SOU 1974:22

Vattenkraft och miljö

Till statsrådet och chefen för bostadsdepartementet

Genom beslut den 29 september 1972 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för civildepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, den 2 oktober 1972 somsakkunnig förre landshöv- dingen Ossian Sehlstedt.

Att som experter biträda den sakkunnige tillkallades den 1 december 1972 verkställande direktören i Centrala Driftledningen (CDL) Bengt Sterne (tekniska och kraftekonomiska frågor), avdelningsdirektörerna vid statens naturvårdsverk Erik Bergström (vetenskaplig naturvård) och xGerhard Ericson (fritid och turism) och departementssekreteraren i

dåvarande inrikesdepartementet1 Gösta Oscarsson (regionalpolitik och sysselsättningsfrågor). Den 1 februari 1973 tillkallades som expert departementssekreteraren i dåvarande civildepartementet2 Bengt Söder- ström (fysisk riksplanering).

Att vara sekreterare åt den sakkunnige förordnades den 15 november 1972 dåvarande informationssekreteraren i civildepartementet, senare i jordbruksdepartementet, Sören Ekström. Som biträdande sekreterare förordnades samma dag byrådirektören vid riksantikvarieämbetet Erik Nordin. Den 14 maj 1973 tillkallades vattenrättsrådet Per Ivan Jönsson att biträda den sakkunnige. Vidare har arkitekterna Bengt Anefall, Peter Lindberg och Stig Söderlind i olika perioder biträtt isekretariatet.

Sedan jag nu slutfört mitt utredningsuppdrag får jag härmed till statsrådet och chefen för bostadsdepartementet, under vilken utred- ningen numera hör hemma, vördsamt överlämna betänkandet Vatten- kraft och Miljö.

Särskilda yttranden har avgivits av experterna Bergström, Ericson och Sterne.

Stockholm i maj 1974

Ossian Sehlstedt

Sören Ekström

Erik Nordin

1 Fr. o. m. ljanuari 1974 arbetsmarknadsdeparte- mentet. 2 Fr. o. m.1januaril974 bostadsdepartementet.

InnehåH Kapitel 1 Sammanfattning .......................... 9 Kapitel 2 Utredningens tillkomst och arbete .............. 19 2.1 Bakgrund till utredningsarbetet ................... 19 2.2 Den sakkunniges direktiv ........................ 19 2.3 Utredningens arbete ........................... 21 2.4 Utredningens betänkande ....................... 22 Kapitel 3 Vattenlagens prövningsregler. Vattenlagsutredningen . . 24 3.1 Bakgrund .................................. 24 3.2 Vattenlagsutredningen ......................... 25 3.3 Lagändringar ................................ 26 Kapitel 4 Vattenkraften ielförsörjningen. Redovisade inbyggnads—

projekt ................................... 29 4.1 Landets energiförsörjning ....................... 29 4.2 Vattenkraftens roll i elproduktionen ................ 35 4.3 Redovisade projekt ........................... 41 4.4 Redovisade vattenkraftutbyggnaders värde ............ 43 4.5 Klassificering från kraftsynpunkt av redovisade projekt . . . . 44 Kapitel 5 Klarälven, Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven i

den fysiska riksplaneringen ...................... 48 5.1 Hushållning med mark och vatten .................. 48 5.2 Älvdalslandskapet ............................ 53 5.3 Vildmarksområden ............................ 56 5.4 Outbyggda älvsträckor ......................... 56 5.5 Riksintressanta områden ........................ 63 5.6 Närhet till befolkning .......................... 64 Kapitel 6 Vetenskaplig naturvård ..................... 68 6.1 Inledning .................................. 68 6.2 Geovetenskaplig bedömning ...................... 71 6.3 Botanisk bedömning ........................... 73 6.4 Zoologisk bedömning .......................... 77 6.5 Sammanfattande värdering ...................... 80 Kapitel 7 Kulturminnesvård ......................... 82 7.1 Inledning .................................. 82

7.2 Kulturelement ............................... 82

7.3 lnventeringsunderlag .......................... 87 7.4 Riksantikvarieämbetets bedömning i sjöregleringsärenden . . 89 7.5 Miljöer och större områden ...................... 90 7.6 Värdering .................................. 92 Kapitel 8 Rekreation ............................. 94 8.1 Inledning .................................. 94 8.2 Älvdalarnas betydelse från rekreationssynpunkt ......... 95 8.3 Vattenkraftutbyggnaders effekter på friluftslivet ........ 97 8.4 Fiske ..................................... 99 8.5 Bedömningsunderlag .......................... 102 8.6 Värdering .................................. 104 Kapitel 9 Befolkning, sysselsättning och kommunal ekonomi . . . 106 9.1 Inledning .................................. 106 9.2 Beskrivning av de kommuner som berörs av utbyggnadspla- nerna ..................................... 107 9.3 Regionalpolitiska åtgärder ....................... 114 9.4 Vattenkraftutbyggnaders effekter på sysselsättning och be- folkningsutveckling ........................... 1 17 9.5 Effekter på serviceutbud och kommunal ekonomi ....... 122 9.6 Kommunvisa kommentarer från sysselsättningssynpunkt . . . 125 Kapitel 10 Markanvändning, areella näringar .............. 129 10.1 Markåtgång för de redovisade kraftverksprojekten ....... 129 10.2 Skogsbruk, jordbruk m. m. ...................... 130 10.3 Renskötsel ................................. 132 Kapitel 11 Projektbeskrivning ....................... 134 11.1 Inledning .................................. 134 11.2 Klarälven .................................. 138 11.3 Dalälven ................................... 143 11.4 Ljusnan ................................... 156 11.5 Ljungan ................................... 168 11.6 Indalsälven ................................. 173 Kapitel 12 Utredningsmannens förslag till rangordning ........ 199 12.1 Inledning .................................. 199 12.2 Förslag till rangordning ......................... 200 12.3 Kommentar till utredningsmannens rangordning ........ 208 12.4 Val av nivå i rangordningslistan .................... 213 Bilagor: 1 Tabellsammanställning av redovisade utbyggnadsprojekt . . . 217 2 Tabellsammanställning av uppgifter och värderingar kring de redovisade utbyggnadsprojekten ................... 230 3 Översvämningshindrande åtgärder i Dalälven ........... 244 4 Ordförklaringar .............................. 247

5 Litteratur .................................. 251

Särskilda yttranden:

] Av experterna Erik Bergström och Gerhard Ericson ...... 2 Av experten Bengt Sterne ....................... 3 Av experten Bengt Sterne angående Hällaprojektet .......

Separatkartor: A Kraftverk, Regleringar B Rekreationslivet

.. flLIi-l ". lula-%ul ' "& hh" "”En _.1* ! rn'ähvfxm M .» .. ' ”'=' .å'd h*ålåll'ui. tri-f." &" ' .. ättling-336938 b-urrllåu man "3- ' ”' ' cin-'|' "”| ' | ' _ . _ '.' . _| . .. .. || _. _. titandi- . . fila-.iänlilnh'ijl ,r'l . nål I..!—

.. | u.

.. mllll' 'i'.;.| .».H _IV!

il) . ' '(.

"lluu' !(.

|D - :.I .

... HI . * ..I i _ 13 p . ,:-..*... =. -

.. W.. 1

1. Sammanfattning

Utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand tillsattes av civilministern hösten 1972. Utredningen sorterar numera under bostadsdepartementet inom vilket den fysiska riksplane- ringen ligger. I de direktiv utredningen fick angavs två huvuduppgifter:

. Utredningen skall göra en analys av förutsättningarna för och konsekvenserna av ytterligare vattenkraftutbyggnader i främst Klar- älven, Dalälven, Ljusnan, Ljungen och Indalsälven med biflöden. En beskrivning av de berörda älvsträckorna, med avseende på deras värde _ från såväl miljö- och naturvårdssynpunkter som kraftekonomisk synpunkt, skall därvid också göras. . Utredningsmannen skall vidare lämna förslag till avvägning mellan de olika intressena, genom prioritering av olika eventuella vattenkraftsut- byggnader.

För att fullgöra uppdragets första del har utredningen genomfört eller låtit genomföra ett betydande antal expertundersökningar. Vidare har utredningen initierat eller själv utfört de inventeringar som varit nödvändiga för att komplettera och fördjupa tidigare framtaget material. Det framtagna materialet har sedan legat till grund för den analys som gjorts av utredningen. Slutligen har utredningen vid olika tillfällen besökt de tilltänkta utbyggnadsplatserna samt diskuterat utbyggnadsförslagen med berörda parter.

I kapitlen 4—8 sammanfattas och diskuteras resultaten av de sakkun- nigutredningar och inventeringar som genomförts. I kapitel 11 ges en utförlig beskrivning av förutsättningarna för och konsekvenserna av de enskilda föreslagna utbyggnaderna.

De bevarandeskäl som framförts kan i allmänhet ytterst hänföras till några få övergripande bevarandeaspekter av särskild betydelse. Älvens eller områdets orördhet och möjligheten att bevara större samman- hängande områden har härvid varit av avgörande betydelse. Vidare har närheten till befolkning och projektens inverkan på kulturlandskap liksom påverkan på betingelserna att utöva friluftsliv och då särskilt fiske tillmätts stor betydelse.

Inom de olika bevarandefacken vetenskaplig naturvård, kulturminnes— vård och rekreation — friluftsliv har gjorts klassificeringar som utvisar i vilken mån framlagda projekt innebär konflikter med bevarandeintressen.

En sammanvägning av de olika bevarandeintressena — i form av en rangordning från bevarandesynpunkt — redovisas också.

Det skäl för utbyggnad som främst anges är vattenkraftens värde för energiförsörjningen i stort, och dess lämplighet för produktion av reglerbar elkraft. För prioritering mellan skilda projekt har en klassifice- ring efter godhetsgrad — i princip lönsamhet — hos projekten framlagts.

Beträffande de föreslagna projektens regional- och arbetsmarknads- politiska effekter fastslås i direktiven att utredningen bör göra en analys, men ej väga in resultatet av analysen i bedömningen av de aktuella projekten. Den analys som gjorts presenteras i kapitel 9.

Utredningsmannens förslag till prioritering bland de projekt som redovisats framgår av kapitel 12. Där påpekas att utredningsmannen inte har till uppgift att föreslå vilken grad av utbyggnad av vattenkraft som bör ske i de fem älvar som behandlas. För ett sådant ställningstagande behövs resultaten också från andra utredningar och arbetsgrupper som nu arbetar. För att göra underlaget för ett ställningstagande fullständigt behöver viktiga frågeställningar belysas, exempelvis energikonsumtionens (och därmed produktionens) framtida nivå, produktionens fördelning på olika kraftslag, utbyggnadernas omfattning i andra delar av landet, beredskapsplaneringen och bedömningen av olika kraftslags inverkan på miljön. '

Däremot kan en inbördes rangordning göras mellan de projekt som utredningen haft att arbeta med. Den rangordning utredningsmannen gjort omfattar fem olika klasser. Beträffande en av klasserna uttalar utredningsmannen en klar rekommendation till förmån för bevarande av de till klassen hänförda älvsträckorna i orört skick (klass 4). Detta gäller Hällaområdet i Västerdalälven, huvuddelen av Ammerån, hela Åreälven, Hosjö med Indalsälvens biflöde Dammån och Dalälven vid Tyttbo—Gy- singe. I den motsatta änden av utredningsmannens rangordning uttalas att nämnvärda invändningar mot utbyggnad inte tycks finnas. Detta gäller dels sådana projekt som är att betrakta som rena om- och tillbyggnader (klass 0), dels projekt vilka, om de kom till utförande, skulle skada måttliga bevarandevärden (klass 1). Beträffande övriga projekt tar inte utredningsmannen lika uttalat ställning till utbyggnad eller ej. Han påpekar därvid att valet av utbyggnadsgrad blir avhängigt av de mer omfattande energipolitiska ställningstaganden regering och riksdag inom kort har att göra. För att underlätta beslut i regering och riksdag beträffande omfattningen av ytterligare vattenkraftutbyggnad i de fem älvarna görs en rangordning även av dessa projekt.

I en kommentar till förslaget till rangordning skriver utrednings— mannen att utredningsarbetet klart bekräftat det uttalande som gjordes i direktiven, nämligen att restriktivitet är befogad vid bedöm- ningen av ytterligare vattenkraftutbyggnad i de fem älvarna. Av utredningsmannens kommentar framgår att också en utbyggnadsnivå omfattande samtliga klasser i rangordningen utom klass 4 måste betecknas som en för bevarandeintressena ytterst allvarlig utbyggnad. Målsättningen bör därför enligt utredningsmannen vara en betydligt lägre utbyggnadsnivå i de fem älvarna.

Fig. 1.1 Älvens betydelse för bygden. Här

har alven bildat ett delta med bördiga . översvämningsmarker, vilka kunnat utnytt- jas för slåtter som bildar en av grundvalarna för tillkomsten av bygd. Hedevikens samhal- le och delta i Ljusnan, Härjedalen. Ett regleringsmagasin i Vikarsjöarna skulle per— manen ta ett högvatten in i detta delta under hela sommaren. Foto Hugo Sjörs 1973.

Flygbilder/za godkända av försvarsstaben för publicering.

Fig. 1.3 Älvlopp i mora'nrikt Skogsland utan förutsättningar för bygd. Ljungan vid Ljung- hålet mellan Övre och Nedre Grucken. Stränderna kring Nedre Grucken (t. Iz.) iir röjda för vattentnagasinet ovanför Flås/ö kraftverk. Foto Hugo Sjörs 1973.

Fig. 1.4 Älven och all'striinderna har stor bet fdelse för faunan. Ön ibakgrunden har anv nts för slåtter fram till 40-talet. Väster- dalälven, Hal/borttrådet. Foto Hugo Sjörs 1972.

Fig. 1.5 Typisk vegetationszonering på en oreglerad lugn blockstrand. Västerdalälven ovanför Björbo. Foto Gunilla Gelting 1973.

Fig. 1.6 Våtmarker har hög känslighet för onaturliga vattenständsvariationer. Detta gäller även i de fall de naturliga variationer- na som här är avsevärda. Västerdalälven, Bysjöns södra del. Foto Hugo Sjörs 1973.

Fig. 1.7 Även i mycket avlägsna vattendrag finns ofta flottningsanordningar bevarade. Med hjälp av en flottningsdamm kunde högvattnet förlängas in på försommaren. Verkningarna på natur och vegetation var i allmänhet begränsade. Ammerän. Hökvatt- nets utlopp. Foto Björn Allard 1960, ATA.

Fig. 1.8 För flottningen utfördes dessutom rensningar och ledmurar. Ljusnan, Linsell— barren. Foto Erik Nordin 1973.

Fig. 1.9 Vattendragens förhållande till be— byggelsen är ofta mycket känsligt. En höj- ning eller sänkning av denna sjö med några meter skulle helt förändra den fina kontak- ten. Föreslagen regleringsamplitud är här 6 m. Ammerån, Hökvattnets by. Foto Björn Allard 1960, ATA.

Fig. 1.10 Ett tomt magasin är ingen tilltalan- de syn. Ovanför dämningsgränsen högst upp på bilden är terrängen och vegetationen ännu oförändrad, utan strandkarkatär, ne- danför har karaktären starkt förändrats ge— nom erosion och terrassbildning. Ljusnan, Lossenmagasinet. Foto Åke Sundborg ] 969.

Fig. 1.1] Vid ett nytt regleringsmagasin eller en dämningssjö måste de strandbildande processerna börja från början i tidigare obearbetad mark. I detta fall har markytan bearbetats för att påskynda stabiliseringen av stranden. Ljusnan, Mittän, Grundsjöma- gasinet. Foto S. Hjorth 1973.

1.12 På känsliga ställen i en dämningssjö anlägger man erosionsskydd. Dessa ger ett konstlat ibland parkmässigt förhållande mel- lan land och vatten. Österdalälven, Spjutmo- sjön. Foto Erik Nordin 1973.

Fig. 1.13 Nedströms kraftverket utförs rens- ningar för att ta ut ytterligare jbllhöjd. Även dessa kraftigt omdanade marker har svårt att växa in i landskapet. Österdalälven, Spjut- mo. Foto Erik Nordin 1973.

F g. 1.14 Många industrier har sitt ursprung i verkstadsanläggningar som direkt utnytt- jade vattenkraften. Bruks- och industrimt ]0- er, ofta av kulturhistoriskt värde finns där- med lokaliserade i direkt samband med forsar och nyare kraftverk. Dalälven, Avesta Lillfors med ett kraftverk från 1900. Foto Erik Nordin 1973.

Fig. 1.15 Kra tverk kan ha estetiska och landskapsbildstn ssiga kvaliteter i sig, även i de fall naturförändringen är avsevärd. Ljus- nan, Krokströmmen. Foto Gullspångs Kraf AB.

1 . 1 1 1 . 1 1

2. Utredningens tillkomst och arbete

2.1. Bakgrund till utredningsarbetet

I december 1971 publicerades rapporten Hushållning med mark och vatten (SOU 1971 :75), som upprättats inom civildepartementet. Beträf- fande älvarna i södra Norrland och norra Svealand står i rapporten följande:

”De sydligaste huvudälvarna i Norrland (Dalälven, Klarälven, Ljusnan, Ljungan, Indalsälven) är alla påverkade av vattenkraftutbyggnad. Vissa opåverkade källflöden och längre outbyggda älvsträckor finns dock kvar. På grund av närheten till de stora befolkningskoncentrationerna ilandet riktas ett starkt friluftslivsintresse mot dessa partier och många av dem redovisas även av naturvårdsverket som intressanta från vetenskaplig synpunkt.

I syfte att bevara älvsträckor, som är särskilt värdefulla för den vetenskapliga naturvården, friluftslivet och kulturminnesvården bör utbyggnadsplaner i återstående fallsträckor i de ovan nämnda älvarna prövas i en för naturvårdsverket och de aktuella kraftföretagen gemensam utredning. I en sådan prövning bör även konsekvenserna av förändrade regleringsförhållanden i samband med ökad användning av vattenkraft- verken för produktion av toppkraft beaktas.

Av planerade kraftverk i de övre norrlandsälvarna bör i första hand tillbyggnad av befintliga kraftverk medges. Dessa utgör en relativt stor andel av den planerade vattenkraftutbyggnaden. Nybyggnader samt överledningsprojekt bör bedömas mer restriktivt”.

I november 1972 presenterade regeringen för riksdagen proposition 19721111 Regional utveckling och hushållning med mark och vatten. Även i denna behandlas frågan om ytterligare utredning av älvarna i södra Norrland och norra Svealand. Departementschefen meddelar där avsikten att tillkalla en sakkunnig.

2.2. Den sakkunniges direktiv

I direktiven till den sakkunnige erinrar civilministern om att förslaget om en särskild utredning av utbyggnadsplanerna i återstående fallsträckori huvudälvarna i södra Norrland och norra Svealand inte mött några

erinringar vid remissbehandlingen av rapporten Hushållning med mark och vatten. Civilministern framhåller att han delar uppfattningen att det 1 föreligger behov av att i ett sammanhang pröva utbyggnadsplanerna för * vattenkraft i huvudälvarna isödra Norrland och norra Svealand.

I direktiven heter det bl a: ”I avsikt att ge underlag för ställningstaganden till vad som är ett rimligt utnyttjande med hänsyn till skilda samhällsintressen bör den sakkunnige göra en analys av förutsättningarna för och konsekvenserna av ytterligare vattenkraftsutbyggnader i främst Klarälven, Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven med biflöden. De berörda älvsträckor- na bör beskrivas med avseende på deras värde från såväl miljö- och naturvårdssynpunkter som kraftekonomisk synpunkt. Den sakkunnige bör mot denna bakgrund lägga fram förslag till avvägning mellan de olika intressena genom att göra en prioritering av olika eventuella vattenkrafts- utbyggnader.

Tillgången på ekonomiskt utbyggbara vattenkraftsresurser i landet är begränsad och vissa undantag från utbyggnad har redan gjorts med hänsyn till miljö— och naturvårdsintressen. I framtiden kommer elproduk- tionen i allt större utsträckning att baseras på värmekraft, i första hand kärnkraft. Av tekniska och ekonomiska skäl bör de stora kärnkraftaggre- gaten drivas med full effekt under så lång tid av året som möjligt. Förbrukningen av elkraft uppvisar emellertid stora variationer under året, veckan och dygnet. För att kraftsystemet skall kunna svara mot belastningen måste baskraftsproduktionen från värmekraftanläggningarna kompletteras med kraft från anläggningar som lätt kan anpassas till dessa variationer. Vattenkraftens goda reglerbarhet och driftsäkerhet gör den lämpad för detta ändamål och som effektreserv vid bortfall av värme- kraftaggregat. Mot bakgrund av vad jag nyss anfört bör den sakkunnige vid avvägningen mellan bevarande- och utbyggnadsintressen i berörda älvdalar belysa behovet av ytterligare vattenkraft med hänsyn till dennas betydelse för den totala elproduktionen i landet. För dessa bedömningar bör den sakkunnige så långt möjligt utnyttja de prognoser och annat material beträffande elproduktionens betydelse för vår totala energiför- sörjning som tas fram av utredningen rörande utvecklingen på energiom- rådet (1 197213). De miljö- och naturvårdsintressen som är knutna till ifrågavarande älvdalar är av mycket olika karaktär och älvdalarna är i olika grad känsliga för de ingrepp som utbyggnader av vattenkraft skulle innebära. I vissa fall kan kraftverksbyggnader medföra för friluftslivet positiva effekter, bl. a genom bättre tillgänglighet till för friluftsliv värdefulla områden. Det är därför angeläget att den sakkunnige studerar berörda älvdalars värde från olika miljö- och naturvårdssynpunkter — bl. a. med hänsyn till olika former av friluftsliv, fiske, kulturminnesvård, landskaps- bild och forskning — och söker bedöma hur resp miljö- och naturvårds- intresse skulle påverkas av tilltänkta vattenkraftsutbyggnader. Den sakkunnige bör i sin bedömning beakta i vilken utsträckning skilda bevarandeintressen sammanfaller i olika älvdalar. Det underlagsmaterial som tagits fram i samband med förarbetena för en fysisk riksplanering

bör vara en utgångspunkt för dessa studier. Detta material är emellertid i allmänhet förhållandevis översiktligt och ivissa avseenden ofullständigt. Den sakkunnige bör därför i samarbete med ansvariga myndigheter komplettera och detaljera det tidigare framtagna materialet.

Sysselsättningssynpunkter utgör ofta motiv för vattenkraftsutbygg- nader. Den betydelse som bör tillmätas tänkbara utbyggnaders sysselsätt- ningseffekter beror naturligtvis på sysselsättningsutvecklingen i övrigt i aktuella regioner. Bedömningar av sysselsättningsfrågan måste därför inordnas i ett större sysselsättnings- och regionalpolitiskt sammanhang än vad som kan ske inom ramen för den sakkunniges uppdrag. Den sakkunnige bör emellertid belysa olika tänkbara utbyggnaders sysselsätt- ningseffekter på kort och lång sikt.”

2.3. Utredningens arbete

Utredningen påbörjade sitt arbete i december 1972. Under vintern och våren ägnades större delen av tiden åt insamling och analys av befintligt material.

Från Svenska Kraftverksföreningen begärde utredningen in uppgifter om planerade utbyggnadsprojekt i de aktuella älvarna. Kraftverksföre- ningen gav Vattenbyggnadsbyrån (VBB) i uppdrag att samordna kraft- verksföretagens redovisning till utredningen. Under senvåren överlämnade Kraftverksföreningen ett omfattande material rörande de olika berörda företagens planer. Även därefter har kraftverksföretagen — enskilt eller gemensamt via Kraftverksföreningen — såväl på eget initiativ som efter önskemål från utredningen ställt underlagsmaterial till förfogande.

Under sommaren och hösten 1973 utfördes vidare på utredningens uppdrag följande undersökningar:

. Professorerna Hugo Sjörs och Åke Sundborg, fil lic Jan Höjer och fiskeriintendent Sten E Berg utförde på uppdrag av statens naturvårds- verk undersökningar inom det naturvetenskapliga området. På grund- val av detta arbete har professor Sjörs till utredningen överlämnat rapporten ”Om botaniska skyddsvärden vid älvarna”, professor Sund- borg rapporten ”Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven — Geovetenskapliga värden”, fil lic Höjer rapporten ”Om zoologiska skyddsvärden vid Klarälven, Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indals- älven” och fiskeriintendent Berg ”Rapport med värdegraderad bedöm- ning av de vattenbiotoper som påverkas av kraftverksutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand”.

. De berörda fiskeriintendenterna har till utredningen överlämnat en gemensam rapport om skyddsvärda fiskevatten m m. ' Inom de berörda länsstyrelsernas naturvårdsenheter har ett omfattande arbete utförts. Äldre länsinventeringsmaterial har kompletterats och gjorts aktuellt, och vissa nya inventeringar har utförts. . Beträffande renskötsel och vattendragens regleringssituation har sta- tens planverk för utredningen sammanställt tillgängligt material och

medverkat i framtagningen av nytt material. . Riksantikvarieämbetet har med hjälp av berörda landsantikvarier gjort översiktliga studier och inventeringar i det aktuella området. Resulta- tet redovisades i rapporten l'Kulturlandskap i älvdalar”, redigerad av antikvarie Christian Meschke. . Geografiska institutionen vid Umeå universitet har studerat arbets- kraftsfrågor och kommunalekonomiska frågor i anslutning till utred- ningens uppdrag. Resultatet presenterades i rapporten ”Geografisk studie av vattenkraftutbyggnader — arbetskraftsrekrytering och effek- ter på samhällsstrukturen”. Projektledare för arbetet var professor Erik Bylund och biträdande projektledare pol mag Ulf Wiberg. Författare till rapporten var Wiberg, pol stud Roland Carlsson och fil kand Sten Ekman. . Styresman Harald Hvarfner vid Nordiska Museet har på utredningens uppdrag lämnat ett yttrande beträffande etnologiska aspekter på förändringar för ortsbefolkningen vid kraftverksutbyggnader. . Docent Ingemar Norling vid Socialhögskolan i Göteborg har granskat befintligt, främst internationellt material beträffande möjligheterna till ekonomisk värdering av naturområdenas rekreationsförutsättningar.

Under sommaren 1973 genomförde utredningsman, experter och sekretariat ett antal resor längs de berörda älvarna. På hösten genom- fördes därutöver två omfattande gemensamma resor med inspektion på platser där utbyggnadsplaner presenterats.

Under hösten 1973 och vintern 1973—1974 har det insamlade materialet bearbetats och analyserats.

Utredningen har, mot bakgrund av civildepartementets (senare bo- stadsdepartementets) önskemål om en skyndsam redovisning, arbetat under stark tidspress. Vissa delar av det dokumenterande grundmaterialet har därför inte fått den fullständighet som utredningen eftersträvat. Så hade till exempel fältarbete under två sommarsäsonger i stället för en varit av betydande värde.

De undersökningar som gjorts har också i högre grad än som varit önskvärt kommit att begränsas till de områden som direkt berörs av de av kraftföretagen redovisade utbyggnadsintressena.

Utredningen har i sitt arbete medvetet eftersträvat öppenhet gentemot alla dem som kunnat tänkas ha upplysningar eller åsikter med aktualitet för utredningsarbetet. Under arbetets gång har utredningen därför haft ett betydande antal kontakter med enskilda personer, organisationer, företag och andra myndigheter. Det största antalet personliga samman- träffanden har skett under utredningens resor längs älvarna. Därutöver har emellertid uppvaktningar inför utredningen skett och slutligen har utredningen mottagit en betydande mängd skriftligt material.

2.4. Utredningens betänkande

Utredningens betänkande består av några principiellt och funktionellt skilda delar. Sålunda gäller att vissa kapitel, främst kapitlen 4 och 6—10,

är av den karaktären att det för utredningsmannen varit ogörligt att kritiskt granska åtskilliga av de faktauppgifter som kommit utredningen till del. De bedömningar om saklighet och korrekthet som gjorts av de av Kungl Maj:t utsedda experterna i utredningen har därför av utrednings- mannen generellt godtagits. Experternas ansvarsområden framgår på sidan 3. För de begränsningar som varit nödvändiga av utrymmesskäl — liksom för de utrymmesmässiga avvägningarna mellan olika kapitel — svarar dock utredningsmannen. Likaså svarar utredningsmannen ensam för de överväganden och förslag som återfinns i detta betänkande. Experternas roll har därvidlag varit att bistå med underlagsmaterial, råd och förslag

Den debatt som hittills förekommit beträffande vattenkraftutbyggnad har ofta varit oklar. Starkt delade meningar har framförts vid bedöm- ningen av arten och storleken av de konflikter som uppstått mellan utbyggnadsintresset och olika motstående intressen. Därför förs i detta betänkande en relativt utförlig principiell diskussion kring dessa frågor. Främst återfinns denna diskussion i de kapitel som behandlar vetenskap- lig naturvård, kulturminnesvård och rekreation.

En särskild ställning har kapitel 9 Befolkning, sysselsättning och kommunal ekonomi. Sysselsättnings- och regionalpolitiska effekter av de föreslagna utbyggnaderna skall enligt utredningens direktiv inte vägas in vid bedömningen av de olika utbyggnadsprojekten, men utredningen skall däremot ”belysa olika tänkbara utbyggnaders sysselsättningseffekter på kort och lång sikt”. Genom den analys som presenteras i kapitel 9 fullgörs detta uppdrag.

3. Vattenlagens prövningsregler. Vatten- lagsutredningen

3.1. Bakgrund

Vattenlagen, som i sitt ursprungliga skick tillkom år 1918, innehåller bestämmelser om bl a byggande i vatten och vattenreglering. Till byggande i vatten räknas bl a vattenkraftstationer och dammar. För byggande i vatten som kan förnärma allmän eller enskild rätt samt för vattenreglering krävs tillstånd av vattendomstol.

Landet är indelat i sex vattendomstolsområden och Luleå, Umeå- bygdens, Jämtbygdens, Södertörns, Vänersborgs och Växjö tingsrätter har utsetts att vara vattendomstolar. Överdomstol i vattenmål är vattenöverdomstolen, dvs Svea Hovrätt i viss sammansättning. Som sista instans i vattenmål dömer högsta domstolen. I vissa fall skall Kungl Maj:t i statsrådet pröva tillåtligheten av företag enligt vattenlagen. Dessa ärenden handläggs ijordbruksdepartementet.

För att byggande i vatten skall vara tillåtligt krävs att företagets nettonytta överstiger den på visst sätt flerfaldigade skadan på annans egendom som uppkommer genom företaget. Även om företaget uppfyller dessa krav, kan det vara otillåtligt, nämligen om byggandet skulle ha till följd, att ett avsevärt antal bofasta personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många har uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas, eller odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller fiskeri- eller annan näring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att befolkningen eljest får sina levnadsförhål- landen väsentligt försämrade eller om byggandet skulle förorsaka sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara.

Om ett företag, trots att det är otillåtligt enligt ovan angivna grunder anses vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller orten eller eljest från allmän synpunkt, kan Kungl Maj :t tillåta företaget efter hemställan av vattendomstolen.

Oavsett hur betydelsefullt ett företag än år får vattendomstolen inte tillåta det, om det orsakar olägenhet av någon betydelse för befintlig allmän farled eller allmän flottled eller vållar menlig inverkan på klimatet eller allmänna hälsotillståndet eller eljest i avsevärd mån fömärmar andra allmänna intressen utöver ovan uppräknade.

3.2. Vattenlagsutredningen

Vattenlagen är vad gäller vattenkraftutbyggnad till sin natur en exploate- ringslagstiftning. Syftet med den var från början att möjliggöra utbygg- nad av vattenkraft och samtidigt tillförsäkra andra intressen goda ersättningsvillkor och för vissa verksamheter garantier för deras fortsatta bedrivande. Möjligheterna att bevaka allmänna intressen av skilda slag med hjälp av vattenlagen har däremot varit begränsade. Så har till exempel natur- skyddssynpunkterna innan, Kungl. Maj:ts prövningsrätt utvidgades år 1972, inte kunnat beaktas i önskvärd omfattning.

År 1968 tillsattes en särskild utredning, vattenlagsutredningen, med uppgift att se över vattenlagen. I direktiven till utredningen tecknas bakgrunden på detta sätt:

"Främst på grund av teknikens framsteg har utvecklingen på de områden vattenlagen reglerar gått snabbt. Vattenkraften har byggts ut i en takt och en omfattning som medfört att huvudparten av våra utbyggnadsvärda vattenkrafttillgångar är utnyttjade. I jämförelse med situationen i andra europeiska länder är dock tillgången på orörda sjöar och vattendrag relativt god i vårt land. Vidare har företagens verkningar blivit väsentligt mer omfattande än vad lagstiftarna räknade med vid vattenlagens tillkomst.

Behovet av en översiktlig planering har hittills gjort sig särskilt gällande vid utbyggnaden av vattenkraft. Ett par framställningar om revision av vattenlagen på denna punkt har också gjorts hos Kungl. Maj:t. Den omständigheten att utbyggnadstakten under senare år sjunkit har inte gjort problemet mindre betydelsefullt, eftersom kvarvarande oreglerade sjöar och outbyggda vattenfall måste tillmätas ökad betydelse inte minst från naturvårdssynpunkt.

Kraftverk, företag för vattenförsörjning och andra större företag i vatten har i dag långsiktiga verkningar inom många samhällsområden. Företagen kan beröra exempelvis samhällsbyggande, näringsutveckling, sysselsättning, naturvård, friluftsliv och hälsovård. Mot bakgrund härav är det av stor betydelse att företagen kan passas in i samhällsplaneringen i stort.”

Beträffande behovet av att bättre kunna slå vakt om naturvårds- och friluftslivsintressen anförs:

”En av de angelägnaste samhällsfrågorna i dag utgör skyddet av den yttre miljön. Tätortstillväxten, industrins och hela näringslivets struktu- rella förändringar, trafikledernas utbyggnad osv. återverkar kraftigt på den yttre livsmiljön. Samtidigt som trycket på denna ökar växer kraven på tillgång till ostörd natur för friluftsliv och fritidsvistelse.

I fråga om vattenbyggnadsföretag har vattenlagen vissa bestämmelser till skydd för den yttre miljön. Reglerna, som återfinns huvudsakligen i 2 kap. 3 och 12 åå vattenlagen, har ofta kritiserats som otillräckliga. Vid den översyn av tillåtlighetsreglerna som jag berört i det föregående bör därför också ett riktmärke vara att de nu skall ses över och anpassas så att de möjliggör en skälig avvägning mellan naturvårdens och andra intres-

97

sen.

Ett förfarande i administrativ ordning som ersättning för prövningen i vattendomstol framhålls i direktiven som lämplig. Önskemålen om effektivitet, snabbhet och smidighet samt rättssäkerhet kan tillgodoses också i ett administrativt förfarande, påpekas det. En av utredningens viktigaste uppgifter blir därför att i enlighet med de nu angivna riktlinjerna lägga fram ett förslag till en ny organisationsform och till ett förfarande som ansluter härtill, påpekar statsrådet i direktiven och fortsätter: ”Utredningen skall som främsta alternativ överväga lämplig- heten av att förlägga dels tillståndsprövningen av större, mera principiella eller riksviktiga frågor till en central instans, dels övrig prövning till länsstyrelserna eller vissa av dessa.”

Vidare preciseras i direktiven bla två frågeställningar av särskilt intresse för denna utredning:

”

. ansvarsproblem kan uppkomma vid exempelvis nedläggning av kraftverk eller vid upphörande av vattenregleringar. Avsevärda skadeverk- ningar kan drabba t.ex. dem som under lång tid anpassat sig efter rådande vattenståndsförhållanden. Visserligen ärinte de rättssubjekt som svarar för företagen begränsade till tiden på samma sätt som en flottningsförening, men kvar står ändå den likheten mellan flottning och övriga företag enligt vattenlagen att regler i huvudsak saknas om hur man skall förfara i de fall företag överges med skadeverkningar som följd. Särskilt svårt kan läget bli om rättssubjektet trätt i likvidation eller gått i konkurs. Utredningen bör därför ägna uppmärksamhet åt dessa problem och föreslå de bestämmelser som kan behövas.

Enligt gällande lagstiftning är det möjligt från bl. a. vattenvårdssyn- punkt att under vissa förutsättningar få till stånd en ändring av givna vattenhushållningsbestämmelser. I lagstiftningsärendet om skydd mot miljöfarlig verksamhet har från naturvårdsverket och ett flertal andra remissinstanser framhållits önskvärdheten av ökade möjligheter i denna del särskilt beträffande tillstånd till äldre vattenregleringsföretag. Vid bedömningen härav måste å ena sidan hänsyn tas till att sådana av domstol tidigare meddelade tillstånd måste medföra ett rimligt mått av trygghet mot senare ingripanden och å andra sidan till att äldre tillstånd inte kan få utgöra bestående hinder för en meningsfull utveckling på vattenvårdsområdet eller på andra betydelsefulla samhällsområden. Det bör ankomma på utredningen att närmare överväga förevarande spörs- mål.”

Utredningen beräknas framlägga slutbetänkande tidigast om ett par år. Tre delbetänkanden har emellertid överlämnats till justitieministern rörande ändring av tillåtlighetsreglerna, ersättningar, avgifter och vatten- förbund.

Betänkandet rörande tillåtlighetsregler har lett till en provisorisk lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1972.

3.3. Lagändringar Lag om ändring av vattenlagen ( 1 9 71 .'5 31 )

Enligt gällande lag före den 1 januari 1972 fick — när fråga var om reglering av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern,

Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan — tillståndsfrågan aldrig avgöras av vattendomstol utan skulle alltid överlämnas till Kungl Maj:t. För annan vattenreglering som med hänsyn till sin inverkan på vattnets avrinning var ”av synnerlig omfattning” kunde Kungl Maj:t förbehålla sig prövningsrätten.

Genom den ändring i vattenlagen som — efter betänkande från vattenlagsutredningen och proposition från Kungl Maj:t — trädde i kraft den 1 januari 1972 utvidgades väsentligt Kungl Maj:ts rätt att pröva tillåtligheten av företag i vatten för att tillgodose behovet av hänsyn till allmänna planeringssynpunkter. Ändringen innebär att Kungl Maj:t dels kan förordna om obligatorisk underställning för vissa slag av företag som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, dels kan genom särskilt beslut förbehålla sig prövningen av visst sådant företag.

Om Kungl Maj:t vill förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av visst företag skall besked därom lämnas till vattendomstolen innan domstolen avgjort frågan om företagets tillåtlighet. l vattenrättskungörelse 29 oktober 1971 (nr 789) har meddelats bestämmelser för den obligatoriska underställningen. Härav framgår att Kungl Maj:t bl a skall pröva vattenkraftanläggning, som är avsedd för en generatoreffekt av minst 20 MVA, samt vattenreglering av viss angiven omfattning. Obligatorisk underställning skall också ske av vattenreglering eller vattenbortledning som avser någon av de tidigare nämnda sex stora sjöarna. [ kungörelsen har vidare kammarkollegiet ålagts en särskild skyldighet att hos Kungl Maj:t anmäla sådana företag — utöver de obligatoriska — vars tillåtlighet enligt kollegiets uppfattning bör komma under Kungl Maj:ts prövning.

[ mål där Kungl Maj:t skall pröva tillåtligheten är gången följande. Vattendomstolen överlämnar efter huvudförhandling målet med eget yttrande till Kungl Maj:t. När Konungens beslut i tillåtlighetsfrågan föreligger, fortsätts och avslutas målets handläggning vid vattendomstolen på vanligt sätt. Det är således vattendomstolen som formellt sett genom dom fastställer om hinder möter mot företaget eller ej och vilka villkor som skall förenas med ett tillstånd. Domstolen är härvid naturligtvis bunden av Kungl Maj:ts beslut.

Lag om ändring i lagen om ändring i vattenlagen ( ] 973,86 )

Enligt övergångsbestämmelserna i den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1972 skulle mål som anhängiggjorts hos vattendomstol före ikraftträdandet handläggas enligt äldre lag. Bland sådana mål finns bl a fyra ansökningar om tillstånd till kraftverk i Mellanljusnan samt en ansökan om korttidsreglering vid bla dessa kraftverk. Då denna utrednings uppdrag — som ovan redovisats — omfattar en samlad bedömning av hur bla Ljusnan skall användas, uttalade civilutskottet (CU 1972235 sid. 25) i anledning av motioner, som bl a riktade sig mot utbyggnad av Ljusnan, att starka skäl talar för att hushållningen med återstående oexploaterade huvudälvar och källflöden i södra Norrland och norra Svealand — på sätt som förutsatts i direktiven för utredningen

—— prövas i ett sammanhang. Garanti härför borde enligt utskottet skapas på så sätt att övergångsbestämmelserna till den ändring i vattenlagen som trädde i kraft den 1 januari 1972 omformulerades. Mot bakgrund härav föreslogs i prop. 1973111, som antogs av riksdagen den 22 mars 1973, lag om ändring i lagen (l97lz53l) om ändring i vattenlagen (1918z523). Lagen utgör en ändring av ovan relaterade övergångsbestämmelser och innebär att Kungl Maj:t kan förbehålla sig att pröva tillåtligheten av företag i vatten även om ansökan om tillstånd till företaget kommit in till vattendomstolen före den 1 januari 1972.

4. Vattenkraften i elförsörjningen. Redovisade utbyggnadsprojekt

4.1. Landets energiförsörjning

Energi prognosu tredningen

Utredningen rörande utvecklingen på energiområdet, kallad energiprog- nosutredningen (EPU), tillkallades år 1972 och skall enligt direktiven bl. a. göra en bedömning av energibehovet på längre sikt. I direktiven anför departementschefen bl. a.:

”Som jag nämnt bör de sakkunnigas egentliga prognosarbete inriktas på tiden fram till 1980—1985 varjämte en uppskattning av energibehoven bör företas för tiden 1990—1995. Av naturliga skäl kommer förutsägel- serna att vara osäkra i synnerhet för den senare perioden. Detta hindrar emellertid inte att det bör vara meningsfullt att diskutera huvuddragen av utvecklingen på energiområdet för ytterligare något decennium framåt. Det är nödvändigt att så sker, bl. a. därför att ett stort antal av de energiproducerande och energikonsumerande anläggningar som beslutas inom de närmaste åren fortfarande kommer att vara i bruk vid sekelskiftet eller ännu senare. Faktorer som bör beaktas är bl.a. sannolikheten för nya tekniska lösningar på såväl produktionssidan som användningssidan, ändringar i konsumtionsmönstren och den framtida tillgången på primärenergi. De sakkunniga bör beakta dessa och andra faktorer av betydelse för den långsiktiga utvecklingen på energiområdet även vid den kortsiktigare bedömningen. ] detta sammanhang bör även uppmärksammas hur de framtida energipolitiska besluten binder hand- lingsfriheten på lång sikt.”

I augusti 1973 publicerade EPU en lägesrapport (Ds I 1973:2) som i första hand utgör en faktaredovisning men också innehåller vissa grundläggande resonemang i delfrågor. Då EPU:s huvudbetänkande beräknas kunna framläggas under hösten 1974 har endast material från den nämnda lägesrapporten kunnat användas. Då långsiktigt prognosma- terial saknas i denna har för detta ändamål måst användas uppgifter från CDL”s1 studier från 1972. Aktuellare bedömningar på det energipolitiska området kommer att presenteras i EPU :s slutbetänkande.

Energikonsumtionens storlek och betydelse

Det nutida industri- och välfärdssamhället kännetecknas av hög förbruk- ning av energi av olika slag. Sveriges energikonsumtion har ökat mycket

1 Centrala Driftledningen, samarbetsorgan för de 14 företag som överför elkraft på stamlinjenätet eller överenskommit om samkörning av sina produktionsanläggningar.

BNP

1000 $lcap 4 .USA 3 .Sverige . Kanada Frankrike . .Schweiz BRO.. Danmark Island . - . Norge 2 Finland . .Belglen . Storbritannien .. _ Nederländerna Osterrike . .Ja an Italien . p 1 .Turkiet

123456789105ner9i- konsumtion tke/cap

Fig 4.1 Samband mellan energikonsumtion och BNP per capita i några länder 19 71. BNPi 1963 års priser. (tke=ton kolekvivalenter. )

Källa: E lverksföreningen.

snabbt under efterkrigstiden och det är obestridligt att vår snabba välståndsutveckling delvis möjliggjorts av god tillgång på billig energi. Den mest betydelsefulla energikällan har härvid varit olja, som i dag svarar för ca 3/4 av landets energibehov.

Ett lands energikonsumtion har hittills vanligen ökat i takt med dess bruttonationalprodukt (BNP). Relationen mellan BNP och energi- konsumtion per invånare i vissa västländer framgår av fig. 4.1. Sverige ligger mycket högt såväl när det gäller BNP som energikonsumtion. Vårt samhälles energiberoende kan även belysas av förhållandet mellan energikonsumtionens och BNP:s procentuella tillväxt. Enligt energiprog- nosutredningen var detta förhållande under 50-talet i Sverige 1,47 och sjönk sedan till 1,43 under 60-talet. Tillskott i BNP kräver således mindre energi nu än tidigare.

I följande tabell redovisas totalt tillförd energi 1965 och 1972 fördelad på olika energislag, dels angivna i Mtoe (miljon ton oljeekviva— lenter), dels i %. Uppgifterna har omräknats till normalår vad avser temperatur.

SOU 1974:22 Vattenkraften i elförsörjningen 31 Energiform 1965 197 2 Mtoe % Mtoe %

Oljeprodukter 16.6 64 25.1 71 Kol och koks 2.2 8 1.6 4 Vattenkraft 4.6 18 5.5 16

Kärnkraft — 0.4 1

Lutar, ved o vedavfall 2.7 10 2.9 8

Totalt 26.1 100 35.5 100

För elproduktion förbrukades 1965 oljeprodukter motsvarande 0.35 Mtoe och 1972 3.0 Mtoe.

Under perioden 1965—72 har andelen importerad energi ökat från 72 % till 76 % genom ökad oljeimport. De inhemska energikällorna har ökat kvantitativt, men i relativ andel minskat från 28 % till 24 %.

Vattenkraften har ovan värderats efter sitt energiinnehåll. Om motsva- rande mängd elkraft skulle ha producerats i värmekraftverk skulle oljeförbrukningen härför 1965 ha varit 13.5 Mtoe och 1972 16.0 Mtoe, på grund av förluster genom värmekraftverkets låga verkningsgrad. Med dessa siffror får man att vattenkraftens andel i landets energiförsörj- ning skulle ha varit 38 % 1962 och 34 % 1972. Även om de störningar som under sista tiden inträffat på energiförsörj- ningens område — ”oljekrisen” — delvis skulle kunna förklaras av speciella förhållanden, måste man i fortsättningen räkna med både knapphet och stigande priser på olja. Av olika uttalanden framgår också att statsmakterna utgår från att — mot bakgrund av sannolik knapphet på energiråvaror — åtgärder måste vidtas för att främja sparsamhet i användningen av energi och för att trygga tillgången på energi.

Energiförbrukningen i Sverige har under de senaste decennierna ökat med i genomsnitt ca 5 % per år. Energiprognosutredningen har i sin lägesrapport juli 1973 kommit fram till att ökningstakten med genom- gripande förändringar av vår industristruktur och vårt sätt att leva möjligen skulle kunna nedbringas till ca 2 % under loppet av en lS-årsperiod. Även med denna tillväxttakt kommer energiförbrukningen 1990 att vara 70 % högre än nu. Det av CDL uppställda kärnkraftpro- grammet (fig. 4.3) fram till 1990 täcker endast en del även av en sådan begränsad ökning. En under vissa förutsättningar tänkbar utökning av programmet skulle på grund av det av riksdagen beslutade uppskovet med tillstånd för nya kärnkraftverk och andra faktorer i vart fall kunna ge ytterligare krafttillskott först omkring mitten av 1980-talet. Möjligheten att inom överskådlig tid i större utsträckning utnyttja andra importerade bränslen än olja är begränsade. Viss ökning av kolimporten är tänkbar men kostnaden kommer att ligga i nivå med oljekostnaderna. Detsamma gäller eventeull naturgasimport.

En ökad satsning på inhemska energitillgångar för att minska importberoendet av olja torde därför bli en av huvudlinjerna i den framtida energipolitiken.

Elkonsumtionens tillväxt, CDL:s framtidsbedömning

Ökningen av elförbrukning i landet sedan 1955 framgår av följande -, tabell: Tidsperiod ökning per år- 1955—1960 6,1 % 1960—1965 6,5 % 1965—1970 8,2 %

1971 5,1 % 1972 6,9 % 1973 8,3 %

Den stegrade ökningen under perioden 1965—1970 har främst sin orsak i ökad användning av el för uppvärmning av enfamiljshus och annan lokaluppvärmning.

Kraftproducenterna gör gemensamt en långsiktig planering av sina kraftutbyggnader. Denna samplanering har fortlöpande skett inom CDL. Härvid har med vissa mellanrum företagits mera principiella studier av kraftproduktionssystemets optimala sammansättning av olika slag av kraftverk. Resultaten av sådana studier har framlagts 1962, 1967, 1970 och 1972.

Resultaten av den senaste studien har redovisats i ”Sveriges elförsörj- ning 1975—1990, 1972 års studie” och i ”Kraftutbyggnaderna 1975— 1990”. Till grund för planeringen av kraftutbyggnaderna ligger en prognos för elförbrukningens fortsatta tillväxt. CDL framhåller att det nu är ännu svårare än tidigare att uppställa en sådan prognos. Å ena sidan har man att ta hänsyn till att världens begränsade naturresurser, icke minst i fråga om olja och andra fossila bränslen, kräver sparsamhet i energianvändningen. Å andra sidan kan knappheten på fossila bränslen leda till att elkraft alstrad med kärnenergi kommer att användas för ändamål, där fossila bränslen tidigare nyttjats.

Med tanke på de ökade krav energiförsörjningen kan komma att ställa på kraftindustrin fann CDL i sin studie att kraftproduktionens utbyggnad måste planeras för en elförbrukning av 145 TWh/år 1980 och 250 TWh/år 1990 jämfört med ca 75 TWh under 1972, se fig. 4.2. Denna prognos innebär att den årliga tillväxten ökar i absoluta tal, men relativt sett minskar från 8,4 % under första hälften av 1970-talet och 7,7 % under andra hälften till 5,6 % under 1980-talet.

Mot bakgrund av nu rådande situation på energiområdet uppställer sig frågan hur ”oljekrisen” kommer att påverka efterfrågan på elkraft.

Den gångna vinterns frivilliga elsparande och temporära förbruknings- restriktioner visade att det utan alltför stora uppoffringar för samhället och den enskilde och utan att industrin behövt skära ned sin produktion varit möjligt att spara ca 15 % elkraft. Härav kan 10—12 % anses falla på det frivilliga sparande som det även på längre sikt borde vara möjligt att vidmakthålla i en energibristsituation. Vilket sparande som kan åstad- kommas i en normal situation, men med utökad upplysning med

Kalender år 1975 verkligt enligt värde prognos Industri 33,2 47,0 Samfärdsel (inkl elbilar) 2,0 2,2 Hushåll, handel service m m (inkl elvärme) 39,8

Totalt inkl förluster 100

Den totala elförbrukningen och huvud- konsumentgruppernas andelar uttryckt i TWh = miljarder kWh Elförbrukningen i TWh/år

250

200

150

100

50

år 1960 1970 1980

industri 1990

Fig 4.2 Elförbmkningsutveckling 1960—1990 enligt prognos i CDLs 1972 års studie.

Effektbala nser

1975' 1980' 1985 Balastningans maximala och 1990 i MW timaffakt inkl. fast export 19400

Installerad maskinoffekt Vattenkraft Kärn kraft Kraftvärme och indus- triellt mottryck

Oljekondens Gasturbiner Avgår för revision, reparation, etc

Summa dlsponibal effekt

27 900 38500

Energibalans under medelår 1975,

1980, 1985 och 1990 Ene'g'kommt'o"

enligt prognos

1990

250,0

i TWh.

Madalårsproduktion Vattenkraft 65,0 Kärnkraft 150,0 Kraftvärme och indus-

triellt mottryck 20,0 Oljekondens 14,0 Gastu rbiner 1,0

Summa medalårsproduktion 1 250,0

installerad effekt energiproduktion

TWh

250

200

150

100

50

år 1975 1980 1985 1990 år 1975

vatten kraft

1 980 1 985 1'990

Fig 4.3 Energi och effektbalanser enligt CDLs 1972 års studie.

inriktning på återhållsamhet i energiförbrukningen, är däremot svårare att bedöma.

På lång sikt kommer därutöver sannolikt åtgärder för en rationellare energianvändning och för energisnålare teknik att leda till att man inom många förbrukningssektorer får en långsammare ökningstakt i elkonsum- tionen än den av CDL prognosticerade. Å andra sidan kan ökningstakten stiga över den prognosticerade inom andra områden, där elkraft kommer att ersätta en allt dyrare olja. I den elförbrukningsprognos som CDL uppställde 1970 räknade man med att eluppvärmningen i början av 1980-talet skulle ta i anspråk något mer än 10% av elkraften. Vid stigande oljepriser är den siffran troligen för låg. Förbrukningen av olja för uppvärmningsändamål är stor i förhållande till den totala förbruk- ningen av elkraft. Därför medför redan övergång i liten omfattning från oljeuppvärmning till eluppvärmning en betydande relativ ökning av elförbrukningen. Också inom industrin finns förutsättningar för övergång från olja till el om oljan tryter eller blir alltför dyr. Detsamma gäller transportsektorn, där övergång från bensindrivna personbilar till eldrivna kollektiva trafikmedel innebär ökad elförbrukning.

4.2. Vattenkraftens roll i elproduktionen

Vattenkraftens egenskaper

Det rinnande vattnet ingår i det hydrologiska kretsloppet — avdunstning till atmosfären — nederbörd — ytvattenavrinning. Vattenkraften är sålunda en kontinuerlig energikälla alstrad av solen. Vattenkraften tär inte på begränsade naturtillgångar och kan i det avseendet jämställas med den direkta solenergin och vindkraften. I motsats till vattenkraften har de sistnämnda energiformerna hittills inte tekniskt—ekonomiskt kunnat utnyttjas i någon större skala.

Vattenkraften är en inhemsk energikälla. Produktionskostnaden för och tillgången på vattenkraft påverkas inte av internationella kriser och konflikter. Detta är en väsentlig fördel i ett läge när energitillgångarnas knapphet framstår som en allt påtagligare konfliktanledning. Även vattenkraften är emellertid en knapp energikälla — den utnyttjningsbara vattenkraften är begärnsad. Till vattenkraftens fördelar hör att den är mycket driftsäker. Den är vidare billig i drift och lätt reglerbar. Till nackdelarna hör att produktionsförmågan är beroende av den varierande vattentillgången och för att vattenkraften skall kunna utnyttjas effektivt fordras att goda regleringsmöjligheter föreligger. Vattenkraften är vidare ofta avsides belägen från förbrukningsområdena, vilket medför långa överförings- avstånd. Ekonomin varierar från fall till fall inom vida gränser, beroende på utbyggnadskostnaden i det särskilda fallet. Med hänsyn till de kraftigt ökade oljepriserna och till att kostnaderna för kärnkraften visat sig bli högre än vad man tidigare kalkylerat med, är det idag ur renodlat företagsekonomisk synvinkel motiverat att bygga ut vattenkraft i både

snabbare takt och mera långtgående än vad man tidigare räknat med. Oljekraftverkens produktionskostnad vid dagens oljepriser är 9 år 10 öre/kWh och produktionskostnaden i kärnkraftverk är vid dagens kostnadsnivå ca 5 öre/kWh. Den beräknade produktionskostnaden för exempelvis den välreglerade vattenkraften i de fyra planerade kraftverken i Mellanljusnan —— som tillhör de idetta avseende förmånligaste projekten — är ca 3 öre/kWh.

Vattenkraften är slutligen genom snabbheten i regleringsmöjligheterna av stort värde vid opåräknade förändringar i kraftförsörjningssystemet såsom bortfall av överföringskapacitet på stamledningarna och haverier i större värmekraftstationer. Genom sina korta starttider och sina låga startkostnader är vattenkraftverken av stor betydelse för kraftsystemets driftsäkerhet. Det tar ca 90 sek. att starta ett vattenkraftverk mot flera timmar för ett kondenskraftverk och 5—15 minuter för gasturbiner.

Landets vattenkrafttillgångar

Sverige har goda förutsättningar för elproduktion i vattenkraftverk. Nederbörden är betydande och störst där landet är högst. Topografin är sådan att avrinningen i allmänhet samlas i vattendrag av betydande storlek. Den rikliga förekomsten av sjöar underlättar en utjämning av vattenföringens naturliga variationer. Trots de måttliga fallhöjderna har utbyggnadskostnaderna för de svenska vattenkraftverken kunnat hållas på en låg nivå, vartill även goda grundförhållanden bidragit.

Den teoretiska vattenkrafttillgången har uppskattats till ca 200 TWh/år. Denna siffra avser då all avrinning från Sverige, alltså även rännilar och bäckar. Som tekniskt utbyggbart har angivits ca 130 TWh.

Beräkningar av landets ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraft har gjorts vid olika tidpunkter med resultat, som framgår av följande:

Bedömning Utbyggnadsvärt, år TWh/år

1930 32.5 1940 36 1945 41 1954 80 1961 87

De skilda beräkningsresultaten speglar den tekniska utvecklingen och de ändrade ekonomiska förutsättningarna sedan 30-talets början. Modern tunnelsprängningsteknik, dammbyggnadsteknikens utveckling och kraft- överföring med höga spänningar över långa avstånd har starkt bidragit till ökade möjligheter att tillvarata den svenska vattenkraften.

Begreppet utbyggnadsvärt är således inte absolut utan beror på kostnaden för alternativa kraftslag, befintlig produktionsapparat m.m. Med hänsyn till de kraftigt ökade oljepriserna har den ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraften ökat sedan bedömningen 1961 gjordes och överstiger i dag 90 TWh.

Av dessa tillgångar på 90 TWh/år är idag ca 57 TWh/år tillgodogjorda. Sedan pågående och beslutade kraftverksbyggen färdigställts kommer de utbyggda tillgångarna att uppgå till ca 60 TWh/år. De återstående tillgångarna uppgår således till minst 30 TWh/år.

I 1972 års CDL-studie har man antagit att 65 TWh vattenkraft skulle vara utbyggd år 1990. CDL har dock framhållit att många skäl talar för en ökad utbyggnad av återstående vattenkraft.

I riksdagsbeslut 1972 angavs riktlinjer för hushållningen med mark och vatten. Härvid beslutades att följande vattenkrafttillgångar i övre Norr- land skulle undantas från utbyggnad:

Torne älv 4.0 TWh/år (exkl. 2.1 TWh/år finsk del) Kalix älv 4.0 ” Pite älv 3.6 ” Vindelälven 3.4 ” Summa 15 TWh/år

Härutöver har vattenkraftintresset utfäst sig att inte aktualisera utbyggnad av ett antal vattendrag, som angivits som särskilt skyddsvärda ur naturvårdssynpunkt. Dessa vattendrag omfattar sammanlagt en utbygg- nadsvärd vattenkraft om 2 TWh/år. Fig. 4.4 ger en uppfattning om de genom utbyggnad och genom bevarandebeslut krympande tillgångarna på utbyggnadsvärd vattenkraft.

Vattenkraftens andel i elproduktionen

Fram till mitten av 1960-talet baserades, som framgår av nedanstående tabell, elkraftförsörjningen praktiskt taget helt på vattenkraft. Vid normal vattentillgång tillgodosåg vattenkraften, med endast mindre tillskott av oljeeldad mottryckskraftl , helt kraftbehovet under alla delar av året, veckan och dygnet med undantag av högbelastningstid under vinterns vardagar. Viss kraft producerades då i oljekondenskraftverk, som på grund av sin lägre anläggningskostnad var lämpade att hållas i

Elkraftproduktion TWh/år 1963—1972:

År Vattenkraft Oljekraft Kärnkraft 1963 37.9 2.7 1964 43.0 2.2 1965 46.4 2.7 1966 45.7 5.1 1967 49.3 4.5 1968 48.9 7.5 1969 41.9 16.1 1970 41.6 19.0 1971 52.0 14.5 1972 53.7 15.6 1.4

! Elkraft alstrad ikombi-

nation med värmeproduktion för lokaluppvärmning och industriella ändamål.

Elenargikonsu mtion enligt CDL prognos 1972

Tekniskt utbyggbar 1 40 vatten kraft

I I | I I I I I 0 i I | | I | 1 | 120 ' : | :

" " Undantagna från utbyggnad: -'- . Vindelälven, Torne, Pite och Kalix älvar

a". Vattenkraftutbyggnad enligt CDL prognos 1972

Ekonomiskt utbyggbar vattenkraft

Vattenkraftutbyggnad

1950 1960 I 1970 1980 1990 2000

Fig 4.4 Vattenkraft. Tillgång och utbyggnad.

beredskap för kortvariga belastningstoppar. Oljekondenskraftverk fick även rycka in som komplement till vattenkraften under år med dålig vattentillgång i de kraftproducerande älvarna.

Från mitten av 1960-talet har oljekraften i stigande utsträckning även producerats som baskraft så att vattenkraftens andel av den totala elproduktionen nu nedgått till ca 75 %. Såsom ovan framhållits producerades i det vattenkraftdominerade kraft- systemet de stora elkraftmängderna — baskraften _ med vattenkraft, medan värmekraften togs i anspråk vid vattenbrist eller då elkraftbehovet var särskilt stort. I ett framtida större kraftförsörjningssystem blir rollfördelningen den motsatta, vilket sammanhänger med de stora variationerna i kraftbehovet under dygnet.

I diagram fig. 4.5 återges hur elförbrukningen varierar under dygnet. Som framgår av diagrammet ligger förbrukningsnivån under dagen 40 år 50 % högre än under natten. Under en sommarvecka är elförbrukningen endast hälften så stor som under en vintervecka (fig. 4.6) men varierar i stort sett på samma sätt under dygnet. Det största elkraftbehovet föreligger således på dagen under vinterhalvårets vardagar. Av ekono- miska skäl anses det ipraktiken uteslutet att bygga kärnkraftverk i sådan omfattning att kärnkraftaggregat kan hållas i beredskap för drift endast under en mindre del av året. För produktion av reglerbar kraft måste inom överskådlig tid oljekraft eller vattenkraft utnyttjas. Eftersom endast dessa två produktionsmöjligheter står till buds innebär utbyggnad av reglerbar vattenkraft en motsvarande minskning av importen av eldnings- olja och andra tänkbara fossila bränslen. Det bör anmärkas att det kan vara motiverat att producera en viss del av denna vattenkraft i pumpkraftverk. Vidare torde man genom taxesättning — billig nattkraft — kunna stimulera till överflyttning av elförbrukning från dag till natt och på så sätt hålla nere ökningen av effektbehovet. Även om man genom olika åtgärder relativt sett lyckas minska variationerna i kraftbehovet under dygnet och veckan, följer dock med en ökande konsumtion att variationerna i kraftbehovet absolut sett kommer att öka med tiden.

För att täcka dessa variationer är vattenkraften väl lämpad genom de goda förutsättningarna i vårt land att reglera vattenframrinningen och därmed vattenkraftverkens elproduktion. Önskemålet om koncentration av vattenframrinningen till den tid då elförbrukningen är hög kan föranleda behov av nya årsregleringsmagasin och sådana vattenhushåll— ningsbestämmelser att magasinen kan avtappas under kortare tid under vinterhalvåret. Vidare aktualiseras undanröjande av trånga älvsektioner genom utbyggnad av kvarvarande strömfall i älvar som i övrigt är utbyggda samt ombyggnad och utvidgning av befintliga verk så att kraftproduktionen i kraftverken kan koncenteras till de tider under dygnet och veckan då elförbrukningen är störst.

Medelkall vintervardag Julivardag effekt i MW effekt i MW 20 000 | 20 000 10 000 - 10 000 kl 07 13 19 01 07 kl 07 13 19 01 07

Fig 4.5 Elförbrukningens variationer under dygnet sommar och vinter. Variiation 1980 enligt CDLs prognos.

Elförbrukning TWh/vecka

Vecka [27 40 1 14 27 Juli Oktober Januari April Juli

Fig 4.6 Elförbrukningens variationer under året. Årsfördelningskurva för I 980— 81 enligt CDLs prognos.

4.3. Redovisade projekt

Utredningen har från Svenska Kraftverksföreningen inhämtat en redovis- ning av samtliga kraftverks- och regleringsprojekt, som för fallrättsägarna eller vattenregleringsföretag i de berörda älvarna bedömts som tänkbara att förr eller senare realisera. Redovisningen har sammanställts av Vattenbyggnadsbyrån (VBB). I fråga om regleringsprojekt har till utredningen redovisats objekt som sammanhänger med eller aktualiserats

av de redovisade kraftverksutbyggnaderna. - Detaljerade uppgifter om projekten lämnas i projektbeskrivningen

kap. 11 och ibilaga 1 varav också framgår vilken aktualitet projektet har. Den geografiska fördelningen av projekten framgår av fig. 4.7 sid. 42 och framför allt av separatkarta A, där även befintliga anläggningar redovisas.

Totalt 52 förslag till nya kraftverk (eller tänkbara kraftverk) har presenterats. Dessutom har 20 tillbyggnadsprojekt framlagts. I älvarna finns — om av vattendomstol tillåtna men ännu ej uppförda kraftverk inräknas — 78 kraftverk större än 10 MW. Det planerade tillskottet räknat i antal anläggningar är således avsevärt.

Kraftverksprojekten är av mycket skiftande storlek. Det största är Handöl på 75 MW. 24 av projekten är större än 20 MW, 14 mellan 20 och 10 MW och 14 under 10 MW.

Vid redovisningen var kraftverksprojekten uppdelade i fyra kategorier, nämligen tillbyggnader, aktuella nybyggnader, mindre aktuella nybygg- nader och tänkbara projekt som ej aktualiserats. Denna kategoriindelning har dock vidare inte använts, utan endast tillbyggnader och nybyggnader åtskilts.

Det kan vara svårt att dra någon klar gräns mellan nybyggnader och tillbyggnader. Många nybyggnader ersätter äldre mindre kraftverk samti- digt som många tillbyggnadsprojekt inte bara innebär att fler aggregat installeras utan också att förändringar i fråga om dämning föreslås. Sju av de presenterade projekten innebär att ett kraftverk utnyttjar en befintlig dämning, utan att denna påverkas. Tillbyggnadsprojekten har inte bedömts av utredningen, såvida inte detta har motiverats av uppgifter från motstående intressen.

Totalt 35 regleringsmagasin har redovisats separat för utredningen, utöver de smärre korttidsmagasin som ofta anordnas i kraftverkens dämningsområden. 16 av dessa separat redovisade magasin avses komma att göra tjänst som korttidsmagasin. För dessa föreslås amplituder över veckan mellan 0,2 och 1,0 rn, utom i övre Klarälven där 3,8 m föreslås som mest och i Vikarsjösystemet i Ljusnan där en vattenståndsvariation med 0,6—2,0 m föreslås. Årsmagasinen är likaså av mycket skiftande slag. Vattenståndsvariationer mellan 1,5 m och 25 m redovisas.

För att underlätta utredningens hantering av det stora antalet redovisade projekt har dessa sammanförts i mer eller mindre väl sammanhållna grupper. Projektbeskrivning och tabeller är uppställda efter dessa grupper.

Av tabell 4.1 och 4.2 framgår vilka effekter och energimängder de redovisade projekten omfattar.

ersätter äldre kraftverk tillbyggnad av befintligt krafttverk befintligt kraftverk älvsträcka med medelvattenfröring större än ca 15 m3/s avrinningsområdesgräns

Planerat vattenmagasin, amplitud Planerat kraftverk, effe kt

Vid om— och tillbyggnad anges nuvarande effekt inom parentes

Fig 4. 7 Redovisade utbyggnadsintressen. Kraftverk och regleringar.

Tabell 4.1 Installerad effekt i älvarna i MW.

Befint- Tillskott Tillskott Totalt ligt genom till- genom be- byggnader dömda projekt

Klarälven 366 18 127 511 Dalälven 964 114 215 1 293 Ljusnan 740 0 203 943 Ljungan 548 47 41 636 Indalsälven 1 900 306 571 2 777

Summa 4 518 485 1 157 6160 Tabell 4.2 Älvarnas årsprod uktion i GWh/år

Befint- Tillskott Tillskott Tillskott Totalt ligt genom till- genom genom åts- byggnader bedömda regleringar kraftverks— inkl. för- projekt1 ädlad kraft2

Klarälven 1 506 3 480 5 1 994 Dalälven 4 362 460 1 013 105_ 5 940 Ljusnan 3 767 0 1 030 4393 5 236 Ljungan 2 203 165 197 0 2 565 Indalsälven 9 143 557 1 997 6554 12 352

Summa 20 981 1 185 4 717 1 204 28 087 TWH/år

(avrundat) 21 1,2 4,7 28,1

1 Då kraftverk utförts gemensamt med årsreglering har regleringsvinst för detta kraftverk inräknats i tillskottet. 2 l-"örädlad kraft=kraftproduktion överflyttad från sommar till vinter. 3 Därav förädlad 146 GWh/år 4 Därav förädlad 310 GWh/år

Sammanfattningsvis representerar de fem älvarna en utbyggnadsvärd vattenkraft av 28,1 TWh/år. Av denna mängd är 21 TWh/år utbyggd eller medgiven av vattendomstol. Av det möjliga tillskottet 7,1 TWh/år utgörs 1,2 TWh/år av renodlade om- eller tillbyggnader, som inte på samma sätt som övriga projekt studerats av utredningen.

Räknat i effekt är utbyggnaden i dag 4 500 MW. Det planerade tillskottet utgör 1 600 MW varav 500 MW i renodlade tillbyggnader.

4.4. Redovisade vattenkraftutbyggnaders värde

Den kraft som skulle tillkomma om de till utredningen redovisade projekten skulle utföras kan uppdelas i reglerbar och icke reglerbar kraft.

Den reglerbara vattenkraften är särskilt värdefull. Alternativet är, som nämnts, för närvarande i stort sett endast oljebaserad kraft, producerad i gasturbiner eller oljekondenskraftverk. Den icke reglerbara vattenkraften ersätter på kortare sikt oljekraft i anläggningar uppförda för lång utnyttjningstid och på längre sikt kärnkraft.

Beträffande den reglerbara vattenkraften i de för utredningen aktuella fem älvarna har en undersökning gjorts av möjlig effektreglering i vissa till utredningen redovisade objekt. Undersökningen har begränsats att avse sådana projekt som framtagits så långt att regleringsmöjligheterna någorlunda säkert kan bedömas. Dessa projekt har en sammanlagd energiproduktion av 3 300 GWh/år som fördelar sig med 1 080 GWh/år under dagtid månaderna december—april och resten 2 220 GWh/år under övriga månader. Vid 12 timmars högbelastningstid uppkommer en tillgänglig effektökning på 800 MW i de undersökta projekten.

Värderas i dag detta krafttillskott efter marginalpriset i ett optimalt utformat produktionssystem (effektvärde 60 kr/kW, år, energivärde dagtid december—april 45 kr/MWh och övrig tid 35 kr/MWh) erhålles ett totalt värde av 175 Mkr/år motsvarande ett efter 5 % kapitaliserat belopp av 3 500 Mkr. Hänsyn har då tagits till erforderligt torrårskomplettering. Härutöver tillkommer värdet av det effekttillskott på 900 MW, som en utbyggnad av dessa nyanläggningar ger i redan befintliga kraftverk.

Värdet av effekt- och energitillskott från anläggningar som är under utredningens bedömande men ej ingår i ovannämnda undersökning, omfattande 2 700 GWh/år — om effekt och energitillskotten fördelar sig i samma proportioner i dessa anläggningar som i de tidigare nämnda — beräknas motsvara 140 Mkr/år eller ett kapitaliserat belopp av 2 800 Mkr. Totala kapitaliserade värdet av de bedömda vattenkraftutbyggna- derna skulle således utgöra 6 300 Mkr med ovan angivna beräkningsgrun- der.

Vid optimering av produktionssystemet har förutsatts ett pris på tjockolja motsvarande 30 kr/Gcal och en fast årskostnad för kärnkraft av 225 kr/kW, år.

Om vissa av de planerade anläggningarna i älvarna ej kommer till utförande kan det innebära att möjligheten till korttidsreglering påverkas i flera anläggningar och att därigenom totala nyttan avsevärt minskar. Som exempel härpå kan främst nämnas Mellanljusnan och Strängsforsen.

Värdet av de föreslagna vattenkraftutbyggnaderna kan även belysas med att för produktion av samma elkraftmängd i kondenskraftverk skulle åtgå 1,5 miljoner ton olja per år, motsvarande vid nuvarande prisnivå ett värde av ca 500 Mkr eller kapitaliserat ca 10 000 Mkr.

4.5. Klassificering från kraftsynpunkt av redovisade projekt

Projekten har bedömts ett och ett oberoende av varandra. Dock råder i vissa fall ur produktionssynpunkt så starkt samband mellan närliggande objekt att de icke kan bedömas annat än som en produktionsenhet.

Exempel härpå är Mellanljusnan och nedre Västerdalälven.

Pro_ekten har indelats i fyra klasser efter en bedömning av deras godhet ur lönsamhetssynpunkt. Till klass I har hänförts de mest lönsamma objekten, till klass 11 de därnäst mest lönsamma etc.

Goc'hetsgraden för ett kraftverk kan uttryckas som förhållandet mellar. värdet av dess produktion och kostnaden.

Vid värdering av produktionen kommer förutom kraftmängden även kraftens kvalitet — reglerbarhet — samt anläggningens läge i förhållande till avsättningsområdena i betraktande. Storleken på energiproduktionen kan anges tämligen säkert oberoende av hur långt projektet är framtaget. Detsamma gäller i huvudsak kraftens kvalitet. 1 värdet av ett projekt har även :nräknats den ökade möjlighet till effektreglering vid befintliga närliggande kraftverk, som kan bli en följd av utbyggnaden. Det är främst utbyggnaden av Mellanljusnan och Strängsforsen som ger mycket stora effektvinster i befintliga kraftverk, men även Kvarnholsforsen med Bysjöns reglering t.o.m. Djurforsen, Viforsen med återreglering i Marmen, Mattmar och Granboforsen ger betydande effektvinster i befintliga kraftverk.

Vad gäller kostnaden befinner sig de projekt som är under utred— ningens bedömning i de mest skilda undersöknings- och utrednings- stadier. En del projekt har framskridit så långt att de är föremål för vattendomstolsbehandling och för dessa är kostnaderna i detalj utredda. För andra åter föreligger endast grova skisser och några kostnadsberäk— ningar finns inte. Av erfarenhet vet man dock att den specifika anläggningskostnaden (kostnad per vunnen kraftenhet) under i övrigt likartade förhållanden blir lägre ju större projektet är. En inom Statens Vattenfallsverk upprättad sammanställning över anläggningskostnader för 27 kraftverk byggda efter år 1950 har visat att den specifika anläggnings- kostnaden för ett kraftverk om 100 MW är mindre än hälften av anläggningskostnaden för ett verk om 20 MW (fig. 4.8).

Vid bedömning av ett projekts godhetsgrad har därför i de fall kostnaderna inte är närmare kända storleken på anläggningen mätt i installerad effekt och i energiproduktion givits en hög vikt.

Klassificeringen av de skilda objekten framgår av tabell 4.3. Vid bedöanng av objektens godhetsgrad har som nyss nämnts kraftproduk- tionens reglerbarhet beaktats. Inom de olika klasserna är projekten geografiskt ordnade från Klarälven till Indalsälven.

Storlek MW

1000 2000 Kostnad kr/kw

Fig 4.8 Förhållandet mei- Ian storlek och kostnad för vattenkraftverk. Vattenfalls anslags-kostnad exkl ränta för 27 kraftverk byggda efter 1950 omräknat till 1973 års priser.

Tabell 4.3 Värdering från kraftsynpunkt i klasserna I—IV. Klass [ anger högsta

värdering Tillskott Projekt Effekt Energi MW GWh/år Klass [ Strängsforsen 45 205 Broforsen—Linsellborren m.

Vikarsjösystemets reglering 40 302 Mellanljusnan 132 740 Handöl m. Blåhammarmyrens reglering 75 446 Ammeråns överledning 90

Summa 1 783 Klass [1 Klarabro 41 190 Hälla 45 260 Bysjöns regl., Kvarnholsforsen t. o. m. Djurforsen 40 200 Avesta Lillfors 20 110 Sölvbacka 17 77 Gevsjöströmmen m. Gevsjöns regl. 37 209 Ristafallen 31 187 Hosjö m. regl. Anasjön—Bredsjön regl. 21 161 Mattmar 24 100 Granboforsen 24 100

Summa 1 594 Klass III Värsjö 42 90 Malungsfors I 15 78 Tyttbo 22 105 Halvfari 31 90 Vemån regl. 148 Hamreskans 133 Viforsen 9 55 Landverk m. Ånns regl. 18 116 Torrön 20 57 J uveln 13 46 Anjan 13 44 Långforsen 21 93 Litsnäset 23 117 Ulen—Rengen regl. 100 Åbervattnet 24 Edsoxforsen 18 73 Högfors 10 53 Borgforsen 20 90

Summa 1 512

SOU 1974:22 Vattenkraften i elförsörjningen 47 Tillskott Projekt Effekt Energi MW GWh/ år Klass ! V Malungsfors II 40 Malung I 45 Malung II 40 Äppelbo 13 60 *, Eldforsen 5 30 ' Skivsforsen 8 45 [ Gysinge 22 105 : Smedjemorasjöns regl. 28 ' Olingsjön 10 [ Härjeåsjön 18 Havern 6 22 ' Kölsillre 9 43 I N. 0 S. Rensjön regl. 29 : Kölsjön regl. 11 l Medstuguån m. Skalsvattnets regl. 12 83 » Häggsjöns regl. (Åreälven) 18 ' Tegefors 10 50 i Korsvattenån 11 3 3 Rönnöforsen 4 11 Toskströmmen m. Valsjöns regl. 9 57 Kingarnas regl. 22 Häggsjöns regl. (Hårkan) 21 Sjättvattnet regl. 2 Storfulvurn Lillfulvurn m. regl. 11 48 Lakavattnet m. regl. 11 51 Hökvattnet m. regl. 11 35 Gåxsjöns regl. 13 Älggårdsvattnets regl. 5 Hammerdalssjöns regl. 7 Solbergsvattnet 2 Halasjöns regl. 7 Springhällarna 41

Summa 1 032

5. Klarälven, Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven i den fysiska riksplaneringen

5.1. Hushållning med mark och vatten

Tidigare planering

Översiktlig planering för bevarande av vattendrag har ingen lång historia i Sverige. Visserligen hade en av de 1910 avsatta nationalparkerna — Stora Sjöfallets nationalpark — som huvudändamål att bevara en storslagen älvsträcka med vattenfall. En avsevärd del av älvsträckan bröts emellertid ut ur nationalparken genom riksdagsbeslut redan 1919 för att möjliggöra reglering, som senare följts av total utbyggnad.

Den bevarandeplanering som förekommit har främst genomförts under 1960- och 1970-talen.

1961 träffades överenskommelser mellan de organisationer och myn- digheter som då företrädde naturvårdsintressen å ena sidan och Vatten- fallsstyrelsen å den andra om att vissa vattendrag skulle undantas från vattenkraftutbyggnad och att uppskov med beslut i andra vattendrag skulle ske med 5 eller 10 år. Dessa överenskommelser avsåg endast vattendrag där fallmajoriteten var i statlig ägo. Vidare undantogs Torne, Kalix och Pite älvar för diskussion vid senare tillfälle. Vid samma tidpunkt träffades överenskommelser mellan berörda kraft- och natur- vårdsintressen beträffande vilken omfattning och utformning en eventuell utbyggnad av Hårkan och Ammerån i Indalsälvens vattensystem borde få.

Ett väsentligt underlag för båda dessa överenskommelser och för andra överväganden om vattenkraftutbyggnad i Norrland, var den 1959 framlagda rapporten ”Värdegraderad förteckning över sjöar och älv- sträckor som böra skonas vid vattenkraftutbyggnad”. Författare var professor Gunnar Beskow och fil mag Gunnar Rasmusson.

Resultaten av uppgörelsen för bevarandeintressena vid denna tidpunkt måste betecknas som relativt blygsamma. Efterhand har ställningen för dessa intressen emellertid blivit starkare, vilket till en del kan förklaras av att de ekonomiska förutsättningarna för vattenkraft förändrats, till en del av det ökade allmänna intresset för frågorna och i konsekvens härmed förändrade lagregler.

I november 1969 framlade en arbetsgrupp med företrädare för industri— och jordbruksdepartementen en promemoria angående ut- nyttjandet av Vindelälven samt Pite, Kalix och Torne älvar. (I-stencil 196918). Promemorian behandlade älvarna såväl från miljö och natur-

vårdssynpunkt som från kraftekonomisk synpunkt. Även värdet från sysselsättningssynpunkt belystes och förslag till avvägning mellan intres- sena redovisades.

I april 1970 meddelade regeringen att man inte skulle komma att föreslå riksdagen en utbyggnad av Vindelälven. Enligt regeringens bedömning borde förutom Vindelälven också Piteälven helt undantas från utbyggnad. Beträffande Torneälven var regeringens uppfattning densamma, men bl.a. älvens egenskap som gränsälv försvårade ett definitivt ställningstagande.

En översiktlig diskussion om avvägning mellan utbyggnads— och bevarandeintressen har alltså hittills i stort sett endast kunnat föras om älvsträckor där fallrätten varit i statlig ägo. Först med den i kapitel 3 redovisade ändringen av vattenlagen har ett motsvarande studium innefattande enskilt ägda fallrätter blivit helt meningsfullt.

19 72 års riksdagsbeslut

Älvarnas och älvdalarnas speciella betydelse har uppmärksammats i den fysiska riksplaneringen och de i detta sammanhang fattade riksdags- besluten. I rapporten ”Hushållning med mark och vatten” (SOU 1971175) redovisas resultatet av förarbetena för den fysiska riksplane- ringen. Det konstateras i rapporten att vissa huvudälvar i norra Norrland ännu inte berörts av vattenkraftutbyggnad medan alla huvudälvar i södra Norrland och norra Svealand är påverkade av utbyggnad. Vissa opå- verkade källflöden och outbyggda älvsträckor finns dock kvar. Mot dessa områden riktas, enligt rapporten, ett starkt friluftslivsintresse på grund av närheten till de stora befolkningskoncentrationerna i landet. I rapporten redovisas också sammanställningar av områden av intresse för rörligt friluftsliv, vetenskaplig och kulturell naturvård samt kulturminnesvård. Sammanställningarna har utförts av naturvårdsverket och riksantikvarie- ämbetet i samarbete med länsstyrelserna och landsantikvarierna. I sammanställningama redovisas betydande skyddsintressen i många av de outbyggda delarna av älvdalarna.

Slutsatserna i rapporten lades efter remissbehandling till grund för regeringens proposition 19722111, bilagorna 2 och 3, Hushållning med mark och vatten, dvs. den fysiska riksplaneringen. Riksdagens beslut (CU 1972135, rskr 19722348) innebar bl. a. att hittills outbyggda huvudälvar (Torne, Kalix och Pite älvar samt Vindelälven) liksom outbyggda källflöden i norra Norrland undantas från vattenfraktutbyggnad1 . Vidare skall vissa preliminärt avgränsande s. k. väglösa vildmarksområden undan- tas från all tyngre exploatering, t. ex. vägar och vattenkraftutbyggnad.

Den fysiska riksplaneringen skall bedrivas som en fortlöpande verksam- het och i samarbete mellan stat och kommun. I de av riksdagen antagna riktlinjerna ingår vissa allmänna riktlinjer för den fortsatta planeringen. När det gäller urvalet av skyddsvärda områden anges ipropositionen att i planeringen särskild vikt bör fästas vid områden som:

1 Statens Vattenfallsverk fick dock i december 1973 regeringens uppdrag att utreda de ekonomiska och arbetsmarknads— mässiga förutsättningarna för utbyggnader i Kalix älv. Resultatet redovisa— des i februari 1974.

50. Älvar ! den fysiska riksplaneringen SOU 1974122 ”— utgör en över stora sträckor obruten miljö av värde för rekreation i

olika former 1

— i ringa utsträckning är påverkade av exploatering och således kan ? karaktäriseras som förhållandevis orörda

— i något avseende är unika sett iett internationellt, nationellt eller

regionalt perspektiv

— genom sitt läge i förhållande till större befolkningskoncentrationer är av särskild betydelse som rekreationsområde — rymmer både vetenskapliga, kulturella och rekreativa värden och som därmed ger möjlighet att samordnat skydda dessa.”

I riktlinjerna sägs vidare att de av naturvårdsverket och riksantikvarie- ämbetet redovisade områdena av riksintresse för friluftslivet, den vetenskapliga naturvården och kulturrninnesvården bör tillmätas stor vikt i planeringen och att huvudälvamas dalgångar bör bli föremål för översiktlig planering i syfte att bl. &. skydda vetenskapliga, kulturella och rekreativa värden.

I följande avsnitt analyseras innebörden för utredningsområdet av vissa av de ovan relaterade riktlinjerna närmare. Mer utförliga beskrivningar av vilka intressen som riktas mot olika områden och hur dessa påverkas av aktualiserade kraftverksprojekt lämnas i kapitel 6—8 och i anslutning till projektbeskrivningama i kapitel 1 l.

[ riktlinjerna saknas mera detaljerade utgångspunkter för att bedöma de aktuella utbyggnadsprojektens angelägenhetsgrad från kraftsynpunkt. Det sägs i propositionen att vattenkraften redan under 1970-talet kommer att svara för en ringa del av det totala energitillskottet, men att den samtidigt kommer att få större betydelse som toppkraft för att klara variationerna i elförbrukningen. Också i utredningens direktiv under- stryks vattenkraftens betydelse för att täcka behovet av toppkraft. Utgångspunkten för propositionen är dock att fortsatta utbyggnader i första hand skall bedömas mot bakgrund av vattenkraftens minskande betydelse för att tillgodose en fortsatt ökande efterfrågan på elenergi och med hänsyn tagen till hur kommande generationer kan komma att värdera orörda älvar.

Fullföljande av riktlinjerna

De av riksdagen antagna riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten följs nu upp i flera steg.

Länsstyrelserna har fått i uppdrag att överlägga med kommunerna om den planering och de övriga åtgärder som den fysiska riksplaneringen föranleder. Härvid skall bl.a. göras en översyn av de avgränsningar av områden av riksintresse som gjorts i naturvårdsverkets och riksantikvarie- ämbetets sammanställningar. Program skall upprättas för hur de redovi- sade intressena skall kunna tillgodoses i planeringen och genom särskilda skyddsåtgärder. Kommunerna skall ha fattat beslut om dessa program senast den 1 april 1974, varefter länsstyrelserna skall sammanställa de kommunala programmen, yttra sig över dem och redovisa materialet till

Kungl. Maj:t senast den 1 juli 1974. Enligt propositionen förutsätts de åtgärder som behövs för att tillgodose redovisade riksintressen i huvudsak ha kommit tillstånd före den 1 juli 1976.

När det gäller de 5. k. väglösa vildmarksområdena har planverket och naturvårdsverket i uppdrag att efter samråd och i samarbete med berörda kommuner och länsstyrelser redovisa mer detaljerade förslag till avgräns- ning av dessa områden. I detta sammanhang bör också nämnas att den s. k. turistkommittén nyligen avgivit ett betänkande Turism och rekrea- tion i Sverige (SOU 1973152), där förslag till s. k. primära rekreations- områden framläggs.

Som framgår av ovanstående pågår för närvarande omfattande över- väganden och utredningsarbeten med anknytning till de frågor utred- ningen har att behandla. På grund av den tidplan som ställts upp för denna utrednings arbete har resultatet av dessa pågående arbeten inte kunnat avvaktas.

Exempel från andra länder

I många länder pågår i dag en aktiv naturvårdsplanering. Syftet är dels att hejda den fortgående miljöförstöringen, dels att bereda möjlighet att tillgodose den växande efterfrågan på rekreationsmöjligheter. Även behovet av referensområden för forskningen och skyddsområden för fåglar och vilt har efterhand alltmer uppmärksammats. Denna strävan har tagit sig uttryck i ett växande intresse för inrättande av nationalparker och viltskyddsområden av olika slag.

Vattenkraftutbyggnad har åtminstone tidigare i allmänhet inte upp— levts som någon kärnfråga i denna planering. Antingen har vattenkraft- utbyggnader infogats i redan starkt exploaterade områden, där vatten- kraftutbyggnaden inte betraktats som någon väsentlig miljöskada, eller också har man haft så stora kvarvarande oexploaterade områden att ingen upplevelse av knapphet har kunnat understödja skyddsintresset. Situa- tionen håller nu på att förändras på flera håll. Insikten om att tillgången på outbyggda vattendrag är begränsad har frambringat åtgärder av skilda slag. Här skall som exempel nämnas hur dessa frågor behandlats i två länder, Norge och USA.

Norge

År 1970 framlade den så kallade Sperstadskommittén, vilken var sammansatt av företrädare för såväl kraft- som naturvårdsintressen, ett förslag till fredningsplan för vattendragi Norge. Planen omfattade både orörda och delvis utnyttjade vattendrag. I de flesta fall avsåg planen ett skydd på 10 år, vilket ansågs böra permanentas efterhand. Skyddet enligt denna fredningsplan omfattade 144 vattendrag med en potentiell kraftproduktion av 19 TWh, vilket 1970 motsvarade 1/3 av kraftproduk- tionen i Norge.

Efter remissbehandling av förslaget tillsammans med ett alternativ utarbetat av Norges Vassdrags- och Elektrisitetsvesen framlades 1972 en

proposition med innebörden att 150 vattendrag med en potentiell elkraftproduktion av 15 TWh skulle fredas, antingen varaktigt eller för en lO—årsperiod. 37 vattendrag skulle bli föremål för vidare undersökningar och 49 vattendrag skulle koncessionsprövas i vanlig ordning efterhand som utbyggnadsintressen anmälde sig.

De 150 till bevarande föreslagna vattendragen utgörs till 1/3 av vattendrag där inga utbyggnadsintressen finns. Flera vattendrag med stort utbyggnadsintresse, företrädesvis i närheten av nationalparker, har också föreslagits få stadigvarande skydd. Av intresse för Sverige år därvid främst att sjön Femunden och dess utflöde Trysilelva, som i Sverige heter Klarälven, föreslås bli skyddade.

Av de enligt förslaget skyddade vattendragen utgör räknat i avrinnings- områdesareal de permanent skyddade 2/3 och de på 10 är skyddade 1/3. Skyddet på 10 år avsågs ge respit till en tidpunkt då man ansåg sig ha bättre underlag för slutliga ställningstaganden.

I april 1973 fastställde Stortinget en fredningsplan som i stort sett överensstämde med propositionen. Antalet vattendrag som skulle fredas utökades därvid något från 150 till 152.

USA År 1968 antogs ”Wild and scenic rivers act”, vari bl. a. stadgas:

”att vissa av landets floder som äger utomordentliga landskapsbilds- mässiga, kulturella eller andra liknande värden skall bevaras i outbyggt tillstånd och att de och deras närmaste omgivning skall skyddas till nuvarande och kommande generationers nytta och nöje”.

Åtta skyddsobjekt kunde omedelbartavsättas. Vidare utvaldes ungefär 650 vattendrag för undersökningar och 47 för närmare granskning. Under en lO-årsperiod skall utredningsarbete bedrivas för att göra ett urval av skyddsvärda älvsträckor. Dessa kan vara av i princip tre slag: &) opåverkade, svårtillgängliga och helt oförorenade,

b) natursköna, opåverkade och relativt åtkomliga och

c) lättillgängliga rekreationsområden utan större krav på orördhet. Någon kraftutbyggnad får inte komma till stånd i skyddade älvar eller i älvar som är under utredning.

Lönsamhetsstudieri USA

De ekonomiska förutsättningarna för friluftslivet i konkurrens med skilda exploateringsintressen står under livlig debatt i USA och Kanada. På utredningens uppdrag har docent Ingemar Norling vid Socialhögskolan i Göteborg gjort en sammanfattning av de metoder som nu diskuteras. Detta har resulterat i en rapport ”Utbyggnad av älvsystem. Lönsamhets- beräkningar som innefattar naturresursens rekreationsvärde”. Rapporten är publicerad. (se även kapitel 8).

:! 5.2 Älvdalslandskapet Älvdalarna har en utomordentligt stor betydelse som storskaligt element i natur- och kulturlandskapet. Längs älvarna finns särskilt gynnsamma betingelser för ett rikt växt- och djurliv. Här finns också marker som lämpar sig för odling och som utnyttjats för detta ändamål sedan lång tid med talrika kulturlämningar som följd. Älvarna gav, åtminstone i äldre tider, lättillgänglig föda i form av fisk och har som transportleder och . kraftkällor haft avgörande betydelse för landets industriella utveckling. , Älvarnas förmåga att stimulera och inspirera avspeglar sig inom alla ' konstarter och deras dragningskraft har under senare tid tagit sig uttryck

i en alltmer omfattande turism. Många intressen riktas sålunda mot de särskilda förutsättningar älvdalarna och det rinnande vattnet erbjuder. De flesta intressen står inte i konflikt med varandra utan ingår som delari ett samverkande kulturrnönster, där de olika sätten att ta till vara de resurser älvmiljön erbjuder ofta kombineras. | Det mellansvenska område, inom vilket de av utredningen undersökta älvarna är belägna, kan från naturgeografisk synpunkt delas ini regioner ] med skilda karakteristiska landformer. Från fjällområdet med i allmänhet ganska flacka avrundade fjällformer rinner älvarna i djupt nedskurna dalar genom den storbrutna förfjällsterrängen och genom den flacka bergkullslätten med glest liggande markerade berg. De fortsätter genom den mer eller mindre kraftigt kuperade s.k. norrlandsterrängen som i områdets norra del sträcker sig ända ut mot havet. Stora delar av området (Härjedalen, västra Dalarna och norra Värmland) är förhållandevis sjöfattiga. I övrigt karakteriseras området av stora, sammanhängande barrskogar som bara lokalt och framför allt i älvdalarna och i de bördigare områdena med kalkberggrund vid Storsjön och Siljan lämnar plats för öppna, odlade och bebyggda kulturlandskap.

Landskapsbilden präglas av de geologiska förhållandena — bergarts- fördelning, tidigare rörelser ijordskorpan, landytans nedbrytning genom vittring, landisens och det rinnande vattnets verksamhet. Terränggestalt- ningen i stort, som den framträder i reliefförhållanden och älvamas fallkurvor, sätter sin prägel på älvdalarnas utformning. Väsentliga drag i dalarnas topografi kan utläsas av fig. 5.1 sid. 54. Dessa förhållanden ger också en antydan om landskapets estetiska kvaliteter.

Man lägger särskilt märke till den kraftiga reliefen inom nedre Indalsälven och övre Klarälven, den relativt kraftiga reliefen inom nedre Ljungan, den extrema höjdskillnaden vid Åreskutan och den flacka slätten kring nedre Dalälven.

En annan för landskapsbilden viktig faktor är förekomsten av sediment med nipor, raviner, meanderlopp och deltaavlagringar. Främst avlagringar i form av issjösediment och i tidigare fjärdar nedanför högsta kustlinjen ger god jordmån med gynnsamma effekter på vegetation och djurliv. Dessa marker är samtidigt lämpliga för jordbruk, och ger därmed ett öppet landskap just i älvdalen. Detta förhållande kan utläsas av fig. 5.2 sid. 55 som visar fördelningen av jordbruksmark, och där även högsta kustlinjen och större issjöar under istidens slutskede redovisas.

ersätter äldre kraftverk

tillbyggnad av befintligt kraftverk

befintligt kraftverk älvsträcka med medelvattenföring större än ca 15 m3/s avrinningsområdesgräns

11111

lllllllll

lll

? 1

',

Nivåskillnad mellan vattenytan och hogsta punkten inom 2 km avstånd från älvens mittlinje

":i-ls--. l lll lll

l

A

11

_ _ _ _ _ .— _ _ _— _

!

lll

l

,/ x

[

, Jil ..illl

ommaooeoosoreoom

ersätter äldre kraftverk

tillbyggnad av befintligt kraftverk befintligt kraftverk älvsträcka med medelvattenföring större än ca 15 m3/s avrinningsområdesgräns

Mark under högsta kustlinjen. Även större issjöar har an— givits.

Jordbruksmark

(Redovisning endast inom utredningsområdet)

Fig. 5.2 Jordbruksmark och högsta kustlinje.

5.3 Vildm arksom råden _

I den avgränsning av återstående vildmarksområden som gjorts i prop. l972:l ll används två begrepp, dels väglösa vildmarksområden, minst 8 km från väg eller järnväg, dels vildmarkrkärnor, minst 1 000 km2 stora områden utan övemattningsmöjligheter och belägna minst 15 km (en dagsm arsch) från väg ellerjärnväg.

Inom utredningsområdet finns inga områden av det senare slaget, däremot är fjälltrakterna i Jämtland, Härjedalen och Dalarna i stor utsträckning enligt definitionen väglösa vildmarksområden (se separat- karta B). Det bör noteras att ett ingrepp inte behöver ske direkt i ett vildmarksområde för att detta skall påverkas. Genom den valda defini— tionen innebär varje vägbygge närmare området än 8 km att detta krymper.

Av tabellbilaga 2 framgår var konflikter med väglösa områden uppstår för utredningens projekt. Allvarligaste konflikterna synes uppstå vid en reglering av Blåhammarmyren och vid genomförande av Hosjöprojektet, där ingrepp sker i det centrala, relativt stora väglösa området kring Sylarna och Helagsfjällen. Dessa fjäll har i egenskap av vildmark särskilt stor betydelse för turism och friluftsliv.

5.4 Outbyggda älvsträckor

Av alla de vattensystem som avvattnar Sverige har endast 13 en större medelvattenföring än 100 m3 /s när de mynnar i havet. De övriga är avsevärt mindre (se fig. 5.3). Av dessa 13 vattendrag mynnar ett på västkusten (Klarälven — Göta älv) och ett (Mälaren) i östersjön, de övriga 11 mynnar i Bottenhavet — Bottenviken. Dessa ] 1 stora älvar är alla utom tre (Torne, Pite och Kalix älvar) utbyggda till minst hälften av vad som hittills ansetts ekonomiskt möjligt. Vindelälven, som är ett biflöde till Umeälven, är i likhet med Torne och Kalix älvar i sin helhet outbyggd och är avjämförbar storlek.

Utredningsområdets fem älvar (Klarälven, Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven) har sina källor i de södra delarna av svenska fjällkedjan och i angränsande norska fjäll. Klarälven har nära halva sitt avrinnings- område i Norge och avvattnar dessutom Rogenområdet i Härjedalen. Älvarnas hydrologi under naturliga förhållanden varierar avsevärt, från den mycket sjöfattiga Västerdalälvens kortvariga men höga flödestoppar till den sjörika Indalsälvens mer utjämnade flöden. Gemensamt för dem är dock de utpräglade vårflödena i samband med snösmältningen och de mycket låga vattenföringarna under vintern.

Älvarna är alla, som redan framgått av kapitel 4, i huvudsak redan utbyggda, räknat i kraftproduktion till ungefär 75 % av vad som tekniskt och ekonomiskt ansetts möjligt. Vid beräkningar från bevarandesynpunkt av vilka andelar av älvarna som ianspråktagits för utbyggnad måste andra måttenheter användas. Här skall göras några försök att kvantifiera och beskriva vilka andelar av älvarna som nu är outbyggda och vilka som

Vattendrag med högre medelvattenföring vid mynningen än 100 m3/s:

m3/s 1 Torne älv 350 2 Kalix älv 290 3 Lule älv 510 4 Pite älv 170 5 Skellefte älv 160 6 Ume älv 450 7 Ångermanälven 490 8 Indalsälven 460 9 Ljungan 140 10 Ljusnan 230 11 Dalälven 370 12 Mälaren—Norrström 168 13 Klarälven—Göta älv 575 (Klarälven vid mynningen

till Vänern) 165

Fig 5. 3 Större älvar.

kommer att vara det om de presenterade projekten genomförs.

Även outbyggda älvsträckor är naturligtvis praktiskt taget aldrig bevarade i naturtillståndet. Rensningar för flottning har nästan alltid utförts och någon form av förorening från mänsklig verksamhet finns överallt. Föroreningsfrågor tas här inte upp till behandling. I övrigt beskrivs de enskilda älvsträckorna i projektbeskrivningen, även vad avser deras påverkan av skilda sorters ingrepp.

De följande beräkningarna omfattar älvsträckor med en medelvatten- föring av minst 5 respektive 15 m3/s. Genom gränsen 5 m3/s inräknas alla älvsträckor där kraftverksprojekt presenterats (utom Korsvattenån) och huvuddelen av regleringsprojekten. Genom gränsen 15 m3 /s undantas huvudälvamas källflöden, och biflöden kommer endast med i be- gränsad omfattning. Det övervägande flertalet av de för utredningen presenterade kraftverksprojekten ligger i älvavsnitt med högre medel- vattenföring än 15 m3 /s. På textkartoma är endast älvsträckor med högre medelvattenföring än 15 m3/s angivna.

Direkt utbyggnadspåverkan

På separatkarta A redovisas i diagramform nu outbyggda fallhöjder i de fem älvarna.

l mynningsområdet finns endast i Ljungan en större outbyggd fallhöjd på omkring 10 m. De övriga älvarna är utbyggda så långt ut mot mynningen det varit möjligt (för Ljusnans del föreligger vattendom på en utbyggnad, som ännu inte kommit till stånd). Nedanför nedersta kraftverket återfinns docki samtliga fall en strömsträcka som inte kunnat byggas ut.

I övrigt är det mycket ont om outbyggda ström- och forssträckor med hög vattenföring. Tyttbo—Gysinge-området i Dalälven är därvidlag helt i särklass med en medelvattenföring över 300 m3 /s. Över 200 m3/s förekommer i Granboforsen och Mattmari Indalsälven.

Först vid en medelvattenföring kring 100 m3/s blir omfattningen outbyggd fallhöjd mer betydande. Där återfinns övre Klarälven, nedersta Västerdalälven samt Mellanljusnan.

Kartorna fig. 5.4 och 5.5 redovisar outbyggda älvsträckor med en högre vattenföring än 5 och 15 m3 /s före respektive efter eventuellt genomförande av redovisade projekt. Med utbyggnad avses då såväl torrläggning, rensning som dämning av älvsträckor, sel eller sjöar. Även sjöar där inverkan varit obetydlig betecknas som utbyggda.

En tiondel av fallhöjden med större vattenföring än 15 m3 /s skulle sålunda lämnas outbyggd om de redovisade kraftverksprojekten byggs. Denna fallhöjd är dock i allmänhet fördelad på långa älvsträckor och är sällan upplevbar som forsar eller strömmar.

De av vattenkraftutbyggnad helt orörda vattendragen — alltså de som är belägna uppströms det översta kraftverket eller magasinet i vatten- draget — betecknas i flera sammanhang som särskilt bevarandevärda. Dessa vattendrag med medelvattenföring över 5 respektive över 15 m3/s förtecknas i tabell 5.1. Där utmärks också särskilt vilka av dessa som påverkas av redovisade projekt. De största av dessa vattendrag är Västerdalälven, Åreälven och Ammerån. Ett genomförande av de redovisade projekten skulle innebära en avsevärd minskning av mängden orörd älv, främst genom att de nämnda tre älvarna skulle ianspråktas. Särskilt vad gäller älvar större än 15 m3 /s skulle minskningen bli mycket stor inom utredningsområdet.

Många av de som orörda betecknade vattendragen har använts för flottning, varvid regleringar för detta ändamål förekommit liksom rensningar och byggnadsarbeten i vattnet.

Att så skett torde knappast vara något skäl för att anse vattendraget mindre värt att bevara. Flottningsregleringarna berör i. allmänhet en kortare de] av året och infaller dessutom under en tid då naturliga högvatten förekommer, varför bestående negativa verkningar på natur- miljön är ovanliga. De direkta flottningsrensningarna har givetvis allvarligt försämrat betingelserna för fisket, men dessa skador kan i allmänhet repareras.

Tabell 5.1 Av vattenkraftutbyggnad opåverkade vattendrag större än 5 respektive 15 m3/s före och efter utbyggnad av för utredningen redovisade projekt. Längd i km uppströms översta kraftverket eller regleringen. Smärre bygdekraftverk liksom anläggningar med obetydlig påverkan i biflöden kan förekomma. Kursivering anger att vattendrag påverkas av projekt.

Km älv större Km älv större

Vattendrag än 5 m3/s än 15 m3/s

Före Efter Före Efter KLARÄLVEN summa () 0 0 0 DALÄLVEN summa 355 290 125 60 Västerdalälven uppströms Lima resp.

Hällamagasinct inkl. Fuluälven och Görälvcn 120 55 95 30 Vanån uppströms Venjanssjön 20 20 0 0 Ogströmmcn uppströms Öjesjön 10 10 0 O Österdalälven uppströms Trängsletmaga-

sinet inkl. Sörälven och Storån, Guttcrån och Grövelån 100 100 30 30 Fjätälven 60 60 0 0 Rotälven 30 30 O 0 Våmån 5 5 0 O Unån 10 10 0 0 LJUSNAN summa 210 170 0 0 Lilljusnan uppströms Lossen 15 15 O 0 Tännån uppströms Lossen 20 20 0 0 Mittån uppströms Grundsjömagasinet 15 15 0 0 Råndan 30 30 0 0 Vemån uppströms Svegssjön resp.

Vemåmagasinet 45 30 0 0 Härjeån uppströms Lillhärdal resp.

Hamreskans 40 15 0 0 Sexån uppströms Orrmosjön 10 10 O 0 Hoaån 35 35 0 0 LJUNGAN summa 135 135 60 60 Ljungan uppströms Storsjön 15 15 O O Skärkån uppströms Storsjön 10 10 0 0 Arån 10 10 0 0 Gimån uppströms Holmsjön inkl. Ljungån 100 100 60 60 INDALSÄLVEN summa 500 140 250 45 Åreälven i sin helhet resp. linan och Handölan uppströms Blåhammarmagasinet 145 20 110 0 Holdälven uppströms Torrön 20 20 20 20 Gauna uppströms Torrön 10 10 0 0 Rutsälvcn uppströms Juveln 10 10 0 0 Husån uppströms Kallsjön 5 5 0 0 Dammån 55 0 0 0 Vålöjan uppströms Håckren 25 25 15 15 Ytterån uppströms Näldsjön 10 10 0 0 Hårkan uppströms Hotagen 15 0 15 0 Ammerån 205 40 90 0

Summa 1 200 735 435 165

För utredningen redovisade projekt 0 helt nytt projekt 0 byggs vid befintlig regleringsdamm ersätter äldre kraftverk tillbyggnad av befintligt kraftverk befintligt kraftverk älvsträcka med medelvattenföring större än ca 15 m3/s avrinningsområdesgräns

Regleringsgrad

( 10 % Orörd älv, medelvattenföring

5—15 m3/s 10—30 % Orörd älv, medelvattenfér. 3 > 30 % >|15 rn ls

Ålvsträcka med outbyggd fall— höjd. Inkluderar oreglerade sjöar och sel, medelvatte1tö- ring > 15 m3/s

Fig 5.4 Outbyggda älvsträckor. Situation genom befintliga och medgivna ut- byggnader.

För utredningen redovisade proiekt 0 helt nytt projekt Q) byggs vid befintlig regleringsdamm ersätter äldre kraftverk tillbyggnad av befintligt kraftverk

befintligt kraftverk älvsträcka med medelvattenföring större än ca 15 m3/s ' avrinningsområdesgräns

Regleringsgrad

Orörd älv, medelvattenföring ( 10 % 5—1 5 m3/s

10—30 % Orörd älv, medelvattenföring _ 3 > > 30 % >|15 m /s

—' . __ ' Ålvsträcka med outbyggd fall- höjd. lnkluderar oreglerade sjöar och sel, medelvattenfö— ring > 15 m3/s

Fig 5.5 Outbyggda älvsträckor. Situation efter genomförande av till utredningen redovisade projekt.

Regleringar

Med reglering förstås ändrad vattenföring från ett naturligt tillstånd genom uppströms belägna regleringsmagasin. Reglering kan ske på många sätt och för skilda syften. Här skall endast behandlas reglering för kraftändamål, såväli form av årsreglering som korttidsreglering.

Årsregieringens inverkan på vattendraget nedströms är beroende av ett flertal faktorer av vilka främst kan nämnas regleringens omfattning, gällande vattenhushållningsbestämmelser samt avståndet till reglerings- magasinet. Som ett gott mått på regleringens omfattning kan användas vattendragets regleringsgrad.

Fig. 5.4 och 5.5 visar regleringsgraden i älvarna och deras biflöden genom utförda eller redan beslutade regleringar respektive reglerings- graden efter en eventuell utbyggnad av de ytterligare projekt som presenterats för utredningen. Förändringarna av regleringsgraden blir i allmänhet måttliga utom i de orörda biflödena Åreälven och Ammerån där situationen ändras radikalt. Vad gäller Västerdalälven blir reglerings- graden även efter en eventuell utbyggnad av Hälla mycket låg.

De i tabell 5.1 förtecknade vattendragen är givetvis samtliga helt eller i några fall — genom anläggningar i biflöden vilka bedömts ha små verkningar — praktiskt taget helt oreglerade.

Påverkan av regleringar på de älvsträckor som inte är direkt utbyggda kan i övrigt vara mycket växlande.

Västerdalälven är sålunda trots ett flertal kraftverk och trots årsregle- ringar i Vanån i stort sett opåverkad av regleringar hela vägen ned till sammanflödet med Österdalälven.

Klarälven mellan Höljes och Edsforsen är eller kommer trots den låga regleringsgraden att bli tydligt påverkad, främst genom korttidsregle- ringen från Höljes som tasi bruk från hösten 1974.

Den påverkan i Mellanljusnan som i dag sker av årsregleringar — i huvudsak minskning av vårflödena och ökning av vintervattenföringen — torde vidare vara av den karaktären att den av de flesta motstående intressena inte uppfattas som något ingrepp.

Korttidsregleringamas inverkan kan huvudsakligen hänföras till de vattenståndsvariationer som regleringarna medför. I en fullständigt avtrappad älvsträcka sker korttidsregleringen i allmänhet i det översta magasinet, där det då uppkommer variationer i vattenståndet under dygnet och veckan. På de nedanförliggande dämningsområdena blir inverkan av tappningsändringarna i allmänhet obetydliga.

Är älven ofullständigt utbyggd blir inverkan av korttidsregleringarna mer karkanta. Särskilt känsliga för korttidsreglering är outbyggda älvsträckor nedströms befintliga kraftverk. För att inte inverkan skall bli för stor på dessa sträckor är det nödvändigt med inskränkning av korttidsregleringen. Detta kan t.ex. ske genom återreglering i det närmast uppströms belägna magasinet, varvid man dock får olägenheter av korttidsvariationer inom detta magasin. Olägenheterna av korttids- regleringen minskar när en älv blir fullständigt utbyggd. Som exempel härpå kan nämnas minskade korttidsvariationer i Laforsens dammsjö vid

Mellanljusnans utbyggnad, i Ockesjön vid Mattmars utbyggnad, på älvsträckan Kattstrupeforsen—Litsselet vid Granboforsens utbyggnad.

5.5 Riksintressanta områden

Som nämnts i avsnitt 5.1 har naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet i samband med den fysiska riksplaneringen angivit vissa områden som bör betraktas som riksintressanta för friluftslivet, den vetenskapliga natur- vården och kulturminnesvården. Urvalet av dessa områden och deras avgränsningar ses f. n. över av länsstyrelser och kommuner. Arbetet har ännu inte kommit så långt att materialet är färdigbearbetat på kommunal och regional nivå. Utredningen har emellertid haft underhandskontakter med länsstyrelser och landsantikvarier och således kunnat inhämta visst preliminärt material beträffande föreslagna ändringari avgränsningarna av de riksintressanta områdena.

Vissa ändringar av det ursprungligen redovisade materialet har skett under hand på initiativ från den ansvariga centrala myndigheten. Särskilt beträffande kulturminnesvården har utvidgningar av skyddsintressena aktualiserats genom undersökningar som utförts under den tid som gått sedan materialet först publicerades.

De speciella undersökningar som utförts på utredningens uppdrag har också framkallat ett behov av vissa revideringar i materialet. Det gäller såväl kompletteringar av som inskränkningar i de ursprungligen angivna områdena av riksintresse. För dessa bedömningar svarar den ansvariga centrala myndigheten.

Utredningen har vid sin redovisning av riksintressanta områden i första hand utgått från de avgränsningar som återfinns i stencilerna nr 19 och nr 23 i stencilserien ”Förarbeten för fysisk riksplanering, underlags- material”. De ändringar som i samband med föreliggande utredning föreslagits av respektive myndighet redovisas också.

Det är ofta svårt att entydigt ange om en utbyggnad av en älvsträcka som betecknats som riksintressant verkligen innebär en konflikt med det angivna skyddsintresset. Beskrivningarna av projekten är ofta ofull- ständiga och i många fall kan utbyggnaden ske på alternativa sätt med olika grad av inverkan. I många fall avser de redovisade skyddsintressena helheten och sammanhangen i miljön mer än enskilda detaljer. Älven och dess karaktär spelar dock ofta en betydelsefull roll för helhetsintrycket, varför de angivna riksintressena tillmätts stor betydelse vid bedömningen av projekten.

I flera fall sammanfaller olika bevarandeintressen inom ett och samma område. Hällaområdet, Ammerån och övre Klarälven är sålunda utpekade som riksintressanta från såväl friluftslivets som den vetenskap- liga naturvårdens synpunkter. När det gäller Åreälven, mellersta Väster- dalälven, övre Ljusnan och nedre Dalälven tillkommer dessutom ett kulturhistoriskt bevarandeintresse av högsta rang. För Mellanljusnans del samverkar intressena på ett mer komplicerat sätt, därigenom att olika enskilda projekt betecknats som särskilt störande från olika synpunkter.

5.6 Närhet till befolkning

Användningen av ett område för friluftsliv ellerrekreationi någon form är beroende dels av områdets kvalitet, dels av områdets tillgänglighet. Ju längre tid nyttjandet avser desto högre krav på områdets kvalitet kan man förväntas ställa. Restiden kan däremot tillåtas bli längre. Motsatt kan ett område av lägre kvalitet ändå ha stort värde för de närboende. Direkt påverkan på de boendes närmiljö, antingen genom påtagliga skador eller i form av minskad trevnad kan betraktas som ett ytterlighetsfall i denna riktning.

Med tillgänglighet kan man avse tillgång på kommunikationsmedel till en plats och den tid det tar att resa dit, eller också direkt tillgänglighet på platsen, vid en älv exempelvis förekomst av vägar och stigar ned till och längs älven.

Här skall frågan beröras från två utgångspunkter: ]. Vilka älvsträckor spelar eller kan komma att spela en roll som rekreationsområde för ett större antal människor genom att de för dessa har god tillgänglighet — i fråga om restider och kommunikationskvalitet? 2. Vilka älvsträckor har stor betydelse för lokalbefolkningen genom att många antingen direkt berörs av en utbyggnad, kan dra nytta av området genom god tillgänglighet eller genom att det saknas ersättningsområden av jämförbar kvalitet?

Analysen enligt punkt 1 redovisas grafiskt på separatkarta B och sifferrnässigt i tabellbilaga 2. Den har inte omfattat samtliga projekt utan endast sammanhängande älvavsnitt med en längd av ca 10—100 km och där områdets kvalitet från rekreationssynpunkt bedömts vara hög.

Värderingar enligt punkt 2 bygger på studier av tillgänglighet och användbarhet som gjorts inom utredningens sekretariat i första hand vid besök på platsen.

När det gäller närheten till större befolkningskoncentrazioner kan inledningsvis konstateras att de tre sydligast belägna och outbyggda älvavsnitten, dvs. övre Klarälven, nedre Västerdalälven och Dalälven vid Tyttbo—Gysinge, alla är belägna så att de ligger inom ett avstånd av 20 mil fågelvägen för över en miljon invånare, Tyttbo—Gysinge t o. m. för över tre miljoner invånare. Hällaområdet i övre Västerdalilven och Mellanljusnan ligger strax norr om det område som över en miljon invånare har inom 20 mils avstånd. Av dessa områden torde nedre Västerdalälven och Mellanljusnan vara de som är lättast att nå med kollektiva kommunikationer från de mera tätbefolkade delarm av södra Sverige. Av övriga berörda älvsträckor synes Åreälven vara den som för den långväga besökaren bekvämast kan nås med kollektiva kommunika— tioner. Området har även betydelse för närrekreation från Troniheim.

Vissa av de berörda älvsträckorna ligger inom nära räckhåll från större tätorter. Detta gäller Mattmar, Granboforsen och de nedre ielama av Långan och Hårkan (Östersund), nedre Ljungan (Sundsvall), nedre Västerdalälven (Falun—Borlänge) och Dalälven vid Tyttbo-Gysinge (Gäv- le, Sandviken, Avesta, Sala). Också nedre Ammerån och Mellanljusnan kan på mindre än en timmes resa med bil nås av ett Siort antal

människor. Beträffande de åsyftade delarna av Långan bör dock sägas, att de på grund av vägnätets utformning är relativt svårtillgängliga.

Vissa av de berörda områdena ligger också inom nära räckhåll (en halv till en timmes bilresa) från ett större antal fritidshus. Den största koncentrationen av fritidshus återfinns inom de områden som också ligger nära större befolkningskoncentrationer. Exempel på detta är områdena kring nedre Ljungan, nedre Västerdalälven och Dalälven vid Tyttbo—Gysinge. De älvsträckor som uppvisar en i förhållande till den bofasta befolkningen särskilt hög andel fritidshus är Åreälven, övre Ljusnan och Hällaområdet, alla belägna i anslutning till mer betydelse- fulla vintersportområden. Samma tre områden uppvisar också en i förhållande till den bofasta befolkningen hög andel bäddplatser i turis tan Iiiggn ingar.

Utöver de nämnda älvsträckorna belägna i anslutning till betydande turistområden kan också vissa älvsträckor tänkas spela en roll för framväxten av nya sådana områden. Detta har av flera skäl — bl. a. kommunikationsmässiga — av turistkommittén bedömts kunna ske i området kring Ljusdal—Järvsö, i vilket Mellanljusnan ingår som en del.

Andra sådana områden som berörs av föreslagna utbyggnader är nedre Dalälver. samt nedre och i någon mån mellersta Västerdalälven, vilka båda har ett gynnsamt kommunikationsläge.

Bedömningar utifrån dessa utgångspunkter måste självfallet vägas samman med andra förhållanden innan en rättvisande bild kan erhållas. Redan här kan emellertid nämnas att de förutsättningar att utnyttja älvarnas rekreationsresurser som redovisats ovan ofta är bristfälligt tillvaratzgna. Många av de mest intressanta områdena kan inte nås med kollektiva kommunikationer och i de flesta fall saknas även enkla anordningar för friluftslivet. Infomation om de berörda områdena och de möjligheter de erbjuder saknas ofta helt. Som exempel på de nämnda förhållandena kan nämnas nedre Dalälven vid Tyttbo—Gysinge och Hedesundafjärdarna som, trots sina kvaliteter och trots att området ligger nära flera stora tätorter, för närvarande torde utnyttjas som rekreations- område . förhållandevis liten utsträckning.

Beträffande påverkan på de boendes närmiljö har en beräkning av antal boende _nom 5 km från ett projekt utförts och som nämnts även studier av anvärdbarhet och tillgänglighet i detaljskalan.

En grafisk bild av antalet närboende till projekt ges också av en befolkn'ngsprickkarta (fig. 5.6).

Endast enstaka projekt berör enligt denna definition mer än 2 000 närboende. Avesta Lillfors, som har 20 000 människor boende inom 5 km har dock genom sin belägenhet invid ett industriområde mindre intresse,liksom Edsforsen med 4 000 närboende där inverkan är mindre allvarlig. Av stor betydelse kan däremot Mellanljusnan, särskilt i sin nedre del, och mellersta och nedersta Västerdalälven anses vara från denna synpunkt, liksom Åreälven i sitt nedre lopp och Ammerån i närheten av Hammerdal. De enskilda projekten inom dessa större områden har dock kraftigt varierande antal närboende, då bygden inom älvdalarna inte är kontinuerlig utan ofta avbryts av relativt glest befolkade trakter.

byggs vid befintlig regleringsdamm ersätter äldre kraftverk

tillbyggnad av befintligt kraftverk

befintligt kraftverk älvsträcka med medelvattenföring större än ca 15 m3/s avrinningsområdesgräns

100 inv. pä glesbygd. (Anges endast inom utredningsområdet) Tätort med 1 000 inv.

Tätort med 10 000 inv.

Tätort med 50 000 inv.

Enskilda projekt där ett större antal människor är bosatta inom 5 km avstånd är Malung I, Kvarnholsforsen och Djurforsen i Västerdalälven, Ångra och Edänge i Ljusnan, Ristafallen i Åreälven samt Hammerdals- sjön—Solbergsvattnet i Ammerån.

Alla de nämnda projekten berör mycket lätttillgängliga områden och innebär att deras kvalitet och användbarhet kraftigt försämras.

Åtskilliga andra projekt med färre närboende innebär också påtagliga försämringar av användbarheten och kvaliteten hos en lättillgänglig älvsträcka. Bland dessa är tillgängligheten särskilt god i Malung II i Västerdalälven, Gysinge inedre Dalälven, Vikarsjösystemet iLjusnan och Mattmar i Indalsälven.

6. Vetenskaplig naturvård

6.1. Inledning

Uppskattningen av orörd natur och medvetenheten om det nödvändi— ga i att bevara större orörda vattendrag för såväl rekreation som naturvetenskapliga ändamål har i dag en helt annan förankring hos allmänheten och i samhället än under den tid — främst 1940— och 1950-talen — då flertalet av de största och från naturvetenskaplig synpunkt värdefullaste älvarna exploaterades för vattenkraftändamål. Vid den tiden hade naturvårdsintresset även en i vattenlagen svagare ställning än i dag. Genom lagändringen 1972 (Kungl. Maj:ts prövningsrätt) har naturvårdsintresset fått en ställning som bättre motsvarar tidens krav. Då de från naturvetenskaplig synpunkt värdefullaste älvarna inom här aktuella delar av landet redan utbyggts blir det desto angelägnare att söka bevara kvarvarande outbyggda älvsträckor, som har visat sig ha ett dokumenterat högt värde. Bedömningen av skadeverkningar från naturvetenskaplig synpunkt förutsätter ingående kännedom om älvdalarnas naturvärden. En invente- ring av dessa värden kan inte begränsas till det område som direkt berörs av ett utbyggnadsprojekt, utan bör åtminstone omfatta älvdalen i dess helhet. Den tidigare avsaknaden av en tillräckligt omfattande prövning från naturvårdssynpunkt ledde till en utarmning av naturvärden. Åtskil- liga av landets mest skyddsvärda forsar och vattenfall, för att ta de mest näraliggande exemplen, gick förlorade. Utgår man från att naturvården även i fortsättningen har som en av sina huvuduppgifter att åt framtiden bevara värdefulla naturtyper, måste därför redan i dag åtgärder vidtas för att de få återstående, mycket skyddsvärda objekten skyddas. I annat fall finns risk för att naturvårdens ambitioner i en nära framtid måste ytterligare trappas ned och inriktas på objekt som i dag bedöms som mindre skyddsvärda.

Om man från naturvetenskaplig synpunkt försöker bedöma effekten av en bestämd utbyggnadsåtgärd är den viktigaste uppgiften inte att förutse den omedelbara inverkan på väldefinierade geovetenskapliga objekt eller på förekomsten av mer eller mindre sällsynta Växt- och djurarter. Artförekomstetna som sådana anger bara en del av skyddsvärdet. I stället gäller det att söka förutse de mer långsiktiga effekterna på älvlandskapet som helhet. Några exempel på sådana effekter: Erosionsskador och

ändrade sedimentationsförhållanden kan förändra landskapsbilden, tex inom etlt niplandskap eller inom känsliga deltaområden. Vegetation och djurliv påverkas av vattenståndsvariationer och förändringar i strömför- hållandem och sedimenttillförsel. Fisken är beroende av lekplatser, vilka ofta kräiver speciella bottenegenskaper. Dessa egenskaper är i sin tur beroende av bl a vattenhastigheten.

De geovetenskapliga förhållandena har således betydelse även som naturlig bakgrund för den ekologiska analysen av växt- och djurliv. Bevarad ekologisk mångfald har utgjort grundvalen för de biologiska värdeomidömena.

Genom statens naturvårdsverks försorg har flera naturvetenskapliga undersökningar utförts för utredningens räkning. Älvdalarnas vetenskap- liga värdlen har dokumenterats genom undersökningar som utförts av professor Hugo Sjörs, Uppsala universitet (botanik), professor Åke Sundborjg, Uppsala universitet (geovetenskaplig naturvård), fiskeriinten- denten Sten Berg, Härnösand (fiskeribiologi), fil lic Jan Höjer, statens naturvårdsverk (zoologi). Dessutom har fiskeförutsättningarna behandlats i ett yttrande från de tre berörda fiskeriintendenterna, Sten Berg, Carl Puke 0an Tage Ros. Dessa undersökningar har publicerats (se litteratur- förteckningen). Dokumentation och värdering av älvdalarnas landskaps- bild har slutligen utförts genom respektive länsstyrelses försorg.

Enligt de direktiv som naturvårdsverket utfärdade skulle de vetenskap- liga undersökningarna omfatta:

1) En värdegraderad bedömning av de ifrågavarande älvarnas betydelse från naturvårds- och fiskesynpunkt. 2) En från naturvårdssynpunkt och fiskeribiologisk synpunkt utförd analys av vattenkraftutbyggnaders inverkan på dessa älvdalar. 3) En mot bakgrund av överväganden enligt punkt 2 utförd bedömning av planerade vattenkraftutbyggnaders inverkan på dokumenterade botaniska, geovetenskapliga, fiskeribiologiska och zoologiska intressen inom älvdalarna.

De allmänna resultaten av undersökningarna och i dem framförda synpunkter och värderingsgrunder sammanfattas i detta kapitel. Beskriv- ningar och iakttagelser projektvis återfinns i kapitel 11. För detaljerade upplysningar och värderingar hänvisas till de ovan nämnda rapporterna.

I avsnitt 6.5 återfinns en av utredningens expert i ämnet utförd sammanvägning av de skilda vetenskapliga naturvårdsvärderingarna.

I figur 6.1 anges områden av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Även de med riksintressen likvärdiga bevarandeintressen som tillkommit genom de inom ramen för utredningens arbete gjorda inventeringarna och utredningarna framgår av denna karta.

byggs vid befintlig regleringsdamm ersätter äldre kraftverk

tillbyggnad av befintligt kraftverk

befintligt kraftverk älvsträcka med medelvattenföring större än ca 15 m3/s avrinningsområdesgräns

,_..r' ;» '.ll &.

& ll

l'i '

.

lll

lllllllllllll

i

i

LM __ _ ' _ _—

lllll

l

llllllllll

l

,/ h— .

..::lllll

Riksintresse enligt MoV

Naturvärdsverkets förslag till nya områden av riks- intresse i anslutning till berörda älvar

Väglöst område enligt Moll

(Redovisning endast inom utredningsområdet)

Fig 6.1 Områden av riksintresse för den vetenskapliga och kulturella naturvården. Väglösa områden.

6.2. Geovetenskaplig bedömning Allmänt

De geologiska processerna påverkas i hög grad av tekniska ingrepp i vattendragens hydrologi. Därigenom kan ingreppen på sikt få än mer genomgripande konsekvenser för naturmiljön och landskapsbilden än som direkt orsakas av ingreppet.

Större delen av transporten och omlagringen av vittringsprodukter och annat material inom kontinenterna och deras randområden sker med hjälp av vattnet i bäckar, åar, floder, sjöar och hav. Vattendragen tjänstgör som ständigt verksamma transportband för oorganiskt eller organiskt bottentransporterat, uppslammat eller kemiskt löst material.

Vattnet blir på så sätt den viktigaste formbildande faktorn i naturen. Dess effekt är såväl destruktiv som konstruktiv. Det rinnande vattnet skulpterar ut former genom att erodera och föra bort material från ett område och det bygger upp former genom att lagra det medförda materialet inom andra områden.

Dammar och magasin i vattendragen minskar det rinnande vattnets transportkapacitet genom minskade högvattenfön'ngar med åtföljande minskad vattenhastighet. En stor del av materialet stannar i vattenmaga- sinen i stället för att transporteras vidare och avlagras inom naturliga deltaområden. Härigenom förändras också betingelserna för bottenvege— tationen. Följdverkningarna framträder tydligt först efter lång tid, ofta först efter något eller några tiotal år. I nedre Indalsälven har exempelvis konstaterats en minskning till ungefär 1/4 av den ursprungliga kvantite- ten uppslammat material, varigenom älvens delta på lång sikt förändras.

Sjöar och dämningsmagasin fungerar som klarningsbäcken, i vilka främst det oorganiska materialet sedimenterar. Norrlandsälvarnas trans- port av uppslammat oorganiskt material till Bottenviken och Bottenhavet har minskat från 1 milj ton/år före till 1/2 milj ton/år efter utbyggnader- na. Detta innebär inte att erosionen och omfördelningen av material inom dräneringsomrädet har minskat i omfattning, utan endast att materialet till stor del avlagras i regleringsmagasinen.

Även om vi inte har någon totalbild av hur olika regleringsåtgärder, tex överdämningar, påverkar vattnets kemiska kvalitet, är det fullt klart att det sker väsentliga förändringar, vilka kan ha konsekvenser för vattensystemen och de ekologiska förhållandena nedströms.

Morfologiska effekter. Erosion

Till de mest påtagliga följdverkningarna av älvarnas utbyggnad hör erosionsprocesserna inom regleringsmagasin och uppdämda älvsträckor. Genom vattenståndsförändringarna får stranderosionen möjlighet att verka på tidigare opåverkad mark med annat material och andra topografiska förhållanden. Nya strandplan utbildas vilket också ger återverkningar i sluttningarna ovanför strandzonen. Förloppet är beroen- de av många faktorer: Regleringsprogram, vågverkan, materialegenskaper, topografi, isförhållanden, grundvattenfluktuationer och vegetationstäcke.

Det är därför svårt att presentera några allmängiltiga regler för processen, men några summariska iakttagelser kan anges.

Om materialet består av morän i flack terräng inskränker sig ofta erosionen till utbildning av ett nytt strandhak genom nedbrytning av växttäcket och ursköljning av finkornigt material i strandzonen. Effekten blir större ju finkornigare och blockfattigare moränen är och ju brantare sluttningen är.

I grusigt-sandigt material utbildas likaså ett nytt strandhak eller strandplan. Ju mindre block- och stenhalten är desto längre in i sluttningen fortskrider processen. I branta sluttningar utlöses ras och utglidningar av material i slänten och flak av vegetationstäcket följer med i rörelsen. Nakna erosionssår uppstår, även om mängden nedrasat material kan vara relativt obetydlig.

I finkornigt material utbildas också ett nytt strandhak, ofta med överhäng. Så småningom utlöses större och mindre ras och skred i branta partier av sluttningen. Särskilt utsatta är t ex utskjutande uddar mellan överdämda mynningsområden för tidigare raviner. En uträtning av den nya strandlinjen kan väntas. Allvarligaste skadorna är här att förvänta vid korttidsreglering med stor regleringsamplitud.

Om materialet har hög halt av mjäla och finmo finns risk för ravinbildning, särskilt i samband med snösmältning och tjällossning.

Mycket finkornigt material med hög lerhalt är motståndskraftigare mot direkt Stranderosion än moigt-mjäligt material. Å andra sidan kan en underminering så småningom ge en minskad stabilitet och utlösa allvarliga släntskred i branta sluttningar.

Genom korttidsreglering kan bildas strandisar, bottenis och issörja under isläggningen i större omfattning än vid konstant vattennivå. Vid lösbrytning av strandisar kan strandzonen skadas och erosionssår uppstå. Nedanför öppna forsar kan issörja anhopas. Vissa delar av älvsrräckan kan därvid förträngas eller helt sättas igen av is, vilket i sin tur kan medföra erosion på oväntade och tidigare opåverkade platser.

Lösbrytningen av strandis kan som nämnts orsaka erosionssår i strandzonen. Genom de dagliga vattenståndsfluktuationerna får man ofta en sönderbrytning av isen en bit ut från stranden med en ”gängjärns- effekt” och ytterligare lösbrytning av material.

En speciell process är bildningen av vallar uppskjutna ar isen inom sjöar och dämningsmagasin. Isskjutning förorsakas av isrörelser betingade av temperaturskillnader eller av starka vindar och strömmar under islossningsperioden. Om vattenståndet i en sjö under vintern hålls högre än under naturliga förhållanden, vilket är den normala situationen i ett regleringsmagasin, verkar isskjutningsprocesserna på tidigare opåverkade höjdlägen och skadorna kan bli allvarliga. I korttidsreglerade sjöar förstärks effekten.

Bedömningsgrunder

De geovetenskapliga bedömningarna omfattar i detta utredningsarbete kvalitet (beskaffenhet från vetenskaplig synpunkt), vikt (betydelse för

samhället) och känslighet (känslighet för påverkan vid olika ingrepp).

Under begreppet kvalitet inordnas följande kriterier: utformning (t ex ytterst välutbildad; typisk; representativ), frekvens (unik; ovanlig), intresse för den vetenskapliga analysen (betydelse för tolkningen av en process eller av ett områdes uppkomst och utveckling; sambandet med andra intressanta objekt i området).

Under begreppet vikt inordnas följande kriterier: dimension (områ- dets omfattning), pedagogisk betydelse (illustrativ för demonstration av en process eller en företeelse), lättillgänglighet (närhet till tätbefolkade områden, åtkomlighet från väg), betydelse från social naturvårdssyn- punkt (lämplighet som strövområde, möjlighet att utnyttja för det rörliga friluftslivet).

Objektens kvalitet och vikt ger tillsammans totalvärdet från geoveten- skaplig naturvårdssynpunkt.

Känslighet för påverkan vid olika ingrepp anger i hur hög grad ett objekt eller område påverkas eller skadas vid ett bestämt ingrepp. Härvidlag har skiljts mellan effekter eller skador i nära anslutning till ingreppet (näreffekt) och effekter eller skador på större avstånd, i regel i nedströmsområdet (fjärreffekt).

Som särskilt värdefulla områden och älvavsnitt kan från geovetenskap- lig synpunkt anges Ammerån, Åreälven och Storån-Dammån i Indals- älvens vattensystem samt Klarälvens meanderlopp. Andra intressanta och värdefulli områden är Hällaområdet i Västerdalälven och Mellanljusnan.

6.3. Bötanisk bedömning

Allmänt

Växtvärldens starka beroende av de ekologiska faktorerna gör den utomordentligt känslig för varje ändring i miljön. För älvar och sjöar gäller detta särskilt vid ändring i den naturliga vattenföringen.

Starkt förenklat kan man från växtekologisk synpunkt skilja på två slags äIVSträckor:

. Forsst'äckor har vanligen bottnar och stränder av grovt grus, klapper- sten eler stora block, på enstaka ställen fast berg. Strömningen är starkt turbulent. Den sedimentation som förekommer är tillfällig, t ex genorr att vattenburna partiklar vid högvatten fastnar i vegetationen. Växtligheten på stränderna är ofta gles men kan vara mycket artrik. Högrevattenvegetation förekommer bara på skyddade ställen. . Motsasen kan med ett norrländskt ord kallas sel. Här råder svagare strömling och en tendens finns till sedimentation av relativt fint material. Detta material omlagras genom lokal transport, särskilt tydligt där älvarna meandrar. Högre vattenvegetation finns i regel, men sällan särskilt rikligt. På långa sträckor finns sammanhängande strand- vegetaion av ett helt annat slag än på de grovsteniga forsstränderna.

Melliar dessa ytterligheter finns många mellanting. Skillnaderna i botanisk avseende påverkas givetvis också av geologiska förhållanden, av

höjden över havet, läge i förhållande till den forna högsta kustlinjen osv. Dessutom spelar särskilt på selsträckorna det gamla kulturinflytandet in. De naturliga vattenståndsväxlingama i älvarna kan vara mycket stora — stundom mer än hundrafalt större vattenföring vid stora högvatten än vid lågvatten. Upp till 4 år 6 m nivåskillnad förekommer. Men de extrema högvattnen är alltid kortvariga och skadar sällan eller aldrig den naturliga växtligheten, som är anpassad till den tidslängd som översvämningen under normala är varar på varje enskild punkt längs stränderna. Därigenom uppstår en s k strandzonering, med mer eller mindre breda zoner med olika växtlighet, från skog och videsnår till gräs- och örtvegetation, starr- och fräkenbestånd. Den nedersta delen av stranden, blottlagd bara vid extrema lågvatten under torrsomrar och där älven är bottenfrusen under vintern, är i vissa fall mycket glest bevuxen, dels på blockiga, grusiga eller sandiga jordarter, dels på hårt betade ställen, dels slutligen i de klimatiskt sämre belägna övre delarna av älvsystemet.

Skador genom vattenkraftutbyggnad

Växtvärlden är som nämnts ytterligt känslig. Även de minsta förändringar av vattenstånden ger utslag i strandvegetationens sammansättning och zonering. De naturliga vegetationsförhållandena återställs heller aldrig efter ett större ingrepp i vattenföringen. Under gynnsamma förhållanden kan en helt ny typ av vegetationszonering uppstå, men vid större regleringsamplituder återstår nästan ingenting.

Sammanlagt måste förlusterna för landets växtvärld genom vattenregle- ringar och kraftverksbyggen betecknas som kvantitativt betydande. Skadorna består huvudsakligen i att de speciella vegetationstyper som utmärker naturliga stränder (områden mellan lägsta och högsta vatten- stånd) försvinner eller utarmas. Däremot känner den botaniska expertisen hittills inte något fall där en växtart helt utrotats genom vattenkraftut- byggnader. Detta beror på att endast arter med god spridningsförmåga klarar av de starkt växlande livsvillkoren på en naturlig strand, varför nästan alla strandarter är vitt spridda eller åtminstone spridda över flera älvdalar. De flesta strandarter förekommer också i andra livsmiljöer än stränder. Många finns vid oreglerade småvatten, men dessa smärre vatten är sällan så rika som storälvarnas och de större sjöarnas stränder. En helt typisk strandzonering finner man sällan utbildad i småvatten, troligen på grund av att deras vattenföring uppvisar snabba växlingar men trots detta små skillnader i vattenståndsnivå. Från denna synpunkt kan alltså småvattendrag inte ersätta de stora älvarna, även om de kan fungera som ”tillflyktsort” för enskilda växtarter vid rinnande vatten.

Den konstlade vattenståndsrytm som åstadkoms vid magasinreglering uthärdar växterna endast i sällsynta specialfall — gungflyn, stundom vissa strandkärr i mycket skyddat läge och bottenkoloniserande vegetation gynnad av sen magasinsfyllnad under torrår.

Det jämna vattenstånd som hålls ovanför ett kraftverk utan reglerings- effekt gynnar däremot vissa vattenväxter, och en —— låt vara extremt smal — strandzon kan också med tiden utbildas. På grund av jordartsförhållan-

den, erosion osv samt korttidsvariationer blir denna strandremsa i regel botaniskt torftig. Allra närmast nedströms kraftverksdammarna råder nästan alltid ogynnsamma förhållanden, växlande efter utformning av torrfåror eller avloppskanaler och frekvens av torrläggning respektive flöden av överskottsvatten.

Utöver förlusten av strandvegetationen tillkommer skador på egentlig vattenvegetation som i mycket stor omfattning starkt förändras eller vid stora regleringsamplituder helt ödelägges. I vissa fall där stora arealer överdäms förintas givetvis landvegetation helt.

Vegetationsskador genom torrläggning av strömsträckor har inte tillnärmelsevis så stor kvantitativ omfattning, men skulle dock kunna drabba mycket känsliga områden (t ex Handölsfallen). Torrläggning av sjöbotten torde hittills knappast ha förekommit, men förutses i större omfattning i åtminstone ett nu aktualiserat projekt (Sölvbacka i Ljungan).

Allmänheten observerar vegetationsskadorna ijämförelsevis ringa grad, i förhållande till deras omfattning. Det beror dels på att skadorna större delen av året i regel döljs av högt vatten, dels på vanligtvis ringa intresse för vegetationen och dess förutsättningar. Många människor bedömer till och med strandvegetationen främst som ett hinder för framkomlighet till och fri utsikt över vattenspeglarna.

Vid en magasinsreglering höjs ofta vattenståndet så att strandlinjen skär in i landväxande vegetationstyper på urlakadejordarter. Vidare sker på grund av det skyddande växttäckets försvinnande en erosion eller åtminstone ursvallning av den finare jorden. På morän bildas en steril blockzon. Blockmark förekommer omkring lågvattenlinjen också vid många naturliga sjöar och älvsträckor, men där finns alltid en bevuxen strandzon något högre upp, inom de strandpartier som under normala är översvämmas enbart under våren eller försommaren. Tack vare existensen av en permanent vegetation eroderas under naturliga förhållanden inte all finjord mellan blocken bort inom denna övre strandzon. I stället uppkommer ett jämviktsläge med sand och finjord kvar mellan stenarna och ett ofta glest men artrikt växttäcke. Vid flottningsreglering har viss nyerosion ibland kommit igång i detta bälte, men tack vare den tidigare avtappningen vid enbart flottningsdämning reparerar växtligheten lättare såren.

Sandstränder har såväl under naturliga som reglerade förhållanden ingen eller sparsam växtlighet. Finare sediment kläds vid de aktuella älvarna och sjöarna antingen av strandängar eller — vid lugna förhållanden som medgivit torvbildning — av strandkärr. Dessa ödeläggs helt eller delvis av ändrade vattenståndsförhållanden.

Reglering enbart upp till naturlig högvattenlinje betecknas ofta som ett lindrigt ingrepp. För den speciella strandanpassade växtvärlden är detta inte fallet. Det i huvudsak vegetationsfria bältet förskjuts upp till strandens övre del varigenom skyddet mot erosion omkring högvatten- linjen, den nya dämningsgränsen, försvinner.

Intresset har ökat för de rinnande vattnens ekologi. Tidigare, medan det ännu fanns gott om fullvärdiga studieobjekt, synes det dessvärre ha

varit ett försummat område. Ett faktum är sålunda att ingen fullvärdig dokumentation av älvstrandsvegetationen före vattenutbyggnadens tid finns för någon av de nu aktuella älvarna. ] huvudsak finns endast uppgifter om enskilda växtarters förekomst i regel otillfredsställande sammanställda och publicerade. Verkställda rekognosceringar, jämförda med kännedom om naturliga älvstränder i norr (Vindelälven och Torne älv) och med äldre botanisters minnesbilder, visar emellertid dessbättre att en relativt naturlig strandvegetation fortfarande existerar där älven rinner fritt och regleringsgraden inte är alltför hög. Bästa exemplet är sannolikt Västerdalälven, i vars nedre del också de i huvudälvamas nedre lopp tidigare förhärskande naturliga finjordssedimentstränderna förekom- mer. De förr vanliga betade stränderna är dock förmodligen nästan helt borta.

Bedömningsgru nder

Den botaniska klassificeringen av älvarnas skyddsvärden omfattar dels en detaljbedömning, dels en översiktlig bedömning.

Kravet på ekologisk mångfald har utgjort grundval för botaniska värdeomdömen. De grundar sig normalt inte på förekomster av mer eller mindre sällsynta växtarter. Ibland kan dock utpostlokaler för på andra håll vanliga arter tillföra en lokal ett särskilt värde, då älvstränder ofta har betydelse för utbredningen i arternas ytterområden.

Detaljbedömningen anger botaniskt skyddsvärde i befintliga tillstånd och avser därför inte alltid hela utbyggnadsobjekt, vari ju flera helt olika delar kan ingå. Utöver bortfallet av skyddsvärd natur får man vid många typer av utbyggnad räkna med en negativ landskapseffekt som också medtagits i bedömningen.

Objekt där kännedomen är för dålig för en klassificering har placerats i en särskild klass med två undergrupper med skilda uppskattningar av förväntade värden. Den översiktliga bedömningen avser hela älvsträckor inklusive till— hörande ännu oreglerade eller måttligt reglerade sjöar. Den bygger på en syntes av detaljbedömningen.

Det som tillmätts störst värde från botanisk synpunkt är förekomsten av välutvecklade orörda strandmiljöer. Särskilt värde har tillmätts större oreglerade vattendrag. Även oskadade våtmarker, speciellt deltaland, har värderats högt.

De älvar och älvdelar som angivits vara mest skyddsvärda är Ammerån, Åreälven, Sölvbackasträckan i Ljungan, sträckan från Hedeviken till Linsellborren i Ljusnan, Hällaområdet och Bysjön i Västerdalälven, samt

nedre Dalälven. Också forsarna i den övre delen av Mellanljusnan i nedre Västerdal- älven och övre Klarälven har tillmätts stort botaniskt skyddsvärde.

6.4. Zoologisk bedömning

Allmänt

Kartläggning och utvärdering av den zoologiska aspekten på naturförhål- landena är vansklig. De högre djurarterna rör sig över stora områden och deras beroende av älvdalar, våtmarker och älvar är oftast svårt eller omöjligt att precisera. De vattenlevande djurarterna är beroende av förutsätt ningarna i skilda delar av vattensystemet antingen genom att de vandrar eller genom att de är beroende av det rinnande vattnets transport av näringsämnen.

Vatten faunan

Det strömmande vattnet är en särpräglad livsmiljö. Karakteristisk för den är dess oerhört artrika och individrika fauna. Där kan på en kvadratmeter bottenyta finnas 10 OOO-tals djur av 100-talet olika arter. Dessutom kan på ett dygn flera tiotal miljoner organismer passera ett kvadratmeterstort tvärsnitt med strömmen. Gemensamt för samtliga arter är att de är anpassade, ofta mycket extremt, till de alldeles speciella förhållanden som råder i strömmande vatten. Deras syreupptagning, näringsupptag— ning, fasthållningsorgan, rörelsesätt, livscykel — allt är strängt anpassat till strömmande vatten och till stora variationer i vattenstånd. Organis— merna har emellertid löst denna anpassning till särpräglad miljö på mycket olika sätt och är därför i olika avseenden känsliga för förändringar.

En onormal grumling med fint material, genom exempelvis grävning i vattnet, tätar omedelbart igen fångstorganen hos vissa djur (exempelvis knottlarver och vissa nattsländlarver) som därför försvinner. Onormal ökning av olika närsalter, ändring av vattnets färg, ändring av driften av näring, av syrehalt och pH-värde ger omedelbart stora utslag i ström- faunan. [ de stora med kraftverk avtrappade älvar har strömbiotoperna försvunnit eller, där forsar finns kvar mellan kraftverken, kraftigt förändrats.

Följderna för den biologiska miljön av vattenkraftutbyggnad innebär vidare att kommunikationerna uppströms och nedströms avbryts. Dess- utom inträffar överdämning och/eller torrläggning av forssträckor och stränder. Avbrott i kommunikationerna medför att all normal transport av näring och normal kolonisering av bottenfauna med strömmen mellan strömmar, sel och sjöar avbryts, samt att fiskvandring omintetgörs. Följden blir en utarmning av livsmiljö och artrikedom.

Överdämning eller torrläggning av strömmiljöerna innebär de svåraste skadorna i älvarnas biologi och medför en utarmning också av intilliggan- de sel och sjöar. Även strändernas djurliv, för vilket de insekter som reproduceras i strömmarna har stor betydelse, utsätts för skador.

I selen är förändringarna mindre, även om artsammansättning ändras. Fiskproduktionen kan ofta bibehållas, om än med annan artsammansätt— ning på grund av bortfall av strömfisk, vandringsfisk etc. Genom dämning försvinner också de strömlekande fiskarternas reproduktionsområden.

Beträffande sjöarna gäller att de grunda, strandnära partierna, som från

10 000 individer/m2

Sänknings- gräns i Blåsjön

— Blåsjön -—-— Ankarvartnet

Fig 6.2 Bo ttenfaunans djup- fördelning och kvantitet i en reglerad (Blåsjön) och oreglerad sjö (Ankarvatt- net). Omritad efter Grimås 1960.

biologisk synpunkt i många avseenden är de vitalaste delarna, drabbas hårdast av en reglering (jfr fig. 6.2). Bottenfaunans rikedom är störst i dessa partier, såväl i fråga om individ- som artantal. Detta torde i än högre grad gälla frilevande lägre djur, insekter, mollusker etc. För fisken är de strandnära delarna av största betydelse genom att många arter är beroende av dem som närings- och/eller lekområde. Detsamma gäller sjöfågelfaunan, där praktiskt taget alla arter i ett eller annat avseende är anpassade efter strandförhållandena.

Fisket När det gäller att minska skadorna på fisket i de direkt berörda vattnen har man genom insättning av näringsdjur och introduktion av nya fiskarter nått vissa resultat i reglerade sjöar. Dessa åtgärder medför endast en begränsad kompensation för alla de olika slag av skador som inträffat. När det gäller de rinnande vattnen är problemen långt svårare. Förhållandena förändras så att strömfisken inte längre kan reproducera sig och tillväxa -— både reproduktions- och produktionsskada föreligger således. Detta beror bl a på att då strömmen upphör täcks bottnarna av avlagringar och den speciella strömfaunan försvinner. Öringen och harren får därmed inga naturliga ståndplatser. Kraftverksdammarna kan således inte hålla naturliga strömfiskbestånd.

Genetiska synpunkter

Såväl växt— som djurarter uppvisar en genetiskt fastlagd variation inom sitt utbredningsområde genom lokala raser och stammar. I vårt land med stor utsträckning i nord—sydlig riktning är denna variation avsevärd. Den innebär i grova drag att bestånden genom naturligt urval anpassats till den miljö de lever i.

Inom fiskevården tas numera stor hänsyn till materialets lokala anpassning. Man undviker att blanda olika älvars laxbestånd, man särskiljer olika öringstammar osv. Ett gott exempel på långtgående lokal variation uppvisar Vänerns bestånd av relikt lax, som är uppdelat i två fraktioner, klarälvslax och gullsprångslax, med skilda lekälvar. Klarälvs- laxen lever 3 år i älven och 3 år i sjön. När den som 6-åring leker första gången väger den 2—3 kg. Gullsprångslaxen lever ] å 2 år i älven och 4 51 5 år i sjön. När den som 6-åring leker första gången väger den 6—9 kg.

Vid fiskodling sätter man delvis det naturliga urvalet ur spel, vilket i längden kan få menlig effekt på beståndet. Om rommen därtill tas från odlade avelsbestånd ökar risken för ofrivilligt genetiskt urval. Förhållan- det är av stor betydelse eftersom den odlade fisken ofta är avsedd för utsättning i naturliga vatten där den sedan skall leva som vildfisk. Det är inte möjligt att fullständigt imitera det naturliga urvalet. Därför måste man för att garantera fullgott avelsmaterial för fiskevården, avsätta områden där värdefullare fiskbestånd tillförsäkras möjlighet att fortleva genom naturlig reproduktion under trycket av naturligt urval. Ett sådant bestånd skall då för framtiden fungera som s k genbank.

Det må därtill framhållas, att odlingen av känsligare fiskarter dessutom fortfarande möter många obemästrade svårigheter i form av bl a fisksjukdomar, parasiter och tillfälliga avikelser från fysikaliskt—kemiskt lämplig vattenkvalitet. Även av detta skäl finns det anledning att bibehålla en viss naturlig reproduktion som garanti för fortlevnaden av ett värdefullt fiskbestånd.

Landfaunan

Konsekvenserna för fisket av vattenkraftutbyggnaderna insåg man redan tidigt. Mindre beaktad är inverkan på den del av landfaunan som utnyttjas för jakt. Med stor sannolikhet berörs dock den ekonomiskt betydelsefulla älgstammen på ett sätt som åtminstone lokalt kan vara kännbart.

Älvdalarna utgör i många lägen band av jordmånsmässigt och klima- tiskt mer gynnade miljöer, skarpt kontrasterande mot omgivande trakter. Detta gäller särskilt där älven långa sträckor skär fram genom milsvida, karga hedbarrskogar, utan tillstymmelse till lövträd förrän just ibranten ner mot älven. I älvmiljöerna erbjuds vidare kulturbetingade eller naturliga fodermarker för viltet, bland de förra tex gamla slåtterängar och andra igenväxningsmarker, bland de senare bårder av kärrvegetation och framför allt viden intill vattnet. Videsnår på fuktig och tidvis översvämmad mark ger sannolikt det mest uthålliga och högproduktiva betet på grund av den rika skottbildningen och förmågan att utnyttja vårhögvattnens gödslande effekt i älvdalarna. Produktionsvärdena är av storleksordningen 4—5 ton torrvikt per ha och år. Detta är flera gånger mer än på de lövrikaste hyggena.

En generell, ekologiskt viktig följd av kraftregleringar är de uteblivna vårhögvattnen. Med detta försvinner en central faktor bakom danandet av naturliga fodermarker bl. a. för älg och rådjur längs älvarna. Där vattennivån fixeras elimineras den vitala slamgödslingen och den naturliga faktor som förhindrat skogen att tränga undan de vegetationstyper som fuktängar och videsnår representerar. Strandvegetationszonen krymper till minimal bredd.

Effekterna på dessa marker av artificiella nivåförändringar varierar från fall till fall och är svåra att förutse. Möjligheten att bibehålla strandbeten är dock liten.

Älvdalen utgör dessutom ett kommunikationsstråk för faunan och erbjuder särskilt attraktiva övervintringsmöjligheter för fågellivet i den mån forsmiljöer med vinteröppet vatten finns tillgängliga.

Bedömningsgrunder

För den allmän-zoologiska bedömningen har följande grundfaktorer uppställts:

Orördhet avser det intakta ekologiska systemet, i ett samspel mellan mark, klimat och organismer, som ännu kan anses fungera som det gjorde innan människan började exploaterajorden.

Raritet tar fasta på de förekommande enskildheterna och deras före- komst generellt, således också genbanksaspekten. Representativitet anger hur pass typiskt en viss karaktär är företrädd. För faunans del skulle representativiteten närmast gälla djursamhällen eller alternativt den högre totalfaunan inom ett mycket stort område. Diversitet avser mångformighet och artrikedom. Nyttjande anger produktionen av bytesvärden vid jakt och fiske, ”produktionen" av rekreation (emotionella upplevelser som berikar rekreation i det fria) samt utnyttjande som studieobjekt (pedagogiskt värdefulla demonstrationsobjekt eller aktuella forskningsobjekt). Det aktuella nyttjandet är också beroende av tillgängligheten.

Vid den praktiska tillämpningen av dessa bedömningsgrunder förorsa- kas svårigheter av att värderingen skall avse ett bestämt område samtidigt som de värdeskapande faktorer som bedöms, tex fågel- och däggdjurs- populationer, endast tidvis uppehåller sig inom detta område och därvid dessutom demonstrerar vitt skilda grader av beroende av området. Man kan emellertid söka bedöma områdets funktionella roll och i vilken mån det har avgörande betydelse när det gäller att inom en större eller mindre region vidmakthålla eller möjliggöra djurförekomster, vilka som sådana i enlighet med alla naturvårdsprinciper tillerkänts ett grundläggande värde. Denna funktionella roll för det område som skall värderas blir därför ytterligare en aspekt att bedöma utöver de ovan redovisade grundfakto- rerna.

Som särskilt angelägna skyddsobjekt från zoologisk synpunkt inom utredningsområdet anges Åreälven och Ammerån samt områdena kring Broforsen och Linsellborren med Vikarsjösystemet, Mellanljusnan, Hälla, Kvarnholsforsen, Fänforsen, nedre Dalälven och övre Klarälven.

I den fiskeribiologiska undersökningen har gjorts en gradering med hänsyn till det vetenskapliga värdet hos vissa vattenbiotoper i outbyggda älvavsnitt. Högst värde från denna synpunkt har åsatts Hällaområdet, Åreälven och Ammerån.

6.5. Sammanfattande värdering

I tabell 6.1 har en samlad bedömning gjorts av älvarnas skyddsvärden utifrån de värderingar som redovisats i de enskilda naturvetenskapliga undersökningarna. Vid klassificeringen har även länsstyrelsernas värde- ringar av landskapsbilden vägts in.

Följande indelning i fyra klasser har tillämpats:

Till klass 4 har de från naturvårdssynpunkt värdefullaste och mest skyddsvärda älvavsnitten förts. Till klass 3 har förts älvavsnitt av stort skyddsvärde. Vidare ingår ej närmare undersökta älvavsnitt där dock indikationerna är starka för att

det skall finnas skyddsvärden av hög eller högsta rang. Klass 2 innefattar skyddsvärda älvavsnitt samt älvavsnitt där det, för ett slutligt ställningstagande till vattenkraftubyggnad, fordras ytterligare

vetenskapliga undersökningar och/eller modifieringar av föreslagen utbyggnad. Klass 1 omfattar älvavsnitt som bedömts sakna eller endast äga obetydliga naturvårdsvärden. Ytterligare utredningar från naturvårds- synpunkt kan vara påkallade även beträffande dessa objekt.

Tabell 6.1. Klassificering från vetenskaplig naturvårdssynpunkt Klass 4 anger högsta värde. Beteckningarna i övrigt förklaras i texten.

Klass 4 Klass 2

Strängsforsen Värsjö

Klarabro Edsforsen tillbyggn.

Hälla Mockfjärd tillbyggn. Kvarnholsforsen m. Bysjöns regl. Djurforsen Fänforsen Härjeåns regl. Tyttbo Edänge Gysinge Havern ersätter regl.damm Broforsen m. Vikarsjöns regl. Kölsillre Linsellborren Viforsen, Marmen regl. Kasteln Mattmar Forsänge Storsjötunneln m. Hissmofors—Kattstrupe- Åreälven i sin helhet forsen tillbyggn. Hosjö m. regl., Anasjön—Bredsjön regl. Granboforsen

Ammerån i sin helhet

Klass 3 Klass ] Malungsfors [ Eldforsen Malungsfors II Skivsforsen Malung I Avesta Lillfors Malung II Halvfari Äppelbo Torrön, Juveln, Anjan, bef. regl.dammar Vemån regl. utnyttjas Ångra Korsvattenån, bef. regl. damm utnyttjas Sölvbacka bef. regl.damm utnyttjas Rönnöforsen, ersätter damm Långforsen Litsnäset Hårkan i sin helhet

7. Kulturminnesvård

7.1. Inledning

Riksantikvarieämbetet har på anmodan av utredningen lämnat en redogörelse för dess handläggning av vattenmål och för grunderna för dagens kulturhistoriska bedömning. Dessutom har med hjälp av berörda landsantikvarier samtliga för utredningen presenterade utbyggnadsprojekt kommenterats i fråga om förmodande konflikter med kulturminnesvår— dens markanspråk. Detta yttrande har av ämbetet publicerats som Rapport D 3 1973, Kulturlandskap iÄlvdalar.

Följande framställning bygger på denna rapport samt förda resone- mang med ämbetets tjänstemän.

7.2. Kulturelement

Näringsfånget i älvdalarna har ständigt varit nära förbundet med älven och byggt på en växelverkan mellan naturtillgångar och ingrepp för att tillvarata dessa. Redan för de tidiga fångstkulturerna var älvarna betydelsefulla. Sjöstränderna gav skyddade boplatser för stenåldersfolket, älven gav genom sina näringsrika våtmarker god vilttillgång och samtidigt lämpliga lägen för fångstanordningar vid vadställen och näs.

Älven var den direkta förutsättningen för en stor del av jordbruket och boskapsskötseln. Älven hade från början givit jordmånen, och den gav årligen genom översvämningar vatten och näring till beten på sidvalls- ängar invid älven och på älvholmar, men detta krävde skyddsåtgärder. Översvämningarna måste begränsas till en lagom omfattning. I författ— ningar från 1764 och 1822 stadgades allmän skyldighet att delta i strömrensningsarbeten för att komma till rätta med den fortgående igenväxningen. Sanka markområden dikades och invallades, särskilt under 1800-talet, för att öka ut jordbruksarealen.

Den direkta användningen av vattnet tar sig uttryck i tvättbryggor, båthus, badsumpar m m, i anslutning till bosättning och bybildning och har ofta varit en direkt lokaliseringsfaktor för bebyggelsen.

Älven gav fisk som drygade ut kosthållet. På många håll inrättades fasta fisken och fångstanordningar. Att fångsterna kunde vara avsevärda visar skattehandlingar och domstolsprotokoll från tvister mellan byarna

om fiskerättigheterna.

Samfärdsel och transporter skedde i stor utsträckning längs älvdalarna. Älvarnas betydelse för kontakterna bygderna emellan kan knappast överskattas då det gäller tider utan vägar och med landtransporter som inte kan ta större lastmängder. Ännu vid 1860-talet när Norrlands inland skulle förses med bättre kommunikationer baserades dessa på båttrafik längs kusten och tvärförbindelser in längs älvarna på båt och på järnväg längs de svårare sträckorna. Detta trafikmönster bröts först med stambanebyggena under 1880- och 90-talen.

Volymmässigt viktigast av transporten på vatten var givetvis timmer- flottningen. Denna, som krävde ingripande rensningar och anläggnings- arbeten är utan tvekan den mänskliga verksamhet i älvarna som givit de största ingreppen före kraftregleringarna.

Utbyggnad av vattenkraft har skett länge. Till en början var de stora älvarna svåra att rå på. Man valde hellre mindre bäckar eller uppdelade forssträckor där en sidofåra var lagom för att driva en kvarn eller en hammare. lngreppen i naturen av detta var begränsade men i en del fall har läget varit så gynnsamt att en bruksort eller ett industrisamhälle vuxit fram. Sekelskiftets tidiga kraftverk hade mycket gemensamt med dessa mindre industrianläggningar vid vatten.

Alla dessa olika sätt att utnyttja älven har inneburit direkta mer eller mindre kraftiga ingrepp i naturtillståndet, alla ingående i begreppet kulturprodukter och tillsammans med de naturgivna förutsättningarna bildande en kulturmiljö. I många fall innebär dessa kulturprodukter berikande tillskott till natur- och landskapsupplevelsen. De ger upple— velsen av bygden och naturen en ytterligare dimension av mänsklighet och mänsklig historia.

Bevarade anläggningar och lämningar har sålunda kulturhistoriska värden i så måtto att de utgör dokument från en gången tid. Hur omfattande ansträngningar som bör göras att bevara dem är avhängigt många faktorer som knapphet, dokumentariskt, pegagogiskt eller este- tiskt värde samt kostnaderna för bevarande, som givetvis också blir beroende av kulturminnets användbarhet till något ändamål i dag. En genomgång av de olika kategorierna kan vara belysande och ge en anvisning om hur kulturminnesvården kan komma att agera i det enskilda fallet. Fornlämningar har en särställning genom sitt ovillkorliga skydd. Vilka lämningar som utgör fasta fornlämningar regleras genom exempli- fiering i fornminneslagen 2 &. Generellt kan fornlämningarna uppdelas i forntida lämningar och lämningar från historisk tid. Till de senare hör bla vissa lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser samt bildningar som uppkommit vid bruket av dylika bostäder eller platser; lämningar av vårdkasar liksom märkliga färdvägar, vägmärken, broar och likartade anläggningar från forna tider. Riksanti- kvarien skall avgöra lagskyddets räckvidd för de enskilda objekttyperna. Förhistoriska gravar. Dessa kan vara av olika typer. I Norrland förekommer högar och stensättningar, ibland samlade till gravfält. Högar förekommer här så gott som uteslutande i odlingsbygd där de ofta är dominanta inslag i landskapet och ger detta en tidsdimension av påtagligt

slag. De kan dateras till järnåldern e Kr f. De påverkas relativt sällan direkt av vattenkraftsutbyggnad. Däremot kan relationen till landskapet bli annorlunda då detta förändras. Vissa typer av stensättningar är ofta belägna på uddar och holmar i sjöar och påverkas därigenom mera direkt. De har en utbredning som inte överensstämmer med odlingslandskapet utan snarare till det bosättningsmönster som kan utläsas av stenåldersbo— platserna. Stensättningarna daterar sig normalt till järnåldern.

Boplatslämningar. Lokaler för temporär, långvarig eller upprepad mänsklig vistelse inom en fångstkultur. Boplatslämningar utgör ofta till synes anspråkslösa samlingar av skärvsten, som dock ibland kan vara samlade i vallar eller högar, på strandplanen eller i strandbrinkar till sjöar, främst i väldränerade och soliga lägen i direkt anslutning till vattnet. Fyndinnehållet kan ofta vara avsevärt. Ämbetet har hittills lämnat tillstånd till borttagande av tusentals boplatser. Möjligheterna att i dag studera fångstkulturen i sin ekologiska referensram är därmed inom vissa områden mycket begränsad. Boplatserna är inre Norrlands mest represen- tativa fornlämningar.

Redan små förändringar av vattenstånden innebär allvarlig påverkan. Genom erosion kan överdämda boplatser skadas och en senare undersök- ning omöjliggöras. Erfarenhetsvis blir skadorna vid reglering ofta allvar- ligare än beräknat, varför regleringar över medelvattenstånd i boplatsrika sjöar bör behandlas restriktivt.

Blästerugnar och slaggvarp. Slaggvarp, blästerugnar och slaggföre- komster är lämningar av den primitiva järnframställning som under minst ett årtusende pågick i de södra norrlandsälvdalarna ofta i anslutning till stränderna. Omkring 2000 fyndplatser är kända. Järnframställningen omfattade i äldre tider även en byteshandel med forsling av råjärnet ned till de centrala järnåldersbygderna. Under medeltid och nyare tid sker framställningen i utmarkerna utanför bygden, ofta parallellt med fäboddrift och myrslåtter. De gropformiga eller ovan mark uppbyggda ugnarna med intilliggande slaggvarp följer här kanterna av de malmgivan- de myrstråken.

Ödesbölen är övergivna, vanligen medeltida agrara bosättningar. De ligger ofta på platser i utkanten av den nuvarande jordbruksbygden och utgör värdefulla dokument över medeltidens bebyggelsehistoria. De är kända främst iJämtland. De nu synliga lämningarna utgöres i första hand av fossil åkermark, medan husgrunder är mindre vanliga. På de välbevarade exemplaren får man en god uppfattning om utsträckning av och brukningssätt på en medeltida bondgård.

Hällristningar och hällmålningar tillhör de internationellt mest upp- märksammade fornlämningarna i Norrland. De är ofta belägna nära boplatser, fångstgropar och fångstgropsystem och torde ha haft jaktma— giskt syfte. Motiven på ristningarna utgörs vanligtvis av det jaktbara viltet och älgen intar härvid en huvudplats. Vid sidan av ristningar förekommer även hällmålningar. Sammanlagt förekommer ristningar och målningar endast på ett lO—tal platser i Norrland. Påverkan på denna typ av fornlämning brukar inte medges.

Fångstgropar. Grävda fallgropar, vanligen använda för älgjakt och

belägna i skogsmark på naturliga älgpass, dels på uddar och näs och vid vadställen över älvarna, dels i bergpass, mellan berg och sjöar eller myrar. Fångstgroparna kan anknyta både till fångstkultur och boendekultur. Ofta förekommer fångstgropssystem, dvs. linjer av fångstgropar, vid användningen sannolikt sammanbundna med stängsel. Fångstgropssyste- men anses återspegla ett samhälle med relativt utvecklad social organisa— tion och är därmed av särskilt intresse för forskningen. Rester av sparkfållor eller andra med fångsten sammanhörande konstruktioner i groparnas bottnar har registrerats vid undersökningar. Vanligen erbjuder inte fångsgropar några väsentligare fynd vid en utgrävning och överdäm- ning har i regel tillåtits efter dokumentation. Nedre Norrland med stor tyngdpunkt på Jämtland är landets rikaste område på denna typ av fornlämningar. Särskilt omfattande är de stora systemen i området mellan Långan och Ammerån norr om Indalsälven.

Vägmärken, broar och äldre vägsträckningar har betydande intresse som integrerande delar i kulturlandskapsmiljön. Även minnesstenar vid stränder eller vägar hör samman med denna. Träbroar — som är fåtaliga och dåligt kända — har trots det förgängliga materialet ett självfallet kulturhistoriskt värde.

Invallringar, utdikningar. Normalt av begränsat kulturhistoriskt intres- se från bevarandesynpunkt då direkta påtagliga anläggningar ofta saknas. Intresset stärks om det är fråga om större företag där byggnader och planeringsåtgärder förekommer. Ett exempel av särskilt intresse är den jordbruksmark som frilades vid Ragundasjöns ofrivilliga sänkning 1792.

Fasta fisken. Träanläggningar, svåra att bevara, men ofta av högt kulturhistoriskt intresse då mycket få finns bevarade. Ett exempel av hög intressegrad är ålfångsthuset vid Alderns utflöde i Ljungan.

Samfä'dselanordningar, båthus, bryggor etc. Ofta av intresse, särskilt om sambandet med bygden är påtagligt.

Flortnfngsdammar. Normalt trädammar i källsjöar eller bäckar. De är svårbevarade men värdefulla då få återstår. Ett ståtligt exempel är dammen vid Härjeåsjöns utlopp, vilken sannolikt är störst i Sverige. Kontinuerligt underhåll erfordras av bl. a. säkerhetsskäl.

Flottningsrännor. Mycket svåra och dyra att bevara då det här är fråga om omfattande träanläggningar utan möjligheter till användning. De är inte normalt belägna i riskområdet för utbyggnad och kommer inte vidare att behandlas.

Flortningsrensningar och kanaliseringar. Vid strida älvlopp måste ofta älvfåran rensas för att hindra brötbildning. Ofta har också konstgjorda strandskoningar uppförts av samma skäl. Dessa arbeten är av mycket olika kxalitet. I en de] fall har endast stenvallar uppkastats av rensningsmassorna. I andra fall har stenkistor eller ytterst gedigna stenmurar byggts längs långa forssträckor. Det senare är fallet vid bl. a. Ammerån, Ljungan och Ljusnan.

Fiskeiitressen har på senare år aktualiserat en restaurering av forssträccor för att förbättra förutsättningarna för fiske. Det gäller då att återskapa ett mera omväxlande forslopp med vilplatser och lekplatser för

strömfisk.

Angeläget är att riktlinjer för sådana arbeten kan utarbetas så att inte de obestridliga kulturhistoriska värden som är knutna till främst stenkiste- och stenmursanläggningarna förstörs.

Omfattningen av flottningsanläggningar är ännu inte känd, varför ett bevaranderesonemang endast kan föras från bedömningar av värdet hos enstaka påträffade anläggningar.

Kvarnar etc. Anläggningar i större älvar har intresse främst därigenom att de visar avvikande utformning från anläggningar imindre vattendrag, dels så att endast en mindre del av flödet skall nyttiggöras, dels så att vårfloden inte skall kunna förstöra anläggningen. Ett stort antal anläggningar finns i mindre vattendrag men av nyss nämnda skäl kan anläggningar i större älvar ha särskilt intresse. Inventeringsunderlag saknas varför bedömning måste ske från fall till fall. Då det främst är fråga om träanläggningar blir underhållsfrågorna särskilt betydelsefulla.

Kraftverk. Åtskilliga mindre kraftverk har intresse på samma sätt som nämnts för kvarnar etc.

För alla kraftverk tillkommer intresse från teknisk-historisk och arkitektonisk synpunkt. Även frågan om förhållanden mellan ett kraft- verk och industri, samhälle etc har stort intresse. Att hävda bevarande- intressen i fråga om levande anläggningar av detta slag är självfallet svårt om detta innebär hinder i driften eller i kommande ombyggnader eller förändringar. Bevarande av vissa stationer av mindre storlek, eventuellt tagna ur drift, liksom särskild uppmärksamhet på de arkitektoniska och teknikhistoriska frågorna för ett urval andra stationer kan bidra till förståelsen för kraftproduktionen, dess kontinuitet och historia. Under- lag för bedömningar av detta slag saknas dock i stort sett. En brett upplagd kulturhistorisk inventering av kraftanläggningar utförd i sam- verkan mellan riksantikvarieämbetet och kraftbolagen vore här av stort värde, särskilt vid denna tid då åtskilliga äldre kraftstationer måste byggas om eller ersättas.

På tre punkter i det av utredningen behandlade materialet anges — med det begränsade kunskapsunderlag som finns — intresse för ett bevarande av äldre anläggningar av bl a teknikhistoriska skäl som särskilt angeläget, nämligen beträffande Avesta Lillfors, Långforsen och Viforsen.

Varsam behandling av arkitekturhistoriska skäl av kraftstationer har av riksantikvarieämbetet krävts i ett flertal fall. Arkitektoniskt mest berömda är kanske Osvald Almqvists Forshuvudforsen i Dalälven och Hammarforsen i Indalsälven. Intresset är här knutet till båda stationerna, och till det sätt på vilket de belyser den arkitektoniska idealförändring som skett mellan de båda stationernas tillkomst.

Förhållandet kraftverk—samhälle och annan industri är av stort intresse för kulturminnesvården. Den historiska kontinuiteten, mång- falden och rikedomen i den typ av koncentrerade miljöer det här ofta är fråga om är inte bara av betydande vetenskapligt intresse utan ir ofta en fantasieggande miljö med stort turistvärde. Nybyggen ien sådan miljö är normalt acceptabla — ibland givetvis också berikande — men krav måste ställas på att skala och utformning av det nya inte helt utkonkurrerar det

gamla samt givetvis att inte äldre anläggningar av värde spolieras. I en sådan miljö är det sällan så att enskildheterna är så värdefulla att lagskydd kan övervägas, medan däremot helheten — som summan av många enkla detaljer — har utomordentligt värde. Ingrepp i en sådan miljö måste därför planeras med en helt annan metodik än den normala med enbart elementär landskapsvård och gängse uppstädningsåtgärder.

Av utredningen berörs endast ett fåtal miljöer av denna art. Matfors och Avesta Lillfors har av riksantikvarieämbetet angivits som känsliga från denna synpunkt. Gysinge har vidare angivits som så kulturhistoriskt värdefull, att inte några som helst ingrepp i bruksmiljön med forsar och lämningar i anslutning till dessa kan accepteras.

7.3. Inventeringsunderlag

Grundvalen för riksantikvarieämbetets myndighetsutövning utgörs av den dokumenterande verksamhet med därpå baserad värdering, som ämbetet bedriver eller initierar. De fasta fomlämningarnas villkorslösa lagskydd ställer krav på exakt och lättillgänglig redovisning av dem, vilket fordrar en systematisk inventering av beståndet. På samma sätt måste även byggnadsinventeringar utföras bla för att skapa underlag för byggnads- minnesförklaringar och framställningar hos Kungl Maj:t om byggnads- minnesmärkesförklaringar.

För de områden det här är fråga om saknas i stor utsträckning allmänna inventeringsunderlag. Omfattningen av den allmänna fornmin- nesinventeringen för den ekonomiska kartan t o m är 1972 anges på karta i fig. 7.1. Byggnadsinventeringar omfattande landsbygd har endast utförts för begränsade delar av landet. Även i de fall områden som berörs av vattenkraftutbyggnad ligger inom inventerade delar av landet måste en värdering grundas på speciella fältstudier. De allmänna inventeringarna saknar ofta uppgifter om de speciella vattenanknutna anläggningar som berörs. »

År 1970 inhämtades från landsantikvarierna ett kartmaterial som utvisar förslag till intresseområden för kulturminnesvården. Redovis- ningen var uppdelad i större områden av intresse samt miljöer av riks- respektive länsintresse för kulturminnesvården. Detta redovisningssätt hade fastställts genom diskussioner mellan civildepartementet, riks- antikvarieämbetet och statens planverk. Redovisningen reviderades och sammanjämkades inom ämbetet innan materialet infogades i det övriga underlagsmaterialet för den fysiska riksplaneringen. (Underlagsmaterial nr 23, Miljöer och större områden "av intresse för kulturminnesvården.)

I fig. 7.1 anges miljöer och större områden av riksintresse för kulturminnesvården. Noteringar härom återfinns också i projektbeskriv- ningen och i bilaga 2, i de fall en konflikt med ett intresseområde konstaterats.

ersätter äldre kraftverk

tillbyggnad av befintligt kraftverk

befintligt kraftverk älvsträcka med medelvattenföring större än ca 15 m3/s avrinningsområdesgräns

' Större område av intresse för kulturminnesväden

(_ Miljö av riksintresse för kulturminnesvården

ÄV Gräns för den allmänna fornminnesinventeringen

,_- I samband med vattenmål inventerade områden

(Redovisning endast inom utredningsområdetl

Fig 7.1 Miljöer och större områden av intresse för kulturminnesvården, enligt riksantikvarieämbetet. Avvikelser från Mark 0 Vatten förekommer. In- venteringsläge.

SOU 1974:22 7.4 Riksantikvarieämbetets bedömning i sjöregleringsärenden

Kulturhistoriska undersökningar i samband med sjöregleringsföretag och kraftverksbyggen utfördes första gången år 1942 inom Långans vatten- område i Jämtland. Riksantikvarieämbetet träffade överenskommelse om undersökningarna med vattenregleringsföretaget, som härvid förband sig att svara för ämbetets kostnader i samband med undersökningen. De första årens undersökningar omfattade uteslutande arkeologiska invente- ringar och fotografering av älvområdena, vilket var en följd av den direkta anknytningen till fornminneslagens bestämmelser. Efterhand har under- sökningarna även kommit att omfatta etnologiska och allmänt kultur- historiska aspekter på områden som berörs av vattenkraftutbyggnad.

Riksantikvarieämbetet erhåller underrättelser om aktuella vattenmål genom egen bevakning, under senare tid också genom underrättelser från vattendomstolar och från kommerskollegiet. Genom att företagen är skyldiga inhämta uppgift om fornminne berörs har ett samarbete den vägen tidigt kunnat etableras.

Ämbetets arbete kan indelas i tre faser: inventeringen, den vetenskap- liga undersökningen och en efterföljande bearbetning för erfarenhetsåter- föring.

Inventeringen är avsedd att ligga till grund för ställningstaganden från ämbetet och vattendomstolen till företagets tillåtlighet, och resulterar sålunda normalt i en skrivelse till sökanden. Älvsträckor där inventeringar för vattenkraftutbyggnader företagits i anslutning till de nu aktuella älvarna markeras i fig. 7.1.

Undersökningar har kommit till stånd i de fall företaget vunnit tillåtlighet i vattendomstol och ämbetets tillstånd till undersökning och avlägsnande av förekommande fornlämningar lämnats. Undersökning — liksom inventering — bekostas av sökanden.

Kostnader för bearbetning har av ämbetet inte ansetts böra belasta sökanden. Denna för handläggningen väsentliga verksamhet har fått bekostas med andra medel och har därigenom inte kunnat bedrivas i önskad omfattning. Dock har genom anslag från olika fonder det tvärvetenskapliga projektet Norrlands tidiga bebyggelse kunnat genom- föras. Riksantikvarieämbetets ställningstaganden till föreslagna sjöregleringar och vattenkraftutbyggnader har utgått dels från ämbetets prövning av företagets tillåtlighet enligt fornminneslagen, dels från allmänna över- vägander om företagets inverkan på kulturhistoriska intressen.

Tillstånd till borttagande av fast fornlämning får enligt 6 & fornminnes- lagen meddelas, där fornlämningen medför hinder eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. När det gäller det stora flertalet av fornlämningarna, vilka har berörts av vattenkraftutbyggnader, kan det med skäl hävdas, att de var för sig inte har haft så stor betydelse att de borde utgöra hinder för de planerade företagen. I de flesta fall har det varit fråga om boplatslämningar och fångstanordningar av arter som förekommer talrikt. I betydligt mindre omfattning har gravanläggningar och andra i de berörda områdena mer sällsynta fornlämningar berörts.

När så har varit fallet har det förekommit att tillstånd till borttagande inte har lämnats. Krav på skadeförebyggande åtgärder av olika slag hari stället uppställts och i ett fåtal fall har ämbetet motsatt sig utbyggnad.

Vattenkraftutbyggnaderna under 1940- och 1950-talen berörde främst de syd- och mellannorrländska älvarna. Av olika skäl — bl a ägandeför- hållandena — skedde utbyggnadema här etappvis och utan att möjlighet gavs för ämbetet att i någon större utsträckning grunda sin bedömning av de enskilda företagen på översiktliga utredningar för hela älvsträckorna. Detta medförde svårigheter när det gällde att bedöma varje delbesluts konsekvenser för bevarandeplaneringen i stort.

Når utbyggnaden av Vindelälven aktualiserades i slutet av 1960-talet ansåg riksantikvarieämbetet det därför vara väsentligt att kunna grunda sin bedömning på en helhetssyn på 'kulturmiljön. Ämbetet hade vid denna tidpunkt lämnat tillstånd till undersökning och borttagande av ett tusental förhistoriska boplatser i Norrland. Utbyggnaden av de flesta norrlandsälvarna upp till Skellefte älv hade vidare medfört att möjlig- heten att uppleva och studera kulturutvecklingen i en orörd älvdal var starkt begränsad. Denna helhetssyn i bedömningen av en kulturmiljö framstår i dag som alltmer väsentlig att kunna tillämpa. Förlusterna vid en bedömning från fall till fall har i vissa avseenden blivit alltför stora. Vissa förändringar i bedömningen av enskilda vattenkraftutbyggnader har också förekommit. På senare år har ett förfarande med prövotid använts vid tveksamma fall. Detta har inneburit att man kunnat återkomma och begära undersökning av fornminnen i den mån faktiska skador kunnat konstateras. Möjligheten att modifiera.utbyggnadsprojekt för tillgodoseende av bevarandeönskemål har utnyttjats i liten omfatt-

ning.

7.5. Miljöer och större områden

Allt starkare formuleras önskemål om att bevara hela kulturmiljöer. Detta synsätt kan dock knappast tillämpas lika överallt. Kulturminnes- vårdens medverkan i den fysiska riksplaneringen avsåg att precisera områden inom vilka dessa önskemål starkare skulle kunna tillgodoses, dels genom att fastlägga vilka direkta och begränsade miljöer man borde slå vakt om, dels att utpeka större områden — samtliga med stor rikedom på miljöer och kulturlämningar — som särskilt tydligt åskådlrggjorde det ekologiska sambandet eller det kontinuerliga historiska händelse- förloppet. Där skulle särskild hänsyn tas till kulturminnesvårdens intressen när förändringar ifrågasattes.

Dessa större områden återspeglar en särpräglad kulturutveckling inom ett begränsat landskapsrum. Vissa områden kan representeri en konti- nuerlig kulturutveckling, andra områden ger prov på en enhetlig bygd tillkommen under ett begränsat skede. Kulturlandskapsmiljöerna är av största betydelse för såväl vetenskaplig som social tillämpning av kulturminnesvården. Deras betydelse är ej alltid beroende av de enskilda elementens kvalitet utan snarare av detta helhetsinnehåll som de kan

erbjuda. Vissa typer av kulturminnen — tex fornlämningar som tillhör fångstmiljön — kräver för att rätt kunna upplevas avsevärda skyddsom- råden av sådan art, att de av naturen givna förutsättningarna för kulturen kan studeras.

Möjligheten att i dag uppleva miljöer av denna art blir genom en hög exploateringstakt snabbt beskuren. Ur internationell synpunkt motsvarar dessa kulturlandskapsmiljöer naturvårdens vildmarksområde. För vissa typer av förhistoriska miljöer kan man härvid med fog tala om Europas sista orörda kulturlandskapsmiljöer. Ett bevarande kräver enligt ämbetets mening att mera omfattande exploatering av dessa kulturlandskapsavsnitt undvikes samt att det lokala utnyttjandet av områdena sker med hänsynstagande till kulturvärdena. Genom områdenas internationella betydelse har Sverige härvid ett särskilt starkt ansvar.

Av de större områden av betydelse för kulturminnesvården som berörs av till utredningen redovisade utbyggnader bedöms konflikterna av riksantikvarieämbetet från de nämnda aspekterna som allvarliga inom följande fyra områden:

1. Västerdalälvens kulturlandskap från Sälen till Äppelbo. Kontinuer- ligt nyttjad bygd med lämningar av mångskiftande slag. Agrart dominerad men med förhållandevis mångsidigt näringsliv, i flera avseenden historiskt knutet till älven.

2. Mellersta Ljusnans kulturlandskap mellan Ljusdal och Arbrå. Homogen och unik allmogekultur av hög kvalitet. Fortfarande levande, tättbefolkat område, med ett speciellt förhållande till älven.

3. Nedre Ljungandalens kulturlandskap från Vattjom till Kvissle. Område med vetenskapligt mycket värdefulla fornlämningsbestånd i ett levande kulturlandskap av högt socialt värde, nära stora befolkningskon- centrationer.

4. Äreälvens kulturlandskap. Område, där kulturlandskapet utformats under direkt kontakt mellan gammal, kontinuerligt nyttjad kulturbygd och vildmark. Omistligt referensområde för norrländsk fångstkultur och den övre gränsen för järnålderns och medeltidens fasta bondebygd i kommunikationshiston'skt läge.

Särskilda skyddsåtgärder erfordras enligt riksantikvarieämbetet för dessa områden eller delar därav för att hindra vattenkraftutbyggnader och annan exploatering i stor skala. Områdena utgör enligt ämbetet kulturlandskap av oersättligt vetenskapligt värde. Åreälvsdalen är ett intensivt nyttjat turistområde. De övriga är belägna inom relativt tättbefolkade delar av landet. Bevarandefrågan får härigenom utöver det rent vetenskapliga värdet en markant social inriktning. Med hänsyn till att områdena representerar sinsemellan olika typer av kulturmiljöer, vardera av mycket hög vetenskaplig klass kan de egentligen icke rangordnas inbördes. Åreälvdalen bör dock enligt riksantikvarieämbetet i detta sammanhang sättas främst.

7.6. Värdering

lnom utredningens sekretariat har utförts en bedömning av vilka konflikter med kulturminnesvården som kan väntas uppkomma vid ett eventuellt förverkligande av de för utredningen presenterade utbyggnads- projekten, se tabell 7.1. Bedömningen följer i allt väsentligt den i riksantikvarieämbetets skrift Kulturlandskap i älvdalar presenterade. Följande klasser har använts:

4 Lagskyddade fornminnen berörs. Riksantikvarieämbetet avser att avslå företaget. 3—4 Starkt kulturminnesvårdsintresse berörs. Riksantikvarieämbetet av- ser att avstyrka förslaget.

3 Underlagsmaterial otillräckligt. Avstyrkande från riksantikvarie- ämbetet är sannolikt. 2—3 Konflikt med kulturminnesvårdsintresse uppstår. 2 Konflikt med kulturminnesvårdsintresse kan mildras genom be- gränsning i projektets omfattning. 1 Ingen konflikt eller endast sådan som kan lösas genom vattendom- stolsprövning synes uppstå.

För vissa ombyggnadsprojekt har ej angivits någon bedömning. Synpunkter på dessa liksom på bedömningsunderlag och säkerhet i bedömningen återfinns i projektbeskrivningen, tillsammans med övriga detaljkommentarer.

Värderingen har gjorts med utgångspunkt i kulturminnenas betydelse ur vetenskaplig synpunkt vartill fogats överväganden om deras sociala betydelse. Grundsyftet för all kulturminnesvård är att åt framtiden bevara kulturminnen. Den vetenskapliga grundsynen innebär härvid en strävan att urskilja ett representativt urval av orörda referensområden, dvs områden där fornlämningar och andra kulturminnen är bevarade i en så vitt möjligt ursprunglig miljö bla för att tillgodose kommande forskningsbehov.

Den sociala aspekten på bevarandevärderingen syftar i grunden till att möjliggöra upplevelsen av kontinuitet och rotfasthet i en under lång tid och genom mänskliga ansträngningar framvuxen miljö. För undervisning och turism ställs särskilda krav på ett vetenskapligt underbyggt urval av kulturminnen, på upplysningsverksamhet kring detta och på tillgänglig- het.

Bedömningen har sålunda också utgått från företagens inverkan på kulturminnenas miljö, även om kulturminnet i sig självt inte alltid direkt påverkas.

Tabell 7.1. Klassificering från kulturminnesvårdssynpunkt Klass 4 anger högsta värde. Beteckningarna i övrigt förklaras i texten

Klass 4

Gysinge

Landverk m Ånn regl Gevsjöströmmcn m Gevsjön regl Ristafallen Litsnäset Edsoxforsen

Klass 3—4

Malungsfors [[ Malung [ Malung ll

Äppelbo

Kvarnholsforsen m Bysjön regl Broforsen m Vikarsjösystemet regl Linsellborren

Edänge

Handöl m Blåhammarmyren regl Medstuguån m Skalsvattnet regl Tännforsen

Tegefors

Klass 3

Ångra

N 0 S Rensjön regl Kölsjön regl

Häggsjön regl (Åreälven)

Klass 2—3

Havern ersätter regl damm Kölsillre, bef krv utrives Rönnöforsen, ersätter damm Långforsen bef krv utrives

Gåxsjön regl

Ammeråns överledning t Ge- sunden

Klass 2

l:".ldforsen Skivsforsen

Mockfjärd tillbyggn

Avesta Lillfors

Härjeåns reglering Vemån regl

Viforsen Marmen regl Mattmar Storsjötunneln m Hissmofors— Kattstrupeforsen tillbyggn

Högfors

Lakavattnet m regl Hökvattnet m regl

Klass 1

Strängsforsen Klarabro Värsjö Edsforsen tillbyggn Hälla Malungsfors I

Fänforsen

Djurforsen Tyttbo Halvfari Kasteln Forsänge

Sölvbacka, bef regl damm ut- nyttjas

Torrön, Juveln, Anjan, bef regl dammar utnyttjas Hosjö m regl, Anasjön—Bredsjön regl

Granboforsen Korsvattenån, bef regl damm ut- nyttjas

Ulen—Rengen regl

Toskströmmen m Valsjön regl Åbervattnet regl Kingarna regl Häggsjön regl (Hårkan) Sjättvattnet regl Storfulvurn regl Lillfulvurn m regl

Älggårdsvattnet regl Hammerdalssjön regl Solbergsvattnet regl Halasjön regl Springhällarna Borgforsen

8. Rekreation

8.1. Inledning

Människors fritid har ökat, likaså de ekonomiska möjligheterna att utnyttja den till rekreation i skilda former. Därmed har samhällets ansvar för att tillhandahålla nödvändiga områden och anläggningar för friluftsliv ökat i motsvarande grad. Detta kan bland annat illustreras av att ett flertal statliga utredningar genomförts och resulterat i omfattande lagstiftningsåtgärder och ökade ekonomiska insatser från såväl statligt som kommunalt håll under senare år. Det finns också all anledning förmoda att samhällets åtgärder för att tillförsäkra människorna en god rekreationsmiljö kommer att intensifieras ytterligare. Det kan i detta sammanhang finnas skäl att citera följande uttalande av departements- chefen i proposition 19722111 om hushållning med mark och vatten (fysisk riksplanering):

”Jag anser det vara ställt utom allt tvivel att goda rekreationsmöjlighe- ter blir en allt viktigare beståndsdel i vår samlade livskvalitet och att ren luft, rent vatten och tilltalande natur inom tillgängligt avstånd härvid värderas allt högre.

Det gemensamma långsiktiga samhällsintresset att bevara en god miljö och ställa tillräckliga rekreationsmöjligheter till de många människornas förfogande bör väga tungt i förhållande till kortsiktiga och enskilda intressen.”

Ett naturskönt landskap med möjligheter till ett aktivt och varierande friluftsliv har otvivelaktigt stor betydelse från rekreationssynpunkt. Våra sjöar och vattendrag, liksom tillgången till kulturellt intressanta miljöer, är väsentliga element i det vi kan kalla rekreationslandskapet.

Ijuni 1969 tillsattes kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden med direktiv att föreslå åtgärder som skulle förbättra svenska folkets möjligheter att semestra i sitt eget land. Kommitténs betänkande ”Turism och rekreation i Sverige” (SOU 1973152), innehåller bl. a. en inventering av större områden lämpliga för det fjärrinriktade rekreationslivet, s. k. primära rekreationsområden.

Ett väsentligt motiv för turismen är att få uppleva miljöer som skiljer sig från de man har i sin hemort, påpekar kommittén. Vid urvalet av primära rekreationsområden har därför miljö och särart haft en avgöran-

Tabell 8:l Aktivitet som uppgivits som huvudsaklig fritidssysselsättning vid undersökning hösten 1973. Siffror inom parentes avser fritidsutredningen 1963. Angivelser i procent.

Aktivitet Män Kvinnor Totalt Familjeliv, vila etc 8 ( 8) 14 (18) 11 (13) Hobbyvcrksarnhet 11 ( 8) 23 (33) 17 (22) Skönlitteratur/tidn. 9 (11) 13 ( 9) 11 (10) TV/radio 6 ( 6) 5 ( 5) 5 ( 5) Ungänge med bekanta 2 ( 1) 3 ( 1) 3 ( 1) Dans, bio, teater, konsert 1 ( 1) 1 ( 1) l ( 1) Fritidsstudier 3 ( 6) 5 ( 2) 4 ( 4) Föreningsliv 2 ( 4) l ( 2) 2 ( 3) Extraarbete/övertidsarb. 3 ( 3) O ( 1) l ( 2) Arb. m. villa, bil, trädg. 22 (19) 10 ( 6) 16 (12) Promenader,jakt, fiske, frit.hus, fril-liv, sport 29 (26) 21 (16) 25 (21) Bil/MC—utfärder e.d. 3 ( 3) l ( 3) 2 ( 3) Åskådare på idrottsev. 2 ( 1) 0 ( 0) 1 ( 0) Övrigt 1 ( 3) 1 ( 3) 1 ( 3)

de betydelse. Miljöer som man har ansett kunna utvecklas för turism och rekreation är bl. a. fjällområdet och älvdalarnas odlingslandskap.

l kommitténs betänkande utpekas 23 större områden som primära rekreationsområden. Vissa av dessa omfattar älvsträckor som behandlas i denna utredning. Det gäller Dalafjällen (övre Västerdalälven), del av Ljusnans dalgång (Mellanljusnan), Härjedalsfjällen (Vikarsjöarna) och Åreområdet (Åreälvsystemet, Kallsjöområdet, Hosjö, Mattmar).

Älvdalarnas betydelse för friluftslivet framgår också av rapporten "Hushållning med mark och vatten”. Ett flertal här berörda älvsträckor utgör eller ingår i områden av riksintresse för det rörliga friluftslivet. (Se fig. 811 och separatkarta B).

Med hänsyn till friluftslivets ökande sociala betydelse i samhället tycks det helt nödvändigt att rekreationsaspekternas vikt i samband med vattenkraftutbyggnad i framtiden måste värderas högre än vad man hittills gjort. Detta måste naturligtvis infogas i den ekonomiska analysen eftersom beslut fattade i dag får konsekvenser långt in i framtiden.

Friluftslivets stora betydelse framgår bl. a. av en fritidsvaneundersök- ning som under hösten 1973 utfördes av statistiska centralbyrån på naturvårdsverkets uppdrag. Denna utgjorde delvis en uppföljning av den undersökning som genomfördes av 1962 års fritidsutredning (SOU 1964147). I stort kan konstateras att intresset för friluftsliv i förhållande till andra fritidsaktiviteter ökat under denna tioårsperiod. Vid förfrågan om huvudsaklig fritidssysselsättning uppgav 25 % olika friluftsaktiviteter mot 21 % för tio år sedan (se tabell 8zl).

8.2. Älvdalarnas betydelse från rekreationssynpunkt

Av de undersökningar om olika naturtypers betydelse för rekreation som hittills utförts inom och utom Sverige framgår att vatten och stränder klart intar första platsen i den skala av naturrniljöer dit människor söker

sig för att utöva friluftsliv. Naturvårdsverkets fritidsvaneundersökning visar bl. a. att 73 % av de tillfrågade har gjort utflykter till friluftsbad tre eller fler gånger under året och 10 % har ägnat sig åt rodd eller paddling. De tillfrågades önskemål beträffande några olika aktiviteter visar att de vattenanknutna aktiviteterna är mycket efterfrågade fritidssysselsätt- ningar.

Vårt land är synnerligen väl tillgodosett med olika slag av vatten, från hav till insjöar och vattendrag. Emellertid är långtifrån allla sjöar och vattendrag närbelägna och tillgängliga för människor i tätortssregionerna. Utnyttjande av många vatten försvåras genom skilda slag av exploate- ringar, föroreningar m. m. Detta gäller självfallet i speciellt hög grad ide områden där de flesta invånarna bor, Syd- och Mellan-Sverige samt Norrlands kustområden, dvs. där behovet av rekreationsresurser är störst. Genom en framsynt planering bör därför ytterligare exploatering, som kan få till följd att väsentliga och för många invånare relativt lättillgängli- ga rekreationsresurser förstörs, undvikas. Med den planering som nu har startat i vårt land, bl. a. genom den fysiska riksplaneringen, finns goda förutsättningar för detta.

Strävan att trygga medborgarnas rekreationsmöjligheter uttrycks också i de förslag som återfinns i naturvårdskommitténs delbetänkande Naturvård I, i vilket bl. a. föreslås ett generellt skydd för strandområden för att bevara dem som tillgångar för allmänhetens bad och rekreation. Skyddet skall enligt förslaget i princip gälla åtgärder som hotar tillträdes- och rekreationsmöjligheterna.

Våra älvar utnyttjas såväl under kortare ledigheter av ortsbefolkningen som under veckosluts- och semesterledigheten av människor i kustbandet och i storstadsregionerna. Huvudälvarnas källflöden, belägna inom fjällregionerna, är som regel intressanta för semesterbesökarna, dvs. turisterna. Älvarnas mellersta och nedre delar har störst betydelse i och med att de ofta utgör viktiga närrekreationsområden för en stor befolkning (se kapitel 5.6 Närhet till befolkning). Fisket är den dominerande friluftsaktiviteten utmed älvarna, men även bad och båtsport utövas i stor omfattning. En aktivitet som utvecklats särskilt under de senaste åren och som förefaller bli alltmera populär är kanotsporten.

Ur friluftslivets synvinkel står det utom tvivel att strömmande vatten kommer att värderas allt högre i framtiden. I den rapport, ”Utbyggnad av älvsystem”, som docent Ingemar Norling lämnat till utredningen sägs att fritidsfiskets och övrig vattenbaserad rekreations socioekonomiska bety- delse med all sannolikhet kommer att ge en ändrad syn på älvarnas utnyttjande. Denna förändring är, enligt uttalande från exempelvis FAO, tydlig i Nordamerika, England-Irland, övriga EG-länder, öststaterna och flera afrikanska stater (se kap. 5 :1).

8.3. Vattenkraftutbyggnaders effekter på friluftslivet

Då frågan om utnyttjande för kraftändamål av återstående forsar och vattenfall övervägs måste det vara av väsentlig betydelse att ta hänsyn till den inverkan som en utbyggnad får på möjligheterna att utöva friluftslivi berörda områden.

Hittills har emellertid frågan om vattenkraftutbyggnaders inverkan på möjligheterna att utöva friluftsliv i skilda former samt dess betydelse för turismen inte varit föremål för några omfattande och systematiska studier i vårt land. Det har inte heller varit möjligt att under den korta tid utredningen arbetat göra några mera ingående studier inom detta komplicerade problemområde. Docent Ingemar Norling konstaterar dock i sin rapport att vissa viktiga effekter av ingrepp i naturen för närvarande inte kan mätas på ett tillfredsställande sätt och därför ofta negligeras eller får ett ofullständigt inflytande via bl. a. påtryckningsgrupper. Faran är då att dessa effekter inte vägs in ilönsamhets- och skadeanalysen. Det finns därför skäl att anta att tidigare lönsamhetsberäkningar av reglerings- projekt vad gäller bl. a. rekreationsaspekterna och deras värde är ofullständiga och därigenom ger en missvisande bild av lönsamheten.

I den allmänna debatten förekommer ofta helt skilda uppfattningar om vattenkraftutbyggnaders effekter på turism och friluftsliv.

Förespråkare för vattenkraftutbyggnader hävdar oftast att utbyggna- derna är till fördel även för turismen i bygden. I vissa fall kan sannolikt utbyggnaden befrämja ett snabbare ianspråktagande av rekreativa värden. Detta kan t. ex. ske genom att förbättrade kommunikationer och ökad service gör ett område mer tillgängligt och möjligt att utnyttja för friluftsliv. Skatter, regleringsavgifter, särskilda villkorsmedel m. ni. kan möjliggöra en utbyggnad av turistanläggningar som semesterbyar och campingplatser, skidbackar, liftar, service rn. m.

Företrädare för den motsatta uppfattningen hävdar ofta den orörda älvens attraktivitet för människorna och således dess möjligheter att dra turister till området samt ge besökaren aktiv rekreation såsom fritids- fiske, kanoting rn. m. En omfattande turism i ett område kan medverka till att upprätthålla en högre servicenivå än vad som är motiverat enbart med hänsyn till det lokala köpunderlaget, till nytta för såväl lokalbefolk— ningen som turisterna. Vidare har betonats den betydelse orörd natur har som lockbete vid rekrytering av företag och arbetskraft. Naturkvalitéer över huvud taget synes öka i betydelse för människors val av bostadsort. Fritidsmiljöns egenskaper torde ha viss betydelse för etablering av företag m. rn. och påverkar därmed möjligheterna att få människor att bosätta sig eller stanna kvar i en ort.

Det har ofta i denna debatt anförts att den outbyggda Vindelälven är mindre utnyttjad för turism och friluftsliv än den utbyggda Umeälven. Umeälven har i och med utbyggnaden blivit åtkomlig och bildandet av regleringssjöar har gjort att området tillförts förutsättningar för bl. a. båtsport. De sjölandskap som bildats uppfattas också onekligen av många människor positivt.

7

Exemplet visar tydligt den betydelse åtkomligheten lhar för ett områdes attraktivitet för turism och friluftsliv och beträffamde vissa här aktuella projekt kan sannolikt en utbyggnad få positiva kornsekvenseri dessa avseenden. De älvar som behandlas i denna utredning är dock ofta väl åtkomliga även i sina outbyggda delar. Vidare utgör stzrömmar och forsar av någon betydande storlek otvivelaktigt en väsentlig resurs, som därtill är mycket knapp, särskilt i de delar av landet det här är fråga om. En eventuell utbyggnad av ännu ett antal fallhöjder måste få till konsekvens att återstående forsar och vattenfall kommer att ytterligare öka i värde för friluftslivet. Det bör här tilläggas att det i mårnga fall inte är tillräckligt med ett skydd för värdefulla älvsträckor. Det är väsentligt att åtgärder vidtas för att de skyddade områdena skall kumna tjäna de syften de avsätts för.

Olika typer av vattenkraftutbyggnad påverkar mer konkret möjlighe- terna till ett aktivt friluftsutövande på olika sätt. Lokala Iförhållanden medför också att effekterna varierar mycket varför det är svårt att ge en generell beskrivning av hur utbyggnader direkt påverkar förutsättningarna för friluftsliv.

Framkomligheten längs stränderna försvåras ofta genom överdämning. Detta gäller emellertid inte alltid. Regleringssjöarnas åtkomlighet då vattennivån är lägre än dämningsgränsen varierar kraftigt beroende på strandens lutning och beskaffenhet. En grund och sumpig st rand medför exempelvis att en regleringssjö då den är ofylld blir mycket svåråtkomlig.

Vid dämning kan inträffa att öar och grund försvinner. Ras kan ske genom erosion då vattnets vågor får nya angreppspunkter i strandbrinkar och det kan ta lång tid innan nya strandplan utbildats. Sådana effekter kan inverka negativt på attraktiva uppehållsplatser. Vissa positiva effekter kan emellertid uppkomma genom att nya sjöar möjliggör båtfart och ibland en större åtkomlighet av området. För båtfart medför dock stora vattenståndsvariationer olägenheter vid isättning och uppdragning av båtar och skapar behov av flytbryggor. Möjligheter till ”exklusiv" båtsport såsom kanot- eller båtfärd i rinnande vatten, forsfärder m. m. försvinner.

Badmöjligheterna kan öka genom att nya sjöar skapas, där vattnet snabbare värms upp än i en älv. I regel erfordras clock särskilda åtgärder som röjning, utläggande av sand, flytbryggor som följer vattnets variationer etc. Till de olägenheter som följer hör att vattenkvaliteten kan försämras närmast efter dämningen. Jämfört med förhållanden i naturliga sjöar erbjuder således dammsjöarna oftast betydligt sämre badförhållan- den och möjligheterna till bad är i regel begränsade till de särskilt iordningställda platserna.

Sammanfattningsvis kan sägas att de allvarligaste effekterna av vattenkraftutbyggnad från rekreationssynpunkt är dels att ofta värdefulla forssträckor försvinner, dels att mycket besvärliga förhållanden kan uppstå vid regleringsmagasin med höga amplituder under tider då magasinen inte är fyllda till dämningsgränsen.

Effekterna på fisket, som utgör en dominerande friluftsaktivitet utmed

älvarna och som också är den som hårdast drabbas av vattenkraftutbygg- nader, särbehandlas i följande avsnitt.

8.4. Fiske

Fisket intar en dominerande plats bland fritidsaktiviteterna såväl för den lokala befolkningen i de berörda områdena som för turisterna. Av de speciella undersökningar som utförts, och som redovisas i docent Norlings rapport och av allmän praktisk erfarenhet framgår att fritids— fiskaren i första hand eftersträvar strömfiske efter lax, havsöring, öring och harr, i andra hand fiske i fjällsjöar efter röding och öring.

Mot bakgrund av fritidsfiskets utveckling kan man med säkerhet påstå att strömfiske efter laxartad fisk kommer att bli särskilt eftersökt i framtiden. Sjöfisket är dock avsevärt vanligare och har självfallet mycket stor betydelse.

Med tanke på de stora effekter som en utbyggnad får, har en särskild utredning angående fisket i älvarna utförts av fiskeriintendenterna i övre södra, mellersta och nedre norra distrikten. Följande redogörelse bygger huvudsakligen på denna rapport. Dessutom har studier av möjligheterna till kompensationsfiske i bivattendrag utförts.

Karaktären på de berörda fiskevattnen

En stor del av forsarna i våra huvudälvar har byggts ut för att erhålla vattenkraft. Därmed har många av våra bästa och mest produktiva fritidsfiskevatten gått förlorade. I Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Daläl- ven och Klarälven har 700 km forssträckor försvunnit eller svårt skadats (se fig 822). Värdet av återstående forssträckor, där strömfiske kan bedrivas, blir därigenom mycket stort.

De flesta stora sjöar i eller kring fjällregionerna är reglerade, bl.a. många av våra bästa röding-öringsjöar. Brist föreligger både på forsfisken och fjällvatten med öring och röding, men bristsituationen är mindre svår beträffande de sistnämnda, beroende på att rödingbestånden ej försvinner från de reglerade sjöarna.

Älvarna mellan forssträckorna utgörs mestadels av sel (lugnvattensträc- kor). Selen på kraftverkssträckoma äri regel starkt förändrade med andra vattenstånd och strömförhållanden än de naturliga. De typiska strömfis- karna har till större delen försvunnit, men i övrigt finns ungefär samma fiskbestånd kvar som tidigare: sik, aborre, gädda etc. Fiske bedrivs fortfarande men i begränsad omfattning och mest som husbehovsfiske med nät.

Effekter av kraftverksutbyggnad

Vattenkraftutbyggnad påverkar nästan alltid fiskens livsbetingelser och därmed fisket på avgörande sätt (se kap. 6). De värdefullaste arterna är laxartad fisk, t. ex. öring och harr, som vandrar och reproducerar sigi

ersätter äldre kraftverk tillbyggnad av befintligt kraftverk befintligt kraftverk älvsträcka med medelvattenluring större än ca 15 m 3/s avrinningsområdesgräns

»— nu .nu—; _.Liu'l- n _ rl— in..-MM m— e:: ___ mm - men r-n .: _ uni—.. . via:—am.

lll

ll

till

X

...till

Primärt rekreationsområde enligt förslag av turistkommittén

Fig 8.1 Områden av särskild betydelse för rekreation.

rinnande vatten. En utbyggnad medför att livsmiljön förändras så att strömfisken inte längre kan reproducera sig eller tillväxa. Konkurrerande fiskarter eller sjukdomar kan slå ut de värdefullaste arterna. I nya sjöar kommer insjöfisken att dominera. I kraftverksdammarna kan inga naturliga strömfiskebestånd hållas.

Skapande av kompensationsvatten

I ett förhållandevis stort antal vattenmål har frågan om att skapa kompensationsfiske i sidovatten varit uppe till diskussion. Man har kallat dessa vatten ”ersättningsfiskevatten”. Avsikten med kompensationsåtgär— derna i vattenmål är att inom kraftverksföretags eller sjöreglerings påverkningsområde skapa fiske som i görligaste mån ersätter det som går förlorat genom utbyggnad och sjöreglering. Främst är det åtgärder till skydd för fiske efter laxartad fisk, öring och harr, men det kan också vara annat fiske t. ex. kräftfiske.

När det gäller att minska skadorna i de direkt berörda vattnen har man nått vissa resultat i reglerade sjöar med insättning av näringsdjur och introduktion av kanadaröding och andra nya fiskarter. Detta medför dock endast en begränsad kompensation. Den alldeles speciella attrak— tionskraften, som ett naturligt vatten har är försvunnen. Kostnaderna för denna typ av kompensationsåtgärder är avsevärda, särskilt om de avser s. k. put—and-take fiske, varmed menas att man sätter ut fisk som genast kan återfångas. Återfångsterna uppgår i regel till mellan 20 och 40 procent och därtill kommer att fiskesäsongen är kort. Efter 1—2 månader är återfångsterna få eller inga. I exempelvis en bygd där något tusental personer fiskar varje år erfordras ett belopp av 50 000—100 000 kr. per år för att trygga erforderliga fångstchanser. Härtill kommer transport- och administrationskostnader som belöper sig till icke ringa belopp.

I diskussionen om att ordna kompensationsåtgärder har man vidare ifrågasatt om inte bivattendrag till huvudälven skulle kunna vara användbara. Inom det aktuella geografiska området finns, utöver för utbyggnad föreslagna älvsträckor, även ett relativt stort antal andra för fritidsfisket intressanta strömmande vatten. Dessa torde iviss utsträck- ning kunna göras mer tillgängliga och utnyttjade i framtiden än de hittills av skilda anledningar varit.

Fisket i ett vattendrag som ligger vid sidan om ett kraftverksföretag är dock i regel annans egendom och vattendraget ingår ej ivattenmålet. De juridiska problem som främst måste lösas om en annan ordning önskas gäller därmed rätten till fiske inom sidovatten. Fiskerätten är i vårt land synnerligen splittrad och något tvångsvis ordnat ersättningsfiske går ej att åstadkomma. Dessa frågeställningar berörs av det mer generella arbete beträffande fiskerätten som utförs inom utredningen rörande fiskeläg- stiftningen.

Även om de juridiska problemen går att lösa kvarstår att full kompensation för ett förlorat älvfiske ur biologisk synvinkel är omöjligt att anordna i sidovatten. De stora vattnen har en betydligt större produktionskapacitet än de mindre. De får härigenom en något annan

artsammansättning och innehåller även större fisk. Detta innebär att ett fiske som till sin karaktär motsvarar älvfisket aldrig kan skapas i ett sidovatten. Man kan därför konstatera att nu aktuella utbyggnadsförslag i de fem huvudälvarna berör en mycket väsentlig del av områdets resurser av strömmande fritidsfiskevatten.

Fiskets värde

Försäljningen av fiskekort ger ofta en missvisande uppfattning om fritidsfiskets verkliga värde. Detta beror bl.a. på att kostnadsnivån på korten varierar högst betydligt från trakt till trakt och inte heller står i proportion till fiskets värde. Den största inkomsten från fisket ligger också i rumsuthyrning och annan service.

Älvsträckor med särskilt högt skyddsvärde från fiskesynpunkt

Fiskeriintendenterna har gjort följande prioritering bland de berörda fiskevattnen:

Med hänsyn till fiskebeståndens och fiskets värde placeras Åreälven och Ammerån främst. Vissa älvavsnitt utgör de enda återstående sträckor, där självreproduktion med naturligt genetiskt urval förekommer. Av dessa prioriteras Klarälven mellan Höljes och Vingängsjön samt Dammåni Jämtland. Slutligen har det fritidsfiske, som bedrivs nedanför nedersta kraftverken i Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven på havsöring och lax av fiskeriintendenterna värderats mycket högt.

8.5. Bedömningsunderlag

En värdering av varje aktuellt utbyggnadsområdes betydelse från rekrea— tionssynpunkt har gjorts av utredningens expert på turism och friluftsliv. Bedömningen från rekreationssynpunkt har gjorts utifrån av utredningen inhämtat faktamaterial samt befintliga kunskaper om andra faktorers inverkan i dylika sammanhang. Det faktamaterial som funnits tillgängligt är bl. a. rapporten ”Hushållning med mark och vatten” samt av länsstyrelserna redovisat material rörande befintliga turist- ocli friluftsan- läggningar, fritidsbebyggelse, kommunikationer m.m. Ett skäl för att värdera ett objekt högt är om det ligger inom något av de områden som av naturvårdsverket under arbetet med den fysiska riksplaneringen angivits som riksobjekt för det rörliga friluftslivet. Ett annat starkt vägande skäl har varit om objektet ligger inom eller i omedelbar anslutning till något av de av den statliga turistutredningen angivna s. k. primära turistområdena (se fig. 8:1 och separatkarta B). För att mera noggrannt söka bedöma områdenas betydelse för olika slag av friluftsaktiviteter har inom utredningens sekretariat genomförts en besiktning av samtliga älvdalar. Områden med goda förutsättningar för de stora friluftaktiviteterna och med möjligheter till ett varierrt friluftsliv har härvid åsatts höga värden. Ett områdes läge i förhållande till större

För utredningen redovisade projekt 0 helt nytt projekt Q) byggs vid befintlig regleringsdamm ersätter äldre kraftverk tillbyggnad av befintligt kraftverk

befintligt kraftverk älvsträcka med medelvattenföring större än ca 15 m3/s avrinningsområdesgräns

'Totalskadat strömfiske Delvis skadat strömfiske

Oskadar strömfiske

Gott eller mycket gott strömfiske i bivattendrag

Gott till måttligt gott strömfiske i bivattendrag

Strömfiske av mindre omfattning

Fig 8-2 Strömfskeskador enligt vattendomstolsutslag i vattendrag med större medelvattenföring än 20 m3/s. Värdering av strömfiskekvalitet i bivattendrag i mellersta distriktet. Uppgifter från fiskeriintendenterna.

befolkningskoncentrationer, dess tillgänglighet via vägar samt den direkta tillgängligheten till vattnet utgör i regel väsentliga delar av områdets totala värde ur rekreationssynpunkt.

Vidare har fiskeriintendenternas rapport tillmätts stor vikt p. g. a. fritidsfiskets avgörande betydelse som rekreationsaktivitet längs älvarna.

De av länsstyrelserna utförda inventeringarna över redan befintliga anläggningar m. m. för turism och friluftsliv visar bl. 3. var anläggningar etablerats, vilket i sin tur oftast tyder på ett spontant intresse för området ur rekreationssynpunkt.

Vid en gradering av de aktuella områdena från friluftslivets synpunkt måste emellertid också en del andra aspekter vägas in.

I turistområden finns ett mycket stort behov av attraktioner samt möjligheter för de tillresande att utöva olika friluftsaktiviteter, såväl sommar- som vintertid. Detta är väsentligt för turistnäringen, som behöver en så lång säsong som möjligt för att kunna uppehålla sin verksamhet. Ingrepp som allvarligt skadar en väsentlig sommaraktivitet, exempelvis fritidsfisket, inom ett område innebär därför en svår förlust.

Sådana ingrepp, som förhindrar utövandet av väsentliga rekreationsak- tiviteter och där kompensationsåtgärder är svåra eller omöjliga att vidta, utgör givetvis vägande argument för tveksamhet inför en utbyggnad. Man kan således hävda att om ett område är starkt exploaterat för vattenkraftändamål tidigare och därmed har få forsar kvar så är dessa viktiga att bevara.

8.6. Värdering

I tabell 8.2 redovisas den av utredningens expert samlade bedöm- ningen av i vad mån eventuella utbyggnader hotar för friluftslivet väsentliga intressen. Objekten är klassificerade från 1 till 4, där 4 innebär att en utbyggnad hotar mycket starka rekreationsintressen. Vid klassifice- ringen gäller vissa reservationer (se noteri tabell):

Tabell 8.2 Klassificering från rekreationssynpunkt Klass 4 anger högsta värde

Klass 4

Strängsforsen

Klarabro Hälla

Tyttbo Gysinge

Broforsen m Vikarsjöns regl Linsellborren

Forsänge Ångra

Havern ersätter regl damm Kölsillre, bef krv utrives Åreälven i sin helhet Hosjö m regl, Anasjön—Bredsjön regl

Ulen—Rengen regl Toskströmmen m Valsjön regl

Ammerån i sin helhet

Klass 3

Malungsfors Il Malung l Malung II

Äppelbo

Kvarnholsforsen m Bysjön regl Fänforsen Kasteln Sölvbacka bef regl damm ut- nyttjas Åbervattner regl

Högfors

1 Under förutsättning att inget vandringshinder för storsjööringen uppkommer. Annars 4.

Klass 2

Värsjö Malungsfors I

Eldforsen Skivsforsen Halvfari Edänge, bef krv utrives Mattmarl Korsvattenån bef regl damm ut- nyttjas Rönnöforsen, ersätter damm

Långforsen

Litsnäset Edsoxforsen2

Klass 1

Edsforsen tillbyggn Mockfjärd tillbyggn

Djurforsen

Avesta Lillfors

Härjeåns regl Vemån regl Viforsen, Marmen reg13 Torrön, Juveln, Anjan, bef regl dammar utnyttjas Granboforsen Kingarna regl Häggsjön regl

2 Under förutsättning att Edsforsens övre del och Sandvikssjön ej berörs. 3 Under förutsättning att utbyggnad ej omfattar Krokforsen eller Grenforsen. Annars 4.

1 Roland Carlsson, Sten Ekman och UlfWi- berg: Geografisk studie av vattenkraftutbyggnader — arbetskraftsrekrytering och effekter på samhälls- strukturen. Geografiska institutionen, Umeå uni- versitet, 1973.

9. Befolkning, sysselsättning och kommunal ekonomi

9.1. Inledning

Utredningen skall enligt direktiven belysa olika tänkbara utbyggnaders sysselsättningseffekter på kort och lång sikt. Samtidigt uttalas emellertid att den betydelse som bör tillmätas tänkbara utbyggnaders sysselsätt- ningseffekter beror på sysselsättningsutvecklingen i övrigt i de aktuella regionerna. Bedömningar av sysselsättningsfrågan måste därför inordnas i ett större sysselsättnings— och regionalpolitiskt sammanhang än vad som kan ske inom ramen för utredningens uppdrag. Avvägningen mellan sysselsättningseffekter och övriga effekter av eventuella utbyggnader ligger alltså utanför utredningens uppdrag.

lndirekta sysselsättningseffekter som kan uppkomma inom landets näringsliv vid en allmän kraftbn'stsituation har inte heller ansetts böra behandlas då detta skulle föra utanför utredningens ram.

Vidare tillhör en stor del av de sysselsatta vid kraftverksutbyggnader en grupp anläggningsarbetare som under lång tid utfört arbete vid anläggningar långt från hemorten. Den allmänna minskningen av bygg- nadsverksamheten har lett till sysselsättningsproblem för denna yrkes- grupp. Till en stor del är dessa anläggningsarbetare bosatta i kommuner med utpräglade sysselsättningssvårigheter. Dessa problem bör hänföras till den allmänna sysselsättningspolitiken och kraftverksutbyggnaders eventuella roll i detta sammanhang får bedömas inom denna vidare ram. I det följande beskrivs översiktligt de aktuella projekten och utbygg-

nadskommunerna med avseende på de troliga lokala sysselsättningseffek- terna. Likaså behandlas den roll de av utredningen berörda kommunerna har i den aktuella sysselsättnings- och regionalpolitiken.

För att få effekterna av kraftverksutbyggnader på sysselsättning och samhällsstruktur belysta har utredningen uppdragit till den geografiska institutionen vid Umeå universitet att utföra en studie av vattenkraftut- byggnader från närings- och sysselsättningsgeografisk synpunktl. Som underlag för arbetet med sysselsättningsfrågorna har dessutom utnyttjats material från länsprogram 1970 och centralt underlagsmaterial från den pågående länsplanering 1974.

I avsnitt 9.2 och 9.3 lämnas en beskrivning av de aktuella kommunerna från främst arbetsmarknadssynpunkt. Detta ger underlag för en översikt- lig bedömning av angelägenheten av sysselsättningstillskott. Dessutom

erhålls en bild av hur sådana tillskott harmonierar med de regionalpoli- tiska mål som gäller för de skilda kommunerna.

Avsnitt 9.4 behandlar de sysselsättningsmässiga effekter som kan förväntas av en utbyggnad. På grundval av erfarenheter från tidigare och pågående projekt diskuteras bl. a. arbetskraftsrekryteringens fördelning på yrken, på nationell, regional och lokal rekrytering samt effekter på arbetslösheten.

Effekter på serviceutbud och kommunal ekonomi beskrivs i avsnitt 9.5. Kommunvisa synpunkter på de skilda projekten lämnas slutligen i avsnitt 9.6.

9.2. Beskrivning av de kommuner som berörs av utbyggnads- planerna

Kommunerna

Totalt berörs 15 kommuner av de till utredningen redovisade utbyggnads- planerna. Av dessa ligger 13 inom det inre och två inom det allmänna stödområdet. Det är främst Kopparbergs och Jämtlands län som berörs med fyra respektive sju kommuner. Enligt den av riksdagen 1972 antagna planen för den regionala strukturen är tre av dessa kommuner primära centra (Sundsvall och Östersund—Krokom, som tillsammans utgör ett primärt centrum), sex är regionala centra, de övriga 7 kommuncentra. I den följande framställningen kommer jämförelser främst att göras mellan kommuner tillhörande samma ortstyp.

Tabell 921 Data för kommuner i vilka kraftverksutbyggnader aktualiserats

Älv Län Kommun Ortstypl Folkmängd Årsarbetare2

år 1973 Totalt antal 1 procent av bygg—

arbetskåren år 1970

Klarälven S Torsby RC 16 300 1 170 135 Dalälven W Malung KC 12 100 1 370 235 Dalälven W Vansbro KC 8 700 135 40 Dalälven W Gagnef KC 8 700 530 100 Dalälven W Avesta RC 27 500 150 15 Ljusnan X Ljusdal RC 22 200 1 260 110 Ljungan Y Ånge RC 14 400 160 30 Ljungan Y Sundsvall PC 92 500 110 5 Ljungan Z Berg KC 9 100 205 35 Indalsälven Z Åre KC 9 200 2 000 350 lndalsälven Z Ragunda KC 8 100 150 35 Indalsälven Z Strömsund RC 18 200 115 15 lndalsälven Z Östersund PC 52 200 185 10 Indalsälven Z Krokom 13 200 2 175 320 lndalsälven Z Härjedalen RC 12 900 780 100

Totalt 325 300 10 500 80

1 Indelning enligt den av riksdagen år 1972 antagna planen för den regionala strukturen. PC = primärt centrum, RC = regionalt centrum, KC = kommuncentrum. 2 Uppgifterna om beräknat antal årsarbetare har hämtats från kraftverksföretagens redo— visning. Då projekten befinner sig i olika utredningsstadier varierar uppgifternas exakt- het. Regleringsarbeten utan samband med kraftverksprojekt ingår ej.

1 Sveriges samtliga kom- muner är i figurerna in- delade i primära centra (PC), regionalcentra (RC) och kommuncentra (KC). Kommuner inom stöd- området markeras med en ring, utanför stöd- området med en punkt. Den shrafferade ytan markerar de 50 % av kommunerna inom resp. ortstyp som har de mest genomsnittliga värd ena.

Projekten

Projektens storlek och antal varierar kraftigt mellan kommunerna. Som framgår av tabell 9.1 skulle, om den föreslagna utbyggnaden genomför- des, den största totala sysselsättningseffekten erhållas i Krokoms och Åre kommuner. I båda fallen gäller det ca 2 000 årsarbetare, vilket utgör en tre gånger så stor arbetsstyrka som den totala byggnadsarbetarkåren i respektive kommun. Obetydliga sysselsättningseffekter erhålls däremot i t. ex. Sundsvall och Strömsund kommuner där projekten totalt beräknas sysselsätta endast ca 100 årsarbetare. Om Sundsvall undantas, kan man för kraftverksbyggen i de fjorton inlandskommunerna räkna med iallt ca 10 000 årsarbetare, vilket i stort sett motsvarar det totala antalet byggnadsarbetare i dessa kommuner. (En detaljerad bild av sysselsätt— ningens omfattning vid de skilda projekten erhålles i den geografiska studien utförd vid Umeå universitet.)

Befolkningsutveekling

De aktuella kommunerna är med något undantag glesbygdskommuner med små lokala och regionala befolkningsunderlag. Detta illustreras i fig. 9.1 bild A och B på sid. 109lsom beskriver andelen boende i glesbygd i kommunen resp. folkmängden inom 30 kmzs radie räknat från kommun- huvudorten (tusental personer).

Folkmängden inom 30 km — vilken ger en uppfattning om den lokala arbetsmarknadens storlek — är mindre än genomsnittligt i samtliga kommuner utom i Avesta och Gagnef. Mycket små lokala arbetsmark— nader av den typ det här är fråga om har ofta svårt att tillgodose rimliga krav på valmöjligheter och trygghet.

Torsby och Bergs kommuner har den högsta glesbygdsandelen av samtliga kommuner i respektive ortstyp. Endast Vansbro och Malungs kommuner har, förutom Avesta och Gagnef, för sin ortstyp genomsnitt- liga värden.

Folkmängden har under lång tid minskat i nästan samtliga de aktuella kommunerna, vilket, vad avser senare delen av 1960-talet, redovisas i fig. 9.1 bild C på sid.109.östersund-Krokom hade visserligen en svag tillväxt, men låg ändå under genomsnittet för primära centra. Under de första åren av 1970-talet skedde en snabb omsvängning. Östersund—Krokom, Härjedalen och Gagnef kommuner hade då en för respektive ortstyp positiv utveckling. För de övriga kommunerna — med undantag för Avesta — har takten i folkmängdens minskning avtagit.

Sysselsättningsutveckling

Fig. 9.2 bild A, B, C och Dpå sid.1 101visar sysselsättningens fördelning på näringsgrenar år 1970 samt sysselsättningens utveckling under perioden 1966—1970. Bilderna A och B beskriver förhållandena för regionala centra. Samtliga kommuner utom Avesta har en hög andel sysselsatta

Bild A Glesbygdsandel1970 Bild 3 Folkmängd inom30km,1970

0 /0 Pc rrc KC PC RC KC

80 200 -

& &

komO '(" ofovsby

Åre,!lagunda

60

150

&dgsticioi soo o. o ..

o

oSlrömsund gHänGdalun o

o

. ras.. 40 100

Iniblo

ihåg!-diii Sfi-|. Bu

stulsund- Krokom

?

nlunq

. .. 8"

*Oslnrlund - Krokom ?Klokomo

&

G * ! t sno . . £ .!

20

s . å kan??? : sjong cä'o

Detusundc ? :

: jun-| åren» 5.

O ålrlcdllon, %åmåfhw

Strömound

. m . "i f..!x. % så...

> ».qu "oci ;

Bild C Folkmängdsutveckling 1966—1972

PC RC KC

66-70 71 —72 66—70 71 —72 66-70 71 -72

(. | C.. .— O.— % - . . . + 2 . . . . ... ' 'Osursundu . . . . . ... . i'Ostersundvkrokom . ... o . » - - o . mod-gnu . . . . .. t... . . 000 + 1 mesrmuudo . ... .. .. .. . o. ... o..- ooo .. . ... . | nu . .. ... menar.-delan nu .. .oKmuomO m.... oo. en. * ” 00 nu .. . . o.. o.... . Osman. nu . vm— om. en Krokom . .. ooo. . .- .. de 00. :— 0 . nr). 000... en... w .» . oc». ...- .. i. . 0..an o... . no. oomqusdul .. oo...- ,,. .. .— 000 . .. soo... .. muuungjnlq . ooSuömsund J.Malung ooo mAvcsla ooo. som. ooo. oo oo. . . om. . o..— oov-nlbm _ 1 motiven-Ang. rm m... romarnas!" ooo-o . 00 de 0 oYorsby ou». coon-nunna- o o :n- ooo. c— . _. och. o . Oevuubro o. OLiusdal mx- . o- oa. _ 2 . oo o oTorst oooooÅngmsndmsur-d moh- . o Kroknnf mdoern—a- na.. .. ”9

Bild A

Jbr

sh (Skur Y

oSlrömlund o

o:; a en len 0 in, de?

20 &

Sysselsättnstrukt. 1970

RC

lnd Serv . . .. . . "Angu .. _ ;. ,: ...... ..: etanol... (ån.-m mSlrömsund . o— o— o &AVIMI () . . &” uzTorchy 0— on 22 .: ou .: . "8 . _ . .. . .. ..

wioÅI—ty Liusdll oå amkm?

10.55

Bild

025

-50

Jbr

51 menton» ooo

ӊgnad-I

Sysselsättnutv. 1965-1970

RC lnd Serv

oooSl örn u . 'uaå. ni.-.

Torsby

hur:

.e. målsman.. .rr.

Ango -

Llusdal ”$'"!" oo "Bär :Iunl aina?- """ gammal.- elugn

. . ..i.....i..;a.. lata...... . .

! mumd

gnu-

oMIrlldtlnn

Tot

Aun-

8..) 08809 ;isaåäaaiilara

?;ij

Bild C

Jbr

.ifålåti så

Malung

Gagnef

..rmllil jäiåtls

O

Sysselsättnstrukt. 1970 KC lnd Serv

...— .. . _ . . . . u... ...

o..: %

...- ni 'e _. &_.GagnQI .;

*unl '.

*... w ...3

om _ r.—

e..-”' sewn a. ” ngun : "arne-n...... ansbro o'Vlnsbro om om _. znoo- cu. ooo—

& ooo—Manns men ». man' '_'—c.a...

. . ..

u. : m- . 1 _Ragund. . . in .: o miaug Are oo

Fig. 9.2 S ysselsa'tmingens struktur och utveckling

Bild D

425

I N Ul

Jbr

Sysselsättnutv. 1965-1970

KC lnd Serv

omsorg .....- .

....

Hlaundl nu:

ooo.

. ...... ..

-?

'llurq

Bua

;> " ..

Rugurda

Van-ho

s.a.sss. .iiciääiå ååå-i!. fos .. . .. .. s.åsålsåimgååä

,1 Email:." :. %

Tot

o o— en du

000 "libro om! m :)

O:?qundl

inom jord- och skogsbruk och en låg andel (mindre än 20 %) inom industri. Den totala sysselsättningen har, som framgår av bild B minskat mycket snabbt i dessa kommuner.

Förhållandena för kommuncentra beskrivs i bilderna C och D. Vansbro, Malung och Gagnef har en för ortstypen genomsnittlig fördelning på näringsgrenar, medan Berg, Åre och Ragunda har en hög andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk och låg andel inom industri. Sysselsättningsutvecklingen har varit starkt negativ i alla dessa kommu- ner, med undantag för Gagnef och Malung. Sysselsättningen inom byggnadsverksamhet redovisas inte i bilderna i fig. 9.2. Byggnadsverksamheten spelar en avsevärd roll i flera av kommunerna. Följande kommuner hade år 1970 mer än 15% av sysselsättningen inom byggnadsverksamhet. (Som jämförelse kan nämnas att riksgenomsnittet detta år var ca 11%.) Gagnef (17 %), Ragunda (17 %), Strömsund (15 %), Berg (19 %) och Härjedalen (19 %). Av tabell 9.1 framgår indirekt att dessa mycket höga andelstal inte innebär någon i absoluta tal stor sysselsättning. För de uppräknade kommunerna var antalet sysselsatta inom byggnadsverksamhet mellan 500 och 800 personer vardera.

Byggnadsverksamhetens speciella roll i dessa kommuner bör uppmärk- sammas. En stor del av de sysselsatta inom näringen har sitt arbete utanför den egna kommunen eller är sysselsatta vid engångsprojekt — ofta kraftverksarbeten — inom den egna kommunen. Om man bortser från eventuella kraftverksutbyggnader och endast tar hänsyn till löpande investeringar i kommunen torde behovet av byggnadsarbetare komma att minska mycket kraftigt.

Arbetsmarknad

I det regionalpolitiska handlingsprogram som antogs av riksdagen år 1972 diskuteras den lokala arbetsmarknadens välfärdsskapande förmåga. Den skall uppfylla tre huvudkrav:

. Goda valmöjligheter . Goda inkomster . Trygghet för sysselsättningen

Begränsningar i möjligheterna att välja mellan olika yrken visar sig bl. a. i låga kvinnliga förvärvsfrekvenser och en selektiv utflyttning av den yngre, ofta välutbildade arbetskraften.

Bristande trygghet beträffande sysselsättningen visar sig både på kort och lång sikt. Konjunkturberoende variationer i efterfrågan på arbets- kraft kan ses som exempel på kortsiktiga problem. Det tidigare diskuterade regionala befolkningsunderlaget ger som nämnts en grov uppfattning om den lokala arbetsmarknadens stabilitet i dessa avseenden.

Den långsiktiga tryggheten på arbetsmarknaden beror av den framtida lokala balansen mellan efterfrågan på och utbud av arbetskraft. Detta kartläggs i prognoser för näringslivets och arbetskraftsutbudets utveck-

ling. Jämför tabell 9.2.

Bilderna i fig. 9.3 på sid. 001 beskriver yrkesverksamhetsgraden för kvinnor år 1970 (bild A), inkomstnivån år 1971 (bild B) samt andelen arbetslösa 1969—1970 och 1971—1972 i regionala centra och kommun- centra (bilderna C och D).

Som framgår av bild A har det primära centrat Östersund-Krokom tack vare omfattande sysselsättning inom service en hög andel sysselsatta kvinnor. Bland kommuncentra uppvisar Malung på grund av sin textil- industri och Åre genom sin turism för respektive ortstyp relativt vanliga värden (skuggad yta i figuren). Övriga kommuner utmärks av låga eller mycket låga förvärvsfrekvenser.

Endast Östersunds kommun når enligt bild B upp över den riksgenom- snittliga inkomstnivån (i figuren angiven med 100). Avesta, Gagnef och Malung har en för respektive ortstyp genomsnittlig inkomstnivå (skuggad yta i figuren) medan alla övriga kommuner ligger mer eller mindre långt under denna nivå.

Bilderna C och D i fig. 9.3 anger arbetslöshetsnivån i regionala centra och kommuncentra. Bland regionala centra har endast Avesta en genomsnittlig nivå medan övriga kommuner både 1969—1970 och 1971—1972 hade höga värden. Den i figuren indragna linjen markerar den genomsnittliga arbetslöshetsutvecklingen mellan de två perioderna i de kommuner som tillhör respektive ortstyp. Endast i Torsby kommun har arbetslösheten ökat mer än genomsnittligt för ortstypen. De kommuner som tillhör gruppen kommuncentra uppvisar en med regiona— la centra i stort sett överensstämmande bild.

Tabell 9.2 Sysselsättning och folkmängd år 1980 enligt prognoseri planerings- underlaget för länsplanering l974l

Kommun Sysselsättningsbalans 1980 Folkm.p:og. 1980 - underskott på arbetstillf. utveckl. + överskott på arbetstillf. 1973—1980 antal %

Torsby + 320 16 200 - 0,5 Malung - 120 12 100 + 0,3 Vansbro + 20 8 600 - 1,0 Gagnef - 70 8 400 - 3,4 Avesta - 170 28 800 + 4,8 Ljusdal - 320 21 400 - 3,6 Ånge - 470 13 600 - 5,5 Sundsvall2 Berg - 120 8 700 - 4,3 Åre — 200 8 800 - 4,8 Ragunda - 210 7 700 - 5,7 Strömsund - 380 16 900 - 6,9 Östersund + 1 920 55 900 + 7,1 Krokom - 200 12 000 - 8,7 Härjedalen - 130 12 000 - 7,0

' F ör teckenför- 1 Materialet är delvis preliminärt varför länsstyrelsernas planeringmnderlag kan klaring se not skilja sig från de angivna värdena. sid 108 2 Värden för Sundsvalls kommun föreligger ej

Bild A Yv-grad kvinnor 1970 Bild B Inkomstnivå 1971 (Index) % pc RC KC PC RC xc 60 .

_ 110 _ ;Osuuundo . : 50 '.' . ' 3 ; desamma-kroken. ; : ': £." ' r": '— —-: "" ": g " ": ' &. = . mg . En»... 40 ' åå, . 3 ”Bä-ny.". '( ' gin . må ...—E, ””o""? ugn—...nu Qui: ' oYorlby å.; os tårtan...." me"" 30 ,) må sålt—:.- 20

Bild C Arbetslöshet (AMS) Bild D Arbetslöshet (AMS)

o RC KC

41969—70

%Sllömsund oi...

Ljuldllo o OHIIlod-Ion

Fig. 9.3 Arbetsmarknadens struktur

1 För teckenför- klaring se not I sid 108

Arbetslöshetstalen ger främst ett mått på de kortsiktiga bristerna i arbetsmarknadens stabilitet. Den mera långsiktiga obalansen belyses i länsstyrelsernas sysselsättningsprognoser inom ramen för länsplanering 1974. I tabell 9.2 jämförs denna prognos med behovet av sysselsättning utgående från en befolkningsframskrivning utan flyttning. Vidare angesi tabellen den prognosticerade folkmängden 1980 och utvecklingen l973—1980.

Länsstyrelsernas prognoser utgör ett första led i en planeringsverksam- het som skall resultera i bl. a. förslag till planeringstal för länen och kommunerna. Den prognostiserade folkmängdsutvecklingen innebär för flertalet kommuner en markerad omsvängning i positiv riktning i förhållande till utvecklingen under 1960—talet. Endast Gagnefs och Härjedalens kommuner avviker från detta mönster.

För balansen mellan utbud och efterfrågan på arbetstillfällen gäller att underskottet på arbetstillfällen är ganska små. Endast Ljusdals, Ånge och Strömsunds kommuner har ett underskott som överstiger 300 sysselsätt- ningstillfällen. Det bör emellertid uppmärksammas att de redovisade uppgifterna endast utgör en del av de balansrubbningar som diskuteras inom ramen för länsplaneringen. För de flesta kommuner är således bristen på arbetstillfällen koncentrerad till kvinnor. Samtidigt föreligger ofta en utpräglad obalans vad beträffar utbildningsnivåer och yrkesin- riktning. Dessa frågor belyses närmare i planeringsunderlaget från resp.

länsstyrelse.

9.3. Regionalpolitiska åtgärder

Regionalpolitiskt stöd

Regionalpolitiskt stöd har utgått sedan år 1965. Särskilt lokaliseringsstöd uppgår i de nu aktuella kommunerna till avsevärda belopp.1 fig. 9.41 redovisas på bild A stödets sysselsättningseffekt (den faktiska sysselsätt- ningsökningen t. o. m. är 1973 ställd i relation till antalet industrisyssel- satta i kommunen är 1965), på bild B stöd per industrisysselsatt (som stöd räknas därvid summan av lån och bidrag, ställd i relation till det genomsnittliga antalet industrisysselsatta under perioden).

I flera fall uppgår stödet per industrisysselsatt till mer än 20 000 kr. och endast Avesta, Åre och Malung kommuner har fått ett mindre Stöd än 10 000 kr. För speciellt de aktuella regionala centra har sysselsätt- ningseffekten varit stor. Enda undantaget är Avesta kommun. Även i kommuncentra har sysselsättningsutvecklingen varit positiv inom de stödda företagen.

Sysselsättningsstöd utgår sedan 1971 till de industriföretag inom inre stödområdet som ökar antalet anställda. Under åren 1971—1972 uppgick detta stöd i de nu aktuella kommunerna till nära 15 milj. kr. vilket motsvarar ca 3 000 årsarbetare. För speciellt Östersund-Krok3m har det omfattande regionalpolitiska stödet bidragit till en utjämnac sysselsätt- ningsutveckling.

SOU 1974:22 Befolkning, sysselsättning och kommunal ekonomi 1 15 Bild A Bild B ,, SysseIS- effekt Stöd/ind.sysselsatt /o pc RC KC 1000 kr PC RC KC muntlig-71131! Wquundi 40 gl]: ===, m'åltååfm' mama-gunn- 30 'PÅYB o san,. åå???” samaa-lou :vm'bm sletsund” s 30 ' ;Liuldll ”voslulsund—Klollam », om ; 20 ' 20 ("nu"; vou-rsund-Krokom :aug ; V KrokomO & ”0 Krokomc' ; s 10 . ä...... 1 0 "i :Gagnol ' ; _. . å... _. ». ” () sum-w .. : :: & äv.!!! E _ g...... 025 _ ;" _. o '" -E "% =. :E : (x... 0 .. _ .

Fig. 9.4 Lokaliseringsstöd ] 965 — I 9 73

låg. Det kommunala skatteutjämningsbidraget spelar följaktligen en avsevärd roll i flera av kommunerna. I Ånge, Berg och Krokom svarade det under år 1972 för mer än hälften av de kommunala inkomsterna. Totalt uppgick det till ca 100 milj. kr. för alla de aktuella kommunerna,

Inkomstnivån i kommunerna är med något undantag

Regionalpolitiska uttalanden för de berörda kommunerna

De berörda kommunerna ges som nämnts olika funktioner i den av riksdagen år 1972 antagna planen för den regionala strukturen. För vissa regionala centra inom det inre stödområdet uttalas dessutom att det kan bli aktuellt med speciella åtgärder för att man skall kunna upprätthålla den nivå på serviceutbudet som är nödvändig med tanke på de funktioner orterna skall upprätthålla. Strömsund, Härjedalen och Torsby kommuner nämns i detta sammanhang. Även för vissa kommuncentra görs motsva- rande uttalanden. Det gäller bland de nu aktuella kommunerna Berg, Ragunda, Järpen och Åre.

I länsprogram 1970 tog länsstyrelserna ställning till ett flertal planeringsfrågor av betydelse för kommunerna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar att Malungs kommun måste ges hög prioritet för utvecklingsstimulerande åtgärder. Vansbro kommun

ges i andra hand en liknande prioritet. Länsstyrelsen behandlar ingående det 5. k. Hällaprojektet. Det centrala problemet anses därvid vara översvämningsriskerna. Ett kraftverksbygge bedöms vara den enda framkomliga vägen att finansiera en av ekonomiska skäl eljest knappast realiserbar dammbyggnad. Då de berörda länsdelarna är utsatta för starka strukturförändringar och har en ogynnsam ålderssammansättning ställs under kommande är betydande krav på sysselsättningsinsatser. Dessa kan sannolikt endast delvis tillgodoses genom gängse lokaliseringspolitiskt stöd. Det synes enligt länsstyrelsen uppenbart att arbetstillskottet inte bara blir betydande utan också uthålligt om dammbyggnaden följs av ytterligare kraftverksbyggen efter Västerdalälven. Med instämmande av berörda kommuner hemställer länsstyrelsen ”att frågan om Hälla- dammens utbyggnad tas upp till snabb och positiv prövning varvid länsstyrelsen förutsätter att naturvårds-, fiske- och andra synpunkter beaktas.”

Länsstyrelsen i Gävleborgs län berör inte något av de nu aktuella projekten. Ett bibehållande av Ljusdal som regionalt centrum anses som särskilt angeläget, eftersom avstånden till alternativa regioncentra är alltför stora för att vara acceptabla. Inom Ljusdalsregionen anses turism vara ett Väsentligt alternativ till industri när det gäller att skapa nya sysselsättningsobjekt. Därvid betonas speciellt Järvsös möjligheter att inom turism- och fritidssektorn utveckla ett livskraftigt näringsliv.

Bland fyra huvudförslag till selektiva sysselsättningsskapande åtgärder i länet nämner länsstyrelsen utbyggnad av industricentrum i Ljusdals kommun.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län behandlar inte något av de aktuella projekten i sitt förslag till länsprogram. Vad beträffar turism och friluftsliv läggs huvudvikten vid Sollefteå och områden vid kusten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län behandlar i länsprogrammet heller inte kraftverksutbyggnaderna. Ragunda gamla kommun uttalari sitt yttrande över länsprogrammet att utbyggnader i Indalsälven är av stor betydelse och att det är ett önskemål att driftcentralen för Indalsälven förläggs till Fors kommun. I förslaget till ortsklassificering — där samtliga kommuner utom Östersund-Krokom betecknas som regionala tillväxtcentra — anses Strömsund ligga en nivå över de övriga.

Länsstyrelsen konstaterar vidare att turistnäringen endast i begränsad omfattning fungerar som bas för helårssysselsättning och därför kombi- neras med annan verksamhet, främst jord— och skogsbruk.

Även om antalet helårssysselsatta i turistnäringen är mycket litet ger näringen enligt länsstyrelsen betydande marginaleffekteri form av ett inkomsttillskott som gör det möjligt för många människor i turistom- rådena att bo kvar. Det marginaltillskott som turistnäringen ger för serviceapparaten torde enligt länsstyrelsen innebära att servicens kvalitet kan hållas på en högre nivå än vad som annars vore möjligt. Möjligheterna att bibehålla den hittillsvarande kombinationen påverkas negativt av den tillbakagående sysselsättning inom jord- och skogsbruk. Åtgärder som syftar till att förbättra turistnäringens möjligheter att fungara som ensam basnäring i ett område — dvs. en förlängd turistsäsong — betecknas därför

som mycket angelägna.

Vidare konstateras vid analysen av turistnäringens arbetskraftsbehov i västra Jämtland att detta, trots strävandena mot en ökad heltidssyssel- sättning också i framtiden till stor del kommer att avse deltidsarbetande och dessutom främst gifta kvinnor. Härvid erfordras sysselsättningstill- fällen för män. En industriell tillväxt krävs därför i området och denna bör koncentreras till Åre. Ett industricentrum bör enligt länsstyrelsen byggas i Åre kommun med medverkan från staten.

9.4. Vattenkraftutbyggnaders effekter på sysselsättning och befolkningsutveckling

Detta avsnitt bygger på erfarenheter av redan utförda kraftverksut- byggnader. Huvudsaklig källa är därvid den på utredningens uppdrag utförda geografiska studien. Det bör emellertid anmärkas att det med tiden sker förändringar i teknik och anställningsprinciper. Skilda förut- sättningar gäller vidare för olika utbyggnader. På grund av dessa faktorer är det därför svårt att dra säkra slutsatser om de nu aktuella projekten på grundval av redan gjorda utbyggnader.

De 12 projekt som i studien valts som referensobjekt varierar i storlek mellan 15 och 156 MW, i varaktighet mellan 2 1/2 och 5 1/2 år _ochi medeltal anställda under utybyggnadstiden mellan 70 och 300. Både under- och ovanjordsanläggningar finns representerade. Slutligen är projekten valda med tanke på att de skall vara belägna i kommuner av samma typ som de nu aktuella; fem av referensobjekten ligger i själva verket i någon av dessa kommuner.

Arbetskraftsrekry tering

Rekrytering av arbetskraft vid vattenkraftsutbyggnader diskuteras i studien vad beträffar

a) storlek och fördelning över tiden

b) fördelning på yrken och kvalifikationsnivåer samt

c) fördelning på lokal, regional och nationell rekrytering. Antalet anställda varierar avsevärt under utbyggnadstiden. I figur 9.5 lämnas exempel på hur sysselsättningen vid utbyggnader i Blyberg och Bastusel utvecklats.

Fördelning på yrken och kvalifikationsnivåer varierar mellan olika typer av anläggningar och mellan olika utbyggnadsfaser. Möjligheterna till lokal och regional rekrytering skiftar mellan olika yrkeskategorier. För viss specialutbildad arbetskraft — som bergsarbetare, betongarbetare och förare av vissa slag av fordon — dominerar den regionala och nationella rekryteringen, dvs. den långväga rekryteringen. I mycket grova tal utgörs arbetarkåren vid vattenkraftsutbyggnader till mellan 10 och 15 % av träarbetare, till mellan 35 och 50 % av betong— och övriga byggnadsar- betare och till mellan 40 och 50 % av andra arbetare.

Rekryteringens geografiska fördelning studeras i följande kategorier:

Blyberg Antal

1 40 1 20 1 00 80 60 40 20 0

196619671968 År

Bastusel Antal

500 400

300 200

0 1969-70 -71-72 -73 År

Fig 9.5 Antal anställda under utbyggnadstiden vid Blybergs och Bastusels kraft- verk.

a) lokal rekrytering (mantalsskrivna i den kommun där utbyggnadspro- jektet är beläget),

b) regional rekrytering (mantalsskrivna i övriga kommuner i det län där utbyggnadsprojektet är beläget) samt

c) nationell rekrytering (mantalsskrivna i övriga Sverige).

-I den lokalt rekryterade arbetskraften kan ingå ett antal lokalt bundna personer, som i denna typ av kommuner ofta saknar alternativ sysselsättning. Arbetet vid kraftverksutbyggnaden kan för dem betyda en stor — om än tillfällig — välfärdsvinst. Den del av arbetskraften som rekryteras regionalt och nationellt kan förutsättas vara så rörlig att annat arbete ofta står till buds i andra delar av länet eller landet. I tabell 9.3 anges hur rekryteringen fördelar sig på de tre kategorierna i några av de studerade referensprojekten.

Följande faktorer kan enligt studien påverka möjligheterna till lokal rekrytering:

l. Kraftverkets läge i kommunen. Om avståndet till bebyggda delar av kommunen är mycket stort fordras inkvartering även av den lokala arbetskraften, vilket kan minska dess andel.

2. Förhållandet mellan arbetskraftsbehov och den lokala arbetsmark- nadens storlek.

3. Arbetslöshetens och utpendlingens omfattning bland byggnadsar- betare i kommunen.

4. Tillgång till yrkeskunnig arbetskraft. Denna sammanhänger ofta med om större utbyggnader tidigare skett i kommunen.

5. Entreprenörens behov av att sysselsätta ”egna” anläggningsarbetare.

6. Olika statliga myndigheters rekommendationer. Den sistnämnda punkten utvecklas i studien. Rekommendationer från statliga myndigheter har främst förekommit i samband med att kraftföre- tagen fått använda investeringsfondsmedel. Vid utbyggnaden av Trångfors och Flåsjö kraftverk i Bergs kommun kan som exempel nämnas att länsarbetsnämnden rekommenderar att så stor arbetskraftsrekrytering som möjligt skulle ske från kommunen. Den lokala rekryteringen uppgick' här till ungefär 65 % under hela utbyggnads- tiden, vilket är en högre andel än normalt. Flera kurser för utbildning av bl. a. bergarbetare och tryckluftsreparatörer startades i sarnband med detta projekt.

Tabell 9:3 Arbetskraftsrekrytering vid referensprojekt

Kraftverk Kommun Utbyggn.- Mättid- Rekry teringens

period punkt fördelning i % . Lokal Regional Nationell Bastusel Malå— 69—73 aug. 71 49 45 6 Arvidsjaur Långå Hede 70—74 febr. 72 39 28 30 Lövön Strömsund 70—74 jan. 72 39 35 26 Trångfors Berg 71—75 okt. 71 65 16 19 Flåsjön Berg 71—75 jan. 72 56 20 23 Flåsjön Berg 71—75 mars 73 65 20 15

Långå kraftverk i Hede kommun är ett annat exempel på att länsarbetsnämnden uppställt rekommendationer i samband med ianspråk- tagande av investeringsfonden. I den sysselsättningsplan som upprättades i samråd mellan entreprenören och länsarbetsnämnden uttalades bl. a. att hög vintersysselsättning skulle eftersträvas. Arbetsförmedlingen i Hede skulle vidare i första hand anvisa tidigare i byggnads- och anläggnings- arbete verksamma personer till arbetet. Minst 25 % av arbetsstyrkan skulle slutligen vara över 50 år.

På grund av svårigheter att lokalt rekrytera främst bergarbetare vidtogs efter en tid inskolning av redan befintlig arbetskraft. Den lokala rekryteringen från Hede kommun (del av nuvarande Härjedalens kom— mun) uppgick trots dessa rekommendationer till endast ca 40 %. Det är då att märka att gamla Hede kommun utgör ett ganska litet underlag för rekryteringen.

Sysselsättnlngseffekter på den lokala arbetsmarknaden

En vattenkraftutbyggnad får skiftande välfärdseffekt på den lokala arbetsmarknaden beroende på den lokala rekryteringens utseende. Denna kan, med en viss övertäckning mellan grupperna, indelas i personer som

tidigare

3) var sysselsatta vid annat byggnadsarbete i kommunen och skulle ha kunnat få annat arbete i kommunen,

b) var sysselsatta vid annat byggnadsarbete utanför kommunen och hade kunnat fortsätta med detta (dvs. utpendling upphör),

c) var arbetslösa, d)var sysselsatta i beredskapsarbeten,

e) var undersysselsatta,

f) var fulltidssysselsatta inom annan verksamhet.

Fördelningen på de olika typerna av rekrytering kan inte statistiskt belysas mer än vad beträffar arbetslöshet och beredskapsarbeten. I den geografiska studien jämförs anställnings- och arbetslöshetskurvans utveck- ling för ett tiotal projekt. Eftersom arbetslösheten påverkas av flera faktorer än kraftverksprojekten blir tolkningen osäker. I figur 9.6 lämnas ett exempel där påverkan på arbetslöshetsnivån synes ha varit mycket blygsam och ett annat där en markerad sänkning av nivån kan urskiljas.

Det är mycket svårt att bestämt ange hur stor del av den totala rekryteringen som utgörs av lokalt arbetslösa. För några projekt — Trångfors och Flåsjö kraftverk i Bergs kommun och Stensjöfallets kraftverk i Krokom kommun — skulle de tidigare arbetslösas andel av totalantalet anställda möjligen kunna uppgå till ca 20 %, dvs. idessa fall ungefär en tredjedel av den totala lokala rekryteringen. För ytterligare andra utbyggnader förefaller det rimligt att anta lägre andel.

Effekterna på beredskapsarbetenas omfattning synes vara mycket små enligt det material som redovisas i den geografiska studien. En del av dem som är sysselsatta i beredskapsarbeten synes ha svårigheter att ta kraftverksarbeten på grund av t. ex. hög ålder eller fel sorts yrkesutbild- ning.

Grytfors Blyberg

Antal Antal /

200

Totalt antal registrerade arbetslösa

Totalt antal anställda

1965 1966 1967 1968 1969 1970 År 1965 1966 1967 1968 År

Fig 9.6 Antal anställda vid kraftverksbygget och arbetslösa i kommunen vid utbyggnaden av Grytfors kraftverk i Malå kommun och Blybergs kraftverk i Älvdalens kommun.

Personer som tidigare var arbetslösa eller i beredskapsarbete utgör sannolikt mindre än hälften av den lokala rekryteringen. Det är inte möjligt att statistiskt belägga hur den övriga lokala rekryteringen fördelar sig. Det förefaller dock troligt att den byggarbetskraft som tidigare pendlat från kommunen eller haft annat anläggningsarbete inom kom- munen utgör en betydande del. Samtidigt är det för vissa arbetsuppgifter möjligt att personer inom främst jord- och skogsbruk söker arbete vid utbyggnaderna. Hur stor omfattning denna rekrytering får är inte möjligt att uppskatta. Den tidigare nämnda utbildningen och inskolningen av arbetskraft vid de projekt där länsarbetsnämnden utfärdat rekommenda- tioner, tyder dock på att lokal rekrytering av icke-yrkesutbildad arbetskraft under vissa förutsättningar kan bli av icke obetydlig omfatt- ning.

Under förutsättning att kraftverksutbyggnaden ej får effekter på sysselsättningen i kommunen efter avslutad utbyggnad, kan följande förändringar tänkas ske för den lokalt rekryterade arbetskraften: l)återgång till arbetslöshet, 2) återgång till utpendling eller 3) tillfälligt ökade kontantinkomster och yrkesutbildning.

I det sistnämnda fallet kan två skiljaktiga resultat erhållas:

a) ”tillvänjning” vid en högre konsumtionsnivå med åtföljande ökad utflyttnings- eller utpendlingsbenägenhet eller b) en sådan konsolidering av ekonomin, som möjliggör ett kvarstannande

i kommunen.

I detta sammanhang skall också erinras om att kraftutbyggnad kan leda till bestående minskad sysselsättning i andra näringsgrenar på grund av att utbyggnaden leder till förändrade förutsättningar för dessa. Överdämning av jord- och skogsbruksarealer och försämring av förutsätt- ningarna för turism kan sålunda leda till minskad sysselsättning inom dessa näringsgrenar, liksom en utbyggd infrastruktur i form av t. ex. vägar kan leda till förbättrade förutsättningar för flera näringar.

Effekter på befolkningsu tvecklingen

De kommuner i vilka kraftverksutbyggnader nu är aktuella är med några undantag präglade av sysselsättningsproblem och en därmed samman- hängande utflyttning. Erfarenheter från tidigare projekt visar att utflytt- ningen minskar under själva utbyggnadsperioden samtidigt som det sker en viss inflyttning av byggarbetskraft.

Sysselsättningseffekterna inskränker sig inte till den direkt i projektet sysselsatta byggarbetskraften. Vissa indirekta effekter kan påräknas inom servicenäringarna. Ofta finns dock på grund av den tidigare befolknings- minskningen en viss överkapacitet vad beträffar olika typer av service.

Den direkta sysselsättningen vid kraftverken efter färdigställandet är oftast obetydlig; i flera fall ingen alls. Det är, enligt den geografiska studien, vidare svårt att finna belägg för att redan slutförda projekt gett upphov till nya verksamheter i utbyggnadskommunerna. Den konsolide- ring som sker i privatekonomin hos dem som arbetet vid utbyggnaden

Tusen inv.

Finnskoga—Dalby ' " " Älvdalen

Färila

1945 1950 1955 1960 1965 1970

Fig 9.7 Befolkningsutveckling i tre kommuner med kraftverksutbyggnader. Skrajferingen anger utbyggnadsperioden.

och i serviceföretag som under utbyggnaden ökat sin omsättning, kan emellertid leda till att något fler personer kan stanna kvar i kommunen. Eftersom detta ökar kommunens inkomster påverkas sysselsättningen även sekundärt i positiv riktning. Effekter i negativ riktning är också tänkbara, bl. a. genom förlust av rekreationsområden.

Befolkningsutvecklingen i kommunerna påverkas inte enb art av kraft- verksutbyggnaderna. Erfarenheterna från tidigare utbyggnader måste därför tolkas med försiktighet. I figur 9.7 lämnas exempel på tre olika typer av befolkningsutveckling i glesbygdskommuner som upplevt en utbyggnad.

9.5. Effekter på serviceutbud och kommunal ekonomi

Serviceutbud

Det lokala befolkningsunderlagets utveckling bestämmer utbudet av service. I de nu aktuella kommunerna har folkmängden med några undantag minskat under lång tid. Prognoserna i planeringsunderlaget för länsplanering 1974 pekar för flertalet av dessa kommuner i samma riktning. Samtidigt med denna utveckling har i allmänhet kraven på kundunderlag ökat för de flesta serviceslag. Minskningen av t. ex. antalet butiker i glesbygdsområden har således gått snabbare än befolknings- minskningen.

En kraftverksutbyggnad ökar omsättningen inom kommersiell service och ställer krav på ett ökat utbud av kommunal service — i båda fallen i jämförelse med den utveckling som skulle ha skett om ingen utbyggnad ägt rum. Storleken på servicetillskottet bestäms av hur arbetskraften fördelar sig på lokal respektive regional och nationell rekrytering. Den lokala arbetskraft, som i vilket fall som helst skulle bott kvar i kommunen ger inget köpkraftstillskott utom i de fall då inkomstnivån ökar. De inköp som görs av personer som annars hade flyttat från kommunen utgör i sin helhet ett nettotillskott. Samma sak gäller den arbetskraft som rekryteras utifrån och bosätter sig i kommunen samt — i mindre grad — även den arbetskraft som dags- eller veckopendlar till kommunen.

I den geografiska studien diskuteras ingående köpkraftstillskottets storlek vid skilda antaganden för sysselsättningens storlek, sysselsätt- ningsmultiplikator, familjekoefficient, per capita konsumtion, köptrohet och vilken andel av den lokalt rekryterade arbetskraften som annars hade flyttat. Vid en arbetsstyrka på 100 man skulle köpkraftstillskottet till dagligvaruhandeln vid rimliga antaganden för de olika variablerna uppgå till mellan 300000 och 700000 kronor per år, vilket i stort sett motsvarar omsättningen i en mindre livsmedelsbutik.

Risken för kapitalförluster på grund av ett alltför litet utnyttjande av gjorda investeringar diskuteras vidare. Mot bakgrund av den förhållande— vis ringa storleken på de aktuella kraftverksprojekten bedöms behovet av nyinvesteringar inom både den kommersiella och samhälleliga sektorn

som relativt litet. Snarare kan man räkna med att utbyggnaderna innebär att kapitalförluster undviks under själva byggnadstiden genom ett ökat kapacitetsutnyttjande. Om en utbyggnad startar i ett läge där kommunen har svåra omställningsproblem kan ett andrum skapas i den pågående strukturomvandlingen.

Kommunal ekonomi

En kommuns inkomster består bl. a. av intäkter av kommunalskatt och skatteutjämningsbidrag. Skattekraften utgörs av det totala skatteunder- laget dividerat med antalet invånare i kommunen. Olika yttre förhållan- den medför att kostnaderna för kommunal service blir olika i skilda kommuner. Med hänsyn härtill fastställs för varje kommun en garanterad skattekraft. Mellanskillnaden utgår som skatteutjämningsbidrag. De kommuner där kraftverksutbyggnader nu aktualiserats har — med undantag för Östersund, Sundsvall och Avesta —— en mycket låg skattekraft och samtidigt en relativt hög garanterad skattekraft (se tabell 9.4). Då en ökning av den direkta skatteinkomsten utjämnas genom motsvarande minskning av skatteutjämningsbidraget måste inkomsten per invånare öka mycket kraftigt för att resultera i ökade intäkter för kommunen. Även de intäkter kommunen kan få genom garantibelopp och inkomstskatt från kraftverksföretaget ingår iskatteunderlaget varför ej heller ökningar i dessa resulterar i ökade kommunala inkomster.

De aktuella kommunerna kan sålunda inte via skatt och skatteutjäm- ningsbidrag få ökade inkomster med mindre än att antalet i kommunen mantalsskrivna invånare ökar. Det bör då samtidigt anmärkas att en befolkningsökning i kommunen också ökar kostnaderna för den kommu- nala servicen. I många av de kommuner som berörs finns dock en överkapacitet inom servicesektorn på grund av den under lång tid pågående befolkningsminskningen.

Tabell 9.4 Verklig och garanterad skattekraft i kommunerna uttryckt i % av medel- skattekraften för riket

Kommun Verklig skatte- Garanterad skatte- kraft enligt kraft år1974 1972 års taxering

Torsby 73 110 Malung 77 110 Vansbro 70 110 Gagnef 74 95 Avesta 85 95 Ljusdal 71 1 10 Ånge 77 110 Sundsvall 97 110 Berg 53 120 Åre 74 120 Ragunda 74 120 Strömsund 69 120 Östersund 96 110 Krokom 64 120 Härjedalen 73 120

Hur stora ökningarna i de kommunala inkomsterna kan bli om alla de för denna utredning aktuella utbyggnaderna kommer till stånd är självfallet ytterst svårt att ange. En mycket ungefärlig teoretisk beräkning gjord inom utredningen tyder på storleksordningen 20 miljoner kronor (totalt för hela utbyggnadsperioden).

Motsvarande beräkning gjord för de skilda kommunerna tyder på att t. ex. Krokom och Åre — vilka bland de aktuella kommunerna skulle få det största antalet årsarbetare — erhåller en sammanlagd kommunal merinkomst på ca fyra miljoner kronor. Torsby, Malung och Ljusdal skulle med samma beräkningsmetoder få ca två mkr. Vid dessa beräkningar, vilkas osäkerhet åter skall betonas, har hänsyn ej tagits till de tidigare nämnda ”minusposterna”, främst ökade utgifter för kommu- nal service. Det bör också observeras att en del av de personer som mantalsskriver sig i en utbyggnadskommun kommer från andra kommu- ner med likartade problem.

De regleringsavgifter som kraftverksföretagen erlägger enligt vatten- lagen (VL 4 kap. 14—15 åå) kan användas för att på olika sätt främja den av företaget berörda bygden. Avgifternas storlek fastställs av vattendom- stolen och gäller i tioårsperioder, varefter de omprövas. För att belysa regleringsavgifternas storleksordning lämnas i tabell 9.5 uppgifter angåen- de förhållandena i Umeälven. Totalt uppgår regleringsavgifterna där till ca 2,5 mkr per år.

Dessa avgifter har använts för enskilda vägar, vägbelysning, elektri- fiering, sportanläggningar, fritidsverksamhet, turism m. m. Det påpekas i den geografiska studien att regleringsavgifterna varierar starkt mellan projekt beroende på ingreppens omfattning. De projekt i Umeälven som återfinns i tabell 9.5 är betydligt större än flertalet projekt som berörs av denna utredning.

Tabell 9.5 Regleringsavgifter/år enligt 4:14 VL Avgift 1000-tal kr.

Företag/ Kraftverk Företag/ Kraftverk

Statens Vattenfallsverk 1 500 Bålforsens kraft AB 190 Gejmån 118 Korsselbränna AB 107 Ajaure 70 Betsele 59 Gradikfors 114 Hälleforsen 48 Umluspen 171 Bjurfors AB 212 Stensele 101 Bjurfors övre . 7 7 Grundfors 183 Bjurfors nedre 135 Rusfors 74 Harrsele AB 367 Tuggen 176 Pengfors AB 97 Stornorrfors 493 Summa 2 473

Källa: SOU l972zl4, Bil. 4, sid. 186.

9.6. Kommunvisa kommentarer från sysselsättningssynpunkt

I den på utredningens uppdrag gjorda geografiska studien görs en indelning av de skilda projekten i fyra grupper, ordnade efter inverkan på den lokala arbetslöshetssituationen. Denna gruppering utgör tillsammans med analysen i föregående avsnitt underlag för de följande kommunvisa kommentarerna.

Torsby kommun

Torsby kommun tillhör, enligt samtliga de mått på sysselsättningsför- hållandena som lämnas i avsnitt 9, de regionala centra inom inre stödområdet som har de största problemen. Enligt länsprogram 1970 har Torsby — med hänsyn till avstånden i norra Värmland _ ett särskilt strategiskt läge för serviceförsörjningen i denna del av länet.

De nu aktuella projekten är belägna inom f. d. Finnskoga-Dalby kommun och denna har av länsstyrelsen klassificerats som ett totalsats- ningsområde. Önskemålen om mer varaktiga beredskapsarbeten i denna kommundel bör enligt länsstyrelsen tillgodoses, såvida inte andra åtgärder för ökad sysselsättning åt lokalt bunden arbetskraft ger avsedda resultat.

Anläggningar har aktualiseratsi Strängsforsen, Klarabro och Värsjö.Vid ett samtidigt uppförande krävs ca 400 anställda eller ca hälften av kommunens byggnadsarbetarkår, vilket kan förutsättas skapa stora svårigheter att nå en tillfredsställande lokal rekrytering. Tagna var för sig skulle utbyggnaderna sysselsätta ca 130 personer under nästan tio år. Genom de tidigare omfattande utbyggnaderna i kommunen kan det vid en sådan nivå förutsättas finnas tillräckligt med yrkeskunnig arbetskraft inom kommunen.

I den geografiska studien bedöms Strängsforsen, Klarabro och Värsjö tillhöra de projekt som ger de största lokala effekterna på arbetslöshets- situationen.

Malungs kommun

Malungs kommun uppvisar inom gruppen kommuncentra genomsnittliga förhållanden vad beträffar sysselsättningsmöjligheter och arbetsmark- nadsstruktur.

Hällaprojektet kräver ca 300 årsarbetare under fyra år. Detta är mer än hälften av den inom kommunen befintliga byggarbetskraften. Hälla ligger dessutom förhållandevis isolerat. En stor del av rekryteringen måste därför ske regionalt och nationellt. De tidigare utbyggnaderna igrann- kommunerna Älvdalen och Mora bör möjliggöra ganska omfattande regional rekrytering.

Hälla förs i den geografiska studien till gruppen med de största lokala effekterna på arbetslöshetssituationen. Relativt sett bör dock den lokala rekryteringen bli relativt blygsam.

Malungsfors I med under två år ca 75 sysselsatta, anses i den

1 Dessa beräknas vara fär- diga under år 1975.

geografiska studien få ”något mindre lokala effekter”. Ett uppförande samtidigt med Hälla-projektet skulle ytterligare försvåra den sysselsätt- ningsmässiga obalansen.

Vansbro kom m un

Den föreslagna utbyggnaden i Kvarnholsforsen är av liten omfattning och påverkar endast marginellt arbetsmarknadssituationen i kommunen.

Gagnefs kommun

Gagnefs kommun har bland de studerade kommunerna den högsta andelen industrisysselsatta och lägsta jord- och skogsbruksandelen. Befolkningsutvecklingen är relativt väl hävdad. Närheten till Borlänge ger möjligheter till en utjämnad sysselsättningsutveckling.

Utbyggnaderna i Fänforsen, Mockfjärd och Djurforsen är var för sig ganska små. Vid en successiv utbyggnad skulle krävas mellan 50 och 100 sysselsatta under ca sex år. Den regionala rekryteringen — med goda pendlingsmöjligheter från bl. a. Borlänge — bör kunna svara för en stor del av den arbetskraft som ej kommer från kommunen.

I den geografiska studien anses Fänforsen kunna ge stora effekter på den lokala arbetslöshetssituationen medan Djurforsen tillmäts något mindre lokala effekter.

Avesta kommun

En utbyggnad av Avesta Lillfors kräver ett i förhållande till kommunens storlek litet antal sysselsatta.

Ljusdals kommun

Ljusdals kommun har i sysselsättningsavseende prioriterats av länsstyrel— sen. I jämförelse med övriga regionala centra är förhållandena på arbetsmarknaden svåra. Torsby och Härjedalen uppvisar dock i dessa avseenden något besvärligare förhållanden.

De fyra utbyggnaderna i Kasteln, Forsänge, Ångra och Edänge med vardera ca 150 sysselsatta under något mer än två år är tagna var för sig av en rimlig storlek i förhållande till den lokala byggarbetsmarknaden. Sammantagna svarar de mot något mer än hälften av den lokala byggarbetskären. Utförda i serie med en gemensam arbetsstyrka skulle de sysselsätta mellan 150 och 300 personer under en sexårsperiod. Under förutsättning att utbyggnaden sätts i gång efter färdigställandet av Sveg och Byarforsens kraftverk,] kan en stor del av den där sysselsatta arbetskraften förutsättas fortsätta vid dessa utbyggnader.

I den geografiska studien anges att utbyggnaderna i Mellanljusnan kan få ”något mindre lokala effekter”. För detta talar en planerad överflyttning av arbetsstyrkan från utbyggnaden i Sveg/Byarforsen.

Ånge kommun

De aktualiserade utbyggnaderna i Havern och Kölsillre ger båda små sysselsättningseffekter.

Sundsvalls kommun

Utbyggnaden av Viforsen ger i förhållande till arbetsmarknaden i Sundsvalls kommun mycket små effekter.

Bergs kommun

Bergs kommun har troligen det mest problematiska arbetsmarknadsläget av samtliga de aktualiserade kommunerna.

Utbyggnaden i Sölvbacka sysselsätter ca 75 man under närmare tre år. En del av arbetsstyrkan skulle kunna rekryteras från utbyggnaden av Trångfors/Flåsjön som beräknas avslutas våren 1975. I samband med denna utbyggnad har utbildning skett av främst lokal arbetskraft varför yrkeskunnig arbetskraft bör vara tillgänglig i kommunen. Utbyggnaden ligger ocentralt inom kommunen — avståndet till huvudorten Svenstavik är ca 12 mil — varför även den lokalt rekryterade arbetskraften måste räkna med inkvartering.

Åre kommun

Åre kommun har i några avseenden en från t. ex. Berg avvikande struktur. Sysselsättningen inom service är således ganska stor, liksom möjligheter för kvinnor att få arbete. I övriga avseenden uppvisar Åre stora sysselsättningsproblem. Turistnäringen kräver en stor mängd del- tidssysselsatta. Dessa rekryteras f.n. från jord- och skogsbruket, vilket dock snabbt minskar i betydelse. Länsstyrelsen kräver, för att få balans mellan sysselsättningstillfällen för män och kvinnor, att ett industricent- rum förläggs till kommunen.

Sammanlagt aktualiseras sex utbyggnader inom Åre kommun (Handöl, Landverk, Gevsjöströmmen, Tegefors, Mattmar och Hosjä). Dessa representerar tillsammans ca 2000 årsarbeten. Om samtliga projekt genomförs samtidigt skulle detta under tre år ge sysselsättning åt ca 700 personer, vilket är mer än hela den i kommunen verksamma byggarbetar- kåren. Om projekten utförs efter varandra kan mellan 100 och 150 personer sysselsättas under nästan 15 års tid.

Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har i sitt betänkande (SOU 1973152) utpekat Åreområdet som ett s. k. primärt rekreationsområde. De investeringar i skilda typer av anlägg- ningar som detta kan föranleda skulle ge ytterligare sysselsättning åt byggarbetskraften. I den geografiska studien uttalas, att om både Åreprojektet och vattenkraftutbyggnaderna realiseras samtidigt, torde möjligheterna att rekrytera arbetskraften lokalt försvåras. Det bör observeras att några av de aktuella utbyggnaderna ligger ganska nära Östersund vilket bör underlätta rekryteringen.

Ragunda kommun

Borgforsen i Ragunda kommun kan bedömas vara av en så ringa storlek att den inte nämnvärt påverkar arbetsmarknaden i kommunen.

Strömsunds kommun

Springhällama i Strömsunds kommun är av en så ringa storlek att projektet endast marginellt påverkar den lokala arbetsmarknaden.

Östersunds kommun

Högfors och Edsoxforsen är var för sig och tillsammantagna av ringa betydelse från sysselsättningssynpunkt.

Krokoms kommun

Krokoms kommunligger med sina mera tätbefolkade delar nära Östersunds tätort. Kommunen utgör tillsammans med Östersunds kommun ett primärt centrum. Vad beträffar förhållandena på arbetsmarknaden avviker dock kommunen inte nämnvärt från övriga glesbygdsbetonade kommuner i Jämtlands län. Det är dock att märka att stora delar av kommunens befolkning har goda möjligheter att pendla till Östersund.

Sammanlagt nio utbyggnadsprojekt har aktualiserats i kommunen. Totalt skulle dessa kräva något mer än 2000 årsarbetare. Flera av utbyggnaderna ligger nära Östersund. Vid en successiv utbyggnad skulle mellan 100 och 200 personer kunna sysselsättas under något mer än tio år. Detta motsvarar ca en fjärdedel av kommunens byggarbetskraft. Vid utbyggnad av Granboforsen och Litsnäset men även Långforsen, kan närheten till Östersund komma att märkbart reducera den lokala rekryteringen.