SOU 1972:83

Invandrarutredningen

Till Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

Genom beslut den 28 maj 1968 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att utreda invandrares anpassningsproblem mm.

Med stöd av detta bemyndigande tillkalla- des samma dag såsom sakkunniga riksdags- ledamoten Yngve Möller, tillika ordförande, riksdagsledamoten Hugo Bengtsson, dåva— rande riksdagsledamoten Ingrid Diesen, riksdagsledamoten Bengt Fagerlund, dåva- rande riksdagsledamoten Nils Kellgren samt riksdagsledamöterna Lennart Mattsson och Rolf Wirtén.

De sakkunniga antog namnet invandrar- utredningen.

Den 8 juli 1969 erhöll Kellgren begärt ent- ledigande från uppdraget som ledamot samt förordnades byråehefen Ove Jönsson att vara ledamot av utredningen.

Att såsom experter biträda utredningen tillkallades den 5 maj 1969 dåvarande undervisningsrådet Ragnar Israelsson och numera departementsrådet Ossian Larnstedt, den 13 juni 1969 numera biträdande profes- sorn Harald Swedner och professorn Arne Trankell, den 13 augusti 1969 generaldirek— tören Kjell Öberg, den 3 november 1969 hovrättsassessorn Trygve Hellners, den 2 februari 1971 biträdande sekreteraren hos riksdagens socialutskott Jan Svedberg samt den 18 oktober 1971 kanslirådet Stina Wahlström.

Den 22 juni 1971 överlämnade invandrar- utredningen ett delbetänkande om invand- rarnas utbildningssituation med förslag om grundutbildning i svenska för vuxna invand— rare (SOU 1971:51).

Invandrarutredningen får härmed över—

lämna ett delbetänkande om samhällets tolkservice med förslag om utbildning och auktorisation av tolkar. Utredningen redovi— sar i betänkandet även en undersökning av förutsättningarna från svensk synpunkt för ingående av en nordisk språkkonvention av det slag som föreslagits i Nordiska rådets rekommendation nr 29/ 1966.

Reservation har avgivits av ledamoten Mattsson och särskilt yttrande av ledamoten Diesen.

Utredningens sekretariat har under arbetet med betänkandet bestått av byrådirektörerna Jonas Widgren, Stig Lundström, och Sven Reinans samt under perioden 7 februari - 9 juni 1972 byråintendenten Sven Hjelmskog och fil.kand. Sulo Huovinen.

Stockholm den 29 november 1972.

Yngve Möller Hugo Bengtsson Ove Jönsson Ingrid Diesen Lennart Mattsson Bengt Fagerlund Rolf Wirtén

/Jonas Widgren

Förkortningar

ABF AMS AST Ds FCO FL FoB 1970 FPL ITV IU JK JO Ju KU LO LU prop. RB rskr SAF SCB SFS SIV SOU SU SÖ TBV UKÄ

Arbetarnas bildningsförbund arbetsmarknadsstyrelsen allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänster departementsstencil lokal facklig centralorganisation förvaltningslagen(1971 :290) 1970 års folk- och bostadsräkning förvaltningsprocesslagen(1971:291) interntelevision invandrarutredningen justitiekanslern justitieombudsmannen justitiedepartementet konstitutionsutskottet Landsorganisationen i Sverige lagutskottet proposition

rättegångsbalken riksdagsskrivelse

Svenska Arbetsgivareföreningen statistiska centralbyrån svensk författningssamling

statens invandrarverk

statens offentliga utredningar statsutskottet skolöverstyrelsen Tjänstemännens bildningsverksamhet universitetskanslersämbetet

Sammanfattning

IU:s uppdrag är att kartlägga invandrarnas och de etniska minoriteternas situation i Sverige och att lägga fram en plan för sam- hällsåtgärder på olika områden för dessa grupper. IU:s första delbetänkande, som avlämnades år 1971 (SOU 1971:51), behand- lade invandrarnas utbildningssituation och innehöll bl.a. förslag om grundutbildning i svenska för vuxna invandrare.

Detta andra delbetänkande av IU behandlar tolk- och översättarservice och innehåller sammanfattningsvis följande:

. IU beskriver nuvarande tolkservice och konstaterar att en rad positiva insatser gjorts på detta område under senare år. Tillgången på tolkar inom olika samhälls- områden är dock otillräcklig. Staten, kommunerna och landstingen bör därför ta ett större ansvar för tolkfrågorna. Arbets- marknadens parter bör ägna ökad upp- märksamhet åt behovet av en effektiv språkservice på arbetsplatserna. . För att tillgodose behovet av kvalificerade tolkar föreslår IU att tolkutbildning anordnas på högskolenivå. Den bör bygga på tidigare förvärvade språkkunskaper och omfatta tre terminers specialstudier. En särskild tolkskola, som bör knytas till ett av universiteten i landet, bör svara för utbildningen. Skolan bör dimensioneras för sex samtidiga kurser för tolkar i olika språk och för sammanlagt 72 elever.

. De nuvarande möjligheterna till utbildning för s. k. kontakttolkar bör breddas. Kurser i form av studiecirklar (60—80 timmar) bör anordnas av Studieförbunden i samråd med bl.a. arbetsmarknadens parter. Tolkut- bildning bör även förekomma vid folkhögskolor. . IU föreslår att auktorisation av tolkar och översättare sker genom en statlig nämnd, som bör arbeta i nära anslutning till den föreslagna tolkskolan. Därutöver bör exa- mination anordnas regionalt för personer som är verksamma som kontakttolkar. . IU föreslår att en lagstadgad tystnadsplikt införs för tolkar och översättare som anlitas av det allmänna. . SIV bör ges resurser för utökad översätt- ningsservice åt myndigheter, organisatio- ner och företag. Samhällsorganen bör i större utsträckning än för närvarande använda flerspråkiga blanketter. . Samhällsorganen bör rekrytera personer med kunskaper i invandrarspråk till tjänster där kontakter med invandrare ofta före- kommer och om underlag finns inrätta fasta tolktjänster. . IU har även undersökt förutsättningarna för en språkkonvention av det slag som innefattas i Nordiska rådets rekommenda- tion nr 29/ 1966. En sådan konvention skulle innebära att medborgare i ett nordiskt land vid hänvändelse till myndighet i annat nordiskt land utan kostnad fick använda sitt eget språk. Enligt IU bör Sverige ansluta sig

till tanken på en nordisk språkkonvention. En sådan konvention förutsätter bl.a. att nuvarande tolkservice i Sverige förbättras i enlighet med vad IU föreslagit.

1. Inledning

1.1 IU:s arbete

IU:s uppdrag är att kartlägga invandrares och etniska minoriteters problem i Sverige samt att lägga fram en plan för samhällsåtgärder på olika områden för invandrare och minoriteter (med undantag för samer). Direktiven åter- finns i 1969 års riksdagsberättelse (In 1969:22) och i SOU 1971:51.

IU:s hittillsvarande verksamhet kan i stort delas upp i fyra skeden. Under det första skedet, fram till september 1970, inriktade IU sitt arbete på att kartlägga invandrarnas och minoriteternas situation. IU samverkade därvid med den år 1967 av chefen för inri- kesdepartementet tillsatta expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrå- gor (EFA) i uppläggningen av en rikstäckande intervjuundersökning som omfattade både invandrare av olika nationaliteter och svens- kar. IU inledde även lokal undersöknings- verksamhet rörande olika invandrargrupper i en storstadskommun (Malmö) och en lands- ortskommun (Lessebo) samt vissa under- sökningar om fördomar och diskriminering. IU genomförde vidare under denna arbets- period en enkät till 52 kommuner, en enkät till svenska utlandsmyndigheter och ett tjugotal utfrågningar av företrädare för invandrar- och minoritetsgrupper, myndigheter och organi- sationer. En delegation av IU besökte Fin- land. En utförlig beskrivning av IU:s under- sökningsverksamhet finns i bilaga 1 i SOU 1971:51.

Under det andra skedet, september 1970 till juni 1971, inriktade IU sitt arbete på betän- kandet om invandrarnas utbildningssituation, vilket överlämnades till chefen för inrikes- departementet den 22 juni 1971. I betänkandet föreslås bl.a. en allmän grundutbildning i svenska för vuxna invandrare. Betänkandet har remissbehandlats. Förslag om svenskun- dervisning för invandrare har med anledning av betänkandet lagts fram för riksdagen av Kungl. Maj:t i prop. 1972:100.

Under det tredje skedet, juli 1971 till februari 1972, gjordes en genomgång av de olika frågekomplex som IU har att behandla, varvid en preliminär diskussion om insatser på skilda samhällsområden ägde rum med utgångspunkt från bl.a. resultaten av IU:s undersökningar. Bland de områden som togs upp vid denna genomgång kan nämnas invandrarnas situation i arbetslivet, invand- rarnas bostadssituation, social service för invandrare, kommunerna och invandrarna, minoritets- och kulturstödsfrågor och infor- mationsfrågor. I denna genomgång ingick även en översikt av invandrares situation i andra länder och av migrationsrörelserna i Europa. Delegationer av IU besökte Canada, Jugoslavien, Nederländerna och Stor- britannien.

En fjärde arbetsperiod inleddes i mars 1972, Under denna har arbetet inriktats på redo- visningen av IU:s överväganden och under- sökningsresultat i detta delbetänkande och i ett kommande huvudbetänkande.

1.2. Tolkfrågorna

För IU har det framstått som angeläget att med förtur ta upp problem som samman- hänger med bristen på kunskaper i svenska bland invandrare. Språksvårigheter är ofta ett avgörande hinder för många invandrare att ta del av viktig information och klara kontakter med myndigheter och i arbetslivet. IU har därför valt att med prioritet föreslå åtgärder som kan underlätta kontakterna med den svensktalande omgivningen. De frågor som behandlas i detta betänkande har således nära samband med de frågor som togs upp i IU:s första betänkande.

Detta samband påpekas i IU:s direktiv, i vilka det bl. a. framhålls att ”det måste vara en primär uppgift för samhället att medverka till att en utlänning som bosätter sig här får kunskaper i svenska språket och om det svenska samhällets byggnad och funktion. Åtgärder i detta syfte har redan vidtagits eller föreslagits. Det tar emellertid tid innan utlänningen får så goda kunskaper i svenska språket och så djup insikt i samhällsförhål- landena här att han kan klara sig på egen hand i alla situationer. Särskilt gäller detta hans kontakter med myndigheter av olika slag — —. Samhället bör ta på sig ett ansvar för att utlänningen får den särskilda service som sålunda behövs under den första tiden efter hans inflyttning till Sverige."

I direktiven hänvisas i detta sammanhang även till Nordiska rådets rekommendation nr 29/1966, i vilken rådet hemställer till rege- ringarna i de nordiska länderna att utreda förutsättningarna för en konvention som syftar till att underlätta nordiska medborgares kontakter med domstolar och andra myndig- heter i annat nordiskt land. På grund av att rekommendationen har nära beröring med de tolkfrågor av allmän natur som behandlas i detta betänkande tar IU i detta sammanhang upp även de problem som är förknippade med frågan om en nordisk språkkonvention. IU:s undersökning i denna del gäller främst för- utsättningarna från svensk synpunkt för ingående av en sådan konvention (beträffande förslaget till nordisk språkkonvention, se vidare kap. 8).

1.3. Definitioner

1.3.1. Begreppet invandrare

I IU:s betänkande SOU 1971:51 förs iavsnitt 2.1 ett resonemang om innebörden av begreppet invandrare. Där påpekas bl.a. att man i det allmänna språkbruket i Sverige använder benämningen invandrare om i Sverige bosatta personer av utländsk här- komst, framför allt då sådana som har kommit till Sverige efter andra världskriget. Till invandrarna räknas vanligen även i Sverige födda utlänningar. Ibland avser man med invandrare alla i Sverige bosatta utländska medborgare, ibland räknar man även in naturaliserade svenska medborgare.

Även i detta betänkande använder lU ter- men invandrare i dess allmänna icke närmare definierade betydelse. Om en viss tidsperiod anges i anslutning till termen invandrare (t. ex. invandrare till Sverige 1945-1955), avses invandrare enligt den officiella statistikens definition, dvs. under den aktuella tidspe— rioden som inflyttade från utlandet kyrko- bokförda personer.

Med utlänning avses personer som saknar svenskt medborgarskap, dvs. medborgare i utländska stater och statslösa. Med i Sverige bosatta utlänningar avses utlänningar som är kyrkobokförda i Sverige. Med utvandrare avses personer som avregistrerats i folkbok- föringen som utflyttade till utlandet.

1.3.2. Begreppet tolk

Med tolk avses i detta betänkande, om inget annat anges, både den som tolkar muntligen från ett språk till ett annat och den som gör en skriftlig översättning (jfr 9 & FL). IU har av praktiska skäl valt att i detta betänkande företrädesvis använda begreppen "tolk” och "tolkning" i denna allmänna bemärkelse i stället för att i varje fall göra en distinktion mellan muntlig och skriftlig överföring. När begreppet översättare används avses en per- son som skriftligen överför innehållet i en text från ett språk till ett annat. Med translator avses en av handelskammare auktoriserad översättare.

I sak föreligger åtskilliga skillnader mellan att överföra ett meddelande muntligt (tolk- ning) eller skriftligt (översättning) till ett annat språk. Det gäller t. ex. beskaffenheten av det material tolken eller översättaren har att utgå från, möjligheten att anlita hjälpmedel och kraven på överföringens exakthet. lU anser inte det vara nödvändigt att med tanke på förevarande betänkande närmare redogöra för skillnadernamellantolkningochöversättning.

Ibland används begrepp som "arbets- platstolk”, ”'polistolk”. "sjukhustolk" etc. Man torde i allmänhet då endast mena att vederbörande tolkar i det angivna samman- hanget, även om han genom kurser eller erfarenhet naturligtvis kan ha förvärvat spe- ciella kunskaper om ordförråd m.m. inom området. Det finns emellertid ingen klar skiljelinje mellan tolkar inom olika sam- hällssektorer och det är mycket vanligt att samma person tolkar åt olika uppdragsgivare och inom vitt skilda områden. En annan indel- ning som ibland används tar sikte på tolkarnas kvalifikationer för uppgifter av olika svårig- hetsgrad. Man talar således om A-, B- och C-tolkar och menar med A-tolkar personer

som, genom utbildning eller lång er- farenhet, har fått ett stort ordförråd och är kapabla att tolka i alla situationer, medan t.ex. C-tolkarna i allmänhet inte har någon utbildning och ett mera begränsat ordförråd. IU avser för sin del inte att införa en sådan terminologi. Förslagen om auktorisation av tolkar och översättare och om examination av tolkar i avsnitt 7.4 bör dock medföra att begreppen auktoriserad tolk (respektive auktoriserad översättare) och examinerad tolk kommer att användas när förslagen genomförts. I de fall då i IU:s överväganden eller förslag talas om "kvalificerade tolkar” avses främst tolkar som har en kompetens motsvarande den som IU föreslår skall gälla beträffande auktoriserad tolk. Med "kon- takttolk" menar IU en tolk som uppträder i sammanhang där sådan kompetens i regel inte krävs.

Beträffande muntlig tolkning skiljs mellan konsekutiv tolkning och simultantolkning. Med konsekutiv tolkning åsyftas tolkning som sker del för del och med simultantolkning tolkning som sker samtidigt med talaren.

2. Invandrarna — spridning och språkförhållanden

2.1. Utlänningar och utrikes födda

I IU:s delbetänkande om invandrarnas utbildningssituation (SOU 1971:51)gavs i kap. 2 en allmän översikt av tillgänglig statistik om invandrarna i Sverige. Sedan dess har upp- gifter från 1970 års folk- och bostadsräkning (FoB 1970) om utlänningar och utrikes födda publicerats. Vidare har numera vissa uppgifter från befolkningsstatistiken redovisats utförli- gare än tidigare. I detta avsnitt återfinns vissa sådana nya statistiska data som kan vara av särskilt intresse vid behandling av frågan om samhällets tolkservice.

Enligt FoB 1970 uppgick antalet i Sverige bosatta utlänningar till 407 808 den 1 novem- ber 1970, varav 331640 var födda i utlandet och 76168 i Sverige. Antalet i utlandet födda personer var samtidigt 537 585, varav 205 945 var svenska medborgare. Bland de utrikes födda ingår ett antal svenskar som fötts utomlands (bl. a. svensk-amerikaner). Antalet personer som blivit svenska medborgare genom naturalisation är dock högre än antalet i utlandet födda svenska medborgare, då det bland de naturaliserade finns personer som fötts i Sverige som utländska medborgare. I tabell 1 redovisas de större invandrargrup- perna enligt FoB 1970.

Folkräkningens uppgifter avser i Sverige kyrkobokförda personer. De reservationer beträffande felaktigheter i statistiken över utländska medborgare i Sverige som görs i SOU 1971:51 (avsnitt 2.3.2) gäller även upp- gifternai FoB 1970.

De senast tillgängliga statistiska uppgif- terna om antalet utlänningar i Sverige avser årsskiftet 1971/72 (egentligen läget enligt länsstyrelsernas dataregister vecka 03 år 1972). Antalet utländska medborgare (inklu- sive statslösa) var då 416 567.

I avsnitt 2.3.5 i SOU 1971:51 redovisade IU vissa uppgifter om invandrarnas regionala fördelning i Sverige. I tabellerna 2 och 3 ges vissa kompletterande uppgifter om utländska medborgare i kommunblock den 31 december 1971.

Som framgår av tabell 2 hade närmare hälften av alla kommunblock (132 av 272) mindre än 500 utländska medborgare i sin befolkning vid årsskiftet 1971/72. I endast 14 kommunblock bodde mer än 5000 utlän- ningar]. I dessa 14 kommunblock bodde 46 procent av alla utlänningar i landet. Kon- centrationen av de utländska medborgarna till vissa områden i Sverige belyses även i tabell 3 av det höga antalet kommunblock där inga eller ytterst få grekiska, italienska eller jugoslaviska medborgare bor. Kartorna figur 2.1—2.4 visar utlänningarnas geografiska fördelning i Sverige. Invandrarna är starkt koncentrerade till de mest tättbefolkade del- arna av Sverige. Finländska medborgare återfinns över hela landet medan andra

' Stockholm (47 759 bosatta utlänningar 31.12.71), Göteborg (39819), Malmö (20 255), Borås (11451), Eskilstuna (10602), Västerås (10423). Södertälje (10377), Norrköping (7 396), Botkyr- ka/Salem (6 564), Solna/Sundbyberg (6 298), Nacka (6 270), Haninge (5418), Uppsala (5442), Helsing- borg (5 395).

Land Den 1.11.1970enligtFoB 1970 Den 31.12. 1971 enligt Medborgarei Föddai folkbok- angivet land angivetland föringen Samtliga Därav Samtliga Därav Medborgare föddai svenska i angivet samma land medborgare land Danmark 31468 21286 39152 17598 30 363 Finland 207 499 173 476 235 453 61469 206 298 Island 1 706 . . 1627 . . 1678 Norge 27 636 19 636 44 681 24 756 27 364 Estland .. .. 18513 17211 .. Grekland 13 558 11450 11835 273 16290 Italien 7801 5483 7268 1553 7510 Jugoslavien 36 026 31692 33 779 1644 40553 Polen 4142 3554 10851 5395 4846 Tjeckoslovakien 4 171 3 918 7 392 2 963 4 336 Tyskland 20 843 14142 41793 26 643 20 053 Ungern 4 455 3 407 10650 6 982 4 808 Osterrike 4 972 3 187 7 927 4 346 4 756 USA 5838 3410 12646 9033 6382 Samtliga utländska stater 407 808 . . 537 585 205 945 416 567

Källa: FoB 1970 del 3: råtabeller hos SCB.

Tabell 2 Kommunblocken i Sverige efter antal och andel utlänningar i befolkningen vid årsskiftet 1971/7

Antal Andel utlänningar(%) Samtlig utlänningar

—0,9 1,0—1,9 2,0—2,9 3,0—4,9 5,0—6,9 7,0—9,9 10,0—14,915,0—

—— 99 25 7 32 100— 199 6 33 2 1 42 200— 499 3 14 20 19 l 1 58 500— 999 6 10 20 12 5 2 1 56

1000—1999 3 5 10 13 5 3 39 2000—4999 1 3 6 12 4 5 31 5'000—9 999 1 2 1 3 7 10000— 1 3 3 7 Samtliga 34 63 38 54 35 27 15 6 272

Källa: Råtabeller hos SCB.

1971/72.

Antal personer Medborgarskapsland Samtliga med angivet med- utlänningar borgarskap Finland Grekland Italien Jugoslavien Tyskland

0 112 112 51 6 — 1— 9 9 59 97 52 58 — |O— 49 53 36 40 62 122 14 50— 99 28 22 11 34 45 18 100— 199 44 23 6 36 19 42 200— 499 54 15 2 22 19 58 500— 999 35 4 3 9 — 56 1000—1999 26 — 1 3 2 39 2000—4900 17 1 _ 1 1 31 5000— 6 — — 2 — 14

Summa 272 272 272 272 272 272

Källa: Råtabeller hos SCB.

invandrargrupper i huvudsak är bosatta i södra Sverige. Vissa invandrargrupper såsom italienare, greker och turkar har en starkt koncentrerad bosättning.

Enligt direktiven skall IU inte behandla problem som möter turister, tillfällighetsar- betare och andra utlänningar som tillhör lik- nande kategorier. ] kontakter med sådana personer kan dock behov av tolkservice uppstå, och uppgifter som belyser dessa förhållanden kan vara av värde för att möj- liggöra en allsidig bedömning av i detta betänkande aktuella spörsmål (jfr avsnitt 7.2).

Sedan år 1958, då bestämmelserna om det nordiska passkontrollområdet infördes, sak- nas uppgifter om inresande till Sverige. Till det nordiska passkontrollområdet inreste år 1971 12 470 199 icke nordiska medborgare, av vilka 520724 inreste via Sverige. Det höga totalantalet inresande till det nordiska pass- kontrollområdet beror i stor utsträckning på det stora antalet gränspasseringar som görs av personer bosatta intill den danska gränsen; inte mindre än 10541501 av de inresande var västtyskar. Tidigare gjorde Svenska Turist- trafikförbundet beräkningar av antalet inre- sande till Sverige med ledning av uppgifterna om antalet inresande till det nordiska pass- kontrollområdet. Sådana beräkningar anses dock numera så osäkra att de inte längre publiceras. Tillförlitliga uppgifter om resan-

deströmmarna mellan de nordiska länderna saknas även. Antalet resenärer med båt eller färja mellan Sverige och Finland beräknas till två miljoner per år, varav ungefär 60 procent antas vara svenskar. Årligen utfärdas ett stort antal preliminär- skattesedlar till utlänningar som inte är kyr- kobokförda i Sverige. Många av dessa blir senare kyrkobokförda medan resten kan antas arbeta i Sverige en kortare tid. Antalet sådana korttidsarbetande i Sverige är okänt men förmodligen rör det sig om ett par tiotusen personer per år.

2.2. Språktillhörighet och svenskkunskaper

Uppgifter om etnisk eller språklig tillhörighet finns inte i den officiella statistiken i Sverige. En viss vägledning kan man dock få genom de uppgifter om utländska medborgare och utrikes födda som publiceras främst i folk- räkningarna.

] tabell 4 anges det troliga antalet personer (inklusive barn) som några grupper i Sverige med annat modersmål än svenska kan omfatta. Dessa siffror måste uppfattas som mycket grova uppskattningar. De bygger främst på FoB 1970. Uppskattningar om antalet personer med danska, norska, tyska och engelska som modersmål har inte gjorts,

då beräkningar för dessa grupper skulle bli betydligt osäkrare än för andra grupper. Samtliga dessa grupper skulle dock hamna bland de större i tabellen. Antagandet att de finskspråkiga utgör 230000 personer innebär att tre procent av befolkningen skulle ha finska som modersmål. Det bör observeras att uppskattningarna avser personer med visst modersmål, inte personer som kan anses eller själva anser sig tillhöra motsvarande mino- ritetsgrupp.

Tabell 4 Uppskattat antal personeri Sverige med annat modersmål än svenska för några större grupper är 1970.

Språk Antal Därav svenska personer medborgare Finska' 230 000 76 000 Estniska 24000 22000 Serbiska 18 000 750 Grekiska 12 000 200 Ungerska 10000 5 000 Kroatiska 9000 350 Samiska2 5 000 5 000 ltalienska 7 000 1500 Polska 5 000 3 000 Lettiska 4 000 3 600

' Antalet finskspråkiga bland de finländska in- vandrarna (och deras barn) har uppskattats till 200000 och antalet finskspråkiga i Tornedalen till 30000. Ofta uppgesdenfinskspråkigabefolkningeni Norrbotten omfatta 40 000 personer men den siffran har angetts för år 1950 och det ärtroligt attantalet har sjunkit genom försvenskning.

2 Samerna brukar anges vara 10000, menendelav dessa är förmodligen inte samisk-språkiga.11945 års folkräkning uppges 4 100 personer ha samiska som hemspråk i familjen, medan 5000 hade eller hade haft samiska som språk i föräldrahemmet.

I SOU 1971:51 publicerade IU i bilaga 2 utförliga uppgifter om kunskap i svenska bland invandrare från IU:s intervjuunder- sökning'. Där beräknades att ungefär tre fjärdedelar av de vuxna invandrarna vid invandringen saknar kunskaper i svenska som motsvarar dem som kan förvärvas genom den av IU i betänkandet föreslagna grundutbild- ningen i svenska under 240 timmar. Den resterande fjärdedelen består av danska och norska medborgare samt finländska invand- rare med svenska som modersmål. Antalet svenskspråkiga bland de nyinvandrade fin-

ländarna uppskattades till 15 procent med ledning av uppgifter i IU:s intervjuunder- sökning. En senare undersökning 2 visar att denna beräkning stämmer för år 1968 men att andelen svenskspråkiga bland de finländska invandrarna sjunkit åren 1969 och 1970. Andelen svenskspråkiga anges för år 1968 till 15,2 procent, år 1969 till 8,7 procent och år 1970 till 7,5 procent. Detta kan innebära att IU:s tidigare beräkningar av det totala antalet invandrare med bristande kunskap i svenska nu ligger något i underkant, men å andra sidan har under åren 1970 och 1971 skett en stor återutvandring till Finland. Denna återut- vandrargrupps sammansättning med hänsyn till invandringstidpunkt och kunskaper i svenska är okänd. Detta gör att mera detal- jerade beräkningar av antalet invandrare med bristande kunskap i svenska är svåra att göra.

2.3 Uppgifter om tolkservice från IU:s intervjuundersökning

1 IU:s intervjuundersökning ställdes till fin- ländska och jugoslaviska invandrare i åldern 16—66 är frågor om användning av tolk under året före intervjutidpunkten (hösten 1969). Den inledande frågan var formulerad: Hur ofta har Ni under det senaste året haft tolk med Er när Ni sökt arbete, besökt någon myndighet eller dylikt? Frågan besvarades med fasta svarsalternativ från "ingen gång” till "över tio gånger". Genom frågans for- mulering har man troligen undvikit att mer eller mindre tillfälliga ”tolkningar", t.ex. under samtal med arbetskamrater och dylikt, har uppfattats som ”användning av tolk". Frågan torde också ha uppfattats så att den inte skulle omfatta tillfällen då den inter- vjuade blivit kontaktad via tolk, t.ex. på arbetsplatsen. Av finskspråkiga invandrare (dvs. fin- ländska invandrare som uppger att deras modersmål är finska) har ungefär hälften och

' Undersökningen beskrivs närmare i bilaga 1 i SOU 1971:51.

2 Nils Häggström, Regionala och demografiska aspekter på flyttningsrörelserna mellan Finland och Sverige åren 1968—70, stencil februari 1972, Geografiska institutionen, Umeå universitet.

Tabell 5 Användning av tolk under det senaste året efter nationalitet och förmåga att tala svenska (enligt egen uppfattning). Procent.

Nationalitet Har använt tolk vid ....... tillfällen Sum— Andel Förmåga att tala ma av hela svenska 0 1—2 3—5 6—10 över gruppen 10 med mot- svarande kunskap i svenska ]ugoslaver Mycketbra 98,2 — 1,8 — — 100 16 Ganskabra 83,1 10,5 4,8 0,4 1,3 100 33 Ganskadåligt 43,9 24,0 12,1 3,8 16,3 100 26 Mycketdåligt 24,5 20,4 22,5 5,7 26,9 100 19 Kan intealls 18,3 7,1 34,4 — 40,2 100 6 Summa 67,3 13,8 8,8 1,7 8,4 100 100 Finnar Mycket bra 97,2 2,8 — — — 100 17 Ganskabra 87,9 5,6 5,6 0,5 0,3 100 24 Ganska dåligt 40,9 25,0 19,0 5,1 10,0 100 18 Mycketdåligt 17,5 20,1 22,0 14,7 25,8 100 28 Kan intealls 15,7 14,2 14,9 7,6 47,7 100 13 Summa 51,6 15,4 13,9 5,8 13,2 100 100

av jugoslaviska invandrare två tredjedelar inte vid något tillfälle under det senaste året använt tolk. Den uppgivna användningen av tolk är — naturligt nog — starkt beroende av vederbörandes förmåga att tala svenska (se tabell 5).

De jugoslaviska kvinnorna använder tolk något oftare än männen, medan någon skill— nad mellan könen inte kan konstateras för finnarnas del (se tabell 6). Antalet invandrare

med annan sysselsättning än förvärvsarbete är så litet att endast gruppen "hemmafru” kan redovisas separat. För såväl jugoslaver som finnar gäller att hemmafruarna uppger sig använda tolk i något mindre utsträckning än genomsnittet.

I tabell 7 redovisas de intervjuades upp— gifter om vilket ärende tolkningen gällde vid senaste tillfället. Speciellt för kvinnorna dominerar läkarbesöken. En stor del av sva-

Tabell 6 Användning av tolk under det senaste året efter nationalitet, kön och sysselsättning. Procent. Nationalitet Har använt tolk vid ....... tillfällen Summa 0 1—2 3_5 6—10 Över 10 ]ugoslaver Män 77,1 8,7 6,9 1,4 5,8 100 Kvinnor 52,9 21,2 1,4 2,4 12,1 100 Därav "hemma- fruar" 66,1 12,8 12,8 — 8,3 100 Finnar Män . 15. 15,4 5,1 100 Kvinnor , 15, 12,7 6,4 100 Därav "hemma- fruar” 54,0 10,2 12,9 9,7 13,2 100 16 SOU 1972:83

Figur 2.I Kommunblocken 31/12 1971 efter antal bosatta utlänningar

— 99 D 100— 199 _ 200— 499 _ 500-— 999 [] 1000—1999 _ 2000—4 999 i 5000—

Figur 2.2 Kommunblocken 31/12 1971 efter andelen utlänningar i befolkningen

C] _— 0,9 % ! 1,0— 2,9 % _ 3,0— 4,9 % E:] 5,0— 9,9 % ' 10,0—14,90/0 . 15,0— %

Figur 2.3 Andel finländare av samtliga utlänningar i kommunblocken 31/12 1971

E —19,9 % _” 20,0—29,9 % _ soo-49,9 % [] 50,0—69,9 % 70,0—79,9 % _ 80,0— % D

Kommunblock med mindre än 100 utlänningar

31/12 1971

. — 4,9 % . 5,0— 9,9 % 10,0—19,9 % 20,0-—29,9 % ; "'.Ä- SOD—49,9 o/11 . 50,0— % Kommunblock med mindre än 100 utlänningar

Nationalitet Ärende där tolk har använts Kön Läkar- Sökte Isamband Besök Annat Summa besök arbete med ar- hos myn- betet dighet ]ugoslaver Män 23,7 3,6 24,3 15,5 32,4 100 Kvinnor 38,9 14,7 11,3 13,9 21,2 ]00 Summa 32,6 10,1 17,0 14,6 25,8 100 Finnar Män 25,8 12,5 17,4 3,9 40,5 100 Kvinnor 63,7 10,3 11,3 0,5 14,1 100 Summa 46.1 11,3 14,1 2 1 26,3 .100

ren har kodats som "annat". Däri ingår ett stort antal ärenden som gäller bostaden. Vidare uppges besök i affärer och bilskola samt vissa ärenden som eventuellt kan ha gällt myndighetskontakt, t.ex. ”bilkollision”, ”i samband med skilsmässa”, "vid muntliga förhöret för körkort" etc.

Som tolk har i de flesta fall tjänstgjort ”en

bekant landsman" (se tabell 8). Även famil- jemedlemmar uppges ofta ha varit tolkar. Att familjemedlemmar oftare uppges tolka för jugoslaver än finnar kan sammanhänga med att bland finnarna finns flera ogifta, men även med att i de jugoslaviska familjerna mannen oftare kan svenska bättre än hustrun.

Tabell 8 Vem anlitades som tolk vid senaste tillfället efter nationalitet. Procent.

Nationalitet Tolken var Maka/ Barn Bekant Bekant Tolk Annan Summa make lands- svensk från man inv.- byrå Jugoslaver 15,7 12,0 55,9 2,7 8,0 5,7 100 Finnar 9,2 5,9 65,0 5,1 6,9 7,9 100

3. Gällande bestämmelser

3.1 Bestämmelser om tolk

I fråga om rättegång vid allmän domstolgäller att handläggningen skall äga rum på svenska språket. Uttrycklig föreskrift härom har ansetts obehövlig. I 5 kap. 6—8 & & rätte- gångsbalken (RB) ges vissa regler om anli- tande av tolk vid muntlig förhandling inför domstol'. Enligt 6 5 första stycket får tolk anlitas att biträda rätten, om part, vittne eller annan som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket. Som tolk anlitas antingen allmän tolk, som är fast knuten till domstolen, eller lämplig person som förord- nas att biträda i visst mål (6 5 andra stycket). Rätten äger också att hos länsstyrelsen påkalla biträde för att erhålla tolk. Något hinder möter inte att ledamot av rätten fullgör uppdraget som tolk. Den som till saken eller till någondera parten ståri sådant förhållande att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad får inte tjänstgöra som tolk (6 & fjärde stycket). När någon anställs som all- män tolk eller eljest förordnas att biträda som tolk skall han inför rätten avlägga ed (försäkran) att han efter bästa förstånd skall fullgöra det uppdragsom lämnats honom (75 ). Tolk har rätt till ersättning av allmänna medel för uppdraget (8 & ). För allmän tolk gäller i detta hänseende särskilda regler (se nedan). Annan tolk har rätt till arvode och ersättning för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. I brottmål där åklagare för talan bekostas ersättningen av statsverket.

Eljest föreligger skyldighet för parterna att slutligen svara för tolkkostnaden ( 18 kap. 13 & RB).

Enligt kungörelsen (l947:644)2 om anstäl- lande av allmän tolk m. m. skall sådan tolk finnas vid Haparanda och Gällivare tingsrät- ter för tolkning i finska språket. Allmän tolk tillsätts av tingsrätten genom förordnande tillsvidare. Han är skyldig att på anmodan biträda vid handläggningen av mål och ärenden? Han har rätt till dagarvode med 160 kr för varje förrättningsdag samt resekost- nadsersättning och traktamente enligt allmän- na resereglementet (19521735). Ersättning till allmän tolk betalas av statsverket.

BestämmelsernaiS kap. 6—8å å RB.vilka i första hand avser tvistemål och brottmål, gäller på grund av hänvisning i 11 & lagen (1946:807) om handläggning av domstols-

'Med anledning av 1971 års förvaltningsrätts- reform (prop. 1971:30, KU 36, rskr 222) har före- slagits vissa ändringar i 5 kap. 6—8 å # RB, se en inom justitiedepartementet upprättad PM angående vissa ändringar i rättegångsbalken m.m. (Ds Ju 1972:1). Andringarna innebär i huvudsak att tolk alltid skall anlitas vid hörande av någon som inte behärskar svenska språket, att tolk vid behov även får anlitas i annat fall och att kostnaderna för tolk i större utsträckning än nu skall stanna på stats— verket. Beträffande förslaget till ändring i RB se vidare avsnitt 7.2.

2 Senaste lydelse 1972:392. " Häri ingår även uppgiften att ombesörja över- sättning från finska till svenska av handling som inges till domstolen, se Ds Ju 1972:l s. 7 och Statslig- garen 1972/73 11 E 1.

ärenden också i ärende som hör till den s.k. frivilliga rättsvården, t.ex. ärende om för- mynderskap eller bouppteckning. För enstaka typer av ärenden finns vissa särregler som bl. a. rör kostnaden för tolk, se t. ex. 95 lagen (1947:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol.

Det förutsätts att inlaga eller annan hand- ling i mål eller ärende hos allmän domstol skall vara avfattad på svenska språket (jfr SOU 1964:27 s. 228). Domstolen torde dock vara skyldig att godta handling på danska eller norska, om annat inte är föreskrivet, se t. ex. 3 5 lagen (1934:68) om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge, och 1 & kungörelsen (19471848) med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolar i vissa främmande stater. Enligt 27 & ackordskungörelsen (l970:858) har det lagts i konkursdomarens hand att, om det bedöms vara lämpligt, godta även handling på engelska, franska eller tyska språket som kommer in från en utomlands bosatt borgenär. I samma paragraf föreskrivs att om hand- lingen är avfattad på annat utländskt språk skall översättning ske till svenska. Någon allmän regel om hur domstol bör förfara när någon som inte behärskar svenska språket meddelar sig skriftligen med domstolen finns emellertid inte. Medel för bekostande av översättning av sådana skrivelser torde ej heller ha anvisats.'

Vad angår förvaltningsdomstolar finns numera allmänna regler om anlitande av tolk i 50—52 & & förvaltningsprocesslagen (FPL) (1971:291). Lagen äger tillämpning vid rätt- skipning i regeringsrätten, kammarrätt, skat— terätt och länsrätt.2 Beträffande muntlig för- handling föreskrivs att rätten vid behov skall anlita tolk, om part, vittne eller annan som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket. Med tanke bl. a. på skriftlig handlägg- ning (se prop. 1971:130 5. 604) föreskrivs vidare att domstolen även i annat fall vid behov får anlita tolk. I detta avseende före— ligger alltså en skillnad mot vad som nu gäller beträffande rättegång vid allmän domstol. Till

de berörda reglerna ansluter särskilda bestämmelser om hinder att vara tolk på grund av jäv, om tolks skyldighet att avlägga ed

(försäkran) och om ersättning till tolk. I sistnämnda hänseende gäller att den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten har rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan. Kostnad för tolk skall betalas av allmänna medel.

Beträffande förvaltningsmyndigheter gäller sedan årsskiftet 1971/72 en allmän bestäm- melse om tolk i 9 & förvaltningslagen (FL).H Enligt denna bestämmelse får myndighet vid behov anlita tolk, när den har att göra med någon som inte behärskar svenska språket. Regeln innefattar således ett bemyndigande för myndighet att använda tolk. I förarbetena till lagen (prop. 1971:30 s. 381) framhöll chefen för justitiedepartementet bl. a. att det knappast kunde komma i fråga att utforma en bestämmelse i ämnet så, att myndighet generellt ålades att meddela sig med en icke svensktalande person på hans eget språk. Bestämmelseni 95 FLfickenligt hans mening ses som en rekommendation till myndighe— terna att anlita tolk, när det behövdes. I förarbetena till lagen framhölls vidare att en inlaga inte fick avvisas enbart av den anled- ningen att den inte var avfattad på svenska (prop. s. 382). Med uttrycket ”tolk" avses i lagen både den som tolkar muntligen från ett språk till ett annat och den som gör en skriftlig översättning av en handling. FL innehåller inte några regler om skyldighet för tolk att avlägga ed (försäkran), om hinder att vara tolk på grund av jäv eller om kostnad för tolk. På sistnämnda punkt uttalades (prop. s. 382) att det fick anses ligga i sakens natur att den som

' Se PM angående vissa ändringar i rättegångs- balken (Ds Ju 1972:1) s. 7.

” Förhållandena vid andra domstolar än de uppräknade förvaltningsdomstolarna förbigås här.

' Det bör påpekas att FL inte gäller ärende hos Kungl. Maj:t, hos myndighet som hör till den s.k. oreglerade kommunalförvaltningen, hos exekutiv myndighet i dess exekutiva verksamhet eller hos polis-, åklagar- eller tullmyndighet, om ärendet avser myndighetens verksamhet till förekommande eller beivrande av brott, se 2 & FL. Den princip som slagits fast i 9 & FL torde emellertid äga analog tillämpning hos de nämnda myndigheterna, se t. ex. Förvaltningslagen och dess tillämpning hos Kungl. Maj:t (PM upprättad 31.1.1972 inom statsrådsbe- redningen) s. 31.

fullgjorde uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten skulle få skälig ersättning härför. Att ersättningen skulle utgå av statsmedel hos statlig myndighet och av kommunala medel hos kommunal myndighet ansågs inte behöva uttryckligen utsägas i lagen.

Vid sidan av den allmänna regeln om tolk i 9 & FL finns även särskilda regler i ämnet i olika specialförfattningar.1425 fjärde stycket utlänningslagen(1954:93) förutsätts att myn- dighet kan anlita tolk vid förhör i utlän— ningsärenden. Vissa regler om ersättning till tolk som uppträder i sådant sammanhang är meddelade i 87 och 88 å & utlänningskungö- relsen (l969:136). Enligt 57 & utsöknings- kungörelsen (1971:1098) gäller beträffande mål hos kronofogdemyndighet (utmätnings- man) att underrättelse, bevis eller annan handling som översänds till eller delges den som vistas utomlands och inte har känt ombud i Sverige skall vara avfattad på språk som mottagaren kan antas förstå. För översättning av handlingen kan biträde erhållas hos utri- kesdepartementet. Taxeringsnämnd, som ämnar anlita tolk, skall enligt 15 & taxerings- förordningen (1956:621) först samråda med skattechefen (jfr prop. 1971:60 s. 72).

I fråga om patentärenden gäller enligt 3 & patentkungörelsen (1967z838) särskilda regler om det språk på vilket patentansökan skall vara avfattad. Beskrivning av uppfinningen samt patentkrav skall vara avfattade på svenska. Annan handling får vara skriven på svenska, danska eller norska. Är ingiven handling avfattad på annat språk än som sålunda är föreskrivet, skall översättning ges in. Är det inte fråga om beskrivning eller patentkrav, kan patentverket dock avstå från att kräva översättning eller godta översättning till annat språk än svenska, danska eller norska. Liknande regler är beträffande varumärkesärenden intagna i 7 % kungörelsen (1960:648) med tillämpningsbestämmelser till varumärkeslagen och kollektivmärkeslagen.

Den tolkservice som förekommer vid svenska myndigheter betingas inte bara av inhemska regler utan också av Sveriges folkrättsliga förpliktelser. Vad angår kon- ventionsåtaganden är främst Europarådets konvention år 1950 angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av intresse. I art. 5 i konventionen föreskrivs bl.a. att den som "arresteras" skall underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom snarast möjligt på ett språk, som han förstår. 1 prop. 1951:165 angående Sveriges anslutning till konventionen (s. 11) uttalades att föreskriften motsvarades av ”bestämmelsernai RB". Art. 6 stipulerar att den som blivit anklagad för brottslig gärning skall äga bl. a. följande minimirättigheter, nämligen att ofördröjligen på ett språk, som han förstår, och i detalj bli underrättad om innebörden av och orsaken till anklagelsen mot honom och att utan kostnad åtnjuta bistånd av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som begagnas i domsto- len. I fråga om dessa föreskrifter uttalades (prop. s. 12) att de i full utsträckning var täckta av RB.

Sverige har även i bilaterala konventioner gjort åtaganden som rör utlännings språkliga problem vid kontakt med svensk myndighet. Som exempel härpå kan nämnas vissa bestämmelser i 1969 års konvention mellan Sverige och Jugoslavien rörande social trygghet (se prop. 1969:14 och SFS 1969:375). Konventionen, som avser olika frågor på socialförsäkringens område, innehåller bl. a. en föreskrift om att vederbörande myndig— heter och organ får skriftväxla direkt med varandra och med enskild person (art. 18). Vidare ges en regel om att handling som vid tillämpning av konventionen tillställs veder- börande myndigheter eller organ i det ena fördragsslutande landet, inte får avvisas av den anledningen att den är avfattad på offi- ciellt språk i det andra landet (art. 23)'. De nu berörda föreskrifterna torde vara standard- klausuler i bilaterala konventioner på områ- det2. Även på andra områden än det nu berörda förekommer emellanåt bestämmelser om vilket språk som skall användas i ansök-

' Enligt art. 8 i den mellan Sverige och Jugosla- vien slutna tillämpningsöverenskommelsen till konventionen skall i överenskommelsen angivna blanketter (ansökan om pension eller om ersättning från yrkesskadeförsäkringen) upprättas på svenska och serbokroatiska språken.

2 Beträffande sådana konventioner, se vidare under 20 kap. 15 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring i lageditionen.

ningshandlingar och dylikt när utländska medborgare har att göra med svensk myn- dighet. Från skatteområdet kant. ex. nämnas att att. 8 i tilläggsöverenskommelsen till 1965 års dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Schweiz (SFS 1967:11) öppnar möjlighet för skattskyldig som har hemvist i Schweiz att avfatta brev och inlagor till kupongskatte- nämnden i Sverige på tyska, franska eller engelska. Besvärshandling i ärende om kupongskatt skall dock avfattas på svenska eller vara åtföljd av översättning till detta språk.

I de lagar som utfärdats med anledning av Sveriges tillträde till vissa konventioner om erkännande och verkställighet av utländska domar och beslut uppställs i allmänhet krav på att ansökan om verkställighet skall — om den inte är avfattad på svenska — vara åtföljd av styrkt översättning till detta språk, se t. ex. 7 & sista stycket lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn. I 2 & sista stycket lagen (1962:512) om indrivningi Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge, före- skrivs att handling i ärende om sådan verk- ställighet skall vara åtföljd av bestyrkt över— sättning i erforderliga delar till svenska, danska eller norska språket, om handlingen är avfattad på finska eller isländska. Ibland krävs att översättningen är till riktigheten officiellt styrkt genom intyg av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller på annat sätt, se t. ex. 7 5 andra stycket lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konven- tionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg.'

3.2 Regler om språkkunskap som villkor för tjänstetillsättning

Någon allmän regel om kunskap i visst eller vissa främmande språk som villkor för inne- hav eller utövande av offentlig tjänsti Sverige finns inte. Om man bortser från undervis- ningsområdet, där självfallet sådana kun- skaper krävs som villkor för tillsättning av tjänst som lärare i språk, synes författnings-

bestämmelser om språkkunskap som särskilt behörighetsvillkor inte heller förekomma inom olika förvaltningsgrenar annat än undantagsvis2. Hänsyn till sökandes språk- kunskaper kan givetvis tas vid tillämpning av den i 28 & regeringsformen uttalade principen om förtjänst och skicklighet som beford- ringsgrunder vid tjänstetillsättning. Detta blir naturligen aktuellt beträffande anställning av personal t. ex. inom utrikesförvaltningen eller hos SIV. Enligt kungörelsen (1930133) angående kunskap i finska språket såsom befordringsgrund vid tillsättande av vissa tjänstebefattningar skall vid tillsättning av befattning i trakt inom Norrbottens län, där finska språket mer allmänt talas, skäligt avseende fästas vid kunskap i detta språk. I sammanhanget kan också erinras om att i kollektivavtal beträffande vissa statligt reg- lerade tjänster tagits in särskilda regler om språktillägg, se AST:s specialbestämmelser till 29 % 4 mom. under del XIV (språktillägg till präster inom Härnösands och Luleå stift som har att hålla gudstjänst eller fullgöra annan förrättning på finska eller lapska) och under del XV A (finskspråktillägg till lärare med stationering inom vissa kommuner i Norrland).

' Beträffande kravet på översättning vid ansökan om verkställighet av utländsk dom här i landet, se även SOU 1968:40 s. 134 och PM (Ju 1970:20) med förslag till lag om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område s. 43.

2 Se t.ex. kungörelsen (l959:141) angående särskilt villkor för erhållande av prästerlig tjänst inom Norrbottens finsktalande församlingar.

4. Nuvarande tolkservice

4.1. Statliga myndigheter

Den tolkservice som förekommer hos statliga organ varierar avsevärt alltefter verksamhe- tens art och omfattning. Skillnader finns också mellan myndigheter på olika nivåer, t. ex. mellan centrala instanser och lokala organ. Bilden av statsmyndigheternas praxis i fråga om tolkservice blir därför ganska splittrad. IU har inte ansett det vara nöd- vändigt att göra en fullständig genomgång av tolkservice inom alla statliga verksamhets- områden. Kartläggningen har begränsats till främst sådana områden där behov av tolkhjälp förekommer mera regelbundet.

Även med en sådan begränsning uppkom— mer svårigheter att mera exakt ange omfatt— ningen och beskaffenheten av statsmyndig- heternas tolkservice. Till en del hänger detta samman med att uppgifter om tolkhjälp inte finns i officiell statistik och sällan kan erhållas genom myndigheternas interna statistik eller bokföring. Därtill kommer att den tolkservice som förekommer kan variera betydligt på det lokala planet på grund av de stora skillnaderna i fråga om invandrarnas geografiska spridning i Sverige och av variationerna i invandringens omfattning.

Vid kartläggningen av nuvarande tolkser- vice inom den statliga sektorn har IU i första hand sökt erhålla information om kontaktfrekvensen myndigheten—invand- rare, omfattningen av eventuell tolkservice och kostnader för tolkservice. IU har i regel

vänt sig till den centrala förvaltningsmyn- digheten (eller motsvarande) på de områden som ansetts böra särskilt undersökas. Under första halvåret 1972 har kontakter i sådant syfte tagits med AMS, domstolsväsendets organisationsnämnd, exekutionsväsendets organisationsnämnd, generaltullstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, länsstyrelsernas organisationsnämnd, rikspolisstyrelsen, riks- skatteverket, socialstyrelsen, SIV samt utri- kesdepartementet. Vissa kontakter har även förekommit med arbetarskyddsstyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden, kommerskol- legium, patent- och registreringsverket, SÖ, statens trafiksäkerhetsverk, UKÄ samt de affärsdrivande verken. I några fall har på IU:s begäran under medverkan av vederbörande centrala organ gjorts en specialenkät till vissa lokala myndigheter.

I det följande lämnas en översiktlig redo- visning för resultatet av IU:s kartläggning av nuvarande tolkservice inom den statliga sektorn. Redovisningen inleds med rättsvä- sendet (här representerat av myndigheter inom polisväsendet, domstolsväsendet och kriminalvården samt rättshjälpsanstalterna). Vidare berörs hälso-, sjuk- och socialvården (socialstyrelsen), socialförsäkringen (riks- försäkringsverket), tullväsendet (generaltull- styrelsen), skatte- och folkbokföringsområ- dena (riksskatteverket), länsstyrelserna, exekutionsväsendet (exekutionsväsendets organisationsnämnd), arbetsförmedlingen (arbetsmarknadsverket), utlänningskontroll

och invandrarfrågor (SIV) samt utrikesför- valtningen (utrikesdepartementet). Avslut— ningsvis redovisas uppgifter om tolkservice från vissa ytterligare statliga organ.

Polisväsendet

Uppgifter om tolkservice inom polisväsendet har inhämtats dels genom hänvändelse till rikspolisstyrelsen, dels genom direkta kon- takter med företrädare för Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

Rikspolisstyrelsens kontakter med icke svensktalande är relativt begränsade och behov av tolkservice föreligger endast i liten omfattning. Merparten av kontakterna klaras genom anställd personal. För översättningar anlitas en särskild översättningsenhet inom styrelsens interpolsektion. Enheten består av fyra översättare (engelska, franska, tyska och spanska). Därutöver anlitas utomstående översättare för ca 10000 kr per budgetår. '

Rikstäckande uppgifter om de lokala polismyndigheternas anlitande av tolk saknas. Främst torde tolkar anlitas i samband med utredningar enligt utlänningslagstiftningen, t. ex. vid grundutredningar för uppehålls/ar- betstillstånd, och i samband med för- undersökningar.

Inga uppgifter på riksnivå föreligger om i vilken utsträckning de lokala polismyndig- heternas kontakter klaras med hjälp av anställd personal. Situationen vid Malmöpo- lisens utlänningssektion torde dock vara belysande. Under första kvartalet 1972 besöktes den av 4764 personer, varav ca 25 procent kunde kommunicera på svenska, engelska eller tyska. De som inte kunde något av dessa språk hade ofta bekanta med sig som tolkar. Under samma tid gjorde sektionen ca 900 utredningar enligt utlänningslagstift- ningen. Övervägande delen av dessa skedde med hjälp av tolk. Passkontrollverksamheten i Malmö hade endast i begränsad utsträckning behov av tolk. Merparten av kontakterna på andra språk än svenska skedde på engelska eller tyska, vilka språk i regel klaras av den egna personalen.

Utlänningsenheterna inom de olika polis- distrikten har relativt god tillgång till personal

som någorlunda behärskar engelska och tyska. Anställda inom polisväsendet som genomför utredningar på annat språk än svenska gottgörs för närvarande med 14.50 kr per dag. Tolktilläggen för polispersonalen i Malmö uppgick under första kvartalet 1972 till 2030 kr, varav 1 200 kr utgjorde ersättning till personalen vid distriktets utlänningssektion.

Något enhetligt system för rekrytering av tolkar inom polisväsendet finns inte. Vid de tre största polisdistrikten finns en relativt stabil kärna av tolkar, av vilka en del tjänst- gjort fem, tio år eller längre. Inte sällan tjänstgör dessa tolkar även inom domstols- väsendet. Rutinerna vid antagning av tolkar skiljer sig inte särskilt mycket mellan de olika polisdistrikten i landet. När ansökan inkom- mit genomförs en personundersökning för att utröna vederbörandes vandel. Bristen på objektiva kriterier på tolkens kompetens (såsom t. ex. auktorisationsbevis) är idag ofta besvärande för både klienten, polisen och tolken.

Blanketter som används vid polismyndig- heternas kontakter med utlänningar är endast i begränsad utsträckning översatta till främ- mande språk. Främst finns blanketter som används i ärenden enligt utlänningslagstift- ningen översatta (t.ex. ansökan om uppe- hålls- och arbetstillstånd och beslut om avvisning).

Rikstäckande uppgifter saknas om kost- naderna för polisväsendets tolkservice. Uppgifter från fem polisdistrikt med vilka IU varit i kontakt tyder emellertid på att den sammanlagda kostnaden per år överstiger en milj. kr. Kalenderåret 1971 uppgick tolk- kostnaderna inom Stockholms polisdistrikt till 441 000 kr, Göteborgs polisdistrikt 400000 kr, Malmö polisdistrikt 132000 kr, Västerås polisdistrikt 15 000—20 000 kr och Västerviks polisdistrikt 1 435 kr.

Domstolsväsendet

Beträffande domstolsväsendet föreligger uppgifter om tolkservice vid de allmänna domstolarna (högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna). Uppgifter beträffande

förvaltningsdomstolar och särskilda domsto- lar har däremot inte inhämtats (i fråga om länsrätter och länsskatterätter jfr dock 5. 27). Uppgifterna rörande de allmänna domsto- larna härrör dels från vissa av JO och JK handlagda ärenden, dels från domstolsvä- sendets organisationsnämnd, dels från en särskild enkät som under våren 1972 riktades till elva tingsrätter (Borås, Eskilstuna, Gälli- vare, Helsingborgs, Listers och Sölvesborgs, Norrköpings, Solna, Trollhättans, Västerås, Örebro och Östersunds tingsrätter).

Frågor om hur domstol skall förfara när den har att göra med någon som inte behärskar svenska språket (part, vittne eller annan) har varit aktuella sedan lång tid. Mera systema- tiska åtgärder på detta område har dock genomförts först under 1960-talet. För att underlätta anskaffandet av tolk har vid vissa underrätter upprättats tolkförteckningar, vilka används när tolk behöver anlitas i mål eller ärende hos domstolen. En sådan för- teckning har bl.a. sedan år 1966 funnits hos Stockholms tingsrätt. I förteckningen anges numera om tolken med godkänt betyg gen— omgått kurs i rättstolkning eller är auktori- serad translator. På begäran av dåvarande domstolsberedningen inom justitiedeparte- mentet har formulären till vittnesed, vittnes— försäkran och sanningsförsäkran översatts till en rad språk, däribland finska, grekiska, serbokroatiska, turkiska, ungerska och tjec- kiska. Översättningarna av formulären har i fråga om en del av dessa språk tagits in i de ordlistor för tolkar som utarbetats genom SIV och som distribuerats till de allmänna dom- stolarna. Frågan om ersättning till tolk som anlitas av domstol har bl. a. diskuterats vid en ordförandekonferens i Svea hovrätt i december 1971. Konferensen ledde till utfärdandet av en rekommendation rörande normalarvoden för tolkning (timersättningen varierar mellan 50 och 80 kr beroende på tolkens kvalifikationer och vilket språk tolk- ningen avser). Frågan om översättning av domslut eller annan underrättelse om utgången av ett mål har vidare tagits upp bl. a. av JO i samband med en av denne i februari 1969 företagen inspektion av Stockholms tingsrätt (åå 34 och 38 i inspektions-

Vad angår den tolkservice som förekommer vid tingsrätterna framgår av den inledningsvis nämnda enkäten följande. Enkäten, vilken har karaktär av stickprovsundersökning, avsåg att utröna användningen av tolk i mål och ärenden som inkommit under första halvåret 1971. Alla elva tingsrätter redovisade att tolk hade anlitats i de avsedda målen och ärendena, men frekvensen av tolktillfällen varierade kraftigt. Vid Östersunds tingsrätt hade tolkning skett vid endast två tillfällen, medan över 100 tolkningar redovisades av Eskilstuna och Borås tingsrätter. Av sam- manlagt 6 301 redovisade brottmål vid de elva tingsrätterna användes tolk i 438 fall (sju procent). Endast i två procent av tvistemålen användes tolk (80 fall av 4002). I ärenden hörande till den s.k. frivilliga rättsvården förekom tolkning mycket sällan (32 tolkningar avseende 12414 ärenden).

Andelen mål där tolkning skett varierade avsevärt mellan de undersökta tingsrätterna. Vid Listers och Sölvesborgs tingsrätt användes tolk i 23 procent av brottmålen, medan motsvarande procenttal för flera tingsrätter var endast några procent och för Östersund mindre än en halv procent. Över- sättning hade ombesörjts av tingsrätterna endast i begränsad utsträckning. Sammanlagt redovisades ett fyrtiotal sådana fall, varav mer än två tredjedelar från Borås tings- rätt. Tolkning hade förekommit på följande språk: finska 398 fall serbokroatiska 46 " tyska 20 " engelska 19 " grekiska 16 ” ungerska 10 " spanska 2 ” franska 2 " italienska 1 " polska ] ” samiska 1 ” Därutöver hade i ett inte närmare redovisat antal fall — troligen i mycket begränsad utsträckning — tolkning skett från bulgariska, estniska, holländska, tjeckiska och turkiska.

I sammanlagt 23 fall uppgavs de tillfrågade domstolarna ha klarat tolkning från tyska och finska språken genom egen personal.

I fråga om omfattningen av den tolkservice som förekommer vid hovrätterna och under dessa lydande tingsrätter ger följande upp- gifter om erlagda tolkersättningar en viss uppfattning: Svea hovrätt Göta hovrätt Hovrätten över

Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för Ovre Norrland

435 954 kr (1.6. 1969—30.5. 1970) 100679 kr (budgetåret 1970/71)

149 000 kr (budgetåret 1970/71) 171010 kr (budgetåret 1970/71) 12 400 kr (budgetåret 1970/71)

25 584 kr (budgetåret 1970/71)

Kriminalvården

Under 1971 intogs 1621 utländska medbor- gare på fångvårdsanstalt. Av dem var 60 procent dömda till högst tre månaders fri- hetsberövande, 24 procent till 4—12 månaders och 16 procent till minst ett års frihetsberö- vande. I gruppen av icke nordiska medborgare var 29 procent dömda till minst ett års fri- hetsberövande. I statistiken ingår inte upp- gifter om andelen kyrkobokförda. Kriminalvårdsstyrelsen har i samråd med IU riktat en enkät till elva fångvårdsanstalter och fyra allmänna häkten i syfte att få upp- gifter om tolkservice inom kriminalvården (fångvårdsanstalterna i Helsingborg, Här- landa, Malmö, Härnösand, Kumla, Tidaholm, Norrtälje, Lärbro, Ulriksfors, Tillberga och Österåker samt allmänna häktena i Göteborg, Helsingborg, Norrköping och Västerås). Enkäten avsåg förhållandena under perioden februari—april 1972. Den visar att antalet skriftliga och muntliga kontakter mellan anstaltsledning och icke svensktalande kraf— tigt varierar beroende på bl.a. anstaltens karaktär och geografiska läge. Sålunda redovisas från fångvårdsanstalten i Malmö under den aktuella tremånadersperioden 35 skriftliga och 1 200 muntliga kontakter, Kumla 30 respektive 250, Helsingborg 20 respektive 150, Lärbro 60 respektive 180, Ulriksfors 0 respektive 200, Tillberga 1 respektive 35, allmänna häktena i Göteborg, Norrköping och

Västerås ”så gott som dagliga" muntliga kontakter.

De aktuella språken var finska, engelska, tyska, franska, serbokroatiska, ungerska och i någon mån grekiska, turkiska, italienska och arabiska. De ärenden som redovisas är i huvudsak följande: behandlingsundersök- ningar, kurativa ärenden (bl. a. kontakter med konsulat), ekonomiska ärenden, anstaltsruti- ner, förflyttningar, besök, permissioner, förvisnings- och nådeärenden, nöjdförkla- ringar, överklagningsärenden, passärenden, frigivningsärenden och förhör.

Kontakterna uppges till 75—95 procent ha klarats av genom anstalternas egen personal. Det förekommer ofta att medintagna fungerar som tolkar. För sådan tolkning utgår ersätt- ning med 2.45 kr per timme. Flera anstalter har upprättat tolkförteckningar. Ersättning till tolkar utgår med mycket varierande belopp (mellan 25—100 kr per timme). Vissa for- mulär har översatts, t.ex. rundskrivelse angående nöjdförklaring, vilken finns på 12 språk.

Budgetåret 1971/72 förfogade kriminal- vårdsstyrelsen över 50000 kr för samtliga vårdenheters tolkkostnader.

Rättshjälpsanstalterna

Enligt en av domstolsväsendets organisa- tionsnämnd verkställd undersökning av de sociala kostnaderna vid landets 16 offentliga rättshjälpsanstalter (ang. dessa se prop. 197214 5. 30) uppgick anstalternas kostnader för anlitande av tolk under år 1971 till sammanlagt 24600 kr. Vid rättshjälpsanstalterna i Hapa- randa och Luleå finns finskspråkig personal. På vissa orter där invandrarbyrå finns samarbetar ofta rättshjälpsanstalten med invandrarbyrån när det gäller tolkfrågor.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen redovisar relativt få kontakter på främmande språk. Inom den centrala förvaltningen förekommer kontakter på annat språk än svenska i mycket varierande grad om man jämför de olika byråerna. Personkon-

takter med icke svenskspråkiga är koncen- trerade till nämnden för utländsk medicinal- personal (NUM), nämnden för internationella hälso- och socialvårdsärenden (NIH) (som bl. a. har hand om studiebesök av utländska stipendiater m.fl.) samt socialvårdsbyrån (LÅ 4) (som bl.a. svarar för flyktingärenden). NIH har t. ex. under budgetåret 1970/71 haft kontakt med sammanlagt 1562 utländska besökare.

Antalet muntliga förfrågningar per telefon från enskilda invandrare med begränsade kunskaper i svenska är relativt litet. Skri- velser på andra språk än svenska förekommer knappast alls beträffande vissa byråer medan andra har en förhållandevis omfattande kor- respondens på främmande språk (exempelvis när det gäller handläggning av utländska adoptionsärenden). Huvudsakligen sker skriftväxlingen på engelska, tyska och franska samt i mindre utsträckning på spanska.

Skrivelser på andra språk än svenska från invandrare som vårdas vid olika institutioner under socialstyrelsen förekommer i regel endast beträffande ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

År 1971 lät socialstyrelsen genomföra en undersökning av den centrala förvaltnings- personalens språkkunskaper. Kartläggningen omfattade ca 400 personer. Den visar att så gott som alla ansåg sig behärska eller hjälpligt klara engelska. Kunskaper i tyska ansåg sig drygt 50 procent inneha medan antalet anställda med kunskaper i franska var avse- värt lägre (ca 80 anställda). Spanska och finska talades av ett tiotal anställda (vardera språket). Två anställda talade estniska, två portugisiska, tre italienska och en isländska. Ingen talade serbokroatiska eller grekiska.

Socialstyrelsen saknar i sin budget anslagspost för tolk- översättarservice (med undantag för NIH som budgetåret 1971/72 förfogade över 5500 kr för sådan verksam— het). De olika byråernas tolkkostnader ”bakas in” i andra anslag. Sålunda påförs exempelvis kostnader för översättningar i vissa flyktingärenden anslaget för social- hjälpsersättning till kommunerna.

Riksförsäkringsverket

Riksförsäkringsverket har liksom socialsty- relsen förhållandevis få kontakter med icke svensktalande personer. Ibland görs telefon- förfrågningar på finska. Dessa kan klaras av genom finskspråkiga anställda. Perioden 1.7.1971—21.2.1972 översattes 69 skrivelser till eller från främmande språk (främst finska). Verkets kostnader för dessa över- sättningar uppgick till 2 441 kr.

Vid de allmänna försäkringskassorna förekommer tolkning i betydligt större utsträckning. Riksförsäkringsverket har ge- nomfört vissa enkäter för att få en bild av kassornas praxis. Tolkservice förekommer i mycket olika omfattning vid kassorna. I de flesta fallen torde språkkontakterna klaras av med hjälp av kassornas egen personal eller genom bekanta och släktingar till kunderna. Genom flerspråkiga blanketter (t. ex. angående inskrivning av invandrare i allmän försäkringskassa) och den blankettguide som utarbetats av Försäkringskasseförbundet minskas behovet av att tillkalla särskild tolk.

Rikstäckande uppgifter om kassornas tolkkostnader går inte att ta fram med nuva- rande redovisningsrutiner. De samlade kost- naderna torde dock vara förhållandevis små i jämförelse med vissa andra samhällsområ- den. Det kan noteras att år 1970 hade Stockholms allmänna försäkringskassa 31 800 kr, Stockholms läns allmänna försäk- ringskassa 6600 kr, Göteborgs allmänna försäkringskassa 28 400 kr och Älvsborgs läns allmänna försäkringskassa 5 500 kr i kostna- der för skriftliga översättningar.

Tullverket

Vid generaltullstyrelsen förekommer upp- skattningsvis ca 200 skriftliga och ca 200 muntliga kontakter per kvartal på andra språk än svenska (företrädesvis engelska, franska, tyska och i någon mån finska). Dessa kon— takter klaras genom anställd personal. Sty- relsen beräknas ha 30—50 telefonkontakter per kvartal på finska. Därutöver har två enheter löpande korrespondens och andra

kontakter på engelska, franska och i någon mån tyska, nämligen EFTA-sektionen och internationella sekretariatet.

Efter hänvändelse av IU har styrelsen frågat sju lokalförvaltningar av olika storlek om omfattningen av deras tolkservice. De sju kontaktade lokalförvaltningarna (Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Trelleborg, Ystad och Haparanda) beräknas — utöver de rutinmässiga kontakterna vid de trafikbetjä- nande avdelningarna — ha sammanlagt 100 skriftliga och 500 muntliga kontakter per kvartal på annat språk än svenska. Kontak- terna avser främst tullkriminalärenden. Tolkbehovet är ojämnt fördelat i landet. I t.ex. Haparanda sker 50 procent av tull- kammarens kontakter på finska, medan vid andra tullanstalter kontakterna på främmande språk är mera begränsade.

Lokalförvaltningarnas personal klarar i regel kontakter på engelska och tyska men endast i enstaka fall på finska. I Norrbotten är emellertid nästan hela personalstyrkan både finsk- och svenskspråkig.

Åtskilliga kontakter klaras av genom fler- språkiga blanketter, av vilka finns ca 75. Blanketter förekommer på 18 språk.

Tolk- och översättningskostnaderna för hela tullverket uppgick under budgetåret 1970/71 till 11540 kr. För budgetåret 1972/73 har anslagits 15 000 kr.

Riksskatteverket

Riksskatteverket redovisar förhållandevis få kontakter på främmande språk. Merparten av kontakterna klaras genom anställd personal.

Omfattande kontakter på främmande språk förekommer inorn folkbokföringsorganisa- tionen och vid de lokala skattemyndigheterna. I regel klaras dessa genom anställd personal och tolkar anlitas i mycket liten utsträckning. Riksskatteverkets folkbokföringssektion ger tolkservice åt de lokala organen.

Riksskatteverket har utarbetat ett antal flerspråkiga blanketter och broschyrer. Bl. a. distribuerades i januari 1972 en deklara- tionshandledning på sju språk till i Sverige kyrkobokförda utlänningar.

De lokala skattemyndigheternas tolkkost- nader uppgick enligt uppgifter från länssty- relsernas organisationsnämnd till ca 2900 kr under budgetåret 1971/72.

Länsstyrelserna

Länsstyrelsernas organisationsnämnd har våren 1972 riktat en enkät till länsstyrelserna i syfte att få en bild av omfattningen av deras tolkservice. Enligt enkäten anlitas tolkar i förhållandevis liten utsträckning av länssty- relserna och deras organ. För budgetåret 1971/72 uppskattades tolkkostnaderna vid länsrätterna till 12250 kr, vid länsskatterät- terna till 3450 kr och vid länsstyrelserna i övrigt till 8700 kr. Från och med budgetåret 1972/73 specialredovisar länsstyrelserna tolkkostnader i sin bokföring.

Exekutionsväsendet

Efter hänvändelse av IU har exekutionsvä- sendets organisationsnämnd riktat en enkät till kronofogdemyndigheterna i Borås, Karl- skoga, Luleå, Norrköpings, Skövde och Västerås kronofogdedistrikt för att utröna vilken omfattning kronofogdemyndigheter- nas tolkservice har. Enkäten avsåg förhål- landena år 1971. De utvalda kronofogde- myndigheterna ligger i distrikt med hög andel utländska medborgare, utom Luleå. Under- sökningen har karaktären av stickprov. Enkäten visar att behov av tolk gjort sig gällande endast i liten utsträckning och att tolktillfällenas fördelning på de undersökta distrikten varierar kraftigt. Beträffande exempelvis Norrköpings distrikt uppges i fråga om totalt 44 822 allmänna mål (dvs. mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel) och 6 110 enskilda mål (dvs. mål av annat slag än allmänt mål) tolk ha använts endast i två enskilda mål. Som jämförelse kan nämnas att beträffande Karlskoga distrikt tolk anlitats i ca 150 av 9 305 allmänna mål och i ca 30 av 1 347 enskilda mål (inklusive ärenden om statlig lönegaranti). I en stor del av fallen har tolkningen klarats genom

myndighetens egen personal. I övriga fall har förekommande Språksvårigheter klarats med hjälp av svenskspråkig person som medföljt den som varit i kontakt med myndigheten. I endast sju fall där myndighet anlitat tolk uppges särskild kostnad ha uppkommit för myndigheten. Den sammanlagda kostnaden har uppgetts stanna vid 160 kr.

Vissa vanligen förekommande blanketter inom exekutionsväsendet har översatts till olika främmande språk. Detta gäller bl.a. blankett till betalningsanmaning, vilken översatts till sju språk (finska, engelska, tyska, franska, italienska, serbokroatiska och ungerska).

Arbetsmarknadsverket

AMS klarar i regel förekommande kontakter på andra språk än svenska genom vid sty- relsen anställd personal. Främst förekommer sådana kontakter vid arbetsförmedlingsby- råns utlänningssektion, där man klarar kon- takter på engelska, tyska, franska, finska och italienska.

Vid länsarbetsnämnderna och arbetsför- medlingarna förekommer kontakter på främmande språk främst med de ca 125 tjänstemän som är avdelade för utlännings- verksamhet. Av dem arbetar ca 35 med för- medlingsuppgifter, ca 20 med arbetstill- ståndsärenden och ca 70 på mottagningsför- läggningarna för flyktingar.

Av tjänstemännen på länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna talar 124 finska, 11 serbokroatiska, 3 grekiska och 3 ungerska.

Någon särredovisning av arbetsmarknads- verkets kostnader för anlitande av tolkar görs inte. Kostnaderna torde vara relativt stora vid länsarbetsnämnderna i storstadsregionerna. Som ett exempel kan anföras att länsar- betsnämnden i Stockholms län under mars månad 1971 utbetalade 5 135 kr i tolkarvoden. Vid nämndens distriktskontor i Stockholm finns två anställda tolkar för finska språket.

Statens invandrarverk (SI V)

SIV är det centrala ämbetsverk som har det största antalet kontakter på andra språk än

svenska. För år 1971 redovisas ca 24000 muntliga och ca 3000 skriftliga kontakter på andra språk än svenska. Av de muntliga kontakterna avser ca 17000 förfrågningar i ärenden enligt utlänningslagstiftningen (till- ståndsbyrån och expeditionen för allmänhe- ten) och ca 7000 kurativa ärenden (främst språksektionen och konsulentsektionen inom byrån för anpassningsfrågor). Av de skriftliga kontakterna avser ca 700 ärenden enligt utlännings- och medborgarskapslagstift- ningen (kansli-, medborgarskaps- och till- ståndsbyråerna) och ca 2300 informations— och kurativa ärenden (informationssektionen och konsulentsektionen inom byrån för anpassningsfrågor, som bl.a. handlägger invandrartidningens frågebrev).

Kontakterna har skett på ett stort antal språk. Flertalet kontakter har klarats genom verkets personal. Vid tillståndsbyrån finns personal som talar engelska, tyska, franska, ryska och finska. Vid expeditionen för all- mänheten klarar man kontakter på engelska, tyska, franska och italienska. Vid byrån för anpassningsfrågor (utom språksektionen) har personalen kunskaper i engelska, tyska, franska, italienska, finska, serbokroatiska och grekiska.

Språksektionen består av sju anställda översättare och en föreståndare. De anställda vid språksektionen utför översättningar till eller från engelska, tyska, holländska, franska, italienska, spanska, portugisiska, finska, ryska, tjeckiska, bulgariska, serbo- kroatiska, makedonska, slovenska, polska och grekiska. Språksektionens arbete omfattar 1) översättning och språklig granskning av invandrartidningen, 2) över- sättning av frågebrev som inkommer till

invandrartidningen, 3) översättning och granskning av SIV:s publikationer, 4) över- sättning av skrivelser på främmande språk som inkommer till SIV, 5) översättning eller granskning för andra organs räkning (för sådan service får verket ta ut en avgift från det organ för vilket översättningen utförs). 6) översättningar av skrivelser för vissa depar- tement, 7) medverkan i förberedelser för SIV:s tolkkurser och utarbetande av tolk- ordlistor, 8) telefonservice på främmande

språk och tolkning åt verkets övriga enheter, 9) förmedling av översättningsuppdrag mellan utomstående översättare och organ som har behov av översättarservice.

För verkets översättningsarbete avseende anpassningsverksamheten har för budgetåret 1972/73 anslagits 370000 kr. Därtill kommer medel för översättningsarbete avseende till- stånds- och medborgarskapsfrågor m.m.

U trikesdepartementet

Utrikesdepartementet mottar sällan skrivel- ser från enskilda invandrare i Sverige. Om så sker klaras i regel översättningen av perso- nalen på respektive avdelning. Överlägg- ningar med företrädare för andra stater sker i allmänhet på språk som båda parter är för- trogna med.

Inom Utrikesdepartementet finns en trans- latorssektion med fem tjänstemän. Sektionen ombesörjer översättningar till och från franska, engelska och tyska'. Den utföri vissa fall även översättningar åt andra myndigheter.

Hos utlandsmyndigheterna finns vid ambassaderna i Prag, Moskva, Peking och Tokyo utsända översättare. Ytterligare ett tjugotal utlandsmyndigheter har lokalan- ställda översättare.

Den totala kostnaden för utrikesdeparte- mentets översättningsverksamhet beräknas budgetåret 1971/72 uppgå till ungefär 350000 kr.

Vissa andra myndigheter

Arbetarskyddsstyrelsen, centrala studie- hjälpsnämnden, SÖ och UKÄ redovisar få kontakter på andra språk än svenska som inte klaras genom personal hos myndigheten. Samma förhållande redovisas från kommerskollegium och patent- och registre- ringsverket. Vid ingen av de nu nämnda myndigheterna förekommer särskilda över- sättningsenheter. Trafiksäkerhetsverket har viss personal anställd för översättning av informationsmaterial på invandrarspråk. Även de affärsdrivande verkens central-

förvaltningar redovisar få språkkontakter som inte kan klaras genom anställd personal. Generalpoststyrelsen har två anställda över- sättare, statens järnvägars centralförvaltning två och televerkets centralförvaltning fyra. Televerket utbetalar därutöver ca 70000 kr per budgetår för anlitande av utomstående översättare. Inga särskilda åtgärder har vid- tagits från de affärsdrivande verkens sida när det gäller tolkservice vid de lokala enheterna. Däremot har visst informationsmaterial översatts till invandrarspråk.

4.2 Primärkommunerna

Som framgår av avsnitt 2.1 bor invandrarna i Sverige till övervägande del i storstadsom- rådena. I början av år 1970 var t.ex. 28,8 procent av samtliga utlänningar i Sverige (105 239 personer) bosatta i Stockholms län. F å utlänningar bor i Norrland och på Gotland.

Kömmunernas tolkservice är av mycket varierande karaktär. Insatserna är inte enbart avhängiga av hur många invandrare som är bosatta i kommunen och av invandrargrup- pens sammansättning utan även av kommu- nens invandrarpolitik, vilket bl.a. framgår av den enkät som IU år 1970 riktade till 52 kommuner (se SOU 1971:51, bilaga 1)2.

Vissa initiativ har tagits från centralt håll för att skapa enhetlighet i kommunernas hand- läggning av tolkfrågor. Svenska kommun- förbundet har i en rekommendation av den 2 oktober 1970 om tolkservice för invandrare framhållit bl. a. följande:

"För det stora flertalet invandrare är bristen på språkkunskaper i svenska ett stort problem. Det är därför väsentligt, att icke svensktalande medbor- gare har tillgång till fullgod tolkhjälp. I en del fall har tvister uppstått beträffande kostnadsansvaret. Ur sociala rättviseskäl kan det nämligen anses orimligt, att invandrarna själva skall svara för tolkkostna- derna vid kontakter med samhällets organ. Denna fråga diskuterades vid en överläggning inför inri- kesministern den 10 juni 1970 med representanter

' Utredningen om författningspublicering har föreslagit (PM Ju 1972z7) att ytterligare en över- sättningsenhet inrättas inom Utrikesdepartementet för översättning av internationella över- enskommelser.

2 En redogörelse för enkätresultaten lämnas i Kommunal tidskrift nr 19/1971.

för bl.a. landstingsförbundet, kommunförbundet och statliga ämbetsverk. Därvid uttalades, att det bör ankomma på respektive samhällsorgan att utan kostnad tillhandahålla den tolkservice, som erfordras för att icke svensktalande personer skall kunna få berättigad hjälp, service etc. Ställnings- tagandet innebär således, att de statliga myndig- heterna skall bestrida kostnaderna för sina behov av tolkservice vid kontakter med invandrare. På motsvarande sätt ankommer det på landstingen och primärkommunerna att påtaga sig det ekonomiska ansvaret för sådan tolkhjälp, som behövs för att invandrarna skall få del av den kommunala servicen i olika avseenden.

Tillgången på fullgoda tolkar har visat sig vara starkt begränsad. Det är därför angeläget, att tolkservicen i organisatoriskt avseende samordnas för att tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas på ett effektivt sätt. Vid många informationsbyråer, arbetsförmedlingar och inom rättsväsendet finns redan en uppbyggd tolkorganisation, varför tolk- behövande organ i första hand bör vända sig till dessa. Om en sådan organisation inte finns, bör kommunerna ta initiativ till att ett lokalt register upprättas över personer som kan fullgöra tolk- uppdrag. Kommunerna bör också stimulera till deltagande i den särskilda tolkutbildning, som anordnas av statens invandrarverk."

Svenska kommunförbundet har även i ett cirkulär (4.6.1971) rekommenderat att ”invandrarfunktioner" inrättas i kommuner där underlag finns för sådana. Förbundet syftar bl. a. på de s. k. invandrarbyråer som under senare år inrättats i ett trettiotal kom- muner. Invandrarbyråerna är lokala enheter, med kommunal eller annan huvudman, som uteslutande eller delvis har till uppgift att tillgodose invandrarnas servicebehov. len av SIV upprättad förteckning över invandrar- byråer anges att de är verksamma med ”rådgivning och slussning till myndigheter och organisationer samt har tolk- och över- sättarservice för invandrare”. Verksamheten vid drygt hälften av invandrarbyråerna avser uteslutande invandrarfrågor. Vid övriga byråer är invandrarfrågorna integrerade i kommunens allmänna informationsverksam- het, fritidsgårdarnas arbete, den kommunala socialvården eller biblioteken.

Efter hand har ansvaret för invandrarby— råerna övertagits av kommunerna. Fem byråer har bildningsorganisation och en byrå facklig organisation som huvudman. Huvud- mannaskapets förankring i de kommunala myndigheterna har utvecklats olika beroende

på lokala förhållanden. I många fall har man följt kommunförbundets ovan nämnda rekommendation och knutit invandrarbyrån till kommunstyrelsen. Fem invandrarbyråer har sociala centralnämnden till huvudman (Trollhättan, Göteborg, Malmö, Lilla Edet och Tyresö), en invandrarbyrå har fritids- nämnden och beträffande två byråer ligger huvudmannaskapet hos kulturnämnden/bib- lioteksstyrelsen. Endast tre kommuner har särskilda nämnder för invandrarfrågor (invandrarnämnden i Stockholm, internatio- nella nämnden i Uppsala och en särskild styrelse i Katrineholm). Rådgivande invand- rarkommittéer har tillsatts ien del kommuner. Kommittéernas sammansättning skiftar. I regel ingår i dem representanter för arbets- marknadens parter och invandrarföreningar.

Invandrarbyråernas verksamhet varierar avsevärt. De största byråerna har upp till tio heltidsanställda medan de mindre byråerna

Tabell 9 Invandrarbyråer efter hur många dagar de hade öppet (minst en timme) per vecka våren 1972.

Antal Antal

dagar byråer

] 6 2 4 3 4 4 l 5 21 Summa 36

Källa: SIV

Tabell 10 Invandrarbyråer efter hur många timmar per vecka de hade expeditionstid vå- ren 1972.

Antal Antal timmar byråer l— 5 7 6—10 9 1 1—20 9 21—30 5 31— 6 Summa 36 Källa: SIV

ofta endast har deltidsanställd personal. Av tabell 9 och 10 framgår hur verksamheten är utbyggd vid olika invandrarbyråer.

Svenska kommunförbundets länsavdelning i Stockholms län har genomfört en enkät som belyser hur skiftande åtgärder som vidtagits i olika kommuner för en förbättrad tolkservice. Enkäten visar att av länets 29 kommuner har 3 inrättat invandrarbyråer (Gustavsberg, Stockholm och Södertälje) medan 6 kom- muner (Botkyrka, Järfälla, Lidingö, Tyresö, Täby och Upplands Väsby) har egna tolkre- gister men inte invandrarbyråer. Tre kom- muner (Haninge, Solna och Sundbyberg) planerar att upprätta egna tolkregister. Övriga kommuner anskaffar tolk "genom hänvän- delse till lämpliga personer inom eller utom den kommunala förvaltningen, till invand- rarverket eller Immigrant Service" (i Stockholm).

En verksamhet på det kommunala planet som delvis syftar till en förbättrad tolkservice är anställande av tvåspråkiga lärare. Dessa förutsätts även verka som tolkar inom främst skolväsendet. Enligt gällande läroplan (Lgr 69, supplement 11, undervisning av invand- rarbarn m.fl.) hör till de tvåspråkiga lärarnas arbetsuppgifter även att ”översätta kun- skapsprov” och ”tolkning i samband med föräldramöten och andra föräldrakontakter”. Beträffande tolkning utanför skolans verk- samhetsområde sägs i supplementet: ”Om läraren utnyttjas av andra myndigheter, t. ex. socialvård, polis, för tolkuppdrag, bör tillses att gängse tolkarvoden utgår".

IU:s enkät till invandrarbyråer

IU har genom en enkät till invandrarbyråerna inhämtat uppgifter om omfattningen av byråernas tolkförmedling. Enkäten riktades till de 40 byråer som finns upptagna i SIV:s förteckning. Enkäten sändes ut i mars 1972. Svar inkom från 30 byråer. En byrå hade upphört med verksamheten (Lysekil) och några är så nystartade att de inte hade några uppgifter att redovisa. Några av de byråer som finns upptagna i förteckningen och som

fick enkätformuläret bör egentligen inte betecknas som invandrarbyrå (t.ex. finska församlingen i Stockholm). I tabellerna 9 och 10, som bygger på förteckningen, har upp- gifter om dessa organ inte tagits med.

I enkätformuläret ingick bl.a. frågor om byråernas budget. I tabell 11 återfinns en sammanställning av uppgivna kostnader för vissa invandrarbyråer. En uppskattning av de totala kostnaderna för samtliga invandrarby- råer slutar på omkring 3,5 milj. kr för kalenderåret 1971 (jfr bilaga 1, avsnitt 1.1.2).

Personalens språkkunskaper

IU:s enkät innehöll en fråga om på vilka språk den fast anställda personalen kan föra samtal. Flertalet byråer uppger att personalen kan samtala på finska, engelska, tyska och vid ett antal byråer även franska. Ungefär en tred- jedel av byråerna har personal som talar serbokroatiska. Endast de större invandrar- byråerna har personal som kan tala andra språk än de nu uppräknade. Vid byrån i Borås har man exempelvis personal som talar gre- kiska, tjeckiska, polska och ryska. I Uppsala kan personal vid byrån samtala på tjeckiska, polska, ryska och holländska och i Göteborg på grekiska, polska, italienska och spanska.

Tabell 1 I Totala kostnader och kostnader för fast anställd personal för vissa invand— rarbyråer kalenderåret 1971 .

Kommun Totala Kostnader för kostnader fast anställd personal Stockholm 780 000 272 000 Eskilstuna 378 000 215 000 Malmö 240 000 140 000 Uppsala 201 000 101 000 Katrineholm 124 000 33 000 Norrköping 1 18 000 51 000 Västerås 1 10 000 53 000 Trollhättan 107 000 90 000 Landskrona 44 000 12 000 Gävle 33 000 11000 Kumla 23 000 20 000 Hallstahammar 15 000 12 000

Enkäten innehöll även en fråga om för vilka språk byrån kan förmedla tolkar som inte är fast anställda vid byrån och hur många tolkar man har tillgång till för respektive språk. Av tabell 12 framgår tillgången på tolkar för skilda språk för de invandrarbyråer för vilka upp- gifter kan redovisas. Vissa tolkar åtog sig uppdrag för flera språk, varför antalet per- soner som tjänstgör som tolk är lägre än summan av uppgivna tolkar för olika språk. Några byråer har endast angivit att man kan förmedla tolkar, men inte i vilken omfattning. Det bör påpekas att uppgifterna i tabell 12 inte anger det totala antalet tolkar i kommunen. Det förekommer nämligen att en tolk arbetar uteslutande för ett visst fackorgan och inte står till invandrarbyråns disposition. En del tolkar tjänstgör t.ex. inom polis- och dom- stolsväsendet men inte i den kommunala socialvården eller hos invandrarbyrån.

I enkäten ingick en fråga om fördelningen av tolkuppdrag mellan primärkommunala, landstingskommunala, statliga och övriga instanser. Avsikten med frågan var att söka urskilja dels inom vilka samhällsorgan tolk- ning förekommer mest, dels också få en uppfattning om det totala utnyttjandet av tolk av primärkommunala, landstingskommunala och statliga myndigheter och organ. Det bör emellertid påpekas att åtskilliga instanser inte utnyttjar invandrarbyråernas service.

Endast sju invandrarbyråer detaljredovisar tolkförmedlingsverksamheten i enkätsvaren. Fem av dessa är belägna i kommuner med över 100000 invånare. De sju byråer som redovisas i tabell 13 är inte representativa för samtliga.

Antalet förmedlade tolktimmar varierar avsevärt för olika språk, vilket framgår av tabell 14, som gäller förhållandena i Malmö.

Tabell 12 Tillgång till ej fast anställda tolkar efter språk vid vissa invandrarbyråer i mars 1972.

Byrå Språk

en a :=: 53 N 5, m

% m % & &, ä ä 5: ff. % % 2 f» a ?. %

” M = m _a Ei == & ” "E ': .2 & & ** =

%" & e .s ::, o 2 ; å" ; s a a % 3 &

ut i— u. n. m: (3 o: D Lu _: = 52 a. i: m Borås 1 4 2 7 4 1 4 2 2 1 4 3 1 l Gislaved 3 1 _ 20 16 15 1 2 _ _ _ _ _ 1 Gävle 4 3 5 22 3 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ Hallstahammar 2 1 _ 6 2 — _ _ _ _ _ _ _ _ Helsingborg 4 5 2 6 9 8 _ 4 _ _ _ _ 5 4 _ Järfälla _ _ 2 4 3 2 1 — — _ 1 1 3 1 _ Jönköping 2 3 2 10 6 1 2 3 _ _ _ — _ 2 2 Katrineholm 3 3 1 6 8 2 _ _ _ _ 1 _ ] _ 1 Kumla ! _ _ 2 1 1 _ _ _ _ _ _ _ _ 1 Landskrona(po-

lisenstolk- förmedling) 3 5 2 9 5 1 1 5 _ _ _ _ 2 1 1

Malmö 2 3 2 14 19 6 2 4 l _ 4 — 1 S 4 Norrköping 7 7 3 8 6 4 1 2 4 _ 2 — 2 5 2 Oxelösund 4 9 3 21 2 2 2 1 _ _ — —— 1 _ 1 Skövde — — — 13 6 1 _ 2 — _ 2 _ _ _ 2 Stockholm 13 5 9 17 15 11 6 4 _ _ 9 3 7 5 7 Södertälje 2 1 — 5 5 4 _ _ _ _ _ _ _ _ Trelleborg 2 4 5 7 5 9 2 4 _ _ 5 _ 3 1 4 Trollhättan — 1 1 9 6 2 1 2 — _ _ — 2 — 1 Tyresö 1 _ 2 10 l 5 _ _ _ — l — — — 2 Uppsala 10 11 16 34 8 17 9 5 _ — 5 _ 17 4 11 Västerås 2 2 1 12 6 2 — 3 _ _ 7 1 2 3 1 Växjö 3 3 3 3 6 4 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 32 sou 1972:83

Att antalet tolktimmar är högst för polska språket beror på att det år 1970 kom flyktingar från Polen. Detta tolkbehov har inte funnits tidigare år och det kan minska relativt fort. Att tolkningar på finska och serbokroatiska förekommer i ganska liten utsträckning för- klaras till viss del av att det inom förvalt-

ningarna finns anställda som klarar kontak- terna på dessa språk utan tolk. I tabell 15 redovisas hur förmedlade tolktimmar fördelar sig mellan olika landstingskommunala organ vid de invandrarbyråer som har kunnat lämna uppgift därom.

Tabell [3 Vissa invandrarbyråers förmedling av tolkuppdrag första halvåret 1971 efter uppdragsgivarens huvudman.

Byrå Huvudmannen för uppdragsgivaren Kommun Landsting Staten Antal % av Antal % av Antal % av förmed- alla förmed- alla förmed- alla lingar lingar lingar Borås 1 341 35 2213 60 231 5 Göteborg 82 000! 44 100 000' 2 54 3 000' 2 Lilla Edet 421 71 70 11 95 16 Norrköping 90 9 505 55 320 34 Stockholm 2 382 41 3 189 55 180 3 Uppsala3 154 39 170 44 59 15 Växjö4 85 36 118 48 41 16

' Avser kostnader i kronorförtolkuppdrag, ej antal förmedlingar. 2 AvsersjukvårdsförvaltningeniGöteborg. 3 Avserendast tolkning från finska, grekiska och serbokroatiska.

* Avsertidenl/7—31/12197l.

Tabell [4 Av invandrarbyrån i Malmö år 1970 förmedlade tolkuppdrag efter språk, i Malmö bosatta utländska medborgare från motsvarande stater samt förändringen av dessa grupper under 1970. Språk Antal förmedlade Antal medborgare Okning av antalet tolktimmar av motsvarande na- medborgare av mot- tionalitet 31.12.1970 svarande natio-

nalitet under 1970

Albanska 5 42 + 24 Arabiska 15

Engelska 1 . . . .

Finska 584,5 2 517 +299 Franska 11,5 79 + 8 Grekiska 271 307 +110 Isländska 19,5 378 +214 Italienska 12,5 580 * 13 Jugoslaviska språk 448 5 273 +931 Polska 786 596 +132 Portugisiska 136,5 664 "185

Ryska 13 . . . .

Spanska 6,5 172 + 4 Tjeckiska 142 279 + 84 Turkiska 30 349 + 71 Ungerska 160 660 * 21

Tabell 15 Antal timmar som tolk förmedlats av vissa invandrarbyråer för uppdrag vid landstingskommunala organ 1.1.197 1—30.6. 1971.

Organ Ort Stock— Söder- Norr- Växjö Trelle- Lilla Tyresö holm tälje köping borg Edet Sjukhus 2 375 688 240 63 20 10 5 Läkare/distrikts- sköterskor utanför sjukhus 134 499 130 28 10 30 11) Mödravårdscentral % I 40 6 _ 10 13 235 465 Barnavårdsce ntral l 15 4 _ 10 12 Folktandvård — 31 30 _ _ _ Rättshjälp 340 47 25 _ 40 10 — Familjerådgivning — _ _ _ _ _ Andra landstings- instanser 105 _ 25 — _ — — Summa 3 189 1 730 505 109 70 70 40 % av samtliga förmedlade tolktimmar 51.7 51 .3 45.6 60-6 10'4

Tabell 16 Ersättning till ej fast anställda tolkar vid vissa invandrarbyråer under 1971 i tusental kronor. Kostnads- Ort slag Stock- Malmö Katrine- Norr— Väster— Lands— Kumla Hallsta- holm holm köping ås krona hammar Totala kost- nader 780 240 124 118 110 44 23 15 Ersättningtill ej fast anställda tolkar 256 70 85 38 29 19 0,6 2

Kostnader för tolkförmedlingen

En av de uppgifter som inhämtades av IU gällde utbetalda ersättningar till ej fast anställda tolkar (inklusive resekostnader och traktamenten). I tabell 16 visas sådana kost- nader för kalenderåret 1971 vid några invandrarbyråer i relation till deras totala budget. Det är inte möjligt att redovisa mot- svarande siffror för samtliga invandrarbyråer beroende på att en del byråer även har andra

uppgifter än service åt invandrare eller på att de bokfört kostnader per budgetår. Uppgif- terna i tabell 16 är inte representativa för landet i dess helhet beroende på de olika ersättningssystem som används i kommu— nerna. Vissa kommuner har mycket små kostnader för icke fast anställda tolkar därför att uppdragsgivaren betalar direkt till tolken.

Tolkförmedlingsverksamheten befinner sig i många kommuner i ett utbyggnadsskede. Jämförelser mellan olika år kan ge helt olika

resultat. Kostnadsutvecklingen i Göteborgs kommun halvårsvis 1969—1971 belyser denna utveckling: 1969 I 9692 kr II 25043 kr 1970 I 5513] kr 11 122606 kr 1971 1 190394 kr

H 290 394 kr Den 1 november 1971 höjdes arvodet till tolkarna från 25 kr per timme till 40 kr per timme. Av kostnadsökningen under andra halvåret 1971 kan ungefär hälften antas bero på taxehöjningen.

In vandrarbyråernas översättningsservice

I en del kommuner utför invandrarbyråerna även översättningar eller förmedlar över- sättningsuppdrag till utomstående översät- tare. Denna service kan erbjudas invandrare, företag, andra kommuner, organisationer m.fl. Verksamheten har totalt sett fortfa- rande en relativt blygsam omfattning. Det finns ingen gemensam praxis hos invandrar- byråerna när det gäller översättningsservice. Invandrarna i t.ex. Jönköping, Malmö och Norrköping får betala för översättnings- tjänsterna, medan invandrarna i Hallsta- hammar, Jakobsberg och Lilla Edet slipper detta. Centrala rekommendationer om hur byråernas översättningsservice skall bedri- vas, vad den skall innehålla eller hur tjäns— terna skall debiteras har inte utfärdats. Verksamheten har mycket olika inriktning. Vissa byråer kan erbjuda översättningsser- vice åt samtliga, medan byråer med begrän- sade resurser inriktar sin verksamhet på en eller ett fåtal avnämargrupper.

4.3 Landstingen

Sjuk— och hälsovården tillhör de samhälls- sektorer där behovet av tolkning är störst. Svaren i IU:s enkät till invandrarbyråerna (se tabell 13) tyder på att ungefär hälften av tolkförmedlingen vid invandrarbyråerna avser sjuk- eller hälsovård. Samma förhål-

lande belyses i IU:s intervjuundersökning bland finländska och jugoslaviska invandrare där läkarbesök uppges som ärende vid senaste tolkningen av 46 procent bland finska och 33 procent bland jugoslaviska invandrare (se tabell 7).

Några ingående studier av invandrares kontakter med olika grenar av sjukvården har inte gjorts. Med hänsyn till de utländska medborgarnas åldersfördelning torde den förebyggande mödra- och barnavården, för- lossningsvården, barnsjukvården samt medi- cinsk poliklinisk verksamhet tillhöra de av invandrarna mest anlitade grenarna av hälso- och sjukvården.

Landstingsinstitutionerna för ingen enhet- lig statistik över tolkservice. För sjukvårdens del innebär detta att man får använda antalet tolktimmar och kostnader för tolk som mätare på nuvarande tolkservice. Tyvärr är denna statistik inte tillräckligt detaljerad för att ge en mera nyanserad bild. Man kan dock konsta- tera att det företrädesvis är inom den utre- dande och diagnosticerande verksamheten som tolkning förekommer. ] vardagliga situationer i vårdmiljö finns det ett stort kommunikationsbehov mellan vårdpersona- len och patienten-invandraren som i dagens läge inte blir tillfredsställande tillgodosett. Språksvårigheterna i dessa situationer löses i viss utsträckning genom vårdpersonal som talar patientens språk men ytterst sällan genom anlitande av tolk. Inom ett område som psykiatri används tolk i mycket liten utsträckning.

Vissa centrala intitiativ har tagits för att söka reglera sjukvårdens tolkservice. Svenska landstingsförbundet utfärdade den 6 juli 1970 en rekommendation till landstingen att ta det ekonomiska ansvaret för tolkservice inom hälso- och sjukvården. I landstingsför- bundets cirkulär sägs att

n

_ _ — det bör anses ankomma på det sam- hällsorgan, som har att tillhandagå medborgarna i allmänhet med viss samhällsservice, att även svara för den tolkservice som erfordras för att personer som icke behärskar svenska språket skall kunna få den påkallade hjälpen och servicen. I konsekvens härmed skulle det ankomma på de statliga arbets- marknadsorganen att svara för tolkservice när det gäller arbetsmässiga åtgärder. Det skulle vidare

ankomma på primärkommunerna att svara för tolkservice inom ramen för dess bostads- och socialservice. Slutligen skulle det ankomma på landstingen att påtaga sig det ekonomiska ansvaret för tolkservice inom hälso- och sjukvården.

En sådan gränsdragning i kostnadsansvaret för tolkservice bygger på en klar princip. Kraven på ett realistiskt bedömande av behovet och omfattningen av tolkhjälp i de individuella fallen bör härmed bäst kunna uppfyllas. Svårigheter föreligger naturligt nog i många fall att få tillgång till tolkar. Det är därför angeläget att landstingen i första hand rep- lierar på den tolkorganisation som kan finnas uppbyggd vid primärkommunala invandrarbyråer och inom rättsväsendet, arbetsförmedlingen etc. I den mån tillgång till service för visst språk redan finns bland personalen på en inrättning är det vidare angeläget att de aktuella personerna beredes tillfälle genomgå den särskilda tolkutbildning som anordnas av invandrarverket.

Förbundsstyrelsen har vid sammanträde den 25 juni 1970 beslutat rekommendera landstingen att engagera sig i tolkservice åt invandrare i huvud- saklig överensstämmelse med här skisserade prin- cipiella linjer."

Tolkkostnader

Någon rekommendation om normer för ersättning till tolkar har inte utfärdats av landstingsförbundet. Däremot har förbundeti oktober 1971 utfärdat en rekommendation till landstingen om att arbetstagare som under arbetstid anlitas som tolk skall erhålla 15 kr för dag då tolkningsuppdraget varat mer än en timme och avsett annat språk än danska och norska. Frånvaron av riktlinjer för arvode- ringen av tolkar har lett till att landstingen tillämpar mycket skiftande ersätt- ningsnormer.

Gävleborgs läns landsting ersätter tolkarna med 35 kr per timme, inklusive väntetid på mottagningarna. Göteborgs och Bohus läns landsting ersätter tolkar som ”genom sjuk- vårdsutbildning eller på annat sätt synes mera lämpade än andra att tolka inom hälso- och sjukvårdsområdet” med 25 kr per timme medan icke utbildade tolkar erhåller ersätt- ning med 15 kr per timme. Östergötlands läns landsting betalar en högre ersättning (25 kr per timme) för tolkning i sådana fall då "under- söknings- och behandlingsmetoden direkt bygger på språklig kontakt med patienten”

och där fråga är om "mera ovanliga främ- mande språk och/eller så höga krav på språklig exakthet måste ställas, att endast tolk med kvalificerade språkkunskaper kan ifrågakomma”. Ersättning för restid och väntetid utgår hos olika landsting efter olika grunder eller inte alls. Vissa landsting har utfärdat riktlinjer om vem som får avgöra om tolk erfordras samt om tillvägagångssättet vid anskaffande av tolk m. m.

Det nuvarande systemet med samarbete mellan enskilda landstingsorgan och invand- rarbyråer eller annan lokal tolkförmedling synes vara resultatet av en lokal utveckling som inte baseras på några centrala avtal eller rekommendationer. Detta har inneburit att landstingen generellt sett haft förhållandevis små och primärkommunerna relativt stora kostnader för uppbyggnaden av den lokala tolkservicen.

Enstaka landsting lämnar visst bidrag till primärkommunala invandrarbyråer eftersom dessa förmedlar tolkar åt landstingsorganen. Mellan t. ex. Västmanlands läns landsting och Västerås invandrarbyrå har avtal träffats om tolkservice inom Västerås kommun. Enligt avtalet kan byrån belasta landstinget med vissa administrationskostnader.

IU har inhämtat uppgifter från samliga landsting om deras tolkersättningar under kalenderåret 1971. Uppgifterna visar att landstingens samlade tolkkostnader kalender- året 1971 uppgick till mellan 1,5 och 2 mlj. kr. I tabell 17 redovisas resultaten av IU 5 för- frågan. Vissa av uppgifterna utgö's av överslagsberäkningar, andra grundas på bokförda utgifter för tolkservice. Merparten av landstingsorganen bokför nämliger tolk- kostnader under ”övriga kostnader" eller ”konsultarvoden” och någon särredovisning görs i regel inte.

Som framgår av tabell 17 följer va'iatio- nerna i landstingens tolkkostnader i sto't sett invandrarnas fördelning i landet. Stockiolms läns landsting, de landstingsfria kommtnerna Malmö och Göteborg, Älvsborgs samtVäst- manlands och Södermanlands läns lanisting har de högsta tolkkostnaderna. Endas Ska- raborgs län, vars tolkkostnader 1971 utgjorde nära 100000 kr och var högre än t. ex.

under kalenderåret 1971 .

Landstingl Antal ut- Kostnad Därav i Kommun länningar totalt _ _, _ 1.11.70 Folk- Mödra- Barna- Provin- Sjuk- Ovrigt tand— vårds- vårds- sial- hus vård central central läkare A 115658 300000 .. .. .. .. .. .. C 10 509 32 093 2640 5 071 4 948 5 679 9 687 4 068 D 19507 ca 90000 . .. .. .. .. .. E 14 732 67 600 7 000 12 000 2 000 46 600 __ F 12839 96606 .. .. .. .. G 7 047 26 818 . . L 7013 30000 15000 M 21108 52000 .. .. .. N 6527 . .2 370 430 13161 0 1 1 282 1 700 760 P 25 746 200 000 190 0003 R 7778 99 353 580 15140 21297 62336 .. S 7 623 . .2 300 500 500 500 16 895 350 T 13 144 23 000 . . . . U 25 812 125000 12500 9000 100000 ___/_— W 9869 . .2 499 4120 835 .. .. X 8 268 . .2 160 893 150 300 4 700 1 175 Y 4 339 . .2 500 .. 1000 .. 2 1477 ..2 .. .. . 2215 300 7654 _,— A2 2435 . .2 .. 495 .. .. Göteborg 37 490 266 760 2 200 13 500 _ 57 000 148 100 45 9605 Malmö 18255 110000 . .. .. .. .. ..

' De landsting som ej har besvarat rundskrivelsen samt Norrbottens läns landsting, som uppgivit sig inte ha några kostnader, är ej med i tabellen.

2 Landstinget har ej ansett sig kunna lämna någon uppgift om totalkostnaden även om uppgifter om vissa delposter lämnats. " Därav avser 140000 Borås lasarett. * Avser omsorgsvård. 5 Därav 42700 kr för fristående poliklinik, 800 kr för specialpoliklinik (alkoholrådgivning), 200 kr för stadsjour, 160 kr för daghem eller skola för CP—barn samt 2 100 kr för dispensär.

Södermanlands län, avviker från det gängse mönstret.

Tyngdpunkten beträffande landstingens tolkkostnader ligger inom den slutna sjuk- vården. För exempelvis Västmanlands läns landsting f aller 80 procent av tolkkostnaderna på sjukhusenheterna. I Älvsborgs län svarar enbart Borås lasarett för 140000 kr av totalt 200000 kr.

I IU:s förfrågan till landstingen ingick även frågor om tolkkostnader vid fristående klini- ker (inklusive distriktssköterskornas mottag-

ningar), specialpolikliniker (alkoholrådgiv- ning m.m.), jourtjänst, daghem samt skolor för cp-barn. Tolkkostnaderna inom dessa sjukvårdsgrenar är mycket låga, med undantag för distriktssköterskeverksamheten i Göteborg, för vilken tolkkostnaderna upp- gick till 42 700 kr.

Av tabell 17 framgår även att tolkkostna- derna är anmärkningsvärt låga vid mödra— och barnavårdscentralerna, som sannolikt torde vara de organ inom hälsovården som har de flesta kontakterna med invandrare.

Ort 1970 1971 Ökning Antal bosatta 1970—1971 utlänningar 1. 1 1 1970 Göteborg 69 000:— 248 000:— 179 000:— 37490 Malmö 70000:— 110000:— 40000:_ 18 255

Tolkkostnaderna inom sjuk- och hälsovår- den har ökat väsentligt under senare år. I tabell 18 visas utvecklingen 1970—1971 i Göteborg och Malmö. En del av ökningen i Göteborg kan förklaras av att tolkarnas arvoden höjdes (jfr s. 35). Skillnaderna i kostnadsutveckling i Göteborg och Malmö kan också bero på att man i Göteborg har byggt ut verksamheten avsevärt och rekom- menderat sjukhuspersonalen att i ökad omfattning anlita tolkar, medan man i Malmö har försökt vara restriktiv vid användning av tolk.

4.4 Företagen

En beräkning av antalet personer utan svenskkunskaper som under de senaste åren har introducerats på den svenska arbets— marknaden kan ge ett mått på de krav på språkservice som företagen ställs inför. År 1971 utgjordes bruttoinvandringen av utländska medborgare till Sverige av 38716 personer. Av dem kan ca 24 000 beräknas vara vuxna som saknar kunskaper i svenska, varav ca 19000 introducerades på den svenska arbetsmarknaden under år 1971 (ca 12 000 män och ca 7 000 kvinnor). Motsvarande siffror för år 1970 kan beräknas till 37000 (25000 män och 12 000 kvinnor), för år 1969 28 000 och för år 1968 15000 personer. Dessa beräkningar avser invandrare som kyrkobokförts i Sverige och de omfattar inte danska och norska medborgare eller finlandssvenskar. Dessutom kan man anta att ett stort antal utlänningar varje år har kortare anställningar i Sverige utan att bli registrerade som invandrare. Uppskattningsvis har således mellan 25000 och 50 000 personer utan kunskaper i svenska

språket varje år introducerats på den svenska arbetsmarknaden under de senaste åren.

Den stora invandringen har medfört ökade krav på en tillfredsställande tolkservice inom arbetslivet. Många arbetsplatstolkar har inte tillräckliga språkkunskaper och har bristfällig kännedom om svenskt samhällsliv och om fackliga frågor. Detta förhållande kan ha en menlig inverkan på den enskilde invandrarens arbetslivssituation; under åtminstone intro- duktionsperioden är han ofta mycket beroende av arbetsplatstolkens stöd och hjälp.

Benämningen "tolk" används i olika sam- manhang på olika företag. Man kan emellertid urskilja särskilt tre funktioner för s.k. arbetsplatstolkar. I vissa fall kan en anställd vid ett företag tjänstgöra som tolk i samtliga tre funktioner, vid andra företag enbart i några eller enbart en av funktionerna.

Vid arbetsplatser med relativt många invandrare har man i regel efter hand byggt upp en organisation för introduktion av nyanställd arbetskraft och utvecklat speciella introduktionsprogram. Tillgången på två- språkiga introduktörer varierar, men vid de större företagen torde behovet av sådana vara väl tillgodosett när det gäller invandrargrip- per som finnar och jugoslaver. En uppskitt- ning av hur många tvåspråkiga introdukttrer det finns inom företagen är svår att göra. '.' id vissa företags personalkontor har man anställt tjänstemän som ibland uteslutande har tolk— ningsuppgifter.

Behovet av kontakttolkar inom arbetslivet har vuxit starkt under senare år. Dessa tolkar verkar som kontaktmän mellan invandra'en och de svenskspråkiga arbetskamraterna eler som förbindelsemän mellan invandraren och företaget efter det att den systematiska introduktionen är avslutad. Några särskida

kvalifikationskrav ställs i regel inte på kon- takttolkarna, mer än att de skall ha intresse av uppgiften, besitta relativt goda språkkun- skaper och ha arbetat en längre tid på företaget.

Från fackligt håll har man ambitionen att bygga upp en organisation av särskilda fack- liga tolkar'. Dessa skall informera om den fackliga verksamheten, hjälpa till vid rekry- tering av nya medlemmar, tolka vid sam- manträden och på arbetsplatsen. Deras ställning på arbetsplatsen har man velat jämföra med skyddsombudens.

Utbildningen av tolkar inom arbetslivet befinner sig i ett inledande skede. Få företag har hittills ordnat tolkutbildning i egen regi eller i samarbete med studieförbund. De veckokurser i arbetsmarknadstolkning som SIV anordnar har hittills omfattat knappt 200 deltagare (jfr avsnitt 5.2) och har endast i mindre utsträckning varit inriktade på arbetsplatsens tolkproblem. Detta innebär att det finns ett uppdämt utbildningsbehov för tolkar på arbetsplatserna. Antalet sökande till SIV:s kurser i arbetsmarknadstolkning har vida överstigit antalet utbildningsplatser.

Beräkningar av det framtida behovet av tolkservice inom arbetslivet är svåra att göra, bl.a. med hänsyn till den utländska arbets- kraftens stora rörlighet. Tolkbehovet inom en viss bransch eller ett visst företag kan för- ändras snabbt och det är till en del avhängigt av i vilken utsträckning kommunen byggt ut sin tolkservice. En del av den tolkhjälp företagen tillhandahåller sina anställda gäller nämligen tolkning vid sjukhusbesök, vid besök hos kommunala myndigheter, hjälp med skattefrågor m.m. Svenskundervis- ningens effektivitet samt de anställda invandrarnas benägenhet att lära sig svenska är andra faktorer som försvårar möjligheterna att göra en mera detaljerad beräkning.

Frågan om tolkservice betraktas numera som ett tilltagande problem vid företag med många invandrare anställda. Den har t.ex. berörts vid flera av arbetsmarknadsparternas överläggningar.

I ett delägarcirkulär från SAF angående rekrytering av utländsk arbetskraft (B/1966) framhålls beträffande introduktionsförfaran-

det att "personer med kunskaper i vederbö- rande språk kan behövas icke endast under introduktionen och utbildningen utan även under längre tid som hjälp åt arbetsledningen. Om utlänningen kan få ett personligt omhändertagande av någon, som kan tala hans språk underlättas också anpassningen avsevärt.”

I den överenskommelse om riktlinjer för introduktion av utländsk arbetskraft som träffades mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetareförbundet den 16 juli 1969 föreskrivs vad gäller tolkhjälp följande:

"Intill dess den utländska arbetaren av egen förmåga kan åstadkomma och utnyttja svensk- språkiga kontakter är det angeläget att han kan få ett personligt omhändertagande av någon som talar hans språk. Finns ej möjlighet att uppnå sådan kontakt genom andra anställda, kan det bli nöd- vändigt att anlita utomstående tolkar. Det kan också vara nödvändigt att från företagets sida underlätta den fackliga organisationens kontakter med nyan- ställd utländsk arbetskraft genom att tillhandahålla tolkningshjälp.

Aven om arbetare från våra nordiska grannländer normalt måste förutsättas veta mera om de all- männa villkoren för arbete i Sverige än annan utländsk arbetskraft, och följaktligen vissa modi- fikationer i ett introduktionsprogram därför kan te sig motiverade, bör dock observeras att i fråga om språkliga kontakter finskspråkig arbetskraft i stort kan likställas med utomnordisk arbetskraft.”

I en överenskommelse som träffades den 10 november 1969 mellan SAP:s Allmänna Grupp och Glasindustrins Arbetsgivareför- bund å ena sidan och Svenska Fabriksarbe- tareförbundet å andra sidan om introduktion av invandrare på arbetsplatsen är den invandrade arbetstagarens rätt till tolkservice mera uttalad än i den ovan citerade överens- kommelsen. I denna senare överenskom- melse rekommenderas att "då rekrytering av utländsk arbetskraft skall äga rum, skall företaget tillse, förutom att lämpliga bostäder finns till förfogande, att tolk finns tillgänglig, helst inom företaget, och att möjligheter till

'Se K. Dillén m.fl., Fackföreningsrörelsens förhållande till sina utländska medlemmar, Peda- gogiska institutionen vid Stockholms universitet, 1969, samt Uddevallarapporten, De finska arbetar- nas situation, Företagsdemokratidelegationen, Utvecklingsgruppen vid Uddevallavarvet AB, 1971.

undervisning i svenska föreligger på orten även för eventuella familjemedlemmar”. Det sägs vidare i överenskommelsen att ”infor- mationen om fackliga frågor lämnas av den fackliga organisationen, medan den i andra frågor kan lämnas gemensamt eller anförtros härför särskilt lämpad person".

Vid en de] större företag har träffats lokala överenskommelser mellan parterna om tolk- hjälp. Endast ett fåtal storföretag har utar- betat särskilda instruktioner för tolkservice.

I arbetarskyddslagstiftningen saknas sär- skilda bestämmelser om tillgång till tolk. Arbetarskyddsstyrelsen har dock under våren 1972 sänt ut ett cirkulär (nr 72) om invandrare och arbetarskyddet, vari bl.a. framhålls att "om en invandrare drabbas av yrkesskada och Språksvårigheter föreligger skall hjälp av tolk anlitas för utredningen". Vidare under— stryks i cirkuläret betydelsen av att landsmän till den nyinvandrade medverkar i informa- tionen om skyddsanordningar och liknande.

Frågan om tolkservice för invandrare i arbetslivet berörs bl. a. i en Europaråds- resolution (nr 70/1970), som behandlar arbe- tarskydd för invandrade arbetstagare. Det framhålls bl.a. i resolutionen att medlems- staterna bör uppmuntra åtgärder som syftar till att språkbarriärerna överbryggas genom exempelvis språkkurser, distribution av översatt material om yrkesskador, översätt- nings- och tolkhjälp, skyltar på invandrar- språk eller skyltar utan text, förteckningar över tolkar och översättare, biblioteksservice m. m.

5. Nuvarande utbildning och auktorisation av tolkar

5.1. Utbildning på universitetsnivå

Högre tolkutbildning i egentlig mening saknas iSverige, med undantag för den tolkutbildning för militära behov som förekommer vid arméns tolkskola. På universitetsnivå före- kommer viss språkundervisning som har betydelse för blivande tolkar och översättare, men någon längre och specialiserad tolkut- bildning förekommer inte.

5.1.1. Utbildning i främmande språk vid universiteten

För närvarande kan inom universitetsorga- nisationen ett trettiotal språk studeras. Utbildningens mål och innehåll varierar emellertid starkt mellan de olika språken beroende bl.a. på de förkunskapskrav som uppställs för tillträde till studierna och de resurser som står till undervisningens förfo- gande. Förkunskaper i ett främmande språk kan krävas enbart i de fall detta språk före- kommer på gymnasiets läroplan. Detta inne- bär att universitetsundervisningen i flertalet språk under åtminstone den första terminen har karaktär av nybörjarundervisning. Slut- målet för den fullständiga utbildningen, som normalt omfattar tre eller fyra terminer, kan följaktligen härvid inte heller ställas lika högt som i de fall där undervisningen bygger på tidigare grundkunskaper.

Undervisning i språk som engelska, tyska

och franska förekommer vid samtliga uni- versitet och universitetsfilialer medan de vanligaste invandrarspråken (t.ex. finska, serbokroatiska, grekiska) endast kan studeras vid något eller några av universiteten. För— kunskapskraven för studier i dessa senare språk är också betydligt lägre. Undervisning i de nordiska språken danska, isländska och norska förekommer endast som delstudie- kurser i ämnet nordiska språk samt ämnet svenska (endast danska och norska). Inom forskarutbildningen finns emellertid möjlig- het till specialisering i isländska (även nyis- ländska) och färöiska. En förteckning över de språk som kan studeras vid universiteten återfinns i bilaga 5. Där anges även för- kunskapskrav.

Universitetens språkutbildning har som allmänt mål att ge de studerande en god allmän kunskap om och behärskning av det främ- mande språket med särskild hänsyn till den vetenskapliga forskningens krav. När det gäller språk som förekommer inom skolvä- sendet utformas dessutom utbildningen med tanke på de krav som skolan ställer på lärare i främmande språk. Detta innebär att under- visningen endast i ringa mån är inriktad på att ge sådan praktisk språkbehärskning som krävs i tolkningssituationer.

Undervisningen i praktisk språkfärdighet är det moment i universitetens språkutbildning som kräver de största resurserna i form av lärare, tekniska hjälpmedel m.m. Eftersom tilldelningen av lärartimmar är baserad på

antalet studerande är möjligheterna till effektiv språkträning i invandrarspråken för närvarande mycket begränsade. Samtliga invandrarspråk har nämligen ett förhållan- devis litet antal studerande. Speciellt svår är situationen för sådana språk som nygrekiska, turkiska och ungerska, i vilka det för närva- rande inte bedrivs någon regelbunden undervisning.

5 . 1 .2 Alternativa studiekurser

I viss utsträckning har man vid universitetens språkinstitutioner inrättat speciella alterna- tivkurser som syftar till att ge sådana språk- kunskaper som behövs inom näringslivet, utrikesförvaltningen och massmedia. Dessa alternativ med ekonomisk, samhällsveten— skaplig eller fackspråklig inriktning är antingen utformade som påbyggnadskurser på en allmän studiekurs, gemensam för alla studerande, eller som en alternativ utbild- ningsgång som redan från och med den första terminens studier ersätter den allmänna studiekursen.

Utbildningen inom de ekonomisk-sam— hällsvetenskapliga alternativen är i hög grad

inriktad på praktisk språkbehärskning med tonvikt på språkbruket inom olika fackom- råden. Möjligheter ges också till specialisering inom ett visst område. Inom några av alter- nativkurserna ges även övning i tolkning. För dem som önskar vidareutveckla den muntliga språkbehärskningen har för vissa språk inrättats särskilda alternativa studiekurser med inriktning på tolkning. Utbildningen vid dessa alternativkurser är inriktad på praktiska övningar och syftar till att ge de studerande säker förmåga att tala och uppfatta det främmande språket. Däremot ingår endast i begränsad utsträckning sådana teoretiska moment i utbildningen (exempelvis tolketik) som är av betydelse för tolkens praktiska verksamhet. Hänsyn till de speciella tolkbe- hov som uppkommer genom invandringen till Sverige har inte heller tagits vid utformningen av studiekurserna.

Studier med inriktning på tolkning kan i samtliga fall bedrivas endast under en termin. Kursen utgör ett alternativ för den avslutande fjärde terminens studier och bygger på studier enligt det ekonomisk-samhällsvetenskapliga (och i ett fall det allmänna) alternativet (se tabell 19).

Tabell 19 Läsåret 1971/72 förekommande alternativa studiekurser vid universiteten i landet som är av betydelse för utbildningen av tolkar.

Amne Förekommande Kan studeras Utbildningens Anmärkning alternativ vid maximalalängd Engelska ek-sh ULÖV 3 terminer Finska tolkn. S 1 termin bygger på3 ter- miners allmän studiekurs Franska ek-sh ULGS Um 3 terminer Italienska ek-sh ULGS 3terminer iutbildningen ingår tolkövningar Ryska ek-sh ULGS 4terminer tolkn. ULGS ltermin bygger på3 ter- miners studier enl. ek-sh-al- ternativ Spanska ek-sh ULGS 4terminer iutbildningen ingår tolkövningar Tyska fack-spr. ULGS Um 2terminer bygger på ] ter- mins allmän stu- diekurs tolkn. S ltermin bygger på 2 terminers fack-spr. kurs

Förkortningar av Studieorter, se bilaga 5.

5.1.3. Invandrarspråk i utbildningslinjerna vid filosofisk fakultet

Den 1 juli 1969 genomfördes en omorgani- sation av utbildningen vid universitetens filosofiska fakulteter enligt vilken utbild- ningen organiserades i ett antal utbildnings- linjer (för närvarande 17). Antalet utbild- ningslinjer i vilka språk ingår är för närva- rande tre, med engelska, franska eller tyska som första språk. Utbildningen omfattar tre års studier. Andra året sker valet mellan något av ovanstående språk eller latin, ryska, spanska, svenska. Detta innebär att inte något av de vanligaste invandrarspråken kan stu- deras första eller andra året inom ramen för nu förekommande utbildningslinjer. Invandrar- språken kan normalt väljas först under det avslutande tredje året, under vilket valet är fritt. Av ämnesföreträdare för dessa språk har framhållits att denna omständighet inverkar menligt på studerandetillströmningen, vilket i sin tur har negativa konsekvenser för resurstilldelningen.

För den som önskar en annan inriktning på sin utbildning än vad någon av de allmänna utbildningslinjerna ger finns möjlighet att efter begäran hos rektorsämbetet vid något av universiteten få följa en individuell studie- gång, 5. k. särskild utbildningslinje. Rätten att

välja särskild utbildningslinje förutsätter emellertid att den studerande från början bestämmer sig för samtliga studiekurser som skall ingå i utbildningen. Vidare krävs att de önskade studiekurserna ges vid det universitet där studierna skall bedrivas och att det finns tillräckliga resurser för att anordna den undervisning som Studiegången förutsätter. I synnerhet det sistnämnda kravet kan försvåra valet av invandrarspråk.

Dessa omständigheter leder till att univer- siteten endast i ringa omfattning för närva- rande kan tillgodose utbildningsbehoven hos dem som är eller som avser bli verksamma som tolkar i invandrarspråk. Genom univer— sitetens språkundervisning och i synnerhet genom de i vissa språk förekommande alter- nativa studiekurserna kan emellertid grunden för en utbildning av tolkar med sikte på verksamhet inom näringsliv m.m. sägas vara lagd.

5.2. SIV:s försöksverksamhet med tolkut- bildning

För att tillgodose de akuta utbild- ningsbehoven framför allt hos dem som re- dan är verksamma som tolkar bland in- vandrare inledde dåvarande arbetsgruppen

Tabell 20 Av SIV (samt arbetsgruppen för invandrarfrågor) budgetåren 1967/68—1971/72 genomförda kurser för tolkar efter språk och fackområde. Antal deltagare avser till kurser antagna deltagare (enstaka bortfall har förekommit).

Språk Fackområde Samtliga kurser

Arbetsmark- Social- och Rättster— Skatteter— nadster- sjukvårdster- minologi minologi

minologi minologi

Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Anta kurser delt. kurser delt. kurser delt. kurser delt. kurser delt. Finska 8 96 9 108 8 96 4 48 29 348 Grekiska 1 12 3 36 3 36 2 24 9 108 Italienska 1 12 — — — — — — 1 12 Polska — — — _ 1 12 — — 1 12 Serbokroatiska 4 48 3 36 4 48 2 24 13 156 Tjeckiska — — — — 1 12 — — 1 12 Turkiska 1 12 1 12 1 12 — — 3 36 Ungerska — —- — — 1 12 — — 1 12

Samtliga 15 180 16 192 19 228 8 96 58 696

för invandrarfrågor inom inrikesdeparte- mentet våren 1968 en försöksverksamhet med korta intensivkurser för tolkar inom olika specialområden. Verksamheten övertogs år 1969 av SIV i samband med att arbetsgruppen upphörde.

Ett av syftena med försöksverksamheten är att finna former för en framtida organisation av tolkutbildningen. Denna har karaktär av fortbildning och avser inte att ge grundläg- gande språkkunskaper.

Under det första verksamhetsåret genom— fördes kurser endast för finska tolkar. Suc- cessivt har emellertid verksamheten utvidgats och kurser har nu genomförts i ett tiotal invandrarspråk. Antalet fackområden har efter hand utökats (se tabell 20).

Samtliga kurser med undantag för kurserna i skatteterminologi har omfattat antingen fem (kurserna i arbetsmarknads-, bostads—, social— och sjukvårdstolkning) eller sju dagar (kur- serna i rättstolkning). Kurserna i skatteter- minologi har varit utformade som två och en halvdagars intensivkurser. Kurserna har varit förlagda till föreningen Nordens folkhög- skola, Biskops-Arnö, Bålsta. Vid sidan av dessa internatkurser anordnas från och med budgetåret 1970/71 regionala informations- dagar för tolkar. Dessa är gemensamma för alla tolkkategorier och språk. Under budget—

Tabell 21

året 1972/73 anordnas fyra tiodagars inten- sivkurser i socialtolkning (polska, spanska, turkiska, arabiska), tre rättstolkningskurser (finska, spanska, italienska) och fyra regio— nala informationsmöten för tolkar. För att underlätta lärarrekryteringen och förbättra studiematerialet har samrådsgrupper bildats för arbetsplats-, social- och sjukvårdstolk- ning. I grupperna ingår företrädare för berörda myndigheter och organisationer.

Försöksverksamheten har finansierats med medel från en delpost för försöksverksamhet med tolkutbildning i elfte huvudtitelns anslag Anpassningsåtgärder för invandrare. För försöksverksamheten har anslagits följande belopp:

1967/68 1968/69 1969/70 30000 kr 75 000 kr 150000 kr 1970/71 1971/72 1972/73 225 000 kr 425 000 kr 475 000 kr

Härutöver har justitiedepartementet lämnat bidrag till ersättning för förlorad arbetsförtj- änst för rättstolkar som deltar i kurserna. Bud- getåren 1968/69—1971/72 har 105 000 kr ansla- gits för detta ändamål.

Utbildningen är koncentrerad till sådana moment som innebär en träning och för- djupning av kunskaper som deltagarna för-

Innehåll i av SIV anordnade tolkkurser.

Kursmoment Antal lektionstimmar

5—dagarskurs (övriga)

7—dagarskurs (rättstolkning)

Kursintroduktion

Tolkövningar Genomgång av tolkövningarna Terminologiskt arbete Översättningsövning Genomgång av översättningsövningen Ämnesinriktad undervisning Tolkningsteknik Grupparbete

Information från SIV

Personlig rådgivning i tolkfrågor Slutdiskussion Studiebesök

Summa

_.

NIF—_NNNMNÖWXION— ——NNNMNÅOMW—

kl! 00 & o

utsätts ha inhämtat genom praktisk verk- samhet. Stor vikt fästs vid praktiska tolköv- ningar. Dessa har formen av rollspel där så realistiska tolksituationer som möjligt efter- strävas. Tolkövningarna sker under medver- kan av experter från det fackområde tolk- ningen avser. I kurserna ingår även aktuell sakinformation från fackområdet och under- visningi tolkningsteknik och tolketik (se tabell 21).

Till deltagarna har sedan år 1970 utfärdats betyg, utom beträffande kurserna i rätts- tolkning. Deltagarna i rättstolkningskurserna har emellertid möjlighet att genomgå särskild examination (se avsnitt 5.6). Deltagarna i kurserna i skatteterminologi får intyg över genomgången kurs.

Kursmaterialet utgörs bl. a. av tolkordlistor som utgivits av SIV. Behovet av ytterligare material av handbokskaraktär är mycket stort. De tekniska hjälpmedlen har varit otillräckliga. Speciellt har behovet av inlär- ningsstudio (språklaboratorium) och utrust- ning för simultantolkning påtalats. Ledningen av kurserna har åvilat en kursledare, en språklärare, en assistent och tre-fyra förelä- sare/experter.

Antalet sökande har under hela den tid verksamheten pågått varit större än utbild- ningskapaciteten. Under budgetåret 1970/71 inkom 368 ansökningar, medan endast 149

Kurserna är avgiftsbelagda. Deltagarav- giften uppgår budgetåret 1972/73 till 420 kr för en sjudagarskurs och 580 kr för en tioda- garskurs. Tolkens huvudman (arbetsgivare) svarar i regel för kurs- och resekostnader liksom för ersättning för förlorad arbetsför- tjänst. Om kursdeltagaren saknar huvudman finns vissa möjligheter att få dessa kostnader ersatta av SIV.

SIV har gjort en undersökning av delta- garnas bakgrund. Undersökningen avsåg samtliga kursdeltagare under budgetåret 1970/71 . Flertalet var yrkesverksamma. Andelen yrkesarbetande uppgick i den finska gruppen till 71 procent, i den serbokroatiska till 67procentochidentjeckiskatill58procent. I de grekiska och turkiska grupperna var andelen studerande ungefär lika stor som andelen yrkesarbetande. Deltagarnas utbild- ning framgår av tabell 22.

5.3. Regional och lokal tolkutbildning

Önskemål har framförts om en tolkutbildning på lokal och regional nivå. I begränsad omfattning har sådan verksamhet anordnats av kommuner, fackliga organisationer, före- tag och studieförbund. Den totala omfatt- ningen av verksamheten har inte varit möjlig

Tabell 22 Deltagare i SIV:s tolkkurser budgetåret 1970/71 efter utbildning och språk.

Utbildning Språk Summa Finska Serbokr. Grekiska Turkiska Tjeckiska Grundskola 20 5 2 — 27 Grundskola +y 30 8 —— — — 38 Realskola 2 — —— 2 Realskola +y 6 — — — 6 Realexamen 2 — — — — 2 Realexamen+y ] 2 — — 3 Gymnasiestudier _ — l — — ] Studentexamen 3 3 1 1 2 10 Studentexamen+ y 7 3 3 _ 2 15 Akademiskastudier 3 3 4 3 4 17 Akademiskexamen 1 1 — 1 1 4 Akademiska stud. +y 3 3 2 2 3 13 Ej angivet 7 2 — 2 -— 11 Summa 85 30 11 11 12 149

y = yrkesutbildning

att kartlägga. Om studieförbundens tolkut- bildning finns dock vissa uppgifter.

Folkuniversitetet har bedrivit viss tolkut- bildning i Lund och Stockholm. Kursverk- samheten vid Stockholms universitet genomförde under år 1969 ett försök med tolkutbildning på kvalificerad nivå i engelska. Verksamheten syftade till att ge deltagarna träning i tolkningsteknik och byggde på omfattande grundkunskaper. Kursen hade formen av en studiecirkel. Verksamheten upphörde efter ett år, närmast beroende på bristande elevunderlag. Det visade sig även att studiecirkelformen var mindre lämplig för det slag av kvalificerad utbildning man avsåg att meddela.

Undervisning efter det mönster som utvecklats vid SIV:s försöksverksamhet har prövats av Medborgarskolan i Uppsala. Under läsåret 1971/72 genomfördes kurser för sjukvårdstolkar i finska och grekiska omfat- tande 36 timmar. Sammanlagt deltog 18 personer.

Flertalet studieförbund har förklarat sig intresserade av utbildning av tolkar i invandrarspråk. Allvarliga hinder för kurs- verksamhet på lokal nivå är emellertid bristen på kompetenta lärare samt avsaknaden av läromedel och studieplaner. SIV har mot denna bakgrund under hösten 1972 anordnat två seminarier för utbildning av ca 30 hand- ledare. Som deltagare rekryterades främst tvåspråkiga personer med lärarutbildning. Enligt planerna skall Studieförbunden genom anlitande av dessa handledare kunna anordna ca 90 kurser i arbets-, social- och sjukvårds- tolkning. Kurserna planeras bli anordnade i form av 72-timmars studiecirklar, fördelade på två sexveckorsetapper. I planeringen av verksamheten medverkar bl.a. SÖ, Svenska kommunförbundet, SAF och LO.

5.4 Auktorisation av translatorer

Auktorisation av tolkar förekommer inte i Sverige. I viss omfattning har däremot översättare auktoriserats. För att tillgodose näringslivets behov av kvalificerade över- sättare har en del av landets handelskamrar

auktoriserat translatorer. Sådan verksamhet har bedrivits av handelskamrarnai Stockholm (sedan 1931), Malmö (sedan 1947), Örebro (sedan 1954) och Göteborg (sedan 1964). Handelskamrarna, som är tolv till antalet. har till uppgift att främja och inför statsmyndig- heterna företräda handelns, industrins och sjöfartens allmänna intressen. Landet är indelat i handelskammardistrikt. Handels- kamrarna auktoriseras enligt kungörelsen (1916:599) angående auktoriserade handels- kamrar av Kungl. Maj:t. Institutionerna får därigenom en i viss mån officiell ställning.

Några av handelskamrarna har meddelat bestämmelser om villkoren för att en person skall bli antagen som auktoriserad translator. Dessa bestämmelser återfinns i respektive handelskammares stadga angående auktori- serade translatorer. Stadgorna är i huvudsak likalydande. Inom varje handelskammare som meddelar auktorisation finns en trans— latorsnämnd. I nämnden ingår högst sju ledamöter, vilka utses bland för uppgiften särskilt lämpade medlemmar i kammaren. Beslut om auktorisation som translator grundas på ett utlåtande om den sökandes kompetens, vilket utfärdas av professor i vederbörande språk vid svenskt universitet eller högskola eller av annan person med synnerlig sakkunskap. I fall där den sökandes kompetens kunnat styrkas i annan ordning krävs inte sådant utlåtande. Sakkunnigutlå- tandet förutsätter att den sökande deltagit i ett skriftligt språkprov anordnat av han- delskammaren.

Prov anordnas årligen i översättning från svenska till främmande språk och från främmande språk till svenska. De är gemen- samma för samtliga handelskamrar och sker samtidigt. Stockholms handelskammare har samordnat verksamheten och anskaffat översättningsuppgifter och bedömare. Provet består av tre översättningsuppgifter. Endast omkring 10—15 procent av dem som anmält sig har årligen kunnat godkännas. Prov i översättning från ett främmande språk till ett annat främmande språk anordnas inte. Ej heller förekommer prov i muntlig tolkning.

Berättigade att delta i språkprovet är enligt praxis personer mellan 25 och 60 år med lång

och väl vitsordad praktik som översättare. I regel är inte personer bosatta utanför res- pektive handelskammares distrikt berättigade att delta. En förutsättning för auktorisation är vidare att den sökande även efter auktorisa— tionen kommer att ha sin verksamhet inom landet. Något krav på svenskt medborgarskap föreligger däremot inte.

Den som efter genomgånget prov antagits som auktoriserad translator skall till han- delskammaren avge en försäkran varigenom han förbinder sig att i sin verksamhet iaktta vissa etiska regler och tystnadsplikt. Därefter utfärdar handelskammaren ett certifikat som årligen förnyas. Auktorisation kan meddelas för översättning från ett främmande språk till svenska, för översättning från svenska till ett främmande språk eller för båda språkrikt- ningarna. Samma person kan ges auktorisa- tion som translator för flera än ett främmande språk. Auktorisationen utlöper med det kalenderår då translatorn uppnår 70 års ålder, såvida inte särskilda skäl för förlängning föreligger. När auktorisationen utlöper eller av andra skäl återkallas skall certifikatet återställas till handelskammaren.

Translator är enligt handelskamrarnas stadgor skyldig att mot fastställd ersättning verkställa och bestyrka översättningar från

eller till det eller de språk för vilka han auk- toriserats. Därjämte är translator skyldig att tjänstgöra som tolk vid domstolar inom han- delskammarens distrikt. Denna bestämmelse kan emellertid inte alltid följas då någon prövning av translatorns förmåga att tolka inte ägt rum.

Kostnaderna för auktorisationsverksam- heten har för Stockholms handelskammare, på vilken huvudansvaret vilat, uppgått till ca 50000 kr per år. Intäkterna har bestått av anmälningsavgifter och avgifter för utfär- dande av certifikat. Totalt har intäkterna uppgått till ca 2000 kr per år. Göteborgs handelskammare redovisar en kostnad av ca 5000 kr per år. Intäkterna har där uppgått till ca 1000 kr per år. Anmälningsavgiften för prov har uppgått till 50 kr per språkriktning. Den som exempelvis önskat genomgå prov i översättning från svenska till engelska och från engelska till svenska har haft att erlägga 100 kr. För certifikat har betalats en löse- navgift av 15 kr.

Antalet auktoriserade translatorer uppgår för närvarande till ca 210, av vilka 156 auk- toriserats av Stockholms handelskammare. Fördelningen på språk framgår av tabell 23. Som framgår av tabellen förekommer invandrarspråk i liten utsträckning.

Tabell 23 Av handelskammare auktoriserade translatorer år 1972 efter språk.

Språk Antalpersonerauktoriserade av Summa handelskammaren i Stockholm Göteborg Malmö örebro

Arabiska ] — — — 1 Engelska 43 10 4 2 59 Finska 14 2 2 1 19 Franska 14 — 2 — 16 Grekiska — — 1 — ] Italienska 6 1 l — 8 Nederländska 3 2 — — 5 Polska 1 2 — — 3 Portugisiska 3 2 — — 5 Rumänska [ — — | Ryska 6 l — 1 8 Serbokroatiska 1 1 — — 2 Spanska 6 4 2 — 12 Tjeckiska 1 l — — 2 Tyska 52 6 1 4 63 Ungerska 4 1 -— — 5

Summa 156 33 13 8 210 SOU 1972:83 47

Flertalet av de auktoriserade translatorerna är medlemmar i en intresseförening, Före- ningen Auktoriserade Translatorer (FAT).

Stockholms handelskammare beslöt den 1 november 1971 att med omedelbar verkan upphöra med auktorisation av translatorer. Beslutet grundades dels på ekonomiska överväganden, dels på det förhållandet att näringslivets behov av translatorer för när- varande synes vara tillgodosett. Förfråg- ningar om auktorisation i de vanligaste invandrarspråken har däremot ökat. Enligt handelskammarens bedömning är det emel- lertid inte en uppgift för en näringslivsorga- nisation att tillgodose samhällets behov av kompetenta översättare. Handelskamrarna i Göteborg och Malmö har för avsikt att tills vidare fortsätta verksamheten. Auktorisation kommer emellertid att meddelas endast i sådana språk som är av betydelse för kam- rarnas medlemmar.

I skrivelse 30.12.1971 till chefen för han- delsdepartementet har Föreningen Auktori- serade Translatorer med anledning av Stockholms Handelskammares beslut begärt att ansvaret för auktoriseringen av transla- torer skall överföras till en offentlig myndighet.

5.5. Translator publicus

I Malmö och Göteborg har förekommit för- ordnande som translator publicusl (allmän översättare). I Malmö har translatores publici förordnats av dåvarande magistraten sedan 1897. Magistratens beslut grundades på en allmän bedömning av den sökandes lämplig- het. Translator publicus hade i uppgift att mot ersättning göra översättningar samt bestyrka riktigheten av dessa. Vidare var translator publicus skyldig att vid stadens domstolar tillhandagå myndigheter med muntlig tolk- ning. Translatores publici har i Malmö för- ordnats endast i ringa omfattning. De senaste förordnandena utfärdades 1940 och 1956, då en translator för tyska, engelska och franska, respektive en translator för italienska, spanska och portugisiska antogs.

I Göteborg har translatores publici sedan

sekelskiftet antagits av den kommunala han- dels- och sjöfartsnämnden. Den nu gällande stadgan, som fastställts av dåvarande magi- straten, härrör från år 1910. Det ansvar som enligt stadgan åvilade magistraten har seder- mera överförts på länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Enligt stadgan skall i Göteborg finnas en eller två translatorer för vardera engelska, franska och tyska samt i mån av tillgång en eller två translatorer för norska, finska, ryska, holländska, italienska, spanska och portugisiska. Translatorer kan utses även för andra språk i den mån handels- och sjö- fartsnämnden finner det erforderligt.

Den som antagits som translator publicus skall inför länsstyrelsen avlägga ed att han efter bästa förstånd och samvete skall fullgöra de uppdrag som lämnas honom. I stadgan saknas bestämmelser om krav för att bli anta- gen som translator publicus. Tidigare utsågs translatorer efter en allmän lämplighetspröv- ning. Numera bör emellertid den sökande med godkänt resultat ha genomgått det av handels- kammaren anordnade språkprovet.

5.6 Examination av rättstolkar

Som ett första steg i riktning mot en sam- hällelig auktorisation av tolkar bedrivs inom ramen för SIV:s försöksverksamhet med tolkutbildning sedan budgetåret 1970/71 för- sök med examination av tolkar inom rätts- och polisväsendet. Syftet med examinationen är dels att ge de tolkar som så önskar ett bevis på att de är kvalificerade att tolka hos polis- myndighet och domstol, dels att vinna erfa- renheter som kan ligga till grund för en allmän tolkauktorisation.

Examinationerna, som tar ca tre timmar, är upplagda som fingerade rättegångar och baseras på autentiska fall. Examinationerna börjar med ett kort förhör i rättsterminologi och fortsätter med tolkning av stämningsan- sökan, åklagarens sakframställning, förhör med den tilltalade och vittnen, personaliage-

* Härifrån bör skiljas institutionen nonrius publicus, vilken regleras i stadgan (1964:679> om notarius publicus.

nomgång, försvarsadvokatens och åklagarens slutplädering och domen. Vissa avsnitt av tolkningen sker i form av modifierad simul- tantolkning, i övrigt används konsekutiv tolkning.

I den bedömningsgrupp som medverkar vid examinationerna ingår språkexperter, juri- diska experter och SIV:s sakkunniga i tolkfrågor.

För att få examinationsbevis bör tolken ha mycket goda kunskaper i svenska och det främmande språket, i synnerhet i den sär- skilda terminologi som är aktuell vid tolkning inför polis och domstol. Stor vikt fästes också vid förmågan att uttrycka sig nyanserat. Förutom förmågan att tolka konsekutivt bedöms även förmågan att tolka simultant, t. ex. i fråga om vittnesberättelse och pläde- ring. En bedömning görs vidare av tolkens allmänna kunskaper om rättsväsendet och av hans uppträdande i tolkningssituationen.

Under budgetåren 1970/71—1971/72 prö- vades sammanlagt 108 tolkar, av vilka 28 godkändes och erhöll examinationsbevis. Dessutom har de 33 tolkar som under bud- getåren 1968/69—1970/71 (dvs. innan försö- ken med examination inleddes) fick högsta betyg i SIV:s rättstolkningskurser erhållit examinationsbevis. De sammanlagt 61 tolkar som den 1 juli 1972 innehade examinations— bevis fördelar sig enligt följande vad gäller språk: finska 24, serbokroatiska 8, tjeckiska8, grekiska 5, engelska 4, italienska 3, turkiska3, ungersk32,arabiska2, polska 1 och spanska ].

6. Önskemål från invandrarorganisationer

I samband med IU:s utfrågningar av invandrarorganisationer (se SOU 1971:51 s. 120) har framförts en rad synpunkter på brister i nuvarande tolkservice och olika förslag till förbättringar. Man har från såväl finska som jugoslaviska, grekiska, italienska och turkiska organisationers sida påtalat den varierande standarden hos nu verksamma tolkar och efterlyst en särskild tolkutbildning på olika nivåer. Man har också betonat att en invandrare skall kunna lita på att den tolk han biträds av inte bara har tillräckliga språkliga kvalifikationer utan även är neutral och att han har tystnadsplikt. En samhällelig aukto- risation av tolkar borde införas, ansåg man. Myndigheterna borde ingripa mot de personer som tar ut ockerpriser av landsmän för att utföra t.ex. tolktjänster och hjälpa till med kontakter. Grekiska invandrarorganisationer betonade särskilt vikten av att de tolkar som används av polismyndigheterna i asylärenden är opartiska och pålitliga. Vidare har som ett problem påtalats de skiftande normerna för arvodering av tolkar som anlitas av samhällsorganen. Företrädare för jugosla- viska invandrarorganisationer framhöll även som ett problem bristen på information om hur man får tag i en tolk.

Arbetsgruppen för finska invandrarfrågor har i olika skriftliga utlåtanden till IU framfört en rad synpunkter på tolkfrågor'. 1 t. ex. utlåtandet 16.5.1970 om sociala problem bland finländare i Sverige anför arbetsgruppen följande:

"Den som nyligen inflyttat till landet kommer under en relativt lång tid att vara helt beroerde av tolkhjälp. Det har tidigare varit tal om detta flera olika sammanhang med exempel från olika områden inom socialvården och sjukvården. Situationen är dock densamma på oräkneliga andra områden t. ex. i arbetsmarknadsfrågor, i skol— och bostadssam- manhang o.s.v. Ett speciellt viktigt område ä även rättsväsendet. Svenska jurister har med stort eftertryck fäst uppmärksamheten på de'] för rättsväsendet otillfredsställande situationen ifråga om tolkverksamheten. Bristerna föreligger des i det faktum, att den misstänkte ofta har att lita sig till samma tolk under hela rättsproceduren, del; iatt ingen som helst kontroll av domstolstollarnas kompetens förekommer. Vidare förekommer det ofta att förhörsledaren fungerar som tolk i nålets behandling vid rätten. Vid personundersökningar borde man i de fall, då den undersökte "är helt finskspråkig, anlita personer, som utöver sin yrkesutbildning har tillräckliga kunskaper i finska språket. Vidare finns ingen möjlighet ers för medellösa, icke svensktalande invandrare itt på rättshjälpsanstalter få gratis tolkassistans.

Den centrala punkten vid lösandet av tokpro— blemet blir dock frågan om tolkarnas utbildnirg. En utbildning av tolkar har under några års tid betrivits på experimentnivå på uppdrag av Arbetsgrippen för invandrarfrågor och av dess efterträdare Invandrarverket. Denna verksamhet borde dock med det allra snaraste bli en fast institutioi och dessutom utvidgas i betydande grad. Den svxraste frågan torde då bli frågan om lärare för tollarna. Målet för verksamheten skulle vara att få tillrickligt med auktoriserade tolkar för olika områden (ch till olika orter.

Det vore skäl att undersöka möjligheten at lösa problemet enligt följande riktlinjer. En entral

'Arbetsgruppens utlåtanden till IU är pualice- rade i De finska invandrarnas problem, Prsma, 1971.

institution för utbildning av tolkar skulle inrättas med uppgift att: l)utbilda lärare för tolkkurser. som skulle anordnas på olika håll i landet, 2) organisera tolkkurser på olika håll i landet och övervaka denna kursverksamhet, 3) omhänderha auktorisationen av tolkarna, vilket kanske lämpligast kunde ske genom tolkprov inom olika områden. Härigenom skulle tolkutbildningen kunna ske på olika håll i landet, medan kompetenskraven skulle vara desamma överallt. Man bör särskilt framhålla, att utbild- ningen av tolkar är en lika viktig sak ur invandrarnas synpunkt som auktorisationen av tolkar.

Samtidigt som utbildnings- och auktorisations- frågan för tolkarna blir utredd borde även frågan om deras avlöning och arvoden bli föremål för utred- ning. Detta borde ske både med hänsyn till tolkarna, så att de skall kunna få en skälig ersättning för det arbete de utför. och med hänsyn till tolkarnas klienter, så att dessa icke på grund av sina bristande språkkunskaper hamnar i ett sämre läge än andra vid kontakt med myndigheterna eller vid sjukhusbesök."

I utlåtandet 23.1.1970 om de finska invandrarna på den svenska arbetsmarknaden påpekar arbetsgruppen att man på företagen sökt underlätta invandrarnas situation "genom att anskaffa tolkar, men oftast är det alldeles för svårt för arbetstagarna att nå dessa och få hjälp den vägen. Det måste också konstateras att tolkarnas språkkunskaper alldeles för ofta är bristfälliga, och att ingen utbildning förekommer i egentlig arbets- platstolkning”. Det påpekas även att de fåtaliga översättningar till finska som finns av t. ex. kollektivavtal och broschyrer i regel har en språklig utformning som är ”bristfällig och på det lokala planet under all kritik". Språkliga brister i översättningar av medde- landen, broschyrer etc. påtalas även i utlå- tandet 25.9.1970 om de finska invandrarbar— nens ställning i den svenska skolorganisa- tionen. Även i utlåtandet 20.11.1970 om de finska invandrarna och samhällsinformatio- nen tas översättningsproblemen upp i sam- band med en diskussion om myndigheternas och organisationernas informationsmaterial på finska:

"På grund av att man endast i undantagsfall noggrant tar reda på översättarnas kompetens och kvalifikationer är översättningarna i språkligt hänseende ytterst ojämna, oförsvarligt ofta nära på undermåliga och skrämmande ofta missvisande. Uppdragsgivarna borde ovillkorligen — för att övervaka översättningarnas standard och för att skapa en kår av kvalificerade översättare — förse

För att översätta kollektivavtal och texter rörande arbetsmarknaden krävs betydande sak- kunskap och synnerliga insikter i de båda språken. För sådana uppgifter borde man aldrig någonsin anlita översättare på amatörnivå. Så har dock ofta skett; resultatet har blivit texter, omöjliga att förstå för en finskspråkig läsare. Det är lättare att över— sätta texter som ger en introduktion i arbetsplatsens förhållanden, men översättningarna är trots detta ofta mycket dåliga vad den språkliga utformningen beträffar. Uppenbart är det inte tillfyllest att man anlitar de bästa översättare som finns att tillgå. Det torde även vara nödvändigt för LO och SAF att anskaffa och framställa goda hjälpmedel för översättarnas behov, bl.a. omfattande ordlistor rörande arbetsmarknadsområdet med fraseologisk exemplifiering. Redan av praktiska skäl är det nödvändigt att skapa enhetlighet i den arbets- marknadsterminologi, som de i Sverige bosatta finnarna måste känna till."

7. IU:s överväganden

7.1 Behovet av ökad tolkservice

Varje invandrare kommer på ett eller annat sätt i kontakt med samhällsorganen. Inte endast den nykomne invandraren kan behöva hjälp av tolk för att göra sig förstådd i kon- takter med myndigheter. Även en invandrare som har fått grundutbildning i svenska eller har bott här förhållandevis länge kan hamnai situationer där han inte kan klara sig utan hjälp av tolk. Det kan gälla situationer där han stöter på obekanta termer, där han kan riskera att förlora sin rätt därför att han inte utförligt kan argumentera för sin sak, där han kan mista sin frihet eller där han vid sjukdom kan bli otillfredsställande behandlad. Från individens synpunkt är tillgången till en kompetent tolk i sådana fall av avgörande betydelse.

Också för samhällsorganen är det ett vitalt intresse att ha tillgång till kompetenta tolkar för att få de ärenden de har att handlägga utredda och behandlade på ett tillfredsstäl- lande sätt. Samhällsorganen kan annars ris- kera att icke svensktalande personer till följd av Språksvårigheter inte får den behandling som de har rätt till.

Den som inte behärskar svenska kan givetvis på grund härav möta svårigheter också i många situationer som inte direkt inverkar på hans rättigheter och skyldigheter. Det gäller bl. a. möjligheterna att utnyttja den service som samhället på olika sätt ställer till förfogande, t. ex. möjligheten att delta i olika kulturaktiviteter. I sådana sammanhang kan

tillgång till tolk ofta vara av stor betydelse för att invandraren skall finna sig till rätta i den sociala miljön.

Även från företagens och de fackliga organisationernas synpunkt uppkommer problem i kontakterna med icke svenskta- lande invandrare. De språksvårigheter som möter invandrare i arbetslivet har blivit en fråga med betydande räckvidd. De återxerkar både på tryggheten och medinflytancet på arbetsplatsen och på produktionen.

Från samhällets sida har en rad initiativ till förbättrad tolkservice tagits under i synnerhet de senaste åren. Försöksverksamhet med tolkutbildning pågår sedan 1969 i SIV:s regi. Åtskilliga andra statliga myndighete' har vidtagit åtgärder för att lösa tolkproblemen. Många kommuner har inrättat invandiarby- råer, till vilkas främsta uppgifter hör ett till- handahålla tolkar. Rekommendatione' om tolkservice har utfärdats av Svenska kom-

munförbundet och Svenska landstings- förbundet. Aven arbetsmarknadens parter och enskilda företag har vidtagit olika åtgärter på tolkområdet. Vid flera företag med nånga utländska anställda har under senare år l:yggts upp en särskild tolkservice. Inom tågra branscher har träffats överenskomnelser mellan parterna om introduktion .av utlindsk arbetskraft, i vilka frågan om tolkhjälp berörs.

Tolkfrågorna har uppmärksammats även av lagstiftaren. Vad gäller utlännings konakter med svenska myndigheter har genom 1971 års

förvaltningsrättsreform (prop. 197lz30, KU 36, rskr 222) tagits ett viktigt steg i syfte att stärka den enskildes rättsskydd inom den offentliga förvaltningen. Förvaltningsmyn- digheterna har genom 9 & FL getts ett allmänt bemyndigande att vid behov anlita tolk i kontakter med personer som inte behärskar svenska språket. Enligt förarbetena till bestämmelsen är denna att se som en rekommendation till myndigheterna att anlita tolk när det behövs (prop. s. 381). Bestäm- melsen avser inte bara muntliga kontakter utan också sådana fall då handling på främ- mande språk ges in till myndighet eller då myndighet skall meddela sig skriftligen med någon som inte förstår svenska. Motsvarande bemyndigande har beträffande rättskipning i regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt meddelats i 50ä FPL. För sådan förvaltningsdomstol har i samma bestäm- melse även stadgats skyldighet att anlita tolk när part, vittne eller annan som skall höras inför rätten inte behärskar svenska.

Dessa förvaltningsrättsliga bestämmelser anger — liksom motsvarande regler för de allmänna domstolarna i 5 kap. RB (se vidare avsnitt 7.2) — de grundläggande principer som en myndighet skall iaktta vid kontakt med personer som inte behärskar svenska. Det har överlämnats åt myndigheterna att sörja för att principerna tillämpas på ett lämpligt sätt. Vad angår regeln i 9 & FL bör även påpekas att chefen för justitiedepartementet i prop. 197lz30 erinrade om att IU bl.a. har till uppgift att undersöka behovet av särskilda samhälleliga åtgärder för att underlätta icke svensktalande personers kontakter med myndigheter. Han framhöll vidare att IU också skulle undersöka de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för en nordisk språkkonvention av det innehåll som före- slagits i Nordiska rådets rekommendation nr 29/1966. Resultatet av IU:s överväganden borde enligt hans mening inte föregripas genom ett ställningstagande i samband med förvaltningsrättsreformen.

IU har i sitt första delbetänkande (SOU 1971: 51) föreslagit en allmän grundutbildning för invandrare som omfattar 240 timmars undervisning och syftar till att ge en första

kännedom om svenskt vardagsspråk och vardagsliv. Enligt förslaget förutsätts staten svara för merparten av undervisningskost- naderna och arbetsgivarna för kostnader för lön under grundutbildning för invandrare som anställs i Sverige efter den 1 januari 1973. Betänkandet har remissbehandlats och Kungl. Maj:t har i en proposition (1972: 100) föreslagit en lag om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invand- rare. I betänkandet framhöll IU att åtgärder som svenskundervisning inte kan ersätta den samhällsservice som särskilt i initialskedet måste ges på invandrarnas egna språk, bl.a. i form av tolkservice. Denna syn på förhål- landet mellan svenskundervisning och tolk- service är enligt IU alltjämt giltig.

Kravet på förbättrad tolkservice har steg- rats i takt med den kraftigt ökade invand- ringen. Medan vid folkräkningen 1945 endast 35000 utländska medborgare var kyrkobok- förda i Sverige — motsvarande antal var 123 000 år 1950 och 190 000 år 1960 — uppgick de i Sverige bosatta utländska medborgarna till 305 000 år1967, 411000 år 1970 och 416 000 vid årsskiftet 1971/72. Antaleti Sverige bosatta utlänningar ökade med ungefär 100 000 perso- ner under åren 1969—1970. Till bilden hör också att utvandringen har stegrats kraftigt under de senaste åren. Trots detta kommer även under år med liten eller ingen nettoin- vandring—som 1971 och l972—ettstort antal utländska medborgare till Sverige utan några kunskaper i svenska. Redan det anförda utgör enligt IU:s mening ett tillräckligt motiv för att ägna frågan om samhällets tolkservice starkt ökad uppmärksamhet. Även andra skäl talar emellertid för att nuvarande ordning på områ- det ses över i syfte att förbättra den tolkservice

som förekommer. Enligt de riktlinjer för invandringspolitiken

som statsmakterna antog år 1968 (prop. 1968: 142, SU 196, rskr 405) bör ett väsentligt mål vara att invandrarna lever på samma standard som befolkningen i övrigt. Detta mål har särskild betydelse beträffande arbete, bostad, social omvårdnad och utbildning. Språksvårigheter utgör emellertid enligt IU:s mening ofta ett betydande hinder för invandrare att uppnå en med den inhemska

Som framgår av IU:s kartläggning av nuvarande tolkservice finns stora skillnader både regionalt och lokalt i fråga om tillgång på tolkar och översättare. I ett mycket stort antal kontakter mellan invandrare och samhälls- organ sker tolkning med hjälp av släktingar eller bekanta till invandraren. Även om vissa kontakter mellan myndigheter och invandrare klaras på detta sätt, finns det uppenbarligen en risk för att en de] ärenden inte blir nöjaktigt utredda eller att den enskildes eller samhällets intressen tillgodoses på ett mindre tillfreds- ställande sätt. Avsaknaden av vägledande uttalanden om omfattningen av det allmännas tolkservice har åtminstone tidigare ien del fall visat sig leda till att myndigheter underlåter att anskaffa tolk även då behov därav måste anses ha förelegat (jfr JO 1968 s. 279).

Mot denna bakgrund har under senare år förts fram önskemål om att garantier skapas inte bara för att myndigheter och andra samhällsorgan verkligen anlitar tolk när det behövs utan också för att tolk som anlitas av myndighet har tillräckliga kvalifikationer och är lämplig för sitt uppdrag (jfr bl.a. lLU 1967: 32 samt JO 1968 s. 48 och 1970 s. 70). Särskilt har betonats vikten av att tolkut- bildningen förbättras och att frågan om auk- torisation av tolkar och översättare tas upp till prövning (jfr bl. a. motion nr l972:755).

Tolkfrågorna har inte minst uppmärksam— mats av företagen och de fackliga organisa- tionerna. Tillgången på introduktörer med kunskap i de vanligast förekommande invandrarspråken är begränsad. Efterfrågan på kontakttolkar inom arbetslivet har också blivit allt större. Från flera håll har efterlysts utbildning för arbetsplatstolkar och central service med översättning av informa- tionsmaterial.

7.2. Riktlinjer för en förbättrad tolkservice

När det gäller att ange den allmänna inrikt- ningen av de åtgärder som bör vidtas för att förbättra nuvarande tolkservice bör först erinras om de skiftande förutsättningar för

sådana åtgärder som gäller för olika delar av samhället. För den offentliga förvaltningens vidkommande — här åsyftas i första hand förvaltningsmyndigheter och förvaltnings- domstolar — erbjuder de nya reglerna om myndighets anlitande av tolk i FL och FPL en lämplig utgångspunkt för diskussionen. Beträffande de allmänna domstolarna är läget annorlunda så till vida som nuvarande bestämmelser om tolk i RB i sakligt hänseende på vissa punkter avviker från vad som gäller för förvaltningsdomstol enligt FPL. Nyligen har emellertid lagts fram ett förslag som till största delen undanröjer dessa skillnader (se avsnitt 3.1). Vad slutligen angår näringslivet finns varken på det offentligrättsliga eller på det civilrättsliga området några regler om användning av tolk i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Behov av förbättrad tolkservice har gjort sig gällande på alla de nu nämnda områdena. Med hänsyn till att förutsättningarna för att förverkliga åtgärder med sådant syfte är olika för den offentliga förvaltningen, de allmänna domstolarna och näringslivet anser IU dock att diskussionen om den allmänna inrikt- ningen av tänkbara åtgärder bör ske för varje område för sig.

Vad först angår den offentliga förvaltningen bör uppmärksammas att myndigheterna genom 1971 års förvaltningsrättsreform fått ett avsevärt större ansvar än tidigare för att tolk eller översättare anlitas när myndighe- terna har att göra med personer som inte behärskar svenska (se avsnitt 3.1). Den nya regleringen kan allmänt sett sägas innebära att bedömningen av huruvida tolk eller översät- tare skall anlitas i första hand ankommer på myndigheten och inte på den enskilde. Finner myndigheten att tolk (översättare) bör anlitas, ankommer det också på myndigheten att utse lämplig person för uppdraget. I fråga om kostnaden för tolk eller översättare som anlitas av myndighet gäller att ersättningen skall stanna på det allmänna.

Den reglering av tolkfrågan som finns beträffande myndigheter på den offentliga förvaltningens område har varit i kraft endast under kort tid. Det är därför inte möjligtatt för närvarande med säkerhet uttala sig om vilken

effekt regleringen på sikt kan få beträffande behovet av tolkar och översättare hos myn- digheterna. Med hänsyn härtill synes det inte heller lämpligt att nu ta upp fråga om översyn av de berörda bestämmelserna. Det bör dock påpekas att FL inte äger tillämpning hos alla kategorier av förvaltningsmyndigheter (se 2 5 FL). Något sakligt skäl till att tolkregeln i 9 åFL inte bör äga motsvarande tillämpning hos t. ex. myndighet inom den s. k. oreglerade kommunalförvaltningen, för vilken gäller ge- nerellt undantag från FL:s tillämpningsområ- de, torde inte finnas. Det synes därför böra övervägas att vid lämpligt tillfälle införa be- stämmelser, varigenom 9 & FL utsträcks att gälla också ärenden hos myndigheter som un- dantagits i 2 å2—4 FL.

I enlighet med vad IU nu har anfört bör övervägandena om vilka konkreta åtgärder som bör vidtas för att förbättra nuvarande tolkservice ske med utgångspunkt från gäl- lande författningsbestämmelser i ämnet. För att få en uppfattning om behovet av sådana åtgärder har IU på olika sätt låtit undersöka nuvarande förhållanden på tolk- och över— sättarområdena (se bl. a. avsnitt 2.3 samt kap. 4 och 5). Undersökningarna ger enligt IU:s mening tillräckligt underlag för en bedömning av hur språkproblemen i samband med icke svensktalande personers kontakter med myndigheter bör minskas. Kartläggningen visar att åtgärder som syftar till en kvalitativ förbättring av nuvarande tolkservice bör prioriteras. De mest akuta behoven avser bristen på kvalificerad tolkutbildning och avsaknaden av samhällelig auktorisation av tolkar och översättare. Dessa frågor behandlas i avsnitt 7.3 och 7.4. Härutöver finns anledning att uppmärksamma behovet av tolkförmedling på det lokala planet. Frågan diskuteras i avsnitt 7.5. Hög angelägenhets- grad har vidare spörsmål om utveckling av nuvarande centrala översättningsservice för invandrarspråk och användning av flersprå- kiga blanketter (avsnitt 7.6) samt anställande av tvåspråkiga tjänstemän och tolkar (över- sättare) vid myndigheter med talrika kon-' takter med utlänningar (avsnitt 7.7 och 7.8). Frågan om ersättning till tolkar och översät- tare berörs i avsnitt 7.9. Avslutningsvis

behandlas spörsmålet om tystnadsplikt för tolk och översättare (avsnitt 7.10).

I fråga om dimensioneringen av de åtgärder som kan komma i fråga för att förbättra nuvarande tolkservice bör följande beaktas.

Någon principiell skillnad bör inte göras mellan olika språk när det gäller tolkservice. Särskilt från rättsskyddssynpunkt framstår det som betydelsefullt att en tillfredsställande tolkservice skapas inte bara för de mest frek- venta språken utan också för språk som är mindre vanliga i Sverige. Det ligger dock i sakens natur att de åtgärder som kan behöva vidtas med tanke på språk som hör till den senare kategorin måste anpassas bl.a. efter frekvensen av fall där ett reellt tolkbehov föreligger. Det kan t.ex. inte komma i fråga att för språk som endast ett fåtal gånger per år kommer till användning vid kontakt med samhällsorgan bygga upp särskilda anord- ningar för utbildning av tolkar.

Den krets av personer som kan göra anspråk på samhällets stöd i fråga om hjälp med tolkning till svenska språket bör inte vara begränsad till invandrare (angående begreppet ”invandrare" se avsnitt 1.3.1). Också tillfäl- liga besökare kan behöva tolkhjälp i kontakter med svenska samhällsorgan, lika väl som dessa organ har behov av att kontakta dem. Åtgärder för utökad tolkhjälp bör därför inte vara inriktade enbart på den kategori personer som kan betraktas som invandrare utan bör bestämmas med hänsyn till både invandrare och andra personer som inte kan svenska.

FL:s regel om anlitande av tolk äger till- lämpning när ärende handläggs av förvalt- ningsmyndighet. Det bör emellertid upp- märksammas att åtskillig för invandraren viktig samhällsservice tillhandahålls av andra organ än myndigheter i egentlig mening. Behov av tolkservice kan föreligga även i kontakter med t.ex. statliga eller kommunala bolag och stiftelser (elverk, bostadsstiftelse etc.). Enligt IU:s mening är det rimligt att det allmänna tar på sig ett ökat ansvar för tolk- service också beträffande kontakter mellan utlänningar och samhällsorgan som inte är att räkna till myndighetskategorin. Den formella anordningen för hur viss nyttighet tillhanda- hålls från det allmännas sida bör inte anses

som ett avgörande hinder mot ett sådant vidgat ansvar. I vad mån tolkservice bör ges får efter föreliggande behov avgöras från område till område. Någon bestämd skillnad bör inte heller göras mellan fall där förvalt- ningsmyndighets verksamhet kan karakteri- seras som handläggning av ”ärende" (jfr ] & FL) och där 9 & FL följaktligen äger till- lämpning samt den verksamhet hos samhälls- organ som inte kan klassificeras som ”ärenden”. Som exempel kan erinras om situationen på sjukvårdsområdet. Medan t.ex. frågor om intagning på och utskrivning från sjukhus är att hänföra till ärendekate- gorin (jfr prop. 1970:30 s. 315), faller den fortlöpande vården av patienter på sjukhus i stort sett utanför denna kategori. Den enskilde kan emellertid ha lika stort behov av tolkhjälp i båda fallen. Enligt IU bör vid övervägande av ett vidgat samhälleligt ansvar för tolkservice tas stor hänsyn till detta förhållande.

En ytterligare fråga är om det bör ställas upp krav på att tolk eller översättare skall äga viss behörighet för att få anlitas av myndighet. Även om IU:s förslag om utbildning och auktorisation av tolkar (se avsnitt 7.3 och 7.4) skapar vissa förutsättningar för att ställa upp krav av nu antytt slag, synes någon uttrycklig föreskrift härom inte vara nödvändig. För en sådan ståndpunkt talar inte minst praktiska skäl. Det kommer uppenbarligen att ta avse- värd tid innan så stort antal personer med särskild tolkutbildning och/eller auktorisation finns att tillgå inom landet att de kan biträda i alla situationer där det i och för sig framstår som önskvärt med en kvalificerad tolk. Åtskilliga ärenden kräver å andra sidan inte tillgång till personer med sådana kvalifika- tioner. Det torde utan egentliga olägenheter kunna överlämnas åt myndigheterna själva att bedöma vilka kvalifikationer som tolken (översättaren) i det enskilda fallet bör ha för att kunna fullgöra uppgiften tillfredsställande. Detta överensstämmer även med den syn som ligger bakom tolkreglerna i 1971 års lagstift- ning på det förvaltningsrättsliga området.

Vid den lämplighetsprövning som i enlighet med vad IU anfört bör göras av myndigheten innan den uppdrar åt någon att tjänstgöra som

tolk eller översättare bör bl.a. beaktas vederbörandes ordförråd och allmänna kun- skaper på det speciella område som tolk- eller översättaruppgiften avser. Det ligger i sakens natur att krav på auktorisation ofta kan behöva ställas upp i mål och ärenden hos t.ex. domstol och polismyndighet. Samma krav kan emellertid även aktualiseras i vissa situationer inom exempelvis sjukvården. Över huvud taget bör frågan om tolkens eller översätta- rens kvalifikationer ägnas särskild uppmärk- samhet i mål och ärenden som rör frihetsbe- rövande eller någons hälsa eller väsentliga ekonomiska intressen.

Det bör betonas att ett ökat ansvar för myndigheterna i fråga om prövning av tolkens eller översättarens lämplighet är av stor betydelse för att garantera att icke svensk- talande personer i sina kontakter med sam- hällsorganen får kompetent tolkhjälp, liksom för att säkerställa att myndigheternas ärenden blir tillfredsställande utredda. Som har påpekats i det föregående förekommer det ofta att den enskilde själv ordnar tolkfrågan på det sättet att han anlitar biträde av en svensktalande anhörig eller bekant. Av IU:s nu redovisade överväganden följer att ett slentrianmässigt godtagande av ett sådant arrangemang i fråga om tolkhjälp inte bör förekomma. Myndigheten bör i det enskilda fallet bedöma huruvida ärendet kan hand- läggas utan anlitande av särskilt tillkallad tolk. Har den av den enskilde erbjudna tolken erforderliga kvalifikationer, bör emellertid hinder inte föreligga för myndigheten att ge denne i uppdrag att biträda vid ärendets handläggning. I sådant fall bör tolken kunna få ersättning av det allmänna enligt de normer som tillämpas av myndigheten.

I vissa mål och ärenden hos myndighet kan på grund av uttrycklig föreskrift i författning eller eljest på grund av sakens natur uppträda mycket brådskande behov av toll- eller översättarhjälp. Med hänsyn till situationer- nas växlande art kan knappast stälas upp generella regler för hur myndigheterna skall förfara i sådana fall. För myndigheter med mycket frekventa kontakter av nu åsyftat slag kan en tänkbar lösning vara att anstäla per- sonal som behärskar även det eler de

utländska språk som oftast förekommer hos myndigheterna (jfr avsnitt 7.7 och 7.8).

Som redan framhållits avviker de före- skrifter som för närvarande gäller enligt RB beträffande anlitande av tolk hos allmän domstoli vissa avseenden från vad som gäller beträffande förvaltningsdomstol enligt FPL. Det förslag till ändring i RB som lagts fram 1972 syftar bl.a. till att åstadkomma större överensstämmelse med vad som numera gäller på den offentliga förvaltningens område i fråga om anlitande av tolk och översättare. Ändringsförslaget har remissbehandlats. Härvid har remissinstanserna i allmänhet uttalat sig positivt om förslaget. Proposition i ämnet avses bli framlagd för 1973 års riksdag.

Med hänsyn till det läge vari den nu berörda lagstiftningsfrågan befinner sig är det förenat med vissa svårigheter att göra någon slutlig bedömning av vilka åtgärder som bör vidtas för att förbättra nuvarande tolkservice vid de allmänna domstolarna. Oavsett hur lagstift- ningsfrågan löses finns emellertid anledning att understryka följande. Som framgår av det som anförts beträffande inriktningen av IU:s förslag till förbättrad tolkservice inom den offentliga förvaltningen bör de åtgärder som förordas i följande avsnitt komma även de allmänna domstolarna till godo. Det gäller främst förslagen om högre utbildning av tolkar och om auktorisation av tolkar och översät- tare. Vid dimensioneringen av dessa och övriga åtgärder bör självfallet tas hänsyn till de allmänna domstolarnas behov. Även de synpunkter som anlagts i det föregående torde i viss utsträckning äga motsvarande tillämp- ning beträffande mål och ärenden hos de allmänna domstolarna.

Vad slutligen gäller behovet av tolkservice på arbetsmarknaden visar IU:s kartläggning av nuvarande förhållanden att åtskilliga brister förekommer på detta område. Här kan särskilt pekas på behovet av kvalificerade tvåspråkiga introduktörer och av kunniga arbetsplatstolkar. Många av de åtgärder som IU föreslår i det följande, däribland dem som rör utbildning av tolkar, får särskild betydelse för att undanröja sådana brister i nuvarande tolkservice.

Som framhållits i inledningen till detta

avsnitt finns för närvarande varken offent- ligrättsliga eller civilrättsliga regler om användning av tolk i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Överlägg- ningar i ämnet har emellertid förekommit mellan arbetsmarknadens parter. Enligt IU:s mening är det i nuvarande läge inte motiverat att ta upp fråga om lagstiftning i syfte att åstadkomma garantier för att arbetstagare skall komma i åtnjutande av viss tolkhjälp, t.ex. i samband med nyanställning eller vid utredning om yrkesskada. IU anser emellertid att det är mycket angeläget att arbetsmarkna- dens parter ägnar ökad uppmärksamhet åt behovet av en effektiv språkservice på ar- betsplatserna.

7.3. Tolkutbildning 7.3.1 Inledning

Flertalet av de nu aktiva tolkarna saknar en adekvat tolkutbildning. Ofta har det faktum att den som erbjudit sina tolktjänster haft ett invandrarspråk som modersmål varit till- räcklig grund även för att erhålla kvalificerade tolkningsuppdrag. Tolkarna själva och upp- dragsgivarna, dvs. såväl invandrare som myndigheter och andra som anlitar tolk- tjänster, har därför i olika sammanhang framfört önskemål om särskilda utbildnings- möjligheter för tolkar.

Tolkarnas arbetsuppgifter varierar starkt, men kraven på allmän grundutbildning, språkkunskaper och kännedom om svenska samhällsförhållanden bör gälla för alla tolkar. Det är emellertid önskvärt att en framtida tolkutbildning ger utrymme för en speciali- sering alltefter arbetsuppgifter och utbild- ningsönskemål. Detta kan inte genomföras på annat sätt än genom att erbjuda olika former av tolkutbildning. Utbildningsmöjligheterna kan variera både till innehåll, utformning och tidslängd. Det generella målet bör emellertid för varje slag av utbildning vara detsamma, nämligen att göra tolken i stånd att på ett alltefter tolkningssituationen adekvat sätt fullgöra sin uppgift.

Bland de tolkar som nu är verksamma är

flertalet invandrare. Det förefaller troligt att bland dem som i framtiden kommer att efterfråga tolkutbildning kommer att finnas många första eller andra generationens invandrare. Hänsyn till detta förhållande måste tas vid utformningen av de olika utbildningsvägarna.

7.3.2. Högre tolkutbildning

Högre tolkutbildning saknas i Sverige. En grundläggande förutsättning för en kvalitets- förbättring av nuvarande tolkservice är enligt IU att en sådan utbildning anordnas. I en högre tolkutbildning krävs medverkan av lingvistisk och annan expertis. En högre tolkutbildning bör därför enligt IU ske på universitetsnivå.

En tolkutbildning på universitetsnivå ligger även i linje med aktuella tendenser inom utbildningspolitiken. I ökad utsträckning söker man nu att ge universitetsstudier en klar yrkesinriktning. I Sverige kommer genom invandringen att finnas ett allt större antal personer som kommer att efterfråga utbild- ning med inriktning på arbete för och bland invandrare.

Genom att anknyta utbildningen till uni- versitetsväsendet kan dessutom frågan om studiernas finansiering för de studerandes vidkommande anses löst, då detta kan ske inom ramen för gällande bestämmelser om studiesocialt stöd för universitetsstudier.

Det främsta målet för en högre tolk- utbildning bör vara att utbilda tolkar för kvalificerade tolkningsuppdrag. Ett annat mål bör vara att tillgodose behovet av lärare för olika former av lägre tolkutbildning. Med hänsyn till att behovet av tolkar varierar starkt mellan de olika språken torde regelbunden utbildning inte kunna bli aktuell annat än för de invandrarspråk som för närvarande har störst utbredning i Sverige. Utbildningens organisation bör dock vara så flexibel att nya språk med lätthet kan infogas i utbildningen alltefter som behov framkommer och kom- petenta lärare kan anskaffas.

Frågan om utbildningens längd är förutom av utbildningsmålet i hög grad beroende av'de

särskilda behörighetskrav som fastställs att gälla som villkor för tillträde till studierna. Om kraven på grundläggande språkkunskaper och allmän samhällsorientering ställs lågt, och utbildningen vid sidan av specialiserad tolk- utbildning även skall omfatta inhämtande av grundkunskaper i språk, måste utbildningsti- den bli förhållandevis lång och omfatta studier under flera år (jfr förhållandena i Finland, bilaga 7). Om man däremot ställer krav på goda allmänna grundkunskaper och språk- färdighet både i svenska och det främmande språket som villkor för tillträde kan utbildningens längd avsevärt förkortas, utan att man i avgörande mån försummar väsent- liga utbildningsmoment. IU vill därför inled- ningsvis ta upp frågan om villkor för tillträde till den högre tolkutbildningen.

Med hänsyn till att en del av dem som kommer att efterfråga den högre tolkutbild- ningen redan är verksamma som tolkar och att en del av dem torde sakna den formella kompetens som nu gäller som generellt behörighetskrav för tillträde till universitets- studier (slutbetyg från treårigt gymnasium eller motsvarande) bör enligt IU bestämmel- serna i kungörelsen (1969:68) om vidgat till- träde till högre utbildning få tillämpas även för den högre tolkutbildningen. Dessa bestäm- melser innebär att den som fyllt 25 år och varit yrkesverksam under minst fem år eller på annat sätt förvärvat motsvarande erfarenhet äger allmän behörighet att skrivas in vid universitet. Det kan emellertid ifrågasättas om den nuvarande bestämmelsen om läs- kunskaper i engelska som ett generellt krav för tillträde bör gälla för dem som söker sig till den högre tolkutbildningen, då sådana kun- skaper inte torde vara nödvändiga för stu- diernas genomförande. Ett dispensförfarande torde kunna tillämpas i de aktuella fallen.

Övriga behörighetsvillkor för tillträde till den högre tolkutbildningen bör enligt IU formuleras på ett sådant sätt att en hög slut- nivå kan garanteras trots att studierna bedrivs under en relativt koncentrerad tidsperiod. Som tillträdeskrav bör således gälla att vederbörande har studievana/studielämplig- het, god språkbehärskning och bred sam- hällsorientering. Väl vitsordad tidigare tolk-

erfarenhet bör även tillmätas stort värde. Den aktiva språkbehärskningen i svenska och det främmande språket bör vara så god och för- mågan att snabbt växla från det ena språket till det andra så utvecklad att den utbildnings- sökande skall kunna betecknas som i det närmaste aktivt tvåspråkig. Kraven på språkkunskaper torde emellertid inte kunna formuleras i termer av akademiska betyg, då utbildningsmålet beträffande aktiv språkbe- härskning starkt varierar mellan universite- tens olika språkämnen. Andra formella kri- terier torde inte heller kunna tillämpas, utan graden av språkbehärskning bör enligt IU:s uppfattning fastställas genom olika former av diagnostiska prov. Kravet på allmän svensk samhällsorientering bör motsvara gymnasie- kompetens i samhällskunskap. För sökande som inte har genomgått svensk gymnasieut- bildning bör också beträffande samhällskun- skap särskilda diagnostiska prov kunna anordnas.

Om kraven för tillträde till utbildningen ges ett innehåll av ovan skisserat slag och stu- diemålet inriktas på sådana moment som är av direkt betydelse för tolkens dagliga verk- samhet torde utbildningen inte behöva bli flerårig. Med tanke på de akuta utbildnings- behoven och önskemålet om att utbildningen ges en klar yrkesinriktning så att den efter- frågas av bl.a. nu aktiva tolkar är en kort studiegång att förorda. IU föreslår mot denna bakgrund att den högre tolkutbildningen skall omfatta studier under tre terminer. I en stu— dieperiod om tre terminer kan enligt IU i tillräcklig omfattning inrymmas samtliga de kursmoment som bör ingå i en högre tolkut- bildning, under förutsättning att de grund- läggande språkkunskaperna är inhämtade före studiernas början.

IU:s förslag att den högre tolkutbildningen skall omfatta tre terminer förutsätter ett undantag från de nuvarande bestämmelserna om vidgat tillträde till högre utbildning, vilka stadgar att högst två terminers studier (40 poäng) får avse samma ämnesområde.

Utbildningen bör ta sikte på sådana moment som är av direkt betydelse för tolkens dagliga verksamhet. Den bör omfatta en språklig del och en realiadel. Iden språkliga delen bör bl.a.

ingå fonetik och allmän och kontrastiv ling- vistik med översättningsteori, tolkningens psykologi och tolketik, språkvårdsfrågor och tolkövningar. Även om målet är att utbilda kvalificerade tolkar för muntlig språköver- föring bör i viss utsträckning även skriftliga översättningsövningar ingå i utbildningen. I realiadelen bör ingå samhällskunskap, invandrarfrågor och efter fritt val en områ- desinriktad specialkurs. Under den tredje avslutande terminen bör nämligen en viss specialisering på ett eller ett par fackområden kunna äga rum (t.ex. rättsväsendet, sjukvår- den, socialvården och/eller arbetsmarkna— den). Undervisningen i icke språkbundna moment kan ske gemensamt för alla språk- riktningar. En sådan uppläggning är dess- utom lämplig av pedagogiska skäl då den möjliggör ett värdefullt utbyte av erfarenheter mellan de inom olika språkgrupper verk- samma tolkarna.

I bilaga 4 ges ett förslag till innehåll i den högre tolkutbildningen. Poängtalen i förslaget till innehåll i utbildningen är angivna i enlighet med det system som nu tillämpas vid de filosofiska fakulteterna.

Undervisningen kräver samverkan mellan expertis från en rad fackområden. Med hän- syn till att praktiska övningar bör ha ett betydande utrymme i utbildningen är det nödvändigt att stora delar av språkundervis- ningen kan förläggas till en välutrustad inlärningsstudio. Under utbildningens gång bör prov fortlöpande anordnas i de olika kursmomenten och utbildningen bör avslutas med ett prov, där tolkens förmåga allsidigt prövas i ett antal realistiska tolknings- situationer.

Med tanke på att den föreslagna utbild- ningen har ett i hög grad specialiserat innehåll som kräver medverkan av experter från en rad olika fackområden och dessutom förutsätter samundervisning av studerande med olika språkinriktning ter det sig svårt att knyta utbildningen direkt till någon eller några av universitetens språkinstitutioner. Frågan om utbildningens organisation bör enligt IU:s mening därför lösas på annat sätt. Därvid kan två alternativa lösningar diskuteras. Antingen kan tolkutbildningen anordnas av en fri-

stående institution inom högskoleväsendet (tolkskola), eller kan utbildningen ges inom ramen för universitetens försöksverksamhet med yrkesinriktade studiekurser.

Försöksverksamhet med yrkesinriktade studiekurser vid universitetens filosofiska fakulteter pågår sedan läsåret 1969/70 och ges för närvarande i tio ämnesområden. De yrkesinriktade studiekurserna är i första hand avsedda för studerande som är inskrivna vid filosofisk fakultet och som förvärvat minst 80 poäng (motsvarande studier under fyra ter- miner). Kurserna står dock öppna även för dem som är behöriga att inskrivas vid filo- sofisk fakultet enligt kungörelsen (1969:68) om vidgat tillträde till högre utbildning.

Med hänsyn till den primära målgruppen, dvs. vid universiteten redan inskrivna stu- derande, är kurserna utformade så att de kan ingå som delar av den utbildning som ges vid de filosofiska fakulteterna. Normalt omfattar kurserna studier om 20 poäng (dvs. under en termin), i ett undantagsfall dock 40 poäng. Vidare får med hänsyn till avvägningen mellan teoretiska studier och yrkesinriktad utbild- ning högst 40 poäng av en grundexamen omfattande 120 poäng utgöras av yrkesin- riktade studier.

Det förslag till högre tolkutbildning som IU lägger fram omfattar studier under tre ter- miner, dvs. de skall ge ett poängtal om 60 poäng. En förutsättning för att den föreslagna utbildningen skall kunna anordnas inom ramen för försöksverksamheten med yrkes- inriktade studier är följaktligen att den kan undantas från grundregeln att yrkesinriktad studiekurs får omfatta högst 20 eller 40 poäng och att man kan inplacera utbildningen i en normal grundexamen.

Försöksverksamheten med yrkesinriktade studiekurser står under tillsyn av ett utbild- ningsråd inom UKÄ med representanter för utbildningsmyndigheterna, arbetsmarknads- organisationerna och de studerande. Under detta råd kan därjämte särskilda permanenta utbildningsråd för enstaka utbildningslinjer förekomma. Om tolkutbildningen skulle anordnas inom ramen för denna försöks- verksamhet är det IU:s uppfattning att ett särskilt utbildningsråd för tolkutbildning bör

IU har dock funnit att alternativet med en fristående tolkskola inom högskoleväsendet är att föredra framför en organisatorisk lös— ning av den högre tolkutbildningen inom de yrkesinriktade studiekursernas ram. Det torde finnas en viss risk för att kurser för tolkar endast skulle anordnas sporadiskt och kursplaneringen bli mera kortsiktig om utbildningen anordnades i form av yrkesin- riktade studiekurser. Administrationen av utbildningen skulle troligen bli svårare. Som framgår av bilaga 1 skulle kostnaderna för utbildningen bli lika stora vid bägge alterna- tiven. Avgörande för IU:s bedömning av frågan har emellertid varit att en samlande instans för tolkutbildning, läromedelsut— veckling, fortbildning och auktorisation av tolkar och översättare inte kan skapas inom ramen för försöksverksamheten med yrkes- inriktade studiekurser. Med tanke på de förhållanden som för närvarande känneteck- nar samhällets tolkservice framstår det för IU som en nödvändig förutsättning för en för- bättring att en samlad organisation skapas för alla nu uppräknade delfunktioner av en samhällelig tolkservice. Om alternativet med yrkesinriktade studiekurser valdes skulle dessa funktioner behöva förläggas till olika specialorgan utanför den instans som ansva- rar för utbildningen och samordningsfrågorna skulle därigenom bli mycket svårlösta.

IU föreslår därför att en särskild statlig tolkskola inrättas. Skolan bör ha till uppgift att utbilda tolkar och att bedriva utvecklingsar- bete på tolknings- och översättningsområdet. Den bör arbeta i nära anslutning till den av IU i avsnitt 7.4 föreslagna nämnden för aukto- risation av tolkar och översättare. Skolan bör inordnas i högskoleväsendet såsom unzversi— tetsinstitution. För frågor om utbildnngens mål, dimensionering och allmänna utformning samt för prioritering av språkområden bör dock en särskild styrelse inrättas. I styrelsen bör ingå företrädare för myndigheter och organisationer på utbildnings-, arbetsmark- nads- och invandrarområdena.

Det är väsentligt att skolan tillförsäkras effektiva möjligheter till samverkan med sådana universitetsinstitutioner som bedriver

undervisning och forskning i ämnen med anknytning till tolkskolans undervisnings- plan. Institutioner som i detta sammanhang närmast kommer i fråga är institutionerna för de språk skolan bedriver undervisning i samt t. ex. för statskunskap. Av väsentlig betydelse för skolans möjligheter att ge en mot studie- målet svarande utbildning är vidare att den utrustas med goda tekniska hjälpmedel i form av inlärningsstudio. ITV-anläggning m.m.

Vilken omfattning verksamheten vid tolk- skolan skall få är beroende framförallt av hur många språk utbildningen skall avse och hur stort behovet av utbildade tolkar kan anses vara. IU har i sina överväganden utgått från det tolkbehov som finns för invandrare. Tolkskolan kan emellertid byggas ut för utbildning även av tolkar för näringslivets be- hov (t. ex. språk som engelska, tyska,franska, ryska och spanska). IU har i sina beräkningar dock inte tagit hänsyn till näringslivets behov av tolkar, t. ex. för kontakter med företag och institutioner i utlandet.

En ytterligare omständighet som påverkar dimensioneringen av tolkskolan är i vilken takt man önskar att tolkar för olika språk utexamineras. En bedömning av dimensio- neringen av utbildningen måste ske med hänsyn till den aktuella invandringens storlek och sammansättning. Detta innebär att verksamheten måste omprövas kontinuerligt.

IU bygger sitt förslag till dimensionering på bedömningen att 24 utexaminerade tolkar per termin dels kan beredas plats på arbets- marknaden, dels är ett tillräckligt stort antal för att efter några års verksamhet täcka de mest akuta behoven. Förslaget bygger på att en kurs omfattarlZ elever och innebär att två kurser bör starta varje termin. Utbildningen skulle således omfatta sex samtidiga kurser med sammanlagt 72 elever.

Vad angår frågan om för vilka språk utbildning av tolkar skall anordnas måste denna i huvudsak bedömas efter de aktuella tolkbehoven för olika invandrargrupper. För närvarande finns underlag för kontinuerlig utbildning av tolkar för finska, serbokroatiska och grekiska språken, varvid behovet är störst för finska språket. I bilaga 1 återfinns en skiss till dimensionering av tolkutbildningen, som

innebär att hälften av den tillgängliga kapa- citeten ägnas åt utbildning av tolkar för finska språket, medan den återstående hälften delas mellan serbokroatiska, grekiska och andra språk. Detta skulle innebära att 12 finska tolkar avslutar sin utbildning varje termin, medan serbokroatiska och grekiska tolkar avslutar utbildningen var tredje termin. Tol- kar för ytterligare ett språk skulle ha ge- nomgått utbildningen första gången fem ter- miner efter skolans start.

Med den skisserade uppläggningen dröjer det således flera år innan tolkar för mindre invandrargrupper i Sverige hinner utbildas. Mot de nackdelar detta innebär måste ställas de fördelar man vinner genom att slippa bygga ut en organisation för vilken underlag kan komma att saknas på längre sikt. Det är dock naturligtvis möjligt att i början av verksam- heten låta skolan omfatta flera kurser om man anser att tolkar för ett större antal språk måste utbildas under de närmaste åren.

Kostnadsberäkningar för tolkskolan åter- finns i bilaga 1.

IU föreslår att tolkskolan inrättas fr.o.m. den 1 juli 1974.

7.3.3. Övrig tolkutbildning Regional och lokal tolkutbildning

För de tolkar som för sina arbetsuppgifter inte är i behov av den föreslagna högre utbild- ningen bör finnas andra utbildningsvägar. De tolkar som i första hand bör komma i fråga för denna kortare utbildning är de som har upp- gifter av företrädesvis kontaktnatur inom olika samhällsområden. Då dessa tolknings— uppgifter ställer olika krav på specialtermi— nologi, samhällsorientering och andra kun- skaper är det rimligt att utbildningens längd, uppläggning och innehåll varierar. För det stora flertalet av dessa tolkar torde kurser som omfattar ca 60—80 timmars undervisning vara tillräckliga för att täcka de grundläggande utbildningsbehoven, förutsatt att utbildningen kan bygga på goda språkkunskaper och viss tidigare tolkningserfarenhet hos deltagarna. Utbildningen bör kunna anordnas i alla

delar av landet. Det är av stor vikt att särskilda kurser anordnas i syfte att få fram handledare för denna regionala och lokala tolkutbildning.

En väsentlig del av tolkkurserna bör kunna äga rum i form av studiecirklar. Statsbidrag bör kunna utgå till denna form av tolkut- bildning i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen (1963: 463) om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Den del av kostnaderna som inte täcks av bidrag bör kunna tas ut i form av deltagaravgifter eller tillskjutas av någon eller några av de parter som är intressenter i utbildningen, t.ex. arbetsgivare och fackliga organisationer. Det är emellertid av största vikt att verksamheten så långt det är möjligt bedrivs efter enhetliga riktlinjer över hela landet. SÖ, som i egenskap av anslagsfördelande myndighet bör bli ansvarig för denna form av tolkutbildning, bör därföri samråd med den föreslagna tolkskolan utarbeta ett antal typstudieplaner för olika former av lokal tolkkursverksamhet vilka i huvudsak bör följas av de lokala arrangörerna.

De erfarenheter som vunnits genom den av SIV anordnade försöksverksamheten med tolkutbildning bör tillgodogöras i denna fort- bildningsverksamhet (jfr avsnitt 5.2). SIV:s försöksverksamhet bör vid lämplig tidpunkt avslutas och huvudansvaret för den regionala och lokala tolkutbildningen då överföras till SÖ.

Längre kurser som kräver studier på heltid bör med fördel kunna genomföras i form av ämneskurser vid folkhögskolor. Även för planering och genomförande av denna form av kursverksamhet bör samråd ske mellan SÖ och den föreslagna tolkskolan. Även för denna form av kursverksamhet bör så enhetliga kursplaner som möjligt tillämpas. Statsbidrag för undervisningen förutsätts utgå enligt bestämmelserna i kungörelsen (1966:758) om statsbidrag till driftkostnader för folkhögskolor. Elevkostnaderna, och i förekommande fall ersättning för förlorad arbetsförtjänst, bör enligt IU:s uppfattning i huvudsak kunna bestridas av respektive tolks huvudman/arbetsgivare.

Fortbildning för kvalificerade tolkar och översättare

Språken förändras ständigt. Snabbast sker utvecklingen på ordförrådets område. I takt med att nya företeelser i samhällslivet till- kommer skapas nya ord och uttryck. Samti- digt sker förändringar och förskjutningar i ordens betydelse. För den som arbetar med språköverföring är det av största vikt att följa utvecklingen inom det aktuella språket. lik- som även samhällsutvecklingen i det land där det främmande språket talas. Till en del kan detta ske genom självstudier, exempelvis genom läsning av dagstidningar och aktuell skön- och facklitteratur. Det är emellertid IU:s uppfattning att återkommande fortbild- ning, där aktuella språk- och samhällsfrågor behandlas, bör ordnas för åtminstone de tolkar och översättare som av samhällsorga- nen anlitas för kvalificerade tolkuppdrag. Utbildningen, som bör vara kostnadsfri för deltagarna, kan t.ex. organiseras i form av veckolånga seminarier. IU föreslår att utbildningen administreras av den föreslagna tolkskolan. I de fall det är möjligt bör utbildningen kunna förläggas till det land där det aktuella språket talas.

Informationskonferenser

Det är av väsentlig betydelse att tolkar- na/översättarna, invandrarna och de myn- digheter, organisationer och arbetsgivare som anlitar tolkar och översättare får information om gällande bestämmelser och praxis i tolk- frågor. SIV bör, i sin egenskap av samord- nande och initiativtagande myndighet på invandrarområdet, ha ansvar för sådan informationsverksamhet. Verket bör i tolk- frågor nära samråda med den föreslagna tolkskolan.

7.3.4. Läromedel, terminologiskt arbete Det råder i dag stor brist på läromedel för utbildning av tolkar. Likaså saknas övnings- material som kan användas som underlag för

praktiska tolkövningar. Eftersom adekvata läromedel är en av de viktigaste förutsätt- ningarna för en effektiv tolkutbildning bör enligt IU:s uppfattning arbetet med lärome- delsutveckling för de olika formerna av tolk- utbildning ges prioritet och tilldelas speciella resurser. Beträffande den högre tolkutbild— ningen bör ansvaret för läromedelsutveckling vila på den föreslagna tolkskolan, medan läromedelsarbetet för den lokala kursverk- samhetens behov bör ankomma på SÖ i samråd med tolkskolan.

Att på andra språk skapa motsvarigheter till en sådan terminologi som är specifik för Sverige är en uppgift av stor betydelse. Det är otillfredsställande att översättningen till exempelvis finska av ett och samma begrepp varierar alltefter den person som utför över- sättningen. Från rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att översättningen eller tolkningen sker på ett sådant sätt att den svenska ter- minologin blir entydigt överförd till det främmande språket. Det är vidare en ange- lägen språkvårdande uppgift med kulturell räckvidd att tillse att den särterminologi som här utvecklas väl kan inpassas i respektive språks tidigare ordförråd och även kan accepteras i det land där ifrågavarande språk talas.

Terminologiska hjälpmedel för tolkar på vissa områden (rättsväsendet, arbetsmark- naden, sjuk- och socialvården) har på initiativ av SIV utarbetats på ett tiotal språk. Vissa liknande initiativ har även tagits av bl.a. AMS och SÖ, liksom av vissa arbetsgivar- och arbetstagarförbund och företag. Arbetet med dessa och liknande uppgifter bör enligt IU:s mening utvidgas. Det kräver emellertid sam- verkan mellan fackmän på skilda områden och det bör ske planmässigt. IU föreslår att den föreslagna tolkskolan får i uppdrag att vara samordnande och initiativtagande organ på detta område. Huvudansvaret för arbetet med varje enskilt språk bör emellertid vila på respektive språkinstitution. IU föreslår att den universitetsinstitution eller en av de institutioner som ansvarar för undervisning och forskning i de största invandrarspråken (främst finska och serbokroatiska) tilldelas speciella resurser för att följa språkutveck-

lingen i Sverige inom det egna språkområdet och för utarbetande av motsvarigheter till sådan terminologi på olika områden som är specifik för Sverige.

7.4 Auktorisation av tolkar och översättare

I Sverige saknas — i motsats till i övriga nordiska länder — ett system för en sam- hällelig auktorisation av tolkar och översät- tare (translatorer) (jfr avsnitt 5 .4 och bilaga 7). Denna brist har påtalats i olika sammanhang under lång tid. De som anlitar tolk eller översättare har behov av att få veta vem de anförtror sina angelägenheter åt och om vederbörande är kompetent att utföra det aktuella uppdraget. Det gäller såväl enskilda som samhällsorgan, organisationer och före- tag. Näringslivet har behov av kvalificerade översättare vilkas skicklighet och tillförlitlig- het har bestyrkts. En verifiering från samhäl- lets sida av tolkens eller översättarens kompe- tens är även en nödvändig förutsättning för att råda bot på missförhållanden som idag inte alls är ovanliga: enskilda invandrare kan mot dryga arvoden, utan garantier om tystnadsplikt, tvingas anlita landsmän med dåliga språkkun- skaper som föreger sig vara tolkar eller över- sättare. IU förordar mot denna bakgrund att ett system för auktorisation av tolkar och översät- tare införs. IU föreslår att en statlig nämnd för auk— torisation av tolkar och översättare inrättas. I nämnden bör ingå företrädare för rättsvä- sendet, näringslivet, arbetsmarknaden, invandrarområdet och språkvårdsorgan. Nämnden bör arbeta i nära anslutning till den föreslagna tolkskolan. Det bör åligga nämn- den att regelbundet ordna auktorisation av dels kvalificerade översättare, dels kvalifi- cerade tolkar. När det gäller auktorisationen av översättare bör nämnden tillgodogöra sig de erfarenheter från sådan verksamhet som finns vid framför allt Stockholms han- delskammare.

Vid sidan av auktorisationsförfarandet bör finnas en examination av tolkar på lägre nivå. Den föreslagna nämnden bör svara även för dessa examinationer. Examinationerna bör

avse tolkar som genomgått lokala eller regionala tolkkurser eller har längre erfaren— het av tolkning inom olika områden. Syftet med examinationerna är att möjliggöra ett prövningsförfarande för personer som före— trädesvis arbetar som s.k. kontakttolkar. Examinationerna bör kontinuerligt anordnas på regional basis. Nämnden bör härvid till- godogöra sig erfarenheterna från SIV:s för- söksverksamhet med examination av rätts- tolkar, vilken bör upphöra i och med att nämn- den börjar arbeta.

Nämnden bör vidare ha i uppgift att föra register över auktoriserade tolkar och över- sättare samt över examinerade tolkar. Nämnden bör regelbundet tillställa berörda organ tolk- och översättarförteckningar.

Vissa förslag till utformning av nämn- dens auktorisation och examination återfinns i bilaga 3. Kostnadsberäkningar avseende nämndens verksamhet återfinns i bilaga 1.

I avsnitt 7.2 har IU berört frågan om det bör ställas upp krav på att tolk eller översättare skall äga viss behörighet för att få anlitas av myndighet. Av skäl som där redovisats anser IU att uttrycklig författningsföreskrift härom kan undvaras. Det bör således i princip kunna överlämnas åt myndigheterna själva att avgöra vilka kvalifikationer som tolken eller översättaren bör ha i det enskilda fallet, t. ex. om denne bör vara auktoriserad. Med denna ståndpunkt synes det inte vara nödvändigt att gå in på frågan om beteckningen "auktori- serad tolk ” (översättare) bör åtnjuta särskilt skydd i lag för att hindra missbruk av denna yrkesbenämning. Erforderliga föreskrifter om rätt att delta i prov för auktorisation och examination, om formerna för denna verk- samhet och om skyldighet för den som ge— nomgått auktorisation eller examination att stå till myndighets förfogande m.m. torde böra utfärdas i administrativ ordning. Det synes böra ankomma på den föreslagna nämnden att meddela närmare bestämmelser i nu åsyftade ämnen.

Det nu diskuterade auktorisations- och examinationsförfarandet har visst samband med frågan om tystnadsplikt bör föreskrivas för tolkar och översättare. Frågan behandlas vidare i avsnitt 7. 10.

7.5. Tolkförmedling

En tillfredsställande lösning av tolkproblemen kan enligt IU:s mening inte uppnås utan att frågan om förmedling av tolktjänster upp- märksammas. Som framgår av kap. 4 saknas organiserad tolkförmedling på många orter i Sverige. När sådan förmedling är ordnad, växlar utformningen av verksamheten från ort till ort och från område till område. Hos många offentliga organ förmedlas tolkupp- drag genom särskilda tolkförteckningar som upprättats av viss myndighet för att tillgodose dess eget tolkbehov eller eventuellt det behov som finns hos en större krets av sam- hällsorgan.

Vid övervägande av vilka åtgärder som kan vidtas för att förbättra nuvarande anordningar för förmedling av tolktjänster bör erinras om att tolkbehovet i det enskilda fallet skall bedömas av den instans hos vilken fråga om tolkning eller översättning uppkommer. På denna instans ankommer även att avgöra vem som skall anlitas som tolk eller översättare. En sådan ordning följer av de bestämmelser om tolk som numera gäller på förvaltnings— området. Den ligger också i linje med de centrala rekommendationer som utfärdats av Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet (se avsnitt 4.2 och 4.3). Någon principiell ändring på de nu angivna punkterna bör enligt IU:s mening inte komma ifråga.

Detta hindrar emellertid inte att det i många fall ter sig önskvärt att frågan om förmedling av tolktjänster löses genom samverkan mellan olika offentliga organ. Hos myndigheter med ofta återkommande tolkbehov kan visserligen upprättandet av en egen tolkförteckning framstå som en rationell lösning av de prak- tiska problemen i samband med anskaffande av tolk. För myndigheter med mindre frek— venta kontakter med icke svensktalande personer är en sådan anordning docki regel onödig. Närmast till hands synes ligga att offentliga organ på olika orter och nivåer samarbetar med varandra i syfte att möjlig— göra gemensamma lösningar beträffande anskaffande av tolk (jfr bilaga 9).

Invandrarbyråernas verksamhet ha- under

senare år utvecklats snabbt. I allt större utsträckning erbjuder dessa sina tjänster även till landstingskommunala och statliga organ. Som framgår av avsnitt 4.2 utgör för vissa invandrarbyråer förmedling av tolkuppdrag för sjukvården mer än hälften av förmed- lingsverksamheten. Överenskommelser mel- lan primärkommuner, landsting och statliga myndigheter om utnyttjande av byråernas tolkservice har träffats på en del orter. Denna utveckling kommer med all sannolikhet att fortgå och förstärkas under de närmaste åren, vilket också torde innebära att myndigheter- nas och de enskildas möjligheter att erhålla lämplig tolkservice förbättras.

IU anser det mycket angeläget att kom- munerna i större utsträckning än hittills bygger ut särskilda invandrarfunktioner i enlighet med Svenska kommunförbundets rekommendation och att dessa organ ges tillräckliga resurser. Det är således enligt IU:s uppfattning för närvarande mest ändamål- senligt att söka sig fram till lösningar av tolkförmedlingsproblemen som är anpassade efter de lokala förutsättningarna och behoven.

Frågan om tolkförmedlingen sammanhäng- er även med övriga problem som berör lokal och regional handläggning av invandrarfrå- gor. Exempel härpå är samhällsinformation till invandrare och ansvarsfördelningen mel- lan olika huvudmän för åtgärder för invand- rare. IU avser att behandla ansvarsfördel- ningsfrågorna i sitt kommande huvudbetän- kande. IU vill därför i detta sammanhang inte föregripa sina kommande överväganden genom mera preciserade förslag i fråga om lokal eller regional tolkförmedling.

I kap. 8 anför IU vissa synpunkter på frågan om en nordisk språkkonvention. Om en sådan konvention införs kan den få en utformning som nödvändiggör särskilda åtgärder i syfte att garantera tillgången på tolkar och över- sättare i hela landet. Det är emellertid på nuvarande stadium för tidigt att från svenskt håll mera bestämt uttala sig om hur sådana särskilda anordningar bör utformas. Lämp— ligheten av det system för länsvis registrering av tolkar och översättare som med tanke på en språkkonvention förordas i kap. 8 är således

beroende av om utvecklingen under de när- maste åren bekräftar riktigheten av en sådan lösning av tolkförmedlingsfrågan. Motsva- rande gäller spörsmålet om en liknande anordning bör införas i fråga om andra språk än dem som berörs av en eventuell språkkonvention.

7.6. Översättningsservice

IU har vid sin kartläggning av nuvarande översättningsservice inom statsförvaltningen konstaterat att behov av sådan service främst föreligger beträffande invandrarspråk, dvs. finska, serbokroatiska, grekiska, italienska m.fl. Detta behov har påpekats från ett stort antal av de av IU kontaktade statsmyndig- heterna. Något behov av en central statlig organisation för utförande och förmedling av översättartjänster till språk som engelska, tyska och franska torde för närvarande enligt IU:s bedömning inte föreligga.

Mot bakgrund av det ökande behovet av översättningsservice på språk som talas av invandrare i Sverige förordar IU att den språksektion som sedan några år finns upprättad inom SIV (se avsnitt 4.1) ges en dimensionering som svarar mot de aktuella behoven. SIV bör enligt IU, i likhet med vad som sker fr.o.m. budgetåret 1971/72, även framgent mot ersättning kunna tillhandagå myndigheter, företag och organisationer med översättningar till och från invandrarspråk. Det är även angeläget att ett ökat samråd äger rum i översättningsfrågor mellan SIV:s språksektion och de organ, vid vilka finns behov av översättningar till och från invandrarspråk. SIV bör t.ex. ges resurser för att i ökad utsträckning möta önskemål från samhällsorganen om språklig granskning av översättningar.

Ett sätt varigenom invandrares kontakter med myndigheter kan underlättas är använd- andet av flerspråkiga blanketter och bro- schyrer. Vid ett stort antal myndigheter har blanketter översatts till de vanligaste invandrarspråken. Denna utveckling är enligt

IU positiv och bör påskyndas. För att blan- kettmaterialet skall få en så enhetlig språklig utformning som möjligt bör samråd regel- mässigt ske med SIV.

7.7. Språkkunskap hos tjänstemän

Uppgifter från IU:s undersökningar visar att flera kommuner rekryterar personer med kunskaper i invandrarspråk till tjänster där kontakter med invandrare ofta förekommer. Detta gäller även många statliga organ. Denna utveckling är enligt IU positiv. Ytterligare åtgärder bör vidtas från berörda myndigheters sida för att i all möjlig utsträckning rekrytera personer med kunskaper i invandrarspråk till tjänster där kontakter med invandrare ofta förekommer.

Myndigheternas språkliga beredskap kan även förbättras genom anordnande av kurser i aktuella språk för berörd personal. Det kan vara av stor praktisk och psykologisk bety- delse att tjänstemän som handlägger invand- rarärenden åtminstone kan enklare fraser på de aktuella språken. IU vill därför rekom- mendera att myndigheter och organisationer med invandrarkontakter som ett led i perso- nalutbildningen även anordnar kurser i olika omfattning i invandrarspråk.

7.8. Anställda tolkar

Som framgår av kap. 4 förekommer sedan länge att samhällsorgan med mycket frek- venta kontakter med icke svensktalande personer låtit inrätta särskilda tjänster för tolkar och översättare. Motiven till att vidta sådana permanenta anordningar för tillgodo- seende av förekommande tolk- och översät- tarbehov varierar. Med hänsyn till den stora andelen finsktalande i Norrbotten finns vid Haparanda och Gällivare tingsrätter s.k. all- män tolk för finska språket (se avsnitt 3.1). Vid åtskilliga centrala ämbetsverk har för översättning av skrivelser på främmande språk och av informationsmaterial till utlän- ningar anställts särskilda översättare. Så har

skett t.ex. hos AMS, rikspolisstyrelsen, SIV och utrikesdepartementet. Såväl på det pri- mär- som sekundärkommunala planet har på sina håll inrättats tjänster som tolk, t.ex. vid invandrarbyråer och sjukhus.

IU anser att utvecklingen mot ett ökat antal fast anställda tolkar hos samhällsorganen är ett positivt inslag i strävandena att förbättra nuvarande tolkservice. Samhällsorganen böri ökad utsträckning inrätta fasta tolk- och översättartjänster. Det bör erinras om att en sådan ordning skapar garantier för att tolk eller översättare alltid finns tillgänglig hos samhällsorganet och att tolken eller översät- taren har de särskilda kvalifikationer som behövs för att han skall kunna fullgöra sin uppgift tillfredsställande. Vidare bör fram- hållas att rekrytering av språkkunniga per- soner som är fast knutna till visst organ kan va- ra motiverad av ekonomiska skäl. För myndigheter med mycket talrika kontakter med icke svensktalande personer kan nämli- gen kostnaderna för anlitande av utomstående tolkar komma att uppgå till betydande belopp.

Det möter för närvarande svårigheter att ge generella riktlinjer för hur ett system med anställda tolkar bör utvecklas ytterligare. IU vill här erinra om att frågor om fördelningen av ansvaret för en utbyggd service till invandrare på central, regional och lokal nivå kommer att behandlas i IU:s kommande huvudbetänkande (se avsnitt 7.5). Enligt IU:s mening bör emellertid frågan om anställda tolkar och översättare ägnas fortgående uppmärksamhet från samhällsorganens sida. Härvid kan det emellanåt vara ändamålsenligt med samverkan mellan organ inom viss region.

7.9. Ersättning till tolk

En av olägenheterna när det gäller nuvarande tolkservice utgör tolkarnas i många fall opreciserade anställningsvillkor och skiftande arvoden. Arbete pågår inom olika huvud— mannaområden för att få fram enhetliga arvodesnormer och för att på ett bättre sätt reglera anställningsförhållandena. Detta arbete bör enligt IU :s mening påskyndas. Med

hänsyn till tolkningsuppdragens skiftande karaktär och tolkarnas varierande utbild- ningsbakgrund torde det emellertid bli svårt att på kort sikt uppnå några centrala och för alla huvudmannaområden gemensamma nor- mer i arvodesfrågan. IU förutsätter att frågan lokalt eller huvudmannavis görs till föremål för förhandlingar med tolkarna själva, i likhet med praxis beträffande andra yrkesgrupper på arbetsmarknaden (jfr bilaga 9). På längre sikt torde den kategorisering av tolkarna som IU förordar i avsnitt 7.4 bli utslagsgivande i detta sammanhang (auktoriserade tol- kar/översättare, examinerade tolkar och övri- ga tolkar).

7.10. Tystnadsplikt för tolk

Någon straffsanktionerad tystnadsplikt finns inte särskilt föreskriven beträffande den som utför uppdrag som tolk (översättare) åt myndighetl. De allmänna reglerna om brott mot tystnadsplikt i 20 kap. 3 & brottsbalken torde sannolikt inte heller vara tillämpliga på tolk. Den som i sådan egenskap biträder myndighet intar nämligen inte en sådan ställning att han kan anses underkastad ämbetsansvar. Eftersom en tolk i regel inte är anställd hos myndigheten utan endast tillfäl— ligt medverkar i dess verksamhet, torde han inte heller på grund av 20 kap. 12 å andra stycket andra punkten brottsbalken vara underkastad tystnadsplikt utan ämbetsan- svar. Undantag synes i sistnämnda hänseende dock böra göras i fråga om allmän tolk hos domstol (se avsnitt 3.1).

För IU framstår det som otillfredsställande att klara regler om tolks tystnadsplikt saknas. Uppdrag som tolk ger ofta insyn i enskilda personers privata förhållanden. För den enskilde är det av stor betydelse att tolken iakttar tystnad beträffande uppgifter av per- sonlig natur som han får kännedom om i samband med sitt uppdrag. Införandet av en straffsanktionerad tystnadsplikt skulle bidra till att stärka den enskildes förtroende för tolken. För tolken kan å andra sidan en uttrycklig regel om tystnadsplikt vara ett stöd, om han av utomstående skulle avkrävas

upplysningar om vad som förevarit i mål eller ärende hos myndighet. Det nu sagda gäller inte bara uppgifter om enskilds personliga förhållanden utan har avseende också på upplysningar om yrkeshemligheter, affärs- förhållanden m.m. som tolk får kännedom om vid fullgörande av sitt uppdrag.

Genomförs IU :s förslag om införande av ett system för samhällelig auktorisation av tolkar och översättare (se avsnitt 7.4) kommer en del av de olägenheter som är förenade med nuvarande ordning att minskas. Genom att anlita en auktoriserad tolk eller översättare får myndigheten en garanti för att vederbörande uppfyller erforderliga krav på kompetens och allmän lämplighet. Ett auktorisationssystem gör emellertid inte en regel om tystnadsplikt överflödig. Särskilt bör erinras om att myn- digheterna också i fortsättningen i många fall måste anlita tolkar som inte blivit auktorise- rade. Denna omständighet får tillmätas stor betydelse inte bara med tanke på den tid som förflyter innan erforderligt antal auktorise- rade tolkar står till förfogande inom landet utan också med hänsyn till det betydande antal situationer där kontakten mellan myn- dighet och invandrare även framdeles måste klaras med hjälp av tolkar utan högre utbildning eller auktorisation.

IU förordar därför att en lagstadgad tyst- nadsplikt införs för tolk och översättare som anlitas av myndighet. Tystnadsplikten bör avse den som fullgör eller fullgjort uppdrag som tolk eller översättare och innefatta för- bud för honom att obehörigen yppa vad han under uppdraget erfarit om enskilds person- liga förhållanden eller om yrkeshemlighet, affärsförhållande eller förhållande av bety- delse för landets försvar.

En särskild fråga är om en lagregel om tystnadsplikt för tolk bör gälla även annan tolk eller översättare än sådan som anlitas av myndighet. I IU:s allmänna överväganden (avsnitt 7.2) har förordats att samhället bör ta på sig ett ökat ansvar för tolkservice också

' Jfr reglerna om skyldighet för tolk att avlägga ed i 5 kap. 7 & RB och 51 & FPL (se avsnitt 3.1). Det kan även anmärkas att i vissa av de stadgor som gäller för translatorer vilka auktoriserats av han— delskammare har intagits bestämmelser om tyst— nadsplikt för sådan translator.

beträffande kontakter mellan utlänningar och allmänna organ som inte är att räkna till myndighetskategorin. De skäl som enligt vad nyss anförts talar för införande av en straff- sanktionerad tystnadsplikt för tolk (översät- tare) som anlitas av myndighet gör sig enligt IU också gällande ifråga om tolk (översättare) som anlitas av annat organ som utövar verksamhet för vars fullgörande stat eller kommun svarar. IU föreslår därför att regeln om tystnadsplikt utsträcks att gälla också tolk eller översättare som fullgör uppdrag åt all- mänt organ av detta slag.

IU anser inte tillräckliga skäl föreligga att utvidga tystnadsplikten även till tolk som fullgör uppdrag inom enskild verksamhet. Som framhållits i avsnitt 7.2 finns för sådan verksamhet varken några offentligrättsliga eller civilrättsliga regler om anlitande av tolk. Det är därför förenat med avsevärda svårig- heter att avgränsa de situationer där tyst- nadsplikt borde stipuleras i fråga om tolk som anlitas inom enskild verksamhet. Av bl.a. detta skäl anser IU regleringen av tolks tystnadsplikt böra inskränkas till tolkning och översättning som äger rum på begäran av offentlig uppdragsgivare.

Vad angår den närmare utformningen av en lagreglering om tolks tystnadsplikt vill IU erinra om att ämbetsansvarskommittén i sitt slutbetänkande Ämbetsansvaret II (SOU l972:1 s. 139 och 198) bl.a. föreslår en ny ansvarsregel i brottsbalken, enligt vilken straffansvar skall inträda vid brytande av sådan tystnadsplikt som finns reglerad i lag eller annan författning. Ansvarsregeln avses ersätta såväl nuvarande regler i 20 kap. 3 % brottsbalken som större delen av de skiftande straffbestämmelser som återfinns i de för- fattningar där själva tystnadsplikten uppta- gits. Kommittén föreslår också en generell åtalsregel beträffande brott mot tystnadsplikt. Kommitténs betänkande har remissbehand- lats och övervägs inom justitiedepartementet.

Med hänsyn till att frågan om regleringen av straffansvaret vid brytande av tystnadsplikt är föremål för omprövning anser sig IU böra avstå från att lägga fram förslag till bestäm— melse i denna del såvitt avser tystnadsplikt för tolk. Detsamma gäller frågan om åtal för brott

mot tystnadsplikt. Skulle ämbetsansvars- kommitténs förslag i nu berörda delar leda till lagstiftning först efter det att den av IU väckta frågan om tystnadsplikt för tolk kommer upp till prövning, bör givetvis denna reglering kompletteras med regler om straffansvar och åtal. Sådana bestämmelser bör i så fall utformas efter mönster av liknande tyst- nadspliktsregler för andra personal kategorier. Redan nu bör emellertid klargöras vilka regler som behövs beträffande den personkrets som skall omfattas av en tystnadsplikt för tolk och i fråga om de intressen som tystnadsplikten skall skydda. I enlighet härmed har IU upprättat bifogade förslag till lag om tyst- nadsplikt för tolk (bilaga 2).

8. Frågan om en nordisk språkkonvention

8.1. Inledning

Nordiska rådet antog den 2 februari 1966 vid sin 14:e session i Köpenhamn en rekom- mendation om en nordisk språkkonvention (nr 29/1966). Rekommendationen har följande lydelse:

Nordisk Råd henstiller til regeringerne gennem en undersogelse af de praktiske og ekonomiske pro- blemer at udrede forudsaetningerne for indgåelse af en konvention, som omfattar alle de nordiske sprog, og hvorefter enhver nordisk borger har ret til uden saerlige omkostninger at anvende det nordiske sprog, som han anser for sit eget, ved henvendelse till domstol eller anden offentlig myndighed i Norden, forudsat at han har vanskelighed ved at bruge myndighedens eget sprog.

Sedan man i Finland, som utsetts till koordinerande land för frågan, gjort en för- beredande undersökning av de praktiska och ekonomiska problem som är förenade med genomförandet av en språkkonvention diskuterades frågan vid möten mellan kon- taktmännen för nordiskt lagsamarbete i mars och oktober 1967. Därvid konstaterades bl.a. att den utredning som gjorts från finländsk sida bestyrkte att de problem som rekom- mendationen aktualiserar framför allt gör sig gällande i Sverige med hänsyn till det stora antal finskspråkiga personer som är bosatta här. Vid det nordiska justitieministermötet i oktober 1967 enades justitieministrarna om att man från svensk sida skulle kartlägga pro- blemen, varefter saken skulle tas upp på nytt med de övriga justitieministrarnal. Som

nämnts tidigare (se avsnitt 1.2) fick IU genom sina direktiv i uppdrag att göra erforderlig undersökning i ämnet.

Den kartläggning av problemen beträffande en nordisk språkkonvention som IU företagit har i första hand varit inriktad på att erhålla uppgifter om behovet av en samhällelig tolk- och översättarservice av det slag som den föreslagna konventionen förutsätter.2 Denna kartläggning har till stor del sammanfallit med IU :s undersökning av förutsättningarna för en allmän förbättring av nuvarande tolk- och översättarservice för invandrare i Sverige. IU har därvid anordnat utfrågningar med före- trädare för olika invandrargrupper, däribland den finska (se kap. 6). Vidare har IU deltagit i eller själv gjort intervjuundersökningar bland invandrare (bl.a. finländare), varvid bl.a. kunskaper i svenska och användning av tolk har belysts (se avsnitt 2.3 och SOU 1971: 51 bilaga 2). Slutligen har IU riktat olika enkäter till myndigheter och andra allmänna organ. Resultaten av förfrågningarna hos statliga myndigheter har redovisats under avsnitt 4.1. På den primärkommunala sidan föreligger uppgifter från dels en av IU gjord enkät till ett 50—tal kommuner (se SOU 1971:51 bilaga 1 avsnitt 1.5), dels en av IU gjord enkät till de s.k. invandrarbyråer som finns i ett antal kommuner. Uppgifter om de

' Nordiska rådets handlingar 1968 s. 2024. 2 Jfr IU:s skrivelser 6.10.1970 och 26.10.1971 till Nordiska rådets juridiska utskott (återgivna i Nor- diska rådets handlingar 1971 s. 2345 och 1972 s. 1016).

olika kommunenkäterna återfinns i avsnitt 4.2. Från det landstingskommunala området har vidare erhållits upplysningar framför allt om nuvarande tolkservice vid sjukvårdsin- rättningarna (se avsnitt 4.3).

IU har även undersökt vilken utbildning och auktorisation av tolkar och översättare som för närvarande anordnas i Sverige. Härvidlag får hänvisas till redogörelsen i kap. 5 (jfr bilaga 7 beträffande övriga nordiska länder).

De undersökningar som IU företagit har i enlighet med vad som anförts tidigare främst tagit sikte på svenska förhållanden. IU har inte ansett sig böra undersöka hur en kon- vention av det slag Nordiska rådet rekom- menderat skulle ställa sig för övriga nordiska länder.

8.2 Förarbetena till Nordiska rådets rekom— mendation

Frågan om införande av en nordisk språk- konvention väcktes genom ett år 1965 fram- lagt medlemsförslag av Sigurdur Bjarnason, Karl-August Fagerholm, Harald Nielsen och Bertil Ohlin (se Nordiska rådets handlingar 1966 s. 639). Enligt förslaget borde man för de nordiska ländernas del på en viktig punkt frångå den eljest tillämpade principen att ett lands myndigheter agerar på landets eget eller egna språk. Vid skriftlig kontakt med statlig myndighet i ett annat nordiskt land borde varje nordisk medborgare ha rätt att använda sitt eget språk. Härigenom skulle man enligt förslagsställarna kunna minska de olägenhe- ter från bl.a. rättssäkerhetssynpunkt som med tanke på de ökade kontakterna mellan de nordiska länderna är förenade med tillämp- ningen av denna princip. Ytterligare ett stegi riktning mot rättslig likställighet mellan nordiska medborgare skulle också tas genom denna ordning. Den föreslagna konventionen var en serviceåtgärd, som kunde ses som en naturlig påbyggnad på reglerna om en nordisk arbetsmarknad och om social likställighet. Förslagsställarna var medvetna om att kon- ventionens räckvidd måste begränsas i vissa avseenden. I förslaget nämndes särskilt handlingar avfattade på färöiska eller grön- ländska. Vidare erinrades om att blivande

regler borde utformas så, att rätten att använda det egna modersmålet begränsades till fall då vederbörande hade svårighet att begagna myndighetens språk. Kostnader för översättning av handling borde åvila myndigheten.

Över förslaget inhämtades yttranden från en rad myndigheter och organisationer i de nordiska länderna (se Nordiska rådets hand- lingar 1966 s. 695 och 722). I remissyttrandena framhölls allmänt att det i Danmark, Norge och Sverige inte beredde några svårigheter att använda något av dessa länders språk i handlingar som tillställdes en myndighet. Beträffande förslaget i övrigt var meningarna delade. Från danskt och finskt håll ställde man sig överlag positiv till förslaget. Från norsk sida var uttalandena mer återhållsamma. Man pekade på att förslaget rymde många rättsliga och ekonomiska problem som inte kunde överblickas utan ytterligare undersökning. Av de svenska remissinstanserna uttalade sig flera i positiv riktning om förslaget, medan andra intog en mer eller mindre reserverad hållning. Till de förra hörde bl.a. sö, socialstyrelsen, AMS, statens utlännings- kommission och hovrätten för Övre Norrland. Till de senare hörde Svea hovrätt, länssty- relsen i Stockholms län och Stockholms handelskammare. Från de sistnämnda instansernas sida pekades framför allt på de problem av ekonomisk, organisatorisk och rättslig natur som var förbundna med den föreslagna konventionen. Stockholms han- delskammare ansåg att man i stället borde överväga en regel om att den som ger in en handling på ett främmande språk — nordiskt eller icke-nordiskt — inte får åsamkas rätts- förlust till följd därav.

En del remissinstanser förordade att den föreslagna konventionen skulle preciseras i vissa avseenden. Helsingfors hovrätt erinrade om att förslaget inte omfattade muntliga hänvändelser till myndighet och inte heller av denna utfärdade expeditioner. Det danska justitieministeriet ansåg det böra övervägas att utvidga konventionen till att omfatta även hänvändelse till kommunal myndighet. Det norska justitiedepartementet fäste uppmärk- samheten på frågan om rätt att använda det

samiska språket vid kontakt med myndighet.

I sitt betänkande över medlemsförslaget framhöll nordiska rådets juridiska utskott (se rådets handlingar 1966 s. 724) vikten av att de nordiska språkens likställighet i ifrågavarande hänseenden uttryckligen slogs fast, så att all rättsförlust av språkliga skäl kunde uteslutas. Vidare underströks betydelsen av bestämda regler för kontroll av de översättningar som behövdes. Det kunde antas vara lättare för den myndighet som mottog en handling på ett främmande språk att göra en korrekt över- sättning av denna än för avsändaren att åstadkomma en fullgod översättning till myndighetens språk. Utskottet ansåg därför en språkkonvention mellan de nordiska län- derna vara rimlig och väl motiverad. Enligt utskottet var det centrala i medlemsförslaget vem som skulle stå för kostnaden för över- sättningen. Det var här av vikt att översätt- ningen skedde på ett betryggande sätt. Också andra praktiska problem borde klarläggas på förhand. Det var således inte uteslutet att anskaffande av översättning kunde leda till att ett ärende försenades och därför inverka på parts rättsställning. För utskottet framstod det med hänsyn härtill som ändamålsenligt att man genom en undersökning av de praktiska och ekonomiska problem som var förknip- pade med den föreslagna ordningen utredde förutsättningarna för en konvention som omfattade språken i alla de nordiska länderna (inklusive färöiska och grönländska). Det borde därvid övervägas att utsträcka kon- ventionen till att gälla också vid hänvändelse till kommunal myndighet. Vidare borde konsekvenserna av en rätt för enskild att använda det samiska språket iförhållande till myndighet diskuteras.

Mot denna bakgrund hemställde utskottet att Nordiska rådet med anledning av med- lemsförslaget skulle anta en rekommendation om ingående av en nordisk språkkonvention (förslaget är likalydande med den tidigare återgivna, av rådet antagna rekommendatio- nen). Rådet biföll utskottets hemställan.

83 I U :s överväganden 8.3.1 Allmänna synpunkter

Förslaget om en nordisk språkkonvention har nära anknytning till de frågor om ökad samhällelig tolkservice i Sverige som IU diskuterat i kap. 7. De generella åtgärder till förbättring av nuvarande tolkservice som IU föreslagit där återverkar även på bedöm- ningen från svensk sida av de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för en språk- konvention mellan de nordiska länderna. Enligt IU:s mening kommer frågan om en sådan konvention härigenom i ett delvis annat läge än som rådde vid tiden för Nordiska rådets rekommendation och vid de över- läggningar som fördes under de närmaste åren därefter. IU vill här särskilt erinra om följande.

De förslag till förbättrad tolkservice i kontakter mellan svenska myndigheter och enskilda som IU lagt fram i kap. 7 har som utgångspunkt bl.a. de nya förvaltningsrätts- liga regler om myndighets anlitande av tolk (översättare) som beslutats av statsmakterna i Sverige 1971. Genom de nya reglerna har domstolar och andra myndigheter på den offentliga förvaltningens område fått ett avsevärt större ansvar än tidigare för att tolk eller översättare vid behov anlitas när myn- digheterna har att göra med någon som inte behärskar svenska. Regleringen innebär vidare att den kostnad som uppkommer för anlitande av tolk (översättare) skall bäras av det allmänna (stat respektive kommun). Föreskrifter med väsentligen samma innebörd har nyligen föreslagits för de allmänna domstolarnas del med viss inskränkning såvitt avser dispositiva tvistemål.

För IU har det framstått som följdriktigt att fullfölja de intentioner som ligger bakom dessa lagstiftningsåtgärder genom olika för- slag till förbättringar av nuvarande tolkför- hållanden. Härvid har framför allt frågor om ökade möjligheter till utbildning av tolkar stått i centrum för IU:s överväganden. Också spörsmål om auktorisation av tolkar och översättare och om förmedling av tolk- och översättartjänster m.m. har uppmärksam-

mats. Beträffande förslagens närmare inne- börd får hänvisas till avsnitt 7.3—7.10. Ett genomförande av de av IU förordade åtgär— derna bör kunna leda till att svenska myn- digheter, liksom företag, organisationer och enskilda, på sikt får tillgång till en i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende väl rustad tolk- och översättarkår.

Det nu anförda innebär inte att de hittills vidtagna eller av IU förordade åtgärderna skulle vara tillräckliga för att garantera att de åtaganden som följer av en nordisk språk- konvention med den utformning som före- slagits av Nordiska rådet kan uppfyllas av svenska myndigheter. För att så skall bli fallet krävs ytterligare anordningar i syfte att bl.a. säkra tillgången på tolkar och översättare i alla delar av landet. Till sådana frågor skall IU återkomma i det följande. Av det förut sagda torde emellertid framgå att förutsättningarna för ingående av en språkkonvention för svensk del blir väsentligen ändrade om IU:s förslag i kap. 7 genomförs, vilket måste till- mätas betydelse vid bedömningen av frågan om Sverige bör ansluta sig till tanken på en nordisk språkkonvention.

IU anser sig i detta läge sakna anledning att mer ingående diskutera skälen för och emot en språkkonvention. Här bör dock erinras om följande.

I avsnitt 7.2 har IU bl.a. framhållit att det vid utformningen av samhällets tolkservice i princip inte bör göras någon skillnad mellan olika språk. Särskilt från rättsskyddssyn- punkt framstår det som betydelsefullt att en tillfredsställande service skapas även för mindre vanliga språk. Av praktiska skäl måste dock fästas särskilt avseende vid tolkproblem i fråga om de språk som talas av de största grupperna i landet. De finsktalande, vilka utgör drygt 200000 personer, har sedan länge utgjort den största invandrargruppen i Sve- rige. Invandrarna från de nordiska länderna utgör ungefär två tredjedelar av samtliga här bosatta utlänningar. Redan detta förhållande ger anledning att särskilt uppmärksamma de tolkproblem som uppstår för dessa invandrargrupper.

Även andra motiv är den rent antalsmässiga dominansen av invandrare från de nordiska

länderna måste beaktas i sammanhanget. De nordiska länderna har sedan lång tid samar- betat på ett stort antal områden. På det socialpolitiska området har strävandena framför allt gått ut på att göra Norden till en enhet i den meningen att en medborgare i ett nordiskt land fritt skall kunna flytta till ett annat nordiskt land och där ha samma sociala rättigheter som medborgarna i det landet. Detta samarbete avspeglas främst i 1954 års konvention om gemensam nordisk arbets- marknad och i 1956 års nordiska konvention om social trygghet m.m. Samarbetet leder till att medborgare i ett nordiskt land ofta har anledning att ta kontakt med myndigheter i annat nordiskt land. Detta kan bli en följd också av samarbetet på andra områden än det socialpolitiska. Vad som nu anförts utgör enligt IU:s mening ett viktigt skäl för att överväga införande av särskilda garantier för att medborgare i ett nordiskt land vid vistelse i ett annat nordiskt land ges behövlig tolkhjälp.

Behov av tolkservice kan uppkomma även i en rad situationer som inte faller inom områden som omfattas av det nordiska sam- arbetet. Varken från saklig eller formell synpunkt synes det vara lämpligt azt skilja mellan tolkhjälp som behövs för att en nordisk medborgare skall få en i konvention fastställd rättighet och sådan service som krävs vid andra kontakter med samhällsorgani annat nordiskt land, t.ex. i samband med inkomst- taxering. Inte heller torde någon bestämd skillnad böra göras mellan nordisk medbor- gare som invandrat till annat nordiskt land för att bosätta sig där och nordisk medborgare som endast tillfälligt uppehåller sigi annat nordiskt land, t.ex. för kortvarig anställning eller vistelse.

Vid sidan av de nu anförda motiven för en språkkonvention kan också anföras andra skäl. Som understrukits av Nordiska rådets juridiska utskott vid behandlingen av frågan 1966 är det önskvärt att handlingar som till- ställs en myndighet på ett språk sorr denna inte förstår blir korrekt översatta. Det torde vara lättare för myndigheten att anskaffa en sådan översättning än för den enskilde. Det är också av väsentlig betydelse att klarlägga vem

som skall stå för kostnaden för behövlig tolk- och översättarhjälp.

I fråga om flera av de nu anförda argu- menten för en språkkonvention kan visserli- gen göras gällande att de i väsentligen samma mån äger giltighet beträffande kontakter mellan nordisk myndighet och medborgare i icke-nordiskt land. Att enbart med hänvisning härtill avvisa tanken på en nordisk konvention i ämnet bör dock inte komma i fråga. IU vill framför allt peka på de praktiska skäl som talar för att särskild hänsyn tas till det behov av tolkservice som framträder i umgänget mellan myndighet i de nordiska länderna och medborgare i dessa stater.

Enligt IU:s mening talar således flera skäl för att Sverige ansluter sig till tanken på en nordisk språkkonvention. En sådan överenskommelse skulle även ligga väl i linje med de ändrade regler om myndighets anli- tande av tolk som redan antagits eller nyligen föreslagits i vårt land. Den skulle också vara ägnad att precisera de allmänna principer som kommit till uttryck i de åsyftade reglerna.

Införandet av en språkkonvention måste emellertid bli beroende av flera faktorer. För svensk del vill IU särskilt framhålla bety- delsen av att de generella åtgärder till för- bättring av nuvarande tolkservice i Sverige som förordats i kap. 7 först genomförs. IU vill också erinra om att IU i sitt kommande huvudbetänkande skall behandla frågan om ansvarsfördelningen på central, regional och lokal nivå för särskild service åt invandrare (se avsnitt 7.5). Svårigheter föreligger därför att nu ta slutlig ställning till frågan om en språkkonvention. Med hänsyn härtill anser sig IU böra avstå från att lägga fram något i detalj utarbetat förslag till konvention.

Även om de generella åtgärder beträffande utökad tolkservice som IU föreslagit i det föregående realiseras, kvarstår vissa problem som direkt knyter an till utformningen och genomförandet av en språkkonvention. IU syftar här i första hand på frågan om kön- ventionen i huvudsak bör utformas efter den modell som anges i Nordiska rådets rekom- mendation eller om den bör ges en annan principiell inriktning. Beroende på hur kon- ventionen utformas uppkommer också en rad

speciella spörsmål rörande konventionens tillämpningsområde och innehåll. Med hänsyn till vad IU nyss anfört om svårigheterna att nu ta slutlig ställning till frågan om en konvention inskränker IU sina överväganden i berörda avseenden till att avse de huvudlinjer efter vilka en kommande lösning lämpligen kan utformas.

8.3.2 Allmänt om innehållet i en språk- konvention

Det förslag till konvention som innefattas i Nordiska rådets rekommendation innebär att medborgare i nordiskt land skall kunna vända sig på sitt eget språk direkt till varje myndighet i Norden. Detta förslag har givetvis stora fördelar för den enskilde. Han befrias dels från besväret att anskaffa lämplig tolk eller översättare, dels från den kostnad som upp- kommer för anlitande av sådant biträde. Ansvaret vilar i båda hänseendena på den myndighet som har att besluta i det aktuella målet eller ärendet (beslutsmyndigheten). Förslaget har också fördelar från allmän synpunkt. Beslutsmyndigheten får den omedelbara kontrollen över att tolken eller översättaren har erforderliga kvalifikationer. Den kan också direkt övervaka hur uppdraget fullgörs. Även kostnadsfrågan kan lösas på ett enkelt sätt.

En konvention med den inriktning som nu angetts kan emellertid inte genomföras utan modifikationer beträffande såväl tillämp- ningsområde som innehåll. En oinskränkt rätt för den enskilde att använda sitt eget språk i kontakter med myndigheter av alla slag skulle uppenbarligen leda till sådana praktiska svå- righeter och få sådana ekonomiska konse- kvenser att denna rätt inte skulle stå i rimlig proportion till behovet av konventionen från t.ex. rättssäkerhetssynpunkt. En särskild anledning att överväga räckvidden av denna principlösning utgör de tolkproblem som är förknippade med frågan om hur myndighet skall förfara när någon framställer yrkande som påkallar omedelbar eller skyndsam handläggning. Exempel härpå erbjuder hos domstolar och exekutiva myndigheter ansö-

kan om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd. Under hänvisning till tolkproblemen i sådana brådskande fall uttalades vid de överlägg- ningar på nordiskt plan som ägde rum under de närmaste åren efter rekommendationens antagande att man troligen borde söka en lösning efter andra riktlinjer än som innefat- tades i rekommendationenl. I första hand borde undersökas om man kunde genomföra ett system som gav nordiska medborgare snabb och kostnadsfri hjälp med översättning av handlingar som skall ges in till domstolar eller andra myndigheter och som innebar att tolkar utan kostnad för den enskilde stod till förfogande i större utsträckning.

Med en lösning enligt denna linje skulle främst kunna undvikas de svårigheter som uppstår för den händelse tolk eller översättare inte kan anskaffas i sådan tid att en fram- ställning blir behandlad i vederbörlig ordning, dvs. på det sätt som är föreskrivet i författning eller följer av sakens brådskande natur. Någon fråga om ersättningsskyldighet för samhället gentemot enskild sökande som lider rättsförlust till följd av dröjsmål med tolkning eller översättning skulle inte uppkomma, eftersom framställningen skall göras på beslutsmyndighetens språk och denna myn- dighet således i princip vara befriad från ansvaret för anskaffande av tolk eller över- sättare. För den enskilde skulle detta inte behöva medföra någon större nackdel, om anordningar vidtogs för att ställa tillräckligt många tolkar och översättare till förfogande åt den som påkallar biträde av sådan person.

Det förhållandet att den nu beskrivna linjen erbjuder en framkomlig väg att lösa proble- men i samband med brådskande framställ- ningar till myndighet kan emellertid enligt IU:s mening inte tillmätas avgörande bety— delse för språkkonventionens utformning. Till en början bör erinras om att den alldeles övervägande delen av hänvändelser från enskilda till myndigheter på den offentliga förvaltningens område inte torde vara före- nade med krav på så skyndsam behandling att anskaffandet av tolk eller översättare vållar särskilda komplikationer. Här åsyftas t.ex. kontakter med lokal skattemyndighet, organ för kommunal bostadsförmedling, organ för

offentlig arbetsförmedling, taxeringsmyndig- het, allmän försäkringskassa och sociala myndigheter av olika slag. Inte heller hän- vändelser till domstolar synes i regel vara så brådskande till sin natur att införskaffande av t.ex. översättning av en ansökan behöver medföra risk för rättsförlust för sökanden. Med tanke på detta kan med visst fog hävdas att frågan om behandlingen av brådskande framställningar endast rör undantagsfall eller i vart fall ett förhållandevis litet antal situationer.

De grundläggande förutsättningarna för att en språkkonvention skall kunna förverkligas torde i och för sig vara i stort sett desamma oavsett vilken principlösning som väljs i fråga om konventionens utformning. ] den mån uppkommande tolk- och översättarproblem inte kan lösas genom språkkunnig personal hos myndigheterna måste nämligen sådana åtgärder vidtas som leder till att det inom varje nordiskt land finns ett tillräckligt antal utbil- dade tolkar och översättare som står till för- fogande för samhällsorganen och de enskilda. IU har för Sveriges del föreslagit en rad åtgärder i sådant syfte i kap. 7. Härvid har också diskuterats frågan om införande av ett mer enhetligt system för förmedling av tolk- och översättaruppdrag (avsnitt 7.5). Vad särskilt gäller konsekvenserna av en språk- konvention måste uppmärksammas att en sådan överenskommelse medför krav på garantier för att tolkar och översättare kan stå till förfogande till rimlig kostnad och inom skälig tid i alla delar av landet. För att komma till rätta med denna fråga bör enligt IU:s mening i första hand övervägas införandet av ett system för länsvis registrering av tolkar och översättare. Ett sådant system synes kunna utformas på ett likartat sätt oavsett konventionens principiella uppläggning. Det bör emellertid understrykas att ett system med en fristående tolk- och översättarorga- nisation som skall stå den enskilde till buds skapar åtskilliga problem som inte är förenade med den lösning som innefattas i Nordiska rådets rekommendation. IU vill särskilt peka på svårigheterna att på ett tillfredsställande

1 Nordiska rådets handlingar 1968 s. 150.

sätt avgränsa tolkhjälpens omfattning, om bedömningen av behovet av sådan hjälp i första hand skall ankomma på annat organ än beslutsmyndigheten. Skall å andra sidan bedömningen av den enskildes behov av tolkhjälp ligga kvar hos beslutsmyndigheten, uppkommer särskilda problem med samord- ningen av dennas bedömning och de möjlig- heter att utan onödig omgång bevilja tolk- assistans som bör finnas för det fristående förmedlingsorganet.

För IU är det vidare av vikt att konstatera att en lösning som syftar till att ge den enskilde tolkhjälp genom en fristående tolkorganisa- tion skulle stå i mindre god överensstämmelse med både de intentioner som ligger bakom tolkregleringen i 1971 års lagstiftning på det förvaltningsrättsliga fältet och de riktlinjer för en förbättrad tolkservice som IU presenterat i avsnitt 7.2. I förstnämnda hänseende är framför allt att erinra om det ökade ansvar som numera åvilar myndigheter på den offentliga förvaltningens område för att tolk eller översättare anlitas när behov därav föreligger. Detta talar enligt IU :s mening med styrka för att den principlösning som inne- fattas i Nordiska rådets rekommendation bör följas vid utformningen av konventionen. En motsatt lösning skulle nämligen innebära att man beträffande nordiska medborgare införde en ordning som utgjorde ett avsteg från den reglering av tolkfrågan som nyligen beslutats av statsmakterna.

Med hänsyn till det anförda talar enligt IU :s mening övervägande skäl för att en språk- konvention utformas på grundval av den principlösning som innefattas i Nordiska rådets rekommendation.

8.3.3 Närmare om utformningen av en språkkonvention

För att närmare belysa den tankegång som uppbär IU:s resonemang i avsnitt 8.3.2 har IU funnit det vara lämpligt att kortfattat ange sin syn på utformningen av en konvention som i huvudsak bygger på det förslag som innefattas i Nordiska rådets rekommendation. Det som anförs äger i viss mån även tillämpning på en

konvention utformad enligt den alternativa lösning som berörts i avsnitt 8.3.2.

Konventionens tillämpningsområde

Någon närmare precisering av den person- krets som bör tillförsäkras tolkhjälp — danska, finska, isländska, norska och svenska medborgare — synes inte vara erforderlig. För att komma i åtnjutande av tolkhjälp bör således inte krävas att den som hänvänder sig till myndighet i annat nordiskt land skall ha hemvist i det landet. Samma rätt bör till- komma även den som endast tillfälligt uppe— håller sig där (jfr avsnitt 7.2) liksom för övrigt även den som vistas i annan nordisk stat än myndighetslandet.

Konventionen torde endast böra gälla fysiska personer.

Konventionen bör av praktiska skäl endast omfatta kontakter mellan enskilda och sådana samhällsorgan som är att hänföra till kategorin "myndighet", dvs. domstolar och förvalt- ningsmyndigheter. Någon skillnad synes inte böra göras mellan statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.

Vad som skall förstås med begreppet myndighet i förevarande sammanhang synes få avgöras enligt de allmänna kriterier som tillämpas i varje land. IU förutsätter att användningen av detta begrepp är i huvudsak likartad i de olika länderna. Vad gäller den offentliga förvaltningen finns för svensk del anledning att anknyta till vad som uttalats om uttrycket "förvaltningsmyndighet" i för- arbetena till FL (prop. 1971130 5. 317).

De mellanhavanden med myndighet där tolkhjälp bör ges enskild kan lämpligen beskrivas med uttrycket "mål eller ärende”. Eftersom utgångspunkten för en reglering bör vara att den enskilde i den ena eller den andra formen vänder sig till myndighet, torde det vara av underordnad betydelse vilken när— mare innebörd som tilläggs uttrycken "mål" och "ärende".

Konventionen bör endast gälla användning av danska, finska, isländska, norska och svenska språken. Eftersom färöiska och grönländska språken inte har ställning av

riksspråk, torde dessa språk inte böra omfattas. I sammanhanget bör erinras om att den yngre befolkningen på Färöarna och Grönland i stor utsträckning torde tala även danska (jfr bilaga 8). Av skäl motsvarande dem som anförts beträffande färöiska och grönländska bör inte heller det samiska språket omfattas av konventionen. IU vill även erinra om att IU enligt sina direktiv (se SOU 1971:51 s. 15) inte har att pröva den samiska befolkningens problem.

Konventionens innehåll

Huvudsyftet med konventionen bör vara att medborgare i en nordisk stat ges rätt att vända sig till myndighet i annan nordisk stat på det språk som han räknar som sitt eget, om han har svårighet att göra hänvändelsen på myndighe- tens språk. Rätten att använda det egna språket bör avse inte endast ansökning, anmälan eller annan framställning, varigenom målellerären- de anhängiggörs, utan också t. ex. svaromål, förklaring eller annat yttrande som den enskil- de på begäran av myndigheten eller självmant tillställer samhällsorganet. Tolkhjälp bör såle- des tillhandahållas såväl i initialskedet som i senare stadier av ett måls eller ärendes hand- läggning.

Av förarbetena till Nordiska rådets rekommendation framgår att man främst åsyftat att ge nordisk medborgare behövlig hjälp med översättning av skriftlig fram- ställning eller annan handling som tillställs myndighet. Från principiell synpunkt synes det dock IU mindre lämpligt att göra en bestämd skillnad mellan behovet av tolkhjälp i muntliga kontakter med myndighet och behovet av översättarhjälp i skriftliga kon- takter. För svensk del kan särskilt erinras om att det som regel står sökande hos svensk myndighet fritt att göra ansökan i ett ärende antingen skriftligen eller muntligen, om inte viss form för ansökningen är föreskriven i författning. Även den stora frekvensen av muntliga kontakter med myndigheter inom den offentliga förvaltningen talar för att konventionen åtminstone i princip görs till- lämplig på såväl skriftliga som muntliga

Görs konventionen tillämplig på både skriftliga och muntliga hänvändelser till myndighet, uppkommer behov av att avgränsa vissa situationer där det inte från rättsskyddssynpunkt framstår som angeläget att samhället garanterar den enskilde tolk- hjälp. Hit hör till en början fall då någon vänder sig till lokalt organ hörande till statligt eller kommunalt affärsdrivande verk, t.ex. statens järnvägar, postverket eller televerket, och hänvändelsen endast rör köp av nyttighet eller tillhandahållande av tjänst. Hit hör vidare fall då någon vänder sig till myndighet uteslutande för att få råd eller upplysning i ett ärende och utan att påkalla något beslut i detta. Detta gäller dock inte rådfrågning i ärende om rättshjälp hos sådan allmän advokatbyrå som skall finnas enligt rätts- hjälpslagen (1972: 429). Ett ytterligare fall utgörs av hänvändelse i telefon. I samtliga nämnda situationer torde det från praktisk och ekonomisk synpunkt vara befogat att begränsa konventionens räckvidd.

Som framhållits i avsnitt 8.3.2 uppkommer speciella problem i de fall framställning till myndighet påkallar omedelbar handläggning. Här åsyftas främst skriftlig framställning som skall behandlas omgående, därför att i för- fattning meddelats uttrycklig föreskrift därom, t.ex. när framställningen är förenad med viss rättsverkan, eller därför att skyndsamhet eljest krävs på grund av sakens beskaffenhet, t.ex. när någon begär kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd hos domstol eller exekutiv myndighet. Av syftet med konven- tionen följer visserligen att myndighet snarast bör låta översätta alla inkommande handlingar vilka är avfattade på ett språk som myndig- hetens personal inte behärskar (finska eller isländska). När myndigheten saknar språk- kunnig personal kan den emellertid inte själv avgöra, om särskild skyndsamhet krävs med översättningen. Den tid som åtgår för denna åtgärd kan därför medföra risk för att myn— digheten inte kan uppfylla ett eventuellt krav på omedelbar handläggning. Detta kani sin tur leda till att den enskilde lider rättsförlust till följd av dröjsmålet och kräver ersättning av det allmänna.

De problem som sålunda är förknippade med brådskande framställningar bör dock inte överskattas. I flertalet fall torde den enskilde anlita svensktalande ombud eller biträde för att få hjälp med framställningen. Denna kommer då att göras på svenska, varför några svårigheter inte uppstår. Också när den enskilde inte anlitar hjälp av svensktalande person torde det system för länsvis registre- ring och förmedling av översättartjänster som IU nedan föreslår som en garanti för kon- ventionens genomförande möjliggöra omgående översättning och handläggning i åtskilliga fall. Användning av flerspråkiga blanketter till ansökningar och andra fram- ställningar torde vidare i sin mån eliminera risken för att yrkande som påkallar skyndsam behandling inte uppmärksammas i tid.

Trots det som nu anförts kan enligt IU:s mening inte uteslutas att brådskande fram- ställningar i en del fall inte skulle få den skyndsamma behandling som krävs. Fråga uppkommer därför om inte de nu diskuterade situationerna bör uttryckligen undantas från konventionens huvudregel. Härför talar inte minst praktiska och ekonomiska skäl. Efter- som det av sådana skäl får betraktas som uteslutet att förse varje myndighet med språkkunnig personal som kan ombesörja översättning, skulle enda möjligheten att eli- minera problemen med brådskande fram- ställningar ligga i ett riksomfattande system med anställda översättare som hade skyldig- het att med mycket kort varsel biträda myn- digheter inom visst område med översättning. En sådan ordning skulle emellertid enligt IU:s mening inte stå i rimlig proportion till bety- delsen för nordiska medborgare av att kunna få bistånd med översättning. Något på hit- tillsvarande erfarenheter grundat behov av en så långtgående service från det allmännas sida synes inte finnas. IU föreslår därför att de nu diskuterade situationerna undantas från konventionens huvudregel.

Den nu förordade lösningen nödvändiggör ställningstaganden i ytterligare två hänseen- den. För det första måste undersökas hur ett undantag beträffande brådskande framställ- ningar skall närmare utformas. Eftersom skyndsam prövning av ett yrkande kan vara

föreskriven eller eljest nödvändig i åtskilliga och sinsemellan ganska olika typer av mål och ärenden, synes det inte vara möjligt att genom en uppräkning ange de fall där konventionens huvudregel inte skall gälla. Undantaget bör i stället vara av generell natur. Avgörande bör vara huruvida framställningen — eller yrkande som ingår i denna — påkallar omedelbar prövning, dvs. om den måste prövas samma dag den kommit in till myn- digheten eller senast påföljande dag. IU för- ordar med hänsyn härtill att undantaget skall avse fall då framställning på grund av före- skrift i författning eller på grund av sakens brådskande natur påkallar omedelbar hand- läggning av myndigheten.

Begränsas konventionens räckvidd på nu föreslaget sätt, bör också undersökas om möjlighet kan öppnas för den enskilde att på annat sätt än genom hänvändelse till beslutsmyndigheten få behövlig översättar- hjälp. Enligt IU:s mening bör det system för länsvis registrering och förmedling av tolk- och översättartjänster som IU förordar som en säkerhet för konventionens praktiska genomförande kunna förenas också med uppgiften att tillhandagå enskild med erfor- derlig översättarhjälp i brådskande fall. Någon garanti för att översättningen görs tillräckligt snabbt kan dock inte lämnas i sådant fall. Det får ankomma på den enskilde att bedöma huruvida han vill anlita den av länsstyrelsen anvisade översättaren. Med tanke på den diskretionära prövningsrätt som bör tillkomma beslutsmyndigheten beträf- fande behovet av översättning (jfr nedan) synes i tveksamma fall samråd böra äga rum mellan länsstyrelsen och vederbörande beslutsmyndighet.

Syftet med konventionen skall som förut nämnts vara att ge medborgare i nordiskt land möjlighet att i framställning till myndighet i annan nordisk stat använda det språk som han räknar som sitt eget, under förutsättning att han har svårighet att använda myndighetens språk. Vilket språk sökanden räknar som sitt eget får avgöras av honom själv. Däremot bör viss prövningsskyldighet åvila myndigheten när det gäller att konstatera huruvida han har svårighet att använda myndighetens språk.

Kostnaden för tolkhjälp bör som huvud- regel betalas av det allmänna, dvs. av den myndighet till vilken den enskilde vänder sig. Detta stämmer överens med vad som numera i allmänhet gäller beträffande tolk- och översättarkostnad i mål och ärenden hos förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyn- digheter i Sverige (se avsnitt 3.1). Myndig— heten bör dock ha viss diskretionär pröv- ningsrätt beträffande behovet av översättning av skriftliga handlingar. En sådan pröv- ningsrätt är motiverad bl.a. av hänsyn till ärenden med vidlyftig utredning och med tanke på s.k. okynnesframställningar. Ide fall enskild ges rätt att påkalla biträde hos läns- styrelsen för erhållande av översättarhjälp bör kostnaden betalas av den myndighet till vilken framställningen görs.

Den föreslagna ordningen bör gälla också beträffande tolk- och översättarkostnad som uppkommer hos allmän domstol. Huvudre- geln om det allmännas skyldighet att stå för denna kostnad bör dock modifieras beträf- fande dispositiva tvistemål, så att överens- stämmelse vinns med RB:s reglering i fråga om sådan kostnad (jfr Ds Ju 1972: 1 s. 10).

Konventionen synes inte böra ställa upp några formella krav i fråga om den behörighet som tolk eller översättare bör äga för att få utföra sitt uppdrag. Inte heller frågan om skyldighet för tolk eller översättare att avlägga ed eller försäkran synes vara av den natur att den bör regleras i konventionen.

Skall framställning som får göras på sökandens eget språk vara inkommen inom viss tid och har sökanden iakttagit vad som åligger honom i detta hänseende, bör den omständigheten att myndigheten skall låta översätta handlingen inte få föranleda att hänvändelsen anses gjord för sent. Denna princip bör uttryckligen framgå av konven- tionen. Den bör äga motsvarande tillämpning på muntlig hänvändelse som skall ske inom viss tidsfrist.

I konventionen bör vidare i form av rekommendation utsägas att meddelanden från myndigheten till den enskilde om möjligt bör avfattas på ett språk som denne kan antas förstå. Detta bör gälla även sådan underrät- telse om myndighetens avgörande i målet eller

ärendet som på grund av föreskrift i författ- ning skall tillställas part.

Har i särskild konvention mellan de nor- diskaländernaföreskrivitsattframställningtill myndighet i visst slag av ärenden skall avfattas på annat språk än som följer av språkkonventionen, bör den avvikande före- skriften alltjämt gälla. Motsvarande bör äga tillämpning beträffande bestämmelse i för- fattning som utfärdats i anslutning till sådan särskild konvention eller gemensam nordisk lagstiftning. I fråga om exempel på avvikande föreskrifter av nu åsyftat slag får hänvisas till avsnitt 3.1.

Konventionens praktiska genomförande

En grundläggande förutsättning för att språk— konventionen skall kunna realiseras är, att de förslag om förbättrade utbildnings- möjligheter för och auktorisation (examina— tion) av tolkar och översättare som IU pre- senterat i kap. 7 blir genomförda. Här åsyftas av naturliga skäl främst tolkar och översättare beträffande finska språket. Nuvarande till- gång på tolkar och översättare i Sverige torde nämligen inte förslå för att tillgodose de krav som uppställs genom konventionen. IU vill i detta sammanhang särskilt hänvisa till de uppgifter om aktuella förhållanden som läm- nats i kap. 4 och 5 (se bl.a. tabell 12, 20, 22 och 23).

För att konventionens syfte skall kunna uppfyllas måste även finnas garantier för att tolkar är tillgängliga i alla delar av landet. En möjlighet att komma till rätta med detta problem erbjuder inrättandet av ett system för registrering av tolkar (översättare) genom det allmännas försorg. Enligt IU:s mening bör ett sådant register föras länsvis av länsstyrelsen. Härigenom vinns lämplig avgränsning av registrets omfattning och skapas förutsätt- ningar för att det skall fylla sin uppgift på ett ändamålsenligt sätt. Med en sådan ordning ges även möjlighet till likartade lösningar av problemet i alla de nordiska länderna. IU vill påpeka att förslaget i denna del inte är avsett att föregripa IU:s kommande överväganden om organisatoriska åtgärder i syfte att för-

bättra nuvarande samhällsservice åt invand- rarna (se avsnitt 7.5).

På varje länsstyrelse bör ankomma att kartlägga tolktillgången inom länet och göra en allmän bedömning av behovet av tolkar med tanke på språkkonventionen. Införandet av tolk i länsstyrelsens register bör föregås av en överenskommelse mellan länsstyrelsen och tolken om i vilken utsträckning denne är beredd att utföra tolkuppdrag. Härvid bör klargöras i vad mån tolken är villig att tjänstgöra även i brådskande situationer. Överenskommelsen bör inte reglera ersätt- ningsfrågan (jfr avsnitt 7.9). Innan tolk förs in i registret, bör hans lämplighet undersökas.

Länsstyrelsen bör sörja för att myndighe- terna inom länet informeras om tolkregistrets innehåll. På förfrågan bör länsstyrelsen även lämna uppgifter ur registret till myndigheter och enskilda. Som tidigare nämnts bör läns- styrelsen tillhandagå enskild med anskaffande av tolk i de brådskande fall, som anses böra uttryckligen undantas från språkkonventio- nens huvudregel.

Genom länsstyrelsens försorg bör under- sökas om inom länet finns förutsättningar för inrättande av fasta tolktjänster för att betjäna myndigheterna. Träffas anställningsavtal ersätter detta överenskommelse som förut nämnts. I den mån fast tolktjänst införs i län där för närvarande finns s.k. allmän tolk vid tingsrätt (se avsnitt 3.1), synes det senare systemet kunna ersättas av det förra. Härvid aktualiseras bl.a. fråga om ändring i RB:s regler om tolk.

Från område till område synes böra undersökas i vad mån vidgad rekrytering av tjänstemän med kunskaper i t.ex. finska språket och ökad användning av flerspråkiga blanketter till ansökningar m.m. kan under- lätta genomförandet av språkkonventionen.

Vad gäller behovet av åtgärder för att uppfylla konventionens krav såvitt gäller tolkning eller översättning från isländska språket bör som ett minimikrav gälla att åtminstone två auktoriserade tolkar finns tillgängliga inom landet. Behovet av s.k. kontakttolkar synes kunna uppskattas till 5—10 personer för hela landet.

Några speciella åtgärder med tanke på

danska och norska språken synes inte behöva vidtas. I länsstyrelsens tolkregister bör dock finnas uppgift om personer som är beredda att åta sig uppdrag som tolk eller översättare också beträffande dessa språk.

Reservation och särskilt yttrande

Reservation av ledamoten Mattsson

I avsnitt 7.3.2 för IU fram förslag om en högre tolkutbildning. Mot utredningens förslag att sådan utbildning bör anordnas och mot dess synpunkter på innehåll i och omfång av utbildningen har jag ingen erinran. Däremot kan jag inte biträda IU:s förslag att en ny utbildningsanordning — en särskild statlig tolkskola — skall inrättas för detta ändamål.

Enligt min mening talar starka praktiska skäl för att högre tolkutbildning anordnas som yrkesinriktade studiekurser vid universiteten. Därigenom kan utbildningen på ett smidigare sätt anpassas till de växlande behoven av tolkar och den kan decentraliseras på ett sätt som svarar mot olika regionala behov. Det torde även vara lättare att komma igång med utbildningen om den anordnas inom ramen för systemet med yrkesinriktade studiekurser och jag anser också att kostnaderna genom en sådan anordning på sikt blir lägre än vad de kommer att uppgå till om en särskild statlig tolkskola inrättas.

Särskilt yttrande av ledamoten Diesen

I avsnitt 7.3.3 uttalar IU som sin uppfattning att en väsentlig del av tolkkurserna bör kunna äga rum i form av studiecirklar, samt pekar på vikten av att särskilda kurser anordnas i syfte att få fram handledare för denna regionala och lokala tolkutbildning.

Det kan förtjäna påpekas att det är viktigt att samtliga studieförbund, som så önskar, får möjlighet att redan från början delta i denna verksamhet. Detta gäller såväl under den pågående försöksverksamheten i SIV:s regi som senare då ansvaret, enligt utredningens förslag, övergår till SÖ i egenskap av sam- ordnande och anslagsgivande myndighet.

Kostnadsberäkningar

1.1 Samhällets tolkservice

1.1.1 Möjligheterna att genomföra kostnads- beräkningar

IU har övervägt att genomföra kostnadsbe- räkningar för samhällets tolk- och översät- tarservice med utgångspunkt från uppgifter om antalet utländska medborgare i Sverige, deras kunskaper i svenska och kontakter med myndigheter. IU har emellertid funnit att tillräckligt underlag för sådana beräkningar saknas. IU har i stället valt att försöka belysa samhällets nuvarande kostnader för tolk- och översättarservice och med utgångspunkt därifrån uttala sig om den möjliga framtida utvecklingen beträffande kostnaderna.

1.1.2 Nuvarande kostnader

I kap. 4 redovisas de statliga myndigheternas, primärkommunernas och landstingens åtgär- der när det gäller tolk- och översättarservice. Som framgår därav har det inte varit möjligt att fullständigt kartlägga verksamhetens omfattning. Hos många myndigheter särre- dovisas inte kostnader för tolk- och översät- tarservice och en sådan redovisning har i många fall varit mycket svår att ta fram. I det följande sammanfattas de uppgifter om nuvarande kostnader som IU har erhållit. Sammanfattningen avser endast de kost- nader som direkt berör tolk- och översättar-

service. Dessa kostnader är naturligtvis även beroende av andra åtgärder för att underlätta språksituationen för icke svenskspråkiga invandrare, såsom t.ex. personal hos olika myndigheter som kan invandrarspråk, infor- mation och blanketter på invandrarspråk etc. Någon beräkning av de besparingar i tolk- service som sådana åtgärder medför har IU inte ansett sig kunna göra.

Statliga myndigheter

Såsom framgår av avsnitt 4.1 förekommer avsevärda kostnader för tolkservice inom de verksamhetsområden där statliga organ har frekventa kontakter med allmänheten, såsom lokala organ för polis- och domstolsväsendet, socialförsäkringen och arbetsförmedlingen. Tyvärr har flera av dessa organ inte kunnat lämna rikstäckande uppgifter om kostnaderna för tolkservice. IU uppskattar emellertid den totala kostnaden för statliga myndigheters tolkservice för kalenderåret 1971 till mellan 4 och 6 milj. kr, varav ca 1,5 milj. kr gäller polisväsendet och knappt 1 milj. kr dom- stolsväsendet.

Primärkommunerna I avsnitt 4.2 redovisas kostnaderna för tolk- service via invandrarbyråerna i ett antal kommuner. Dessa kostnader kan sammanlagt

uppskattas till 3,5 milj. kr under kalenderåret 1971. Summan bör emellertid minskas med byråernas intäkter från förmedlingen av tol- kar. Hur stora intäkterna är går inte att exakt fastställa med ledning av IU:s invandrarby- råenkät, eftersom svaren i många fall är ofullständiga och variationen mellan olika kommuner stor. För några stora invandrar- byråer, som t. ex. demi Borås och Eskilstuna, uppgår intäkterna till 25—30 procent av utgifterna. Intäktssidan skulle mot denna bakgrund kunna uppgå till högst 1 milj. kr och nettokostnaderna för invandrarbyråernas tolkservice stanna vid 2,5 milj. kr.

Invandrarbyråernas verksamhet omfattar emellertid endast ett fåtal kommuner; såväl storstäderna som flera av de större "invandrarkommunerna" ingår dock i denna grupp av kommuner. Utöver invandrarby— råerna kan även en rad kommunala förvalt- ningar i kommuner med invandrarbyråer redovisa kostnader för språkservice, även om merparten av dessa kostnader ofta torde vara inräknade också i invandrarbyråernas budget. För det stora flertalet kommuner finns inga uppgifter om kostnader för tolkservice. Iden enkät som IU gjorde år 1970 till ett femtiotal kommuner] visade det sig i flertalet fall vara omöjligt att erhålla relevanta uppgifter om kostnaderna för tolkservice. IU antar emel- lertid att kostnaderna i dessa övriga kom- muner per kommun räknat är väsentligt lägre eftersom antalet invandrare i flertalet kom- muner är litet (jfr tabell 2). IU uppskattar mot denna bakgrund primärkommunernas totala kostnader för tolk- och översättarservice till mellan 5 och 7 milj. kr under kalenderåret 1971.

Landstingen

De tolkkostnader landstingen har uppgett för kalenderåret 1971 uppgår till ca 1,6 milj. kr(se avsnitt 4.3). Eftersom uppgifter inte föreligger från ett par landsting och flera landsting endast har kunnat lämna delsummor, uppgår de sammanlagda kostnaderna säkerligen till ett högre belopp. IU antar att tolkkostnaderna för landstingen under kalenderåret 1971 uppgick till ca 2 milj. kr.

Sammanfattning _ Enligt IU:s beräkningar skulle samhällsorga- nens totala kostnader för tolkservice till invandrare under kalenderåret 1971 kunna uppskattas till mellan 11 och 15 milj. kr. En sådan uppskattning är med nödvändighet osäker och anger främst kostnadernas stor- leksordning.

1.1.3 Kostnadsutvecklingen

De förvaltningsrättsliga regler om tolk som statsmakterna nyligen beslutat innebär att myndigheterna på förvaltningens område fått ett ökat ansvar för tolkservice. En liknande utveckling är att förvänta för de allmänna domstolarnas vidkommande (jfr avsnitt 7.2). Det ökade ansvaret medför säkerligen att kostnaderna för anlitande av tolkar och översättare kommer att stiga. En sådan utveckling kan konstateras även oavsett lagregleringen på området, beroende på en större medvetenhet om problematiken och genom en bättre ordnad tolkförmedling.

I avsnitt 4.3 redovisas kostnadsutveckligen för tolkning inom sjukvården i Malmö och Göteborg kalenderåren 1970-1971. Detta exempel visar hur expansiv en sådan utveckling kan bli och hur stora de regionala skillnaderna är. IU:s förslag och rekommen— dationer om tolkutbildning och tolkförmed- ling torde även medföra att verksamhetens omfattning och därmed samhällets totala kostnader för tolkservice ökar.

IU antar mot denna bakgrund att kostna- derna för samhällets tolkservice kommer att stiga väsentligt de närmaste åren. Underlag saknas för att i absoluta tal ange den väntade ökningen. IU antar dock att en totalkostnad på cirka 20 milj. kr per år är trolig för de närmaste åren. Man måste vidare enligt IU:s uppfatt- ning realistiskt räkna med en ökning av kostnaderna oavsett om IU:s förslag gen- omförs eller inte.

Kostnader för tolkservice belastar ett stort antal såväl statliga som landstings- och pri-

lSe SOU 1971:51, bilaga 1.

märkommunala myndigheter. IU förutsätter att berörda myndigheter i sina anslagsfram- ställningar tar upp behövliga medel för tolk- service åt invandrare.

Ett eventuellt ingående av en nordisk språkkonvention (se kap. 8) behöver inte innebära att de åtgärder till förbättring av nuvarande tolkservice som IU föreslår måste utvidgas i väsentlig mån. De allmänna kost- naderna för samhällets tolkservice torde nämligen bli i stort desamma även vid ett genomförande av konventionen. Vissa extrakostnader kan dock uppstå för de spe- ciella åtgärder som IU föreslår i kap. 8 (t. ex. registrering av tolkar). Med hänsyn till vad IU anfört i kap. 8 om svårigheterna att nu ta slutlig ställning till frågan om en nordisk språkkonvention har IU ansett sig böra avstå från att redovisa någon kostnadsberäkning för konventionens genomförande.

1.2 Högre tolkutbildning Förutsättningar

Beräkningarna utgår från att tolkskolan dimensioneras för 72 elever fördelade på sex samtidigt pågående kurser. Studierna omfat- tar tre terminer. Intagning till skolan sker varje termin med två kurser, dvs. 24 elever. Fördelningen på olika språk och kurser framgår av följande tablå: (1,2 och 3 i tablån anger l:a, 2:a och 3 :e terminen):

Enligt beräkningarna utexamineras de för- sta finska och serbokroatiska tolkarna höst- terminen 1975 (om verksamheten startar höstterminen 1974). Därefter utexamineras finska tolkar varje termin och serbokroatiska tolkar var tredje termin. De första grekiska tolkarna utexamineras vårterminen 1976 och därefter var tredje termin. För övriga språk skulle tolkar utexamineras för det första språket höstterminen 1976 och därefter för ytterligare ett språk var tredje termin. En sådan dimensionering av skolans verksamhet synes IU realistisk. Om skolan skall utbilda tolkar även för näringslivets behov, dvs. anordna kurser för tolkar i engelska, tyska, ryska etc. kommer naturligtvis verksamheten att få en annan omfattning.

Utöver tolkutbildning bör skolan enligt IU :s förslag bedriva utvecklingsarbete på tolk- nings- och översättningsområdet.

Föreslagen organisation

IU föreslår i avsnitt 7.3.2 att skolan inordnas i högskoleväsendet såsom universitetsinsti- tution. Därigenom kan den repliera på befintliga resurser vad gäller lokaler, utrust- ning, bibliotek m.m.

Skolan föreslås stå under överinseende av en styrelse. Skolan bör under styrelsen ledas av enföreståndare. Dennes uppgifter blira) att sköta de uppgifter som ankommer på prefekt och studierektor vid en universitetsinstitution,

Termin 1 2 3 4 5 6 7 8 Språk ht vt ht vt ht vt ht vt 1974 1975 1975 1976 1976 1977 1977 1978 Finska ] 3 1 2 3 1 2 1 2 3 1 2 3 1 1 2 3 1 2 3 Serbokroatiska ] 2 3 1 2 3 1 2 Grekiska ] 2 3 1 2 3 1 Ett 4:e språk 1 2 3 Ett 5 :e språk 1 2 3

b) att sköta skolans kontakter med berörda myndigheter och med den föreslagna auktori- sationsnämnden m.fl. och e) att initiera och leda det språkliga utvecklingsarbetet. Före- ståndarens undervisningsskyldighet bör bli nedsatt och han bör åtnjuta sådana uppdrags- tillägg som tillkommer tjänsteman som är prefekt respektive studierektor. Förestånda- rens undervisningsskyldighetharberäknats bli så liten att hänsyn därtill inte har tagits i kostnadskalkylen.

För att utvecklingsarbete av nämnvärd omfattning skall kunna utföras krävs att särskilda medel ställs till förfogande. Normalt måste sådant arbete utföras av personer med speciella kvalifikationer, t. ex. bland tolk- skolans lärare. 1 stor utsträckning torde dock från skolan fristående experter behöva anlitas för detta ändamål. En årlig summa motsva- rande lönen för en utländsk lektor bör avsättas för detta ändamål.

Lärarkostnader

Av det förslag till innehåll i utbildningen som återfinns i bilaga 4 framgår att 20 poäng av utbildningen bör gälla direkta tolkövningar. Dessa bör ske i grupper på sex studerande. Det sammanlagda timtalet för varje elev bör inte understiga 100. Under 50 av dessa timmar måste två lärare närvara. Den sammanlagda timåtgången för tolkövningarna blir då per grupp om 12 elever 300 timmar. Dessa måste till största delen fullgöras av utländsk lektor. Eventuellt kan viss mindre del av undervis- ningen ges av universitetsadjunkt eller lärare med motsvarande kvalifikationer. Undervis— ningen i de övriga momenten, sammanlagt 40 poäng, torde vara väsentligt mindre kost- nadskrävande. Den bör i huvudsak ges av universitetslektor och till viss del av utländsk lektor. Gruppstorleken kan i denna under- visning vara 24 studerande, i vissa fall kanske fler, i något fall 12 (t. ex. kontrastiv lingvistik). Schablonmässigt kan räknas med entimåtgång av ca 400 lektorstimmar per grupp om 24 elever. Om undervisningen endast ges för en grupp om 12e1ever uppstårändå en kostnad för 400 timmar.

Den totala timåtgången blir för sex grupper under tre terminer: utländska lektorstimmar 6x 300: 1800 universitetslektorstimmar 3 x400=1200

Timåtgången per läsår blir 1200 utländska lektorstimmar och 800 universitetslektors- timmar. Detta motsvarar tre tjänster som utländsk lektor och två tjänster som univer- sitetslektor. Förmodligen kan endast en uni- versitetslektor för samhällskunskap och en utländsk lektor i finska anställas på heltid. Övriga lärare anställts på halvtid eller som timlärare. IU har dock beräknat kostnaderna som för heltidstjänster.

Fortbildningskurser för tolkar och översättare

I avsnitt 7.3.3 föreslår IU att tolkskolan skall administrera veckolånga seminarier för fort- bildning av kvalificerade tolkar och översät- tare som anlitas av myndigheter. Medel beräknas för två sådana kurser per år med ca 10 deltagare per kurs.

Övriga kostnader

För expeditionsarbete beräknas ett heltids- anställt kvalificerat biträde. För framställning av ordlistor och utveckling av läromedel beräknas 30 000 kronor per år och för inköp av litteratur 15 000 kr per år. För expenser i övrigt beräknas 30 000 kronor per år.

Om skolan förläggs till ett universitet med outnyttjad inlärningsstudio- och ITV-kapaci- tet behövs mycket små investeringar. I mot- satt fall krävs investeringar för sådan teknisk utrustning.

Sammanställning av årlig kostnad

1. Personalkostnader

Beräknade i 1973 års löneläge inklusive löne- kostnadspålägg

1 föreståndare (beräkningsvis i U22:25 +10000) 105377 Arvode för utvecklingsarbete motsvarande en tjänst som utländsk lektor 78 352 SOU 1972:83

2 universitetslektorer (U 22) 181560 3 utländska lektorer (U 2l) 235 056 1 biträde (kvalificerat) 43 319

Summa personalkostnader 643 664

2. Fortbildning av tolkar och översättare 30 000

3. Övriga kostnader 75 000

Summa 748 664

Högre tolkutbildning inom ramen för yrkes- orienterade studiekurser

I avsnitt 7.3.2 pekar IU på möjligheten att som ett andrahandsalternativ i förhållande till tolkskolan anordna tolkutbildning inom ramen för yrkesorienterade studiekurser (s. k. YRK-kurser).

Om tolkutbildningen läggs ut som YRK- kurser på olika universitetsinstitutioner krävs samma antal undervisningstimmar som vid tolkskolealternativet. Om endast en kurs startas vid ett universitet innebär det emel- lertid en kraftigt ökad kostnad jämfört med tolkskolealternativet. Man kan då nämligen inte ha en gruppstorlek om fler än 12 elever i de moment som undervisas av universitets- lektor. För att få samma lärarkostnad som i tolkskolealternativet krävs alltså att två tolkkurser alltid startar samtidigt vid ett universitet.

Om genom ett sådant arrangemang lärar— kostnaderna kan hållas på samma nivå, skiljer sig alternativen endast i fråga om admini- strationskostnader etc. För tolkskolan har beräknats en föreståndare, ett biträde och ett anslag för läromedel, expenser m.m. på 75 000 kr. Behovet av medel för sådana ända- mål torde vara av samma omfattning vare sig kurserna bedrivs samlat eller på olika håll. Tolkkursernas ”värdinstitutioner" skulle alltså behöva tillföras medel av ungefär samma omfattning som tolkskolan kan beräknas behöva för dessa ändamål. För studierektorssysslor kan man räkna med att två parallellt löpande YRK-kurser enligt nuvarande normer skulle ge ca 60—65 tim- mars nedsättning i undervisningsskyldighet per läsår. Då sex kurser beräknas pågå sam-

tidigt, skulle den årliga totala nedsättningen bli 180—195 universitetslektorstimmar, eller mycket nära ett halvt universitetslektorat. För tolkskolan har bl. a. för dessa uppgifter beräknats en hel tjänst som föreståndare. med lön som universitetslektor. Föreståndaren skall emellertid också leda utvecklingsarbe- tet, sköta externa kontakter m.m. Studie- rektors- och prefektsysslor kan beräknas ta ungefär hälften av dennes tid.

Kostnaderna för utbildningen är sålunda närmast identiska i de båda alternativen. Tolkskolan skulle, så som den skisserats av IU, medföra en merkostnad bestående av ca halva föreståndarlönen samt arvodesmedlen för utvecklingsarbete, men hela denna mer- kostnad beror på att tolkskolan utöver själva utbildningen har förutsatts utföra vissa andra uppgifter. Dessa uppgifter kan inte beräknas bli utförda i en organisation utan tolkskola och medel kan därför inte beräknas för dem i YRK—alternativet.

1.3 Övrig tolkutbildning

Verksamhetens omfattning blir beroende av lokala initiativ. Statsbidrag till verksamheten förutsätts kunna utgå från åttonde huvudti- telns anslag G 6 Bidrag till studiecirkel- verksamhet enligt kungörelsen (1963z463) om statsbidrag till det fria och frivilliga folk- bildningsarbetet.

1.4 Nämnden för auktorisation av tolkar och översättare

IU bedömer att nämndens kansli bör bestå av två handläggare och ett biträde. Därutöver bör i relativt stor omfattning anlitas utomstående expertis.

Beräkningen utgår från att årligen 120 personer prövas för auktorisation av tolkar eller översättare och att 300 personer prövas i den regionala examinationen för tolkar. Auktorisationsproven för tolkar beräknas kräva 15 arbetsdagar (jfr bilaga 3). Auktori- sationsprov för översättare anordnas två gånger årligen (jfr avsnitt 5.4). Kostnaderna

för auktorisationsproven för tolkar och översättare kan beräknas till sammanlagt 80000 kr per år (inklusive lokalkostnad och kostnad för framställning av provmaterial samt granskningar av prov). Examinationerna beräknas kräva 75 arbetsdagar och försiggå på olika orter i landet (jfr avsnitt 5.6 och bilaga 3). Kostnaderna för examinationsverksamheten beräknas till 130000 kr inklusive lokalkost— nader och kostnader för testmaterial.

För arvoden till nämndens ordförande och ledamöter har beräknats 20000 kr per år.

Övriga kostnader beräknas för lokaler (15 000), sjukvård (1000) och expenser (30000).

Sammanställning av årlig kostnad

1. Personalkostnader

Beräknade i 1973 års löneläge inklusive löne-

kostnadspålägg

1 byrådirektör 82 283 1 byråassistent 61417 1 biträde 38 692

Summa personalkostnader 182 392

2. Kostnad för auktorisationsprov för tolkar och översättare

samt examination av tolkar 210 000 3. Arvoden för nämndens ord-

förande och ledamöter 20 000 4. Övriga kostnader 46000

Summa 458392

Förslag till lag om tystnadsplikt för tolk

2.1 Lagförslag

1 & Denna lag äger tillämpning på tolk och översättare som anlitas av myndighet eller annat organ som utövar verksamhet för vars fullgörande staten eller kommun svarar.

2 % Den som fullgör eller fullgjort uppdrag som tolk eller översättare får ej obehörigen yppa vad han under uppdraget erfarit om enskilds personliga förhållanden eller om yrkeshem- lighet, affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på den som är eller varit anställd som tolk eller översättare.

Denna lag träder i kraft den

2.2 Specialmotivering

1 5 I enlighet med vad som anförts i avsnitt 7.10 bör tystnadsplikt gälla för var och en som anlitas som tolk av det allmännas organ. Personkretsen kan lämpligen bestämmas att avse tolk som anlitas av myndighet eller annat organ som utövar verksamhet för vars full- görande staten eller kommun svarar (jfr beträffande sistnämnda uttryck 3 kap. Zå

skadeståndslagen1972: 207).

FL och FPL begagnar uttrycket tolk i vidsträckt bemärkelse, dvs. såsom innefat— tande också översättare. I tydlighetens intresse synes dock förevarande lag böra uttryckligen anges gälla både tolk och översättare.

2 & Tystnadsplikten bör i första hand gälla den som fullgör eller fullgjort uppdrag som tolk eller översättare. Med hänsyn till att det även i fortsättningen kommer att finnas ett antal tolkar (översättare) som är anställda hos all- männa organ bör tystnadsplikten självfallet gälla även denna kategori.

Vad gäller de intressen som skall skyddas av tystnadsplikten finns främst anledning att uppmärksamma behovet av skydd mot utlämnande av uppgifter om enskilds per- sonliga förhållanden. Med tanke på de skif- tande situationer i vilka behov av tolkhjälp kan uppträda bör dock skyddet utsträckas att gälla även yrkeshemlighet, affärsförhållande och förhållande av betydelse för landets försvar.

Tystnadsplikten avser endast sådant yppande av enskilds personliga förhållanden m.m. som är att anse som obehörigt. Detta torde inte utesluta vittnesplikt enligt 36 kap. RB (jfr prop. 1970: 167 s. 15).

I fråga om straffansvar och åtal vid brott mot tystnadsplikt hänvisas till vad som anförts i avsnitt 7.10.

I avsnitt 7.4 har IU föreslagit att en nämnd för auktorisation av tolkar och översättare inrättas. I denna bilaga lämnas vissa syn- punkter på formerna för den verksamhet som nämnden bör ha ansvaret för. IU har dock inte ansett att det ankommer på IU att ge full— ständiga och detaljerade förslag till upplägg- ning av de föreslagna auktorisations- och examinationsproven.

3.1 Auktorisation av tolkar och översättare

Berättigade att delta i proven bör vara per- soner vilka:

Cl kan bestyrka erforderliga språkkunskaper

E] har minst tre års väl vitsordad erfarenhet av tolkning/översättning

D avseratteftereventuellauktorisationutöva sin tolk/översättarverksamhet enligt för auktoriserade tolkar och/eller översättare fastställda stadgar

3.1.1 Auktorisationsprov för tolkar

Ett auktorisationsprov för tolkar kan beräk- nas ta fyra—fem timmar i anspråk. Proven äger rum inför examinatorer och en repre- sentant för nämnden. De skulle i princip kunna utformas enligt följande:

Förslag till former för auktorisation m. m.

Konsekutiv tolkning

a) från svenska till det främmande språ- ket, löpande tolkning

b) från svenska till det främmande språ- ket, referatstolkning (tolkningen gäller vederbörandes fackområde, t.ex. rättsväsendet eller arbetsmarknaden)

c) från det främmande språket till svenska, löpande tolkning

d) från det främmande språket till svenska, referatstolkning (tolkningen gäller vederbörandes andra fack- område)

Simultantolkning

a) från svenska till det främmande språ- ket, anförande i allmänt ämne

b) från det främmande språket till svenska, anförande i specialämne

c) simultantolkning av en dialog

Övrig prövning

a) översättningsprov från svenska till det främmande språket (alternativt från det främmande språket till svenska)

b) realiaprov (fackområdet)

c) allmän kunskapstest: samhällskunskap, tolkteknik/tolketik

Ett auktorisationsprov för översättare kan (jfr socialtolkning) beräknas ta fem—sex timmar i anspråk. Proven för översättare skulle kunna bestå av . Arbetsmarknadstolkning tre separata översättningsuppgifter:

a) en allmän text (jfr socialtolkning)

b) en ekonomisk/teknisk text

c) en juridisk text

3.2 Examination av tolkar

I avsnitt 7.4 föreslår IU att särskilda exami- nationer anordnas för tolkar som genomgått lokala eller regionala tolkkurser eller har längre erfarenhet av tolkning. Examinatio- nerna bör anordnas regionvis. Berättigade att delta i examinationerna bör vara personer vilka: D kan bestyrka erforderliga språkkunskaper

II! har väl vitsordad tolkerfarenhet Examinationen kan beräknas ta ca tre timmar per person. Man bör valfritt kunna exami- neras för ett eller flera av följande fackområden:

' Rättstolkning

a) konsekutiv tolkning:

åklagarens yttrande åklagarens sakframställning

förhör med den tilltalade

förhör med ett (icke svensktalande) vittne dom och fullföljdshänvisning simultantolkning (modifierad): personalia advokatens eller åklagarens plädering c) terminologitest

d) test av kunskaper om rättsväsendet b V

. Socialtolkning

a) konsekutiv tolkning: löpande tolkning

b) simultantolkning (modifierad): anförande

c) terminologitest

d) test av allmän samhällskunskap

Förslag till innehåll i högre tolkutbildning

Nedan ges ett förslag till innehåll i den högre tolkutbildning som föreslås i avsnitt 7.3.2. Poängtalen är angivna i enlighet med det system som nu tillämpas vid de filosofiska fakulteterna vid landets universitet. En poäng motsvarar således en veckas studier.

Det bör vidare observeras att översikten anger den totala omfattningen av respektive kurs— moment och således inte den kronologiska följden mellan de olika momenten och inte heller studiernas uppläggning under varje enskild termin. Det är lämpligt att teori och praktiska övningar varvas under hela utbild- ningstiden och inte sammanförs i skilda block.

Högre tolkutbildning under tre terminer Språkligdel: Översiktskurs ifonetik och allmän lingvistik ( kort kurs i främst den terminologi som är nödvändig för studiernas genomförande) 1 poäng Kontrastivlingvistik med översättningsteori ( jämf ör- ande studier av svenska och det aktuella främmande språket) 2 poäng Tolkningens teori och psykologi samt tolketik 3 poäng

Språkvårdsfrågor och termino- logiskt arbete (översiktöver de problem som ärförknippade med skapandet av motsvarigheter påfrämmande språk till speci- fikt svensk terminologi och tolkens ansvarför språkutveck- lingen i Sverige inom sitt språkområde) 6 poäng

Tolkövningar (främst övningar

i konsekutiv tolkning, men även

simultantolkningiviss omfatt- ning) 15 poäng

Tolkövningar inom ett special- område (alternativt tolkning inom rätts-och polisväsendet, sjukvården, arbetsmarknaden och socialvården) 5 poäng

Skriftliga översättnings- övningar 5 poäng

Realiadel:

Samhällskunskap (främst

svensk, men även jämförel— ser med det aktuellafräm- mande landet) 15 poäng

Invandrarfrågor(orientering

i invandrarfrågor) 3 poäng

Specialinriktad fackkurs 5 poäng 60 poäng

Bilaga 5 Översikt öVer utbildningsmöjligheter i främ- mande språk vid universiteten i Sverige

Språk Förkunskapskrav Kan studeras vid Anmärkning (efter språkfamilj) (förkortningar, se nedan) Nordiska språk danska se särskild isländska ; kommentar nedan norska Ovr. germanska språk engelska gymnasiekunskaperi U LGSUm Lin engsamtiytterligare OV K ett moderntfrämmande språk nederländska gymnasiekunskaperi G S tyska tyska gymnasiestudieri U LGS Um Lin tyska(lägstbetyget4) 0 V K samt i ytterligare ett moderntfrämmande språk Romanska språk franska gymnasiekunskaperi ULGSUm Lin fr (lägst betyget4) OVKLå(gk) samt i ytterligare ett modernt främmande språk italienska gymnasiekunskaper i it ULGS samt i ytterligare ett främmande språk portugisiska gymnasiekunskaper i port S rumänska gymnasiekunskaper i ett L S modernt främmande språk spanska gymnasiekunskaper i sp ULGS samt i ytterligare ett ' modernt främmande språk Slaviska språk bulgariska gymnasiekunskaper i ett U LGS modernt främmande språk polska gymnasiekunskaper i ett U LGS modernt främmande språk ryska gymnasiekunskaper i ry U LG S samt i ytterligare ett modernt främmande språk serbokroatiska gymnasiekunskaper i ett U L G S

modernt främmande språk

Språk Förkunskapskrav Kan studeras vid Anmärkning (efter språkfamilj) (förkortningar, se nedan) tjeckiska gymnasiekunskaper i ett U LG S modernt främmande språk Baltiska språk lettiska gymnasiekunskaper i ett 5 Alternativ inom ämnet modernt främmande språk baltiska språk. litauiska gymnasiekunskaper i ett U L S Självständigt modernt främmande språk examensämne i U och L. 1 S alter- nativ inom ämnet __ baltiska språk. Ovr. indoeuro- peiska språk hindi ——— S Alternativ inom ämnet indologi. Alternativt kan även andra indiska språk studeras. iranska studieplanerenligt nya studieordningen ännu ej fastställda iriska gymnasiekunskaperi U Kan studeras som engelska ettalternativ inom ämnet kel- tiska språk. nygrekiska studieplanerenligt nya studieordningen ännu ej fastställda walesiska gymnasiekunskaperi U Alternativ inom engelska ämnet keltiska språk. Finsk-ugriska språk estniska gymnasiekunskaperi U L Alternativ inom ett moderntfrämmande ämnetfinsk- språk ugriska språk. finska gymnasiekunskaperi ULS IUochLalter— ett moderntfrämmande nativ inom ämnet språk finsk-ugriska språk. IS själv- ständigt examens- ämne. samiska gymnasiekunskaper i ett U Alternativ inorn moderntfrämmande språk ämnetfinsk- ugriska språk. ungerska gymnasiekunskaperi U 5 | U alternativ in- ett moderntfrämmande om ämnetfinsk- språk ugriska språk. IS självständigt examensämne. Semitiska språk arabiska ——— UGS IUalternativ inom ämnet semi- tiska språkmed huvudsaklig in- riktningpå klassisk arabiska. etiopiska ——— U Alternativ inom ämnet semitiska språkmed huvud- sakliginriktning på klassisk eti- opiska. 92 SOU 1972:83

Språk (efter språkfamilj)

Kan studeras vid (förkortningar,

se nedan)

hebreiska —— — U Alternativ inom ämnet semitiska språkmed huvud- sakliginriktning på klassisk hebre-

.. iska.

Ovriga språk

japanska ——— UGS kinesiska ——— ULGS

koreanska —— _ _ S

turkiska —— — U Inom ämnet turk-

iska språkkan även andra turk— språk studeras.

Förkortningar:

U = universitetetiUppsala

L = ” " Lund G = ” "Göteborg S = " "Stockholm Um = " "Umeå

Lin = högskoleenheteniLinköping O = umversitetsfilialen i Orebro V = " "Växjö K = " " Karlstad Lå = Luleå gk = endastgrundkurs

Kommentar ang. utbildningen i nordiska

språk. Undervisning i danska, isländska och norska förekommer endast som delstudiekur- ser inom ramen för ämnet nordiska språk och ämnet svenska (endast danska och norska). Undervisningen har orienterande karaktäroch syftar inte till aktiv språkbehärskning. Under— visning i färöiska förekommer inte i Sverige.

Tolkutbildning utomlands

I ett stort antal länder finns tolkskolor på universitetsnivå. Standarden på dessa skolor varierar. Av tradition har man betraktat tolkskolornai Geneve (Ecole d'Interprétes de l'Université de Geneve), Paris (Ecole Supé- rieure d'Interpretes et de Traducteurs Centre Universitaire Dauphine) och Heidelberg (Dolmetscherinstitut der Universität), som de ledande. Utöver dessa tre anses tolkskolorna i Germersheim och vid Georgetown Univer— sity i USA liksom även tolkutbildningen i Sovjetunionen vara av mycket god kvalitet.

Större tolkskolor finns i Belgien (Antwer- pen och Mons), Canada (Montreal), Danmark (Köpenhamn), Finland (Kouvola, Nyslott, Tammerfors, Åbo), Frankrike (Paris), För- bundsrepubliken Tyskland (Germersheim am Rhein, Heidelberg, Saarbriicken), Italien (Trieste), Japan (Tokyo), Schweiz (Genéve), Spanien (Madrid), Storbritannien (Bath, Lancashire, London), Tyska demokratiska republiken (Leipzig), USA (Washington), Österrike (Wien) samt i Sovjetunionen.

Svenska förekommer som undervisnings- språk vid tolkskolor bl. a. i Finland och Sovjetunionen.

Studiemedel från Sverige kan under vissa förutsättningar utgå för studier vid tolkskola i utlandet.

De flesta tolkskolor arbetar i stort på samma sätt som de ”tre stora”. Man skär nu kraftigt ned eller avvecklar helt direkt språkundervisning vid skolorna. I stället sätter man inträdeskraven högt (i regel aka-

demisk grundexamen) och koncentrerar utbildningen (1—3 terminer) på tolkteknik, informationsöverföring, språkvård m. m.

Som ett exempel på hur en större tolkskola arbetar redovisas här vissa uppgifter om tolkskolan i Paris.

Utbildningen är tvåårig. Avgift per läsår: 300 francs (exklusive kurslitteratur). Inträ- deskrav: examen motsvarande fil. kand. För vissa utländska elever finns möjlighet till dispens. Alla sökande genomgår ett muntligt inträdesprov och intervjuas. År 1971 deltog 172 sökande i inträdesprovet och 65 antogs till studierna. Av dem beräknas endast ca 10 klara slutexamen år 1973. Efter ett års studier utvärderas eleverna och får då av skolan rådet att fortsätta sina studier, eller avbryta stu- dierna och vistas en längre tid i utlandet och sedan återvända till skolan, eller sluta vid skolan.

Skolarbetet omfattar 15—20 veckotimmar. Under första året ägnas största delen av undervisningen åt konsekutivtolkning Jch andra året åt simultantolkning.

Skolan har 22 lärare. Alla är aktiva yrkes- tolkar. Dessutom finns det tre facklärare 'för ekonomi, juridik, internationell politik )ch handel) samt ett antal gästföreläsare.

Slutexamen består av flera deltentarrina och börjar med ett "utslagsprov", dvs. en grovgallring bestående av följande två prox: l. Konsekutivtolkning från språk A (huvudsprå-

ket) till språk B (det aktiva sekundärspråket). ca 500 ord beskrivande (t.ex. teknisk) text som

läses upp under fyra—fem minuter. Tolk- ningstiden får inte överstiga denna tid.

2. Konsekutivtolkning B till A, ca 1 000 ord under ca sex minuter.

De elever som klarar utslagsprovet får där— efter fortsätta med:

]. Konsekutivtolkning B till A, ca 500 ord under fyra—fem minuter (jfr ovan).

2. Konsekutivtolkning C (det passiva språket) till A, ca 500 ord under fyra—fem minuter.

3. Simultantolkning B till A, t. ex. ett politiskt anförande, ca 2 000 ord under 10—12 minuter.

4. Simultantolkning C till A (som punkt 3).

7.1 Danmark 7.1.1 Tidigare ordning

Auktorisationen har sedan 1863, då ett särskilt auktorisationsförfarande infördes, åvilat staten. Den statliga myndighet som tidigare meddelade auktorisation var inrikes— ministeriet.

7.1.2 Nuvarande ordning

Enligt lagen om translatorer och tolkar av den 8 juni 1966 sorterar auktorisationsfrågor och övriga ärenden rörande translatorer under handelsministeriet.

K valifikationskrav

Enligt kungörelse utfärdad av handelsminis— teriet skall translator a) ha godtagbara kun- skaper både i danska och det främmande språket och behärska dem både skriftligt och muntligt, b) behärska specialterminologi på affärslivets, juridikens och teknikens områ- den, c) skriftligt och muntligt kunna översätta juridiska, merkantila och tekniska texter, d) äga tillräckliga kunskaper om rättsförhållan- den, handel och teknik för förståelse av under punkt c) nämnda texter och e) ha kunskaper om samhällsförhållanden i Danmark och i det land, där det främmande språket talas.

Vidare krävs, att translator måste a) vara

Auktorisation av translatorer i övriga nordiska

dansk medborgare, b) vara bosatt i Danmark, c) ha fyllt 25 år, (1) vara ostraffad och ej omyndigförklarad och ej heller försatt i konkurs och e) med godkänt resultat ha genomgått en translatorsexamen.

Translatorsexamen

Examen avläggs inför en translatorskom— mission och omfattar följande prov: a) en skriftlig del med översättning av 1) en litterär text till det främmande språket, 2) en litterär text från det främmande språket, 3) ett han- delsbrev, 4) en juridisk text, 5) en teknisk text, b) en muntlig del omfattande l) prov i allmänt språkbruk (extemporalöversättning och samtal), 2) prov i merkantilt språkbruk (extemporalöversättning och textkommen- tar), 3) prov i samhällskunskap rörande för- hållanden i Danmark och det främmande landet, 4) prov i tolkning.

Antal translatorer

I landet finns omkring 750 statsauktoriserade translatorer.

7.2 Finland

7.2.1 Tidigare ordning

Före år 1967 kunde den som på betryggande sätt kunde styrka sina språkkunskaper inför

städernas magistrater avlägga ed som edsvu- ren translator. Några enhetliga regler för kunskapskontrollen fanns inte. I universi- tetsstäderna ombesörjdes kontrollen vanligen av en professor i respektive främmande språk.

7.2.2 Nuvarande ordning

År 1967 utfärdades den nu gällande lagen om edsvurna translatorer enligt vilken auktori- sation som edsvuren translator meddelas av justitieministeriet.

Kvalifikationskrav

Som edsvuren translator kan den godkännas som a) är bosatt i landet, b) är känd för till- förlitlighet och icke står under förmynder- skap, c) avlagt godkänt slutprov med högsta vitsord vid språkinstitut eller undergått prövning i särskild språkexamen.

Språkinstitut

Språkinstituten, som är särskilda från uni- versiteten fristående utbildningsanstalter, började inrättas år 1966. Instituten har statsbidrag och den utbildning som ges bygger på studentexamen. Antalet institut är för närvarande fyra.

Den som genomgått den numera treåriga utbildningen med godkänt resultat erhåller titeln diplomöversättare. Endast den som erhållit högsta betyg i slutexamen kan utan vidare prövning antas som edsvuren translator.

Språkexamen

Diplomöversättare, som inte erhållit högsta betyg, och andra som inte genomgått utbild- ningen vid språkinstituten, kan genomgå en särskild språkexamen för erhållande av auk- torisation som edsvuren translator. Sådana examina anordnas av en nämnd under undervisningsministeriet. Examen kan antingen vara a) allmän examen, i vilken den allmänna språkbehärskningen prövas eller b)

specialexamen, i vilken förmågan att över- sätta inom ett visst specialområde prövas.

Translatorsed

Innan den som antagits som edsvuren trans- lator beviljas rätt att verka som sådan skall han inför underrätt avlägga en föreskriven ed eller försäkran.

Antal translatorer

I landet finns omkring 500 edsvurna translatorer.

7.3 Island

De nu gällande bestämmelserna om auktorisa- tion av tolkar och translatorerinfördes år 1935. Auktorisation meddelas av justitieministeriet. Den som vill bli auktoriserad skall styrka sina språkkunskaper inför en särskild examina- tionsnämnd som tillsätts av justitie- ministeriet.

I samband med auktorisationen avläggs en ed om tystnadsplikt. Den som blivit auktori- serad är skyldig att tjänstgöra som tolk vid domstolar.

7.4 Norge 7.4.1 Tidigare ordning

Sedan 1897 har translatorer auktoriserats av statliga myndigheter. Genom en kunglig resolution år 1897 ålades justitiedeparte- mentet att utfärda auktorisation. År 1919 överfördes ansvaret till handelsdepartemen- tet. Särskild translatorsexamen infördes 1922.

7.4.2 Nuvarande ordning

Auktorisation av translatorer åvilar sedan år 1963 kyrko- och undervisningsdepartementet.

Translatorsexamen

Auktorisationen föregås av en examen inför en speciell translatorskommission. Exami-

nationen omfattar a) en skriftlig del bestående av översättning av 1) en allmän text, 2) en merkantil text och 3) en juridisk eller teknisk text, och b) en muntlig del, där examinandens förmåga att fungera som tolk prövas.

Reformförslag

Beträffande translatorsexamen har det före- slagits att två grader av examen skulle inrät- tas, en lägre som ger titeln registrerad trans- lator, och en högre som ger titeln statsauk- toriserad translator.

Antal translatorer

För närvarande finns i landet omkring 280 statsauktoriserade translatorer.

A v Trygve Hellners

8.1 Inledning

I denna bilaga lämnas en översikt över reg- leringen av språk- och tolkfrågor i vissa främmande stater. I redogörelsen behandlas i första hand förhållandena i övriga nordiska länder. Därutöver lämnas vissa uppgifter beträffande fyra icke-nordiska länder, näm- ligen Belgien, Schweiz, Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland.

En särskild redogörelse för regler om auktorisation av translatorer och tolkar i Danmark, Finland, Island och Norge åter- finns i bilaga 7.

8.2 Nordiska länder 8.2.1 Danmark

Användningen av utländska språk i rättegång (”borgerlige sager” och ”'straffesager”) vid dansk domstol regleras i 149å retsplejeloven. I paragrafen slås fast att ”retssproget er dansk”. Förhör med personer som inte behärskar danska sker med hjälp av aukto- riserad (förut ”edsvuren”) tolk. I civilmål (”borgerlige sager”) behöver tolk dock inte anlitas, om ingen av parterna kräver det och domstolen anser sig besitta erforderlig kun- skap i det främmande språket. Detsamma gäller under sistnämnda förutsättning även i brottmål (”straffesager”) utom beträffande domsforhandling inför landsret. Handlingar

som är avfattade på främmande språk skall åtföljas av översättning, som skall vara styrkt av auktoriserad translator, om rätten eller motparten begär det. Översättning behöver inte bifogas, om båda parter är överens härom och rätten anser sig besitta erforderlig kun- skap i det främmande språket. Tolkkostnaden behandlas i tvistemål som rättegångskostnad och betalas av berörd part. I brottmål betalas tolkkostnaden av staten. Domar och andra handlingar som upprättas av domstolen avfattas på danska.

Några allmänna regler om administrativa myndigheters användning av utländska språk finns inte. Enligt danska justitieministeriets praxis avfattas officiella skrivelser till enskilda på danska. Skrifter från enskild på främmande språk begärs inte översatta, om de kan förstås av ministeriet. Normalt begärs därför ingen översättning av handlingar på svenska, norska, tyska, engelska eller franska språket.

Vad gäller Grönlandl, som sedan år 1953 har ställning som likaberättigad del av Dan- mark, finns inte någon uttrycklig bestämmelse om användningen av annat språk än danska vid myndigheterna. Med stöd av lagen om Grönlands landsråd och kommunalbestyrel- ser, vari stadgas att lagar och förordningar av särskild betydelse för Grönland skall före- läggas landsrådet, tillämpas emellertid som fast praxis att alla lagar och förordningar av

* Grönland har för närvarande ca 39 OOOinvånare. I själva Danmark bor ca 2 000 grönländare.

sådant slag översätts till grönländska genom myndigheternas försorg. Även vissa skrivel- ser och dylikt som skall föreläggas landsrådet och kommunalbestyrelse avfattas på både danska och grönländska. En statsexaminerad translator biträdd av tolkar finns dels i ministeriet för Grönland i Köpenhamn, dels hos landshövdingen i Godthåb, dels i lands- rådets sekretariat. I rättstvister har den danska texten vitsord.

För närvarande torde den övervägande delen av den vuxna grönländska befolkningen endast tala grönländska]. Barn och ungdom i städerna på Grönland talar vanligen både grönländska och danska. Endast en ringa del av barn som är bosatta på Grönland talar danska bättre än grönländska. Skolundervis- ningen, vilken regleras av skollagen den 10 maj 1967 för Grönland, omfattar både grön- ländska och danska.

Enligt 1948 års lag om Faeroernes hjem- mestyre utgör Färöarna2 ett självstyrande ”folkesamfund i det danske rige”. Områdets särställning kommer till uttryck i möjligheten att inom vissa i lagen angivna ramar genom en folkvald representation (lagtinget) och ett av denna utsett administrativt organ (landssty- ret) handha vissa angelägenheter ("saeran- liggender"). Vid sidan härav innehåller självstyrelselagen också bestämmelser som syftar till att trygga områdets nationella och kulturella särprägel och språk. Enligt 11 å i lagen erkännes färöiska som huvudspråk. Danska skall dock läras "godt og omhygge- ligt". Danska kan likaväl som färöiska användas ”i offentlige forhold”. Vid över- klagande av myndighets beslut ("appelsa- ger”) skall medfölja dansk översättning av alla handlingar på färöiska.

Någon översättning av danska lagar och författningar till färöiska ombesörjs inte. De interna författningar som utfärdas av Färöarnas självstyrelseorgan är emellertid avfattade på färöiska.

Skolväsendet är enligt självstyrelselagen ett färöiskt ”saeranliggende”. Endast vissa delar av undervisningssystemet har emellertid i praktiken hittills övertagits av Färöarna. Skolväsendet baseras huvudsakligen på en "Lov om folkeskolen på Faerperne” från

början av 1960—talet. Undervisningsspråket är färöiska, men det fästs vikt vid att barnen uppnår färdighet i bruket av såväl danska som färöiska i tal och skrift.-*.

8.2.2 Finland Språklagstiftning”

Grundläggande regler om språkförhållandena är meddelade i 1919 års regeringsform. I dess andra kapitel, vilket avser finska medborgares allmänna rättigheter och rättsskydd, stadgas i 14 & att finska och svenska är republikens nationalspråk. Enligt samma paragraf skall finska medborgares rätt att hos domstol eller förvaltande myndighet i sin sak använda sitt finska eller svenska modersmål samt att utfå expedition på detta språk tryggas genom lag, med beaktande av att landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings rätt tillgo- doses enligt enahanda grunder. I regerings- formen ingår också vissa andra regler som rör språkförhållandena, nämligen 22 & (avfattning av lagar och förordningar m. m. på finska och svenska språken), 50 & tredje stycket (beak- tande av befolkningens språkliga samman— sättning vid nyreglering av förvaltningsom— rådens gränser) och 75 å andra stycket (värnpliktigs hänförande till truppförband, vars manskap har samma modersmål som han).

Frågan om finska och svenska språkens användning vid domstolar och andra myn- digheter regleras närmare genom språklagen den 1 juni 1922 (lagen är ändrad i viktiga hänseenden år 1935 och 1962). Enligt språk- lagen bör vid domstolar och övriga stats- myndigheter samt vid myndigheter i kom- muner och andra självstyrelseområden användas antingen finska eller svenska eller

' Se Grpnland ifokus(Nationalmuseet l969)s.69. 2 Färöarna har för närvarande ca 38 000 invånare. Beträffande Färöarnas ställning se Nordiska rådets handlingar 19705. 1614.

3 Jfr Faergöerne idag (1966) s. 51. * Beträffande språklagstiftningen se språkfreds— kommitténs betänkande (l945)s. 20ff, språkskydds- kommitténs betänkande (l97l:B 12) s. 28 ff och Grönqvist, Om de kommunala myndigheternas språk, Kommunaltidningen nr 1/1960.

såväl finska som svenska i enlighet med varje ämbetsdistrikt eller självstyrelseområdes eller däremot svarande självstyrelsesamhälles ävensom sakägarnas språk. Ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde, som omfattar en kommun, är enspråkigt, om i kommunen endast finns invånare med samma språk eller om antalet däri boende med annat språk är mindre än tio procent av hela invånarantalet, och tvåspråkigt, om antalet personer med annat språk uppgår till detta procenttal eller utgör minst 5 000. Ämbetsdistrikt eller själv- styrelseområde, som omfattar flera kommu- ner, är enspråkigt, om det omfattar endast kommuner med samma språk. Distrikt, som omfattar kommuner med olika språk eller tvåspråkiga kommuner, anses beträffande varje särskild kommun ha samma språk som vederbörande kommun.

På grundval av den officiella statistiken bestämmer statsrådet vart tionde år vilka ämbetsdistrikt och självstyrelseområden som är finsk- eller svenskspråkiga och vilka som är tvåspråkiga. Kommun som varit tvåspråkig kan inte förklaras som enspråkig, om inte antalet personer med annat språk inom distriktet gått ned till åtta procent eller där- under. År 1962, då statsrådet senast bestämde om den språkliga indelningen av ämbetsdi- strikt och självstyrelseområden (för tiden 1963—1972), var antalet kommuner i hela landet 548. Av dessa var 44 enspråkigt svenska, 35 tvåspråkiga med svenskt majo- ritetsspråk och 12 tvåspråkiga med finskt majoritetsspråk. Vid 1960 års folkräkning utgjorde den svensktalande befolkningen -— ca 331 000 personer — 7,4 procent av landets totala invånarantal. Enligt preliminära upp- gifter från 1970 års folkräkning var motsva- rande siffror detta år 302000 respektive 6,5 procent.

Språklagen skiljer mellan tre begrepp vid angivandet av förutsättningarna för vilket språk som skall användas vid myndighet: sakägarens språk, expeditionsspråket och det inre ämbetsspråket. Med sakägarens språk avses det språk som enskild använder vid hänvändelse till myndighet. Expeditions- språket är det språk på vilket myndighetens expeditioner utfärdas i ärenden som angår

enskild. Med inre ämbetsspråk åsyftas det språk som används i protokoll eller annan handling, som inte skall utges till enskild sakägare, samt i skriftväxlingen mellan myndigheterna och i ämbetsbokföringen.

I språklagen regleras till en början frågor om sakägarens språk och expeditionsspråket. Härvidlag skiljs mellan olika slag av sam- hällsorgan. I fråga om statsmyndigheter (domstolar såväl som andra statliga myndig- heter) föreskrivs i språklagen (3 5) att vid myndigheten skall användas distriktets språk och i tvåspråkigt distrikt någotdera av dis- triktets språk. Finsk medborgare äger dock alltid rätt att i egen sak eller i sak vari han hörs använda sitt språk, finska eller svenska. En särskild regel ges om rätt för juridisk person att använda finska eller svenska i kontakt med statsmyndighet. Inlämnar någon i strid mot nu åsyftade bestämmelser handling, vilken är avfattad på någotdera av de inhemska språken som inte är områdets språk, skall myndighe- ten på sakägarens bekostnad ombesörja giltig översättning av handlingen. I mål och ärende, där statens ombud, allmän åklagare eller annan statens tjänsteman för talan på tjäns- tens vägnar, bör han använda svarandens språk, om han är skyldig att kunna det (4 å). Vid muntlig förhandling inför domstol eller polismyndighet får vid behov tolk anlitas.

Beträffande expeditionsspråket hos statliga myndigheter ges olika regler för enspråkiga och tvåspråkiga ämbetsdistrikt. I enspråkigt distrikt utfärdas expedition på distriktets språk (5 5). Statsrådet, ministerium. centralt ämbetsverk, domstol eller länsstyrelse skall dock till expeditionen foga giltig översättning till det andra språket, om sakägare som har rätt att använda det språket begär det och expeditionen i tvåspråkigt distrikt skulle ha utfärdats på detta språk. Sådan översättning betraktas som likställd med originalexpedi- tionen (23 å). I tvåspråkigt distrikt skall domstol eller annan myndighet utfärda expedition på sakägarens — eller om det finns flera sakägare — på det språk som dessa kommit överens om (6 5). Har sakägaren använt olika språk och enas de inte om användande av samma språk i expeditionen, skall i regel användas majoritetsspråket inom

distriktet, om inte myndigheten med beak- tande av sakägarnas rätt och fördel förordnar annat.

Beträffande kommunala myndigheter gäller i huvudsak följande. Vid anlitande av myn- dighet i kommun eller annat självstyrel- seområde skall i enspråkigt område användas områdets språk och i tvåspråkigt område någotdera språket (7 5). Sakägarens rätt att använda sitt eget språk är sålunda mer begränsad än vid hänvändelse till statlig myndighet. Lagen besvarar inte frågan hur kommunal myndighet bör förfara, om sak- ägaren i enspråkigt distrikt inlämnar en handling på det andra av landets språk. I fråga om expeditionsspråket tillämpas samma reg— ler som vid statliga myndigheter med det undantaget att självstyrelsemyndighet i kommun, där den språkliga minoriteten uppgår till mindre än en tredjedel av befolk- ningen, har rätt att utfärda expedition på majoritetsspråket. På begäran av sakägare skall dock giltig översättning bifogas.

Högre domstol eller annan högre myndighet skall utfärda expedition på det språk som lägre instans lagligen använt (8 €). Myndighets för befolkningen avsedda anslag. meddelanden, kungörelser eller andra sådana handlingar, skall inom enspråkigt område avfattas på områdets språk och inom tvåspråkigt område på landets bägge språk (10 å). Meddelanden i ärenden som angår enskilds rätt, t.ex. ären- den om äktenskapsförord eller förmynder- skap, kan enligt domstols och vissa andra myndigheters bestämmande avfattas på majoritetsspråket, om inte sökanden påyrkar annat.

Vad härefter angår det inre ämbetsspråket gäller att domstol och annan statsmyndighet vars ämbetsdistrikt är enspråkigt skall som inte ämbetsspråk använda distriktets språk (11 å). Statsmyndighet vars ämbetsdistrikt är tvåspråkigt eller till vars distrikt hör två- språkiga kommuner eller kommuner med olika språk bör som inre ämbetsspråk använda majoritetsspråket inom området (12 å). Skall expedition utfärdas i ärendet. används expeditionsspråket. Högre myndighet skall i sin skriftväxling med lägre instans använda det språk som den senare myndigheten är

skyldig att använda (13 så). Myndighet vars verksamhet hänför sig bara till befolkningens ena språkgrupp skall använda dennas språk (14 5).

I fråga om det inre ämbetsspråket för myndighet i kommun eller annat självstyrel- seområde gäller i huvudsak detsamma som beträffande statliga myndigheter (15 å). Uppgår i tvåspråkig kommun den språkliga minoriteten till mindre än en tredjedel av hela befolkningen, kan fullmäktige besluta att majoritetens språk skall användas som inre ämbetsspråk. Till protokollet skall i sådant fall fogas giltig översättning, när minoritetssprå- ket enligt de allmänna reglerna borde användas. Självstyrelseområdets represen- tantförsamling kan även besluta att båda språken skall användas jämsides i protokollen.

Utöver de nu berörda reglerna om myn- digheternas språk ingår i språklagen särskilda bestämmelser om det språk som skall användas hos bl. a. kyrkliga (17 tå) och militära myndigheter (19 5). I 23 & stadgas att staten erlägger kostnaden för översättning. när statsmyndighet skall utfärda eller tillställa någon expedition eller handling i översättning. Paragrafen innehåller även en regel om kommuns skyldighet att bestrida översätt- ningskostnad i vissa fall. Enligt 24 så gäller språklagen inte officiell skriftväxling. som är adresserad till utlandet eller utlänning, och inte heller expedition, som är avsedd att användas utom landet.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av språklagen har meddelats i förordningen den 29 december 1922 angående verkställighet av språklagen. I förordningen ingår bl.a. bestämmelser om ombesörjande av över- sättning genom translator vid statsrådets translatorsbyrå eller genom särskilt förordnad tjänsteman, om vad som skall räknas som giltig (laggill) översättning av handling i de fall sådan översättning krävs enligt språklagen, om särskild taxa för laggill översättning och dylikt som utförs på begäran av kommunal myndighet eller enskild sakägare och om tolkning.

För landskapet Åland gäller enligt själv- styrelselagen för Åland den 28 december 1951

vissa Specialregler om myndigheternas språk. Statsmyndigheternas ämbetsspråk i landska- pet är svenska. Finsktalande sakägare har rätt att i egen sak hos myndighet använda det egna språket och utfå expedition på det språket på motsvarande sätt som enligt språklagen gäller beträffande svenskspråkig sakägare i enspråkigt finskt område.

Den nu berörda språklagstiftningen komp- letteras av den särskilda lagstiftningen om den språkkunskap som skall fordras av stats- tjänstemän. Enligt 1922 års språkkunskapslag fordras för erhållande av statstjänst, för vi]- ken krävs vid universitet eller annan högskola avlagd slutexamen, att vederbörande full- ständigt behärskar det språk som talas av majoriteten av invånarna i ämbetsdistriktet. Av den som utnämns till tjänst fordras där- utöver, om ämbetsdistriktet är enspråkigt, förmåga att förstå det andra språket samt, om tjänsten är domarbefattning, även förmåga att i tal hjälpligt använda det andra språket. Inom tvåspråkigt område krävs för tillsättande av nämnda tjänster att sökanden dels fullständigt behärskar majoritetsspråket inom distriktet, dels har förmåga att i tal och skrift använda det andra språket. Inom överdomstol och sådant ämbetsverk vars ämbetsdistrikt till någon del är tvåspråkigt skall tjänsteutöv- ningen på de olika språken såvitt möjligt fördelas enligt grunder, som fastställs av statsrådet, så att tjänsteåliggandena handhas av olika personer. Vid sidan av de nu nämnda allmänna reglerna om kraven på språkkun- skap finns specialbestämmelser beträffande vissa befattningar (lärare vid statlig läro- anstalt och officerare).

Beträffande tjänster, för vilka inte krävs slutexamen vid högskola, gäller de särskilda regler om språkkunskap som meddelats i 1922 års förordning om verkställighet av språk- kunskapslagen. I allmänhet fordras goda muntliga och skriftliga kunskaper i det språk som majoriteten av ämbetsområdets invånare talar. Av sökande till tjänst krävs därutöver i enspråkigt område förmåga att förstå mino- ritetsspråket och i tvåspråkigt distrikt nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i detta språk. Också från nu åsyftade regler finns vissa undantag, som huvudsakligen rör

innehavare av lägre tjänster. Beträffande vissa verksamhetsområden har lagts i veder- börandes ämbetsverks hand att avgöra vilken språkkunskap som skall krävas av personalen.

Innebörden av de olika graderna av språkkunskap framgår av 1922 års förordning angående de examina, som skall avläggas för ådagaläggande av kunskap i finska och svenska språken. För att någon skall anses fullständigt behärska ett språk krävs att han fritt, utan lexikaliska och grammatiska hjälpmedel, fullständigt behärskar språket såväl i allmänhet som inom sitt fackområde samt äger god förmåga att muntligen och skriftligen göra framställningar på språket. Examen som utvisar förmåga att fullständigt behärska finska eller svenska språket krävs inte av den som erhållit sin skolutbildning och avlagt för akademisk slutexamen erforderligt mogenhetsprov på språket. Examen behöver inte heller avläggas av den som examens- nämnd anser genom litterär eller tidigare tjänsteverksamhet ha visat sig fullständigt behärska språket.

Muntliga och skriftliga språkkunskaper avser förmågan att förstå vederbörande språk i tal och skrift, använda det muntligen samt utfärda expeditioner och göra framställningar på språket. Med att någon förstår visst språk avses i förordningen endast att han förstår muntlig eller skriftlig framställning på språket.

Språkkunskap skall i allmänhet påvisas genom en särskild examen. För att anordna examina har två examensnämnder tillsatts, den ena för examina ifinska och den andra för examina i svenska. Vardera nämnden består av tre ordinarie ledamöter samt erforderligt antal adjungerade ledamöter. Examen, vari- genom fullständigt behärskande av finska eller svenska skall ådagaläggas, skall alltid avläggas inför examensnämnd. Examen, som avser att utvisa muntliga och skriftliga kun- skaper i eller förstående av finska eller svenska, kan avläggas inför viss ledamot av examensnämnd.

Vid sidan av den i det föregående behandlade språklagstiftningen torde inte finnas några generella författningsföreskrifter om hur finsk myndighet skall förfara när den har att göra med någon som inte behärskar landets officiella språk. Av utländsk medborgare förutsätts sålunda att han vid hänvändelse till myndighet skall använda områdets eller, inom tvåspråkigt område, det ena av områdets språkl. I praxis torde dock centrala ämbets- verk och större domstolar ta emot och beakta skrivelser som är avfattade på t. ex. engelska. I mån av möjlighet kan också skrivelser från finsk myndighet till utländsk myndighet eller enskild avfattas på något av världsspråken. Reservation brukar emellertid göras för rättsförlust som kan uppstå på grund av att annat än något av de båda inhemska språken begagnats. Vid förhör inför domstol anlitas vid behov tolk.

8.2.3 Island

1 40 % civilprocesslagen nr 85/1936 fastslås att rättsspråket är isländska. Handling som är avfattad på utländskt språk skall om möjligt översättas av en auktoriserad translator. Om en part eller ett vittne inte behärskar isländska, skall parten om möjligt få hjälp av en auktoriserad tolk. Finns sådan tolk inte tillgänglig, utses särskild tolk som avger för- säkran om att tolka efter bästa förmåga. Anser sig domaren själv kunna översätta från det utländska språket eller kan parterna översätta och bekräfta översättningens riktighet eller kan domaren fråga parterna eller vittnena på det främmande språket, behöver tolk eller translator inte anlitas. Brister någon av de nu berörda förutsättningarna, kan domstolen efter omständigheterna avvisa saken, vägra att hålla förhandling eller att ta hänsyn till handling avfattad på utländskt språk. Beträffande förhör inför polismyndighet gäller enligt 40 & straffprocesslagen nr 82/1961 att auktoriserad tolk eller translator skall anlitas, om någon som skall höras inte talar isländska eller om en handling skall översättas

från detta språk till ett främmande. Står sådan tolk eller translator inte till buds, får annan lämplig person användas som tolk eller översättare. Det nu sagda gäller enligt 77 & straffprocesslagen även i brottmål hos domstol. Ilagens 139 & stadgas att kostnad för tolkning eller översättning skall vara en del av rättegångskostnaden.

I fråga om andra myndigheter än de nu nämnda saknas uttryckliga författningsbe- stämmelser om användning av tolk eller översättare. Kommer en handling som är avfattad på ett utländskt språk in till en myndighet, torde handlingen i praxis inte avvisas enbart av den anledningen att den inte är avfattad på isländska.

8.2.4 Norge

Användningen av utländska språk i rättegång vid norsk domstol regleras i 135 och 136 åå lov om domstolene den 13 augusti 1915. Enligt den förra paragrafen gäller att tolk skall användas, om någon som inte kan norska skall ta del i förhandling inför domstol. Tolk utses eller godkännes av domstolen. Utsaga av den som höres upptecknas i regel på norska. Kravet på tolk kan i vissa fall efterges av domstolen. Detta gäller främst om såväl domstolens ledamöter som parterna kan det främmande språket. I den senare av de två nämnda paragraferna stadgas att process- skrifter skall vara avfattade på norska eller vara åtföljda av översättning till norska. Av bilaga eller skriftligt bevis som är fogat till processkrift och som avfattats på annat språk än norska skall också finnas översättning. Rätten kan medge undantag från föreskrif- terna, om alla berörda förstår det främmande språket. Översättning skall vara styrkt av auktoriserad translator eller av tolk som utsetts eller godkänts av domstolen, om inte i annat mål än brottmål parterna är eniga om att översättningen är riktig och rätten saknar anledning att ifrågasätta detta. Regler saknas om vilket språk som skall användas i hand- lingar som utgår från domstol. I praktiken torde sådana handlingar regelmässigt avfattas

'Se Merikoski, Grunddragen av Finlands offentliga rätt [I (1963) s. 95.

på norska. Vid behov biläggs översättning som ombesörjs genom justitie- eller utrikes- departementet.

För andra myndigheter än domstolar saknas uttryckliga bestämmelser om användningen av tolk eller språk i förfarandet. Den for- valtningslov som trädde i kraft den 1 januari 1970 i Norge och utgör en motsvarighet till den svenska förvaltningslagen innehåller ingen regel om tolk. Något hinder för norsk för- valtningsmyndighet att när så är praktiskt genomförbart skriftväxla på främmande språk torde inte föreligga. Tolk anlitas när det är påkallat av omständigheterna i det särskilda fallet.

8.3 Vissa övriga länder 8.3.1 Belgien

Landets nationalspråk är franska och flam- ländskal. Frågan om språkens användning regleras närmare i den på 1960-talet utfärdade språklagstiftningen.

Beträffande myndigheternas användning av tolk (översättare) kan nämnas följande.

Vid varje underdomstol (tribunal de pre- miere instance) finns ett antal edsvurna översättare (traducteurs jurés). Dessa anlitas även av överdomstolarna. För att bli upptagen som "traducteur juré” måste översättaren göra ansökan hos domstolen och styrka sina språkkunskaper genom ett utlåtande från en halvofficiell fackorganisation (Chambre Belge des Traducteurs, lnterprétes et Philo- logues). Finner domstolen sökanden vara lämplig att fungera som översättare vid domstol, kallas denne till rätten för att avlägga ed. Vederbörande tas sedan upp på domsto- lens lista över översättare och kan kallas in för att översätta handlingar eller tolka vid rätte- gångsförhandlingar. Saknas översättare för visst språk, kan lämplig person förordnas till översättare i det aktuella målet. Även vid sådant förordnande iakttas nämnda procedur.

Beträffande ersättning till översättare finns en för hela landet gällande tariff som fastställs av Chambre Belge des Traducteurs, Inter- prétes et Philologues. Den som begär hjälp av

översättare förutsätts även betala dennes arvode. Undantag görs endast om vederbö- rande har fri rättegång. I sådana fall får översättaren ersättning av statsmedel. För närvarande planeras ett lagförslag som bl. a. skall medge en generösare behandling av mindre bemedlade personer såvitt avser tolkkostnad. Förslaget syftar vidare till att underlätta utländska medborgares kontakter med belgiska myndigheter.

Det kan tilläggas att — utom domstolarna — även flera andra myndigheter enligt praxis hänvisar allmänheten till en ”traducteur juré” för översättning av handlingar m. m.

8.3.2 Schweiz

Enligt den schweiziska förbundsförfattningen är tyska, franska, italienska och rätoro- manska förbundsstatens nationalspråk och tyska, franska och italienska dess ämbets- språkz. I den federala lagstiftningen finns vidare ett antal bestämmelser som reglerar domstolars användning av tolk (översättare) i kontakter med enskilda. Bestämmelserna, vilka återfinns i den processuella lagstift- ningen, reglerar användningen av landets officiella språk i domstolsproceduren. Lik- nande regler finns i kantonala språkstadganden.

I fråga om myndighets användning av tolk (översättare) gäller i korthet följande. När myndighet har att göra med någon som inte behärskar dess officiella språk avgörs från fall till fall om tolk eller översättare skall anlitas. Beträffande ersättning till tolk rättar sig myndigheterna efter de tariffer som tillämpas exempelvis hos de internationella organisa- tionerna i Geneve. Har myndighet anlitat någon som inte är yrkesmässig tolk eller

'Den av landets tvåspråkighet föranledda sär- skilda språklagstiftningen förbigås i detta sam- manhang. En översiktlig redogörelse för språk- förhållandena i Belgien lämnas t.ex. i den finska språkskyddskommitténs betänkande (Helsingfors 1971), Bilaga C.

2De av landets flerspråkighet föranledda sär- skilda förhållandena lämnas i detta sammanhang åt sidan. En översikt över språkförhållandena i Schweiz lämnas t.ex. i den finska språkskydds— kommitténs betänkande, Bilaga B.

översättare i den mening som avses i stad- garna för den schweiziska tolkorganisationen ASTI (Association Suisse des Traducteurs et Interpretes), utgår ersättning med skäligt timarvode. Några officiella bestämmelser om auktorisation av tolk eller särskilt tillstånd för utövande av verksamhet som tolk eller översättare finns inte.

8.3.3 Storbritannien

I brittisk lagstiftning finns inga bestämmelser som reglerar användningen av tolk (översät- tare) vid domstolar och andra myndigheter. En väl utvecklad praxis finns emellertid härvidlag. Såväl domstolar som andra myn- digheter, t.ex. polis- och socialvårdsmyn- digheter, anlitar från fall till fall privata tolkar eller översättare. Myndigheterna har egna register över personer som är lämpliga för sådana uppdrag. En utväg är också att vända sig till den i London sedan 1910 verkande organisationen för språkkunniga personer — The Institute of Linguists — vilken bl.a. förmedlar uppdrag som tolk eller översättare.

Enligt praxis vid domstolarna brukar rätten ombesörja tolk i brottmål. Hinder möter dock inte mot att den tilltalade själv anskaffar kompetent och ojävig tolk. I civilmål ankommer det på parterna att anskaffa tolk.

Endast ett mycket begränsat antal författ- ningsbestämmelser, formulär och informa- tionsbroschyrer från myndigheter har över— satts till främmande språk. Det förväntas att den som inte behärskar engelska anlitar släktingar eller vänner för att skaffa sig erforderlig information.

Enligt The Witnesses' Allowances Regu— lations 1971 (punkt 12) får domstol i brottmål ge skälig ersättning till den som anlitas som tolk. Kostnaden bestrids av allmänna medel. Domstolarna tillämpar härvid viss taxa för ersättningen. Detsamma gäller även andra myndigheter. I civilmål får parterna själva komma överens om storleken av den ersätt- ning som skall utgå till tolk.

Någon auktorisation av tolkar eller över- sättare genom det allmännas försorg före- kommer inte. För medlemskap i The Institute

of Linguists gäller viss uppdelning i klasser. Den som vill bli medlem av organisationens professionella klasser måste genomgå sär- skilda prov.

8.3.4 Förbundsrepubliken Tyskland

Allmän domstols användning av tolk regleras i 185 och 189—191 %% Gerichtsverfassungs- gesetz av år 1877'. Tolk skall tillkallas, om någon som deltar i en förhandling inför domstol inte behärskar tyska. Tolk behöver å andra sidan inte anlitas, om samtliga som deltar i förhandlingen behärskar det främ- mande språket. Tolk är som regel skyldig att avlägga ed, innan han fullgör sitt uppdrag i målet. I fråga om entledigande och jäv gäller samma regler som för sakkunnig.

Beträffande straffprocessen gäller enligt 259 & 1877 års Strafprozessordnung att till- talad, som inte behärskar tyska, åtminstone skall få kännedom om åklagarens och för- svararens yrkanden i målet.

Enligt 142 & tredje stycket 1877 års Zivilprozessordnung kan domstolen besluta att i fråga om en på främmande språk avfattad handling skall företes en översättning av sådan översättare som är bemyndigad härtill enligt de direktiv som givits av vederbörande Landesjustizverwaltung.

Tolk som anlitas av domstol eller åklagare tillerkänns ersättning på samma sätt som sakkunnig. Han kan därför bl. a. få timarvode samt gottgörelse för resekostnader och andra utgifter. Översättare som anlitas av domstol eller åklagare tillerkänns ersättning per rad (Zeilenentschädigung).

Ersättning som utbetalats till tolk eller översättare kan i civil- och straffprocessen utkrävas som utlägg för rättegångsförfarandet av part som är skyldig att betala rättegångs- kostnaden. Någon motsvarande bestämmelse finns för närvarande inte för förvaltnings- domstolarnas del i federal lagstiftning.

Tolkar kan av offentliga organ genom sär-

lReglerna gäller även för särskilda domstolar, t.ex. förvaltningsdomstol (55 & Verwaltungsge- richtsordnung) och i utlämningsförfarandet (47 å i den tyska utlämningslagen den 23 december 1929).

skilt förordnande och edsavläggelse få allmän auktorisation att utföra översättningsupp- drag. Någon enhetlig reglering härav finns emellertid inte på det federala planet. Normgivande är för det mesta allmänna föreskrifter av vederbörande Landesjus- tizverwaltung.

Auktorisation genom det allmännas försorg är inte en förutsättning för att få tjänstgöra som tolk i rättegång. Oftast tillkallas tolk för varje särskilt tillfälle och förordnas av domstolen före förhandlingen. Domstolen har fri prövningsrätt i fråga om tolkens lämplig- het. Utlänningens rätt tas till vara genom att för tolken gäller samma regler beträffande entledigande och jäv som för sakkunnig.

Tolkservice i Eskilstuna

Av kap. 4 framgår att tolksituationen varierar från ort till ort beroende på olika lokala för- utsättningar, behov och initiativ. Detta gäller såväl huvudmannaskap för tolkservice som personella och ekonomiska resurser, avtal mellan huvudmän om exempelvis rekrytering, utbildning och kostnadsfördelning, normer för arvodering av tolkar m.m. Mot denna bakgrund anser IU att det kan vara av värde att redovisa de åtgärder som en kommun med ett ganska stort antal invandrare har vidtagit för att tillgodose behovet av språkservice. IU har valt att redovisa förhållandena i Eskils- tuna kommun.

Uppgifterna i denna bilaga härrör förutom från IU:s invandrarbyråenkät (se avsnitt 4.2) även från den kommunenkät som IU gen- omförde år l970(se SOU 1971:51, bilaga 1 och Kommunal tidskrift nr 19/1971). Vidare har uppgifter och synpunkter inhämtats vid en utfrågning om tolkfrågor i Eskilstuna den 6 juni 1972, som för IU:s räkning anordnades med representanter för Immigrant Service, invandrarorganisationer, den lokala tolk- föreningen, enskilda invandrare m.fl.

10000 utlänningari Eskilstuna

Under en dryg tioårsperiod har antalet utlänningar i Eskilstuna fyrdubblats. Enligt 1960 års folkräkning var 2499 utländska medborgare bosatta i Eskilstuna stad den 1 november 1960, varav 1093 var kvinnor. Ca 50 procent var finländska medborgare. Den

totala befolkningen i kommunen uppgick vid denna tidpunkt till 59016 personer. De utländska medborgarna utgjorde då 4,2 pro- cent av den totala befolkningen?

De kyrkobokförda utländska medborgarna i Eskilstuna uppgick i början av år 1972 till 10602 personer, varav 4911 var kvinnor. De utländska medborgarna utgjorde 11,4 procent av totalbefolkningen i kommunen vid denna tidpunkt. Invandrare av 46 nationaliteter bodde i kommunen.

IU:s kommunenkät

Enkäten omfattade 52 kommuner och föl- jande kommunala organ/verksamhetsområ- den i varje kommun: kommunens styrelse, bostadsförsörjningen, barnavårdsnämnden, nykterhetsnämnden, socialnämnden, skol- styrelsen, kulturaktiviteter och fritidsaktivi- teter. Frågor om myndigheternas språkkon- takter med invandrare ställdes rörande samtliga verksamhetsgrenar.

Under år 1969 förmedlade bostadsför- medlingen i Eskilstuna totalt 2 587 lägenheter, av vilka 398 (ca 15 procent) avsåg utländska medborgare. Nästan identiska siffror gäller för antalet registrerade bostadssökande hus- hållsföreståndare. Ca 10 procent avsåg fin- ländska medborgare. Bostadsförmedlingen

' Uppgiften från 1960 avser dåvarande Eskilstuna stad utan de områden som sedan dess inkorporerats i Eskilstuna. Uppgifterna från 1960 och 1972 är således inte direkt jämförbara, Andelen utlänningar vid de två tillfällena belyser dock utvecklingen.

hade ca 300 kontakter per månad med invandrare. Kontakterna klarades på svenska utan svårighet i ca 40 procent av fallen, på svenska med svårighet i 30 procent av fallen och på annat språk än svenska i 30 procent av fallen. Den egna personalen klarade kontakter på engelska och tyska medan tolk anlitades för kontakter med finnar, greker, jugoslaver och turkar. Blanketter för bostadssökande med finsk text höll vid denna tidpunkt på att utarbetas. Bostadsförmedlingen uppgav att det även med hjälp av tolk kan uppstå svå- righeter vid fördelningen av lägenheter då gällande bestämmelser och praxis skall förklaras.

Socialnämnden uppgav att man hade ca 450 kontakter per månad med invandrare, varav 20 procent klarades på svenska utan svårig- het, 10 procent på svenska med svårighet och 70 procent på annat språk än svenska. Den fasta personalen kunde tala engelska, tyska och finska. Tolk hade anlitats för kontakter med personer som talade finska, serbokroa— tiska, persiska och grekiska. Socialförvalt- ningen har uppgivit följande för IU:

"Vid vårdnadsutredningarna för barna- vårdsnämnden har det ibland uppstått vissa svårigheter att få synpunkter på personliga förhållanden mellan makarna eller mellan föräldrar och barn, psykologiska nyanser och dylikt, och där har invandrarna framhållit att det gick lättare att tala med person som kunde språket än genom tolk."

N ykterhetsnämnden redovisade 305 kontak- ter per månad med invandrare. Kontakterna klarades till 30 procent på svenska utan svå— righet, till 35 procent på svenska med svå- righet och på annat språk till 35 procent. Den egna personalen kunde klara tyska, engelska, finska och ryska. Tolkar anlitades för kon- takter på finska, ungerska, tjeckiska, serbo- kroatiska och grekiska. I en kommentar framhöll man att tolkarna ibland har svårt att vara neutrala. Man hävdade också att det är svårare att lära känna klienten om man måste ”gå över tolk". Vidare sade man att det för personer som talar svenska med viss svårighet föreligger risk för att de avstår från att berätta om sin situation på grund av Språksvårigheter.

Den sociala hemhjälpens kontakter med

invandrare inskränkte sig till ca 10 per månad. Ca 20 procent av kontakterna klarades på svenska med svårighet och resten genom tolkhjälp från Immigrant Service. Den egna personalen klarade engelska och tyska.

Några uppgifter om skolstyrelsens kon- takter med invandrare lämnades inte på grund av svårigheter att definiera ”kontakt”. Språkproblemen belyses emellertid genom det förhållandet att 166 elever (157 finska) deltog i stödundervisning i svenska språket under läsåret 1969/70.

I Eskilstuna finns vid grundskolan ett antal finskspråkiga lärare anställda främst för stödundervisningen. Vidare brukar finsk- språkiga elever som varit i landet en längre tid engageras för att hjälpa nyanlända elever. Vid föräldramöten anlitas finsk tolk. Finsktalande lärare tjänstgör som tolkar och översätter t. ex. meddelanden till hemmen.

Skolstyrelsen anlitade tolk för kontakter på finska, grekiska, serbokroatiska, turkiska och tjeckiska.

Biblioteksstyrelsen redovisade ett mycket varierat kulturutbud till invandrarna. Utöver inköp av böcker på invandrarspråk, filmaft- nar, internationella aftnar, sagostunder för invandrarbarn m.m. hade man engagerat en finskspråkig bibliotekarie, bl. a. för besök hos patienter på centrallasarettet.

Man uppskattade att kontakterna till 50 procent klarades på svenska utan svårighet och till 25 procent på svenska med svårighet. Bibliotekspersonalen klarade finska, ung- erska och serbokroatiska. Tolkar hade anlitats för finska och serbokroatiska. Bokförteck- ningar fanns översatta till bl.a. estniska, finska, grekiska, italienska, polska, ryska, serbokroatiska och ungerska.

Immigrant Service

Under första hälften av 1960-talet fanns inget särskilt organ i Eskilstuna för att tillvarata invandrarnas speciella intressen och behov. Invandringens ökningi Eskilstuna under 1960- talet ledde dock till att man från fackligt håll i blygsam skala inledde en försöksverksamhet för att i första hand tillgodose invandrarnas informationsbehov. Våren 1967 tog Fackliga Centralorganisationen (FCO) initiativet till

inrättandet av ett serviceorgan för invandrare. Kommunen svarade ekonomiskt för verk- samheten. Verksamheten omfattade till en början endast några timmars expeditionstid per vecka. I september 1968 anställdes en föreståndare på heltid och Immigrant Service fick större lokaler. Vid årsskiftet 1970/71 utvidgades verksamheten ytterligare. De nya lokalerna ligger centralt och man disponerar sex rum. Personalen utgörs av sex anställda, varav fyra är finsktalande. Dessutom finns under expeditionstid personal som talar gre- kiska. Tillsammans kan personalen betjäna besökare på åtta språk.

Huvudmannaskapet för Immigrant Service övertogs helt av Eskilstuna kommun den 1 oktober 1971. I samband därmed antogs ett reglemente för invandrarbyrån, vari språk- servicens framträdande roll kommer till uttryck. Nedan återfinns ett utdrag ur reglementet.

ål.

Invandrarbyråns huvuduppgift är att — förmedla och etablera kontakt mellan invandrare och kommunala och statliga expertorgan, fack- liga organisationer, företag, bildningsorganisa- tioner m. fl. — lämna råd och hjälp till myndigheter, organisa- tioner och institutioner i frågor som för invandrare — stimulera till deltagande i fritidsaktiviteter inklusive språkundervisning i svenska samt — i övrigt fullgöra av kommunstyrelsen resp. för- valtningschefen beslutade arbetsuppgifter.

52.

I anslutning till i föregående paragraf angivna huvudarbetsuppgifter åligger det invandrarbyrån att mottaga besök och telefonförfrågningar och därvid lämna information och råd så långt detta är möjligt. Detta får icke innebära att byrån hand- lägger frågor för vilka särskilda förvaltningsorgan finns.

Av statliga och andra myndigheter tillhandahållet informationsmaterial skall distribueras till respek- tive mottagargrupper. I arbetsuppgifterna ingår även att utföra översättningar till svenska av handlingar etc. som invandrarna behöver som underlag vid kontakter med bl.a. olika myndigheter. 53.

Den service byrån lämnar invandrarna är kost— nadsfri. Självkostnaden för tolkningar och över- sättningar för icke kommunala institutioner och inrättningar skall däremot debiteras den som lämnas servicen.

Förvaltningsmässigt tillhör invandrarbyrån admi- nistrativa kontorets byråavdelning. Principiella frågor avseende kommunens invandrarpolitik skall behandlas i en av kommunstyrelsen tillsatt invandrarkommitté'. Kommitténs uppgift är att vara rådgivande och består av representanter för kommunstyrelsen, skolstyrelsen, socialförvalt- ningen, näringslivet, fackföreningsrörelsen. arbetsförmedlingen, bildningsförbunden och landstingets sjukvårdsinrättningar.

Representanten för kommunstyrelsen år kom- mitténs ordförande. Kommunstyrelsen utser sekreterare som ej är ledamot i kommittén.

Sekreteraren, administrativa kontorets byråchef samt föreståndaren för invandrarbyrån kallas till kommitténs sammanträden.

Tillgången på tolkar

Immigrant Service anlitar en stor grupp av freelance-tolkar. I maj 1970 uppgick dessa till ett fyrtiotal. Numera uppgår tolkarnas antal till ett sjuttiotal, som tolkar till 18 språk. Av tolkarna är 30 finsktalande, fyra serbokroa- tisktalande, fyra grekisktalande och fyra turkisktalande. Övriga språk är arabiska, bulgariska, engelska, estniska, franska, ita- lienska, japanska, polska, rumänska, ryska, spanska, tjeckiska, tyska och ungerska. Trettiosex av tolkarna (däribland 14 finskta- lande) är beredda att tolka nattetid och under helger.

Samtliga tolkar bär en namnbricka. För kontrollens skull medför tolken en s.k. tolklista, i vilken uppdragsgivaren fyller i tidsåtgången när tolkningen avslutas.

Tretton av tolkarna i Eskilstuna har deltagit i SIV:s tolkkurser. Immigrant Service har kompletterat dessa kurser genom att anordna egna fackinriktade kurser för tolkar. Hittills har man genomfört en kurs i samhällskun- skap, en i psykologi och en i socialpolitik.

'I kommittén ingår en ledamot från vardera kommunstyrelsen, skolstyrelsen, sociala central- nämnden, Fabriksföreningen, FCO, ABF, TBV och länsarbetsnämnden. De nationella föreningarna har valt en referensgrupp, som skall hålla kontakten med invandrarkommittén. I referensgruppen ingår företrädare för Finska socialdemokratiska före- ningen, Jugoslaviska föreningen, Idrottsklubben SLOGA (jugoslavisk), Club International, Grekiska klubben, Eskilstuna finska förening och Torshälla finska förening.

Tabell 24 Antal ärenden och förmedlade tolkuppdrag vid Immigrant Service, Eskilstuna, under år 1971 efter nationalitet och vad ärendet resp.

tolkuppdraget avsåg.

Förmedlade tolkuppdrag ingår inte i antalet ärenden. Ett ärende kan medföra flera besök vid Immigrant Service, samma person kan under året ha flera

ärenden resp. tolkförmedlingar.

Nationa- litet

Finnar Greker Iugoslaver Ovriga

Summa

Ärendet resp. tolkuppdraget avsåg

Landstingets sjukvårds- inrättningl

Ären- de

10 095 367 130 74

10666

Tolk- ning

7341 218 291

76 7 926

Övrig

sjukvård

Ären- de

3 267 1 10 56 30 3 463

Tolk- ning

2 378 49 77 13

2517

Bostad

Ären- de

3 291 127 58 50 3 526

Tolk- ning

209 6 5 2 222

Arbete

Ären- de

3 002 267 65 106 3 440

Tolk- ning

537 17 18

3

575

Social- vård

Ären- de

8 444 149 64 44

8701

Tolk— ning

3 608 78 76 28 3 790

SIV, polis

Ären- de

2 530 124 60 130 2 844

' Lasarett. barnavårdscentral, mödravårdscentral, folktandvård, könspoliklinik, träningsverkstad.

Tolk- ning

226

21

254

Försäk— rings— kassa

Ären- de

1 074 145 65 49 1 333

Tolk- ning

25 15 33 75

Övrigt

Ären- de

4 302 178 103 134

4717

Tolk- ning

370 21 45 10 446

Summa

Ären— de

36 005 1 467 601 617 38 690

Tolkarna i Eskilstuna har bildat en särskild förening. Den torde vara den enda lokala tolkföreningen i landet med vilken lokala myndigheter förhandlar om t.ex. tolkarvo- den. Enligt föreningens stadgar har den till uppgift att bevaka tolkarnas ekonomiska, sociala och andra intressen, att bedriva viss yrkesinriktad bildningsverksamhet för tolkar, att skapa kontakter med andra tolkorganisa- tioner i landet och att ordna möjligheter till träffar och meningsutbyten tolkar emellan. Rätt till anslutning äger alla av Immigrant Service eller av andra institutioner godkända tolkar.

Tolkarvoden

Ett av de resultat tolkföreningen uppnått är att man med invandrarkommittén som motpart förhandlat sig fram till normer för tolkarvo- den. Dessa gäller från den 1 januari 1972 och de stadgar följande:

1. Ersättning för tolkning utgår efter 25 kronor per timme (minimitid en halv timme) med undantag för vad som anges i punkterna 2, 3 och 5.

2. Under vardagar mellan kl. 21.00—06.00 och lördagar mellan kl. 06.00—18.00 utgår ersättning efter 37:50 kronor per timme (minimitid en halv timme).

3. För lördag (dag före helgdag) från kl. 18.00 till måndag (dag efter helgdag) kl. 06.00 utgår ersättning med 50 kronor per timme (minimitid en timme).

4. Ovan angivna timersättningar inkluderar semesterersättning, restidsersättning och rese- kostnader, men ej avgifter tilI riksförsäk— ringsverket.

5. Vid simultantolkningar inför publik sker upp- görelse från fall till fall efter samråd med per- sonalchefen och byråchefen.

Normerna för tolkarvoden har antagits av Södermanlands läns landsting, Söderman- lands läns allmänna försäkringskassa, läns- arbetsnämnden i Södermanlands län och lokala skattemyndigheten i Eskilstuna fög- deri. För landstingets de] kan anmärkas att förvaltningsutskottet redan i november 1968 beslutade ”att bemyndiga sjukvårdsdirektio-

nerna att bestrida kostnaderna för erforderlig tolk i samband med undersökning och behandling av patient som ej behärskar svenska språket, i den mån tolk finnes till- gänglig på orten och i det fall läkaren eller annan personal ej behärskar patientens språk".

I Eskilstuna, liksom på andra orter, har man trots gynnsamma organisatoriska och andra förutsättningar inte lyckats precisera var gränsen för samhällets kostnadsansvar ligger när det gäller tolkservice. Detta framgår av ett brev som föreståndaren för Immigrant Ser- vice skrivit till IU med anledning av invand- rarbyråenkäten. Hon framhåller:

"Immigrant Service har en central tolkförmed— ling. Vem som helst kan här rekvirera en duktig tolk med tystnadsplikt. Ett varuhus ringde härom dagen och bad om en tolk i ett snatteriärende. En verk- stadsklubb har bett en av våra tolkar framföra en krans vid en finsk jordfästning. Socialbyrån har beställt en tolk, bilburen sådan, för att föra en sjuk man till Riksförsäkringsverkets sjukhus i Tranås. Förutom sedvanliga kontakter med landsting, stat och kommun händer det alltså att tolkar beställs ide mest säregna sammanhang. Frågan är bara vem som skall stå för kostnaden. Vi har där skaffat oss vissa normer, men ansvarsfördelningen vi siktar mot är långtifrån genomförd.

Sjukvårdstolkningar dominerar. Under år 1971 förmedlade vi närmare 8000 till landstingets sjuk— vårdsinrättningar samt 2517 tolkningar inom den privata sektorn. Södermanlands läns landsting var det första i landet — tror vi — som åtog sig att ekonomiskt svara för de tolkningar som berörs. Vi debiterar landstinget men lägger inte på någon administrativ avgift. Tingsrätt, advokater (om kunden har rätt att anlita rättshjälp) och polis betalar själva arvodet direkt till tolken. Advokat och tingsrätt i allmänhet 50:— och polisen 45 :—- per timme. För övrigt bifogar vi kopior på uppgörelser med länsarbetsnämnd, skattemyndighet och för- säkringskassa.

Kunden får själv betala tolkkostnaden då det gäller ärenden av privat natur, bilköp etc. Även vid körkortsprov, då trafiksäkerhetsverket behöver tolk, får kunden själv betala. Givetvis betalar även varuhus och affärer själva tolkarvodet.

Vi interndebiterar ej. Alla de tolkningar som exempelvis behövs på socialbyrån betalas från invandrarbyråns anslag. Man anser det vara en onödig administrativ åtgärd, enär pengarna ändå skall tas ut ur samma kassa.

Här i Södermanland skall vi försöka få enhetliga normer, blanketter, tolkarvoden o.s.v. Organisa- tionskontoret i Eskilstuna håller just på att göra ett förslag till blankett för tolkuppdrag.”

I tabell 24 redovisas verksamheten vid Immigrant Service under år 1971 såväl vad gäller antalet ärenden som förmedlade tolk- uppdrag fördelade på olika ärendegrupper och nationalitet. Tabellen bygger p, den löpande statistik som förs vid Immigrant Service. Ex- pansionen av invandrarbyråns verksamhet un— der de tre senaste åren framgår om manjämför antalet ärenden och förmedlade tolkuppdrag vid skilda tidpunkter.

Ärenden Tolkuppdrag 1969 l:a kvart. 1354 502 1970 l:a kvart. 3 267 2 999 l97l l:a kvart. 6 489 3 829

Den kraftiga stegringen av såväl antalet ärenden som antalet tolkuppdrag under 1970 beror dels på ökad invandring, dels på att byråns verksamhet efter hand blivit mera känd. Utvecklingen tyder på att det förelegat ett dolt behov bland invandrarna av de tjänster invandrarbyrån kan erbjuda. Från april 1971 hänförs till ärenden även telefon- samtal, vilket försvårar jämförelser med tidigare år.

Fördelningen på ärendegrupper visar klart sjukvårdens dominerande inslag i invandrar- byråns verksamhet. I synnerhet gäller detta de

förmedlade tolkningarna, där den samlade sjukvården svarade för 66,6 procent. Därnäst i storleksordning följde socialvården med 23,9 procent. Någon mer finfördelad statistik vad gäller innehållet i tolkningen finns inte. Det går följaktligen inte att utläsa i vilken omfattning tolkningen inom t. ex. sjukvården har avsett diagnostiskt arbete, undersök- ningar av olika slag, samtalsbehandling eller tolkning i vårdsituationer. Detta gäller även socialvården, där man inte kan se om tolk- ningen rört utredningsarbete, rådgivning, nämndsammanträde eller något annat.

Det låga utnyttjandet av invandrarbyråns tjänster från försäkringskassans sida tyder på att denna har tillgång till flerspråkig personal, som klarar merparten av rutinärendena. Sannolikt beror de få tolkförmedlingarna till polisväsendet på att polismyndigheten byggt upp ett eget nät av tolkar. Tolkningarna inom arbetslivet har gällt fackliga frågor, olycks- fallsutredningar, hjälp vid kontakter med myndigheter av olika slag samt frågor som har anknytning till anställningstryggheten.

Tolkuppdragens fördelning på medborgar- skap visar att 93 procent av tolkuppdragen avsåg finländska medborgare och endast 3,6 procent jugoslaviska medborgare. I början av år 1972 utgjorde finländarna 78 procent av de utländska medborgarna i Eskilstuna och jugoslaverna 5,5 procent. Finländarna i

Tabell 25 Översättningar utförda av personal vid Immigrant Service i Eskilstuna under maj månad 1970 efter ärende och språk.

Sektor Språk

Finska Grekiska Serbokroatiska

Spanska Tyska Engelska

Arbetsförmedling (arbetsintyg) Biblioteket Folktandvården Hyresbostäder Hälsovårdsbyrån Lasarettet Lokala skattemyndig- heten Länsstyrelsen (lämplighetsintyg) 30 — Kronofogde- myndigheten Socialförvaltningen 3 — Skrivelser,privata _ __

Ull—N——lo

l

c—I I—l

Eskilstuna anlitade sålunda språkservicen i högre grad än deras andel i befolkningen, medan motsatsen gällde för jugoslaverna.

Det saknas uppgifter om hur många per- soner som de 15 806 tolkuppdragen avsåg. Det är troligt att en stor del av invandrarna inte alls anlitar tolk.

Översättningar

Enklare översättningar, såsom arbets- och lämplighetsintyg, översätts utan kostnad av personal vid Immigrant Service. Längre skrivelser, skolbetyg, domslut m. m. sänds till auktoriserad translator, som debiterar kunden direkt. Översättningarna under maj månad år 1970 fördelade på ämnesområden och språkgrupper framgår av tabell 25.

Femton domslut och skolbetyg har sänts till auktoriserad translator i Uppsala (kontakt genom finsk-ugriska institutionen vid Uppsala universitet).

Förutom översättningar hjälpte personalen vid Immigrant Service till med ca 15 besvärsskrivelser till riksförsäkringsverket, AMS, länsstyrelsen i Södermanlands län och Kungl. Maj:t.

Under år 1971 uppgick antalet översätt- ningar till 225, alltså något under 20 per månad eller ungefär en översättning per arbetsdag. De flesta översättningar är av akut karaktär och utförs av personal vid Immigrant Service. Sedan SIV tillkom år 1969 anlitar man även dess språksektion.

Tolkkostnaderna

Eskilstuna stad har från år 1967 anslagit medel till informationsverksamhet bland invand- rare. Bidraget var detta år 30000 kronor. År 1970 hade den samlade budgeten stigit till 230000 kronor för att kalenderåret 1971 uppgå till 378 000 kronor. Av den totala budgeten för kalenderåret 1971 uppgick ersättningen till ej fast anställda tolkar till 215 000 kronor. Ersättningarna från landstinget för tolk- kostnader uppgick kalenderåret 1971 till 57500 kr. Landstinget debiteras inte några administrativa kostnader, vilket innebär att kommunen svarar för hela kostnaden för

rekrytering av tolkar, expenser i samband med förmedling av tolkar, kursverksamhet m.m.

Budgetförslaget för år 1973 uppgår till totalt 460000 kronor. Inkomsterna beräknas bli 80000 kronor, varav merparten utgör tolkar- voden från landstinget. Lönekostnaderna beräknas till 336000 kronor, av vilka ersätt- ningarna till tolkarna utgör 220000 kronor. Den hastigt växande budgeten för Immigrant Service i Eskilstuna beror delvis på att man inte interndebiterar tolkkostnaderna. Social- förvaltningen och andra kommunala förvalt- ningar har följaktligen blygsamma eller obe- fintliga kostnader för språkservice.

Suomenkielinen tiivistelmä

Ruotsin hallitus asetti vuonna 1968 parla- mentaarisen siirtolaisasiainkomitean. Komi- tean tehtäväksi annettiin selvittää siirtolaisten ja etnisten vähemmistöjen asemaa Ruotsissa sekä tehdä näihin ongelmiin liittyviä toimen- pide—ehdotuksia yhteiskuntaelämän eri aloilla.

Vuosien 1971/1972 vaihteessa Ruotsissa asui 416500 ulkomaan kansalaista. Noin puolet näistä (206 000) on Suomen kansalaisia. Seuraavaksi suurimman ryhmän muodostavat jugoslaavit (40500). Vuonna 1970 tapahtu- neen suuren maahanmuuton jälkeen (77000 maahan- ja 29000 maastamuuttajaa), maa- hanmuutto väheni huomattavasti vuoden 1971 aikana (42600 henkilöä), kun taas maasta- muutto nousi (39500 henkilöä). Vuonna 1972 tilanne näyttää ensimmäisen kerran vuoden 1929 jälkeen muodostuvan sellaiseksi, että Ruotsista muuttaa ennemmän ihmisiä kuin mitä maahan saapuu. Tämä on kuitenkin luultavasti tilapäistä.

Siirtolaisasiainkomitea jätti ensimmäisen mietintönsä vuonna 1971. Se käsitteli siirto— laisten koulutuskysymyksiä ja sisälsi mm. ehdotuksen jonka mukaan kaikilla siirtolai- silla, jotka muuttavat Ruotsiin 1.1.1973 jäl— keen, olisi laillinen oikeus 240 tunnin ilmai- seen ruotsin kielen- ja yhteiskuntatiedon opetukseen menettämättä palkkaetujaan. Hallitus on lokakuussa 1972 antanut Ruotsin valtiopäiville esityksen joka perustuu komi- tean ehdotukseen.

Tämä siirtolaisasiainkomitean toinen mie-

tintö käsittelee kysymystä joka koskee siir- tolaisille annettavaa tulkki- ja käännöspalve- lua, ja täten se siis läheisesti liittyy komitean ensimmäiseen mietintöön. Luvut 2—5 sisäl- tävät eräitä tilastotietoja sekä antavat yleis- kuvan tämänhetkisestä tulkkipalveluksesta ja -koulutuksesta. Kuudes luku sisältää eri siirtolaisjärjestöjen esittämiä yhteiskunnan tulkkipalvelukseen liittyviä mielipiteitä, jotka komitea on saanut eri kyselytilaisuuksissa. Seitsemäs ja kahdeksas luku sisältävät komitean ehdotukset. Liitteissä 1—9 käsitel- lään mm. eräitä erikoiskysymyksiä.

Vuonna 1971 toteutettiin Ruotsissa julkista hallintoa koskeva oikeusuudistus. Tässä yhteydessä mm. hyväksyttiin määräyksiä joiden mukaan kaikilla julkisen hallinnon viranomaisilla on valtuus käyttää tulkkia yhteyksissään henkilöihin, jotka eivät osaa ruotsia. Komitean ehdotukset paremmasta tulkkipalveluksesta perustuvat juuri näihin määräyksiin. Komitea kehottaa asianomaisia viranomaisia ja työmarkkinoiden eri osa- puolia kiinnittämään enemmän huomiota tulkkipalvelukseen liittyviin kysymyksiin.

Ruotsissa tällä hetkellä ei ole muuta tulk- kikoulutusta kuin puolustusvoimien järjes- tämä tulkkikoulutus sekä Valtion maahan- muuttoviraston järjestämät viikkokurssit, joiden kustannukset ovat n. 0,5 milj. kr. vuosittain. Tulkkikoulua ei ole. Koska päte- vien tulkkien tarve on suuri, siirtolaisasiain- komitea ehdottaa yliopistotasolla tapahtuvaa tulkkikoulutusta. Tätä varten komitean mie-

Opetuksen tulisi kolmen lukukauden aikana syventää aikaisemmin hankittuja kielitaitoja ja sen lisäksi opetusta tulisi antaa erikoisai- neissa. Ehdotuksen mukaan koulun olisi samanaikaisesti järjestettävä kuusi kurssia noin70tulkilleerikielissä—lähinnäsuomenja serbokratian kielessä.

Siirtolaisasiainkomitea ehdottaa edelleen, että sellaista tulkkien jatkokoulutusta, jota tällä hetkellä Valtion maahanmuuttovirasto hoitaa, tulevaisuudessa järjestettäisiin koko maassa opintoliittojen toimesta. Tämän kurssitoiminnan pitäisi olla tarkoitettu hen- kilöille jotka lähinnä toimivat "kontaktitulk- keina", ja opetuksen tulisi käsittää 60—80 tuntia. Toiminnan tulisi saada valtion tukea, mutta myös työmarkkinaosapuolten pitäisi osittain vastata koulutuksen kustannuksista. Komitean mielestä tulkkikoulutusta voitaisiin myös järjestää kansanopistoissa.

Ruotsissa ei ole —- toisin kuin muissa pohjoismaissa — yhteiskunnan järjestämää tulkkien ja kääntäjien auktorisointia. Tästä syystä komitea ehdottaa erityisen valtion lautakunnan perustamista tulkkien ja kään- täjien tason tarkistamista ja auktorisointia varten. Lautakuntaan pitäisi kuulua asiano- maisten Viranomaisten ja järjestöjen edusta- jia. Lautakunnan pitäisi myös eri puolilla maata säännöllisesti järjestää tutkintoti- laisuuksia niille tulkeille, joita viranomaiset käyttävät pätevyyden tarkistamiseksi. Siir- tolaisasiainkomitea ehdottaa myös erityistä vaitiolovelvollisuuslakia tulkeille ja kääntäjille.'

Ruotsissa toimii noin 30 paikkakunnalla siirtolaisille tarkoitettuja neuvontatoimistoja. Suurin osa niistä toimii kuntien valvonnan alaisina. Yksi toimistojen päätehtävistä on tulkkien ja kääntäjien välittäminen siirtolai- sille, viranomaisille ja järjestöille. Komitea katsoo, että neuvontatoimistoilla on tärkeä ehtävä yhteiskunnassa ja että toimistoja olisi lisättävä. Komitea ehdottaa myös että Valtion maahanmuuttoviraston kieliosasto saisi enemmän varoja voidakseen palvella vira- nomaisia ja järjestöjä jotka tarvitsevat käännöksiä Ruotsissa asuvien siirtolaisten kielille. Viranomaisten pitäisi esimerkiksi laa-

jemmassa määrin käyttää monikielisiä Iomakkeita yhteyksissään siirtolaisiin.

Siirtolaisasiainkomitean mielestä virano- maisten pitäisi ottaa palvelukseensa enemmän kaksikielisiä henkilöitä ja henkilökunnan koulutuksen osana järjestää kursseja Ruot- sissa asuvien siirtolaisten kielissä.

Pohjoismaiden neuvosto hyväksyi vuonna 1966 suosituksen pohjoismaiseksi kielisopi- mukseksi. Sopimuksen mukaan pohjoismai- den kansalaiset saisivat oikeuden ilman kus- tannuksia käyttää omaa kieltään kääntyes- sään muun pohjoismaan viranomaisen puo- leen. Koska sopimukseen liittyvät ongelmat lähinnä koskisivat Ruotsia pohjoismaiden oikeusministerit päättivät vuonna 1967. että Ruotsi kartottaisi ongelmia, minkä jälkeen asia otettaisiin uudelleen esille yhteispoh- joismaisella tasolla. Kun siirtolaisasiainko— mitea asetettiin vuonna 1968, se sai myös tehtäväkseen selvittää pohjoismaisen kieli- sopimuksen edellytykset Ruotsin osalta. Mietinnön 8. luvussa komitea esittää pohjoismaiseen kielisopimukseen liittyvät mielipiteensä.

Ottaen huomioon Ruotsin valtion 1971 hyväksymät uudet hallinto-oikeudelliset säännöt tulkkien käyttämisestä ja siirtolaisa- siainkomitean tässä mietinnössä esittämät toimenpiteet paremman tulkkipalvelun aikaansaamiseksi, komitea omalta osaltaan puoltaa pohjoismaisen kielisopimuksen toteuttamista.

Summary

The Royal Commission on the Social Adjustment of Immigrants (Invandrarutred- ningen) was appointed by the Swedish government in 1968. Its task is to investigate the situation of immigrants and ethnic mino- rities in Sweden and to present proposals for various measures in the social and cultural fields. The Commission is parliamentary.

At the year end 1971 there were 416,500 aliens resident in Sweden. About half of them (206,000) were Finnish citizens. The next largest group was the Yugoslavs (40,500). After the very large immigration in 1970 (77,000 immigrants and 29,000 emigrants) immigration fell considerably during 1971 (42, 600 persons) while emigration rose (39,500 persons). 1972 seems to be the first year since 1929 when more persons have emigrated from than have immigrated to Sweden, though this is probably only a temporary phenomenon.

The Commission issued its first report in 1971. This dealt with the educational situation of immigrants and, among other things, contained proposals concering a statutory right to 240 hours paid teaching of Swedish and elementary civics for all immigrants entering Sweden after January 1, 1973. In October 1972 the government presented to the Swedish parliament a bill based on the Commission's proposal.

This second report of the Commission deals with the question of an interpreter and translator service for immigrants and thus has close ties with the Commission's first report.

Chapters 2—5 of the report contain certain statistical data and describe the present interpreter service and interpreter training. Chapter 6 sets out the views on the public interpreter service expressed by different immigrant organizations with which the Commission has had discussions. Chapters 7 and 8 contain the Commission”s proposals. Appendices 1—9 deal with certain special questions.

A reform of the Swedish administrative legislation was introduced in 1971. In con- junction therewith a regulation was adopted which implies that all government agencies shall be authorized to employ the services of interpreters for contact with persons who do not possess a command of Swedish. The proposals of the Commission for an improved interpreter service are based on this regula- tion. The Commission recommends that the government agencies and labour market organizations concerned shall devote greater attention to the question of an interpreter service for immigrants.

The only training facilities for interpreters that exist at present in Sweden are special education for military interpreters and weekly courses for interpreters which are arranged by the National Immigration and Naturalization Board (Statens invandrarverk). The cost of the weekly courses is about $ 100,000 per annum. No interpreter school exists. In view of the great need for qualified interpreters the Commission proposes that interpreters'

courses should be arranged at university level. In the Commission”s opinion a special school of interpreters should be established for this purpose. Training at the school should be based on previous linguistic knowledge and should comprise three terms in different special subjects. It is suggested that the school could at the same time arrange six courses for interpreters in different languages — prima- rily Finnish and Serbo-Croatian — for alto— gether about 70 students.

The Commission also proposes that the courses for interpreters now organized by the National Immigration and Naturalization Board should in future be arranged throughout the country under the auspices of the voluntary education associations. These courses should be designed for persons working primarily as ”contact interpreters" and should comprise 60—80 hours of tea- ching. Government grants should be allotted for this purpose, but the labour market organizations should also carry a certain responsibility for the costs of the training. Training of interpreters should, in the opinion of the Commission, also be given at the folk high schools.

In Sweden — in contradistinction to the other Nordic countries — there is no government authorization of interpreters and translators. The Commission therefore pro- poses that a special government committee for examination and authorization of qualified interpreters and translators should be set up. The committee should include representatives of the agencies and organizations concerned. The committee should also, in different parts of the country, regularly arrange examina- tions of the interpreters whose services are utilized by the agencies in order to test their qualifications. The Commission also proposes a special law on the obligation of secrecy for interpreters and translators.

At some 30 places in Sweden there are special information offices for immigrants, most of which are under the administration of local authorities. A main task of these offices is to provide interpreters and translators for immigrants, government agencies and orga- nizations. The Commission considers that the

information offices fulfil an important func- tion and that their sphere of activities should be extended. The Commission also proposes that the Translation Section of the National Immigration and Naturalization Board should be given increased resources so that it can serve government agencies and organi- zations which have a need for translations into languages spoken by immigrants in Sweden. Agencies should, for example, make use to a greater extent of multilingual forms in their contacts with immigrants.

The Commission also recommends that agencies should to a greater extent employ bilingual personnel and, as a step in the training of such personnel, should arrange courses in languages spoken by immigrants in Sweden.

In 1966 the Nordic Council recommended that the governments of the Nordic countries (Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden) should sign a convention under which citizens of a Nordic country should be able to use their own language in dealing with an authority in another Nordic country, the expense of interpretation being borne by the authority. The Nordic Council consists of members of parliament from all the Nordic countries and issues recommendations on common questions to the governments. The problems associated with a Nordic language convention apply primarily to Sweden, and since 1968 the Commission has been investi— gating the prospects of Sweden signing such a convention. In its present report the Com- mission points out that, after examining the consequences of such a convention for Sweden, it concurs with the proposal for a Nordic language convention.

___

KUNGL. å......L

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

1. Ämbetsansvaret ll. Ju. 59. Att välja framtid. Ju. [_ 2. Svensk möbelindustri. !. 60. Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslos- 3. Personal för tyg— och intendenturförvaltning. Fö. het m.m. S. 4. Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. 61. Försök med bibliotek. Litteraturutredningens 5. CKR. (Centrala körkortsregistret) K. biblioteksstudier. U. 6. Reklam 1. Beskattning av reklamen. U. 62. Offentligt stöd till de politiska partierna. Ju. 7. Reklam ll. Beskrivning och analys. U. 63. Näringslivets försörjning med riskkapital från 8. Forskning inom försvaret. Fö. allmänna pensionsfonden. Fi. 9. (Utkommer senare.) 64. Kriminalvård. Ju. 10. Godsbefordran till sjöss. Ju. 65. Barnavårdsmannafragan. Ju. 11. Förenklad löntagarbeskattning. Fi. 66. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. U. 12. Skadestånd IV. Ju. 67. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. U. 13. Kommersiell service i glesbygder. In. 68. Värnpliktsförmåner. Fö. 14. Revision av vattenlagen. Del 2. Ju. 69. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situation. 15. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. Ju. Bilaga 5 till UFV betänkande Värnpliktsförmaner. 16. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. (Följd- Fö. författningar) Ju. 70. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. 17. Nomineringslörfarande vid riksdagsval - Riks- Del 1. Allmän motivering. Ju. dagen i pressen. Ju. 71. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. 18. Norge och den norska exilregeringen under Del 2. Lagtext och specialmotivering. Ju. andra världskriget, Ju, 72. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom Del 3. Expertutredningar. Ju. vuxenutbildningen. U, 73. Ersättning för vissa obefogade frihetsinskrånk- 20. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. ningar. Ju. Litteraturutredningens läsvanestudier. U. 74. Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. in. 21. Svävarfartslag. K. 75. Skyddat arbete. Bilagor. In. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. Ju. 76. Unga lagöverträdare. Ju. 23. Högre utbildnin — regional rekrytering och 77. Laginkomstproblemet. ln. samhällsekonomrska kalkyler. U. 78. Företagsservice för utveckling av mindre och 24. Vågtraktavtalet ll. Ju. medelstora företag. i. 25. Naturgas i Sverige. I. 79. Kreditupplysning och integritet. Ju. 26. Förskolan 1. S. 80. En bok om böcker. Litteraturutredningens bransch- 27. Förskolan 2. S. studier. U. 28. Konsumentköplag. Ju. 81. Allmän tandvårdsförsäkring. S. 29. Konsumentupplysning om försäkringar. H. 82. Flygarbetstid. K. 30. Bostadsanpassningsbidrag. fn. 83. lnvandrarutredningen 2. In. 31. Lag om hälso- och miljöfarliga varor. Jo. 32. Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? C. 33. Förhandlinåsrätt för pensionärer. ln. 34. Familjestö . S. 35. Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. Jo. 36. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. 37. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U. 38. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. 39. Abortfrågan. Remissyttranden. Ju. 40. Konkurrens i bostadsbyggandet. In. 41. Familj och äktenskap |. Ju. 42. Vägtrafikbeskattningen. Fi. 43. Utnyttjande och skydd av havet. I. 44. Reformerad skatteutjämning. Fi. 45. Kulturminnesvård. U. 46. Landskapsvard genom täktsamverkan. Ju. 47. Data och integritet. Ju. 48. Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö. 49. Tryckfriheten och reklamen. Ju. 50. Skyddsrum. Fö. 51. Sjölagens befraktningskapitel. Ju. 52. Rapport angående kommunal information rn. nr. C. 53. Handräckningstiänst i försvaret. Fö. 54. Skyddat arbete., ln. 55. Decentrelisering av statlig verksamhet — ett led l regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. Fi. 56. Glesbygder och glesbygdspolitik. ln. 57. Ledningsrättslag. Ju. 58. Koncession för pipelines. K. SOU 1972: 83 119

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justltledepartementet

Ämbetsansvaret ||. [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12] Revrsion av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform - Ny riks— dagsordning. [15] 2. Ny regerin storm - Ny riksdags- ordning (Följdförfattningar) [16 3. Nomineringsför- farande vid riksdagsval - Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domstolsvåsendet IV. Skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet II. [24] Konsumentköplag. [28l Abortfrågan. Remissyttranden. [39] Familj och äktenskap I. [41] Landskapsvärd genom täktsamverkan. [46] Data och integritet. [47] Tryckfriheten och reklamen. [49] Sjölagens befraktningskapitel. [51] Ledningsrättslag. [57] Att välja framtid. [59] Offentligt stöd till de politiska partierna. [62] Kriminalvård. [64] Barnavårdsmannafragan. [65] Trafikmälskommittén. 1. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1. Allmän motivering. [70] 2. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och Specialmotivering. [71] 3. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertut- redningar. [72]

[Egättning för vissa obefogade lrihetsinskränkningar. Unga lagöverträdare. [76]

Kreditupplysning och integritet. [79]

Försvarsdeparlementet

Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och för- svarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarsplane— ringen. [48] Forskning inom försvaret. [8] Skyddsrum. [50] Handräckningetiänst i försvaret. [53] Utredning rörande systemet för förmåner at värn- pliktiga m.fl. (UFV) 1. Värnpliktsförmäner. [68] 2. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situation. Bi- laga 5 till UFV betänkande Värnpliktsförmaner. [69]

Socialdepertementet

1968 års barnstugeutredning. 1. 2. Förskolan 2. [27]

Familjestöd. [34]

Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet

Förskolan 1. [26]

m. m. [60] Allmän tandvårdsförsäkring. [81]

Kommunlkatlonedepertementet CKR. (Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [21]

Koncession för pipelines. [58] Flygarbetstid. [82]

Flnansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Reformerad skatteutjåmning. [44]

Decentratisering i statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Iutrapport. [55] Näringslivets försörjning med riskkapital från all- männa pensionsfonden. [63]

Utblldnlngsdepartementet

Reklamutredningen. 1. Reklam |. Beskattning av re— klamen. [6] 2. Reklam ll. Beskrivning och analys. [7] Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxen- utbildningen. [19] 1968 års Iitteraturutredning. 1. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läs- vanestudier. [20] 2. Försök med bibliotek. Littera- turutredningens biblioteksstudier. [61] 3. En bok om böcker. Litteraturutredningens branschstudier. [80] Högre utbildning — regional rekrytering och sam- hällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kulturminnesvärd. [45] Kulturrådet. 1. Ny kulturpolitik_ Del 1. Nuläge och förslag. [66] 2. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfatt- ning. [67]

Jordbruksdepartementet

Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35]

Handelsdepartementet Konsumentupplysning om försäkringar. [29] Inrlkesdepertementet

Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [ ] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40] Utredning rörande den skyddade sysselsättningen. ?. ]Skyddat arbete. [54] 2. Skyddat arbete. Bilagor. 75 Glesbygder och glesbygdspolitik. [56] Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. [74] Låginkomstproblemet. [77] lnvandrarutredningen 2. [83]

Clvlldepertementet

Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [32] Rapport angående kommunal information m. m. [52]

lndustrldepartementet

Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25] Utnyttjande och skydd av havet. [43] Företagsservice för utveckling av mindre och medel- stora företag. [78]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

* . .- '*,' ' & Allmänna Förlaget '='—; ., ' ' = .—_.._ ISBN 91 -38 - 00271 *