om godkännande av avtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om ömsesidigt bistånd i tullfrågor
| Prop. 1980/81: 169 Regeringens proposition
1980/81: 169 om godkännande av avtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om ömsesidigt bistånd i tullfrågor; beslutad den 19 mars 1981.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits I bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
STAFFAN BURENSTAM LINDER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner ett avtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om ömsesidigt bistånd i tullfrågor. Avtalet möjliggör ett effektivare samarbete än hittills mellan de nordiska länderna inom tullområdet.
1 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 169
Utdrag HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-03-19
Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson
Föredragande: statsrådet Burenstam Linder
Proposition om godkännande av avtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om ömsesidigt bistånd i tullfrågor
1 Inledning
I en skrivelse till regeringen den 20 december 1979 hemställde general-
tullstyrelsen om åtgärder för genomförande av ett förslag till avtal mellan
de nordiska länderna om ömsesidigt bistånd i tullfrågor. Avtalsförslaget, som bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga, har utarbetats
inom Nordiska tulladministrativa rådet (NTR).
Regeringen beslöt den 22 januari 1981 att förslaget till avtal skulle undertecknas.
2 Fördraganden
Genom den starka utvecklingen av det internationella handelsutbytet och resandeströmmen mellan länderna har trafiken över Sveriges gränser
blivit alltmer intensiv. Samtidigt har stora krav ställts på snabba kommuni-
kationer och frihet från en detaljerad tullkontroll. Bl.a. till följd härav har
svårigheterna ökat att upprätthålla en effektiv kontroll vid gränserna. Ett internationellt samarbete som kan underlätta och förbättra denna kontroll är därför av stort värde, inte minst med hänsyn till intresset att stävja den internationellt organiserade smugglingen.
Med stöd av en konvention, som tillkom i Bryssel den 15 december 1950
och till vilken bl.a. de nordiska länderna har anslutit sig, har inrättats ett råd för samarbete inom tullområdet. Tullsamarbetsrådet — Custom Cooperation Council (CCC) — har antagit flera rekommendationer på tullområdet.
Den 5 december 1953 antog rådet en rekommendation om ömsesidigt
administrativt bistånd. Sverige har anslutit sig till denna rekommendation.
Enligt denna gäller bl. a. att tullmyndigheterna i en medlemsstat på begäran av tullmyndigheterna i en annan medlemsstat skall övervaka försändelser av varor som är föremål för omfattande smuggling. Vidare skall
tullmyndigheterna tillhandahålla varandra upplysningar om smuggling som är föremål för undersökning i någon annan av medlemsstaterna samt om nya metoder och medel för tullbedrägerier och översända de rapporter
eller utredningar om brottstyper som kan antas vara av värde för andra medlemsstater.
Den 8 juni 1967 antogs en rekommendation om central registrering av
upplysningar om smuggling. Medlemsstaterna skall lämna samarbetsrådets generalsekreterare upplysningar i den omfattning som sådana bedöms vara av särskilt intresse från internationell synpunkt. Upplysningarna kan gälla personer som har dömts för smuggling. gömställen i transportmedel, smugglingsmetoder, gods som i särskilt hög grad är föremål för smuggling
eller förfalskningar av handlingar och föremål. Sverige har anslutit sig även
till denna rekommendation.
Den 22 maj 1975 antog rådet en rekommendation om informationsläm-
nande, central registrering och spridning av information. Denna rekommendation är avsedd att ersätta den nyss berörda konventionen från år
1967. Den 9 juni 1977 antog rådet en konvention (den s. k. Nairobikonven-
tionen) om ömsesidigt administrativt bistånd för att förhindra, utreda och beivra tullbrott. Med tullbrott avses därvid varje överträdelse eller försök till överträdelse av en författningsbestämmelse som gäller införsel, utförsel
eller transitering av varor och vars efterlevnad övervakas av tulladministrationerna. Frågan om Sveriges anslutning till berörda rekommendation och konvention bereds f. n. inom handelsdepartementet.
Konventioner om ömsesidigt bistånd på tullområdet brukar i allmänhet vara bilaterala. Sverige har hittills ingått endast ett bilateralt avtal om ömsesidigt bistånd i tullfrågor, nämligen med Förbundsrepubliken Västtyskland den 18 december 1972 (jfr prop. 1973: 117, SkU 36, rskr 194 och prop. 1975/76: 74, SkU 16, rskr 53 samt SFS 1976:929). Avtalet gör det bl. a. möjligt för tullmyndigheterna i den ena staten att vid utredning av brott mot tullagarna efter särskild framställning till den andra staten få upplysningar för det aktuella failet. Tullmyndigheterna skall dessutom se
till så att sådana administrativa och rättsliga åtgärder vidtas som behövs
för att tillmötesgå framställningen. Samarbetet omfattar även utbyte av upplysningar för tulltaxeringen samt för varukontrollen vid in- och utförsel. Vidare har tullmyndigheterna enligt avtalet möjlighet att utan anmodan lämna upplysningar till varandra i fråga om bl. a. narkotika, vapen, alkohol och tobak.
Mellan de nordiska länderna finns sedan länge ett väl fungerande tull-
samarbete som har resulterat i generella överenskommelser och åtgärder i enskilda fall. tl Riksdagen 198081. I saml. Nr 169
En överenskommelse om gemensam bevakning för bekämpning av olovlig införsel av alkoholvaror träffades mellan Sverige och Finland den 29 december 1933. Bestämmelser om detta samarbete finns i kungörelsen (1934:65. ändrad 1960:463) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse
angäende gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av
alkoholvaror. En motsvarande överenskommelse har träffats mellan Sveri-
ge och Danmark. Bestämmelser om detta samarbete finns i kungörelsen
(1936: 13, ändrad 1960:464) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Danmark den 28 oktober 1935 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig utförsel av alkoholvaror.
Gränstullsamarbetet regleras 1 lagen (1959:590, ändrad 1975:686) om gränstullsamarbete med annan stat. i kungörelsen (1959:591, senast ändrad 1974:677) om gränstullsamarbete med Norge samt i kungörelsen (1963:2, ändrad 1974:678) om gränstullsamarbete med Finland. Inom ramen för detta samarbete utövar svensk gränsbevakningspersonal kontroll
för norsk och finsk räkning inom fastställda zoner längs gränserna. På motsvarande sätt utövar norsk och finsk tullpersonal kontroll för svensk
räkning.
Sedan år 1953 har företrädare för de centrala tulladministrationerna i
Sverige, Danmark, Finland och Norge träffats regelbundet vid s. k. nordiska tullmöten för att behandla gemensamma angelägenheter. Sedan år 1957
har också företrädare för tulistyrelsen på Island deltagit i dessa möten.
Samarbetet administreras av det tidigare nämnda Nordiska tulladministrativa rådet (NTR), vilket är ett samarbetsorgan som består av cheferna
för tullstyrelserna i de olika tänderna. Den nuvarande stadgan för samarbe-
tet har för Sveriges del godkänts av regeringen den 28 augusti 1975.
Frågan om en ytterligare utveckling och formalisering av det hittillsva-
rande samarbetet mellan de nordiska tullmyndigheterna togs upp på
NTR:s tullmöte i Moss i Norge år 1977. Därvid beslöts att en expertgrupp
skulle utarbeta ett utkast till avtal mellan de nordiska länderna om ömsesi-
digt bistånd i tullfrågor. Vid det påföljande tullmötet, som hölls i Helsingfors i Finland år 1979, godkändes ett förslag till avtal. Samtidigt träffades
en överenskommelse om att detta avtalsförslag skulle föreläggas respektive regeringar.
Avtalet har till syfte att åstadkomma ett ökat samarbete mellan tullmyn-
digheterna i de nordiska länderna för att säkerställa en riktig tillämpning av
tullagstiftningen och för att bekämpa överträdelser av densamma. Tuli-
myndigheterna skall lämna varandra bistånd främst genom uppgiftslämnande. Om de begärda uppgifterna inte finns tillgängliga hos en tullmyndighet så skall denna svara för den utredning som behövs. Enligt avtalet
skall bistånd vidare lämnas bl.a. i ärenden om indrivning av annan stats fordringar som har uppstått vid tillämpning av tullagstiftningen.
Bistånd inom ramen för avtalet får således lämnas endast vid tillämp-
ningen av tullagstiftningen. Med ”tullagstiftning” förstås enligt avtalet (art. 1) bestämmelser i lag eller annan författning om tull, skatt och andra avgifter m. m. såvitt avser införsel, utförsel eller transitering av varor —
härunder inbegripet sundhets- och säkerhetsbestämmelser — och betalningsmedel. En begränsning av staternas möjlighet att lämna bistånd enligt
avtalet följer av art. 2. Här anges att bistånd inom ramen för avtalet lämnas enligt den anmodade statens rätt och inom ramen för tullmyndighetens behörighet och resurser.
Det finns anledning att närmare beröra vissa ytterligare bestämmelser i
avtalet.
Enligt art. 4 skall tullmyndigheterna lämna varandra vissa tillgängliga upplysningar och handlingar. En del upplysningar skall lämnas självmant
eller på begäran, exempelvis upplysningar om verksamhet som misstänks
leda till överträdelse av annan stats tullagstiftning. Andra upplysningar och handlingar skall lämnas endast på begäran, exempelvis upplysningar om
varuförseln som finns i tulldeklarationer.
I art. 7 finns bestämmelser om att inhämtade upplysningar och handlingar får användas som bevis i enlighet med avtalets syfte och inom ramen för
dess tillämpningsområde. Om upplysningarna eller handlingarna skall an-
vändas för något annat ändamål än vartill de har inhämtats så måste uttryckligt samtycke inhämtas från den tullmyndighet som har lämnat
upplysningarna eller handlingarna. Vidare finns här en bestämmelse om
sekretess som anger att upplysningarna, handlingarna m.m. i övrigt skall
behandlas som hemliga i den stat som har mottagit dem.
Bestämmelserna i avtalet om informationsöverföring aktualiserar vissa
frågor som rör handlingssekretess och tystnadsplikt.
I sekretesslagen (1980: 100) regleras såväl handlingssekretess som tyst-
nadsplikt. Lagen gäller inte bara i förhållandet mellan myndigheterna och allmänheten utan även i förhållandet mellan myndigheterna inbördes. 1 förarbetena till sekretesslagen anförs (prop. 1979/80:2 s. 122) att utlämnande av hemliga handlingar till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation tills vidare får ske på i huvudsak samma sätt som hittills.
Detta innebär i huvudsak att en hemlig handling kan lämnas till utländsk
myndighet enligt samma grunder som gällde före den nya sekretesslagen
för utbytet av handlingar mellan inhemska myndigheter (se prop. 1973: 117 s. 17).
Bestämmelser om sekretess inom skatte- och tullväsendet finns i 9 kap.
1-3 §§ sekretesslagen. I 3 § anges att sekretess enligt 1 och 2 §§ också
gäller i ärenden om handräckning eller bistånd i motsvarande verksamhet hos myndighet eller annat organ i fftämmande stat, i den mån avtal härom
har träffats med den andra staten. Detta innebär att svenska sekretessbe-
stämmelser får tillämpning beträffande den information som enligt det
nordiska biståndsavtalet i tullfrågor ingår till en svensk tullmyndighet. Det
bör dock understrykas att sekretesskyddet avser endast upplysningar och handlingar som har inhämtats enligt bestämmelserna i avtalet, dvs. sådana upplysningar och handlingar som har samband med tillämpningen av tulllagstiftningen. Avtalet ger alltså inte upphov till någon vidsträcktare sekretess än vad som följer av de nu berörda bestämmelserna i sekretesslagen.
I det här sammanhanget kan nämnas att bestämmelserna i sekretesslagen inte medger att en svensk tullmyndighet till utländsk tullmyndighet lämnar uppgift eller utdrag ur allmänt kriminalregister eller polisregister.
Om utlämnande av sådan uppgift gäller enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen
vad som är föreskrivet i lag om register som nu har nämnts och i förordning
som har stöd i sådan lag. Däremot torde det i och för sig inte möta hinder
att uppgifter som tullmyndigheten har fått fram vid en utredning vidarebefordras till utländsk tullmyndighet, även om uppgifterna också skulle fin-
nas i kriminalregistret eller polisregister.
Bestämmelser om bistånd med indrivning av vissa fordringar finns upp-
tagna i art. 10 i avtalet. I huvudsak motsvarande bestämmelser finns i
avtalet den 9 november 1972 mellan de nordiska länderna om handräck-
ning i skatteärenden (jfr prop. 1972: 142, SkU 63, rskr 297 och prop. 1976/
77.9, SkU I, rskr I samt SFS 1978: 723).
Enligt art. 10 p. 1 skall en tullmyndighet på anmodan bistå med indriv-
ning av en annan stats fordringar, som har uppstått vid tillämpning av tullagstiftningen. I art. 10 p. 10 anges att i ärenden om indrivning ett rättegångsförfarande inte får inledas vid annan domstol än förvaltnings-
domstol och inte heller får konkurs begäras i den stat, i vilken indrivning har begärts, med mindre behöriga myndigheter i berörda stater har blivit eniga därom. Den sistnämnda bestämmelsen i avtalet har till syfte ati
förhindra t.ex. att en svensk tullmyndighet här inleder en rättegång eller
ett konkursförfarande som kan belasta tullmyndigheten i den främmande staten med kostnader. Eftersom avtalet endast gäller samarbetet mellan myndigheterna kan bestämmelsen däremot inte anses utgöra något hinder t.ex. för en tredje man att efter föreläggande väcka talan enligt 69 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) eller en annan borgenär att ansöka om att
den tullskyldige skall försättas i konkurs. Avtalet skall enligt art. 15 ratificeras. Det träder i kraft tre månader efter
den dag då samtliga staters ratifikatronshandlingar har deponerats i det
norska utrikesdepartementet.
Enligt min uppfattning möjliggör avtalet ett effektivare samarbete än hittills mellan de nordiska länderna inom tullområdet. Jag förordar att Sverige ansluter sig till avtalet.
Jag övergår härefter till vissa författningstekniska frågor.
Vid tillkomsten av det tidigare berörda avtalet med Förbundsrepubliken
Tyskland konstaterades (prop. 1973: 117 s. 23) att för att en svensk tull-
myndighet skulle kunna lämna tysk tullmyndighet bistånd enligt i avtalet
angivna riktlinjer krävdes regler härom i lag. Mot denna bakgrund infördes
den lagstiftning som behövdes för att biständ skulle kunna lämnas från svensk sida enligt avtalet och de avtal av samma slag som kunde komma
att ingås med andra länder. Lagen (1973: 431) om utredning angående brott
mot utländsk tullag innehåller ett bemyndigande för regeringen att föreskriva att bistånd för utredning angående brott mot utländsk tullag skall
lämnas främmande stat genom svensk tullmyndighet, i den mån det påkal-
las av överenskommelse mellan Sverige och främmande stat om ömsesidigt bistånd för att förhindra, utreda och beivra brott mot tullag.
Lagstöd krävs även för att Sverige skall kunna lämna handräckning i fråga om uttagande av utländsk skatt och allmän avgift. Om indrivning av
utländska skatter m.m. finns bestämmelser 1 lagen (1969: 200, omtryckt 1973: 432) om uttagande av utländsk skatt, tull och annan allmän avgift. I
den mån utländsk skatt m. m. får tas ut i Sverige enligt en överenskommelse mellan Sverige och främmande stat får regeringen förordna att
skatten skall uppbäras och indrivas i samma ordning som svensk skatt och bestämma villkoren för uppbörden och indrivningen.
Enligt min uppfattning krävs inte någon lagändring eller ny lagstiftning för att en svensk tullmyndighet skall kunna lämna en annan nordisk tullmyndighet bistånd enligt de riktlinjer som anges i avtalet. En svensk
ratificering av avtalet bör således kunna ske utan att några lagstiftningsåt-
gärder behöver vidtas. Jag finner emellertid att avtalet har sådan vikt att riksdagens godkännande bör inhämtas. Det bör ankomma på regeringen att
godkänna de ändringar av avtalet som kan behöva vidtas och som inte är av sådan beskaffenhet att frågan bör underställas riksdagen.
3 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
att godkänna avtalet mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och
Norge om ömsesidigt bistånd i tullfrågor.
4 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
Bilaga
AVTAL mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om
ömsesidigt bistånd i tullfrågor
Regeringarna i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge som öns-
kar ingå ett avtal om samarbete mellan tullmyndigheterna för att säkerstäl-
la en riktig tillämpning av tullagstiftningen och för att bekämpa överträdelser av densamma har, med hänvisning till rekommendationen den 5
december 1953 från tullsamarbetsrådet i Bryssel om ömsesidigt admini-
strativt bistånd, till stadgan den 2 april 1975 för samarbete mellan de nordiska centrala tulladministrationerna (tullstyrelserna) och till samarbetsöverenskommelsen den 23 mars 1962 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, enats om följande:
Artikel I Definitioner 1. Med ”stat” förstås i detta avtal en av de fördragsslutande staterna. 2. Med ”tullagstiftning” förstås i detta avtal bestämmelser i lag eller annan författning om tull, skatt och andra avgifter, bidrag eller förbud, inskränkningar och kontrollåtgärder såvitt avser införsel, utförsel eller transitering av varor — härunder inbegripet sundhets- och säkerhetsbestämmelser — och betalningsmedel. 3. Med ”tullmyndighet” förstås i detta avtal staternas centrala tulladministrationer och, efter särskilt bemyndigande, deras underlydande myndigheter.
Artikel 2
Tillämpningsområde ]. Staterna är ense om att lämna varandra ömsesidigt bistånd genom tullmyndigheterna i överensstämmelse med bestämmelserna i detta avtal. a) för att säkerställa en riktig tillämpning av deras tullagstiftning: b) för att förhindra, utreda och beivra överträdelser av tullagstiftningen; c) i ärenden angående indrivningen av fordringar och delgivning i samband med tillämpning av tullagstiftningen. 2. Bistånd inom ramen för detta avtal lämnas enligt den anmodade statens rätt och inom ramen för tullmyndighetens behörighet och resurser.
Artikel 3
Uppsikt över personer och transportmedel
Tullmyndigheterna håller självmant eller på begäran särskild uppsikt
över bland annat
1. personer som är kända eller misstänkta för att begå överträdelse av annan stats tullagstiftning och
2. transportmedel som misstänks bli brukade vid överträdelse av annan stats tullagstiftning.
Artikel 4
Meddelande av upplysningar Tullmyndigheterna lämnar varandra I. självmant eller på begäran alla tillgängliga upplysningar om
a) verksamhet som misstänks leda till överträdelse av annan stats tullagstiftning;
b) personer som är kända eller misstänkta för att begå överträdelse av
annan stats tullagstiftning;
c) transportmedel som misstänks bli brukade vid överträdelse av annan stats tullagstiftning;
d) nya hjälpmedel eller metoder för att begå överträdelse av tullagstift-
ningen;
e) varor som är kända för att vara föremål för olovlig trafik:
f) andra förhållanden som är av intresse i samband med överträdelse av
tullagstiftningen,
2. på begäran alla tillgängliga upplysningar om varuförseln som finns i tulldeklarationer, intyg, ursprungscertifikat, fakturor och andra handlingar eller i motsvarande databehandlat material,
3. på begäran alla tillgängliga handlingar som utfärdats i samband med
tullbehandling av varor i annan stat, då en tullmyndighet behöver dem för att exempelvis få bekräftat a) att varor för vilka åtnjuts förmån vid utförsel till annan stat uppfyller
villkoren härför;
b) att varor, som förts in till en stat, blivit lagligen utförda från annan
stat;
c) att varor som förts ut från en stat, blivit lagligen införda till annan
stat.
Artikel 5
Utredning
I. Tullmyndighet, som anmodas lämna bistånd, gör den utredning som
behövs för att efterkomma framställningen. Resultatet härav meddelas den
tullmyndighet, som begärt bistånd.
2. Tullmyndigheterna kan i enskilda fall avtala att tjänstemän, som handlägger ärende som berör två eller flera stater, skall kunna närvara vid utredning och annan behandling av ärendet på annan stats territorium
såvida det inte strider mot denna stats nationella lagstiftning.
Artikel 6
Biståndsframställnings form och innehåll
1. Begäran om bistånd görs skriftligen. De handlingar, som behövs för att framställningen skall kunna efterkommas, inklusive eventuella föreskrifter eller beslut av behöriga myndigheter, som ligger till grund för handlingarna, kan bifogas antingen i original eller bestyrkt kopia eller avskrift.
2. I brådskande fall kan framställning göras muntligt eller per telefon
och, om så behövs, bekräftas skriftligen.
Artikel 7
Bruk av upplysningar och handlingar
1. Upplysningar och handlingar, som inhämtats enligt bestämmelserna i
detta avtal, kan användas som bevis i enlighet med avtalets syfte och inom ramen för dess tillämpningsområde.
2. Önskar någon använda upplysningarna eller handlingarna till andra
ändamål än vartill de inhämtats, måste uttryckligt samtycke inhämtas från
den tullmyndighet som lämnat dem.
3. Upplysningarna, handlingarna m.m. skall i övrigt behandlas som hemliga i den stat som mottagit dem.
Artikel 8
Undantag från skyldigheten att lämna bistånd
1. Om efterkommandet av en framställning att lämna bistånd antas vara
ägnat att skada den anmodade statens suveränitet, säkerhet, allmänna
rättsprinciper (ordre public) eller andra väsentliga intressen kan denna stats tullmyndighet helt eller delvis vägra bistånd eller göra det beroende av att bestämda villkor eller föreskrifter uppfylles.
2. Efterkommes inte en framställning om bistånd skall den anmodande staten utan dröjsmål underrättas om beslutet och skälet till detta.
Artikel 9
Delgivningar
1. Delgivning enhigt detta avtal skall ske i den ordning som för liknande
delgivning tillämpas enligt lagstiftning eller administrativ praxis i den stat hos vilken delgivning begärts. Begäran om delgivning av handling skall innehålla kort uppgift om handlingens innehåll.
2. Om den stat som begär delgivningen så önskar, kan delgivning ske i särskild form, i den mån det begärda förfarandet står i överensstämmelse med lagstiftningen i den stat i vilken delgivningen skall ske.
3. Såsom bevis om delgivningen skall gälla antingen ett daterat och bestyrkt erkännande av den, med vilken delgivningen skett, eller ett intyg av vederbörande myndighet i den stat, hos vilken delgivningen begärts, utvisande formen och tiden för delgivningen.
Artikel 10
Indrivning
1. Tullmyndighet skall på anmodan bistå med indrivning av annan stats
fordringar, som uppstått vid tillämpning av tullagstiftningen.
2. Framställning om bistånd med indrivning av en fordran får göras
endast om fordringen inte kan indrivas i den anmodande staten utan väsentliga svårigheter. Fordringen skall vidare överstiga ett visst fastställt
minimibelopp.
3. Till anmodan om indrivning skall fogas handling av vilken grunden för fordringen framgår samt intyg från behörig myndighet om att beslutet
är exigibelt.
4, Fordran som är exigibel i den anmodande staten skall erkännas som exigibel i den anmodade staten. Bistånd för indrivning skall verkställas med iakttagande av de preskriptionsregler som gäller för indrivning av
fordran på motsvarande slag enligt lagstiftningen i den anmodade staten.
5. I framställningen skall lämnas upplysning om tidpunkten när rätten att driva in fordringen helt eller delvis upphör enligt den anmodande statens lagstiftning.
6. Indrivning skall ske i den anmodade statens valuta efter den officiella valutakursen den dag framställningen mottagits.
7. Indrivning av annan stats fordran skall verkställas på samma sätt som
indrivning av motsvarande fordran i den anmodade staten.
8. Om invändningar görs mot indrivning enligt detta avtal, avgörs ären-
det av behöriga myndigheter i den anmodade staten i enlighet med denna
stats rätt.
9. För fordringar som skall indrivas enligt detta avtal gäller ej sådan
särskild förmånsrätt, som kan gälla motsvarande fordringar i den anmodade staten.
10. I ärenden om indrivning av fodringar enligt detta avtal får rättegångsförfarande inte inledas vid annan domstol än förvaltningsdomstol ej heller konkurs begäras i den stat, hos vilken indrivning begärts, med mindre behöriga myndigheter i berörda stater blivit eniga därom.
11. Upphör eller ändras fordran, skall den anmodade staten snarast möjligt underrättas.
Artikel I 1
Betalningsanstånd, inställande av indrivning och överföring av influtet
belopp
1. Tullmyndigheten i den anmodade staten fattar beslut om medgivande av avbetalning och betalningsanstånd.
2. Om en fordran inte går att driva in, återsändes framställningen med anteckning om föreliggande omständigheter samt tillgänglig dokumentation till tullmyndigheten i den anmodande staten.
3. Belopp som drivits in skall överföras till tullmyndigheten i den anmo-
dande staten. Undantag från denna regel görs för avgifter och kostnader,
som utgår enligt den anmodade statens lagstiftning.
Artikel 12
Kostnader
Med undantag för vad som utgått i ersättning till sakkunniga svarar den anmodande staten icke för utgifter som uppstår vid handläggning av fram-
ställning enligt detta avtal.
Artikel 13 Avtalets genomförande
Tullmyndigheterna vidtar erforderliga åtgärder och fastställer närmare riktlinjer för genomförande och tillämpning av avtalet.
Artikel 14
Giltighetsområde
Detta avtal skall icke tillämpas
för Danmarks vidkommande på Färöarna och Grönland,
för Norges vidkommande på Svalbard, Jan Mayen och norska utomeuropeiska besittningar.
Artikel 15
Ratifikation, ikraftträdande och uppsägning
1. Detta avtal skall ratificeras och ratifikationshandlingarna deponeras i
det norska utrikesdepartementet. Bestyrkta avskrifter skall av det norska utrikesdepartementet tillställas de övriga staternas regeringar.
2. Avtalet träder i kraft tre månader efter den dag då samtliga staters ratifikationshandlingar deponerats. 3. Önskar någon av staterna uppsäga avtalet, skall skriftligt meddelande
härom tillställas den norska regeringen som har att omedelbart underrätta övriga stater härom och om dagen då meddelandet mottogs.
Uppsägningen gäller endast för den stat som verkställt densamma och
Prop. 1980/81: 169 12 -
får verkan sex månader efter utgången av den dag då den norska regering-
en mottagit meddelande om uppsägningen.
Till bekräftelse härav har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknat denna överenskommelse i Oslo den
Utfärdat i Oslo i ett exemplar på svenska, danska, finska, isländska och
norska språken, varvid på svenska språket utfärdades två texter, en för Sverige och en för Finland, vilka samtliga texter äger lika vitsord.
För den svenska regeringen
För den danska regeringen
För den finska regeringen
För den isländska regeringen
För den norska regeringen
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981