Regeringens proposition med redovisning av programskedet i det fysiska riksplaneringen

Nr 1

Regeringens proposition med redovisning av programskedet i den fysiska riksplaneringen;

beslutad den 18 juni 19735.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade

protokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragan-

dens hemställan. På regeringens vägnar OLOF PALME

INGVAR CARLSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas en redogörelse för det programarbete som enligt riksdagens beslut är 1972 skulle ske i lin och kommuner för att unge hur de då fastlagda riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten skulle fullföljas i den kommunala planeringen och genom åtgärder från länsstyrelserna och andra myndigheter. Berörda fackmyndigheters synpunkter på de kommunala programmen m. m. redovisas liksom regeringens ställningstagande till programmaterialet. Vidare unges det nu genomförda programarbetets ställning i förhållande till andra verksamheter inom den fysiska riksplaneringen. Dessutom redovisas de erfarenheter som har vunnits under arbetet.

Riksdagen föreslås godkänna dels vissa principträgor om ansvarsfördelning m. m. i den fortsatta fysiska riksplaneringen, dels den precisering som har skett beträffande vissa av de s. k. verksamhetsanknutna riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen, I övrigt bereds riksdagen tillfälle att yttra sig över den lämnade redovisningen.

I Riksdagen 1975/760 I san. Nr I

Utdrag BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLI.

vid regeringssavimanträde

1975-06-18

Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsraden Sträng. Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist. Bengisson, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustalsson, Zachrisson, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Carlsson frå

Proposition med redovisning av programskedet i den fysiska rikspluneringen

I Inledning

1.1¶Bakgrund

Förarbeten för en fysisk riksplanering påbörjades är 19671 kommunikationsdepartementet i kontakt med företrädare för andra departement. Arbetet fördes är 1969 över till det nybildade civildepartementet. En raädgivande expertgrupp tillkallades. Ar 1971 redovisades arbetet och förslag till riktlinier för en fortlöpande fysisk riksplanering i rapporten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten. Rapporten remissbehandlades och yttranden avgavs av ett stort antal myndigheter, kommuner och organisationer. Promemorian (Ps CC 1972:1) Cagsvittning om fysisk riksplanering, som byggde på förslag i rapporten, remissbehandlades samtidigt.

[ proposition 1972:111, bil. 2, lades fram förslag till riktlinjer för hushållningen med mark och vatten och förslag till vissa lagändringar i sumband med den fysiska riksplaneringen. Riksdagen antog i huvudsak förslagen i propositionen (CU 1972:35. rskr 1972:345). Riksdagsbeslutet innebar bl. a. att arbetet med att fullfölja riktlinjerna skulle indelas i ett programskede och ett planeringsskede. Under programskedet skulle förslag till program för de planeringsåtgärder som föranleddes av den fysiska riksplaneringen utarbetas. Beslutet innebar vidare att regeringen efter programskedeis genomförande skulle ta ställning ul de under programskedet av kommuner och länsstyrelser utarbetade förslagen till åtgärder för att säkerställa den fysiska riksplaneringens intentioner. Det däretter följande planeringsarbetet + länen och kommunerna avsågs i huvudsak vara genomfört före den I juli 1976.

I proposition 1972:111, bil. 2 (s. 179) anfördes att det borde övervägas om, efter programskedets genomförande, regeringens beslut och viktigare delar av beslutsunderlaget borde ställas samman och publiceras. Civilutskottet (CU 1972:35, s. 28) förordade att de allmänna

principer som riksdagen hade att yttra sig över på nytt översiktligt skulle presenteras för riksdagen och relateras till den prövning som hade skett hos regeringen, Därigenom skulle alla rimliga anspråk på parlamentarisk förankring av det fortsatta arbetet samt information vara tillgodosedda. Vid frågans behandling i riksdagen (prot. nr 145/1972, s. 178) törelåg enighet om att en sådan redovisning skulle ske.

Programarbetet har nu avslutats genom regeringens beslut under tiden 20 februari till 24 april 1975, Regeringens ställningstaganden till programmaterialet har skett i gemensamma bostads-, försvars-, kommunikations-, finans-, utbildnings-, jordbruks, arbetsmarknads-, industri- och kommunärenden. Jag har även inför den redogörelse som jag nu lämnar samrätt särskilt med cheferna för de departement som berörs av den fysiska riksplaneringen.

1.2¶Propositionens uppläggning och innehåll

Den sammanfattande redogörelse för programarbetet och dess resultat som jag lämnar först favsnitten 2-9) inleder jag med en översikt över huvudmoöomenten i arbetet favsnitt 2). Därefter följer två avsnitt som ger en allmän bild av verksamheten på kommunal nivå resp. länsnivå. I avsnitt 5 sammanfattas de synpunkter på frågor av allmän karaktär i anslutning till de kommunala programmen som har framförts av länsstyrelserna och regionala sektormyndigheter och vid remissbehandlingen av centrala verk m. m.

Uppläggningen av regeringens beslut redovisas i avsnitt 6. En inom boöstadsdepartementet upprättad promemoria. som har utgjort bilaga till regeringens beslut för samtliga län, fogas som hilagu I till protokollet i detta ärende. Ftt komplett beslut för ett län bifogas på motsvarande sätt som bilaga 2.

Behandlingen i programarbetet av de verksamheter som berörs av den fysiska riksplaneringen redovisas I avsnitt 7. Där sammanfattas för resp. verksamhet riktlinjer och underlagsmaterial vid programskedets inledning. behandlingen 1 de kommunala programmen, länsstyrelsernas och övriga regionala organs synpunkter, de centrala remissinstänsernas Ssvnpunkter och regeringens beslut. De områden som inom vissa sektorer efter programskedet har utkristalliserats som speciellt intressanta i nationell skala återges på karta 2 som separat biläggs protokollet i detta ärende.

I tillämpliga delar redovisas på motsvarande sätt 1 avsnitt S hur de geografiska riktlinjerna har behandlats i programskedet. I anslutning härtill återges i avsnitt 91 stort sett fullständigt de vgentliga beslutsavsnitten i regeringens ställningstaganden län för lin. Avgränsningen av de områden som berörs av geografiska riktlinjer samt vissa områden som har uppmärksammats särskilt i regeringens beslut återges på karta I, som också biläggs protokollet i detta ärende.

Kartinformation som i stort sett motsvarar innehället i de nu nämnda

kartorna I och 2 bar i anslutning till regeringens beslut i mer detaljerad skala framställts av statens planverk i samräd med övriga särskilt berörda myndigheter och tillställts länsstyrelserna. Un uppsättning av dessa kartor torde få lämnas särskill till riksdagens civilutskott.

I nägra delavsnitt i avsnitt 7 och 8 redogör jag för vissa utredningar, förslag och beslut som inte utgör en del av programarbetet. men som har nära anknytning därtill.

Mina cgna kommentarer till programarbetet lämnar jag i avsnitten 10 och 11. För att sätta in programarbetet i sitt sammanhang ger jag där först en översikt över vissa andra aktiviteter, aktuella beslut m. m, i övrigt inom den fysiska riksplaneringen. I anslutning till den därefter följunde redovisningen av mina erfarenheter av programskedet och synpunkter på dess resultat anger jag vissa frågor som bör underställas riksdagen för godkännande. För en närmare redogörelse för uppläggningen av de sist nämnda avsnitten hänvisar jag till avsnitt 10.1 resp. 11.1.

2¶Allmänt om programarbetet

De riktlinier för hushållningen med mark och vatten som statsmakterna lade fast med anledning av prop. 1972:1 11 var av två slag. De avsåg dels vissa verksamheters behandling i den fysiska planeringen. dels behandlingen av vissa geografiska områden. De verksaumhetsanknutna riktlinjerna omfattade jordbruk, skogsbruk, fiske, renskötsel, friluftsliv. fritidsbebyggelse. vetenskaplig naturvård, kulturminnesvard. försvar, vissa tekniska och vetenskapliga verksamheter samt resurskrävande och miljöstörande industri. De geografiska riktlinierna avsåg I första hand kusterna, Öland och Gotland. fjällen, huvudälvarnas dalgångar. de större insjöarna samt vissa ylterligare inländsomraden. Riktlinierna var mycket översiktligå och avsags bli närmare preciserade i det följande planeringsarbetet.

Kungl. Maj:t gav den 2 rebruari 1973 länsstyrelserna uppdrag att inleda överläggningar med kommunerna om det behov av planering som förelag med anledning av riksdagens beslut. Fen promemoria upprättad mon civildepartementet samma dag redogjordes för länsstyrelsernas uppgifter under programskedet. Överläggningarna avsågs leda till att program upprättades för kommunernas planering och att de atgärder redovisades som bedömdes nödvändiga från kommunernas och Kinsstyrelsernas sida för fulltölandet av den fysiska riksplaneringens intentioner. Senast den 1 juli 1974 skulle resultatet av överläggningarna samt länsstyrelsernas och de regionala sektormyndigheternas yttranden över resultatet redovisas till Kungl. Malt.

Som utgångspunkter för programarbetet angavs, förutom de fastställda riktlinjerna, vissa förslag i rapporten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten samt de inventeringar som utgjorde underlagsmaterialet för rapporten. De inventeringar som Främst var aktuella var naturvardsverkets och riksantikvarieänmbetets redovisningar av områden av intresse

för friluftslivet. den vetenskapliga och kulturella naturvärden samt miljöer och större områden av betydelse för kulturminnesvåärden. Dessa redovisningar var preliminära och delvis behäftade med osäkerhet på erund av att inventeringsunderlaget i vissa delar av landet var bristfälligt. Det framhölls att inventeringarna borde granskas av kommunerna och länsstyrelserna. sop + programarbetet bade tillfälle att föresla ändringar eller kompletteringar.

Planverket har haft Kungl Maj:ts uppdrag att meddela erforderliga tekniska anvisningar för genomförande och redovisning av programarbeie. Verket gåv i skrivelse den 15 juni 1973 till kommunstyrelser och byggnadsnämnder förslag fill stomme för dv kommunala programmen. I samräd med Svenska kommunförbundet utarbetade verket exempel på program Gill ledning för kommunernas arbete.

Av landets 2785 kommuner har 272 upprättat program. Aterstäende kommuner. nämligen Stoeckhohns. Dandervds. Sundbybergs. Osby. Perstorps och Hofors kommuner, framhäller att riksintressena där redan är tillgodosedda och säkerställda eller att kommunen inte är berörd av den fysiska riksplaneringen eller att den är berörd i så liten grad att ett program inte behöver upprättas.

länsstyrelserna har sammanställt och yttrat sig över programmen. Fänsstyrelserna bar i regel inhämtat yttranden över programmen från regionala organ. bl. a. landsantikvarivrna. luntbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna, samt från intressvöorganisationer och enskilda.

Länsstyrelsernas redovisningar av resultatet av programarbetet. de kommunala programmen och länsstyrelsernas yttranden över dem, har därefter äv böstadsdepartementet den 2 ul 1974 remitterats till berörda centrala myndigheter för sttrände senast den I oktober 1974. För riksantikvarivämbetet. naturvardsverket och planverket gällde den I november som sista dag för vitrande.

Fskvivelse den 28 mars 1974 informerade stutssekreteraren i böstadsdepartementet berörda myndigheter och organisationer om bl. a. den planerade uppliggningen av de centrala myndigheternas remissbehandling. Fen ny statssekretierarskrivelse den 20 maj 1974 gavs föorskningsinstitutioner, intressvörganisationer m. fl. möjlighet att före den I september 1974 i första hand direkt till resp. ansvarig sektorsmyndighet avge synpunkter på programarbetets resultat.

Yttranden över programarbetet har inkommit från överbefälhavaren (ÖBN civilförsvarsstyrelsen, statens järnvägar. vägrerket, sjöfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI, luftfartsverket, riksantikvaricämhetet, universitetskanslersämbetet (UKA) med bifogat yltrande av rektorsämbetet vid Stockholms universitet, lantbruksstyvrelsen med bifogat yttrande av Svenska samernas riksförbund, skogsstyrelsen, naturvardsverket, fiskeristyrelsen med bifogade yttranden av fiskeriintenderna och Sveriges fritidsfiskares riksförbund, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, planverket, lantmäteriverket, industriverket, vattenfallsverket med Centrala drifttedningen (CDL), Sveriges geologiska

undersökning (SGU), domänverket, Lantbrukarnas riksförbund (LRE), Svenska kommunförbundet och vissa regionala och lokala intresseorgani- Sativner.

Kommunerna bereddes den 29 juli 1974 möjlighet att senast den I december 1974 inkomma med kompletterande synpunkter med anledning av länsstyrelsernas och de centrala myndigheternas yttranden. Yttranden har inkommit från 126 kommuner.

Kungl. Maj:t gav den 28 juni 1974 planverket uppdrag att i samrad med övriga berörda ämbetsverk ställa samman det av länsstyrelserna redovisade materialet tillsammans med remissyttrandena och inkomma med sammanställningen senast den I november 1974. Samtidigt gavs al riksantikvaricämbetet och naturvårdsverket uppdrag att sammanställa det material som berörde dessa myndigheter samt ullställa plunverket detta som underlag för verkets sammanställningsurbete. Resultatet av saummanställningsarbetet föreligger i form av planverkets rapport nr 30, 1974, Den fysiska riksplaneringens programskede.

På grundval av det inlämnade programmaterialet. myndigheters och organisationers yttranden samt kommunernas yttranden har regeringen fattat beslut län för län om fullföljandet av den tysiska riksplaneringens intentioner. [en inom bostadsdepartementet den 20 februari 1975 upprättad promemoria anges förslag till utgångspunkter för det fortsatta planeringsarbetet. I besluten har förslagen i promemorian stadfästs. Vidare har uppdragits ät länsstyrelserna att biträda kommunerna i det förestaende planeringsarbetet samt att vidta de övriga åtgärder som erfordras i enlighet med länsstyrelsernas yttranden över kommunernas program och mot bakgrund av vad som har anförts i regeringens beslut och I böstadsdepartementels nyss nämnda promemoria.

Regeringens beslut har fattats för Uppsala, Blekinge och Östergötlands län den 20 februari 1975. för Stockholms och Kronobergs län den 27 februari 1975, för Kristianstads, Malmöhus. Hallands och Västernorrlands län den 13 mars 1975, för Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län den 20 mars 1975. för Södermanlands. Gotlands, Göteborgs och Bohus. Älvsborgs och Värmlands län den 3 april 1975. för Jönköpings,

Kalmar. Örebro och Gävleborgs län den 17 april 1975 samt för

Skaraborgs, Västmanlands och Kopparbergs län den 24 april 1975.

3¶Allmänt om kommunernas arbete under programskedet och om kommunernas program

De kommunala programmen har utarbetats av kommunernas tjänstemän eller av särskilt anlitade konsulter. I huvudsak har de riktlinjer för programmens disposition som planverket har meddelat föhits i ullämplig utsträckning. Programmen har behandlats och antagis av kommunfullmiktiee. Av fullmäktigeprotöokollen framgår att programmens antagande har föregåtts av diskusstöner av varierande omfattning 1 flertalet

fullmäktigeförsamlingar. PF oett femtiotal kommuner har en eller flera reservationer avgivits mot fullmäktiges beslut om programmen.

Mansa kommuner har på eget mitiativ informerat allmänheten om det pågående progrumarhetet genom att arrangera informationsmöten och utställningar samt inbjudit kommuninnevånare och organisationer att yttra sig över progranHäörslagen före ställningstagandet i fullmäktige. Dessutom har i anslutning till progrumarbetet en informationsverksamhet, ”Samhällsplanering i samverkan”, bedrivits under ledning av kommunikations-, jordbruks-, arbetsmarknads-, boöstads- och kommundepartementen i samrad med planverket, nämnden för samhällsinformation och Svenska kommunförbundet. Skilda typer av intormations- och diskussionsmaterial om pågående planeringsaktiviteter har distribuerats till samtliga partiers kommunfullmäktigegrupper. Vidare erbjöds ett stort antal organisationer att rekvirera arbetsmaterial om riksplaneringens programskede. Vid programskedets avslutande i kommunerna i april 1974 hade ett tusental lokala intressegrupper. partiorganisationer och studiecirklar rekvirerat sådant material.

De flesta kommunala programmen innehäller främst en redovisning av de områden och andra objekt som-berörs av den fysiska riksplaneringen och av vilka åtgärder man föreslar för att säkerställa dessa. I många fall innehåller de kommunala programmen även utförliga diskussioner och motiveringar till enskilda ställningstaganden liksom prineipiella diskussioner och synpunkter kring den fysiska riksplaneringen.

Kommunerna har i huvudsak gödtagit utgangspunkterna för uden fysiska riksplaneringen. Några kommuner framhaller i programmen att regionalpolitiska och lokala intressen måste komma i första hand eler i varje fall ges stor tyngd vid avvägningar i situationer där riksintressen står mot andra intressen. Ytterligare nagra anger som utgångspunkt att kommunens näringsliv maste främjas och ges tillfälle att utvecklas. Detta innebär inte alltid att lokala hänsyn måste gå före riksintressen. I några fall förekommer det dock alt man påpekar att riksintressen inte far lägga för störa restriktioner på en önskad utveckling av det lokala näringslivet.

Atskilliga kommuner redovisar kommunala målsättningar för hushöllningen med mark och vatten. Ofta består målsättningen i utt man redovisar vilka sektorer och intressen som skall beaktas i den kommunala planeringen, eller att man framhitller att den fysiska riksplaneringens intentioner skall beaktas och riksintressena tillgodoses. I vissa full redovisas en omfattande diskussion om utgångspunkter och målsättningar relaterade till den aktuella kommunens problem och förutsättningar.

I många kommunala program hänvisas i fråga om kommunala mälsättningar till andra dokument, t. ex. planer, inventeringar och utredningar som redan är utförda. Det är då ofta fråga om material som berör flera kommuner som reglönplaner, naturvårdsplaner. speciella utveckhnasplaner för olika sektörer eller planer för vissa områden med speciella problem.

I andra föll finns inte nagon sammanfattad målredoövisning för heta planeringskältet utan de skilda malen redovisas för varje objekt eller

verksamhet för sig i anslutning till deras behandling i programmet.

I de flesta programmen har kommunerna behandlat joörd- och skogsbruk. naturvård. rörligt friluftsliv och kulturminnesvård. Också fritidsbebyggelse och försvar har tagits upp i ett stort antal program. Pett femtiotal program behandlas miliöstörande industri. Flygplatsfrågor behandlas i ungefär lika många program. Lägen för kärnkraftverk, valtenkraftutbyggnad, fiske och renskötsel har tagits upp i ett mindre antal program.

När det gäller naturvård. rörligt friluftsliv och kulturminnesvard har kommunerna i övervägande utsträckning avställt från att ställa upp allmänna målsättningar utan har i stället valt att ta ställning till varje enskilt område. Beträffande de areella näringarna är förhållandet det omvända. Här dominerar allmänna målformuleringar för hur man avser att hantera de olika verksamheterna i det kommande planeringsskedet.

I huvudsak har kommunerna accepterat de fastlagda riktlinjerna och underlagsmaterialet i form av de av verken gjorda preliminära avgränsningarna av riksintressanta områden. Det centrala underlagsmaterialet för programarbetet har till sin karaktär många gånger varit relativt grovt. Deita gäller i synnerhet inom kulturminnesvården. I många fall hur den granskning som materialet blivit föremal för under programarbetet medfört att områden givits nya avgränsningar. Kommunerna har i betydande omtattning även föreslagit att ytterligare omraden utöver de som tagits upp i underlagsmaterialet skall behandlas i den fysiska riksplaneringen. Jag äterkommer till detta vid min redovisning av resp. verksamhet.

En övervägande majoritet av kommunerna har i programmen diskuterat frågor om upprättande av kommunöversikt eller kommunomrTfattande markdispositionsplan som ett led i den kommunala planeringen. Nagra kommuner uppger att dv redan har upprättat kommunöversikt. De allra flesta uppger sig ha påbörjat eller ha för avsikt att inom de närmaste två ären upprätta kommunöversikt och flera konimuner anger att man avser att utarbeta kommunomfattande markdispositionsplaner. Flertalet kommuner avser även upprätta omrädesplaner.

Av kommunernas program och av länsstyrelsernas yttranden fraämpgar att programarbetet här genomförts under tidspress och med begränsade resurser. Detta gäller för säväl kommunerna som länsstyrelserna. Annan verksamhet har fått stå tillbaka under programskedet.

Även det nu inledda planeringsskedet kommer enligt programmaterialet att ställa stora krav på ekonomiska och personella resurser. I åtskilliga kommuner, främst de mindre, blir omfattningen av de ekonomiska åtagandena för fysisk översiktsplanering större än tidigare. Vissa kommuner anger i programmen att de inte är beredda till de åtaganden som föranleds av riksintressen utan anser alt staten bör ta det ekonomiska ansvaret. Detta gäller främst åtgärder inom områden för vetenskaplig och kulturell naturvård. Enligt programmen avser drygt en fjärdedel av kommunerna att söka statliga bidrag för översiktlig planering.

4 Allmänt om länsstyrelsernas och övriga länsmyndigheters arbete under programskedet och om länsstyrelsernas redovisning

länsstyrelserna har i regel inom planeringsavdelningen inrättat särskilda arbetsgrupper för arbetet med den fysiska riksplaneringen. I dessa arbetsgrupper har vanligen ingått företrädare för plan-, naturvards- och lant mäterienheterna. I betydande utsträckning har också ländsantikvarien ingatt i desså grupper. I nägra län har 1 arbetsgruppen även ingått representanter för andra enheter samt länsöorgan som 1. ex. vägförvaltningen. lantbruksnämnden eller skogsvårdsstyrelsen. FE regel har emellertid dessa orgån Yramfört sina synpunkter vid enstaka arbetsgruppssammanträden samt i form av yttranden Gill länsstyrelsen. Ytträndena har bifogats länsstyrelsernas redovisning.

I början av ar 1973 inledde länsstyrelserna överläggningar med kommunerna om deras roll i arbetet med den fysiska riksplaneringen. Härvid medverkade även Svenska kommunförbundets länsavdelningar. Därefter höll länsstyrelserna och kommunerna preliminära överläggningar om programarbetets inriktning. kfter ytterligare överläggningar fram till tebruari år 1974 förelåg I de flesta kommuner tärdiga programtförslag. I manga fall gavs länsstyrelserna och andra regionala organ möjligheter att vittra sig över programförslagen innan de antogs av kommunfullmäktige. Omkring den I april [974 översändes de kommunala programförslagen till länsstyrelserna. |

Länsstyrelserna här med bifogande av yttrande över resultatet av programarhetet sammanställt programmaterialet för vidare granskning på central nivå. I sammanställningarna ingår tabeller över föreslagna omraden och säkerställandeätgärder med angivande av länsstyrelsens och andra regionala organs stöllningstaganden och kommentarer. Förslagen har

också redovisats i karlform.

De tekniska anvisningar för redovisningen av programarbetet som stalens planverk utarbetat har följs av flertalet länsstyrelser. Länsstyrelserna har tagit ställning ull huruvida kommunernas program kan ligga till grund för det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen och bedömt i vilken grad programmen är ägnade att tillgodose stutsmakternas riktlinjer. Vidare har länsstyrelserna redovisat frågeställningar som mun särskilt önskat fästa regeringens uppmärksamhet på.

5¶Allmänna synpunkter på programarbetet

5.1¶Länsstyrelsernas och de regionala sektormyndigheternas allmänna synpunkter på programmen

Länsstyrelserna gör genomgående den bedömningen att programmen i stort är av sådan kvalitet att förutsättningarna är goda för att riksplaneringens intentioner skall kunna genomföras. Det påpekas emel-

lertid av en del länsstyrelser att vissa progranr är väl översiktliga och att andra blivit alltför detaljerade. bLänsstyrelserna anser i flertalet faäll att kommunerna har visat en positiv inställning ull den tysiska riksplanering-en och har haft en hög ambitionsnivå under programarbetet.

Lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna och landsantikvarierna redövisar en posiuv inställning till den ökade aktivitelen inom den översiktliga planeringen som blivit följden av den fysiska riksplaneringen. Landsantikvarierna uttrycker som regel tillfredsställelse med den behandling kulturminnesvardens intressen har fatt under programarbetet medan lantbruksnämnderna och skogsvärdsstyrelserna I manga fall anför att de intressen som resp. myndighet företräder har fatt en ojämn och i vissa fall otillräckhg behandling i programarbutet.

Hälften av länsstyrelserna förutser i sina yttranden svårigheter art hälla tidsramen om inte resurserna ökas. TP synnerhet inom plan- och naturvärdsenheterna bedömer man att arbetsbelastningen kommer ati bli stör. Av progranimen framgar att länsstyrelserna kommer att ha viktiga uppgifter med inventeringar och utredningar och med samordning av planering över kommun- och länsgränser. Inventerings- och utredningsbehovet framstår som omfattande särskilt när det gäller kKultursvinnesvåärden. Länsstyrelserna understryker att belastningen kommer att bli stör även på vissa regionwa sektororgan. Det gäller främst landsantikvarierna, lanthruksnämnderna och skogsvardsstyrelserna. Behov finns också att anlita de militära myndigheterna och vägförvalt ningarna.

Manga lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser betonar vikten av att samråd mellan kommunen och resp. regionala sektormyndigheter kommer till stånd på ett så tidigt stadium som möjligt. I flera yttranden frame hälls att man gärna medverkat med underlagsmaterial och rådgivning,

5.2¶De centrala remissinstansernas allmänna synpunkter

521 Inledning

Flertälet. ventrala remissinstanser har i stört sett inte gått in på detaljtråägor 1 de enskilda kommunernas program. En i flera yttranden aterköomnminde mötivecing för detta är att progrunmmen ofta är så allmänt hållna att det är svart att oa ställning till förslag i enskilda program. Man inskränker sig därför ull generella och principiella synpunkter. Sjötartsverket, luftfartsverket, riksantikvaricämbetet, tiskeristyrelsen, naturrärdsverket, planverket. vattenfallsverket och CDL samt SGU har mer än | övriga remissinstunser tagit ställning till de enskilda programmens innehåll. Det bör här understrykas att vissa myndigheters regionala organ lämnat detalierade synpunkter på programinnehållet «orekt till länsstyrelserna. Detta gäller främst läntbruksnämnderna. sköogsvårdsstyrelserna och landsantikvarierna.

I detta avsnitt tas inte upp remissinstansernas synpunkter på enskilda program. Framställningen koncentreras till allmängiltiga och principiella fragor.

522 Allmänna omdömen

Nuturvärdsverket. lantmäteriverket, vägverket och Svenska kommunförbundet anför att kommunerna har haft en hög ambitionsniva vad beträffar ataganden i form av utrednings- och planeringsarbete. Liknande åsikter framförs av riksantikvaricämbertet beträffande kulturminnesvärden.

Planverket anser att förutsättningarna är goda för att intentionerna i den fysiska riksplaneringen skall kunna fullföljas i huvudsak inom ramen för en Översiktlig kommunal planering, särskilt med tanke på att praktiskt taget alla kommuner avser att upprätta kommunöversikter och i manga fall även översiktliga markdispositionsplaner och områdesplaner. De aäataganden som har gjorts i progrummen anser verket i huvudsak vara väl anpassade till planeringsproblemen.

Lantmäteriverket har funnit att programmaterialet visar en nästan genomgående positiv inställning hos kommunerna till den fysiska riksplaneringen och alt enigheten mellan länsstyrelser och kommuner har varit påfallande stor, Verket anser att programmen i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen.

3.2.3 Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun

Naturvårdsverket påpekar att manga kommuner har hävdat att kostnaderna för att säkerställa riksintressena i princip bör ävila staten och utt kommunerna inte rimligen kan ta på sig kostnader för ätgärder som i första hand är utt betrakta som en hela landets angelägenhet. Det föreligger enligt verket behov av att ansvärsfördelningen mellan statliga och kommunala myndigheter närmare klarläggs under planerinesskedet. Verket konstaterar (också att det i riktlinjerna lagts fast att den nuvarande balansen mellan statligt och kommunalt inflytande t.v. 1 huvudsak skall behållas. Naturvårdsverket anför vidare att det finns ett stört behov av gränsdragning mellan statliga och kommunala insatser när det gäller vilken myndiehet som skall svara för säkerställande av omraden för naturvård och friluftsliv, olika myndigheters planeringsansvar i rjällen sumt hur ansvarstördelningen bör utformas i omräden av intresse för både nutlurvärd och kulturminnesvärd.

Planverket understryker vikten av fortsatt samrad mellan länsstyrelser och kommuner, Länsstyrelserna bör enligt planverket förse kommunerna med underlagsmaterial för planeringen. diskutera tillämpningen av centrila räd och anvisningar samt tillsammans med kommunerna övervägå behovet av interimistiska förordnanden i avvaktan på slutgiltiga förordnanden eller planer. Länsstyrelserna hör enbet planverket också samordna planerinasarbetet över köommun- och länsgränserna.

5.2.4¶Resursfragor

Remissinstanserna har ägnat frågan om resurser Jör planeringsverksamhelen stor uppmärksamhet. Genomgående pekar man på det störa behovet av viterligare medel för utrednings- och planeringsverksamhet på kommunal och regional niva.

Planverket har funnit att atskilliga kommuner har angett att programmen inte kan genomföras under tiden fram tll den 1 juli 1976 om inte statliga bidrag ställs till förfögande. Planverket anser att granskningen av programmen starkt har påvisat behovet av ökade statsbidrag till översiktlie planering. I de fall prioriteringar maste göras 1 kommunernas planeringstöretag anser planverket att särskild prioritet bör ges al planering inom de områden söm omfattas av de geografiska riktlinjerna. Verket påpekar alt riktlinjer för bebyggelsen i kommunöversikt kan skydda områden av värde för exempelvis jordbruk. friluftsliv. naturvård och kulturminnesvärd i avvaktan på fortsatt planläggning eller förordnande enliat naturvårdslagen. Genom ett sadant successivt säkerställande av riksintressen blir resurstfrågan enligt verket mindre akut.

Enligt lanimäteriwerket och LRF förekommer det inte sällan att kommuner med små ekonomiska resurser har ett stört antal riksintressanta objekt. Enligt verket och ERF är det särskilt viktigt att stödja dessa kommuner ekonomiskt genom statsbidrag med tanke på de stora ekonomiska påfrestningar som riksplaneringen medför. LRF framhäller att detta I hög grad motiveras också av att det är fråga om nationella intressen och en planering som utförs med direktiv från staten. Även Svenska kommunförhunder understryker vikten av att statsbidrag utgår för de kommunala plaåneringsinsatserna. En kraftig höjning bör ske av anslaget för bidrag till kommunal översiktlig planering.

Lantmäteriverket understryker vikten av att länsstyrelserna och övriga regionala myndigheter ges ökade resurser för inventeringar och utredningar sumt service- och samrädsverksamhbet. Planverker anser att särskilt länsstyrelsernas planenheter är + behöv av förstärkningar. Flera remissinstanser påpekar alt det för vissa verksamheter föreligger ett särskilt stört behöv av resurser. Framförallt gäller detta inom kulturminnesvärden, vilket framhalls av riksantikrvaricämbetet, planverket och Svenska kommunförbundet.

NS Hantering av bebvggelseftrågor

Lantmäteriverket tramhäller att områden som är under utredning och där riktlinjer för markanvändningen saknas otta vällar svåra problem vid byggnadslövsgivning samt vid fastighetsbildnings- och anläggningstförrättningar. Det är därför enligt verket av vikt att program som visar hur riksintressena skall säkerställas snarast utarbetas för dessa områden. Lantmäteriverket anser vidare att frågan om de komnunala programmens stalus är oklar och att det kan komma att anses tveksamt om enbart redövisningen i kommunala program ger ett ullräckligt underlag för att

t.ex. hindra viss fostighetsbildning. Ett säkerställande av riksintressena genom kommunala Översiktsplaner kan vidare rymma vissa problem, anser verket. Genom att sädana planer normalt inte kommer att fastställas erhålls inte tvingande bestämmelser med rättsverkan. Länsstyrelserna kan endast samrådsvägen påverka planernas innehall, och även om enighet i princip räder kan skilda uppfattningar finnas 1 enskilda fall om huruvida t. ex. viss bebyggelse är förenlig med den tysiska riksplaneringens intentioner. Lantmäteriverket framhåller också alt det är mycket oklart vad de olika planerna innebär itråga om redoövisningssätt, samrad. behandlingsordning m. m. Verket påpekar att en mangfald förmer av kommunala översiktsplaner också lätt leder till osäkerhet vid fastighetsbildnings- och byggnadslovsärenden. Enhetlighet beträffande kartor, redovisningssätt, samråd, behandlingsordning etc. underlättar enligt verket handläggningen. Verket anser därför att anvisningar i dessa hänseenden bör utfärdas så snart söm möjligt och att länsstyrelserna under planeringsarbetel bör verka för att största möjliga enhetlighet uppnås.

Fantmiteriverket understryker vidare vikten av samråd mellan prövande instans och länsstyrelse i de fall minsta oklarhet råder vid prövning av ärenden om bypggnadslov, fastighetsbildning eller inrättande av gemensamhetsanläggning inom område av riksintresse. Verket understryker också behovet av samräadstförmer mellan berörda myndigheter som underlättar ärendehandläggningen. Detta är enligt verket särskilt angeläget inom kulturminnesvårdens intresseområden.

Även planverket har ägnat bebyggelsefrågorna stor uppmärksamhet. Planverket anför att när det gäller plan- och byggnadslovstrågor i omraden med riksintressen men utan översiktligt planunderlag bör. som också lantmäteriverketr har berört, I det samråd som rfrortlöpande sker mellan kommuner och länsstyrelser en avstämning ske mellan uppfattningarna om aktuella bebyggelsetfragor. Finner länsstyrelsen att ett detaljplaneförslag inte motverkar riksintresset bör förslaget kunna fastställas. Motverkas däremot riksintresset, bör fastställelse vägras eller planförslaget underställas regeringens prövning. För nybyggnad inöonr område utan fastställd detaljplan och där tät bebyggelsesituation råder anser planyverket att en förutsättning för att dispens skall medges hör vara att riksintresse! inte motverkas. I annat fall bör dispens väsras. Vid prövning av byggnadslöv för gleshebyggelse inom riksintressanta områden, bör b nadsnämnden enhet planverkets mening meddela byggnadslov då tföretaget inte strider möt riksintresset. I annat fall bör byggnadslöv vägras.

Planverket föreslår att köommunöversikter och olika typer av översiktsplaner trots att de intv har karaktären av generalplan ända handläggs enligt reglerna för antagen generalplan. Pa så vis ges medbörgarna insyn i planeringen såmtidigt som kommunernas ansvariga organ far ta ställning till dessa planeringsfrågor.

5.2.0 Kartfrågor

Lantmäteriverket understryker betydelsen av ett bra kartmaterial för att nå ett gott planeringsresultat. Vid verket pågår bl. a. framställning av en ny Översiktskarta I skala 1:250 000 med betydligt bättre egenskaper än den provisoriska översiktskartan. Vidare beräknas säväl den topografiska kartan i skala 1:50 000 som den ekonomiska kartan i skala 1:10 000 vara färdigutgivna 1978. En ökad revidering och ajourhållning planeras av framför allt den ekonomiska kartan. Verket betonar all den topografiska eller ekonomiska kartan ofta med fördel kan utnyttjas som underlag tör översiktlig planering. För de fall större skalor än 1:10 000 önskas, erinrar lant mäteriverket om alt man i södra Sverige har börjat arbetet med en ekonomisk karta i skala 1:5 000. vilken är lämpad fört. ex. översiktsplanering I tätorter. Lantmäteriverket understryker betydelsen av att kartproduktionen för den fysiska riksplaneringen inte minst av ekonomiska skäl sker efter enhetliga normer. Stora vinster i kärtframstöällningen kan enligt verket göras även genom att man utnyttjar underlag och deloöriginal från produktionen av de allmänna kartorna.

3,27 Verksamheten under planeringsskedet

Lantmäteriverket och rägverket framhåller att det är väsentligt att angelägenhetseradera de insatser som skall göras under planeringsskedet. Prioriteringen bör göras så att insatserna sätts in först och främst där riksintressen riskerar att spolieras på erund av konkurrerande intressen. Liknande synpunkter framförs av Svenska kommunförbundet som anser att oplaneringsurbetet i första hand skall inriktas på områden med konflikter mellan olika intressen. Lantmiäreriverket anser all läinsstyrelserna och övriga regionala organ med hänsyn till kommunernas begränsade resurser bör ha ansvaret för huvuddelen av de utredningar och inventeringar som skall göras.

När det gäller meningsskiljaktigheter mellan kommuner och länsstyrelser anser planverket att dessa 1 de flesta fall bör kunna överbryggas genom överläggningar under planeringsskedet. Hänsstyrelserna bör i annat fall redovisa de områden där oklarhet räder vid slutet av planeringsskedet. Länsstyrelserna och kommunerna bör vidare enligt planverket övervära behovet av planering inom de s.k. primära rekreationsomradena vilka föreslagits i turistkommittens betänkande (SOU 1973:52).! Vidare är det enligt planverket viktigt att de samarbetsorgan för interkommunal planering som förekommer biträder kommunerna i planeringsarbetet och får tillfälle att vittra sig över kommunöversikter och markanvändningsplaner.

Flera remissinstanser tar upp frågan om tidplanen för planeringsskedet. Planverket anser att det på grund av resurspröblemen, behovet avkompletterunde utredningar samt den tid de nödvändiga samråden med sakägare

I So vidare avsnitt 7.5.6.

och medborgare tar. imte är sannolikt att alla planer hinner färdigbehandlas + kommunerna före den I juli 1976. Verket föreslår därför att planeringsskedet för kommunernas del utsträcks ull den I januari 1977. ERF framför liknande synpunkter och framhåller särskilt behovet av samråd. LRF anser att kommunerna dels + planeringsperiodens börlan skall redovisa förutsättningarna för planeringen, dels arrangera utställning i den omfattning bygglagutredningen har föreslugit (SOU 1974:21). LRF föreslär en förlängning av planeringsskedet med ett är, dvs. för kommunernas det till den I juli 1977. Kommuntörbundet anser utt kraven på samråd med myndigheter m. m. innebär att alla åtgärder inte kan genomföras under planeringsskedet. Enbart för utställning, remisser och diskussioner med medborgare och sak ägare samt kommunens behandling erfördras minst sex månader enligt förbundet. Även om planeringsskedet förlängs till den I januari 1977 måste enligt förbundet prioriteringar göras för att tidplanen skall kunna hållas.

3N2S Lagstiftningsfrugor

För att underlätta genomförandet av riksplaneringen föreslår plunrerket vissa lagändringar. Straffet för olovligt byggande föreslås skärpt. Möjligheterna bör vidare enligt planverket förbättras för kommunerna att inkassera köstnader som de har haft i samband med detaljplanläggninp. Fikaså bör möjligheterna ökas att med hänsyn till kulturhistoriska intressen kräva viss utformning av nybebyggelse. Eantbruksnämnden bör ges tillfälle att granska förslag till generalplan inom renskötselområden. Planverket förestår dessutom obligatoriskt samråd betrötfande skoögsavverkningar I områden som länsstyrelsen särskilt pekar ut. Lantmäteriverker anser det angeläget att ytterligare information om ändrad lagstiftning beträffande genomförande- och säkerställandeinstrument förs ut till kommunerna.

5.3¶Kommunernas synpunkter beträffande länsstyrelsernas och de centrala myndigheternas yttranden

Kommunerna har, som jag förut har nämnt. getts ullfällv att framföra kompletterande synpunkter med avledning av vad länsstyrelserna och de centrala myndigheterna har anfört. Yttranden har inkommit från 126 kommuner. I många vitranden har behandlats endast länsstyrelsernas och inte de centrala myndigheternas synpunkter.

I omer än hälften av vitrandena vidhåller kommunerna tidigare redovisade ständpunkter och i en tredjedel accepteras länsstyrelsens eller någon central remissmyndighets synpunkter. I ett femtontal yttranden förklarar kommunen att inga skiljaktigheter i uppfattning förelegat.

De vanligast förekommande frågorna I ytträandena gäller säkerställandeförmer och områdesavgränsningar. En trediedel av yttrandena tar upp

säkerstillandefrågor. Kommuner och länsstyrelser är exempelvis ofta inte överens om huruvida byggnads- eler naturvärdslaestittningen är limpligast att utnyttja för att säkerställa områden av riksintresse för rörligt triluftsliv. Kommunerna har också synpunkter på vilket slag av förordnande enligt naturvårdslagen som bör väljas och vilken planeringsform som är lämpligast i en given situation. Vidare tas I ytträndena upp frägor om lämpliga planeringsätgärder i områden som berörs av geografiska riktlinjer.

Omkring en fjärdedel av yttrandena diskuterar avgränsningar av områden som har behandlats i programarbetet. BL a. gäller det avgränsningar av områden som avses bli säkerställda med hjälp av naturvärdslaven.

F flera yttranden behandlas frågan om olika områdens status. I en del fall anser t.ex. kommunen i motsats till länsstyrelsen att ett område skall betraktas som riksintressant och it andra fall är förhållandet det omvända.

6¶Allmänt om regeringens beslut

6.1¶Inledning

Regeringen har under tiden den 20 februari den 24 april 1975 i beslut län för län tagit ställning till programarbetets resultat. Till varie beslut har fogats en inom bostadsdepartementet i samräd med övriga berörda departement utarbetad promemoria duterad den 20 februari 1975 med förslag till utgångspunkter för det förtsatta planeringsarbetet. I besluten anges att vad som anförs i promemorian skall vara vägledande för det fortsatta arbetet med att fullfölja den fysiska riksplaneringens intentioner. Promemorian fogas i sin helhet som bilaga 1 Ull protokollet i detta ärende.

6.2¶Allmänna synpunkter i bostadsdepartementets promemoria

I promemorian tas upp vissa allmänna synpunkter på programarbetets utfall. Det konstateras att programarbetet och dv remissyttranden som lämnats över detta I väsentliga avseenden har klargjort utgangspunkterna för det fortsatta planeringsarbetet 1 län och kommuner och att ambitionsnivän i programarbetet har varit hög.

Beträftande ansvarsfördelningen i det fortsatta arbetet bör det enligt promemorian som hittills vara berörda föckmyndigheters uppgift att för resp. verksamhetsgrenar ange vilka områden i landet som har betydelse från rikssynpunkt. Naturvärdsverkets och riksantikvarieämbeteis bedömningar I detta hänseende bör med beaktande av regeringens ställningstaganden utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet.

I promemörian framhbhalls att de närmast förestäende åtgärderna i första hand bör syfta till att inordna och beakta de behandlade områdena i en utvidgad översiktlig kommunal planering, där olika markanvändningsin-

tressen prövas mot varandra. Planeringsarbetet bör inriktas på att upprätta dels kommunöversikter, dels översiktliga markanvändningsplaner i huvuddelen av de områden som berörs av de geografiska riktlinjerna samt i de områden där programarbetet har visat att uttalad konflikt rader eller kan förutses meltan olika markanvändningsintressen.

Vidare framhålls att en förutsättning för att den fysiska riksplaneringens intentioner i stör utsträckning skall kunna fullföljas genom kommunal planering är att översiktliga planer för markanvändningen antas av kommunfullmäktige och att möjligheter ges för statliga myndigheter att bedöma hur de kommunala planeringsätgärderna stämmer överens med riktlinjerna. Pet fortsatta planeringsarbetet bör bedrivas i samråd mellan kommuner och länsstyrelser med deltagande av övriga berörda regionala myndigheter. Om enighet inte nås om vilka ätgärder som bör vidtas bör regeringen uppmärksammas på detta om föreslagna åtgärder äventyrar intentionerna I den fysiska riksplaneringen.

Enligt tidigare riktlinjer skall planeringsskedet i huvudsak vara avslutat den 1 juli 1976. I promemorian konstateras att Svenska kommunförbundet och planverket har framhållit att alla planeringsåtgärder inte kan genomföras före detta datum och att planeringsskedet bör förlängas till den I januari 1977. Enligt promemorian torde ett fullständigt genomförande av de åtgärder som föreslagits i programmen inte vara möjligt även under ett på detta sätt förlängt planeringsskede. Insatserna under det nu akiuella skedet får inriktas på de ätgärder som är mest angelägna. Det egentliga planeringsarbetet bör i huvudsak kunna vara klart den 1 juli 1976 men viss td därefter bör avsättas för behandlingen inom kommunerna. Kring årsskiftet 1976/77 bör kommunerna lämna en redovisning till länsstyrelserna, vilka därefter i samarbete med övriga berörda länsmyndigheter bör redövisa resultatet till berörda centrala myndigheter. Länsstyrelserna och de centrala myndigheterna bör yttra sig till regeringen Över resultatet av planeringsarbetet. Beträffande vissa områden där särskilt kompbeerade förhällanden råder torde enligt promemorian frågan om särskild redövisningsskyldighet direkt till regeringen få prövas i anslutning till regeringens beslut för länen.

[ promemorian i övrigt behandlas utfallet av progrumskedet och förslag till. utgångspunkter för det fortsatta arbetet när det gäller vissa verksamheter. Till ett referat av dessa delar aterkommer jag i avsnitt 7.

6.3 De länsvisa besluten

De Jänsvisa besluten innehaller inledningsvis en redogörelse för utfallet av programarbetet I länet och en koncentrerad sammanställning av de synpunkter som centrala och regionala instanser har framfört beträffande de kommunala programmen. En mer utförlig sådan redogörelse har därutöver tillställts kommunerna genom planverkets och länsstyrelsernas försorg.

Regeringen konstalerar i besluten att programmen för fullföljande av

2 Riksdagen 1975/76 I saml Nr I

den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet. För vissa kommuner har dock regeringen angett att de i vissa avseenden bör utveckla sina program i syfte att tillgodose de fastlagda riktlinjerna.

I besluten ges vissa riktlinjer för de planeringsåtgärder m. m. som kommuner och berörda myndigheter bör vidta. Vidare ges, där regeringen har funnit det erforderligt, preciseringar av de allmänna utgångspunkterna för behandlingen av vissa verksamheter som redovisas i bostadsdepartementets promemoria, bl. a. jordbruk och skogsbruk. Till en redogörelse för de geografiska riktlinjernas behandling återkommer jag i avsnitt 8.

[ besluten får länsstyrelserna uppdrag att biträda kommunerna i det förestående planeringsarbetet samt vidta de övriga åtgärder som erfordras i enlighet med länsstyrelsernas yttrunden över kommunernas program och mot bakgrund av vad som har anförts i besluten och i bostadsdepartementets promemoria.

Regeringens ställningstaganden i besluten återges i sin helhet i kap. 9. Ett fullständigt länsbeslut fogas som bilaga 2 till protokollet i detta ärende,

7¶Behandlingen av vissa verksamheter i programarbetet

7.1¶Jordbruk

Z.1.1 Riktlinjer och underlagsmaterial

Fnligt de fastlagda riktlinjerna är det angeläget att jordbruket ägnas stor uppmärksamhet i den fysiska riksplaneringen med hänsyn till dess stora :samhällsekonomiska betydelse liksom dess betydelse för miljön. All möjlig hänsyn bör tas till denna närings intressen. Jordbrukets företrädare bör få medverka i planeringsarbetet och samråd bör påbörjas så tidigt som möjligt i det kommunala plancringsarbetet.

[riktlinjerna understryks vidare att den snabba strukturomvandlingen inom jordbruket bör ske med hänsynstagande till andra berörda intressen som friluftsliv och fritidsbebyggelse. Vid konflikt mellan jordbruksintressen och tätortsutbyggnad bör högvärdig jordbruksmark inte tas i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandets synpunkt likvärdig lösning kan ästadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark.

Som 'vägledning för kommunernas programarbete fanns en översiktlig gradering av åkermarkens ekonomiska avkastningsvärde. I flera län har lantbruksnämnderna kompletterat detta material.

7.1.2¶Behandlingen i det kommunala programarbetet

Totalt ca 230 kommuner tar i sina program upp frågor med anknytning till jordbruket. Behandlingen utmynnar i flertalet program i gene-

rella uttalanden om att hänsyn skall tas till jordbrukets intressen i den fortsatta planeringen.

I programmen tas åtskilliga konflikter mellan jord brukets intressen och andra samhällsintressen upp. Redovisningen i programmen är dock inte enhetlig. Endast vissa kommuner avgränsar konfliktområden på karta. Den dominerande typen av konflikter rör förhållandet till tätorternas utbyggnad. Av de 63 konfliktområden som länsstyrelserna anger där jordbruket är berört kan 53 hänföras till denna konflikttyp. Flertalet av

dessa konfliktområden finns i Skåne och på Östgötaslätten. Konflikter

redovisas också med industri, försvar, grustäktsverksamhet, fritidsbebyggelse, naturvård, kulturminnesvård och flygplatser. Kommunerna längs norrlandskusten, i älvdalarna och i Bohuslän framhåller jordbrukets betydelse för landskapsbilden och efterlyser i en del fall statliga stödåtgärder för t. ex. små och medelstora jordbruksföretag som är speciellt angelägna att ha kvar med tanke på landskapsmiljön.

Jordbrukets intressen avses i regel bli tillgodosedda genom riktlinjer för bebyggelseutvecklingen i kommunöversikt. I tätortsområden med omgivande jordbruksmark föreslås i en del fall områdesplanering (generalplan) för att närmare reglera markanvändningen. Även kommunomfattande markdispositionsplaner nämns i vissa program som lämpligt instrument för att tillvarata jordbruksintressena.

Många kommuner uttrycker önskemål om att lantbruksnämnderna skall utföra inventeringar för att precisera jordbrukets intresseområden. Detta är särskilt framträdande i kommuner som kan behöva ta jordbruksmark i anspråk för tätortsutbyggnad. I dessa kommuner önskar man ofta få en fördjupad avkastningsgradering utförd kring tätorterna.

7.1.3¶Länsstyrelsernas och övriga regionala organs yttranden

Lantbruksnämndernas medverkan i programarbetet har varierat. I många län har nämnderna deltagit i länskonferenser och i överläggningar med kommunerna. I vissa län har emellertid lantbruksnämnderna inte deltagit i programarbetet annat än genom att avge yttranden till länsstyrelsen över kommunernas program. Samtliga lantbruksnämnder utom en har lämnat yttranden.

Länsstyrelserna och lantbruksnämnderna accepterar i huvudsak kommunernas förslag till åtgärder för att tillgodose jordbrukets intressen. De skilda uppfattningar som har förekommit mellan länsstyrelser och kommuner rör främst behandlingen av vissa konfliktområden.

Fantbruksnämnderna anser i en del fall att programmen är för allmänna eller knapphändiga i sin utformning vad gäller jordbruket eller att kommunerna borde tagit upp konfliktfrågorna till närmare behandling. Nämnderna i flera län understryker att restriktivitet bör iakttas

i fråga om användning av jordbruksmark för andra ändamål än jordbruk, Även många länsstyrelser framhåller att det är viktigt att de areella

näringarnas intressen beaktas.

När det gäller konflikter mellan jordbruk och tätortsbebyggelse före-

slar länsstyrelsen i Malmöhus län i samråd med lantbruksnämnden att kommunalförbunden i länet tillsammans skall utarbeta ett jordbruksmarksprogram för att klargöra vilken åkermark som inte får tas i anspråk för bebyggelse. Jordbruksmarksprogrammet avses ligga till grund för den kommunvisa planeringen.

En speciell typ av konflikt, som nämns av flera lantbruksnämnder, föreligger mellan bebyggelse och jordbruksområden med specialiserad animalieproduktion. Bl. a. luntbruksnämnderna i Gävleborgs, Kalmar och Värmlands län anser att bebyggelse i sådana fall inte bör lokaliseras alltför nära jordbrukets anläggningar.

Nägra läntbruksnämnder diskuterar innebörden av begreppet högvärdig jordbruksmark som används i riktlinjerna. Olika synsätt redovisas i fraga om vilka faktorer man ska väga in i en bedömning av jordbruksmarkens värde.

Frågan om att i fysisk planering säkerställa mark för jordbruket tas

upp av flera lantbruksnämnder. Lantbruksnämnden i Östergötlands län anser att områden där jordbruket skall prioriteras bör avgränsas och redovisas i kommunöversikt. Lantbruksnämnden i Hallands län ifrågasätter om inte all värdefull åkermark i länet bör ges skydd genom generalplan. Lantbruksnämnden i Kopparbergs län motsätter sig en planering där jordbruksmarken blir ett restområde sedan andra markanspråk har tillgodosetts. Enligt nämnden bör iordbruket i stället ges

någon form av inträngsskydd.

Jordbrukets betydelse för lundskapsvården tas upp av flera länsstyrelser. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att problemet att vidmakthälla ett jordbruk där det är angeläget fran natur- och kulturminnesvårdssynpunkt är ett större problem än konflikten med tätortsutbyggnad. Länsstyrelsen menar att det bör övervägas om statligt stöd till jordbruket Kan utformas sä att bevarandeintressena gagnas.

Atskilliga lantbruksnämnder har understrukit det angelägna i att samräd sker mellan kommuner och lantbruksnämnder på ett tidigt stadium i den kommunala planeringen, särskilt i konfliktomräden.

Lantbruksnämnderna ställer sig i sina yttranden positiva till utt medverka i en fördjupad redovisning av jordbruksintressena. Lantbruksnämndens insatser kan t. ex. innebära att en mer differentierad gradering av åkermarkens produktionsförutsältningar görs, att företagsstrukturen redovisas liksom de ompgivningsrestriktioner som den tekniskt-ekonomiska utvecklingen inom näringen i vissa fall beräknas kräva. Flera länsstyrelser understryker äkermarksgraderingens betydelse som bedömningsunderlag i samband med olika typer av planöverväganden.

71.4¶De centrala remissinstansernas vttranden

Allmänt

Lantbruksstyrelsen och lantmäteriverket konstaterar att jordbrukets intressen genomgäende behandlas i form av allmänna uttalanden. Cant-

bruksstyrelsen finner dock den allmänt uttalade viljan att beakta jordbrukets intressen som mycket positiv och bedömer att den tidigare synen på äkermark som en enhetlig och praktiskt taget obegränsad resurs nu

LRF finner att programmen visar att den fysiska riksplaneringen har fått en ensidig inriktning på att säkerställa områden för naturvård och friluftsliv samt på frågor rörande lokalisering av miljöstörande industri och att detta har försvårat möjligheterna att hävda bl. a. jordbruksintres- . sen. Förbundet anser dock att de flesta kommuner har en positiv syn på de ureella näringarnas betydelse. Denna syn har emcHertid enligt LRF inte i tillräcklig utsträckning kommit att konkretiseras i de föreslagna utrednings- och planeringsåtgärderna.

Flera lantbruksnämnder anmärker på vissa program för a att de inte alls eller endast knapphändigt behandlat jordbruksfrågorna. Lantbruksstyrelsen framhåller med anledning av detta vikten av att berörda kommuner som rymmer jordbruksomraden av betydelse, tar upp dessa frågor i . planeringsskedet.

När det gäller konflikter mellan jordbruket och andra verksamheter, finner lantbruksstyrelsen att påfallande få områden med konflikter har redovisats. Styrelsen anser att de mycket allmänt hällna anvisningarna samt svärigheterna alt på karta göra lämpliga områdesavgränsningar har bidragit till detta. Liknande synpunkter framförs av LRF, som föreslår att en komplettering av konfliktredovisningen bör krävas av kommuner

som inte har gjort nägon sädan.

Jordbruksmarken från produktionssynpunkt

LRF understryker betydelsen av att jordbruksmarken mer än hittills beaktas av hushällningspolitiska skäl. Förbundet anser inte att man på ett tillfredsställande sätt har gjort detta i den hittills bedrivna planeringen. Säväl den internationella livsmedelssituationen som energikrisen har visat behovet av en bättre hushallning med äkermarken anser förbundet. Ett bättre tillvaratagande av markens avkastningsförmåga måste utgöra en huvudmälsättning för den fysiska riksplaneringen. Förbundet understryker också att begreppet högvärdig jordbruksmark mäste definieras utifran de regionala förhållandena.

Också naturvärdsverket betonar betydelsen av att den högvärdiga jordbruksmarken betraktas som en resurs att i första hand användas för jordbruksändamal. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar tramhäller jordbrukets betydelse för försvarsplaneringen och önskar liksom naturvärdsverket att jordbruket uppmärksammas mer i planeringen än tidigare.

Jordbruket och bevarandeintressena

Naturvärdsverket konstateraratt det sällan föreligger konflikter mellan jordbrukets och naturvärdens intressen. Utdikningar av vissa myrar på Gotland nämns som exempel på allvarligare konflikter. Övergangen till

kreaturslösa jordbruk eller skogsplantering kan medföra att de för friluftsliv, landskapsbild och fauna värdefulla betesmarkerna försvinner, varför det enligt verket är viktigt att betesdriften kan fortgå. Verket pekar på att försöksverksamheten med landskapsvärdande åtgärder i odlingsbygd visat att öppethållandet av nedläggningshotad åker- och betesmark enklast och billigast sker genom betesverksamhet. Liknande synpunkter framförs av riksantikvarieämbetet. Ämbetet understryker att ett bibehållet jordbruk ofta är en förutsättning för att miljöer och större områden av betydelse för kulturminnesvården skall kunna bevaras. Såväl ämbetet som naturvårdsverket önskar att statsbidrag i framtiden skall kunna utgå för öppethållande av nedläggningshotad jordbruksmark.

Även lantmåteriverket anser att ett aktivt iordbruk är av stor betydelse, bl. a. för att hålla en bygd levande, vilket i sin tur enligt verket är en förutsättning för att många riksintressanta objekt för friluftsliv, naturvård och kulturminnesvård skall kunna bibehålla sina värden. Liknande synpunkter framförs av LRF.

LRF är starkt kritiskt till de enligt förbundet omfattande förslagen till förordnanden enligt naturvårdslagen för att tillgodose landskapsvårdens och friluftslivets intressen. Förbundet anser att sådana förordnanden över jordbruksområden, vilkas kvaliteter beror på lantbrukarnas odlingsverksamhet, upplevs som onödiga och som ett underkännande av den nuvarande generationens verksamhet. Natur- och miljövård får enligt LRF inte övergå i ett system för att på byråkratisk väg konservera dagens förhållanden. Sammanfattningsvis anser förbundet att ambitionen att

lagstiftningsvägen reglera landskapsvård och friluftsliv i åtskilliga fall är

starkt överdriven, särskilt vad gäller storleken på de områden för vilka skyddsåtgärder har föreslagits.

Konflikter med tätortsutbyggnad

Lantbruksstyrelsen finner att jordbruksintressena i många fall kan väntas få svårt att hävda sig där de kommunala utbyggnadsintressena är starka. Den fortsatta planeringen bör emellertid enligt styrelsen kunna ge underlag för den vidare behandlingen av jordbrukets intressen. Lantmäteriverket konstaterar att konflikterna mellan jordbruk och tätortsut-

byggnad är svårlösta. Riktlinjerna bör enligt verket preciseras på denna

punkt. Andra utbyggnadsalternativ än sådana som tar i anspråk högvärdig jordbruksmark bör väljas om inte allvarliga olägenheter uppkommer.

Planverket framhåller att vid bedömningen av olika utbyggnadsalternativ hänsyn bör tas till såväl det angelägna i alt bevara den högvärdiga jordbruksmarken som behovet av ändamålsenliga tätortsbildningar och rekreationsomräden.

Lantbruksstyrelsen och planverket påpekar att särskilda s. k. skyddszoner kan behövas mellan främst animalieproducerande jordbruksanläggningar och bebyggelse till följd av de miljöstörningar som kan uppkomma.

Jordbruket i den fortsatta planeringen

Lantmäteriverket framhåller betydelsen av att markanvändningen läggs fast på läng sikt, dels för att hindra spekulation och därmed värdestegring, dels på grund av de betydande investeringar som jordbruket kräver och som fordrar garantier för framtida arealutveckling.

Lantbruksstyrelsen finner att riktlinjer i kommunöversikter, som föreslås av det övervägande antalet kommuner, är ett lämpligt planeringsinstrument för att säkerställa jordbrukets intressen. Planverket delar denna uppfattning men tillägger att för tätorter inom områden med jordbruk av större betydelse bör en översiktlig markdispositionsplan upprättas.

LRF anser att man i områden med exempelvis större tätortsutbyggnadsintressen i fastställd plan bör ligga fast vilka områden som skall bevaras för jordbruksproduktion.

Riksantikvarieämbetet, lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket och planverket tillstyrker utarbetandet av det jordbruksprogram som länsstyrelsen

i Malmöhus län har föreslagit i samråd med lantbruksnämnden.

Byggande i jordbruksområden

Lantmäteriverket och LRF betonar betydelsen av att viss ny bebyggelse medges i anslutning till befintlig bebyggelse i jordbruksbygder. Denna kompletteringsbebyggelse är värdefull genom att den förbättrar serviceunderlaget, ger arbetstillfällen och därmed hindrar avflyttning. LRF påpekar dock att de boende inom jordbruksområden mäste acceptera de miljöstörningar som är förenade med normal jordbruksdrift.

7.1.5 Regeringens beslut

I den till regeringens beslut fogade promemorian konstateras att: jordbrukets markanspråk i vissa avseenden behöver preciseras under planeringsskedet. Det framhälls att jordbruksproduktionens framtida omfattning utreds av 1972 års jordbruksutredning och att kommande ställningstaganden i denna fräga blir avgörande för jordbruksmarkens framtida storlek. Tills vidare bör restriktivitet iakttas när det gäller att ta i anspräk jordbruksmark för andra ändamal.

Vidare konstateras i promemorian alt gällande jordbrukspolitiska mäl bl. a. innebär att möjligheterna till jordbruksproduktion skall tillgodoses i olika delar av landet, varför begreppet högvärdig jordbruksmark bör definieras med utgångspunkt i de förhållanden som "räder i skilda landsdelar. Intresset av att skydda god jordbruksmark måste samtidigt ofta bedömas inom större områden än enskilda kommuner. Lantbruks- . styrelsen har preliminärt redovisat primära intresseområden för jordbruket. I avvaktan på ett mer preciserat underlagsmaterial bör gälla att kommuner som är berörda av dessa primära intresseområden särskilt beaktar jordbruksintressena som en av utgångspunkterna för den plane-

ring som skall genomföras. Även jordbrukets värde från exempelvis landskaps-, kulturminnes- och naturvårdssynpunkt bör uppmärksammas.

För expansiva tätorter inom redovisade primära intresseområden för jordbruket bör översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressen utarbetas som grund för överväganden om lämpliga utbyggnadsriktningar. Enligt regeringens beslut börett 100-tal av landets kommuner utarbeta sådana planer.

I promemorian framhålls också att arbetet med alt se över befintliga översiktliga planer med avseende på jordbruksintressen eler att i förekommande fall upprätta sådana planer bör inledas snarast möjligt. Behovet av att för vissa omräden ompröva äldre detaljplaner och att ge värdefull jordbruksmark ett fastare skydd genom att upprätta och fastställa generalplan bör härvid övervägas. Inom övriga primära intresseområden för jordbruket bör riktlinjer för bebyggelsen som beaktar jordbruksintressena tas in i kommunöversikt.

Vid bedömningen av olika bebyggelsestrukturer mäste enligt promemorian hänsyn tas såväl till behovet av ändamaålsenhiga tätortsbildningar som till jordbrukets intressen och behovet av rekreationsomräden. Avvägningar av denna art förutsätter i vissa fall att markanspråken ställs mot varandra i regional skala. Inom landets viktigare Jordbruksbygder bör kommunerna samarbeta med varandra och samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushällning med jordbruksmarken. I dessa program bör enligt promemorian i regional skala anges vilka områden som längsiktigt bör kunna utnyttjas för jordbruksändamäl och vilka restriktioner gentemot andra markanvändningsintressen detta föranleder.

I regeringens beslut anges att för Skåne, Hallands kustområde, södra Kalmarkusten och Öland, Västgötaslätten, Östgötaslätten, Närkeslätten, Arosbygden, Upplands släittområden och delar av Södermanland bör upprättas sädana program. Berörda länsstyrelser ges uppdrag att när pluneringsskedet avslutats lämna en särskild redogörelse för behandlingen

av jordbruksfrågorna. I Skåne får de två kommunalförbunden för

regional planering ett betydande ansvar för arbetet med jordbruksmarksprogrammet. I Stockholms län torde enligt regeringen landstinget kunna få viktiga uppgifter i utarbetande av program för hushållning med jordbruksmarken. Lantbruksstyrelsen och planverket bör samrada med berörda länsstyrelser och efter hand lämna dessa erforderliga anvisningar.

7.2¶Skogsbruk

7.21¶Riktlinjer och underlagsmaterial

Skogsbruket bör enligt de fastlagda riktlinierna ägnas stor uppmärksamhet i den fysiska riksplaneringen. All möilig hänsyn bör tas till denna närings intressen. Restriktioner för skogsbruket bör emellertid kunna bestämmas med hänsyn bl. a. till behovet av goda rekreationsmiljöer och till vetenskapliga intressen. Skogsbrukets företrädare bör fi medverka i

planeringsarbetet på ett tidigt stadium.

I vktlinierna understryks behovet av plarnmässiga avvägningar i fråga om skogsmarkens användning med avseende på bl. a. skogsbrukets, friluftslivets och fritidsbebyggelsens utveckling. Gradering av skogsmarken och samråd mellan skogsbrukets företrädare och planerande myndigheter bör ge underlag för sådana avvägningar.

Till grund för programarbetet fanns klassificeringar på riks- och på länsnivå av skogsmarken i olika intresseområden. baserade på bedömningar av bl. a. markens produktionsförmåga och läge. Länsredovisningen är gjord i tre klasser, där klass I innebär skogsmark i länet av störst intresse från skogsproduktionssynpunkt.

7.2.2¶Behandlingen i det kommunala programarbetet

Totalt ca 210 kommuner tar upp skogsbruksfrågor. Behandlingen utmynnar i flertalet program i generella uttalanden om att hänsyn skall tas till skogsbrukets intressen i den fortsatta planeringen. I många program understryks skogsbrukets betydelse för näringslivet och sysselsättningen. Manga kommuner föreslår också inskränkningar i skogsbruket för att tillgodose friluftslivets och naturvärdens intressen, inte minst i närheten av tätorterna.

[I programmen tas upp ett flertal områden med konflikter med skogsbruket som ena parten. Endast en del av konfliktomrädena avgränsas på karta. Länsstyrelserna redovisar 19 sådana områden, varav 12 berör förhällandet till naturvärd och friluftsliv. Konflikter redovisas också med tätortsexpansion, fritidsbebyggelse och kulturminnesvärd.

De restriktioner som kommunerna föreslär gentemot skogsbruket för att tillgodose naturvårdens och friluftslivets intressen innebär t. ex. begränsning av trakthyggesstorlek, begränsning av kemisk lövbekämpning, gödsling och dikning samt förbud mot markberedning genom hyggesplöjning. Föreslagna instrument för att genomföra dessa restriktioner är framförallt naturreservat och skydd för landskapsbilden enligt naturvårdslagen.

I det övervägande antalet kommuner föreslås att skogsbrukets intressen tillgodoses genom riktlinjer för bebyggelsen i kommunöversikt. Som lämpligt regleringsinstrument föreslås i några kommuner även kommunomfattande markdispositionsplaner. |

Behovet av ytterligare graderingar av skogsmarken är begränsat enligt programmen. Däremot uttrycker flera kommuner önskemål om utredningar och undersökningar för att belysa hur skogsmarken skall skötas för att såväl skogsbruk som friluftsliv och naturvård skall kunna bedrivas samtidigt.

7.2.3¶Länsstyrelsernas och övriga regionala organs vitranden

Skogsvärdsstyrelsernas medverkan i programarhetet har varierat. I många län har skogsvärdsstyrelsen deltagit i länskonterenser och överlägg-

ningar med kommunerna. IF vissa län har emellertid styrelsen inte deltagit i programarbetet annat än genom att avge yttrande till länsstyrelsen över kommunernas program. Samtliga skogsvärdsstyrelser utom tre har lämnat yttranden.

Länsstyrelserna och skogsvardsstyrelserna accepterar i huvudsak kommunernas förslag till atgärder för att tillgodose skogsbrukets intressen. Flera skogsvärdsstyrelser uttrycker tillfredsställelse över kommunernas posiliva inställning till att de arcella näringarnas intressen skall beaktas i planeringen. Vissa skogsvärdsstyrelser anser dock att kommunerna behandlat dessa intressen för knapphändigt och alltför allmänt.

Skogsvärdsstyrelserna har i stor utsträckning behandlat konflikten mellan det rationellt bedrivna skogsbruket samt naturvärden och friluftslivet och de därmed sammanhängande förslagen till restriktioner för skogsbruket. Restriktionsförslagen är enligt styrelserna i ett stort antal fall för långtgående bäde vad avser arealer och innebörd. Följdverkningarna av de föreslagna åtgärderna för samhällsekonomin och sysselsättningen diskuteras i ätskilliga yttranden. Kommunerna uppmanas att avgränsa områden där akuta konflikter föreligger. För sädana begränsade områden är skogsvärdsstyrelserna i allmänhet införstådda med att restriktioner kan vara motiverade. I likhet med många kommuner efterlyser mänga skogsvårdsstyrelser former för samutnyttjande av marken så ati bäde skogsbruk, naturvård och friluftsliv kan fortgå parallellt.

Flera skogsvärdsstyrelser framhåller i sina yttranden att skogsbruk bedrivet i rationella former går att förena med rörligt friluftsliv och naturvard. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län tar som exempel Kilsbergen, som är ett populärt utflyktsmål, och påpekar att området blivit attraktivt på grund av det där bedrivna rationella skogsbruket med bl. a. ett vilt förgrenat skogsbilvägnät. En del skogsvärdsstyrelser anser att kommunerna genom särskilda överenskommelser med markägarna kan ästadkomma smidigare regleringar av intressekonflikter än vad som är möjligt genom förordnanden enligt naturvärdslagen.

Också flera länsstyrelser tar upp skogsbrukets förhållande till andra samhällsintressen. Länsstyrelserna i Gärleborgs och Jämtlands län understryker att det moderna skogsbruket kan skapa problem för 1. ex. friluftslivet, och att det är viktigt med centrala riktlinjer för hur konflikterna skall lösas.

Skugsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län betonar att underlagsmaterialet

beträffande skogsbruket inte får tolkas så att det endast är inom de för skogsbruket mest attraktiva områdena som hänsyn till skogsbruket behöver tas. Skogsbrukets intressen bör alltid beaktas, men speciellt i de mest attraktiva områdena. Från manga skogsvårdsstyrelser tramhälls det angelägna i alt företrädare för skogsbruket under det kommande planeringsskedet får medverka i planeringen och att samräd sker på ett tidigt stadium.

7.2.4¶De centrala remissinstänsernas vttranden

Allmänt

Skogsstyrelsen konstaterar att kommunerna genomgående uttalar att de avser att i planeringen ta största möjliga hänsyn till skogsbrukets intressen. Programmen har emellertid en förhållandevis abstrakt karaktär och saknar i stort sett preciseringar. Avgränsningar av berörda arealer kan i de flesta fall inte avläsas och inte heller eventuella föreslagna restriktioner. Styrelsen finner det därför svärt att samlat bedöma programförslagens konsekvenser för skogsbruket. Även domänverket finner att det är svårt att göra generella uttalanden på grund av dels programmens ojämnhet, dels den abstrakta utformningen. Verket anser emellertid att skogsbrukets förutsättningar och betydelse för samhället inte har beaktats av alla länsstyrelser och kommuner.

LRF anser att programmen visar att de flesta kommuner har en positiv syn på de areella näringarnas betydelse. Liksom skogsstyrelsen och domänrerket finner emellertid LRF att denna positiva syn inte konkretiseras i tillräcklig utsträckning i de föreslagna utrednings- och planeringsätgärderna. Förbundet anser vidare ätt redovisningen av konflikter med andra verksamheter är bristfällig och att en komplettering av konfliktredovisningen bör krävas av kommuner som inte har gjort nägon sådan.

Skogsbruket från produktionssynpunkt

Skogsstyrelsen och dumänrerket framhåller i sina remissyttranden virkesproduktionens stora betydelse för samhällsekonomin. Inskränkningar i skogsbruket kan enligt styrelsen och verket medföra allvarliga . problem för sysselsättningen. Det päpekas också att behovet av virke numera Överstiger tillgången, och att denna skillnad väntas öka avsevärt. Skogsstyrelsen betonar att skogsmarkens bonitet har stor betydelse för avkastningen. Högproduktiva granskogar i södra Sverige ger ett ekonomiskt bidrag till samhället som är sju gånger större än motsvarande bidrag från mycket svaga tallboniteter i samma del av landet. |

Även LRF understryker skogsbrukets betydelse ur hushällningspolitisk synvinkel och önskar att större hänsyn tas till markens avkastningsförmäga.

Skogsbruket och bevarandeintressena

Samtliga remissinstanser som har behandlat skogsbruket tar upp förhållandet till kulturminnesvården, naturvården och framförallt friluftslivet. |

Skogsstyrelsen, domänverket och LRF anser att ambitionerna hos kommunerna att tillgodose främst friluftslivets intressen genom att föreslå restriktioner mot skogsbruket är avsevärt högre än vad de verkliga behoven motiverar, både vad avser föreslagna åtgärder och berörda omradens storlek. Som exempel på föreslagna restriktioner nämns förbud

mot kalavverkningar. hyggesplöjming, kemisk lövbekämpning och skogsgödsling. Skogsstyrelsen och domänrerket anser alt kommunerna inte har den fackkunskap och kompetens som krävs för att bedöma vilka driftsformer och restriktioner som är lämpliga. Styrelsen och verket framhäller emellertid att skogsbruket i manga fall mäste ta hänsyn till naturvard, friluftsliv och andra markanvändningsintressen. I synnerhet i tätortsnära skogsomräden kan det finnas skäl för mera omfattande restriktioner. Man anser dock att motsättningen mellan skogsbrukets och friluftslivets intressen totalt sett har överdrivits. och att skogsbruk och friluftsliv ofta är väl förenliga verksamheter.

Liknande synpunkter framförs av naturvärdsverket som anför att i större delen av de rekreationsskogar som behövs för tätortsbefolkningen såväl frifultsliv som skogsbruk bör kunna försiggå under förutsättning att riktlinjer utarbetas för skogsbrukets bedrivande. Atgärder som enligt naturvärdsverket kan biti aktuella är röjning av stigar efter avverkningar, styrning av friluftslivet till partier som inte berörs av pägående skogsbruksatgärder m. m.

Skogsstyrelsen och domänverket anser att man i första hand bör försöka få till ständ frivilliga överenskommelser mellan kommun och markägare om anpassning av skogsbruket för att tillgodose t. ex. friluftslivets behov. Domänverket uppger att man i flera fall träffat sådana avtal. I mänga fall är de nödvändiga anpassningarna så begränsade att de bör kunna täålas utan ersättning. Först om frivilliga Överenskommelser inte kan träffas bör enligt domänverket förordnanden enligt naturvärdslagen tillgripas. |

Naturvardsverket och domänverket anför att kostnaderna för att tillgodose friluftslivets behov kring tätorterna bör bestridas av kommunerna och landstingen, eftersom det i hög grad är fråga om lokalt nyttjande. Naturvärdslagen bör enligt naturvärdsverkets mening användas för all reglera skogsbruket i omräden med vetenskapliga naturvårdsintressen samt friluftsintressen på riks- eller regionnivå.

Skogsbruket i den fortsatta planeringen

Skogsstyrelsen, planverket och domänverket framhåller betydelsen av alt samräden mellan kommuner och skogsvårdsstyrelser utvecklas under planeringsskedet. Skogsstyrelsen föreslår obligatoriskt samråd. Flera remissinstanser frumhäller vikten av alt kontakt också tas med skogsägarna och deras organisationer. Riksantikvarieämbhbetet önskar få till ständ ett ökat samarbete med företrädare för andra sektorer, bl.a. skogsbruket.

Skogsstyrelsen ser med oro på att plaheringsarbetet påbörjats utan att det finns några anvisningar för behandlingen av de skogliga frågorna men är tveksam om vilken form dessa anvisningar bör ha. Planverket är enligt skogsstyrelsen en tänkbar utgivare av sadana anvisningar.

Planrerket finner att planeringsarbetet för skogsbrukets deli hög arad kommer att koncentreras till konflikter med friluftslivet, särsk

tätorternas närbet. Det är därför enligt verket angeläget att ökad klarhet uppnås om Fförutsältningarna för att inom vissa Områden bättre anpassa skogsbrukets anspråk på rationalisering och skötselatgärder till friluftslivets behov.

LRE anser att man i likhet med vad som föreslagits för jordbruket i fastställd generalplan bör reglera vilka omräden som skall bevaras för skopsbruk.

7.2.5 Regeringens beslut

1 den till regeringens beslut fogade promemorian konstuteras att knappheten på virkesråvara för den svenska skogsindustrin medför att det mäste ställas större krav på hushållningen med landets skogsresurser. Detta gäller både skogen och skogsmarken.

Vidare har enligt promemorian underlag för övergripande bedömningar i fråga om skögsmarkens användning i framtiden saknats i stor utsträckning, varför programarbetet vad gäller skogsbruket i den fysiska riksplaneringen är ofullständigt och behöver kompletteras. I de fortsatta övervägandena måste skogsbrukeis betydelse för landet som helhet och för större regioner beaktas. Det bör enligt promemorian ankomma på skogsvardsstyrelserna att i samräd med länsstyrelserna biträda kommunerna i deras bedömning av skogsbrukets intressen.

Det framhålls i promemorian att skogsbrukets intressen måste vägas

mot bl. a. naturvårds- och rekreationsintressen. Det päpekas också att de

ändringar i skogsvärdslagen (1948:237) som trädde i kraft den I januari 1975 och som innebär att det för skogsbruket införts en allmän aktsamhetsregel och anmälningsplikt rörande slutavverkningar, bör förbättra förutsättningarna för samråd mellan företrädare för skogsbruket, länsstyrelserna och kommunerna. Regeringen hänvisar i besluten län för län till de i promemorian angivna allmänna utgångspunkterna för skogsbrukets behandling och framhåller att skogsbruksfrågöorna bör ägnas uppmärksamhet varvid friluftslivets, naturvärdens och kulturminnesvärdens intressen skall beaktas.

Flera remissinstanser har anfört att rörligt friluftsliv och rationellt skogsbruk oftast torde kunna kombineras. om riktlinjer för skogsbrukets bedrivande utarbetas i samräd mellan berörda parter. Enligt promemorian bör länsstyrelserna inleda överläggningar med skoasvårdsstyrelser och kommuner rörande bl. a. behovet av säkerställandeätgärder och föreskrifter om samrådsskyldighet enligt naturvårdslagen inom skogsområden. Syftet med överläggningarna bör vara att precisera inom vilka områden och i vilka avseenden särskilda krav på skogsbruket är motiverade för att tillgodose andra intressen. Regeringen framhäller i flera länsbeslut att friluftslivels, naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen ofta bör kunna beaktas utan att virkesproduktionen begränsas.

Vissa områden bör enligt regeringen betraktas som områden där naturvärdens och kulturminnesvärdens intressen äger särskild tyngd, vilket bör beaktas vid behandlingen av skogsbruksfrägorna inom dessa

områden. Det giller bl. a. delar uv Tiveden samt Halle- och Hunneberg.

I regeringens beslut för Kristianstads och Malmöhus län framhälls att de studier, som i dessa län skall utföras rörande jordbrukets intressen i förhållande till tätorternas expansion, bör sättas i samband med övervägamden om den begränsade tillgången på mark för rörligt friluftsliv i delar av Skäne. Jord- och skogsbruksfrågorna bör därför behandlas i ett sammanhang och i regional skala vägas mot andra intressen.

7.3¶Fiske

7.3.1 Riktlinjer och underlagsmaterial

Enligt de fastlagda riktlinjerna för hushållning med mark och vatten bör all möjlig hänsyn tas till de arcella näringarna. Det är angeläget att det material som belyser fiskets förutsättningar och konfliktrisker sett från fiskets synpunkt kompletteras och förfinas för att bl. a. skapa bättre kunskapsunderlag vid bedömningar av lokaliseringsplatser för miljöstörande industri.

Som underlag för programarbetet har funnits dels en översiktlig redovisning av för yrkesfisket värdefulla vattenomräden längs landets kuster, dels en inventering av betydelsefulla fritidsfiskevatten.

7.3.2 Behandlingen i det kommunala programarbetet

Fiskets intressen behandlas i relativt liten utsträckning i de kommunala programmen. Totalt har ca 30 kommuner i sina program tagit upp fiskefrågor.

Den mest utförliga behandlingen av fisket förekommer i progrummen tör kommuner vid havskust. Främst kommuner med miljöstörande och resurskrävande industri diskuterar denna industris inverkan pä fisket. Vissa av dessa kommuner påpekar att föroreningsriskerna vid lokalisering av sådan industri bör beaktas inom större vattenområden än de som direkt ansluter till den enskilda kommunens kustområde. Andra kommuner som redovisar liknande synpunkter efterlyser centralt genomförda: utredningar om avloppsanläggningars och industriutsläpps inverkan på fiskbeständet.

Konflikter mellan fiskets och försvarets intressen behandlas i några program. Karlsborgs kommun redovisar t. ex. konflikter med yrkesfisket vid skjutning ut över Vättern från de inom kommunen belägna skjutfälten. |

Flera kommuner i Göteborgs och Bohus län anger att begränsningar i fråga om stränders och vattenområdens användning för bl, a. fritidsändamäl kan bli nödvändiga med hänsyn till yrkesfiskets intressen. Några kommuner påpekar att fisket genom t. ex. sina sjöbodar ger positiva tillskott till bebyggelsemiljön.

Fritidsfisket behandlas sporadiskt i programmen och ofta utan att särskilda konflikter eller problem redovisas. |

7.3.3¶Länsstyrelsernas och övriga regionala organs yttranden

Även på regional nivå behandlas fisket i liten omfattning. Nägra

lant bruksnämnder kommenterar fiskets behandling i programmen. Fiskeriintendenterna har lämnat sina yttranden till fiskeristyrelsen som underlag för styrelsens remissyttrande.

Lantbruksnämnden i Blekinge län uttalar farhägor för negativa effekter på säväl yrkes- som fritidsfisket vid en lokalisering av miljöstörande industri väster om Karlshamn. Längtgäende reningsåtgärder krävs enligt nämnden.

Länsstyrelsen liksom lantbhruksnämnden i Västerbottens län anser att det är av stor vikt att yrkesfiskets intressen beaktas 1 planeringen, främst fiskets behov av fasta anläggningar. Utvecklingen av mer omfattande och koncentrerad fritidsbebyggelse kan enligt styrelsen och nämnden orsaka konflikter med fiskets intressen. Att fisket mäste beaktas i den fortsatta

planeringen understryks också av länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs

län samt av lantbruksnämnderna i Hallands och Göteborgs och Bohus län.

7.3.4¶De centrala remissinstansernas vttranden

Allmänt

Fiskeristyrelsen konstaterar i sitt yttrande att riktlinjerna för yrkesfiskets behandling i stor utsträckning knutits till den miljöstörande industrins effekter. Fiskets förhållande till den miljöstörande industrin behandlas emellertid enligt styrelsens mening ytterst summauriskt i programmen. IF merparten av landets kommuner är dock miljöstörande industri inte aktuell. I dessa kommuner finner styrelsen att fisket oftast inte tas upp alls. Styrelsen anser därför att konfliktriskerna i samband med t. ex. täktverksamhet, kraftproduktion, jordbruk, fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv behandlas otillfredsställande i programarbetet.

Beträffande fritidsfisket framhålls av såväl fiskeristyrelsen som Sveriges fritidsfiskares riksförbund den stora omfattning som fritidsfisket har i dagens samhälle. Mängden fångad fisk uppgår enligt styrelsen för fritidsfiskets del till storleksordningen 30 tusen ton per år. Fiskeristyrelsen finner att det underlagsmaterial som förelåg inom ramen för länsinventeringarna endast i undantagsfall har kommit att ligga till grund för programmen. Liknande synpunkter framförs av Sveriges fritidsfiskares riksförbund. som anser att endast ett fåtal kommuner behandlar fritidsfisket i tillräcklig omfattning.

Fiskeristyrelsen anser att orsaken till fiskets undanskymda plats i programarbetet är att etablerade kontaktvägar mellan t. ex. centrala och regionala myndigheter till stor del helt har saknats. Av undersökningar som styrelsen har gjort framgår att endast sporadiska kontakter har förekommit. Detta har i sin tur medfört att det underlagsmaterial som har förelegat inte har uppmärksammats.

Fisket i den fortsatta planeringen

Fiskeristyrelsen har efter samräd med planverket utarbetat ett program för olika slag av fiskeinventeringar, avseende säväl yrkes- som fritidsfiske. Avsikten är att programmet skall ge förutsättningar för en mera tillfredsställande behandling av fisket i den fortsatta riksplaneringen. Genomförandet av programmet stöds av Sveriges fritidsfiskares riksförbund, som understryker vikten av en grundlig utredning om fiskets intressen i den fysiska viksplaneringen. Under den fortsatta planeringen är det enligt fiskeristvrelsen nödvändigt att fiskeriadministrationen medverkar på ett helt annat sätt än hittills. Styrelsen föreslar ett obligatoriskt samradsförfarande mellan främst länsstyrelserna och de regionata fiskeriorganen.

Planverket anser det angeläget att inte minst fritidsfisket ägnas ökad uppmärksamhet i den förtsatta planeringen.

7.3.5 Regeringens beslut

I den till regeringens beslut fogade promemorian framhälls att fisket under planeringsskedet bör inordnas i planeringsarbetet på ett i förhållande till andra verksumheter jämbördigt sätt. Det material som tidigare har redovisats beträffande värdefulla fiskevatten bör, tillsammans med det material som successivt kommer fram i det inventeringsarbete som nu har inletts av fiskerikonsulenterna enligt anvisningar från fiskeristyrelsen, utgöra undertag för planeringsarbetet. Samrad i fraga om fiskets behandling i planeringen bör enligt promemorian på ett tidigt stadium komma till stånd mellan länsstyrelserna, fiskeriadministrationen och kommunerna.

I regeringens beslut betonas för flera län att fiskets intressen bör uppmärksammas vid planeringen för kustområden och älvdalar. Vidare bör fisket uppmärksammas vid planeringen för de större insjöarna, dvs. för Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Siljan samt även för vissa mindre sjöar och slösystem.

Regeringen framhåller att fiskets intressen bör redovisas på sådant sätt att riskerna för negativa äterverkningar på fisket till följd av lokalisering av miljöstörande industri kan beaktas i planeringen.

I beslutet för Gotlands län säger regeringen att länsstyrelsen bör utarbeta en plan som redovisar sådana områden utanför Gotlands kuster som av olika skäl bör undantas från eventuell täkt av sand och grus. Utgångspunkten för detta arbete skall vara att inverkan av betydelse på fiskets intressen eller i övrigt på den marina miljön skall undvikas.

7.4¶Renskötsel

7.41¶Riktlinjer och underlagsmaterial

Enligt de fastlagda riktlinjerna bör all möjlig hänsyn tas till de arcella. näringarna. Utvecklingen inom fjällområdet med bl. a. ökande turism bör

styras i en sädan riktning att samiska intressen inte skadas och helst på ett sädant sätt att samerna själva får del i utvecklingens positiva sidor. Företrädare för rennäringen och den statliga administrationen på omräådet bör få medverka i planeringsarbetet redan på förberedelsestadiet.

"Fill grund för programaurbetet fanns för vissa delar av Västerbottens län planverkets provinventeringar av rennäringens markanvändning.

7.4.2¶Behandlingen i det kommunala programarbetet

Totalt 20 kommuner, främst i Jämtlands och Västerbottens län, behandlar i sina program renskötselfrägor. I den mån kommunerna uttrycker mälsättningar beträffande rennäringen är de relativt allmänt hällna. I regel anges 1 programmen att den kommunala planeringen skall inriktas så att den inte försvårar en lämplig utveckling inom rennäringen.

De flesta kommuner som har behandlat rennäringsfrågor diskuterar förekomsten av konflikter mellan rennäringen och andra intressen såsom rörligt friluftsliv, fritidsbebyggelse, skogsbruk, vägbyggnad, vattenkraftutbyggnad och gruvdrift. Kiruna kommun anser att rennäringens anspråk bör jämställas med anspråk från andra samhällsintressen, varför det enligt kommunen inte finns anledning att se rennäringen som någon särskild restriktion för andra verksamheter. Akuta konfliktområden som berör rennäringen redovisas av länsstyrelserna endast i ett par fall. För att lösa intressekonflikterna förespråkar bl. a. Lycksele kommun ett vidgat samräd mellan samebyarnas talesmän och skogsbolagen, jordbrukarnas organisationer samt kommunerna.

| Storumans kommun pägar en försöksverksamhet som syftar till att upprätta en kommunöversikt i vilken rennäringens markanspråk behandlas. Sorsele och Storumans kommuner anser att de provinventeringar, som planverket genomförde är 1973 i nägra samebyar för att fastställa renskötselns markanspråk, bör betraktas som en partsinlaga. Kompletterande uppgifter bör enligt kommunerna inhämtas från andra myndigheter sasom lantbruksnämnden och skogsvärdsstyrelsen. Flera kommuner anser att planeringsunderlaget för fjällområdet kommer att förbättras i och med planverkets och naturvårdsverkets inventeringsarbeten.

7.4.3¶Länsstyrelsernas och övriga regionala organs vttranden

Nagra länsstyrelser samt lantbruksnämnden i Västerbottens län har i sina yttranden berört renskötseln.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar att rennäringen enligt

underlagsmaterialet bör ses som en restriktion för andra verksamheter,

Samtidigt anser länsstyrelsen att ett differentierat näringsliv inom fjällområdet i första hand kan åstadkommas genom att bygga ut turistverksamheten. Det är enligt länsstyrelsen angeläget att följdverkningarna för renskötseln av aktuella turistprojekt uppmärksammas.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län anser att det bör framgå tydligare i de kommunala programmen att de områden av riksintresse för

> Riksdagen 1975/76 I saml Nr I

friluftslivet som har redovisats i fjällen i första hand används för renskötsel. Nämnden framhäller vidare att även vinterbetesmarkerna nedanför odlingsgränsen har stor betydelse för rennäringen. I det fortsatta arbetet bör rennäringens frågor belysas ytterligare och renarnas flyttningsleder markeras på karta. Nämnden ansluter sig till åsikten att planverkets inventering av renskötselns markanspråk bör betraktas som en partsinlaga, vilken måste kompletteras.

7.4.4¶De centrala remissinstansernas vttranden

Allmänt

Lantbruksstyrelsen konstaterar att rennäringen intar en särställning eftersom renskötselutövarna enligt rennäringslagen har en förstahandsrätt till utnyttjandet av bl.a. markerna ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen. Verksamheter som kan väntas beröra renskötseln är turism, vattenkraftutbyggnad etc. Styrelsen konstaterar att renskötseln inte behandlas i många program där så borde vara fallet. De program som tar upp renskötseln innehåller i regel endast allmänna uttalanden om näringens betydelse och att näringen skall beaktas i den fortsatta planeringen.

Svenska samernas riksförbund anser att programmaterialet är sådant att det saknas möjlighet att närmare ta ställning till enskilda förslag i kommunernas program. Förbundet är emellertid kritiskt till hur renskötseln har behandlats i vissa fall, dels vad avser samråd med samerna, dels vad avser behandlingen av renskötseln som näring. Den samrådsverksamhet under programarbetet som förbundet har hemställt om hos kommunerna och som också tas upp i riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen har i åtskilliga fall uteblivit. Endast i Jämtlands län har enligt förbundet samebyarna tillsammans med riksförbundet inbjudits till överläggningar med kommunerna. Förbundet anser att behandlingen av rennäringen i Jämtlands- och Västerbottenskommunernas program i de flesta fall är acceptabel och i flertalet fall hällen i en positiv anda. I Norrbottens län har enligt förbundet ingen samrädsverksamhet förekommit. Beträffande kommunernas program i detta län finner förbundet att dessa i flertalet fall är mycket allmänt och vagt hällna. Förbundet finner det ytterst anmärkningsvärt att länets lantbruksnämnd inte i sitt yttrande tagit upp rennäringen. Förbundet anser sammanfattningsvis att de kommunala programmen måste Ööverarbetas för att rennäringens markanspråk skall tillgodoses.

Inventeringsbehov

Lantbruksstyrelsen föreslår att en översiktlig betesinventering genomförs inom renskötselområdet som underlag för den fortsatta riksplaneringen. Planverket tillstyrker en sådan inventering.

Bebyggelsefrågor m m

Planverket anser att vid prövning av ansökan om byggnadslov inom renskötselområden hänsyn även skall tas till renskötseln. Verket föreslår bl. a. att sameby skall betraktas som innehavare av särskild rätt enligt byggnadslagstiftningen inom renskötselns åretruntmarker och utmed renäars tflyttningsvägar inom övriga renskötselområden.

Riksantikvaricämbetet understryker betydelsen av ett bevarande av kulturhistoriskt intressanta brukningstormer, t.ex. inom renskötselns område. Detta bör tas upp inom ramen för den statliga verksamheten landskapsvärd i odlingsbygd, en verksamhet som enligt ämbetet bör

fortsätta. Ämbetet har under är 1974 utfört vissa inventeringar av

sumekulturens bevarandeintressen.

Renskötseln i den fortsatta planeringen

Lantbruksstyrelsen anser att rennäringen i det fortsatta planeringsarbetet måste beaktas i högre grad än hittills. Planverket understryker vikten av att samråd sker mellan kommunerna och representanter för rennäringen. Svenska samernas riksförbund ser det som nödvändigt att det centralt utfärdas anvisningar om rennäringens behandling som vägledning för kommunernas planering. Förbundet nämner i sitt yttrande som ett exempel arbetet med kommunöversikten i Storumans kommun där man har försökt att arbeta in rennäringens markanspråk. Med vissa korrigeringar bör denna kommunöversikt enligt förbundet kunna tjäna som mall för andra kommuner.

7.4.5¶Regeringens beslut

I den till regeringens beslut fogade promemorian framhålls att rennäringens rätt enligt rennäringslagen (1971:437) samt näringens speciella

krav i fråga om mark skall beaktas i den fortsatta planeringen. Samråd

med berörda samebyar bör enligt promemorian komma till stånd i ett tidigt skede av planeringsarbetet.

Vidare konstateras i promemorian att planverket i sitt yttrande föreslär vissa utgångspunkter för behandlingen av rennäringsintressena i den fortsatta planeringen, och att planverket har inhämtat synpunkter från laäntbruksstyrelsen beträffande tolkning av de delar av rennäringslagstiftningen som rör markanvändning och fysisk planering. Dessa synpunkter bör enlig! promemorian tjäna till ledning för det fortsatta planeringsarbetet.

Planverket genomför f.n. i samarbete med lantbruksstyrelsen och Svenska samernas riksförbund en kartläggning av renskötselns markanvändning och för renskötseln värdefulla marker som är känsliga för störningar. Karlläggningen bör enligt promemorian kunna ge underlag för berörda kommuner i det fortsatta planeringsarbetet.

Regeringen framhaller i besluten för berörda län att vid planeringen i

fjällomrädena hänsyn skall tas till rennäringens intressen i enlighet med de utgångspunkter som angetts i promemorian.

7.5¶Rörligt friluftsliv

7.5.1¶Riktlinjer och underlagsmaterial

Enligt de fastlagda riktlinjerna bör det längsiktiga samhällsintresset alt bevara en god miljö och ställa tillräckliga rekreationsmöjligheter till de mänga människornas förfogande väga tungt i förhållande till kortsiktiga och enskilda intressen. Det är angeläget att för friluftslivet värdefulla områden skyddas och att se till att inte kuster och stränder undandras allmänt utnyttjande genom privat bebyggelse. Det är ocksa viktigt att tillräckliga arealer avsätts för t. ex. campingplatser och stugbyar i attraktiva lägen, speciellt i närheten av storstäderna.

Som underlag för programarbetet fanns statens naturvärdsverks redovisning Områden för friluftsliv och vetenskapligt kulturell naturvård (Förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial nr 19).'1 redovisningen anges ca 160 områden i landet vara av riksintresse för det rörliga friluftslivet. I prop. 1972:111 framhålls att redovisningen inte gör anspråk på fullständighet eller slutgiltighet utan bör ses som en första sammanställning som efterhand skall kompletteras genom medverkan från bl. a. länsstyrelser och kommuner.

Utöver vad som redovisas i det följande, äger i stor utsträckning vad som sägs om vetenskaplig naturvård i avsnitt 7.6 giltighet även beträffande rörligt friluftsliv. I avsnittet om skogsbruk behandlas också vissa friluftslivsfrågor.

2.5.2¶Behandlingen i det kommunala programarhetet

Totalt ca 240 kommuner behandlar i sina program frågor med anknytning till det rörliga friluftslivet. Av de ca 160 områden som har redovisats som riksintressanta i underlagsmaterialet föreslår kommunerna att nägra få skall utgä helt och att ett tjugotal skall minskas i omfång. Kommunerna föreslår vidare att ett sextiotal ytterligare områden bör betraktas som riksintressanta samt att drygt 30 av områdena i underlagsmaterialet skall utvidgas.

I flera län har genomförts eller pågår större utredningar och planeringsföretag som berör det rörliga friluftslivet. Som exempel kan nämnas Västernorrlands län. där länsstyrelsen, landstinget och berörda kommuner tillsammans studerat förutsättningarna för att utveckla det rörliga friluftslivet inom det s.k. Höga Kusten-omrädet. I Östergötlands och Kalmar län har bildats en arbetsgrupp med uppgift alt samordna planeringen för det obrutna kustområdet i dessa län. De fem kommuner som berörs av Tivedenområdet har tillsammans med länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län utrett omrädets disposition med hänsyn bl. a. till friluftslivets intressen.

I programmen redovisas i ätskilliga fall konflikter mellan friluftslivets intressen och skogsbruk, liksom konflikter med 1. ex. vägbyggnad, tätbebyggelse, fritidsbebyggelse och militära skjutfält.

Flera kommuner, bl. a. i Blekinge län, diskuterar turistkommitténs förslag till primära rekreationsområden (SOU 1973:52) och de konsekvenser som dessa kan få för friluftslivet och den fysiska riksplaneringen. (Se vidare avsnitt 7.5.6.)

Omkring 15" av de områden som har angetts vara av riksintresse för det rörliga friluftslivet är helt eller till större delen säkerställda genom förordnanden enligt naturvårdslagen. En betydande del av de äterstående områdena föreslås bli säkerställda genom kommunal översiktsplanering, främst genom riktlinjer för bebyggelseutvecklingen i kommunöversikter.

7.5.3¶Länsstyrelsernas vttrunden

Länsstyrelser och kommuner är i huvudsak överens beträffande handläggningen av friluftslivsfrågorna i riksplaneringen. Länsstyrelserna tillstyrker i stort kommunernas förslag till revideringar av områden för det rörliga friluftslivet och tillstyrker att de flesta av de ytterligare områden som kommunerna föreslår bör behandlas inom ramen för den fysiska riksplaneringen.

Flera länsstyrelser, exempelvis länsstyrelserna i Hallands och i Göteborgs och Bohus län, understryker att en utbyggnad eller översyn av vägnätet behövs i områden som är attraktiva för det rörliga friluftslivet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att allmänhetens möjligheter att utnyttja det enskilda vägnätet bör utredas vidare och leda till konkreta åtgärder.

7.5.4¶De centrala remissinstansernas vttranden

Lantmäteriverket tinner att områden av betydelse för det rörliga friluftslivet som ligger nära tätorter och som normalt borde vara av regionalt intresse, i vissa fall anges vara av riksintresse. Orsaken anger verket bl.a. vara alt rekreationsintressena i sädana områden fär stor uppmärksamhet eftersom ett stort antal människor utnyttjar områdena. Verket finner att en sådan tolkning av riksintresse kan vara befogad. Nuaturvärdsverket avser att i ett utvecklingsprojekt närmare belysa behovet av rekreationsområden i tätortsomräden.

Svenska kommunförbundet anser det naturligt att kommunerna tar på sig ansvaret för planering och skötsel av de tätortsnära rekreationsomrädena. Beträffande de s. k. fjärrekreationsområdena av regionalt intresse eHer riksintresse fordras enligt förbundet statliga insatser.

Planrerket rekommenderar att kommuner och länsstyrelser samarbetar med landstingen. De senare kan enligt verket genom t. ex. markinköp och iordningställande av friluftsområden spela en betydelsefull roll vid genomförande av den fysiska riksplaneringen.

Såväl planverket som Svenska kommunförbundet erinrar om att

turistkommitténs betänkande (SOU 1973:52) får betydelse för friluftslivet, speciellt i de föreslagna primära rekreationsområdena. (Se vidare avsnitt 7.5.6.)

7.5.3¶Regeringens beslut

I den till regeringens beslut fogade promemorian framhälls att det är angeläget att i planeringen finna former för en samlad behandling av bl. a. rörligt friluftsliv, vetenskaplig naturvård och kulturminnesvärd i syfte att skapa bättre samordning av planerings- och säkerställandeåtgärder.

I besluten för drygt hälften av länen pekar regeringen på att i prop. 1975:46 har lagts fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet. (Se vidare avsnitt 7.5.6.)

Särskilt vid behandlingen av områden för vilka geografiska riktlinjer gäller och av vissa verksamheter, t.ex. skogsbruk och miljöstörande industri, framhåller regeringen att planeringen skall ske med hänsyn tagen till det rörliga friluftslivets intressen. Detta gäller bl. a. kustområdena och områdena kring vissa sjöar.

Mot bakgrund av de nya förutsättningar för val av säkerställandeform som ändringar i naturvårdslagen innebär finns det enligt den nämnda promemorian anledning för kommuner och länsstyrelser att gemensamt se Över de i programmen föreslagna formerna för säkerställande.

Regeringen framhäller att den kustplanering som har pögått i södra Sverige bör kunna ge underlag för samordning av den kommunala planeringen vad gäller naturvärdens och det rörliga friluftslivets intressen.

I besluten för Kristianstads och Malmöhus län uttalar regeringen att studierna rörande jordbrukets intressen i förhållande till tätorternas expansion bör sättas i samband med bl. a. överväganden rörande den begränsade tillgången inom delar av Skäne på mark för rörligt friluftsliv. Vidare påpekas beträffande Kristianstads län skogsområdenas betydelse som rekreationsområden för innevanarna i de tätbefolkade delarna av Skäne.

Regeringen understryker att behovet av rekreationsområden för befolkningen i Storstockholmsområdet och Göteborgsområdet är betydande och att de områden som i dessa regioner avses bli utnyttjade för friluftsliv m. m. bör ges erforderligt skydd.

I beslutet för Göteborgs och Bohus län betonas att det obrutna kustområdet i norra Bohuslän enligt riktlinjerna genom skyddsätgiärder och utvecklingsplanering bör disponeras så att ett allsidigt utnyttjande för fritidsändamål blir möjligt.

Vidare konstateras att stora delar av fjällområdet i Kopparbergs län har särskilt stör betydelse som rekreationsomraden för tätortsbefolkningen i Syd- och Mellansverige och att det därför finns stort behov av översiktliga och planmässiga överväganden som tillgodoser det rörliga friluftslivets intressen i dessa områden.

Med tanke på Ölands och Gotlands värde från rekreations- och turistsynpunkt behövs enligt regeringens bestut samlade överväganden om behovet av olika former av övernatltningsmöjligheter i anslutning till omraden av värde för friluftsliv och rekreation. Det är angeläget att de åtgärder som behövs för att tillgodose bevaraundeintressen och för att utveckla friluftslivet och turismen samordnas i Ölandskommunernas planering.

7.56 Primära frekreationsområden

I prop. 1975:46 föreslås riksdagen godkänna vissa riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Förslaget grundar sig på turistkommitteéns betänkande (SOU 1973:52) och de däröver avlämnade remissyttrandena, Riktlinjerna innebär bl. a. att samhällets insatser inriktas på att göra det möjligt för alla att utnyttja områden och anläggningar för rekreation och turism. Vidare föreslås att 24 områden i landet betraktas som primära rekreationsområden,. Dessa områden redovisas på karta 1, som fogas till protokollet i detta ärende.

I propositionen framhaller chefen för jordbruksdepartementet att den under de senaste decennierna starkt ökade fritiden gör det nödvändigt att samhället på olika områden ser till att fritidssysselsättning erbjuds människorna. Rekreationspolitiken måste ges en sädan inriktning att den möjliggör för alla att få den avkoppling och motion som var och en har rätt att kräva. De naturliga förutsättningarna för ett utbrett friluftsliv är goda i värt land. De långa kusterna, de många skärgårds- och insjöområdena samt tjällområdena ger utomordentliga möjligheter för olika former av friluftsliv. I arbetet med den fysiska riksplaneringen är det rörliga friluftslivets markanspråk en av de viktigaste faktorerna.

Från samhällets sida görs omfattande insatser när det gäller utbyggnad av anläggningar för rekreation och turism. De statliga insatserna har emcellertid, framhälls det i propositionen, delvis skett utan inbördes samordning vilket i vissa fall inneburit nackdelar från rekreationssynpunkt. I första hand i de regioner som har speciella förutsättningar är det önskvärt att en mer samlad planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och furism kommer till stånd.

De 24 föreslagna primära rtekreationsomrädena berörs samtliga av planeringsarbetet inom län och kommuner inom ramen för den fysiska riksplaneringen. I dessa områden bör den framtida utbyggnaden för rekreation enligt propositionen ske inom ramen för samordnade åtgärder. Vidare bör den fortsatta planeringen inom dessa omräden utga från förutsältningen att en utveckling av rekreationslivet skall ske med hänsynstagande till de natur- och kulturvärden inom områdena som finns dokumenterade i den fysiska riksplaneringen. Den preliminära avgränsningen av de primära rekreationsomrädena behöver ses över i det fortsatta planeringsarbetet. Möjligheterna att samordna rekreationsintressena med bl. a. naturvårdens och de areella näringarnas intressen bör ägnas särskild uppmärksamhet. Kommunerna bör i det fortsatta plane-

ringsarbetet studera avgränsningsfrägorna och bedöma behovet av markreservationer m. m. för att möjliggöra en utveckling av rekreationslivet i dessa områden.

Chefen för jordbruksdepartementet frambäller vidare i propositionen ati rekreationsomrädena kring de tre storstäderna är aréalmässigt begränsade i förhållande till den folkmängd som finns där. De kan därför inte byggas ut som rekreationsområden för hela landet utan maste i första hand utnyttjas för närrekreation. De kan säledes endast i vissa avseenden jämställas med de primära rekreationsområdena.

För att erhålla en nödvändig bättre samverkan mellan de myndigheter som handlägger rekreations- och turistfrågor föresläs att en beredning inrättas för planering av områden och anläggningar för rekreation och turism. I beredningen skall inga företrädare för bl. a. naturvärdsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, planverket och kommunerna. Beredningen bör vara ett radgivande och samordnande organ med uppgift att följa planeringen av de primära rekreationsområdena och andra områden av större betydelse för rekreationslivet samt att bevaka att de anförda viktlinjerna följs.

Det bör enligt propositionen ankomma på den föreslagna beredningen att lämna erforderliga rekommendationer för handläggningen av fragor som rör de primära rekreationsområdena inom ramen för den fysiska riksplaneringens planeringsskede. Redovisningarna och resultaten av verksamheten under detta skede bör i sin tur ge underlag för beredningen när det gäller att bedöma bl. a. vissa prioriteringsfrägor.

Riksdagen har i enlighet med hemställan från kulturutskottet (KrU 1975:14) uppskjutit behandlingen av propositionen och i anledning därav väckta motioner till 1975/76 års riksmöte.

7.6¶Vetenskaplig naturvärd

7.0.1¶Riktlinjer och underlagsmaterial

Naturvardens intressen bör enligt de fastlagda riktlinjerna tillmätas stor tyngd som restriktion vid planering av andra verksamheters markunvändning, bl. a. därför att de värden som naturvarden representerar inte kan äterskapas eller ersättas om de en gäng förstörts. Vid konflikter mellan naturvärdens krav på orörda områden och friluftslivets krav på omräden tillgängliga för allmänheten mäste naturvärdens intressen ibland ges prioritet och restriktioner läggas på friluftslivet. I vissa full kan också restriktioner för de areella näringarna behövas med hänsyn till vetenskapliga naturvårdsintressen. Enligt riktlinjerna är det angeläget att värdefulla naturområden snarast ges ett sådant skydd att deras naturvärden inte gär förlorade,

Som underlag för programarbetet fanns statens naturvärdsverks redovisning Områden för friluftsliv och vetenskapligt kulturell naturvård (Förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial nr 19). I redovisningen anges drygt 600 områden i landet vara av riksintresse för den

vetenskapliga naturvården. I prop. 1972:111 underströks att denna redovisning skall ses som en anvisning om var naturvärdsintressena bör tillmätas särskild vikt i den regionala och kommunala planeringen. I planeringen bör klarläggas vilka restriktioner som kan bli aktuella för andra verksamheter. Ytterligare inventeringar och utredningar krävs i mänga områden för att närmare klarlägga naturvardsintressena.

7.6.2¶Behandlingen i det kommunala programarbetet

Totalt ca 260 kommuner behandlar i sina program frågor med unknytning till den vetenskapliga naturvärden.

Av de drygt 600 områden som naturvardsverket har redovisat som riksintressanta för den vetenskapliga naturvärden, har kommunerna föreslagit att ett fålal skall utgå som riksintressanta och att ett sjuttiotal skall minskas i omfång. Ä andra sidan föreslår kommunerna att ett sextiotal av områdena i underlagsmaterialet skall utvidgas och att därutöver drygt 130 nya omraden skall betraktas som riksintressanta för den vetenskapliga naturvärden.

Alskilliga kommuner pekar på behovet av kompletterande och fördjupade naturinventeringar. Nalurinventeringar baserade på fältiakttagelser saknas för stora delar av landet. En konsekvens av inventeringsläget är alt kommunerna i vissa fall har svärt att avgränsa de riksintressanta områdena eller är osäkra på vad som är att betrakta som riksintresse.

I programmen redovisas ett relativt stort antal aktuella konflikter mellan naturvårdens intressen och andra samhällsintressen säsom skogsbruk, fritidsbebyggelse, försvar, vattenkraftutbyggnad och miljöstörande industri.

Omkring en femtedel av de omräden som är av riksintresse för den vetenskapliga naturvården har tidigare helt eller delvis säkerställts genom t.ex. förordnanden enligt naturvårdslagen eller miljöskyddslagen. En avsevärd del av de återstående områdena föreslås bli säkerställda inom ramen för kommunernas Översiktsplanering, främst genom riktlinjer för bebyggelsveutvecklingen i kommunöversikter.

Vissa kommuner anger i programmen att de inte är beredda att göra ekonomiska ataganden för att tillgodose den vetenskapliga naturvardens intressen utan anför att detta bör vara en statlig uppgift. Sä är fallet bl. a. i flera kommuner i Malmöhus och Norrbottens län.

-

7.6.3¶Länsstyrelsernas vttranden

Mer betydande meningsskiljaktigheter mellan länsstyrelser och kommuner föreligger i regel inte. Länsstyrelserna accepterar i huvudsak kommunernas förslag till begränsningar och utvidgningar av de riksintressanta områdena. Av de nya områden som föreslås av kommunerna tillstyrker länsstyrelserna nästan samtliga.

Länsstyrelserna pekar liksom kommunerna på behovet av komplet-

terande och fördjupade naturinventeringar. Flera länsstyrelser framhåller dock att resurserna inte är tillräckliga för att genomföra erforderliga inventeringar. Resurserna är enligt flera länsstyrelser inte heller tillräckliga för de reservatsbildningar och andra förordnanden enligt nalurvardslagen som krävs. Svarigheter att hålla tidsplanen kan därför förutses.

Bland övriga fragor som tas upp i länsstyrelsernas yttranden kan

nämnas behovet av landskapsbildsskydd längs europavägarna samt be-

hovet av räd och anvisningar för naturinventering och naturvårdsplanering. Vidare behandlas frågan hur jordbrukets strukturomvandling skall samordnas med naturvardsplanering inom riksintressanta omräden.

7.6.4¶De centrala remissinstansernas yttrunden

Allmänt

Naturvärdsverket finner att kommunerna har utfört ett ambitiöst arbete med programmen och att förstaelsen för naturvärden hur ökats avsevärt genom programarbetet. Verket nämner som exempel alt kommunerna endast undantagsvis har motsatt sig något av de drygt 600 områden av intresse för vetenskaplig naturvård som i underlagsmaterialet anges vara av riksintresse. Tvärtom har kommunerna föreslagit ytterligare ca 130 sådana områden. Kommunerna har emellertid enligt verket ofta haft svart att konkretisera sina program vad avser naturvården och inte heller alltid anlagt den ekologiska syn som enligt riktlinjerna skall prägla

arbetet. |

SGU anser att de geovetenskapliga intressena i regel har tillgodosetts väl. SGU understryker vikten av att skydda de hydrogeotogiska referensområdena, vars syfte är att långsiktigt följa grundvattenförhällandena i mer opäverkade områden.

Rektorsämbetet vid. Stockholms universitet konstaterar att det i programarbetet har funnits en lovvärd ambition att för framtiden bevara områden av vetenskapligt intresse, men ämbetet anser att materialet uppvisar betydande ojämnheter. De vetenskapliga aspekterna har enligt rektöorsämbetet många gänger inte beaktats tillräckligt.

Säkerställandefrågor

Ett stort antal kommuner föreslår i sina program att omräden för vetenskaplig naturvärd och rörligt friluftsliv skall säkerställas med hjälp av byggnadslagstiftningen. Enligt naturvårdsverket är det tillfredsställande att kommunerna försöker att få en samlad bild av kommunens mark- och vattenresurser genom de föreslagna kommunöversikterna och markanvändningsplanerna. Verket anser emellertid inte att det är lämpligt alt tillgodose angivna riksintressen genom att ange riktlinjer i kommunöversikt. Orsaken är bl. a. att behovet av tillsyn. värd och skydd inte går att tillfredsställa på annat sätt än med hjälp av naturvardslagen. Reglering

av bebyggelse under en övergångsperiod till dess förordnande enligt naturvärdslagen skett kan dock enligt verket ske med hjälp av kommunöversikt.

Naturvårdsverket understryker också vikten av att formerna för att tillgodose de angivna intressena unpassas till det verkliga behovet och inte blir beroende av vilken instans som förklarar sig villig att genomföra erforderligt skydd. Det viktiga är enligt verket inte att värna om att genomförandet sker i kommunal eller statlig regi utan att värna om och värda naturen. Naturvärdsverket anser summanfattningsvis att val av säkerställandeform måste baseras på områdets karaktär och behovet av skydd och vard. I stora drag innebär detta enligt verket att riksintressen och regionala naturvårdsintressen tillgodoses med hjälp av naturvårdslagen och lokala intressen genom byggnadslagstiftningen.

Även lantmäteriverket tar upp frägan om formerna för att tillgodose naturvårdsintressena och anför att, trots att kommunerna i stor utsträckning föreslagit att byggnadslagstiftningen skall användas, nuturvärdslagen alltjämt kommer att tillämpas i betydande omfattning. Lantmäteriverket anför vidare att av samordningsskäl och för att få en likartad behandling av ärenden inom omraden som sträcker sig över kommun- och länsgränser förordnande enligt naturvardslagen kan vara att föredra framför skydd i kommunala planer. |

LRF tinner att de olika former för säkerställande som föreslagits aktualiserar behovet av bättre samordning mellan byggnads- och naturvärdslagstiftning.

Svenska kommunförbundet påpekar att det stora antalet områden som har angetts vara av riksintresse innebär risk för att de verkligt angelägna områdenas skydd försämras. Förbundet anser att man med ledning av vilka områden som har föreslagits bli säkerställda genom tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser kan utläsa vilka områden som har särskild betydelse från rikssynpunkt. medan de omräden som föreslagits bli säkerställda genom riktlinjer i kommunöversikt enligt förbundet snarast bör betraktas som intressanta från lokal och regional synpunkt. Förbundet anser att om bygglagutredningens förslag om vidgad byggnadslövsplikt genomförs erhälls ett tillräckligt skydd för de omräden som enligt denva uppdelning inte är av riksintresse. Kommunförbundet anser vidare, mot bakgrund av att kommuner och länsstyrelser I tre fjärdedelar av fallen föreslagit riktlinjer i kKommunöversikt för att säkerställa riksintressena och att naturvärdsverket inte ansett att detta varit tillräckligt, att verkets ständpunkt innebär ett underkännande av kommunernas och länsstyrelsernas bedömningar och en misstro mot kommunerna.

Samordningstragor

Riksantikvariecämbvetet och planverket konstaterar att områden av intresse för friluftsliv, naturvård och kulturminnesvärd ofta sammanfaller. Det är därför angeläget att ett samarbete sker vad avser t.ex. inventeringar, säkerställande och vård. Liknande synpunkter framförs av nafturvärdsverket.

Inventeringsbehov

Naturvärdsverket har utarbetat räd och anvisningar för översiktlig naturinventering och naturvärdsplanering.! Även om anvisningarna i första hand riktar sig till länsstyrelserna, förmodar verket att också kommunerna kan dra nytta av dem.

Lantmäteriverket finner att de höga ambitionerna i programmen medför att inventerings- och utredningsarbeten mäste koncentreras till sådana områden där hot mot bevarandeintressen eller konflikter mellan olika intressen föreligger, dvs. till områden med tätortsexpansion, miljöstörande industri etc. Mycket av inventerings- och utredningsarbetet bör enligt verkets mening normalt utföras av länsstyrelserna eler andra regionala organ eftersom kommunerna ofta saknar resurser för 1. ex. naturvärdsinventeringar.

Planverket uppger att verket överlägger med riksantikvarieämbetet och naturvardsverket beträffande redovisning av inventeringar för bl. a. nuturvard. Planverket anser att länsstyrelserna bör få uppdrag att aktualisera äldre redovisningar.

Resursfrågor

Naturvårdsverket understryker att ökade ekonomiska resurser för köp och inlösen av mark, vard av områden m. m. är en förutsättning för att föreslagna förordnanden enligt naturvårdslagen skall kunna komma till stånd. Liknande synpunkter framförs av bla. Svenska kommunförbundet.

70.5¶Regeringens beslut

I den till regeringens beslut fogade promemorian konstateras att kommuner, länsstyrelser och flera centrala verk i betydande omfattning är eniga om den vetenskapliga naturvärdens behandling i det fortsatta planeringsarbetet. Genom nauturvärdsverkets ställningstuganden till de redovisade programmen torde de från rikssynpunkt mest angelägna bevarandeintressena nu till sina huvuddrag vara angivna. Verkets ställningstaganden kan dock enligt promemorian inte betraktas som slutgiltiga, och det påpekas att verket har betonat att inventeringsarbetet bör drivas vidare för att ge underlag för fortsatta ställoingstaganden.

De områden som av naturvärdsverket nu angetts ha betydelse fran rikssynpunkt bör enligt promemorian behandlas inom ramen för arbetet med att fullfölja riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen och därvid inordnas i den översiktliga kommunala planeringen. Naturvaärdsverkets yttrande och granskningspromemorior bör tjäna till vägledning vid planeringsarbetet. Det är enligt promemorian angeläget att under planeringsskedet tillgodose de mest omedelbara skyddsbehoven i syfte att

I Översiktlig naturinventering och naturvårdsplanering. Publikation 1975:1 från Statens naturvårdsverk.

förebygga oönskade förändringar till följd av exploatering eller utebliven vard.

Det är angeläget att i planeringsarbetet finna former för en samlad behandling av bl. a. rörligt friluftsliv. vetenskaplig naturvård och kulturminnesvärd i syfte att skapa bättre samordning av planerings- och säkerställandevatgärder. Bevarandeintressenas samband med de areella näringarna bör i detta sammanhang beaktas.

När det gäller val av säkerställandeform framhälls i promemorian att ändringarna i naturvårdslagen (1964:822) fr. o. m. den I januari 1975 innebär delvis nya förutsättningar bl. a. genom införandet av generellt strandskydd och tillkomsten av ett nytt skyddsinstitut (naturvårdsomräde). Kommunerna kan genom delegering ges vidgade möjligheter att själva använda naturvårdslagen för att tillgodose naturvardens och friluftslivets intressen. Mot den bakgrunden finns det enligt promemorian anledning för kommuner och länsstyrelser alt gemensamt se över de i programmen föreslagna formerna för säkerställande.

I de länsvisa besluten hänvisar regeringen till de i nyss nämnda promemoria angivna allmänna utgängspunkterna för den vetenskapliga naturvärdens behandling. Därutöver tas i besluten upp bl.a. följande särskilda frågor.

Regeringen konstaterar i beslutet för Gotlands län att förekomsterna av sand och grus utanför bl. a. norra Gotlands kuster är föremäl för ett ökaul intresse för exploatering samtidigt som omrädena är betydelsefulla för fisket och för Östersjöns bestånd av säl och sjötagel. Länsstyrelsen i Gotlands län bör med beaktande av pagående utredningsarbete utarbeta en plan som redoövisar sådana områden utanför Gotlands kuster som av olika skäl bör undantas från eventuell täkt av sand uvller grus. Utgångspunkten skall härvid vara att inverkan av betydelse på fiskets intressen eller i övrigt på den marina miljön skall undvikas.

Regeringen konstaterar att naturvardens intressen är omfattande i Göteborgs och Bohus län och att ätgärder i enlighet med vad som anförs i den allmänna promemorian bör vidtas för att tillgodose bevarandeintressena inom de ramar som tillgängliga resurser medger. Inom det obrutna kustområdet i norra Bohuslän bör skyddsätgärder och utvecklingsplanering genomföras så att bl. a. vetenskapliga naturvärden skyddas.

Regeringen uppdrar åt länsstyrelsen i Skaraborgs län att med förtur behandla frågan om avvägningar mellan bevarandeintressena och önskemål om brytning av kalk, diabas och uran inom södra Billingen och med ledning av det material som kommer fram beträffande dessa frågor skyndsamt göra en sammanställning med förslag till åtgärder för att säkerställa en rimlig avvägning mellan motstaende intressen.

Beträffande områden för vilka geografiska riktlinjer gäller. framhäller regeringen i besluten för flera län att vid planeringen bör beaktas bl. a. naturvardens intressen. Detta gäller t. ex. kust- och skärgärdsomräden, fjällområdena, älvdalarna, områdena kring de större insjöarna och även i flera fall i omraden vid mindre sjöar och sjösystem. Även planeringen för olika verksamheter som 1. ex. skogsbruk, miljöstörande industri, krafi-

verksutbyggnad och fritidsbebyggelse bör ske med hänsyn tagen till naturvärdens intressen.

7.7¶Kulturminnesvård

7.7.1¶Riktlinjer och underlagsmaterial

Enligt de fastlagda riktlinjerna bör kulturminnesvardens intressen tillmätas stor tyngd som restriktion vid planering av andra verksamheters markanvändning, bl. a. därför att de representerar värden som inte kan äterskapas eller ersättas om de en gång förstörts. Kulturminnesvården bör integreras mer än tidigare i den övriga samhällsplaneringen.

Som underlag för programarbetet fanns riksantikvarieämbetets redovisning Miljöer och större omräden av betydelse för kulturminnesvärden (Förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial nr 23). Redovisningen omfattar ca 850 miljöer av riksintresse, drygt 1 000 miljöer av regionalt intresse och ca 100 s.k. större omraden av betydelse för kulturminnesvärden. I prop. 1972:111 betonas att de angivna områdena i första hund utgör anvisningar om var kulturminnesvardens intressen bör tillmätas särskild vikt i den regionala och lokala planeringen. Det anges att kompletterande inventeringar och utredningar behöver genomföras i en del omräden.

7.7.2 Behandlingen i det kompumnala programarbetet

Totalt ca 260 kommuner tar i sina program upp fragor med anknytning till kulturminnesvården. Kommunerna föreslar att ett mindre antal av de kulturhistoriskt intressanta miljöerna i underlagsmaterialet skall ulgä som riksintressen eller minskas i omfattning. ÄA andra sidan föreslas att ytterligare drygt 300 miljöer bör betraktas som riksintressanta för kulturminnesvärden. En stor del av dessa nya förslag utgörs av miljöer som 1 underlagsmaterialet betecknas som länsintressen. I drygt 30 fall föreslås utvidgningar av miljöer som finns redovisade i underlagsmaterialet. |

Kommunerna föreslår att några av de ca 100 större områdena av betydelse för kulturminnesvärden som redovisas i underlagsmaterialet skall utga elter minskas i omfång. Även utvidgningar av de större områdena föreslas. I programmen föreslås också att ett temtontal nya sadana områden betraktas som riksintressanta för kulturminnesvärden.

Kommunerna anmäler ett stort behov av medverkan från landsantikvarierna under planeringsskedet. Omkring 2/3 av de kommuner som har upprättat program uppger att de har för avsikt att begära hjälp från landsantikvarierna med i första hand inventeringar och avgränsningar samt alt dessutom kontakta landsantikvarierna för samrad och som remissinstans vid planeringsverksamhet och byggnadslovsprövning. Störst är dessa behov i skogslänen.

För alt säkerställa kulturminnesvärdens intressen föreslår kommunerna

för ungefär en tredjedel av områdena riktlinjer i kommunöversikt. För ytterligare en tredjedel av områdena vill kommunerna göra utredningar innan de bestämmer sig för säkerställandeform. För den resterande tredjedelen av omradena föresläs omraådesplan, detaljplan, förordnanden enligt naturvärdslagen och atgärder enligt kulturminnesväårdens speciallagstiftning. MN

7.7.3. Länsstyrelsernas och övriga regionala organs yttranden

Landsantikvarierna har deltagit i länskonferenser och i direkta överläggningar med kommunerna. Yttranden över programmen har avgetts av landsantikvarierna i 18 län.

Länsstyrelserna och landsantikvarierna tillstyrker i huvudsak kommunernas ändringsförslag beträffande områdenas status och avgränsningar.

Ätskilliga landsantikvarier och länsstyrelser anmäler behov av omfatlande inventeringar, inte minst byggnadsinventeringar. De ekonomiska och personella resurserna för dessa inventeringsarbeten anses allmänt vara otillräckliga. Landsantikvarierna anser i flera fall att kommunerna mäste bidra till eller stå för kostnaderna, men att också staten måste ge bidrag.

Flera landsantikvarier och länsstyrelser påpekar att lagskyddet för kulturminnesvärden är otillräckligt, särskilt för bebyggelsemiljöer och kulturlandskap. Länsstyrelserna i Södermanlands, Västmanlands och Gävleborgs län liksom flera landsantikvarier konstaterar alt byggnadsminneslagen endast i begränsad omfattning tillgodoser behovet av skydd för kulturminnesvården och att denna lagstiftning inte kan tillämpas på kulturhistoriska miljöer. Nägra landsantikvarier efterlyser riktlinjer för hur naturvårdslagen kan tillämpas för att tillgodose kulturminnesvärdens intressen. Nagra länsstyrelser — bl.a. länsstyrelserna i Kalmar och Södermanlands län - fäster regeringens uppmärksamhet på behovet av anvisningar och klarlägganden från centralt hall vad gäller hanteringen av kulturminnesvärdens intresseområden i den kommunala planeringen.

Flera landsantikvarier och länsstyrelser anser att ytterligare statliga medel behövs för upprustning och värd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Statliga medel behövs enligt dessa myndigheter även för landskapsvard i odlingsbygder och vård av gravfält.

Behov av övergripande utredningar påpekas exempelvis av landsantikvarien i Göteborgs och Bohus län, som anser det önskvärt med en statlig utredning om möjligheterna att ge jordbruket förutsättningar att fylla miljö- och laändskapsvardande uppgifter. Landsantikvarien i Kopparbergs län menar att statliga insatser behövs för utvecklingsarbete rörande sambandet kulturminnesvärd - naturvard — rörligt friluftsliv.

7.7.4¶De centrala remissinstansernas vttranden

Allmänt

Kommunernas ambitionsnivå när det gäller kulturminnesvärden betecknas av ksantikvarieämbetet som mycket hög i de flesta fall.

Kuliurminnesvärdens intressen hat enligt ämbetet i stor utsträckning beaktats i programmen. Det är emellertid ocksä uppenbart att behoven av utredningar och inventeringar är mycket stora och att det blir svart att slutföra sådana inom ramen för planeringsskedet.

Större omräden av betydelse för kulturmin-” nesvården

Riksantikvarieämbetet anser att de i underlagsmaterialet angivna större områdena av betydelse för kulturminnesvärden i princip skall anses vara av riksintresse, men att de bör uppfattas snarast som markeringar av värdefulla kuHuromräden, vilka närmare bör utredas innan säkerställandeåtgärder sker. För vissa omräden är utredningsbehoven så stora att säkerställandeåtgärderna enligt ämbetets uppfattning inte kan slutföras under planeringsskedet. Plunverket understryker också utrednings- och inventeringsbehovet i de större omradena. Redan ji den ordinarie kommunala planeringen och i arbetet med kommunöversikterna bör emellertid enligt verket de kulturhistoriska intressena beaktas.

Kulturhistoriskt värdefulla miljöer

Planverket anser det nödvändigt att inventeringar genomförs i de kulturhistoriska miljöerna av riksintresse, särskilt i de fall konflikter föreligger med andra intressen. Landsantikvarierna bör enligt verket också närmare avgränsa de kulturhistoriskt värdefulla miljöer som ligger inom större omraden av betydelse för kulturminnesvärden.

Tätortsmiljöer

Riksantikrarieämbetet finner att kulturminnesvårdens intressen i tälorterna är mycket ojämnt redovisade i programmen. Detta beror enligt ämbetet i första hand på att kulturminnesvårdens intressen i tätorterna inle redovisades i underlagsmaterialet. Dessutom är dessa intressen bristfälligt utredda. Ämbetet anser därför att en utredning av kulturminnesvardens intressen i tätorterna är en av de mest angelägna uppgifterna: den fortsatta fysiska riksplaneringen. Tätorter som i sin helhet är av riksintresse för kulturminnesvården bör enligt ämbetet bli föremal för planering redan under planeringsskedet, medan miljöer som utgör delar av tätorter bör beaktas särskilt i den kommunala planeringen. Planverket föreslär efter samråd med riksantikvarieämbetet att de kulturhistoriska miljöerna i tätorterna ges hög prioritet i den kommunala planeringen, men alt inga redovisningskrav bör föreligga för dessa under planeringsskedet.

Säikerställandefrågor

Riksantikvarieämbetet konstaterar att kommunerna som säkerställandeätgärd ofta föreslår tillämpning av byggnadslagen eller naturvards-

lagen, alternativt särskilda riktlinjer i kommunöversikt. I ytterst få fall föreslås utnyttiande av byggnadsminneslagen celler fornminneslagen. Ämbetet konstaterar också att möjligheterna att säkerställa miljöer och större områden av betydelse för kulturminnesvaärden med hjälp av speciallagstiftningen är begränsade och att detta medfört stora svårigheter i programarbelet. Ämbetet anser att man tills vidare i första hand bör använda sig av byggnads- och naturvårdslagstiftningen för att tillgodose kulturminnesvårdens intressen. Genom att de flesta kommuner avser att upprätta kommunöversikter anser riksantikvaricämbetet alt goda förutsättningar föreligger för att erforderliga säkerställandeätgärder vidtas.

Riksantikvarieämbetet har tillsammans med planverket ställt samman och kommenterat bl. a. tillämpliga säkerställandemedel vid bevarande av

bebyggelse och kulturmiljöer.! Ämbetet understryker vikten av att

kommunerna under planeringsskedet samräder med landsantikvarierna.

Inventeringsbehov

Riksantikvarieämbetet konstaterar att inventeringsläget för kulturminnesvärden är bristfälligt. För stora delar av landet saknas bebyggelseinventeringar och inventeringar i kulturlandskapet.

Riksantikvariecämbetet föreslär att de utredningar som krävs för de redovisade miljöerna av riksintresse genomförs inom ramen för i första hand arbetet med kommunöversikt. Utrednings- och planeringsarbetet under planeringsskedet bör i första hand syfta till att avgränsa intresseområden och precisera förslag till säkerställandeåtgärder. Det har enligt ämbetet ofta varit förenat med svårigheter att avgöra om ett objekt skall anses vara av riks- eller länsintresse. För att slutgiltigt göra ett urval av riksintressen fordras enligt riksantikvarieämbetet först stora inventeringsinsatser och kulturhistoriska analyser. Ämbetet anser att det är särskilt angeläget att kulturminnesvärdens intresse beaktas i områden för vilka gäller geografiska riktlinjer.

Resursfrågor

Riksantikvarieämbetet, planverket och Svenska kommunförbundet betonar vikten av att tillräckliga personella och finansiella resurser ställs till kulturminnesvärdens förfogande. Stora krav kommer att ställas under planeringsskedet, i synnerhet på landsantikvarierna.

Lantmäteriverket bedömer att byggnadsnämnderna och fastighetsbildningsmyndigheterna kommer att få behandla mänga ärenden som berör områden av betydelse för bl. a. kulturminnesvärden och att det därför är mycket angeläget med förbättrade samradsformer.

! Skrivelse till kommunstyrelser och byggnadsnämnder i december 1974 från statens planverk och riksantikvaricämbetet.

4 Riksdagen 1975/76 I saml. Nr I

7.7.5 Regeringens beslut

I den till regeringens beslut fogade promemorian konstateras att det i betydande omfattning råder enighet om kulturminnesvardens behandling i det fortsatta planeringsarbetet. Genom riksantikvarieämbetets ställningstaganden till de redovisade programmen torde de från rikssynpunkt mest angelägna bevarandeintressena nu till sina huvuddrag vara angivna även om ämbetets ställningstaganden inte kan betraktas som slutgiltiga. Riksantikvarieämbetet har i flera sammanhang betonat att inventeringsarbetet bör drivas vidare för att ge underlag för fortsatta ställningstaganden, särskilt beträffande de s. k. större områdena av intresse för kulturminnesvärden. Det bör enligt promemorian uppmärksammas att det regionala statliga ansvaret för kulturminnesvården från den 1 juli 1976 kommer att föras över till länsstyrelserna, varför det är angeläget att dessa redan i plancringsarbetets inledningsskede tar aktiv del i de åtgärder som vidtas inom kulturminnesvårdens områden.

De områden som av riksantikvarieämbetet nu angetts ha betydelse från rikssynpunkt bör enligt promemorian behandlas inom ramen för arbetet med att fullfölja riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen och därvid inordnas i den översiktliga kommunala planeringen. Riksantikvarieämbetets yttrande och granskningspromemorior bör tjäna till vägledning vid planeringsarbetet. Det är angeläget att under planeringsskedet tillgodose de mest omedelbara skyddsbehoven i syfte att förebygga oönskade förändringar till följd av exploatering eller utebliven vård.

Vidare är det enligt promemorian viktigt att finna former för en samlad behandling av bl. a. rörligt friluftsliv, vetenskaplig naturvård och kulturminnesvård i syfle att skapa bättre samordning av planerings- och säkerställandeätgärder varvid även bevarandeintressenas samband med de areella näringarna bör beaktas.

Moll bakgrund av ändringar i naturvårdslagen finns det enligt promemorian anledning för kommuner och länsstyrelser att gemensamt se över de i programmen föreslagna formerna för säkerställande.

I besluten län för län hänvisar regeringen till de allmänna utgängspunkter för kulturminnesvårdens behandling som anges i den allmänna promemorian. Därutöver tas i besluten upp bl.a. följande särskilda frägor.

Regeringen framhåller att planeringsinsatserna för områden som berörs av geografiska riktlinjer, sasom kustomräden, älvdalar och områden kring större sjöar bör ske med beaktande av bl. a. kulturminnesvardens intressen. Det samma gäller vid planeringen för verksamheter som skogsbruk, miljöstörande industri och kraftverksutbyggnad.

Regeringen uppdrar åt länsstyrelsen i Skaraborgs län att med förtur behandla frågan om avvägningar mellan bevarandeintressena och önskemäl om brytning av kalk, diabas och uran inom södra Billingen och med ledning av det material som kommer fram beträffande dessa fragor skyndsamt göra en sammanställning med förslag till åtgärder för att säkerställa en rimlig avvägning mellan motstäcende intressen.

Regeringen framhåller i beslutet för Kopparbergs län att det är angeläget att jordbrukets rationalisering längs Dalälven och i Siljansbygden kan drivas vidare med beaktande av bl. a. kulturminnesvårdens intressen. Dessa frågor bör studeras i det fortsatta planeringsarbetet i samråd mellan företrädare för kommunerna, länsstyrelsen, lantbruksnämnden och landsantikvarien.

7.8¶Fritidsbebyggelse

7.8.1¶Riktlinjer och underlagsmaterial

De fastlagda riktlinjerna innebär att fritidsbebyggelsen bör utvecklas i mer planmässiga former än tidigare. En planläggning av fritidsbebyggelsen anses speciellt angelägen för kusterna och de större insjöarnas strandområden. Det understryks att fortsatt bebyggelse bör förläggas så att den inte inkräktar på stränder som är av värde för friluftslivet. I områden där konkurrensen om marken är stor, är tätare former av bebyggelse att föredra med hänsyn bla. till det rörliga friluftslivet, medan spridd

fritidsbebyggelse i form av enstaka hus eller mindre husgrupper i andra

delar av landet fortfarande är en lämplig form av fritidsboende. ”

I rapporten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten betecknas

vissa sjörika områden i inlandet som utvecklingsområden för fritidsbebyg-

gelse, nämligen områden i Dalsland, Bergslagen, Södermanland, Östergötland och norra Kalmar län samt smäländska höglandet. I dessa områden är en aktiv utvecklingsplanering för fritidsbebyggelse angelägen. I vissa andra omräden i inlandet -- Ringsjöområdet i Skäne, Bolmenområdet, områden kring tätorter vid Mälaren och Hjälmaren, kring Vänern, vid Vätterns stränder omkring Motala och Jönköping samt vid Storsjön och Siljan -- är utnyttjandet för fritidsbebyggelse redan stort. Försiktighet bör därför iakttas beträffande fortsatt markupplätelse för fritidsbebyggelse inom dessa områden,

7.8.2¶Behandlingen i det kommunala programarbetet

Totalt ca 160 kommuner tar upp frågor med anknytning till fritidsbebyggelse. Ett stort antal kommuner som behandlar fritidsbebyggelsen redovisar aktuella eller möjliga intressekonflikter. Den vanligaste typen av konflikt bäde i inlandet och vid kusterna är den mellan fritidsbebyggelsen och det rörliga friluftslivet eller naturvärden. Även kulturminnesvården, jordbruket, skogsbruket och renskötseln anses ibland ställa anspråk på marken som kolliderar med fritidsbebyggelsens.

Kommunernas mål för plancringsarbetet rörande fritidsbebyggelsen är skiftande och i allmänhet ganska vagt formulerade i program-

men. Ätskilliga kommuner har emellertid ambitionen att styra fritids-

bebyggelsens utveckling. I kustkommunernas och åtskilliga inlandskommuners uttalanden kan vidare späras ett växande intresse att dämpa fritidsbebyggelsens tillväxt i omräden som är attraktiva för det rörliga

friluftslivet. I inlandet diskuteras ofta fritidsbebyggelsen i relation till landskapsvård, samhällsservice, lokala sysselsättningsproblem samt jordbrukets och skogsbrukets problem. Byggande av fritidshus och även omvandling av äldre aretruntbebyggelse till fritidsbostäder ses som ett sätt att hålla landskapet fritt från igenväxning och samtidigt skapa bättre underlag för samhällsservice samt att i viss män häva lokal arbetslöshet.

De i rapporten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten angivna

utvecklingsomrädena för fritidsbebyggelse uppmärksammas i varierande omfattning, I Östergötlands län vidareutvecklar länsstyrelsen tillsammans med berörda kommuner ett förslag till planeringsprinciper för länets södra sjödistrikt. I Dalsland—-Nordmarken-området i Älvsborgs och Värmlands län handhas ett liknande arbete av den s. k. DANO-kommittén, en interkommunal organisation med företrädare för berörda kommuner och turistorganisationer som arbetar i samråd med de berörda länsstyrelserna.

Som medel att lösa de redovisade intressekonflikterna föreslår kom-

munerna i regel någon form av Översiktlig planmässig bedömning av bebyggelseutvecklingen, vid behov följd av omrädesplanering, detaljplanering eller utfärdande av förordnanden enligt naturvårdslagen. Den planmässiga bedömningen avses ofta bli genomförd inom ramen för ett arbete med en kommunöversikt. Större delen av havskusten skall enligt programmen bli föremål för översiktlig markanvändningsplancring.

7.8.3¶Länsstyrelsernas yttranden

Länsstyrelserna är i huvudsak överens med kommunerna beträffande fritidsbe byggelsens behandling. Skiljaktiga meningar förekommer främst när det gäller vissa speciella områden. Som exempel kan nämnas Blekingekusten, där länsstyrelsen motsätter sig en del av den av Karlskrona kommun föreslagna fritidsbebyggelsen. Liknande skiljaktigheter i uppfattning mellan kommuner och länsstyrelse redovisas för Hallandsåsen.

Några länsstyrelser vill fästa regeringens uppmärksamhet på speciella problem med anknytning till fritidsbebyggelsen. Länsstyrelsen i Jönköpings län pekar på behovet av översiktlig planering kring sjön Bolmen med hänsyn till fritidsbebyggelsens, friluftslivets, naturvärdens och kulturminnesvårdens intressen i området. Länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län understryker betydelsen av planering i länens kust- och skärgärdsomräden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län pekar särskilt på att det i länct finns inte ianspräktagna byggnadsplancomraden i attraktiva kustlägen. I vissa fall är länsstyrelsen och berörd kommun överens om att byggnadsrätter inom inte genomförda byggnadsplaner bör upphävas. Länsstyrelsen vill fästa uppmärksamheten på att medel bör ställas till förfogande för den intrångsersättning som därvid kan uppkomma. :

Länsstyrelsen i Hallands län behandlar särskilt kustområdet Skummeslövstrand— Mellbystrand, vilket enligt länsstyrelsens mening kanske är landets hårdast exploaterade fritidsbebyggelseområde. Ett särskilt problem inom omrädet är fritidsbostädernas omvandling till äretrunt-

bostäder. Ett annat problem är att åtskilliga hus inte tillkommit i laga ordning. Länsstyrelsen vill inte tillstyrka någon ny bebyggelse i området förrän en sådan har stöd i en planering som beaktat riktlinjerna för hushållning med mark och vatten. Även kring Varberg och Kungsbacka framhäller länsstyrelsen problem med en växande fritidsbebyggelse och en snabb omvandling av fritidsbostäder till åretruntbostäder.

7.8.4¶De centrala remissinstansernas yttranden

Allmänt

Planverket konstaterar att fritidsbebyggelsen behandlats i förhållandevis liten utsträckning i programarbetet. Domänverket har en liknande uppfattning och finner atl programmens vaga utformning inte medger någon analys av behovet av mark för exploatering av fritidsbebyggelse. Naturvårdsverket AMillstyrker kommunernas förslag att reglera fritidsbebyggelsen i kommunöversikter.

Avvägning mot andra intressen

Naturvärdsverket understryker att all bebyggelse bör föregås av allsidiga naturinventeringar och planeras så att den inte påverkar vetenskapligt värdefulla omräden eller områden av stort värde för friluftslivet. Inom riksintressanta omraden för friluftslivet bör strundomrädena alltid bällas fria från nytillkommande fritidsbebyggelse. Bebyggelsen bör här inriktas på uthyrningsverksamhet. Verket understryker särskilt behovet av planering för att reglera fritidsbebyggelsens utveckling längs kusterna, på Öland och Gotland, i de stora älvdalarna och vid de större insjöarna.

Domänverket påpekar mot bakgrund av att friluftslivet i regel prioriteras framför fritidsbebyggelsen, att det föreligger ett starkt intresse från den enskilde att ha tillgång till egen eler flerärsförhyrd fritidsbostad.

Lantmäteriverket och LRF betonar betydelsen av att befintlig bebyggelse på landsbygden kan kompletteras med viss nybebyggelse, t. ex. för fritidsändamäl. Detta medverkar bl. a. till att förbättra serviceunderlaget.

Fritidsbebyggelse i den fortsatta planeringen

Enligt planrverket hämmas utvecklingen mot en ökad planmässighet hos fritidsbebyggelsen av den ofta långt utdragna och därmed kostsamma behandlingen hos planmyndigheterna. Verket anför att detaljplancläggning ger vissa fördelar jämfört med enbart områdesplan även när det gäller mer begränsad fritidsbebyggelse. Verket finner dock att de högre kostnaderna hos den detaljplanelagda fritidsbebyggelsen kan leda över efterfrågan mot spridd bebyggelse eller medföra en alltför generös tolkning av dispensreglerna. Verket anför att ätgärder bör vidtas för att sänka kostnaderna genom t. ex. översyn av kraven på tekniska utredningar och grundkarteföreskrifter,

Saväl naturvårdsverket som planverket tar upp frågan om utsläckande av ej utnyttjade byggnadsrätter i detaljplaner belägna inom riksintressanta områden. Naturvårdsverket konstaterar att det är mycket svärt att upphäva sådana planer och att detta förhållande medför stora olägenheter i de fall planerna strider mot riksintressena. Plunverket efterlyser direktiv från regeringen i denna fråga. Verket pekar också på problemet med de ofta stora kapital som bundits i markförvärv och projekteringsarbeten grundade på kommunala utfästelser i omräden som nu betecknas som riksintressanta.

Planverket föreslår att vissa ändringar i byggnadslagstiftningen genomförs. Olovligt byggande bör beivras effektivare, kommunala kostnader för detaljplaneläggning bör lättare kunna tas ut av markägarna och kommunernas möjligheter att ställa krav på bebyggelsens yttre utformning i kulturhistoriskt intressanta omräden bör ökas väsentligt.

7.8.5¶Regeringens beslut

I den till regeringens beslut fogade promemorian framhålls att restriktivilet bör tillämpas i fråga om ylterligare fritidsbebyggelse inom omräden som berörs av de geografiska riktlinjerna i avvaktan på översiktliga markanvändningsplaner som beaktar den fysiska riksplaneringens riktlinjer. Särskilt stor återhållsamhet bör iakttas vid de obrutna och högexploaterade kusterna, på Öland och Gotland samt i fjällvärlden. Kommunerna bör vidare enligt promemorian under planeringsskedet förbättra sin planeringsberedskap inom områden där fritidsbebyggelse bör kunna komma till stånd.

Bl.a. inom de områden i inlandet som i rapporten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten utpekas som särskilt lämpliga som utvecklingsomräden för fritidsbebyggelse, elter inom andra områden där en utveckling av fritidsbebyggelsen pågår eller kan väntas, bör enligt promemorian överväganden rörande fritidsbebyggelsen inordnas i den kommunala översiktliga planeringen där så inte redan har skett. Inom vissa sådana områden omvandlas en väsentlig del av det befintliga byggnadsbeståndet till fritidsbostäder eller till permanentbostäder för boende som har sin huvudsakliga sysselsättning inom närbelägna tätorter, Detta kan ha stort värde från bl. a. landskapsvårdssynpunkt men kan också i betydande grad begränsa handlingsfriheten när det gäller planläggningen av

områdenas framtida utnyttjande. I promemorian framhålls att det är an-

geläget att dessa förhållanden uppmärksammas i det fortsatta planeringsarbetet. När det gäller planering för en mer omfattande utveckling av turist- och fritidsanläggningar framhålls att denna bör ses mot bakgrund av statsmakternas ställningstaganden med anledning av turistkommitténs förslag.

Regeringen hänvisar i de länsvisa besluten till de allmänna utgångspunkter som anges i promemorian.

I besluten för de län som innefattar högexploaterade kustområden understryker regeringen att stor återhållsamhet bör iakttas med att tillåta ny fritidsbebyggelse i dessa kustområden. Även inom de som övrig kust

betecknade områdena bör enligt regeringen återhållsamhet gälla inom omräden som har betydelse för friluftsliv och naturvård. Restriktivitel bör vidare iakttas vid de större sjöarna.

Även beträffande Öland framhaäller regeringen alt stor äterhållsamhet bör iakttas med att tillata ny fritidsbebyggelse i avvaktan på att planer upprättas som beaktar riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Samma förhållande gäller Gotlands kuster samt hela Fårö och Sudret. Med tanke på öarnas värde från turistsynpunkt m. m. behövs enligt regeringen samlade överväganden om dels den enskilt ägda fritidsbebyggelsens framtida utveckling och omfattning, dels behovet av andra övernattningsmöjligheter i anslutning till omräden av värde för frituftsliv och rekrea- Lion.

Regeringen framhåller att äterhällsamhet med att tillåta fritidsbebyggelse i kustområdena, skärgårdsområdena, vid de större sjöarna samt på Öland och vissa delar av Gotland ställer krav på hög planeringsberedskap för sådan bebyggelse i andra områden.

7.9¶Industri

7.9.1¶Riktlinjer och underlagsmaterial

De fastlagda riktlinjerna innebär att de obrutna kusterna helt bör undantas från lokalisering av s.k. miljöstörande industri. Vid de högexploaterade kusterna bör miljöstörande industri inte tillåtas annat än i anslutning till redan befintlig industri. Industrilokalisering tik övriga kustområden torde enligt riktlinjerna på många ställen kunna ske utan större konflikter med naturvårds- och rekreationsintressen. Vidare skall möjligheterna till inlandslokalisering alltid beaktas.

Vid de högexplouterade kusterna bör mark för de i den fysiska riksplaneringen aktuella typerna av industrier reserveras i Lysekil, Stenungsund, Värö, Karlshamn, Norrköping. Nyköping-Oxelösund och Nynäshamn. I Landskrona bör mark för djuphamnskrävande men ej miljöstörande industri reserveras. När det gäller övrig kust bör i Norrland industriresurser reserveras i anslutning till befintliga tätorter i syfte att behälla stor handlingsfrihet för eventuella framtida lokaliseringar.

7.9.2¶Behandlingen i det kommunala programarbetet

Kommunernas redovisningar av frågor rörande industri är i många fall knapphändiga. Kommunerna är överlag positiva till fortsatta industriutbyggnader, ibland dock med vissa reservationer. Flertalet av de berörda kommunerna har redovisat avsikt att göra någon form av markreservationer.

I södra och mellersta Sverige har för samtliga utpekade lägen gjorts markreservationer. Längs Kalmarkusten, vilken betecknas som övrig kust, har inga markreservationer gjorts, men såväl Oskarshamns som Kalmar kommun avser att närmare utreda industrifrågorna under plancrings-

skedet. Som planeringsform nämns framför allt kommunöversikt och områdesplan. Även detaljplanering föreslås i flera fall. Enligt programmen kommer vid sju primära eller regionala centra längs Norrländskusten att avsättas mark för det ifrågavarande slaget av industri,

Ett trettiotal kommuner i inlandet diskuterar industrifrågorna, i allmänna ordalag eller med speciell hänsyftning på de industrityper som omfattas av den fysiska riksplaneringen. Ätskilliga av kommunerna uttrycker önskemål om industrietableringar. De mest konkreta önskemålen framförs av ett tivtal kommuner i Örebro, Västmanlands och Kupparbergs län som diskuterar möjligheter till lokalisering av specialstålverk eller oljebaserad industri till Bergslagen. Även flera kommuner i Skaraborgs och Älvsborgs län har förklarat sig villiga att medverka till en större industriut byggnad.

Tillgång till djuphamn är av väsentlig betydelse för lokalisering av vissa industrityper. Djuphamnsfrågor tas upp av kommunerna Strömstad, Göteborg, Landskrona, Karlskrona, Oskarshamn, Lulea och Piteå.

Omkring hälften av de kommuner som diskuterar industrifrågor tar upp konflikter eller risker för konflikter mellan industri och andra intressen. Konflikterna rör främst miljöföroreningar och deras konsekvenser för bebyggelse, friluftsliv och arcella näringar, främst fiske. Luftföroreningsproblem nämns i bla. Göteborgs och Stenungsunds kommuners program. Vattenföroreningsfrågor tas upp av bl. a. Stenungsunds kommun, av flertalet kommuner vid Öresund samt av Norrköpings och Luleå kommuner. Fn speciell konfliktsituation råder i områden dir industri har behov av råvarutäkt i omgivande landskap. Detta problem behandlas t. ex. av kommuner i Västergötland och Gotlands kommun. I programmen poängteras att råvarutillförseln till industrin måste säkerställas.

Flera kommuner uttrycker behov av olika slug av miljöundersökningar som underlag för ställningstaganden till industrilokalisering. Som exempel kan nämnas Lysekils kommun, som önskar spevialutredningar om vatten- och luftrecipienterna samt om konsekvenserna av stora varmvattenutsläpp. Nvnäshamns kommun önskar en utredning om miljöpaverkande faktorers betydelse för boendemiljö och frän ekologisk synpunkt.

7.9.3¶Länsstyrelsernas yttranden

Länsstyrelserna har i regel inget att invända mot kommunernas sätt att behandla industrifrågorna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser emellertid att flera av de viktigaste frågorna som är förknippade med den miljöstörande industrin hittills inte har kunnat bemästras inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Delvis anses problemen hänga samman med svårigheten att i kommunala program behandla frågor av regional karaktär. Ett exempel härpå är enligt länsstyrelsen att problem i samband med industrilokaliseringsärenden i länet i många fall har kunnat återföras till frågor rörande den regionala spridningen av svavelutsläpp och den

därmed sammanhängande försurningen av sjöar, skogsmark och åkerjord. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det angeläget att forskning rörande dessa frågor prioriteras och forceras.

Länsstyrelserna i Blekinge och Östergötlands län anser att ytterligare undersökningar av industrilokaliseringsfrågorna bör utföras. Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att berörda centrala myndigheter bör ställa resurser till förfogande för medverkan i undersökningsarbetet. Även länsstyrelsen i Södermanlands län pekar på behovet av undersökningar rörande naturresurserna vid tänkbara lägen för industrietablering. Länsstyrelsen anser också att generalplanering bör ske för kustområdet, speciellt Tunabergshalvön, för att det skall klargöras var industrilokalisering kan ske.

Industrifrågorna vid norrlandskusten kommenteras av samtliga berörda länsstyrelser. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att möjligheterna att lokalisera miljöstörande industri till länet är goda. Vidare framhålls att effektivare medel för att styra industrins lokalisering

behövs i den fysiska riksplaneringen t.ex. i form av ekonomiska

stimulansåtgärder. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att en utvärdering av tänkbara industrilägen bör ske med hänsyn till bl.a. regionalekonomiska konsekvenser, omgivningspåverkan, samband mellan olika industrityper och industrins etableringskostnader. Länsstyrelsen betonar också att en tidig precisering av lokaliseringsorter för industri är viktig och motiveras av att alltför väl tilltagna markreservutioner för miljöstörande industri leder till onödiga osäkerheter beträffande planeringen för andra industrityper och även för tritidsbebyggelse. Länsstyretsen i Västerbottens län konstaterar att något läge för miljöstörunde industri inte utpekas inom länet. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att frågan om lokalisering av ytterligare miljöstörande industri bör bli föremål för närmare utredning.

Flera länsstyrelser har velat fästa regeringens uppmärksamhet på frågan om inlandslokalisering av det ifrågavarande slaget av industri. Länsstyrelsen i Örebro län beklagar att frågan om lokalisering till inlandet inte närmare har tagits upp i den fysiska riksplaneringens första etapp. Förutsättningarna för industrietablering i inlandet bör enligt länsstyrelsen studeras. Önskvärt är då att fler branscher och industrityper

än de som hittills har behandlats i den fysiska riksplaneringen innefattas i

studierna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anger Otterbäckens industriområde som ett område av stort intresse för niringslivet. Bland industrityper som diskuterats för lokalisering till Otterbäcken nämner länsstyrelsen ferrolegeringsverk, oljebaserud industri och kärnkraftverk. Länsstyrelsen diskuterar också södra Billingen med dess många intressekonflikter där bl. a. starka näringslivsintressen i form av uranbrytning. kalkbrytning och diabasbrytning förekommer. I övrigt nämner länsstyrelsen i Skaraborgs län att ett otrelänssamarbete förekommer inom ramen för den s.k. Vänerulredningen. Syftet med utredningen är att studera Vänerkusternas

möjligheter att med hänsyn till naturvärd och rekreationsintressen tu

emot industri.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det är av stor betydelse för utvecklingen och planeringen i länet att frågan om inlandslokalisering av industri skyndsamt tas upp i det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen. Vidare påpekas att flera kommuner i sina program redovisar områden för lokalisering av industri.

7.9.4 De centrala renmissinstansernas vttranden

Allmänt

Naturvårdsverket, industriverketr och SGU tinner att programarbetet i jämförelsevis liten utsträckning berör industrifrågorna. Fiskeristyrelsen anför att industrins förhållande till fisket behandlas ytterst summariskt.

Industriverket konstaterar att industrifrågorna behandlas på varierande sätt i olika kommuner och län. Även i län och kommuner med angivna lägen för industri har man underlåtit att diskutera industrifrågorna. Fnligt industriverket fordras en avsevärt mera detaljerad redovisning av de frågor som hänger samman med industrin än vad som har blivit fallet. Det bör enligt verket framgå vilka förutsättningar från miljösynpunkt som kommunerna anser föreligga för att till redovisade områden lokalisera de aktuella industrityperna. Verket betonar att redovisningen i den fysiska riksplaneringen om möjligt bör utmynna i att mark reserveras för den ifrågavarande industrin så att valmöjligheter mellan flera orter föreligger. För varje ort bör eventuella lokaliseringsrestriktioner anges, |

Sjöfartsverket anser att frågor om lokalisering av industri behandlas påfallande ojämnt i programmen, bl. a. vad avser befintliga och potentiella djuphamnslägen. Förslag att reservera mark eller förslag till utredning och planering saknas i flera fall. Verket emotser rekommendationer för lokaliseringsfrågornas behandling, t. ex. i kommande förslag från den statliga utredningen rörande miljöproblem m. m. i vissa industriområden (UMD (C 1972:1).

Vatten- och luftresursfrågorna är enligt SMHI bristfälligt behandlade i programmen till följd av den enligt institutet ensidiga inriktningen på markutnyttjundeaspekter. För de i programmen föreslagna nya lägena för lokalisering av miljöstörande industri saknas enligt SMHI i mänga fall underlag för bedömning av naturförhållandena. Ett stort antal föreslagna lägen återfinns enligt institutet inom områden där vattenutbytet preliminärt bedömts vara begränsat. Längs norrlandskusten begränsas recipientkapaciteten av den långa perioden med istäcke. Institutet finner vidare att luftvårdsproblemen i samband med industrilokaliseringar endast har diskuterats i begränsad omfattning i programmen.

Planverket anser att det i många fall råder oklarhet om de av kommunerna föreslagna industrilägena verkligen kommer att bli aktuella för etablering av den ifrågavarande industrin. Särskilt gäller detta områden längs norrlandskusten och i inlandet.

Lokaliseringssynpunkiter

SMHI understryker att det meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska underlaget för lokalisering av miljöstörande industri är ojämnt och i vissa delar synnerligen bristfälligt. Den översikt över vattenomsättningsförhällandena längs landets kuster som ingår i underlagsmaterialet för den fysiska riksplaneringen grundas enligt institutet på mycket ofullständigt material som det är nörvändigt att komplettera. Institutet bedömer vidare avsaknaden av on redovisning av ventilationsklimatet i landet som en stor brist. SMHI arbetar för närvarande med att ta fram en sådan redovisning. Institutet påpekar också att kunskaperna om landets ytvattentillgångar är ofullständiga. Till stor del är man hänvisad till beräkningar av hydrologiska data i stället för mätningar. Institutets verksamhet inom ramen för internationella hydrologiska dekaden (IHD) syftar bl. a. till att förbättra säkerheten i dessa beräkningar. Enligt SME är kunskaper av nyss nämnda slag ofta nödvändiga för att kunna bedöma vattenförsörjnings- och avloppsfrågornas lösning vid industrilokaliseringar.

SMHI betonar vidare att markanvändning och vattenresursutnyttjande

i mänga fall står i konflikt med varandra genom att markanvändningen

påverkar avrinning, avdunstning och grundvattenbildning. Omfattningen av dessa konflikter kan emellertid ofta vara svåra att förutse.

När det gäller lokalisering av industrier till befintliga industriområden framhäller SMHI betydelsen av att man förvissar sig om att utrymme verkligen finns för ytterligare emissioner i luft- och vattenrecipienterna. Institutet påpekar riskerna för kontlikter t. ex. i form av luftföroreningar mellan befintliga och nya industrier i redan etablerade industriområden. Utrymmet för nya utsläpp måste enligt institutet klargöras så att lokaliseringar som leder till konflikter kan undvikas.

Sjöfartsverket anser att bl.a. de transportmässiga och miljömässiga

fördelarna med sjötransporter ökar, och att det är väsentligt att man tar

hänsyn till detta vid de långsiktiga bedömningar av transportutvecklingen som maste göras i samband med överväganden i lokaliseringsfrågor. De typer av industrier som tas upp i den fysiska riksplaneringen genererar normalt stora godstransporter, varför tillgången till djuphamn enligt verket bör betraktas som en viktig naturlig förutsättning. Verket framhåller att djuphamnar är en starkt begränsad resurs som bör reserveras för lokaliseringar med krav på sädana lägen. Omvänt bör industri som inte har sådana krav lokaliseras så: att vett framtida utnyttjande av djuphamnsresurserna inte hindras.

Naturvårdsverket framhåller att den fortsatta tekniska utvecklingen av processer och reningsmetoder kommer att medföra att utsläpp av föroreningar blir en allt mindre styrande lokaliseringsfaktor. I och med alt reningstekniken förbättras måste också kraven på rening mer än hittills anpassas till det aktuella lokaliseringsområdets känslighet för föroreningar.

När det gäller Iokalisering av miljöstörande industrier till kustomridena, anser naturvårdsverket att man i större utsträckning än tidigare bör

uppmärksamma möjligheterna till förläggning på djupet inom kustzonen. Verket anser att detta är möjligt för många industrier och att de ändå kan utnyttja t.ex. hamnanläggningar eller kylvattentillgången vid själva kusten. En sådan djuplokalisering kan enligt verket avlasta den egentliga kusten till fördel för bl. au. det rörliga friluftslivet.

Civilförsvarsstyrelsen påpekar att sädan industri som kan bli mål för bekämpning inte bör lokaliseras nära tätbebyggda områden. Industrier som kan ge sekundär verkan för omgivningen, t. ex. kemisk industri, oljedepäer och raffinaderier bör antingen ges erforderligt skydd eller lokaliseras så att befolkning inte berörs vid bekämpning.

Sjöfartsverket och naturvårdsverket anser att samlokalisering av industrier i kombinat ger avsevärda fördelar. Som exempel nämns bättre utnyttjande av de få lämpliga lägena för miljöstörande industri. möjligheter att rationellt tillvarata sumlokaliserade industriers biprodukter och fördelar genom gemensamma reningsanläggningar. Som exempel på industrityper med samlokauliseringsfördelar nämns den olje baserädé industrin.

Naturvårdsverket och överstyrelsen för ekonomiskt försvar ser positivt på inlaäandslokalisering av den ifrågavarande typen av industri. SMHI påpekar dock att svårigheter kan uppstå vid lösande av recipientfrågorna. Särskilt nämner institutet sådana problem som kan uppstå i samband med lågvattenföring under torrperioder. Enligt institutet måste man vid inlandslokaliseringar också beakta att luftspridningsförhållandena är mindre kända i inlandet än vid kusterna.

Industrin i den fortsatta planeringen

Industriverket framhåller nödvändigheten av att samordning sker med andra regionala utredningsaktiviteter under det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen. Verket anser t.ex. att datainsamlingen för länsplaneringen bör kunna ge en bild av nuläge och expansionsmöjligheter för den i den fysiska riksplaneringen aktuella industrin. Verket anser vidare att det fortsatta arbetet i kommuner som har angetts vara tänkbara för industri bör inriktas så att det förutom att ge en nulägesbeskrivning också innefattar en utvärdering av branschprognoserna i de industristudier som verket utför för den fortsatta fysiska riksplaneringen. Verket är medvetet om att detta innebär en avsevärd höjning av ambitionsnivån men anser alt detta är nödvändigt om industrifrågorna skall kunna behandlas på ett jämbördigt sätt med t. ex. bevarandeintressena. Verket ger förslag till hur redovisningen kan ske.

Även planverket bedömer att förutsättningarna för industrins behand-

ling bör utredas ytterligare. Verket föreslår att ett urval frågor studeras

avseende befintlig industri av ifrågavarande slag, miljöförhållanden, transportförutsättningar m. m. Ett sådant material bör kunna utnyttjas såväl av kommunerna under planeringsskedet som i arbetet på central nivå under den fortsatta fysiska riksplaneringen.

SAHI anser att kommunerna bör åläggas att ta fram underlagsmaterial

för recipientbedömning innan planer för markanvändningen i industriområden läggs fast. Institutet understryker nödvändigheten av att vatten- och luftresursfrågorna från början integreras i plancringsarbetet så att konflikter mellan olika intressen undviks. Institutet önskar också som underlag för kommunernas planering en sammanställning av landets miljöstörande industrianläggningar som bör samordnas med den emisslonskartering som planeras inom ramen för miljövårdens informationssyslem.

Lantmäteriverket tar upp frågan om bebyggelse i och kring områden som reserveras för bl.a. miljöstörande industri. Den ofta osäkra tidpunkten för en lokalisering, de inte sällan många utbyggnadsalternativen samt den tekniska utvecklingen är faktorer som enligt verket gör det svärt att pröva bebyggelse- och fastighetsbildningsärenden i sådana områden, som kanske aldrig eller inte inom överskådlig tid kommer att användas för industriändamål. Det är därför viktigt att vägledande riktlinier för prövning av bebyggelse- och fastighetsbildningsärenden anges och att behovet av markreservationer fortlöpande följs upp.

Riksantikvarieämbetet framhåller betydelsen av att kulturminnesvärdens intressen beaktas vid bedömningen av industrilokaliseringsfrågorna. Det föreligger enligt ämbetet ett särskilt behov av inventeringar av kulturminnesvårdens intressen i områden där ifrågavarande slag av industri aktualiseras.

Naturvårdsverket föreslår generalplancring för landets hela kustzon. I denna planering bör enligt verket industrifrågorna särskilt belysas. Naturvårdsverket önskar också att inlandstokalisering av industri tas upp närmare i den fortsatta planeringen.

Behovet av en för hela riket samlad hamn- och farledsplan är stort enligt planverket. Särskilt angeläget är det att behandla dessa frågor i Bohuslän och för Vänern. Sjöfartsverket har efter samråd med planverket reviderat tidigare redovisat material om hamnmöjligheter för fartyg med stort djupgäende.

Planverket framhäller att det i planeringsskedet är viktigt att kommunerna i samråd med länsstyrelserna klargör förutsättningarna för industri. För att reservera mark är det i många fall tillräckligt med riktlinjer för bebyggelse i kommunöversikt så att inte framtida industrietablering försvåras. Där en högre planberedskap krävs, bör markrescervationer göras för industrier, kommunikationer, skyddszoner etc. I vissa fall kan fastställd generalplan erfordras.

1 Varbergs kommun bedrivs en planering kring industriområdet vid Värö i vilken Svenska kommunförbundet medverkar. Förbundet har för avsikt alt med ledning av detta arbete delge andra kommuner erfarenheter av hur industriområdesplanceringen kan infogas i den kommunala översiktsplancringen.

7.9.5¶Regeringens beslut

I den till regeringens beslut fogade promemorian framhålls att kunskaperna är ofullständiga om miljöförutsättningar och förutsättningar i övrigt för lokalisering av särskilt resurskrävande och/eller miljöstörande industri, speciellt utefter norrlandskusten och i inlandet. Det bedöms därför vara för tidigt ati nu närmare ta ställning till de förslag till nya lägen som har förts fram i de kommunala programmen. Tills vidare bör enligt regeringens beslut följande utgångspunkter gälla.

I anslutning till de i prop. 1972:111 angivna områdena där mark bör reserveras för resurskrävande och/eller miljöstörande industri bör handlingsberedskapen upprätthållas genom översiktlig markanvändningsplanering i form av generalplanering. Länsstyrelserna bör biträda kommunerna i planeringen och därvid i regional skala belysa förutsättningarna för och konsekvenserna av eventuella industrietableringar.

Planeringen för kusten söder om Nyköping och för Bråviken bör enligt regeringens beslut inriktas på att närmare klargöra förutsättningarna för bl. a. lokalisering av resurskrävande och miliöstörande industri. Länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län skall i anslutning till sina redovisningar av arbetet under planeringsskedet lämna cen särskild redogörelse till regeringen för planeringsläget för kustzonen söder om Nyköping inklusive Bråviken.

Regeringen framhåller att enligt fastlagda riktlinjer skall lokalisering till västkusten av den typ av industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen tillåtas bara om starka samhällsekonomiska skäl eller miliövårdsskäl talar för en sådan lokalisering. En utgångspunkt för den fortsatta planeringen bör enligt regeringens beslut vara att områden vid västkusten som ännu inte nämnvärt har påverkats av förorenande utsläpp skall kunna skyddas från sådan päverkan och att utsläppen till vatten och luft från industrier vid västkusten inte bör öka.

Inom det obrutna kustområdet norr om Brofjorden bör enligt fastlagda riktlinjer etablering av miljöstörande industri inte ske. Området bör vidare enligt riktlinjerna disponeras så att ett allsidigt utnyttjande för fritidsändamäl blir möjligt och så att bl. a. vetenskapliga naturvärden skyddas. Riksdagen har uttalat att intresset av att bevara djuphamnsmöjligheterna i den norra delen av området bör kunna tillgodoses inom ramen för dessa riktlinjer. Riksdagen har emellertid uttalat sig mot att hamnmöjligheterna utnyttjas på så sätt att miljöstörande industri förläggs till området. Regeringen har vid sin prövning av ansökningar om etablering på Hogdalsnäsct för tillverkning av oljeutvinningsplattformar funnit att de fastlagda riktlinjerna medger

att ers område på Hogdalsnäset, Kålviksområdet, kan tas i anspråk för sådant ändamål. |

Regeringens beslut med anledning av programarbetet innebär att det enligt bestämmelserna i 10 a § BL för Hogdalsnäset i Strömstads kommun skall finnas generalplan som tillgodoser syftet att omrädet disponeras så att ett allsidigt utnyttjande för rekreationsändamål blir möjligt.

Länsstyrelsen skall i anslutning till sin redovisning av arbetet under planeringsskedet lämna cen särskild redogörelse till regeringen för planeringen för Hogdalsnäset.

När det gäller de i progrumaurbetet behandlade lokaliseringsorterna utefter norrlandskusten bör utrednings- och planeringsåtgärderna drivas vidare med sikte på att få fram ett successivt förbättrat material till ledning för statsmakternas fortsatta överväganden beträffande möjligheterna att till norrlandskusten lokalisera sädan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen. Kommunerna bör studera

befintliga och potentiella industriområdens utvecklingsmöjligheter och

länsstyrelserna bör ge kommunerna råd och vägledning i arbetet och verka för att utredningsinsatserna koncentreras till de områden som från regional synpunkt förefaller mest lämpade för aktuella industrityper. I den till regeringens beslut fogade promemorian påpekas att beträffande de i programmen föreslagna industrilägena kan i kommunöversikt anges riktlinjer som innebär att sådana ändringar i markanvändningen undviks som kan försvåra en eventuell framtida industrietablering.

I inlandet, främst i Mellansverige, har ett stort antal kommuner angelt områden lämpade för lokalisering eller vidareutveckling av ifrågavarande slag av industri.

I promemorian framhälls att fortsatta studier av möjligheterna till lokaliseringar i inlandet av den typ av industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen bör kunna läggas upp på ett likartat sätt som för norrlandskusten. Arbetet bör emellertid bedrivas med stöd i studier och överväganden för större regioner än enskilda län. Mer omfattande kommunala insatser 1 form av planering eller markreservationer bör kunna anstå till dess fastare utgångspunkter för dessa studier har angetts. Regeringen föreskriver i besluten för resp. län att länsstyrelserna i Örebra, Västmanlands och Kopparbergs län bör samråda i dessa frågor. Motsvarande gäller för länen omkring Vinern. Regeringens beslut innebär här att industrifrågorna bör ägnas särskild uppmärksamhet med sikte på alt få fram ett successivl förbättrat material till ledning för statsmakternas fortsatta överväganden beträffande möjligheterna att till Vänern lokalisera sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen.

Naturvårdsverket och planverket anser alt frågan om landets försörj-

ning med kalk bör bli föremål för en övergripande utredning.!

7.10¶Energiförsörjning

7.10.1¶Riktlinjer och underlagsmaterial

Enligt de fastlagda riktfinjerna skall kärnkraftutbyggnaden 1 avvaktan på resultaten av olika utredningar begränsas till Värö, Barsebäck, Simpevarp och Forsmark. Detta ställer krav på markreservationer i dessa områden.

I Regeringen har den 18 juni 1975 uppdragit ät statens industriverk att utreda vissa frågor angående utvinning av kalksten m. m.

Från — kraftföretagens samarbetsorgan, Centrala = driftledningen

(CDI), förelåg förslag om att kärnkraftverk före är 1990 skulle byggas vid Brodalen i Lysekils kommun, vid Tunaberg i Nyköpings kommun och

i Haninge kommun. Ylterligare ett femtontal platser vid kusterna har av

CDL angivits som lämpliga lokaliseringsplatser för kärnkraftverk. En särskild utredning hade inletts om möjligheterna att förlägga kärnkraft-

verk i inlandet!

De fastlagda riktlinjerna omfattar vidare norra Sveriges huvudälvar och deras källflöden. De outbyggda huvudälvarna i övre Norrland. dvs. Torne älv, Kalix älv. Pite älv och Vindelälven bör enligt riktlinjerna helt undantas från utbyggnad. Opäåverkade källttöden tull de övriga huvudälvarna, dvs. Lule älv, Skellefte älv, Umeälven och Angermaunälven, bör vidare bevaras outbyggda. Frågan om vattenkraftutbyggnad i älvarna i södra Norrland och norra

Svealand, dvs. Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven och Klarälven har

varit föremål för en särskild utredning.” För närvarande utreds på motsvarande sätt frågan om vattenkraftutbyggnad inom hela norra Norrland, bl. a. inklusive de s. k. skogsälvarna. Vindelälven, Pite älv och Torne älv är dock undantagna från utredningsuppdraget.

7.10.2¶Behandlingen i det kommunala programarbetet

Totalt 20 kommuner diskuterar frågan om kärnkraftverk i sina program.

1 fFJera utredningar som har betydelse för bedömning av frågor rörande kärnkraftverk har slutfört eller fortsatt sitt arbete. b-nergiprognosutred ningen har lämnat sitt slutbetänkande (SOU 1974:64) Energi 1985 2000. Närförläggningsutred ningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1974:56) Närförläggning av kärnkraftverk belyst för- och nackdelar med lokalisering av kärnkraftverk i närheten av tätorter. Utredningen om omhändertagande av radioaktivt avfall (Aka-utredningen) har i en lägesrapport (Ds I 1974:6) Kärnkrattens högaktiva avfall bl. a. redovisat olika metoder att hantera högaktivt avfall.

Beslut i fråga om den fortsatta utbyggnaden av kärnkraft har fattats av riksdagen såväl är 1973 som 1975. Någon ändring i riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten har därvid inte aktualiserats. Regerings förslag angående energihushällning m. m. till 1975 ärs riksmöte och riksdagens behandling därav (prop. 1975:30,

NU 1975:30, CU 1975:28, rskr 1975:203) haseras bla på det ovan nämnda

utredningsmaterialet och innebär att en samlad utgängspunkt har erhållits för lokaliseringsfrägornas fortsatta handläggning.

Handläggningen av CDL:s förslag om ytterligare kärnkraftverkslägen har — med undantag av aut det i viss utsträckning har beaktats i programarbetet - vilat i avvaktan på riksdagens ovan nämnda ställningstagande. Detsamma har gällt resultatet av utredningen om eventuella kärnkraftverkslägen i inlandet, som har redovisats i rapporten Inlandslokaliserade kärnkraftverk från CDI:s lokaliseringsut-

skott i september 1974.

2 Utredningsarbetet har redovisats i betänkandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och

miljö. Detta betänkande har, tillsammans med lägesrapporten (Ds B 1974:4)

Vattenkraft och miljö 2 från utredningen om vattenkraftutbyggnader i norra Norrland, utgjort underlag för regeringens förslag om handläggningen av vattenkraftfrågorna under de närmaste åren i energipropositionen (prop. 1975:30, bil 2) till 1975 ärs riksmöte. Riksdagen har i maj 1975 tagit ställning till dessa förslag (CU

1975:28, rskr 1975:203). Se vidare avsnitt 8.5.5.

De fyra kommuner till vilka redan har lokaliserats kärnkraftverk, kommenterar planeringsfrågor i anslutning till verken i sina program. Samtliga dessa kommuner diskuterar i enlighet med planverkets skrivelse den I november 1973 angående bebyggelsereglering kring kärnkraftverk bebyggelserestriktioner inom 10 km frän anläggningen i Barsebäck och inom 15 km från de tre övriga anläggningarna. För områdena kring de befintliga kärnkraftverken i Oskarshamns och Varbergs kommuner ävser kommunerna att upprätta områdesplaner. Frågor knutna til kärnkraftverket i Barsebäck i Kävlinge kommun skall studeras i en översiktlig markanvändningsplancring. Östhammars kommun avser att studera frågor föranledda av kärnkrattverket I Forsmark inom ramen för sitt kommunöversiktsarbete.

Ungefär hälften av de övriga kommuner som diskuterar frågan om kärnkraftverk har enligt CDL:s utredning tänkbara kärnkraftslägen. Resten av dessa kommuner har inte omnämnts i CDL:s utredning men har i några fall (Götene och Gullspångs kommuner) av kraftindustrin angetts som kommuner med möjliga kärnkraftverkslägen.

Flertalet av de kommuner som tar upp frågan om kärnkraftverk tar inte ställning till en eventuell lokalisering av ett kärnkraftverk till kommunen, Tanums kommun är emellertid negativ till en sådan lokalisering och Strömstads kommun föreslär att det ena av de av CDL föreslagna lägena I kommunen -- vid Vässby — förs ur diskussionen. Borlänge kommun säger sig vara beredd att positivt medverka om kommunen skule bli aktuell för lokalisering av olje- eller kärnkraftverk. Kommunerna Lysekil, Nyköping och Haninge, där CDL:s högst prioriterade kärnkraftverkslägen finns, tar i programmen inte ställning till lokaliseringsfrågan.

Totalt va 25 kommuner gör kommentarer angående vattenkraftutbyggnad. De flesta av dessa kommuner tar inte ställning för eller emot vattenkraftutbyggnad. Kommunerna vid huvudälvarna i södra Norrland har i allmänhet skjutit upp sina ställningstaganden i utbyggnadsfrågor i avvaktan på resultaten av pågående utredning. Flertalet av de kommuner som berörs av de outbyggda älvarna samt övriga älvar i norra Norrland har inte tagit ställning till frågan om vattenkraftutbyggnad i samband med programarbetet.

7.10.3 ' Länsstyrelsernas vttranden

Länsstyrelserna delar i huvudsak kommunernas uppfattningar när det gäller behandlingen av frågor som hänger samman med kärnkraft. Länsstyrelserna i Hallands och Malmöhus län kommenterar frågan om bebyggelserestriktioner i anslutning till befintliga kraftstalioner. Länsstyrelsen i Hallands län anser att speciella restriktionszoner mäste läggas fast kring Ringhalsverket vid Värö. Därmed uppstår ocksä frågor om hur bred restriktionszonen bör vara, hur tätortsutbyggnaden i Varberg och Kungsbacka påverkas, hur man skall kunna kontrollera omvandlingen av fritidsbostäder till äretruntbostäder samt hur jordbruk, rörligt friluftsliv och fritidsbebyggelse påverkas. 35 Riksdagen 1975/76 I saml Nr I

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar angående Barsebäcksverket, utt frågan om bebyggelserestriktioner ännu inte har kunnat bli föremål för en med övriga riksintressen likvärdig behandling i progrumaurbetet. Länsstyrelsen kommer dock ant verka för att strålskyddsfrågorna beaktas i kommunernas översiktliga planering, och har vid slutbehandlingen av programmen från Kävlinge och Lomma kommuner angett zonen inom 10 km från kränkraftverket som ett planeringsområde.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att man bör studera konsekvenserna för luft, mark och vatten av en eventuell lokalisering av ett kärnkraftverk till Tunabergskusten.

Nägra betydande skiljaktigheter i uppfattning mellan kommuner och länsstyrelser föreligger inte när det gäller vattenkraftfrågornas behandling i programarbetet.

I flera av de kommuner som behandlar vattenkraftutbyggnaden har kraftföretagen utbyggnudsprojekt som vilar i avvaktan på resultaten av pägaende utredning. En stor del av älvdalarna ingär i kommunala planeringsområden. I vissa fall ligger de uktuella utbyggnadsprojekten i områden som avses bli föremål för förordnanden enligt naturvärdslagen. Länsstyrelsen i Värmlands län pekar på de problem denna osäkerhet medför och anför att säkerställandet av riksintressena inom Klarälvsdalen i hög grad är beroende av hur vissa utbyggnadsprojekt bedöms vid en prövning av vattendomstolen och regeringen.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län betonar att inriktningen av planeringen i hög grad är beroende av i vad mån fortsatt vattenkraftutbyggnad kommer att medges. Länsstyrelsen finner anledning att uppmärksamma regeringen på att det är angeläget att centrala ställningstaganden i utbyggnadsfrågorna snarast kommer till stånd så alt en fastare grund för planeringsarbetet skapas.

7.10.4¶De centrala remissinstansernas vttranden

Allmänt

CDL, Mll vars yttrande statens vartenfullsverk ansluter sig. finner beträffande kondenskraftproduktionen att de önskemäl om lokalisering av kondenskraftverk som bl. a. lades fram 1 1972 ars CDL-utredning Lokalisering av stora kustförlagda värmekraftverk inte har beaktats i programmen på ett likvärdigt sätt med bevarandeintressena. De planerade kärnkraftanläggningarna i Brodalen, Tunaberg och Haninge har enligt CDL i huvudsak inte beaktats i berörda kommuners program. Liknande synpunkter framförs av sjöfurtsverket, som konstaterar att de av CDL angivna lägena för kraftproduktion har behandlats påfallande oi mnt i programmen.

CDL utvecklar i sitt vttrande ytterligare synpunkter på kraftförsöri-

ningen. Man framhäller bl. a. att det för en långsiktig fysisk planering inte

är avgötande om man förutsätter en något lägre eller högre energikon-

sumtlion. Detta innebär endast att en tilltänkt kraftstation behöver tas i anspråk något senare eller tidigare. De i 1972 ärs CDL-utredning föreslagna tre nya lägena för verk som skall tas i bruk under 1980-talet förutsätter all de befintliga fyra lägena för kärnkraftverk utnyttjas i full utsträckning. Tiden för tillståndsbehandling, projektering och uppförände uppgår enligt CDE till omkring 10 år. CDL framhåller också att såväl ekonomiska som miljömässiga hänsyn talar emot en utbyggnad av fössileldade kraftverk, annat än möjligen för att täcka kortvariga belastningstoppar. CDL gör en detaljerad genomgång av ligen för kärnkraftverk och behovet av markreservationer.

Planverket konstaterar att för samtliga fyra befintliga kärnkraftverkslägen bebyggelserestriktioner har diskuterats i enlighet med verkets rekommendationer. Planverket framhåller att syftet med att i planeringsarbetet uppmärksamma zonen kring kärnkraftverken främst är att hälla säkerhetsmyndigheterna informerade om bebyggelseutvecklingen och att undvika mer omfattande tätortsbebyggelse inom denna zon.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar är positiv till inlundslokalisering av kärnkraftverk. SMHI understryker att erfarenheter saknas av effekterna i inlandsvatten av de mycket stora kylvattenutsläpp som skulle bli följden av en sådan lokalisering. Det fordras därför enligt institutet ingående utredningar om effekterna.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller att kärnkraftverk inte bör lokaliseras nära tätbebyggelse eller alternativt ges erforderligt skydd eftersom de kan ge sekundär verkan vid militär bekämpning.

CDL konstaterar att mänga berörda kommuner tar upp frågor om vattenkraftutbyggnad i sina program. I de fall man i programmen tar konkret ställning i utbyggnadsfrågor förespräkar man i vissa fall utbyggnad med hänvisning till sysselsättningsaspekter och är i andra fall restriktiv med hänsyn till bevarandeintressen. CDI. framhåller med anledning av detta att en vattenkraftutbyggnad inte nödvändigtvis behöver spoliera möjligheterna att tillgodose andra riksintressen. CDL anser tvärlom att effekterna av en utbyggnad kan bli positiva även från miljösynpunkt.

Naturvårdsverket framhäller att planerad vattenkraftutbyggnad berör mycket stora bevarandeintressen. Verket konstaterar att kommuner och länsstyrelser i områden som berörs av utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand intar en avvaktande hållning i väntan på pågående utredning. Detta har enligt verket haft en negativ inverkan på programarbetet, eftersom de frågor och problem som skulle aktualiseras vid en utbyggnad inte tas upp i nägon större utsträckning. Naturvårdsverket finner emellertid att det, sedan utredningens betänkande har offentliggjorts, finns underlag för en klar handlingslinje för de älvavsnilt där utredningen uttalar entydiga rekommendationer. Verket anser att de bedömningar av bevarandeintressena som görs av

utredningen medför att riksintressena bättre kan preciseras och att därför

viss översyn av tidigare redovisat underlagsmaterial för den fysiska riksplaneringen bör ske.

Naturvärdsverket anser vidare att kraftintressena hittills har prioriterats på bekostnad av naturvårds- och friluftsintressen. Med hänsyn till den ringa tillgången på älvsträckor med naturligt strömmande vatten och vattenfall och till den ringa kraftvinst som enligt verket finns att hämta, bör i fortsättningen naturvärdens och friluftslivets intressen komma i första hand. Verket pekar också på några faktorer i redan reglerade vattendrag som enligt verket kan utgöra ett hot mot existerande naturvärden. Som exempel nämns vattendomar vars regleringsgränser idag inte fullt utnyttjas, äldre vattendomar som Överhuvudtaget inte har utnyttjals samt det ökade behovet av vattenkraft för toppkraftproduktion i samband med kärnkraftutbyggnad vilket medför ökade krav på korttidsregleringar. Verket anser att det bör finnas möjlighet att justera äldre domstolsbeslut med hänsyn till alternativa nyttjandeaspekter, t. ex. rekreation.

Naturvärdsverket och CDL finner att kraäftledningsfraågorna i stort sett förbises I de kommunala programmen trots att kraftledningar kan medföra betydande markanvändningskonflikter och negativa miljöeffekter. CDL understryker sambandet mellan kraftledningsstråk och lokalisering av kraftverk. Langa kraftledningar ökar energikostnaden för konsumenterna samtidigt som miljöpåverkan och markintrång blir större.

Fnergiförsörjningen iden fortsatta planeringen

Planverket anser alt de kommuner som berörs av lägen för kärnkraftverk enligt CDL:s utredning Lokalisering av stora kustförlagda värmekraftverk och som bedömer en sådan lokalisering som tänkbar, bör bidra till att bevara statsmakternas handlingsfrihet genom alt inte genomföra förändringar i markanvändningen i de aktuella områdena förrän den framtida energipolitiken är fastlagd. CDL framhåller att betydligt större vikt än hittills maste fästas vid nya lägen för kraftproducerande anläggningar. Samtliga huvudlägen i nyss nämnda utredning bör beaktas i den kommunala planeringen för att upprätthålla handlingsfrihet för framtiden. CDL papekar vidare att de pågående utredningarna om underjordsförläggning av kärnkraftverk kan medföra all behov av nya förläggningsplatser uppstår.

När det gäller vaättenkraäaftutbyggnader anser planverket utt några beslut i avvaktan på ställningstagundena till utredningarna om Norrlands och nörra Svealands älvar inte bör fattas om kraftutbyggnad i älvavsnitt som av naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet har angetts som riksintressen.

CDL understryker vikten av att kommunerna sumräder med berörda kraftintressen vid planering av älvdalar med utbyggbar vattenkraft.

Riksantikvarieämbetet har utfört en översiktlig studie av kulturminnesvärdens intressen inom områden berörda av vattenkraftutbyggnad i södra Norrland och ämbetet arbetar f.n. med en motsvarande utredning beträffande norra Norrland. Ämbetet betonar vikten av att dessa nya utredningar beaktas i planeringen av älvdalarna,

7.10.5¶Regeringens beslut

I den till regeringens beslut fogade promemorian framhälls att nya riktlinjer beträffande markreservationer för kraftverk och ledningsnät inte bör anges förrän riksdagen tagit ställning till energipolitiken vid 1975 ärs riksmöte. Regeringen understryker detta i länsbesluten men framhåller alt planeringen i anslutning till kärnkraftverken i Simpevarp. Forsmark, Barsebäck och Ringhals bör drivas vidare i enlighet med vad kommunerna har föreslagit. Vidare bör planverket och säkerhetsmyndigheterna beredas tillfälle att följa planeringsarbetet. Regeringen konstaterar att utbyggnaden av dessa kärnkraftverk medför behov av kraftledningsgator och framhåller att länsstyrelserna i berörda och angränsande län i samråd med berörda kommuner och centrala myndigheter bör uppmärksamma denna fråga tidigt i planeringsskedet.

Planverket bör enligt promemorian i samarbete med säkerhetsmyndigheterna följa arbetet med den fysiska planeringen i områdena i anslutning till de befintliga kärnkraftverken. Även frågan om kraftledningsstråk bör härvid uppmärksammas. Verket bör ställa samman och redovisa erfarenheterna av detta planeringsarbete.

I promemorian påpekas alt ett betydande antal områden med starka bevarandeintressen har redovisats utefter älvdalarna i norra Sverige. Vid arbetet med att säkerställa dessa bevarandeintressen bör enligt promemorian beaktas innebörden av statsmakternas ställningstaganden till energipolitiken vid 1975 års riksmöte. Vidare bör det ytterligare material som kommer fram som en följd av pågående utredningsarbete rörande vattenkraftutbyggnader i norra Norrland successivt inordnas i underlagsmaterialet för planeringen längs älvdalarna.

Beträffande behandlingen av de områden som berörs av aktualiserude kraftverksutbyggnader bör enligt regeringsbesluten ätgärder för att tillgodose bevarandeintressena vidtas i sådan utsträckning att dessa intressen inie äventyras.

7.11¶Kommunikationer

7.111 Rikuinjer och underlagsmaterial

Nägra särskilda riktlinjer för väg-, lärnvägs- och sjötransporternas behandling har inte förelegat. Riksdagen har emellertid uttalat (CU 1973:11, rskr 1973:119) att frågan om en förbättrad planering av flygplatsernas lokalisering borde behandlas inom ramen för den fysiska riksplaneringens fullföljande. Mot bakgrund härav anmodade Kungl. Majil i skrivelse den 11 maj 1973 länsstyrelserna att vid överläggningar med kommunerna "och vid redovisningar av de kommunala programmen belysa konsekvenserna för kommunernas del av önskemål beträffande tokaliseringar av och markreservationer för flygplatser. Därvid skulle även beaktas de bedömningar av flygplatsers lokalisering och funktion som görs inom ramen för den regionala trafikplaneringen.

7.11.2¶Behandlingen i det kommunala programurbetet

Vägfrågorna har behandlats i förhållandevis liten utsträckning i kommunernas program. I flera program behandlas dock behovet av nya eller förbättrade vägar med hänsyn till det rörliga friluftslivet. Några kommuner i Hallands län understryker betydelsen av att väg E6 byggs ut till planerad motorvägsstandard för att kustbygden skall bli tillgänglig för rörligt friluftsliv och turism, Flera kommuner i Göteborgs och Bohus län anser all en omfattande upprustning av vägnätet bör ske och förordar ett utökat stöd till den enskilda väghållningen för att de stora områden som avsatts för rekrealion skall kunna utnyttjas. Åsele kommun anser det angeläget alt fjällvägen mellan Storjola och Ankarvattnet kommer till stånd med tanke på dess stora betydelse för det rörliga friluftslivet och därmed för den bofasta befolkningen.

Flertalet kommuner i Göteborgs och Bohus län accepterat länsstyrelsens uppfallning all väg E6 är av riksintresse och anger de erforderliga vägreservaten som utredningsområden. ”

Risk för konflikter mellan planerade vägar och naturvårdsintressen redovisas i nägra fall, t. ex. vid Brösarps backar i Simrishamns kommun,

Totalt ca 45 kommuner diskuterar flygplatsfräåägor, främst nylokaliscering eller utbyggnad av flygplatser. I flertalet fall är behandlingen relativt kortfattad.

Länsstyrelserna markerar i sin kartredovisning 18 lägen för nylokalisering eller utbyggnad av flygplatser, av vilka 4 är alternativa. Totalt berörs 17 kommuner av dessa 18 lägen. De berörda kommunerna är i huvudsak positiva till en eventuell flygplatsetablering. Hälften av kommunerna medverkar redan i utredningar om nya flygplatser. I Östergötlands län utreder Linköpings och Norrköpings kommuner tillsammans med landstinget frågan om en ny större flygplats för länet. I Västerbottens län är Sorsele, Arjeplogs och Norsjö kommuner engagerade i en gemensam utredning. I bl.a. Vänersborgs, Skara, Örebro, Härjedalens, Arvidsjaurs och Kalix kommuner föreligger utredningsmaterial beträffande nya flygplatser.

Flertalet kommuner diskuterar inte intressekonflikter vid en eventuell flygplatsetablering. De kommuner som uppmirksammar bullerproblemen anger att bebyggelscrestriktioner är nödvändiga i anslutning till föreslagna lägen för flygplatser.

Drygt hälften av de kommuner som berörs av de av länsstyrelserna markerade flygplatslägena diskuterar behovet av markreservationer för de tilltänkta flygplalserna. Flertalet av dessa kommuner anger att de skall utarbeta kommunöversikter med riktlinier för bebyggelseutvecklingen i de tilltänkta områdena för flygplatser. Tre kommuner diskuterar generalplan som regleringsform. Övriga kommuner anger allmänt att flygplatsfrågan skall behandlas i kommunens översiktliga planering.

Sjötransportfrågor behandlas i första hand av de kommuner som berörs av miljöstörande och resurskrävande industri. Den utförligaste behandlingen redovisas i Göteborgs och Bohus län, där länsstyrelsen sammanställde ett underlagsmaterial för programarbetet.

7Z.11.3 Länsstyrelsernas och övriga regionala organs vtitranden

Vägförvaltningarna i 18 län har yttrat sig till länsstyrelserna över kommunernas program. Förvaltningarna har i regel inga större invändningar beträffande vägfrågornas behandling.

Vägförvaltningarna i Södermanlands och Göteborgs och Bohus län liksom länsstyrelsen i det senare länet påpekar att vissa konflikter kan uppstå mellan planerade vägar och områden av riksintresse från bevarandesynpunkt. Länsstyrelsen nämner sträckningen av väg E6 som exempel. Vägförvaltningen i Värmdlands län nämner som exempel på en direkt konfliktsituation den tänkta sträckningen av vär E18 genom den för kulturminnesvärden intressanta Alsterdalen it Karlstads kommun.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar kommunernas uppfattning att en omfattande upprustning behövs av vägnätet i länet och konstaterar också att flertalet kommuner behandlat väg 6 som ett riksintresse.

När det gäller flygplatser delar länsstyrelserna i allmänhet kommunernas uppfattningar eller kommenterar inte frågan.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser sig för närvarande inte kunna ta ställning till flygplatsfrågan i länet, då man anser att lokaliseringen måste ansluta sig till övrig trafikplanering. Länsstyrelsen i Norrbottens län vill utreda frågan om flygplatslokalisering i Arjeplog-Arvidsjaursområdet i samräd med länsstyrelsen i Västerbottens län.

Länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Malmöhus och Västmanlands län unser att frågan om nylokalisering av flygplats för reguljärt trafikflyg inte är aktuell.

Z.11.4 De centrala remissinstansernas yttranden Allmänt

Enligt vägverkets mening är kommunernas program av olika omfaltning och noggrannhet när det gäller vägfråägor. I vissa kommunala program är behandlingen mycket schematisk. medan t. ex. i Göteborgs och Bohus län vägreservaten angetts vara av riksintresse. Vägverket konstaterar att det föreligger direkta konflikter eller risker för konflikter mellan bevarandeintressen och vägintressen. Som exempel nämns den planerade vägen mellan Kiruna och Narvik samt omläggningen av väg E6 genom Bohuslän,

Luftfartsverket anser att flygplatsfrågorna fätt en otillräcklig behandling i kommunernas program. Verket konstaterar att det oftast inte framgår av vilken banklass de planerade flygplatserna är eHer vilket slag av flygtrafik som avses. Vidare förekommer det enligt verket att befintliga och redan planerade flygplatser inte redovisas. I andra fall finner verket alt endast flygplatsens negativa inverkan i form av bulter tas upp. Verket anser sammanfattningsvis alt en fullständig bedömning av behovet av flygplatser inte kan göras på grundval av programarbetet.

Planverket anför att de pigående utredningsarbetena kring aviserade

flygplatslägen ofta låser den kommunala handlingsfriheten beträffande bebyggelseutvecklingen.

Enligt sjöfartsverkets uppfattning ger programarbetet en ojämn redovisning av befintliga och potentiella djuphamnslägen. I flertalet fall saknas enligt verket förslag till utrednings- och planeringsåtgärder eller åtgärder för att säkerställa djuphamnslägen.

Sjöfartsverket hävdar att sjötransporterna kommer att öka av bl. a, trunsportekonomiska och miljömässiga skäl. Enligt verket finns och planeras resurssparande systemlösningar för godstransporter med stora utvecklings möjligheter.

Sjöfartsverket anför vidare att det föreligger starka och aktuella intressen från de södra kuststaterna i Östersjön att möjliggöra trafik med upp till 15 meters djupgående in i Östersjön. På sikt kan enligt verket större djupgående än 15 meter aktualiseras men detta förutsätter mycket omfattande fördjupningsåtgärder. Förträngningarna till Bottenhavet och Bottenviken är avgörande för sjötransporterna längs Bottenhavs—-Bottenvikskusten. Siöfartsverket utför sjömätningar i förträngningsområdena. Resultaten av dessa mätningar ger bättre underlag för att bedöma sjötransport möjligheterna längs norrlandskusten.

Sjöfartsverket är medvetet om att skyddsintressena i Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken är starka och att detta ställer stora krav på sjösäkerheten. Sjöfartsverket anser att trafikseparering och trafikkorridorer, en utvecklad lotsfunktion, positionsrapportering, tillfredsställande sjömätningar m. m. är förutsättningar för 15 meters djupgående. Verkets principiella ståndpunkt är vidare att stora godsmängder per farlyg och regelbundna transportiflöden efter bestämda router minskar riskerna vid sjötransporter.

Kommunikatltionernas förhållande till andra verksamheter

Vägrerket konstaterar att bestämmelser enligt naturvårdslagen kommer att utfärdas i stor omfattning, vilket ofta innebär att vägarbeten inom berörda områden inte får utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Verket understryker vikten av att de bestämmelser som utfärdas i görligaste mån utformas så att smärre justerings- och förbättringsarbeten på vägarna kan utföras utan särskilt tillstånd. Verket understryker betydelsen av nära kontakter med vägförvaltningarna i ett tidigt skede då områdesbestämmelser är under utarbetande. Praktiska rutiner för sådana samråd efterlyses av vägverket. Liknande synpunkter anförs av SJ beträffande järnvägar inom riksintressanta områden.

Vägverket anför vidare att det i många fall anges i programmen att allmänhetens möjligheter att utnyttja områden för friluftsliv är begränsade på grund av dåliga vägförbindelser. Eftersom det rör sig om riksintressanta områden har kommunerna enligt verket den uppfattningen alt staten skall sörja för vägförbindelser. Vägverket framhäller att

det inte finns medel för denna typ av vägar. Om vägverket skall gå in med medel. måste andra enligt verket viktigare vägprojekt senareläggas.

Kommunikationerna i det fortsatta planeringsarbetet

Pet bör enligt vägverket övervägas att helt eller delvis ge huvudvägnätet status av riksintresse i det fortsatta planeringsarbetet. Det föreligger risker för störa fördyringar om inte vägintressena tillgodoses. Vägverket förutsätter att de synpunkter som framförts av vägförvaltningarna under programarbetet beaktas under planeringen.

Luftfartsverket anser det vara av stor vikt all kommunerna gör erforderliga markreservationer för både befintliga och planerade fly r-

platser oavsett storiek. Såväl luftfartsverket som planverket anser det

nödvändigt med en landsomfattande bedömning av önskemål om nya flygplatser eller utbyggnad av befintliga anläggningar.

Luftfartsverket anser att planverkets normer beträffande buller kring civila flygplatser sannolikt ger indikation om mer buller än vad som verkligen blir fallet. Detta medför enligt luftfartsverket att tilltänkta flygplatser slås ut av förmenta buHerskäl och att bebyggelse onödigtvis förhindras. Verket anser att man bör genomföra bullergränsbestämningar enligt betänkandet (SOU 1961:25) Flygbuller som samhällsproblem. Verket per i sitt yttrande förslag till hur bullerskyddszoner i enlighet med betänkandet kan fastläggas och föreslår att sådana zoner anges i den fysiska riksplaneringen.

Planverket anser att det är angeläget att frågan om uppbyggnaden av landets transportförsörjning på läng sikt avseende kommunikationer, hamnar, flygplatser, terminaler och tekniska system utreds på ett samlat säll. Luftfartsverket anför liknande synpunkter.

7.11.5¶Regeringens beslut

I den till regeringens beslut fogade promemorian framhålls att det i avvaktan på ställningstaganden till den nyligen avslutade regionala trafikplaneringen är angeläget att undvika sådana låsningar av markanvändningen som kan förhindra eller försvåra ett tillgodoseende uv berättigade trafikintressen.

När det gäller flygplatser bör enligt promemorian särskilt uppmärksammas angelägenheten av att mark i anslutning till befintliga eller planerade flygplatser tas 1 anspråk bara för sådana ändamål som medger att en rimlig handlingsfrihet för flygverksumheten kan bibehällas.

Vid beräkning och avgränsning av bullerskyddszoner kring flygplatser bör i avvaktan på resultatet av trafikbullerutredningens arbete utgångspunkten vara de av luftfartsverket angivna metoderna.

I de länsvisa besluten hänvisar regeringen ull den nämnda promemorian. Vissu flygplatsfrägor som har behandlats i kommunernas program kommenteras i besluten. I flera fall framhäller regeringen att frågorna bör

lösas i samråd mellan berörda kommuner och länsstyrelser och att angelägenheten av att hushålla med högvärdig jordbruksmark bör beaktas.

Beträffande markreservationer i anslutning till befintliga och potentiellu diuphamnslägen framhålls i den till besluten fogade promemorian att behovet av sådana under planeringsskedet bör övervägas i de kustområden som inte betecknats som obrutna.

Beträffande vägfrågor framhålls i regeringens beslut för Malmöhus län att i det fortsatta planeringsarbetet särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om reglering av markanvändningen kring de vägreservat som lagts ut för anslutningarna till en Öresundsbro.

I beslutet för Kristianstads län fastslås att planeringen för en framtida sträckning av riksväg 10 vid Brösarp skall utgå från att en sträckning som äventyrar naturvärdena vid Brösarps backar inte får komma till stånd.

I beslutet för Göteborgs och Bohus län framhålls att länsstyrelsen under planeringsskedet i samråd med vägmyndigheterna och berörda kommuner närmare bör studera konflikterna mellan bevarandeintressena och olika alternativ för framtida sträckning av väg E£6.

7.12 Försvar

ZA21 Riktlinjer och underlagsmaterial

De fastlagda riktlinjerna innebär att berörda försvarsmyndigheter bör ges möjlighet att på ett tidigt stadium delta i den fysiska riksplaneringen. De militära myndigheterna har getts i uppdrag av Kungl. Maj:t att samråda med länsstyrelserna om lågflygningsområdenas lokalisering och lägflygningsövningarnas tidsförläggning.

7.12.2¶Behandlingen i det kommunala programurbetet

Totalt ca 130 kommuner diskuterar frågor med anknytning till försvaret. Det är främst lågflygningsverksamheten och de militära övnings- och skjutfälten som uppmärksammas. Trots att fler kommuner behandlar lågflygning än frågor om markanvändningen, synes även övnings- och skjutfältsfrågorna utgöra en allvarlig konfiiktanledning.

I de program som behandlar lågflygningsverksamheten uttalas att denna flygverksamhet uppfattas som störande för de boende, det rörliga friluftslivet, djurlivet och fågellivet. I några fall lägger lågflygningsstråken hinder i vägen för en planerad tätortsutbyggnad. Några kommuner önskar att de statliga myndigheterna skall utföra bullermätningar för att underlätta för kommunerna att avgränsa bebyggelsefria zoner.

I de fall kommunerna behandlar militära skjutfältsomräden är det ofta fråga om konflikter med det rörliga frilufistivets, naturvårdens, kulturminnesvärdens, fritidsbebyggelsens och fiskets intressen. I ett tiotal fall motsäller sig kommunerna beslut om nya övningsområden eller vill begränsa eller lägga ned befintliga områden. Vaggervds kommun

accepterar inte den inskränkning i utnyttjandet av ett värdefullt område för bl. a. rörligt friluftsliv som en aktualiserad utvidgning av Skillingaryds skjutfält enligt kommunen innebär. På Gotland föreslås ett nytt övningstält för P 18 söder om Visby skjutfält. Enligt Gotlands kommun skulle ett sädant fält ta i anspråk betydelsefulla jordbruksarealer. Kils kommun framhåller beträffande Örnäs skjutfält, vilket föreslås bli utvidgat till tio gånger sin nuvarande storlek, att en utökning av den omfattning som föreslås inte kan godtas av kommunen. I Faluns kommun föreligger konflikt mellan å ena sidan skjutfältsintressen och å andra sidan naturvårdsoch friluftsintressen i området Lugnet-Sjulsarvet.

Flera kommuner vill använda befintliga övningsområden som rekreationsomräden under perioder då de inte används för militära ändamål. Kommunerna anser i flertalet fall att konflikter i anslutning till övningsområdena bör kunna lösas genom samråd med de militära myndigheterna. Många kommuner meddelar sin avsikt att bedriva kontinuerliga samråd med militära myndigheter i samband med den kommunala översiktsplaneringen.

7.12.3¶Länsstyrelsernas och övriga regionala organs vttranden

I flera län har försvarsområdesbefälhavarna yttrat sig till länsstyrelsen över de kommunala programmen. Vissa intressekonflikter har en sådan omfattning att länsstyrelserna särskilt fäster regeringens uppmärksamhet på dem.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län anser att lägflygningsområdens lämpliga avgränsning och utformning bör bli föremål för särskild uppmärksamhet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län rekommenderar samråd mellan chefen för flygvapnet och berörda länsstyrelser och kommuner. Länsstyrelsen i Norrbottens län efterlyser centrala anvisningar för hur lågflygningsområdena skall kunna regleras i det fortsatta planeringsarbetet.

Försvarsområdesbefälhavaren i Göteborgs och Bohus samt Hallands försvarsområden anser att det f.n. inte föreligger några betydande konflikter mellan militära och andra intressen. Inte heller försvarsområdesbefälhavaren i Stockholms försvarsområde har några allvarligare erinringar MOt programmen men framhåller det militära intresset av att vissa områden som diskuteras i programmen även i fortsättningen kan utnyttjas för militär verksamhet, t. ex. Utö skjutfält.

Länsstyrelserna tar upp flera konfliktomräden. Militär skjutning i Vätlternområdet framkallar farhågor för fiskets fortbestånd från berörda kommuner och från fiskets organisationer, varför länsstyrelsen i

Skaraborgs län anser att denna fråga behöver utredas närmare.

ZA2.4 De centrala remissinstansernas yttranden

Allmäni

Överbefälhavaren (ÖB) konstaterar att försvarets intressen huvudsakli-

gen tas uppi programarbetet i de fall konflikter eller risker för konflikter med andra intressen föreligger. I vissa program förekommer uttalanden som enligt ÖB visar att det riksintresse som försvaret utgör anses ha lägre dignitet än övriga riksintressen. ÖB påpekar att försvarets behov av mark, vatten och Juft mäste planeras långsiktigt och bör ses i sammanhang med annan längsiktig och översiktlig fysisk planering. ÖB föreslår därför att regeringen i sina beslut med anledning av programförslagen markerar att försvarets intressen har samma tyngd som övriga sektorintressen.

ÖB konstaterar vidare att många intressemotsättningar har kunnat lösas genom att försvarsmyndigheterna i stor utsträckning medverkat och hållits orienterade om planeringsläget.

Lågflygning

ÖB anför att granskningen av programmen visar att lågtflygninpsverksamheten framstår som den av försvarets aktiviteter som medför störst omgivningspåverkan. ÖB anser dock inte att fågflygningen bör utgöra nägon restriktion för andra verksamheter då den endast är en periodisk störning. Som exempel på ätgärder som kan vidtas för att minska konflikterna nämner ÖB att lågflygningsstråk har flyttats till glesare befolkade områden och att flygtiden har ändrats. Genom samråd mellan chefen för flygvapnet och länsstyrelserna utarbetas centrala riktlinjer för den lågflygningsverksamhet som rutin mässigt ingår i flygutbildningen.

Planverket uppger att det vid överläggningar med försvarsstaben kopimil fråm att samråd mellan militära myndigheter och kommunerna om stråk och områden för lägflygning avses återkomma ärligen. Verket understryker vikten av att kommunernas synpunkter så längt möjligt beaktas och att administrativa rutiner utvecklas för dessa samräd.

Förhållande tillandra verksamheter

ÖB tar upp de militära skyddsområdenas betydelse för planeringen. Inom dessa områden råder restriktioner för bl. a. utlänningars och utländska fartygs rätt att uppehålla sig. Av den anledningen är skyddsområdena enligt ÖB mindre Himpliga för fritidsbebyggelse och industrilokaliseringar som medför utbyggnad av hamnar och farleder.

ÖB påpekar att mark som används av försvaret inte automatiskt utesluter varje annan användning av marken. Övningsfält, skjutfält, flygfäll m. m. är enligt ÖB exempel på mark som idag utnyttjas också för andra verksamheter. ÖB framhåller vidare att försvarets markanvändning i fred har bidragit till att stora mark- och vattenområden bevarats i sitt ursprungliga skick och aft stora miljövärden därigenom sparats.

Försvaret iden fortsatta planeringen

ÖB framhåller att det är nödvändigt att planeringsarbetet kan följas av regionala och lokala försvarsmyndigheter, speciellt därför att de anspråk som försvarets krigsorganisation ställer av sekretesskäl inte kan redovisas på samma sätt som gjorts för fredsorganisationen. ÖB anför vidare att det åligger länsstyrelserna att svara för att totalförsvarets intressen beaktas vid lösandet av intressemotsättningar i den översiktliga kommunala planeringen.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller att lokalisering av militära anläggning-

ar liksom även 1. ex. eivila flygplatser. bangårdar och större broar bör undvikas i närheten av bostadsområden och annan för samhället viktig civil verksamhet.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar anser alt samordningen mellan fysisk riksplanering, regionatpolitisk planering och transportplanering är av stor försvarsekonomisk betydelse. All kraft bör enligt överstyrelsen därför sättas in för att uppnå denna samordning. Styrelsen är villig att medverka härtill.

Planverket har inlett överläggningar med försvarsstaben för att ajourföra redovisningen av krigsmaktens markanvändning. En översyn av redovisningen av kritiska bullergränsen för flyget vid flottiljerna och mälområdena är också aktuell.

7.A12.5 Regeringens beslut

Försvarets markbehov och omgivningskrav bör enligt den till regeringens beslut fogade promemorian vägas in I planeringen på ett med andra samhiällsintressen jämbördigt sätt. I flera fall torde enligt promemorian sädana intressekonflikter mellan kommunernas anspråk och försvarsmaktens nuvarande markinnehav och bedömda framtida behov som redovisats i programmen kunna lösas genom samråd mellan kommuner. tänsstyrelser och berörda militära myndigheter. I andra fall är enligt promemorian intressekonflikterna mer svärbedömbara och torde kunna värderas först sedan utredningar och förhandlingar har genomförts i sedvanlig ordning.

FE promemorian konstateras att försvarets planering bedrivs i riksskala och att ställningstaganden till ett övningsområde i en del av landet kan få direkta effekter på motsvarande ställningstaganden i andra delar av landet. Resultatet av försvarets fredsörganisationsutrednings (Fö 1968:20) överväganden kan, tillsammans med de redovisningar av försvarets och andra intressenters krav och önskemal som har kommit fram under programarbetet, komma att underlätta en mera samlad bedömning av försvarsmaktens markbehov.

På grundval av förda överläggningar mellan chefen för flygvapnet och länsstyrelserna utarbetas för närvarande centrala riktlinjer för lågflygningsverksamhet. I fortsättningen avses samråd mellan försvarsmakten och länsstyrelserna rörande stråk och områden för lågflygning äterkom-

ma årligen. Länsstyrelserna bör enligt promemorian inför dessa samråd inhämta kommunernas synpunkter.

I regeringens beslut för berörda län konstateras att det av de kommunala programmen framgår alt konflikter föreligger 1 flera kommuner mellan befintliga skjutfält och andra militära anläggningar å ena sidan och bl.a. natur- och kulturminnesvård. rörligt friluftsliv och jordbruk a andra sidan, och att även aktualiserade utvidgningar av skjutfält och övningsområden kommer att innebära konflikter med andra intressen.

I besluten tas vissa enskilda frågor upp. I Stockholms län bör Haninge kommun i sin planering utgå från att Utö skjutfält och marinens basområden skall bibehållas och Solna kommun beakta att Östra Frösunda tills vidare skall användas av försvaret. Beträffande skjutfältet i Tönnersjö i Flallands län framhäller regeringen att erforderlig mark bör reserveras så att en framtida utvidgning av skjutfältet möjliggörs. Halmstads kommun bör i sin planering utgå från statsmakternas tidigare beslut om att ett skjutfäll skall finnas vid Ringeniäs. Med hänsyn till statsmakternas tidigare ställningstaganden i fråga om upplåtelse av mark inom Villingsbergs skjutfäll i Örebro län för det rörliga friluftslivet bör Örebro kommun vid sin planering utgå från nuvarande gränser för skjutfältet. Med utgångspunkt från dessa förutsättningar bör möjligheterna att komma fram till lösningar som tillgodoser olika intressen prövas i samråd mellan berörda kommuner, länsstyrelser och militära myndigheter.

Regeringen framhåller att i övriga områden där konflikter mellan militära och andra intressen påtalats t.ex. i Vaggeryds kommun beträffande Skillingaryds skjutfält, på Gotland beträffande det föreslagna nya övningsfältet söder om Visby, i Karlskrona kommun beträffande skjutfältet vid Torhamns udde, i Kils kommun beträffande skjutfältet vid Örnäs, i Faluns kommun beträffande området Lugnet—Siulsarvet och i Älvdalens kommun beträffande Rivsjövasslan -- respektive länsstyrelse under planeringsskedet bör samråda med försvarets fastighetsnämnd, de militära myndigheterna och berörda kommuner i svfte att åstudkomma rimliga avvägningar mellan eivila och militära intressen.

8¶Fullföljande av de geografiska riktlinjerna i programarbetet

8.1¶Inledning

I prop. 1972:111. bill 2 (s 162) anförs att de områdesanknutna riktlinjerna utgår från de allmänna riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten och bara avser de delar av landet där konkurrensen om de fysiska resurserna redan är eller inom en snar framtid kan väntas bli särskilt framträdande och där överregionala aspekter har särskild vikt.

De områdesanknutna riktlinjerna är av tva slag. För det första har avgränsats områden vilkas vetenskapliga och rekreativa värden frän

rikssynpunkt bedöms vara av sådan art att större miljöförändringar inte bör få komma till stånd. För det andra anges vissa riktlinjer för lokalisering av den i den fysiska riksplaneringen behandlade industrin. Det första slaget av riktlinjer angavs av chefen för civildepartementet som grundläggande för hushållningen med våra naturresurser. De skall gälla som långsiktiga riktlinjer för naturrfesurshushållningen och bör till sina huvuddrag inte frångås utan att synnerliga skäl föreligger. Dessa riktlinjer gäller för kusterna, Öland och Gotland, fjällvärlden, huvudälvarnas dalgångar och vissa andra inläandsområden.

I det fölhande redovisas hur de geografiska riktlinjerna behandlats under progtamarbetet fram till och med regeringens beslut. Vad jag nyss anförde om de områdesanknutna riktlinjernas karaktär innebär att ett flertal frågor som har anknytning till områden som berörs av de gcOgrafiska riktlinjerna redan har behandlats I anslutning till respektive verksamhet i avsnitt 7.

De synpunkter från remissinstanserna som avser behandlingen av de gvografiska riktlinjerna generellt tas upp ianslutning till behandlingen av kusterna i avsnitt 8.2.

Regeringen har i besluten län för län angett fem geografiskt avgränsade områden för vilka ges speciella riktlinjer om planeringsinsatser och planeringens inriktning under planeringsskedet med hänsyn till områdenas stora betydelse för landet som helhet fran mark- och resurssynpunkt och föreliggande intressekonflikter. De krav på planering och redovisning söm stäljs för dessa områden -- Bräviken och dess mynningsomräde samt kustområdet norr därom upp till Nyköping, Vänerområdet. Hogdalsnäset i Strömstads kommun. Sydbillingenområdet i Västergötland och landska-

pet Skäne - redovisas i avsnitten 8.2.4 och 8.6.4.

På karta 1, som fogas till protokollet i detta ärende, ges en kartmässig översikt över bl.a. de områden i landet som berörs av de geografiskt orienterade riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen.

8.2 Kusterna S.21 Riktlinjer

Landets havskust indelas i riktlinjerna i tre kategorier -- s. k. obrutna kuster. högex ploalerade kuster samt övriga kuster.

De obrutna kusterna bör helt undantas från lokalisering av resurskrävande och miljöstörande industri. De bör vidare disponeras så att ett allsidigt utnyttiande för fritidsändamål blir möjligt och så att bl.a. vetenskapliga naturvärden skyddas, Äterhållsamhet bör iakttas med att tilläta lokalisering av enskild fritidsbebyggolse.

Vid de högexploaterade kusterna bör etablering av resurskrävande och miljöstörande industri inte tillåtas annat än i anslutning till områden där sådan industri redan förekommer. Mark för dessa typer av industri bör vid de högexploaterade kusterna reserveras i anslutning till Lysekil. Stenungsund, Värö, Karlshamn. Norrköping. Nyköping-Oxelösund och

Nynäshamn. I dessa områden bör också kompletterande reciptentundersökningar utföras. Lokalisering till de utpekade orterna på västkusten skall tillåtas bara on starka samhällsekonomiska skäl eller miljövärdsskäl talar för en sådan lokalisering. Tillgängligheten till attraktiva strandområden bör ökas och tillräckliga arealer reserveras för anordningar för turism och friluftsliv. Fritidsbebyggelse hör inte få inkräkta på mark som har ' stort värde för friluftsliv.

Industrilokalisering till övriga kustområden sammanraller med strävan- dena till regional balans i den industrielta utvecklingen och törde på mänga ställen kunna ske utan större konflikter med naturvårds- och rekreattonsintressen. Längs Kalmarkusten saknas emellertid vissa av de efterfragade naturförutsättningarna i samband med industrilokalisering och när det gäller norra svealands- och norrlandskusten erfördras bl. a. samhillsekonomiska bedömningar för ett närmare urval av lämpliga lokaliseringsplatser. Längs dessa kuster är det angeläget att skydda de relativt fåtaliga områden som har särskilt stora naturvärden.

S.2.2 Behandlingen i det kommunala programarbetet

Kommunerna har i stor utsträckning beaktat de områdesanknutna riktlinjerna och föreslår för de berörda områdena planläggning i form av översiktliga planer för markanvändningen eller kommunöversikter.

För kustområdena tföresläs i de flesta fall översiktliga markdispositionsplaner och områdesplaner. I flera län har påbörjats utredningar och planeringsprojekt som spänner över flera Kommuner. I Norrbottens län bedriver länsstyrelsen en utredningsverksamhet för bl. a. kustområdet. Skärgårdsområdena uppmärksammas speciellt i vissa län. I Stockholms län har en särskild sköärgårdsutredning arbetat fram olika förslag till ätgärder. I Västernorrlands län har det obrutna kustområdet — Ängermanlands brantkust och tillhörande skärgård — behandlats i den s. k. Höga Kusten-utredningen. För det obrutna kustområdet i Östergötlands och Kalmar län arbetar en speciell skärgärdsutredning med att ta fråm bl. a. inventerings- och utredningsmaterial som grund för berörda kommuners planering, Initiativ till samordning av planeringsinsatserna har också tagits av kommunerna som berörs av det obrutna kusiomradet i norra Bohuslän samt av kommunerna i Blekinge. Som framgar av avsnitt 7.9.2 beaktar kommunerna ij huvudsak riktlinjerna beträtfande resurskrävande och miljöstörande industri längs kusterna och har i flertalet fall för avsikt alt göra erforderliga markreservationer.

5.2.3¶Remissyvttrandena

Länsstyrelserna och övriga regionala organ

Länsstyrelserna är i stor utsträckning överens med kommunerna beträffande behandlingen av de områden för vilka geografiska riktlinjer gäller och godtar i stort föreslagna planerings- och säkerställandeåtgärder.

Skiljaktigheter i uppfattning förekommer dock på flera håll rörande behandlingen av kustområdena. Länsstyrelsen i Västernorrlands län deltar inte Örnsköldsviks kommuns uppfattning om avgränsningen av det obrutna kustomrädet. Länsstyrelsen i Södermanlands län pekar på brister i programmet för Nyköpings kommun avseende kustområdet mellan Oxelösund och Nynäshamn. Länsstyrelsen i Hallands län kan inte tillstyrka den av Kungsbacka kommun föreslagna avgränsningen av kustzonen och inte heller de föreslagna formerna för planering av kustområdena i Laholms, Varbergs och Kungsbacka kommuner.

Som framgår av avsnilt 7.9.3 har länsstyrelserna i regel inget att invända mot kommunernas sätt att behandla den resurskrävande och miljöstörande industrin längs kusterna.

De centrala remissinstaänserna

Riksantikvarieämbetet anser att kulturminnesvårdens intressen särskilt

bör beaktas i områden med geografiska riktlinjer. Det är därför enligt ämbetet angeläget att uppmärksamma behovet av utredningar och inventeringar för precisering av kulturminnesvårdens intressen inom dessa områden. Averänsningar av särskilda planeringsområden och val av planeringsform bör ske så att kulturminnesvårdsintressena tillgodoses, I de flesta fall är utrednings- och inventeringsbehoven enligt ämbetet stora.

Planverket fäster särskild vikt vid behandlingen av områden med geografiska riktlinjer under planeringsskedet. Verket har noterat att det i områden som berörs av geografiska riktlinjer är mycket vanligt att

områden av betydelse för rörligt friluftsliv, vetenskaplig naturvård och -

kulturminnesvärd sammanfaller. En samordning av planerings- och säkerställandeåtgärderna är enligt verket angelägen.

Riksantikvarieämbetet konstaterar att tillfredsställande inventeringsmaterial beträffande kulturminnesvärden saknas för stora delar av. kusterna, särskilt för de obrutna kusterna.

Naturvårdsverket framhiäller att trycket mot kusterna från industri och fritidsbebyggelse är starkt samtidigt som bevarandeintressena är stora. Verket konstaterar att flertalet kommuner avser alt upprätta kommunöversikter eller omrädesplaner i de fall inte utredningsåtgärder har föreslagits. Mot bakgrund av att verket anser att problemen i stora drag är

likartade längs landets hela kust föreslår verket att samtliga kustområden behandlas som planeringsområden som bör bli töremål för generalplane-

ring. Naturvärdsverket anser vidare att generalplanerna för de mest exploateringshotade kustdelarna bör fastställas och att de partier som behöver värd, skydd och tillsyn för att naturvärdena skall bli bevarade beläggs med förordnanden enligt naturvårdslagen. Industrifrågorna bör enligt verket särskilt belysas i planeringen för kusterna. Verket föreslär att möjligheterna att lokalisera industrin på djupet, innanför kusten, uppmärksammas i större utsträckning. På sä vis avlastas själva kustbandet

som då enligt verket kan användas för rörligt friluftsliv. Beträffande

fritidsbebyggelsen pekar naturvårdsverket pä behovet av planering samt

6 Riksdagen 197535/76 I saml, Nr I

en inriktning mot byggande av stugor för uthyrning. Strandskyddsområ-

dena bör hållas helt fria från ytterligare enskild bebyggelse. Som framgår av avsnitt 7.9.4 anser flera verk att frågor beträffande

resurskrävande och miljöstörande industri berörs i jämförelsevis liten utsträckning i programarbetet.

Planverket anser att riktlinjerna för kustområdena genomgående har beaktats av kommunerna. Lämpliga planeringsområden behöver dock i mänga fall avgränsas. Det är särskilt angeläget att kommunerna vid de obrutna och högexploaterade kusterna redovisar sina ställningstaganden

så att en bild av avsedd markanvändning erhålls. Verket anser också att

statsmakterna bör precisera innebörden i riktlinjerna för den obrutna kusten i norra Bohuslän. Det är vidare enligt planverket oklart om de föreslagna industrilägena längs norrlandskusten verkligen kommer att bli föremål för etablering.

Beträffande fritidsbebyggelsen längs kusterna, särskilt vid de obrutna och högexploaterade kusterna, har planverket liknande synpunkter som naturvårdsverket och anför att det med tanke på friluftslivet är angeläget

att vara återhållsam med att tillåta ny bebyggelse i avvaktan på att

översiktliga planer upprättats som beaktar de fastlagda riktlinjerna.

Yttranden från kommuner med anledning av länsstyrelsernas och de centrala verkens yttranden

Flera kommuner har yttrat sig med anledning av länsstyrelsernas och de centrala verkens synpunkter beträffande behandlingen av omräden som berörs av geografiska riktlinjer. Kommunerna uppehåller sig främst vid de punkter där länsstyrelserna inte har anslutit sig till kommunernas åsikter och förslag. Så har exempelvis inkommit yttranden från berörda kommuner beträffande avgränsningen av Höga Kusten-området och planeringen av kusten mellan Oxelösund och Nynäshamn. Laholms kommun har yttral sig med anledning av länsstyrelsens uppfattning att kustzonen bör generalplaneras och anför att detta är omotiverat.

8.2.4¶Regeringens beslut

Regeringen understryker i besluten län för län behovet av särskilda planeringsinsatser i de områden för vilka de geografiska riktlinjerna gäller. Behovet av samordning mellan kommunernas och även länsstyrelsernas planeringsinsatser i syfte att uppnå en enhetlig planering för större områden betonas. I besluten sägs att inom de obrutna och högexploaterade kustområdena berörda kommuner bör utföra en översiktlig planering och redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. I dessa kustområden bör stor hänsyn tas bl. a. till det rörliga friluftslivets och naturvårdens intressen och stor äterhällsamhet iakttas med att tillåta ny fritidsbebyggelse.

Även för övriga kustområden i landet bör enligt regeringens beslut en

översiktlig kommunal planering genomföras bl. a. som underlag för fortsatta bedömningar i fråga om behovet av särskilda markanvändningsreglerande åtgärder i kustzonerna för att bl. a. skydda kustområden som är värdefulla för friluftsliv och naturvård. I de riktlinjer som ges för planeringen av kusterna inbegrips också samtliga skärgårdsområden. Fiskets intressen bör allmänt uppmärksammas vid planeringen i kustområdena. Ett tiotal kommuner i landet bör utveckla sina program i syfte att tillgodose de krav på översiktliga planöverväganden i kustområdena som anges i regeringsbesluten.

Regeringens beslut beträffande behandlingen av den resurskrävande och miljöstörande industrin i kustområdena har redovisats i avsnitt 7.9.5.

Regeringen uttalar att den finner de former planeringsarbetet fått för de obrutna kustområdena i Västernorrlands samt Östergötlands och norra Kalmar län vara tillfredsställande.

I Göteborgs och Bohus läns kustområden bör planeringen huvudsakligen bedrivas i generalplaneringens form och kompletteras med de förordnanden enligt naturvårdslagen m. m. som erfordras för att tillgodose de i den fysiska riksplaneringen behandlade bevarandeintressena. Lysekils, Sotenäs, Tanums och Strömstads kommuner bör enligt regering-

ens beslut samordna sin planering för det obrutna kustområdet norr om

Brofjorden. Strömstads kommun skall för Hog dalsnäset upprätta generalplan i enlighet med bestämmelserna i 10 a § BL (sv vidare avsnitt 7.9.51.

I Hallands län bör särskild vikt tillmätas planeringen för Laholmsbuk-

tens kustområde och för Onsala-Säröområdet. I samband med planering-

en för Öresundskusten bör kommunerna samarbeta med länsstyrelsen i syfte att belysa och analysera föroreningssituationen i området och härvid även. i överensstämmelse med vad som anförs i prop. 1972:111, studera möjligheterna att reservera mark för industri inom befintliga tätorter.

Beträffande Bråvikenområdet och kusten norr därom till Nyköping konstaterar regeringen att flera konflikter mellan olika intressen föreligger. Behovet är stort av ett samlat studium som klarlägger de olika intressenas anspråk och bl. a. närmare klargör förutsättningarna för lokalisering av resurskrävande och miljöstörande industri inom detta område. Överläggningar mellan representanter för berörda länsstyrelser. kommuner och centrala verk bör inledas tidigt under planeringsskedet i syfte att dra upp riktlinjer för en samordnad planceringsinsats för området. Som har framgått i avsnitt 7.9.5 skall berörda länsstyrelser till regeringen särskilt redovisa planeringsläget för nyss nämnda kustområde när planeringsskedet avslutats.

Regeringen framhäller att kustområdet i Södermanlands län mellan

Nynäshamn och Oxelösund har stort värde för friluftsliv och naturvård. Bevarandeintressena och de vetenskapliga forskningsintressena inom detta kustavsnitt bör särskilt uppmärksammas i en översiktlig kommunal planering varvid även frågan om inom vilka områden markanvändningen bör regleras genom tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser bör övervägas.

8.3¶Öland och Gotland

8.3.1¶Riktlinjer

I prop. 1972:111 framhålls att behovet av planering framstår som särskilt angeläget för Öland och Gotland. Planeringen bör inriktas på att möta den ökande turismens anspråk samtidigt som öarnas speciella karaktär bevaras och en alltför kraftig förändring eller skadligt slitage förhindras. Öarna rymmer både vetenskapliga. kulturella och rekreativa värden och det är här i särskilt hög grad angeläget att åtgärder för skydd och utveckling samordnas.

8.3.2¶Behandlingen i det kommunala programarbetet

För Öland föreslär kommunerna en kommunomfattande markdispositionsplan för hela ön samt områdesplaner för vissa dvelar. Ölandskommunerna hävdar att lokala närinpslivsintressen i allmänhet skall prioriteras i förhållande till riksintressena i fall där konflikter föreligger eller kan

väntas. På Gotland pågår arbete med att upprätta en kommunomfattande markdispositionsplan samt en kommunöversikt. Intresset kommer därvid

att koncentreras till kustområdena och vissa andra delar av ön.

8.3.3¶Remissyttrandena

Länsstyrelserna och övriga regionala organ

Länsstyrelsen i Kalmar län understryker att omfattningen av riksintressen och behovet av planeringsinsatser är mycket stort på Öland. Länsstyrelsen anser att den av kommunerna föreslagna planeringsformen i stort sett är lämplig. Det slutliga resultatet av planarbetet bör enligt länsstyrelsen vara att en antagen generalplan täcker hela Ölands yta. Länsstyrelsen konstaterar att den kommunala planering som föranleds av den fysiska riksplanceringen bl. a. syftar till att väga riksintressen mot lokala intressen. Inom områden med svagt näringsliv, till vilka Öland måste hänföras, måste enligt länsstyrelsen det Jokala näringslivets intressen tillmätas betydande vikt. Länsstyrelsen och även landsantikvarien i Kalmar län anser emellertid att det inte är rimligt att, på det sätt som Borgholms och Mörbylånga kommuner har gjort i sina program, som en generell målsättning för planeringen slå fast att näringslivets intressen skall prioriteras oberoende av vilken tyngd andra intressen har.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser att det i Gotlunds kommuns program i vissa avseenden saknas en redovisning av kommunens ambitioner att säkerställa angivna riksintressen. Länsstyrelsen framhåller emellertid att det fortlöpande samrådet inom ramen för regionplancearbetet ger anledning att anta att riksintressena kommer att beaktas av kommunen. Länsstyrelsen tillstyrker med vissa undantag de föreslagna planeringsåtgärderna för Gotlandskusten. Länsstyrelsen framhåller att försiktighet

bör iakttas vid byggnadslovsgivning på Fårö och Sudret i avvaktan på

att områdesplaner antas och naturvårdsförordnanden utfärdas.

De centrala remissinstanserna

Enligt riksantikvarieämbetet saknas för Öland och Gotland liksom för det obrutna kustomrädet ett tillfredsställande inventeringsmaterial beträffande kulturminnesvården.

Naturvärdsverket ägnar i sitt yttrande särskild uppmärksamhet åt

Öland och Gotland. Verket pekar på att riksintressena på Öland enligt

programmen i huvudsak avses behandlas genom kommunal planering. Härvid avses en regionplan tjäna som underlag för kommunomfattande markdispositionsplaner och kommunöversikter. I de senare avses riksintressena avgränsas närmare. Naturvårdsverket finner i programmen att kommunerna därvid anser att hänsyn skall tas till näringslivet och att lokala näringslivsintressen är tungt vägande och måste prioriteras i förhällande till riksintressen. Naturvårdsverket anser inte att de föreslagna utgångspunkterna för avvägningen mellan lokala intressen och riksintressen överensstämmer med riktlinjernas intentioner. Verket hävdar vidare att förordnanden enligt naturvårdslagen, med nuvarande lagstiftning, är det enda sättet att för flertalet riksintressanta bevarandeområden ordna tillfredsställande vård och tillsyn.

Naturvårdsverket anser vad gäller Gotland att det är synnerligen tillfredsställande att arbetet med naturvårdsinventeringar på ön har framskridit så långt att länsstyrelsen har påbörjat utarbetandet av en naturvärdsplan. Naturvårdsverket ifrågasätter samtidigt om den kommunala naturvårdsplan som kommunen avser att upprätta och som skall bygga på en prövning av naturvärdsintressen i förhållande till andra intressen, är tillfyllest för att riksintressena skall bli beaktade. Enligt verkets mening är en naturvärdsplan ett handlingsprogram för skydd och vård av värdefulla naturområden. Motstående intressen skall brytas mot varandra på ett senare stadium av planeringen. Verket behandlar också kalkbrytningen på ön som ger upphov till konflikter gentemot naturvården och föreslär att industridepartementets utredning om den långsiktiga hushällningen med mineralresurserna ges i uppdrag att studera dessa motsättningar.

Fritidsbebyggelsen bör enligt naiurvärdsverket bli föremål för planering såväl på Öland som på Gotland. Verket anser sammanfattningsvis att planeringen på öarna bör bedrivas så att deras speciella karaktär bevaras.

Planrverket anser att det är särskilt angeläget att kommunerna på Öland och Gotland redovisar sina ställningstaganden så att en bild av avsedd markanvändning erhälls. När det gäller fritidsbebyggelsen anför planverket att äterhållsamhet med att tillåta ny bebyggelse bör iakttas i avvaktan på att översiktliga planer upprättats som beaktar de fastlagda riktlinjerna

för den fysiska riksplanceringen.

8.3.4¶Regeringens beslut

Regeringen framhäller i beslutet för Kalmar län att kommunerna på Öland bör redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en

översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela ön. Stor återhåällsamhet bör iakttas med att tillåta ny fritidsbebyggelse i avvaktan på att planer upprättats som beaktar riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen.

I beslutet för Gotlands län framhålls att Gotland i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna har angetts som ett område där behovet av planering är särskilt stort mot bakgrund av öns speciella karaktär och de många delvis oförenliga anspråk på markens användning som riktas mot ön.

Planeringsbehovet är speciellt framträdande för kusten samt för Fårö i

norr och Sudret i söder. Kommunen bör redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela - Gotland. Stor återhållsamhet bör iakttas med att tillåta ny bebyggelse utefter kusten, på Fårö och på Sudret i avvaktan på planer som beaktar riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Äterhållsamhet med att tillåta ny bebyggelse i kustområdena ställer krav på hög planeringsberedskap för fritidsbebyggelse i de inre delarna av Gotland.

Med tanke på Ölands och Gotlands värde frän rekreations- och turistsynpunkt m. m. behövs samlade överväganden om dels den enskilt ägda fritidsbebyggelsens framtida utveckling och omfattning, dels behovet av andra övernattningsmöjligheter i anslutning till områden av värde för friluftsliv och rekreation.

På Öland är det angeläget att de åtgärder som behövs för att tillgodose bevarandeintressen och för att utveckla friluftslivet och turismen samordnas i kommunernas planering. Regeringen erinrar också om de förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism som under vären 1975 förelades riksdagen (prop. 1975:46). Riksdagens beslut med anledning av propositionen skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet (jfr avsnitt 7.5.6).

I beslutet för Gotland konstateras att ön har viktiga naturresurser mot vilka riktas önskemål om exploatering. Bäde kommunen och länsstyrelsen har föreslagit att konflikterna mellan bevarandeintressena och kalkbrytningen bör utredas särskilt. Naturvårdsverket och planverket anser att frågan om landets försörjning med kalk bör bli föremål för en övergripande utredning.!

Med anledning av att Gotlands kommun har uttalat att man i den fortsatta planeringen avser att reservera ett antal lägen för lokalisering av tung, hamnberoende industri framhålls. i beslutet att något område för resurskrävande och miljöstörande industri inte har angetts på Gotland i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Under planeringsarbetet bör frågan om behovet av markreservalioner för olika typer av industri preciseras. Behovet av handlingsberedskap för det fall att oljeprospekteringen på och vid Gotland Ieder till mer omfattande verksamhet kan för närvarande inte närmare bedömas. Länsstyrelsen och

1 Regeringen har den 18 juni 1975 uppdragit åt statens industriverk att utreda vissa frågor angående utvinning av kalksten m. m.

kommunen bör emellertid beakta vad naturvårdsverket anfört om det angelägna i att denna fråga uppmärksammas i den fortsatta planeringen.

8.4¶Fjällvärlden

8.4.1¶Riktlinjer

I prop. 1972:111 framhålls att de väglösa vildmarksområdena i fjällvärlden, som tills vidare är preliminärt avgränsade (jfr avsnitt 8.4.5), bör undantas från all tyngre exploatering som t. ex. vägbyggnad och valtenkraftutbyggnad och i förekommande fall även från skogsbruk.

I vildmarkskärnorna, dvs, de större områden som nu inte är utrustade med leder och övernattningsanordningar för turism, bör ytterligare övernattningsstugor för turism inte uppföras. Behovet av planering av fjällvärlden understryks.

8.4.2¶Behandlingen i det kommunala programarbetet

Behandlingen av fjällregionen i programmen utmärks av en avvaktande hällning beroende på planverkets och naturvårdsverkets pågående fjällutredning. Kommunerna accepterar i huvudsak en restriktiv hållning till exploateringsverksamhet i fjällområdet.

84.3¶Remissyttrandena

Länsstyrelserna och övriga regionala organ

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att det krävs betydande planeringsätgärder för att lösa motsättningarna mellan intressen för vetenskaplig naturvård, rörligt friluftsliv, skogsbruk, renskötsel, fritidsbebyggelse, permanent bosättning och gruvindustri inom fjällområdena. Länsstyrelsen anser inte att berörda kommuner i länet har tillräckliga resurser att genomföra de åtgärder som föreslås i programmen inom angivna lidsramar,

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det inte är meningsfullt att' försöka göra en särskild avgränsning av fjällområdet. Länsstyrelsen försöker i stället göra en avgränsning av planeringsområden mot bakgrund av innebörden i de verksamhetsanknutna riktlinjerna. Länsstyrelsen anser att hela fjällkedjan bör planeras med inriktning på att omrädena är av riksintresse för det rörliga friluftslivet. Länsstyrelsen understryker att det är angeläget att utgångspunkter för planeringen för fjällvärlden snarast anges. Avgränsningen av samernas intressen gentemot andra verksamheter har enligt länsstyrelsen visat sig erbjuda problem. Speciella problem har förelegat under programarbetet vad gäller lämpliga avgränsningar och åtgärder för områden inom Härjedalens kommun.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att målet att de stora

rekreationsområdena i fjällregionen skall kunna hållas tillgängliga för en större allmänhet innebär att bofast befolkning mäste finnas inom omrädet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att styrelsen med anledning av planverkets och naturvårdsverkets uppdrag rörande planeringen av de väglösa vildmarksområdena och vildmarkskärnorna har utarbetat förslag till avgränsning av väglösa vildmarksområden och förslag till restriktioner för dessa områden.

LKAB framhåller vikten av att inte lägga så omfattande restriktioner på användningen av mark och vatten att undersökningar och utnyttjande av malmförekomster i Norrbottens län onödigt försvåras. Fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhåller att det är viktigt att fiskets intressen beaktas i det fortsatta planeringsarbetet i vildmarksområdena.

De centrala remissinstanserna

Fjällområdet är enligt riksantikvarieämbetet till övervägande del obearbetat för kulturminnesvården, BL a. krävs omfattande inventeringar av samekulturens bevarandeintressen, Ett metodförsök beträffande kulturhistorisk inventering i fjällområden har utförts under år 1974. Efter utvärdering bör enligt ämbetet inventeringsfrågan för fjällområdet prövas ingående.

Naturvårdsverket konstaterar att utrednings- och planeringsverksamheten i fjällregionen är intensiv. Naturvårdsverket och planverket har ett gemensamt uppdrag från regeringen att närmare avgränsa de väglösa vildmarksområdena i fjällvärlden. Länsstyrelsen i Norrbottens län utför en översiktlig inventering av länets fjällområden. Naturvårdsverket anser det angeläget att en gräns dras mellan kommunernas planeringsområden och de centrala ämbetsverkens. I samband därmed framhåller verket att kommunernas primära planeringsintresse torde vara knutet till tätorter och vägar, vilket talar för en kommunal planering i anslutning till dessa, medan naturvårdsverket och planverket i samräd med berörda kommuner bör handha planeringen i övrig fjällterräng.

Planverket föreslår alt den kommunala planeringen främst bör inriktas mot områdena utanför de s. k.' vildmarksområdena och fjällregionens nationalparker och naturreservat. Verket framhäller också vikten av att avvägningar mellan exploateringsföretag och bevarandeintressen görs under planeringsskedet, bl. a. vid Torneträsk, vid Graddisvägen och vid fjällvärldens turistorter. Beträffande fritidsbebyggelse i fjällområdet anser planverket att man bör iaktta äterhållsamhet med att tillåta ny bebyggelse i avvaktan på att Översiktliga planer upprättats som beaktar de fastlagda riktlinjerna.

SGU anser alt det är väsentligt att vissa geovetenskapligt intressanta områden, t. ex. Oldfjällen och Hotagsfjällen i Jämtlands län, särskilt beaktas vid det fortsatta utredningsarbetet beträffande fjällområdet.

8.4.4¶Regeringens beslut

Regeringen framhåller i besluten för Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län att det är angeläget att översiktliga. planmässiga överväganden om markanvändningen i fiällvärlden kommer till stånd. Berörda kommuner och länsstyrelser bör under planeringsskedet samarbeta i dessa frågor och 1 samarbete med planverket och naturvårdsverket precisera redovisade intresseområden, klarlägga riskerna för konflikter mellan olika intressen samt närmare ange inom vilka områden en fortsatt kommunal planering bör komma till ständ och var markanvändningen i huvudsak bör regleras genom tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser. Regeringen framhåller vidare att enligt riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen skall vissa områden i fjällvärlden undantas från tyngre exploatering och skogsbruk. Planverket och näturvärdsverket har på regeringens uppdrag utarbetat förslag till närmare avgränsning av dessa områden. Förslagen har nyligen redovisats till berörda kommuner och länsstyrelser. Sedan förslagen setts över skall verken lämna slutliga förslag till avgränsning till regeringen.

I avvaktan på statsmakternas ställningstaganden till den närmare avgränsningen av de områden som bör undantas från tyngre exploatering och skogsbruk bör planläggning som innefattar utveckling av bebyggelse och anläggningar m. m. undvikas inom de områden som redovisas i planverkets och naturvärdsverkets preliminära avgränsningsförslag.

För stora delar av fjällområdet i Kopparbergs län gäller särskilt att områdena har stor betydelse som rekreationsområden för tätortsbefolkningen i Syd- och Mellansverige. Det finns därför stort behov av översiktliga och planmässiga överväganden som tillgodoser det rörliga friluftslivels intressen. Härvid bör den enskilda fritidsbebyggelsens utveckling sättas i relation till behovet av andra övernattningsmöjligheter i anslutning till områden av värde för friluftsliv och rekreation. Malungs och Älvdalens kommuner bör vidareutveckla sina program när det gäller planeringen för kommunernas fjällområden.

Regeringen uttalar att prograumarbetet i Härjedalens kommun har varit förenat med svårigheter. Kommunens program behöver utvecklas vidare. Länsstyrelsen i Jämtlands län skall i samarbete med övriga berörda regionala länsmyndigheter samråda med kommunen i syfte att utreda de problem som föreligger enligt myndigheternas yttranden över kommunens program.

I beslutet för Norrbottens län erinrar regeringen särskilt om vad som anförs I den till regeringens beslut fogade promemorian om att rennäringens intressen bör beaktas 1 planeringen och att sumräd med berörda samebyar bör komma till stånd i ett tidigt skede av planeringsarbetet.

8.4.5 Naturvärdsverkets och planverkets utredning angående vildmarksområdena i fjällvärlden m. m.

I prop. 1972:111 framhålls att fjällvärlden har stor betydelse såväl för friluftslivet som för den vetenskapliga naturvärden. Mot denna bakgrund understryks behovet av planering i fjällregionen. Vidare anges att det är en utomordentligt viktig uppgift att skydda våra sista vildmarker från exploatering.

Enligt statsmakternas beslut undantogs ett antal s. k. väglösa vildmarksområden i fjällen frän tyngre exploatering som t. ex. vägbyggnad och vattenkraftutbyggnad. Avgränsningen av dessa områden som grunda-

des på förslag i rapporten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och

vatten betraktades emellertid som preliminär. Naturvårdsverket och planverket fick den 2 februari 1973 uppdrag att se över de väglösa vild marksområdenas gränser och inkomma med förslag till regeringen beträffande en mera definitiv avgränsning.

Avpgränsningsförslagen från de två verken skulle lämnas efter samräd och efter hörande av berörda länsstyrelser och kommuner. lörslagen skulle vidare utarbetas inom ramen för vissa till verken tidigare lämnade uppdrag. Naturvårdsverket har bl. a. uppdrag att utreda fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern naturvård. Verket skall bl. a. föreslå sädana former för fjällregionens utnyttjande att t. ex. turism och friluftsliv bereds utrymme utan att naturvärdena påverkas mera menligt. Planverket bedriver ett översiktligt utredningsarbete rörande planeringsfrågor i fjällvärlden med sikte på att få fram underlagsmaterial för den kommunala översiktliga planeringen och för att utfärda vissa planeringsanvisningar.

Naturvärdsverkets och planverkets arbete med dessa frägor bedrivs inom ramen för ett gemensamt fjällprojekt som har delats upp på flera delstudier. Naturvårdsverket behandlar bedömningsgrunder för lokalisering av omräden och anläggningar för turism och friluftsliv, naturvetenskapligt dataunderlag samt översyn av behovet av naturvärdsbestämmelser. Planverket tar upp 'renskötselns markanvändning samt frågor om vägdragning, flygplatslokalisering och fritidsbebyggelse.

Vad gäller avgränsningen av väglösa vildmarksområden har verken överlagt med berörda Jänsstyrelser om lämpliga kriterier för avgränsningen och behov av ytterligare bestämmelser för områdena. Länsstyrelserna har därefter ställt samman underlag och upprättat förslag till avgränsning med ledning av verkens anvisningar. Naturvårdsverket och planverket har bearbetat länsstyrelsernas redovisningar och upprättat ett för verken gemensamt preliminärt förslag, som under våren 1975 har remitterats till berörda länsstyrelser och kommuner för granskning. Med ledning av remissvaren skall ytterligare bearbetning ske inom de båda verken, varefter slutlig redovisning beräknas ske till regeringen hösten 1975,

De väglösa vildmarksområdena enligt verkens avgränsningsförslag våren 1975 har tagits in i redovisningen av geografiska riktlinjer för hushällningen med mark och vatten m. m. i karta I som bifogas protokollet i detta ärende.

8.5¶Älvdalarna!

8.5.1¶Riktlinjer

Vissa huvudälvar och källflöden i norra Sverige är ännu opäverkade av vattenkraftutbyggnad. När det gäller de övre norrlandsälvarna (Angermanälven-FTorne älv) bör opåverkade huvudälvar och källflöden bevaras outbyggda. Beträffande de nedre huvudälvarna (Klarälven-Indalsälven) med biflöden har frågan om avvägningen mellan fortsatt utbyggnad resp. bevarande varit föremäl för särskild utredning. lin motsvarande utredning för de norra älvarna pågär f. n.

Älvdalarna förändras inte bara genom vattenkraftutbyggnader utan också av att kulturlandskapet upphör att brukas och fritidsbebyggelse kommer till. Älvdalarna rymmer ofta både vetenskapliga, kulturella och rekreativa värden. För att säkra dessa värden är det angeläget att en översiktlig planering kommer till stånd som omfattar huvudälvarnas dalgångar.

8.5.2¶Behandlingen i det kommunala programarbetet

Behandlingen av planceringstfrågorna i anslutning till huvudälvarnas dalgångar präglas av en avvaktande hållning i väntan på att pågående utredningsverksamhet blir klar. Kommunerna tar inte i samma utsträckning som beträffande t. ex. kusterna ställning till planerings- och säkerställandefrågorna.

85.3¶Remissyttrandena

Länsstyrelserna och övriga regionala organ

Länsstyrelserna anser genomgående att älvdalsområdena bör bli föremäl för planering i enlighet med vad som gäller för områden som berörs av de geografiska riktlinjerna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att utredningen om vattenkraftlutbyggnader i de södra huvudälvarna har medfört att berörda kommuner har intagit en avvaktande hällning, vilket varit till nackdel för programar- : betet.

Länsstvrelsen i Värmlands län konstaterar att säkerställandet av bevarandeintressena i Klarälven i hög grad är beroende av frågan om vattenkraftutbyggnaden. Vissa utbyggnader i den norra delen skulle medföra så stora ingrepp, att länsstyrelsen ifrågasätter om området i så fall kan betraktas som riksintressant för friluftslivet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län pekar särskilt på planeringsproblemen längs Västerdalälvens dalgång där intressen för exploatering, tätortsexpansion och kraftutbyggnad stär mot varandra. Länsstyrelsen framhåller att omfattande planeringsåtgärder krävs för detta område. Länsstyrelsen

1 Se även avsnitt 7.10 Energiförsörjning.

påpekar att det inte är möjligt alt ta ställning till bevarandefrågorna innan beslut har fattats rörande eventuella kraftutbyggnader. Västerdalälven är dock enligt länsstyrelsen av riksintresse för det rörliga friluftslivet oberoende av vilka beslut som fattas beträffande vattenkraftutbypggnad.

De centrala remissinstanserna

Riksantikvariecämbetet framhåller att kompletterande utredningar beböver utföras för att precisera kulturminnesvärdens intressen i älvdalarna. De kompletteringar av underlagsmaterialet för den fysiska riksplaneringen som skett i anslutning till utredningen om vattenkraftutbyggnad i de södra norrlandsälvarna bör enligt ämbetet beaktas i den fortsatta planeringen. Maturvardsverket anför att planeringsinsatserna för de stora älvdalarna bör prioriteras.

Planverket finner att flertalet kommuner i de aktuella älvdalarna föreslär planeringsätgärder i enlighet med riktlinjerna. De kommuner som inte gör detta bör enligt verket vidareutveckla sina program i syfte alt tillgodose riktlinjerna. Planverket påpekar att det vid planeringen för älvdalarna i många fall fordras samordning över kommun- och länsgränsur.

S.3.4 Regeringens beslut

Regeringen understryker i besluten för berörda län att en översiktlig planering bör utföras för huvudälvarnas dalgångar enligt de fastlagda riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen.

Plancringsarbetet för dessa dalgångar bör leda fram till att berörda kommuner redovisar sina ställningstaganden på ell sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. Naturvården, friluftslivet och kulturminnesvärden har starka intressen som bör tillgodoses i denna planering. Även fiskets intressen bör beaktas i samband med planeringsarbetet för älvdalarna.

Regeringen pekar i besluten ut drygt 20 kommuner som bör utveckla sina program i syfte att tillgodose riktlinjerna för älvdalarna.

& 5.5 Beslut angående vattenkraftfrågorna vid 1975 års riksmöte m. m.

Beträffande huvudälvarna i södra Norrland och norra Svealand — Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven och Klarälven — och deras biflöden, inleddes i samband med riksdagsbeslutet 1972 ett utredningsarbete för att belysa dels förutsättningarna för ytterligare utbyggnad och dels önskemälen om bevarande. Utredningsarbetet har i maj 1974 redovisats i betänkandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö. Där presenteras en analys av förutsättningarna för och konsekvenserna av ytterligare utbyggnad av älvarna inom omradet samt förslag till rangordning av eventuclla utbyggnader.

För att få ett bedömningsunderlag likvärdigt med vad som har tagits

fram för södra Norrland och norra Svealand tillkallades den 31 maj

1974 en särskild sakkunnig för att utreda frågor om fortsatt vattenkraftutbyggnad i vattendragen norr om Indalsälven, dock med undantag av Torne älv, Pite älv och Vindelälven. Utredningsmannen presenterade i oktober 1974 lägesrapporten (Ds B 1974:4) Vattenkraft och "miljö 2. Denna tillställdes bl.a. dv remissinstanser som hade att yttra sig över betänkandet om vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand.

Innehället i betänkandet, lägesrapporten och remissyttrandena däröver bar redovisats för riksdagen i regeringens proposition om energihushållningen m. m. (prop. 1975:30).

I propositionen frumhälls att vattenkraftfrågorna inom den fysiska riksplaneringen bör handläggas så att sammanhängande älvsträckor av stort bevarandevärde bör undantas från utbyggnader genom angivande av riktlinjer, medan övriga projekt bör vara öppna för prövning enligt valtenlagen.

F avvaktan på mera detaljerat underlagsmatvrial från pägående utredningsarbete och inför ett förnyat sumlat ställningstagande till energifrågorna 1978 föreslås en utbyggnadsnivå år 1985 motsvarande 66 TWh/är. En sådan nivå bedöms möjlig att uppnå med förhållandevis små skadeverkningar, i första hand genom omr, till: och nybyggnader i redan utbyggda älvar.

I propositionen anges följande älvsträckor inom södra Norrland och norra Svealand, där full handlingsfrihet bör bibehällas inför en senare, samlad prövning och där t. v. inga slutliga beslut om utbyggnad sålunda bör fattas. Övre Klarälven (Strängsforsen och Klarabro) Övre och mellersta Västerdalälven (Hälla-Äppelbo) Nedre Västerdalälven (Kvarnholsforsen och Fänforsen) Nedre Dalälven (Tyttbo och Gysinge) Härjvdalsljusnan (Broforsen och Linsellboöorren) Mellanljusnan (Kasteln-Edänge) Mcilersta Ljungan (Havern och Kölsillre) I Indalsälven:

Arcvälven Hosjö och Dummån Övre Härkan (Ulen-Rengen och Toskströmmen) Nedre Hårkan utom Högfors Ammerän

Riksdagen har vid sin behandling av propositionen (CU 1975:28, rskr 1975:203) anfört att en ny samlad prövning av handläggningen av

vattenkraftfrägorna även för tiden fram till är 1985 bör ske så snart som möjligt efter det att utredningsarbetet beträffande norra Norrlands

vattendrag slutförts och remissbehandlats. Riksdagen har vidare till de projekt som t. v. bör undantas från slutliga beslut fogat följande projekt, vilket innebär dels alla i klass 2 dels två projekt i klass 1 enligt graderingen i betänkandet Vattenkraft och miljö.

E Klarälven Värsjö, i Daläven Dijurforsen, i Ljusnan Hamreskans, Härjeåsjöns och Vemåns reglering

i Ljungan Sölvbacka. Viforsen (klass 1),

1 Indalsälven - Mattmar, Gränboforsen (klass 1), Långforsen, Litsnäset,

Abervattnets, Kingarnas och Häggsjöns reglering samt

Högfors.

De enligt propositionen och riksdagsbeslutet gällande riktlinjerna för handläggningen av vattenkraftfrägorna under de närmaste ären har innefattats i redovisningen på karta I som bifogas protokollet i detta ärende.

8.6 Vissa inlandsområden m. m.

8.6.1¶Riktlinjer

I prop. 1972:111 pekas på vikten av alt de fortsatta riksplanestudierna kommer att omfatta också inlandet. I avvaktan på sådana fortsatta studier är det emellertid angeläget att en översiktlig planering kommer till ständ inom för friluftsliv och fritidsbebyggelse särskilt attraktiva områden, t. ex. vid de större insjöarna och i sjörika skogsområden samt i känsliga kulturlandskap.

8.6.2¶Behandlingen i det kommunala programarbetet

Kommunerna föreslår i flertalet fall särskilda planeringsåtgärder för sädana inlandsomräden som anges i prop. 1972:111. I allmänhet avser kommunerna att upprätta översiktliga planer för markanvändningen. I många fall har kommunerna för områden som berör flera kommuner inlett samarbete eller föreslagit att sådant samarbete skall komma till stånd.

8.6.3¶Remissyttrandena

Länsstyrelserna och övriga regionala organ

Länsstyrelserna ställer sig i allmänhet bakom de förslag som kommunerna har angett beträffande olika inlandsområden. Länsstyrelserna uttalar ofta att de har vidtagit eller är beredda att vidta åtgärder för att samordna kommunernas planering för sådana områden. Länsstyrelsen i Värmlands län avser att ta initiativ till samordning inom åtta större områden i länet, bl. a. Vänerskärgården och Frykenområdet. Länsstvrelsen i Örebro län påpekar att interkommunal planering pågår under medverkan från länsstyrelsen inom de tre större områdena av riksintresse för friluftslivet i länet, nämligen Malingsbo-Kloten, Kilsbergen och Tiveden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län konstaterar att det råder enighet mellan

de fyra berörda kommunerna kring Storsjön om behovet av en samordnad planeringsinsats. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att riksintressena inom Siljansbygden bör ges en likartad behandling av alla berörda kommuner och att en samordning av kommunernas planeringsinsatser därför är nödvändig. Länsstyrelsen i Kronobergs län anger att det för Äsnen-Mienområdet, Möckelnområdet och Bolmenområdet kommer att utföras interkommunala markanvändningsutredningar som länsstyrelsen delvis medverkar i.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller Vätterns särställning när det gäller friluftslivets, fritidsbebyggelsens och den vetenskapliga och kulturella naturvårdens intressen, Samordning skall enligt länsstyrelsen ske med Östergötlands län under planeringsskedet. Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar att behovet av skydd för Vätterns stränder avses utredas sä att hänsynstagande kan ske på ett enhetligt sätt i de berörda kommunernas arbete med kommunöversikt. Länsstyrelsen vidareutvecklar också förslag till planeringsprinciper för det södra sjödistriktet i länet. Mälar- och Hjälmareområdena kommer enligt länsstyrelsen i Södermanlands län att ägnas särskild uppmärksamhet i planeringshänseende med anledning av den fysiska riksplaneringen. Länsstyrelsen framhåller också att Bävenområdet genom samarbete mellan berörda kommuner och länsstyrelsen är föremål för särskild utredning som skall leda fram till bl. a. en generalplan för området.

De centrala remissinstanserna

Riksantikvarieämbetet påpekar att det kring de större insjöarna finns betydande kulturhistoriska lämningar eftersom det är fråga om gammal kulturbygd. Behovet av utredningar och inventeringar är enligt ämbetet mycket stort. .

Naturvårdsverket anför att planeringsinsatserna för de större insjöomrädena bör prioriteras.

Planverket anser att de geografiska riktlinjerna bör gälla för planering vid de större insiöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsiön och Siljan. Verket anser att kommunerna kring Mälaren, Hjälmaren och Storsjön har beaktat riktlinjerna, men att vissa kommuner vid de övriga nämnda sjöarna bör bearbeta sina program i enlighet med riktlinierna. Planverket anser vidare att de av kommuner och länsstyrelser föreslagna planeringsföretagen för vissa andra sjöområden, t. ex. Dellensjöarna, Fryksdalen, Dalslands kanals sjösystem, Bäven, Sommen, Bolmen, Äsnen-Mien och Ivösjön är särskilt viktiga och i flertalet fall fordrar interkommunal samverkan.

8.6.4¶Regeringens beslut

Regeringen slär i besluten län för län fast att en samordnad planering är angelägen för samtliga större insjöomräden i landet. En sädan planering bör för kommunernas del ges en sådan inriktning att kommunerna när

planeringsskedet avslutats kan redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning. I stort sett motsvarande planeringskrav ställs också för ett temtontal andra sjöomräden i landet och för ytlerligare ett tiotal områden, 1. ex. åsarna och det södra backlandskapet i Skåne, Tivedenomrädet och Malingsbo-Klotenomradet.

Regeringen ställer särskilda krav på samordnad planering för ytterligare tee omräden wtöver de tvä kustområden som har behandlats tidigare (se avsnitt 8.2.4). Beträffande Vänern och dess kustområden bör överläggningar inledas tidigt under planeringsskedet i syfte att dra upp riktlinjer för en samordnad planeringsinsats mellan länsstyrelserna i de tre Vänerlänen, berörda kommuner och de samarbetsorgan m. tl. som redan bedriver viss övergripande utredningsverksamhet för Vänern. Industrifrägorna bör ägnas uppmärksamhet med sikte på att få fram ett successivt förbättrat material för statsmakternas fortsatta överväganden beträffande möjligheterna att till Vänern lokalisera sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen, Härvid skall bevarandeintressena samt miljövärdens och fiskets intressen beaktas. Berörda centrala verk bör följa planeringsarbetet och bistå kommuner och länsstyrelser med underlagsmaterial och synpunkter. |

Regeringen understryker i beslutet för Skaraborgs län behovet av samlade överväganden beträffande den framtida markanvändningen m. m. inom södra Billingen. Det framhålls att ett stort antal intressen riktar anspråk mot området och dess naturresurser. Betydande utredningsverksamhet pågår inom omrädet och nya kunskaper kommer fram efter hand men det är enligt regeringsbeslutet ännu för tidigt att ange närmare utgångspunkter för hur området skall utnyttjas i framtiden. Länsstyrelsen fär uppdrag att, genom att följa och samordna pägåvnde studier och planeringsarbete och med utnyttjande av nytt material som kommer fram och med stöd i egnå studier, göra en samlad utvärdering av de anspråk som riktas mot området och ange förslag till fortsatta åtgärder och lämpliga former för att reglera markens användning,

Berörda centrala myndigheter skall beredas tillfälle att följa arbetet rörande södra Billingen och så långt möjligt biträda länsstyrelsen i dess arbete. Länsstyrelsen skall också bedöma om det redan under plancringsskedet finns anledning att uppmärksamma regeringen på vad som sker i området. Planeringsarbetet bör för kommunernas del ges en sådan inriktning att en översiktlig bild av avsedd markanvändning erhålls för de delar av omrädet där förutsättningar för planeringen redan nu kan preciseras i rimlig utsträckning och att hela södra Billingen på sikt skall kunna omfattas av samordnade, översiktliga kommunala markanvändningsplaner i form av generalplaner, kompletterade med erforderliga förordnanden enligt naturvårdslagen.

I besluten för Skåneregionen slås fast att många av kommunernas Översikttiga planer för tätortsutveckling m. m. behöver ses Över, främst beroende på konflikter om att utnyttja jordbruksmark. Som stöd för en sädan översyn fordras ofta överväganden i regional skala. Även skogsbruksfrågorna är av särskilt intresse i Skäne inte minst med tanke på

skogsområdenas betydelse som rekreationsområden för innevånarna i de tätbefolkade delarna. Det föreligger mot denna bakgrund behov av regionala överväganden om markanvändningen och samarbete mellan kommunerna och över länsgränsen,

För samtliga kommuner i Malmöhus län och för flertalet i Kristianstads län skall gälla vad som anförs i den till regeringens beslut fogade promemorian om att kommunerna bör samarbeta med varandra och samråda med bl. a, länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushållning med jordbruksmarken. Härvid bör jordbrukets intressen ges en vidare avgränsning än under programarbetet och bedömas med utgångspunkt i de principer som har tillämpats av lantbruksstyrelsen vid redovisningen av för jordbruket primära intresseområden. Studierna rörande jordbrukets intressen i förhållande till tätorternas expansion bör också sättas i samband med bl. a. överväganden rörande den begränsade tillgängen på mark för rörligt friluftsliv i delar av Skåne. Jord- och skogsfrågorna bör därför behandlas i ett sammanhang och i regional skala vägas mot undra intressen. Utgångspunkten bör vara att arbetet med detta progrum skall ge ett för hela Skåne gemensamt underlag för att långsiktigt tillgodose jordbruks-, skogsbruks- och friluftsintressen med beaktande av möjligheterna att åstadkomma ändamålsenliga tätorter. De samlade överväganden som därvid görs bör bilda utgångspunkt för de enskilda kommunernas planering. Behovet av att skydda bl. a. jordbrukets intressen genom fastställd generalplan torde få övervägas i samband härmed.

För de nu nämnda tre områdena gäller vidare enligt regeringens beslut "att berörda länsstyrelser skall lämna en i förekommande fall gemensam redogörelse till regeringen för planeringsarbetet för resp. område i anslutning till sina redovisningar av arbetet under planeringsskedet.

9¶Regeringens beslut län för län

9.1¶Inledning

En allmän redogörelse för regeringens beslut med anledning av kommunernas program har lämnats i avsnitt 6. För varje län har meddelats ett särskilt beslut. Till besluten har fogats den tidigare omnämnda inom bostadsdepartementetl i samråd med övriga berörda departement upprättade allmänna promemorian daterad den 20 februari 1975 med förslag till utgångspunkter för det fortsatta planeringsarbetet. Denna promemoria som äterges som bilaga 1, benämnes i det följande den allmänna promemorian. Besluten för resp. län innehåller dels en sammanfattning av bl. a. länsstyrelsens, de regionala sektormyndigheternas och de centrala remissinstansernas yttranden, dels regeringens ställningstagande till

programarbetet. Ett fullständigt länsbeslut återges som bilaga 2.

I det följande återges i sin helhet den del av besluten som omfattar

7 Riksdagen 1975/76 I saml, Nr I

regeringens ställningstaganden till programarbetet län för län. Vissa avsnitt som är gemensamma för samtliga beslut har dock uteslutits.

9.2 Stockholms län

Regeringen finner att de inom Stockholms län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

De planeringsinsatser som fordras för att tillgodose riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen har ett nära samband med den regionplanering

som i Stockholms län bedrivs i landstingets regi. Många av de utrednings-

och samordningsuppgifter m. m. som i andra län naturligt faller under länsstyrelsens ansvar bör i Stockholms län kunna handhas av landstinget. Förutsättningar bör därför finnas för att det samarbete kring kommunövergripande frågor som har inletts mellan länsstyrelsen och landstinget kan utvecklas vidare i det fortsatta arbetet.

Den reglering av markanvändningen som erfordras för att tillgodose riktlinjer i den fysiska riksplaneringen kan emellertid inte ske inom regionplaneringens ram. Samtliga kommuner i länet bör i det fortsatta arbetet ta ställning till frågor rörande markanvändning och reglering av bebyggelse i en kommunomfattande planering som inledningsvis kan få formen av kommunöversikter, i vilka anges riktlinjer för bebyggelseut-

veckling och behovet av fortsatt planläggning.

Kustzonen och skärgården i Stockholms län har i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna angetts som högexploaterat kustområde. Inom sädant område bör berörda kommuner, med beaktande av de synpunkter som planverket och naturvårdsverket har framfört, redovisa sina ställningstaganden i en planering som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning i kustzonen. Norrtälje, Värmdö och Vaxholms kommuner bör, som planverket anfört, utveckla sina program i detta avseende. Den avgränsning av kustzonen som redovisas av planverket bör härvid beaktas. Enligt fastlagda riktlinjer för högexploaterade kustområden bör man iaktta stor återhållsamhet med att tillåta ny fritidsbebyggelse.

De krav som ställs på planeringen av Mälarens stränder bör i huvudsak motsvara vad som ovan angetts för kustomrädet.

Kommunerna vid kusten och Mälaren bör beakta de synpunkter som har framförts från fiskeriintendenterna i Österhavets distrikt och övre södra distriktet om att fiskets intressen bör uppmärksammas vid planeringen.

Enligt fastlagda riktlinjer bör mark reserveras i anslutning till Nynäshamn för sådan industri som behandlas i den fysiska riksplanceringen. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 3.8.2. i den allmänna promemorian bör de av kommunerna föreslagna planeringsätgärderna — mot bakgrund av studier som närmare klargör förutsättningarna för lokalisering av miljöstörunde och resurskrävande industri — inriktas på att tillgodose detta syfte. Regeringen prövar för närvarande dels en ansökan om

utbyggnad av det befintliga oljeraffinaderiet i Nynäshamn, dels en ansökan om att lokalisera ett oljeeldat kraftverk dit.!

Äterhällsamhet med att tillåta ny fritidsbebyggelse i kustområdet,

skärgården och vid Mälaren ställer krav på hög planeringsberedskap för sådan bebyggelse i vissa andra delar av länet. De överväganden som tidigare har gjorts inom ramen för regionplaneringen bör kunna tjäna som vägledning för berörda kommuners planeringsåtgärder i detta avseende.

Behovet av rekreationsområden för befolkningen i Storstockholms-

området är betydande. Inom kvarvarande, centralt belägna naturomräden ställs anspråk på att utnyttja mark för bl. a. bebyggelse, kommunikationsleder och täktverksamhet. Den samhälleliga avvägningen mellan

motstående intressen bör för sådana områden ske i en kommunal

planering och mot bakgrund av de överväganden som görs inom ramen för regionplaneringen. De områden som härvid avses bli utnyttjude för friluftsliv m. m. bör ges erforderligt skydd. Detta kan ske dels genom tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser, dels i form av fastställd generalplan, kompletterad med de förordnanden enligt naturvårdslagen som behövs för att möjliggöra mer långtgående åtgärder till förmån för rekreation och friluftsliv eller för att tillgodose behovet av vård av naturen eller föreskrifter för allmänhetens uppträdande. I avvaktan på en sädan fastare reglering bör interimistiska förordnanden enligt naturvårdslagen övervägas. Under planeringsarbetet bör länsstyrelsen och landstinget samråda med berörda kommuner om behoven av åtgärder för att skydda viktiga naturområden.

Länet innefattar betydande områden av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas inom expansiva tätortsregioner, berör främst Sigtuna, Vallentuna, Upplands-Bro, Upplands-Väsby, Ekerö, Södertälje, Botkyrka,

Haninge, Vaxholms och Nynäshamns kommuner. Vidare skall för dessa

kommuner och för Norrtälje kommun gälla vad som där anförs om att kommunerna bör samarbeta med varandra och samråda med bl.a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushällning med jordbruksmarken. Landstinget torde kunna få viktiga uppgifter i detta arbete. Länsstyrelsen skall svara för erforderlig samordning med motsvarande arbete i Uppsala län.

Utbyggnaden av kärnkraftverken i Forsmark och Oskarshamn medför behov av kraftledningsgator som kan komma att beröra Stockholms län.

Länsstyrelsen bör i samråd med de kommuner som kan komma att

beröras samt med landstinget, vattenfallsverket och planverket uppmärksamma denna fråga tidigt i planeringsskedet.

Flygplatsfrågorna i länet har varit föremål för särskild utredning.

! Regeringen har i beslut den 12 juni 1975 meddelat att den sökta lokaliseringen av oljeeldat kraftverk till Nynäshamn inte får komma till stånd.

Behovet av markreservation för ytterligare flygplats utöver Arlanda kvarstär.

Vissa konflikter föreligger mellan kommunala och militära intressen i länet, bl. a. i Haninge och Solna kommuner. Haninge kommun bör vid sin planering utgå från att Utö skjutfält och marinens basområden skall bibehällas, Solna kommun bör beakta att Östra Frösunda tills vidare skall användas av försvaret. Möjligheterna att med utgångspunkt i dessa förutsättningar komma fram till lösningar som tillgodoser olika intressen bör prövas i samråd mellan berörda kommuner, länsstyrelsen och berörda militära myndigheter under planeringsskedet.

9.3¶Uppsala län

Regeringen finner att de inom Uppsala län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Kustzonen söder om Öregrund har i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna angetts som högexploaterat kustområde. Inom sådant område bör berörda kommuner, med beaktande av de synpunkter som planverket och naturvårdsverket har framfört, redovisa sina ställningstaganden i en planering som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning i kustzonen. Enligt fastlagda riktlinjer för högexploatlerade kustområden bör man iaktta stor återhållsamhet med att tillåta ny fritidsbebyggelse.

Som anförts i avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian bör riktlinjer för den fortsatta planeringen vid lägen för kraftverk inte anges nu. Planeringen i anslutning till kärnkraftverket i Forsmark i Östhammars kommun bör emellertid kunna drivas vidare i enlighet med vad kommunen föreslagit. Plunverket och säkerhetsmyndigheterna bör beredas tillfälle att följa planeringsarbetet. Utbyggnaden av Forsmarksverket medför behov av kraftledningsgator. Länsstyrelsen bör i samråd med berörda kommuner samt vattenfallsverket och planverket uppmärksamma denna fråga tidigt i plancringsskedet.

Östhammars kommun har föreslagit ett område för industri i Hargshamn. Miljöstörande industri skall enligt de av riksdagen år 1972

fastlagda riktlinjerna inte komma i fråga inom detta område. Regeringen

finner inte anledning att aktualisera omprövning av nämnda riktlinjer.

För planeringen av Mälarens stränder bör i huvudsak sådana krav ställas som motsvarar vad som ovan har angetts för kustzonen söder om Öregrund. Håbo och Enköpings kommuner bör under planeringsskedet samordna föreslagna planeringsinsatser och därvid eftersträva att tillämpa likvärdiga planformer.

Berörda kommuner bör beakta de synpunkter som har framförts av fiskeriintendenterna i Österhavets distrikt och övre södra distriktet om att fiskets intressen bör uppmärksammas vid planeringen utefter kusten och vid Mälaren.

Enligt statsmakternas riktlinjer bör en översiktlig planering genomföras för huvudälvarnas dalgångar. Kommunerna vid Dalälven bör samordna sin planering även med berörda kommuner i Västmanlands och Gävleborgs län.

Länet innefattar betydande områden av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas inom expansiva tätortsregioner berör i Uppsala län främst Uppsala och Enköpings kommuner. Vidare skall vad som där anförs om att kommunerna bör samarbeta med varandra och samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushällning med jordbruksmarken gälla för dessa kommuner samt även för Håbo, Tierps och Östhammars kommuner. Länsstyrelsen skall i detta arbete svara för erforderlig samordning med motsvarande arbete i Stockholms och Västmanlands län. Länsstyrelsen skall vidare i anslutning till sin redovisning av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse för behandlingen av dessa frågor.

Mot bakgrund av vad som sägs i avsnitt 3.3.2 i den allmänna promemorian om utgångspunkter för skogsbrukets behandling, bör överläggningar inledas tidigt under planeringsskedet mellan Uppsala kommun, länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen beträffande vissa av kommunen föreslagna förordnanden enligt 19 § NVL.

Viss oklarhet synes råda beträffande vissa av försvarets intresseområden i Älvkarleby kommun. Kommunen bör uppmärksamma de synpunkter som har framförts av försvarsområdesbefälhavaren. Föreligger konflikter bör frågorna prövas i samtåd mellan berörda kommuner, länsstyrelsen och militära myndigheter.

9.4¶Södermanlands län

Regeringen finner att de inom Södermanlands län upprättade programmen för fuliföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Kustzonen och skärgärden i Södermanlands län har i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen angetts som högexploaterat kustomräde. Inom sådant område bör berörda kommuner redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. Härvid bör de synpunkter som planverket och naturvårdsverket har framfört beträffande planeringens inriktning och omfattning beaktas.

Regeringen understryker behovet av ett samlat studium av dels länets kust söder om Nyköping, dels Bräviken och dess mynningsområde. I['lera

konflikter mellan olika intressen föreligger inom detta område. Planering-

en av detta kustområde bör i enlighet med vad som anförs i avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian bl a. inriktas på att allsidigt klargöra

förutsättningarna för lokalisering av resurskrävande och miljöstörande industri i anslutning till de platser som har angetts i riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. I syfte att dra upp riktlinjer för en sådan samlad planeringsinsats bör tidigt under planeringsskedet överläggningar inledas mellan representanter för berörda länsstyrelser, kommuner och centrala verk. Länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län skall i anslutning till sina redovisningar av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse till regeringen för planeringsläget för kustzonen söder om Nyköping inklusive Bråviken.

För de industriområden som har aktualiserats för miljöstörande industri i anslutning till Nyköpings och Oxelösunds tätorter bör planeringen bedrivas i generalplaneringens form. Bevarandeintressena och fiskets intressen skall härvid beaktas. Nyköpings och Oxelösunds kommuner bör samarbeta i denna fråga och utnyttja material från de övergripande studier rörande kustzonen söder om Nyköping som har angetts ovan.

Kusten mellan Nynäshamn och Oxelösund har stort värde för friluftsliv och naturvård. Bevarandeintressena och den vetenskapliga forskningens intressen inom detta kustavsnitt bör särskilt uppmärksammas i en Översiktlig kommunal planering varvid även frågan om inom vilka områden markanvändningen bör regleras genom tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser bör övervägas. Nyköpings kommun bör redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning i kustzonen.

Enligt fastlagda riktlinjer för högexploaterade kustområden bör man iaktta stor återhällsamhet med att tillåta ny fritidsbebyggelse.

Regeringen har i prop. 1975:46 lagt fram förslag till riktlinjer för plancring och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

Planeringen för Mälarens stränder bör i huvudsak bedrivas på ett motsvarande sätt och med den huvudsakliga inriktning som har angetts ovan för kustområdet mellan Nynäshamn och Oxelösund. För området vid Hjälmaren bör berörda kommuner redovisa sina ställningstaganden i en planering som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning. Planeringen bör klargöra förutsättningarna för bebyggelseutvecklingen i området under hänsynstagande till det rörliga friluftslivets, naturvårdens,

kulturminnesvårdens m. fl. intressen. Kommunerna bör samråda med

varandra och även med berörda kommuner i Örebro och Västmanlands län.

För Båvenomrädet pågår f. n. utredningsarbete. Under planeringsskedet bör samarbetet i planeringsfrågorna mellan kommunerna drivas vidare med deltagande från länsstyrelsens och andra berörda regionala och centrala myndigheters sida. Det är angeläget att hittills utfört utredningsarbete snarast leder fram till ställningstaganden som beaktar den vetenskapliga naturvårdens och det rörliga friluftslivets intressen. De

överväganden som härvid görs bör ligga till grund för kommunernas fortsatta planering inom Båvenområdet.

Aterhällsamhet med att tillåta ny fritidsbebyggelse i kustområdet. skärgården, vid Mälaren samt vid Hjälmaren och Båven ställer krav på hög planeringsberedskap för sådan bebyggelse i vissa andra delar av länet. Vad som anförs i avsnitt 3.7.2 i den allmänna promemorian rörande omvandling av befintligt äldre byggnadsbestånd bör härvid beaktas.

Södermanlands län innefattar områden av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs i avsnilt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer som beaktar jordbrukets intressen bör utarbetas inom expansiva tätortsregioner, berör i Södermanlands län främst Eskilstuna, Nyköpings och Strängnäs kommuner.

Länets skogsbruk har stor betydelse för skogsindustrin i andra län. När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.3.2 i den allmänna promemorian.

Utbyggnaden av kärnkraftverken i Forsmark och Oskarshamn medför behov av kraftledningsgator som kan komma att beröra Södermanlands län. Länsstyrelsen bör i samråd med de kommuner som kan komma att beröras samt med berörda centrala myndigheter uppmärksamma denna fråga tidigt i planeringsskedet.

9.5¶Östergötlands län

Regeringen finner att de inom Östergötlands län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Bråvikenområdet och kusten norr därom har i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna angetts som högexploaterat kustområde, medan kusten söder om Bråviken betecknats som obrutet kustområde. Inom sädana områden bör berörda kommuner, med beaktande av de synpunkter som planverket och naturvårdsverket framfört. redovisa sina ställningstaganden i en planering som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning i kustzonen. Regeringen finner de former planeringsarbetet fätt för det obrutna kustområdet inom länet och norra Kalmar län vara Ullfredsställande.

Regeringen vill understryka behovet av ett samlat studium av Bråviken och dess mynningsområde samt kuststräckan norr därom upp till Nyköping. Flera konflikter mellan olika intressen föreligger inom

området. De synpunkter som framförts av bl. a. planverket, naturvårds-

verket, fiskeristyrelsen, försvarsområdesbefälhavaren och skogsvårdsstyrelsen bör beaktas. Planeringen bör i enlighet med vad som anförs i avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian bl. a. inriktas på att allsidigt klargöra förutsättningarna för lokalisering av resurskrävande och miljöstörande industri i anslutning till de platser som angetts i riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Överläggningar bör inledas tidigt under

planeringsskedet mellan representanter för berörda kommuner, länssty-

relser och centrala verk. Länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län skall i anslutning till sina redovisningar av arbetet under

planeringsskedet lämna en särskild redogörelse till regeringen för plane-

ringsläget för Bråviken och kustzonen norr därom.

Det är av vikt att planeringen vid Vättern ges en samlad behandling i det fortsatta arbetet. Länsstyrelserna i berörda län bör föra överläggningar med bl.a. berörda kommuner, Vätterns vattenvårdskommitlé och berörda försvarsmyndigheter i detta syfte. Inom Östergötlands län bör Motala och Ödeshögs kommuner utveckla sina program för planeringen vid Vättern. .

Östgötaslätten utgör ett av de största och för jordbruksproduktion bäst lämpade områdena i landet. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen

som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas inom expansiva tätortsre-

gioner berör i Östergötlands län främst Linköpings, Mjölby, Motala, Norrköpings och Söderköpings kommuner. Vidare skall vad som där anförs om att kommunerna bör samarbeta med varandra och samräda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushållning med jordbruksmarken gälla för dessa kommuner samt även för Boxholms, Finspångs, Kinda, Valdemarsviks, Ätvidabergs och Ödeshögs kommuner. Länsstyrelsen skall i anslutning till sin redovisning av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse för

behandlingen av dessa frågor.

Vad gäller frågan om lokalisering av en ny regional flygplats hänvisas till vad som sägs i den allmänna promemorian, avsnitt 3.9.2. Regeringen har för avsikt att förelägga 1975 års riksmöte förslag rörande Bråvalla

flygflottilj.!

Utbyggnaden av kärnkraftverket i Oskarshamn medför behov av kraftledningsgator som kan komma att beröra Östergötlands län. Länsstyrelsen bör i samråd med de kommuner som kan komma att beröras samt vattenfallsverket och planverketl uppmärksamma denna fråga tidigt i planeringsskedet.

Länsstyrelsen har påpekat vissa problem rörande bevarandefrägor i

Yxningenområdet. Frågorna bör närmare utredas under planeringsskedet av länsstyrelsen i samråd med statens naturvårdsverk.

9.6¶Jönköpings län

Regeringen finner att de inom Jönköpings län upprättade programmen

för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Det är av vikt att planeringen vid Vättern ges en samlad behandling i det fortsatta arbetet. Länsstyrelserna i berörda län bör föra överläggningar med bl.a. berörda kommuner, Vätterns vattenvårdskommitté och

1 Prop. 1975:75.

berörda militära myndigheter i detta syfte. Planeringsarbetet bör för kommunernas del ges en sädan inriktning att kommunerna kan redovisa sina ställningslaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela Vätternområdet. Härvid bör även fiskets intressen beaktas. I avvaktan på att planer har upprättats som beaktar de allmänna riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för behandlingen av bl. a. friluftslivets och fritidsbebyggelsens intressen bör man vara restriktiv i fråga om att tillåta ny fritidsbebyggelse i området.

Även för områdena kring Bolmen, Fegen och Sommen bör berörda kommuner redovisa sina ställningsltaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. Planeringen bör klargöra förutsättningarna för bebyggelseutvecklingen i områdena under hänsynstagande till det rörliga friluftslivets, turismens, naturvårdens om. fl. intressen. I planeringsarbetet bör riskerna för konflikter med fisket uppmärksammas. Planeringsinsatserna för dessa områden bör samordnas även med berörda kommuner i Östergötlands, Kronobergs, Hallands och

Älvsborgs län.

Jönköpings län innefattar områden av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs 1 avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbrukets intressen bör utarbetas inom expansiva tätortsregioner, berör i Jönköpings län främst Jönköpings, Eksjö, Tranås, Vetlanda och Värnamo kommuner.

Länets skogsbruk har betydelse för skogsindustri i andra län. När det gäller behandlingen av skogsbruket i planeringen hänvisas till vad som anförs i avsnilt 3.3.2. i den allmänna promemorian.

I fråga om Smålands Taberg crinrar regeringen om att statens naturvårdsverk har regeringens uppdrag att följa frågan om skydd av bergets naturvärden.

De militära myndigheterna har anmält behov av att utvidga det befintliga skjutfältet i anslutning till Skillingaryd i Vaggeryds kommun. En sädan utvidgning skulle komma att beröra bl. a. naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen. Länsstyrelsen bör under planeringsskedet samråda med försvarets fastighetsnämnd, de militära myndigheterna och kommunen i syfte att ästadkommu en rimlig avvägning mellan de civila och militära intressena när det gäller ianspråktagande av mark för en eventuell utvidgning av skjutfältet i Skillingaryd.

9.7¶Kronobergs län

Regeringen finner att de inom Kronobergs län upprättade programmen för fullföljunde av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Den interkommunala planering som har påbörjats för Äsnen--Mienomrädet och Mörrumsån. Möckelnomriädet samt Bolmenomrädet ligger

väl i linje med riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Under planeringsskedet bör samarbetet i planeringsfrågorna mellan kommunerna drivas vidare med deltagande frän länsstyrelsens och andra berörda regionala myndigheters sida. För Äsnen -Mienområdet och Mörrumsån samt för Möckelnområdet bör formerna för att tillgodose bevarandeintressena närmare utredas under planeringsskedet. De överväganden som härvid görs bör ligga till grund för kommunernas fortsatta planering inom dessa områden.

För Asnen—-Mienområdet och Mörrumsän råder viss oklarhet beträffan-

de vattenregleringsfrågorna. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillsatte

chefen för jordbruksdepartementet i mars 1974 en arbetsgrupp med uppgift att bl.a. utarbeta program för erforderliga undersökningar beträffande Äsnen samt att utreda förutsättningarna att ändra regleringen i Äsnens vattensystem. I arbetsgruppen ingär representanter för jordbruksdepartementet, naturvårdsverket, länsstyrelsen och berörda kommuner. För att klarlägga de olika parternas ståndpunkter och höra deras åsikter om hur en permanent jämkning av tappningsplanen skulle kunna utformas har arbetsgruppen tagit upp överläggningar med de berörda parterna. Det material som tas fram kommer tillsammans med resultaten från ett flertal andra undersökningar som arbetsgruppen genomför att under år 1975 ställas till kammarkollegiets förfogande. Kammarkollegiet har därefter att bedöma om utsikter till en jämkning av regleringsföreskrifterna i gällande vattendom föreligger och om en ny ansökan skall inlämnas till vattendomstolen.

För Bolmenområdet bör berörda kommuner redovisa sina ställningstaganden i en planering som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. Planeringen bör klargöra förutsättningarna för bebyggelseutvecklingen i området under hänsynstagande till det rörliga friluftslivets, naturvärdens m. fl. intressen.

Fritidsbebyggelsefrågorna bör tas upp till behandling i samband med kommunernas arbete med kommunöversikter. Vad som anförs i avsnitl 3.7.2 i den allmänna promemorian rörande omvandling av befintligt äldre

byggnadsbestånd bör härvid beaktas.

Om de planer på utbyggnad av massaindustrin i Timsfors och Strömsnäsbruk som har tagits upp i programmalterialet aktualiseras ankommer det pä länsstyrelsen att bedöma om det finns skäl att uppmärksamma regeringen härpå mot bakgrund av bestämmelserna i !36 a F BL. I övrigt hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian.

9.8 Kalmar län

Regeringen finner att de inom Kalmar län upprättade programmen för fullföljunde av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Länets kust och skärgård norr om Simpevarp har i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen betecknats som obrutet kustområde. Inom sådant område bör berörda kommuner redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. Härvid bör de synpunkter som planverket och naturvårdsverket har framfört beträffande planeringens omfattning och inriktning beaktas. Regeringen finner att de former planeringsarbetet har fått för det obrutna kustområdet är tillfredsställande.

Kommunerna bör även för länets övriga kustområden redovisa sina ställningstaganden pä ett sätt som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning. Äterhallsamhet bör iakttas med att tillåta ny fritidsbe-

byggelse i kustomräden som har betydelse för friluftsliv och naturvärd.

Kustkommunerna har som regel behandlat frågor om lokalisering av resurskrävande och miljöstörande industri. Mönsterås kommun bör emellertid komplettera sitt program i detta avseende. Under planeringsskedet bör utrednings- och planeringsätgärderna beträffande sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen drivas vidare i samarbete mellan kommunerna vid kusten och länsstyrelsen. Härvid bör även fiskets intressen redovisas på ett sådant sätt att riskerna för negativa återverkningar på fisket till följd av industrietableringar kan beaktas i planeringen.

Öland har i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna angetts som ett område där behovet av planering är särskilt stort mot bakgrund av öns speciella karaktär och de mänga anspråk på markens användning som riktas mot ön. Kommunerna på Öland bör redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela ön. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 2.2 i den allmänna promemorian bör under planeringsskedet åtgärder för att tillgodose bl. a. naturvärdens och kulturminnesvårdens intressen vidtas inom de ramar som tillgängliga ekonomiska resurser medger. Stor återhållsamhet bör iakttas med att tilläta ny fritidsbebyggelse i avvaktan på att planer upprättats som beaktar riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Med

tanke på Ölands värde från rekreations- och turistsynpunkt behövs

samlade överväganden om behovet av olika former av övernattningsmöjligheter i anslutning till områden av värde för friluftsliv och rekreation. Det är angeläget att de åtgärder som behövs för att tillgodose bevarandeintressen och för att utveckla friluftslivet och turismen samordnas i kommunernas planering.

Regeringen erinrar om de förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism som nyligen har förelagts riksdagen (prop. 1975:46). Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

Regeringen erinrar vidare om vad som anförs i avsnitt 2.1 i den allmänna Promemorian om att säväl olika slag av översiktliga markanvändningsplaner som s. k. kommunöversikter bör handläggas i enlighet med de regler som anvisas i byggnadsstadgan för generalplan.

Äterhållsamhet med att tillåta ny fritidsbebyggelse i kustområdet och på Öland ställer krav på hög planeringsberedskap, för sädan bebyggelse i andra delar av länet, Vad som anförs i avsnitt 3.7.2 i den allmänna promemorian rörande omvandling av befintligt äldre byggnadsbestånd bör beaktas i detta sammanhang. När det gäller fritidsbebyggelsens behandling i planeringen bör samråd ske med länsstyrelser och kommuner i angränsande län. Västerviks och Vimmerby kommuner bör härvid uppmärksamma den planering som har påbörjats för det s. k. södra

sjödistriktet i Östergötlands län.

Kalmar län innefattar betydande områden av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs 1 avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas inom expansiva tätortsregioner berör i Kalmar län främst Kalmar. Mönsteräs, Borgholms och Mörbylinga kommuner. Vidare skall för dessa kommuner och för Nybro och Torsås kommuner gälla vad som anförs i nämnda promemoria om att kommunerna bör samarbeta med varandra och samråda med bl. a. länsstyrelsen och lantbruksnämnden i syfte att utarbeta program för hushållning med jordbruksmarken. I anslutning till arbetet med att upprätta ett sådant program bör länsstyrelsen och berörda kommuner i samarbete, med

beaktande även av naturvårdens, kulturminnesvårdens och friluftslivets

intressen, ange utgängspunkter för en samordnad fördelning av mark för

bostadsbyggande och näringslivets utveckling vid kusten och på Öland.

De studier som utförts eller pågär inom södra Kalmar läns regionplaneförbund och Ölands kommunalförbund bör kunna utnyttjas i detta arbete. Länsstyrelsen skall i anslutning till sin redovisning av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse för behandlingen av

Jordbrukets intressen.

Som anförs i avsnitt 3.8.2. i den allmänna promemorian bör nya riktlinjer beträffande markreservationer för kraftverk och ledningsnät inte anges nu. Planeringen i anslutning till kärnkraftverket i Simpevarp i Oskarshamns kommun bör emellertid drivas vidare i enlighet med vad kommunen har föreslagit. Planverket och säkerhetsmyndigheterna bör beredas tillfälle att följa planeringsarbetet. Utbyggnaden av Oskarshamnsverket medför behov av kraftledningsgator. Länsstyrelsen bör i samrad med berörda kommuner och centrala myndigheter uppmärksamma denna fråga under plancringsskedet.

Nägra kommuner har framhållit att det är angeläget att problemen rörande vattenrening och översvämningar i Emån löses. Regeringen erinrar om att chefen för jordbruksdepartementet efter bemyndigande av Kungl. Maj:t har tillkallat en särskild sakkunnig med uppgift att undersöka möjligheterna att minska riskerna för översvämningar i Emån. I dessa bedömningar skall också hänsyn tas till naturvärdens intressen.

9.9 Gotlands län

Regeringen finner att det av Gotlands kommun upprältade progrummet för fullföljunde av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Gotland har i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna angetts som ett område där behovet av planering är särskill stort mot bakgrund av öns speciella karaktär och de mänga delvis oförenliga anspråk på markens användning som riktas mot ön. Planeringsbehovet är speciellt framträdande för kusten samt för Färö i norr och Sudret i söder. Kommunen bör redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela Gotland. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 2.2 i den allmänna promemorian bör samtidigt ätgärder för att tillgodose bl. a. naturvärdens och kulturminnesvårdens intressen vidtas inom de ramar som tillgängliga ekonomiska resurser medger. Stor

återhållsamhet bör iakttas med att tillåta ny bebyggelse utefter kusten,

på Fårö och på Sudret i avvaktan på planer som beaktar riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Aierhällsamhet med att tillåta ny bebyggelse i kustområdena ställer krav på hög planeringsberedskap för fritidsbebyggelse i de inre delarna av Gotland. Med tanke på Gotlands värde från turistsynpunkt m. m. behövs samlade överväganden om dels den enskilt ägda fritidsbebyggelsens framtida utveckling och omfattning, dels behovet av andra övernattningsmöjligheter i anslutning till områden av värde för friluftsliv och rekreation. Regeringen erinrar i anslutning härtill om de förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekrealion och turism som nyligen har förelagts riksdagen (prop. 1975:46). Riksdagens beslut med anledning av propositionen skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

Gotland har viktiga naturresurser mot vilka riktas önskemål om exploatering. För närvarande prövar regeringen i särskild ordning en planerad ulvidgning av cementindustrin i Slite. Både kommunen och länsstyrelsen har föreslagit att konflikterna mellan bevarandeintressena och kalkbrytningen bör utredas särskilt. Naturvårdsverket och planverket anser att frågan om landets försörjning med kalk bör bli föremäl för en övergripande utredning. Dessa förslag övervägs för närvarande inom berörda departement!

Förekomsterna under vatten av sund och grus utanför bl. a. norra Gollands kuster är föremål för ett ökat intresse för exploatering. De berörda områdena är betydelsefulla för fisket och för Östersjöns bestånd av säl och sjöfågel. Statens industriverk har uppdrag att utreda vissa frägor rörande utvinning av sand och grus, särskilt från havsområden, och skall därvid särskilt beakta verkningarna på den marina miljön på kortare

! Regeringen har i beslut den 18 juni 1975 uppdragit at statens industriverk att utreda vissa frågor angående utvinning av kalksten m. m.

och längre sikt. Länsstyrelsen i Gotlands län bör med beaktande av det” pågående utredningsarbetet utarbeta en plan som redovisar sådana omräden utanför Gotlands kuster som av olika skäl bör undantas frän eventuell täkt av sand eller grus. Utgångspunkten skall härvid vara att inverkan av betydelse på fiskets intressen eller i övrigt på den marina miljön skall undvikas.

Gotlands kommun har uttalat att man i den fortsatta planeringen avser

att reservera ett antal lägen för lokalisering av tung, hamnberoende industri. Nägot område för resurskrävande och miljöstörande industri på Gotland har inte angetts i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Under planeringsarbetet bör frågan om behovet av markreservationer för olika typer av industri preciseras. Behovet av handlingsberedskap för det fall att oljeprospekteringen på och vid Gotland leder till mer omfattande verksamhet kan för närvarande inte närmare bedömas. Länsstyrelsen och kommunen bör emellertid beakta vad naturvårdsverket anfört om det angelägna i att denna fråga uppmärksammas i den fortsatta planeringen. "

Gotland innefattar betydande områden av primärt intresse för jordbruket. Vissa av dessa områden är av intresse för bl. a. bebyggelseexpansion och för militär användning. Detaljerad inventering av jordbruksmarken bör genomföras i första hand inom sådana områden som kan bli före mål för konflikter om markanvändningen. Jordbrukets och skogsbrukets intressen bör behandlas inom ramen för den fortsatta planeringen i enlighet med vad som anförs i avsnitten 3.2.2 och 3.3.2 i den allmänna promemorian.

Gotlands myrar har varit föremål för utdikning under en läng tid till förmån för jordbruket. Utdikningarna innebär att vetenskapliga naturvärdsintressen till viss del går förlorade. Vidare får utdikningarna konsekvenser för grundvattnet på ön. För närvarande är det svårt att överblicka dessa konsekvenser. Mot bakgrund av vattensituationen på Gotland kan de emellertid innebära svårigheter på längre sikt. Planer föreligger på viss ytterligare utdikning av Träskmyr som i länets myrinventering har utpekats som det från naturvårdssynpunkt förnämsta myromrädet. Denna fråga prövas för närvarande i särskild ordning. Frägan om fortsatta utdikningar av Gotlands myrar bör utredas vidare. Länsstyrelsen skall under planeringsskedet ställa samman det utredningsmaterial som redan finns för olika myrområden samt komplettera detta material med de ytterligare utredningar som bedöms erforderliga för att kunna göra långsiktiga avvägningar mellan jordbrukets intressen å ena sidan och naturvårdens och vattenvårdens å den andra. Länsstyrelsen bör härvid samråda med berörda centrala verk. Länsstyrelsen skall i anslutning till sin redovisning av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse för behandlingen av denna fråga.

Konflikter föreligger söder om Visby vid Martille mellan främst jordbruksintressen och behov av ett nytt övningsfält för Gotlands regemente. Förslag till ett sådant fält utreds för närvarande på regering-

ens uppdrag av försvarets fastighetsnämnd. Länsstyrelsen bör under planeringsskedet samräda med fastighelshämnden, kommunen och berörda militära myndigheter i syfte att ästadkomma en rimlig avvägning mellan de civila och militära intressena i fråga om mark för regementets övningar.

9.10¶Blekinge län

Regeringen finner att de inom Blekinge län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Hela länets kust väster om Torhamns udde har i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna angetts som högexploaterat kustområde. Inom sådant omräde bör berörda kommuner, med beaktande av de synpunkter som planverket och naturvärdsverket har framfört, redovisa sina ställningstaganden i en planering som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning i kustzonen. Enligt fastlagda riktlinjer för högexploaterade kustområden bör man iaktta stor äterhållsamhet med att tillåta ny fritidsbebyggelse. Vidare bör vid planeringen i tätorternas närhet i kustområdet beaktas vad som anförts i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas som grund för överväganden om lämpliga utbyggnadsriktningar.

Enligt fastlagda riktlinjer bör mark reserveras i anslutning till Karlshamn för sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian bör de av kommunen föreslagna plancringsåtgärderna - mot bakgrund av studier som närmare klargör förutsättningarna för lokalisering av miljöstörande och resurskrävande industri — inriktas på att tillgodose detta syfte. Härvid bör, som länsstyrelsen har anfört, riskerna för negativa återverkningar på fisket samt friluftslivets intressen beaktas.

Vad länsstyrelsen, läantbruksnämnden och luftfartsverket anfört beträffande föreslagen flygplats i Karlskrona kommun bör uppmärksammas.

Möjligheterna att begränsa de konflikter Karlskrona kommun påtalat i anslutning till skjutfältet vid Torhamns udde bör prövas i samråd mellan kommunen, länsstyrelsen och militära myndigheter.

9.11 Kristianstads län

Regeringen finner att de inom Kristianstads län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Mänga av kommunernas översiktliga planer för tätortsutveckling m. m. behöver ses över, främst beroende på konflikter om att utnyttja jordbruksmarken. Som stöd för en sådan översyn fordras ofta övervägan-

den i regional skala. Även skogsbruksfrågorna är av särskilt intresse i Kristianstads län inte minst med tanke på skogsomrädenas betydelse som rekreationsområden för innevänarna i de tätbefolkade delarna av Skane. Det föreligger mot denna bakgrund behov av regionala överväganden om markanvändningen och samarbete mellan kommunerna och över länsgränsen med Malmöhus län. Den interkommunala planering som pägår för Söderåsen är från denna synpunkt betydelsefull. Under planeringsskedet bör samarbetet i planeringsfrågorna mellan kommunerna drivas vidare med deltagande från länsstyrelsens och andra regionala myndigheters sida. Härvid bör övervägas behovet av interkommunalt samarbete också beträffande Linderödsåsen, Brösarps backar, Hallundsäsen och lvösjöområdet.

Hela kustzonen i Kristianstads län har i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna angetts som högexploaterat kustområde. Inom sådant område bör berörda kommuner beakta de synpunkter som planverket och naturvårdsverket har framfört och redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning i kustzonen. Enligt fastlagda riktlinjer för högexploaterade kustområden bör man iaktta stor återhållsamhet med att tillåta ny fritidsbebyggelse. Den kustplanering som har pågått för södra Sverige bör kunna ge underlag för samordning av den kommunala planeringen vad gäller naturvärdens och det rörliga friluftslivets intressen. Den avgränsning av kustzonen som redovisas av planverket bör beaktas. Vidare bör fiskets intressen uppmärksammas i högre grad än vad som har skett under programarbetet.

Kristianstads län innefattar betydande områden av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas inom expansiva tätortsregioner berör Bromölla, Bästads, Hässleholms, Klippans, Kristianstads, Simrishamns, Astorps och Ängelholms kommuner. Vidare skall för dessa kommuner och för Tomelilla och Östra Göinge kommuner gälla vad som där anförs om att kommunerna bör samarbeta med varandra och samråda med bla. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushällning med jordbruksmarken. Härvid bör jordbrukets intressen ges en vidare avgränsning än under programarbetet och bedömas med utgångspunkt i de principer som har tillämpats av lantbruksstyrelsen vid redovisningen av för jordbruket primära intresseområden. Studierna rörande jordbrukets intressen i förhållande till tätorternas expansion bör också sättas I samband med bl. a. överväganden rörande den begränsade tillgången på mark för rörligt friluftsliv i delar av Skåne. Jord- och skogsfrågorna bör därför behandlas i ett sammanhang och i regional skala vägas mot andra intressen. Utgångspunkten bör vara att arbetet med detta program skall ge ett för hela Skåne gemensamt underlag för att längsiktigt tillgodose jordbruks-, skogsbruks- och friluftsintressen med beaktande av möjligheterna att åstadkomma ändamälsenliga tätortsbildningar. De samlade överväganden som därvid görs bör bilda utgångspunkt

för de enskilda kommunernas planering. Behovet av att skydda bl. a. Jordbrukets intressen genom fastställd generalplan torde få övervägas i samband härmed. :

Det maurkhushållningsprogram som har angetts ovan bör utarbetas skyndsamt. Med tanke på skogsbrukets betydelse i länet bör skogsvärdsstyrelsen medverka aktivt i programarbetet. Länsstyrelsen bör under arbetets gång samräda med länsstyrelsen i Malmöhus län. De båda länsstyrelserna skall i anslutning till sina redovisningar av arbetet under planeringsskedet lämna en gemensam redogörelse till regeringen för behandlingen uv dessa frågor.

Stora delar av Hallandsåsen är av väsentlig betydelse för naturvärd, rörligt friluftsliv samt jord- och skogsbruk. Samtidigt är äsen utsatt för exploateringsönskemål främst för fritidsbebyggelse. Båstads och Ängelholms kommuner bör i samarbete se över befintliga dispositionsplaner för omrädet och därvid sumräda med länsstyrelsen, lantbruksnämnden och skogsvärdsstyrelsen. I avvaktan på en sådan översyn bör man iaktta stor aterhällsamhet med att tilläta ny fritidsbebyggelse.

Vad gäller frumtida sträckning av riksväg 10 vid Brösarp skall planeringen utgå från att en sträckning som äventyrar naturvärdena vid

Brösarps backar inte får kom ma till stånd.

Länsstyrelsen bör under planeringsskedet ta initiativ till överläggningar med företrädare för försvaret beträffande de av Tomelilla kommun påtalade konflikterna mellan å ena sidan naturvårds- och friluftslivsintressen och ä andra sidan verksamheten vid skjutplatsen för tunga artilleripläser i Brösarp.

9.12 Malmöhus län

Regeringen finner att de inom Malmöhus län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Konflikter om markanvändningen förekommer i stora delar av Malmöhus län, Samtliga kommuner 1 länet bör i det fortsatta arbetet ta ställning rill frågor rörande markanvändning och reglering av bebyggelse i en kommunomfattande planeting som inledningsvis kan fa formen av kommunöversikter, i vilka anges riktlinjer för bebyggelseutvecklingen och behovet av fortsatt planläggning.

Mänga av kommunernas översiktliga planer för tätortsutveckling m. m. behöver ses över, främst beroende på kontlikter om att utnyttja jordbruksmark. Som stöd för en sädan översyn fordras ofta överväganden ; regional skala. Den planering som behöver ske för att tillgodose riktlinjer i den fysiska riksplaneringen har därigenom ett nära samband med det samarbete i planeringsfrågor som bedrivs mellan kommunerna i linet, bl.a. inom de två kommunalförbunden. Den interkommunala planering som pågär för Söderäsen och Romeleåsen och de initiativ till liknande samarbete som enlig! programmaterialet skall tas för planering-

5 Riksdagen 1975/76 I saml. Nr I

en av det sydvästskänska sjö- och skogslandskapet är från denna synpunkt betydelsefulla. Under planeringsarbetet bör samarbetet mellan kommunerna drivas vidare med dettagande från länsstyrelsens och andra berörda regionala myndigheters sida. Härvid bör övervägas om interkommunalt samarbete bör komma till stånd också beträffunde det s. k. södra backlandskapet och Linderödsåsen.

Hela kustzonen i Malmöhus län har i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna angetts som högexploaterat kustområde, Inom sådant område bör berörda kommuner beakta de synpunkter som planverket och naturvårdsverket har framfört och redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning i kustzonen. Enligt fastlagda riklinjer för högexploateraude kustomraden bör man iaktta stor återhällsamhet med att tillata ny fritidsbebyggelse. Den kustplanaring som har pågätt för södra Sverige bör kunna ge underlag för samordning av den kommunala planeringen vad gäller naturvårdens och det rörliga friluftslivets intressen. Den avgränsning av kustzonen som redovisas av planverket bör beaktas. Fiskets intressen hör uppmärksammas vid planeringen i kustområdet. I samband med planeringen för Öresundskusten bör kommunerna samarbeta med länsstyrelsen i syfte utt belysa och analysera föroreningssituationen i området och härvid även, i överensstämmelse med vad som anförs i prop. 1972:111, studera möjligheterna att reservera mark för industri mom befintliga tätorter.

Som har anförts i avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian bör nya riktlinjer beträffande markreservationer för kraftverk och ledningsnät inte anges nu, Planeringen i anslutning till kärnkraftverket i Barsebäck i Kävlinge kommun bör emellertid drivas vidare. Planverket och säkerhetsmyndigheterna bör beredas tillfälle att följa planeringsarbetet. Utbyggnaden av Barsebäcksverket medför behov av kraftledningsgutor. Länsstyrelsen bör i sumräd med berörda kommuner och centrala myndigheter uppmärksamma denna fråga under planeringsskedet.

De för jordbruksproduktion bäst lämpade omradena i landet finns inom Malmöhus län. Vad som anförs 1 avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas inom expansiva tätortsregioner berör samtliga kommuner t länet. Vidare skall för Malmöhus län gälla vad sow där anförs om att kommunerna bör samarbeta med varandra och samräda med bl.a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushållning med jordbruksmarken. Det förslag till uppläggning av arbetet som länsstyrelsen har redovisat och som innebär att de tva kommunalförbunden får ett betydande ansvar för detta arbete bör tas till utgångspunkt för det fortsatta arbetet. Härvid bör jordbrukets intressen ges en vidare avgränsning än under prograwmarbetet och bedömas med utgångspunkt i de principer som har tillämpats av laäntbruksstyrelsen vid redovisningen av för jordbruket primära intresseområden. Studierna rörande jordbrukets intressen i förhållande till tätorternas expansion bör också sättas i samband med bl. a. överväganden rörande den begränsade

tillgången inom länet på mark för rörligt friluftsliv. Jord- och skogsfrågorna bör därför behandlas i ett sammanhang och i regional skala vägas mot andra intressen. Samråd bör härvid ske också med skogsvärdsstyrelsen. Utgångspunkten bör vara att arbetet med detta program skall ge ett för bela Skåne gemensamt underlag för att långsiktigt tillgodose jordbruks-. skogsbruks- och friluftsintressen med beaktande av möjligheterna att ästadkomma ändamaälsenliga tätortsbildningar. De samlade överväganden som därvid görs bör bilda utgångspunkt för de enskilda kommunernas planering. Behovet av att skydda bl.a. jordbrukets intressen genom fastställd generalplan torde få övervägas i sumband härmed.

Det markhushällningsprogram som har angetts ovan bör utarbetas skyndsamt. Länsstyrelsen bör under arbetets gång samräda med länsstyrelsen i Kristianstads län. De båda länsstyrelserna skall i anslutning till sina redovisningar av arbetet under planeringsskedet lämna en gemensam redogörelse till regeringen för behandlingen av dessa frågor.

I det fortsatta planeringsarbetet bör särskild uppmärksamhet ägnas frågan om reglering av markanvändningen kring de vägreservat som har lagts ut för anslutningarna till en Öresundsbro. De objekt och områden av betydelse frän rikssynpunkt som har redovisats på båda sidor om vägreservaten bör behandlas under planeringsskedet.

Landskrona kommun har i sitt program föreslagit att ett nytt flygfält skall anläggas norr om Härslöv i kommunen. Flygplatsfrågorna i länet bör övervägas ytterligare och utredas i ett regionalt sammanhang, Flygplatsfrågorna bör bedömas bl.a. mot bakgrund av angelägenheten av att hushålla med den högvärdiga jordbruksmarken.

9.13 Hallands län

Regeringen finner att de inom Hallands län upprättade programmen för fullföljunde av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga Hill grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Hela länets kust har i de av statsmakterna fastlagda riktlinierna angetts som högexploaterat kustområde. De olika anspråk som finns beträffande utnyttiundet av marken i länets kustområden medför behov av en planering i enhetliga former för hela kusten. Ptaneringsarbetet bör leda fråm till alt kommunerna redovisar sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning i kustzonen. De synpunkter som har förts fram av länsstyrelsen beträffande formerna för planeringen och den avgränsning av kustzonen som redovisas av planverket bör härvid beaktas. Enligt fastlagda riktlinjer för högexploaterade kustområden bör man iaktta stor återballsamhet med att tilläta ny fritidsbebyggelse. Länsstyrelsen bör följa kommunernas planeringsarbete och verka för att erforderlig samordning kommer till stånd. Den kustplanering som har pägätt för södra Sverige bör kunna ge underlag för en sådan samordning när det gäller naturvårdens och det rörliga

friluftslivets intressen. Särskild vikt bör tillmätas planeringen för Laholmsbruktens kustområde och för Onsala—Säröomrädet. Beträffande

Onsala--Säröområdet bör också klarläggas vilka restriktioner som kan

påkallas i närheten av Räöobservatoriet. Även fiskets intressen bör uppmärksammas i planeringen av kustzonen. Regeringen kommer inom kort att lägga fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism." Riktlinjerna skall, under förutsättning att riksdagen bifaller förslaget, beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

Enligt fastlagda riktlinjer bör mark reserveras i anslutning till Värö för sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian bör de av Varbergs kommun föreslagna planeringsåtgärderna — mot bakgrund av studier som närmare klargör förutsättningarna för lokalisering av ytterligare miljöstörande och resurskrävande industri — inriktas på att tillgodose detta syfte. Det samarbete som har inletts mellan berörda parter rörande planeringsfrågorna i området bör fullföljas.

Som anförts i avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian bör nya riktlinjer beträffande markreservationer för kraftverk och ledningsnät inte anges nu. Planeringen i anslutning till kärnkraftverket i Ringhals i Varbergs kommun bör emellertid drivas vidare i enlighet med vad kommunen föreslagit. Planverket och säkerhetsmyndigheterna bör beredas tillfälle att följa planeringsarbetet. Utbyggnaden av Ringhalsverket

medför behov av kraftledningsgator. Länsstyrelsen bör i samräd med berörda kommuner och centrala myndigheter uppmärksamma denna fråga under planeringsskedet.

För områdena kring Bolmen, Lygnern och Fegen bör påbörjåd planering leda fram till översiktliga planer för markanvändningen, vilka klargör förutsältningarna för eventuell bebyggelseutveckling i områdena under hänsynstagande till det rörliga friluftslivets, naturvårdens m. fl. intressen.

Betydande delar av Hallands län är av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar iordbruksintressena bör utarbetas inom expansiva tätortsregioner berör i Hallands län Laholms, Halmstads, Falkenbergs, Varbergs och Kungsbacka kommuner. Vidare skall vad som där anförs om att kommunerna bör samarbeta med varandra och samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte alt utarbeta program för hushållningen med jordbruksmarken gälla för dessa kommuner. Länsstyrelsen skall i anslutning till sin redovisning av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse för behandlingen av dessa frågor.

Betydande områden i Hallands län berörs av försvarets verksamhet. Vad beträffar skjutfältet i Tönnersjö bör erforderlig mark reserveras så alt en framtida utvidgning av skjutfältet för I 16:s räkning möjliggörs. Halmstads kommun bör i sin planering utgå från statsmakternas tidigare

1 Prop, 1975:46.

beslut om att ett skjutfält skall finnas vid Ringenäs. Den arbetsgrupp som har bildats i länet med representanter för kommuner, landsting, länsstyrelse och lokala militära förband bör med utgångspunkt i dessa förutsättningar under planceringsskedet pröva möjligheterna att komma fram till lösningar som tillgodoser olika intressen.

9.14¶Göteborgs och Bohus län

Regeringen finner att de inom Göteborgs och Bohus län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Kusten i Göteborgs och Bohus län söder om Brofjorden har i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna angetts som högexploaterat kustområde. medan kusten norr om Brofjorden till norska gränsen har

betecknats som obrutet kustområde. Inom båda dessa slag av områden, i

vilka också inräknas skärgården, bör berörda kommuner utföra en översiktlig planering och redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning. Härvid bör de synpunkter som planverket och naturvårdsverket har framfört beträffande planetingens omfattning och inriktning beaktas. Planeringen för länets kustområden bör huvudsakligen bedrivas i generalplaneringens form och kompletleras med de förordnanden enligt naturvårdslagen m. m. som erfordras för att tillgodose de i den fysiska riksplaneringen behandlade bevarandeintressena. Enligt fastlagda riktlinjer för högexploaterade och obrutna kustområden bör man iaktta stor äterhällsamhet med att tillåta ny fritidsbebyggelse i kustbandet. Lysekils kommun bör beakta vad länsstyrelsen anfört beträffande bebyggelscutvecklingen på Skaftö. I det fortsatta arbetet bör vidare beaktas vad fiskerikonsulenten har anfört om att fiskets intressen bör ägnas uppmärksamhet i det fortsatta planeringsarbetet och att behovet av skydd för vissa strand- och vattenområden härvid bör uppmärksammas. Lysekils, Sotenäs, Tanums och Strömstads kommuner bör samordna sin planering för kustområdet norr om

Brofjorden. Orusts, Tjörns och Uddevalla kommuner bör utveckla sina

program i syfte att tillgodose riksdagens riktlinjer för planeringen längs de högexploaterade kusterna. Länsstyrelsen bör följa kommunernas planeringsarbete och verka för att erforderlig samordning kommer till ständ.

Enligt fastlagda riktlinjer skall lokalisering till västkusten av den typ av industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen tillåtas bara om starka samhällsekonomiska skäl eller miljövårdsskäl talar för en sädan lokalisering. Mark bör enligt riktlinjerna reserveras i Lysekil och Stenungsund för en fortsatt industriutbyggnad. I enlighet med vad som anförs I avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian bör de nämnda kommunernas planering inriktas på att tillgodose riktlinjerna om markreservationer, mot bakgrund av studier som närmare klargör förutsättningarna för lokalisering av ytterligare miljöstörande och resurskrävande

industri. Utgångspunkten bör härvid vara att områden vid västkusten som ännu inte nämnvärt har påverkats av förorenande utsläpp skall kunna

skyddas från sådan påverkan och att utsläppen till vatten och luft från

industrier vid västkusten inte bör öka. Självfallet bör kommunerna vid sin planering kunna beakta att tekniken för rening av utsläpp till luft och valten kan komma att förbättras.

Beträffande lägen för nya kraftverk hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian om att riktlinjer beträffande markreservationer för kraftverk inte bör anges nu.

Inom det obrutna kustområdet norr om Brofiorden bör enligt fastlagda riktlinjer etablering av det slag av industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen inte ske. Området bör vidare enligt riktlinjerna genom skyddsåtgärder och utvecklingsplanering disponeras så att ett allsidigt utnyttjande för fritidsändamål! blir möjligt och så att bl.a. vetenskapliga naturvärden skyddas. Riksdagen har uttalat all intresset av att bevara djuphamnsmöjligheterna i området vid Hogdalsnäset i Strömstads kommun bör kunna tillgodoses inom ramen för dessa niktlinjer. Riksdagen har emellertid uttalat sig mot att hamnmöjligheterna utnyttjas på så säll att miljöstörande industri förläggs till området. Regeringen har vid sin prövning av ansökningar om etablering på Hogdalsnäset för tillverkning av oljeutvinningsplattformar funnit att de fastlagda riktlinjerna medger att ett område på Hogdalsnäset. Kålviksomrädet, kan tas i anspråk för sädant ändamål. Om behov uppstår av ökat utrymme för tillverkning av oljeutvinningsplattformar i området avser regeringen att underställa riksdagen frågan om Kälviksområdet kan avgränsas så att även Sundsvik innefattas.

Strömstads kommun har i sitt program redovisat ett betydande omräde på Hogdalsnäset som kommunen efter närmare studier avser att planlägga för industriända mål.

Planeringen för Hogdalsnäset bör. liksom planeringen för övriga delar

av det obrutna kustområdet i norra Bohuslän, utgå från att området skall

disponeras sä att ett allsidigt utnyttjande för rekreationsändamal blir möjligt.

Regeringen beslutar enligt bestämmelserna i 10 a 8 BL att det för Hogdalsnäset i Strömstads kommun skall finnas generalplan som tillgodoser delta syfte. Generalplanen skall omfatta näset väster om den planeringskorridor för ny sträckning av väg E6 vilken i kommunens program har redovisats med beteckningen Uj. Planen skall bygga på förutsättningen att tillverkning av oljeutvinningsplattformar kommer att ske I Kälviksområdet under viss tid, att återställningsåtgärder skall kunna vidtlas inom detta område när tillverkningen har upphört. att inget nytt område för djuphamnskrävande verksamhet fär tas i anspråk så länge verksamheten vid Kåälvik pågar och att området vid Lunneviken skall reserveras för naturvård och fritidsändamäl. Vidare skall de särskilda riktlinjer för verksamheten vid Kalvik som regeringen har föreskrivit tus till utgångspunkt för planeringen. I samband med planeringsarbetet skall

länsstyrelsen samräda med kommunen om lämpliga former för att reglera verksamheten vid Kälvik och om behovet av förordnanden enligt naturvårdslagen m. m. för att tillgodose bl. a. friluftslivets, naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen. Länsstyrelsen skall i anslutning till sin redovisning av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse till regeringen för planeringen för Hogdalsniäset.

Regeringen har i prop. 1975:46 lagt fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

I enlighet med överenskommelser som har träffats inom ramen för det nordiska regionalpolitiska samarbetet om informationsutbyte i konkreta planeringsfrågor i gränsomrädena bör länsstyrelsen och Strömstads kommun under planeringsskedet samråda med berörda fylkesmyndigheter och kommuner i Norge.

Sambanden i planeringsfragorna mellan västkusten och Vänerområdet motiverar att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samräåder med länsstyrelserna i Älvsborgs. Skaraborgs och Värmlands län.

Konflikt föreligger i Uddevalla kommun mellan vetenskapliga naturvärdsintressen och kommunens planer på att anlägga en hämn i Sundsområdet. Frågan prövas för närvarande av regeringen i särskild ordning.

Kommunerna utefter Göta älvs dalgång bör redovisa sina ställningstaganden på ett säll som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning I hela dalgangen. I detta syfte bör berörda kommuner i planerinpsarbetet samarbeta med varandra och med berörda kommuner i Älvsborgs län.

Naturväårdens och kulturminnesväårdens intressen är omfattande i länet. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 2.2 i den allmänna promemorian bör åtgärder vidtas för att tillgodose bevarandeintressena inom de ramar som tillgängliga ekonomiska resurser medger. Speciella problem föreligger beträffande Kkulturminnesväården. Under planeringsskedet bör därför kulturiminnesvården ägnas uppmirksamhet i kommunernas planeringsarbete. Länsstyrelsen och landsantikvarien bör sä långt möjligt biträda kommunerna i detta arbete. De synpunkter som riksantikvurieämbetel har framfört beträffande det angelägna i att atgärder vidtas för att tillgodose kulturminnesvårdens intressen inom områden som berörs av de geografiska riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen bör härvid beaktas. ”

Regeringen anser det angeläget att behovet av särskilda åtgärder för att tillgodose olika naturvardsintressen vid Gullmaren ytterligare utreds under planeringsskedet. Frågan om formerna för ett sådunt utredningsarbete övervägs för närvarande inom berörda departement!

Behovet av rekreationsområden för titortisbefolkningen i Göteborgs-

I Regeringen har i beslut den 18 juni 1975 uppdragit ät statens naturvårdsverk att utreda behovet av och formerna för skydd av Gullmarens marina miljö.

regionen är betydande.. Områden i närheten av Göteborg som är lämpade för rekreation och rörligt friluftsliv och som enligt överväganden i regional och kommunal planering skall användas huvudsakligen för detta ändamål bör ges erforderligt skydd. Detta kan ske dels genom tillämpning av naturvärdslagens bestämmelser, dels i form av fastställd generalplan kompletterad med de förordnanden enligt naturvårdslagen som behövs

för att möjliggöra mer långtgående åtgärder till förmån för rekreation och

friluftsliv eller för att tillgodose behovet av vård av naturen celler föreskrifter för allmänhetens uppträdande. .

Göteborgs och Bohus län innefattar områden av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs I avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas inom expansiva tätortsregioner, berör i Göteborgs och Bohus län främst Göteborgs, Mölndals, Uddevalla, Kungälvs, Munkedals, Stenungsunds. Orust och Tjörns kommuner.

Länsstyrelsen bör under planeringsskedet i samråd med vägmyndigheterna och berörda kommuner närmare studera konflikterna mellan bevarandeintressena och olika alternativ för framtida sträckning av väg E 6.

9.15¶Älvsborgs län

Regeringen finner att de inom Älvsborgs län upprättade programmen för fullföljunde av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Regeringen understryker behovet av en samordnad planering för Vänern och dess kustomräden. Samtliga berörda kommuner i Älvsborgs län bör utveckla sina program beträffande planeringen för Vänern. I syfte att dra upp riktlinjer för denna samordnande planeringsinsats bör tidigt under plancringsskedet överläggningar inledas mellan länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län, berörda kommuner och de samarbetsorgan som redan bedriver viss övergripande utredningsverksamhet för Vänern. Planeringsarbetet bör för kommunernas del ges en sådan inriktning att kommunerna kan redovisa sina ställningstaganden på ett

sätt som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela

Väneromradet.

Vid planeringen för Vänecrområdet bör industrifrägorna ägnas särskild uppmärksamhet med sikte på att få fram ett successivt förbättrat material till ledning för statsmakternas fortsatta överväganden beträffande möjligheterna att till Vänern lokalisera sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen. Härvid skall bevarandeintressena samt miljövåärdens och fiskets intressen särskilt beaktas.

Sambanden i planeringsfrågorna mellan västkusten och Väneromrädet

motiverar att de tre länsstyrelserna under arbetets gång samråder också med länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Berörda centrala verk bör följa planeringsarbetet för Vänern och bistå kommuner och länsstyrelser med underlagsmaterial och synpunkter.

Länsstyrelserna i Älvsborgs. Värmlands och Skaraborgs län skall i anslutning till sina redovisningar av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse till regeringen för planeringsarbetet för Vänern och dess kustområden.

För omradena kring Dalslands kanals sjösystem samt sjöarna Fegen och Lygnern bör berörda kommuner redovisa sina ställningstaganden på elt sätt som ger en översiktlig bild uv avsedd markanvändning. Planeringen bör klargöra förutsättningarna för bebyggelseutvecklingen i områdena under hänsynstagande till det rörliga friluttslivets, turismens, naturvär- " dens m. fl. intressen. I planeringsarbetet bör riskerna för konflikter med fisket uppmärksammas. Planeringsinsatserna för dessa områden bör samordnas även med berörda kommuner i Värmlands. Jönköpings och Hallands län,

I enlighet med de överenskommelser som har träffals inom ramen för det nordiska regionalpolitiska samarbetet. om informationsutbyte i konkreta planceringsfrågor i gränsområdena bör berörda kommuner och länsstyrelser under planeringsarbetet samräda med berörda kommuner och fylkesmyndigheter i Norge.

Regeringen har i prop. 1975:46 lagt fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

Kommunerna utefter Göta älvs dalgång bör redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning i hela dalgängen. I detta syfte bör kommunerna i Älvsborgs län sumarbeta med varandra och med berörda kommuner i Göteborgs och Bohus län i planeringsarbete. Vad som anförs i avsnilt 3.7.2 i den allmänna promemorian rörande omvandling av befintligt äldre byggnadsbeständ bör beaktas.

Fritidsbebyggelsefrågorna bör tas upp till behandling i kommunernas planeringsarbete Vad som anförs 1 avsnitt 3.7.2 i den allmänna promemorian rörande omvandling av befintligt äldre byggnadsbeständ bör beaktas,

Behovet av rekreationsomräden för tätortsbefolkningen i Göteborgsregionen är betydande. Områden i närheten av Göteborg som är lämpade för rekreation och rörligt friluftsliv och som enligt överväganden i regional och kommunal planering skall användas huvudsakligen för detta ändamål bör ges erforderligt skydd. Detta kan ske dels genom tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser, dels i form av fastställd generalplan kompletterad med de förordnanden enligt naturvårdslagen som behövs för att möjliggöra mer långtgående åtgärder till förmän för rekreation och friluftsliv elter för att tillgodose behovet av vård av naturen eller föreskrifter för allmänhetens uppträdande.

Älvsborgs län innefallar områden av primärt iniresse för jordbruket. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas inom

expansiva tätortsregioner. berör i Älvsborgs län främst Ale, Lilla Edets,

"Trollhättans och Vänersborgs kommuner.

När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad som anförs I avsnitt 3.3.2 i den allmänna promemorian om att större krav

mäste ställas på hushållningen med skogen och skogsmarken. I planering-

en bör skogsbruksfrågorna ägnas ökad uppmärksamhet. Friluftslivets. naturväårdens och kulturminnesvärdens intressen skall härvid beaktas. Detta bör ofta kunna ske utan att virkesproduktionen begränsas. Halleoch Hunneberg bör betraktas som områden inom vilka naturvårdens och kulturminnesvärdens intressen äger särskild tyngd.

Brytning av kvarts och kvartsit har sedan 1900-talets början ägt rum inom den s.k. Dalformationen i Dalsland. Området utgör en del av Dalslands kanals sjösystem som i prop. 1975:46 har angetts som primärt rekreationsomräde. Dalformationen bedöms dessutom ha stort värde för den vetenskapliga naturvärden. De för naturvärden mest värdefulla delarna av området bör bevaras. Frågan om skydd för en del av Dalformationen är för närvarande föremål för prövning i särskild ordning.

9.16¶Skaraborgs län

Regeringen finner att de inom Skaraborgs län upprättade programmen för fullföljunde av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Regeringen understryker behovet av en samordnad planering för Vänern och dess kustområden. I syfte att dra upp riktlinjer för denna samordnande planeringsinsats bör överläggningar inledas tidigt under planeringsskedet mellan länsstyrelserna i Skaraborgs. Älvsborgs och Värmlands län, berörda kommuner och de samarbetsorgan m. fl. som redan bedriver viss Övergripande utredningsverksamhet för Vänern. Planeringsarbetet bör för kommunernas del ges en sådan inriktning att kommunerna kan redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela Vänerområdet. Inom Skaraborgs län bör härvid särskild vikt tillmätas planeringen för de större öarna och skärgardsområdena,

Vid planeringen för Vänerområdet bör industrifrägorna ägnas uppmärksaimhet med sikte på att få fram ett successivt förbättrat material till ledning för statsmakternas fortsatta överväganden beträffande möjligheterna att till Vänern lokalisera sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen. Härvid skall bevarandeintressena samt miliövärdens och fiskets intressen beaktas.

Sambanden i planeringsfragorna mellan västkusten och Vänerområdet motiverar att de tre LKinsstyrelserna under arbetets gång samräder också med länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Berörda centrala verk bör följa planeringsarbetet för Vänern och bistå kommuner och länsstyrelser med underlagsmaterial och synpunkter.

Länsstyrelserna i Skaraborgs, Älvsborgs och Värmlands län skall i anslutning till sina redovisningar av arbetet under planeringsskedet Jämna

en särskild redogörelse till regeringen för planeringsarbetet för Vänern och dess kustområden. .

Det är av vikt att även planeringen för Vättern ges en samlad behandling i det fortsatta arbetet. Länsstyrelserna i berörda län bör föra överläggningar med bl.a. berörda kommuner, Vätterns valtenvårdskommitté och berörda militära myndigheter i detta syfte. Planeringsarbetet bör för kommunernas del på samma sätt som beträffande Vänern ges en sådan inriktning att kommunerna kan redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela Vätternomradet. Härvid bör fiskets intressen beaktas. I avvaktan på ati planer upprättats som beaktar de allmänna riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för behandlingen av bl. a. friluftslivets och fritidsbebyggelsens intressen bör man vara restriktiv i fråga om att tilläta ny fritidsbebyggelse i området.

Det planeringsarbete som päågär för Tivedenområdet och sjöarna Unden och Velen bör drivas vidare och fördjupas i samrad mellan i första hand berörda länsstyrelser och kommuner. Fiskets intressen bör härvid beaktas.

Regeringen har i prop. 1975:46 lagt fram förslag tll riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Riksdagens. beslut med anledning av förslaget skall beaktus I det fortsatta planeringsarbetet.

Regeringen understryker behovet av samlade överväganden beträffande den framtida markanvändningen m. m. inom södra Billingen. Ett stort antal intressen riktar anspråk mot området och dess naturresurser. För närvarande pågår betydande utredningsverksaumhet inom området och nya kunskaper kommer fram efter hand. Det är för tidigt att nu ange närmare utgångspunkter för områdets framtida utnyttjande. Länsstyrelsen skall under planeringsskedet följa de studier och det planeringsarbete som pågår för området och sä långt möjligt samordna de olika arbetsinsatserna. Länsstyrelsen skall vidare med utnyttjande av det material som kommer fram och med stöd i egna studier och i kommunernas fortsatta planeringsarbete göra en samlad utvärdering av de anspråk som riktas mot området och ange förslag till fortsatta åtgärder och lämpliga former för att reglera markens användning. Härvid skall länsstyrelsen med förtur behandla frågan om avvägningar mellan bevarandeintressena och önskemål om brytning av kalk. diabas och uran och med ledning av det material som kommer fram beträffande dessa frågor skyndsamt göra en sammanställning med förslag till åtgärder för att säkerställa en rimlig avvägning mellan motstående intressen. Berörda centrala myndigheter bör beredas tillfälle att följa arbetet och så långt möjligt biträda länsstyrelsen i dess arbete.! Det ankommer på länsstyrelsen att bedöma om det redan under planeringsskedet finns anledning att uppmärksamma regeringen på vad som sker i södra Billingenområdet.

! Regeringen har i beslut den 18 juni 1975 uppdragit åt statens industriverk att utreda vissa frågor angående utvinning av kalksten m. m.

Planeringsarbetet bör för kommunernas del ges en sådan inriktning att en översiktlig bild av avsedd markanvändning erhalls för de delar av området där förutsältningarna för planeringen redan nu kan preciseras i rimlig utsträckning och utt hela området på sikt skall kunna omfattas av samordnade översiktliga kommunala markanvändningsplaner i form av

generalplaner, kompletterade med erforderliga förordnanden enligt natur-

vårdslagen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län skall i anslutning till sin redovisning av arbetet under planeringsskedet till regeringen lämna en särskild redogörelse för planeringsarbetet för södra Billingen med förslag till utgångspunkter för den fortsatta planeringen för området.

Skaraborgs län innefattar betydande områden av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas för expansiva tätortsregioner, berör i Skaraborgs län främst Falköpings. Götene, Lidköpings, Mariestads, Skara, Skövde och Tibro kommuner. Vidare skall vad som där anförs om att kommunerna bör samarbeta med varandra och samråda med bl. a. länsstyrelsen och lantbruksnämnden i syfte att wiarbeta program för hus hällningen med jordbruksmarken gälla för dessa kommuner samt även för Grästorps, Tidaholms, Töreboda och Vara kommuner. Länsstyrelsen skall i anslutning till sin redovisning av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse för behandlingen av dessa frågor.

När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad som anförs I avsnitt 3.3.2 i den allmänna promemorian om att större krav mäste ställas på hushållningen med skogen och skogsmarken. Länets skogsbruk har betydelse för skogsindustri i andra län. I planeringen bör skogsbruksträgorrna ägnas ökad uppmärksamhet. Friluftslivets, naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall härvid beaktas. Detta bör ofta kunna ske utan att virkesproduktionen begränsas. Vissa delar av Tiveden och omradet kring sjön Unden samt Hunneberg bör betraktas som områden inom vilka naturvärdens och kulturminnesvärdens intressen äger särskild tyngd. Närmare samräd beträffande behovet av och formerna för skydd inom dessa områden bör ske under planeringsskedet mellan berörda länsstyrelser och kommuner, naturvårdsverket samt företrädare för skogsbruket.

Frågan om en eventuell flygplats i Viglundaområdet i Skara kommun har tagits upp i programmaterialet. Behovet av markreservation för en flygplats i länet bör övervägas ytterligare och bedömas bl. a. mot bakgrund av möjligheterna att utnyttja befintliga och andra planerade flygfält inom och utom länet samt angelägenheten av att hushålla med den högvärdiga jordbruksmarken.

9.17 Värmlands län

Regeringen finner att de inom Värmlands län upprättade programmen för fullfölluande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak

kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Regeringen understryker behövet av en samordnad planering för Vänern och dess kustområden. I syfte att dra upp rikttinjer för denna sumordnande planeringsinsats bör överläggningar inledas tidigt under

planeringsskedet mellan länsstyrelserna i Värmlands. Älvsborgs och

Skaraborgs län. berörda kommuner och de samarbetsorgan som redan bedriver viss övergripande utredningsverksamhet för Vänern. Planeringsarbetet bör för kommunernas del ges en sädan inriktning att kommunerna kan redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela Vänerområdet. Inom Värmlands län bör härvid särskild vikt tillmätas planeringen för norra Vänerns kustoch skärgårdsomrade.

Vid planeringen för Vänerområdet bör industrifragorna ägnas särskild

uppmärksamhet med sikte på att få fram ett successivt förbättrat

material till ledning för statsmakternas fortsatta överväganden beträffande möjligheterna att till Vänern lokalisera sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen. Härvid skall bevarandeintressena samt miljövårdens och fiskets intressen särskilt beaktas.

Sambanden i planeringsfrågorna mellan västkusten och Vänerområdet motiverar att de tre länsstyrelserna under arbetets gång samräder också med länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Berörda centrala verk bör följa planeringsarbetet för Vänern och bistå kommuner och länsstyrelser med underlagsmaterial och synpunkter.

Länsstyrelserna i Värmlands, Älvsborgs och Skaraborgs län skall i anslutning till sina redovisningar av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse till regeringen för planeringsarbetet för Vänern och dess kustomräden.

För områdena kring Fryksdalens och Dalslands kanals sjösystem bör berörda kommuner redovisa sina ställningstaganden på ott sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. Planeringen bör klargöra förutsältningarna för bebyggelseutvecklingen i områdena under hänsynstagande fill det rörliga friluftslivets, turismens, naturvardens om. fl. intressen. [ planeringsarbetet bör riskerna för konflikter med fisket uppmärksam mas. Planeringen för Dalslands kanals sjösystem bör samordnas mellan berörda kommuner i Värmlands och Älvsborgs län.

Regeringen har i prop. 1975:46 lagt fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Riksdagens beslut med anledning av förslaget skull beaktas I det fortsalta planeringsarbetet.

De militära myndigheterna har anmält önskemål om att utvidga det befintliga skjutfältet vid Örnäs i Kils kommun. En sådan utvidgning skulle komma att beröra delar av Fryksdalen. Länsstyrelsen bör under planeringsskedet samräda med de militära myndigheterna och berörda kommuner i syfte att ästadkomma en sammanjämkning av de civila och militära intressena när det gäller tanspraktagande av mark för en eventuell

utvidgning av skjutfältet vid Örnäs.

Enligt fastlagda riktlinjer bör en översiktlig planering utföras för

Klarälvens dalgång. Forshaga, Hammarö, Karlstads och Munkfors kommuner bör utveckla sina program i syfte att tillgodose dessa riktlinjer. Planeringsarbetet för Klarälvens dalgang bör leda fram till att berörda kommuner redovisar sina ställningstaganden på ett sätt som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning. De synpunkter som har framförts av planverket. naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet beträffande planeringens omfattning och inriktning bör härvid beaktas. Beträffande behandlingen av de områden som berörs av aktualiserade kraftverksutbyggnader hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.6.2 i den allmänna promemorian. I avvaktan på ställningstaganden i utbyggnadsfrågor bör åtgärder för att tillgodose bevarandeintressena vidtas i en sådan utsträckning att dessa intressen inte äventyras. Vidare bör fiskets intressen beaktas i samband med planeringsarbetet för älvdalen. Kommunerna längs Klarälven bör samordna sin planering.

I enlighet med de överenskommelser som har träffats inom rumen för det nordiska regionalpolitiska samarbetet om informationsutbyte i konkreta planeringsfragor 1 gränsområdena bör länsstyrelsen och berörda kommuner under planeringsarbetet samräda med berörda fylkesmyndigheter och kommuner i Norge.

Fritidsbebyggelsefrägorna bör tas upp till behandling i kommunernas planeringsarbete. Vad som anförs i avsnitt 3.7.2 i den allmänna promemorian rörande omvandling av befintligt äldre byggnadsbestånd bör härvid beaktas.

Vid planeringen i områden nära tätorterna vid Vänerkusten, i Klarälvsdalen och längs Frykensjöarna bör jordbruksintressena ägnas särskilt uppmärksamhet. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas för expansiva tätortsregioner berör I Värmlands län främst Forshaga, Karlstads. Kils, Kristinehamns och Grums kommuner.

När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.3.2 i den allmänna promemorian om att större krav mäste ställas på hushållningen med skogen och skogsmarken. I planeringen bör skogsbruksfrågorna ägnas ökad uppmärksamhet. Friluftslivets, naäturvardens och kulturminnesvardens intressen skall härvid beaktas.

Detta bör ofta kunna ske utan att virkesproduktionen begränsas.

Under planeringsskedet bör länsstyrelsen samråda med vägförvaltningen och Karlstads kommun beträffande den konflikt som föreligger mellan vägintresset och kulturminnesvårdens intressen i Alsterdalen i Karlstads kommun. Hirvid bör övervägas vilka alternativ för den framtida sträckningen av väg E 18 som bör hällas öppna.

I Torsby kommun bedrivs viss industriell verksamhet (s. k. sprängfog-

ning) som enligt länsstyrelsen närmast är att betrakta som miljöstörunde industri i fråga om omgivningspåverkan. Om en utvidgning eller permaunentning av verksamheten aktualiseras har länsstyrelsen enligt gällande föreskrifter att bedöma om det finns skäl att uppmärksamma regeringen på delta.

9.18¶Örebro län

Regeringen finner att de inom Örebro län upprättade programmen för fullföljunde av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Det är av vikt att planeringen vid Vättern ges en samlad behandling i det fortsatta arbetet. Länsstyrelserna i berörda län bör föra överläggningar med bl. a. berörda kommuner, Vätterns vattenvärdskommitté och berörda militära myndigheter i detta syfte. Planeringsarbetet bör för kommunernas del ges en sådan inriktning att kommunerna kan redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela Vätternområdet. Härvid bör fiskets intressen beaktas. I avvaktan på att planer upprättats som beuktar de allmänna riktlinierna i den fysiska riksplaneringen för behandlingen av bl. u. friluftslivets och fritidsbebyggelsens intressen bör man vara restriktiv i fråga om att oallata ny fritidsbebyggelse i området.

Även för området kring Hjälmaren bör berörda kommuner redovisa sina ställningstaganden i en planering som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning. Planeringen bör klargöra förutsättningarna för bebyggelseutvecklingen i området under hänsynstagande till det rörliga friluftslivets, naturvårdens, kulturminnesvårdens m. fl. intressen. [ plane-

ringsarbetet bör riskerna för konflikter med fiskets intressen uppmärk-

sammas. Kommunerna bör samråda med varandra och även med berörda kommuner i Södermantands och Västmanlands fän beträffande planeringen för Hjälmareområdet.

Det planeringsarbete som pagär för Fivedenomrädet och sjön Unden samt för Malingsbo--Klotenomradet bör drivas vidare och fördjupas i samräad mellan i första hand berörda länsstyrelser och kommuner. Fiskets intressen bör härvid beaktas. Regeringen har i prop. 1975:46 Jagt fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser: för rekreation och turism. Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

Det föreligger önskemål om att vidga det omrade som är tillgängligt för rörligt friluftsliv i Kilsbergen över marker som ingår i Villingsbergs skjutfält. Med hänsyn till statsmakternas tidigare ställningstaganden i fråga om upplåtelse av mark inom skjutfältet för det rörliga friluftslivet bör Örebro kommun vid sin planering utga från nuvarande gränser för skjutfältet. Möjligheterna till ett ökat utnyttjande av mark inom skjurfältet för det rörliga friluftslivet bör prövas I samråd mellan kommunen, länsstyrelsen och berörda militära myndigheter under planeringsskedet.

Fritidsbebyggelsefrågorna bör tas upp till behandling i kommunernas planeringsarbete. Vad som anförs i avsnitt 3.7.2 i den allmänna promemorian rörande omvandling av befintligt äldre byggnadsbestånd bör härvid beaktas.

Beträffande frågor rörande lokalisering eller vidareutveckling av sådan

industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen hänvisas till vad som sägs I avsnill 3.8.2 i den allmänna promemorian om att fortsatta studier av möjligheterna till inlandslokalisering bör kunna läggas upp på ett likartat sält som motsvarande studier för norrlandskusten och att ett sadant arbete bör bedrivas med stöd i studier och överväganden för större regioner än enskilda län, Länsstyrelserna i Örebro, Västmanlands och Kopparbergs Jän bör samråda i dessa frågor.

Örebro län innefattar betydande områden av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om alt översiktliga planer för markanvändningen som beaktar lordbruksintressena bör utarbetas för expansiva tätorisregioner berör i Örebro län friitmst Örebro. Kumla, Hallsbergs och Askersunds kommuner. Vidare skall vad som där anförs om att kommunerna bör samarbeta med varandra och samräda med bl, a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushållningen med jordbruksmarken gälla för Örebro, Kumla, Hallsbergs och Lindesbergs kommuner. Länsstyrelsen skall i detta arbete svara för erforderlig samordning med motsvarande arbete i Västmanlands län. Länsstyrelsen skall vidare i anslutning till sin redovisning av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse för behandlingen av dessa frågor.

När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad söm anförs i avsnitt 3.3.2 i den allmänna promemorian om att större krav mäste sfällas på hushållningen med skogen och skogsmarken. Länets skogsbruk har betydelse för skogsindustrin i andra län. I planeringen bör skogsbruksfrågorna ägnas ökad uppmärksamhet. Friluftslivets, naturvärdens och kulturminnesvärdens intressen skall härvid beaktas. Detta bör ofta kunna ske utan att virkesproduktionen begränsas. Vissa deltar av Tiveden samt området kring sjön Unden bör betraktas som områden inom vilka naturvärdens och kulturminnesvärdens fntressen äger särskild tyngd. Samräd beträffande behovet av och formerna för skydd inom dessa områden bör ske under planeringsskedet mellan berörda länsstyrelser och kommuner. naturvardsverket samt företrädare för skogsbruket.

Örebro kommun har angett en stor del av de områden som bedömts vara av riksintresse för nuturvård. kulturminnesvård och rörligt friluftsliv som utredningsområden. Regeringen hänvisar med anledning härav till vad som anförs i avsnitt 2.2i den allmänna promemorian att de fortsatta planeringsatgärderna bör preciseras i områden som i programmen har angetts som ulredningsområden samt vad som där anförs om att ätgärder för att tillgodose bl. a. naturvårdens och kulturminnesvåärdens intressen hör vidtas under planeringsskedet inom de ramar som tillgängliga ekonomiska resurser medger.

9.19 Västmanlands län

Regeringen finner att de inom Västmanlands län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

För områdena vid Mälaren bör berörda kommuner redovisa sina ställningstaganden i en planering som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning. Stor återhållsamhet bör iakttas med att tillåta ny fritidsbebyggelse inom dessa områden. De synpunkter som framförts beträffande planeringens omfattning och inriktning uv planverket, naturvärdsverket och riksantikvarieämbetet bör uppmärksammas under planeringsarbetet.

Även för området kring Hjälmaren bör berörda kommuner redovisa sina ställningstaganden i en planering som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. Planeringen bör klargöra förutsättningarna för bebyggelseutvecklingen i området under hänsynstagande till det rörliga friluftslivets. naturvårdens. kulturminnesvärdens m. fl. intressen. Samråd bör ske med berörda kommuner i Södermanlands och Örebro län.

Enligt fastlagda riktlinjer för den fysiska riksplaneringen bör en översiktlig planering utföras för huvudiälvarnas dalgångar. Planeringsarbetel för Dalälvens dalgang bör bedrivas på motsvarande sätt som angetts ovan för Mälarområdet. De synpunkter som har framförts av planverket, naturvärdsverket och riksantikvarieämbetet beträffande planeringens omfattning och inriktning bör uppmärksammas. Kommunerna vid Dalälven bör samordna sin planering inbördes och med berörda kommuner i Uppsala, Kopparbergs och Gävleborgs län.

I planeringsarbetet för områdena vid Mälaren, Hjälmaren, Dalälven och Malingsbo-Kloten bör fiskets intressen beaktas.

Planeringsarbetet för Malingsbo-- Klotenområdet bör drivas vidare och

fördjupas i samrad mellan i första hand berörda länsstyrelser och

kommuner. Regeringen har i prop. 1975:46 lagt fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

Aterhållsamhet med utt tillåta ny fritidsbebyggelse vid Mälaren och Hjälmaren ställer krav på hög planeringsberedskap för sådan bebyggelse inom andra delar av länet. Vad som anförs i avsnitt 3.7.2 i den allmänna promemorian rörande omvandling av befintligt äldre byggnadsbeständ bär härvid beaktas.

Beträftande frågor rörande lokalisering eller vidareutveckling av sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen hänvisas till vad som sägs I avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian om att fortsätta studier av möjligheterna till inlandslokalisering bör kunna läggas upp på ett likartat sätt som motsvarande studier för norrlandskusten och att ett sådant arbete bör bedrivas med stöd i studier och överväganden för större regioner än enskilda län. Länsstyrelserna i Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län bör samråda i dessa frågor.

Västmanlands län innefattar betydande områden av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om utt översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas för expansiva tätortsregioner,

9 Riksdagen 1975/76 I saml, Nr I

berör i Västmanlands län främst Arboga, Hallstahammars, Kungsörs, Köpings, Sala och Västerås kommuner. För dessa kommuner och för Heby kommun skall också gälla vad som i promemorian anförs om att kommunerna bör samarbeta med varandra och samråda med bla. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushållningen med jordbruksmarken. Länsstyrelsen skall i detta arbete svara för erforderlig samordning med motsvarande arbete i Uppsala och Örebro län. Länsstyrelsen skall vidare i anslutning till sin redovisning av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse för behandlingen av dessa frågor.

När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.3.2 i den allmänna promemorian om att större krav mäste ställas på hushållningen med skogen och skogsmarken. Länets skogsbruk hur betydelse för skogsindustri i andra län. I planeringer bör skogsbruksfrågorna ägnas ökad uppmärksamhet. Friluftslivets, naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall härvid beaktas. Detta bör ofta kunna ske utan att virkesproduktionen begränsas.

9.20¶Kopparbergs län

Regeringen finner alt de inom Kopparbergs lin upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet. Flera av programmen behöver emellertid utvecklas vidare och konkretiseras främst när det gäller planeringsinsatser inom de områden i länet som berörs av de geografiska riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen.

Det är angeläget att samtliga kommuner i länet under planeringsskedet genomför kommunomfattande överväganden och redovisar sina ställningstaganden i kommunöversikter i vilka anges riktlinjer för bebyggelseutvecklingen och behovet av fortsatt planläggning. Regeringen hänvisar till vad som anförs i avsnitt 2 i den allmänna promemorian om ansvarsfördelningen i det fortsatta planeringsarbetet och om inriktningen m. m. av detta arbete.

Enligt de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna för den fvsiska riksplaneringen skall vissa områden i fjällvärlden undantas från tyngre exploatering, t.ex. vägdragning och vattenkraftutbyggnad samt i förekommande fall också från skogsbruk. Planverket och naturvårdsverket har på regeringens uppdrag utarbetat förslag till närmare avgränsning av dessa områden. Avgränsningsförslagen har nyligen redovisats till berörda kommuner och länsstyrelser för synpunkter. Sedan förslagen setts över. skall verken lämna slutliga förslag till avgränsning till regeringen.

Manga olika anspräk ställs på utnyttjandet av fjällområdena. Det är angeläget att översiktliga, planmässiga överväganden om markanvändningen i fjällvärlden kommer till stånd. Kommuner och länsstyrelser bör under planeringsskedet samarbeta i dessa frågor och i samarbete med planverket och naturvårdsverket precisera redovisade intresseområden. klarlägga riskerna för konflikter mellan olika intressen samt närmare ange

inom vilka områden en fortsatt kommunal planering bör komma till stand och var markanvändningen huvudsakligen bör regleras genom tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser. Härvid bör rennäringens intressen beaktas j enlighet med vad som anförs i avsnitt 3.5.2 i den allmänna promemorian.

I avvaktan på statsmakternas ställningstaganden till den närmare avgränsningen av de områden som bör undantas från tyngre exploatering och skogsbruk bör planläggning som innefattar utveckling av bebyggelse och anläggningar m. m. undvikas inom de områden som redovisas i planverkets och naturvärdsverkets preliminära avgränsningsförslag.

För stora delar av fjällomrädet i Kopparbergs län gäller särskilt att områdena har stor betydelse som rekreationsomräden för tätortsbefolkningen 1 Syd- och Mellansverige. Det finns därför stort behov av översiktliga och planmässiga överväganden som tillgodoser det rörliga friluftslivets intressen. Härvid bör den enskilda fritidsbebyggelsens utveckling sättas i relation till behovet av andra övernattningsmöjligheter i anslutning till områden av värde för friluftsliv och rekreation. Malungs och Älvdalens kommuner bör vidareutveckla sina program när det gäller planeringen för kommunernas fjällområden.

I enlighet med de överenskommelser som har träffats inom ramen för det nordiska regionalpolitiska samarbetet om informationsutbyte i konkreta planeringsfrågor i gränsområdena bör berörda kommuner och länsstyrelser under planeringsarbetet samråda med berörda kommuner och fylkesmyndigheter i Norge.

Enligt fastlagda riktlinjer bör en översiktlig planering utföras för huvudälvarnas dalgångar. Avesta, Säters, Borlänge, Gagnefs, Vansbro, Malungs, Mora och Älvdalens kommuner bör utveckla sina program i syfte att tillgodose dessa riktlinjer. Planeringsarbetet för Österdalälvens, Västerdalälvens och Dalälvens dalgångar bör leda fram till att berörda

kommuner redovisar sina ställningstaganden på ett sätt som ger en

översiktlig bild av avsedd markanvändning. De synpunkter som har framförts av planverket, naturvärdsverket och riksantikvarieimbetet beträffande planeringens omfattning och inriktning bör härvid uppmärksammas.

Beträffande behandlingen av de områden som berörs av aktualiserade vattenkraftutbyggnader hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.6.2 i den allmänna promemorian. I avvaktan på ställningstaganden i utbyggnadsfrågan bör ätgärder vidtas för att tillgodose bevarandeintressena i sådan utsträckning att dessa intressen inte äventyras. Vidare bör fiskets intressen beaktas i samband med planeringsarbetet för älvdalarna. Kommunerna vid Dalälven bör samordna sin planering även med berörda kommuner i Västmanlands och Gävleborgs län. |

En översiktlig planering för områdena kring Siljan och Orsasjön och för den s.k. Siljansringen är angelägen. Planceringsarbetet bör liksom beträffande älvdalarna leda fram till att berörda kommuner redovisar sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd

markanvändning. Det är av vikt att Mora, Orsa, Rättviks och Leksands kommuner inleder samarbete för att få till stånd en samordnad planering

för dessa områden. Samräd bör härvid ske med länsstyrelsen. lantbruks-

nämnden. landsantikvarien och andra berörda regionala myndigheter. De regionala myndigheterna bör biträda kommunerna med underlagsmaterial för planeringen. Även fiskets intressen bör härvid beaktas. Man bör iaktta äterhällsamhet i fråga om att tilläta ny fritidsbebyggelse i områdena i avvaktan på att planer upprättats som beaktar bl.a. naturvärdens. kulturminnesvårdens och friluftslivets intressen.

Planeringsarbetet för Malingsbo -Klotenområdet bör drivas vidare och fördjupas i samråd mellan i första hand berörda länsstyrelser och kommuner, Fiskets intressen bör härvid beaktas.

Regeringen har i prop. 1975:46 lagt fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarhetet.

Aterhållsamhet med att tillåta ny fritidsbebyggelse bl. a. i Siljunsomradet och i fjällområdena ställer krav på hög planeringsberedskap för sådan bebyggelse inom andra delar av länet. Vad som anförs i avsnitt 3.7.2 i den allmänna promemorian rörande omvandling av befintligt äldre byggnadsbestånd bör härvid beaktas.

Beträffande frågor rörande lokalisering eller vidareutveckling av sädan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen hänvisas till vad som sägs i avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian om att fortsatta studier av möjligheterna till inlandslokalisering bör kunna läggas upp på ett likartat sätt som motsvarande studier för norrlandskusten och att ett sådant arbete bör bedrivas med stöd i studier och överväganden för större regioner än enskilda län. Länsstyrelserna i Kopparbergs, Örebro och Västmanlands län bör samråda i dessa frågor.

Kopparbergs län innefattar områden av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas för expansiva tätortsregioner, berör i Kopparbergs län främst Avesta. Faluns och Borlänge kommuner. Även inom andra områden i länet. främst längs Dalälven och i Siljansbygden, bör jordbruksintressena ägnas särskild uppmärksamhet i planeringsarbetet. Det är härvid angeläget att jordbrukets rationalisering kan drivas vidare med beaktande av naturvärdens och kulturminnesvårdens intressen. Dessa frågor bör studeras i det fortsatta planeringsarbetet i samråd mellan företrädare för kommunerna, länsstyrelsen, lantbruksnämnden och landsantikvarien.

När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3,3,2 i den allmänna promemorian om att större krav maste ställas på hushållningen med skogen och skogsmarken. Länets skogsbruk har betydelse för skögsindustri i andra län. I planeringen bör skogsbruksfrågorna ägnas ökad uppmärksamhet. Friluftslivets, naturvar-

dens och kulturminnesvårdens intressen skall härvid beaktas. Detta bör ofta kunna ske utan att virkesproduktionen begränsas.

Länsstyrelsen bör under planeringsskedet ta initiativ till överläggningar med de militära myndigheterna beträffande konflikterna mellan ä ena sidan naturvärdens och det rörliga friluftslivets intressen och å andra sidan militära intressen inom områdena Lugnet -Sjulsarvet i Faluns kommun och Rivsjövasslan i Älvdalens kommun.

9.21¶Gävleborgs län

Regeringen finner att de inom Gävleborgs län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

För länets kustområden bör en översiktlig kommunal planering genomföras som underlag för fortsatta bedömningar i fråga om behovet av särskilda markanvändningsreglerande åtgärder i kustzonen för att bl. a. skydda kustområden som är värdefulla för friluftsliv och naturvård. Fiskets intressen bör beaktas vid planeringen för kusten.

Gävle, Söderhamns och Hudiksvalls kommuner har behandlat frågan om lokalisering av miljöstörande industri. F enlighet med vad som anförs i avsnitt 3.8.21 den allmänna promemorian bör utrednings- och planeringsåtgärderna i detta hänseende drivas vidare i samarbete mellan kommunerna och länsstyrelsen.

Enligt fastlagda riktlinjer för den fysiska riksplaneringen bör en översiktlig planering utföras för huvudälvarnas dalgångar. Ljusdals och Söderhamns kommuner bör utveckla sina program i syfte att tillgodose dessa riktlinier. Planeringsarbetet för Ljusnans och Dalälvens dalgångar bör leda fram till att berörda kommuner redovisar sina ställningstaganden på ett sätt som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning. De synpunkter som har framförts av planverket, naturvårdsverket och riksantikvaricäm betet beträffande planeringens omfattning och inriktning bör härvid beaktas. Kommunerna vid de nämnda älvarna bör samordna sin planering inbördes och med berörda kommuner i Uppsala, Västmanlands. Kopparbergs och Jämtlands län.

Beträffande behandlingen av de områden som berörs av aktualiserade vattenkraftutbyggnader hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.6.2 i den allmänna promemorian, I avvaktan på ställningstaganden i utbyggnadsfrågor bör åtgärder för att tillgodose bevarandeintressena vidtas i sådan utsträckning att dessa intressen inte äventyras. Vidare bör fiskets intressen beaktas i samband med planetingsarbetet för älvdalarna.

Regeringen hur i prop. 1975:46 lagt fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

För området kring Dellensjöarna bör under planeringsskedet formerna för alt tillgodose bevarandeintressena närmare utredas i samråd mellan

Prop. 1975/76:1 — - 134

Hudiksvalls kommun, länsstyrelsen och övriga berörda regionala myndigheter. De överväganden som härvid görs bör ligga till grund för kommunens fortsatta planering för området.

De av Ljusdals kommun föreslagna formerna för planeringen av Orsa

Finnmark har ifrågasatts av länsstyrelsen och planverket. Frågan bör

övervägas vidare i samråd mellan länsstyrelsen och kommunen. Regeringen erinrar om att det rent principiellt inte föreligger några hinder att utnytlja generalplaneinstitutet också för mycket översiktlig planering.

Gävleborgs län innefattar områden av primärt intresse för jordbruket. Vid planeringen för områden nära tätorterna, vid kusten och i älvdalarna bör jordbruksintressena ägnas särskild uppmärksamhet. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas inom expansiva tätortsregioner, berör i Gävleborgs län främst Bollnäs, Gävle, Hudiksvalls, Sandvikens och Söderhamns kommuner.

När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.3.2 i den allmänna promemorian om att större krav måste ställas på hushållningen med skogen och skogsinarken. I planeringen bör skogsbruksfrågorna ägnas ökad uppmärksamhet. Friluftslivets, naturvårdens och kulturminnesvärdens intressen skall härvid beaktas. Detta bör ofta kunna ske utan att virkesproduktionen begränsas.

9.22 Västernorrlands län

Regeringen finner alt de inom Västernorrlands län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga 1ill grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Kustområdet mellan Ångermanälven och Köpmanholmen har i de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna angetts som obrutet kustområde. De områden som har angetts som obrutna, och som helt bör undantas från lokalisering av miljöstörande industri, bör inte utvidgas med områden son inrymmer sådan industri. Hela skärgårdsområdet med innanförliggande kust (llöga Kusten) utgör emellertid en enhet som bör bli föremäl för en sammanhållen planering. Inom detta område bör kommunerna redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. Härvid bör de synpunkter som planverket och naturvårdsverket har framfört beträffande planeringens omfattning och inriktning beaktas. Regeringen finner att de former planeringsarbetet fätt för Höga Kustenområdet är tillfredsställande. Länsstyrelsen bör göra en utvärdering av hittills utfört utredningsarbete och ställa de resultat som därvid kommer fram till de berörda kommunernas förfogande som underlag för en samordning av deras fortsatta planeringsarbete.

I det fortsatta arbetet bör även beaktas behovet av en samordning mellan planeringen för att säkerställa miljövärdena i Höga-Kustenområdet och föreslagen planering för utveckling av industri i Härnösandsoch Kramforsområdet samt Köpmanholmen i Örnsköldsviks kommun.

Härnösands, Kramfors och Örnsköldsviks kommuner bör samarbeta med varandra och med länsstyrelsen i dessa frågor.

För länets övriga kustområden bör en översiktlig kommunal planering genomföras som underlag för fortsatta bedömningar om behovet av särskilda markanvändningsreglerande åtgärder i kustzonen.

Samtliga kustkommuner i länet har behandlat frågan om lokalisering av miljöstörande industri. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 3.8.2 :1 den allmänna promemorian bör utrednings- och planeringsåtgärderna i detta hänseende drivas vidare i samarbete mellan kommunerna och länsstyrelsen. Härvid bör även fisket redovisas på ett sådant sätt att riskerna för negativa aterverkningar på fisket till följd av industrietableringar kan beaktas i planeringen.

Enligt fastlagda riktlinjer bör en översiktlig planering utföras för huvudälvarnas dalgångar. Ange kommun bör utveckla sitt program i detta hänseende. Planeringsarbetet längs Angermanälvens, Indalsälvens och Ljungans dalgångar bör leda fram till att berörda kommuner redovisar sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. Den avgränsning av planeringsområden Jängs älvdalarna som redovisas av planverket bör härvid beaktas. Kommunerna vid de nämnda älvarna bör samordna sin planering även med berörda kommuner i Jämtlands och Västerbottens län. Vidare bör fiskets intressen beaktas i samband med planeringsarbetet för älvdalarna. Beträffande behandlingen av de områden som berörs av aktualiserade valtenkraftutbyggnader hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.6.2 i den allmänna promemorian. I avvaktan på ställningstaganden i utbyggnadsfrågan bör åtgärder vidtas i en sådan utsträckning att bevarandeintressena inte äventyras.

Västernorrlands fin innefattar områden av primärt intresse för jordbruket. Vid planeringen i områden nära tätorterna vid kusten och i älvdalarna bör jordbruksintressena ägnas särskild uppmärksamhet i enlighet med vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om all översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas som grund för överväganden om lämpliga utbyggnadsriktningar.

När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.3.2 i den allmänna promemorian om att större krav mäste ställas på hushållningen med skogen och skogsmarken. I planeringen bör skogsbruksfrägorna ägnas ökad uppmärksamhet. Friluftslivets, naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall härvid beaktas, Detta bör ofta kunna ske utan att virkesproduktionen begränsas.

9.23 Jämtlands län

Regeringen finner att de inom Jämtlands län upprättade programmen för fullföljunde av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet. Programarbetet i Härjedalens kommun har emellertid varit förenat med svårigheter.

Kommunens program behöver utvecklas vidare.

Enligt de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna för den fysiska tiksplaneringen skall vissa områden i fjällvärlden undantas från tyngre exploatering, t. ex. vägdragning och vattenkraftutbyggnad samt i förekommande fall också från skogsbruk. Planverket och naturvårdsverket har på regeringens uppdrag utarbetat förslag till närmare avgränsning av dessa omräden. Förslagen har nyligen redovisats till berörda kommuner och länsstyrelser. Sedan förslagen setts över, skall verken lämna slutliga förslag till avgränsning till regeringen.

Mänga olika anspråk ställs på utnyttjundet av fjällområdena. Det är angeläget att översiktliga, plunmässiga överväganden om markanvändningen i fjällvärlden kommer till stånd. Kommuner och länsstyrelser bör under planeringsskedet samarbeta i dessa frågor och i samarbete med planverket och naturvärdsverket precisera redovisade intresseomräden. klarlägga riskerna för konflikter mellan olika intressen samt närmare ange inom vilka omräden en fortsatt kommunal planering bör komma till stånd och var markanvändningen huvudsakligen bör reglerus genom tillämpning av naturvärdslagens bestämmelser. Härvid bör rennäringens intressen beaktas i enlighet med vad som anförs 1 avsnitt 3.5.2 i den allmänna promemorian. I avvaktan på statsmakternas ställningstaganden till den närmare avgränsningen av de omräden som bör undantas från tyngre exploatering och skogsbruk, bör planläggning som innefattar utveckling av bebyggelse och anläggningar m. m. undvikas inom de områden som redovisas i planverkets och naturvårdsverkets preliminära avgränsningsförslag. I enlighet med de överenskommelser som har träffats inom ramen för det nordiska regionalpolitiska samarbetet om informationsutbyte i

konkreta planeringsfrågor i gränsomrädena bör berörda kommuner och

länsstyrelser under planeringsarbetet samråda med berörda kommuner och fylkesmyndigheter i Norge.

Regeringen har i prop. 1975:46 lagt fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

Enligt fastlagda riktlinjer bör en översiktlig planering utföras för huvudälvarnas dalgångar. Planeringsarbetet för Indalsälvens, Ljungans och Ljusnans dalgångar bör leda fram till att berörda kommuner redovisar sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning, De synpunkter som planverket, naturvardsverket och riksantikvariecämbetet har framfört beträffande planeringens omfattning och inriktning bör härvid beaktas.

Beträffande behandlingen av de områden som berörs av aktualiserade vattenkraftutbyggnader hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.6.2 i den allmänna promemorian. I avvaktan på ställningstaganden i utbyggnadsfrågan bör åtgärder för att tillgodose bevarandeintressena vidtas i sådan utsträckning att dessa intressen inte äventyras. Vidare bör fiskets intressen beaktas i samband med planeringsarbetet för älvdalarna.

Kommunerna vid de nämnda älvarna bör samordna sin planering även med berörda kommuner i Gävleborgs och Västernorrlands län.

En översiktlig planering för Storsjöbygden är angelägen. De initiativ som tagits för att samordna planeringen för Storsjöns stränder bör fullföljas i det fortsatta arbetet. Samräd bör härvid ske med länsstyrelsen, lantbruksnämnden och andra berörda regionala myndigheter. Planeringsarbetet bör leda fram till att berörda kommuner redovisar sina ställningstaganden på ett sätt som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning.

Jordbrukets intressen bör särskilt beaktas vid planeringen för Storsjöbygden. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 1 den allmänna promemorian om alt översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas inom expansiva tätortsregioner berör i Jämtlands län främst Östersunds och Krokoms kommuner.

När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.3.2 i den allmänna promemorian om alt större krav mäste ställas på hushållningen med skogen och skogsmarken. I planeringen bör skogsbruksfrågorna ägnas ökad uppmirksamhet. Friluftslivets, naturvärdens och kulturminnesvårdens intressen skall härvid beaktas. Detta bör ofta kunna ske utan att virkesproduktionen begränsas. Vidare bör beaktas att länets skogsbruk har stor betydelse för skogsindustri i andra län.

Länsstyrelsen skall i samarbete med övriga berörda regionala myndigheter samråda med Härjedalens kommun i syfte att utreda de problem som föreligger enligt myndigheternas yttranden över kommunens program. Det är angeläget att de i den fysiska riksplaneringen behandlade intresseområdena ges ett tillfredsställande skydd och att kommunen i enlighet med vad som anförs i avsnitt 2.2 i den allmänna promemorian behandlar dessa områden i en översiktlig kommunal planering.

9.24 Västerbottens län

Regeringen finner att de inom Västerbottens län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Enligt de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen skall vissa områden i fjällvärlden undantas från tyngre exploatering, t. ex. vägdragning och vattenkraftutbyggnad samt i förekommande fall också från skogsbruk. Planverket och naturvärdsverket har på regeringens uppdrag utarbetat förslag till närmare avgränsning av dessa omräden. Avgränsningsförslagen har nyligen redovisats till berörda kommuner och länsstyrelser. Sedan förslagen setts över, skall verken lämna stutliga förslag till avgränsning till regeringen.

Många olika anspråk ställs på utnyttjandet av fjällområdena. Det är

angeläget alt översiktliga, planmässiga överväganden om markanvänd-

ningen i fjällvärlden kommer till stånd. Kommuner och länsstyrelser bör under planeringsskedet samarbeta i dessa fragor och i samarbete med planverket och naturvårdsverket precisera redovisade intresseomräden, klarlägga riskerna för konflikter mellan olika intressen samt närmare ange inom vilka områden en fortsatt kommunal planering bör komma till stånd och var markanvändningen huvudsakligen bör regleras genom tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser. Härvid bör rennäringens intressen beaktas i enlighet med vad som anförs i avsnitt 3.5.2 i den allmänna promemorian. I avvaktan på statsmakternas ställningstaganden till den närmare avgränsningen uv de områden som bör undantas från tyngre exploatering och skogsbruk bör planläggning som innefattar utveckling av bebyggelse och anläggningar m. m. undvikas inom de områden som redovisas i planverkets och naturvårdsverkets preliminära avgränsningsförslag, I enlighet med de överenskommelser som har träffats inom ramen för det nordiska regionalpolitiska samarbetet om informationsutbyte i konkreta planeringsfrågor i gränsområdena bör berörda kommuner och länsstyrelser under planeringsarbetet samråda med berörda kommuner och fylkesmyndigheter i Norge.

Regeringen har i prop. 1975:46 lagt fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism, Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

Enligt fastlagda riktlinjer bör en översiktlig planering utföras för

huvudälvarnas dalgångar. Skellefteå. Vindelns, Vännäs och Umeå kom-

muner bör utveckla sina program i syfte att tillgodose dessa riktlinjer. Pianeringsarbetet för Byskeälvens. Skellefteälvens. Vindelälvens. Umeälvens och ÄAngermanälvens dalgångar bör leda fram till att berörda kommuner redovisar sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. De synpunkter som framförts av planverket. naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet beträffande planeringens omfattning och inriktning bör härvid beaktas.

Beträffande behandlingen av de områden som berörs av aktualiserade vattenkraftutbyggnader hänvisas till vad som anförs I avsnitt 3.6.2 1 den allmänna promemorian. I avvaktan på ställningstaganden i utbyggnadstra-

gan bör åtgärder för att tillgodose bevarandeintressena vidtas i sädan utsträckning att dessa intressen inte äventyras. Vidare bör fiskets

intressen beaktas i samband med planeringsarbetet för älvdalarna. Kommunerna vid de nämnda älvarna bör samordna sin planering även med berörda kommuner i Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län.

För länets kustomräden bör en översiktlig kommunal planering genomföras som underlag för fortsatta bedömningar i fråga om behovet av särskilda markanvändingsreglerande åtgärder i kustzonen. Liksom för älvdalarna bör fiskets intressen beaktas vid planeringen för kusten.

Kustkommunerna i länet har inte närmare behandlat frågor om lokalisering av miljöstörande industri i sina program. I enlighet med vad

som anförs i avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian bör under planeringsskedet utrednings- och planeringsåtgärder avseende lokalisering av miljöstörande industri vidtas i samarbete mellan kommunerna vid kusten och länsstyrelsen.

Västerbottens län innefattar områden av primärt intresse för jordbruket. Vid planeringen för områden nära tätorterna vid kusten och i älvdalarna bör jordbruksintressena ägnas särskild uppmärksamhet. Vad som anförs i avsnitt 3,.2,2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas inom expansiva tätortsregioner berör i Västerbottens län främst Skellefteå och Umeå kommuner.

När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.3.2 i den allmänna promemorian om att större krav mäste ställas på hushållningen med skogen och skogsmarken. I planeringen bör skogsbruksfrågorna ägnas ökad uppmärksamhet. Friluftslivets, naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall härvid beaktas. Detta bör ofta kunna ske utan att virkesproduktionen begränsas.

Behov av markreservation för flygplats har aktualiserats i bl. a. Sorsele kommun. Vid överväganden i denna fråga bör samråd ske med länsstyrelsen och angränsande kommuner i Norrbottens län. :

9.25 Norrbottens län

Regeringen finner att de inom Norrbottens län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

Riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen skall enligt statsmakternas beslut till stor del fullföljas inom ramen för en kommunal planering. Det är angeläget att samtliga kommuner under planeringsskedet genomför kommunomfattande bedömningar beträffande behandlingen av riksintressena och redovisar sina ställningstaganden och förslag till säkerställandeätgärder i t. ex. kommunöversikter i vilka anges behovet av fortsatt

planläggning och riktlinjer för bebyggelseutvecklingen i de delar av

kommunerna där sadana kan anses erforderliga. Bl. a. Arvidsjaurs och Pajala kommuners program behöver vidareutvecklas i detta avseende. Regeringen crinrar vidare om att vad som anförs i avsnitt 3.5.2 i den allmänna promemorian om att rennäringens intressen bör beaktas i planeringen och att samråd med berörda samebyar bör komma till stånd i ett tidigt skede av planeringsarbetet.

Enligt de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen skall vissa områden i fjällvärlden undantas från tyngre exploatering, ti. ex. vägdragning och vattenkraftutbyggnad samt i förekommande fall också från skogsbruk. Planverket och naturvärdsverket har på regeringens uppdrag utarbetat förslag till närmare avgränsning av dessa områden. Avgränsningsförslagen har nyligen redovisats till berörda kommuner och länsstyrelser. Sedan förslagen setts över skall verken lämna slutliga förslag till avgränsning till regeringen.

Prop, 1975/76:1 140

Mänga olika anspråk ställs på utnyttjandet av fjällområdena. Det är angeläget att översiktliga, plan mässiga överväganden om markanvändningen i fjällvärlden kommer till stånd. Kommuner och länsstyrelser bör under planeringsskedet samarbeta i dessa frågor och i samarbete med planverket och naturvardsverket precisera redovisade intresseområden, klarlägga riskerna för konflikter mellan olika intressen samt närmare ange inom vilka områden en fortsatt kommunal planering bör komma till stånd och var markanvändningen huvudsakligen bör regleras genom tillämpning av naturvärdslagens bestämmelser. I avvaktan på statsmakternas ställningstaganden till den närmare avgränsningen av de områden som bör undantas från tyngre exploatering och skogsbruk bör planläggning som innefattar utveckling av bebyggelse och anläggningar m. m. undvikas inom de områden som redovisas i planverkets och naturvärdsverkets preliminära avgränsningsförslag.

Regeringen har i prop. 1975:46 lagt fram förslag ull riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism, Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

Enligt fastlagda rikthioter bör översiktlig planering utföras för huvudälvarnas dalgångar. Planeringsarbetet för Muonioälvens, Torneälvens. Kalixälvens. Luleälvens, Piteälvens, Byskeälvens och Skellefteälvens dalgångar bör leda fram till att berörda kommuner redovisar sina ställningstaganden på ett sätt som per en Översiktlig bild av avsedd markanvändning. Arvidsjaurs, Gällivare, Jokkmokks, Bodens. Lulea och Pajala kommuner bör utveckla sina program i syfte att tillgodose dessa riktlinjer. De synpunkter som planverket, naturvårdsverket och riksantikvarieämhbetet har framfört beträffande planeringens omfattning och inriktning bör härvid beaktas.

Beträffande bebandlingen av de områden som berörs av aktualiserade valtenkraftutbyggnader hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.6.2 i den allmänna promemorian. I avvaktan på ställningstaganden i utbyggnadsfrågan bör åtgärder för att tillgodose bevarandeintressena vidtas i sadan utsträckning alt dessa intressen imte äventyras, Vidare bör fiskets intressen beaktas i samband med planeringsarbetet för älvdalarna. Kommunerna vid de nämnda älvarna bör samordna sin planering även med berörda kommuner 1 Västerbottens län.

I enlighet med de överenskommelser som har träffats inom ramen för det nordiska regionalpolitiska samarbetet om informationsutbyte i konkreta planeringsfrågor i gränsområdena bör berörda kommuner och länsstyrelser under planeringsarbetet även samräda med berörda kommuner samt fylkes- och länsmyndigheter i Norge och Finland. Frågan om de i Torne älv belägna s. k. suveränitetsholmarnas rättsliga status är föremal för en särskild utredning som beräknas vara avslutad före utgången av år 1975.

Länets kustområde bör under planeringsskedet bli föremål för översiktlig kommunal planering. Kommunerna bör redovisa sina ställnings-

tlaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvänd-

ning i kustzonen och skärgården. Naturvärdsintressena i skärgårdsomra-

det bör särskilt uppmärksammas. Aterhällsamhet bör iakttas med att ulläta ny fritidsbebyggelse i kustområden som har betydelse för friluftsliv och naturvård.

Kustkommunerna har som regel behandlat frågor om lokalisering av miljöstörande industri. I enlighet med vad som anförs i avsnitt 3.8.2 i den allmänna promemorian bör under planeringsskedet utrednings- och planeringsätgärderna 1 detta hänseende drivas vidare i samarbete mellan kommunerna vid kusten och länsstyrelsen. Härvid hör även fiskets intressen redovisas på ett sådant sätt att riskerna för negativa återverkningar på fisket till följd av industrietableringar kan beaktas i planeringen. För de industriområden som har redovisats i programmen för Luleå och Piteå kommuner bör planeringen bedrivas i generulplaneringens form. Naturvärdens och friluftslivets intressen skall härvid beaktas.

Norrbottens län innefattar områden av primärt intresse för jordbruket. Vid planeringen för områden nära tätorterna vid kusten och i älvdalarna bör jordbruksinmtiressena ägnas särskild uppmiirksamhet. Vad som anförs i

avsnitt 3.2.2 i den allmänna promemorian om att översiktliga planer för

markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas inom

expansiva tätortsregioner. berör i Norrbottens län främst Luleå. Bodens,

Piteå och Älvsbyns kommuner. Det är angeläget att gemensamma utgångspunkter för jordbruksmarkens behandling kan anges för nämnda kommuner som underlag för den fortsatta planeringen.

När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.3.2 i den allmänna promemorian om att större krav måste ställas på hushållningen med skogen och skogsmarken. I planeringen bör skogsbruksfrägorna ägnas ökad uppmärksamhet. Friluftslivets, naturvårdens och kulturminnesvärdens intressen skall härvid beaktas. Detta bör ofta kunna ske utan att virkesproduktionen begränsas.

Regeringen erinrar om att frågor rörande markreservationer m. m. för flygplatser enligt riksdagens beslut skall behandlas i den fysiska riksplaneringen (CU 1973:111, rskr 1973:119). Behov av sådana markreservationer har aktualiserats av bl. a. Arjeplogs och Arvidsjaurs kommuner. Fragan har samband med lokaliseringen av fredsförband till Arvidsjaur. Vid fortsatta överväganden i frågan bör samräd ske även med länsstyrelsen och berörda kommuner i Västerbottens län.

Beträffande frågan om den militära lågflygningens inverkan på annan markanvändning erinrar regeringen om vad som anförs I avsnitt 3.10.2 i den allmänna promemorian om att länsstyrelserna bör inhämta kommunernas synpunkter inför de samråd i frågan som skall ske mellan försvarsmakten och länsstyrelserna.

FÖREDRAGANDEN

10 Inledning

10.1¶Bakgrund till redovisningen av programarbetet. Riksdagens behand-

ling

Statsmakternas beslut om den tysiska riksplaneringen (prop. 1972: 111, CU 1972:35, rskr 1972:348) innebar bl.a. att riktlinjerna för hushållning med mark och vatten i stor utsträckning skulle fullföljas och vidareutvecklas genom kommunal planering. Detta förutsattes ske i två steg. Först skulle på grundval av överläggningar melian länsstyrelser och kommuner program utarbetas för hur riktlinjerna skulle fullföljas i den regionala och lokala planeringen. Därefter skulle, sedan regeringen hade tagit ställning till programmen, planceringsarbetet inledas. Pe två etapperna i arbetet har betecknats som program- resp. planeringsskedena.

I anslutning till riksdagsbeslutet år 1972 förelåg, som jag har redogjort för i avsnitt 1.1, enighet om att regeringen, sedan programskedet hade genomförts, skulle lämna en redogörelse för programarbetet och resultatet därav till riksdagen. Programarbetet har nu avslutats genom regeringens ställningstaganden till programmaterialet under tiden 20 februari—24 april 1975. Jag har i det föregående lämnat en utförlig redogörelse för programarbetet och dess resultat och därmed också angett förutsätltningarna för verksamheten under planeringsskedet.

Inga nya förslag skall nu föreläggas riksdagen, Jag avser att i det följande sammanfatta och kommentera materialet samt redovisa sådana erfarenheter från programarbetet som kan ha betydelse för den fortsatta fysiska riksplaneringen. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad civilutskottet anförde (CU 1972:35, s. 28) om att redovisningen skulle avse en ny Översiktlig presentation av de allmänna principer söm riksdagen hade att yttra sig över relaterade till regeringens slutliga prövning av programförslagen, Den breda redovisningen i det föregående av programarbetet torde, utöver det grundläggande syftet att ge riksdagen en orientering, även i Övrigt ha ett värde som sammanfattning av materialet från programskedet och som utgångspunkt för fortsatt verksamhet inom eller i anknytning till den fysiska riksplaneringen. Av vad jag tar upp i det följande torde riksdagens godkännande böra inhämtas vad gäller dels vissa frågor om ansvarsfördelning och handläggning som jag behandlar i avsnitt 11.5, dels den precisering av vissa av de verksamhetsanknutna riktlinjerna för planeringen som programarbetet och regeringens ställningstagande därtill har inneburit och som jag tar upp i avsnitt 11.6. I övrigt bör riksdagen ges tillfälle att yttra sig med änledning av min redovisning.

10.2¶Programarbetet i relation till andra delar av den fysiska riksplaneringen

Innan jag går in på mina kommentarer till programarbetet finns det anledning att ge en översikt över dess relationer till andra verksamheter inom eller med nära anknytning till den fysiska riksplaneringen.

Redan i proposition 1972:111 angavs (s. 176) att arbetet med den fysiska riksplaneringen kunde delas upp i två huvudgrupper: A. Uppgifter som måste genomföras för att fullfölja det som förordats

angående bl. a. markreservationer för triluftsliv och vissa vetenskapliga

intressen, reservationer för industri och särskild planering i vissa

områden. B. Uppgifter som hänger samman med en fortsatt tysisk riksplanering

inom ramen för en mera integrerad samhällsplanering.

Hur arbetet hittills har bedrivits när det gäller gruppen B. den långsiktiga utvecklingen av fortsatt inventerings-, utrednings- och planeringsverksamhet, ger jag en sammanfattande redogörelse för i avsnitt 10.3.

När det gäller uppgifter inom gruppen A, fullföljandet på mera kort sikt av de fastlagda riktlinjerna för hushållning med mark och vatten, står givetvis det nu genomförda programskedet resp. det inledda planeringsskedet i centrum. En central roll i detta sammanhang spelar också den särskilda prövning enligt 136 a § i byggnadslagen (BL) (1947:35) som skall föregå lokalisering av industrier som har särskild betydelse för hushållningen med mark och vatten. En redogörelse för erfarenheterna från handläggningen av dessa frågor lämnar jag i avsnitt 11.6.4.

I samband med riksdagsbeslutet år 1972 inleddes visst utredningsarbe- 1e 1 syfte att precisera och komplettera de då fastlagda riktlinjerna. Naturvårdsverket och planverket fick uppdrag att efter utredning och efter samråd med berörda kommuner och länsstyrelser lämna förslag till närmare avgränsning av vissa väglösa områden i fjällvärlden. Jag har redogjort för detta uppdrag och för arbetsläget i avsnitt 8.4.5.

Det utredningsarbete beträffande vattenkraftutbyggnader som också inleddes i samband med riksdagsbeslutet år 1972 har slutförts, men nya kompletterande utredningar har visat sig nödvändiga beträffande norra Norrland. På grundval av hittills redovisat utredningsresultat har de är 1972 fastlagda riktlinjerna kunnat kompletteras med riktlinjer för handläggning av vattenkraftfrågorna för i första hand de närmaste åren. För dessa trågor har jag redogjort närmare i avsnitt 8.5.3.

Nära anknytning till den fysiska riksplaneringen har förslaget i proposition 1975:46 att inom ramen för turist- och rekreationspolitiken särskilt utpeka 24 primära rekreationsområden. En redogörelse för detta förslag har jag lämnat i avsnitt 7.5.6.

Resultat av utredningsarbete samt innehåll i förslag och beslut som jag nu har berört har beaktats vid upprättandet av den till protokollet i detta ärende fogade karta I. Denna karta ger, med de reservationer som antörs

i karttexten, en översiktlig bild i riksskala av nu gällande geografiska riktlinjer för hushållningen med mark och vatten.

10.3¶Fortsatt fysisk riksplanering

I enlighet med riksdagens beslut har inom bostadsdepartementet inletts förberedelser för att vidareutveckla den fysiska riksplaneringen. I en promemoria (Ds B 1974:6) Fortsatt fysisk riksplanering har i december 1974 redovisats förslag till kompletterande och fördjupade inventeringar m. m, inom ramen för en längsiktig utveckling av den fysiska riksplaneringen.

Syftet med promemorian är dels att ge en allmän redogörelse för hur olika framtida arbetsuppgifter i anslutning till den fysiska riksplaneringen kan komma att beröra olika myndigheter, organisationer osv., dels att ge underlag för en diskussion om och tillfälle att lämna synpunkter på uppläggningen av det fortsatta arbetet. Någon fixerad tidpunkt anges inte för en ny samlad redovisning i form av t. ex. en räppöort motsvarande hetänkandet (SOU 1971:751) Hushållning med mark och vatten. Bestämmande för tidsplaneringen för den fortsatta verksamheten måste enligt promemorian bl. a. bli sambaändet med annan statlig planering och den kommunala planeringen samt informationsbehovet i olika skeden. En ny samlad redovisning förutsätts omellertid äga rum under senare delen av 1970-talet.

I promemorian redovisas den fysiska riksplaneringens roll i samhillsplaneringen som helhet. Bl. a. betonas att planeringsfrågor med nära anknytning till andra planeringsformer som t. ex. regional utvecklingsplanering och regional trafikplanering bör angripas gemensamt. Inlandslokalisering av sådant slag av industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen är liksom riktlinjer för industrilokalisering till norrlandskusten exempel på sådana frågor. Det är också viktigt att uppmärksamma samspelet mellan de olika nivåerna i planeringen, nationell, regional och kommunal nivå.

I promemorian görs en genomgång av behovet av inventeringar. utredningar, m. m. inom de ämnesområden som är av särskilt intresse för den fysiska riksplaneringen. Det piller främst naturresurserna och naturmiljön, olika bevarandeintressen, de areella näringarna, särskilt resurskrävande industri och vissa andra resursanspråk från t. ex. försvaret. transportväsendet, fritidsbebyggelsen samt vissa vetenskapliga och tek-

niska verksamheter. |

Berörda myndigheter och organisationer samt kommunerna har getts möijlighet att inkomma med synpunkter på vad som anförs i prome morian. Ärendet bereds f. n. inom bostadsdepartementet. Jag skall därför inte nu ta ställning till vad som behandlas i promemorian. Jag vill emellertid peka på att flera av de arbetsuppgifter som tas upp i promemorian redan har satts igång. Regeringen har således uppdragit åt naturvårdsverket att översiktligt kartlägga landets vattentillgångar och de anspråk som riktas mot dessa. Nära anknytning till detta arbete har det arbete som

fiskeristyrelsen har initierat när det gäller att kartlägga fiskets omfattning och intresseområden. När det gäller jordbruket torde det fortsatta arbetet under planeringsskedet i län och kommuner, i enlighet med vad jag senare kommer att redovisa i avsnitt 11.6.2, komma att i betydande utsträckning tillgodose det behov av förbättrat underlagsmaterial som redovisas i promemorian. Industrins lokaliseringsförutsätiningar och olika industriers inverkan på miljön studeras på regeringens uppdrag av industriverket i samarbete med berörda branschorganisationer. I anslutning härtill gör förmedlingscentralen för framtidsstudier vid Ingenjörsvetenskapsakademien en metodstudie beträffande alternativa förutsättningar för lokalisering av ifrågavarande slag av industri.

Den översyn av det långsiktiga behovet av lokaliseringsplatser för

kraftproduktion som sker i samband med de nämnda industristudierna ser

jag som särskilt angelägen. Klarare och delvis nya utgångspunkter för lokalisering av kraftverk föreligger nu som en följd av dels statsmakternas beslut angaende energipolitiken, dels nya lokaliseringsönskemål p. g. a. ökat intresse för t. ex. utnyttjande av överskotisvärme samt bergrumsförläggning.

Utan att föregripa de ställningstaganden som bearbetningen av inkomna synpunkter på promemorian kan föranleda vill jag understryka vikten av att man, som har framhållits där. strävar efter samordning mellan fysisk riksplanering och i första hand regionalpolitisk planering och regional trafikplanering. Denna samordning bör ta sikte på såväl innehållet i planeringen som på uppläggningen i tiden m. m. Frågan om hur anpassningen på bästa sätt skall ske mellan statlig och kommunal planering är också enligt min mening central i sammanhanget. Jag vill vidare peka på att vissa frågor med anknytning till forskningen som aktualiserades i förarbetena för propositionen år 1972 bearbetas vidare av den experterupp för forskning om fysisk planering och bebyggelse som har knutits till bostadsdepartementet.

Jag vill slutligen också peka på att studier som torde komma att bli av stort intresse som underlag för fortsatta överväganden i den fysiska riksplaneringen utförs genom det sekretariat för framtidsstudier som har inrättats vid statsrådsberedningen. Det gäller långsiktigt orienterade studier av Sveriges internationella villkor, av resurs- och råvarufrågorna, av energifrågorna (i samarbete med energipolitiska delegationen) samt av arbetslivet i framtiden.

11¶Programarbetets genomförande och resultat

11.1¶Allmänna synpunkter

Som har framgått av min tidigare redogörelse uppdrog Kungl. Maj:t i februari år 1973 åt länsstyrelserna att föra överläggningar med kommunerna om upprättande av program för de åtgärder som behöver vidtas för att de av riksdagen i december år 1972 beslutade riktlinjerna för hushållning med mark och vatten skall kunna fullföljas. Fullmäktige i

10 Riksdagen 1975/76 I saml. Nr I

272 kommuner har antagit program för sådana åtgärder. De kommunala programmen har ställts samman av länsstyrelserna och har tillsammans med länsstyrelsernas yttranden och egna förslag till åtgärder redovisats till Kungl. Maj:t. Berörda centrala verk har yttrat sig över det samlade materialet. Även forskningsinstitutioner och organisationer har beretts tillfälle att yttra sig. Kommunerna har getts tillfälle att yttra sig över länsstyrelsernas och de centrala verkens ställningstaganden till programmen. .

De sex kommuner! som inte har redovisat några program bedömer själva att de antingen redan har genomfört de åtgärder som bör vidtas inom ramen för en fysisk riksplanering eller att de endast i begränsad utsträckning eller inte alls är berörda av den fysiska riksplaneringen. Dessa kommuner är i huvudsak beredda att vidta de åtgärder som föranleds av den fysiska riksplaneringen men har inte bedömt åtgärderna vara av sådan karaktär att de behöver redovisas i ett särskilt program.

Till regeringens beslut om programmen för resp. län har fogats en promemoria, vilken som bil. I fogas till protokollet i detta ärende, I denna promemoria konstateras att programarbetet i län och kommuner har inneburit en precisering av de av statsmakterna angivna riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten och en vidareutveckling av det underlagsmaterial för den fysiska riksplaneringen som har redovisats av centrala myndigheter. Genom kommunernas ställningstaganden i samband med programarbetet har den fysiska riksplaneringen förankrats på lokal nivå.

Det konstateras vidare i nämnda promemoria att de kommunala programmen och länsstyrelsernas yttranden innehåller ställningstaganden till åtgärder som berör en stor det av landet. Kommunerna har i betydande omfattning föreslagit att områden utöver dem som har tagits upp i det av centrala myndigheter utarbetade underlagsmaterialet skall behandlas i samband med den fysiska riksplaneringen. I regel har kommunerna för avsikt att inordna de föreslagna åtgärderna i en översiktlig kommunal planering.

För egen del vill jag i anslutning härtill uttala min uppskattning av det sätt på vilket programarbetet har genomförts såväl inom kommunerna, länsstyrelserna och övriga regionala organ som hos de centrala myndigheterna. Det intresse som olika organisationer m. m. har visat för arbetet har också varit av stort värde. Arbetet har genom uppgiftens storlek och de ambitioner som berörda parter har visat blivit både kvantitativt och kvalitativt krävande men har enligt min uppfattning genomförts på ett förtjänstfullt sätt. Det är uppenbart att de resultat som har uppnåtts är frukten av ett stort engagemang hos de medverkande. Inte minst på grund härav har programarbetet — tillsammans med bl.a. de andra verksamheter inom eller i anknytning till den fysiska riksplaneringen som jag nyss berörde - bidragit till en ökad medvetenhet när det gäller hushållningen med våra mark- och vattenresurser.

! Danderyd, Stockholm, Sundbyberg, Perstorp, Osby och Hofors.

Vid behandlingen år 1972 av frågan om uppföljningen av planeringsriktlinjerna anförde civilutskottet (CU 1972:35, s. 26), att det särskilda planeringsbehov som direkt föranleds av den fysiska riksplaneringen torde vara av relativt begränsad omfattning. Det förutsattes att detta direkta planeringsbehov inte skulle röra alla kommuner och i regel inte heller de berörda kommunernas hela yta. Mot denna bakgrund framstår de kommunala programmen som omfattande både till antal och innehåll. Vidgningen av de kommunala planeringsinsatser som har anknytning till den fysiska riksplaneringen har flera orsaker. Bl. a. har konkretiseringen av de verksamhetsanknutna riktlinjerna och behandlingen under programskedet av underlagsmaterialet inom bl. a. naturvårdens och kulturminnesvärdens områden haft stor betydelse härvidlag. Andra bidragande faktorer har varit kommunernas ambitioner som jag nyss nämnde samt den generella tendensen till ökat behov av och intresse för översiktlig kommunal planering. Bl. a. vad jag nu har berört leder fram till behov av preciseringar i fråga om vissa begrepp och om ansvarsfördelningen i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt 11.5.

Ett förhållande som man bör hålla i minnet när man studerar enskilda kommunala program eller gör summanställningar och analyser av dem är att de äterspeglar situationen tidigt under år 1974 innan de redovisades till länsstyrelserna. Motsvarande kommentar gäller givetvis i tillämpliga delar vad som därefter genom remisser o. d. har tillförts programmaterialet. I många fall har programmen vidareutvecklats eller planeringen i vissa delar inletts enligt programmen. När det t. ex. föreskrivs i regeringens beslut att ett program skall utvecklas i ett visst avseende bör det därför givetvis inie tolkas bokstavligt utan som en kompletterande anvisning för

arbetet under planceringsskedet.

Jag går nu närmast över till mera konkreta synpunkter på programarbetet i stort. Jag tar därvid först upp prograumarbetets betydelse bl. a. för utvecklingen av den kommunala översiktliga planeringen. Därefter behandlas programmaterialet som underlag för den fortsatta fysiska riksplaneringen och frågor i anslutning till det nu pågående planeringsskedet. Jag går därefter in på de nyss antydda frågorna om ansvarsfördelning m. m. inom den fysiska riksplaneringen. Jag tar sedan mera ingående upp vissa frågor i anslutning till och erfarenheter av behandlingen av olika verksamheter resp. de geografiska riktlinjerna under programskedet. Slutligen behandlar iag erfarenheterna beträtfande tillgängliga genomförandeinstrument och ger i anslutning därtill en orientering om det pågående arbetet med en revision av byggnadslagstiftningen.

11.2¶Programarbetets betydelse bl.a. för den översiktliga kommunala planeringen

I anslutning till remissbehandlingen av rapporten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten uttalades farhågor för att fullföljandet av den fysiska riksplaneringen skulle medföra att kommunernas planering

skulle minska i betydelse. Dåvarande chefen för civildepartementet förklarade vid sin anmälan av proposition 1972:111 (bil. 2, s. 100) sig inte dela denna uppfattning och trodde inte heller att intresset för kommunal översiktlig planering skulle reduceras om riktlinjerna för planeringsarbetet fullföljdes. Kommunerna borde enligt hans mening genom riksplaneringen få fastare utgångspunkter för sin planering, och de skulle också få möjligheter att delta i en fortlöpande avvägning mellan riksintressen och lokala intressen och därmed få möjlighet att påverka avvägningarna inom den fysiska riksplaneringen.

Erfarenheterna visar nu att en av de mest betydelsefulla effekterna av programarbetet är att det har bidragit till en påtaglig aktivering av kommunernas översiktliga planering. En utveckling av den kommunala översiktsplaneringen har också motiverats av det krav på planmässig bedömning av all bebyggelse som ställdes upp i samband med beslutet om den fysiska riksplaneringen år 1972. Utvecklingen har underlättats av att många kommuner har påbörjat arbete med en ny typ av översiktliga bedömningar, kommunöversikter enligt en modell som statens planverk bar arbetat fram. Dessa tar i första hand sikte på utformning av riktlinjer för bebyggelseutvecklingen inom olika områden i en kommun och på bedömning av behovet av fortsatt planläggning.

För många kommuner torde programmen utgöra den första mer samlade penetreringen av olika markanvändningsfrågor över de nybildade kommunernas hela yta. I programmen har nästan samtliga kommuner angett att de avser att upprätta kommunöversikt eller i en del fall kommunomrfattande markdispositionsplan. Drygt 1850 kommuner anger att de också avser att upprätta områdesplaner för vissa områden som i betydande utsträckning berörs av den fysiska riksplaneringen eller inom vilka planeringsproblemen är särskilt framträdande. Om dessa intentioner genomförs kommer den övervägande delen av landets kommuner att ha ett gott grepp om sin översiktliga planering när planeringsskedet är genomfört. Detta bör också innebära goda förutsättningar för en smidig övergäng till ett nytt plansystem, som enligt vad jag har sagt vid min anmälan av de bostadspolitiska frågorna vid 1974 års riksdag (prop. 1974:150, s. 387-391), bl. a. bör innebära att den översiktliga planeringens ställning förstärks. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt 11.8.

Många av de frågor som aktualiseras i den fysiska riksplaneringen berör flera kommuner. Detta återspeglas i att programskedet har inneburit vidgade kontakter mellan kommuner och ökat interkommunalt samarbete samt samarbete över länsgränser i planeringsfrågor. Som exempel på detta kan nämnas samarbete mellan kommunerna i alla de tre s.k. obrutna kustområdena, mellan kommunerna vid Blekingekusten, vid Vänerns norra kust, vid Storsjön i Jämtland och vid sjöarna Båven och Bolmen, längs nedre Dalälven och vid Söderåsen och Romeleåsen. Angelägenheten av sådant samarbete har i flera fall betonats i regeringens beslut. Stöd till planering som berör flera kommuner har också i relativt stor omfattning utgått från anslaget Bidrag till översiktlig planering m. m. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att regeringen i sina beslut i

förekommande fall har understrukit att samråd bör ske över riksgränserna i enlighet med de överenskommelser som har träffats inom ramen för det nordiska regionalpolitiska samarbetet,

Det nu genomförda programarbetet har inneburit ett i flera avseenden omfattande och intensivt, ömsesidigt informationsutbyte mellan kommunerna och statliga organ på olika nivåer. Denna process, som till stor del kommer att fortsätta under planeringsskedet, innebär att kommunerna har fött ett ökat kunskapsunderlag för sin planering och ökad kännedom om de bedömningar som görs t.ex. av de statliga fackorganen. På motsvarande sätt har givetvis de statliga myndigheterna fått ökad kunskap om kommunernas uppfattning i en mängd resurs- och markanvändningsfrågor. Detta innebär att ökad klarhet har vunnits när det gäller inom vilka områden avvägningar mellan statliga och kommunala intressen behöver göras i planeringen. Behovet av statligt inflytande bör kunna preciseras ytterligare under planeringsskedet på grundval av ett efter hand förbättrat inventeringsmaterial och fortsatta diskussioner kring frågor där ocnighet hittills har rått eller kring förslag som inte har hunnit bli färdigbehandlade under progrumskedet,

En annan för den kommunala planeringen positiv eftekt av det hittills genomförda arbetet med den fysiska riksplaneringen är den aktivering när det gäller planeringstfrågor som programskedet har inneburit inom flera statliga sektormyndigheter såväl på central som regional nivå. Denna aktivering har medfört att inventeringar, utredningar m. m. har genomförts eller avses komma till stånd under planeringsskedet.

Detta ökade intresse hos olika sektormyndigheter att arbeta fram bättre underlag för den fysiska planeringen och bedömningar i riksskala för resp. verksamheter bör på sikt innebära atl underlaget för kommunernas planering förbättras. Sålunda skulle även för vissa andra verksamheter som behandlas 1 den fysiska riksplaneringen kunna byggas upp ett underlagsmaterial motsvarande det som i programarbetet har funnits främst för naturvärden, det rörliga friluftslivet och kulturminnesvården.

11.3¶Programmaterialet som underlag för verksamheten under planeringsskedet

I den promemoria som fogades till regeringens beslut angående de kommunala programmen konstateras i en sammanfattande bedömning att programarbetet och de remissyltranden som har lämnats över detta i väsentliga avseenden har klargjort utgångspunkterna för det fortsatta planeringsarbetet i län och kommuner. Det är en genomgående bedömning i de enskilda länsbesluten att de upprättade programmen i huvudsak kan ligga lill grund för fullföljandet av den fysiska riksplancringens intentioner.

Det finns enligt min mening anledning att understryka denna huvudslutsats i regeringens beslut. då det finns en risk att den undanskyms av den relativt omfattande behandlingen av vissa sakfrågor i regeringsbesluten. Vad som sägs i dessa konkreta sakfrågor utgör i

huvudsak kompletterande anvisningar för dels hur riksplaneringens intentioner skall fullföljas, dels hur likformighet i arbetet skall uppnås mellan olika delar av landet.

För ett 40-tal kommuner har i regeringens beslut angetts alt kommunernas program behöver utvecklas vidare. Det är huvudsakligen fråga om områden som berörs av de geografiska riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen, dvs. kustområdena, fjällvärlden. älvdalarna och vissa sjöområden. Kommunerna har i allmänhet föreslagit översiktliga planeringsåtgärder inom dessa områden. Vissa kommuner har inte föreslagit planeringsinsatser som fullt ut beaktar de geografiska riktlinjerna. Regeringen har i sina beslut uppmanat ifrågavarande kommuner att utveckla sina program i detta syfte. Hlertalet fall rör behovet av översiktliga planöverväganden längs de större älvarnas dalgångar. För en närmare redovisning av vilka kommuner som berörs av regeringens beslut i dessa hänseenden samt motiven härför får jag hänvisa till min tidigare redovisning i avsnitten & och 9.

Omkring 25 kommuner uttalar i sina program att lokala intressen mäste väga tungt i törhällande till riksintressen och att de förra, i de fall motsältningar kan anses föreligga, bör prioriteras i så stor omfattning som möjligt, Ofta ligger bakom dessa uttalanden befarade konflikter mellan å ena sidan olika bevarandeintressen och å den andra kommunens intresse av tätorts- elter industriutbyggnad, täktverksamhet m. fl. verksamheter som syftar till att trygga kommunens näringslivsutveckling.

Jag tinner det mot bakgrund av sysselsättningsfrågornas betydelse naturligt att kommuner som berörs av omfattande bevarandeintressen känner behov av att betona att det fortsatta planeringsarbetet måste bereda utrymme också för näringslivets utveckling. I planeringen måste en vägning ske mellan å ena sidan olika bevarundeintressen och å andra sidan regionalpolitiska intressen och näringslivsintressen. Härvid skall såväl den lokala befolkningens intressen som riksintressen beaktas. Lokala intressen bör emellertid inte få en sädan inverkan på planeringen att de övergripande riktlinjer för utvecklingen som anges i bl. a. den fysiska riksplaneringen äventyras. Det ankommer i första hand på länsstyrelserna att mot bakgrund av gällande övergripande riktlinjer bevaka att en avstämning sker mellan de statliga intressena inom olika samhällsområden och att dessa beaktas i kommunernas planering.

Jag vill sammanfattningsvis framhålla att det material som har utarbetats i samband med programarbetet utgör ett gott underlag för fortsatta åtgärder för att fullfölja de fastlagda riktlinjerna för hushäållningen med våra mark- och vattenresurser. Programarbetet har lett till en avsevärd konkretisering av riktlinjerna och till att en betydande enighet har nåtts mellan myndigheter på olika planeringsnivåer om hur det tortsatta arbetet bör inriktas. Jag kommer i det följande att närmare redogöra för hur jag ser på uppläggningen av detta arbete under planeringsskedet.

11.4¶Arbetet med att fullfölja programmen under planeringsskedet

ILL Allmänt

Huvuduppgitterna under planeringsskedet blir enligt min mening att ytterligare i den kommunala planeringen förankra de frågor som hittills har behandlats i den fysiska riksplaneringen och att se till att särskilda insatser görs t.ex. för att säkerställa bevarandeintressen inom vissa områden. Det finns anledning att stryka under det som sägs i den till regeringens beslut fogade promemorian (se bil 1) om att det material som har redovisats av kommuner och länsstyrelser utgör förslag till program för fortsatta åtgärder. Regeringen har i besluten län för län och i den till besluten fogade promemorian mot bakgrund av de fastlagda riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen så entydigt som möjligt angett vilka utgångspunkter som skall gälla för det fortsatta arbetet. Det ligger i sakens natur att regeringen inte i detalj har kunnat ta ställning till frågor om avgränsning av områden och åtgärder för att säkerställa de riksintressen som finns inom alla de områden som har behandlats i programmen. I regel kan man först när planeringen har drivits längre i de enskilda fallen bedöma hur de i programmen föreslagna åtgärderna tillgodoser den fysiska riksplaneringens intentioner. Jag förutsätter att kommuner och länsstyrelser i allt väsentligt kan uppnå enighet i dessa frågor. Finner länsstyrelsen under planeringsskedet att den fysiska riksplaneringens syften äventyras eller att åtgärderna kommer i kontlikt med andra övergripande mål kan det bli aktuellt att uppmärksamma regeringen på frågan. Jag vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att länsstyrelserna och övriga myndigheter tillämpar ett översiktligt synsätt så att de övergripande syften som den fysiska riksplaneringen skall tillgodose inte kommer att skymmas av mängden enskilda frågor.

Mot bakgrund av dels den höga ambitionsnivå som redovisas i programmaterialet, dels det faktum att åtskilligt av programarbetet berör frågeställningar som anknyter till mera lokala planeringstrågor är det inte realistiskt att ställa krav på att alla de åtgärder som föreslås i programmen skall kunna genomföras under den relauivt korta tid som stär till förfogande under planeringsskedet. Arbetet under planeringsskedet bör därför inriktas på de åtgärder som bedöms vara mest angelägna att vidta. I den till regeringens beslut fogade promemorian anges att åtgärderna i första hand bör syfta till att inordna och beakta de behandlade intresseområdena i en utvidgad översiktlig kommunal planering där olika markanvändningsintressen vägs mot varandra. Planeringsarbetet bör härvid huvudsakligen inriktas på att upprätta dels kommunöversikter i vilka de frågor behardlas som berörs av den tysiska riksplaneringen, dels översiktliga planer för markanvändningen i huvuddelen av de områden som berörs av de fastlagda geografiska riktlinjerna samt i de områden där övervägandena under programarbetet har visat att uttalad konflikt råder eller kan förutses mellan olika markanvändningsintressen.

Genomförandet av de åtgärder som har föreslagits i programmen för att varaktigt skydda, värda eller utveckla enskilda områden måste

naturligtvis anpassas efter tillgängliga ekonomiska resurser. Jag vill emellertid betona det angelägna i alt man under planeringsskedet tillgodoser de omedelbara skyddsbehoven i syfte att förebygga oönskade förändringar till följd av exploatering och bristande vård.

11.4.2¶Arbetsfördelning m. m.

Arbetet på alla nivåer under programskedet har enligt min mening verksamt bidragit till att skapa en grund för ett fortsatt förtroendefullt samarbete mellan statliga och kommunala organ i planeringstfrågor. Som jag tidigare har nämnt bur samrådet mellan länsstyrelser och kommuner varit omfattande och, att döma av resultatet av programarbetet, framgångsrikt. Självfallet kvarstår vissa skiljaktiga uppfattningar i konkreta frågor men resultatet av programarbetet visar att det råder en betydande enighet i uppfattningen om vilka frågor som bör prioriteras inom den fysiska riksplaneringen och på vilket sätt detta bör ske.

En förutsättning för att den fysiska riksplaneringens intentioner i stor utsträckning skall kunna fullföljas genom kommunal planering är, som har framhållits i regeringens beslut med anledning av progrumarbetet, att den kommunala planeringen ges tillräcklig stadga genom att översiktliga planer för markanvändningen antas av kommunfullmäk tige och i vissa fall fastställs i generalplanens form samt att möjligheter ges för statliga myndigheter att bedöma hur de kommunala planeringsåtgärderna stämmer överens med riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Såväl olika slag av översiktliga planer för markanvändningen som s.k. kommunöversikter bör därför som planverket har rekommenderat handläggas enligt de regler som i byggnadsstadgan (1959:612) anvisas för antagen generalplan. Härigenom förbättras också möjligheterna för statliga myndigheter alt ta nödvändig hänsyn till kommunala intressen.

Även om tyngdpunkten i arbetet under planeringsskedet kommer att ligga på kommunerna, skall självfallet arbetet liksom hittills bedrivas i samarbete mellan kommuner och länsstyrelser med deltagande av övriga berörda regionala myndigheter. De regionala myndigheterna bör samverka med berörda centrala myndigheter och hälla dessa underrättade om planeringsarbetet i den mån det bedöms erforderligt. Det ankommer på myndigheterna att verka för att de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna och de genom regeringens beslut angivna utgångspunkterna för planeringsarbetet följs. Myndigheterna bör också bidra till att information och underlagsmaterial av betydelse för planeringen i görligaste mån ställs till kommunernas förfogande.

Länsstyrelserna spelar i planeringsfrågor en viktig roll som sambands- Jänk mellan statliga organ och kommunerna. Jag vill understryka det angeligna i att länsstyrelserna i det fortsatta arbetet särskilt uppmärksammar behovel av samordning av de olika regionala myndigheternas medverkan under planeringsskedet. Samordning av planeringsarbetet över kommun- och länsgräner kommer självfallet att aktualiseras i stor utsträckning också under det fortsatta arbetet. Det ankommer vidare på

länsstyrelserna att vägleda kommunerna när det gäller användningen av nya och för flertalet kommuner oprövade planformer som t.ex. kommunöversikt och när det gäller tillämpningen av t.ex. de nya reglerna i naturvårdslagen.

11.43¶Tidsplan för och redovisning av planeringsarbetet

I proposition 1972:111 anges att den tid som behövs för att genomföra den i programmen föreslagna planeringen torde komma att variera högst väsentligt. Som riktpunkt anges i propositionen att planeringen, i varje fall för de delar av tandet där planeringsbehovet är stort, i huvudsak bör vara genomförd före den I juli 1976. Som framgår av min tidigare redogörelse i avsnitt 5.2.7 har flera remissinstanser lämnat synpunkter angående möjligheterna att genomföra de i progrummaterialet föreslagna åtgärderna till denna tidpunkt. Planverket och Svenska kommunförbundet har föreslagit att tiden för planeringsarbetet förlängs till den 1 januari 1977.

Med den inriktning av arbetet under planeringsskedet som jag tidigare har angett bör det egentliga planeringsarbetet enligt min mening i huvudsak kunna vara klart den 1 juli 1976. Efter denna tidpunkt bör emellertid utrymme ges för informationsverksamhet, formell behandling m.m. inom kommunerna. I den promemoria som har fogats till regeringens beslut län för län unges med hänsyn härtill att kommunerna bör ges tid till ärsskiftet 1976/77 innan en redovisning för de åtgärder som har vidtagits skall lämnas till länsstyrelserna. Denna uppläggning torde enligt min mening ligga inom ramen för vad riksdagen tidigare har beslutat beträffande tidsplanen för planeringsskedet. När det gäller den mer preciserade tidsplanen för och innehållet i kommunernas och länsstyrelsernas redovisningar av arbetet under plåneringsskedet torde närmare anvisningar få meddelas senare. Därvid får övervägas sambanden med bl.a. den fortsatta regionalpolitiska planeringen. Jag vill emellertid redan nu ange vissa huvuddrag i redovisningsarbetet.

Kommunernas redovisningar till länsstyrelserna torde i stor utsträckning komma att utgöras av det planmaterial som har utarbetats under planeringsskedet, i första hand de kommunöversikter som det övervägande fertalet kommuner uppgett sig ha för avsikt att upprätta. Det bör ankomma på länsstyrelserna att efter hörande av berörda regionala myndigheter utvärdera detta material med avseende på hur dels olika sektorintressen dels olika geografiska områden av betydelse i den fysiska riksplaneringen har behandlats under planeringskedet. Länsstyrelsernas utvärderingar bör ställas samman och tillsammans med fänsstyrelsernas egna yttranden redovisas till berörda centrala verk.

Länsstyrelsernas redovisningar bör även innehålla yttranden till regeringen angående dels de frågor för vilka regeringen i sina beslut lin för län har angett att de skall redovisas direkt till regeringen. dels övriga frågor som länsstyrelserna finner anledning att fästa regeringens uppmärksamhet på. De centrala myndigheterna bör yttra sig till regeringen över resultatet

av arbetet under planeringsskedet.

Den uppläggning av redoövisningsarbetet som jag nu har angett innebär att materialet delas upp och mera direkt riktas mot de olika myndigheter inom vilka olika frågor och problem kan behandlas. Erfarenheterna under progrumskedet visar, som jag närmare kommer att utveckla i avsnitt 11.5, att en sådan uppdelning är önskvärd. Det är emellertid enligt min mening också önskvärt att en samlad bild av vad som har förevarit under pluneringsskedet kan presenteras. Jag avser senare att föreslå regeringen att i anslutning till de övriga uppdrag som kan behöva meddelas med anledning av planeringsarbetet uppdra ät planverket alt göra en sådan samlad, översiktlig redovisning.

IL.44 Informationsfrågor

I syfte all bygga under för debatt och bred medborgerlig medverkan i den fysiska riksplaneringen har i olika skeden av planeringen särskilda informationsätgärder vidtagits. Under programarbetet hur kommunerna och länsstyrelserna i sitt arbete med att sprida information kring den pågående planeringen kunnat stödja sig på en centralt initierad informationsverksumhet som spände över både den fysiska riksplaneringen. den regionalpolitiska planeringen och den regionala trufikplaneringen. Inrormationsverksamheten har letts av en ledningsgrupp med företrädare för arbetsmaurknads-. bostads-. kommunikations-. fordbruks- och kommundepartementen. planverket. Svenska kommunförbundet och nämnden för samhällsinformation. Inom ramen för denna informationsverksamhet utarbetades ett underlagsmaterial för diskussioner kring den fysiska riksplaneringens programskede som distribuerades till kommunerna i slutet av januari år 1974. BL a. erhöll samtliga partiers Kkommuntullmäktigegrupper materialet. Vidare erbjöds ett stort antal organisationer att rekvirera ett arbetshäfte om den fysiska riksplaneringens programskede, Ett fylligare bakgrundsmaterial om den regionalpolitiska planeringen, den fysiska riksplaneringen och den regionala trafikplaneringen sammanställdes 1 bokform (Samhällsplanering i Sverige) och distribuerades (ill kommuner och organisationer. Under hösten är 1974 slutligen, har ett utställningsmaterial erbjudits kommunerna. Det centralt framtagna utställningsmaterialet har haft formen av basmaterial, avsett att kompletteras av länsstyrelser och kommuner. Till länsstyrelserna knöts samtidigt särskilda konsulenter med uppgift att ge kommunerna vägledning, råd och hjälp i samband med utställningsarbetet.

En utvärdering av informationsverksamheten pagär f.n. inom stalsvetenskapliga instilutionen vid Göteborgs universitet. Vissa resultat har publicerats i institutionens rapportserie. Utvärderingen beräknas bli slutförd under hösten är 1975.

Strax innan den fysiska riksplaneringens progrumskede avslutades i kommunerna den 1 april 1974 hade ett drygt tusental lokala intressegrupper. partiorganisationer och studiecirklar rekvirerat de erbjudna arbetshätftena. De partipolitiska organisationerna sv rude för ungefär

hälften av rekvisitionerna. Flera organisationer framställde eget diskussionsmauterial. Kommunernas medverkan i utställningsverksambheten har varit omfattande. Närmare 270 kommuner har anordnat en eller flera utställningar. Antalet medborgare som har besökt en utställning beräknas till ca 390 000.

Jag är medveten om att kritik kan riktas mot bl. a. tidsplanen för den nu genomförda informationsverksamheten. De resultat som hittills hur kommit fram från utvärderingen talar emellertid för att materialet har fätt en god spridning och att det verksamt har bidragit till att i varje fall de grupper i samhället som redan har visat intresse för planerinesfrågor nu står bättre rustade för att medverka i arbetet under planeringsskedet och att ytterligare ett relativt stort antal personer och grupper kommer alt engagera sig I det fortsatta planeringsarbetet. Jag vill också erinra om att en stor del av det framtagna materialet har utformats så att det skall kunna komma till användning också under planerinesskedet. I syfte att skapa en grund för förtsatt informationsverksamhet och medborgerlig medverkan i planeringsarbetet avser jag att låta trycka de till protokollet i detta ärende fogade kartorna I och 21 en större upplaga för distribution till de myndigheter och organisationer som kan ha intresse av arbetet under planeringsskedet.

11.5¶Vissa principfråagor om riksintressen, riktlinjer m. m.

Som har framgätt av det föregående har de myndigheter som företräder olika sektorintressen i förarbetena för den fysiska riksplaneringen svarat för redovisningar av de anspråk av betydelse från rikssynpunkt som resp. sektor ställer på landets mark- och vattentillgångar. De sålunda dokumenterade anspråken har kommit att betecknas som riksintressen eller karakteriserats som riksintressanta från den aktuella sektorns synpunkt. Redovisningar av detta slag har genomförts främst för den vetenskapliga naturvärden, det rörliga friluftslivet och kulturminnesvården. Statsmakterna har inte tagit ställning tll enskildheter i de redovisningar som har lämnats av berörda myndigheter. Mot bakgrund bla. av dessa redovisningar har regering och riksdag angett vissa utgångspunkter för planeringen av särskilda områden. geografiska riktlinjer, samt lämnat anvisningar för hur olika sektorintressen bör behandlas i planeringen, verksamhetsanknutna riktlinjer.

Redovisningarna av markanspråk m. m. inom olika sektorer ingick i underlagsmaterialet för kommunernas och länsstyrelsernas programarbete. Inte minst genom kommunernas ingående behandling av de i redovisningarna dokumenterade riksintressanta områdena har dessa kommit att spela en framskjuten roll i alla led i programarbetet. Detta har. som jag förut har nämnt. inneburit att en förhållandevis stor del av landets yta har kommit att beröras av programarbetet. Som Svenska kommunförbundet har framhållit i sitt yttrunde över progrumarbetet finns det därför anledning att nu, mot bakgrund av regeringens beslut, i viss utsträckning precisera vilken status olika moment i den fysiska

riksplaneringen skall ha och klarlägga hur man skall se på olika ställningstaganden inom dess ram. Jag övergår nu till att ange min syn på dessa frågor. Riksdagens godkännande bör enligt min mening inhämtas beträtftande de principer som jag därvid anger.

Med utgångspunkt i de erfarenheter som nu har vunnits bör som grundläggande princip för den fortsatta fysiska riksplaneringen gälla att de samlade nationella intressena kommer till uttryck och fullföljs inom ett system med tre olika ansvursnivåer. Två av dessa nivåer representeras av de redan tidigare angivna inslagen i planeringssystemet, nämligen dels riktlinjer som fastställs av riksdagen. dels dokumentation och bevakning av Fiksintressanta områden sett från enskilda samhällssektorers synpunkt.

Härtill bör komma en tredje, mellanliggande ansvarsnivå som avser geografiska områden där förhållandena är så komplicerade. t. ex. på grund av flera konkurrerande intressen, att de särskilt bör uppmärksammas av regeringen. Konkreta exempel på sådana områden redovisar jag i avsnill 11.7. Moll bakgrund av vad som kommer fram vid närmare utredning och planering inom dessa områden får regeringen överväga behovet av all föreskriva närmare utgångspunkter för planeringen, t. ex. genom tillämpning av 10 a § BL. eller att föreslå riksdagen att lägga fast kompletterande riktlinjer.

Inom ramen för den nu angivna tredelningen bör det vara två av huvudmomenten nämligen dels tormulering och fullföljande av statsmakternas riktlinjer, dels handläggning av frågor angående de särskillt komplicerade områdena som utgör kärnan i den fysiska riksplaneringen i den meningen att de faller mera direkt under regeringens ansvar och ofta förutsätter statsmakternas ställningstaganden. Dokumentation av vad som vid ett givet tillfälle gäller tör de delar av landet som därvid berörs bör kunna betraktas som en fysisk riksplan i den mening som har antytts såväl i proposition 1972:111 (s, 179) som i civilutskottets betänkande (CU 1972:35, s. 27). En i dag gällande sådan sammanfattande dokumentation redovisas på karta 1, som fogas till protokollet i detta ärende.

Nu gällande riktlinjer för utnyttjandet av mark- och vattenresurserna inom vissa geografiska områden har fastställts av 1972 års riksdag. Avgränsningen av berörda områden har preciserats under programarbetet och framgår mera 1 detalj på de redovisningskartor som statens planverk har upprättat i anslutning till regeringens beslut och som för kännedom överlämnas separat till riksdagens civilutskott tifr avsnitt 1.20. Riktlinjerna preciseras efter hand också genom fortsatt utredningsarbete som t.ex, i fråga om fjällregionen, De kan vidare kompletteras genom statsmakternas successiva beslut, vilket i den nu aktuella redovisningen illustreras av utt den innefattar dels resultatet av ställningstaganden vid 1975 ärs riksdag till frågor om utnyttjande av vattenkraften, dels av regeringen framlagt förslag angående planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism,

Innebörden av begreppet riktlinje i detta sammanhang har 1 viss utsträckning upplevts som oklar. Det finns därför anledning att stryka under alt begreppet riktlinie är avsett att markera att de intentioner som

kommer till uttryck på central nivå i regel behöver preciseras i den regionala och kommunala planeringen så som nu har skett i programarbetet. Det antyder alltså inte någon vaghet i intentionernas syfte. Enligt min mening bör särskilt de geografiska riktlinjerna gälla som klara anvisningar för hur de berörda områdena skall utnyttjas. Detta synsätt har också präglat regeringens handlande vid tillämpningen av de fastlagda riktlinjerna.

Det bör också uppmärksammas att riktlinjerna för de verksamheter som behandlas i den fysiska riksplaneringen, när de kommer till tillämpning i program- och planeringsarbetet, självfallet får en allt fastare geografisk anknytning. Som exempel på detta hänvisar jag till den precisering som skett genom regeringens beslut beträffande riktlinjerna för planering av jordbruksmarkens användning, som jag redogjort för i avsnill 7.1 och som jag kommenterar ytterligare i avsnitt 11.6.2.

Det finns i detta sammanhang vidare anledning att understryka den karaktär av längsiktighet som bör prägla riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Jag vill här erinra om vad som sägs i den i avsnitt 10.3 nämnda departementspromemorian (Ds B 1974:6) om fortsatt fysisk riksplanering. Det framhålls där att överväganden om nya eller kompletterande riktlinier inte innebär att någon grundläggande förändring i de är 1972 fastlagda riktlinjerna förutses. Det ligger, sägs det vidare i promemorian, i den fysiska riksplaneringens karaktär att bindningar till förmån för t. ex. bevarande- och rekreationsintressen måste vara långsiktiga. I de delar av Jandet som har genomarbetats relativt väl under det hittillsvarande arbetet torde inte några stora förändringar komma att ske av de fastlagda riktlinjerna. Resultat i form av nya eller preciserade geografiska riktlinjer av de närmaste årens arbete kan mot denna bakgrund enligt promemorian komma att innefatta IL. ex.:

preciseringar, korrigeringar och kompletteringar som följd av erfaren-

heterna från fullföljandet av den första etappen av fysisk riksplanering

och av i samband därmed inlett utredningsarbete, exempelvis natur-

vardsverkets och planverkets undersökning om avgränsning av bevaran-

deområden i fjällvärlden;

kompletterande eller nya riktlinjer till följd av att nya ämnesområden

— Lex. vatlenfrågorna — tas upp till mera ingående behandling i det

fortsatta arbetet;

eventuella ytterligare riktlinjer föranledda av studier av inlandet och

norrlandskusten.

Beträffande de områden som under den närmaste tiden bör särskilt uppmärksammas av regeringen inom ramen för den fortsatta fysiska riksplaneringen hur i de enskilda besluten angående programarbetet föreskrivits särskild redovisningsskyldighet för länsstyrelserna direkt till regeringen. I flera av dessa fall torde det, som jag nyss nämnde, kunna bli aktuellt att, sedan de komplicerade förhållandena inom dessa områden har klarlagis ytterligare. formulera förslag till nya eller kompletterande geografiska riktlinjer.

Det tredje av de huvudmoment inom den fysiska riksplaneringen som jug nyss avgränsade, nämligen dokumentation och bevakning av riksintressanta områden sett från enskilda samhillssektorers synpunkt, bör ha sin huvudsakliga centrala förankring på verksnivå. Som har frumgått redan av regeringens ställningstaganden till programmaterialet (se bil. 1, avsnitt 2.1) bör det som hittills vara berörda centrala fackmyndigheters uppgift att för resp. verksamhetsgrenar ange vilka områden i landet som har betydelse från rikssynpunkt och att centralt svara för bevakning av hur dessa intressen beaktas i planeringen på regional och lokal nivå. Statsmakterna kan självfallet lämna anvisningar till myndigheterna i dessa frågor men bör inte heller framgent ta någon förhandsställning till enskildheter i myndigheternas redovisningar och ätgärder. Om ansvarig myndighet tinner att pågående utveckling eller föreslagna åtgärder inom ifrågavarande områden äventyrar intentionerna i den fysiska riksplaneringen bör emellertid regeringen uppmärksanimas på detta.

Avgränsningen av de områden som ansvariga centrala myndigheter vid programskedets avslutning har bedömt vara av riksintresse framgår av karta 2, som fogas till protokollet i detta ärende. Där tas upp de verksamheter som hittills har hunnit bli relativt väl bearbetade, nämligen den vetenskapliga naturvärden, det rörliga friluftslivet och kulturminnesvärden. Även jordbrukets primära intresseområden redovisas på kartan. Mera detaljerat redovisas dessa områden på de översiktskartor som planverket har upprättat och som överlämnas separat till civilutskottet. Ansvariga fackmyndigheter har i programarbetet framhällit att de redovisningar som kan göras nu måste ses som preliminära. Vissa av de redovisade objekten och områdena har på grund av att de har aktualiserats I ett sent skede inte heller hunnit löpa igenom det upprepade infoörmationsutbyte som har ägt rum under programarbetet. Detta arbete får som jag förut har sagt fortsätta under planeringsskvdet, då också enighet bör kunna nås i de flesta fall där olika uppfattning ännu råder om hur vissa områden skall behandlas i planeringen.

Inventeringar och klassificeringar av det slag som det nu är fråga om måste naturligtvis anpassas successivl till nya kunskaper och värderingar. Enligt min mening bör emellertid den dokumentation som nu föreligger om vilka delar av landet som är av särskilt intresse i nationell skala när det gäller bevarandeintressena vetenskaplig naturvård, rörligt friluftsliv och kulturminnesvard, liksom i huvudlinjerna när det gäller jordbruk, kunna utgöra en värdefull grund för det fortsatta arbetet. Det nu föreliggande materialet får stor betydelse både när det gäller att sätta in planeringsfrågorna i olika landsdelar i sitt rikssammanhang och när det gäller utt i riksskala väga de nu aktuella intressena mot andra anspråk. Det bör vara en strävan i det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen att få fram en liknande dokumentation även för vissa andra samhäillssektorer.

11.6¶Behandlingen av vissa verksamheter

IL.6.1 Allmänt

Jag har tidigare i avsnitt 7 redogjort för de riktlinier som enligt statsmakternas beslut år 1972 gäller för behandlingen av olika verksamheter och hur dessa har följts upp i programarbetet och i regeringens beslut med anledning av detta. Särskilt när det gäller behandlingen av jordbrukets intressen i den fortsatta planeringen har det funnits anledning att i samband med regeringens beslut precisera riktlinjerna. Jag kommer därför att närmare redovisa min syn på denna fråga. Även när det gäller skogsmarkens behandling i planeringen, studier av förutsättningarna för lokalisering av industri till norrlandskusten och till inlandet, flygplatsernas behandling i planeringen och försvarets behov av mark för övnings- och skjutfält finner jag det befogat att här lämna en närmare redogörelse. I anslutning till de nämnda industrifrågorna lämnar jag en allmän redogörelse för mina erfarenheter av handläggningen av industrilokaliseringsärenden enligt 136 a § byggnadslagen (BL). |

Jag får i övrigt hänvisa till min redogörelse i avsnitt 7 och till vad jag tidigare. bla. i avsnitten 11.4 och 11.35. har anfört om de s.k. riksintressanta områdenas behandling vilket berör främst det rörliga friluftslivet, naturvården och kulturminnesvården, Jag vill också påpeka att vissa närmare anvisningar beträffande de olika verksamheternas behandling torde komma att få ges i samband med att regeringen lämnar uppdrag åt myndigheterna om bl. a. redovisning av resultatet av arbetet under planeringsskedet.

11.6.2 Jordbruk

Som jag har redogjort för tidigare i avsnitt 7.1 har jordbrukstrågorna behandlats i ett stort antal kommunala program. LCantbruksnämnderna har överlag ställt sig positiva till att medverka till att utföra de redovisningar av jordbruksintressena som tlera kommuner har efterlyst. De centrala myndigheterna har understrukit att jordbrukstrågorna behöver konkretiseras i det fortsatta planeringsarbetet.

Jag vill för egen del framhålla att behandlingen av jordbrukstfrågorna i kommunernas planering självfallet bör tillgodose de krav på att hushälla med naturresurserna som riksdagens beslut år 1972 om hushållning med mark och vatten gav uttryck för. Dessa krav innebär bl. a. att vid överväganden 1 planeringen om bebyggelsvutvecklingen into endast markens läge och dess lämplighet för bebyggelse skall beaktas utan också markens egenskaper och dess lämplighet för andra ändamål än bebyggelsv.

Hittillsvarande erfarenheter visar att det oftast inte är möjligt att göra bedömningar av det slag som jag nu har nämnt i ett sent skede i planeringen. Det är vid översiktliga studier på ett tidigt stadium i planeringen som sådana överväganden får sin verkliga betydelse. I den promemoria som har fogats till regeringens beslut län för län anges att

översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbrukets intressen bör utarbetas för expansiva tätorter som ligger inom de områden som av lantbruksstyrelsen har angetts som primära intresseområden för jordbruket. Regeringen har i sina beslut län för län angett ett drygt hundratal kommuner där krav ställs på översiktliga planer för tätortsutvecklingen. De kommuner som berörs återges på kartan i fig. I.

Inom landets viktigare sammanhängande jordbruksbygder är det inte tillräckligt alt betrakta frågan om hushållning med jordbruksmarken med utgångspunkt i förhållandena i anslutning till enskilda tätorter och i enskilda kommuner. Detta är särskilt uppenbart i de skånska jordbruksbygderna. men även i andra slättbygder i landet finns behov av mer övergripande överväganden. I nyss nämnda promemoria anges att kommunerna i landets viktigare jordbruksbygder bör samarbeta med varandra och samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushållning med jordbruksmarken. I dessa program bör i regional skala anges vilka områden som långsiktigt bör kunna utnyttjas för jordbruksändamäl och vilka restriktioner gentemot andra markanvändningsintressen som detta föranleder. I regeringens beslut har angetts att sådana program bör utarbetas för Skåne. Hallands kustområde, södra Kalmarkusten och Öland, Västgötaslätten. Östgötaslätten, Närkeslätten, Arosbygden, Upplands slättområden och delar av Södermanland. Dessa områden redovisas på kartan i fig. I Berörda länsstyrelser har getts uppdrag att i anslutning till sin redovisning av resultatet av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse för behandlingen av jordbrukstfrågorna. Med hänsyn till de särskilda förhållanden som råder i Skåne skall länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län lämna en gemensam redogörelse till regeringen.

Regeringen har i besluten även pekat på vissa andra större områden i landet där jordbruksfrågorna bör ägnas särskild uppmärksamhet, 1. ex. vid norra Vänerns kust, i Storsjöbygden och vid Blekingekusten. Inom de övriga områden som lantbruksstyrelsen har angett vara av primärt intresse för iordbruket och som inte särskilt har behandlats i regeringens beslut skull enligt den till besluten fogade promemorian sådana riktlinjer för bebyggelsen som beaktar jordbruksintressena anges i kommunöversikt.

Genom att jordbruksfrågorna under planeringsskedet hanteras på det säll som jug nu har redogjort för torde ett bättre bedömningsunderlag för jordbruksmarkens behandling i planeringen komma att byggas upp. Det material som kommer fram bör enligt min mening kunna tjäna till ledning för fortsatta överväganden på alla planeringsnivåer. Genom den angivna ordningen torde också det önskemål tillgodoses som bl. a. lant mäteriverket har gett uttryck för om långsiktiga utgångspunkter för markanvändningen för att dels motverka spekulation och markvärdestegring, dels ge förutsättningar för de investeringar som behövs för ett fortsatt rationellt jordbruk.

Jag vill understryka att jordbrukets intressen inte alltid kan ges företräde framför andra intressen. Självfallet måste en avvägning ske i förhållande till andra intressen och mål för samhällsutvecklingen. Det kan

Figur I Områden där jordbruksfrå-

gorna bör ägnas särskild uppmärk-

samhet |

Enligt fastlagda riktlinjer för hushåll-

ningen med mark och vatten är det angeläget att de arcella näringarna

ägnas stor uppmärksamhet i plane-

ringen. Kartan visar vilka kommuner som i första hand bör utarbeta översiktliga planer för markanvändningen inom områden där jordbruksintressena kommer eller kan väntas komma i

konflikt med tätorternas expansion. Kommunen markeras genom en

punkt för centralorten, men konflikter kan givetvis behöva uppmärksammas även för andra orter i kommu-

nen.

Kartan visar också de områden där

kommunerna i samråd med varandra och med bl. a. länsstyrelse och lant-

bruksnämnd bör utarbeta program för hushällningen med jordbruksmar-

ken, som i regional skala bör ange vilka områden som längsiktigt bör

kunna utnyttjas för jordbruksända-

mäl, och vilka restriktioner gentemot

andra markanvändningsintressen detta föranleder.

0¶Kommuner med expansiva

tätorter, där översiktliga planer bör upprättas som tillgodoser jordbrukets intressen

= Omräden där regionala

program för jordbruksmarken bör upprättas

II Riksdagen 1975/76 I saml Nr I

t. ex. gälla rekreations- och naturvårdsintressen. Men det kan också gälla regionalpolitiska strävanden att påverka tätortsutvecklingen i en viss region bl.a. i syfte att få en sådan lokalisering av bostäder och arbetsplatser att invånarna kan erbjudas goda lokala arbetsmarknader. Det bör enligt min mening finnas goda förutsättningar att genom en omsorgsfull och framsynt planering i större utsträckning än tidigare jämka sammen de olika intressena och åstadkomma lösningar som i rimlig

utsträckning tillgodoser olika önskemål. Inte minst när det gäller

planeringen av främst småhusområden och industriområden torde förutsättningarna vara goda att utveckla bebyggelsemönster som begränsar arealkraven samtidigt som en förbättrad fysisk och social miljö kan uppnås. Ett fortsatt utvecklingsarbete på detta område ser jag som en

angelägen uppgift.

Jordbruket kan naturligtvis inte heller bedrivas helt utan restriktioner inom de områden som i den fortsatta planeringen reserveras för jordbruksändamål. Lantbrukarnas riksförbund har i sitt remissyttrande anfört att mårga av de förordnanden enligt naturvårdslagen som har föreslagits under programarbetet upplevs som onödiga och som ett underkännande av den nuvarande lantbrukargenerationens verksamhet. Jag vill erinra om att jordbruket liksom andra näringar har genomgått och genomgår betydande förändringar. Restriktioner gentemot jord-

brukets markanvändning och driftsformer måste enligt min mening

kunna bestämmas för att rillgodoöss fritidsintressen, naturvårdsintressen och kulturminnesvårdens intressen. Att sådana restriktioner kommer till

stånd i behövlig omfattning ser jag som en förutsättning för att en på

längre sikt motiverad markanvändning och miljöutveckling skall främjas.

11.6.3¶Skogsbruk

Motsvarande krav på hushållning med produktiva resurser som gäller för jordbruksmarken bör gälla även skogsmarken. De beräkningar av virkesbehov och virkestillgång på längre sikt som har redovisats av 1973 års skogsutredning i betänkandet (Ds Jo 1975:1) Virkesbehov och

virkestiligång pekar på behovet av att på ett bättre sätt än tidigare

hushålla också med skogsmarken. |

Skogsbrukets behandling i kommunernas program präglas av samma Översiktlighet som behandlingen av jordbruket. Flera remissinstanser har strukit under skogsbrukets stora betydelse för samhällsekonomin. I den promemoria somm har fogats till regeringens beslut anförs att skogsbrukets betydelse för landet som helhet och för större regioner måste beaktas i de forlsatta övervägandena. Vidare anförs att det bör ankomma på skogsvårdsstyrelserna att i samråd med länsstyrelserna, enligt riktlinjer som utarbetas av skogsstyrelsen, biträda kommunerna i deras bedömning av skogsbrukets intressen. :

Jag vill för egen del framhålla det angelägna i att ”skogsbruksfrågorna ges en i princip motsvarande behandling i planeringen som jag nyss har

redovisat när det gäller jordbruket. Jag utgår från att den redovisning av

skogsbrukets intresseområden som tidigare har gjorts av skogsstyrelsen kommer att beaktas i den fortsatta planeringen. Denna redovisning är emellertid mycket översiktlig, varför ytterligare preciseringar i regional skala av skogsbrukets intressen torde behövas. Det är härvid väsentligt att, som har angetts i regeringens beslut beträffande berörda län, beakta den betydelse som länets skogsbruk har för skogsindustri i andra län. I detta sammanhang vill jag nämna att 1973 års skogsutredning i sitt fortsatta arbete gör sådana bearbetningar av de hittills redovisade beräkningarna som kommer att ge ett värdefullt underlag för den fortsatta planeringen.

Flera remissinstanser har anfört kritiska synpunkter på de omfattande restriktioner mot skogsbruket som har föreslagits i kommunernas

program. Planeringen för skogsområden måste dock ske med beaktande

av att också naturvårdens, friluftslivets m. fl. intressen skall tillgodoses.

De ändringar i skogsvårdslagen (1948:237) och naturvårdslagen (1964:

822) som trädde i kraft den 1 januari 1975 resp. träder i kraft den I juli 1975 syftar bl. a. till att förbättra möjligheterna att göra avvägningar mellan skogsbrukets, naturvårdens och friluftslivets intressen. Jag vill under-

stryka att de inskränkningar för skogsbruket som behövs för att tillgodo-

se naturvårdens och friluftslivets intressen i det övervägande antalet fall torde ha liten inverkan på skogsbrukets avkastning, Sådana inskränkningar har oftast inte större betydelse frän ekonomisk synpunkt än att de kan tålas av skogsbruket utan krav på ersättning. Några negativa effekter på sysselsättningen inom skogsnäringen torde heller inte behöva befaras. Jag bedömer säledes att de farhågor beträffande inverkan på skogsbruket av de i kommunernas program föreslagna åtgärderna som har kommit till uttryck i bl. a. skogsstyrelsens och domänverkets vttranden är överdrivna, om riktlinjer för skogsbrukets bedrivande utarbetas i samråd mellan berörda partier.

11.6.4¶Industri

Programarbetet

Jag har lidigare 1 avsnitt 7.9 redovisat vad som har kommit fram under programarbetet och vid remissbehandlingen när det gäller industrifrågorna i den fysiska riksplaneringen. Jag skall här först lämna några kommentarer som gäller den berörda industrins behandling längs norr-

landskusten och i inlandet och går därefter över till en allmän redogörelse

för mina erfarenheter av handläggningen av industrilokaliseringsärenden enligt 136 a 8 BL.

I de av riksdagen år 1972 fastlagda riktlinjerna för hushällning med mark och vatten anges inte några platser längs norrlandskusten och i inlandet där mark särskilt bör reserveras för det slag av industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen. Enligt proposition 1972:111 bör dessa frägor bli föremål för studier i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Flertalet kommuner längs norrlandskusten som redan har s. k. miljöstö-

rande industri har i sina program behandlat frågan om fortsatt industrilokalisering, I flertalet fall anges områden som enligt kommunernas uppfattning är lämpade för industrilokalisering.

Ett trettiotal kommuner i inlandet har tagit upp frågan om lokalisering av industri. Mer konkreta förslag i detta hänseende förs fram av bl. a. kommuner vid Vänern och i Bergslagsområdet.

Berörda länsstyrelser har liksom flera remissinstanser understrukit behovet av fortsatta studier och överväganden beträffande möjligheterna att till norrlandskusten resp. inlandet lokalisera sådan typ av industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen.

Jag vill för egen del instämma i att det är en angelägen uppgift att i det fortsatta riksplanearbetet närmare klargöra utgångspunkterna för industrins behandling vid norrlandskusten och i inlandet. Det är av stor betydelse både för kommunernas och länsstyrelsernas fortsatta planeringsarbete och för handläggningen av lokaliseringsärenden enligt 136 a 3 BL att mer preciserade utgångspunkter i detta hänseende kan anges. Det material som har kommit fram under programarbetet och som kommer att bearbetas vidare under planeringsskedet torde i viss utsträckning kunna tjäna som underlag för att ange sådana utgångspunkter. Det är emellertid uppenbart att kompletterande studier behöver utföras på central och regional nivå.

I den promemoria som har fogats till regeringens beslut län för län anges att de fortsatta utrednings- och planeringsåtgärderna för tänkbara lokaliseringsorter längs norrlandskusten bör drivas vidare med sikte på att få fram ett successivt förbättrat material till ledning för statsmakternas fortsatta överväganden beträffande möjligheterna att till norrlandskusten lokalisera sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen. Länsstyrelserna skall biträda kommunerna i arbetet och med stöd i analyser av miljöförhållanden, regionalpolitiska förutsättningar, transportförutsättningar m. m. verka för att utredningsinsatserna koncentreras till de områden som från regional synpunkt förefaller mest lämpade för ifrågavarande slag av industri.

När det gäller inlandet anges i nämnda promemoria att det fortsatta arbetet bör kunna läggas upp på ett likartat sätt som för norrlandskusten men att studier och överväganden som omfattar större regioner än enskilda län behövs som stöd för arbetet. I regeringens beslut län för län har angetts att länsstyrelserna i Vänerlänen, dvs. länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län, samt länsstyrelserna i Bergslagslänen, dvs. länsstyrelserna i Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, bör samråda med varandra i fråga om behandlingen i det fortsatta arbetet av frågor rörande lokalisering av industri.

I samarbete med jordbruksdepartementet har inom bostadsdepartementet påbörjats ett arbete med att ställa samman sådant material som belyser förutsättningarna från miljö- och naturresurssynpunkter att lokalisera ifrågavarande industrityper till olika delar av landet med särskild tonvikt på norrlandskusten och inlandet. Samarbete kommer också att inledas med bl. a. arbetsmarknads- och kommunikationsdepartementen

för att ställa samman ett motsvarande material beträffande regionalpolitiska frågor och transportfrågor. Vidare kommer de aktuella industri typernas krav på lokaliseringsföruisättningar att belysas genom de studier som genomförs av industriverket som ett led i den fortsatta fysiska riksplaneringen och som jag tidigare har redogjort för i avsnitt 10.3. Avsikten är alt det arbete som bedrivs centralt i dessa frägor skall ske samordnat med motsvarande arbete som bedrivs inom länsstyrelserna i Norrlands kustlän. Vänerlänen och Bergslagslänen som ett led i den fysiska riksplaneringens planeringsskede,

Flertalet av de platser som i programmaterialet anges som tänkbara för det ifrågavarande slaget av industri har redan sädan industri En betydande del av dessa industrigrenars utbyggnad torde även i framtiden komma att ske genom utbyggnader i anslutning till befintliga anlägpningar. Fmånga fall är miljöproblemen vid redan existerande anläggningar betydande. Det är därför angeläget att som ett fed i de förtsatta studierna belysa befintliga miljöförhållanden och mot denna bakgrund bedöma förutsättningarna för ytterligare industriutbyggnad. Självfallet bör härvid beaktas möjligheterna att genom förbättrad process- och reningsteknik komma till rätta med existerande miljöproblem, Resultatet av de studier som jag nu har redoöglort tör bör. tillsammans med förslag till slutsatser och överväganden, ställas samman och publiceras inom ramen för arbetet med den förtsatta fysiska riksplaneringen som ett underlag för statsmakternas fortsatta överväganden om riktlinjer för hushållningen med mark och vatten.

Prövning enligt l36 a IBL

Jag går nu Över till att redogöra för handläggningen av industrilokaliseringsärenden enligt 136 a & BL och för mina erfarenheter i samband därmed.

Genom proposition 1972:1 11 och riksdagens ställningstagande till denna lades fast vissa riktlinjer av betydelse för bedömning av lokalisering av sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen. Genom riktlinjerna avgränsas bl.a. sädana områden vilkas vetenskapliga värden eller värden för rekreationsändamal är av sådan art att ifragavarande slag av industri inte bör få förläggas dit. Riktlinierna anger också sådana omraden längs kusterna i södra och mellersta Sverige där lokalisering av industri av ifrågavarande slag kan tillåtas. Vidare innebär riktlinjerna att lokalisering till västkusten får ske bara om starka samhällsekonomiska skäl eller miljövärdsskäl talar för en lokalisering dit. -

För att förbättra möjligheterna alt med hänsyn tull de fastlagda riktlinjerna bedöma enskilda lokaliseringars tillätlighet infördes också en ny prövningsordning genom ett tillägg (136 a SY till BL. Bestämmelsen innebär att regeringen skall pröva etableringar av industriell eller liknande verksamhet där valet av plats är av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgängar. Riksdagen har genom beslut med anledning av regeringens proposition angående energihushållning m. m. tprop. 1975:30 bill 22 CU 1975:25, rskr 1975:203) utvidgat

12 Riksdagen 197 fn I sam NP I

tillämpningsområdet för 136 a & BL till att fr.o.m. den I juli 1975 omfatta även industriell eller liknande verksamhet, som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi. Tillständsprövningen skall vidare avse inte bara valet av plats för verksamheten utan också tillkomsten av verksamheten som saädan.

Vilka slag av verksamheter som skall prövas av regeringen anges fråm till den ljuli 1975 i kungörelsen (1972:781) om lokaliseringsprövning beträffande industriell verksamhet enligt 136 a 8 BL m. m. Den I juli 1973 förs dessa bestämmelser in i 136 a § BL. Vissa uppräknade verksamheter skall enligt bestämmelserna regelmässigt prövas av regeringen när det är tråga om nyanläggning, Vidare kan regeringen i visst fall besluta om att pröva utvidgning av sådan verksamhet. Regeringen kan också i visst full besluta om att pröva nyanläggning eller utvidgning av annan verksamhet som är av väsentlig betydelse för hushällningen med landets samlade mark- och vattentillgangar eller, fr.o.m, den 1 juli 1975, för hushållningen med energi.

Enligt proposition 1972:111 skall vid regeringens tillståndsprövning lokaliseringsfrågan bedömas allsidigt. Härvid skall kravet på hushållning med landets naturresurser vägas samman med bl. a. regionalpolitiska och näringspolitiska mål. För alt regeringen skall ha ett tillräckligt underlag för en sadan bedömning kompletteras den information som sökanden skall tillhandahälla vanligen med material, som genom remiss infordras från ett stort antal (20--30) myndigheter och organisationer. Till de myndigheter som normalt anmoödas att yttra sig i tillstandsärendena hör socialstyrelsen, vägverket, riksantikvarieämbetet, naturvårdsverket, koncessionsnämnden för miljöskydd, arbetsmarknadsstyrelsen, planverket, industriverket och länsstyrelsen. Beroende på ärendets karaktär inhämtas yttrunden också från andra berörda myndigheter. Från den ifragavarande kommunen inhämtas yttrande obligatoriskt eftersom regeringen inte far lämna tillstånd till en etablering utan att kommunen har tillstyrkt. Till de organisationer som regelmässigt bereds tillfälle att yttra sig hör Landsorganisationen, berörda fackförbund, Kooperativa Förbundet, Sveriges industriförbund och Svenska naturskyddsföreningen.

Remissbehandlingen är uppbyggd i ett trestegstförfarande. Centrala myndigheter och organisationer ges den kortaste remisstiden. Ifrågavarande länsstyrelse och kommun ges nägot längre remisstid för att de skall ha möjlighet att vid sina ställningstaganden i en lokaliseringstråga kunna beakta yttrandena från bla. olika sektorsmyndigheter. Normalt avger därefter konceessionsnämnden sitt yttrande. Enligt propositionen är syftet med koncessionsnämndens medverkan att nämnden skall ge en allsidig belysning av miliöskyddsaspekterna. Det kan ske bla. genom utt nämnden håller sammanträde med berörda parter på den aktuella lokaliseringsplatsen. Nämnden kan vidare företa besiktning samt föranstulta om utredningar.

Regeringens beredning av lokaliseringsfrågorna sker gemensamt I berörda departement, vanligen bostadsdepartementet. kommunikationsdepartementet, jordbruksdepartementet, arbetsmarknadsdepartementet

och industridepartementet.

Sedan bestämmelserna i 136 a § BL trädde i kraft den I januari 1973 har lokaliseringstillstånd sökts i 55 fall fse fig. 2). Av ansökningarna har 32 avsett om- eller tillbyggnader av befintliga anläggningar. I 28 fall har ansökningarna gällt lokalisering till västkusten. Huvuddelen av ansökningarna har avsett massaindustri (12), tillverkning av oljeutvinningsplattformar (10), petrokemisk industri (7) och oljeratfinaderier (7). Regeringen har lämnat tillstånd till lokalisering helt eller delvis i 16 fall, varav 9 till västkusten. Två ansökningar om lokaliseringstillstånd har lämnats utan bifall. I ett av dessa fall har kommunen avstyrkt att tillstånd lämnas.

Hittillsvarande erfarenheter visar enligt min mening att de geografiska riktiinjerna anvisar tillräckliga lokaliseringsmöjligheter vid södra Sveriges kuster för det iträgavarande slaget av industri. Som jag tidigare har redogjort för kommer förutsättningarna för lokalisering vid norrtändskusten och i inlandet att studeras närmare i det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen.

Till regeringens tillständsbeslut i ärenden enligt 136 a X BL knyts normalt vissa villkor. Regelmässigt anges i besluten den tidpunkt då verksamheten skall ha satts i gång. Detta sker för att naturresurser som inte har tagits I anspråk efter viss tid skall kunna användas för andra etableringsönskemal som uppkommer. Regeringen har också möjlighet att föreskriva miljöskyddsvillkor, villkor för tillgodoseende av allmänna intressen och. fr. o. m. den I juli 19735, villkor rörande energianvändning. I proposition 1972:111 anförs att en tillåten verksamhets art och omfattning kan bestämmas närmare med hänsyn till de försiktighetsmätt som skall iakttas från miljöskyddssynpunkt. Vidare anförs att det i likhet med vad som gäller enligt vattenlagen (1918:523) (4 kap... 185. tärde stycket) bör kunna föreskrivas villkor för att tillgodose allmänna intressen. En bestämmelse härom, motsvarande den i vattenlagen finns införd i 136 a IBL. Med stöd av denna kan regeringen som villkor för tillständ t. ex. föreskriva att sökanden skall betala penningbelopp eller vidta åtgärder för att tillgodose allmänna intressen som annars inte skulle kunna kompenseras eller vidta åtgärder av skadeförebyggande karaktär.

Esamband med projekt där anläggningsarbetena är mycket omfattande har det i besluten förutsatts att bli a. rekryterings- och arbetsmiljöfrågor löses genonm avtal mellan sökanden och arbetstagarnas organisationer. Vidare har det förutsatts att en rekryteringsplan upprättas I samarbete med länsarbetsnämnderna.

Som underlag för en utvärdering av tillämpningen av 136 a § BL inhämtades under hösten 1974 synpunkter på den inom bostadsdepartementet upprättade promemorian ”Lokaliseringsprövning enligt I36a 8 byrvgnudslagen” från de myndigheter som vanligen anmoöodas att vira si gl dessa ärenden. Vid tillkomsten av 136 a § BL förutsattes att det skulle vara mötnligt att diskutera ulternativa förläggningsplatser för en sökt verksamhet. I flera yttranden påpekas att det har varit svårt utt genomföra en sådan diskussion på grundval av det underlagsmaterial som

SN

bievur 2. bokaliseringspröovning enligt NN äta BL. in

ns >

Enligt riktlinjerna utpekade platser: | fd XY. BB Llokaliseringsplats för s. k. miljöstö- i SN rande industri | |

BR Plats med befintligt kärnkraftverk :

Prövning av : i >;

6¶NYlokalisering > Å

8¶Nylokalisering. alternativt önskemål i | & Ulbyggnud 5

FF Uibyggnad, alternativt önskemål M Cd (ln ansökan avseende lagring av olja i har av sekretssköf inte markerats på oo kartan) M Massa/ pappersindustri i |

R Rallinaderi ! SN P Petrokemisk industri J i A Annan kemisk industri i

0 Oljeutvinningsplattförmar | 3 s Stål och ferrolegeringsverk verkstads >

industri - Å

K Kraftverk : Ö

Ce Cementindusri a i

H Hamn/kagrivg av kololja 5 Umean” v Civinning av uran m.m. | |

AQ nyt

Stockholm

STENUNGSUND

P 0693000 Ae

” i iv ix

AD Bossa;

HÖ KARLSHAMN BARSEBACK |". i

( Malmo 3

i allmänhet har förelegat. I de hittills behandlade ärendena har remissinstanserna också bara i undantagstall fört sådana alternativdiskussioner. I likhet med naturvårdsverket anser jag att möjligheterna all göra översiktliga bedömningar av olika Iokaliseringsalternativ bör vara avsevärt större när ytterligare material föreligger i den fortlöpande fysiska riksplaneringen och genom länsstyrelsernas översiktliga naturinventeringar och naturvärdsplaner. föte minst kommer. enligt min bedömning, planeringsarbetet i kommunerna att ge bättre kunskaper om de fysiska och miljömässiga förutsättningarna I olika delar av lundet för olika typer av industri.

Ilera remissinstanser framhaller i sina yttranden över promemorian också önskvärdheten av att sådana undersökningar kommer till ständ som har föreslagits i rapporten (Ds B 1974:2) Förslag till prineipprogram för undersökningar av naturförhållanden vid vissa industrilägen. Rapporten har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser som har yttrat sig över rapporten understryker behovet av vidgad kunskap om naturförhållandena vid beslut i industrilokaliseringsfrågor och är positiva till de i rapporten lämnade förslagen. Rapporten och remissyttrandena bereds rt. fn. inom bostadsdepartementet.

Utöver bättre kunskaper om de fysiska och miljömässiga förutsättningarna för industrietubleringar på olika platser i landet behövs för diskussion av lokaliseringsalternativ även bedömningar av de företags- och samhällsekonomiska samt regionalpolitiska förutsättningarna för och konsekvenserna av att bedriva en viss verksamhet på olika platser. Länsplaneringens material mäste här spela en central roll. Vidare bör bransehstudier av den typ som industriverket gör, bl. a. inom ramen för den fortsatta fysiska riksplaneringen, kunna tiäna som underlag för sådana bedömningar.

Jag vill i det här sammanhanget peka på möjligheterna för regeringen alt göra samlade bedömningar i sådana fall då flera ansökningar samtidigt föreligger om utbyggnader av Jikartade verksamheter. Sådana samlade bedömningar har möjliggjorts beträffande ansökningar om tillstånd till räftfinaderier, petrokemisk industri. massaindustri, verksamhet för tillverkning av oljeutvinningsplattfoörmar och utbyggnad av hamnar för bl. a. köl och olja. I de fall regeringen finner att inte samtliga ansökningar om utbyggnader av Jikartad verksamhet kan tillstyrkas innebär en sådan samlad bedömning i sig en form av alternativprövning.

Regeringen kan naturligtvis också innan ett ställningstagande sker. om så bedöms nödvändigt. i särskild ordning låta utreda lokaliseringsförutsällningarna närmare. Önskemål om sädana utredningar kan bl. a. förus fram i samband med remissbehandlingen av ett ärende. För att komplettera underlagsmaterialet för regeringens bedömning av sökta utbyggnader av raftfinaderikapaciteten i landet har såtunda petroindustriutredningen (1 1972:04) getts tilläggsdirektiv att med förtur utreda frågan om framtida raffinadertuthyggnaders lokalisering. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har på regeringens anmodan närmare utrett förulsättningarna för lokalisering vid Kälvik av tillverkning av oljeutvin-

ningsplattformar. Vidare har regeringen denna dag uppdragit ät industriverket att utreda vissa frågor angäende utvinning av kulksten m. m,. I syfte alt få fram ett underlag för bedömning av bl. a. aktualiserad utbyggnad av cementindustrin,

I anslutning till ett av de sökta tillstånden som avsåg västkusten anmodades sökanden att kartlägga förutsättningarna för förläggning till ostkusten, Utredningen visade på en avsevärd merkostnad för ostkustalternativet. Liknande utredningar av alternativa förläggningar bör begäras även framdeles då man bedömer att det finns regionalpolitiska eller andra skäl som talar för en alternativ förläggning.

I samband med att regeringen i oktober 1973 lämnade tillstånd till vissa utbyggnader av massa- och pappersindustri meddelade regeringen att ylterligare ställningstaganden till ansökningar om utbyggnader av råvarukrävande sådan industri tills vidare skulle anstå, bl. a. i avvaktan på bättre underlag för att bedöma vilka långsiktiga konsekvenser en ytterligare ökning av virkesförbrukningen skulle få för skogsnäringen. I. n. föreligger åtta ansökningar enligt 136 a § BL om utbyggnader av massaindustrier. BL a. mot bakgrund av 1973 ärs skogsutrednings betänkande (Ds Jo 1975:1) Virkesbehov och virkestillgång överväger regeringen möjligheternu till och formerna för att ge tillstånd till sökta utbyggnader inom massaindustrin. I det här sammanhanget vill jug peka på att utbyggnader av sådan skopsindustri på vilken 136 a 8 BL inte är tillämplig kan ske utan någon samhällelig prövning av råvuarufrågan. Regeringen torde mot denna bakgrund och mot bakgrund av yttrandena över skogsutredningens betänkande få anledning att närmare överväga behovet av särskilda åtgärder i detta avseende.

Flera ansökningar enligt 136a§ BL har avsett tillverkning av oljvutvinningsplattformar i djupvattenläge vid Hogdalsnäset norr om Strömstad. Hogdalsnäset ligger i det s.k. obrutna kustområdet i norra Bohuslän. Som jag närmare kommer att redovisa i avsnitt 11.7 har regeringen vid sin bedömning funnit att tillverkning av plattformar 1 djupvattenläge kan få ske inom ett område vid Hogdalsnäset och att Kälviksområdet kan accepteras för sådant ändamål. Mot denna bakgrund har regeringen lämnat ett tidsbegränsat tillständ till etablering vid Kälvik för ullverkning av olieutvinningsplauformar i ett djupvattenläge. Tillståndet är förenat med en rad villkor bl.a. i syfte att möjliggöra ett från allmän synpunkt rationellt utnyttjande av området och för att förebygga eller avhjälpa miljöstörningar. För att onödiga ingrepp i miljön skall undvikas har regeringen gjort den bedömningen att övriga ansökningar om etablering vid Hogdalsnäset för tillverkning av oljeutvinningsplattförmar bör vila I avvaktan på att sökandena kan göra konkreta plattformsbeställningar sannolika.

Några myndigheter som har yttrat sig över promemorian ”Lokaliseringsprövning enligt 136 a § byggnadslagen” tar upp frågan om bättre samordning av prövningstförfarandet enligt 136 a § BL med annan prövning, främst enligt vattenlagen. Delegationen för atomenergifragor (numera kärnkraftinspektionen) och stralskyddsinstitutet har i särskild

skrivelse anfört att det finns behov av samordning av handläggningen av ärenden enligt atomenergilagen (1956:306) och 136 a § BE. I skrivelsen ifrågasätts också om inte den direkta kontakten med ortsbefolkningen skulle kunna samordnas och förbättras.

Beträffande frågan om bättre samordning av olika prövningsförfaranden frumhölls i proposition 1972:111 att den nya prövningsordningen enligt 136 a § BL, i avvaktan på att ställning kan tas till frågan om en fullständig integration av prövningssystemet, skall tillgodose det mest framträdande samordningsintresset, nämligen mellan BL och miljöskyddslagen (1969:3857). Enligt min mening bör frågan om en vidare samordning av det nuvarande prövningssystemet på nytt övervägas i samband med den översyn av BL som pågär 1 bostadsdepartementet och mot bakgrund av eventuella förslag i denna fråga från vattenlagsutredningen (Ju 1969:58),

Irägan om bättre information till allmänheten i samband med tillständsprövningen behandlas också av utredningen (C 1972:1) rörande miljöproblem m. m. i vissa industriområden (UMD i dess första betänkande (SOU 1975:44) Etablering av miliöstörande industri. Utredningen lämnar bl.a. förslag till vissa ändringar av tillståndsprövningen enligt I36a &. BL. Enligt UMIT bör beslutsprocesserna vidgas och ge möjlighet att som grund för beslut väga in en vid kunskap om den ifrågavarande etableringen och dess konsekvenser för samhällsbyggandet.

En huvudpunkt i förslaget till. nytt prövningsförfarunde är att kommunen samtidigt med företagets ansökningshandlingar till regeringen skall lämna in ett underlagsmaterial som belyser de kommunala konsekvenserna av den sökta industrietableringen. Enligt UMI bör ett förändrat tillständstörfarande även ge möjligheter till vidgad och fördjupad information om innebörden av en viss industrietablering. UML föreslår i detra syfte att det samlade beslutsunderlaget skall föras ut till offentlig debatt i kommunen innan kommunfultmäktige tar slutlig ställning till löokaliseringsansökan. UMEs betänkande remissbehandlas fi n.

Jag gär nu Över till att mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter utveckla nagra principiella synpunkter på tillämpningen av 136 a § BL.

När man bedömer vilka industriella eller liknaände etableringar som är av intresse med avseende på riktlinjerna för hushållning med mark och vatten och säledes skall prövas enligt 136 a § BL är särskilt två förhållanden av betydelse. Det ena är de mer betydande miljöstörningar som kan orsakas av en etablering. Det andra är en verksamhets anspråk på naturresurser som det räder särskild knapphet på och som är föremäl för konkurrerande anspråk. Vilka etableringar som medför sådana miljöstörningar att de kan betecknas som miljöstörande verksamhet i den betydelse som avses i de av riksdagen fastställda riktlinjerna beror på bäde verksumhetens och den omegivande miliöns egenskaper. I detta sammanhang måste beaktas såväl uppkommande föroreningseffekter som sädana mer betydande naturingrepp som kan bli följden av en viss etablering i ett visst område, På samma sätt kan en art av verksamhet allmänt sett ha liten betydelse för hushallningen med landets mark och

vattentillgångar men I visst fall vara av betydande sådant intresse på grund av verksamhetens lokalisering elter utformning eller med hänsyn till de lokaliseringsalternativ som finns. Om det räder tveksamhet om en viss etablering är förenlig med riktlinierna anser jag att lokaliseringsfrågan bör prövas enligt 136 a § BL.

Särskild uppmärksamhet är enligt min mening motiverad beträffande lokaliseringsönskemål som riktas mot de enligt riktlinjerna avgränsade s.k. obrutna kusterna där etablering av miljöstörande industri helt bör undvikas. Hittills har alla sådana etableringsplaner prövats som har bedömts kunna negativl påverka de obrutna kusternas särskilda värden för naturvård, kulturminnesvård och rekreation.

I de områden där enligt riktlinjerna mark bör reserveras för den behandlade typen av industri har flertalet aktualiserade nyetableringar och utbyggnader tagits upp till prövning enligt 136 a § BL. Prövning i dessa fall har främst föranletts av angelägenheten att hushålla med de speciella resurser som har motiverat markreservalionen i fråga.

När det gäller frågan var miljöstörande industri kan tillåtas och var nyetablering av sådan industri inte får ske ger riktlinjerna enligt min mening klara besked för de delar av landet som de geografiska riktlinjerna omfattar. De avvägningstrågor som aktualiseras när det gäller lokaliseringar som I och för sig är möjliga enligt de geografiska riktlinjerna rör främst om en viss etablering efter en sammanvägd bedömning av olika aspekter hör tillåtas i en viss det av landet och hur omfattande industrietableringarna bör få bli på en viss ort samt om den aktuella etableringen bör få ta i anspråk de speciella resurser som finns i området.

För lokaliseringstrågor som aktualiseras i de områden där lokalisering av miljöstörande industri inte får ske enligt de geografiska rikilinjerna är den avgörande frågan vad som menas med begreppet miljöstörunde industri. Att entydigt definiera detta begrepp är inte möjligt. Som jag lidigare har sagt måste frågan huruvida en viss industrietablering är miljöstörande eler inte bedömas med hänsyn inte bara till den ifrågavarande industrins egenskaper utan också mot bakgrund av egenskaperna hos miljön i det tilltänkta etableringsomrädet.

Vad väller prövning av lokaliseringsönskemål i områden soin inte omfallas av de geografiska riktlinjerna blir huvudfrågan om andra motstående intressen är av sådan angelägenhetsgrad att de bör prioriteras.

Självfallet fäster regeringen vid sitt ställningstagande i tillständstragan stor vikt vid de sakkunniga myndigheternas tolkning av de av riksdagen fastlagda riktlinjerna av betydelse för industrins lokalisering. Naturligtvis kan den situationen uppkomma att myndigheternas bedömningar intv ger ett entydigt besked om en viss etablering överensstämmer med riktlinjerna, Hur regeringen bedömer tillständsfrågan i ett sadant fall är det nalurligtvis omöjligt att ge ett generellt svar på Jag vill i det här sammanhanget bara erinra om uttalandet i proposition 1972:1 11 att väsentliga avsteg från riktlinjerna inte bör kunna göras utan riksdagens hörande,

Bestämmelsen i 136 a 8 BL tillkom med bl. a. den motiveringen att möjlighet skulle ges att för vissa typer av etableringar i det enskilda fallet

ta ställning till lämpligheten av en lokalisering med hänsyn till alla de synpunkter som måste beaktas. Jag är medveten om att det inte alltid i dessa mycket svåra avvägningsfrågor gär att komma fram till odiskutabla ställningstaganden till vilken plats som är mest lämplig för en viss industrietablering. Enligt min uppfattning har de hittillsvarande erfarenheterna dock visat avt tillkomsten av den nya handläggningsordningen innebär väsentligt förbättrade förutsättningar att göra övergripande bedömningar av de mest komplicerade lokaliseringsfrågorna.

11.6.5¶Ivgplatser

Med anledning av ett riksdagsuttalande (CU 1973:11, rskr 1973:119) anmodade Kungl. Maj:t i maj år 1973 länsstyrelserna att vid överläggningarna med kommunerna och vid redovisningar av de kommunala programmen belysa konsekvenserna av önskemål beträffande lokalisering av och markreservationer för flygplatser.

Behandlingen i programarbetet av flygplatsfrågorna är förhållandevis ojämn, Luftfartsverket har i sitt remissyttrande uttalat att en fullständig bedömning av behovet av markreservationer för flygplatser inte kan göras på grundval av programarbetet. Verket har liksom planverket understrukit vikten av att en lundsomfattande plan upprättas för utbyggnaden av flygplatsnätet.

Frågan om behovet av flygplatser behandlas i första hand inom ramen för den regionala trafikplaneringen. En utvärdering av länsstyrelsernas förslag till regionala trafikplaner pågår f. n. inom kommunikationsdepartementet. I anslutning härtill sker även överväganden rörande det framtida flygplatsnätets utformning och därmed sammanhängande frågor. Avsikten är att lämna en redovisning till riksdagen under våren 1976. Genom det material som har kommit fram under den fysiska riksplaneringens programskede kan behovet av markreservationer och riskerna för konflikter med andra maurkanvändningsintressen översiktligt bedömas. När utvärderingen av de regionala trafikplanerna har slutförts finns det möjlighet att närmare bedöma hur flygplatsfrågorna bör behandlas i den fortsatta fysiska riksplaneringen.

I den till regeringens beslut för varje län fogade promemorian anges att det, i avvaktan på de slutliga ställningstagandena till den regionala trafikplaneringen, är angeläget att mark i anslutning till såväl befintliga som planerade flygplatser inte tas i anspråk för sådant ändamål att en rimlig handlingsfrihet för flygverksamheten förhindras eller försvåras. Vidare anges att, i avvaktan på resultatet av trafikbullerutredningens arbete, utgångspunkterna för beräkning och avgränsning av bullerskyddszoner kring flygplatser bör vara de som anges i luftfartsverkets yttrande över de kommunala programmen.

Den utvärdering av de regionala trafikplanerna som f. n. pågår torde när det gäller flygplatser i första hand komma att beröra större anläggningar för den interregionala och regionala trafikförsörjningen. Även mindre flygplatser kan emellertid ha väsentlig betydelse från miljö-

13 Riksdagen 1975/76 I saml Nr I

och markanvändningssynpunkter. Tillkomsten och utnyttjandet av en ny flygplats förutsätter godkännande av luftfartsverket. Luftfartsverkets prövning sker i första hand från flygoperaliva utgångspunkter men innefattar även en bedömning från allmän lämplighetssynpunkt. Under senare är har vid denna bedömning flygplatsens inverkan på omgivningen allt mer uppmärksammats.

Det är emellertid uppenbart att flygplatser ställer sådana krav på mark och medför sådan omgivningspåverkan att en ingående lämplighetsprövning kan ske endast mot bakgrund av ett utredningsmaterial där konsekvenserna för andra markanvändningsintressen har klarlagts. Flygplatser bör därför inte kunna komma till stånd utan stöd i en översiktlig planering. I sammanhanget kan även erinras, att flygplatser utgör anläggningar av sådant slag att de medför en tätbebyggelsesituation i BL:s mening och att således krav bör ställas på detaljplan för flygplatser och deras närmaste omgivningar. Vid sin fastställelseprövning av detaljplaner för flygplatser kan länsstyrelserna underställa dessa regeringens prövning, t. ex, i de fall den tilltänkta anläggningen står i strid med intentionerna i den fysiska riksplaneringen eller om päverkan på andra intressen kan bedömas bli av sådan betydelse att tveksamhet råder om den tilltänkta anläggningen kan accepteras. .

En behandling av flygplatsfrågorna i planeringen i enlighet med vad jag nu har angett tillgodoser enligt min mening behovet av en allmän lämplighetsprövning av föreslagna nya flygplatser.

Jag finner det synnerligen angeläget att bullerfrågorna ägnas ingående uppmärksamhet främst i anslutning till den översiktliga planeringen och i samband med statliga myndigheters prövning av planer. Bullertfrågorna är svårbedömda och bullerproblemen vid mindre flygplatser kan Jilt underskattas. Det är därför av stor betydelse att såväl kommuner som länsstyrelser vid planeringen för flygplatser tar till vara de kunskaper och erfarenheter som har samlats hos centrala myndigheter, bl. a. luftfartsverket och planverket, i dessa frågor. Jag vill också erinra om att bullerfrågorna kan prövas enligt miljöskyddslagen på det sätt som f.n. sker beträffande Landvetters flygplats utanför Göteborg.

11.6.6 Försvar

När det gäller försvaret ägnades i proposition 1972:111 uppmärksamheten huvudsakligen åt de bullerstörningar som orsakas av övningsflygning på låg höjd (prop. 1972:111, bil. 2,s. 151) Kungl. Maj:t har gett de militära myndigheterna uppdrag att samråda med länsstyrelserna om lågflygningsområdenas lokalisering och lågflygningsövningarnas tidsförläggning, Dessa överläggningar avses återkomma årligen. Huvuddelen av de problem med anknytning till den militära lågflygningen som redovisas i kommunernas program torde kunna lösas inom ramen för dessa samräd.

Flera kommuner och länsstyrelser har tagit upp frågan om försvarets behov av mark för övningsområden och skjutfält och pekat på de olägenheter för andra markanvändningsintressen som försvarets verksam-

het medför. De konflikter som tas upp gäller såväl befintliga områden vilka disponeras av försvaret som tilltänkta utvidgningar av dessa eller önskemål om helt nya övningsområden. De diskuterade markanspråken för försvarsändamål har i varierande utsträckning blivit föremål för närmare utredning eller behandling i försvarets fastighetsnämnd. Det har inte varit möjligt att i anslutning till regeringens beslut län för län ta ställning till de redovisade markanvändningskonflikterna. Fortsatta över- Jäggningar mellan berörda myndigheter får utvisa i vilken utsträckning. motstående intressen kan jämkas samman. Först sedun de aktuella frågorna blivit föremål för utredningar och förhandlingar i sedvanlig ordning törde underlag finnas för ställningstaganden i regering och riksdag.

Jag finner emellertid att starka skäl talar för att försvarets anspråk på markanvändningen bör belysas ytterligare och att en samlad utvärdering av anspråken som också innefattar ett längre tidsperspektiv bör komma till stånd. Försvarets fredsorganisation är f.n. under utredning av försvarets fredsorganisationsutredning (Fö 1968:20). När utredningens förslag föreligger torde också försvarets markbehov på längre sikt när- :' mare kunna överblickas,

11.7¶De geografiska riktlinjerna m. m.

De av riksdagen fastlagda geografiskt orienterade riktlinjerna har, som jag närmare har redovisal i avsnilt 8, i stor utsträckning följts upp under programarbetet. I allmänhet har för de berörda områdena föreslagits en fortsatt översiktlig planläggning. i vilken skall beaktas de gällande riktlinjerna.

När det gäller huvudälvarnas dalgångar samt fjällområdena har programarbetet präglats av en viss osäkerhet som har sin grund i att frågor rörande avgränsning av väglösa områden i fjällvärlden och fortsatt vattenkräftutbyggnad f. n. är under utredning. Jag har tidigare i avsnitten 8.4.5 och 8.5.5 redogjort för dessa frågor. Flera kommuner har avstått från att föreslå planeringsåtgärder i avvaktan på resultatet av dessa utredningar. Jag har också i avsnitt 11.6.4 redogjort för industrilokaliseringsfrågor och får hänvisa till vad jag har anfört där.

Främst planverket och naturvårdsverket har i sina remissyttranden lämnat utförliga synpunkter beträffande behandlingen i programarbetet av områden med geografiska riktlinjer. Planverket har på karta närmare avgränsat vilka områden som omfattas av sådana riktlinjer och angett vilka kommuners program som mot bakgrund av dessa behöver utvecklas vidare. Planverkets kartredovisning har med vissa kompletteringar som jag tidigare har nämnt tagits in på karta I.

Uppföljningen av den fysiska riksplaneringens intentioner inom omri- Jen som omfattas av geografiska riktlinjer hör enligt min mening till de angelägnaste arbetsuppgifterna under planeringsskedet. Det är titlfredsställande att kunna konstatera att de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna för markanvändningen inom de aktuella områdena har mött

positivt gensvar i kommunernas program. Ett uttryck för detta är de uttalanden som har gjorts i programmen när det gäller att hävda naturvårdens och friluftslivels intressen i värdefulla kustområden och i fjällvärlden. Jag finner det också glädjande att kommunerna och länsstyrelserna i så stor utsträckning som har skett har tagit initiativ till att samordna sina planeringsinsatser för större områden. Detta gäller bl. a. de s.k. obrutna kustområdena och flera sjöområden i inlandet. Det är angeläget att dessa initiativ följs upp i det fortsatta arbetet. Jag avser att i anslutning till prövningen av fördelningen av statliga bidrag till översiktlig planering för budgetåret 1975/76 överväga i vilken utsträckning för flera kommuner samordnade plancringsföretag särskilt bör priorileras.

Samtidigt som jag således kan uttrycka tillfredsställelse i stort med behandlingen i programarbetet av områden som omfattas av geografiska riktlinjer måste jag konstatera all det föreligger skillnader mellan olika delar av landet när det gäller de föreslagna åtgärderna. Det är också tydligt att bristen på en enhetlig terminologi beträffande olika former av fysiska planer har bidragit till att en viss oklarhet har uppstått när det gäller att tolka innebörden av de ätgärder som har föreslagits i kommunernas program. Jag återkommer i avsnitt I 1.8.1 vill denna fräga.

Regeringen har i sina beslut län för län angett vilka kommuner som i olika avseenden bör utveckla sina program för att tillgodose de geografiska riktlinjerna och för att en större enhetlighet i behandlingen av olika områden skall kunna uppnås. I den promemoria som har fogats till regeringens beslut anges alt den avgränsning som planverket har gjort av områden som omfattas av geografiska riktlinjer bör tjäna som utgängspunkt för det fortsatta arbetet. En huvudlinie i regeringens ställningstaganden till de föreslagna åtgärderna har:varil att de berörda områdena under plancringsskedet bör bli föremål för en planering som ger en översiktlig bild av den avsedda markanvändningen. Härigenom bör en konkret genomgång och utvärdering av tilltänkta förändringar av markanvändningen inom dessa områden bli möjlig på grundval av redovisningen av arbetet under plancringsskedet.

Vid granskningen av programmaterialet har vissa områden med speciella problem kunnat urskiljas. Det gäller Hogdalsnäset i norra Bohuslän, Skåneregionen, Bråvikenområdet och kusten norr därom till Nyköping, Vänernområdet samt södra Billingen. Regeringen har i sina beslut län för län angett att berörda länsstyrelser bör lämna en redogörelse för behandlingen av dessa områden under planeringsskedet direkt till regeringen (jfr avsnitt 11.5). Jag skall i det följande lämna några kommentarer beträffande de berörda områdena.

Hogdalsnäset i Strömstads kommun ligger i ett av de tre kustområden som i de fastlagda riktlinjerna har angetts som obrutna kustområden och där enligt riktlinjerna ingen miljöstörande industri bör komma till stånd. De obrutna kustområdena bör vidare enligt riktlinjerna genom skyddsåtgärder och utvecklingsplanering disponeras så att ett allsidigt utnyttjande för fritidsändamäål blir möjligt och så att bl. a. vetenskapliga naturvärden skyddas.

Vid Hogdalsnäset finns goda djuphamnsmöjligheter. Riksdagen har vid sin behandling av proposition 1972:111 uttalat alt intresset av att bevara djupha mnsmöjligheterna i området vid Hogdalsnäset bör kunna tillgodoses inom ramen för de ovan angivna riktlinjerna. Riksdagen har uttalat sig mot att hamnmöjligheterna utnyttjas på så sätt att miljöstörande industri förläggs till omrädet.

Jag tolkar riksdagens uttalande i denna fråga så att det får anses vara ett samhällsintresse att de områden i norra Bohuslän som har särskilda djuphamnsförutsättningar disponeras på ett sådant sätt att ett ianspråktagande av dessa resurser inte hindras genom olämpliga markdispositioner. Vidare tolkar jag riksdagens uttalande så att de aktuella områdena inte fär utnyttjas på ett sådant sätt att det uppstär miljöstörningar av ett sådant slag och av en sädan omfattning som de i den fysiska riksplaneringen behandlade industrityperna vanligen medför. Det är emellertid svårt att tänka sig någon typ av verksamhet med krav på extrema djupförhällanden som inte ger upphov till någon form av påverkan på miljön och landskapsbilden. Jag har därför funnit att en viss sådan påverkan får accepteras.

Mot denna bakgrund har regeringen vid sin prövning av ansökningarna om etableringar på Hogdalsnäset för tillverkning av oljeutvinningsplattformar funnit att de fastlagda riktlinjerna medger att eft område på Hogdalsnäset. Kålviksområdet, kan tas i unspråk för sådant ändamål. Om del visar sig nödvändigt för att undvika att riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten leder till att ett företag kan komma i en faktisk monopolställning och för att begränsa de bestående miljöingreppen kommer regeringen att underställa riksdagen frågan om Kålviksområdet kan avgränsas så alt även Sundsvik strax söder om Käålvik innefattas.

Strömstads kommun har i silt program redovisat ett betydande område på Hogdalsnäset som kommunen avser att studera närmare med avseende på en framtida användning för industriändamäl, I detta område innefattas även den för bl. a. naturvärden värdefulla Lunneviken söder om Sundsvik. De av kommunen föreslagna planeringsåtgärderna inom omrädet synes inriktade på en industrialisering av en omfattning som enligt min mening inte är förenlig med de riktlinjer som riksdagen tidigare har lagt fast. Det har vid regeringens prövning av ansökningarna om etablering för tillverkning av oljeutvinningsplattformar varit en huvudlinje att samla verksamheten på ett sådant sätt att minsta möjliga inträng sker. Om verksamheten får stor omfattning och sprids över större områden, kan den medföra sådana konsekvenser för naturmiljön och friluftslivet att den fysiska riksplaneringens intentioner för obrutna kustområden omintetgörs. Samma förhållande gäller självfallet om lokalisering av annan verksamhet av motsvarande typ och omfattning aktualiseras i området, För industri utan krav på särskilda hamndjup torde utrymme kunna erbjudas inom andra omräden i kommunen med bättre anknytning till tätort.

Vidare bör nämnas att stränderna vid Hogdalsnäset är mycket branta.

De fåtaliga dalgångar vid vilka man nägorlunda bekvämt kan nå vattnet har därför stor betydelse för möjligheterna att utveckla friluftslivet i området. Det vore därför olyckligt om dessa i större omfattning skulle komma att tas i anspråk för industriändamål.

Mot den bakgrund som jag nu har tecknat har regeringen funnit det nödvändigt att ange relativt detaljerade utgångspunkter för den fortsatta planeringen för Hogdalsnäset. Regeringen har därför i sitt ställningstagande beträffande programarbetet i Göteborgs och Bohus län, med tillämpning av 10 a § BL, föreskrivit att det skall finnas en generalplan för Hogdalsnäset som garanterar att området disponeras så att ett allsidigt utnyttjunde för rekreationsändamål blir möjligt. Planen skall bygga på förutsättningen att tillverkning av oljeutvinningsplattformar kommer att ske i Kålviksområdet under viss tid, att återställningsåtgärder skall kunna vidtas inom detta område när tillverkningen har upphört, att inget nytt område för djuphamnskrävande verksamhet får tas i anspråk så länge verksumheten i Kälviksområdet pågår och att området vid Lunneviken skall reserveras för naturvård och fritidsändamål.

När det gäller Skåneregionen har jag redan tidigare i avsnitt 11.6 redogjort för att regeringen i sina beslut för Malmöhus och Kristianstads län har ställt krav på att ett markhushållningsprogram för hela regionen upprättas i samarbete mellan kommunerna, länsstyrelserna och övriga berörda regionala myndigheter och att de båda berörda länsstyrelserna skall lämna en gemensam redogörelse till regeringen i denna fråga. Jag anser alt ett sådant markhushållningsprogram som ger en bild av den fortsatta tätortsutvecklingens konsekvenser för jordbruket, bör bli av stor betydelse för fortsatta överväganden i planeringen. Det är nämligen enligt min mening uppenbart att om meningsfulla alternativ för den Jäångsiktiga markanvändningen skall kunna belysas så måste ett grundmaterial finnas som gör det möjligt att se utvecklingen i hela Skäåneregionen i ett sammanhang.

Flera konflikter mellan olika intressen föreligger i Bråvikenområdet och kusten norr därom till Nyköping. Stora delar av omrädet är av betydelse för naturvården och friluftslivet. Enligt de år 1972 fastlagda riktlinjerna skall mark för miljöstörande industri reserveras i Norrköping och i Nyköping-Oxelösund. Utsläpp av föroreningar inom området kommer i konflikt med bevarandeintressena samt med fisket och jordoch skogsbruket. Det är därför angeläget att ett samlat studium av hela kustområdet kommer till stånd som underlag för fortsatta överväganden beträffande områdets framtida utnyttjande. Cikartade förhållanden råder i Vänerområdet.

Södra Billingen torde vara det område i landet där flest riksintressen står i konflikt med varandra. Naturvårdens, kulturminnesvårdens och friluftslivets intressen står här mot önskemål att bryta uran, kalk och diabas samt att utnyttja området som skjutfält. Området berörs vidare av ett reservat för en ny motorväg, och tankar har förts fram på att anlägga ett pumpkraftverk i området. Det är mot denna bakgrund naturligt att regeringen ägnar detta område särskild uppmärksamhet i det fortsatta

arbetet. Med anledning av den aktualitet som täkttfrågorna vid södra Billingen har, anges i regeringens ställningstagande beträffande programarbetet i Skaraborgs län att länsstyrelsen med förtur skall behandla frågan om avvägningar mellan bevarandeintressena och önskemål om brytning av kalk, diabas och uran och med ledning av det material som kommer fram skyndsamt göra en sammanstillning med förslag till åtgärder för att säkerställa en rimlig avvägning mellan motstående intressen.

Sammanfaltningsvis kan jag konstatera att det enligt min mening finns goda förutsättningar för att såväl de områden som omfattas av de år 1972 fastlagda geografiska riktlinjerna som de områden där det under programarbetet har framgått att särskilda problem föreligger får en tuillfredsställande behandling i det fortsatta arbetet under planeringsskedet.

11.8¶Lagstiftningsfrågor

I11.8.1 Erfarenheter under programarbetet beträffande genomförandemedel m. m.

Under programarbetet har behovet av lagregler och andra medel för att genomföra den tysiska riksplaneringens intentioner fått konkret belysning. Kommuner och linsstyrelser har i sina överväganden om lämpliga åtgärder självfallet haft att utgå från gällande lagstiftning. I åtskilliga fall redovisas emellertid såväl i programmaterialet som i de centrala myndigheternas remissvar synpunkter på behovet av förbättrade genomförandemedel av olika slag. Jag har tidigare, bl. a. i avsnitt 5.2.8, redogjort för de synpunkter som har kommit fram i detta hänseende.

Jag skall här först något beröra frågan om de ändringar i naturvårdslagen och skogsvårdslagen som har trätt i kraft den I januari 1975 eller träder i kraft den 1 juli 1975, dvs. efter det att programarbetet avslutades i kommuner och län. De genomförda ändringarna i naturvårdslagen av betydelse för arbetet med den fysiska riksplaneringen innebär i huvudsak alt elt generellt strandskyddsförordnande har införts, att tidigare landskapsbildsskydd har ersatts med ett nytt mer allsidigt institut benämnt naturvärdsområde och att beslutsrätten i naturvärdstrågor i ökad utsträckning kan delegeras till kommunerna. I skogsvårdslagen har införts bla. en allmän aktsamhetsregel samt anmälningsplikt före slutavverkningar.

Genom dessa lagändringar torde det enligt min mening bli möjligt att nå enighet mellan kommuner, länsstyrelser och andra myndigheter i mänga av de frågor där delade meningar har rått under programarbetet beträffande vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas. Jag syftar t. ex. på de fall där kommuner har ansett att av länsstyrelsen föreslaget naturvärdsförordnande är en alltför längtgående skyddsåtgärd och på de fall där kommunerna har föreslagit omfattande förordnanden om landskapsbildsskvdd för att förebygga från bl. a. friluftslivssynpunkt olämpliga åtgärder inom skogsbruket. I båda dessa fall torde de angivna lagändringar-

na kunna erbjuda alternativ som kan vara godtagbara för alla berörda parter.

När det gäller föreslagna planeringsätgärder tyder programmaterialet på att nu gällande byggnadslagstiftning genom den praxis som har utvecklats och genom de anvisningar som planverket har utfärdat kan tillämpas på ett sätt som väl tillgodoser de aktuella planeringsbehoven.

Särskilt den form av översikt över förhållandena när det gäller bebyggel-

seutveckling och reglering av markanvändningen som har fått benämningen kommunöversikt har fått stor genomslagskraft i kommunerna.

Samtidigt är det uppenbart att. som jag tidigare har nämnt, vissa problem har orsakats uv den oklarhet i begreppshänseende som råder genom den mängd benämningar på olika former av planer som tillämpas i den praktiska planeringen och som inte äterfinns i BL. I vissa fall har diskussion uppstätt om planeringen skall bedrivas i form av generalplanering eller i friare former. Problemet har sin upprinnelse i det förhållandet att medan BL (förutom regionplan) endast anger en form av översiktlig kommunal markanvändningsplan, nämligen generalplan, det i den praktiska planeringsverksamheten finns behov av att göra skillnad mellan mycket översiktliga markanvändningsplaner för hela kommuner (s. k. kommunomfattande markdispositionsplaner) och översiktliga planer för mer begränsade områden (s. k. områdesplaner). Då BL:s regler beträffande generalplan, som päpekas i bl. a. proposition 1972:111, kan ges en förhållandevis fri tolkning torde båda dessa typer av planer i formellt hänseende kunna rymmas inom begreppet generalplan, Planverket har utfärdat rekommendationer om att alla olika slag av översiktliga planer bör antas av kommunfullmäktige och handläggas i enlighet med de regler som unvisas i byggnadsstadgan för antagen generalplan. Härigenom torde planernas benämning sakna praktisk betydelse.

Jag finner mol denna bakgrund att den relativa oklarhet som f.n. råder på detta område inte i någon större utsträckning behöver innebära något hinder mot ett ändamålsenligt genomtörande av den fysiska riksplaneringens intentioner. Både denna fråga och vissa särskilda problem som har påpekats under programarbetet — det gäller bl. a. påföljder vid olovligt byggande, möjligheterna att utsläcka äldre byggnadsrätter, möjligheterna att tillgodose kulturminnesvärdens intressen i planeringen och möjligheterna att påverka bebyggelsens utformning och färgsättning i känsliga miljöer -- har emellertid nära anknytning till det arbele som bedrivs inom bostadsdepartementet med en översyn av planlagstiftningen. Även om detta arbete, som jag strax kommer att redogöra för, bedrivs med sikte på att behandla vissa frågor med förtur, står det redan nu klart att arbetet i stort under planeringsskedet kommer att få genomföras inom ramen för nu gällande planlagstiftning.

11.8.2¶Översvn av planlagstiftningen

Bygglagutredningen avlämnade i mars 1974 betänkandet (SOU

1974:21) Markanvändning och byggande. I betänkandet redovisas princi-

piella utgångspunkter för en framtida lagstiftning rörande markanvändning och byggande samt förslag till nytt system för planläggning. Betänkandet har remissbehandlats.

Ursprungligen avsågs att förslag till principer för en framtida lagstiftning på grundval av bygglagutredningens betänkande skulle föreläggas riksdagen hösten 1974. Som framgår av min anmälan av proposition 1974:150 (s. 4 och 391) visade det sig emellertid att betänkandet, med hänsyn till utfallet av remissbehandlingen, då inte kunde läggas till grund för stalsmakternas ställningstagande utan att det bl. a. med ledning av remissyttrundena först måste arbetas över och kompletteras, Detta arbete pågår fi n. inom bostadsdepartementel. Tyngdpunkten i arbetet ligger på utarbetandet av ett nytt plansystem. Förslag härtill avses bli publicerat i en departementspromemoria, vilken om möjligt kommer att sändas ut på remiss hösten 1976. Vidare skall, med stöd av regeringens bemyndigande den 15 maj [975, en särskilt förordnad sakkunnig, biträdd av experter, utreda vissa frågor om kommuns möjlighet att ta ut avgifter för allmänna investeringar. Även resultatet av detta arbete kommer alt remissbehandlas.

Frågor om genomförandeansvar och kostnadsfördelning avseende vägar m. m. behandlas även av 1969 års vägutredning (K 1970:35) som våren 1974 avlämnat principbetänkandet (Ds K 1974:7) Kommunal och enskild väghållning. Utredningsförslaget har remissbehandlats och bearbelus f. n. av vägutredningen.

Med hänsyn till det arbete som återstår är det uppenbart att en genomgripande reform av byggnadslagstiftningen kommer att ta avsevärd ytterligare tid i anspråk. Inte minst genom remissbehandlingen har emellertid framkommit att det är angeläget att man så snart som möjligt försöker komma till rätta med vissa bristfälligheter som nuvarande byggnadslagstuftning anses vara behäftad med. Inom departementet övervägs nu vilka ändringar i lagstiftningen som kan vara så angelägna att en mer genomgripande reform inte lämpligen bör avvaktas. Hit hör t. ex. de problem som hänger samman med möjligheterna att komma till rätta med byggnadsverksamhet som bedrivs utan föregående byggnadslov. En departementspromemoria (Ds B -1975:3) med förslag till förbättrude medel för samhället i detta hänseende har nyligen publicerats och sänts ut på remiss. Även andra förslag till delreformer Kommer att övervägas.

12¶Hemställan

Med hänvisning vill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

dels töreslär riksdagen att

I. godkänna de av mig förordade principerna för handläggning av

riktlinjerna för hushållning med mark och vatten.

2. godkänna den precisering av de verksamhetsanknutna rikttin-

jerna för planeringen som regeringens beslut med anledning av

kommunernas program m. m. har inneburit,

dels bereder riksdagen tillfälle att yttra sig över min redovisning i Övrigt.

13¶Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd eller det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Bilaga I

BOSTADSDEPARTEMENTET PM

1975-02-20

Fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen

Föreliggande promemoria har upprättats inom boöstadsdepartementet i samråd med övriga berörda departement. Promemorian har utarbetats i samband med förberedelserna för regeringens beslut med anledning av kommunala program för fullföljande av riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. I avsnitt I ges en kortfattad orientering om programarbetets utfall och remissinstansernas synpunkter på detta. I avsnitt 2 lämnas förslag till allmänna utgångspunkter för det fortsatta planeringsarbete såvitt avser ansvarsfördelning, arbetets inriktning, tidsplan och redovisning. I avsnitt 3 redovisas sektorsvis hur olika verksamheter behandlats i programarbetet samt de allmänna synpunkter remissinstanserna framfört beträffande verksamheternas behandling. Vidare lämnas i detta avsnitt förslag till utgångspunkter för de berörda verksamheternas behandling i det fortsatta planeringsarbetet.

Fanslutning till att regeringen tar ställning län för län till resultatet av programarbetet torde komma att anges huruvida de i denna promemoria under avsnitten 2 och 3 redovisade förslagen till utgängspunkter för

planeringsarbetet skall gälla.

Fullföljandet av de av riksdagen fastlagda geografiska riktlinjerna berörs bara i begränsad omfattning i denna promemoria. Det förutsätts att dessa frågor kommer att behandlas närmare i regeringens beslut angående respektive län.

Den redovisning som lämnas i det följande är mycket kortfattad. En fylligare redovisning av vad som förevarit i samband med programarbetet aterfinns i statens planverks rapport nr 30 1974, Den fysiska riksplaneringens programskede. Vidare bör nämnas att regeringen avser utt förelägga 1975 ars riksmöte en redogörelse för programarbetet och regeringens ställningstaganden i anslutning härtill.

I Allmänt om programarbetets utfall

Kungl. Maj:t uppdrog i februari 1973 ät länsstyrelserna att föra överläggningar med kommunerna om upprättande av program för de atgärder som behöver vidtas för att de av riksdagen i december är 1972 beslutade riktlinjerna för hushållning med mark och vatten skall kunna fullföljas. Fullmäktige i 272 kommuner har antagit program för sådana ätgärder. De kommunala programmen har ställts samman av länsstyrelserna och tillsammans med länsstyrelsernas yttranden och egna åtgärdsför-

slag redovisats till Kungl. Maj:t. Berörda centrala verk har yttrat sig över det samlade materialet. Även forskningsinstitutioner och organisationer har beretts tillfälle att yttra sig. Kommunerna har getts tillfälle att yttra sig över länsstyrelsernas och de centrala verkens ställningstaganden till programmen. Skrivelser från sammanslutningar och enskilda med synpunkter pu den fysiska riksplaneringens fullföljande har successivt inkommit till bostadsdepartementet.

Prograumarbetet i län och kommuner har inneburit en precisering av de av statsmakterna angivna riktlinjerna för hushallningen med mark och vatten och en vidareutveckling av det underlagsmaterial för den fysiska riksplaneringen som har redovisats av centrala myndigheter. Genom kommunernas ställningstaganden i samband med programarbetet har den fysiska riksplaneringen förankrats på lokal nivä.

De kommunala programmen och länsstyrelsernas yttranden innehällter ställningstaganden till atgärder som berör en stor del av landet. Kommunerna har i betydande omfattning föreslagit att områden utöver de som tagits upp i det av centrala myndigheter utarbetade underlagsmaterialet skall behandlas i samband med den fysiska riksplaneringen. I regel har kommunerna för avsikt att inordna de föreslagna ätgärderna i en översiktlig kommunal planering.

De atgärder som har föreslagits är av olika karaktär. För vissa omräden har preciserade utgångspunkter för det fortsatta arbetet kunnat anges. I andra fall är ätgiärdsförslagen mycket allmänt formulerade. 1 stor utsträckning är kommuner och länsstyrelser eniga om hur det fortsatta arbetet bör bedrivas. I flertalet fall där skiljaktiga uppfattningar har redovisats synes skiljaktigheterna vara av sädan art att de kan undanröjas efter fortsatt samräd mellan kommun och länsstyrelse, Nyligen genomförda ändringar i bla. naturvardslagen har vidare gett delvis nya förutsättningar för att genomföra ätgärdsförslagen.

Tyngdpunkten i övervägandena under prograumskedet har legat på behandlingen av bevarandeintressen inom friluftslivets, den vetenskapliga nuturvärdens och kulturminnesvärdens omräden. De centrala myndigheter som företräder dessa intressen uttrycker i sina remissyttranden tullfredsställelse med resultatet av programarbetet. Flertalet andra myndigheter redovisar en positiv inställning till den ökade aktivitet inom den översiktliga planeringens omrade som de kommunala programmen ger uttryck för. Nagra av dessa myndigheter påpekar emellertid att de intressen som respektive myndighet företräder har fått en ojämn och i vissa fall otillräcklig behandling i programarbetet.

Sammanfaltningsvis kan konstateras att programarbetet och de remissyttranden som har lämnats över detta i väsentliga avseenden har klargjort utgångspunkterna för det fortsatta planeringsarbetet i län och kommuner. Ambitionsnivån i programarbetet har varit höp. Ett stort antal länsstyrelser, flera centrala myndigheter sumt Svenska kommunförbundet har uttalat att alla de i programmen föreslagna itgärderna inte 10rde kunna genomrTföras före den I juli 1976.

2¶Förslag till allmänna utgangspunkter för planeringsarbetet

2.1 Ansvarsfördelning i det fortsatta planeringsarbetet

De myndigheter som företräder olika sektorintressen har i förarbetena för den fysiska riksplaneringen svarat för redovisningar av de anspråk av betydelse från rikssynpunkt som respektive sektor ställer på landets mark- och vattentillgångar. Mot bakgrund av dessa redovisningar har regering och riksdag angett vissa utgångspunkter för planeringen av särskilda områden (geografiska riktlinjer) samt lämnat anvisningar för hur olika sektorintressen bör behandlas i planeringen (verksamhetsanknutna riktlinjer) (prop. 1972:111, CU 1972:35, rskr 1972:348). Statsmakterna har intie tagit ställning till enskildheter i de redovisningar som har lämnats av berörda myndigheter.

Det bör som hittills vara berörda centrala fackmyndigheters uppgift att för respektive verksamhetsgrenar ange vilka områden i landet som har betydelse från rikssynpunki. De bedömningar i detta hänseende som nalurvärdsverket och riksantikvarieämbetetl har gjort i sina remissyttranden bör, med beaktande av regeringens ställningstaganden och de synpunkter som redovisas i avsnill 3 i det följande, utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet med att fullfölja riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen.

Det material som har redovisats av kommuner och länsstyrelser utgör förslag till program för fortsatta åtgärder. I regel finns möjligheter att i de enskilda fallen bedöma i vilken mån föreslagna atgärder tillgodoser den fysiska riksplaneringens intentioner först när planeringen har drivits längre. Det förutsätts att kommuner och länsstyrelser i allt väsentligt kan nå enighet i dessa frågor. Åtgärderna får naturligtvis anpassas till de krav på rättsverkningar eller på skötsel och vård som är befogade i det enskilda fallet liksom till gällande ekonomiska förutsättningar. I anslutning härtill erinras om vad som anförs i prop. 1972:111 om att den fysiska riksplaneringens intentioner i stor utsträckning skall fullföljas genom kommunal planering. En förutsättning härför är att den kommunala planeringen ges tillräcklig stadga genom att översiktliga planer för markanvändningen antas av kKommunfullmäktige och 1 vissa fall fastställs i generalplanens form samt att möjligheter ges för statliga myndigheter att bedöma hur de kommunala planeringsätgärderna stämmer överens med riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Härvid erinras om de rekommendationer planverket har utfärdat med innebörd att säväl olika slag av översiktliga markanvändningsplaner som s. k. kommunöversikter bör handläggas i enlighet med de regler som anvisas i byggnadsstadgan (BS) för generalplan. I anslutning till den översiktliga kommunala planeringen bör också behovet av särskilda atgärder för att säkerställa bl. a. naturvårdsintressen och kulturminnesvärdsintressen bedömas. Härvid bör beaktas vad naturvårdsverket har anfört om alt en tillämpning av naturvardslagen i mänga fall är det lämpligaste och i vissa full det enda sättet att tillgodose riksplaneintentionerna.

Det fortsatta planeringsarbetet bör bedrivas i samråd mellan kommuner och länsstyrelser med deltagande av övriga berörda regionala myndigheter. Länsstyrelserna bör samordna de statliga myndigheternas medverkan i planeringsarbetet. De regionala myndigheterna bör samverka med berörda centrala myndigheter och hålla dessa underättade om planeringsarbetet i den mån det bedöms erforderligt. Det ankommer på myndigheterna att verka för att de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna och de genom regeringens ställningstaganden till programarbetet angivna utgängspunkterna för arbetet följs. Myndigheterna bör vidare bidra till att information och underlagsmaterial av betydelse för planeringen i görlig mån ställs till kommunernas förfogande.

Om enighet inte kan nas mellan länsstyrelse och kommun om vilka atgärder som bör vidtas eller om delade meningar uppstår i fråga som uppkommer under plancringsarbetet bör regeringen uppmirksammas härpå om länsstyrelsen eller central myndighet finner att föreslagna ätgärder äventyrar intentionerna i den fysiska riksplaneringen eller annan övergripande samhällsplanering. Vad planverket har anfört i silt yttrande beträffande handläggning av ärenden som berör den fysiska riksplaneringen bör i övrigt tjäna som vägledning i det fortsatta arbetet.

2.2¶Tidsplan för och inriktning av planeringsarbetet .

Mänga remissinstanser har lämnat synpunkter på det fortsatta planeringsarbetets uppläggning. Planverket har föreslagit att det i prop. 1972:111 angivna planeringsskedet förlängs med ett halvt ar till den 1 januari 1977. Svenska kommunförbundet har framhållit som angeläget att i första hand kommunöversikter samt områdesplaner för områden där

konflikt räder mellan olika markanvändningsintressen upprättas under

planeringsskedet, medan övriga planeringsinsatser enligt förbundets äsikt utan större olägenheter torde kunna anstä till efter den 1 januari 1977.

Ett fullständigt genomförande av de atgärder som föreslås i programmen torde inte vara möjligt under det i prop. 1972:111 angivna planeringsskedet även om detta skulle komma att förlängas i viss utsträckning. I propositionen har också förutsatts att alla önskvärda ätgärder inte kan vidtas före den 1 juli 1976. Den fysiska riksplaneringens intentioner får tillgodoses i ett fortlöpande arbete där insatserna under det nu aktuella skedet får inriktas på de atgärder som för närvarande bedöms vara mest angelägna att vidta. Vissa utgangspunkter härför anges i det följande. Vidare bör, som Svenska kommunförbundet anfört, tidsplanen för det fortsatta arbetet ge utrymme för information och medborgarmedverkan samt för erforderliga beslut. Även om det cgentliga planeringsarbetet i huvudsak bör kunna vara klart den 1 juli 1976 bör således därefter viss tid avsättas för behandlingen inom kommunerna.

Kommunerna bör kring årsskiftet 1976/77 lämna en redovisning till länsstyrelserna. Länsstyrelserna bör därefter i samarbete med övriga berörda linsmyndigheter översiktligt redovisa resultatet av planerings-

arbetet till berörda centrala myndigheter. Beträffande vissa omräden där särskilt komplicerade förhällanden råder torde frägan om särskild redovisningsskyldighet direkt till regeringen få prövas i anslutning till regeringens beslut angående respektive län. Planverket bör göra en samlad redovisning av resultaten av arbetet under planeringsskedet. Länsstyrelserna och berörda centrala myndigheter bör yttra sig till regeringen över i vilken mån vidtagna åtgärder tillgodoser den fysiska riksplaneringens intentioner samt ange de frågor som påkallar regeringens uppmärksamhet. Berörda kommuner bör ges tillfälle att ta del av myndigheternas yttranden och inkomma till regeringen med därav föranledda synpunkter.

Närmare anvisningar för redovisningarnas innehåll och uppläggning torde få meddelas senare. Planverket bör utfärda tekniska anvisningar för redovisningsarbetet. Regeringen torde senare få ge berörda myndigheter de uppdrag som föranleds av vad som anförts ovan.

De närmast förestående åtgärderna bör, i enlighet med vad som anges i

prop. 1972:111, i första hand syfta till att inordna och beakta de i den fysiska riksplaneringen behandlade intresseområdena i en utvidgad översiktlig kommunal planering där olika markanvändningsintressen vägs mot varandra. Planeringsarbetet bör huvudsakligen inriktas på att upprätta dels kommunöversikter, i vilka behandlas de frågor som berörs av den fysiska riksplaneringen, dels översiktliga planer för markanvändningen i huvuddelen av de områden som berörs av de av statsmakterna fastlagda geografiska riktlinjerna samt i de områden där övervägandena under programarbetet visat att uttalad kontlikt råder eller kan förutses mellan olika markaänvändningsintressen. Härvid bör beaktas vad lantmäteriverket anfört om att de fortsatta atgärderna bör preciseras i områden som i programmen har angetts som utredningsområden. Vad planverket anfört i sitt remissyttrande beträffande inriktningen av planeringen i områden som omfattas av geografiska riktlinjer bör tjäna som utgängspunkt för det fortsatta arbetet om inte regeringens ställninpgstlaganden till programarbetet föranleder annat. Planverket bör på ctt kartmaterial som tillställs länsstyrelserna närmare precisera sina ställningstaganden beträffande avgränsningen av de områden som berörs av geografiska riktlinjer, med beaktande av de ändringar regeringens ställningstaganden kan komma att föranleda.

Atgärder som föreslagits i programmen för att varaktigt skydda, vårda eller utveckla enskilda områden bör samtidigt vidtas inom de ramar som tillgängliga ekonomiska resurser medger. Ett fullständigt genomförande av dessa ätgärder får emellertid ses i ett längre tidsperspektiv. Det ankommer pä länsstyrelserna och kommunerna att i sumräd och med ledning av de anvisningar som berörda centrala myndigheter kan komma att lämna, vidta de atgärder som nu bedöms mest angelägna samt att upprätta handlingsprogram för fortsatta åtgärder.

3 Behandlingen av vissa verksamheter

3.1 Inledning

Remissinstanserna har fört fram en rad synpunkter beträffande behandlingen under programskedet av berörda verksamheter. Dessa synpunkter behandlas här i den utsträckning de har direkt betydelse för kommunernas och länsstyrelsernas insatser i det förestående planeringsarbetet eller är nödvändiga för förstaelsen av de förslag till utgångspunkter för planeringsarbetet som redovisas i det följande.

3.2 Jordbruk

3.2.1 Programmen och remissyttrandena

Flertalet kommuner har uppmärksammat jordbrukets intressen Ii programarbetet. Remissinstanserna konstaterar att detta till största delen skett i form av generella uttalanden om att hänsyn skall tas till jordbruksintressena j den fortsalta planeringen. Lantbruksstyrelsen, lantmäteriverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar och Lantbrukarnas niksförbund anför att näringens anspråk behöver preciseras i det fortsatta arbetet. Flera remissmyndigheter uttalar att stor restriktivitet bör iakttas med att ta värdefull jordbruksmark i anspråk för tätbebyggelseändamäl. Lantbruksstyrelsen uttrycker farhågor för att möjligheterna att hävda jordbruksintressena i mänga fall kan väntas bli otillräckliga med hänsyn till de stärka konflikter mellan jordbruk och tätortsexpansion som redan nu föreligger i vissa omraden. Sambanden mellan jordbrukets intressen och naturvärdens och kulturminnesvärdens intressen samt behovet att samordna dessa pätalas av bla. naturvardsverket och riksantikvarie-

ämbetet. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar framhåller jordbrukets

betydelse för planeringen av det ekonomiska försvaret. Lantmäteriverket understryker att det från jordbrukssynpunkt är av vikt att markanvändningen länpsiktigt kan slås fast bla. med hänsyn till risken för markspekulation och värdestegring på mark, behovet av investeringar i byggnader, anläggningar etc.

3.2.2 Förslag till utgångspunkter för planeringsarbetet

Jordbrukets markanspråk behöver i vissa avseenden preciseras under planeringsskedet.

Allmänt kan konstateras att den snabba minskning av åkerarealen som skett under 1960-talet och början av 1970-talet nu i stort sett har upphört. Jordbruksproduktionens framtida omfattning utreds av 1972 ars jordbruksutredning. Kommande ställningstaganden i denna fråga blir avgörande för jordbruksmarkens framtida omfattning. Tills vidare bör restriktivilet iakttas när det gäller att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamal.

Gällande jordbrukspolitiska mål innebär bl. a. att möjligheterna för jordbruksproduktion skall tillgodoses i olika delar av landet. Detta medför att begreppet högvärdig jordbruksmark bör definieras med utgängspunkt i de förhållanden som råder i skilda landsdelar. Intresset av " att skydda god jordbruksmark måste samtidigt ofta bedömas inom större områden än enskilda kommuner. Lantbruksstyrelsen har gett anvisningar till lantbruksnämnderna för redovisning av jordbrukets intressen i kommunal översiktlig planering. Lantbruksstyrelsen har vidare i samband med granskningen av de kommunala programmen på karta preliminärt redovisat primära intresseområden för jordbruket (separatkarta 2 till statens planverks rapport nr 30, 1974).1 I avvaktan på ett mer preciserat underlagsmaterial bör gälla att kommunerna inom dessa primära intfesseområden särskilt beaktar jordbruksintressena som en av utgångspunkterna för den planering som skall genomföras. Vad bl. a. naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet har påpekat om att jordbruket vid sidan av sitt ekonomiska värde kan ha betydande värde från exempelvis landskaps-, kulturminnes- och naturvårdssynpunkt bör också uppmärksammas.

Det är förenat med betydande svårigheter att bedöma frågor rörande avvägningen mellan jordbruksintressen och andra markanspråk i ett sent skede i planeringsprocessen, t. ex. i samband med fastställelseprövningen av detaljplaner. Ett tillfredsställande underlag för bedömning av jordbruksintressena saknas härvid ofta, För expansiva tätorter inom redovisade primära intresseområden för jordbruket bör översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressen utarbetas som grund för överväganden om lämpliga utbyggnadsriktningar. Arbetet med att se över befintliga översiktliga planer med avseende på jordbruksintressen eller att i förekommande fall upprätta sådana planer bör inledas snarast möjligt. Behovet av att för vissa områden ompröva äldre detaljplaner och att ge värdefull jordbruksmark ett fastare skydd genom att upprätta och fastställa generalplan bör härvid övervägas. Inom övriga primära intresseomräden för jordbruket bör riktlinjer för bebyggelsen som beaktar jordbruksintressena tas in i kommunöversikt.

Vid bedömningen av olika bebyggelsestrukturer måste hänsyn tas så väl till behovet av ändamålsenliga tätortsbildningar som till jordbrukets intressen och behovet av rekreationsområden. Avvägningar av denna art förutsälter i vissa fall att markanspråken ställs mot varandra i regional skala. Inom landets viktigare jordbruksbygder bör kommunerna samarbeta med varandra och samräda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta program för hushållning med jordbruksmarken. I dessa bör i regional skala anges vilka områden som långsiktigt bör kunna utnyttjas för jordbruksändamäl och vilka restriktioner gentemot andra markanvändningsintressen detta föranleder. I regeringens ställningstagande till programarbetet i respektive län torde få meddelas inom vilka områden sådana program bör utarbetas. Berörda länsstyrelser bör ha

ansvar att redovisa resultatet av arbetet med dessa frågor. Lantbrukssty-

I Se även bifogade karta 2.

14 Riksdagen 1975/76 I saml. Nr I

relsen och planverket bör samråda med berörda länsstyrelser och efter hand lämna dessa erforderliga anvisningar.

I avvaktan på att det planeringsarbete som angetts ovan ger utslag i kommunernas arbete med detaljplaner m. m. får enskilda planfrägor bedömas med utgängspunkt i de förutsättningar som gäller i det enskilda fallet och mot bakgrund av det material som successivt kommer fram.

3.3 Skogsbruk

3.3.1 Programmen och remissyttrandena

Många kommuner har i sina program strukit under skogsbrukets betydelse för näringslivet. Flera remissinstanser uttalar att kommunerna samtidigt har haft en hög ambitionsnivå när det gällt att avgränsa områden av intresse för naturvård och rörligt friluftsliv inom skogsområden. Bl. a. skogsstyrelsen och domänverket anför att de arealer som har föreslagits som riksintressanta för främst det rörliga friluftslivet är tilltagna i överkant och inte motsvarar reella framtida behov. Skogsbrukets företrädare anser därför att kommunernas program innebär restriktioner för ett rationellt bedrivet skogsbruk som inte är försvarliga bl. a. med tanke på de samhällsekonomiska konsekvenser en minskning av virkesproduktionen skulle föra med sig. Flera remissinstanser anser att det rörliga friluftslivets intressen i de flesta fall bör kunna vara förenliga med ett fortsatt ekonomiskt skogsbruk. Naturvårdsverket och lantmäteriverket anför att detta förutsätter att en omsorgsfull planering kommer

till ständ.

3.3.2 Förslag till utgångspunkter för planeringsarbetet

Uppgifter som inom kort publiceras av 1973 års skogsutredning i betänkandet Virkesbehov och virkestillgång (Ds Jo 1975:1) kommer att bekräfta de antaganden som gjorts den senaste tiden om svårigheterna att i framtiden försörja den svenska skogsindustrin med rävara. Knappheten på virkesråvara medför att det måste ställas större kruv på hushallningen med landets skogsresurser. Detta gäller både skogen och skogsmarken.

Underlag för övergripande bedömningar i fråga om skogsmarkens användning i framtiden har i stor utsträckning saknats. Prograumarbetet vad gäller skogsbruket i den fysiska riksplaneringen är därför ofullständigt och behöver kompletteras. I de fortsatta övervägandena mäste skogsbrukets betydelse för landet som helhet och för större regioner beaktas. Det bör ankomma på skogsvärdsstyrelserna att i samräd med länsstyrelserna, enligt riktlinjer som utarbetas av skogsstyrelsen, biträda kommunerna i deras bedömning av skogsbrukets intressen.

Skogsbrukets intressen mäste vägas mot bl. a. naturvärds- och rekreationsintressen. De ändringar i skogsvärdslagen som trädde i kraft den 1 januari 1975 och som innebär att det för skogsbruket införts en allmän aktsamhetsregel och anmälningsplikt rörande slutavverkningar bör förbättra förutsättningarna för samråd mellan företrädare för skogsbruket,

länsstyrelserna och kommunerna. Nya anvisningar om skogsvärdslagens tillämpning utfärdas av skogsstyrelsen under våren 1975.

Som flera remissinstanser har anfört torde rörligt friluftsliv och rationellt skogsbruk oftast kunna kombineras, om riktlinjer för skogsbrukets bedrivande utarbetas i samråd mellan berörda parter. Länsstyrelserna bör inleda överläggningar med skogsvärdsstyrelser och kommuner rörande bl. a. behov av säkerställandeåtgärder och föreskrifter om samrådsskyldighet enligt NYL inom skogsområden. Syftet med överläggningarna bör vara att precisera inom vilka omräden och i vilka avseenden särskilda krav

på skogsbruket är motiverade för att tillgodose andra intressen. Härvid

kan det även finnas anledning att ta upp frågan om eventuella behov av restriktioner för fritidsbebyggelsens utveckling för att tillgodose skogsbrukets intressen.

3.4 Fiske 3.4.1 Programmen och remissinstanserna

Fiskets intressen har behandlats i relativt liten utsträckning i de kommunala programmen. Fiskeristyrelsen konstaterar att fiskeriadministrationens insatser i samband med den fysiska riksplaneringen inte har gett avsedda effekter i programarbetet. Styrelsen betonar betydelsen av att all planering som rör fisket utgär från en samlad bedömning av såväl

yrkesfiskets som fritidsfiskets intressen och understryker att det är

fiskets sammantagna behov som bör vägas mot konkurrerande anspråk på naturresurser. Fiskeristyrelsen har i samråd med planverket redovisat program för hur fiskets intressen bör redovisas i den fortsatta planeringen. Av programmet framgär att lantbruksnämndernas fiskerikonsulenter i en första etapp skall genomföra inventeringar som belyser yrkesfiskets omfattning och betydelse i landets sötvatten- och saltvattenomräden. För fritidsfiskets del skall det material som tidigare tagits fram som underlag i förarbetena för den fysiska riksplaneringen justeras och ajourföras. Det nu nämnda materialet skall vara fiskeristyrelsen till handa senast den 1 maj 1975. I en andra etapp skall göras bedömningar för att kartlägga sötvattnens och kustvattnens potentiella förutsättningar för ctt yrkesmässigt fiske samt motsvarande kartläggningar för fritidsfiskets del.

3.4.2 Förslag till utgångspunkter för planeringsarbetet

Fisket bör under planeringsskedet inordnas i plancringsarbetet på ett i förhållande till andra verksamheter jämbördigt sätt. Det material som tidigare har redovisats beträffande värdefulla fiskevatten bör, tillsammans med det material som successivt kommer fram i det inventeringsarbete som nu har inletts av fiskerikonsulenterna enligt anvisningar från fiskeristyrelsen, utgöra underlag för planeringsarbetet. Samråd i fråga om fiskets behandling i planeringen bör på ctt tidigt stadium komma till ständ mellan länsstyrelserna, fiskeriadministrationen och kommunerna.

3.5 Renskötsel 3.5.1 Programmen och remissinstanserna

Lantbruksstyrelsen och Svenska samernas riksförbund påpekar att rennäringens markanspråk i flera berörda kommuner har fått en knapphändig behandling i programmen och understryker att rennäringens intressen bättre bör beaktas i det fortsatta planeringsarbetet. Lantbruksstyrelsen och planverket tillstyrker att den översiktliga 'betesinventeringen inom renskötselområdet som föreslagits i rapporten (Ds Jo 1974:2) Kalhyggen kommer till stånd.

3.5.2 Förslag till utgångspunkter för planeringsarbetet

Rennäringens rätt enligt rennäringslagen och näringens speciella krav i fråga om mark skall beaktas i den fortsatta planeringen. Samråd med berörda samebyar bör komma till ständ i ett tidigt skede av planeringsarbetet.

Planverket föreslar i sitt yttrande vissa utgångspunkter för behandlingen av rennäringsintressena i den fortsatta planeringen. Planverket har inhämtat synpunkter från lantbruksstyrelsen beträffande tolkning av de delar av rennäringslagstiftningen som rör markanvändning och fysisk planering (Lantbruksstyrelsens PM 1974-04-18, 360 H 72/74). De synpunkter som framförs i dessa handlingar bör tjäna till ledning för det fortsatta planeringsarbetet.

Planverket genomför f.n. i samarbete med lantbruksstyrelsen och Svenska samernas riksförbund en kartläggning av renskötselns markanvändning och för renskötseln värdefulla marker som är känsliga för störningar. Kartläggningen som avses bli tillgänglig under våren 1975 bör kunna ge underlag för berörda kommuner i det fortsatta planeringsarbetel. Översiktliga betesinventeringar inom renskötselomrädet kan därefter bli nödvändiga som komplement till kartläggningen.

3.6 Rörligt friluftsliv, vetenskaplig naturvård och kulturminnesvård 3.6.1 Programmen och remissinstanserna

Flertalet remissinstanser uttrycker tillfredsställelse med den behandling i programmen som bevarandeintressena fått i olika delar av landet. Naturvårdsverket anför att programarbetet torde ha inneburit att förståelsen för naturvården och för behovet av ökad planering för att skydda och bevara naturresurserna har fördjupats och breddats i hög grad. Riksantikvarieämbetet konstaterar att programarbetet för kulturminnnesvärdens del har inneburit att dess intressen i högre grad än tidigare kommit att beaktas i den översiktliga planeringen och anför att detta för framtiden bör kunna innebära att den befintliga kulturmiljön tillvaratas i ökad utsträckning. Bäda verken konstaterar att de i

underlagsmaterialet utpekade områdena av riksintresse i regel har tagits upp till behandling i programmen och att därutöver relativt omfattande tillägg föreslagits.

Riksantikvarieämbetet och naturvärdsverket understryker behovet av fortsatta inventeringar och anför att den nu redovisade sammanfattande bilden av områden av riksintresse från bevarandesynpunkt inte får betraktas som slutgiltig. Fortsatt inventeringsarbete torde komma att påvisa behov av viss översyn av redovisningen. Riksantikvarieämbetet

understryker att kulturminnesvårdens, naturvårdens och friluftslivets

intressen till stor del sammanfaller och att det därför krävs ett samarbete för bevarandeplancringen i kulturlandskapet. Liknande synpunkter framförs av naturvårdsverket och planverket.

Riksantikvaricämbetet anser att det finns behov av nya medel för säkerställande av kulturminnesvårdens intressen och anför att dessa intressen till stor del får tillgodoses genom den kommunala planeringen och tills vidare med utnyttjande av byggnads- och naturvärdslagarna. Naturvårdsverket anför att man vid val av säkerställandeform mäste utgå från en bedömning av vilka bestämmelser som erfordras för att det aktuella områdets karaktär skall kunna skyddas och vårdas samt utvecklas i önskvärd riktning. Naturvårdsverket understryker att planeringen längs kusterna genomgående bör bedrivas i form av generalplanering.

3.6.2 Förslag till utgångspunkter för planeringsarbetet

Kommuner, länsstyrelser och flera centrala verk är i betydande omfattning eniga om bevarandeintressenas behandling i det fortsatta planeringsarbetet. Genom riksantikvarieämbetets och naturvärdsverkets ställningstaganden till de redovisade programmen torde de från rikssynpunkt mest angelägna bevarandeintressena nu till sina huvuddrag vara angivna. Verkens ställningstaganden kan dock inte betraktas som slutgiltiga. Verken har i flera saniumanhang betonat att inventeringsarbetet bör drivas vidare för att ge underlag för fortsatta ställningstaganden. Särskilt de s.k. större områdena av intresse för kulturminnesvärden mäste bli föremål för fortsatta inventeringar och preciseringar. Det bör uppmärksammas att det regionala statliga ansvaret för kulturminnesvården fran den 1 juli 1976 kommer att föras över till länsstyrelserna. Det är därför angeläget att länsstyrelserna redan i planeringsarbetets inledningsskede tar aktiv del i de åtgärder som vidtas inom kulturminnesvårdens

område.

Av kommuner och länsstyrelser redovisade nya förslag till områden av intresse från rikssynpunkt har tillstyrkts av naturvardsverket endast om en naturinventering av området har förelegat. Riksantikvarieimbetet har tillämpat en liknande princip. Detta innebär att frägor om att klassificera ytterligare områden som intressanta från rikssynpunkt fär prövas av verken i den takt erforderligt bedömningsunderlag kommer fram.

Naturvårdsverket har i några fall föreslagit ytterligare områden som kommuner och länsstyrelser inte har haft möjlighet att ta ställning till i samband med programarbetet. Länsstyrelserna och kommunerna bör redovisa sina synpunkter beträffande dessa omraden till naturvärdsverket. I avvaktan på att verket tagit del av dessa synpunkter fär verkets redovisning beträffande de aktuella områdena betraktas som preliminär. I avvaktan på verkets slutliga ställningstaganden bör sådana områden i planeringen behandlas sä alt bevarandeintressena inte skadas. Några kommuner har i yttranden till bostadsdepartementet tagit ställning till de redovisade nya omrädena eller i övrigt lämnat synpunkter med anledning av naturvårdsverkets och riksantikvarieämbetets ställningstaganden. De synpunkter kommunerna härvid har redovisat har delgetts verken. |

De omräden som av riksantikvarieämbetet och naturvärdsverket nu angetts ha betydelse från rikssynpunkt bör behandlas inom ramen för arbetet med att fullfölja riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. En redovisning pa karta i skala 1:250 000 av de aktuella omradena bör tillställas länsstyrelserna genom statens planverks försorg. Områdena bör inordnas i den översiktliga kommunala planeringen och i övrigt behandlas på sätt som angetts ovan i avsnitt 2.2. Det förutsätts vidare att det fortsatta arbetet kommer att inriktas på att fullfölja: de överenskommelser som träffats mellan kommuner och länsstyrelser under programarbetet beträffande behandlingen av olika bevarandeområden. Riksantikvarieämbetets och naturvärdsverkets yttranden och granskningspromemorior bör därvid tjäna till vägledning. Det är angeläget att under planeringsskedet tillgodose de mest omedelbara skyddsbehoven i syfte att förebygga oönskade förändringar till följd av exploatering eller utebliven vård.

När det gäller de större områdena av betydelse för kulturminnesvärden bör planerings- och säkerställandeåtgärderna inriktas mot i första hand de områden som redovisas på ovan nämnda kartmaterial. Övriga delar av de större områdena bör aktualiseras alltettersom ytterligare utredningsmaterial kan färdigställas.

Åtgärder för att skydda värdefulla natur- och kulturmiljöer bör under planeringsskedet inordnas i en planering som beaktar skilda markanspråk. Det är angeläget att därvid finna former för en samlad behandling av bl. a. rörligt friluftsliv, vetenskaplig naturvård och kulturminnesvärd i syfte att skapa bättre samordning av planerings- och säkerställandeaåtgärder, Bevarandeintressenas samband med de areella näringarna bör i detta sammanhang beaktas.

När det gäller val av säkerställandeform innebär ändringarna i naturvårdslagen fr. o. m. den 1 januari 1975 delvis nya förutsättningar bl. a. genom införandet av generellt strandskydd och tillkomsten av ett nytt skyddsinstitut (naturvärdsområde). Vidare kan kommunerna genom delegering ges vidgade möjligheter att själva använda naturvårdslagen för att tillgodose naturvårdens och friluftslivets intressen. Mot den bakgrunden finns det anledning för kommuner och länsstyrelser att gemensamt se

över de i programmen föreslagna formerna för säkerställande. Planverket, lantmäteriverket, naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet utarbetar för närvarande i samråd en exempelsamling till vägledning vid tillämpningen av olika säkerställandeformer.

Fit betydande antal omräden med starka bevarandeintressen har redovisats utefter älvdalarna i norra Sverige. Arbetet med att säkerställa bevarandeintressena i anslutning till älvarna bör fortsätta under planeringsskedet. Härvid bör beaktas innebörden av statsmakternas ställningstaganden till cenergipolitiken vid 1975 års riksmöte. Det ytterligare material som kommer fram som en följd av pågående utredningsarbete rörande vattenkraftutbyggnader i norra Norrland bör successivt inordnas i underlagsmaterialet för planeringen längs älvdalarna.

3.7 Fritidsbebyggelse 3.7.1 Programmen och remissyttrandena

Fritidsbebyggelsefrägorna har som regel inte behandlats mera ingående i kommunernas program. Av programmen och länsstyrelsernas redovisningar framgår emellertid att starka fritidsbebyggelseintressen förekommer i områden av stort värde för rörligt friluftsliv. Planverket och naturvardsverket understryker betydelsen av att fritidsbebyggelsen behandlas ingående under planeringsskedet. Naturvårdsverket anger vissa principer för fritidsbebyggelsens fortsatta behandling och planverket efterlyser vissa delreformer i byggnadslagstiftningen, rörande bl. a. olovligt byggande och hänsynstagande till kulturhistoriskt intressanta miljöer, i syfte att skapa bättre förutsättningar för planmässiga överväganden rörande lokaliseringen av fritidsbebyggelse.

3.7.2 Förslag till utgångspunkter för planeringsarbetet

Inom områden med geografiska riktlinjer enligt planverkets redovisning (separatkarta 1 till planverkets rapport nr 30, 1974)! bör restriktivitet tillämpas i fråga om ytterligare fritidsbebyggelse i avvaktan på översiktliga markanvändningsplaner som beaktar den fysiska riksplaneringens riktlinjer. Särskilt stor återhällsamhet bör iakttas vid de obrutna och högexploaterade kusterna, på Öland och Gotland samt i fjällvärlden. Kommunerna bör vidare under planeringsskedet förbättra sin planeringsberedskap inom områden där fritidsbebyggelse bör kunna komma till ständ.

Bl. a. inom de områden i inlandet som i rapporten (SOU 1971:75). Hushallning med mark och vatten utpekas som särskilt lämpliga som utvecklingsomraden för fritidsbebyggelse, eller inom andra områden där en utveckling av fritidsbebyggelsen pågär eller kan väntas, bör överväganden rörande fritidsbebyggelsen inordnas i den kommunala översiktliga planeringen där så inte redan har skett. Inom vissa sådana områden

I Se även bifogade karta 1.

omvandlas en väsentlig del av det befintliga byggnadsbeståndet till fritidsbostäder eller till permanentbostäder för boende som har sin huvudsakliga sysselsättning inom närbelägna tätorter. Denna omvandling kan ha stort värde från bl. a. landskapsvårdssynpunkt men kan också i betydande grad begränsa handlingsfriheten när det gäller planläggningen av områdenas framtida utnyttjande. Det är angeläget att dessa förhällanden uppmärksammas i det fortsatta planeringsarbetet. När det gäller plancring för en mer omfattande utveckling av turist- och fritidsanläggningar bör denna ses mot bakgrund av statsmakternas kommmande ställningstaganden med anledning av turistkommitténs förslag. !

De synpunkter som har förts fram beträffande behovet av ändringar i byggnadslagen tas upp i samband med pågående överväganden med anledning av bygglagutredningens betänkande och remissbehandlingen av detta.

3.8 Resurskrävande och miljöstörande industri

3.8.1 Programmen och remissinstanserna

Många kommuner har i sina program tagit upp frågan rörande

möjligheterna att till kommunen lokalisera resurskrävande och/eller miljöstörande industri. I de områden där enligt fastlagda riktlinjer mark bör reserveras för sådan industri har enligt programmen hithörande frågor i allmänhet avsetts få en relativt inträngande behandling. Miljöundersökningar efterlyses i flera fall. Flera remissinstanser, bl. a. naturvårdsverket, industriverket och Sveriges geologiska undersökning, påtalar att problem i samband med miljöstörande industri endast i mindre omfattning har blivit behandlade i programmen. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut anför att det ofta helt saknas underlag för en bedömning av naturförhållandena för de lägen som föreslagits för miljöstörande industri, Planverket uttalar att det i mänga fall, speciellt längs norrlandskusten och i inlandet, rådet ovisshet om i vilken utsträckning de av kommunerna föreslagna industrilägena kommer att bli aktuella för etablering av miljöstörande industri. Verket anser därför i likhet med industriverket att den miljöstörande industrins behandling i den fysiska riksplaneringen bör utredas närmare. Naturvårdsverket uttalar att möjligheterna till att i större utsträckning än tidigare lokalisera industrin på djupet inom kustzonen för att avlasta den egentliga kusten särskilt bör uppmärksammas och påtalar vidare de ökade möjligheterna till inlandslokalisering som en följd av bl.a. den process- och reningstekniska utvecklingen.

Vad gäller frågan om lokalisering av kärnkraftverk bedömer Centrala driftledningen (CDL) och vattenfallsverket att framförda lokaliserings-

önskemäl inte har fått en med bevarandeintressena jämbördig behandling

i programmen. CDL anser att i princip samtliga s. k. huvudlägen i CDL:s rapport från år 1972 bör beaktas i planeringsarbetet så att möjligheter till framtida utbyggnad hålls öppna.

1 Prop. 1975:46.

3.8.2 Förslag till utgångspunkter för planeringsarbetet

Kunskaperna om miljöförutsättningar och förutsättningar i övrigt för lokalisering av resurskrävande och/eller miljöstörande industri är ofullständiga, speciellt utefter norrlandskusten och i inlandet. Det bedöms därför vara för tidigt att nu närmare ta ställning till de förslag till nya lägen som har förts fram i de kommunala programmen. Tills vidare bör följande allmänna utgängspunkter gälla.

I anslutning till de i prop. 1972:111 angivna områdena där mark bör reserveras för resurskrävande och/eller miljöstörande industri bör handlingsberedskapen upprätthällas genom översiktlig markanvändningsplanering i form av generalplanering. Behovet av att i vissa fall söka fastställelse av generalplan bör övervägas. Länsstyrelserna bör biträda kommunerna i planeringen och därvid i regional skala belysa förutsättningarna för och konsekvenserna av eventuella industrietableringar. Länsstyrelserna bör i anslutning till sin redovisning av resultaten av planeringsarbetet lämna en särskild redogörelse för behandlingen av de i riktlinjerna angivna industriområdena.

Frågan om uppläggning av och ansvar för miljöundersökningar vid vissa industrilägen har studerats av en särskild arbetsgrupp som har redovisat sina förslag i en depattementspromemoria, (Ds B 1974:2). Förslag till principprogram för undersökningar av naturförhållanden vid vissa industrilägen, Promemorian har remissbehandlats. Frågun bereds f. n. inom bostadsdepartementet. Vissa hithörande frågor studeras också av utredningen rörande miljöproblem m. m. i vissa industriområden (UMD. Utredningen beräknas lämna ett delbetänkande under år 1975.!

När det gäller de i programarbetet behandlade lokaliseringsorterna utefter norrlandskusten bör utrednings- och planeringsåtgärderna drivas vidare med sikte på all få fram ett successivt förbättrat material till ledning för statsmakternas fortsatta överväganden beträffande möjligheterna att till norrlandskusten lokalisera sådan industri som behandlas i den fysiska riksplanceringen. Kommunerna bör studera befintliga och potentiella industriomrädens utvecklingsmöjligheter och härvid belysa uppkommande konflikter med andra intressen. Länsstyrelserna bör mot bakgrund av analyser av miljöförhällanden, regionalpolitiska förutsättningar, transportförutsättningar m. m. ge kommunerna råd och vägledning i arbetet och verka för att utredningsinsatserna koncentreras till de områden som frän regional synpunkt förefaller mest lämpade för aktuella industrityper. Länsstyrelserna och kommunerna bör i dessa frågor kunna utnyttja material från det arbete som bedrivs centralt inom ramen för bl. a. den fysiska riksplaneringen och den regionalpolitiska planeringen.

För att handlingsfrihet tills vidare skall bevaras beträffande de i programmen föreslagna industrilägena kan i kommunöversikt anges riktlinjer som innebär att sådana ändringar i markanvändningen undviks

I Utredningen överlämnade i maj 1975 betänkandet (SOU 1975:44) I-tablering av miljöstörande industri.

som kan försvära en framtida industrietablering.

I inlandet har ett stort antal kommuner angett områden lämpade för lokalisering eller vidareutveckling av resurskrävande och/elter miljöstörande industri. Främst i Mellansverige har ett stort antal sådana områden angetts. Fortsatta studier av möjligheterna till lokaliseringar i inlandet av den typ av industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen bör kunna läggas upp på ett likartat sätt som för norrlandskusten. Arbetet bör emellertid bedrivas med stöd i studier och överväganden för större regioner än enskilda län. Mer omfattande kommunala insatser i form av planering eller markreservationer bör kunna anstå till dess fastare utgångspunkter för dessa studier har angetts.

Energifrägorna kommer att behandlas av riksdagen vid 1975 ars riksmöte Nya riktlinjer beträffande markreservationer för kraftverk och ledningsnät bör därför inte anges nu.

Planverket har i samräd med säkerhetsmyndigheterna utarbetet riktlinjer för reglering av bebyggelse kring kärnkraftanläggningar. Planverket bör i samarbete med säkerhetsmyndigheterna följa arbetet med den fysiska planeringen i anslutning till de befintliga kärnkraftverken. Verket bör ställa samman och redovisa erfarenheterna av detta planeringsarbete.

I plancringsarbetet bör även frågan om kraftledningsstråk uppmärksammas. Planverket, industriverket och vattenfallsverket bedriver visst utvecklingsarbete i denna fraga.

3.9 Kommunikationer

3.9.1 Programmen och remissinstanserna

Vissa remissinstanser pekar på det angelägna i att behovet av markreservationer för kommunikationsändamäl uppmärksammas under planeringsskedet. Berörda myndigheter framhäller vikten av att dv bereds tillfälle att delta i planeringsarbetet på ett tidigt stadium. Luftfartsverket anför alt nägon fullständig bedömning av behovet av flygplatser inte kan göras på grundval av programmaterialet och understryker liksom planverket vikten av att en landsomfattande plan upprättas för utbyggnaden av flygplatsnätet.

Luftfartsverket framhåller att en bedömning av behovet av flygplatser måste grundas på ett samtidigt studium i samarbete mellan berörda myndigheter och behovet av andra lokala, regionala och interregionala trafikmedel. Verket framhäller också att bullerskyddszoner kring flygplatserna i avvaktan på resultatet av trafikbullerutredningens arbete bör grundas på prognoser över den väntade trafiken och pa bullergränsbestämningar enligt den definition som sedan ett antal är tillämpas av verket.

Statens vägverk pekar på att vägfrågorna fält en varierande behandling under programskedet. Verket anför att översiktliga planer, t. ex. kommunöversikter, bör utarbetas innan formella säkerställandeatgärder vidtas

för att man därigenom skall få en grund för att närmare överväga avgränsningsfrågor och pröva i vad mån olika anspråk kan tillgodoses inom samma område.

Sjöfartsverket förutsätter att kända potentiella djuphamnslägen säkerställs under planeringsskedet inom ramenrför den förutsedda planeringen av kustzonen.

3.9.2 Förslag till utgångspunkter för planeringsarbetet

Den regionala trafikplaneringen har nyligen avslutats i länen. Slutliga förslag till trafikplaner har av länsstyrelserna redovisats till kommunikationsdepartementet. Materialet ställs för närvarande samman och utvärderas inom kommunikationsdepartementet med sikte på en redovisning av förslag till ställningstaganden. I avvaktan på dessa ställningstaganden är det angeläget att undvika sådana låsningar av markanvändningen som kan förhindra eller försvära ett tillgodoseende av berättigade trafikintressen. I avvaktan på kommande ställningstaganden bör befintliga trafikplaner utgöra utgångspunkt för kommunernas planering avseende behovet av markreservationer för kommunikationsändamäl.

När det gäller flygplatser bör särskilt uppmärksammas angelägenheten av att mark i anslutning till befintliga eller planerade flygplatser tas i anspråk bara för sådana ändamäl som medger att en rimlig handlingsfrihet för flygverksamheten kan bibehällas.

Vid beräkning och avgränsning av bullerskyddszoner kring flygplatser bör i avvaktan på resultatet av trafikbullerutredningens arbete utgångspunkten vara de av luftfartsverket angivna metoderna.

Behovet av markreservationer i anslutning till befintliga och potentiella djuphamnslägen bör under planeringsskedet övervägas i de kustområden som inte betecknas som obrutna.

3.10 Försvar

3.10.1 Programmen och remissinstanserna

FI de kommunala programmen redovisas i flera fall konflikter mellan försvaret och andra intressen. Överbefälhavaren konstaterar att försvarsmaktens markintressen inte har varit föremål för mer ingående redovisning annat än i sådana fall där försvarsintressen är eller bedöms komma i konflikt med andra intressen av rikskaraktär. I programmen redovisas endast försvarets användning av mark, vatten och luft för fredsorganisationens behov. ÖB menar att granskningen av programmen har gett vid handen att mänga kommuner ställer ansprak på försvarets mark. Samtidigt noteras att mark som används av försvaret inte automatiskt utesluter varje annan användning. ÖB konstaterar att lagflygningen har framstätt som den försvarsaktivitet som medför störst påverkan på omgivningen men betonar att denna aktivitet bör betraktas som en periodisk störning som inte skall ses som ett hinder för bebyggelse m. m.

och som är anpassbar såväl i rum som till tid. ÖB och civilförsvarsstyrelsen understryker vikten av samräd med försvarets regionala och lokala myndigheter i planeringsarbetet.

3.10.2 Förslag till utgångspunkter för planeringsarbetet

Försvarets markbehov och omgivninuskrav bör vägas in i planeringen på ett med andra samhällsintressen jämbördigt sätt. I mänga kommunala program redovisas intressekonflikter mellan kommunernas anspråk och försvarsmaktens nuvarande markinnehav och bedömda framtida markbehov. I flera fall torde intressekonflikterna kunna lösas genom samräd mellan kommuner, länsstyrelser och berörda militära myndigheter. Detta kan bl.a. ske genom att möjligheterna att samordna försvarets markanvändning med annan användning, t. ex. för rörligt friluftsliv, beaktas. I andra fall är intressekonflikterna mer svårbedömbara och torde kunna värderas först sedan utredningar och förhandlingar har genomförts i sedvanlig ordning.

Försvarets planering bedrivs i riksskala. Ställningstaganden till vett övningsomräde i en del av landet kan få direkta effekter på motsvarande ställningstaganden i andra delar av landet. Vissa frågor som kan päverka markbehovet för det militära försvaret övervägs för närvarande av försvarets fredsorganisationsutredning (FFU). Klarläggandet av dessa frågor kan, tillsammans med de redovisningar av försvarets och andra intressenters krav och önskemål som har kommit fram under programarbetet, komma att underlätta en mera samlad bedömning av försvarsmaktens mark behov.

På grundval av förda överläggningar mellan chefen för flygvapnet och länsstyrelserna utarbetas för närvarande centrala riktlinjer för lägflygningsverksamhet. I fortsättningen avses samräd mellan försvarsmakten och länsstyrelserna rörande stråk och omräden för lägflygning återkomma ärligen. Länsstyrelserna bör inför dessa samräd inhämta kommunernas synpunkter.

Bilaga 2

Avskritt BOSTADSDEPARTEMENTET BESLUT

1975-04-24

Länsstyrelsen i Skaraborgs län

Fack

54201 MARIESTAD

Program för fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen i Skaraborgs län

Genom beslut hösten 1972 lade statsmakterna fast vissa riktlinjer för den fysiska riksplaneringen (prop. 1972:1t1, CU 1972:35, rskr 1972: 348). Riktlinjerna skulle enligt riksdagens beslut fullföljas i en fortsatt planering som i väsentliga delar avsågs bli utförd av kommunerna.

Genom beslut den 2 februari 1973 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelserna att, i enlighet med en samma dag inom civildepartementet upprättad PM, föra överläggningar med kommunerna om upprättande av program för de åtgärder som föranleds av den fysiska riksplaneringen. I nämnda PM angavs att länsstyrelserna skulle ställa samman och redovisa kommunernas program, förslag till atgärder från länsstyrelsens sida samt yttranden över resultaten av programarbetet till Kungl. Maj:t senast den I Juli 1974.

Samtliga 16 kommuner i Skaraborgs län har upprättat kommunala åtgärdsprogram. Programmen har antagits av kommunfullmäktige, i Falköpings kommun den 25 mars 1974, i Grästorps kommun den 28 mars 1974, i Gullspångs kommun den 28 mars 1974, i Götene kommun den 25 mars 1974, i Habo kommun den 26 mars 1974, i Hjo kommun den 28 mars 1974, i Kurlsborgs kommun den 21 februari och den 21 mars 1974, i Lidköpings kommun den 25 mars 1974, i Mariestads kommun den 19 mars 1974, i Mullsjö kommun den 27 mars 1974, i Skara kommun den 25 mars 1974, i Skövde kommun den 18 februari 1974, i Tibro kommun den 25 februari 1974, i Tidaholms kommun den 25 februari 1974, i Töreboda kommun den 25 mars 1974 och i Vara kommun den 18 mars 1974.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ställt samman och redovisat kommunernas program och förslag till åtgärder från länsstyrelsens sida samt i yttranden den 28 juni 1974 redovisat sina synpunkter med anledning av programarbetet. Till länsstyrelsens redovisning har fogats yttranden från försvarsområdesbefälhavaren i Skövde försvarsomräde. vägförvaltningen, landsantikvarien, lantbruksnämnden och skogsvärdsstyrelsen samt skrivelser från domänverket. Vätterns fiskareförbund gemensamt med Vätterns allmänna fiskareförbund samt från näringslivskommittén i Skaraborgs län. Vidare har länsstyrelsen bifogat en skrivelse

av den & oktober 1973 från Skaraborgs läns fiskevärdsförbund till kommunstyrelserna i länets kommuner, en promemoria från växtbiologiska institutionen vid Uppsala universitet, en promemoria utarbetad av länsstyrelsernas planeringsavdelningar i Skaraborgs och Värmlands län beträffande Vänerutredningen, Vallekommitténs förslag till naturvärdsåtgärder i Valle (1972) samt Tivedskommitténs slutrapport (1974).

Länsstyrelsernas redovisningar av resultatet av programarbetet har remitterats till berörda myndigheter. Vidare har forskningsinstitutioner och organisationer beretts tillfälle att inkomma med synpunkter. Yttranden har inkommit frän överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, statens järnvägar, statens vägverk, sjöfarlsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHD, luftfartsverket. riksantikvaricämbetet. universitetskanslersämbetet (UKA) med bifogat yttrande av rektorsämbetet vid Stockholms universitet. lantbruksstyrelsen med bifogat yttrande av Svenska samernas riksförbund, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen med bifogade yttranden av fiskeriintendenterna och av Sveriges fritidsfiskares riksförbund, statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, statens planverk, statens lantmäteriverk. statens industriverk, statens vattenfallsverk och centrala driftledningen (CDL), Sveriges geologiska undersökning (SGU), domiänverket, Lantbrukarnas riksförbund samt Svenska kommunförbundet.

Kommunerna har getts tillfälle att inkomma med kompletterande synpunkter föranledda av länsstyrelsernas och de centrala myndigheternas yttranden. Med anledning härav har i Skaraborgs län yttranden avgetts av Falköpings. Götene, Lidköpings. Mariestads, Mullsjö, Skara och Skövde kommuner.

Av de kommunala programmen framgår att kommunerna i Skaraborgs län i stort har godtagil utgångspunkterna för den fysiska riksplaneringen. Samtliga kommuner har påbörjat eller har för avsikt att påbörja urbete med att upprätta översiktliga planer för markanvändningen eller s. k. kommunöversikter i vilka anges riktlinjer för bebyggelseutvecklingen och behovet av förtsatt planläggning. Den fysiska riksplaneringens intentioner avses bli tillgodosedda inom ramen för denna planering. Kommunerna har i allmänhet som mäl att utrednings- och planeringsarbetet skall vara avslutat under våren 1976. Länsstyrelsen framhäller att alla kommuner har förklarat att de före den 1 juli 1976 avser utarbeta s. k. kommunöversikter.

Länsstyrelsen understryker att kommunöversikter i första hand avser reglering av bebyggelse. Behovet av att reglera markanvändningen även i andra avseenden kommer enligt styrelsen att klarläggas i samband med kommunernas fortsatta arbete med de i programmen angivna s.k. utredningsområdena. Detta arbete kommer enligt länsstyrelsen ibland att leda till förslag om reglering enligt naturvärdslagen eller 86 3 byggnadslagen. Länsstyrelsen uttalar att den i sådana fall är beredd att så längt möjligt bistå kommunerna I arbetet med att säkerställa de i den fysiska riksplaneringen behandlade intressena.

Länsstyrelsen konstaterar att kommunerna i vissa fall har angett alt det utredningsarbete som behöver genomföras bör utföras av landsantikvarien, laäntbruksnämnden eller skogsvårdsstyrelsen. Dessa myndigheter har enligt länsstyrelsen förklarat sill intresse för att medverka i det fortsatta planeringsarbetet. Styrelsen konstaterar också att omfattande insatser kommer alt krävas från länsstyrelsens sida i form av samråd och samordning över kommungränser i sumband med kommunal markanvändningsptanering och upprättande av kommunöversikter m. m. Särskilt bedömer länsstyrelsen att dess medverkan är angelägen vid planeringen av - södra Billingen. Otterbäcken. Kållandsöområdet. Falbygden och Hökens-

asområdet samt området omkring sjön Östen.

Lantbruksnämnden tframhäller att de områden där jordbrukets intressen kan komma i konflikt med andra riksintressen iär begränsade. Däremot kan enligt nämnden konflikter förväntas mellan jordbruk och tätortsexpansion samt mellan jordbruk och nya vägsträckningar i flera kommuner. t. ex. i Falköpings. Götene, Lidköpings och Skara kommuner. Lantbruksnämnden uttalar att nämnden är beredd att i samarbete med berörda kommuner medverka till en noggrannare kartläggning av jordbrukets intressen i konfliktomräåden.

Skogsvårdsstyrelsen anser utt det är tillfredsstiällande att de flesta kommuner i sina program tagit hänsyn till skogsbrukets markbehov. Styrelsen betonar vikten av att tillräcklig hänsyn tas till skogsbrukets krav och förutsättningar i områden där flera intressen konkurrerar om markutnyttjaäandet. Allt för stränga restriktioner mot skogsbruket kan enligt styrelsen lokalt leda till virkesbrist med produktionsbegränsningar och minskad sysselsättning som följd inom såväl skogsbruket som industrin. Skogsvårdsstyrelsen uttalar dock förståelse för att det inom vissa begränsade områden, speciellt i anslutning till tätorterna, kan vara nödvändigt utt införa restriktioner mot skogsbruket enligt t. ex. 198 natlurvärdslagen. Skogsvårdsstyrelsen framhäller alt styrelsen kan medverka i det konkreta planläggningsarbetet inom områden där restriktioner mot skogsbruket införs.

Domänverket anser att det inom länet finns områden av intresse för rörligt friluftsliv för vilka onödigt restriktiva åtgärder gentemot skogsbruket föreslagits. Exempel på sådana områden är enligt verket Hunneberg och Tiveden där de föreslagna ätgärderna skulle skapa en konflikt som enligt verkets uppfattning inte behöver komma till stånd vid mindre restriktiva ätgärder.

Näringslivskommittén i Skaraborgs län påpekar alt det finns områden i länet där näringslivets intressen kolliderar med andra intressen. Det är enligt kommittén av stör vikt att jord- och skogsbrukets möjligheter att bedrivas rationellt bibehälls. Näringslivskommittén understryker de areella näringarnas betydelse för kulturlandskapets utseende.

Frågor rörande fiskets intressen har endast behandlats i ett par kommuners program. Fiskeriintendenten i övre södra distriktet päpekar att fiskel är av intresse i manga omräden som behandlas i den fysiska

riksplaneringen och nämner som exempel förutom Vänern och Vättern bl. a. Östen- och Valleområdet. Flornborgaområdet, Ymsenomrädet samt Stråken- och Hökensäsomrädena.

Naturvärdsverket konstaterar att för tre fjärdedelar av länets yta finns en naäturinventering som är baserad på fälttakttagelser. Verket anger att 6 av 43 ungivna områden av riksintresse för naturvård helt eller till större delen är säkerställda genom naturvårdsförordnanden. För 18 områden saknas skydd. Verket konstaterar vidare att kommunerna föreslår 13 nya objekt av intresse för den vetenskapliga naturvärden och 3 för friluftslivet. Verket tillstyrker med några få undantag de förslag som kommunerna fört fram.

Länsstyrelsen bedömer att stora krav kommer att ställas på styrelsen under planeringsskedet. En viss omprioritering av arbetsuppgifterna kan enligt styrelsen bli nödvändig av resursskäl. Ett fortsatt utredningsarbete är enligt länsstyrelsen mest angeläget för Hornborgasjön, Hunneberg, Östen och Vältern. I fråga om genomförandet av förordnanden enligt naturvärdslagen bedömer länsstyrelsen det som angeläget att åtgärder snarast vidtas för Kinnekulleomrädet och delar av Tiveden. Naturvårdsverket delar länsstyrelsens uppfattning.

Länsstyrelsen uttalar att styrelsen är beredd att meddela ytterligare interimistiska naturvärdsförordnanden om behov därav skulle uppkomma under planeringsskedet.

Länsstyrelsen framhäller att den tillsammans med länsstyrelsen i Älvsborgs län och i samarbete med berörda kommuner och markägare påbörjat en utredning beträffande Hunneberg. Länsstyrelsen päpekar att en konfliktsituatton kan uppkomma mellan bevarandeintresset och täkt av diabas på nordöstra delen av berget.

Länsstyrelsen pekar särskilt på Tivedenområdet som sedan är 1969 varit föremål för en särskild utredning i samverkan mellan de fom berörda kommunerna och berörda länsstyrelser ( Tivedskommittén). Länsstyrelsen framhåller att området i betänkandet (SOU 1973:52) Turism och rekreation i Sverige föreslagits som primärt rekteationsområde. Tivedskommitténs slutrapport förväntas enligt länsstyrelsen ge ett gott underlag för kommunernas fortsatta planeringsarbete.

Planverket noterar att det i vissa län räder enighet mellan kommuner och länsstyrelse om att en översiktlig planering bör utföras även för vissa mindre sjöomräden. Verket fister särskilt avseende vid vissa av dessa planeringsförslag. I Skaraborgs län gäller detta slön Unden.

Landsantikvarien framhåller att kommunerna i stort sett har visat positivt intresse för de av riksantikvarieämbetet i underlagsmaterialet för den fysiska riksplaneringen föreslagna objekten och områdena av intresse för kulturminnesvärden. Landsantikvarien har under programskedet korrigerat och ibland utökat i underlagsmaterialet angivna objekt och områden. Ilera kommuner uppger enligt landsantikvarien att det finns behov av inventeringar för att närmare klargöra kulturminnesvärdens intressen i länet. Hittills har enligt antikvarien endast Hjo kommun avsatt

medel för sådana inventeringar. För att säkerställa kulturminnesvårdens intressen föreslär kommunerna riktlinjer i kommunöversikt, tillämpning av 86 I byggnudstagen och förordnanden enligt naturvårdslagen. Karlsborgs och Skara kommuner anger enligt antikvarien inte hur man har tänkt sig alt säkerställa riksobjekten.

Riksantikvarieämbetet konstaterar alt det finns en fornminnesinventering för hela länet. Kommuntäckande byggnadsinventeringar saknas däremot enligt ämbetet. Riksantikvarieämbetet konstaterar vidare att samtliga i underlagsmaterialet redovisade objekt och områden har behandlats i kommunernas program. Kommunerna har föreslagit att ett relativt stort antal ytterligare omräden anges vara av riksintresse för kulturminnesvärden. Riksantikvarieämbetet konstaterar att kommunerna har föreslagit flera olika typer av åtgärder för att säkerställa kulturminnesvärdens intressen. t.ex. förordnanden enligt byggnaudslagen och naturvärdslagen, riktlinjer i kommunöversikt och fortsatta utredningar. Säkerställandefrågorna bör enligt ämbetet studeras närmare under planeringsskedet.

Ämbetet anser att kulturminnesvärdens intressen i områden som berörs av de geografiska riktlinjerna särskilt bör beaktas. Det är därför enligt ämbetet angeläget att behovet av utredningar och inventeringar för att precisera kulturminnesvärdens intressen inom dessa områden uppmärksammas under planeringsskedet samt att avgränsningar av särskilda planeringsområden och val av planeringstorm sker så att kulturminnesvärdsintressena tillgodoses.

Länsstyrelsen påpekar att Göta kanal i underlagsmaterialet har angetts vara av riksintresse för rörligt friluftsliv såväl i Skaraborgs som i

Östergötlands län. I Östergötland har kanalen dessutom av riksantikvarie-

ämbetel bedömts vara av riksintresse för kulturminnesvården. Detta bör enligt länsstyrelsen gälla även i Skaraborgs län. Styrelsen framhåller att landsantikvarien starkt har understrukit detta 1 sitt yttrande över programarbetet. Karlsborgs och Mariestads kommuner har enligt länsstyrelsen i sina program anselt att Göta kanal är av riksintresse för kultutininnesvården och Töreboda kommun har föreslagit alt lundsantikvarien utreder frågan. Riksantikvarieämbetet tillstyrker att Göta kanal och de kulturhistoriskt intressanta miljöerna i anslutning till kanalen anges vara av riksintresse i avvaktan på en närmare utvärdering av kanalområdet.

Länsstyrelsen framhäller beträffande Vänern att syftet med det samarbete mellan länsstyrelserna i de tre Vänerlänen som pågår i den s. k. Vänerutredningen är att studera Vänerkusternas kapacitet på sikt för näringslivsutvecklingen med särskild hänsyn till naturvård och rekreationsintressen. Utredningens arbete bör enligt länsstyrelsen kunna ha stort intresse för den fortsatta fysiska riksplaneringen.

Lidköpings kommun understryker i sitt program att det är viktigt att fortsatta utredningar och planering för Vänern kommer till ständ genom centrala och regionala insatser så att hänsyn kan tas till bl. a. fisket och

15 Riksdagen 1975/76 I saml. Nr I

andra väsentliga samhällsintressen. Kommunen uttrycker förhoppning om att bla. den s.k. Vänervattenkommitteén som arbetar på uppdrag av naturvärdsverket snart kommer att redovisa värdefulla arbetsresultat vad avser vattnets framtida kvalitet.

Länsstyrelsen anser beträffande Mariestads kommuns program att utöver Brommö-— Kalvöarna även norra delen av Torsö och Fågelö bör betecknas som riksintressenta för det rörliga friluftslivet. Nuturvärdsverket tillstyrker länsstyrelsens förslag. Kommunen anför 1 yttrande att den beslutat avstyrka länsstyrelsens förslag om utökning av området av riksintresse för friluftslivet med norra delen av Torsö och Fagelö.

Länsstyrelsen anger att Otterbäckens industriområde vid Vänern i Gullspängs kommun är av stort intresse för näringslivet. Området har av Kemikontorel angetts som ett tänkbart område för ett nytt ferrolegeringsverk. Petroindustriutredningen har enigt länsstyrelsen diskuterat området för eventuell raffinaderilokalisering och CDE har nämnt området som möjligt för lokalisering av ett kärnkraftverk. Lokalisering till området av ett skogskombinat har enligt länsstyrelsen också diskuterats. Länsstyrelsen bedömer att dessa lokaliseringar ligger ganska långt fram i tiden. Mer aktuell är enligt länsstyrelsen frågan om lokalisering av en tfräterminal till området. Länsstyrelsen påpekar att det föreligger akuta problem att hantera störa mängder schaktmassor i området. Vägförvaltningen framhåller beträffande framtida sträckning av riksväg 64 förbi Gullspång att en relativt bred terrängkorridor bör reserveras vid planeringen av Otterbäckens industriområde. Förvaltningen anser alt reservatet bör säkerställas genom fastställd generalplan.

Länsstyrelsen päpekar alt Forshemsområdet vid Vänern 1 Götene kommun har utpekats som ett huvudalternativ för eventuell lokalisering av ett kärnkraftverk till Vänern. Kommunen har i sitt program reserverat området för detta ändamål men framhåller i yttrande att kommunen för närvarande inte är beredd att stödja tanken på ett kärnkraftverk vid Vänern och anser att denna fråga skall avskrivas.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet fram häller att lokalisering av miljöstörande industri till Vänern leder till direkt konflikt med fiskeintresset. Kommuner som gränsar till Vänern mäste enligt fiskeriintendenten beakta de konfliktrisker för fisket som föreligger i struandområdena med bl. a. jordbruk. friluftsliv. fritidsbebyggelse och täktverksamhet.

SMHI päpekar att raffinaderilokalisering till det diskuterade Vänerläget ger en belastning av luftrecipienten som stär i direkt konflikt med bl. a. fritidsintressen.

Planverket anser att vad som sägs i riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen om att en översiktlig planering bör ske för större insjöar bör gälla för Vänern. Planverket anser alt kommunerna i Skaraborgs län har beaktat dessa riktlinjer. Verket framhåller allmänt beträffande behandlingen av industrifrågorna i programmen att det är angeläget att de kommunala planeringsåtgärderna inriktas på att i samråd med länsstyrel-

sen och berörda centrala organ närmare klargöra förutsättningarna för lokalisering av miljöstörande industri. I mänga fall torde det enligt verket tills vidare vara tillfyllest att formulera riktlinjer i kommunöversikt som innebär att nuvarande markanvändning bibehålls och att förändringar som kan försvåra en industrietablering undviks. Verket anser att omfattningen av särskilda planeringsätgärder för miljöstörande industri i inlandet bör bestämmas med beaktande av att statsmakterna inte har tagit ställning till lämpliga lägen i inlandet för denna typ av industri. Planverket anför vidare att det finns ett stort behov av en hamn- och farledsplan för hela landet, där bl.a. förhållandena i Bohuslän och Vänerområdet uppmärksammas.

Länsstyrelsen framhälter att Kaurlsborgs och Hjo kommuner i sina program har uttryckt farhågor för fiskets fortbestånd i Vättern med hänsyn till den militära skjutverksamheten. Vätterns fiskareförbund och Vätterns allmänna fiskareförbund framhåller att hänsyn bör tas till yrkesfisket i det fortsatta planeringsarbetet. Förbunden anför att den föreslagna utvidgningen av skjutfältet Hammarnäset i Karlsborgs kommun utgör ett nytt hol mot yrkesfisket. Försvaret bör enligt förbunden kunna bedriva skjutövningar på andra platser, där skador och olägenheter blir mindre. Förbunden hänvisar till att försvarets fiskeskyddsutredning (SOU 1963:31) förutsatte att riskomrädena för skjutningar i Vättern inte skulle ökas. Förbunden föreslår att lekgrundet Höjen restaureras och att Övriga fiskelekplatser blir helt fria från militär verksamhet samt att skjutning med spränggranater och bomber över Vättern förbjuds. Vidare

föreslår förbunden att Sidön och dess vattenområde vid Kråk helt friläggs

från övningar och att de sedan nägon tid pågående undervattenssprängningarna utanför Hammarnäset stoppas. Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet papekar att fisket i Vällern inte närmare har behandlats av Habo och Hjo kommuner.

Länsstyrelsen anser att frågorna om skjulverksamheten vid Vättern särskilt bör utredas och att de olika samhällsintressena för bevarande, näringsliv och försvar bör väpas mot varandra. Länsstyrelserna pekar vidare på Karlsborgs kommuns uttalande angående den kritiska bullergränsen för störningar från flygflottiljen i Karlsborg. Länsstyrelsen uttalar att den delar kommunens uppfattning om att en samlad utredning om bullerstörningar från såväl flygets som arméns skjutningar bör komma till ständ. varvid även riskområdenas avgränsning med hänsyn till yrkesfiske och friluftsliv bör beaktas.

Planverket anser att kommunerna kring Vätterns stränder bör redovisa sina stiällningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela Vätternområdet. Naturvårdsverket anser att planeringen för bl. a. de större insjöarna, t. ex. Vänern och Vättern, bör

prioriteras. Riksantikvaricämbetet framhäller att det kring de större

insjöarna finns betydande kulturhistoriska lämningar från olika tider eftersom det här är fråga om gammal kulturbygd. Behovet av utredningar och inventeringar som klarlägger de kulturhistoriska intressena är enligt

ämbetet mycket stort för dessa områden.

Länsstyrelsen pekar särskilt på problem i södra Billingenområdet, där enligt länsstyrelsen 'de mest pätagliga intressekonflikterna i länet föreligger. Bevarandeintressen i området i form av områden av riksintresse för

naturvärd, rörligt friluftsliv och kulturminnesvärd ställs enligt länsstyrel-

sen mot starka näringslivsintressen som AB Atomenergis intresse uv uranbrytning 1 alunskifferlagret ( Ranstadsverken) och den kalkbrytning som Euroc önskar påbörja i Rådene. Länsstyrelsen påpekar också att en ansökan om täkttillstånd för diabasbrytning inom omrädet nyligen har behandlats av länsstyrelsen. Styrelsen framhäller vidare att det på längre sikt finns intresse av att eventuellt unlägga ett pumpkraftverk som skulle utnyttja Ranstadsverkens gruvgångar som vattenreservoar. Större delen av området har enligt länsstyrelsen av de militära myndigheterna angetts som huvudalternativ för ett större skjutfält. Området berörs också av ett vägreservat för en ny nord-sydlig motorväg.

Vägförvaltningen anser utt dess medverkan är nödvändig i pluneringsarbetet för södra Billingen. Arbetet bör enligt vägförvaltningen resultera i

en fastställd generalplan för området. Försvarsområdesbefälhavaren i

Skövde försvårsområde framhåller alt planerna på en utvidgning av skjutfältet på södra Billingen kommer att utredas ytterligare. Försvarsområdesbefälhavaren anser att goda förutsättningar finns för att undan-

röja de farhågor för konflikter och störningar som bl. a. kommit till

uttryck i berörda kommuners program. Näringslivskommittén i Skaraborgs län framhåller att det är väsentligt att samråd äger rum även med näringslivet i planeringsarbetet för södra Billingen.

De berörda kommunerna i området, Skövde, Falköping och Skara kommuner, framhåller i sina program att behovet är stort av omfattande utredningar beträtfande södra Billingen under medverkan av samtliga berörda parter. Länsstyrelsen framhäller i sitt yttrande att ett interkommunalt planeringssamarbete har päbörjats. Detta arbete leds av en kommunal ledningsgrupp bestående av ansvariga kommunalpolitiker. Till sitt förfogande har denna ledningsgrupp en arbetsgrupp bestående av chefstjänstemän från de berörda kommunerna. Länsstyrelsen avser att samordna de regionala statliga organens medverkan i arbetet och har i detta syfte bildat en särskild projektgrupp med representanter för berörda regionala statliga organ.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) anser att brytning av uranskiffer och kalksten vid södra Billingen i och för sig inte behöver medföra sådana effekter, att områdets allmänna karaktär ändras utanför dagbrotts- och industriomrädena och dessas närmaste omgivningar. SGU anser inte att det finns anledning att betrakta den södra Billingenplatån som förstörd om brytningen kommer till stånd eller att enbart med denna motivering acceptera att andra omfattande företag med utbredda skadeeffekter, t. ex. skjutfält och pumpkraftverk. kommer till stånd.

Naturvårdsverket delar länsstyrelsens uppfattning att södra Billingen är det område inom länet där de mest påtagliga intressekonflikterna finns.

Verket föreslår att den av industridepartementet tillsatta utredningen rörande den långsiktiga hushällningen med mineralresurserna ges i uppdrag att belysa avvägningen mellan de olika intressena i området.

Planverket konstaterar att frågor om potentiella malm- och mineraltillgångar bara i nägra få fall har behandlats i programarbetet. Verket anser att elt problem som är särskilt uttalat på Billingen är konflikterna mellan kalkbrytning och bl a. naturvärdsintressen, Frägan om fortsatt kalkbrytning bör enligt verket utredas. Verket anser att utbyggnad av cementindustri bör prövas enligt 136 a § byggnadslagen. varvid aktuella täktomräden bör redovisas.

Skövde kommun påpekar i yttrande att en utredning beträffande markanvändningskonflikterna på södra Billingen skall genomföras i samräd med berörda centrala myndigheter i syfte att utarbeta generalplan för området. Kommunen anför att generalplanearbetet för södra Billingen kommer att klargöra kommunens inställning till kaälkstensbrytning och cementindustri i förhållande till övriga markanvändningsintressen.

Vägförvaltningen framhåller att den vägplanering som bedrivs inom vägverket normalt omfattar vägföretag vilka antas kunna förverkligas inom ca 15 års tidsrymd. Endast i undantagsfall söker man enligt vägförvaltningen att klarlägga mer långsiktiga förändringar i vägbehoven. En utredning av mer långsiktigt slag har dock enligt vägförvaltningen utförts ji Skaraborgs län, den s.k. Vägnätsplan R. Vägförvaltningen framhaller att det är angeläget att en avvägning sker mellan de olika intressena i de fall konflikter kan väntas mellan vägintressen och andra intressen. I vilken form och när detta skall ske bör enligt vägförvaltningen avgöras från fall till fall beroende på bla. problemens art och vägsträckningens aktualitet.

Skara kommun framhaller i sitt program att det i regional plunering har föreslagits att en flygplats för länet anläggs vid Viglunda. Det föreslagna området gränsar enligt kommunen till ett område av intresse för naturvärden och flygplatsen skulle ta i anspråk mycket god jordbruksmark. Kommunen uppger sig vilja verka för ett positivt ställningstagande till flygplatsen frän landstingets, kommunernas samt andra berörda myndigheters sida.

Skara kommun anser vidare att Bjärsjöomrädet bör planeras så att det befintliga skjutfältet och dess risk- och störningsområden inte hämmar utvecklingsmöjligheterna för Varnhems tätort och Ljungstorpsområdet eller inkräktar på det rörliga friluftslivets intressen.

Länsstyrelsen tar upp frågan om områden som utsätts för störningar av militär flygverksamhet i form av bullerområden vid flygbaser och skjutplatser samt lågflygningsområden. Den redovisning av dessa frågor som finns i underlugsmaterialet för den fysiska riksplaneringen har enligt länsstyrelsen vid kontakter med militära instanser visat sig inaktuell. Länsstyrelsen föreslar att samråd sker mellan chefen för flygvapnet och berörda län och kommuner i dessa frågor.

Försvarsomradesbefälhavaren anser att det uv programmen frumgar att

nägra allvarliga konfliktanledningar inte föreligger mellan kommunala och militära intressen. Försvarsområdesbefälhavaren noterar dock att flygbullerfrågan är av avsevärt intresse för några kommuner. Försvarsområdesbefiälhavaren förutsätter att denna fråga blir föremål för fortsalt utredning.

Regeringen finner att de inom Skaraborgs län upprättade programmen för fullföljande av den fysiska riksplaneringens intentioner i huvudsak kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet.

I bifogade promemoria, daterad den 20 februari 1975, som har upprättats inom bostadsdepartementet i samråd med övriga berörda departement, anges förslag till utgångspunkter för planeringsarbetet. Vid sidan av vad som anges nedan skall tillämpliga delar av vad som anförs i nämnda promemoria vara vägledande för det fortsatta arbetet med att fullfölja den fysiska riksplaneringens intentioner i Skaraborgs län.

Regeringen understryker behovet av en samordnad planering för Vänern och dess kustområden. I syfte att dra upp riktlinjer för denna samordnande planeringsinsats bör överläggningar inledas tidigt under planeringsskedet mellan länsstyrelserna i Skaraborgs. Älvsborgs och Värmlands län. berörda kommuner och de samarbetsorgan m. fl. som redan bedriver viss Övergripande utredningsverksamhet för Vänern. Planeringsarbetet bör för kommunernas del ges en sådan inriktning att kommunerna kan redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela Vänerområdet. Inom Skaraborgs län bör härvid särskild vikt tillmätas planeringen för de större

öarna och skärgårdsområdena.

Vid planeringen för Vänerområdet bör industrifrägorna ägnas uppmiärksamhet med sikte på att få fram ett successiv! förbättrat material till ledning för statsmakternas fortsatta överväganden beträffande möiligheterna att till Vänern Jokalisera sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen. Hirvid skall bevarandeintressena samt miljövardens och fiskets intressen beaktas.

Sambanden i planeringsfrågorna mellan västkusten och Vänerområdet motiverar att de tre länsstyrelserna under arbetets gång samräder också med länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Berörda centrala verk bör följa planeringsarbetet för Vänern och bistå kommuner och länsstyrelser med underlagsmuterial och synpunkter.

Länsstyrelserna i Skaraborgs, Älvsborgs och Värmlands län skall i anslutning till sina redovisningar av arbetet under planeringsskedet lämna en särskild redogörelse till regeringen för planeringsarbetet för Vänern och dess kustområden.

Det är av vikt alt även planeringen för Vättern ges en samlad behandling i det fortsatta arbetet. Länsstyrelserna i berörda län bör föra överläggningar med bl. a. berörda kommuner, Vätterns valtenvärdskommitté och berörda militära myndigheter i detta syfte. Planeringsarbetet bör för kommunernas del på samma sätt som beträffande Vänern ges en sådan inriktning att kommunerna kan redovisa sina ställningstaganden på

ett sält som ger en Översiktlig bild av avsedd markanvändning för hela Vätternområdet. Härvid bör fiskets intressen beaktas. I avvaktan på att planer upprättats som beaktar de allmänna riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för behandlingen av bl. a. friluftslivets och fritidsbebyggelsens intressen bör mun vara restriktiv i fråga om att tillåta ny fritidsbebygpelse I omradet.

Det planeringsarbete som pågår för Tivedenområdet och sjöarna Unden och Velen bör drivas vidare och fördjupas i samräd mellan i första hand berörda länsstyrelser och kommuner. Fiskets intressen bör härvid beaktas.

Regeringen har i prop. 1975:46 lagt fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism. Riksdagens beslut med anledning av förslaget skall beaktas i det fortsatta planeringsarbetet.

Regeringen understryker behovet av samlade överväganden beträffande den framtida markanvändningen m. m. inom södra Billingen. Ett stort antal intressen riktar anspråk mot omradet och dess naturresurser. För närvarande pågår betydande utredningsverksamhet inom området och nya kunskaper kommer fram efter hand. Det är för tidigt att nu ange närmare utgångspunkter för områdets framtida utnyttjande. Länsstyrelsen skall under pluneringsskedet följa de studier och det planeringsarbete som pågår för omradet och så längt möjligt samordna de olika arbetsinsatserna. Länsstyrelsen skall vidare med utnyttjande av det material som kommer fram och med stöd i egna studier och i kommunernas fortsatta planeringsarbete göra en samlad utvärdering av de anspråk som riktas mot området och ange förslag till fortsatta ätgärder och lämpliga former för att reglera markens användning. Härvid skall länsstyrelsen med förtur behandla frågan om avvägningar mellan bevarandeintressena och önskemål om brytning av kalk, diabas och uran och med ledning av det material som kommer fram beträffande dessa frägor skyndsamt göra en sammanställning med förslag till åtgärder för att säkerställa en rimlig avvägning mellan motstående intressen. Berörda centrala myndigheter bör beredas tillfälle att följa arbetet och så längt möjligt biträda länsstyrelsen i dess urbete.! Det ankommer på länsstyrelsen att bedöma om det redan under planeringsskedet finns anledning att uppmärksamma regeringen på vud som sker i södra Billingenomrädet. Planeringsarbetet bör för kommunernas del ges en sådan inriktning att en översiktlig bild av avsedd markanvändning erhålls för de delar av området där förutsältningarna för planeringen redan nu kan preciseras i rimlig utsträckning och att hela området på sikt skall kunna omfattas av samordnade översiktliga kommunala markanvändningsplaner i form av generalplaner. kompletterade med erforderliga törordnanden enligt naturvårdslagen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län skall i anslutning till sin redovisning av

! Regeringen har i beslut den 18 juni 1975 uppdragit åt statens industriverk att utreda vissa frägor angaende utvinning av kalksten m. m.

arbetet under planeringsskedet till regeringen lämna en särskild redogörelse för planceringsarbetet för södra Billingen med förslag till utgangspunkter för den fortsatta planeringen för området.

Skaraborgs län innefattar betydande områden av primärt intresse för jordbruket. Vad som anförs i avsnitt 3.2.2 i ovun nämnda promemoria om att översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressena bör utarbetas för expansiva tätortsregioner, berör i Skaraborgs län främst Falköpings, Götene. Lidköpings. Mariestads. Skara. Skövde och Tibro kommuner. Vidare skall vad som där anförs om att kommunerna bör samarbeta med varandra och samrada med bl.a. länsstyrelsen och lantbruksnämnden i syfte att utarbeta program för hushållningen med jordbruksmarken gilla för dessa kommuner samt även för Grästorps. Tidaholms, Töreboda och Vara kommuner. Länsstyrelsen skall i anslutning till sin redovisning av arbetet under plancringsskedet lämna en särskild redogörelse för behandlingen av dessa frågor.

När det gäller skogsbrukets behandling i planeringen hänvisas till vad som anförs i avsnitt 3.3.2 i ovan nämnda promemoria om att större krav måste ställas på hushållningen med skogen och skogsmarken. Linets skogsbruk har betydelse för skogsindustri i andra län. I planeringen bör skogsbruksfrågorna ägnas ökad uppmärksamhet. Friluftslivets, naturvårdens och kulturminnesvärdens intressen skall härvid beaktas. Detta bör ofta kunna ske utan att virkesproduktionen begränsas. Vissa delar av Tiveden och området kring sjön -Unden samt Hunneberg bör betraktas som områden inom vilka naturvärdens och kulturminnesvårdens intressen äger särskild tyngd. Närmare samråd beträffande behovet av och formerna för skydd inom dessa områden bör ske under planeringsskedet mellan berörda länsstyrelser och kommuner, naturvärdsverket samt företrädare för skogsbruket.

Frågan om en eventuell flygplats i Viglundaområdet i Skara kommun har tagits upp i programmaterialel. Behovet av markreservation för en flygplats i länet bör övervägas ytterligare och bedömas bl. a. mot bakgrund av möjligheterna att utnyttja befintliga och andra planerade flygfält inom och utom länet samt angelägenheten av att hushålla med den högvärdiga jordbruksmarken.

Regeringen uppdrar ål länsstyrelsen i Skaraborgs län att biträda länets kommuner i det förestäende planeringsarbetet samt att vidia de övriga åtgärder som erfordras i enlighet med länsstyrelsens yttrande över kommunernas program och mot bakgrund av vad som har anförts ovan och i bostadsdepartementets promemoria av den 20 februari 1975.

Länsstyrelsen skall som underlag för det fortsatta arbetet tillställa kommunerna en redogörelse för de synpunkter som har framförts på kommunernas program. En preliminär sådan redovisning kommer utt ställas till länsstyrelsens förfogande genom planverkets försorg.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Bengt Söderström

Innehällsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 1975

Z >

Inledning oososeeseereeeeeereerrr rss sr rr ess I

1.1 Bakgrufd ocosseser rer rer rr rss se ss

1.2 Propositionens uppläggning och innehåll . ...cc.c.o. WII

7.2.2 Behandlingen i det kommunala programarbe-

fel oe rr rt rs ks es 7.2.3 Länsstyrelsernas och övriga regionala organs

ytträndef oocoosesessser rr rr reses nea lv An 7.2.4 De centrala remissinstansernas yttranden fu NN 7.2.5 Regeringens beslut —.sooss ss ss ss vr or lv ec

fu OO 17.3 Fiske ene reser reser rr sr ses sees sa

7.8.2 Behandlingen i det kommunala programarbe-

(CU esse rr rss rr rss ss

sid.

8.3.3 Remissytträndetlld oss rso scr reor. S4

5.3.4 Regeringens beslut -.ooossscsccc sco ov r 85 3.4 Fjällvärldef ocoooso rss rr rr rss es sa 87

S41 Riktlinjet sooo oo srs sr ess er sr rer sera 87

8.4.2 Behandlingen i det kommunala programarbe-

Ul mess ser rr sr rss ss Ar 87

8.4.4 Regeringens beslut -.ooocssco ccs sc v svs 89

3.4.3 Naturvårdsverkets och planverkets utredning

angående vildmarksområdena i fjällvärlden

m. m. 90

3.5¶Alvdalarfå oocossrsr rr rr rr rs rss ss sea 91

8.5.1 Riktlinjef soo ooo s oo re rr rss ss sees es 91

8.5.2 Behandlingen i det kommunala programarbe-

CS 91

8.5.3 Remissyltrandend oossossosess css ss ont 91

8.5.4 Regeringens beslut ..ooocscsc oss 00000 oa 92

8.5.5 Beslut angående vattenkraftfrågorna vid 1975

års rikSmMÖlte M.M. sosse ss ss strosa 92 8.6 Vissa inlandsområden m. M. sososssscsorsss sve. 94

8.6.1 RiIKTlinjer ooo see oo sosse rss sr ss sees 94

8.6.2 Behandlingen i det kommunala programarbe-

[= 94

8.6.3 Remissytlträndena oocsoscsssssss rer s sr er 94

Regeringens beslut län för län -sosossss oss ss scones 97 1 Inledning osooooseorsrerrserre rests se ss 97 9.2 Stockholms län sosse rr res rr ras oss 98 9.3 Uppsala fält ooosss sor rer rr rr rr rr rests [00 9.4 Södermanlands län ososooss sasse es rr rss rea 101 9.5 Östergötlands lå ooooooossoss rss sr ss ess 103

90.6 — Jönköpings lä = oooosee reor rese rs rr rss ss 104

7 Kronobergs läll sooooaesossse rss ss er ess rea 105 9.8 Kalftiär lä oooss ses ere ere rr rr rss rss rs sa 106 2.9 (GOLUands län ooocoosse sr rr rr ser sees 109 210 Blekinge län sooooosesrrs er rr sr rr sr ess ses 111 911 Kristianstads län sosooosossosrs rss ss sr rss ra 111 9.12 Malmöhus län ooocoossesse ss rr rss rss 000 113 9.13 Hallands lätt soooossssr sees rss rr rer sn IKE 9.14 Göteborgs och Bohus län cosooeser rr rr r sera 117

9.15¶Älvsbotgs län mocoososess rr rr rss rr rss se 120

9.16 Skaraborgslän cooocsosseserrr rer rer rss re 122 9.17 Värmlands lä csosoosssrssrssrsrss ses ere ss ess 124 9.15 ÖrebrOläft soooass ser rr rer rer rr sr sr 127 9.19 Västmanlands lä ocoooossrs rer esse roses 128 020 Kopparbergs län oocssossssre rr rr rr rs sr ess 130 alt Gävleborgs låD docsosseser er rr rests ss se 133

9.22 Västernorrlands län soooooosososs soc svs sover 0.23 Jämllandslän ooosoososorsssee rr soo. ovsv von. 9.24 Västerbottens län —-.ooossosscsscocvo so. rear sr 9.25 Norrbottens län cooocsosesossss ss ses ss ss ss

Föredraganden

1Ö. Inlednifng coseseeresseererere rr rss sr ses ss ess 10.1 Bakgrund till redovisningen av programarbetet. Riks-

dagens behandling sosooessorsrserss ers sr rst 142 10.2 Programarbetet i relation till andra delar av den

fysiska riksplaneringef ooooosesors ss ss ss ss ra 143 10.3 Fortsalt fysisk riksplanering oooscossss oss or 144 11. Programarbetets genomförande och resultat. .o.c.cccc.c. 145 11.1 Allmänna synpunkiefr coooocsossossosvs vovve 145 11.2 Programarbetets betydelse bl. a. för den översiktliga

kommunala planeringen ..oossossssossosrss rest 147 11.3 Programmaterialet som underlag för verksamheten

under planeringsskedet soossoscs oss s svs sont 149 11.4 Arbetet med att fullfölja programmen under plane-

ringsSskedet ooo rer rss sees ss

11.41 Allmänt soooooosess esse ss rss ss sea

11.4.2 Arbetsfördelning m. m.

11.4.3 Tidsplan för och redovisning av planeringsarbe-

[9

11:4.4 Införmationsfrågor osssssov. sover. 11.5 Vissa principfrågor om riksintressen, riktlinjer m. m.

11.6.1 Allmänt oooooooseosers soo sss soo rer

11.6.2 Jordbruk ooosesess ss ss ss ss ss sees 159

11.6.3 Skogsbruk sooosoosss sosse ss essens 162

11.6.4 Industri sosse ses ere rr rer sr snott 1653

11.6.3 Flygplatser ssoososossoss sosse svs vs na 173

11.6.6 FÖTSVUf os esaeeerree reses sosse sen st 174 11.7 De geografiska riktlinjerna m. M. so.c..ososo.c.c... 175 11.8 LagstiftningsfrågOr comosssorssssessesss ere. 179

1 1.8.1 Erfarenheter under programarbetet beträtfan-

12. Hemställan cososssoserserrrrr rr rr rs rr rr res sta 13. BeslUul meseeereerseee rer rr sr rss rr tr nns

Bilagor sid. Bilaga I Allmän PM 1975-02-20 i anslutning till regeringens beslut om fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen . . . ... 183