om ändring av anståndsförfarandet enligt uppbördslagen (1953:272), m.m.
Regeringens proposition
1979/80:35
om ändring av anståndsförfarandet enligt uppbördslagen (1953:272), m.m.
beslutad den 25 oktober 1979.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN . INGEMAR MUNDEBO
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt vårt uppbördssystem gäller som en allmän regel att en skattskyldig i
vanlig tid och ordning skall betala det skattebelopp, som har debiterats på
grund av taxeringen, även om han har överklagat denna. Under vissa
förutsättningar kan dock den lokala skattemyndigheten eller länsstyrelsen
medge anstånd med inbetalningen.
För att den lokala skattemyndigheten skall kunna ge anstånd krävs i
princip att taxeringsintendenten har förklarat sig ämna helt eller delvis
tillstyrka den skattskyldiges besvär. Yttrande från taxeringsintendenten måste därför inhämtas. I propositionen föreslås en sådan uppmjukning av bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272) att det i fortsättningen blir möjligt för den lokala skattemyndigheten att meddela anstånd i avvaktan på länsrättens beslut utan att alltid först behöva inhämta yttrande från
taxeringsintendenten. Den lokala skattemyndigheten får även möjlighet att ge anstånd om länsrätten enligt 116 d & taxeringslagen (1956:623) skall pröva
fråga om undanröjande eller nedsättning av skattetillägg.
I propositionen föreslås också vissa tillägg till bestämmelserna i 37 8
I mom. taxeringslagen om kontrolluppgifter. Enligt det nya uppbördsförfarande, som skalt tillämpas fr. o. m. år 1980, skall innehållen preliminär A-skatt krediteras arbetstagarna på grundval av dessa uppgifter. I proposi-
tionen föreslås därför att det nu uttryckligen anges att kontrolluppgifter skall avlämnas inte bara som f. n. till ledning för inkomsttaxering utan också till ledning för registrering av preliminär A-skatt, som har innehållits genom
skatteavdrag. Vidare föreslås att sådant tillägg görs, att det alltid kommer att
föreligga skyldighet att avlämna kontrolluppgift om avdrag har gjorts för
preliminär A-skatt.
I Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 35
Bestämmelsen i 129 § I mom. punkt 2 taxeringslagen om statsbidrag till kommunerna för kostnader för kommunalt anställda taxeringsrevisorer föreslås slopad i enlighet med ett av riksdagen tidigare fattat beslut.
1 Förslag till
Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)
Härigenom föreskrivs att 49 & 1, 3 och 5 mom. samt punkterna 1 och 2 av anvisningarna till 49 § uppbördslagen (1953:272)' skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
49 §
I mom? Skattskyldig md av 1 mom. Skattskyldig får av den
lokal skattemyndighet erhålla anstånd lokala skattemyndigheten beviljas anmed inbetalning av skatt, kvarskat- stånd med inbetalning av skatt, teavgift eller ränta, kvarskatteavgift eller ränta, 1) om taxeringsintendenten anfört 1) om taxeringsintendenten har
besvär över taxering med yrkande anfört besvär över taxeringen med
om ändring till den skattskyldiges yrkande om ändring till den skatt-
förmån: till belopp som betingas av skyldiges förmån: till der belopp som taxeringsintendentens yrkande, betingas av taxeringsintendentens
yrkande,
2) om den skattskyldige har anfört
besvär över taxeringsnämndens beslut
om taxering och taxeringsintendenten
helt eller delvis har tillstyrkt besvären
eller ansökan om anstånd eller det utan att yttrande har inhämtats från
taxeringsintendenten —- kan med skäl
antas att besvären kommer att bifallas
helt eller delvis: till det belopp som
betingas härav,
2) om den skattskyldige anfört 3) om den skattskyldige kar anfört besvär över taxering och taxeringsin- besvär över länsrätts eller kammartendenten, helt eller delvis, tillstyrkt rätts beslut om taxering och tax-
besvären eller, om besvären avser eringsintendenten har tillstyrkt be-
taxeringsnämnds beslut, tillstyrkt an- svären helt eller delvis: till der belopp sökan om anstånd: till belopp som som betingas av taxeringsintenden-
betingas av taxeringsintendentens tens yttrande, yttrande,
3) om taxering blivit oriktig på 4) om taxeringen har blivit oriktig grund av felräkning, misskrivning på grund av felräkning, felskrivning
eller annat uppenbart förbiseende: eller annat uppenbart förbiseende:
till belopp som betingas av förbiseen- till der belopp som betingas av förbi-
det, seendet, |
! Lagen omtryckt 1972:75. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771. 2 Senaste lydelse 1976:1085.
Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse
4) om den skattskyldige taxerats 5) om den skattskyldige har taxpå mer än en ort för samma inkomst, erats på mer än en ort för samma garantibelopp för fastighet eller för- inkomst, garantibelopp för fastighet mögenhet: till belopp, motsvarande eller förmögenhet: till det belopp, ettdera av eller båda de skattebelopp som svarar mot ettdera av eller båda som påförts i anledning av tax- de skattebelopp som har påförts med eringen, anledning av taxeringen,
3) om avgiftsunderlag enligt lagen 6) om avgiftsunderlag för egenav- (1962:381) om allmän försäkring eller gift som avses i anvisningarna till 41 b§ enligt 4 § lagen (1968:419) om allmän kommunalskattelagen (1928:370) elarbetsgivaravgift bestämts till för nögt ler avgiftsunderlag för avgift enligt belopp: till belopp som betingas av 17 § lagen (1959:552) om uppbörd av felaktigheten, vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m., har bestämts till
för högt belopp: till der belopp som
betingas av felaktigheten,
6) om skatt påförts obehörigen 7) om skatt har påförts obehörigen eller med för högt belopp på grund av eller med för högt belopp på grund av fel vid debitering: till belopp som fel vid debiteringen: till det belopp betingas av felaktigheten i debit2- som betingas av felaktigheten i debiringen, teringen,
7) om preliminär skatt, som enligt &) om preliminär skatt, som enligt 27§ 2 mom. skall gottskrivas den 27§ 2 mom. skall gottskrivas den skattskyldige, kan beräknas översti- skattskyldige, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga skatt och ga motsvarande slutliga skatt och bli bliva avkortad enligt 65 § samt den avkortad enligt 65 § samt den skattskattskyldige icxe erhållit jämkning skyldige inte har erhållit jämkning enligt bestämmelserna 145 § I mora. enligt bestämmelserna i 45 § I mom. sista stycket: till så stor del av skatten sista stycket: till så stor del av skatten som kan antagas bliva avkorad. som kan antas bli avkortad.
3 m om? Anstånd får, utom i fell 3 mom. Anstånd får, utom i
som avses i I mom. vid 7), meddelas sådana fall som avses i I mom. att gälla längst intill dess tre månader punkt 8&, meddelas att gälla längst har förflutit från dagen för beslut intill dess tre månader har förflutit med anledning av ansökningen eller från dagen för beslut med anledning besvären. Meddelat anstånd får av ansökningen eller besvären. Ett omedelbart återkallas, när skäl före- meddelat anstånd får omedelbart ligger. återkallas, när skäl föreligger.
5 mom.? Bestämmelserna i 1-4 5 mom. Bestämmelserna i 1-4 mom. gälla i tillämpliga delar beträff- mom. gäller i tillämpliga delar beträf-
3 Senaste lydelse 1979:489. 4 Senaste tydelse 1978:201.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
ande beslut i fråga om skattetillägg fande beslut i fråga om skattetillägg eller förseningsavgift enligt tax- = eller förseningsavgift enligt taxeringslagen. eringslagen (1956:623).
Anstånd med inbetalning av skattetillägg får också meddelas i avvaktan på länsrättens beslut enligt 116 d§ taxeringslagen.
Anvisningar till 49 § 1.5 När särskilda skäl föreligga må 1. När skäl föreligger får den lokala lokal skattemyndighet begära yu- skattemyndigheten begära yttrande rande av taxeringsintendenten eller av taxeringsintendenten eller riksriksförsäkringsverket över ansökan försäkringsverket över ansökan om om anstånd. anstånd.
Skall ansökan om anstånd prövas på grund av att den skattskyldige har anfört besvär över den lokala skattemyndighetens beslut om skattetillägg eller förseningsavgift enligt taxeringslagen (1956:623), skall bestämmelsen i 49§ I mom. punkt 3 tillämpas. Vad som har sagts nu gäller dock inte om besvären bara avser sådant förbiseende som anges i punkt 4 samma moment. 2. I fall som avses i 49 & I mom. 2. I sådana fall som avses i 49 8 vid 4) bör anståndet avse skatten I mom. punkt 5 bör anståndet avse enligt den taxering, som kan beräk- skatten enligt den taxering, som kan nas skola undanröjas. Har preliminär beräknas bli undanröjd. Har prelimiskatt avräknats då slutlig skatt enligt när skatt avräknats på slutlig skatt nämnda taxering, kan anstånd bevil- enligt nämnda taxering, får anstånd jas även med betalning av så stor del beviljas även med betalning av så av skatten på grund av den dä rätt ort stor del av skatten på grund av den påförda taxeringen, som motsvaras på rätt ort påförda taxeringen, som av nämnda preliminära skatt. motsvaras av den preliminära skatten.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
5 Senaste lydelse 1976:1085. 1" Riksdagen 19791/80. I saml. Nr 35
2 Förslag till
Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)
Härigenom föreskrivs au 37 3 I mom. och 129 & I mom. taxeringslagen (1956:623)' skall ha nedan angivna lydelse.
37 8
Nuvarande lydelse I mom: Till ledning vid inkomsttaxering skola varje år utan anmaning
uppgifter(kontrolluppgifter)för nästföregdående kalenderår avlämnas
på sätt framgår av följande uppställning.
Uppegiftsskyldig Vem uppgiften Vad uppgiften
skall avse skall avse
Föreslagen lydelse I mom. Till ledning vid inkomsttaxering och registrering av preliminär Å-skatt, som har innehållits genom skatteavdrag, skall varje år utan anmaning avlämnas uppgifter (kontrolluppgifter) för det föregående kalenderåret enligt följande uppställning. Uppgiftsskyldig Vem uppgiften Vad uppgiften skall avse skall avse
8. Den som har gjort Den på vilkens ersätt- Utgiven ersättning. avdrag för preliminär A- ning skatteavdrag har skatt och inte enligt gjorts. annan bestämmelse i detta moment är skyldig att lämna kontrollupp-
gift om den ersättning på
vilken — skatteavdraget
har gjorts.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
1298 I mom.? Av statsmedel beta- 1 mom. Ersättning till ordföran-
las: dena i taxeringsnämnderna och ut- I) ersättning åt ordförandena i = gifter för taxeringen enligt 3 eller 5
taxeringsnämnderna, mom. skall betalas av statsmedel. 2) bidrag till kostnader, som kom-
mun har åtagit sig för särskilda åtgär-
I Lagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:773. 2 Senaste lydelse 1978:945.
> Senaste lydelse 1979:490.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse der för taxeringsarbetet genom till-
handahållande av tjänstemän enligt
I13§ eller på annat sätt, om dessa dtgärder bedöms ha särskilt värde för
det allmänna, samt 3) utgifter för taxeringen, som
anges i 3 och 5 mom.
Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas
såvitt gäller 37 § I mom. första gången i fråga om kontrolluppgift som skall
avlämnas till ledning vid 1981 års taxering. Äldre bestämmelser i 129 §
1 mom. gäller fortfarande i fråga om bidrag som avser kostnad för granskning på grund av 1979 års taxering.
Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1979-10-25
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell
Föredragande: statsrådet Mundebo
Proposition om ändring av anståndsförfarandet enligt uppbördslagen (1953:272), m. m.
I Inledning
En skattskyldig som anför besvär över taxeringen kan under vissa förutsättningar få anstånd med inbetalning av skatt som skall betalas i enlighet med den överklagade taxeringen. Anstånd meddelas av den lokala skattemyndigheten eller länsstyrelsen. Bestämmelserna härom finns i 49 § I och 2 mom. uppbördslagen (1953:272, UBL).
Den lokala skattemyndigheten inhämtar vid sin prövning av den skattskyldiges anståndsansökan regelrnässigt yttrande från taxeringsintendenten.
Myndigheten får nämligen i princip meddela anstånd bara i den utsträckning
som taxeringsintendenten förklarar sig tillstyrka besvären eller anståndsansökan.
Riksskatteverket (RSV) har i skrivelse till regeringen den 28 juni 1978
framhållit att denna bundenhet till taxeringsintendentens ställningstagande i
taxeringsfrågan medför problem för de skattskyldiga och taxeringsorganisationen. Enligt RSV:s mening bör bestämmelserna därför ändras i enlighet
med ett av verket utarbetat förslag. Även jag anser att bestämmelserna på
denna punkt bör ses över. |
Till protokollet i detta ärende bör fogas en redogörelse för gällande anståndsbestämmelser som bilaga I och en sammanfattning av RSV:s förslag
som bilaga 2. .
RSV:s förslag har remissbehandlats.
Yttranden över förslaget har avgetts av kammarrätten i Sundsvall,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västernorrlands län, de lokala skattemyndigheterna i
Stockholms, Linköpings, Malmö, Göteborgs, Örebros och Härnösands
fögderier samt kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Malmö och Östersunds distrikt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat yttranden
från några lokala skattemyndigheter i länet.
En redogörelse för yttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Jag avser att i detta sammanhang också lägga fram förslag till utvidgning av möjligheterna att ge anstånd i fråga om egenavgifter och skattetillägg samt till vissa ändringar av bestämmelserna i 378 1 mom. och 129§ ! mom.
taxeringslagen (1956:623, TL). Ändringarna i taxeringslagen sammanhänger
med det nya uppbördssystem som skall tillämpas fr. o. m. år 1980 och ett av
riksdagen tidigare fattat beslut om att statsbidrag i fortsättningen inte skall
utgå för ersättningarna till tjänstemän som förordnas av kommunerna att granska deklarationer.
2¶Föredragandens överväganden
2.1¶Anstånd med inbetalning av skatt vid taxeringsbesvär m. m.
Inledning
Som framgår av redogörelsen för gällande anståndsbestämmelser bygger
vårt uppbördssystem på grundprincipen att skatt, som har påförts i enlighet
med taxeringen, skall betalas i vanlig tid och ordning även om den skattskyldige har överklagat taxeringen.
Denna princip har gällt sedan lång tid tillbaka. Den uppmjukning av principen som det innebar att möjligheter öppnades att få anstånd av lokal skattemyndighet i den mån taxeringsintendenten tillstyrker besvären, gjordes först vid införandet av nuvarande uppbördslag. Möjligheterna att vid besvär över taxeringen få anstånd av länsstyrelsen om betalningen av skatten skulle medföra betydande skadeverkningar eller
annars framstå som obillig infördes år 1967 (prop. 1967:130, BevU 1967:53,
rskr 1967:336).
Det förslag som RSV nu har lagt fram avser att ge lokal skattemyndighet
möjlighet att i viss utsträckning pröva och besluta i anståndsärenden, som
sammanhänger med taxeringsbesvär, utan att först höra taxeringsintenden-
ten. Grunden för förslaget är de problem och störningar som de lokala
skattemyndigheternas bundenhet till taxeringsintendentens ställningstagande i taxeringsfrågan har visat sig medföra för skattskyldiga och i taxerings-
arbetet.
Den nuvarande ordningen gör det sålunda svårt att hinna meddela anstånd innan arbetstagarna får vidkännas skatteavdrag för belopp med vilka anstånd begärs eller innan skattebeloppen senast skall betalas. Kravet på att taxeringsintendenterna alltid skall yttra sig för vidare med sig svårigheter att
planlägga arbetet med taxeringsmålen på ett rationellt sätt och gör det därmed
också besvärligare att hålla antalet oavgjorda taxeringsmål på en godtagbar
nivå.
Jag skall i det följande redovisa mina synpunkter på förslagets olika delar.
Jag vill då till en början ta ställning till en fråga som är av principiell
natur.
De bestämmelser enligt vilka lokal skattemyndighet f. n. kan meddela anstånd i samband med taxeringsbesvär bygger på att anstånd bara bör meddelas om det med relativt stor säkerhet kan förväntas att taxeringen kommer att sättas ned. Så är regel mässigt fallet om dei allmännas företrädare i
skatteprocessen — dvs. taxeringsintendenten — helt eller delvis tillstyrker
besvären eller om den lokala skattemyndigheten själv finner att taxeringen har blivit oriktig på grund av felräkning, skrivfel eller annat uppenbart förbiseende eller ati den skattskyldige har taxerats på mer än en ort för samma inkomst.
Jag anser att förutsättningen för att den lokala skattemyndigheten skall kunna meddela anstånd på grund av att skattskyldig har överklagat sin
taxering också i fortsättningen bör vara att taxeringen enligt en välgrundad
bedömning kan förväntas bli nedsatt. Vad det här närmast gäller att avgöra är om det finns något hinder mot att ge lokal skattemyndighet möjlighet att göra
denna bedömning också när taxeringsfrågan avser annat än uppenbara förbiseenden eller dubbeltaxering. RSV:s förslag innebär enligt en remissinstans uppfattning ett sådant ingrepp i anståndsinstitutets nuvarande utform-
ning att det med hänsyn härtill inte bör genomföras utan en mer övergripande
utredning.
När man tar ställning till denna fråga får man hålla i minnet att de nuvarande bestämmelserna utformades under en tid då de lokala skattemyn-
digheterna inte i tillräcklig omfattning hade kvalificerad personal för
prövning av fråga om anstånd med hänsyn till den förväntade utgången i
taxeringsprocessen. Förhållandena är emellertid inte längre desamma.
Numera får de lokala skattemyndigheterna anses ha sådan sakkunskap och erfarenhet att de bör kunna anförtros att bevilja anstånd i ett betydligt större
antal fall än som gällande ordning medger. Som RSV har framhållit kommer de lokala skattemyndigheterna också i fortsättningen att förstärkas med taxeriagskunniga handläggare på olika nivåer för den årliga deklarations-
granskningen.
Det är också att märka att den utvidgning som RSV föreslår bara avser
anstånd i avvaktan på länsrättens beslut i taxeringsfrågan. Anstånd på grund av besvär över länsrätts eller kammarrätts beslut skall sålunda även i fortsättningen endast kunna meddelas i enlighet med taxeringsintendentens ställningstagande till taxeringsfrågan. RSV:s förslag innebär vidare inte att den lokala skattemyndigheten vid besvär över taxeringsnämnds beslut alltid
skall överta bedömningen i anståndsärendena. Den lokala skattemyndigheten skall också i fortsättningen höra taxeringsintendenten om den är osäker um hur taxeringsfrågan skall bedömas.
Det finns därför enligt min mening goda förutsättningar för att begränsa
taxeringsintendenternas medverkan i anståndsärendena genom att nu ändra
bestämmelserna så att de lokala skattemyndigheterna får möjlighet att pröva
frågor om anstånd vid besvär över taxeringsnämnds beslut utan att alltid först höra taxeringsintendenten. Att en sådan reform behövs med tanke på de problem som den nuvarande ordningen för med sig för de skattskyldiga och för skatteadministrationen har remissinstanserna allmänt omvittnat.
Förutsättningen för att meddela anstånd
Enligt RSV:s förslag skall den lokala skattemyndigheten göra en sannolikhetsbedömning av vilken utgången i taxeringsmålet kan bli i länsrätten.
För denna bedömning skall myndigheten ha tillgång till den skattskyldiges deklaration och besvärsskrivelsen. Den som söker anstånd bör uppmanas att lämna kopior av dessa handlingar.
Mot denna ordning vänder sig åtskilliga remissinstanser som anser att
anståndsärendena inte bör handläggas på ett så summariskt sätt som RSV föreslår. Jag delar denna uppfattning. Som jag har framhållit förut bör förutsätt-
ningen för att anstånd skall meddelas vara att taxeringen enligt en välgrundad bedömning kan förväntas bli nedsatt. För en sådan bedömning bör det i ett stort antal fall vara tillräckligt att den lokala skattemyndigheten har tillgång till den ingivna deklarationen med därtill hörande handlingar och besvärsskrivelsen. Den skattskyldiges kopior kan däremot knappast utgöra ett
tillfredsställande underlag för myndighetens prövning. I många fafl kommer
det självfallet att bli nödvändigt att myndigheten får tillgång till besvärsakten
eller inhämtar yttrande från taxeringsintendenten. Förhållandet kan också
vara sådant att ett direkt överlämnande av anståndsansökningen till taxeringsintendenten för yttrande medför en snabbare handläggning av
ärendet än om myndigheten själv skulle ta ställning till taxeringsfrågan. Man kan därför enligt min mening inte ange någon generell linje som de lokala skattemyndigheterna skall följa vid behandlingen av anståndsärende-
na. Vad som kan sägas är att de lokala skattemyndigheterna inte bör vägra anstånd utan att noggrant ha satt sig in i taxeringsfrågan eller inhämtat taxeringsintendentens yttrande. Om den lokala skattemyndigheten vid en
bedömning av taxeringsbesvären själv finner att det med hänsyn till omständigheterna kan antas att taxeringen kommer att sättas ned bör den
utan att yttrande inhämtas kunna meddela anstånd med det skattebelopp, som på grund därav kan beräknas bli avkortat. Hur detta bör komma till uttryck i lagtexten återkommer jag till i det följande.
Enligt min mening bör nuvarande ordning gälla i de fall där lokal
skattemyndighet har inhämtat taxeringsintendentens yttrande. Om taxeringsintendenten i begärt yttrande har sagt sig helt eller delvis tillstyrka
besvären bör den lokala skattemyndigheten sålunda få meddela anstånd bara
till det belopp som betingas av taxeringsintendentens tillstyrkan. Har taxeringsintendenten förklarat att han inte kan tillstyrka besvären bör den lokala skattemyndigheten på motsvarande sätt vara skyldig att vägra anstånd. Vad jag har sagt nu bör också gälla när taxeringsintendenten bara
yttrar sig i fråga om själva ansökan om anstånd. Jag anser nämligen att taxeringsintendenten om han så önskar också i fortsättningen bör ha
möjlighet att ge uttryck för sin uppfattning i taxeringsfrågan genom att bara redovisa i vilken utsträckning anstånd enligt hans mening bör meddelas.
En utformning av bestämmelserna i enlighet med vad jag har sagt nu sist torde inte innebära någon större skillnad i förhållande till RSV:s förslag. RSY
synes nämligen ha förutsatt att de lokala skattemyndigheterna i praktiken skall följa taxeringsintendentens yttrande när detta har inhämtats.
RSV har i sitt förslag ansett sig böra begränsa de lokala skattemyndighe-
ternas rätt att besluta i anståndsärenden utan taxeringsintendentens hörande
till fall i vilka anståndsbeloppet inte uppgår till den s. k. basenheten. Denna är
vid 1979 års taxering 5 000 kr. och vid 1980 års taxering 5 400 kr. RSV har som
skäl för denna beloppsgräns angett att de anståndsansökningar som avser
större belopp än 5 000 kr. ofta torde sammanhänga med taxeringsmål av mer komplicerad natur. Jag anser emellertid i likhet med flera remissinstanser att en sådan gränsdragning inte bör göras. Taxeringsfrågans svårighetsgrad torde
nämligen sällan avspeglas i anståndsbeloppets — dvs. regelmässigt den kvarstående skattens — storlek. En beloppsgräns skulle vidare utan tvekan
medföra tillämpningssvårigheter. Det torde å andra sidan inte sällan komma att finnas anledning för de lokala skattemyndigheterna att beakta anstånds-
beloppets storlek. Om det belopp för vilket anstånd begärs måste anses stort med hänsyn till sökandens ekonomiska situation kan detta naturligtvis ge skäl till att yttrande inhämtas från taxeringsintendenten.
Jag föreslår i enlighet med de av mig här redovisade synpunkterna att bestämmelserna i 49 § I mom. UBL ändras så att skattskyldig, som har anfört
besvär över taxeringsnämnds beslut, kan få anstånd av den lokala skatte-
myndigheten i enlighet med taxeringsintendentens yttrande eller om det utan att yttrande har inhämtats från intendenten — med skäl kan antas att
besvären kommer att bifallas helt eller delvis. Ändringen förutsätter att nuvarande punkt 2 delas upp i två punkter, punkt 2 och punkt 3. I samband med de föreslagna ändringarna bör också nuvarande punkt 5 i 49§
omformuleras så att den blir tillämplig på alla egenavgifter och på arbetsgi-
varavgift som ingår i slutlig skatt.
Det återstår härmed några frågor som rör jävssituationer som i vissa fall kan tänkas uppkomma vid anståndsprövningen.
Nuvarande bestämmelser om anstånd gäller enligt 49 § 5 mom. UBL i
tillämpliga delar beträffande de lokala skattemyndigheternas beslut om
skattetillägg eller förseningsavgift enligt TEL. Om lokal skattemyndighets rätt
att besluta i anståndsärenden utvidgas på det sätt som jag har föreslagit skulle detta — om inte undantag görs -- få till följd att frågan om anstånd blev
beroende av hur myndigheten bedömde riktigheten av sina egna beslut om dessa avgifter. Jag föreslår därför att i punkt I av anvisningarna till 49 § också tas in en bestämmelse av innebörd att nuvarande ordning skall gälla om anståndsansökan skall prövas på grund av att den sskattskyldige har överklagat lokal skattemyndighets beslut om skattetillägg eller förseningsavgift. Denna undantagsbestämmelse bör dock inte gälla fall i vilka nedsättning
skall ske på grund av att sådan avgift har blivit oriktig på grund av skrivfel, räknefet eller annat sådant förbiseende. Jag vill framhålla att om den
skattskyldige samtidigt har överklagat taxeringen finns det självfallet inte något hinder mot att den lokala skattemyndigheten prövar frågan om anstånd med hänsyn till taxeringsbesvären och därvid utan taxeringsintendentens hörande också ger anstånd med det avgiftsbelopp som bortfaller på grund av den förväntade nedsättningen av taxeringen.
Några remissinstanser har också berört de jävsproblem som kan uppkom-
ma på grund av att tjänstemännen hos de lokala skattemyndigheterna
biträder taxeringsnämnderna med deklarationsgranskning och är föredragan-
de i nämnderna. Det är givetvis olämpligt att en tjänsteman som har tagit befattning med ett ärende i taxeringsnämnden senare prövar anståndsfrågan.
Som framhållits i remissyttrandena bör det emellertid inte föreligga några svårigheter att fördela anståndsärendena så att jävssituationer undviks. Jag vill i detta sammanhang också föreslå att 49 § 5 mom. UBL förses med
ett tillägg som klargör att den lokala skattemyndigheten får meddela anstånd med inbetalning av skattetillägg i avvaktan på att länsrätten beslutar om undanröjande eller nedsättning enligt 116 d & TL.
Jag får till sist framhålla att det kan behövas vissa anvisningar för tillämpningen av de nya bestämmelserna. Det torde också vara önskvärt att nya formulär snarast möjligt fastställs till de ansökningsblanketter som de skattskyldiga använder sig av. Erforderliga anvisningar och formulär kan RSV utfärda enligt 67 § uppbördskungörelsen (1967:626).
Förslag till ändring av 49 & UBL och anvisningarna till denna paragraf har
utarbetats i enlighet med vad jag har föreslagit nu. Omnumreringen av
punkterna i paragrafen föranleder vissa följdändringar.
I fråga om ikraftträdandet får jag anföra följande. Ansökningarna om anstånd kommer till helt övervägande del in till de lokala skattemyndigheterna under en relativt kort period. På grund av att tiden för överklagande av taxering numera är utsträckt från den 15 augusti taxeringsåret till utgången av
februari månad det följande året får man vidare räkna med att taxeringsbesvär
1 mycket stor utsträckning kommer att anföras i samband med att de skattskyldiga får sina skattsedlar under december månad. Detta leder med all sannolikhet också till en anhopning av anståndsansökningar under denna månad. Det är därför angeläget att den nya ordningen kan tillämpas snarast möjligt. Jag föreslår med hänsyn härtill att ikraftträdandet skall ske dagen efter den då uppgift om lagändringen har kommit ut från trycket i Svensk
författningssamling.
2.2 Kontrolluppgifterna som underlag för kreditering av preliminär Askatt, m. m. »
Jag vill också ta upp ett par frågor som gäller bestämmelserna i 37 8 I mom.
TL om kontrolluppgifter. Enligt det nya uppbördsförfarande som kommer att tillämpas fr. o. m. år
1980 (prop. 1978/79:161, SkU 1978/79:50. rskr 1978/79:379) skall preliminär
A-skatt krediteras arbetstagarna på grundval av de uppgifter om innehållna skattebelopp, som arbets- och uppdragsgivare är skyldiga att ange på kontrolluppgifterna.
Bestämmelserna om skyldighet ait lämna kontrolluppgift är emellertid f. n. försedda med en del undantag. Dessa medför att kontrolluppgift i vissa fall inte behöver lämnas fastän skatteavdrag har gjorts i enlighet med UBL:s
bestämmelser eller utan att skyldighet har förelegat till det.
Behovet av att 37 § I mom. TL vid införandet av det nya uppbördsförfarandet kompletteras med en bestämmelse om generell skyldighet att lämna
kontrolluppgift när avdrag har gjorts för preliminär A-skatt framhölls av den
s. k. RS-utredningen i dess delrapport 1977:4:1.
Som jag redan har nämnt är det nya uppbördsförfarandet utformat bl. a. med hänsyn till att innehållen preliminär A-skatt skall krediteras arbetsta-
garna med ledning av kontrolluppgifterna. Det nya uppbördsförfarandet skall
börja tillämpas fr. o. m. år 1980. 37 § I mom. första stycket TL bör därför nu
kompletteras på sådant sätt att det framgår att kontrolluppgifter skall lämnas
inte bara som f. n. till ledning för inkomsttaxering utan också till ledning för kreditering av innehållen preliminär A-skatt.
En förutsättning för att det nya uppbörds- och krediteringsförfarandet skall fungera på ett tillförlitligt sätt är vidare, att kontrolluppgift lämnas om varje ersättning på vilken avdrag för preliminär A-skatt har gjorts och om storleken av det avdragna skattebeloppet. I 37 § I mom. TL görs emellertid undantag som skulle medföra att uppgift om innehållen preliminär A-skatt inte kom att lämnas i vissa fall. Bestämmelserna behöver därför nu också kompletteras så att det vid krediteringen finns uppgift för varje skattskyldig om de
preliminära skattebelopp som har innehållits för hans räkning. Härför krävs
en tilläggsbestämmelse av innebörd att kontrolluppgift alltid skall lämnas,
om avdrag för preliminär A-skatt har gjorts på utbetald ersättning. Att kontrolluppgiften skall ange det avdragna skattebeloppet framgår av bestämmelsen i 378 2 mom. sjunde stycket TL. Jag föreslår att 37 § I mom. TEL kompletteras med bestämmelser i enlighet
med vad jag har anfört här. Bestämmelsen om att kontrolluppgift alltid skall
lämnas när avdrag har gjorts för preliminär A-skatt bör lämpligen tas in i en
ny punkt, betecknad punkt 8. Förslag till dessa tillägg har utarbetats.
Bestämmelserna bör tillämpas första gången i fråga om de kontrolluppgifter som skall lämnas till ledning vid 1981 års taxering. Jag vill till sist föreslå en ändring i TI som föranleds av ett av riksdagen
tidigare fattat beslut. Riksdagen har sålunda etter förslag i prop. 1978/79:95 om den kommunala ekonomin (bil. 3 s. 7) godkänt att statsbidrag inte skall förekomma fr. o. m. 1980 års taxering till kommunernas kostnader för sådana tjänstemän som kommunerna enligt bestämmelse i 13 § TL kan förordna att granska deklarationer och andra handlingar (FiU 1978/79:35, rskr 1978/ 179:335).
Kommunernas hittillsvarande bidragsrätt finns föreskriven i 129 § I mom. punkt 2 TL. Jag föreslår att bestämmelsen upphävs. Nuvarande bestämmelse bör dock fortfarande gälla i fråga om bidrag som avser granskning på grund av 1979 års taxering. Jag föreslår också några mindre redaktionella ändringar av momentet. Slopandet av bestämmelsen föranleder också viss ändring i taxeringskungörelsen (1957:513). Jag kommer senare att föreslå regeringen de erforderliga författningsändringarna i denna kungörelse.
3 Hemställan
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga inom budgetdepartementet upprättade förslag till
1. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
2. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623).
4 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
Bilaga I Gällande anståndsbestämmelser
Enligt 87 § uppbördslagen (1953:272, UBL) gäller som cen allmän regel att skattskyldig i vanlig tid och ordning skall betala den skatt som har debiterats på grund av hans taxering även om han har överklagat denna. Denna regel är dock modifierad genom vissa bestämmelser om anstånd.
Skattskyldig som har överklagat taxeringen kan sålunda enligt 49 8 1 mom. punkt 2 UBL få anstånd av lokal skattemyndighet med inbetalning av skatt, kvarskatteavgift eller ränta om taxeringsintendenten helt eller delvis har tillstyrkt hans taxeringsbesvär. Om den skattskyldiges besvär gäller taxeringsnämnds beslut räcker det dock med att taxeringsintendenten helt eller delvis har tillstyrkt själva ansökan om anstånd. Anstånd får meddetas till belopp som betingas av taxeringsintendentens tillstyrkan.
För att skattskyldig på grund av taxeringsbesvär skall kunna få anstånd av
lokal skattemyndighet förutsätts alltså att taxeringsintendenten i yttrande till
den lokala skattemyndigheten förklarar sig ämna helt eller delvis tillstyrka besvären eller, när det gäller taxeringsnämnds beslut. helt eller delvis tillstyrker den skattskyldiges anståndsansökan. Lokal skattemyndighet kan
dock i vissa fall besluta i anståndsfrågan utan att höra taxeringsintendenten.
Så kan ske om taxeringen har blivit oriktig på grund av felräkning. misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller om den skattskyldige
har taxerats på mer än en ort för samma inkomst. Detta följer av
bestämmelsen i 49 & I mom. punkterna 3 och 4.
Skattskyldig som har överklagat sin taxering kan vidare under vissa
förutsättningar få anstånd av länsstyrelsen oberoende av hur taxeringsinten-
denten ställer sig till hans taxeringsbesvär. Länsstyrelsen kan nämligen enligt 493 2 mom. punkt I UBL meddela anstånd, om betalning enligt den inte lagakraftvunna taxeringen skulle medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige eller annars framstå som obillig. Som allmän förutsättning gäller vidare att den skattskyldige skall ställa nöjaktig säkerhet för anståndsbeloppet. Länsstyrelsen kan dock avstå från säkerhet om det med hänsyn till anståndstidens varaktighet, den skattskyldiges förhållanden och omständig-
heterna i övrigt kan antas att anståndsbeloppet ändå kommer att betalas i rätt td för det fall att taxeringsbesvären skulle avslås. Anstånd får av länsstyrelsen meddelas till belopp som betingas av den skattskyldiges yrkande i fråga om taxeringen. Både lokal skattemyndighets och länsstyrelses anståndsbeslut får med-
delas att gälla längst intill dess tre månader har förflutit från dagen för
skattedomstolens beslut i taxeringsfrågan.
Bestämmelserna om anstånd i samband med taxeringsbesvär skall enligt 49 & 5 mom. UBL också tillämpas vid besvär över beslut om skattetillägg eller
förseningsavgift enligt taxeringslagen (1956:623, TL).
Lokal skattemyndighets beslut om anstånd får överklagas hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut om anstånd får talan inte föras.
Bilaga 2
RSV:s förslag
RSV pekar i sitt förslag till en början på de mindre önskvärda konsekvenser
som vid besvär av skattskyldig över taxeringsnämnds beslut har visat sig vara förenade med att lokal skattemyndighet vid anståndsprövningen är bunden av taxeringsintendentens ställningstagande till taxeringsbesvären celler anståndsansökan.
Denna ordning medför att yttranden varje år måste inhämtas från
taxeringsintendenterna ica 35 000 anståndsärenden. Lokal skattemyndighets prövning av dessa ärenden skall vidare till helt övervägande del ske under en kort period, under december taxeringsåret till mars påföljande år. Taxeringsintendenterna har därför stora svårigheter att hinna med att ta ställning till taxeringsbesvären så snabbt som krävs för att lokal skattemyndighet på grundval av yttrandena skall kunna meddela anstånd innan avdrag börjar göras för anståndssökandenas kvarstående skatter eller innan dessa senast skall betalas.
Nuvarande ordning medför emellertid inte bara försening av de lokala
skattemyndigheternas anståndsbeslut och därmed följande svårigheter för de skattskyldiga. Den för också med sig olägenheter för taxeringsintendenterna.
Anståndsärendena gör det nämligen svårt att planlägga arbetet med tax-
eringsmålen på ett rationellt sätt och bidrar därigenom till anhopning av
taxeringsmål.
Olägenheterna är enligt RSV:s mening så stora att anståndsförfarandet bör ändras. RSV framhåller att nuvarande ordning bygger på taxeringsintenden-
tens roll i taxeringsprocessen och den sakkunskap som denne har i taxeringsoch besvärsfrågor. Bland tjänstemännen hos de lokala skattemyndigheterna finns emellertid personal med samma sakkunskap och denna kommer att förstärkas genom de taxeringskunniga tjänstemän hos myndigheterna som i enlighet med den nya taxeringsorganisationen skall biträda taxeringsnämn-
derna med deklarationsgranskning och vara föredragande i nämnderna. De
lokala skattemyndigheterna har därför enligt RSV:s mening tillgång till en i skatte- och taxeringsfrågor så välutbildad personal att de kan göra en
bedömning av den troliga utgången i de vanligast förekommande besvärs-
målen. RSV anser att detta gör det möjligt att låta lokal skattemyndighet i viss utsträckning handlägga de anståndsärenden, som sammanhänger med besvär över taxeringsnämndernas beslut, utan taxeingsintendentens medverkan.
RSV föreslår med hänvisning till de här redovisade förhållandena att de
lokala skattemyndigheterna skall kunna göra en sannolikhetsbedömning av utgången i de taxeringsmål som ligger till grund för de skattskyldigas
ansökningar om anstånd i avvaktan på länsrätternas beslut. Om det framstår som troligt att taxeringsbesvären kommer att bifallas skall den lokala
skattemyndigheten kunna medge anstånd med det belopp som skatten
beräknas bli nedsatt med. I motsatt fall skall ansökan avslås.
Som har antytts förut anser RSV att det finns anledning till viss begränsning av de lokala skattemyndigheternas möjlighet att besluta utan täxeringsintendenternas medverkan. RSV föreslår sålunda att nuvarande ordning i princip skall gälla också i fortsättningen om anståndsbeloppet uppgår till minst den basenhet som varje år fastställs enligt lagen (1977:1071)
om basenhet enligt 108 I mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.
Denna basenhet är vid 1979 års taxering 5 000 kr. och vid 1980 års taxering
5400 kr. Som grund för en sådan gränsdragning anger RSV att de ansökningar, som avser anstånd med skattebelopp — regelmässigt kvarståen-
de skatt — som överstiger 5 000 kr., ofta torde sammanhänga med taxcrings-
mål av mer komplicerad natur. RSV framhåller härvid också att gjorda
undersökningar har gett vid handen att huvuddelen av anståndsansökningarna gäller kvarstående skatter på mindre belopp än basenheten.
RSV ger också synpunkter på anståndsärendenas handläggning hos de
lokala skattemyndigheterna. Enligt RSV:s mening får man räkna med att
många skattskyldiga kommer att överklaga taxeringsnämndernas beslut först
i samband med att de i december under taxeringsåret anhåller om anstånd
med betalning av den kvarstående skatten. För att de lokala skattemyndig-
heterna skall kunna behandla anståndsansökningarna inom rimlig tid torde
därför få förutsättas att de lokala skattemyndigheterna beslutar i flertalet anståndsärenden utan att avvakta yttrande från taxeringsintendenten. Tid för att lokal skattemyndighet skall få tillgång till besvärsakten kommer ofta inte
heller att föreligga. De som söker anstånd bör med hänsyn härtill uppmanas
att lämna alla uppgifter av betydelse, såsom kopia av deklaration och besvärsskrivelse.
Bilaga 3
Remissyttrandena
Samtliga remissinstanser vitsordar att nuvarande ordning för meddelande
av anstånd vid besvär över taxeringsnämnds beslut medför olägenheter av
det slag som RSV har pekat på och att bestämmelserna behöver ändras.
Tre remissinstanser anser sig inte kunna tillstyrka att RSV:s förslag läggs
till grund för en reform. Kammarrätten i Sundsvall erinrar sålunda om att de nuvarande bestämmelserna i UBL innebär att anstånd under pågående taxeringsprocess kan beviljas om och i den mån taxeringsfrågan inte är tvistig och bara till belopp
som betingas av taxeringsintendentens yttrande. RSV:s förslag innebär att denna ordning frångås eftersom den lokala skattemyndigheten skall göra en
bedömning av tvistefrågan och meddela beslut i anståndsfrågan med hänsyn
till den väntade utgången i taxeringsprocessen. Kammarrätten anser det från principiella synpunkter vara klart otillfredsställande, att lokal skattemyndighet på detta sätt kan tvingas att mer eller mindre uttalat ta ställning i en tvist
som är föremål för domstolsprövning. Kammarrätten anser sig också böra framhålla att den bedömning, som enligt förslaget läggs på lokal skattemyn-
dighet, i sina grunddrag blir att jämställa med den prövning som sker när fråga
om inhibition väcks i mål eller ärende och som enligt förvaltningslagen (1971:290) och förvaltningsprocesslagen (1971:291) ankommer på den domstol eller förvaltningsmyndighet som har att avgöra målet eller ärendet. Den föreslagna ändringen innebär enligt kammarrättens mening ett sådant ingrepp i anståndsinstitutets nuvarande utformning att den inte bör genom-
föras utan en utredning som är mer övergripande än den som nu föreligger. Till denna bedömning kommer enligt kammarrättens mening att det finns anledning sätta i fråga om de lokala skattemyndigheterna har eller kommer att kunna tillföras resurser som gör dem ägnade att svara för så kvalificerade
uppgifter som förslaget lägger på dem. Kammarrätten avstyrker därför att RSV:s förslag läggs till grund för lagstiftning.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller till en början de svårigheter som taxeringsintendenterna nu har att på kort tid sammankoppla anståndsansökningarna med motsvarande taxeringsbesvär. En sådan koppling är en förutsättning för att taxeringsintendenten skall kunna yttra sig i anståndsfrågan. Det är enligt länsstyrelsens uppfattning inte sannolikt att de lokala skattemyndigheterna kan räkna med att anståndsansökningarna i
någon större utsträckning kommer att vara så fullständiga att de utan vidare kan läggas till grund för anståndsbeslut. De lokala skattemyndigheterna torde därför i många fall tvingas låna besvärsakten för att kunna bedöma
anståndsärendet och får därvid i vart fall inte mindre ”sammankopplingsproblem” än som nu finns hos länsstyrelserna. I sådana fall uppnås inte någon kortare handläggningstid. RSV:s förslag innebär dock att man får en minskad
arbetsbelastning för länsstyrelsen. Bättre möjlighet till en snabb handlägg-
ning medför förstaget däremot i de fall då taxeringsbesvär anförs så sent att de
deklarationer, som förvaras hos den lokala skattemyndigheten, inte hunnit översändas för att fogas till besvären.
Länsstyrelsen är emellerud inte beredd att biträda det förfarande som RSV föreslår. Länsstyrelsen förordar i stället ytterligare utredning med syfte att uppnå administrativa förenklingar för såväl länsstyrelserna som de lokala skattemyndigheterna.
Kronofogdemvndigheten i Östersunds kronofogdedistrikt betonar att hand-
läggningen av anståndsärendena bör ändras. Bestämmelserna framstår f. n.
som onödigt komplicerade och medför ibland oskälig tidsutdräkt. RSV:s förslag kan dock enligt myndighetens uppfattning inte antas leda till några nämnvärda tidsvinster. Med tar.ke på taxeringsintendentens ställning i taxeringsprocessen kan det förutses att de lokala skattemyndigheterna regelmässigt kommer att inhämta taxeringsintendentens mening innan beslut meddelas i anståndsfrågan. Myndigheten anser att det inte heller finns
särskilt starka skäl att förmoda, att de skattskyldiga kommer att tillhanda-
hålla de lokala skattemyndigheterna tillräckligt underlag för beslut i anståndsfrågan. De lokala skattemyndigheterna kommer därför ofta att behöva rekvirera besvärsakterna, något som erfarenhetsmässigt är omständligt och stör arbetet i besvärsprocessen. Myndigheten förordar i stället att taxeringsintendenten ensam får besluta om anstånd i samtliga de fall då ansökan grundas på att besvär har anförts.
Övriga remissinstanser tillstyrker eller har inte något att erinra mot att RSV:s förslag läggs till grund för en ändring av nuvarande anståndsförfarande. Många anser dock att det finns skäl att på olika punkter välja en annan
utformning än som RSV har föreslagit.
RSV:s förslag att en beloppsgräns — basenheten — skall gälla i fråga om lokal skattemyndighets rätt att besluta i anståndsfrågor utan hörande av taxerings-
intendenten berörs av flera remissinstanser.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att beloppsgränsen är obehövlig. Taxeringsbesvärens svårighetsgrad är enligt länsstyrelsens mening inte i någon större utsträckning beroende av anståndsbeloppens storlek. De anståndsärenden som avser höga anståndsbelopp är inte sällan hänförliga till tämligen enkla taxeringsbesvär. Som exempel vill länsstyrelsen nämna
skönstaxering med åtföljande skattetillägg, där deklaration har getts in i samband med taxeringsbesvären. Svåra ekonomiska konsekvenser kan bli
följden för den skattskyldige och hans familj om inte anstånd med den
kvarstående skatten i dessa fall lämnas skyndsamt.
Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Västernorrlands län, lokala
skattemvndigheten i Malmö fögderi och kronofogdemyndigheten i Malmö
kronofogdedistrikt.
Åtskilliga remissinstanser ger synpunkter som sammanhänger med RSV:s uttalande att lokal skattemyndighets beslut skall grundas på en sannolikhetsbedömning av utgången i taxeringsmålet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar inledningsvis att den lokala skattemyndigheten alltid bör inhämta yttrande från taxeringsintendenten när taxeringsmålet framstår som komplicerat för myndigheten. Anståndsärendena bör vidare inte handläggas på det summariska sätt som RSV har tänkt
sig. Att avgöra anståndsärenden, där yttrande från taxeringsintendenten
saknas, enbart på grundval av de handlingar, som sökanden har insänt i samband med anståndsansökan, kan i många fall få obilliga och för
allmänheten svårförståeliga följder. En summarisk handläggning medför
vidare risk för att antalet besvär över de lokala. skattemyndigheternas
anståndsbeslut ökar väsentligt. Vid handläggningen av anståndsärendena måste den lokala skattemyndigheten regelmässigt ha tillgång till besvärsakten eller de handlingar som ingår i denna, såvida inte ett yttrande från
taxeringsintendenten finns. För att taxeringsintendenterna inte onödigtvis skall besväras bör det vara möjligt för lokal skattemyndighet att kommunicera med sökandena och företa enklare utredningar, såsom att begära in
bestämda handlingar, som har avgörande betydelse i taxeringsfrågan och därmed också i anståndsärendet.
Länsstyrelsen framhåller sammanfattningsvis att en grundförutsättning
vid handläggningen av anståndsärendena måste vara att de lokala skatte-
myndigheternas anståndsbeslut är så väl underbyggda och riktiga som möjligt. Kan detta inte ske utan hörande av taxeringsintendenten bör yttrande inhämtas från denne. Det avgivna yttrandet bör vidare läggas till
grund för den lokala skattemyndighetens beslut. Genom att på detta sätt låsa
fast myndighetens anståndsbeslut till taxeringsintendents ställningstagande i
de fall dennes yttrande har begärts, bör det enligt länsstyrelsens mening inte bli någon skillnad i handläggningen av dessa ärenden vid besvär mot vad som gäller i dag. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller också besvärsaktens bety-
delse för de lokala skattemyndigheternas anståndsprövning. Enligt länsstyrelsens mening bör man sträva efter att utarbeta sådana rutiner att de lokala skattemyndigheterna får tillgång till samma material som besvärsenheterna nu har vid sina bedömningar av anståndsfrågorna. Underlaget för myndigheternas anståndsbeslut skulle nämligen med all säkerhet bli betydligt osäkrare om motsvarande uppgifter måste infordras av den skattskyldige. Ett
sådant förfarande skulle dessutom bli onödigt betungande för den skattskyldige. |
De lokala skattemyndigheternas behov av att ha tillgång till besvärsakten
framhålls också av de lokala skattemyndigheterna i Uddevalla, Linköpings,
Malmö, Örebro och Härnösands fögderier.
Den lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi anser det inte vara
realistiskt att den lokala skattemyndigheten rekvirerar besvärsakten från
länsstyrelsen med hänsyn till det stora antalet besvärsärenden i länet. Om myndigheten inte kan besluta i anståndsfrågan med ledning av tillgängligt material (självdeklaration eller kopia av denna, underrättelse om avvikelse
och besvärsskrivelse) bör yttrande inhämtas från taxeringsintendenten.
Några remissinstanser pekat också på de jävssituationer som kan uppstå genom att tjänstemännen hos de lokala skattemyndigheterna biträder taxeringsnämnderna med deklarationsgranskning och är föredragande i nämnderna.
Länsstvrelsen i Malmöhus län finner det inte vara lämpligt att beslutsfattaren i anståndsärendet som föredragande eller medlem i taxeringsnämnd har haft att göra med det taxeringsbeslut som sökanden överklagat. Länsstyrelsen anser dock att det inte kan vara några större svårigheter för tjänstemannen att i dessa fall överlämna beslutsfattandet till annan hos den lokala skattemyndigheten. Dei kan nämligen förutsättas att åtminstone två olika personer kan vara beslutsfattare i anståndsärendena på varje lokal skattemyndighet.
Liknande synpunkter anförs också av de lokala skattemyndigheterna i Stockholms och Härnösands fögderier.