 540 i flerfamiljshus. Under förutsättning att dessa beräknade värden kan anscs vara representativa för det totala bostadsbeståndet kommer enligt de förutsättningar EPU i övrigt antagit väsentligt lägre prognosvärden att erhållas för bostädernas totala energiförbrukning. Centralbyrån nämner i sammanhanget att den av EPU angivna verkningsgraden för fjärrvärme förefaller alltför hög mot bakgrund av beräkningar utförda av centralbyrån på basis av nyligen insamlad statistik för värmeverken.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 84

Centralbyrån redovisar i följande sammanställning en jämförelse mellan EPU:s och centralbyråns resultat för EPU:s prognosalternativ 1 G TWh).

EPU SCB EPU minus SCB

Förbrukning för elvärme år 1985 38 28 +10 Förbrukning för elvärme år 2000 60 44 +16 Totalt energiförbrukning i bostäder år 1985 107 83 +—24 Totalt energiförbrukning i bostäder år 2000 = 126 98 + 28

Närmast med tanke på förbrukningen inom transportsektorn anför statens institut för byggnadsforskning att billig energi bl. a. har gett förutsättningar för ett upplöst glest stadsbyggande med separering av olika funktioner som service, arbete, bostad och rekreation. De långsiktiga konsekvenserna av detta är enligt institutet ännu inte kända. Institutet finner därför att EPU:s bedömning att vi nått ett mättnadstak i fråga om biltäthet och energikonsumtion är väl optimistisk. Flera remissinstanser behandlar särskilt elförbrukningens utveckling. CDL framhåller att man för egen del sedan lång tid tillbaka har utarbetat prognoser över elförbrukningen i landet. En sådan lades fram år 1972. Eftersom elförbrukningen under de senaste åren ökat avsevärt långsammare än beräknat har CDL under år 1974 gjort en översyn av prognosen. Elkonsumtionen har därvid beräknats enligt två olika utvecklingsalternativ. Båda alternativen förutsätter fortsatt kärnkraftutbyggnad med därav följande gynnsammare prisutveckling för elkraften jämfört med andra energiformer. De grundläggande förutsättningarna överensstämmer i stort med motsvarande antaganden i EPU:s prognoser. Resultatet av CDL:s beräkningar framgår av den följande tabellen 4.20, i vilken även redovisas EPU:s fyra alternativ för elkonsumtionen samt CDL:s prognos av år 1972. Skillnaden mellan CDL:s alternativ gäller den ekonomiska utvecklingen. CDL:s alternativ A förutsätter i stort sett samma samhällsekonomiska utveckling som under 1960-talet, dock justerad med hänsyn till den långsammare befolkningsökning som statistiska centralbyrån nu förutser. BNP-tillväxten har antagits bli drygt 4 70 per år. Antagandena beträffande industriproduktionen i olika branscher ger en genomsnittlig sammantagen produktionstillväxt av ca 6 26 per år. Grundförutsättningarna för detta alternativ överensstämmer således med vad som gäller för EPU:s alternativ 1. Motsvarande värden enligt alternativ B är ca 3,5 Jo resp. 5 Fo per år. Alternativ B innebär därmed i stort sett samma ekonomiska utveckling som genomsnittet för perioden 1950—1970. EPU förutsätter för de lägre energialternativen 4 0 tillväxt av produktionsvolymen, vilket enligt CDL torde motsvara drygt 3 46 för BNP.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 85

Tabell 4.20 CDL:s och EPU:s elkonsumtionsprognoser för år 1985 (TWh)

Därav

Ökning 1970—1985

24 per är 7,9 7,5 6,5 8,0 6,3 G9 53

CDL påpekar att dess prognosalternativ A resp. B är något ligre än EPU:s motsvarande alternativ 1 och 3. Beträffande industrin sammanfaller prognoserna nästan helt. För övrigsektorn har CDL kommit till lägre värden. Skillnaden förklaras enligt CDL helt av energibehovet för elvärmda bostäder, där EPU räknat med högre specifika värden än CDL. Beträffande övergsektorn i övrigt ligger CDL:s prognos däremot högre.

Statens industriverk tar upp frågan om de prisnivåer för energi som EPU anger som bas för sina prognosöverväganden. Verket har inga invändningar mot de bränslepriser som antas. Vad gäller elpriserna finns dock enligt verket två faktorer, som EPU ej närmare diskuterar, men som kan påverka prissättningen, nämligen drifttillgängligheten och självfinansieringsmöjligheterna.

Industriverket framhåller att tillgängligheten hos kärnkraftverken hittills varit sämre än beräknat vilket verkar höjande på elpriserna. Huruvida tillgängligheten kommer att öka i framtiden har verket svårt att bedöma, eftersom erfarenhetsmaterialet av längre driftperioder ännu är förhållandevis begränsat.

Industriverket anser vidare att ett ökande krav på självfinansiering av anläggningar kan aktualiseras för att mildra trycket på kapitalmarknaden. Verket delar EPU:s uppfattning att en fortsatt kärnkraftutbyggnad kan väntas medföra ett relativt kraftigt ökat kapitalbehov under en övergångstid på fem till tio år. Verket framhåller att denna efterfrågan på kapital, med åtföljande högt ränteläge och/eller krav på ökad självfinansiering, verkar höjande på elpriserna vilket i sin tur kan väntas dämpa efterfrågan och därmed utbyggnadsbehoven.

Chalmers tekniska högskola anser att EPU:s analyser i fråga om bl. a. kärnkraftens fasta och rörliga kostnader och drifttillgänglighet är behäftade med alltför mycken osäkerhet för att oreserverat kunna läggas till grund för beslut om ökad satsning på kärnkraft. Högskolan framhåller vidare att det är uppenbart med nuvarande, sannolikt be-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet : 86

stående kostnadsläge för fossila bränslen, att kärnkraft med långa utnyttjningstider kan tolerera avsevärda ökningar relativt av utredningen antagna kostnader innan kondenskraft från fossila bränslen ställer sig billigare. Att ett framtida kraftsystem i Sverige bör innehålla betydande andelar kärnkraft kan därför anses givet men beslut om andelen härav bör fattas på grundval av klart redovisade fakta, betonar högskolan.

Svenska petroleum institutet anser det vara osannolikt, att det vid en i huvudsak spontan utveckling skulle ske en minskning av antalet villor och radhus med individuell oljeeldning från 1 160 000 år 1972 till 200 000 år 1985 som anges i alternativ 1.

Svenska värmeverksföreningen menar att mycket stor osäkerhet råder beträffande framtida efterfrågan på el. Om planeringen fullföljs enligt de högre prognosalternativen uppstår enligt föreningen sannolikt ett överskott på elkraft.

VVS-branschen ifrågasätter starkt rimligheten i EPU:s antagande att elvärmeandelen ökar relativt snabbt i alla prognosalternativen. Svenska elverksföreningen instämmer däremot i EPU:s bedömning av elkraftens tillväxt.

Som en allmän kommentar till prognoserna anför Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) att presentationen av EPU:s resultat kan föranleda en iakttagare till att tro att energipolitiska beslut bör avse en viss energikonsumtionsnivå formulerad som en viss procentuell årlig tillväxt. I stället bör de energipolitiska besluten enligt SACO:s mening avse olika problemområden som exempelvis försörjningstrygghet, miljö, sysselsättning, prissättning och kapitalanspråk.

4.3.4 Besparingsmöjligheter

Som redan framgått bedömer åtskilliga remissinstanser att möjligheterna till energibesparing gör att EPU:s högre alternativ i fråga om den framtida energiförbrukningens nivå är för höga. Härutöver återfinns i remissyttrandena åtskilliga uttalanden om att sparmöjligheterna synes goda och att energisparande är väl motiverat. Detta gäller exempelvis yttrandena från länsstyrelserna i Jönköpings län, Kronobergs län, Blekinge län, Kristianstads län och Gävleborgs län samt CDL, LO, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska värmeverksföreningen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

Flera remissinstanser tar upp mer konkreta sparåtgärder inom olika sektorer och anger lämpliga energipolitiska styrmedel. Enligt KF finns betydande möjligheter att förbättra energihushållningen genom besparingsåtgärder och genom effektivare energianvändning. Detta gäller på kort sikt särskilt lokalkomfortområdet. Förbundet anser att på längre sikt måste åtgärder också sättas in för att få fram energisnålare processer inom industrin, t. ex. genom direkta statliga bidrag till investeringar i sådan ny processteknik som ökar utbudet av energi.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 87

VVS-branschen framhåller att besparingspotentialen inom övrigsektorn är avsevärd. Som exempel på åtgärder inom befintlig bebyggelse nämns |

— översyn, inreglering och intrimning av pannanläggningar, ventilationsanläggningar, värmesystem,

— förbättrad övervakning och systematiserat underhåll av VVS-anläggningar,

— temperaturreglering i lokaler,

— introduktion i större skala av känd teknik: för värmeåtervinning,

— mätning av energiförbrukning, — rationell användning av varmvatten.

Enligt byggnadsstyrelsen borde det genom hård satsning på energihushållning inom Övrigsektorn, speciellt uppvärmning av lokaler, genom stora FoU-insatser och viss styrning genom lagstiftning, normer och liknande vara möjligt att nå en energikonsumtion som ligger under alternativ 3 och 4 för övrigsektorn.

Enligt Näringslivets byggnadsdelegation finns åtskilliga besparingsmöjligheter vad gäller bostäder. På kort sikt gäller det främst bättre skötsel och tillsyn av värmeanläggningar och uppvärmningssystem. Tillläggsisolering av det befintliga fastighetsbeståndet -— särskilt det som uppförts före år 1950 — anses välmotiverad. Att öka isoleringen i nybyggnader anser delegationen ej vara ekonomiskt försvarbart. Delegationen anser vidare att värmeförlusterna vid ventilation bör kunna minskas genom ändrade normer m. m. En annan åtgärd som delegationen rekommenderar är användning av 3-glasfönster. Den statliga långivningens betydelse för tillkomsten av energibesparande installationer understryks.

Vissa remissinstanser betraktar sparmöjligheterna som mer begränsade.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att en samhällsplancring i syfte att genomföra de av statsmakterna antagna allmänna välfärdspolitiska målen torde leda till en hög energiförbrukning även i framtiden. .

Svenska vägföreningen anför att överflyttningar mellan transportmedlen och inom dem till järnväg resp. buss endast ger marginell inverkan på energibalansen och att miljökrav kan komma att bidra till en ökning av drivmedelskonsumtionen, Vidare uttalar föreningen att aktiv styrning för reglering av bilinnehav och användning som beräknats i EPU:s lägsta prognosalternativ i det längsta bör undvikas. Energibesparing inom transportsektorn bör eftersträvas genom motorutveckling, transportplanering och frivilliga besparingsinsatser.

Kungliga automobilklubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund och Svenska åkeriförbundet anför liknande synpunkter. Trafikpolitiska utredningen framhåller att — sett i ett totalt energiperspektiv — endast

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 88

begränsade energieffekter kan uppnås genom överflyttning av personoch godstrafik från landsväg till järnväg.

Ytterligare synpunkter på energisparande redovisas i avsnitt 4.4 Energisparundersökningen.

Flera remissinstanser anser att sparåtgärder är önskvärda och möjliga men anger samtidigt som en restriktion för energisparandet att sparåtgärderna inte bör drivas så långt att andra viktiga intressen blir eftersatta.

Enligt socialstyrelsen synes man böra inrikta sig på att för framtiden begränsa och styra energiproduktionens och -konsumtionens volym och former. Styrelsen vill därmed förorda EPU:s lägre alternativ. Dessa bedömningar innebär inte att styrelsen anser att en mera drastisk och snabbt genomförd sänkning av absolut eller per capita-energikonsumtion kan förordas. Ett sådant alternativ skulle enligt styrelsen ha uppenbara och omedelbara återverkningar på det sociala välfärdssystemet och Jeda till sådana negativa sociala effekter att det knappast kan komma i fråga annat än i ett extremt krisläge utan handlingsfrihet.

Konsumentverket anser att besparingsmöjligheter finns inom industrin och i fråga om lokaluppvärmning m. m. Även när det gäller samfärdseln anser verket att stora besparingsmöjligheter finns men att besparingen inte skall ske på bekostnad av konsumentens möjligheter att täcka sina transportbehov. Utveckling av energisnålare fordon och kollektivt resande förordas i stället. Verket finner som slutsats att det borde finnas långt större möjligheter till energibesparingar än vad EPU har prognostiserat. Dessa besparingar bör enligt verket ske genom rationellare bruk av energin utan att komunsumenternas standardutveckling påverkas. Denna får nämligen ses som fortsatt utjämning av skillnaderna i den materialla standarden mellan olika grupper i samhället. En stagnation skulle främst drabba mindre gynnade människor.

Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation anför att bedömningar gjorda inom berörda industribranscher nästan entydigt visar att en avtagande ökningstakt i energiförsörjningen till industrin tämligen omgående kommer att få negativa konsekvenser för sysselsättningen, löner och arbetstid. Välståndsutvecklingen i stort, livskvaliteten /levnadsvillkoren skulle kraftigt komma att påverkas negativt vid begränsningar i energitillförseln. Av de alternativ EPU uppsätter kan därför organisationerna enbart ansluta sig till 1—2.

De båda organisationerna anför vidare att det inte finns någon rimlig anledning att spara energi mer än vad vi hushållar med övriga resurser — materiella som mänskliga. Genom insats av energi sparas mänskliga resurser. Den ambitionen måste upprätthållas. Det innebär att de sociala och ekonomiska mål som vi i Sverige under lång tid eftersträvat även fortsättningsvis bör vidhållas och utvecklas. Detta kräver betydande energitillskott, framhålls avslutningsvis.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 89

Det har enligt TCO inte från något håll gjorts troligt, att behovet att hushålla med energi har en sådan dignitet att det bör betraktas som en restriktion för möjligheterna att förverkliga den fackliga rörelsens grundläggande mål, nämligen full sysselsättning, goda arbetsförhållanden samt fortsatt och rättvist fördelad standardtillväxt för löntagarna. Organisationen anser det önskvärt med en successiv höjning av energins relativpris genom beskattning och prispolitiska åtgärder för att dämpa konsumtionen. Övergripande mål medför dock enligt organisationen att drastiska förändringar av den nuvarande energikonsumtionen inte kan genomföras. LO förordar ett aktivt besparingsprogram. LO finner att EPU:s lägre alternativ är mest realistiskt mot bakgrund av bl. a. kraven på fortsatt arbetstidsförkortning.

AMS anför att en snabb och kraftig neddragning av ökningstakten inom cnergiförsörjningen torde medföra påtagliga konsekvenser för sysselsättningen med risker för en ökad arbetslöshet. Styrelsen förutsätter att förändringar inom energipolitiken sker med nocgrant beaktande av sysselsättningsaspekterna.

KF betonar att energibesparande åtgärder inte får gå ut över nödvändiga förbättringar av arbetsmiljön.

Enligt Hyresgästernas riksförbund kan energibesparande åtgärder inte få leda till högre boendekostnader. Förbundet menar att långtgående krav på tekniska förändringar i syfte att nedbringa energiförbrukningen i bostäderna kommer att leda till för samhället oacceptabla boendekostnadsstegringar. De snabbaste besparingseffekterna torde uppnås genom åtgärder som intrimning av värme- och ventilationssystem samt bättre skötsel av dessa. I fortsättningen är den ekonomiska ramen begränsad och krympande ju högre kraven på energibesparing ställs framhåller förbundet. I fråga om övergång till individuell uppmätning av varmvatten i flerfamiljshus anser förbundet att besparingarna inte kan bli särskilt omfattande och att man av principiella skäl bör ställa sig ytterst tvcksam till individuell varmvattenmätning. Näringslivets byggnadsdelegation är däremot positivt inställd till individuell mätning av varmvattenförbrukningen liksom av elförbrukningen.

En ofta förordad åtgärd för att minska energiförbrukningen är att minska ventilationen i bostäder och andra lokaler. Statens strålskyddsinstitut påpekar, att naturligt radioaktiva ämnen finns såväl i marken som i byggnadsmaterial. Detta gäller bl. a. radium som omvandlas till den radioaktiva ädelgasen radon. Denna kommer ut i luften och kan samlas i dåligt ventilerade rum. Höga radonhalter medför risk för lungcancer. Strålskyddsinstitutet har därför rekommenderat att man bör undvika åtgärder för att kraftigt minska ventilationen av bostäder under det normala. Institutet påpekar att en minskning av ventilationen i gruvor kan vara direkt skadlig från strålskyddssynpunkt.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 90

4.3.5 Energiproduktionen Allmänna synpunkter

Frågorna om den framtida energiproduktionens omfattning och avvägningen mellan olika energislag och produktionssystem berörs i stor utsträckning av remissinstanserna.

Valet av energikällor måste enligt KF ses mot bakgrund av faktorer som energiråvarornas varierande grad av ändlighet och deras alternativanvändning, miljömässiga hänsyn, beredskaps- och siäkerhetsaspekter samt prisnivån på energiråvaror. Även om det är uppenbart att oljan under avsevärd tid kommer att spela en stor roll för Sveriges energiförsörjning, är det enligt KF på längre sikt nödvändigt att den i ökande grad ersätts av andra energikällor. Ett minskat oljeberoende är angeläget även på kortare sikt med hänsyn till beredskapsaspekter och betalningsbalans samt att viktiga alternativa användningsområden finns för oljan. KF anser vidare bl. a. att beroendet av de internationella oljebolagen bör minskas. Det är även angeläget att den inhemska raffinaderikapaciteten byggs ut m. h. t. beredskapsaspekterna.

KF framhåller att beroendet av olja bör reduceras genom ökat utnyttjande av främst inhemska energikällor och kol. Vattenkraften bör byggas ut ytterligare. Bidragen från bl. a. ved, avfall, torv och skiffer torde dock enligt KF på kort sikt bli relativt små men kan betraktas som komplement till andra energikällor. KF uttalar att ställningstagande till vidare utbyggnad av kärnkraftverk utöver nu beslutade bör anstå till dess att bättre beslutsunderlag föreligger beträffande lösningar på avfallsproblemen.

I fråga om åtgärder för bättre hushållning med energi anför KF bl. a. att övergång till energisnålare processer inom industrin i många fall torde innebära omfattande nyinvesteringar, som på kort sikt kan te sig företagsekonomiskt olönsamma. KF anser det angeläget att samhälleliga styrmedel prövas för att främja ett rationellare utnyttjande av energin, t. ex. direkta statliga bidrag till investeringar i sådan ny processteknik som främjar utbytet av energi. Beträffande lokalkomfortområdet uttalar sig KF till förmån för kommunala eller regionala värmeförsörjningsplaner. |

LO uttalar att energipolitiken måste utformas så att billig och tillräcklig energi finns för att tillgodose de krav som samhällets fortsatta utveckling och sysselsättningspolitiken ställer. LO anser dock att det på flera avgörande punkter f.n. saknas tillräckliga kunskaper för att det skall gå att utforma ett långsiktigt energiprogram för Sverige. LO menar att det inte i dag går att mer preciserat bedöma vilken tillväxttakt som skall uppnås inom de speciellt energikonsumerande sektorerna av ekonomin. LO anser dock mot bakgrund av olika faktorer bl. a. en jämfört med 1960-talet lägre produktivitetsstegring under resten

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 91

av seklet och fackföreningsrörelsens krav på en fortsatt arbetstidsförkortning att EPU:s lägre tillväxtalternativ framstår som det mest realistiska.

LO framhåller vidare att olika energiproduktions- och besparingsalternativ med undantag för vattenkraftens kostnader och finansieringskrav är osäkra. Miljökonseckvenserna av en expansion av energiproduktion med användning av olja och kol är oroande. Samtidigt finns alltjämt en osäkerhet vad gäller kärnkraftens skilda säkerhetsproblem.

LO uttalar att man för närvarande bör nöja sig med att besluta hur energipolitiken skall utformas de närmaste åren för att mot slutet av 1970-talet ta ställning till en mer långsiktig utformning. Under tiden bör kunskap tas fram för att i görligaste mån undanröja den osäkerhet som finns på många punkter.

I ett räkneexempel anger LO att behovet av ytterligare energi under perioden 1970—1985 kan beräknas till 123 TWh och under perioden 1985-—2000 till ytterligare 35 TWh. Som förutsättningar gäller därvid bl. a. att industrins årliga tillväxt blir 4,4 20 och befintliga möjligheter till besparingar inom alla sektorer tas till vara. Om man antar att industritillväxten blir 5,6 76 per år och förutsättningarna lika i övrigt blir ökningen 157 TWh under perioden 1970-—-1985 och 115 TWh. under perioden 1985-2000. Vid en antagen ökning av industritillväxten med 6,2 %o årligen blir motsvarande värden 172 resp. 158.

LO diskuterar vidare möjligheterna att täcka konsumtionsökningen i de olika alternativen utan att bygga ut mer kärnkraft än de 53 TWh nu beslutade elva aggregat väntas ge. Enligt LO torde det vara ekonomiskt möjligt att bygga ut vattenkraften till 130 TWh per år. Sedan 18 TWh per år, som inte bör byggas ut av miljöskäl, räknats bort återstår 112 TWh. Härav var 56 TWh per år utbyggda 1970, varför 56 TWh per år skulle återstå att bygga ut. Sedan vattenkraftproduktionen och de 53 TWh kärnkraft per år dragits ifrån konsumtionsökningen i de olika alternativen skulle återstå ett täckningsbehov enligt följande uppställning.

Industritillväxt 4,4 5,6 Zz 6,2 fe Kvar att täcka, TWh, 1970—1985 60 94 109 1985—2000 4 84 127

LO pekar på olja och andra bränslen som en möjlighet att täcka detta återstående behov.

De ytterligare behov av energi som finns för perioden 1970—1985 bör således enligt LO kunna täckas genom bl. a. en mycket kraftig utbyggnad av vattenkraften samtidigt som behoven begränsas genom ett aktivt besparingsprogram. Om så sker synes det inte vara nödvändigt att

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 92

under de närmaste åren besluta om ytterligare utbyggnad av kärnkraften utöver de elva beslutade reaktorerna. Bättre kunskap som underlag för ctt sådant beslut kan då tas fram. Planeringsberedskapen måste dock upprätthållas så att produktionsstörningar inte riskerar att uppstå om en vidareutbyggnad vid senare tidpunkt skulle visa sig önskvärd och nödvändig. Planering skall därvid inriktas på att en eventuell vidareutbyggnad skall ske vid de nu befintliga kärnkraftverken.

TCO bedömer energipolitiken utifrån de fackliga grundmålen full sysselsättning, goda arbetsförhållanden samt fortsatt och rättvist fördelad standardtillväxt för löntagarna, Det finns dock enligt TCO vid valet av medel för att uppnå dessa mål vissa restriktioner som hänsyn till betalningsbalansen och den inhemska ekonomiska stabiliteten eller omsorg om miljön. Vidare finns en växande insikt i stora grupper om att kraven på utjämning mellan rika och fattiga folk förutsätter en långsammare ökning av realinkomsterna i Sverige än med vad som annars hade varit möjligt.

Sveriges stora importberoende när det gäller fossila bränslen och de med kärnkraften förknippade riskerna är enligt TCO några motiv för en så försiktig energihushållning som är möjligt inom ramen för mer väsentliga samhällsmål. Mycket talar för, att en uttalad målsättning från statsmakternas sida att med beskattningsinstrument åstadkomma en viss årlig höjning av relativpriserna för el och bränslen skulle få den dämpande effekt på energikonsumtionen som bör eftersträvas.

Vidare bör energipolitiken utformas så att beroendet av ett energislag eller en huvudleverantör minskar. Enligt TCO:s uppfattning är det inte nödvändigt att nu ta ställning till frågan om kärnkraftens roll i energipolitiken. Det är i stället angeläget att avvakta ett bättre beslutsunderlag, inte minst i fråga om kärnkraftens avfalls- och säkerhetsproblem.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) framhåller att orsakerna til den höjda energikonsumtionen i samhället inte kan hänföras enbart till en höjning av den materiella Ievnadsstndarden utan också till förändrade Jevnadsvanor. Det minskade utomhusarbetet medför att varje människa i . princip disponerar två utrymmen vilka båda förbrukar betydande mängder energi. Vidare ökar omfattningen av fritidshus för såväl vintersom sommarrekreation. Detta föranleder också en betydande energikonsumtion för såväl resor som uppvärmning. Strukturutvecklingen i samhället, som medfört en koncentration av bebyggelse och arbetstillfällen till stora centralorter, har skett utan hänsyn till effekterna på energikonsumtionen. Beträffande produktionsmöjligheterna för energi framhåller LRF vikten av att FoU sätts in för att ta vara på de möjligheter som finns att genom flera små enheter lösa den lokala energiförsörjningen. Av intresse är framför allt mindre anläggningar för vattenkraft och vindkraft. I fråga om kärnkraft uttalar LRF osäkerhet. ERF anför

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 93

även att ökad användning av svavelhaltiga bränslen kommer att medföra betydande miljöförstöring genom de ökade utsläppen.

Enligt LRF synes det mest realistiska vara att inrikta sig på en kraftig dämpning av ökningstakten för energiförbrukningen genom besparingsåtgärder över hela fältet samtidigt som ansträngningarna ökas att finna tekniska möjligheter att utnyttja alternativa energikällor.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) anför att risken för långsiktig energibrist synes Överdriven. Tillgången till energi kommer på lång sikt att vara tillräcklig för att täcka efterfrågan i världsekonomin. Priset på cnergi i olika former kommer därvid att fungera som instrument så att utbud och efterfrågan på energi anpassas till nya jämviktslägen.

Ändrade realpriser på energi medför ändrad konsumtionsinriktning på lång sikt. Det är mot den bakgrunden inte motiverat att betrakta mekaniska trenddragningar som uttryck för energibehov. Härtill kommer att nya energiformer kommer till användning allt eftersom realpriset motiverar det.

Vidare anser SAF att kravet på höjd realstandard kommer att göra sig gällande med betydande styrka så att fortsatt energitillväxt blir nödvändig. Det innebär enligt SAF att ett lågenergisamhälle inte är något realistiskt framtidsperspektiv.

Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation framhåller att industrin självklart kan inrätta sig för varje materiell produktionsnivå som samhället vill uppnå. Organisationerna utgår dock ifrån att samhällets ambition är att vårt materiella välstånd skall ökas. Detta krav kan bäst illustreras med önskemålen om t. ex. ytterligare begränsningar av arbetstiden och en fysiskt mindre påfrestande industriell produktion med bibehållen reallönenivå. Ambitionen att ytterligare förädla våra råvaror, att meningsfullt höja sysselsättningsnivån och att höja ambitionsnivån när det gäller den yttre och inre miljövården kan tjäna som ytterligare illustration.

Eftersom en avtagande ökningstakt i energiförsörjningen till industrin skulle få negativa konsekvenser för sysselsättning, löner m. m. kan organisationerna enbart ansluta sig till EPU:s högre konsumtionsalternativ.

I valet mellan försörjningsalternativen har organisationerna den bestämda uppfattningen att Sverige måste satsa på en utbyggnad av kärnkraften. Härför talar både nationella försörjningstrygghetsskäl och internationella solidaritetshänsyn. Enligt organisationernas mening uppvägs de risker som må vara förknippade med kärnkraften mer än väl av den nytta denna energikälla lämnar samhället. Organisationerna delar också värderingen att kärnkraften från miljöskyddssynpunkt är överlägsen alternativa elproduktionsformer. Vidare instämmer organisationerna i Aka-utredningens slutsats att kärnkraftens avfall inte behöver ge upphov till farhågor. I själva verket finns redan förutsättningar för en fullt betryggande avfallsförvaring. Även ekonomiska skäl talar för kärnkraf-

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 94

ten. Organisationerna anför även att t. o. m. om samhället skulle besluta sig för ett extremt lågenergialternativ är en kärnkraftutbyggnad nödvändig för att så långt möjligt reducera landets extrema oljeberoende.

Enligt organisationerna bör också vattenkraften byggas ut med ytterligare ca 25 TWh/år för att ersätta oljan. Även möjligheterna -att bygga ut mottryckskraftproduktionen ytterligare bör uppmärksammas.

Slutligen framhåller organisationerna vikten av att vårbeslutet 1975 — vilket detta än månde bliva — skapar säkra utgångspunkter beträffande den framtida energipolitiken vad gäller valet av energiformer och alternativ i tillväxttakten. Industrin är i hög grad beroende av ett långsiktigt beslutsunderlag för att inte kostsamma investeringar skall vändas i kapitalslöseri.

Industriverket anser att den övergripande målsättningen för landets energipolitik bör vara att trygga tillförseln av de energikvantiteter som behövs för att samhället skall kunna fungera. Verket påpekar att landet i dag importerar 70 92 av sin energiförbrukning i form av olja. Erfarenheterna från vintern 1973/1974 indikerar att flertalet samhällsfunktioner blir utsatta för mycket svåra störningar vid en reduktion av energiförbrukningen med mer än 10 §6.

Industriverket anser det därför ur energipolitisk synpunkt väsentligare att diskutera hur man skall uppnå försörjningstrygghet än om cnergiförbrukningens tillväxt blir 4 96, 2 46 eller rentav 0 76. Verket framhåller också att de svenska urantillgångarna är betydande. Enligt verket erbjuder dessa f.n. den enda realistiska möjligheten att väsentligt öka den inhemska energiproduktionen.

Som en ambition för den framtida energipolitiken anger industriverket en kombination av besparingsåtgärder för att dämpa energikonsumtionsutvecklingen inom ramen för de allmänna målsättningar som gäller för samhällsutvecklingen och en fortsättning av kärnkraftutbyggnaden, i första hand i form av kärnkraftvärmeaggregat.

Industriverket understryker även vikten av att man inte håller igen kapacitetsutbyggnaden så långt att en bristsituation kan riskeras under 1980-talets första år. Den merkostnad som en något för snabb kapacitetsutbyggnad medför för samhället är liten jämfört med de sambhällsekonomiska förluster som uppstår vid energibrist.

Efter de nu redovisade allmänna synpunkterna från remissinstanserna på energiproduktionen behandlas i den följande redogörelsen bedömningsgrunderna försörjningstrygghet, miljö och ekonomi i skilda avsnitt.

Försörjningstrygghet

Som framgår av det föregående betonar industriverket m. fl. temissinstanser försörjningstrygghetens betydelse med hänsyn till landets beroende av importerat bränsle. Även andra remissinstanser behandlar denna aspekt.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 95

Enligt ÖEF bör en allmän inriktning av energipolitiken vara att eftersträva lägsta möjliga beroende av import. Det framstår därför som angeläget från samhillsekonomiska och försörjningsmässiga synpunkter att å ena sidan kunna tillgodose energibehoven i största möjliga utsträckning genom inhemska resurser och å andra sidan att utan att eftersätta samhällets vidareutveckling i görligaste mån söka dämpa konsumtionen genom effektivare hushållning och sparsamhetsåtgärder av olika slag.

ÖEF anför vidare att en ökad självförsörjninggrad inom energiområdet kan nås framför allt genom en ytterligare utbyggnad av vattenkraft och kärnkraft. En utbyggnad av vattenkraften framstår som utomordentligt angelägen från beredskapssynpunkt men kan, även med en liberal utbyggnadspolitik, endast ge begränsade tillskott till energiförsörjningen. Det angivna syftet kan därför enligt styrelsen endast uppnås genom en fortsatt utbyggnad av kärnkraften, baserad på inhemsk utvinning och anrikning av uran. Överstyrelsen anför också att även om man bortser från kärnkraftens dämpning av importberoendet erbjuder kärnkraft jämfört med oljekraft försörjningsmässiga fördelar genom den i kärnkraftverken inbyggda produktionsuthålligheten.

ÖEF framhåller vidare att koncentrationen av energiproduktion till ett fåtal stora kärnkraftverk medför ökad sårbarhet för energiförsörjningen under krigsförhållanden, eftersom det i vissa lägen skulle kunna vara förenligt med en angripares syften att genom direkt bekämpning försöka slå ut dessa verk. Det bör därför eftersträvas att i berg eller på annat skyddat sätt förlägga den kärnkraftproduktion, som erfordras för försörjningen under krig. ÖEF pekar vidare på den ökning av självförsörjningsgraden, som kan vinnas genom att utnyttja andra inhemska bränslen, exempelvis vedavfall, torv och sopor, liksom genom att tillvarata spillvärme i samband med kärnkraften. En etablerad fredsanvändning innebär en god grundval för sådan omställning till användning i större skala av inhemska energiresurser, som kan bli nödvändig i krislägen. En viktig förutsättning härför är självfallet att eldningsanläggningar av olika slag kan konverteras från olja till inhemskt bränsle.

ÖEF anför vidare att en fortsatt kärnkraftutbyggnad är en möjlig utväg för att effektivt dämpa importberoendet av framför allt olja, vilket under alla förhållanden bör eftersträvas. Överstyrelsen har därmed inte tagit ställning till omfattningen av en framtida kärnkraftutbyggnad men vill framhålla, att om denna begränsas, måste väsentligt större insatser komma till stånd för att utnyttja inhemska energitillgångar, såsom skifferolja, torv och vedavfall, om importberoendet skall kunna minska. De nämnda inhemska energiråvarorna kan emellertid även vid ett intensivt utnyttjande inte annat än i mindre grad påverka beroendet av importerad energi. I ett sådant Jäge är det angeläget att energiimporten diversifieras i riktning mot ökad andel kol och minskad andel olja, För att trygga försörjningen under krissituationer krävs enhigt

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Inadustridepartementet 96

överstyrelsen vid en begränsning av kärnkraften ytterligare förstärkning av beredskapen, särskilt i fråga om beredskapslagring av olja och fasta fossila bränslen.

Överstyrelsen anser vidare att som komplement till den reguljära oljehandeln kan det vara från försörjningssynpunkt värdefullt med direkta statliga engagemang i form av särskilda handelsavtal med oljeexporterande länder. Med hänsyn härtill och med beaktande av den relativt låga raffinaderikapaciteten i förhållande till konsumtionen är en utbyggnad av den inhemska raffinaderikapaciteten motiverad.

Det betonas av bl. a. kommerskollegium att en dämpning av bränsleimporten är fördelaktig inte bara vad gäller försörjningstryggheten utan också från betalningsbalanssynpunkt. Kollegiet anför vidare att av än större betydelse från betalningsbalans- och beredskapssynpunkt synes vara att möjligheterna att utveckla inhemska energikällor tillvaratas. Kollegiet ansluter sig till EPU:s uppfattning att vattenkraften och kärnkraften därvid synes vara de energiformer som på kortare sikt kan ge bidrag av någon storleksordning.

Energiberedskapsutredningen framhåller att beredskapskraven måste beaktas vid ställningstaganden till energipolitiken.

Utredningen anför att man i en krissituation måste kunna reglera energikonsumtionen på olika sätt. Det är väsentligt enligt utredningen att dessa regleringskrav i möjligaste mån beaktas vid utformning av distributionssystem, fastigheter etc. Tillståndsvillkor, byggnormer och andra bestämmelser bör inrymma detta hänsynstagande. Det är t.ex. viktigt att man i största möjliga utsträckning kan mäta förbrukningen av elkraft, gas, varmvatten och värme individuellt. Merkostnaden för installation och underhåll/avläsning av mätare bör enligt utredningen vägas mot såväl spareffekt som möjligheten att i ett krisläge mer rättvist reglera förbrukningen. Utredningen anser därför kollektivmätning vara en ur regleringssynpunkt olämplig metod att mäta energiförbrukningen.

Utredningen understryker vidare att det från beredskapssynpunkt är av största betydelse att energiberoendet sprids geografiskt och att olika möjligheter tas till vara att utveckla de inhemska energiresurserna. Beredskapssynpunkter talar också för en hög raffinaderikapacitet inom ' landet och för en utökad beredskapslagring av råolja i anslutning till raffinaderierna.

Vidare anser utredningen att elproduktionen i minsta möjliga utsträckning bör baseras på olja. Utredningen finner det även angeläget att kärnkraftverkens hetvatten maximalt utnyttjas för uppvärmning av fastigheter.

Enligt elu:redningen måste en central målsättning för den svenska energipolitiken vara att planera landets energiförsörjning så att beroendet minskar av importerade bränslen, som är känsliga för internationella

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 97

ekonomiska och politiska störningar — främst fossila bränslen. Sammanfattningsvis framhåller elutredningen att starka skäl talar för att den för samhällsutvecklingen erforderliga el- och värmekonsumtionsökningen i betydande utsträckning måste täckas med kärnkraft. Av olika skill synes det utredningen välbetänkt att — i förhållande till kraftindustrins tidigare planerade utbyggnad — begränsa kärnkraftutbyggnaden under den närmaste tioårsperioden. Denna begränsning måste emellertid enligt utredningen följas upp med hårda statliga styr- och kontrollåtgärder i syfte att hushålla och spara på tillgängliga energiresurser. Svenska handelskammarförbundet anser att det främsta målet för landets energipolitik bör vara att så långt överhuvud taget är möjligt reducera vårt nuvarande starka beroende av utlandet för vår energiförsörjning. Oljekrisen har enligt förbundet på ett otvetydigt sätt avslöjat de risker för hela vårt samhälle som nuvarande förhållanden innefattar. Förbundet anser därför att strävan måste vara att i största möjliga utsträckning minska vårt beroende av olja som energikälla. CDL anser att den framtida svenska energipolitiken i första hand måste baseras på bedömningar av oljetillgången och att man inte kan bortse från att en allvarlig oljebristsituation kan uppstå redan under 1980-talet. CDL understryker vidare att landets stora oljeimport gör oss ytterligt känsliga för störningar i oljetillförseln även på kort sikt. CDL menar att med hänsyn till bl. a. dessa skäl bör elförsörjningen baseras på fortsatt utbyggnad av kärnkraft- och vattenkraftanläggningar. Med hänsyn till bl. a. betalningsbalansen och självförsörjningsgraden förordar Svensk kärnbränsleförsörjning AB att utbyggnaden av kärnkraft i Sverige fortsätter oberoende av vilket alternativ som väljs för den framtida totala energiförbrukningen. Vissa remissinstanser tar upp ökad kolimport som en möjlighet att minska oljeberoendet, t. ex. KF. Ångpanneföreningen anför, att föreningen i motsats till EPU anser att kol från Australien, Canada och kanske även Polen kan bedömas vara tillräckligt mycket billigare än olja för att vara intressant för stora anläggningar nära goda hamnar. Bl. a. länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker vikten av att få till stånd ennaturgasimport. Svenska gasföreningen anser att en del av landets energiförsörjning bör överföras från olja till naturgas. Därigenom skulle en värdefull spridning av bränsleimporten åstadkommas liksom miljömässiga fördelar. Utgångspunkten hittills i fråga om naturgas har varit att den inte bör kosta mer hos kunden än tjock eldningsolja. Naturgas har inte stått att få med detta villkor. Föreningen anser att tiden nu är mogen för en övergång till en överbryggande kostnadsmässig totalsyn på hela energiområdet och ett accepterande av olika produktions- och importpris på skilda energislag. För en naturgasimport skulle då prisgapet ej utgöra ett hinder. 7 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 98

Miljöfrågor

Statens naturvårdsverk framhåller att all energiproduktion tar naturresurser i anspråk och påverkar miljön mer eller mindre negativt. Även konsumtion av energi ger i många fall upphov till negativ miljöpåverkan. Naturvårdsverket finner därför största möjliga sparsamhet med energi angelägen. Verket drar den slutsatsen att målet för energipolitiken under de närmaste 10—15 åren måste vara att det lägre av utredningens konsumtionsalternativ inte överskrids; på längre sikt bör ytterligare begränsningar eftersträvas. Verkets val av produktionsalternativ görs mot bakgrund av en genomgång av effekter på miljön av olika sätt att producera energi (baserade på olja, kol, gas, uran, vattenkraft m. m.) och med utgångspunkt i att en viss årlig konsumtionsökning trots sparsamhet inte kan undvikas under den diskuterade perioden. Verket finner kärnkraften vara den energikälla, som från olika miljövårdssynpunkter är att föredra och förordar därför att det erforderliga tillskottet av basproduktion av elkraft baseras på kärnenergi under förutsättning att säkerhetsfrågorna kan lösas. Verket förordrar också att någon ytterligare utbyggnad av vattenkraft av betydelse inte skall äga rum.

Koncessionsnämnden för miljöskydd anför att det är uppenbart att vissa energikällor är mer miljöfarliga än andra, Vattenkraft och kärnkraft ger sålunda mindre olägenheter för omgivningen än t.ex. förbränning av olja eller kol för energiproduktion. Kylvattenutsläpp förekommer både från kärnkraftverk och från t.ex. oljeeldade kraftverk. Från de senare tillkommer mycket betydande utsläpp av svaveldioxid, koldioxid, stoft och tungmetaller m. m.

Om avsvavling av olja eller rökgaser kommer till användning, uppstår vissa avfallsproblem. Förbränning av kol ger svavelproblem av samma slag som vid förbränning av olja och dessutom stora mängder aska. Av dessa skäl och med hänsyn till den begränsade tillgången på olja och de ökande kostnaderna är enligt nämnden det av utredningen skisserade prognosalternativet 2 (högre energiförbrukning utan fortsatt kärnkraftutbyggnad) knappast vare sig realistiskt eller från miljövårdssynpunkt godtagbart, särskilt om man betraktar problemen efter år 1985.

Fiskeristyrelsen erinrar om att vattenkraftutbyggnadens negativa inverkan på vattenmiljön, fiskbestånden och fiskets utövande är väl känd. Styrelsen anser att de kvarvarande outbyggda älvarna liksom värdefulla delar av redan utbyggda älvar bör bevaras för framtiden. Styrelsen uttalar vidare att den skadliga inverkan av fossila bränslen genom surt nedfall är väl dokumenterad. Flera sjöar och vattensystem är i dag helt fisktomma beroende på för lågt pH-värde i vattnet.

Avslutningsvis anför styrelsen att effekten av kylvattenutsläpp på öppna kuster ännu inte är helt klarlagd men att mycket tyder på att skadan på fisket är av lokal karaktär.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 99

Svenska naturskyddsföreningen går igenom olika energiproduktionsformer från främst miljörisksynpunkt. Föreningen anför att vattenkraften i vårt land har tagits i anspråk i så stor omfattning att utbyggnad av ännu befintliga orörda älvar, tillflöden och älvsträckor hotar att helt beröva oss denna naturtyp som dessa representerar. Vidare uttalar föreningen att den oljebaserade energin — såväl i form av elektricitet som i övrigt — medför allvarliga risker för förstöring av havsvattnet och kusterna samt leder till betydande luftförorening med åtföljande nedfall av svaveldioxid och förstöring av sjöar och marker. Kärnkraftens viktigaste negativa miljöpåverkan är den uppvärmning av havsvattnet som är en följd av kylvattenutsläpp. Föreningen anför också att säkerhetsproblemen såväl vid driften som i samband med omhändertagandet av restprodukter inte är lösta på godtagbart sätt. Energiframställning med torvbränsle som bas utgör enligt föreningen ett hot mot en naturtyp, som tillhör våra mest opåverkade, och måste användas restriktivt. I fråga om koleldningens miljöpåverkan anför föreningen att det torde vara klart att radioaktiva partiklar frigöres och att luftförorening inte kan undvikas. Föreningen menar också att inte heller konsumtionen av energi är riskfri. Föreningen drar slutsatsen att energikonsumtionsökningen måste bromsas och en konstant energiförbrukning uppnås inom ett eller annat decennium. Enligt föreningen torde trots kraftfulla åtgärder med dessa syften energikonsumtionen ändå komma att öka under cen övergångstid. Utbyggnad av produktionsanläggningar bör tillåtas endast efter en ingående prövning i varje enskilt fall av behovets storlek, kraftalstringsmetodens lämplighet, lokalisering m. m.

Socialstyrelsen anför att miljöeffekterna till följd av förbränning av fossila bränslen är påtagliga trots genomförda emissionskontrollåtgärder. Kännedomen om de sammantagna hälsoeffekterna av flera samtidigt förekommande expositionsfaktorer såsom svaveldioxid, nitrösa gaser, kolmonoxid, tungmetaller etc. är enligt styrelsen mycket ringa. De potentiella möjligheterna att negativa hälsopåverkande effekter kan uppkomma redan vid låga expositionsnivåer och bland särskilt disponerade personer måste beaktas.

Därtill kommer att möjligheten av ackumulering och koncentration av icke nedbrytbara toxiska ämnen via ckologiska kedjor som slutligen såsom livsmedel kan påverka människan utgör en svårövervakad osäkerhetsfaktor från hälsovårdssynpunkt. Styrelsen anför därför att en reduktion av svåväl den relativa som absoluta andelen fossil energi bör övervägas. Ökad användning av vattenkraft för elproduktion ter sig enligt styrelsen från hälsovårdssynpunkt angeläget.

Lantbrukarnas riksförbund ställer sig tveksamt till att utnyttja torv i stor skala främst med hänsyn till konsekvenserna för grundvattnet och till de svåra ingreppen i den naturliga miljön. Förbundet framhåller i sammanhanget att halm och gödsel är alltför värdefulla som råvaror för

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 100

foderframställning och jordförbättringsmedel för att användas som bränsle.

I fråga om vattenkraften menar flera remissinstanser med hänsyn till olägenheterna med alternativa energikällor att dess nackdelar ur miljösynpunkt inte är så betydande att vidare utbyggnad bör stoppas.

LO anför att från miljö- och hälsosynpunkt bör konsumtionstillväxten för olja och kol så långt möjligt hållas nere på grund av den starka kemiska nedsmutsning som dessa bränslen åstadkommer och som både förstör livsmiljön och riskerar att få påtagliga effekter t. o. m. på klimatet. I fråga om vattenkraften kan bevarandeaspekten inte få ha en avgörande betydelse för bedömningen av miljöeffekterna. LO vill speciellt mot bakgrund av de begränsade erfarenheterna av kärnkraft samt vad nyss sagts om olja och kol understryka vattenkraftens betydande grad av miljövänlighet.

KF uttalar sig för ytterligare utbyggnad av vattenkraften, men anser det nödvändigt att vissa vattensystem undantas med hänsyn till att omistliga miljövärden annars skulle gå förlorade. Även andra remissinstanser är positiva till vidare utbyggnad av vattenkraft, t. ex. CDL, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag samt länsstyrelserna i Gävleborgs, Jämtlands och Örebro län.

Ekonomiska frågor m. m.

Energiförsörjningens kostnader, erforderliga investeringars storlek, finansieringsproblem o. dyl. diskuteras utförligt av flera remissinstanser. En huvudfråga är därvid vad som är fördelaktigast; uppvärmning med el från kärnkondenskraftverk eller fjärrvärme från fossileldade kraftvärmeverk.

CDL framhåller att EPU:s alternativ 1 och 3, dvs. med fortsatt kärnkraftutbyggnad, ger en betydande ekonomisk vinst jämfört med alternativen utan kärnkraft. Vidare anför CDL att en väsentlig faktor, som talar till kärnkraftens fördel men som icke belysts i utredningen, gäller den olika graden av ekonomisk osäkerhet hos fossilbränslealternativen jämfört med kärnkraftalternativen. I en fossileldad produktionsanläggning (för såväl elkraft som annan energiproduktion) utgöres den stora delen av kostnaden av bränslekostnad. En höjning av bränslepriset får därför stora verkningar, framhåller driftledningen vidare. Härtill kommer att en sådan höjning drabbar produktionen i såväl befintliga som nytillkommande anläggningar. I en kärnkraftanläggning utgör uranbränslekostnaden endast en mindre del av totalkostnaden. En höjning av uranbränslepriset betyder därför mindre på totalkostnaden. Detta ligger dessutom, när det gäller inhemskt uran, under vår egen kontroll, vilket inte oljepriserna gör. I framtida stadium kommer således den ekonomiska känsligheten för ändrade förutsättningar beträffande bränslekostnaden att vara betydligt större i alternativen 2 och 4 än i alternativen

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 101

1 och 3. Detta förhållande kan få stor betydelse för samhällsekonomi och handelsbalans anför CDL.

Svenska värmeverksföreningen anför att prognoserna för den framtida totala energiförbrukningen är mycket osäkra, särskilt vad gäller elförbrukningen. Behovet av kärnkraftutbyggnad bedöms vara betydligt lägre än vad som tidigare förutsatts.

Föreningen anser att de framtida kostnaderna för elproduktion vid kärnkondens torde bli högre än 5,5—6 öre KWh, som EPU räknat med.

Vidare framhåller föreningen att mindre kapitalkrävande energiformer bör väljas för att minska det ekonomiska risktagandet. Föreningen uttalar också att fjärrvärme generellt är det ekonomiskt gynnsammaste uppvärmningsalternativet för tätare bebyggelse, att elvärme kräver 5 å 10 gånger större investeringar än fjärrvärme, att bland metoder för elproduktion utmärks kärnkondenskraftverk av ett väsentligt större specifikt investeringsbehov än exempelvis fossileldade kraftvärmeverk och att kärnkraftvärmeverk — lokaliserade inom rimligt avstånd från tätorten — är, där fjärrvärmeunderlaget är utbyggt, ekonomiskt överlägsna alla andra värmebaserade elproduktionsmetoder. Vidare anför föreningen att osäkerheten beträffande elproduktionskostnaden i kärnkondenskraftverk, fossileldade kondenskraftverk och fossileldade kraftvärmeverk är så stor, att man i dag inte enbart på konventionellt ekonomiska grunder kan bestämma lämpligaste kombination i produktionsledet. Oavsett prognosalternativ enligt EPU finns det utrymme för utbyggnad av såväl kärnkondenskraftverk, kärnkraftvärmeverk som fossileldade kraftvärmeverk. Enligt föreningen ger samtliga prognosalternativ för fjärrvärme i EPU underlag för en väsentligt ökad utbyggnad av fossileldade kraftvärmeverk.

Byggnadsstyrelsen hänvisar till brister på reella erfarenheter i fråga om kärnkraft och menar att förväntningar om billig kärnkraft är väl optimistiska. Enligt styrelsen kommer konventionell värmekraft troligtvis att ställa sig konkurrenskraftig under två å tre decennier.

Med hänsyn till att uppvärmning av lokaler har stor betydelse för landets totala energiförbrukning ifrågasätter byggnadsstyrelsen om inte användningen av el för uppvärmning bör bli föremål för styrning, och instämmer i förslaget till samordnade värmeplaner, baserade på regionala energiplaner, eftersom en snabb utbyggnad av tätorternas fjärrvärmeanläggningar -— företrädesvis i samband med elkraftgenerering — ger det bästa utbytet av råenergin.

Sveriges civilingenjörsförbund CF-STF anför att med nuvarande osäkerhet i fråga om framtida oljepriser och kärnkraftkostnader är det svårt att entydigt peka ut något kraftslag som är ekonomiskt överlägset de övriga med undantag av kärnkraftvärmeverk och vattenkraft. I ett osäkert prognosläge blir det enligt förbundet angeläget att prioritera pro-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 102

duktionsformer med liten andel investeringskostnad samt kort planerings- och byggnadstid.

Ångpanneföreningen tar upp frågan om möjligheten av framtida försämrade finansieringsvillkor och anför att andra antaganden om villkoren för energisektorns framtida kapitalförsörjning än EPU:s innebär också att fördelningen mellan olika kraftslag för att täcka elförbrukningen förskjuts.

Föreningen framhåller möjligheterna att systematiskt utnyttja mottrycksmöjligheterna i industrin och mottrycksproduktionen i kommunernas fjärrvärmenät. Totalt motsvarar dessa möjligheter enligt föreningen såväl effekt- som energimässigt ett par stora kärnkraftaggregat. Föreningen framhåller att en förutsättning för att utbyggnad av dessa möjligheter skall komma till stånd dock är att finansieringen kan ordnas på samma villkor som för övrig kraftproduktion. Normalt lägger industrin höga lönsamhetskrav på investeringar i mottrycksaggregat och finner därför i allmänhet att det blir billigare att köpa elkraft från något större kraftföretag.

Andra remissinstanser som anser att möjligheterna till kombinerad produktion av elkraft och värme bör tillvaratas i ökad utsträckning är IVA och Svenska kommunförbundet.

AB Atomenergi anser att EPU kraftigt underskattat de ekonomiska fördelarna med kärnkraften. EPU har ej beaktat inverkan av de framsteg i kärnkrafttekniken som rimligtvis kan förväntas.

Bolaget anför sammanfattningsvis följande. Kärnkraften ger en väsentlig förbättring i ekonomi, miljö, försörjningstrygghet och handelsbalans jämfört med andra till buds stående medel för att täcka landets energibehov. För att begränsa den totalt erforderliga utbyggnaden och därmed också minska miljöpåverkan är det önskvärt att satsa hårt på spillvärmeutnyttjning från kärnkraftvärmeverk i alla regioner, där detta kan ske lönsamt eller med hänsyn till försörjningsaspekterna riktig ekonomi. Fjärrvärme befriar dessutom lokalmiljön från luftföroreningar från direkt eldning.

Den mycket kraftiga satsningen på elvärme och elanvändning i industriprocesser som EPU förutsett för alternativ 1 och 3 innebär onödigt stora kärnkraftutbyggnader med det samtidiga antagandet att spillvärme från kärnkraftverken ej kommer att tillvaratas. Beräkningar som bolaget gjort, visar att oljebesparingar av samma storleksordning som i EPU:s alternativ 1 och 3 kan åstadkommas med en kärnkraftutbyggnad för perioden 1980—2000 som är endast hälften så stor som utredningens. Beräkningarna utgår från samma totala installerade elkrafteffekt som utredningens alternativ 2 och 4, men stora delar av oljekondenskraften och mottryckskraften bar ersatts med kärnkraft respektive kärnkraftvärmeverk.

Bolaget anser att kärnkraftutbyggnadsprogrammet för 1980-talet bör inriktas så att importbehovet av fossilt bränsle hålles i närheten av nu-

Prop, 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 103

varande nivå även om tillväxttakten för energi är något högre än utredningens antagna lägre tillväxtalternativ. För 1990-talet däremot bör man ha hunnit dämpa energitillväxten till högst dessa värden.

Med dessa synpunkter som utgångspunkt lägger bolaget fram ett förslag som framgår av tabell 4.21. Kärnkraftutbyggnaden i detta alternativ är lägre än utredningens kärnkraftalternativ, men ger trots detta mycket stora besparingar av importbränsle och kostnader. Förslagets kärnkraftutbyggnad under 1980-talet motsvarar drygt hälften av den utbyggnad som beskrivs i CDL:s studie från år 1972, vilket bl. a. beror på att spillvärmen från närförlagda kärnkraftverk tillvaratas för uppvärmningsändamål.

Tabell 4.21 Förslag till planeringsförutsättning för kärnkraftutbyggnad

1985 1990 2000 1. Ytterligare kärnkraftutbyggnad efter

de 11 beslutade enheterna GW 4 8 16 2. Därav mottryckskraft GW 1,5 4 6.5 3. Fossil kondenskraft GW 3 3,3 4 4, Fossil mottryckskraft GW 3 3,3 4 5. Oljebesparing jämförd med utredningens

alt. 4 om belastningen följer den lägre energitillväxten Mtoe/år 5 1 21

Även andra remissinstanser uttalar sig positivt om kärnbaserade kraftvärmeverk som produktionslösning, t. ex. länsstyrelsen i Västmanlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län pekar på möjligheterna att utnyttja ett tredje aggregat i Barsebäck för fjärrvärmeöverföring till Malmö-, Lund-, Helsingborg- och Landskronaregionerna.

Utredningen om radioaktivt avfall anför att kostnaderna för en säker teknik för hanteringen av radioaktivt avfall kommer ekonomiskt att belasta kärnkraften, som dock utan svårigheter kan bära dessa. Priset per producerad kilowattimme i kärnkraftverk kommer enligt utredningen sannolikt att inom överskådlig tid ligga lägre än för elkraft från olje- och koleldade stationer.

Utredningen framhåller vidare som sin bedömning att de problem som föreligger i samband med upparbetning samt hantering och förvaring av plutonium och högaktivt avfall inte kan anses utgöra hinder för utbyggnaden av kärnkraft i Sverige, om en sådan utbyggnad bedöms vara lämplig från andra synpunkter.

Vissa remissinstanser anser dock att beslut om ytterligare kärnkraft bör anstå i avvaktan på bättre beslutsunderlag i fråga om avfalls- och säkerhetsproblemen, t. ex. som tidigare nämnts KF, LO och TCO.

4.3.6 Övrigt

I fråga om förslaget om regional energiplanering ställer sig flera remissinstanser positiva, t.ex. länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge,

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 104

Hallands, Jämtlands och Västerbottens län sarot KF och Svenska värmeverksföreningen.

Svenska kommunförbundet anför att EPU:s syn på den kommunala planeringen som ett medel att bättre kunna beakta de samhälleliga aspekterna vid valet av uppvärmningsform helt överensstämmer med förbundets uppfattning. Genom en integrering av energiförsörjningen i dess helbet med övrig kommunal planering kan alla de möjligheter utnyttjas, som följer av en total behandling av planeringsproblematiken. Vad i betänkandet anges som regional värmeplanering avser enligt förbundet uppenbarligen planering på kommunal nivå. Förbundet delar utredningens uppfattning, att denna kommunala planering bör omfatta all planering för ledningsbunden energi. Förbundet stöder därför EPU:s förslag att samordningen mellan energiplanering på riksnivå och den lokala energiplaneringen utreds och att härvid beaktas hur värmeplanerna i framtiden kan inordnas i den lokala energiplaneringen.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sig för att en lokal och regional energiplanering integrerad med samhällsplaneringen i övrigt kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför att kommunernas ansvar för och engagemang i encergiförsörjningen gör det naturligt att primärt förankra en energipolitisk planering i kommunerna. Energifrågornas betydelse för den regionala utvecklingen gör det enligt länsstyrelsens mening också nödvändigt att en framtida energipolitisk planering samordnas med andra planeringsinsatser på den regionala nivån. Länsstyrelsen anser att starka skäl därför talar för att länsstyrelserna, som ett naturligt komplement till sin planering inom de fysiska och regionalpolitiska områdena, också ges ansvar för en regional energipolitisk planering.

Energiberedskapsutredningen förordar att fullständiga energiplaner utarbetas lokalt och att dessa knyts ihop med en riksplanering. Utredningen framhåller betydelsen av att man i sådan planering som ett naturligt moment tar med beredskapen ur alla dess aspekter (produktion, lagring, omställning, reglering etc.). Den försörjningsansvariga myndigheten måste enligt utredningen då också få möjlighet att ange utgångspunkter för planeringen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att länet har ett kraftigt energiöverskott som överförs till andra delar av landet. Därvid uppstår överföringsförluster som ökar med stigande energipriser. Från den synpunkten är det enligt länsstyrelsen en samhällsekonomisk välmotiverad lokalisering att förlägga energikrävande industrier till Norrbotten.

Ett mål bör enligt länsstyrelsen sålunda vara att på sikt minimera överföringen av elkraft. Vattenkraften torde emellertid i stigande utsträckning användas vid toppbelastningar i de södra delarna av landet. Det ligger enligt länsstyrelsen inte i länets och dess näringslivs intresse att en sådan utveckling skulle bli alltför långtgående. Med tanke på

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 105

överföringsförlusterna är en sådan utveckling sannolikt inte heller förnuftig utifrån samhällsekonomiska utgångspunkter. Länsstyrelsen uttalar även att ur länets synvinkel skulle en regionalisering av energiförsörjningen ha betydande fördelar.

4.4 Energisparundersökning 4.4.1 Bakgrund och förutsättningar

EPU har som redan framgått analyserat tänkbara alternativ för den framtida utvecklingen på energiområdet. Utredningen har inte haft i uppdrag att lägga fram direkta förslag till lämplig energipolitik. Som en komplettering till EPU har därför 25 statliga myndigheter ombetts att i anslutning till remissbehandlingen av EPU:s betänkande göra en energisparundersökning.

Varje myndighet har uppmanats att för sitt ansvarsområde göra en genomgång av förutsättningarna för och konsekvenserna av åtgärder för att spara energi. Myndigheternas bedömningar har skett utifrån två sparalternativ, varav det ena motsvarar EPU:s lägre konsumtionsprognos (2,4 20 ökning per år i genomsnitt fram till år 1985). Det andra alternativet innebär en ytterligare nedräkning av EPU:s lägsta alternativ med 0,4 procentenheter. De bägge alternativen framgår av tabell 4.22. Den visar fördelningen på olika sektorer, utvecklingen av energikonsumtio-

Tabell 4.22 Alternativa utvecklingar av energikonsumtionen Sektor Ökning Energi- Förutsedd ökning 1970 —1985, 24 per år

1965—1970 kons.

24 per år 1970 Spontan Sparalt. I Sparalt. II

TWh (EPU 10. 2) (EPU 30. 4) Jordbruk, skogsbruk,

Varuhandel, hotell,

banker, försäkring,

1 Exkl. därtill hörande hushåll. 2 Exkl. drivmedel. > Ingår i Samfärdsel. I] huvudsak fritidssektorn, där uppvärmning av fritidshus dominerar,

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 106

nen 1965—1970 samt EPU:s högre alternativ för perioden fram till år 1985.

Myndigheterna har ombetts göra sina bedömningar för två olika perioder, nämligen dels budgetåren 1975/76 och 1976/77, dels hela perioden fram till år 1985.

I vissa fall har samråd skett med olika organisationer såsom Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges industriförbund.

4.4.2 Möjligheter till energibesparing

Samtliga tillfrågade myndigheter utom ÖEF har yttrat sig om den framtida nivån på energikonsumtionen. Alla dessa anser att det går att spara energi enligt något av de bägge alternativen utan att målen för samhällsutvecklingen för resp. myndighets ansvarsområde kommer att äventyras.

ÖEF, vars ansvarsområde sträcker sig över flera sektorer, avstår från att bedöma sparmöjligheterna. ÖEF diskuterar i stället allmänt om förutsättningar och konsekvenser i anslutning till energisparande. ÖEF betonar att rena förbrukningsregleringar normalt inte bör tillämpas för att nå energibesparing. Sådana åtgärder bör endast tillgripas om tillförselsituationen ger anledning därtill.

Var gäller sparmöjligheterna på kortare och längre sikt anser de myndigheter som yttrat sig beträffande näringslivs- och samfärdselsektorerna genomgående att sparinsatserna där inte får ordentlig effekt förrän om flera år. De kortsiktiga sparmöjligheterna anges vara förhållandevis begränsade i dessa sektorer.

För bostäder och övriga lokaler är bilden delvis annorlunda. Med hänvisning till bl. a. de goda sparresultaten föregående vinter bedömer bl.a. UKÄ, SÖ, statens råd för byggnadsforskning och statens institut för byggnadsforskning att möjligheterna är gynnsamma att redan på kort sikt dra ned förbrukningen, främst inom kontor och olika förvaltningslokaler.

Näringsliv

Statens industriverk konstaterar att energifaktorn hittills endast i ringa grad har styrt industriutvecklingen. Snarare har allmänpolitiska och näringspolitiska ambitioner angivit inriktningen. Verket anser att så bör ske även framdeles. Energisparande inom industrin bör därför främst inriktas på en effektiviserad energianvändning, dvs. åtgärder som inte påverkar produktionsförutsättningarna. Industriverket nämner att väsentliga expansionsplaner har presenterats och i flera fall beslutats inom energikrävande industribranscher, t. ex. Stålverk 80, petrokemisk industri i Stenungsund, aluminiumindustri och skogsindustri.

Vidare anför industriverket att en långsam industriutveckling kan leda till en låg investeringstakt och därmed en sämre effektivitetsut-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 107

veckling. Vid ersättande av gamla maskiner och anläggningar med nya erhålls i regel en minskad specifik energiförbrukning.

Industriverket pekar på olika möjligheter till energibesparing inom industrin. Mottrycksproduktionen bör kunna öka med 50 96 motsvarande 2 TWh per år. Goda möjligheter till värmeåtervinning föreligger i flera fall. Lågtemperaturvärme kan nyttiggöras genom värmepump och ibland direkt för lokaluppvärmning. Värme i utgående friskluft kan tas omhand i värmeväxlare. Inom skogsindustrin samt järn- och stålindustrin avgår stora kvantiteter lågtemperaturvärme med kylvatten. Ibland bör detta kunna utnyttjas för fjärrvärme. Specifika energiförbrukningen för upparbetning av returpapper är ca en fjärdedel av värdet från slipmassatillverkning. En ökning av återvinningsgraden för papper från f. n. 28 7 till 50—60 Z ger en besparing av 1—1,5 TWh per år. Aluminivmtillverkning från skrot drar endast 5-—10 % av den energimängd som åtgår vid produktion av primäraluminium, En ökning av skrotandelen i järn- och stålindustrin skulle också ge vinster. Minskad tidningspappertjocklek från 49 g/m” till 45 g/m” ger energibesparing. Utvecklingen mot större integration inom t. ex. skogsindustrin är värdefull från energisynpunkt.

Industriverket anser sammanfattningsvis att sparalternativ I kan uppnås förutsatt att styrningsåtgärder vidtas. Alterantiv II kan endast realiseras om industriproduktionens ökningstakt blir lägre än 4 Z per år, vilket inte är förenligt med deklarerade mål för industripolitik och sysselsättning.

AMS utför i egen regi s.k. industriella beredskapsarbeten samt beredskapsarbeten inom byggnads- och anläggningssektorn, skogsvården m. m. Därvid sysselsätts f. n. sammanlagt ca 4 500 personer. Under förutsättning att arbetsmarknadsläget är i stort sett oförändrat, räknar AMS med att kunna hålla energiåtgången i samband med beredskapsarbeten inom ramen för alternativ IL under de närmaste åren. Beträffande kontorsarbetscentralerna håller AMS för troligt att såväl arbetsvolymen som energiåtgång kommer att öka med ca 5 46 per år, vilket motsvarar sparalternativ I. Sistnämnda alternativ bedöms även möjligt att nå beträffande styrelsens egen administration och service.

AMS framhåller att vid ett eveneutllt avsevärt försämrat sysselsättningsläge kommer ökat energibehov för beredskapsarbeten att åtminstone delvis motsvaras av minskat behov inom näringslivet i övrigt. Dessutom kommer valet av verksamheter för sådana arbetet att inverka på energiförbrukningen, eftersom energibehovet per anställd varierar för olika slags beredskapsarbeten.

Statens vägverk uppskattar energiåtgången för statlig, kommunal och enskild väghållning till 4,4 TWh budgetåret 1975/76. I denna siffra ingår inte energi för framställning av material (asfalt, betong m. m.). Ej heller ingår vägbelysning. Vägverket beräknar att energiåtgången för väg-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 108

byggande kommer att öka med 1,9 26 resp. 1 40 under de två nästkommande budgetåren. Resterande period fram till år 1985 räknas med en konstant nivå. För drift av vägar anges en årlig ökning om 1 26 under hela perioden. Den av vägverket angivna utvecklingen för väghållningen är således förenlig med bägge sparalternativen. En viss energibesparing i förhållande härtill anges vara möjlig.

Enligt statens jordbruksnämnd bör det vara möjligt att nå sparalternativ II till år 1985 utan att gällande jordbrukspolitiska produktionsmålsättning behöver ändras.

Skogsstyrelsen förutser en mindre ökning av skogsbrukets energiförbrukning till följd av utökat skogsvårdsprogram och ökad mekaniseringsgrad. En tänkbar utveckling innebärande att axeltrycket höjs för transporter på allmänna vägar verkar i motsatt riktning. Styrelsen bedömer att energiförbrukningen kan hållas inom ramen för bägge sparalternativen utan att några skogliga planer behöver nämnvärt rubbas.

Fiskeristyrelsen anför att effektiviteten i fisket ökar vilket minskar fiskeansträngningen. Å andra sidan ökar motorstyrkan på båtarna och därmed båtarnas hastigbet. Den sammanlagda effekten härav bedöms av fiskeristyrelsen leda till att en ökning av energiförbrukningen enligt sparalternativ II är tillräcklig utan att några särskilda besparingsinsatser behöver vidtas f. n. En förutsättning är dock att fiskeplatser och fiskegränser inte förändras så att svenska fiskare måste söka sig till allt

avlägsnare områden.

Inom byggnadsindustrin är besparingsmöjligheterna goda enligt statens råd för byggnadsforskning. Ökningstakten enligt det lägre utvecklingsalternativet (2 20 per år) bör kunna halveras genom systematiska besparingsåtgärder.

Transporter

Statens vägverk, statens väg- och trafikinstitut och transportnämnden anger i ett gemensamt yttrande att vägtrafiken svarar för 11,5 706 av totala energiförbrukningen, varav knappt tre fjärdedelar faller på personbilar. Enligt dessa myndigheters bedömningar är besparingsmöjligheterna bättre beträffande persontransporter än för godstransporter. På kort sikt är dock dessa möjligheter små. Fram till år 1985 bör det genom olika åtgärder vara möjligt att nå en konsumtionsnivå som ligger någonstans emellan de båda sparalternativen.

Transportnämnden framhåller utöver vad som framgår av det gemensamma yttrandet att samfärdselsektorn totalt sett är en relativt liten energikonsument och i stort en funktion av samhällsstrukturen i övrigt samt att sektorns drivmedel f. n. endast i liten utsträckning kan ersättas med annan energi.

Konsumentverket anser att energiutvecklingen för transporter är svår-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 109

bedömbar. Möjligheterna till besparingar utan större olägenheter för konsumenterna är goda enligt verket.

Försvarets totala drivmedelsförbrukning beräknas av överbefälhavaren till 429 000 m3 budgetåret 1974/75. Utvecklingen av denna förbrukning har i energisparundersökningen angivits till en årlig minskning om 1 96 resp. 2 90 i de bägge sparalternativen. ÖB anser att försvarets förbrukning av fordonsdrivmedel och flygdrivmedel kan sparas med mellan 1 70 och 2 96 per år fram till år 1985. Fartygsdrivmedel kan sparas med 1 96 per år. Sammanfattningsvis anser ÖB att drivmedel kan sparas enligt alternativ I under perioden. För att uppnå alternativ II måste gällande målsättningar för krigsmakten förändras.

Civilförsvarsstyrelsen, som haft samma procentuella förändringstal i de bägge alternativen som ÖB, anser också att alternativ I kan uppnås men att alternativ II innebär en drastisk sänkning av nuvarande ambitionsnivå för styrelsens verksamhet.

SJ räknar med en volymökning av godstransporterna på ca 5 90 per år fram till år 1985. Persontransporterna beräknas vara ungefär konstanta under denna period. Energiförbrukningen för järnvägstransporter beräknas till följd härav öka med mindre än 2 2 per år. Utvecklingen ligger därmed lägre än det lägsta sparalternativet. SJ:s bedömning grundar sig på att ingen överföring av trafik sker från andra transportmedel genom samhälleliga styråtgärder.

Sjöfartsverket framhåller att förbättrad drivmedelsekonomi inom sjöfarten kan uppnås genom en ytterligare ökning av fartygens lastförmåga, förbättrad lastfunktion och begränsning av fartygens hastighet. Verket anser det fullt möjligt att inom ramen för en energiökning som är betydligt lägre än sparalternativ II upprätthålla en godtagbar transportförsörjning.

Utvecklingen inom flyget pekar enligt luftfartsverket på en årlig ökning om drygt 10 2 av antalet passagerarkilometer under perioden 1970—31985. Till följd härav kommer drivemedelsförbrukningen att öka med 6 72 årligen om inga åtgärder vidtas. Genom en höjning av beläggningsgraden främst i utrikes linjefart kan dock stora energibesparingar göras. Verket anser en utveckling i närheten av de bägge sparalternativen möjlig att uppnå utan att restriktioner på passagerarutvecklingen behöver tillgripas.

Televerket anför att televerksamheten är föga resurskrävande och representerar knappt 2”/, av landets energikonsumtion Verket bedömer det möjligt att nå alternativ I fram till år 1985. En reservation görs dock beträffande rundradion, speciellt TV. Denna verksamhet, som representerar hälften av televerkets energiförbrukning, kan under 1980talet komma att öka kraftigt genom ökat progamrutbud och därav följande behov av nya sändarnät. Apparatförbrukningen i hemmen ingår inte i verkets bedömningar.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 110

Poststyrelsen anser att energiförbrukningen för posttransporter inte behöver öka mer än enligt de båda sparalternativen såvida inte oväntat stora förändringar inträffar beträffande postvolym och serviceinriktning under perioden.

Bostäder och övriga lokaler

Bostadsstyrelsen erinrar om att bostadsektorns energikonsumtion utgör närmare 30 90 av totala förbrukningen. Styrelsen bedömer det möjligt att fram till år 1985 spara totalt 8 TWh jämfört med nuvarande nivå. Detta innebär en årligt minskning om 0,75 Zoo. För att denna utveckling skall nås måste hushållens specifika energiförbrukning för värme minska samt specifika elbehovet vara i stort sett konstant. Alternativet ligger mitt emellan de båda sparalternativen.

Statens råd för byggnadsforskning påpekar att lokaluppvärmningen — bostäder, kontor, affärer, industrilokaler m. m. — svarar för hälften av totala energiförbrukningen och således har stor betydelse i vår energibalans. Rådet bedömer besparingsmöjligheterna vara gynnsamma och anser att det lägre utvecklingsalternativet är uppnåeligt för bostäder och övriga lokaler. Inte heller länge gående besparingar behöver uteslutas. För att nå ett stort sparande krävs dock att en rad åtgärder vidtas såväl vid nybyggande som — framför allt — i den existerande bebyggelsen. Samhället måste därför tillgripa en rad stimulans- och styrmedel.

Även statens institut för byggnadsforskning anser det möjligt att göra stora energibesparingar i den befintliga bostadsbebyggelsen genom relativt enkla åtgärder. På längre sikt bör en komplettering ske med åtgärder som berör byggnadsstommen och som leder till mer avancerad styrning av värme och ventliation i bostäder och på arbetsplatser. Stora integrationsvinster föreligger vid den framtida energiplaneringen, bl. a. genom att den kommunala energiplaneringen integreras i den fysiska översiktplaneringen.

För bostäderna anser konsumentverket, att en årlig besparing om 2 90, dvs. betydligt lägre än sparalternativ IJ, är fullt realistiskt.

Planverket har svårt att värdera vilken besparingseffekt som kan nås med hjälp av olika insatser. Enligt. verket förefaller alternativ I vara möjligt att uppnå.

Byggnadsstyrelsen förutser att byggnadsvolymen i styrelsens lokalinnehav fördubblas fram till år 1985 såväl beträffande undervisningslokaler som lokaler för övrig förvaltning. Vid en fri utveckling kommer till följd härav totala energiförbrukningen att öka med drygt 5 70 per år. Styrelsen bedömer det dock möjligt att genom olika åtgärder kraftigt minska förbrukningen. För perioden 1972—-1985 kan den genomsnittliga ökningstakten därmed anges till 1,7 26 per år för undervisningslokaler cch till 3,7 <c per år för övriga förvaltningslokaler, dvs, 2,7 > per år för styrelsens totala ansvarsområde. Ett sådant alternativ ligger lägre än sparalternativ II.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 111

Enligt UKÄ föreligger avsevärda möjligheter att begränsa energikonsumtionen genom vidtagande av vissa enkla tekniska åtgärder och noggrannare skötsel och övervakning. Erfarenheterna från vintern 1973 — 1974 tyder på att 20 96 kan sparas utan menlig inverkan på verksamhetens bedrivande eller på komforten. Sparalternativ II bör kunna klaras med bred marginal enligt UKÄ.

Även SÖ anser att man med insatser från centralt och lokalt håll kan nå ett besparingsresultat som ligger lägre än alternativ II. Besparingarna bör främst inrikats på byggande och drift av skolbyggnader. Besparingsmöjligheterna i den direkta undervisningen anses marginella och energiförbrukningen för skolskjutsar kan endast minskas om standarden sänks.

Mer än fyra femtedelar av totala energiförbrukningen inom socialoch sjukvårdssektorn kan hänföras till uppvärmning av vårdinrättningar, fritidshem, förskolor etc. Enligt socialstyrelsens mening kommer byggnadsvolymen att öka kraftigt (3 20 per år) under perioden fram till år 1985. Främst är det utbyggnaden av långtidsvården och barnaomsorgen, som kräver ökade resurser. Trots denna ökning anser styrelsen det fullt möjligt att klara alternativ I under perioden fram till år 1985, medan tveksamheten är stor inför alternativ I. Detta senare alternativ skulle kunna innebära att viktiga sektorsmål äventyras. Styrelsen betonar att energibesparing under inga förhållanden får leda till en standardsänkning inom den egentliga medicinska driften.

Överbefälhavaren anser det möjligt att nå alternativ I beträffande fastighetsförvaltningsområdet inom försvaret. För att nå alternativ II måste en allmän temperatursänkning med ca 2” C accepteras. Enligt ÖB bedöms detta kräva att samhället i övrigt genomför motsvarande temperatursänkning.

Poststyrelsen beräknar sitt lokaltillskott till 3 26 per år fram till år 1985. Erfarenheterna från vintern 1973—1974 visar att besparingsmöjligheterna beträffande uppvärmning, ventilation och belysning av postlokaler är betydande. En spareffekt om 10 96 bedöms möjlig utan nämnvärd standardsänkning. Mot bakgrund härav anger styrelsen att bägge sparalternativen kan klaras.

Televerket anser det möjligt att begränsa sitt behov av energi för lokaluppvärmning i enlighet med alternativ I.

Svenska kommunförbundet anger att energiförbrukningen för fritidssektorn kommer att öka från 2,4 TWh år 1974 till 6,9 TWh år 1985. Detta motsvarar en årlig ökning om 10 96. Av sektorns förbrukning faller huvuddelen f.n. på sporthallar (0,78 TWh) och simhallar (1,17 TW).

Även energiförbrukningen för vattenförsörjning och avloppsrening beräknas av förbundet öka kraftigt fram till år 1985 3,3 to resp 7,5 Go per år.

Kommunförbundet anser att besparingsmöjligheterna är små inom vat-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 112

ten och avlopps- och fritidssektorerna. En framtida arbetstidsförkortning och en ökad spridning av semestertiden innebär sannolikt snarare ett ökat utnyttjande av fritidsanläggningar.

4.4.3¶Föreslagna energibesparingsåtgärder

Myndigheterna har redovisat ett flertal åtgärdsförslag. Allmänt anges en viss osäkerhet om de föreslagna åtgärdernas effekter. Många förordar därför fördjupade studier kring sådana frågor.

Näringsliv

Statens industriverk diskuterar ett flertal åtgärder för att nå spareffekter utöver vad höjda energipriser torde ge. Åtgärderna är huvudsakligen inriktade på effektiviserad energianvändning.

Verket bedömer att information och kurser samt sparkampanjer kan ge goda resultat. Regler och föreskrifter kan även införas. Industriverket varnar dock för att i alltför stor grad bygga ett energisparande på regleringar. Energiskatter bedöms enligt verket vara ett användbart medel med goda styrningseffekter på lång sikt. Ett problem i sammanhanget är dock att en relativt måttlig skattesats medför en stor kostnadsökning för konsumenterna. En tioprocentig skatt på import av fossila bränslen ger 1 miljard kr. Vidare påpekas att energiintensiva branscher ofta är viktiga exportindustrier. Ett sätt att påskynda investeringarna i energibesparande åtgärder är att ge statsbidrag. Ett liknande system finns redan prövat på miljövårdsområdet. En intensifierad FoU-verksamhet förordas även.

Industriverket presenterar en stomme till ett åtgärdsprogram. Grundläggande för ett effektivt program är goda kunskaper om de aktuella problemen. Industriverket framhåller att fördjupade studier av möjligheterna till energibesparingar inom olika områden bör genomföras i samarbete med olika branschförbund.

Verket nämner vidare informations-, utbildnings- och förmedlingsverksamhet. Utbildnings- och kursverksamhet, framförallt i form av specialkurser riktade till sådana inom företagen som sköter eller ansvarar för produktionen, förordas. Rådgivning och förmedling av vunna erfarenheter och uppnådda resultat kan ske via företagareföreningar och branschförbund. En komplettering med branschkonsulter, speciellt inriktade på förbättrad energianvändning inom små och medelstora företag bör sannolikt ske.

Industriverket administrerar f. n. 35 milj. kr. till energisparande åtgärder för näringslivets byggnader inom företag med högst 200 anställda. Verket anser att detta stöd bör utvidgas till att omfatta även större företag. Investeringsstöd bör även utgå till modifiering eller komplettering av produktionsutrustning i syfte att sänka energiförbrukningen. Exempelvis skulle investeringar för ökad industriell mottrycksproduktion stöd-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 113

jas liksom produktionsmetoder som medför ökad återvinning av energi och material. Stödet kan ske i form av bidrag, räntesubventioner m. m. Industriverket förordar en utredning med uppgift att sammanställa information och närmare undersöka lämpliga former för statligt stöd till sådana energibesparande investeringar.

EPK:s förslag angående stöd till teknisk FoU bör ses som ett minimiförslag som kraftigt utvidgas i samband med utredningar där behoven kartläggs och preciseras.

Industriförbundet och vissa branschorganisationer har yttrat sig till industriverket. Förbundet understryker vikten av en satsning på industriellt mottryck. Vidare avvisas höjda energiskatter. I stället förordas statsbidrag som den lämpligaste styrningsformen. Kermnikontoret avvisar också höjd energibeskattning och förordar i stället att denna skatt helt avskaffas. Statsbidrag till såväl byggnader som maskiner till i princip alla företag framhålls som verksamt styrmedel. Kemikontoret avvisar direkta styrningsåtgärder innebärande skärpta restriktioner för etablering resp. nybyggnad vad gäller energiintensiva industrier, Bättre samordning behövs av spar- och återvinningsaktiviteter mellan stat, kommun och näringsliv.

Planverket föreslår att 8 136 a i byggnadslagen (1947: 385) komplcetteras så att inte enbart valet av plats utan även tillkomsten av en viss industri prövas med hänsyn till landets samlade hushållning med mark och vatten samt med energiresurser.

F anslutning till vad planverket föreslagit kan nämnas följande.

Enligt bestämmelser i 156 a § byggnadslagen kan regeringen i vissa fall pröva huruvida viss industriell eller liknande verksamhet lämpligen bör få förläggas till viss plats. En förutsättning för att lokaliseringsfrågan skall kunna underkastas prövning är att valet av plats är av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Bestämmelsen omfattar inte bara nyanläggning utan även väsentlig utvidgning av industriell eller liknande verksamhet. Inom den givna ramen föreskriver regeringen vilka slag av sådan verksamhet som skall underkastas regeringens prövning. Enligt 1 § första stycket kungörelsen (1972: 781) om lokaliseringsprövning beträffande industriell verksamhet enligt 136 a § byggnadslagen (1947: 385) m. m. skall nyanläggning av vissa uppräknade slag av verksamheter, däribland järnoch stålverk, metallverk samt pappersbruk och cellulosafabrik, prövas av regeringen. Utanför de uppräknade slagen av verksamhet står bl. a. fabriker för framställning av oorganiska kemikalier. Kungörelsen tar sikte på nyanläggning av verksamhet som under alla omständigheter är av intresse från riksplaneringssynpunkt. Därutöver har regeringen enligt 136 a§ byggnadslagen befogenhet att i visst fall besluta att lokalise-

8 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 114

ringen av viss verksamhet skall prövas av regeringen. Ett sådant beslut kan avse verksamhet av annat slag än som anges i nyssnämnda kungörelse eller avse väsentlig utvidgning av verksamhet. Beslutet måste dock ligga inom den ram som dras upp i 136 a § första stycket första punkten. Det måste således vara fråga om industriell eller liknande verksamhet och valet av plats för verksamheten måste dessutom vara av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar.

För det fall att lokaliseringsprövning skall ske enligt 136 a § byggnadslagen, vare sig detta beror på föreskrifter i kungörelsen eller särskilt beslut av regeringen, skall lokaliseringsfrågan enligt motivuttalande (prop. 1972: 111 bil. 2 s. 361) göras till föremål för en samordnad, allsidig bedömning med utgångspunkt i det material som den fysiska riksplaneringen innehåller. Härvid skall kravet på hushållning med speciella naturresurser vägas samman med bl. a. arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska synpunkter, frågor om råvarutillgång osv.

Sedan bestämmelserna i 136 a § byggnadslagen om särskild tillståndsprövning av viss industrilokalisering trädde i kraft den 1 januari 1973 har lokaliseringstillstånd sökts i 37 fall. Av ansökningarna har 19 avsett om- och tillbyggnader av befintliga anläggningar. Kungl. Maj:t har helt eller delvis lämnat lokaliseringstillstånd i 13 fall. En ansökan om lokaliseringstillstånd har lämnats utan bifall.

Energiåtgången inom industrin var år 1973 följande.

Tabell 4.23

1973 Total = Antal = Salu- Energi- Energi-

energi- arbe- värde = åtgång åtgång ätgäng tare milj. per arbe- per kr Twh kr tare 1 000 saluvärde

kWh kwh

Järn-, stal- och ferro-

Totalt för dessa

branscher 81,3 102000 23895 797 34,0 Totalt för industrin 105,3 646 000 118479 233 1,27

Som framgår av tabellen har de uppräknade industribranscherna en

energiförbrukning som väsentligt överstiger genomsnittet för industrin

i dess helhet. Dessa branscher svarar för 16 40 av antalet sysselsatta ar-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 115

betare inom industrin och för 20 96 av saluvärdet men för 54 0 av energianvändningen. Av branscherna är det endast kemikalieindustrin som f.n. inte helt omfattas av lokaliseringsprövning enligt 136 a § byggnadslagen. Kemikalicindustrin omfattar produktion av bl. a. sådana produkter som svavelsyra, sulfitsprit, klor och av icke-metaller såsom kisel, arsenik och fosfor. Sådan produktion är i regel miljöstörande och, som framgår av tabellen, energikrävande. Som exempel kan nämnas att tillverkning av kisel medför en specifik elförbrukning på 14 000 kWh per ton och samma slags miljöpåverkan som ett ferrolegeringsverk.

ÖEF anser att en effektiv väg till energibesparing inom industrin är satsning på FoU. ÖEF förordar FoU i enlighet med EPK:s förslag. På kort sikt kan även god effekt nås genom bl. a. tillvaratagande av spillvärme och återvinning av energikrävande varor. Vidare bör övervägas om inte investeringsfonder skall få tas i anspråk för att främja energisnåla investeringar samt liberala avskrivningsregler och lånemöjligheter för sådana investeringar.

Vägverket anför som en möjlig åtgärd till energibesparing i samband med vägbyggande att det görs en noggrannare övertäckning av material som ingår i beläggningsmassan. Detta medför sänkt vattenhalt vilket underlättar uppvärmnings- och tillverkningsprocessen. Besparingseffekten av denna åtgärd anges till 2 46 av vägbyggnadssektorns totalbehov år 1985.

Inom driftsektorn föreligger besparingsmöjligheter på kort sikt genom sänkning av hastighet och turtäthet på färjor och sänkning av temperatur och luftväxling vid vägstationer. Dessa åtgärder kan ge en inbesparing motsvarande 2,9 70 av hela driftsidans förbrukning. På längre sikt kan även noggrannare övertäckning av material ingående i beläggningsmassan ge en inbesparing motsvarande 3,6 70 av 1985 års nivå.

Statens jordbruksnämnd, skogsstyrelsen och fiskeristyrelsen anser att det lägre utvecklingsalternativet, sparalternativ II, kan klaras utan särskilt långtgående åtgärder. För såväl jordbruk som skogsbruk och fiske är drivmedel en tung energipost. En konstant nivå eller svag ökning av drivmedelsförbrukningen anges vara förenlig med produktionsmålen för dessa näringsgrenar om man främjar ökad mekanisering och fortsatt övergång till större maskinenheter.

Transporter

Statens vägverk, statens väg- och trafikinstitut och transportnämnden anger i sitt gemensamma yttrande att besparingar på kort sikt kan uppnås genom överföring till kollektiv trafik, bättre framförande av bil, dvs. en ”mjukare” körning och lägre snitthastighet och förbättrat fordonsunderhåll. Detta bör kunna åstadkommas genom en bred informationsverksambhet. |

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 116

På medellång sikt bör förutom dessa åtgärder en ökad personbilsbeläggning och introduktionen av nya bilmodeller med förbättrad bränsleeffektivitet medföra vissa besparingar. Följande åtgärder nämns som exempel: höjd kollektivtrafikstandard, restriktioner på bilismen i titorternas centrala delar, varudeklaration av nya bilmodeltlers bränsleekonomi, ökad differentierad fordonsskatt, direkta stimulansåtgärder för samåkande bostad—arbetsplats, måttligt höjd bensinskatt. Fram till mitten av 1980-talet kan dessutom förskjutning av arbetstider och högre åkkomfort med kollektiva trafikmedel ge effekt. Mot slutet av 1980-talet kan vägtrafikens energiförbrukning komma att reduceras väsentligt genom ny fordonsteknologi med avsevärt höjd bränsleeffektivitet. Transportnämnden framhåller att planering bör igångsättas för att förbereda förskjutning av arbetstider, åtgärder för att stimulera kollektivtrafiken, samåkning m. m. Väg- och trafikinstitutet anför som exempel på långsiktigt verkande åtgärder minskning av transportavstånd genom planeringsåtgärder, stöd till och utveckling av transportsystem och fordonsteknisk utveckling. Institutet anser vidare att ransoneringar av drivmedel endast bör tillgripas i extrema bristsituationer. Konsumentverket nämner övergång till lättare bilar, mer ekonomiska motorer, ekonomitrimning och minskning av hastigheten som lämpliga sätt att minska energiförbrukningen. Styrmedel för att åstadkomma detta kan vara lämplig utformning av skatter på fordon och drivmedel, förbättrad kollektiv trafikstandard och hastighetsbegränsningar. ÖEF anför att studier och utveckling av energisnålare transportsystem för både person- och godsbefordran bör stimuleras. SJ pekar på att samhället kan göra stora energivinster genom att järnvägen utnyttjas mer på bekostnad av framför allt långa, tunga vägtransporter i de frekventa relationerna.

Bostäder och övriga lokaler Bostadsstyrelsen anser att det behövs investeringar i storleksordningen 10—15 miljarder kr. totalt för att uppnå det angivna sparresultatet. Bland olika åtgärder förordar styrelsen förbättrad värmeisolering samt energiekonomiska husinstallationer. Uppmärksamhet bör även ägnas behovet att stabilisera byggnadernas effektbehov. Centraliserad värmeförsörjning i kommunal regi framhålls även. Statens råd för byggnadsforskning skiljer på brukaråtgärder, förvaltaråtgärder och byggåtgärder. Enligt rådet får brukaråtgärder det snabbaste

genomslaget. Som exempel på sådana åtgärder nämns sparkampanjer, in-

formation avseende pannskötsel, intrimning och reglering av värmesystem.

Även förvaltaråtgärder bör kunna få stor effekt på kort sikt. Enligt

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 117

rådets erfarenheter kan betydande besparingar nås genom effektiviserad drift. För att så skall ske krävs en samlad insats av snabbt verkande styr- och stimulansmedel, exempelvis översyn av taxor och specialskatter, översyn av hyresavtalsprinciper, rådgivning och utbildning via bla. industriverket och universitet och högskolor, fortbildning av driftpersonal.

På längre sikt — fram till år 1985 —— bör de kortsiktigt insatta förvaltar- och brukaråtgärderna fullföljas och byggas ut.

I detta tidsperspektiv bör även byggåtgärder kunna få effekt. Detta gäller både ny- och ombyggnader. Kommunala energiplaner bör utvecklas till direkta styrmedel. Byggnormen bör också tas i bruk som styrmedel, Statsbidrag till energibesparingar bör utsträckas till att gälla även andra lokaler än vad som f. n. omfattas.

Bland brukaråtgärderna framhålls frågan om hjälpmedel till konsumenternas energibesparing. Härför behövs utveckling av bl a. energisnål hushållsutrustning. Rådet nämner vidare behovet av ökad FoU. Kommunala energikonsulter bör även tillskapas.

Statens institut för byggnadsforskning anför att hur snabbt olika åt-

gärder kan slå igenom beror bl. a. på vilka resurser som sätts in på

utbildning och information, hur normer anpassas, hur bidrag, lån och avgifter är utformade etc. Snabb effekt i befintlig bebyggelse bedöms bl. a. kunna åstadkommas genom inreglering och injustering av pannanläggningar, uppvärmnings- och ventilationssystem samt sänkning av temperaturen i outhyrda lägenheter och lokaler. För att genomföra sådana åtgärder krävs information och utbildning för fastighetsskötare, hyresgäster m. fl.

Bland mer långsiktigt verkande åtgärder i befintlig bebyggelse nämner institutet bl. a. ökad möjlighet till behovsanpassad ventilation i lokaler som endast används en del av veckan, t. ex. skolor, ökat utnyttjande av värmeväxlare eller värmepump, bättre temperaturreglering och användning av termostatventiler.

Vid nybyggnader anför institutet att snabb besparingseffekt kan fås genom t. ex. bättre kontroll och injustering av oljebrännare och pannor liksom inreglering av värmesystem och ventilation och installation av efterfrågestyrd ventilation. Mer långsiktigt verkar förbättrad kontroll av projektering och utförande av installationer för värme, varmvatten och luft; Betydelsen av FoU-insatser betonas.

Konsumentverket föreslår fortsatta lån och bidrag till energibesparande åtgärder i det befintliga bostadbeståndet. Konsumenterna behöver rådgivningsinstanser dit man kan vända sig med värmeproblem. Ett landsomfattande nät av ”värmekonsulter” skulle kunna vara av stor nytta. När det gäller nybyggnation är byggnormer ett utmärkt styrmedel mot en högre värmestandard. Lämpligt utformade låneregler kan också verka i samma riktning. FoU-insatserna bör också öka kraftigt.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 118

ÖEF anser att sparkampanjer bör genomföras regelbundet. Det är också angeläget med en brett upplagd fortlöpande information och kursverksamhet i statlig regi om rationell eldning och användning av energi. Föreskrifter om temperaturrestriktioner och reglering av varmvattenförbrukningen kan också komma ifråga. Särskilda bestämmelser i energibesparande syfte i byggnadslagstiftningen bör övervägas. Lån och bidrag bör även fortsättningsvis utgå. FoU-insatser avseende byggnadsisolerings-, ventilations- och apparatteknik bör få ordentligt stöd.

Vissa ändringar i byggnadslagstiftningen föreslås av planverket. Ett klart uttalande bör införas i byggnadsstadgans 9 §, där de allmänna bestämmelserna om planläggning finns med innebörd att hänsyn skall tas även till övergripande behov av energihushållning. En komplettering av byggnadsstadgan bör göras med en ny paragraf som tar sikte på begränsning av byggnadernas värmeförbrukning. Verket diskuterar även införandet av bestämmelser i byggnadsstadgan att byggnader skall kunna uppvärmas även vid minskad eller utebliven tillförsel av importbränslen. Samråd bör ske med ÖEF innan slutlig utformning av sådan bestämmelse sker. Byggnadsstadgans bestämmelser om nybyggnad gäller i allt väsentligt även ombyggnader. Verket föreslår därutöver att byte av panninstallation skall kräva byggnadslov så att det befintliga beståndet kan bli bättre rustat att möta störningar i tillförseln av importbränslen.

Planverket understryker betydelsen av utbildning och information rörande värmehushållningsfrågor för erhållande av stora besparingar på kort sikt. Verket anser det vara byggnadsnämndernas uppgift att tillhandahålla sådan information och rådgivning. Planverket betonar att byggnadsnämndernas resurser måste förstärkas.

Byggnadsstyrelsen anger att man undersökt ca 300 olika energibesparingsåtgärder. De mest lönsamma är enligt hittills vunna erfarenheter installation av utrustning för styrning av drifttider för värme och ventilation, installation av utrustning för återluftföring, inreglering av värmesystem, installation och utrustning för värmeåtervinning i samband med ventilation och upprustning av reglerautomatik för värme och ventilation. Styrelsen nämner exempelvis att drifttiderna för ventilation ofta kan skäras ned med 75 &6 genom att styrutrustning installeras. Styrelsen har beräknat kostnaderna för energibesparingsåtgärder. I stor utsträckning kan åtgärderna utföras av anläggningarnas driftpersonal. För övriga åtgärder anges ett investeringsbehov om totalt 47 milj. kr. fram till år 1985. Enligt vunna erfarenheter kan investeringsbehovet anges till ca 30 öre för varje KWh som sparas per år.

Byggnadsstyrelsen har i augusti år 1974 utgivit anvisningar för energiekonomi. Anvisningarna berör byggnadens geometriska utformning, begränsar fönsterstorlekar samt ger riktlinjer för värmeisolering och fönstertyp. Begränsning av temperatur och drifttider förordas även.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 119

Styrelsen anser att en komfortabel innetemperatur bör kunna ligga under 23—25"C.

Även UKA diskuterar lokalhållning och förordar inreglering av värme- och ventilationssystem och att drifttider för ventilation anpassas efter verkliga behovet. Inomhustemperaturen bör hållas mellan 20 och 229C när lokalerna används. Lokalernas utnyttjningsgrad bör kunna förbättras och energiförbrukningen anpassas till behoven bl. a. genom att belysningen hålls släckt och rumstemperaturen dras ned.

Enligt UKÄ:s cgna erfarenheter lönar sig energibesparing även ekonomiskt eftersom kostnaderna för åtgärderna understiger minskningen av utgifterna för energi.

Enligt SÖ är sparkampanjer, sänkt inomhustemperatur, inreglering, justering och kontroll av befintliga anläggningar snabbverkande åtgärder. På längre sikt bedöms utbildning av fastighetsskötare, information till lärare och elever ge resultat. Detta gäller också beträffande förbättrad värmeisolering, utveckling av teknisk utrustning samt nya normer, anvisningar och information för skolbyggnadsprojektering.

SÖ framhåller vidare att ett ökat sambruk av skollokaler för olika kommunala aktiviteter medför besparingar. I motsatt riktning verkar dock en förväntad årlig ökning av lokalbeståndet liksom modernisering och renovering av äldre skolbyggnader. Ett genomförande av SIA-utredningens förslag om en utökning av skoldagen ökar också energibehoven.

Socialstyrelsen bedömer att den specifika bränsleförbrukningen genom en allmän tillämpning av SPRI-råd, som innebär att rumstemperaturen under eldningssäsongen skall hållas inom intervallet 20-24? C och 20— 26? C under övriga delar av året, genom normer för ventilationsutflöden m. m. kan minskas med 15 46 momentant. Delvis bör denna minskning kunna genomföras redan under de två närmaste budgetåren. Socialstyrelsen räknar med att den specifika förbrukningen därefter skall öka endast obetydligt under perioden.

Överbefälhavaren anger att genomförbara sparåtgärder är minskad elförbrukning, ekonomitrimning av ång- och värmepannor, tätning av fönster och dörrar, inreglering av kulvert-, ventilations- och radiatorsystem, värmeåtervinning i byggnader och temperatursänkning. Om alla dessa åtgärder genomförs kan en minskning av energiutgifterna erhållas med ca 25 milj. kr. per år, varav 7 milj. kr. till följd av sänkt inomhustemperatur och 4 milj. kr. genom minskad elförbrukning. Investeringskostnaderna beräknas till totalt 18 milj. kr. och årliga uppföljningskostnaden till 1 milj. kr. För att sparalternativen skall kunna innehållas även på sikt måste en anpassning ske av den fortsatta nybyggnaden och iståndsättningen. Kostnaderna för dessa insatser är inte närmare undersökta.

Poststyrelsen betonar vikten av förbättrad drift. Styrelsen har redan vidtagit flera åtgärder med detta syfte. Bl. a. har utbildning av personal

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 120

skett vid SIFU-kurser och skötselanvisningar för uppvärmning m. m. har utarbetats av postverkets fastighetsförvaltning.

Även televerket framhåller att översyn och förbättring av värme- och ventilationssystem bör göras i syfte att spara energi.

4.5 Energisparkampanj

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 oktober 1974 tillkallades energisparkommittén (1 1974: 05) för att svara för uppläggningen och biträda vid genomförandet av en energisparkampanj under vintern 1974/75.

I direktiven till kommittén framhålls att en av energipolitikens huvuduppgifter bör vara att främja ökad sparsamhet med energi och på så sätt åstadkomma en bättre hushållning med energiresurserna. Detta kan åstadkommas bl. a. genom att medborgarna får råd, upplysningar och uppmaningar om olika sätt att spara energi. Den sparkampanj som genomfördes vintern 1973—1974 visade att en väsentlig besparing av konsumtionen av bränslen och elenergi uppnåddes genom att på detta sätt vända sig till medborgarna.

Vidare anges i direktiven att en energisparkampanj är motiverad av flera skäl. De höjda oljepriserna har medfört att landets kostnader för import av råolja och petroleumprodukter under år 1974 beräknas ligga ca 7 miljarder kr. över föregående års, vilket innebär en stor påfrestning på bytesbalansen. För att de enskilda konsumenterna och företagen på bästa sätt skall kunna anpassa sig till de höjda energipriserna behövs råd och anvisningar om hur energikonsumtionen kan begränsas. En sparkampanj ligger också i linje med strävanden till varaktig energibesparing.

Riksdagen har anslagit 6 milj. kr. för utgifterna för kampanjen (prop. 1974: 170 bil. 11, NU 1974: 56, rskr 1974: 396). Energisparkampanjen har påbörjats i december 1974.

Annonser med råd om energisparande i hushållen har införts i dagspress, fackförbunds-, folkrörelse-, konsumentpress m. m. Affischering har förekommit utomhus, på tåg, bussar etc. och på arbetsplatser. Broschyrer har sammanställts och distribuerats liksom ett specialnummer av konsumentverkets tidskrift Råd och Rön. Inslag om energisparande har sänts i bägge TV-kanalerna.

Överläggningar om möjligheter till energisparande har även genomförts med representanter för fastighetsägare, hyresgäster, näringslivsorganisationer, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, statliga myndigheter, löntagarorganisationer, motororganisationer, köpmannaförbundet m. fl.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 123

4.6 Energiinformation

För att stimulera till en bred debatt i energipolitiska frågor har en studie- och informationskampanj bedrivits under år 1974. En väsentlig insats har därvid gjorts av studieförbunden. Förbunden har erhållit särskilt stöd för verksamheten. Efter godkännande av riksdagen (prop. 1974: 28 s. 475, UbU 1974: 27, rskr 1974: 249) har således, för cirklar som påbörjats före viss tid, en generell dispens lämnats beträffande minsta antalet studietimmar, så att även cirklar med 10 i stället för normalt 20 studietimmar blivit berättigade till statsbidrag. Ett särskilt konferens- och materialbidrag på sammanlagt 2,8 milj. kr. har utgått för förbundens cirkelledarutbildning, materialframställning m. m.

Vid sidan av dessa åtgärder har stöd till studieverksamheten utgått i form av dels en annonskampanj — beräknad kostnad 1 milj. kr. — för att främja rekryteringen av kursdeltagare, dels möjlighet till faktagranskning och annat bistånd i förbundens utarbetande av studiematerial. För att svara för sådan granskning har med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallats en särskild sakkunnig och en grupp av experter inom berörda tekniskt-vetenskapliga områden (I 1974: 04; referensgruppen för energiinformation).

Antalet cirklar antogs inledningsvis komma att uppgå till ca 3 000. I september 1974 beräknade skolöverstyrelsen preliminärt att antalet cirklar skulle bli drygt 6 500 och Arbetarnas bildningsförbund redovisade ett ännu högre antal. Slutlig uppgift om antalet anordnade cirklar föreligger inte ännu.

Referensgruppen för energiinformation har i september 1974 arrangerat studiedagar om energifrågorna för studieledare från de olika studieförbunden. Gruppen har vidare gett ut en argumentkatalog, Argument i energidebatten.

Med skrivelse den 29 november 1974 har referensgruppen överlämnat promemorian Information i energifrågor — förslag till förbättringar, organisatoriskt, personellt och finansiellt.

I promemorian framhålls bl. a. att viss kritik har riktats mot informationen på energiområdet i samband med de senaste årens energidebatt. Förhållanden som därvid har påtalats är bl. a. att företagen inom energibranschen dominerar informationsutbudet tack vare sina ekonomiska resurser, att det offentliga trycket i form av utredningsbetänkanden, propositioner m. m, kan vara svårtillgängligt och svårläst samt att påtagliga svårigheter finns för allmänheten att överblicka olika myndigheters ansvarsområden, få information på ett inte alltför tekniskt språk och få del av utländskt informationsmaterial.

Mot denna bakgrund diskuteras i promemorian vilka åtgärder som skulle kunna vidtas för att komma till rätta med de konstaterade problemen och vissa förslag redovisas. Således föreslås bl.a. att ett

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 122

särskilt, fristående sekretariat för information i energifrågor skall inrättas för, i första hand, en försöksperiod om tre år. Till sekretariatets huvuduppgifter bör höra att samordna och stödja de tillståndsgivande och kontrollerande myndigheternas information och ta initiativ till informationsmöten m. m. och att sprida kännedom om nya metoder för energiutvinning och energisparande. Sekretariatet föreslås till sitt förfogande få en allsidigt vetenskapligt och tekniskt sammansatt referensgrupp, omfattande även observatörer från de politiska partierna, som kan fungera som ett råd för samhällsinformation på energiområdet.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 123

5 Forskning och utveckling inom energiområdet

Under denna rubrik behandlas huvuddelen av frågorna om forskning och utveckling (FoU) inom det energipolitiska området. Forskning rörande kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor samt kärnkraftens radioaktiva avfall behandlas huvudsakligen i avsnittet 10 Kärnkraftens särskilda säkerhetsfrågor.

5.1 Studie inom OECD

Inom ramen för den långsiktiga energistudie som organisationen för ckonomiskt samarbete och utveckling (OECD) genomfört (jfr avsnitt 2.3) har utförts en omfattande analys av FoU i OECD:s medlemsländer (Energy Research and Development — Problems and Perspectives. OECD dokument nr SPT (74)21). Rapporten omfattar bl. a. en genomgång av forskningssituationen inom olika delar av energiområdet, såväl energiproduktion som överföring och konsumtion av energi, en redogörelse för FoU-situationen inom energiområdet i olika länder i form av ett omfattande tabellmaterial samt en diskussion av möjligheterna till internationellt forskningssamarbete.

Rapportens slutsatskapitel anger att för tiden fram till mitten av 1980talet kommer OECD-ländernas energibehov att tillgodoses i huvudsak av de primärenergikällor och den teknologi som används idag. Icke desto mindre kan FoU-insatser, speciellt de som redan pågår, ge betydelsefulla bidrag när det gäller att finna nya energikällor och att förbättra använd teknik.

För perioden 1985—2000 väntas nuvarande FoU-insatser kunna påverka energiförsörjningen avsevärt mer. Olja kan komma att utvinnas på stora havsdjup. Utvinningstekniken bör kunna medge bättre utnyttjande av oljekällorna. Koltekniken bör kunna utvecklas vad gäller såväl direkt förbränning som konverteringsprocesser för omvandling till gasformiga och flytande bränslen. Inom kärnkrafttekniken bör man kunna utnyttja bridreaktorer och gaskylda högtemperaturreaktorer. Vissa speciella energikällor som geotermisk energi kan komma att lokalt spela betydelsefulla roller. Ny teknik för energibesparing kan under denna tidsperiod ge möjlighet att märkbart påverka energikonsumtionens storlek.

För tiden efter år 2000 anges att situationen är mycket mera osäker. De fossila bränslena, särskilt kolet, kommer att fortsätta att spela en väsentlig roll, men de måste successivt lämna plats för andra, mera uthålliga energiformer. Här nämns snabba bridreaktorer, termonukleär fusion, solenergi och kanske geotermisk energi.

Slutsatserna av de angivna utvecklingsmöjligheterna skulle enligt

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 124

OECD-rapporten kunna vara att OECD-länderna kan se med tillförsikt på framtiden, men med hänsyn till politiska, ekonomiska och sociala faktorer i övrigt måste man iaktta stor försiktighet. Energiförsörjningen är i första hand relaterad till samhällsstrukturen och samhällets ställningstaganden, och dess framtida utveckling kommer huvudsakligen att bero på ländernas politiska beslut ifråga om samhällsstrukturen och den ekonomiska tillväxtens former. Inom ramarna för dessa avgöranden kan teknik och vetenskap bjuda väsentliga bidrag. OECD-rapporten ser energiområdet som en god illustration till de problem som idag möter forskningspolitiken när det gäller att tillgodose mål som ständigt förändras. Energifrågorna kan inte lösas en gång för alla och de FoU-program som nu inleds kommer ofta inte att leda till resultat förrän efter 10—20 år. Detta framhäver betydelsen av en långsiktig FoU-politik inom energiområdet baserad på bedömningar av framtida problem och behov. OECD-studiens institutionella del leder till slutsatsen att en av de viktigaste åtgärderna för FoU-ansvariga organ är att samordna olika organisationers verksamhet inom energiområdet. Som betydelsefulla för det samordnande organets arbete anges politisk tyngd och tillgång till finansiella resurser. Energifrågornas betydelse och komplexitet motiverar internationellt FoU-samarbete. Samarbetet bör för att kunna fungera effektivt koncentreras till vissa utvalda sektorer. Som lämpliga exempel på samarbetsområden anger OECD-rapporten följande: Prospektering och värdering av energitillgångar Underjordisk lagring eller lagring under vatten av fossila bränslen Kolteknik Kärnkraftens säkerhetsfrågor Hantering av radioaktivt avfall Termonukleär fusion Solenergi Geotermisk energi Energi ur avfall Bränsleceller Värme som energibärare Nya energibärare (metanol, väte m. m.) Energibesparande åtgärder Allmänna energisystemstudier

5.2 Energiprogramkommitténs betänkande 5.2.1 Inledning Energiprogramkommittén (EPK) föreslår ett samordnat svenskt FoUprogram inom energiområdet, som syftar till att säkra och öka tillgången på energi, minska behovet av energi samt minska kostnaderna för

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 125

att utnyttja energi. Programmet har för de närmaste tre åren kostnadsberäknats till cirka 420 milj. kr. i 1974 års priser.

Som underlag för sitt förslag har kommittén analyserat den svenska energiförsörjningen genom att bl. a. jämföra den med globala förhållanden. Kommittén har vidare kartlagt pågående och planerad FoU inom och utom landet, Ett stort antal experter har medverkat vid utarbetandet av ett omfattande bakgrundsmaterial. Kommittén har också inbjudit några författare att i idépromemorior redovisa en självständig syn på energiforskningsproblematiken.

EPK har i sitt betänkande inledningsvis behandlat bl. a. energiförsörjningen och de globala energireservernas storlek enligt tillgängliga uppgifter. Dessa frågor har redovisats tidigare i den internationella översikten (avsnitt 2).

5.2.2 Forskning och utveckling inom energiområdet — verksamhet,

planer och organisation

EPK skickade vid årsskiftet 1973/74 ut en enkät till myndigheter, institutioner, företag m. fl. angående FoU inom energiområdet. Svar har kommit in från ett 50-tal instanser. Enkätsvarens utförlighet har varierat kraftigt. Endast från den icke affärsdrivande delen av den offentliga sektorn har kunnat erhållas svar som har bedömts ge en rimlig totalbild av pågående verksamhet. Enkätresultatet för detta område sammanfattas i följande tabell.

Tabell 5.1 FoU-projekt inom energiområdet finansierade med allmänna medel

Totalt Antal projekt Redovisad

Konventionell energi-

produktion 16 14 2743 Fasta bränslen 4 1 100 Icke-konventionella energiformer 8 S 2405 Energianvändning

EPK lämnar vidare följande uppgifter om FoU-verksamheten.

Kärnenergi

De största kända uranfyndigheterna i Sverige ligger vid Ranstad i Västergötland. Här har man under de senaste åren sökt utröna de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för uranutvinning i stor skala.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 126

Under budgetåret 1973/74 var det direkta statliga stödet till verksamheten 2,2 milj. kr. Förhandlingar har nu upptagits mellan AB Atomenergi och andra intressenter om eventuell framtida exploatering. Anrikning av uran kräver mycket avancerad teknik oavsett vilken metod som väljs. Stora ansträngningar görs f.n. för att bygga upp en västeuropeisk anrikningsverksamhet med koncentration kring två sammanslutningar med skilda projekt. Eurodif med Frankrike som ledande nation avser att bygga en anrikningsanläggning baserad på den beprövade gasdiffusionstekniken. Urenco baserar sitt arbete på den gemensamma utveckling av gascentrifugtekniken som sker i Förbundsrepubliken Tyskland, Holland och Storbritannien. Sedan år 1972 bedrivs i Sverige ett basteknologiskt arbete som framför allt är inriktat på gascentrifugteknikens gasdynamiska aspekter. Projektet drog budgetåret 1973/74 en kostnad av 6,6 milj. kr. och sammanhålls av AB Atomenergi. Sverige är f. n. representerat i en internationell studie av centrifugtekniken baserad på det pågående Urenco-projektet. Deltagande i denna studie ger dock på grund av långtgående sekretessbestämmelser endast ett begränsat informationsutbyte. Den del av lättvattenreaktorutvecklingen som finaniseras över statsanslaget till AB Atomenergi uppgick budgetåret 1973/74 till ca 20 milj. kr. Häri ingår inte de medel som anvisats för särskilda säkerhetsarbeten, vilket område har legat utanför EPK:s uppdrag. Den nuvarande svenska verksamheten inom området gaskylda högtemperaturreaktorer är i stort sett begränsad till deltagande i OECD:s s. k. Dragon-projekt. Bridreaktorer karaktäriseras framför allt av väsentligt mycket bättre bränsleekonomi än andra typer av reaktorer. Med bridreaktorer beräknar man kunna utvinna omkring 50—100 gånger mer energi ur uranet än vad som är möjligt med andra reaktorer. AB Atomenergi har tidigare bedrivit viss forskning avseende bridreaktorer men verksamheten skars ned väsentligt år 1972. F.n. följer man i huvudsak den internationella utvecklingen.

Konventionell energiproduktion De tekniska problem som är förknippade med vattenkraftens utnyttjande förefaller enligt EPK att från FoU-synpunkt i allt väsentligt redan vara lösta. Inom området värmekraftverk och turbiner domineras FoU-arbetet starkt av utvecklingsprojekt hos den tunga elektriska industrin och hos kraftföretagen. I magnethydrodynamiska generatorer (MHD-generatorer) alstras elenergi genom att en het, joniserad gas med hög hastighet tvingas passera ett magnetfält. I gasen induceras en spänning som kan tas ut med hjälp av två elektroder. Strömmen av joniserad gas alstras genom för-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 127

bränning av exempelvis ett fossilt bränsle. AB Atomenergi bedriver under medverkan av bl.a. statens vattenfallsverk viss verksamhet inom området.

Önskemålet att lagra energi över dygnscykeln kan komma att accentueras med en framtida ökande andel kärnkraft i elproduktionen. I EPK:s enkätsvar redovisas ett fåtal projekt avseende pumpkraftverk och luftmagasinkraftverk.

Ett stort antal FoU-projekt inom eldistributionsområdet bedrivs vid bl. a. vattenfallsverket och Asea.

För distribution och ackumulering av värme gäller FoU-problemen bl. a. ledningskonstruktion och ledningsdragning. Atomenergi bedriver bl. a. ett projekt som syftar till att möjliggöra billigare ledningssystem genom användande av lägre vattentemperaturer. Ett annat projekt avser möjligheterna att överföra mottrycksvärme från Barsebäck till Lund och Malmö.

Fasta bränslen

Användningen av fasta bränslen innebär enligt EPK flera problem. Om de används direkt är det svårt att reglera förbränningen och man kan få betydande miljöproblem i form av bl. a. stoftutsläpp. För att på bättre sätt utnyttja fasta bränslen kan man gå vägen över förgasning och gasen kan i sin tur vidareförädlas till andra gasformiga eller flytande bränslen. Inom området konvertering eller förbränning av fasta bränslen redovisas arbeten inriktade på flera olika råvaror — skiffer, kol, torv, avfall m. m.

Icke-konventionella energiformer

Möjligheterna att tillvarata energi ur biosystem studeras i projekt som syftar till utnyttjande av solenergi genom artificiellt efterliknande av växters fotosyntes.

Strömkällor i nya energisystem kan vara exempelvis bränsleceller eller batterier. I Sverige bedrivs viss FoU-verksamhet med inriktning på bränsleceller och en omfattande verksamhet inom batteriområdet. Denna redovisas i samband med behandlingen av transportsektorn.

Fusionsenergi frigörs när lätta atomkärnor reagerar med varandra och bildar tyngre kärnor. Betydande summor satsas idag på fusionsforskning i framför allt Förenta staterna och Sovjetunionen, men man har ännu inte lyckats åstadkomma någon kontrollerad fusionsreaktion. Den svenska forskningen är koncentrerad till tekniska högskolan i

Stockholm och gäller framför allt en speciell metod för inneslutning av

plasma i ringkonfigurationer.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 128

Energianvändning inom industrin

Endast en mindre del av verksamheten inom detta område finansieras med allmänna medel och EPK har inte kunnat få någon god bild av pågående arbete. Som exempel anges projekt som syftar till att tillvarata spillvärme från olika processer — varma avgaser från kulsinterverk, överskottsvärme vid slaggranulering m. m.

Energianvändning för transporter och samfärdsel

Inom detta område bedrivs verksamhet avseende dels utveckling av elektriska batterier och förbränningsmotorer, dels allmänna transportsystemstudier. Svenska utvecklings AB bedriver ett omfattande projekt avseende järn-luft-batterier, i första hand inriktat mot gruvfordon och gaffeltruckar för inomhusanvändning. Saab-Scania AB redovisar utveckling av ångmotorer för bilar och United Stirling utvecklar stirlingmotorer.

Energianvändning för byggnader, lokalkomfort och hushåll

Verksamheten inom detta område är enligt EPK mycket omfattande och fördelad på ett stort antal skilda projekt. En stor del av arbetena är förlagd till de tekniska högskolorna och till statens institut för byggnadsforskning. Vidare förekommer enskilda uppfinnare, mindre företag, konsultbyråer osv. Statens råd för byggnadsforskning finansierar en stor del av FoU-arbetet inom detta område.

Forskningsorganisationen

EPK konstaterar att det statliga FoU-stödet under den senaste tioårsperioden har ökat väsentligt och att kostnaderna för utfört tekniskt FoU-arbete i landet fördelar sig ungefär lika mellan staten och näringslivet. Av tradition faller huvuddelen av ansvaret för de statliga forskningsinsatserna på utbildningsdepartementet, men industridepartementet har huvudmannaskap för frågor rörande teknisk forskning och utveckling. EPK noterar att det inte finns någon samlad myndighetsorganisation för fördelning av allmänna medel till FoU inom energiområdet. Ansvaret för dessa frågor är f.n. delat mellan i första hand industridepartementet, utbildningsdepartementet och bostadsdepartementet samt myndigheter och organisationer inom dessa departements områden.

Under industrihuvudtiteln anvisas medel dels direkt till det forskningsutförande AB Atomenergi, dels till styrelsen för teknisk utveckling (STU). F. n. har vidare delegationen för forskning rörande kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor (Kärnsäkforsk) en med STU likartad uppgift inom sitt verksamhetsområde.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet | 129

Det mest omfattande energi-FoU-arbetet inom den offentliga sektorn bedrivs vid AB Atomenergi. Bolagets kompetens spänner över stora delar av bl.a. de energitekniska och materialvetenskapliga områdena. Budgeten uppgår f.n. till över 100 milj. kr. per år, varav ca hälften finansieras med direkta statsanslag. Ytterligare ca 8 milj. kr. tillförs AB Atomenergi via främst forskningsråden och STU. STU är central myndighet för initiativ och stöd till teknisk forskning och industriell utveckling. Inom behovsområdet energiteknik under anslaget för stöd till teknisk forskning och utveckling har styrelsen innevarande budgetår ca 9 milj. kr. till förfogande för projekt inom i princip hela det energitekniska området. Även inom andra behovsområden fördelas vissa medel för FoU-projekt som har betydelse från energisynpunkt. Kärnsäkforsk fördelar betydande belopp till säkerhets- och miljöinriktad forskning kring lättvattenreaktorer. Det har dock fallit utanför EPK:s uppdrag att närmare behandla dessa frågor. Statens vattenfallsverk bedriver eller finansierar betydande utvecklingsverksamhet, huvudsakligen inom ramen för sina verksuppgifter. FoU-budgeten uppgår för närvarande till ca 18 milj. kr. per år. Under utbildningsdepartementet lyder flertalet statliga forskningsråd samt universiteten och de flesta fackhögskolorna. Statens råd för atomforskning stöder inom energiområdet i huvudsak fusionsforskning och övriga plasmafysik samt strålningsbiologisk forskning. Statens naturvetenskapliga forskningsråd synes enligt EPK:s bedömning f. n. spela endast en mindre roll som stödorgan för energi-FoU. Många av de forskningsprojekt av grundläggande karaktär som rådet ger anslag till kan dock indirekt och framför allt på längre sikt antas vara av betydelse för utvecklingen inom energiområdet, framhåller EPK. Universitetskanslersämbetet (UKA) är central förvaltningsmyndighet för universitet och högskolor, och har som sådan vissa anslagsfördelande uppgifter. De anslag som via UKÄ tillförs universiteten och högskolorna har karaktären av basresurser och medger endast i mycket begränsad utsträckning engagemang i mera omfattande forskningsprojekt. Vid de tekniska fakulteterna drivs forskning inom energiområdet eller med anknytning därtill av ett mycket stort antal institutioner med betydande personella och materiella resurser. EPK anger att resursbilden vid universiteten och övriga högskolor är mycket oklar men att vid bl. a. vissa av de naturvetenskapliga fakulteterna bedrivs forskning som ligger nära de områden som kommittén haft att bearbeta. Statens råd för byggnadsforskning finansieras huvudsakligen med byggforskningsavgifter samt vissa direkta statsanslag. Rådet har upprättat 9 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 130

ett särskilt forskningsblock för energifrågor och uppställt en femårig utvecklingsplan för arbetet.

Statens institut för byggnadsforskning är vid sidan av de tekniska fakulteterna det främsta forskningsorganet inom byggsektorn.

Bland övriga allmänna organ med anknytning till energiforskningsområdet nämner EPK försvarets forskningsanstalt (FOA), som f.n. har vtterst begränsad verksamhet inom energiområdet, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), som inriktar sin verksamhet inom energiområdet på att bl. a. söka få fram sådana råvaror och processer för encergiframställning som kan vara av betydelse i ett beredskapsläge samt transportforskningsdelegationen, som handhar uppgifter som avser planläggning, samordning och stöd till FoU rörande transporter, trafik och trafiksäkerhet.

Av den tidigare redovisade sammanställningen har det framgått att de av EPK kartlagda FoU-projekten inom energiområdet under år 1974 kostar ca 44 milj. kr. av allmänna medel. EPK anger dock att denna siffra torde vara något för låg och att den totala statliga satsningen torde ligga något över 50 milj. kr. Häri ingår då inte de medel som avsätts av affärsverken, främst vattenfallsverket.

EPK redovisar att man inte har kunnat kartlägga forskningsresurserna hos företag och andra organisationer. Resurserna bedöms vara betydande men beräknas endast till mycket liten del vara tillgängliga för allmänna insatser inom energiområdet. Kommittén nämner att vissa branschforskningsinstitut utgör potentiella FoU-resurser och att möjligheter torde finnas att engagera dessa för exempelvis insatser på processutveckling m. m.

3.2.3 Internationell forskning och utveckling på energiområdet

Energiprogramkommittén frambåller att energiförsörjningen i olika länder ofta har helt skiljaktig karaktär med bl. a. varierande självförsörjningsgrad, oljeberoende och elkraftandelar och att det är naturligt att ländernas energipolitik och tillhörande forskningspolitik måste vara beroende av dessa förhållanden.

EPK anger vidare att bl. a. Sverige och Japan till närmare tre fjärdedelar är beroende av importerad olja för sin energiförsörjning, medan motsvarande andelar i exempelvis Förenta staterna, Sovjetunionen och England är mindre än hälften. Kolet svarar i Sovjetunionen för cirka en tredjedel, i Förenta staterna för en femtedel och i Kina för cirka fyra femtedelar av energiförsörjningen, medan dess andel i Sverige är obetydlig. Den svenska energibalansen saknar vidare naturgas, en för flera andra länder betydelsefull primärenergikälla.

EPK har med utgångspunkt i ett material som sammanställts inom OECD noterat att de svenska energi-FoU-utgifterna per invånare är förhållandevis låga. Först en tre- eller fyrdubbling av de nuvarande svenska

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 131

utgifterna skulle föra dem upp i nivå med satsningarna per capita i länder som Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Förenta stäterna och Canada.

EPK har beskrivit energisituationen och åtgärder inom FoU-området i olika länder. Även encergiprognosutredningen (EPU) har redovisat vissa uppgifter härom. I dessa delar hänvisas till avsnittet 2.4. EPK behandlar därutöver pågående internationellt samarbete för forskning och utveckling inom energiområdet, dels beträffande allmänna policyfrågor, dels beträffande vetenskaplig och teknisk samverkan. Kommitten noterar att det internationella policyskapande samarbetet intensifierats, men att detta inte vid tiden för utredningens slutförande har kunnat ge resultat som kan vara till hjälp vid utarbetandet av en nationell energipolitik.

5.2.4 Allmänt om energiprogramkommittens förslag

För det totalt föreslagna programmet för forskning och utveckling inom energiområdet använder EPK beteckningen huvudprogram. Huvudprogrammet har sedan indelats i program, delprogram och i några fall programelement.

EPK lägger fram förslag till ett brett FoOU-program med insatser för många olika processer och energisystem som skall vara tillämpbara i olika situationer och tidsperspektiv. Motiven till programmets bredd är främst osäkerhet i framtidsbedömningar om prisnivån på energi, relativa prisskillnader mellan olika energislag, olika energislags tillgänglighet, kapitalkostnader m. m.

Med hänsyn till de tekniska möjligheterna till omvandling mellan olika energislag anser EPK att man kan förutse att önskade energiformer eller nära substitut normalt kommer att vara tillgängliga men till priser som är svåra att förutsäga. Med hänsyn till att energi emellertid förbrukas i mycket stora kvantiteter kommer energiförsörjningssystemen att ha relativt stor tröghet varför störningar kan uppstå intill dess att åtgärder för att utjämna produktion och efterfrågan har kunnat ge effekt.

EPK har inte haft till uppgift att framlägga förslag om en allmän energipolitik. När statsmakterna tar ställning i dessa frågor — eller i andra frågor av energipolitisk natur — får detta enligt EPK konsekvenser även för FoU-insatserna eftersom FoU är ett viktigt medel att förverkliga uppställda mål. Eftersom energipolitiken f. n. är under omprövning har kommittén funnit sin uppgift närmast vara att skapa underlag för denna omprövning genom att belysa möjligheterna att med FoUåtgärder bidra till uppnående av olika mål.

Det program som EPK lägger fram avser till stor del insatser för tillämpad FoU. Kommittén anser att det ligger utanför dess uppdrag att försöka utvärdera vilka framtida bidrag den grundläggande forskningen kan ge till energiproblemens lösande. Däremot påpekar kommittén att en satsning på ett mer långsiktigt FoU-program inom energi-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 132

området måste kombineras med satsningar på en allmänt kunskapsutvidgande grundforskning.

Under sitt arbete har EPK konstaterat att värdefulla forskningsresultat inte kommit till praktisk användning på grund av bristande resurser att informera om och i praktiskt bruk demonstrera de gjorde framstegen. Ett annat nödvändigt komplement till FoU-verksamheten är därför att skapa möjligheter att omsätta lovande resultat i prototyper och demonstrationsanläggningar.

Avvägningen av de belopp som EPK föreslår som stöd till olika program har baserats på en sammanvägning av ett stort antal faktorer. Förändringens angelägenhetsgrad, FoU-insatsens betydelse och den offentliga sektorns roll och ansvar inom området hör till dessa faktorer. Vidare har beaktats bl. a. möjligheterna till samverkan med internationellt bedriven forskning och också de tillgängliga svenska FoU-resursernas storlek och kompetens. De av kommittén föreslagna forskningsanslagen bör därför inte ses som endast ett uttryck för en prioritering av värdet av olika förändringar ur energiförsörjningssynpunkt. Förslagen har i många fall begränsats av de under de närmaste åren tillgängliga personella och kompetensmässiga resurserna. EPK bedömer vidare att de omfattande FoU-åtgärder som flertalet industrinationer för närvarande initierar kommer att leda till att en stor mängd värdefulla framsteg görs oberoende av de svenska insatserna. Det blir härvid enligt EPK betydelsefullt att med stor bredd följa forskningsresultat i andra länder för att vi i Sverige skall kunna tillgodogöra oss dessa så snabbt som möjligt.

Mera djupgående svenska insatser bör koncentreras till områden med för Sverige specifika problem, eller till områden där Sverige genom befintlig kompetens har goda förutsättningar att Jämna värdefulla bidrag till den internationella utvecklingen.

EPK:s förslag till samlat FoU-program inom energiområdet (huvudprogrammet) har indelats i sex program:

Energiproduktion Energianvändning i industriella processer Energianvändning för transporter och samfärdsel Energianvändning för lokalkomfort — boende och arbetsmiljö

Återvinning av energi i varor

Allmänna energisystemstudier

Programmen har i flera fall uppdelats på delprogram.

5.2.5 Energiproduktion

EPK finner att för att nå målet att öka och säkra tillförseln av energi bör energiproduktionssystemet

utvidgas att kunna utnyttja fler energislag och fler leveranskällor för energi (såväl inhemska som utländska),

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 133

ges högre grad av flexibilitet inte bara vad gäller utbytbarhet mellan primärenergislag utan även vad gäller leverans av förädlad energi,

utnyttja energipotentialen i större utsträckning samt

kunna konvertera primärenergin till förädlade energislag som är funktions-, miljö- och hanteringsanpassade till användarnas behov.

I förbållande till det nuvarande svenska energiförsörjningssystemet bör enligt EPK följande förändringsmål uppställas för FoU-insatserna:

kraftigt utvidgad lågtemperaturmarknad, etablering av en metanolmarknad,

industrins inordnande i energiproduktionssystemet som leverantör av lågtemperaturvärme och mottryckskraft,

flexibelt utnyttjande av flera primärenergislag, införandet av nya konverteringsprocesser för organiska bränslen.

Fissionsenergi

EPK har behandlat fissionsenergin som ett separat delprogram med hänvisning till de aktuella FoU-insatsernas storlek och områdets speciella vikt. Man finner att kärnkraften ifråga om möjligheterna att öka och säkra tillgången på energi har unika fördelar framför andra energislag men att dessa unika fördelar är kopplade till lika unika problem. De svenska uranreserverna ger vid utnyttjande av uranet som bränsle i lättvattenreaktorer en elkraftproduktion i storleksordningen 500 årsbehov räknat på dagens svenska elförbrukning.

EPK har inte haft till uppgift att studera problemen kring kärnkraftens säkerbets- och miljöfrågor samt rörande radioaktivt avfall. Dessa frågor behandlas särskilt av Kärnsäkforsk resp. av utredningen om radioaktivt avfall (Aka-utredningen).

Som mål för fortsatt forskning kring lättvattenreaktorer uppställer EPK att konsolidera tekniken i syfte att öka tillgänglighet och livslängd hos reaktorerna. Drifterfarenheter bör bearbetas och frågor rörande materialpåverkan under drift utvärderas. Arbeten med andra typer av tryckkärl än de nuvarande stålkärlen berörs också.

EPK framhåller att de berörda frågorna är i vid bemärkelse säkerhetsinriktade och främjar ett riktigt utnyttjande av redan beslutad kärnkraftutbyggnad. Kommittén föreslår statligt stöd under en treårsperiod med 24 milj. kr. per år oavsett statsmakternas beslut beträffande ytterligare kärnkraftutbyggnad.

Som mål för studier av framtida reaktortyper uppställer EPK att skapa kompetens att kunna utvärdera utvecklingen i de länder där stora satsningar sker inom området. Utvärderingen skall resultera i beslutsunderlag till myndigheter och kraftindustri. Kommittén bedömer att forskningen kring nya reaktortyper bör utökas och speciellt inriktas på att studera säkerhetsproblem och egenskaper för kraftproduktion. För inledande studier beräknas sammanlagt 21,5 milj. kr. under en tid av tre år.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 134

Forskning kring utvinning av uran bör syfta till att möiligöra en inhemsk produktion av uran främst för att täcka det svenska behovet. EPK finner, med hänsyn till de redan kända uranförekomsterna, att omfattande prospektering och geologisk forskning inte kan anses vara energipolitiskt motiverad på kort sikt. En allmän kartläggning bör dock genomföras för att ge en viss uppfattning om olika typer av uranmineraliseringar inom landet. För detta föreslås stöd med 3,5 milj. kr. per år under en treårsperiod.

EPK anser att anrikning av uran är av stor betydelse för möjligheterna att säkra tillgången på energi. Den nu pågående internationella teknikutvecklingen för centrifuganrikning har till syfte att med bibehållen driftekonomi möjliggöra mindre anläggningar än de traditionella gasdiffusionsanläggningarna. De svenska insatserna bör enligt EPK:s uppfattning under alla förhållanden drivas så långt att ett klarläggande av anläggningsstorlekens betydelse för uranbränslekostnaden kan redovisas. Kommittén föreslår att medel tilldelas denna verksamhet med sammanlagt 17,6 milj. kr. under de närmaste två åren. Vidare föreslås fortsatt forskning i syfte att bevaka utvecklingen av alternativ teknik för urananrikning. Kostnadsramen för detta bör vara 0,4 milj. kr. per år.

För upparbetning av uranbränsle föreslår EPK att medel anvisas inom ramen för det program som handläggs av Aka-utredningen.

EPK anser att återanvändning av plutonium i lättvattenreaktorer är av stor betydelse som komplement till eller ersättning för anrikningstjänster och bör bli föremål för ytterligare forskning i syfte att. klarlägga säkerhet, ekonomi m. m.

Konventionell elkraft- och värmeproduktion

EPK anser att målet för detta delprogram bör vara att förbättra verkningsgraden för energiomvandling och distribution inom ramen för den redan etablerade delen av elkraftsystemet. Vidare bör sådana åtgärder som leder till ett ökat utnyttjande av de många mindre energikällorna inom området stödjas genom FoU-insatser.

Inom delprogrammet betonar EPK särskilt behovet av forskning kring MHD-generatorer och generering .av mottryckskraft. MHD-generatorerna kan bli av stor betydelse för att väsentligt förbättra verkningsgraden vid elkraftproduktionen. Om utvecklingen går mot en starkt ökande andel kol och en låg utbyggnadstakt för kärnkraften bör enligt EPK insatser göras för att möjliggöra en tidig introduktion av MHD-generatorer i den svenska energiproduktionen. Mer kortsiktigt finner kommittén att ökad elkraftproduktion bör kunna uppnås genom ett bättre utnyttjande av värmefallet i högtemperaturprocesser inom industrin genom generering av mottryckskraft. FoU i syfte att kartlägga och genomföra detta bör fullföljas inom de närmaste två åren. För delprogrammet föreslås statligt stöd med 3 milj. kr. per år under den närmaste treårsperioden.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 135

Spillvärmeutnyttjande

Som mål för FoU inom spilivärmeområdet anger EPK att utnyttja lågtemperaturvärme från värmekraftproduktion och industriella processer för främst uppvärmning av lokaler. Speciella ansträngningar bör enligt kommittén ägnas åt att ta tillvara spillvärme från kärnkraftverk.

Som stöd till forskning för spillvärmeutnyttjande föreslår kommittén 10 milj. kr. per år under de närmaste fem åren och för de därpå följan-

de fem åren 2 milj. kr. per år.

Olja och naturgas

De största problemen kring användningen av olja ligger idag inom miljöområdet. Kostnadsfrågor och miljöproblem för de allmänt använda energislagen har inte behandlats av EPK. Tekniken för utvinning av olja och gas är i stort utvecklad och kommersiellt tillgänglig. Pågående olje- och gasprospektering kan enligt kommitténs mening möjligen komma att medföra hastigt uppkommande behov av forsknings- och utvecklingsarbete inom detta område men f. n. föreslås inga medel bli särskilt anslagna till detta delprogram.

Organiska bränslen som substitut för olja

Målet för FOU inom området bör enligt EPK vara att utveckla teknik för utnyttjande av organiska bränslen som substitut för olja vid värmekraftproduktion, i industriella processer och i form av flytande bränslen, bl. a. som drivmedel.

Kolteknik och därmed sammanhängande förbrännings- och förgasningsteknik är föremål för mycket stora internationella satsningar. Målet för svenskt vidkommande bör vara att aktivt följa utvecklingen inom området i syfte att kunna utvärdera framstegen.

Svensk FoU som led i att införa kol i större omfattning i det svenska energisystemet bör enligt kommitténs uppfattning göras beroende av möjligheterna till import i stor skala, Studiet av teknik för nyttiggörande av kol kan emellertid ha betydelse även utan stor import av kol eftersom vissa delar av processerna är tillämpliga på eller anpassningsbara till teknik för nyttiggörande av inhemska bränslen. Studier av dessa processystem är av naturliga skäl av större intresse för svenskt vidkommande och bör bl. a. sikta på att kunna utvärdera och ge kompetens till inhämtande av utländsk erfarenhet.

Lönsamheten för utvinning av det organiska energiinnehållet i våra skiffrar synes i stor utsträckning vara förknippad med frågan om utvinning av skifferns uraninnehåll. EPK finner att mera omfattande utvecklingsarbete bör initieras först i samband med att frågan om utnyttjande av Billingens skiffrar för uranproduktion är avgjord.

Torv bör enligt kommitténs bedömning göras till föremål för avse-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 136

värda FoU-insatser både som råvara för drivmedelsframställning och som bränsle för värmekraftproduktion. Forskningen kring konverteringssystem för organiska bränslen bör inriktas på att få fram anläggningar som kan använda alternativa bränsleslag. Statliga medel bör enligt EPK satsas på försöksanläggningar, där prov i större skala kan göras med olika bränslen. Kommittén föreslår att 12 milj. kr. per år anslås till delprogrammet för de närmaste tre åren. Utvecklingen på längre sikt är beroende av flera faktorer, bl. a. bränsletillgången, kärnkraftutbyggnaden och en utvärdering av det föreslagna kortsiktiga FoOU-programmet.

Nya energisystem Målet för FoU inom detta delprogram bör enligt EPK vara att följa den internationella utvecklingen av pya energisystem samt att analysera tillämpbarhet och nödvändig anpassning till svenska förhållanden. Denna insats bör resultera i information, beslutsunderlag och rekommendationer om energipolitiska åtgärder, fortsatt forskningsinriktning samt genomförandeåtgiärder. Kommittén finner bl. a. att metanol i begränsad användning redan på relativt kort sikt kan vara intressant. Förutsättningarna för metanolanvändning bör klarläggas inom den närmaste treårsperioden. Forskningsinsatsen bör inriktas mot att på bred front följa utvecklingen av komponenter med allsidig systemanvändning. För bränsleceller med metanol och väte som energikälla bör direkt svenskt utvecklingsarbete stödjas. Kommittén föreslår att till studier av nya energisystem anslås 4 milj. kr. per år. För forskning kring systemkomponenter bör anslås 2 milj. kr. per år.

Övriga energislag Till delprogrammet hänförs fusionsenergi, geotermisk energi, solenergi och vindenergi. EPK bedömer det väsentligt att Sverige har kompetens att medverka i och följa det internationella arbetet inom plasmafysik och fusionsforskning med möjlighet att utvärdera resultaten. Utökad forskning och ökat internationellt samarbete bör stödjas. För de närmaste tre åren föreslås

stöd med 5 milj. kr. per år.

Geotermisk energi kan komma att få stor betydelse på de platser där den är lättillgänglig. Kommittén föreslår studier av värmefördelningen i den svenska berggrunden till en kostnad av 400 000 kr. Om studien ger positiva resultat anser kommittén att avsevärt större belopp kan behöva avsättas för fortsatt arbete. Tekniken för utnyttjande av geotermisk energi torde kunna köpas utomlands, men de eventuella provborrningar i Sverige som kan bli en naturlig fortsättning på arbetet torde komma att kräva stora belopp.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 137

EPK finner att solenergi för industriell elenergiproduktion inte har förutsättningar att kunna tillämpas i Sverige. Internationellt pågår stora satsningar främst för tillimpningar i solrika trakter. Kommittén anser att stöd för att översiktligt följa denna utveckling bör ges med 200 000 kr. per år. Utnyttjande av solenergi för lokaluppvärmning m. m. behandlas i avsnitt 5.2.8.

Hittills gjorda utredningar indikerar att elproduktion med hjälp av vindkraft är dyrbar men starkt beroende av antalet möjliga drifttimmar per år och rådande vindstyrkor. En kartläggning av dessa förhållanden på olika platser i Sverige bör enligt EPK genomföras för att ge underlag för ett närmare ställningstagande. Kostnaden för en sådan studie har uppskattats till 400 000 kr. under ett år. För att följa den internationella utvecklingen föreslår kommittén anslag med 200 000 kr. per år.

5.2.6 Näringslivets energianvändning

EPK noterar att näringslivets energianvändning kan indelas i tre huvudkategorier, nämligen energianvändning i form av uppvärmning, ventilation och belysning, energianvändning för interna och externa transporter samt energianvändning för industriella processer och hjälpanordningar i anslutning till dessa.

Inom programmet behandlas endast kommitténs överväganden kring energiförbrukning som är direkt relaterad till produktion av olika slag.

Processer i egentlig industri

EPK hävdar att det statliga stödet i form av energi-FoU inriktad på industrins processer i första hand bör omfatta uppföljning, utvärdering och dokumentation av inhemska och utländska framsteg inom resp. bransch. I den utsträckning FoU-insatser krävs är det också motiverat att stödja information och utbildning kring marknadens produkter och anläggningarnas skötsel.

Egentlig processutveckling bör enligt EPK kraftsamlas till de områden där svensk industri har en särprägel och utnyttjar större mängder energi. Möjligheterna att kunna omsätta resultaten direkt i driften eller genom svensk utrustningstillverkande industri bör därvid särskilt beaktas. De uppställda kriterierna uppfylls enligt kommittén i första hand av skogs-, stål- och metallindustrin.

EPK har funnit att ytterligare utredningar och internationella studier är nödvändiga för att kunna fastlägga mer preciserade handlingsprogram och kommittén finner det inte vara lämpligt att på nuvarande stadium ge mer detaljerade riktlinjer för vilka processer som bör bli föremål för statligt stödd forskning.

Utifrån mer allmänna bedömningar om behov och rimlig insats föreslår kommittén att medel inom detta område anslås med 10 milj. kr. per år under en första treårsperiod.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 138

Jord- och skogsbruk

Energianvändningen inom dessa två områden utgör enligt EPK inte en så stor andel av landets totala förbrukning att särskilda FoU-insatser kan motiveras därav. Med hänsyn till områdenas vikt för nationalförsörjningen, det stora antalet mindre intressenter och områdenas samband med det biologiska kretsloppet finner kommittén dock att uppmirksamhet bör ägnas dessa områden.

För jord- och skogsbruket kan det med hänsyn till deras närhet till naturens kretslopp och avstånden till tätbebyggelse vara motiverat att använda energikällor som vindkraft, skogsavfall m. m. Kommittén framhåller vikten av att energifrågorna inom dessa områden ges en helhetssyn som utgår från de speciella omständigheter som råder inom jord- och skogsbruket, och föreslår att 2 milj. kr. per år anslås för den närmaste treårsperioden.

3.2.7 Energianvändning för transporter och samfärdsel

Energiförbrukningen för transporter kan minskas genom att man begränsar behovet av transportarbete, genom att man ändrar fördelningen av transportarbetet mellan olika transportmedel, genom ett ökat utnyttjande av transportmedlens kapacitet och genom en ökad verkningsgrad hos driftsystemet.

EPK framhåller att varje transport ytterst är en konsekvens av ett befintligt lokaliseringsmönster och att utvecklingen på transportområdet i hög grad är att se som resultatet av politiska, företagsekonomiska och enskilda beslut inom andra områden. Enligt kommitténs mening bör forskning kring dessa samband bedrivas i syfte att för framtiden ge ett bättre underlag för beslutsfattare i olika positioner. Genom sin koppling till samhällsfrågorna i stort bör denna forskning dock bedrivas inom programmet Allmänna energisystemstudier.

Transportsystemet

Den helt avgörande faktorn för god energiekonomi är att få en hög utnyttjning av det valda transportmedlet, dvs. en hög lastfaktor. EPK anser att ökad uppmärksamhet bör ägnas åt studier av gynnsamma kombinationer av lastbils-, järnvägs- och sjötransporter. Det är enligt kommittén motiverat att från energisynpunkt stödja ökad FoU för transportsystemutveckling med 2 milj. kr. per år under den närmaste treårsperioden. Större delen av dessa medel bör satsas på kollektivtrafikteknik.

Energianvändning i drivsystem

För energianvändning i drivsystem föreslår EPK stöd med 6 milj. kr. per år under den närmaste treårsperioden. Insatserna bör bl. a. omfatta fortsatt utvecklingsarbete rörande stirlingmotorn och stöd till forskning kring batterier, mekaniska ackumulatorer och bränsleceller. Kommittén

Prop, 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 139

föreslår vidare att stöd bör utgå till forskning i syfte att klarlägga problem och förutsättningar kring kärnkraftdrift för fartyg. För detta föreslås anslag med 1 milj. kr. per år under den närmaste treårsperioden.

5.2.8 Energianvändning för lokalkomfort — boende och arbetsmiljö

Energianvändningen för lokalkomfort svarar för ungefär hälften av landets totala energiförbrukning och EPK menar att möjligheterna att påverka den generellt sett är större än för övriga områden och oftast erfordrar endast en begränsad FoU-insats.

EPK har vidare funnit att besparingar kan åstadkommas genom att redan föreliggande FoU-resultat sprids till mer allmän kännedom och genom att incitament skapas för deras tillämpning. Detta kan på kort sikt ge betydande resultat utan omfattande forskningsinsats.

Kommittén framhåller att svensk forskning och erfarenhet inom lokalkomfortområdet internationellt ligger väl framme. Detta gör att Sverige inom området på ett verkningsfullt sätt kan bidra till den internationella forskningen genom aktivt och ledande deltagande.

Enligt EPK:s mening gör trögheten i förändringen i vårt byggnadsbestånd det angeläget att snabbt styra in ett nytt synsätt på Iokalers energibehov.

Klimathygien

Målet för FoU inom det klimathygieniska området bör vara att ge kunskaper om och ett fastare underlag för riktlinjer och normer vid utformningen av lokalkomfort i olika boende- och arbetsmiljöer.

EPK föreslår anslag med 8 milj. kr. för den närmaste treårsperioden

och 9 milj. kr. för de därpå följande sju åren.

Byggnaden

Målet för FoU inom detta delprogram bör vara att ge underlag för att förvalta byggnader, utforma byggnad och konstruktion, välja byggmaterial och byggnadskomponenter på sådant sätt att energiåtgången optimeras och komfortkraven under drift upprätthålls.

EPK har kommit fram till att stora mängder encrgi kan sparas genom projektering som tar hänsyn till utnyttjande av solinstrålning och lokala klimatförhållanden vid utformningen av byggnader och deras placering. .

Projektering för god energiekonomi kräver en förfinad beräkningsteknik för att kunna gripa alla faktorer. Sådan projekteringsteknik bör utvecklas. :

Insatser inom detta område bör enligt EPK inriktas även på befintligt byggnadsbestånd. |

För delprogrammet Byggnaden föreslås anslag med 9 milj. kr. under en treårsperiod och 10 milj. kr. för den följande sjuårsperioden.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 140

Installations- och apparatteknik

Målet för FoU inom delprogrammet bör vara att utveckla fastighetsdriften samt att med utgångspunkt från accepterade klimatkriterier utveckla och energimässigt integrera apparater för värme-, luft- och belysningskomfort samt förbättra regler- och kontrollsystemet för att nå en god energiekonomi.

EPK påpekar att för den långsiktiga utvecklingen av uppvärmningstekniken utgör lågtemperatursystemen en viktig del av möjligheterna att tillvarata spillvärme från värmekraftproduktion och industriella processer. Även andra uppvärmningssystem bör enligt kommitténs unppfattning studeras. Här nämns bl. a. strålningsvärme, värmepumpar för byggnadsoch varmvattenuppvärmning samt solenergitillämpningar.

Enligt EPK understryker kopplingen mellan uppvärmningsbehov och ventilation behovet av särskilda forskningsinsatser för att utveckla reglersystem. Kontroll- och mätsystem för värmeförbrukningen som ger reglermöjlighet hos varje enskild lokalutnyttjare är direkt avgörande för energiförbrukningsnivån inte minst om den kan knytas till kostnaderna för förbrukningen. Behovet av utveckling av tekniken för värmemätning framförs av EPK dels under detta delprogram, dels under delprogrammet Spillvärmeutnyttjande inom energiproduktionsprogrammet.

Kommittén föreslår att för delprogrammet Installations- och apparatteknik anslås totalt 35 milj. kr. för den första treårsperioden och lika mycket för resterande sjuårsperiod.

Entreprenader

Målet för FoU inom delprogrammet bör vara främst att minska energibehovet för uttorkningen av byggnader och, vad avser anläggningsarbeten, att utveckla teknik och utrustning som är mindre energikrävande. EPK finner att forskningen inom anläggningssektorn kan koncentreras till maskinutrustningen. Utvecklingsarbetet bör inriktas dels på driften av maskinerna, där övergång från tryckluft- till hydraulmaskiner anges erbjuda energibesparingsmöjligheter, dels på planerings- och produktionstekniken.

Kommittén föreslår att ca 2 milj. kr. per år anslås under den första femårsperioden.

Systemfrågor jämte information och utbildning

Målet för FoU inom detta delprogram bör vara att klarlägga sambanden mellan bebyggelsens struktur, försörjningssystemens och byggobjektens utformning samt byggnadsdelarnas konstruktion å ena sidan och energiåtgången å den andra. EPK anser att dagens beslutsunderlag för samhällets bebyggelseplanering av bostäder, lokaler, industrianläggningar, kommunikationer etc. är otillräckligt på vitala punkter, däribland vad gäller konsekvenserna för energiförbrukningen.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 141

Framförallt menar kommittén att underlag saknas för att utveckla integrerade system som kan erbjuda radikalt lägre totalenerginivå. En successiv uppbyggnad av modeller för lokalkomfortens energiförsörjningssystem bedöms kräva 1,5 milj. kr. per år under tioårsperioden.

För att utforma informations- och utbildningsmaterial uppskattar EPK ett behov av sammanlagt 6 milj. kr. under den första treårsperioden.

5.2.9 Återvinning av energi i varor

Återvinning av energikrävande varor och nyttiggörande av energin i avfall kan enligt EPK indelas i tre områden, nämligen avfallsråvaror från industri, uppsamlingsskrot och blandat avfall från hushåll, handel och industri.

Återvinningsindustrin utgör en del av processkedjan att återvinna råvaror till produktionen. Stöd till återvinningsindustrin kan, framhåller EPK, motiveras främst på sådana punkter där den företagsekonomiska situationen inte medger att återvinningen fullföljs. Behovet av sådant stöd ligger enligt kommitténs uppfattning inte i första band inom FoUområdet, men vissa FoU-insatser anses motiverade. Dessa berör hanteringen av komplext metallskrot, den ökande kontamineringen av stål, extraktion av material ur kemiskt avfall samt omhändertagande och återvinning av plastavfall.

För det blandade avfallet och avfallet från jord- och skogsbruk måste de alternativa användningsmöjligheterna noga värderas. Kommittén finner att viktiga insatser kan göras för att underlätta återvinningen av värdefulla komponenter. FoU-insatser bör t.ex. göras för att kunna få till stånd en rationell sortering av avfallet. Den del av avfallet som inte återvinns kan förbrännas, pyrolyseras eller brytas ner genom biologiska processer. Härvid kan energi tillvaratas som värme eller genom produktion av gas eller metanol. Dessa processteg behöver stöd för sin utveckling.

EPK föreslår anslag inom området med 3,5 milj. kr. per år under de närmaste två åren. Insatser under resten av programperioden bör kunna drivas inom en ram av 2 milj. kr. per år. Kommittén noterar slutligen att forskningen inom avfallsområdet måste hållas samman så att balans mellan miljö-, energi- och återvinningsaspektér uppnås. För ett samlat avfallsprogram kan väsentligt större belopp erfordras.

5.2.10 Allmänna energisystemstudier

FoU som avser energiförsörjningssystemet i dess helhet och dess utveckling har samlats i ett särskilt program. Hit hör bl. a. samhällsplanerings- och lokaliseringsfrågor analyserade från energisynpunkt. EPK betonar särskilt vikten av FoU med ekonomisk, samhällsvetenskap-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 142

lig och beteendevetenskaplig inriktning som komplement till och i många fall som förutsättning för tidigare berörda program.

Kommittén noterar att de ekonomiska analyser av samhället som hittills gjorts framförallt beaktar två produktionsfaktorer — kapital och arbete. Den senare tidens ökade medvetenhet om ändliga råvarutillgångar, däribland många energiråvaror, har lett till olika studier av råvaror och energi som produktionsbegränsande faktorer. EPK understryker vikten av energiekonomiska studier och utvecklingen av forskningsmetodik inom detta område. Kommittén framhåller därvid att en förutsättning för att systeminriktad FoU av angiven karaktär skall kunna bedrivas är att data och statistik kring energisystemet finns tillgängliga. En första åtgärd bör därför enligt kommitténs uppfattning vara att lämna stöd till de ansträngningar som nu görs att bygga en samlad informationsbas avseende energiförsörjningssystemet och dess tänkbara utvecklingsvägar.

Information och dokumentation

Målet för utvecklingen inom detta delprogram bör vara att inom två år ha skapat konkreta och detaljerade förutsättningar för att etablera en informationsbas avseende det svenska energiförsörjningssystemet och de faktorer som kan påverka dess utveckling.

Systemstudier

Målet för delprogrammet bör enligt EPK vara att bedriva systeminriktad FoU avseende energiförsörjningssystemet som helhet ur främst ekonomiska, samhätllsvetenskapliga och beteendevetenskapliga perspektiv för att ge beslutsunderlag och rekommendationer till åtgärder för beslutsfattare i olika positioner. Som särskilt delmål anges att genom egna metodstudier följa upp erfarenheter och effekter av utländsk och internationellt bedriven metodutveckling inom det systemanalytiska området avseende energiförsörjningssystemet.

Kommittén föreslår att särskild uppmärksamhet ägnas åt samspelet mellan energiförsörjningen och den fysiska samhällsutformningen, energiflödesanalyser, olika energisystems miljökonsekvenser samt olika konsumtionsnivåers effekter på samhällsstrukturen i vid bemärkelse.

Den ekonomiska forskningen bör bl. a. syfta till att belysa olika energiförsöriningssystems effekter på samhällsekonomin — sysselsättning, strukturutveckling och bytesbalans.

På kort sikt bör tonvikten läggas på analyser av olika energisystems flexibilitet och de samhälleliga konsekvenserna vid brist på olika energislag.

EPK föreslår att medel anslås till en förstudie för att närmare klarlägga arbetets uppläggning och organisation med 2 milj. kr. per år under en tvåårsperiod.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 143

5.211 Saminmanfatining av energiprogramkommittens förslag

EPK:s programförslag sammanfattas i tabell 5.2.

Tabell 5.2 EPK:s förslag till anslag för huvudprogrammet Energiforskning. Beloppen är angivna i milj. kr. i 1974 års penningvärde

1 2 år.

52.12 Organisation av forskning och utveckling inom energiområdet

EPK anger att en målmedveten och i alla sina delar konsistent utveckling av energiförsörjningssystemet förutsätter samordning, analys och översikt av hela huvudprogrammet för FoU inom energiområdet. Kommittén påpekar samtidigt att enskilda program och delprogram har starka samband med andra verksamhetsområden och att FoU inom ett område kan motiveras också utifrån andra förutsättningar än de energipolitiska. Med hänsyn härtill torde det inte vara lämpligt att samla beställaransvaret för FoU inom hela energiområdet till en organisation. Kommittén framhåller vidare att FoU endast är ett av medlen i ett totalt energipolitiskt handlingsprogram och att även här samordning måste äga rum mellan FoU-programmet och andra åtgärder.

Ansvaret för samordning av huvudprogrammet på statsmaktsnivå bör enligt EPK åvila ett av statsdepartementen, med nuvarande arbetsfördelning industridepartementet. Kommittén har vidare funnit det nödvändigt att organisatoriska förutsättningar skapas för att möjliggöra en samordnad analys, planering och uppföljning av FoU-verksamheten

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 144

inom energiområdet och för att underlätta beredningen av energiforskningsfrågorna.

Kommittén anger att ansvaret för varje program bör knytas till ett organ som fyller rollen av FoU-beställare, värderar och bevakar programmet, utvecklar nya delprogram och programelement m. m. Vid val av programansvarigt organ måste hänsyn tas till bl. a. samordningsbehovet mellan olika åtgärder inom en sambhällssektor. Valet av programansvarigt organ måste också baseras på andra aspekter än enbart de som betingas av energiforskningens behov. Kommittén anger att man inte kunnat göra någon fullständig analys av detta men pekar på vissa möjligheter att fördela programansvaret, närmast som exempel för att illustrera möjligheterna att skapa ett sammanhållet ansvar på programnivå.

5.2.13 Reservationer och särskilda yttranden

Ledamoten Carl Tham framhåller i en reservation att ban inte kan ansluta sig till kommitténs på expertmaterialet grundade bedömning att de föreslagna FoU-insatserna på fissionsenergiområdet bör genomföras oavsett statsmakternas ställningstagande till den fortsatta kärnkraftutbyggnaden. Han hävdar i stället att om den nu planerade utbyggnaden inte fullföljs bör anslagen till fissionsforskningen sättas betydligt lägre än vad EPK angivit. De medel som därvid frigörs bör då satsas på andra centrala sektorer inom energiområdet.

Ledamoten Bengt Sjönell reserverar sig mot de delar av EPK:s förslag som siktar till att genom FoU-insatser ge förutsättningar för ytterligare utbyggnad av kärnkraften. De medel som frigörs genom ett minskat kärnenergiprogram bör tillföras andra forskningsområden. Särskilt föreslår Sjönell en kraftig FoU-satsning på geotermisk energi, närmast i form av utveckling av djupborrningsteknik och provborrningar. Detta förslag stöds även av Tham.

I ett särskilt uttalande framhåller ledamoten Inga Thorsson att de politiska riktlinjerna för den samhälleliga utvecklingen måste styra FoUarbetet och inte tvärtom, men att å andra sidan visst mått av FoU krävs för att politiska riktlinjer skall kunna fastställas. Med hänvisning härtill anger Inga Thorsson det som ett allvarligt dilemma att ta ställning till ett FoU-program inom fissionsenergiområdet innan regering och riksdag fattat beslut om den fortsatta energipolitiken, och att hon skulle velat se olika FoU-alternativ för fissionsenergin avpassade efter kommande energipolitiska beslut.

I en reservation beträffande forskningsorganisationen förordar Tham inrättandet av ett särskilt forskningsfinansierande organ som kan stödja icke målbunden forskning och studier rörande energifrågorna. Till detta förslag ansluter sig även Sjönell.

Experten Dick Lundqvist behandlar i ett särskilt yttrande möjligheter-

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 145

na att basera svensk energiproduktion på geotermisk energi. Med hänvisning till den svenska berggrundens beskaffenhet och de stora tekniska svårigheter som föreligger framhåller han att sannolikheten ter sig mycket liten för att i Sverige inom överskådlig tid kunna nyttiggöra geotermisk energi.

5.3 Remissyttranden över energiprogramkommitténs betänkande

Energiprogramkommitténs betänkande har mottagits positivt av det övervägande flertalet remissinstanser. Lovord över EPK:s arbete uttrycks i många yttranden. FOA framhåller exempelvis att EPK på kort tid har sammanställt ett. imponerande underlag som allsidigt belyser encergiforskningsområdet. UKA bedömer att betänkandet i sina grunddrag utgör ett gott underlag för framtida insatser på energiforskningens område. Motsvarande uppfattning uttrycks av bl. a. statens naturvetenskapliga forskningsråd och av .statens provningsanstalt.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Umeå finner utredningen allmänt väl avvägd och betänkandet författat med en klarhet och enkelhet som är ovanlig att finna i SOU-betänkanden. Ångpanneföreningen konstaterar att huvudbetänkande jämte expertmaterial är ett imponerande och väl systematiserat arbete som tagits fram på en nästan otroligt kort tid. Föreningen framhåller särskilt den förtjänstfulla vidareutvecklingen av den energibalans som föreningen själv tidigare tagit fram, samt de tankeväckande räkneexemplen rörande världens energitillgångar. På den senare punkten bidrar betänkandet enligt föreningens uppfattning på ett mycket enkelt och klarläggande sätt till att skingra de missförstånd som alltjämt råder om hur storleken på energitillgångar beräknas.

5.3.1 Målfrågor och allmänna energipolitiska synpunkter

Ett mycket stort antal' remissinstanser framhåller behovet av ökat forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområdet, och inte någon ställer sig direkt avvisande till de av EPK föreslagna insatserna i stort.

Flera rtemissorgan har:i eller som bakgrund för sina remissyttranden berört allmänna energipolitiska frågeställningar. Statens industriverk framhåller att riklig tillgång på energi har varit en grundläggande förutsättning för utvecklingen inom flertalet samhällssektorer och att . energifaktorn hittills ej varit styrande därvid. Verket anser att detta har varit en rimlig avvägning och att samhällsutvecklingen även i fortsättningen i första hand bör.styras av de vidare målsättningar som gäller dess utveckling i stort och som bl.a. kommit till uttryck i näringsoch bostadspolitiken. Motsvarande uppfattning anförs även av elutred- ' ningen. : |

Statens konsumentverk framhåller att en uppbromsning av standard- 10 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 146

höjningen på grund av brist på cnergi i första hand skulle drabba de grupper i samhället som fortfarande inte har fått ta del av den allmänna standardhöjningen i fråga om bostad och arbetsförhållanden i hemmen.

Landsorganisationen i Sverige (LO) menar att energipolitiken måste utformas så att billig och tillräcklig energi finns för att tillgodose de krav som samhällets fortsatta utveckling och sysselsättningspolitik kräver.

Ett minskat importberoende, och då främst ett minskat oljeberoende, framhålls av många instanser som ett väsentligt energipolitiskt mål. Överbefälhavaren anger att forskningen i första hand bör inriktas på att åstadkomma ett ökat utnyttjande av inhemsk energi. AB Atomenergi framhåller att det är nödvändigt för försörjningstryggheten, ekonomin och omsorgen om miljön och världens tillgångar av knappa bränsleråvaror att prioritera åtgärder som kan minska beroendet av olja och andra fossila bränslen. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) hävdar att en utveckling motiverad med utgångspunkt från att klara krissituationer och att öka försörjningstryggheten är starkt önskvärd. Här avser man främst en satsning på inhemska energikällor och på att skapa alternativa vägar för energiförsörjningen. Likartade uppfattningar anförs av ett stort antal instanser såsom bl. a. ÖEF.

Statens väg- och trafikinstitut konstaterar att de medel som kan tillgripas för att effektivisera den svenska energiförsörjningen beror på den yttre situation som landet befinner sig i. Institutet saknar en sådan diskussion i betänkandet och anger att uppmärksamhet bör ägnas frågan om man skall prioritera de FoU-projekt som är av särskilt intresse i ett beredskapsläge eller om FoU-programmet skall baseras på ett antagande om ”normala” förhållanden. Statens råd för byggnadsforskning anser att det angivna huvudmålet att effektivisera den svenska energiförsörjningen främst bör avse att effektivt kunna utnyttja energin. Detta berör både produktion och konsumtion och bör medföra en sänkt ökningstakt för energiomsättningen. Rådet framhållet att ökat statligt stöd till energi-FoU måste kompletteras med användning av styrmedel som cnergiplaner, normer m. m. Rådet påpekar bl. a. möjligheten att via skatter, avgifter m. m. på energi påverka energikonsumtionens inriktning.

Riksrevisionsverket (RRV) ifrågasätter om inte ett långsiktigt FoUprogram inom energiområdet bör föregås av ett energipolitiskt beslut. Först efter ett sådant beslut torde det enligt verkets uppfattning vara möjligt att utarbeta ett relevant underlag och göra de överväganden som behövs för ett mer långsiktigt FoOU-program. Liknande tankegångar framförs av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg och av Chalmers tekniska högskola som framhåller att ett logiskt FoU-program måste baseras på frågor av typen: Skall Sverige fortsätta att vara ett högindustrialiserat land eller övergå till ett låg-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 147

encrgisamhälle? I vilken utsträckning och hur skall vi vara beroende av import av energiråvaror? Även STU framhåller att valet av ingående komponenter i det framtida svenska energiförsörjningssystemet inte kan få ske endast utifrån strikt kraft- och/eller företagsekonomiska beslutsmekanismer, utan att hänsyn i stor omfattning måste tas till sådana svårmätbara beslutsvariabler som exempelvis miljökostnader, betalningsbalanshänsyn, beredskapsaspekter och sysselsättningseffekter. Frånvaron av ett operativt energipolitiskt program utgör härvid enligt STU en stor brist.

RRV föreslår i anslutning till sin nyss redovisade uppfattning om behovet av energipolitiska ställningstaganden ytterligare utredningar innan ett långsiktigt FoU-program inom energisektorn beslutas, men menar att de delar av EPK:s förslag som kan påverka de närmaste årens energiförsörjning snarast bör påbörjas. Detta bör även gälla grundforskning för energiförsörjningen på lång sikt. Som en möjlighet anger verket att man kan överväga en uppdelning av energiprogrammet i dels ett program som syftar till förbättringar i dagens energiförsörjning, dels ett program som syftar till långsiktiga lösningar på 10—25 års sikt. |

Energifrågornas långsiktiga tidsperspektiv framhålls av flera remissorgan. Natiurvetenskapliga forskningsrådet påpekar att det i en situation som den nuvarande, med stor uppmärksamhet riktad på energiproblemen och med en känsla hos många att omfattande åtgärder krävs för att säkerställa framtidens behov av energi, ligger nära till hands att de stora behoven av kortsiktiga forskningsinsatser blir helt dominerande. Rådet framhåller därför betydelsen av långsiktig grundläggande forskning på de områden som kan vara av betydelse i energisammanhang. Universitetet i Uppsala understryker behovet av långsiktiga forskningsprogram med periodvis för minst fem år åt gången klart angivna finansiella åtaganden som en förutsättning för att öka forskningsresurserna genom intensifiering av verksamheten på universitets- och högskolenivå. STU framhåller betydelsen av att det energipolitiska programmet får en tillräckligt lång tidshorisont, att det innehåller en strategisk långsiktig planeringsaktivitet och att arbetet blir en kontinuerlig process med successiva uppdateringar. Motsvarande uppfattning framförs av statens råd för samhällsforskning. FOA anger att flera långsiktiga planeringsproblem inom energiområdet är metodiskt besläktade med liknande totalförsvarsfrågor genom de starka kraven på hänsynstagande till såväl utvecklingen inom den internationella miljön som den allmänna samhällsutvecklingen samt genom sitt starka inslag av komplexa tekniska problem. Det är i båda fallen fråga om stora investeringar i utrustningar och anläggningar med betydande projekteringstid och lång livslängd och förändringar måste ske stegvis.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 148

5.3.2 Allmänt om energiprogramkommitténs arbete

Tekniska fakulteten vid universitetet i Lund välkomnar detta som den anger veterligen första försök att precisera medel och mål för samlade svenska forsknings- och utvecklingsinsatser inom energiområdet och konstaterar att energiprogramkommittén och de till denna knutna expertgrupperna under en påfallande kort tidsperiod har insamlat och sammanställt ett omfattande och intressant material. Mot bakgrund av den valda arbetsuppläggningen med skilda sponsorer för var sitt ansvarsområde noterar fakulteten med tillfredsställelse att EPK i betänkandet inte endast presterat en god syntes av ett ojämnt material utan även avgivit klara och välgrundade motiveringar för sina förslag.

Ett brett upplagt forskningsprogram framstår enligt FOÅ som ett viktigt medel att skapa reell handlingsfrihet i framtida energipolitiska beslutssituationer. Anstalten noterar kommitténs uttalande att en rer detaljerad inriktning av FoU-insatserna endast har varit möjliga att göra för en kortare tidsperiod och att flera av de föreslagna programmen/delprogrammen efter något eller några år kräver ställningstaganden som bl. a. baseras på olika analyser inom ramen för det av kommittén föreslagna programmet Allmänna encrgisystemstudier. Anstalten understryker kommitténs bedömning att det är angeläget att sådana studier snabbt kommer till stånd, bl. a. som underlag för en önskvärd långsiktig resursutveckling vid de forskningsutförande institutionerna. Tckniska fakulteten vid universitet i Lund framhåller att forskningsprogrammets bredd icke kan diskuteras utan beaktande av tidsperspektivet, och att ett alltmera förlängt tidsperspektiv motiverar ett bredare program. Detta synsätt motiverar enligt fakulteten en skarpare gränsdragning än vad som görs i betänkandet mellan de båda olikartade beståndsdelar som bildar den numera vanliga förkortningen ”FoU”. Ett meningsfyllt program för svensk energiforskning bör enligt fakulteten på lång sikt ge stöd åt en allmänt kunskapsutvecklande grundforskning. Det bör vidare i ett i förhållande härtill kortare tidsperspektiv stödja för olika utvecklingsmål nödvändig målinriktad och grundläggande forskning. Det bör slutligen i det korta tidsperspektivet ge stöd åt olika klart definierade utvecklingsprojekt.

Karolinska institutet finner att direktiven lett till en begränsning av programarbetet till energiforskningens tekniska problemställningar och framhåller behovet av en komplettering avseende de konsekvenser de olika energikonsumtions- och energiproduktionsformerna har för människan i samhällei. Även samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göreborg anger att utredningen vid anskaffande av bakgrundsmaterial varit i alltför stor utsträckning inriktad på tekniska problem. Motsvarande uppfattning redovisas likaså av socialstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsen saknar en belysning av sysselsättningsfrågor i utred-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 149

ningen eftersom ett ställningstagande till försörjnings- och kostnadsalternativen enligt styrelsen inte låter sig göras utan beaktande av sysselsättningskonsekvenserna. Svenska uppfinnareföreningen erinrar om vikten av att förutsättningarna för uppkomsten av innovationer beaktas innan forskningsprogram och resursfördelning fastställs. I anslutning härtill framhåller föreningen bl. a. betydelsen av ekonomiska bevckelscgrunder som underlag för en vidgad innovationsverksamhet samt behovet av en komplettering av institutionsforskningen med en satsning på innovationsverksamhet vid företag och genom enskilda uppfinnare.

Universitetet i Uppsala hävdar att energiforskningen inte kan betraktas enbart ur de snäva synpunkter som berör svensk samhällsekonomi utan att problemet är globalt och att man väntar sig att Sverige såsom ett av jordens rikaste länder gör en internationellt sett betydelsefull insas. Eftersom energiproblemen kommer att successivt skärpas under kommande 30—40 år anser fakulteten också att utredningens direktiv varit alltför kortsiktiga då de begränsats till att gälla mål och riktlinjer för endast en tioårsperiod. Samma uppfattning framförs av Vetenskapsakademien. Även Svensk industriförening framhåller att kommiiténs programförslag är för starkt präglat av begränsning i tidsperspektivet. Prioritet ges åt de problemområden som idag är föremål för intensivt utvecklingsarbete medan de frågor som bör fånga det allmänna FoU-intresset om 15—25 år ägnas mindre uppmärksamhet.

UKA framhåller att energiforskningens uppgift bl.a. är att skapa en grund för beslut om energipolitiken. Forskningens inriktning får därför på sikt avgörande betydelse för utvecklingen på viktiga och vitt skilda samhällsområden. Det är därför nödvändigt att forskningen omfattar och grundas på en totalbedömning av de sociala och samhällsekonomiska aspekterna, och att det långsiktiga perspektivet blir vägledande för forskningsinsatserna. Denna totalbedömning och det långsiktiga perspektivet har enligt -universitetskanslersämbetets uppfattning inte tillräckligt betonats. Som exempel anges forskning kring de grundläggande samhällsekonomiska bedömningar som varit och bör vara styrande för energiproduktion och energianvändning i olika delar.

IVA menar att avsaknaden av en formulerad energipolitik och den korta tid som stått till utredningens förfogande har medfört att utvecklingsprogrammet ej kunnat underbyggas med tillfredsställande analyser över sambanden mellan utvecklingsinsatser och mål inom cnergifältet. Även VVS-tekniska föreningen efterlyser en redovisning och bedömning av de olika medel som kan användas för att uppfylla målet att effektivisera den svenska energiförsörjningen. Föreningen framhåller att en kraftigt intensifierad FoU-verksamhet är en nödvändig förutsättning för att en väsentlig effektivisering av energiförsörjningen skall kunna åstadkommas på sikt men att de omedelbara och kortsiktiga effekterna av en ökad FoU-satsning inte får överbetonas. Universitetet i

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 150

Stockholm noterar att universitetens roll inom forskning och utveckling med tillämpning som mål är relativt mindre än inom grundforskningen, men att en gränsdragning mellan universitet och andra som bedriver FoU kan te sig svår. Huruvida de satsningar EPK föreslagit kommer att vara komplementära eller alternativa (och möjligen onödiga) till de satsningar som ändå görs och huruvida dessa satsningar tillsamman är tillräckliga för att nå önskvärda samhällsmål utgör en mycket svårbedömbar och av EPK obesvarad frågeställning.

Ångpanneföreningen efterlyser en tidsmässig angelägenhetsgradering av de olika FoU-projekten. BL a. vissa kartläggningsarbeten betr. spillvärmetillgångar framhålls som ytterst brådskande för att inte nu existerande kombinationsmöjligheter skall försvinna vid nyinvesteringar.

Energiprogramkommittén har avgränsat sitt program inom grundforskningen till att gälla målstyrda uppgifter. Statens råd för atomforskning finner emellertid att kommittén på grundforskningssidan egentligen endast behandlat fusionsforskningen, medan annan mot energisidan riktad forskning av grundläggande karaktär har rönt synnerligen knapphändig behandling, om den över huvud taget behandlats alls, Rådet anger vidare att till energiforskning måste räknas också studiet av den inverkan som produktion och konsumtion av energi har på miljön.

FOA anser att EPK inte tillfredsställande belyst det svenska energiforskningsprogrammets beroende av att kompletterande forskningsoch utvecklingsresultat kan erhållas från utlandet.

VVS-tekniska föreningen framhåller att EPK:s beskrivning av pågående utvecklingsarbete som ej finansieras med allmänna medel blivit synnerligen fragmentarisk och således ofullständigt genomförd.

5.3.3 Programförslagets allmänna inriktning, avvägning och struktur

Flertalet remissinstanser ansluter sig i huvudsak till utredningens förslag. Stöd för den föreslagna anslagsramen, 420 milj. kr. under en treårsperiod, uttalas av UKA, universiteten i Stockholm och Umeå och av statens råd för byggnadsforskning.

Flera remissorgan framhåller att den av EPK föreslagna satsningen i internationell jämförelse ändock är liten. Universitetet i Uppsala anger att för att genom internationellt samarbete få tillgång till FoU i andra länder är det nödvändigt att öka den svenska insatsen. Ökningen bör dock ske i en sådan takt och på sådant sätt att grundläggande forskning på andra områden inte störs. Universitetet i Göteborg och Chalmers tekniska högskola anger att den föreslagna ramen synes vara i underkant och att den bör höjas till över 200 milj. kr. per år så länge välmotiverade projekt finns att stödja. En successiv ytterligare anslagsökning förordas av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund med hänvisning till satsningen i andra OECD-länder. Rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm framhåller att den av EPK föreslagna

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 151

ökningen skulle ställa Sverige i paritet med andra avancerade industriländer som Förenta staterna, Canada och Förbundsrepubliken Tyskland. Ämbetet anger dock att det är tveksamt om 420 milj. kr. bör satsas under en treårsperiod med enbart en tekniskt inriktad bedömning som grund. Bedömningskraven bör rimligen utformas så att hänsyn tas till kostnader, förväntade direkta och indirekta värden samt osäkerhet. En utvärdering i sådana termer bör göras, Även statens naturvårdsverk anger att den svenska per-capita-insatsen efter föreslagen höjning är mindre än i andra länder och Centrala driftledningen (CDL) anför liknande synpunkter. LO anser att ytterligare ökning av anslagen till energiforskning skall ges om så är nödvändigt så att inte de ekonomiska resurserna blir en flaskhals för den framtida utvecklingen på området.

Svenska petroleuwminstitutet konstaterar att det beräknade totala medelvärdet per år, 140 milj. kr., motsvarar mindre än 1 > av energiförbrukningens värde i konsumtionsledet. Med hänsyn till de potentiella besparingsmöjligheterna ifrågasätter institutet om det inte kunde vara samhällsekonomiskt lönsamt att i initialskedet satsa ytterligare inom sådana forsknings- och utvecklingsområden där stora besparingar kan uppnås utan risk för negativa återverkningar.

Svenska utvecklings AB framhåller att de föreslagna medlen torde vara klart otillräckliga exempelvis när det gäller system för utvinning av metanol ur alternativa fossila bränslen, batterier och bränsleceller, nya system för vindkraft och vätekraft, system för utnyttjande av spillvärme, framdrivningssystem inom transportområdet samt demonstrationsanläggningar på lokalkomfortområdet.

STU och IVA framhåller att den föreslagna kostnadsramen sannolikt utgör den övre gränsen för vad tillgängliga resurser kan prestera inom den angivna tidsramen. RRV anser sig inte kunna ta ställning till den totala storleksramen men framhåller att den föreslagna ökningen torde innebära risk för brist på kvalificerade resurser i form av forskningspersonal och laboratorieutrustning. Man förordar därför en successiv ökning av stödet och framhåller att vid alltför snabb ökning följden kan bli att man med allmänna medel delvis kommer att finansiera FoU som eljest skulle ha kommit till stånd även utan statligt stöd.

STU och statens råd för byggnadsforskning framhåller behovet av plancring på längre sikt än tre år. STU anger att det inte är välmotiverat att låta ambitionsnivån avta under tioårsperioden medan byggforskningsrådet ansluter sig till EPK:s bedömning att FoU-nivån efter den första treårsperioden sannolikt behöver höjas.

Universitetet i Uppsala anför att med tanke på landets begränsade resurser vore en splittring i enlighet med EPK:s programförslag olycklig och att programmet bör struktureras om med ökad tonvikt på långsiktiga problem. Elverksföreningen ser däremot i betänkandet illustratio-

Prop. 1975:30 Bilaga 1 Industridepartementet 152

ner till en påtaglig prioritering i den statliga bidragsverksamheten av teoretiska forskningsprojekt på bekostnad av utvecklingsarbete och för- Ordar en omprövning härvidlag.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund, statens namrvårdsverk och IVA m. fl. organ berör avvägningen mellan FoU inom produktions- resp. konsumtionssektorerna, Den förstnämnda anger att inriktningen på olika former för en ökad produktion av energi förefaller väl ensidig och att forskningen borde ges en betydligt vidare ram och leda fram till en verkligt allsidig belysning av olika energiproduktionsmetoders verkningar ur ekonomiska och miljömässiga aspekter. Naturvårdsverket hävdar att eftersom all energiproduktion är mil- Jöstörande bör FoU för energibesparing ges högre prioritering. Häri inbegriper verket då bl. a. fjärrvärmetceknik. IVA förordar att en större satsning än den av utredningen angivna görs för energibesparande åtgärder på konsumtionssidan. LO menar att man inte har möjlighet att bedöma rimligheten i den detaljfördelning EPK föreslagit, men anser att huvudinriktningen 1 EPK:s förslag är riktig. Vid ett beslut om begränsning av kärnkraftutbyggnaden borde dock. enligt organisationens uppfattning bl. a. insatserna rörande MHD-generatorer för elkraftproduktion och organiska bränslen intensifieras. Vidare kunde forskningen kring oljans och kolets miljöskadliga effekter och kring samhällsstrukturens betydelse för energikonsumtionen utvidgas. I ett läge då flertalet länder koncentrerar sig på kärnkraftforskning anser LO att långsiktiga vinster finns att himta om den svenska forskningen inom området ges en mer bekvakande inriktning till förmån för konstruktiva insatser på andra områden. Organisationen framhåller också att EPK borde ha givit ett alternativt förslag som visar fördelningen av forskningsresurserna om kärnkraftutbyggnaden begränsas till de redan beslutade elva aggregaten.

Några remissorgan har särskilt tagit upp den av EPK föreslagna programstrukturen. FOA, UKÄ, statens industriverk och VVS-tekniska föreningen anger att man finner programstrukturen ändamålsenlig, men FOA framhåller att det från såväl avvägnings- som genomförandesynpunkt är angeläget att forskningen kring kärnkraftens säkerhetsoch miljöfrågor och kring hantering av det aktiva avfallet från kärnkraftdriften inordnas i ett framtida huvudprogram för energiforskning.

STU framhåller att programstrukturen har förtjänster som underlag för en välbehövlig energipolitik men att den har allvarliga brister för genomförandefasen. Härvid krävs enligt STU:s uppfattning en programstruktur som tar hänsyn till den kompetens FoU-arbetet kan tillföras genom både de verkställande och de administrativa organen.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 153

5.3.4 Energiproduktion

Allmänt

Många remissinstanser tar vårt lands stora oljeberoende till utgångspunkt för olika synpunkter på energiproduktionsforskningens inriktning. Chalmers tekniska högskola anger att Sverige liksom Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland i framtiden inte bör bygga fler kondenskraftverk för fossila bränslen och att oljeeldade kraftverk i möjligaste mån bör byggas om för alternativ eldning med olika bränslen.

Centrala driftledningen (CDL) stöder i sin helhet EPK:s programförslag inom kärnkraftområdet och delar även kommitténs uppfattning om nödvändigheten av kraftfullt FoU-stöd för utnyttjande av övriga energislag, bl. a. kol.

IVA och Vetenskapsakademien framhåller behovet av större insatser än vad EPK föreslagit på forskning rörande utnyttjande av förnyelsebara cenergiresurser. IVA anger vattenkraft, energiodlingar, solenergi och vindenergi. Vetenskapsakademien anger solenergi genom biosystem eller kemiska processer, vindkraft och geotermisk energi.

Statens råd för atomforskning ifrågasätter om man inte beträffande vindenergi och geotermisk energi samt omvandling av solstrålning till elektrisk energi bör satsa på en något mer ambitiös nivå än vad EPK föreslagit för att utröna om dessa energikällor överhuvudtaget kan väntas bli av någon väsentlig betydelse inom förutsebar tid. Jernkontoret framhåller att det förefaller som om överdrivna förväntningar knyts till andra inhemska energireserver än vattenkraft och kärnkraft och att det föreligger ett behov att skyndsamt få utrett den roll som dessa resurser kan komma att spela för vår energibalans i olika tidsperspektiv. Först efter en sådan utredning synes tiden mogen att lägga fram förslag till konkreta FoU-projekt. .

Främst av beredskapsskäl föreslår ÖEF och energiberedskapsutredningen fortsatta FoU-insatser beträffande bl. a. torv, ved, hyggesavfall och annat avfall. Båda organen uttrycker sitt stora intresse för studier av olika sätt att producera och utnyttja metanol som cnergibärare.

STU framhåller att energidistributionsanläggningar tenderar att bli en allt besvärligare komponent i vårt energiförsörjningssystem och förordar därför att energidistribution särbehandlas och blir föremål för mer stöd än vad som föreslagits av EPK under delprogrammet Konventionell elkraft- och värmeproduktion, Tekniska högskolan i Stockholm framhåller att de flesta energikällor som f£. n. diskuteras som alternativ till fossila bränslen i huvudsak kan nyttiggöras först efter omformning till elektrisk energi och att stora personella och ekonomiska resurser för forskning och utveckling inom det elkrafttekniska området fordras för att möta dessa krav av såväl systemteknisk som komponentteknisk natur.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 154

Energiproduktionens miljöfrågor uppmärksammas av flera remissorgan. Fiskeristyrelsen betonar vikten av att de beaktas på ett tidigt stadium i forskningsarbeten rörande nya och ökade system för energiproduktion och framhåller särskilt behovet av undersökningar rörande miljöeffekter av kylvattenutsläpp, vattenregleringar och svavelutsläpp. Statens naturvårdsverk framhåller att miljöaspekterna måste få en framskjuten plats i FoU-arbetet, och påpekar bl. a. att många former av toppkraftproduktion är starkt miljöstörande. AB Atomenergi menar att för såväl olje- som kolförbränning bör konsekvenserna för miljön samt riskfaktorerna karläggas lika grundligt som skett och sker för kärnenergin. Betydligt mer omfattande studier av dessa miljöfrågor synes påkallade. Vetenskapsakademien framhåller att miljöeffekten av olika typer av energiutvinning och energiomvandling har beaktats för litet av EPK och att det är av väsentlig betydelse att en kraftfull forskningsinsats sker för att identifiera och utvärdera miljöeffekternas betydelse i detta sammanhang. Speciellt framhåller akademien miljöeffekterna av brytning av skifferbundna nukleära och organiska bränslen. Samma gäller i ännu högre grad torvbrytning, vilket akademien tidigare påpekat i en skrivelse till riksdagens näringsutskott.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg menar att kunskaperna rörande effekterna av exponering för samhällets luftföroreningar är förhållandevis goda och håller det för tveksamt huruvida ytterligare forskning bör ges den prioritet som EPK föreslår i ett läge då den medicinsk-hygieniska expertisen är begränsad och för närvarande torde ha viktigare uppgifter inom det industriella området.

Fissionsenergi

Ett stort antal remissinstanser stöder i huvudsak EPK:s förslag till FoU-program inom kärnkraftområdet, häribland FOA, universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm, statens råd för atomforskning, AB Atomenergi, CDL, Hyresgästernas riksförbund, IVA och Vetenskapsakademien. Kooperativa förbundet uttalar att man inte vill avstyrka att en betydande del av FoU-verksamheten inriktas på kärnkraftforskning. .

Chalmers tekniska högskola anger att en förutsättning för en omfattande satsning på kärnkraft är att dess risker kan konstateras vara små för allmänheten, ej endast jämfört med andra risker i samhället utan även totalt sett. Den verksamhet som nu handlägges av Kärnsäkforsk och Aka-utredningen måste påskyndas och snarast leda till någon form av slutligt ställningstagande.

Socialstyrelsen framhåller att det med hänsyn till den oro som uppenbarligen råder bland delar av befolkningen om riskerna med fortsatt kärnkraftutbyggnad är angeläget att forskning kring avfallshanterings-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 155

problematiken och rcaktordriftkontrollen ges hög prioritet oberoende av om statsmakterna i de energipolitiska besluten stannar för fortsatt kärnkraftutbyggnad eller ej. Flera andra remissinstanser har tagit upp frågan om betydelsen för de fortsatta FoU-insatserna inom fissionsenergiområdet av riksdagens ställningstagande år 1975 till en vidare kärnkraftutbyggnad. Universitetet i Stockholm, statens råd för atomforskning, STU, AB Atomenergi och Hyresgästernas riksförbund uttalar att oavsett riksdagens ställningstagande bör ambitionsnivån för fissionsforskningen bibehållas. Man hänvisar bl.a. till behovet av ytterligare kunskapsunderlag och universitet i Uppsala framhåller att en viktig omständighet är, att Sverige har en internationell position beträffande kärnkraftens säkerhet, att ett stopp inom forskningen kring fissionsenergin vore olyckligt och att en sådan åtgärd knappast skulle komma att följas i andra länder med förutsättningar för fissionsenergiutveckling. Tekniska fakulteten vid universitetet i Lund, som anser att kärnenergin som en effektiv teknologi kan ge ett rationellt bidrag till den svenska energiförsörjningen, understryker likaså att oavsett vilken utformning som ges åt det svenska kärnenergiprogrammet kommer en forsatt forskning inom området att vara oundviklig för att inom landet kunna garantera en kompetent bedömning av olika aspekter på kärnenergins utnyttjande, nationellt och globalt.

LO anger att en del av den föreslagna kärnkraftforskningen torde kunna skjutas på framtiden i avvaktan på beslut om fortsatt kärnkraftutbyggnad. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) menar att först när energipolitikens framtida inriktning klarlagts är det möjligt att ta ställning till EPK:s kärnkraftprogram.

FOA finner att det mot bakgrund av den rådande osäkerheten hade varit värdefullt om EPK presenterat alternativa förslag. Oavsett vilket beslut som tas av riksdagen beträffande kärnkraftutbyggnad behövs långsiktiga insatser i form av ett basprogram för att följa utvecklingen inom fissionsenergiområdet. Även byggnadsstyrelsen framhåller att det är rimligt att ett beslut av statsmakterna i fråga om kärnkrattutbyggnaden får avgörande inverkan på FoU-verksamhetens inriktning och resurstilldelning. Universitetet i Umeå anger att man finner det besynnerligt att anslag på 24 milj. kr. föreslås till kärnenergiforskning även i det fall att riksdagen skulle ta avstånd från utbyggnad av kärnenergiproduktionen. I sådant fall torde denna summa bättre kunna användas på i synnerhet långsiktig forskning rörande andra energikällor. Svenska naturskyddsföreningen menar att den av kommittén föreslagna medelsfördelningen med stora anslag till fissionsenergiforskning ger anledning till betänkligheter och under inga omständigheter bör få bli vägledande för resursfördelningen efter den treårsperiod som förslaget närmast tar sikte på.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 156

CDL konstaterar att riskerna med förbränning av fossila bränslen är stora och med nuvarande kunskaper ofullständigt kända samt endast i undantagsfall beräkningsbara. CDL förordar därför att man väljer kärnenergin som den produktionsrnetod som har de små och beräkningsbara riskerna,

Elutredningen konstaterar att det under den närmaste tio- till femtonårsperioden redan med beslutad samhällsutbyggnad föreligger ett ökat behov av energi, vilket lämpligen bör tillgodoses med kärnkraft,

Sveriges kemiingenjörers riksförening påpekar att vi under decennier framöver måste leva med såväl fossila bränslen som kärnkraft och att det är anmärkningsvärt att inte kombinationer av kärnkraft och fossila bränslen för metanolproduktion eller syntesgasframställning fått en mer seriös behandling av EPK.

Sötvattenlaboratoriet frambåller att kärnkraften f.n. ur miljövårdssynpunkt ter sig betydligt skonsammare än övriga aktuella alternativ. Man anger vidare att våra kyliga havskuster tål större utsläpp av varmvatten än vad t. ex. tropiska vatten gör och att varmvattenutsläppen har vissa direkta positiva inslag som bör kunna utnyttjas vid akvakultur.

Universitetet i Uppsala anger beredskapssynpunkten som ytterligare ett motiv för en kärnkraftsatsning. En kärnkraftstation kan drivas i flera år på en laddning, medan vår oljelagringskapacitet rör sig om några månader. Man framhåller behovet av bredare och djupare information avseende kärnkraftens säkerhetsproblem än vad som ges idag. Såväl miljösom beredskapsskäl åberopas även av CDL som motiv för kärnkraftalternativet vid fortsatt större utbyggnad av elproduktionen.

ÖEF och Chalmers tekniska högskola framhåller behovet att utnyttja kärnkraften i ökad omfattning och även för direkt värmeförsörjning genom hetvattendistribution. .

Beträffande det statliga FoU-stödet till kärnkraftutvecklingen framhåller statens industriverk att kärnkraften numera får anses kommersiellt etablerad varför kraftproducenter och reaktortillverkare i princip bör bekosta den fortsatta tekniska utvecklingen. Liknande uppfattningar framförs av IVA och av Chalmers tekniska högskola, vilken framhåller att medel i dessa avseenden i varje fall bör anvisas utanför EPK:s ram. Även matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg framför motsvarande synpunkter.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) påpekar att EPK inte tillräckligt upprätthållit distinktionen mellan prospektering och exploatering av uranfyndigheter. Man framhåller behovet av ytterligare uranprospektering och vikten av att den rutinmässiga prospekteringen vitaliseras genom forsknings- och utvecklingsinsatser. Chalmers tekniska högskola anser att en undersökning bör göras för att söka fastställa storleken av världens låghaltiga urantillgångar och kostnaderna för att utvinna dessa. En sådan utredning kan möjligen enligt högskolans uppfatt-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Inrdustridepartementet 157

ning visa att det inte finns behov av någon natriumkyld bridreaktor före år 2000. a

Statens provningsanstalt anger att EPK:s förslag till insatser för att skapa en svensk anrikningsanläggning bör kunna minskas även om detta innebär en viss fördröjning av programmet. IVA förordar en undersökning av möjligheterna att utan alltför stora ekonomiska uppoffringar göra Sverige oberoende av utlandet genom kärnbränslecykelns alla led inklusive anrikning och upparbetning av avfall.

AB Svensk kärnbränsleförsörjning anger att målsättningen för ett FoU-program för upparbetning av uranbränsle bör vara att ge förutsättningar för en svensk upparbetningsanläggning och inhemsk avfallshantering mot slutet av 1980-talet. Man framhåller vidare att återanvändning av plutonium är angelägen dels för att utnyttja plutoniet som cenergiråvara, dels för undvikande av uppbyggnad av plutoniumlager. Även matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg finner det motiverat med betydligt ökad insats för plutoniumåtercykling.

Chalmers tekniska högskola framhåller att upparbetningen av utbränt kärnbränsle och plutoniumåterföring är integrerade delar av kärnbränslecykeln i lika hög grad som anrikning och att satsningen på båda dessa områden underdimensionerats av EPK. Man framhåller att utvecklingen inom upparbetningsområdet f. n. karaktäriseras av en viss konservatism, vilken högskolan varnar för. I FoU-programmet för denna verksamhet bör därför ny teknik allsidigt prövas och kostnadsreduceringar analyseras. Det internationella samarbetet bör utvidgas.

Aka-utredningen anmäler att ett svenskt FoU-program för hantcring, behandling och förvaring av radioaktivt avfall synes ofrånkomligt. Utredningen tillstyrker vidare EPK:s förslag till forskning kring plutoniumåterföring och framhåller att med hänsyn till de speciella riskerna med plutonium är det angeläget att utveckla tekniken att återföra pluto-. nium till lättvattenreaktorer för att därigenom undvika att stora plutoniumlager byggs upp.

Beträffande andra reaktortyper än lättvattenreaktorer framhåller universitetet i Göteborg och Chalmers tekniska högskola fördelarna med en övergång till gaskylda högtemperaturreaktorer, vilka dels skulle ge högre verkningsgrad, dels kunde lämna processvärme till kemisk och metallurgisk industri. Chalmers tekniska högskola framhåller vidare att den gaskylda högtemperaturreaktorn i modifierad form kan fungera som bridreaktor och anger att den gaskylda bridern möjligen skulle kunna göra att den mera komplicerade natriumkylda bridreaktorn blir onödig. Högskolan anser att det föreslagna beloppet om 3,7 milj. kr. för 1975/76 bör höjas avsevärt och att betydande samarbete bör upptas med motsvarande västtyska och amerikanska utvecklingsprojekt, Tekniska högskolan i Stockholm anger att till programmet bör fogas en ingående studie av tungvattenreaktorer, exempelvis CANDU, för anpassning till

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 158

svenska förhållanden. Man framhåller att kombinationen tungvattenreaktorer och stora uranfyndigheter kan göra Sverige oberoende av omvärlden i avseende på uranbränsle.

Frågor om tillvaratagande av spillvärme från bl. a. kärnkraftverk behandlas under särskild rubrik.

Konventionell elkraft- och värmeproduktion

Inom detta delprogram har EPK behandlat magnethydrodynamiska generatorer, generering av mottryckskraft, konventionell elproduktion samt överföring av elkraft. Kommittén anger särskilt att gränsdragningen gentemot delprogrammen Spillvärmeutnyttjande och Organiska bränslen av naturliga skäl är diffus. Flertalet remissinstanser har inte närmare berört området. Sveriges industriförbund framhåller att det beträffande produktion av mottryckskraft inom industrin finns utrymme för nyskapande utvecklingsverksamhet. Tekniska högskolan i Stockholm menar att en kraftigt ökad FoU-insats på det elkrafttekniska området är nödvändig.

Spillvärmeutnyttjande

STU uttalar att ökat utnyttjande av s. k. spillvärme tillsammans med åtgärder inom lokalkomfortområdet sannolikt utgör det i energieffektivitetshöjande syfte intressantaste delprogrammet. Med hänsyn till det starka beroendet av lokala och regionala förutsättningar finner styrelsen en hög ambitionsnivå motiverad både vad gäller utveckling av system och komponenter. I första hand finner STU det angeläget att såväl befintliga som planerade fjärrvärmesystem baseras på energikombinat, för vilket erforderlig teknik i huvudsak redan finns utvecklad. CDL framhåller betydelsen av att utveckla metoder för att ta vara på överskottsvärmet från elproduktionen i värmekraftverk, dels för lokaluppvärmning, dels genom nya processer för framställning av syntetiska bränslen. Även AB Atomenergi tar upp dessa frågor och anger att de beräknade spillvärmemängderna inom några decennier teoretiskt kommer att vara tillräckliga för att tillgodose landets hela lokaluppvärmnings- och tappvarmvattenbehov samt industriella behov av lågtemperaturvärme.

För att praktiskt genomföra effektivt spillvärmeutnyttjande är det nödvändigt att lösa distributionsproblemen på ett ekonomiskt sätt och Atomenergi noterar med tillfredsställelse den av EPK förordade starka FoU-satsningen.

EPK har dels under delprogrammet Spillvärmeutnyttjande inom energiproduktionsprogrammet, dels under delprogrammet Installations- och apparatteknik inom lokalkomfortprogrammet hävdat att tekniken för mätning av värmeförbrukning bör utvecklas. Denna uppfattning delas icke av Hyresgästernas riksförbund som framhåller att en sådan be-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 159

dömning för att vara meningsfylld måste vara grundad på uppfattningen att utnyttjande av denna teknik skulle vara betydelsefullt för energiförsörjningen.

Olja och naturgas

EPK har för detta delprogram inte föreslagit särskilda FoU-medel utan angivit att medel vid uppkommande behov bör kunna anslås från huvudprogrammets ofördelade reservpost.

Naturgasdelegationen framhåller att den omständigheten att det för närvarande är osäkert om naturgas framdeles kommer att införas på den svenska energimarknaden inte bör leda till att all FOU på området ställs på framtiden. Svenska gasföreningen hävdar att det föreligger ett stort intresse för att tillföra Sverige naturgas som ett ytterligare förnämligt energislag vilket skulle kunna utgöra en bas för utveckling av ett flertal tänkbara gasekonomier. Mot bakgrund härav finner man EPK:s ställningstagande att icke nu föreslå FoU-medel överraskande.

Organiska bränslen som substitut för olja

Inom detta delprogram har EPK föreslagit åtgärder beträffande torvoch skifferutvinning, energiodling, avfallets alternativanvändning, förbrännings- och förgasningsteknik samt rörande konvertering av gas till metanol och utvinning av metanol ur biosystem.

Beträffande torv framhåller universitetet i Stockholm och statens naturvetenskapliga forskningsråd bristen på grundläggande kunskapsunderlag inom området. Universitetet i Umeå bedömer att utvinning av torv för energiproduktion inte torde vara realistisk. Lantbrukshögskolan anger att myrmarkerna som energikälla bör betraktas som yttersta reserv i en krissituation. Sveriges geologiska undersökning anser däremot att man mot bakgrund av erfarenheterna från andra länder kan räkna med att torv bör kunna få användning som energikälla om också i begränsad utsträckning.

I fråga om inhemsk oljeförsörjning och skifferutnyttjande uttalar universitetet i Uppsala att fakultetens geologiska expertis ställer sig kritisk mot nuvarande överproportionering av de tekniska prospekteringsinsatserna inom svenska land- och shelfområden. Vad gäller utnyttjande av uran och organiska beståndsdelar i de svenska skifferförekomsterna framhåller universitet att om någon av dessa komponenter i en framtida energisituation blir aktuell för utvinning bör planer och teknologi finnas färdiga för samtidigt eller senare utnyttjande av även de övriga. Naturvårdsproblemen liksom de allmänna miljöproblemen vid varje form av exploatering av dessa fyndigheter kommer emellertid enligt fakulteten att bli synnerligen areellt omfattande.

Universitetet i Stockholm och statens naturvetenskapliga forskningsråd tar upp det i EPK:s betänkande angivna förslaget om försök med

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Irdustridepartementet 160

algodlingar. I yttrandena framhålls att den höga produktion som sker i vissa havsområden betingas av att olika vattenmassor möts och att naturen där tillhandahåller erforderlig energi för cirkulation, flotation och transport av närsalter. I en odling måste energi matas in i systemet varvid förtjänsten blir mycket låg i jämförelse med naturliga förhållanden.

Skogshögskolan framhåller beträffande energi från jord- och skogsbruk att det är orealistiskt att räkna med att energibehovet skall kunna tillgodoses genom avkastningen från landets skogar. Den nuvarande skogsindustriella förädlingen är helt överlägsen en användning som bränsle ur såväl miljö- och sysselsättningssynpunkt som vad gäller påverkan på handelsbalansen. Lantbrukarnas riksförbund framhåller behovet av en analys av önskvärdheten att återföra jordbruksavfallet i jordförbättrande syfte alternativt för produktion av energi för lokalanvändning. Först efter en sådan studie kan man ta ställning till ett vidare program för jordbruksavfallets utnyttjande för energiproduktion.

AB Atomenergi ansluter sig tillsammans med flera andra remissorgan till EPK:s förslag om insatser på problem som är förknippade med kolförbränning, men betonar de miljömässiga svårigheterna och framhåller att betydligt mer omfattande studier av olje- och kolförbränningens miljöfrågor än vad EPK föreslagit synes påkallade,

Nya energisystem

Chalmers tekniska högskola framhåller att' området innehåller så många lovande och verklighetsnära projekt att en större satsning än de 18 mili. kr. som EPK föreslagit för den närmaste treårsperioden är motiverad. Högskolan betonar betydelsen av att fordonsbatterier kan utvecklas till allmän användbarhet för varudistribution och kollektivtrafik. Man framhåller att EPK inte beaktat system med termojoniska energiomvandlare, vilka visserligen ännu ej utnyttjats för produktion av elektrisk ström i stor skala men vilka synes ha betydande utvecklingspotential. Vidare framhålls betydelsen av studier av olika lagringsformer för energi. .

FOA ansluter sig till EPK:s bedömning att metanol-baserade energisystem kan erbjuda intressanta utvecklingsmöjligheter redan inom förhåliandevis kort tid men hävdar att analyserna av metanolsystem skulle bli säkrare om en del tekniska system kunde studeras närmare på ett tidigt stadium. Man framhåller vidare betydelsen av studier av riskerna med en vidgad metanolanvändning på grund av metanolens flyktighet, giftighet och antändlighet sarat explosionsbenägenhet vid luftblandningar. Stöd för förslaget uttalas vidare av ÖEF, Chalmers tekniska högskola och energiberedskapsutredningen samt av statens naturvårdsverk, som anger att det finns möjligheter att utnyttja även andra alkoholer än metanol, och att dessa har fördelar framför konventionella bränslen inte minst ur miljösynpunkt.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 161

Övriga energislag

Till detta delprogram har EPK hänfört fusionsenergi, geotermisk energi, solenergi (dock ej för direkt lokaluppvärmning) och vindenergi.

Fusionsenergi

Utredningens förslag om ökade anslag till plasmafysik med fusionsforskning tillstyrks av de remissinstanser som tagit upp frågan, bl.a. tekniska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid universitetet i Lund och IVA. Den förstnämnda påminner dock samtidigt om de stora svårigheter och den osäkerhet som föreligger beträffande möjligheterna att nå framgång i detta forskningsarbete. Statens råd för atomforskning ansluter sig till EPK:s uttalande att den svenska insatsen inom fusionsområdet bör koncentreras kring väsentliga delproblem och principfrågor som vilar på grundvetenskaplig bas. Rådet betonar vidare att det finns skäl att med stor bredd följa forskningsresultaten i andra länder och anmäler att det beslutat delta i planläggningsfasen inom Euratom av en europeisk Tokamakmaskin (JET) genom att placera kvalificerade svenska tekniker vid detta projekt under år 1975. En framtida svensk associering till Euratoms fusionsforskningsprogram skulle enligt rådets uppfattning vara värdefull i detta sammanhang. STU framhåller att mot bakgrund av teknikens ståndpunkt, den potentiella betydelsen samt behovet att upprätthålla en god kompetens som ger tillgång till de internationella landvinningarna så instämmer man i den föreslagna programnivån med inriktning på plasmafysikalisk forskning.

Universitetet i Uppsala föreslår att anslaget för fusionsforskning ökas till minst 10 milj. kr. per år under minst 10 år. CDL framhåller vikten av ett kraftfullt, kontinuerligt stöd. Svenska utvecklings AB och Vetenskapsakademien framför liknande åsikter. Även Kooperativa förbundet föreslår en större satsning än vad EPK angivit.

FOA, tekniska fakulteten vid universitetet i Lund och STU erinrar om att även fusionskraften kommer att skapa miljö- och säkerhetsproblem, bl.a. I form av radioaktivitet och radioaktivt avfallsmaterial.

Geotermisk energi

De remissinstanser som behandlar frågan om möjligheterna att i Sverige utvinna geotermisk energi intar i allmänhet en avvisande eller avvaktande inställning. I yttranden från universiteten i Stockholm och i Umeå uttalas stark misstro mot dessa möjligheter. Statens naturvetenskapliga forskningsråd, SGU och STU anger klar tveksamhet men framhåller att temperaturförhållandena i den svenska berggrunden bör undersökas närmare. Tekniska högskolan i Stockholm finner att den geotermiska energins möjligheter bör undersökas genom mätningar av termiska gradienter och provborrningar till större djup. Högskolan menar 11 Riksdagen 1975. I saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 162

vidare att säkerhetsproblemen med utsläpp av giftiga gaser, förhöjda halter av tungmetaller i det vatten som pumpas upp ur jorden och risker för utlösning av jordbävningar också bör studeras. CDL anger att man inte har någon invändning mot den av EPK föreslagna studien men understryker vad som anförts i experten Dick Lundqvists särskilda yttrande, där stor tveksamhet uttalas mot möjligheterna att i Sverige utnyttja geotermisk energi.

Solenergi för elproduktion

Tekniska högskolan i Stockholm delar EPK:s uppfattning att solenergin i vårt land troligen främst kommer ifråga för värmealstring. CDL ifrågasätter dock denna bedömning eftersom nya ämnen för konvertering av strålning till elektrisk energi ständigt utvecklas. En svensk forskningsgrupp bör enligt CDL ges möjlighet att delta i något internationellt utvecklingsprojekt kring solenergi för elkraftproduktion.

Vindenergi

STU har genomfört en förstudie inom vindenergiområdet och anmäler att man avser fortsätta satsningen med framtagande av underlag för beslut om en eventuell introduktion av tekniken för storskalig produktion av elström. Man betonar att för detta arbete krävs en satsning i väsentligt större omfattning än vad som föreslagits av EPK. Även tekniska högskolan i Stockholm hävdar behovet av ytterligare forskning inom vindenergiområdet, och påpekar att säkerhetskraven bör ställas lika höga på vindkraftverk som på kärnkraftverk. De problem som är förknippade med inmatningen på elkraftnätet och med lagringen av vindenergi bör utredas.

CDL anser att det är av värde att denna energiform undersöks och att vägen hålls öppen för vidare utveckling. Saab-Scania AB anger att det bör vara möjligt att ta i drift vindkraftverk före år 1985 om arbetet startas inom en snar framtid. Tänkbar installerad effekt 1985 uppskattas till 500 MW, vilket skulle kunna ge 1 TWh per år. Företaget finner att man bör skilja på två olika utbyggnadsnivåer för vindenergin, nämligen dels en så begränsad nivå att utbyggd vattenkraft genom korttidsreglering kan kompensera variationer i tillgänglig vind så att energilagring inte behövs, dels en ytterligare utbyggnad som kräver energilagring genom pumpkraftverk eller dylikt. Den av EPK föreslagna verksamheten bör utökas med tillämpningsstudier, konstruktionsstudier och planering av utveckling och introduktion av vindkraft. Företaget bedömer att genomförbarheten för ett vindenergiprogram är hög i jämförelse med andra outtömliga energikällor.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 163

5.3.5 Näringslivets energianvändning Energianvändning iindustriella processer

Statens industriverk anser att programmet inom detta område i högre grad än vad EPK föreslagit bör inriktas på relativt grundläggande studier i syfte att effektivisera energiutnyttjandet. Verket framhåller att EPK:s förslag får betraktas som ett minimiprogram och att en utvidgning bör övervägas. Även Chalmers tekniska högskola anger att det förefaller sannolikt att kraven på FoU-stöd väsentligt kommer att överstiga vad EPK föreslagit. Domänverket framhåller att programmet bör ges högre anslag, främst för de stora energiförbrukarna inom industrisektorn.

STU anser att behov av stöd till utveckling av helt nya energisnåla processer kommer att kräva insatser i väsentligt ökad grad och frambhåller bl. a. behovet av kartläggningsarbeten kring energiflöden, energieffektivitet och förbättringspotential för olika industriella processer. Internationellt samarbete för uppbyggnad av en informationsbas för värdering av sådana data blir härvid enligt styrelsen ett viktigt komplement. CDL framhåller att särskild uppmärksamhet bör ägnas vissa energikrävande enhetsoperationer som t. ex. malning och luftkonditionering, vilka inte hänför sig till någon speciell industrigren och därför inte blir behandlade vid den gängse sektorindelningen.

Åtgärder för minskad energiförbrukning inom järn- och stålindustrin bör enligt Jernkontorets uppfattning i varje fall på kort sikt inriktas på bättre styrning och kontroll av förbränningsprocesserna samt bättre tillvaratagande av spillvärme.

Energifrågor inom jord- och skogsbruk

Lantbruksstyrelsen och Lantbrukarnas riksförbund ansluter sig i huvudsak till EPK:s framställning inom detta område, medan lantbrukshögskolan som allmän reaktion framhåller att systemavgränsningar saknas eller är diffusa. Högskolan anger att jordbruket använder sig av tre olika former av energiinsatser, nämligen solenergi, direkt hjälpenergi (drivmedel och elström) samt indirekt hjälpenergi (handelsgödsel, maskiner, byggnader etc.) och att ett huvudmål för energianvändningen i jordbruket måste vara att producera livsmedel med minsta möjliga insatser av hjälpenergi. Detta leder till två slutsatser: För det första erfordras, eftersom varje livsmedelsprodukt drar med sig olika former av energiinsatser i olika led, en fullständig analys som helst bör drivas att omfatta även förädling av produkterna. Dessförinnan är det svårt att uttala sig om energibesparingar. För det andra är det av intresse att utveckla produktionsmetoder och växtslag som kan maximera bindandet av solenergi om detta leder till en mindre insats av hjälpenergi per producerad enhet, Lantbrukshögskolan och lantbruksstyrelsen noterar att

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 164

trädgårdsnäringen inte behandlats i utredningen och framhåller växthusproduktionens f. n. stora energibehov. Lantbrukshögskolan anger ett flertal angelägna forskningsområden.

Jordbruksnämnden och skogshögskolan anger att forskningen inom många områden till en början bör inriktas på att närmare klarlägga förutsättningarna för olika utvecklingsprojekt. Som exempel anges av skogshögskolan att man i stället för att förutsätta att allt hyggesavfall är värdefullare för fiberproduktion än som bränsle borde göra lönsamhetskalkyler för olika utnyttjandealternativ. Högskolan uttalar vidare stöd för förslaget om utveckling av ignifluidteknik för förgasning av förorenat och ej utnyttjat avfall.

Skogshögskolan framhåller att skogsnäringens positiva betydelse för landets energibalans i grunden beror på att skogens biomassa produceras inom landet och sålunda är en ren nettoproduktion. De naturliga processerna kan påskyndas exempelvis genom gödsling och man anför att kvävegödsling motsvarande ianspråktagande av ett ton olja resulterar i en ökad skogsproduktion motsvarande ca 18 ton olja. Med detta betraktelsesätt skulle således skogsgödslingen vara positiv ur energisynpunkt. Domänverket instämmer i utredningens uttalande att ved- och hyggesavfall normalt inte är något attraktivt bränsle och att användningen av vedråvara endast kan ses som ett alternativ vid total avspärrning. Lantbruksstyrelsen framhåller att i den mån avsättningsmöjligheterna tillåter det skulle skogsindustrins energibehov kunna minskas genom övergång till trävaruproduktion i stället för pappersmasseproduktion. Med hänvisning till energiprognosutredningens material anges att trävaruindustrin förbrukar 0,8 GWh per milj. kr. produktvärde medan motsvarande energiförbrukning för massa- och pappersindustrin är 10,7 GWh.

Lantbruksstyrelsen och jordbrukstekniska institutet uttalar stöd för EPK:s förslag om utvecklingsarbete för framställning av metangas ur stallgödsel. Lantbruksstyrelsen påpekar att detta endast i ringa grad skulle påverka gödselns gödselvärde och dess värde som jordförbättringsmedel, eftersom växtnäringsämnena och de mullbindande substanserna finns kvar i gödseln efter rötningsprocessen. Däremot avvisar styrelsen tanken att utnyttja halm som bränsle för bostadsuppvärmning med hänvisning till dess värde som foder och jordförbättringsmedel.

Jordbrukstekniska institutet framhåller att medel bör reserveras även för undersökningar rörande utveckling av tekniken för förtorkning av

hö och spannmål.

Jordbrukstekniska institutet och lantbrukshögskolan framhåller att de av EPK föreslagna anslagsramarna bör höjas, den sistnämnda anger till minst 3 milj. kr. per år.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 165

536 Energianvändning för transporter och samfärdsel

Flera remissinstanser, däribland Kungl. Automobilklubben och Motorförarnas helnykterhetsförbund, framhåller värdet av det faktaunderlag som tagits fram genom EPK:s arbete, även om bl. a. Svenska utvecklings AB ställer sig kritiskt till vissa detaljer i materialet. Sveriges Redareförening beklagar att sjöfartsnäringens viktiga roll för Sveriges försörjning med energiråvara inte tillräckligt uppmärksammats av kommittén.

Allmänna trafikpolitiska frågeställningar tas upp i många remissyttranden, bl. a, från Svenska åkeriförbundet. Statens råd för byggnadsforskning anser att transportsektorns samband med fysisk samhällsplanering undervärderats av EPK. FoU om lokaliseringsmönster och planering är väsentlig om transportsektorns energianvändning på längre sikt skall kunna effektiviseras.

Många yttranden påpekar den ringa effekten av åtgärder inom transportsektorn på den totala energibalansen. Transportnämnden framhåller att när ingrepp görs inom denna sektor blir konsekvenserna i allmänhet mycket svåröverskådliga och att ett gott statistiskt underlag erfordras för att ge kunskap om dagens situation. Den bristande statistiken om transporter i samhället påtalas även av Chalmers tekniska högskola.

Flera remissorgan framhåller att endast obetydliga energivinster står att få genom överföring av godstransporter mellan olika typer av transportmedel. Statens järnvägar framhåller dock att en överföring av trafik till järnväg i de tunga relationerna torde medföra högre beläggningstal både för person- och godstransporterna, vilket skulle sänka energiförbrukningen per transporterad enhet. Redareföreningen noterar att den inrikes sjöfartens roll som bränslesnålt alternativ till andra transportformer har observerats men framhåller att EPK:s förslag om anslag med 2 milj. kr. per år synes vara för lågt om ett realistiskt resultat skall förväntas.

Många remissorgan framhåller samfärdselns beroende av petroleumprodukter. Vägverket hävdar att för människor i mindre tätbefolkade områden är bilen näst intill oumbärlig och att en kraftig begränsning av bilanvändningen kan medföra stora påfrestningar på samhället. Detta motiverar insatser för att få fram alternativa drivmedel. Användning av metanol som drivmedel eller som komplement till konventionella drivmedel i olika motortyper framhålls av bl. a. statens vägverk och Bilindustriföreningen. ÖEF anför att stor beredskapsbetydelse måste tillmätas forskningen rörande nya bilmotorer med hög verkningsgrad och möjlighet att använda andra energiformer än konventionella drivmedel. Även transportnämnden framför likartade synpunkter. Energiberedskapsutredningen framhåller att eftersom nuvarande drivmedelsberedskap bygger på förutsättningen att en del av fordonsparken efter viss tid kan

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 166

övergå till gengasdrift bör det vara angeläget att genom fortsatt FoU förbättra gengasens användbarhet.

Beträffande programförslagets inriktning framhåller statens vägverk att för insatser på kollektivtrafikteknik talar inte främst energipolitiska utan social- och miljöpolitiska skäl. Verket menar att från energipolitisk synpunkt synes det viktigare att under de tre första åren anlägga ett energiekonomiskt synsätt med fokus på energibesparande åtgärder för att därefter — då förutsättningarna förtydligats genom FoU-arbetet inom programmet Allmänna energisystemstudier — ge hög prioritet åt studier kring alternativa framtida transportsystem. Transportforskningsdelegationen anger att forskning med inriktning på kollektivtrafikteknik bör underordnas FoU som tar sikte på att bedöma framtida behov, krav och trolig utveckling av relationerna mellan privatbilism och kollektivtrafik. Chalmers tekniska högskola konstaterar med hänvisning till amerikanska undersökningar att de största energitekniska vinsterna inom transportsektorn står att göra genom minskad fordonsstorlek och genom höjd motor- och transmissionsverkningsgrad. Slutsatsen härav är att en stor del av det belopp som föreslås bör läggas på utveckling av motoroch transmissionssystem lämpliga för city- och weekendfordon i stället för på kollektivtrafik. Man framhåller att vinsterna med kollektivtrafik i Sverige torde stå i omvänd proportion 'till den ökade utflyttningen inom tätorterna. Trafikpolitiska utredningen anser dock att EPK valt att satsa alltför stor del av anslaget för transportsektorn på delprogrammet Energianvändning i drivsystem med hänsyn till den kommersiella verksamhet som redan finns inom området. Tekniska fakulteten vid universitetet i Lund hävdar att verkligt stora energibesparingar inom samfärdselsektorn torde kunna uppnås främst genom förändringar i transportsystemen och ändrade lokaliseringsmönster, varför delprogrammet Transportsystem (6 milj. kr.) anses vara kraftigt underdimensionerat: jämfört : med Drivsystem och Skeppsreaktorer (21 milj. kr.).

Beträffande av EPK angivna utvecklingsprojekt finner vägverket det föreslagna stödet till utvecklingen av stirlingmotorer vara angeläget och har inget att erinra mot förslaget om stöd till batteriutveckling. Saab- Scania AB framhåller att med hänsyn till att vätgas kan vara aktuell som energibärare fram emot år 2000 bör förberedande studier inrymmas i ett energiforskningsprogram.

EPK:s förslag om studium av kärnkraftdrift av fartyg stöds av Redureföreningen, men ifrågasätts av såväl transportforskningsdelegationen som av trafikpolitiska utredningen. Den förstnämnda framhåller att en bättre medelsanvändning torde kunna erhållas om det aktuella beloppet används till forskning rörande möjligheterna till energibesparing genom att i högre grad utnyttja sjöfarten i första hand inom godstransportområdet. Trafikpolitiska utredningen framhåller att forskning rörande kärnkraftdrift av fartyg i första hand är av intresse för varvsindustrin -

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 167

och för den svenska rederinäringen och genom sin i första hand kommer-

siella inriktning inte uppfyller EPK:s målsättningskriterier. Utredningen

anser inte heller att kärnkraftdriften torde medföra någon större påverkan på energiåtgången för transporter i Sverige.

Trunsportforskningsdelegationen tar upp frågan om dess verksamhetsområde och ifrågasätter om energiforskning inom detta enbart skall syfta till att begränsa energikonsumtionen inom transportsektorn. Delegationen anmäler att den f.n. utarbetar ett program för energiforskning inom sitt verksamhetsområde. Programmet avses innehålla ett antal konkreta projekt, vilka var för sig kan kostnadsuppskattas. I början av år 1975 anser sig delegationen således kunna ange en ram för de FoUinsatser inom energiområdet den anser nödvändiga.

5.3.7 Energianvändning för lokalkomfort — boende och arbetsmiljö

Statens råd för byggnadsforskning hävdar att nolltillväxt inom nettoenergiförbrukningen för detta område är tekniskt möjlig, men att om detta skall kunna uppnås enbart genom byggnads- och installationstekniska åtgärder måste de vara av mycket långtgående karaktär. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag anser däremot att den även fortsättningsvis sannolikt ökade utrymmesstandarden, eventuell ökad småhusproduktion, tröghet i ombyggnadsarbeten och ökning av antalet fritidshus kommer att ha alltför stor inverkan för att nolltillväxt skall vara möjlig.

Frågor om byggnadsnormer, energimätning m. m. har varit föremål för många remissinstansers uppmärksamhet. Energiberedskapsutredningen konstaterar att förbrukningsbegränsningar kan uppnås t. ex. genom användningsrestriktioner, sänkt rumstemperatur, varmvattenstopp m. m. Sådana åtgärder underlättas av en väl utvecklad mät- och styrteknik. Utredningen framhåller också att effektivare energihushållning kan uppnås genom ändrade normer och föreskrifter och understryker att regler för individuell energimätning bör övervägas. FoU-insatser bör göras beträffande värme- och varmvattenmätning samt möjlig anpassning hos olika hushållsgrupper till en ändrad inomhusmiljö genom exempelvis kallare varmvatten, mindre ventilation och belysning. HSB:s riksförbund ansluter sig till EPK:s påpekande att statliga och kommunala anvisningar och bestämmelser kraftigt styr byggnadernas utformning och framhåller att väsentliga energibesparingar säkerligen kan göras genom en översyn av dessa bestämmelser med inriktning på de driftekonomiska konsekvenserna av normerna. Förbundet framhåller även att tanken på att mar i samband med projekteringen även skall upprätta energibalanser för fastigheterna bör prövas ingående.

Hyresgästernas riksförbund berör frågan om taxor med riktat sparincitament och uttalar att man bestämt motsätter sig sådana. Förbundet anger att man av sociala skäl inte kan acceptera ett användande av konstlade energipriser som metod för ransonering av de enskilda konsu-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 168

menternas förbrukning. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag anför däremot att ifråga om de enskilda hushållens konsumtion av energi för uppvärmning, varmvatten, elström m.m. fordras en taxepolitik med starka incitament till ökad sparsamhet. Taxesystemet bör samtidigt ges en sådan konstruktion att boendekostnaderna så långt möjligt inte ökas påtagligt. LO anser att prishöjningar på energi eller andra sparåtgärder endast får användas om de kopplas med fördelningspolitiska åtgärder som kompenserar ekonomiskt eller på annat sätt svaga grupper.

ÖEF menar att det av EPK föreslagna FoU-stödet till lokalkomfortområdet är synnerligen angeläget, särskilt med hänsyn till de besparingseffekter som torde kunna nås på kort sikt. Styrelsen understryker behovet av en bred informationsverksamhet till allmänheten och fortlöpande utbildning av eldningsteknisk personal och fastighetsskötare och ifrågasätter om det av utredningen föreslagna stödet härför är tillräckligt. STU framhåller att lokalkomfortområdet tillsammans med det s. k. spillvärmeprogrammet utgör de områden där den svenska FoUinsatsen bör ha den högsta ambitionsnivån och bredden. Statens råd för byggnadsforskning och statens provningsanstalt betonar att det inom lokalkomfortområdet finns flera delområden där Sverige har sådan speciell vetenskaplig kompetens som enligt EPK:s uppfattning bör motivera särskilda forskningsinsatser.

Flera remissorgan verksamma inom området ansluter sig till EPK:s bedömning av totalt under den närmaste tioårsperioden erforderliga FoU-medel, men framhåller att en så snabb ökning av resurserna som EPK angivit inte är realistisk. Srarens institut för byggnadsforskning bedömer att eftersom tillgången på kvalificerade forskare är begränsad problem kan uppstå när det gäller att under de första åren effektivt utnyttja föreslagna resurser. Motsvarande uppfattning framförs av byggnadsstyrelsen, tekniska högskolan i Stockholm, statens planverk och VVS-tekniska föreningen. Statens råd för byggnadsforskning anger för budgetåren 1974/75—1977;78 de rimliga totala insatserna för energiinriktad byggnadsforskning till resp. 7, 17, 22 och 27 milj. kr.

Avvägningen mellan de av EPK föreslagna satsningar för delprogrammen Byggnaden resp. Installations- och apparatteknik (8 resp, 35 milj. kr. under de tre första åren) ifrågasätts av bl.a. statens provningsanstalt, som anger att de omvända förhållandena bättre skulle svara mot en samhällsriktig och energirationell satsning. Bostadsstyrelsen anser det angeläget att ökade resurser i första hand tilldelas FoU-arbete beträffande tillämpning av sådan teknik inom bostadssektorn som erfarenhetsmässigt bör leda till energibesparingar. Byggnadsstyrelsen beklagar att utredningen inte presenterat något FoU-program beträffande den byggda miljöns förhållande till naturomgivningen (byggnadsekologi) och inte heller något program för energifrågornas behandling i samband med planarbete.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 169

Klimathygien

Byggnadsstyrelsen framhåller att ett bättre underlag för riktlinjer och normer när det gäller klimathygien är av stor betydelse. Inte minst viktigt är att samspelet mellan olika klimatfaktorer klarläggs liksom dessas . betydelse för den totala upplevelsen av klimatet. Socialstyrelsen anser det angeläget påpeka att den biologiska variationen beträffande krav på olika inomhusklimatvariabler är stor och att andra förhållanden tycks gälla för t. ex. små barn, åldringar och vissa fysiskt handikappade än för

vuxna, ”friska” individer, för vilka de generella normerna hittills i regel

konstruerats. Civilförsvarsstyrelsen anför att den klimathygieniska forskningen utöver att ge underlag beträffande samspelet mellan psykologiska och fysiologiska komfortfaktorer i fred även bör kunna ge gränsvärden för den mänskliga prestationsförmågan om bostadsvärmen försvinner i krig.

Hyresgästernas riksförbund menar att normerna utformas under hänsynstagande till andra väsentliga mål än energipolitiska, t.ex. rimlig boendekostnad. Grunderna för utformning av byggbestämmelser och lå-

neregler kan naturligtvis inte ifrågasättas. Även om energipriserna hit-

tills har betraktats som låga, har uppvärmningskostnaderna ingalunda varit obetydliga för de totala boendekostnadernas storlek.

FOA tillstyrker det av EPK föreslagna programmet. Byggnadsstyrelsen påpekar att FoU-verksamhet som syftar till att sänka uteluftsflödena bör kompletteras med insatser ägnade åt radongasens inverkan på den nedre gränsen för uteluftsflödet i olika arbetsmiljöer och bostäder.

Byggnaden

I utredningen och expertmaterialet framhålls att stora mängder energi kan sparas genom tillvaratagande av solinstrålningens energiinnehåll för lokaluppvärmning. Byggnadsstyrelsen menar att det är viktigt att FoUinsatser avsätts för andra alternativa energikällor, som till acceptabla investeringskostnader och miljökonsekvenser kan ge tillskott till energiproduktionen. Forskningen kring solenergins tillvaratagande bör enligt styrelsens uppfattning speciellt inriktas på praktiska försök i experimenthus. Tekniska högskolan i Stockholm uttalar att det vid utnyttjande av solenergi för uppvärmning främst är två komponenter som behöver ägnas intresse, nämligen solfångaren och värmelagringsenheten. Statens provningsansialt menar att EPK har förbisett de betydande arbeten som f.n. pågår bl.a. i Förenta staterna för att i anslutning till eller som en del av byggnaden anordna ”solfångande lådor”. Anstalten framhåller vidare att med hänsyn til! de långa perioderna av mycket låg solintensitet (november —januari) är det särskilt angeläget att i Sverige sätta in arbete på sådan typ av lagringsmedier som kan utjämna underskottet under dessa perioder mot överskottet under andra delar av året. Prov-

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 170

ningsanstalten anser att större anslag bör ges för dessa uppgifter än vad EPN föresiagit.

Byggnadsstyrelsen anför att den som stor lokalförvaltare har särskilt intresse av att FoU-insatser görs för att minska energiåtgången i det befintliga byggnadsbeståndet. Detta bör också vara ett allmänt intresse eftersom dagens byggnadsbestånd länge kommer att ha dominerande inverkan på energiförbrukningen för lokalkomfort. Styrelsen stöder därför kommitténs betoning av vikten av FoU-insatser inom detta område och framhåller att det är nödvändigt att enkla och billiga kontrollmetoder utarbetas för att mäta värmeflöden genom byggnadsdelar samt att energifrågorna vid ombyggnad studeras. Styrelsen förordar att delprogrammet Byggnaden förstärks eventuellt på bekostnad av delprogrammet Klimathygien.

Installations- och apparatteknik

Svenska värmeverksföreningen instämmer i EPK:s påpekande att sys-

tem- och komponentutveckling för den del av fjärrvärmesystemen som

faller på den enskilda byggnaden är väsentlig. Det är dock enligt föreningens uppfattning inte givet att temperaturnivån i de använda systemen med nödvändighet kommer att väljas lägre än i de nuvarande fjärrvärmesystemen — det finns en rad faktorer som istället tyder på att temperaturen bör höjas. | | i .

Byggnadsstyrelsen bedömer att större FoU-insatser bör ägnas åt att utreda vad som egentligen är bra belysning och framhåller att vid besparingskampanjen under vintern 1973/74 belysningsstyrkorna i många fall sänktes högst väsentligt, något som av många individer i varje fall inte upplevdes som negativt.

Kommunförbundet noterar att Sverige av allt att döma under överskådlig tid kommer att få brottas med energiknapphet och att det därför är angeoläget att enerzgiforskningen inriktas på uppgiften att utveckla . lämpliga instrument för mätning av energi i detaljkonsumentledet. Sådana mätningar är av betydelse såväl för den enskildes ekonomiska intresse av att spara energi som för möjligheten att ransonera tillgången på energi i olika former.

Entreprenader

EPK:s förslag inom detta område har inte närmare kommenterats av remissinstanserna.

Systemfrågor jämte information och utbildning

Statens planverk betonar att kunskapen om det svenska byggnadsbeståndets fördelning på olika typer av byggnader, byggnadernas ålder, värmeisolering m. m. är bristfällig och att kunskapsbristerna är särskilt

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 171

stora då det gäller andra typer av byggnader än bostäder. Ökad kunskap i dessa frågor är cnligt verkets uppfattning nödvändig för en realistisk analys av energianvändningen och behövs också som underlag för bedömning av vilka åtgärder som är ägnade att åstadkomma en god energihushållning. Närmare studier av dessa frågor bör inledas skyndsamt.

Flera remissinstanser betonar speciellt vikten av informations- och utbildningsfrågor inom detta delprogram. Byggnadsstyrelsen anger att dess erfarenhet visar att stor energibesparing kan uppnås genom enbart information och utbildning beträffande intrimning och drift av anläggningar. Man pekar särskilt på vikten av ökade resurser för utbildning i fastighetsdrift. Även statens provningsanstalt understryker information och utbildning och hävdar att de av EPK föreslagna medlen under detta delprogram till övervägande del bör användas för dessa två ändamål. Anstalten framhåller att omfattande systemstudier och beräkningsmodeller är av underordnad betydelse och i sin tillämpning i avgörande grad beroende av bvyggnadsutförandet. :

S.3.8 Återvinning av energi i varor

Lantbrukshögskolan anför att den globala syn på världens livsmedelsförsörjning som nu alltmer tillämpas tycks medföra en omvärdering av den svenska odlingsmarken i riktning mot att i största möjliga utsträckning bevara den och förbättra dess produktivitet. Det blir härvid en angelägen uppgift att i största möjliga utsträckning återföra allt biologiskt avfall till marken och till det biologiska kretsloppet. På samma sätt menar högskolan att insikten om råvaruresursernas begränsning och vådan av att okontrollerat sprida olika element i naturen ökat kraven på avfallskontroll och återanvändning. Härav följer att det marginella encrgitillskott som EPK hänför till jordbruksavfall och liknande enligt högskolans uppfattning knappast får någon relevans i en energiprognos.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg framhåller att återvinning av vissa delar av hushållsavfall, t. ex. papper, metaller, glas etc. måste ingå som en väsentlig del av: en energibesparande politik; Försök härmed har utförts utomlands på olika ställen under en lång följd av år och fakulteten anser det vara en brist att erfarenheter som inhämtats vid : denna verksamhet inte redovisats av EPK. |

Svenska utvecklings AB menar att dét är värdefullt att EPK pekat på att olämpliga metallkombinationer försvårar återänvändning. FoU och försöksanläggningar för hantering av komplext metallskrot bör enligt bolaget ges avsevärt stöd och premiering av återvinningsvänliga produktkonstruktioner övervägas. |

Med hänsyn till återvinningens såväl energi- som miljömässiga betydelse förordar Chalmers tekniska högskola en fördubbling av det av EPK föreslagna beloppet, 3 milj. kr. per år. Även Kooperativa förbunder föreslår ökade medel för detta program.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 172

5.3.9 Allmänna energisystemstudier

Ett stort antal remissorgan, häribland RRV, samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg, Svenska utvecklings AB och TCO, uttalar sitt stöd för förslaget om ett särskilt program för allmänna energisystemstudier. Denna uppfattning delas även av IVA, UKA, tekniska fakulteten vid universitetet i Lund, CDL och VVS-tekniska föreningen, vilka alla förutser att högre anslag än vad EPK föreslagit torde komma att erfordras. Ökat anslag föreslås också av statens råd för byggnadsforskning.

FOA biträder i stort den inriktning EPK föreslagit för programmet men anser att kommittén inte tillräckligt betonat behovet av en stark koppling mellan detta program och tekniska systemstudier inom andra program, framför allt då delprogrammet Nya energisystem. Enligt UKAÄ:s uppfattning bör programmet få till uppgift att skapa underlag för de energipolitiska ställningstagandena och därmed också komma att bli vägledande för insatserna inom de andra programmen. Medicinska fakulteten vid karolinska institutet anser att en större andel av forskningsresurserna borde gå till utredningar av sådana samhällsstrukturer som skulle kunna minska det totala energibehovet, ett tema som bl.a. diskuteras i de idépromemorior som EPK utgivit. Svenska värmeverksföreningen finner det angeläget att jämförande studier med avseende på totalekonomi, kapitalbehov, utnyttjande av energiråvaror m. m. görs av samhällen med stort inslag av elanvändning resp. samhällen där det huvudsakliga uppvärmningsbehovet täcks av fjärrvärme. LO pekar på behovet av utveckling av metoder för att mäta samhällsekonomiska effekter av olika energialternativ.

Beträffande uppläggningen av arbetet inom programmet anger statens råd för samhällsforskning att den tanke som framskymtar i betänkandet, nämligen att hela anslaget under uppbyggnadsperioden skall avsättas för en enda förstudie, knappast är att förorda. Rådet anser det vara lämpligare att från början arbeta längs flera linjer. Rektorsämbetet vid universitetet i Siockholm föreslår att projektorganiserat samarbete mellan naturvetare, tekniker och samhällsvetare bör initieras och anger att sådana initiativ bör utgå från forskningsrådens samarbetsdelegation. Särskilda medel bör ställas till förfogande härför.

Statens råd för samhällsforskning och arbetsmarknadsstyrelsen ansluter sig till EPK:s förslag om en utbyggd informationsbas. Den sistnämnda anger att en prioritering därvid bör ske av sådan information som belyser olika energiförsörjningssystems effekter på sysselsättning och strukturutveckling.

Statens industriverk anger att jämförande studier av olika länders energiförsörjning borde kunna ge värdefull kunskap. Verket framhåller vidare behovet av ytterligare analyser av energins roll i samhällsekono-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 173

min, vilka enligt verkets uppfattning bör kunna användas i olika modeller eller systemstudier där energiförsörjningen ingår som en:större eller mindre del. Verket bedömer att dessa analyser inte torde inrymmas inom den angivna ramen för programmet Allmänna energisystemstudier. Eftersom de ger förutsättningarna för produktion och tillförsel av energi anser industriverket att de bör föras till programmet Energiproduktion.

5.3.10 Åtgärder utanför energiprogramkommitténs programram Behov av grundforskning, basresurser och utbildningsinsatser

Flertalet forskningsinriktade remissinstanser betonar i kraftfulla ordalag EPK:s uttalande att en satsning på ett mer långsiktigt FoOU-program för energiområdet oundgängligen måste vara förknippad med motsvarande satsning på en allmänt kunskapsutvidgande grundforskning. Statens råd för atomjorskning och statens naturvetenskapliga forskningsråd: framhåller att detta är en stark motivering för ökade anslag till råden. UKA framhåller att ett beslut om ökade insatser på energiforskning bör omfatta konkreta åtgärder för att bygga ut den långsiktigt inriktade naturvetenskapliga forskningen och framhåller särskilt behovet av forskning kring olika energiformers relativa miljöeffekter. Statens industriverk, som också betonar stödet till grundläggande forskning, framhåller att detta stöd bör ske i anslutning till annat forskningsstöd och att bidragsprövningen härvid bör ske med hänsyn till i första hand det enskilda projektets värde från tekniskt-naturvetenskapliga synpunkter.

Dessa bedömningar delas också av Vetenskapsakademien och av IVA. Den sistnämnda framhåller att det bl.a. erfordras forskning rörande dels energitillgången, dels ekologiska och globala effekter av energiutnyttjandet.

Universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå framhåller likaså tillsammans med Chalmers tekniska högskola behovet av ökade grundforskningsinsatser. Från universitetet i Uppsala föreslås att en expertgrupp från universitet och högskolor får komplettera energiprogramkommitténs arbete med en strukturering och bedömning av behovet av för energiforskningen nödvändig grundforskning. Rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm framhåller att en omedelbar satsning på ett energianknutet grundforskningsprogram är angelägen eftersom den mer långsiktiga energiforskningen sannolikt hotas mindre av brist på medel än av brist på kvalificerade forskare. Flera andra remissorgan, häribland Chalmers tekniska högskola, statens råd för samhällsforskning och universitetet i Göteborg framhåller att forskningspotentialen f. n. är relativt låg och behöver byggas upp genom särskilda utbildningsåtgärder inom universitet och högskolor.

Prop. 1975: 36 Bilaga 1 Industridepartementet 174

Några remissorgan söker uppskatta medelsbehovet för intensifierad grundforskning med anknytning till energiområdet. UKAÅ anger att storleksordningen 10—15 Zz av den totala årliga ökning som kommer att föreslås är rimlig. Medlen föreslås anvisade på sådant sätt att nuvarande bemyndiganden att inrätta extra forskartjänster kan utnyttjas. Samma bedömning anges av universitetet i Umeå. Statens naturvetenskapliga forskningsråd anger som riktvärde cirka 10 €6 av den totala FoU-insatsen att användas inom rådets verksamhetsfält och framhåller möjligheterna att inleda en förstärkt verksamhet inom området redan under budgetåret 1975/76 om erforderliga medel ställs till förfogande. Statens råd för atomforskning anmäler att en särskild arbetsgrupp tillsatts för att formulera ett handlingsprogram för energianknuten forskning av grundläggande karaktär och att man beräknar en erforderlig anslagsökning orm cirka 2 milj. kr. per år utöver bidragen till fusionsforskning.

Förutom ökade forskningsmedel påpekar flera remissorgan, däribland statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning, behovet av förstärkning av basresurserna vid universiteten och de tekniska bögskolorna. Vetenskapsakademien anger att detta behov måste tillgodoses utan att det går ut över annan väsentlig forskning och utbildning. Akademien framhåller att konkreta förslag borde ha framlagts av EPK och att det hade varit motiverat om den grundläggande forskningen hade behandlats såsom skett i avsnittet om fusionsforskning. Även tekniska fakulteten vid universitetet i Lund beklagar att EPK inte har funnit skäl att avge något förslag om förstärkning av den högre utbildningens och forskningens basresurser och hävdar att dessa bör anpassas till såväl undervisningsvolym som forskningsvolym. Vid fakulteten erforderlig förstärkning uppskattas till 5 milj. kr. per år. UKA anmäler att den basorganisation för energiforskning som nu finns är hårt ansträngd med brister i bandledarresurser och utrustning. För att de ökade resurser som föreslås för energiforskning skall kunna utnyttjas effektivt anser UKÄ det därför nödvändigt att snabba åtgärder vidtas för att basorganisationen ifråga om tjänster, lokaler och utrustning skall kunna byggas ut. Byggnadsstyrelsen anger att det torde få ankomma på Lup-organisationen att utarbeta lokalprogram och styrelsen förklarar sig också beredd att i lokalförsörjningsplaneringen i övrigt prioritera lokalfrågor för verksamhet inom energiområdet.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd framhåller att det är väsentligt att inom Sverige ha aktiva forskningsinstitutioner som upprätthåller en helt nödvändig kunskapsberedskap baserad på egen forskning, kombinerad med information om den internationella forskningen. Den omfattande internationella forskningens resultat kan ej utnyttjas för och anpassas till våra problemkomplex om vi inte har erforderlig kompetens uppbyggd gcnom egen forskning.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 175

Flera remissorgan betonar behovet av förstärkta utbildningsinsatser inom ercrgiområdet.

Statens institut för byggnadsforskning framhåller att det idag saknas energiteoretiker som behärskar både den tekniska och den ekonomiska sidan av energiproblematiken. FOA exemplifierar med att fysiker som läser förbränningslära saknar grundutbildning i tillämpliga kemiska ämnen medan kemisterna inte läser gasdynamik. Jernkontoret och tekniska högskolan i Stockholm framhåller behovet av högskoleutbildade energiingenjörer.

IVA framhåller vidare behovet av ökad forskarutbildning och föreslår att medel bör avsättas för inbjudan av utländska sakkunniga, för stipendier till yngre svenska forskare och ingenjörer för utlandsvistelser samt för ökad forskarutbildning. IVA anger dessutom att medel generellt bör avsättas för framtagande av sådan kunskap som kan användas i ett internationellt kunskapsutbyte.

UKA framhåller att erfarenheterna från senaste vinterns ”energikris” visar att mycket stora besparingar kan uppnås genom utbildning och information. En naturlig form för sådan utbildningsverksamhet på högskoleområdet är fort- och vidareutbildning. Ämbetet föreslår att av de medel som kommer att anvisas för insatser på energiområdet bör avsättas resurser för att inom ramen för fort- och vidareutbildningen vid teknisk fakultet genomföra ett utbildningsprogram för ingenjörer på olika nivåer med ansvar för energifrågor.

Flera remissinstanser, däribland universitetet i Göteborg framhåller beträffande tillgången på forskare och tekniker att huvuddelen av det skisserade FoU-programmet sannolikt måste komma att utföras vid helelter halvstatliga institutioner. Beträffande personalsituationen anförs att de enda betydand? tillgängliga personalresurserna i vårt land finns vid universiteten och de tekniska högskolorna och att vid dessa antalet forskare relativt snabbt kan ökas genom antagning av nya doktorander.

Behov av demonstrationsanläggningar

Tekniska högskolan i Stockholm framhåller att väsentligt för samtliga redovisade delområden är att ett kraftigt stöd ges till demonstrationsprojekt i vilka nya metoder, material och konstruktioner kan redovisas och där effekten och lönsamheten av olika energibesparande åtgärder kan åskådliggöras. Tekniska fakulteten vid universitetet i Lund betonar likaså behovet av att sådana anläggningar kommer till stånd i en betydligt större omfattning än vad som hittills varit fallet i Sverige. Fakulteten påpekar att sådana satsningar motiverar objektivt genomförda samt kritiskt granskade prestandabestämningar, arbetsuppgifter som universitets- och högskoleinstitutioner anges vara särskilt lämpade för.

Statens råd för byggnadsforskning bedömer värdet av prototyp- och demonstrationsanläggningar vara särskilt stort inom lokalkomfortomri-

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 176

det och studerar för närvarande frågan om pilot- och demonstrationsprojekt. Byggnadsstyrelsen uttalar stöd för EPK:s uppfattning om betydelsen av prototyper och demonstrationsanläggningar och anser att stora lokalhållare som stat, kommuner och landsting borde kunna medverka i en sådan försöksverksamhet genom att i produktionen föra in intressanta energibesparande åtgärder. I de fall sådana åtgärder i initialskeden medför högre investeringskostnader än normalt bör allmänna medel kunna satsas som subventionering så att den beräknade energibesparingen motsvarar den ökade investeringskostnadens andel i årskostnaden.

Övriga av remissinstanserna angivna behov Energilagring

IVA, statens planverk och Svenska utvecklings AB uttalar att större insatser bör ägnas forskning rörande möjligheterna att lagra energi under en längre tid. Lagringsmöjligheterna är av stor betydelse för möjligheterna att utnyttja bl. a. sol- och vindenergi.

Forskningsinformation m. m.

STU poängterar att många FoU-sätsningar tidigare inte kommit till användning bl. a. på grund av de låga energipriserna och att det därför är väsentligt att samtliga satsningar inom olika program innehåller en fas som innebär tillgodogörande av tidigare FoU-resultat.

Konsumentverket ifrågasätter om inte en satsning på forskning kring

information riktad till allmänheten om besparingsmöjligheter vore befogad med hänsyn till den relativt stora effekt som väl genomförda informationskampanjer kan ge. Man avser t. ex. undersökningar om kampanjuppläggning och forskning rörande metoder för mätning av kampanjernas effekt.

Provnings- och kontrollmetoder

Statens provningsanstalt framhåller att projekt för rationell energianvändning och energiutvinning förutsätter att kontroll- och provningsmetoderna starkt utvecklas. Bland behoven nämns förbättrad mätning av energiförbrukning, provningsmetoder för värmeförluster, metoder för funktionskontroll av eldstäder, ventilationssystem m. m., provningsmetoder för reglersystem osv. För verksamhet av detta slag bör anvisas 5 milj. kr. per år, framhåller anstalten.

5.3.11 Organisation av forskning och utveckling inom energiområdet

Många remissinstanser delar EPK:s uppfattning att en målmedveten och konsistent utveckling av energiförsörjningssystemet förutsätter samordning, analys och översikt av hela huvudprogrammet. Än klarare stöd

Prop, 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 177

uttalas för EPK:s slutsats att det inte torde vara lämpligt att samla beställaransvaret för FoU inom hela energiområdet till en organisation. Statskontoret erinrar om att bl.a. frågor om organisatoriska förändringar kommer att beröras av utredningen om STU:s organisation och verksamhetsformer och att forskningsorganisatoriska frågor vidare utreds av forskningsrådsutredningen. Mot denna bakgrund kan det finnas anledning att vänta med organisationsförändringar inom energiforskningsområdet.

FOA hävdar behovet av en förhållandevis decentraliserad beslutsstruktur vad gäller beställning och genomförande av enskilda projekt. Forskningsanstalten menar vidare att i det övergripande programansvaret för energiforskningen bör också ingå att verka för ett nära samspel mellan forskande organ, framför allt sådana med systeminriktat arbete, och planeringsansvariga instanser på olika nivåer så att forskningsinformation snabbt och effektivt kan föras in i planeringsarbetet. FOA betonar vidare det nödvändiga i att det övergripande programansvaret förenas med ett direkt beställaransvar för programmet Allmänna energisystemstudier. Anstalten finner att det är en brist att betänkandet inte innehåller någon sammanfattande analys av hur de föreslagna, starkt ökade insatserna för energiforskning skall fördelas på olika forskningsorgan och vilka prioriteringsproblem som härvid kan uppkomma. STU framhåller att behovet av samordning inte får bli ett självändamål. Enligt styrelsens uppfattning finns ett starkt behov av samordning vid tillskapandet av ett energipolitiskt program, medan samordning på FoUadministrerande och -genomförande nivåer huvudsakligen är ett informationsproblem. .

Statens vägverk framhåller att entydiga ansvarsförhållanden måste skapas inom varje program och delprogram och att en preliminär: lösning snarast bör åstadkommas. Universitetet i Göteborg, Chalmers tekniska högskola och IVA framhåller att aktuella anslagsbeviljande organ. (STU, statens råd för byggnadsforskning, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för atomforskning m. ft.) bör kunna tilldelas ... programansvar inom skilda områden och ges till uppgift att fördela medel inom ramen för ökade anslag. Tekniska högskolan i Stockholm anger ocksa att fördelningen av det framtida FoU-stödet i huvudsak bör ske genora de redan etablerade organisationerna för forsknings- och utvecklingsstöd. Särskilt stora och betydelsefulla forskningsprojekt föreslås inordnade direkt under industridepartementet. Högskolan anser sålunda inte att det är lämpligt att samla FoU-stödet för hela energiområdet inom ett nytt energiforskningsverk.

UKA ansluter sig närmast till förslaget om inrättande av en särskild energiforskningsnämnd med ansvar dels för programmet Allmänna enérgisystemstudier, dels för samordningen av de övriga programmen. Ämbcetet finnet att det vore olyckligt att som diskuteras i betänkandet 12 Riksdagen 1975.1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 178

lägga beställarfunktionen för allmänna energisystemstudier och för energiproduktionsforskning på en och samma organisation, eftersom riskerna för att energiproduktionssystemen blir styrande för utvecklingen därmed kvarstår. Skolöverstyrelsen uttalar att samordning av huvudprogrammet på statsmaktsnivå som kommittén föreslagit bör åvila industridepartementet. Huvudman för systemanalys och systeminriktad FoU bör vara en energiforskningsnämnd, vars sekretariat inordnas i STU.

Försvarets forskningsanstalt framhåller betydelsen ur avvägnings- och genomförandesynpunkt av att forskning kring säkerhetsfrågor och miljöfrågor förknippade med såväl kärnkraft som andra energiformer på sikt inordnas i huvudprogrammet Energiforskning även om dessa uppgifter formellt fallit utanför EPK:s uppdrag.

Beträffande ansvar för programmet Lokalkomfort — boende och arbetsmiljö hävdar byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, HSB:s riksförbund och VVS-tekniska föreningen att detta bör läggas på statens råd för byggnadsforskning. Bostadsstyrelsen framhåller att det blir av stor betydelse för energiförsörjningspotentialen i framtiden att nu pågående verksamhetsprogram med anknytning till energifrågor effektivt fullföljs inom ramen för kontinuitet i utvecklingsarbetet. Statens råd för byggnadsforskning anmäler att man som EPK angivit är berett att ta ansvar för detta program, vilket dock förutsätter bl. a. att rådet får befogenheter att till industriell produktutveckling utge stöd som inte är förenat med krav på offentliggörande. Vidare måste personella förstärkningar tillföras rådet.

I frågan om ansvar för programmet Energianvändning för transporter och samfärdsel är remissorganens uppfattningar delade. Transportforskningsdelegationen anger att dess arbetsområde främst rör frågor om översiktlig teknisk och ekonomisk värdering av transportsystem samt metoder för denna värdering. Tekniskt inriktad energiforskning med tillämpning inom transportområdet, t. ex. utveckling av motorer med högre verkningsgrad och elbilar, finansieras normalt inte av delegationen. Med hänvisning till EPK:s påpekande om behovet av ett entydigt ansvarsförhållande mellan bl.a. transportforskningsdelegationen och STU menar delegationen att hittillsvarande erfarenheter inte givit anledning till diskussion av nuvarande organisations ändamålsenlighet eller ifrågasättande av rådande ansvarsförhållande. De ansvarsområden som anges i författningar och som utvecklats i praxis är enligt delegationens uppfattning tillräckliga.

Trafikpolitiska utredningen framhåller betydelsen av att energiforskningen inom transportområdet samordnas med den allmänna transportforskningen eftersom i stort sett samma målsättning gäller. Av detta skäl bör transportforskningsdelegationen vara ansvarig för den systeminriktade forskningen. Den komponentorienterade forskningen anges av utredningen vara klart avgränsad från den systemorienterade och med för-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 179

del kunna handhas av STU. Sveriges Redareförening anser att transportnämnden bör ges i uppdrag att koordinera forskningsarbetet inom programmet Energianvändning för transporter och samfärdsel.

Lantbrukshögskolan hävdar att det naturliga programansvariga organet för delprogrammet Jord- och skogsbruk torde vara statens råd för skogs- och jordbruksforskning. Härvid bör dock enligt högskolans uppfattning uppställas krav på utarbetande av ett program där pågående forskning på de olika delområdena samordnas och integreras med. .nya.forskningsuppgifter.

Statens strålskyddsinstitut, som är representerat i delegationen för forskning rörande kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor (Kärnsäkforsk) konstaterar att denna delegation är ett tillfälligt organ vars uppgifter kan beräknas till en del övertas av statens kärnkraftinspektion men att den del av delegationens verksamhet som omfattar strålskyddsfrågor inte på motsvarande sätt har naturlig hemvist. Med hänsyn härtill är det enligt institutets uppfattning angeläget att den utredning som för närvarande verkställs beträffande strålskyddsinstitutet inom statskontoret tar ställning till om det inte behövs en särskild forskningsnämnd också för dessa frågor.

5.4 Departementspromemoria angående organisation av forskning och utveckling inom energiområdet

För att komplettera det underlag som EPK lagt fram utarbetades inom industridepartementet promemorian (Ds I 1974: 10) Organisation av forskning och utveckling inom energiområdet. Promemorian utgår från den allmänna uppläggningen av EPK:s program utan att därför ställning tas till de konkreta förslag som läggs fram i betänkandet.

Promemorian innehåller vissa förslag till organisatoriska och finansiella åtgärder även angående FoU rörande kärnkraftens säkerhetsfrågor. Detta senare behandlades inte av EPK.

De organisatoriska överväganden och förslag som promemorian innehåller läggs fram mot bakgrund av en redogörelse för nuvarande FoUorganisation och verksamhet inom energiområdet.

5.4.1 Promemorians allmänna överväganden

FoU inom energiområdet behövs för att samhället främst på lång sikt skall kunna öka och säkra tillgången på energi och uppnå en effektiv energianvändning. En samlad långsiktig planering behövs av flera skäl. Statsmakternas krav på energipolitisk handlingsfrihet gör en sådan planering nödvändig. Den behövs också för att insatserna skall kunna bedrivas målmedvetet och genomföras effektivt. Vidare behövs en ökad samordning av det FoU-arbete som redan bedrivs.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 180

De krav på samordning som EPK identifierat, den slutsats som kommittén dragit om nödvändigheten av att analys, planering och uppföljning kan ske i ett sammanhang och den programstruktur och fördelning . på befintliga organ som kommittén angivit är utgångspunkterna för de i promemorian redovisade fortsatta övervägandena, Det konstateras härvid att de organisatoriska resurser som redan finns bör utnyttjas så effektivt som möjligt. En organisatorisk samordning av de organ som utför FoU inom energiområdet är dock inte möjlig. Genom att göra skillnad mellan rollerna som beställare av forskning och utveckling å den ena sidan och utförare å den andra kan man emellertid åstadkomma ett system som kan fungera tillfredsställande även då flera samhällssektorer ställer krav på samma utförande organs resurser och prestationer.

Genom att på det sätt som EPK angett fördela verksamheten på ctt antal program och genom att utse ansvariga organ som beställare för de olika programmen kan kraven på samordning och effektivitet inom varje program tillgodoses. De programansvariga organen kan genom att . systematiskt lägga ut beställningar se till att behövliga initiativ tas, att dubbelarbete undviks, att önskvärt samarbete mellan de olika utförande organen kommer till stånd och att behövlig uppföljning av arbetet sker.

Utgångspunkt för organisationsförslaget är vidare antagandet om ett treårigt program för forskning och utveckling inom energiområdet fr. o. m. budgetåret 1975/76. Vad som därefter kommer att gälla kan, enligt promemorian, inte bedömas nu. Erfarenheterna från treårsperio-

den får bl. a. bli avgörande härför. | |

I promemorian anges att ett planeringssystem bör utformas främst för att ge statsmakterna beslutsunderlag rörande inriktning och dimensionering av FoU inom energiområdet såväl under den första treårsperioden som för tiden därefter. Planeringssystemet bör byggas upp på den av EPK föreslagna programstrukturen eller liknande programstruktur.

En konsekvens av att befintliga organ på beställningsnivån utnyttjas är att samordningen mellan programmen och den övergripande planeringen och uppföljningen inte kan läggas på något av de programansvariga organen. Frågor rörande resurstilldelning liksom den slutliga avvägningen mellan olika program och vissa delprogram bör som hittills beredas inom regeringens kansli. Överväganden av detta slag bör baseras på en övergripande analys och uppföljning.

Något befintligt organ som är lämpat att ta ansvaret för denna övergripande analys och uppföljning finns f.n. inte. Ett särskilt organ, en delegation för energiforskning, föreslås därför bli inrättat. Förutom -att förse regeringen med planerings- och beslutsunderlag bör delegationen genom löpande samråd med berörda myndigheter identifiera behov av samordning och verka för att de tillgodoses. En väsentlig uppgift bör även vara att bevaka möjligheterna till internationellt samarbete. Inom

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet = ' 181

industridepartementet handläggs f.n. såväl de energipolitiska frågorna som frågor rörande teknisk forskning och utveckling. Delegåtionen bör därför knytas till industridepartementet.

5.4.2 DBelegationens uppgifter och organisation

Delegationens första huvuduppgift bör enligt promemorian vara att med utgångspunkt i en fortlöpande uppföljning och utvärdering svara för att underlag för planering i ett mera långsiktigt perspektiv tas fram. Underlaget bör bl. a. göra det möjligt för statsmakterna att innan den antagna treårsperioden löper ut besluta om omfattning och inriktning av därefter följande FoU-program på energiområdet.

Delegationens andra huvuduppgift bör vara att följa upp, analysera och utvärdera FoU-program som genomförts, pågår eller beslutats. I denna uppgift ingår också att genom samråd verka för att samordnings- ' behov tillgodoses samt att bevaka möjligheter till nordiskt och övrigt internationellt FoU-samarbete och verka för att dessa möjligheter på ett systematiskt sätt tas till vara av FoU-beställande 'och FoU-utförande organ. | : :

Till de båda huvuduppgifterna bör höra att årligen i anslutning till förberedelserna för nästkommande budgetproposition "avge remissyttrande till regeringen över programansvariga organs anslagsframställningar och att i övrigt. bereda uppkommande frågor rörande FoU inom energiområdet åt regeringen. |

Båda dessa huvuduppgifter för delegationen innebär eller förutsätter analyser och studier av allmän karaktär rörande energisystem i vid bemärkelse. Studier av detta slag bedrivs för närvarande i mycket begränsad omfattning. I EPK:s förslag ingår ett program för allmänna energisystemstudier, där en tvåårig förstudie föreslås. Kommittén har i tilläggsdirektiv fått i uppdrag att som underlag för regeringens ställningstagande utarbeta förslag till en plan för en sådan förstudie. Ansvaret för en eventuell förstudie av detta slag bör mot bakgrund av vad som nyss anförts knytas till delegationen. |

Delegationen föreslås besfå av ca tio ledamöter. Däribland bör finnas företrädare för politiska partier, vissa myndigheter, LO, TCO, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Till delegationen bör som experter knytas företrädare för bl. a. transportforskningsdelegationen, universitets- och högskoleväsendet, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, statens råd för byggnadsforskning, den i promemorian föreslagna nyinrättade nämnden för energiproduktionsforskning samt STU.

Innan närmare erfarenheter erhållits av samordnings- och planeringssystemet bör delegationen inte ges permanent karaktär utan i stället organiseras i form av en kommitté. Delegationen bör ha egna kvalificcrade sekretariatsresurser för sina båda huvuduppgifter samt för sam-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 182

manhållning av analys- och studieverksamhet. Den bör vidare ha möjlighet att i erforderlig omfattning anlita särskild expertis och att lägga ut uppdrag.

5.4.3 Programansvariga organ

Ansvaret som beställare bör enligt promemorian i första hand läggas på befintliga organ. Detta innebär att programansvaret för Lokalkomfort — boende och arbetsmiljö bör läggas på byggforskningsrådet. Ansvaret för programmet Energianvändning i transporter och samfärdsel bör kunna läggas på transportforskningsdelegationen. Den mer komponentorienterade verksamheten inom programmet bör bedrivas i samarbete med STU. Programmen Energianvändning i industriella processer och Återvinning av energikrävande varor faller naturligt inom STU:s verksamhetsområde. Programansvaret bör därför läggas på STU.

Övervägande skäl talar för att ett särskilt organ bör inrättas för programmet Energiproduktion. Organet bör lämpligen kallas nämnden för energiproduktionsforskning. Det bör t. v. kunna ankomma på regeringen att besluta rörande vissa delar av programmet. Detta kan bl. a. gälla vissa beställningar hos AB Atomenergi. Nämnden bör i de delar av programmet där regeringen förbehållit sig beslutanderätten ha en rådgivande ställning och yttra sig över anslagsäskanden. På sikt bör ifrågavarande delar av programansvaret delegeras till nämnden, sedan tillräcklig erfarenhet av systemet vunnits och nämnden fått erforderlig kompetens.

Nämnden bör bestå av ca tio ledamöter, vilka förordnas av regeringen. I nämnden bör ingå generaldirektören och chefen för statens industriverk, ordförande, samt företrädare för överstyrelsen för ekonomiskt försvar, CDL, Värmeverksföreningen, IVA, Svenska kommunförbundet, Svenska petroleum institutet, Sveriges industriförbund, LO och TCO. De resurser som nämnden kan komma att behöva för sin verksamhet bör finnas inom industriverket.

Promemorian behandlar vissa frågor rörande AB Atomenergi med utgångspunkt från att AB Atomenergi i dag i viss utsträckning fungerar både som beställare och utförare av FoU inom energiområdet. Bolaget har aktuvaliserat frågan om ett särskiljande av statens roller som ägare resp. programfinansiär i en skrivelse rörande bolagets finansiering och ekonomiska målsättning i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1975/76. De organisationsförändringar som föreslagits öppnar möjligheten att lägga beställaransvaret för betydande delar av AB Atomenergis verksamhet på den föreslagna nämnden för energiproduktionsforskning.

Under senare år har AB Atomenergi vidgat sitt verksamhetsområde till att även avse utnyttjande av spillvärme från kraftverk och industriella processer. Bolaget har med sina resurser i form av utrustning och kunnande förutsättningar att bedriva verksamhet inom flera av de pro-

gram som EPK föreslagit. Om de beställande organen i framtiden i större omfattning kommer att lägga uppdrag på bolaget inom områden utanför det nukleära kan det, enligt promemorian, bli aktuellt med ändring i bolagsordningen bl. a. med avseende på bolagets ändamål och namn.

5.4.4 Programansvar för kärnsäkerhetsforskningen

Statens kärnkraftinspektion bör enligt promemorian ha det samlade programansvaret för sådan forskning och utveckling som rör säkerheten för driftpersonalen och tredje man vid de kärnkraftanläggningar som är under uppförande eller i drift. I betydande utsträckning bör detta ansvar också innefatta projektansvar, dvs styrning och beställning av enskilda forskningsuppdrag. Kärnkraftinspektionen måste härvid ha möjlighet att lägga uppdragen där det enligt inspektionens bedömning är mest lämpligt.

Kärnsäkforsk ansvarar för ett särskilt program för forskning och utveckling avseende kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor. Största delen av detta arbete åligger det kärnkraftinspektionen att initiera. Resultaten av verksamheten ställs fortlöpande till inspektionens förfogande. Utförandet av programmet sker huvudsakligen vid AB Atomenergi. En följd av att programansvaret för forskningen rörande kärnkraftens säkerhetsfrågor samlas hos kärnkraftinspektionen är att ansvaret för större delen av det forskningsprogram som f.n. vilar på Kärnsäkforsk bör föras över till kärnkraftinspektionen. Viss forskning, t. ex. radioekologiska undersökningar, som nu utförs inom Kärnsäkforsk, hör snarast samman med verksamheten inom statens strålskyddsinstitut. Eftersom verksamheten inom institutet f.n. utreds kan det under ett övergångsskede vara lämpligt att även detta arbete förs till inspektionen. De arbeten inom Kärnsäkforsk som faller inom kärnkraftinspektionens arbetsområde och ansvar föreslås bli överförda dit den 1 juli 1975. För att underlätta kontinuiteten i arbetet föreslås dock Kärnsäkforsk som organisattion kvarstå fram till den 31 december 1975.

Kostnaderna för Kärnsäkforsks verksamhet bestrids nu av kraftföretag genom frivilliga bidrag som fördelas mellan företagen i förhållande till den installerade effekten hos kärnkraftaggregaten. Starka skäl talar för att kraftindustrin i fortsättningen bör svara för kostnaderna för hela den del av kärnsäkerhetsforskningen som faller inom kärnkraftinspektionens programansvar. Forskningen inom inspektionens programansvar bör finansieras med avgifter som utgår årligen med lika stora belopp per aggregat oavsett effekten. Denna avgift skall gälla kärnkraftaggregat för vilka koncession beviljats. Kärnsäkforsk har lämnat förslag till program för åren 1975 och 1976. Förslaget ger underlag för en beräkning av kostnaderna för vad som erfordras under den närmaste tiden.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 184

Den sikerhetsforskning som nu bedrivs inom kärnkraftområdet kan som nämnts uppdelas på flera intressentområden. Viss del av verksamheten bör till kärnkraftinspektionens arbetsområde, andra delar är främst av betydelse för kraftföretagen eller reaktortillverkarna, medan ytterligare en del är av allmän långsiktig karaktär och därför av mer allmänt värde för flera intressenter. Om huvuddelen av Kärnsäkforsks verksamhet skall övertas av kärnkraftinspektionen, bör detta ha till följd

att ansvaret för det f.n. statsfinansierade kärnsäkerhetsprogrammet

förs över till de olika intressentgrupperna. Den del som mera direkt kan

hänföras till kärnkraftinspektionens verksamhetsområde förs dit och fi-

nansieras på samma sätt som inspektionens övriga forskningsverksam-

het. De mera långsiktiga arbetena som huvudsakligen bedrivs av energi-

politiska skäl bör falla inom ramen för programmet för energiforskning

och finansieras i enlighet härmed, Finansiering av produktutveckling

inom kärnsäkerhetsområdet bör i princip ombesörjas av kraftföretagen och rcaktortillverkarna.

I Aka-utredningens uppdrag ingår att överväga vilken FoU som behövs rörande hantering och förvaring av radioaktivt avfall och under vilka organisatoriska former dessa insatser skall göras. Överväganden rörande organisation får därför anstå i avvaktan på utredningens förslag.

5.5¶Remissyttranden beträffande promemorian Organisation av forskning och utveckling inom energiområdet |

Promemorian har i sina huvuddrag bemötts positivt av flertalet re-

missinstanser. Den strävan att renodla de FoU-beställande resp. FoUutförande funktionerna som promemorian ger uttryck för har vunnit anslutning från bl. a. statskontoret, RRV, UKA, STU, Centralorganisationen SACO/SR och Sveriges Civilingenjörsförbund CF-STF.

S.S] Delegationen för energiforskning

Förslaget att inrätta ett särskilt organ för planering av energi-FoU i ett långsiktigt perspektiv och. med uppgift att följa upp, analysera och utvärdera FoU-program tillstyrks av flertalet remissinstanser, häribland statskontoret, RRV, UKA, ÖEF, statens industriverk, STU, statens vat-

tenfallsverk, AB Atomenergi, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och TCO. |

Industriverket framhåller att statens verksamhet på energiområdet f.n. är organisatoriskt splittrad: och delar promemorians uppfattning att organisationen bör förstärkas för att säkra samordningen av programmen och inordna dessa i ett näringspolitiskt sammanhang. Verket menar att en delegation för energiforskning synes ändamålsenlig och framhåller

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 185:

att den bör ha anknytning till en myndighet med såväl näringspolitisk som energipolitisk inriktning. Sratens vattenfallsverk ser den föreslagna delegationen som ett forum för att bevaka den samhälleliga styrningen och samordningen på området. Verket vitsordar behovet av sådan styrning och samordning och tillstyrker förslaget. AB Atomenergi noterar med tillfredsställelse förslaget om ett samordningsorgan med ansvår . för avvägningen mellan olika FoU-områden inför statsmakternas ställningstaganden. Bolaget bedömer att förutsättningar föreligger för att den föreslagna delegationen för energiforskning skall kunna fungera tillfredsställande såsom ett regeringens remissorgan med brett förankrad representation och med uppgift att på ett övergripande plan uttala sig om hos programansvariga organ analyserade. och beredda forskningsplaner. .

Forskningsrådsutredningen vitsordar behovet. av överblick och samplanering och vill därför inte. resa invändningar mot att den föreslagna. delegationen inrättas. Utredningen framhåller emellertid att betydande delar av det av EPK föreslagna forskningsprogrammet också ligger inom forskningsrådens under utbildningsdepartementet område och att det därför är anegläget att berörda forskningsråd nära knyts till den föreslagna delegationen. |

IVA menar att ett sammanhållande organ med de i promemorian angivna arbetsuppgifterna för framtiden kan visa sig vara motiverat men ser samtidigt vissa svårigheter i förhållande till samordningen med. redan befintliga eller planerade organ. Akademien välkomnar därför förslaget om att delegationen skall organiseras i form av en kommitté så att närmare erfarenheter kan vinnas innan. den permanentas. Akademien anser vidare att andra former än den nu föreslagna på längre sikt bör övervägas för planeringen på energiområdet.

Sveriges industriförbund framhåller att det är uppenbart att staten av planeringsskäl måste ha en god överblick över hela energiområdet, att som en del av energipolitiken måste ingå ett FoU-program på tillräckligt lång sikt och att resurser krävs för att detta program skall kunna hållas aktuellt. Förbundet tror att den föreslagna delegationen kan bidra till att fylla dessa behov och tillstyrker att den inrättas. Industri- : förbundet påpekar därutöver att en betydande det av all FoU på energi- . området utförs inom industriföretagen utan statens medverkan. Detta talar enligt förbundet ytterligare för att i delegationen bör utnyttjas teknisk expertis från företagen så att den statsstödda forskningen. kan komplettera och dra nytta av detta industrins egna arbete. Industriförbundet, liksom även LO, framhåller vidare att risken för kompetenskonflikter mellan den föreslagna delegationen och existerande organ underskattas i promemorian och anser.att frågan på nytt bör analyseras på basis av svaren från berörda remissinstanser.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 186

TCO framhåller att det med tanke på den stora och växande betydelse som energiforskningen har är angeläget att delegationen verkligen ges den breda sammansättning som föreslagits, dvs. med representation både från de politiska partierna och de stora intresseorganisationerna. Statskontoret framhåller att den prognosverksamhet inom energiområdet som påbörjats av EPU nu fortsätter inom statens industriverk och att detta verk således redan har ansvar för att visst planeringsunderlag inom energiområdet tas fram. Med hänsyn härtill anser statskontoret att industriverket bör vara företrätt i delegationen. Önskemål om representation i den föreslagna delegationen framförs i övrigt av ÖEF, statens råd för byggnadsforskning, statens vattenfallsverk, IVA, Svenska petroleum institutet och Centralorganisationen SACOJSR.

IVA ifrågasätter den föreslagna benämningen ”delegation” med hänsyn till att denna i andra sammanhang synes avse ett organ med beviljande karaktär. Enligt gängse nomenklatur och efter jämförelse med andra liknande organ föreslår akademien att det samordnande organet ges namnet ”energiforskningsberedningen”.

5.5.2 Programansvariga organ Allmänna energisystemstudier

Promemorians förslag att programansvaret för Allmänna energisystemstudier skall läggas på delegationen för energiforskning tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser, däribland UKA, statens råd för byggnadsforskning, statens industriverk, STU, statens vattenfallsverk och Svenska värmeverksföreningen. RRV menar att, med hänsyn till programmets karaktär, det är naturligt att delegationen blir programansvarigt organ.

Forskningsrådsutredningen konstaterar att till programmet Allmänna energisystemstudier hör bl. a. forskning med ekonomisk, samhällsvetenskaplig och beteendevetenskaplig inriktning. Uppgifter av dessa 'slag ligger i särskilt hög grad inom forskningsrådsorganisationens kompetensområde och har samtidigt en klar framtidsinriktning. Utredningen menar att ett sammanförande av programansvar för viss energiforskning och ett allmänt samordningsansvar för övrig energiforskning inte synes självklart lämpligt och vill peka på den möjlighet som, i avvaktan på en ny rådsorganisation, erbjuder sig i den till forskningsrådsorganisationen knutna samarbetskommittén för långsiktsmotiverad forskning. Enligt utredningens uppfattning kan denna kommitté väl tänkas fungera som beställare av allmänna energisystemstudier.

AB Atomenergi menar att energiforskningsdelegationens ansvar i första hand bör avse att initiera erforderliga övergripande studier samt utvärdering och sammanvägning av de framkomna resultaten. Bolaget

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 187

framhålier att systemstudier betr. olika delar av energiområdet redan bedrivs hos olika myndigheter, FoU-organ och andra organisationer. De kompletteringsbehov som identifieras bör kunna tillgodoses genom att ett förslags- och utförandeansvar kanaliseras till statens industriverk, där sådan verksamhet bör pågå i anslutning till den prognosverksamhet som åvilar verket.

IVA invänder mot promemorians förslag att lägga programansvaret på delegationen för energiforskning att de programansvariga myndigheterna därvid inte samlas på samma myndighetsnivå. Det vore enligt akademiens uppfattning bättre att en existerande myndighet med uppdrag att utföra liknande studier tilldelades dessa uppgifter. Akademien: föreslår energibyrån vid statens industriverk.

Energiproduktion

Remissopinionen beträffande förslaget att ett särskilt organ, nämnden för energiproduktionsforskning, skall ges ansvaret för programmet Energiproduktion är mycket splittrad. Ett antal remissinstanser tillstyrker uttryckligen förslaget eller lämnar det utan erinran. Till denna grupp hör bl. a. UKAÅ, statens industriverk, statens vattenfallsverk, AB Atomenergi, Centralorganisationen SACO/SR och TCO. Viss tveksamhet uttalas av bl. a. RRV och forskningsrådsutredningen. Avstyrkanden eller i huvudsak kritiska yttranden har avgivits av bl. a. statskontoret, statens råd för byggnadsforskning, STU och IVA. '

Svenska kraftverksföreningen framhåller att även om det bland befintliga statliga nämnder och organ borde finnas något som vore lämpat att anförtros energiproduktionsforskningen vill föreningen inte motsätta sig inrättandet av den nya nämnden. Föreningen anser dock att kraftindustrin bör få två delegater i nämnden så att både vattenfallsverket och den icke-statliga kraftindustrin blir -representerade. .

Statens vattenfallsverk tillstyrker att en nämnd för energiproduktionsforskning inrättas men anser att samhällets kontroll och styrning inom området borde kunna utövas av delegationen för energiforskning. Nämndens sammansättning bör därför vara likartad med programansvariga organs sammansättning inom andra områden. Vattenfallsverket framhåller att industrins tekniska kunnande och kunskap om marknadsförhållanden bör utnyttjas och att branschrepresentanter från industriell verksamhet därför bör ingå i nämnden.

Cenralorganisationen SACOJSR tillstyrker att nämnden inrättas men ifrågasätter det ändamålsenliga i att också på denna nivå ha ett inslag av representation för allmänna intressen.

Statens industriverk tillstyrker mot bakgrund av behovet av förbättrad programsamordning och samordning av energipolitiken med mäålsättningar inom andra samhällsområden att den föreslagna nämnden in-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 188

rättas. UKA framhåller att beställarfunktionen för energiproduktionsforskning bör uppdras åt ett särskilt organ och menar att nämnden för energiproduktionsforskning bör få i huvudsak de uppgifter och den organisation som föreslagits.

Statskontoret anser att den grundprincip som: varit utgångspunkten för promemorian, nämligen att den befintliga FoU-beställarorganisationen så långt som möjligt bör utnyttjas, tillgodoses bäst om programansvaret för delprogrammet Energiproduktion läggs på ett redan existerande organ. förslagsvis statens. industriverk.' :

RRV anger med hänvisning till att STU:s verksamhet inom behovsområdet Energiteknik till stor del avser energiproduktion att det finns anledning överväga om STU kan bli programansvarigt organ för energiproduktionstorskning. Statens råd för byggnadsforskning förordar att programansvaret knyts till STU. Man framhåller att uppbyggnaden av en helt ny forskningsadministration tar avsevärd tid och medför risker för forskningens effektivitet. Rådet framhåller även att den föreslagna nämnden med anknytning till industriverket skulle innebära att rådets kontaktnät med olika forskningsorgan ytterligare komplicerades. :

STU framhåller att de uppgifter som givits STU framförts i departementspromemorian även för den föreslagna nämndén för energiproduktionsforskning. Styrelsen framhåller att de 'resurser som ' behövs för verksamheten finns inom STU, att STU har tillgång till en inarbetad organisation och att ansvaret för programmet Energiproduktionsforskning bör läggas på STU. Om emellertid en nämnd. för energiproduktionsforskning inrättas vid statens industriverk framhåller: STU betydelsen av att samverkan med STU stärks. Det framstår enligt. styrelsen > ' som uppenbart att denna behöver företrädas i nämnden.

Sveriges industriförbund anser att beställarfunktionen för energiproduktionsforskningen bör kunna handhas av STU. Motsvarande uppfattning framförs även av Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska petroleum institutet och Svenska elverksföreningen. I produktionsfrågor bör man emellertid enligt industriförbundet överväga att bredda den vid STU inrättade energitekniska nämndens kompetens. med ledamöter från t. ex. statens industriverk, CDL m. fl. |

IVA noterar att STU redan idag har ett visst programansvar för energiproduktionsforskning, att det ej framgår av promemorian hur detta programansvar skulle påverkas men att STU ej heller fortsättningsvis avses få ansvaret för fördelningen av resurser mellan kärnkraft och andra energikällor. Det bör enligt promemorian tills vidare ankomma på regeringen att besluta bl. a. rörande vissa FoU-beställningar hos AB Atomenergi. Akademien menar därför att STU lika väl som nämnden kan vara programansvarig för övriga delar av programmet. Den delegering som på längre sikt bör göras av programansvaret för kärnkraft-FoU bör enligt akademien lika väl kunna ske till STU.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 189

Energianvändning för transporter och samfärdsel .

I promemorian anges att programansvaret bör kunna läggas på transportforskningsdelegationen. — Transportforskningsdelegationen menar : dock att ansvaret för delprogrammen Drivsystem och Skeppsreaktorer såsom EPK föreslagit bör ligga på STU, där kompetens och resurser för administration av denna typ av forskning finns. Delegationen framhåller att hittillsvarande erfarenheter inte har givit anledning till ifrågasättande av rådande ansvarsfördelning och kompetensområden mellan denna och STU. Enligt delegationens mening bör dess program- och beställaransvar således endast omfatta delprogrammet. Transportsystem. STU framhåller att det finns etablerade samarbetsformer mellan STU och transportforskningsdelegationen och att programuppgifterna även: i fortsättningen bör fördelas efter denna modell.

Energianvändning för lokalkomfort

För programmet Energianvändning för lokalkomfort — boende och arbetsmiljö föreslås i departementspromemorian att statens: råd för byggnadsforskning skall vara programansvarigt organ. :

RRV framhåller att det med hänsyn till nuvarande gränsdragning mellan STU:s och byggforskningsrådets: ansvarsområden samt med hänsyn till STU:s kompetens och kontaktnät inom teknisk utveckling finns anledning att göra en uppdelning av programansvaret på det sätt som i: promemorian skisserats inom transportområdet. Den mer komponentinriktade verksamheten, speciellt delprogrammet Installations- och apparatteknik, bör bedrivas i samarbete med STU.

Statens råd för byggnadsforskning framhåller att rådet är berett alt ta det ansvar som föreslagits, men att detta förutsätter dels att rådet. får befogenhet att till industriell produktutveckling utge stöd som ej är förenat med krav på offentliggörande, dels att personella förstärkningar tillförs rådets egen organisation.

STU menar att samarbetet mellan STU och byggforskningsrådet fungerar utmärkt och att de båda organisationerna kompletterar varandra på ctt tillfredsställande sätt. STU anger vissa kompetensskillnader : mellan de båda organen, vilka enligt STU:s uppfattning utgör ett väsentligt hinder för att lägga hela programansvaret på endera av dessa myndigheter. Särskilt framhåller STU sin egen tillgång till goda industriella kontakter i förening med goda sekretessmöjligheter, den breda erfarenheten av industriellt utvecklingsarbete och möjligheten att träffa ”kommersiella” avtal om FoU-satsningar.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 190

5.5.3 Programansvar för kärnsäkerhetsforskningen

Promemorians förslag tas upp bara av ett begränsat antal remissinstanser och i flera fall behandlas härvid bara vissa delar av förslaget.

Aka-utredningen anser det riktigt att kärnkraftinspektionen tilldelas ett huvudansvar för stora delar av forskningen kring kärnkraftens säkerhetsfrågor men erinrar samtidigt om det ansvar som statens strålskyddsinstitut har för strålskyddsfrågor på energiområdet. .Några remissinstanser anför att man inte har någon erinran mot promemorians organisationsförslag. Till dessa hör UKÄA och statens vattenfallsverk. IVA ser det som positivt att ansvaret för kärnsäkerhetsforskningen läggs på den inspekterande myndigheten och tillstyrker förslaget.

Kärnsäkforsk framhåller att vad beträffar det framtida programansvaret för de totala FoU-insatserna inom kärnkraftens säkerhets- och miljöområde synes man ha att välja mellan ett bibehållande av Kärnsäkforsk i mer eller mindre oförändrad form eller att skapa ett eller flera nya organ. Delegationen framhåller att flera skäl talar för ett bibehållande av ett från statens kärnkraftinspektion fristående organ. FoU-programmet innefattar många frågor som faller under andra myndigheters ansvar. Vissa av de av delegationen finansierade uppgifterna och de insatser som gjorts av AB Atomenergi med direkta statsanslag har vidare varit av mera allmän och långsiktig karaktär än vad som faller. inom ramen för kärnkraftinspektionens programansvar. Delegationen föreslår därför i första hand att dess verksamhet bedrivs till slutet av den överenskomna avtalstiden och att dess ansvar därefter övertas av ett permanent organ med liknande ställning. Varje uppdelning av programansvaret kan, framhåller delegationen, befaras leda till gränsdragningsproblem' och försvårad överblick. Även Svenska kraftverksföreningen menar att nuvarande ordning för kärnsäkerhetsforskningen bör bibehållas.

Statens vattenfallsverk anger att verket inte har någon erinran mot att större delen av Kärnsäkforsk:s forskningsprogram överförs till statens kärnkraftinspektion. Verket menar dock att det inte synes realistiskt att tillämpa en ändrad ansvarsfördelning för dessa frågor redan från den 1 juli 1975. Motsvarande uppfattning framförs även av Kärnsäkforsk, som framför allt hänvisar till kraven på tillgång till kvalificerad persona] för handläggning av dessa frågor.

Statens vatenfallsverk menar att hittillsvarande erfarenheter från Kärnsäkforsk:s verksamhet är goda och att det lämpligaste sättet att ta tillvara dessa erfarenheter synes vara att låta kraftindustrin ingå i ett rådgivande organ inom statens kärnkraftinspektion.

Flera remissyttranden ger uttryck för tveksamhet inför delar av promemorians förslag, bl.a. beträffande strålskyddsfrågor. Statens strålskyddsinstitut framhåller att då det gäller skyddet mot risker och ska-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 191

dor i det löpande arbetet och den normala driften har strålskyddsinstitutet det direkta myndighetsansvaret beträffande såväl personalen som allmänheten. Detta gäller även hanteringen och disponeringen av radioaktivt avfall. Även statens vattenfallsverk, statens kärnkraftinspektion och Kärnsäkforsk erinrar om att uppgifterna inom kärnsäkerhetsforskningen även innefattar dels strålskyddsfrågor, där strålskyddsinstitutet och naturvårdsverket är berörda, dels vissa principiella långsiktiga frågeställningar.

Strålskyddsinstitutet finner det principiellt olämpligt att lägga ansvaret för den forskning som faller inom institutets område på en forskningsnämnd inom kärnkraftinspektionen. Som alternativa möjligheter anges att antingen skapa en parallell nämnd inom strålskyddsinstitutet eller att skapa en fristående forskningsnämnd mellan institutet och kärnkraftinspektionen, ev. även naturvårdsverket. Institutet föreslår emellertid att statskontoret ges i uppdrag att med förtur behandla detta delproblem. Till dess att en ny organisation kan träda i funktion bör Kärnsäkforsk få möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Även statens kärnkraftinspektion menar att strålskyddsinstitutet bör kunna utöva samma inflytande som FoU-beställare inom sitt område som kärnkraftinspektionen föreslås få inom sitt. Eftersom de två områdena fordrar var sin typ av specialister reses, menar kärnkraftinspektionen, frågan om inte strålskyddsinstitutet borde ha en parallell organisation för FoU inom sitt område. Även ÅB Atomenergi erinrar om nödvändigheten av nära samråd med strålskyddsinstitutet och naturvårdsverket. Statskontoret förordar att ansvaret för här berörd forskning provisoriskt överförs till en kommitté i vilken kärnkraftinspektionen, strålskyddsinstitutet och statens naturvårdsverk är företrädda. Definitivt beslut i frågan om huvudmannaskap för strålskyddsforskningen bör enligt statskontoret inte fattas förrän resultatet av dess översyn av strålskyddsinstitutets organsation föreligger. Denna översyn väntas vara avslutad under år 1975.

Beträffande finansieringen av forskningen kring kärnkraftens säkerhetsfrågor, framhåller Sveriges industriförbund att promemorians förslag föregriper det pågående arbetet i forskningsavgiftskommittén och förbundet vill därför avstyrka förslaget. Svenska elverksföreningen uttalar stark tveksamhet inför promemorians förslag att belasta kraftindustrin, dvs. ytterst elkonsumenterna, med hela kostnaden för den säkerhetsforskning som skulle komma att falla under kärnkraftinspektionens föreslagna utvidgade programansvar. Elverksföreningen liksom också AB Atomenergi ifrågasätter vidare de föreslagna principerna för avgiftsuttag. AB Atomenergi framhåller att om en avgiftsfinansiering skall tillgripas bör hänsyn tas till bl. a. anläggningens art, effekt och förläggning. Statens kärnkraftinspektion förordar att avgiften schablonmässigt görs proportionell mot verkets avsedda effekt.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 192

Kärnsäkforsk framhåller särskilt att säkerhets- och miljöproblemen vid andra system än kärnkraft för el- och värmeproduktion i stora enheter är oullräckligt belysta, och att detta har försvårat en totalbedömning av kärnkraften som alternativ till dessa delvis oanalyserade system. Delegationen menar att en komplettering av EPK:s och departementspromemorians förslag i dessa avseenden bör ske, och att detta måste få konsekvenser både för programinnehållet och för organisätionsfrågorna. Motsvarande uppfattning framförs även av statens vattenfallsverk och av AB Atomenergi. |

5.6 Energiprogramkommitténs promemoria angående prototyper och demonstrationsanläggningar inom energiområdet I enlighet med sina tilläggsdirektiv den 11 november 1974 avlämnade EPK den 15 januari 1975 en promemoria (Ds 1 1975: 1) med en första redovisning av behov av och kostnader för försöks- och demonstrationsanläggningar inom energiområdet, | Promemorian grundar sig på en systematisk genomgång av EPK:s tidigare arbetsmaterial kompletterat med en enkät till viktigare intres-

ningar. Vidare har genomförts särskilda intervjuer och kontakter tagits med programorgan och övriga intressenter av speciell betydelse.

5.6.1 Energiprogramkommitiéns förslag till statligt finansiellt stöd EPK har gjort en preliminär "bedömning av behoven inom de olika områdena och av förutsättningarna för privat. finansiering av projekt med den karaktär som föreslagits inom de olika områdena. Det har i detta material inte varit möjligt att precisera vilka delar av enskilda projekt elter projektgrupper som inte kan finansieras av tillverkare resp. användare eller genom etablerade stödgivande organ. EPK har utgått från att det statliga finansieringsstödet i genomsnitt inte torde överstiga 50 Z inom. områdena energiproduktion. energianvändning i industriella processer och transporter och sam- i färdsel, återvinning av energikrävande varor och energi ur avfall, medan för området energianvändning för lokalkomfort en nästan fullständig statlig finansiering har bedömts nödvändig med hänsyn till projektförslagens karaktär. På grundval av de i tabell 5.3 redovisade behovsuppskattningarna förslår EPK därför att 50 milj. kr. reserveras för finansiellt stöd under nästkommande budgetår. Det förhållandet att kommittén i avvaktan på noggrannare utredningsunderlag begränsat sitt förslag till att omfatta ett år innebär enligt EPK inte att initieringen av projekt bör begränsas till denna summa. Totalt bör dock projekt inte igångsättas i större utsträckning än vad som angivits som behov för de tre första åren.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 193 :

Tabell 5.3 Behov av prototyper och demonstrationsanläggningar (Belopp i milj. kr.) Behov av statlig

Totalt behov för finansiering

dustriella processer och för transporter och samfärdsel, ätervinning av energikrä-

vande varor och energi

ur avfall 60 20 10

Energianvändning för

5.6.2 Energiproduktion

I huvudsaklig anslutning till den indelning av energiproduktionsområdet i delområden som EPK tidigare föreslagit, bedömer kommittén behovet av försöks- och demonstrationsanläggningar fördela sig på delområden enligt följande.

Som den tidigare framhållit anser EPK frågan om utvinning av det organiska energiinnehållet i inhemska skiffrar vara i stor utsträckning förknippad med frågan om utvinning av skifferns uraninnehåll. Någon uppskattning av behovet av medel för eventuell försöksanläggning för utvinning av organiskt bränsle, t.ex. i form av metanol från skiffer, är enligt EPK:s uppfattning inte möjlig att nu göra. Härför erfordras ytterligare utredning och FoU-insats enligt EPK:s tidigare betänkande. Kommittén har dock fått uppfattningen att kostnaderna för en försöksanläggning inom skifferområdet inte kan inrymmas i den angivna ramen.

13 Riksdagen 1975. I saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 194

5.6.3 Energianvändning i industriella processer och för transporter och samfärdsel, återvinning av energikrävande varor och energi ur avfall

EPK bedömer att behovet fördelar sig på olika områden på följande sätt.

(Belopp i milj. kr.) Totalt tre år Första året

Malm-, järn- och ståäl-, metalloch verkstadsindustri 12 4 Skogs-, massa- och pappers-

Återvinning av energikrävande

varor och energi ur avfall 12 4 Totalt 60 20

5.6.4 Energianvändning för lokalkomfort — boende och arbetsmiljö

EPK föreslår följande fördelning av belopp på olika delområden.

(Belopp i milj. kr.) Totalt tre är Första året

Planering med nya byggnormer 2 1,5 Samverkan med energiplanering i kommun inkl. sådana åtgärder i byggnader och försörjningssystem som förorsakas av demonstrationsprogrammet 7 3 Trimning och sanering av be-

fintliga små och medelstora

värmeanläggningar 6 6 Nya metoder och konstruktioner i byggande och drift, inkl. utbyggnad av mätcentra 14 4,5

Information och samverkan med

utbildningsenheter, framställning av utbildningsmateriel

m.m. 6 3 Totalt 35 18

Kommittén framhåller att detta område har en från övriga områden avvikande karaktär. Fullskaleförsök ingår i viss utsträckning i det nor-

mala FoU-arbetet och har i denna omfattning beaktats i tidigare för-

slag från kommittén. De byggnader som behövs för försöks- och de-

monstrationsverksamhet är som regel i normalt bruk och kräver sär-

skild finansiering endast i fråga om kostnader för mätanordningar, i vissa fall ersättning för förlorade hyresinkomster och liknande mer-

kostnader som orsakas av försöks- och demonstrationsverksamheten.

Kommitténs förslag inom detta område avser därför enbart sådana

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 195

kostnader som motiveras av att landets energisituation kräver dels att fullskaleförsök genomförs i större utsträckning än i den normala FoUverksamheten, dels att informationen kring denna verksamhet måste intensifieras. Det statliga stödet har därför bedömts behöva utgå med 100 Z av projektkostnaderna.

Kommittén har bedömt att verksamheten inom några av delområdena bör kunna ingå i den statliga energisparkampanjen och att motsvarande belopp då får inräknas i kampanjkostnaderna.

5. 7 Övriga frågor

5.7.1 Urananrikning

Svensk Kärnbränsleförsörjning AB och AB Atomenergi har på begäran kompletterat EPK:s programförslag beträffande urananrikning. Efter gemensam utvärdering av dessa frågor anför företagen följande synpunkter.

Målsättningen för den närmaste treårsperiodens forsknings- och utvecklingsverksamhet på anrikningsområdet bör vara att bidra till en fortsatt kompetensuppbyggnad inom anrikningsteknologin. Denna verksamhet syftar till att inom landet utveckla den tekniska och industriella bakgrund som erfordras för att man skall kunna förvärva teknologi, anläggningar och utrustningar vid den tidpunkt då en etablering inom landet blir aktuell. Liksom hittills bör gascentrifugtekniken ägnas särskild uppmärksamhet. Till skillnad från tidigare bör dock verksamheten breddas för att möjliggöra att även alternativa tekniska lösningar kan studeras med en högre ambitionsnivå än som hittills varit fallet.

Med den ovan angivna ambitionsnivån torde enligt företagens gemensamma bedömning den av EPK angivna medelsvolymen för den närmaste tvåårsperioden, dvs. 20 milj. kr. i 1975 års penningvärde, täcka behovet av statliga bidrag för tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete under hela den kommande treårsperioden.

5.7.2 Kärnvärmeverk

I en särskild skrivelse till industridepartementet har tckn. lic. Erik Svenke aktualiserat frågan om att använda enkla, enbart varmvattenproducerande lättvattenreaktorer för boestads- och lokaluppvärmning. Därmed skulle Sveriges oljeberoende kunna minska och en ökad trygghet i energiförsörjningen uppnås.

En sådan reaktor förutsätts ha väsentligt förenklad säkerhetskarakteristik jämfört med de vid höga tryck och temperaturer arbetande kärnkraftverken, så att en teoretisk större olycka av den art som dickuteras för dessa senare kan uteslutas. Reaktorn skall sålunda utan invändning kunna närförläggas. Vidare räknas med hög drifttillgänglighet.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 196

Reaktorns storlek kan lämpligen svara mot värmebehovet för 50 000 människor.

I skrivelsen föreslås — att industridepartementet föranstaltar om en allsidig och snabb ut-

redning — systemanalys — över en dylik väg att säkra bostads-

och lokaluppvärmning, — att industridepartementet föranstaltar om en förstudie över förut-

sättningar för och karakteristika hos en enkel värmereaktor med

förutsättningar att utan invändning kunna närförläggas, — att industridepartementet låter utreda möjligheten att utprova en

sådan värmereaktor, exempelvis med utnyttjande av bergrum och

del av utrustningen i Ågestaanläggningen, — att industridepartementet avsätter medel för angivna ändamål inom

ramen för den kommande energipolitiska propositionen.

Skrivelsen har remitterats till ÖEF, STU och statens industriverk. Alla tre remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva till de framlagda förslagen.

ÖEF ansluter sig i princip till Svenkes slutsatser ifråga om de säkerhetsrisker som vårt stora oljeberoende innebär. Överstyrelsen anser att Svenkes förslag noga bör prövas och tycker att de föreslagna åtgärderna synes lämpliga för att åstadkomma erforderligt tekniskt och ekonomiskt underlag för att bedöma möjligheterna och förutsättningarna för att pröva förslaget i stor skala. .

Även STU anser att det är nödvändigt att utveckla alternativ till oljan i vår energiförsörjning och att det därför finns starka skäl att med största skyndsamhet utreda Svenkes förslag. STU bedömer att möjligheten att kunna utnyttja den föreslagna reaktorn i ett framtida energiförsörjningssystern kommer att vara beroende av hur de alternativa och/ eller kompletterande försörjningssystemen utvecklas. Därför framhålls behovet att ha en bred kontakt med utvecklingstrender på många andra områden inom energitekniken.

Statens industriverk delar Svenkes uppfattning att en ökad produktion av kärnvärme är önskvärd för att minska Sveriges stora beroende av

importerad olja. Verket anser dock att denna produktion i första hand

bör ske i form av kärnkraftvärmeverk. En utbyggnad av ett kärnvärmesystem enligt Svenkes förslag bör enligt verkets uppfattning tills vidare komma i andra hand och ske stegvis i den takt som erfarenheten medger. Beträffande Svenkes förslag till utredning tillstyrker industriverket att en utredning med föreslaget syfte kommer till stånd. Verket anser att utprovandet av en kärnvärmereaktorprototyp är ett försöksprojekt som bör kunna erhålla statligt stöd. Projektet bör dock inte påbörjas förrän positivt besked föreligger från den nämnda utredningen.

Vidare har AB Atomenergi och AB Asea-Atom på begäran lämnat förslag till arbetsprogram på detta område. Förslaget omfattar ett två-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 197

årigt utredningsarbete till en kostnad av totalt 20 milj. kr., varav 5,3 milj. kr. faller på första året. Utredningen bör enligt bolagens gemensamma uppfattning leda fram till följande underlag: — en detaljprojektering av ett tätortsförlagt kärnvärmeverk med lämp-

lig effekt, — bästa möjliga kostnadsuppskattningar för värmeverk med avvikan-

de effekt och på andra förläggningsplatser än referensanläggningen

ovan,

-— en djupgående penetration av säkerhetsfrågorna för referensan-

läggningen, — en detaljerad ekonomisk jämförelse av referensanläggningen och

det därtill kopplade fjärrvärmenätet i jämförelse med andra för-

sörjningsalternativ, — en totalanalys av optimal insats av kärnvärmeverk inom landet.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 198

6 Olja

6.1 Allmänt

Frågor som rör den långsiktiga oljeförsörjningen, oljeindustrins och den petrokemiska industrins struktur samt verksamheten inom den statliga företagssektorn på oljeområdet bereds inom industridepartementet. Sistnämnda verksamhet bedrivs huvudsakligen inom Statsföretagsgruppen. Statsföretag AB har under de senaste åren ökat sitt engagemang inom den oljebaserade industrin genom förvärvet av MoDoKemi AB, numera Berol Kemi AB, som är en av huvudintressenterna i det petrokemiska komplexet i Stenungsund. Statsföretag har även bedrivit förstudier för ett raffinaderiprojekt och har i samband därmed ingett ansökan om lokaliseringstillstånd för ett raffinaderi vid Brofjorden. Vidare är Statsföretagsgruppen genom Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) delägare jämte statens vattenfallsverk i de halvstatliga bolagen Oljeprospektering AB och Petroswede AB, som resp. inom och utom landet bedriver prospektering efter olja och naturgas.

Frågor om miljöskydd bereds inom jordbruksdepartementet. Av särskilt intresse i detta sammanhang är frågan om begränsning av svavelutsläppen, som i Sverige orsakas huvudsakligen av förbränning av eldningsolja. Sedan år 1969 gäller förbud mot förbränning av eldningsolja med högre svavelhalt än 2,5 viktprocent. Regeringen har föreskrivit en begränsning till 1 96 inom vissa delar av landet, bl. a. storstadsregionerna. I december 1974 har naturvårdsverket föreslagit att den högre gränsen fr. o. m. den 1 oktober 1975 skall gälla även för bl. a. stora delar av Västsverige. Vid sidan av dessa generella begränsningar sker även individuell prövning av svavelutsläpp från vissa industrianläggningar med stöd av miljöskyddslagen (1969: 387).

Frågor om lokalisering av raffinaderier bereds inom bostadsdepartementet med utgångspunkt från de av riksdagen antagna riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen (prop. 1972: 111 bil. 2 och 3, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). Ansökningar om lokaliseringstillstånd enligt 136 a § byggnadslagen för ett antal raffinaderiprojekt är f. n. föremål för regeringens prövning.

Frågor rörande beredskapen på oljeförsörjningens område bereds inom handelsdepartementet med överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) som tillsynsmyndighet. Chefen för handelsdepartementet kommer senare denna dag att redovisa de viktigare åtgärder i fråga om försörjningsberedskapen för olja som hittills har vidtagits.

Till handelsdepartementets ansvarsområde hör även frågor om prisoch konkurrensförhållanden samt prisreglering. Central myndighet på detta område är statens pris- och kartellnämnd. I december 1973 inför-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 199

des högstpriser på flertalet oljeprodukter. Som ett komplement härtill upprättades i början av år 1974 ett clearingsystem. Syftet härmed var att möjliggöra sådan import av betydelse för oljeförsörjningen som måste ske till priser som var högre än de svenska högstpriserna. Clearingsystemet avvecklades vid utgången av april 1974 sedan försörjningsläget förbättrats och de internationella priserna på oljeprodukter stabiliserats.

Sverige har under en följd av år deltagit i det internationella samarbetet inom OECD beträffande bl. a. oljelagring och fördelning av olja i krislägen. Detta samarbete har under de senaste månaderna intensifierats genom tillkomsten av ett internationellt energiprogram (International Energy Program, IEP), som förvaltas av ett särskilt energiorgan (International Energy Agency, IEA) inom OECD:s ram. Förutom föreskrifter om fördelning av olja och konsumtionsbegränsningar i krislägen innehåller programmet bestämmelser om bl. a. ett informationssystem rörande den internationella oljemarknaden, samråd med oljeproducerande länder och andra konsumentländer samt långsiktigt samarbete rörande forskning och utveckling på energiområdet. Frågor om Sveriges deltagande i IEP handläggs inom utrikes-, handels- och industridepartementen. En närmare redogörelse för programmet lämnas av chefen för handelsdepartementet senare denna dag.

6.2 Rapport från Oljeprospektering AB

Oljeprospektering AB (OPAB) bildades år 1969 för att prospektera efter olja och naturgas i Sverige och på angränsande delar av kontinentalsockeln (prop. 1968: 51, SU 1968: 86, rskr 1968: 24). Staten äger hälften av aktierna genom vattenfallsverket och LKAB. Övriga delägare är f. n. tio industri- och kraftföretag. OPAB har meddelats koncessioner för vissa landområden i Malmöhus, Kristianstads, Kalmar och Gotlands län. Dessutom har bolaget fått undersökningstillstånd för hela den svenska kontinentalsockeln, utanför ostkusten dock inte norr om 59:e breddgraden. Dessa koncessioner och tillstånd gäller en tid av åtta år från den 27 juni 1969.

OPAB har till utgången av år 1974 utfört undersökningsarbeten till en total kostnad av omkring 112 milj. kr. Efter förslag av bolaget har Kungl. Maj:t den 13 december 1974 föreskrivit ett arbetsprogram som" innebär att bolaget skall utföra arbeten i sådan omfattning att den sammanlagda kostnaden under hela koncessionstiden uppgår till minst 150 milj. kr.

OPAB har den 19 november 1974 lämnat en översikt över sina prospekteringsinsatser jämte preliminära bedömningar av möjligheterna att

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 200

ekonomiskt intressanta förekomster av olja eller naturgas skall uppträda på svenskt område. | OPAB erinrar inledningsvis om att underlaget för att bedöma möjligheterna att påträffa olje- eller gasförekomster var begränsade både kvalitativt och kvantitativt år 1969 när bolagets verksamhet påbörjades. Planeringen styrdes därför i inledningsskedet av bl. a. den översiktliga kännedom som förelåg om sedimentområdenas regionala geologi. Vidare fanns framför allt för sydvästra Skåne kompletterande geologiskt underlag från tidigare utförda prospekteringsarbeten. Med utgångspunkt härifrån kunde en viss prioritering av undersökningsområdena genomföras, som bl. a. ledde till en tidsmässig förskjutning av arbetena mellan de olika områdena. F. n. har sålunda prospekteringen i huvudsak slutförts inom vissa koncessionsavsnitt medan planerade borrningsprogram i andra avsnitt ännu inte påbörjats. På land har borrningar bedrivits i Skåne från maj 1971 till hösten 1973. Geologiska förutsättningar för olje- och gasförekomster har påvisats i form av bl. a. goda reservoarbergarter, men hittills har endast påträffats spår av gas i några borrningar och i ett fall spår av olja. På Öland har ett borrprogram genomförts under år 1972, varvid spår av gas i mycket små kvantiteter påträffats. Resultaten från borrningarna ger vid handen att förutsättningar saknas för utvinningsvärda mängder. olja eller naturgas på Öland. På Gotland har däremot goda spår av olja påträffats vid ett par borrplatser. En vid Hamra påborrad revbildning har hittills gett mellan 6 000 och 7 000 liter olja. OPAB planerar nu ett seismiskt program för att få anvisningar på ytterligare borrplatser. När det gäller kontinentalsockelområdena har borrningar bedrivits i Östersjön dels söder om Skåne och i Hanöbukten, dels utanför Gotland. I Kattegatt har ännu inga borrningar skett. OPAB framhåller beträffande dessa områden att möjligheter kan finnas att påträffa olje- eller naturgasfyndigheter söder om Skåne och utanför Gotland och att ytterligare borrningar behövs innan en totalbedömning och utvärdering kan göras. Utskiterna att finna olje- eller gasförekomster i Hanöbukten bedömer OPAB däremot som mycket ringa. I Kattegatt har seismiska mätningar gett resultat som motiverar prospekteringsborrningar.

6.3 Rapport från Petroswede AB Petroswede AB bildades år 1973 med uppgift att prospektera efter olja och naturgas utomlands (prop. 1973: 112, NU 1973: 49, rskr 1973: 184). Staten äger genom vattenfallsverket och LKAB hälften av aktierna. Övriga delägare är bl. a. de svenskägda oljebolagen Nynäs-Petroleum och OK samt Salén-koncernen.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 201

Petroswede har i januari 1975 lämnat en redogörelse för den hittillsvarande verksamheten. |

Bolaget framhåller att intresset från början av naturliga skäl knöts i första hand till möjligheterna att delta aktivt i oljeprospektering i Nordsjön. Därutöver beslöts att även bevaka tänkbara projekt i andra, geologiskt och geografiskt intressanta och från politisk synpunkt så stabila områden som möjligt. |

Prospektering

Beträffande verksamheten i Nordsjön framhålls följande. Petroswede ingick i ett internationellt konsortium som ingav ansökan om koncessioner på den norska kontinentalsockeln hösten 1973. Konkurrensen om nya områden i Norge har varit hård. De norska myndigheterna har, i enlighet med beslut i stortinget, tillimpat en ytterst restriktiv politik vid tilldelning av nya koncessioner. Konsortiets ansökan i Norge har avslagits.

Bolaget övertog under 1973 ett tidigare av OPAB träffat optionsavtal med ett franskt konsortium om förvärv av intresseandel i en koncession i den brittiska delen av Nordsjön. Bolaget har beslutat att genomföra borrning av ett hål under första halvåret 1975. Den beräknade kostnaden uppgår till omkring 20 milj. kr. Vid ett positivt resultat av denna provborrning kan fortsatta borrningar till en kostnad av 25 å 50 milj. kr. aktualiseras under åren 1976-1977 för utvärdering av eventuell fyndighet. Skulle dessa bekräfta en lönsamt exploateringsbar 'oljefyndighet uppkommer därefter behov av produktionsinvesteringar för utvinning av storleksordningen lägst 500 milj. kr.

Vidare undersöks kontinuerligt olika projekt och anbud knutna till existerande koncessioner i Nordsjön beträffande möjligheter och villkor för förvärv av intresseandelar för fortsatt prospektering.

Med hänsyn till de begränsade möjligheter till prospektering som erbjuds i Nordsjöområdet på kort sikt har bolaget sökt sig till andra områden, i första hand i Europa, Medelshavsområdet och Nordafrika.

Petroswede har under år 1974 genomfört förhandlingar med egyptiska myndigheter och det statliga egyptiska oljebolaget (EGPC). I december 1974 träffades ett slutligt avtal som innebär att Petroswede som entreprenör för EGPC åtagit sig att under minst fyra och högst åtta år bedriva prospektering i ett koncessionsområde om 4 100 m? på land väster om Nilen. För den första fyraårsperioden har projektet kostnadsberäknats till 20 milj. kr., vilket belopp motsvarar bolagets kontraktsenliga minimiåtagande under perioden. Verksamheten kommer att i stor utsträckning genomföras med anlitande av utländska underentrepre-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 202

nörer under ledning av en till Kairo lokaliserad del av Petroswedes organisation. Som ett första led inleds seismiska mätningar våren 1975. Provborrningar beräknas börja under år 1976. I händelse av positiva resultat i form av kommersiellt utvinningsbar olja kommer ett svensktegyptiskt bolag att svara för exploatering och produktion. Petroswede disponerar därefter upp till ca 52 % av producerad råolja per år för täckning av nedlagda prospekteringskostnader, produktionsinvesteringar samt vinst. Petroswede är f. n. enda utländska part i avtalet. Bolaget är dock oförhindrat att senare överlåta viss andel till annan intressent i syfte att reducera egen risk och egna åtaganden. Ett preliminärt avtal har vidare träffats med ett internationellt konsortium angående förberedelser för ansökan om koncession på den irländska Kontinentalsockeln, där vissa block väntas komma att utbjudas under år 1975. Härutöver har vissa preliminära samarbetsavtal av liknande natur träffats. Förhandlingar om nya koncessioner pågår i konkurrens med andra intressenter. Sammanfattningsvis framhåller Petroswede att bolaget hittills beslutade insatskapital av 100 milj. kr. efter ett och ett halvt års verksamhet disponerats för prospektering under åren 1975—1978 dels genom bundna åtaganden i ingångna avtal dels som reserv för aktuella men ännu inte definitiva ytterligare projekt under perioden dels för administration av verksamheten. I den mån igångsatta projekt i framtiden resulterar i utvinningsvärda fynd kan produktionsinvesteringar till miljardbelopp samt en väsentligt utbyggd organisation komma att aktualiseras.

Riskspridning och finansiering Petroswede framhåller att den höga riskfaktorn i förening med stora kostnader för provborrningar medför att företag engagerade i prospektering strävar efter riskspridning i ekonomiskt och geografiskt hänseende. Bolagets planerade verksamhet inom nuvarande kostnadsram innebär en viss men starkt begränsad riskspridning. Enligt bolagets uppfattning är 100 milj. kr. för prospektering utomlands ett blygsamt belopp, särskilt vid jämförelser med insatser från vissa andra industrinationers sida. Finansieringen av prospekterings- och utvinningsverksamheten sker normalt i två steg. Under prospekteringsfasen, då insatserna sker med betydande risk, krävs i princip självfinansiering, vilket innebär att upp-: låning på kapitalmarknaden för täckning av kostnader för seismiska : mätningar och provborrningar som regel inte är möjlig. Ett intressant undantag utgör Västtyskland, där staten sedan år 1970 tillskjuter upp till 75 6 av ”riskkapitalet” vid prospektering i form av lån till olika pro-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 203

jekt. Om det inte sker något fynd avskrivs lånet för vederbörande projekt, medan i fall av produktion återbetalning sker på gynnsamma villkor.

Exploatering av klart verifierade, lönsamma fyndigheter har som regel kunnat finansieras huvudsakligen på det för likartade investeringsprojekt gängse sättet genom upplåning. Säkerhet har därvid utgjorts av resp. fyndighet som sådan i kombination med garantier till långivare på den internationella kapitalmarknaden.

Köp av etablerad produktion

Petroswede framhåller att svensk andel i råoljeproduktion kan uppnås även genom förvärv av intresse i konstaterade fyndigheter, som cendera bragts i produktion eller som står inför exploatering inom en nära framtid. Olika möjligheter till sådana förvärv har studerats av Petroswede på grundval av anbud av olika slag. I princip kräver varje sådant : engagemang betydande kapitalinsatser, vare sig formen utgörs av direkta produktionsinvesteringar i nya fält, köp av företag med produktion i drift eller finansieringsstöd och garantier som motprestation till köpavtal avseende andel av framtida råoljeproduktion.

6.4 Rapporter från petroindustriutredningen

6.4.1 Lägesrapporten Petroindustrin i Sverige

Petroindustriutredningens lägesrapport (Ds I 1973: 5) Petroindustrin i Sverige — en inventering, som avgavs i december 1973, utgör en sammanfattande redogörelse för det inventeringsarbete som utredningen dittills hade utfört. Med begreppet petroindustrin avses i rapporten anläggningar för raffinering av råolja och vidareförädling av petroleumfraktioner och naturgas, dvs. oljeraffinaderier och petrokemisk industri. I det följande redovisas främst de delar av rapporten som är av intresse från energipolitisk synpunkt.

I rapporten anges inledningsvis att petroindustrin år 1970 sysselsatte ca 3 000 personer. Saluvärdet av produktionen uppgick samma år till ca 2 miljarder kr. och förädlingsvärdet till ca 700 milj. kr. Petroindustrin utgör således en liten del av hela industrin i Sverige, endast ca 0,3 20 i fråga om antalet sysselsatta och ca 1,4 96 i fråga om förädlingsvärde, Såväl produktions- som sysselsättningsmässigt har emellertid branschen fått en kraftigt, absolut och relativt, ökad betydelse under efterkrigstiden.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 204

I Sverige finns fem raffinaderier som ur importerad råolja framställer olika petroleumprodukter. Kapaciteten år 1973 anges i följande upp-

ställning:

Milj. ton råolja

Nynäs-Petroleums raffinaderier i Göteborg och Malmö producerar huvudsakligen asfalt. Ett nytt raffinaderi är under byggnad, nämligen Scanraff vid Brofjorden i Lysekil, som ägs av Oljekonsumenternas förbund (OK) och Texaco med vardera 50 20. Raffinaderiet avses komma att tas i drift år 1975 med en kapacitet av 8,3 milj. ton råolja per år.

År 1970 sysselsattes 950 personer vid de fem raffinaderierna. Produktionens saluvärde var detta år 1,4 miljarder kr. och förädlingsvärdet 330 milj. kr. Av Sveriges totala industriproduktion svarar raffinaderierna för ca 1 96. Oljeraffinering är en mycket kapitalintensiv produktion, vilket belyses av att förädlingsvärdet per sysselsatt år 1970 uppgick till nära 350 000 kr., medan genomsnittet för industrin som belhet var 50 000 kr. Största kostnadsposten utgör råvarorna som svarar för nära 75 Fo av saluvärdet. |

Landets försörjning beträffande olika oljeprodukter belyses i följande tabell. |

Tabell 6.1 Sveriges försörjning med oljeprodukter år 1972

: Inhemsk: Import Export: Förbruk- Självför-

raffinering ning ädlings-

milj. m? milj. m? milj. m? milj. m? grad, "4

I rapporten konstateras att självförädlingsgraden — dvs. förhållandet mellan inhemsk förädling och förbrukning — är särskilt låg för övriga

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 205

drivmedel samt för petrokemiska råvaror, som i tabellen avser gasbensin (nafta).

I rapporten ges vissa närmare uppgifter om importen.

Tabell 6.2 Petroleumimporten procentuellt fördelad på länderområden

Det konstateras att importens sammansättning skiljer sig åt mellan de olika områdena. Importen från Afrika utgörs till övervägande del av råolja med Nigeria som främsta leverantörsland. Importen från Västeuropa utgörs i huvudsak av produkter. Danmark, Nederländerna, Norge och Storbritannien är viktiga leverantörer. Importen från Öststaterna utgörs frimst av sovjetisk tung eldningsolja.

I rapporten redogörs härefter för planerade utbyggnader av raffinaderier i Sverige enligt de ansökningar om koncession resp. lokaliseringstillstånd som förelåg vid tidpunkten för rapportens avgivande. Shell- Koppartrans har ansökt om tillstånd att få öka den tillåtna produktionskapaciteten från 4,7 till 13 milj. ton råolja per år. BP har ansökt om tillstånd för en ökning från 5 till 15 milj. kr. per år. Från Nynäs- Petroleum föreligger en ansökan om att öka kapaciteten vid bolagets asfaltraffinaderi i Göteborg från 0,3 till 1,6 milj. ton per år. Slutligen har Scanraff begärt tillstånd att i första hand öka den årliga råoljeförbrukningen vid anläggningen från 7 milj. ton enligt den ursprungliga koncessionen till 8,3 milj. ton samt att därefter komplettera raffinaderiet för en årlig förbrukning av 10 milj. ton.

Vidare nämns i rapporten att Nynäs-Petroleum studerat möjligheterna att förlägga ett nytt raffinaderi till Nynäshamn intill det nuvarande raffinaderiet. Kapaciteten avses enligt planerna byggas ut i två etapper om vardera 5 milj. ton.

Utredningen anför följande synpunkter på svensk oljemarknad mot internationell bakgrund.

Den svenska oljemarknaden, som utgör drygt 1926 av den globala oljekonsumtionen, har kännetecknats av en snabb expansion. Även produktionen från raffinaderierna i Sverige har ökat. Den inhemska pro-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 206

duktionen utgör emellertid en efter internationella förhållanden relativt sett liten del av den totala konsumtionen av oljeprodukter — efter färdigställandet av Scanraff 50 å 60 90. I och med att raffinaderikapaciteten är koncentrerad till Västkusten, har detta bl. a. medfört att Stockholmsregionen och Mälardalen till övervägande del försörjs med oljeprodukter från utlandet. Innebörden av nu kända planer på en ökning av raffineringskapaciteten är att koncentrationen till Västkusten ytterligare accentueras.

I rapporten framhålls att Sveriges beroende av utländska multinationella företag är stort. Det största enskilda företaget på den svenska marknaden är BP med en marknadsandel på nära 20 96 år 1970. De båda europeiska multinationella företagen (BP och Shell) hade samma år tillsammans 35 2 av den svenska marknaden mot de amerikanska multinationella företagens 27 26. De svenska företag, som också engagerar sig inom raffinaderisektorn (Nynäs och OK), svarade för 26 4.

Vidare framhålls att utvecklingen under de senaste åren har medfört en ny situation på den internationella oljemarknaden. OPEC-länderna har fört en aktiv och i stort sett enhetlig och framgångsrik politik för att dels öka producentländernas ersättning för den olja som utvinns inom deras områden, dels successivt överta en allt större andel av de internationella oljebolagens anläggningar och företag i producentländerna. Detta innebär bl. a. att successivt allt större kvantiteter råolja kan finnas disponibla antingen för inköp av de traditionella internationella företagen eller för nationella oljeföretag i konsumentländerna, som under senare år har ökat i antal. Oljeföretagens funktion som distributörer och innehavare av raffinaderikapacitet torde dock i båda fallen även framdeles bli av väsentlig betydelse. En konsekvens av de högre ersättningarna till producentländerna och deras disposition av en allt större andel av råoljan kan bli att de i ökad omfattning och olika former kan komma att intressera sig för raffinaderiutbyggnader i det egna landet m m.

Som ett annat nytt inslag i bilden anges de väsentliga kvantiteter av olja och naturgas som kan komma att utvinnas från Nordsjön och angränsande farvatten. Vissa beräkningar tyder på att produktionen från ifrågavarande områden år 1985 kan komma att motsvara 10—15 9ö av totala oljekonsumtionen i Västeuropa. Av än större betydelse kan då fyndigheterna bli för länderna kring Nordsjön.

Rapporten hänvisar till att man, mot bakgrund av den internationella utvecklingen och cefterfrågeökningen, långsiktigt bör räkna med en knapphet i utbudet av råolja jämfört med efterfrågan. Om utvecklingen går i denna riktning måste detta — för länder som Sverige — påverka planeringen av utbyggnad och lokalisering av petroindustrin. En utbyggnad av raffineringskapaciteten kan ske i råoljeländerna eller i an-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 207

knytning till de stora konsumentområdena. Från konsumentländernas synpunkt brukar den sistnämnda Jokaliseringen allmänt anges som mest fördelaktig, till stor del beroende på att det är mer ekonomiskt att transportera råolja än produkter, antingen transporterna sker med fartyg eller rörledning. Dessutom hävdas ofta att raffinaderier i konsumentländerna är mer flexibla vad gäller produktsammansättningen. Frågan om var lokaliseringar kan komma att ske får emellertid antas till stor del komma att bestämmas av nationella ambitioner liksom av finansieringsmöjligheter i producent- och konsumentländer. I rapporten framhålls att fördelningen mellan dessa alternativ inte kan förutsägas.

I rapporten framhålls slutligen att ett alternativ med import av naturgas i väsentlig grad måste komma att påverka utformningen av de framtida raffineringsenheterna. Med hänsyn till ovissheten om möjligheterna att få till stånd en sådan import har dock utredningen ansett det naturligt att i första hand analysera oljeförsörjningens utformning utan något inslag av naturgas.

6.4.2 Delrapporten Alternativa raffinaderilägen

Genom tilläggsdirektiv i maj 1974 fick petroindustriutredningen i uppdrag att med förtur behandla frågan om den fortsatta raffinaderiutbyggnaden. Med anledning därav avgav utredningen i september 1974 delrapporten (Ds I 1974: 7) Petroindustrin i Sverige — alternativa raffinaderilägen. Delrapporten är avsedd att tjäna som underlag för en samkhällsekonomisk bedömning av olika utbyggnads- och lokaliseringsalternativ.

I delrapporten hänvisas inledningsvis till att flera ytterligare expansionsplaner inom raffinaderiindustrin har presenterats sedan utredningens tidigare lägesrapport lades fram. Lokaliseringsprövning enligt 136 a § byggnadslagen har således begärts dels av Statsföretag AB för ett nytt raffinaderi i storleksordningen 10 milj. ton råolja om året vid Brofjorden i Lysekils kommun, dels av Oxelölager AB för ett raffinaderi med en kapacitet av 6 milj. årston i Oxelösund.

Utgångspunkt för utredningens beräkningar av marknadsutrymmet är en prognos för efterfrågan på oljeprodukter år 1980 som redovisas i ett högalternativ, 37 milj. ton, och ett lågalternativ, 28 milj. ton. Det understryks att prognosvalet inte innebär någon värdering av realismen i prognoserna. Produktionen vid raffinaderier år 1980 anges till 28 milj. ton, vilket inrymmer nuvarande raffinaderier inkl. Scanraff samt ett tänkt tillskott från ett nytt raffinaderi eller från utbyggnad av befintliga raffinaderier med totalt 8,5 milj. ton. Tillskottet motsvarar produktionen från ett raffinaderi med en kapacitet av ca 10 milj. årston vid normalt ut-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 208

nyttjande. Vid ett sådant tillskott skulle självförädlingsgraden utgöra mellan 75 och 90 26, beroende på valet av efterfrågeprognos.

I rapporten redovisas en prövning av konsekvenserna av ett produktionstillskott av nämnda storlek antingen från ett enda läge, varvid ett kustläge förutsätts, eller från två lägen. I det senare fallet kalkyleras med såväl två kustlägen som en kombination av ett kust- och ett inlandsläge. Beräkningar har gjorts för såväl tillbyggnader som nybyggnader samt för både konventionella raffinaderier med bensinproduktion och specialraffinaderier med inriktning på produktion av petrokemisk råvara, dvs. gasbensin. I rapporten framhålls att utrymmet för raffinaderiexpansion år 1980 utöver vad som antagits förefaller begränsat såvida inte en stor export av vissa produkter, främst bensin, eftersträvas. Vidare framhålls att utbyggnad av ett specialraffinaderi kan komma att fylla ett behov på den svenska marknaden bl. a. med hänsyn till den petrokemiska industrins expansionsplaner.

I rapporten understryks att vissa effekter av raffinaderiutbyggnader är svåra att värdera i monetära enheter. Som ett exempel härpå anges flexibilitet i fråga om försörjningen med olika råoljor. Det påpekas att kostnaden för råolja f. o. b. uppgår till grovt räknat 300-400 kr. per ton, jämfört med 50 kr. per ton för råoljefrakt, 30—40 kr. per ton för raffinering och 30 kr. per ton för distribution. Detta innebär att ett raffinaderi som av marknads- eller' transportskäl har mindre valmöjligheter i fråga om inköp av råoljor kan påföras ytterst betydande merkostnader.

Det framhålls att den samhällsekonomiska bedömningen av olika 1okaliseringsalternativ måste ta hänsyn till såväl de direkta resursinsatserna för produktion och transporter som konsekvenser i fråga om miljöpåverkan, samhällsinvesteringar och inverkan på den yttre miljön.

Beträffande råoljetransporter anges i rapporten en kostnadsdifferens mellan västkust- och ostkustläge av ca 9 kr. per ton till Västkustens fördel. Därvid har antagits omlastning i Brofjorden. Denna kostnadsfördel skulle minska vid en försörjning av raffinaderiet med råolja från Nordsjön. Som tänkbart alternativ till fartygstransport av råolja från Västkusten till Ostkusten anges transport i rörledning. Beräkningar som utredningen låtit utföra tyder på att 9 milj. ton råolja om året skulle kunna transporteras i ledning mellan Brofjorden och Nynäshamn för ca 6 kr. per ton. Det framhålls dock att förutsättningarna för att genomföra ett sådant projekt inte studerats närmare.

Beträffande produkttransporter anförs att en lokalisering till ostkust eller inland — vilket senare förutsätter rörledning för råolja — ger väsentligt lägre kostnader än västkustalternativen om landets totala försörjning beaktas.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 209

I rapportens avsnitt om produktionskostnader pekas bl.a. på stordriftsfördelarna vid raffinering. I vissa fall kan inte obetydliga fördelar vinnas genom utbyggnad av ett befintligt raffinaderi. Det framhålls dock att kostnadsuppskattningar på grund av materialets karaktär är osäkra.

Sammanfattningen av transport- och produktionskostnader ger — om rörledningstransport av råolja utesluts — till resultat att en utbyggnad av befintligt raffinaderi i Brofjorden med hela kapacitetstillskottet skulle ge det gynnsammaste resultatet. Därefter kommer utbyggnad i Göteborg eller nybyggnad i Brofjoden. Ostkustlägena Nynäshamn, Oxelösund, Givle och Tunaberg hänförs till en tredje grupp. Till samma grupp hänförs kombinationen av utbyggnad med specialraffinaderi i Brofjorden och konventionellt raffinaderi i Göteborg. Alla andra kombinationer beräknas ge högre kostnader. Skillnaden i årskostnad för det fördelaktigaste och det minst fördelaktiga av de redovisade alternativen uppgår till ca 90 milj. kr. om året i 1973 års penningvärde.

Om rörledningstransport av råolja förutsätts blir utbyggnad i Brofjorden fortfarande gynnsammast. Däremot förbättras situationen för ostkustlägena och för inlandslägena Otterbäcken och Borlänge. Även här gäller att en fördelning av produktionstillskottet på två orter ger högre kostnader.

I rapporten redovisas även genomgångar av miljöpåverkan och effekter på sysselsättning och samhällskapital av raffinaderilokalisering. Någon kvantitativ jämförelse av dessa faktorer vid olika lägen sker inte. Däremot redovisas vissa kvalitativa jämförelser. Dessa innebär att ostkustlägena ter sig något fördelaktigare än lägena på Västkusten. Det understryks starkt att någon sammanvägning av kostnadsdifferenser och effekter på miljö och samhällskapital inte kan göras.

I rapporten redovisas vissa allmänna slutsatser från utredningens sida. Eftersom utredningen haft i uppdrag att ge underlag för beslut i de aktuella lokaliseripgsärendena har utredningen särskilt ansett sig böra kommentera sådana lägen för vilka ansökningar föreligger, dvs. Brofjorden, Göteborg, Nynäshamn och Oxelösund. Alternativa inlandsfägen samt Tunaberg och Gävle blir inte i detta sammanhang aktuella. En reell prövning av dessa alternativ torde därför bli aktuell först för projekt som eventuellt kan komma i fråga under 1980-talet.

I rapporten understryks att beslut om viss tillståndsgivning i dagens läge måste grundas på råoljetillförsel sjövägen. Utredningens beräkningar rörande transporter av råolja i rörledning har inte genomförts så långt att beslut om viss lokalisering kan baseras på antaganden om sådan transport. Även transportfrågan utgör sålunda ett hinder för att nu ta upp inlandslägen till slutlig bedömning.

I rapporten framhålls att skillnaderna i årskostnader för vissa av de

aktuella lokaliseringsalternativen är betydande. Å andra sidan är belop-

14 Riksdagen 1975.1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 210

pen närmast marginella om man jämför med den totala kostnaden för vår oljeförsörjning — ca 10—15 miljarder kr. vid nuvarande priser. Sistnämnda omständighet kan gör att alternativ, som kan anses medföra en förbättring av försörjningstryggheten, från samhällsynpunkt kan vara acceptabla, även om de skulle ha relativt sett höga årskostnader.

Vidare påpekas att en alltför stor koncentration till t. ex. Göteborg eller Brofjorden eller en utbyggnad av ett raffinaderi till storleksordningen 15 eller 20 milj. ton kan medföra särskilt stora försörjningsrisker resp. företagsekonomiska risker vid allvarliga driftsstörningar. En koncentration kan möjligen också från försvarsberedskapssynpunkt inge betänkligheter.

Enligt utredningens uppfattning bör en utbyggnad på raffinaderisidan primärt tjäna att tillgodose den svenska marknadens behov. En annan utgångspunkt har varit att större trygghet bör skapas för tillförseln av råolja och produkter, vilket allmänt har ansetts kräva att samhället får en bättre kontroll och överblick över försörjningsläget i olika situationer. Detta synes i första hand aktualisera frågan om en ökad statlig insyn eller direkt statligt engagemang i såväl råoljehandeln som prospekteringsverksamheten. Därvid är det enligt utredningen viktigt att inköpskällorna sprids och riskfördelningen därmed förbättras. Långsiktiga ramavtal med producentländerna är värdefulla och bör vidareutvecklas. Man får samtidigt utgå ifrån att en stor del av den internationella oljehandeln även i fortsättningen kommer att handhas av de stora internationella bolagen.

Det anförda kan enligt utredningen även utgöra motiv för att staten direkt engagerar sig i utbyggnader eller med sina styrinstrument bevakar att man vid en utbyggnad får tillgodosett viktiga svenska försörjningsbehov som exempelvis en utbyggnad av petroindustrin skulle skapa i fråga om gasbensin. Ett direkt engagemang kan innefatta samverkan med andra nationella företag eller med internationella företag.

Möjligheterna att förverkliga de angivna ambitionerna bör enligt utredningens mening vara vägledande för det beslut i raffinaderifrågan som skall träffas. Detta gäller i all synnerhet som de lokaliseringsfaktorer som redovisats i rapporten enligt utredningens bedömning inte entydigt pekar mot någon viss lösning. Vidare kan — med beaktande av den svenska målsättningen i frågan om svavelpolitiken — önskemål om användning av den nya tekniken för avsvavling av tjockolja komma att aktualiseras. Om den petrokemiska industrin på Västkusten byggs ut bör enligt utredningens uppfattning stor tyngd läggas på att dess råvaruförsörjning till väsentlig del tryggas genom inhemsk produktion. Detta talar för en förläggning av ny raffinaderikapacitet till Västkusten. Om samtidigt andra skäl anses tala för ostkustförläggning kan en fördelning.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 211

tänkas som innebär ett produktionstillskott på Västkusten med produktion av petrokemisk råvara som väsentligt inslag och en utbyggnad på Ostkusten med inriktning på bensinproduktion.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 212

7¶Övriga bränslen

7.1 Allmänt I det följande redovisas uppgifter beträffande bränslen, som i princip kan användas som substitut för oljeprodukter. Uppgifterna har hämtats bl. a. ur EPU:s betänkande.

Kol används i Sverige numera huvudsakligen för metalurgiska ändamål. Praktiskt taget hela behovet importeras. Även en eventuell framtida användning av naturgas i Sverige torde kommit att baseras på import.

Inhemska bränslen svarar för endast ca 8 Z& av den totala energitillförseln i Sverige. Härav utgör den övervägande delen avfallslutar m. m. inom skogsindustrin.

Möjligheter till ökad användning av inhemska bränslen utgör ett viktigt led i försörjningsberedskapen på energiområdet, som hör till handelsdepartementets ansvarsområde. Överstyrelsen för ckonomiskt försvar (ÖEF) handhar förberedelsser för produktion av bränslen och drivmedel ur inhemska råvaror vid en avspärrning.

7.2 Kol

De totala kolreserverna i världen är betydande. Koltillgångarnas storlek har behandlats i avsnittet 2.2. Den årliga världsproduktionen av kol uppgår f. n. till ca 2,5 miljarder ton.

Kolet förbrukas till största delen i produktionsländerna. Världshandeln med kol omfattar endast ca 5 96 av produktionen.

Störst bland producentländerna är Förenta staterna med cen produktion om 541 milj. ton år 1972 samt Sovjetunionen och Kina vars produktionsvolymer detta år var av nästan samma storlek. I Europa har Polen, Storbritannien och Västtyskland en betydande produktion, 151, 116 resp. 102 milj. ton år 1972.

Förenta staterna har den största kolexporten, 53 milj. ton år 1972. I övrigt domineras världshandeln av Polen, Sovjetunionen och Asutralien. Dessa länders export år 1972 uppgick till 35, 29 resp. 24 milj. ton.

Kolförbränning ger enligt naturvårdsverket stora och i dagens läge svårhanterliga effekter från miljövårdssynpunkt. De negativa effekterna av förbränning av olja och i synnerhet naturgas är mindre enligt verkets bedömning.

Koleldning liksom oljeeldning medför utsläpp av svaveldioxid. Bl.a. lågsvavligt polskt kol är från denna synpunkt jämförbart med olja med 1 2 svavelhalt. Kolförbränning alstrar mer kväveoxider än oljeförbränning. Vidare medför kolteldning stoftutsläpp, som dock kan begränsas i större anläggningar. Kol innehåller vidare bl. a. olika tungmetaller som frigörs vid förbränning.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 213

Kol skiljer sig från eldningsolja i miljöhänscende vidare genom en relativt stor askhalt som orsakar deponeringsproblem. Transporten av kol till sjöss är relativt riskfri från miljövårdssynpunkt. Däremot medför upplag och bandtransport av kol dammproblem.

Kolcets tillbakagång under de senaste decennierna har framför allt berott på kostnadsskäl. Brytning och övrig hantering av kol kräver stora insatser av arbetskraft och kapital. Utvinning, transport och raffinering av olja har däremot kunnat ske till så låga kostnader att det varit möjligt att marknadsföra oljan under efterkrigstiden till i stort sett oförändrade löpande priser varigenom kolet konkurrerats undan. Investering i och drift av förbränningsanläggningar är vidare kostsammare för olja än för kol.

Det senaste årets förändringar på oljemarknaden har lett till ett påtagligt ökat intresse för kol. I de största västeuropeiska producentländerna Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland väntades tidigare, trots kraftigt statligt stöd till kolindustrin, sjunkande produktion. Numera inriktas planeringen på att i vart fall hålla utvinningen på oförändrad nivå. För Förenta staternas del väntas en betydande ökning. För hela OECD-området förutses att kolets andel av den totala energiförbrukningen kommer att uppgå till 18—19 96 åren 1980-—1985, vilket motsvarar dagens nivå. Om de tidigare oljepriserna fortsatt att gälla beräknar OECD att kolandelen under denna period hade stannat vid ca 15 <.

Sveriges förbrukning av kol och koks uppgick år 1973 till 1,68 Mtoe. Huvuddelen kol och koks utnyttjas inom järn- och stålindustrin för reducering av järnmalm i masugnar varvid samtidigt smältvärme avges. I Sverige finns inte sådana förbränningsanläggningar att nämnvärt större kvantiteter kol än för närvarande kan användas vare sig för husuppvärmning eller elproduktion. Endast tre kraftverk i Sverige är byggda för kolförbränning.

EPU beräknar att kol och koksförbrukningen ökar till 4,2—4,6 Mtoe år 1985 till följd av utbyggnader inom järn- och stålindustrin, bl. a. Stålverk 80 i Luleå. För andra användningsområden förutses ingen ökning.

7.3 Naturgas

Gas har hittills använts i Sverige i mycket liten omfattning. I ett tiotal städer förekommer viss distribution av stadsgas. Frågan om förutsättningarna för en introduktion av naturgas på den svenska energimarknaden har under de senaste åren varit föremål för betydande intresse.

1968 års utredning (Fi 1969: 49) om rörtransport av olja och gas redovisade i betänkandet (SOU 1972: 25) Naturgas i Sverige vissa översiktliga

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 214

studier av marknadsförutsättningar, överföringssystem m. m. Utredningen bedömde den möjliga avsättningen för naturgas i Sverige till omkring 8 miljarder m? naturgas (6,5 Mtoe) om året vid slutet av 1970-talet, huvudsakligen som ersättning för tjockolja hos storförbrukare, dvs. kraftverk, storindustri och värmeverk. Utredningen förutsatte därvid leverans av gasen till ett pris motsvarande högst priset på tjockolja. Avsättningen antogs fördelad på två ungefär lika stora marknader, dels östra och mellersta Sverige dels Sydsverige och Västkusten.

Våren 1973 bildades ett särskilt bolag, Östgas AB, för utredningssamarbete rörande import av naturgas från Sovjetunionen (prop. 1973: 112, NU 1973: 49, rskr 1973: 184). Delägare i bolaget är dels statens vattenfallsverk dels ett antal kommunala och enskilda företag. Östgas utförde år 1973 en förprojektering av en naturgasledning från finsk till svensk kust.

Vidare tillkallades en delegation (I 1973: 03) med uppgift att samordna den svenska utrednings- och förhandlingsverksamheten m. m. avseende import av naturgas till Sverige. Delegationens arbete har i första hand inriktats på att klarlägga möjligheterna att importera naturgas västerifrån, antingen i rörledning från fyndigheter i Nordsjön eller i form av nedfryst flytande gas (LNG) med fartyg från avlägsnare produktionsområden.

Delegationen har den 25 november 1974 lämnat en redogörelse för naturgasfrågans läge. Delegationen konstaterar att naturgas kommit att spela en allt viktigare roll i de flesta västeuropeiska länder. Naturgasens andel av EG-ländernas energiförbrukning beräknas öka från f.n. ca 10 90 till över 20 96 under 1980-talet. Det råder f.n. en utpräglad säljarens marknad. För svensk del innebär detta, i förening med avståndet till de stora produktionskällorna och avsaknaden av en uppbyggd gasmarknad, ett besvärligt konkurrensläge. Delegationen erinrar om at leveranserna av naturgas från Ekofisk- och Friggfyndigheterna i norska delen av Nordsjön väntas komma att ske i första hand genom rörledningar till resp. Storbritannien och Västtyskland.

Delegationen redovisar resultatet av vissa studier rörande de ckonomiska villkor som kan tänkas gälla vid import av rörtransporterad gas från Nordsjön. Beräkningar har gjorts av skillnaden mellan å ena sidan ett gaspris beräknat utifrån kända priser för leveranser till den nord-

europeiska marknaden å andra sidan betalningsförmågan för köpare på

den svenska marknaden. Detta s.k. prisgap har varierat beroende på bl. a. importväg och avsättningsområde. Det lägsta prisgapet, 1 ä 3 kr. per Gcal!, har räknats fram för tänkta leveranser av några miljarder m? till Skåne och Västsverige.

Delegationen påpekar att en introduktion av naturgas innebär betydande investeringar. Uppbyggnaden av en marknad för 7 ä 8 miljarder

1 1 kr. per Gcal (gigakalori) motsvarar 10 kr. per toe (ton oljeekvivalent).

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 215

m? om året i Syd- och Mellansverige kan sålunda beräknas medföra an-

läggningskostnader av 1,5 ä 2 miljarder kr. inom landet, vartill kommer

kostnader för andel i anläggningar för överföring till Sverige.

Delegationen ger följande sammanfattande bedömning av möjligheterna att introducera naturgas på den svenska energimarknaden. Till början av 1980-talet är möjligheterna till import i stor skala begränsade, även om Sverige kan tänkas få del av sannolika nya naturgasleveranser från Nordsjön söder om 62:a breddgraden. Import av LNG är tänkbar i mindre skala och för kvalificerade ändamål, t.ex. tillverkning av metanol. I båda fallen torde samverkan med danska, norska eller nordtyska köpare vara en förutsättning. På lång sikt kan andra produktionsområden komma i fråga, särskilt den norska kontinentalsockeln norr om 62:a breddgraden.

Delegationen framhåller att en import av naturgas i varje fall inte under ett inledande skede kan antas bli kommersiellt lönsam. Ett motiv för importen kan emellertid vara naturgasens allmänna mervärden. Import på kommsersiell bas förutsätter styrning eller stimulansåtgärder från samhällets sida.

7.4 Övriga bränslen

Torvmarkerna i Sverige beräknas uppgå till 6 milj. hektar, vilket motsvarar drygt 12 96 av landets totala yta. Bränsleinnehållet i torven har uppskattats till 3 500--4 000 Mtoe. Ett ton frästorv med 50 46 fuktighetshalt motsvarar i värmevärde 0,22 ton eldningsolja.

Torv nybildas men i så långsam takt att man inte kan betrakta torv som en i praktisk mening förnyelsebar tillgång. Tillväxten sker på intakta torvmarker medan torvtäkter inte läks märkbart.

Torvtäkt kan få stor inverkan på miljön, särskilt om täktverksamheten bedrivs i stor skala. Myrarna är särpräglade från ckologisk och geologisk synpunkt. De har betydelse för friluftsliv och forskning. Större torvtäkter kan leda till rubbningar i den naturliga vattenhushållningen.

Torv utnyttjas f.n. för energiproduktion i bl. a. Finland, Irland och Sovjetunionen. I Sverige har torv använts framför allt när bränsletillförseln begränsats under kristider. Under andra världskrigets sista år uppgick produktionen av bränntorv till omkring 1250 000 ton. Därefter minskade produktionen successivt och upphörde i det närmaste under 1960-talet.

Förändringarna på oljemarknaden under senare tid har medfört att möjligheterna att använda torv för energiproduktion åter övervägs. ÖEF har den 30 januari 1975 lagt fram en rapport om förutsättningarna för torvproduktion i närheten av Växjö, Boden resp. Arvidsjaur samt för torveldning i värmeanläggningar i Boden resp. Växjö. Forti-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 216

fikationsförvaltningen utreder frågan om torveldning vid fredsförbandet i Arvidsjaur. ÖEF:s rapport remissbehandlas f.n.

Energiinnehållet i de svenska s.k. oljeskiffrarna är avsevärt. Enligt EPU motsvarar det totalt ca 3 000 Mtoe. Energibalten är dock låg, betydligt lägre än i de nordamerikanska skiffrar som numera är intressanta från energisynpunkt, medan svavelhbalten är jämförelsevis hög. Ekonomiska skäl och miljöproblem hindrar därför utvinning med nu tillgängliga metoder. Frågan om forsknings- och utvecklingsinsatser har behandlats av energiprogramkommittén (jfr avsnitt 5.1.7).

Av den i landet förbrukade primärenergin utgör 6 å 7 2 skogsprodukter. Denna energi förbrukas i huvudsak inom skogsindustrin. De avfallslutar som erhålls vid framställning av kemisk pappersmassa täckte år 1973 ca 50 26 av massa- och pappersindustrins hela bränslebehov. Bark täckte ytterligare 8 26. Skogsindustrin väntas p.g.a. begränsad tillgång till skog komma att utnyttja allt klenare virkesdimensioner och sannolikt i stor utsträckning också grenar och stubbar som råvara. Det kan därför inte antas att skogen kommer att tas i anspråk som bränsle i större omfattning.

Av den totala mängden hushållsavfall, ca 2,4 milj. ton, förbränns omkring 1 milj. ton varav inemot 0,6 milj. ton i anläggningar där värmen tas tillvara. Denna mängd värme motsvarar ca 0,07 Mtoe om året. Övrigt avfall deponeras. Det totala energiinehållet i allt kommunalt avfall, i vilket utom hushållsavfall även ingår avfall från kontor, handel m. m., beräknas motsvara knappt 0,5 Mtoe om året. Avfallet består till stor del av papper och annat som kan återanvändas. — Utvinning av energi ur såväl industri- som hushållsavfall behandlas i en rapport (Ds Jo 1974: 5) framlagd av en arbetsgrupp, som tillsatts av chefen för jordbruksdepartementet för att utreda vissa frågor på avfallsområdet.

Det totala värmevärdet i halm uppgår till ca 1,8 Mtoe per år. Halmen används i stor utsträckning som jordförbättringsmedel antingen i gödsel eller genom nedplöjning. Värmevärdet i gödsel uppskattas till 0.5 Mtoe per år.

7.5 Metanol

Berol Kemi AB har under februari 1975 översänt ett underlag som utarbetats för ett planerat bolag Svensk Metanolutveckling AB, som skall ägas gemensamt av Berol Kemi AB och AB Volvo. Underlaget består av rapporten Metanol som drivmedel — beslutsunderlag med verksamhetsplan. Rapporten har utarbetats av en arbetsgrupp med representanter för jordbruks-, handels- och industridepartementen i samarbete med AB Volvo.

Av rapporten framgår bl.a. att det i samband med krissituationer

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 217

väntas bli en mera uttalad brist på lätta än på tunga petroleumfraktioner. Anledningen härtill är att tunga fraktioner i många fall kan ersättas med andra encergiformer såsom kärnkraft, vattenkraft och kol.

En av de möjliga ersättningarna för lätta petroleumfraktioner är metanol. Den kan framställas i stor skala med naturgas, kol och tunga petroleumfraktioner som råvara. Även andra organiska material kan användas som utgångsmaterial. Metanol har visat sig vara ett utmärkt motorbränsle med högt oktantal och är användbart i såväl otto- som dieselmotorer. I vissa proportioner är metanol blandbar med bensin. En bensin med 10—20 26 metanoltillsats kan användas för drift av ottomotorer, dvs. vanliga bilmotorer, utan att de kräver ombyggnad. Metanolinblandning ger också renare avgaser bl. a. genom att blytillsatsen kan avsevärt sänkas. Möjlighet finns också att köra såväl bensin som diesclmotorer på ren metanol efter viss ombyggnad.

Vid en eventuell tillverkning av metanol inom landet ur inhemska bränslen erhålls en bättre beredskap i händelse av kris, avspärrning eller krig, vilket är ett viktigt motiv att införa metanol som motorbränsle. Metanolen kan tänkas komplettera eller möjligen ersätta gengasen som beredskapsalternativ.

Vid användning av metanol som motorbränsle under normalförhållanden skulle man kunna dels blanda in 15—20 426 metanol i bensinen dels låta allmänna dieseldrivna kommunikationsmedel i storstadsregionerna använda ren metanol som bränsle i miljöförbättrande syfte. Man skulle då få en förbrukning, baserad på 1972 års konsumtion, av 0,7—1 milj. m? metanol, vilket innebär en besparing av 0,35—0,5 milj. m? bensin och dieselolja. Detta motsvarar 1,5 760 av den totala oljekonsumtionen och cirka 10 96 av bensinförbrukningen. Som jämförelse kan nämnas att världsproduktionen av metanol år 1973 var ca 7 milj. ton motsvarande ca 9 milj. m".

En inblandning av metanol i motorbensin i större omfattning kan tänkas påbörjas först om fem å sex år eftersom det tar omkring fyra år att projektera och bygga en anläggning för metanolproduktion. En metanolförsörjning baserad på inhemska råvaror ligger minst tio år fram i tiden. Därvid synes en möjlighet föreligga att utnyttja skifferlakrester från en uranproduktion i Ranstad.

För att få erfarenhet av motordrift med metanol såväl i blandningar med bensin som i ren form måste omfattande försök göras med aktuella motortyper i motorlaboratorier. Dessutom måste långvariga prov med fordon i praktisk drift genomföras. Förutom undersökning av eventuella problem med olika blandningsförhållanden kan dylika prov även ge underlag för bedömning av distribution av bränsle, drifttillgänglighet och säkerhetsfrågor.

Vid genomförandet av inblandning av metanol i större omfattning bör tillgången på metanol kunna säkras genom import från länder med

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 218

rikliga naturgasförekomster. För att få tillräcklig leveranssäkerhet kan det visa sig lämpligt med ekonomiskt engagemang i produktionsanläggningar för metanol i dessa länder.

Berol Kemi AB föreslår nu att de tillsammans med Volvo bildar ett bolag med uppgift att ingående pröva förutsättningarna för användning av metanol som motorbränsle i blandning med petroleumfraktioner och i ren form. Vidare skall bolaget undersöka och utvärdera de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en metanolproduktion inom och utom landet. Arbetet skall utmynna i en plan för metanolanvändning under normala förhållanden som under tider av kris, avspärrning och krig.

219 Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet

8 Elektrisk energi och värme

8.1 1972 års CDL-studie

De svenska kraftproducenterna gör med vissa mejilanrum gemensamma studier av kraftproduktionssystemets optimala sammansättning som underlag för den långsiktiga planeringen av sina kraftutbyggnader. Den senaste studien av detta slag, Sveriges elförsörjning 1975—1990, publicerades av Centrala driftledningen (CDL) år 1972. Till skillnad från tidigare studier behandlades i denna även lokaliseringen av större kraftanläggningar.

Till grund för studien har lagts en översiktlig prognos för elkonsumtionens fortsatta tillväxt. CDL hade sålunda funnit att utbyggnaden av kraftproduktionssystemet borde planeras för en elförbrukning av 145 TWh! år 1980 och 250 TWh år 1990 jämfört med ca 75 TWh år 1972. Förbrukningen av elektrisk energi förutsattes således öka med 8,4 90 per år fram till år 1980 och med 5,6 2 under 1980-talet eller med 7 46 under hela perioden 1972—-1990.

Mot denna bakgrund hade CDL undersökt med vilka kraftslag den väntade ökningen av elkonsumtionen på gynnsammaste sätt kunde täckas med hänsyn till miljömässiga, ckonomiska och andra synpunkter. Alla tecken tydde enligt CDL på att oljepriserna framdeles skulle bli så höga, att oljeeldade värmekraftverk inte skulle kunna konkurrera med kärnkraften. Kärnkraften borde därför svara för den belastningsökning som inte kunde tillgodoses med nya vattenkraftverk, kraftvärmeverk och industriella mottrycksanläggningar. För att täcka kortvariga belastningstoppar behövdes därutöver speciella toppkraftverk — lämpligen cen kombination av vattenkrafteffekt, gasturbiner och enklare oljekondensverk. Även om således nya oljebaserade värmekraftverk behövde uppföras också i fortsättningen, skulle den totala årliga oljekraftproduktionen ändå komma att minska till följd av kortare utnyttjningstider. Detta skulie leda till en lägre oljeförbrukning och reducerade rökgasutsläpp. CDL:s överväganden ledde fram till följande kraftbalanscr.

Tabell 8.1 Kraftbalanser enligt CDL Energibalanser (i TWh)

1975 1980 1985 1990 Encergikonsumtion enligt Prognos 100,0 145,0 200,0 250,0 Medelårsproduktion: Vattenkraft 59,0 62,5 64,0 65,0 Kärnkraft 14,0 45,0 100,0 150,0 Kraftvärme och industriellt

1 1 TWh (terawattimme) = 1 000 milj. kilowattimmar.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 220

Effektbalanser (i MW")

1975 1980 1985 1990 Belastningens maximala timeffek inkl. fast export 19 400 27 900 38 500 48 000 Installerad maskineffekt: Vattenkraft 12 840 14 370 15 600 16 200 Kärnkraft 3 180 8 260 16 000 23 600 Kraftvärme och industriellt

Avgår för revision, reparation etc. -4 170 - 5 900 - 8100 -9 800 Summa disponibel effekt 19 400 27 900 38 500 48 000

1 1 MW (megawatt) = 1 000 kilowatt

De av CDL framräknade kraftbalanserna utmynnade i en rekommendation, som vad kärnkraften beträffar innebar utbyggnad av sammanlagt elva aggregat till år 1980 och därutöver tretton aggregat under 1980-talet.

I fråga om lokaliseringen av kärnkraftaggregaten föreslog CDL, att utbyggnaden i första hand skulle ske på redan etablerade platser, dvs. Ringhals, Barsebäck, Oskarshamn och Forsmark, så långt detta var möjligt med hänsyn till lokala förhållanden och elförbrukningens regionala fördelning. Med denna förutsättning kunde behovet av antalet nya lägen begränsas till två, nämligen ett på sörmlandskusten och ett vid Brodalen utanför Lysekil på västkusten. Beroende på resultatet av den då pågående utredningen (I 1970: 16) rörande närförläggning av kärnkraftverk kunde därutöver tillkomma kärnbränslebaserade kraftvärmeaggregat i Stockholm, Göteborg och Malmö.

CDL framhöll slutligen att utbyggnaden av produktionssystemet krävde ett omfattande överföringsnät. Det hade därvid förutsatts att detta delvis skulle komma att byggas ut för högre spänningar än 400 kV.

8.2 Energikommitténs betänkande

Energikommittén framhåller i sitt betänkande (SOU 1970: 13) Sveriges energiförsörjning, Energipolitik och organisation att möjligheterna att vidta energipolitiska åtgärder behöver förbättras när det gäller värmeförsörjningen, inte minst med tanke på den utveckling som skett under senare år. Med hänsyn till att värmeförsörjningen av naturliga skäl utgör en så avsevärd del av den svenska energibalansen är det enligt kommitténs mening i hög grad angeläget att se till att den sker på rationellast möjliga sätt. Det är inte bara de olika värmekonsumenternas ckonomi som berörs härav. En betydelsefull faktor är också de konsekvenser på beredskaps- och miljövårdsområdena som värmeförsörjningen för med sig.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industrideparteméntet 221

Det är enligt kommittén svårt att tänka sig att en samordnad planering och utbyggnad av värmeförsörjningen skall kunna åstadkommas på annat sätt än genom samordnade statliga och kommunala åtgärder.

Kommunerna har en nyckelroll när det gäller värmeförsörjningen för tätortsbebyggelsen, den i detta sammanhang intressantaste sektorn. Även vom kommunerna emellertid var för sig skulle ha en ändamålsenlig planering är det enligt kommitténs mening väsentligt att möjlighet skapas för en central energipolitisk bedömning av den fortsatta utbyggnaden av värmeförsörjningen. Kommittén hänvisar bl. a. till möjligheterna att utnyttja kylvattnet från mycket stora kraftanläggningar till att försörja :större regioner. Det kommer att vara en angelägen energipolitisk uppgift att se till att sådana möjligheter så långt det är tekniskt-ekonomiskt för- :svarbart tas tillvara med hänsyn till exempelvis de samhälleliga fördelarna på beredskaps- och miljövårdsområdena.

Samtliga kommuner som inrymmer stadsplanelagda områden bör «därför enligt energikommittén åläggas ansvar för att värmeförsörjningen inom tätbebyggelse sker enligt av kommunen utarbetad plan, förslagsvis benämnd värmeplan. Det kan övervägas att på lämpligt sätt infoga :'värmeplan som villkor för fastställande av stadsplan.

Kommittén anför att ett genomförande av förslaget om planering av 'värmeförsörjning torde behöva ske successivt under ett antal år. Dels mäste en lagstiftning utformas som står i samklang med annan Jagstiftning om kommunernas planering och lagstiftning på energiområdet, dels måste lagstiftningen under en övergångstid tillimpas huvudsakligen för nybebyggelse. För existerande bebyggelse måste nämligen en inventering göras av förekommande värmesystem, dettas tekniska och «ekonomiska livslängd, ägareförhållanden m. m. innan den kan infogas 1 större kommunala värmeplaner.

Remissinstanserna ställer sig i allmänhet positiva till en planerad "värmeförsörjning enligt energikommitténs förslag. Bl. a. framhåller statens naturvårdsverk behovet av en samordnad prövning av tätorternas hela värmesystem. Den förprövning av enskilda värmeanläggningar som .kan ske inom miljöskydds- och byggnadslagstiftningens ram är nämligen inte tillräcklig. Många remissinstanser ifrågasätter om inte planeringen 'bör utvidgas till att omfatta all energiförsörjning i en kommun, dvs, att «en energiplan skall upprättas.

'8.3 Värmeanläggningsutredningens betänkande

Regler för distribution m. m. av fjärrvärme samt energikommitténs förslag om värmeplaner har utretts vidare inom en av statsrådet Lidbom «efter bemyndigande i februari 1973 tillkallad utredning, värmeanläggningsutredningen (Ju 1973: 06).

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 22 [Ne

8.3.1 Betänkandet

I betänkandet (SOU 1974: 77) Värmeförsörjning enligt värmeplan lägger utredningen fram förslag till lagstiftning om värmeförsörjning med fjärrvärme, clvärme och gasvärme, s. k. kollektiva uppvärmningssystem.

Utredningen betonar att den lokala värmeförsörjningen måste ses i samband med hela den Jokala energiförsörjningen, vilken i sin tur är beroende av utformningen av den övergripande energipolitiken. Enligt utredningens mening finns det behov av även en lagstiftning om lokal energiplanering (energiförsörjning). Om en sådan lagstiftning genomförs kommer en däri reglerad energiplanering att bilda underlaget även för värmeplaneringen.

Grundläggande energipolitiska frågor bör enligt förslaget avgöras genom energiplaneringen. Dit hör spörsmål angående produktion av energi eller tillseende av att energi står till förfogande på annat sätt. Vid encrgiplaneringen tillses vidare att energiproduktionen anordnas på sådant sätt och att den kollektiva uppvärmningen får sådan omfattning att miljövårdens intresse av att skapa förbättrade luftvårdsförhållanden tillgodoses.

Utredningens förslag är begränsat till den lokala distributionen av energi för uppvärmning. En värmeplan omfattar enligt förslaget energidistribution enbart för uppvärmning. Värmeplanen syftar till en optimal fördelning inom värmeplans område mellan de skilda uppvärmningsformerna (elvärme, fjärrvärme, gasvärme). Energidistributören har att skaffa sig garanti för att hans leveransskyldighet gentemot fastighetsägarna kan fullgöras. Fastighetsägarna skyddas genom en regel om skadestånd vid leveransbrist.

Värmeplan skall enligt förslaget upprättas genom kommunens försorg och antas av kommunfullmätige. Samordning med kommunens övriga verksamhetsplanering och ekonomiska planering och med kommunens fysiska planering och miljövårdsarbete kan därvid ske på ett enkelt sätt. Värmeplaneringen avses vara rullande. Den föreslås omfatta enbart tätort. För samordningen av värmeförsörjningen inom kommunens område skall all värmeplanering, även där den avser flera tätorter, ske genom upprättande av en enda värmeplan som i den rullande planeringen ändras för att fylla aktuella behov.

Allmänna värmesystem inrättas enligt utredningens förslag genom värmeplan. Verksamhetsområdet för ett allmänt värmesystem innefattar inte bara delar inom vilka värmeförsörjningen redan har ordnats med ett visst kollektivt värmesystem utan också delar där värmeförsörjningen skall ordnas på samma sätt enligt värmeplanen.

På grund av kravet att sammanhålla den affärsdrivande verksamhet som blir följden av en värmeplan får enligt förslaget i en kommun finnas endast ctt allmänt värmesystem per nyttoenergislag (el, fjärr-

Prop. 1975:30 Bilaga 1 Industridepartementet 223

värme, gas) och huvudman. Ett verksamhetsområde kan därför omfatta flera områden på marken i en eller flera tätorter.

Huvudman för allmänt clvärmesystem blir enligt förslaget den som innehar koncession enligt ellagstiftningen, i förevarande fall vanligen s.k. områdeskoncession. För gasdistributionen bestämmer kommunen vem som skall vara huvudman för allmänt gasvärmesystem. Kommunen bestämmer enligt förslaget också vem som skall vara huvudman för fjärrvärmeanläggning som tillkommer efter värmeplanens antagande. Finns redan fjärrvärmeanläggning utbyggd av annan än kommunen får fråga om huvudmannaskapet lösas efter förhandling mellan kommunen och den förefintlige ägaren av anläggningen.

8.3.2 Remissinstanserna m. m.

Energiprognosutredningen (EPU) har i betänkandet Energi 1985 2000 berört frågan om lokal värme- och energiplanering och då spcciellt möjligheterna att med hjälp av en sådan planering uppnå en rationellare energianvändning. Energiprognosutredningen förklarar att den delar värmeanläggningsutredningens uppfattning att den lokala energiförsörjningen bör ses i ett sammanhang och att värmeplaner bör ingå i fullständiga energiplaner, dvs. planer som behandlar produktion och tillförsel av alla energislag för alla konsumtionsändamål. En sådan lokal energiplanering får inte minst betydelse som underlag för den långsiktiga prognosverksamhet, som utredningens arbete varit en inledning till. Energiprognosutredningen föreslår mot denna bakgrund att samordningen mellan energiplanering på riksnivå och den lokala energiplaneringen utreds och att man härvid speciellt beaktar hur värmeplanerna i framtiden kan inordnas i den lokala energiplaneringen.

Vid remissbehandlingen av värmeanläggningsutredningens betänkande har remissinstanserna allmänt understrukit behovet av energiplanering som grund för de av utredningen föreslagna värmeplanerna.

Betänkandet jämte remissvaren bereds f.n. inom justitiedepartementet.

8.4 Centrala driffledningens och Svenska värmeverksföreningens gemensamma utredning om kraftvärmeverkens roll

Svenska värmeverksföreningen har den 3 oktober 1972 överlämnat ett sammandrag av en kraftvärmeutredning, Möjlig utbyggnad av fjärrvärmebaserad elektrisk mottryckskraft i Sverige. Enligt denna utredning, som grundas på en inventering av 130 tätorter med ett invånarantal över 10 000, finns i 93 tätorter antingen redan utbyggd fjärrvärmedistribution eller tekniska förutsättningar för en sådan.

Det totala värmebehovet för dessa 93 tätorter uppgår enligt utred-

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 224

ningen till 20 580 MW,1. Om lämpligt avvägda kraftvärmeverk av olika typer utbygges i dessa tätorter kan däri tillsammans produceras cirka 6 700 MWe! utöver befintliga kraftvärmeverk om ca 800 MW... Den totalt möjliga produktionseffekten uppgår sålunda till ca 7 500 MWe. Det ingår såväl kärnkraftvärmeverk som oljebaserade kraftvärmeverk samt kraftvärmeverk i form av dieselaggregat för de mindre tätorterna. Av Sveriges totala aktuella elkraftbehov ca 17 000 MWe svarar kraftvärmeverken år 1972 för ca 800 MWe men de skulle vid en full utbyggnad kunna ge ca 7 500 MWe. Då det totala elkraftbehovct i stort sett fördubblas på en 10-årsperiod skulle ca 40 926 härav kunna utbyggas som fjärrvärmebaserad mottryckskraft.

Sammanfattningen av Värmeverksföreningens studie har översänts till några myndigheter och organisationer verksamma inom byggnads- och energiområdet för yttrande. Remissinstanserna framhåller i sina svar att samproduktion av el och värme i oljeeldade kraftvärmeverk innebär fördelar från miljö- och energibesparingssynpunkt i jämförelse med oljeeldade värmecentraler och kondenskraftverk, men att kostnadsaspekterna och särskilt då i jämförelse med kärnkraftutbyggnad inte kan bedömas med utgångspunkt från det redovisade materialet. BI. a. ÖEF och byggnadsstyrelsen efterlyste mera detaljerade uppgifter om beräkningsunderlaget.

Centrala driftledningen (CDL) hänvisar i sitt svar till den kraftbalansstudie som man själv nyss redovisat, 1972 års CDL-studie Sveriges elförsörjning 1975—1990. I denna studie har CDL funnit att den ekonomiskt fördelaktiga utbyggnaden av kraftvärmeverk fram till år 1990 uppgår till totalt ca 5 500 MW. Skillnaden jämfört med Värmeverksföreningens utredning, ca 2 000 MW, härrör främst från de mindre tätorterna, där man har litet värmeunderlag och skulle få bygga ut små kraftvärmeverkenheter, som enligt CDL:s uppfattning inte blir ekonomiska.

CDL och Värmeverksföreningen kom i samband med remissbehandlingen av Värmeverksföreningens utredning överens om att gemensamt utreda kraftvärmefrågan. Avsikten var att den gemensamma utredningen skulle bedrivas så skyndsamt att resultatet skulle kunna läggas till grund för arbetet i EPU med energibalanser. Beroende bl. a. på de stora ändringar av förutsättningarna, främst då ifråga om priserna på olja och

kärnkraftstationer, som inträffat blev detta emellertid inte möjligt.

Även om CDL:s och Värmeverksföreningens gemensamma kraftvärmeutredning ännu inte kunnat slutföras har det dock varit möjligt att dra vissa slutsatser av det hittills framtagna materialet. Organisationerna framhåller i en gemensam skrivelse den 23 januari 1975 att de f.n. bedömer det sannolikt med en utbyggnad av fossileldade kraftvärmeverk

1 Med beteckningarna MW, och MWe avses värmeeffekt resp. elektrisk effekt, mätt i megawatt.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet : 225

(energikombinat) med en sammanlagd effekt av 1 000 till 1500 MWe: fram till mitten av 1980-talet utöver nu befintliga anläggningar. I angivna värden inrymmes enligt Värmeverksföreningéns uppfattning ej utbyggnaderna i de tre storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö, eftersom de på grund av sin storlek bör särbehandlas. Enligt CDL:s uppfattning inrymmes i värdena: viss del av dessa utbyggnader Det är emellertid organisationernas uppfattning att el- och värmeförsöriningen inom dessa områden med fördel sker från kärnkraftvärmeverk.

8.5 Utredningar om långdistansöverföring av hetvatten från kärnkraftstationer |

Kombinerad produktion av el och fjärrvärme baserad på kärnenergi har demonstrerats i kraftvärmeverket i Ågesta. Under tio år har detta verk svarat för uppvärmningen av huvuddelen av stadsdelen Farsta i Stockholm. Anläggningen, som är den första och hittills enda av sitt

slag i världen, hade dock för liten effekt, 10 MWzc och 65 MW5r för att

vara kommersiellt attraktiv. Den avvecklades under sommaren 1974 i och med att forsknings- och utbildningsprogrammet genomförts.

EPU redogör i betänkandet Energi 1985 2000 för förutsättningarna för kärnkraftbaserad fjärrvärme. Utredningen framhåller bl. a. att kärnkraftverken är förenade med stora, fasta, av kapaciteten oberoende kostnader och att det därför är motiverat att bygga stora enheter, £. n. minst 600 MW,., vilket motsvarar en värmeeffekt hos reaktorn av ca 1700 MWr,. Även anordningarna för avtappning av värme från turbinen och överföring av denna till ett fjärrvärmenät är förenad med betydande fasta kostnader. Detta medför att en befolkning om något eller några hundratusen personer behövs för att skapa underlag för kärnkraftbaserad fjärrvärme. Detta innebär att sådan endast har betraktats som möjlig i Stockholm, Göteborg och Malmö. Möjligen skulle också Norrköping-Linköpingsområdet och Västerås-Eskilstuna erbjuda tillräckligt värmeunderlag. En utbyggnad av kärnkraftvärmeverk i storstadsregionerna skulle enligt EPU kunna realiseras till mitten av 1980-talet. Med denna omfattning som f. n. bedöms rimlig skulle dessa anläggningar kunna begränsa användningen av olja (eller andra konventionella bränslen) med 1,5—2,0 milj. m? eldningsolja per år mot slutet av 1980-talet.

8.5.1 Värmeöverföring från Barsebäcksverket till Lund och Malmö

Frågan om utnyttjning av värme från Barsebäcksverket i fjärrvärmenäten i Malmö och Lund utreddes redan i slutet av 1960-talet. Projek-' tet bedömdes med då gällande förutsättningar orealistiskt. Förutsättningarna har emellertid ändrats främst genom de stegrade oljepriserna. 15 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 226

Malmö industriverk, Lunds tekniska verk och Sydsvenska kraftaktiebolaget utreder därför ånyo genom en gemensam arbetsgrupp möjligheterna att från Barsebäck till Lund och Malmö överföra hetvatten för användning i de båda kommunernas fjärrvärmesystem. Utredningen avses bli klar under första halvåret 1975. Redan nu föreligger vissa preliminära resultat, som redovisats i en lägesrapport den 1 juli 1974. En del framkomna resultat har även utgjort underlag för närförläggningsutredningens studier.

Enligt denna lägesrapport finns i såväl Malmö som Lund utbyggda fjärrvärmenät som successivt utvidgas. I Lund försåg fjärrvärmenätet år 1973 sina kunder med sammanlagt 250 MW,. År 1990 väntas värmebehovet ha stigit till 470 MW. För Malmö förutses värmekundernas uttag öka från drygt 1000 MW år 1974 till 2000 MW år 1990, främst genom att allt fler abonnenter ansluts till fjärrvärmenätet.

Som redan nämnts utreds möjligheterna att tillgodose huvuddelen av dessa värmebehov från Barsebäck. Värmeenergin antas bli överförd från kraftverket i form av hetvatten i en 26 km lång rörledning till Malmö med en 4 km lång avgrening till Lund. Anslutningen till de lokala fjärrvärmenäten avses ske i mottagningsstationer i de båda kommunerna. Efter nedkylning i mottagningsstationernas värmeväxlare förs vattnet tillbaka till Barsebäck i en rörledning av samma slag som lett det heta

vattnet från Barsebäck. |

Vid förläggning av hetvattenledningen helt ovan jord blir totalkostnaden lägre än för fjärrvärme från oljeeldade värmeverk, om priset på tung eldningsolja överstiger 230 kr./ton. Kulvertförläggning hela ledningssträckan försämrar resultatet och lönsamhetsgränsen flyttas uppåt till ca 270 kr./ton olja. Förläggning i öppet dike intar ur ekonomisk synpunkt en mellanställning mellan ovanjords- och kulvertförläggning. I dag gällande pris för olja av här aktuellt slag är ca 300 kr./ton.

Projektets ekonomiska resultat är givetvis starkt beroende av såväl det framtida oljepriset som kostnadsstegringar för anläggningsarbeten etc.

Det fortsatta utredningsarbetet innefattar bl. a. studium av möjligheten till värmeleverans från Barsebäck även till Landskrona och Helsingborg samt till kommuner längs hetvattenledningarnas väg. Även uppvärmning av växthus längs ledningen kan bli aktuell. Finansieringen är en annan väsentlig fråga, som studeras. Som redan nämnts väntas utredningsarbetet vara slutfört under detta år.

8.5.2 Kärnkraftvärme för Stockholmsområdet

År 1968 ansökte dåvarande Stockholms Elverk om tillstånd att få förlägga ett kärnkraftvärmeverk i Värtan för att försörja Stockholms fjärrvärmenät. Ansökan föranledde särskilt utredningsarbete inom industridepartementet och senare inom närförläggningsutredningen. Pro-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 227

jektet är inte längre aktuellt och ansökan har tagits tillbaka. Därefter har Stockholms Kraftgrupp AB, där även nuvarande Stockholms Energiverk ingår, undersökt förutsättningarna för fem andra förläggningsplatser i stockholmsområdet, varvid Haninge bedömts som mest gynnsam.

Stockholms Kraftgrupp har i en skrivelse den 17 december 1974 refererat till de undersökningar som gjordes under åren 1972 och 1973 av förutsättningarna för att överföra 2000 MWy från ett kärnkraftverk i Haninge till ett fjärrvärmenät gemensamt för Stockholms kommun och dess grannkommuner. I dessa undersökningar påvisas klar lönsamhet för Haningeprojektet jämfört med andra alternativ och vinsten av projektet förväntades ligga i intervallet upp till 50 milj. kr. per år.

Någon genomgång av lönsamheten med dagens kostnadsförutsättningar har inte verkställts ännu. Kostnadssituationen under det gångna året har varit mycket oklar och inte bara bränslen utan även värmeöverförings- och kraftverksutrustning har stigit kraftigt i pris. Detta påverkar inte endast kostnaderna i de alternativ som skall jämföras utan kan även påverka valet av de alternativ mellan vilka jämförelse bör göras. Även om lönsamheten ej beräknats med dagens förutsättningar har den dock med säkerhet blivit förbättrad jämfört med tidigare. Mycket överslagsmässiga beräkningar som Stockholms Kraftgrupp gjort tyder på att vinsten med nu aktuella förutsättningar skulle uppgå till storleksordningen 150 milj. kr. per år.

Även frågan om möjligheterna att med tillfredsställande ekonomi överföra hetvatten från kärnkraftverket i Forsmark till Stockholmsområdet har aktualiserats. Stockholms Kraftgrupp redogör i sin skrivelse också för preliminära bedömningar av detta projekt, vilka utförts i samarbete med Storstockholms fjärrvärmekommuners samarbetsorgan STOSEB. Enligt dessa preliminära bedömningar innebär vattenöverföring från Forsmark aggregat 3 eller 4 till Stockholmsområdet jämfört med överföring från Haninge att överföringsavståndet ökar ca 100 km, att investeringen ökar 2-—2,5 miljarder kr. och att årskostnaden ökar 275—325 milj. kr. per år. Dessutom ökar värmeförlusterna och risken för driftstörningar i samband med värmeöverföringen.

Jämfört med ett oljeeldat alternativ bedöms merkostnaden för värme från Forsmark således kunna bli av storleksordningen 150 milj. kr. per år.

Om aggregaten 3 och 4 i Forsmark inte skulle komma till stånd har alternativ med ombyggnad av det redan påbörjade andra aggregatet i Forsmark för el- och värmeproduktion nämnts. Detta skulle emellertid medföra ytterligare merkostnader till följd av ombyggnaden och genom den därav försenade elproduktionen samt försämrad kraftbalans. Trots att detta alternativ möjligen kan realiseras något tidigare än Forsmark 3

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 228

och 4 eller Haninge får alternativet ändå enligt Stockholms Kraftgrupp anses vara orealistiskt.

Stockholms Kraftgrupp framhåller i sin skrivelse också att kostnadssituationen under senaste året har varit så labil att det varit svårt att genomföra något så när säkra kalkyler. Avsikten är därför att under år 1975 genomföra nya kalkyler med aktuella förutsättningar. Därvid kommer iven möjligheterna att överföra värme från Forsmark till Stockholm att belysas mera i detalj.

8.5.3 Värmeöverföring från Ringhals till Göteborgsområdet

Några färdiga utredningar rörande möjligheten att överföra fjärrvärme från Ringhals till Göteborg finns ej. Förberedande uppskattningar har dock gjorts och ytterligare analyser genomförs under innevarande år av såväl Energiverken i Göteborg som statens vattenfallsverk.

Vattenfallsverket har i en skrivelse den 10 januari 1975 redovisat en preliminär och grov bedömning som framtagits inom verket i visst samräd med Energiverken i Göteborg. Den värmeeffekt, som bör överföras har uppskattats till ca 1000 MW. Värdet påverkas av ännu ej klarlagda förutsättningar beträffande värmeprognos, tidpunkt för projektets idrifttagning och optimal andel kärnvärmeeffekt. Tidig idrifttagning kan t. ex. kräva extra stimulans av fjärrvärmeanslutningen. Överföringsavståndet är ca 60 km.

Investeringen i huvudledning och pumpstationer blir ca 700 milj. kr. om man väljer likartade förutsättningar som i Barsebäcksprojektet, dvs. hög temperatur och ungefär halva sträckan ovan jord resp. i tunnel. Investeringen kan bli några hundra milj. kr. högre vid ändrade förutsättningar i dessa avseenden.

Jämfört med alternativ med oljebaserad fjärrvärme blir merkostnaden för hetvattenöverföring från Ringhals ca 200 milj. kr. per år. Då potentiella fjärrvärmekonsumenter kan välja egen oljebaserad värmeförsörjning, krävs att merkostnaderna subventioneras bort för att anslutningen till fjärrvärmen skall nå prognoserade värden. Jämförs denna kalkyl med motsvarande för Stockholmsregionen, måste bl. a. beaktas att lägre effekt skall transporteras i Göteborgsfallet.

Den enda rimliga lösningen för fjärrvärme från Ringhals, är enligt vattenfallsverket en utbyggnad av stationens femte aggregat. Det har alltså här förutsatts att en utbyggnad av detta aggregat kan ske vid önskad tidpunkt.

8.5.4 Lågtemperaturfjärrvärme från kärnkraftverk

AB Atomenergi gör med anslag från styrelsen för teknisk utveckling (STU) en systematisk studie av fjärrvärmesystemens optimala utformning och möjligheten till ytterligare förbättringar genom tillämpning av

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 229

ny teknik. En styrgrupp i vilken Svenska värmeverksföreninsen och CDL deltar är rådgivande.

AB Atomenergi framhåller i en lägesrapport i december 1974 (AE- US-134) Lågtemperaturfjärrvärme, att utnyttjning av spillvärme från kärnkraftvärmeverk i fjärrvärmenät utbyggda med i stort sett konventionell teknik, skulle vara lönsam för storstadsregionerna. Dessa innehåller nära hälften av landets befolkning. Även långa varmvattentransporter är därvid försvarbara vid en optimal utformning, Med annan teknik för transport, fördelning, lagring och utnyttjning, som redan bearbetas på allvar på försöks- eller demonstrationsstadium, kan spillvärmeutnyttjning förväntas bli lönsam även i glesare bostadsområden och i andra regioner. Därigenom ökas de fördelar som kan vinnas. Detta gör ökad satsning på utvecklingsarbeten inom området hetvattendistribution angelägen, vilket även betonats av energiprogramkommittén.

8.6 Utrednirg om det svenska storkraftnätet

I anslagsframställningen för budgetåret 1975/76 anför statens vattenfallsverk att den ökade elkonsumtionen i Sverige under överskådlig framtid väsentligen bör tillgodoses genom utbyggnad av kärnkraftanläggningar i landets södra och mellersta delar. Verket räknar emellertid av olika skäl med att antalet stationsligen kommer att bli förhållandevis begränsat. Detta leder till att kraftstationerna blir stora, vilket i sin ur skapar stora överföringsbehov. Av denna anledning har undersökts om det svenska storkraftnätet bör byggas ut för högre systemspänning än nuvarande 400 kV! I bilaga till anslagsframställningen redogör verket för resultatet av undersökningarna.

Vattenfallsverket har funnit, att övergång till en högsta systemspänning av 800 kV är det enda tänkbara alternativet f. n. till en fortsatt utbyggnad för 400 kV. Ett 800 kV system ger ökad flexibilitet för kraftutbyggnaderna och minskar på sikt markintrånget. Det senare måste framdeles tillmätas allt större betydelse inte bara från ekonomisk synpunkt.

Om kraftsystemet får byggas ut på ett från kraftförsörjningssynpunkt optimalt sätt skulle ett 800 kV system inte kunna motiveras på rent ekonomiska grunder. BL a. medför kravet på driftsäkerhet att ett nytt spänningssystem måste byggas ut relativt snabbt, vilket innebär att dess överföringskapacitet till en början blir underutnyttjad.

En faktor som emellertid i hög grad påverkar kostnadsrelationerna mellan de olika systemspänningarna är lokaliseringen av tillkommande kraftproduktionsanläggningar. Avvikelserna från en optimal lokalisering behöver inte bli alltför stora för att ett 800 kV system skall bli attraktivt från ekonomisk synpunkt. Högre systemspänning minskar också

1 1 kV = kilovolt = 1 000 volt.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 230

överföringsförlusterna. Övergång till 800 kV i Sverige skulle vidare underlätta det framtida kraftutbytet inom Norden.

En viktig faktor som påverkar bedömningen av en högre systemspänning i det svenska storkraftnätet är elkonsumtionens utveckling. Ju lägre ökningstakten blir desto senare kan fördelarna. med 800 kV tillgodogöras, Vattenfallsverkets beräkningar visar emellertid att lokaliseringen av kraftproduktionsanläggningarna har betydligt större inflytande på kostnaderna än rimliga variationer i konsumtionsutvecklingen.

Med antagandet att behovet av elektrisk energi under överskådlig framtid kommer att tillgodoses genom utbyggnad av kärnkraft i stort sett i den omfattning som kraftföretagen hittills inriktat sin plancring på och med hänsyn till den osäkerhet som råder beträffande lokaliseringen av tillkommande kraftproduktionsanläggningar måste planeringen av storkraftnätet ske på ett sådant sätt att de första delarna av ett eventuellt 800 kV nät kan tas i drift i början av 1980-talet. Ett ställningstagande till 800 kV systemet krävs under våren 1975. Enligt vattenfallsverkets nuvarande bedömning behövs dock inte något begynnelseanslag förrän budgetåret 1976/77.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 231

9 Vattenkraft m. m. 9,1 Vattenkraft 9.1.1 Inledning

Sveriges försörjning med elektrisk energi har hittills till helt övervägande del varit baserad på inhemsk vattenkraft. Vattenkraftens roll i den framtida energiförsörjningen har behandlats i energiprognosutredningens och cnergiprogramkommitténs tidigare nämnda betänkanden (SOU 1974: 64 och SOU 1974: 72). Synpunkter och förslag rörande vattenkraftutbyggnaderna har vidare framförts av myndigheter, kommuner, organisationer och enskilda såväl i remissvaren på de båda betänkandena som i särskilda skrivelser. Bl. a. har Landsorganisationen i Sverige (LO) hemställt att regeringen på nytt prövar vattenkraftens roll i den framtida energiförsörjningen. En sådan prövning bör enligt LO innefatta en kartläggning av den totalt utbyggbara vattenkraften grundad på en bedömning utifrån ett vidare samhällsekonomiskt betraktelsesätt. Därvid måste särskilda hänsyn tas till skyddsintressen för de av utbyggnader ännu inte berörda huvudvattendragen. Dessa bör dock ingå i den totala kartläggningen. Vattenkraftutbyggnadernas betydelse för en fortsatt industriell utveckling i de norra delarna av landet bör enligt LO särskilt beaktas.

Riksdagen lade i december 1972 fast vissa riktlinjer för hushållningen med mark och vatten (prop. 1972: 111 bil. 2 och 3, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). I det utredningsmaterial som låg till grund för propositionen föreslogs att dittills outbyggda huvudälvar och källflöden i norra Sverige skulle bevaras opåverkade. I fråga om de redan utbyggda huvudvattendragen i södra Norrland och norra Svealand föreslogs en särskild utredning för att pröva aktualiserade utbyggnadsobjekt.

I samband med att riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen antogs av riksdagen tillkallades en sakkunnig för att studera förutsättningarna för och konsekvenserna av ytterligare utbyggnader i Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven och Klarälven. Den sakkunnige, som antog benämningen utredningen (C 1972: 02) rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand, lämnade i maj 1974 sitt betänkande (SOU 1974: 22), Vattenkraft och miljö. Betänkandet har remissbehandlats, Chefen för bostadsdepartementet kommer senare i dag att redogöra närmare för innehållet i betänkandet och för remissutfallet.

I februari 1974 presenterades en utredning rörande statens outnyttjade vattenkrafttillgångar i Kalixälven, som gjorts av statens vattenfallsverk på uppdrag av regeringen. Vidare har Svenska kraftverksföreningen i samarbete med vattenfallsverket inventerat utbyggnadsmöjligheter i vattendragen norr om Indalsälven. Undersökningen redovisades i juni 1974. För komplettering av detta material tillkallades en sakkunnig

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet : 232

med uppdrag att utreda frågor om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland (B 1974: 01). Ett antal myndigheter, däribland industriverket, naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet, har fått i uppdrag att ställa erforderligt material till utredningens förfogande.

I enlighet med sina direktiv överlämnade utredningen i oktober 1974 en lägesrapport (Ds B 1974: 4). Ett slutbetänkande väntas föreligga under våren 1976.

9.1.2 Vattenkraftutbyggnader i Klarälven, Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven

Utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand tillsattes hösten 1972. I de direktiv utredningen fick angavs två huvuduppgifter.

Utredningen skulle göra en analys av förutsättningarna för och konsekvenserna av ytterligare vattenkraftutbyggnader i främst Klarälven, Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven med biflöden. En beskrivning av de berörda älvsträckorna, med avseende på deras värde från såväl miljö- och naturvårdssynpunkter som kraftekonomisk synpunkt, skulle därvid också göras.

Utredningen skulle vidare lämna förslag till avvägning mellan de olika intressena genom en rangordning av olika eventuella vattenkraftutbyggnader.

Beträffande de föreslagna projektens regional- och arbetsmarknadspolitiska effekter fastslås i direktiven att utredningen bör göra en analys, men inte väga in resultatet av analysen i bedömningen av de aktuella projekten.

I betänkandet framhålls att utredningen inte har haft till uppgift att föreslå vilken grad av utbyggnad av vattenkraft som bör ske i de fem älvar som behandlas. För ett sådant ställningstagande behövs resultaten också från andra pågående utredningar. För att göra underlaget för ett ställningstagande fullständigt behöver viktiga frågeställningar belysas, exempelvis energikonsumtionens — och därmed produktionens — framtida nivå, produktionens fördelning på olika kraftslag, utbyggnadernas omfattning i andra delar av landet, beredskapsplaneringen och bedömningen av olika kraftslags inverkan på miljön.

Däremot kan en inbördes rangordning göras mellan de projekt som utredningen har haft att arbeta med. Den rangordning som utredningen har gjort omfattar fem olika klasser. Beträffande en av klasserna uttalas en klar rekommendation till förmån för bevarande av de till klassen hänförda älvsträckorna i orört skick (klass 4). Detta gäller Hällaområdet i Västerdalälven, Dalälven vid Tyttbo-Gysinge, huvuddelen av Ammerån, hela Åreälven och Hosjö med Indalsälvens biflöde Dammån. I den motsatta änden av rangordningen uttalas att nämnvärda invändningar mot utbyggnad inte tycks finnas. Detta gäller dels sådana

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 233

projekt som är att betrakta som om- och tillbyggnader (klass 0), dels projekt som, om de kom till utförande, skulle skada måttliga bevarandevärden (klass 1). Beträffande övriga projekt tar inte utredningen lika uttalat ställning till utbyggnad eller ej. Det betonas emellertid, att en utbyggnadsnivå omfattande samtliga klasser i den föreslagna rangordningen utom klass 4 skulle innebära en för bevarandeintressena ytterst allvarlig utbyggnad.

Den samlade kraftnyttan av projekten i de olika klasserna framgår av följande sammanställning.

2 TWh (terawattimme) = 1000 milj. kilowattimmar.

O.J.3 Vattenkraftutbyggnader i norra Norrland

Den pågående utredningen om vattenkraftutbyggnader i vattendragen norr om Indalsälven har sammanfattningsvis följande uppgifter.

Utredningen skall inventera de möjligheter till ytterligare vattenkraftutbyggnader som finns inom landet.

Utredningen skall sammanställa material som gör det möjligt att beskriva konsekvenserna för motstående intressen av föreslagna utbyggnader i älvarna norr om Indalsälven med undantag för Torne och Pite älvar samt Vindelälven.

Utredningen skall rangordna utbyggnadsprojekten i norra Norrland med hänsyn till deras effekter på motstående intressen och med hänsyn till deras kraftekonomiska värden. Rangordningen skall syfta till att de tänkbara utbyggnadsprojekten inom landet skall kunna bedömas i ett sammanhang.

Det är däremot inte utredningens uppgift att bestämma den lämpliga graden av vattenkraftutbyggnad vare sig i landet som helhet eller i norra Norrland. Avsikten är att utredningen skall presentera en rangordning av de tänkbara utbyggnadsprojekten i norra Norrland på motsvarande sätt som gjordes i utredningen rörande vattenkraftutbygnader 1 södra Norrland och norra Svealand. Det kan i detta sammanhang påpekas att förhållandena i norra Norrland i flera avseenden skiljer sig väsentligt från det södra området.

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 234

Enligt betänkandet (SOU 1974: 22), Vattenkraft och miljö, är samtliga stora vattendrag i södra Norrland och norra Svealand utnyttjade för kraftproduktion. De av vattenkraftutbyggnader opåverkade älvsträckorna — mestadels källflöden till huvudälvarna — är så begränsade att de i betänkandet genomgående hänförts till den klass som oberoende av kraftnyttan föreslås bli undantagen från utbyggnad. Samtidigt finns relativt goda möjligheter till kompletterande utbyggnader i redan påverkade älvsträckor, dvs. sträckor som berörs av uppströms liggande anläggningar. Med hänsyn till den höga utnyttjandegraden i södra Norrland och norra Svealand kan önskemål komma att framföras om en annorlunda fördelning mellan norr och söder vid en fortsatt vattenkraftutbyggnad.

I norra Norrland finns den övervägande delen av landets outbyggda vattendrag samtidigt som utrymmet för nya kraftverk i redan utbyggda älvar är relativt litet.

Av lägestapporten framgår att den totala mängd vattenkraft i landet som i dag enligt kraftföretagen är ekonomiskt möjlig att utnyttja utgör ca 95 TWh/år enligt inventeringar och bedömningar som gjorts av Svenska kraftverksföreningen och statens vattenfallsverk. En närmare redovisning framgår av figur 9.1. Av dessa är 59 TWh/år redan nyttiggjorda i befintliga anläggningar. Ytterligare 2 TWh/år kommer att erhållas vid anläggningar som ännu inte är i drift, men för vilka tillåtlighetsdom har avkunnats.

Det mesta av landets återstående utbyggnadsvärda vattenkraft återfinns, som nämnts, i området norr om Indalsälven. Av de totala vattenkraftresurserna, drygt 60 TWh/år, är ca 59 26 eller 35,6 TWh/år redan utnyttjade. Den återstående utbyggnadsvärda vattenkraften är således ca 25 TWh/år. Av detta motsvarar 11,8 TWh/år av Torne älv, Pite älv och Vindelälven, som enligt utredningens direktiv undantagits från utbyggnad. Utredningen har således att bedöma utbyggnad av vattenkraftresurser motsvarande knappt 13 TWh/år, varav ca 4 TWh/år i Kalix älv.

De fem huvudälvarna i södra Norrland och norra Svealand representerar enligt den utredning som har studerat dessa älvar en total vattenkraftresurs på 28,1 TWh/år, varav 21 TWh/år redan är utbyggd eller kommer att bli utbyggd enligt medgivande av vattendomstol. Ytterligare utbyggnadsvärd vattenkraft har senare redovisats av kraftindustrin och i dag beräknas det möjliga tillskottet inom utredningsområdet vara ca 9 TWh/år. Detta innebär att den totala vattenkraftsresursen inom området f. n. är ianspråktagen till ca 70 2.

Vattenkraften i södra Sverige utgör enligt lägesrapporten en mycket liten del av landets samlade resurser. Svenska kraftverksföreningen och vattenfallsverket beräknar den totala resursen vattenkraft till 5 TWh/år i denna del av landet. Det mesta är redan tillgodogjort. Endast 0,6 TWh/år återstår, dvs. ca 1 90 av Sveriges vattenkraftproduktion.

235 Prop. 1975: 30 = Bilaga 1 Industridepartementet

NORRA NORRLAND

Tot 60,3 TWh/år

SÖDRA NORRLAND OCH

NORRA SVEALAND Tot 30,0 TWh/år

Befintlig eliar lovgi en

ÖVRIGA SVERIGE

Tot 509 TWh/år utbyggnad

mr: redovisade vibyggnadsmöjlig! heter SKL från utredningen

8.9 Energimängder i Twh/år Cirklarna är ytproportiorella mol ererqimängderna.

Figur 9.1 Den ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraften.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 236

Den återstående ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraften skulle således motsvara totalt ca 34 TWh/år. Denna siffra torde dock vara för låg. Information från berörda kraftföretag tyder på, att den ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraften överstiger de 95 TWh/år som angavs i juni 1974.

De preliminära rapporter med material för övergripande kraftckonomiska bedömningar och för bedömningar av motstående intressen som har inkommit till utredningen innehåller inte tillräckligt underlag för en rangordning av olika utbyggnadsprojekt i älvarna i norra Norrland. Liigesrapporten innehåller därför inga bedömningar av hur stor del av projekten som kan komma att placeras i olika klasser i en rangordning. Någon sådan bedömning skall enligt utredningens direktiv inte heller göras i lägesrapporten.

Utredningen har däremot haft i uppdrag att i lägesrapporten presentera ett material som möjliggör en bedömning av hur mycket ytterligare elkraft som kan produceras i de berörda vattendragen i norra Norrland under förutsättning i det ena fallet, att endast obetydliga intrång på motstående intressen kan tolereras och i det andra fallet, att endast sådana älvsträckor som med hänsyn till sammanvägda bevarandeintressen kan karaktäriseras som omistliga undantas från vattenkraftutbyggnad.

En utbyggnadsnivå enligt det senare alternativet torde enligt utred- ' ningen — mot bakgrund av det preliminära material som berörda myndigheter överlämnat — innebära ett bevarande av dels de i direktiven undantagna älvarna, dels opåverkade källflöden i eller i omedelbar anslutning till nationalparkerna (ca 3 TWh/år), dels klass 4 i Vattenkraft och miljö (ca 2 TWh/år) och dels vissa av skogsälvarna samt eventuellt nedre delen av Kalixälven (1-—3 TWh/år). På detta sätt erhålls en utbyggnadsnivå i hela landet på 75—77 TWh/år. En sådan nivå skulle innebära betydande konflikter med motstående intressen. Utredningen reserverar sig dock för den svårtolkade innebörden i begreppet omistlig.

En utbyggnadsnivå enligt det första alternativet skulle enligt utredningens mening ge ctt tillskott på mellan 2 och 3 TWh/år i området söder om Ångermanälven och ungefär lika mycket i det norra området. Sammanlagt skulle denna utbyggnadsnivå innebära en årsproduktion i hela landet på 65—67 TWh/år. En sådan nivå skulle huvudsakligen innebära ytterligare utbyggnad i redan starkt påverkade vattendrag i form .. av tillbyggnader av befintliga kraftverk och utbyggnader av genomgående relativt lågt värderade älvsträckor. Det tillskott som härigenom erhålls (4-—6 TWh/år) kan nås med begränsade skador för motstående intressen.

Mer detaljerade diskussioner kring frågan om vilka vattendrag som vid olika nivåer bör byggas ut eller undantas från utbyggnad kan enligt

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 237

utredningen föras först när ett mer omfattande och adekvat underlag föreligger, dvs. när de berörda myndigheterna har utarbetat sitt slutliga underlagsmatcrial.

9.2 Vindkraft

I bilaga till anslagsframställningen för budgetåret 1975/76 redogör statens vattenfallsverk för en av verket utförd utredning av de tekniska och ekonomiska möjligheterna att i Sverige utnyttja vinden för produktion av elektrisk energi. Studien har gällt tillämpning av befintlig teknik för vindgeneratorer avsedda att anslutas till kraftnätet.

Vindkraftens lönsamhet är beroende av vindresurserna, vindkraftverkens driftegenskaper och kostnader och kostnaderna för alternativ kraft. Sverige har internationellt sett relativt gynnsamma vindförhållanden. De bästa förutsättningarna för vindkraftproduktion finns i södra' Sveriges kustområden och i första hand på västkusten.

Tekniska och ekonomiska kalkyler har utförts för ett vindkraftverk med 60 m tornhöjd och 57 m propellerdiameter. Ett sådant aggregat ger en högsta effekt av 2 MW! vid vindhastigheten 15 m/s. Energiproduktionen varierar beroende på förläggningsplats och uppgår vid kustförläggning till i medeltal 4 milj. KWh. Om vinden skall kunna få någon betydelse för landets kraftförsörjning måste således ett mycket stort antal aggregat placeras ut i landet och helst längs kusterna. Avståndet mellan aggregaten bör därvid vara ca 500 m för att de inte skall påverka varandra i vindriktningen. Det har visat sig relativt besvärligt att finna tillräckliga och från naturskyddssynpunkt acceptabla 'markområden för en sådan utbyggnad i stor skala. De bästa vindkraftlägena finns oftast på platser som samtidigt är eftertraktade som rekreations- och friluftslivsområden.

Kostnaden för energin från ett vindkraftverk bestäms nästan helt av anläggningskostnaden. Enligt vattenfallsverkets beräkningar uppgår energikostnaden till 15 å 20 öre/kWh, vilket är tre till fyra gånger dyrare än energin från ett kärnkraftverk. Detta gäller under förutsättning att utbyggnad av vindkraft sker i en så begränsad omfattning att den kan nyttiggöras på enklast möjliga sätt inom ramen för det befintliga kraftsystemet. En utbyggnad i större omfattning kräver till följd av vindens oregelbundenhet speciella åtgärder i form av energilagring och komplettering av produktionsanläggningarna. Detta skulle höja kostnaderna ytterligare.

Enligt vattenfallsverket utgör vindkraften f.n. inte något realistiskt alternativ för kraftförsörjning. Verket kan därför inte föreslå något vindkraftaggregat till utförande. Verket avser emellertid att följa utvecklingen och medverka i svensk forskning och utveckling på området.

1 I MW (megawatt) = 1 000 kilowatt.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 238

Ett projekt har redan satts igång som avser utnyttjande av vindenergi för fastighetsuppvärmning.

Parallellt med vattenfallsverkets vindkraftutredning och delvis samordnat med denna har även genom styrelsen för teknisk utveckling (STU) gjorts en studie om vindkraftens framtida möjligheter i Sverige. Denna studie är inriktad på framtida vindenergisystem med ny teknik för såväl lokala som storskaliga energileveranser.

I studien analyseras små och stora — upp till 200 MW — vindaggregat med avseende på systemoptimering vid en totalt installerad effekt år 1990 om 4 000—8 000 MW med en produktion av 11—23 TWh/år. Vidare behandlas olika energilagringssystem anpassade till vindkraft.

Ett effektivt energiuttag i större skala kräver utbyggnad av kustlokaliserade gruppstationer, varvid valet av aggregatstorlek spelar stor roll för markbehovet. För 4 000 MW installerad vindgeneratoreffekt i landet åtgår ca 7 kvadratmil markyta om aggregatstorleken är 0,1 MW och 0,8 kvadratmil om aggregatstorleken 10 MW kan användas.

Vissa miljöproblem i samband med vindenergialstring måste beaktas och undersökas närmare, t. ex. buller, nedisning, radiostörningar, fågeloch flygkollisioner.

De framtida systemlösningarnas ekonomi och konkurrenskraft har av naturliga skäl endast kunnat bedömas i grova drag. Analysen av tänkbara utvecklade vindgeneratorsystem — såväl konventionella som radikalt nya typer — visar emellertid att det finns möjligheter att stegvis minska kostnaderna till en nivå som ligger betydligt under de 15 öre/kWh, som ett vindkrafisystem för elproduktion med dagens teknik beräknas leda till. I studien dras därför slutsatsen, att det är motiverat att i Sverige genomföra ctt forsknings- och utvecklingsprogram avseende långsiktig utveckling av vindenergisystem för olika tillämpningsområden. Ett sådant program bör sikta på insats av större system tidigast 1985-—1990.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet QQ [Dv Ne

10 Kärnenergi

10.1. Allmänt

Den beslutade svenska kärnkraftutbyggnaden omfattar elva aggregat, av vilka fyra tagits i drift och de återstående befinner sig i olika stadier av uppförande och projektering. Aggregaten anges i följande uppställning. Kraftvärmeverket i Ågesta, som togs i drift redan år 1964, har nyligen lagts ned och redovisas därför inte.

Tabell 10.1 Beslutad kärnkraftutbyggnad i Sverige

Anläggning Ägare Kommer- Typ Netto-

siell effekt

drift MW

Oskarshamn 1 OKG! 1972 BWR 440 Oskarshamn 2 OKG 1974 BWR 580 Ringhals 1 Vattenfall 1974;75 BWR 760 Ringhals 2 Vattenfail 1974;75 - PWR 820 Barsebäck 1 Sydkraft 1975 BWR 580 Ringhals 3 Vattenfall 1977;78 PWR 900 Barsebäck 2 Sydkraft 1977 BWR 580 Forsmark 1 FKA? 1978:79 BWR 9200 Ringhals 4 Vattenfall 1979.:80 PWR 200 Forsmark 2 FKA 1980;81 BWR 9200 Oskarshamn 3 OKG 1981 9200

8 260

1 Oskarshamns kraftgrupp AB, i vilket företag Sydsvenska kraft AB (Sydkraft) är största intressent.

> Forsmarks kraftgrupp AB, som ägs till ca 75 93 av statens vattenfallsverk (Vattenfall).

Med undantag för Oskarshamn 3 är samtliga aggregat redan beställda. Reaktorerna av kokartyp (BWR) levereras av AB Asea-Atom, medan tryckvattenreaktorerna (PWR) är av det amerikanska företaget Westinghouse's konstruktion. De tio aggregat som är i drift eller beställda utgör — inkl. beställt kärnbränsle — en investering av ca 11 miljarder kr. Över hälften av den beslutade kärnkraftutbyggnaden sker i statens regi och finansieras över investeringsanslaget Kraftstationer m.m.

För utbyggnaden efter början av 1980-talet finns inga fasta planer. Kraftindustrin gjorde emellertid år 1972 genom sin .samarbetsorganisation Centrala driftledningen (CDL) en bedömning av behovet av ny produktionskapacitet åren 1975—1990. Enligt CDL skulle — utöver de elva beslutade kärnkraftaggregaten — 13 aggregat kunna behöva tas i drift t.o.m. år 1990, Den sammanlagda effekten i kärnkraftverk skulle därmed uppgå till 16 000 MW år 1985 och 23 600 MW år 1990. Praktiskt taget all tillkommande elproduktion under 1980-talet beräknades komma från kärnkraft. Enligt CDL-studien borde vidare två nya

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet : 240

platser — en på västkusten och en på östkusten — öppnas för några av de aggregat som behövde tas i drift under 1980-talet. Därutöver kunde enligt studien tillkomma något läge för kärnkraftvärmeverk i storstadsregioner.

Med hänvisning till kraftindustrins bedömning av utbyggnadsbehovet under 1980-talet uttalade sig riksdagen (NU 1973: 49, rskr 1973: 184) i maj 1973 för att inga beslut om att bygga ut kärnkraften ytterligare borde fattas förrän ett nytt, allsidigt beslutsunderlag, innefattande bl.a. information om forskningsresultat och utvecklingstendenser, förelagts riksdagen. Det förutsattes att det redan beslutade programmet skulle fullföljas.

I samband med behandlingen av anslagen till energiändamål för innevarande budgetår bekräftade riksdagen (NU 1974: 26, rskr 1974: 198) sitt tidigare ställningstagande.

Tillstånd enligt atomenergilagen (1956: 306) för att uppföra kärnenergianläiggningar lämnas av regeringen. Frågor om sådana tillstånd handläggs inom industridepartementet, Säkerhetsgranskning och tillsyn av anläggningarna utövas av statens kärnkraftsinspektion. Tillsynsmyndighet enligt strålskyddslagen (1958: 110) är statens strålskyddsinstitut, som hör till socialdepartementet.

Lokaliseringen av kärnkraftanläggningar prövas av regeringen med stöd av 126a § byggnadslagen (1947: 5385) enligt den ordning som fr. o. m. år 1973 gäller vid nyanläggning av viss industriell verksamhet. Sådana ärenden bereds inom bostadsdepartementet i samråd med andra berörda departement med utgångspunkt från de riktlinjer för den fysiska riksplaneringen som antogs av riksdagen i december 1972 (prop. 1972: 111 bil. 2 och 3, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). Riksdagen uttalade sig därvid för att utbyggnaden av kärnkraftverk t. v. borde begränsas till de fyra nuvarande lägena Simpevarp (Oskarshamn), Värö (Ringhals), Barsebäck och Forsmark. Riksdagen förutsatte att den skulle få tillfälle att pröva förslag om eventuella nya lägen grundade på fortsatta, omfattande undersökningar.

I övrigt hör frågor rörande kärnenergi till industridepartementets ansvarsområde.

Detta gäller den målinriktade forsknings- och utvecklingsverksamhet som bedrivs inom det helstatliga AB Atomenergi i Studsvik nära Nyköping. En huvuduppgift för Atomenergi är att stödja svensk industri på kärnenergiområdet.

striell verksamhet på området. År 1969 bildades AB Asea-Atom, som ägs med hälften vardera av staten och ASEA. Asea-Atom levererar kärnreaktorer av egen konstruktion och tillverkar därjämte kärnbränsleelement vid en anläggning i Västerås. Bolaget har hittills fått order på

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 241

nio reaktorer, varav två från Finland. Antalet anställda vid Asea-Atom uppgår till ca 1 000.

Tunga komponenter till kärnkraftverk, framför allt reaktortryckkärt, tillverkas av Uddcomb Sweden AB, som bildades år 1969 av staten, Uddeholms AB och det amerikanska företaget Combustion Engineering. Uddcomb, som till skillnad från Asea-Atom ingår i Statsföretagsgruppen, har verksamheten förlagd till nyuppförda anläggningar i Karlskrona. Företaget har ca 500 anställda.

Utöver de här nämnda finns ett antal företag, som levererar kvalificerad utrustning till kärnenergianläggningar inom och utom landet. De kärnkraftverk som nu uppförs i Sverige är till övervigande del baserade på leveranser från svenska företag. Antalet anställda inom verkstadsindustrin som f.n. arbetar med sådana leveranser har uppskattats till 4 000 å 5 000. Antalet sysselsatta vid de olika kärnkraftverk som är i drift eller under uppförande är ungefär lika stort.

I fråga om försörjningen med kärnbränsle är kraftföretagen f. n. huvudsakligen hänvisade till utländska leverantörer.

Bränsleförsörjningen för en kirnreaktor består av flera led, som sammantagna benämns kärnbränslecykeln. Det första ledet är utvinning av uran, som utgör en i huvudsal: konventionell gruvhantering. Lättvattenreaktorer behöver för sin drift anrikat uran, dvs. naturligt uran som efter konvertering till gasform bearbetas i en anrikningsanläggning för att höja halten av isotopen U-235. Efter ny konvertering till fast form kapslas det anrikade uranet i rör, som fogas samman till bränsleelement och förs in i kärnreaktorn. Vid bestrålningen i reaktorn förbrukas isetopen U-233 under samtidig energialstring. Bränsleelementen som efter användning tas ut ur reaktorn innehåller fortfarande vissa mängder U-235 och dessutom nybildat plutonium. Dessa båda ämnen tas till vara genom upparbetning, varvid de skiljs från de radioaktiva klyvningsprodukter som också bildats vid reaktordriften. Plutonium väntas kunna delvis ersätta anrikat uran vid drift av nuvarande reaktortyper och har ett potentiellt viktigt användningsområde även som bränsle i s. k. snabba bridreaktorer, som dock ännu inte är kommersiellt utvecklade. Det sista ledet i kärnbränslecykeln är behandlingen och den långsiktiga förvaringen av det högaktiva avfallet från upparbetningsanläggningarna.

Av dessa olika led i kärnbränslecykeln utförs f. n. endast bränsleelementtillverkning i kommersiell skala i Sverige.

År 1972 bildades ett särskilt företag, Svensk kärnbränsleförsörjning AB, enligt ett konsortialavtal mellan statens vattenfallsverk, OKG och Sydkraft. Bolagets uppgift är att planera och samordna samt i viss utsträckning även ombesörja kraftföretagens anskaffning av kärnbränsle. En särskild statlig säkerhet har ställts till bolagets förfogande för att möjliggöra ekonomiska åtaganden i samband med upphandlingar inom 16 Riksdagen 1975. I saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 242

kärnbränslecykeln. Säkerheten uppgår f.n. till 800 milj. kr. (prop. 1974: 170 bil. 11, NU 1974: 56, rskr 1974: 396). I det följande redogörs närmare för kärnbränslebolagets verksamhet och för vissa aktuella frågor på kärnbränsleförsörjningens område.

10.2 Rapport angående Ranstadsprojektet AB Atomenergi har den 30 augusti 1974 överlämnat en rapport om Ranstadsprojektet avseende utvinning av uran ur skiffer. Atomenergi crinrar om att bolaget i samband med statsmakternas beslut (prop. 1972: 57, NU 1972: 39, rskr 1972: 200) om det nu löpande treåriga utveck-lingsprogrammet för budgetåren 1972/73—1974/75 fick i uppdrag att efter två år lägga fram cen redovisning av arbetet, som skulle göra det möjligt för potentiella avnämarce att ta ställning till Ranstad som försörjningsalternativ på lång sikt. En förutsättning för programmet var att ett eventuellt beslut om en kommersiellt betingad exploatering borde fattas senast den 1 januari 1975. Utvecklingsarbetet bedrivs enligt ett avtal mellan Atomenergi och statens vattenfallsverk enligt vilket parterna skall gemensamt styra och finansiera arbetet. Kostnaderna för treårsprogrammet beräknas enligt avtalet uppgå till ca 20 milj. kr. Genom särskilda avtal medverkar även Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) och Boliden AB i vissa delar av arbetet. Rapporten behandlar en utbyggnad av nuvarande försöksanläggning i Ranstad, som har en kapacitet av 120 ton uran om året, till 1 275 ton om året. Produktionen baseras på den uranförande alunskiffern i Billingen, som utgör en stor men låghaltig råvarubas. Fyndigheten omfattar en total yta av ca 500 km? med mäktigheter mellan 2,5 och 4 m. Uranhalten i skiffern uppgår till omkring 300 g per ton. Det totala uraninnehållet är ca 1 milj. ton, varav minst 300 000 ton bedöms vara utvinningsbart. För en utbyggd anläggning vid Ranstad tas uranskiffern i verkets närmaste omgivning i anspråk. Efter 25 års drift beräknas gruvan komma att sträcka sig 6—7 km in under Billingen, där skiffern ligger med betydande bergtäckning. I Ranstads närhet finns dock ett begränsat område där dagbrytning kan ske. Som utgångspunkt för de tekniska och ekonomiska kalkylerna har valts en brytning av 6 milj. ton gruvgods om året. En sådan kapacitet har bedömts vara väl anpassad till i dag tillgängliga maskinstorlekar och innebär även att de befintliga anläggningarna kan utnyttjas i inte oväsentlig grad. Huvudprocesserna är gruvbrytning, mineralberedning, lakning i sumpar med svavelsyra, utvinning av uran ur laklösning med vätskeextraktion samt restprodukthantering. Av olika metoder för utvinning av uran ur skiffer bedöms Jlakningen, som används i nuvarande verk, fortfarande

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 243

vara den fördelaktigaste metoden för Billingen-skiffrarna. Som slutprodukt erhålls ett koncentrat innehållande 70 §c uran.

Huvuddelen av skiffern bryts under jord. Svavelsyrabehovet, som tillverkas på platsen, uppgår till ca 325 000 ton om året. Restprodukterna neutraliseras med finmald kalksten som erhålls vid mineralberedning och gruvbrytning. Skifferlakresterna deponeras i dagbrottsområdet och packas, täcks med jord och besås efter hand. Slammet efter neutralisation av laklösningarna deponeras i de utbrutna bergrummen.

Behovet av processvatten begränsas genom intern cirkulation. Förlusterna av vatten täcks från brunnar i området och via det kommunala nätet från Vättern. Utbyggnaden av processanläggningarna sker huvudsakligen inom befintligt verksområde. Däremot kräver gruvbrytning och restprodukthantering tillgång till ytterligare markområden.

Utbyggnaden beräknas kunna genomföras på fem och ett halvt år efter principbeslut. Härav utgör den egentliga byggnadstiden ca fyra år. Tidplanen förutsätter koncessionsbehandling m. m. utan extraordinära dröjsmål.

Utredningen behandlar enbart utvinning av uran ur skiffern. Arbete pågår att finna metoder att utvinna även vanadin, molybden och eventuellt andra biprodukter som erhålls tillsammans med uran i laklösningarna.

Möjligheten att utnyttja de utbrutna bergrummen som undre magasin till ett pumpkraftverk har studerats i samarbete med vattenfallsverket. Det har emellertid visat sig att det första krafttillskottet från ett pumpkraftverk inte kan erhållas förrän in på 1990-talet. Med anledning härav beaktas inte i rapporten möjligheten att utnyttja de utbrutna bergrummen för kraftproduktion.

Möjligheten att använda skifferlakrester för utvinning av elenergi vid produktion av svavelsyra har studerats av Atomenergi i samband med tidigare utredningar. Produktion av svavelsyra på detta sätt är inte längre aktuell. På grund av den rådande energisituationen kan elproduktion eller framställning av gas eller flytande bränsle ur lakrest få förnyad aktualitet. Hänsyn till sådana möjligheter har dock inte tagits i rapporten.

Den totala nyinvesteringen beräknas uppgå till ca 700 milj. kr., vartill kommer ränta under byggnadstiden. Driftkostnaderna beräknas till 110 milj. kr. om året. Kostnaderna avser prisnivån i januari 1974. I rapporten presenteras inga beräkningar över produktionskostnaderna, då dessa är beroende av finansieringsvillkor och värdet av nuvarande anläggningar m. m.

Den totala arbetsstyrkan vid fullt utbyggd produktion beräknas till omkring 800. För det pågående utvecklingsprogrammet och för drift och underhåll av nuvarande anläggningar är f.n. ca 70 personer anställda vid Ranstadsverket.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 244

Miljöaspekterna på en utbyggnad av Ranstadsverket har ägnats stor uppmärksamhet under utvecklingsprogrammet, Som mål hår angetts att miljön inte väsentligt förändras sett även på längre sikt. På grund av att brytningen koncentreras till underjordsgruvan och att den valda tekniken medger en successiv återställning av dagbrott och lakrestupplag bedöms verksamheten kunna genomföras med godtagbar påverkan på områdets utseende. Enligt rapporten innebär den förutsatta tekniken för deponering av lakrester att inga okontrollerade utsläpp av processvatten till recipienten förekommer. Det framhålls dock att ytterligare studier av avfallsdeponeringen från vattenvårdssynpunkt är nödvändiga. Från luftvårdssynpunkt bedöms verksamheten kunna genomföras inom ramen för gällande normer för utsläpp. Bullerstörningar bedöms ligga på en för omgivningen acceptabel nivå. I rapporten ges en översikt över uranmarknaden. Det framhålls att - kärnreaktorer för start behöver en viss kvantitet bränsle som under drift successivt förnyas. Ett lättvattenaggregat på 1000 MW elektrisk effekt kräver för start ca 100 ton anrikat uran och för ersättningsbränsle 25—30 ton anrikat uran om året. Motsvarande mängder naturligt uran är ca 500 ton uran för start och ca 100 ton uran om året för ersättningsbränsle. Natururanbehoven är ungefärligen proportionella mot aggregateffekten. Uran till första bränslehärden behöver levereras ca två år före idrifttagningen och behovet för ersättningsbränsle ca ett år före varje årligt bränslebyte. De angivna natururanbehoven för ersättningsbränsle förutsätter återanvändning av uran och plutonium från använt bränsle. Behovet av naturligt uran för ersättningsbränsle till den nu beslutade utbyggnaden av kärnkraftverk i Sverige anges till ca 850 ton uran om året efter år 1980. Vid ett utbyggnadsprogram i enlighet med CDL:s bedömning år 1972 skulle behovet öka till omkring 2 000 ton år 1980, 3 000 ton år 1985 och 4 000 ton år 1990. OKG, Sydkraft och statens vattenfallsverk har genom upphandlingar på den internationella marknaden täckt in hela sitt uranbehov under 1970-talet för hittills beslutade kärnkraftaggregat. Även för perioden 1980--1985 har en väsentlig del av uranbehovet upphandlats. De kvarstående behoven under denna period utgör totalt ca 2000 ton uran eller genomsnittligt ca 350 ton om året. Västvärldens nu kända och uppskattade sannolikt tillkommande urantillgångar har redovisats i en studie genomförd av Europeiska atomenergiorganct (NEA) och Internationella atomenergiorganet (IAEA) år 1973. Prisklasserna avser beräknad produktionskostnad per pound uranoxid vid kostnadsläget i början av år 1973, uttryckt i dollar av mars 1973. Priserna inkluderar ej pålägg för prospektering efter nya fyndigheter eller för finansiering av nya anläggningar.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 245

Tabell 10.2 Västvärldens urantillgångar (kända och sannolika) Land Prisklass

under 10 §/Ib -10—15 8/1b

1000 ton U 1000 ton U

I NEA/IAEA-studien uppskattas det ackumulerade uranbehovet i västvärlden för perioden 1974—1980 till ca 250 000 ton uran och

- för tiden 1974—1990 till drygt 1 400 000 ton uran.

Under 1950-talet skedde det en snabb utbyggnad av utvinningskapaciteten för uran, främst i Förenta staterna, Canada, Sydafrika och Frankrike. Produktionen användes till största delen för militära ändamål. Då de militära leveranserna minskade i början av 1960-talet påverkades såväl prospektering och produktionsnivå som priser starkt. Under senare delen av 1960-talet stabiliserades priset vid 6—7 §/Ib uranoxid. Produktionen år 1973 uppgick till ca 20 000 ton uran, varav 10 600 ton i Förenta staterna. Produktionskapaciteten i nu befintliga anläggningar och i nya anläggningar, som planeras, väntas år 1975 uppgå till ca 30 000 ton uran om året och det anses möjligt att öka utvinningskapaciteten till drygt 50 000 ton uran omkring år 1978, om uranmarknaden utvecklas gynnsamt och utbyggnaden påbörjas i tid. Under förutsättning att en sådan utbyggnad kommer till stånd anses det inte föreligga några svårigheter att täcka uranbehoven under 1970-talet.

I rapporten framhålls att uranmarknaden sedan något år har förändrats radikalt jämfört med tidigare. Uranpriset har stigit brant och någon stabilisering har ännu inte skett.

Beträffande värdet av inhemsk uranutvinning från försörjningssynpunkt framhålls i rapporten följande. Den svenska kärnkraftinstallationen torde i varje fall fram till sekelskiftet komma att domineras av reaktorer som för sin drift kräver anrikat uran. Tillgång till naturligt uran är därvid ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att trygga reaktorernas bränsleförsörjning. Denna bränsleförsörjning kräver dessutom tillgång till andra tjänster i bränslecykeln, framför allt anrikning. Denna kräver mycket stora investeringar. Tekniken är dessutom inte fritt tillgänglig. Innnan anrikningskapacitet finns inom landet ger en inhemsk uranutvinning alltså inte någon ökad säkerhet i försörjningen

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 246

med kärnbränsle vid avspärrning. Däremot vore en inhemsk försörjningskälla av värde vid störningar och handelshinder som endast berör uranmarknaden. Under förutsättning att denna marknad kommer att karaktäriseras av bristande konkurrens kan det också vara fördelaktigt att vid förhandlingar om inköp av uran ha tillgång till produktionskapacitet inom landet.

Atomenergi har efter samråd med statens vattenfallsverk kommit till slutsatsen att de erhållna resultaten och den senaste tidens marknadsutveckling beträffande naturligt uran är sådana att överläggningar med andra intressenter och avnimare bör inledas i avsikt att undersöka förutsättningarna för en utbyggnad utan ytterligare dröjsmål. Mot denna bakgrund avser bolaget att under hösten 1974 gemensamt med vattenfallsverket och LKAB studera de olika frågor, som är av betydelse för ett ställningstagande till en utbyggnad i Ranstad. Bl. a. kommer frågor rörande marknadsutvecklingen och finansieringen av projektet att studeras. Samtidigt fortsätter utvecklingsprojektet inom ramen av treårsprogrammet med kompletterande tekniska utredningar. Bolaget bedömer det möjligt att till årsskiftet klarlägga samtliga förutsättningar för en investering i en utbyggd uranproduktion vid Ranstadsverket.

LKAB har den 3 februari 1975 hemställt om medel till projektering av en utbyggnad av Ranstadsverket.

Enligt LKAB:s bedömning skulle produktionen från ett utbyggt verk kunna ge tillfredsställande lönsamhet, förutsatt bl. a. att långtidskontrakt kan träffas med potentiella kunder. Det fortsatta projekteringsarbetet bör läggas upp med sikte på att få ett fullständigt beslutsunderlag rörande uranutvinning och att även vinna klarhet om möjligheterna att ta till vara biprodukter. Arbetet beräknas pågå till slutet av år 1976.

Kostnaderna under perioden den 1 juli 1975—den 31 december 1976 beräknas till 25 milj. kr., varvid förutsätts att nuvarande organisation i Ranstad i huvudsak vidmakthålls. Av kostnaderna hänför sig 13,5 milj. kr. till drift av verket och 11,5 milj. kr. till teknisk projektering, inkl. arbete med tillstånds- och koncessionsfrågor samt undersökningar och eventuell projektering för utvinning av biprodukter, främst aluminium. :

10.3 Redogörelse för försörjningsläget beträffande kärnbränsle

Svensk kärnbränsleförsörjning AB har den 22 januari 1975 avgett en redogörelse för det aktuella försörjningsläget beträffande kärnbränsle och för vissa frågor som behandlats inom bolaget under år 1974.

Bolaget framhåller inledningsvis att kärnbränslemarknaden under det senaste året förändrats. Flera länder i Europa har fattat beslut om att öka takten i kärnkraftutbyggnaden. Detta leder till ett hårdare efterfrågetryck inom hela kärnbränslecykeln. Den tidigare överkapaciteten

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 247

är uppbokad, och nu finns stora behov av nyinvesteringar i kärnbränslecykelns alla olika led. Kapitalbehovet för dessa investeringar kommer sannolikt att till betydande del få tillgodoses av kraftföretagen i form av förskottsinbetalningar. Bolaget erinrar om att dess ekonomiska bas nyligen stärkts genom höjningen av den statliga säkerheten för dess åtaganden i samband med upphandlingar inom kärnbränslecykeln från 300 milj. kr. till 800 milj. kr. Den nuvarande osäkerheten i de svenska utbyggnadsplanerna för kärnkraft innebär dock att företagets möjligheter till långsiktiga engagemang är begränsade.

Naturligt uran

Bolaget framhåller att nuvarande utvinningskapacitet i världen viäsentligen bokats upp för 1970-talet. Priset på natururankoncentrat har på mindre tid än ett år stigit två å tre gånger. Utvidgad prospektering och starkt ökad utvinningskapacitet torde erfordras för att möta den efterfrågan som prognoser och anbudsinfordringar visar. Producenterna räknar i framtiden med långtidskontrakt med delbetalning i förskott. Denna efterfråge- och marknadsförändring tar sig uttryck även i att flera av exportländerna inför exportbegränsningar, speciella exportvillkor och krav på kombinationsaffärer.

Mot denna bakgrund är kärnbränslebolaget positivt inställt till att uranutvinning startas i Ranstad i enlighet med den av Atomenergi framlagda rapporten. Bolaget syftar till att för delägarnas räkning sluta avtal med kommande producentföretag som på relativt lång sikt garanterar avsättning av uran från Ranstad. Bolaget framhåller att en produktion av ca 1300 ton om året under 1980-talet kommer att i huvudsak förbrukas av det redan beslutade kärnkraftprogrammets elva reaktorer. Återstående kapacitet kan tas i anspråk för export i den mån som ytterligare inhemska behov inte gör sig gällande.

Bolaget bedömer att natururancet, som är det primära ledet i kärnbränslecykeln, på lång sikt kan bli en knapp resurs och att det därför är väl motiverat att nu starta en utbyggnad i Ranstad. En sådan utbyggnad bör utföras i tiden före en eventuell utbyggnad av de senare leden i kärnbränslecykeln, som är en fråga om industriell förädlingskapacitet och inte om naturresurser.

Anrikning

Bolaget erinrar om att 1966 års avtal mellan Sverige och Förenta staterna om samarbete rörande atomenergins fredliga användning utgör grunden för försörjningen med anrikningtjänster för det nu beslutade svenska kärnkraftprogrammet. Avtalet, som gäller till år 1996, innebär således ett åtagande från amerikansk sida att tillhandahålla anrikningstjärster för de elva kraftreaktorer med en effekt av sammanlagt ca 8 300 MW som beräknas vara i drift omkring år 1980.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 248

Tidigare innebar avtalet — liksom motsvarande avtal mellan Förenta staterna och en rad andra länder — ett ensidigt åtagande från Förenta staternas atomenergikommission (USAEC) att tillhandahålla anrikningstjänster utan förpliktelse för köparlandet att teckna kontrakt. Förutsättningen för denna typ av avtal var en stor outnyttjad kapacitet i de amerikanska anrikningsanläggningarna. Genom snabbt accelererande utbyggnad av kärnkraft i Förenta staterna och den övriga västvärlden väntas denna kapacitet — även med hänsyn tagen till vissa kapacitetshöjande åtgärder — komma att bli fullt utnyttjad i början av 1980-talet. Mot denna bakgrund har en omläggning skett av Förenta staternas atomsamarbetsavtal med olika länder, innebärande att garantier för försörjningen med anrikningstjänster till ytterligare kärnkraftreaktorer inte lämnas. För Sveriges del skedde omläggningen genom en ändring 1 juni 1974 av 1966 års avtal. Avtalsändringen innebar inte någon ändring i sak av den amerikanska leveransgarantin för de elva beslutade reaktorerna. Däremot kommer motsvarande garantier för nya reaktorer inte att erbjudas. Avtalet utgör således endast en formell ram — motiverad bl. a. av säkerhetskontrollhänsyn — för kommersiella kontrakt som i framtiden i mån av kapacitet kan komma att tecknas med svenska företag. Parallellt med den angivna omläggningen av regeringsavtalen har USAEC:s kontraktsvillkor väsentligt skärpts. De tidigare tecknade s. k. behovskontrakten, som medger anpassning till kundens faktiska behov, har ersatts med kontrakt för fasta kvantiteter. Kontakten måste tecknas minst åtta år före leverans, dvs. ca tio år före reaktorns idrifttagning, och kunden måste därvid binda sig för en kvantitet som motsvarar ca tio års förbrukning. Om kontraktet innefattar en första bränslehärd krävs förskottsbetalning med ca 15 milj. kr. fördelat på tre år. Anrikningskontrakt av den tidigare behovstypen har t. o. m. år 1972 träffats mellan vederbörande svenska kraftföretag och USAEC för sex kraftreaktorer, nämligen Oskarshamn 1 och 2, Ringhals 1 och 2 samt Barsebäck 1 och 2. Kärnbränslebolaget står såsom svensk kontraktspart för de anrikningskontrakt enligt den nyare typen med fasta kvantiteter som tecknats med USAEC fr. o. m. år 1973 för ytterligare sex reaktorer, nämligen Forsmark 1, 2 och 3, Ringhals 3 och 4 samt Oskarshamn 3. Bolaget har i samband med tecknande av kontrakt för anrikningstjänster till de sex sistnämnda reaktorerna erlagt förskottsbetalningar till USAEC med sammanlagt ca 42,5 milj. kr. Dessa betalningar har finansierats genom lån från Allmänna pensionsfonden. F. n. saknas det möjligheter att teckna anrikningskontrakt i Förenta staterna för långtidsleveranser avseende tiden efter år 1982. Investeringar i nya anläggningar diskuteras, men flera viktiga frågor är fortfarande olösta. USAEC har ombildats, och det är ovisst om nya anrik-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 249

ningsanläggningar kommer att uppföras i statlig eller enskild regi. Förutsättningarna för framtida leveranser av anrikningstjänster från Förenta staterna utöver vad som hittills kontrakterats är alltså mycket svårbedömda.

Bolaget framhåller vidare att Sovjetunionen f.n. i praktiken är den enda alternativa leverantören till Förenta staterna av anrikningstjänster. Enligt tillgängliga uppgifter förfogar Sovjetunionen över en betydande outnyttjad kapacitet på området. Avtal har på senare tid träffats om leveranser till flera västeuropeiska länder.

1970 års svensk-sovjetiska atomsamarbetsavtal möjliggör legoanrikning i Sovjetunionen för svensk räkning. Företaget har under året träffat kontrakt med vederbörande sovjetiska exportorganisation avseende en engångskvantitet anrikningsarbete för leverans år 1979, svarande mot behovet för den första bränslehärden till en reaktor, samt optioner avseende ytterligare leveranser fr. o. m. år 1981.

Genom detta kontrakt kan bolaget bygga upp ett reservlager för delägarnas gemensamma behov.

Beträffande övriga leverantörer framhåller bolaget följande. Flera projekt avseende byggnad av nya anrikningsanläggningar på olika håll i världen är för närvarande föremål för utredningar och diskussioner. I tekniskt hänseende står valet mellan anläggningar baserade på den väletablerade gasdiffusionsprocessen och den i stor skala ännu oprövade gascentrifugprocessen. Gascentrifugprocessen har fördelen att kunna byggas ut i mindre steg och att kraftbehovet är lägre än vad som gäller gasdiffusionsprocessen. Å andra sidan blir investerings- och underhållskostnaderna högre för gascentrifugprocessen.

Två projekt gäller uppförande av anläggningar i Västeuropa. På franskt initiativ har franska, belgiska, italienska och spanska intressenter beslutat att inom ramen för ctt samägt bolag, Eurodif, uppföra en diffusionsanläggning med en kapacitet av 9 000 ton anrikningsarbete om året. Anläggningen byggs i Tricastin i Frankrike. Den planeras tas i drift under år 1979 och nå full kapacitet år 1981. Till följd bl. a. av det starkt ökade utbyggnadsprogrammet för kärnkraft i intressentländerna är nu Eurodifs kapacitet redan fulltecknad och en utbyggnad av

med en kapacitet av 9 000 ton anrikningsarbete om året som når full drift år 1985. Flera olika alternativ för lokalisering av denna anläggning i Europa, Canada och Australien diskuteras nu. Kärnbränslebolaget har erbjudits att teckna kontrakt om anrikning i denna nya anläggning.

Det andra europeiska projektet avser utbyggnad av anläggningar enligt gascentrifugtekniken. Detta projekt baseras på en överenskommelse mellan de brittiska, nederländska och västtyska regeringarna. Bolag har bildats för såväl produktion av anrikat uran som tillverkning av

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 250

centrifuger jämte projektering och uppförande av anläggningar. Produktionsbolaget Urenco väntas år 1976 ha kapacitet vid anläggningar i Nederländerna och Storbritannien på sammanlagt 400 ton anrikningsarbete, Denna utbyggnad är i huvudsak garanterad av regeringarna. Målsättningen är att därefter nå en kapacitet av 2 000 ton år 1982, En särskild studiegrupp, Association for Centrifuge Enrichment (ACE), har bildats i syfte att ge såväl kraftindustri utanför de tre länderna som andra intressenter insyn i projektet. Principiella kontraktsvillkor för anrikningstjänster har lagts fram. Enligt dessa är beställningstiden väsentligt kortare än enligt de amerikanska villkoren. Urenco kräver dock — liksom Eurodif — viss förskottsbetalning.

Kärnbränslebolaget har jämte Atomenergi deltagit i arbetet inom ACE som avslutats med en rapport i juli 1974. Bolaget har tagit upp diskussioner med Urenco beträffande förutsättningarna för att förvärva en centrifuganläggning inom ramen för ctt framtida industriellt samarbete.

Bolaget konstaterar att försörjningsläget beträffande anrikningstjänster synes i dagsläget tillfredsställande för svensk del. Trots detta måste frågan om den långsiktiga försörjningen med anrikningstjänster ägnas stor uppmärksamhet. Det torde från olika synpunkter vara önskvärt att en mera normal marknadssituation med flera leverantörer utbildas. I ett långsiktigt perspektiv uppkommer även frågan om en svensk anrikningsanläggning. Bolaget anser att viss svensk forskning och utveckling bör bedrivas de närmaste åren så att kompetens kan finnas tillgänglig för att bedöma olika tekniska metoder. Bolaget har gemensamt med Atomenergi redovisat synpunkter på denna fråga i en särskild skrivelse (jfr avsnitt 5.7.1).

Upparbetning

Sedan de utbrända bränsleelementen tagits ut ur reaktorn lagras de i bassänger vid kraftstationen under minst sex månader. Under denna tid minskar värmeavgivning och radioaktiv strålning så att transport till upparbetningsanläggningen lättare kan ske. En betydligt längre tids lagring vid kraftverket är möjlig.

Upparbetningen är en mekanisk och kemisk industrihantering. Den första anläggningen togs i drift i Förenta staterna för militära ändamål i början av 1940-talet. Ett tiotal anläggningar finns nu i drift i västvärlden. Samtliga utnyttjar likartade kemiska processer som har ursprung i den första amerikanska metoden. Denna upparbetningsprincip, som således nu har ca 30 års erfarenhetsbakgrund, har kunnat modifieras för att passa olika slag av kärnbränslen.

Den största anläggningen i drift finns i Storbritannien, där bränsle från gaskylda reaktorer bearbetas. Någon stor industrianläggning för bearbetning av bränsle från lättvattenreaktorer finns f.n. inte i drift.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 251

År 1976 tas emellertid en sådan anläggning i drift i Förenta staterna. Tillbyggnader sker vidare i Storbritannien och Frankrike. Den brittiska tillbyggnaden är genom ett missöde försenad och väntas, liksom den franska, kunna behandla lättvattenreaktorbränsle från år 1976. Därjämte beräknas en helt ny brittisk anläggning komma att tas i drift år 1983. Vidare finns i Västtyskland långt framskridna planer på att bygga en upparbetningsanläggning. Bolaget påpekar att General Electrics anläggning i Förenta staterna, som färdigställts men som inte kunnat tas i drift, baserades på en ny och oprövad process.

Under den närmaste framtiden föreligger underkapacitet i fråga om upparbetningstjänster för bränsle till lättvattenreaktorer. Detta kan enligt bolaget mötas med ökad tillfällig lagring av utbränt bränsle vid kärnkraftstationerna eller upparbetningsanläggningarna. Situationen kan enligt bolaget inte primärt tillskrivas avsaknad av tekniska metoder utan främst andra faktorer såsom osäkerhet över marknad och ekonomi samt brist på regler och klara ansvarsdefinitioner.

Bolaget påpekar att för endast några år sedan en hotande överkapacitet ansågs vara det dominerande problemet för upparbetningsverksamheten i Västeuropa. Mot denna bakgrund bildades organisationen United Reprocessors med uppgift att samordna verksamheten vid befintliga och planerade anläggningar. United Reprocessors ägs av brittiska och franska staten samt ett konsortium av tyska företag.

Bolaget har accepterat ett erbjudande från United Reprocessors att transportera, förvara och upparbeta allt utbränt kärnbränsle från de elva beslutade svenska kärnreaktorerna vid de engelska och franska anläggningarna. Närmare förhandlingar om ett kontrakt kommer att föras under våren 1975.

Hantering av högaktivt avfall

Vid upparbetning av utbränt bränsle erhålles dels uran, dels plutonium, dels högaktivt avfall i form av en lösning. Avfallet är starkt radioaktivt och utvecklar under en tid betydande värme.

Syftet med avfallshanteringen är att uppnå en slutlig förvaring av avfallet som innebär isolering från biosfären och som inte kräver direkt mänsklig övervakning. Förvaringen sker dock t. v. under övervakning i flytande form i särskilda behållare. Detta är en medvetet vald buffertåtgärd.

Genom överföring av avfall i fast form kan risken för spridning genom olyckshändelse minskas väsentligt. Överföringen är en krävande industriell process. En anläggning för s. k. kalcinering har varit i drift i åtta år i Förenta staterna med god driftsäkerhet. Numera ställs dock krav på att avfallet skall sammansmältas med andra ämnen så att slutprodukten blir i hög grad olöslig i vatten och allmänt motståndskraftig. Forskning och industriella försök häröver pågår i många länder. Genom

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 252

en fransk process har i nästan industriell skala nu producerats fast avfall i glas. Ei försöksanläggning har drivits i fem år. En större industrianläggning baserad på processen är under uppförande i Frankrike och licenser erbjuds utomlands. Enligt bolagets uppfattning bestyrker de arbeten och processdemonstrationer som pågår att en etablerad industriell hantering kommer att finnas på 1980-talet.

Den slutliga förvaringen av det fasta avfallet förutsätts ske i djupliggande, stabila och täta bergformationer. Mest undersökta är saltformationer. I Sverige knyts intresset främst till urbergsmassiv av gnejsgranittyp.

Undersökningar har pågått utomlands i många år över deponeringsvillkor i saltformationer. Härigenom är enligt bolagets uppfattning principer för deponeringen klart anvisade. Forsknings-, utvecklings- och demonstrationsarbete erfordras emellertid för att ytterligare belysa processen. Bolaget räknar med att det kommer att dröja 15—25 år innan slutdeponering av högaktivt avfall utvecklas till en reguljär industriell verksamhet.

Bolaget erinrar slutligen om att utredningen om radioaktivt avfall (Aka-utredningen) f. n. bearbetar frågor om forskning och utveckling, organisation, lagstiftning m. m. i samband med en eventuell svensk verksamhet på upparbetnings- och avfallsområdet samt förutsättningar för lokalisering av anläggningar. Bolaget kommer att i samråd med utredningen och under medverkan av AB Atomenergi utföra en förstudie av en upparbetningsanläggning med syfte att få en uppfattning om teknik och ekonomi för en eventuell inhemsk anläggning mot slutet av 1980talet. Uppförandet av en sådan anläggning beräknas ta ca tio år.

Vidare kommer bolaget att gemensamt med styrelsen för teknisk utveckling och statens råd för atomforskning i avvaktan på Aka-utredningens förslag finansiera viss forskning på avfallsområdet vid de tekniska högskolorna och AB Atomenergi.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 253

11 Kärnencrgins särskilda säkerhetsfrågor

11.1 Internationellt kärnsäkerhetssamarbete

Det internationella atomenergiorganet i Wien (IAEA) redovisar i sin årsrapport för perioden den 1 juli 1973—den 30 juni 1974 samt i sitt arbetsprogram för perioden 1975—1980 sitt nuvarande och planerade arbete på kärnsäkerhetsområdet.

På grund av en förutsedd snabb ökning av kärnkraftutbyggnaden i världen kommer arbetet att inriktas på säkerhets- och avfallshanteringsproblem och bedrivas inom följande områden: — utfärdande och uppdatering av säkerhetsnormer och rekommendatio-

ner för säker drift av kärnenergianläggningar, — initiering och samordning av forskning inriktad på skydd för män-

niskor och miljö från skadliga effekter av radioaktiva och icke-

radioaktiva utsläpp från kärnenergianläggningar samt insamlande, ut-

byte och spridning av information om resultaten av sådan forskning

och av utveckling av teknik och metoder, samt — bistånd med utveckling och tillämpning av nödvändiga åtgärder för

strålskydd, avfallshantering och kärnsäkerhet vid kärnenergiverk-

samhet.

Programmet som är kostnadsberäknat till 2,3 milj. dollar för år 1975 innehåller de fyra delprogrammen strålskydd, avfallshantering, kärnsäkerhet och fredlig användning av kärnladdningar.

Strålskyddsarbetet som påbörjades år 1957 kommer att inriktas på förberedelse och harmonisering av strålskyddsnormer, bistånd till medlemsländer att tillimpa normerna, initiering och samordning av forskning samt strålskyddstjänster för IAEA:s egen personal.

Delprogrammet för avfallshantering innehåller behandling och förvaring av radioaktivt avfall, miljöpåverkan av radioaktivt material från kärnenergiproduktion och avställning av kärnenergianläggningar.

Delprogrammet för kärnsäkerhet inriktas på att bistå medlemsländer vid förläggning, konstruktion, uppförande och drift av forskningsreaktorer, kärnkraftverk, anläggningar för förvaring och bearbetning av kilyvbart material samt med råd om proceduren för tillståndsgivning och uppföljning av denna. IAEA biträder med rådgivning på platsen, utarbetande av ett internationellt system av säkerhetsnormer och -anvisningar, informationsutbyte samt utbildning.

Delprogrammet för fredlig användning av kärnladdningar som är av mindre omfattning än de övriga har till syfte att studera möjligheterna att få fredlig användning av kärnladdningar under lämplig internationell kontroll.

Verksamheten vid IAEA bedrivs vanligen genom expertpaneler, dit representanter från olika medlemsländer kallas för att studera olika frågor. Under hösten 1974 har expertpaneler med svenskt deltagande

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 254

sammanträtt för att bl. a. studera Kvalitetsstyrning vid kärnkraftverk, kvalitetsstyrning vid kärnbränslefabriker, användning av plutonium i kärnkraftverk, säkerhetsfrågor i samband med transporter av klyvbart material, och för att utarbeta en handbok för överföring av låg- och medelaktivt avfall till fast form. IAEA har nyligen organiserat en rådgivande grupp för säkerhetsrekommendationer som skall fungera som en stående kommitté med upppgift att leda det arbete med föreskrifter och riktlinjer för säkerheten vid kärnkraftverk som ingår i IAEA:s säkerhetsprogram. Arbetet bedrivs i ett antal arbetsgrupper och inriktas till att börja med på allmänna säkerhetsprinciper på områdena myndighetsorganisation, lägen, konstruktion, drift och kvalitetsstyrning. Redogörelser kommer att begäras från medlemsländerna varefter arbetsgrupperna analyserar och utvärderar skillnader mellan nationella säkerhetsriktlinjer, och lämnar förslag till allmänna riktlinjer som kan godtas som internationell standard. I den s. k. Londonkonventionen om förhindrande av havsförorening genom utsläpp av avfall i havet åläggs TAEA att definiera vilket radioaktivt avfall som med tanke på strålriskerna inte bör släppas ut i havet samt att ge rekommendationer för utfärdandet av nationella tillstånd för dumpning i havet av sådant radioaktivt avfall som inte skall omfattas av ett förbud enligt konventionen mot dumpning. En expertgrupp har under åren 1973 och 1974 sammanträtt och lämnat förslag till utformning av IAEA:s definition och rekommendationer. Förslaget som innehåller dels gränsvärden för koncentrationen av radioaktivitet i det avfall som inte bör dumpas i havet, dels rekommendationer för förfarandet vid dumpning av avfall med lägre aktivitet, godkändes av IAEA:s styrelse i september 1974 med förbehållet att förslaget skall ses över periodiskt med början redan under år 1975 och att dessa rekommendationer inte skall tolkas som en uppmuntran att dumpa radioaktivt avfall under de angivna gränsvärdena i havet. Vidare har IAEA i december 1974 sammankallat en rådgivande grupp för utveckling av IAEA:s program rörande teknologi för hantering, lagring och slutlig förvaring av radioaktivt avfall. Vid detta möte sammanstilldes ett förslag till arbetsprogram med prioritering av olika områden. Det arbete som enligt gruppen bör sätta igång under år 1975 är bl. a. möte med en expertpanel av oceanografer för att utröna effekterna i olika havsområden av dumpning av radioaktivt avfall, vilket skall bilda underlag för andra studier om havsdumpning. Det pågående arbetet om allmänna säkerhetsprinciper för gruvor och malmbehandling bör fortsätta. Vidare prioriteras ett möte om geologiska kriterier med deltagande av geologer och avfallsexperter och allmänna säkerhetsprinciper för avfall.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 255

Under år 1976 bör IAEA enligt gruppen organisera dels en teknisk kommitté för ett långsiktigt arbete om högaktivt och alfaaktivt avfall, dels en arbetsgrupp för att se över rekommendationer för tilliimpning av Londonkonventionen och dels en arbetsgrupp med uppgift att uppdatera en rapport från år 1961 angående dumpning av avfall i havet. Grupperna kan sammanträda först när resultatet från den tidigare omnämnda expertpanelens arbete med oceanografiska studier föreligger. Vidare planeras en arbetsgrupp för att studera möjligheterna att så längt som möjligt begränsa volymen radioaktivt avfall.

IAEA:s ansvar för och verksamhet med kontroll av klyvbart material redovisas i avsnittet 11.8.1.

Även OECD:s kärnenergiorgan (NEA) är verksamt på kärnsäkerhetsområdet dels genom gemensamma projekt som Eurochemic i Belgien och Halden i Norge, dels genom samarbete beträffande reaktorsäkerhet och behandling av låg- och medelaktivt avfall. Vidare finns inom NEA kommittéer för kärnsäkerhet och strålskydd.

Eurochemic är ett bolag med AB Atomenergi som svensk aktieägare. Upparbetningsprogrammet upphörde under år 1974 och inom bolaget pågår nu diskussioner om det fortsatta arbetsprogrammet. Avsikten är att man parallellt med att ta hand om det radioaktiva avfall som har bildats vid upparbetningsanläggningen skall ha ett program för forskning och utveckling för behandling och solidifiering av högaktivt avfall. I övrigt hänvisas beträffande Eurochemics verksamhet till avsnittet 10.3.

Vid försöksreaktorn i Halden utförs bl. a. uthållighetsprov för bränsleelement.

Inom NEA finns vidare en kommitté för säkerhet vid nukleära anläggningar. Denna har genom arbetsgrupper initierat samarbete rörande bl. a. skydd av kärnenergianläiggningar mot yttre påverkan, utbyte av information efter kärnkraftolyckor, härdnödkylning, bränsleelements säkerhet, säkerhetsaspekter på stålkomponenter i kärnkraftverk m. m. Kommittén har också beslutat studera säkerhetsföreskrifter för kärnenergianläggningar.

NEA:s strålskyddskommitté har under år 1974 startat en arbetsgrupp för att studera hantering och förvaring av låg- och medelaktivt avfall. Vidare har rapporter lämnats om slutlig förvaring av radioaktivt avfall och om hantering av högaktivt avfall från upparbetningsanläggningar samt om praxis för avfallshantering i västeuropeiska länder.

Internationella strålskyddskommissionen (ICRP) utfärdar rekommendationer som är av avgörande betydelse för arbetet inom NEA:s strålskyddskommitté. För att underlätta tolkningen av ICRP:s strålskyddsnormer deltar representanter för ICRP regelbundet i strålskyddskommitténs möten.

Sverige deltar i projektdefinitionsfasen i några av de forskningspro-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 256

jekt som skall genomföras inom ramen för International Energy Program. Av dessa är två kärnsäkerhetsprojekt, nämligen de som gäller hantering av radioaktivt avfall och kärnsäkerhet. Projektdefinitionsfasen skall vara avslutad under första halvåret 1975. Ett svenskt definitivt ställningstagande kommer dessförinnan att ske. Projektet hantering av radioaktivt avfall kommer att byggas upp kring Eurochemics avfallshanteringsprogram. I kärnsäkerhetsprojektet har det föreslagits att bl. a. de svenska arbetena i Marviken skall ingå.

Statens kärnkraftinspektion undertecknade i december 1974 ett avtal med Amerikanska atomenergikommissionen (AEC), som nu har ombildats till Nuclear Regulatory Commission, om informationsutbyte och samarbete på kärnsäkerhetsområdet.

Informationsutbytet skall omfatta rapporter som ges ut av resp. myndighet angående kärnsäkerhetsfrågor, tillståndsgivning och säkerhetsoch miljöbeslut i samband härmed, detaljerad information om amerikanska föreskrifter beträffande sådana reaktortyper som också byggs i Sverige, rapporter om drifterfarenhet såsom driftstörningar, olyckor och avstängning och historiska data om tillförlitligheten hos komponenter och system. Samarbetet skall omfatta information till den andra parten om säkerhetsföreskrifter och normer som utarbetas eller planeras av någon part och ungefärlig tidsberäkning för arbetet samt överlämnande av kopior av säkerhetsnormer som tillämpas av säkerhetsmyndigheterna i fesp. land.

Även AB Atomenergi har under hösten 1974 träffat ett samarbetsavtal med AEC. Avtalet rör samarbete avseende forskning och utveckling på kärnsäkerhetsområdet. Samarbetet skall omfatta utbyte av information rörande forskningen på säkerhetsområdet som resp. part har rätt att lämna ut, inkl. säkerhetsinformation rörande lättvattenreaktorer inom vissa definierade tekniska områden. Informationsutbytet skall ha formen av tekniska rapporter, experimentdata, korrespordens, pressmeddelanden, besök, gemensamma expertmöten m. m. Varje part skall till den andra omedelbart lämna information om forskningsresultat som har väsentliga säkerhetskonsekvenser. I avtalet förutsätts att samarbete i gemensamma forskningsprojekt regleras från fall till fall.

Det nordiska samarbetet på kärnsäkerhetsområdet bedrivs inom den nordiska arbetsgruppen för reaktorsäkerhet (NAR53). Samarbetet regleras i ett avtal från år 1970 och omfattar rekommendationer rörande en redogörelse för säkerheten vid nukleära anläggningar i de nordiska länderna med hänsyn till allmänna principer, innehåll och disposition samt utarbetande av säkerhetskriterier för sådana anläggningar i den mån detta är möjligt. NARS har limnat förslag till innehåll i säkerhetsrapporten samt till en metod för beskrivning av fel och driftstörningar. Diskussioner pågår mellan de nordiska länderna om en förlängning av avtalet.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 257

Strålskyddsinstituten i de nordiska länderna har under år 1974 publicerat en Översyn av internationella strålskyddsnormers tillämpbarhet i de nordiska länderna. I översynen ingår en genomgång av allmänna principer och rekommendationer för begränsning av utsläpp av radioaktiva ämnen från kärnkraftverk.

Nordiska kontaktorganet för atomenergifrågor har utarbetat ett förslag till riktlinjer för kontakt mellan de nordiska länderna rörande säkerhetsfrågor vid förläggning av nukleära anläggningar vid gränserna. Vid det nordiska ministerrådsmötet i december 1973 anslöt sig rådet till riktlinjerna och uttryckte sin tillfredsställelse över att de redan tiillimpas i det nordiska samarbetet.

11.2 Närförläggningsutredningens betänkande

Närförläggningsutredningen (I 1970: 16) avgav i augusti 1974 betiänkandet (SOU 1974: 56) Närförläggning av kärnkraftverk. Till betänkandet fogades ett trettiotal expertrapporter, som utgör det tekniska underlaget för betänkandet.

Uppdraget

Utredningen erinrar inledningsvis om bakgrunden till dess uppdrag. Behovet av en utredning rörande säkerhetsfrågorna vid förläggning av kärnkraftverk i och nära större tätorter aktualiserades i samband med Stockholms elverks ansökan år 1968 om tillstånd att uppföra ett kärnkraftvärmeverk — dvs. ett verk för kombinerad produktion av el och fjärrvärme — vid Värtan endast några kilometer från Stockholms centrum. Även några andra projekt med närförlagda kärnkraftvärmeverk diskuterades vid denna tid.

Sakerhetsmyndigheternas granskning av Värtanprojektet ledde fram till uppfattningen att det krävdes ytterligare teoretiskt och erfarenhetsmässigt underlag innan man kunde bedöma förläggning av kärnkraftstationer i nära anslutning till tät bostadsbebyggelse. År 1969 inleddes en brett upplagd principiell studie av närförläggningsfrågan i samarbete mellan myndigheterna, berörda kraftföretag och AB Atomenergi. I planen för studien ingick en analys av de ekonomiska och miljömässiga motiven för närförläggning av kärnkraftvärmeverk. Denna analys skulle innefatta en jämförelse med konventionella system för värmeförsörjning. Vidare ingick undersökningar om säkerhetsproblemen vid närförläggning. Huvudsyftet med studien var att skapa erforderligt underlag för myndigheternas prövning av konkreta projekt. Från år 1970 bedrevs studien i form av en offentlig utredning.

17 Riksdagen 1975. I saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 258

Tekniska redogörelser för kraftreaktorer

Utredningen har valt att speciellt studera lättvattenreaktorer. Dessa representerar en etablerad teknik. Samtliga hittills byggda och planerade kommersiella kärnkraftverk i Sverige är av denna typ.

De detaljerade säkerhetsanalyser som gjorts av utredningen utgår från två referenskonstruktioner, den ena en kokarreaktor (BWR) av AB ASEA-Atoms typ, den andra en tryckvattenreaktor (PWR) av den typ som konstruerats av det amerikanska företaget Westinghouse. Dessa referensreaktorer har, i likhet med alla nu aktuella reaktorer för elkraftproduktion, omfattande anordningar för skydd mot utsläpp av radioaktivitet både vid normal drift och vid mer eller mindre allvarliga störningar. Som exempel härpå kan nämnas den trycktäta byggnad, inneslutningen, som omger själva reaktorn samt olika system för kylning av härden vid tänkta haverisituationer.

Erfarenheterna med stora lättvattenreaktorer 'är enligt utredningens bedömning positiva från säkerhets- och miljösynpunkt. Inga radioaktivitetsutsläpp har förekommit där personer i omgivningen skadats. Rent tekniskt har driften inte varit problemfri, vilket inte heller har kunnat förväntas med hänsyn till att det rört sig om en delvis ny teknik. Vissa typer av fel och störningar kan direkt återföras på den snabba ökning i aggregateffekt som har kännetecknat såväl kärnkraftverken som oljeoch kolkraftverk. En stor del av driftstörningarna har orsakats av konventionella komponentér och av system som inte är specifika för kraftreaktorer. Speciellt kan nämnas turbinen med tillhörande utrustning. Ett kärnkraftverk är dock så konstruerat att enstaka felfungerande komponenter inte påverkar anläggningens säkerhet gentemot omgivninger.

Myndigheternas ställningstaganden i lokaliseringsfrågor rörande lättvattenreaktorer sker efter i stort sett enhetliga principer i alla länder. Man har hittills krävt att den bofasta befolkningen inom avståndet 1 å 2 km skall vara liten och eftersträvat' avstånd på något tiotal km tih större tätorter i den mån sådana lägen funnits tillgängliga. Mera utpräglade närlägen har varit diskuterade i Förenta staterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Sverige, men har ännu inte godkänts av myndigheterna. | S

Kärnkraftverks.omgivningspåverkan

Utredningen övergår härefter till en redogörelse för dess analyser av riskerna för omgivningen vid olika typer av förläggningar. Begreppet ' risk används i utredningen genomgående i betydelsen sannolikhet gånger konsekvens. Om exempelvis sannolikheten för en viss olycka är ett per 10 000 år och olyckans konsekvens 100 fall av en viss sjukdom, är således risken 0,01 sjukdomsfall per år, eller 1 fall per 100 år.

Utredningens jämförelser av omgivningspåverkan har gjorts för såväl

Prop. 1975: 30 — Bilaga 1 Industridepartementet 259

normaldriftens utsläpp av radioaktivitet som för haverier. Med hänsyn till gällande strålskyddsnormer och hittillsvarande erfarenheter kan normalutsläppens verkningar förutsättas bli absolut sett mycket små. Även beräkningar med mycket ogynnsamma antaganden ger en så låg risk som ett sjukdomsfall per tio år för en kraftreaktor av den storlek som utredningen har studerat. De skillnader i normalutsläppens verkningar som kan förekomma mellan olika lägen blir därmed så små att de inte påverkar lägesvalet. Utredningen betonar att effekterna av så låga doser som det här är fråga om — 1 å 10 Z6 av den naturligen förekommande strålningsnivån — är så små att att de inte kan påvisas. Alla uppskattningar av verkningarna innehåller sålunda säkerhetsmarginaler så att angivna värden skall betraktas som övre gränsvärden för vad som kan erhållas i verkligheten.

Analys avreaktorhaverier

Utredningens säkerhetsanalyser har koncentrerats till haverier. För analysen krävs information om sannolikheten för olika haveriförlopp och av haverierna orsakade aktivitetsutsläpp. Vidare måste de konsekvenser som med varierande sannolikheter kan uppstå i omgivningen kunna beräknas ur uppgifter om aktivitetsutsläppets art, utsläppshöjd och utsläppstid, befolkningsfördelning och atmosfäriska spridningsförhållanden. Ett stort haveri i ett kärnkraftverk kan ge konsekvenser både för människors hälsa och av materiellt slag med huvudsakligen ekonomiska konsekvenser. Utredningen har dock begränsat sig till att studera hälsoeffekterna. '

Utredningen har för analyserna uppskattat sannolikheterna för olika haverityper och fel i funktionssätten hos de för säkerheten väsentliga systemen i en kraftreaktor. Konsekvenserna vid eventuella svåra 'haverier i form av frigörelse av aktivitet ur reaktorhärden, spridning av denna aktivitet till omgivningen samt därav resulterande stråldoser och hälsoeffekter avseende människor har också uppskattats till sin omfattning och sannolikhet. För dessa beräkningar har underlag tagits fram beträffande atmosfärisk spridning, geografiska befolkningsfördelningar samt samband mellan luftens halt av radioaktivitet och de stråldoser resp. hälsoeffekter som aktiviteten kan ge upphov till.

För sina analyser av närförläggningsfrågan från säkerhetssynpunkt har utredningen jämfört kärnkraftverk med fyra olika lägen i förhållande till en schematiserad miljonstad — med befolkningen fördelad inom en cirkel med radien 25 km. Avståndet mellan kärnkraftverket och miljonstadens centrum har satts till resp. 5, 20, 40 och 100 km. Vid de två senare lägena har samhällen med 500 och 15 000 invånare förutsatts ligga på resp. 5 och 15 km avstånd från verket. Glesbygdsbefolkningen utanför tätorterna har inte bedömts påverka de gjorda jämförelserna varför denna inte har tagits med i modellfördelningarna. |

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 260

Enligt utredningen framkommer skillnader från säkerhetssynpunkt mellan lägen på olika avstånd från en storstad först när man betraktar verkningarna av ytterst svåra haverier, där en stor del av reaktorns aktivitetsinnehåll frigörs ur bränslet samtidigt som såväl reaktorns huvudkylsystem som dess inneslutning skadas. Utredningens analyser har därför inriktats på beräkning av sannolikheten för och en bedömning av konsekvensernas omfattning vid sådana svåra haverier.

För vart och ett av de valda lägena har konsekvenserna i omgivningen av mycket stora haverier beräknats i sex fall med skilda antaganden beträffande utsläppt aktivitet, utsläppshöjd och vädersituationens sannolikhet. Härvid framhålls att de konsekvensbilder som redovisas har karaktären av ”värsta tänkbara olycka” och att deras sannolikhet är extremt låg, enligt utredningens beräkningar 1 å 10 per miljon år och reaktor.

Utredningen framhåller att aktivitetsutsläpp ledande till skador av sådan omfattning i ett kärnkraftverks omgivning kan förekomma endast i samband med att reaktorn så gott som totalförstörs. Kraftreaktorer utförs så att även mycket stora brott på huvudkylsystemet skall kunna bkända utan att farliga stråldoser uppträder i omgivningen. Stora haveriutsläpp blir därför ytterst osannolika och torde inte vara tänkbara annat än i samband med katastrofala brott på reaktortryckkärlet. Endast i kombination med mycket osannolika ogynnsamma atmosfäriska spridpingsförhållanden kan sådana stora utsläpp ge några allvarliga akutskador i omgivningen. Sannolikheten för att något haveri skall ge några sådana skador bedöms vara högst 0,1 å 1 per miljon år och reaktor. Så låga sannolikheter beaktas normalt ej i andra verksamheter och är svåra att tolka på ett gripbart sätt. Den angivna sannolikheten innebär att om 100 reaktorer drivs i Sverige i 100 år så är sannolikheten mindre än 1 på 100 å 1 på 1 000 att landet skall drabbas av någon sådan olycka.

Det beräkningsfall som ger största antalet dödsfall, några hundra, avser 5 km-läget med en befolkningsfri zon på endast 0,5 km radie. Antas denna radie i stället vara 2 km skulle detta beräkningsfall liksom samtliga andra ge från något fåtal till ett tiotal dödsfall vid dessa extremt svåra haverier. Omfattningen av denna värsta tänkbara olycka är således beträffande dödsfall av högst samma storleksordning som en stor flygolycka.

Även för de värsta tänkbara haverikonsekvenserna vid närförlagda kärnkraftverk ger således enligt utredningen en jämförelse vid handen att sådana verk inte inför konsekvenser av hittills okänd storlek.

Detta framstår enligt utredningen klarast för dödsfall och allvarliga akuta skador. Vid de kärnkraftaggregat som utredningen har studerat beräknas inga dödsfall i samband med haverier kunna inträffa på längre avstånd från anläggningen än 2 å 3 km. Skulle ett stort utsläpp av radioaktiv jod äga rum vid ett haveri kan detta medföra att ett stort antal människor råkar ut för en överexponering av sköldkörteln genom

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 261

inandning av joden, vilket resulterar i en efter relativt lång tid uppträdande kronisk störning av sköldkörtelfunktionen. Skadan är dock relativt lindrig och har goda behandlingsmöjligheter. Sena effekter, främst i form av cancer, och genetiska skador skulle enligt utredningen även vid ett mycket allvarligt reaktorhaveri få så måttlig omfattning att effekterna inte skulle kunna urskiljas bland normalt förekommande fall av liknande typ.

Alternativa fjärrvärmekällor

I utredningens uppdrag har ingått även en ekonomisk och miljömässig värdering av närförläggningsfrågan. En jämförelse har gjorts mellan tre alternativa system för fjärrvärmeförsörjning i en storstad. Grundalternativet har antagits vara enbart oljeeldade hetvattencentraler. Av de två övriga alternativen har det ena ett oljeeldat mottrycksverk, det andra ett kärnkraftvärmeverk för samtidig produktion av elkraft och fjärrvärme. Förutom utredningens egna studier har även material avseende konkreta projekt för landets tre storstadsregioner stått till förfogande.

Den miljömässiga jämförelsen har baserats på de förändringar i luftföroreningssituationen — framför allt beträffande svavelutsläpp -— som de olika alternativen ger upphov till. Utredningen har därvid sökt uppskatta i pengar de minskade skador på människors hälsa, på material och fast egendom som en sänkt luftföroreningsnivå innebär. Den teknisk-ekonomiska jämförelsen har gjorts på basis av beräknade årskostnader för erforderlig fjärrvärmeproduktion i de tre alternativa fallen.

Utredningen finner att kärkraftvärmeverk ekonomiskt är motiverade i varje fall inom de tre största tätortsregionerna i landet. Slutsatsen gäller så länge oljepriserna ligger över 130—140 kr. per ton och i övrigt med de kostnader som gällde år 1973. En övergång från olja till kärnbränsle bedöms också ha stora försörjningspolitiska fördelar med avsevärd ekonomisk betydelse. Förbättringen av luftföroreningssituationen vid övergången från lokal uppvärmning med oljeeldade anläggningar till fjärrvärme i en miljonstads innerområde har uppskattats ha ett värde av storleksordningen några hundra milj. kr. per år. Fjärrvärme med kärnkraftvärmeverk ger en ytterligare förbättring relativt oljeeldade alternativ som uppskattats till ca 60 milj. kr. per år.

Säkerhetsbedömningens dilemma

Utredningen framhåller att dess studier visat att införandet av kärnkraftvärmeverk i omedelbar närhet av stora bebyggelsecentra skulle vara miljömässigt motiverat genom de förbättringar i den allmänna luftföroreningssituationen som erhålls. Även säkerheten mot haverier bedöms vara sådan att haverikonsekvenserna i omgivningen t. o. m. från ett närförlagt kärnkraftverk är små i medeltal över längre tid och för

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 262

landet som helhet. Vad som varit föremål för utredningens ingående överväganden är två speciella frågor i anknytning till haverisäkerheten, nämligen hur man skall bedöma mycket stora haverikonsekvenser med mycket låg sannolikhet och vilken vikt man skall tillmäta vissa hälsoeffekter av lindrigare art som kan uppträda i stort antal vid sådana osannolika stora haverier.

Utredningen påpekar att det i båda fallen saknas ledning av tidigare samhälleliga ställningstaganden i liknande frågor. Detta beror i huvudsak på att så osannolika företeelser inte har bedömts kräva beaktande från samhällets sida i form av beredskap e.d. I stort sett har andra risker överhuvudtaget inte analyserats på det sätt som skett beträffande kärnkraften.

Enligt utredningen blir presentationen av kärnkraftens haveririsker av denna anledning mycket komplicerad och kan lätt resultera i missuppfattning av informationens innebörd. Varken allmänheten eller beslutsfattarna har tidigare ställts inför problemet att väga säkra fördelar — bättre luft, lägre kostnader, mindre beroende av utlandet — mot en synnerligen liten risk som dock innefattar möjligheten av en stor konsekvens. Vanligen bortser man helt från den stora konsekvensen på grund av den låga sannolikheten. Som exempel på detta synsätt anför utredningen byggnaders begränsade säkerhet mot osannolika mycket starka vindar och stora jordskalv, flygtrafik med stora plan över tätbebyggelse, dammbyggnaders och brobyggnaders begränsade säkerhet mot extrema påfrestningar samt transporter av farliga kemikalier i tätbebyggelse.

När det gäller betydelsen av stora, osannolika haverier, understryks vikten av att en bedömning sker med beaktande av att andra slag av risker i samhället torde kunna ge konsekvenser av lika stor omfattning som en del av utredningens beräkningsfall har resulterat i. Det är endast analysen på dessa låga sannolikhetsnivåer som saknas för andra verksamheter.

Utredningens rekommendationer

Ekonomiska och försörjningspolitiska skäl samt önskemålet att reducera luftföroreningarna motiverar att värmeproduktionen i landets storstadsregioner baseras på kärnkraftvärmeverk.

Redovisade slutsatser rörande normalutsläpp och omgivningsrisker vid haverier visar att närförläggning av kärnkraftverk inte medför större risker — i betydelse konsekvens multiplicerad med sannolikhet — än vad som accepteras för många andra verksamheter.

I det mest utpräglade närförläggningsalternativet som har studerats av utredningen förutsätts verket placerat 5 km från storstadens centrum och omgivet av en zon utan bebyggelse på endast 500 m. Konsekvenserna av ett haveri kan emellertid minskas om man liksom för hittills

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industrideparternentet 263

beslutade förläggningar av kärnkraftverk i Sverige har en zon med speciella bebyggelserestriktioner ut till ca 2 km avstånd. Utredningen finner därför ingen anledning föreslå att kravet på en zon av denna storlek f.n. frångås. Även vissa extraordinära säkerhetsbefrämjande åtgärder såsom speciellt utformad inneslutning och konservativ dimensionering av reaktorns prestanda kan komma att aktualiseras vid en utpräglad närförläggning. .

Olika merkostnader vid en utpräglad närförläggning skall vägas mot kostnaderna för förlängning av hetvattenledningarna vid en mer avlägsen förläggning. De ekonomiska motiven för de mest utpräglade närlägena blir därigenom inte särskilt starka. Fördelarna med kärnkraftvärmeverk i storstadsregioner är dock stora och förläggningar även på ca 20 km avstånd från stadscentrum är ekonomiskt intressanta.

Niärförläggningsutredningen rekommenderar med hänsyn till här anförda omständigheter att värmeproduktionen i landets storstadsregioner utnyttjar kärnkraftvärmeverk men att utpräglad närförläggning undviks till dess ytterligare erfarenheter vunnits av anläggningar lokaliserade enligt nuvarande principer.

11.3 Remissyttranden över närförläggningsutredningens betänkande Allmänna synpunkter

Närförläggningsutredningens tyngdpunkt ligger på en teknisk analys av säkerhetsfrågorna vid förläggning av kärnkraftverk på olika avstånd från stora befolkningskoncentrationer. Många av remissinstanserna har förklarat sig sakna kompetens att företa en granskning av utredningens material. Dessa remissinstanser har i allmänhet begränsat sig till att kommentera vissa avsnitt av betänkandet. I några remissyttranden, bl. a. från försvarets forskningsanstalt (FOA), statens strålskyddsinstitut samt vissa universitet och högskolor, förs dock en ingående teknisk diskussion av materialet. FOA anför som sammanfattande bedömning att utredningen har beaktat de faktorer som är av väsentlig betydelse för närförläggningsfrågan och att den har använt sig av en i stort sett tillfredsställande metodik. FOA har emellertid, liksom bl. a. statens planverk, funnit utredningens tekniska material svårgenomträngligt.

Statens strålskyddsinstitut framhåller att utredningens material på ett värdefullt sätt kompletterar andra utredningar som har belyst andra aspekter av kärnkraftens säkerhetsproblem. Institutet framhåller dock att materialet självfallet inte utgör tillräcklig grund för exempelvis en totalbedömning av kärnkraften som elenergi- eller värmekälla.

Statens kärnkraftinspektion framhåller att de ansträngningar som utredningen har gjort för att närmare analysera konsekvenserna av större haverier är av värde från allmän reaktorsäkerhetssynpunkt och när det gäller att bedöma mera konventionella förläggningsplatser. In-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 264

spektionen erinrar om att utredningen inte har haft mandat att generellt ta ställning till kärnkraft som energikälla. Det valet beror på bedömningen av flera frågor, risker från högaktivt avfall, missbruk av plutonium, bränsleförsörjningsproblem m. m., som utredningen har saknat anledning att beröra. Utredningens resultat och rekommendationer är baserade enbart utifrån studier av direkta risker och miljöeffekter från resp. olje- och kärnkraftanläggningar. Den väsentligaste uppgiften har varit att bedöma hur riskbilden förändras vid val av olika avstånd mellan kärnkraftverk och storstad. Kärnkraftinspektionen framhåller att förutsättningarna för att överföra fjärrvärme över längre avstånd synes ha förbättrats väsentligt sedan utredningen startade. Därmed finns det enligt inspektionens uppfattning inte längre något motiv för den utpräglade närförläggning som var aktuell vid utredningens tillkomst. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) påpekar att begreppet närförläggning har aktualiserats på grund av de ekonomiska fördelar som står att vinna genom att kylvattenvärmet kan tillvaratas. Dessa fördelar minskar självfallet när avståndet från ett tättbebyggt område ökar. Begreppet närförläggning borde således innebära förläggning i den närhet till ett tättbebyggt område där påtagliga ekonomiska fördelar av förläggningen står att vinna. Denna närhet kan emellertid sträcka sig ut till avstånd där konsekvenserna av ett haveri inte märkbart skulle skilja sig från de som skulle bli följden av samma haveri i en anläggning som ligger mycket långt från ett tättbebyggt område. Mot denna bakgrund anser IVA att begreppet närförläggning i fråga om säkerhetsaspekter är föga upplysande. Centrum för tvärvetenskap finner starka skäl att anta att de miljömässiga vinster man eventuellt uppnår med kärnkraftvärmeverk i storstäderna kommer att reduceras eller elimineras genom den samhällsutveckling som energiutbyggnaden är förknippad med. Sådana kopplingar mellan sambhällsstruktur, ekonomi och tekniska frågor förutsätter en behandling på bred kunskapsmässig bas. Det är enligt centrum viktigt att utredningens resultat av de beslutsfattande instanserna inte betraktas som annat än en belysning av vissa aspekter av en komplicerad samhällsfråga.

Sannolikheten för reaktorhaverier IVA framhåller att drifterfarenhet med lättvattenreaktorer klart styrker utredningens uppfattning att säkerhetsriskerna är ytterligt små, eftersom ingen olycka med omgivningsverkningar av betydelse har ägt rum. Det statistiska materialet är ännu otillräckligt för ett helt invändningsfritt matematiskt bedömande av säkerheten på grund av de förhållandevis korta drifttiderna. Driftresultaten motsäger emellertid enligt IVA:s uppfattning inte på något sätt de sannolikhetstekniska bedömningarna som utredningen redogör för.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 265

Tekniska högskolan i Stockholm framhåller att den metodik utredningen använt är känd från liknande analyser inom t. ex. flyg- och rymdverksamhet, Problemet är att man inte bar något tillförlitligt underlag för sannolikhetsvärdena på haveriinitierande händelser såsom brott på reaktorns kylledningar eller brott på reaktortanken. Man har härvid varit hänvisad till statistiskt material från andra industrianläggningar samt till beräkningar och antaganden. Högskolan anser att sannolikheten för haveri troligen är lägre än den av utredningen framräknade.

Flera andra remissinstanser, bl. a. FOA och statens strålskyddsinstitut, pekar på att erfarenheterna från reaktordrift ännu inte ger en pålitlig grund för sannolikhetsberäkningar. Strålskyddsinstitutet framhåller att erfarenheten omfattar ett antal reaktorer av vitt skilda konstruktioner och byggda i länder under olika villkor och skiftande förutsättningar. Antalet kärnkraftverk med lång drifttid är också ännu tämligen litet. Det synes svårt att extrapolera denna erfarenhet till att säga något om sannolikheten för allvarliga olyckor. Beträffande felfunktionsanalysen framhåller strålskyddsinstitutet att de sannolikheter som låter sig beräknas är förhållandevis ointressanta och att de orsaker till olyckor som är mest intressanta — t. ex. konstruktionsfel, bristande inspektion, mänskliga missförstånd — inte går att göra till föremål för sannolikhetsberäkningar. Institutet understryker att detta inte innebär en kritik mot beräkningarna som sådana utan enbart mot tolkningen av deras resultat. Det är helt nödvändigt att, såsom utredningen har gjort, söka analysera situationen och identifiera de olika riskkomponenterna numeriskt. Endast härigenom kan man hoppas få en klarare bild av var man kan vänta sig osäkerhetsmomenten.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala finner att utredningen omnämnt alla väsentliga synpunkter men anser det möjligt att de svårbedömda riskerna för mänsklig felfunktion har underskattats.

Flera remissinstanser tar upp frågan om krigshandlingar och sabotage. Överbefälhavaren påpekar att konventionella vapen med erforderlig storlek och verkan för att slå igenom även det betongskydd, som omger bl. a. reaktorn, finns i dag.

FOA frambåller beträffande krigsfallet att störningar av kraftproduktionen torde kunna uppnås enklast genom insats mot andra delar av verket än själva reaktorinneslutningen. En fientlig avsikt att åstadkomma terror mot civilbefolkning kan troligen uppfyllas enklare med helt andra slag av krigshandlingar. FOA anser emellertid att möjligheten av sabotage avfärdas väl lättvindigt av utredningen, även om sådana sabotage naturligtvis ej behöver leda till svåra omgivningskonsekvenser. Utöver möjligheten till ett avancerat och svårutförbart sabotage, som kan medföra aktivitetsutspridning, bör enligt FOA beaktas utpressningsaktion mot reaktorstation med hot om förstöring. Oavsett

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 266

de reella riskerna för aktivitetsutsläpp torde, i synnerhet vid närförlagda reaktorer, den psykologiskt betingade reaktionen bli avsevärd. Liknande synpunkter framförs av civilförsvarsstyrelsen.

Konsekvenser av reaktorhavecrier

Utredningens beräkningar av haverikonsekvenser har bedömts som rimliga av flertalet remissinstanser.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala anser att utredningens uppskattning av konsekvenserna av svåra reaktorolyckor är gjord med all vederbörlig hänsyn till av fakulteten kända förhållanden och frågeställningar. Omfattning av effekter och risker för befolkningen har bedömts med tillräcklig noggrannhet för att tjäna som underbyggnad för de positiva rekommendationer utredningen anser sig kunna göra. Fakulteten påpekar att de erhållna riskerna för strålningsskador blir mycket små även för det extrema niirförläggningsalternativet 5 km.

Statens strålskyddsinstitut framhåller att utredningen visat att även en mycket svår och av allt att döma synnerligen osannolik olycka i ett kärnkraftverk inte kommer att leda till akuta strålskador och dödsfall annat än mycket nära kraftverket. Detta är enligt institutet en betydelsefull slutsats. Institutet understryker också att den konsekvensberäkning som är möjlig sedan man väl gjort antaganden om utsläppta aktivitetsmängder är pålitligare när det gäller radioaktiva ämnen än någon annan miljöförorening.

FOA påpekar att utredningens skadebilder i de värsta av de behandlade fallen skiljer sig från de ofta citerade uppgifter som ges i den amerikanska rapporten WASH-740 från år 1957. Skillnaderna synes i första hand orsakas av olika antaganden beträffande total mängd utsläppt aktivitet och formen för dennas spridning. Enligt FOA:s preliminära bedömning kan man inte skissera ett fysikaliskt rimligt händelseförlopp som medför utspridning av så stor aktivitetsmängd som antas i WASH-740 i kombination med en marknära utbredning av ett koncentrerat moln. FOA ansluter sig därför till utredningens uppfattning att det i WASH-740 behandlade fallet inte är realistiskt.

Flera remissinstanser har anfört erinringar mot vissa aspekter av utredningens konsekvensberäkningar. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) understryker kraftigt att varje läge som kan komma att diskuteras för närförläggning av kärnkraftverk besitter sina speciella egenskaper vad gäller luft- och vattenrecipienterna, något som måste beaktas vid konsekvensbedömningar och tekniska överväganden, t. ex. lokalisering av utsläpp. SMHI påpekar vidare att de meteorologiska spridningsmodeller som har legat till grund för utredningens beräkningar av haverikonsekvenser inte tar hänsyn till de lokalmeteorologiska ef-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 267

fekter som uppträder vid en storstad och som kan modifiera beräkningsresultaten.

Strålskyddsinstitutet anser att utredningen inte tillräckligt har belyst konsekvenserna av mindre omfattande olyckor i avseende på ett antal andra skadeverkningar av såväl biologisk som ekonomisk natur. Utredningens antaganden, som troligen har varit tillräckliga för dess syften, är enligt institutet otillräckliga om man vill skaffa sig en totalbild av konsekvenserna av en olycka. Institutet anser därför att konsekvenserna av mindre och medelstora olyckor, särskilt med avseende på verkningar som utredningen har bedömt som lindriga, behöver utredas ytterligare. |

Det ir enligt institutet inte osannolikt att förhållandevis triviala olyckor, med aktivitetsspridning i omgivningen utan att några akuta strålskador förorsakas, kan ge upphov till sådana markbeläggningar att de ekonomiska och samhälleliga konsekvenserna blir stora.

Institutet påpekar att den relativa betydelsen av markbeläggningen ökar med tiden genom den allt längre strålexponering den kan förorsaka. Den blir därför enligt institutets uppfattning troligen den avgörande faktorn vid ett ställningstagande till evakuering av det drabbade området.

Strålskyddsinstitutet påpekar vidare att utredningens skadeberäkningar baseras på utsläpp från reaktorn av jod och ädelgaser i omgivningen. Det är dock inte uteslutet att andra lättflyktiga radioaktiva ämnen skulle kunna spridas, bl. a. cesium. Även om institutet instämmer med utredningens bedömning att cesium är av mindre betydelse för den akuta riskbilden hävdar institutet att det inte endast är den akuta riskbilden som är av intresse. Strålskyddsinstitutet påpekar även att utredningen inte har behandlat frågan om möjliga utsläpp av plutonium.

Även FOA anser att uppskattning av de ekonomiska följderna av reaktorolyckor hade varit önskvärd för att man skall kunna försäkra sig om att de ekonomiska aspekterna — även av mindre allvarliga utsläpp — inte blir så allvarliga att de kan påverkar närförläggningsfrågan.

Energitekniskt centrum vid Chalmers tekniska högskola finner inte att utredningen tillfredsställande har motiverat att maximala utsläppet av jod begränsas till 30 Z& av reaktorhärdens innehåll. I avsaknad av en beskrivning av händelseförloppet är det omöjligt att bedöma om inte även andra utsläpp borde beaktas. Centrum kan därför inte acceptera utredningens uppskattningar av de maximala konsekvenserna.

Skyddsåtgärder

Frågan om åtgärder för att höja säkerheten vid närförlagda kärnkraftverk berörs av några remissinstanser. Såväl konstruktiva åtgärder som beredskapsåtgärder behandlas.

Kärnkraftinspektionens reaktorsäkerhetshämnd framhåller bl. a. att bergrumsförläggning ger ett ökat skydd mot vissa yttre påverkningar

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 268

men kan medföra nya svagheter i ett förstagångsutförande. Nämnden delar utredningens uppfattning att med bergrumsförläggning är förknippade en del problem som inte är tillräckligt utredda.

Vidare betonar nämnden vikten av de insatser som görs för att säkerställa reaktortankars integritet genom omsorgsfull dimensionering, noggrann kontroll av material och tillverkning samt noggrann periodisk inspektion med utnyttjande av bästa tillgängliga kunskaper och teknik, ävensom det forsknings- och utredningsarbete, som bedrivs för att nå ökade kunskaper om tankmaterialens brottegenskaper och förbättra tillverknings- och kontrollmetoder.

Enligt FOA medför bergförläggning av kärnkraftverk ett gott skydd mot allvarlig skada som följd av angrepp med konventionella bomber. Även möjligheten till förstöring genom sabotage förefaller kunna reduceras genom en lämpligt utförd bergförläggning. En bergförläggning bör vidare minska möjligheterna för aktivitet att komma ut vid inträffat haveri. Vilken minskning i mängden utsläppt aktivitet som kan förväntas som följd av bergförläggning är en väsentlig fråga som bör utredas närmare. FOA framhåller vidare att en första bergförlagd reaktor kan få karaktären av en försöksanläggning och att den därigenom inte lämpar sig för närförläggning,.

IVA anser att utredningen klarare borde ha belyst frågan om vilka ytterligare krav på säkerhet som måste läggas på närförlagda kärnkraftverk i jämförelse med glesförlagda för att de ekonomiska fördelarna vid närförläggning inte skall uppvägas av ökade risker. Enligt IVA:s uppfattning bör sådana systemlösningar eftersträvas som på ett lättfattligt och övertygande sätt fungerar som fundamentalt säkerhetsfrämjande och som även av allmänheten ses som sådana. En påtaglig sådan subjektiv trygghetsfrämjande åtgärd är en inneslutning av reaktorerna i bergrum eller under jord. Frågan är enligt IVA inte behandlad i tillräcklig utsträckning och behovet av ytterligare utredningar är starkt påkallat.

Statens strålskyddsinstitut anför vissa synpunkter på evakuering och andra beredskapsåtgärder. Med tanke på de praktiska svårigheterna måste man räkna med att de ansvariga myndigheterna kommer att vara mycket tveksamma att iscensätta en evakuering. Det är enligt institutet uppenbart att dessa problem blir svårare ju mer tätbefolkat det drabbade området är. Frågan om evakuering och andra beredskapsåtgärder innebär enligt institutet ett komplex av informationsproblem och för-

troendefrågor. Institutet framhåller att okunnigheten om strålriskerna

fortfarande är stor och den verkliga risken oftast överskattad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar om att länsstyrelse i län där kärnkraftverk är belägna skall upprätta en beredskapsplan. På länsstyrelsen vilar också det omedelbara ansvaret för de åtgärder som måste vidtas efter det att en olycka har inträffat. Länsstyrelsen anser att ut-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 269

redningen borde ha redovisat huruvida beredskapsåtgärderna vid närförlagda kärnkraftverk bör och kan förstärkas och, om så är fallet, på vilka sätt förstärkningarna bör ske.

SMHI rekommenderar skärpt katastofberedskap vid närförlagda anläggningar omfattande bl. a. spridningsprognoser vid reaktorhaveri och olyckshändelser i samband med transporter av radioaktivt material.

Socialstyrelsen anser att allmänheten och i synnerhet då de närmast boende bör ges en saklig information i god tid före ett kärnkraftverks ibruktagande om vad som kan hända vid olycksfall och hur de enskilda skall agera i sådana situationer. Vidare framhåller styrelsen att det stora antalet skadefall i samband med ett reaktorhaveri vid ett närförlagt kärnkraftverk kräver särskilda sjukvårdsorganisatoriska insatser. Hur man skall behandla det stora antal människor det här blir fråga om bör enligt styrelsen utredas vidare.

Civilförsvarsstyrelsen anser, liksom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att det finns behov av bättre samordning på beredskaps- och ansvarssidan mellan organisationer och ansvariga myndigheter. Samordning erfordras av bestämmelser och åtgärder för befolkningens skydd i fred och krig i avseende på de nödlägen och katastrofer som kan uppstå. Vad beträffar krigsfallet har civilförsvarsstyrelsen som underlag för sin bedömning grovt studerat möjligheterna till riskminskning under krig. Utredningens beskrivning av tänkbara utsläpp är dock inte tillräcklig som underlag för mera noggranna analyser av civilförsvarsåtgärder och deras effekt. Skyddsmöjligheterna måste i första hand kunna klarläggas mera noggrant.

Civilförsvarsstyrelsen anser vidare att frågan om sabotage vid kärnkraftverk bör belysas ytterligare. Även om de faktiska skadeverkningarna skulle befinnas små, blir den psykologiska effekten enligt styrelsen förödande om man inte på förhand kan överblicka konsekvenser och erforderliga motåtgärder.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att frågan om haverikonsekvenser i krigsfall och vid sabotage samt skyddet av kärnkraftverk bör närmare utredas. I detta sammanhang bör övervägas om skyddsrumsbyggnadsskyldighet bör införas inom närområdet till kärnkraftverk eller utrymningsplan upprättas. För att ge underlag för snabba skadeförebyggande åtgärder är enligt länsstyrelsen ytterligare utredning önskvärd beträffande såväl fredsförhållanden som beredskapsförhållanden, då civilförsvarets alarmeringsorganisation disponeras. Liknande synpunkter framförs av Länsstyrelsen i Hallands län.

Sammanfattande riskbedömning

Många remissinstanser har anfört synpunkter på utredningens bedömning av riskerna vid närförläggning och jämförelserna med andra risker i samhället.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 270

Statens kärnkraftinspektion framhåller att utredningens analyser syftar till att på ett kvantitativt sätt — genom att utgå från erfarenhetsmässigt uppskattade sannolikheter för primära komponentfel — kartlägga de möjliga konsekvenserna av stora haverier. Det ligger i sakens natur att det måste vara vanskligt att belägga sådana små sannolikheter som det här är fråga om och att man därför måste tolka de kvantitativa resultaten med stor försiktighet. Kärnkraftinspektionen understryker emellertid, att den analysteknik som använts är ägnad att ge en klarare bild av riskerna och att det är värdefullt att analystekniken vidareutvecklas.

FOA finner att det redovisade underlaget inte tillräckligt har klarlagt de risker som är förknippade med närförläggning av kärnkraftverk. Utredningens bedömning av haverisannolikheterna har dock givit så låga värden att man torde ha en säkerhetsmarginal för feluppskattningar sett mot bakgrund av de risknivåer som samhället accepterar för andra aktiviteter. FOA framhåller vidare att närförläggning av kärnkraftverk aktualiserar även frågor som berör hur individens eller mindre gruppers risker skall ställas i relation till hela samhällets risk, om och hur sabotage och krigshandlingar skall vägas in i riskbilden, samt hur frekventa händelser med i det enstaka fallet små konsekvenser för samhället skall jämföras med osannolika händelser med betydande konse- Kkvenser. :

Energitekniskt centrum vid. Chalmers tekniska högskola finner betydande brister i utredningens sätt att uppskatta bhaverisannolikheter liksom omgivningskonsekvenser vid ett svårt haveri, ehuru den allmänna. bilden av en mycket låg sannolikhet för svåra haverier synes trovärdig. Då betänkandet omfattar de flesta viktiga frågeställningar vad beträffar kärnkraftens säkerhet, kan det utgöra en god grund för en fortsatt djupare analys, vilken centrum anser nödvändig innan en närförläggning av kärnkraftverk kan accepteras från risksynpunkt.

Tekniska fakulteten vid universitetet i Lund anser det angeläget att närförläggningsfrågan belyses genom kvantitativa undersökningar. Undersökningar av denna art kännetecknas av en på grund åv problemets karaktär hög svårighetsgrad. Omfattningen av utredningens beräkningar får enligt fakulteten inte undanskymma förhållandet att osäkerheten i de framlagda slutsatserna är betydande.

Flera remissinstanser gör jämförelser mellan närförläggningsutredningen och den amerikanska reaktorsäkerhetsstudie (WASH-1400) som letts av professor N. Rasmussen på uppdrag av Förenta staternas atomenergikommission och som lagts fram i preliminär form sedan näringsförläggningsutredningen avgett sitt betänkande.

Statens kärnkraftinspektion påpekar att det i flera fall finns väsentliga skillnader mellan Rasmussenrapporten och det svenska betänkandet såväl när det gäller antaganden som delresultat. För båda rapporterna gäller dock att den bild de ger av ett svårt reaktorhaveri inte motsvarar

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 271

den katastrofbild som har framgått ur äldre studier och att sannolikheten för ett sådant haveri har beräknats vara utomordentligt liten.

AB Atomenergi framhåller att bolaget påbörjat en detaljerad jämförelse mellan utredningens resultat och Rasmussenrapporten. Sistnämnda undersökning avsåg att studera kärnkraftens absoluta risknivå — såvitt avser haveririsken — och jämföra den med andra risker för Förenta staternas befolkning. Studien har alltså haft en annan målsättning än närförläggningsutredningen och har genomförts med avsevärt större resurser. Preliminärt kan enligt Atomenergis uppfattning sägas att de båda utredningarna, trots avvikelser i flera avseenden, visar god överensstämmelse i fråga om de allmänna slutsatserna rörande kärnkraftens säkerhet.

Statens industriverk anser det angeläget att man klarar ut om det föreligger några större olikheter mellan utredningens resultat och de resultat som redovisas i WASH-1400 och, om så skulle vara fallet, att dessa olikheter förklaras på ett tillfredsställande sätt. En sådan fördjupad granskning av utredningens kalkyler med hänsyn till vad som har framkommit i remissbehandlingen och vid en jämförelse med den amerikanska rapporten kan vara ett naturligt första led i ett fortsatt arbete för att få underlag för ett ställningstagande till utpräglade nirförläggningar. Liknande synpunkter framförs av Sveriges civilingenjörsförbund.

Ett antal remissinstanser berör frågan om jämförelser mellan risker för stora reaktorolyckor och andra risker i samhället. Statens industriverk delar utredningens uppfattning att kärnkraftverk förlagda på ett avstånd av minst 20 km från en tätort innebär en i praktiken försumbar risk för befolkningen jämfört med övriga risker som denna är utsatt för. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala anser att utredningen har visat att skaderisken orsakad av stora reaktorhaverier vid en sådan jämförelse ter sig mycket måttlig även såvitt avser extrem närförläggning 5 km från stadscentrum i referensstaden med bebyggelserestriktioner inom en zon med radie 500 m.

Statens strålskyddsinstitut ser det som något inte bara positivt utan nödvändigt att göra jämförelser inom andra riskområden när man bedömer strålrisker. Just genom att dessa risker beräknas och redovisas verkar de särskilt skrämmande och det kan med fog anmärkas att många beräkningar är ytterligt osäkra. Så länge inte motsvarande beräkningar görs inom andra samhällsområden kommer informationsproblemen att bestå och resultaten av riskberäkningarna att misstolkas genom avsaknaden av uppskattade risker och kritisk bedömning då det gäller andra företeelser.

AB Atomenergi framhåller att många samhällsaktiviteter, som allmänt betraktas som harmlösa, teoretiskt sett kan leda till katastrofer, om man liksom i kärnkraftfallet förutsätter en rad mycket osannolika omständigheter. För att ge perspektiv åt haveririskerna från kärnkraften har

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet ba = ta

utredningen som jämförelse angett de risker som är förknippade med vägtrafik, passagerarflyg, jordbävningar och ras. Dessa risker är i flera avseenden så olika kärnkraftens — t.ex. i fråga om frivillighet — att jämförelsen har ifrågasatts av vissa bedömare. Betydligt mera relevant vore enligt Atomenergi en jämförelse mellan kärnkraften och alternativa kraftkällor, dvs. olja-kol-gas. Det saknas dock i stort sett underlag för en sådan jämförelse. Det kan alltså enligt Atomenergi hävdas att riskanalysen för kärnkraften har drivits betydligt längre än för alternativa energikällor, vilket kan ge upphov till skevheter i bedömningsunderlaget.

IVA gör jämförelser av yrkesmässiga dödsfallsrisker för kärnkraft och koleldade kraftverk. Dödsfallsfrekvensen vid underjordsbrytning av kol är ganska konstant i olika länder och ligger mellan 0,5 och 0,7 dödsfall per milj. ton kol. Ett kolkraftverk på 1000 MW behöver ca 2 milj. ton kol per år och förorsakar således med stor sannolikhet ett dödsfall per år i en kolgruva med underjordsbrytning. IVA har sedan några år tillbaka framhållit behovet av analyser av risk och nytta inom et flertal teknikområden.

Sveriges civilingenjörsförbund framhåller att den höga säkerheten hos kärnkrafttekniken inte utan vidare är tillräcklig för att svara mot allmänhetens värdering att det finns en gräns för den största konsekvens man ser sig nödsakad att godta, hur liten sannolikheten än är för en olycka med denna konsekvens. Det är enligt förbundet en uppgift för politiker att fastlägga denna gräns för största konsekvens av en olycka. Konsekvensen skall naturligtvis vägas mot nyttan men också mot alternativa sätt att ge de nyttigheter kärnkrafttekniken avses tillhandahålla. Förbundet har för sin del kommit till att gränsen för den största konsekvens av det allvarligaste kärnkrafthaveriet samhället kan se sig nödsakat att godta är några tiotal döda eller allvarligt skadade. Förbundet finner att ovanjordförläggning av kärnkraft nära en tätort inte ger garanti för att konsekvenserna av det allvarligaste haveriet begränsas till den antagna gränsen. Genom förläggning i berg kan man enligt förbundet få en sådan garanti.

Alternativa fjärrvärmesystem

Utredningens material om miljöeffekter vid olika fjärrvärmesystem kommenteras framför allt från luftvårdssynpunkt.

Statens naturvårdsverk anser att den modell för samband mellan hälsoeffekter och luftförorening som utredningen har använt för svaveldioxid är otillräckligt underbyggd. Tillförlitlig information för sådana precisa bedömningar som utredningen eftersträvar saknas. Det går därför enligt verket inte att göra någon beräkning av hälsorisker i samband med fossilbränsledrivna kraftverk motsvarande den som utredningen har gjort för risker med kärnkraftverk.

Naturvårdsverket framhåller vidare att problemet med svavelutsläpp

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industrideparteméntet 273

i samband med tätorternas uppvärmning är både lokalt och regionalt. Det lokala problemet kan i allmänhet lösas genom fjärrvärmesystem baserade på fossileldade hetvattencentraler eller kraftvärmeverk. Från regional synpunkt ter sig förhållandena annorlunda. För att komma tillrätta med försurningseffekterna måste en minskning av de totala utsläppen eftersträvas. Från samhällsekonomisk synpunkt bör därvid sådana metoder användas som reducerar utsläppen till lägsta kostnad räknat per ton infångat svavel. Här skulle enligt naturvårdsverkets uppfattning en introduktion av kärnkraftvärme kunna ge markant förbättring jämfört med oljeeldade alternativ och väsentligt bidra till en nedtrappning av svavelemissionerna inom landet. Denna utsläppsreduktion skulle åstadkommas till en betydligt ligre kostnad än vid de andra metoder, i första hand tjockoljeavsvavling, som står till buds. Mot bakgrund härav anser naturvårdsverket, att tillräckligt värmeunderlag bör reserveras för kärnkraftvärme vid en utbyggnad av fjärrvärmeanläggningar i stora tätorter.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala framhåller att direkta jämförelser mellan konsekvenser av å ena sidan utsläpp av radioaktiva ämnen och å andra sidan utsläpp av svaveldioxid, nitrösa gaser, sot, metaller etc., är svåra att göra. Fakulteten finner det angeläget att man närmare undersöker och preciserar skaderiskerna från användning av fossilt bränsle för kraft och värme i storstadsregioner för att få fram bättre underlag för jämförelse med de f. n. bättre kända riskerna med kärnkraftverk.

Även socialstyrelsen anser att det saknas kunskaper som skulle kunna göra det möjligt att beskriva dos-effektrelationerna på ett så entydigt sätt som utredningen har tillåtit sig göra. Styrelsen anser dock liksom utredningen att det föreligger potentiella möjligheter att negativa effekter på befolkningens hälsotillstånd kan uppkomma redan vid låga expositionsnivåer, särskilt bland känsliga grupper.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser i likhet med Göteborgs kommun att stora förbättringar av storstadens luftmiljö kan uppnås vid övergång till fjärrvärme, men att skillnaden i detta hänseende mellan ett modernt fossileldat kraftvärmeverk och en kärnkraftanläggning torde vara marginell.

Vissa vattenvårdssynpunkter på närförläggningsfrågan anförs av statens naturvårdsverk. Vid närförläggning måste man enligt verket räkna med att recipienten oftast är förorenad av såväl tungmetaller som klorerade kolväten och närsalter från kommunala och industriella utsläpp. En sådan recipient måste anses vara en mycket olämplig mottagare för varmvattenutsläpp. I ett närläge kan ett värmepåslag i kombination med närsaltbelastning och otillräcklig vattenomsättning avsevärt öka risken för vattenförstöring. Risken för negativa kombinationseffekter mellan värme och olika miljögifter måste särskilt beaktas. Naturvårds- 18 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 274

verket finner det mot denna bakgrund nödvändigt att stor försiktighet iakttas i fråga om utsläpp av uppvärmt kylvatten i närligesrecipienter. Liknande synpunkter framförs av SMHI.

Utredningens teknisk-ekonomiska bedömning av de olika fjärrvärmealternativen kommenteras av bl.a. statens industriverk. Enligt verket torde de ekonomiska fördelarna med kärnkraftvärme inte vara omtvistade, även om investeringsbehoven blir betydande och kan fordra speciella överväganden. Vissa principstudier indikerar att ekonomiskt möjliga överföringsavstånd för hetvatten vid rådande oljepriser kan bli väsentligt längre än de 20—30 km som tidigare ansetts maximala. Sådana studier måste dock verifieras genom analyser av faktiska projekt innan de läggs till grund för utbyggnadsplanering.

Den analys närförläggningsutredningen gör av de ekonomiska förutsättningarna för fjärrvärme från icke-närförlagda kärnkraftverk finner industriverket väl försiktig. Sedan utredningen publicerades har bl. a. mer detaljerade analyser av fjärrvärme i Malmö-Lund från Barsebäck presenterats. Dessa understryker enligt verket de potentiella ekonomiska fördelarna med kärnvärme vid rådande oljepriser även med beaktande av de höjningar av anläggningskostnader som kan förutses.

Även AB Atomenergi påpekar att flera faktorer på senare tid tillkommit som ändrar de ekonomiska förutsättningarna för bedömningen till fördel för kärnkraften. Förutom till de höjda oljepriserna hänvisar Atomenergi till de nya tekniska rön beträffande distributionssystem för fjärrvärme som har framkommit bl. a. inom bolaget. Varmvattendistribution vid något lägre temperaturer än de nu vedertagna bör göra det möjligt att övergå till nya och billigare konstruktioner bl. a. med utnyttjande av plastmaterial. Genom att fjärrvärme med de nya systemen tycks kunna distribueras över betydligt större avstånd än man tidigare har räknat med utan att kostnaden blir prohibitiv träder närförläggningsproblematiken enligt Atomenergis mening i bakgrunden.

Statens planverk anser att vissa forskningsinsatser vad gäller möjligheterna till långväga överföringar av värme kunde vara värdefulla bl. a. med tanke på befintliga kärnkraftverk som t. ex. Barsebäck och Forsmark. Flera remissinstanser påpekar att denna fråga inte har behandlats i betänkandet.

Svenska värmeverksföreningen påpekar att utredningen inte har undersökt frågan om på hur långt avstånd ett kärnkraftvärmeverk kan placeras från tätorten med bibehållen ekonomisk överlägsenhet. Viärmeverksföreningen varnar bestämt för att några slutsatser beträffande ekonomiskt förläggningsavstånd dras utgående från de av utredningen angivna kostnadsuppgifterna. Föreningen förordar att denna fråga utreds särskilt med användande av aktuella kostnader under varierande förutsättningar med hänsynstagande till olika teknik.

Länstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att utredningen inte har

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet ta >) un

tagit tillräcklig hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av skyddsåtgärder och frizoner som erfordras och som kan komma att ändra utredningens slutsatser. Statens naturvårdsverk påpekar att utredningen inte behandlar frågan om de olika kraven på mark och påverkan på naturmiljön i övrigt, som sker vid olika typer av värmeförsörjning. Genom att lokalisering måste ske till ett relativt orört område kommer ingreppen och markanspråken att bli större än för oljebaserade system, särskilt vad gäller distributionsanläggningar för el och värme. Detta är en nackdel för kärnkraftsalternativet som inte har berörts av utredningen. Enligt naturvårdsverket kommer vidare påverkan på landskapsbilden också att bli större än vad som är nödvändigt med andra alternativ för produktion av värme- och elenergi. Bergrumsförläggning skulle enligt naturvårdsverket kunna motverka dessa nackdelar vid närförläiggning av kärnkraftverk.

Även statens planverk framhåller att flera plan- och miljömässiga problem kan uppstå vid närförläggning i eller i anslutning till en storstad. Verket pekar som exempel på svårigheten att inom ett starkt urbaniserat område förlägga kraftledningsgator. Ett annat problem som enligt planverket kan behöva beaktas närmare utgör de under utbyggnadsskedet omfattande transporterna. Verket pekar vidare på att de problem som är förknippade med framtida förnyelse av aggregat och haaotering av anläggningar som har tagits ur bruk kan behöva klarläggas ytterligare.

Frågan om avveckling av kärnkraftverk tas upp av flera andra remissinstanser. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län kan det övervägas om inte väl genomarbetade avvecklingsplaner skall bifogas framtida ansökningar om koncessioner enligt atomenergilagen. Liknande synpunkter förs fram av länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län. Även utredningen om radioaktivt avfall anser det angeläget att frågorna kring avveckling och nedmontering av reaktorer beaktas på ett tidigt staduim. Utredningen ser som en av sina primära uppgifter att närmare studera problemen med nedläggning av kärnkraftverk.

Energitekniskt centrum vid Chalmers tekniska kögskola riktar stark kritik mot utredningens jämförelser av såväl miljöeffekter som ekonomi. Centrum anser att utredningens värdering av de skador som kan uppkomma genom utsläpp av svaveldioxid från oljekraftvärmeverk i modellstaden ligger för högt. Vidare påpekar centrum att för alternativet kärnkraftverk med alla sannolikhet tillkommer samhällsplaneringskostnader, t. ex. ändrat markutnyttjande i zonen runt ett kärnkraftverk. Utredningen har inte heller beaktat samhällets totala kostnader för att bygga, driva och kontrollera godtagbara kärnkraftverk. Energitekniskt centrum anser att utredningens slutsats att kärnkraften bjuder ett ekonomiskt alternativ till fossilt bränsle för fjärrvärmebruk inte är tillräckligt underbyggd.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 276

Utredningens rekommendationer

Utredningens allmänna rekommendation att kärnkraft skall utnyttjas för storstadsregionernas värmeförsörjning får stöd från överstyrelsen för ekonomiskt försvart, länsstyrelsen i Hallands län, IVA, Stockholms handelskammare, AB Atomenergi, Centrala driftledningen (CDL) och Svenska värmeverksföreningen. Dessa remissinstanser åberopar huvudsakligen allmänna försörjningspolitiska och miljömässiga skäl.

Statens naturvårdsverk anser, främst med hänsyn till de regionala luftvårdsaspekterna, att kärnbränsle är att föredra framför olja eller kol för samtidig produktion av fjärrvärme och elkraft. Vid sammanvägning av allmänna naturvårds- och miljöskyddssynpunkter hår verket således funnit att luftvårdsproblemen i detta fall väger tyngre. ' Övriga befarade miljöstörningar kan i de flesta fall motverkas genom tekniska åtgärder. Verkets bedömningar i närförläggningsfrågan omfattar emellertid inte de problem som hänger samman med riskerna för befolkningen genom spridning av radioaktiva ämnen från en kärnkraftanläggning vare sig under normaldrift eller vid haverier. Naturvårdsverkets vägning är således endast relevant om samhället i sin kommande bedömning av dessa frågor finner att Sverige bör satsa på en fortsatt produktion av elenergi i kärnkraftanläggningar.

Vad gäller frågan om lägen för befintliga kärnkraftstationer i förhållande till närmaste storstadsregion är det enligt naturvårdsverket uppenbart att stora insatser måste göras för att söka lösa de tekniska och ekonomiska problemen med transport av hetvatten över långa sträckor innan slutligt ställningstagande tas till eventuella nylokaliseringar. Eftersom vattenvårdsproblem kan komma att uppstå även vid kustförlagda kondenskraftverk bör enligt verkets mening i första band övervägas förutsättningarna för att avlasta recipienten genom hetvattenavtappning till fjärrvärmenät.

Statens industriverk förordar starkt att en eventuell utbyggnad av kärnkraft utöver de nu beslutade elva aggregaten i första hand sker för sådana kärnkraftverk som kan anslutas till fjärrvärmenät. Härvid bör ett tredje aggregat i Barsebäck utfört enligt de projektstudier som har presenterats av Sydvärmegruppen ges högsta prioritet. Vidare föreslår industriverket, i likhet med länsstyrelsen i Göteborgs .och Bohus län att möjligheterna att från ett femte aggregat i Ringhals förse Göteborg med fjärrvärme närmare undersöks. På sikt kan enligt industriverket även en fjärrvärmeleverans till Mälarregionen från Forsmark bli intressant. Även länsstyrelsen i Kalmar län anser att, om ytterligare kärnkraftverk skall byggas, det bör förläggas så att värmeenergin kan tas tillvara.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala anser att konkreta exempel hade varit att föredra framför en generell behandling med hänsyn till att endast ett fåtal närförläggningslösningar kan vara aktuella i vårt land. Fakulteten är dock, efter 'att ha tagit del

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 277

av utredningens rapport i detalj, beredd att se resultaten som ett klartecken för en mera djupgående och konkret analys i syfte att allvarligt pröva möjligheten att med kärnenergi lösa de svåra energipolitiska och miljömässiga problem som storstadsregionerna har att brottas med.

Enligt statens planverks uppfattning bör i det fall riksdagen tar ställning för en fortsatt kärnkraftutbyggnad i första hand en utbyggnad ske i de fyra befintliga lägena där de planmässiga förutsättningarna i stor utsträckning klarlagts. Vid ställningstagande till eventuella nya lägen för kärnkraftverk bör beslut om närförläggning tills vidare avvakta ytterligare erfarenheter. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Uppsala län och Göteborgs och Bohus län.

Tekniska fakulteten vid universitetet i Lund anser att närförläggningsutredningen lämnar beaktansvärda principiella bidrag till belysning av närförläggningsfrågan. Utan ytterligare studier och praktisk drifterfarenhet bör dock enligt fakulteten inte de av utredningen utförda beräkningarna användas som argument för närförläggning av kärnkraftverk.

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan ansluter sig till utredningens bedömning att nuvarande bebyggelserestriktioner till ca 2 km från ett kärnkraftverk bör bibehållas. Enligt statens strålskyddsinstitut synes utredningens resultat bekräfta att det har varit en klok åtgärd att föreskriva dessa restriktioner.

Remissinstanserna har i allmänhet tolkat utredningen så att förläggning ca 20 km från en storstads centrum är acceptabel men att utpräglad närförläggning, exemplifierat med utredningens 5 km-fall, bör undvikas tills ytterligare erfarenheter vunnits. Flera remissinstanser ansluter sig till en sådan uppfattning, bl. a. matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala och IVA.

Tekniska högskolan i Stockholm framhåller att det genom utredningen inte har framkommit någonting som kan ifrågasätta en fortsatt utbyggnad av kärnkraften, om man beaktar de miljömässiga och ekonomiska fördelar kärnkraften ger. Det i betänkandet rekommenderade närmaste förläggningsavståndet på 20 km och en restriktionszon på 2 km är enligt högskolan tillrådligt tills man får större erfarenhet av drift av kärnkraftverk. Analysen visar emellertid att en förläggning av kärnkraftverk på avstånd ned till 5 km från tätorter inte ger grund för något oro. Man har dock i ett sådant fall att ta hänsyn till huruvida andra tekniska alternativ såsom bergförläggning samt val av andra reaktordata eller en annan reaktortyp kan ställa sig fördelaktigare. Eventuella högre kostnader för anläggningen får ställas mot lägre kostnader för fjärrvärmeledningarna. Detta har inte analyserats av utredningen.

Svenska kommunförbundet delar utredningens uppfattning att de ekonomiska motiven för de mest utpräglade närlägena inte är särskilt starka. För den skull bör enligt förbundet förläggning närmare en storstadsregions centrum än 20 km inte komma i fråga. Kommunförbundet

Prop. 1975: 30 Biiaga I Industridepartementet 278

erinrar vidare om att enligt bestämmelserna i byggnadslagen $ 136 a en lokalisering av kärnkraftverk inte kan ske mot berörd kommuns vilja. Det är enligt förbundet väsentligt att ingen ändring sker i detta avseende utan att även i fortsättningen den närmast berörda befolkningens mening tillmäts avgörande betydelse.

Flera remissinstanser pekar på att man vid en närförläggning enligt utredningens förslag bör lägga större vikt vid skydd mot krigshandlingar. Enligt överbefälhavaren är det bästa alternativet bergförläggning. Där detta inte är möjligt bör gropförliggning användas. I de fall närförlagt kärnkraftverk inte ges erforderligt krigsskydd måste andra åtgärder vidtas för att minska verkningarna av krigshandlingar.

Civilförsvarsstyreisen anser att en belysning av förhållandera under beredskap och krig krävs som underlag för utarbetande av en helhetssyn på lokalisering av kärnkraftverk. Styrelsen förutsätter i fråga om kärnkraftvärmeverk för kombinerad el- och värmeproduktion att anläggningarna stängs av i krig, vilket innebär att tätorters värmeförsörjning måste kunna upprätthållas på annat sätt. Närförliggning av sådana anläggningar enligt utredningens förslag kan godtas under den absoluta förutsättningen att förebyggande civilförsvarsåtgärder vidtas. Kostnader som uppkommer bör belasta anläggningens ägare.

Statens kärnkraftinspektion finner att det som har framförts av närförläggningsutredningen inte utgör skäl för att frångå det betraktelsesätt som hittills har tillämpats för kärnkraftverkens lokalisering.

Övriga frågor

Några remissinstanser har fört fram önskemål om ytterligare underlag rörande frågor som inte behandlats närmare av utredningen.

Statens industriverk påpekar att utredningen har begränsat sin undersökning till de reaktortyper som f. n. planeras komma till användning i landet, dvs. lättvattenreaktorer av kokar- och tryckvattentyp. För båda dessa typer gäller att tankbrott ger de dominerande riskerna. För reaktortyper, som saknar trycktank såsom gaskylda reaktorer eller tungvattenreaktorer av kanadensisk typ, kan man inte utesluta att riskerna vid närförläggning skulle kunna vara väsentligt lägre. Det skulle då kunna finnas reaktortyper för vilka det kan vara motiverat att sänka det av närförläggningsutredningen rekommenderade minsta avståndet om 20 km från centrum av en miljonstad. Statens industriverk finner det därför angeläget att även andra reaktortyper undersöks och då främst sådana som skulle kunna motivera en förläggning närmare ett storstadscentrum än 20 km.

Liknande önskemål framförs av bl. a. FOA, statens naturvårdsverk, IVA och flera tekniska högskolor.

Enligt naturvårdsverkets uppfattning kan små decentraliserade anläggningar med hänsyn till landskapsbild och ianspråktagande av mark vara

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 279

att föredra i icke exploaterad närmiljö. Verket fäster uppmärksamheten på att andra fördelar än de rent miljömässiga kan uppnås genom utnyttjande av mindre reaktorenheter vid nirförliggning. Ett system med flera och mindre enheter borde medge en bättre ekonomisk riskspridnin« genom ökad standardisering av komponenter och lägre frekvens av materialfel eftersom mera konventionell teknik och långvarig erfarenhet från oljeeldade anläggningar kan utnyttjas. Decentraliserad produktion och högre drifttillgänglighet borde vidare medföra eldistributionstekniska och ekonomiska vinster. Verket anser det därför angeläget att insatser görs för att stärka de ekonomiska motiven för närförläggning även vid tätorter med mindre värmebehov än storstäderna.

Naturvårdsverket erinrar i sammanhanget om att driften vid Sveriges enda igångsatta kärnkraftvärmeverk i Ågesta i Stockholm av företagsckonomiska skäl lades ned under år 1974. Naturvårdsverket efterlyser en samlad utvärdering av alla erfarenheter, ekonomiska och miljömässiga, från de senaste tio årens drift av Ågesta-verket. Flera andra remissinstanser efterlyser en redovisning av erfarenheterna från Ågesta.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det vara en brist att utredningen inte ger någon vägledning i frågan om större samlade kärnkraftstationer från strålskydds- och beredskapssynpunkt är att föredra framför flera förläggningsplatser med färre antal reaktorer. Inför framtida ställningstaganden anser länsstyrelsen det vara angeläget att utredningen fullföljer sina studier vad gäller samlokalisering av kärnkraftverk och annan industri. Länsstyrelsen understryker vikten av att möjligheterna och villkoren för en sådan samlokalisering klarläggs så snart ske kan, eftersom frågan har stor betydelse från planerinessynpunkt. Länsstyrelsen i Stockholms län framför liknande synpunkter.

Några remissinstanser framför önskemål om ökade insatser för kontroll, standardisering, utbildning m. m. Sveriges civilingenjörsförbund framhåller att närförläggning av ett kärnkraftverk måste betraktas som en mycket känslig tillämpning av en relativt ny teknologi. Detta gäller särskilt för Sverige som i stort sett saknar en grundad tradition på värmekraftverksområdet. Man har enligt förbundet föga studerat hur dagens kärnkraftindustri och de övervakande myndigheterna är rustade för att möta de stränga krav som kärnkraftverk, oavsett förläggningsform, ställer. Enligt förbundet bör resurerna för kontrollen av konstruktion, byggande, drifttagande och drift ökas. Vidare bör normeringsoch standardiseringsarbetet intensifieras och den inhemska utbildningen samt forsknings- och utvecklingsverksamheten förstärkas. Liknande synpunkter framförs av energitekniskt centrum vid Chalmers tekniska högskola och tekniska högskolan i Stockholm.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 280

11.4 Lägesrapport från utredningen om radioaktivt avfall

Utredningen (1 1972: 8) om radioaktivt avfall (Aka-utredningen) tillsattes i början av år 1973 med uppgift att belysa frågor rörande upparbetning av använt kärnbränsle och hantering och förvaring av högaktivt avfall från upparbetningsprocessen. Den fick i maj 1974 uppdraget utvidgat till att avse allt radioaktivt avfall.

Utredningen avlämnade i juni 1974 lägesrapporten (Ds I 1974: 6) Kärnkraftens högaktiva avfall, som innehåller en redogörelse för arbetet fram till denna tidpunkt.

Utredningen sammanfattar i rapporten resultatet av sitt arbete. Av den härvid lämnade rapporten framgår i huvudsak följande.

11.41 Allmänna uppgifter

Ett kärnkraftverk omfattar ofta flera aggregat. Ett aggregat består av reaktor och turbin. I reaktorn sker en kärnreaktion i bränslet, varvid värme utvecklas. Värmet överförs till vatten som förångas. Ångan driver en turbin vilken i sin tur driver en generator som alstrar elektricitet. Kärnbränslets kretslopp, den s. k. bränslecykeln, omfattar hela den serie av processer som bränslet undergår från malmbrytningen i gruvan fram till förvaringen av det högaktiva avfallet.

Vid reaktordriften bildas i kärnbränslet radioaktivt material, i första hand klyvningsprodukter och plutonium. Efter utbränningen i kärnreaktorn tas bränsleelementen ut och ersätts med färskt bränsle. Det använda bränslet får under några månader svalna i en särskild vattenbassäng intill reaktorn, och under denna tid försvinner de mera kortlivade klyvningsprodukterna. Det forslas därefter i tunga, strålskärmade, stötsäkra transportbehållare till en anläggning för upparbetning av bränsle. I upparbetningsanläggningen skiljs kvarvarande uran och nybildat plutonium från klyvningsprodukterna, som utgör det högaktiva avfallet. Uranet återförs i bränslets kretslopp för användning i nya bränsleelement, i allmänhet först efter förnyad anrikning. Avsikten är att längre fram också återföra plutonium. Det högaktiva avfallet lagras i anslutning till upparbetningsanläggningen, till en början i flytande form. Avfallet kommer längre fram att överföras till fast form för långtidsförvaring.

De nya grundämnen som bildas vid kärnklyvningen är av två slag, dels klyvningsprodukter från kärnklyvningen, dels s.k. transuraner, varav den viktigaste är plutonium. Många av klyvningsprodukterna och transuranerna är starkt radioaktiva. De sönderfaller och övergår till andra grundämnen varvid de utsänder strålning av olika slag. Halveringstiden, som är den tid som åtgår för sönderfall av hälften av det ursprungliga antalet atomer, varierar hos klyvningsprodukterna från bråkdelar av sekunder till i några fall miljontals år. Även de fysikaliska

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 281

egenskaperna växlar. Sålunda är några av klyvningsprodukterna gasformiga, t. ex. xenon och krypton, medan andra är lättflyktiga såsom jod.

Som ett exempel visas bränslegången för Oskarshamnsverket 1 som varit i drift sedan år 1972. Antalet bränsleelement i reaktorn är 448. Uraninnehållet i de ca 75 bränsleelement, som årligen tas ut från reaktorn är ca 14500 kg. Plutoniuminnehållet i detta använda bränsle är ca 100 kg, varav 65 96 är klyvbart, dvs. består av plutoniumisotoperna 239 och 241.

Utredningen gör i lägesrapporten ingen egen uppskattning av behovet av kärnbränsle och tjänster inom bränslekretsloppet utan hänvisar till departementspromemorian (Ds I 1971:4) Sveriges försörjning med kärnbränsle. Behovet av upparbetningstjänster anges där till 300 ton räknat som uran för året 1985.

Alla länder har en stark statlig kontroll över hela kärnenergiområdet. Förenta staterna, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och förmodligen även Kina har egna anläggningar som täcker hela kärnbränslecykeln. Fler nationer planerar nu att skaffa sig kontroll över och delta i nya anläggningar för urananrikning, tillverkning av bränsleelement samt upparbetning av använt bränsle.

11.4.2 Upparbetning av använt kärnbränsle och hantering av högaktivt avfall

I Västeuropa finns två stora anläggningar för upparbetning av kraftreaktorbränsle, Windscale i England och La Hague i Frankrike. Kapaciteten hos dessa anläggningar beräknas vara tillräcklig för Västeuropas behov fram till början av 1980-talet då nya anläggningar behövs.

Sverige deltar sedan år 1957 i Eurochemic-bolaget, som är ett samarbetsprojekt inom OECD:s ram för upparbetning av använt kärnbränsle. Sedan driften av anläggningen påbörjades år 1966 har vid Eurochemic upparbetats 190 ton använt bränsle och utvunnits ca 800 kg plutonium. Dessutom har 1 300 kg höganrikat uran från forskningsrcaktorer behandlats. BL a. har bränsle från reaktorn R 2 i Studsvik och från Ågestareaktorn upparbetats.

Verksamheten vid Eurochemic har varit tekniskt framgångsrik men har inte kunnat drivas under villkor som på sikt har ansetts ekonomiskt godtagbara. Upparbetningsverksamheten upphörde därför under år 1974. En betydelsefull uppgift för bolaget är nu att ta hand om det avfall som har uppstått under upparbetningsperioden.

Storbritannien, Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland träffade år 1971 en överenskommelse om att bilda ett särskilt företag, United Reprocessors GmbH, för marknadsföring av upparbetningstjänster för de franska och engelska upparbetningsanläggningarna.

Prop. 1975:30 Bilaga 1 Industridepartementet 282

En ekonomisk storlek av en upparbetningsanläggning uppskattas av utredningen motsvara en kapacitet av åtminstone 1 000 ton uran per år under nuvarande förutsättningar. Investeringskostnaden för en anläggning har beräknats till 45 milj. dollar vid en kapacitet av 300 ton per år och till 84 milj. dollar vid en kapacitet av 1 500 ton per år. Transporten av det använda bränslet från kärnkraftstationen till upparbetningsanläggningen äger rum efter en tid av minst tre men ofta sex månader efter det bränslet har tagits ut ur reaktorn. Transporten sker i tunga, väl strålskärmade behållare som väger från 30 till 90 ton och kan ta 5 till 25 bränsleclernent åt gången. Vid upparbetningsanläggningen sönderdelas bränsleelementen mekaniskt varefter uran, plutonium och klyvningsprodukter skiljs från varandra genom en serie kemiska processer som inleds med upplösning av uranoxiden i salpetersyra. De avskilda klyvningsprodukterna utgör huvudbeståndsdelen i det högaktiva avfallet. Det högaktiva avfallet i form av en vattenlösning indunstas och förvaras vid anläggningen som en koncentrerad lösning i lagringstankar av rostfritt stål. Vad gäller inställningen i utlandet till sättet att hantera och förvara högaktivt avfall anför utredningen, att det synes vara en gemensam uppfattning i kärnkraftländerna att avfallet snarast möjligt bör överföras till fast form och att förvaringen bör ske i statlig regi. TI Förenta staterna finns redan nu bestämmelser om att det högaktiva avfallet från upparbetning av använt kraftreaktorbränsle skall föras över till fast form. Andra länder kommer sannolikt att införa liknande föreskrifter. Flertalet länder med egna upparbetningsanläggningar planerar att till en början förvara fast högaktivt avfall under kontroll i särskilda anläggningar ovan jord. Först efter ett antal års lagring på detta sätt ämnar man lagra materialet i härför lämpade geologiska bildningar. I Förbundsrepubliken Tyskland har en stor förvaringsanläggning anlagts i en nedlagd saltgruva i Asse, nära Braunschweig. Hittills lagras där endast låg- och medelaktivt avfall. Utredningen som besökt anläggningen anger, att försök kommer att göras under år 1977 med förvaring av behållare med högaktivt avfall. Avfallet lagras som glas insmält i stålbehållare. Utredningen har även tagit del av de franska erfarenheterna och nämner särskilt en anläggning i stor försöksskala för framställning av högaktivt glas. Från denna har man erhållit det första högaktiva avfallet i form av glas tappat på stålbehållare. Ett franskt företag avser att på världsmarknaden sälja anläggningar där denna process används.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 283

11.4.3 Allmänt om strälningsrisker

Utredningen ägnar stor uppmärksamhet åt strålningsriskerna i samband med hanteringen av det högaktiva avfallet. För att förstå vilka risker de radioaktiva ämnena i avfallet kan innebära för biologiskt liv är det viktigt att känna till vilka ämnen som förekommer samt deras Tivslängd, strålningsegenskaper och hur de transporteras i naturen. De ätgärder, som nu vidtas för att skydda människan som individ, torde i de flesta fall innebära skydd även för andra levande organismer.

Kunskaperna om strälningsskador härrör från följderna av stora stråldoser, bl. a. från atombomberna i Japan och från medicinsk strålbehandling. Små stråldoser kan inte förorsaka akuta strålskador men skulle kunna ge sena effekter såsom cancer och leukemi. Om effekten av mycket små stråldoser är forskarna osäkra. Man är enig om att effekten, om den äver huvud taget finns, är mycket liten. Frågan om det finns något tröskelvärde, under vilket strålning inte lingre är skadlig, är -emellertid fortfarande obesvarad.

De problem som har samband med strålning från högaktivt avfall rör dels riskerna från yttre strålning, t. ex. från utsläpp av krypton-85, dels riskerna från inre strålning, som härrör från radioaktivt material som kommit in i kroppen, varvid särskilt uppmärksammas strontium-90, jod-131 och plutonium. Det föreligger också risker för anrikning av visså radioaktiva ämnen i olika naturliga näringskedjor.

Internationella strålskyddkommissionen (ICRP) har gett ut rekommendationer, ur vilka man kan beräkna högsta tillåtna intag av olika ämnen. Förenta nationernas strålningskommitté (UNSCEAR) har studerat de viktigaste anrikningsmekanismerna.

Alla linder stöder sin lagstiftning, då det gäller strålskyddsnormer, på rekommendationer från ICRP.

11.4.4 Kiärnkrafidebatten

Utredningen går även in på den debatt om kärnkraftens risker som förs bl. a. i Sverige. Frågan om energiförsörjningen i framtiden diskuteras nu intensivt i många länder. Användning av kärnkraft ses därvid som en viktig dellösning, men även som en säkerhetsrisk.

Den svenska debatten har främst kretsat kring frågan om kärnkraftens säkerhet. Kritikerna framhåller att så länge inga lösningar presenterats på kärnkraftens avfallsproblem får man inte fortsätta med utbyggnaden av kärnkraften. Man bör i stället avvakta den pågående forskningen om alternativa energikällor som solen, vinden och jordvärmen. Vidare bör anslagen till fusionsforskningen öka. Nu använd teknik för kärnkraft inte bara ökar det radioaktiva avfallet utan leder, betonas det, också tili stora lager av plutonium. Man framhåller också, att fler länder får tillgång till plutonium som kan användas till framställning av kärnvapen.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 284

Vissa bedömare häller före att människans bristande förmåga att behärska den komplicerade teknik som framställning av kärnkraft förutsätter förr eller senare kan leda till olyckor. Sabotage eller krigshandlingar riktade mot atomanläggningar antas vidare kunna få allvarliga följder.

Förespråkarna för kärnkraft hävdar att det finns kända och beprövade metoder för att hålla radioaktivt avfall säkert isolerat från omgivningen. Kostnaden för en sådan hantering uppges vara mindre än 1 96 av kilowattimmepriset. Ofta erinrar man om det intensiva forskningsarbete som nu pågår och som snabbt anses kunna göra hanteringen och förvaringen av högaktivt avfall ännu säkrare.

Såväl bland kritikerna som bland förespråkarna finns alla nyanseringar företrädda, Utredningen har för sin del inte funnit anledning att i sin lägesrapport närmare utvärdera de kontroversiella synpunkter som förekommer i den svenska debatten om kärnkraft.

11.4,5 Upparbetning av bränsle från svenska kärnkraftverk

Utredningen anser inte att upparbetning av använt bränsle från svenska kärnkraftverk är en absolut förutsättning för reaktordriften. Det är möjligt att lagra bränsleelementen under ganska lång tid. Men denna metod måste dock, framhåller utredningen, alltid betraktas som tillfällig. Kraftföretagen, som tidigare inte behövt uppmärksamma upparbetningsledet lika mycket som övriga led i bränslekretsloppet, har på senare tid fått ett ökat intresse för såväl upparbetningen som för hanteringen och förvaringen av det högaktiva avfallet.

De svenska kraftföretagen underhandlar genom sitt företag Svensk kärnbränsleförsörjning AB om ett relativt omfattande upparbetningsavtal för de kärnkraftaggregat som hittils är beslutade. Oskarshamnsverkets kraftgrupp AB har redan slutit ett kontrakt om upparbetning av använt bränsle från kärnkraftverket i Simpevarp med British Nuclear Fuels, som är en av deltagarna i United Reprocessors.

Utredningen bedömer det som sannolikt att de svenska kraftföretagen kan utnyttja befintlig kapacitet vid de engelska och franska anläggningarna för den närmaste framtiden, varvid också hanteringen av det högaktiva avfallet kommer att ske vid dessa anläggningar. Det är svårare att säkert bedöma situationen under 1980-talet, eftersom ny kapacitet då måste komma till. Samma möjligheter för upparbetning och omhändertagande av avfall kan komma att gälla också under denna period. Ett annat alternativ är att upparbetning ombesörjes utomlands men att kraftföretaget måste förbinda sig att återta avfallet. En tredje möjlighet är att villkor uppställs som starkt försvårar upparbetning i utlandet. I så fall aktualiseras frågan om en inhemsk anläggning för upparbetning och en inhemsk lagringsplats för det högaktiva avfallet.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 285

Slutligen är det tänkbart att det blir möjligt att lagra avfallet i interoationell regi.

11.4.6 Sammansättningen av det högaktiva avfallet

Utredningen anger att en 9000 MW kokarreaktor, motsvarande t. ex. Forsmark 1, årligen förbrukar ca 140 ton naturligt uran och att den producerar ca 6 TWh elenergi. Samtidigt bildas ca 800 kg klyvningsprodukter och ca 200 kg plutonium. Åtgången av naturligt uran kan minskas något om resturanet och plutoniet återföres till reaktorn.

Vid klyvning av uran eller plutonium bildas 250—300 olika nuklider varav de flesta är mycket kortlivade och sönderfaller redan i reaktorn. De klyvningprodukter i bränslet som har betydelse för det högaktiva avfallet presenteras i olika tabeller och även värmeutvecklingen i bränslet anges vid olika tidpunkter efter uttaget från reaktorn. Bränslets innehåll av transuraner återges också.

De anläggningar för upparbetning av använt bränsle som nu är uppförda, under byggnad eller i planeringsskedet bygger alla på varianter av den amerikanska Purexprocessen. Den utvecklades under 1940-talet för utvinning av vapenplutonium och används nu också som process för upparbetning av civilt kärnkraftbränsle. Årsproduktionen av flytande högaktivt avfall från upparbetning av använt bränsle från en 900 MW reaktor uppskattas till ca 15 m'. Koncentrationen klyvningsprodukter är därvid ca 50 g per liter. Totalaktiviteten uppgår ett år efter bränsleuttaget till 55 milj. curie, vilket ger en avgiven värmeeffekt av totalt 260 kW. Det medelaktiva avkapslingsavfallet utgör ca 10—15 m?. Genom hoppressning kan det nedbringas till ca 1,5 m?.

Det högaktiva avfallets sammansättning ändras med tiden beroende på det radioaktiva sönderfallet. Efter tio års förvaring dominerar strontium-90 och cesium-137. Efter 1000 års svalning återstår de mycket långlivade klyvningsprodukterna zirkonium-93, teknetium-99 och cesijum-135. Avfallet innehåller även vissa mängder uran, plutonium, neptunium, americium och curium.

11.4.7 Utbyggnaden av kärnkraft i världen samt produktion av plutonium och högaktivt avfall |

Tillgängliga prognoser för kärnkraften tyder på en hög utbyggnadstakt i många länder. Utredningen presenterar prognoser för utbyggnaden av kärnkraft i ett antal viktiga industriländer och även för världen som helhet (exkl. Kina) fram till år 1990. För Sveriges del har CDL:s studie från 1972 över elförsörjningen 1975—1990 använts som underlag. Utredningen påpekar att man som en följd av 1973 års oljekris kan förutsäga ett behov av en snabbare utbyggnad i världen än den utredningen redovisar men att det ännu inte är möjligt att helt överblicka den uppkomna situationen.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 266

På grundval av tillgängligt material bar utredningen beräknat den installerade kärnkraften i världen till ca 100 000 MW år 1975, 280 000 MW är 1980 och 600 000 MW år 1985. Effekten för år 1990 anges till ca 1 100 000 MW. Ar 1980 svarar Förenta staterna ensamt för ungefär hälften av den installerade effekten, Västeuropa för ca 30 26, medan Sveriges andel uppgår till ca 3 Z.

Detaljerade tabeller över installerad kärnkraft, plutoniumproduktion och högaktivt avfall vid olika tidpunkter fördelat på olika länder redovisas av utredningen och återges här i sammandrag.

Tabell 11.1 Installerad kärnkraft, prognos fram till år 1990

Installerad el-effekt, MNW

Asien (utom Sovjet och Kina) 10000 38 000 Världen (utem Kina) 927 000 280 000 (600 000) — (1 100 000)

Tabell 11.2 Beräknade mängder plutonium från använt civilt kärnbränsle

Plutoniumproduktion, ton/år

1975 1980 1985 1990

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 287

Tabell 11.3 Beriknade mängder högaktivt avfall i fast form (100 liter glas per ton

uran) från använt civilt kärnbränsle

Produktion av högaktivt avfall, nr /år

11.4.8 Strålrisker från högaktivt avfall

Utredningen behandlar mycket detaljerat de strålrisker som kan förekomma vid hantering av radioaktivt material och särskilt de risker som finns i samband med hantering av radioaktivt avfall.

Inledningsvis redogörs för människans naturliga stråldosbelastning och dess variationer. Människan liksom den biologiska arvsmassan har ständigt existerat i den naturliga strålningsmiljön som därför måste behandlas som normal från strålrisksynpunkt. På samma sätt är det rimligt att anta att små stråldostillskott, som är avsevärt mindre än de naturliga variationerna i bakgrundstrålningen, inte innebär någon påvisbar ändring i den enskilda individens totala riskbild. Totalt ger naturliga strålkällor i genomsnitt en stråldos på ca 100 millirad per år. I en del lättbetonghus kan dosbidraget från omgivningen uppgå till 250 mrad per år.

Utöver stråldoserna från naturligt förekommande strålkällor utsätts människan för varierande sträldoser från artificiella strålkällor. Bland dessa dominerar medicinsk apparatur för strålbehandling och röntgendiagnostik.

Stråldosen till benmärg och könskörtlar genom röntgendiagnostik ger för den svenska befolkningen en genomsnittsdos av 120 millirad per individ och år. Detta är ungefär lika mycket som den naturliga stråldosbelastningen.

Vid röntgenundersökningar kan enstaka organ få högre stråldoser. Så är t. ex. stråldosen i sköldkörteln vid de enklaste sköldkörtelundersökningarna i regel ca 15 rad och vid s. k. scintigrafiska undersökningar med jod-131 ca 75 rad.

Kärnvapenprov samt civil och militär reaktordrift har lett till en ansamling av långlivade radioaktiva ämnen i miljön. Utredningen återger en sammanställning av de viktigaste av dessa, där primäruppgifterna insamlats av UNSCEAR.

Prop. 1975:30 Bilaga 1 Industridepartementet 288

Tabell 11.4 Totalt ackumulerade mängder av långlivade radioaktiva ämnen i miljön år 1972 Ämne Mängd, kz Källor

Tritium 100 Kärnvapenprov Kol-I4 1 600 ” Krypton-85 150 Reaktordrift Strontium-90 110 Kärnvapenprov Cesium-137 300 ” Plutonium-139 5 000 ”

Stråldoser från radioaktiva ämnen kan åstadkommas genom bestrålning från strålkillor utanför kroppen eller genom bestrålning från radioaktiva ämnen som kommit in i kroppen med vatten, föda eller andningsluft. Utredningen ägnar särskild uppmärksamhet åt detta senare bestrålningssätt och återger de relativa riskerna från olika ämnen i det radioaktiva avfallet. Särskilt påpekas att vissa radioaktiva ämnen som tillförs kroppen med dricksvatten eller föda endast mycket obetydligt

kroppen. Exempel på sådana element är zirkonium, niob, cerium och prometium. Transuranelementen, t. ex. plutonium, hör också till denna kategori och tas endast upp till 0,001—0,01 20. Beroende på den stora giftigheten hos dessa senare element kan ändå den stråldos, som förorsakas i benvävnad, bli betydande. Några ämnen som tritium, jod och cesium tas upp nära hundraprocentigt.

Inandning är också en viktig transportväg. Om det radioaktiva ämnet är i olöslig form ger det en stråldos enbart i andningsorganen. Är det lösligt når det de olika organen på samma sätt som om det hade tagits upp ur mag-tarmkanalen. För plutonium visar det sig att skelettet får en mycket högre stråldos per intagen aktivitetsmängd om intaget skett genom luftvägarna än om det skett genom svalget. Hur stor dosen blir är beroende på lösligheten hos den aktuella plutoniumföreningen.

Utredningen påpekar, att som resultat av beräkningar av stråldosen per aktivitetsmängd för de viktigaste nukliderna i det högaktiva avfallet framkommit, att plutonium-239 inte är den mest kritiska nukliden, då det giller intag via svalget. Såväl strontium-90 som jod-129 och jod-131 ger högre stråldoser än någon av de aktuella transuranelementen. Radium-226 ger ännu högre stråldoser.

Vid inandning är bilden en annan och transuranelementen ger de högsta stråldoserna per inandad aktivitetsmängd.

Vid beräkning av de stråldoser som skulle kunna förorsakas om en olycka inträffar under lagring och transport av högaktivt avfall eller plutonium eller genom aktivitetsläckage från upparbetningsanläggningar, måste man göra något antagande om vilken bråkdel av den totala mängden som kan slippa fri. Därefter måste antaganden göras om rimliga spridningsviägar genom vilka de radioaktiva ämnena kan nå människan.

Prop. 1975: 30 Bilaga il Industridepartementet 289

Utredningen anger en beräkningsmetod som kan användas för sådana beräkningar men gör inga kvantitativa bedömningar i rapporten. Utredningen går vidare in på de biologiska siwrålriskerna. Skadeverkningar från joniserande strålning kan delas in i fyra grupper: celldestruktion som leder till vävnadsdöd och organskador, cancerogena verkningar, ärftliga skador samt skador på fostrets utveckling. Beträffande frågan om sambandet mellan låga stråldoser och cancer anger utredningen att cancerrisken vid dessa låga doser är så liten att dess existens inte kan bevisas eller motbevisas genom studier av cancerfrekvensen hos stora befolkningsgrupper. Människokroppen har säkert förmåga att avlägsna nybildade felbyggda celler genom den immunologiska försvarsmekanismen, men man vet inte hur effektiv denna mekanism är. ICRP och UNSCEAR grundar därför sina bedömningar på antagandet om ett linjärt samband mellan dos och risk. Man är därvid medveten om att risken vid små stråldoser kanske starkt överskattas. Utredningen anger, att den totala årliga genomsnittliga stråldosen från kärnkraftindustrin i början av 2000-talet, inkluderande utsläppen från utländska reaktorer och upparbetningsanläggningar, i Sverige väntas 2e upphov till högst tio cancerfall per år. Detta bör sättas i relation till den naturliga cancerfrekvensen i Sverige på ca 30 000 fall per år. Utredningen understryker att antalet tio är rent hypotetisk och endast gäller under förutsättning att små stråldoser har proportionsvis lika stora cancerogen effekt som stora stråldoser. ICRP utger sedan år 1928 strålskyddsrekommendationer som tilllämpas av myndigheterna i praktiskt taget alla länder. ICRP:s nu gäljande rekommendationer omfattar följande viktiga punkter: — onödiga strålkällor och onödig bestrålning skall undvikas, — strålkällor och användning av strålning måste kunna försvaras med tanke på den resulterande nyttan, alla stråldoser skall hållas så låga som möjligt med hänsyn till ekonomiska och samhälleliga överväganden, — inga stråldoser får överstiga vissa rekommenderade dosgränser. ICRP anger också rekommenderade högsta tillåtna stråldoser för såväl personer i strålningsarbete som för personer som inte arbetar med strålning. Ur dessa dosgränser kan myndigheterna i de olika länderna härleda gränser t.ex. för utsläpp av radioaktiva ämnen från en viss anläggning. I Sverige görs detta av statens strålskyddsinstitut. Efter dessa mera allmänna överväganden beträffande strålningsrisker behandlar utredningen frågor rörande strålningsriskerna från hantering och upparbetning av använt kärnbränsle samt från högaktivt avfall. Om bränsleelementen trots de kraftiga transportbehållarna skulle skadas under en transport från ett kärnkraftverk till en upparbetningsanläggning, kan gasformiga och lättflyktiga ämnen läcka ut, i första hand krypton-85 och jod-131. Om bränslebehållarna är intakta innebär 19 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 290

transporten inte större risker än andra transporter av radioaktivt material enligt gällande transportbestämmelser. Skulle en transportbehällare förloras vid transport till sjöss förblir den sannolikt tät och kan då bärgas från måttliga djup utan större risk. Om läckage skulle förekomma är det de långlivade nukliderna strontium-90 och cesium-137 samt transuranelementen, som framför allt innebär risker.

Läcker radioaktiva ämnen ut i vatten måste man vid bedömning av strålrisker ta hänsyn till att vissa nuklider anrikas i ekologiska näringskedjor.

Vid öppnandet av bränsleelementen i en upparbetningsanläggning frigörs gasformiga och lättflyktiga ämnen. Jod-131 och xenon-137m har relativt kort halveringstid, varför mängderna av dessa nuklider är låga för såvitt bränslet fått svalna ett halvt år eller längre. Däremot förekommer relativt stora mängder krypton-85 som vanligen släpps ut liksom större delen av tritiuminnehållet. En normal storlek på en framtida upparbetningsanläggning motsvarar troligen upparbetning av ca 1000 ton uran per år. En sådan anläggning skulle utan absorption av krypton-835 ge upphov till stråldoser i omgivningen mellan 3 och 30 mrad per år.

Utredningen anger att under vissa angivna förutsättningar kan utsläpp av de gasformiga klyvningsprodukterna från upparbetningsanläggningen ske utan restriktioner och ändå inte överskrida de mycket rigorösa normer som gäller för kärnkraftindustrin med tanke på den globala strålningsmiljön.

Förvaringen av det flytande högaktiva avfallet vid upparbetningsanläggningarna innebär en potentiell risk för spridning av aktivitet i luft, mark och vatten om inte förvaringsanläggningen är väl konstruerad med tanke på säkerheten. Strontium-90 är den helt dominerande nukliden i fråga om risk, om intag av någon del högaktivt avfall skulle ske via svalget. Risken för spridning av strontium-90, cesium-137 eller transuraner minskar kraftigt, om avfallet föreligger i fast form.

11.4.9 Hantering av högaktivt avfall

Av utredningens redogörelse för de tekniska förfaringssätten vid hantering av högaktivt avfall framgår i huvudsak följande.

Den högaktiva avfallslösningen från upparbetningsanläggningen, innehållande över 99 96 av det använda bränslets icke-flyktiga klyvningsprodukter, indunstas och överförs för lagring i tankar i anslutning till upparbetningsanläggningen. Denna teknik har hittills tillämpats vid alla upparbetningsanläggningar och erfarenheter därav finns sedan 1940talet. En kontrollerad tankförvaring anses nu ge en betryggande säkerhet under överskådlig tid. Experterna är dock överens om att en ökad säkerhet uppnås genom att avfallet så snart det är praktiskt möjligt överförts till fast form. Kunskaperna om denna process finns framför

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 291

allt i Förenta staterna, som sedan år 1963 har en sådan anläggning i drift.

Utredningen går även in på de läckage som inträffat från lagringstankar för högaktivt avfall i Förenta staterna, men konstaterar att det i samtliga fall är tankar av vanligt stål och äldre modell som läckt på grund av korrosion av tankmaterialet. De moderna tankarna konstrueras av syrafast stål. I Västeuropa finns erfarenhet av förvaring i tank av avfall från industriell upparbetning framför allt i Storbritannien, Frankrike och Belgien.

Utredningen beskriver de amerikanska riktlinjerna för hantering och långtidsförvaring av högaktivt avfall. Vid en kommersiell förvaringsanläggning får den mängd flytande högaktivt avfall som förvaras högst motsvara föregående fem års produktion. Slutlig lagring av högaktivt avfall tillåts endast på mark som kontrolleras av den federala regeringen.

11.4.10 Utvecklingsarbeten för högaktivt avfall

Enligt utredningen pågår ett internationellt samarbete för att nå fram till normer för behandling av radioaktivt avfall. Utredningen anger ett schema för denna hantering. Efter en tids lagring i flytande form överförs avfallet till fast form och förvaras under en relativt lång tid i övervakade anläggningar nära markytan. Först därefter sker långtidslagring i stabila geologiska formationer.

Arbeten för utformning av lämpliga processer för överföring av avfall till fast form pågår i Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Italien, Förbundsrepubliken Tyskland, Belgien (Eurochemic) och Sovjetunionen. Utformning av särskilda anläggningar för en kontrollerad förvaring av fast högaktivt avfall utvecklas framför allt i Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. Användning av stabila geologiska formationer övervägs i Förbundsrepubliken Tyskland, Förenta staterna, Frankrike och Sovjetunionen.

Utredningen anger att glas synes vara det mest stabila materialet för lagring av högaktivt avfall under långa perioder. Försök pågår dock att framställa ännu mer stabila produkter t. ex. inneslutning av avfallet i kvarts. För avfall med lägre aktivitet kan insmältning i bituminösa produkter, t. ex. asfalt, komma i fråga.

11.4.11 Geologiska synpunkter på långtidsförvaring av högaktivt avfall i Sveriges berggrund

Sveriges geologiska undersökning (SGU) har på uppdrag av utredningen redovisat geologiska synpunkter på långtidsförvaring av högaktivt avfall i Sveriges berggrund.

I den redogörelse som SGU lämnat anges att möjligheterna för långtidsförvaring av högaktivt fast avfall i Sveriges berggrund har analyserats på grundval av redan kända data.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 292

Följande allmänna synpunkter ges: — de allmänna geologiska förutsättningarna för längtidsförvaring i svensk berggrund är gynnsamma — avfallsdepåer kan förläggas i berg på ett sådant sätt att skydd erhålls mot spridning av högaktivt avfall till följd av olycksfall eller krigshandling — det kan betraktas som uteslutet att bergdeponerat avfall skulle komma att spridas till följd av en oväntad berggrundsdeformation eller djupgående allmän erosion — möjligheterna för en långtidsförvaring i berg med hänsyn till riskerna för spridning i vattnets kretslopp bedöms positivt. Närmare undersökningar är dock angelägna — förvaringsplatser för högaktivt avfall i Sveriges berggrund kan viljas så att risker för spridning av avfallet på grund av jordbävningar helt undviks — med hänsyn till risker vid hantering och transport kan en viss samordning av upparbetningsanläggningarnas och längtidsdepåernas 1okalisering vara önskvärd — avfallsdepaerna bör förläggas till erundvattenfattigt berg — avfallsdepåerna bör läggas i någon vanlig och i stora miingder uppträdande bergart, som helt saknar utvinningsvärde — bergdepåerna bör förläggas till områden med låg landhöjning och låg topografisk relief. men inte i närheten av större vattendrag.

Med hänsyn till nuvarande borrnings- och gruvteknik är det erforderliga förvaringsdjupet i sydligaste Sverige mycket rimligt, även om man räknar med mycket negativa förutsättningar. Detsamma gäller för stora delar av landet om tillräckligt tätt berg kan anträffas.

11.412 Utredningens slutsatser Utredningen drar i lägesrapporten inte några slutsatser på grundval av det framlagda materialet, men uttalar som ett allmänt omdöme att den vid en genomgång av olika aspekter på hanteringen av det högaktiva avfallet inte funnit något som talar mot att avfallsproblemen är tekniskt och säkerhetsmässigt möjliga att lösa.

11.5 Rapporter från delegationen för forskning rörande kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor Delegationen för forskning rörande kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor (Kärnsäkforsk) tillsattes år 1972 för att planera och administrera ett forskningsprogram med inriktning på sådan forskning som är av betydelse för myndigheternas bedömning av kraftreaktorers, främst lättvattenreaktorers, säkerhet och inverkan på miljön såvitt avser radioaktivt utsläpp. Frågor rörande behandling och förvaring av radioaktivt avfall från upparbetning av kärnbränsle är undantagna från delegationens verksamhet.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 293

I skrivelse den 11 november 1974 har Kärnsäkforsk lämnat en redogsörelse för sin verksamhet fram till hösten 1974.

De arbeten som ingår i delegationens forskninogsprogram är starkt målinriktade. Projekten löper normalt under ett till två år, men genom ett system med särskilda kontaktmän vid säkerhetsmyndigheterna och underhandsrapportering kan framkomna forskningsresultat utnyttjas utan fördröjningar. Resultaten ställs till förfogande för statens kärnkraftinspektion. Verksamheten omfattar följande huvudområden — haveriförebyggande system och åtgärder, — konsekvenslindrande system och åtgärder inkl. störnings- och have-

rianalys, — radioaktivt avfall och reningssystem, — strälskyddsfrågor och miljöeffekter samt — säkerhetskriterier.

För de arbeten som har beslutats under tiden den 1 januari 1973— den 31 december 1974 har gällt en kostnadsram på 12 milj. kr.

Årsrapporten för år 1973 innehåller en redovisning av de arbeten som påbörjades före årskiftet 1973/1974. Dessa arbeten har kostnadsberäknats till 7 milj. kr. Under de tre första kvartalen år 1974 har ytterligare projekt startats för cirka 2 milj. kr.

Under år 1974 har Kärnsäkforsk gjort en programöversikt. Översikten bygger på en översyn av svenska och utländska insatser inom delegationens verksamhetsfält och har även omfattat en granskning av de uppnådda resultaten och kostnadsutfallet för de egna projekten.

I översikten lämnas en allmän motivering för forskningsinsatser på kärnsäkerhbetsområdet och skälen till att sådan forskning bör bedrivas inom Sverige.

Kärnsäkforsk påpekar att den fredliga kärnkraftens utbyggnad har skett under hävdande av mycket stränga säkerhetskrav. Bland de grundläggande säkerhetsprinciperna nämner delegationen att kraftreaktorer vid fel automatiskt skall stängas av utan ingripande av operatören. Ett kärnkraftverk skall också tåla mycket stora haverier, utan att farliga mängder radioaktiva ämnen sprids till omgivningen. Detta skall konstruktivt säkerställas genom att viktiga system dubbleras eller förses med reserv, som fungerar efter annan princip än det ordinarie systemet. De i bränslet bildade radioaktiva ämnena skall hållas inneslutna inom ett flertal av varandra oberoende barriärer — det keramiska bränslematerialet, bränslets kapslingsrör, reaktorns trycktank och en inneslutningsbyggnad.

Kärnsäkforsk framhåller vidare att säkerhetssträvandena på kärnkraftområdet hittills har resulterat i en låg frekvens av sådana störningar, där större mängder av radioaktiva ämnen frigjorts till omgivningen. Akuta strålskador på personer utanför anläggningarna har inte förekommit överhuvudtaget. Någon skadestatistik finns därför inte som ledning för

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 294

inriktningen av fortsatta säkerhetsinsatser. Belägg för att man når och vidmakthåller en säkerhet motsvarande den höga ambitionsnivån måste därför skapas genom störningsanalys, som ofta utgår från teoretiska förutsägelser beträffande sannolikheten för fel på komponenter och system. Enligt delegationen måste FoU med säkerhetsinriktning med hänsyn till framåtskridandet inom kärnkrafttekniken bedrivas fortlöpande även om såväl det aktuella kunskapsläget som reaktorsäkerheten nu bedöms vara tillfredsställande. Anledningarna till behovet av fortsatt FoU-arbete är flera. Den viktigaste är kanske att nya komponenter och systemlösningar införs. Ambitionsnivån — målet för säkerheten — höjs också normalt med tiden. Slutligen måste man förutse att nya problem uppträder och liksom drifterfarenheterna ställer krav på nya lösningar. Från att till en början vara inriktade på beskrivning av fundamentala egenskaper hos system bör FoU-insatsernas tyngdpunkt senare förskjutas mot metoder för kontrollinspektion och provning. Många av motiven för FoU inom området är således av sådan art att kraven på insatser i mycket blir oberoende av det svenska kärnkraftprogrammets framtida storlek. Ett aktivt svenskt deltagande i det internationella samarbetet rörande kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor bedömer delegationen vara synnerligen angeläget. Enligt Kärnsäkforsk bör den svenska verksamheten på området — i överensstämmelse med de allmänna motiven för en fortgående FoUinsats på säkerhets- och miljöområdet — syfta till att ta fram sådana resultat som erfordras för att säkerhetsmyndigheterna, tillverkare och beställare skall säkerställa att svenska kärnkraftreaktorer både byggs och drivs på ett från säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Det bör finnas en strävan att ytterligare höja säkerheten, så långt detta är tekniskt och ekonomiskt möjligt. Slutligen skall verksamheten leda till att den aktuella säkerhetsnivån beliggs på klarast möjliga sätt. För att nå dessa mål är enligt Kärnsäkforsk utnyttjandet av information från andra ledande länder på kärnkraftområdet av största betydelse. Det är dock, påpekar man, inte möjligt att helt förlita sig på information utifrån. Motiven för svenska insatser är, framhåller delegationen, i princip av tre slag. För det första krävs under alla förhållanden att viss inhemsk expertis står till förfogande. Detta förutsätter i sin tur en basinsats för att utveckla och bibehålla kompetensen hos denna expertis. För det andra är det nödvändigt med vissa svenska FoU-insatser i sådana fall där utländsk information inte är tillgänglig eller inte är tulimpbar på svenska förhållanden. Relativt stora resurser krävs också för att följa och för svenskt vidkommande utvärdera och anpassa tillgängliga utländska resultat. För att i erforderlig utsträckning få det av utländsk information är det slutligen nödvändigt att genom egna insatser inom lan-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 295

det eller deltagande i samarbetsprojekt producera resultat av internationellt gångbart värde.

Vid sin genomgång av nya projekt som kan bli aktuella under åren 1975 och 1976 har delegationen följt den indelning i huvudområden som tidigare redovisats.

Inom området haveriförebyggande system och åtgärder har ett flertal projekt lagts ut, frimst gillande materialegenskaper och hållfasthetsfrågor avseende reaktorernas primärsystem, samt metoder för inspektion och kontroll av integriteten hos detta system. Delegationen har ingående diskuterat lämplig omfattning och inriktning av den svenska insatsen på området. Detta har lett till bedömningen att en fortsatt kraftfull satsning från dess sida här är önskvärd, inte minst sedan närförläggningsutredningen i sitt betänkande framhållit betydelse av säkerheten mot stora tankbrott.

Projekt av speciellt intresse har formulerats beträffande fortsatta insatser rörande olika materialdefekters säkerhetsmässiga betydelse samt upptäckt och bedömning av sådana defekter. Bland metoder för kontroll av defekter i primärsystemens material har uppmärksamheten riktats på olika sätt att upptäcka och mäta läckage. Vidare bedrivs arbeten på inspektionsmetoder som utnyttjar akustisk emission och ultraljud. Dessa behöver fullföljas. Andra projekt som befunnits vara av intresse inom detta huvudområde gäller insatser för förebyggande av haverier genom mänskligt felhandlande samt överhuvudtaget analys och utveckling av tillförlitligheten hos de haveriförebyggande systemen i en reaktor.

Insatserna inom huvudområdet konsekvenslindrande system och åtgärder samt störnings- och haverianalys är enligt Kärnsäkforsk i många fall präglade av att de kräver dyrbar experimentell utrustning. Detta beror på att undersökningarna avser stora komponenter, som skall fungera även under extrema påkänningar vad gäller tryck och temperatur samt krafter orsakade av stora massflöden. Mycket stora satsningar förekommer här inom framför allt de amerikanska och tyska programmen. Även de internationellt finansierade experimenten i Marviken är av betydande omfattning. Av delegationens projekt kan här nämnas undersökningen av härdnödkylningsförhållandena i svenska kokarreaktorer.

Bland projekt, som kan komma att genomföras som Kärnsikforskuppdrag, skall här särskilt nämnas undersökningar av tillförlitligheten hos olika säkerhetssystem.

Fortsatta insatser för att möjliggöra direkt provning av stora skalventiler bedömer Kärnsäkforsk vara särskilt angelägna. Vidare kan nämnas anpassning och vidareutveckling av datorprogram för beräkning av nödkylningsförlopp vid lättvattenreaktorer av såväl tryckvatten- som kokartyp. Dessa program kan också förväntas bli kompletterade med kvantitativa beskrivningar av bränslebeteendet i härdnödkylningssituationer. Den teknik som har använts av bl. a. närförläggningsutredningen med

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 296

haverianalys som underlag för beskrivning av riskbilder bör enligt Kärnsäkforsk vidareutvecklas och kompletteras i olika avseenden. Inom huvudområdet radioaktivt avfall och reningssystem har delegationen enligt vad den anför understött angelägna och aktuella FoUinsatser som avser frågor rörande låg- och medelaktivt avfall från drift av kärnkraftverk. Kärnsäkforsk redovisar i sin programöversikt sitt förslag till insatser på detta område. Möjliga åtgärder för minskning av mängderna och för effektivare segregering av låg- och medelaktivt avfall bör utredas. Arbetet bör bl. a. ta sikte på att få fram underlag för bestämning av en Övre gräns för vad som är att från radiologisk synpunkt betrakta som ofarligt material vid lagring. Analyser inriktade på optimering av system och hantering bör genomföras med sikte på att få lägsta totala strålningsbelastning på personer i och utanför anläggningarna. Sådana optimeringsanalyser torde vara av värde för såväl fast som vätske- och gasformigt avfall. Vidare bör kompletterande undersökningar beträffande de radioaktiva ämnen som ingår i olika avfallskategorier genomföras, liksom studier av mätfrågor i samband med olika avfallstyper. Slutligen synes enligt Kärnsäkforsk FoU-uppdrag vara aktuella med inriktning på frågor rörande omhändertagande och eventuell behandling av kasserade, starkt radioaktiva härdkomponenter liksom frågan om nedläggning av uttjänta kärnkraftverk. Inom huvudområdet strålskyddsfrågor och miljöeffekter framhåller delegationen att de utländska insatserna på området är av stor betydelse för de mera grundläggande kunskaperna medan tillämpningar på svenska förhållanden även här kräver särskilda insatser inom landet. De begränsade basresurserna på strålskyddsområdet och framför allt vad det gäller radioekologin inom landet skapar speciella problem. Delegationen framhåller att radioekologiska frågeställningar Kan väntas få ökad betydelse i och med att kärnkraftutbyggnaden världen över ökar mycket snabbt. Förutom frågan om resulterande lokala stråldoser till den närmaste omgivningen, som dock med nuvarande små utsläpp förväntas bli mycket låga, blir det också nödvändigt att visa att det långsiktiga globala stråldostillskottet är tillräckligt lågt. Delegationen anser sig därför ha starka skäl att tala för en ökad satsning på radiockologi i Sverige. Delegationen avser att i samråd med representanter för denna forskning undersöka möjligheten till en ökad samordnad satsning på detta område. Andra projekt som delegationen funnit angelägna gäller strålrisker från transuraners uppträdande i miljön, framför allt spridning till och via luft från fast avfall. Vidare kan nämnas en särskild analys av stråldosfördelningen kring landets första kommersiella kraftverk Oskarshamnsverket under dess första tre driftår, samt studier av teknik för bestämning av mycket låga stråldoser i närområdet till kärnkraftverk. Inom huvudområdet säkerhetskriterier har delegationen för egen del

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 297

inte startat projekt, som direkt inriktats på framtagning av bestämmelser inom kärnkraftområdet, men den bedömer att sådana arbeten kan komma att aktualiseras inom områden där inhemska eller utländska normer kan behöva en vidarebearbetning för tillämpningar på svenska kärnkraftverk. Även fortsättningsvis kan man räkna med att utländska och internationella normer och bestämmelser kommer att spela en betydelsefull roll i den svenska utvecklingen.

Delegationen föreslår att utöver den nuvarande ramen på 12 milj. kr. ytterligare forskningsuppdrag inom en ram av 8 milj. kr. läggs ut under år 1975 för att utföras under åren 1975 och 1976.

11.6 Rapporter om bergförläggning

I samband med att försvarsstaben år 1972 yttrade sig över av statens vattenfallsverk föreslagna kraftstationslägen vid Tunaberg, Brodalen och Lyse aktualiserade den frågan om bergförläggning av kärnkraftverk. Med anledning härav beslöt Centrala driftledningen (CDL) i april 1973 att utreda bl.a, de anläggningstekniska möjligheterna att från krigsskyddssynpunkt förlägga kärnkraftverk i berg.

Utredningen, som har omfattat även studium av merkostnaderna för en bergförläggning från krigsskyddssynpunkt jämfört med en förläggning ovan jord, har utförts i samarbete med försvarsstaben. Resultatet av utredningens arbete har redovisats i rapporten Krigsskyddad förlägsning av kärnkraftverk. Rapporten behandlar förläggning såväl i berg som i grop — schakt i berg med ovanliggande betongtak — av en kärnkraftanläggning med aggregat av kokvattentyp (BWR) med 900 MW elektrisk effekt, vilket är den typ som f. n. installeras i Forsmark.

I maj 1974 tillsatte CDL en utredning, vars arbete syftar till att klarlägga för- och nackdelar från reaktorsäkerhetssynpunkt med en bergförlagd kärnkraftstation jämfört med en station ovan jord. Utredningen skall vidare redovisa principer och principlösningar för en bergförlagd kärnkraftstation samt belysa frågor rörande skydd mot sabotage. Slutligen skall utredningen behandla frågor rörande nedläggning av en kärnkraftanläggning efter brukbarhetsperiodens slut. Utredningen, vars arbete pågår, beräknas vara färdig till sommaren 1975. En lägesrapport Bergförläggning av kärnkraftstationer ur reaktorsäkerhetssynpunkt har avlämnats. Utredningsarbetet avser en kärnkraftstation med aggregat av kokvattentyp med 1000 MW eleffeckt. Även ett alternativ med en reaktor av tryckvattentyp kommer att behandlas.

Av de två nyssnämnda rapporterna framgår i korthet följande.

Om förbrukningen av elenergi skulle komma att öka enligt den prognos som CDL redovisade år 1972 kan det, mot bakgrund av att kraftbehovet i ett krigsläge är mindre än kraftbehovet i fredstid, bedömas önskvärt att efter år 1985 hålla ett par kärnkraftaggregat i drift i ett kriosläge.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 298

En angripare som har för avsikt att slå ut elproduktionen från en kärnkraftanläggning får i praktiken antas ha resurser att välja sådana medel att en ovanjordsanläggning inte kan skyddas häremot. Förläggning i berg och under vissa förutsättningar förläggning i i grop innebär en väsentlig förbättring av skyddet.

Bergförläggning med sådan tjocklek på täckningen som betingas av bergtekniska skäl — 50 m — innebär skydd mot alla typer av konventionella vapen, varvid dock tillfartsöppningarna måste ignas speciell uppmärksamhet. Även vid förläggning i grop i berg med ovanliggande betongtak är det möjligt att utföra taket med en sådan tjocklek och konstruktion att även de största förekommande konventionella bomberna kan motstås.

Förläggning i berg fordrar bergrum med ca 40 m spännvidd. Så stora spännvidder synes hittills inte ha använts någonstans i världen. Olika förslag till tekniska lösningar har dock studerats och det synes inte föreligga avgörande tekniska svårigheter att utföra erforderliga bergrum i berg av god kvalitet. Inte heller för gropförläggning av kärnkraftverk synes några anläggningstekniska hinder föreligga.

Bergförläggning bör i första hand ske på sådana platser där tillräcklig bergtäckning kan erhållas utan att stationen behöver förläggas under kylvattenrecipientens nivå — försänkt läge. Det är visserligen möjligt att få en helt betryggande säkerhet mot dränkning av anläggningen med ett arrangemang med mellanbassäng. Därvid införs emellertid extra utrustning, som minskar aggregatets tillgänglighet.

Berg av den höjd — ca 100 m — som krävs för att en bergförlagd anläggning nära kusten skall kunna placeras över havsnivån finns huvudsakligen endast i Bohuslän och längs Norrlandskusten samt på enstaka ställen längs Östersjökusten. På de platser där kärnkraftanläggningar f.n. är under utbyggnad är förläggning i berg knappast möjlig med hänsyn till såväl topografi som grundförhållanden.

De speciella kraven på god bergtäckning leder till att anläggningen i många fall, där inte tillräcklig bergtäckning finns, antingen måste förläggas under kylvattenrecipientens nivå eller sprängas ner i berg och förses med ett ovanliggande betongtak. Det senare kräver mindre höjd mellan markyta och naturlig recipientnivå än bergförläggning.

Gällande normer för strålskydd och aktivitetsutsläpp vid normal drift bedöms inte vara svårare att tillgodose vid berg- eller gropförläggning än vid ovanjordsförläggning.

Den pågående utredningen undersöker konsekvenserna från reaktor-

säkerhetssynpunkt av en bergförläggning av kärnkraftverk. Dessutom studeras de möjligheter som kan finnas att vid bergförläggning höja reaktorsäkerheten utöver den nivå som f.n. accepteras vid förläggning ovan jord.

Utredningsarbetet baseras på en stationsutformning, i vilken reaktorn

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 299

och de centrala hjälpsystemen placeras i ett särskilt bergrum som också tjänstgör som inneslutning för reaktortryckkärlet.

Utredningen bedömer det sannolikt att en bergförlagd anläggning kan ges samma säkerhet mot aktivitetsutsläpp som en anläggning ovan jord vid sådana haverier som har beaktats vid konstruktion av anläggningen. Säkerheten vid svårare haverier än de nyss nämnda är svårare att bedöma, Under den första tiden efter ett svårt haveri anser utredningen att det är möjligt att innehålla den frigjorda aktiviteten. För tiden därefter är det sannolikt att möjligheterna att minska utläckningen av aktivitet är större vid bergförläggning än vid förläggning ovan jord.

Säkerhetssystemen i en bergförlagd anläggning torde i huvudsak få samma utformning som vid förläggning ovan jord men med vissa kompletteringar.

En bedömning av hur en förläggning i berg påverkar frågor rörande drift, underhåll och kommunikationer kan inte göras förrän den tekniska utformningen har genomarbetats noggrannare än vad som kunnat ske fram till den tidpunkt då lägesrapporten avlämnades. Problemen synes dock möjliga att lösa på ett från säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt, men det är sannolikt att en bergförlagd anläggning kräver en något större driftpersonal än en anläggning förlagd ovan jord.

En klar fördel vid bergförläggning är det goda skyddet mot yttre påverkan och yttre sabotage.

Vidare underlättas nedläggningen av en kärnkraftstation efter bruk- 'barhetsperiodens slut om stationen är förlagd i berg. En bergförlagd anläggning kan liksom en anläggning ovan jord i princip förseglas efter nedläggningen men båda anläggningstyperna fordrar en viss återkommande kontroll. Denna fråga kommer dock att belysas närmare i det fortsatta utredningsarbetet. Exempel på andra sådana frågor är bergets mekaniska stabilitet och dräneringsförhållanden, risken för bergras, brandbekämpning, utrymningsmöjligheter för personalen och ventilering av rökgaser vid brand.

I rapporten Krigsskyddad förläggning av kärnkraftverk redovisas merkostnaderna för berg. eller gropförläggning av en anläggning med aggregat av kokvattentyp och 900 MW elektrisk effekt jämfört med en motsvarande anläggning ovan jord, som utförts med skydd mot lättare vapen och splitter. Merkostnaderna beräknas bli ca 200 milj. kr. för bergförläggning och ca 180 milj. kr. för gropförläggning i kostnadsläget medio 1973. Kalkylerna anses ha ett osäkerhetsområde av —20 92o— +15 fc av merkostnaden. Kostnadsberäkningarna beträffande bergförläggning gäller under förutsättning att förläggning sker på en plats där erforderlig bergtäckning kan erhållas utan att anläggningen behöver placeras under kylvattenrecipientens nivå. Kostnadsökningen för försänkt läge beräknas till 30—40 milj. kr. vid 25—50 m försänkning.

I lägesrapporten Bergförläggning av kärnkraftstationer ur reaktorsä-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 300

kerhetssynpunkt anges att utredningen ännu inte har gjort någon kKostnadsberäkning för den i rapporten redovisade bergrumsanläggningen. Utredningen anser dock att det med hänsyn till den höjda reaktorsäkerheten är sannolikt att merkostnaden för en sådan anläggning jämfört med förläggning ovan jord kommer att bli högre än vad som redovisas i rapporten Krigsskyddad förläggning av kärnkraftverk.

Byggnadstiden för en berg- eller gropförlagd anläggning beräknas bli omkring ett år längre än för en anläggning ovan jord. Beslut om inriktning på en sådan förläggning vid ett nytt kraftstationsläge bör fattas ca elva år före idrifttagning.

11.7 Rapporter om kvalitetskontroll

Statens kärnkraftinspektion har i skrivelse den 9 september 1974 redovisat erfarenheterna fram till juni 1974 av kvalitetsstyrning vid byggande och drift av kärnkraftverk i Sverige.

Kvalitetsstyrning är alla de systematiska och planlagda åtgärder som vidtas för att anläggningen skall få den avsedda utformningen och funktionen och kunna drivas på ett säkert sätt. Däri ingår, utöver att garantera kvaliteten hos material och komponenter, kontroll av att anlägeningsdelar konstrueras efter rätt valda belastningsfall, att delsystem samverkar på tillfredsställande sätt m. m.

Som underlag har använts en studie utförd av den energitekniska institutionen vid Chalmers tekniska högskola, vari en genomgång har skett av intressanta onormala händelser vid de svenska kärnkraftverken och deras orsaker och konsekvenser. Sammanställningen omfattar 89 onormala händelser av vilka 40 under provdrift och 49 under rutinmässig reaktordrift. Det framhålls i rapporten att det ringa antalet händelser gör varje form av statistisk analys osäker. Den vanligaste feltypen är mekaniska fel där sprickor, brott och tätningsläckage dominerar. Avslutningsvis framhålls i studien att rapporteringsrutiner och dokumentationer vid kärnkraftinspektionen måste förbättras, om bättre slutsatser, särskilt beträffande säkerheten, skall kunna erhållas från den fortsatta driften av de svenska kärnkraftverken.

Kärnkraftinspektionen framhåller i sin skrivelse att ingen av de händelser som har inträffat har inneburit fara för allmänhet eller driftpersonal. I skrivelsen anges också att inspektionen avser att förbättra formerna för rapportering av onormala händelser för att på bästa sätt utnyttja detta material för bedömningar av kvalitetsstyrningen.

Med anledning av att tre pumpar i aggregat 2 i Ringhals kraftstation havererade under provdriften har kärnkraftinspektionen gjort en särskild undersökning av kvalitetsstyrningen vid Ringhals kraftstation. Undersökningen omfattar genomgång av det interna kontrollsystemet hos reaktorleverantören och hos statens vattenfallsverk. Kärnkraftinspektio-

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 301

nen redogör i skrivelse den 5 december 1974 för denna undersökning och redovisar samtidigt hur dess eget kontrollsystem är uppbyggt.

Reaktorleverantören bygger sin kvalitetsstyrning på företagets samlade erfarenheter i Förenta staterna och Europa. Leverantören kan därvid anlita konsult från moderbolaget i Förenta staterna. Som princip gäller att de krav på konstruktionsgranskning av valda huvudkomponenter som finns hos moderbolaget också skall gälla vid leveranser utomlands.

Reaktorleverantören Kontrollerar att tillverkning av komponenterna sker enligt föreliggande specifikationer och enligt de kontrollplaner som har godkänts av kärnkraftinspektionen. När underleverantör anlitas utförs kontrollen av denne, men kontrollen skall övervakas av reaktorleverantören.

Under provdriften svarar reaktorleverantören för intrimning av anläggningen och för att erforderliga prov utförs. Kärnkraftinspektionen skall godkänna provprogrammet.

Statens vattenfallsverk har för sina kärnkraftprojekt förbehållit sig rätt att granska leverantörernas ritningar och att även utföra annan kontroll under tillverknings- och montageskedet.

Detaljeranskning av tillverkningsritningar vilket kräver konstruktionserfarenhet från tillverkning av resp. komponenter, utförs i allmänhet inte av vattenfallsverket. Verkets kontrollinsatser är dock mer omfattande för kärnkraftverk än för övriga kraftverk. Särskilt när det gäller utrustning som är viktig från säkerhets- och funktionssynpunkt kräver vattenfallsverket olika detaljredovisningar från huvudleverantören för att försäkra sig om tillförlitlig funktion.

Kärnkraftinspektionens prövning av säkerheten vid kärnkraftverk inleds med prövning av den föreslagna anläggningen före byggstart på grundval av en preliminär säkerhetsrapport, som är en ingående beskrivning av anläggningen. Säkerhetsrapporten utgör sedan den har godkänts av kärnkraftinspektionen en föreskrift för hur anläggningen och dess deltar skall utformas.

Prövningen av den färdiga anläggningen sker på motsvarande sätt på grundval av en slutlig säkerhetsrapport, som bygger på den färdiga anläggningens utformning och på de kontroll- och provningsresultat som har erhållits. Efter avslutad provdrift fastställer kärnkraftinspektionen de slutliga bestämmelser och villkor som med hänsyn till säkerheten skall gälla för verkets drift.

Som tillståndshavare är det kraftföretaget som ansvarar för att anläggningen utförs på ett sådant sätt att de uppställda kraven kommer att uppfyllas. Kraftföretaget skall ha en särskild organisation för kvalitetsstyrning, som prövas av kärnkraftinspektionen i samband med att tillstånd för byggstart lämnas.

Kärnkraftinspektionen utövar ingen egen provning eller annan fysisk

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 302

kontroll av kärnkraftverken. De tryckbärande systemen som är av stor betydelse för säkerheten kontrolleras enligt speciella regler med inriktning på ritningsgranskning, tillverkningskontroll, montagekontroll och övervakning av vissa prov. Kärnkraftinspektionen har tillsammans med arbetarskyddsstyrelsen auktoriserat två svenska företag att göra sådana kontroller, nämligen Ångpanneföreningen och Tekniska röntgencentralen.

För övriga delar av anläggningarna övervakar inspektionen den kontroll som kraftföretaget skall utföra. En viktig del av inspektionens kontrollarbete är uppföljning av resultaten av provdriften.

Eftersom det inte kan uteslutas att det blir fel på vissa aktiva komponenter som motorer eller pumpar ser man till att anläggningen kan tolerera sådana felfunktioner utan fara för säkerheten. Det sker genom att aktiva komponenter dubbleras eller flerdubblas och genom att olika säkerhetssystem överlappar varandra.

Vid sin prövning av anläggningar före byggstart arbetar kärnkraftinspektionen systematiskt för att anläggningens säkerhet skall bli alltmer oberoende av enskilda komponenter.

11.8 Kontroll av klyvbart material 11.8.1 Internationellt handhavande av klyvbart material

En promemoria rörande internationellt handhavande av klyvbart material (Ds UD 1975: 1) har utarbetats av en arbetsgrupp bestående av tjänstemän inom utrikes-, försvars- och industridepartementen. Efter ett inledningsavsnitt görs en genomgång av möjligheterna att avleda klyvbart material för tillverkning av kärnladdningar samt de medel som nu används för att förhindra sådan inte önskvärd spridning av det klyvbara material som produceras och förvaras i världen. Rapporten avslutas med ett avsnitt med förslag till åtgärder för att ytterligare försvåra spridningen av klyvbart material. Rapporten har underställts regeringen som förslag till underlag för de fortsatta insatserna.

Inledningen

I promemorian crinras inledningsvis om att den svenska delegationen vid nedrustningskonferensen i Genéve i olika inlägg under sommaren 1974 tog upp frågan om de risker av olika slag som är förenade med den planerade expansionen av civila kärnenergiprogram i ett stort antal länder. De åtgärder som dittills hade vidtagits hade visat sig otillräckliga för att hindra spridning av det material och det kunnande som är nödvändigt för att framställa en kärnladdning. Planerna för en betydande utvidgning av energiproduktionen genom kärnkraft skulle komma att innebära en snabb ökning av mängden klyvbart material, främst plutonium, som skule kunna komma till användning för tillverkning av kärnladdningar.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 303

I promemorian framhålls vidare att både regeringar för att stärka sina militära påtryckningsmedel och olika slag av kriminella eller illegalt politiskt verksamma grupper, de senåre i avsikt att erhålla ett effektivt utpressningsmedel, kan tänkas vilja avleda plutonium från den civila kärnbränslecykeln. I det senare fallet måste det ske med illegala metoder. Vetenskapsmän har i den internationella debatten redovisat vilka led i bränslecykeln som är särskilt ömtåliga för avledning eller stöld av plutonium, liksom för sabotage och skilda slag av olyckshändelser.

Det sägs vidare i promemorian att en granskning av nu existerande kontroll- och säkerhetsföreskrifter, enligt 1970 års icke-spridningsavtal eHer eljest, visar att dessa i flera avseenden är otillräckliga inför den väntade expansionen. Eftersom problemet är internationellt och innebär en risk för fortsatt kärnvapenspridning liksom allmänt hot mot fred och säkerhet, framstod det som angeläget att på internationellt plan få igång en grundlig diskussion kring kärnkraftindustrin och tänkbara skyddsåtgärder, innefattande olika grader av internationellt handhavande av klyvbart material.

Bakgrunden

Grundproblemet är att kärnklyvnings- eller fissionsprocessen har såväl militära som civila tillämpningar. Såväl den civila som den militära verksamheten baseras på de klyvbara materialen uran-235 och plutonium.

Uran-235 ingår med 0,7 20 i naturligt uran. För militär användning höjs halten uran-235 i allmänhet till över 90 €2. Detta sker genom s. k. isotopseparation i särskilda anrikningsanläggningar. Det uran som används som bränsle i många kraftreaktortyper, bl. a. de lättvattenreaktorer som dominerar västvärldens utbyggnadsprogram, är anrikat till en betydligt lägre halt av utan-235, nämligen 2—3 90.

Plutonium bildas i samband med rcaktordrift, då naturligt eller låganrikat uran delvis omvandlas till plutonium-239 och efter hand även till tyngre plutoniumisotoper.

Vid framställning av plutonium för vapenändamål, som bara får innehålla en ringa andel tyngre plutoniumisotoper, bestrålas uranbränslet endast under relativt kort tid i reaktorn. Plutonium med hög andel tyngre isotoper är emellertid användbart som reaktorbränsle.

Klyvbara material framställdes till en början uteslutande för militära ändamål. I stormakternas kärnvapenprogram ingick dels anrikningsanläggningar för att få fram uran med den höga halt uran-235 som krävs för kärnvapenframställning, dels särskilda reaktorer för militär plutoniumproduktion och anläggningar för att från det bestrålade uranet från reaktorerna avskilja det plutonium som bildats under reaktordriften, s. k. upparbetningsanläggningar.

. Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 304

I promemorian görs en genomgång av de olika Jeden i framställning av material för kärnvapen och i den civila kärnbränslecykeln.

Utvinning av uran från uranmalm är oberoende av om uranet används för civila eller militära ändamål.

Nästa led i kärnbränslecykeln är isotopanrikning. De anrikningsanläggningar som drivs idag har uppförts för militära ändamål och tillgodoser fortfarande delvis militära behov.

Anrikningsanläggningarna i Förenta staterna och på senare tid också i Sovjetunionen används därutöver för framställning av anrikat uran för civilt bruk. Det låganrikade uran som används som bränsle i bl. a. Jättvattenreaktorer kan inte användas för kärnvapenframställning.

Den nuvarande anrikningskapaciteten hos kärnvapenmakterna räcker för att tillgodose behovet av kraftreaktorbränsle fram till början av 1980-talet. Den snabba kärnkraftutbyggnaden gör att det behövs stora tillskott för tiden därefter. En första civil anläggning för låganrikat uran uppförs nu i Frankrike av franska, belgiska, italienska och spanska intressenter. Anläggningen baseras liksom tidigare anläggningar på gasdiffusionsprocessen.

Av övriga anrikningsmetoder står endast gascentriluuprocessen nära industriell tillämpning. Metodutveckling sker framförallt i Förenta staterna, Europa och Japan. Ett bolag, Urenco, har bildats av nederländska, brittiska och västtyska regeringarna för uppförande av sådana anläggningar i Holland och Storbritannien. Centrifugtekniken kan användas för framställning av höganrikat uran men de aktuella anläggningarna är avsedda för produktion av kraftreaktorbränsle. Tekniken medger uppförande av anläggningar i betydligt mindre skala än diffusionstekniken och samtidigt är behovet av elkraft per ton anrikat uran långt mindre.

Efter överföring i oxidform går det anrikade uranet till bränsleclementfabriker, där det bearbetas till kutsar och kapslas i långa metallrör som vanligen består av zirkoniumlegeringen zirkaloy. Rören fogas samman i knippen — bränsleelement — som därefter sätts in i reaktorn.

Utbränningen av bränsleelement i en lättvattenreaktor tar i allmänhet flera år. Efter utbyte förvaras de utbrända elementen en tid i särskilda bassänger vid kraftverket där en del av den starka radioaktiviteten får klinga av. Därefter transporteras de i skyddsbehållare till en upparbetningsanläggning.

Vid upparbetningen skiljer man genom kemiska processer så långt möjligt ut återstående uran och nybildat plutonium från de klyvningsprodukter som har bildats vid reaktordriften. Processen beskrivs niärmare i avsnitt 11.4.

Tekniken för upparbetning är väl känd och flera länder utanför stormakternas krets, bl.a. Indien, har kunnat uppföra upparbetningsanläggningar.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet : 305

Uranct förs från upparbetningen lämpligen tillbaka till anrikningsanläggningen för återanrikning. Plutonium kan användas antingen för tillverkning av plutoniumberikat bränsle till nuvarande reaktortyper eller som bränsle i snabba reaktorer, Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete rörande olika tekniska och säkerhetsmässiga frågor i samband med återföringen pågår såväl internationellt som i Sverige. Användning av plutonium i snabba reaktorer innebär väsentligt bittre bränsleekonomi, men enligt gruppens bedömning kommer det att ta lång tid för denna teknik att utvecklas till kommersiell mognad.

Det sista steget i kärnbränslecykeln är hantering och förvaring av det högaktiva avfallet, vilket beskrivs i avsnitt 11.4. |

Efter genomgången av den civila kärnbränslecykeln ställs i promemorian frågan vilka punkter i denna som är särskilt intressanta med hänsyn till möjligheterna att avleda material för icke fredligt bruk.

För den närmaste tioårsperioden utgör enligt promemorian plutonium det stora problemet med hänsyn till riskerna för kärnvapenspridning och illegal användning. Två sätt anges, på vilka plutonium framförallt kan komma att avledas. | .

Det första sättet är att bränsleelement i en reaktor tas ut efter kort tid och upparbetas, vilket ger plutonium av vapenkvalitet. I promemorian påpekas att sådan framställning av vapenplutonium är oförenlig med normal kraftproduktion eftersom endast en bråkdel av uranbränslets energivärde då kan utnyttjas. Eftersom förfarandet kräver tillgång till både kraftreaktor och upparbetningsanläggning är det möjligt endast för nationella organ. os .

Det andra sättet innebär att färdigt plutonium avleds under lagring . eller transport efter upparbetningen. I promemorian. framhålls att detta förfarande är enklare eftersom materialet inte kräver tunga strålskärmade anordningar. Även om plutonium från kraftreaktorer har ett begränsat militärt värde kan det utnyttjas i primitiva laddningar med osäker verkan, t. ex. för terrorbruk eller i utpressningssyfte.

Promemorian beskriver inte hur kärnvapenframställning går till utan hänvisar till rapporten Risker för kärnladdningsframställning i det fördolda (FOA 4 rapport C4567-T3) där en bedömning redovisas av möjligheterna för tekniskt mindre utvecklade stater eller illegala organisationer att utan omvärldens kännedom framställa kärnladdningar i liten skala. a

De slutsatser som dras i FOA-rapporten är att en stat som är föga utvecklad från teknisk synpunkt och som endast har ett litet kärnkraftprogram inte har tillgång. till erforderlig kvalificerad personal inom landets gränser. Däremot finns vissa förutsättningar för en stat med eget kärnkraftprogram att få tillgång till klyvbart. material. Genom rekrytering av personal utomlands kan staten utan omvärldens kännedom tillverka någon enstaka plutoniumladdning för terrorbruk till en 20 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 306

kostnad av mindre än 10 milj. kr. Det bedöms som tveksamt om flera stater samtidigt skulle kunna rekrytera personal utifrån för genomförande av sådana ”illegala” projekt.

För en illegal organisation bedöms avslutningsvis i FOA-rapporten möjligheterna att både rekrytera personal och få tag i klyvbart material som mycket små.

Som framgår av avsnitt 10.3 är mängden plutonium från civilt kärnbränsle i världen ännu liten, men den kommer att öka snabbt, från omkring 9 ton år 1975 till omkring 80 ton år 1985. För en kärnladdning krävs mindre än 10 kg plutonium-239. Som tidigare påpekats är plutonium från utbränt kraftreaktorbränsle inte lämpat för kvalificerad militär användning.

I departementspromemorian görs bedömningen att plutoniumspridningen med tiden kan bli ett allvarligt internationellt problem. I ett fullt utvecklat kärnkraftsystem kommer stora mängder plutonium att befinna sig i lager vid upparbetningsanläggningar och bränsleelementfabriker eller under transport. Det framhålls vidare att det är ett starkt intresse att hela denna verksamhet kan ske i former som innebär säkerhet mot att materialet kommer på avvägar.

Det blir lättare att hantera plutoniumfrågan om den totala mängden material kan hållas låg, genom att plutoniet återanvänds som bränsle. Återanvändningen har också den fördelen att plutoniumbränsle är relativt lätt att hålla under kontroll i en kraftreaktor där det är ytterst svårtillgängligt.

I promemorian understryks att även kärnvapenmakternas militära lager i olika delar av världen kan innebära risker för spridning. Lagren får antas vara väl bevakade men man kan inte utesluta möjligheten till stölder eller andra aktioner från sub-nationella gruppers sida. Eftersom detta problem knappast kan angripas annat än på kärnvapenmakternas eget initiativ faller det utom ramen för den här refererade promemorian.

Vissa principfrågor i samband med internationell kontroll

Mot bakgrund av här redovisade tekniska förhållanden ges i promemorian några allmänna synpunkter på möjligheterna att förbättra den internationella ordningen för handhavande av klyvbart material.

Hittills har man huvudsakligen förlitat sig på kontroll. Förenta staterna har från början vid export av klyvbart material och nukleär utrustning för forskning och kraftproduktion krävt att överföringen reglerades i bilaterala regeringsavtal. Mottagarlandet har i avtalet åtagit sig att använda utrustning och material enbart för fredliga ändamål och även accepterat kontroll genom amerikanska inspektörer. Denna kontroll har utgjort förebild för såväl andra stormakters: kontroll som

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 307

för de internationella system, som har upprättats av IAEA och som numera i de flesta länder har avlöst de bilaterala systemen.

Det har vid utformningen av kontröllsystemen varit svårt att finna en lämplig avgränsning av vad som skall kontrolleras. Kontrollen har av praktiska skäl begränsats till materialflödet inom de led av bränslecykeln där det finns reella risker för avledning. Därför begränsas IAEAkontrollen huvudsakligen till kontroll av nukleärt material. Kontroll av utrustning är svårare att tillämpa, bl. a. av det skälet att endast ett fåtal komponenter har en exklusivt nukleär användning.

Ett svårt principiellt problem är kontroll av patent, ritningar och tekniskt kunnande som kan utnyttjas för vapenframställning. De nuvarande internationella kontrollsystemen innehåller inga föreskrifter om sådan kontroll, men enskilda länder som har lämnat ut uppgifter om t. ex. anrikningsteknik har reglerat sekretessfrågorna i avtal med mottagarlandet.

Länder som förfogar över kvalificerad teknisk expertis och erforderliga mängder uran och som är beredda att satsa betydande resurser kan skaffa sig kärnladdningar utan bistånd utifrån. Kärnvapenframställning kommer inom räckhåll för allt flera länder i och med att nukleära anläggningar och kännedom om kärntekniken blir alltmer spridda.

I promemorian hävdas att stormakterna sannolikt förutsåg denna utveckling när de bestämde sig för att exportera anrikat uran och nukleär utrustning under kontroll. I dag förfogar ett stort antal stater över fysiska möjligheter att framställa kärnladdningar. Kontrollsystemen innebär inget direkt hinder härför men de tjänar syftet att mera omfattande avledning av klyvbart material inte förblir oupptäckt under någon längre tid.

En genomgång av möjligheterna att skapa en bättre internationell ordning för handhavandet av klyvbart material måste utgå från den faktiska situationen, Så länge stormakterna inte är beredda att tvinga fram en bättre ordning måste internationella åtgärder enligt vad som anförs i promemorian sannolikt baseras på frivillig medverkan från berörda länder. Vid utformningen av förslag till åtgärder måste man väga Önskan att genom att inte inkräkta på nationella intressen, få med så många som möjligt i en överenskommelse mot önskan att reellt förbättra det internationella handhavandet av materialet.

Den internationella kontrollen bör, anförs det i promemorian, utformas så att den också tillgodoser krav rörande omgivningssäkerhet och effekter på miljön. Dessa krav är särskilt höga i fråga om själva reaktordriften, transport och lagring av använt bränsle samt upparbetning och avfallsförvaring. Hanteringen av plutonium i alla former är också strängt övervakad.

Ansvaret för att all verksamhet på kärnenergiområdet handhas på ett sätt som innebär så små risker som möjligt faller på de nationella sä-

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet i 308 '

kerhetsmyndigheterna. Ansvarsförhållandena på detta område måste vara klara och entydiga. Detta har också beaktats vid utformningen av kontrollsystemen, Enligt dessa saknar kontrollorganen befogenhet att kräva sådana åtgärder som enligt anläggningsinnehavarens bedömning strider mot de föreskrifter som har lämnats av den nationella säkerhetsmyndigheten. Detta måste beaktas vid bedömningen av tänkbara internationella åtgärder.

Hittills vidtagna åtgärder mot spridning av kärnvapen

I promemorian redogörs härefter för nuvarande åtgärder mot spridning av kärnvapen. Fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (icke-spridningsfördraget, NPT) godkändes av Förenta nationernas generalförsamling den 12 juni 1968, lades fram för undertecknande i London, Moskva och Washington den 1 juli 1968 och trädde i kraft den 5 mars 1970. |

I fördragets artikel II förbinder sig icke-kärnvapenstaterna att inte från någon, vare sig direkt eller indirekt, ta emot kärnvapen eller andra kärnladdningar eller kontroll över sådana. Vidare åtar de sig att inte tillverka eller på annat sätt förvärva kärnvapen eller kärnladdningar samt att inte söka eller ta emot bistånd för deras tillverkning. Kärnvapenstaterna förbinder sig i artikel I att inte till någon som helst mottagare överlåta kärnvapen eller andra kärnladdningar eller den direkta eHer indirekta kontrollen över sådana vapen eHer laddningar samt att inte heller på något sätt bistå, uppmuntra eller förmå någon ickekärnvapenmakt att tillverka eller på annat sätt förvärva kärnvapen eller andra kärnladdningar.

Alla typer av kärnladdningar faller under dessa artiklar. Något undantag görs således inte för laddningar för fredliga ändamål.

Som en garanti för att en fördragspart inte skall komma i ekonomiskt eller tekniskt underläge för att den avstår från att skaffa kärnvapen fastslås i artikel IV parternas rätt att utan diskriminering bedriva forskning och utnyttja kärnenergin för fredliga ändamål.

Parterna förbinder sig i artikel II att fortsätta förhandlingar bl.a. om kärnvapennedrustning och ett avtal om ”allmän och fullständig avrustning under noggrann och effektiv internationell kontroll”.

I fördraget föreskrivs att en konferens skall hållas fom år efter ikraftträdandet för att granska hur fördraget fungerar. Konferensen avses äga rum i maj 1975.

Sverige, som spelat en aktiv roll vid fördragets tillkomst, undertecknade detta den 19 augusti 1968 och ratificerade det den 9 januari 1970. I övrigt hade fördraget den 1 januari 1975 undertecknats av 106 stater och ratificerats av 83. Sverige har upprepade gånger understrukit vikten av att alla länder ansluter sig till fördraget och påtalat

riskerna med att betydelsefulla länder avstår härifrån. En svaghet är att

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 309

Frankrike, Kina och Indien har valt att stå utanför. Ett antal andra länder, bl.a. Israel, Sydafrika, Argentina, Brasilien, Chile,. Pakistan och Spanien som har kärnteknisk kapacitet och därför i princip har. möjligheter att framställa kärnvapen, har också hittills avstått från att ansluta sig. Bland de länder som har undertecknat men inte ratificerat fördraget märks Egypten, Japan och Schweiz samt de ursprungliga medlemsländerna i den europeiska gemenskapen utom Frankrike. Beträffande EG-länderna och Japan finns förhoppningar att de ratificerar fördraget före granskningskonferensen i maj i år.

I promemorian anförs att den tekniska utvecklingen är så . snabb och kombinationsmöjligheterna så många att det finns anledning till oro för utvecklingen på längre sikt när beslut att anskaffa eller inte anskaffa kärnvapen inte kommer att hämmas av tekniska problem utan främst betingas av ekonomiska och politiska överväganden.

Sverige har år 1968 beslutat att för sin del inte anskaffa kärnvapen.

Fredliga kärnladdningsexplosioner

Alltsedan år 1957 har man utfört teoretiska och praktiska undersökningar att utnyttja kärnladdningsexplosioner för fredliga syften (Peaceful Nuclear Explosions, PNE). Särskilda PNE-forskningsprogram har genomförts i Förenta staterna, Frankrike, Storbritannien och framförallt i Sovjetunionen.

Fredliga kärnladdningsexplosioner ger emellertid upphov till allvarliga internationella svårigheter, genom att de väsentligen förkortar en stats väg till kärnvapen. Det partiella provstoppsavtalet, som kom till år 1963, innehåller bestämmelser att man vid utförande av underjordiska kärnladdningsexplosioner inte får sprida radioaktivitet utanför sitt lands gränser. Bestämmelsen gör det ytterst svårt att med hjälp av PNE spränga t. ex. kanaler utom :-i det inre av de till ytan största staterna såsom Sovjetunionen, Förenta staterna, Canada, Brasilien, Kina, Algeriet, Zaire och Sudan. I promemorian framhålls att bestämmelserna upprepade gånger har överträtts från amerikansk och rysk sida. Frankrike och Kina har inte biträtt det partiella provstoppsavtalet.

Bestämmelsen i NPT:s artikel V att de NPT-anslutna kärnvapenstaterna vid behov skall ställa PNE-tjänster till icke-kärnvapenstaters förfogande har kommit till för att motverka spridning av kärnladdningar i PNE-form. Artikeln har emellertid skapat svårigheter genom att den enligt vad som sägs i promemorian ger PNE en politisk ställning som överdriver deras praktiska betydelse, vilket kommit att skärpa motsättningen mellan i-länder och u-länder.

I artikel V förutsätts att en eller flera internationella överenskommelser träffas om PNE. Oklarhet om innehållet i dessa överenskommelser har lett till att olika uppfattningar råder om var de skall förankras. Sverige har föreslagit nedrustningskonferensen. Andra länder,

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 310

däribland Sovjetunionen, förordar IAEA. Hösten 1974 antog FN:s generalförsamling en resolution vari IAEA uppmanades att fortsätta sina studier på PNE-området samtidigt som nedrustningskonferensen fick 1 uppdrag att studera rustningskontrollaspekter av PNE-frågan.

Kontrollfrågan

Kontrollen spelar en central roll i allt handhavande av klyvbart material. Kontrollen är nödvändig för att förhindra spridning och ofta även från strålskyddssynpunkt. I promemorian behandlas kontrollfrågan främst med tanke på intresset att förhindra utnyttjande av klyvbart material för icke fredliga ändamål.

Nästan alla länder med kärnenergiverksamhet har tillsynsmyndigheter för detta ändamål, i Sverige statens kärnkraftinspektion. Tillsynsmyndigheternas uppgifter är bl.a. tillståndsgivning för anläggningar, fysisk kontroll av innehav av klyvbart material, kontroll av materialbokföring och redovisade material-balanser samt säkerhetskontroll.

Ytterligare kontrollmoment tillkommer när bilaterala atomsamarbetsavtal sluts mellan enskilda stater i den mån avtalen förutser inbördes leveranser av nukleärt material och utrustning. Ibland ger avtalen endera parten bilaterala kontrollmöjligheter i det andra landet men förutser att kontrollen normalt skall föras över till IAEA. I vissa avtal krävs uteslutande IAEA-kontroll. Det för Sveriges tillgång till klyvbart material viktigaste avtalet är avtalet med Förenta staterna som trädde i kraft år 1966. I detta föreskrivs bilateral kontroll. Den bilaterala amerikanska kontrollen överfördes år 1972 till IAEA genom ett s.k. trepartsavtal mellan Sverige, Förenta Staterna och IAEA. IAEA:s kontrollverksamhet grundar sig på detaljerade föreskrifter som har utarbetats och godkänts av IAEA:s styrelse (INFCIRC/66 rev. 2) och är i stort sett av samma slag som IAEA:s kontroll enligt NPT-fördraget.

Skillnaden mellan IAEA-kontroll enligt trepartsavtal och enligt NPT är att kontrollen i det förstnämnda fallet begränsas till särskilt angivet material, medan NPT-kontrollen omfattar allt klyvbart material i en NPT-parts hela nukleära verksamhet. .

Sverige kommer inom kort att börja tillämpa kontroll enligt NPTsystemet, varför även detta kontrollsystem beskrivs i promemorian.

I NPT:s artikel III: 1 åläggs icke kärnvapenstaterna att godta kontroll av sin fredliga nukleära verksamhet i enlighet med ett särskilt avtal med IAEA i syfte att förhindra överföring av klyvbart material från fredlig användning till kärnvapen eller andra kärnladdningar. Kontrollen skall avse atområbränsle (naturligt uran eller torium) och särskilt klyvbart material (uran anrikat på isotopen uran-235, uran-233 och plutonium). Artikel III: 2 föreskriver att fördragsparterna inte får

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 311

tillhandahålla klyvbart material eller viss utrustning till någon ickekärnvapenstat med mindre staten ifråga underkastar sig IAEA-kontroll.

Detaljerna för kontrollen har utarbetats av en arbetsgrupp inom IAEA i vilken Sverige deltog. Resultatet av gruppens arbete är ett modellavtal (INFCIRC/153) som ligger till grund för de s. k. safeguardsavtal som IAEA nu successivt träffar med stater anslutna till NPT. Hittills har 47 sådana avtal träffats varav 35 är i kraft. Sverige paraferade sitt safeguardsavtal med IAEA den 4 september 1974. Vid regeringssammanträdet den 30 januari i år fattades beslut att underteckna avtalet, vars lydelse nu också har godkänts av IAEA:s styrelse.

IAEA:s kontrollsystem förutsätter en nationell kontrollmyndighet vars resultat verifieras av IAEA. Dessutom förutsätts IAEA utföra egen kontroll enligt tre grundprinciper. Dessa är inneslutning, bokföring och redovisning samt kontroll genom IAEA-observatörer på platsen.

Inneslutning innebär att materialet avgränsas fysiskt t. ex. genom att reaktortryckkärl förses med sigill av en inspektör. Om sigillet inte bryts behöver materialet inte räknas, vägas eller mätas på nytt vid nästa IAEA-inspektion. Övervakning sker också i vissa fall med hjälp av kameror och liknande utrustning. Alla anläggningar som har klyvbart material åläggs vidare att hålla noggrann bokföring över allt klyvbart material i anläggningen och att enligt fastställda metoder redovisa materialrörelser till den nationella och den internationella kontrollmyndigheten. Slutligen har IAEA:s inspektörer givits en självständig rätt att inspektera alla anläggningar.

I promemorian framhålls att den i NPT föreskrivna kontrollen uteslutande är ett system för att upptäcka om någon icke-kärnvapenstat har fört undan klyvbart material i en mängd och i en form som gör det möjligt för landet att tillverka kärnladdningar. Någon möjlighet att genom kontrollen fysiskt förhindra avtalsbrott finns inte.

Speciellt intresse knyter sig till den tidigare berörda artikel III: 2 som föreskriver att IAEA-kontroll skall krävas vid export av nukleärt material och utrustning till icke-kärnvapenstater. Avsikten med artikeln är att NPT-ansluten stat inte ens indirekt skall kunna bidra till en inte ansluten stats eventuella planer på att framställa kärnladdningar genom att exportera utrustning och komponenter för kärnenergianläggningar.

Stadgandet är mycket allmänt hållet och det blir en tolkningsfråga för varje land att avgöra vilka typer av utrustning och material som avses. .

Med hänsyn till att den fortskridande tekniska utvecklingen gör det möjligt för allt fler stater att tillverka de produkter som omfattas av överenskommelsen, kan det på sikt bli svårt för Sverige att upprätthålla krav på exportkontroll som inte vinner efterföljd i andra stater.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 312

Euratoms äganderätt till särskilda klyvbara material |

Den europeiska gemenskapen har enligt Euratom-fördraget äganderätt till alla särskilda klyvbara material (anrikat uran och plutonium) som produceras i eller importeras till ett medlemsland, med undantag av material avsedda för försvarsändamål! enligt särskild plan. Euratoms äganderätt har ingen direkt praktisk betydelse utom att den tjänar som grundval och motivering för den säkerhetskontroll som tillämpas inom EG och som enligt fördraget omfattar allt klyvbart material. I ett framtida knapphetsläge skulle äganderätten 'också kunna utgöra grundval för fördelning mellan medlemsländerna.

Tänkbara åtgärder för förbättrat internationellt handhavande av klyvbart material

Promemorian avslutas med en genomgång av tänkbara åtgärder för att ytterligare försvåra avledning av klyvbart material för kärniaddningsframställning mot bakgrund av att hittills vidtagna åtgärder har visat sig otillräckliga för att förhindra spridning av kärnladdningsteknologi och kärnladdningar. Det centrala internationella instrumentet för att befästa icke-spridningsviljan, NTP, har endast delvis kunnat förverkliga sitt syfte, dels på grund av att fördraget inte har vunnit allmän anslutning, dels på grund av att den tekniska och industriella utvecklingen gör det tekniskt möjligt för allt fler stater att framställa kärnladdningar. Svårigheterna har under senare tid illustrerats av att Indien, som inte har anslutit sig till NPT, bar sprängt en kärnladdning.

Enligt vad som anförs i promemorian är det en betänklig svaghet i fördraget att det saknas internationella bestämmelser med därav följande krav på nationella åtgärder mot stöld av eHer åverkan på material och utrustning samt regler för internationella transporter. De betydande problem som är förenade med lagring av den snabbt ökande mängden plutonium måste också enligt promemorian ägnas väsentligt ökad uppmärksamhet. |

Åtgärderna delas i promemorian in i fyra kategorier, nämligen — stärkande av NPT:s ställning och effektivare genomförande av dess

bestämmelser, — ökad kontrolltäckning i stater som inte är anslutna till NPT, — fysisk skydd av lager av klyvbart material samt regler för transpor-

ter, samt — internationell administration av kärnindustrianläggningar.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 313

Stärkande av icke-spridningsfördraget '

Stormakterna har ojämförligt större möjligheter äti små länder som

Sverige att påverka icke-spridningsfrågan, men i promemorian framhålls att detta inte bör hindra Sverige från aktiva insatser i FN, nedrustningskonferensen och IAEA. Också NPT:s granskningskonferens i maj 1975 erbjuder ett lämpligt tillfälle härför.

Från en enskild stats synpunkt är anslutning till NPT en följd av säkerhetspolitiska överväganden som har lett till beslut att inte anskaffa kärnvapen. Det bästa sättet att förbättra anslutningen är därför att åstadkomma sådana förändringar av icke anslutna staters säkerhetspolitiska förhållanden att det framstår som möjligt för dem att avstå från kärnvapen och ansluta sig till NPT. Av största betydelse i detta sammanhang är enligt vad som anförs i promemorian att de till NPT anslutna kärnvapenstaterna uppfyller sina förpliktelser att fortsätta förhandlingar om att avbryta kapprustningen och nå fram till en verklig nedrustning. Ett annat sätt att få fler stater att ansluta sig till NPT skulle vara utövande av någon form av påverkan genom t. ex. samverkan mellan exportörer av klyvbart material och viss utrustning. |

Av kärnvapenmakterna utanför NPT har Frankrike sagt sig ämna följa dess bokstav utan att ansluta sig medan Kina står helt utanför. För en anslutning av Indien skulle nu ett särskilt legalt instrument behöva tillskapas, vilket Indien enligt gruppens bedömning knappast skulle acceptera. Indiens ställning kommer därmed att förbli oreglerad.

En möjlighet att stärka NPT:s ställning skulle vara att skärpa åtagandena enligt fördraget. Detta torde endast kunna ske i någon form av tilläggsprotokoll.

En skärpning av artikel III: 1 skulle kunna göras så att icke-kärnvapenstater blir tvungna att acceptera IAEA-kontroll också av sådant nukleärt material som är avsett för andra militära användningar, bl. a. ubåtsreaktorer, än för tillverkning av kärnladdningar. Detta skulle emellertid öka diskrimineringen av icke-kärnvapenstater inom NPT och skulle kunna ge övriga stater ytterligare argument mot anslutning.

Ett annat sätt vore att inkludera kärnvapenmakterna i kontrollen enligt artikel III: 2 så att nukleärt material och uttustning som exporteras till kärnvapenmakter inte kan utnyttjas för tillverkning av kärnvapen. Ett sådant förslag skulle sannolikt få gehör från icke-kärnvapenstaterna medan det framstår som osannolikt att stormakterna skulle acceptera förslaget.

Ett kryphål i NPT som skulle kunna täppas till är att icke-kärnvapenstater inte uttryckligen förbjuds att bistå stater utanför NPT med att tillverka kärnvapen. Enligt tolkningar av Förenta staterna och Sovjetunionen har sådant bistånd ändå förklarats strida mot fördraget. Även om denna tolkning kan biträdas av de flesta NPT-stater, skulle tanken på att täppa till kryphålet ändock kunna erbjuda ett visst intresse.”

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartemepnptet 314

Svagheten med angivna åtgärder är att de inte verksamt bidrar till förhindrande av kärnvapenspridning. Med hänsyn till att kravet på kärnvapennedrustning kvarstår oförminskat bör enligt promemorian krav på ytterligare åtaganden av kärnvapenmakterna stödjas även om de inte omedelbart accepteras av dessa.

Ökad kontroll i länder som inte är anslutna till NPT I promemorian anges att följande åtgärder är tänkbara för ökad kontrolltäckning i länder som inte är anslutna till NPT. Fortsatt samverkan mellan exportörer kan ges ett sådant innehåll att icke-kärnvapenstater som genom import önskar utveckla den fredliga kärnteknologien ser NPT-anslutning som det i praktiken enda alternativet. Detta förutsätter att samtliga exportörer av betydelse för samma exportpolitik. Som ett led i sådana ansträngningar skulle en regelmässigt intensivare kontroll kunna införas inom ramen för gällande bestämmelser. En rimligare lösning vore att ställa kravet att mottagarlandet ställer allt klyvbart material inom sina gränser under IAEA-kontroll. Promemorian anger också som en lösning krav att all upparbetning av använt kärnbränsle skall ske utanför mottagarlandets gränser. För att genomföra dessa reformer krävs särskilda beslut i IAEA:s styrelse. I promemorian föreslås vidare att exportören formellt skall kräva att mottagarlandet ansluter sig till NPT. Skillnaden mellan detta krav och kravet på kontroll av allt klyvbart material inom mottagarlandets gränser ställs under IAEA-kontroll är obetydlig. Avslutningsvis anges i promemorian möjligheten att utvidga detaljbestämmelserna i INFCIRC/153 med en anmodan till IAEA att fortsätta verka för enhetliga rekommendationer rörande konstruktionen av nya kärnkraftinstallationer i syfte att underlätta kontrollen. De angivna åtgärderna förutsätter fortsatt samverkan mellan exportörer av material, utrustning och kunnande och kräver för att bli effektiva total uppslutning från exportländerna. Vid en sådan samverkan gäller det att träffa rätt beträffande graden av hårdhet i kraven på mottagarländerna. Enligt promemorian kan allt tänkas från bilateral kontroll av specifika, av exporten berörda anläggningar, till ovillkorligt krav på mottagarlandets anslutning till NPT. Alltför begränsade krav blir utan värde från ickespridningssynpunkt medan mycket hårda krav kan framstå som politiskt oacceptabla och få den inte avsedda verkan att potentiella importländer framställer utrustningen i egen regi eller i samverkan med andra stater. En risk som måste beaktas vid utvidgade försök till påverkan genom exportkontroll är att de därav berörda u-länderna kan reagera så negativt att åtgärderna i värsta fall kan få ogynnsamma allmänpolitiska konsekvenser. Det kan

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 315

också hävdas att exportrestriktioner endast fördröjer kärnteknologins spridning. Enligt vad som anges i promemorian syns en fördröjning i avvaktan på en effektiv internationell överenskommelse vara önskvärd även om ett visst politiskt pris måste betalas för detta.

En förstärkning av IAEA: s kontrollorganisation torde, sägs det i pro- memorian, få stöd av industriländerna medan många u-länder redan nu anser att materialkontrollen tar för stor del av IAEA: s budget.

Slutligen framhålls i promemorian att stormakterna vid sidan av internationella åtgärder har särskilda möjligheter att bilateralt uppnå de gemensamt upställda målen om de väljer att föra en sådan politik.

Fysiskt skydd

I promemorian anges följande tänkbara åtgärder för förstärkning av det fysiska skyddet mot obehöriga tillgrepp av klyvbart material.

Vid IAEA: s generalkonferens hösten 1974 framförde generaldirektören förslag om en undersökning av förutsättningarna för ett internationellt avtal om vissa minimikrav rörande åtgärder för säker förvaring och bevakning av klyvbart material, särskilt plutonium och höganrikat uran, i lager och under transport inom ett land och mellan länder.

Flertalet regeringar borde enligt vad som framhålls i promemorian kunna stödja sådana åtgärder, som leder till en jämn och hög internationell standard på detta område med tanke på att material stulet i ett land kan användas för utpressning eller andra ändamål i ett annat.

Lagren av klyvbart material av vapenkvalitet är av särskilt intresse när det gäller åtgärder för att försvåra för stater att efter att ha brutit kontrollavtal med IAEA ta i anspråk klyvbart material i lager för tillverkning av kärnladdningar. En säkerhetsåtgärd skulle enligt arbetsgruppen vara att förebygga ansamling av större mängder plutonium i något särskilt land.

Med tanke på att lagring av plutonium tekniskt sett är en komplicerad och krävande hantering skulle en internationell överenskommelse om utspridd lagring i de anslutna staterna behöva utredas. Ett problem i sammanhanget skulle vara de ökade transporter av klyvbart material som skulle behöva genomföras. Med tillväxten av plutoniumlagren följer också att även med utspridda lager ett stort antal stater kommer att inom sina gränser ha tillräckligt stora plutonummängder för kärnladdningsframställning. En uppdelning av de anslutna staterna i ”säkra” och ”osäkra” där man i de senare skulle undvika plutoniumlagring skulle enligt promemorian leda till politskt motstånd, liksom ett förslag om att allt plutonium skulle lagras i de NPT-anslutna kärnvapenstaterna. Slutligen bedöms att riskerna för tillgrepp av sub-nationella grupper knappast skulle minska vid utspridd lagerhållning.

En tänkbar åtgärd skulle enligt vad som anförs i promemorian vara att

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet = - : "316:

minska plutoniets omloppstid genom att verka för ett omfattande internationellt samarbete för framställning och användning av plutoniumbränsle redan i dagens generation av reaktorer. :

Åtgärder för att skydda kärnvapenmakternas lager av färdiga kärnladdningar och klyvbart material för vapenframställning torde anses nödvändiga av kärnvapenmakterna själva. Unilaterala avsiktsdeklarationer Knutna till NPT bör, frambålls det, kunna godtas av icke-kärnvapenmakterna under den klara förutsättningen att kravet på kärnvapennedrustning bibehålls. | |

Internationell administration

En ännu starkare internationell Kontroll skulle, sägs det i promemorian, kunna åstadkommas om IAEA eller annan organisation tillförsäkras rättigheter som närmar sig ett ägande av material och anläggningar. I promemorian ges ett antal typexempel på hur detta skulle gå till.

IAEA, vars stadga förutser en sådan uppgift, skulle kunna anförtros uppgiften att administrera lagren av Ööverskottsmaterial, ”plutoniumberget”. En mindre långt gående åtgärd som kanske vore lättare att genomföra, skulle vara att avstå från konventionsreglering men ändå låta IAEA erbjuda sig att handha plutoniumdepåer i de länder som så önskar.

Ett annat förslag är att införa internationellt ägande av alla anriknings- och upparbetningsanläggningar i icke-kärnvapenländer. Riskerna för arrangerat svinn skulle minska och en utgångspunkt skapas för utspridd lagring av det material som inte omedelbart går vidare till bränsleelementfabriker. I promemorian erinras om det av IAEA:s generaldirektör nyligen framförda förslaget om upprättande av en internationell upparbetningsanläggning helst kombinerad med en fabrik för tillverkning av kärnbränsle.

Internationellt ägande av allt klyvbart material i icke-kärnvapenländer kan också tänkas enligt Euratommodell. Ett sådant arrangemang skulle ge en allmän legal grund för internationellt inflytande över en rad förhållanden inom kärnkraftindustrin. Ett ännu längre gående förslag är att det internationella ägandet utsträcks till att gälla också delar av det klyvbara materialet hos kärnvapenländerna.

Som sista typexempel anges en stark internationell organisation med monopol på kärnkraftproduktion i världen inklusive alla led av kärnbränslecykeln. Ett sådant förslag bedöms i promemorian inte kunna förverkligas inom överskådlig tid.

I promemorian konstateras att varje form av internationell förvaltning i reell mening innebär ett betydande moment av överstatlighet för: den administrerande myndigheten. Möjligheten att förmå FN-kollektivet att acceptera en sådan inskränkning i den nationella suveräniteten bedömes som obefintliga.

Möjligheter till kompromisser föreligger enligt vad som framhålls i

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet : 317

promemorian bla. i att undantag görs för en viss krets av länder, t.ex. kärnvapenmakterna. Med tanke på att särskilt u-lands-reaktionen mot ett sådant diskriminerande avtal kan väntas bli stark, uttalas i promemorian sådana undantag knappast vara motiverade om inte långtgående nedrustningsmedgivanden kan erhållas samtidigt.

Innehållet i den internationella förvaltningen kan tunnas ut genom att momentet av överstatlighet tas bort, men därigenom har man också sägs det i promemorian gått miste om möjligheten att åstadkomma något reellt från icke-spridningssynpunkt.

Internationell förvaltning på frivillig grund är en tredje kompromiss-: möjlighet. Denna skulle ha karaktären av serviceåtgärd för länder med svårigheter att på egen hand hantera klyvbart material. Även om ett betydande motstånd kan väntas förtjänar tanken att utredas närmare, framhålls det.

I promemorian framhålls att internationell förvaltning av klyvbart material ställer stora krav på vederbörande internationella myndighet. Med tanke på att hanteringen är förenad med risker måste vid en överflyttning av operatörsansvaret klara. regler för ansvarsförhållandena fastställas för varje led i bränslecykeln. .

Den slutsats som dras i promemorian är att internationell förvaltning av klyvbart material måste ses som ett mål på lång sikt, som eventuellt kan nås i etapper. : |

11.8.2 Rapport om nationell kontroll av klyvbart material

Statens kärnkraftinspektion har i sin rapport Kontroll av klyvbart nukleärt material (SKI: 1974—1) i september 1974 redogjort för den' svenska kontrollen.

Den kontroll av klyvbart nukleärt material som nu sker i Sverige grundar sig på dels bestämmelser i atomenergilagen (1956: 306), dels bilaterala avtal som Sverige har träffat med vissa andra länder, dels OECD-konventionen om säkerhetskontroll, och dels ett trepartsavtal av år 1972 mellan Sverige, Förenta staterna och det internationella atomenergiorganet (IAEA) varigenom allt klyvbart material som levererats från Förenta staterna till Sverige ställs under IAEA-kontroll.

Genom att år 1970 ratificera fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (NPT) förband sig Sverige att sluta ett kontrollavtal med IAEA i syfte att ställa allt klyvbart material i Sverige under IAEA-kontroll. Efter förhandlingar har nu överenskommelse träffats om avtalets utformning. Avtalet väntas träda i kraft år 1975. Samtidigt kommer det tidigare nämnda trepartsavtalet att upphöra att gälla.

Statens kärnkraftinspektion är tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen och har enligt sin instruktion vidare att handlägga sådana uppgifter med avseende på kontroll av atområbränsle och särskilt klyvbart material som följer av Sveriges internationella åtaganden. Inspektionen har:

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 318 :

utfärdat föreskrifter för handhavande och rapportering av nämnda ma- : terial. Det svenska kontrollsystemet är uppbyggt så att kärnkraftinspektionen vid varje tidpunkt skall känna till mängder och förvaringsplatser för klyvbart material i Sverige, materialets ägare eller användare, materia- . Jets nukleära och kemiska sammansättning samt fysikaliska form. Materialet bokförs hos kärnkraftinspektionen i form av saldoredovisning kompletterad med ett tidsbevakningssystem. Komplett bokföring sker hos de företag som har hand om det nukleära materialet. Kärnkraftinspektionen har rätt att ta del av bokföringen hos dem. Kontrollen omfattar allt klyvbart material i Sverige, antingen det har producerats inom landet eller importerats. Däremot omfattar den svenska kontrollen inte det material som har exporterats från Sverige eller ' som har förbrukats eller gjorts obrukbart för nukleära ändamål. Anstalter för underlättande av kontrollen av klyvbart material i nukleära anläggningar börjar redan vid konstruktionen av anläggningen. Kärnkraftinspektionen gör på grundval av anläggningens utformning en : bedömning av om det går att genomföra en effektiv materialkontroll el- ' ler om det är nödvändigt att göra vissa ändringar av konstruktionen innan den kan godkännas av kärnkraftinspektionen. Utformningen av den organisation som svarar för kontrollen inom företaget och för driften av anläggningen är också av stor betydelse för kärnkraftinspektionen vid dess granskning. Särskilt viktigt är också att företaget i detalj redovisar den väg materialet går genom anläggningen : med särskilt angivande av de platser där materialet på ett eller annat sätts mäts eller där det ändras fysikaliskt eller kemiskt. : Materialbokföringen bygger på att anläggningen indelas i materialbalansområden. Ett sådant kan omfatta en byggnad eller del av byggnad eller också flera geografiskt skilda byggnader där en viss definierad process bedrivs. . Det interna kontrollsystemet anpassas till varje enskild anläggning. : Det omfattar också regler för fysiskt skydd. | Rapporteringen till kärnkraftinspektionen sker mellan en och tolv: gånger per år, beroende på anläggningsdel, i form av materialbalansrapporter som är baserade på uppgifter från anläggningens bokförings- och! driftjournaler. I rapporterna ingår uppgifter om anläggningens totala in-' nehav av klyvbart material samt de förändringar i form av mottagande eller avsändning av material, processförluster o. d. som har inträffat sedan föregående materialbalansrapport lämnades, Inventering av det klyvbara materialet görs med bestämda tidsintervall. I vissa fall måste kärnkraftinspektionen ge tillstånd innan material får blandas. Detta gäller bl.a. om blandningen skall innehålla uran från olika leverantörsländer.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 319

Tillstånd av inspektionen krävs också för transporter av nukleärt material. Enligt vissa av Sveriges bilaterala avtal måste tillstånd till export sökas hos materialets ursprungsland. Kärnkraftinspektionen ordnar detta och kontrollerar dessutom att materialexporten kan ske inom ramen för Sveriges internationella åtaganden innan ärendet överlämnas till regeringen för avgörande.

Vid import av klyvbart material skall mottagaren meddela kärnkraftinspektionen hur stor kvantitet material som har tagits emot. Uppgiften skall styrkas med specifikation från avsändaren.

Kärnkraftinspektionen utövar tillsyn bl. a. genom inspektioner vid anläggningar som har tillstånd att inneha nukleärt material. Syftet med inspektionerna är dels att gå igenom materialbokföringen inkl. de handlingar som ligger till grund för bokföringen, dels att verifiera anläggningens materialinnehav i samband med inventering av materialet. Vid inspektionen kontrolleras också efterlevnaden av det interna kontrollsystemet. Antalet inspektioner under ett år uppgår till mellan två och tolv beroende på typ av anläggning. Inventering sker normalt en eller två gånger per år,

Genom sin kännedom om anläggningens utformning och utrustning kan kärnkraftinspektionen beräkna med vilken noggrannhet olika anläggningshavare kan väga, mäta och analysera sitt materialinnehav. På grundval härav kan inspektionen bedöma om avvikelser mellan bokförda och faktiska kvantiteter är signifikanta eller inte.

Även IAEA kontrollerar, på grundval av kärnkraftinspektionens rapporter, om förluster av material förekommer, dels genom den rapportering som sker från inspektionen till IAEA, dels genom de inspektioner som IAEA gör vid svenska anläggningar där klyvbart material förvaras.

11.9 Rapporter om sabotage och fysiskt skydd av klyvbart material

På initiativ av Centrala driftledningens beredskapsnämnd tillsattes år 1973 en kommitté med uppdrag att närmare studera vilka åtgärder som bör vidtagas för att i rimlig utsträckning minska riskerna för sabotage mot värmekraftanläggningar och lämna anvisningar om åtgärder, som från teknisk och administrativ synpunkt bör vidtagas. I kommittén har ingått representanter för kraftindustrin, rikspolisstyrelsen och försvarsstaben.

Kommitténs arbete redovisas i rapporten Åtgärder mot sabotage vid värmekraftanläggningar. Över rapporten har statens kärnkraftinspektion yttrat sig.

Som bakgrund till kommitténs redovisning av utförda studier har redogörelser lämnats om Sveriges elförsörjning enligt 1972 års CDLstudie, om elkraftbehovet under avspärrnings- och krigsläge, om uppbyggnad och funktion av värmekraftanläggningar samt om strålningsrisker vid kärnkraftverk.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet | 320

Studien inriktas i första hand på riskerna för sabotage mot kärnkraftanläggningar med lättvattenreaktorer men också mot andra värmekraftanläggningar.

Tinkbara syften för sabotage mot värmekraftanläggningar eller för hot om sådant sabotage redovisas. Det mest sannolika anses vara att genom hot åstadkomma produktionsbortfall och därmed föranleda ekonomisk skada för kraftföretaget, att genom hot kräva viss åtgärd och att åstadkomma störningar i samhällsfunktionerna.

Ett sabotage mot kraftanläggningar i allmänhet kan i sämsta fall leda till produktionsbortfall, driftstörning för konsumenterna och ekonomisk förlust för ägaren. Ett sabotage mot ett kärnkraftverk kan därtill innebära risk för spridning av radioaktiva partiklar... Kommittén anser därför att avsevärt större krav bör ställas på skyddet mot sabotage vid kärnkraftverk än vid övriga kraftverk. : |

Av medel och metoder för sabotage bedöms sprängning vara det vanligaste medlet. I rapporten diskuteras dessutom brand, beskjutning, kemiska och biologiska stridsmedel, främmande föremål, avlägsnande av delar, möjligheten att vidta felaktiga åtgärder eller att underlåta att vidta åtgärder samt tvång.

Kommittén konstaterar att det skulle vara mycket svårt för en sabotör att förorsaka ett reaktorhaveri med omfattande radioaktivt utsläpp till följd, beroende bl. a. på att anläggningen har övertaliga säkerhetssystem. Sannolikheten för att ett sabotage skulle leda till skador för tredje man bedöms vara ytterst liten. .

Ett sabotage med avsevärda konsekvenser kan lättast åstadkommas av personer som får vistas i anläggningen och som fått tillfälle att göra sig förtrogna med denna. Kommittén har ingående diskuterat möjligheterna för sabotage av personer som inte tillhör anläggningen. Härvid konstateras att anläggningens mycket omfattande och för driften nödvändiga säkerhetssystem kommer att försvåra möjligheterna för och begränsa skadorna av ett eventuellt sabotage. Man kan dock ändå inte bortse från risken att en person utifrån, som inte har direkta kunskaper om systemen men som på ett eller annat sätt har fått god lokalkännedom och god information om svaga punkter kan åstadkomma betydande skador. |

Som förutsättning för de i rapporten upptagna rekommendationerna gäller därför att sabotage utförs antingen av någon eller några personer som har sin verksamhet förlagd till anläggningen eller av enstaka personer som agerar från plats utanför anläggningen, De senare kan direkt framföra hotet om sabotage eller efter att ha besatt anläggningen genomföra sabotaget. Vare sig sabotaget utförs av personer inom eller utanför anläggningen kan de vara beväpnade samt försedda med sprängmedel och lämplig lätt teknisk utrustning. -

Förutsättningarna för att med stöd av gällande lagstiftning införa

Prop. 1975: 30 Bilaga I Industridepartementet 321

personalkontroll och tillträdesskydd för att minska möjligheterna till sabotage är ganska begränsade. |

Kommittén har därför lämnat förslag till övriga åtgärder som bör vidtagas för att så långt möjligt begränsa sabotagerisken vid kärnkraftverk.

De åtgärder av administrativ art som rekommenderas är — kontroll av alla personer som uppehåller sig inom kraftverket, bl. a.

genom att bevakningen förstärks under revisioner och större inspek-

tioner, att uppgift i förväg limnas om personal från utomstående

företag som skall ha tillträde till anliggningen och att identitets-

handling utfärdas för person som har rätt att tillfälligt uppehålla sig

inom området, — bevakning av anläggningen för att förhindra obehörigt tillträde, — indelning av anläggningen i skyddszoner och införande av behörig-

hetskontroll inom varje skyddszon, — identitetskontroll med hjälp av ett noggrant utformat identifierings-

system samt — information och utbildning av personalen.

Dessa åtgärder bör vidtagas successivt så att de är fullt genomförda när anläggningen tas i drift.

Kommittén rekommenderar också att besök i anläggningarna begränsas så mycket som möjligt, bl.a. genom förläggning av utställningslokal utanför inhägnat område.

De åtgärder av teknisk art som bedöms angelägna är — byggnadstekniska åtgärder för att förhindra obehörigt tillträde, bl. a.

genom flera skyddszoner, — åtgärder för att försvåra spridning av brand, — utformning av anläggningen så att åverkan genom våld utifrån för-

hindras, — kommunikationsleder inom anläggningen ordnade så att bevakning

underlättas och evakuering kan ske snäbbt, — utformning av arbetsplatser och övriga personalutrymmen med hän-

syn till behovet av skydd mot inkräktare m. m., -— teknisk övervakning av kommunikationsleder, — utformning av anläggningen så att obehörig kommunikation genom

kulvertar, trummor etc. inte kan ske samt — komplettering av övertaliga skyddssystem med hänsyn till sabotage-

skydd.

Yttrande över rapporten har lämnats av statens kärnkraftinspektion som finner att de delar av rapporten som berör frågan om sabotage samt möjliga administrativa och tekniska motåtgärder ger en god analys av problemen som väsentligt överensstämmer med bedömningar i andra länder.

Kärnkraftinspektionen finner rekommendationerna i rapporten vara väl avvägda och framhåller att inspektionen avser att ge förelägganden om att de föreslagna administrativa åtgärderna genomförs så snart som det är praktiskt möjligt. 21 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 30

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 322

Bland de tekniska åtgärderna är vissa av den arten att de endast kan genomföras vid nytillkommande anläggningar men inspektionen framhåller att åtskilliga av de säkerhetsåtgärder som är genomförda i de befintliga kärnkraftverken medverkar till att försvåra sabotage. Kärnkraftinspektionen avser att för nytillkommande kärnkraftverk noggrant pröva behovet av sådana ytterligare tekniska åtgärder som föreslås i rapporten och att för befintliga kärnkraftverk pröva möjligheten att förbättra skyddet mot sabotage. Statens kärnkraftinspektion har i rapporten (SKI: 1974-2) Fysiskt skydd för att förhindra eller försvåra förlust av nukleärt klyvbart material redovisat resultatet av en undersökning av det fysiska skyddet vid AB Atomenergis anläggningar 1 Studsvik och ASEA-Atoms kärnbränslefabrik i Västerås. Den konsult som har utfört undersökningen har under hösten 1974 lämnat ett detaljförslag för förbättring av det fysiska skyddet vid dessa anläggningar. Förslagen är likartade dem som har redovisats för förbättring av skyddet mot sabotage vid värmekraftanläggningar. Kärnkraftinspektionen har på grundval av denna utredning i tilläggsvillkor till koncessionerna enligt atomenergilagen skärpt kraven på fysiskt skydd vid dessa anläggningar. Kärnkraftinspektionen anger vidare i rapporten att arbete pågår med att utforma föreskrifter för fysiskt skydd under transport av klyvbart material. I nuläget fastställs behovet av skyddsåtgärder vid transporter i varje enskilt fall. Särskild uppmärksamhet ägnas transporter av sådant material som kan användas för kärnladdningar, dvs. bhöganrikat uran och plutonium. Transporter av höganrikat uran görs ca 5—10 gånger per år i Sverige. IAEA:s transportbestämmelser för radioaktiva ämnen av denna typ innebär krav på stränga tekniska och administrativa kontrollåtgärder. Kärnkraftinspektionen meddelar särskilda föreskrifter för varje sådan transport eller grupp av transporter. Föreskrifterna omfattar dels krav på emballage och tillåtet innehåll, dels anvisning om bl. a. transportväg, transportföretag, rapporteringsskyldighet och särskild övervakning under transporten.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 323

12 Föredraganden

12.1 Inledning

tatsministern har tidigare denna dag angett de allmänna riktiinjerna för energihushållningen. Utgångspunkten har varit att energiplaneringen bör inriktas på de närmaste 10—15 åren. År 1985 har valts som riktpunkt för planeringen på medellång sikt. Statsministern har anfört bl. a, att det nu står klart att energin måste användas med återhållsamhet. Encergipolitiken måste, liksom andra delar av politiken, även i fortsättningen medverka till välfärd och trygghet för människorna. Energipolitiken skall utformas så att den bäst medverkar till att uppnå de sociala mål vi vill sätta upp för samhället. Den skall bidra till en hög sysselsättning, fortsatt ekonomisk tillväxt, social och ekonomisk utjämning under ett ständigt hänsynstagande till natur och miljö. Den skall underlätta strävan att vidmakthålla vårt nationella oberoende. Den skall främja en internationellt rättvis fördelning av encrgiråvaror och internationellt planmässig hushållning.

Jag skall nu mot bakgrund av vad statsministern har anfört utveckla de riktlinjer han angett och redovisa de förslag som riktlinjerna föranleder inom industridepartementets verksamhetsområde.

Jag vill till en början översiktligt beröra det utredningsmaterizl] som ligger till grund för mina överväganden.

Regeringen har sedan hösten 1973 varit inriktad på att lägga fram förslag till riktlinjer för energihushållningen under de närmaste 10—153 åren i en encrgipolitisk proposition våren 1975. Ett omfattande utredningsarbete för att få fram underlag för beslut om energipolitiska åtgirder hade redan påbörjats och har därefter intensifierats. Särskild uppmärksamhet har ägnats kärnkraftens säkerhetsfrågor med hänsyn till riksdagens uttalande våren 1973 att inga beslut att bygga ut kärnkraften ytterligare bör fattas förrän ett nytt allsidigt beslutsunderlag, innefattande bl. a. information om forskningsresultat och utvecklingstendenscr, har förelagts riksdagen.

Energiprognosutredningen (EPU) tillkallades våren 1972 för att utreda och bedöma den framtida utvecklingen på energiområdet. Utredningen har i betänkandet (SOU 1974: 64) Energi 1985 2000 ingående analyserat olika tänkbara alternativ för konsumtionsutvecklingen. Utifrån sina prognoser redovisar EPU två huvudalternativ för utvecklingen av energikonsumtionen under de närmaste decennierna med vardera två varianter beträffande produktion och tillförsel av energi. Det högre huvudalternativet motsvarar förväntad spontan utveckling medan det lägre motsvarar en konsumtionsnivå åstadkommen bl.a. genom sparinsatser som berör stora delar av samhällslivet.

Prop. 1975: 30 Bilaga 1 Industridepartementet 324

Utredningens överväganden har kompletterats på så sätt att ett antal myndigheter har anmodats yttra sig dels om möjligheterna att uppnå ytterligare besparingar, dels om de åtgärder som behöver vidtas för att sparmålen skall nås.