om godkännande av en nordisk språkkonvention
Regeringens proposition
1981/82:5
om godkännande av en nordisk språkkonvention; beslutad den 9 juli 1981.
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar BIRGIT FRIGGEBO
CARL AXEL PETRI
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land. Konventionen syftar till att underlätta nordiska medborgares kontakter med myndigheter och andra offentliga organ i ett annat nordiskt land än det egna. I konventionen behandlas också frågor som rör utbyggnaden av en allmän språkservice såvitt gäller nordiska medborgare, information på olika språk m.m.
I Riksdagen 1981/82.1 saml. Nr 5
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-07-09
Närvarande: statsrådet Friggebo. ordförande. och statsråden Petri, Eliasson, Gustafsson, Tillander. Molin
Föredragande: statsrådet Petri
Proposition om godkännande av en nordisk språkkonvention.
1 Inledning
Representanter för justitiedepartementen i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge har efter förhandlingar enats om ett förslag till konvention om nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land. Konventionsförslaget har behandlats av Nordiska rådet, som har hemställt hos regeringarna i de nordiska länderna att en konvention ingås i överensstämmelse med förslaget.
Den svenska regeringen beslöt den 30 april 1981 att förslaget till konvention skulle undertecknas med förbehåll för ratifikation. Samtliga nordiska justitieministrar undertecknade förslaget den 17 juni 1981. |
Konventionen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.
2 Konventionens bakgrund och innehåll
I rekommendation nr 29/1966 hemställde Nordiska rådet att de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för en nordisk språkkonvention skulle undersökas. En sådan konvention borde ge varje nordisk medborgare rätt att utan särskild kostnad använda sitt eget språk vid hänvändelser till domstolar och andra myndigheter i Norden, förutsatt att han hade svårt att använda myndighetens eget språk.
Frågan hänsköts för svensk del till invandrarutredningen, som behandlade frågan i sitt år 1972 avgivna betänkande (SOU 1972:83) Tolkservice, Nordisk språkkonvention. Utredningen ställde sig bakom tanken på en språkkonvention, vilken dock förutsatte att tolkservicen förbättrades i enlighet med utredningens förslag.
År 1973 tillsättes en samnordisk arbetsgrupp med uppgift att undersöka möjligheterna av en konvention i enlighet med Nordiska rådets rekom-
mendation. Arbetsgruppen höll ett möte i januari 1974. Man kom då överens om att varje land skulle söka precisera de områden där en konventionsreglering var angelägnast. Finland och Sverige, som berördes av en eventuell konvention i högre grad än de andra nordiska länderna, skulle
vidare överlägga separat innan de samnordiska överläggningarna på nytt togs upp.
Överläggningarna mellan Finland och Sverige inleddes i maj 1977. De resulterade i ett gemensamt finsk— svenskt utkast till konvention. På grundval av detta utkast började nya samnordiska överläggningar i april 1979. Island deltog inte i själva förhandlingarna.
Efter det att de samnordiska överläggningarna återupptagits uppnåddes enighet mellan de danska, finska, norska och svenska förhandlarna om ett
förslag till konvention. Nordiska rådet har därefter i rekommendation nr 32/1981 hemställt hos regeringarna i de nordiska länderna att en konven-
tion ingås i överensstämmelse med förslaget. Den svenska regeringen beslöt den 30 april 1981 att konventionsförslaget skulle undertecknas med
förbehåll för ratifikation. Förslaget undertecknades av samtliga nordiska
justitieministrar den 17 juni 1981.
En förutsättning för enigheten har varit att konventionen i princip har
lagts på rekommendationsbasis. Detta sammanhänger främst med svårigheterna att överallt kunna tillgodose behovet av finska tolkar. På den punkten har länderna kommit olika långt. Behoven av tolkservice är också
mycket olika. I Sverige finns det omkring 180000 invandrare med finländskt medborgarskap, av vilka dock en betydande del har svenska som modersmål, medan det i Danmark och Norge rör sig om 6— 10000. Kon-
ventionsförslaget medger att varje land anpassar utbyggnaden äv språkservicen efter behov och tillgängliga resurser.
I Nordiska rådets rekommendation från år 1966 avsågs i första hand
tolk- resp. översättningsservice vid hänvändelser till domstolar och andra
myndigheter. I det utarbetade förslaget läggs emellertid också vikt vid den
allmänna språkservicen för invandrare (se t.ex. artikel 5).
De språk som omfattas av konventionen är enligt första stycket i artikel I svenska, danska, finska, isländska och norska. Det innebär att t.ex. de samiska och färöiska språken lämnas utanför. Med norska avses såväl bokmål som nynorsk.
Enligt andra stycket omfattas såväl muntlig som skriftlig kontakt. dock
inte telefonkontakt. Det saknar betydelse om det är den enskilde eller myndigheten som har tagit initiativ till kontakten, liksom om vederbörande
uppträder för egen räkning eller som ombud eller som ställföreträdare för
t.ex. en juridisk person.
Uttrycket ”offentliga organ” täcker även t.ex. sjukhus, skolor e.d. som hos allmänheten inte brukar uppfattas som myndigheter (jfr prop. 1975/76:160 s. 134). Det är utan betydelse huruvida det offentliga organet betecknas som statligt eler kommunalt. Skyldigheten för ett offentligt ortl Riksdagen 19811/82. I saml. Nr 5
gan att skaffa tolk eller översättare är i princip begränsad till mål och ärenden, se andra stycket i artikel 2. En motsvarande begränsning gäller enligt artikel 3 i fråga om skyldigheten för det allmänna att svara för kostnader-
nä. | Det kan påpekas att konventionen är tillämplig även i fråga om nordiska medborgare som tillfälligt vistas i ett annat nordiskt land, t.ex. som turis-
ter.
Första stycket i artikel 2 innehåller huvudbestämmelsen om rätten för nordiska medborgare att använda sitt eget språk vid kontakt med offentliga
organ. Bestämmelsen har formen av en rekommendation. Det har särskilt
angetts att rätten i första hand bör gälla vid kontakt med domstolar och vissa uppräknade myndigheter. De särskilt uppräknade myndigheterna är så-
dana som invandrare i stor utsträckning kommer i kontakt med. I fråga om skolmyndigheterna syftar bestämmelsen givetvis inte på skolornas undervisningsspråk.
Rätten att använda det egna språket gäller ”vid behov”. Om vederbö-
rande behärskar det offentliga organets språk tillräckligt bra, bör han eller
hon i första hand använda detta. Det är tydligt att frågan huruvida någon kan anses behärska det offentliga organets språk tillräckligt bra till en del beror på vad saken gäller. En enkel hänvändelse kräver naturligtvis mindre språkkunskaper än ett komplicerat domstols- eller förvaltningsärende.
Bestämmelsen i första stycket innebär bl.a. att en handling som kommer in till ett offentligt organ inte får avvisas av den anledningen att handlingen
är avfattad på ett annat nordiskt språk än det offentliga organets. I vissa
fall är det offentliga organet skyldigt att själv låta översätta handlingen. se
andra stycket i förevarande artikel. I andra fall kan den som har gett in handlingen föreläggas att tillhandahålla en översättning vid påföljd utt
handlingen annars avvisas eller lämnas utan åtgärd.
Enligt andra stycket är det offentliga organet skyldigt att medverka till att skaffa tolk eller översättare I anhängiga mål och ärenden. Genom be-
gränsningen till ”mål och ärenden” har man avsett att utesluta en del kontakter med offentliga organ från tillämpningsområdet. Detta gäller t.ex. kontakter med organ som har karaktär av serviceinrättning såsom postkontor, järnvägarnas biljettkontor och telefonexpeditioner. Detsamma är fallet när någon tar kontakt med skolor och andra undervisningsanstalter i
en fråga som rör undervisningsverksamheten eller med ett sjukhus i en sjukvårdsfråga. En skol- eller sjukhusstyrelse är emellertid skyldig att
medverka till att skaffa tolk eller översättare i ett hos styrelsen anhängigt
förvaltningsärende. .
Den angivna skyldigheten är avsedd att föreligga även vid själva anhängiggörandet av ett mål eller ärende, dvs. när en stämningsansökan eller lik-
nande handling ges in.
Skyldigheten att tillhandahålla tolk- eller översättningshjälp enligt andra
stycket är inte ovillkorlig. Här görs reservationen ”såvitt möjligt”. I prak-
tiken kan det vara svårt för offentliga organ i vissa områden att skaffa tolk,
åtminstone innan den offentliga språkservicen är fullt utbyggd. I brottmål
har dock domstolen en ovillkorlig skyldighet att skaffa tolk. vilket torde stämma med vad som f.n. gäller i alla de nordiska länderna. Vidare gäller skyldigheten endast ”behövlig” tolk- eller översättningshjälp, dvs. om vederbörande inte klarar att använda det offentliga organets språk. Även om vederbörande inte kan sägas behärska detta språk kan översättning ändå
vara onödig därför att alla berörda förstår varandras språk tillräckligt väl.
Artikel 3 mnehåller kostnadsbestimmelser. Där ges i första stycket
första meningen en rekommendation om att kostnaden för tolkning eller översättning i mål och ärenden som avses I artikel 2 skall ersättas av all-
männa medel. Det får anses angeläget att möjligheten till fullgod tolk- elter
översättningshjälp i dessa fall inte är beroende av vederbörandes ekono-
miska situation. Detta förebyggs om tolken eller översättaren garanteras
ersättning av det allmänna. Rekommendationen innebär inte att det all-
männa i varje situation skall anses skyldigt att svara för kostnaderna. En myndighet bör sålunda vara berättigad att begränsa ersättningen till sådana
kostnader som myndigheten har godkänt på förhand.
Enligt andra meningen i första stycket skall en tolk i mål som hör under allmänt åtal alltid ha rätt till ersättning av allmänna medel. Detta torde
överensstämma med vad som redan nu gäller i de nordiska länderna. Mel-
lan länderna har rått enighet om att med mål som hör under ullmänt åtal bör jämställas mål som gäller frihetsberövanden innan åtal har väckts och
mål om administrativa frihetsberövanden.
Att ersättning till tolk eller översättare har utgått av allmänna medel in-
nebär inte att det allmänna också slutligt skall svara för kostnaden. I arti-
kelns andra stycke anges de fall då det allmänna kan återkräva ersättningen, helt eller delvis. Ersättningen kan till en början återkrävas av den som har gett in en skriftlig handling, om denna är av vidlyftig beskaffenhet. Man har därwd särskilt tänkt på ansökningshandlingar i patentärenden o.d. Om handlingen är av ringa betydelse i målet eller ärendet kan kostnaden också återkrävas, liksom om det annars finns särskilda skäl för det. Som exempel på särskilda skäl till återkrav kan anges att handlingen har getts in av någon I egenskap av ställföreträdare för en juridisk person, vilken har ekonomiska möjligheter att själv svara för kostnaden.
Vidare anges att hinder inte föreligger för en fördragsslutande stat att
meddela bestämmelser om rätt till återkrav från den som i egenskap av förlorande part eller eljest skall svara för rättegångskostnaderna i målet eller ärendet. Här åsyftas de vanliga reglerna om kostnadsfördelning i dom-
stols- eller förvaltningsförfarandet.
Artikel 4 avser att förebygga språklig isolering för den som vistas på en
anstalt eller inrättning. Det är ett välkänt förhållande att språklig isolering
upplevs särskilt starkt vid anstaltsvistelse i ett annat land. Artikeln syftar
på sjukhus, anstalter för nykterhetsvård, kriminalvårdsanstalter o.d. Den
intagne bör så långt möjligt beredas tillfälle till samtal med personal på sitt
eget språk och till samvaro med andra intagna som behärskar den intagnes
språk.
I artikel 5 behandlas frågor som väsentligen rör allmän språkservice för
invandrare från ett nordiskt land till ett annat. Staterna åtar sig i artikeln
att främja inrättandet av offentliga språkserviceorgan på orter där sådana invandrare vistas i större antal. Tolk- och översättningsservice kan också
tillhandahållas I annan form. Man har därvid tänkt på möjligheten av att of-
fentliga organ anställer tvåspråkig personal.
Värdlandet skall också i mån av behov främja översättning och distribu-
tion av anvisningar, broschyrer, blanketter e.d. som kan underlätta kon-
takten mellan den enskilde och det allmänna. Vad som åsyftas är bl.a. skriftlig information i olika samhällsfrågor och upplysningar angående skyldigheter och rättigheter i förhållande till det allmänna.
Även urtikel 6 rör främst språkservice för invandrare. Artikeln innebär ett åtagande för staterna att i positiv anda pröva möjligheten av särskilda insatser, t.ex. när det gäller språkundervisning. Staterna åtar sig också att
främja ett direkt samarbete mellan myndigheter i de olika länderna för att
förverkliga syftet med konventionen. Ett sådant samarbete föreligger redan nu mellan myndigheter i Sverige och Finland, t.ex. mellan resp. lands socialstyrelser och arbetsmarknadsmyndigheter.
Artikel 7 innehåller en hänvisning till den i och för sig självklara möjlig-
heten för staterna att träffa bilaterala avtal som går längre än konventio-
nen. Enligt artikel 8 skall var och en av de fördragsslutande staterna utse en myndighet eller ett annat organ — redan bestående eller nyinrättat — för att
följa tillämpningen av konventionen inom den egna staten och främja samarbete mellan staterna i frågor som avses I konventionen. Särskilt från finsk sida har under förhandlingarna lagts stor vikt vid att det i varje land skall finnas ett organ som svarar för uppföljningen av konventionen.
Enligt artikelns andra stycke skall det även ankomma på Nordiska mi-
nisterrådet att följa tillimpningen av konventionen.
Artikel 9 innehåller sedvanliga slutbestämmelser.
3 Föredragandens överväganden
Det konventionsförslag som har undertecknats av de nordiska justitic-
ministrarna ger uttryck för en strävan att genom insatser på språkområdet underlätta kontakterna inom Norden och stärka den nordiska gemenskapskänslan. Nordiska rådets rekommendation nr 29/1966 avsåg i princip en-
dast kontakterna mellan de enskilda medborgarna och domstolar och and-
ra myndigheter. Det föreliggande konventionsförslaget innehåller bestäm-
melser som är avsedda att underlätta sådana kontakter. Förslaget går emellertid längre och lägger stor vikt även vid utbyggnaden av en allmän
språkservice och andra särskilda åtgärder som kan underlätta den vardagliga tillvaron för nordiska invandrare. Jag tror för min del att konventionen kommer att få betydelse inte minst I det sistnämnda hänseendet.
Som nämnts har konventionen I princip lagts på rekommendationsbasis. De enda bestämmelser som ålägger direkta förpliktelser gäller dels skyldig-
heten att tillhandahålla tolkhjälp i brottmål tartikel 2 andra stycket andra meningen), dels garantin för ersättning av allmänna medel till tolk i mål
som rör allmänt åtal (artikel 3 första stycket andra meningen). Dessa för-
pliktelser uppfylls redan av Sverige, se 5 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Också de flesta av de rekommendationer som förslaget innehåller får unses
uppfyllda redan nu. Det kan särskilt nämnas att principen om kostnadsfri tolkhjälp numera gäller över lag såväl vid domstolarna som inom förvaltningen. Även översättningshjälpen är i stor utsträckning kostnadsfri. Se vidare 33 kap. 9 § RB, 9 § förvaltningslagen (1971:290), 50 och 52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291), 2 kap. 8 §i den nyligen antagna utsöknings-
balken samt prop. 1971:30 s. 382 och 1978/79:111 bil. I s. 2. I praktiken torde 9 8 förvaltningslagen tillämpas även i fall som inte omfattas av den lagen, t.ex. i ärenden hos en myndighet som hör till den s.k. oreglerade kom-
munalförvaltningen och i ärenden hos regeringen.
Godkännandet av konventionen medför alltså inte behov av några lagän-
dringar. Det torde inte heller omedelbart uppstå några ökade kostnader till
följd av konventionen. Ett successivt förverkligande av de rekommendationer som ännu inte är uppfyllda ställer emellertid krav på ökade resurser. Det kan bl. a. övervägas att, när resurserna medger det, ytterligare förbättra den allmänna språkservicen enligt artiklarna 5 och 6.
Enligt artikel 8 skall det i varje land finnas ett organ som svarar för uppföljningen av konventionen. Om konventionsförslaget godkänns ämnar jag
föreslå regeringen att statens invandrarverk ges den uppgiften.
I samtliga deltagande länder torde konventionen komma att föreläggas riksdagen eller motsvarande organ, även om detta inte i fråga om alla Jän-
der är något formellt krav. För svensk del får ingåendet av konventionen
anses som en sådan överenskommelse som enligt 10 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen skall godkännas av riksdagen. Förslaget har som nämnts undertecknats med förbehåll för ratifikation.
4 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
att godkänna konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island
och Norge om nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land.
5 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
Bilaga
KONVENTION mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land
Regeringarna I Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge,
som anser att en ökad språklig likställighet inom Norden är av stor bety-
delse för den nordiska gemenskapskänslan och för vidgade kontakter mel-
lan de nordiska folken,
som finner det ungeläget att nordiska medborgare kan i så stor utsträck-
ning som möjligt använda sitt eget språk inför myndigheter och andra offentliga organ I ett annat nordiskt land,
som är medvetna om att en god språkservice för nordiska invandrare är av väsentlig betydelse för att underlätta anpassningen och tillförsäkra dem social trygghet och lika behandling i samhället,
har, i enlighet med tanken bukom Nordiska rådets rekommendation nr
29/1966. överenskommit om följande.
Artikel I
Språk som omfattas av denna konvention är svenska, danska, finska, isländska och norska.
Konventionen avser såväl muntlig som skriftlig kontakt med en myndighet eller annat offentligt organ, dock ej telefonkontakt.
Artikel 2
De fördragsslutande staterna förbinder sig att verka för att en medborgare I en fördragsslutande stat vid behov skall kunna använda sitt eget språk vid kontakt med myndigheter och andra offentliga organ i en annan fördragsslutande stat. Detta gäller förutom vid kontakt med domstolar främst
vid kontakt med offentliga organ såsom sjukvårds-, hälsovårds-, social-
vårds- och barnavårdsmyndigheter samt arbetsmarknads-, skatte-, polisoch skolmyndigheter.
I mål och ärenden vid domstolar och andra offentliga organ skall dessa såvitt möjligt sörja för att medborgare i fördragsslutande stat får behövlig tolk- och översättningshjälp. I brottmål skall medborgaren alltid få den
tolkhjälp som behövs.
Artikel 3
Kostnad för tolkning eller översättning i mål eller ärende som avses I ar-
tikel 2 bör ersättas av allmänna medel. Ersättning till tolk i mål som rör all-
mänt åtal skall alltid utgå av allmänna medel.
Vad nu sagts skall ej utgöra hinder för en fördragsslutande stat att för
översättning av en skriftlig handling återkräva kostnaden eller del därav av
den som har gett in handlingen, om denna är av vidlyftig beskaffenhet eller
av ringa betydelse eller om eljest särskilda skäl föreligger. Ej heller skall hinder föreligga för en fördragsslutande stat att meddela bestämmelser om
rätt för det allmänna att återkräva ersättning till tolk eller översättare från den som I egenskap av förlorande part eller eljest skall svara för rättegångskostnaderna i målet eller ärendet.
Artikel 4
Den som är intagen på anstalt eller inrättning bör I den utsträckning det
är möjligt ges tillfälle till samvaro med annan, som behärskar den intagnes
språk.
Artikel 5
De fördragsslutande staterna skall främja inrättandet av offentliga språk-
serviceorgan eller tillhandahållandet av tolk- och översättningsservice i
annan form på orter, där medborgare i en annan fördragsslutande stat som
inte förstår värdlandets språk vistas i större antal. När det är befogat med
hänsyn till antalet sådana medborgare som är bosatta I värdlandet eller på en viss ort i detta, skall värdlandet främja översättning och distribution av sådana anvisningar, broschyrer, blanketter eller dylikt som kan underlätta kontakten mellan den enskilde och det allmänna.
Artikel 6
De fördragsslutande staterna förbinder sig att pröva möjligheten av särskilda insatser i fråga om språkservice, när förhållandena ger anledning till det, och att främja direkt samarbete mellan myndigheter i de olika staterna för förverkligandet av syftet med konventionen.
Artikel 7
Konventionen innebär inte någon begränsning av möjligheten för två eller flera fördragsslutande stater att när anledning förekommer träffa sär-
skilda överenskommelser som innefattar längre gående förpliktelser än som nu har avtalats.
Artikel 8
Var och en av de fördragsslutande staterna skall utse en myndighet eller
ett annat organ med uppgift att följa tillimpningen av konventionen i den
staten och att främja samarbetet mellan staterna i frågor som avses I kon-
ventionen.
Det ankommer även på Nordiska ministerrådet att följa tillämpningen av konventionen.
Prop. 1981/82: 5 tu"
Artikel 9 |
De fördragsslutande staterna kan tillträda denna konvention genom
a) undertecknande utan förbehåll för ratifikation eller
b) undertecknande med förbehåll för ratifikation i förening med efterföljande ratifikation.
Ratifikationshandlingarna skall deponeras 1 det finska = utri-
kesministericet. Konventionen träder i kraft den första dagen i den månad som infaller två månader närmast efter det att den har tillträtts av fyra av de fördragsslutande staterna. För fördragsslutande stat som tillträder
konventionen vid en senare tidpunkt träder den i kraft två månader efter
det att denna stat har tillträtt konventionen.
Envar av staterna kan i förhållande till envar av de övriga uppsäga
konventionen till upphörande med sex månaders varsel.
Till bekräftelse härav har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknat denna konvention.
Som skedde i Svaneke på Bornholm den 17 juni 1981, i ett exemplar på svenska, danska. finska, isländska och norska språken.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981