Prop. 1967:130

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

1

Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förord­

ning om ändring i uppbördsförordningen, in. in.; gi­ ven Stockholms slott den 31 mars 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272);

2) förordning om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter;

3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

4) förordning angående ändrad lydelse av

8

§ och 12 § 1 mom. förord­

ningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse av 1 § 2 mom. förordningen den 31 december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel;

6

) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

7) lag angående ändring i lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan;

8

) förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 30 november 1951 (nr 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst;

9) förordning angående ändring i förordningen den 6

juni 1952; (nr 410)

med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;

10) lag om ändrad lydelse av 72 § landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319);

11) förordning angående ändrad lydelse av 14 § 2 mom. och 20 § förord­ ningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt;

12) förordning angående ändrad lydelse av 55 och 58 §§ förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt;

13) förordning om ändrad lydelse av 8

§ förordningen den 18 december

1959 (nr 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring;

14) förordning om ändrad lydelse av 17 och 40 §§ förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.;

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr ISO

15) Jag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398)

om finansiering av folkpensioneringen;

16) förordning angående ändrad lydelse av 10 § förordningen den 21

maj

1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av uppbördsutredningens betänkande »Uppbördsfrågor»

(SOU 1965: 23) framläggs i propositionen ett flertal förslag i syfte alt för­

bättra skatteuppbörden. Bl. a. föreslås att ett allmänt ombud skall förord­

nas i varje län för att föra det allmännas talan i vissa uppbördsmål. Vidare

förordas vidgade möjligheter för de skattskyldiga att få anstånd med

skattebetalning. Förslaget innebär bl. a. att anståndsfrågan i tvistiga taxe-

ringsmål i motsats till vad nu gäller skall bedömas oberoende av taxerings-

intendentens ställningstagande. Ändrade bestämmelser rörande vissa skat­

teavdrag föreslås. Avdrag på retroaktiva lönebelopp, ackordsersättningar

o. d. föreslås ske enligt särskild tabell som fastställs av centrala folkbok­

förings- och uppbördsnämnden. Om skattskyldig inte lämnar debetsedel

på preliminär skatt skall avdrag enligt förslaget i allmänhet göras enligt

preliminärskattetabellen på arbetsgivarens hemort, varvid avdragsbeloppet

förhöjs med 10

%.

Lämnas inte debetsedel på kvarstående skatt föreslås

skatteavdrag för sådan skatt skola ske med samma belopp som det sam­

tidiga avdraget för preliminär skatt. Kvarstående och tillkommande skatt

under 10 kr. föreslås inte skola uttas. Likaså avses överskjutande prelimi­

när skatt under

10

kr. inte skola återbetalas.

Den nuvarande restavgiften, 4 %, som utgår när skatt inte betalas i rätt

tid och ordning, lämnas i propositionen oförändrad. Som komplettering

till restavgiften framläggs dock förslag om en s. k. tilläggsavgift som skall

utgå när fordran på arbetsgivare för arbetstagares skatt varit obetald längre

tid. För att effektivisera skatteuppbörden föreslås bl. a. möjlighet att ta

ut arbetstagares skatt av den som handlar på arbetsgivarens vägnar. I

förenklande och förtydligande syfte föreslås ändrade regler beträffande

omdebitering, avkortning, restitution och preskription av skatt. Ränte-

frågor i samband med debitering av skatt behandlas också i propositio­

nen.

Vidare föreslås bestämmelser om skatteavdrag på konkursgäldenärs in­

komst. Även detta förslag grundar sig på ett betänkande av uppbördsutred-

ningen (Stencil Fi 1966: 7).

I anledning av riksdagens principbeslut år 1963 om övergång till datama­

skinsystem (ADB-system) inom bl. a. taxerings- och uppbördsväsendet fö­

reslås slutligen ett flertal i huvudsak tekniska ändringar i ett antal andra

författningar som berör taxerings- och uppbördsfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

3

1) Förslag

till

Förordning

om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas,

dels

att 32 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953

skall upphöra att gälla,

dels

att 2 § 2 mom., 3 § 2 mom., 4 § 1 mom., 7, 10,

12, 22, 23 och 2-6 §§, 27 § 3 mom., 28, 31, 33, 35, 37 och 38 §§, 39 § 1 inom.,

40 §, 41 § 1 inom., 44 §, 45 § 1 inom., 48 § 1 och 2 inom., 49 och 50 §§, 53 §

1 och 3 inom., 54 §, 56 § 1 och 4 mom., 57 §, 08 § 1 mom., 68

§ 1, 2 och 5

inom., 69 §, 70 § 2 inom., 71, 75, 83 och 84 §§, 85 § 1 inom.,

86

, 87 Och

88

§§,

punkt 5 av anvisningarna till 39 §, anvisningarna till 40 och 41 §§, punkt 1

av anvisningarna till 45 § samt anvisningarna till 49 § samma förordning1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,

dels

att till 45 § förord­

ningen skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 inom., och till 69 § förord­

ningen skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 inom., av nedan angiven ly­

delse, och

dels

att i nämnda förordning skall införas två nya paragrafer,

betecknade 72 a och 77 a §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

§•

2 in o m. I denna förordning förstås med

katt:

skatt, som slutlig skatt: skatt som

på­

debiteras

på grund av

sådant taxe­

ringsbeslut eller

sådan

för

debitering

överlämnad handling, som kommit

den lokala skattemyndigheten till­

handa senast den 20 november under

taxeringsåret;

preliminär skatt:------------

kvarstående skatt:---------

tillkommande skatt:

dels

skatt som

debiteras på grund av så­

dant taxeringsbeslut, som kommit

den lokala skattemyndigheten till­

handa efter den 20 november under

taxeringsåret, dels

skatt som

påföres

på grund av eftertaxering,

dels ock

skatt som utöver tidigare påförd

förts vid den årliga debiteringen

grund av

taxeringsnämnds beslut el­

ler på grund av annat beslut som

enligt gällande föreskrifter skall be­

aktas vid

sådan debitering;

----- ------- — — slutlig skatt;

— -------- — — slutlig skatt;

tillkommande skatt: skatt

som

skall erläggas

på grund av efter­

taxering

eller enligt beslut om debi­

tering sedan påföringen av slutlig

skatt avslutats.

1 Senaste lydelse av 2 § 2 mom., 44 §, 53 § 1 inom., 57 §, 68 § 1 mom; och 83 § se

1966:243, av 3 § 2 mom., 22, 26, 31 och 35 §§, 48 § 1 och 2 mom. samt 84 § se 1954:340,

av 4 § 1 mom. se 1965:80, av 10 § se 1963:300, av 23 och 33 §§ samt punkt 5 av anvis­

ningarna till 39 § se 1964:354, av 27 § 3 mom. se 1959:558, av 39 § 1 mom. och anvis­

ningarna till 40 § se 1962:666, av 40 §, 56 § 1 mom. och 68 § 5 mom. se 1958:300, av 49 §

1 inom. se 1962:194, av 58 § 1 mom. och 69 § 2 mom. se 1959:174, av 68 § 2 mom., 70 § 2

mom. och 86 § se 1961:314 samt av 69 § 1 mom. sé 1960:155.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skatt skall erläggas på grund av be­ slut rörande ändrad debitering;

inkomstår: det---------------------------------- föregått taxeringsåret; uppbördsår: tiden----------------------------- ---- nästfoljande år.

3

2 in o m. Preliminär skatt-----------

1. P re Iiminär A-s katt-----Med tjänst------------------—------------Preliminär A-skatt skall utgå

med

belopp som angives i

skattetabell,

varom

i 4 §

förmäles,

eller

med den

procent av inkomsten, varom i 7 § och

40 §

andra stycket sägs.

I sär­

skilda fall må lokal skattemyndighet föreskriva arinan beräkningsgrund, exempelvis att skatten skall beräknas å viss del av inkomsten eller å in­ komsten minskad med visst belopp eller att skatten skall utgå med sär­ skilt angiven procent av inkomsten.

År den,------------—----------------------

2. Preliminär B-s katt

§•

------- preliminär B-skatt. ------— — bedriven rörelse. till avdrag.

Preliminär A-skatt skall utgå

en­

ligt

skattetabell,

som avses

i 4 §, el­

ler

enligt de grunder som angivas i

7,

12 eller

40 §. I särskilda fall må

lokal skattemyndighet föreskriva an­ nan beräkningsgrund, exempelvis att skatten skall beräknas å viss del av inkomsten eller å inkomsten mins­ kad med visst belopp eller att skatten skall utgå med särskilt angiven pro­ cent av inkomsten. ,

---------- av tjänst. ----- preliminär A-skatt.

Öretal som uppkommer vid be­ räkning av skatteavdrag skall jäm­ nas till närmast högre hela krontal.

----------- - — särskild debitering.

4 §•

1 mom. Har lokal —-------------------------------------- sådana tabeller. Skattetabellerna skola — ------- - —- — —- ------- statlig inkomstskatt.

Tabellerna skola icke upptaga preliminär skatt för belopp, som motsvarar en till statlig eller kom­ munal inkomstskatt taxerad in­ komst, understigande tvåtusenfyra­ hundra kronor, eller till sådan skatt beskattningsbar inkomst understi­ gande etthundra kronor. Inkomstbe­ lopp och skattebelopp skola angivas i helt antal kronor.

7

inkomst av tjänst icke avser

bestämd tidsperiod eller icke uppbä- res vid regelbundet återkommande tillfällen, skall preliminär A-skatt,

därest annat icke föreskrivits,

utgå

med

t jugufem

procent av inkomsten

För

inkomst av tjänst,

som

icke av­

ser bestämd tidsperiod eller icke uppbäres vid regelbundet återkom­ mande tillfällen, skall utgå prelimi­ när A-skatt med

trettio

procent av

inkomsten.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1067

och i förekommande fall avrundas

till närmast lägre hela krontal.

Här avsedd skatt skall

icke

utgå

å lägre

belopp

än

tio kronor.

I första stycket omnämnd procent­

sats skall angivas i skattetabellerna.

(Nuvarande lydelse)

Uppbäres inkomst som avses i

första stycket jämte inkomst, som

avses i 4 § 1 mom. första stycket,

skall preliminär A-skatt utgå enligt

grunder som fastställas av centrala

folkbokförings- och uppbördsnämri-

den.

, 1..

Skatt enligt första eller andra

stycket uttages

icke

belopp

un­

der

tio kronor.

Att lokal skattemyndighet äger

föreskriva särskilda grunder för ut­

tagande av preliminär A-skått fram­

går av 3 § 2 mom.

Bestämmelserna i denna paragraf

gälla icke om annat följer av 40 §.

(Föreslagen lydelse)

10

§.

Preliminär A-skatt skall icke beräknas----

Preliminär A-skatt skall icke utgå ----------

Preliminär A-skatt skall vidare

icke utgå å ersättning, som utbetalas

till person, vilken är i konkurs.

-----kostnadernas bestridande.

allmän försäkring.

12

§.

I fråga om svensk medborgare,

som tillhör svensk beskickning hos

utländsk makt eller lönat svenskt

konsulat eller beskickningens eller

konsulatets betjäning och som på

grund av sin tjänst är bosatt utom­

lands, skall preliminär A-skatt avse

allenast å

inkomsten av tjänsten

belöpande

statlig inkomstskatt

jäm­

te pensionsavgift samt beräknas en­

ligt av Kungl. Maj.t fastställda

grunder.

22

Det ankommer på lokal skatte­

myndighet :

att angiva hur preliminär A-skatt

skall beräknas för

skattskyldiga,

som för inkomståret

mantalsskrivits

inom myndighetens tjänstgörings-

område;

att debitera----------- ------------ ----------

I fråga om svensk medborgare,

som tillhör svensk beskickning hos

utländsk makt eller lönat svenskt

konsulat eller beskickningens eller

konsulatets betjäning och som på

grund av sin tjänst är bosatt utom­

lands, skall preliminär A-skatt avse

endast

statlig inkomstskatt

och folk­

pensionsavgift, som belöper på

in­

komsten av tjänsten

om icke

i

lokal

skattemyndighet föreskrivit annat.

Det ankommer på lokal skatte­

myndighet :

att angiva hur preliminär A-skatt

skall beräknas för

den,

som för in­

komståret

har att erlägga sådan

skatt i kommun

inom myndighe­

tens tjänstgöringsomräde;

— — 33 § förmäles.

Länsstyrelsen medverkar;, i debi­

terings arbetet enligt föreskrifter

som meddelas av Kungl. Maj.t.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.

Skatt skall-——--------------- ------------- — -— under uppbördstermin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 ar 196/

Uppbördsterminerna under —-------Centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden må om särskilda om­ ständigheter därtill föranleda, efter

generalpoststyrelsens

hörande, före­

skriva att uppbördstermin under viss månad skall infalla under annan tid än nyss sagts.

26

Preliminär B-skatt skall debiteras i en gemensam post,

därvid

skatte­

beloppet avrundas till det närmast lägre hela krontal,

vilket

utan att

öretal uppkommer är jämnt delbart med antalet av de uppbördsterminer

varunder

skatten

skall förfalla

till

betalning.

Preliminär

skatt, som icke

uppgår till

sextio

kronor

i hemorts­

kommunen eller till tvåhundra kro­ nor i annan kommun än hemorts­ kommunen, skall

icke

påföras med

mindre den skattskyldige så begär.

Preliminär B-skatt-----------------------

27

3 in o m. Överstiger skattskyldigs

Vad

i denna förordning

stadgas an­

gående

kvarstående skatt

skall,

där

icke annat angives, äga motsvarande tillämpning beträffande

i föregående

stycke omförmäld

ränta.

28

Kvarstående skatt,

som icke upp­

går till minst fem

kronor,

skall

icke

erläggas.

Kvarstående skatt

skall förfalla

till betalning:

om

skattens belopp

uppgår till

högst

femtio

kronor, under den förs-

— -------— -—• mån förskjutes.

Centrala folkbokförings- och upp- hördsnämnden må om särskilda om­ ständigheter därtill föranleda, efter

poststyrelsens

hörande, föreskriva

att uppbördstermin under viss må­ nad skall infalla under annan tid än nyss sagts.

§•

Preliminär B-skatt skall debiteras i eu gemensam post. Skattebeloppet avrundas till det närmast lägre hela krontal,

som

utan att öretal upp­

kommer är jämnt delbart med anta­ let av de uppbördsterminer

under

vilka

skatten

förfaller

till betalning.

Skatt som icke uppgår till

trehundra

kronor

påföres

icke.

--------- under uppbördsåret.

§• ------------ efter inkomståret.

Har slutlig eller kvarstående skatt blivit påförd med oriktigt belopp ge­ nom fel vid debiteringen eller har preliminär skatt blivit tillgodoräk­ nad med felaktigt belopp eller skall kvarstående skatt av annan anled­ ning nedsättas, skall ny beräkning av ränta göras enligt första stycket.

Bestämmelserna

i denna förord­

ning

om

kvarstående

och tillkom­

mande

skatt äga, där icke annat an­

gives, motsvarande tillämpning be­ träffande ränta

enligt detta moment.

§•

Kvarstående skatt

under tio

kro­

nor

uttages

icke.

Kvarstående skatt

förfaller

till be­

talning:

under den första uppbördstermi- nen under uppbördsåret näst efter

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 ar 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ta uppbördsterminen under upp­

bördsåret näst efter taxeringsåret;

samt

om

skattens belopp

överstiger

fem­

tio

kronor, med lika belopp under

vardera av de båda första uppbörds-

terminerna under nämnda uppbörds­

år, dock att belopp, som

skall förfal­

la

under den

senare

terminen,

skall

avrundas till närmast lägre hela an­

tal kronor,

därvid

återstoden

skall

förfalla

under den

förra

terminen.

31

Debitering av tillkommande skatt

skall ske

efter samma grunder, som

gällt för debitering av motsvarande

slutliga skatt,

dock att

vid debite­

ring på grund av eftertaxering

skall

iakttagas

vad

i 63 § kommunalskat­

telagen

finnes stadgat.

Tillkommande skatt---------------------

33

För skattskyldig skall utfärdas de­

betsedel, särskild för preliminär

skatt, för slutlig skatt

samt

för till­

kommande skatt.

Debetsedel skall

upptaga å uppbördskortet eller i de-

biteringslängden angivna uppgifter.

Vid debetsedel skola

vara fogade

skatteanvisningar, avsedda för inbe­

talning av skatt.

Vid debetsedel, avseende prelimi­

när skatt, skall därjämte vara fogat

skattekort, upptagande å debetse­

deln angivna uppgifter

angående

den skattskyldige

och det slag av

skatt, som påförts honom. Upptager

debetsedeln uppgift angående till­

lämplig skattetabell och kolumn i

tabellen, skall jämväl nämnda upp­

gift angivas å skattekortet. Vid de-

taxeringsåret, om

skatten

uppgår till

högst

tvåhundra

kronor; samt

med lika belopp under vardera av

de båda första uppbördsterminerna

under nämnda uppbördsår, om

skat­

ten

överstiger

tvåhundra

kronor,

dock att belopp, som

förfaller

under

den

förra

terminen, avrundas till

närmast lägre hela antal kronor,

varvid

återstoden

förfaller

under den

senare

terminen.

§•

Debitering av

skatteposter i sam­

band med uträknande av

tillkom­

mande skatt

sker

efter samma grun­

der, som gällt för debitering av mot­

svarande slutliga skatt. Vid debite­

ring på grund av eftertaxering iakt­

tagas

bestämmelserna

i 63 § kom­

munalskattelagen.

Sänkning av viss skatt vid ändrad

debitering avräknas mot höjning av

annan skatt till följd av ändringen.

Tillkommande skatt under tio kro­

nor uttages icke.

--------------------- 28 § sägs.

§•

För skattskyldig skall utfärdas de­

betsedel, särskild för preliminär

skatt, för slutlig skatt

och

för till­

kommande skatt. Vid debetsedel sko­

la

fogas

skatteanvisningar avsedda

för inbetalning av skatt

och, om så

är påkallat,

skattekort, upptagande

å debetsedeln angivna uppgifter

om

den skattskyldige, och

skattetabell.

Närmare föreskrifter om debetse­

del och handlingar som skola fogas

till debetsedel meddelas av Kungl.

Maj :t.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

betsedeln skall i sist angivet fall fo­

Kiingl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

gas ett exemplar av tabellen i fråga.

Debetsedel med------------- -— -----------

35

Debetsedel å slutlig skatt skall se­ nast den 15 december under taxe­ ringsåret

med posten utan kostnad

för

den skattskyldige tillställas

den­

ne under adress som är angiven i mantalslängd, taxeringslängd eller befolkningsregistret eller anmälts till den lokala skattemyndigheten.

Debetsedel, avseende — —--------—-

Har

skattskyldig tidigare icke haft

inkomst, för vilken preliminär A- skatt

skolat utgöras, men börjar han

under inkomståret

uppbära

sådan

inkomst, skall han ofördröj ligen gö­ ra anmälan därom hos vederbörande lokala skattemyndighet. Denna har att

under i anmälningen uppgiven

eller eljest känd adress

till den skatt­

skyldige skyndsamt

översända

de­

betsedel.

37

Därest

skattskyldig

som icke se­

nast

fem dagar efter den tidpunkt,

som i 35 § första eller andra styc­ ket eller i 36 § första stycket an- gives, erhållit vederbörlig debetse­ del, hos

den lokala skattemyndighe­

ten gör anmälan härom, åligger det denna att, om

debetsedel bort utfär­

das,

under i anmälningen uppgiven

eller eljest känd adress

ofördröjligen

översända sådan till

den skattskyl­

dige. Anmälan, som här avses, bör göras senast tio dagar efter nyss­ nämnda tidpunkt.

38

Skattskyldig äger hos vederböran­ de lokala skattemyndighet, då behov av ytterligare skatteanvisningar fö­ religger eller anledning eljest upp­ kommit,

göra framställning om ut­

färdande av

duplettdebetsedel.

Har

sådan framställning gjorts,

skall

duplettdebetsedel skyndsamt

över-

— fastställt formulär.

§■

Debetsedel å slutlig skatt skall till­ ställas den skattskyldige senast den 15 december under taxeringsåret.

----------- under inkomståret.

Uppbär

skattskyldig,

som

tidigare

icke haft inkomst för vilken preli­ minär A-skatt

uttages,

sådan in­

komst under inkomståret, skall han ofördröj ligen göra anmälan därom hos vederbörande lokala skattemyn­ dighet. Denna har att skyndsamt

sända

debetsedel till den skattskyl­

dige.

§•

Anmäler

skattskyldig hos

lokal

skattemyndighet, att han icke

er­

hållit vederbörlig debetsedel

sedan

fem dagar

förflutit

efter den tid­

punkt som angives i 35 § första el­ ler andra stycket eller i 36 § första stycket,

skall myndigheten

ofördröj-

ligen

tillställa

den skattskyldige

så­

dan

debetsedel

som

bort utfärdas.

Anmälan, som här avses, bör göras senast tio dagar efter nyssnämnda tidpunkt.

§•

Skattskyldig äger hos vederböran­ de lokala skattemyndighet

utfå

duplettdebetsedel, då behov av yt­ terligare skatteanvisningar förelig­ ger eller anledning eljest uppkom­ mit. Duplettdebetsedel skall skynd­ samt

sändas

till den skattskyldige.

9

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

sundas

till den skattskyldige

under

i framställningen uppgiven eller el­

jest känd adress.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

39 §.

1 m o m. Vid utbetalning —------- erlägga (skatteavdrag).

Har arbetstagare, vilken har att

vidkännas skatteavdrag för prelimi­

när A-skatt, att erlägga kvarstående

skatt, som påförts i

kommun där

han mantalsskrivits

för året näst

före taxeringsåret, är arbetsgivaren

skyldig att vid utbetalning av lön

verkställa skatteavdrag

jämväl

för

gäldande av

sådan skatt. Avdrags-

skyldighet föreligger dock icke, där­

est anställningen är avsedd att vara

kortare tid än en vecka. För

gäldan­

de

av den kvarstående skatten skall

arbetsgivaren vid varje utbetalnings-

tiilfälle avdraga belopp,

motsvaran­

de

så stor del av den under näst-

följande uppbördstermin förfallan­

de skatten, som med hänsyn till an­

talet utbetalningstillfällen före in­

gången av den månad, då

nämnda

uppbördstermin

infaller, belöper å

utbetalningstillfället. Belopp, som

avdrages vid annat utbetalningstill-

fälle än det första, skall dock av­

rundas till närmast lägre hela antal

kronor och återstoden avdragas vid

det första utbetalningstillfället.

Kungl. Maj :t-------------------------------

Har arbetstagare, vilken har att

vidkännas skatteavdrag för prelimi­

när A-skatt, att erlägga kvarstående

skatt, som påförts i

hans hemorts­

kommun

för året näst före taxe­

ringsåret, är arbetsgivaren skyldig

att vid utbetalning av lön verkställa

skatteavdrag

även

för sådan skatt.

Avdragsskyldighet föreligger dock

icke, därest anställningen är avsedd

att vara kortare tid än en vecka.

För

betalning

av den kvarstående

skatten skall arbetsgivaren vid var­

je utbetalningstillfälle avdraga

det

loelopp,

som motsvarar

så stor del

av den under nästföljande upp­

bördstermin förfallande skatten,

som belöper å utbetalningstillfället

med hänsyn till antalet utbetal­

ningstillfällen före ingången av den

månad, då

uppbördsterminen

in­

faller. Belopp, som avdrages vid an­

nat utbetalningstillfälle än det förs­

ta, skall dock avrundas till närmast

lägre hela antal kronor och återsto­

den avdragas vid det första utbetal­

ningstillfället.

----------- stycke sägs.

40 §.

Det åligger

arbetstagare, som skall

erlägga

preliminär A-skatt,

att

ome­

delbart efter

mottagandet av

debet­

sedel å sådan skatt till arbetsgivaren

överlämna

densamma. Har arbets­

tagare som nu sagts att gälda kvar­

stående skatt,

skall

han snarast

ef­

ter det han mottagit debetsedel å

slutlig skatt överlämna

denna

eller

vederbörlig del därav till arbetsgiva­

ren.

Tillträder arbetstagaren under

tid, då skatteavdrag skall verkstäl­

las, ny anställning, skall debetsedeln

överlämnas till den nya arbetsgiva-

1 mo m.

Arbetstagare, som skall

vidkännas avdrag för

preliminär A-

skatt,

skall

överlämna debetsedel å

sådan skatt till arbetsgivaren ome­

delbart efter

det han mottagit den.

Annan

arbetstagare skall

snarast

för

arbetsgivaren uppvisa debetsedel å

preliminär B-skatt, påförd i hemorts­

kommunen, eller skattekort å sådan

skatt eller intyg av lokal skattemyn­

dighet, att

han

icke har att erlägga

preliminär A-skatt.

Fullgör icke arbetstagare sin skyl­

dighet enligt första stycket, skall av-

130

lf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

ren ofördröjligen efter det anställ­ ningen tillträtts.

Arbetstagare,

som icke har att gäl­

da preliminär A-skatt,

skall

inom i

första stycket angiven tid

för arbets­

givaren uppvisa debetsedel å preli­ minär B-skatt, påförd i hemortskom­ munen, eller skattekort å sådan skatt eller intyg av lokal skattemyn­ dighet, att

arbetstagaren

icke har

att erlägga preliminär A-skatt.

Har

debetsedel, skattekort eller intyg som nyss sagts ej uppvisats för ar­ betsgivaren och har till denne ej heller överlämnats debetsedel å pre­ liminär A-skatt eller företetts skat­ tekort å sådan skatt, skall skatteav­ drag för preliminär A-skatt verkstäl­ las med tjugufem procent av löne­ beloppet vid varje avlöning stillfälle. Skatteavdrag som nyss sagts skall vid anställning, avsedd att vara kor­ tare tid än en vecka, dock icke göras å dagsinkomst understigande tio kronor.

(Nuvarande lydelse)

Skatteavdrag för kvarstående skatt verkställes allenast beträffande skattskyldig, för vilken göres

skatte­

avdrag

för preliminär A-skatt. Har

sådan arbetstagare icke till arbetsgi­ varen överlämnat debetsedel å slut­ lig skatt eller vederbörlig del av de­ betsedeln och har han ej heller

för

arbetsgivaren

uppvisat debetsedel

el-

drag för preliminär skatt göras en­ ligt skattetabellen för den ort, där arbetsgivaren har sitt kontor eller lö­ nen eljest utbetalas, efter följande grunder, nämligen

1) i fråga om inkomst som avses i 4 § 4 inom.: ett belopp, motsvarande avdrag enligt skattetabellen för så­ dan inkomst jämte tio procent av nämnda avdrag;

2) i fråga om inkomst som avses i 7 § första stycket: ett belopp, mot­ svarande avdrag för månadslön en­ ligt den i i § 2 mom. första stycket vid 4) avsedda kolumnen i skatte­ tabellen jämte tio procent av nämn­ da avdrag;

3) i fråga om inkomst som avses i 7 § andra stycket: ett belopp, mot­ svarande avdrag för sådan inkomst beträffande skattskyldig, som avses i 4-§ 2 mom. första stycket vid 4), jämte tio procent av nämnda av­ drag;

4) i övriga fall: ett belopp, mot­ svarande avdrag enligt den i 4 § 2 mom. första stycket vid 4) avsedda kolumnen i skattetabellen jämte tio procent av nämnda avdrag.

Åtnjuter arbetstagaren,

förutom

kontant inkomst,

naturaförmån

som

avses

i 8 § första stycket, skall

skat­

teavdraget

enligt andra stycket be­

räknas

även på

naturaförmånens

värde för den tid

lönen

avser.

Förhöjningen av avdrag som av­ ses i andra stycket vid 1)

4) skall

utgöra minst en krona för daglön, fem kronor för veckolön, tio kronor för halvmånadslön och tvåveckorslön samt tjugu kronor för månads­ lön.

2 mom. Arbetstagare, som skall vidkännas

skatteavdrag

enligt 1

inom.,

skall

omedelbart

efter det han

mottagit debetsedel å slutlig skatt överlämna

den

eller vederbörlig del

därav till arbetsgivaren

eller

för ar­

betsgivaren

uppvisa debetsedeln

el­

ler

vederbörlig

del därav eller intyg

av lokal skattemyndighet att han

(Föreslagen lydelse)

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

ler del därav

som nyss sagls

eller in­

tyg av lokal skattemyndighet att han

icke har att erlägga kvarstående

skatt, skall under tid, då

skatteav­

drag

för sådan skatt skall verkstäl­

las,

dylikt avdrag ske med tjugufem

procent av lönebeloppet

vid varje av-

löningstillfälle. Att skatteavdrag

som

nyss sagts

icke skall verkställas vid

anställning, som är avsedd vara kor­

tare tid än en vecka, framgår av 39 §

1 mom.

Därest

arbetstagaren åtnjuter

jäm­

väl

naturaförmån,

varom

i 8 § för­

sta stycket

sägs,

skall

skatteavdrag

enligt andra

eller tredje

stycket be­

räknas

jämväl i

naturaförmånens

värde för den tid

löneutbetalningen

avser.

Det belopp, som skall avdragas

enligt andra eller tredje stycket, av­

rundas till närmast läqre hela kron­

tal.

(Se vidare anvisningarna.)

41

1 in o m.

Vill

arbetstagare, att

skatteavdrag för

gäldande av

preli­

minär A-skatt skall

under inkomst­

året eller viss del därav verkställas

med större belopp än som

enligt

be­

stämmelserna

här ovan skall ske,

och gör han anmälan härom hos

ar­

betsgivaren, är

denne

skyldig att

från och med det avlöningstillfälle,

som infaller näst efter det två veckor

förflutit från det anmälningen sked­

de,

verkställa det begärda skatteav­

draget.

(Nuvarande lydelse)

icke har att erlägga kvarstående

skatt.

Fullgör icke arbetstagare sin skyl­

dighet enligt första stycket, göres

un­

der tid, då

avdrag

för

kvarstående

skatt skall verkställas,

avdrag

för

sådan skatt vid varje avlöningstill­

fälle med

lika stort belopp som skall

avdragas för preliminär A-skatt.

Att

skatteavdrag

för kvarstående skatt

icke skall verkställas vid anställning,

som är avsedd

att

vara kortare tid

än en vecka, framgår av 39 § 1 mom.

3 mom. Bestämmelserna om

skatteavdrag när debetsedel icke

lämnats tillämpas icke, om arbetsgi­

varen erhållit besked av länsstyrel­

sen eller den lokala skattemyndighe­

ten beträffande vederbörligt skatte­

avdrag från arbetstagarens lön. I

sådant fall skall arbetsgivaren göra

skatteavdrag enligt det erhållna be­

skedet.

(Se vidare anvisningarna.)

1 in o in.

Anmäler

arbetstagare

till

arbetsgivare att skatteavdrag för

preliminär A-skatt skall

göras

med

större belopp än som

följer av

be­

stämmelserna

i denna förordning el­

ler eljest föreskrivits,

är

arbetsgiva­

ren

skyldig att

göra avdrag med det

begärda beloppet

från och med det

avlöningstillfälle, som infaller näst

efter det två veckor förflutit från

det anmälningen skedde.

Har lokal

skattemyndighet med stöd av 45 §

3 mom. beslutat om minskning av

skatteavdrag, äger arbetsgivaren

dock icke tillmötesgå arbetstagarens

begäran om förhöjt skatteavdrag.

(Föreslagen lydelse)

44 §.

Länsstyrelsen skall----------- enligt bestämmelserna i 39—43 §§.

Det åligger------- --------------— -------- ovannämnda övervakning.

På begäran----------- av bestämmelserna i 39—43 §§.

Länsstyrelsen och den lokala skat­

temyndigheten äger på begäran av

arbetsgivare lämna besked beträf­

fande arbetstagares skatteavdrag.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 §.

1 in o m. Sedan debetsedel------- --1) då skattskyldig har att

utgöra

preliminär A-skatt och enligt under­ rättelse från

länsbyrå för folkbokfö­

ringen

sådan ändring skett i den

skattskyldiges civilstånd, vartill hän­ syn skall tagas vid taxering under året näst efter inkomståret;

2) då skattskyldig — — -3) då skattskyldig 4) då skattskyldig 5) då genom Ifall, Oaktat vad Erhåller lokal Innan jämknin. Jämkning må

(Se vidare anvisningarna.)

--------fall, nämligen

1) då skattskyldig har att

erlägga

preliminär A-skatt och enligt under­ rättelse från

länsstyrelsen

sådan

ändring skett i den skattskyldiges ci­ vilstånd, vartill hänsyn skall tagas vid taxering under året näst efter in­ komståret; ------ efter inkomståret;

slutliga skatt; — tillämpliga; eller

synes påkallad.

— — sexhundra kronor, särskild omständighet.

- må erfordras,

är obehövligt.

— efter inkomståret.

3 in o m. Sker avdrag för preli­ minär A-skatt för arbetstagare, som är försatt i konkurs, och kan det an­ tagas att avdraget är större än som fordras för att den preliminära skat­ ten skall motsvara den slutliga skat­ ten, må den lokala skattemyndighe­ ten efter ansökan av konkursboet ge­ nom jämkning förordna om minsk­ ning av skatteavdraget och i sam­ band därmed meddela beslut om ut­ betalning till konkursboet av för mycket innehållen preliminär skatt.

Motsvarande gäller efter ansökan av utmätningsman när lön tages i anspråk genom införsel.

(Se vidare anvisningarna.)

48

1 in o m. Skattskyldig, vars skat- tebetalningsförmåga på grund av ar­ betslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må

beviljas

anstånd med erläggande av prelimi­ när B-slcatt, kvarstående skatt eller tillkommande skatt, som förfaller till betalning under högst två av de upp- bördsterminer, vilka utlöpa närmast efter det ansökan om anstånd gjorts. Anståndet må avse hela skatten eller del därav. Anståndstiden må bestäm­ mas till längst ett år efter utgången

§•

1 mom. Skattskyldig, vars skat- tebetalningsförmåga blivit på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat nedsatt, må

av lokal

skattemyndighet erhålla

anstånd

med erläggande av preliminär B- skatt, kvarstående skatt eller till­ kommande skatt, som förfaller till betalning under högst två av de uppbördsterminer, vilka utlöpa när­ mast efter det ansökan om anstånd gjorts. Anståndet må avse hela skat­ ten eller del därav. Anståndstiden

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

av den månad,

varunder

den första

av nyssnämnda terminer infaller.

(Nuvarande lydelse)

2 in o in. Värnpliktig, som inryckt

till militärtjänstgöring och vars skat-

tebetalningsförmåga till följd liärav

blivit nedsatt, må

beviljas

anstånd

med erläggande av preliminär B-

skatt, kvarstående skatt eller till­

kommande skatt, som förfaller till

betalning under uppbördstermin,

vilken helt eller delvis infaller under

tiden för militärtjänstgöringen eller

under tiden därefter, dock senast

under tredje kalendermånaden efter

den då tjänstgöringen upphör. An­

ståndet må avse hela skatten eller

del därav. Anståndstiden må be­

stämmas till längst ett år efter ut­

gången av den månad, varunder den

uppbördstermin infaller som anstån­

det avser, dock att anstånd därut­

över må beviljas för tiden intill dess

den värnpliktige efter beviljad ledig­

het för återgång till civil verksamhet

(hempermittering) eller hemförlov­

ning tre kalendermånader i följd va­

rit fri från tjänstgöring.

må bestämmas till längst ett år efter

utgången av den månad,

under vil­

ken

den första av nyssnämnda ter­

miner infaller.

2 in o in. Värnpliktig, som inryckt

till militärtjänstgöring och vars skat-

tebetalningsförmåga till följd härav

blivit nedsatt, må

av lokal skatte­

myndighet erhålla

anstånd med er­

läggande av preliminär B-skatt, kvar­

stående skatt eller tillkommande

skatt, som förfaller till betalning

under uppbördstermin, vilken helt

eller delvis infaller under tiden för

militärtjänstgöringen eller under ti­

den därefter, dock senast under tred­

je kalendermånaden efter den då

tjänstgöringen upphör. Anståndet må

avse hela skatten eller del därav. An­

ståndstiden må bestämmas till längst

ett år efter utgången av den månad,

varunder den uppbördstermin infal­

ler som anståndet avser, dock att an­

stånd därutöver må beviljas för tiden

intill dess den värnpliktige efter be­

viljad ledighet för återgång till civil

verksamhet (hempermittering) eller

hemförlovning varit fri från tjänst­

göring tre kalendermånader i följd.

(Föreslagen lydelse)

4!)

1 m o m. Skattskyldig,

som an­

fört besvär över taxeringsnämnds,

prövningsnämnds eller skattedom-

slols beslut rörande taxering, må be­

viljas anstånd med inbetalning av

skatt på grund av taxeringen, därest

vederbörande taxering sintendent i

yttrande över den skattskyldiges

framställning om anstånd förklarat

sig icke hava något att erinra mot

bifall, helt eller delvis, till densam­

ma. Under enahanda förutsättning

må skattskyldig, som hos prövnings-

nämnd gjort ansökan om skattebe­

räkning för ackumulerad inkomst

eller som anfört besvär över pröv­

ningsnämnds eller skattedomstols

beslut angående dylik skatteberäk­

ning, beviljas anstånd med inbetal-

1 in o m. Skattskyldig

må av lo­

kal skattemyndighet erhålla anstånd

med inbetalning av skatt eller ränta

1) om ta.veringsintendentcn anfört

besvär över taxering med yrkande

om ändring till den skattskyldiges

förmån: till belopp som betingas av

taxeringsintendentens yrkande,

2) om den skattskyldige anfört

besvär över taxering och taxerings-

intendenten, helt eller delvis, till­

styrkt besvären eller ansökan om an­

stånd: till belopp som betingas av

taxeringsintendentens yttrande,

3) om taxering blivit oriktig på

grund av felräkning, misskrivning

eller annat uppenbart förbiseende:

till belopp som betingas av förbi­

seendet,

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

ning av skatt på grund av taxering, varigenom den ackumulerade in­ komsten tages till beskattning. An­ stånd må avse skatt till belopp, som betingas av taxeringsintendentens yttrande,

Har skattskyldig taxerats å mer än en ort för samma inkomst, garan­ tibelopp för fastighet eller förmögen­ het, må anstånd medgivas med in­ betalning, helt eller delvis, av ettdera eller båda av de skattebelopp, som påförts i anledning av taxe­ ringen i fråga.

Anståndet skall gälla till dess två månader förflutit från dagen för prövningsnämndens eller vederbö­ rande skattedomstols beslut i anled­ ning av besvär eller ansökan som i första stycket avses. 2

(Nuvarande lydelse)

2 m o in.

Har dödsbo ansökt om

befrielse från erläggande av skatt, som påförts den avlidne eller döds­ boet, eller har dödsboet anfört be­ svär över beslut i sådan fråga, skall vad i 1 mom. första och tredje styc­ kena sägs äga motsvarande tillämp­ ning.

k) om den skattskyldige taxerats på mer än en ort för samma inkomst, garantibelopp för fastighet eller för­ mögenhet: till belopp, motsvarande ettdera av eller båda de skattebe­ lopp som påförts i anledning av taxeringen,

5) om skattskyldig gjort ansökan enligt förordningen den 21 maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäk­ ning för makar: till belopp som be­ tingas av ansökningen,

6) om skatt påförts obehörigen eller med för högt belopp på grund av fel vid debitering: till belopp som betingas av felaktigheten i debite­ ringen,

7) om preliminär skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskrivas den skattskyldige, kan beräknas översti­ ga motsvarande slutliga skatt och bliva avkortad enligt 65 § samt den skattskyldige icke erhållit jämkning inom den i 45 § 1 mom. sista styc­ ket angivna tiden: till så stor del av skatten som kan antagas bliva av­ kortad.

2 mom.

Skattskyldig må av

länsstyrelsen erhålla anstånd med inbetalning av skatt eller ränta

l) om den skattskyldige anfört besvär över taxering och erläggandet av skatt, som påförts i anledning av den icke lagakraftvunna taxeringen, skulle för den skattskyldige medföra betydande skadeverkningar eller el­ jest framstå såsom obilligt: till be­ lopp som betingas av den skattskyl­ diges yrkande i fråga om taxeringen,

2) om ansökan gjorts angående skatteberäkning för ackumulerad in­ komst eller angående befrielse från erläggande av skatt, som påförts avliden person eller hans döds­ bo, eller om skattskyldig eller döds­ bo anfört besvär över beslut med an­ ledning av sådan ansökan: till be­ lopp som betingas av ansökningen eller besvären,

3) om ansökan gjorts angående avkortning enligt förordningen den

(Föreslagen lydelse)

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

3 in o m.

Gör skattskyldig gällan­

de att han på grund av fel vid debi­

teringen påförts skatt obehörigen el­

ler med för högt belopp och har han

häri sökt rättelse hos lokal skatte­

myndighet, må den skattskyldige be­

viljas anstånd med erläggande av

skatten eller del därav. Anståndet

skall gälla till dess en månad förflu­

tit från dagen för den lokala skatte­

myndighetens beslut i anledning av

ansökningen om rättelse i debite­

ringen.

4 mom.

Om den preliminära

skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall

gottskrivas skattskyldig, kan beräk­

nas överstiga motsvarande slutliga

skatt och om det överskjutande be­

loppet är helt eller delvis oguldet,

må den skattskyldige, därest han för­

summat att begära jämkning inom

den i 45 § 1 mom. sista stycket an­

givna tiden, beviljas anstånd med

erläggande av så stor del av nämn­

da belopp, som kan antagas bliva

avkortat enligt 65 §.

(Se vidare anvisningarna.)

6 juni 1952 (nr 410) med bestäm­

melser om begränsning av skatt i

vissa fall eller angående befrielse

enligt 85 § 2 mom. från erläggande

av ränta å kvarstående skatt eller

om besvär anförts över beslut i an­

ledning av sådan ansökan: till be­

lopp som betingas av ansökningen

eller besvären.

Anstånd enligt första stycket vid

1) må medgivas endast om den

skattskyldige ställer nöjaktig säker­

het hos länsstyrelsen om icke med

hänsyn till anståndslidens varaktig­

het, den skattskyldiges förhållanden

och omständigheterna i övrigt kan

antagas, att det belopp som avses

med anståndet ändå kommer att be­

hörigen erläggas.

3 m o m.

Anstånd må, utom i fall

som avses i 1 mom. vid 7), meddelas

att gälla längst intill dess två måna­

der förflutit från dagen för beslut

med anledning av ansökningen eller

besvären. Meddelat anstånd må ome­

delbart återkallas, när skäl förelig­

ger.

(Föreslagen lydelse)

4 m o m.

Den som åtnjutit an­

stånd med inbetalning av skatt en­

ligt 2 mom. 1) skall erlägga ränta

efter fem procent för år för den del

av skatten som skall erläggas sedan

anståndet upphört.

Räntan utgår från utgången av det

uppbördsår, då skatten skulle ha er­

lagts om anstånd icke medgivits, till

och med den dag då skatten erlägges.

Uppkommer öretal vid ränteberäk-

ningen, jämnas räntan till närmast

högre hela krontal. Ränta skall ej

utgå, om räntebeloppet skulle un­

derstiga fem kronor. Bifalles den

skattskyldiges besvär, skall erlagd

ränta återbetalas sedan taxeringen

vunnit laga kraft.

Bestämmelserna i denna förord-

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning om tillkommande skatt äga motsvarande tillämpning beträffan­ de ränta enligt detta moment.

(Se vidare anvisningarna.)

50

Beslut om anstånd,

som i

48 och

49

§§ sägs,

meddelas,

efter skattskyl­

digs framställning,

av den lokala

skattemyndighet, som utfärdat de­ betsedel å den skatt som

med

an­

ståndet

avses.

Ansökan om----------------------------- ---Beslut om--------------------I fråga-------------------------

Beslut om anstånd

enligt

48

§

och

49

§ 1 mom.

meddelas av den lokala

skattemyndighet, som utfärdat de­ betsedel å den skatt som anståndet

avser.

— — — till prövning.

------- för denne. motsvarande tillämpning.

53

1 in o m. Debiterad skatt samt så­ dan preliminär A-skatt, som av ar­ betsgivare innehållits med ledning av debetsedel, skall, där ej nedan i den­ na paragraf eller i 56 § annorlunda stadgas, senast under den uppbörds- termin, då skatten förfaller till be­ talning, medelst skatteanvisning in­ betalas å

fast

postanstalt inom riket

eller hos sådan penninginrättning, varom i 52 § sägs.

Inbetalning, som icke skall ske på sätt i nästfoljande stycke sägs, må ock kunna fullgöras sålunda, att skattebeloppet medelst girering över­ föres till postgirokontorets skatteav­ delning. För att dylik inbetalning, avseende viss uppbördstermin, skall anses fullgjord under denna termin, skall försändelse innehållande

giro-

kort

jämte skatteanvisning eller

skatteanvisningar ävensom, i sist­ nämnda fall, summerad förteckning över de olika skattebeloppen hava inkommit till postanstalt senast å terminens sista dag.

Arbetsgivare med minst två ar­ betstagare så ock annan arbetsgiva­ re, beträffande vilken den lokala skattemyndigheten så förordnat, skall inbetala under uppbördster­ min förfallande skatt, som innehål­ lits å arbetstagares lön, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet

§•

1 in o in. Debiterad skatt samt så­ dan preliminär A-skatt, som av ar­ betsgivare innehållits med ledning av debetsedel, skall, där ej nedan i den­ na paragraf eller i 56 § annorlunda stadgas, senast under den uppbörds­ termin, då skatten förfaller till be­ talning, medelst skatteanvisning in­ betalas å postanstalt inom riket eller hos sådan penninginrättning, varom i 52 § sägs.

Inbetalning, som icke skall ske på sätt i nästtoljande stycke sägs, må ock kunna fullgöras sålunda, att skattebeloppet medelst girering över­ föres till postgirokontorets skatteav­ delning. För att dylik inbetalning, avseende viss uppbördstermin, skall anses fullgjord under denna termin, skall försändelse innehållande

gire-

ringskort

j ämte skatteanvisning eller

skatteanvisningar ävensom, i sist­ nämnda fall, summerad förteckning över de olika skattebeloppen hava inkommit till postanstalt senast å terminens sista dag.

Arbetsgivare med minst två ar­ betstagare så ock annan arbetsgiva­ re, beträffande vilken den lokala skattemyndigheten så förordnat, skall inbetala under uppbördster­ min förfallande skatt, som innehål­ lits å arbetstagares lön, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

17

(Nuvarande lydelse)

medelst inbetalningskort eller

giro-

kort

inbetalas eller överföres till

postgirokontot för skatteavdelning­ en vid postkontoret i residensstaden.

Samtidigt skola skatteanvisningar

jämte summerad förteckning över de olika skattebeloppen

insändas till

skatteavdelningen.

Dock äger statlig

myndighet efter anmälan till

skatte­

avdelningen vid postkontoret i resi­ densstaden,

så ock annan arbetsgi­

vare, om han har minst

etthundra

arbetstagare, efter tillstånd av

veder­

börande länsstyrelse

insända skatte­

anvisningar avseende preliminär A- skatt

jämte summerad förteckning

över de olika, vid varje uppbördstermin till skatteavdelningen inbetalda skattebeloppen

allenast eu gång om

året i samband med inbetalning av skatt förfallande till betalning under uppbördsterminen i januari månad. I för nast eu skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för arbetstagaren gjorda skatte­ avdragen. Arbetsgivare, varom i det­ ta stycke förmäles, må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl arbetsgivaren själv påförd preliminär och kvarstå­ ende skatt. För att inbetalning skall anses verkställd under uppbördster­ minen, skall inbetalningskortet eller

girokortet

ävensom i förekommande

fall försändelsen hava inkommit till postanstalt senast den 18 i den må­ nad, under vilken terminen infaller.

sist avsett fall skall arbetsgivaren

varje arbetstagare insända alle-

medelst inbetalningskort eller

gire-

ringskort

inbetalas eller överföres

till

särskilt skattepostgirokonto för länsstyrelsen i länet.

Samtidigt skola

skatteanvisningar insändas till

läns­

styrelsen.

Dock äger statlig

eller

kommunal

myndighet

samt hushåll­

ningssällskap med stadgar, som fast­ ställts av Kungl. Maj.t eller myndig­ het som Kungl. Maj:t bestämmer, och skogsvårdsstyrelse

efter anmälan

till

länsstyrelsen,

så ock annan ar­

betsgivare, om han har minst

femtio

arbetstagare, efter tillstånd av

läns­

styrelsen

insända skatteanvisningar

avseende preliminär A-skatt allenast en gång om året i samband med in­ betalning av skatt förfallande till be­ talning under uppbördsterminen i januari månad. I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare insända allenast en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda be­ loppet av de för arbetstagaren gjorda skatteavdragen. Arbetsgivare, varom i detta stycke förmäles, må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl arbetsgivaren själv påförd preliminär och kvar­ stående skatt. För att inbetalning skall anses verkställd under upp­ bördsterminen, skall inbetalnings­ kortet eller

gireringskortet

ävensom

i förekommande fall försändelsen hava inkommit till postanstalt se­ nast den 18 i den månad, under vil­ ken terminen infaller.

(Föreslagen lydelse)

Vid inbetalning — avräknas härå. 3 Då särskilda skäl därtill

Maj :t eller, efter

:ts bemyndigande,

gene-

Kungl.

aro ma Kungl. Ma

ralpoststyrelsen

medgiva dels att viss

arbetsgivare eller viss grupp av ar­ betsgivare må, utan att

gälda

sådan

särskild avgift eller restavgift

varom

förmäles

i 54 eller 58 §, inbetala

arbetstagares under uppbördstermin förfallande skatt efter utgången av

3 m o in. Då särskilda skäl därtill äro må Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

cen­

trala folkbokförings- och uppbördsnämnden

medgiva dels att viss ar­

betsgivare eller viss grupp av arbets­ givare må, utan att

erlägga

sådan

särskild avgift eller restavgift

som

avses

i 54 eller 58 §, inbetala ar­

betstagares under uppbördstermin

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

samma termin eller, beträffande ar­ betsgivare, som i 1 mom. tredje styc­ ket sägs, efter den 18 i den månad, nppbördsterminen infaller, dels ock att viss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare må inbetala skatt för arbetstagare i annan ordning än i denna förordning sägs.

(Nuvarande lydelse)

54

Har skattskyldig eller annan ar­ betsgivare än i 53 § 1 mom. tredje stycket sägs försummat att under uppbördstermin inbetala

därunder

förfallande

skatt, äger han att senast

den 18 i den månad, under vilken terminen infallit, å

fast

postanstalt

inom riket

medelst

skatteanvisning

erlägga

skatten,

därvid

han

tillika

skall

gälda

särskild avgift, utgöran­

de för skattebelopp om

högst 20 kronor----------- -— ------- -Oavsett om----------------------------------Inbetalas skatt -----------------------------Då särskilda--------------------------------

förfallande skatt efter utgången av samma termin eller, beträffande ar­ betsgivare, som i 1 mom. tredje styc­ ket sägs, efter den 18 i den månad, uppbördsterminen infaller, dels ock att viss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare må inbetala skatt för arbetstagare i annan ordning än i denna förordning sägs.

§•

Har skattskyldig eller annan ar­ betsgivare än i 53 § 1 mom. tredje stycket sägs försummat att inbetala skatt under

rätt

uppbördstermin,

äger han att senast den 18 i den må­ nad, under vilken terminen infallit,

postanstalt inom riket

betala

skatten

med

skatteanvisning,

varvid

han skall

erlägga

särskild avgift, ut­

görande för skattebelopp om

hundratal kronor,

etthundra kronor.

— särskilda avgiften. - denna paragraf.

(Föreslagen lydelse)

56

1 m o m. Inbetalas i annat fall än i 53 § 1 mom. tredje stycket eller 54 § sägs skatt medelst skatteanvis­ ning under tiden mellan två upp- bördsterminer, skall skatten anses vara inbetald under den senare av dessa terminer, såvida icke av an­ teckning å inbetalningskort eller

girokort

eller eljest framgår att in­

betalningen avser skatt, som förfal­ lit till betalning under en tidigare uppbördstermin.

4 in o in. Skatt, som inbetalas till centrala skattekontot, skall anses vara inbetald den dag då inbetal­ ningskort eller försändelse innehål­ lande

girokort

inkommit till post­

anstalt.

Vid inbetalningen skall å inbetal­ ningskortet eller

girokortet

angivas

den skattskyldiges namn och post­ adress ävensom skatteslag, upp-

§•

1 in o in. Inbetalas i annat fall än i 53 § 1 mom. tredje stycket eller

54 § sägs skatt medelst skatteanvis­ ning under tiden mellan två upp- bördsterminer, skall skatten anses vara inbetald under den senare av dessa terminer, såvida icke av an­ teckning å inbetalningskort eller

gireringskort

eller eljest framgår att

inbetalningen avser skatt, som för­ fallit till betalning under en tidigare uppbördstermin.

4 m o m. Skatt, som inbetalas till centrala skattekontot, skall anses vara inbetald den dag då inbetal­ ningskort eller försändelse innehål­ lande

gireringskort

inkommit till

postanstalt.

Vid inbetalningen skall å inbetal­ ningskortet eller

gireringskortet

an­

givas den skattskyldiges namn,

de-

betsedelsnummer

och postadress

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

bördsår och uppbördstermin,

samt,

där så kan ske,

den skattskyldiges

födelsetid

och

mantalsskrivnings-

adress

samt debetsedelns nummer.

Då arbetsgivare inbetalar genom

skatteavdrag innehållen skatt, skall

därjämte

arbetsgivarens namn och

adress angivas. Ej

inbetalnings-

eller

girokort

avse mer än en skatt­

skyldig och en skattepost.

(Nuvarande lydelse)

Då arbetsgivare---------------------

ävensom skatteslag, uppbördsår och

uppbördstermin.

Saknas uppgift om

debetsedelsnummer beträffande fy­

sisk person angives

den skattskyldi-

ges mantalsskrivningsadress

och

personnummer eller

födelsetid. ijå

arbetsgivare inbetalar genom skatte­

avdrag innehållen skatt, skall

även

arbetsgivarens namn och adress an­

givas. Inbetalnings- eller

girerings-

kort får

ej avse mer än en skattskyl­

dig och en skattepost.

— tillhandahållen blankett.

(Föreslagen lydelse)

57

Penninginrättning,

varom

i 52 §

sägs,

postanstalt och postgirokon­

torets skatteavdelning skola redovisa

inbetald skatt till

skatteavdelning

vid postkontor i residensstad i den

ordning Kungl. Maj.t bestämmer.

Skatteavdelning vid postkontor

skall anteckna inbetald skatt

å upp-

bördskort

samt upprätta restlängd i

den ordning Kungl. Maj :t bestäm­

mer.

Penninginrättning,

som avses

i

52 §, postanstalt och postgirokonto­

rets skatteavdelning skola redovisa

inbetald skatt till

länsstyrelsen.

Länsstyrelsen

skall i den ordning

Kungl. Maj :t bestämmer anteckna

inbetald skatt

för varje skattskyldig

samt upprätta restlängd.

58

1 m o in. Har skattskyldig eller

arbetsgivare som verkställt skatte­

avdrag underlåtit att inbetala skatt

i tid och ordning, som i 53 eller 54 §

eller 56 § 3 mom. sägs, skall utgå

restavgift, beräknad efter fyra öre

för varje hel krona av den del av

skatten, som sålunda icke erlagts,

dock ej mindre än

en krona. Rest-

avgiften skall vid öretal över fem­

tio avrundas uppåt och vid annat

öretal avrundas nedåt till helt kron­

tal.

Vad

nu sagts

skall i fall, som

avses i 56 § 3 mom. andra stycket,

gälla endast om där angiven inbetal­

ning icke verkställts senast under

den uppbördstermin, som infaller

närmast efter utgången av den må­

nad, under vilken skatteavdraget

verkställts, eller, såvitt gäller inbe­

talning från arbetsgivare som avses

i 53 § 1 inom. tredje stycket, senast

§•

1 mom. Har skattskyldig eller

arbetsgivare som verkställt skatte­

avdrag underlåtit att inbetala skatt

i tid och ordning, som i 53 eller 54 §

eller 56 § 3 mom. sägs, skall rest-

avgift utgå, beräknad efter fyra öre

för varje hel krona av den del av

skatten, som sålunda icke erlagts,

dock ej mindre än

tio kronor. Öretal

som uppkommer vid denna beräk­

ning skall jämnas till närmast högre

hela krontal.

Arbetsgivare, som avses i första

stycket, skall utöver restavgift er­

lägga tilläggsavgift för varje påbör­

jad tidrymd av sex månader utöver

den första efter utgången av den

uppbördsmånad, under vilken skat­

ten rätteligen skolat erläggas, intill

dess skatten inbetalas eller ock fast­

ställes till betalning av den lokala

skattemyndigheten. Tilläggsavgift

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

den 18 i den månad under vilken nämnda uppbördstermin infaller.

68

1 m o m. Överstiger erlagd preli­ minär skatt motsvarande slutliga skatt eller har genom skatteavdrag enligt 40 §

tredje

stycket innehållits

mer än som svarar mot den skatt­ skyldige påförd kvarstående skatt, skall länsstyrelsen i det län, där skat­ ten debiterats, skyndsamt ombesörja att det överskjutande beloppet åter­ betalas till den skattskyldige

utan

kostnad för denne.

Restitution skall

dock icke ske av

belopp understigan­

de. fem

kronor.

Sedan beslut, som i 45 § 2 mom. avses, inkommit till länsstyrelsen, skall länsstyrelsen

utan kostnad för

den skattskyldige till denne återbeta­ la det

belopp,

som han enligt

beslu­

tet

äger återbekomma.

Finner Kungl. Maj :t--------------------2 mom. Har vid------- -----------------Finner länsstyrelsen------- -------------

Envar,

som eljest vinner nedsätt­

ning i eller befrielse från honom på­ förd slutlig, kvarstående eller till­ kommande skatt eller berättigas återbekomma ytterligare överskju-

skall för varje sådan tidrymd beräk­ nas till fyra öre för varje hel krona av den del av skatten, som icke er­ lagts, dock ej mer än tolv öre för hel krona. Bestämmelserna i denna för­ ordning om restavgift tillämpas även i fråga om tilläggsavgift.

Vad

i första och andra styckena

sägs

skall i fall, som avses i 56 § 3

mom. andra stycket, gälla endast om där angiven inbetalning icke verk­ ställts senast under den uppbörds­ termin, som infaller närmast efter utgången av den månad, under vil­ ken skatteavdraget verkställts, eller, såvitt gäller inbetalning från arbets­ givare som avses i 53 § 1 mom. tred­ je stycket, senast den 18 i den må­ nad under vilken nämnda uppbörds­ termin infaller.

§•

1 m o m. Överstiger erlagd preli­ minär skatt motsvarande slutliga skatt eller har genom skatteavdrag enligt 40 §

2 mom. andra

stycket in­

nehållits mer än som svarar mot den skattskyldige påförd kvarståen­ de skatt, skall länsstyrelsen i det län, där skatten debiterats, skyndsamt ombesörja att det överskjutande be­ loppet återbetalas till den skattskyl­ dige. Restitution skall dock icke ske av

överskjutande preliminär skatt under tio

kronor.

Sedan beslut, som avses i 45 § 2 mom., inkommit till länsstyrelsen, skall länsstyrelsen

utbetala i

beslu­

tet

angivet

belopp.

Detsamma gäller

belopp, som angives i beslut enligt

45

§ 3 inom., i den mån beloppet in­ betalats.

-----------därom förordna. ------- mycket erlagts. —--------erlagt belopp.

Den

som eljest vinner nedsättning

i eller befrielse från honom påförd slutlig, kvarstående eller tillkom­ mande skatt eller berättigas återbe­ komma ytterligare överskjutande

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

tande preliminär skatt, äger att ge­

nom länsstyrelsen i det län, där de­

biteringen skett,

kostnadsfritt

åter-

bekomma vad han för mycket erlagt.

(Nuvarande lydelse)

5 m o m. Vad i 3 och 4 mom. sägs

skall äga

motsvarande tillämpning,

då den som är berättigad att åter-

bekomma skatt har att erlägga sjö­

mansskatt.

preliminär skatt äger att genom

länsstyrelsen i det län, där debite­

ringen skett, återbekomma vad han

erlagt för mycket.

Belopp under tio

kronor återbetalas endast när fråga

är om rättelse av felaktighet i debi­

tering eller avräkning.

5 mom. Vad i 3 och 4 mom. sägs

äger

motsvarande tillämpning, då

den som är berättigad att återbekom­

ma skatt har att erlägga sjömans­

skatt

eller bevillningsavgift för sär­

skilda förmåner och rättigheter eller

kupongskatt.

(Föreslagen lydelse)

69 §.

1 m o in. Därest den —------- ---------

Ränta som i föregående stycke

sägs skall icke utgå å belopp, varå

i 2 mom. omförmäld ränta tillgodo­

föres den skattskyldige.

2 mom. Den som--------------------

Vid beräkning----------------- —-------

att ränta utgår för skatt, som pre­

liminärt erlagts

under vederbörligt

uppbördsår,

från utgången av

nämn­

da år

samt för annan skatt, därest

den erlagts under förra hälften av

ett

uppbördsår,

från och med den 1

därpå följande

september

och, där­

est den erlagts under senare hälften

av ett

uppbördsår,

från och med den

1 därpå följande

mars;

att, därest------------ ---------------------

------------ preliminär skatt.

Har slutlig eller kvarstående skatt

genom fel vid debiteringen blivit på­

förd med oriktigt belopp eller har

preliminär skatt blivit tillgodoräknad

med felaktigt belopp eller skall slut­

lig eller kvarstående skatt av annan

anledning nedsättas, göres ny beräk­

ning av ränta enligt första stycket.

--------- den skattskyldige.

Ränta enligt första stycket utgår,

förutom å det skattebelopp som

skall återbetalas, även å det belopp

som beräknas enligt 1 mom. andra

stycket.

— skall iakttagas:

att ränta utgår för skatt som pre­

liminärt erlagts

och för ränta en­

ligt 1 mom. andra stycket

från ut­

gången av

taxeringsåret

samt för an­

nan skatt, därest den erlagts under

förra hälften av ett

kalenderår,

från

och med den 1 därpå följande

juli

och, därest den erlagts under senare

hälften av ett

kalenderår,

från och

med den 1 därpå följande

januari;

beloppet återbetalas.

3 m o m. Har beslut, som föran­

lett ränta enligt 1 mom. andra styc­

ket eller 2 mom., ändrats på sådant

sätt att ränta icke skulle ha utgått

eller utgått med lägre belopp, om

ändringsbeslutet beaktats vid ränte-

beräkningen, är den skattskyldige

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

70

2 m o in. Har vid granskning hos riksrevisionsverket av verkställd de­ bitering befunnits, att skatt blivit från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd eller att preliminär skatt blivit gottskri- ven med för högt belopp, skall ve­ derbörande länsstyrelse underrättas härom. Länsstyrelsen har att verk­ ställa den utredning i ärendet, som må finnas erforderlig,

och att, om

förhållande, som nyss sagts,

finnes

föreligga,

efter hörande av den skatt­

skyldige fastställa det belopp denne har att

gälda.

Finner

länsstyrelsen

efter anmä­

lan

av

lokal skattemyndighet eller

eljest

sådant förhållande

vara för

handen, skall

länsstyrelsen likaledes,

efter hörande av den skattskyldige, fastställa det belopp denne har att erlägga.

71

Åtgärder för uttagande av skatt må icke vidtagas senare än fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten enligt verkställd debitering skolat erläggas.

pliktig återbetala vad han sålunda uppburit för mycket. Bestämmelser­ na i denna förordning om tillkom­ mande skatt äger därvid motsvaran­ de tillämpning.

§•

2 m o in. Har vid granskning hos riksrevisionsverket av verkställd de­ bitering befunnits, att skatt

eller

ränta

blivit obehörigen utesluten

från debitering eller påförd till för ringa belopp eller att preliminär skatt

eller ränta

blivit gott skriven

med för högt belopp, skall vederbö­ rande länsstyrelse underrättas här­ om. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning i ärendet, som må fin­ nas erforderlig.

Föreligger

förhål­

lande, som nyss sagts,

skall länssty­

relsen,

efter hörande av den skatt­

skyldige

när så finnes påkallat,

fast­

ställa det belopp denne har att

er­

lägga.

Finner lokal skattemyndighet efter anmälan eller eljest

sådan felaktig­

het som avses i föregående stycke

vara för handen

eller att motsvaran­

de felaktighet föreligger i beslut om arbetsgivares ansvarighet för arbets­ tagares skatt,

skall

myndigheten,

ef­

ter hörande av den skattskyldige

eller arbetsgivaren när så finnes på­ kallat,

fastställa det belopp denne

har att erlägga.

§•

1 mom.

Åtgärder för uttagande

av skatt må icke vidtagas

mot skatt­

skyldig

senare än fem år efter ut­

gången av det uppbördsår, under vil­ ket skatten skolat erläggas enligt verkställd debitering

eller, i fråga om

preliminär skatt som avses i 27 § 2 mom. vid 2), fastställts till betal­ ning.

Utan hinder av vad i första styc­ ket sägs må kammarrättens eller Kungl. Maj.ts utslag i mål, där an­ stånd med betalning av skatt medgi­ vits i anledning av besvär, verk­ ställas inom en tid av två år från

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

23

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

utgången av det uppbördsår, då ut­

slaget meddelades.

2 in o in. Har arbetsgivare verk­

ställt skatteavdrag för preliminär

skatt men icke inbetalat det inne­

hållna beloppet, må lokal skattemyn­

dighet icke fastställa ansvarighet för

arbetsgivaren senare än fem år efter

utgången av det uppbördsår då sådan

kvarstående skatt skulle ha erlagts,

som svarar mot preliminär skatt för

det inkomstår då skatteavdraget

verkställdes. Avser skatteavdraget

kvarstående skatt, må faststållelsen

icke ske senare än fem år efter ut­

gången av det uppbördsår, under vil­

ket skatten skolat erläggas enligt

verkställd debitering.

Åtgärder för indrivning av skatt,

som arbetsgivare innehållit genom

skatteavdrag, må icke vidtagas sena­

re än fem år efter utgången av det

uppbördsår då beslut om fastställel-

se enligt första stycket meddelades.

Har arbetsgivare underlåtit att

verkställa skatteavdrag, må hans an­

svarighet för skatten icke fastställas

och ej heller åtgärder för uttagande

av skatten vidtagas mot honom se­

dan arbetstagarens ansvarighet för

skatten upphört enligt 1 mom.

Utan hinder av vad ovan föreskri­

vits må kammarrättens eller Kungl.

Maj.ts utslag varigenom arbetsgivare

ålagts ansvarighet för arbetstagares

skatt verkställas inom en tid av två

år från utgången av det uppbördsår

då utslaget meddelades.

72 a §.

Kungl. Maj.t eller myndighet, som

Kungl. Maj.t bestämmer, förordnar i

varje län ett allmänt ombud med

behörighet som nedan sägs samt er­

sättare för sådant ombud.

Allmänt ombud äger hos lokal

skattemyndighet yrka att arbetsgi­

vare alagges ansvarighet för arbets­

tagares skatt och må höras över an­

sökan eller besvär hos länsstyrelsen

enligt denna förordning. Ombudet

skall yttra sig över besvär i mål en-

24

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ligt förordningen hos kammarrätten och Kungl. Maj:t.

Allmänt ombud skall föra det all­ männas talan och må anföra besvär till skattskyldigs eller arbetsgivares förmån. Om allmänt ombuds besvärsrätt föreskrives i 85 och 86 §.§.

75 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Underlåter arbetsgivare,

som är

skyldig

verkställa skatteavdrag, utan

skälig anledning att vederbörligen fullgöra

denna

skyldighet, är han

jämte arbetstagaren ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp som svarar mot vad han underlåtit att avdraga. Krav på erläggande av

skattebelopp som nu

sagts

följaktligen

riktas mot så­

väl arbetsgivaren som arbetstagaren,

dock att därest den sistnämnde

vis­

tas

å

känd ort inom riket arbetsgi­

varen må krävas endast om arbets­ tagaren

underlåtit

att

efter anma-

ning gälda

skattebeloppet

i fråga.

Efterkommer arbetsgivaren Arbetsgivare eller

Har lokcd skattemyndighet icke prövat, om arbetsgivare är skyldig att svara för arbetstagares skatt, skall utmätningsmannen, därest ar­ betsgivaren bestrider sådan skyldig­ het, av den lokala skattemyndigheten i orten inhämta besked, huruvida ar­ betsgivaren är att anse såsom an­ svarig för skatten. Denna må hos ar­ betsgivaren uttagas endast därest sistnämnda myndighet finner sådan ansvarighet föreligga.

Därest arbetsgivare efter besvär över lokal skattemyndighets beslut funnits icke vara ansvarig för ar­ betstagares skatt, skall länsstyrelsen till arbetsgivaren återbetala skatt, som denne erlagt för arbetstagaren,

Underlåter arbetsgivare utan skä­ lig anledning att vederbörligen full­ göra

sin

skyldighet

att

verkställa

skatteavdrag, är han jämte arbets­ tagaren ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till be­ lopp som svarar mot vad han un­ derlåtit att avdraga.

Lokal skatte­

myndighet som utfärdat eller haft att utfärda arbetstagarens debetsedel beslutar om arbetsgivarens ansvarig­ het i nämnda fall.

Sedan beslut fattats enligt första stycket

må krav på erläggande av

skattebeloppet

riktas mot såväl ar­

betsgivaren som arbetstagaren. Vis­ tas

arbetstagaren på

känd ort inom

riket, må arbetsgivaren krävas en­ dast om

det kan antagas att

arbets­

tagaren

underrättats om sin skyldig­

het

atl

erlägga

skattebeloppet.

må beviljas,

erlägga restavgift.

Därest arbetsgivare efter besvär över lokal skattemyndighets beslut funnits icke vara ansvarig för ar­ betstagares skatt, skall länsstyrelsen till arbetsgivaren återbetala skatt, som denne erlagt för arbetstagaren,

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 är 1967

25

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

jämte

erlagd restavgift

ävensom

rån-

samt

erlagd restavgift

och

ränta ef­

ta efter fem procent för år.

ter fem procent för år.

Häftar ar­

betsgivare för restförd skatt eller ar­

betstagares skatt, för vilken han

funnits ansvarig, äger han dock utfå

endast vad som överstiger det obe­

talda skattebeloppet och restavgift.

Förklaras arbetsgivare enligt senare

meddelat beslut helt eller delvis an­

svarig för skatten, är han skyldig

återbetala uppburen ränta i vad den

avser skattebelopp för vilket han be­

funnits ansvarig. Därvid äger tredje

stycket motsvarande tillämpning.

Har arbetstagares--------- — ------ --------- — å indrivningskvittot.

77 a §.

Har den som företräder arbetsgi­

vare, som är juridisk person, verk­

ställt skatteavdrag men uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet underlåtit

att betala det innehållna beloppet i

tid och ordning som i 71 § sägs, är

han jämte arbetsgivaren betalnings-

skyldig för skattebeloppet. Betal­

ningsskyldigheten må jämkas eller

eftergivas när särskilda skäl före-

ligga.

Talan om åläggande av betalnings­

skyldighet enligt första stycket fö­

res vid allmän domstol.

Yrkande om åläggande av betal­

ningsskyldighet för skattebelopp

som nu sagts må icke framställas

och ej heller åtgärder för indrivning

av beloppet vidtagas sedan arbets­

givarens ansvarighet för samma

skattebelopp bortfallit på grund av

bestämmelserna i 71 §. Utan hinder

härav må dom, varigenom sådan be­

talningsskyldighet ålagts, verkstäl­

las inom en tid av två år från ut­

gången av det uppbördsår då domen

vunnit laga kraft.

Den som erlagt skattebelopp på

grund av betalningsskyldighet enligt

första stycket äger söka beloppet

åter av arbetsgivaren. Därvid gälla

i tillämpliga delar bestämmelserna i

76 § om uttagande av skatt som ar­

betsgivare betalat för arbetstagare.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

83

Hörsammar icke skattskyldig an-

maning att avlämna preliminär

självdeklaration eller att fullständi­

ga sådan deklaration eller att för

jämkning inkomma med för den

skattskyldige utfärdad debetsedel å

preliminär skatt, eller

underlåter någon att hörsamma

anmaning enligt 19 §, eller

underlåter arbetsgivare, som är

skyldig verkställa skatteavdrag, att

fullgöra sådan skyldighet eller verk­

ställer han skatteavdrag med för lågt

belopp, eller

fullgör arbetsgivare icke vad ho­

nom åligger enligt 43 eller 78 §,

äger länsstyrelsen förelägga den

försumlige

lämpligt

vite.

(Nuvarande lydelse)

Om uttagande-------------------------- lol>

84

Förmenar någon, att

slutlig, kvar­

stående eller tillkommande skatt

blivit genom fel vid debiteringen

obehörigen eller med oriktigt

belopp

honom påförd

eller

att

överskjutan­

de preliminär skatt,

varom i 68 § 1

mom. sägs,

tillgodoräknats

honom

med för lågt belopp eller

att

felak­

tighet

ägt rum vid utskrivandet av

hans debetsedel, äger

han att däri

söka

rättelse

hos

den lokala skatte-

§•

Hörsammar icke skattskyldig an­

maning att avlämna preliminär

självdeklaration eller att fullständi­

ga sådan deklaration eller att för

jämkning inkomma med för den

skattskyldige utfärdad debetsedel å

preliminär skatt, eller

underlåter någon att hörsamma

anmaning enligt 19 §, eller

underlåter arbetsgivare, som är

skyldig verkställa skatteavdrag, att

fullgöra sådan skyldighet eller verk­

ställer han skatteavdrag med för lågt

belopp, eller

fullgör arbetsgivare icke vad ho­

nom åligger enligt 43 eller 78 §,

äger

den lokala skattemyndighe­

ten eller

länsstyrelsen förelägga den

försumlige vite.

Vite må ej bestäm­

mas under etthundra eller över fem­

tusen kronor.

Vite må icke föreläggas staten,

kommun eller annan menighet och

ej heller tjänsteman i tjänsten.

:al skattemyndighet.

Har ändamålet med vitet förfallit,

när fråga uppkommer om utdöman­

de därav, må vitet ej utdömas. Har

vitesföreläggande iakttagits först ef­

ter det anmälan enligt tredje stycket

inkommit, skall ändamålet med vitet

icke anses hava förfallit därigenom.

Vid prövning av anmälan enligt

tredje stycket må även bedömas frå­

ga, huruvida och med vilket belopp

vitet bort erläggas.

§•

Har

slutlig, kvarstående eller till­

kommande skatt

debiterats med för

högt

belopp eller överskjutande

preliminär skatt tillgodoräknats

med för lågt belopp eller

föreligger

annan

felaktighet

till den skattskyl­

diges nackdel i

hans debetsedel, äger

den lokala skattemyndighet som

utfärdat debetsedeln vidtaga

rättel­

se.

Föreligger motsvarande felaktig-

(Föreslagen lydelse)

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

myndighet, som

verkställt debite­

ringen. Ansökan om rättelse skall in­

givas till nämnda myndighet inom

eif år efter det sökanden erhållit ve­

derbörlig debetsedel.

85

1 m o in. Den, som---------------------

86

het i beslut om arbetsgivares ansva­

righet för arbetstagares skatt, äger

den lokala skattemyndighet som

meddelat beslutet vidtaga rättelse.

§•

— av beslutet.

Allmänt ombud äger anföra be­

svär över lokal skattemyndighets

beslut rörande arbetsgivares ansva­

righet för arbetstagares skatt. Be­

svären skola hava inkommit till

länsstyrelsen inom två månader

från den dag beslutet meddelades.

Talan må ej föras mot beslut vari­

genom vite förelagts.

Över länsstyrelses beslut enligt

denna förordning må besvär an­

föras hos kammarrätten, dock

att

klagan

icke

föras över länsstyrel­

ses beslut rörande preliminär taxe­

ring, sättet för uttagande av preli­

minär skatt, debitering eller jämk­

ning av sådan skatt, verkställande

av skatteavdrag eller anstånd med

inbetalning av skatt. Besvären skola

hava inkommit till länsstyrelsen

inom en månad från den dag, då

klaganden erhöll del av beslutet, vid

påföljd,

om den tid försittes,

att

be­

svären

icke upptagas till prövning.

Ej må

den omständigheten, att be­

svären i stället för till länsstyrelsen

ingivits till kammarrätten,

utgöra

binder för deras

upptagande till

prövning,

därest besvären

till kam­

marrätten inkommit före utgången

av

nyss stadgade besvärstid.

I så­

dant fall

skola

besvären

av

kammar­

rätten omedelbart

överlämnas

till

vederbörande länsstyrelse.

Över länsstyrelses beslut enligt

denna förordning må besvär an­

föras hos kammarrätten.

Talan får

dock icke föras över länsstyrelses

beslut rörande preliminär taxering,

sättet för uttagande av preliminär

skatt, debitering eller jämkning av

sådan skatt, verkställande av skatte­

avdrag, anstånd med inbetalning av

skatt,

framställning om försättande

i konkurs, ackordsförslag, avskriv­

ning av skatt

eller

föreläggande av

vite.

Besvären skola hava inkommit till

länsstyrelsen inom en månad från

den dag, då klaganden erhöll del av

beslutet vid påföljd att

de

icke upp­

tagas till prövning. Den omständig­

heten att besvären ingivits till kam­

marrätten i stället för till länsstyrel­

sen

utgör ej

hinder för deras pröv­

ning,

om de

inkommit till kammar­

rätten före utgången av

besvärstiden.

I sådant fall

skall

kammarrätten

omedelbart

sända

besvären till ve­

derbörande länsstyrelse.

Besvärsrätt tillkommer den som

beslutet avser, så

ock, när fråga är

om beslut enligt 68 § 2 mom. eller

70 § 2 mom. i anledning av under­

rättelse från riksrevisionsverket,

vederbörande revisor.

Sedan besvären------------------------- giva anledning.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Over kammarrättens utslag

klagan

föras hos Kungl. Maj :t ge­

nom besvär, vilka

tillika

med bevis

om dagen

för utslagets delfående

skola hava inkommit till finansde­ partementet inom två månader från

den dag, då klaganden erhöll del av utslaget,

vid påföljd,

om den tid för­

sittes,

att besvären icke upptagas till

prövning.

Vid prövning av besvär över ut­ dömande av vite må jämväl frågan, huruvida vitet bort föreläggas, kom­ ma under bedömande.

87

Besvär över beslut enligt denna förordning eller över taxering

be­

friar

icke

klaganden i vidare mån ån

i 49 § sägs från

att

i behörig ordning

erlägga skatt.

Över kammarrättens utslag

får ta­

lan

föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka med bevis om dagen

då utslaget delgivits klaganden

sko­

la hava inkommit till finansdeparte­ mentet inom två månader från

del-

givningsdagen

vid påföljd att besvä­

ren icke upptagas till prövning.

Besvärsrätt tillkommer den som beslutet

eller utslaget

avser.

Allmänt ombud äger anföra besvär över länsstyrelses beslut rörande ar­ betsgivares ansvarighet för arbetsta­ gares skatt, restavgift, ränta å kvar­ stående skatt eller iakttagelse vid riksrevisionsverkets granskning av verkställd debitering. Ombudet äger föra talan mot kammarrättens ut­ slag i mål enligt denna förordning utan den begränsning som nu sagts.

Ombudet må föra talan även till skattskyldigs eller arbetsgivares för­ mån.

Besvär över beslut enligt denna förordning eller över taxering

inver­

kar

icke

på skyldigheten

att erlägga

den

skatt,

som besvären rör.

Åtgärd enligt denna förordning skall verkställas oavsett att det be­ slut eller utslag som föranleder åt­ gärden icke vunnit laga kraft. Beslut eller utslag i taxeringsmål, där taxe­ ringen fastställts till lägre belopp än taxeringsintendenten yrkat eller medgivit, får dock icke föranleda restitution om taxeringsintendenten anmält hinder härför. I sistnämnda fall må länsstyrelsen på ansökan medgiva restitution, varvid bestäm­ melserna i 49 § 2 mom. sista stycket om ställande av säkerhet tillämpas.

Bestämmelserna i andra stycket om restitution äga motsvarande tilllämpning i mål där allmänt ombud har besvärsrätt.

29

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

88

§.

Om debitering, uppbörd, indriv- Kungl. Maj.t äger förordna att

ning och redovisning av skatt i uppgift som enligt denna förordning

Stockholm skall gälla, utöver eller i tillkommer länsstyrelse må fullgö-

stället för vad i denna förordning är ras av annan myndighet,

stadgat, vad Kungl. Maj:t därom sär­

skilt förordnar.

Anvisningar

Kungl. Mcij. ts proposition nr 130 år 1967

till

5. Det ankommer----------------------

till

I 40 §

andra och tredje styckena

angivna skatteavdrag

med tjugufem

procent av lönebeloppet

skola ej

verkställas, då det är för arbetsgi­

varen uppenbart att anställningen

hos honom är att anse såsom bi­

syssla. År så ej fallet, må avdrag

underlåtas allenast därest arbetsta­

garen med intyg från lokal skatte­

myndighet styrker att fråga är om

bisyssla.

Skatteavdrag skall------ -—----------

Det åligger arbetsgivaren, att se­

nast en vecka innan i 40 §

tredje

styc­

ket angivet avdrag för kvarstående

skatt

med tjugufem procent av löne­

beloppet

första gången göres genom

skriftlig eller muntlig hänvändelse

till arbetstagaren uppmana denne att

överlämna debetsedel å slutlig skatt

eller vederbörlig del av sådan debet­

sedel eller på

i sagda paragraf

före­

skrivet sätt visa att skatteavdrag för

kvarstående skatt ej skall göras. Där­

vid skall arbetsgivaren tillika erinra

arbetstagaren om det skatteavdrag,

som eljest kommer att göras.

39 §.

----------- skall verkställas.

Nämnden äger medgiva att preli­

minär A-skatt, som skall utgå en­

ligt skattetabell, må beräknas till an­

nat belopp än som angives i tabel­

len under förutsättning att avvikel­

sen är ringa.

40 §.

I 40 §

1 mom. andra stycket och

2 mom. andra stycket

angivna skat­

teavdrag skola ej verkställas, då det

är uppenbart för arbetsgivaren att

anställningen hos honom är att anse

såsom bisyssla. Är så ej fallet, må

avdrag underlåtas allenast därest ar­

betstagaren med intyg från lokal

skattemyndighet styrker att fråga är

om bisyssla.

------ av anställningen.

Det åligger arbetsgivaren, att se­

nast en vecka innan i 40 §

2 mom.

andra

stycket angivet avdrag för

kvarstående skatt första gången gö­

res genom skriftlig eller muntlig

hänvändelse till arbetstagaren upp­

mana denne att överlämna debetse­

del å slutlig skatt eller vederbörlig

del av sådan debetsedel eller på före­

skrivet sätt visa att skatteavdrag för

kvarstående skatt ej skall göras. Där­

vid skall arbetsgivaren tillika erin­

ra arbetstagaren om det skatteav­

drag, som eljest kommer att göras.

Arbetsgivarens val av skattetabell

för beräkning av förhöjt avdrag en­

ligt iO § 1 mom. andra stycket bör

godtagas, om skälig anledning får

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Har genom skatteavdrag

jämlikt

40 §

andra eller tredje

stycket inne­

hållits större belopp än vad enligt de­ betsedel, skattekort eller av lokal skattemyndighet utfärdat intyg, som arbetstagaren företett efter det av­ draget gjorts, skall vid närmast föl­ jande uppbördstillfälle inbetalas, må arbetsgivaren mot kvitto tillhanda­ hålla arbetstagaren vad sålunda för mycket innehållits.

Kan det-----------------— -— Vad i------- — -------- ---------

anses ha förelegat att tillämpa skatte­

tabellen i fråga.

Har genom skatteavdrag

enligt

§

1 mom. andra stycket eller 2 mom. andra

stycket innehållits större be­

lopp än vad

som

skall inbetalas vid

närmast följande uppbördstillfälle enligt debetsedel, skattekort eller av lokal skattemyndighet utfärdat intyg, som arbetstagaren företett efter det avdraget gjorts,

eller erhållet besked

om skatteavdrag, skall arbetsgiva­ ren, om icke särskilda hinder före­ ligga,

mot kvitto tillhandahålla ar­

betstagaren vad

som

sålunda inne­

hållits för mycket, ala skattemyndigheten, så förordnar.

(Föreslagen lydelse)

till 41 §.

Då befrielse -------------till fullo, verkställas högst med belopp motsvarande viss angiven kvotdel av inkomstökningen.

Skatteavdrag för kvarstående skatt må såsom framgår av 42 § icke verkställas förrän skatteavdrag för preliminär skatt till fullo verk­ ställts. Vid nedsättning av skatteav­ draget för kvarstående skatt på grund av existensminimum bör den lokala skattemyndigheten därför ta­ ga hänsyn till dels den skattskyldi­ ges existensminimum och dels den preliminära skatt den skattskyldige har att erlägga. Då särskilda skäl göra det påkallat, äger den lokala skattemyndigheten d e 1 s i erforder­ lig mån höja det belopp, som enligt vad nyss sagts skall förbehållas den skattskyldige, dels ock förordna, att vid inkomstökning utöver det förbehållna beloppet skatteavdrag må verkställas högst med belopp motsvarande viss angiven kvotdel av inkomstökningen.

Skatteavdrag för kvarstående skatt må såsom framgår av 42 § icke verkställas förrän skatteavdrag för preliminär skatt till fullo verk­ ställts. Vid nedsättning av skatteav­ draget för kvarstående skatt på grund av existensminimum bör den lokala skattemyndigheten därför ta­ ga hänsyn till dels den skattskyldi­ ges existensminimum och dels den preliminära skatt den skatlskyldige har att erlägga. Då särskilda skäl göra det påkallat, äger den lokala skattemyndigheten d e 1 s i erforder­ lig mån höja det belopp, som enligt vad nyss sagts skall förbehållas den skattskyldige, dels ock förordna, att vid inkomstökning utöver det för­ behållna beloppet skatteavdrag må verkställas högst med belopp mot­ svarande viss angiven kvotdel av in­ komstökningen. 7

fråga om skatt­

skyldig som är försatt i konkurs skall efter ansökan av den skattskyl­ dige eller konkursboet tagas hänsyn även till vad den skattskyldige har att avstå till konkursboet av sin lön.

31

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

till 45 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

1. Har skattskyldig, som skall er­

lägga preliminär A-skatt, enligt un­

derrättelse från

länsbyrå för folk­

bokföringen

ändrat civilstånd un­

der förra delen av inkomståret, skall

lokal skattemyndighet utan särskild

anmälan från den skattskyldige vid­

taga den jämkning av nämnda skatt,

som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet----------------

1. Har skattskyldig, som skall er­

lägga preliminär A-skatt, enligt un­

derrättelse från

länsstyrelsen

ändrat

civilstånd under förra delen av in­

komståret, skall lokal skattemyndig­

het utan särskild anmälan från den

skattskyldige vidtaga den jämkning

av nämnda skatt, som må betingas

av ändringen.

—------------ icke uttages.

till 49

1. Lokal

skattemyndighets beslut

i anledning av framställning

om an­

stånd

enligt 49 § 1 mom. första styc­

ket skall grundas på det yttrande

över framställningen, som det ålig­

ger taxeringsintendent att avgiva.

Denne skall, därest detta med hän­

syn till föreliggande omständigheter

är möjligt, i yttrandet tillkännagiva

sitt ställningstagande till de över

taxeringen anförda besvären. Är ut­

redningen i besvärsärendet icke av­

slutad och anser sig taxeringsinten-

denten med hänsyn härtill eller av

annat skäl icke kunna göra något

uttalande rörande sitt framtida ställ­

ningstagande till besvären, skall

detta meddelas den lokala skatte­

myndigheten, som i sådant fall har

att avslå framställningen om anstånd

med skattens erläggande.

2. I fall som avses i 49 § 1 mom.

andra stycket

bör anståndet avse

skatten enligt den taxering, som kan

beräknas skola undanröjas. Har pre­

liminär, skatt avräknats å slutlig

skatt enligt nämnda taxering, kan

anstånd beviljas även med betalning

av så stor del av skatten på grund av

den å rätt ort påförda taxeringen,

som motsvaras av nämnda prelimi­

nära skatt.

1.

När särskilda skäl föreligga må

lokal

skattemyndighet begära yttran­

de av taxeringsintendenten över an­

sökan

om anstånd.

2. I fall som avses i 49 § 1 inom.

vid 4)

bör anståndet avse skatten en­

ligt den taxering, som kan beräknas

skola undanröjas. Har preliminär

skatt avräknats å slutlig skatt enligt

nämnda taxering, kan anstånd be­

viljas även med betalning av så stor

de! av skatten på grund av den å

rätt ort påförda taxeringen, som

motsvaras av nämnda preliminära

skatt.

3. Till ledning för prövning av an­

sökan om anstånd enligt 49 § 2 mom.

första stycket vid 1) angives följan­

de. Om skattebeloppet är förhållan­

devis ringa eller om den skattskyldi-

32

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ges ekonomi allmänt sett är god, tor­ de

om förutsättningar för anstånd

eljest föreligga

anstånd ofta kun­

na medgivas utan att säkerhet ställes. Detsamma är förhållandet om det kan antagas, att besvären över taxe­ ringen med hänsyn till bestämmel­ serna i 89 § taxeringsförordningen eller av annan anledning komma att avgöras inom en nära framtid. Om så anses lämpligt kan anståndstiden begränsas; förlängning av anstånds­ tiden medges då först efter förnyad ansökan och prövning av den skatt­ skyldiges förhållanden. Anstånd må begränsas till att avse en del av skat­ tebeloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968, varvid följande skall iakttagas.

1. Förordningens bestämmelser gäller redan före ikraftträdandet i fråga om åtgärder som fordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdan­ det.

2. Bestämmelserna i 77 a § gäller icke i fråga om skatt som arbetsgivare innehållit före ikraftträdandet.

3. Äldre bestämmelser gäller efter ikraftträdandet i följande hänseenden, nämligen

a) 27 § 3 mom., 28 §, 68 § 1 mom. och 69 § i fråga om skatt på grund av taxering år 1967 eller tidigare år,

b) 40 § och anvisningarna till samma paragraf i fråga om avdrag för kvarstående skatt som förfaller till betalning under uppbördsterminerna i mars och maj 1968,

c) 53 § 1 och 3 mom. samt 57 § i fråga om skatt som inbetalas senast den 18 januari 1968,

d) 58 § 1 mom. och 71 § i fråga om skatt som förfaller till betalning eller skulle ha förfallit till betalning före ikraftträdandet, om skatteavdrag gjorts i behörig ordning,

e) 85 § 1 mom. och 86 § i fråga om besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet.

4. Utan hinder av vad ovan under 3. sägs gäller från förordningens ikraft­ trädande bestämmelserna i 71 § 1 mom. andra stycket. Från ikraftträdandet gäller den nya lydelsen av 58 § 1 mom. även beträffande skatt som avses under 3. d) ovan, om skatten fastställes till betalning efter nämnda tid­ punkt, varvid tilläggsavgiften beräknas som om skatten skulle ha betalats i januari 1968. Vidare gäller bestämmelsen i 71 § 2 mom. sista stycket och den nya lydelsen av 85 § 1 mom. och bestämmelserna i 86 § om allmänt ombuds besvärsrätt från ikraftträdandet i mål och ärende som avgöres efter sistnämnda tidpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr i30 år 1967

33

2) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. förordningen den 23 oktober 1908

(nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda

förmåner och rättigheter

Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. förordningen den 23 oktober 1908

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter1 2

skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §•

1 m o m. I fråga — —------------------------------------ -i allmänhet.

Har den, som är berättigad att

återfå erlagd bevillningsavgift enligt

denna förordning, i stället att erläg­

ga skatt som avses i uppbörds förord­

ningen, skola bestämmelserna i 68 §

3 och 4 mom. sistnämnda förordning

äga motsvarande tillämpning.

Samtidigt med *---------------------------------------- andel därav.

Vid redovisningen --------- -------------------- - — dem utbetalta.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 5 § 1 mom. se 1952: 360.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr ISO

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

3) Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 2 inom. kommunalskattelagen den 28 sep­ tember 1928 samt anvisningarna till 19 och 60 §§ samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

46

2 in o in. I hemortskommunen — 2) för dels sådan

i slutlig eller

tillkommande skatt ingående

till-

läggspensionsavgift, som påförts den skattskyldige under året näst före det taxeringsår varom fråga är, dels ock avgift för pensionsför­ säkring, som ej avses i 33 §, därest avgiften under beskattningsåret er­ lagts för försäkring, vilken äges av den skattskyldige själv eller, i före­ kommande fall, hans make eller hans omyndiga barn;

3) för dels sådan

i slutlig eller

tillkommande skatt ingående

sjuk­

försäkringsavgift enligt 19 kap. 2 § lagen om allmän försäkring, som påförts den skattskyldige under året näst före det taxeringsår varom fråga är, dels ock premier och andra avgifter, som skattskyldig er­ lagt för försäkringar av följande slag, vilka ägas av honom själv el­ ler, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring, arbetslöshetsför­ säkring samt sådan sjuk- eller olycks­ fallsförsäkring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begrav­ ningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej utgör sjukförsäkring enligt

2

—4 kap. lagen om allmän försäk­ ring; samt

(Föreslagen lydelse)

— — —■ eller uppfostran; 2) för dels sådan tilläggspen­ sionsavgift, som påförts den skatt­ skyldige under året näst före det taxeringsår varom fråga är, dels ock avgift för pensionsförsäkring, som ej avses i 33 §, därest avgiften under beskattningsåret erlagts för försäkring, vilken äges av den skatt­ skyldige själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn;

3) för dels sådan sjukförsäk­ ringsavgift enligt 19 kap. 2 § lagen om allmän försäkring, som påförts den skattskyldige under året näst före det taxeringsår varom fråga är, dels ock premier och andra avgif­ ter, som skattskyldig erlagt för för­ säkringar av följande slag, vilka ägas av honom själv eller, i förekomman­ de fall, hans make eller hans omyn­ diga barn, nämligen kapitalförsäk­ ring, arbetslöshetsförsäkring samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäk­ ring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej utgör sjukförsäkring enligt 2—4 kap. la­ gen om allmän försäkring; samt

1 Senaste lydelse av 46 § 2 mom. se 1966:274,Fav anvisningarna till 19 § se 1963:299 och av anvisningarna till 60 § se 1957:105.

35

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4) för belopp---------------------------------- - varje barn.

Har skattskyldig------------ -------------- eller underhållsbidraget.

Därest skattskyldig--------------------------------nämnda tid.

Avdrag, som--------------------------------- ----------- — 18 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Anvisningar

till 19 §.

Socialhjälp, begravning]^ älp------- -----------------influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan------------------------skattepliktig intäkt.

Bestämmelsen att---------- - —--------- sistnämnda lag.

Skatteplikt föreligger----------------—

Näringshjälp,

som av allmänna

medel utgår till partiellt arbetsföra

med flera,

är icke att hänföra till

skattepliktig inkomst, i den mån nä-

ringshjälpen lämnats till bestridande

av kostnader, för vilka rätt till av­

drag icke föreligger vare sig direkt

såsom omkostnad eller i form av år­

liga värdeminskningsavdrag.

Skatteplikt föreligger----------- --------

Enligt 46 §------------------------ och 32

— av motorfordon.

Näringshjälp

eller bidrag enligt

57, 58 eller 62 § arbetsmarknads-

kungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368)

är icke att hänföra till skattepliktig

inkomst, i den mån näringshjälpen

eller bidraget

lämnats till bestridan­

de av kostnader, för vilka rätt till av­

drag icke föreligger vare sig direkt

såsom omkostnad eller i fdrm av år­

liga värdeminskningsavdrag.

— mottagarens utbildning.

§§

till 60 §.

Till ledning-------------------------- följande exempel.

1. Ett aktiebolag----------- - — —•— 160 000 kronor-.

Om den beskattningsbara inkoms­

ten uppgår till

8 000

kronor, d. v. s.

till belopp motsvarande summan av

garantibeloppen för fastigheterna,

skall den beskattningsbara inkoms­

ten fördelas på församlingarna med

1 000

kronor,

3 000

kronor och 4

000

kronor, överstiger den beskattnings­

bara inkomsten summa garantibe­

lopp, skall det överskjutande belop­

pet fördelas enligt bestämmelserna i

Om den beskattningsbara inkoms­

ten uppgår till

6 400

kronor, d. v. s.

till belopp motsvarande summan av

garantibeloppen för fastigheterna,

skall den beskattningsbara inkoms­

ten fördelas på församlingarna med

800

kronor,

2400

kronor och

3 200

kronor, överstiger den beskattnings­

bara inkomsten summa garantibe­

lopp, skall det överskjutande belop­

pet fördelas enligt bestämmelserna i

56—59 §§.

56—59

2. I en------------------------ 140 000 kronor.

A:s beskattningsbara------- -----------------på municipalsamhället

3. En person------------------------ å municipalsamhället.

Denna lag träder i kraft såvitt avser anvisningarna till 19 och 60 §§

dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från

trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas såvitt avser dessa anvis­

ningar första gången i fråga om 1967 års taxering. I övrigt träder lagen i

kraft den 1 januari 1968 och tillämpas första gången vid 1968 års taxering.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

4) Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 8 § och 12 § 1 mom. förordningen

den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt

Härigenom förordnas, att 8 § och 12 § 1 inom. förordningen den 12 februari 1943 om kupongskatt1 skall anges.

(Nuvarande lydelse)

8

Kupongskattekontoret skall--------Vid försummelse------------- —• ------Efterkommes icke föreläggande att inbetala kupongskatt

och

dröjsmåls-

ränta,

äger

länsstyrelsen förordna

om uttagande därav hos bolaget

i

den ordning som om indrivning av kronoutskylder finnes stadgat.

Där­

vid

skall iakttagas, att indrivnings-

avgift skall erläggas endast för ku­ pongskattens kapitalbelopp samt att, därest indrivningsavgiften inom visst indrivningsdistrikt för ett och sam­ ma bolag överstiger 100 kronor, det överskjutande beloppet skall tillfalla staten.

Besvär över — — —----------------------

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

(Föreslagen lydelse)

§•

—-------- därtill föranleda.

------- motsvarande tillämpning.

Efterkommes icke föreläggande att inbetala kupongskatt

eller

dröjs-

målsränta,

skall

länsstyrelsen för­

ordna om uttagande därav hos bo­ laget. Därvid

tillämpas bestämmel­

serna i uppbördsförordningen om in­ drivning och restavgift. Restavgift uttages dock icke på dröjsmålsrän

-

ta.

efterkomma förordnandet.

12

§.

1 mom. Har vid------------------- — innehållna beloppet. Ansökan om —---------- - —---------------- — —- — slutligen prövad.

Har den, som är berättigad återfå kupongskatt, i stället att erlägga skatt, som avses i uppbördsförordningen, skola bestämmelserna i 68 § 3 och

4

mom. sistnämnda förord­

ning äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Vad hittills föreskri­ vits i 8 § om statens andel i indrivningsavgift tillämpas vid indrivning, som verkställes av exekutiv förrättningsman, vilken erhållit rätt attt uppbära andel i restavgifter efter den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1957:66 och av 12 § 1 mom. se 1947:579.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

37

5) Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 1 § 2 mom. förordningen den 31 december

1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel

Härigenom förordnas, att 1 § 2 mom. förordningen den 31 december 1945

om utdebitering av tingshusmedel1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

1

§•

2 m o nr. Till ledning för tings­

husmedlens bestämmande skall

lokal

skattemyndighet

varje år

efter sluta­

de taxeringsförrättningar så fort ske

kan

till tingshusbyggnadsskyldige

ge­

nom länsstyrelsen

insända

förteck­

ning, som för

varje kommun

sum­

mariskt upptager

antalet skattekro­

nor och skatteören som påförts enligt

kommunalskattelagen.

(Föreslagen lydelse)

2 m o in. Till ledning för tings­

husmedlens bestämmande skall

läns­

styrelsen senast den 10 augusti

varje

år till tingshusbyggnadsskyldige in­

sända

sammandrag över

antalet skat­

tekronor och skatteören, som

grund av taxeringsnämndernas be­

slut

påförts

inom iingshusbyggnads-

skyldiges område

enligt kommunal­

skattelagen.

Sammandraget skall

upptaga summan för hela området

och hur mycket som belöper på

varje

kommun.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

Senaste lydelse av 1 § 2 mom. se 1954:156.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

6) Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947

(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om

statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4 §■

1 in o m. Från sammanlagda -— —

sådan

i slutlig eller tillkommande

skatt ingående

allmän kommunal­

skatt och, i den mån avdrag icke åt-

njutes enligt nästföljande stycke,

tilläggspensionsavgift som påförts

den skattskyldige under året näst

före det taxeringsår, varom fråga är.

Skattskyldig, som ——-----------------

Avdrag enligt----- — —---------------

Har sådan —----------------- —----------

(Föreslagen lydelse)

— eller lotterivinst;

sådan allmän kommunalskatt och,

i den mån avdrag icke åtnjutes en­

ligt nästföljande stycke, tilläggspen­

sionsavgift som påförts den skatt­

skyldige under året näst före det

taxeringsår, varom fråga är.

kommunalskattelagen sägs.

----------6 § 3 mom.

----- i fråga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

Senaste lydelse av 4 § 1 mom. se 1967:40.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

39

7) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i

skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4 och 5 §§ lagen den 26 oktober 1951 om

viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Avgifter till svenska kyrkan eller

hennes prästerskap, kyrkomusiker

eller betjäning, vilka

efter

kyrko­

stämmas

beslut eller eljest

utdebite-

ras

efter

de

grunder som för

kom-

munalutskylders utgörande i allmän­

het äro stadgade, skola

efter endast

sextio procent av det

belopp för skat­

tekrona och skatteöre, vilket be­

stämts till utdebitering,

påföras den,

som är för inkomståret mantalsskri­

ven här i riket

men

som vid ingång­

en av inkomståret icke

tillhör

svens­

ka kyrkan.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sådan församlingsskatt enligt la­

gen den 2 juni 1961 (nr

4

36) om

församlingsstyrelse, som

efter

kyr­

kofullmäktiges

beslut eller eljest

de­

biteras

efter

samma

grunder som

gäl­

la

för

debitering av kommunalskatt,

skall påföras den, som vid ingången

av inkomståret icke

tillhörde

svenska

kyrkan

och

som är mantalsskriven

här i riket för inkomståret, efter en­

dast sextio procent av det för

debite­

ringen bestämda beloppet.

Det åligger--------------- -------------------

Har i stomme till debiteringslängd,

som överlämnats till den lokala skat­

temyndigheten från länsbyrå för

folkbokföringen, intagits uppgift att

skattskyldig vid ingången av in­

komståret icke tillhör svenska kyr­

kan, skall debiteringen ske i enlighet

med den sålunda lämnade uppgiften.

4

Har rätt till skattenedsättning en­

ligt 1 §,

på grund av oriktig uppgift

från länsbyrå för folkbokföringen

eller av annan anledning,

icke beak-

1 Senaste lydelse av 1 § se 1953:402.

— enligt 1 §.

§.

Har rätt till skattenedsättning en­

ligt 1 § icke beaktats vid debitering­

en äger den skattskyldige söka rät­

telse hos den lokala skattemyndighet

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

tats vid debiteringen äger den skatt­ skyldige söka rättelse hos den loka­ la skattemyndighet som

verkställt

debiteringen; och skall

därvid

vad

i

nppbördsförordningen

är stadgat an­

gående

rättelse av felaktig debitering

av slutlig eller tillkommande skatt

äga tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

som

utfärdat debetsedeln.

Därvid

tillämpas bestämmelserna

i upp-

bördsförordningen

om

rättelse av

felaktig debitering av slutlig eller tillkommande skatt.

I denna lag förstås med taxeringsår: det---------------- — — verkställes; samt inkomstår: det------- — — — — föregått taxeringsåret.

Vad i denna lag stadgas angående länsbyrå för folkbokföringen skall beträffande stad, där det tryckande registret föres hos den lokala skatte­ myndigheten, avse sistnämnda myn­ dighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

41

8) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 30 november 1951 (nr 763)

angående beräkning av statlig inkomstskatt för

ackumulerad inkomst

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 30 november 1951 an­

gående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

5

§•

Bifalles ansökan varom i 4 § sägs,

skall länsstyrelsen meddela förord­

nande om avkortning eller, där resti­

tution skall ske, tillställa den skatt­

skyldige honom tillkommande be­

lopp

över postgiro.

Å restituerat belopp

utgår icke

ränta.

(Föreslagen lydelse)

Bifalles ansökan varom i 4 § sägs,

skall länsstyrelsen meddela förord­

nande om avkortning eller, där resti­

tution skall ske, tillställa den skatt­

skyldige honom tillkommande be­

lopp.

Därvid tillämpas bestämmel­

serna i 87 § uppbördsförordningen.

Vid restitution

utgår icke ränta

enligt 69 § 2 mom. uppbördsförord­

ningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser

angående ränta gäller dock i fråga om skatt på grund av 1967 eller tidigare

års taxering.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr ISO

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

9) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med

bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

Härigenom förordnas, att 3, 4 och 5 §§ förordningen den 6 juni 1952 med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla ändrad ly­ delse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

3

Vid tillämpning av denna förord­ ning skall, där avkortning kan ske, sådan i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske allenast till viss del, skall det en­ ligt 2 § beräknade beloppet, i den mån det ej kunnat avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbe­ talas till den skattskyldige. Å sålun­ da återbetalat belopp utgår icke rän­ ta. 4

4

Den som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av påförd skatt eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom göra ansökan hos länsstyrel­ sen i det län, inom vilket han taxe­ rats till statlig inkomstskatt för det taxeringsår varom fråga är,

eller,

därest han taxerats till sådan skatt i Stockholms stad, till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara

nämnda myn­

dighet

tillhanda före utgången av ka­

lenderåret

näst

efter taxeringsåret,

vid äventyr att avkortning eller re­ stitution enligt denna förordning icke må beviljas. Därest

de i 2 § an­

givna förutsättningarna för åtnju­ tande av avkortning eller restitution

(Föreslagen lydelse)

Vid tillämpning av denna förord­ ning skall, där avkortning kan ske, sådan i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske allenast till viss del, skall det en­ ligt 2 § beräknade beloppet, i den mån det ej kunnat avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbe­ talas till den skattskyldige. Å sålun­ da återbetalat belopp utgår icke rän­ ta

enligt 69 § 2 mom. uppbördsförordningen.

Den som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av påförd skatt eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom göra ansökan hos länsstyrel­ sen i det län, inom vilket han taxe­ rats till statlig inkomstskatt för det taxeringsår varom fråga är.

Ansökan skall vara

länsstyrelsen

tillhanda före utgången av

det femte

kalenderåret efter taxeringsåret. Fö­ religga de i 2 § angivna förutsätt­ ningarna för åtnjutande av avkort­ ning eller restitution först efter det kammarrätten eller Kungl. Maj :t meddelat utslag angående

ifrågava-

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

föreligga först efter det kammarrät­

ten eller Kungl. Maj :t meddelat ut­

slag angående

sökandens

taxering

för

ifrågavarande

år,

skall ansök­

ningen vara

myndigheten

tillhanda

inom ett år efter det kammarrättens

utslag vunnit laga kraft eller Kungl.

Maj :ts utslag meddelats.

Ansökan göres

5 §•

Finnes ansökning böra bifallas,

skall länsstyrelsen

eller överståthål-

larämbetet

antingen meddela för­

ordnande om avkortning eller till­

ställa sökanden honom tillkomman­

de

restituerat

belopp

över postgiro

eller ock vidtaga båda dessa åtgärder.

(Föreslagen lydelse)

rande

taxering

eller efter det sökan­

den åsatts eftertaxering,

skall ansök­

ningen vara

länsstyrelsen

tillhanda

inom ett år efter det kammarrättens

utslag vunnit laga kraft eller Kungl.

Maj :ts utslag meddelats

eller efter-

taxeringen skett. Har ansökan icke

inkommit till länsstyrelsen inom nu

angiven tid, upptages den icke till

prövning.

av riksskattenämnden.

Finnes ansökning böra bifallas,

skall länsstyrelsen antingen medde­

la förordnande om avkortning eller,

där återbetalning skall ske,

tillställa

sökanden honom tillkommande be­

lopp eller ock vidtaga båda dessa åt­

gärder.

Därvid tillämpas bestämmel­

serna i 87 § uppbördsförordningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968 och gäller även i fråga

om skatt som påförts dessförinnan. Äldre bestämmelser angående ränta

gäller dock i fråga om skatt på grund av 1967 eller tidigare års taxering.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

10) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 72 § landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 72 § landstingslagen den 14 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

72 §.

Till ledning för landstingsskattens bestämmande skall

lokal skattemyn­

dighet

varje år

efter slutade taxe-

ringsförrättningar så fort ske kan

till förvaltningsutskottet

genom läns­

styrelsen

insända

förteckning, som

för varje kommun summariskt upp­ tager

antalet skattekronor och skat-

teören, som påförts enligt kommu­ nalskattelagen.

Förvaltningsutskot­

tet låter däröver upprätta

samman­

drag,

upptagande

summan för hela

landstingskommunen,

samt

hur myc­

ket som belöper på varje kommun.

Till ledning för landstingsskattens bestämmande skall

länsstyrelsen se­

nast den 10 augusti

varje år till för­

valtningsutskottet insända

samman­

drag över

antalet skattekronor och

skatteören, som

på grund av taxe­

ringsnämndernas beslut

påförts

in­

om landstingskommunens område

enligt kommunalskattelagen.

Sam­

mandraget skall upptaga

summan

för hela landstingskommunen

och

hur mycket som belöper på varje kommun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

45

11) Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 14 § 2 mom. och 20 § förordningen

den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt

Härigenom förordnas, att 14 § 2 mom. och 20 § förordningen den 16 maj

1958 om sjömansskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

14

2

mom.

Inbetalas sjömansskatt

senare än i 1 mom. sägs, skall rest-

avgift utgå

med fyra öre för varje hel

Krona av den del av skatten, som

icke erlagts i rätt tid. Uppkommer

vid beräkningen öretal, iakttages att

öretal över femtio avrundas uppåt

och annat öretal avrundas nedåt till

heli krontal, dock att restavgift icke

i något fall utgår med mindre än en

krona.

20

Åtgärder för uttagande av sjö­

mansskatt må icke vidtagas senare

än fem år efter utgången av det år,

under vilket skatteavdrag

verkställts

eller

skolat verkställas.

(Föreslagen lydelse)

§•

2 m o in. Inbetalas sjömansskatt

senare än i 1 mom. sägs, skall rest­

avgift

och tilläggsavgift

utgå

beräk­

nade enligt bestämmelserna i 58 § 1

mom. första, andra och tredje styc­

kena uppbördsför ordningen. Till-

läggsavgiften bestämmes därvid i

förhållande till det antal tidrymder

av sex månader, utöver den första,

som påbörjats efter utgången av den

tidpunkt, då skatten rätteligen skolat

erläggas, intill dess skatten inbetalas

eller revisionskrav fastställes enligt

17 § 2 mom.

§•

Har redare underlåtit verkställa

avdrag för

sjömansskatt, må

hans

ansvarighet för skatten icke faststäl­

las och ej heller

åtgärder för uttagan­

de av

skatten

vidtagas

mot honom

se­

nare än fem år efter utgången av det

år, under vilket skatteavdrag skolat

verkställas.

Revisionskrav mot redare i anled­

ning av att innehållen sjömansskatt

icke inbetalats må icke fastställas se­

nare än fem år efter utgången av det

år, under vilket skatteavdraget verk­

ställdes.

åtgärder för indrivning av inne­

hållen sjömansskatt må icke vidtagas

senare än fem år efter utgången av

det år, under vilket fråga om faststäl-

46

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lelse av revisionskravet prövats av s jömansskattenämnden.

Utan hinder av vad ovan föreskri­ vits må kammarrättens eller Kungl. Maj:ts utslag, varigenom redare ålagts ansvarighet för sjömansskatt, verkställas inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår då utsla­ get meddelades.

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1967

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser gäller doek i fråga om skatt som innehållits eller rätteligen skulle ha inne­ hållits genom skatteavdrag före ikraftträdandet. Utan hinder härav gäller den nya lydelsen av 14 § 2 mom. även i fråga om skatt som nyss nämnts, om skatten fästställes till betalning efter ikraftträdandet, och bestämmel­ serna i 20 § sista stycket i mål och ärende som avgöres efter sistnämnda tid­ punkt. Därvid beräknas tilläggsavgiften som om skatten skulle ha betalats i januari 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

47

12) Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 55 och 58 §§ förordningen den

1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 55 och 58 §§ förordningen den 1 december 1959

om allmän varuskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

55 §.

Skattskyldig, som anfört besvär

över beslut rörande taxering till

all­

män varuskatt,

må beviljas

anstånd

med inbetalning av skatt

på grund

av taxeringen.

I fråga om

sådant an­

stånd

skola bestämmelserna i 49 §

1 mom. uppbördsförordningen äga

motsvarande tillämpning.

58

Har deklaration ej avgivits och

preliminär allmän varuskatt ej in­

betalats inom föreskriven tid eller

har skattskyldig underlåtit att inom

sådan tid

inbetala i

avgiven deklara­

tion

angivet belopp,

skall restavgift

utgå å icke inbetalat belopp. Vad nu

sagts skall gälla jämväl där preli­

minär allmän varuskatt eljest fast­

ställts till betalning och skatten ej

inbetalats inom i fastställelsebeslu-

tet angiven tid, så ock där skattskyl­

dig underlåtit att inbetala kvarstå­

ende eller tillkommande allmän va­

ruskatt i tid och ordning som i 50

eller 51 § sägs.

Restavgiften utgår efter fyra öre

för varje hel krona av den del av

skatten, som icke erlagts, dock ej

mindre än

en krona.

Restavgiften

skall vid öretal över femtio avrun­

das uppåt och vid annat öretal av­

rundas nedåt till helt krontal.

Bestämmelserna i 49 § 1 mom.

vid

1)

3) samt 2 mom.

uppbördsför­

ordningen

om

anstånd

i vissa fall

med inbetalning av skatt skola äga

motsvarande tillämpning i fråga om

allmän varuskatt.

Har deklaration ej avgivits och

preliminär allmän varuskatt ej inbe­

talats inom föreskriven tid eller har

skattskyldig underlåtit att inom så­

dan tid

betala den skatt som skall ut­

gå enligt

avgiven deklaration, skall

restavgift utgå å icke inbetalat be­

lopp. Vad nu sagts skall gälla jäm­

väl där preliminär allmän varuskatt

eljest fastställts till betalning och

skatten ej inbetalats inom i faststäl-

lelsebeslutet angiven tid, så ock där

skattskyldig underlåtit att inbetala

kvarstående eller tillkommande all­

män varuskatt i tid och ordning som

i 50 eller 51 § sägs.

Restavgiften utgår efter fyra öre

för varje hel krona av den del av

skatten, som icke erlagts, dock ej

mindre än

tio kronor.

Restavgiften

skall vid öretal över femtio avrundas

uppåt och vid annat öretal avrundas

nedåt till helt krontal.

— är fråga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser

i 58 § andra stycket gäller dock i fråga om skatt som förfaller till betalning

före ikraftträdandet.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

13) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 18 december 1959 (nr 551)

angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen

om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 18 december 1959 angå­ ende beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän för­ säkring1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8

Har belopp — —-------------------------Om pensionsgrundande----------------Pensionsgrundande inkomst

som

lokal skattemyndighet bestämt se­ nast den 20 november under taxe­ ringsåret

skall,

därest

debetsedel å

slutlig skatt

utfärdas för den för­

säkrade

angivas

å debetsedeln. Har

pensionsgrundande inkomst be­ stämts

efter nämnda tidpunkt,

skall

underrättelse

härom

sändas till den

försäkrade.

Har verkställd — —- —----------------Underrättelse enligt -------------------- -

§• stycket sägs.

pensionsgrundande inkomsten.

Pensionsgrundande inkomst skall angivas

debetsedel å slutlig skatt

när så kan ske. I annat fall

skall

sär­

skild

underrättelse

om

den pensions­

grundande inkomst

som

bestämis

sändas till den försäkrade.

— den försäkrade. — — över beslutet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Förordningen omtryckt se 1962:395. Senaste lydelse av 8 § se 1966: 244.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

49

14) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 17 och 40 §§ förordningen den 18 december 1959

(nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen

om allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 17 och 40 §§ förordningen den 18 december

1959 angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,

in. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

17

Arbetsgivaravgift uppgående-------

Riksförsäkringsverket skall

sär­

skilt för varje uppbördsdistrikt, så­

vitt gäller Stockholm före den 1

augusti och i övrigt före den 1 sep­

tember under året näst efter utgifts­

året,

lämna

vederbörande lokala

skattemyndighet

uppgift om de ar­

betsgivaravgifter som skola påföras

i samband med slutlig skatt.

40

Tilläggspensionsavgift skall vara

erlagd före den 1 oktober året näst

efter taxeringsåret

eller, såvitt gäller

i tillkommande skatt ingående till­

läggs pensionsavgift,

inom

fyra

må­

nader efter utgången av den månad,

under vilken den sista av de för

skatteinbetalningen bestämda upp-

bördsterminerna infallit.

Har tilläggspensionsavgift, — —-----

(Föreslagen lydelse)

§•

--------- därtill föreligga.

Riksförsäkringsverket skall lämna

uppgift om de arbetsgivaravgifter,

som skola påföras i samband med

slutlig skatt,

enligt föreskrifter som

meddelas av centrala folkbokförings-

och uppbördsnämnden efter samråd

med verket.

§•

Tilläggspensionsavgift

som ingår i

slutlig skatt

skall vara erlagd före

den 1 oktober året näst efter taxe­

ringsåret.

Avgift som icke ingår i

slutlig skatt skall vara erlagd

inom

åtta

månader efter utgången av den

månad,

då underrättelse om debite­

ring av avgiften meddelades den för­

säkrade.

--------stycket stadgas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser

gäller dock i fråga om tilläggspensionsavgift som debiteras före ikraftträ­

dandet.

1 Förordningen omtryckt se 1962:396. Senaste lydelse av 40 § se 1964:158.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

15) Förslag

till;

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om

finansiering av folkpensioneringen

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 maj 1962 om finansiering av

folkpensioneringen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

2

Såsom bidrag till kostnaderna för

folkpensioneringen skall, såvitt ej

annat följer av vad i andra stycket

sägs, envar erlägga folkpensionsav­

gift för år, då för honom beräknats

till statlig inkomstskatt beskattnings­

bar inkomst, under förutsättning att

han vid utgången av detta år fyllt

minst aderton och högst sextiosex år,

att han varit här i riket mantals­

skriven för året näst före taxerings­

året samt att han vid

tidpunkten för

tryckningen av stomme till inkomst­

längd för

taxeringsåret var svensk

medborgare.

Folkpensionsavgift skall------- - —• —

(Föreslagen lydelse)

Såsom bidrag till kostnaderna för

folkpensioneringen skall, såvitt ej

annat följer av vad i andra stycket

sägs, envar erlägga folkpensionsav­

gift för år, då för honom beräknats

till statlig inkomstskatt beskattnings­

bar inkomst, under förutsättning att

han vid utgången av detta år fyllt

minst aderton och högst sextiosex år,

att han varit här i riket mantals­

skriven för året näst före taxerings­

året samt att han vid

ingången av

året näst före

taxeringsåret var

svensk medborgare.

—-------------före taxeringsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser gäller

dock beträffande folkpensionsavgift som påföres för år 1967 eller tidiga­

re år.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1965:74.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

51

16) Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 10 § förordningen den 21 maj 1965 (nr 153)

om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen den 21 maj 1965 om särskild

skatteberäkning i vissa fall för makar

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

]

Bifalles ansökan

om skatteberäk­

ning enligt denna förordning

senast

den 20 november under taxerings­

året,

skall

skatteberäkningen

iaktta­

gas vid debitering av slutlig skatt.

Bifalles ansökan

om skatteberäk­

ning

senare,

skall belopp varmed

skatt

nedsättes

avkortas

eller, där

restitution skall ske, tillställas den

skattskyldige på sätt som anges i

uppbördsförordningen.

På restitu-

erat belopp

utgår icke ränta.

Föranleder skatteberäkning, var­

om beslut meddelats efter den 20

november under taxeringsåret att

yt­

terligare skatt skall uttagas,

äga upp-

bördsförordningens bestämmelserom

tillkommande skatt

tillämpning.

skall erhalla andrad lydelse pa satt

(Föreslagen lydelse)

§•

Beslut

om skatteberäkning enligt

denna förordning skall iakttagas vid

debitering av slutlig skatt,

när så

kan ske med hänsyn till tidpunkten

för beslutet och debiteringen.

Har beslut

om skatteberäkning

icke iakttagits vid debiteringen av

slutlig skatt,

skall belopp, varmed

skatt

nedsatts,

avkortas

och

tillkom­

mande skatt

debiteras i den mån

yt­

terligare skatt skall uttagas

på grund

av beslutet. Vid restitution

utgår icke

ränta

enligt 69 § 2 mom.

uppbörds­

förordningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser

angående ränta gäller dock i fråga om skatt på grund av 1967 eller tidigare

års taxering.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 31 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, statsråden,

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, E

denman

, J

ohansson

, H

olmqvist

A

spling

, P

alme

, S

ven

-E

rig

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

O

dhnoff

.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor om

uppbörds-

förfarandet in. in.

och anför.

Inledning

Uppbördsutredningen1,

som tillsattes med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndi­

gande den 5 juni 1959 (direktiv se berättelsen till 1961 års riksdag s. 161) avlämnade den 11 mars 1965 betänkandet »Uppbördsfrågor» (SOU 1965: 23).

Efter remiss har

yttranden

över betänkandet avgetts av justitiekanslers-

ämbetet, riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, riksförsäkringsverket, poststy­ relsen, kammarrätten, riksrevisionsverket, centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden (CFU), sjömansskattenämnden, exekutionsväsendets organi- sationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Söderman­ lands, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, kronofogdemyndigheten i Norrköpings distrikt, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistför­ bund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges hant­ verks- och industriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Föreningen auk­ toriserade revisorer, Svenska revisorsamfundet, Tjänstemännens centralor­ ganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svens­ ka arbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening, Svenska bankförening­ en, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar,

1 Ledamöter hovrättspresidenten Erik Åqvist t. o. m. den 31 maj 1961, tillika ordförande, rättschefen Erik Reuterswärd från sistnämnda datum, ordförande, byråchefen Bertil Ehnbom, landskamreraren Rolf Lindqvist och länsassessorn Gustaf Åhström. Expert fr. o. m. den 2 oktober 1961 rådmannen Axel Öberg.

Knngl. Maj:ts proposition, nr 130 år 1967

53

Sveriges häradsskrivarförening, Tjänstemannaföreningen vid Kronofogde­

myndigheten, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges arbetsgivareför­

ening för hotell och restauranger, Svenska byggnadsentreprenörförening­

en, Sveriges centrala restaurangaktiebolag samt Köpmannaföreningarnas

central för ackords- och konkursärenden. Svenska arbetsgivareföreningen,

Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund har avlämnat ett ge­

mensamt yttrande — i det följande betecknat som yttrande av näringslivets

skattedelegation — medan Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

landsbygdens folk som egna yttranden åberopat ett utlåtande från lantbru­

kets skattedelegation. Riksåklagarämbetet har bifogat inhämtade yttranden

från överståthållarämbetet och ett antal åklagare. Vissa länsstyrelser har till

sina yttranden fogat uttalanden över betänkandet från lokala myndigheter,

i huvudsak kronokamrerare och häradsskrivare.

Den 13 september 1966 avlämnade utredningen betänkandet »Skatteav­

drag på konkursgäldenärs inkomst» (Stencil Fi 1966: 7).

Yttranden

har

efter remiss avgetts över betänkandet av hovrätten för Västra Sverige, lag­

beredningen, kammarrätten, riksrevisionsverket, CFU, sjömansskattenämn-

den, exekutionsväsendets organisationsnämnd, överståthållarämbetet, läns­

styrelserna i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands

och Västerbottens län, Sveriges advokatsamfund, Sveriges köpmannaför­

bund, Sveriges lantbruksförbund, Föreningen auktoriserade revisorer, TCO,

Landsorganisationen i Sverige (LO), Föreningen Sveriges kronokamrerare,

Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges häradsskrivarförening och Ac-

kordscentralen i Stockholm. Sveriges lantbruksförbund har som eget ytt­

rande åberopat ett utlåtande av lantbrukets skattedelegation. Ett antal läns­

styrelser har till sina egna yttranden fogat uttalanden över betänkandet

från lokala skattemyndigheter.

De båda betänkande^ har fått ett i huvudsak gynnsamt mottagande vid

remissbehandlingen.

I det först omnämnda betänkandet har utredningen behandlat vissa frå­

gor inom uppbördsväsendet, där ändringar av nuvarande bestämmelser an­

setts påkallade för att skatteuppbörden skall bli effektivare och mera rätt­

vis. Utredningen har sålunda föreslagit att ett allmänt ombud skall få upp­

giften att föra det allmännas talan i vissa slags uppbördsmål och att möj­

ligheten att få anstånd med betalning av skatt skall utvidgas väsentligt. Det

nuvarande skatteavdraget när debetsedel inte lämnats till arbetsgivare före­

slås skola höjas i vissa fall. Även en höjning och differentiering av restav-

giften förordas. I åtskilliga frågor där praxis hittills varit oklar eller där

nuvarande bestämmelser inte kunnat uppfattas som rättvisa eller ändamåls­

enliga föreslås nya regler, som i huvudsak berör frågor om restitution

och preskription av skatt, vissa räntefrågor och den tekniska innebörden

av begreppet tillkommande skatt. Utredningen föreslår vidare att ställ­

företrädare för juridisk person under vissa villkor skall kunna åläggas att

54

betala skatt, som innehållits av anställds lön men inte inbetalts till det all­ männa, och att beloppsgränserna för skatt, som skall återbetalas till skatt­ skyldig eller inte utkrävas, skall höjas. I sitt andra betänkande föreslår ut­ redningen bl. a. att det nuvarande förbudet mot skatteavdrag från konkurs- gäldenärs lön skall upphävas.

Utredningens författningsförslag avser ändringar i uppbördsförordning- en den 5 juni 1953 (nr 272) (UF) m. fl. författningar avseende debitering eller uppbörd. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ären­ de som

bilaga 1 och 2.

I samband med föredragningen av de frågor som föranlett Kungl. Maj :ts prop. nr 88 till årets riksdag nämnde jag att jag ämnade senare föreslå Kungl. Maj :t att för innevarande riksdag lägga fram förslag om de författ­ ningsändringar som CFU ansett påkallade på grund av övergången till auto­ matisk databehandling (ADB) inom uppbördsväsendet (SOU 1966: 16). Jag avser att nu ta upp CFU:s ändringsförslag, som i huvudsak är av teknisk art. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet som

bilaga 3.

Slutligen ämnar jag i förevarande sammanhang föreslå vissa ändringar av uppbördsregler, som inte har direkt samband med de tidigare berörda förslagen. Jag kommer också att beröra ett par skrivelser i vilka föreslås ändringar av gällande bestämmelser i UF.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

Uppbördsutredningen och remissyttrandena

Företrädare för det allmänna i uppbördsmål

Utredningen

Spörsmålet om inrättande av ett allmänt ombud i uppbördsmål behand­ las i betänkandet på s. 50—60. Härav kan följande återges beträffande ut­ redningens förslag.

Till att börja med konstateras, att bestämmelser inte finns beträffande allmänt ombud i uppbördsmål liknande de bestämmelser som gäller ombud för det allmänna i skatteprocessen. Därvid bortses från föreskriften att re­ visor i riksrevisionsverket äger anföra besvär över beslut som länsstyrelse meddelar över verkets anmärkningar mot debiteringsåtgärder. Beträffande talan på det allmännas vägnar i uppbördsmål är man i övrigt hänvisad till vad som allmänt gäller om bevakandet av kronans rätt.

Utredningen uttalar som sin mening, att behov föreligger av ett allmänt ombud i uppbördsmål men att detta behov inte är särskilt omfattande. Med hänsyn till länsstyrelses ställning som tillsynsmyndighet över de lokala skattemyndigheterna anser utredningen att man kan avstå från att ge det

55

allmänna ombudet besvärsrätt i fråga om beslut av lokal skattemyndighet.

Inte heller anser utredningen det påkallat att ombudet har besvärsrätt över

länsstyrelses beslut i sådana uppbördsfrågor där bedömandet hänför sig till

relativt enkla fakta, såsom frågor om debitering av slutlig, kvarstående eller

tillkommande skatt, avkortning, avskrivning och i de flesta fall av restitu­

tion av och efterkrav på skatt samt om ränteberäkning i samband med resti­

tution.

Utredningen erinrar om att behovet av ett allmänt ombud i uppbördsmål

har varit särskilt påfallande när fråga uppkommit om arbetsgivares eko­

nomiska ansvar då denne underlåtit att göra skatteavdrag vid löneutbetal­

ning. Många ärenden om arbetsgivares ansvarighet gäller betydande belopp

och vid ärendenas avgörande uppkommer inte sällan svåra bedömningsfrå-

gor. Utredningen anser det därför önskvärt med bestämmelser som ger möj­

lighet för ett allmänt ombud att överklaga länsstyrelses beslut i dessa ären­

den. Samma bör enligt utredningen vara fallet beträffande ärenden an­

gående befrielse från restavgift och ränta på kvarstående skatt. Även vid

avgörandet av sådana ärenden kan lätt uppstå delade meningar på grund

av att prövningen ofta är förenad med skälighetsbedömning eller bevispröv­

ning. Utredningen anser vidare att besvärsrätten över länsstyrelses beslut

rörande inom riksrevisionsverket framställd anmärkning mot debitering bör

flyttas över från revisor hos verket till det allmänna ombudet. Länsstyrel­

sen bör kunna höra ombudet i sådana mål, där ombudet äger besvärsrätt.

Slutligen bör det allmänna ombudet fungera som part i uppbördsmål i kam­

marrätten och regeringsrätten även i de mål som ombudet själv inte full­

följt dit. över kammarrättens utslag i uppbördsmål bör ombudet alltid kun­

na föra talan i den mån länsstyrelses beslut ändrats genom utslaget.

Utredningens förslag i dess helhet beträffande inrättandet av ett allmänt

ombud kan sammanfattas på följande sätt. Kronans talan i uppbördsmål

skall föras av ett allmänt ombud inom varje län. Som ombud skall fungera

den befattningshavare vid länsstyrelsen som Kungl. Maj :t förordnar därtill.

Allmänt ombud äger anföra besvär i fråga om länsstyrelses beslut som in­

nebär nedsättning i eller befrielse från arbetsgivares ansvarighet för arbets­

tagares skatt, restavgift eller ränta på kvarstående skatt samt beslut röran­

de hos riksrevisionsverket framställd anmärkning mot debitering. Mot kam­

marrättens utslag får ombudet anföra besvär även i andra uppbördsmål än

de nyssnämnda i den mån länsstyrelses beslut ändrats genom utslaget.

Vid länsstyrelses prövning av ansökan eller besvär har ombudet inte ställ­

ning som part men kan höras av länsstyrelsen. I kammarrätten och rege­

ringsrätten är ombudet däremot alltid part i uppbördsmål.

F. n. äger skattskyldig anföra besvär över länsstyrelses beslut rörande av­

skrivning av skatt. Sådan avskrivning är emellertid en hokföringsåtgärd

som inte inverkar på skyldigheten att erlägga skatt. Utredningen före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1067

56

slår därför att besvärsrätten i detta hänseende slopas. Om så sker, utta­ lar utredningen, behövs inte heller besvärsrätt för det allmänna ombudet i dessa fall.

Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker i princip att all­ mänt ombud förordnas i uppbördsmål.

Justitiekanslersämbetet

erinrar om

att ämbetet tidigare uttalat önskemål om att ett sådant särskilt allmänt om­ bud borde förordnas och finner därför all anledning att biträda utredning­ ens förslag i denna del. Tillstyrkande föreligger från

kammarrätten,

samtli­

ga hörda

länsstyrelser, Sveriges advokatsamfund, lantbrukets skattedele-

gation

in. fl. remissinstanser. EU par

häradsskrivare,

som hörts av länssty­

relser, anser att frågan om allmänt ombud bör vila i avvaktan på landskon- torsutredningens förslag, medan några remissinstanser uttalar tveksamhet om behovet av ett allmänt ombud i uppbördsmål utan att direkt avstyrka förslaget.

I frågan huruvida det allmänna ombudet bör knytas till länsstyrelse eller ett centralt verk uttalas olika meningar.

Riksrevisionsverket

ifrågasätter

sålunda om inte befogenheten att föra det allmännas talan i uppbördsmål bör centraliseras till CFU. Som skäl härför anförs att CFU enligt 72 § UF bl. a. skall öva tillsyn över skatteuppbörden och meddela bindande förkla­ ring beträffande verkställande av skatteavdrag. En effektivisering av skat­ teuppbörden genom arbetsgivarna bör därför i första hand ske genom att CFU vägleder de lokala skattemyndigheterna och länsstyrelserna. Därvid bör givetvis bl. a. kammarrättens och regeringsrättens utslag tjäna som under­ lag. Om man inrättar en ombudsinstitution på länsstyrelseplanet med den av utredningen föreslagna begränsade besvärsrätten uppnås enligt verkets mening inte i någon större utsträckning en enhetligare bedömning av arbets­ givaransvaret och en effektivare uppbörd.

Länsstyrelsen i Kalmar län

anser

att ombudet bör inta en fullt självständig ställning i uppbördsmålen och att en tjänsteman vid CFU eller riksrevisionsverket bäst skulle kunna upp­ fylla detta krav och även kunna bättre än lokala ombud i länen befrämja en enhetlig praxis.

Lantbrukets skattedelegation

pekar på svårigheten att

inom länsstyrelserna finna befattningshavare som är kompetenta för upp­ giften som allmänt ombud eftersom de som i sin tjänst behandlar uppbörds- ärenden inte kan komma i fråga enligt utredningens förslag. De flesta re­ missinstanser som yttrat sig i frågan anser emellertid att ett allmänt ombud bör förordnas för varje län.

Ett antal

länsstyrelser

förordar förslaget att länsstyrelsetjänsteman ut­

ses till allmänt ombud i uppbördsmål.

Exekutionsväsendets organisations-

nämnd

ifrågasätter om inte det allmänna ombudets uppgifter bör anför­

tros någon tjänsteman utanför länsstyrelsen som justitiekanslersämbetet finner lämplig för dessa arbetsuppgifter.

CFU

framhåller att i varje län bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

57

finnas ersättare för det allmänna ombudet. Med hänsyn till att rörligheten

bland länsstyrelsens personal är stor antar nämnden, att antalet fall då nytt

allmänt ombud eller ersättare skall utses, inte blir ringa och att det i vissa

fall kan vara angeläget att nytt ombud snabbt utses. Det föreslås därför att

uppgiften att utse allmänt ombud delegeras till nämnden. Ensam bland re­

missinstanserna ifrågasätter

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

om

det inte med hänsyn till förekommande personalomflyttningar skulle vara

mest praktiskt att låta länsstyrelsen utse allmänt ombud och ersättare för

denne.

De flesta remissinstanserna har inte haft något att invända mot vad ut­

redningen föreslagit om ombudets befogenheter och skyldigheter. Uttryck­

ligen tillstyrks förslaget i denna del oförändrat av bl. a.

direktionen för

Stockholms stads uppbördsväsen

— utom såvitt det avser fullföljd mot läns­

styrelses beslut över riksrevisionsverkets anmärkningar mot debitering —

samt av

uppbördsverket i Hälsingborg

och

Föreningen Sveriges kronokam-

rerare.

Från andra håll föreslås ändringar i utredningens förslag vilka in­

skränker eller utvidgar ombudets befogenheter enligt förslaget.

Riksrevisionsverket,

som uttalat att befogenheten att föra det allmännas

talan i uppbördsmål bör centraliseras till CFU, anser att besvärsrätten här­

vid kan begränsas till att gälla sådana kammarrättens utslag som innebär

ändring av länsstyrelses beslut. För att en ökad tillsyn skall möjliggöras

anser verket det lämpligt att lokal skattemyndighet och länsstyrelse åläggs

att inhämta CFU:s yttrande i tveksamma mål.

Näringslivets skattedelega-

tion

anser det fullt tillräckligt att ett allmänt ombud förordnas hos länssty­

relsen med uppgift att företräda det allmänna i processen hos högre instan­

ser. Delegationen framhåller att de mål i vilka utredningen föreslagit be­

svär srätt för ett allmänt ombud sällan rör fråga om tolkning av bestämmel­

ser utan oftast skönsmässiga bedömningar. Det är enligt delegationen tvek­

samt om en underordnad befattningshavare bör anförtros den delikata upp­

giften att sätta i gång en process på grund av att han vid sin bedömning av

en fråga kommit till annat resultat än länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kalmar län

och

näringslivets skattedelegation

anser inte

anledning föreligga att på allmänna ombudet överflytta besvärsrätten för

revisor bos riksrevisionsverket vad gäller skattedebiteringar som föranlett

anmärkning. Länsstyrelsen påpekar att den nuvarande ordningen i detta

hänseende fungerar tillfredsställande och delegationen uttalar att en sådan

överflyttning torde leda till dubbelarbete.

Ett antal remissinstanser föreslår utvidgad befogenhet för det allmänna

ombudet, bl. a. i fråga om besvärsrätten.

Justitiekansler sämbetet

anser att det allmänna ombudets befogenheter

är alltför begränsade i förslaget och anför härom.

Till grund för den föreslagna begränsningen i detta hänseende har legat

uppfattningen alt det, med hänsyn till den länsstyrelse tillkommande be­

58

fogenheten att bevaka kronans rätt och förordna ombud för utförande av kronans talan, i princip inte skulle erfordras att det allmänna ombudet hade besvärsrätt i fråga om beslut av länsstyrelse. Enligt ämbetets mening synes det kunna ifrågasättas, om man inte, då man i uppbördsförfarandet ger plats för ett särskilt allmänt ombud, också bör ge detta sådana befogen­ heter att länsstyrelsen ej skall behöva inträda i hithörande mål med stöd av sin allmänna befogenhet att bevaka kronans rätt. Ämbetet vill i detta sam­ manhang framhålla vad i betänkandet anförts i anslutning till frågan om det allmänna ombudets funktion i allmänhet, nämligen att man ej kan bortse från att det trots allt kan uppstå fall av annat slag som i lika hög grad bör omfattas av bestämmelserna angående ett allmänt ombud. Denna synpunkt synes beaktansvärd även för frågan om omfattningen av det all­ männa ombudets besvärsrätt.

Även

kammarrätten

anser att det allmänna ombudets besvärsrätt fått en

alltför snäv begränsning i utredningens förslag, särskilt i frågor om ar­ betsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt. Kammarrätten erinrar om utredningens uttalande att man i princip bör kunna avstå från att ge det allmänna ombudet besvärsrätt i fråga om beslut av lokal skattemyndighet och anför vidare bl. a.

Detta uttalande bygger på det principiella ställningstagandet att något behov av prövning av lokal skattemyndighets beslut inte skulle föreligga med hänsyn till länsstyrelses ställning såsom tillsynsmyndighet över de lokala skattemyndigheterna. Även om flertalet lokala skattemyndigheter f. n. får antas ha en restriktiv inställning vid sin rättstillämpning, synes det dock principiellt mindre tillfredsställande att deras beslut skall vara undantagna från ombudets besvärsrätt. Det framstår såsom angeläget, att möjlighet i någon form tillskapas för att ge ombudet rätt att i enskilda fall ingripa och få lokal skattemyndighets beslut prövat av länsstyrelse.

Längst i fråga om utvidgning av besvärsrätten går

länsstyrelsen i Norrbot­

tens län,

som föreslår att besvärsrätten skall omfatta även lokal skatte­

myndighets beslut, i varje fall sådana som rör större ekonomiskt värde. Länsstyrelsen påpekar att fastän länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för de lokala skattemyndigheterna fall dock kan förekomma, där sakfrågan är så svårbedömbar och tveksam, att länsstyrelsen inte har anledning att på­ kalla rättelse. Länsstyrelsen finner det inte heller lämpligt att lokal skatte­ myndighet i dylika fall skall meddela ett för den skattskyldige ofördel­ aktigt beslut enbart för att få sakfrågan under prövning av högre instans. Lokal skattemyndighet kan åläggas skyldighet att lämna ombudet medde­ lande om uppbördsärenden av nämnda slag.

Bl. a.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

anser besvärsrätten böra omfatta

lokal skattemyndighets beslut rörande arbetsgivaransvar, jämkning med därav föranledd återbetalning av stora kontantbelopp samt tillämpning av dubbelbeskattningsavtal. Besvärsrätt för allmänna ombudet i fråga om lokal skattemyndighets beslut om jämkning förordas också av

CFU.

Nämn­

den erinrar om att länsstyrelsen f. n. inte har möjlighet att rätta ett fel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

59

aktigt beslut om jämkning av preliminär skatt, även om beslutet skall för­

anleda återbetalning av preliminär skatt genom länsstyrelsens försorg, så­

vida inte den skattskyldige överklagar jämkningsbeslutet.

Länsstyrelsen i Hallands län

förordar att allmänna ombudets besvärsrätt

får gälla alla mål om ansvarighet för arbetstagares skatt, dvs. att ombudet

skall få föra talan också till arbetsgivarens förmån. Länsstyrelsen anför

som skäl för detta förslag.

Liksom i fråga om taxeringsprocessen måste man utgå från att allmän­

heten inte så sällan saknar den insikt i hithörande ting som är nödvändig

för att tillvarata sin rätt. Det kan vidare inträffa att länsstyrelsens beslut av

någon anledning blivit felaktigt och att detta upptäcks för sent för att själv­

rättelse skall kunna vidtagas och den skattskyldige, som anser sig felaktigt

behandlad, vägrar att anföra besvär. I detta sammanhang ligger det nära

till hands att hänvisa till förarbetena till 1956 års taxeringsförordning. Då

betonades att taxeringsintendenten i vissa fall finge anses ha skyldighet

att anföra besvär jämväl till de skattskyldigas förmån. I viss utsträckning

gäller vad då anfördes också det ifrågavarande området. Det bör också

framhållas att motsvarande begränsning saknas i fråga om allmänna om­

budet i sjömansskattefrågor (32 § 1 mom. förordningen den 16 maj 1958,

nr 295, om sjömansskatt) och att detta ombud på grund av sjömansskattens

konstruktion redan fungerar på samma sätt som det för den allmänna

uppbörden nu föreslagna ombudet. Som exempel kan nämnas att båda skall

kunna överklaga beslut om befrielse från restavgift och om revisionskrav

(= arbetsgivaran svårighet).

Även

Sveriges köpmannaförbund

föreslår att allmänna ombudet ex officio

skall få anföra besvär till skattskyldigs fördel.

Föreningen Sveriges stads­

fogdar

framför samma förslag.

Sveriges advokatsamfund

anser att allmänna ombudet borde få ställning

som part även vid länsstyrelsens prövning av ansökan eller besvär i upp-

bördsfrågor, möjligen med undantag för sådana fall i vilka länsstyrelsen

finner utgången uppenbar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Anstånd med betalning av skatt

Utredningen

Nu gällande regler beträffande rätt till anstånd med skattebetalning och

utredningens förslag i denna del framgår av s. 63—90 i betänkandet. Här­

av må erinras om följande.

Enligt UF gäller som allmän regel, att besvär över taxering eller yrkande

om nedsättning i eller befrielse från skatt inte fritar från skyldighet att i

föreskriven tid och ordning betala den skatt som debiterats på grund av

taxeringen. Skattskyldig kan emellertid under vissa förutsättningar få an­

stånd med skattebetalningen. Anstånd kan enligt UF sålunda komma i fråga

60

när skattskyldig oförvållat fått sin skattebetalningsförmåga nedsatt och därför har svårighet att erlägga utgående skatt i rätt tid, t. ex. vid sjukdom eller i samband med militärtjänstgöring. Beträffande skattskyldig som an­ fört besvär över sin taxering gäller att anstånd medges till dess taxerings- eller debiteringsfrågan blivit prövad om taxeringsintendenten i yttrande över besvären förklarat sig ämna tillstyrka bifall helt eller delvis. Bestäm­ melserna om anstånd är intagna i 48 och 49 §§ UF. Anstånd begärs hos den lokala skattemyndigheten, vars beslut kan överklagas hos länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut i sådan fråga får klagan inte föras.

Utredningen föreslår i princip inte ändring av den allmänna regeln att skattskyldig, oberoende av om besvär över åsatt taxering anförts eller ej, i vanlig tid och ordning skall betala skatten enligt taxeringen. Framförda ändringsförslag går närmast ut på vissa uppmjukningar av de nuvarande bestämmelserna.

Mot gällande anståndsbestämmelser har bl. a. invänts, att möjligheter­ na att bevilja anstånd med betalning av skatt i samband med att den skatt­ skyldige anfört besvär över sin taxering är beroende av taxeringsintenden- tens ställningstagande till taxeringsfrågan. Utredningen föreslår att anstånd får meddelas i dessa fall utan hinder av att taxeringsintendenten inte hunnit ta ställning till taxeringsfrågan eller förklarat sig ämna helt eller delvis av­ styrka den skattskyldiges besvär. Förutsättning för anstånd skall vara att skattens betalning i behörig tid skulle medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige eller eljest framstå som uppenbart obillig. Som ytter­ ligare villkor skall gälla att den skattskyldige ställer godtagbar säkerhet för skattebeloppet. Om det med hänsyn till anståndstidens varaktighet, den skattskyldiges förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas att skatten ändå kommer att betalas i rätt tid, föreslås anstånd kunna beviljas utan att säkerhet ställs. Beslut om anstånd i anledning av att skattskyldig anfört besvär över taxering bör enligt utredningen meddelas av länsstyrel­ sen, som även bär att förvalta ställd säkerhet.

Utredningen föreslår vidare möjlighet för länsstyrelse att medge anstånd med skatt i samband med ansökan eller besvär som avser särskild skatte­ beräkning för s. k. ackumulerad inkomst eller tillämpning av den s. k. 80-procentregeln. En motsvarande möjlighet förordas vid ansökan eller be­ svär avseende ränta på kvarstående skatt.

1 övrigt innebär förslaget i denna del endast mindre justeringar. Lokal skattemyndighet föreslås sålunda i fortsättningen kunna meddela anstånd när taxeringsintendent anfört besvär till den skattskyldiges förmån eller — liksom f. n. — när den skattskyldiges taxeringsbesvär tillstyrkts av taxe­ ringsintendenten. Vidare föreslås, att lokal skattemyndighet skall få med­ dela anstånd i dubbeltaxeringsfall, vilket i stort sett överensstämmer med gällande rätt, och, utan taxeringsintendentens hörande, när taxeringen bli­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr i30 år 1967

61

vit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart för­

biseende. I dessa fall skall liksom hittills besvärsrätt till länsstyrelsen fin­

nas. Anstånd som meddelas av länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet

bör omedelbart kunna återkallas om skäl föreligger därtill.

Den nuvarande bestämmelsen att besvär inte får anföras över länssty­

relses beslut i anståndsärenden föreslås bibehållen.

Anstånd avses skola medges med så stort belopp som betingas av den

genom besvären eller på annat sätt avsedda åtgärden. Beslutet skall i all­

mänhet gälla till dess två månader förflutit från dagen för beslut i anled­

ning av ansökningen eller besvären.

Remissyttrandena

En utvidgning av möjligheterna till anstånd med skattebetalning hälsas

genomgående med stor tillfredsställelse av remissinstanserna. Vissa remiss­

instanser anser emellertid att utredningen inte gått tillräckligt långt i upp­

mjukande riktning. Allmänt kan sägas att utredningens förslag i princip

tillstyrks av de hörda myndigheterna och föreningarna av chefstjänstemän

inom uppbördsväsendet, medan näringslivets organisationer önskar en

längre gående anståndsrätt än vad utredningen förordat.

De länsstyrelser som yttrat sig i anståndsfrågan anser över lag att utred­

ningens förslag är väl motiverat och att det så långt möjligt avhjälper före­

fintliga brister i nu gällande bestämmelser. Vissa länsstyrelser understry­

ker emellertid att de föreslagna bestämmelserna ställer stora krav på läns­

styrelserna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lön

pekar på villkoret att be­

talningen av skatten skulle medföra betydande skadeverkningar eller el­

jest framstå såsom uppenbart obillig. Det blir ofta förenat med stora svå­

righeter för länsstyrelsen att snabbt få en klar bild av sökandens aktuella

ekonomiska situation även om man självfallet förutsätter erforderlig med­

verkan från dennes sida. Länsstyrelsen ifrågasätter om taxeringstvistens

beskaffenhet helt bör lämnas åsido vid anståndsfrågans prövning.

Länssty­

relsen i Göteborgs och Bohus län,

som likaså tillstyrker utredningsförsla­

get i princip, befarar att undersökningen inte — såsom utredningen tänkt

sig — kommer att stanna vid att avse den skattskyldiges ekonomiska för­

hållanden utan måste omfatta även själva taxeringsfrågan och utsikterna

att vinna ändring däri. Om det är obilligt eller ej för den skattskyldige att

i behörig tid betala skatt som påförts med anledning av en inte lagakraft-

vunnen taxering torde nämligen knappast kunna bedömas utan att taxe-

ringsfrågans läge på detta sätt blivit beaktat. Den föreslagna ordningen in­

nebär därför beträffande dessa anståndsärenden att minst två befattnings­

havare vid länsstyrelsen måste tränga in i taxeringsfrågan, nämligen dels

den intendent som har att handlägga taxeringsbesvären, dels den tjänste­

62

man som skall pröva anståndsansökningen. Detta framstår enligt länssty­

relsen som en besvärande belastning särskilt under rådande knapphet på

personal.

Länsstyrelsen i Uppsala län

understryker vikten av att anstånd inte med­

ges slentrianmässigt. Anståndsvillkoren måste noggrant beaktas i det spe­

ciella fallet, särskilt bestämmelserna om säkerhet.

Av hörda myndigheter anser

länsstyrelsen i Malmöhus län

att utrednings­

förslaget är alltför snävt. Om de föreslagna anståndsvillkoren tillämpas ef­

ter ordalydelsen medger de knappast anstånd mer än i ett fåtal fall, fram­

håller länsstyrelsen. Villkoren synes förutsätta att det rör sig om stora skat­

tebelopp. Det kommer ofta att visa sig att skattskyldig som i och för sig

faller in under bestämmelserna inte förmår ställa godtagbar säkerhet. Trots

att tillämpningsområdet synes bli snävt kan ett stort antal ansökningar be­

faras eftersom den skattskyldige ofta kommer att finna anstånd angeläget.

Man får därför förutse en ökad arbetsbelastning för myndigheterna utan

motsvarande nytta för de skattskyldiga. Själva ståndpunktstagandet blir

en besvärlig avvägningsfråga enligt länsstyrelsen som anser att prövningen

bör ske efter friare linjer utan alltför mycken avvägning i det enskilda fal­

let.

Som förut nämnts förordar näringslivets organisationer genomgående yt­

terligare uppmjukningar av anståndsreglerna. Mycket liberalare regler för

den skattskyldige än som föreslagits önskar sålunda

närinyslivets skatte-

deleyation, Sveriyes köpmannaförbund, Sveriyes hantverks- och industri­

organisation, lantbrukets skattedelegation, Sveriges redareförening, För­

eningen auktoriserade revisorer

och

Svenska byggnadsentreprenörförening­

en.

Även

Sveriges advokatsamfund

förordar längre gående anståndsregler.

Näringslivets skattedelegation erinrar om den allmänna regeln i 87 § UF att

besvär över taxering inte fritar från skyldighet att i föreskriven tid och

ordning betala skatt enligt verkställd taxering och debitering. Utredningen

har inte fört någon diskussion om det berättigade i denna bestämmelse, vars

riktighet delegationen anser att man kan ifrågasätta från rättssäkerhets­

synpunkt. Frågan om ändring av den allmänna bestämmelsen bör prövas

i samband med att ställning tas till besvärssakkunnigas förslag till allmän

lag om förvaltningsförfarandet, uttalar delegationen, som vidare anser att

en liberalisering av anståndsreglerna bör ske redan nu. Mot utredningsför­

slaget invänds att alltför mycket avseende fästs vid effektivitetsintresset och

att utredningen underlåtit att tillräckligt beakta de enskilda skattskyldigas

berättigade anspråk att inte behöva betala skatt på grund av en taxering,

som ännu inte slutgiltigt avgjorts. Enligt skattedelegationens uppfattning

föreligger ingen anledning att vara särskilt restriktiv i fråga om anstånds-

möjligheterna.

Lantbrukets skattedelegation

anser att förslaget inte innebär några nämn­

värda lättnader jämfört med gällande regler utan snarare måste sägas till­

Kungl. Mcij:ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

63

spetsa förhållandet mellan uppbördsmyndigheterna och de skattskyldiga.

Delegationen kan inte godta uppfattningen att endast den skattskyldiges

möjlighet att betala skatten skall vara avgörande för anståndsfrågan. Stor

vikt måste också fästas vid ärendets natur. Utredningens argumentering

visar på denna punkt ringa förståelse för den skattskyldige och hans svå­

righeter. Ett mer realistiskt förslag anser delegationen vara att man ankny­

ter anståndsrätten till det tvistiga beloppets storlek i förhållande till de to­

tala taxeringarna. En lämplig gräns kunde vid inkomsttaxering vara en tion­

del av taxerad inkomst och vid förmögenhet staxering lägst 50 000 kr. Vid

anstånd borde i princip ställas godtagbar säkerhet för skattebeloppet.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen

föreslår att anstånd medges om

skatten på de belopp som besvären avser överstiger en femtedel av den slut­

liga skatt som utgår på grund av taxeringen i första instans. Föreningen

tillägger att ett visst minimibelopp kan anges för att undvika ansökningar

om småbelopp.

Föreningen auktoriserade revisorer

finner det angeläget att anståndsbe-

stämmelserna uppmjukas och påpekar att en inadvertens synes föreningen

föreligga om man jämför de föreslagna villkoren för anstånd med möjlig­

heten att undgå kravet på säkerhet. Som förutsättning för anstånd anges

att fråga skall vara om betydande skadeverkningar eller att det skall vara

uppenbart obilligt att skatten erläggs. Å andra sidan uppställs som förut­

sättning för att säkerhetskravet skall kunna efterges att fråga är om ett

förhållandevis ringa skattebelopp eller om en skattskyldig med god eko­

nomi.

Även

Sveriges redareförening

anser förslaget för snävt. För att undvika

subjektiva bedömningar föreslås att rätt till anstånd alltid skall föreligga

om olika bedömanden föreligger i skilda instanser eller om skiljaktig me­

ning förelegat inom samma instans.

Flera remissinstanser opponerar mot utredningens uttalande att anstånd

enligt de nya bestämmelserna i praktiken inte skulle vara aktuellt för lön­

tagare. Gentemot utredningens hänvisning i dessa fall till möjligheten till

anstånd vid sjukdom och liknande orsaker anför

uppbördsverket i Uppsala

att anstånd vid sjukdom är begränsat i tiden och på andra sätt. Om preli-

minärskatteformen får bestämma anståndsrätten gynnas löntagare med

B-skatt framför dem som har A-skatt. Liknande synpunkter framför

För­

eningen Sveriges kronokamrerare

och

Föreningen Sveriges stadsfogdar.

Det

påpekas också att den avsedda begränsningen inte kommit till uttryck i lag­

texten.

Vad beträffar kravet på säkerhet föreligger delade meningar bland re­

missinstanserna. På vissa håll anser man att utredningen underskattat svå­

righeterna att åstadkomma sådan säkerhet som bestämmelserna fordrar.

Vidare anförs att utredningen inte tillräckligt beaktat de oförmånliga verk­

ningarna för de skattskyldiga om de tvingas realisera sin egendom för att

64

betala skatt. Från länsstyrelsehåll önskas större frihet för länsstyrelsen vid prövning av säkerhetsfrågan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

anser bestäm­

melserna så rigorösa att endast större förmögenhetsägare kan väntas upp­ fylla villkoren.

Länsstyrelsen i Värmlands län

påpekar att det torde vara

svårt att få bankgaranti för så lång tid som två år vilket de föreslagna be­ stämmelserna förutsätter.

Näringslivets skattedelegation

erinrar om att kostnaden för att ställa sä­

kerhet allmänt sett brukar uppskattas till 1 %. Säkerhet bör enligt dele­ gationen fordras endast i undantagsfall och bestämmelserna härom bör ut­ formas efter mönster av reglerna för skingringsförbud i tvistemål i rätte­ gångsbalken. Liknande synpunkter anför

Svenska byggnadsentreprenörför­

eningen

som föreslår att säkerhet föreskrivs endast för det fall att risk

föreligger att skattebeloppet inte kommer att betalas. Därvid bör fastighets- inteckning inom taxeringsvärdet godtas.

Sveriges hantverks- och industri­

organisation

framhåller att kravet på säkerhet inte medför någon lättnad

för dem som bäst behöver den. Organisationen påpekar att om skatteindriv- ningen gentemot företagare görs så hårdhänt att betalningssvårigheter uppstår drabbas inte bara företagaren utan också hans anställda.

Ett flertal remissinstanser, däribland

lantbrukets skattedelegation,

anser

att intecknat skuldebrev liksom aktier i regel bör godtas som säkerhet. Även aktier som inte är börsnoterade bör kunna komma i fråga. Delegationen an­ ser vidare att säkerhet inte bör fordras så länge anståndet gäller skatt varom tvistas hos prövningsnämnden.

Sveriges köpmannaförbund

menar att före­

tagsinteckning bör kunna godtas som säkerhet.

Vissa remissinstanser, som föreslår en uppmjukning av säkerhetskravet, anser att man å andra sidan kan uppställa krav på ränta eller restavgift på belopp som vid anståndstidens slut visar sig skola betalas. Hit hör

länssty­

relsen i Göteborgs och Bohus län, CFU, Sveriges advokatsamfund

samt

För­

eningen Sveriges häradsskrivare.

Vad beträffar anståndsinyndighet tillstyrks i allmänhet utredningens för­ slag att vissa anståndsärenden liksom nu avgörs hos den lokala skattemyn­ digheten medan andra bedöms av länsstyrelsen som första instans.

Stads­

fogdeföreningen

påpekar att det ingår i arbetsrutinen hos kronofogdemyn­

digheten att pröva skattskyldigs betalningsförmåga och att skäl därför kan anföras för att lägga viss beslutanderätt hos denna myndighet, särskilt som det ibland torde vara nödvändigt att inhämta yttrande därifrån. Vissa kro­ nofogdemyndigheter som hörts i ärendet är inne på samma tankegång lik­ som

länsstyrelsen i Malmöhus län.

En och samma myndighet såsom beslutande i första instans önskas på några håll, t. ex. av

länsstyrelsen i Uppsala län.

En sådan ordning skulle

givetvis förenas med besvärsrätt till länsstyrelsen. I varje fall saknas an­ ledning att frånta lokal skattemyndighet beslutanderätten när det gäller an­ stånd på grund av ansökningar om skatteberäkning för ackumulerad in­ komst eller dödsbobefrielse anser bl. a.

häradsskrivarföreningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1967

65

En del remissinstanser pekar på att anordningen med två olika myndig­

heter som beslutande i första instans skapar kompetenskonflikter.

Upp-

bördsverket i Hälsingborg

tillägger i denna fråga att det kommer att bli tvek­

samt om skattskyldig, som tillskriver länsstyrelsen sedan han fått avslag

på anståndsansökan hos lokal skattemyndighet, anför besvär över beslutet

eller begär anstånd enligt de bestämmelser där länsstyrelsen är första in­

stans.

Att besvärsrätt över länsstyrelses beslut inte skall finnas anser ett flertal

remissinstanser otillfredsställande. I första hand åberopas att anståndsfrå-

gan i så fall kan komma att bedömas av endast en instans.

Näringslivets

och

lantbrukets skattedelegationer

anser att klagan bör få föras hos kammar­

rätten. Samma uppfattning har

länsstyrelserna i Södermanlands

och

Väster-

norrlands län,

som understryker att de föreslagna bestämmelserna förut­

sätter en grannlaga prövning och att besvärsrätten till en gemensam över­

instans är ägnad att främja en enhetlig rättstillämpning.

Några remissinstanser påpekar att utredningens tanke att anstånd inte

skulle ifrågakomma vid okynnesbesvär bör komma till uttryck i författ­

ningstexten.

Sveriges advokatsamfund

anser att avfattningen bör vara så­

dan att minsta tvekan huruvida okynnesbesvär föreligger eller ej bör leda

till prövning i sakfrågan.

Behovet av anstånd vid tillämpning av den s. k. 80-procentregeln och be­

stämmelserna om befrielse från ränta på kvarstående skatt ifrågasätts av

några remissinstanser. Tveksamhet uttalas också beträffande behovet av

regler i detta hänseende när skatteskulden beror på felräkning. Det erinras

om att lokal skattemyndighet numera enligt särskild lagstiftning har möj­

lighet att snabbt rätta förhållandet i sådana fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Skatteavdrag när debetsedel inte lämnats, m. m.

Utredningen

På s. 91—109 i betänkandet behandlar utredningen frågan om skatteav­

drag då debetsedel inte lämnats samt vissa därmed sammanhängande frå­

gor. Härav må följande återges.

Arbetstagare, som betalar preliminär A-skatt, skall genast efter mottagan­

det av debetsedeln lämna denna till arbetsgivaren. Kan han inte detta får

han i stället förete det vid debetsedeln fogade skattekortet. Arbetsgivaren

skall sedan göra skatteavdrag enligt tillämplig skattetabell (39 § UF). Den

lokala skattemyndigheten kan emellertid i vissa fall förordna att avdrag

skall ske efter annan grund, t. ex. efter viss procent av inkomsten, och det

åligger då arbetsgivaren att göra avdrag i enlighet härmed (4 § UF). Avdrag

med annat belopp än som anges i skattetabellerna ifrågakommer också då

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr ISO

66

den utbetalade ersättningen inte avser bestämd tidsperiod eller inte uppbärs vid regelbundet återkommande tillfällen. För dessa fall skall preliminär A- skatt i princip utgå med 25

%

av inkomsten (7 § UF). Avdrag efter andra

grunder än efter skattetabell får ske även när CFU gett föreskrift härom. Större preliminärskatteavdrag än eljest skall vidare göras på arbetstagarens begäran (41 § UF). Om arbetstagare, som betalar preliminär A-skatt, under­ låter att lämna debetsedel eller förete skattekort, skall arbetsgivaren i prin­ cip göra skatteavdrag med 25 % av lönebeloppet vid varje avlöningstillfälle. Samma avdrag gäller om arbetstagare, som fått debetsedel på preliminär B- skatt, inte uppvisat den för arbetsgivaren och inte heller företett skattekort eller intyg av lokal skattemyndighet att A-skatt inte skall betalas (40 § UF). Det nu sagda gäller dock inte vid bisyssleinkomster (anvisningarna till 40 § UF).

När arbetstagare med preliminär A-skatt skall betala kvarstående skatt, åligger det arbetsgivaren att under tiden januari—april även göra skatte­ avdrag för kvarstående skatt som påförts i hemortskommunen. Om arbets­ tagaren inte lämnat sin debetsedel på slutlig skatt och inte heller genom intyg av lokal skattemyndighet styrkt att han inte har att betala kvarstå­ ende skatt, gör arbetsgivaren avdrag med 25

%

av lönebeloppet (40 § UF).

Utredningen konstaterar att det gällande 25-procentiga skatteavdraget, när debetsedel inte överlämnas, tidigare var ett mer verksamt påtrycknings­ medel för de skattskyldiga än vad det f. n. är. Allt fler skattskyldiga har numera uppnått inkomstlägen i vilka skatteuttaget överstiger 25 %. Visser­ ligen har de skattskyldiga såvitt utredningen kunnat utröna ännu inte av­ siktligt begagnat reglerna om det 25-procentiga avdraget i någon större om­ fattning för att få för lågt skatteavdrag. Det synes dock utredningen inte uteslutet att ett missbruk av regeln kan bli vanligare i en framtid. Med hän­ syn bl. a. härtill bör enligt utredningen nya avdragsregler övervägas för det­ ta område. Utredningen skiljer mellan å ena sidan skatteavdrag på inkomst av tjänst, som avser bestämd tidsperiod om minst en vecka och uppbärs vid regelbundet återkommande tillfällen (i det följande benämnt skatteav­ drag på lön) och å andra sidan skatteavdrag på dagsinkomst av anställning, som är avsedd att vara kortare tid än en vecka, s. k. korttidsanställning. Vidare behandlas särskilt skatteavdrag för kvarstående skatt och skatteav­ drag vid oregelbundna inkomster.

Utredningen har undersökt fem alternativ till lösning av frågan om preli­ minärt skatteavdrag på lön, nämligen avdrag enligt förhöjd en­ hetlig procentsats (alt. 1), avdrag enligt kol. 1 i skattetabellen dvs. avdrag såsom för ensamstående (alt. 2), avdrag enligt skattetabellens kol. 1 med viss förhöjning (alt. 3), avdrag enligt särskild kolumn i skattetabellen (alt. 4) och slutligen avdrag enligt ett gruppsystem (alt. 5). Vid diskussionen av dessa framhåller utredningen att alt. 2 och 3 synes ha bestämt företräde

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

67

framför övriga alternativ. Alt. 2 sägs emellertid ha den nackdelen att det för

arbetstagare som rätteligen skall hänföras till kol. 1 inte innebär nämnvärd

påtryckning att lämna debetsedeln. Vidare ger det vissa om än inte stora

möjligheter för några kategorier skattskyldiga att få obehöriga skattekre-

diter genom att underlåta lämna debetsedel. I dessa hänseenden medför

däremot alt. 3 tillfredsställande effekt. Utredningen framhåller vidare att en

reformering av bestämmelserna hör så långt möjligt medföra samma kon­

sekvenser för olika arbetstagare. Även från denna synpunkt är alt. 3 lämpligt.

Utredningen förordar därför detta alternativ och föreslår att, när debetsedel

eller skattekort inte företes, skatteavdrag för preliminär skatt på inkomst av

tjänst, vilken avser bestämd tidsperiod om minst en vecka och uppbärs vid

regelbundet återkommande tillfällen, skall utgå med belopp som anges i

skattetabellen för ort där arbetsgivaren har sitt kontor, förhöjt med 10 % av

inkomsten.

Preliminärskatteavdrag vid korttidsanställning

görs f. n. enligt särskild tabell, gemensam för hela riket. Tabellen är in­

delad i tre kolumner, en för fall, då bara kontant lön utgår, och två för

de fall då kontantlönen kombinerats med naturaförmåner (ett resp. minst

två mål mat om dagen). Det avdrag, som utgår enligt kolumnen för kon-

tantlön med minst två mål (hel kost) överstiger motsvarande avdrag i

kolumnen för enbart kontant lön med högst 3 kr. Utredningen framhåller

att också dessa regler medger vissa möjligheter till en inte obetydlig skatte-

kredit för arbetstagaren genom underlåtelse att lämna debetsedel eller

skattekort. Redan detta förhållande motiverar att avdragsreglerna ändras.

Härtill kommer, anför utredningen, att önskemålet att debetsedel eller skat­

tekort uppvisas för underlättande av redovisningen av arbetstagarnas skatt

inte minst gäller i fråga om arbetstagare med korttidsanställning. En höj­

ning av avdraget kan därför övervägas och bör helst göras så stor att den

även utgör ett påtryckningsmedel för att arbetstagarna skall lämna debetse­

del eller skattekort. Denna effekt torde erhållas först vid en höjning som

är relativt stor i förhållande till dagsinkomsten men en större höjning inger

utredningen betänkligheter. Det framhålls att korttidsanställning oftast till-

lämpas beträffande en mycket rörlig och tillfällighetsbetonad arbetskraft,

såsom vid hamnarbete och arbete inom restaurangbranschen. Det kan inte

uteslutas, att ett höjt skatteavdrag på lön till denna arbetskraft kan få vissa

konsekvenser som ur lielt andra synpunkter än de rent skattemässiga inte

är önskvärda. Risk kan sålunda då tänkas uppkomma att många, som nu

åtar sig tillfällighetsarbete, avstår därifrån. Utredningen finner därför, att

en avdragsregel i fråga om korttidsanställning bör utformas enbart i syfte

att förhindra för låga skatteavdrag. Med hänsyn härtill förordas att skatte­

avdrag vid korttidsanställning beräknas efter resp. kolumn i tabellen, vare

sig debetsedel lämnas eller ej.

68

Beträffande skatteavdrag för kvarstående skatt framhåller utredningen att den från lokala skattemyndigheter och arbets­ givare erfarit, att åtskilliga arbetstagare underlåter att lämna debetsedel å slutlig skatt, om de därigenom får ett lägre lcvarskatteavdrag än som skall utgå om debetsedeln företes. De gällande reglerna på området har därför ansetts böra omprövas.

Utredningen konstaterar att ett schablonavdrag som motsvarar vad som rätteligen bör dras av är svårare att konstruera i fråga om kvarstående skatt än beträffande preliminär skatt, eftersom kvarskattens storlek är helt oberoende av den inkomst från vilken skatteavdrag för kvarstående skatt skall ske. Om verklig överensstämmelse mellan skatteavdrag och kvarstå­ ende skatt skall kunna erhållas, torde det vara nödvändigt att övergå till en metod liknande den som tillämpades före år 1951. Denna metod innebar att arbetsgivare som inte erhöll arbetstagares debetsedel å slutlig skatt anmälde detta till den lokala skattemyndigheten och därvid fick upplys­ ning om ev. kvarskatt. En sådan lösning anser dock utredningen medföra praktiska olägenheter och avvisar den därför. Utredningen finner att man även i fortsättningen får nöja sig med en regel, som å ena sidan i möj­ lig mån förhindrar att kvarstående skatter restförs, och å andra sidan inne­ bär en påtryckning på flertalet skattskyldiga att lämna debetsedeln å slut­ lig skatt. Härvid anser utredningen att endast ett procentuellt beräknat av­ drag bör komma i fråga.

Vid övervägande av lämplig procentsats finner utredningen det tveksamt om ett större avdrag än det nuvarande på 25 % bör införas. Det erinras om att en arbetstagare genom att underlåta att lämna debetsedeln å slutlig skatt vinner bara några månaders betalningsanstånd. Vidare påpekas att de nuvarande reglerna innebär att arbetstagaren i sådant fall kan få vid­ kännas ett skatteuttag på 88 % i de högsta inkomstlägena. Överlämnar den skattskyldige i dessa fall inte heller debetsedel å preliminär skatt kan ut­ taget stiga ända till 98 % om det föreslagna uttaget av preliminär skatt samtidigt görs. Mot bakgrunden härav anser utredningen att de nuva­ rande bestämmelserna om avdrag för kvarstående skatt bör lämnas oför­ ändrade.

Utredningen framhåller att nuvarande skatteavdrag på oregel­ bunden inkomst, 25

%,

inte utgör något tvångsmedel för att förmå

skattskyldig att förete debetsedel utan en metod att ta ut preliminär skatt när skattetabell inte kan användas. Utredningen diskuterar till en början om tillräckliga skäl finns för ändring av gällande regler. Därvid anges att det inte varit möjligt att få en bestämd uppfattning om dessa reglers verk­ ningar. Det är dock enligt utredningen uppenbart, att avdrag efter 25

%

i dessa fall ofta och kanske mestadels innebär ett alltför lågt skatte­ avdrag, vilket leder till kvarstående skatt. Detta förhållande anser ut­

Kungl. Maj:t$ proposition nr 130 år 1967

69

redningen inte vara skäl till någon generell höjning av procentsatsen,

eftersom lön av oregelbunden karaktär ofta betalas ut under sådana

förhållanden att avdrag verkställs på annat sätt än efter 25%, t. ex.

enligt tabell, enligt begäran av arbetstagare som förhöjt skatteavdrag osv.

En höjning av avdraget finner utredningen däremot befogad för de fall

där debetsedel eller skattekort inte lämnas till arbetsgivaren. Härige­

nom förhindras att arbetstagare, som enligt beslut av den lokala skatte­

myndigheten skall betala preliminärskatt med viss procent av inkoms­

ten, utnyttjar möjligheten till för lågt skatteavdrag genom att underlåta att

lämna debetsedeln. Avdrag bör i dessa fall liksom nu göras med en viss an­

del av inkomsten men efter högre procentsats än den som tillämpas f. n.

Vid procentsatsens bestämmande har utredningens syfte främst varit att

förhindra, att ett relativt fåtal arbetstagare med stora och oregelbundet in­

flytande inkomster kan få vissa inte avsedda skatteförmåner. Utredningen

föreslår därför att avdrag för preliminär A-skatt på oregelbundet inflytan­

de inkomster skall ske med hälften av inkomsten då debetsedel eller skatte­

kort inte företes.

Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag i denna del följande.

Då debetsedel eller skattekort inte lämnas till arbetsgivaren, skall skatte­

avdrag för preliminär skatt på lön ske med belopp som anges i den för en­

samstående avsedda kolumnen i tabellen för arbetsgivarens hemort förhöjt

med 10 % av inkomsten. Vid korttidsanställning, dvs. anställning som är

avsedd att vara kortare tid än en vecka, skall dock avdraget beräknas efter

resp. kolumn i tabellen, även om debetsedel ej lämnats. Från oregelbundna

inkomster slutligen skall arbetsgivaren dra preliminär skatt med hälften av

inkomsten när debetsedel eller skattekort inte lämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Remissyttrandena

Utredningens förslag beträffande skatteavdrag när debetsedel inte läm­

nats har fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna. I hu­

vudsak på de av utredningen anförda skälen tillstyrks det eller lämnas ut­

tryckligen utan erinran av

poststyrelsen, CFU, länsstyrelsen i Uppsala län,

Sveriges köpmannaförbund

och

TCO.

Vidare har flera remissinstanser god­

tagit förslaget med endast vissa detaljanmärkningar, bl. a.

överståthållar-

ämbetet, länsstyrelserna i Västmanlands

och

Västerbottens län

samt

kro­

nofogdemyndigheten

och

uppbördsverket i Göteborg.

Flera remissinstanser har emellertid ställt sig kritiska mot förslaget. In­

vändningarna riktar sig främst mot att de nuvarande tämligen enhetliga

reglerna för skatteavdrag när debetsedel inte lämnats skulle ersättas med

flera olika bestämmelser. Denna uppfattning företräds av

länsstyrelserna

i Malmöhus, Värmlands

och

Norrbottens län, uppbördsverket i Hälsingborg,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, näringslivets skattedelegation,

70

Föreningen Sveriges kronokamrercire, Sveriges häradsskrivarförening

samt

Tjänstemannaföreningen vid Kronofogdemyndigheten.

Näringslivets skattedelegation

är ense med utredningen om att det är nöd­

vändigt med särskilda bestämmelser i syfte att förmå arbetstagare att läm­ na debetsedel till sin arbetsgivare och att en viss skärpning av gällande be­ stämmelser är pakallad. Skattedelegationen anser emellertid utredningens förslag vara förenat med alltför stora administrativa olägenheter för arbets­ givarna. Från teknisk synpunkt är enligt skattedelegationens mening ett avdrag med bestämd procentsats avgjort att föredra. Ett sådant avdrag kan lätt omhänderhas också på tekniskt mindre väl utrustade arbetsplatser och det torde inte vålla särskilda svårigheter i datatekniskt hänseende. Skatte­ delegationen förordar att det fasta avdraget höjs från nuvarande 25

%

till

förslagsvis 40

%

av lönen och tillämpas i samma fall som nu. Beträffande

avdraget vid korttidsanställning tillstyrks utredningens förslag.

Länsstgrelsen i Malmöhus lön

medger att gällande skatteavdrag på 25 %

av lönen i vissa fall har varit för lågt och medfört att debetsedel i en del fall inte lämnats. Emellertid anser länsstyrelsen inte att detta förekommit i sådan utsträckning att skäl föreligger för de av utredningen föreslagna tre specialreglerna, som inbördes skiljer sig inte bara i fråga om avdrags- beloppen utan också när det gäller anställningens art. Redan de nuvarande reglerna på detta område är enligt länsstyrelsens mening besvärliga för ar­ betsgivarna och länsstyrelsen finner inte tillräckliga skäl föreligga för en yt­ terligare uppspaltning. Om avdraget på 25 % höjdes till 35 % utan annan förändring av reglerna skulle enligt länsstyrelsens mening önskad effekt uppnås. För enhetlighetens skull bör i sådant fall också avdraget för kvar­ stående skatt ändras från 25

%

till 35

%.

Remissinstansernas uppfattning i de olika detaljfrågorna kan samman­ fattas på följande sätt.

Beträffande skatteavdrag för preliminär skatt på lön förordas avdrag efter förhöjd enhetlig procentsats av bl. a.

länsstyrelserna i

Malmöhus, Värmlands

och

Norrbottens län

samt

näringslivets skattedelega-

iion.

Avdrag enligt skattetabellens kol. 1 utan förhöjning tillstyrks av

Sveriges

arbetsgivareförening för hotell och restauranger.

Föreningen framhåller

att det främst är de extra anställda som i relativt stor utsträckning under­ låter att lämna debetsedel och att avdrag enligt sistnämnda alternativ för denna kategori i allmänhet medför tillräckligt skatteavdrag. En ordning med avdrag enligt tabell utan tillägg i dessa fall överensstämmer också bäst med utredningsförslaget i fråga om korttidsanställda. Detta är enligt för­ eningens mening lämpligt, eftersom gränsen mellan de nämnda två katego­ rierna skattskyldiga är flytande.

Utredningen förordar för egen del avdrag enligt tabellens kol. 1 med viss förhöjning. Förhöjningen föreslås därvid till 10 % av lönebeloppet. För­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

71

slaget tillstyrks av

poststyrelsen, överståthållarämbetet

samt

härads skrivar­

na i örnsköldsviks

och

Umeå norra fögderier

och lämnas uttryckligen utan

erinran av

kammarrätten.

Länsstyrelsen i Hallands län

förordar en från teknisk synpunkt något

annorlunda lösning, som innebär att förhöjningen av skattebeloppet bestäms

till 10 % av skatten i stället för 10 % av lönen. Länsstyrelsen framhåller att

utredningens förslag hårdast drabbar de lägre inkomsttagarna, där den

nuvarande 25-procentregeln åtminstone från fiskal synpunkt kan sägas fun­

gera tillfredsställande. Enligt utredningens förslag blir höjningen för en

arbetstagare som inte lämnar debetsedel maximalt 40 % av skatten om

han är hänförlig till kol. 1 och 70—80 % om kol. 2 är tillämplig. Om kol. 4

skulle ha använts får arbetstagare i de lägsta inkomstskikten betala om­

kring 500 % av den verkliga preliminärskatten. Länsstyrelsen finner med

hänsyn härtill att en förhöjning av skatten med 10 % av lönen i vissa fall

blir alldeles för hög. En lämpligare avvägning erhålls enligt länsstyrelsens

uppfattning om man av den försumlige arbetstagaren tar ut 110 % av skat­

ten enligt kol. 1 eller — där skatten är högre i kol. 3 — enligt denna ko­

lumn. En sådan regel synes länsstyrelsen lämpligare också från praktisk

synpunkt därigenom att den torde vara lättare att tillämpa för arbetsgi­

varna och sannolikt också enklare att handha vid en kommande databe­

handling.

Avdrag enligt särskild kolumn föreslås av bl. a.

uppbördsverken i Uppsala

och

Hälsingborg, häradsskrivarna i Göteborgs

och

Arvidsjaurs fögderier,

lantbrukets skattedelegation, Föreningen Sveriges stadsfogdar

och

Svenska

byggnadsentreprenörföreningen.

Uppbördsverket i Uppsala

delar inte utredningens uppfattning att det

sistnämnda alternativet är alltför omständligt och ägnat att minska skatte­

tabellernas överskådlighet. Verket framhåller att själva uträkningen av de

förhöjda skattebeloppen inte medför någon svårighet eftersom den sker

maskinellt. Risken för att skattetabellerna blir mindre överskådliga kan

elimineras genom att den nya kolumnen inramas på ett särskiljande sätt.

Den särskilda kolumnen har enligt uppbördsverket de fördelarna att arbets­

givaren direkt kan avläsa skatteavdraget och att arbetsgivarkontrollen under­

lättas. Dessutom får arbetsgivaren genom själva tabelluppställningen besked

om den nya metoden. Härtill kommer, framhåller uppbördsverket vidare,

den förebyggande verkan som ligger i att arbetstagaren själv kan övertyga

sig om vad det kostar honom att inte överlämna debetsedeln, något som inte

med samma tydlighet framgår om förhöjningen skall räknas ut särskilt. —

Liknande synpunkter framförs av

uppbördsverket i Hälsingborg.

Lantbrukets skattedelegation

framhåller att arbetsgivarna inte bör be­

lastas med de uträkningar som erfordras för tillämpning av förslaget.

En särskild kolumn, gemensam för hela riket, bör i stället tillämpas. I

samma riktning uttalar sig

Svenska byggnadsentreprenörföreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

72

Utredningens förslag att s k a 11 e a v d r a g vid korttidsanställ­ ning skall ske efter tabell när debetsedel inte lämnats, tillstyrks eller lämnas utan erinran av

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Hallands län,

näringslivets skattedelegation, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger

och

Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Den jämfört med nuvarande regler mildare utformning som förslaget i denna del fått inger

kammarrätten

vissa betänkligheter med hänsyn bl. a.

till önskvärdheten av att i möjlig mån minska myndigheternas omfattande arbete med att identifiera och tillgodoföra skattskyldiga de skattemedel som betalts in utan att debetsedelnummer angetts. Förslaget innebär enligt kam­ marrättens mening risk för att flera än som nu är fallet kommer att under­ låta att lämna debetsedel. Dessutom kan befaras att många kommer att före­ dra korttidsanställning i stället för en längre anställning vilket får betecknas som en inte önskvärd utveckling. Kammarrätten framför dock inte här något eget förslag.

I åtskilliga remissyttranden föreslås andra regler för skatteavdrag vid kort­ tidsanställning än dem som utredningen förordat eller diskuterat.

Häradsskrivaren i Gällivare fögderi

anför att skatteavdrag i förevarande

fall bör ske efter korttidstabellens kolumn avseende arbetstagare med hel kost, innebärande en viss skärpning jämfört med utredningens förslag. En följd av en sådan skärpt regel kunde enligt häradsskrivaren bli att personer som från kyrkobokföringssynpunkt är svåra att anträffa kunde förmås att ordna sin kyrkobokföring.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

förordar att skatteavdrag vid korttidsan­

ställning sker med 35 % eller sålunda med den procentsats som enligt läns­ styrelsen bör tillämpas generellt. Denna ordning föreslås som andrahands- alternativ av

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger.

En regel av innebörd att skatteavdrag skall ske enligt den kolumn som anger högsta skatteuttag i korttidstabellen och därjämte 10 % av daglönen föreslås av

länsstyrelsen i Västerbottens län.

Uppbördsverket i Hälsingborg

ifrågasätter om inte utredningen över­

drivit farhågorna för att skärpta skatteavdrag vid korttidsanställningar skul­ le medföra »vissa från helt andra synpunkter än de rent skattemässiga inte önskvärda konsekvenser». För vissa av dessa arbetstagare kommer enligt uppbördsverkets uppfattning en förhöjning av skatteavdragen varken att innebära att de i större utsträckning än tidigare avhåller sig från arbete eller att debetsedel lämnas. I de fall då skatteavdraget har betydelse för den skattskyldige torde ett förhöjt skatteavdrag medverka till att debetsedel lämnas, b. n. kan i många fall — trots omfattande utredningar och efter­ forskningar — skattebeloppen för dessa tillfälliga arbetstagare inte identi­ fieras på grund av bristfälliga uppgifter. Beloppen kan därför inte heller gottskrivas vederbörande. Detta kunde emellertid förhindras om man hade uppgift om debetsedelns nummer. Mot bakgrunden härav finner uppbörds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

73

verket att skatteavdrag i dessa fall bör ske efter samma regler som verket

förordat beträffande den stadigvarande arbetskraften, dvs. efter särskild

kolumn i skattetabellen.

Riksrevisionsverket

finner det inte orealistiskt att anta att en måttlig höj­

ning av skatteavdraget vid korttidsanställning i förening med att arbetsgiva­

ren åläggs att meddela den anställde konsekvensen av försummelse att läm­

na skattsedel verksamt kan bidra till en bättre ordning.

Utredningens förslag att skatteavdraget för kvarstående

skatt när debetsedel inte lämnas skall ske med oförändrat 25

%

av

inkomsten lämnas uttryckligen utan erinran av

överståthållarämbetet, läns­

styrelserna i Hallands

och

Västerbottens län, Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranger

samt

Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

förordar i överensstämmelse med sin upp­

fattning om enhetliga avdragsregler att skatteavdraget också i förevarande

fall sker med 35 % oavsett inkomstens storlek.

Uppbördsverket i Hälsingborg

fäster uppmärksamheten på den praxis be­

träffande skatteavdrag vid kvarskatt som enligt bindande förklaring från

CFU utbildat sig inom husbyggnads- och anläggningsindustrin. Inom denna

yrkeskategori, där stora kvarstående skatter ofta uppkommer på grund av

de stora och oregelbundna ackordsöverskotten, sker i regel avdrag för kvar-

skatten med samma belopp som för den preliminära skatten. Denna av-

dragsmetod är, framhåller uppbördsverket, enkel att tillämpa för arbets­

givarna och torde i de flesta fall vara ett effektivare påtryckningsmedel för

att framtvinga debetsedel på slutlig skatt än 25-procentavdraget. Uppbörds­

verket förordar därför att skatteavdrag för kvarstående skatt sker efter

samma kolumn i skattetabellen som gäller för den preliminära skatten.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

erinrar om det före år 1951 till-

lämpade förfarandet. Detta innebar att den lokala skattemyndigheten efter

anmälan från arbetsgivare tillställde denne debetsedel för arbetstagare som

inte överlämnat debetsedel å slutlig skatt. Nämnden framhåller vidare att

det efter ADB-reformens genomförande den 1 januari 1968 kommer att fin­

nas register hos de lokala skattemyndigheterna över alla mantalsskrivna

personer, upplagt såväl i bokstavsordning som i födelsenummerordning.

Dessutom kommer ett centralt register för hela riket att finnas hos CFU.

Detta medför enligt nämnden att de av utredningen påpekade olägenheterna

med den äldre ordningen i form av merarbete för myndigheter och arbets­

givare inte längre kommer att föreligga. Det bör därför övervägas, anser

nämnden, om man inte i samband med denna reform borde återgå till den

äldre ordningen i fall då debetsedel å slutlig skatt inte lämnas till ar­

betsgivaren. Härigenom skulle man kunna inbespara den arbetskraft som

nu sysselsätts med identifiering av inbetalda skatteposter, onödiga krav,

reklamationer osv.

3f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 130

74

Överståthållarämbetet

fäster i sammanhanget uppmärksamheten på ett

spörsmål som väsentligen uppkommer när ADB tillämpas vid skatteupp- börden. Avdragsgrund (kolumn eller motsvarande) och avdragsbelopp in­ nefattas i ett magnetband. Om arbetsgivaren använder sig av ADB-system vid löneutbetalningen bör han enligt uppbördsverkets mening kunna ha tillgång till »skattebandet» (kopia därav) och överföra skattedata till »löne- bandet». Han behöver då inte från arbetstagare som är upptagen på skatte­ bandet infordra debetsedel eller annat besked. Tillämpas denna metod blir skatteavdrag alltid verkställt som om debetsedel inlämnats till arbetsgiva­ ren. Arbetstagare kan inte skaffa sig lägre skatteavdrag än som annars skulle göras genom att underlåta att lämna debetsedel. Den angivna me­ toden tillämpas f. n. beträffande anställda hos Stockholms stad för vilka uppbördsverket utfärdat debetsedel. Därvid har stundom förekommit pro­ tester mot att 25-procentreglerna försatts ur spel. Det synes emellertid ämbetet önskvärt med ett uttalande i nu förevarande sammanhang om att hinder inte möter mot det tillämpade förfarandet.

Det av utredningen framförda förslaget att skatteavdrag vid oregelbundet inflytande inkomster skall ske med 50 % när debetsedel inte lämnas och med 25 % i andra fall biträds av

överståt-

hållarämbetet

och lämnas uttryckligen utan erinran av

länsstyrelsen i Hal­

lands län.

Åtskilliga remissinstanser anför emellertid från utredningsförslaget av­ vikande meningar. Härvid synes den allmänna uppfattningen vara att 50- procentavdraget, såsom utredningen själv påvisar, kommer att vara för högt i många fall.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

förordar även i förevarande fall avdrag

med 35 % av lönen.

Uppbördsverket i Hälsingborg

finner avdraget böra ske efter samma pro­

centsats för alla oregelbundna inkomster, oavsett om debetsedel lämnas eller inte. Procentsatsen kan härvid ev. höjas till 30—35. Uttalanden i samma riktning gör

länsstyrelsen i Västmanlands län.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger

samt

Sveriges

centrala restaurangaktiebolag

påpekar att 50-procentavdraget inom restau­

rangbolagens område främst skulle bli tillämpligt när semesterersättning betalas ut. Avdraget är i dessa fall, framhålls det, i regel för högt, vilket skulle leda till irritation hos personalen och föranleda onödiga återbetal­ ningar. Med hänsyn härtill föreslår remissorganen, att avdraget, i vart fall i fråga om semesterersättningar, begränsas till 35 %.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen

berör vissa nackdelar i nu gäl­

lande principer för preliminärskatteavdrag på ackordsöverskott. Om ett byggnadsföretag tillämpar exempelvis 14-dagarslön, skall ackordsöverskott uppdelas i delar om 2 000 kr. eller mindre, på vilka skatt dras separat efter en 14-dagarstabell. Skatteuttaget i olika inkomstlägen blir därvid varierande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1967

75

Om härtill beaktas att ackordsöverskotten i dag är relativt höga, torde resul­

tatet bli, framhåller föreningen, att i allmänhet innehålls för litet prelimi­

närskatt på ackordsöverskotten. Detta torde vara en bidragande orsak till

den förhållandevis höga kvarskattefrekvensen bland byggnads- och anlägg­

ningsarbetare. Principerna för preliminärskatteavdrag på ackordsöverskott

synes därför föreningen böra ändras så att den procentsats, som gäller vid

2 000 kr., tillämpas även på den del av ackordsöverskottet som överstiger

2 000-kronorsgränsen.

Restavgift

Utredningen

Frågan om ändrade regler för restavgiften behandlas på s. 110—138 i be­

tänkandet. Inledningsvis lämnas en beskrivning av gällande bestämmelser

på området.

Om skattskyldig eller arbetsgivare, som gjort skatteavdrag, underlåter att

betala skatt i föreskriven tid och ordning, är han skyldig att betala restav­

gift, beräknad efter fyra öre för varje hel krona av den del av skatten som

inte erlagts i tid. Avgiften är dock alltid minst en krona (58 § UF). Vidare

är arbetsgivare skyldig erlägga restavgift, om han försummar att innehålla

skatt (75 § UF). I sådant fall kan också arbetstagaren bli skyldig att betala

restavgift. Om betalning av skatt under rätt uppbördstermin försummas

utgår respitavgift i stället för restavgift om skatten erläggs senast den 18 i

uppbördsmånaden med skatteanvisning på postanstalt (54 § UF). Respit-

avgiften är 20 resp. 50 öre för skattebelopp om högst 20 resp. 50 kr. och för

högre skattebelopp en krona för varje påbörjat hundratal kronor. Högsta

avgift är 100 kr. och detta oavsett om inbetalningen avser en eller flera skat-

teposter.

Länsstyrelse kan befria från restavgift eller respitavgift, om särskilda

omständigheter föreligger. Enligt cirkulärskrivelse från riksrevisionsverket

till länsstyrelserna den 24 januari 1955 får befrielse från hela restavgiften

meddelas när skatt avkortas eller restitueras, när skatt inbetalts i rätt tid

men i fel ordning eller när giltig ursäkt kan visas för den försenade inbe­

talningen.

Utredningen konstaterar att restavgiften har stor betydelse särskilt för

uppbördsresultatet beträffande B-skatt och skatt som arbetsgivare innehål­

lit av arbetstagares inkomst genom skatteavdrag. Efter att ha redovisat vissa

synpunkter av såväl principiell som praktisk natur uttalar utredningen, att

den inte anser sig kunna förorda att restavgiften konstrueras som en ränta.

En sådan konstruktion skulle innebära att avgiftens storlek i det enskilda

fallet blir beroende av det tempo i vilket indrivningen sker. Enligt utred­

ningen bör det emellertid vara indrivningsmyndigheternas uppgift att sö­

ka förkorta tiden för indrivningen. Vad särskilt angår ränteavgift beträffan­

de innehållen men ej redovisad skatt uttalar utredningen, att en sådan av­

gift skulle medföra merarbete för indrivningsmyndigheterna.

76

I fortsättningen diskuterar utredningen storleken av restavgiften. Det på­ pekas att en tidpunkt av ca sex månader normalt hinner förflyta från skat­ tens förfallodag och till dess indrivningsåtgärder kan påbörjas av den rest- förda skatten. Nuvarande procentsats kan med hänsyn härtill synas något låg men å andra sidan motsvarar restavgiften en betydande ränta för den som betalar relativt snart efter uppbördsterminens utgång, särskilt om man tar hänsyn till att den inte är avdragsgill vid taxeringen. Utredningen anser därför att utrymmet för en höjning av procentsatsen är relativt litet.

Frågan om restavgift när arbetsgivare inte betalt innehållen skatt i rätt tid diskuteras utförligt i betänkandet. Utredningen anser att en fast avgift är det lämpligaste påtryckningsmedlet gentemot det helt övervägande anta­ let arbetsgivare. Emellertid förekommer det att arbetsgivare konsekvent re­ dovisar innehållen preliminär skatt med för lågt belopp, att arbetsgivares re­ gistrering hos lokal skattemyndighet fördröjs på grund av att skatten inte redovisas i föreskriven ordning eller att lokal skattemyndighets beslut att fastställa preliminär A-skatt till betalning försenas avsevärt genom att ar­ betsgivare inte frivilligt tillhandahåller bokföringshandlingar. I nämnda fall är det enligt utredningens mening mindre tillfredsställande att arbetsgivaren får vidkännas samma avgift som i de fall då skatten betalas någon tid efter uppbördsterminens utgång eller relativt snart därefter blir föremål för ut­ mätningsmans åtgärder. Utredningen anser därför att en särskild tilläggs­ avgift skall utgå om innehållen skatt varit obetald viss längre tid.

Utredningens förslag beträffande restavgiften innebär följande. Den nu­ varande restavgiften om fyra öre för varje hel krona obetald skatt höjs till sex öre. Arbetsgivare, som gjort skatteavdrag men inte redovisat innehållet belopp inom föreskriven tid, skall dessutom betala särskild tilläggsavgift. Avgiften skall utgå med sex öre för varje hel krona av det obetalda belop­ pet och beräknas för varje påbörjat år, med början ett år från utgången av den månad, då beloppet bort erläggas, till dess det erläggs eller fastställs till betalning av lokal skattemyndighet. Utgående tilläggsavgift skall anges i fastställelsebeslutet.

Utredningen förordar motsvarande ändringar beträffande restavgift en­ ligt 58 § förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt och 20 § förordningen om sjömansskatt. Vidare föreslås att redare i likhet med andra arbetsgivare skall erlägga tilläggsavgift, om innehållen skatt ej betalts inom viss tid. I

I detta sammanhang föreslår utredningen ytterligare en ändring av 58 § förordningen om allmän varuskatt. I nämnda paragraf första stycket stad­ gas f. n. att restavgift utgår om skattsky]dig underlåtit att inom föreskriven tid »inbetala i avgiven deklaration angivet belopp». Vid tillämpningen av be­ stämmelsen har ansetts tveksamt om en skattskyldig är skyldig erlägga rest­ avgift t. ex. i sådant fall, då han visserligen betalt den skatt som han angett

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

77

i sin preliminära deklaration men i deklarationen angett lägre skatt än som

i och för sig skulle följa av andra uppgifter i deklarationen. Utredningen

anser, att skattskyldig i dylikt fall skall erlägga restavgift i den mån han

betalar ett skattebelopp, som är lägre än det som grundas på uppgifterna om

skattepliktig omsättning, och föreslår därför en ändrad lydelse av författ-

ningsrummet i fråga.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig i frågan huruvida restavgiften

bör konstrueras som en löpande ränta, avvisar en sådan lösning på i huvud­

sak samma skäl som utredningen anfört för sitt ställningstagande på denna

punkt. Särskilt

kammarrätten

understryker, att med en långt driven ränte-

jämförelse kunde befaras att restavgiften skulle komma att uppfattas som

en form av låneränta, vilket indirekt kunde bibringa skattskyldiga den före­

ställningen att samhället på visst sätt godtagit denna form av skattekredit.

Utredningens förslag beträffande restavgiften har i princip god­

tagits av flertalet remissinstanser. Oreserverat tillstyrkande av förslaget fö­

religger från bl. a.

CFU, kronofogdemyndigheten i Stockholm, direktionen

för Stockholms stads uppbördsväsen, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus,

Hallands, Värmlands, Västernorrlands

och

Västerbottens län, kronofogde­

myndigheten i Göteborg, Tjänstemannaföreningen vid Kronofogdemyndig­

heten

och

Sveriges häradsskrivarförening.

Ett par remissinstanser avstyrker dock höjning av restavgiften. Till dessa

hör

kammarrätten,

som anser att de i betänkandet anförda skälen närmast

talar för en oförändrad avgift och att i vart fall skäl inte torde föreligga föl­

en så stor höjning av avgiften som med 50

%. Länsstyrelsen i Söderman­

lands län,

som i likhet med utredningen anser att restavgiften främst bör

ses som ett påtryckningsmedel för betalning av skatten under uppbörds-

terminerna, är inte övertygad om att en avgiftshöjning skulle medföra ökad

betalning i rätt tid och förordar därför att avgiften blir oförändrad. Enligt

länsstyrelsen är flertalet skattskyldiga, som resterar med skatt, personer

som av olika anledningar saknar betalningsförmåga, bl. a. på grund av

ålder eller sjukdom. Vid en betalning av restförd skatt efter tre, fyra och

sex månader efter uppbördstermins utgång skulle med den föreslagna rest­

avgiften av 6 % årsräntan uppgå till ej mindre än 24, 18 resp. 12

%. Nä­

ringslivets skattedelegation

avstyrker höjning av restavgiften med förmo­

dande, att betalning i det helt övervägande antalet fall sker inom kortare

tid än sex månader från uppbördsterminen. I dessa fall uppgår den effek­

tiva räntan f. n. till minst 8

%.

Föreningen uttalar, att bristande betalnings­

förmåga som regel torde vara orsaken till de mer avsevärda förseningarna

och inte bristande vilja att betala skatten eller önskan att göra en räntevinst.

Avstyrkande föreligger vidare från

Sveriges hantverks- och industriorgani-

78

scition,

som anser att dröjsmål med betalningen ofta beror på oavsiktlig

försummelse och att en höjning av avgiften i vart fall bör medföra att upp- bördsterminerna förlängs. Organisationen anser det dock motiverat med en höjning i fall då arbetsgivare inte redovisar innehållen skatt i rätt tid. Även

Föreningen auktoriserade revisorer

och

Svenska revisorsamfundet

avstyrker

den föreslagna höjningen. Den sistnämnda instansen förordar i stället för avgift en straffränta, så att restavgiften blir helt beroende av den otillåtna kredittiden.

Åtskilliga remissinstanser framför egna förslag beträffande restavgiftens utformning.

Riksrevisionsverket

påpekar att en viss differentiering av rest­

avgiften torde kunna förenas med de efter indrivningsväsendets förstatligan­ de införda arbetsrutinerna, enär numera en fast gräns upprätthålls mellan den första kravverksamheten sedan indrivningshandlingarna mottagits och det fortsatta indrivningsarbetet. Verket anser att en uppdelning av rest­ avgiften i två fasta delar kan antas påskynda betalningen av restförd skatt. Den andra delen av avgiften skulle påföras endast om skatten ej betalas inom viss tid, som angetts i en anmaningsskrivelse. En fördel med en så­ dan uppdelning av restavgiften skulle vara att den som försummat skattebe­ talning i rätt tid av tillfälligt förbiseende men som erlägger det restförda be­ loppet senast inom den tid som anges i en första kravskrivelse inte drab­ bas av lika hård påföljd som den vars försummelse föranleder egentliga exekutiva åtgärder.

Uppbördsverket i Hälsingborg

föreslår en rörlig avgift med förslagsvis

räntepåslag varje månad. Förslaget skulle visserligen enligt verket medföra mer arbete för indrivningsmyndigheten men å andra sidan ha en starkt be- talningsstimulerande effekt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

föreslår en

restavgift om 4

%

för påbörjat år från sista förfallodagen för skatten och

därefter 2 % för varje påbörjat år utöver det första tills skatten betalts.

Sve­

riges köpmannaförbund

uttalar, att det inte är rimligt att den som bemödar

sig om att betala snabbt drabbas av högre kostnad än den som försöker för­ dröja indrivningen. Förbundet föreslår en låg fast avgift i botten, förslags­ vis 3 %, som därefter ökas med 1

%

för varje tremånadersperiod efter ut­

gången uppbördsmånad, sammanlagt dock högst 8 %.

Föreningen Sveriges

kronokamrerare

framhåller att det ofta märks en strävan hos skattskyldiga

att kompensera sig för restavgiften genom att förhala inbetalningarna och anser därför att restavgiften bör utgå med lägre procentsats om skatten er­ läggs inom kortare tid från förfallodagen. Föreningen anser inte den före­ slagna höjningen tillräcklig och föreslår för sin del en restavgift om 8 % på preliminär, kvarstående och tillkommande skatt men att avgiften be­ gränsas till halva beloppet om betalning erläggs senast under fjärde kalen­ dermånaden efter betalningsterminen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

ut­

talar att en stor del av de skattskyldiga som regelmässigt häftar för rest-

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

79

förda skatter enligt länsstyrelsens erfarenhet visserligen har relativt goda

inkomster men att de funnit att försenad skatteinbetalning innebär ekono­

misk fördel. Restavgiften föreslås därför höjd till 8 %.

Den av utredningen föreslagna tilläggsavgiften i fall då arbets­

givare inte betalar innehållen skatt tillstyrks i princip av flertalet remiss­

instanser som yttrat sig i frågan. Den godtas i föreslaget skick av bl. a.

CFU, direktionen för Stockholms stads uppbördsväsen, länsstyrelserna i

Uppsala

och

Västerbottens län

samt

kronofogdemyndigheten i Varbergs

och

Norrköpings distrikt. Sveriges redareförening

avvisar helt tanken att för­

höjd avgift uttas på innehållen skatt och anser att det allmänna i stället

genom andra åtgärder, framför allt genom ett omdömesgillt utnyttjande av

straffbestämmelserna i 80 § UF, bör försöka minska frekvensen av för sena

betalningar av innehållen skatt. Även

näringslivets skattedelegation

anser

att straffsanktionen är tillräckligt påtryckningsmedel för att få flertalet ar­

betsgivare att betala innehållen skatt. Om någon ekonomisk sanktion skall

finnas vid sidan av straffpåföljden bör denna ges karaktär av skadestånd.

Föreningen, som anser att restavgiften bör vara 4 % liksom hittills om

förseningen av betalningen inte överstiger ett år, föreslår att ränta bör utgå

efter 6 % om året för den del av dröjsmålstiden, som överskrider ett år från

uppbördsterminen. Skillnad bör enligt föreningens mening härvidlag inte

göras mellan innehållen skatt och annan ej inbetald skatt.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen

uttalar att endast faktisk ränta

bör utgå efter förslagsvis 9 % om ett företag försummar skattebetalning

i rätt tid någon enstaka gång och kortare tid. Dessutom bör en särskild

expeditionsavgift utgå för de administrativa kostnader som statsverket

åsamkas på grund av att skatten inte erlagts i tid. Föreningen anser där­

emot att den av utredningen föreslagna regeln bör tillämpas mot företag

som ständigt felar med betalning av skatten.

Flera remissinstanser föreslår en i princip annorlunda utformad tilläggs­

avgift än den utredningen föreslagit. Andra instanser framför ändrings­

förslag som berör detaljer i förslaget.

Föreningen Sveriges kronokamrerare

anser utredningens förslag om tilläggsavgift alltför komplicerat. Föreningen

erinrar om att tilläggsavgifterna skulle komma att beräknas från flera

tidsperioder eftersom ett och samma fastställelsebeslut kan omfatta skatte­

belopp som hänför sig till flera uppbördsterminer. Enklare vore det därför

enligt föreningens mening att en enda avgift pålades i samband med utfär­

dande av fastställelsebeslut. Föreningen föreslår en sådan fastställelseav-

gift om 4

%. Kammarrätten

är tveksam beträffande vissa detaljer i försla­

get rörande restavgift för arbetsgivare, såsom avgiftens storlek och tidpunk­

ten för uttagande av tilläggsavgift. Kammarrätten föreslår att grundav­

giften behålls vid 4

%

men att skyldigheten att betala en tilläggsavgift om

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

80

6 % förläggs till en tidigare tidpunkt än enligt förslaget, exempelvis redan till tidpunkten sex månader efter utgången av uppbördsmånaden. Ytterliga­ re tilläggsavgifter kan därefter stadgas för varje påbörjat år. Som skäl för sitt förslag anför kammarrätten.

Försummelser av nu ifrågavarande slag torde i huvudsak ha sin orsak i ren glömska eller i kreditbehov. En höjning av grundavgiften i enlighet med förslaget får därför antagas allenast i ringa omfattning komma att medföra att antalet försummelser minskar. Särskilt beträffande dem som av glömska försummat inbetalning torde effekten bli blygsam, åtminstone sett på längre sikt. Såsom påpekats i betänkandet motsvarar redan nu gällande restavgift vid kortare dröjsmål en ej obetydlig årsränta. En höjning av restavgiften (grundavgiften) får därför antagas ha en inte obetydlig negativ effekt på så sätt att många för att kompensera höjning kommer att betala senare. Detta torde särskilt vara att förvänta av dem som ha kreditproblem. Den av kam­ marrätten föreslagna lösningen torde inte medföra några negativa effekter på kortvariga försummelser, samtidigt som ett bättre påtryckningsmedel er­ hålls på dem som försöka skaffa sig längre krediter.

Bl. a.

länsstyrelsen i Norrbottens län

ifrågasätter om inte intervallerna för

tilläggsavgift bör sättas till ett halvt år i stället för ett år som utredningen föreslagit. En kortare intervall skulle vara ett effektivt medel mot underlå­ tenhet att inbetala innehållen skatt.

Länsstyrelsen i Hallands län

anser att

tilläggsavgiften i samtliga fall skall beräknas fram till den tidpunkt då skat­ tebeloppet betalas. Länsstyrelsen anser det otillfredsställande att tidpunk­ ten för fastställande av betalning skall vara avgörande för tilläggsavgiftens storlek. Liknande mening uttalar bl. a.

länsstyrelsen i Västmanlands län.

Ett flertal remissinstanser anser att tilläggsavgiften bör beräknas genom procentpåslag för varje månad som skatten är obetald. I

I sammanhanget har ett par remissinstanser framfört förslag och gjort påpekanden som berör restavgiftens utformning.

Länsstyrelsen i Malmöhus

län

ifrågasätter om inte lägsta restavgift borde fastställas till 10 kr., vilket skulle förenkla avgiftsuträkningen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

an­

ser att behov föreligger av bestämmelser om beräkning av tilläggsavgift när det inte kan utrönas vid vilka tillfällen eller med vilka belopp lön ut­ betalts eller skatt innehållits av arbetsgivare. Länsstyrelsen föreslår att lön och skatteavdrag i dylika fall skall anses belöpa till lika del på envar av de månader, som ingår i anställningstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

81

Omdebitering, avkortning och restitution

Utredningen

Frågan om ändrade bestämmelser rörande omdebitering, avkortning och

restitution av skatt behandlas i betänkandet på s. 139—151. Härav må föl­

jande återges.

Om ett skattebelopp, som efter debitering eller fastställelse bokförts i rä­

kenskaperna, nedsätts på grund av ändring i åsatt taxering eller i debite­

rings- eller fastställelsebeslut, kommer detta att föranleda s. k. avkortning

i räkenskaperna, i den mån beloppet är obetalt. Om ett skattebelopp av­

förs ur räkenskaperna av andra skäl, t. ex. på grund av att den skattskyl­

dige saknar utmätningsbara tillgångar, betecknas detta i UF som avskriv­

ning.

Gällande bestämmelser om avkortning är intagna i 65 § UF, som inne­

håller följande. Avkortning av ogulden debiterad preliminär B-skatt, kvar­

stående skatt och tillkommande skatt skall äga rum, då någon vunnit ned­

sättning i eller befrielse från honom påförd taxering eller debitering samt

då dödsbo befriats från skyldighet att erlägga skatt. Om skattskyldig vid

debitering av slutlig skatt gottskrivits debiterad preliminär B-skatt eller

till betalning fastställd innehållen preliminär A-skatt till högre belopp än

den slutliga skatten, skall vidare överskjutande belopp av dessa skatter av­

kortas i den mån det är oguldet. Kvarstående skatt, som arbetsgivare inne­

hållit genom skatteavdrag eller enligt lagen om införsel i avlöning, pension

eller livränta men inte redovisat, skall avkortas såvitt angår den skattskyl­

dige. Vidare förekommer avkortningsfall som inte närmare regleras av

stadganden i UF.

Beslut om avkortning fattas av länsstyrelse efter anmälan från utmät­

ningsman. Enligt 40 § uppbördskungörelsen den 16 oktober 1953 (nr 628)

(UK) skall anmälan om avkortning inges senast den 15 i varje månad.

Beträffande restitution av skatt (45, 68, 75 §§ UF samt 48 § UK) kan

lämpligen skiljas mellan å ena sidan preliminär skatt och å andra sidan

slutlig, kvarstående och tillkommande skatt. Restitution av preliminär skatt

sker om erlagd preliminär skatt överstiger motsvarande slutliga skatt och

i vissa andra fall då skattskyldig är berättigad återfå överskjutande preli­

minär skatt. Restitution av slutlig, kvarstående och tillkommande skatt

sker då länsstyrelsen funnit att skatt påförts obehörigen eller med för högt

belopp samt då skattskyldig får nedsättning i eller befrielse från dylik skatt.

Om beslut, varigenom arbetsgivare förklarats ansvarig för arbetstagares

skatt, helt eller delvis upphävs av högre instans, skall skatt som erlagts i

enlighet med det tidigare fastställelsebeslutet återbetalas till arbetsgivaren.

Den som skall erhålla restitution i enlighet med dessa regler är emeller­

82

tid inte obetingat berättigad att få ut beloppet. Restitutionsbeloppet tas nämligen i första hand i anspråk för betalning av restförda skatter eller för tillkommande skatt, som påförts eller kan antas bli påförd (68 § 3 och 4 mom. UF).

Av UF framgår inte direkt om avkortning eller restitution på grund av utgången i taxeringsprocess skall vidtas omedelbart eller om laga kraft skall inväntas. Såvitt angår avkortning synes detta spörsmål inte heller ha berörts i samband med bestämmelsernas tillkomst. Regeringsrätten har i ett rättsfall fastställt länsstyrelses beslut att vägra restitution med hän­ syn till att kammarrättens utslag i taxeringsfrågan inte vunnit laga kraft, se regeringsrättens årsbok (RÅ) 1924 ref. 1. Återbetalning av överskju­ tande preliminär skatt, som uppkommer vid debitering av slutlig skatt på grundval av taxeringsnämnds beslut, verkställs däremot oavsett om be­ slutet vunnit laga kraft eller inte.

Restitution utan avvaktan på laga kraft verkställs vidare på grundval av debitering av slutlig skatt enligt prövningsnämnds beslut, som meddelats i sådan tid, att det kunnat beaktas vid debiteringen. Även i dessa fall be­ gränsas utbetalningen enligt stadgandena i 68 § 4 mom. UF.

I övriga skandinaviska länder gäller, att åtgärder för skattens uttagan­ de skall upphöra och erlagd skatt restitueras, om åsatt taxering undanröjs eller nedsätts av högre instans, oberoende av om beslutet vunnit laga kraft. Om nedsättningen meddelas av civil domstol skall enligt dansk och norsk rätt beslutet dock verkställas först sedan detta vunnit laga kraft.

Utredningen finner det önskvärt att bestämmelserna om avkortning och restitution, som f.n. föranleder tveksamhet och ojämnhet i tillämpningen, får en klarare utformning, Avkortning och restitution föregås alltid av om­ debitering, varför frågan närmast rör utformningen av bestämmelserna om när omdebitering skall ske. Härvid kan man lämpligen skilja mellan om­ debitering till följd av beslut om nedsättning av skatt, som inte erlagts, och å andra sidan omdebitering som avser en redan betald skatt.

Utredningen anser det vara konsekvent och praktiskt att ett obetalt skat­ tebelopp, som till följd av beslut om nedsättning av taxeringen inte skall erläggas, avkortas oavsett om beslutet vinner laga kraft eller ej. Enligt ut­ redningens mening är ett medgivande av anstånd med skattens erläggande, vilket är en annan tänkbar lösning, inte förmånligare för det allmänna än beslut om omdebitering och avkortning.

Reträffande omdebitering när nedsättning av taxering berör redan er­ lagd skatt uttalar utredningen som sin mening, att en från såväl praktisk som principiell synpunkt helt konsekvent verkställighetsregel kan erhållas endast om varje beslut, som medför sänkt taxering, får verkställas utan avvaktan på laga kraft, dvs. även i de fall då ett skattebelopp skulle kom­ ma att restitueras. Med en sådan utformning ernås full överensstämmelse med vad som gäller i fråga om de administrativa besvärsmyndigheternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

83

beslut i Danmark, Finland och Norge. Några skatteförluster av betydelse för

det allmänna befaras inte uppkomma.

Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag till nya bestämmelser

rörande omdebitering, avkortning och restitution följande.

I överensstämmelse med vad som gäller i de nordiska grannländerna

skall prövningsnämnds och kammarrättens beslut verkställas utan avvak­

tan på laga kraft. Detta skall gälla även när arbetsgivare befrias från an­

svar för arbetstagares skatt och på grund därav blir berättigad till restitu­

tion. Om arbetsgivaren häftar i skuld för egen eller arbetstagares skatt skall

belopp, som annars skulle ha restituerats, tas i anspråk för betalning av

skulden. Bestämmelse att restitution eller avkortning får ske utan avvak­

tan på laga kraft föreslås även i förordningen den 30 november 1951 (nr

763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst

och i förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om be­

gränsning av skatt i vissa fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Remissyttrandena

Utredningens förslag rörande omdebitering, avkortning och restitution

av skatt har rönt ett positivt mottagande i remissyttrandena. Det tillstyrks

av de allra flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan, såsom

CFU, di­

rektionen för Stockholms stads uppbördsväsen, uppbördsverket i Hälsing­

borg, Sveriges köpmannaförbund, Föreningen Sveriges kronokamrerare,

Sveriges häradsskrivarförening, lantbrukets skattedelegation

och

Svenska

byggnadsentreprenörföreningen. Länsstyrelsen i Uppsala län,

som tillstyr­

ker förslaget, anser detta inte medföra nämnvärd risk för förluster för

statsverket med hänsyn till det relativt få fall i vilka höjning av taxering

sker efter besvär hos kammarrätten eller regeringsrätten. Det föreslagna

förfarandet innebär enligt länsstyrelsen en förenkling i ärendenas hand­

läggning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län

biträder förslaget under påpe­

kande, att den redan nu verkställer omdebitering, avkortning och restitu­

tion av prövningsnämndens beslut oavsett om de vunnit laga kraft eller ej.

Näringslivets skattedelegation

tillstyrker förslaget utom i vad det avser

beslut, varigenom arbetsgivare förklarats ansvarig för arbetstagares skatt.

Föreningen ifrågasätter om inte verkställigheten i normalfallet bör ske

först sedan lagakraftägande beslut föreligger i enlighet med de allmänna

principer som besvärssakkunniga angivit i sitt betänkande SOU 1966: 70.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

framför vissa kritiska synpunkter mot

förslaget. Föreningen erinrar om utredningens uttalande att — om skatt­

skyldig försätts i konkurs sedan ny debitering verkställts enligt högre in­

stans beslut om höjning av taxering — de föreslagna reglerna kommer att

medföra att bevakning kan ske med förmånsrätt genom att två år inte hun­

84

nit förflyta från förfallotiden för den tillkommande skatten till ingivandet av konkursansökningen. Föreningen påpekar, att utredningens uttalande inte har relevans när fråga är om eftertaxering, eftersom förmånsrätten inte avser skatt som påförts på grund av eftertaxering och som annars skulle ha förfallit till betalning inom den tid för vilken förmånsrätt gäller i vanliga fall. Vidare erinrar föreningen om att förmånsrätt på grund av ut­ mätning (enligt 17 kap.8 och 9 §§handelsbalken) går förlorad om, såsom utredningen föreslagit, den skatt för vilken utmätningen skett restitueras utan avvaktan på lagakraftägande taxering.

Slutligen framhåller föreningen att det trots bestämmelserna i 68 § 4 mom. UF inte alltid är möjligt att kvitta den överskjutande skatt som upp­ står vid omdebitering mot restförd skatt som påförts konkursgäldenären. Om nämligen ett med förmånsrätt bevakat skattebelopp skulle avkortas, kan den överskjutande skatt som därvid uppkommer ej kvittas mot beva­ kat skattebelopp utan förmånsrätt. Den överskjutande skatten måste i stäl­ let överlämnas till konkursboet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Preskription av skatt

Utredningen

Behovet av nya bestämmelser i fråga om preskription av skatt behand­ las på s. 152—169 i betänkandet. Utredningens förslag i förevarande avse­ ende innebär följande.

Påförd skatt skall liksom hittills preskriberas fem år efter utgången av det uppbördsår under vilket den bort erläggas enligt verkställd debitering eller den fastställts till betalning.

Beträffande arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt, för vilket likaså f. n. gäller en femårig preskriptionstid, föreslås gälla två preskriptionstider.

Den ena avser i första hand den tid inom vilken ett skattebelopp kan fastställas till betalning. Tiden utgör fem år som — i fråga om preliminär A-skatt — räknas från utgången av det uppbördsår, under vilket arbetsta­ garen bort erlägga kvarstående skatt för det inkomstår då skatteavdraget gjordes eller borde ha gjorts. I fråga om ansvarighet för kvarstående skatt skall femårsperioden för fastställelse räknas från utgången av det upp­ bördsår då skatten förföll till betalning. De på detta sätt beräknade tider­ na skall gälla även beträffande indrivningen av till betalning fastställt skat­ tebelopp, när detta avser preliminär eller kvarstående skatt som arbetsgi­ vare underlåtit att innehålla genom skatteavdrag. Om ej innehållen preli­ minär skatt fastställts till betalning hos arbetsgivaren räknas dock pre­ skriptionstiden för indrivning från utgången av det uppbördsår när fast- ställelsen skedde.

Den andra preskriptionstiden avser indrivning av innehållen men ej re­

85

dovisad preliminär eller kvarstående skatt. Härför skall gälla en särskild

femårig preskriptionstid, räknad från utgången av det uppbördsår under

vilket beloppet fastställdes till betalning.

När anstånd beviljats i avvaktan på att besvär rörande taxering skall

avgöras, får utan hinder av annars gällande preskriptionstid åtgärder vidtas

för att ta ut det skattebelopp, som anståndet avsett, till dess två år förflu­

tit från utgången av den månad då kammarrätten eller regeringsrätten med­

delade utslag i anledning av besvären. Likaledes skall skattebelopp, för vil­

ket arbetsgivare är ansvarig enligt utslag av kammarrätten eller regerings­

rätten, alltid kunna tas ut under en tid av två år från utgången av den

månad då utslaget meddelades.

Slutligen berör utredningen frågan om tillämpningen av preskriptions­

reglerna sedan utmätning för skatt skett enligt UF och erinrar därvid om

att bestämmelserna i 88 c § utsökningslagen om viss tidsfrist för utmätt

egendoms försäljning inte gäller vid utmätning för skatt (60 § 3 mom. UF).

Någon sådan tidsfrist gäller över huvud taget inte vid utmätning för skatte­

fordran.

Utredningen påpekar att utmätningsmännen i praktiken anser sig ha

relativt obegränsade möjligheter att vänta med försäljning av egendom

som utmätts för skatt. I regel torde ett uppskjutande av försäljningen helt

ske i den skattskyldiges intresse och på dennes begäran för att ge honom

rådrum att på annat sätt betala skatteskulden. Man torde dock i allmänhet

inte våga låta anstå med försäljningen till dess preskription inträtt med

hänsyn till den utformning stadgandet härom har. Preskriptionsbestäm-

melsen i 71 § UF är avfattad så, att åtgärder för uttagande av skatt inte må

vidtagas senare än osv. Denna avfattning av preskriptionsregeln har till­

kommit i förtydligande syfte. Härmed avsågs att klarlägga, påpekar utred­

ningen, att det avgörande för kronans möjligheter att erhålla utdelning i

skattskyldigs konkurs är att kronans konkursansökan görs eller — om den

skattskyldige försatts i konkurs på annans begäran — kronans skatteford­

ran bevakas före preskriptions inträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

Remissyttrandena

Utredningens förslag om regler beträffande preskription m. m. har mot­

tagits positivt av remissinstanserna. Förslaget tillstyrks oförändrat eller

lämnas uttryckligen helt utan erinran av bl. a.

direktionen för Stockholms

stads uppbördsväsen, länsstyrelserna i Uppsala

och

Västerbottens län, kro­

nofogdemyndigheten i Norrköpings distrikt, Sveriges köpmannaförbund, nä­

ringslivets skattedelegation, Föreningen Sveriges kronokamrerare

och

Sveri­

ges häradsskrivarförening.

Endast

justitiekanslersämbetet

framför en viss

principiell kritik mot förslaget. Ämbetet uttalar att de föreslagna reglerna

visserligen i huvudsak innebär ett lagfästande av vad som ansetts gälla, men

86

reglerna måste te sig krångliga inte bara för allmänheten utan också för myndigheter som blott undantagsvis har att ta ställning till frågan om preskription av skatt, t. ex. domstolar. Ämbetet anser att en förenkling av preskriptionsreglerna skulle vara önskvärd men är för sin del inte berett att ange hur en sådan skulle genomföras.

Enligt förslaget skall preskription i vissa fall inträda två år efter utgången av månad, varunder utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t meddelats.

CFU

påpekar att detta innebär ett genombrytande av regeln att preskription

sker vid uppbördsårs utgång. Nämnden anser det fördelaktigare såväl vid indrivning av skatt som i övrigt med endast en preskriptionstid under året och föreslår därför att preskription i besvärsfallen skall inträda två år efter utgången av det uppbördsår, då utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t meddelats.

Svea hovrätt

påpekar att den föreslagna preskriptionstiden i fråga om åt­

gärder för indrivning av skatt som arbetsgivare innehållit även gäller beträf­ fande ställföreträdares ansvar för sådan skatt. Särskilt beträffande fåmans­ bolag, påpekar hovrätten, kan den situationen uppkomma, att — efter lång­ varigt utredningsarbete — ställföreträdaren vid mot honom förd talan om solidarisk betalningsskyldighet visar sig svår att anträffa och att han även söker förhala rättegången. Dom mot honom kan då komma att meddelas vid en tidpunkt, när den ej längre är exigibel. Den föreslagna preskriptions­ tiden i 71 § 2 mom. sista stycket UF, två år från utgången av den månad då kammarrättens eller Kungl. Maj :ts utslag meddelades, bör därför enligt hovrättens mening gälla även för allmän domstols lagakraftvunna dom, varigenom ställföreträdare förpliktats att jämte arbetsgivaren svara för skattebelopp. Hovrätten anser dock, att preskriptionstiden inte i något fall bör överstiga tio år.

Justitiekansler sämbetet

framhåller rörande tolkningen av regeln att åt­

gärder för uttagande av skatt inte får vidtas senare än fem år efter viss an­ given tidpunkt följande. Om regeln har den innebörden att även försälj­ ning av utmätt gods skall ha ägt rum före preskriptionstidens utgång, mås­ te utmätningen återgå i fall försäljning inte medhunnits. För egen del är ämbetet benäget att ansluta sig till en annan uppfattning om bestämmel­ sens innebörd. Det bör vara tillräckligt, att själva utmätningen — inne­ fattande utmätningsförklaringen och säkerställandet — skett inom pre­ skriptionstiden. En annan sak är det enligt ämbetet att även försäljningen bör ske inom nämnda tid om inte särskilda skäl föranleder annat. Har för­ säljningen i något fall fått anstå bör den företas utan onödigt dröjsmål. Ämbetet uttalar slutligen, att ett klarläggande av preskriptionsregelns in­ nebörd skulle vara av värde med hänsyn till den osäkerhet som råder om hur den är att förstå såvitt avser utmätning.

Exekutionsväsendets organisa-

tionsnämnd

framhåller vikten av att preciserade regler ges om försäljning

efter preskriptionsinträde. Nämnden uttalar att sådana regler exempelvis

Iiungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

87

kan ange när och i vilka fall försäljning kan ske eller en tidpunkt efter

vilken försäljning över huvud taget ej må äga rum. Även

Föreningen Sve­

riges stadsfogdar

önskar ett uttalande i denna fråga och anför bl. a.

Föreningen anser liksom utredningen, att exekutiv försäljning av utmätt

egendom samt fördelning av köpeskillingen bör ske före skattepreskriptio-

nens inträde. Som utredningen framhållit kan dock inträffa fall, då försälj­

ningen ej hinns med innan skattefordringen preskriberas eller också kan

en försäljning förväntas ske till uppenbart underpris. Som ytterligare exem­

pel kan nämnas exekutiv försäljning av en utmätt fordran, som sekundo-

gäldenären punktligt avbetalar men ej är skyldig slutbetala, förrän efter

tiden för skattens preskription. I dylika fall bör hinder ej möta för exekutiv

försäljning eller emottagande av likvid samt fördelning av köpeskillingen

även efter tiden för skattens preskription, om så skulle visa sig nödvändigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Arbetsgivarna och uppbördsförfarandet

Utredningen

Vad i betänkandet anförts beträffande arbetsgivarna och uppbördsförfa­

randet (s. 170—190) berörs i det följande endast i den mån utredningens

överväganden utmynnat i förslag till nya bestämmelser.

Enligt 78 § 1 mom. tredje stycket UF åligger det arbetsgivare att efter

anmaning av föredraganden i uppbördsärenden hos länsstyrelsen eller av

lokal skattemyndighet tillhandahålla bokföringshandlingar eller anteck­

ningar för kontroll av skatteavdrag samt att lämna upp­

gift om anställda arbetstagare, utbetalda löner och beloppet av verkställda

skatteavdrag. Om arbetsgivaren inte hörsammar anmaningen, kan läns­

styrelsen förelägga honom lämpligt vite. Länsstyrelsen kan även förelägga

vite för att förmå arbetsgivare att fullgöra sin skyldighet att verkställa skat­

teavdrag (83 §). Förelagt vite utdöms av länsstyrelsen. Om räkenskapshand­

lingar eller anteckningar inte ställts till förfogande, kan länsstyrelsen enligt

lagen den 16 juni 1961 (nr 332) om handräckning vid taxeringsrevision med­

dela beslut om handräckning för handlingarnas eftersökande och omhän­

dertagande.

Frågan om rätt för lokal skattemyndighet att förelägga vite enligt 83 §

UF har närmast aktualiserats av 1957 års riksdagsrevisorer (§23), som

påpekade att man om sådan rätt infördes skulle undvika omgången över

länsstyrelse när vitesföreläggande gentemot arbetsgivare kommer i fråga.

Revisorerna erinrade i samband därmed om att taxeringsnämnd enligt

taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623) utrustats med be­

fogenhet att förelägga vite.

Utredningen anser betänkligheter inte kunna anföras mot att lokal skatte­

myndighet får rätt att förelägga tredskande arbetsgivare vite och erinrar

om att lokal skattemyndighet bemyndigats förelägga vite enligt förordning­

88

en den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter en- ligt lagen om allmän försäkring, m. m. Som särskilt värdefullt anser utred­ ningen det vara om lokal skattemyndighet kunde ålägga arbetsgivare att vid vite lämna uppgift om anställda arbetstagare, utbetalda löner och beloppet av verkställda löneavdrag. Det förutsätts att de lokala skattemyndigheterna iakttar återhållsamhet vid tillämpningen av de föreslagna vitesbestämmel­ serna och att vite tillgrips först sedan andra utvägar prövats.

Utredningen föreslår således att lokal skattemyndighet erhåller samma rätt att förelägga vite som enligt 83 § UF f. n. tillkommer länsstyrelse. Vitet bör i likhet med vad som gäller enligt 123 § taxeringsförordningen bestäm­ mas till lägst 100 kr. och högst 5 000 kr. och får inte föreläggas staten, kommun eller annan menighet och inte heller ämbets- eller tjänsteman i tjänsten. Likaså föreslår utredningen att på sätt som skett i 124 § taxe­ ringsförordningen bestämmelse införs i UF om att vite inte får utdömas, om det visar sig att ändamålet med detsamma förfallit. Vidare bör gälla att ändamålet med vitet inte skall anses ha förfallit, om vitesföreläggandet iakttagits först efter det framställning gjorts om vitets uttagande. Utred­ ningen anser även att i UF bör införas bestämmelse om att besvär inte må föras över beslut varigenom vite förelagts.

Det finns i UF inga regler om ansvarighet för arbetsgiva­ res ställföreträdare. I straffrättsligt hänseende torde dock gälla att arbetsgivares ställföreträdare, som underlåtit att verkställa skatteav­ drag på arbetstagares lön eller inte inbetalt innehållen skatt inom före­ skriven tid, ådrar sig samma straffansvar som stadgas för arbetsgivare.

Vidare gäller särskilt skadeståndsansvar för arbetsgivares ställföreträ­ dare enligt vissa regler i aktiebolagslagen den 14 september 1944 (nr 705). En sammanfattning av bestämmelserna på detta område lämnas i betän­ kandet på s. 182—183.

Utredningen konstaterar att möjligheterna f. n. är begränsade att göra ställ­ företrädare för aktiebolag eller annan juridisk person ansvarig för skattebe­ lopp som innehållits och som den juridiska personen svarar för men saknar möjlighet att betala. Särskilt i fråga om de s. k. fåmansbolagen är nackdelar­ na med en sådan ordning framträdande. Beträffande dessa bolag, framhål­ ler utredningen, har det inte sällan visat sig att verkställande direktören eller annan som företräder bolaget förfarit på sådant sätt att den bristande redovisningen föranleder utdömande av straff. Ställföreträdaren riskerar dock inte att behöva ersätta den innehållna men oredovisade skatten med egna medel, fastän det egna bolaget helt saknar tillgångar. Utredningen anser därför befogat med ändrade regler på området.

Utredningen avvisar tanken på att konstruera ansvarigheten som ett skadeståndsansvar. I detta avseende hänvisar utredningen till två av högsta domstolens domar (Nytt Juridiskt Arkiv 1957 s. 757 och 761) enligt vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

89

den som fällts till ansvar enligt 80 § 1 mom. andra stycket UF för under­

låtenhet att redovisa innehållen skatt i brist på uttryckligt stadgande inte

kan förpliktas att som skadestånd betala det oredovisade skattebeloppet.

Utredningen föreslår att den som företräder juridisk person och av uppsåt

eller grov oaktsamhet underlåter att redovisa innehållet skattebelopp på

därom särskilt förd talan skall kunna förpliktas att solidariskt med den

juridiska personen svara för beloppet. När särskilda skäl föreligger skall

ställföreträdarens betalningsskyldighet dock kunna jämkas eller efterges.

Ställföreträdare, som betalat innehållet skattebelopp, skall enligt förslaget

ha regressrätt mot arbetsgivaren och bör vidare kunna påräkna biträde av

utmätningsman för att få ut det erlagda beloppet av bolaget.

Utredningen föreslår vidare att det allmännas talan om betalningsansvar

för ställföreträdare i princip skall utföras av åklagare. Denne bör enligt

utredningen kunna föra sådan talan såväl i samband med själva åtalet som

när målet på grund av brottspreskription eller annan anledning skall hand­

läggas i den ordning som gäller för tvistemål. I sistnämnda fall anser ut­

redningen lämpligast att behörighetsreglerna utformas enligt vad som i

allmänhet gäller angående bevakning av kronans rätt. En närmare redo­

görelse för utredningens förslag i detta avseende bar lämnats i kapitlet

rörande allmänt ombud i uppbördsmål (s. 50—52 i betänkandet). I fråga om

fullföljd av talan i mål av nu förevarande slag föreslår utredningen att det

allmänna företräds av justitiekanslersämbetet, när sådant mål handläggs

i samband med brottmålet. Ämbetet bör dock vara oförhindrat att uppdra

åt vederbörande åklagare att utföra talan. Skall målet handläggas i högre

instans som tvistemål, bör det allmänna företrädas av ämbetet. Eu annan

lösning är att det får ankomma på länsstyrelsen att i varje särskilt fall för­

ordna lämplig person att i underrätt föra det allmännas talan.

Utredningen förordar vidare att dess förslag till preskriptionsbestännnel-

ser får motsvarande tillämpning beträffande ställföreträdares solidariska

betalningsskyldighet. Detta innebär att ställföreträdaren inte skall kunna

förpliktas att betala det skattebelopp som innehållits, om fastställelse på

grund av preskription inte kan ske gentemot den juridiska personen. Har

beloppet å andra sidan fastställts till betalning, bör ställföreträdaren kunna

åläggas att utge beloppet så länge detta inte preskriberats för indrivnings-

åtgärder gentemot den juridiska personen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Remissyttrandena

Utredningens förslag att de lokala skattemyndigheterna skall få förelägga

arbetsgivare vite för bl. a. utfående av de bokföringshandlingar in. in. som

erfordras för kontroll av skatteavdrag, tillstyrks eller lämnas

utan erinran av

CFU, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Kro­

nobergs, Kalmar, Hallands, Värmlands, Västernorrlands

och

Västerbottens

90

län, exekutionsväsendets organisationsnämnd, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar, lantbrukets skattedelegation, Svenska stadsförbundet, SACO

samt

Sveriges häradsskrivarförening.

Enligt

CFU

skulle den föreslagna bestämmelsen medföra att kontroll av

verkställda skatteavdrag påskyndades.

Länsstyrelsen i Västerbottens län

an­

ser förslaget i förevarande avseende vara ägnat att leda till ett snabbare för­ farande och en viss arbetsbesparing.

Avvikande mening i fråga om vitesförslaget framför

näringslivets skatte­

delegation,

som framhåller att den hittillsvarande rätten för taxeringsnämn­

derna att utsätta viten ingalunda är invändningsfri och att samma behov av skyndsamhet som i taxeringsförfarandet sällan är för handen i uppbörds- ärenden. Vidare anförs att någon olägenhet knappast lär kunna påvisas av att vitesföreläggandena beslutas av länsstyrelse i stället för av lokal skatte­ myndighet. Arbetsgivarna har intresse av att vitesföreläggandena över­ vägs av en myndighet inom länet med erfarenhet även från andra rättsom­ råden. Det påpekas att arbetsgivarna endast i trängande fall bör besväras med förfrågningar rörande uppbördsförfarandet, särskilt som någon er­ sättning för deras besvär med uppbördsarbetet inte utgår. Någon effektiv garanti för att erforderlig återhållsamhet iakttas erhålls inte om den myn­ dighet, som önskar uppgifterna, får rätt att förstärka sitt krav med vites­ föreläggande. Liknande synpunkter anför

Svenska revisorsamfundet

som

avstyrker förslaget.

Kronofogdemyndigheten i Norrköpings distrikt

fram­

håller, att det redan inom ramen för nu gällande bestämmelser föreligger möjligheter att verkningsfullt ingripa mot försumliga arbetsgivare och ut­ talar, att någon ytterligare lagstiftning i detta avseende därför inte erford­ ras.

Förslaget om införande i vissa fall av ansvarighet för arbets­ givares ställföreträdare rörande innehållen skatt har i huvud­ sak mottagits positivt av remissinstanserna. Några ställer sig dock kritiska till förslagets rent juridiska konstruktion. Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av

CFU, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Kro­

nobergs, Kalmar, Hallands, Värmlands, Västernorrlands

och

Västerbottens

län, exekutionsväsendets organisationsnämnd, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar, lantbrukets skattedelegation, Svenska stadsförbundet, Sveriges häradsskrivarförening

och

Sveriges köp­

mannaförbund.

CFU

befarar en ökning av antalet sådana fall i vilka bolags aktiekapital

går förlorat samtidigt som skulder till vissa borgenärer likvideras medan statsverket förlorar sin fordran på innehållen skatt. Nämnden framhåller att delägare i handelsbolag kan förpliktas att solidariskt med handelsbolaget erlägga innehållen skatt och anser att det inte finns någon anledning att delägare i aktiebolag under de av utredningen angivna omständigheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

91

bör behandlas annorlunda.

Sveriges köpmannaförbund

ansluter sig till för­

slaget men framhåller att möjligheten att föra talan mot ställföreträdare

hör tillämpas restriktivt.

Bland de remissinstanser som i olika avseenden ställer sig negativa till

förslaget om ansvarighet för arbetsgivares ställföreträdare är

justitiekans-

lersämbetet.

Ämbetet utgår från att det ur allmän synpunkt föreligger

behov av att kunna ålägga arbetsgivares ställföreträdare ansvarighet för

oredovisade skatter. Ämbetet godtar de av utredningen åberopade skälen

för att inte utforma ersättningsskyldigheten som ett skadeståndsansvar och

finner inte anledning till erinran mot att betalningsansvaret på detta sätt

begränsas till fall av brottsligt förfarande från ställföreträdarens sida. Det

synes även lämpligt att såsom föreslagits ställföreträdarens ersättningsskyl­

dighet blir solidarisk i förhållande till arbetsgivarens betalningsansvar och

att ställföreträdaren får regressrätt. Ämbetet konstaterar att utredningen

vid den närmare utformningen av reglerna om betalningsåläggande mot

ställföreträdaren inte betraktat detta som en straffrättslig påföljd för hans

brott utan närmast som ett enskilt anspråk för kronan på grund av brottet.

Ämbetet ifrågasätter emellertid, om ett sådant betraktelsesätt är det natur­

ligaste och anför att något hinder inte torde föreligga att utforma ställföre­

trädarens ersättningsskyldighet som en straffrättslig påföljd såsom skett

t. ex. beträffande straffskatt enligt skattestrafflagen. Eftersom meningen är

att ställföreträdarens ersättningsansvar skall inträda endast som en följd

av brottsligt förfarande från hans sida, bör detta ansvar enligt ämbetets

mening också betraktas som en straffrättslig påföljd. Med en sådan ord­

ning, anför ämbetet, skulle åklagaren ha att föra talan om utkrävande av

betalningsansvar gentemot ställföreträdaren i det brottmål som avser ställ­

företrädarens straffansvar enligt 80 § 1 mom. andra stycket UF. Har straf­

fet preskriberats, synes åklagaren kunna föra talan om ställföreträdarens

betalningsskyldighet för den oredovisade skatten enligt 17 § första stycket

rättegångsbalkens promulgationslag.

Riksåklagarämbetet

anser att den föreslagna solidariska betalningsskyl­

digheten svårligen torde kunna inordnas i gällande påfölj dssystem och

framhåller, att man knappast kan godta en brottssanktion, som till sin kon­

struktion direkt är avhängig av om tredje man — i detta fall den juridiska

personen — efter brottets fullbordan fullgjort en prestation och som till­

lika skulle vara så beskaffad, att den dömde efter utgivande av vad han

blivit ålagd att betala ägde att med utmätningsmannens hjälp hos tredje man

söka åter vad han erlagt. Under hänvisning till rättsfall, som redovisats i

Nytt Juridiskt Arkiv 1957 s. 757, framhåller ämbetet, att oredovisade skatte­

belopp inte kan skadeståndsvis utkrävas av den som fällts till ansvar för för­

summelsen. Enligt ämbetets mening står knappast någon annan möjlighet

till buds än att reglera solidarisk betalningsskyldighet för ställföreträdare

i UF. Åklagare synes därvid enligt ämbetets uppfattning inte böra åläggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

92

att ta befattning med ansvarets utkrävande. Utöver det nu anförda åberopar ämbetet yttrande, avgivet av

överåklagaren i Stockholm.

Av detta yttrande

framgår att överåklagaren ställer sig kritisk till förslaget ur såväl princi­ piella som praktiska synpunkter. Överåklagaren ifrågasätter om inte spörs­ målet med hänsyn till lagstiftningsfrågans räckvidd borde tas upp till över­ vägande i ett större sammanhang. Vidare framhålls bl. a. att betalningsskyl­ digheten inte är någon påföljd enligt brottsbalkens terminologi och knap­ past heller sådan särskild rättsverkan som nämns i 1 kap. 8 § brottsbalken. Överåklagaren anser betalningsskyldigheten utgöra ett helt nytt rättsin­ stitut.

Vad angår de föreslagna preskriptionsbestämmelserna anser överåklaga­ ren, att preskriptionstiden såvitt rör ställföreträdares solidariska betalnings­ skyldighet kommer att bli tio år, inte fem år som utredningen förutsatt. De preskriptionstider som stadgas i 71 § UF torde nämligen inte utan vidare kunna anses tillämpliga på ansvarighet enligt förslaget till 80 § UF, utan för att så skall bli fallet bör enligt överåklagarens mening en särskild preskrip- tionsbestämmelse införas. Även för det fall att betalningsskyldigheten be­ döms som ett från särskild rättsverkan fristående nytt rättsinstitut anser överåklagaren behov föreligga av särskilda regler i nu berörda behörigliets- och preskriptionsfrågor. Utredningens förslag att åklagare i princip skall föra talan om ådömande av betalningsskyldighet lämnas utan erinran av överåklagaren, under förutsättning att betalningsskyldigheten är konstrue­ rad som en straffrättslig reaktion och att talan förs i samband med att åtal väcks. Däremot avstyrker överåklagaren att sådan talan förs av åklagare utan samband med åtals väckande.

SACO

framför liknande synpunkter som riksåklagarämbetet. Organisa­

tionen anser det tveksamt, om tillräckliga skäl kan förebringas för att in­ föra en ny straffrättslig reaktionsform av den föreslagna karaktären. För­ slaget att åklagaren skall föra talan även i den för tvistemål stadgade ord­ ningen avstyrks med motivering att ett sådant förfarande torde ligga helt utanför åklagarens huvuduppgift att bekämpa brottsverksamhet.

Svea hovrätt

åberopar utredningens uttalande, att ställföreträdares betal­

ningsskyldighet inte utgör skadestånd till följd av brott och anser det mot denna bakgrund främmande att införa bestämmelserna härom som ett tred­ je stycke under 80 § 1 mom. UF, som behandlar arbetsgivares straffansvar. I stället bör dessa bestämmelser infogas som ett andra stycke till 77 §, som behandlar uttagande av skattebeloppet hos arbetsgivaren själv. Genom till- lägg i sistnämnda stycke att »beloppet må uttas i ovan angiven ordning» klargörs enligt hovrätten att beloppet såsom beträffande arbetsgivare kan uttas även genom införsel. Bestämmelsen om ställföreträdares regressmöj­ lighet gentemot arbetsgivare föreslår hovrätten infogad i 77 § andra stycket som en sista punkt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

har inte något i princip att erinra

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

93

mot utredningens förevarande förslag och anser det vara av betydligt större

värde för det allmänna att ansvarigheten för ej innehållna skatteavdrag

kan göras gällande som en påföljd enligt UF än som vanligt skadestånd.

Länsstyrelsen anser dock att sådant ansvar bör begränsas till de mera gra­

va fallen och att ställföreträdarens solidariska ansvarighet för ifrågavarande

skattebelopp sålunda bör göras gällande endast i fall av uppsåt. Länssty­

relsen anser att talan om utkrävande av betalningsansvaret hos ställföre­

trädaren bör föras av åklagare i första instans oberoende av om brottet

preskriberats eller ej.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

ansluter sig likaledes till försla­

get. Länsstyrelsen understryker emellertid domstolarnas, åklagarnas och

polismyndigheternas arbetsbörda och ifrågasätter, om man inte av prak­

tiska skäl bör gå ett steg längre och föreskriva att ställföreträdaren regel­

mässigt har att solidariskt med den juridiska personen svara för innehållna

skattebelopp. En sådan regel, anför länsstyrelsen, innebär att vid bristande

redovisning krav kan riktas direkt mot ställföreträdaren. Denne skulle dock,

om han anser sig ha förfarit endast oaktsamt, ha möjlighet att bringa sa­

ken under domstols prövning.

TCO

menar att skäl talar för att göra ställföreträdare solidariskt ansvarig

med bolaget för innehållen, ej redovisad skatt. Organisationen anser att be­

greppet ställföreträdare måste klarläggas och med hänsyn till att fall kan

tänkas förekomma, där ställföreträdaren med avseende på den uraktlåtna

skatteredovisningen handlar på order av arbetsgivaren, uttalas tveksam­

het till en bestämmelse om solidariskt ansvar vid uppsåtlig uraktlåtenhet.

Däremot bör en verkställande direktör, som tillika har aktier av stor bety­

denhet, kunna åläggas solidariskt betalningsansvar vid uppsåtlig underlåten­

het. Organisationen kan inte acceptera att solidariskt ansvar vid grov oakt-

samhet införs, vilket enligt organisationens mening skulle leda till besvärliga

gränsdragningar mellan oaktsamhet och grov oaktsamhet.

Näringslivets skattedelegation

anser att behovet av den av utredningen

föreslagna ansvarigheten för arbetsgivares ställföreträdare måste anses vara

mycket ringa. Som skäl för denna uppfattning framhålls dels att en ställ­

företrädare som överträder bestämmelserna i aktiebolagslagen eller i bolags­

ordningen enligt denna lag kan åläggas betala oredovisad skatt som skade­

stånd till staten, dels att staten kan utta skattebeloppet av arbetsgivaren i

flertalet av de fall, då skadeståndsansvar anses böra utkrävas. Vidare fram­

håller delegationen, att genom kronans förmånsrätt enligt 17 kap. 12 §

andra stycket handelsbalken skulle den ansvarighet för ställföreträdaren

som föreslagits kunna minska möjligheterna till utdelning åt dennes andra

borgenärer, varjämte ställföreträdaren genom användande av sin regress­

rätt synes kunna åberopa kronans förmånsrätt och få en fördel framför

andra bolagets borgenärer. Med hänsyn till det anförda avstyrker föreningen

förslaget.

Sveriges hantverks- och industriorganisation

anser det inte lämp­

94

ligt att vid sidan av aktiebolagslagens och brottsbalkens regler tillskapa sär­ skilda bestämmelser i UF och ifrågasätter om man uppnår avsedd verkan genom en sådan åtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Räntefrågor

Utredningen

I det särskilda avsnittet om räntefrågor i betänkandet (s. 191—209) be­ handlas gällande rätt och utredningens förslag beträffande de olika ränte­ frågor som uppkommer på uppbördsområdet. Det må här erinras om att skattskyldig enligt 69 § 1 mom. UF erhåller ränta på det belopp varmed in­ betald preliminär skatt överstiger den slutliga skatten. Räntan utgår med 5 % på den del av det överskjutande beloppet, som överstiger 1 000 kr., av­ rundat till närmast lägre hundratal kronor. Ränta av nu ifrågavarande slag — s. k. ö-skatteränta -—- får inte överstiga 100 000 kr. för en och samma skattskyldig.

Om å andra sidan den slutliga skatten överstiger den gottskrivna prelimi­ nära skatten med minst en femtedel av den slutliga skatten eller med minst 10 000 kr. har den skattskyldige enligt 27 § 3 mom. UF att erlägga ränta med 9 % — för en beräknad tid av ett år — på den del av det överskju­ tande beloppet, som överstiger 1 000 kr. Det belopp på vilket ränta beräknas skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Denna ränta benämns vanligen kvarskatteränta.

Vid beräkningen av kvarskatteränta görs i vissa avseenden skillnad mel­ lan A-skatt och B-skatt. Skattskyldig med A-skatt måste för att undgå kvarskatteränta inbetala preliminär skatt senast den 30 april efter inkomst­ året till så stort belopp som fordras enligt den i 27 § 3 mom. UF angivna femtedels- och 10 000-kronorsregeln. I fråga om skattskyldig med B-skatt är det för beräkningen av kvarskatteränta utan betydelse om den preli­ minära skatten erlagts eller inte. Debiterad B-skatt gottskrivs nämligen den skattskyldige vid ränteberälmingen även om den inte är betald.

Vid taxeringsändringar sker omräkning av tidigare påförd ränta endast i fall ändringen medför att kvarstående skatt enligt tidigare debitering ned­ sätts. Den påförda kvarskatteräntan justeras då nedåt. Rättelse av fel vid avräkningen mellan preliminär skatt och slutlig skatt medför däremot all­ tid ny beräkning av kvarskatte- och ö-skatteräntorna.

En annan ränteform i UF är s. k. restitutionsränta som utgör 5

%

års­

ränta och utgår på belopp som restitueras när slutlig, kvarstående eller till­ kommande skatt påförts obehörigen eller med för högt belopp, när över­ skjutande preliminär skatt tillgodoräknats med för lågt belopp eller när den skattskyldige på annat sätt vunnit nedsättning i eller befrielse från slut­

95

lig» kvarstående eller tillkommande skatt eller berättigats återbekomma yt­

terligare överskjutande skatt. Restitutionsränta på preliminärt erlagd skatt

beräknas från utgången av uppbördsåret om skatten vederbörligen erlagts

under uppbördsåret, dvs. tiden räknas från den 1 mars under taxeringsåret.

Om den preliminära skatten ej erlagts under vederbörligt uppbördsår be­

räknas räntan f. n. från den 1 september taxeringsåret eller den 1 mars året

efter taxeringsåret, beroende på när skatten erlagts. Ränta utgår tills skatten

återbetalts.

UF innehåller en bestämmelse om ytterligare ett slags ränta, nämligen

stadgandet i 75 § femte stycket enligt vilket arbetsgivare vid återbetalning

av skatt, som han erlagt för arbetstagare, äger uppbära ränta efter 5 %

för år.

De nya bestämmelser om ränteberäkning enligt UF som utredningen före­

slår innebär i stort sett följande.

Vid omdebitering på grund av nedsättning i taxering beräknas ö-skatte-

ränta och kvarskatteränta som om ändringen kunnat beaktas vid debite­

ringen av slutlig skatt. Restitutionsränta på preliminärt erlagd skatt, som

f. n. beräknas från två olika tidpunkter, beroende på när skatten erlagts,

skall beräknas fr. o. m. den 1 januari året efter taxeringsåret och utgå även

på den ö-skatteränta, som eventuellt uppkommer vid debiteringen. På annan

än preliminärt inbetald skatt skall restitutionsräntan beräknas fr. o. m.

den 1 därpå följande juli, om skatten erlagts under förra hälften av ett ka­

lenderår, och fr. o. m. den 1 följande januari månad om skatten erlagts un­

der senare hälften av kalenderåret.

Vid rättelse av felaktighet i debitering eller avräkning av skatt skall vidtas

den justering av räntorna som betingas av rättelsen.

Kvarskatteränta eller ö-skatteränta, som skattskyldig blir skyldig att er­

lägga eller återbetala på grund av rättelse av debitering eller avräkning,

skall uttas som tillkommande skatt. Detsamma skall gälla i fråga om ö-

skatteränta och restitutionsränta, som tillgodoräknats vid omdebitering på

grund av prövningsnämnds eller kammarrättens beslut, men som helt eller

delvis bortfaller till följd av skattedomstols utslag. Skyldigheten att återbe­

tala ränta skall även gälla arbetsgivare som förklaras ansvarig för arbetsta­

gares skatt och därför har att återbetala tidigare restituerat skattebelopp.

Motsvarande bestämmelser föreslås i förordningen angående beräkning

av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst och förordningen om

begränsning av skatt i vissa fall, den s. k. 80-procentregeln. Ö-skatteränta

skall sålunda beräknas i vanlig ordning, när skatten nedsätts vid tillämp­

ning av dessa förordningar. Hittills har skattskyldig inte fått tillgodoräkna

sig ränta i sådana fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Remissyttrandena

Utredningens förslag beträffande räntefrågor har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de remissinstanser, som uttalat sig över förslaget. Det tillstyrks i oförändrat skick av bl. a.

CFU, direktionen för Stockholms

stads uppbördsväsen, läns styrets erna i Uppsala

och

Västerbottens län, Sve­

riges advokatsamfund, Sveriges köpmannaförbund, näringslivets skattedelegation, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfog­ dar

och

Sveriges häradsskrivarförening.

Det framhålls, att förslaget inne­

bär ett klarare och enklare system samt medför större rättvisa än de gäl­ lande reglerna för ränteberäkning.

Några remissinstanser framför anmärkningar mot vissa detaljer i för­ slaget. Sålunda erinrar

kammarrätten

om att kvarskatteränta infördes som

ett tvångsmedel mot skattskyldiga vilka själva hade möjlighet att reglera storleken av den preliminära skatten. Sådan ränta påförs även skattskyldiga som får sin taxering höjd genom beslut av prövningsnämnden inom sådan tid, att beslutet kan beaktas vid debiteringen av slutlig skatt. Kvarskatte­ ränta påförs däremot inte om beslutet fattas av prövningsnämnden vid se­ nare tidpunkt. Som skäl för sitt beslut att inte föreslå ändring i detta hän­ seende har uppbördsutredningen anfört administrativa besvärligheter och farhågor för att antalet ärenden om räntebefrielse skulle öka. Kammarrät­ ten påpekar att vid detta övervägande synes endast ha beaktats en alterna­ tiv lösning, nämligen att samtliga prövningsnämndens beslut skulle medfö­ ra uträkning och debitering av den kvarskatteränta som skulle utgått, om beslutet beaktats vid debitering av slutlig skatt. En annan och närmare till hands liggande lösning anser kammarrätten emellertid vara, att inte några prövningsnämndens beslut om höjning av taxering beaktas vid debitering av kvarskatteränta, vilket naturligtvis även det skulle medföra administra­ tiva problem. Kammarrätten anser dock att en sådan lösning från många synpunkter vore att föredra, bl. a. med hänsyn till att den aktuella kritiska tidpunkten är belägen så tidigt under prövningsnämndsåret att endast ett mindre antal taxeringsmål då hunnit avgöras. Även

häradsskrivaren i Kalix

fögderi

berör denna fråga. Han anser det otillfredsställande att påförandet

av kvarskatteränta skall påverkas av prövningsnämndens beslut, enär läns­ styrelsernas varierande arbetskapacitet inte borde få återverka på den skatt­ skyldiges rättsläge.

Enligt

CFU

bör ö-skatteränta utgå även vid restitution enligt reglerna i

förordningen den 21 maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar.

Sveriges advokatsamfund

erinrar om att samtaxerad make, som påförts

kvarskatteränta, har möjlighet att efter ansökan hos länsstyrelsen få räntan nedsatt om räntan blivit lägre därest ränteberäkningen gjorts för makarna gemensamt. Samfundet anser att det bör åläggas lokal skattemyndighet att

Kiingl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

97

ex officio ta hänsyn till sådan gemensam ränteberäkning i samband med

debiteringen av makarnas slutliga skatt.

Tillkommande skatt

Utredningen

På s. 210—219 i betänkandet behandlar utredningen frågan om ny ut­

formning av begreppet tillkommande skatt. Utredningens överväganden

innehåller i huvudsak följande.

Enligt 22 § UF skall lokal skattemyndighet debitera slutlig, kvarstående

och tillkommande skatt. Slutlig skatt är enligt 2 § förordningen sådan skatt,

som debiteras på grund av taxeringsbeslut eller för debitering överlämnad

handling, som kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den

20 november under taxeringsåret. Som tillkommande skatt betecknas dels

skatt som debiteras på grund av sådant taxeringsbeslut, som kommit den

lokala skattemyndigheten till handa efter den 20

november under taxerings­

året, dels skatt som påförs på grund av eftertaxering, dels ock skatt som ut­

över tidigare påförd skatt skall erläggas på grund av beslut rörande ändrad

debitering. Skillnaden mellan slutlig skatt och tillkommande skatt är så­

ledes huvudsakligen av teknisk art. Om på grund av beslut om ändrad de­

bitering eller taxering skatt skall erläggas utöver den som upptagits på de­

betsedel å slutlig skatt, har det ansetts lämpligt att uppbära denna tilläggs­

skatt i särskild ordning och ge den särskild benämning.

Bestämmelsen i 2 § UF om vad som skall förstås med tillkommande skatt

har vållat tvekan och föranlett oenhetlig rättstillämpning. F. n. används så­

lunda två olika system, nämligen dels ett enligt vilket varje debitering av

en skatt (statlig eller kommunal inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt

etc.) efter tiden för debitering av slutlig skatt föranleder påföring av till­

kommande skatt (»bruttometoden») och dels ett enligt vilket tillkomman­

de skatt påförs endast om ändringen av debiteringen medför en reell skatte­

ökning för den skattskyldige (»nettometoden»). Vid samtidig höjning och

sänkning av olika skatter eller avgifter påförs alltså i sistnämnda fall till­

kommande skatt endast till den del höjningen överstiger sänkningen.

Den väsentliga skillnaden mellan de två här redovisade metoderna är allt­

så den att man enligt »nettometoden» påför tillkommande skatt enbart för

det fall att det vid debiteringen visar sig att höjningen av ett eller flera

skatteslag överstiger ev. minskningar av andra skatteslag, medan man enligt

»bruttometoden» låter varje höjning av ett skatteslag resultera i påföring

av tillkommande skatt. Denna skillnad torde i praktiken inte medföra stör­

re olägenheter vare sig för de skattskyldiga eller det allmänna. Skiljaktig­

heter uppkommer dock i fråga om preskription där de två metoderna med­

för olika utgångspunkter för beräkning av preskriptionstiden.

I valet mellan bruttometoden och nettometoden vid omdebitering av skatt

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 130

98

på grund av taxeringsändring förordar utredningen nettometoden. Begrep­

pet tillkommande skatt får härigenom en något ändrad innebörd. Förslaget

i denna del har föranlett utredningen att också föreslå en justering i 40 §

förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän

försäkring, m. m. rörande den tid inom vilken tilläggspensionsavgift skall

erläggas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Remissyttrandena

Utredningens förslag rörande debitering av tillkommande skatt m. in. till­

styrks i princip av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Förslagets ge­

nomförande i oförändrat skick förordas av bl. a.

riksförsäkringsverket,

CFU, länsstyrelserna i Uppsala, Västernorrlands

och

Västerbottens län, nä­

ringslivets skattedelegation, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Förening­

en Sveriges stadsfogdar

och

Sveriges häradsskrivarförening.

Direktionen för Stockholms stads uppbördsväsen

framför vissa erinring­

ar mot den föreslagna definitionen av tillkommande skatt. Direktionen pe­

kar på föreskriften i 31 § UF att debitering av tillkommande skatt skall ske

efter samma grunder, som gällt för debitering av motsvarande slutliga skatt.

Det är härvid tillkommande skatt i betydelsen »bruttotillkommande» skatt

som åsyftas. Om den av uppbördsutredningen föreslagna ändringen av defi­

nitionen på tillkommande skatt genomförs kommer man därför att ha två

begrepp tillkommande skatt i UF.

Beloppsgräns i vissa fall

Utredningen

I ett särskilt avsnitt i betänkandet (s. 223—228) behandlas frågan om

beloppsgräns för återbetalning av överskjutande preliminär skatt och skyl­

dighet att erlägga kvarstående skatt. Härav må återges följande.

Enligt 28 § första stycket UF skall kvarstående skatt som uppgår till läg­

re belopp än 5 kr. inte erläggas. På motsvarande sätt gäller enligt 68

§ 1

mom. första stycket, att återbetalning inte skall ske av överskjutande pre­

liminär skatt, som gottskrivits vid debitering av slutlig skatt, om beloppet

understiger 5 kr. Denna gräns vid återbetalning gäller även i fall, då arbets­

givare enligt 40 § tredje stycket UF verkställt avdrag för kvarstående skatt

med 25

%

av utgående lön och därigenom kommit att innehålla mer än

som svarar mot den kvarstående skatt som påförts.

Riksdagsrevisorerna framhöll i sin till 1964 års riksdag avgivna berät­

telse (§ 21 s. 198—199), att bestämmelser om beloppsgräns, motsvarande

dem som gäller i fråga om kvarstående skatt och överskjutande preliminär

skatt, inte finns när skattskyldig på grund av taxeringsändring erhåller till­

99

kommande skatt eller blir berättigad återfå inbetald skatt. Det förekommer

därför, påpekar revisorerna, att belopp om exempelvis en krona återbetalas

till resp. avkrävs skattskyldig. Revisorerna fann det med tanke på kost­

naderna för det administrativa bestyr som följer härmed olämpligt att upp­

börds- och indrivningsorganisationen belastas med dylika bagatellärenden.

Enligt revisorerna borde därför bestämmelser av liknande innebörd, som

gäller i fråga om kvarstående och överskjutande preliminär skatt, utfärdas

i dessa fall. Med hänsyn bl. a. till penningvärdeförändringen ifrågasatte

revisorerna vidare om inte beloppsgränsen borde höjas från 5 till förslags­

vis 10

kr.

Över revisorernas förslag avgavs yttrande av ett antal myndigheter (riks­

dagens revisorers berättelse över den år 1963 verkställda granskningen, Del

II s. 183 ff.).

Utredningen framhåller, att den beloppsgräns, som gäller i fråga om krav

på kvarstående skatt och återbetalning av överskjutande preliminär skatt,

närmast kan ses som en teknisk anordning inom uppbördssystemet. Enligt

utredningens mening torde dock beloppsgränsen inte medföra några större

fördelar för de lokala skattemyndigheternas del. Av förarbetena till 1953 års

UF framgår att ett slopande av beloppsgränsen t. o. m. skulle förenkla de-

biteringsarbetet. Efter en övergång till ADB vid debetsedlarnas framställan­

de bör emellertid, uttalar utredningen, en beloppsgräns inte komma att med­

föra några svårigheter.

Enligt utredningen är en beloppsgräns önskvärd av bl. a. det skälet, att

skattskyldiga inte bör besväras med att betala rent bågatellartade belopp.

Utredningen anser det inte heller rimligt att postverket, banker och utmät-

ningsmän engageras med uppbörd och indrivning av vilka småbelopp som

helst. Från dessa synpunkter anser utredningen det inte tillfredsställande

med nuvarande regel som innebär en begränsning endast när fråga är om

kvarstående skatt. Beloppsgränsen bör i stället vård generell och gälla obe­

roende av om vad som påförts i ytterligare skatt har framkommit som kvar­

stående skatt eller som tillkommande skatt på grund av taxeringsändring

eller rättelse av ett debiterings- eller avräkningsfel. Utredningen föreslår

därför att en och samma beloppsgräns skall gälla för kvarstående och till­

kommande skatt.

På grundval av slutlig och preliminär skatt för inkomståret 1961 har be­

räknats hur kvarstående och överskjutande preliminär skatt för detta år

fördelar sig. Antalet fall där den kvarstående eller överskjutande skatten

inte överstiger 4 kr. utgjorde ca 44 000. Fördelningen av kvarstående skatt,

som uppgick till minst 5 kr., framgår av följande uppställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

Kvarstående skatt

5— 9 kr................................... 10—19 » ................................

Antal skattskyldiga

........................... 44 000

58 000

20—24 » ................................ ........................... 22 000

25—29 » ................................ ...........................

22 000

30—49 » ................................ ........................... 124 000 50

—99

»

................................ ........................... 225 000

> 100

» ................................ ......................... 1171000

Utredningen påpekar att om man begränsar höjningen till 10 kr. skulle enligt tabellen ca 44 000 poster avseende kvarstående skatt bortfalla, vil­ ket antal i och för sig kan synas betydande, men ställt i relation till det totala antalet kvarskatteposter dock blir relativt obetydligt. Från upp- bördssynpunkt bör dessa poster även absolut sett bedömas som få, enär de fördelar sig på ett mycket stort antal myndigheter och penninginrättningar. Man kan därför enligt utredningens mening ställa sig tveksam inför tan­ ken på att ändra hittillsvarande ordning för att åstadkomma en höjning till 10 kr. Om man inte är beredd att gå ytterligare något steg uppåt synes övervägande skäl tala för att nuvarande beloppsgräns bibehålls.

Med hänsyn till riksdagsrevisorernas uttalanden anser sig utredningen böra förorda en beloppsgräns på 25 kr. Enligt tabellen ovan skulle därmed ca 124 000 kvarskatteposter bortfalla. Härtill kommer även ett bortfall av ett mindre antal skattebelopp, som annars skulle ha uttagits såsom tillkom­ mande skatt.

Vad angår beloppsgränsen vid återbetalning av överskjutande preliminär skatt, som redovisas i samband med utsändandet av debetsedlarna på slut­ lig skatt, så kan det enligt utredningen te sig önskvärt och riktigt att ha samma gräns när det föreligger en brist (kvarstående skatt) som när det rör sig om ett överskott (överskjutande preliminär skatt). En sådan ord­ ning anser utredningen i varje fall naturlig om beloppsgränsen för kvar­ stående skatt stannar vid

10

kr. men uttalar tveksamhet huruvida en så­

dan linje kan följas, om beloppsgränsen för kvarstående (och tillkomman­ de) skatt anges till 25 kr. Utredningen anser att man skäligen inte kan förvägra de skattskyldiga återbetalning av så pass stora belopp, utan före­ slår att gränsen dras vid 10 kr. Därmed skulle enligt en undersökning ca 11 000 skatteposter bortfalla. Denna beloppsgräns bör även kunna gälla, när återbetalning skall ske i annat sammanhang på grund av ändring i taxering. Ett visst antal poster kommer därmed ytterligare att uteslu­ tas från återbetalning. När eu felaktighet i debitering eller avräkning rät­ tas till den skattskyldiges fördel bör dock enligt utredningen liksom hit­ tills inte finnas någon beloppsspärr för återbetalning.

Nuvarande beloppsgräns enligt 68

§ 1 mom. första stycket UF avser ock­

101

så sådana fall, då arbetsgivare gjort för stort avdrag för kvarstående skatt

på grund av att skatteavdrag skett efter den s. k. 25-procentregeln. Det har

i praktiken visat sig vara enklast att inte följa denna bestämmelse utan att

i stället alltid återbetala även belopp under 5 kr. En tillämpning av be­

stämmelsen förutsätter nämligen att man undersöker om det för mycket

betalade beloppet uppkommit vid avdrag enligt nämnda regel eller på an­

nat sätt. En sådan undersökning torde i allmänhet medföra större besvär

än som följer med att direkt utbetala beloppet. För att vinna rättelse i det­

ta förhållande kan man enligt utredningen tänka sig att antingen föreskri­

va att belopp under

10

kr. inte skall återbetalas eller undanta förevarande

fall från beloppsgränsen. Från praktisk synpunkt torde det vara tämligen

likgiltigt vilken lösning man väljer, uttalar utredningen, som emellertid

förordar att man här förfar på samma sätt, som när fråga är om återbetal­

ning i samband med rättelse av debiterings- eller avräkningsfel, och alltså

i förekommande fall utbetalar även mindre belopp än 10

kr.

Utredningen uppger att de ekonomiska verkningarna av den föreslagna

höjningen av beloppsgränsen på grundval av de förut nämnda uppgifterna

rörande preliminär skatt för inkomståret 1961 kan beräknas bli förhållande­

vis obetydliga. Höjningen av gränsbeloppet beträffande överskjutande pre­

liminär skatt skulle vid 1962 års taxering ha gällt skattebelopp om ungefär

80 000 kr. En höjning av gränsbeloppet för kvarstående skatt vid samma

taxering till 25 kr. skulle ha lett till ett skattebortfall av omkring 1,6 milj. kr.

Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag, att kvarstående och

tillkommande skatt som understiger 25 kr. inte behöver erläggas. Restitution

skall inte ske av överskjutande preliminär skatt i samband med utsändande

av debetsedlarna, om beloppet understiger 10 kr. Samma gräns tillämpas

när skattskyldigs taxering nedsätts efter besvär. Beloppsgräns skall däremot

inte gälla för restitution när skatten nedsätts genom rättelse av fel i debite­

ring eller avräkning av skatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Remissyttrandena

Allmänt anser remissinstanserna att den beloppsgräns som f. n. gäller be­

träffande återbetalning av överskjutande preliminär skatt resp. uttagande av

kvarstående skatt är för låg. Utredningens förslag i denna fråga förordas av

några remissinstanser, bl. a.

exekutionsväsendets organisationsnämnd, di­

rektionen för Stockholms stads uppbördsväsen, länsstyrelsen i Västerbottens

län, näringslivets skattedelegation

och

Svenska byggnadsentreprenörför­

eningen.

Sistnämnda instans ifrågasätter en gräns för kvarstående skatt om

50 kr. med hänsyn till de höga administrationskostnader som redovisningen

av smärre skattebelopp åsamkar staten och företagen.

Sveriges häradsskrivarförening

uttalar allmänt, att höjda beloppsgrän-

ser i fråga om krav på kvarstående och tillkommande skatt utan tvivel

102

medför en minskning i indrjvningsarbetet. I fråga om tillkommande skatt medför en höjning av beloppsgränsen dessutom betydande förenklingar i debiterings- och uppbördsarbetet. Statsverkets kostnader för debitering och uppbörd in. in. överstiger i dessa fall enligt föreningens mening helt säkert de influtna beloppen. Föreningen tillstyrker den föreslagna gränsen om 25 kr. för krav på betalning av tillkommande skatt. Däremot anser föreningen det inte lämpligt med motsvarande höjning av gränsen för kvarstående skatt. Föreningen håller för troligt att åtskilliga skattskyldiga, som har möjlighet att själva reglera skatteinbetalningen, kommer att eftersträva en kvarstående skatt som något understiger 25 kr. Föreningen föreslår en be- loppsgräns på 10 kr, för kvarstående skatt. Flera andra remissinstanser, bl. a.

CFU

och

länsstyrelsen i Uppsala län

anser den föreslagna 25-kronors-

gränsen för hög. Länsstyrelsen framhåller bl. a. att en höjning av belopps­ gränsen ej medför någon arbetsbesparing hos de lokala skattemyndigheter­ na och att en stor del av debetsedlarna på slutlig skatt för enbart kommu­ naltaxerade sommarstugor torde lyda på belopp under 25 kr. Av liknande skäl och i några fall med framhållande av att olika beloppsgränser för be­ rörda skatteslag skulle innebära merarbete och bli en orsak till felaktigheter förordas eu enhetlig beloppsgräns om

10

kr. av bl. a.

riksrevisionsverket,

länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Värmlands

samt

Västman­

lands län. Föreningen Sveriges kronokamrerare

uttalar att införandet av två

olika beloppsgränser kommer att medföra visst merarbete och öka risken för felaktigheter vid lokal skattemyndighets arbete och föreslår en gemensam beloppsgräns om 25 kr.

Länsstyrelsen i Västernorr lands län

förordar en en­

hetlig beloppsgräns om 15 kr.

Häradsskrivaren i Härnösands fögderi

föreslår höjning av beloppsgrän-

serna i 26 § UF så att B-skatt som inte uppgår till 300 kr. i hemortskom­ munen eller till 600 kr. i annan kommun inte skall påföras, varvid den nu­ varande möjligheten för skattskyldig att begära påföring av B-skatt under stadgad beloppsgräns bör utgå.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

anser att

en ej oväsentlig arbetsbesparing skulle åstadkommas om uppdelning på ter­ miner ej behövde göras vid erläggande av kvarstående och tillkommande skatt förrän den uppgick till minst 100 kr. Samma förslag framför

upp-

bördsverket i Uppsala,

som framhåller att kostnaden för mottagande, bok­

föring och redovisning av småbelopp under 50 kr. kan antas vara propor­ tionsvis hög och förmodligen högre än själva skatten om restföring och in­ drivning tillkommer. Uppbördsverket föreslår också sådan ändring av be­ stämmelsen i 28 § UF att högre kvarstående skatt än 50 kr., som uppgår till udda krontal, skall fördelas så att det belopp som förfaller under den första uppbördsterminen blir en krona lägre än det under andra terminen förfal­ lande beloppet. Felaktiga inbetalningar av skatt som uppdelats enligt denna bestämmelse förekommer ofta och förorsakar extra arbete. Uppbördsverket föreslår därför en bestämmelse att kvarstående skatt på udda krontal skall avrundas nedåt med en krona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

103

Skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst

Utredningen

Frågan om skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst behandlas som

nämnts inledningsvis i ett särskilt betänkande av uppbördsutredningen.

Enligt 27 § konkurslagen (KKL) räknas till konkursbo all egendom som

tillhörde gäldenären då beslutet om egendomsavträde meddelades eller till­

faller honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna tas

i mät för gäld samt den egendom som kan återvinnas till konkursboet.

Vidare föreskriver paragrafen att av gäldenärens lön eller av vad gäldenä­

ren eljest kan förvärva genom eget arbete under konkursen ej mera må

tillkomma boet än som återstår sedan avdrag skett för gäldenärens, hans

makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns skäliga underhåll. Från ar­

betsförtjänst skall också dras av all kostnad till förlag — sannolikt avses

härmed omkostnader.

Enligt 10 § UF skall preliminär A-skatt inte beräknas på ersättning som

utbetalas till person vilken är i konkurstillstånd. Kvarstående skatt dras av

från lön endast om arbetstagaren har att erlägga preliminär A-skatt (40 §

UF). Detta innebär att inte heller kvarstående skatt tas ut från konkurs­

gäldenärs lön.

Berörda bestämmelse i 10 § UF fanns med redan i 1945 års UF. 1944 års

uppbördsutredning anförde som skäl för sitt förslag i denna del, att det all­

männa inte borde ta ut skatt innan det prövats om det finns borgenärer

som har bättre rätt för sina fordringar än det allmänna för skatten (SOU

1945: 27 s. 237). I 1945 års proposition med förslag till omläggning av upp-

bördsförfarandet framhöll departementschefen bl. a., att vid bestämmandet

av gäldenären tillkommande belopp enligt 27 § KKL hänsyn inte torde tas

till belopp som kunde erfordras för gäldande av skatter som förföll till betal­

ning framdeles (prop. 1945: 370 s. 184). Även 1949 års uppbördssakkunni-

ga förklarade att skatteavdrag liksom dittills inte borde göras under kon­

kurs, en uppfattning som emellertid departementschefen inte sade sig helt

kunna dela (prop. 1953: 100 s. 469). Han uttalade, att gällande beskattnings­

regler och rättspraxis torde innebära att en konkursgäldenär är skattskyl­

dig för hela sin lön oavsett om han skall avstå viss del därav till konkurs­

boet eller ej och att det därför syntes tveksamt om tillräckliga skäl förelåg

för att underlåta skatteavdrag i dylikt fall.

Att skatteavdrag inte skall göras på konkursgäldenärs inkomst får också

ses mot bakgrunden av att skattskyldigheten för inkomst under konkurs in­

te är reglerad i författning och att inte heller rättspraxis ger något entydigt

svar på denna fråga. Utredningen redovisar i betänkandet en undersökning

av rättsfall på ifrågavarande område som kan sammanfattas på följande

sätt.

Det får enligt utredningen anses fastslaget att konkursbo inte skall be­

104

skattas för inkomster som uppkommer i samband med avvecklingen av konkursgäldenärens tillgångar (jfr RÅ 1955 ref. 21). Utredningen anser sig också kunna konstatera att konkursgäldenär är skattskyldig för arbetsin­ komster — de må vara hänförliga till tjänst eller rörelse — som han själv förvärvar under konkursen och detta oberoende av om en del av inkomsten tas i anspråk av konkursboet (se bl. a. RÅ 1936 not Fi 97). Det finns vidare skäl att anta att konkursgäldenären även skall beskattas för andra till tjänst hänförliga inkomster som han uppbär under konkursen, möjligen också för sådan vinst som uppkommer vid försäljning för konkursboets räkning (RÅ 1952 not Fi 1293). Däremot anser utredningen det mindre antagligt att kon­ kursgäldenär skall beskattas för de inkomster som konkursboet erhåller av gäldenärens fasta egendom eller kapital eller genom att fortsätta gäldenä- rens rörelse.

Utredningen erinrar om att förbudet mot skatteavdrag från konkur sgäl de- närs inkomst uppmärksammats av riksdagens revisorer i deras berättelse till 1959 års riksdag (§ 23). Revisorerna uttalade bl. a. att förbudet i fråga kunde medföra olämpliga konsekvenser både för konkursgäldenären och statsverket. Konkurser drog ofta ut på tiden och eftersom de flesta konkurs- gäldenärer torde inneha avlönade anställningar kunde den resterande skat­ ten vid konkursens avslutande vara avsevärd.

Utredningen redovisar i fortsättningen lagberedningens förslag i dess be­ tänkande »Utsökningsrätt III» (SOU 1964: 57) i vad det har samband med förevarande spörsmål. Beredningen har utgått från att gäldenären redan f. n. i praktiken får behålla sin lön eller annan arbetsförtjänst ograverad under konkursen och anser att lagen i fortsättningen bör utgå från denna ordning som den normala. I enlighet härmed föreslår beredningen som hu­ vudregel att gäldenären skall få behålla vad han genom eget arbete förvär­ var under konkursen eller tidigare intjänat och har innestående vid konkur­ sens början. För att innestående medel skall tillfalla gäldenären krävs dock att de kan rubriceras som avlöning eller därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst. Innestående kundfordringar och liknande, som hänför sig till en av gäldenären driven rörelse, tillkommer däremot konkursboet. Gäldenä­ ren får enligt beredningens förslag också behålla vissa andra inkomster, och detta oberoende av om de belöper på tid före eller under konkursen. De in­ komster som här åsyftas är vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller liknande samt pension och livränta. Om rättig­ heten till pensionen eller livräntan kan tas i mät får dock konkursboet enligt förslaget förfoga över den.

Beredningens förslag att gäldenären skall få behålla vissa inkomster är utformat som en huvudregel. Om inkomsterna är så stora att de uppgår till mer än vad gäldenären behöver kan konkursboet ta överskottet i an­ språk. För att ett överskott skall kunna anses föreligga krävs bl. a. att gälde­ närens inkomster måste anses uppenbart överstiga vad han behöver för sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

105

försörjning och för att fullgöra honom åvilande underhållsskyldighet. Vid

beräkningen skall också hänsyn tas till de skatteavdrag, som skall göras en­

ligt vad därom är stadgat. Beredningen har härvid förutsatt, att man i sär­

skild ordning får överväga hur reglerna om skatteavdrag i samband med

konkurs lämpligen bör utformas. Gäldenären skall enligt beredningens för­

slag vara skyldig att upplysa konkursförvaltaren om sina inkomstförhållan­

den. Om förvaltaren vill göra anspråk på gäldenärens inkomst, har han att

underrätta arbetsgivaren eller annan som skall utge förmånen. Innan sådan

underrättelse skett får förfallet belopp utbetalas till gäldenären. Uppstår

tvist om hur mycket som tillkommer konkursboet skall frågan härom prö­

vas av rätten på ansökan av förvaltaren, borgenär, gäldenär eller under -

hållsberättigad.

Utredningen, som påpekar att förbudet mot skatteavdrag under konkurs

uppenbarligen har otillfredsställande verkningar, inte minst för konkursgäl-

denären, överväger i första hand möjligheterna att slopa det gällande förbu­

det mot skatteavdrag under konkurs med utgångspunkt från lagberedning­

ens förslag till ändring av KKL, men redovisar också en undersökning i vad

mån det kan vara möjligt att införa nya avdragsregler oberoende av en lag­

stiftning på grundval av beredningens förslag.

Utredningen anser att de inkomstslag som enligt lagberedningens förslag

skall i första hand tillkomma konlcursgäldenär omfattar det slags inkomster

på vilka skatteavdrag för preliminär A-s katt skall göras en­

ligt 3 § 2 mom. UF och uttalar att man med hänsyn härtill inte behöver

befara att sådant avdrag kommer att göras på annan inkomst än den som

avses i den föreslagna 27 § KKL om förbudet mot skatteavdrag i 10 § UF

slopas.

Utredningen påpekar att det skattebelopp som arbetsgivare innehåller

normalt avser skatten på lönebeloppet men att den skattskyldige har möj­

lighet att begära att skatteavdrag skall göras med förhöjt belopp (41 § 1

mom. UF) och vidare kan medverka till att skatteavdraget blir för högt ge­

nom att inte förete debetsedel på preliminär skatt (40 § UF). Om förbudet

mot skatteavdrag på lön till konkursgäldenär slopas bör därför enligt utred­

ningens mening föreskrivas, att lokal skattemyndighet på begäran av kon­

kursbo får förordna om minskning av skatteavdrag på konkursgäldenärens

lön. Sådant förordnande bör kunna ges, när det kan antas att skatteavdraget

överstiger vad som erfordras för att erhålla överensstämmelse mellan preli­

minär och motsvarande slutlig skatt. Vidare föreslår utredningen att belopp,

som avdragits från gäldenärens lön under konkursen innan ansökan om

minskning av skatteavdrag gjorts, skall utbetalas till konkursboet genom

länsstyrelsens försorg. Med hänsyn till reglerna om arbetsgivares ansvarig­

het för innehållen skatt anser utredningen att förordnandet inte bör inne­

bära skyldighet för arbetsgivaren att utbetala innehållet belopp direkt till

4-f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

106

konkursboet. Utbetalning bör ske genom länsstyrelsens försorg sedan arbets­ givaren redovisat beloppet. Lokal skattemyndighets beslut angående minsk­ ning av skatteavdrag bör kunna överklagas hos länsstyrelsen.

Enligt allmänna regler

(86

§ UF) skulle rätt till klagan över länssty­

relsens beslut i dessa ärenden inte föreligga. Utredningen anser att fram­ för allt praktiska skäl talar för en sådan begränsning av besvärsrätten även i dessa fall och påpekar att det här är fråga om avdrag för preliminär skatt och att det ligger i sakens natur att avdragets storlek vid en ev. tvist bör bestämmas relativt snabbt. Risken för att ett jämkningsbeslut skall få den följden att för litet preliminär skatt dragits av anser utred­ ningen inte vara särskilt stor. Detta motiverar enligt utredningen i vart fall inte, att man frångår den praktiska lösning som det innebär att göra länsstyrelsen till sista instans.

Vidare behandlar utredningen vilken ställning som i förevarande sam­

manhang skall las till lokal skattemyndighets befogenhet enligt 3 § 2

inom.

tredje stycket UF att förordna att preliminär A-skatt skall utgå med för­ höjt belopp. Utredningen har i sina överväganden i denna fråga kommit till den uppfattningen, att denna befogenhet bör gälla även under kon­ kurs. Endast därigenom skapar man förutsättning för att en konkursgälde- när med arbetsinkomst skall kunna få överensstämmelse mellan sin preliminära och slutliga skatt. Utredningen säger sig vara medveten om att det förhållandet, att den inte framlagt förslag om hur frågan om kon- kursgäldenärs och konkursbos skattskyldighet bör slutligen regleras kan inge tveksamhet mot att redan dessförinnan införa skyldighet för kon- kursgäldenär att vidkännas skatteavdrag. Den oklarhet i skattskyldighets- frågan som föreligger anser utredningen emellertid mera sällan komma att beröra skatteavdragen. Ett slopande av förbudet mot skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst synes utredningen närmast innebära att man jämkar uppbördsreglerna till bättre överensstämmelse med vad som gäl­ ler i fråga om konkursgäldenärs skattskyldighet. Eftersom skatteavdrag i princip bara görs på tjänsteinkomst anser sig utredningen kunna utgå från att skatteavdrag inte kommer att beräknas i fråga om andra inkomster än sådana för vilka konkursgäldenär är skattskyldig. Om i något fall skat­ teavdrag ändock felaktigt skulle beräknas för inkomst för vilken gäldenären inte är skattskyldig, kan på det sätt som förut föreslagits länsstyrelsen utbetala till konkursboet vad som för mycket innehållits.

I frågan om det gällande förbudet mot skatteavdrag på konkursgälde­ närs inkomst kan slopas oberoende av om lagberedningens förslag till ändring av 27 § KKL genomförs uttalas följande.

Utredningen finner det tveksamt om man — såsom skett — i den nu­ varande utformningen av 27 § KKL har att se ett hinder mot att inom uppbördslagstiftningens ram föreskriva att avdrag på lön för preliminär skatt skall ske enligt vanliga regler även under konkurs. Denna fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

107

anser utredningen vidare ha kommit i ett annat läge genom lagbered­

ningens uttalande att det ur konkursrättslig synpunkt inte bör finnas

något att invända mot att medge avdrag för preliminär skatt.

Utredningen har ansett sig kunna konstatera, att de inkomstslag, på

vilka skatteavdrag för preliminär A-skatt skall verkställas enligt UF,

inryms bland de inkomstslag, som anges i lagberedningens förslag till

ändring av 27 § KKL. Om man slopar förbudet mot skatteavdrag för pre­

liminär A-skatt utan att samtidigt ändra 27 § KKL, påpekar utredningen,

synes man därför nå samma resultat i skatteavdragshänseende som med

lagberedningens förslag. Man förhindrar även att konkursgäldenären under

konkursen ådrar sig' nya skatteskulder för inkomster som han åtnjutit under

konkurstiden. Även vad utredningen i övrigt förordat om möjlighet att för­

ordna om minskning av skatteavdrag och att utbetala tidigare innehållen

skatt till konkursboet synes bli fullt tillämpligt.

Såvitt utredningen kunnat finna är det sålunda möjligt att upphäva stad­

gandet om förbud mot skatteavdrag för preliminär A-skatt på konkurs-

gäldenärs inkomster oberoende av om lagberedningens förslag genomförs.

Utredningen påpekar att den utformning, som lagberedningen gett 27 §

KKL gör det i och för sig möjligt att införa bestämmelser, som innebär att

skatteavdrag även får verkställas för betalning av kvarstående

skatt. På frågan i vilken utsträckning man verkligen bör medge avdrag

för kvarstående skatt kan anläggas åtskilliga synpunkter bl. a. konkurs-

rättsliga.

Enligt utredningens mening kan man inte gärna införa en sådan ord­

ning, att avdrag för kvarstående skatt avseende beskattningsår, vilket gått

till ända före konkursens början, ges företräde framför konkursboets an­

språk på gäldenärens inkomster under konkursen. Fordran på sådan

kvarstående skatt kan bevakas i konkursen och utgår under vissa förut­

sättningar med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken. Den kvar­

stående skatten kan vidare hänföra sig till inkomster, som uppburits under

det beskattningsår, då konkursen började, och avse tid såväl före som efter

konkursutbrottet. Att i dessa fall tänka sig en lösning t. ex. på det sättet, att

man söker fördela skatten på de olika tidsperioderna före och efter kon­

kursens början och medge avdrag för en del-av skatten synes utredningen av

praktiska skäl inte böra komma i fråga. Utredningen anser därför att man

i bär avsedda fält bör låta skatteavdraget för kvarstående skatt vika för

konkursboets anspråk på konkursgäldenärens, inkomster.

Principiellt sett, uttalar utredningen, bör det inte finnas någon erinran

mot att avdrag för kvarstående skatt som avser beskattningsår efter kon-

kursutbrottet får företräde framför konkursboets anspråk på gäldenärens

lön. Utredningen har emellertid funnit att en differentiering av avdrag för

kvarstående skatt till tid före eller efter konkursens början medför att

förfarandet skulle mista den eftersträvade enkelheten. Det kommer också

108

enligt utredningens mening att höra till undantagen att en gäldenär un­ der konkursen ådrar sig kvarstående skatt som skall tas ut under kon­ kurstillståndet, enär de flesta konkurser torde vara avslutade innan så­ dan skatt skall erläggas. Utredningen föreslår därför att konkursboets krav på gäldenärens lön får prioritet framför avdrag för kvarstående skatt även då skatten avser beskattningsår som helt faller inom konkursen. Ut­ redningen hänvisar till att avdrag för kvarstående skatt bör ske i vanlig ordning om konkursboet inte gör anspråk på gäldenärens lön såsom lagberedningens förslag innebär. Det finns nämligen inte anledning, på­ pekar utredningen, att konltursgäldenär skall komma i annan ställning än andra skattskyldiga när detta inte är nödvändigt. En konkursförval­ tare, som vill att konkursboets anspråk på lönen blir tillgodosett framför den kvarstående skatten, bör därför vända sig till den lokala skattemyn­ digheten. Denna myndighet får då fatta beslut om att visst belopp skall för­ behållas gäldenären och att avdrag för kvarstående skatt får ske endast i den mån vad gäldenären får behålla för egen del överstiger detta belopp. Att märka är att det förbehållsbelopp, som gäldenären enligt 41 § 2 mom. UF kan erhålla för att minska avdrag för kvarstående skatt, kan bli lägre än den inkomst gäldenären blir förbehållen enligt den föreslagna 27 § KKL. Sedan konkursboet tagit sin del av gäldenärens lön kan det därför__i varje

1 al 1

teoretiskt - - finnas kvar visst utrymme för avdrag för kvarstående skatt.

Utredningen anser att vad den föreslagit om avdrag för kvarstående skatt kan träda i tillämpning även om de av lagberedningen föreslagna ändring­ arna i KKL inte skulle genomföras.

Utredningen erinrar om att förslaget till ändring av 27 § KKL tar hänsyn endast till skatt som erläggs genom skatteavdrag och att en konkursgäldenär, som inte har att vidkännas skatteavdrag, alltså inte kan påfordra att man vid beräkningen av det överskott, som kan tillkomma konkursboet, skall beakta preliminär B - s k a 11. En sådan gäldenär kan därför före- lalla komma i ett oförmånligare läge än en gäldenär med inkomst av tjänst. Utredningen påpekar emellertid att konkursförvaltaren knappast har möj­ lighet att komma åt något av gäldenärens inkomst utan att gäldenären själv visar sig villig att periodvis inleverera en viss summa till konkurs­ boet. Gäldenären har därför stora möjligheter att vid överenskommel­ sen med konkursförvaltaren förbehålla sig så mycket, att det även täcker lians preliminära skatt. Utredningen anser det därför inte vara påkallat att söka finna en särskild lösning för dessa fall.

I förevarande betänkande av uppbördsutredningen behandlas två frågor utöver de berörda, nämligen frågan om minskning av skatteavdrag vid ut­ mätning samt en särskild fråga angående sjömansskatt. Utredningens över­ väganden härvidlag utmynnar i vissa förslag, som emellertid förutsätter att berörda förslag av lagberedningen genomförs. Detta har emellertid hittills

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1967

109

inle skett varför dessa delar av uppbördsutredningens förslag saknar aktua­

litet i detta sammanhang.

Utredningen förordar sammanfattningsvis ett upphävande av stadgandet

i 10 § tredje stycket UF om att preliminär A-skatt inte skall utgå på ersätt­

ning, som utbetalas till konkursgäldenär. Därvid bör även föreskrivas, att

lokal skattemyndighet på framställning av konkursbo äger förordna om

minskning av skatteavdrag, när det kan antas att detta är större än som

fordras för att erhålla överensstämmelse mellan preliminär och motsva­

rande slutlig skatt. Sådant förordnande bör också kunna innebära, att

skattebelopp, som tidigare under konkursen innehållits, utbetalas till kon­

kursboet genom länsstyrelsens försorg.

Vidare föreslår utredningen att i anvisningarna till 41 § UF intas före­

skrift om att lokal skattemyndighet på ansökan av konkursbo skall kunna

bestämma gäldenärens förbehållsbelopp vid kvarskatteavdrag med hänsyn

till konkursboets anspråk på gäldenärens lön. Den lokala skattemyndighe­

tens beslut bör inte få påverka skatteavdrag, som skolat verkställas innan

ansökningen inkom till myndigheten. Ansökan om nedsättning av skatte­

avdrag för kvarstående skatt skall kunna göras även av gäldenären om kon­

kursboet vill ta en del av lönen i anspråk, över lokal skattemyndighets beslut

bör besvär få anföras hos länsstyrelsen.

Den expert som biträtt utredningen har i särskilt yttrande an­

mält en mening i förevarande fråga som avviker från utredningens. Han på­

pekar bl. a. frågan att hur skattskyldighet för inkomst under konkurs skall

gestaltas är ett beskattningsspörsmål. Det av utredningen föreslagna slo­

pandet av förbudet mot skatteavdrag i konkurs kommer emellertid att med­

föra en förändring i konkursbos skattskyldighet genom att skattebördan för

inkomsten helt eller delvis överflyttas på konkursboet i de fall där gäldenä­

ren enligt 27 § KKL har att avstå sin lön eller del därav till boet. Experten

ifrågasätter om det med hänsyn till att den föreslagna ändringen får konse­

kvenser för konkursboet är lämpligt att framlägga ett förslag om slopande

av förbudet mot källskatteavdrag i konkurs innan frågan om konkursboets

skattskyldighet utretts. Vidare uttalas, att utredningens förslag i viss mån

innefattar ett ställningstagande även till frågan om konkursbo bör göras till

skattesubjekt, enär skattebördan för i vart fall hela konkursgäldenärens in­

komst vid förslagets genomförande kommer att åvila konkursboet, alltså

inte enbart den del av lönen som boet uppburit. Den föreslagna ändringen

synes enligt expertens mening också binda avgörandet av frågan om beräk­

ningsgrunden för en eventuell skatt på konkursbos inkomster. Förslaget

innebär nämligen att även skatten för den del av lön som skall avstås till

boet kommer att beräknas efter den skattesats som gäller för konkursgälde-

nären.

Ilo

Experten anger som sin mening att den av utredningen föreslagna änd- i ingen i UF rörande skatteavdrag i konkurs inte bör genomföras no, efter­ som konsekvenserna av ändringen skulle bli alt det fortsatta utrednings­ arbetet i alltför hög grad bindes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

Remissyttrandena

I remissyttrandena vitsordas allmänt vad utredningen anfört beträffande de olägenheter, som visat sig sammanhänga med nuvarande förbud mot skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst. I de flesta yttranden föreslås också att behovet tillgodoses genom eu ändring enligt utredningens förslag. Isågia remissinstanser, såsom

Föreningen auktoriserade revisorer, lantbru­

kets skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund

och

Sveriges advokatsam­

fund,

anser dock att man bär vänta med denna reform till dess frågan om

fördelningen av skattskyldigheten mellan konkursbo och gäldenär definitivt lösts. I samma riktning uttalar sig också

länsstyrelsen i Malmöhus län,

som

dock samtidigt förklarar att den inte har någon bestämd uppfattning huru­ vida reformen kan anses angelägen eller om den bör anstå. Övriga remiss­ instanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran, däribland

hov­

rätten för Västra Sverige, lagberedningen, kammarrätten, riksrevisionsver­ ket, CFU, sjömansskattenämnden, exekutionsväsendets organisationsnämnd, overståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Söderman­ lands,

t

ärmlands

och

Västerbottens län, TCO, LO, Föreningen Sveriges kro-

nokamrerare, Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges häradsskrivarförening

och

Ackordscentralen i Stockholm.

Som förut sagts vitsordas genomgående behovet av att nuvarande förbud mot skatteavdrag under konkurs slopas. Åtskilliga remissinstanser uttalar att retormen är så angelägen att den bör genomföras utan dröjsmål och framhåller, att de föreslagna ändringarna synes kunna genomföras utan av­ vaktan på att spörsmålet om skattskyldighet för konkursbo och gäldenär slutgiltigt löses.

Lagberedningen

finner att det givetvis möter vissa svårig­

heter att reglera frågan om skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst utan att samtidigt ingå på spörsmålet om konkursbos skattskyldighet och vad därmed sammanhänger. Beredningen har dock inget att erinra mot för­ slaget, som går i den riktning beredningen anser ändamålsenlig och rim­ lig. De betänkligheter, som anförts av utredningens expert finner bered- ningen inte ha sadan praktisk betydelse att de bör hindra att förslaget genomförs som en partiell reform.

Även andra remissinstanser, som tillstyrkt förslaget, har övervägt lämp­ ligheten att slopa förbudet mot skatteavdrag innan frågan om skattskyl­ digheten lösts.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

framhåller sålunda att

stadgandena om källskatteavdrag bör korrespondera med reglerna om

in

skattskyldighet för inkomst i samband med konkurs och därav betingad

slutlig skatt. Ur denna synpunkt synes det länsstyrelsen önskvärt och i

princip riktigt, att frågan om skattskyldighet under konkurs löses innan

bestämmelsen i 10 § sista stycket UF slopas. Länsstyrelsen finner emeller­

tid övervägande skäl tala för att förbudet mot skatteavdrag bör slopas

snarast möjligt utan avvaktan på frågan om konkursbos och gäldenär

skattskyldighet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län

har också övervägt om det är lämpligt

att slopa förbudet mot skatteavdrag innan frågan om skattskyldigheten

lösts. Länsstyrelsen ser inget hinder mot en fristående ändring enligt för­

slaget eftersom allmän enighet råder om att konkursgäldenären är skatt­

skyldig i vart fall för den del av arbetsinkomsterna, som han får behålla

för egen del. Länsstyrelsen framhåller också, att det för förslagets genom­

förande inte blir av någon betydelse om det under det fortsatta utrednings­

arbetet skulle visa sig föreligga skäl för att exempelvis beskatta konkurs­

boet för den del av gäldenärens arbetsinkomst, som boet tar i anspråk. Den

föreslagna lydelsen av 45 § 3 inom. UF innebär nämligen, påpekar läns­

styrelsen, att skatteavdraget skall motsvara den slutliga skatten, vilken

senare i sin tur är beroende av den ståndpunkt, som kommer att intas till

frågan om konkursgäldenärs skattskyldighet.

Även

exekutionsväsendets organisationsnämnd

anser att vissa skäl talar

för den mening som experten i utredningen uttalat. Nämnden tillstyrker

emellertid förslaget mot bakgrunden av de otillfredsställande verkningar

som gällande bestämmelser har såväl för det allmänna som för konkurs­

gäldenären.

Ackordscentralen i Stockholm

uppger att förslaget ansluter sig till vad

som redan i praktiken tillämpas i fråga om anspråk från konkursbo på

konkursgäldenärs arbetsinkomst. Att den praktiska tillämpningen fått en

annan utformning än som förutsätts i UF beror på att boet ytterst sällan

bär något att vinna på att söka ta i anspråk gäldenärens ev. arbets­

inkomster. Om gäldenären inte är rörelseidkare sker handläggningen av

konkursen vanligen som s. k. fattigkonkurs och denna avskrivs redan efter

någon månad. Har gäldenären en under enskild firma registrerad rörelse

och fortsätter han sådan verksamhet efter konkursutbrottet, sker detta som

regel i anhörigs namn eller i aktiebolagsform. Gäldenären kan därigenom,

framhåller ackordscentralen, förutsättas begagna möjligheten att göra sin

inkomst oåtkomlig för konkursboet.

Av de fjorton

lokala skattemyndigheter

som hörts i ärendet har endast

eu ansett att man bör vänta med reformens genomförande.

Även några av de remissinstanser, som ansett att man bör vänta med re­

formen, tar viss ställning till förslagets utformning.

Sveriges köpmanna­

förbund

säger sig sålunda i princip kunna ansluta sig till de av utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

112

ningen framförda tankegångarna och anser att förslaget i stort sett torde vara ägnat att främja en bättre ordning på förevarande område. Uttalande av samma innebörd gör också

Sveriges advokatsamfund.

Uppbördsdirektören i Stockholm

vänder sig mot förslaget att förordnan­

de om minskning av skatteavdrag skall kunna ges i fråga om lön som ut­ betalas till konkursgäldenär. Med hänsyn till att det mycket sällan kom­ mer att föreligga en sådan situation att det blir aktuellt med beslut om minskning ifrågasätter han om man inte kan underlåta att införa stad­ gande av denna innebörd. Om i enstaka fall konkursgäldenären genom att begära förhöjning av skatteavdrag skulle försöka tillskansa sig obehörig del av avlöningen bör annan utväg att komma till rätta med ett sådant förfarande kunna tillgripas.

Några remissinstanser berör i anslutning till förevarande bestämmelser vissa tillämpningsfrågor.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

framhåller

sålunda, att det i något enstaka fall kan tänkas uppstå tveksamhet, huru­ vida skattskyldighet föreligger för konkursgäldenären, exempelvis i fråga om under konkurs uppkommen realisationsvinst. Intill dess frågan om skattskyldigheten lösts torde enligt länsstyrelsen lokal skattemyndighet i dylika fall få inhämta besked hos vederbörande taxeringsintendent. En­ ligt

länsstyrelsen i Värmlands län

torde prövningen av konkursbos eller

utmätningsmans ansökan om skatteminskning förutsätta att den lokala skattemyndigheten infordrar preliminär självdeklaration av gäldenären. Länsstyrelsen framhåller att härvid bl. a. uppkommer frågan om det är avsett att lokal skattemyndighet skall låta konkursboet eller utmätnings­ mannen ta del av upprättad deklaration och få tillfälle att inkomma med på­ minnelser i anledning av gäldenärens uppgifter innan beslut om jämkning meddelas. En annan möjlighet skulle enligt länsstyrelsen kunna tänkas vara, att lokal skattemyndighet får godta förvaltarens eller utmätningsmannens uppgifter om gäldenärens inkomstförhållanden och bereder gäldenären till­ fälle alt inkomma med påminnelser eller avlämna preliminär självdeklara­ tion om han så önskar. Länsstyrelsen finner det värdefullt att närmare föreskrifter eller uttalanden lämnas om hur jämkningsärendena avses skola handläggas.

Sveriges köpmannaförbund

anser det vara av vikt, att lokal

skattemyndighet vid prövning av förvaltarens ansökan om nedsättning av skatteavdrag inte ställer alltför höga krav på bevisningen idan godtar eu en av konkursförvaltaren framlagd kalkyl, som ger vid handen att det preli­ minära skatteavdraget är för stort.

Kammarrätten

och

Sveriges köpmannaförbund

berör slutligen även ut­

redningens förslag att länsstyrelsen skall vara sista besvärsinstans i frågor om minskning av skatteavdrag. Kammarrätten har för sin del inget att erinra mot att så blir fallet, men framhåller att utredningen synes ha för­ utsatt, att besvär inte skall få anföras över länsstyrelsens beslut om utbetal­ ning till konkursbo av för mycket innehållen preliminär skatt. Kammar­

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

113

rätten erinrar därvid om att besvärsrätt enligt UF föreligger då det gäller

återbetalning av skatt. Sveriges köpmannaförbund anser däremot att vi­

dare besvärsrätt bör medges med hänsyn till att det här kan röra sig om icke

obetydliga belopp.

CFU

anser att möjligheten för konkursbo och utmätningsman att hos

lokal skattemyndighet begära minskning av gäldenärs skatteavdrag även

bör komma till uttryck genom särskilt stadgande om inskränkning i ar­

betstagares rätt att hos arbetsgivare begära förhöjt skatteavdrag. Ett sådant

stadgande kan enligt nämnden lämpligen införas i 41 § 1 inom. UF. Nämn­

den vill vidare ifrågasätta om den föreslagna bestämmelsen om utbetalning

av preliminär skatt till konkursbo har sin rätta plats i

68

§ UF. Enligt

nämnden erhåller man en enklare skrivning och viss likformighet med

skrivningen i 45 § 2 mom. UF om de bestämmelser som föreslås i 68

§ 7

mom. i stället inarbetas i det av utredningen föreslagna 3 mom. av 45 §

och i gällande 68 § 1

mom.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Departementschefen

Allmänt

Källskattesystemet som infördes i vårt land år 1945 innebar en radikal omläggning av uppbördssystemet. Det stod från början klart att det skulle bli nödvändigt att efter en tid göra en översyn av systemet med ledning av vunna erfarenheter. En sådan översyn skedde i början av 1950-talet och ledde fram till den nu gällande uppbördsförordningen av år 1953. Att även denna lagstiftning efter någon tid skulle visa sig vara i behov av en kom­ plettering och modernisering räknade man med redan när den nya för­ ordningen antogs. I slutet av 1950-talet framstod behovet härav klart och jag uppdrog då åt en utredning — uppbördsutredningen — att göra en ny översyn av källskattesystemet, varvid inte minst frågor av processuell natur skulle prövas. Uppbördsutredningen slutförde huvuddelen av detta uppdrag genom att i början av 1965 avge betänkandet »Uppbördsfrågor». Utredning­ en har i detta betänkande behandlat en mångfald spörsmål inom uppbörds­ systemet och föreslagit nya bestämmelser i ett flertal hänseenden. Senare har utredningen i ett särskilt betänkande behandlat frågor om skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst.

De nämnda betänkandena har remissbehandlats i vanlig ordning och fått ett i stort sett gynnsamt mottagande. I det följande behandlar jag till en början uppbördsutredningens huvudbetänkande och följer därvid den upp­ delning i olika avsnitt som utredningen gjort och som också iakttagits i det föregående. I ett särskilt avsnitt upptas vissa särskilda frågor inom bl. a. uppbördsväsendet.

Som jag nämnt inledningsvis aktualiserar också statsmakternas beslut år 1963 att ADB skall tillämpas inom folkbokförings- och uppbördsväsendet fr. o. m. årsskiftet 1967/68 vissa författningsändringar som lämpligen bör

tas upp i förevarande sammanhang. Jag har tidigare anmält prop. 1967: 88

som innehåller förslag till ny folkbokföringsförordning med anledning av bl. a. övergången till ADB. I denna proposition har förutsatts att de författ­ ningsändringar i övrigt som påkallas av ADB-övergången skulle behandlas i samband med uppbördsutredningens förslag. Dessa frågor tar jag upp sist tillsammans med vissa andra, i huvudsak tekniska spörsmål inom upp­ börden.

Företrädare för det allmänna i uppbördsmål

F. n. saknas särskilda bestämmelser om vem som har att företräda det allmänna i uppbördsmål, frånsett att revisor hos riksrevisionsverket kan överklaga länsstyrelses beslut rörande verkets anmärkningar i debiterings- ärenden. I andra fall kan endast justitiekanslersämbetet i kraft av sin gene­

115

rella behörighet att företräda det allmänna föra talan till statens förmån i

dessa mål. Det ligger i sakens natur att ämbetet utövar sin fullföljdsrätt

endast i speciella fall.

Behovet av företrädare för det allmänna har ansetts särskilt framträdan­

de i uppbördsmål rörande arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt. Upp-

bördsutredningen har emellertid behandlat frågan om allmänt ombud i

uppbördsmål i hela dess vidd och uttalar härom, att behov av en legal före­

trädare finns men knappast kan anses omfattande. Utredningen anser att

ett allmänt ombud bör utses av Kungl. Maj :t för varje län. Såsom ombud

föreslås en av länsstyrelsens tjänstemän. Ombudet skall äga rätt att föra

talan mot vissa beslut av länsstyrelsen och kammarrätten. Däremot bör om­

budet enligt utredningen inte ges rätt att föra talan mot lokal skattemyn­

dighets beslut, enär länsstyrelsen enligt gällande bestämmelser skall utöva

tillsyn över sådan myndighets verksamhet. Ombudets talerätt föreslås be­

gränsad till att avse länsstyrelses beslut som innebär nedsättning i eller be­

frielse från arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och vidare be­

slut beträffande restavgift, ränta på kvarstående skatt och riksrevisionsver-

kets anmärkningar mot debitering. Ombudet skall givetvis få föra talan

mot alla kammarrättens utslag i mål som ombudet fullföljt dit och dess­

utom mot sådana utslag av kammarrätten varigenom länsstyrelsens beslut

ändrats.

Remissinstanserna har i stort sett tillstyrkt inrättandet av allmänt om­

bud i uppbördsmål. Framförda erinringar eller avvikande förslag avser de­

talj spörsmål.

För egen del anser jag det påkallat att skapa möjligheter för en bättre be­

vakning av kronans intressen i hithörande mål. Jag vill därför föreslå att

allmänna ombud inrättas för denna uppgift.

I huvudsak ansluter jag mig även till detaljerna i utredningens förslag.

Ett allmänt ombud bör sålunda förordnas för varje län och som sådant bör

utses en länsstyrelsetjänsteman, som inte deltar i prövningen av uppbörds­

mål i sin vanliga tjänst. I likhet med bl. a. CFU anser jag att en ersättare bör

utses för det allmänna ombudet. Att knyta det allmänna ombudet till ett

centralt verk, såsom ett par remissinstanser föreslagit, skulle göra syste­

met tungrott och väsentligt försvåra det önskvärda närmare samarbetet mel­

lan ombudet och länsstyrelsens uppbörds sektion. Samma invändningar kan

med skäl framföras mot förslaget att ombudets uppgifter bör anförtros tjäns­

teman utanför länsstyrelsen. Mot en sådan ordning kan också invändas att

disponibla befattningshavare med närmare insikt i uppbördsfrågor inte

torde vara att tillgå utanför länsstyrelsen.

Några remissinstanser förordar att ombudets talerätt begränsas och andra

att den utvidgas i förhållande till vad utredningen föreslagit. Enligt min me­

ning är förslaget i huvudsak väl avvägt i dessa hänseenden. De fall i vilka

besvärsrätt bör föreligga redan över länsstyrelses beslut är sådana där be­

hovet av vägledande praxis är särskilt stort. Jag anser det praktiskt att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

116

allmänna ombudet övertar den besvärsrätt som f. n. tillkommer revisor hos riksrevisionsverket. Verket bär inte heller invänt något mot detta förslag från utredningens sida. Gentemot förslagen att utvidga ombudets besvärs­ rätt vill jag till att börja med hänvisa till, att avsikten inte är att införa ett partsförhållande mellan kronan och skattskyldig liknande det som finns i skatteprocessen, utan endast att bota vissa uppenbara svagheter i det nu­ varande uppbördssystemet. Det skulle säkert bli alltför vidlyftigt om det all­ männa ombudet fick besvärsrätt även över lokal skattemyndighets beslut i de frågor där han enligt förslaget kan föra talan mot länsstyrelses beslut. I ett avseende vill jag emellertid föreslå att ombudets befogenhet utvidgas, nämligen vad gäller frågan om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt. Särskilt med hänsyn till behovet av att sådan ansvarighet görs gällan­ de reservationsvis i fall då det är tveksamt vem som är att anse som arbets­ givare bör det allmänna ombudet även hos lokal skattemyndighet kunna yrka att sådan ansvarighet skall åläggas samt föra talan över lokal skatte­ myndighets beslut rörande arbetsgivares ansvarighet. Såsom några remiss­ instanser föreslagit bör det allmänna ombudet även kunna föra talan till skattskyldigs eller arbetsgivares förmån, vilket medför viss ändring i den

av utredningen föreslagna 86

§ UF.

Utredningen har föreslagit att det allmänna ombudet skall förordnas av Kungl. Maj :t. För egen del anser jag att uppgiften att utse allmänt ombud bör anförtros CFU, som redan nu utövar tillsyn över uppbördsväsendet och meddelar bindande förklaring beträffande sättet för uttagande av preli­ minär skatt samt om verkställande av skatteavdrag. I UF bör därför ges möjlighet för Kungl. Maj :t att utse den myndighet, som skall förordna all­ mänt ombud och ersättare för denne. Bestämmelser om de uppgifter som tillkommer allmänt ombud bör intagas i en ny 72 a §.

Utredningen har föreslagit att besvärsrätten över beslut rörande av­ skrivning av skatt skall slopas, enär avskrivning är eu ren bokföringsåt- gärd som inte berör den skattskyldiges rätt. Förslaget har inte mött någon invändning från remissinstanserna. Jag föreslår att förslaget genomförs och vill erinra om, att besvär i praktiken inte anförs över beslut rörande avskrivning av skatt, sannolikt därför att sådana beslut inte påverkar den skattskyldiges betalningsskyldighet. Besvärsförbud bör emellertid också gälla för beslut enligt 62 § UF, dvs. beslut om konkursansökan eller ackord rörande skatt. Konkursansökan bedöms av allmän domstol och det finns därför inte skäl att pröva det berättigade i en sådan framställning i admi­ nistrativ ordning. Ackordsförslag måste bedömas snabbt och de synpunk­ ter som är avgörande vid en sådan prövning är uteslutande av ekonomisk karaktär. Jag -sill erinra om att förvaltningsdomstolskommittén i sitt ny­ ligen avgivna betänkande »Förvaltningsrättskipning» (SOU 1966: 70) före­ slagit besvärsförbud rörande ackordsbeslut över hela linjen (s. 487).

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

Iiungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

117

Anstånd med betalning av skatt

Som allmän regel i uppbördsförfarandet gäller att besvär över taxering

eller yrkande om nedsättning i eller befrielse från skatt inte påverkar skyl­

digheten att i föreskriven tid och ordning betala den skatt som debite­

rats på grund av taxeringen. Skattskyldig kan emellertid under vissa för­

utsättningar få anstånd med skattebetalningen om han anfört besvär över

sin taxering. I sådant fall kan anstånd f. n. medges till dess taxerings- eller

debiteringsfrågan blivit prövad under förutsättning att taxeringsintenden-

ten i yttrande över besvären förklarat sig ämna tillstyrka bifall till be­

svären helt eller delvis. Anstånd kan enligt UF vidare komma i fråga när

skattskyldig fått sin skattebetalningsförmåga oförvållat nedsatt och därför

har svårighet att erlägga utgående skatt i rätt tid, t. ex. vid sjukdom

eller i samband med militärtjänstgöring, samt i vissa andra fall, bl. a. om

dubbeltaxering skett.

Mot gällande anståndsregler har länge riktats kritik, bl. a. i motioner

i riksdagen, och det har varit en av utredningens huvuduppgifter att under­

söka möjligheterna att införa frikostigare anståndsregler. Särskilt har

kritiserats att möjligheten att få anstånd vid taxeringsbesvär är beroende

av taxeringsintendentens ställningstagande i sakfrågan.

Utredningens förslag går närmast ut på att mjuka upp och komplettera

de nuvarande bestämmelserna i olika hänseenden. För det fall att skatt­

skyldig anfört besvär över sin taxering föreslås att anståndsfrågan i vissa

fall bedöms oberoende av om taxeringsintendenten tagit ställning i besvärs-

målet. I tvistiga mål skall förutsättningen för anstånd vara att skattens

betalning i behörig tid skulle medföra betydande skadeverkningar för den

skattskyldige eller på annat sätt framstå som uppenbart obillig. Som ytter­

ligare villkor skall gälla att den skattskyldige ställer godtagbar säkerhet.

Om det med hänsyn till anståndstidens varaktighet, den skattskyldiges för­

hållanden och omständigheterna i övrigt kan antas att skatten ändå kom­

mer att betalas i behörig tid, föreslås att anstånd skall kunna beviljas utan

att säkerhet ställs. Beslut om anstånd i anledning av att skattskyldig an­

fört besvär över taxering föreslås överflyttad från lokal skattemyndighet

till länsstyrelsen, som också skall förvalta den säkerhet som ställts.

Behovet av vidgade anståndsmöjligheter vitsordas allmänt av remiss­

instanserna. Utredningens förslag har i stort sett godtagits utan erinran.

Beträffande anstånd i tvistiga taxeringsmål är emellertid meningarna de­

lade. Flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar av tjänstemän

inom uppbördsorganisationen godtar utredningens förslag som en lämp­

lig avvägning. Näringslivets organisationer anser däremot över lag att för­

slaget inte går tillräckligt långt. Från flera håll förordas ännu vid­

sträcktare anståndsrätt, eventuellt i kombination med debitering av ränta

118

för belopp som det visar sig att den skattskyldige skall betala sedan taxe- ringsprocessen avgjorts.

Den del av förslaget som mer utgör en justering av gällande regler i syfte att undanröja oklarhet anser jag i likhet med så gott som alla re­ missinstanser böra genomföras i huvudsak oförändrad. Från några håll ifrå­ gasätts behovet av anståndsregler vid ansökan om tillämpning av den s. k. 80-procentregeln. Jag vill dock inte motsätta mig denna utvidgning i an- ståndsmöjligheterna även om bestämmelsen torde vara obehövlig för det stora flertalet hithörande fall. Vid remissbehandlingen har vidare riktats kritik mot utredningens förslag att flytta beslutanderätten i fråga om an­ stånd i samband med skatteberäkning för ackumulerad inkomst och döds­ bobefrielse från lokal skattemyndighet till länsstyrelsen. Förslaget sam­ manhänger med att länsstyrelsen har att behandla själva sakfrågan såsom första instans och synes mig därför praktiskt.

Det största intresset från remissinstansernas sida knyter sig till utform­ ningen av anståndsinstitutet när skattefrågan är tvistig. Remissinstanserna synes vara ense med utredningen om att man vid utformningen av nya reg­ ler på området inte bör frångå den hittillsvarande principen att besvär över taxering inte befriar den skattskyldige från att betala den skatt som följer av taxeringen, och jag har ingen annan uppfattning härutinnan. Uppenbarligen är det nödvändigt att medge anstånd med skattebetalning efter tämligen snäva regler. Denna tankegång torde ligga bakom också näringslivets skattedelegations förslag att rättegångsbalkens bestämmelser om skingringsförbud i tvistemål bör tjäna som förebild. Med hänsyn till taxeringsprocessens speciella karaktär kan jag emellertid inte ansluta mig till detta förslag.

Vad remissinstanserna främst vänder sig mot i utredningsförslaget är att taxeringsfrågans beskaffenhet i princip inte avses skola ingå i bedöm­ ningen och vidare kravet på säkerhet. I likhet med utredningen anser jag att taxeringsfrågan är av underordnad betydelse i sammanhanget. Det av­ görande bör vara den skattskyldiges möjligheter att betala skatten, vilket medför att tyngdpunkten i bedömningen bör ligga på sakens ekonomiska sida. Jag vill emellertid inte förneka att taxeringsfrågan — såsom några remissinstanser påpekat — ändå kan komina in i bilden, nämligen när det gäller att bedöma om skattebetalningen är »obillig».

Vad beträffar utredningens villkor i övrigt är jag inte främmande för att anståndsvillkoren ytterligare något uppmjukas.

Jag kan således delvis instämma i uppfattningen att utredningen i sin motivering för förslaget varit alltför kategorisk. Jag finner t. ex. inte: tillräckliga skäl att såsom utredningen tänkt utesluta skattskyldiga med löneinkomster från den nu behandlade anståndsmöjligheten. Vad utred­ ningen anfört i denna del har inte återspeglat sig i utredningens förslag till författningstext och fordrar därför i och för sig ingen ändring däri.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Kungi. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

119

Beträffande villkoret att skattebetalningen skulle medföra betydande

skadeverkningar för den skattskyldige kan jag helt ställa mig bakom ut­

redningens uttalanden. Därav följer att skattekrav endast undantagsvis bör

bli orsak till fastighetsförsäljning när tvist föreligger om taxeringen. Å and­

ra sidan kan uppenbarligen en ovillkorlig anståndsrätt när skattebetalningen

förorsakar försäljning av viss egendom inte godtas.

Bedömningen av frågan när skattebetalningen framstår som uppenbart

obillig är vansklig och skulle enligt min mening innebära ett alltför starkt

krav. Jag föreslår att uttryckssättet mildras, vilket blir fallet om ordet »up­

penbart» utgår ur författningstexten. Till detta ställningstagande bidrar

att det enligt min mening vanligtvis är obilligt att utkräva skatt innan slut­

ligt beslut föreligger, om skattskyldigs taxering beror på att taxeringsinten-

denten driver viss fråga för att få prejudikat. Jag delar således härutinnan

en mening som lantbrukets skattedelegation framfört.

I fråga om de allmänna förutsättningarna för säkerhetskravet instäm­

mer jag med utredningen. Jag anser emellertid i motsats till utredningen

att intecknat skuldebrev inte generellt bör avvisas som säkerhet. Mera

tveksam är jag beträffande aktier men anser dock att man knappast bör

ställa sig så avvisande som utredningen gjort i denna fråga.

Att anstånd inte bör komma i fråga vid okynnesbesvär ligger i sakens

natur och det torde därför inte vara nödvändigt att — såsom några re­

missinstanser yrkat — uttrycka detta i författningstexten.

Såsom jag framhållit i prop. 1965: 84 bör utredningens förslag komplet­

teras med anståndsrätt för det fall att äkta makar får nedsättning i taxe­

ring enligt reglerna för frivillig särbeskattning.

Vad utredningen föreslagit beträffande behörig myndighet när det gäller

att medge anstånd föranleder ingen erinran från min sida. Detta medför

att länsstyrelsen i den känsligaste anståndsfrågan blir första instans. An­

ledning att införa besvärsrätt över länsstyrelses beslut i anståndsärenden

synes mig inte finnas. Dessa beslut, som skall grundas på bl. a. skälighets­

bedömning och noggrann kännedom om den skattskyldiges personliga situa­

tion, fordrar ett snabbt avgörande.

Såsom flera remissinstanser förordat bör en utvidgning av möjlighe­

terna till anstånd förknippas med en skyldighet för den skattskyldige att

betala ränta på skattebelopp som skall betalas sedan anståndet upphört. Jag

återkommer till denna fråga i avsnittet om räntefrågor.

Skatteavdrag när debetsedel inte lämnats, m. m.

Att skatteavdrag skall göras även när den skattskyldige inte lämnar

sin preliminärdebetsedel till arbetsgivaren är i första hand en konse­

kvens av källskattesystemet som sådant. Bestämmelserna om skatteav­

drag i detta fall bör givetvis syfta till att åstadkomma preliminärskatte­

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

avdrag med ett belopp som så långt möjligt motsvarar den slutliga skatten på inkomsten. De bör emellertid också utformas med hänsyn till intresset av att den skattskyldige lämnar sin debetsedel till arbetsgivaren. Om de­ betsedel lämnas uppnår man inte bara att källskatteavdraget blir det av­ sedda utan också att arbetsgivarens slcatteredovisning förenklas och att myndigheterna undgår det ofta tidsödande bestyret med att söka identi­ fiera skattebelopp som ej hänförts till utfärdad debetsedel. På grund av det osäkerhetsmoment som är förenat med detta arbete bör det i själva verket också ligga i den skattskyldiges eget intresse att lämna sin debetsedel.

F. n. görs avdrag för preliminär skatt på lön med 25

%

av inkomsten när debetsedel inte lämnats. Utredningens förslag innebär att skatteavdraget i sådana fall skall göras enligt den för ensamstående

avsedda kolumnen (kol. 1

) i den skattetabell, som gäller på den ort där

arbetsgivaren har sitt kontor, med tillägg av 10

%

av lönen. Några re­

missinstanser har uttalat sig för andra alternativ som utredningen disku­ terat, såsom avdrag efter en enhetlig procentsats, högre än den nuvarande. En remissinstans förordar att förhöjningen sker med 10

%

av skatten en­

ligt kolumn

1

i stället för

10

%

av lönen och andra föreslår avdrag enligt

särskild, för ändamålet upprättad kolumn i skattetabellen.

I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser anser jag att den nuvarande konstruktionen med ett fast procentuellt skatteavdrag i hit­ hörande fall bör överges. En anknytning av skatteavdraget till skattetabel­ len ökar sannolikheten för att den preliminära skatten kommer att täcka den slutliga.

För att öka de skattskyldigas intresse av att debetsedel på preliminär skatt lämnas torde fordras viss höjning utöver avdrag enligt tabell, oavsett vilken kolumn i tabellen som avdraget anknyts till. Utredningen har före­ slagit att förhöjningen bestäms till 10 % av lönen. Jag anser emellertid att

ett skatteuttag med 110 % av tabellens kolumn 1

, vilket en remissinstans

föreslagit, i och för sig torde vara tillräckligt för att önskad effekt skall upp­ nås samtidigt som en sådan regel torde vara enklare att tillämpa än den föreslagna. Höjningen bör dock göras med vissa minimibelopp, nämligen 1 kr. för daglön, 5 kr. för veckolön, 10 kr. för tvåveckorslön och 20 kr. för månadslön.

Utredningen har föreslagit att skatteavdrag vid korttidsan­ ställning, som f. n. är 25 % av lönen, skall göras enligt gällande ta­ bell också när debetsedel inte lämnas. Flera remissinstanser har invänt att det även vid korttidsanställning bör skapas ett visst ekonomiskt tryck på de skattskyldiga i syfte att framtvinga att debetsedel lämnas. Jag delar den­ na uppfattning och föreslår att skatteuttaget även vid korttidsanställning utgår med förhöjt belopp enligt vad jag nyss anfört för andra anställnings­ former.

Skatteavdrag för kvarstående skatt görs f. n. med 25 %

121

när debetsedel på slutlig skatt inte lämnats. Utredningen har inte föresla­

git någon ändring härvidlag. De flesta remissinstanserna har godtagit för­

slaget. En instans förordar en höjning av detta skatteavdrag till 35 % av

inkomsten och en annan remissinstans föreslår — under åberopande av

praxis beträffande kvarskatteavdrag inom en viss typ av industri — att

avdrag för kvarstående skatt skall göras med samma belopp som för den

preliminära skatten om debetsedel inte lämnats. För egen del får jag an­

föra följande.

Den skattskyldiges skäl för att inte förete debetsedel som utvisar kvar­

stående skatt är oftast hans strävan att undgå eller i varje fall uppskjuta

skattebetalningen. För skatteindrivningen medför en sådan underlåtenhet

merarbete. I vissa fall leder den till skatteförlust. Det är därför viktigt

att schablonavdrag för kvarstående skatt görs med så stort belopp, att den

skattskyldige i de flesta fall ingenting har att vinna på att undanhålla

debetsedeln. Så torde i viss mån bli fallet redan om schablonavdraget be­

stäms med hänsyn till skatteprogressionen. En extra inkomst på t. ex. 1 000

kr. kan ju i ett inkomstläge medföra kvarstående skatt om t. ex. 250 kr.,

och i ett annat inkomstläge en kvarstående skatt om 500 kr. Om inkomst-

läget för den skattskyldige är i stort sett oförändrat under det inkomst­

år som den kvarstående skatten avser och det år när samma skatt skall

dras av från lönen, har den kvarstående skattens storlek — vanligen upp­

kommen till följd av extrainkomster, ackordsöverskott o. d. — direkt sam­

band med storleken av den preliminära skatten för det senare året. Med

hänsyn härtill och även till behovet av enkla, likartade regler för skatte­

avdrag enligt schablon anser jag att avdraget för kvarstående skatt när de­

betsedel på slutlig skatt inte lämnats bör göras med lika stort belopp som

preliminärskatteavdraget på lönen utgör. För månadslöner mellan ca 500

och 800 kr. medför en sådan regel avdrag med 25 % av lönen, om kolumn 1

är tillämplig, medan månadslöner under och över detta löneområde får vid­

kännas lägre resp. högre skatteavdrag än 25 % på lönen.

Enligt anvisningarna till 40 § UF äger arbetsgivare betala tillbaka för

mycket innehållen skatt till arbetstagaren om denne visar att tillämpat

schablonavdrag är för högt. Jag föreslår en sådan ändring i denna bestäm­

melse att arbetstagaren har rätt att få tillbaka det belopp som överstiger

det rätta skatteavdraget om inte särskilda hinder möter för återbetalningen.

I detta sammanhang vill jag behandla ett spörsmål, som exekutionsvä­

sendets organisationsnämnd och överståthållarämbetet berört i sina remiss­

yttranden, nämligen möjligheten och rätten för lokal skattemyndighet att

utlämna uppgifter till skattskyldigs arbetsgivare beträffande den debitering

som den skattskyldige åsatts. Nämnden har framhållit att de olägenheter

som det hittills inneburit för lokal skattemyndighet att ge arbetsgivare

uppgift om skatteavdrag för anställd som inte lämnat debetsedel till ar­

betsgivaren inte kommer att föreligga efter datareformens genomförande

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

122

den 1 januari 1968. Myndigheten kominer nämligen då att lia register över alla mantalsskrivna personer. Överståthållarämbetet har önskat ett utta­ lande om att hinder inte föreligger för förfarandet att utlämna »skatte- band» enligt ADB-systemet till arbetsgivare för överföring av skattedata till »löneband», ett förfarande som f. n. tillämpas i Stockholm beträffande vissa anställda hos Stockholms stad. Justitieombudsmannen har behandlat sam­ ma fråga i skrivelse den 10 februari 1967 till Kungl. Maj :t, fastän mer från synpunkten att det nämnda förfarandet visserligen överensstämmer med de allmänna bestämmelserna om skatteavdrag i 39 § UF men inte synes för­ enligt med bestämmelserna i 40 § UF om avdrag för skatt när debetsedel inte lämnats.

Enligt min mening är tiden knappast mogen för att man skall kunna slutgiltigt bedöma om det är möjligt att generellt medge arbetsgivare rätt att få debetsedel eller skattedata för de anställda från lokal skattemyndig­ het. Vad som framför allt inger betänkligheter är att en sådan reform kan medföra en ökning av myndighetens arbetsbörda som inte är önskvärd i samband med att datareformen genomförs. Om jag således f. n. ställer mig avvisande till att föreslå skyldighet för lokal skattemyndighet i förevaran­ de hänseende ser jag inget hinder för att länsstyrelse eller lokal skatte­ myndighet — om så kan ske utan olägenhet —- får lämna ut de skattedata till arbetsgivare som denne behöver för att kunna göra skatteavdrag. Ett sådant förfarande kan inte medföra någon obehörig nackdel för den an­ ställde. Jag föreslår därför en bestämmelse med denna innebörd i 44 § UF.

Skatteavdrag på oregelbunden inkomst (engångs­ belopp) görs f. n. med 25

%

av inkomsten, vare sig debetsedel lämnats

eller ej. Lokal skattemyndighet kan dock bestämma högre procentsats för preliminärskatteavdraget. Utredningen föreslår ingen ändring i avdraget om debetsedel lämnas. För att arbetstagare med oregelbundna inkomster i möjligaste mån inte skall få lägre skatteavdrag genom att underlåta att lämna debetsedeln till arbetsgivaren, föreslår utredningen att avdrag i så­ dana fall görs med hälften av inkomsten. Några remissinstanser har före­ slagit lägre procentsats, bl. a. med hänsyn till att schablonavdraget i de flesta fall kommer att vara för högt.

Enligt min mening bör skillnad göras mellan å ena sidan det fallet att en skattskyldig uteslutande har oregelbundna inkomster och å andra sidan det fallet att sådana inkomster uppbärs vid sidan av lön för viss tid, t. ex. ackordsöverskott eller retroaktiv lön. I det förra fallet vill jag föreslå, att det nuvarande avdraget om 25 % med hänsyn till inkomstutvecklingen höjs till 30 %, om debetsedel lämnas och lokal skattemyndighet inte bestämt annat uttag. På vanligt sätt bör avdraget höjas om debet­ sedel på preliminär skatt inte lämnas, bl. a. därför att skälet för sådan underlåtenhet kan vara att den lokala skattemyndigheten bestämt högre preliminärskatteavdrag än 30

%.

Höjningen bör åstadkommas på så sätt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

inkomsten betraktas som månadslön och preliminär skatt dras av enligt

vad jag föreslagit om avdrag på månadslön vid underlåtenhet att lämna

debetsedel. Preliminärskatteavdraget på oregelbundna inkomster i andra

fall bör utformas med hänsyn till storleken av den fasta lönen. Det bör

ankomma på CFU att bestämma grunderna för skatteavdraget i dessa fall,

som på föreslaget sätt bör höjas med 10

%

när debetsedel på preliminär

skatt uteblir. Kvarskatteavdraget bör liksom i andra fall utgå med sam­

ma belopp som preliminärskatteavdraget om den skattskyldige inte företer

debetsedel på slutlig skatt eller motsvarande handling.

Innebörden av mitt förslag beträffande skatteavdrag på lön framgår av

följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

123

Skatteavdrag på lön enligt departementschefens förslag

Inkomstslag

Preliminär A-skatt

Kvarstående skatt

Debetsedel (mot­

svarande) lämnas

Debetsedel (mot­

svarande) lämnas ej

Debetsedel (mot­

svarande) lämnas

Debetsedel (mot­

svarande) lämnas ej

Korttidsanställ­

ning (daglön)

Enligt tabell

110 % av tabell­

beloppet

Ej avdrag

Ej avdrag

Lön för vecka och

längre tid

Enligt tabell och

kolumn som anges

på debetsedeln

110 % av skattebe­

loppet enligt kolumn

1 i skattetabellen på

arbetsgivarens hem­

ort

Enligt debetsedeln Samma belopp som

preliminärskatte­

avdraget

Engångsbelopp ut­

över lön (ackords-

ersättningar, retro­

aktiv lön m. m.)

Enligt särskild ta­

bell '

110 % av skattebe­

loppet enligt den sär­

skilda tabellen

Enligt debetsedeln

(om lönen inte för­

slår för avdraget)

Samma belopp som

preliminärskatte-

avdraget

Engångsbelopp i

andra fall

30 % av engångs­

beloppet

110 % av skattebe­

loppet för månadslön

enligt kolumn 1 i

skattetabellen på ar­

betsgivarens hemort

Enligt debetsedeln Samma belopp som

preliminärskatte­

avdraget

Anmärkning

Förhöjningen utgör

minst

1 kr. för daglön,

5 kr. för veckolön,

10 kr. för halvmå­

nadslön,

20 kr. för månadslön

I samtliga fall gö-

res avdrag enligt

särskilt beslut av

lokal skattemyn­

dighet om sådant

föreligger

I samtliga fall göres

avdrag enligt besked

från länsstyrelse eller

lokal skattemyndig­

het om sådant före­

ligger

I samtliga fall göres

avdrag enligt be­

sked från länssty­

relse eller lokal

skattemyndighet

om sådant före­

ligger

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Restavgift

Utredningens förslag om restavgift innebär dels att gällande avgift höjs från

4 till 6

% och dels att en ny avgift, tilläggsavgift, skall införas och

tas ut när arbetsgivare gjort skatteavdrag från lönebelopp men underlåtit att betala skatten i rätt tid och ordning.

Flertalet remissinstanser har godtagit utredningens förslag om höjning av resta v giften. Ett inte ringa antal har dock ställt sig tveksamma un­ der hänvisning till att restavgiften redan nu är hög om man ser den som årsränta och tar hänsyn till den tidrymd som restförd skatt brukar utestå obetald. Det påpekas också att en höjning inte torde medföra ökad betal­

ning i rätt tid. Några remissinstanser föreslår höjning av avgiften till 8

%

under åberopande av att vissa skattskyldiga uppskjuter skattebetalningen för att skaffa sig kredit. Andra remissinstanser föreslår en konstruktion av avgiften som i princip innebär procentpåslag efter viss tid.

Vid bestämmandet av restavgiftens storlek måste hänsyn tas till ett flertal faktorer. Syftet med avgiften bör i första hand vara den att driva fram betal­ ning i rätt tid, dvs. inom uppbördsterminen. En underlåtenhet att erlägga skatten i rätt tid och ordning medför risk för att betalningen helt uteblir. Till någon del kan avgiften också ses som ersättning för de extra kostnader som restföring av skatt m. m. innebär. Räntesynpunkten på avgiften har betydel­ se i flera avseenden, främst kanske på så sätt att avgiftens storlek bör för­ hindra att den skattskyldige gör räntevinst genom att dröja med skattebe­ talningen. Det är slutligen angeläget att avgiftsreglerna blir enkla att till- lämpa.

Enligt min mening är det knappast sannolikt att de fördelar som skulle vinnas med procentpåslag, t. ex. efter viss tidrymd från uppbördsterminens utgång, uppväger de administrativa olägenheterna av ett sådant avgifts­ system. Den orättvisa det kan innebära att avgiften är lika för den, som till­ fälligt försummar skatteinbetalning, och konsekvent dåliga betalare utjäm­ nas i praktiken genom möjligheten för länsstyrelse att efterge eller nedsätta avgiften. Jag anser det därför inte lämpligt med en sådan differentiering av restavgiften genom procentpåslag som några remissinstanser föreslagit.

Utredningen har uttalat att utrymmet för en höjning av procentsatsen för restavgift är relativt litet men av olika skäl ändå tillstyrkt en uppräkning

till 6

%.

Jag anser liksom bl. a. kammarrätten att åtskilliga skäl — inte

minst sociala synpunkter — talar för att procentsatsen behålls oförändrad och vill därför inte nu förorda någon höjning. Jag vill tillägga att jag anser att erfarenheterna av den förestående övergången till ADB-systemet inom skatteuppbörden, som bör kunna medföra att indrivningen av restförda be­ lopp kan påbörjas tidigare än f. n., bör avvaktas innan slutlig ställning tas i denna fråga. Däremot anser jag att lägsta beloppet för restavgiften, f. n. en krona, bör höjas. Särskilt med hänsyn till den kostnad som restföring av

skattebelopp, oberoende av dess storlek, förorsakar statsverket vill jag före­

slå att lägsta beloppet för restavgift bestäms till

10

kr.

Utredningen har föreslagit att arbetsgivare som ej betalt innehållen skatt

för anställd skall utge särskild tilläggsavgift. Denna avgift föreslås

utgå med 6

%

för varje påbörjat år utöver det första efter utgången av året

efter uppbördsmånaden till dess beloppet antingen erläggs eller fastställs till

betalning. Utredningen framhåller att arbetsgivare ibland konsekvent redo­

visar innehållen preliminär skatt med för lågt belopp och påpekar även and­

ra omständigheter som kan göra det svårt att upptäcka försummelse att re­

dovisa innehållen skatt. I sådana fall kan skattebetalningen försenas avse­

värd tid. Enligt utredningens mening är det otillfredsställande att arbetsgi­

varen vid sådan försening skall erlägga samma avgift som då skatten be­

talas relativt kort tid efter uppbördsterminens utgång.

Endast en remissinstans har helt avvisat tanken på särskild kostnad för

arbetsgivare som längre tid underlåter att erlägga skatt. Flera instanser

föreslår i stället för avgift en ränta på ej betald skatt medan andra in­

stanser har föreslagit att tilläggsavgiften påförs vid en tidigare tidpunkt än

utgången av året efter uppbördsåret. Ett par instanser har föreslagit att

tilläggsavgiften beräknas fram till den tidpunkt när skatten erläggs.

För egen del anser jag att utredningen anfört goda skäl för införandet av

det särskilda påtryckningsmedel som den föreslagna tilläggsavgiften skulle

utgöra. Det synes emellertid uppenbart att tilläggsavgiften skulle kraftigare

motverka försummad betalning av innehållen skatt om avgiften påfördes ti­

digare än vad utredningen föreslagit. Jag anser tilläggsavgift böra utgå

fr. o. m. sjätte månaden efter uppbördsmånaden och påslag därefter göras

vid ingången av var sjätte månad därefter. Påslaget bör med hänsyn härtill

vara 4 % av det ej redovisade skattebeloppet och tillsammans med restavgif-

ten inte få överstiga 16

%.

I likhet med utredningen anser jag att tilläggs­

avgiften inte bör öka sedan skatten fastställts till betalning. Jag vill erinra

om att befrielse från restavgift kan medges om betalningsförsummelsen är

tillfällig. Detsamma bör gälla tilläggsavgiften.

Vissa ändringar som utredningen föreslagit i förordningen om allmän va­

ruskatt och förordningen om sjömansskatt har inte föranlett erinringar från

remissinstanserna. Jag föreslår att dessa ändringar genomförs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

125

Omdebitering, avkortning och restitution

Blir taxering ändrad eller konstateras det att skatt debiterats felaktigt

sker s. k. omdebitering. Om den nya debiteringen är lägre än den tidigare

skall vidare den tidigare debiterade skatten avkortas i den mån den är

obetald. Avkortningen innebär att skattefordran upphör. Även i andra fall

skall skatt avkortas, såsom när obetald preliminär B-skatt gottskrivits med

högre belopp än debiterad slutlig skatt eller när högre instans undanröjt be­

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1967

slut som inneburit att skattebelopp fastställts till betalning. Om däremot den förut debiterade skatten är inbetald till större del än vad som kvarstår efter omdebiteringen skall överskjutande belopp restitueras. I ett flertal fall resti- tueras också preliminär skatt, t. ex. i det vanliga fallet att preliminärt er- lagd skatt överstiger den slutligt debiterade. Restitutionsbeloppet tas i första hand i anspråk för betalning av restförd skatt. Det kan också hållas inne för betalning av tillkommande skatt som påförts eller kan antas bli påförd.

Frånsett återbetalning av överskjutande preliminär skatt ger UF inte nå­ gon anvisning om huruvida avkortning eller restitution skall ske omedel­ bart eller om laga kraft på beslutet skall avvaktas. Eftersom detta föranlett tveksamhet i praxis, anser utredningen att bestämmelserna om avkortning och restitution bör få en klarare utformning.

De regler som utredningen föreslår överensstämmer med vad som gäller i de nordiska grannländerna. Prövningsnämnds eller kammarrättens beslut i skattefråga skall enligt förslaget verkställas genast utan att det vunnit laga kraft. Detsamma skall gälla när arbetsgivare befrias från ansvarighet för ar­ betstagares skatt och därför är berättigad att återfå inbetalt belopp. Om ar­ betsgivaren häftar i skuld för egen eller arbetstagares skatt skall emellertid denna skuld betalas med det belopp som eljest skulle ha restituerats. Be­ stämmelser att restitution eller avkortning får ske utan att laga kraft invän­ tas föreslås införda även i förordningen angående beräkning av statlig in­ komstskatt för ackumulerad inkomst och i förordningen med bestäm­ melser om begränsning av skatt i vissa fall.

Så gott som alla remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag. För­ eningen Sveriges stadsfogdar har emellertid gjort vissa anmärkningar mot utredningens uttalande, att de föreslagna reglerna får till följd att bevak­ ning i konkurs kan ske med förmånsrätt, därför att ny debitering vid höj­ ning av taxering medför ny utgångspunkt för den tid inom vilken förmåns­ rätten gäller. Föreningen påvisar att debitering enligt förslaget i vissa fall försämrar kronans förmånsrättsläge.

Jag anser för egen del att utredningens förslag i stort sett utgör en accep­ tabel lösning av de frågor som nu ofta uppkommer genom att bestäm­ melser saknas rörande förutsättningarna för omdebitering, avkortning och restitution av skatt på grund av nedsättning i taxering eller debitering. Att restitution skall ske vid nedsättning i taxering som inte vunnit laga kraft inger emellertid vissa betänkligheter, särskilt med tanke på att taxeringen återigen kan bli höjd efter besvär av taxeringsintendenten. För att undvika restitution och senare återkrav av samma skattebelopp bör restitutionsfrågan göras beroende av taxeringsintendentens ställningstagande i sådana fall där beslut eller utslag i taxeringsärende gått honom emot. Även om taxerings­ intendenten anser att skattebeloppet inte bör restitueras bör emellertid restitution kunna ske om den skattskyldige ansöker härom och ställer

säkerhet på samma sätt som i fråga om vissa fall av anstånd med skatte­

betalning.

Näringslivets skattedelegation har riktat erinringar gentemot praxis an­

gående verkställighet av beslut om ansvarighet för arbetstagares skatt. Så­

vitt jag kan finna är denna praxis välgrundad. Den överensstämmer med

vad som gäller om verkställighet i vanliga fordringsmål. Jag vill också erin­

ra om att beslut om höjd taxering föranleder omdebitering och skattens ut­

tagande även om beslutet inte vunnit laga kraft.

Kungl. May.ts proposition nr 130 år 1967

127

Preskription av skatt

F. n. gäller enligt 71 § UF att åtgärder för uttagande av skatt inte får vid­

tas senare än fem år efter utgången

av

det uppbördsår, under vilket skatten

skulle ha erlagts enligt verkställd debitering. Med stöd av uttalanden vid

UF :s tillkomst tillämpas denna preskriptionsregel inte bara på debiterad

skatt utan också på preliminär A-skatt och kvarstående skatt som fastställts

till betalning på grund av att arbetsgivare inte innehållit skatten eller ej

inlevererat den fastän den innehållits.

Beträffande preskription av skattekrav mot skattskyldig föreslår utred­

ningen det tillägget, att preskriptionstiden för uttagande av skatt, som ar­

betsgivare underlåtit att dra av, skall räknas från utgången av det upp­

bördsår under vilket skatten fastställts till betalning. Tillägget torde över­

ensstämma med gällande praxis.

Utredningen påpekar att vissa svårigheter uppstått i tillämpningen av

preskriptionsbestämmelsen när det gäller skattefordran mot arbetsgivare i

denna hans egenskap genom att bestämmelsen inte direkt avser sådan

fordran. Denna brist föreslås avhjälpt med uttryckliga regler som likaledes

ansluter sig till rådande praxis. De innebär i korthet följande.

Om arbetsgivare underlåtit att göra skatteavdrag skall skatten inte få tas

ut av arbetsgivaren sedan arbetstagarens ansvarighet för skatten upphört.

Beträffande skatt som arbetsgivare dragit av från lön men inte inlevererat

föreslås dels bestämmelser om den tidrymd inom vilken arbetsgivarens be­

talningsskyldighet skall kunna fastställas och dels en preskriptionstid för

uttagande av skatten. Lokal skattemyndighet får sålunda inte fastställa ar­

betsgivares ansvarighet för innehållen

preliminär

skatt senare än fem år ef­

ter utgången av det uppbördsår då sådan kvarstående skatt skulle ha erlagts

som svarar mot preliminär skatt för det inkomstår när skatteavdraget verk­

ställdes. Om arbetsgivaren underlåtit att betala innehållen

kvarstående

skatt

får fastställelse inte ske senare än fem år efter utgången av det uppbördsår

under vilket skatten skulle ha erlagts enligt verkställd debitering. Den före­

slagna preskriptionsbestämmelsen för uttagande av innehållen, ej inlevere­

rad skatt innebär att åtgärder för indrivning av sådan skatt inte får vidtas

128

ICungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

senare än fem år efter utgången av det uppbördsår då skatten fastställdes till betalning.

En nyhet i förhållande till gällande praxis är utredningens förslag att preskriptionstiden förlängs, om betalningsanstånd meddelats i samband med överklagande av taxering eller debitering. Åtgärder mot skattskyldig för uttagande av skatt, för vars inbetalning anstånd medgetts i avvaktan på kammarrättens eller Kungl. Maj :ts utslag, får enligt förslaget vidtas till dess två år förflutit från utgången av den månad då utslaget meddelades. En motsvarande bestämmelse har utredningen föreslagit för skatt som ar­ betsgivare ansvarar för i denna sin egenskap. Kammarrättens eller Kungl. Maj :ts utslag, som förklarar arbetsgivare ansvarig för arbetstagares skatt sedan lägre instans inte ansett honom ansvarig, föreslås kunna verkställas under två år från den månad då utslaget meddelades.

Remissinstanserna har i princip godtagit utredningens förslag till pre- skriptionsbestämmelser. Även jag anser att förslaget i stort sett är välgrun­ dat. Ehuru förslaget till största delen innebär en kodifiering av gällande praxis kommer dess genomförande att undanröja åtskilliga oklarheter som uppstått i tillämpningen. En fördel för de skattskyldiga innebär förslaget om preskriptionstidens förlängning när besvär anförts enär det möjliggör att medge betalningsanstånd i besvärsfallen oberoende av att den normala pre­ skriptionstiden utlöper. Förslaget att förlänga preskriptionstiden gentemot arbetsgivare betingas av bl. a. den omständigheten, att arbetsgivare inte bör undgå sitt slutligt ålagda ansvar av enbart det skälet att en lägre instans i processordningen ansett sådan ansvarighet inte föreligga och preskriptions­ tiden löpt ut sedan det friande beslutet fattats.

De föreslagna reglerna kan visserligen vid första påseende te sig krång­ liga men torde i praktiken i själva verket bli enkla att tillämpa. Påpekanden som vissa remissinstanser gjort föranleder mig dock att föreslå några änd­ ringar av förslagets detaljer i förenklande syfte.

En remissinstans har förordat att den föreslagna preskriptionstiden om två år från tiden för skattedomstols utslag, i likhet med andra preskrip­ tionstider i UF, bör räknas från utgången av uppbördsår, dvs. i detta fall från utgången av det uppbördsår då kammarrättens eller Kungl. Maj :ts utslag meddelades. En sådan ändring av utredningens förslag inne­ bär enligt min mening en förenkling och bör genomföras. Som Svea hovrätt påpekat gäller den föreslagna normala preskriptionstiden för arbetsgivares ansvarighet även det ansvar för ställföreträdare som utredningen föreslagit och som jag kommer att närmare gå in på i det följande. Dom varigenom sådant ansvar ålägges skall meddelas av allmän domstol. För att den berör­ da preskriptionsförlängningen om två år skall bli effektiv fordras alltså att den även gäller om ställföreträdare ålagts ansvar för arbetstagares skatt ge­ nom domstols lagakraftvunna beslut. Jag vill i detta sammanhang erinra om att arbetsgivare som betalt skatt i skattskyldigs ställe torde ha en sådan

129

fordran mot den skattskyldige för vilken inte gäller UF:s preskriptionsbe-

stämmelser. Detta synes följa redan av att endast en fordran som tillkom­

mer det allmänna kan anses vara skattefordran. Motsvarande bör gälla om

ställföreträdaren har betalt innehållen men ej redovisad skatt i arbetsgiva­

rens ställe.

Jag föreslår vidare att ansvarigheten för arbetsgivare, som inte dragit

skatt, skall föreligga även under förlängd preskriptionstid gentemot den

skattskyldige på grund av meddelat anstånd.

Ytterligare vill jag ta upp ett spörsmål som utredningen uttalat sig i utan

att framställa något direkt förslag, nämligen frågan om tillämpligheten av

preskriptionsreglerna sedan utmätning skett för skattefordran. Närmast rör

frågan huruvida försäljning av egendom som utmätts för skatt kan ske även

om preskriptionstiden löpt ut. Utredningen gör vissa uttalanden i frågan,

som torde innebära att försäljningen inte ovillkorligen behöver göras inom

preskriptionstiden. Några remissinstanser har emellertid funnit att utred­

ningens uttalande inte ger tillräcklig vägledning för ställningstagande i

frågan. För egen del får jag anföra följande.

Som utredningen påpekat avsågs med avfattningen av den gällande pre­

skriptionsregeln att göra klart, att rätten att erhålla utdelning i konkurs för

skattefordran förelåg om kronan före preskriptionstidens utgång gjort kon­

kursansökan eller bevakat fordran i konkurs som följt på annan borgenärs

konkursansökan. Den åtgärd som skall vidtas inom preskriptionstiden vid

konkurs är alltså sådan åtgärd som tillkommer länsstyrelse eller utmät­

ningsman i egenskap av företrädare för staten som borgenär. Om skatte-

indrivningen och exekution för fordran inte handlades av samma tj änsteman

skulle sannolikt samma princip som den antydda ansetts gälla även vid ut­

mätning, dvs. ansökan härom borde ha inkommit inom preskriptionstiden

medan exekutiva åtgärder skulle ha kunnat företas oberoende av preskrip-

tionsbestämmelsen. Eftersom det av naturliga skäl inte kan föreligga an­

sökan hos utmätningsman beträffande utmätning eller införsel för skatt

måste man dra en annan gräns för de åtgärder som skall vidtas inom pre­

skriptionstiden än ingivandet av ansökan. Jag anser det rimligt att härvid­

lag förutsätta att endast själva utmätningen måste göras inom preskrip­

tionstiden. Jag ansluter mig alltså i denna fråga till den åsikt som justitie-

kanslersämbetet uttalat i sitt remissyttrande.

Kangl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Arbetsgivarna och uppbördsförfarandet

Detta avsnitt behandlar två huvudspörsmål, nämligen dels kontroll av

arbetsgivare och dels det ekonomiska ansvaret för arbetsgivares ställföre­

trädare i vissa fall.

Beträffande till en börj an frågan om arbetsgivar kontrollen

måste det vara av stort intresse att skattemyndigheterna så snabbt som

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 130

130

möjligt får del av handlingar som arbetsgivare har och som kan vara av betydelse för bedömningen av dennes skattebetalningsskyldighet. För att möjliggöra kontroll åligger det arbetsgivare att efter anmaning tillhanda­ hålla bokföringshandlingar eller anteckningar och lämna uppgift om de an­ ställda, utbetalda löner och beloppet av verkställda skatteavdrag. Hörsam­ mar arbetsgivaren inte sådan anmaning kan länsstyrelsen förelägga honom lämpligt vite.

Utredningen anser det inte vara rationellt att lokal skattemyndighet, som funnit särskilt påtryckningsmedel vara nödvändigt gentemot en försumlig arbetsgivare, måste begära länsstyrelsens hjälp i form av vitesföreläggande för att få tillgång till begärda handlingar. Fn parallell dras med taxerings­ nämnds rätt att förelägga vite enligt 53 § taxeringsförordningen. Om lokal skattemyndighet får möjlighet att själv förelägga försumlig arbetsgivare vite, åstadkoms enligt utredningen både ett snabbare förfarande i fråga om kon­ trollarbetet och en viss arbetsbesparing.

De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan bar anslutit sig till ut­ redningens uppfattning. Fn del remissorgan har dock ställt sig kritiska. De åberopar att någon olägenhet av att vitesföreläggandena sker genom läns­ styrelse i stället för genom lokal skattemyndighet knappast kan påvisas och att man bör beakta arbetsgivarnas intresse av att vitesföreläggandena över­ vägs av en myndighet inom länet med erfarenhet även från andra rättsom­ råden.

Enligt min mening döljer sig bakom dessa synpunkter tveksamhet med avseende på de lokala skattemyndigheternas kompetens att rätt bedöma när vitesföreläggande bör tillgripas. Mot ett sådant betraktelsesätt vill jag an­ föra, att liknande synpunkter på sin tid framfördes över 1955 års taxerings- sakkunnigas förslag (SOU 1955: 51) att medge taxeringsnämnderna rätt att förelägga vite. Denna rätt lagfästes ändå och några olägenheter av den nya ordningen har inte visat sig. Ej heller har anmärkning riktats mot tillämp­ ningen av bestämmelsen i 7 § förordningen angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m., enligt vilken lokal skattemyndighet kan förelägga arbetsgivare vite i vissa fall. Jag anser inte att man behöver hysa betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt mot det nu framlagda förslaget. Jag vill framhålla att frågan om utdömande av vite liksom hittills skall ankomma på länsstyrelsen.

Förslaget om ansvarighet för arbetsgivares ställföre­ trädare rymmer utan tvekan en del svårlösta frågor. F. n. saknas i UF regler om sådan ansvarighet. I straffrättsligt hänseende torde gälla att ar­ betsgivares ställföreträdare kan ådömas samma ansvar som arbetsgivaren vid underlåtenhet att inom föreskriven tid till statsverket betala skatt som innehållits på arbetstagares lön. Någon möjlighet att ålägga ställföreträdare skyldighet att utge ersättning för ej inbetald skatt torde emellertid inte föreligga annat än i samband med konkurs. I praktiken torde det endast un­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

131

dantagsvis hända att yrkande om betalningsåläggande för oredovisad skatt

ens i sådana fall framställs mot ställföreträdare.

Uppgifter föreligger inte — och torde inte heller utan mycket tidsödande

undersökningar kunna erhållas — angående storleken av de skatteförluster

som f. n. uppkommer till följd av att juridisk person inte redovisar inne­

hållen skatt. Förlusterna är dock med säkerhet av sådan omfattning att

behov föreligger av bestämmelser i syfte att reducera dem. I likhet med

de flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan anser jag därför att sär­

skilda regler bör skapas som grundar rätt för statsverket att utkräva

betalningsansvar av ställföreträdare vid försummelse att redovisa innehål­

len skatt. Jag delar utredningens uppfattning att det inte är erforderligt

att i detta sammanhang utvidga den hittills gällande ansvarigheten i fall

där arbetstagares lön utbetalas utan att skatten dragits av.

I fråga om den närmare utformningen av lagstiftningen har de flesta

remissinstanserna med endast smärre erinringar anslutit sig till utredning­

ens förslag. Från en del håll har emellertid riktats anmärkningar mot för­

slaget från principiell synpunkt. Därvid har anförts att den föreslagna

brottssanktionen inte är godtagbar eftersom den till sin konstruktion är

direkt avhängig av om tredje man — här den juridiska personen — efter

brottets utförande fullgjort en prestation.

Den framförda kritiken riktar sig i huvudsak mot att den föreslagna

betalningsskyldigheten skulle ses som en straffsanktion. Avsikten torde

emellertid inte ha varit att i detta sammanhang införa en ny strafform

utan endast att skapa möjlighet för det allmänna att utkräva ett solida­

riskt ekonomiskt ansvar av en försumlig ställföreträdare och den arbets­

givare, tillika juridisk person, som han företräder. De föreslagna reglerna

om solidarisk betalningsskyldighet kan därför inte jämföras med brotts­

balkens sanktionssystem och de bör inte heller ha sin plats bland straff­

bestämmelserna i UF. I stället bör de placeras i anslutning till de bestäm­

melser i UF som reglerar sanktioner mot arbetsgivare som ej inbetalat

innehållet skattebelopp. Frågan huruvida allmän åklagare skall föra talan

om ekonomiskt ansvar för ställföreträdare i samband med brottmålet får

bedömas enligt de allmänna regler som gäller om åklagares skyldighet att

föra målsägandetalan. Om åklagaren inte för talan om straff eller av annat

skäl inte kan medverka till att det ekonomiska ansvaret för ställföreträdare

prövas inför domstol, får det ankomma på länsstyrelsen att i varje särskilt

fall förordna ombud att utföra talan med stöd av 7 § 2 mom. länsstyrelse­

instruktionen den 30 maj 1958 (nr 333).

Självfallet bör ställföreträdarens ansvar inte kunna göras gällande sedan

arbetsgivarens ansvarighet preskriberats. Jag vill dock erinra om vad jag

i det föregående föreslagit om förlängning av preskriptionstiden mot ställ­

företrädare i visst fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

132

I detta sammanhang bör erinras om att 1965 års riksdag anhållit om utredning beträffande samordning och förenkling av den uppgifts- och uppbördsskyldighet som av det allmänna åläggs arbetsgivare (ABU 30, rskr 261). Mina förslag har givetvis utformats med beaktande av syn­ punkten att arbetsgivarnas medverkan i uppbördssystemet bör underlättas i görligaste mån. Den av riksdagen begärda utredningen har emellertid en vidare syftning. Jag avser att snarast efter övergången till ADB-systemet begära bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Räntefrågor

Räntor enligt UF är av tre slag, nämligen ränta på kvarstående skatt (kvarskatteränta), ränta på överskjutande preliminär skatt som beräknas vid debitering av slutlig skatt (ö-skatteränta) samt restitutionsränta som utgår när annan skatt än preliminär skatt återbetalas till skattskyldig. Ut­ redningens förslag avser att undanröja vissa oklarheter i de nuvarande be­ stämmelserna samt förenkla ränteberäkningen och göra förfarandet en­ hetligare. Förslaget avser beräkning av ö-skatteränta och kvarskatteränta vid nedsättning i taxering som åsatts av taxeringsnämnd och vid rättelse av debiteringsfel. Vidare föreslås att restitutionsränta på preliminärt erlagd skatt alltid skall räknas från utgången av taxeringsåret och att sådan ränta skall beräknas på ö-skatteränta som utgår vid taxeringsändring. Det före­ slås dessutom att kvarskatteränta eller ö-skatteränta, som skall erläggas eller återbetalas på grund av rättelse i debitering eller avräkning eller höj­ ning av taxering, uttas som tillkommande skatt. Utredningen föreslår slutligen att ränteförbudet enligt 5 § förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst och 3 § förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall begränsas till att avse endast restitutionsränta.

Utredningens förslag har mottagits positivt av remissinstanserna. För egen del anser jag att förslagets genomförande skulle innebära klara för­ bättringar och större rättvisa än de nuvarande reglerna. På ett par punk­ ter vill jag föreslå tillägg till de regler som utredningen föreslagit.

Kvarskatteränta påförs f. n. vanligen på grundval av taxeringsnämnds beslut om taxering men även vissa prövningsnämndsbeslut kan föranleda kvarskatteränta, nämligen sådana beslut av prövningsnämnd som har be­ aktats vid debiteringen av slutlig skatt. Utredningen påpekar att det kan synas otillfredsställande att skattskyldiga som får sin taxering höjd i pröv- ningsnämnden behandlas olika i fråga om kvarskattedebitering beroende på tidpunkten för prövningsnämndens beslut. Utredningen föreslår dock inte någon ändring i detta förhållande. Jag delar utredningens uppfattning härvidlag eftersom det av tekniska skäl är mycket komplicerat att i ADB-

133

systemet åstadkomma en annan ordning. Jag vid erinra om att länsstyrelse

enligt 85 § UF kan medge befrielse från ränta på kvarstående skatt om

räntepåföringen beror på förhållande utanför den skattskyldiges kontroll.

Som framgår av ett föregående avsnitt har utredningen föreslagit ökade

möjligheter för skattskyldig att få anstånd med betalning av skatt i så­

dana fall då han anfört besvär över taxering eller debitering. Jag har an­

sett mig kunna gå något längre än utredningen på denna punkt men som

förutsättning för mitt förslag anslutit mig till ett flertal remissinstansers

uppfattning att skattskyldig som fått sådant anstånd bör erlägga ränta på

åtnjuten skattekredit om yrkad taxeringsnedsättning uteblir. Skälet härför

är bl. a. att den som efter meddelat anstånd med skattebetalning får avslag

på sina besvär över taxering eller debitering inte från räntesynpunkt bör

komma i bättre läge än om han inte fått anstånd utan betalt skatten. Jag

vill därför föreslå att i de antydda fallen anståndsränta skall erläggas med

5

%

per år. Som utgångspunkt för ränteberäkningen bör gälla detsamma

som enligt utredningens förslag skall tillämpas vid beräkning av restitutions-

ränta. Bestämmelsen om anståndsränta torde lämpligen fogas till 49 § UF

som ett nytt fjärde moment.

I likhet med CFU anser j ag att ö-skatteränta bör utgå även vid restitution

enligt reglerna i förordningen om särskild skatteberäkning i vissa fall för

äkta makar. Restitution enligt denna förordning har i princip samma ka­

raktär som sådan restitution som medför ö-skatteränta enligt utredningens

förslag.

Avslutningsvis vill jag något beröra ett par räntespörsmål som tagits upp

vid remissbehandlingen.

Från häradsskrivarhåll har det betecknats som otillfredsställande att skatt­

skyldig med B-skatt vid beräkning av kvarskatteränta tillgodoräknas såväl

obetald B-skatt som fyllnadsinbetalning. Det ifrågasätts därför om inte den

bestämmelsen borde införas att fyllnadsbetalning i första hand skall avräk­

nas på ogulden B-skatt.

Det kan inte bestridas att otillfredsställande residtat ibland uppkommer

genom det nuvarande förfarandet att obetald B-skatt tillgodoräknas vid av­

räkningen mellan slutlig och preliminär skatt. Av tekniska skäl är det dock

f. n. inte möjligt att införa den regeln att endast inbetald preliminär skatt

skall tillgodoräknas. Detta sammanhänger med redovisningen av skattein-

drivningen. Med ett utbyggt ADB-system torde denna fråga kunna lösas. Jag

vill också påpeka att de fördelar som skattskyldig med B-skatt på nämnda

sätt tillskansar sig kan avsevärt begränsas genom en effektiv indrivning av

förfallen preliminär B-skatt. Vidare bör ihågkommas att restavgift beräk­

nas på sådan B-skatt, vilket också begränsar fördelen med utebliven kvar­

skatteränta.

Sveriges advokatsamfund tar upp den i åtskilliga tidigare sammanhang

berörda frågan om att lokal skattemyndighet bör vara skyldig att ex officio

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

134

göra beräkning av kvarskatteränta gemensamt för samtaxerade äkta makar. F. n. fordras ansökan om sådan beräkning. Som jag haft anledning fram­ hålla i bl. a. interpellationssvar i riksdagens andra kammare (prot. 1966: 4 s. 80) har denna fråga utretts inom finansdepartementet av särskilt till­ kallad sakkunnig (Stencil Fi 1964: 8). Utredningsmannen har föreslagit att ränteberäkning i viss utsträckning skulle ske ex officio. Vid remissbehand­ ling framfördes dock så vägande invändningar mot förslaget att jag ansåg mig inte böra framlägga förslag i ämnet. Allmänt anses att möjligheterna att tillgodose det i och för sig berättigade kravet på ränteberäkning för äkta makar ex officio förbättras efter övergången till ADB-system. Den av advo­ katsamfundet väckta frågan torde komma att tas upp till prövning av CFU snarast efter ADB-systemets införande.

Tillkommande skatt

Som tillkommande skatt betecknas i 2 § UF bl. a. skatt som debiterats på grund av sådant taxeringsbeslut som kommit den lokala skattemyndig­ heten tillhanda efter den 20 november taxeringsåret och skatt som ut­ över tidigare påförd skatt skall betalas på grund av beslut rörande ändrad debitering. Denna bestämmelse tillämpas på två olika sätt. Den ena metoden — den s. 1c. nettometoden —■ grundas på förutsättningen att tillkom­ mande skatt är det belopp som skattskyldig skall betala utöver tidigare debiterad slutlig skatt. Detta medför att sänkning av en skattepost avräk­ nas mot höjning av en annan och debetsedel på tillkommande skatt kom­ mer då att utfärdas endast om det efter sådan kvittning uppkommer ett saldo kronan till godo. Debitering av tillkommande skatt enligt den andra metoden — den s. k. bruttometoden — görs däremot alltid då någon av de särskilda skatteposterna är större än motsvarande post vid föregående de­ bitering, som avsett samma taxeringsår. Bruttometoden kan alltså medföra att debetsedel på tillkommande skatt utfärdas fastän debiteringen inte in­ nebär att den skattskyldige är skyldig att betala någon ytterligare skatt.

Utredningen påpekar att varken de skattskyldiga eller det allmänna har någon större olägenhet av att två metoder tillämpas i praktiken. Metoderna verkar dock olika i fråga om preskription och förmånsrätt i konkurs. I valet mellan bruttometoden och nettometoden förordar utredningen den senare. Utredningen påpekar bl. a. att nettometoden ger en fast grundval för det förfarande beträffande ränteberälcningen som utredningen föreslagit.

Samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har biträtt utred­ ningens förslag och jag ansluter mig för egen del till förslaget. Från flera synpunkter måste utredningens förslag anses som det mest praktiska, inte minst med hänsyn till de regler om ränteberäkning som jag föreslagit i det föregående i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen fram­ fört. Efter påpekande av en remissinstans föreslår jag dock en redaktionell jämkning av utredningens förslag till ändring av 31 § UF.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1967

135

Tilläggspensionsavgift som ingår i tillkommande skatt skall vara erlagd

inom fyra månader efter utgången av den månad, under vilken den sista av

de för skattebetalningen bestämda uppbördsterminerna infallit. Bestämmel­

se härom finns i 40 § förordningen angående uppbörd av vissa avgifter en­

ligt lagen om allmän försäkring, m. m. Eftersom de nu föreslagna reglerna

om debitering av tillkommande skatt innebär att en höjning av tilläggspen­

sionsavgift inte ovillkorligen kommer att medföra att debetsedel utfärdas

har utredningen ansett nödvändigt att särskild underrättelse lämnas om höj­

ningen. Detta har medfört förslag till en ändring i nyssnämnda förordning

av den innebörden, att tilläggspensionsavgift som inte ingår i slutlig skatt

skall vara betald inom åtta månader efter utgången av den månad, under

vilken underrättelse om debitering av avgiften utfärdades. Förslaget har inte

mött någon erinran från remissinstanserna. För egen del anser jag att det

bör genomföras med en mindre jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1967

Beloppsgräns i vissa fall

Bestämmelser om beloppsgräns för återbetalning av eller krav på betal­

ning av skatt tillämpas f. n. vid den årliga avräkningen mellan preliminär

skatt och slutlig skatt. Härvid uppkommen kvarstående skatt, som under­

stiger 5 kr., skall inte erläggas. Inte heller återbetalas överskjutande preli­

minär skatt som understiger 5 kr. Om kvarstående skatt innehållits till

högre belopp än som motsvarar påförd kvarstående skatt på grund av att

den skattskyldige inte lämnat debetsedel på slutlig skatt återbetalas inte

heller belopp som understiger 5 kr.

Närmast med anledning av ett uttalande av 1964 års riksdagsrevisorer

har utredningen upptagit frågan om införande av beloppsgräns för krav

på och återbetalning av skattebelopp även i andra fall. Utredningen anser

vissa skäl tala för införandet av ytterligare beloppsgränser. Beloppsgräns

vid krav på erläggande av skatt bör enligt utredningen vara generell, dvs.

samma beloppsgräns bör gälla för kvarstående och tillkommande skatt. Ut­

redningen har härvidlag föreslagit att kvarstående eller tillkommande

skatt som understiger 25 kr. inte skall utkrävas. Beträffande återbetalning

av överskjutande preliminär skatt föreslår utredningen att den nuvarande

gränsen om 5 kr. höjs till 10 kr. Samma beloppsgräns bör tillämpas vid

återbetalning på grund av nedsättning i taxering. Gentemot tanken att även

här tillämpa en 25-kronorsgräns uttalar utredningen att man inte gärna

kan vägra återbetalning av ett så pass stort belopp. Utredningen upp­

lyser att den gällande 5-kronorsgränsen för återbetalning av för mycket

innehållen kvarstående skatt inte tillämpas i praktiken beroende på admi­

nistrativa svårigheter och föreslår därför att denna beloppsgräns slopas.

Bemissinstanserna har allmänt uttalat att den nuvarande beloppsgrän-

sen för återbetalning av överskjutande preliminär skatt och uttagande av

136

kvarstående skatt är för låg. Några instanser förordar utredningens förslag medan andra anser att den föreslagna 25-kronorsgränsen är för hög, i varje fall när det gäller krav på betalning av kvarstående skatt. Det på­ talas att den föreslagna bestämmelsen kan föranleda missbruk därigenom att den ger möjlighet för vissa skattskyldiga att reglera sina inbetalningar så att den kvarstående skatten något understiger 25 kr. Vidare framhåller några remissinstanser att en stor del av debetsedlarna för sommarstugor lyder på belopp under 25 kr., att en höjning av beloppsgränsen inte med­ för någon arbetsbesparing för de lokala skattemyndigheterna och att olika beloppsgränser för skilda skatteslag skulle medföra merarbete och risk för felaktigheter.

Enligt min mening bör utredningens förslag accepteras såvitt gäller att införa en beloppsgräns också beträffande tillkommande skatt. Den nuva­ rande beloppsgränsen för kvarstående skatt som inbetalts utöver debiterat belopp har visat sig opraktisk och bör därför slopas.

I övrigt vill jag helt allmänt framhålla, att en beloppsgräns — i vart fall när det gäller annat än tillkommande skatt — knappast torde med­ föra arbetsbesparing för de statliga myndigheterna, vilket också flera re­ missinstanser framhållit. Den väsentliga grunden för bestämmelser om beloppsgräns är att de skattskyldiga och arbetsgivare inte bör besväras med att betala bagatellbelopp. Det är då angeläget att bestämmelserna också avser skatteposter som måste framstå som helt obetydliga. Med hänsyn härtill anser jag det rimligt att gällande beloppsgränser får avse belopp under 10 kr. De praktiska fördelarna med enhetliga bestämmelser på detta område är enligt min mening så stora att samma beloppsgräns bör gälla över hela debiteringsområdet.

I detta sammanhang vill jag beröra de förslag till ändring av ett par andra beloppsgränser i UF, som några remissinstanser framfört. Enligt

26 § UF skall preliminär B-skatt som inte uppgår till 60 kr. i hemortskom­ munen eller 200 kr. i annan kommun inte påföras om inte den skattskyl­ dige begär det. Bestämmelsen har tillkommit framför allt för att arbetet med debetsedlar beträffande inkomst av sommarstugor o. d. skall be­ gränsas. Jag anser det lämpligt att gränsen för påföring av preliminär B-skatt höjs till 300 kr. och samma gräns får gälla för hemortskommun och annan kommun. Den nuvarande möjligheten för skattskyldig att sär­ skilt begära sådan påföring av B-skatt som ligger under beloppsgränsen har inte utnyttjats i praktiken och bör därför utgå. Jag vill erinra om att skattskyldig har möjlighet att betala preliminär skatt även om debetsedel inte utfärdats. Vidare föreslår jag att gränsen för uppdelning av kvarstående skatt på två uppbördsterminer, som f. n. är 50 kr. enligt 28 § UF, också höjs. En remissinstans har föreslagit höjning till 100 kr. och påpekat, att detta skulle innebära en ej oväsentlig arbetsbesparing. För egen del an­ ser jag en 200-kronorsgräns rimlig. Beloppet avser skatteavdrag under två

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

137

månader och torde därför inte medföra någon större belastning för de skatt­

skyldiga. Arbete sparas genom ett sådant förfarande inte bara hos de lokala

skattemyndigheterna utan också hos arbetsgivare som har att göra avdrag

för kvarstående skatt. Jag vill erinra om att riksdagens revisorer ifrågasatt

en ändring av hithörande bestämmelser i berättelse till 1966 års riksdag

(§ 22 s. 160—163).

För att restföring av bagatellbelopp skall undvikas föreslår jag att kvar­

stående skatt som slutar på udda krontal uppdelas så att det högre be­

loppet erlägges under den andra terminen i stället för under den första

såsom nu är fallet. Även denna fråga har berörts i nyssnämnda berättelse

av riksdagsrevisorerna. Jag är däremot inte beredd att godta förslaget från

en remissinstans att kvarstående skatt skall avrundas med en krona. En

sådan bestämmelse torde medföra ett inkomstbortfall på ca 800 000 kr.

utan att medföra några egentliga fördelar utöver den av mig föreslagna

ändringen i nu gällande ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst

Alltsedan tillkomsten av UF har det funnits förbud mot skatteavdrag

på konkursgäldenärs inkomst. Förbudet gäller direkt preliminär A-skatt

men tillämpas också beträffande avdrag för kvarstående skatt, eftersom

sådant avdrag görs endast när den skattskyldige skall erlägga preliminär

A-skatt. Förbudet sammanhänger med bestämmelsen i 27 § KKL att till

konkursbo räknas bl. a. all egendom som tillfaller gäldenären under kon­

kursen. Bestämmelser om skattskyldighet för inkomst under konkurs

saknas. Enligt klar rättspraxis är emellertid konkursgäldenären skattskyl­

dig i vart fall för inkomst av eget arbete under den tid konkursen varar.

Skattskyldighet för konkursboet föreligger enligt praxis inte.

Utredningen har påpekat att det ifrågavarande förbudet mot avdrag för

preliminär skatt har otillfredsställande verkningar inte minst för kon­

kursgäldenären, som efter konkursens avslutande har att erlägga hela

den slutliga skatt som belöper på hans inkomst under konkursen och dess­

utom den löpande preliminära skatten. Utredningen diskuterar ett upp­

hävande av förbudet i första hand under förutsättning att ett förslag från

lagberedningen om ändring i 27 § KKL genomförs (se SOU 1964:57).

Emellertid anser utredningen att förbudet både kan och bör upphävas obe­

roende av om sistnämnda lagändring kommer till stånd. För att konkurs­

gäldenären inte skall kunna begära för högt skatteavdrag och därigenom

undandra konkursboet den del av lönen som tillkommer boet föreslås

att lokal skattemyndighet får minska avdraget på ansökan av boet, som

då också äger rätt till den skatt som inbetalts för mycket. Motsvarande bör

enligt utredningen gälla vid införsel. Beträffande avdrag för kvarstående

skatt —- som vanligen avser skattefordran som bevakas i konkursen —

5f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 130

138

bör avdrag göras i vanlig ordning om konkursboet inte gör anspråk på gäldenärens lön. Om så är fallet bör detta anspråk ha prioritet framför skatteavdraget. Det bör ankomma på lokal skattemyndighet att fatta be­ slut om minskning av skatteavdrag och besvär över sådant beslut får då anföras hos länsstyrelsen men inte i högre instans, eftersom talan inte får föras mot länsstyrelses beslut i frågor av denna art.

Endast ett fåtal remissinstanser har avstyrkt utredningens förslag, varvid vanligen uttalats den åsikten att förslaget bör genomföras först i sam­ band med bestämmelser om skattskyldighet för inkomst under konkurs. De allra flesta remissinstanserna tillstyrker emellertid förslaget förbehålls­ löst. Det uttalas att det visserligen kan finnas betänkligheter mot att slopa förbudet mot skatteavdrag innan frågan om skattskyldigheten under kon­ kurs är reglerad, men att förslaget dock bör genomföras snarast möjligt med hänsyn till de otillfredsställande verkningar som det gällande förbudet mot skatteavdrag har både för det allmänna och konkursgäldenären. Flera instanser framhåller att reformen är så angelägen att den bör genomföras oberoende av om lagberedningens förslag till ändring av 27 § KKL genom­ förs.

För egen del vill jag framhålla att det givetvis är en otillfredsställande ordning att preliminär skatt inte dras av från konkursgäldenärs lön. Det står i strid mot källskattesystemet, att skattskyldig inte skall erlägga preli­ minär skatt för sådan inkomst som han ostridigt är skattskyldig för. Så är förhållandet beträffande konkursgäldenärs inkomst av anställning. När man överväger det förslag som utredningen framlagt måste det framhållas, att förslaget som helhet ansluter sig till vad som redan tillämpas i praktiken. Det torde nämligen vara mycket ovanligt, att konkursboet begär att få för­ foga över någon del av gäldenärens lön. I normalfallet innebär förslaget alltså att konkursgäldenär kommer i samma läge som andra arbetstagare. Det särskilda förfarande som utredningen föreslagit beträffande reduce­ ring av skatteavdrag kommer troligen att tillämpas endast i det fåtal fall då gäldenären har en hög arbetsinkomst.

Jag föreslår med hänsyn till det anförda att utredningens förslag i denna del genomförs. Jag vill emellertid föreslå ett par ändringar i förslaget av i huvudsak teknisk natur. Den ena avser placeringen av den föreslagna bestämmelsen om utbetalning till konkursboet av för mycket innehållen skatt. Bestämmelsen bör som CFU föreslagit få sin plats i det föreslagna 3 mom. i 45 § UF i stället för i 68 §. Vidare ansluter jag mig till CFU:s åsikt att uttrycklig bestämmelse bör införas om att arbetsgivare inte skall få tillmö­ tesgå konkursgäldenärs begäran om förhöjt skatteavdrag sedan lokal skatte­ myndighet beslutat att avdraget skall minskas. I sammanhanget vill jag uttala att det inte bör föreligga hinder för att arbetsgivaren direkt till kon­ kursboet betalar den de! av innehållen skatt som konkursboet har rätt till enligt beslut av den lokala skattemyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

139

Gentemot utredningens uttalande att besvär enligt gällande ordning inte

kan anföras över beslut som avses i de föreslagna bestämmelserna, har kam­

marrätten anfört att besvärsrätt föreligger enligt UF över länsstyrelses be­

slut om återbetalning av skatt. Länsstyrelses beslut om utbetalning av för

mycket innehållen preliminär skatt synes alltså kunna överklagas. Jag

instämmer i kammarrättens mening men vill tillägga att tvisten i sådant

fall enbart kommer att avse uträkningen av det belopp som skall återbeta­

las. Länsstyrelses beslut om minskning av skatteavdraget torde nämligen

falla under gällande besvärsförbud. Jag anser detta lämpligt och kan alltså

inte godta ett förslag från Sveriges köpmannaförbund, att besvär bör få an­

föras över sistnämnda slag av beslut, som dels fordrar snabbt avgörande och

dels måste grundas på skälighetsbedömning.

Ett par remissinstanser har uttalat sig om den närmare utformningen av

förfarandet när fråga uppkommer om minskning av skatteavdrag i före­

varande fall. Bestämmelser härom torde böra utfärdas i administrativ ord­

ning varvid de synpunkter och önskemål som instanserna framfört kan tas

under övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Vissa författningsändringar med anledning av övergången till ADB-systemet

Införandet av ADB-systemet inom uppbördsväsendet vid årsskiftet

1967/68 innebär i princip endast att nya tekniska hjälpmedel tas i anspråk.

De grundläggande bestämmelserna om skatteuppbörden, som meddelas av

Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt, påverkas endast i ringa omfattning

av det nya systemet. Däremot medför ADB-systemet att UK måste under­

kastas omfattande ändringar vilket sammanhänger med att kungörelsen

reglerar frågor av mera teknisk natur. Vilka ändringar som fordras i UF och

därmed sammanhängande riksdagsförfattningar har undersökts av CFU som

lämnat förslag i frågan i betänkandet »Ny folkbokföringsförordning m. in.»

I prop. 1967:88 redovisas CFU:s förslag såvitt avser folkbokföringsfrågor.

CFU :s förslag i övrigt innehåller huvudsakligen ändringar av teknisk natur

och har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran av nästan samtliga

remissinstanser. Jag har godtagit förslaget med de smärre ändringar i for­

mellt hänseende som jag kommer att beröra i det följande. Beträffande de­

taljerna i CFU:s förslag får jag hänvisa till betänkandet. Jag framlägger

vidare förslag i syfte att anpassa författningstexten i UF till vissa andra

författningar.

F. n. iakttas vid debitering av slutlig skatt alla taxeringsbeslut eller hit­

hörande handlingar som kommit den lokala skattemyndigheten till handa

senast den 20 november under taxeringsåret. Skatt som debiteras därefter

är tillkommande skatt. CFU föreslår att den tidpunkt som skall vara av­

görande för skillnaden mellan slutlig och tillkommande skatt flyttas till den

1 oktober. Efter detta datum skulle maskinella bearbetningar för att ändra

140

den slutliga skatt, som tidigare uträknats och varom uppgift lagrats i skatte- bandet, nämligen försvåra ett ekonomiskt och rationellt utnyttjande av de maskinella hjälpmedlen. Eftersom ett sådant förfarande dessutom skulle medföra ett betydande manuellt merarbete hos länsstyrelsen med merkost­ nader som följd, tillstyrker jag i princip CFU:s förslag men föreslår att tidpunkten inte låses till visst datum. Alla taxerings- och avgiftsbeslut som inkommit innan maskinerna börjat arbeta bör medtas vid beräkning av slutlig skatt. Förslaget medför bl. a. att definitionen av slutlig skatt bör ändras.

Genom CFU :s förslag till omformulering av 33 § UF åstadkoms att skat- tekort inte behöver utfärdas för bl. a. dödsbon, familjestiftelser samt juridis­ ka personer som redovisas i inkomstlängden del B och C. Skattekort saknar betydelse för dessa skattskyldiga eftersom de alltid själva förfogar över de­ betsedel. Jag vill emellertid föreslå ytterligare förenkling av paragrafen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma vilka uppgifter som skall tas upp på debetsedel och i vilka fall skattekort skall utfärdas. Likaså bör i administrativ ordning utfärdas bestämmelser om hur debitering m. m. skall bokföras, vilket ger mig anledning föreslå att 32 § UF upphävs. I detta sammanhang vill jag också förorda en sådan ändring av 12 § UF att CFU i stället för Kungl. Maj :t får befogenhet att utfärda skattetabeller för diplo­ matisk personal.

S. k. summarisk skatteredovisning tillämpas f. n. av staten och — efter särskilt tillstånd — arbetsgivare med minst 100 anställda (53 § 1 mom. UF). Sådan redovisning är fördelaktig för uppbördsmyndigheterna även i ADB- systemet genom att antalet bokföringsposter per löntagare och år ned­ bringas från sex till en. I likhet med remissinstanserna tillstyrker jag CFU:s förslag att kommunal myndighet jämställs med statlig myndighet i fråga om rätt till summarisk skatteredovisning. Likaså kan jag biträda ett vid remissbehandlingen framställt förslag att också hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser tillerkänns sådan rätt. Beträffande hushållningssäll­ skapen bör dock den begränsning göras som iakttagits i prop. 1967: 74. Arbetsgivare med så stort antal anställda som minst 50 torde i allmänhet ha en fullt tillfredsställande lönebokföring och fullgöra sina skyldigheter i samband med uppbörden av skatt på ett godtagbart sätt. Jag tillstyrker därför CFU:s förslag att minimiantalet arbetstagare sänks från 100 till 50. Därmed ökar dock vikten av att tillståndslämnandet i varje särskilt fall föregås av en noggrann prövning. Jag vill erinra om ett uttalande av riks­ revisionsverket vid remissbehandlingen, nämligen att de risker för skatte- förluster som ligger i vissa företags konjunkturkänslighet bör beaktas vid tillståndsprövningen.

I enlighet med den i prop. 1967: 88 föreslagna ändringen av 37 § 2 mom. taxeringsförordningen bör i 56 § 4 mom. UF införas skyldighet för arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

141

givare att vid inbetalning till centrala skattekontot i vissa fall ange person­

numret enligt den nya folkbokföringsförordningen.

F. n. kan endast länsstyrelse rätta fel, varigenom skatt blivit obehörigen

utesluten från debitering eller påförd till för ringa belopp eller varigenom

preliminär skatt blivit gottskriven med för högt belopp (70 § 2 mom. UF).

Befogenheten bör i enlighet med CFU:s förslag överflyttas till lokal skatte­

myndighet, vilket bör innebära en betydande förenkling av debiterings-

arbetet. I detta sammanhang vill jag dessutom föreslå att lokal skattemyn­

dighet får samma möjlighet att ompröva beslut om arbetsgivares ansvarig­

het för skatt som tillkommer myndigheten beträffande beslut om debitering

(70 § UF). Vidare bör lokal skattemyndighet ges möjlighet att självmant

rätta felaktighet till skattskyldigs eller arbetsgivares förmån (84 § UF).

Den fortgående rationaliseringen på kontorsområdet har medfört att vissa

arbetsgivare beräknar skatteavdrag för sina anställda med hjälp av maski­

ner för ADB. Därvid använder sig arbetsgivarna ofta av maskinprogram

som inte tillåter att skatteavdragen beräknas exakt enligt tillämplig skatte­

tabell. CFU har därför i ett flertal fall medgett att arbetsgivare tills vidare

får beräkna preliminär A-skatt för arbetstagare till annat belopp än som

anges i skattetabell, under förutsättning att skattebeloppet i varje särskilt

fall inte kommer att avvika från motsvarande belopp i tabellen med mer

än 2 kr.

Det kan väntas att den krets av arbetsgivare som använder sig av denna

metod för beräkning av skatteavdrag kommer att vidgas och att behovet av

att göra avvikelser från skattetabellerna kommer att bestå under en för­

hållandevis lång tid. Mot bakgrund därav torde det vara motiverat att i an­

visningarna till 39 § UF inskriva bestämmelser som ger CFU befogenhet att

under de förutsättningar i övrigt, som skall gälla vid skatteberäkningen,

lämna generella medgivanden om avvikelser från skattetabellerna.

De ändringar som förordas i andra författningar än UF är direkt betinga­

de av övergången till ADB-system och torde inte kräva närmare kommentar.

I lagen om viss lindring i skattskyldigheten för den som inte tillhör svenska

kyrkan föreslås dock vissa följdändringar till lagen den 2 juni 1961 (nr

436) om församlingsstyrelse. Ytterligare föreslår jag ändring i förordning­

en den 31 december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel och i

landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319).

Övriga frågor

Jag ämnar i det följande ta upp några speciella frågor rörande uppbör­

den som enligt min mening bör föranleda ändringar i UF och vissa andra

författningar.

I 4 § 1 mom. tredje stycket UF finns bestämmelse om i vilka fall skatte­

tabellerna inte skall uppta preliminär skatt för inkomst. Bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

142

anknyter till vissa belopp taxerad eller beskattningsbar inkomst. Med hän­ syn till bl. a. att även sjukförsäkringsavgift och folkpensionsavgift av­ räknas mot preliminär skatt är bestämmelsen numera föråldrad och torde kunna upphävas med hänsyn till att paragrafen i övrigt innehåller tillräck­ liga bestämmelser om skattetabellernas utformning.

Skatt som arbetsgivare är skyldig att dra av från arbetstagarens lön avser enligt bestämmelse i 39 § 1 mom. UF bl. a. kvarstående skatt, som påförts i kommun där den skattskyldige mantalsskrivits för året näst före taxeringsåret. Bestämmelsen syftar till att arbetsgivare skall dra av endast sådan skatt som debiterats i arbetstagarens hemortskommun, men genom sin utformning har den kommit att avse också det fallet att arbets­ tagaren inte mantalsskrivits här i riket för inkomståret. Bestämmelsen bör därför ändras till att avse kvarstående skatt som påförts i arbetstagarens

hemortskommun

(jfr 66 § KL och 2 § 1 mom. UF). Motsvarande ändring

bör göras i 22 § UF.

Enligt gällande bestämmelser är frågan, huruvida skatt skall erläggas som inkomstskatt eller enligt förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) an­ gående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, beroende av om den skattskyldige anses bosatt här i riket eller i utlandet. Motsva­ rande gäller vid avgörandet huruvida inkomstskatt eller kupongskatt skall erläggas för utdelning på aktier. Den situationen kan därför uppkomma, att skattskyldig blir berättigad återfå erlagd inkomstskatt samtidigt som han blir skyldig att erlägga bevillningsavgift eller kupongskatt. Även den motsatta situationen kan givetvis föreligga. I sådana fall bör enligt min mening det belopp, som tillkommer den skattskyldige, omedelbart kunna tas i anspråk för betalning av den påförda skatten. Detta fordrar ändring i den sistnämnda förordningen samt förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt och 68 § 5 mom. UF. I sammanhanget vill jag även föreslå en ändring i 8 § förordningen om kupongskatt, som innehåller en föråldrad bestämmelse rörande indrivningsavgift (jfr SFS 1966: 243).

Enligt 75 § fjärde stycket UF får skatt som arbetsgivare inte dragit av från arbetstagares lön i visst fall inte tas ut hos arbetsgivaren, om inte den lokala skattemyndigheten i arbetsgivarens hemort funnit honom an­ svarig för skatten. Bestämmelsen har vållat tveksamhet i frågan, huruvida fastställandet av arbetsgivarens betalningsskyldighet tillkommer nämnda lokala skattemyndighet eller den lokala skattemyndigheten i arbetstagarens hemort. Enligt min mening är det lämpligast att den senare myndigheten fastställer betalningsskyldigheten i det fall som bestämmelsen avser. Jag föreslår att bestämmelsen ändras i överensstämmelse härmed. Bestämmel­ sen att skatt, som felaktigt inte avdragits, i första hand skall avkrävas den skattskyldige får i så fall inte samma betydelse som tidigare och bör där­ för jämkas något.

Ansökan om rättelse av felaktighet i debetsedel skall göras hos lokal

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

143

skattemyndighet inom ett år efter det sökanden erhållit debetsedeln (84 §

UF). Denna tidsgräns har emellertid inte någon betydelse för möjligheten

att få rättelse, enär länsstyrelsen är skyldig att återbetala för mycket er-

lagd skatt utan att någon särskild tidsgräns föreskrivits (68 § 2 mom.

andra stycket UF). Av praktiska skäl bör därför bestämmelsen om tids­

gräns för ansökan enligt 84 § UF utgå.

Enligt 88 § UF äger Kungl. Maj :t förordna om särbestämmelser beträf­

fande debitering m. in. i Stockholm. Sådana bestämmelser finns nu i 66—

71 §§ UK. Efter övergången till ADB-systemet inom uppbördsväsendet tor­

de uppkomma behov att för andra större städer införa särbestämmelser lik­

nande dem som gäller för Stockholm. Jag vill därför föreslå att i 88 § UF

ges möjlighet för Kungl. Maj :t att på annan myndighet flytta över befogen­

het som tillkommer länsstyrelse enligt förordningen.

Jag vill vidare beröra ett par inkomna framställningar beträffande änd­

ringar i UF. Den ena framgår av en skrivelse den 24 januari 1967 från

TCO, i vilken hemställes om sådan ändring i 45 § 1 mom. andra stycket

UF att jämkning skall kunna ske i där avsedda fall om preliminär skatt

skulle komma att tas ut på grund av jämkningen med minst en tolftedel

högre eller lägre belopp än som skulle erläggas utan jämkning. F. n. går

gränsen vid en femtedel av nämnda belopp. Organisationen hänvisar till

att sjukavdragen höjts i samband med höjningen av sjukpenningbeloppen

den 1 januari 1967 så att avdraget i några fall är lika stort som dags-

lönen. Avdragets storlek medför en viss underkompensation under sjuk­

domstiden för inkomsttagare med snabbt föränderlig marginalskatt, såvida

ej preliminärskatteavdraget jämkas, påpekar organisationen.

Den ifrågavarande bestämmelsen medför att jämkning inte bör ske i fall

som TCO nämner, om sjukdomstiden inte varit längre än ca två och en

halv månad. Emellertid föreligger inte förbud mot jämkning vid kortare

sjukdomstid, varvid kan tas hänsyn till ömmande fall. Lokal skattemyn­

dighets arbetsbörda torde öka avsevärt om en mera ovillkorlig rätt till jämk­

ning införs även till följd av en så pass kort sjukdomstid som en månad.

Jag anser på grund härav att TCO:s skrivelse inte bör föranleda någon åt­

gärd.

Enligt 62 § UF ankommer det på länsstyrelsen att göra framställning

om skattskyldigs eller arbetsgivares försättande i konkurs. Länsstyrelsen

äger även uppdra åt utmätningsman att själv besluta om sådan framställ­

ning. I skrivelse den 17 november 1965 har exekutionsväsendets organisa-

tionsnämnd hemställt om sådan ändring av 62 § UF att kronofogde utan

bemyndigande av länsstyrelse äger besluta om konkursansökan. Nämn­

dens skrivelse har remissbehandlats, varvid remissinstanserna uttalat starkt

delade meningar. Även de instanser, som i princip har biträtt nämndens

förslag, anser att beslut om konkursansökan i vissa fall bör förbehållas

eller underställas länsstyrelsen. För egen del vill jag hänvisa till att grän­

144

serna mellan länsstyrelses och kronofogdes behörighet f. n. är något fly­ tande och innehåller åtskilliga frågor som torde få prövas i ett större sammanhang. Jag föreslår därför att nämndens skrivelse inte föranleder någon åtgärd.

Enligt 4 § förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vis­ sa fall skall ansökan om tillämpning av den s. k. 80-procentregeln vara läns­ styrelsen till handa före utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret vid äventyr att avkortning eller restitution inte beviljas. Önskvärt är att tillämpningen av 80-procentregeln kan prövas ex officio. F. n. är detta av praktiska skäl inte möjligt men förutsättningarna att genomföra en sådan ordning bedöms bli bättre efter övergången till ADB-systemet. I avvaktan på att förfarandet ändras i denna riktning bör ansökningstiden förlängas, lämpligen så att den överensstämmer med eftertaxeringstiden. Detta innebär att ansökningstiden blir fyra år längre än f. n., vilket bör gälla även äldre taxeringar.

Den nuvarande bestämningen av ansökningstiden kan vidare leda till rättsförlust vid eftertaxering. Jag föreslår därför att ansökningstiden för hithörande fall ändras så att ansökan skall vara länsstyrelsen till handa inom ett år efter det sökanden avfordrats skatten. En sådan lydelse anslu­ ter nära till den första förordningen i ämnet (SFS 1942: 644, jfr 1943: 493). Vidare bör klarare anges att försummelse av ansökningstiden ovillkorligen leder till att avkortning eller restitution inte beviljas.

Slutligen vill jag föreslå ett par mindre ändringar i anvisningarna till KL, som inte har något samband med det föregående. Begreppet närings­ hjälp har genom arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368) fått en mer begränsad innebörd än tidigare. Eftersom någon motsvarande begränsning av skattefriheten för den gamla näringshjälpen inte har av­ setts, bör skattefrihet uttryckligen stadgas i anvisningarna till 19 § KL även för bidrag som numera inte betecknas som näringshjälp (58 och 62 §§ nämnda kungörelse). Vidare bör det första exemplet i anvisningarna till

60 § KL ändras med hänsyn till att garantibeloppet numera är sänkt från 2 1/2 till 2 % av taxeringsvärdet.

Ö v ergångsbestämmelser

De föreslagna ändringarna i UF bör i huvudsak träda i kraft den 1 ja­ nuari 1968. I fråga om preliminär skatt för inkomståret 1967 samt tillkom­ mande skatt, som skall inbetalas under januari 1968, måste dock äldre be­ stämmelser i 53 och 57 §§ gälla eftersom uppbörden av sådan skatt skall omhänderhas av postens skatteavdelningar. Vidare kan de nya bestämmel­ serna om avdrag för kvarstående skatt, när debetsedel inte lämnats, av tek­ niska skäl tillämpas först i fråga om skatt på grund av 1968 års taxering. Detsamma bör gälla bestämmelserna om ränta och beloppsgränser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Kungi. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

145

I vissa avseenden vill jag föreslå en något annorlunda utformning av över­

gångsbestämmelserna än utredningen. Det torde sålunda inte möta hinder

att de nya bestämmelserna om restavgift och tilläggsavgift (58 § UF) samt

preskription (71 § UF) gäller all skatt som betalas efter ikraftträdandet

såvida den inte rätteligen bort inbetalas tidigare. Preskriptionsförlängning

på grund av anstånd i besvärsfallen bör dock avse även äldre skatt. I an­

nat fall skulle risken för preskription få inflytande på anståndsfrågan. Vi­

dare bör den förlängda preskriptionstiden för arbetsgivaransvar gälla i mål

som avgörs efter ikraftträdandet. Av praktiska skäl bör de nya bestämmel­

serna om restavgift och tilläggsavgift tillämpas på all skatt som fastställs

till betalning efter ikraftträdandet. Tilläggsavgift bör dock utgå endast för

tiden efter ikraftträdandet. Dessutom anser jag att bestämmelserna om all­

mänt ombud bör tillämpas så snart som möjligt. Så blir fallet om de regler

som rör ombudets besvärsrätt (85 § 1 mom. och 86 § UF) får gälla i alla

mål och ärenden som inte avgjorts före den 1 januari 1968. I övrigt bör

äldre besvärsbestämmelser såsom utredningen föreslagit gälla i fråga om

beslut som meddelats före ikraftträdandet.

Utredningen har föreslagit vissa ändringar i 35 och 53 §§ KL, som be­

tingats av den nya utformningen av begreppet tillkommande skatt. På grund

av numera gällande lydelse av dessa paragrafer är de föreslagna ändringar­

na emellertid inte längre nödvändiga.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av det anförda och under framhållande av att hinder

inte synes möta för att frågorna behandlas av riksdagen senare än under

innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl. Maj :t genom proposition

föreslår

riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade förslag

till

1)

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr

272);

2)

förordning om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. förordningen den 23 ok­

tober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och

rättigheter;

3)

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

4)

förordning angående ändrad lydelse av 8 § och 12 § 1 mom. förordi

ningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt;

5)

förordning angående ändrad lydelse av 1 § 2 mom. förordningen den

31 december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel;

6)

förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

146

7)

lag angående ändring i lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss

lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan;

8)

förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 30 november

1951 (nr 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad

inkomst;

9)

förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1952 (nr A10)

med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;

10)

lag om ändrad lydelse av 72 § landstingslagen den U maj 195A (nr

319);

11)

förordning angående ändrad lydelse av 1A § 2 mom. och 20 § för­

ordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt;

12)

förordning angående ändrad lydelse av 55 och 58 §§ förordningen

den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt;

13)

förordning om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 18 december

1959 (nr 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt

lagen om allmän försäkring;

14)

förordning om ändrad lydelse av 17 och A0 §§ förordningen den

18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen

om allmän försäkring, in. m.;

15)

lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398)

om finansiering av folkpensioneringen;

16)

förordning angående ändrad lydelse av 10 § förordningen den 21

maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Ur protokollet:

Margit Edström

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 är 1967

147

Bilaga 1

Uppfoördsutredningens förslag1

till

Förordning om ändring i upnbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas

att

2 § 2 mom., 3 § 2 mom., 7 §, 27 § 3 mom., 28, 31

och 40 §§, 48 § 1 och 2 mom., 49 och 50 §§, 58 § 1 inom., 68 § 1 och 2 mom.,

69, 71, 75 och 76 §■§, 80 § 1 inom., 83 §, 85 § 1 mom. samt 86 och 87 §§ upp-

bördsförordningen den 5 juni 1953 ävensom anvisningarna till 40 och 49 §■§

samma förordning2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

samt

att

i nämnda förordning skall införas en ny paragraf, betecknad 72 a §, av

nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

§•

2 mom. I denna---------------------- förstås med

slutlig skatt:---------------------

tillkommande skatt:

dels

skatt som debiteras på grund av så­

dant taxeringsbeslut, som kommit

den lokala skattemyndigheten till­

handa efter den 20 november under

taxeringsåret,

dels skatt som påfö­

res

på grund av eftertaxering,

dels

ock skatt som utöver tidigare påförd

skatt skall erläggas

på grund av be­

slut rörande ändrad debitering;

inkomstår: det------- -------------

från slutlig skatt;

tillkommande skatt: skatt

som debiteras

och skall erläggas

grund av sådant taxeringsbeslut, som

kommit den lokala skattemyndighe­

ten tillhanda efter den 20 november

under taxeringsåret,

eller

på grund

av eftertaxering

eller