Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna förvaltninpdomstolar, m.m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 Prop. 1971: 30

Nr 30

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m.; given Stockholms slott den 12 mars 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll samt Kungl. Maj:ts och kyrkomötets bilagda skrivelser, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt. |

GUSTAF ADOLF LENNART GELJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås tre nya lagar av central betydelse på den offentliga förvaltningens område: lag om allmänna förvaltningsdomstolar, förvaltningsprocesslag och förvaltningslag. Förslagen innebär dels att rättskipningen i regeringsrätten och kammarrätt omorganiseras, dels att allmänna förfaranderegler för förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter införs.

Genom förslagen flyttas tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen i förvaltningsärenden från regeringsrätten till kammarrätt. Kammarrätt får ställning av allmän förvaltningsdomstol närmast under regeringsrätten med i stort sett samma målområde som denna. I samband därmed byggs kammarrättsorganisationen ut kraftigt. Sålunda skall det i fortsättningen finnas två kammarrätter, den ena i Stockholm med Svealand utom Värmland samt Norrland, Östergötland och Gotland som domkrets och den andra i Göteborg med återstoden av landet som domkrets. Två av stockholmskammarrättens avdelningar föreslås förlagda till Sundsvall. Antalet avdelningar i kammarrätt ökas från f.n. 9 till 15. Kammarrättsavdelningarna föreslås organiserade efter

Prop. 1971: 30 2

hovrättsmönster med en kammarrättslagman som ordförande och i princip ordinarie kammarrättsråd som övriga ledamöter.

För regeringsrättens del innebär förslagen att domstolen huvudsakligen får ställning av prejudikatinstans. Mål, som fullföljs från kammarrätt till regeringsrätten, skall prövas av regeringsrätten bara om denna meddelar prövningstillstånd.

Tillstånd skall meddelas, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av regeringsrätten eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att resning annars skulle kunna ha beviljats. Som en konsekvens av regeringsrättens ändrade uppgifter föreslås att antalet regeringsråd minskas från f.n. 22 till högst 18. Vidare föreslås att den nuvarande ordningen, att regeringsrättens mål bereds i statsdepartementen och föredras inför domstolen av tjänstemän i departementen, skall upphöra. I stället inrättas ett eget kansli för regeringsrätten i vilket särskilda föredragande för domstolen ingår.

Grundläggande regler om förfarandet i mål hos regeringsrätten och kammarrätt föreslås meddelade i förvaltningsprocesslagen. Denna föreslås bli tillämplig även hos länsrätt, länsskatterätt och mellankommunala skatterätten. Syftet med lagen är bl. a. att underlätta för den enskilde att själv föra sin talan vid förvaltningsdomstol.

Förfarandet i förvaltningsdomstol föreslås i princip vara skriftligt. Muntlig förhandling skall kunna ingå i handläggningen, när det kan antas vara till fördel för utredningen. Part föreslås få viss möjlighet att påverka frågan huruvida muntlig förhandling skall komma till stånd. Enskild part, som inställer sig vid muntlig förhandling, skall enligt förslaget kunna få ersättning av allmänna medel för sin inställelse, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för inställelsen.

För förvaltningsdomstol föreslås gälla uttryckligt förbud att gå utöver vad som har yrkats i målet. Möjlighet skall dock finnas för domstol att utan yrkande besluta till det bättre för enskild, när det föreligger särskilda skäl och det kan ske utan men för motstående enskilt intresse.

Förslaget till förvaltningslag är avsett att bilda grundvalen för förvaltningsmyndigheternas handläggning av sina ärenden. Lagen syftar främst till att stärka den enskildes rättssäkerhet i hans mellanhavanden med myndigheterna. Vid utformningen av lagen har lagts särskild vikt vid att den skall tillgodose behovet av förfaranderegler i första instans, att reglerna skall vara så enkla och lättillgängliga som möjligt samt att lagen inte får äventyra kravet på snabbhet och effektivitet i förvaltningen.

Förfarandereglerna i förvaltningslagen föreslås uppdelade i två hu-

vudavsnitt. I det första ingår sådana regler som kan tillämpas i stort

Prop. 1971: 30 ph 3

sett i alla slag av förvaltningsärenden. Hit hör bl. a. regler om jäv, en-

skilds rätt att anlita ombud eller biträde, myndighets skyldighet att väg-

leda den som har gjort en ofullständig ansökan e. d., myndighets befogenhet att anlita tolk och ordningen för anförande av besvär över myndighets beslut. De flesta av reglerna är nya som allmänna föreskrifter

betraktade. Några av reglerna, t.ex. reglerna om besvärstid, ersätter

däremot nuvarande lagstiftning i ämnet. Det andra huvudavsnittet i förvaltningslagen föreslås innehålla sådana

bestämmelser som är av särskild betydelse i ärenden där det är fråga

om myndighetsutövning mot enskild, dvs. när myndighet utövar befo-

genhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Sålunda fö-

reslås bl. a. bestämmelser om rätt för sökande, klagande eller annan part i ett ärende att ta del av utredningsmaterialet i ärendet, myndighets

skyldighet att underrätta part om detta material, parts rätt att muntligen

lämna uppgift i ärende, myndighets skyldighet att ange skälen för be-

slut, varigenom den avgör ärende, och att underrätta part om innehållet i sådant beslut och om vad han skall iaktta vid klagan över beslutet,

Samtliga bestämmelser är nya som allmänna regler betraktade,

Propositionen innehåller dessutom förslag till konsekvensändringar till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Ändringarna går bl. a. ut på att i olika specialförfattningar föra in uttryckliga bestämmelser om huruvida besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t eller hos förvaltningsdomstol. Härvid överges den nuvarande tekniken att beteckna även besvär, som skall prövas av regeringsrätten, såsom besvär hos Kungl. Maj:t. I stället anges i sådant fall att besvär skall anföras hos regeringsrätten. I konsekvens härmed kommer i fortsättningen uttrycket att talan fullföljs hos Kungl. Maj:t i princip att innebära att talan skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Som en konsekvens av ett av syftena med förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen — att åstadkomma enhetliga och generellt tillämpliga regler för förfarandet hos förvaltningsmyndigheter resp. hos förvaltningsdomstolar — har vidare de förfaranderegler som nu finns i olika specialförfattningar i stor utsträckning utmönstrats.Denna anpassning av specialförfattningar till förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen har hittills slutförts beträffande ett 50-tal författningar. Avsikten är att arbetet därmed skall fortsätta.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971, såvitt angår förfaranderegler för länsrätt, länsskatterätt och mellankommunala skatterätten, samt i övrigt den 1 januari 1972.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

1) Förslag

till

Lag

om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom förordnas som följer.

18¶Regeringsrätten är, i enlighet med vad i regeringsformen sägs, högsta allmänna förvaltningsdomstol. Den har sitt säte i Stockholm. Kammarrätt är allmän förvaltningsdomstol närmast under regeringsrätten. Kammarrätterna är kammarrätten i Stockholm och kammarrätten i Göteborg.

Regeringsrätten

286

Regeringsrätten prövar ). besvär över kammarrättens beslut, 2. besvär över annat beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller av riksdagen beslutad författning anföres hos domstolen. 3. mål som avses i 20 8 lagen (1936: 567) om domkapitel. Om regeringsrättens behörighet att pröva ansökningar om resning och återställande av försutten tid finns bestämmelser i 19 § regeringsformen.

38 Regeringsrätten består av högst aderton regeringsråd. Konungen förordnar ett av regeringsråden att vara domstolens ordförande. Om regeringsråds tjänstgöring i lagrådet finns bestämmelser i regeringsformen.

48 Regeringsrätten är delad i två eller flera avdelningar. Avdelningarna är lika behöriga att upptaga mål som regeringsrätten handlägger. Regeringsrättens ordförande är ordförande på en avdelning. Ordförande på annan avdelning är det regeringsråd som Konungen förordnar. Om avdelnings sammansättning vid prövning av mål finns bestämmel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 5

ser i regeringsformen. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre regeringsråd deltaga.

58 Finner avdelning vid överläggning till avgörande av mål, att den mening som råder på avdelningen avviker från rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit antagen av regeringsrätten, får avdelningen förordna, att målet eller, om det kan ske, endast viss fråga i målet skall avgöras av regeringsrätten i dess helhet. Sådant förordnande får också meddelas, om det i annat fall är av särskild betydelse för rättstillämpningen att målet eller viss fråga avgöres av regeringsrätten i dess helhet.

Har i olika avgöranden av regeringsrätten kommit till uttryck mot varandra stridande åsikter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, äger första stycket tillämpning endast om avdelningen finner att den rådande meningen avviker från det senast meddelade avgörandet.

När mål avgöres av regeringsrätten i dess helhet, skall alla ledamöterna

deltaga i avgörandet, om ej laga hinder möter.

68 När avdelning behandlar ansökan om resning i något av regeringsrätten avgjort mål eller ärende, får ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå är att tillgå inom domstolen.

78 För beredning och föredragning av mål i regeringsrätten finns hos domstolen särskilda tjänstemän.

Kammarrätterna

8§

Kammarrätt prövar

1. besvär över beslut i förvallningsärende som enligt lag eller annan författning anföres hos domstolen,

2. mål som underställes domstolen enligt folkbokföringsförordningen (1967: 198).

Konungen förordnar om kammarrätternas domkretsar.

98 Innefattar besvär även fråga, som det ankommer på Konungen att avgöra, och finner kammarrätten frågorna ej böra avgöras var för sig, skall kammarrätten med eget utlåtande överlämna målet till Konungens prövning.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

10 8

I kammarrätt finns kammarrättspresident, en eller flera kammarrättslagmän samt kammarrättsråd. De skall vara lagfarna.

Kammarrättspresident, kammarrättslagman och kammarrättsråd utnämnes av Konungen.

118

Kammarrätt är delad i avdelningar. Konungen får bestämma att avdelning skall vara förlagd till annan ort än den där domstolen har sitt säte.

Avdelning består av presidenten eller en lagman såsom ordförande samt av minst två kammarrättsråd, av vilka en är vice ordförande.

Om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringsförordningen (1956: 623).

12 8

Kammarrätt är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej sitta i rät-

ten. Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringsförordningen (1956: 623).

Konungen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast måls beredande får vidtagas av ledamot i kammarrätten eller av annan tjänsteman vid denna.

Gemensamma bestämmelser

I fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

14 8

Allmän förvaltningsdomstol sammanträder på den ort där den har sitt säte eller där avdelning av domstolen är förlagd. När det föreligger särskilda skäl får domstolen sammanträda på annan ort.

15 8

Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva befattning som ledamot eller föredragande.

Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.

De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 8 rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i allmän förvaltningsdomstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 7

16 §

Konungen får på begäran av allmän förvaltningsdomstol förordna särskilda sakkunniga för viss tid med uppgift att tillhandagå domstolen med utlåtanden.

17 § Vid allmän förvaltningsdomstol finns kansli.

Konungen meddelar närmare bestämmelser om allmän förvaltningsdomstols organisation och verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1909:38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, lagen (1967:64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal och lagen (1970: 279) om besvär över beslut av riksdagens organ skall upphöra att gälla.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet. Besvär över beslut, som enligt äldre bestämmelser anföres hos kammarrätten, skall efter ikraftträdandet prövas av kammarrätten i Stockholm. Konungen får dock bestämma att sådana besvär över beslut av myndighet inom domkretsen för kammarrätten i Göteborg skall prövas av denna kammarrätt.

Regeringsrätten får bestå av fler än aderton regeringsråd till dess antalet nedgått till detta antal till följd av inträffade ledigheter. Om särskilda skäl föreligger, får dock nya ledamöter utses dessförinnan.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

2) Förslag

till

Förvaltningslag

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde

18 Denna lag gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet. Lagen gäller även ärende hos domstol, om ärendet avser domstolens förvaltande verksamhet. Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen eller riksdagen meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller dock den bestämmelsen.

28 Lagen gäller icke ärende hos 1. Konungen, 2. kommunal myndighet, om ärendet avgöres genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd, 3. överexekutor eller utmätningsman, om ärendet avser myndighetens exekutiva verksamhet, eller 4. polis-, åklagar- eller tullmyndighet, om ärendet avser myndighetens verksamhet till förekommande eller beivrande av brott.

38 Bestämmelserna i 14—20 §§ gäller endast i den mån fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Bestämmelserna i 14—20 88 tillämpas ej 1. i ärende i första instans när ärendet avser sjukvård och myndighetens beslut ej kan överklagas genom besvär eller 2. när ärendet avser föreskrift till allmän efterrättelse och fråga ej är om prövning med anledning av överklagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 9

Allmänna bestimmelser

48 Den som har att handlägga ärende är jävig,

1. om saken angår honom själv eller hans make, föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående eller ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon honom närstående,

2. om han eller någon honom närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,

3. om ärendet blivit anhängigt hos myndigheten efter överklagande eller underställning eller på grund av tillsyn över annan myndighet och han tidigare hos den underordnade myndigheten deltagit i den slutliga handläggningen av ärende som rör saken.

4. om han i saken fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon eller

5. om eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.

Från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.

58 Den som är jävig får ej handlägga ärendet. Han får dock vidtaga åtgärd, som ej utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan.

Känner någon till omständighet som kan antagas utgöra jäv mot honom, skall han självmant ge det till känna.

Har fråga om jäv mot någon uppkommit och har annan ej trätt i hans ställe, skall myndigheten snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävet gäller får deltaga i prövningen av jävsfrågan endast om myndigheten ej är beslutför utan honom och annan ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.

Mot beslut i jävsfråga får talan föras endast i samband med talan mot beslut, varigenom myndigheten avgör ärendet.

6§

Den som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud skall dock medverka personligen, om myndigheten begär det.

Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får myndigheten avvisa honom som ombud eller biträde i ärendet.

Talan mot myndighets beslut att avvisa ombud eller biträde får föras i samma ordning som gäller för talan mot beslut, varigenom myndigheten avgör ärendet.

14t—11563

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

78 Handling anses ha kommit in till myndighet den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till handa. Underrättas myndighet särskilt om att telegram till myndigheten anlänt till telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman.

Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i myndighetens lokal eller funnits tillgänglig för myndigheten på postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.

Telegram eller annat meddelande som icke är underskrivet skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om myndigheten begär det.

8§

Är ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling från någon som saken angår ofullständig och kan bristen avhjälpas på ett enkelt sätt, skall myndigheten vägleda honom, om det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt.

9§

När myndighet har att göra med någon som ej behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad, får myndigheten vid behov anlita tolk.

10 8

Innan myndighet inhämtar yttrande genom remiss, skall myndigheten noga pröva behovet av åtgärden. Behöver yttrande inhämtas från flera, skall det göras samtidigt, om ej särskilda skäl föranleder annat. Om det ej är obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid yttrande önskas samt huruvida mottagaren bör inhämta yttrande från annan.

11 8

Talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.

12 8

Besvär över myndighets beslut anföres genom att besvärshandling tillställes den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. I fråga om beslut, som avser föreskrift till allmän efterrättelse och som ej delges, räknas besvärstiden från den

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 11

dag då beslutet tillkännagavs. Har beslutet tillkännagivits vid mer än ett tillfälle, räknas besvärstiden från dagen för det sista tillkännagivandet.

Besvär som ej anförts i rätt tid upptages ej till prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.

13 8

Myndighet, som har att pröva besvär, kan förordna att det överklagade beslutet, om det eljest skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare icke skall gälla.

Särskilda bestimmelser för vissa ärenden

14 8

Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts ärendet med de begränsningar som följer av 39 § andra stycket lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar eller av denna paragraf.

Myndighet får vägra att lämna ut annat material än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller beträffande allmän handling. Lämnas sådant material ut, skall myndigheten om det behövs göra förbehåll om hur det får användas.

Har myndigheten vägrat att lämna ut handling eller annat som tillförts ärendet, skall myndigheten på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna ut materialet. Myndigheten skall vid behov förordna att den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.

15 §

Ärende får ej avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Myndigheten får dock avgöra ärende utan att så skett,

1. om åtgärderna är uppenbart obehövliga,

2. om ärendet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak och fråga ej är om prövning med anledning av överklagande,

3. om det kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras eller

4. om ärendets avgörande ej kan uppskjutas.

Underrättelse enligt första stycket får ske genom delgivning.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Bestämmelserna i 14 § om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts ärendet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt första stycket. 16 8 Vill sökande, klagande eller annan part muntligen lämna uppgift i ärendet, skall tillfälle beredas honom att göra det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Sådan uppgift antecknas genom myndighetens försorg i den utsträckning som det behövs.

17 8 Beslut, varigenom myndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl som bestämt utgången. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis, 1. om beslutet icke går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen, 2. om beslutet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak, 3. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, privatlivets helgd, enskilds behöriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande eller 4. om ärendet är så brådskande att det ej finns tid att utforma skälen. Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av part om möjligt upplysa honom om dem i efterhand. 18 & Sökande, klagande eller annan part skall underrättas om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om det ej är uppenbart obehövligt. Är det uppenbart att beslutet går honom emot, skall han även underrättas om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet och om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelse får ske genom delgivning. Första stycket äger motsvarande tillämpning, om annan som får överklaga beslutet begär att skriftligen få del av detta.

19 8 Innan myndigheten rättar beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, skall tillfälle lämnas part att yttra sig, om det ej är obehövligt.

20 5 Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller förordnande som meddelats enligt 14 § eller 15 § tredje stycket dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1946: 326) om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets hand-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 13

läggning insända handlingar med posten m. m. och lagen (1954:355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut skall upphöra att gälla. I fråga om besvär över beslut som meddelats före den 1 januari 1972 gäller äldre bestämmelser. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3) Förslag till Förvaltningsprocesslag

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde

1§

Denna lag gäller rättskipning i regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt.

28 Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Måls anhängiggörande

3§

Ansökan, besvär, anmälan, underställning och annan åtgärd, varigenom mål anhängiggöres, skall ske skriftligen. Ansöknings- eller besvärshandling från enskild bör innehålla uppgift om hans namn, personnummer, yrke, postadress och telefonnummer. Handlingen skall vara egenhändigt undertecknad av honom eller hans ombud.

4§

I ansöknings- eller besvärshandling eller därmed jämförlig handling skall anges vad som yrkas samt de omständigheter som åberopas till stöd härför. I besvärshandling anges dessutom det beslut mot vilket talan föres. Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

58§

Är ansöknings- eller besvärshandling så ofullständig att den icke kan läggas till grund för prövning i sak, skall rätten förelägga sökanden eller klaganden att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd att hans talan annars ej upptages till prövning.

6 §

Mål upptages ej till prövning, om ansökan, besvär eller annan åtgärd, varigenom mål anhängiggöres, ej skett inom föreskriven tid.

7§

Besvärshandling tillställes den domstol som har att pröva besvären. Handlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av det beslut som överklagas. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till den domstol eller förvaltningsmyndighet som har meddelat beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.

Måls handläggning

88 Rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.

Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras. Överflödig utredning får avvisas.

98 Förfarandet är skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antagas vara till fördel för utredningen. I kammarrätt, skatterätt och länsrätt skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det.

10 8 Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggöres, och det som hör till den skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasättes. Mottagaren skall föreläggas att svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras. Underrättelse enligt första stycket behövs ej, 1. om det är uppenbart att talan ej kan bifallas eller att underrättelse är onödig eller : 2. om det kan befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 15

Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om ej rätten förordnar att svaret får lämnas vid muntlig förhandling.

Den som svarar skall ange huruvida han medger eller bestrider yrkandena i målet eller, om målet anhängiggjorts genom anmälan eller underställning, huruvida han godtager eller motsätter sig åtgärd som ifrågasättes. Om han bestrider yrkande eller motsätter sig ifrågasatt åtgärd, bör han ange skälen härför och de bevis som han vill åberopa.

Svar skall innehålla uppgift om vilket mål det hänför sig till.

Rätten skall ge sökande eller klagande tillfälle att ta del av svar och det som hör till svaret och att inom viss tid yttra sig skriftligen över detta, om det ej är obehövligt. Rätten får förelägga honom att yttra sig över svaret vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.

13 8

Om det behövs, skall rätten inhämta yttrande från förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i saken.

14 8

Till muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.

15 8

Enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.

16 8

I fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. 1—5 och 9 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av hänsyn till privalivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intresse.

17 8

Vid muntlig förhandling föres protokoll. Protokollet skall innehålla redogörelse för förhandlingens gång och för den utredning som förebringas vid förhandlingen. I protokollet skall antecknas vad som förekommer vid för-

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

handlingen i fråga om yrkanden, medgivanden, bestridanden, invändningar och vitsordanden.

18 8 Innan mål avgöres, skall part ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än honom själv och haft tillfälle att yttra sig över det, om det ej föreligger sådana skäl däremot som anges i 10 § andra stycket.

19 8 Bestämmelserna i 43 8 om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt 10 § första stycket, 12 eller 18 8.

Vissa bevismedel

20 8 Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall tillställas rätten utan dröjsmål. I fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap. 1-5, 7 och 8 88 rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling utgår dock alltid av allmänna medel.

218 Åberopas till bevis föremål, som lämpligen kan ges in till rätten, skall föremålet utan dröjsmål överlämnas dit. I fråga om sådant bevis gäller 39 kap. 5 § rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av föremål utgår dock alltid av allmänna medel.

22 8

Åberopar part skriftlig handling eller föremål till bevis, får rätten förelägga honom att inom viss tid tillställa rätten handlingen eller föremålet vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.

23 8 Rätten får förordna om syn på stället för besiktning av fastighet eller plats eller av föremål som ej lämpligen kan ges in till rätten. Vid sådan syn får yrkeshemlighet röjas endast om det finns synnerlig anledning därtill. I fråga om syn på stället gäller bestämmelserna om muntlig förhandling 1 tillämpliga delar.

24 8 Rätten får inhämta yttrande över fråga, som kräver särskild sakkunskap, från myndighet, tjänsteman eller den, som eljest har att gå till handa med yttrande i ämnet, eller anlita annan sakkunnig i frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 17

I fråga om sakkunnig gäller 40 kap. 2—7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Ersättning för utlåtande av myndighet, tjänsteman eller den som eljest har att gå till handa med yttrande utgår endast om det är särskilt föreskrivet. Annan sakkunnig är berättigad till ersättning av allmänna medel

för sitt uppdrag. Rätten får bevilja förskott på sådan ersättning.

25 8

Rätten får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed eller försäkran. Om förhör gäller 36 kap. 1—18 och 20—23 88 samt 40 kap. 9—11, 13—16 och 20 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.

26 8

Vittne eller sakkunnig har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på ersättning för kostnad för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.

Har vittnet eller den sakkunnige inkallats på begäran av enskild part och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begäran, får rätten ålägga honom att återbetala ersättningen till statsverket.

27 8

Finner skatterätt eller länsrätt att förhör med vittne eller sakkunnig lämpligen bör hållas av annan skatterätt eller länsrätt, får rätten efter samråd med denna besluta härom.

I fråga om bevisupptagning enligt första stycket gäller 35 kap. 10 och 11 §8 rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Beslut

Domstol, som har att pröva besvär, kan förordna att det överklagade beslutet, om det eljest skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare icke skall gälla och även i övrigt förordna rörande saken.

Rättens avgörande får ej gå utöver vad som yrkats i målet. Om det föreligger särskilda skäl, får dock rätten även utan yrkande besluta till

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

det bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse.

30 8

Rättens avgörande av mål skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet.

Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången.

Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.

Kräves särskilt tillstånd för prövning av besvär till regeringsrätten, skall kammarrättens beslut innehålla uppgift härom och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

32 8

Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av domstolen. Om det ej är obehövligt, skall tillfälle lämnas part att yttra sig innan rättelse sker.

Besvär

33 8

Mot skatterätts och länsrätts beslut föres talan hos kammarrätt. Mot kammarrätts beslut föres talan bos regeringsrätten. Talan föres genom besvär.

Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.

34 8

Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras särskilt när rätten

1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ombud eller biträde, 3. förordnat rörande saken i avvaktan på målets avgörande,

4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom,

5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 19

läggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,

6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om annan liknande åtgärd,

7. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet eller

8. avslagit begäran om biträde eller till biträde förordnat annan än den som begärts.

Mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång.

Särskilda regler om besvär hos regeringsrätten

35 §

Besvär över kammarrätts beslut i fråga som fullföljts till eller underställts kammarrätten prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten meddelat prövningstillstånd.

Meddelas ej prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran därom skall intagas i regeringsrättens beslut.

Att prövningstillstånd ej behövs i mål om utlämnande av allmän handling framgår av 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen.

36 8

Prövningstillstånd meddelas,

1. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av regeringsrätten eller .

2. om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning föreligger eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål, som samtidigt föreligger till bedömande, får prövningstillstånd meddelas även i övriga mål.

Meddelar regeringsrätten prövningstillstånd för viss fråga, får domstolen pröva även annan fråga som besvären avser.

37 8

I mål, vari prövningstillstånd kräves, får omständighet eller bevis, som klaganden åberopar först i regeringsrätten, beaktas endast om det föreligger särskilda skäl.

Klaganden bör i besvärshandlingen ange de skäl som han åberopar till stöd för sin begäran om prövningstillstånd.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Straff och vite

38 8 Den som vid muntlig förhandling stör förhandlingen eHer fotograferar i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som meddelats till ordningens upprätthållande, dömes till böter, högst femhundra kronor. Till samma straff dömes den som muntligen inför rätten eller i skrivelse till rätten uttalar sig otillbörligt.

39 8 Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller förordnande, som meddelats med stöd av 19 eller 43 8, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Den som utan giltigt skäl röjer vad som enligt rättens förordnande ej får uppenbaras dömes till böter.

40 8 Vite enligt denna lag får ej bestämmas till högre belopp än femtusen kronor. Har vite utdömts och förelägger rätten nytt vite, får vitet bestämmas till högst tiotusen kronor. Har ändamålet med vite förfallit, får vitet ej utdömas.

Övriga bestimmelser

41 8

I fråga om jäv mot den som handlägger mål enligt denna lag gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

42 8

Rätten skall självmant upptaga fråga om ansvar för förseelse under förfarandet och om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag.

. 43 8 Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts målet med de begränsningar som följer av 39 § andra stycket lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar eller av denna paragraf. Rätten får vägra att lämna ut annat material än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 21

allmän handling. Lämnas sådant material ut, skall rätten om det behövs göra förbehåll i fråga om hur det får användas.

Har rätten vägrat att lämna ut handling eller annat som tillförts målet, skall rätten på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna ut materialet. Rätten skall vid behov förordna att den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.

44 8

Handling anses ha kommit in till rätten den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt till rätten eller kommit behörig tjänsteman till handa. Underrättas rätten särskilt om att telegram till rätten anlänt till telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman.

Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i rättens kansli eller funnits tillgänglig för rätten på postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.

Telegram eller annat meddelande som icke är underskrivet skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om rätten begär det.

45 8

Är någon som kallats till muntlig förhandling hindrad att inställa sig, skall han omedelbart anmäla det till rätten.

46 8

I fråga om laga förfall äger 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken motsvarande tillämpning.

47 8

Skall rätten bringa handling eller annat till någons kännedom, får det ske genom delgivning.

48 8

Den som för talan i mål får anlita ombud eller biträde.

Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

49 §

Ombud skall styrka sin behörighet genom fullmakt. Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Får ombudet sätta annan i sitt ställe, skall detta anges.

Styrker ombud ej sin behörighet, skall rätten förelägga ombudet eller huvudmannen att avhjälpa bristen. Är i sådant fall ansöknings- eller besvärshandling undertecknad av ombud, skall i föreläggandet anges att talan upptages till prövning endast om detta iakttages. Har annan åtgärd företagits av ombud som ej styrkt sin behörighet, skall i föreläggandet anges att åtgärden beaktas endast om föreläggandet iakttages.

50 8

Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför rätten ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad, skall rätten vid behov anlita tolk. Rätten får även i annat fall vid behov anlita tolk.

Som tolk får ej anlitas den vars tillförlitlighet kan anses förringad på grund av hans ställning till någon som för talan i målet eller på grund av annan därmed jämförlig omständighet.

51 8

Den som anlitas som tolk vid muntlig förhandling skall inför rätten avlägga ed eller försäkran, att han efter bästa förstånd skall fullgöra sitt uppdrag.

52 8

Den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten har rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan. Kostnad för tolk betalas av allmänna medel.

53 8

Vad i denna lag sägs om enskild part gäller i tillämpliga delar även den som är ställföreträdare för parten.

Denna lag träder i kraft beträffande skatterätt och länsrätt den 1 juli 1971 samt i övrigt den 1 januari 1972.

I fråga om talan mot beslut av skatterätt eller länsrätt, som meddelats före den 1 januari 1972, gäller äldre bestämmelser om talan mot beslut av prövningsnämnd eller länsstyrelse i motsvarande fall.

I fråga om talan mot kammarrätts beslut, som meddelats före den 1 januari 1972, gäller äldre bestämmelser.

Kungl. Maj:ts propösition nr 30 år 1971 23

4) Förslag

> til

Lag

om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Härigenom förordnas som följer.

18¶Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan författning som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt skall anföras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat föreskrives i 2 8, . istället anföras hos kammarrätt i följande mål:

1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättande av förslag till befattning eller uppdrag,

2. mål om avlöningsförmån, inbegripet ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad och dylikt, mål om resekostnadsoch traktamentsersättning, mål om delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, mål om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrift eller överenskommelse,

3. mål om ersättning till tjänsteman vid polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet för utgift, som är föranledd av hans verksamhet,

4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel, såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriationsdomstol eller ersättning enligt författningen utgår till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön enligt lagen (1942:350) om fornminnen eller om ersättning enligt naturvårdslagen (1964: 822),

5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som meddelats med stöd av Konungens bemyndigande, mål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager,

6. mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan kommunal förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol, eller om beslut enligt lagen (1939:254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,

7. mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra allmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av Konungens be-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

myndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmälning förutsätter beslut av allmän domstol,

8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,

9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djureller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggörande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om beslut enligt arbetarskyddslagen (1949: 1), allmänna ordningsstadgan (1956: 617), lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller strål-. skyddslagen (1958: 110) eller i ärende som avses i skogsförläggningslagen (1963: 246),

10. mål om förordnande angående läkarundersökning av den som är anställd i allmän tjänst, mål om disciplinär bestraffning, mål om avstängning från tjänstgöring, mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning,

11. mål om föreläggande vid vite, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om föreläggande enligt lagen (1919:240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m., lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, lagen (1950:596) om rätt till fiske, lagen (1955: 183) om bankrörelse, lagen (1955: 416) om sparbanker, lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen, lagen (1959:73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m., lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring, civilförsvarslagen (1960: 74), lagen (1963:76) om kreditaktiebolag, jordförvärvslagen (1965: 290), förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, miljöskyddslagen (1969:387), jordhävdslagen (1969: 698), lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar eller lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering,

12. mål om utdömande av vite,

13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljest hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,

14. mål om handräckning, såvida ej fråga är om beslut enligt lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 25

28 Besvär som enligt författningarna skall fullföljas hos Konungen skall anföras hos regeringsrätten i följande mål:

1. mål om beslut av kommunalstämma i ärende, som endast angår i mantal satt jord,

2. mål om fördelning till återbetalning av lån utav allmänna medel,

3. skattläggningsmål, övriga mål om grundskatter eller därmed jämförliga utskylder, mål om markegångsprisen,

4. mål om fastställande av jordebok, om upptagande i eller uteslutande ur jordebok av fastighet eller särskild anteckning, om ändring i förhållande, varom uppgift finnes införd i jordebok samt sådana i 2 8 7: 0) lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt avsedda mål om förmåner, rättigheter och skyldigheter, vilka åtföljer fastighet på grund av dess särskilda natur och egenskap,

5. mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldigheter, övriga mål rörande indelnings- och roteringsverket, mål om hemmans och lägenheters indelning till lotsning, om utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lotsningspliktiga hemman och lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheter, mål om ordningen och sättet för begagnande av samfälld tångtäkt,

6. mål om tillvaro av eller företräde till stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt till hemman eller lägenhet, som tillhör kronan, menighet eller allmän inrättning,

7. mål om rättighet till och villkoren för skatteköp av kronan, menighet eller allmän inrättning tillhörig fastighet, som jämlikt författningarna får till skatte försäljas, om fastställande av skatteköpeskilling, mål om nybygges omföring till skatte och villkoren därvid,

8. mål om avgäld från avsöndrad lägenhet, om fördelning av mantal eller utskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet, mål om tomtmätning, mål om avstyckning enligt 5 kap. lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad, mål om undantag från tillämpningen av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda bestämmelser eller av föreskrifter i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,

9. avvittringsmål,

10. mål om registrering enligt lagen (1899: 59) om skydd för vissa mönster och modeller,

11. mål om upphävande av registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation,

12. mål om bötesansvar,

13. mål som enligt övergångsbestämmelse vid ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall prövas av regeringsrätten.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

3§

Har i mål som avses i 1 eller 2 § besvärshandling inkommit till statsdepartement inom föreskriven besvärstid, skall talan ändå anses fullföljd i rätt tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972 men gäller ej fråga om besvär över beslut som meddelats dessförinnan.

5) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1967: 64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal

Härigenom förordnas, att 1 8 lagen (1967:64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 8!

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall till och med den 30 juni 1971 utgöras till och med den 31 december 1971 av tjugotvå regeringsråd. Därefter utgöras av högst tjugotvå regeringsskall antalet regeringsråd nedbringas råd. Därefter skall antalet regeringstill sjutton, i den mån det kan ske råd nedbringas till sjutton, i den mån till följd av inträffade ledigheter. det kan ske till följd av inträffade

ledigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

6) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 13 8& giftermålsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

! Senaste lydelse 1968: 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 27

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

13 8.1

Klagan över beslut av länsstyrelse i Talan mot beslut av länsstyrelse i fall, som i 1 8 avses, eller av social- fall, som avses i 1 §, eller av socialstyrelsen i fall, som i 5 § avses, md styrelsen i fall, som avses i 5 8, föres föras hos Konungen It justitiedeparte- hos kammarrätten genom besvär. mentet i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

7) Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut

i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående

Härigenom förordnas, att lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående? skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vill någon klaga över beslut angå- Vill någon klaga över beslut angående utfärdande av intyg enligt 3 kap. ende utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 8 giftermålsbalken eller äktenskaps- 3 8 giftermålsbalken eller äktenskapscertifikat eller angående företagande certifikat eller angående företagande av vigsel, må han anföra besvär, där av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom beslutet meddelats av präst inom

svenska kyrkan, hos domkapitlet, där svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförrät- det givits av borgerlig vigselförrät-

tare, hos Konungens befallningsha- tare, hos Konungens befallningshavande och, där det meddelats av myn- vande och, där det meddelats av myndighet utom riket eller av chefen för dighet utom riket eller av chefen för

1 Senaste lydelse 1968: 758.

2? Senaste lydelse 1968: 760.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) utrikesdepartementets rättsavdelning, utrikesdepartementets rättsavdelning,

hos Konungen i vederbörande stats- hos kammarrätten. Över domkapitlets departement. Över domkapitlets eller eller Konungens befallningshavandes

Konungens befallningshavandes be- beslut må klagan föras hos kammarslut må klagan föras hos Konungen rätten genom besvär. genom besvär, som vid talans förlust skola ingivas eller insändas till vederbörande statsdepartement sist å trettionde dagen från det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

8) Förslag till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken!,

dels att i 21 kap. 2-—4 och 9 §8 ordet »länsstyrelsen» skall bytas ut mot »länsrätten», dels att 8 kap. 10 § samt 21 kap. 1, 5, 6 och 10—12 88 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Över barnavårdsnämnds — — — — — — — hos länsstyrelsen. Talan mot länsstyrelsens beslut fö- Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär. res hos kammarrätten genom besvär. Barnavårdsnämndens eller länssty- Barnavårdsnämnds, länsstyrelses relsens beslut länder, utan hinder av eller kammarrätts beslut länder omeklagan, till efterrättelse intill dess delbart till efterrättelse. annorlunda kan varda förordnat.

1 21 kap. tillagt genom 1967: 712. ? Senaste lydelse 1954: 356.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 29

21 KAP.

1 8.

Verkställighet av vad rätten i dom Verkställighet av vad allmän domeller beslut bestämt om vårdnad eller stol i dom eller beslut bestämt om umgängesrätt eller om överlämnande vårdnad eller umgängesrätt eller om av barn sökes hos länsstyrelsen. överlämnande av barn sökes hos

länsrätten.

Har domen eller beslutet icke vun- Har domen eller beslutet icke vunnit laga kraft och är ej särskilt med- nit laga kraft och är ej särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, givet att verkställighet ändå får ske, får länsstyrelsen icke vidtaga åtgärd får länsrätten icke vidtaga åtgärd enenligt 2 eller 3 8. ligt 2 eller 3 8.

5 &.

Är det uppenbart att förhållande- Är det uppenbart att förhållande-

na ändrats väsentligt sedan domen na ändrats väsentligt sedan allmän eller beslutet meddelades, kan läns- domstols dom eller beslut meddelastyrelsen vägra verkställighet, om des, kan länsrätten vägra verkställigdet av hänsyn till barnets bästa är het, om det av hänsyn till barnets påkallat att fråga om ändring beträf- bästa är påkallat att fråga om ändfande vårdnad eller umgängesrätt ring beträffande vårdnad eller umprövas av rätten. Sådan fråga upp- gängesrätt prövas av allmän domstol. tages av rätten på ansökan av den Sådan fråga upptages av allmän som varit part i ärendet hos länssty- domstol på ansökan av den som varelsen eller av barnavårdsman eller rit part i ärendet hos länsrätten eller barnavårdsnämnd. av barnavårdsman eller barnavårds-

nämnd.

Länsstyrelsen får även i annat fall Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om risk, som ej vägra verkställighet, om risk, som ej är ringa, föreligger för skada på bar- är ringa, föreligger för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. nets kroppsliga eller själsliga hälsa.

6 §.

Även om dom eller beslut som av- Även om dom eller beslut som avses i 1 8 ej föreligger, äger den som ses i 1 § ej föreligger, äger den som har vårdnaden att, när barnet vistas har vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens åt- hos annan, påkalla länsrättens åtgärd för att barnet skall överflyttas gärd för att barnet skall överflyttas till honom. till honom.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Föreligga särskilda skäl att fråga Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden om ändring beträffande vårdnaden prövas av rätten, kan länsstyrelsen prövas av allmän domstol, kan länsvägra att vidtaga den sökta åtgärden. rätten vägra att vidtaga den sökta

åtgärden.

I övrigt Rn 88 tillämpning.

10 8.

I ärende enligt detta kapitel skall I ärende enligt detta kapitel kan länsstyrelsen föranstalta om den ut- länsrätten förordna, att barnet skall redning som är behövlig. Förhör får undersökas av läkare. hållas med var och en som kan antagas ha upplysningar av betydelse att lämna. Länsstyrelsen kan förordna, att barnet skall undersökas av läkare.

I kallelse till förhör eller läkarun- I kallelse till läkarundersökning dersökning äger länsstyrelsen före- äger länsrätten förelägga vite. Länslägga vite. Länsstyrelsen äger utdö- rätten äger utdöma förelagt vite. ma förelagt vite.

Beträffande parts — — — — — — -— — motsvarande tillämpning.

I fråga om ersättning till den som Kostnad för utförande av uppdrag på kallelse inställt sig för förhör in- enligt 2 § första stycket andra punkför länsstyrelsen och icke är part äga ten, hämtning eller omhändertaganbestämmelserna om ersättning av all- de av barn och läkarundersökning männa medel till vittne motsvarande betalas av allmänna medel. Fråga om tillämpning. Ersättningen skall dock ersättning för sådan kostnad prövas alltid betalas av allmänna medel. av länsrätten.

Även kostnad för utförande av upp-

drag enligt 2 § första stycket andra punkten, hämtning eller omhändertagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel, Fråga om ersättning enligt detta stycke prövas av länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär, Be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 31

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) svären ingivas till länsstyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om det ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa ytterligare utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter sända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till vederbörande statsdepartemenet.

Beslut, som ej avser utdömande av Beslut enligt detta kapitel som ej vite eller ersättning för parts kostnad, avser utdömande av vite eller ersättländer omedelbart till efterrättelse, ning för parts kostnad länder omeom ej annat förordnas. delbart till efterrättelse, om ej annat

förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 21 kap. Äldre bestämmelser gäller dock i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 juli 1971.

I övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller dock i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

9) Förslag

till

Lag

om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290)

Härigenom förordnas, att 1, 14 och 15 88 jordförvärvslagen (1965: 290) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Fast egendom, — — — — om aktiebolag. Förvärvstillstånd fordras från staten;

2. om staten, landstingskommun, 2. om staten, landstingskommun, stad, landskommun, köping, munici- kommun eller kommunalförbund är palsamhälle eller kommunalförbund förvärvare; är förvärvare;

1 Senaste lydelse 1967: 268.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3. om egendomen enligt medgi- 3. om egendomen enligt medgivande av Konungen förvärvas för vande av Konungen förvärvas för kyrkligt ändamål eller fånget prövats kyrkligt ändamål eller fånget prövats enligt lagen den 4 januari 1927 (nr 1) enligt lagen (1970:939) om förvaltangående tillstånd till försäljning av ning av kyrklig jord; kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt;

4. om egendomen förvärvas — — — — — — av aktier.

Ansökan Om — ——— —— ——— — — fatta beslutet.

Avser tillstånd — — — — —-— — — — — — tillståndets giltighet.

Vägras tillstånd, skola i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl på vilka beslutet grundas.

Må klagan föras över beslut eller Äger säljare påkalla inlösen enligt äger säljare påkalla inlösen enligt 10 8, skall i beslutet anges vad som 10 8, skall i beslutet anges vad som därvid är att iakttaga. därvid är att iakttaga.

Tadan mot— —— — ————— —— — hos Konungen. Besvären skola inges till lantbruks-

nämnden. Denna skall snarast möjligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande över besvären.

Ha besvären ingivits till besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären upptagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.

Talan mot länsstyrelses beslut en-

ligt denna lag föres hos Konungen

genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 33

10) Förslag

till

Lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

dels att 5 8 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a 8, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 SJ

Ansökan om tillstånd till förvärv Ansökan om tillstånd till förvärv av fast egendom enligt 1 eller 2 8 av fast egendom enligt 1 eller 2 § eller om prövning enligt 4 8& ingives eller om prövning enligt 4 8 tillstältill länsstyrelsen i det län där egen- les länsstyrelsen i det län där egendomen eller del av denna är belägen. domen eller del av denna är belägen. Ansökan göres skriftligen före fång- Ansökan göres skriftligen före fånget eller inom tre månader från det et eller inom tre månader från det fånget skedde. I ärendet bör fånges- fånget skedde. I ärendet bör fångeshandlingen eller, om sådan ännu ej handlingen eller, om sådan ännu ej upprättats, fångesmannens skriftliga upprättats, fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen företes i samtycke till ansökningen företes i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Har det ej skett och är ej fråga om Har det ej skett och är ej fråga om förvärv på auktion som avses i 8 §, förvärv på auktion som avses i 8 8, må sökanden föreläggas att avhjälpa må sökanden föreläggas att avhjälpa bristen vid äventyr att ansökningen bristen vid äventyr att ansökningen eljest avvisas. eljest avvisas.

Angår ansökan — — — — — —-—---—-— att utövas.

Göres ej Oo — ————— ———— stycket utgått.

Sökes tillstånd ———-— —————-— till Konungen.

Över länsstyrelses beslut i ärende,

som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för läns- utredning, som må erfordras för

! Senaste lydelse 1970: 1007.

2---11568

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) styrelses prövning i sådant ärende, länsstyrelses prövning i ärende, som meddelas av Konungen. nu sagts, meddelas av Konungen.

17 a 8.

Mot beslut av länsstyrelse i ärende,

som avses i 4 §, eller om utseende av

ombud enligt 17 § föres talan hos

kammarrätten genom besvär.

Talan mot annat beslut av länssty-

relse enligt denna lag föres hos

Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

11) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnimnder

Härigenom förordnas, att 15 § lagen (1970:998) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse. (I prop. 1971: 12 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)

15 8

Ansökan i ————————— — motsvarande tillämpning.

Motpart skall beredas tillfälle att Förhandling skall hållas inför yttra sig över ansökningen. Förhand- nämnden, om det ej är uppenbart att ling skall hållas inför nämnden, om förhandling ej behövs. Fastighetens det ej är uppenbart att förhandling ägare kan vid vite föreläggas att inej behövs. Fastighetens ägare kan vid ställa sig till förhandling. vite föreläggas att inställa sig till förhandling.

Beslut enligt 14 § andra stycket lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet får meddelas utan att fastighetsägaren beretts tillfälle att yttra sig i frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 35

12) Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred

Härigenom förordnas, att i 4 kap. lagen (1933: 269) om ägofred skall införas en ny paragraf, 46 a §, samt närmast före paragrafen en rubrik av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Om besvär 46 a §. Talan mot länsstyrelses beslut enligt 23, 41, 42 eller 43 § eller om förordnande av förrättningsman enligt 40 § föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag, beträffande vilket förbud mot klagan icke föreskrivits, föres talan hos Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

13) Förslag till Lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar

Härigenom förordnas, att 47 § 2 mom. lagen (1952: 166) om häradsallmänningar skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 47 8. 2 mom. Mot beslut som länssty- 2 mom. Talan mot beslut, som relse meddelat enligt denna lag må länsstyrelse meddelat i fall som av-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) talan föras hos Konungen genom be- ses i 1 mom. eller enligt 8, 17, 37 eller svär, som skola hava inkommit till 38 §, föres hos kammarrätten genom jordbruksdepartementet inom en mdå- besvär. nad från den dag klaganden erhöll Mot annat beslut av länsstyrelse del av beslutet. enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

14) Förslag till

Lag

om ändring I lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom. lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

46 8.

2 mom. Mot beslut som länssty- 2 mom. Talan mot beslut, som relse meddelat enligt denna lag må länsstyrelse meddelat i fall som avses talan föras hos Konungen genom be- i 1 mom. eller enligt 7 a, 16, 36 eller svär, som skola hava inkommit till 37 §, föres hos kammarrätten genom jordbruksdepartementet inom en må- besvär. nad från den dag klaganden erhöll Mot annat beslut av länsstyrelse del av beslutet. enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 37

15) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 41 8 lagen (1950:596) om rätt till fiske skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

41 8.1

Då beslut som länsstyrelse medde- Talan mot länsstyrelses beslut i lar enligt denna lag angår så många ärende, varå 24, 28 eller 29 § äger att avskrift av beslutet ej lämpligen tillämpning, eller rörande utdömande kan tillställas envar av dem, skall av vite enligt 32 § föres hos kammardelgivning ske enligt 17 8 delgiv- rätten genom besvär inom två månaningslagen (1970: 428). der efter det klaganden erhöll del av

Är någon missnöjd med länsstyrel- beslutet.

ses beslut enligt denna lag, må kla- Mot annat beslut av länsstyrelse gan föras hos Konungen genom be- enligt denna lag föres talan hos svär, vilka skola hava inkommit till Konungen genom besvär inom tid jordbruksdepartementet inom två som sägs i första stycket. månader efter det klaganden erhöll Vederbörande fiskeriintendent är del av beslutet. Vederbörande fiskeri- på grund av sin befattning behörig intendent är på grund av sin befatt- att föra talan i ärende som avses i ning behörig att föra klagan över så- första eller andra stycket. dant beslut. Då beslut som länsstyrelse eller

kammarrätt meddelar enligt denna

lag angår så många att avskrift av

beslutet ej lämpligen kan tillställas

envar av dem, skall delgivning ske

enligt 17 8 delgivningslagen (1970:

428).

Beslut, som avses i 22, 28 och 29 Beslut, som avses i 22, 28 och 29 88, skola lända till efterrättelse utan 88, skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej läns- hinder av förd klagan, om ej annorstyrelsen annorlunda förordnar. Om lunda förordnas. Om särskilda skäl särskilda skäl föreligga, må länssty- föreligga, må länsstyrelsen förordna relsen förordna att även beslut, som att även beslut, som avses i 31 8, avses i 31 8, skall lända till omedel- skall lända till omedelbar efterrätbar efterrättelse. telse.

1 Senaste lydelse 1970: 438.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

16) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas, att 31 § lagen (1960:130) om fiskevårdsområden skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 8.

Då beslut som länsstyrelse medde- Mot länsstyrelses beslut om förordlar enligt denna lag angår så många nande av sakkunnigt biträde enligt att avskrift av beslutet ej lämpligen 17 § må talan ej föras. kan tillställas envar av dem, skall Mot annat beslut av länsstyrelse meddelande om beslutet på statsver- enligt denna lag föres talan hos kamkets bekostnad intagas i en eller flera marrätten genom besvär. Besvären tidningar inom orten. Delgivning skola anföras inom två månader efter skall anses hava skett den dag då det klaganden fick del av beslutet. meddelandet först infördes i sådan Då beslut som länsstyrelse eller tidning. kammarrätt meddelar enligt denna

Mot länsstyrelses beslut enligt den- lag angår så många att avskrift av na lag må talan föras hos Konungen beslutet ej lämpligen kan tillställas genom besvär, vilka skola hava in- envar av dem, skall meddelande om kommit till jordbruksdepartementet beslutet på statsverkets bekostnad ininom två månader efter det delgiv- tagas i en eller flera tidningar inom ning skett. orten. Delgivning skall anses hava

skett den dag då meddelandet först

infördes i sådan tidning.

Länsstyrelses beslut, som avser an- Länsstyrelses eller kammarrätts nat än fiskevårdsområdes bildande, beslut, som avser annat än fiskeskall, om ej annorlunda förordnas, vårdsområdes bildande, skall, om ej lända till efterrättelse utan hinder av annorlunda förordnas, lända till efförd talan. terrättelse utan hinder av förd talan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 39

17) Förslag till Lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1938: 274) om rätt till jakt, dels att 11 § 3 mom.! skall upphöra att gälla, dels att 13 8 4 mom. skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 27 8, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 mom.? Menar den — — — — — — — så skedde. Beslut angående jaktutövningen Beslut angående jaktutövningen skall, där ej länsstyrelsen annorlunda skall, där ej annorlunda förordnas, förordnar, lända till efterrättelse lända till efterrättelse utan hinder av utan hinder av att talan föres mot att talan föres mot beslutet. beslutet. 27

82 Talan mot polismyndighets beslut enligt 23 § föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras. Mot länsstyrelses beslut enligt 10, 11 eller 13 § eller rörande föreläggande eller förordnande med stöd av 24 § 1 mom. första stycket föres talan hos kammarrätten genom besvär. I fall, som avses i 11 §, skola besvär anföras inom två månader från det klaganden erhöll del av beslutet. Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Meddelande om länsstyrelses eller " kammarråtts beslut med stöd av 11 § skall införas i tidning inom orten.

1 Senaste lydelse 1963: 606. 2 Senaste lydelse 1951: 290. 3 Förutvarande 27 8 upphävd genom 1951: 290.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Delgivning av beslutet skall anses ha skett den dag då meddelandet infördes i tidningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

18) Förslag till Lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)

Härigenom förordnas, att i vattenlagen (1918:523) skall införas en ny paragraf, 14 kap. 10 §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 14 KAP.

10 §.

Mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag om föreläggande vid vite, om fastställelse av stadgar eller av ändring av stadgar, om förordnande av förrättningsman, biträdande förrättningsman, god man eller biträde åt sakägare, om förordnande eller entledigande av syssloman eller om arvode till syssloman föres talan hos kammarrätten genom besvär.

I samma ordning föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande beträffande föreläggande enligt 2 kap. 35 § vid annat äventyr än vite eller beträffande fråga som avses i 2 kap. 64 § eller 68 § första stycket samt mot sådant beslut av Konungens befallningshavande som avses i 10 kap. 53, 77 eller 78 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 41

(Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse)

I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag hos Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

19) Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled

Härigenom förordnas, att i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled skall införas en ny paragraf, 84 a 8, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

84 a §.

Talan mot beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande om anlitande av sakkunnigt biträde, om utseende eller entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening, om föranstaltande om dtgärd på sådan förenings bekostnad, om utseende av förvaltare som avses i 82 a § eller med anledning av sådan förvaltares beslut i fråga om återställningsåtgärder föres hos Konungen genom besvär.

Mot annat beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

24—-11563

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 20) Förslag till Lag om indring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929

Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) ( Föreslagen lydelse) 23 8 Föreläggande, varom —————-—-—>-— företaget uppkommer. Då ombud ——————————— tillgänglig förteckning. Kostnadför Oo — —————————— är föreskriven. Talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt första stycket föres hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

21) Förslag till Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 37 kap. 6 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 37 KAP. 6 8. I ärende, som handlägges av över- Begär den dömde att bliva muntvakningsnämnd och avser annan ligen hörd i ärende, som handlägges

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 43

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) fråga än upphörande av Öövervak- av övervakningsnämnd, skall tillfälning eller av meddelad föreskrift, le därtill beredas honom. skall den dömde erhålla tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans hörande ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde att bliva muntligen hörd i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom. I ärende hos kriminalvårdsnämn- I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och den, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden bör, om det interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämp- kan antagas vara till gagn och lämpligen kan ske, tillfälle beredas den ligen kan ske, tillfälle beredas den dömde att yttra sig eller att bliva dömde att bliva muntligen hörd. muntligen hörd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

22) Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

Härigenom förordnas, att i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. skall införas en ny paragraf, 10 a 8, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 10 a §. Mot länsstyrelses beslut enligt 6 § om utdömande av vite föres talan hos kammarrätten genom besvär. Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

23) Förslag till Lag om ändring i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 78 § lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 78 8. Talan mot kriminalvårdsstyrelsens Talan mot kriminalvårdsstyrelbeslut enligt denna lag föres genom =: sens beslut i särskilt fall enligt denna besvär hos Konungen. Besvären sko- lag föres hos kammarrätten genom la ingivas till kriminalvårdsstyrelsen. besvär. Mot annat styrelsens beslut enligt lagen föres talan hos Konungen genom besvär. Intagen äger —— —————————e ne — 758. I länsstyrelses beslut enligt 12 8 I länsstyrelses beslut enligt 12 § andra stycket må ändring sökas ge- andra stycket må ändring sökas genom besvär hos kriminalvårdsnämn- nom besvär hos kriminalvårdsnämnden. Besvären skola ingivas till läns- den. styrelsen, som har att med eget yttrande skyndsamt insända handlingarna i ärendet till kriminalvårdsnämnden. Mot ungdomsfängelsenämndens, — — ——— —-— ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 45

24) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom förordnas, att 24 och 26 8§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

24 8! Framställning om — ———————>— — eller Norge. Framställningen må — — — — — — — — — den meddelats. Innan framställning enligt 5, 10

eller 17 § bifalles, skall den dömde, om det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

26 8.

Talan mot kriminalvårdsstyrel- Talan mot kriminalvårdsstyrelsens sens beslut enligt denna lag föres ge- beslut enligt denna lag föres hos nom besvär hos Konungen. kammarrätten genom besvär. |

Om ej annorlunda förordnas, skall Om ej annorlunda förordnas, skola kriminalvårdsstyrelsens beslut ome- kriminalvårdsstyrelsens och kammardelbart lända till efterrättelse. rätts beslut omedelbart lända till ef-

terrättelse.

Är den dömde här i riket omhän- Är den dömde här i riket omhän-

dertagen för verkställighet av dom, dertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens som avses i kriminalvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedande eller kammarrätts beslut, skall i fråga och utförande av hans talan mot be- om förberedande och utförande av slutet vad i rättegångsbalken är stad- hans talan mot beslutet vad i rättegat om offentlig försvarare äga mot- gångsbalken är stadgat om offentlig svarande tillämpning; arvode och er- försvarare äga motsvarande tillämpsättning till försvararen skola dock ning; arvode och ersättning till föralltid gäldas av statsverket. svararen skola dock alltid gäldas av

statsverket.

1 Senaste lydelse 1964: 548.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

i ARA

25) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt

företag att idka näring här i riket

Härigenom förordnas, att 32 § lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 &.

Talan mot beslut enligt denna lag Talan mot beslut som avses i 22 föres hos Konungen genom besvär. eller 25 § föres hos kammarrätten I fall som avses i 22 och 25 §§ skall genom besvär, som skall ha anförts besvären ha inkommit inom två må- inom två månader från beslutets dag. nader från beslutets dag. Talan mot annat beslut enligt den-

na lag föres hos Konungen genom

besvär.

Beslut enligt — — — — annat förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 47

26) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma

och prokura

Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1887:42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Harden— ——— ——e nr nn — — — registrering vägras. Vägras registrering, ———— ——-——>-— skälen därför.

Är sökanden med beslutet miss- Är sökanden med beslutet miss-

nöjd, äge han, vid talans förlust, in- nöjd, äge han, vid talans förlust, inom två månader från beslutets dag om två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos länsstyrel- däröver anföra besvär hos länsstyrelsen, om beslutet meddelats av särskild sen, om beslutet meddelats av särskild registerförare, och mot länsstyrelsens registerförare, och mot länsstyrelsens beslut hos Konungen. beslut hos kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

27) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas, att 2 § 6 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall ha nedan angivna lydelse.

1 Senaste lydelse 1964: 657.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 28. 6 mom.! Åsidosätter koncessionshavaren — — — delvis återkallas. Fråga om återkallelse prövas av Fråga om återkallelse prövas av den Konungen bemyndigar. den Konungen bemyndigar. Mot beslut om dterkallelse föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

28) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar

Härigenom förordnas, att 17 8 lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 17 8; Mot krigsskyddsnämndens beslut rörande ersättning enligt 7 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. Klagan över krigsskyddsnämndens Talan mot annat beslut av krigsbeslut må föras hos Konungen genom <skyddsnämnden enligt denna lag besvär. Där ej annorlunda förordnas, föres hos Konungen genom besvär. skall beslutet dock omedelbart lända Där ej annorlunda förordnas, skall till efterrättelse. beslutet dock omedelbart lända till efterrättelse.

1 Senaste lydelse 1957: 383. ? Senaste lydelse 1957: 49.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 49

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

29) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse

och fondbörsverksamhet

Härigenom förordnas, att 24, 37 och 40 §§ lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Fondkommissionär åligger — — — — ——>--—— fattade beslut.

Tillsynsmyndigheten äger att ge- Tillsynsmyndigheten äger att genom föreläggande av vite tillhålla nom föreläggande av vite tillhålla fondkommissionär att fullgöra sina fondkommissionär att fullgöra sina skyldigheter enligt denna paragraf skyldigheter enligt denna paragraf. ävensom att fälla till sådant vite.

Har fondbörsstyrelse — — — ———-——— börsordningen åligger.

Tillsynsmyndigheten äger föreläg- Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av förbud el- ga vite vid meddelande av förbud eller föreskrift enligt denna paragraf ler föreskrift enligt denna paragraf. samt fälla till sådant vite.

40 8.

Över beslut, som av tillsynsmyn- Talan mot beslut, som meddelas av digheten på grund av denna lag med- tillsynsmyndigheten på grund av delas, må klagan föras hos Konungen denna lag, föres hos Konungen genom

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) inom den tid, som för överklagande besvär, men beslutet går ändock i av förvaltande myndigheters och äm- verkställighet, där icke Konungen betsverks beslut är stadgad, men be- annorlunda förordnar. slutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

30) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser

Härigenom förordnas, att 20 § lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 8.

Över beslut, som Konungens befall- Mot beslut av Konungens befallningshavande på grund av denna lag ningshavande enligt denna lag föres meddelar, må klagan föras hos talan hos kammarrätten genom be- Konungen inom den tid, som för svär. överklagande av förvaltande myndig- Förbud enligt 16 § så ock förordheters och ämbetsverks beslut är nande jämlikt 18 § andra stycket stadgad. Förbud enligt 16 § så ock lände till efterrättelse utan hinder av förordnande jämlikt 18 §& andra styc- förd klagan. ket lände utan hinder av förd klagan till efterrättelse, där ej Konungen annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 51

31) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel

Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom., 13 8 7 mom. och 20 8 lagen (1936: 567) om domkapitel skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse): (Föreslagen lydelse)

7 8.

1 mom! Över val av ledamöter 1 mom. Talan mot val av ledaoch suppleanter i domkapitel må möter och suppleanter i domkapitel anföras besvär, vilka, ställda till föres hos kammarrätten genom be- Konungen, skola inom tre veckor från svär. Besvären skola inom tre veckor den dag, då valet avslutades, ingivas från den dag, då valet avslutades, intill domkapitlet, som efter inhämtan- givas till domkapitlet, som efter inde av vederbörandes förklaringar hämtande av vederbörandes förklasamt efter infordrande av valsedlar ringar samt efter infordrande av valoch övriga valhandlingar, i den mån sedlar och övriga valhandlingar, i den de ej äro för domkapitlet tillgäng- mån de ej äro tillgängliga för domkaliga, har att med eget yttrande till pitlet, har att med eget yttrande till Konungen insända besvären jämte de kammarrätten insända besvären jämförklaringar, som inkommit, även- te de förklaringar, som inkommit, som protokoll, valsedlar och övriga ävensom protokoll, valsedlar och övhandlingar rörande valet. riga handlingar rörande valet.

13 8.

7 mom? Den som icke åtnöjes 7 mom. Mot domkapitels beslut med domkapitels beslut i något av de enligt 2—5 mom. föres talan hos i2—5 mom. angivna hänseenden äger kammarrätten genom besvär. hos Konungen söka ändring genom besvär, vilka skola ingivas till ecklesiastikdepartementet.

Beslut som avses i 3 eller 4 mom. Beslut av domkapitel eller kamgår i verkställighet utan hinder av marrätt i ärende som avses i 3 eller klagan, där ej annorlunda förordnas. 4 mom. går i verkställighet utan hin-

der av klagan, där ej annorlunda för-

ordnas.

20 8.3

Med avseende å biskop tillkommer Med avseende å biskop tillkommer

! Senaste lydelse 1970: 754.

? Senaste lydelse 1957:578.

3 Senaste lydelse 1968: 496.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) befogenhet, som i 13 8 3—5 mom. befogenhet, som i 13 & 3—5 mom. sägs, Konungen. sägs, regeringsrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

32) Förslag till Lag om ändring i lagen (1938: 96) om understödsföreningar

Härigenom förordnas, att 79 § lagen (1938:96) om understödsföreningar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om tillsynsmyndighetens — — — — ———- — — därför angivas. Mot beslut i ärende om medgivande, varå 20, 36 eller 52 § äger tilllämpning, och mot sådant beslut av tillsynsmyndigheten som ej meddelats i särskilt jall föres talan hos Konungen genom besvär.

Är understödsförening eller annan, Är i övrigt understödsförening eller

som enligt denna lag i ärende an- annan, som enligt denna lag i ärende gående föreningen gjort framställning angående föreningen gjort framställeller anmälan hos tillsynsmyndighe- ning eller anmälan hos tillsynsmynten, missnöjd med tillsynsmyndighe- digheten, missnöjd med tillsynsmynlens beslut, må, vid talans förlust, dighetens beslut, må besvär över bebesvär över beslutet hos Konungen slutet anföras hos kammarrätten. anföras, där föreningens styrelse har sitt säte å ort inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Västernorrlands län, före klockan tolv å fyrtiofemte dagen, och, där styrelsen har sitt säte å ort inom annan del av

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 53

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) riket, före klockan tolv å trettionde dagen från beslutets dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

33) Förslag till

Lag om ändring i gruvlagen (1938: 314)

Härigenom förordnas, att 80 8 gruvlagen (1938: 314) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

80 8.1

Där ej förut i denna lag annor- Där ej förut i denna lag annorlunda stadgats, må klagan över berg- lunda stadgats, må talan mot bergmästarens enligt denna lag meddela- mästarens enligt denna lag meddelade beslut föras hos kommerskolle- de beslut föras hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola in- gium genom besvär. givas till kommerskollegium. Mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium om medgivande enligt 21 § 2 mom. andra stycket, om tillstånd enligt 69 eller 76 §, om insändande av utdrag enligt 74 § första stycket eller om förklaring som avses i 74 § andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats i särskilt fall, föres likaledes talan hos Konungen genom besvär.

1 Senaste lydelse 1960: 680.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Mot annat beslut av kommerskol-

legium enligt lagen föres talan hos

kammarrätten genom besvår.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

34) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.

Härigenom förordnas, att 19 och 48 8 § lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 8.

Yppas tvist om ersättning, som en- Yppas tvist om ersättning, som ligt denna lag skall utgå, varde enligt denna lag skall utgå, varde frågan, där den ej gäller jordlösen, frågan, där den ej gäller jordlösen, varom i 14 § sägs, prövad av tre varom i 14 § sägs, prövad av tre ojävige skiljemän, av vilka vardera ojävige skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda ut- parten utser en och de sålunda utsedde tillkalla den tredje; tredskas sedde tillkalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att den, mot vilken anspråket väckes, utse skiljeman, eller kunna de ut- att utse skiljeman, eller kunna de sedde ej om valet av den tredje sig utsedde ej om valet av den tredje förena, äge Konungens Befallningsha- sig förena, äge Konungens Befallvande eller rätten i stad och doma- ningshavande eller rätten eller utren å landet eller utmätningsmannen mätningsmannen i orten att på ani orten att på ansökan av den, som sökan av den, som anspråket väckt, anspråket väckt, om valet förordna. om valet förordna. Mot sådant för- Varder till ersättning dömt, skall ordnande må talan ej föras. Varder den ersättningsskyldige ock förplik- till ersättning dömt, skall den ersätttas att gälda kostnaden för skilje- ningsskyldige ock förpliktas att gälmännens sammanträde samt motpar- da kostnaden för skiljemännens samtens utgifter å saken; sättes ersätt- manträde samt motpartens utgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 55

(N uvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) ningen ej högre än den ersättnings- å saken; sättes ersättningen ej högre skyldige före sammanträdet bjudit, än den ersättningsskyldige före samstånde var sina kostnader och gälde manträdet bjudit, stånde var sina vardera halva sammanträdeskostna- kostnader och gälde vardera halva den. sammanträdeskostnaden. Vadde——— ——-— rättens prövning. Vill den, — — — — — — honom öppet.

48 8.

Klagan över bergmästares beslut Talan mot bergmästares beslut må föras hos kommerskollegium ge- föres hos kommerskollegium genom nom besvär, vilka skola ingivas till besvär. kommerskollegium. Talan mot beslut av Konungens Befallningshavande i mål om föreläggande vid vite enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. I övrigt föres talan mot beslut av Konungens Befallningshavande hos Konungen genom besvär.

Talan mot beslut av kommerskollegium om beskaffenheten av karta, om behörighet att verkställa gruvmätningar eller om tillstånd att igenfylla schakt eller gruvöppning eller att vidtaga annan åtgärd som avses i 3J5 § samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats i särskilt fall, föres hos Konungen genom besvär. Mot annat beslut av kommerskollegium föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

t Senaste lydelse 1960: 681.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

35) Förslag till Lag om ändring i uranlagen (1960: 679)

Härigenom förordnas, att 63 § och rubriken till 7 kap. uranlagen (1960: 679) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 7 KAP. Fullföljd av talan mot bergmlistares Fullföljd av talan beslut

Ärnågon —— —— ————=— — — förrättningens avslutande. Klagan över bergmästares i annat Talan mot bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade be- fall enligt denna lag meddelade beslut föres hos kommerskollegium ge- slut föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till nom besvär. kommerskollegium. Talan mot beslut av länsstyrelse i mål om föreläggande vid vite enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. I övrigt föres talan mot beslut av länsstyrelse hos Konungen genom besvär. Talan mot beslut av kommerskollegium i ärende om undersökningstillstånd, om medgivande enligt 26 § 3 mom. 1, om tillstånd enligt 48 eller 53 §, om insändande av utdrag enligt 51 § första stycket eller om förklaring som avses i 51 § andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats i särskilt fall, föres hos Konungen genom besvär. Mot annat beslut av kommerskollegium föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 57

36) Förslag till Lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln

Härigenom förordnas, att 15 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Tadlan mol — — — ———— —— — genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium i ärende, som avses i 7 §, och mot lillsynsmyndighetens beslut enligt 12 $ föres talan hos kammarrätten qenom besvär. Motannat —— —— — —— ——— ——— —— hos Konungen. Beslut som avses i andra stycket Annat beslut än som avses i första länder till efterrättelse utan hinder stycket länder till efterrättelse utan av förd lalan, om ej annorlunda för- hinder av förd talan, om ej annorlunordnas. da förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den I januari 1972.

37) Förslag till Lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar

Härigenom förordnas, att 69, 70, 93, 98 och 107 88 lagen (1939: 608) om enskilda vägar skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

69 8.

Därest i fall, då enligt 67 eller 68 § Därest i fall, då enligt 67 eller 68 8

taxeringsvärde skall vara bestäm- taxeringsvärde skall vara bestämmande för nybildad fastighets andel mande för nybildad fastighets andel

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) i väghållningsskyldighet eller betal- i väghållningsskyldighet cHer betalningsansvar, sådant värde icke åsatts ningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsstyrelsen på an- fastigheten, äge länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning sökan och efter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för be- taxering skett ligga till grund för beräkningen. räkningen. Mot länsstyrelsens beslut

må talan icke föras.

70 8.

Behörig länsstyrelse — -— — — — — — — — — är belägen.

Mot länsstyrelses beslut enligt 18,

19, 48, 51, 52 eller 62 § föres talan

hos kammarrätten genom besvär.

Över länsstyrelses beslut i ären- Talan mot annat beslut av läns-

den, som i detta kapitel avses, må, styrelse enligt detta kapitel föres, där där ej enligt vad ovan stadgats vid ej enligt vad ovan stadgats vid bebeslutet skall förbliva, klagan föras slutet skall förbliva, hos Konungen hos Konungen i vederbörande stats- genom besvär. departement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade ordning.

93 8.1

Då länsstyrelse meddelat beslut i Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta kapitel, ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i fall som avses i tredje skall, utom i fall som avses i fjärde stycket, underrättelse om beslutets stycket, underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar genom innehåll i vederbörliga delar genom länsstyrelsens försorg antingen till- länsstyrelsens försorg antingen tillställas envar, som beslutet rörer, eller ställas envar, som beslutet rörer, eller ock kungöras på sätt i 80 §& fjärde ock kungöras på sätt i 80 § fjärde styckets sägs. stycket sägs.

Rörande klagan över länsstyrelses Mot länsstyrelses beslut enligt detta beslut i ärende, som i detta kapitel kapitel i fråga om skyldighet för fasavses, gälle vad om ekonomimål i all- tighet, som ingår i vägförening, att mänhet finnes föreskrivet, dock att bidraga till föreningens utgifter, om de till Konungen ställda besvären skyldighet att gälda kostnad för förskola jämte styrkt avskrift därav in- rättning eller utredning, om föreläglämnas till länsstyrelsen, som kar att, gande som avses i 87 §, om faststälefter infordrande av vederbörandes lelse av stadgar eller av beslut om

1 Senaste lydelse 1954: 197.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 59

(Nuvarande lydelse) ( Föreslagen lydelse) förklaring, där sådant anses böra äga ändring däri, om meddelande av förum, insända huvudskriften av be- reskrifter att gälla såsom stadgar, om svärshandlingarna jämte eget utlå- förordnande eller entledigande av tande till Konungen. syssloman, om ersättning för upp-

drag eller om beslut av vägförening

föres talan hos kammarrätten genom

besvär.

Talan mot annat beslut av länssty-

relse enligt detta kapitel föres, där ej

enligt vad nedan föreskrives vid be-

slutet skall förbliva, hos Konungen

genom besvär.

Över beslut, varigenom länsstyrelse Över beslut, varigenom länsstyrelse

förordnat förrättningsman eller sak- förordnat förrättningsman eller sakkunnigt biträde eller föreskrivit un- kunnigt biträde eller föreskrivit underställning av utlåtande, må ej kla- derställning av utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan föras mot be- gas. Ej heller må talan föras mot slut, varigenom förrättning återför- länsstyrelses beslut rörande faststälvisats till förrättningsmannen. Ått ta- lande av särskilt värde å fastighet lan ej må föras mot länsstyrelses be- eller mot beslut, varigenom förrättslut i jävsfråga, följer av vad i 30 ning återförvisats till förrättningsoch 78 88 är stadgat. mannen. Att talan ej må föras mot

länsstyrelses beslut i jävsfråga, följer

av vad i 30 och 78 §§ är stadgat.

98 &.!

Det åligger —— ——-——————————— av vägen.

Försummar någon att fullgöra ho- Försummar någon att fullgöra honom enligt första stycket ålagd upp- nom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid giftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra så- vite förelägga honom att fullgöra sådan skyldighet. dan skyldighet. Mot länsstyrelsens

beslut föres talan hos kammarrätten

genomn besvär.

107 82

Över länsstyrelses beslut i fråga, Mot länsstyrelses beslut enligt 100 som avses i detta kapitel, må klagan eller 101 § eller om föreläggande enföras hos Konungen i vederbörande ligt 106 § föres talan hos kammarstatsdepartement i den för ekonomi- rätten genom besvär. mål i allmänhet stadgade ordning. Talan mot annat beslut av läns-

1 Senaste lydelse 1952: 234.

2 Senaste lydelse 1954: 197.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Beslutet skall lända till efterrättelse styrelse enligt detta kapitel föres hos utan hinder av förd klagan, där ej Konungen genom besvär. Konungen annorlunda förordnar. Beslut, varom fråga är i detta ka-

pitel, skall lända till efterrättelse utan

hinder av förd klagan, där ej annor-

lunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

38) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1941: 282) om sterilisering

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1941:282) om sterilisering!,

dels att i 3 och 4 8§ ordet >»medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen»,

dels att 7 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

78.

Över medicinalstyrelsens beslut, Mot socialstyrelsens beslut, varigevarigenom tillstånd till sterilisering nom tillstånd till sterilisering vägrats, vägrats, må besvär anföras hos = föres talan hos kammarrätten genom Konungen före klockan tolv å tju- = besvär. gonde dagen från den då beslutet meddelades.

I övrigt må medicinalstyrelsens be- I övrigt må socialstyrelsens beslut slut enligt denna lag ej överklagas. enligt denna lag ej överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

! Senaste lydelse av 3 & 1964: 178.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 61

39) Förslag

till

Lag

om indring i lagen (1944: 133) om kastrering

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1944: 133) om kastrering!,

dels att i 4 och 5 §§ ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »socialstyrelsen» i motsvarande form,

dels att 7 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Över medicinalstyrelsens beslut i Mot socialstyrelsens beslut i ärende ärende angående kastrering må be- angående kastrering föres talan hos svär anföras hos Konungen inom en kammarrätten genom besvär. månad från den dag då beslutet meddelades.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

40) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen

Härigenom förordnas, att 19 8 lagen (1942: 350) om fornminnen skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 82

läendenm ————-——————>— slutliga avgörande.

Talan mot länsstyrelsens beslut en- Talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag eller bestämmelse som ligt denna lag föres hos kammarrätmeddelats med stöd av lagen föres ten genom besvär. hos Konungen genom besvär.

1 Senaste lydelse av 4 & 1966: 300.

? Senaste lydelse 1967: 77.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

41) Förslag till Lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen Härigenom förordnas, att 14 §& lagen (1960:690) om byggnadsminnen skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 14 8. I riksantikvariens eller länsstyrel- Talan mot riksantikvariens eller ses beslut enligt denna lag må den <länsstyrelses beslut enligt denna lag som beslutet rör söka ändring hos föres hos kammarrätten genom be- Konungen genom besvär, vilka skola svär. ingivas till ecklesiastikdepartementet. Beslut enligt ———————-————-——— förd klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

42) Förslag till Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 108 och 189 §§, 190 § 1 och 2 mom., 191 8, 195 § 2 och 4 mom., 196 och 197 §§, 198 8 I mom., 199 och 206 §§ samt rubriken närmast före 206 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Havais—-—-——————— av registreringsmyndigheten. 1 Senaste lydelse 1955: 384.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 63

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

På anmälan varom i första stycket På anmälan varom i första stycsägs skall länsstyrelsen, i fall då revi- ket sägs skall länsstyrelsen, i fall då sorer icke utsetts till antal som en- revisorer icke utsetts till antal som ligt denna lag och bolagsordningen enligt denna lag och bolagsordningär föreskrivet, förordna revisorer till en är föreskrivet, förordna revisoerforderligt antal samt, i fall då re- rer till erforderligt antal samt, i fall visor som är auktoriserad revisor el- då revisor som är auktoriserad reviler godkänd granskningsman ej ut- sor eller godkänd granskningsman ej setts, ehuru det enligt denna lag eller utsetts, ehuru det enligt denna lag elbolagsordningen skolat ske, förordna ler bolagsordningen skolat ske, fören sådan revisor. Är revisor omyndig ordna en sådan revisor. Är revisor eller har någon, som ej är här i riket omyndig eller bar någon, som ej är bosatt svensk medborgare, utan ve- här i riket bosatt svensk medborgaderbörligt tillstånd utsetts till revisor re, utan vederbörligt tillstånd utsetts eller har någon utsetts till revisor i till revisor eller bar någon utsetts till strid mot vad i 107 8 1 mom. tredje revisor i strid mot vad i 107 8 1 stycket stadgas, skall på anmälan mom. tredje stycket stadgas, skall på därom länsstyrelsen förklara honom anmälan därom länsstyrelsen förklaentledigad och förordna revisor i ra honom entledigad och förordna hans ställe. Har anmälan ej gjorts av revisor i hans ställe. Förordnande av styrelsen, skall före besluts medde- revisor skall avse tid till dess annan lande tillfälle beredas styrelsen att revisor blivit i föreskriven ordning yttra sig i ärendet. Förordnande av utsedd. revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.

Har revisor, — — — — — — — — — motsvarande tillämpning.

— — om revisorssuppleant.

189 8.

Ansökan om godkännande för re- Ansökan om godkännande för registrering enligt 14, 53 och 63 §§, an- gistrering enligt 14, 53 och 63 88, ansökan om aktiebolags registrering sökan om aktiebolags registrering och anmälan för registrering skola och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten vara åtföljda av stadgade avgifter. insändas till registreringsmyndigheten. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

190 8.

1 mom. Har vid upprättandet av 1 mom. Har vid upprättandet av någon av stiftelsehandlingarna icke någon av stiftelsehandlingarna icke iakttagits vad i denna lag är stadgat, iakttagits vad i denna lag är stadgat, eller finnes någon av dessa hand- eller finnes någon av dessa handlingar eljest innehålla något, som lingar eljest innehålla något, som strider mot denna lag eller annan strider mot denna lag eller annan lag eller författning, eller vara till lag eller författning, eller vara till sin avfattning i något viktigare hän- sin avfattning i något viktigare hänseende otydlig eller vilseledande, el- seende otydlig eller vilseledande, eller hava föreskrifterna i 14 § icke ler hava föreskrifterna i 14 § icke iakttagits eller bar stadgad avgift iakttagits eller har stadgad avgift ej erlagts, varde godkännande av ej erlagts, varde godkännande av nämnda handlingar för registrering nämnda handlingar för registrering av bolaget vägrat. Vägras godkän- av bolaget vägrat. nande, skall beslutet därom med angivande av skälen ofördröjligen med posten tillställas stiftarombudet.

Meddelas godkännande, ———————>—-—>— 78. 2 mom. Godkännande av — — — — — Ökningsbeslutet registrerats.

Har registrering av ökningsbeslu- Har registrering av ökningsbeslutet vägrats eller har vid upprättan- tet vägrats eller har vid upprättandet av teckningslistan eller kungörel- det av teckningslistan eller kungösen icke iakttagits vad i 52 § och 182 relsen icke iakttagits vad i 52 8 och & 1 mom. sägs eller möter eljest hin- 182 & 1 mom. sägs eller möter eljest der mot godkännande eller har stad- hinder mot godkännande eller har gad avgift ej erlagts, skall godkän- stadgad avgift ej erlagts, skall godnande av nämnda handlingar vägras. kännande av nämnda handlingar Vägras godkännande, skall beslutet vägras. därom med angivande av skälen ofördröjligen med posten tillställas bolaget.

Meddelas godkännande, — — — — — — — till bolaget.

Göres ej ansökan om bolagets Göres ej ansökan om bolagets registrering inom den i 32 § stadga- registrering inom den i 32 § stadgade tiden, skall registreringsmyndig- de tiden, skall registreringsmyndigheten till stiftarombudet ofördröjli- heten till stiftarombudet ofördröjligen avlåla skrivelse med anmaning gen avlåta skrivelse med anmaning att framställa erinran till den det ve- att framställa erinran till den det ve-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 65

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) derbör att vidtaga erforderliga åtgär- derbör att vidtaga erforderliga åtgärder för vinnande av registrering. Sö- der för vinnande av registrering. Sökes ej registrering inom tre månader kes ej registrering inom tre månader från det skrivelsen avlåtits, skall från det skrivelsen avlåtits, skall myndigheten förklara frågan om bo- myndigheten förklara frågan om bolagets registrering förfallen samt lagets registrering förfallen. ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till stiftarombudet.

Har frågan ——— —————— -— mom.,, förfallet.

2 mom. Har i fall, då beslut om 2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse om minimiteckning, re- bestämmelse om minimiteckning, registreringsanmälan enligt 61 §& icke gistreringsanmälan enligt 61 8 icke gjorts inom föreskriven tid, skall gjorts inom föreskriven tid, skall registreringsmyndigheten till bola- registreringsmyndigheten till bolaget get avlåta skrivelse med anmaning avlåta skrivelse med anmaning att att inom en månad därefter inkom- inom en månad därefter inkomma ma med sådan anmälan. Efterkom- med sådan anmälan. Efterkommes ej mes ej anmaningen eller har genom anmaningen eller har genom lagalagakraftägande beslut registrering kraftägande beslut registrering vägvägrats, skall myndigheten förklara rats, skall myndigheten förklara ökökningsbeslutet förfallet samt därom ningsbeslutet förfallet. Sedan beslutet ofördröjligen med posten översända om förklaringen vunnit laga kraft, underrättelse till bolaget. Sedan be- skall i registret antecknas, att på slutet om förklaringen vunnit laga grund av förklaringen den tidigare kraft, skall i registret antecknas, att anteckningen om ökningsbeslutets repå grund av förklaringen den tidiga- gistrering avföres ur registret. re anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret.

4 mom. Har styrelsen — — — — -— — ökningsbeslutet registrerats.

Har anmälan för registrering av Har anmälan för registrering av bolagsstämmans godkännande icke bolagsstämmans godkännande icke gjorts inom sex månader efter det gjorts inom sex månader efter det registreringsmyndigheten = godkänt registreringsmyndigheten godkänt ökningsbeslutet och de i 63 8 andra ökningsbeslutet och de i 63 § andra stycket omförmälda handlingarna, stycket omförmälda handlingarna, skall myndigheten till bolaget avlåta skall myndigheten till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en skrivelse med anmaning att inom en

3—-11563

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) månad därefter inkomma med så- månad därefter inkomma med sådan anmälan. Efterkommes ej an- dan anmälan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom lagakraft- maningen eller har genom lagakraftägande beslut registrering vägrats, ägande beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan skall myndigheten förklara frågan om aktiekapitalets ökning förfallen om aktickapitalets ökning förfallen. samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget.

196 8.

Har i fall, då enligt 67 § rättens Har i fall, då enligt 67 § rättens tillstånd erfordras för verkställighet tillstånd erfordras för verkställighet av beslut om nedsättning av aktie- av beslut om nedsättning av aktiekapitalet, ansökan om sådant till- kapitalet, ansökan om sådant tillstånd ej gjorts inom föreskriven tid stånd ej gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraft- eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har be- ägande beslut avslagits eller har beslut om tillslånd icke anmälts för slut om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadga- registrering inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndig- de tiden, skall registreringsmyndigheheten förklara mnedsättningsbeslutet ten förklara nedsättningsbeslutet förförfallet samt därom ofördröjligen fallet. Sedan beslutet om förklaringmed posten översända underrättelse en vunnit laga kraft, skall i registret till bolaget. Sedan beslutet om för- antecknas, att på grund av förklaklaringen vunnit laga kraft, skall i ringen den tidigare anteckningen om registret antecknas, att på grund av nedsättningsbeslutets registrering avförklaringen den tidigare anteckning- föres ur registret. en om nedsättningsbeslutets registrering avföres ur registret.

197 8.

Där verkställighet av beslut, var- Där verkställighet av beslut, varigenom i bolagsordningen intagits igenom i bolagsordningen intagits förbehåll enligt 177 8, icke anmälts förbehåll enligt 177 8, icke anmälts för registrering inom den i 186 §& 3 för registrering inom den i 186 8 3 mom. stadgade tiden, skall registre- mom. stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten förklara frågan ringsmyndigheten förklara frågan om ändring av bolagsordningen för- om ändring av bolagsordningen förfallen samt ofördröjligen med posten fallen. översända underrättelse därom till bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 67

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 mom. Har beslut av aktiekapitalet. Skall ökningen är verkställd.

Har ökningsbeslutet enligt 195 §& 2 Har ökningsbeslutet enligt 195 & 2 mom. av registreringsmyndigheten mom. av registreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut för- genom lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet klarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen anses om bolagsordningsändringen anses förfallet och anteckning i registret förfallet och anteckning i registret ske, att på denna grund den tidigare ske, att på denna grund den tidigaanteckningen om detta besluts re- re anteckningen om detta besluts registrering avföres ur registret. An- gistrering avföres ur registret. Anmämäles för registrering att full betal- les för registrering att full betalning ning erlagts för så många aktier, att erlagts för så många aktier, att akaktiekapitalet uppgår till minimika- tiekapitalet uppgår till minimikapipitalet enligt den beslutade bolags- talet enligt den beslutade bolagsordordningsändringen, skall vid regist- ningsändringen, skall vid registrering rering i anledning av anmälningen i anledning av anmälningen tillika tillika antecknas, att bolagsordnings- antecknas, att bolagsordningsändändringen är verkställd, och åligger ringen är verkställd, och åligger det det registreringsmyndigheten att till- registreringsmyndigheten att tillstälställa bolaget bevis därom. Göres ej la bolaget bevis därom. Göres ej såsådan anmälan inom tre år efter ut- dan anmälan inom tre år efter utgången av den i 60 8 stadgade tiden, gången av den i 60 8 stadgade tiden, skall myndigheten, efter det bolagets skall myndigheten, efter det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, besluta erforderlig jämkning i bo- besluta erforderlig jämkning i bolagslagsordningen samt = ofördröjligen ordningen. Sedan beslutet vunnit lamed posten översända underrättelse ga kraft, skall i registret införas anom beslutet till bolaget. Sedan beslu- teckning om jämkningen samt bevis tet vunnit laga kraft, skall i registret om bestämmelsens nya lydelse av införas anteckning om jämkningen myndigheten tillställas bolaget. samt bevis om bestämmelsens nya lydelse av myndigheten tillställas bolaget.

199 8.

Har ansökan enligt 174, 175 eller Har ansökan enligt 174, 175 eller 176 8 om rättens tillstånd att bringa 176 §& om rättens tillstånd att bringa fusionsavtal till verkställighet ej in- fusionsavtal till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller kommit inom föreskriven tid eller

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) har ansökan genom lagakraftägande har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registre- tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, ring inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten för- skall registreringsmyndigheten förklara frågan om fusion förfallen klara frågan om fusion förfallen. samt ofördröjligen med posten översända underrättelse därom till bolagen. Har genom ——— ——— —=— —— ur registret. Vid registrering — — — — — —— SS — är upplöst.

Om talan &å registrerings- Om besvär. myndighetens beslut.

206 8.

Mot beslut i tillståndsärende, varå 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 149 § äger tillämpning, föres talan hos Konungen genom besvär. Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.

Äro stiftarna missnöjda med beslut, Äro stiftarna missnöjda med beslut,

varigenom godkännande för registre- varigenom godkännande för registrering vägrats enligt 190 § 1 mom., ring vägrats enligt 190 § 1 mom., eller eller är bolaget missnöjt med be- är bolaget missnöjt med beslut varigeslut varigenom sådant godkännande nom sådant godkännande vägrats envägrats enligt nämnda paragraf 2 Igt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., eller 3 mom., må, vid talans förlust, må, vid talans förlust, sist inom två sist inom två månader från beslu- månader från beslutets dag besvär tets dag besvär däröver anföras hos däröver anföras hos kammarrätten. Konungen. Rätt till sådan talan till- Rätt till sådan talan tillkomme ock komme ock sökande, som är miss- sökande, som är missnöjd med beslut, nöjd med beslut, varigenom registre- varigenom registrering vägrats enligt ring vägrats enligt 192 8. 192 8. Över beslut om sådan förklaring, Över beslut av registreringsmynsom avscs i 191 §, 195 & 2 och 4 digheten enligt 173 a § samt över bemom., 196 8, 197 8 och 199 8, så ock slut om sådan förklaring, som avses över beslut om jämkning av bolags- i 191 8, 195 8 2 och 4 mom., 196 8, ordning enligt 198 § I mom. må jäm- 197 8 och 199 8, så ock över beslut väl besvär anföras i den ordning, var- om jämkning av bolagsordning enligt om i första stycket stadgas. 198 5 I mom. må jämväl besvär an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 69

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

föras i den ordning, varom i tredje

stycket stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

43) Förslag

till

Lag

om indring i byggnadslagen (1947: 385)

Härigenom förordnas, att 150 § by ggnadslagen (1947: 385) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

150 &.!

Länsstyrelses beslut rörande fast- Länsstyrelses beslut rörande fastställelse av generalplan, stadsplan, ställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning så byggnadsplan eller tomtindelning så ock länsstyrelses beslut avseende ock länsstyrelses beslut avseende tillämpning av utomplansbestämmel- tillämpning av utomplansbestämmelser å visst område skall meddelas ef- ser å visst område skall meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med ter anslag. beslutet har att, vid talans förlust, inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades anföra besvär hos Konungen.

Talan mot annat av länsstyrelsen Mot länsstyrelses beslut i ärende meddelat beslut föres hos Konungen om medgivande, varå 39 § äger tillgenom besvär i den ordning som är lämpning, föres talan hos kammarbestämd för överklagande av förvalt- rätten genom besvär. Talan mot anande myndigheters och ämbetsverks nat av länsstyrelsen meddelat beslut beslut. föres hos Konungen genom besvär.

I fall som avses i första stycket räk-

nas besvärstiden från den dag då be-

slutet meddelades.

Har länsstyrelse utan bifall.

1 Senaste lydelse 1959: 611.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

44) Förslag

till

Lag

om ändring i Jagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag

Härigenom förordnas, att 12, 15 och 16 §§ lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 8.

Ilar någon genom oriktiga uppgif- Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes förorsakat att all- ter eller annorledes förorsakat att allmänt barnbidrag för visst barn obe- mänt barnbidrag för visst barn obehörigen utgått eller har någon eljest hörigen utgått eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp obehörigen eller med för högt belopp uppburit sådant bidrag och har han uppburit sådant bidrag och har han skäligen bort inse detta, skall återbe- skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbe- talning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall socialsty- talats, där ej länsstyrelsen finner anrelsen finner anledning att helt eller ledning att helt eller delvis eftergiva delvis eftergiva sådan återbetalnings- återbetalningsskyldighet. skyldighet.

Har återbetaluingsskyldighet — — ———-—— skäligt belopp.

15 8.

Över barnavårdsnämnds beslut i Över barnavårdsnämnds beslut i

ärende angående allmänt barnbidrag ärende angående allmänt barnbidrag må klagan föras hos länsstyrelsen må klagan föras hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till genom besvär. länsstyrelsen.

Utan hinder av anförda besvär Barnavårdsnåmnds beslut skall lände barnavårdsnämndens beslut till omedelbart lända till efterrättelse. efterrättelse, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

! Senaste lydelse 1964: 145.

> Senaste lydelse 1954: 360.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 71

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 8.

Är någon missnöjd med länsstyrel- Talan mot länsstyrelses beslut i ses beslut i ärende angående allmänt ärende angående allmänt barnbidrag barnbidrag, må han däröver anföra föres hos kammarrätten genom bebesvär hos socialstyrelsen. svär. Över socialstyrelsens utslag må Länsstyrelses och kammarrätts beklagan ej föras. slut skola omedelbart lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

45) Förslag till Lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott

Härigenom förordnas, att 22 § lagen (1964: 143) om bidragsförskott skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Tadlan mot ————-————>— — — hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut föres ta- Mot länsstyrelses beslut i fråga om lan genom besvär hos Konungen. gottgörelse av statsverket till kommun för utgivna bidragsförskott föres talan hos Konungen genom besvär. Talan mot annat beslut av länsstyrelse i ärende enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972. 1 Senaste lydelse 1954: 360.

72 Kunqyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

46) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 318 § och rubriken närmast före 318 8 lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

XI. Om klagan över försäkrings- XI. Om besvär.

inspektionens beslut.

318 8.

Över beslut, som av försäkringsin- Talan mot beslut i tillståndsärende, spektionen meddelas på grund av till- varå 72, 81, 100, 142 eller 237 § äger synen över försäkringsbolag, md kla- tillämpning, och mot beslut, som av gan föras hos Konungen inom den försäkringsinspektionen meddelas på tid som för överklagande av förval- grund av tillsynen över försäkringstande myndigheters och ämbetsverks bolag, föres hos Konungen genorn bebeslut är stadgad. svär.

Mot försäkringsinspektionens be-

slut enligt 335 § må talan icke föras.

Den, som icke åtnöjes med försäk- Den, som icke åtnöjes med försäkringsinspektionens beslut, varigenom ringsinspektionens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konungen. anföra besvär hos kammarrätten. I

Över beslut om sådan förklaring, samma ordning må besvär anföras

som avses i 304 § 4 mom., 308 8 2 över beslut om sådan förklaring, som mom., 309 § och 311 § må jämväl avses i 304 § 4 mom., 308 & 2 mom., besvär anföras i den ordning, varom 309 8 och 311 8. i andra stycket stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 73 47) Förslag till Lag om iindring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket

Härigenom förordnas, att 33 § lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 33 8. Över försäkringsinspektionens be- Talan mot försäkringsinspektioslut enligt denna lag må klagan föras nens beslut enligt denna lag föres hos Konungen inom den tid som för hos Konungen genom besvär. överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

48) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.

Härigenom förordnas, att i lagen (1959:73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m.m. skall införas en ny paragraf, 18 8, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 18 §. Talan mot försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

3t—11563

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 49) Förslag till Lag om ändring i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring

Härigenom förordnas, att i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för livoch invaliditetsförsäkring skall införas en ny paragraf, 27 8, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 27 §. Talan mot försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

50) Förslag till Lag om iindring i arbetarskyddslagen (1949: 1)

Härigenom förordnas, att 73 § arbetarskyddslagen (1949: 1) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) - (Föreslagen lydelse) 73 8. Över arbetarskyddsstyrelsens — —— ——-—-—— — ej föras. | Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 §§ föres talan | hos kammarrätten genom besvär. Talan mot F— —————-——-—- hos Konungen.

1 Senaste lydelse 1963: 245.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 75

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

51) Förslag till

Lag

om ändring i skogsförliggningslagen (1963: 246)

Härigenom förordnas, att 23 § skogsförläggningslagen (1963:246) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 23 8. Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud eller föreläggande enligt 13, 14, 15 eller 17 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. Talan mot beslut av arbetarskydds- Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i ärende, som avses i den- styrelsen i annat ärende, som avses i na lag, föres genom besvär hos denna lag, föres hos Konungen genom Konungen. besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

52) Förslag

till

Lag

om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174)

Härigenom förordnas, att 7 § 9 mom. och 10 § kyrkomötesförordningen (1949: 174) skall ha nedan angivna Iydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 78. 9 mom. Angående besvär över val 9 mom. Talan mot domkapitels av delegerade, elektorer och ersättare beslut om indelning i distrikt för val

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) skall vad i lag finnes stadgat om be- av elektorer föres hos regeringsrätlen svär över val av ledamöter i kyrkoråd genom besvär. äga motsvarande tillämpning. Angående besvär över val av delegerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgat om besvär över val av ledamöter i kyrkoråd äga motsvarande tillämpning.

10 8.!

Klagan över val till ombud vid Klagan över val till ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen kyrkomöte föres hos regeringsrätten genom besvär, som inom tre vec- genom besvär inom tre veckor efter kor efter valet skola hava inkommit valet. till justitiedepartementet för att i Konungens regeringsrätt skyndsamt föredragas och avgöras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

53) Förslag till

Lag

om indring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap

Härigenom förordnas, att 12 § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 82

Talan mot den centrala utlännings- Talan mot den centrala utlän-

myndighetens eller länsstyrelses be- ningsmyndighetens beslut föres hos

slut föres genom besvär hos Konung- Konungen genom besvär. en. Talan mot länsstyrelses beslut fö-

res hos kammarrätten genom besvär.

1 Senaste lydelse 1958: 59. 2 Senaste lydelse 1968: 704.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 "i

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. :

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

54) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,

dels att 47, 49, 99 och 100 §8 samt 103 8 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 105 a §, och närmast före denna paragraf en ny rubrik av | nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) ( Föreslagen lydelse )

Hava revisorer — — — — — — — Fn eller borgenär.

På anmälan varom i första stycket På anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då re- . sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer icke utsetts till föreskrivet an- visorer icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisorer. Är revisor tal, förordna revisorer. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är omyndig eller har någon, som ej. är här i riket bosatt svensk medborgare, här i riket bosatt svensk medborgare, utan vederbörligt tillstånd utsetts till utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till re- revisor eller har någon. utsetts till visor i strid mot vad i 46 8 1 mom. revisor i strid mot vad i 146 § 1 mom, andra stycket stadgas, skall på an- andra stycket stadgas, skall på anmälan därom länsstyrelsen förklara mälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revi- honom entledigad och förordna resor i hans ställe. Har anmälan ej visor i hans ställe. Förordnande av gjorts av styrelsen, skall före besluts revisor skall avse tid till dess annan meddelande tillfälle beredas styrel- "rTevisor blivit i föreskriven ordning sen att yttra sig i ärendet. Förordnan- utsedd. de av revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd. ot

Revisor, SOM —— ———— ————=—>-— skäligt arvode.

49 8

— — — — anses tillbörligt.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Revisor må — — — — — — — — — — — inverkande omständigheter.

Lämnas ej samtycke, varom i and- Lämnas ej samtycke, varom i andra stycket sägs, inom två veckor efter ra stycket sägs, inom två veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att få det revisor hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger revisorn anlita medhjälpare, äger revisorn hänskjuta frågan till länsstyrelsens: :hänskjuta frågan till länsstyrelsens avgörande. Länsstyrelsen prövar avgörande. framställningen och skall före besluts meddelande bereda föreningens styrelse tillfälle att yttra sig i ärendet.

99 8.

Ansökan om förenings registrering Ansökan om förenings registrering och anmälan för registrering skola och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten vara åtföljda av stadgade avgifter. insändas till länsstyrelsen. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av städgade avgifter.

Havavid —— —————— talan anställts.

Registrering skall ————-——-——-— läns föreningsregister.

Vägras registrering, skall länssty- Vägras registrering, skall länssty-

relsen ofördröjligen till sökanden med relsen ofördröjligen till sökanden med

posten översända underrättelse om posten översända underrättelse om

beslutet med angivande av skälen beslutet med angivande av skälen

därför. Är sökanden missnöjd med därför.

beslutet, må han hos Konungen föra

talan genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola inkomma

inom två månader från beslutets dag.

103 8.

2 mom. Har ansökan enligt 97 § 2 mom. Har ansökan enligt 97 §

om rättens tillstånd att bringa fu- om rättens tillstånd att bringa fusionsavtal till verkställighet ej inkom- sionsavtal till verkställighet ej inmit inom föreskriven tid eller har an- kommit inom föreskriven tid eller sökan genom lagakraftägande beslut har ansökan genom lagakraftägande avslagits eller har beslutet om till- beslut avslagits eller har beslutet om stånd icke anmälts för registrering tillstånd icke anmälts för registrering inom den dårför stadgade tiden, skall inom den därför stadgade tiden, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 30: år 1971 79

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

länsstyrelsen förklara frågan om fu- länsstyrelsen förklara frågan om fusion förfallen samt ofördröjligen med sion förfallen. posten översända underrättelse där-

om till föreningarna. Över beslutet

om sådan förklaring må besvär anföras i den ordning som i 100 § sista stycket stadgas. Hargenom I —————————— ur registret. Vid registrering ————————————— är upplöst.

Besvär. 105 a 8.

Mot beslut i tillståndsärende, vard 22, 29, 46 eller 76 § äger tillämpning, föres talan hos Konungen genom besvär.

Den som icke åtnöjes med länsstyrelses beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut enligt 74 § och mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 § 2 mor.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

55) Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar

Härigenom förordnas, att i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar skall införas en ny paragraf, 63 a §, av nedan angivna lydelse. :

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 63 a §. Mot beslut i tillståndsärende, varå 1 eller 4 § eller 54 §, jämförd med 76 § lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, äger tillämpning, och mot lantbruksstyrelsens beslut om utfärdande enligt 36 eller 54 % av instruktion för revisor eller om medgivande som avses i 51 § föres talan hos Konungen genom besvär. Talan mot annat beslut av lantbruksstyrelsen enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

k 56) Förslag

till

Lag

om ändring i bostadsrättslagen (1971: 000)

Härigenom förordnas i fråga om bostadsrättslagen (1971: 000), dels att 67 och 68 §§ samt punkt 3 i övergångsbestämmelserna skall ha nedan angivna lydelse,

dels att nuvarande punkterna 14—16 i övergångsbestämmelserna skall

betecknas 15—17, dels att i lagen skall införas närmast före 68 8 en ny rubrik och i övergångsbestämmelserna en ny punkt, 14, av nedan angivna lydelse. (I prop. 1971: 12 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse) 67 § Bestämmelserna i 99—105 88 la- Bestämmelserna i 99—105 88 lagen (1951:308) om ekonomiska för- gen (1951:308) om ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämp- eningar äger motsvarande tillämpning i fråga om bostadsrättsförening. ning ifråga om bostadsrättsförening. Härvid skall hänvisningen i 100 § Härvid skall hänvisningen i 100 8 andra stycket till 7 § tredje stycket andra stycket till 7 § tredje stycket avse 45 § tredje stycket denna lag. avse 45 § tredje stycket denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 81

(I prop. 1971:12 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)

Beträffande ansökan om godkän-

nande av ekonomisk plan skall be-

stämmelserna om anmälan för registrering äga motsvarande tillämpning.

Besvär

68 8

Beträffande ansökan om godkän- Bestämmelserna i 105a § lagen nande av ekonomisk plan skall be- (1951: 308) om ekonomiska föreningstämmelserna om anmälan för regi- ar äger motsvarande tillämpning i strering äga motsvarande tillämp- fråga om bostadsrättsförening. ning. Mot beslut i ärende om behörighet som avses i 4 § andra stycket föres talan hos Konungen genom besvär. Talan mot länsstyrelses beslut i

ärende som avses i 5 § föres hos kammarrätten genom besvär.

Övergångsbestämmelser

3. Den nya lagen äger tillämpning 3. Den nya lagen äger tillämpning även på bostadsrättsförening som re- även på bostadsrättsförening som registrerats enligt äldre lag. I fråga om gistrerats enligt äldre lag. I fråga om sådan förening gäller dock punkter- sådan förening gäller dock punkter-

na 4—413 nedan. na 4--14 nedan.

14. Äldre lag gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut av läns-

styrelse som meddelats före den nya lagens ikraftträdande.

57) Förslag

till

Lag | a

om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680)

Härigenom förordnas, att 15 § religionsfrihetslagen (1951:680) skall ha nedan angivna lydelse.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Över pastors Oo —————————— motsvarande tillämpning. Mot beslut eller åtgärd enligt denna lag av ämbetsman som avses i 14 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

58) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 2, 44 och 48 8§ lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring! skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Besväroch — — — —————>-—— — och utveckling. Bestämmelserna i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag hos försäkringsrådet. Grunderna för — — — — — — — — — — — med riksdagen.

Mot riksförsäkringsverkets beslut Mot riksförsäkringsverkets beslut i ärende angående försäkring enligt i ärende angående försäkring enligt denna lag må talan föras hos försäk- denna lag må talan föras hos förringsrådet genom besvär, som skola säkringsrådet genom besvär. hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit kännedom om beslutet. 1 Lagen omtryckt 1962:408. >? Senaste lydelse 1967: 916.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 83

(Nuvarande lydelse)! (Föreslagen lydelse) Den som —— ——————> — — — hos försäkringsrådet. Försäkringsrådet äger, — — — — — — — — denna paragraf.

Mot försäkringsrådets beslut i an- Mot försäkringsrådets beslut i annat ärende enligt denna lag än som nat ärende enligt denna lag än som avses i andra stycket må talan föras avses i andra stycket må talan föras hos = försäkringsdomstolen genom hos försäkringsdomstolen genom bebesvär. Besvären skola hava inkom- svär. Besvärshandlingen skall hava mit till försäkringsrådet inom tre inkommit till försäkringsrådet inom veckor från det klaganden erhållit tre veckor från den dag då klagankännedom om beslutet; dock skall den fick del av beslutet. Den omstänbesvärstiden för menighet vara fem digheten, att handlingen tillställts veckor. Den omständigheten, att be- försäkringsdomstolen, utgör dock ej svären ingivits eller insänts direkt till hinder för besvärens upptagande till försäkringsdomstolen, utgör ej hin- prövning, därest handlingen inkomder för besvärens 'upptagande till mit till domstolen före besvärstidens prövning, därest de inkommit till utgång. domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut — — — — — — — annorlunda förordnar.

48 8

Avgift för — — — — — — — — samt förvaltningskostnader.

Grunderna för ——— — ———— —— — —- av Konungen.

Försäkringsavgifterna skola —— ———-—>-— med riksdagen.

lövigt Oo — ———————-——>— avse försäkringstagaren.

Utan hinder av 3 § första stycket

förvaltningslagen (1971: 000) äga 14

—20 §§ nämnda lag tillämpning i

ärende rörande den frivilliga försäk-

ringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

1 Med nuvarande lydelse avses beträffande 48 8 den lydelse som har föreslagils i prop.

1971: 22,

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

59) Förslag

till

Lag

-om ändring i lagen (1961: 257) om b esvär över försäkringsrådets beslut

Härigenom förordnas, att rubriken till lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut samt 1 och 2 §§ lagen skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Lag Lag

om hesviär över försäkringsrådets om besvär över försäkringsrådets .

beslut beslut, m. m.

1 8.

Utan hinder av vad därom eljest Utan hinder av vad därom eljest finnes stadgat, må klagan över för- finnes stadgat, må klagan över försäkringsrådets beslut i ärende angå- säkringsrådets beslut i ärende angående försäkring eller skadeersättning ende försäkring eller skadeersättning föras hos försäkringsdomstolen ge- föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava in- nom besvär. Besvärshandlingen skall kommit till försäkringsrådet inom hava inkommit till försäkringsrådet tre veckor från det klaganden erhål- inom tre veckor från den dag då klalit kännedom om beslutet; dock skall ganden fick del av beslutet. Den ombesvärstiden för menighet vara fem ständigheten, att handlingen tillställts veckor. Den omständigheten, att be- försäkringsdomstolen, utgör dock ej svären ingivits eller insänts direkt till hinder för besvärens upptagande till försäkringsdomstolen, utgör ej hin- prövning, därest handlingen inkomder för besvärens upptagande till mit till domstolen före besvärstidens prövning, därest de inkommit till utgång. domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut — — — — — — — annorlunda förordnar.

Bestämmelserna i. 44 § förvalt-

ningsprocesslagen (1971:000) äga

motsvarande tillämpning i ärende

angående försäkring eller skadeer-

sättning hos försäkringsrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 8ö

60) Förslag

till

Lag

om ändring i allmänna förfogandelagen (1954: 279)

Härigenom förordnas, att 23 8 allmänna förfogandelagen (1954: 279) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §

Ersättning, som skall — — — — — — Konungen bestämmer.

Ersättning, som icke — — — förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.

Den värderingsnämnd, — — —-— —— samma egendom.

Annan ersättning — — — bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd.

Utan hinder ————-—>— av riksvärderingsnämnden.

I lokal värderingsnämnds beslut I lokal värderingsnämnds beslut må kronan och enskild sakägare samt må kronan och enskild sakägare samt i beslut avmyndig het, som i första i beslut av myndighet, som i första

stycket sägs, enskild sakägare söka stycket sägs, enskild sakägare söka

ändring hos riksvärderingsnämnden ändring hos riksvärderingsnämnden

inom tre veckor från det klaganden genom besvär. Med enskild sakägare

fick del av beslutet. Med enskild sak- avses i detta stycke jämväl den som ägare avses i detta stycke jämväl den enligt 11 8 satts i kronans ställe. som enligt 11 § satts i kronans ställe.

Över riksvärderingsnämndens — — ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

61) Förslag

till

Lag

om ändring i rekvisitionslagen (1942: 583)

Härigenom förordnas, att 17 och 20 §§ rekvisitionslagen (1942: 583) skall ha nedan angivna lydelse.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 8.

Ersättning, som —— ——-— —— rekvisitionens fullgörande.

Över beslut av myndighet, som nu Över beslut av myndighet, som nu

nämnts, må enskild sakägare anföra nämnts, må enskild sakägare anföra besvär hos den allmänna lokala vär- besvär hos den allmänna lokala värderingsnämnden. Besvären skola in- deringsnämnden. Beträffande tid och om tjugu dagar från det klaganden sätt för anförande av besvär finnas erhållit del av beslutet hava inkom- föreskrifter i 12 § förvaltningslagen mit till länsstyrelsen. (1971: 000). Besvärshandlingen må också tillställas länsstyrelsen. Vill någon med stöd av 15 § göra Vill någon med stöd av 15 8 göra anspråk på ersättning utöver vad gäl- anspråk på ersättning utöver vad gällande taxa medgiver, skall han inom lande taxa medgiver, skall han inom tid som nyss sagts göra ansökan där- besvärstiden göra ansökan därom hos om hos riksvärderingsnämnden. riksvärderingsnämnden.

20 8.

Över lokal värderingsnämnds be- Över lokal värderingsnämnds be-

slut i ärende angående ersättning må slut i ärende angående ersättning må besvär anföras hos riksvärderings- besvär anföras hos riksvärderingsnämnden inom tjugu dagar från det nämnden. klaganden erhållit del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

62) Förslag till

Lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280)

Härigenom förordnas, att 10 och 45 8§ allmänna ransoneringslagen (1954:280) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 8.

För förnödenhet, som jämlikt 8 & För förnödenhet, som jämlikt 8 8 inlöses av kronan, utgår ersättning inlöses av kronan, utgår ersättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 87

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) med belopp motsvarande de kostna- med belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller der ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet ävensom” inköp av det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för de utgifter han kan hava haft för forsling och lagring av partiet; dock forsling och lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till må ersättning icke bestämmas till högre belopp än som skolat utgå, där- högre belopp än som skolat utgå, est förnödenheten jämlikt allmänna därest förnödenheten jämlikt allförfogandelagen avståtts till kronan. männa förfogandelagen avståtts till Ersättning bestämmes av allmän 1lo- kronan. Ersättning bestämmes av allkal värderingsnämnd, som omförmä- män lokal värderingsnämnd, som les i rekvisitionslagen. Ändring i lo- omförmäles i rekvisitionslagen. Ändkal värderingsnämnds beslut må av ring i lokal värderingsnämnds beslut kronan och enskild sakägare sökas må av kronan och enskild sakägare hos riksvärderingsnämnden inom tre sökas hos riksvärderingsnämnden geveckor från det klaganden fick del av nom besvär. Över riksvärderingsbeslutet. Över riksvärderingsnämn- nämndens beslut må klagan ej föras. dens beslut må klagan ej föras.

45 8.

Klagan över beslut, som annan Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i myndighet än allmän domstol medfråga om tillämpning av denna lag, delat i fråga om tillämpning av denskall föras genom besvär inom tre na lag, skall föras genom besvär i veckor från det klaganden erhöll del den ordning som är bestämd för överav beslutet och i den ordning som är klagande av myndighetens beslut; bestämd för överklagande av myn- dock skall klagan över beslut rörandighetens beslut; dock skall klagan de tillämpning av 23, 36 eller 37 § över beslut, som meddelats beträf- och över beslut av central förvaltfande tillämpning av 386 eller 37 8, . ningsmyndighet rörande återkallelse föras hos Konungen. Utan hinder av av ransoneringsbevis föras hos kamdäröver förd klagan skall myndig- marrätten genom besvär. Utan hinhetens beslut lända till efterrättelse, der av däröver förd klagan skall förom ej annorlunda förordnas. valtningsmyndighetens eller kam-

marråttens beslut lända till efterrät-

telse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

63) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1954:579) om nykterhetsvård!,

dels att 29 och 30 §§ skall upphöra att gälla,

dels att i 18—20 §§, 21 8 1 mom. samt 22, 23, 25, 31 och 33—37 88 ordet »länsstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsrätten» i motsvarande form,

dels att 3, 5, 9, 24, 26—28, 32, 40, 55, 59—62 och 66 §8 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen, närmast efter 62 §, skall införas en ny paragraf, 62 a 8, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 8.2

I varje kommun skall finnas en I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i kommunal nykterhetsnämnd och i varje län en länsnykterhetsnämnd. I varje län utom Gotlands län en läns- Stockholms län omfattar länsnykter- nykterhetsnämnd. I Stockholms län hetsnämndens <verksamhetsområde omfattar länsnykterhetsnämndens dock icke Stockholm. verksamhetsområde dock icke Stock-

holm. Nykterhetsnämnderna skola av socialstyrelsen. När i eljest vistas.

Kommunal nykterhetsnämnd kommunens socialnämnd. Konungen äger av länsnykterhetsnämnden. Ledamöter i av nämnden.

" Vid val till tjänstgöring.

I fråga om valbarhet till ledamot I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhe- eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägel- tens upphörande och rätt till avsäse, mandattid och avgång, val av ord- gelse, mandattid och avgång, val av förande och vice ordförande, ställe ordförande och vice ordförande, och tid för sammanträde, suppleants ställe och tid för sammanträde, supptjänstgöring och rätt att närvara vid leants tjänstgöring och rätt att när-

> Scnaste lydelse 1967: 790. 3 Senaste lydelse 1964: 779.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 89

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) sammanträde, beslutförhet och jäv, vara vid sammanträde, beslutförhet, förfarandet vid fattande av beslut, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkänna- protokoll och reservation, tillkännagivande varest och på vilka tider givande varest till nämnden ställda till nämnden ställda framställningar framställningar mottagas, tidpunkt mottagas, skriftväxling, vård och för- när handling skall anses ha kommit tecknande av handlingar hörande till in till nämnden, skriftväxling, vård nämndens arkiv, utseende av kassa- och förtecknande av handlingar höförvaltare samt ledamots ansvar och rande till nämndens arkiv, utseende skadeståndsskyldighet skall vad i 32 av kassaförvaltare samt ledamots an- —42 §§ kommunallagen är stadgat svar och skadeståndsskyldighet skall rörande kommunens styrelse äga vad i 32—36 §§, 37 § första stycket motsvarande tillämpning; dock att och 38—42 §§ kommunallagen är det ej är erforderligt, att protokoll stadgat rörande kommunstyrelsen upptager annat än förteckning å när- äga motsvarande tillämpning; dock varande ledamöter samt för varje att det ej är erforderligt, att protokoll ärende beslutet och skälen därför. upptager annat än förteckning å när-

varande ledamöter samt för varje

ärende beslutet och skälen därför.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltnings-

lagen (1971: 000) äga 4 och 5 §§

nämnda lag tillämpning i samtliga

ärenden hos kommunal nykterhets-

nämnd.

Länsnykterhetsnämnden skall — —— — —-— — länsstyrelsen, samt

två ledamöter, utsedda av länds- två ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i Gotlands län kom- tinget; dock skall i län, som omfattar munfullmäktige i Gotlands kommun en kommun vilken icke deltager i utse två ledamöter samt i annat län, landsting, landstinget utse en ledamot som omfattar en kommun, vilken och kommunfullmäktige i den komicke deltager i landsting, landstinget munen en ledamot. utse en ledamot och kommunfullmäktige i den kommunen en ledamot.

För varje — — ——— ——— — — — — — en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland — — motsvarande tillämpning.

Ledamöter och suppleanter utses för —————— den avgångne.

Närmare bestämmelser — — — — — — — — av Konungen.

Angående bestridandet — — — — — — — särskilt stadgat.

1 Senaste lydelse 1970:49.

920 Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

24 8.

Föreläggande, som i 23 8 sägs, Föreläggande, som i 23 8 sägs, skall innehålla erinran om rätten att skall innehålla erinran om möjligpåkalla förhör enligt 27 §. Har läns- heten enligt 9 § tredje stycket förstyrelsen vid föreläggandets medde- valtningsprocesslagen (1971: 000) att lande beslutat anordna förhör, skall påkalla muntlig förhandling. Har detta tillkännagivas i föreläggandet länsrätten vid föreläggandets meddemed angivande tillika att förklaring lande beslutat anordna muntlig förkan avgivas vid förhöret. handling, skall detta tillkännagivas

i föreläggandet med angivande till-

lika att förklaring kan avgivas vid

förhandlingen.

Är den som ansökningen avser om- Är den som ansökningen avser omhändertagen enligt 21 § 1 mom. må, händertagen enligt 21 8& I mom. må, där länsstyrelsen av särskild anled- där länsrätten av särskild anledning ning anordnar förhör med honom anordnar muntlig förhandling med innan ansökningshandlingarna ut- honom innan ansökningshandlingarställts till delgivning enligt 23 8, så- na utställts till delgivning enligt 23 8, dan delgivning underlåtas och hand- sådan delgivning underlåtas och lingarnas innehåll i stället vid för- handlingarnas innehåll i stället vid höret tillkännagivas för den, varom förhandlingen tillkännagivas för den, fråga är; dock åligge länsstyrelsen varom fråga är; dock åligge länsrätatt på begäran tillhandahålla honom ten att på begäran tillhandahålla hoavskrift av ansökningshandlingarna. nom avskrift av ansökningshand-

lingarna.

26 8.

Har någon omhändertagits enligt Har någon omhändertagits enligt 21 5 I mom., åligger det länsstyrel- 21 § I mom., åligger det länsrätten sen att, sedan ansökan om tvångsin- att, sedan ansökan om tvångsintagtagning inkommit, utan uppskov prö- ning inkommit, utan uppskov pröva, va, huruvida han fortfarande skall huruvida han fortfarande skall vara vara omhändertagen. omhändertagen.

Sedan tid för förklaring över an- Sedan tid för förklaring över ansökningen utgått, har länsstyrelsen sökningen utgått, har länsrätten att att utan oskäligt dröjsmål föranstalta utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderligt förhör i ärendet samt om erforderlig muntlig förhandling företaga detsamma till slutligt av- i ärendet samt företaga detsamma till görande. slutligt avgörande.

8!

Förhör med den, om vars inlag- Vid delgivning som avses i 23 § ning är fråga, skall, där ej särskilda samt underrättelse och tillhandahål-

! Senaste lydelse 1970: 457.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 91

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) skäl däremot äro, av länsstyrelsen lande enligt 24 § andra stycket skola anordnas, om han i förklaring begärt bestämmelserna i 43 § förvaltnings-

att bliva muntligen hörd. Länsstyrel- processlagen (1971:000) om be-

sen må jämväl eljest förordna om gränsningar i rätten att taga del av dylikt förhör ävensom förhör med det som tillförts målet äga motsvaannan person, som förväntas kunna rande tillämpning. Detsamma skall lämna upplysning av betydelse för gälla i fråga om vittnesberättelse, ärendets bedömande. som med tillämpning av 25 § nämn-

Beträffande kallelse till förhör in- da lag och 36 kap. 18 § rättegångs-

för länsstyrelsen, hämtning och an- balken upptagits i parts frånvaro. nan påföljd av utevaro skola bestäm- Rätten må underlåta att kalla den

melserna i 13 § 2 mom. första och som ansökningen avser till muntlig

andra styckena äga motsvarande till- förhandling för förhör med vittne,

lämpning; dock skall i fråga om såvida det finnes grundad anledning

hämtning till förhör gälla dels att att anluga, att någons personliga

handräckning härför må meddelas, säkerhet skulle sättas i fara eller där den uteblivne delgivits kallelse ändumålet med tillämnade eller vid-

till förhöret så tidigt att han kunnat tagna vårdåtgärder skulle motverkas, inställa sig å förelagd dag, dels ock om han erhåller kännedom om för-

att person, som skall höras upplys- höret.

ningsvis, ej må hämtas förrän det be- Har den, om vars intagning är fråfunnits, att han ej genom viten kun- ga, delgivits kallelse till muntlig förnat förmås till inställelse. handling så tidigt att han kunnat inställa sig på förelagd dag och utebli-

ver han utan att hava anmält laga

förfall, äger rätten förordna att han

skall hämtas.

28 S.!

Vid förhör inför länsstyrelsen skola förhandlingarna vara offentliga.

Länsstyrelsen äger dock avvisa åhö-

rare, som enligt vad känt är eller an-

tagas må ej fyllt tjugo år. När den som ansökningen avser det begär, så ock eljest, när länsstyrelsen finner omständigheterna föranleda därtill, skall handläggningen äga rum inom

stängda dörrar, därvid länsstyrelsen

likväl må medgiva hans anhöriga

ävensom andra, vilkas närvaro kan

1 Senaste lydelse 1969: 169.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

förväntas bliva till nytta under för-

höret, att övervara detsamma.

Länsstyrelsen må höra person

upplysningsvis utan att den som ansökningen avser är närvarande.

Konsulent eller assistent hos läns- Vid muntlig förhandling i länsråtnykterhetsnämnden eller annan, som ten skola konsulent eller assistent hos företräder denna nämnd, så ock re- länsnykterhetsnämnden eller annan, presentant för vederbörande kommu- som företräder denna nämnd, så ock nala nykterhetsnämnd skola få till- representant för vederbörande komfälle att närvara vid förhöret. munala nykterhetsnämnd få tillfälle

Protokoll skall föras över vad vid att närvara. förhöret förekommer.

32 8.1

Länsstyrelsens slutliga beslut jäm- Länsrätts slutliga beslut skall oförte besvärshänvisning, där klagan dröjligen delgivas sökande samt den

över beslutet må föras, skall oför- som beslutet avser.

dröjligen delgivas sökande samt den

som beslutet avser.

Har beslutet ——————————>— tillställas åklagaren. Där nykterhetsnämnd — — — — — — — — denna nämnd,

Allmän vårdanstalt för — — — — — — för alkoholmissbrukare. Sådant erkännande — — — — —— — — — helst återkallas. Allmän vårdanstalt skall — — — — — — — — en styrelse. Vid allmän — — —— ———— — — — för avdelningen.

Förvaltningslagen (1971: 000) äger

tillämpning i ärende enligt denna lag, som handlägges av styrelse eller föreståndare för allmän vårdanstalt, även om anstalten drives av annan än

staten, landsting eller kommun.

Konungen meddelar — — — — — — — anstalternas verksamhet.

55 82

Missbrukar den utskrivne alkohol- Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga drycker samt undandrager haltiga drycker samt undandrager sig

1 Senaste lydelse 1970: 457. ? Senaste lydelse 1963: 72.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 93

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) sig övervakning eller bryter mot övervakning eller bryter mot meddemeddelade lydnadsföreskrifter, må lade lydnadsföreskrifter, må länsrätlänsstyrelsen, om han ej genom ten, om han ej genom hjälpåtgärd hjälpåtgärd kunnat återföras till ett kunnat återföras till ett nyktert liv nyktert liv eller sådan åtgärd prövas eller sådan åtgärd prövas vara gagnvara gagnlös, besluta, att han skall lös, besluta, att han skall återintagas återintagas å allmän vårdanstalt. Så- å allmän vårdanstalt. Sådant beslut dant beslut må dock ej avse den som må dock ej avse den som tidigare tidigare återintagits, med mindre ef- återintagits, med mindre efter företer föregående återintagning medde- gående återintagning meddelats belats beslut jämlikt 18 8. slut jämlikt 18 §.

I ansökan om återintagning skall I ansökan om återintagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne brutit mot de medde- den utskrivne brutit mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörel- lade föreskrifterna, samt redogörelse se lämnas för hans uppförande i öv- lämnas för hans uppförande i övrigt rigt under tiden efter utskrivningen. under tiden efter utskrivningen. An- Ansökningen skall för att kunna för- sökningen skall för att kunna föranleda beslut enligt första stycket anleda beslut enligt första stycket hava inkommit till länsstyrelsen före hava inkommit till länsrätten före ututgången av den tid, varunder den gången av den tid, varunder den som som ansökningen avser är underkas- ansökningen avser är underkastad tad övervakning eller lydnadsföre- övervakning eller lydnadsföreskrifskrifter. | ter.

Bestämmelserna i 19—21 och 23— Bestämmelserna i 19—21, 23—28 39 §§ skola äga motsvarande till- och 31—39 §§ skola äga motsvaranlämpning för de fall, varom i denna de tillämpning för de fall, varom i paragraf är fråga. denna paragraf är fråga.

59 &.!

Beslut av nykterhetsnämnd må Talan mot nykterhetsnämnds beöverklagas av den som beslutet rörer, slut föres hos länsrätten genom beom beslutet innebär utdömande av svår, om nämnden avvisat ombud vite, förordnande enligt 15 8 om eller biträde eller om beslutet inneövervakning, meddelande av lyd- bär utdömande av vite, förordnande nadsföreskrift, förverkande av an- enligt 15 § om övervakning, meddestånd med verkställighet eller åtgärd lande av lydnadsföreskrift, förversom avses i 14 8 2 mom. Över annat kande av anstånd med verkställighet av nykterhetsnämnd enligt denna lag eller åtgärd som avses i 14 8 2 mom. meddelat beslut må klagan ej föras. Över annat av nykterhetsnämnd cn-

1 Senaste Iydelse 1957: 215.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Klagan föres genom besvär hos ligt denna lag meddelat beslut må länsstyrelsen. klagan ej föras.

60 8.

Beslut av anstaltsstyrelse eller fö- Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare må överklagas av den reståndare må överklagas hos socialsom beslutet rörer, om beslutet avser styrelsen genom besvär, om beslutet fråga om försökspermission, utskriv- avser fråga om försökspermission, ning eller annan vårdfråga eller om utskrivning eller annan vårdfråga eldet innebär förordnande om Ööver- ler om det innebär förordnande om vakning eller meddelande av lyd- övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrift. nadsföreskrift.

Talan föres genom besvär hos socialstyrelsen inom tre veckor från det klaganden erhöll kännedom om beslutet.

61 8.

Länsstyrelses beslut må överklagas Mot länsrätts beslut må talan föav den som beslutet rörer, om beslu- ras, om beslutet innebär förordnantet innebär förordnande om tvångs- de om tvångsintagning, avslag å aninlagning, avslag å ansökan härom, sökan härom, villkorligt anstånd med villkorligt anstånd med verkställighet, verkställighet eller förverkande av förverkande av dylikt anstånd eller dylikt anstånd eller fråga är om beutdömande jämlikt 22 eller 27 % av slut som avses i 34 § första stycket vite, så ock då beslutet avser ersätt- förvaltningsprocesslagen (1971: 000). ning åt den som inkallats att upplysningsvis höras inför länsstyrelsen.

Talan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning därtill ej uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utredning, som kan vara erforderlig, till socialdepartementet insända samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av länssty- Talan mot beslut, som av länsrätt relse särskilt meddelats om någons särskilt meddelats om någons om-

! Senaste lydelse 1956:225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 95

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) omhändertagande, må av honom fö- händertagande, må av honom föras ras i enahanda ordning, dock utan utan inskränkning till viss tid. inskränkning till viss tid. Över annat av länsstyrelse medde- Talan är ej tillåten mot beslut av lat slutligt beslut, än ovan sägs, är länsstyrelse eller mot annat av länsklagan ej tillåten. Ej heller må sär- rätt meddelat beslut än förut är sagt. skild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

62 &.! Mot sådant beslut av socialstyrelsen, som meddelats i särskilt fall, föres talan hos kammarrätten genom besvär. Över beslut av socialstyrelsen må Talan mot annat beslut av socialden som beslutet rörer söka ändring styrelsen föres hos Konungen genom hos Konungen genom besvär, vilka besvär. skola ingivas till socialdepartementet. 62 a 8. Bestämmelserna i 27 § första stycket andra punkten och andra stycket skola äga motsvarande tillämpning vid prövning i högre rätt av fråga om tvångsintagning.

66 8.2

Skall kallelser och andra medde- I mål eller ärende enligt denna lag landen enligt denna lag delgivas får får delgivning ej ske med tillämpning det ej ske med tillämpning av 12 eler av 12 eller 15 8& delgivningslagen 15 § delgivningslagen (1970: 428). (1970: 428).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 3, 9, 18—20 88, 21 & 1 mom. samt 22—37, 55, 59, 61 och 66 88. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot beslut av länsstyrelse som meddelats före den 1 juli 1971. I övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot beslut av socialstyrelsen som meddelats före den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse 1956: 225. 2 Senaste lydelse 1970: 457.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

64) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 175 § lagen (1955:183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

175 8.

Över beslut, som meddelas av till- Talan mot tillsynsmyndighetens

synsmyndigheten, må klagan föras beslut enligt denna lag föres hos hos Konungen inom den tid som är Konungen genom besvär, men beslustadgad för överklagande av förval- tet går ändock i verkställighet, där tande myndighets beslut, men beslu- icke Konungen annorlunda förordtet går ändock i verkställighet, där nar. icke Konungen annorlunda förordnar.

Den som icke åtnöjes med registre- Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighetens beslut, varigenom ringsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konungen. anföra besvär hos kammarrätten. I

Över beslut om sådan förklaring, samma ordning må besvär anföras som avses i 167 & 2 mom. och 168 §, över beslut om sådan förklaring, som må jämväl besvär anföras i den ord- avses i 167 § 2 mom. och 168 8. ning, varom i andra stycket stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

65) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 91 § lagen (1955: 416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 97

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

91 8.

Över beslut, som meddelas av till- Talan mot tillsynsmyndighetens synsmyndigheten, må klagan föras beslut enligt denna lag föres hos hos Konungen inom den tid, som är Konungen genom besvär, men beslustadgad för överklagande av förval- let går ändock i verkställighet, där tande myndighets beslut, men beslu- icke Konungen förordnar annorluntet går ändock i verkställighet, där da. icke Konungen förordnar annorlunda.

Den som icke åtnöjes med registre- Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighets beslut, varigenom ringsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra månader från beslutets dag anföra besvär däröver hos Konungen. besvär däröver hos kammarrätten. I

Över beslut om sådan förklaring, samma ordning må besvär anföras som avses i 86 8 3 mom., må jämväl över beslut om sådan förklaring, som besvär anföras i den ordning, varom avses i 86 § 3 mom. stadgas i andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

66) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 82 8 lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

82 8.

Den som icke åtnöjes med tillsyns-

myndighetens beslut, varigenom re-

gistrering vägrats, må sist inom två

månader från beslutets dag föra talan

däremot hos kammarrätten genom

1 Senaste lydelse 1962: 234.

4—11563

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) besvär. I samma ordning föres talan mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 § 2 momrn. lagen om ekonomiska föreningar.

Över beslut, som tillsynsmyndighe- Talan mot annat beslut, som till-

ien meddelar med stöd av denna lag, synsmyndigheten meddelar med stöd må klagan föras hos Konungen, men av denna lag, föres hos Konungen gebeslutet går ändock i verkställighet, nom besvär, men beslutet går ändock om icke Konungen annorlunda för- i verkställighet, om icke Konungen ordnar. annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Aldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

67) Förslag till Lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas, att 5, 13 och 15 §§ lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ansökan om — — — — — — — — — — huvudsakliga utformning. Erfordras utöver — — — — — — — — — vid sammankomsten. Om beslut i anledning av ansökan Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. In- skall meddelas skriftligt besked. nebär beslutet att sammankomst ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.

13 8. Mot beslut som myndighet medde- Mot beslut som polismyndighet lat på grund av denna lag md talan meddelat på grund av denna lag föres föras genom besvär, om beslutet fat- talan hos länsstyrelsen genom besvär.

2 Senaste lydelse 1964: 678.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 99

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) tats av länsstyrelse, hos Konungen Talan mot länsstyrelses beslut enoch eljest hos länsstyrelsen. ligt lagen och mot socialstyrelsens beslut enligt 12 § föres hos Konungen genom besvär. Beslut som — — — —————-— — — annorlunda förordnas.

Med dagsböter straffes Till böter dömes 1) den som —— — —————=— —-—— -— första stycket. Försummelse i — — ——— ——— — — — till stånd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

68) Förslag till

Lag

om ändring i luftfartslagen (1957: 297)

Härigenom förordnas, att 14 kap. 2 § luftfartslagen (1957:297) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 14 KAP.

2 81

Talan mot sådant luftfartsverkets beslut i särskilt fall enligt denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter, som rör certifikat eller behörighetsbevis för personal inom luftfarten, medgivande att utan certifikat göra tjänst å luftfartyg, registrering av luftfartyg eller förbud mot luftfartygs avgång, föres hos kammarrätten genom besvär.

Över luftfartsverkets beslut enligt Mot annat beslut av luftfartsverket

denna lag må klagan föras hos enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär. Utan hin- Konungen genom besvär. der av besvär skall beslutet, där ej Beslut, som avses i denna paragraf,

1 Senaste lydelse 1969: 201.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) annat angives, lända till efterrättelse skall omedelbart lända till efterrätintill dess annorlunda blivit förord- telse, om ej annorlunda förordnas. nat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

69) Förslag

till

Lag

om ändring i strålskyddslagen (1958: 110)

Härigenom förordnas, att 29 8 strålskyddslagen (1958: 110) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 8.

Över tillsynsmans beslut enligt Mot tillsynsmans beslut enligt 16 § 16 § må klagan föras hos strål- föres talan hos strålskyddsmyndigskyddsmyndigheten inom tre veckor beten genom besvär. När synnerliga från det klaganden fick del av be- skäl äro därtill, äger tillsynsman förslutet. När synnerliga skäl äro därtill, ordna att beslutet skall omedelbart äger tillsynsman förordna att beslu- lända till efterrättelse utan hinder av tet skall omedelbart lända till efter- förd klagan. rättelse utan hinder av förd klagan.

Över beslut av strålskyddsmyndig- Talan mot beslut i särskilt fall

heten enligt denna lag må klagan fö- av strålskyddsmyndigheten rörande ras hos Konungen genom besvär. tillstånd, godkännande, medgivande,

villkor, åläggande, föreskrift, förbud

eller vitesföreläggande enligt denna

lag föres hos kammarrätten genom

besvär, om ej beslutet rör fråga som

avses i 5 § tredje stycket eller 12 §

första stycket.

I övrigt föres talan mot strål-

skyddsmyndighetens beslut enligt

denna lag hos Konungen genom be-

svär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 101

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Strålskyddsmyndigheten äger för- Strålskyddsmyndigheten och kamordna, att villkor, åläggande, före- marrätten äga förordna, att villkor, skrift, förbud eller återkallelse av till- åläggande, föreskrift, förbud eller stånd eller godkännande som medde- återkallelse av tillstånd eller godkänlas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller nande som meddelas med stöd av 5, 19 § skall omedelbart lända till efter- 7,9, 16, 18 eller 19 8 skall omedelbart rältelse utan hinder av förd klagan. lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

70) Förslag

till

Lag om ändring i lagen (1926: 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i

gränsområdena

Härigenom förordnas, att i lagen (1926: 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena skall införas en ny paragraf, 18 §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Mot länsstyrelsens beslut enligt 8,

10 eller 16 § föres talan hos kammar-

rätten genom besvär.

Talan mot annat beslut av läns-

styrelsen enligt denna lag föres hos

Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

71) Förslag

till Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74)

Härigenom förordnas, att 83 § civilförsvarslagen (1960: 74) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

83 8.

Över civilförsvarschefs beslut i Över beslut av civilförsvarschef, ärende, som avses i denna lag, må chef för undsättningskår eller polisbesvär anföras hos länsstyrelsen. myndighet i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslut, som enligt denna lag med- Mot länsstyrelses beslut om kostdelats av länsstyrelse eller civilför- nadsfördelning enligt 49, 54 eller svarsstyrelsen, må överklagas hos 55 §, om uttagande av egendom enligt Konungen. 76 § eller om föreläggande av vite vid underldtenhet att fullgöra skyldighet enligt 15 § föres talan hos kammarrätten genom besvår. I samma ordning föres talan mot beslut, som länsstyrelse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade bestämmelser i särskilt fall meddelat om föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande i vad angår inråttande, utrustning eller underhåll av enskilt skyddsrum, dock ej beslut enligt 31 §. I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär. I samma ordning föres talan mot civilförsvarsstyrelsens beslut enligt lagen. Talan må m— ———— en eller 58 §.

Under högsta ——————-— — — — till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts prop osition nr 30 år 1971 103

72) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra

vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter

Härigenom förordnas, att 7 8 lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

78.

Klagan över beslut, som enligt den- Mot länsstyrelses beslut enligt 5 § na lag meddelas av länsstyrelse, må om utdömande av vite föres talan föras hos Konungen i vederbörande hos kammarrätten genom besvär. statsdepartement i den ordning, som Talan mot annat beslut av länsför överklagande av förvaltande myn- styrelse enligt denna lag föres hos digheters och ämbetsverks beslut är Konungen genom besvär. bestämd. Länsstyrelses beslut skall Länsstyrelses beslut som avses I dock utan hinder av besvär lända till andra stycket skall utan hinder av efterrättelse, intill dess annorlunda besvär Jända till efterrättelse, intill kan varda förordnat. dess annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972,

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den I januari 1972.

73) Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Härigenom förordnas i fråga om barnavårdslagen (1960: 97)!,

dels att 21, 76—78 och 84 88 skall upphöra att gälla,

dels att i 7 och 12 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot >»kommunfullmäktige»,

! Senaste lydelse av

12 8 1969: 151

56 >

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

dels att i 37 och 79 88 ordet »länsstyrelsen» skall bytas ut mot »länsrätten»,

dels att i 56 § ordet »stad» skall bytas ut mot >»kommun»>,

dels att 8, 9, 13, 14, 19, 20, 24, 75, 80 83, 85—587 och 95 §§ samt rubriken till 11 kap. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 8.

Beträffande barnavårdsnämnd skall Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunallagen är vad i 32—536 §§, 37 § första stycket stadgat om kommunens styrelse äga och 38—42 §§ kommunallagen är motsvarande tillämpning. I kommu- stadgat om kommunstyrelsen äga nens tjänst anställd befattningshava- motsvarande tillämpning. I kommure skall dock icke på grund av denna nens tjänst anställd befattningshavasin tjänsteställning vara obehörig att re skall dock icke på grund av denvara ledamot eller suppleant i barna- na sin tjänsteställning vara obehörig vårdsnämnd. Ej heller är det erfor- att vara ledamot eller suppleant i derligt, att barnavårdsnämnds proto- barnavårdsnämnd. Ej heller är det koll upptager, förutom vad som må erforderligt, att barnavårdsnämnds följa av 14 § tredje stycket denna protokoll upptager, förutom vad som lag, annat än förteckning på närva- må följa av 14 § tredje stycket denna rande ledamöter och för varje ären- lag, annat än förteckning på närvade beslutet och skälen därför. rande ledamöter och för varje ärende

beslutet och skälen därför.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltnings-

lagen (1971: 000) äga 4 och 5 §§

nämnda lag tillämpning i samtliga

ärenden hos barnavårdsnämnd.

9 8,

Barnavårdsnämnden skall hos Barnavårdsnämnden «skall hos kommunens fullmäktige och styrelse kommunfullmäktige och kommungöra erforderliga framställningar och styrelsen göra erforderliga framställäger att från kommunens styrelse ningar och äger att från kommunoch övriga nämnder samt dess bered- styrelsen och kommunens övriga ningar och befattningshavare inford- nämnder samt dess beredningar och ra yttranden och upplysningar. befattningshavare infordra yttranden

och upplysningar. Nämnden bör — — — — — — — — — berör barnavården. Finner nämnden — — — — — — — — vederbörande domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 105

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 8.

Vad i detta kapitel stadgas avser Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholms stad. I fråga om or- icke Stockholm. I fråga om organisaganisationen av barnavården där tionen av barnavården där skola i skola i stället gälla de särskilda be- stället gälla de särskilda bestämmelstämmelser som efter förslag av ser som efter förslag av kommunstadsfullmäktige fastställas — av fullmäktige fastställas av Konungen. Konungen.

Kan i annan kommun organisa- Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter tionen icke lämpligen anordnas efter vad i detta kapitel sägs, äger vad i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kom- Konungen på framställning av kommunens fullmäktige medgiva undan- munfullmäktige medgiva undantag. tag.

14 8. Åligger det ———————-—>— utan dröjsmål.

Utredningen skall ————— — vållas någon.

Vadsom ——— ————>—>— betryggande sätt.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltnings-

lagen (1971: 000) äga 6, 8—10, 14, 15,

17, 19 och 20 §§ nämnda lag tillämp-

ning i samtliga ärenden hos barna-

vårdsnämnd. Bestämmelserna i 17 §

förvaltningslagen äga motsvarande

tillämpning på barnavårdsnämnds

beslut under ärendes handläggning.

19 8.

Innan barnavårdsnämnden avgör ärende, skall den ärendet rör underrättas om vad som framkommit vid utredningen samt tillfälle beredas honom att yttra sig däröver, såvida icke sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande icke kan avvaktas.

Begär den som är berättigad att Begär någon, som enligt 15 § föryttra sig att bli muntligen hörd inför valtningslagen (1971:000) skall benämnden, skall förhör med honom redas tillfälle att yttra sig, att bli

4t—11563

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) anordnas, om ej särskilda skäl för- muntligen hörd inför nämnden, skall anleda annat. Den som beredes till- förhör med honom anordnas, om ej fälle att yttra sig skall erinras om särskilda skäl föranleda annat. Den rätten att påkalla sådant förhör. som beredes tillfälle att yttra sig

skall erinras om rätten att påkalla

sådant förhör.

Den ärendet ——— ——-———>— äga betydelse.

Är fråga om barn under femton Är fråga om barn under femton

år, skall vad i denna paragraf stad- år, skall vad som stadgas i 15 § förgas endast gälla föräldrarna. valtningslagen och förevarande para-

graf endast gälla föräldrarna.

20 8.

Den ärendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden eller företrädare för denna.

Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara olämplig, må han avvisas.

Är den ärendet rör under aderton Är den ärendet rör under aderton år, böra hans föräldrar vara närva- år, böra hans föräldrar vara närvarande, när han höres, om det kan rande, när han höres av barnavårdsske utan men för utredningen. nämnden eller företrädare för denna,

om det kan ske utan men för utred-

ningen.

24 8!

Har barnavårdsnämnden enligt 29 Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall eller 30 8& beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård omhändertagas för samhällsvård eller utredning, skall beslutet oför- eller utredning, skall beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, om dröjligen delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans för- han fyllt femton år, och hans föräldrar. Den som delgives beslutet äldrar. Har i ärendet skiljaktig meskall samtidigt anmodas att skrift- ning antecknats i nämndens protoligen förklara, huruvida han sam- koll, skall upplysning härom lämtycker till att det verkställes. nas. Den som delgives beslutet skall

samtidigt anmodas att skriftligen för-

klara, huruvida han samtycker till

att det verkställes.

Lämnas icke av envar som enligt Lämnas icke av envar som enligt

1 Senaste lydelse 1970: 460.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 107

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) första stycket skall erhålla del av be- första stycket skall erhålla del av beslutet samtycke till verkställighet, slutet samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrel- skall beslutet underställas länsrättens sens prövning. För sådant ändamål prövning. För sådant ändamål skall skall beslutet jämte samtliga hand- beslutet jämte samtliga handlingar i lingar i ärendet utan dröjsmål och ärendet utan dröjsmål och senast insenast inom tio dagar från dagen om tio dagar från dagen för beslutet för beslutet ingivas till länsstyrelsen. tillställas länsrätten.

11 kap. Förfarandet hos länsstyrel- 11 kap. Förfarandet hos länsrätt i se i underställningsmål underställningsmål

75 8.

I fråga om förfarandet hos läns- I fråga om förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål skola rätt i underställningsmål skola bebestämmelserna i 14—16 §§, 17 § stämmelserna i 15 § tredje stycket, i första och andra styckena samt 19— 16 och 17 §§ om kallelse och hämt- 21 §§ i tillämpliga delar lända till ning till läkarundersökning av den efterrättelse. underårige och om hämtning till för-

hör av den som ärendet rör, i 19 §

första stycket andra punkten och

tredje stycket samt i 20 § i tillämp-

liga delar lända till efterrättelse.

Vid förhör inför länsstyrelsen skall Vid muntlig förhandling skall rerepresentant för barnavårdsnämnden presentant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle att närvara. beredas tillfälle att närvara.

Skall underställt beslut lända till Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger det länsstyrelsen att utan åligger det länsrätten att utan dröjsdröjsmål pröva, huruvida beslutet må mål pröva, huruvida beslutet må verkställas innan målet slutligt av- verkställas innan målet slutligt avgöres. göres.

80 8.!

I barnavårdsnämnds beslut må Talan mot barnavårdsnämnds beden beslutet rör söka ändring hos slut föres hos länsrätten genom belänsstyrelsen, om nämnden svär, om nämnden

utdömt förelagt vite, utdömt förelagt vite,

avvisat av enskild anlitat biträde, avvisat ombud eller biträde,

medstöd O———————————>—— 518.

1 Senaste lydelse 1969: 151.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ändring sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller avbryta verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse oberoende av laga kraft.

81 8.

I beslutet som styrelse för ung- Talan mot beslut som styrelse för domsvårdsskola meddelat i ärende ungdomsvårdsskola meddelat i ärenrörande utskrivning från skolan må de rörande utskrivning från skolan den beslutet rör söka ändring hos föres hos länsrätten genom besvär. länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till denna.

Omtalan —— ————-———>-— särskilt stadgat.

82 8.

Av länsstyrelse meddelat beslut Av länsrätt eller länsstyrelse medeller utslag i mål eller ärende som delat beslut i mål eller ärende som avses i denna lag skall genom läns- avses i denna lag skall delgivas varje styrelsens försorg skyndsamt delgivas enskild person och kommun som be varje enskild person och kommun röres därav. som beröres därav.

83 8.

Över länsstyrelses slutliga beslut Mot länsstyrelses slutliga beslut i eller utslag i mål eller ärende an- mål eller ärende enligt denna lag gående skyldighet för kommun, sta- samt mot annat beslut i särskilt ten eller enskild att ersätta kommuns fall av socialstyrelsen än som avses kostnad för omhändertagen eller be- i 56 §, 57 § första eller tredje stycket träffande enskilds bidrag till omhän- eller 58 § föres talan hos kammardertaget barns vård må besvär anfö- rätten genom besvär. Talan må dock ras hos kammarrätten. Talan må ej fullföljas endast beträffande ränta dock ej fullföljas endast beträffande eller rättegångskostnad. ränta eller rättegångskostnad.

Om mål angående ersättning från Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade ut- det i huvudsaken sist meddelade beslaget, må i samband därmed föras slutet, må i samband därmed föras

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 109

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) talan även mot utslag eller beslut som talan även mot beslut som dessfördessförinnan meddelats i målet. Så- innan meddelats i målet. Sådant bedant utslag eller beslut skall ej hind- slut skall ej hindra att saken prövas ra att saken prövas i sin helhet. i sin helhet.

85 8.

Besvär över länsstyrelses beslut el- I fråga om delgivning av kammarler utslag skola ingivas till länssty- rätts beslut skall vad som är stadgat relsen. i 82 § äga motsvarande tillämpning.

Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga handlingar i målet jämte eget utlåtande till kammarrätten eller, om besvären skola prövas av Konungen, till socialdepartementet.

86 8,

I fråga om delgivning av kammar- Länsstyrelses eller länsrätts beslut rättens utslag skall vad som är stad- i ärende som avses i 4—9 kap., begat i 82 § äga motsvarande tillämp- slut av socialstyrelsen enligt 62 eller ning. 64 § och kammarrätts motsvarande

Över kammarrättens utslag må beslut skola omedelbart lända till klagan icke föras. efterrättelse.

87 &.!

I beslut av socialstyrelsen må änd- Mot sådant beslut av socialstyrelring sökas hos Konungen genom be- sen, som ej meddelats i särskilt svär, vilka skola ingivas till socialde- fall, samt mot beslut av styrelsen enpartementet. ligt 56 §, 57 § första eller tredje styc-

ket eller 58 § föres talan hos Konung-

en genom besvär.

Av socialstyrelsen enligt 58, 62 eller Av socialstyrelsen enligt 58 8 med- 64 § meddelat beslut länder till efter- delat beslut länder till efterrättelse rättelse utan hinder av förd klagan. utan hinder av förd klagan.

1! Senaste lydelse 1963: 261.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 95 8. Skall kallelser, beslut eller andra I mål eller ärende enligt denna lag meddelanden enligt denna lag delgi- får delgivning ej ske med tillämpvas får det ej ske med tillämpning av ning av 12 eller 15 § delgivnings- 12 eller 15 § delgivningslagen (1970: lagen (1970:428). 428).

Denna Jag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 24 § andra stycket, 37, 75—81 och 95 §§, rubriken till 11 kap. samt, i fråga om länsrätt, 82 och 86 58. Hänvisningen i 75 §& till 19 och 20 88 skall dock för tiden till den 1 januari 1972 avse 19 § andra stycket andra punkten och fjärde stycket respektive 20 § tredje stycket i paragrafernas nuvarande lydelse. I övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot beslut av länsstyrelse, socialstyrelsen eller kammarrätten som meddelats före den 1 januari 1972.

74) Förslag

till Lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket?, dels att i 2—10 88 och övergångsbestämmelserna ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen>, dels att 12 § skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 12 8. Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 2—5, 7 eller i särskilt fall enligt 9 § föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av socialstyrelsen enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär. Beslut, som medicinalstyrelsen med- Beslut, som socialstyrelsen eller delat med stöd av denna lag, skall kammarrätten meddelat med stöd av

1 Senaste lydelse 1970: 460. ? Senaste lydelse av 3 8 1964: 214

6 8 1963: 252.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 lit

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) lända till omedelbar efterrättelse, om denna lag, skall lända till omedelbar ej annorlunda förordnas. efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

75) Förslag till Lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket!, dels att i 2—6 och 8—11 §8 samt tredje stycket första punkten övergångsbestämmelserna ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen>, dels att 13 § skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 §.

Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 3—06, 8 eller 10 § föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av socialstyrelsen enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär. Beslut, som =: medicinalstyrelsen Beslut, som «socialstyrelsen eller meddelat med stöd av denna lag, skall kammarrätten meddelat med stöd av lända till omedelbar efterrättelse, om denna lag, skall lända till omedelbar ej annorlunda förordnas. efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse av 4 & 1964: 550.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

76) Förslag till Lag om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m, m.

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m., dels att i 5 § ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen>, dels att 13 8 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 13 8. Talan mot veterinärstyrelsens beslut enligt 2—5, 7 eller i särskilt fall enligt 8 § föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av veterinärstyrelsen enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär. Beslut som veterinärstyrelsen med- Beslut som veterinärstyrelsen eller delar med stöd av denna lag länder kammarrätten meddelar med stöd av till omedelbar efterrättelse, om annat denna lag länder till omedelbar efterej förordnas. rättelse, om annat ej förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

77) Förslag

till Lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet

på hälso- och sjukvårdens område

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, dels att i 1 och 9 88 ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »socialstyrelsen» i motsvarande form, dels att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.

Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971 113

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 8.

Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 9 § föres hos kammarrätten genom besvär. Beslut, som =: medicinalstyrelsen Förbud som avses i 9 § skall lända meddelat med stöd av 9 §, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej antill omedelbar efterrättelse, om ej an- norlunda förordnas. norlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

78) Förslag till Lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644)

Härigenom förordnas, att 47 8 varumärkeslagen (1960: 6414) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Talan mot — — — ———>-—--—-— — — — — skäl föreligga. Talan föres — ——————— — RR beslutets dag. Mot besvärsavdelningens beslut må Mot besvärsavdelningens beslut må talan föras av sökanden, om det gått talan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres genom be- honom emot. Talan föres hos regesvär hos Konungen inom två måna- ringsrätten genom besvär inom två der från beslutets dag. månader från beslutets dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse 1967: 841.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

79) Förslag till Lag om ändring i patentlagen (1967: 837)

Härigenom förordnas, alt 25 och 72 88 patentlagen (1967:837) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 25 8. Talan enligt — — — — — — — till prövning. Mot beslut på besvärsavdelningen Mot beslut på besvärsavdelningen må talan föras av sökanden, om det må talan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres genom gått honom emot. Talan föres hos besvär hos Konungen inom två må- <regeringsrätten genom besvär inom nader från beslutets dag. två månader från beslutets dag. Bestämmelserna i 22 § femte styc- Bestämmelserna i 22 8 femte stycket äga motsvarande tillämpning be- ket äga motsvarande tillämpning beträffande handlingar som inkomma =<träffande handlingar som inkomma till Konungen. till regeringsrätten.

72 8. Talan mot — — — — — — — till prövning. Mot besvärsavdelningens beslut fö- Mot besvärsavdelningens beslut föres talan genom besvär hos Konungen res talan hos regeringsrätten genom inom två månader från beslutets dag. besvär inom två månader från beslutets dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 115

80) Förslag

till

Lag

om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)

Härigenom förordnas. att 22 och 47 §§ mönsterskyddslagen (1970: 485) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Talan enligt — — — — — — — till prövning.

Mot beslut på besvärsavdelningen Mot beslut på besvärsavdelningen får talan föras av sökanden, om be- får talan föras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Talan föres slutet gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom hos regeringsrätten genom besvär två månader från beslulets dag. inom två månader från beslutets dag.

47 8

Talan mot — — — —— — — till prövning.

Talan mot besvärsavdelningens be- Talan mot besvärsavdelningens beslut föres genom besvär hos Konunqg- slut föres hos regeringsrätten genom en inom två månader från beslutets besvär inom två månader från bedag. slutels dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot bestut som meddelats före den 1 januari 1972.

81) Förslag

till

Lag

om ändring i växtförädlarrättslagen (1971: 000)

Härigenom förordnas, att 19 och 48 §§ växtförädlarrättslagen (1971:000) skall ha nedan angivna lydelse.

116 Kungl. Maj:ts proposition ur 30 år 1971 (I prop. 1971:-40 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse) 19.8 Talan enligt ————————>——-— till prövning. Mot beslut av lantbruksstyrelsen Mot beslut av lantbruksstyrelsen får talan föras av sökanden, om be- = får talan föras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Talan föres slutet gått honom emot. Talan föres hos Konungen genom besvär inom =<:hbos regeringsrätten genom besvär intvå månader från beslutets dag. om två månader från beslutets dag. 48 8 Talanmotn- —————————- till prövning. Talan mot lantbruksstyrelsens be- Talan mot lantbruksstyrelsens beslut föres hos Konungen genom be- «slut föres hos regeringsrätten genom svär inom två månader från beslu- besvär inom två månader från betets dag. slutets dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

82) Förslag

till Lag om ändring i brandlagen (1962: 90)

Härigenom förordnas i fråga om brandlagen (1962: 90), dels att i 1 § orden >»kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»>, dels att 15 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 15 8 Över brandstyrelses — — — —— ——-—— hos länsstyrelsen. Talan mot beslut, som enligt denna Talan mot länsstyrelses beslut i lag meddelas av länsstyrelsen, föres ärende som avses i 6, 7, 9 eller 14 § hos Konungen. föres hos kammarrätten genom besvär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 117

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Mot annat beslut av länsstyrelse

enligt denna lag föres talan hos

Konungen genom besvär.

16 8.

Den som utan giltigt skäl uteblir Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläck- från brandövning eller brandsläckning, vartill han kallats genom brand- ning, vartill han kallats genom brandlarm eller på annat sätt, eller lämnar larm eller på annat sätt, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest icke honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot tjänsten befallt eller som bryter mot 10 eller 11 §& eller som hindrar eller 10 eller 11 § eller som hindrar eller söker hindra åtgärd, som avses i 12 8, söker hindra åtgärd, som avses i 12 dömes till dagsböter. 8, dömes till böter.

Arbetsgivare eller arbetsledare, som Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för vägrar anställd nödig ledighet för deldeltagande i brandövning eller brand- tagande i brandövning eller brandsläckning eller därmed sammanhäng- släckning eller därmed sammanhängande arbete, dömes, såframt ledighe- ande arbete, dömes, såframt ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig ten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet, till dagsböter. olägenhet, till böter.

Den som genom brandlarm eller på Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer annat sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller sam- brandstyrkas utryckning eller samling, dömes till dagsböter eller fängel- ling, dömes till böter eller fängelse i

se i högst sex månader och varé skyl- högst sex månader och vare skyldig

dig att ersätta därav föranledd kost- att ersätta därav föranledd kostnad. nad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

118 Kungl. Maj:ts proposi tion nr 30 år 1971

83) Förslag

till

Lag

om ändring i skollagen (1962: 319)

Härigenom förordnas, att 14, 18, 20 d, 20 f£, 23, 25, 39 a och 54 88 skol-

lagen (1962: 319)! skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I avseende i styrelsen.

Beträffande skolstyrelsen skall i Beträffande skolstyrelsen skall i Övrigt vad i 33—42 §§ kommunal- övrigt vad i 33—236 §§, 37 § första lagen är stadgat rörande kommun- stycket och 38-—-42 §§ kommunallastyrelsen äga motsvarande tillämp- gen är stadgat rörande kommunstyning. Om val av ordförande och vice relsen äga motsvarande tillämpning. ordförande skall jämväl länsskol- Om val av ordförande och vice ordnämnden underrättas. förande skall jämväl länsskolnämn-

den underrättas.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltnings-

lagen (1971: 000) äga 4 och 5 §§

nämnda lag tillämpning i samtliga

ärenden hos skolstyrelsen.

18 8.

Vad i 12—14 88 stadgas äger icke Vad i 12—14 88 stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms avseende å skolstyrelsen i Stockkommun. Beträffande nämnda skol- holms kommun. Beträffande nämnstyrelse skola 50 8, 51 & 1 mom. och da skolstyrelse skola 50 §, 51 & 1

532 § kommunallagen för Stockholm mom., med undantag av hänvisning-

äga tillämpning med iakttagande av en till 39 § andra stycket, samt 52 & att antalet ledamöter ej må understi- kommunallagen för Stockholm äga ga sju samt att skolchefen ej må ut- tillämpning med iakttagande av att ses till ledamot eller suppleant. antalet ledamöter ej må understiga

sju samt att skolchefen ej må utses

till ledamot eller suppleant.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltnings-

lagen (1971:000) äga 4 och 5 §§

nämnda lag tillämpning i samtliga

1 Lagen omtryckt 1970: 1026.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 119

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ärenden hos skolstyrelsen i Stock-

holms kommun.

Skolchefen i

20 d 8.

Fråga om att förvägra elev i lands- Fråga om att förvägra elev i landstingskommunens gymnasieskola be- tingskommunens gymnasieskola befrielse enligt 27 § och fråga om att frielse enligt 27 8 och fråga om att förvägra någon inträde i sådan skola förvägra någon inträde i sådan skola på grund av bestämmelserna i 45 och på grund av bestämmelserna i 45 och 47 a §§ skall prövas av utbildnings- 47 b 8§ skall prövas av utbildningsnämnden, i den mån Konungen ej nämnden, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar. annorlunda förordnar.

I den till tjänstgöring.

Beträffande utbildningsnämnd, Beträffande utbildningsnämnd, som väljes enligt första stycket, skall som väljes enligt första stycket, skobestämmelserna i 17 § ovan samt la bestämmelserna i 17 8 ovan samt i 43—51 §§ och 54 § fjärde stycket i 43—47 §§, 48 § första stycket, 49— landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 51 §§ och 514 § fjärde stycket lands- 319) äga motsvarande tillämpning. tingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

äga motsvarande tillämpning.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltnings-

layen (1971:000) äga 4 och 5 §§

nämnda lag tillämpning i samtliga

ärenden hos utbildningsnämnd, som

väljes enligt första stycket.

Varje barn, i grundskolan.

Skolpliktigt barn som på grund av Skolpliktigt barn som på grund syn-, hörsel- eller talskada icke kan av syn-, hörsel- eller talskada icke följa undervisningen i grundskolan kan följa undervisningen i grundäger rätt till undervisning i special- skolan äger rätt till undervisning i skolan. Fråga om barns rätt till så- specialskolan. Fråga om barns rätt dan undervisning prövas av lokal till sådan undervisning prövas av lostyrelse för specialskolan, sedan för- kal styrelse för specialskolan. äldrarna fått tillfälle att yttra sig.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 8.

Studieväg för —— ——-——-— -— — — -— äv skolan.

Uttagning till specialundervisning Uttagning till specialundervisning av elev i grundskolan sker genom av elev i grundskolan sker genom skolans försorg, sedan föräldrarna skolans försorg. fått tillfälle att yttra sig.

Bestämmelserna i avsedd undervisning.

Fråga huruvida skolplikt enligt Fråga huruvida skolplikt enligt 30 § tredje stycket gäller för barn 30 § tredje stycket gäller för barn efter utgången av vårterminen det efter utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller sexton kalenderår då barnet fyller sexton år år och fråga om barn enligt 31 8 och fråga om barn enligt 31 § andra andra stycket skall deltaga i under- stycket skall deltaga i undervisningvisningen i specialskolan prövas av en i specialskolan prövas av lokal lokal styrelse för specialskolan. In- styrelse för specialskolan. nan beslut meddelas skola föräldrarna ha fått tillfälle att yttra sig.

På lokal

54 8.

Över beslut av länsskolnämnd och Mot länsskolnämnds beslut i ärenskolöverstyrelsen md besvär anföras de, på vilket 35 eller 39 § äger tillhos Konungen. lämpning, föres talan hos kammar-

rätten genom besvär. I samma ord-

ning föres talan mot beslut som av-

ses i 51 § andra stycket.

Talan mot annat beslut av läns-

skolnämnd eller skolöverstyrelsen en-

ligt denna lag föres hos Konungen

genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kunqyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

84) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 6 §, 18 kap. 9 och 22 58 samt 20 kap. 13 8 lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap.

6 5.

Försäkrad är — — — ————— — —— i sjukpenningklass.

Beslut angående försäkrads placering i sjukpenningklass skall skriftligen delgivas denne.

18 kap.

9 8.

Ledamot av — — — — — — — — försäkringskassas tjänst.

Styrelseledamot äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och kassan eller rörande hans försäkring eller eljest hans rått enligt denna lag. Ej heller må han deltaga i behandling av annan fråga, vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.

228 Ärende avgöres ————————— för pensionsärenden. fläende, o— ——— — Se — betydelse höras. Begär den ——————————-—-—— däremot äro. Beslut som fattas i pensionsdele-

gation skall, i den mån det icke befinnes obehövligt, innehålla de skål, på vilka avgörandet grundas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 20 kap.

13 8.

Besvär skola ingivas eller insändas Besvärshandling skall tillställas till den myndighet eller det organ den myndighet som meddelat besom meddelat beslutet. slutet. Den omständigheten att besvären Den omständigheten att besvärsingivits eller insänts direkt till den handlingen tillställts den myndighet, myndighet, som har att pröva be- som har att pröva besvären, utgör ej svären, utgör ej hinder för besvärens hinder för besvärens upptagande till upptagande till prövning, därest de prövning, därest handlingen inkominkommit före besvärstidens utgång. mit före besvärstidens utgång. Beträffande tid för anförande av besvär skall jämväl i fråga om allmän försäkringskassas beslut tillämpas vad som är föreskrivet i lagen om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Allmän försäkringskassas — — — — — -— -— pröva beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

85) Förslag till

Lag

om ändring i namnlagen (1963: 521)

Härigenom förordnas i fråga om namnlagen (1963: 5321), dels att 34 § skall upphöra att gälla, dels att 28,29 och 35 88 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 8.

Finner pastor gjord anmälan ej Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skall han med an- kunna upptagas, skall han meddela givande av grunden därför meddela beslut att anmälningen ej föranleder beslut att anmälningen ej föranleder anteckning i kyrkobok. anteckning i kyrkobok. Meddelas be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 123

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) slutet ej genast i anledning av muntlig anmälan eller är anmälningen skriftlig, skall han ofördröjligen om beslutet underrätta den som gjort anmälningen. I underrättelsen skall angivas vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.

29 8.

Den vars rätt beröres av beslut, Talan mot beslut, som pastor medsom pastor meddelat enligt 28 §, delat enligt 28 §, eller mot annan åteller av annan åtgärd, som pastor vid- gård, som pastor vidtagit i namntagit i namnärende, må söka ändring ärende, föres hos domkapitlet genom däri. Talan föres hos domkapitlet ge- besvär. nom besvär.

Talan mot domkapitlets beslut i Talan mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt första stycket dra- fråga, som enligt första stycket dragits under dess prövning, föres hos gits under dess prövning, föres hos Konungen genom besvär. kammarrätten genom besvär.

Tadanmot oo -— — ———— on — — — skäl föreligga.

Talan föres genom besvär hos pa- Talan föres hos patent- och regitent- och registreringsverkets be- streringsverkets besvärsavdelning gesvärsavdelning inom en månad från nom besvär. beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens — -- —— — — icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

86) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. m.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen (1963:537) om gravrätt m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

! Scnaste lydelse 1967: 842.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 8.

Talan mot länsstyrelses beslut en- Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav ligt 11 eller 16 § föres hos kammarmeddelade bestämmelser föres genom rätten genom besvär. I samma ordbesvär hos Konungen. ning föres talan mot sådant beslut enligt 15 § som ej avser föreläggande för kommun med stöd av första stycket. I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

87) Förslag till Lag om ändring i lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 8.

Över beslut, som länsstyrelse eller Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 §, meddelat myndighet, som avses i 7 3, meddelat

enligt denna lag, må kommunen an- enligt denna lag, må kommunen anföra besvär hos Konungen. föra besvär hos kammarrätten. Beslut, som sägs i första stycket Beslut, som meddelats enligt denoch som ej avser utdömande av vite, na lag och som ej avser utdömande länder till efterrättelse utan hinder av av vite, länder till efterrättelse utan förd klagan, om ej annat förordnas. hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.

Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971 125

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

88) Förslag

till

Lag om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga

till statsverkets kostnader för domstolsväsendet

Härigenom förordnas, att ö & lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 &.

Över beslut, som länsstyrelse eller Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet vilken avses i I $ medde- myndighet vilken avses i I 3 meddelat enligt denna lag, må staden anfö- lat enligt denna lag, må staden anföra ra besvär hos Konungen. besvär hos kammarrätten.

Beslut, som sägs i första stycket, Beslut enligt denna lag länder till länder till efterrättelse utan hinder av efterrättelse utan hinder av förd klaförd klagan, om ej annat förordnas. gan, om ej annat förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

89) Förslag till Lag

om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas, att 40 § naturvårdslagen (1964: 822) skall ha nedan angivna lydelse.

Kungl. Muj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

40 8.1

Talan mot länsstyrelses beslut en- Talun mot hälsovårdsnämnds beligt denna lag eller med stöd därav slut enligt denna lag föres hos länsmeddelade bestämmelser föres ge- styrelsen genom besvär. nom besvär hos Konungen. Statens Talan mot länsstyrelses beslut i naturvårdsverk äger föra sådan talan ärende enligt 13, 17, 20, 21, 22, 24, för tillvaratagande av naturvårdens 39 eller 47 § eller om föreläggande intressen. enligt 16 § föres hos kammarrätten Talan mot hälsovårdsnämnds be- genom besvär. slut enligt denna lag föres genom be- Mot annat beslut av länsstyrelse svär hos länsstyrelsen. enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär. Statens naturvårdsverk äger för tillvaratagande av naturvårdens intressen föra talan mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

90) Förslag till

Lag

om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274)

Härigenom förordnas, att 24, 26 och 27 §§ statstjänstemannalagen (1965: 274) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

24 8.

Innan fråga om disciplinär be- I ärende om disciplinär bestraffstraffning avgöres, skall tillfälle be- ning skall, om tjänstemannen påredas tjänstemannen att skriftligen fordrar det, tillfälle beredas honom eller, om han påfordrar det eller det att vid muntligt förhör uttala sig eljest finnes lämpligt, vid muntligt i saken. förhör uttala sig om vad som dberopas mot honom. Därvid äger han för

1! Senaste lydelse 1970:891.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 127

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) sitt försvar anlita biträde som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig för uppdraget.

Vidtages åtgärd omedelbart hävas.

Beslut om avstängning meddelas Beslut om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. I ärende som Konungen bestämmer. I ärende om avstängning skola bestämmelser- om avstängning skola bestämmelserna i 23 § andra stycket och 24 8 på i 23 § andra stycket och 24 & iakttagas. iakttagas. Bestämmelserna i 15, 17

och 18 §§ förvaltningslagen (1971:

000) skola tillämpas även om beslut

som nyss sagts utgör beslut under

ärendes handläggning. Om avstängning särskilda bestämmelser.

Tjänsteman som omedelbart hävas.

Beslut om avstängning enligt första Beslut om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning stycket eller om läkarundersökning som avses där meddelas i fråga om som avses där meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och el- disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen be- Jest av myndighet som Konungen bestämmer. I sådant ärende skola be- stämmer. I sådant ärende skola bestämmelserna i 23 § andra stycket stämmelserna i 23 §& andra stycket iakttagas. Tillfälle skall beredas iakttagas. Om tjänstemannen påfordtjänstemannen att skriftligen eller, rar det, skall tillfälle beredas honom om han påfordrar det eller det eljest att muntligen uttala sig i ärendet. finnes lämpligt, muntligen uttala sig Bestämmelserna i 15, 17 och 18 §§ i ärendet. Därvid äger han anlita bi- förvaltningslagen (1971:000) skola träde som med hänsyn till redbarhet, tillämpas även om beslut som nyss insikter och tidigare verksamhet fin- sagts utgör beslut under ärendes nes lämplig för uppdraget. handläggning.

Närmare bestämmelser av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 janu ari 1972.

2 Senaste lydelse 1970: 353.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

91) Förslag

till

Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård

i vissa fall

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall!, dels att 32 8 skall upphöra att gälla, dels att i 4 § orden >»kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»>, dels att 1, 6, 22, 24, 26 och 34 88 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen, närmast efter rubriken »Särskilda bestämmelser», skall införas en ny paragraf, 34 a §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18. Densom— ——————>—— —— under b). Med psykisk — ——-—-——-——>—— i förståndsutvecklingen. Vård beredes på sjukhus som dri- Vård beredes på sjukhus som drives av stalen, landstingskommun ves av staten, landstingskommun eller stad som ej tillhör sådan kom- eller kommun som ej tillhör landsmun. tingskommun. Vad som särskild sjukavdelning.

Behörig att detta slag. Vårdintyg får utfärdas sådan undersökning. Vårdintyg utfärdat är verksam. Vårdintyg får icke om intagning.

Bestämmelserna i 4 och 5 §§ för-

valtningslagen (1971:000) äga icke

tillämpning i ärende om utfärdande

av vårdintyg.

Talan får utan bifall. I övrigt får talan mot utskrivnings- I övrigt får talan mot utskrivningsnämnds beslut föras endast i fall nämnds beslut enligt denna lag föras som avses i 26 8. endast i fall som avses i 26 8. Talan föres genom besvär.

! Senaste lydelse av 4 & 1967: 948. ? Senaste lydelse 1969: 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Talan enligt motsvarande tillämpning.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

26 8.

Talan mot beslut, varigenom ut- Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd avvisat biträde en- skrivningsnämnd utlåtit sig om erligt 32 § eller utlåtit sig om ersätt- sättning som avses i 33 § tredje stycning som avses i 33 § tredje stycket, ket, föres hos psykiatriska nämnden föres hos psykiatriska nämnden ge- genom besvär. nom besvär.

Besvären skola inges till utskrivnNingsnämnden.

34 8.1

Utskrivningsnämnd eller — — — — — — — äro närvarande. Bestämmelserna i eller psykiatriska nämnden. Innebär beslut av utskrivnings-

nämnd att besvär över beslut om intagning eller över beslut enligt 9 § andra stycket ogillats eller att ansökan om utskrivning avslagits eller att besvär över beslut om avslag på sådan ansökan ogillats, skall i beslutet anges de i I $ angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas. Vad som sagts nu äger motsvarande tilllämpning i fråga om beslut av psykiatriska nämnden.

34 a 8.

I ärende, vari 17 § förvaltnings-

lagen (1971: 000) äger tillämpning,

få skälen för beslutet utelämnas även

i andra fall än som sägs där, om

ändamålet med vården annars skulle

motverkas.

I läkares beslut enligt 8 eller 9 §

eller varigenom ansökan om utskriv-

ning avslagits samt i motsvarande be-

slut av utskrivningsnämnd eller psy-

1! Senaste lydelse 1967: 948.

ä—11563

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) kiatriska nämnden skola alltid anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

92) Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psyklskt utvecklingsstörda

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels att 20 8 skall upphöra att gälla, dels att i 2 8 ordet »stad> skall bytas ut mot >»kommun»>, dels att 10, 14, 22 och 45—50 88 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen, närmast efter rubriken »Övriga bestämmelser», skall införas en ny paragraf, 49 a 8, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 10 8. Annan än ——————-— — med landstingskommun. Drives godkänd — — — — ——-— ej förordnas. I ärende enligt denna lag som rör någons vård i enskild inrättning äger förvaltningslagen (1971: 000) motsvarande tillämpning.

14 8.

Ledamöter och suppleanter i sär- Ledamöter och suppleanter i särskild styrelse för omsorger om psy- skild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda väljes av kiskt utvecklingsstörda väljes av landstinget eller stadsfullmäktige till landstinget eller kommunjullmäktige det antal landstinget eller stadsfull- till det antal landstinget eller kommäktige bestämmer. Antalet ledamö- munfullmäktige bestämmer. Antalet ter får dock icke vara under fem. ledamöter får dock icke vara under

Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971 131

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Valet skall vara proportionellt om det fem. Valet skall vara proportionellt begäres av minst så många väljan- om det begäres av minst så många de som motsvarar det tal vilket er- väljande som motsvarar det tal vilket hålles, om samtliga väljandes antal erhålles, om samtliga väljandes andelas med det antal personer valet tal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val gäller vid sådant proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportionellt, skall suppleanter icke proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas = till suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring. tjänstgöring.

För särskild styrelse för omsorger För särskild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i om psykiskt utvecklingsstörda äger landstingskommun bestämmelserna 1 landstingskommun bestämmelserna i 43—51 88 och 54 § fjärde stycket i 43—51 §§ och 54 § fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954 (nr landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), i Stockholm bestämmelserna i 319) samt i kommun som ej tillhör 51 § kommunallagen för Stockholm landstingskommun bestämmelserna i den 1 mars 1957 (nr 50) och i annan 32—42 88 och 45 8 andra och tredje stad som ej tillhör landstingskommun styckena kommunallagen den 18 debestämmelserna i 32—42 §§ och 45 cember 1953 (nr 753) motsvarande 8 andra och tredje styckena kom- tillämpning. I protokoll behöver dock munallagen den 18 december 1953 upptagas endast förteckning över (nr 753) motsvarande tillämpning. I närvarande ledamöter och beslutet i protokoll behöver dock upptagas en- varje ärende. dast förteckning över närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

För styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda i Stockholm gäller dessutom vad stadsfullmäktige föreskriver med iakttagande av bestämmelserna i kommunallagen för Stockholm.

22 8.

Beslutsnämnd får — — — — — — — — är närvarande.

Bestämmelserna i — — —— — — — — — av nämnden.

Nämndens beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den mån det icke är obehövligt.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 45 8. Mot psykiatriska — ———-— ——>-— — icke föras. Mot länsskolnämndens beslut får I fråga om talan mot länsskoltalan föras hos Konungen genom be- nämnds beslut gäller 54 § skollagen svär. i tillämpliga delar.

46 8

Talan enligt 44 § eler -—————————— 15 år. Mot beslut, ———-——-——-—— eller socialnämnden. Talan enligt 44 8 första —————————— viss tid. Besvären skall inges till den som meddelat beslutet.

47 8.

Talan mot beslut, varigenom be- Talan mot beslut, varigenom beslutsnämnd för psykiskt utvecklings- slutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda avvisat biträde eller utlåtit sig störda utlåtit sig om ersättning som om ersättning som avses i 21 8 tredje avses i 21 § tredje stycket, föres hos stycket, föres hos psykiatriska nämn- psykiatriska nämnden genom besvär. den genom besvär. Besvären skall inges till beslutsnämnden.

48 8.

Beslut som avses i 30 8 tredje styc- Beslut som avses i 30 § tredje stycket eller 39 § tredje stycket samt ket eller 39 § tredje stycket samt bebeslut av beslutsnämnd för psykiskt slut av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart utvecklingsstörda länder omedelbart till efterrättelse. Myndighet som har till efterrättelse. att pröva besvär äger dock i avvaktan på sitt slutliga avgörande förbjuda eller avbryta verkställighet av beslut, som överklagats hos myndigheten.

49 8,

När psykiatriska —— —— ——-— psykiskt utvecklingsstörda. Vid handläggning inför nämnden Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29 gäller i övrigt i tillämpliga delar 29, och 31—34 §§ lagen om beredande 31, 33 och 34 §§ lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 133

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 49 a 8.

I ärende, vari 17 § förvaltningslagen (1971:000) äger tillämpning, får skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om ändamålet med omsorgerna annars skulle motverkas.

I vårdcechefs eller läkares beslut om inskrivning med stöd av 35 §, i motsvarande beslut av ordförande i beslutsnämnd enligt 23 § första stycket, i sådant beslut av vårdehef, föreståndare eller läkare som innebär avslag på ansökan om slutlig utskrivning av den som inskrivits med stöd av 35 § samt i beslutsnämnds och psykiatriska nämndens motsvarande beslut skall alltid anges de i 35 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas. 50 8. Vid bedömning ——— ——————>=— i specialsjukhus. För inskrivning ——————————->— vid sjukhuset.

Bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971: 000) äger icke tillämpning i ärende om utfärdande av läkarintyg som avses i andra stycket. Särskolchef, vårdehef — — — — ——-—-— — första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

93) Förslag till z Lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Härigenom förordnas, att i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk under-

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

sökning i brottmål skall införas en ny paragraf, 11 a 8, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11aS$.

Mot socialstyrelsens beslut enligt 4 § och mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 7 a § föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut i särskilt fall av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av 7 eller 9 §.

Talan mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av denna lag föres hos Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

94) Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfiästelse m. m. Härigenom förordnas, att 33 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 33 &. Talan mot tillsynsmyndighetens Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres genom besvär. beslut enligt 22 § föres hos Konungen genom besvär.

Talan mot annat beslut av tillsynsmyndigheten enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 135

95) Förslag

till

Lag

om ändring i smittskyddslagen (1968: 231)

Härigenom förordnas, att 33 § smittskyddslagen (1968: 231) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Talan mot ———-—-————>-——— länsstyrelsen genom besvär.

Mot länsstyrelses beslut i ärende

som avses i 7, 10, 14, 15 eller 21 §

föres talan hos kammarrätten genom

besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut en- I övrigt föres talan mot länsstyrelligt denna lag föres hos Konungen ses beslut enligt denna lag hos genom besvär. Konungen genom besvär.

Hälsovårdsnämnds och länsstyrel- Hälsovårdsnämnds, länsstyrelses ses beslut skall lända till omedelbar och kammarrätts beslut skall lända efterrättelse om ej annorlunda för- till omedelbar efterrättelse om ej anordnas. norlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

96) Förslag

till

Lag

om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom förordnas, att 14 och 48 §§ miljöskyddslagen (1969:387) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 8.

Koncessionsnämnden skall — — — — — — nämndens prövning.

Nämnden skall —— ————————-—>— i frågan,

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3. hålla sammanträde med parter 3. hålla sammanträde med dem och besiktning på platsen, om det ej som saken angår och besiktning på är uppenbart onödigt, platsen, om det ej är uppenbart onö-

digt,

4. bereda part tillfälle att yttra sig 4. lämna den som gjort ansökan över utredning som förebragts av eller framställt erinran underrättelse motpart eller införskaffats genom om det som tillförts ärendet genom koncessionsnämndens försorg. annan än honom själv och bereda

honom tillfälle att yttra sig däröver,

om ej annat följer av 15 § förväalt-

ningslagen (1971: 000).

Nämnden kan uppdraga åt en —————— — stycket 3.

Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig — — — — särskild utredning.

Kostnad för ————————— för utredningen.

48 8.

När - koncessionsnämnden = eller Mot beslut som meddelas av statens länsstyrelsen meddelar beslut i fråga naturvårdsverk enligt 10 § andra om tillstånd enligt denna lag skall stycket eller av länsstyrelsen enligt senast samma dag underrättelse om 17 § andra stycket får talan ej föras. tiden för beslutets meddelande in- Talan mot beslut enligt 14 § sista föras i en eller flera av ortens tid- stycket andra punkten eller rörande ningar eller, om så lämpligen kan förbud vid vite enligt 51 § föres hos ske, avsändas till parterna. Vad nu kammarrätten genom besvär. sagts gäller även beslut av konces- Talan mot annat beslut av koncessionsnämnden i fråga som avses i 41 sionsnämnden eller länsstyrelsen en- $ och beslut av länsstyrelsen i fråga ligt denna lag föres hos Konungen som avses i 40 §. genom besvär.

Talan mot beslut som avses i för- För att tillvarataga allmänna insta stycket och beslut enligt 14 § sista tressen får naturvårdsverket föra tastycket andra punkten föres hos lan mot koncessionsnämndens eller Konungen inom fyra veckor från da- länsstyrelsens beslut i fråga om tillgen för beslutet. Statens naturvårds- stånd enligt lagen, mot koncessionsverk får föra talan mot beslut som nämndens beslut i fråga som avses i avses i första stycket för att tillvara- 41 § och mot länsstyrelsens beslut i taga allmänna intressen. fråga som avses i 40 §.

Mot beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 137 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

97) Förslag till Lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698)

Härigenom förordnas, att i jordhävdslagen (1969:698) skall införas en ny

paragraf, 9 a §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 9a§ Mot lantbruksnämnds beslut enligt denna lag föres talan hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Talan mot lantbruksstyrelsens beslut enligt lagen föres hos Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

98) Förslag till Lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Härigenom förordnas, att 35 § lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 35 8 Ärende, som — — — — — — — — av detta. Länsstyrelsen kan —— ——— av kommunen. Talan mot länsstyrelses beslut enligt 7 eller 33 § eller om ersättning till sakkunnig som avses i andra

5t—11563

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) ( Föreslagen lydelse) stycket föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

99) Förslag till Lag om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

Härigenom förordnas, att 6, 11 och 12 88 lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 5

Närärende —— —————————-—- till förhöret. Beslut om utlämning får icke med- Beslut om utlämning får icke meddelas utan att den som begäres ut- delas utan att den som begäres utlämnad fått tillfälle att yttra sig. lämnad underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och fått tillfälle att yttra sig över det.

11 8 Talan mot polismyndighets beslut Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrel- = enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär. Besvärshandlingen sen genom besvär. inges till polismyndigheten. Vid talan mot beslut om utlämning skall besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 139

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Mot länsstyrelsens beslut föres ta- Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos Konungen genom besvär. Be- lan hos kammarrätten genom besvär. svärshandlingen inges till länsstyrelsen. Vid talan mot beslut om utlämning skall besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den day då klaganden delgavs beslutet.

Talan mot beslut om reseförbud Besvär över beslut om utlämning eller omhändertagande får föras utan enligt denna lag skall anföras inom inskränkning till viss tid. en vecka från den dag då klagan-

den delgavs beslutet. Talan mot be-

slut om reseförbud eller omhänder-

tagande får föras utan inskränk-

ning till viss tid.

12 8

Beslut om — — — — — — till efterrättelse.

Polismyndighet och länsstyrelse Polismyndighet och länsstyrelse får, när särskilda skäl föranleder det, får, när särskilda skäl föranleder det, förordna att dess beslut om utläm- förordna att dess beslut om utlämning verkställes omedelbart. ning verkställes omedelbart. Kam-

marrätts beslut om utlämning verk-

ställes omedelbart, om ej domstolen

förordnar annat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

100) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1970:390) med vissa bestämmelser i anledning av

statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna

Härigenom förordnas, att 11 § lagen (1970: 390) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna skall ha nedan angivna lydelse.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1: 8 Talan mot beslut enligt denna lag Talan mot beslut enligt denna lag av myndighet som avses i 7 8 andra av myndighet som avses i 7 § andra stycket föres hos Konungen genom =<stycket eller av länsstyrelse föres hos besvär. kammarrätten genom besvär.

Mot beslut — — — —— ——- —-—- ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

101) Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering Härigenom förordnas, att 28 §& lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 28 .& Värdepapperscentralen står — — — —— — — av bankinspektionen. Vid meddelande — — — —- ——- ———-— förelägga vite. Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Beslutijo—————————>—-—>— förordnar annat. Ytterligare bestämmelser — — ———-——-—— av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

102) Förslag till Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)

Härigenom förordnas, att 4 kap. 6, 13 och 35 §§, 12 kap. 8 §& samt 15 kap. 2 § fastighetsbildningslagen (1970: 988) skall ha nedan angivna lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 141

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP. 68

Vet förrättningsman att sådan omständighet föreligger som kan antagas utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.

Vill sakägare —— —— ——————— jäv förfallen.

Har sakägare i rätt tid anfört jäv, Sedan fråga om jäv mot förrättskall fastighetsbildningsmyndigheten ningsman uppkommit, får han ensnarast möjligt meddela beslut i jävs- dast vidtaga åtgärd som icke utan frågan. Sedan fråga om jäv mot för- synnerlig olägenhet kan uppskjutas rättningsman uppkommit, får han i och som ej innefattar avgörande av övrigt vidtaga endast åtgärd som en för förrättningen betydelsefull icke utan synnerlig olägenhet kan fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av uppskjutas och som ej innefattar av- förrättningslantmätaren, även om görande av en för förrättningen be- han förklarats jävig. tydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av förrältningslantmätaren, även om han förklarats jävig.

Den omständigheten — — — — — — — — — jäv uppkom.

13 8

Sakäågare får föra sin talan genom ombud.

Förrättningslantmätare och god Förrättningslantmätare och god man får ej vara ombud vid den fas- man får ej vara ombud för eller bitighetsbildningsmyndighet som han träde åt sakägare vid den fastighetstillhör. Ej heller får den vara ombud bildningsmyndighet som han tillhör. som tagit befattning med saken i sin Ej helier får den vara ombud eller tjänst eller såsom ombud för sak- biträde som tagit befattning med saägare med motstående intresse. Det- ken i sin tjänst eller såsom ombud samma gäller beträffande den som för eller biträde åt sakägare med står i sådant förhållande till förrätt- motstående intresse. Detsamma gälningsman som avses i 4 kap. 12 § ler beträffande den som står i sårättegångsbalken. dant förhållande till förrättningsman

som avses i 4 kap. 12 § rättegångs-

balken.

lövigt T—— ——————————>— tillämpliga delar.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

35 8

Behärskar sakägare ej svenska språket eller är han allvarligt hörseleller talskadad, får tolk anlitas att biträda fastighetsbildningsmyndigheten.

Som tolk får ej den anlitas be- Fastighetsbildningsmyndigheten träffande vilken sådan omständighet får ej som tolk anlita den beträffanföreligger att hans tillförlitlighet kan de vilken sådan omständighet föreanses förringad. ligger att hans tillförlitlighet kan an-

ses förringad.

Tolkhr— ———————————— i tjänsten.

12 KAP. 88

Sammanläggning sker — — — — — fastigheternas ägare.

Fastighetsbildningsmyndigheten Fastighetsbildningsmyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning, om fastigheterna sammanläggning, om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som beröres av fastighetsreglering som sker i syfte att åstadkomma en all- sker i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbestån- män förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område eller om annan det inom ett område eller om annan fastighetsbildning är beroende av fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen. Innan samman- sammanläggningen. . Sammanläggläggning sker, skall ägaren av fastig- ning får ej ske, om ägaren av fasheterna ges tillfälle att yttra sig. tigheterna bestrider åtgärden och Sammanläggning får ej ske, om äga- den kan antagas orsaka honom olären bestrider åtgärden och den kan genhet av någon betydelse. antagas orsaka honom olägenhet av någon betydelse.

15 KAP. 28

Talan mot fastighetsbildningsmyn- Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut föres särskilt, om dighetens beslut föres särskilt, om myndigheten myndigheten

1. avvisat ansökan om fastighets- 1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning bildning eller fastighetsbestämning eller avvisat ombud, eller avvisat ombud eller biträde,

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 143

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2. ogillat jäv ——— ————— — — -— — från uppdraget.

Talan enligt ——— ——-———>— — beslutet rör.

103) Förslag

till

Lag om ändring i förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärkningsmål

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1961:313) om förfarandet i anmärkningsmål,

dels att 9 8 skall upphöra att gälla,

dels att 8 8 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 8.

Har annan revisionsmyndighet än Har annan revisionsmyndighet än kammarrätten meddelat slutligt be- kammarrätt meddelat slutligt beslut slut i anmärkningsmål och har ej i anmärkningsmål och har ej ananmärkningen därvid avvisats med märkningen därvid avvisats med stöd

stöd av 5 8, må talan mot beslutet av 5 §, må talan mot beslutet föras

föras genom besvär hos kammarrät- genom besvär hos kammarrätten av ten av revisorn samt av myndighet revisorn samt av myndighet eller aneller annan, mot vars räkenskap nan, mot vars räkenskap anmärkanmärkningen riktats, ävensom av ningen riktats, ävensom av tjänstetjänsteman, som i 4 8 sägs, och sak- man, som i 4 8 sägs, och sakägare. ägare.

Över annat — —— ——— ——— — icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Aldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

102) Förslag

till

Lag

om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99)

Härigenom förordnas i fråga om familjebidragsförordningen (1946: 99)!,

dels att i 24 § orden >»kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot >kommunfullmäktige»>,

dels att i 27 8, 28 8 2 mom. och 29 8 orden »Stockholms stad> skall bytas

ut mot >Stockholm>,

dels att 25, 26, 33 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 8.

I fråga om familjebidragsnämnd i I fråga om särskild familjebidragsannan kommun än Stockholm skall nämnd i annan kommun än Stockutöver bestämmelserna i 24 § vad i holm skall utöver bestämmelserna i 32-—42 §§ kommunallagen är stad- 24 8 vad i 32—36 §§, 37 § första stycgat rörande kommunens styrelse ket och 38—42 §§ kommunallagen är ävensom i 45 § andra och tredje stadgat rörande kommunstyrelsen styckena samma lag i fråga om där ävensom i 45 § andra och tredje stycavsedd nämnd äga motsvarande till- kena samma lag i fråga om där avlämpning, dock att det ej är erfor- sedd nämnd äga motsvarande tillderligt att protokollet upptager an- lämpning, dock att det ej är erfordernat än förteckning å närvarande le- ligt att protokollet upptager annat än damöter och beslutet i varje ärende. förteckning å närvarande ledamöter

och beslutet i varje ärende.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltnings-

lagen (1971:000) äga 4 och 5 §§

nämnda lag tillämpning i samtliga

ärenden hos särskild familjebidrags-

nämnd.

26 8.

Beträffande familjebidragsnämnd Beträffande särskild familjebidragsi Stockholm skola, utöver vad i 24 8 nämnd i Stockholm skola, utöver vad är stadgat, bestämmelserna i 51 8 i 24 8 är stadgat, bestämmelserna i 51 kommunallagen för Stockholm äga $ kommunallagen för Stockholm, med tillämpning, varjämte skall gälla vad undantag av hänvisningen till 39 §

1 Förordningen omtryckt 1960: 152.

Senaste lydelse av

27 & 1962: 674

29 8 1966: 424

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 145

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) stadsfullmäktige med tillämpning av andra stycket nämnda lag, äga tillstadgandena i sagda lag föreskriva. lämpning, varjämte skall gälla vad Protokoll som föres vid familjebi- kommunfullmäktige med tillämpdragsnämndens sammanträde behö- ning av stadgandena i sagda lag ver dock ej upptaga annat än förteck- föreskriva. Protokoll som föres vid ning å närvarande ledamöter och be- särskild familjebidragsnämnds samslutet i varje ärende. manträde behöver dock ej upptaga

annat än förteckning å närvarande

ledamöter och beslutet i varje ärende.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltnings-

lagen (1971:000) äga 4 och 5 §§

nämnda lag tillämpning i samtliga

ärenden hos särskild familjebidrags-

nämnd.

33 8.

Över familjebidragsnämnds beslut Mot familjebidragsnämnds beslut

rörande tillämpningen av denna för- rörande tillämpningen av denna förordning må klagan föras, då fråga ordning föres talan genom besvär, är om tillämpningen av 21 eller 22 8, då fråga är om tillämpningen av 21 hos tillsynsmyndigheten och eljest eller 22 §&, hos tillsynsmyndigheten hos länsstyrelsen. Klagan föres ge- och eljest hos länsstyrelsen. Familjenom besvär, vilka skola ingivas till bidragsnämnds beslut skall gå i verklänsstyrelsen. Skola besvären prövas ställighet utan hinder av däröver anav tillsynsmyndigheten, åligger det förda besvär. länsstyrelsen att till denna insända besvären. Familjebidragsnämnds beslut skall gå i verkställighet utan hinder av däröver anförda besvär.

Mot tillsynsmyndighetens — — —

34 8.1

Talan mot beslut av länsstyrelse

rörande tillämpningen av 29 § första

stycket föres hos Konungen genom

besvär.

Över länsstyrelses beslut rörande Talan mot länsstyrelses beslut i övtillämpningen av denna förordning rigt rörande tillämpningen av denna må klagan föras hos kammarrätten förordning föres hos kammarrätten genom besvär, vilka skola ingivas till gencm besvär. den länsstyrelse, som meddelat beslu- Liinsstyrelses och kammarrätts be-

1 Senaste lydelse 1963: 112.

146 Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) tet; och åligger det länsstyrelsen att slut skola gå i verkställighet utan jämte eget yttrande insända besvären hinder av däröver anförda besvär. till kammarrätten. Länsstyrelses beslut skall gå i verkställighet utan hinder av däröver anförda besvär.

Mot kammarrättens beslut må talan icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

105) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifter

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifter,

dels att 31 § skall upphöra att gälla,

dels att 13 och 30 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 8.

Centrala studiehjälpsnämnden sän- I underrättelse till den återbetalder underrättelse om beslut angående ningsskyldige om beslut angående preliminär avgift, slutlig avgift eller preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift till den dterbetal- kvarstående avgift anges, utöver vad ningsskyldige. I underrättelsen anges som föreskrives i 18 § förvaltningsvad den återbetalningsskyldige skall lagen (1971: 000), vad den återbetaliakttaga om han önskar söka rättel- ningsskyldige skall iakttaga om han se i eller föra talan mot nämndens önskar söka rättelse i centrala studiebeslut. hjälpsnämndens beslut.

I underrättelse — — — — — — — — — — — enligt 7 8.

30 8.

Talan mot sådant beslut av cen- Talan mot sådant beslut av centrala studiehjälpsnämnden som av- trala studiehjälpsnämnden som avses

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 147

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) ses i denna förordning föres hos kam- i denna förordning föres hos kammarrätten genom besvär. Besvären marrätten genom besvär. skall insändas eller inges till centrala studiehjälpsnämnden.

Centrala studiehjälpsnämndens be- Beslut enligt denna förordning länslut länder till efterrättelse utan hin- der omedelbart till efterrättelse, om der av att talan föres mot beslutet, ej annat förordnas i beslutet. om nämnden ej förordnar annat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

106) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1964: 731) om trafiknämnder

Härigenom förordnas, att 8 och 9 §§ lagen (1964: 731) om trafiknämnder skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Trafiknämnd äger — — — — — — — — — nästa sammanträde.

Ärende som — —— — — ——— — — — — fordras enhällighet.

Ledamot må ej deltaga i behandling av ärende som personligen rör honom eller någon honom närstående som sägs i 4 kap. 13 § 2 rättegångsbalken.

9 &.

Länsstyrelses beslut i ärende som Om länsstyrelses beslut i ärende hänskjutits från trafiknämnd skall som hänskjutits från trafiknämnd omedelbart delges nämnden. Hand- skall nämnden omedelbart underråtlingarna i ärendet skola tillställas tas. Handlingarna i ärendet skola tillnämnden, sedan beslutet vunnit laga ställas nämnden, sedan beslutet vunkraft. nit laga kraft.

Denna Jag träder i kraft den I januari 1972.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

107) Förslag

till

Lag om indring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande

vissa skatter

Härigenom förordnas, att 2 8 förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28.

Behörig att antaga ackordsförslag Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 18 är, om eller avskriva skatt enligt 1 8 är, om annat ej föreskrivits, den centrala be- annat ej föreskrivits, den centrala beskattningsmyndigheten eller, om så- skattningsmyndigheten eller, om sådan ej finnes, länsstyrelsen. dan ej finnes, länsstyrelsen. Mot be-

slut i sådant ärende får talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

108) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen

Härigenom förordnas, att 92 § lagen (1920: 796) om val till riksdagen! skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

92 8.

Besvär över val till riksdagen stäl- Besvär över val till riksdagen ställas till Konungen och skola vid även- las till regeringsrätten och skola vid tyr av talans förlust ha inkommit till äventyr av talans förlust ha inkomcentrala valmyndigheten inom tio da- mit till centrala valmyndigheten ingar från den dag då kungörelse om om tio dagar från den dag då kungövalets utgång intogs i allmänna tid- relse om valets utgång intogs i allningarna. Så snart besvär inkommit, männa tidningarna. Så snart besvär översändes avskrift av besvären till inkommit, översändes avskrift av be- Konungens befallningshavande med svären till Konungens befallningshaanmodan att skyndsamt inkomma vande med anmodan att skyndsamt

! Lagen omtryckt 1969: 823.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 149

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) med yttrande över besvären till inkomma med yttrande över besvä- Konungen. Efter besvärstidens ut- ren till regeringsrätten. Efter besvärsgång kungör centrala valmyndighe- tidens utgång kungör centrala valten skyndsamt samtliga inkomna be- myndigheten skyndsamt samtliga insvär i allmänna tidningarna. Därvid komna besvär i allmänna tidningarutsättes viss kort tid, inom vilken för- na. Därvid utsättes viss kort tid, inklaring över besvären må avgivas till om vilken förklaring över besvären myndigheten. Efter utgången av för- må avgivas till myndigheten. Efter klaringstiden insänder myndigheten utgången av förklaringstiden insänofördröjligen = besvärshandlingarna der myndigheten ofördröjligen beoch inkomna =<förklaringar = till svärshandlingarna och inkomna för- Konungen. klaringar till regeringsrätten.

Den som — ———=—=———>— — har skett.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot val som förrättats före den 1 januari 1972.

109) Förslag

till

Lag

om ändring i kommunala vallagen (1930: 253)

Härigenom förordnas, att 3 § 3 mom. och 56 8 kommunala vallagen (1930: 253)! skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 8.

3 mom. Vid val av kyrko- 3 mom Vid val av kyrkofullmäktige skall varje försam- fullmäktige skall varje församling eller, där församling är för dy- ling eller, där församling är för dylikt val delad i valkretsar, varje så- likt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda ett valdistrikt. Där dan valkrets bilda ett valdistrikt. Där på grund av bestämmelserna i lagen på grund av bestämmelserna i lagen om val till riksdagen delar av för- om val till riksdagen delar av församlingen eller av valkretsen ingå i samlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val till riksda- olika valdistrikt vid val till riksdagen, skall dock varje sådan del bilda gen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofull- eget valdistrikt vid val av kyrkofull-

! Lagen omtryckt 1969: 824.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) mäktige. När skäl därtill äro, må mäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna, att delar av länsstyrelsen förordna, att delar av församling eller valkrets, vilka enligt församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle var för dessa bestämmelser skulle var för sig bilda eget valdistrikt vid val av sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid så- kyrkofullmäktige, dock skola vid sådant val tillsammans utgöra ett val- dant val tillsammans utgöra ett valdistrikt. distrikt. Över sådant beslut må besvär anföras i den ordning, som är bestämd för överklagande av länsstyrelsens beslut i mål, vilka bedömas efter lagen (1961:436) om församlingsstyrelse.

56 &.

Är någon missnöjd med val, må Är någon missnöjd med val, må

han däröver anföra besvär hos han däröver anföra besvär hos rege- Konungen; och skall han, vid för- ringsrätten; och skall han, vid förlust av talan, sist inom tio dagar ef- lust av talan, sist inom tio dagar efter den dag, då valet avslutats, ingiva ter den dag, då valet avslutats, insina till Konungen ställda besvär till giva sina till regeringsrätten ställda länsstyrelsen, som genom kungörelse, besvär till länsstyrelsen, som genom vilken införes i en eller flera av or- kungörelse, vilken införes i en eller tens mest spridda tidningar, utsätter flera av ortens mest spridda tidviss kort tid, inom vilken förklaring ningar, utsätter viss kort tid, inom över besvären må avlämnas till läns- vilken förklaring över besvären må styrelsen. Sedan den för förklarings avlämnas till länsstyrelsen. Sedan avgivande bestämda tiden tillända- den för förklarings avgivande begått, har länsstyrelsen att ofördröjli- stämda tiden tilländagått, har länsgen insända besvären jämte de för- styrelsen att ofördröjligen insända klaringar, som inkommit, ävensom besvären jämte de förklaringar, som protokoll över valet, valsedlarna och inkommit, ävensom protokoll över övriga handlingar rörande valet till valet, valsedlarna och övriga handvederbörande statsdepartement för lingar rörande valet till regeringsrätatt i regeringsrätten skyndsamt före- ten. dragas och avgöras. Skiljess den ———————>-——>-— för valet. Vadjoio— —————— nn ny röstsammanräkning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot val som förrättats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 151

110) Förslag

till

Lag om ändring i kommunallagen (1953: 753)

Härigenom förordnas, att 9, 37 och 40 §§, 76 § 3 mom. samt 78 § kommunallagen (1953: 753)! skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 9 & Förval —-———————-—-—— inom valkrets. Vid valkretsindelning — — — — — -— kan ske Ivarje Oo — ——— ————— — genom lottning. Om indelning —— —— —— —-—-— i ärendet. Beslut om — — —-——— — —-— — nästa val. Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres talan hos reygeringsrätten genom besvär.

37 8 : Kommunstyrelsen må äro tillstädes. Vad i 16 8 stadgas om jäv för kom- Vad i 16 8 stadgas om jäv för kommunfullmäktig skall äga motsvaran- munfullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avseende å leda- de tillämpning med avseende å ledamot i kommunstyrelsen. Vid behand- mot i kommunstyrelsen och annan ling av ärende, vari ledamot är jävig, som har att handlägga ärende hos skall ledamoten avträda. styrelsen. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.

40 8.

Kommunstyrelsen skall på lämp- Kommunstyrelsen skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka ligt sätt kungöra varest till styrelsen tider till styrelsen ställda framställ- ställda framställningar emottagas. ningar emottagas. Bestämmelserna i 7 § förvaltningslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos kommunstyrelsen. Styrelsens skriftväxling och förtecknas.

1 Lagen omtryckt 1969: 765.

152 Kungl. Maj:ts proposilion nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

76 8.

3 mom. Kommun må utse särskild 3 mom. Kommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över kommunstyrel- avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds sens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller för- beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefatt- ordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan ning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åt- befattning eller om disciplinär åtgärd gärd mot befattningshavare, där kla- mot befattningshavare, där klagan gan över beslutet eljest skolat föras över beslutet eljest skolat föras enenligt 2 mom. ligt 2 mom. Bestämmelserna i 4—+10, 13—17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvårsnåmnd. Reglemente för sådan besvärs- Reglemente för besvärsnämnd annämnd antages av kommunfullmäk- tages av kommunfullmäktige. Beslut tige. Beslut om antagande av regle- om antagande av reglemente skall mente skall underställas länsstyrel- underställas länsstyrelsens prövning. sens prövning, Där ej annat före- Där ej annat föreskrives i reglemenskrives i reglementet, skall vad i 45 8 tet, skall vad i 45 8 sägs, med undansägs äga tillämpning å besvärs- tag av hänvisningen till 37 § andra nämnd. stycket och 40 § andra stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd. Finnes besvärsnämnd, — — —— — ——— stadgas i I mom. Beträffande klagan ——-— —— —————>- sägs i I mom.

78 8.

I länsstyrelsens utslag må, där icke I länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos skilt stadgat, ändring sökas hos rege- Konungen senast inom tre veckor ringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet del av beslutet. som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Aldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 153

111) Förslag till

Lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm

Härigenom förordnas, att 9, 39 och 42 §§, 80 § 3 mom. samt 82 § kommunallagen (1957:50) för Stockholm! skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 98. Förval o—————————>— inom valkrets. Vid valkretsindelning — — — — — —— kan ske. Ivarje Oo —————————— genom lottning. Om indelning —— ——————>— i ärendet. Beslut om ——— —————>—>- nästa val. Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres talan hos regeringsrätten genom besvär.

Kommunstyrelsen må äro tillstädes. Vad i 17 8 stadgas om jäv för kom- Vad i 17 8 stadgas om jäv för kommunfullmäktig skall äga motsvaran- munfullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avseende å leda- de tillämpning med avseende å lemot i kommunstyrelsen. Vid behand- damot i kommunstyrelsen och annan ling av ärende, vari ledamot är jävig, som har att handlägga årende hos skall ledamoten avträda. styrelsen. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.

42 8.

Kommunstyrelsen skall på lämp- Kommunstyrelsen skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka ligt sätt kungöra varest till styreltider till styrelsen ställda framställ- sen ställda framställningar emottaningar emottagas. gas. Bestämmelserna i 7 § förvaltningslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos kommunstyrelsen. Styrelsens skriftväxling hans inseende.

! Lagen omtryckt 1969: 766.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

80 8.

3 mom. Kommunen må utse sär- 3 mom. Kommunen må utse särskild nämnd med uppgift att uppta- skild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över kommun- ga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal styrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av el- nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänste- ler förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från så- befattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär dan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat fö- klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. ras enligt 2 mom. Bestämmelserna i

4—10, 13—17, 19 och 20 §§ förvalt-

ningslagen (1971:000) äga motsva-

rande tillämpning i ärende hos så-

dan besvärsnämnd.

Reglemente för sådan besvärs- Reglemente för besvärsnämnd annämnd antages av kommunfullmäk- lages av kommunfullmäktige. Beslut tige. Beslut om antagande av regle- om antagande av reglemente skall mente skall underställas länsstyrel- underställas länsstyrelsens prövning. sens prövning. Där ej annat föreskri- Där ej annat föreskrives i reglemenves i reglementet, skall vad i 51 & 1 tet, skall vad i 51 8 1 mom. sägs, mom. sägs äga tillämpning å besvärs- med undantag av hänvisningen till nämnd. 39 § andra stycket och 42 § andra

stycket, äga tillämpning å besvärs-

nämnd.

Finnes besvärsnämnd, — — — — -— — — — stadgas i 1 mom.

Beträffande klagan — — — — — — — — — sägs i I mom.

82 8.

IH länsstyrelsens utslag må, där icke I länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos skilt stadgat, ändring sökas hos rege- Konungen. ringsrätten senast inom tre veckor

från den dag, då klaganden erhöll

del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

112) Förslag till Lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas, att 12 8 3 mom. samt 50, 53 och 91 88 lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 128 3 mom. Om indelning — — — — —— i ärendet. Beslut om — —— —————>--— nästa val. Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres talan hos regeringsrätten genom besvär.

50 8 Kyrkorådet må — ——— ——————>— äro tillstädes. Vad i 19 § första stycket stadgas Vad i 19 § första stycket stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga om jäv för kyrkofullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avse- motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i kyrkorådet. Vid be- ende å ledamot i kyrkorådet och anhandling av ärende, vari ledamot är nan som har att handlägga ärende jävig, skall ledamoten avträda. hos rådet. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.

53 8

Kyrkorådet skall på lämpligt sätt Kyrkorådet skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till kungöra varest till rådet ställda framrådet ställda framställningar emot- ställningar emottagas. tagas. Bestämmelserna i 7 § förvaltningslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos kyrkorådet. Kyrkorådets skriftväxling — — — — — — — — hans inseende.

91 8.

I länsstyrelsens utslag må, där icke I länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos skilt stadgat, ändring sökas hos rege- Konungen senast inom tre veckor ringsrätten senast inom tre veckor

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) från den dag, då klaganden erhöll från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet del av beslutet. som klagar åtnjuta tvd veckor längre besvärstid än nu sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

113) Förslag till Lag om ändring i landstingslagen (1954: 319)

Härigenom förordnas, att 48 och 49 §§ samt 78 § 1 och 3 mom. landstingslagen (1954: 319) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förvaltningsutskottet må — — — — — — — — äro tillstädes. Vad i 28 § stadgas om jäv för Vad i 28 8 stadgas om jäv för landstingsman skall äga motsvaran- landstingsman skall äga motsvarande tillämpning med avseende å le- de tillämpning med avseende å 1edamot i förvaltningsutskottet. Vid damot i förvaltningsutskottet och anbehandling av ärende, vari ledamot nan som har att handlägga ärende är jävig, skall ledamoten avträda. hos utskottet. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.

49 8.

Bestämmelserna i 7 § förvaltningslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos förvaltningsutskottet. — — å förvaltningsutskottet.

78 8.

1 mom. Över beslut av landsting 1 mom. Över beslut av landsting

äger medlem av landstingskommu- äger medlem av landstingskommunen anföra besvär hos Konungen. nen anföra besvär hos regeringsrät-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 157

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Sådan klagan må grundas endast ten. Sådan klagan må grundas endast därå, att beslutet därå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning, icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag celler står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri- författning eller annorledes överskrider landstingets befogenhet eller der landstingets befogenhet eller

kränker klagandens enskilda rätt kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären, ställda till Konungen, Besvären, ställda till regeringsrätskola hava inkommit till länsstyrel- ten, skola hava inkommit till länssen inom tre veckor från den dag, då styrelsen inom tre veckor från den verkställd justering av det över be- dag, då verkställd justering av det slutet förda protokollet tillkännagi- över beslutet förda protokollet tillvits å landstingskommunens anslags- kännagivits å landstingskommunens tavla. Besvären skola vara åtföljda anslagstavla. Besvären skola vara åtav överklagade beslutet jämte bevis följda av överklagade beslutet jämte om dagen för justeringens tillkänna- bevis om dagen för justeringens tillgivande. kännagivande.

Över landstings — — — — — — — — ej klagas.

3 mom. Landstingskommun må 3 mom. Landstingskommun må utse särskild nämnd med uppgift att utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över be- upptaga och avgöra besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller an- slut av förvaltningsutskottet eller annan nämnd om tillsättande av eller nan nämnd om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning hos förordnande å tjänstebefattning hos landstingskommunen eller entledi- landstingskommunen eller entledigande från sådan befattning eller om gande från sådan befattning eller disciplinär åtgärd mot befattningsha- om disciplinär åtgärd mot befattvare, där klagan över beslutet eljest ningshavare, där klagan över besluskolat föras enligt 2 mom. tet eljest skolat föras enligt 2 mom.

Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19

och 20 §§ förvaltningslagen (1971:

000) äga motsvarande tillämpning i

ärende hos sådan besvärsnämnd.

Reglemente för sådan besvärs- Reglemente för besvärsnämnd annämnd antages av landstinget. Be- tages av landstinget. Beslut om anslut om antagande av reglemente tagande av reglemente skall underskall underställas Konungens pröv- ställas Konungens prövning. Där ej ning. Där ej annat föreskrives i regle- annat föreskrives i reglementet, skall mentet, skall vad i 42 § andra styc- vad i 42 § andra stycket, 43 8, 44 8 ket, 43 8, 44 8& andra stycket samt andra stycket, 46 och 47 §§, 48 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 46—51 §§ är stadgat med avseende första stycket, 49 § andra stycket

å förvaltningsutskottet äga motsva- samt 50 och 51 §§ är stadgat med av-

rande tillämpning å besvärsnämnd. seende å förvaltningsutskottet äga motsvarande tillämpning å besvärsnämnd. Finnes besvärsnämnd, — — —— -— — -—-- — — stadgas i I mom. Beträffande klagan — — — — — — — — — sägs i I mom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

114) Förslag

till

Lag

om ändring I militärersättningsförordningen (1950: 261)

Härigenom förordnas, att 4 § militärersättningsförordningen (1950: 261) skall ha nedan angivna lydelse, (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ersättningsärenden, som — — — —- — — av riksförsäkringsverket. Mot riksförsäkringsverkets beslut Mot riksförsäkringsverkets beslut i sådant ärende må talan föras hos i sådant ärende må talan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som försäkringsrådet genom besvär. skola hava inkommit till försåkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit kännedom om beslutet. Försäkringsrådet äger, — — — — — — — — denna paragraf. Mot försäkringsrådets beslut må Mot försäkringsrådets beslut må talan föras hos försäkringsdomstolen talan föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava genom besvär. Besvärshandlingen inkommit till försäkringsrådet inom skall hava inkommit till försäkringstre veckor från det klaganden erhål- rådet inom tre veckor från den dag lit kännedom om beslutet; dock skall då klaganden fick del av beslutet. besvärstiden för menighet vara fem Den omständigheten, att handlingen veckor. Den omständigheten, att be- tillställts försäkringsdomstolen, utgör

1 Senaste lydelse 1987: 918.

Kungl. Maj:ts proposilion nr 30 år 1971 159

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) svären ingivits eller insänts direkt till dock ej hinder för besvärens upptaförsäkringsdomstolen, utgör ej hin- gande till prövning, därest handlingder för besvärens upptagande till en inkommit till domstolen före beprövning, därest de inkommit till svärstidens utgång. domstolen före besvärstidens utgång. Försäkringsrådets beslut — — — —- — — — annorlunda förordnar. Med avseende å försäkringsrådets Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ären- behandling av ifrågavarande ärenden skall gälla vad i 6 § lagen om för- den skall gälla vad i 6 8 lagen om säkringsrådet stadgas. försäkringsrådet stadgas. Bestämmelserna i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971: 000) äga motsvarande tillämpning i ärende enligt denna förordning hos försäkringsrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

115) Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, att 62 § lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 62 8 Bankenoch —— ——-———— ——— — av bankinspektionen. Vid meddelande — — — — — — — förelägga vite. Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Beslut ij ——————————- förordnar annat. lövrigt o—— —————-——>— om tillsynsverksamheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 116) Förslag till

Lag

om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, att 40 § förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 40 &.! Kassan och —— ——————>-—— av bankinspektionen. Vid meddelande — — —— —— —— förelägga vite. Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna förordning föres hos Konungen genom besvär. Beduti ——— ———————>—— förordnar annat. lövrigt nm ——— —————-—-— om tillsynsverksamheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

117) Förslag till Lag om iindring i lagen (1956: 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1956: 2) om socialhjälp?, dels att 59 8 skall upphöra att gälla, dels atti3, 8,9, 13 och 14 88 orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot >»>kommunfullmäktige»>, dels att i 10 § orden >kommunens styrelse» skall bytas ut mot >kommunstyrelsen», dels att i 21 § ordet »stad» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »skommun»>» i motsvarande form, dels att 4,6, 11, 54, 58, 60 och 62 §§ skall ha nedan angivna lydelse. 1 Senaste lydelse 1970: 66. ? Senaste lydelse av 8 & 1967: 321.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 161

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 8.

I fråga om valbarhet till ledamot I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhe- eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägel- tens upphörande och rätt till avsäse, mandattid och avgång, val av gelse, mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, stäl- ordförande och vice ordförande, le och tid för sammanträde, supp- ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt att när- leants tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet vara vid sammanträde, beslutförhet, och jäv, förfarandet vid fattande av förfarandet vid fattande av beslut, beslut, protokoll och reservation, till- protokoll och reservation, tillkännakännagivande varest och på vilka ti- givande varest till nämnden ställda der till nämnden ställda framställ- framställningar mottagas, tidpunkt ningar mottagas, skriftväxling, vård när handling skall anses ha kommit och förtecknande av handlingar hö- in till nämnden, skriftväxling, vård rande till nämndens arkiv, utseende och förtecknande av handlingar höav kassaförvaltare samt ledamots an- rande till nämndens arkiv, utseende svar och skadeståndsskyldighet skall av kassaförvaltare samt ledamots anvad i 32—42 §§ kommunallagen är svar och skadeståndsskyldighet skall stadgat rörande kommunens styrelse vad i 32—536 §§, 37 § första stycket äga motsvarande tillämpning; dock och 38—42 §§ kommunallagen är att det ej är erforderligt, att proto- stadgat rörande kommunstyrelsen koll upptager annat än förteckning äga motsvarande tillämpning; dock å närvarande ledamöter samt för att det ej är erforderligt, att protokoll varje ärende beslutet och skälen där- upptager annat än förteckning å närför. varande ledamöter samt för varje

ärende beslutet och skälen därför.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltnings-

lagen (1971: 000) äga 4 och 5 §§

nämnda lag tillämpning i samtliga

ärenden hos socialnämnd.

Socialnämnden har att — — — — —— — — och verkställighet.

Socialnämnden har ock — — — — ——— på nämnden.

Nämnden skall hos kommunens Nämnden skall hos kommunfullfullmäktige, dess styrelse och övriga mäktige, kommunstyrelsen och komnämnder ävensom hos andra myn- munens övriga nämnder ävensom digheter göra de framställningar, hos andra myndigheter göra de som finnas påkallade, samt äger att framställningar, som finnas påkalla-

1 Senaste lydelse 1968: 244.

6—11588

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) från kommunens styrelse och övriga de, samt äger att från kommunstynämnder samt dess beredningar och relsen och kommunens övriga nämnbefattningshavare infordra de yttran- der samt dess beredningar och beden och upplysningar, som erfordras fattningshavare infordra de yttranför fullgörande av nämndens upp- den och upplysningar, som erfordgifter. ras för fullgörande av nämndens

uppgifter.

11 8.

Vad i 2—10 §§ stadgas äger icke Vad i 2—10 88 stadgas äger icke avseende å Stockholms stad. I fråga avseende å Stockholm. I fråga om orom organisationen av socialhjälps- ganisationen av socialhjälpsverksamverksamheten därstädes skola i stäl- heten därstädes skola i stället gälla de let gälla de särskilda bestämmelser, särskilda bestämmelser, som efter som efter förslag av stadsfullmäkti- förslag av kommunfullmäktige fastge fastställas av Konungen. ställas av Konungen.

Därest i annan kommun organisa- Därest i annan kommun organisationen icke lämpligen kan anordnas tionen icke lämpligen kan anordnas efter vad i 2-—10 88 sägs, äger efter vad i 2-—10 88 sägs, äger Konungen på framställning av kom- Konungen på framställning av kommunens fullmäktige medgiva de un- munfullmäktige medgiva de undandantag, som finnas påkallade. tag, som finnas påkallade.

54 g.!

Över socialnämnds beslut i ärende Över socialnämnds beslut i ärende

rörande meddelande av socialhjälp rörande meddelande av socialhjälp må besvär anföras hos länsstyrelsen. må besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet går dock i verkställighet, så- Beslutet länder dock omedelbart till vida ej länsstyrelsen annorlunda för- efterrättelse. ordnar.

58 8.1

Över länsstyrelses slutliga beslut Över länsstyrelses slutliga beslut

eller utslag i sådant mål eller ären- i sådant mål eller ärende, som avses de, som avses i 27, 30, 31, 39 eller i 27, 30, 31, 39 eller 40 8, 52 8 andra 40 8, 52 § andra eller tredje stycket eller tredje stycket eller 54 8, må beeller 54 8, må besvär anföras hos svär anföras hos kammarrätten. Takammarrätten. Talan må dock ej lan må dock ej fullföljas endast be-

1 Senaste lydelse 19684: 66.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 163

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) fullföljas hos kammarrätten allenast träffande ränta eller rättegångskostbeträffande ränta eller rättegångs- nad. kostnad.

Har mål, varom sägs i 27 eller 30 8, Har mål, varom sägs i 27 eller förevarit hos två eller flera länssty- 30 8, förevarit hos två eller flera relser, och anföras besvär över det länsstyrelser, och anföras besvär över i huvudsaken sist meddelade utslaget, det i huvudsaken sist meddelade bemå i samband därmed föras talan slutet, må i samband därmed föras även mot utslag eller beslut som dess- talan även mot beslut som dessförförinnan meddelats i målet; och skall innan meddelats i målet; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra sådant beslut ej utgöra hinder för sahinder för sakens prövning i dess kens prövning i dess helhet. helhet.

Har länsstyrelsen förordnat, att Har länsstyrelse eller kammarrätt socialhjälp skall meddelas, går be- förordnat, att socialhjälp skall medslutet härom i verkställighet utan delas, går beslutet härom i verk-hinder av förd klagan. ställighet utan hinder av förd kla-

gan.

60 8.

I fråga om delgivning av kam- I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad i 57 8 marrätts beslut skall vad i 57 § är är stadgat äga motsvarande tillämp- "stadgat äga motsvarande tillämpning. ning.

Över kammarrättens utslag må klagan ej föras.

62 8.

Över länsstyrelses beslut i andra Över länsstyrelses beslut i andra

frågor avseende tillämpningen av frågor avseende tillämpningen av denna lag än ovan berörts må änd- denna lag än ovan berörts må ändning sökas hos Konungen genom be- ning sökas hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till social- svär. departementet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

118) Förslag

till

Lag

idring i förordningen (1951: 442) om förhandsbesked

i taxeringsfrågor

örordnas, att 6—8 och 11 §§ förordningen (1951:442) om 1 i taxeringsfrågor skall ha nedan angivna lydelse.

ande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 8!

varigenom riksskatte- Över beslut, varigenom riksskattet förhandsbesked, må verket meddelat förhandsbesked, må s av sökanden och besvär anföras av sökanden och

taxeringsintendent. vederbörande taxeringsintendent. a besvär tillkommer Rätt att anföra besvär tillkommer inde kommun, muni- även vederbörande kommun och ich landsting, om för- landstingskommun, om förhandsbeavser taxering av fas- skedet avser taxering av fastighet elvitt detsamma avser ler såvitt detsamma avser taxering kommunal inkomst- till kommunal inkomstskatt. Besvär m nu sagts skola upp- som nu sagts skola upptagas och avigt avgöras av kam- göras av regeringsråtten. est förhandsbeskedet 19 av 6 § 1- mom., 7, '12 § kommunalskat-

Kungl. Maj:t, därest et avser annan fråga.

— ej anföras.

8!

t 6 § första stycket Besvär enligt 6 §& första stycket jd att besvären eljest skola anföras inom en månad från ill prövning, vara in- den dag, då klaganden erhållit del 'atteverkets kansli in- av förhandsbeskedet. Vid besvärsrån den dag, då kla- handlingen skola vara fogade utdrag

del av förhandsbe- av riksskatteverkets protokoll röranvären skola vara fo- de förhandsbeskedet ävensom all den av riksskatteverkets utredning, klaganden vill åberopa de förhandsbeskedet till stöd för ändringssökandet. n utredning, klagan-

: 1970: 914.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) den vill åberopa till stöd för ändringssökandet.

Inkomna besvär skola, efter vederbörandes hörande, av riksskatteverket skyndsamt överlämnas till finansdepartementet, därest prövningen av besvären ankommer på Kungl. Maj:t, och eljest till kammarrätten.

8!

Av riksskatteverket meddelat för- Av riksskatteverket meddelat förhandsbesked eller, om besvär där- handsbesked eller, om besvär däröver anförts, Kungl. Maj:ts eller över anförts, regeringsrättens i anledkammarräåttens i anledning av besvä- ning av besvären meddelade beslut ren meddelade beslut skall lända till skall lända till efterrättelse vid taxeefterrättelse vid taxering, som med ring, som med beskedet avses, om och beskedet avses, om och i den mån i den mån den, på vilkens begäran den, på vilkens begäran förhandsbe- förhandsbeskedet meddelats, därom skedet meddelats, därom framställer framställer yrkande. Därvid har denyrkande. Därvid har denne att med- ne att meddela erforderliga upplysdela erforderliga upplysningar till ningar till bedömande av beskedets bedömande av beskedets tillämplig- tillämplighet. het.

Vadijee ner beskedet angår.

[TC]

11 Lf

Vad i denna förordning sägs om Vad i denna förordning sägs om taxeringsintendent skall avse jämväl taxeringsintendent skall avse jämväl allmänna ombudet hos mellankom- allmänna ombudet för mellankommunala prövningsnämnden och all- munala mål och allmänt ombud enmänt ombud enligt förordningen om ligt förordningen om mervärdeskatt. mervärdeskatt.

Denna laå träder i kraft, såvitt angår 11 8, den 1 juli 1971 och i övrigt den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse 1970: 914.

2? Senaste lydelse 1968: 581.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

119) Förslag till Lag om ändring i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m.

Härigenom förordnas, att 22 § förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m.! skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 22 8. Mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 4, 18 eller 19 § föres talan hos kammarrätten genom besvår. Över tillsynsmyndighetens beslut I övrigt föres talan mot tillsynsenligt denna förordning md klagan myndighetens beslut enligt denna förföras hos Kungl. Maj:t genom besvär. ordning hos Kungl. Maj:t genom besvär. Beslut av tillsynsmyndigheten skall Beslut av tillsynsmyndigheten eller lända till efterrättelse utan hinder av kammarrätt skall lända till efterrätförd klagan, där ej annorlunda för- telse utan hinder av förd klagan, där ordnas. ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

120) Förslag till

Lag

om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen (1957:344) om oljeavgift

m. m.? skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

118.

Över tillsynsmyndighetens beslut Talan mot sådant beslut av till-

enligt denna förordning må klagan synsmyndigheten som avses i 6 §

1 Förordningen omtryckt 1969: 755. 2 Förordningen omtryckt 1969: 756.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 167

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) föras hos Kungl. Maj:t genom besvär. första stycket eller 12 § föres hos

Kungl. Maj:t genom besvär.

Mot annat beslut av tillsynsmyn-

digheten enligt denna förordning fö-

res talan hos kammarrätten genom

besvär.

Beslut av tillsynsmyndigheten skall Beslut av tillsynsmyndigheten eller lända till efterrättelse utan hinder av kammarrätt skall lända till efterrätförd klagan, där ej annorlunda för- telse utan hinder av förd klagan, där ordnas. ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

121) Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)

Härigenom förordnas, att 34 §& 1 mom. sjukvårdslagen (1962:242) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

34 8.

1 mo m.! Talan mot sjukvårdssty- 1 m om. Talan mot sjukvårdsstyrelses eHer direktions beslut om till- relses eller direktions beslut om tillsättande av läkartjänst i andra fall sättande av läkartjänst i andra fall än som avses i 20 8 1 mom. föres än som avses i 20 8 I mom. föres gegenom besvär hos socialstyrelsen. Be- nom besvär hos socialstyrelsen. Besvären skola hava inkommit till so- svärstiden räknas från den dag, då cialstyrelsen inom tre veckor från verkställd justering av det över beden dag, då verkställd justering av slutet förda protokollet tillkännagidet över beslutet förda protokollet vits å landstingskommunens anslagstillkännagivits å landstingskommu- tavla. Vid prövning av besvären må nens anslagstavla. Vid prövning av jämväl de sakkunnigas förslag avse-

1 Senaste lydelse 1970:211.

168 Kunql. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) besvären må jämväl de sakkunnigas ende tjänsten komma under bedöförslag avseende tjänsten komma un- mande. der bedömande.

Om besvär ————————>— — eller kommunallagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

122) Förslag

till

Lag

om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198)

Härigenom förordnas i fråga om folkbokföringsförordningen (1967: 198),

dels att 51 och 54 88 skall upphöra att gälla,

dels att i 2 8 orden »centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden»> skall bytas ut mot »riksskatteverket>,

dels att i 37, 44 och 48 8§ ordet »länsstyrelse> i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsskatterätt> i motsvarande form,

dels att 36, 45—47, 49, 50, 52 och 57 8§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 8.

Pastorsämbete beslutar efter an- Pastorsämbete beslutar efter anmälan eller när annat skäl föreligger mälan eller när annat skäl föreligger om viss persons kyrkobokföring i om viss persons kyrkobokföring i församlingen. Pastorsämbetet skic- församlingen. kar underrättelse till honom, om åtgärd vidtages utan att anmälan skett eller om anmälan ej följts vid kyrkobokföringen.

45 8.

Mot beslut i kyrkobokföringsären- Mot beslut i kyrkobokföringsärende som underställes länsstyrelse eller de som underställes länsskatterätt domkapitel eller avser föreläggande eller domkapitel eller avser förelägenligt 30, 33 eller 57 8& får talan icke gande av pastorsämbete enligt 30 föras, eller 33 § eller 57 § andra stycket får

talan icke föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 169

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Talan mot beslut i annat kyrko- Talan mot beslut i annat kyrkobokföringsärende föres genom besvär bokföringsärende föres genom besvär

a) hos länsstyrelsen om beslutet a) hos länsskatterätten om beslutet meddelats av pastorsämbete och av- meddelats av pastorsämbete och avser fråga om kyrkobokföringsort, ser fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobok- kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokföring under viss rubrik eller regi- föring under viss rubrik eller registrering i obefintligregister, strering i obefintligregister,

b) hos domkapitlet om beslutet b) hos domkapitlet om beslutet meddelats av pastorsämbete och av- meddelats av pastorsämbete och avser annan fråga, ser annan fråga,

c) hos länsstyrelsen om beslutet c) hos länsskatterätten om beslutet meddelats av den lokala skattemyn- meddelats av den lokala skattemyndigheten i Stockholm eller Göteborg. digheten i Stockholm eller Göteborg.

Talan i fråga om kyrkobokförings- Talan i fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet, kyrko- ort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokföring under viss rubrik eller re- bokföring under viss rubrik eller registrering i obefintligregister får föras gistrering i obefintligregister får föras av den vars kyrkobokföring beröres av den vars kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen. Be- av beslutet och av kommunen. svären skall inges till länsstyrelsen. Har besvären ingivits till annan länsstyrelse än den som skall pröva besvären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.

I annan fråga än som avses i tred- I annan fråga än som avses i tred- Je stycket får talan föras av den som je stycket får talan föras av den som beröres av beslutet. Talan i sådan beröres av beslutet. Talan i sådan fråga får föras utan inskränkning i fråga får föras utan inskränkning i tiden. Besvären skall inges till be- tiden. svärsmyndigheten.

46 8.

Mot lokal skattemyndighets beslut Mot lokal skattemyndighets beslut i ärende om mantalsskrivning som i ärende om mantalsskrivning som underställes länsstyrelse får talan underställes länsskatterätt får talan icke föras. icke föras.

Talan mot beslut av lokal skatte- Talan mot beslut av lokal skattemyndighet i annat mantalsskriv- myndighet i annat mantalsskrivningsärende föres genom besvär hos ningsärende föres genom besvär hos länsstyrelsen. Talan får föras av den länsskatterätten. Talan får föras av

61—11563

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) vars mantalsskrivning beröres av be- den vars mantalsskrivning beröres slutet och av kommunen. av beslutet och av kommunen.

Besvären skall ha inkommit till Besvären skall ha inkommit senast länsstyrelsen senast den 15 april den 15 april mantalsåret. mantalsåret. Har besvären ingivits till annan länsstyrelse än den som skall pröva besvären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.

47 8.

Innan underställt ärende avgöres, Innan underställt ärende avgöres, skall person och kommun som får skall person och kommun som får föra talan i ärendet beredas tillfälle föra talan i ärendet beredas tillfälle att yttra sig. att yttra sig över det som är av bety-

delse för avgörandet.

Innan länsstyrelse eller domkapitel Innan länsskatterätt eller domkaavgör besvärsärende inhämtas yttran- pitel avgör besvärsärende inhämtas de från beslutsmyndigheten och be- yttrande från beslutsmyndigheten. redes den som, förutom klaganden, och beredes den som, förutom klafår föra talan i ärendet tillfälle att ganden, får föra talan i ärendet tillavge yttrande. fälle att avge yttrande över det som

är av betydelse för avgörandet.

Vid avgörande av kyrkobokföringsärende kan länsstyrelsen förordna om sådan kyrkobokföringsåtgård som ej yrkats i ärendet. I mantalsskrivningsärende gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokföringssom mantalsskrivningsåtgärd.

49 8.

Mot länsstyrelses beslut i ärende Mot länsskatterätts beslut i ärende som underställes kammarrätten får som underställes kammarrätt får tatalan icke föras. lan icke föras.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse föres genom besvär

a) hos kammarrätten i fråga om mantalsskrivning, kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintligregister eller om

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 171

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) föreläggande eller utdömande av vite,

b) hos Konungen i annan fråga.

"Talan mot domkapitels beslut fö- Talan mot domkapitels beslut föres res genom besvär hos Konungen. hos kammarrätten genom besvär.

Besvär enligt andra eller tredje stycket skall inges till den myndighet som meddelat beslutet. Har besvären ingivits till besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären prövas, om de inkommit före besvärstidens utgång.

Beslut som avses i andra eller tred- Beslut av länsskatterätt, som ej je stycket skall verkställas omedel- skall underställas kammarrätt, samt bart, om beslutsmyndigheten ej för- beslut av domkapitel och kammarordnat annat. rätt skall verkställas omedelbart, om

beslutsmyndigheten ej förordnat an-

nat.

50 8.

Länsstyrelses beslut, varigenom Länsskatterätts beslut, varigenom mål = underställes kammarrättens mål underställes kammarrätts prövprövning, och länsstyrelses eller dom- ning, och länsskatterätts, domkapitels kapitels beslut, varigenom ärendet eller kammarrätts beslut, varigenom avgjorts, skall delges person och ärendet avgjorts, skall delges person kommun som beröres av beslutet. och kommun som beröres av beslutet.

I urderställningsbeslut — — — — — — — av underställningsbeslutet.

Länsstyrelses beslut, mot vilket ta-

lan får föras, och domkapitels beslut skall innehålla besvärshänvisning.

52 g.

Vad som enligt 47 § tredje stycket Vid avgörande av kyrkobokföringsgäller för länsstyrelse äger motsva- ärende kan underställningsmyndigrande tillämpning på kammarrätten het eller besvärsmyndighet förordna vid dess prövning av mål om kyrko- om sådan kyrkobokföringsåtgärd bokföring eller mantalsskrivning. som ej yrkats i ärendet. I mantals-

Mot kammarrättens avgörande i skrivningsärende gäller motsvarande mål enligt denna förordning får ta- i fråga om såväl kyrkobokföringslan icke föras. som mantalsskrivningsåtgärd.

57 8.

Om föreläggande enligt 30 eller 33 Om föreläggande enligt 30 eller 33 $ icke efterkommes, kan pastorsäm- 8 icke efterkommes, kan pastorsäm-

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) betet anlita biträde av länsstyrelsen. betet anlita biträde av länsstyrelsen. Denna kan bestämma lämpligt vite Denna kan bestämma lämpligt vite för fortsatt försummelse och utdöma = för fortsatt försummelse. Mot sådant försuttet vite. beslut av länsstyrelsen föres talan hos

kammarrätten genom besvär. Läns-

skatterätten utdömer försuttet vite

på anmälan av länsstyrelsen.

Vid underlåtenhet — —— ———-— motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft, såvitt angår 2, 37, 44—52 och 57 88, den 1 juli 1971 och i övrigt den 1 januari 1972.

I fråga om underställning av och talan mot beslut som meddelats före den 1 juli 1971 gäller äldre bestämmelser. Underställningsärende och besvärsärende prövas dock av länsskatterätten i stället för av länsstyrelsen.

Talan mot domkapitels beslut som meddelats före den 1 januari 1972 föres hos Konungen genom besvär.

Mot kammarrätts beslut som meddelats före den 1 januari 1972 får talan icke föras.

Vid talan mot beslut av folkbokföringsmyndighet, som meddelats under tiden den 1 juli--den 31 december 1971, skall besvärshandlingen ges in till besvärsmyndigheten. Har handlingen före besvärstidens utgång kommit in till beslutsmyndigheten, skall besvären ändå upptagas till prövning. Beslut som nyss nämnts skall innehålla besvärshänvisning.

Har vid talan mot beslut av länsskatterätt, som meddelats under tiden den 1 juli — den 31 december 1971, besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till länsskatterätten i stället för till kammarrätten, skall besvären ändå upptagas till prövning.

123) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa

byggnadsarbeten

Härigenom förordnas, att 15 § förordningen (1970:99) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten skall ha nedan angivna lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 8

Mot länsstyrelsens beslut enligt Mot länsstyrelsens beslut enligt 46 88 föres talan genom besvär 4—46 §§ föres talan genom besvär hos hos kammarrätten. Besvär skall vara kammarrätten. Besvär skall vara ininkomna till kammarrätten inom två komna till kammarrätten inom två månader från det klaganden fick del månader från det klaganden fick del av beslutet. Mot kammarrättens ut- av beslutet. slag får talan icke föras.

Har talan förts mot länsstyrelsens Har talan förts mot länsstyrelsens beslut, får länsstyrelsen medge an- eller kammarrättens beslut, får bestånd med inbetalning av investe- slutsmyndigheten medge anstånd ringsavgift helt eller delvis. med inbetalning av investeringsavgift

helt eller delvis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

124) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.

Härigenom förordnas, att 4 8 lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4§

I fråga om social centralnämnd I fråga om social centralnämnd äger J32—42 §§ kommunallagen äger 32—36 §§, 37 § första stycket

(1953: 753) om kommunens styrelse och 38—42 §§ kommunallagen (1953:

motsvarande tillämpning. Nämndens 753) om kommunstyrelsen motsvaprotokoll behöver, förutom vad som rande tillämpning. Nämndens protoföljer av 14 § tredje stycket barna- koll behöver, förutom vad som fölvårdslagen (1960:97), ej innehålla jer av 14 § tredje stycket barnavårdsannat än förteckning på närvarande lagen (1960:97), ej innehålla annat ledamöter samt för varje ärende be- än förteckning på närvarande ledaslutet och skälen därför. möter samt för varje ärende beslu-

tet och skälen därför.

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äger 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos social centralnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

125) Förslag till Kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel Härigenom förordnas, att 11 8 förordningen (1968: 564) om tillfällig handel skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 8.

Talan mot beslut enligt denna för- Talan mot polismyndighets beslut ordning föres genom besvär, om be- enligt denna förordning föres hos slutet meddelats av polismyndighet, länsstyrelsen genom besvär. Mot hos länsstyrelsen och eljest hos = länsstyrelses beslut föres talan hos Konungen. kammarrätten genom besvär. Talan mot beslut av tillståndsmyndighet som avses i 5 § föres hos Konungen genom besvär. Beslut enligt — — —-——— ——-—-——>- annat förordnas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfararide i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

126) Förslag till Kungörelse om ändring i vapenförordningen (1949: 340) Härigenom förordnas, att 40 § vapenförordningen (1949: 340) skall ha nedan angivna lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Polismyndighets beslut — — — -— — — hos länsstyrelsen.

Över länsstyrelses beslut i ärende, Talan mot länsstyrelses beslut en-

som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 §, ligt 14, 27 eller 28 § eller rörande må klagan föras hos Konungen ge- återkallelse av tillstånd enligt 30 § nom besvär, vilka skola ingivas till föres hos Konungen genom besvär. inrikesdepartementet. Mot beslut av länsstyrelse i ärende, på vilket 16 § äger tillämpning, föres talan hos kammarrätten genom besvär. Tadlan mot ——— ——— — — ej föras Polismyndighets och länsstyrelses Polismyndighets, länsstyrelses och beslut lända till efterrättelse utan kammarrätts beslut skola omedelbart hinder av besvär, intill dess annor- lända till efterrättelse. lunda förordnas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

127) Förslag till Kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648)

Härigenom förordnas i fråga om vägtrafikförordningen (1951: 648)", dels att i 33 8 5 mom, första stycket, 35 § femte stycket och 37 8 2 mom. ordet »länsstyrelse> i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsrätt»> i motsvarande form, dels att 33 8 1—4 och 7 mom. samt 34 och 76 §§ skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

33 &.

1 mom. Finner länsstyrelse, med 1 mom. Finner länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser hänsyn till inkomna underrättelser

1 Senaste lydelse 1955: 118. | ? Förordningen omtryckt 1967: 856; '' + '

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) om person, för vilken länsstyrelsen om person, för vilken länsstyrelsen utfärdat körkort, skälig anledning till utfärdat körkort, skälig anledning till antagande, att denne icke uppfyller antagande, att denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, an- de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet i nykterhetshän- svar och pålitlighet i nykterhetsseende eller de övriga förutsättningar, hänseende eller de övriga förutsättsom gälla för erhållande av körkort, ningar, som gälla för erhållande av skall länsstyrelsen skyndsamt upp- körkort, skall länsstyrelsen skyndtaga frågan om hans lämplighet till samt utreda frågan om hans lämpligomprövning. Länsstyrelsen äger där- het. Länsstyrelsen äger därvid förevid förelägga föraren att inkomma lägga föraren att inkomma med med lämplighetsintyg, läkarintyg el- lämplighetsintyg, läkarintyg eller ler kompetensbevis. Föreläggande må kompetensbevis. Föreläggande må förbindas med föreskrift, att den förbindas med föreskrift, att den unundersökning eller det prov, som fö- dersökning eller det prov, som föreregår utfärdandet av sådan handling, går utfärdandet av sådan handling, skall verkställas av viss person eller skall verkställas av viss person eller av person med viss sakkunskap eller av person med viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen avse visst förhållande. Länsstyrelsen äger ock själv eller genom polismyn- äger ock själv eller genom polismyndighet införskaffa den utredning an- dighet införskaffa den utredning angående föraren, som finnes erforder- gående föraren, som finnes erforlig. derlig. Fråga om återkallelse av förarens körkort eller om åtgärd som avses i 34 § skall, efter anmälan av länsstyrelsen, prövas av länsrätten. Länsråtten har i sådant ärende samma befogenheter som enligt första stycket tillkomma länsstyrelsen. 2 mom. I följande fall skall, där 2 mom. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 8& stadgas, annat ej följer av vad i 34 8 stadgas, körkort återkallas av den länsstyrelse, körkort återkallas av länsrätten i det som utfärdat körkortet, nämligen län, vars länsstyrelse utfärdat körkortet, nämligen 1. om föraren — — — — — — — körkort; eller 8. om föraren icke efterkommer 8. om föraren icke efterkommer länsstyrelsens föreläggande att in- länsstyrelsens eller länsrättens förekomma med lämplighetsintyg, läkar- läggande att inkomma med lämpligintyg eller kompetensbevis eller un- hetsintyg, läkarintyg eller kompetens-

derlåter att ställa sig till efterrättelse bevis eller underlåter att ställa sig till

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 177

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) de föreskrifter, som meddelats honom efterrättelse de föreskrifter, som medi samband med sådant föreläggande. delats honom i samband med sådant

föreläggande.

Återkallelse av -— — — — =— — - => körkortspliktigt fordon.

3 mom. Uppstår fråga om åter- 3 mom. Uppstår fråga om återkallelse av körkort och kan det på kallelse av körkort och kan det på sannolika skäl antagas, att körkortet sannolika skäl antagas, att körkortet kommer att slutligt återkallas, skall kommer att slutligt återkallas, skall länsstyrelsen, redan innan slutligt be- länsrätten, redan innan slutligt beslut slut om återkallelsen fattas, återkalla om återkallelsen fattas, återkalla körkörkortet tills vidare i avvaktan på kortet tills vidare i avvaktan på det det slutliga beslutet. slutliga beslutet.

Har till länsstyrelsen inkommit be- Har till länsstyrelsen inkommit beslut om körkorts omhändertagande slut om körkorts omhändertagande enligt 35 8, skall länsstyrelsen skynd- enligt 35 8, skall länsstyrelsen skyndsamt förordna, huruvida körkortet samt anmäla ärendet hos länsrätten, skall återkallas tills vidare eHer åter- som förordnar huruvida körkortet ställas till föraren. Har beslutet med- skall återkallas tills vidare eller återdelats enligt andra stycket i samma ställas till föraren. Har beslutet medparagraf och uppgick alkoholkon- delats enligt andra stycket i samma centrationen i förarens blod under paragraf och uppgick alkoholkonfärden till 0,8 promille eller däröver, centrationen i förarens blod under skall dock länsstyrelsen efter motta- färden till 0,8 promille eller däröver, gen underrättelse om beslutet åter- skall dock länsrätten efter mottagen kalla körkortet tills vidare. underrättelse om beslutet återkalla

körkortet tills vidare.

4 m om. Beslut om återkallelse av 4 mom. Beslut om återkallelse av körkort skall genom länsstyrelsens körkort skall delgivas den, som avses försorg delgivas den, som avses med med beslutet. beslutet.

Har återkallelse skett, åligger det Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna föraren att efter anmaning överlämna körkortet till länsstyrelsen. körkortet till den länsstyrelse, som

utfärdat körkortet.

Skulle beslut — — — — — — — — till föraren.

7 mom. Då prövning av fråga om 7 mom. I ärende om dterfdende dterfående av körkort eller utfärdan- av körkort eller utfärdande av nytt de av nytt körkort ankommer på an- körkort skall länsstyrelsen inhämta nan länsstyrelse än den, som dåter- yttrande från den länsrätt som återkallat körkortet, skall yttrande i ären- kallat körkortet. Ankommer pröv-

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) det jämte utdrag rörande sökanden ningen på annan länsstyrelse än länsur körkortsregistret inhämtas från styrelsen i det län, vars länsrätt ådtersistnämnda länsstyrelse. Angående kallat körkortet, skall utdrag ur körbeslut i anledning av ansökan om kortsregistret rörande sökanden inålerfående av körkort skall under- förskaffas från sistnämnda länsstyrättelse lämnas den länsstyrelse, som relse. Angående beslut i anledning av dterkallat detsamma. Körkort, som ansökan om återfående av körkort må återfås, skall tillhandahållas sö- skall underrättelse lämnas länsstyrelkanden hos den länsstyrelse, som sen i det län, vars länsrätt återkallat meddelat beslut i frågan. körkortet. Körkort, som må återfås,

skall tillhandahållas sökanden hos

den länsstyrelse, som meddelat beslut

i frågan.

34 8.

Har innehavare av körkort, vilken Har innehavare av körkort, vilken icke tidigare brutit mot 4 8 lagen om icke tidigare brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, gjort sig straff för vissa trafikbrott, gjort sig skyldig till brott mot 2 mom. av skyldig till brott mot 2 mom. av samma paragraf, men uppgick alko- samma paragraf, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod un- holkoncentrationen i hans blod under färden icke till 0,8 promille, må der färden icke till 0,8 promille, må i stället för beslut om återkallelse av länsrätten meddela honom varning i körkortet meddelas varning, därest stället för att besluta om återkallelse omständigheterna äro mildrande. av körkortet, därest omständigheter-

na äro mildrande.

Har emot innehavare av körkort Har emot innehavare av körkort förebragts sådan omständighet, som i förebragts sådan omständighet, som i 33 8 2 mom. första stycket 3—6 sägs, 338 2 mom. första stycket 3—6 sägs, eller annat förhållande, som är ägnat eller annat förhållande, som är ägnat att allvarligt minska tilltron till hans att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet såsom förare, utan att lik- lämplighet såsom förare, utan att väl tillräckliga skäl till återkallelse likväl tillräckliga skäl till återkallelav körkortet föreligga, må länssty- se av körkortet föreligga, må lånsrelsen meddela honom varning. rätten meddela honom varning.

Beslut om varning skall genom Beslut om varning skall delgivas länsstyrelsens försorg delgivas den, den, som avses med beslutet. som avses med beslutet.

Varning må ej överklagas. Varning må ej överklagas.

Talan mot beslut av polismyndig- Talan mot beslut av polismyndighet eller trafiknämnd enligt denna het eller trafiknärmnd enligt denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 179

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) förordning föres hos länsstyrelsen ge- förordning eller med stöd därav mednom besvär. Mot beslut av länssty- delade föreskrifter föres hos länsstyrelse med stöd av förordningen eller relsen genom besvär. i ärende angående lokal trafikföre- Mot beslut, som länsstyrelse enligt skrift, vilket från trafiknämnd hän- denna förordning eller med stöd därskjutits till länsstyrelse, föres talan av utfärdade föreskrifter meddehos Konungen genom besvär. Beslut, lat rörande avgift, anteckning i bilsom nu sagts, skall utan hinder av register eller bilreservregister, rätt att besvär lända till efterrättelse, intill bruka fordon utan hinder av bestämdess annorlunda kan bliva förordnat. melserna i 11 § denna förordning, Beslut om återkallelse eller omhän- behörighet att föra motordrivet fordertagande av körkort eller om åter- don, föreläggande vid vite eller utdökallelse av tillstånd, varom i denna mande av vite, föres talan hos kamförordning förmåäles, är dock icke marrätten genom besvär. gällande, förrän den, som avses med Talan mot annat beslut av länsstybeslutet, erhållit del av detta. relse med stöd av denna förordning

och mot beslut av länsstyrelse i ären-

de angående lokal trafikföreskrift,

vilket från trafiknämnd hänskjutits

till länsstyrelse, föres hos Konungen

genom besvär.

Beslut som nu sagts samt länsrätts

och kammarrätts beslut enligt denna

förordning eller med stöd därav ut-

färdade föreskrifter skola utan hin-

der av besvär lända till efterrättelse.

Beslut, varigenom någon fråntages

behörighet att föra motordrivet for-

don eller som innefattar återkallelse

av tillstånd som avses i denna för-

ordning, är dock icke gällande, förr-

än den som avses med beslutet er-

hållit del av detta.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt angår 33 & 1—5 och 7 mom., 34 och 35 §§, 37 8 2 mom. samt, i vad rör länsrätts beslut, 76 &. Bestämmelserna i 33 § 7 mom. i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fall då beslut om återkallelse av körkort meddelats av länsstyrelse.

I övrigt träder kungörelsen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

180 Kunql. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

128) Förslag

till Kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 27 § 5 mom. samt 44 och 45 88 förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m, m. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 &.

5 mom! Länsstyrelse, som utfär- 5 m om, När anledning därtill födat trafikkort, må, när anledning där- rekommer, må länsrätt i det län, till förekommer, återkalla detsamma vars länsstyrelse utfärdat trafikkort, eller, om det kan antagas, att föraren efter anmälan av länsstyrelsen återskall utan sådan åtgärd låta rätta sig, kalla trafikkortet eller, om det kan meddela varning. Sådan varning må antagas, att föraren skall utan sådan ej överklagas. Beslut om återkallelse åtgärd låta rätta sig, meddela vareller varning skall genom länsstyrel- ning. Sådan varning må ej överklasens försorg delgivas den, som avses gas. Beslut om återkallelse eller varmed beslutet. Om beslut om återkal- ning skall delgivas den, som avses lelse samt om beslut, varigenom åter- med beslutet. Avskrift av beslut om kallelse, efter anförda besvär, upp- återkallelse samt av beslut, varigehävts eller ändrats, skall därjämte nom återkallelse, efter anförda besändas uppgift till rtikspolisstyrelsen, svär, upphävts eller ändrats, skall som har att skyndsamt underrätta sändas till länsstyrelsen samt till rikspolismyndigheterna om = beslutet. polisstyrelsen, som har att skyndsamt Blanketter för lämnande av dylika underrätta polismyndigheterna om uppgifter skola genom rikspolissty- beslutet. Till länsstyrelsen skall därrelsens försorg tillhandahållas läns- jämte sändas avskrift av beslut, varstyrelserna. igenom varning meddelats. Har återkallelse — — — — — — — — — till länsstyrelsen. Varder, efter — — — — — — — — — — till föraren. Beslut, varigenom trafikkort åter- Beslut om återkallelse av trafikkallats, skall antecknas i förteckning, kort ävensom beslut, varigenom återliggare eller kortregister, som i 4 kallelse, efter anförda besvär, uppmom. sägs. hävts eller ändrats, samt beslut om varning skall antecknas i förteckning, liggare eller kortregister, som i 4 mom. sägs.

1 Senaste lydelse 1970: 869.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 181

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

44 8.

Talan mot beslut av trafiknämnd 1 mom. Talan mot beslut av traenligt denna förordning föres hos fiknhämnd enligt denna förordning länsstyrelsen genom besvär. Mot be- föres hos länsstyrelsen genom beslut av transportnämnden eller läns- svär. styrelse med stöd av förordningen Mot länsstyrelses beslut i ärende och mot länsstyrelses beslut i ärende om utfärdande av trafikkort föres angående yrkesmässig trafik, vil- talan hos kammarrätten genom beket från trafiknämnd hänskjutits svär. till länsstyrelse, föres talan hos Talan mot annat beslut av läns- Konungen genom besvär. Beslut, som styrelse med stöd av förordningen nu sagts, skall, med nedan angivna föres hos Konungen genom besvär. undantag, gälla utan hinder av be- I samma ordning föres talan mot svär, intill dess annorlunda förord- transportnämndens beslut med stöd nas. av förordningen och mot länsstyrel-

ses beslut i ärende angående yrkes-

mässig trafik, vilket från trafik-

nämnd hänskjutits till länsstyrelse.

2 mom. Beslut som avses i 1

mom. samt länsrätts och kammar-

rätts beslut enligt förordningen skola,

med nedan angivna undantag, gälla

utan hinder av besvär.

Beslut, som innefattar trafiktill- Beslut, som innefattar trafiktillstånd eller tillstånd att bedriva ut- stånd eller tillstånd att bedriva uthyrningsrörelse eller transportför- hyrningsrörelse eller transportförmedling, vare, där ej på grund av medling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlun- särskilda skäl i tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän da förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet bli- besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen fastställt. Dylikt beslut vit slutligen fastställt. Tiden för anävensom beslut om indelning i lokal- förande av besvär över dylikt beslut områden eller om bestämmande av och över beslut om indelning i lokalsärskilt lokalområde skall anses ha- områden eller om bestämmande av va kommit klagande till del den dag, särskilt lokalområde skall räknas då beslutet tillkännagivits genom an- från den dag, då beslutet tillkännaslag i vederbörande myndighets 1o- givits genom anslag i vederbörande kal. Sådant tillkännagivande bör ske myndighets lokal. Sådant tillkännainom fem dagar från beslutets dag. givande bör ske inom fem dagar

från beslutets dag.

1 Senaste lydelse 1969: 689.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Beslut om återkallelse eller indrag- Beslut om återkallelse eller indragning på viss tid av trafiktillstånd el- ning på viss tid av trafiktillstånd eller annat tillstånd, som ovan sagts, ler annat tillstånd, som ovan sagts, eller av trafikkort, vare ej gällande eller av trafikkort, vare ej gällande förrän den, som avses med beslutet, förrän den, som avses med beslutet, därav erhållit del. därav erhållit del. I beslut, som innefattar återkallel- I beslut, som innefattar återkallelse av trafiktillstånd enligt 19 §& 2 se av trafiktillstånd enligt 19 & 2 mom. samt nytt trafiktillstånd, skall mom. samt nytt trafiktillstånd, skall

angivas viss tidpunkt från vilken angivas viss tidpunkt från vilken återkallelsen och det nya tillståndet återkallelsen och det nya tillståndet

skola gälla. Tillståndsmyndigheten skola gälla, Tillståndsmyndigheten får på begäran av part ändra tidiga- får på begäran av part ändra tidigare fastställd tidpunkt. re fastställd tidpunkt.

45 8.

Beslut om återkallelse av trafikkort Beslut om återkallelse av trafikkort skall, där ej länsstyrelsen annorlunda skall, där ej i beslutet annorlunda förordnat, gå i omedelbar verkstäl- förordnats, gå i omedelbar verkställighet. lighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt angår 27 § 5 mom. samt, i vad rör länsrätts beslut, 44 och 45 88. I övrigt träder kungörelsen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

129) Förslag

till Kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Härigenom förordnas i fråga om allmänna ordningsstadgan (1956: 617)!, dels att i 8, 23 och 25 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot >kommunfullmäktige»>, dels att i 24 § orden >kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunstyrelsen>, dels att 14 och 27—-29 8& skall ha nedan angivna lydelse. 1 Senaste lydelse av 8 § 1964: 677.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 183

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 14 8.! Ansökan om — — —— —-—— anlitas sakkunnig. Ejmå, O— —————— vid tillställningen. Om beslut i anledning av ansökan Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. In- skall meddelas skriftligt besked. nebär beslutet att tillställning ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.

27 §> Mot beslut som myndighet medde- Mot beslut som polismyndighet lat på grund av denna stadga eller eller kommunal myndighet meddelat lokal ordningsstadga må talan föras på grund av denna stadga eller lokal genom besvär, om beslutet fattats av ordningsstadga föres talan hos länslänsstyrelse, hos Konungen och eljest styrelsen genom besvär. hos länsstyrelsen. Beträffande klagan över kommunal myndighets beslut i fall som avses i 2 och 23 §§ och över länsstyrelsens beslut med anledning av sådan klagan finnas bestämmelser i komnuwnallagen (1953: 753) och kommunallagen (1957: 50) för Stockholm. Mot länsstyrelses beslut om föreläggande av vite föres talan hos kammarräåtten genom besvär. Talan mot annat beslut av länsstyrelse på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga och mot socialstyrelsens beslut enligt 21 § föres hos Konungen genom besvär. Beslut som på grund av denna Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av länsstyrelse eller polis- meddelas av polismyndighet, länsstymyndighet skall utan hinder av be- relse eller kammarrätt skall utan hinsvär lända till efterrättelse, såvida ej der av besvär lända till efterrättelse, annorlunda förordnas. såvida ej annorlunda förordnas,

28 gr

Bryter någon mot bestämmelserna Bryter någon mot bestämmelserna i 2—6 88 eller underlåter någon att i 2—6 88 eller underlåter någon att

1 Senaste lydelse 1969:413. ? Senaste lydelse 1964: 677.

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) hörsamma föreskrift, förbud eller på- hörsamma föreskrift, förbud eller påbud som meddelats med stöd av 8 § bud som meddelats med stöd av 8 § denna stadga eller bryter någon mot denna stadga eller bryter någon mot bestämmelse i lokal ordningsstadga bestämmelse i lokal ordningsstadga eller i reglemente eller taxa som avses eller i reglemente eller taxa som avi 25 §, dömes till böter, högst fem- ses i 25 8, dömes till böter, högst femhundra kronor. Har förseelsen avsett hundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har där- åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada igenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skola dagsböter ådö- eller olägenhet, dömes till böter. mas.

Handlar barn, — — —— — — — — förhindra förseelsen.

Till dagsböter dömes Till böter dömes lj densom— —————>—->— — andra stycket. Vid förseelse — — — — — — — — — förhindra förseelsen.

— femhundra kronor.

— till stånd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

130) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

Härigenom förordnas i fråga om hälsovårdsstadgan (1958: 663)”,

dels att i 7, 12, 68 och 70 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot >»>kommunfullmäktige>,

1 Senaste lydelse 1969:413.

? Senaste lydelse av 12 8 1967: 322.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 185

dels att i 69 8 orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunstyrelsen»,

dels att 8, 32, 79 och 86 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 &.

Med avseende å hälsovårdsnämnd Med avseende å hälsovårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunal- skall vad i 32—36 §§, 37 § första lagen är stadgat om kommunens stycket och 38—42 §§ kommunalstyrelse äga motsvarande tillämp- lagen (1953: 753) är stadgat om komning, dock att för hälsovårdsnämnd munstyrelsen äga motsvarande tilli Stockholm skola gälla bestämmel- lämpning, dock att för hälsovårdsserna i 51 § I mom. kommunallagen nämnd i Stockholm skola gälla beför Stockholm samt därutöver vad stämmelserna i 51 & I mom. kommustadsfullmäktige med iakttagande av nallagen (1957: 50) för Stockholm, sladgandena i samma lag föreskriva. med undantag av hänvisningen till

39 § andra stycket nämnda lag, samt

därutöver vad kommunfullmäktige

med iakttagande av stadgandena i

samma lag föreskriva.

Utan hinder -— — o- — --o- — -— — — skälen därför.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltnings-

lagen (1971:000) äga 4 och 5 §§

nämnda lag tillämpning i samtliga

ärenden hos hälsovårdsnämnd.

Vatten, som — —— ——— — — — bakteriologisk undersökning.

Länsstyrelsen äger förordna, att Länsstyrelsen äger förordna att undersökning, som i nästföregående undersökning, som i nästföregående stycke sägs, skall företagas jämväl av stycke sägs, skall företagas jämväl av vatten i allmän anläggning utom häl- vatten i allmän anläggning utom hälsovårdstätort. Vidare äger länsstyrel- sovårdstätort. Vidare äger länsstyrelsen förordna, att sådan undersökning sen förordna, att sådan undersökning skall ske av vatten, som genom vat- skall ske av vatten, som genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän tenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålles flera hus- anläggning, tillhandahålles flera hushåll eller eljest i större omfattning. håll eller eljest i större omfattning. Innan förordnande meddelas, skall Innan förordnande meddelas, skall länsstyrelsen = bereda <hälsovårds- länsstyrelsen - bereda <hälsovårdsnämnden samt anläggningens eller nämnden tillfälle att yttra sig. ledningens ägare tillfälle att yttra sig.

Det åligger —— ——————— — undersökningens utförande.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

79 8.

Kallelse att vid vite inställa sig in- Kallelse att vid vite inställa sig inför nämnden skall delgivas skrift- för nämnden skall delgivas. ligen mot bevis.

86 §. Mot beslut av hälsovårdsnämnd Mot beslut av hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller lokal hälso- enligt denna stadga eller lokal hälsovårdsordning må anföras besvär hos vårdsordning må anföras besvär hos länsstyrelsen. Över länsstyrelses be- länsstyrelsen. slut må talan föras genom besvär Mot sådant beslut av socialstyrelhos Konungen. sen som avses i 14 eller 33—35 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut som länsstyrelse på grund av denna stadga eller lokal hälsovårdsordning meddelat i särskilt fall angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande eller omhändertagande, oskadliggöårande eller liknande åtgärd, om ej fråga är om kommuns åligganden med avseende d allmänna hälsovården.

I övrigt föres talan mot socialstyrelsens beslut på grund av denna stadga och mot länsstyrelses beslut på grund av stadgan eller lokal hälsopdrdsordning hos Konungen genom besvär. Myndighet äger förd klagan.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

131) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)

Härigenom förordnas i fråga om byggnadsstadgan (1959: 612)',

dels att i 2, 7, 14, 18, 22 och 25 88 orden >kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot >»kommunfullmäktige>,

dels att i 14 8, 17 8 4 mom. och 34 & 1 mom. orden >»kommunens styrelse> skall bytas ut mot >»kommunstyrelsen»,

dels att 3 8, 34 8 3 mom., 71 8 2 mom. samt 72 och 73 88 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 8.

Ledamöter och suppleanter i bygg- Ledamöter och suppleanter i byggnadsnämnd väljas av kommunens nadsnämnd väljas av kommunfullfullmäktige till det antal fullmäktige mäktige till det antal fullmäktige bebestämma. Antalet ledamöter må stämma. Antalet ledamöter må dock dock icke vara under fem. Valet skall icke vara under fem. Valet skall ske ske proportionellt i de fall då sådant proportionellt i de fall då sådant är är föreskrivet vid val till kommunens föreskrivet vid val till kommunstystyrelse. Sker ej val av suppleanter relsen. Sker ej val av suppleanter proproportionellt, skall tillika bestäm- portionellt, skall tillika bestämmas mas den ordning, i vilken supplean- den ordning, i vilken suppleanterna terna skola inkallas till tjänstgöring. skola inkallas till tjänstgöring.

I övrigt skall med avseende å bygg- I övrigt skall med avseende å byggnadsnämnd vad i 32-42 §§ kom- nadsnämnd vad i 32—36 §§, 37 § munallagen är stadgat om komrmu- första stycket och 38—42 §§ komnens styrelse äga motsvarande till- munallagen (1953:753) är stadgat lämpning, dock att för byggnads- om kommunstyrelsen äga motsvarannämnden i Stockholm skola gälla de tillämpning, dock att för byggbestämmelserna i 51 § 1 mom. kom- nadsnämnden i Stockholm skola munallagen för Stockholm samt där- gälla bestämmelserna i 51 & 1 mom. utöver vad stadsfullmäktige med kommunallagen (1957: 50) för Stockiakttagande av stadgandena i samma holm, med undantag av hänvisningen

lag föreskriva. till 39 § andra stycket nämnda lag,

samt därutöver vad kommunfullmäk-

tige med iakttagande av stadgande-

na i samma lag föreskriva.

1 Senaste lydelse av

7 8 1967: 328

34 & I mom. 1970: 993

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Utanhinder ——— ————— — — — skälen därför. Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos byggnadsnämnd.

34 un 3 mom. Sedan byggnadsnämnden till länsstyrelsen. Då länsstyrelsen fastställt tomt- Då länsstyrelsen fastställt tomtinindelning, skall länsstyrelsen samma delning, skall länsstyrelsen samma dag översända underrättelse därom dag översända underrättelse därom till byggnadsnämnden, kommunens till byggnadsnämnden, kommunstystyrelse och de markägare, som i relsen, den som för fastighetsregistärendet framställt yrkande, vilket ret och de markägare, som i ärendet helt eller delvis lämnats utan bifall. framställt yrkande, vilket helt eller Beslutet skall härjämte delgivas den delvis lämnats utan bifall. Där till som för fastighetsregistret. Där till följd av stadgandet i 150 8 tredje följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen klagan över stycket byggnadslagen klagan över beslutet ej får föras, har länsstyrelsen beslutet ej får föras, har länsstyrel- att å kartan teckna bevis att beslutet sen att å kartan teckna bevis att be- på grund därav vunnit laga kraft. slutet på grund därav vunnit laga kraft.

71 8.

2 mom. Över länsstyrelsens be- 2 mom. Talan mot länsstyrelses

slut enligt denna stadga må talan beslut enligt 54 § 1 mom. sista stycket föras hos Konungen. eller 66 § eller i annat ärende som avses i 67 § än sådant som rör ansökan hos länsstyrelsen eller byggnadsnämnd om medgivande som avses i 1 mom. första stycket sista punkten av paragrafen föres hos Konungen aenom besvär. Mot annat beslut av länsstyrelse i ärende som avses i 5 kap. och mot länsstyrelses beslut om förbud eller föreläggande enligt 6 kap. föres talan hos kammarrätten genom besvär. I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna stadga hos Konungen genom besvär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 189

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Talan mot statens planverks be-

slut enligt 61 § 2 eller 5 mom. föres

hos kammarrätten genom besvär.

Mot annat beslut av planverket en-

ligt denna stadga föres talan hos

Konungen genom besvär.

72 &.!

Kommunens styrelse äger på kom- Kommunstyrelsen äger på kommumunens vägnar överklaga länsstyrel- nens vägnar överklaga länsstyrelsens sens beslut i ärende rörande av bygg- beslut i ärende rörande av byggnadsnadsnämnd antaget förslag till stads- nämnd antaget förslag till stadsplan, plan, byggnadsplan eller tomtindel- byggnadsplan eller tomtindelning elning eller ändring därav, såframt ej ler ändring därav, såframt ej klagan klagan på grund av stadgandet i 150 på grund av stadgandet i 150 § S tredje stycket byggnadslagen är tredje stycket byggnadslagen är uteutesluten, och må även eljest i så- sluten, och må även eljest i sådant dant ärende föra kommunens talan ärende föra kommunens talan och och bevaka dess rätt. bevaka dess rätt.

Mot beslut av byggnadsnämnd eller Mot beslut av byggnadsnämnd, länsstyrelsen i fråga om tillstånd till länsstyrelse eller kammarrätt i fråga nybyggnad eller annan åtgärd i när- om tillstånd till nybyggnad eller anheten av befästning, flygplats eller nan åtgärd i närheten av befästning, annan anläggning, som avses i 81 8 flygplats eller annan anläggning, som byggnadslagen eller omfattas av för- avses i 81 8 byggnadslagen eller omordnande enligt 82 8 samma lag, må fattas av förordnande enligt 82 8 talan föras av luftfartsstyrelsen om samma lag, må talan föras av Iuftfrågan rör civil flygplats, av den i fartsverket om frågan rör civil flygatomenergilagen omnämnda tillsyns- plats, av den i atomenergilagen ommyndigheten om frågan rör atom- nämnda tillsynsmyndigheten om fråreaktor eller annan atomenergian- gan rör atomreaktor eller annan läggning samt eljest av chefen för atomenergianläggning samt eljest av försvarsstaben eller myndighet som överbefälhavaren eller myndighet denne bestämmer. som denne bestämmer.

73 8:

Vad i denna stadga sägs om kommun skall i tillämpliga delar gälla municipalsamhälle varest byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.

1 Senaste lydelse 1962:264.

2 Senaste lydelse 1968: 599.

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Handläggas frågor om regionplan Handläggas frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län för kommunerna i Stockholms län av kommunalförbund mellan Stock- av Stockholms läns landstingskomholms stad och Stockholms läns mun, skall vad i denna stadga sägs landstingskommun eller av lands- om förbundsstyrelse avse regionplatingskommunen, skall vad som sägs nenämnden. om förbundsstyrelse avse regionplanenämnden.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

132) Förslag

till

Kungörelse

om ändring I förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor

Härigenom förordnas, att 61 § förordningen (1961:568) om brandfarliga varor skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

$!

Klagan över byggnadsnämnds och Talan mot byggnadsnämnds och brandcehefs beslut enligt denna för- brandcehefs beslut enligt denna förordning må föras genom besvär hos ordning föres hos länsstyrelsen gelänsstyrelsen. nom besvär. Talan mot sprängåmnes-

Över länsstyrelsens beslut må be- inspektionens beslut föres hos komsvär anföras hos Konungen. merskollegium genom besvär.

Mot beslut i särskilt fall av läns-

styrelse eller kommerskollegium rö-

rande = förhandsbesked, = tillstånd,

medgivande till försöksdrift, föreläg-

gande eller besked efter avsyning

föres talan hos kammarrätten genom

besvär.

Talan mot annat beslut av länssty-

! Senaste lydelse 1967: 608.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 191

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

relse eller kommerskollegium enligt

denna förordning föres hos Konungen

genom besvär.

Socialstyrelsen, statens — — — — — — — — tillstånd beviljats.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

133) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i brandstadgan (1962: 91)

Härigenom förordnas i fråga om brandstadgan (1962: 91),

dels att i 2 § orden >kommunens fullmäktige» och »kommunens styrelse» skall bytas ut mot >kommunalfullmäktige> respektive >»kommunstyrelsen>,

dels att 3 § I mom. och 26—29 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 8.

1 mom. Ledamöter och supple- 1 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse väljas anter i särskild brandstyrelse väljas av kommunens fullmäktige till det av kommunfullmäktige till det antal antal fullmäktige bestämma. Antalet fullmäktige bestämma. Antalet ledaledamöter må dock icke vara under möter må dock icke vara under fem. fem, Valet skall vara proportionellt, Valet skall vara proportionellt, därdärest det begäres av minst så många est det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket väljande, som motsvara det tal, vilerhålles, om samtliga väljandes an- ket erhålles, om samtliga väljandes tal delas med det antal personer valet antal delas med det antal personer avser, ökat med 1. Om förfarandet valet avser, ökat med 1. Om förvid sådant proportionellt val är sär- farandet vid sådant proportionellt skilt stadgat. Sker ej val av supple- val är särskilt stadgat. Sker ej val anter proportionellt, skall tillika be- av suppleanter proportionellt, skall stämmas den ordning, i vilken sup- tillika bestämmas den ordning, i vilpleanterna skola inkallas till tjänst- ken suppleanterna skola inkallas till göring. tjänstgöring.

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Beträffande särskild brandstyrel- Beträffande särskild brandstyrelse se skola bestämmelserna i 32—42 §§ skola bestämmelserna i 32—36 §§, kommunallagen rörande kommunens 37 § första stycket och 38—42 §§ styrelse ävensom i 45 § andra och kommunallagen (1953: 753) rörande tredje styckena samma lag i fråga kommunstyrelsen ävensom i 45 8 om där avsedd nämnd äga motsva- andra och tredje styckena samma rande tillämpning; dock att för sär- lag i fråga om där avsedd nämnd skild brandstyrelse i Stockholm skola äga motsvarande tillämpning; dock gälla bestämmelserna i 51 8 1 mom. att för särskild brandstyrelse i Stockkommunallagen för Stockholm samt holm skola gälla bestämmelserna i därutöver vad stadsfullmäktige med 51 8 I mom. kommunallagen (1957: iaktlagande av stadgandena i sam- 50) för Stockholm, med undantag ma lag föreskriva. av hänvisningen till 39 § andra styc-

ket nämnda lag, samt därutöver vad

kommunfullmäktige med iakttagan-

de av stadgandena i samma lag före-

skriva.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltnings-

lagen (1971:000) äga 4 och 5 §§

nämnda lag tillämpning i samtliga

ärenden hos särskild brandstyrelse.

Brandstyrelsens protokoll — — — — —-——— skälen därför.

26 8.

Till dagsböter dömes, om ej gär- Till böter dömes, om ej gärningen ningen är belagd med straff i annan är belagd med straff i annan författförfattning, den som icke låter verk- ning, den som icke låter verkställa ställa föreskriven sotning, när han föreskriven sotning, när han enligt enligt 17 § andra punkten fått med- 17 § andra punkten fått medgivande givande att själv ombesörja sådan att själv ombesörja sådan sotning, sotning, samt den som bryter mot be- samt den som bryter mot bestärnstämmelse i 23 3. melse i 23 8.

27 8.

Bryter någon mot bestämmelse i Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen en- brandordning och skall förseelsen en-

ligt stadgande däri föranleda ansvar, ligt stadgande däri föranleda ansvar,

dömes, om ej gärningen är belagd dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning, till med straff i annan författning, till böter, högst trehundra kronor. Har böter, högst femhundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats vikt eller har därigenom förorsakats

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 193

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) avsevärd skada eller olägenhet, skola avsevärd skada eller olägenhet, dömes dagsböter ådömas. till böter.

28 8.

Bryter någon mot bestämmelsen i Bryter någon mot bestämmelsen i 25 § andra stycket, dömes till dags- 25 § andra stycket, dömes till böter böter eller fängelse i högst ett år. eller fängelse i högst ett år. Allmänt Förseelsen må av allmän åklagare åtal får väckas endast om målsäganåtalas endast efter angivelse av måls- de anger brottet till åtal eller åtal äganden. är påkallat från allmän synpunkt.

Över beslut — — —— ————>-— — — hos länsstyrelsen. Talan mot beslut, som länsstyrelse Talan mot länsstyrelses beslut i meddelat på grund av denna stadga årende som avses i första stycket eleller brandordning, må föras hos ler rörande vitesförelåggande enligt Konungen. 24 § mot annan än kommun föres hos kammarrätten genom besvär. Mot beslut, som länsstyrelse på grund av brandordning meddelat i särskilt fall angående tillstånd, förbud eller föreläggande, föres likaledes talan hos kammarrätten genom besvär, om ej fråga är om åliggande för kommunen på grund av dennas ansvar för brandförsvaret. I övrigt föres talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga eller brandordning, hos Konungen genom besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

7—11563

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 134) Förslag till Kungörelse om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87) Härigenom förordnas, att 52 8 mönstringsförordningen (1961:87) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Densom— ——— SA ere rn hos sjöfartsverket. Talan mot sjöfartsverkets beslut om påmönstringsförbud eller varning föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av sjöfartsverket enligt denna förordning föres talan hos Kungl. Maj:t genom besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

135) Förslag till Kungörelse om ändring I förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler Härigenom förordnas, att 8 § förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler skall ha nedan angivna lydelse, (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Tillstånd enligt ——————-—-— — av socialstyrelsen. Talan mot socialstyrelsens beslut enligt första stycket föres hos kammarräåtten genom besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972. ! Senaste lydelse 1969: 311.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 195

136) Förslag

till Kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966: 742)

Härigenom förordnas, att 22 § hotellförordningen (1966: 742) skall ha nedan angivna lydelse. : (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 228 Talanmot ———— SA genom besvär. Talan mot länsstyrelsens beslut Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär. enligt 13 § föres hos Konungen genom besvär. Mot annat beslut av länsstyrelsen enligt denna förordning föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

137) Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1970: 113) om förevisning av brandfarlig biograffilm

Härigenom förordnas, att 6 9 kungörelsen (1970: 113) om förevisning av brandfarlig biograffilm skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Talan mot — — ——-—-————— genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Sakregister till författningsförslagen

ÅA a

ackord och avskrivning av skatter ..s.s.ssssserse > ee. ert er rr se ner

aktiebolagslagen reses rea .

aktiehantering, förenklad . sr ererere re rr sr sr rt ser sa aktier, inskränkning i rätten att förvärva reser er rr rr er rr rK te Rs sd

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 197 F

198 Kungl. Muj:ts proposition nr 30 år 1971 jordförvärvslagel oosssesssesesereses sars rr rr KR RAR RP RR RR KR KRt 31 jordhävdslagenD =..seoseosssesersserrere rr er sr rr RAR RKP AF RR KRKA 137 K kastrering sosesseessessetresserer er er sekr Arr RKA RR RR FRA KE RR RK KR KAR 61

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 199

R

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

27) lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestäm-

LS - H

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 203

lag om ändring i lagen (1926: 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Fin-

204 Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 102) lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988) 140 103) Jag om ändring i förordningen (1961:313) om förfarandet i an-

märkningsmål eter eter rer ers 143

104) lag om ändring i familjebidragsförordningen a 1946: 99) ere erna 144

105) lag om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgif-

(CR 146

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 1

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrå-

det på Stockholms slott den 20 mars 1970.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden

STRÄNG, ÅNDERSSON, LANGE, HOLMQVIST, ÅSPLING, LUNDEVIST, GEIJER,

MYRDAL, ODHNOFF, WICEMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LIDBOM,

CARLSSON.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om en reform på förvaltningsrättskipningens område och anför.

Inledning

Med förvaltningsrättskipning förstås vanligen den överprövning av förvaltningsmyndighets beslut som sker i domstolsmässiga former. I enlighet härmed brukar de organ som handhar förvaltningsrättskipningen benämnas förvaltningsdomstolar. Bland våra förvaltningsdomstolar märks först och främst regeringsrätten, som prövar mål från en rad olika förvaltningsområden. Övriga förvaltningsdomstolar, bland vilka kan nämnas kammarrätten, försäkringsdomstolen och försäkringsrådet, har mera begränsade ämnesområden. Sålunda är kammarrättens verksamhet huvudsakligen inriktad på skattemål och vissa andra mål av ekonomisk natur, medan försäkringsdomstolen och försäkringsrådet tar upp mål på socialförsäkringens område.

Förvaltningsdomstolskommittén! har i betänkandet Förvaltningsrättskipning (SOU 1966: 70) lagt fram förslag till en omorganisation av förvaltningsrättskipningen hos regeringsrätten och kammarrätten, Förslaget går ut på att kammarrätten skall skjutas in som en instans före regeringsrätten i praktiskt taget alla mål som skall kunna gå till regeringsrätten och att fullföljden från 1 Ledamöter regeringsrådet Kurt Holmgren, ordförande, byråchefen Ingemar Andersson,

riksdagsledamöterna Gösta Bohman och Robert Dockered, numera justitierådet Lennart

Fredlund, riksdagsledamoten Bo Martinsson, hovrättsrådet Gustaf Petrén och numera

regeringsrådet Erik Reuterswärd.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

kaminarrätten till regeringsrätten skall begränsas på så sätt att besvär prövas i regeringsrälten endast efter särskilt prövningslillstånd som domstolen meddelar. Dessutom har kommittén gjort en översyn av reglerna om fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol.

Över kommilténs betänkande har yltrande avgetts av regeringsrättens ledamöter, justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, försäkringsdomstolen, statskontoret, kammarrätten, riksrevisionsverket, riksskattenämnden, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), kommerskollegium, personalutbildningsnämnden, riksdagens justitieombudsman (JO), överståthållarämbetet (ÖÄ) och samtliga länsstyrelser, domstolskommittén, kommunalrättskommittén, länsförvaltningsutredningen, landskontorsutredningen, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, TTushållningssällskapens förbund, Föreningen Auktoriserade revisorer, Svenska revisorsamfundet, Yrkesrevisorers och redovisningsmäns förbund, Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch industriorganisation, Sveriges hotell- och restaurangförbund, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation (HAO), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska elverksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Svenska petroleum institutet, Svenska sparbanksföreningen, Svenska kraftverksföreningen, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, Motorbranschens riksförbund och Motororganisationernas samarbetsdelegation.

Dessutom har följande myndigheter avgett yttrande över betänkandet i vad detta berör myndighetens verksamhetsområde, nämligen kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, försvarets civilförvaltning, arbetarskyddsstyrelsen, riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen, giftnämnden, statens strålskyddsinstitut, statens institut för folkhälsan, postverket, televerket, statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, luftfartsverket, statens biltrafiknämnd, kammarkollegiet, mynt- och justeringsverket, gcneraltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, kontrollstyrelsen, markegångsdeputerade, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, Jantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 3

skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion, statens jordbruksnämnd, statens naturvårdsnämnd, statens växtskyddsanstalt, patent- och registreringsverket, statens vattenfallsverk, statens prisoch kartellnämnd, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statens utlänningskommission, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, statens avtalsverk, domkapitlet och stiftsnämnden i Uppsala, domkapitlet och stiftshämnden i Linköping, domkapitlet och stiftshämnden i Lund, statens biografbyrå,

filmcensurutredningen, trafikmålskommittén och svenska kommittén för en

nordisk patentbesvärsinstans.

Femton av regeringsrättens ledamöter, nämligen regeringsråden Hegrelius, Wilkens, Ringdén, Hjern, Walberg, Martenius, Körlof, Cars, Wieslander, Paulsson, Simonsson, Lundell, Lidbeck, Nordlund och Hamdahl, har avgett gemensamt yttrande i flertalet frågor. I den fortsatta framställningen redovisas detta yttrande som de femton regeringsrådens yttrande. På motsvarande sätt har fyra av regeringsrättens ledamöter, regeringsråden Lorichs, Jarnerup, Nevrell och Åbjörnsson, avgett gemensamt yttrande i flertalet frågor, vilket i fortsättningen redovisas som de fyra regeringsrådens yttrande.

Flera av remissinstanserna har överlämnat yttranden som de inhämtat från andra myndigheter och organisationer.

I ärendet har vidare kommit in en skrift från Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen.

Nuvarande ordning

Det administrativa besvärsinstitutet

Besvärsrälten är en bland många faktorer, som tryggar rättssäkerheten i förvaltningen. Genom besvär möjliggörs att få rättelse av ett beslut som har blivit oriktigt. Besvärsrätten framgår vanligen av särskilda bestämmelser i lagar och andra författningar, som reglerar förvaltningen. Även om uttryckliga besvärsbestämmelser saknas anses emellertid gälla en allmän rätt att genom besvär få ett beslut omprövat av en överordnad myndighet och i sista hand av Kungl. Maj:t. Det sagda gäller dock endast i den mån det inte finns bestämmelser, som avskär besvärsrätten. Sådana bestämmelser förekommer i viss omfattning och avser då i allmänhet frågor, som är mindre betydelsefulla från rättssäkerhetssynpunkt. Utan stöd av författning anses även gälla vissa allmänna inskränkningar i besvärsrätten. Sålunda är endast den besvärsberättigad, som i något hänseende närmare berörs av myndighets beslut. Vidare anses det i regel inte tillåtet att anföra besvär över beslut, som rör

myndighets interna förhållanden, eler beslut, som inte har någon direkt

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 rättsverkan, t. ex. beslut i form av vägledande anvisning eller remissyttrande.

Genom besvär över förvaltningsmyndighets beslut drar klaganden saken under överordnad myndighets prövning. Rätten att anföra besvär motsvaras av en skyldighet för den överordnade myndigheten att pröva talan mot den lägre myndighetens beslut. Därigenom skiljer sig besvären från andra former av missnöjesyttringar som myndighet kan få ta befattning med. Även de senare kan i och för sig påkalla myndighets åtgärd men denna beror då på en allmän skyldighet för myndigheten att öva tillsyn över viss förvaltning e. d.

Ibland är det direkt föreskrivet att besvär skall handläggas i viss ordning men oftast är formerna för besvärsprövningen i stora stycken oreglerad. Även om särskilda bestämmelser saknas, anses dock den regeln gälla att klaganden innan besvären avgörs skall få del av all utredning som är av betydelse för besvärsprövningen. Som en allmän grundsats gäller dessutom att den besvärsprövande myndigheten skall lämna en klargörande motivering för sitt beslut och underrätta klaganden om beslutets innehåll.

Besvärsprövningens omfattning är i allmänhet densamma som hos den myndighet som har fattat det överklagade beslutet. Bedömningen är sålunda allsidig och vet inte av någon gränslinje mellan frågor om rättsenlighet och lämplighet. Denna bedömningens obeskurna räckvidd är ett kännetecken på den administrativa besvärsprövningen i vårt land och gäller oavsett hur den besvärsprövande myndigheten är organiserad. Skillnaden mellan förvaltningsdomstolars och andra besvärsprövande myndigheters verksamhet ligger inte i prövningens omfattning utan i dess art. Av det sagda följer att besvärsprövningen inte endast innefattar en rätt att undanröja överklagade beslut som befinns oriktiga utan även att med samma befogenhet som den lägre instansen sätta ett annat konkret beslut i det överklagades ställe. Från denna huvudprincip finns dock undantag. Besvär över kommunal myndighets beslut med stöd av kommunallagarnas besvärsbestämmelser prövas endast på vissa i dessa lagar angivna grunder. Besvärsprövningen är här kassatorisk och innebär enbart ett fastställande eller ett undanröjande av det överklagade beslutet. Den besvärsprövande myndigheten äger inte ersätta ett upphävt sådant beslut med ett nytt av annan innebörd.

Översikt över besvärsprövningens organisation

Ett stort antal myndigheter har till uppgift att pröva besvär över förvaltningsmyndighets beslut. En del är själva förvaltningsmyndigheter, för vilka besvärsprövningen är en uppgift bland andra i verksamheten, medan andra utgör i förhållande till förvaltningen fristående organ med besvärsprövningen som sin enda eller huvudsakliga uppgift. De senare bedriver i regel sin verksamhet i former, som i flera hänseenden liknar verksamhetsformerna hos de allmänna domstolarna, och brukar därför benämnas förvaltningsdomstolar.

Det domstolsmässiga draget kan vara olika starkt hos olika besvärsprövan-

Kunqyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 5

de organ. Det finns därför inte någon klar gränslinje mellan förvaltningsdomstolar och andra besvärsprövande förvaltningsmyndigheter. Typiska förvaltningsdomstolar är regeringsrätten, försäkringsdomstolen och kammarrätten. Bland andra organ som brukar räknas till förvaltningsdomstolarna kan nämnas försäkringsrådet, statens hyresråd samt vissa nämnder, såsom riksvärderingsnämnden och psykiatriska nämnden. Regeringsrätten intar en särställning bland förvaltningsdomstolarna bl. a. så till vida att den har att pröva mål från en mångfald skiftande förvaltningsområden, medan övriga förvaltningsdomstolars kompetens är begränsad till ett eller ett par målområden. Sålunda prövar kammarrätten huvudsakligen skattemål och vissa andra mål, som nästan alla är av ekonomisk natur. Försäkringsdomstolen och försäkringsrådet verkar så gott som uteslutande på socialförsäkringens område.

Antalet förvaltningsmyndigheter som bland övriga uppgifter har att pröva besvär över andra myndigheters beslut är långt större än antalet förvaltningsdomstolar. Bland sådana förvaltningsmyndigheter märks först och främst länsstyrelserna och flertalet centrala ämbetsverk. De förra är besvärsmyndighet på det regionala planet i fråga om beslut av primärkommunala organ och vissa statliga organ på det lokala planet. De senare handhar i stor utsträckning besvärsprövning beträffande beslut av dem underställda myndigheter på det lokala eller regionala planet. I sista instans utövas en omfattande besvärsprövning av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Instanskedjans längd och sammansättning varierar starkt för olika slag av förvaltningsärenden. I många fall kan ett beslut överprövas endast av en instans, som kan vara antingen Kungl. Maj:t i statsrådet eller en förvaltningsdomstol eller en överordnad förvaltningsmyndighet. På skatteområdet förekommer ett fyrainstanssystem med taxeringsnämnd som beslutande organ och prövningsnämnd, kammarrätten och regeringsrätten som besvärsprövande organ. Om man bortser från skattemålen, är regeln att, i den mån det finns förvaltningsdomstol i instanskedjan, endast en sådan ingår i kedjan och då som sista instans.

Regeringsrätten

De grundläggande bestämmelserna om regeringsrätten finns i 18, 19, 22, 23, 25 och 26 §§ regeringsformen (RF) och i lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt (regeringsrättslagen).

Regeringsrättens kompetens m.m.

Regeringsrättens huvuduppgift är att pröva och avgöra vissa besvärsmål som fullföljs hos Kungl. Maj:t i statsdepartementen (18 8 RF). Omfattningen av denna regeringsrättens rältskipning bestäms i regeringsrättslagen. Prin-

6 Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971 cipen för fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl, Maj:t i statsrådet och regeringsrätten har alltsedan domstolens inrättande år 1909 varit att limplighetsfrågor företrädesvis hänförs till prövning i konselj och rättsfrågor till regeringsrätten. En uppräkning av de besvärsmål, med vilka regeringsrätten tar befattning, återfinns i 2 § regeringsrättslagen. Måluppräkningen är omfattande och delvis svåröverskådlig. Paragrafen, som är uppdelad på 19 moment, upptar ungefär 100 olika grupper av mål. Bland dessa märks valmål, kommunalbesvärsmål, mål om omhändertagande av barn för samhällsvård, ett stort antal mål om ersättning av statsmedel, vissa mål om statsbidrag, mål om tullbehandling, flertalet mål om skatter och andra allmänna avgifter, körkorismål, mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården, vissa motsvarande mål angående byggnadsväsendet, brandförsvaret och civilförsvaret, mål enligt lagen om nykterhetsvård, mål om disciplinär bestraffning, mål om skiljande från allmän tjänst, flertalet mål om föreläggande vid vite och om utdömande av vite, mål om verkställande av straff eller annan brottspåföljd, handräckningsmål samt mål enligt tryckfrihetsförordningen om utlämnande av allmän handling.

Sammanlagt inkommer f.n. ca 5 000 mål om året till regeringsrätten. I följande tabell anges för de vanligaste måltyperna det ungefärliga antalet inkomna mål per år under senare tid. Ingen annan målgrupp svarar normalt för mer än ca 40 mål om året. Vissa slag av mål förekommer i mycket liten omfattning.

I några fall avgör regeringsrätten inte själv de prövade målen utan överlämnar dem med cget utlåtande till avgörande i konselj. Detta gäller bl. a. besvärsmål i vilka klagan rör statlig myndighets beslut med anledning av sökt fastställelse av beslut av kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Denna ordning tillämpas också om elt besvärsmål angår flera ämnen, av vilka något men ej alla tillhör regeringsrättens kompetens (3 8).

I besvärsmål som regeringsrätten avgör yttrar den sig över samtidigt föreliggande dispensansökningar och liknande framställningar som skall prövas i konselj. Regeringsrätten kan också hos Kungl. Maj:t i statsrådet väcka fråga om dispens från gällande bestämmelser (4 §).

Dessutom förekommer det ibland att regeringsrättens utlåtande inhämtas i sådana besvärsärenden som uteslutande tillhör Kungl. Maj:t i statsrådet, innan ärendet avgörs i konselj.

Regeringsrätten tar inte bara befaltning med besvärsärenden. Det tillkommer också regeringsrätten att i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra

Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 | 7

dess eller kammarrättens slutliga prövning ta upp och avgöra ansökningar om återbrytande av dom som vunnit laga kraft och om återställande av försutten tid (19 § RF). I mål av nyssnämnda beskaffenhet skall vidare regeringsrätten höras över ansökningar om nåd, om inte skäl till bifall uppenbarligen saknas (26 & RF). I 11 § lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap föreskrivs alt regeringsrätten skall höras över ansökan om förklaring alt någon är svensk medborgare.

Slutligen ankommer det på regeringsrälten att som första instans ta upp och avgöra mål om avstängande av biskop från utövningen av hans befattning, mål om skyldighet för biskop, som har övergett svenska kyrkans lära, att avgå från sin befattning samt mål om biskops skiljande från prästämbetet eller om obehörighet för honom att utöva prästämbetet (5 § regeringsrättslagen).

Här skall också nämnas att Kungl. Maj:t tidigare i år (prop. 1970: 23) föreslagit riksdagen att anta ett lagförslag av innehåll att regeringsrätten blir behörig att pröva besvär över beslut av riksdagens organ i den utsträckning som riksdagen bestämmer att besvären skall fullföljas dit.

Begränsningar i rätten att få mål prövat av regeringsrätten

I taxeringsmål gäller vissa begränsningar i rätten att få kammarrättens utslag överprövat av regeringsrätten. Bestämmelser härom finns i 98 § taxeringsförordningen (1956:623). Där föreskrivs bl. a. följande.

Talan rörande höjning eller sänkning av skattskyldigs till statlig inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt taxerade inkomst får inte, utan att regeringsrätten meddelat klaganden prövningstillstånd, komma under regeringsrättens prövning, om vad klaganden i sådant hänseende har tappat i kammarrätten uppenbarligen inte uppgår antingen till 5 000 kr. eller till en tiondel av den enligt kammarrättens utslag taxerade inkomsten, i det senare fallet dock minst 500 kr. Utan prövningstillstånd får inte heller talan rörande höjning eller sänkning av skattskyldigs till statlig förmögenhetsskatt beskattningsbara förmögenhet komma under regeringsrättens prövning, om vad klaganden i sådant hänseende har tappat i kammarrätten uppenbarligen inte uppgår till 50 000 kr.

Prövningstillstånd får meddelas bara om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att besvären prövas av regeringsrätten (prejudikatdispens) eller parten visar att besvärens prövning annars skulle ha synnerlig betydelse utöver målet (intressedispens). Prövningstillstånd gäller utslaget i dess helhet såvitt parten har anfört besvär över det. Meddelas inte prövningstillstånd i fall då sådant behövs, står kammarrättens utslag fast.

Avser vad klaganden har tappat i kammarrätten också annat än höjning eller sänkning av skattskyldigs taxerade inkomst eller beskattningsbara

8 Kunyl. Maj:ts proposilion nr 30 år 1971 förmögenhet eller kan besvärstalan annars i något hänseende komma under regeringsrältens prövning utan prövningstillstånd, prövas målet i dess helhet. Om en parts talan tas upp till prövning, utgör bestämmelserna om prövningstillstånd inte hinder mot samtidig prövning av besvär som har anförts av motpart eller av make i fall då samtaxerade makar har fullföljt talan. Bestämmelserna om prövningstillstånd gäller inte i mål rörande eftertaxering och vissa andra i 98 8 taxeringsförordningen angivna specialfall.

Regeringsrättens organisation m. in.

Enligt 18 § RF skall regeringsrätten bestå av minst sju av Kungl. Maj:t utnämnda personer — regeringsråd — som skall ha förvaltat civil beställning samt däri ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. Minst två tredjedelar av regeringsråden skall vara lagfarna. Av de lagfarna ledamöterna tjänstgör en i lagrådet. Är lagrådet uppdelat på avdelningar, tjänstgör ett lagfaret regeringsråd i varje lagrådsavdelning (21 8 RF). F.n. har två regeringsråd sin verksamhet i lagrådet. Enligt 22 & RF skall mål avgöras i regeringsrätten av fem ledamöter. Om tre ledamöter är ense om slutet, räcker det med att fyra regeringsråd deltar i avgörandet. I allmänhet avgörs målen av bara fyra regeringsråd. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre regeringsråd delta (22 & RF och 1 a 8 regeringsrättslagen).

Närmare bestämmelser om regeringsrättens sammansättning och tjänstgöring meddelas i regeringsrättslagen. Enligt denna lag utgörs regeringsrätten av 17 regeringsråd. Domstolen skall vara delad i tre avdelningar, som är lika behöriga att ta upp mål och ärenden som bör till regeringsrättens handläggning. På varje avdelning skall arbetet pågå minst 40 veckor om året. Den närmare fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten bestäms av de regeringsråd som tjänstgör i regeringsrätten. Bestämmelserna om måls handläggning i vissa fall av högsta domstolen i dess helhet gäller i tillämpliga delar i fråga om regeringsrätten (1 8).

Genom lagen (1967: 64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal har föreskrivits vissa temporära avvikelser från nyssnämnda bestämmelser i regeringsrättslagen. Sålunda skall regeringsrätten t. o. m. den 30 juni 1971 utgöras av 22 regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd bringas ned till det i regeringsrättslagen bestämda antalet, i den mån det kan ske till följd av inträffade ledigheter. Regeringsrätten skall vara delad i fyra avdelningar, i den mån det lämpligen kan ske med hänsyn till regeringsrådens antal, och i annat fall i tre avdelningar. De avvikande bestämmel-

serna gäller till dess regeringsrådens antal har gått ned till 17.

I 25 § RF föreskrivs att regeringsrättens ärenden skall beredas i det departement, vartill de hör enligt den stadga som Kungl. Maj:t skall utfärda angående fördelningen av ärenden mellan departementen. Bestämmelser

Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 9

rörande fördelningen finns f.n. i stadgan (1963: 214) angående statsdepartementen. Förordnande att inom vederbörande departement bereda och inför regeringsrätten föredra ärenden meddelas av Kungl. Maj:t. Om anmälan till föredragning och om föredragningsturen förordnar Kungl. Maj:t efter regeringsrättens hörande (6 8 regeringsrättslagen). Bestämmelser i ämnet finns i stadgan (1926: 227) angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som tillhöra regeringsrätten.

I vissa departement har särskilda regeringsrättssekreterare förordnats för arbetet med regeringsrättsmålens beredning och föredragning. Regeringsrättssekreterare utses i andra departement än finansdepartementet i regel bland departementets egna tjänstemän. Föredragandena i finansdepartementet, där de allra flesta målen är skattemål, rekryteras däremot nästan uteslutande från kammarrätten. I några departement har arbetet med regeringsrättsmålen nått en sådan omfattning att särskilda regeringsrättsbyråer har inrättats. Tre sådana byråer finns f. n., en inom finansdepartementet, en gemensam för social- och civildepartementen och en gemensam för kommunikations- och civildepartementen. F.n. förestås regeringsrättsbyråerna av kansliråd, som i viss omfattning utöver chefsskapet fullgör uppgifter av samma slag som regeringsrättssekreterarna. De regeringsrättsärenden, som hör till departement inom vilka det inte finns regeringsrättssekreterare, föredras av särskilt förordnade departementstjänstemän. I vissa fall anlitas dessutom särskilda föredragande utanför departementskarriären.

Uttryckliga regler om förfarandet i regeringsrätten saknas praktiskt taget helt. Domstolen torde i stor utsträckning analogiskt tillämpa bestämmelserna i rättegångsbalken. Förfarandet är nästan undantagslöst skriftligt.

Kammarrätten

Kammarrättens kompetens

Regler om kammarrättens kompetens finns dels i stadgan (1959:545) för kammarrätten, dels i kungörelsen (1924:528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m., dels i olika lagar och författningar, såsom taxeringsförordningen, socialhjälpslagen och folkbokföringsförordningen. I kammarrättsstadgan (1 §) anges huvudparten av de målgrupper som hör till kammarrättens verksambetsområde. Enligt 1924 års kungörelse skall talan i bl. a. vissa avlönings- och anmärkningsmål som tidigare kunnat fullföljas hos Kungl. Maj:t i stället föras hos kammarrätten.

Nästan all rättskipning i kammarrätten rör ekonomiska ting. Ungefär

95 9/o av målen är skattemål. Övriga mål gäller i stor utsträckning ekono-

miska frågor av olika slag, t. ex. enligt socialhjälpslagen, barnavårdslagen

10 Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971

eller familjebidragsförordningen. Det stora flertalet mål kommer till kammarrätten från prövningsnämnder och länsstyrelser.

I åtskilliga mål får talan inte föras mot kammarrättens utslag eller beslut. Sålunda är domstolen sista instans bl. a. i flertalet mål om fastighetstaxering (huvudsakligen tvister angående fastighets taxeringsvärde), familjebidragsmål, ersättningsmål enligt socialhjälpslagen och barnavårdslagen, folkbokföringsmål, mål om avlöningsförmåner och pensionsförmåner m.m., anmärkningsmål samt avkortnings- och avskrivningsmål.

Kammarrättens organisation m. m.

Bestämmelser om kammarrättens organisation finns i 4—8 §8& kammarrältsstadgan. I kammarrätten finns president, kammarrättsråd och divisionsordförande samt kammarrättsråd. Dessa är ordinarie ledamöter. Dessutom finns assessorer, som är icke-ordinarie ledamöter. I fråga om antalet ordinarie och icke-ordinarie ledamöter hänvisar stadgan till gällande personalförleckning. F.n. finns i kammarrätten, förutom presidenten, 9 kammarrättsråd och divisionsordförande, 27 kammarrättsråd och 18 assessorer. Vidare finns kammarrättsfiskaler, som har till uppgift att bereda och föredra mål. Enligt 75 § kammarrättsstadgan skall fiskal ha avlagt juris kandidatexamen och dessutom vara tingsmeriterad. Kammarrättens ledamöter är lagfarna.

Enligt 6 § skall kammarrätten arbeta på divisioner. F. n. är antalet divisioner nio. Varje division består av ett kammarrättsråd och divisionsordförande samt fem andra ledamöter, av vilka en är vice ordförande. Två av ledamöterna är assessorer. På varje division tjänstgör en fiskal.

En division är domför med ordföranden eller vice ordföranden och två andra ledamöter, varav om möjligt minst en bör vara kammarrättsråd (14 8). Om ett mål är sådant att kammarrättens avgörande inte får överklagas, kan målet helt eller delvis hänskjutas till avgörande i plenum (15 §).

För fastighelstaxeringsdivision, som huvudsakligen behandlar besvär över den normalt vart femte år återkommande allmänna fastighetstaxeringen, gäller särskilda regler. Sålunda är kammarrätten i sådana mål normalt domför med fem ledamöter, varav två är särskilda ledamöter med sakkunskap i värderingsfrågor, som uppkommer i dessa mål.

I 88 föreskrivs att kammarrätten skall sammanträda i Stockholm men alt sammanträde för bl.a. muntlig handläggning av mål får hållas på annan ort. |

Förfarandet i kammarrätten är vanligen skriftligt. Kammarrättsstadgan lämnar dock möjlighet till muntlig förhandling, en möjlighet som hittills har utnyttjats sparsamt.

Varje division sammanträder normalt 20 timmar i veckan. Enligt 10 8 kammarrättsstadgan skall föredragning av mål på division i tegel ske 18

Kungl. Muaj:ls proposilion nr 30 år 1971 11

timmar i veckan. Om arbetets fördelning gäller att fiskalen skall föredra mål 4 timmar, vice ordföranden 1 timme och divisionens övriga ledamöter utom ordföranden, som inte är föredragningsskyldig, tillsammans 13 timmar i veckan. 2 timmar per vecka beräknas gå åt till återställning av mål. För fastighetstaxeringsdivision gäller en avvikande arbetsordning.

Enligt 17 § kammarrättsstadgan innehar varje föredragande ledamot och fiskal en rotel. Rotlarna är dels specialrotlar för s.k. specialmål, t. ex. folkbokföringsmål och socialhjälpsmål, dels allmänna rotlar. Specialmål handläggs bara på vissa divisioner.

I väsentliga avseenden hänvisar kammarrättsstadgan till rättegångsbalkens bestämmelser för hovrätt. Sålunda gäller enligt 22 8 i tillämpliga delar för kammarrätten rättegångsbalkens 4 kap. om domare, 9 kap. om straff och vite, 12 kap. om rättegångsombud, 16 och 29 kap. om omröstning, 35, 36, 38, 39 och 40 kap. om bevisning samt 52 kap. om besvär i den mån inte avvikande bestämmelser har meddelats i kammarrältsstadgan eller annan författning.

Reglerna om prövningstillstånd i högsta domstolen

Enligt 54 kap. 9 § rättegångsbalken krävs särskilt tillstånd av högsta domstolen för att talan, som har väckts i underrätt och som har fullföljts till högsta domstolen, skall få prövas där. Prövningstillstånd får meddelas endast på någon av de grunder som anges i 54 kap. 10 8 1 eller 2. Enligt 10 8 1 får tillstånd meddelas, om det är av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att talan prövas av högsta domstolen (prejudikatdispens) eller om parten visar att det eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det ifrågavarande målet att högsta domstolen prövar talan (intressedispens). Tillstånd enligt 10 & 2 meddelas, om anledning förekommer till ändring i det slut vartill hovrätten har kommit (ändringsdispens) eller om eljest skäl förekommer till talans prövning med hänsyn till omständigheterna i målet. Gäller talan pengar eller sådant som kan uppskattas i pengar, kan prövningstillstånd ges bara enligt 10 8 1 (prejudikat- eller intressedispens), om värdet av vad parten har tappat i hovrätten uppenbart inte går upp till 1500 kr. (summa revisibilis). En liknande regel finns i fråga om brottsmål. Om prövningstillstånd meddelas, gäller det domen eller det slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan däremol.

Enligt 3 kap. 6 § rättegångsbalken skall tre ledamöter av högsta domstolen delta vid behandling av fråga om prövningstillstånd. För att prejudikat- eller intressedispens skall beviljas fordras att två av ledamöterna röstar för det, medan det för ändringsdispens eller dispens med hänsyn till omständigheterna i målet räcker att en ledamot vill meddela tillstånd. Vid prövning av dispenserade mål är högsta domstolen domför med fem justitieråd (22 8 1 mom. RF).

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller beslut skall dessutom enligt 54 kap. 17 8& rättegångsbalken i allmänhet nedsätta fullföljdsavgift, 150 kr., och ett lika stort belopp till säkerhet för den kostnadsersättning som högsta domstolen kan komma att tillerkänna motparten. Fullföljdsavgiften återbetalas, om partens ändringsyrkande helt eller i huvudsakliga delar bifalls. Vissa parter är befriade från nedsättningsskyldighet. Detta gäller bl. a. kronan och i regel tilltalade i brottmål. Part kan dessutom på grund av fattigdom befrias från nedsättningsskyldighet.

Arbetsläget i regeringsrätten och kammarrätten

Regeringsrätten

Arbetsläget i regeringsrätten har sedan slutet av 1930-talet utvecklat sig på sätt som framgår av följande tabell.

Under året Vid årets utgång

Balansen i regeringsrätten har för flera grupper av mål lett till långa dröjsmål med det slutliga avgörandet. Eftersläpningen är störst i skattemålen, som regeringsrätten har bedömt som genomsnittligt mindre brådskande än t. ex. mål om tvångsintagning av alkoholmissbrukare, omhän-

Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 13

dertagande av barn för samhällsvård, kommunalbesvärsmål och mål om återkallande av körkort. Väntetiden i skattemål mellan kammarrättens utslag och regeringsrättens avgörande är numera i allmänhet bortåt fyra år. Räknat från tidpunkten för taxeringsnämndens beslut kommer regeringsrättens slutliga besked i genomsnitt först efter drygt sex och ett halvt år. Andra målgrupper med påfallande långa väntetider är byggnadsmål, hälsovårdsmål och kommunalbesvärsmål. Den genomsnittliga väntetiden från länsstyrelsens beslut till regeringsrättens utslag är i byggnadsmålen närmare 17 månader och i hälsovårdsmålen över 20 månader. Väntetiden i kommunalbesvärsmålen är något kortare men likväl så lång att den föranlett kritik från kommunalt håll vid flera tillfällen. Sålunda har Svenska stadsförbundet år 1965 och Svenska kommunförbundet år 1969 hemställt hos Kungl. Maj:t om åtgärder för att råda bot på de långa väntetiderna i kommunalbesvärsmålen.

Under årens lopp har olika åtgärder vidtagits för att minska balansen i regeringsrätten och därmed eftersläpningen med de slutliga avgörandena. Det medel som härvid företrädesvis har kommit till användning har varit att öka regeringsrådens antal. Dessutom har vid olika tillfällen målgrupper flyttats från domstolen. Sålunda flyttades år 1960 mål om nöjesskatt till kammarrätten och år 1963 mål om uppskov med straffverkställighet till dåvarande fångvårdsstyrelsen. Vidare har fr. o. m. år 1959 införts fullföljdsbegränsning beträffande en del av skattemålen.

Antalet regeringsråd har ökats vid flera tillfällen. Vid slutet av 1930-talet och under andra världskriget hade regeringsrätten 7 ledamöter. Antalet ökades år 1946 till 10, år 1952 till 13, år 1956 till 16, år 1965 till 17, år 1967

till 21 och år 1968 till 22. Ökningarna har i flertalet fall haft karaktären av

övergångsanordningar för att nedbringa balansen, Sålunda genomfördes ökningarna ända fram till år 1965 genom särskilda lagar med begränsad giltighetstid, medan i regeringsrättslagen behölls bestämmelsen att antalet regeringsråd skulle vara 7. Först år 1965 byttes talet 7 ut mot 17 i regeringsrättslagen. Också 1967 års ökning med 4 regeringsråd gavs begränsad giltighetstid, nämligen till den 1 juli 1971. I prop. 1967:13, vari ökningen föreslogs, utgick departementschefen från att balansen skulle kunna nedbringas till rimlig nivå inom loppet av omkring fyra år.

Kammarritten

Tabellen på s. 14 visar hur kammarrättens arbetsläge har utvecklat sig efter år 1955.

Det kraftigt ökade antalet inkomna mål åren 1958 och 1966 hänger samman med de allmänna fastighetstaxeringarna åren 1957 och 1965.

Under den redovisade perioden har inte skett några större förändringar för att öka kammarrättens arbetskapacitet. År 1955 hade kammarrätten åtta

14 Kungl. Muaj:ls proposition nr 30 år 1971

Inkomna mål Avgjorda mål Balans Är

skatte- | övr. skatte- | övr. . | skatte- | övr. I &«

mål mål | ”umma mål mål | Summa mål mål | Summa

1955 11439 | 1343 | 12782 11 974 | 12581) 13282 14147 | 1039] 15186 1956 10391 961 | 11352 11546 | 1256) 12802 12 992 744 | 13736 1957 9 121 7711 9898 11 315 947 | 12262 10 798 5741 11372 1958 12 512 923 | 13435 11 765 9261 | 12726 11545 5636 | 12081 1959 8 066 995 9 061 11 522 9266 | 12488 8 089 565 8 654 1960 9593 897 | 10490 9 110 925) 10035 8572 537 9109 1961 9 784 8761 10660 9045 775 9 820 9311 638 9949 1962 10 273 755 | 11028 9441 845 | 10286 10 143 548 | 10691 1963 8986 825 9 811 8878 816 9694 10 251 557 10 808 1964 8945 583 9 528 9557 835 | 10392 9 724 416 | 10140 1965 7589 615 8 204 9 842 706 | 10548 8 144 395 8539 1966 10 216 430 | 10646 9597 478 | 10075 8850 349 9199 1967 9356 549 9905 9313 567 9 880 9 980 333 9313 1968 8929 359 9288 9479 480 9959 8473 210 8 683 1969 10 287 516 | 10803 9877 461 | 10338 8 866 268 9134

divisioner. Den 1 juli 1964 inrättades en särskild tremansdivision. Denna byggdes den 1 juli 1968 ut till en hel division. Den omständigheten att balansen av oavgjorda mål är nästan lika stor som antalet årligen handlagda mål tyder i och för sig på att väntetiden i kammarrätten skulle vara bortåt ett år. I skattemål är den verkliga väntetiden dock betydligt längre, beroende på att det ofta går åtskillig tid innan målen sänds in till kammarrätten från prövningsnämndernas kanslier. F. n. torde kammarrättens avgörande i genomsnitt dröja närmare två år efter prövningsnämndens avgörande.

Förvaltningsdomstolskommittén

Principerna för en omorganisation av förvaltningsrättskipningen hos

regeringsrätten och kammarrätten

Förvaltningsdomstolskommittén konstaterar inledningsvis att ökade anspråk och ökat ansvar har kommit att läggas på förvaltningsdomstolarna. Samhällsutvecklingen har lett till att de förvaltande myndigheternas befogenheter efter hand har vidgats och att deras avgöranden har kommit att spela en större och mera ingripande roll än tidigare för de enskilda medborgarna. Målen hos förvaltningsdomstolarna har i takt med samhällslivets utveckling blivit mer invecklade och därför mer arbetskrävande. Kommittén erinrar om att förvaltningsrättskipningen har reformerats på olika sätt under efterkrigstiden för att kunna möta de ökade anspråken. Sålunda har antalet regeringsråd höjts väsentligt under senare årtionden. År 1958 infördes fullföljdsbegränsning till regeringsrätten i vissa skattemål. Till bilden hör också att besvärsprövningen i skattemål under kammarrätten och

Kunyl. Maj:ts proposilion nr 30 år 1971 15

regeringsrätlen har förbättrats genom den upprustning av prövningsnämnderna som 1956 års taxeringsförordning innebar.

Kommittén anser emellertid att de vidtagna åtgärderna inte har varit tillräckliga och hänvisar därvid till den utveckling som har ägt rum i fråga om regeringsrättens och kammarrättens arbetsläge. Vidare anser kommittén att den nuvarande arbetsvolymen hos regeringsrätten medför svårigheter för domstolen att upprällhålla enhetlighet och konsekvens i bedömningen av rättsliga frågor. Detta betraktas som en särskilt allvarlig nackdel för en högsta instans. Del föreligger också enligt kommitténs mening risk för att den enskilde ledamoten av regeringsrätten tvingas att ägna för mycket arbete åt de mål som han har till uppgift att själv kontrolläsa och inte får tillräcklig tid över för studium av andra föredragna mål. En annan ogynnsam följd av ett snabbt målbehandlingstempo, som kommittén pekar på, är att tiden blir knapp för alt avfatta tillräckligt fylliga utslagsmotiveringar. Om alltför knapphändiga motiveringar lämnas, minskas prejudikatvärdet av domstolens avgöranden, och de lägre instanserna får inte den behövliga vägledningen för sin rättstillämpning. En ytterligare olägenhet som följer av den forcerade arbetstaktlen är, att regeringsrätten sällan finner tid att hålla muntlig förhandling. Också i andra hänseenden kan enligt kommitténs mening knappheten på tid leda till att önskvärd kompletterande utredning inte kommer till stånd.

Kommittén anser att den mycket långa väntetiden innan ett skattemål blir slutligt avgjort i regeringsrätten är helt otillfredsställande. För de skattskyldiga, som klagar hos regeringsrätten, gäller det ofta frågor av stor betydelse för deras dispositioner och ekonomiska ställning. Vidare är det en brist att den vägledande prejudikatbildningen i fråga om ny lagstiftning kommer till stånd relativt sent. På grund av de täta förändringarna i skattelagstiftningen händer det sålunda ofta, att regeringsrättens avgöranden kommer att avse lagstiftning som inte längre är aktuell. Helt allmänt leder dröjsmålen med prejudicerande besked till osäkerhet om hur beskattningsreglerna skall tolkas och därigenom till ökat antal överklaganden. Kom- : mittén finner detta vara en allvarlig nackdel både för de skattskyldiga och för taxeringsmyndigheterna.

De olägenheter som kommittén har funnit följa av den alltför stora arbetsbelastningen i regeringsrätten anser den också i mångt och mycket återfinnas hos kammarrätten. Kommittén framhåller dock att trycket på kammarrätten är mindre och att utslagsmotiveringarna hos kammarrätten numera skrivs betydligt fylligare än förr.

Kommittén har från dessa utgångspunkter sett som en primär och brådskande uppgift att föreslå sådana åtgärder och reformer att det rådande trycket på regeringsrälten och kammarrätten lättas och besvärsprövningen bringas att fungera bättre. Snabbhet har sedan gammalt anselts vara ett naturligt krav på förvaltningsprocessen och utgöra ett viktigt element i det

16 Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

administrativa rättsskyddet. Det är därför enligt kommitténs mening ett vägande önskemål att nu få slut på den sedan lång tid existerande eftersläpningen. I våra dagars samhälle ställs inom hela området för det allmännas verksamhet ökade krav på god service åt allmänheten. Kommittén anser alt det inte finns anledning att från dessa krav undanta domstolsväsendet eller någon del därav.

Kommittén anser att det största behovet av reformåtgärder inom förvaltningsrättskipningen finns på regeringsrättens verksamhetsområde. Enligt kommitténs mening bör man därför inte tveka inför en ganska genomgripande reform av regeringsrätten. Ett skäl härför är att domstolen enligt nuvarande ordning har att behandla inte bara mål av kvalificerad natur utan också betydande grupper av enklare mål. Högt kvalificerade domarkrafter tas i anspråk för mera rutinbetonade göromål. Det finns dessutom en risk för att de mindre viktiga målen kräver så stor insats från regeringsrättens ledamöter, att det inte finns tillräckligt med tid och arbetslugn för de viktiga och svåra målen. Ett annat skäl för en grundlig reform är regeringsrättens stora balans och den eftersläpning med målens avgörande som följer därmed. De antaganden att målbalansen skulle vara snart avarbetad, som har gjorts bl. a. i samband med utökningar av regeringsrådens antal, har visat sig inte hålla streck, därför att den ökade kapaciteten har uppvägts av stegringen i antalet inkommande mål. Det finns enligt kommitténs uppfattning inte heller anledning att räkna med att den kontinuerliga, sedan decennier pågående stegringen skall stanna av. Ett tredje skäl för en radikal reform är att man enligt kommitténs mening inte kan uppnå någon varaktig förbättring bara genom att öka domstolens ledamotsantal. Den ökade måltillströmningen i förening med önskemål om mer tid för målens behandling, t. ex. i samband med muntlig förhandling, skulle snart tvinga fram ylterligare utökning. Vid arbete på så många som fyra avdelningar skulle dessutom regeringsrättens förmåga att upprätthålla enhet och konsekvens i lagtolkningen och rättstillämpningen minskas.

Kommittén går härefter in på frågan om vilka möjligheter som finns att uppnå de önskade förbättringarna beträffande regeringsrättens verksamhet. Den diskuterar därvid möjligheten att skilja av vissa målgrupper från regeringsrättens kompetensområde. Ett av de uppslag som kommittén därvid tar upp är att inrätta en särskild högsta skattedomstol, ett annat att helt ta bort vissa målgrupper, som anses mindre viktiga, från regeringsrättens kompetensområde. I det senare fallet skulle den slutliga prövningen antingen förläggas till förvaltningsdomstol på lägre nivå eller till judiciella organ utanför det ordinarie instanssystemet, t.ex. av den typ som ungdomsfängelsenämnden, interneringshämnden och kriminalvårdsnämnden utgör. Kommittén avvisar emellertid båda dessa utvägar. I fråga om alternativet med en ny högsta skattedomstol hänvisar kommittén till att en sådan lösning blev bestämt avvisad av statsmakterna när ordningen med

Kungl. Maj:1s proposition nr 30 år 1971 17

fullföljdsbegränsning i vissa skattemål infördes år 1958. Beträffande uppslaget att flytta bort andra målgrupper från regeringsrätten anför kommittén att det är omöjligt att sovra ut målgrupper i sådan omfattning att resultatet blir en något så när betydande minskning av arbetsvolymen. Ett annat uppslag, som kommittén också anser otillräckligt för att lösa de föreliggande problemen, är att höja beloppsspärren (summa revisibilis) i taxeringsmålen. Kommittén anför alt en sådan höjning inte i och för sig kan ge tillräcklig effekt, eftersom taxeringsmålen utgör endast knappt 40 ?/o av samtliga inkommande mål. Kommittén avvisar också tanken att bringa ned måltillströmningen till regeringsrätten genom att införa skyldighet för den som vill föra talan i regeringsrätten att erlägga särskild fullföljdsavgift. Fastän det inom kommittén yppats en viss sympati för denna metod, har kommittén avstått från att lägga fram något förslag i denna riktning. Avgörande har därvid i huvudsak varit att statsmakterna vid införandet av fullföljdsbegränsning i skattemål år 1958 ställde sig avvisande till en sådan lösning med hänsyn till att den ensidigt skulle rikta sig mot de skattskyldiga och drabba främst de mindre inkomsttagarna.

Kommittén har i stället stannat för att en lösning av föreliggande problem bör ske genom att rätten att få talan prövad av regeringsrätten generellt görs beroende av särskilda villkor. Kommittén åberopar härvid motiv som har legat till grund för införande av fullföljdsbegränsning i skattemål. Enligt dessa kan man inte anse att varje skattskyldig har någon principiell rätt att få alla skattefrågor prövade i den högsta instansen. Inte heller kan fullföljdsbegränsningar, som ger regeringsrätten bättre möjligheter att fullgöra sin uppgift inom instanssystemet tillfredsställande, anses betänkliga från rättssäkerhetssynpunkt. Tvärtom är de motiverade av hänsyn till rättssäkerheten. Enligt kommitténs mening har dessa motiv principiell giltighet också när det gäller andra mål än taxeringsmål, och kommittén framhåller att det väsentliga i regeringsrättens roll i rättskipningen inte bör vara, att domstolen prövar så många mål som möjligt inom sitt område, utan att den fullgör en säker vägledande funktion för förvaltningen och förvaltningsrättskipningen som helhet. Kommitténs slutsats är att endast ett system med prövningstillstånd kan tänkas på ett effektivt sätt leda till det eftersträvade målet, en avsevärd och bestående minskning av regeringsrättens nuvarande arbetsvolym och därmed en ökning av den tid som står till förfogande för prövningen av viktigare mål.

Kommittén föreslår samtidigt för skattemålens del en viss skärpning av

nuvarande regler om beloppsspärr.

Kommittén påpekar att dess förslag leder till att de beslut som meddelas av instanserna närmast under regeringsrätten i långt större utsträckning än f.n. blir slutgiltiga. Detta blir fallet antingen därför. att prövningstillstånd blir vägrat eller därför att parterna finner det utsiktslöst att begära sådant tillstånd. Enligt kommitténs uppfattning förutsätter denna ord-

2— 11564

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

ning att för alla mål, där tillståndsspärren gäller, kommer till stånd en betryggande rättslig prövning i en domstolsinstans på mellanplanet, alltså närmast under regeringsrätten. Kommittén framhåller att det f.n. finns en sådan instans för skattemålen, nämligen kammarrätten. När det gäller andra mål förekommer det emellertid inte domstolsbehandling under det högsta planet. Kommittén anser det till följd härav erforderligt att sörja för att också andra mål än skattemål under regeringsrättens nivå blir bedömda i domstol.

Kommittén diskuterar två alternativa möjligheter att organisera förvaltningsrättskipningen på mellanplanet. Den ena är att utvidga kammarrättens nuvarande kompetensområde till att omfatta förvaltningsrättskipning över huvud taget. Den andra lösningen är att inrätta en ny särskild mellaninstans för de administrativa besvärsmål som nu fullföljs till regeringsrätten utan att passera administrativ domstol.

Kommittén anser att det förstnämnda alternativet har den fördelen, att man kan knyta an till ett redan bestående domstolsorgan när det gäller regler om organisation och förfarande samt etablerade rutiner av olika slag. Över huvud taget ligger det i sakens natur, att man vid en utbyggnad av en befintlig organisation har betydelsefulla erfarenheter till godo. Kommittén anser också att avsevärda fördelar står att vinna i fråga om rekryteringen till domstolen. Kommittén erinrar om att man i fråga om det allmänna rättegångsväsendet har ansett sig så långt möjligt böra undvara specialdomstolar för vissa grupper av mål. Enligt kommitténs mening bör man så långt möjligt även i mellaninstansen undvika att splittra förvaltningsmålen på olika sorters domstolar. Ett vidsträckt målregister ökar domstolsledamöternas erfarenhet och främjar därmed en allsidig, enhetlig och välbalanserad bedömning av målen. De målgrupper som skulle tillföras kammarrätten berör visserligen i många fall ämnen som är rätt olikartade domstolens nuvarande arbetsmaterial, men kommittén anser att de, generellt bedömt, ingalunda utgör en svårare materia än skattemålen. ' Kommittén framhåller att lösningen med en särskild förvaltningsdomstol för behandling av sådana besvärsmål hos regeringsrätten, som f.n. inte passerar domstolsinstans, också har fördelar. Sålunda kan man redan från början sätta samman domstolen med hänsyn till den särskilda sakkunskap som behövs rörande olika områden, medan detta inte låter sig göra lika lätt när ett antal nya domstolsavdelningar skall inlemmas i en befintlig domstol och delvis ha också dennas målregister. Kompetensområdet för en särskild förvaltningsdomstol kommer att bli ganska vidsträckt, även om skattemålen och vissa andra mål stannar hos kammarrätten, Kommittén finner emellertid att flera skäl talar mot ordningen med en särskild domstol på mellanplanet.

Ett skäl är att en sådan domstol blir för liten för att medge en regional uppdelning av mellaninstansen. Ett annat skäl är att man kan vänta svårig-

Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 19

heter att rekrytera till en ny mera specialiserad mellaninstans. Kommittén anser att man kan befara att unga jurister inte skulle finna en tämligen specialiserad förvaltningsdomstol vara ett lika lockande arbetsfält som hovrätterna och kammarrätten. En god rekrytering är, fortsätter kommittén, av största betydelse för en domstols möjligheter att på lång sikt väl fullgöra sina uppgifter. I strävandena att stärka och effektivisera förvaltningsrättskipningen måste det ses som ett centralt och angeläget led att sörja för en god domaruppsättning och en tillfredsställande rekrytering. Blir dessa önskemål inte tillgodosedda, kan enligt kommittén övriga anordningar mista åtskilligt av sin verkningskraft.

Efter övervägande av för- och nackdelarna med de olika alternativen har kommittén stannat för att föreslå att ordningen med en utvidgad kammarrättsorganisation väljs.

Ledamoten Bohman har i en reservation förklarat att han inte kan godta att allmän fullföljdsbegränsning införs för skattemålens del, förrän garantier föreligger för att brister i taxeringsprocessen hos taxeringsnämnd och prövningsnämnd har i huvudsak eliminerats.

Ledamoten Petrén har i en annan reservation uttalat att kommitténs genomgripande översyn av förvaltningsdomstolssystemet bort leda till en fullständig boskillnad mellan å ena sidan Kungl. Maj:t i statsrådet och å andra sidan förvaltningsdomstolarna. Vidare borde man ha sökt åstadkomma en enhetlig och sammanhängande lagstiftning rörande regeringsrätten, kammarrätten och försäkringsdomstolen.

Närmare om prövningstillstånd

Allmänt om tillståndsprövning

Kommittén framhåller att man inom ramen för ett system med allmän tillståndsprövning bör utforma dispensvillkoren så, att behandlingen av dispensansökningar kommer att ske så smidigt som möjligt. Vidare bör de huvudsakliga grunderna för meddelande av prövningstillstånd preciseras så klart som möjligt i lagtexten. Kommittén anser emellertid att hänsyn också måste tas till intresset av att dispensreglerna inte utformas alltför stelt.

En grundläggande fråga är, om det vid sidan av prejudikat- och intressedispens bör finnas ytterligare dispensgrunder som motsvarar bestämmelserna i 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken om ändringsdispens m. m. Behovet av en regel om ändringsdispens hänger enligt kommitténs mening samman med kvaliteten av den rättsliga prövning som står till buds på planet under regeringsrätten. Om det finns möjlighet till kvalificerad prövning i en förvaltningsdomstol under regeringsrätten, förlorar skälen för att ha en bestämmelse om ändringsdispens åtskilligt av sin bärkraft. Kommittén

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

vill emellertid inte gå så långt att den högsta instansens uppgift begränsas till att väsentligen avgöra principfrågor. Enligt kommitténs mening bör man dessförinnan avvakta erfarenheterna av utbyggnaden av kammarrättsorganisationen. Kommittén anser det vidare ej tillrådligt att helt bryta traditionen att medborgare som »går till kungs» i förvaltningsfrågor skall kunna få också andra än principiellt viktiga frågor prövade. Kommitténs slutsats blir därför att utrymme bör finnas för prövningstillstånd även utanför området för prejudikat- och intressedispens. Dessa tillståndsregler bör dock avfattas snävare än bestämmelserna om ändringsdispens i högsta domstolen. . Kommitténs överväganden utmynnar i att prövningstillstånd skall meddelas dels om det är av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att talan prövas av regeringsrätten (prejudikatdispens) eller parten visar att det skulle vara av synnerlig betydelse utöver det aktuella målet att saken prövas av regeringsrätten (intressedispens), dels om det med hänsyn till målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eller omständigheterna i övrigt förekommer synnerliga skäl till att besvären prövas av regeringsrätten. Kravet på prövningstillstånd föreslås gälla endast mål där besvären avser kammarrätts beslut med anledning av dit fullföljd eller underställd fråga. I vissa grupper av mål skall endast prejudikat- och intressedispens kunna meddelas. Detta gäller dels sådana mål där kammarrätten hittills har varit sista instans (familjebidrags- och socialhjälpsmål, vissa anmärkningsmål m. m.) och vissa med dem besläktade mål (mål om allmänna barnbidrag och mål om bidragsförskott), dels taxeringsmål under de föreslagna beloppsgränserna. Kommittén har tagit upp frågan om att lätta regeringsrättens arbetsbörda genom att helt eller delvis engagera organ eller befattningshavare utanför regeringsrätten för dispensprövningen. Kommittén har emellertid kommil till slutsatsen att detta inte är någon godtagbar utväg. Kommittén utgår från att dispensprövningen i regeringsrätten skall fullgöras av avdelningar

bestående av tre regeringsråd. |

Kommittén redovisar utförliga beräkningar över hur dispensregler av den typ kommittén tänker sig skulle inverka på regeringsrättens arbetsbörda. Beräkningarna visar att det föreslagna systemet, även om det i viss utsträckning förutsätter dubbla föredragningar, kan antas medföra en betydande sammanlagd vinst i tid och arbete vid jämförelse med ett system, som inte alls eller bara i ringa mån innefattar dispensprövning. Kommittén framhåller att dess förslag lämnar endast mindre utrymme för prövningstillstånd utanför prejudikat- och intressedispensens område och att föredragningen på dispensavdelning i flertalet fall torde kunna göras koncentrerad och summarisk. Att döma av hittillsvarande erfarenheter torde det, fortsätter kommittén, ofta från början vara tydligt att ett mål saknar

Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 21 prejudikatintresse och att inte heller omständigheterna i övrigt är sådana att talan bör prövas. Liksom i högsta domstolen lär ibland dispens kunna meddelas omedelbart »på trycket», dvs. på grundval av det skriftliga sammanfattande material som föredraganden i förväg tillställer de domare som tjänstgör på dispensavdelningen.

Närmare om prejudikat- och intressedispens

Det första ledet i den av kommittén föreslagna bestämmelsen om prejudikat- och intressedispens — att talans prövning är av vikt för enhetlig lägtolkning eller rättstillämpning eller att parten visar att regeringsrättens prövning av saken skulle ha synnerlig betydelse utöver det aktuella målet — är avsedd att markera regeringsrättens uppgift att sörja för rättsenheten på förvaltningsrättskipningens område. Kommittén framhåller att en omsorgsfull och klargörande prejudikatbildning är av väsentlig betydelse för att förvaltnings- och domstolsapparaten som helhet skall fungera på ett för rättslivet tillfredsställande sätt. Genom att prejudikat kommer till stånd befrias myndigheterna från tvister som annars skulle komma att belasta dem, kanske under en lång följd av år. De kan därigenom ägna mera tid och omsorg åt de andra frågor som blir föremål för deras prövning. Den enskilde slipper vara oviss om tolkningen av principiella frågor och behöver inte lägga ned arbete och kostnader på att föra upp dem genom instanserna.

:Kommittén framhåller att det ligger i sakens natur att någon beloppsspärr inte bör gälla för meddelande av prejudikat- eller intressedispens. Vid bedömningen enligt de ifrågavarande dispensgrunderna saknar det vidare betydelse om det ter sig sannolikt att kammarrättens utslag kommer att ändras,

Enligt kommitténs mening motiverar rättsfallsmaterialets speciella struktur i regeringsrätten att prejudikatdispens beviljas redan när talans prövning är »av vikt> för enhetlig lagtolkning och rättstillämpning i stället för, som föreskrivs i rättegångsbalken och taxeringsförordningen, »av synnerlig vikt>. Kommittén framhåller att den administrativa rättskipningens ämnesområde har en mycket skiftande karaktär och är svårt att överblicka. Behovet av prejudikat får därför allmänt sett anses större där än på de allmänna domstolarnas område. För att regeringsrätten skall kunna hålla den erforderliga kontakten med hela sitt rättsområde och med god överblick leda rättstillämpningen i underinstanserna kan det vidare vara behövligt att släppa fram inte bara enstaka mål av särskilt juridiskt intresse från olika rättsavsnitt till domstolen utan även serier av mål, som tillsammans kan belysa föreliggande problem. Kommittén anser att den jämkade formuleringen ger goda möjligheter att tillgodose detta behov.

Kommittén erinrar om att det, när beloppsspärr för vissa skattemål infördes år 1958, inte ansågs tillrådligt att helt utesluta möjligheten att med-

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

dela intressedispens, även om behovet av sådan dispens syntes mindre utpräglat. Enligt vad kommittén har erfarit har möjligheten till intressedispens inte haft några kännbara verkningar på regeringsrättens arbetsbörda, och den torde endast sällan ha blivit använd. Kommittén anser att möjligheten till intressedispens bör finnas kvar i ett system med allmän tillståndsprövning men att dispensgrunden bör tillämpas restriktivt. Det sistnämnda markerar kommittén genom bestämmelsen att talans prövning skall visas ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet. De återverkningar av utgången i ett mål som regeln om intressedispens tar sikte på skall vara rent rättsliga. Som exempel på sådan verkan nämner kommittén att regeringsrättens avgörande i ett skattemål får betydelse för utgången i ett mål vid allmän domstol angående falsk eller vårdslös deklaration. Däremot anser kommittén att intressedispens inte bör komma i fråga när det gäller en sådan faktisk återverkan av målets utgång som t. ex. att fastställandet av kammarrättens utslag i ett skattemål skulle medföra att den skattskyldige kommer i ekonomiska svårigheter eller att avgörandet i ett disciplinmål eller i ett mål om behörighet att utöva visst yrke spelar roll för vederbörandes medborgerliga anseende.

Närmare om dispens med hänsyn till målets svårbedömlighet m.m.

Kommittén framhåller att det inte är lätt att utforma en regel, som öppnar vissa möjligheter till dispens vid sidan av bestämmelserna om prejudikat- och intressedispens men som inte tillåter en lika vid dispensgivning som rättegångsbalkens regler om ändringsdispens. Att ha rättegångsbalkens ändringsdispenssystem är f.ö. inte praktiskt möjligt om regeringsrätten skall bli i stånd att ägna tillräcklig omsorg åt prejudikatbildning och över huvud taget åt de viktigare målen inom sitt stora arbetsområde.

Enligt kommittén tillgodoses genom möjligheten till prejudikatdispens i första hand det intresse av klarhet och av tydligt besked i viktigare rättsfrågor, som föreligger från samhällslivets synpunkt. Det är, framhåller kommittén, alltså inte i första hand ett partsintresse utan ett allmänt intresse som kräver att i sådana fall ett mål kan prövas fullständigt i sak av den högsta förvaltningsdomstolen. Att tillgodose detta allmänna intresse bör enligt kommitténs mening vara riktpunkten när man bestämmer förutsättningarna för att mål får tas upp till saklig prövning i regeringsrätten. I den mån dispensområdet utvidgas, bör förutsättningarna för prövningstillstånd formuleras så, att de på olika sätt kompletterar bestämmelsen om prejudikatdispens och därigenom samverkar till att ge förvaltningsrättskipningen fasthet och enhetlighet. Kommittén betonar att utrymme givetvis bör finnas för hänsynstagande till parternas egna viktiga intressen men att sådana intressen måste vara av kvalificerad art, En allmänt hållen regel som gör omständigheterna i målet till dispensgrund finner kommittén för vid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 23

Det kan inte heller komma i fråga att låta den omständigheten att underinstanserna i målet har kommit till olika resultat utgöra anledning till dispens. I regel bör det, så långt som det är möjligt i en lagtext med vidsträckt tillämpningsområde, tydligt anges vilka omständigheter som vid sidan av rekvisiten för prejudikat- och intressedispens skall utgöra förutsättningar för prövningstillstånd.

Mot denna bakgrund har kommittén valt att knyta den dispensgrund, som den anser böra finnas för andra fall än prejudikat- och intressefallen, till att ett mål är svårbedömligt eller har allmän vikt eller att andra omständigheter motiverar prövning. Härjämte skall gälla att det föreligger synnerliga skäl till att talan prövas. Kommittén betonar att det här skall vara fråga om ett kvalificerat intresse.

Kriteriet svårbedömlighet blir enligt kommittén främst tillämpligt på mål som saknar egentligt prejudikatintresse men som rymmer komplicerade rättsliga frågor. På sätt och vis kompletterar denna dispensgrund de villkor, som ställs upp för meddelande av prejudikatdispens. Kommittén framhåller att ett mål givetvis kan vara svårbedömt också i rent sakligt hänseende, t.ex. på grund av att processmaterialet är vidlyftigt eller bevisningen omfattande och kanske motsägelsefylld. Det kan inträffa att dispens är motiverad också i sådana fall.

Kommittén påpekar att kriteriet allmän vikt kan synas knyta an till prejudikatdispensfallet, därför att bakom meddelande av sådan dispens ju antas ligga ett allmänintresse, nämligen behovet av klarhet i rättsliga tvistefrågor. Hänvisningen till allmän vikt fyller dock en mera självständig funktion. Meningen är att bestämmelsen skall öppna möjlighet för regeringsrätten att till fullständig prövning i sak släppa fram mål, vari utgången visserligen inte blir prejudicerande för bedömningen av andra fall men ändå av särskilda skäl är betydelsefull.

Rekvisitet, att med hänsyn till de i målet föreliggande omständigheterna synnerliga skäl talar för att målet tas upp till prövning, är enligt kommittén avsett som en allmän reservbestämmelse, som tillåter ett visst hänsynstagande till andra faktorer än dem som huvudsakligen skall beaktas enligt de förut angivna rekvisiten. Bestämmelsen gör det möjligt för regeringsrätten att i påtagligt viktiga fall beakta de hänsyn som brukar åberopas för en regel om ändringsdispens. Kommittén framhåller att: den dock bör tillämpas återhållsamt. Dispens bör bl. a. komma i fråga när det föreligger sådana omständigheter som enligt 58 kap. rättegångsbalken kan leda till resning, t.ex. fall då ett tidigare inte framlagt bevis åberopas och dess framläggande sannolikt skulle ha lett till annan utgång eller då den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot, lag. Det är mera ändamålsenligt att dispens medges i sådana fall än att parten

tvingas att lita till extraordinära rättsmedel. Också i andra fall kan enligt

kommittén speciella intressen av sådan styrka föreligga att de motiverar

24¶Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

prövningstillstånd. Det kan inträffa t.ex. när målet gäller betydande personliga eller ekonomiska intressen. "Kommittén framhåller att det ligger i sakens natur att en högsta instans vid tillämpningen av regler som de föreslagna kommer att ha och även bör ha ganska stor frihet. Även om friheten i praktiken blir så vidsträckt att det kunde sättas i fråga att lika gärna införa en regel om ändringsdispens, liknande den i rättegångsbalken men på lämpligt sätt begränsad, föredrar kommittén" ändå den snävare bestämmelsen av främst det skälet att den synes stå i bättre samklang med den inriktning på prejudikatbildning som regeringsrättens verksamhet bör få. Kommittén erinrar också om: att man på grund av samhällsutvecklingen måste räkna med att antalet rättsligt färgade besvärsmål fortgående ökar och att det under sådana omständigheter är anledning att undvika en regel som i princip medger ändringsdispens och som genom sin lydelse kan väntas uppmuntra till ett stort antal dispensansökningar, däribland många för vilka all utsikt till framgång saknas. |

Särskilda regler om fullföljd i vissa mål Kommittén anser att man för vissa mål bör avvika från den instansordning som föreslås för mål i allmänhet. Därvid framhåller kommittén att i de fall då kammarrätt skjuts in i instanskedjan denna kommer, åtminstone formellt, att utökas med en instans. När regeringsrätten f.n. är enda överprövningsinstans — såsom vid beslut om körkortsindragningar — ter det sig enligt kommitténs mening som en naturlig och nyttig utveckling, att en mellaninstans förs in mellan den första beslutsmyndigheten och den högsta förvaltningsdomstolen. Däremot kan den utökning av antalet klagoinstanser från två till tre, som kammarrättens inskjutande i en del fall innebär, ibland synas medföra en onödigt lång instanskedja. Även om förlängningen till stor del är skenbar genom de beskurna möjligheterna att utverka prövning hos'regeringsrätten, har kommittén funnit anledning att föreslå förkortning av instanskedjan i vissa fall. I första hand föreslår kommittén att ett antal målgrupper inte skall passera kammarrätt utan, liksom f.n., fullföljas direkt hos regeringsrätten. Detta gäller till en början mål som passerar patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Med hänsyn till målens natur och kvaliteten av den prövning som sker i besvärsavdelningen synes det kommittén överflödigt att

sKjuta in en domstolsinstans mellan besvärsavdelningen och regeringsrätten.

För några grupper av mål anser kommittén en kortare instanskedja än den normala motiverad av att målen är av särskilt brådskande natur. Sådana grupper är mål om riksdagsmannaval, kommunalval och val av ombud vid kyrkomöte samt en del valmålen närstående mål och vidare mål enligt tryckfrihetsförordningen om utlämnande av allmän handling. Med hänsyn till be-

Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 235

hovet av snabba besked i'dessa mål bör de få fullföljas direkt till regeringsrätten. Samma instansordning föreslås för besvär över förhandsbesked av riksskattenämnden, vilka ofta rör prejudikatfrågor av brådskande natur. Slutligen bör enligt kommitténs mening inte ske någon ändring i 103 8 taxeringsförordningen, vari föreskrivs att regeringsrätten skall pröva extraordinära taxeringsbesvär om täxeringen tidigare har prövats av kammarrätten eller regeringsrätten. I nu nämnda fall föreslås att regeringsrätten skall ta upp målen utan prövningstillstånd. -

Kommittén har också övervägt om inte kammarrätten kunde uteslutas ur

instanskedjan för barnavårds-' och alkoholistmålen, där behovet av snabba avgöranden också gör sig gällande. Något förslag därom läggs dock inte fram. Anledningen därtill är att kammarrätt anses väl ägnad att pröva överklaganden i sådana mål och att det kan antas att muntlig förbandling relativt ofta kommer att vara påkallad i dessa mål. Det är uppenbarligen lämpligare att denna mera tidsödande handläggningsform i första hand kommer till stånd i kammarrätt och inte i regeringsrätten.

Kommittén har också" prövat möjligheten att förkorta instanskedjan genom att utesluta någon besvärsprövande instans under kammarrättens nivå. Övervägandena har dock lett fram till att det inte går för sig i det stora flertalet målgrupper. Beträffande en målgrupp, kommunalbesvärsmålen, anses en förkortning dock möjlig. I dessa mål har besvärsprövningen enligt kommitténs mening karaktären av en ren legalitetsprövning, som lämpligen redan i första besvärsinstans bör kunna göras av en administrativ domstol. Länsstyrelsens tillsynsverksamhet inom denna sektor äv kommunalverksamheten är begränsad. Övervägande skäl synes därför tala för att länsstyrelsen utgår ur instanskedjan i kommunalbesvärsmålen. Kommittén framhåller att kammarrätterna och regeringsrätten, om kommitténs organisationsförslag genomförs, får sådana resurser för en snabb handläggning, att man kan undvika den från olika håll påtalade eftersläpningen i kommunalbesvärsmål. |

En annan avvikelse från den allmänna instansordningen för besvär föreslås i fråga om fastighetstaxeringsmålen, som enligt vad 'som tidigare har sagts f.n. till största delen avgörs av kammarrätten såsom sista instans. För dessa mål anses den lösning som enligt vad förut har sagts föreslås beträffande övriga mål vari kammarrätten är slutinstans, nämligen fullföljd till regeringsrätten och möjlighet till prövning för den händelse förutsättning för prejudikat- eller intressedispens föreligger, inte lämplig. Fastighetstaxeringsmålen angår väsentligen rena Värderingsfrågor och bör därför enligt kommitténs mening även i fortsättningen stanna i kammarrätt. För att säkerställa en enhetlig tillämpning av grunderna för 'fastighetsvärderingen bör emellertid dessa mål inte delas på flera kammarrätter. Kommittén föreslår att sådana mål såmlas hos kammarrätten i Stockholm oavsett varifrån de kommer.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

I sammanhanget erinrar kommittén om att kammarrätt även har att behandla mål rörande skatteplikt för fastighet. Dessa mål får fullföljas till regeringsrätten. Eftersom värderingsfrågor och frågor om skatteplikt ofta är sammanflätade med varandra och det över huvud taget inte kan anses lämpligt att splittra handläggningen av fastighetstaxeringsmål på kammarrättsplanet, föreslår kommittén att alla besvär angående fastighetstaxering skall prövas av kammarrätten i Stockholm. Utöver nämnda avvikelser från den allmänna instansordningen föreslår kommittén att ett antal mål av ålderdomlig natur, som f.n. handläggs av regeringsrätten, också i fortsättningen skall prövas av den domstolen med förbigående av kammarrätt. Eftersom dessa mål snart torde komma att försvinna helt, ter det sig enligt kommitténs mening onödigt att för dessa ändra gällande instansordning. Som exempel på mål som avses här kan nämnas mål om beslut av kommunalstämma i ärende, som endast angår i mantal satt jord, skattläggningsmål och jordeboksmål.

Niärmare om regeringsrättens organisation och arbetssätt

Ledamotsantal, domförhet och arbetsorganisation Kommittén föreslår att antalet ledamöter, som tjänstgör i regeringsrätten, bestäms till 17 och att domstolen skall arbeta på tre avdelningar. Med de två ledamöter, som kommittén beräknar skall tjänstgöra i lagrådet, skulle det sammanlagda antalet regeringsråd bli 19. Enligt kommittén bör fullständig prövning av mål i sak som regel företas av fem regeringsråd. Den nuvarande möjligheten att låta mål avgöras av endast fyra ledamöter bör således i allmänhet inte begagnas. Kommittén erinrar om att regeringsrätten under sina första år regelmässigt sammanträdde med fem regeringsråd. Om man vill starkt markera regeringsrättens centrala uppgift att omsorgsfullt vårda rättsenheten på förvaltningsrättskipningens område är det enligt kommitténs mening följdriktigt att generellt ge domstolens utslag den ökade tyngd som följer av att fem ledamöter har bedömt målen. Dessutom kommer de flesta mål som släpps fram till prövning på fullsutten avdelning alt bli av mera invecklad beskaffenhet än f.n. Kommittén erinrar också om att i högsta domstolen minst fem ledamöter skall slutligt pröva och avgöra mål. Enligt kommitténs mening har regeringsrätten ett mera splittrat arbetsområde än högsta domstolen. Regeringsråden är dessutom rekryterade från vitt skilda områden. På grund härav bedömer kommittén det som så mycket mera påkallat att genom en höjning av det domföra antalet ledamöter i regeringsrätten söka få bättre garanti för att så mångsidig sakkunskap som möjligt finns på en domstolsavdelning. I fråga om arbetsorganisationen anser kommittén att regeringsrådens arbete i viss utsträckning bör fördelas om, så att den nuvarande skyldigheten att delta i sammanträde minskas och mera tid i stället kan användas

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 27

för kontrolläsning av mål, rättsstudier i invecklade fall och andra för dömandets kvalitet väsentliga uppgifter. Enligt kommittén är f.n. tiden särskilt knapp för att ta ställning i de svårare målen, även om man bortser från det besvärliga balansläget. Dessutom finns inga marginaler för sjukdomsfall bland domarna.

Be hörighetskrav

Kommittén föreslår att reglerna om behörighet till regeringsrådsämbete ändras så att alla regeringsråd, i likhet med ledamöterna i högsta domstolen, skall vara lagfarna. Som skäl härför anför kommittén, att domstolen i fortsättningen mer än nu avses få karaktären av prejudikatinstans, varigenom den rent rättsliga bedömningen kommer mera i förgrunden än hittills. Regeringsrätten är den enda svenska domstol med brett målregister, där

inte juridisk utbildning krävs av de ledamöter som förutsätts delta i alla

sorters mål. Sådan utbildning fordras traditionellt i kammarrätten, varifrån de allra flesta målen hos regeringsrätten tänks komma. I målen hos regeringsrätten kommer så ofta upp invecklade juridiska spörsmål att det måste vara en kännbar olägenhet att sakna den grundläggande rättskunskap och skolning i juridisk metodik som rättsliga studier ger. Möjligheten att utse icke-jurister till regeringsråd har också utnyttjats i allt mindre mån. Kommittén anser att utöver juris kandidatexamen alltjämt bör krävas, att ledamot av regeringsrätten skall ha förvaltat civil beställning och däri ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet.

Ledamoten Reuterswärd har, med instämmande av ledamoten Andersson, reserverat sig mot förslaget att alla ledamöter av regeringsrätten skall ha avlagt juris kandidatexamen. De föreslår i stället att rekryteringen till regeringsrätten över huvud taget inte skall vara bunden av några formella meritkrav.

Ordförandeskap och sammanträdesledning

Kommittén påpekar att det f.n. inte finns några bestämmelser om ordförandeskap och sammanträdesledning i regeringsrätten. Utan särskild föreskrift tillämpas dock den ordningen att den i tjänsten äldste ledamoten för ordet i domstolens plenum, och att han dessutom är ordförande på en av domstolens avdelningar. På de andra avdelningarna är de därnäst äldsta ledamöterna ordförande. Förhållandena i regeringsrätten skiljer sig från motsvarande ordning i högsta domstolen, där enligt 5 § lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring Kungl. Maj:t utser både en ordförande för hela domstolen, som dessutom är ordförande på en avdelning, och ordförande på övriga avdelningar. När den ordningen infördes år 1946 var skälet att större krav än förut skulle komma att ställas på arbetsledning, i fråga om såväl ledning av huvudförhandling

28 Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

som ändamålsenlig disposition av arbelet i allmänhet: Samma skäl anser kommittén kunna åberopas för att Kungl. Maj:t får befogenhet att förordna ordförande också i regeringsrätten och på dess avdelningar, låt vara att muntlig förhandling inte kan väntas förekomma i samma utsträckning i regeringsrätten som i högsta domstolen. Att enbart tjänsteåldern skall vara bestämmande i fråga om ansvaret för arbetsledningen finner kommittén vara lika litet lämpligt i regeringsrätten som i annan offentlig verksamhet. Den omständigheten att till ordförande utses en annan ledamot än den i tjänsten äldste är enligt kommittén inte att uppfatta så, att den sistnämnde skulle vara mindre framstående som jurist och domare än den som utses. Vid valet av ordförande skall bl. a. fallenhet för praktiska och organisatoriska uppgifter tillmätas vikt. Ordförandeskapet bör inte medföra annan tjänsteställning i förhållande till övriga ledamöter eller högre lön.

Föredragningsorganisationen

Kommittén påpekar att den nuvarande ordningen med föredragande i regeringsrätten, vilka hör till de olika departementen, har förestavats av skäl som tillmättes stor betydelse vid tiden för regeringsrättens tillkomst. Då ansåg man det nämligen önskvärt att bevara ett samband mellan regeringsrätten och regeringen. Så skulle ske genom att regeringsrättsmålen bereddes och föredrogs av tjänstemän i de olika departementen. På så sätt skulle erfarenheter från förvaltningen genom besvärsmålen omedelbart komma departementen till godo.

Enligt kommittén passar de synpunkter som gjorde sig gällande vid seklets början inte in på dagens förhållanden. Visserligen är regeringsrättsföredragandena, frånsett föredragandena i skattemål, inordnade i departementens befordringsgång, men i övrigt har utvecklingen skapat en viss klyfta mellan regeringsrättsbyråerna å ena sidan och den övriga departementsorganisationen å den andra sidan. Endast ett fåtal regeringsrättsärenden rymmer frågor av sådan beskaffenhet att de kräver att ärendena också anmäls i departementsberedning. Den dubbla inriktning hos departementstjänstemännen på konseljärenden och regeringsrättsnål, som man eftersträvade när regeringsrätten inrättades, har med något undantag (vissa byggnadsärenden) inte kunnat vidmakthållas.

" Vid övervägandena hur beredningen och föredragningen i regeringsrätten framdeles bör organiseras har kommittén gjort en jämförelse med den ordning som gäller för högsta domstolen. Målen i högsta domstolen föredras av revisionssekreterare. Revisionssekreterarna bildar tillsammans ett särskilt ämbetsverk, nedre justitierevisionen, som reellt står i nära beroende av högsta domstolen. Revisionssekreterarna rekryteras i första hand bland hovrättsdomare men också bland domare i underrätt.

Kommittén redovisar härefter ett betänkande angående nedre justitie-

Kungl. Maj:ts proposilion nr 30 år. 1971 29

revisionens organisation som avgavs år 1962 av en särskild utredningsman (SOU 1962: 20). Enligt detta är förklaringen till justitierevisionens ställning som ett, formellt sett, självständigt ämbetsverk alt söka i historiska förhållanden. Utredningsmannen fann att den nuvarande utformningen ibland lägger hinder i vägen för ett rationellt anordnande av skilda arbetsmoment. BL. a. med hänsyn till den långvariga traditionen ansåg han sig emellertid inte kunna förorda en så genomgripande reform som det skulle innebära att omvandla den självständiga justitierevisionen till ett kansli, som var anslutet till högsta domstolen. Vid remissbehandlingen av betänkandet var meningarna delade om den lämpliga organisationsformen för beredning och föredragning av mål i högsta domstolen. De som var kritiska mot den nuvarande ordningen anförde bl. a., att det framför allt föreföll oriktigt att ett annat organ än högsta domstolen tar hand om processmaterialet och lägger fram det för domstolen i bearbetat skick. Domstolens ledamöter borde självklart vara principiellt skyldiga att ta del av processmaterialet i original och bära det slutliga ansvaret för att skyldigheten fullgjordes.

Kommittén pekar i sammanhanget också på kansliorganisationen i kammarrätten liksom i hovrätterna och försäkringsdomstolen. Någon fristående föredragandestab finns inte i kammarrätt eller hovrätt utan föredragning sker av ledamöter och fiskaler. Föredragandeorganisationen i försäkringsdomstolen företer särskilda drag men överensstämmer såtillvida med kammarrättens och hovrätternas som föredragandena är omedelbart knutna till domstolen. En sådan ordning anser kommittén ägnad att främja såväl domstolens processledning som ett rationellt anordnande av olika arbetsmoment, från beredning till kontrolläsning av mål.

Dessutom erinrar kommittén om författningsutredningens förslag att reglerna om beredning av regeringsrättsmål inte skall ingå i en ny grundlag. Därigenom blir en tidsenligare organisation på området möjlig. Vidare pekar kommittén på att det har väckt kritik från principiell synpunkt att den högsta förvaltningsdomstolen och regeringen har gemensamt kansli. Kommittén uttalar också vissa farhågor för att den nuvarande ordningen kan komma att medföra rekryteringssvårigheter.

Kommittén finner det naturligt och lämpligt att regeringsrätten liksom andra domstolar får en egen kansliorganisation. Att nedre justitierevisionen av historiska skäl har kommit att fortleva som självständigt ämbetsverk är en faktor som inte bör tillmätas betydelse när det gäller uppbyggnaden av kansliet för en annan högsta instans. .

Om föredragandestab och administrativ personal knyts direkt till regeringsrätten, blir rekryteringsförutsättningarna helt nya. Eftersom kammarrättsbanan enligt kommitténs förslag kommer att erbjuda allsidig utbildning på förvaltningsrättskipningens olika områden, finner kommittén -det naturligt att det stora flertalet regeringsrättsföredragande framdeles hämtas från kammarrätten, företrädesvis bland assessorerna,. ..:

30 Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Det framtida behovet av föredragande i regeringsrätten beräknar kommittén till ca 15 regeringsrättssekreterare eller några däröver. Under den första tiden, då regeringsrätten ännu kommer att besväras av sin stora arbetsbalans, kommer ytterligare föredragande att behövas. Som föreståndare för kansliet bör det finnas en tjänsteman i kanslichefs ställning.

För att inte domstolens ordförande skall betungas för mycket med administrativa uppgifter anser kommittén att det lämpligen bör uppdras åt något annat regeringsråd med intresse och fallenhet för sådana uppgifter att utöva närmare tillsyn över planläggning m.m. av kansliarbetet. Denne domare borde i stället kunna få något minskad skyldighet att delta i sammanträden.

Kommittén påpekar att ordningen med ett kansli för regeringsrätten inte kan genomföras förrän 25 & RF har ändrats.

Närmare om kammarrättens organisation och arbetssätt

Beräkning av storleken av den framtida kammarrättsorganisationen

Kommittén föreslår att nuvarande organisationsform för kammarrätten i huvudsak behålls. Domstolen föreslås sålunda även i fortsättningen arbeta på avdelningar (divisioner) bestående av sex ledamöter och en föredragande fiskal. Enligt kommitténs mening finns det inte heller anledning att ändra den nuvarande huvudregeln att kammarrätten är domför med tre ledamöter. Huvuddelen av målen skall liksom hittills föredras av ledamöter i domstolen.

Antalet i kammarrätten avgjorda mål uppgick år 1964 till 10 392 och år 1965 till 10 548, vilket motsvarar en avverkning av ca 1 200 mål per division och år. Kommittén beräknar för ledamot, som inte är ordförande eller vice ordförande, att han normalt har en arbetstid av 41 timmar i veckan, att 11 timmar därav utgör sessionstid och tid för kontroll av fiskalsmål samt att föredragningstiden utgör tre och en kvarts timme per vecka. Utifrån detta räknar kommittén för sådan ledamot fram en tidsproportion av 9: I mellan å ena sidan beredning av egna mål och kontrolläsning av andra ledamöters mål samt å den andra föredragning av egna mål.

Kommittén beräknar att kammarrätten genom den föreslagna reformen kommer att tillföras ytterligare 2 300 mål per år. Under i övrigt oförändrade betingelser skulle för handläggning av dessa mål fordras två nya divisioner. Av skilda anledningar anser kommittén det dock inte försvarligt att räkna med oförändrade arbetsbetingelser för kammarrätten efter den genomgripande reform som föreslås. Kommittén nämner här att kammarrätten inte i samma utsträckning som nu kan komma att ägna sig åt huvudsakligen skattemål utan tvingas att behandla mål av vitt skiftande slag. Det måste också beaktas, att kammarrätten till följd av de strängare villkoren för pröv-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 31

ningstillstånd i regeringsrätten i högre grad än f.n. i realiteten får ställning som slutinstans. Härav följer större krav på att avgörandena vilar på betryggande underlag och på noggrannhet över huvud taget. Det är enligt kommitténs uppfattning ofrånkomligt att ledamöterna i kammarrätten får mera tid för målens beredning och för domsskrivning. Bl a. är det betydelsefullt att ledamöterna har tillräckligt med tid för att skriva utslagsmotiveringar. Vikten av alt en kammarrätt med ställning som allmän mellaninstans klargörande motiverar sina avgöranden kan inte nog strykas under. Det är inte mindre väsentligt att avgörandena grundas på ett så upplysande utredningsmaterial som möjligt. Kommittén anser därför att beredningstiden bör beräknas så, att ledamöterna har möjlighet att ta initiativ för att komplettera utredningen i målen i de fall då det behövs. |

Kommittén räknar med att ledamöterna för de nya målens beredning behöver 50 ?/o mera tid än man nu har i kammarrätten, dvs. 13 till 14 timmar per föredragningstimme mot nuvarande 9. För att bereda en timmes föredragning av de hittillsvarande målen bör beräknas något mer än 10 timmar. Det skulle innebära en genomsnittlig tidsproportion för beredning och föredragning av 11 till 1.

Denna ändrade proportion mellan beredning och föredragning medför enligt kommitténs mening, att sessionstiden bör minskas från nuvarande 20 till 18 timmar. Den minskning av föredragningsskyldigheten, som detta medför, bör fördelas så, att vice ordförandens föredragningsskyldighet helt bortfaller och att var och en av övriga fyra ledamöter får sin föredragningsskyldighet minskad med en kvarts timme. Om man utgår från att själva föredragningen i fortsättningen tar lika lång tid per mål som nu är fallet, skulle med kommitténs förslag beträffande sessionstider m. m. en avdelning hinna med 1 080 mål per år.

En ytterligare faktor som måste beaktas är antalet muntliga förhandlingar. Även om skriftlig handläggning fortfarande blir regel, är det enligt kommitténs mening av stor vikt att arbetsschemat inte är så knappt tillmätt att domstolen tvekar att hålla muntlig förhandling när det ter sig påkallat. Åtskilliga av de nya målen i kammarrätten, t. ex. mål som gäller frihetsberövande under avsevärd tid, är sådana att det ofta finns anledning att handlägga dem muntligt. F. n. håller kammarrätten bara ett tiotal muntliga förhandlingar om året. Med hänsyn till skattetvisternas natur begär de skattskyldiga endast sällan muntlighet. Det finns dock anledning att för framtiden räkna med något ökad muntlighet också i skattemål. I t. ex. barnavårds-, nykterhetsvårds- och disciplinmål kan muntlig förhandling väntas bli ganska vanlig. Kommittén uppskattar att det sammanlagt kommer att bli omkring 400 muntliga förhandlingar om året. Eftersom muntlig procedur är ganska tidskrävande, måste det antas att den för föredragning tillgängliga sessionstiden härigenom minskas i inte obetydlig mån. Med hänsyn härtill och även till de många övriga osäkerhetsmoment som finns i uppskattningar-

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

na av den nya organisationens kapacitet anser kommittén alt man inte bör räkna. med att en avdelning hinner avgöra mer än ca 950 mål om året. Om den siffran tas till utgångspunkt, skulle det behövas 13 sexmansavdelningar för att behandla de 12 000-—13 000 mål som beräknas årligen komma in till kammarrätt. Vid beräkningarna har kommittén inte ansett sig behöva ta hänsyn till den rådande målbalansen i kammarrätten. Vid sin beräkning har kommittén förutsatt att ledamöterna kan påräkna viss ökad bjälp med beredning av mål och en viss omfördelning av arbetsuppgifterna inom avdelningarna. Kontrolläsningen av fiskalsmål bör sålunda enligt kommitténs mening till huvudsaklig del läggas på ordföranden och vice ordföranden, varigenom övriga ledamöter får ytterligare tid för målberedning. Beträffande vice ordföranden skapas förutsättningar härför genom att han befrias från egen föredragningsskyldighet, Kommittén framhåller att vice ordföranden skall, utöver kontrolläsningen, tillsammans med ordföranden svara för kontinuitet och enhetlighet i rättskipningen.

Uppdelning av kammarrätten Om kammarrätten ökas med fyra avdelningar, talar allmänt organisatoriska skäl för att domstolen delas upp. Kommittén anser att en domstolsenhet med 13 avdelningar blir allmänt tungrodd och besvärlig att administrera. Domstolens president får svårt att fast leda arbetet och att i önskvärd omfattning vaka över rekrytering, handledning och prövning av aspiranter i domarkarriären. Även om en klyvning av kammarrätten inte helt saknar olägenheter, anser kommittén det lämpligt att dela den tilltänkta kammarrättsorganisationen. Också andra skäl än organisatoriska talar för en uppdelning. Sålunda är det angeläget att en domstol inte ligger alltför avlägset i förhållande till parternas bosättningsområde. Framför allt med hänsyn till parternas tidsspillan och kostnader bör långa resor i samband med muntliga förhandlingar såvitt möjligt undvikas. Förläggning av statlig verksamhet till orter utanför Stockholm ligger vidare i linje med de allmänna målsättningarna beträffande lokaliseringen av statliga myndigheter. Kommittén påpekar att uppdelning av kammarrätten på flera domstolar i och för sig inte behöver medföra oöverstigliga svårigheter att upprätthålla enhetlighet och likformighet i rättskipningen. Det finns t. ex. inte mindre än sex hovrätter. Kommittén anser att det bör vara lätt att arbeta ut ett system för utbyte av information mellan regionala kammarrätter vilket tillgodoser rimliga krav på samordning i ungefär samma utsträckning som inom en riksdomstol med 10—15 avdelningar. Det är emellertid mycket viktigt att en kammarrätt utanför Stockholm förläggs till en ort som kan antas vara så lockande, att en god tillströmning av jurister kan påräknas. Kommittén anser det således oundgängligt att välja en ort som har karaktär av betydande befolknings- och förvaltningscentrum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 33

I och för sig finner kommittén det tilltalande och i vart fall från allmän servicesynpunkt lämpligt att dela upp kammarrätten på tre domstolar, en för huvudsakligen Svealand med säte i Stockholm, en för huvudsakligen Götaland och förlagd till Göteborg eller till någon plats i Skåne och en för Norrland. En särskild kammarrätt för Norrland skulle dock åtminstone till en början bli liten och omfatta bara två avdelningar. En så begränsad organisation anser kommittén inte lämplig för en mellaninstans. Kommittén befarar också att det skulle bli svårt att locka lämpliga aspiranter till en norrländsk förvaltningsdomstol med så liten personal som det skulle bli fråga om. Kommittén avvisar också tanken att inrätta en filial till stockholmskammarrätten i Norrland.

Kommittén stannar för att föreslå endast två kammarrätter, den ena bestående av sju avdelningar och med säte i Stockholm samt den andra bestående av sex avdelningar och med säte i Göteborg. Domsområdet för kammarrätten i Stockholm skulle vara Svealand med undantag av Värmland samt Norrland och därjämte Östergötland. Kammarrätten i Göteborg skulle ha återstoden av landet, dvs. Götaland utom Östergötland samt Värmland, som domsområde.

Ledamotsorganisationen m. m.

Kommittén föreslår att alla de 78 ledamöterna i de nya kammarrätternas normalorganisation (13 sexmansavdelningar) skall vara ordinarie domare. Härvid erinrar kommittén om att en hovrättsavdelning i princip består av endast ordinarie ledamöter. Bakom systemet med ordinarie ledamöter ligger tanken att en domare skall inta den självständiga och oberoende ställning som bara tjänstetillsättning genom fullmakt ger. Kommittén framhåller att det redan i nuvarande läge framstår som principiellt otillfredsställande att icke-ordinarie ledamöter ingår i kammarrättens normalorganisation. Samma betraktelsesätt gör sig gällande med ökad styrka, om kammarrätten byggs ut till allmän förvaltningsdomstol. Vidare anses det från rekryteringssynpunkt vara av stor vikt att tjänst som kammarrättsledamot ligger på samma nivå som motsvarande tjänst i hovrätt.

I spetsen för sexmansavdelningarna bör liksom f. n. stå en ordförande och

en vice ordförande. På ordföranden ankommer det att leda arbetet på avdel-

ningen och svara för kontinuiteten och enhetligheten såväl inom avdelningen som i förhållande till övriga avdelningar. Vid de flesta muntliga förhandlingarna presiderar ordföranden. Hans arbetsuppgifter är följaktligen ansvarsfulla och maktpåliggande och höga kompetenskrav måste ställas på honom. Kommittén framhåller att ordförandena bör rekryteras bland de skickligaste av landets förvaltningsrättsligt kunniga domare och tjänstemän. Tjänstens betydelse och det ansvar som följer med den är av sådan art att den bör jämställas med lagmanstjänst i hovrätt, Också för att tjänsterna skall bli

3 — 11564

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

konkurrenskraftiga i förhållande till förvaltningens och den allmänna domarbanans tjänster är det viktigt att de inte sätts i lägre lönegrad än lagmanstjänsterna. Tjänstetiteln bör vara lagman.

Även vice ordföranden har en viktig uppgift på avdelningen. Han deltar i sammanträde alla sessionsdagar utom en och är själv ordförande en dag. Med ordföranden delar han ansvaret för kontinuiteten och enhetligheten i avdelningens rättskipning. Kommittén anser att lönen inte bör väsentligt understiga ordförandens och inte vara lägre än den som tillkommer vice ordförande i hovrätt.

Kammarrättsråden bör liksom f.n. ha samma lönegradsplacering som hovrättsråden.

Enligt kommitténs mening bör det för behörighet som ledamot i kammarrätt fordras lagfarenhet. Härutöver bör fordras praktisk erfarenhet av dömande verksamhet genom tingsmeritering eller likvärdig tjänstgöring på länsstyrelse, hos åklagare, kronofogde e. d. Också erfarenhet från dömande i överrätt bör som regel ingå bland meriterna, Kommittén anser dock att meritkraven bör formaliseras i minsta möjliga mån. Det är värdefullt att tjänsterna hålls öppna åt olika håll, så att de kan rekryteras bland jurister från skilda verksamhetsfält inom förvaltningen och domstolsväsendet. Endast på det viset får man den allsidiga sammansättning en domstol med ett så brett målregister som den nya kammarrätten bör ha.

När ett kammarrättsråd får tjänstledighet för att fullgöra ett offentligt uppdrag måste platsen fyllas med en annan domare. Vid kortare ledigheter bör en fiskal kunna adjungeras. Under längre ledigheter bör däremot mera permanenta åtgärder vidtas. Härför erfordras ett antal extra ordinarie assessorer. Kommittén förordar att man härvid går över till det system som nu gäller i hovrätterna med extra ordinarie assessorer som reservdomare. Förutom att det ger lönemässig likställighet mellan kammarrätt och hovrätt är det lättare att administrera än ett vikariatssystem, som fordrar att tjänsterna Jledigförklaras etc. Det är vidare av stor betydelse för rekryteringen till kammarrätt att extra ordinarie assessorstjänster finns som befordringstjänster för fiskalerna.

Kommitténs förslag till ny kammarrättsorganisation innebär att antalet juristtjänster ökas med ungefär 25 ”/o. Vid första påseende kan ökningen sy-

nas betydande. Den måste dock, framhåller kommittén, ses mot bakgrund av den avsevärda överbelastning i förening med stark eftersläpning som se-

dan årtionden har bestått i både regeringsrätten och kammarrätten och som rimligtvis inte bör få fortsätta. Utvidgningen föranleds av dels de nya arbetsuppgifterna, dels behovet av ytterligare beredningstid för kammarrättens nuvarande mål. Av fyra nya avdelningar behövs närmare tre för de nya målen och resten som en allmän förstärkning, bl. a. med hänsyn till det väsentligt ökade antal muntliga förhandlingar som kommittén räknar med. Det är inte fråga om en större expansion än som motsvarar de ökade krav

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 35

som den offentligrättsliga utvecklingen ställer på den administrativa rättskipningen, och det gäller att tillgodose under många år samlade behov både i regeringsrätten och i kammarrätten.

Kommittén tänker sig att drygt hälften av de 44 nya ledamotstjänsterna skall kunna rekryteras inom kammarrättens egna led. Återstoden bör besättas med jurister utanför kammarrätten med erfarenhet av de nya målgrupper som skall föras till domstolsorganisationen.

Rekryteringen från botten anser kommittén inte behöva möta några svårigheter i de nya kammarrätterna med deras vidgade arbetsfält samt förbättrade ekonomiska villkor och befordringsförhållanden.

Medverkan av icke-jurister

Kommittén anser att av kammarrättens nuvarande mål inga andra än fastighetstaxeringsmålen är sådana att en fackmannamedverkan skulle vara till mera påtaglig fördel för rättskipningen. Däremot finner kommittén att sådan medverkan bör övervägas beträffande några av de tillkommande målgrupperna.

En sådan målgrupp är barnavårds- och nykterhetsvårdsmålen. I dessa

spelar vårdsynpunkter och allmänt sociala överväganden en särskilt betydelsefull roll vid sidan av den rent juridiska bedömningen.

Kommittén framhåller att även om det i och för sig finns större anledning att anlita icke-jurister i första instans än i en besvärsinstans som kammarrätt så måste det beaktas att särskilt under de närmaste årtiondena endast få av kammarrätternas ledamöter kommer att ha praktisk erfarenhet av socialt arbete. Den bristande kännedömen kan av praktiska skäl kompenseras bara i begränsad mån genom att företrädare för socialvården kallas in och hörs från fall till fall. Det är vidare mycket viktigt att kammarrätternas avgöranden möts med förtroende på detta nya och särskilt ömtåliga område. Under sådana förhållanden är det enligt kommitténs mening en näraliggande utväg att i de aktuella målen låta företrädare för social erfarenhet ingå i kammarrätt vid sidan av juristledamöterna. Framför allt kommer här i fråga socialförvaltningens tjänstemän och ledamöterna inom berörda kommunala nämnder och länsnämnder. Kommittén föreslår att barnavårdsmål och mål enligt lagen om nykterhetsvård skall behandlas av tre juristledamöter och två särskilda ledamöter som är förtrogna med ämnena.

De mål enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna som kammarrätten av-

gör redan nu angår ekonomiska tvister. Visserligen kan medverkan av socialt

sakkunniga ibland behövas också i de målen men behovet är inte lika gene-

rellt som i målen om omhändertagande. Kommittén anser att det här bör stå domstolen fritt att besluta i vad mån socialsakkunniga ledamöter bör tillkallas.

F.n. står en särskild skogssakkunnig person och en särskild bokförings-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

sakkunnig person till kammarrättens förfogande. Dessa sakkunniga får delta i överläggningarna men inte i besluten, Kommittén föreslår att sådana fasta sakkunniga skall förordnas också framdeles men stryker under att deras utlåtanden bör komma till stånd på ett sådant sätt, skriftligen eller vid muntlig förhandling, att parterna vet om dem och har möjlighet bemöta dem.

Specialrotlar, specialavdelningar, cirkulation m. m.

Systemet med specialrotlar och specialdivisioner för vissa av kammarrättens nuvarande mål syftar till att säkerställa en enhetlig rättskipning på ifrågavarande områden. Enhetlighet i bedömningen är givetvis särskilt angelägen när det gäller de mål vari kammarrätt dömer som sista instans. Det innebär också en rationalisering att samla alla mål av en viss typ hos en eller ett par ledamöter som får specialisera sig på ifrågavarande rättsområde. Samtidigt kan det inge betänkligheter att endast ett begränsat antal ledamöter får erfarenhet av målen. Allmänt sett är det önskvärt att alla ledamöter skall vara kompetenta att döma i alla typer av mål. Den negativa effekten av specialrotelsystemet kan neutraliseras genom att ledamöterna cirkulerar mellan avdelningarna och specialrotlarna byter innehavare med jämna mellanrum. Efter hand som cirkulationen har fullbordats bör specialrotelsystemet också kunna avvecklas för åtskilliga målgrupper. Kommittén stryker under att mål inte bör behålla egenskapen av specialmål längre än nödvändigt med hänsyn till de speciella problem som hänger samman med omorganisationen.

Prineiperna för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i

statsrådet och förvaltningsdomstol

Förvaltningsdomstolskommitténs betänkande innehåller ett förslag till fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol. Vid utarbetandet av detta förslag har kommittén hämtat ledning i ett av f. d. justitierådet Seve Ekberg år 1959 avgivet betänkande Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4) samt i remissyttrandena över detta betänkande.

Ekbergs förslag

I Ekbergs förslag framhölls att lagstiftningen om regeringsrättens kompetens hade som huvudsakligt ändamål att skapa rättstrygghet. Vid fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten borde i första hand behovet av rättsskydd beaktas. Det kunde inte alltid förväntas att rättsskyddsbehovet blev tillbörligen tillgodosett vid handläggningen av besvärsärenden inom departement och regering. Till

Kunyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 37

detta kom att regeringens avgöranden enligt gemene mans uppfattning — med rätt eller orätt — lätt fick sken av att påverkas av politiska hänsyn.

Rättsskyddssynpunkten fick dock inte ensam vara bestämmande. Hänsyn måste också tas till allmänna intressen. I vissa fall kunde behovet av rättsskydd jämfört med ett allmänt intresse av att målet skulle handläggas av regeringen vara så ringa att rättsskyddsintresset borde vika. För att vinna enhetlighet i rättskipningen var det vidare angeläget att undvika att grupper av mål, vilka hade ett naturligt samband, splittrades i sista instans. Andra praktiska skäl kunde också göra sig gällande vid fördelningen. Framför allt borde man eftersträva enkelhet och reda i uppräkningen av de mål som skulle handläggas av regeringsrätten, i den mån det kunde ske utan att andra väsentliga intressen uppoffrades.

Mål angående förvaltningsförordningar och andra beslut av generell räckvidd borde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, eftersom sådana. beslut kunde betraktas som ett utflöde av Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Likaså borde besvärsmål rörande beslut av administrativ myndighet, som avsåg rättsförhållande av privaträttslig natur mellan staten och enskild, avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Härigenom förebyggdes att ett avgörande av regeringsrätten kunde komma i konflikt med allmän domstols dom. 1 båda dessa fall kunde dock undantag komma i fråga. På Kungl. Maj:t i statsrådet borde också ankomma att handlägga mål som huvudsakligen rörde lämplighets- och ändamålsenlighetsfrågor.

I mål som gällde myndighets beslut att i särskilt fall meddela någon påbud att göra, tåla eller underlåta något (individuella påbud) var det enligt Ekbergs mening väsentligen fråga både om ingripande mot enskild person, som påkallade rättsskydd, och om rättstillämpning. Sådana mål borde därför handläggas av regeringsrätten.

Mål som gällde tillstånd att bedriva viss verksamhet kunde enligt Ekberg delas upp i två grupper. Den ena avsåg sådana fall då det var meningen, att den som uppfyllde vissa i författningen angivna villkor hade ett rättsanspråk att få utöva verksamheten. Läget kunde vara detta även om bland förutsättningarna för tillstånds meddelande ingick att sökanden skulle vara lämplig eller skickad för verksamheten. Besvärsmål angående meddelande av tillstånd av denna typ borde enligt Ekbergs mening avgöras av regeringsrätten.

Den andra gruppen avsåg sådana mål, i vilka den enskilde inte syntes äga något lagligt grundat anspråk på att få tillståndet. Avgörande faktorer vid tillståndsgivningen var i sådana fall inte bara sökandens kvalifikationer eller allmänna lämplighet för verksamheten utan framför allt om verksamheten från allmänna synpunkter befanns behövlig eller lämplig. Sådana mål ansåg Ekberg böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. :

Mål om inskränkning i eller återkallelse av ett för särskilt fall meddelat tillstånd eller godkännande till viss verksamhet eller användning m. m.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

ansågs röra en rättsfråga och borde därför enligt Ekbergs mening avgöras av regeringsrätten, även om mål om beviljande av rättigheten eller förmånen prövades av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Beträffande vissa grupper av mål föreslog Ekberg, att målen visserligen skulle avgöras i konselj men att regeringsrätten skulle obligatoriskt avge utlåtande i dem. Det rörde sig här om mål, i vilka det rättsliga inslaget var starkt men där regeringen och förvaltningsmyndigheterna ändå ansågs böra ha ett betydande mått av handlingsfrihet på grund av målens sammanhang med den allmänna politiken.

Ekbergs förslag innehöll liksom gällande lag en uppräkning av de mål som skulle handläggas av regeringsrätten. Målbeskrivningen var dock i en del fall mera vittomfattande och allmänt hållen än den i regeringsrättslagen nu förekommande. Härigenom skilde sig Ekbergs enumerationsteknik avsevärt från den teknik, som hittills tillämpats i regeringsrättslagen.

Yttranden över Ekbergs betänkande

Över Ekbergs betänkande inhämtades yttranden från ett stort antal myndigheter och organisationer. I utlåtandena blev de av Ekberg föreslagna huvudlinjerna för kompetensfördelningen i allmänhet tillstyrkta eller lämnade utan erinran. I ett betydande antal yttranden framfördes dock kritiska synpunkter mot större eller mindre delar av förslaget.

Ett stort antal yttranden gav uttryck åt uppfattningen att regeringsrättens kompetensområde skulle bli alltför vidsträckt enligt Ekbergs förslag. Beträffande bagatellmål och mål där rättsfrågan normalt var av enkel beskaffenhet ansåg ett flertal remissinstanser, att departementsbehandlingen var en mera ändamålsenlig prövningsväg än föredragning och avgörande inför en avdelning av fyra eller fem regeringsråd. Ekbergs bild av departementsbehandlingen av besvärsärenden kritiserades av flera remissinstanser.

Ett särskilt fall som tilldrog sig uppmärksamhet var när i en författning beslutanderätten i ett visst ämne hade tillagts Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämde. Regeringsrättens flesta ledamöter ansåg att besvär över sådan delegerad beslutsgivning, oavsett förekommande rättsliga inslag, normalt borde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Annars utsatte man sig för risken att regeringen skulle kunna reagera mot regeringsrättens

bedömning genom att helt enkelt återkalla det förordnande varigenom

beslutanderätten hade överförts till underordnad myndighet.

Förslaget att regeringsrätten skulle handlägga flertalet mål om individuella påbud berördes i ganska många yttranden. Å ena sidan ansåg vissa remissinstanser att föreslagna undantag från regeln borde utgå. Å andra sidan förordade ett flertal myndigheter och regeringsrättens flesta ledamöter större eller mindre begränsningar i regeringsrättens behörighet jämfört med Ekbergs förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 39

Ekbergs uppdelning av ärenden om meddelande av tillstånd mötte gensagor på vissa håll. JK fann det osäkert, om ett rättsanspråk kunde anses föreligga i den omfattning som Ekberg hade ansett och om i samtliga fall det sakligt sett bästa resultatet uppnåtts, Även om en författning inte direkt gav vid handen alt prövningen av tillståndsfrågan var avsedd att vara mera obunden, var detta kanske ändå fallet. Det syntes också antagligt, att i författningarna kriterierna för meddelande av tillstånd ofta hade bestämts utan tanke på några konsekvenser med avseende på kompetensfördelningen. Liknande synpunkter framfördes av ÖÄ, som därutöver framhöll att regeringen borde avgöra tillståndsärenden, vilka hade ett nära samband med uppgiften att sörja för allmän ordning och säkerhet, samt att Ekbergs uppdelning av ärendena i en del fall hade lett till en olycklig splittring av närbesläktade mål.

Förslaget rörande mål om återkallelse av eller inskränkning i individuella tillstånd behåndlades i ett flertal yttranden. Några remissinstanser, såsom Sveriges advokatsamfund och Sveriges grossistförbund, tillstyrkte förslaget. Det kritiserades däremot av bl.a. JK, ÖÄ, länsstyrelsen i Stockholms län och kommerskollegium. Från kritikernas sida framhölls bl. a. att vid prövningen måste beaktas samma omständigheter som vid meddelande av tillstånd. Man pekade också på den faktiska likheten mellan återkallelse av tillstånd och vägran att förlänga ett tidsbegränsat tillstånd.

Förslaget om obligatoriskt hörande av regeringsrätten i vissa grupper av ärenden som avgjordes av Kungl. Maj:t i statsrådet avstyrktes av regeringsrättens flesta ledamöter. De påtalade det dubbelarbete som förslaget medförde och framhöll vidare bl. a. att det rättsliga inslaget var av mycket olika styrka i olika mål och att målen ej sällan skulle fördröjas i onödan. Lämpligare var därför att Kungl. Maj:t genom särskilt förordnande inhämtade regeringsrättens utlåtande när bedömningen i det enskilda fallet ansågs erbjuda betydan-

de rättsliga svårigheter. Å andra sidan framhölls från näringslivets håll att

rättssäkerheten kunde komma att äventyras så länge regeringsrättens prövning inte var obligatorisk i alla de enskilda fall där rättsfrågan var av särskild vikt.

I flera yttranden framhölls att den av Ekberg använda enumerationstekniken, som innefattade målbeskrivningar med prägel av generalklausuler, ökade svårigheterna att avgöra om ett visst mål skulle behandlas av regeringsrätten eller av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommitténs förslag

I sitt förslag till fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i

statsrådet och administrativ domstol utgår kommittén, i överensstämmelse med gällande rätt, från grundsatsen att mål i vilka rättsfrågorna normalt framstår som det väsentliga skall handläggas av administrativ domstol, medan

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

ärenden i vilka lämplighetsfrågorna regelmässigt dominerar skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vissa undantag föreslås dock från principen. Hänsyn måste enligt kommitténs uppfattning tas till de allmänna intressen som gör sig gällande i förvaltningsärendena. I sådana typer av besvärsärenden, där avgörandet måste träffas med hänsyn väsentligen till försvars-, ordnings-, säkerhets-, allmänekonomiska eller andra statsnyttosynpunkter, bör beslutanderätten i allmänhet ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet, som i stort sett har det högsta ansvaret på hithörande områden. I den förstnämnda grundsatsen bör enligt kommitténs mening vidare den jämkningen göras att domstolsprövningen i princip förbehålls sådana grupper av mål som i allmänhet är av någon större betydelse för den enskilde. Besvärsärenden, i vilka rättsfrågan normalt är av enkel beskaffenhet och vilka samtidigt är av mindre vikt bör hänskjutas till den friare, enklare och snabbare prövning som sker i statsdepartementen. En prövning i departementen får anses vara tillräcklig i bagatellärenden, även om dessa skulle vara av mera juridisk natur. Departementsbehandlingen kan också stundom vara att föredra i ärenden, där det är av särskild vikt att få ett snabbt avgörande i saken. Kommittén erinrar i sammanhanget om att den reella föredragningen och prövningen av besvärsärenden i departementen regelmässigt sker inför vederbörande expeditionschef eller chef för sakenhet under sådana omständigheter att god juridisk sakkunskap är företrädd. Kommittén anser inte att det finns skäl att påstå att den svenska departementsbehandlingen av besvär skulle vara otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt, låt vara att behandlingen i en domstol på grund av sakens natur torde erbjuda bättre garantier för en självständig, djupgående och allsidig prövning speciellt från juridiska synpunkter. I en författning kan beslutanderätten i visst ämne ha tillagts Kungl. Maj:t eller inyndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer. När i ett sådant fall beslutanderätten delegerats av Kungl. Maj:t till underordnad myndighet, talar enligt kommitténs uppfattning övervägande skäl för att besvär över myndighetens beslut skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, även om ärendet är av rättslig natur. Undantagsvis bör dock avsteg från denna regel kunna komma i fråga. De allmänna riktlinjer för kompetensfördelningen mellan regeringen och administrativ domstol, som Ekberg drog upp, finner kommittén i stor utsträckning leda till gott resultat. På en del punkter anses dock den av Ekberg använda metoden medföra, att till administrativ domstol hänskjuts ärenden, som lämpligen bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén anser sålunda att Ekberg i ärenden angående meddelande av tillstånd har fäst alltför stor vikt vid utformningen av vederbörande författning och därigenom ofta utan tillräckligt fog har kommit till slutsatsen att det sökta tillståndet var ett rättsanspråk och därför borde höra under förvaltningsdomstol. Vidare anser kommittén den föreslagna regeln om mål

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 41

angående återkallelse av eller inskränkning i tillstånd m. m. inte ta tillräcklig hänsyn till det sakliga samband som finns mellan ärenden om meddelande och ärenden om återkallelse av tillstånd. Enligt kommitténs uppfattning kräver enhetligheten i rältstillämpningen att samma myndighet som regel är slutinstans i alla ärenden som över huvud taget rör tillstånd av visst slag.

Den föreslagna allmänna regeln att mål om individuella påbud, på några undantag när, skall hänföras till administrativ domstols domvärjo anser kommittén också vara alltför vittgående. Regeln tar inte tillbörlig hänsyn till att individuella påbud förekommer i mycket skilda sammanhang och kan vara av starkt skiftande betydelse, Regeln skulle också medföra betydande tillämpningssvårigheter.

Kommitténs slutsats blir att man inte kan. undgå att, obunden av teoretiska betraktelsesätt, genomgå förekommande skilda besvärsärenden grupp för grupp för att vinna en ändamålsenlig kompetensfördelning. För varje grupp får man bilda sig en föreställning, om ärendena är av den rättsliga karaktär och den betydelse för den enskilde att en prövning i rättskipningens form kan anses påkallad, eller om i stället lämplighets-, ändamålsenlighetseller statsnyttosynpunkter dominerar.

Kommittén understryker att den lagt sig vinn om att göra bestämmelserna om kompetensfördelningen enkla och klara och därigenom lättfattliga för parter och myndigheter. Som ett led i denna strävan har kommittén i största möjliga utsträckning infört fullföljdsregler i de olika materiella författningarna.

I stället för Ekbergs förslag om att regeringsrätten obligatoriskt skall höras i vissa grupper av ärenden som avgörs av regeringen förordar kommittén att Kungl. Maj:t genom särskilt förordnande inhämtar rtegeringsrättens yttrande i ärenden med betydelsefulla rättsliga problem, Kommittén framhåller att det ter sig rimligt att regeringen i ärenden, som skall avgöras i konselj men som innefattar rättsliga problem av:'större vikt, så långt som möjligt tillmötesgår yrkanden av part att regeringsrätten skall höras.

Ledamöterna Bohman och Petrén beklagar i ett särskilt: yttrande.att kommittén på grund av sina direktiv inte kunnat pröva bl. a. möjligheten av en uppdelning av överprövningen på lämplighetsfrågor och på: rättsfrågor och därför varit förhindrad att fritt välja mellan olika för svenska förhållanden tänkbara former för att inpassa ett domstolsmässigt .element i förvaltningen. - ne

Bohman anser dessutom i en reservation att -kommittén inte tillmätt hänsynen till den enskildes rättsskydd tillräckligt stor vikt. BI. a. kritiserar han kommitténs ståndpunkt beträffande mål om inskränkning i eller återkallelse av individuella tillstånd. Han anser att sådana mål liksom besvär över beslut om vägran att förlänga ett tidsbegränsat tillstånd bör: handläggas av administrativ domstol. '

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Remissyttrandena

Principerna för en omorganisation av förvaltningsrättskipningen hos regeringsrätten och kammarrätten Förvaltningsdomstolskommitténs förslag har i det stora hela fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. I flera yttranden understryks starkt behovet av en reform på förvaltningsrättskipningens område. De femton regeringsråden framhåller sålunda att anhopningen av mål i regeringsrätten och den därmed följande förseningen i avgörandena har blivit så avsevärda till följd av förvaltningsmålens starkt ökade betydelse inom rättslivet och avsaknaden av effektiva fullföljdsspärrar, att domstolens möjligheter att verka som prejudikatinstans starkt försvårats. De anser att förseningarna måste inge allvarliga betänkligheter också från synpunkten av den enskildes rättsskydd. Att viktiga skattemål kan få ligga och vänta på sin tur i fyra å fem år efter det att de är färdiga för föredragning betecknar de som djupt otillfredsställande. JO framhåller att den betydande tillströmning av mål till regeringsrätten, som på grund av förvaltningslagstiftningens utvidgning, samhällsutvecklingen och gällande fullföljdsregler skett och sker, i väsentlig grad försvårar för domstolen att fullgöra sin prejudikatbildande funktion. Understundom kan, fortsätter JO, regeringsrättens motiveringar till meddelade beslut vara så knapphändiga att missförstånd lätt uppkommer rörande beslutens innebörd. JO anser det angeläget att sådana anledningar till oriktig eller oenhetlig praxis hos underinstanserna undanröjs och att regeringsrättens arbete över huvud kommer att verksamt främja fast och enhetlig rättstillämpning. Enligt JO:s mening framstår det som en trängande nödvändighet att en reform i fråga om regeringsrättens ställning och uppgifter snarast möjligt genomförs. I flera remissyttranden uttalas lovord över kommitténs arbete, JK finner det mycket tillfredsställande att de komplicerade frågor som utredningen har haft att ta upp har utretts grundligt och allsidigt. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att kommitténs betänkande genomgående präglas av stor omsorg och noggrannhet och att det är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Huvudlinjerna i kommitténs förslag accepteras i huvudsak av flertalet

remissinstanser. De femton regeringsråden anser det från många synpunkter beklagligt att så förhållandevis snäva fullföljdsbegränsningar som kommittén har föreslagit skall behöva vidtas. Dessa regeringsråd finner emellertid uppenbart att de nuvarande förhållandena inte kan godtas vare sig från rättssäkerhetssynpunkt eller från andra allmänna synpunkter. Vill man på längre sikt ge regeringsrätten tillbörliga möjligheter att verka som prejudikatinstans, minska väntetiderna i regeringsrätten och skapa utrymme för ökad muntlighet där, synes den av kommittén anvisade vägen vara den enda framkomliga. De finner också kommitténs förslag i det stora hela väl avvägt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att kommittén har lagt

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 43

fram ett utmärkt förslag, som alla bör kunna vara överens om. Hovrätten understryker att regeringsrättens roll i rättskipningen bör vara att svara för rältsutvecklingen främst genom vägledande prejudikat. En förutsättning härför är, att en domstolsinstans på mellanplancet får tillräcklig kapacitet. En granskning av vad kommittén har föreslagit i detta hänseende ger inte hovrätten anledning till någon erinran, och hovrätten anser därför att förslaget bör genomföras. Hovrätten förklarar sig endast vilja varna för att man genom nedprutning av förslaget blott gör en halvhjärtad reform och sålunda omöjliggör att det eftersträvade resultatet nås. Framför allt bör kammarrättsorganisationen vara sådan, att regeringsrätten kan upprätthålla en ytterst sträng gallring vid tillståndsprövningen.

Kammarrätten framhåller att den administrativa besvärsorganisationen också lider av andra brister än den överbelastning av regeringsrätten som närmast föranlett kommitténs tillsättning. I vissa fall finns det fyra instanser men i andra fall endast två instanser utan att denna skillnad kan motiveras rationellt. Vidare avgörs vissa besvärsmål i sista instans av t. ex. kammarrätten, medan andra mål alltid får föras upp till regeringsrätten utan att de senare kan påstås vara mera svårbedömda än de förra. Dessa och andra inadvertenser är en följd av att önskemålet om likformighet och ändamålsenlighet inte har beaktats tillräckligt när instansordningsfrågorna hittills har lösts i lagstiftningen. Kammarrätten hälsar därför med tillfredsställelse att kommittén har försökt att åstadkomma ett samlat grepp över hela problemkomplexet.

En del remissinstanser — däribland Sveriges advokatsamfund och en rad organisationer med anknytning till näringslivet, såsom SAF och Sveriges industriförbund — beklagar att kommittén på grund av sina direktiv har varit förhindrad att behandla det administrativa rättsskyddet i ett vidare perspektiv och därvid ta upp bl. a. frågan om generell möjlighet till domstolsmässig överprövning av förvaltningsbeslut. Emellertid motsätter sig dessa remissinstanser i regel inte en reform inom den ram som har gällt för kommitténs arbete. I samband därmed framhålls från näringslivshåll att en mera djupgående reform skulle kräva mycket omfattande organisatoriska förändringar.

En del remissinstanser förordar även andra metoder än den som kommittén har föreslagit för att lösa problemen med arbetsläget i regeringsrätten. I några fall, såsom i de fyra regeringsrådens yttrande och i regeringsrådet Klackenbergs yttrande, anses att lösningen bör ske helt efter andra linjer än den kommittén har stannat för. Dessa regeringsråd förordar att man i syfte att minska måltillströmningen till regeringsrätten dels flyttar bort vissa målgrupper från domstolen, dels inför en särskild fullföljdsavgift, dels skärper nuvarande fullföljdsbegränsande regler i skattemål genom en höjning av summa revisibilis eller på annat sätt. De fyra regeringsråden föreslår dessutom att talan i skattemål inte skall få fullföljas till regeringsrätten, om den gäller värderingsfrågor.

Som skäl för sitt avstyrkande av förslaget om allmän tillståndsprövning

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

hänvisar de fyra regeringsråden till konsekvenserna från rättskipningssynpunkt av en sådan ordning. Dessa måste bedömas bl. a. mot bakgrunden av hur stor ändringsfrekvensen är i de mål som nu avgörs av regeringsrätten. För skattemålens del torde ändringsprocenten vara omkring 30. Om antalet avgjorda skattemål uppskattas till ca 2 000 per år, innebär detta att besvären leder till ändring i taxeringen i 600 mål. I andra målgrupper är ändringsfrekvensen lägre, men det är utan vidare klart att det sammanlagda antalet mål, vari regeringsrätten ändrar kammarrättens utslag, betydligt överstiger det antal mål, som enligt kommitténs beräkningar skulle släppas fram till fullständig sakprövning. Prejudikatbildning är visserligen, fortsätter dessa regeringsråd, en viktig uppgift för regeringsrätten men minst lika viktig är dess uppgift att skipa rätt oavsett prejudikatbildning. De anför vidare att åtskilliga målgrupper i regeringsrättens nuvarande målregister omfattar ett så litet antal mål, att man måste räkna med att efter genomförandet av en ordning med allmän tillståndsprövning många målgrupper inte blir representerade alls eller endast med enstaka mål bland de 450 mål som kommittén har beräknat skall släppas fram till slutlig prövning i sak av regeringsrätten. Domstolen kommer då att sakna tillräcklig erfarenhet och överblick av det aktuella rättsområdet för att på ett tillfredsställande sätt kunna vägleda praxis. Slutligen erinrar dessa regeringsråd om att regeringsrätten har fått avsevärt förbättrade möjligheter att snabbare avveckla sin målbalans genom utökningen med en fjärde avdelning år 1967. Även om erfarenheterna från tidigare utökningar av regeringsrätten manar till försiktighet, anser de det rimligt att avvakta utvecklingen under de närmaste åren innan slutlig ställning tas till kommitténs enligt deras mening mycket långtgående förslag om begränsning av möjligheterna att i förvaltningsfrågor få saken prövad av regeringsrätten. Regeringsrådet Klackenberg anför i stora delar liknande synpunkter. Om prejudikatbildningen blir regeringsrättens dominerande uppgift, gör man enligt hans uppfattning prejudikatbildningen till något betydligt märkvärdigare än den egentligen behöver vara i förvaltningsrättskipningen och får i gengäld en lägre standard än hittills på den sakliga prövningen av målen genom att det slutliga avgörandet i flertalet fall förläggs till en instans under regeringsrätten. Inom vissa målgrupper, t. ex. mål om tvångsintagning av alkoholmissbrukare och omhändertagande av barn och ungdom för samhällsvård, skulle det enligt hans mening kännas särskilt stötande att vara tvungen att avvisa sakprövning och inte kunna rätta till felaktiga beslut, därför att målet inte är av intresse från prejudikatsynpunkt eller eljest så speciellt kvalificerat att talan skall prövas enligt de föreslagna bestämmelserna. Han anser också, att det föreslagna systemet kan väntas medföra större processkostnader för den rätts- .sökande allmänheten och att en ofta framhållen fördel hos förvaltningsprocessen framför den allmänna domstolsprocessen, nämligen att kostnaderna för de klagande är små och att man inte riskerar att vid avslag få betala

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 45

den andra partens rättegångskostnader, i betydande grad går förlorad om kommitténs förslag genomförs. Han anser nämligen de föreslagna dispensreglerna så svårbedömbara och abstrakta att de i allmänhet tvingar de klagande i regeringsrätten att anlita advokat för att ha en rimlig möjlighet att få sina mål sakprövade. |

Bland de målgrupper, som de fyra regeringsråden anser böra flyttas bort från regeringsrätten, nämner de först och främst körkortsmålen. De anser också att det kan övervägas att flytta bort även vissa mindre målgrupper, framför allt mål om löner och bidragsförskott. Uppfattningen att regeringsrätten inte bör vara högsta instans i körkortsmålen delas av kammarrätten, riksrevisionsverket, JO, länsstyrelserna i Jönköpings, Värmlands och Gävleborgs län samt SACO. Hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskollegium, Sveriges advokatsamfund, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Motorbranschens riksförbund föreslår att fråga om återkallelse av körkort som har samband med ansvarstalan vid allmän domstol skall prövas i ansvarsmålet vid den allmänna domstolen.

Statskontoret, riksrevisionsverket, kommerskollegium och länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår en närmare undersökning av möjligheterna att flytta bort ytterligare målgrupper från regeringsrätten.

Endast kommerskollegium anser att det finns skäl att överväga att bryta ut skattemålen till behandling av en särskild högsta skattedomstol.

De fyra regeringsråden och regeringsrådet Klackenberg anför till förmån för införandet av en särskild fullföljdsavgift för den som vill föra talan i regeringsrätten, att en sådan avgift av måttlig storlek måste antas få parterna att tänka efter om det finns tillräckliga skäl att klaga. Kravet på fullföljdsavgift skulle enligt deras mening sannolikt i avsevärd mån hejda tillflödet av mindre viktiga mål. De anser att fullföljdsavgift dock inte bör komma i fråga i mål om administrativa frihetsberövanden och i disciplinmål. De sätter också i fråga om inte undantag bör föreskrivas för mål om sociala förmåner.

I flera yttranden framhålls vikten av en förstärkning av instanserna under regeringsrätten. ÖÄ, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs och Västerbottens län samt länsförvaltningsutredningen och landskontorsutredningen m. fl. anser att ett genomförande av länsförvaltningsutredningens förslag i betänkandet Länsförvaltningen (SOU 1967: 20), som bl. a. går ut på medverkan av medborgerliga representanter i länsstyrelsernas förvaltningsrättskipande verksamhet, har betydelse i sammanhanget. Flera remissinstanser hävdar bestämt, att en ombildning av prövningsnämnderna till skatterätter i enlighet med landskontorsutredningens förslag i betänkandet Skatteförvaltningen (SOU 1967:22) måste genomföras samtidigt som eller i god tid innan förslaget om en allmän tillståndsprövning vid fullföljd av talan i skattemål till regeringsrätten förverkligas. De femton regeringsråden framhåller att det får anses vara en förutsättning

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

för att en allmän tillståndsprövning skall kunna omfatta också skattemålen, att förslaget om inrättande av länsskatterätter i någon form kommer till ulförande. Samma uppfattning kommer till uttryck i yttrandena från bl. a. ÖÄ, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län, handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska landstingsförbundet samt en lång rad organisationer med anknytning till näringslivet och jordbruket.

Ett stort flertal remissinstanser, bland dem de femton regeringsråden, kammarrätten, de flesta länsstyrelserna, Sveriges advokatsamfund och många näringslivsorganisationer, tillstyrker kommitténs förslag om att kammarrätt skall bli allmän mellaninstans. Kammarrätten framhåller att det ligger nära till hands att ta fasta på de värden som ligger i att det inom domstolen under dess flerhundraåriga verksamhet som landets största riksdomstol har utbildats fasta rättstraditioner och samlats ett stort erfarenhetsmaterial. Av väsentlig betydelse är också kammarrättens förtrogenhet med utbildningen av unga jurister för insatser inom det administrativa rättsväsendet.

Endast ett par remissinstanser ifrågasätter om det inte borde finnas skilda domstolar för skattemål resp. för övriga förvaltningsmål.

Kommerskollegium, ÖÄ, länsstyrelsen i Stockholms län, JO och SACO avstyrker införandet av en allmän mellaninstans i förvaltningsrättskipningen. JO framhåller att en utökning av instanskedjan är förenad med vissa mycket allvarliga olägenheter. Redan den nuvarande förvaltningsapparaten är tung, och den har växt fram efter hand utan att det har skett någon allmän organisatorisk översyn. JO finner det redan från mera allmänna rationaliseringssynpunkter föga tilltalande att bygga ut systemet med ytterligare en instans. Enligt JO:s uppfattning är det framför allt från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att instanskedjan inte förlängs. Betydelsen av att ha tillgång till en säkert men långsamt och omständligt arbetande instanskedja får alltså inte överbetonas. För den enskilde medborgaren är det och måste det vara ett huvudintresse att kunna komma till sin rätt inom rimlig tid och att inte behöva föra en sak genom alltför många instanser. Olägenheterna av en lång instanskedja betonas också av patent- och registreringsverket och trafikmålskommittén. Vidare berörs de av JK, Svea hovrått, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, kammarrätten, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Uppsala, Gävleborgs och Västerbottens län, domstolskommittén, landstingsförbundet och TCO.

Närmare om prövningstillstånd

Allmänt om tillståndsprövning

Förvaltningsdomstolskommitténs förslag till regler om prövningstillstånd har föranlett delade meningar bland remissinstanserna. Förslaget lämnas utan erinran av bl. a. Svea hovrätt, socialstyrelsen, statskontoret, allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 47

ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, femton länsstyrelser,

Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaför-

bund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, SAF, HAO och Svenska bankföreningen. Vidare godtar kommerskollegium och JO de föreslagna reglerna såvitt gäller skattemål.

Några remissinstanser uttalar sympatier för restriktivare regler om prövningstillstånd än kommittén har föreslagit och är därvid inne på tanken att göra regeringsrätten till en mer eller mindre renodlad prejudikatinstans. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det kan övervägas om inte denna synpunkt bör drivas så strängt att dispens på annan grund än prejudikatintresse i allmänhet inte bör kunna ges. Därigenom borde antalet regeringsråd efter hand kunna minskas till ungefär det som fanns från början. Liknande synpunkter kommer till uttryck i trafikmålskommitténs och domstolskommitténs yttranden.

Flera remissinstanser vill ha generösare regler om prövningstillstånd än kommittén har föreslagit när det gäller annat än prejudikat- och intressefall. En del av dessa remissinstanser uttalar sig för en ordning med ändringsdispens av samma slag som i rättegångsbalken. Hit hör bl. a. JK, kammarkollegium, länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län, Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, RLF och TCO. JO anser att ändringsdispens skall kunna meddelas i sådana mål som inte är skattemål. Enligt JO:s förslag skall dessa mål inte passera kammarrätt.

Som skäl för att ändringsdispens bör ingå i systemet anförs i allmänhet att anledning saknas att göra rätten till materiell prövning snävare i regeringsrätten än i högsta domstolen och att kommittén har överdrivit den ökade arbetsbelastning för regeringsrätten som skulle bli följden av en ordning med ändringsdispens. JK finner det betänkligt att inte ha regler om ändringsdispens, som motsvarar rättegångsbalkens, med hänsyn till den utomordentligt stora betydelse som utgången i skatte- och andra förvaltningsmål kan ha för den enskilde. Sveriges advokatsamfund framhåller att samma möjlighet att få talan prövad i högsta instans bör finnas i administrativa mål och i rättegångsmål inte bara i likformighetens intresse utan också och inte minst från rättssäkerhetssynpunkt. Det skulle vara föga tilltalande om regeringsrätten av formella skäl saknade möjlighet att meddela prövningstillstånd i mål vari en ändring av det överklagade utslaget framstår som i hög grad sannolik. Kammarkollegium pekar på att den tilltänkta kammarrättsorganisationen skall tillföras ett stort antal nya målgrupper, som är främmande för tjänstemännen i den nuvarande kammarrätten. Med hänsyn härtill ter det sig vanskligt från rättsskyddssynpunkt att inte öppna möjlighet till ändringsdispens i regeringsrätten.

Andra remissinstanser vill inte göra dispensreglerna så vida som rätte-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

gångsbalkens regler om ändringsdispens men förordar likväl vissa utvidgningar i förhållande till kommitténs förslag. De femton regeringsråden anser alt de av kommittén föreslagna reglerna är förhållandevis hårda. De fram: håller att redan omsorgen om prejudikatbildningen kräver att antalet mål som släpps fram till sakprövning inte blir för litet, eftersom man annars riskerar att regeringsrätten inte behåller tillräcklig kontakt med olika rättsområden. De vill vidare något starkare än kommittén betona regeringsrättens uppgift att ge en kvalificerad slutprövning i de viktigaste målen. Deras överväganden utmynnar i att de tillstyrker kommitténs förslag till dispensregler med tillägget att målets betydelse för klaganden eller någon som han företräder införs som särskilt kriterium för prövningstillstånd vid sidan av kriterierna målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt och övriga omständigheter. Som motivering för tillägget anför de att bland de mål som regeringsrätten har att avgöra finns många, vilkas utgång kan bli helt avgörande för partens — eller i barnavårdsmål hans barns — livsöde eller för hans ekonomi. Ett tillägg av denna innebörd förordas också av kammarrätten, ÖÄ, länsstyrelsen i Stockholms län, landskontorsutredningen och SACO.

Svenska landstingsförbundet ifrågasätter om inte den omständigheten att underinstanserna har kommit till olika resultat borde utgöra dispensgrund.

Kammarrätten förklarar sig endast med tvekan godta att möjlighet till ändringsdispens inte skall finnas. Detta leder till snävare fullföljdsbegränsningar i förvaltningsprocessen än i den allmänna processen. Kammarrättens avgöranden synes dock normalt inte avse frågor av mindre betydelse för den enskilde rättssökande än hovrätternas avgöranden. Inte heller kan det antas att kammarrätten genom en upprustning enligt kommitténs förslag får sådana resurser att behovet av en allmän bestämmelse om ändringsdispens väsentligen upphör. Kammarrätten godtar likväl kommitténs förslag, därför att mindre långtgående åtgärder skulle vara otillräckliga för att råda bot på det synnerligen otillfredsställande arbetsläget i regeringsrätten. Om det inrättas flera kammarrätter med skilda domsområden, måste det dock enligt kammarrättens mening övervägas om man kan undvara en ordning med ändringsdispens.

I några yttranden anförs kritiska synpunkter på de föreslagna dispensvillkoren utan att några bestämda ändringsförslag framförs. Riksrevisionsverket anser det svårt att bedöma vilken verkan de omfattande dispensreglerna kan få i det praktiska domstolsarbetet, bl. a. för utformningen av kammarrättens besvärshänvisningar. Det är angeläget att bestämmelserna blir så entydiga och enkla som möjligt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det tveksamt, om tillståndsprövningen bör formbindas i den utsträckning som blir följden av de föreslagna dispensvillkoren, och vill förorda »något friare former» för fullföljden. En liknande uppfattning framförs av ÖÄ och länsstyrelsen i Stockholms län.

Några remissinstanser tar upp frågan om fullföljden till regeringsrätten i

Kungl. Maj:ts propösition nr 30 år 1971 49

de andra mål än fastighetstaxeringsmål som kammarrätten f.n. avgör i sista instans. Kammarrätten anser att förutsättningarrna för prövningstillstånd bör vara lika för alla mål. Också de aktuella målen, vari enligt kommitténs förslag endast prejudikat- och intressedispens skulle komma i fråga, kan ibland vara av synnerlig vikt för den enskilde, och det kan också förekomma domvilla eller nya bevis i dem. Om man: inskränker möjligheterna till prövningstillstånd i målen, skulle regeringsrättens erfarenhet av dem bli så liten att domstolens prejudikatbildning försvåras. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län och domstolskommittén anser att ingen särskild begränsning bör gälla vid fullföljd till regeringsrätten av mål som nu stannar i kammarrätten.

Kommitténs förslag att behålla en beloppsspärr, summa revisibilis, i skat; temål har vunnit anslutning hos flertalet remissinstanser, däribland regeringsrättens ledamöter, riksskattenämnden och flertalet länsstyrelser. Flera av dessa remissinstanser vill dock ha kvar de nuvarande beloppsgränserna eller höja dem i mindre grad än kommittén föreslagit. Hit hör bl. a. de :femton regeringsråden och riksskattenämnden.

, kammarrätten, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Skaraborgs och

Gävleborgs län, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF vill helt slopa beloppsspärrarna. Kammarrätten anser att det skulle medföra större olägenheter än fördelar om man tar med regler om summa revisibilis i ett system med allmän tillståndsprövning. Skälen för en summa revisibilis i taxeringsmål ter sig helt annorlunda i den nya ordningen än i dagens som inte ställer upp någon annan begränsning i fullföljden till regeringsrätten. Mot en beloppsspärr talar flera skäl, bl. a. att den kan göra kammarrättens besvärshänvisningar mycket invecklade och svårlästa:

De fyra regeringsråden analyserar i sitt yttrande kommitténs beräkningar av den tidsvinst i regeringsrätten som skulle uppstå genom det föreslagna systemet med tillståndsprövning. De kommer därvid till slutsatsen att systemet för skattemålens del skulle fordra längre tid än det nuvarande. De tror vidare att tidsvinsten för övriga mål blir relativt begränsad och ifrågasätter därför om kommitténs beräkningar i fråga om tidsvinst över huvud taget är hållbara.

Närmare om prejudikat- och intressedispens

Kommitténs förslag till utformning av reglerna om prejudikat- och intressedispens har i allmänhet godtagits av remissinstanserna, .

I fråga om prejudikatdispens påpekar de femton regeringsråden att den uppmjukning som kommittén har föreslagit genom att i stället för »synnerlig vikt> kräva bara »vikt> inte får leda till att prejudikatdispens beviljas t. ex. enbart därför att kammarrätten i ett visst fall har dömt i strid med något avgörande i regeringsrätten eller annars har gått ifrån den rådande uppfattningen om innehållet i gällande rätt. I annat fall skulle man på en omväg införa en ändringsdispens.

4 — 11ö64

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

I fråga om intressedispens påpekar de femton regeringsråden att klagande i skattemål ofta åberopar som skäl för intressedispens att taxeringsfrågan återkommer under flera år. Enligt regeringsrådens mening bör intressedispens inte beviljas av detta skäl, och de förutsätter att någon ändrad innebörd inte är åsyftad med kommitténs förslag. Därmed anser de också klart att intressedispens i skattemål kommer att få ett mycket begränsat utrymme vid en allmän tillståndsprövning.

Kammarrätten ifrågasätter om inte regeln om intressedispens skulle kunna undvaras, eftersom de föreslagna bestämmelserna om dispens med hänsyn till målets allmänna vikt och omständigheterna i övrigt i första hand torde tillgodose det praktiska behovet i de fall som regeln om intressedispens tar sikte på. Det torde också vara svårt för allmänheten att förstå innebörden av ordalagen i bestämmelsen. Enligt kammarrättens erfarenhet har intressedispens, som redan nu finns enligt 98 8 2 mom. taxeringsförordningen, haft ringa eller ingen praktisk betydelse.

Närmare om dispens med hänsyn till målets svårbedömlighet m. m.

Den av kommittén föreslagna utformningen av reglerna om dispens med hänsyn till målets svårbedömlighet m. m. har i allmänhet inte kritiserats av remissinstanserna på annat sätt än att en del av dessa förordat antingen restriktivare eller generösare regler på området.

En allmänt kritisk inställning till utformningen av ifrågavarande regler kommer till uttryck i domstolskommitténs yttrande. Kommittén framhåller att den enda tämligen fasta hållpunkt som erbjuder sig när det gäller att formulera en dispensregel, som går längre än en ren prejudikat- och intressedispens men inte så långt som till ändringsdispens i full omfattning, är att möjlighet till dispens bör finnas när det föreligger ett sådant förhållande som ulgör grund för resning eller domvillobesvär. Den restriktiva generalklausul som förvaltningsdomstolskommittén ställer upp kan ha vissa fördelar, främst att regeringsrätten får ganska stor frihet att i fall då synnerliga skäl förelig. ger medge dispens, även om förutsättning saknas för prejudikat- eller intressedispens. Den allmänt hållna avfattningen av generalklausulen är emellertid inte ägnad att nämnvärt underlätta arbetet med dispensprövning, och det torde därför bli nödvändigt att för varje mål där det blir aktuellt att tillämpa klausulen göra en fullständig om också summarisk granskning av målet för att se om synnerliga skäl till talans prövning föreligger. Detta kräver betyd-

ligt mer arbete än om dispensprövningen endast behöver ta sikte på frågan

om målet har prejudikatintresse eller inte, och man kan därför räkna med att uppnå bara en ganska liten arbetslättnad vid dispensprövningen genom att ersätta rättegångsbalkens bestämmelse om ändringsdispens med den förordade allmänna dispensgrunden. Domstolskommittén tror inte heller att regelns restriktiva avfattning kommer att verka särskilt återhållande på klagobenägenheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 51

Av de särskilda kriterier för dispens, som anges i den av förvaltningsdom-

stolskommittén föreslagna regeln, har särskilt kriteriet målets svårbedömlig-

het föranlett kritik. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den omständigheten att de rättsliga frågorna i målet är komplicerade inte kan vara ett skäl till dispens, om frågorna saknar prejudikatintresse. Det måste innebära en överskattning av regeringsrätten, om man vill hävda att det förekommer rättsliga frågor i målen som är så svårbedömda att endast regeringsrätten men inte kammarrätten kan bedöma dem tillfredsställande. Så är naturligtvis inte alls fallet. Det är uteslutande när man måste välja mellan flera i och för sig godtagbara lösningar på ett rättsligt problem och valet kan vara vägledande för framtiden som regeringsrättens medverkan är nödvändig. Hovrätten anser inte heller att dispens på grund av målets svårbedömlighet skall kunna medges redan på grund av processmaterialets vidlyftighet. Kammarräåtten framhåller att flertalet klagande knappast torde kunna avgöra om ett mål är svårbedömligt. Ifrågavarande dispensgrund torde därför ge anledning till dispensansökningar som inte har utsikt att vinna bifall. Man kan också fråga sig om det från allmän eller enskild synpunkt är mindre betänkligt om ett felaktigt avgörande sker i ett lättbedömt mål än i ett svårbedömt. Samma uppfattning kommer till uttryck i domstolskommitténs yttrande.

I fråga om dispensgrunden omständigheterna i övrigt framhåller kammarrätten att regeringsrätten rimligtvis bör ha en inte obetydlig frihet när det gäller att tillämpa reglerna om prövningstillstånd. Som kommittén själv framhållit har dock denna dispensgrund karaktär av reservbestämmelse, och den måste användas sparsamt. Om tillämpningen skulle bli sådan att den leder till uppfattningen att man på en omväg infört ändringsdispens, är risken stor för att regeringsrätten skulle komma att belastas med alltför många dispensansökningar. Dessutom kunde den missuppfattningen vinna insteg, att regeringsrätten genom att avslå en dispensansökan ställt sig bakom underinstansens avgörande i saken.

Särskilda regler om fullföljd i vissa mål

Remissinstanserna utgår i allmänhet liksom kommittén från att man måste undanta vissa mål från den allmänna instansordningen och låta dem fullföljas till regeringsrätten utan föregående prövning i kammarrätt. I stort sett råder enighet om att undantagen bör ha minst den omfattning som kommittén föreslår, men vidsträcktare undantag förordas från flera håll. De femton regeringsråden, JK, statskontoret och länsstyrelsen i Uppsala län godtar uttryckligen att den nuvarande ordningen behålls för vissa valmål, patentmål m. fl., och även Svenska bankföreningen finner kommitténs urval av sådana mål väl avvägt. Riksskattenämnden tillstyrker förslaget att mål om förhandsbesked i taxeringsfrågor liksom nu skall gå direkt till regeringsrätten och finner det välbetänkt att målen undantas från dispensprövning.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Frågan om fullföljden i patentmål och vissa närstående mål tas upp i patent- och registreringsverkets yttrande. Verket anser liksom kommittén att det inte är anledning att låta mål som har avgjorts av verkets besvärsavdelning passera genom kammarrätt. Däremot menar verket till skillnad från kommittén att rätten att få sådana mål fullständigt prövade i regeringsrätten inte bör vara obegränsad. Verket påpekar att bandläggningen av patentärenden till följd av ärendenas tekniska natur skiljer sig avsevärt från andra förvaltningsärenden och att kravet på domstolsmässighet vid besvärsprövningen därför inte har samma innehåll på patentområdet som inom övriga delar av förvaltningen. Patentverket ifrågasätter om inte bl. a. de rationella och processekonomiska skäl som har väglett kommittén bör medföra att man på nytt överväger om inte krav på prövningstillstånd bör gälla också för målen från besvärsavdelningen. Verket pekar också på en annan möjlighet att minska regeringsrättens arbetsmängd, nämligen att låta besvärsavdelningen vara sista instans, såsom nu är fallet i namnärenden. Man kan väl tänka sig att samma ordning införs också för varumärkes-, mönster- och firmaärenden.

Besvär över patentverkets beslut i aktiebolagsärenden och i ärenden enligt lagen (1955: 383) om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket (den s.k. filiallagen)! bör enligt verkets mening inte anföras hos kammarrätten, som kommittén har föreslagit, utan i stället hos verkets besvärsavdelning och vidare hos regeringsrätten. Det kan dock övervägas att göra besvärsavdelningen till slutinstans också i dessa mål. I det stora flertalet fall rör det sig om bolags eller filials firma. Prövningen härvidlag har mycket stor likhet och samhörighet med prövningen i varumärkesärenden, och det skulle vara olyckligt om olika fullföljdsvägar skulle gälla för så likartade mål.

Förslaget att från prövning i kammarrätt undanta mål om utlämnande av allmän handling kritiseras av länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen anser att man bör överväga en förenkling av besvärsreglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen på sådant sätt att en myndighets beslut att vägra att utlämna en allmän handling som regel skall prövas av kammarrätten i första instans, centrala myndigheters beslut dock undantagna.

Mål om administrativa frihetsberövanden bör enligt regeringsrådet Klackenberg få fullföljas direkt från länsstyrelse till regeringsrätten utan till-

ståndsprövning. Att låta dessa brådskande mål passera kammarrätt som

mellaninstans skulle fördröja det slutliga avgörandet så att prövningen många gånger blev meningslös. Också Svenska landstingsförbundet och TCO

sätter i fråga om inte sådana mål bör undantas från prövning i kammarrätt.

JK ställer sig mycket tveksam till den föreslagna fullföljdsordningen för barnavårds- och alkoholistmålen. Han erinrar om att kammarrätten f.n.

2 Ersatt av lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 d3

handlägger huvudsakligen ekonomiska mål, dvs. där processen gäller förmögenhetsvärden, och att elt stort antal av de målgrupper som enligt kommittén skall överföras till kammarrätten också är av sådan natur. Barnavårds- och alkoholistmålen är däremot till karaktären helt olika de mål som nu förekommer i kammarrätten och för vilkas bedömande domstolens ledamöter är speciellt utbildade. Socialstyrelsen anser att de lägre instansernas organisation i socialvårdsmål bör omprövas och bestämmas innan man tar ställning till frågan om fullföljden och behandlingen av sådana mål i

överinstanserna.

TCO förordar att bl. a. mål om disciplinär bestraffning och tvångsentledigande likställs med de av kommittén som särskilt brådskande ansedda målen. JK anser att instansordningen i disciplinmål inte bör ändras nu med hänsyn till pågående särskild utredning härom. Också prövningen av besvär över avstängning och skiljande från tjänst anses tills vidare böra vara kvar hos regeringsrätten och alltså inte föras över till kammarrätt. I varje fall bör talan mot beslut om avstängning eller skiljande från tjänst som har meddelats av departementschef inte föras i kammarrätt. Också stalens avtalsverk sätter i fråga om inte de nyssnämnda målen bör fullföljas direkt från vederbörande verksmyndighet till regeringsrätten. Dels är målen brådskande och dels framstår det som en avsevärd olägenhet att riktigheten av kammarrätts avgörande inte kan komma under regeringsrättens prövning om domstolen upphäver eller mildrar verksmyndighetens beslut. Särskilt gäller detta om kammarrätts beslut beror på att domstolen har bedömt en principiell fråga på ett annat sätt än verksmyndigheten. Genom kommitténs förslag till instansordning för målen i fråga skulle således regeringsrättens möjligheter att leda rättspraxis på området inte oväsentligt inskränkas.

Regeringsråden Martenius, Körlof och Cars föreslår att byggnadsmålen och de i viss mån likartade målen enligt lager om enskilda vägar inte skall passera genom kammarrätt och inte heller kräva prövningstillstånd i regeringsrätten. De erinrar om att byggnadsmålen i regel är brådskande och ofta svårbedömda.

Kommitténs förslag att kommunalbesvär inte skall anföras hos länsstyrelse utan i stället hos kammarrätt och därifrån fullföljas till regeringsrätten har tillstyrkts endast av några få men avstyrkts av det stora flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Samtliga avstyrkande remissinstanser anser att länsstyrelse bör behållas som första instans. Kritiken riktar sig framför allt mot kommitténs uppfattning att prövningens karaktär skulle göra det mindre nödvändigt att länsstyrelsen står kvar i instanskedjan.

De femton regeringsråden framhåller, att det här visserligen är fråga om en renodlad legalitetsprövning men att denna är av speciellt slag och stundom komplicerad. Förtrogenhet med de kommunala instansernas sätt att arbeta är därvid värdefull. Regeringsråden erinrar om att länsstyrelserna av gammalt har erfarenhet av sådana mål och inte minst genom sitt arbete

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

med lokalisering och annan översiktlig samhällsplanering har god kännedom om förhållandena i länets kommuner. Regeringsråden befarar därför, att kommunalmålens bortkoppling från länsstyrelserna skulle innebära att man försämrar förutsättningarna för sakkunnig prövning av sådana mål. Liknande synpunkter framförs av bl. a. kammarrätten, ÖÄ och flera länsstyrelser.

Kommunalrättskommittén framhåller att det bland kommunalbesvärsmålen förekommer en del enklare och mera formellt betonade mål. Hit hör exempelvis mål angående procedurfel o. d., vilka både formellt och reellt innefattar legalitetsprövning. Dessa mål har föga att betyda i sammanhanget, även om de antalsmässigt dominerar. Utslagsgivande måste vara vilken instansordning som ställer sig lämpligast för de betydelsefullaste och svåraste målen. Dessa utgörs utan tvivel av målen om den fakultativa kommunala kompetensen enligt 3 § första stycket kommunallagen. Lagrummets karaktär av generalklausul, förarbetenas delvis allmänt hållna anvisningar för lagrummets tillämpning, speciallagstiftningens indirekta betydelse för tolkning av lagrummet samt rättstillämpningens uppgift att anpassa här avsedda befogenheter till samhällsutvecklingen medför att prövningen av dessa mål, som formellt är en ren legalitetsprövning, i verkligheten bättre kan betecknas som en kvalificerad lämplighetsprövning. I målen bedöms bl. a. den av kommunen beslutade åtgärdens art och syfte, kommunintressets intensitet och i viss utsträckning även om åtgärden är behövlig. Målen är ofta av stor betydelse för samhället och rör sällan enskild rätt i vedertagen bemärkelse.

En annan invändning som riktas mot förslaget att länsstyrelse inte skall pröva kommunalbesvärsmål är — såsom kommittén också förutsätter — att vissa kommunala beslut skall underställas länsstyrelse och att beslut av kommunal myndighet som överklagas genom förvaltningsbesvär skall prövas av länsstyrelse som första besvärsinstans. Länsstyrelsen i Kalmar län anmärker, att det för gemene man torde te sig högst besynnerligt att besvär över kommunala beslut skall i första instans prövas av kammarrätt när det gäller kommunalbesvär men av länsstyrelse när det gäller förvaltningsbesvär. Distinktionen mellan kommunalbesvär och förvaltningsbesvär är i regel helt okänd för den stora allmänheten, och den föreslagna instansordningen torde i början kunna skapa förvirring och medföra en viss fara för rättsförluster, anser länsstyrelsen. I andra yttranden framhålls vidare, att det i praktiken kan finnas ett nära samband mellan kommunalbesvär och förvaltningsbesvär.

I åtskilliga yttranden hävdas, att rätten att föra talan i kommunalbesvärsmål alltför starkt beskärs genom kommitténs förslag. Bl. a. länsstyrelserna i

Östergötlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län framför

denna uppfattning.

Bland dem som i enlighet med det anförda är kritiska mot att utesluta

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 55

länsstyrelsen ur instanskedjan råder emellertid delade meningar om handläggningen av kommunalbesvärsmålen ovanför länsstyrelsenivån. Kammarräåtten och kommunalrättskommittén förordar att nuvarande fullföljdsordning behålls.

Förslaget att besvär i fastighetstaxeringsmål från hela landet skall tas

upp av kammarrätten i Stockholm finner Svea hovrätt och riksskattenämnden inte övertygande. Bl. a. talar önskvärdheten av att syn kan hållas utan alltför stora kostnader mot att koncentrera målen till en enda kammarrätt.

I två remissyttranden, som berör förslaget om att vissa sällsynta mål inte heller i fortsättningen skall gå genom kammarrätt, kommer olika uppfattningar till uttryck. Sålunda finner hovrätten över Skåne och Blekinge de föreslagna undantagen från den ordinära instansordningen onödiga, medan kammarkollegiet förordar att ytterligare målgrupper förs till kretsen av undantagna mål.

Närmare om regeringsrättens organisation och arbetssätt

Ledamotsantal, domförhet och arbetsorganisation

Kommitténs förslag om antalet ledamöter och avdelningar samt om domförhet i regeringsrätten har med ett par undantag uttryckligen godtagits eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Likaså har kommitténs uttalanden i fråga om regeringsrättens arbetsorganisation inte mött gensaga vid remissbehandlingen. De femton regeringsråden anser det angeläget att den nuvarande utökningen av regeringsrätten till fyra avdelningar inte får bestå. De framhåller att det redan med tre avdelningar märks en viss svårighet att upprätthålla enhet och konsekvens i bedömningen och att det f. ö. får anses ligga i sakens natur att en högsta instans också av andra skäl inte bör bestå av ett alltför stort antal domare. Svea hovrätt anser också att en betydande ökning av regeringsrådens antal inte bör ske. Antalet avdelningar bör med hänsyn till kravet på enhet och konsekvens i dömandet inte vara fler än tre. SACO anser det otillfredsställande att nuvarande organisation och det arbetsschema som har upprättats med utgångspunkt däri inte lämnar några marginaler för sjukdomsfall. Det påpekas att det inte heller ger marginaler för tjänstledigheter, t. ex. för viktiga enskilda angelägenheter eller för deltagande i utlandskonferenser o. d. SACO stryker under att missförhållandet snarast bör rättas till och att antalet ledamöter i regeringsrätten, vilken ställning och vilka uppgifter domstolen än ges, bör bestämmas så att de erforderliga marginalerna erhålls.

Hovrätten över Skåne och Blekinge betonar särskilt vikten av att den nuvarande målbalansen snarast arbetas av. De nödvändiga förstärkningarna i det syftet bör därför komma till jämsides med reformens genomförande i i övrigt och i sådan omfattning att den inte fördröjs alltför mycket.

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Domstolskommittén uttrycker vissa betänkligheter mot att öka anspråken på tillgången av domarpersonal. Med 19 regeringsråd och 25 ledamöter i högsta domstolen skulle det sammanlagda antalet domare i landets två högsta instanser bli 44, vilket för ett land av Sveriges storlek måste anses vara alltför många. Varje möjlighet att minska behovet bör därför enligt domstolskommittén tas till vara.

LO uttalar sig för att, i förhållande till kommittéförslaget, höja antalet regeringsråd som tjänstgör i regeringsrätten med ett till 18, att låta domstolen arbeta på fyra avdelningar och föreskriva att mål skall prövas av fyra ledamöter, allt för att minska den ytterst otillfredsställande tidsutdräkten med ärendenas avgörande i regeringsrätten. Kommitténs förslag till arbetsorganisation med tre avdelningar och en ökning av antalet ledamöter, som deltar i den slutliga prövningen av framsläppta mål, torde i sak inte medföra någon tidsvinst utan snarare motsatsen. En ordning som innebär att endast fyra regeringsråd träffar avgörandena skulle enligt LO:s uppfattning inte ge domstolens utslag någon minskad tyngd eller de klagande någon sämre garanti för en allsidig och sakkunnig bedömning.

Behörighetskrav

Kommitténs förslag att alla regeringsråd skall vara lagfarna har gett upphov till delade meningar vid remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser motsätter sig förslaget.

Förslaget tillstyrks bl.a. av regeringsråden Hegrelius och Paulsson, hovrätten över Skåne och Blekinge, Sveriges advokatsamfund, SAF och SACO. Regeringsråden Hegrelius och Paulsson framhåller att starka principiella skäl talar för förslaget, särskilt med hänsyn till att rent rättsliga bedömning: ar i fortsättningen kommer att dominera i regeringsrätten om kommitténs förslag i övrigt genomförs. De finner det f. ö. svårt att se något skäl för att inte ställa upp samma krav på juridisk grundutbildning för regeringsrådsämbete som f.n. gäller för yrkesdomarna inom de allmänna domstolarna och, enligt stadgad praxis, för ledamöterna i kammarrätten.

Förslaget avstyrks bl.a. av en majoritet av regeringsrättens ledamöter (regeringsråden Lorichs, Jarnerup, Nevrell, Wilkens, Åbjörnsson, Ringdén, Hjern, Walberg, Martenius, Körlof, Wieslander, Simonsson, Lidbeck, Nordlund och Hamdahl), JK, statskontoret, generaltullstyrelsen, personalutbild-

ningsnämnden, CFU, domstolskommittén, LO och TCO. Ganska många av

de remissinstanser som tar ställning mot kommittémajoritetens förslag "'ansluter sig till ledamöterna Reuterswärds och Anderssons ståndpunkt. Den nämnda majoriteten av regeringsrättens ledamöter medger, att kommitténs ståndpunkt kan förefalla riktig från rent teoretisk utgångspunkt, men framhåller att juris kandidatexamen inte enbart garanterar djupare insikter, Det är snarare den 'enskildes personliga läggning i förening med 'de erfarenheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 57

han har gjort i sin tidigare verksamhet som avgör om han passar till domare

i förvaltningsmål. Givetvis kan det vara en nackdel att sakna den teoretiska

grundutbildningen men det finns inte anledning att utesluta möjligheten att utse lämpliga personer utan juris kandidatexamen till regeringsråd.

LO anser att det avgörande vid bedömandet av en persons lämplighet för regeringsrådsämbete bör vara personens genom olika tjänster förvärvade erfarenhet och visade duglighet.

Ordförandeskap och summanträdesledning

Förslaget att Kungl. Maj:t skall förordna ordförande i regeringsrätten och på dess avdelningar har berörts av samtliga regeringsråd utom regeringsrådet Klackenberg samt av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten tillstyrker förslaget. Den framhåller att den nuvarande ordningen att ledningen av domstolens avdelningar ankommer på de äldsta ledamöterna är så mycket mer olämplig som den tjänsteålder som beaktas räknas endast från utnämningsdatum i domstolen. Även om Kungl. Maj:t vid utseendet av ordförande

i stort sett följer tjänsteålder, blir resultatet därav inte så slumpartat som

vid en automatisk tillämpning. De nämnda regeringsråden sätter däremot i fråga om någon ändring av den nuvarande ordningen behövs. De anser att den har visat sig lämplig och bör kunna behållas.

Föredragningsorganisationen

Kommitténs förslag angående föredragningsorganisationen i regeringsrätten har inte mött någon erinran i yttrandena. Förslaget tillstyrks uttryckligen av samtliga regeringsråd utom regeringsrådet Klackenberg, statskontoret, kammarrätten, länsstyrelsen i Gotlands län och SACO. Regeringsråden finner den föreslagna reformen påkallad och lämplig, särskilt mot bakgrunden av det nuvarande systemets olägenheter. De framhåller att den väsentligaste olägenheten, vid sidan av ökande rekryteringssvårigheter, är den splittrade organisationen. Den medför svårigheter och onödigt arbete vid planeringen av regeringsrättens arbete, försvårar den erforderliga överblicken över arbetsläget och hindrar' att föredragningsorganisationen utnyttjas rationellt. Eftersom regeringsrättens ledamöter givetvis inte kan underlåta att planera sitt arbete och därvid samråda med cheferna för: regeringsrättsbyråerna och övriga föredragande, kommer i realiteten ett eller flera av regeringsråden att få ta på sig en funktion liknande den som justitierevistonens ordförande har, dock utan att ha dennes befogenheter. Regeringsråden framhåller vidare att, så länge nuvarande ordning behålls, man knappast kan vänta sig bättre rekryteringsmöjligheter, fastän föredragandena" numera i lönehänseende -har kommit i jämbredd med revisionssekreterarna. Föredragandenas möjligheter till fortsatt. karriär påverkas ju inte härav. Om den av kommittén föreslagna ordningen genomförs, försvinner dock de nämnda olägenheterna. En

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

sådan reform skulle sannolikt också bidra till att målen kan avgöras snabbare genom vinster i arbetsplaneringen m. m.

Också kammarrätten framhåller olägenhelerna med det nuvarande systemet och särskilt svårigheterna att rekrytera en del av föredragandetjänsterna. Det tillämpade systemet har visat sig medföra svårigheter i rekryteringen på de områden där kammarrättens personal inte anlitas som föredragande. De departementstjänstemän som har förordnats till regeringsrättssekreterare har väsentligen förlorat kontakten med det egentliga departementsarbetet och på grund därav haft vissa svårigheter att hävda sig vid befordringar inom departementet eller eljest. Detta har medfört att ett förordnande som regeringsrättssekreterare har kommit att te sig mindre lockande och förenat med risk att gå miste om en annars möjlig eller åtminstone snabbare befordran.

Kammarrätten finner det vidare naturligt att den tillhandahåller det antal regeringsrättssekreterare som fordras för föredragning av de mål vari kammarrätten kommer att vara mellaninstans. I så fall skulle man för alla dessa föredragande få en ordning motsvarande den som i dag gäller för föredragande från kammarrätten i finansmål, dvs. att uppdraget som regeringsrättssekreterare blir ett led i en sammanhängande karriär vid förvaltningsdomstolarna. De nuvarande rekryteringssvårigheterna skulle på så vis kunna övervinnas.

De förut nämnda regeringsråden framhåller att naturliga förutsättningar skapas för att låta tjänstgöringen hos regeringsrätten ingå som ett led i domarutbildningen genom att assessorerna i överensstämmelse med vad som gäller på den allmänna domarbanan skall stå kvar i kammarrättskarriären. Föredragandetjänsterna skulle då inte heller komma att framstå som sluttjänster. För att undvika att så ändå sker bör tjänsterna göras sådana att innehavarna jämsides behåller tjänst i annat verk och kan återvända dit senare. Mot bakgrund av detta resonemang finner regeringsråden det naturligt att hämta föredragande också från länsstyrelserna, vilket hittills har mött vissa svårigheter. Inte minst från utbildningssynpunkt är det enligt deras mening motiverat att av landskansliernas tjänstemän kräva någon tids tjänstgöring hos regeringsrätten för befordran till förste länsassessor. Ett sådant system skulle också kunna medföra breddade möjligheter till karriär för landsstatens tjänstemän. Motsvarande resonemang skulle kunna föras i fråga om verk med besvärsprövande funktioner.

Både de förut nämnda regeringsråden och kammarrätten anser att kommittén har beräknat det behövliga antalet regeringsrättssekreterare alltför lågt. Regeringsråden framhåller att den nya ordningen kommer att stäl- Ja större krav på föredragandena än f.n. i fråga om presentation av materialet, rättsutredningar o. d. Enligt kammarrättens mening behövs det i varje fall under en inte obetydlig övergångstid avsevärt fler föredragande än kommittén har räknat med. Det inverkar i sin tur på kammarrättens personalläge under motsvarande tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 59

Närmare om kammarrättens organisation och arbetssätt

Beräkning av storleken av den framtida kammarrättsorganisationen

Kommitténs förslag att nuvarande organisationsform för den dömande verksamheten skall behållas tillstyrks av statskontoret och kammarrätten. Med utgångspunkt i att en avdelning skall bestå av ordförande, vice ordförande, föredragande ledamöter och en fiskal finner kammarrätten, liksom kommittén, inte att något skulle vara att vinna med andra alternativ än sex

ledamöter per avdelning. Den organisationen anses särskilt förmånlig i vissa

specialsituationer, t. ex. när en dömande avdelning, alltså tre ledamöter, håller muntlig förhandling under en eller flera dagar. De återstående tre ledamöterna kan då obehindrat fortsätta med den vanliga dömande verksamheten. När omfattande målserier skall föredras på en och samma avdelning kan avdelningen i realiteten dela upp sig på två av varandra oberoende dömande avdelningar. Kammarrätten har övervägt om inte beträffande domförhet generellt borde gälla samma bestämmelser som för hovrätterna, dvs. att domfört antal ledamöter är fyra. Man har dock funnit att det skulle föra med sig en utbyggnad av domstolsorganisationen som blir så kraftig att den inger betänkligheter från såväl kostnads- som rekryteringssynpunkter. En sådan regel skulle inte heller passa in i ordningen med sexmansavdelningar, vilken har visat sig fungera väl. Med utgångspunkten att antalet dömande ledamöter normalt skall vara tre som f. n. anser kammarrätten det dock nödvändigt med vissa personalförstärkningar utöver dem som kommittén har föreslagit.

I fråga om grunderna för kommitténs beräkning av den framtida kammarrättsorganisationens storlek framhålls från flera håll de många osäkerhetsmomenten. Kammarrätten anser att kommitténs beräkningar är utomordentligt osäkra när det gäller arbetsvolymen av de målgrupper som skall överföras från regeringsrätten till kammarrätten. Enligt kammarrätten måste frågetecken sättas för vissa av de valda beräkningsförutsättningarna, för en del lämnade uppgifter och för olika slutsatser. Under alla förhållanden torde det vara vanskligt eller omöjligt att skaffa sig ett helt säkert underlag för att beräkna den framtida kammarrättsorganisationens omfattning och uppbyggnad. I stället är det enligt kammarrätten väsentligt att man förutsättningslöst och utan större hänsynstagande till beräkningar med osäker tillförlitlighet försöker bedöma hur kammarrätten bör byggas upp för att klara sin tilltänkta uppgift. Kammarrätten uttalar som sin allmänna uppfattning att dess nuvarande organisation måste stärkas. Stora krav måste ställas på kammarrätten och de domare som tjänstgör där, om man inför så stränga villkor för talans prövning i regeringsrätten att kammarrättens utslag i stor utsträckning blir slutgiltiga.

Statskontoret uttalar allmänt att kommitténs beräkning av det antal mål som en kammarrättsavdelning kan antas hinna behandla per år under den nya ordningen synes mycket löst grundad, något som kommittén själv bar

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

varit medveten om. Innan någon erfarenhet har vunnits av arbetet med de nya målgrupperna torde det vara svårt att med någon större grad av säkerhet uppskatta berednings- och föredragningstiderna. I några yttranden sätts i fråga om antalet mål i de målgrupper som redan nu behandlas av kammarrätten, huvudsakligen skattemål, kan väntas bli i stort sett oförändrat. Det hävdas från olika håll att de målen kan bli avsevärt flera eller färre än f.n. Kammarrätten påpekar sålunda att antalet inkommande mål ökar avsevärt. JK, statskontoret, länsstyrelsen i Skaraborgs län och landskontorsutredningen antar att tillströmningen av skattemål till den nya kammarrättsorganisationen kan väntas minska, om prövningsnämnderna ombildas till skatterätter. Vad beträffar kommitténs beräkning av förhållandet mellan beredningstid och föredragningstid i den nya organisationen anser statskontoret att det är tveksamt om det finns anledning att räkna med cn fullt så stor ökning av beredningstiden som kommittén har tänkt sig. Statskontoret riktar vissa invändningar mot kommitténs avvägningar. I och för sig är det förklarligt att tiden för förberedelse av mål och för domskrivning behöver ökas ut i kammarrätt när det gäller sådana målgrupper som skall flyttas över från regeringsrätten. Efter en övergångstid torde det dock inte vara nödvändigt att räkna med längre beredningstid för alla dessa mål än för. dem som nu handläggs av kammarrätten. Kommitténs skäl för att avsätta mera tid än f.n. till beredning av de senare målen finner verket inte helt övertygande. Det framtida antalet muntliga förhandlingar finner både statskontoret och kammarrätten svårt att beräkna. Kammarrätten antar att muntlig handläggning av mål kommer att öka betydligt om förvaltningsdomstolsreformen genomförs, men domstolen kan inte bedöma om de ca 400 förhandlingar om året som kommittén anger är en rimlig uppskattning. En rad omständigheter som svårligen kan förutses inverkar här. Kommitténs slutsats att den nya kammarrättsorganisationen skulle behöva bestå av 13 avdelningar delas av SACO. Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden tillstyrker att kammarrätten förstärks i minst den omfattning som kommittén har föreslagit. Svensk industriförening stryker under att de föreslagna personalförstärkningarna inte bör skäras ned vid statsmakternas behandling av förslaget. Man bör tvärtom noga övervaka utvecklingen av den föreliggande målbalansen och vid behov tillsätta ytterligare personal. Föreningen : Sveriges kommunala förvaltningsjurister anser det osäkert om tillfredsställande snabbhet vid avgörandena kan uppnås med den föreslagna utökningen till 13 kammarrättsavdelningar. Det framhålls att benägenheten att klaga över förvaltningsavgöranden synes öka samt att allmänheten alltmer får känning av myndigheternas ingripanden. Den nya kammarrättsorganisationen bör därför från början dimensioneras så att målen kan avgöras inom rimlig tid utan att avkall behöver göras på prövningens grundlighet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser däremot att den ökning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 61

kammarrältens arbetsmängd, som den nya ordningen skulle innebära enligt

kommitténs beräkningar, inte är Så stor att hela 13 åvdelningar behövs.

Förslaget att till huvudsaklig del lägga kontrolläsningen av fiskalsmål på ordföranden och vice ordföranden tillstyrks av kammarrätten. Statskontoret och kammarrätten tillstyrker att vice ordföranden befrias från egen föredragningsskyldighet. Kammarrätten framhåller att arbetsbelastningen för vice ordföranden f.n. torde vara större än som kan anses rimligt. Det är, utom den egna föredragningen och den avsevärda sammanträdestiden, framför allt vice ordförandens kontrolläsning av andra ledamöters mål som har visat sig lidskrävande. Inte sällan kan kontrolläsningen av mål som har föredragits av yngre adjungerade ledamöter fordra lika mycket arbete som kontrolläsningen av fiskalsmål. Starka skäl talar alltså för att befria vice ordföranden från hans föredragningsskyldighet. Det innebär också att han befrias från att sköta och ansvara för en rotel.

Det kan slutligen nämnas att åtskilliga remissinstanser mot bakgrunden av den påtalade osäkerheten om verkningarna av den planerade reformen förordat en successiv utbyggnad av kammarrätten. Hit hör kammarrätten själv, JK, statskontoret och riksrevisionsverket.

Uppdelning av kammarrätten

Kommitténs förslag att dela den tilltänkta kammarrättsorganisationen i två domstolar, den ena i Stockholm och den andra i Göteborg, har gett upphov till delade meningar. Förslaget stöds av bl. a. de femton regeringsråden, Svea hovrätt, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, åtta länsstyrelser, handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Örebro, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund och SACO. De femton regeringsråden uttalar att det synes sannolikt att en uppdelning av kammarrätten på två eller flera enheter är önskvärd till följd av den föreslagna utvidgningen av domstolens kompetensområde.

Åtskilliga andra remissinstanser stöder förslaget om en uppdelning men framför skilda synpunkter på antalet kammarrätter och domstolarnas lokalisering. Sålunda anför remissinstanser med anknytning till södra Sverige argument för att den nya kammarrätten förläggs dit i stället för till Göteborg eller att utöver kammarrätten i Göteborg inrättas en kammarrätt i Skåne. Likaså uttalar sig flera remissinstanser för att en kammarrätt inrättas i Norrland. Detta gäller inte bara myndigheter och organisationer med anknytning till Norrland utan även andra, såsom riksskattenämnden och LO. För att behålla kammarrättsorganisationen odelad uttalar sig bl. a. de fyra regeringsråden och regeringsrådet Klackenberg, JK, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, riksrevisionsverket, statskontoret, kammarrätten, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriför-

62 Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971

bund, Sveriges köpmannuförbund, SAF, HAO, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF.

Kammarrätten påpekar att kommittén inte redovisat olägenheterna av en regional uppdelning. Önskemålet att domstolen inte bör vara alltför avlägsen från parternas bosättningsområde finner kammarrätten visserligen beaktansvärt men inte särskilt tungt vägande. Processen i kammarrätten kommer säkerligen att till helt övervägande del förbli skriftlig, och vid en skriftlig process är domstolens lokalisering likgiltig från parternas synpunkt. Kammarrätten har under de gångna åren ofta funnit det lämpligt att förlägga muntlig handläggning till den ort eller i omedelbar närhet av den ort där den skattskyldige är bosatt. I sådana fall är det likgiltigt för parterna om domstolen hör hemma i Stockholm eller i Göteborg. Kammarrätten anser inte att domstolen i sitt utbyggda skick skulle bli en alltför stor och tungrodd enhet. Som administrativ enhet skulle kammarrätten ändå vara relativt liten i jämförelse med åtskilliga andra verk. Kammarrätten framför ytterligare ett antal invändningar mot en uppdelning, bl. a. svårigheterna att bevara enhetlighet i avgörandena.

Risken för bristande enhetlighet i rättstillämpningen vid en regional uppdelning framhålls också av riksrevisionsverket, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF. Rikspolisstyrelsen anför bl. a. statsfinansiella skäl mot en delning.

Ledamotsorganisationen m. m.

Förslaget att alla ledamotstjänster i kammarrätt skall vara ordinarie liksom i hovrätt tillstyrks eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.

Kammarrätten tillstyrker att den för hovrätterna gällande ordningen beträffande tjänster som extra ordinarie assessorer införs i de nya kammarrätterna.

Domstolskommittén har vissa betänkligheter av allmän art mot att öka anspråken på domarpersonal. Enbart antalet kammarrättsledamöter förutsätts stiga från f. n. omkring 50, varav en tredjedel icke-ordinarie, till 78 ordinarie och ett trettiotal extra ordinarie. Det rekryteringsbehov som föranleds härav och ytterligare behov av domarpersonal som förslag på andra områden för med sig måste återverka på rekryteringen till de allmänna domstolarna. De betänkligheter som det kan ge anledning till bör i och för sig inte hindra en ändamålsenlig organisation av förvaltningsdomstolarna. Problemet kan dock enligt domstolskommitténs mening knappast lämnas obeaktat när man tar ställning till den nya organisationens utformning och omfattning.

Medverkan av icke-jurister

Förslaget om fackmannamedverkan i barnavårds- och nykterhetsvårdsmål biträds av statskontoret, kammarrätten, socialstyrelsen, ÖÄ, länsstyrelserna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 63

Stockholms och Uppsala län, Svenska stadsförbundet och SACO. Enligt kammarrätten kan visserligen möt en sådan medverkan åberopas att systemet innebär vissa onödiga vidlyftigheter och en del administrativa besvärligheter samt att behovet av fackkunskap borde kunna tillgodoses genom anlitande av sakkunniga. Kammarrätten anser dock att dessa skäl väger mindre tungt än de som kommittén anför till stöd för förslaget. Särskilt fäster kammarrätten sig vid synpunkten att allmänhetens förtroende för domstolen kanske är speciellt betydelsefullt i de mycket ömtåliga omhändertagandemålen och att en obligatorisk föreskrift om fackmannamedverkan kan vara ägnad att stärka det förtroendet. Socialstyrelsen anser att särskilda ledamöter bör ingå i kammarrätt även vid behandling av vissa andra mål av social natur. Socialstyrelsen uppger att den vid handläggning av frågor om inskrivning av elever vid ungdomsvårdsskola har tillämpat den ordningen att generaldirektören i dessa och likartade ärenden beslutar i närvaro av lagbyråchefen, vårdbyråchefen (barnavårdsbyråchefen) och en läkare. Erfarenheterna visar att den slutliga bedömningen bör grundas på synpunkter från såväl psykiater som social expertis och jurist. Rent juridiska tolkningsfrågor blir dock sällan aktuella. Barnavårdslagens huvudbestämmelse angående förutsättningarna för intagning i ungdomsvårdsskola är så vagt utformad att avgörandet av intagningsfrågan i första hand måste betraktas som en social bedömningsfråga. Det betonas dock att intagningsfrågan också har starka rättsliga aspekter, eftersom intagning innefattar ett allvarligt frihetsberövande och i regel även är ett alternativ till påföljd enligt brottsbalken. Erfarenheterna ger dock vid handen att tyngdpunkten vid avgörandet av intagningsfrågor ligger på lämplighetsbedömningen, som i första hand beaktas från vårdbyråsidan och av läkaren. Styrelsen anser inte att bedömningen av behandlingen av exempelvis ungdomsbrottslingar, som ibland också är vårdfall, är en uppgift för endast jurister, som f.n. i regeringsrätten, eller, som Jänsförvaltningsutredningen tänker sig, en uppgift för en juristordförande och en lekmannanämnd. Besluten bör fattas kollegialt av jurister och representanter för ungdomsvården, psykiatrin och helst även beteendevetenskaperna. Till skillnad från kommittén anser styrelsen således att kammarrätt i socialvårdsmål bör vara sammansatt av flera ledamöter med speciell fackkunskap än jurister.

De femton regeringsråden, JK och Sveriges advokatsamfund avvisar tanken att tillföra kammarrätten fackmannaledamöter i socialvårdsmål. De femton

regeringsråden framhåller att det synes onödigt med särskilda sakkunniga

ledamöter i barnavårds- och alkoholistmålen, eftersom kammarrätten också

i dessa mål vid behov kan anlita tillfällig sakkunskap enligt 40 kap. rätte-

gångsbalken. Det är över huvud taget en främmande tanke att i domstolar med ett brett målregister kräva särskild specialkunskap hos domarna. JK, som över huvud taget ställer sig tvivlande till lämpligheten att förlägga barnavårds- och alkoholistmålen till kammarrätt, framför åtskilliga kritiska syn-

punkter på kommittéförslaget om särskilda ledamöter i dessa mål. Det är

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

visserligen möjligt att peka på att vissa specialdomstolar består av både jurister och fackrepresentanter. 'Sett i stort har man dock varit angelägen om att undvika att skapa sådana blandade domstolar. I synnerhet gäller det överrätter, Skall kammarrätten göras till en allmän miellaninstans i förvaltningsmål — på grund av dispenssystemet blir den ju i själva verket slutinstans i flertalet mål — bör: den sättas samman enligt samma principer som hovrätt. Länsförvaltningsutredningens förslag innebär för barnavårds- och nykterhetsvårdsmålens del att länsstyrelserna skall handlägga målen med nämnd i domstolsliknande former. Bl.a. skall bevisning kunna tas upp genom att vittnen hörs på ed. Om detta förslag går igenom, blir det möjligt att på detta stadium tillföra målen all den utredning i socialt och medicinskt hänseende som behövs för ett allsidigt och riktigt bedömande av målen. Skulle högre instanser finns en komplettering påkallad bör den ske genom att sakkunniga hörs eller yttrande inhämtas från en fackmyndighet. Enligt JK:s mening är detta utan tvivel den från alla synpunkter lämpligaste ordningen att tillföra målen behövlig sakkunskap.

Specialrotlar, specialavdelningar, cirkulation m. m.

I fråga om målens fördelning mellan avdelningarna och ledamöterna i kammarrätt, inrättande av specialavdelningar och specialrotlar för vissa målgrupper samt cirkulation av ledamöterna delar kammarrätten i stort sett kommitténs uppfattning. Domstolen betonar dock särskilt att det principiella önskemålet att alla ledamöter skall bli förtrogna med så många typer av mål som möjligt måste vägas mot andra krav. För att avgörandena på ett visst rättsområde skall ha tillfredsställande kvalitet måste domarna i målen vara väl förtrogna med området. Det räcker inte att de kommer 1 kontakt med bara ett fåtal mål av ett visst slag. Målgrupper som inte är alltför stora måste därför handläggas på specialavdelningar. Hur långt specialiseringen mellan avdelningarna och inom dem skall drivas beror på varje målgrupps omfattning och beskaffenhet. Nackdelarna av specialisering kan motverkas genom en effektiv cirkulation av ledamöter mellan avdelningarna, men också härvidlag bör man gå försiktigt fram. När det gäller vissa typer av mål skulle en för snabb cirkulation av de ledamöter som sysslar med målen in-

verka menligt på avgörandena. Kammarrätten framhåller att den i detta av-

seende arbetar under väsentligt andra förhållanden än regeringsrätten, där föredragandena är rutinerade specialister på sina områden.

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF hävdar att specialavdelningar bör finnas också för skattemålen. Med hänsyn till skattefrågornas dominerande plats inom förvaltningen och rättskipningen anser de att kammarrättens kompetensområde endast kan utvidgas under förutsättning att kammarrätten eller kammarrätterna organiseras med särskilda avdelningar för skattemålen. JK anser att om det kommer i

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 65

fråga att överföra barnavårds- och nykterhetsvårdsmål till kammarrätt, dessa bör handläggas på specialavdelning. CFU anser att folkbokförings- och uppbördsmål i enlighet med vad som nu är fallet även i fortsättningen bör hänföras till specialmål.

Principerna för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t

i statsrådet och förvaltningsdomstol

Förvaltningsdomstolskommitténs grundtankar rörande gränsdragningen mellan Kungl. Maj:ts i statsrådet och förvaltningsdomstols kompetens har i princip godtagits av bl. a. regeringsrättens ledamöter (utom regeringsrådet Klackenberg som ej har yttrat sig över förslaget till kompetensfördelning), JE, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statens vägverk, kammarkollegiet, statskontoret, försäkringsinspektionen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, statens pris- och kartellnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens avtalsverk, länsstyrelserna i Älvsborgs, Jämtlands och Västerbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister och Svenska bankföreningen.

JO framhåller att den genomgång som kommittén har företagit av ett stort antal besvärsärenden synes åskådliggöra svårigheterna att göra en kompetensfördelning med tillämpning av den ofta använda — men praktiskt föga givande — uppdelningen av ärenden såsom huvudsakligen avseende antingen en »rättsfråga» eller en »lämplighetsfråga». De resultat som kommittén har kommit till synes emellertid enligt JO:s mening i stort sett inte ge anledning till erinringar utifrån mera allmänna avvägningsgrunder. Universitetskanslersämbetet anför att det vid en sådan avvägning som kommittén har företagit för att särskilja å ena sidan ärenden av sådan rättslig karaktär och av sådan betydelse för den enskilde, att ett avgörande i rättskipningens form kan anses påkallat, och å andra sidan ärenden, vari lämplighets-, ändamålsenlighets- eller statsnyttosynpunkter dominerar, inte har kunnat undvikas att subjektiva värderingar har fått stort spelrum. Länsstyrelserna i Uppsala och Blekinge län finner visserligen, att kommitténs förslag till kompetensfördelning i stort sett innebär tillfredsställande lösningar, men anför samtidigt vissa invändningar av generell art. Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker sålunda, att den nuvarande enhetliga fullföljdsordningen i åtskilliga författningar splittras genom att kommittén låter besvären alltefter beslutets innehåll gå till olika instanser, vilket är ägnat att komplicera besvärsreglerna. Länsstyrelsen i Blekinge län anmärker, att de regler som kommittén föreslår i en del fall leder till att likartade ärenden hänförs till olika besvärsvägar.

5— 11564

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF utgår liksom kommittén från uppfattningen att mål där rättsfrågorna är väsentliga bör handläggas av administrativ domstol medan ärenden i vilka lämplighetsfrågorna dominerar bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, I motsats till kommittén, som i tveksamma fall synes ha hänfört mål till Kungl. Maj:t i statsrådet, menar dessa remissinstanser emellertid att vid gränsdragningen rättssäkerhetssynpunkterna måste tillmätas avgörande betydelse och att man därför i dylika fall i stället bör hänföra målen till förvaltningsdomstol. De anser också att kommittén, när det gäller vissa målgrupper, har övervärderat de allmänna intressen som skulle kunna motivera att målen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. De finner att kommittén till följd härav har föreslagit utvidgning av regeringens kompetensområde i en omfattning som synes strida mot den angivna grundläggande uppfattningen. Mål om byggnadsväsendet, naturvården m. m. tillhör visserligen rättsområden som berör ett allmänt samhällsintresse, men de olika målen gäller oftast i huvudsak enskilda intressen samt starkt individuella och lokala problem. De allmänpolitiska synpunkterna får väsentlig betydelse endast i ärenden som direkt behandlar mera översiktliga och långsiktiga planeringar. Avgöranden av Kungl. Maj:t i statsrådet i förvaltningsmål grundas oftast på utlåtande från sakkunnig myndighet eller tjänsteman på samma sätt som skulle bli fallet om målet i stället prövades av regeringsrätten. Det föreligger därför inga starka skäl för att det förhållandet att ett mål gäller lämplighetsbedömning skall bli avgörande för kompetensfrågan. Vid sidan av rättssäkerhetsfrågan har de nämnda remissinstanserna vid sin genomgång av detaljförslagen rörande kompetensfördelningen också fäst avseende vid behovet av enhetlighet och konsekvens samt önskemålet att undvika splittring i målens fördelning inom samma rättsområde. Möjligheterna för enskild part att vinna klarhet om instansordningen i ett visst ärende utgör inte minst en rättssäkerhetsfråga. Liknande synpunkter anförs av handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO samt Skogs- och lantarbetsgivareföreningen. Skogsstyrelsen uttalar sig allmänt för Ekbergs riktlinjer. Medan Ekberg konsekvent — med vissa erforderliga undantag — sökte till regeringsrättens kompetensområde hänföra varje mål som över huvud taget inneslöt ett rättsskyddsintresse har däremot kommittén — likaledes med vissa undantag -— velat förbehålla domstolsprövningen sådana grupper av mål med rättsliga moment vilka i allmänhet är av någon större betydelse för den enskilde. Kommitténs linje innefattar alltså, utöver vad den har gemensamt med Ekbergs, en subjektiv bedömning av vad som principiellt kan vara av någon större betydelse för den enskilde. Även om det alltid måste vara ett vanskligt företag att genomföra en riktig kompetensfördelning med den utgångspunkt som Ekberg och kommittén har gemensam, förefaller det styrelsen som om

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 67

Ekbergs linje skulle vara, mindre vansklig än kommitténs. Styrelsen hyser därför en viss tvekan i stort inför kommitténs förslag till kompetensfördel-

ning men föreslår inga ändringar i detalj.

Den allmänna kritik mot uppläggningen av kommitténs förslag till kompetensfördelning som har anförts i det särskilda yttrandet av Bohman och Petrén har fått instämmanden från handelskammaren i Örebro, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund. Handelskammaren i Örebro hemställer, att kompetensfördelningsfrågan ånyo noggrant övervägs med hänsyn till den enskildes rättsskydd, innan man skrider till lagstiftningsåtgärder, och att man därvid även beaktar synpunkterna i Bohmans reservation.

På samma sätt som kommittén särskilt har diskuterat vissa huvudpunkter i dess och Ekbergs förslag till kompetensfördelning har remissinstanserna i viss utsträckning uttalat sig härom.

Vad angår beskaffenheten av prövningen av besvärsmål hos Kungl. Maj:t i statsrådet understryker statskontoret — i överensstämmelse med den uppfattning som kommittén har uttalat — att rättssäkerhetsintresset måste anses bli väl tillgodosett även vid en sådan prövning. Det synes statskontoret angeläget att man genom olika informativa åtgärder söker skapa klarhet i sådant avseende hos allmänheten. Särskilt betydelsefullt är detta vid en allmän översyn av kompetensfördelningen sådan som den nu aktuella, så att denna inte av allmänheten kommer att uppfattas på det sättet att den leder till en mera renodlad gränsdragning mellan ärenden där rättsliga synpunkter beaktas och sådana som avgörs skönsmässigt utifrån politiska bedömningsgrunder.

För kommitténs uppfattning att prövning hos Kungl. Maj:t i statsrådet får anses vara tillräcklig i bagatellärenden, även om dessa skulle vara av mera juridisk natur, har Svenska bankföreningen uttalat sig. Också lantmåteristyrelsen finner det rimligt att låta besvärsprövningen i bagatellärenden ske i rent administrativ ordning, men styrelsen ifrågasätter om det är nödvändigt att medge fullföljd i sådana ärenden ända till Kungl. Maj:t i statsrådet. Det kunde tänkas att begränsa fullföljdsrätten. Kammarkollegiet anser det i stället vara angeläget att Kungl. Maj:t i statsrådet avlastas bagatellärenden och förordar att sådana förs till kammarrätt.

Principen att när Kungl. Maj:t har delegerat beslutanderätt till underordnad myndighet låta besvär över myndighetens beslut prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, även om ärendet är av rättslig natur, har ifrågasatts av statens naturvårdsverk. Fastän vissa skäl kan tala för denna ordning, hade det dock enligt verkets mening varit önskvärt med en närmare belysning av hithörande problem och de skäl som har föranlett kommittén att uppställa en sådan princip.

Vad angår mål om inskränkning i eller återkallelse av ett för särskilt fall

meddelat tillstånd eller godkännande till viss verksamhet eller användning

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 m. m. — som enligt en av Ekberg föreslagen allmän regel skulle, med vissa undantag, prövas av regeringsrätten men enligt kommitténs enumeration däremot skulle i de allra flesta fall handläggas av samma slutinstans som prövar mål om beviljande av sådant tillstånd — har regeringsrättens ledamöter i stort sett godtagit kommitténs linje, medan handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO, Skogsoch lantarbetsgivareföreningen samt i huvudsak också Svenska bankföreningen har uttalat sig för Ekbergs förslag. Kommitténs negativa inställning till Ekbergs förslag att uppta en allmän regel av innehåll, att regeringsrätten skall med vissa uppräknade undantag avgöra mål om individuella påbud, biträds av regeringsrättens ledamöter och Sveriges advokatsamfund. Ekbergs uppslag att regeringsrätten obligatoriskt skall höras i vissa grupper av ärenden som avgörs av regeringen — vilket kommittén inte har velat biträda -— har inte heller fått stöd hos remissinstanserna. Sveriges advokatsamfund finner kommitténs invändningar mot Ekbergs förslag på denna punkt vara välgrundade. Handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO samt Skogsoch lantarbetsgivareföreningen anför att någon formell skyldighet för Kungl. Maj:t i statsrådet att inhämta yttrande från regeringsrätten kanske inte bör föreskrivas, men de understryker å andra sidan kommitténs uttalande om önskvärdheten av att Kungl. Maj:t i ärenden, som skall avgöras i konselj men som innefattar rättsliga problem av större vikt, så långt som möjligt tillmötesgår yrkande av part att regeringsrätten skall höras. En praxis i denna riktning anser de vara ägnad att främja rättssäkerheten. Det kompetensfördelningsproblem som här föreligger finner JO möjligen kunna lösas på ett annat sätt, nämligen så att regeringen får en allmän befogenhet att överlämna ärende, som faller inom dess kompetensområde, till regeringsrättens avgörande. Hur kompetensfördelningen i övrigt än genomförs kan det dock aldrig undvikas, framhåller JO, att juridiskt svårlösta frågor understundom uppkommer också i ärenden som med hänsyn till riksstyrelsens befogade intressen anses böra prövas i konselj. Självfallet är det inte något intresse för regeringsmakten att inte sörja för att sådana fall blir föremål för i allo korrekt rättslig bedömning. Ett visst samspel synes därför böra förekomma med regeringsrätten när det gäller bedömningen av rent juridiska spörsmål av mera invecklad beskaffenhet, framför allt givetvis beträffande spörsmål som i annat sammanhang kan bringas under regeringsrättens exklusiva prövning. JO har i och för sig ingenting att erinra mot att, såsom kommittén har tänkt sig, regeringsrättens yttrande i ökad utsträckning inhämtas i nu avsedda fall. Som tidigare har påtalats från rege-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 69

ringsrättens sida kan emellertid en sådan ordning vara förenad med vissa nackdelar, bl. a. i form av dubbelarbete och försening med ärendens avgörande. Det kan därför, anför JO, möjligen förtjäna övervägas att införa en allmän befogenhet för Kungl. Maj:t i statsrådet att till regeringsrättens avgörande överlämna ärende, som eljest enligt gällande fördelning ankommer på prövning i konselj. Befogenheten skulle alltså ta sikte på ärenden där den dominerande frågan avser ett rent juridiskt spörsmål av svårbedömd art. JO har svårt att finna att det skulle kunna vara något intresse ur riksstyrelsens synpunkt att förbehålla sig prövningen av sådana spörsmål. Däremot talar uppenbarligen starka rättssäkerhetsskäl för att mål av denna natur, efter regeringens prövning i det särskilda fallet, överlämnas till regeringsrätten.

Att kommitténs förslag liksom gällande bestämmelser bygger på enumerationsmetoden samt att kommittén dessutom för att göra fullföljdsreglerna lättillgängliga och klara har sökt införa fullständiga fullföljdsbestämmelser i de materiella författningarna har ej mött någon invändning i yttrandena. Bl. a. regeringsrättens ledamöter har uttryckligen tillstyrkt en sådan lagteknisk lösning.

Nya regler om prövningstillstånd i högsta domstolen

Domstolskommitténs förslag

Domstolskommittén föreslår i betänkandet Domstolsväsendet TII — Fullföljd av talan m. m. (SOU 1969:41) att högsta domstolens ställning som företrädesvis prejudikatinstans kommer till starkare uttryck än i gällande fullföljdsregler. I detta syfte föreslås att bestämmelserna om prövningstillstånd skärps därhän, att sådant tillstånd kan meddelas endast på fötljande grunder:

1. om det är av vikt för ledning av rättstilämpningen att talan prövas av högsta domstolen eller

2. om det med hänsyn till särskilda omständigheter eljest föreligger synnerliga skäl för sådan prövning.

Den nuvarande ändringsdispensen skall sålunda bortfalla enligt förslaget. Som exempel på omständigheter utanför prejudikatområdet av beskaffenhet att, om skälen är tillräckligt starka, kunna möjliggöra prövningstillstånd nämner kommittén att högsta domstolens prövning ur annan synpunkt är av betydelse utöver det förevarande målet, att resningsgrund föreligger, att den överklagade domen uppenbart beror på förbiseende eller misstag, att avsteg skett från lagtolkning eller rättsgrundsats, som tidigare antagits av högsta domstolen, eller från stadgad praxis, att underrätt och hovrätt kommit till väsentligt olika slut eller att eljest stora meningsskiljaktigheter förekommit i domstolarna. Kommittén avser emellertid

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 att utrymmet för prövningstillstånd i andra fall än prejudikatfallen skall vara mycket begränsat.

Som en följd av att ändringsdispensen avskaffas föreslår kommittén, alt högsta domstolens beslut i tillståndsfrågan skall följa allmänna omröstningsregler, dvs. att den mening skall gälla som biträtts av flertalet i bestutet deltagande ledamöter.

En annan följd av de ändrade förutsättningarna för prövningstillstånd är att regeln om summa revisibilis föreslås slopad. I samband härmed föreslår kommittén att även skyldigheten för den som vill fullfölja talan i högsta domstolen att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning skall utgå ur fullföljdssystemet.

För att högsta domstolens prövning inte skall behöva göras mera omfattande än omständigheterna föranleder skall enligt förslaget prövningstillstånd kunna begränsas till att avse endast en del av den fullföljda talan.

Remissyttranden över domstolskommitténs förslag

Vid remissbehandlingen av domstolskommitténs förslag har flertalet av de remissinstanser, som hittills har yttrat sig, i stort sett bildat två olika grupper.

Den första gruppen utgörs av de remissinstanser, som i huvudsak godtar kommittéförslaget. Hit hör nedre justitierevisionen, Svea hovrätt jämte Stockholms rådhusrätt och åtskilliga andra underdomstolar, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, riksrevisionsverket, statens avtalsverk, lantmäteristyrelsen, sjölagskommittén, vattenlagsutredningen, familjesakkunniga, LO, TCO, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Föreningen Sveriges statsåklagare, Svenska kommunförbundet och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Nedre justitierevisionen uppger att det inte längre finns någon tyngande balans av ansökningar om prövningstillstånd. Man framhåller vidare att de av kommittén föreslagna ändringarna knappast torde medföra någon minskning av antalet ansökningar men att förslaget innebär en avsevärd förenkling av bestämmelserna. Svea hovrätt anser det vara av värde om motivuttalandena rörande annan dispens än prejudikatdispens kommer till klarare uttryck i lagtexten. Även hovrätten för Västra Sverige och häradshövdingen i Karlskoga domsaga ifrågasätter om inte de exempel på dispensskäl som har angetts bör inarbetas i lagtexten. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare understryker vikten av att prövningstillstånd vid sidan av prejudikatfallen används mycket restriktivt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att man möjligen kan överväga alternativet att avskära vissa typer av mål från fullföljd. Flera av de remissinstanser som i allt väsentligt har godtagit kommitténs förslag har dock framhållit, att de föreslagna bestämmelserna knappast kan förväntas medföra någon minskning i måltillströmningen och att bestämmelserna bör förtyd-

Kungl. åMaj:ts proposition nr 3v ar 1971 71

ligas på ett sådant sätt, att den avsedda minskningen uppnås och det för all-

mänheten står klart i vilka fall prövningstillstånd inte kan komma att be-

viljas.

En andra grupp anser det önskvärt att högsta domstolen blir en ren prejudikatinstans. Till denna tanke ansluter sig JK, JO, 1968 års brottmålsutredning, trafik målskommittén, rådhusrätten i Örebro och SACO. JK förklarar att de allra flesta numera delar uppfattningen att högsta domstolen bör vara prejudikatinstans. Detta förutsätter emellertid att domstolens storlek och måltillströmningen hålls inom en relativt snäv ram, Den av kommittén föreslagna dispensregeln är enligt JK:s mening konturlös och kan först efter lång tids tillämpning få sådan stadga att måltillströmningen begränsas. JK anser att övervägande skäl talar för att prövningstillstånd bör få meddelas endast om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen. JO befarar, att om man inte avskaffar annan dispens än prejudikatdispens, tillståndsprövningen också i fortsättningen kommer att bli betungande. Dispens bör dock enligt JO:s mening lämnas i resningsfallen. Brottmålsutredningen framhåller att det beträffande brottmålen är angeläget att prövning i högsta domstolen inte framstår som en realistisk möjlighet. Det är från kriminalpolitiska synpunkter betydelsefullt att tiden från det att en straffbar gärning blivit begången till dess att påföljden blivit definitivt bestämd är kort. Den senare synpunkten framhålls också av trafikmålskommittén.

Vid sidan av dessa båda grupper finns några remissinstanser. som framfört förslag av annat innehåll. Hit hör först och främst högsta domstolens ledamöter. I deras yttrande betonas att högsta domstolens huvuduppgift är att vårda rättsenheten. Prövningstillstånd måste därför meddelas i den utsträckning som behövs för att upprätthålla principen om lika behandling av lika fall, men enbart detta räcker inte. Högsta domstolen måste också få korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis. Man ifrågasätter lämpligheten av att begränsa fullföljdsrätten så strängt som kommittén har föreslagit. I stället bör den för prejudikatfall föreslagna regeln få omfatta alla fall där det av hänsyn till rättstillämpningens likformighet är av betydelse att saken prövas i högsta domstolen. Prövningstillstånd bör alltså kunna meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eller eljest för främjande av dess enhetlighet att talan prövas av högsta domstolen. En reservbestämmelse vid sidan härav kan ändock inte avvaras. Om synnerliga skäl föreligger att talan prövas i högsta domstolen bör detta då ske. Riksdklagaren anser det enda effektiva sättet att minska måltillströmningen och därigenom stärka högsta domstolens ställning vara att inskränka dess prövning till rättsfrågan och alltså förvandla domstolen till en revisionsinstans.

Här skall slutligen nämnas att JK anser att summarevisibilisreglerna bör behållas och att riksrevisionsverket föreslår att prövningsavdelning i högsta domstolen skall få bestå av två ledamöter.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Departementschefen

Ett grundläggande element i rättsskyddet på förvaltningens område är möjligheten att genom besvär över myndighets beslut få beslutet överprövat i högre instans. Denna besvärsprövning handhas i betydande omfattning av förvaltningsdomstolar och benämns då vanligen förvaltningsrättskipning. Domstolsmässig prövning av besvär förekommer i synnerhet i sådana typer av ärenden där myndighetens beslut ofta kommer att innefatta avgörande

av rättsfrågor. Till skillnad från vad som är fallet i många andra länder är

dock i vårt land den domstolsmässiga överprövningen av förvaltningsbeslut inte begränsad till att gälla beslutets rättsenlighet utan omfattar avgörandet i dess helhet, alltså även däri ingående lämplighetsfrågor.

Besvärsprövning i förvaltningsdomstol erbjuder särskilda garantier för att avgörandet kommer att bli materiellt riktigt. Detta beror dels på att förvaltningsdomstolarna liksom andra domstolar intar en fristående ställning i förhållande till samhällsapparaten i övrigt, dels på att de normalt har en mera kvalificerad sammansättning än andra besvärsprövande organ på förvaltningens område. Härtill kommer att utredningen i målen i många fall kan bli fullständigare och bättre i förvaltningsdomstol än hos andra besvärsprövande organ.

Samtidigt som förvaltningsdomstolarna fyller en viktig uppgift i strävandena att uppnå materiellt riktiga beslut i enskilda fall, är deras avgöranden av stor betydelse som vägledning för förvaltningsmyndigheterna. I synnerhet när det gäller domstolar som är sista instans brukar prejudikatbildningen anses som en av de viktigaste uppgifterna.

Inom den svenska förvaltningsrättskipningen intar regeringsrätten en central ställning. Om man bortser från mål inom ett par specialområden, bl. a. allmän försäkring, yrkesskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, prövar regeringsrätten besvär över praktiskt taget varje slag av förvaltningsbeslut som kan överprövas av förvaltningsdomstol. Beträffande de allra flesta målgrupperna är regeringsrätten dessutom enda och sista domstolsinstans. Detta gäller bl. a. barnavårdsmål, nykterhetsvårdsmål, byggnadsmål, hälsovårdsmål, körkortsmål och kommunalbesvärsmål. I ett par grupper av mål är regeringsrätten överinstans i förhållande till en annan förvaltningsdomstol, kammarrätten. Den helt dominerande av dessa målgrupper är skattemålen, som regelmässigt passerar kammarrätten innan de når regeringsrätten.

Till skillnad från regeringsrälten har övriga förvaltningsdomstolar, vare sig de är sista instans eller mellaninstans, karaktär av specialinstanser för vissa slag av mål. Kammarrätten, som är den största förvaltningsdomstolen, sysslar bara med skattemål och vissa andra mål, som nästan alla gäller ekonomiska frågor. Försäkringsdomstolen är högsta instans i mål på socialförsäkringens område, och försäkringsrådets dömande verksamhet är begränsad till yrkesskadeförsäkringen och vissa därmed sammanhängande ersätt-

pil

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 73

ningsformer. Mot denna bakgrund är det naturligt att tala om regeringsrätten som en allmän förvalthingsdomstol.

Behovet av en reform

Den starka expansion som under senare årtionden kännetecknat vår förvaltningsverksamhet har också återverkat på förvaltningsdomstolarna. Den allmänna tendensen har varit inte bara en kraftig ökning av antalet mål utan också en ökande svårighetsgrad hos målen. Den ökade arbetsbelastning som detta har medfört har blivit särskilt märkbar hos regeringsrätten. Arbetsbördan i domstolen har också alltsedan andra världskriget haft en tendens att växa i sådan grad att de motåtgärder som vidtagits ständigt visat sig vara otillräckliga.

Regeringsrätten bestod vid tiden för andra världskrigets utbrott av sju regeringsråd, varav ett tjänstgjorde i lagrådet, och hade då en balans på ca 1000 mål. År 1946 hade balansen stigit till ca 3 000 mål, och detta år beslöts att antalet regeringsråd skulle ökas provisoriskt till tio, När balansen likväl inte kunde nedbringas, ökades antalet regeringsråd på nytt provisoriskt dels år 1952 till 13, dels år 1956 till 16. Trots detta utgjorde balansen över 6 000 mål, vilket antal nåddes redan år 1953. För att bromsa måltillströmningen infördes år 1958 regler om begränsningar i rätten att få vissa skattemål sakprövade i regeringsrätten. Effekten på balansen blev emellertid ringa. År 1965 övergavs systemet med provisoriska utökningar av regeringsrådens antal och i regeringsrättslagen angavs direkt att antalet regeringsråd skulle vara 17, varav ett eller två skulle tjänstgöra i lagrådet. Redan år 1967 måste emellertid systemet med provisoriska förstärkningar tillgripas igen, varvid regeringsrätten tillfördes fyra nya ledamöter. Det förutsattes då att balansen, som fortfarande översteg 6 000 mål, skulle kunna bringas ned till en rimlig nivå inom loppet av fyra år. Dessa förhoppningar har emellertid inte infriats. Vid utgången av år 1969 hade balansen minskat endast obetydligt i jämförelse med föregående årsskifte. Det är inte uteslutet att balansen åter kan komma att stiga, trots att f.n. inte mindre än 20 regeringsråd tjänstgör i domstolen.

Den stora arbetsbördan i regeringsrätten har lett till allvarliga olägenheter för förvaltningsrättskipningen. I skattemålen, vilka regeringsrätten bedömer som mindre brådskande än flertalet andra mål, är den genomsnittliga väntetiden från kammarrättens avgörande till regeringsrättens f.n. mer än tre och ett halvt år. Räknar man väntetiden från taxeringsnämndens beslut, dröjer det inemot sju år innan ärendet är slutligt avgjort. Även för ett flertal andra grupper av mål är väntetiderna långa. För byggnadsmål är numera den genomsnittliga väntetiden från länsstyrelsens beslut till regeringsrättens avgörande närmare 17 månader och för hälsovårdsmålen är motsvarande tid över 20 månader. Detta innebär dessutom en förlängning av väntetiderna i förhållande till vad som gällde när regeringsrätten utökades med fyra leda-

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

möter år 1967. I kommunalbesvärsmålen har väntetiderna blivit så långa att de föranlett flera framställningar från kommunalt håll om särskilda åtgärder för att förbättra läget.

De långa väntetiderna i regeringsrätten har medfört att domstolen har mycket svårt att fullgöra uppgiften att genom prejudicerande avgöranden vägleda rättstillämpningen på lägre nivåer. Denna olägenhet har blivit särskilt märkbar i fråga om skattemålen. Här är det praktiskt taget bara besvär över riksskattenämndens förhandsbesked som blir snabbt behandlade. På beskattningsrättens område kommer förändringarna i lagstiftningen med täta mellanrum, och det kan därför inträffa att det första avgörandet av regeringsrätten i en viss fråga kommer först sedan de i målet aktuella författningsbestämmelserna upphört att gälla. Härtill kommer att behovet av vägledande avgöranden är särskilt stort på detta rättsområde med hänsyn till rättsmaterians stora omfattning och invecklade natur.

Även andra nackdelar är förbundna med den stora arbetsbelastningen i regeringsrätten. Pressande arbetsförhållanden har en tendens att återverka menligt på möjligheterna till noggrann och allsidig handläggning av målen. Tiden för utarbetande av fylliga och klargörande motiveringar blir också begränsad, vilket minskar de prejudicerande beslutens värde som vägledning för underinstanserna. Vidare kan det ställa sig svårt att i alla lägen få till stånd den ytterligare utredning i målen som kan befinnas önskvärd och att få tid för muntliga förhandlingar.

Jag vill också peka på att det kan vara förenat med vissa olägenheter att en prejudikatbildande instans är så stor som regeringsrätten är f.n. Domstolen arbetar nu på fyra avdelningar, vilket måste innebära svårigheter att upprätthålla enhetlighet och konsekvens i rättskipningen. Denna synpunkt diskuterades när regeringsrätten utökades med fyra ledamöter år 1967 men ansågs då inte böra tillmätas avgörande betydelse med hänsyn till att det gällde endast en provisorisk anordning.

Reformens uppläggning

Det lär knappast råda några delade meningar om att den nuvarande ordningen beträffande rättskipningen på regeringsrättens område inte kan få bestå. Det är också uppenbart att de medel som hittills använts i syfte att komma till rätta med arbetsbalansen i regeringsrätten, nämligen i huvudsak att öka antalet regeringsråd, ej längre kan komma i fråga. Att det behövs en genomgripande reform har också länge stått klart. Förvaltningsdomstolskommittén, som har haft i uppdrag att utreda denna fråga, har föreslagit en långtgående omorganisation av förvaltningsrättskipningen hos regeringsrätten och kammarrätten. Förslaget innebär att för i princip alla mål som tillhör dessa domstolar skall gälla ett sådant tvåinstanssystem för den domstolsmässiga besvärsprövningen som redan finns för skattemålens del. Här-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 75

vid omvandlas kammarrätten till en allmän mellaninstans närmast under regeringsrälten. Samtidigt förskjuts tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen från regeringsrälten till kammarrätt genom att möjligheterna att få mål sakprövade i regeringsrätten begränsas starkt. Sakprövning i regeringsrätten skall i allmänhet kunna komma till stånd bara om domstolen meddelat prövningstillstånd, och sådant tillstånd skall meddelas endast i mål som har prejudikatintresse eller där synnerliga skäl talar för att målet prövas av regeringsrätten. Härigenom blir regeringsrätten företrädesvis en prejudikalinstans. På grund av de utökade och mera krävande uppgifter som skall falla på kammarrätten föreslås en kraftig utbyggnad och förstärkning av kammarrättsorganisalionen. Bl. a. skall enligt förslaget kammarrätlen delas i två regionala domstolar.

Enligt min mening bör man kunna nå en tillfredsställande lösning av problemen på den allmänna förvaltningsrättskipningens område efter de linjer som kommittén har föreslagit. Kärnpunkten i förslaget är att man delar upp de två huvudfunktionerna för förvaltningsrältskipningen — att åstadkomma materiellt riktiga avgöranden och att svara för prejudikatbildningen — på två instanser. Erfarenheterna visar att det på den allmänna förvaltningsrälttskipningens område numera inte är möjligt för en enda domstol att tillfredsställande fullgöra båda dessa funktioner. I ett system av den föreslagna typen med två domstolsinstanser kan däremot de båda instanserna komplettera varandra på ett fruktbärande sätt. Kammarrättsorganisationens uppgift blir att bära huvudansvaret för att materiell rättvisa skipas i de enskilda fallen, medan den högsta instansen svarar för vägledande avgöranden i oklara eller tveksamma rättsfrågor. Med en sådan uppgiftsfördelning mellan förvaltningsdomstolarna får den högsta instansen förutsättningar att snabbt pröva de mål som fullföljs dit. De stora balanser och de långa dröjsmål med målens avgörande, som nu länge kännetecknat den allmänna förvaltningsrättskipningen, skulle därmed kunna försvinna.

En funktionsfördelning av liknande slag har också i flera årtionden gällt på de allmänna domstolarnas område. Där ankommer uppgiften att på nivån ovanför de allmänna underrätterna svara för att materiell rättvisa skipas i enskilda fall huvudsakligen på hovrätterna, medan högsta domstolens huvuduppgift är att svara för enhetlighet i lagtolkning och rättstillämpning. Domstolskommittén har i sitt senaste betänkande föreslagit att denna funktionsfördelning accentueras ytterligare, så att högsta domstolen blir en praktiskt taget renodlad prejudikatinstans.

En funktionsuppdelning mellan instanserna efter de linjer förvaltningsdomstolskommittén har föreslagit accepteras i huvudsak av flertalet remissinstanser. De betänkligheter som anförts mot förslaget är främst av två slag. Å ena sidan har man hävdat att förslaget skulle leda till en försämrad rättskipning i och med att möjligheten att få sakprövning i regeringsrätten i huvudsak tas bort. Denna synpunkt har framför allt betonats i fråga om

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 skattemålen, och det har därvid pekats på den relativt höga ändringsfrekvensen i skattemål i regeringsrätten, En del remissinstanser har ansett att förslaget inte bör genomföras utan att det samtidigt sker en upprustning av rättskipningen på länsstyrelsenivån, bl.a. genom att prövningsnämnderna omvandlas till länsskatterätter. Å andra sidan har det gjorts gällande att inrättandet av en mellaninstans under regeringsrätten i andra mål än skattemålen innebär en förlängning av instanskedjan för dessa mål och därmed risk för att det slutliga avgörandet i målen fördröjs.

Enligt min mening ger erfarenheten klart stöd för att man inte kan garantera en god kvalitet på rättskipningen bara genom att ge möjlighet till prövning av alla mål i en högt kvalificerad sista instans. Av vad jag redan har sagt framgår att man därigenom spränger ramarna för en sådan instans och skapar långa dröjsmål med målens avgörande, Nackdelarna härav är uppenbara. En bättre väg för att uppnå god kvalitet på rättskipningen är därför att stärka de underliggande instanserna. Denna princip har också länge varit vägledande i fråga om de allmänna domstolarnas organisation. Förvaltningsdomstolskommitténs förslag innebär att principen får slå igenom även på förvaltningsrättskipningens område. En bärande tanke i förslaget är sålunda att den nya mellaninstansen skall vara fullt jämbördig med hovrätterna. För min del ser jag det som en ovillkorlig förutsättning för en reform efter de linjer som kommittén har föreslagit, att mellaninstansen får sådan slagkraft att den på ett tillfredsställande sätt kan bära ansvaret att i realiteten vara sista instans i de allra flesta målen. En annan förutsättning är att förvaltningsrättskipningen i instanserna under kammarrätten förstärks. Chefen för civildepartementet kommer senare i dag att anmäla fråga om riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen. Häri ingår också en förstärkning av de rättskipande funktionerna inom länsstyrelsen.

Invändningen att inskjutandet av en allmän mellaninstans under regeringsrätten leder till en längre instanskedja är i och för sig riktig. Detta behöver emellertid inte innebära att tidsutdräkten till dess definitivt avgörande nås blir längre eller att kostnaderna ökar. Om man, som förslaget också förutsätter, starkt begränsar möjligheterna att få mål sakprövade i den högsta instansen, blir förlängningen i stort sett endast skenbar. Härtill kommer att den nya mellaninstansen måste dimensioneras så, att den snabbt kan avgöra inkommande mål. Trots den formellt längre instanskedjan bör det föreslagna systemet i själva verket kunna leda till snabbare slutliga avgöranden i förvaltningsmålen.

Liksom kommittén och det alldeles övervägande antalet remissinstanser anser jag det inte möjligt eller lämpligt att råda bot på den bekymmersamma arbetssituationen i regeringsrätten på andra vägar än de av kommittén föreslagna. Jag anser sålunda att det inte skulle innebära någon lösning av problemen att inrätta en särskild högsta domstol för skattemålen eller att låta dessa mål behandlas på särskild avdelning inom regeringsrätten. Härigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 7

skulle man dessutom förlora de enligt min mening väsentliga fördelar som ligger i att domstolar av det slag det här är fråga om behandlar mål från ett stort antal skilda rättsområden och därigenom förvärvar och vidmakthåller överblick över stora delar av rättsmaterian. Inte heller skulle man enligt min mening kunna nå någon avgörande förbättring genom att begränsa möjligheterna till prövning i den högsta instansen genom ekonomiska spärrar i form av regler om beloppsgränser (summa revisibilis) i skattemål eller i form av regler om särskild fullföljdsavgift. Kan man nå åsyftat resultat på andra vägar, bör man undvika regler av denna typ, vilka i allmänhet är ett ganska trubbigt instrument för att sortera bort de mål som inte bör prövas av den högsta instansen. Det kan tilläggas att domstolskommittén i sitt betänkande har föreslagit att de regler om summa revisibilis och fullföljdsavgift, som nu gäller i fråga om fullföljd till högsta domstolen, skall avskaffas. Slutligen anser jag inte heller att man kan uppnå nämnvärda resultat genom att skära av rätten till fullföljd till högsta instans i vissa grupper av mål. Enligt min mening är det mycket få grupper av mål vari det inte föreligger något behov av vägledande avgöranden av den högsta instansen.

På de skäl jag sålunda redovisat har jag kommit till slutsatsen att förvaltningsrättskipningens organisation bör reformeras efter de principer kommittén har föreslagit.

Närmare om prövningstillstånd

I ett system där förvaltningsdomstolsorganisationen är uppbyggd efter de principer jag nyss har angett spelar reglerna om prövningstillstånd en central roll. Som jag redan har antytt gäller sådana regler sedan länge på de allmänna domstolarnas område. Det är naturligt att ta dessa regler till utgångspunkt vid utformningen av motsvarande regler på förvaltningsrättskipningens område. .

Enligt rättegångsbalken får mål i allmänhet prövas av högsta domstolen endast om domstolen meddelat prövningstillstånd. Sådant tillstånd skall meddelas, dels om det är av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstilllämpning att talan prövas av högsta domstolen (prejudikatdispens) eller parten visar att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål varom är fråga (intressedispens), dels om det förekommer anledning till ändring i det slut som hovrätten har kommit till (ändringsdispens) eller det eljest med hänsyn till omständigheterna i målet finns skäl att talan prövas i högsta domstolen. I mål av förmögenhetsrättslig natur kan dock dispens enligt de båda sistnämnda grunderna beviljas endast om värdet av vad den överklagande parten tappat i hovrätten uppenbart uppgår till minst 1 500 kr. (summa revisibilis). En liknande regel gäller för brottmålens del.

När det gäller förvaltningsrättskipningen finns regler om prövningstillstånd bara inom en begränsad sektor, nämligen i fråga om vissa skattemål. Om vad klaganden i mål om höjning eller sänkning av taxerad inkomst eller be-

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

skattningsbar förmögenhet har tappat i kammarrätten ej uppgår till vissa gränsbelopp (summa revisibilis), får talan inte prövas av regeringsrätten utan att domstolen har meddelat prövningstillstånd. Sådant tillstånd får meddelas endast i prejudikat- och intressefall. Reglerna härom överensstämmer med motsvarande regler i rättegångsbalken.

Förvaltningsdomstolskommittén har föreslagit att besvär över kammarrätts beslut i fråga som fullföljts till eller underställts kammarrätten skall kunna prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten meddelar prövningstillstånd. Prövningstillstånd skall enligt förslaget kunna meddelas på samma villkor som gäller för prejudikat- och intressedispens enligt rättegångsbalken, dock med den skillnaden i fråga om prejudikatdispens att kravet på att talans prövning skall vara »av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning etc.» mjukas upp till »av vikt för enhetlig lagtolkning etc.>. Kommittén har ansett att det härutöver bör finnas vissa supplerande dispensmöjligheter men att dessa bör vara betydligt snävare än motsvarande regler i rättegångsbalken. Sålunda skall enligt förslaget prövningstillstånd också kunna meddelas, om det med hänsyn till målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eller omständigheterna i övrigt förekommer synnerliga skäl till att besvären prövas av regeringsrätten. Denna dispensmöjlighet skall dock inte stå öppen i alla mål. Uppgår i mål om inkomst- eller förmögenhetstaxering tvistefrågan inte till vissa gränsbelopp (summa revisibilis), skall bara prejudikat- och intressedispens kunna förekomma. Detsamma skall gälla för vissa grupper av mål, där enligt nuvarande regler talan inte får fullföljas mot kammarrättens beslut, och vissa med dessa besläktade mål.

Vid remissbehandlingen har förvaltningsdomstolskommitténs förslag till dispensregler i regel godtagits. Ett par remissinstanser uttalar sig emellertid för att sakprövning i regeringsrätten skall få förekomma i princip bara i prejudikatfall. ÄÅ andra sidan förordas i åtskilliga yttranden generösare dispensregler än kommittén har föreslagit. I många av dessa yttranden uttalas önskemål om att även regler om ändringsdispens liknande rättegångsbalkens skall ingå i systemet.

Enligt min mening måste dispensreglerna först och främst utformas så, att den åsyftade funktionsfördelningen mellan den högsta instansen och mellaninstansen uppnås. Det faller därför av sig självt att prövningstillstånd skall kunna meddelas av prejudikatskäl. I likhet med förvaltningsdomstolskommittén anser jag att dispensregeln för detta fall inte bör vara alltför snäv och att man således bör nöja sig med att det är av vikt för prejudikatbildningen att regeringsrätten prövar målet. Domstolskommittén har i sitt förslag till nya dispensregler vid fullföljd till högsta domstolen föreslagit att uttrycket »av vikt för enhetlig lagtolkning och rättstillämpning» skall ändras till >av vikt för ledning av rättstillämpningen>, Härigenom skall klarare framgå att högsta domstolen kan bevilja prejudikatdispens inte bara i de fall då praxis inte är entydig utan även då domstolen finner skäl att ändra på

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 79

stadgad praxis. Jag vill för min del ansluta mig till domstolskommitténs förslag i denna del och föreslå att kömmitténs formulering används på förvaltningsrättskipningens område.

I princip bör i det föreslagna instanssystemet inte förekomma några dispensgrunder utöver prejudikatdispens. Några få begränsade undantag bör dock tillåtas från denna princip. Jag syftar här på sådana fall då det överklagade avgörandet är behäftat med så grovt fel att regeringsrätten enligt 19 & RF skulle kunna bevilja resning i målet eller eljest upphäva avgörandet sedan detta vunnit laga kraft. Det skulle uppenbarligen vara opraktiskt om regeringsrätten här skulle kunna ändra avgörandet först efter en ansökan om resning. Ett med resningsfallen närbesläktat fall är när det överklagade avgörandet tillkommit på grund av grovt förbiseende eller grovt misstag. Också här bör man kunna tillåta att regeringsrätten går in i sakprövning, även om det inte gäller någon prejudikatfråga. Det kan inte helt uteslutas att det kan förekomma andra undantagssituationer där skälen för att tillåta sakprövning i regeringsrätten kan anses lika starka som i de nu nämnda. Det synes därför lämpligast att utforma en lagregel i ämnet så, att några av de här åsyftade undantagssituationerna räknas upp som exempel på fall, då prövningstillstånd får beviljas vid sidan av prejudikatfallen, och att undantagskaraktären markeras ytterligare genom en föreskrift att det i dessa fall skall krävas synnerliga skäl för prövningstillstånd.

Däremot anser jag det uteslutet att öppna möjlighet till någon form av ändringsdispens. Med en sådan ordning skulle de bärande principerna i instanssystemet inte kunna förverkligas. Måltillströmningen till regeringsrätten skulle bli av en helt annan omfattning än den man behöver räkna med om möjligheterna till prövningstillstånd är praktiskt taget begränsade till prejudikatfallen. Därmed skulle de slutgiltiga avgörandena i målen fördröjas, samtidigt som svårigheterna skulle öka för regeringsrätten att fullgöra sin prejudikatbildande uppgift. I ett system med ändringsdispens skulle vidare regeringsrättens arbetsbörda ökas genom att dispensprövningen måste bli betydligt mer omfattande jämfört med en ordning där prövningen i huvudsak gäller endast förekomsten av prejudikatfrågor.

Det är visserligen möjligt att dämpa de effekter ett system med ändringsdispens har på måltillströmning och tidsåtgång för dispensprövningen genom att komplettera systemet med regler om summa revisibilis. Sådana regler träffar emellertid bara de mål som rör ekonomiska värden. Dessutom har de den principiella nackdelen att de förbehåller möjligheten att få sakprövning i den högsta instansen åt parter, som för processer om högre belopp. Skulle man genom regler om summa revisibilis åstadkomma den behövliga avlastningen i regeringsrättens arbetsbörda, finge man sannolikt sätta beloppsgränserna mycket högt. Det kan tilläggas att, som förut nämnts, domstolskommittén i sitt senaste betänkande har föreslagit att reglerna om summa revisibilis skall slopas i fråga om fullföljd av talan till högsta domstolen.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

De invändningar som kan riktas mot ett system med ändringsdispens kan delvis också anföras mot de dispensgrunder som förvaltningsdomstolskommittén har föreslagit skola gälla utöver prejudikat- och intressedispens. Om prövningstillstånd skall kunna beviljas när målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eller omständigheterna i övrigt utgör synnerliga skäl för det, kan det befaras att man inte uppnår den åsyftade dämpningen av klagofrekvensen. Med sådana dispensgrunder är det också risk för att dispensprövningen måste bli i det närmaste lika omfattande som med rättegångsbalkens regler om ändringsdispens. Vidare torde det i regel inte kunna undvikas att de mål, där prövningstillstånd meddelas, måste föredras på nytt för avgörandet i sak. Det finns därför anledning att ifrågasätta om kommitténs förslag skulle ge särskilt stora vinster i tid och arbete för regeringsrättens del.

Jag är också i likhet med flera remissinstanser tveksam om de föreslagna dispensgrunderna är i och för sig lämpliga. Tillämpningen av kriteriet » målets svårbedömlighet» torde sålunda kunna innebära att dispens meddelas i ett invecklat mål, som kan verka riktigt avgjort, men vägras i ett okomplicerat mål där utgången synes felaktig. Med den utformning av prejudikatdispensregeln som jag föreslår torde det vidare vara svårt att utanför prejudikatfallens område finna exempel på mål, som är av sådan allmän vikt att det finns synnerliga skäl för att regeringsrätten skall pröva målet.

Med hänsyn till de principer för fullföljdssystemet som jag har förordat i det föregående finns det enligt min mening inte något behov av en särskild regel om intressedispens. I den mån ett avgörande av regeringsrätten kan förutsättas ha betydelse för avgöranden i andra mål ger de föreslagna rceglerna tillräcklig möjlighet att bevilja dispens.

På grund av det anförda föreslår jag att prövningstillstånd skall få meddelas, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av regeringsrätten eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att rättstillämpning som ligger till grund för kammarrättens avgörande uppenbart strider mot lag, att vid prövning i lägre instans förekommit så grovt handläggningsfel att det kan antas ha inverkat på målets utgång i kammarrätten, att någon som tidigare tagit befattning med målet eller till- fört utredning i målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antas ha inverkat på utgången i kammarrätten, eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Särskilda regler om fullföljd i vissa mål

Den fullföljdsordning som jag har förordat i det föregående bör i princip gälla alla mål, som skall prövas av en allmän förvaltningsdomstol. Som förvaltningsdomstolskommittén har funnit, finns det dock skäl att för några enstaka målgrupper ha en avvikande ordning.

En sådan grupp utgör de mål om patent och varumärken m. m., i vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 81

besvär över patent- och registreringsverkets beslut f.n. anförs hos verkets besvärsavdelning och därifrån till regeringsrätten. Denna ordning bör behållas åtminstone tills vidare. Dels är det här fråga om mål av speciell natur. Dels har prövningen hos patent- och rcgistreringsverkets besvärsavdelning flera domstolsmässiga drag. Det finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl att nu i instanskedjan skjuta in kammarrätten mellan besvärsavdelningen och regeringsrätten. Den av patent- och registreringsverket väckta frågan om särskilda fullföljdsregler i aktiebolagsärenden och ärenden om anteckning i filialregister bör övervägas i samband med ställningstagandet till firmautredningens betänkande Firmaskydd (SOU 1967: 35).

En annan grupp av mål, där fullföljden bör avvika från huvudmönstret, är målen om val till riksdagen och till kommunala församlingar samt målen om val av ombud vid kyrkomöte. I dessa mål är det angeläget att mycket snabbt kunna komma fram till ett slutgiltigt avgörande. Jag föreslår därför i likhet med kommittén att dessa mål inte skall passera kammarrätt utan fullföljas direkt hos regeringsrätten.

De skäl som jag har anfört i fråga om valmålen talar för att också mål om utlämnande av allmän handling i fortsättningen prövas direkt av regeringsrätten, om inte besvär i det ärende till vilket handlingen hör skall anföras hos kammarrätt.

Besvär över förhandsbesked av riksskattenämnden i skattefrågor anförs enligt gällande regler hos regeringsrätten. Denna ordning bör behållas även i fortsättningen. Vidare bör liksom nu regeringsrätten som första instans ta upp sådana extraordinära besvär enligt 103 8 taxeringsförordningen, som gäller taxering som prövats av kammarrätten eller regeringsrätten själv.

En ytterligare grupp av mål, där det finns anledning att överväga avvikande fullföljdsregler, är kommunalbesvärsmålen. Förvaltningsdomstolskommittén har föreslagit att dessa mål skall följa huvudmönstret såvitt gäller den domstolsmässiga besvärsprövningen men att de inte längre skall prövas av länsstyrelse innan de går till förvaltningsdomstol. Motivet härför är främst att kommittén har velat undvika en alltför lång instanskedja i dessa mål. Förslaget har emellertid kritiserats hårt vid remissbehandlingen. Det har därvid framhållits att prövningen av kommunalbesvärsmålen, även om den formellt är begränsad till en laglighetsprövning, ofta i verkligheten innebär en kvalificerad lämplighetsbedömning och att länsstyrelserna har särskilda förutsättningar för att göra sådana bedömningar på grund av sin goda kännedom om förhållandena i länets kommuner.

För min del är jag ense med kritikerna däri att det inte är lämpligt att ta bort länsstyrelserna ur instanskedjan när det gäller kommunalbesvärsmål. Samtidigt är det angeläget att snabbt nå definitiva avgöranden i dessa mål. Jag anser det därför lämpligast att behålla den nuvarande besvärsgången, dvs. att besvär anförs först hos länsstyrelsen och sedan hos regeringsrätten.

Vidare vill jag i likhet med kommittén föreslå att besvär i ett antal grupper

6 — 11564

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

av merendels ålderdomliga och numera mycket sällsynta mål skall anföras direkt hos regeringsrätten. Till dessa återkommer jag i kommentaren till upprättade lagförslag.

I övrigt är jag inte beredd att föreslå några avvikelser från tvålnstanssystemet för den domstolsmässiga besvärsprövningen. Till skillnad från kommittén anser jag sålunda att det även i sådana fastighetstaxeringsmål som nu stannar i kammarrätten bör finnas möjlighet att fullfölja talan till regeringsrätten. Prejudikatfrågorna torde visserligen vara sällsynta i sådana mål, men i den mån de förekommer bör det finnas möjlighet att få dem prövade i den högsta instansen. Att andra frågor, såsom rena värderingsfrågor, inte kommer under regeringsrättens prövning uppnås genom de restriktiva regler om prövningstillstånd som jag har föreslagit i det föregående.

Inte heller är jag beredd att i detta sammanhang föreslå någon särskild fullföljdsordning för körkortsmålen. Frågan härom utreds f.n. av trafikmålskommittén. I avvaktan på resultatet av dess arbete bör inte några särlösningar göras för dessa mål. De bör alltså åtminstone tills vidare fullföljas från länsstyrelse till kammarrätt och därifrån till regeringsrätten.

Som jag tidigare har framhållit skall reglerna om prövningstillstånd tilllämpas endast i mål vari talan fullföljs mot kammarrätts beslut. Prövningstillstånd vid fullföljd till regeringsrätten skall således inte behövas i de mål, för vilka här föreslagits en fullföljdsordning som avviker från huvudmönstret.

Närmare om regeringsrättens organisation m. mm.

Enligt 22 § 2 mom. RF är regeringsrätten domför med fem ledamöter. Mål får dock avgöras av fyra ledamöter om tre av dem är ense om slutet. I fråga om sammansättningen vid dispensprövning gäller enligt särskild föreskrift i regeringsrättslagen att tre ledamöter skall delta i prövningen.

Förvaltningsdomstolskommittén har inte föreslagit någon ändring i dessa regler. Enligt kommittén bör emellertid möjligheten att låta endast fyra regeringsråd delta i avgörande, när tre av dem är ense om slutet, inte tilllämpas i ett system där regeringsrätten huvudsakligen har till uppgift alt sörja för prejudikatbildningen. Kommittén hänvisar bl. a, till att domförhetsreglerna för högsta domstolen kräver att fem ledamöter deltar vid avgörande av mål. I likhet med en praktiskt taget enhällig remissopinion delar jag kommitténs uppfattning på denna punkt. Vid bedömning av frågan om regeringsrältens lämpliga storlek bör man därför utgå från att avdelning inom domstolen skall bestå av fem ledamöter. Man bör dock undantagsvis kunna godta att avdelning arbetar med fyra ledamöter. I likhet med kommittén anser jag att detta bör få ske under det skede då den nuvarande målbalansen avarbetas.

De regler om prövningstillstånd som jag har föreslagit i det föregående bör leda till en kraftig nedgång i regeringsrättens arbetsbörda, även om regeringsrättens nya ställning som en i det närmaste renodlad prejudikatinstans kräver

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 83

att ledamöterna ägnar mycken. tid åt de mål där prövningstillstånd beviljas. Hur stor nedgången blir är givetvis vanskligt att närmare ange i dag. Det är emellertid nödvändigt att göra en uppskattning redan nu för att kunna bestämma antalet regeringsråd 1 den lagstiftning som skall reglera regeringsrättens sammansättning. Härvid bör man givetvis försöka undvika att sätta antalet för högt. Det är sålunda till fördel för enhetligheten och konsekvensen i domstolens rättskipning om ledamotsantalet kan hållas lågt. Som jag senare återkommer till kan domstolen vidare under ett övergångsskede beräknas ha större kapacitet än som svarar mot antalet inkommande mål. Det synes därför lämpligast att nu bestämma ledamotsantalet något i underkant och vidta en eventuellt behövlig justering sedan erfarenhet vunnits av det nya systemet.

Mot denna bakgrund kommer jag till slutsatsen att man nu bör utgå från att arbetsbördan skall kunna bemästras med två avdelningar i regeringsrätten. Vid beräkningen av det antal ledamöter som behövs i domstolen måste också beaktas tjänstgöringen i lagrådet för en eller flera ledamöter. Med hänsyn till det vilande förslag till ändring i RF, som gäller övergång till fakultativ lagrådsgranskning (prop. 1970:24, KU 20), finns det anledning att räkna med att högst två regeringsråd kommer att tas i anspråk för tjänstgöring i lagrådet. På grund av det sagda anser jag att antalet regeringsråd nu bör bestämmas till tolv.

Vad jag nu har anfört är tillämpligt först i ett skede då den nuvarande målbalansen i regeringsrätten har avarbetats. Till dess bör domstolen ha en utökad sammansättning. Jag återkommer längre fram till denna fråga.

Kommittén har också tagit upp frågan om ändring i de behörighetskrav som gäller för regeringsrättens ledamöter. Reglerna härom, som finns i 18 8 RF, innebär bl. a. att minst två tredjedelar av regeringsråden skall vara lagfarna. Enligt kommitténs försläg skall alla regeringsråden vara lagfarna. En minoritet inom kommittén har emellertid intagit en motsatt ståndpunkt och i första hand föreslagit att kravet på lagfarenhet skall avskaffas för samtliga ledamöter. Vid remissbehandlingen har flertalet instanser avstyrkt majoritetsförslaget. Av dessa har åtskilliga anslutit sig till minoritetens ståndpunkt.

För egen del är jag inte beredd att skära av möjligheten att utse personer utan juridisk examen till ledamöter av regeringsrätten. Å andra sidan har denna möjlighet hittills utnyttjats i mycket begränsad utsträckning. F.n. är det endast två av de 22 regeringsråden som inte har juridisk examen. Med hänsyn härtill anser jag att det f.n. inte finns något nämnvärt behov av att ändra ifrågavarande behörighetsregler.

Kommittén har vidare föreslagit att i regeringsrätten skall finnas en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, som tillika skall vara ordförande på den ena av avdelningarna. Likaså skall på den andra avdelningen finnas en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande. Regeringsrättens ledamöter med undantag

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

av en har ansctt att det inte behövs någon ändring av nuvarande ordning, enligt vilken ordförandeskapet i domstolen och på avdelning av praxis följer tjänsteåldern.

Systemet med att Kungl. Maj:t utser ordförande har länge tillämpats inom högsta domstolen och fungerat väl där. Ordförandesystemet har framför allt betydelse i två hänseenden, nämligen för ledningen av muntliga förhandlingar och för den administrativa samordningen av domstolens resp. avdelningens arbete. I det förra hänseendet är behovet inte lika stort för regeringsrättens del som för högsta domstolens med hänsyn till att muntliga förhandlingar I regeringsrätten kan väntas bli förhållandevis sällsynta. Däremot kommer behovet av administrativ samordning att öka kraftigt i och med att, som jag strax ämnar föreslå, regeringsrätten får eget kansli med en därtill knuten föredragandeorganisation. Enligt min mening är det lämpligt att för sådana samordnande funktioner kan utses ledamöter som också har särskild fallenhet för administrativa göromål. Jag föreslår därför att Kungl. Maj:t skall utse ordförande på avdelning i regeringsrätten och att den ena av avdelningsordförandena tillika skall utses till domstolens ordförande.

I likhet med kommittén och en enhällig remissopinion anser jag att man nu bör bryta det samband i fråga om föredragande- och kansliorganisation som f.n. finns mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten genom att även regeringsrättsmålen skall beredas inom Kungl. Maj:ts kansli och föredras av personal som tillhör statsdepartementen. I stället bör för regeringsrättlen inrättas ett särskilt kansli, till vilket föredragandena hos domstolen bör vara knutna. För att detta skall kunna genomföras behövs vissa ändringar i RF, bl. a. i 25 § där det föreskrivs att ärendena skall beredas till föredragning och avgörande i regeringsrätten i det statsdepartement till vilket ärendet hör enligt departementsstadgan. Jag avser att senare i dag föreslå att proposition med förslag till dessa grundlagsändringar föreläggs riksdagen, så att de kan behandlas av riksdagen första gången redan under innevarande vårsession.

Den närmare utformningen av regeringsrättens kansli- och föredragandeorganisation utreds f.n. av en särskilt tillkallad utredningsman. Jag saknar därför anledning att i detta sammanhang gå närmare in på dessa frågor.

Närmare om kammarrättsorganisationen

Av vad jag förut har sagt framgår att jag ser det som en ovillkorlig förutsättning för den nu aktuella reformen, att mellaninstansen får tillräcklig slagkraft för att tillfredsställande kunna svara för den slutgiltiga rättskipningen i det övervägande antalet mål. Det är därför nödvändigt att den nuvarande kammarrättsorganisationen byggs ut och förstärks såväl i kvantitativt som i kvalitativt hänseende. Detta behövs bl.a. med tanke på alla de nya målgrupper som tillförs kammarrätt genom reformen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 85

Vid utformningen av den nya kammarrättsorganisationen bör man i huvudsak kunna bygga på nu gällande regler. En kammarrättsavdelning bör sålunda även i fortsättningen bestå i regel av sex ledamöter och vara domför med tre ledamöter. För att organisationens storlek skall anpassas till arbetsmängden bör det kunna finnas avdelningar med annat antal ledamöter.

Med hänsyn till det ökade ansvar som kommer att åvila kammarrätten i det nya instanssystemet bör vissa förstärkningar ske i fråga om kammarrättsdomarnas ställning. Det är naturligt att härvid ta hovrättsorganisationen till förebild. Liksom kommittén föreslår jag därför att samtliga domartjänster på en kammarrätlsavdelning skall vara ordinarie och att i spetsen för avdelningen skall stå antingen presidenten celler en lagman som ordförande. Under den tid den nya kammarrättsorganisationen byggs upp kan det dock visa sig svårt att rekrytera innehavare till ordinarie tjänster med lämpliga kvalifikationer. Det torde därför bli nödvändigt att under en övergångsperiod istället inrätta i viss utsträckning extra ordinarie tjänster för assessorer. Liksom nu bör det dessutom på varje fullständig avdelning finnas en vice ordförande.

Som kommittén har föreslagit bör man behålla den nuvarande ordningen med särskilda ledamöter på avdelning, som handlägger fastighetstaxeringsmål. I övrigt är jag inte beredd att föreslå, att kammarrätt skall ha särskild sammansättning för handläggning av vissa mål. Det kan visserligen anföras skäl för att, som kommittén har förordat, vid handläggning av barnavårdsmål och nykterhetsvårdsmål låta i domstolen ingå särskilda ledamöter, som är sakkunniga på ifrågavarande områden. Enligt min mening bör frågan, hur en domstol av den nya kammarrättens typ skall tillföras sakkunskap beträffande olika specialområden, inte lösas separat för ett par enstaka sådana områden. I princip bör sakkunskap tillföras domstolen i samma former oavsett vilket specialområde det är fråga om. Det system, som i allmänhet hittills har tillämpats inom kammarrätten, nämligen att för vissa specialområden anlita sakkunniga, bör kunna användas även för nykterhetsvårds- och barnavårdsmålen, Givetvis måste part i sådana fall få tillfälle att ta del av och bemöta utlåtande av sakkunnig. Det är också enligt min mening lämpligare att den speciella utredning i socialt och medicinskt hänseende som behövs i dessa mål kommer till stånd redan vid behandlingen i länsstyrelsen. Jag vill här erinra om att chefen för civildepartementet kommer att anmäla fråga om förstärkning av den rättskipande verksamheten på länsstyrelseplanet. Det kan slutligen också nämnas att hovrätterna inte har särskild sammansättning när de handlägger vårdnadsmål och andra mål som är nära besläktade med de här aktuella målen.

Det innebär vissa svårigheter att i förväg bestämma hur stor den nya kammarrättsorganisationen behöver vara. Det synes lämpligast att den närmare avvägningen av organisationens storlek sker först sedan man fått viss erfarenhet av det nya systemet. Redan nu behöver man dock bilda

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

sig en viss uppfattning om kammarrättsorganisationens storlek, bl. a. för att ta ställning till frågan om hur många kammarrätter som bör finnas i det nya systemet.

F.n. består kammarrätten av nio avdelningar. Kommittén har efter ingående beräkningar kommit fram till att det skulle behövas 13 avdelningar i den nya organisationen. Som kommittén själv framhållit måste sådana beräkningar utgå från tämligen osäkra antaganden om vilken belastning de nytillkommande målgrupperna kommer att utgöra för kammarrätten. Det måste också beaktas att kammarrätten, med hänsyn till det ökade ansvar den får i det nya systemet, behöver betydligt mer tid för penetrering och beslutsmotivering i varje mål än som nu står till buds. För egen del har jag kommit till uppfattningen att kommitténs beräkningar ligger något i underkant. Härtill kommer att det under år 1969 skett en markant ökning av antalet inkommande mål hos kammarrätten. Mot denna bakgrund anser jag att man måste räkna med att det i den nya kammarrättsorganisationen behövs cirka 15 avdelningar.

Utökningen av kammarrättsorganisationen aktualiserar frågan om den nuvarande ordningen med en enda kammarrätt för hela landet bör behållas eller om kammarrätten bör delas upp på flera enheter. Förvaltningsdomstolskommittén har efter att ha övervägt olika möjligheter stannat för att föreslå en uppdelning på två kammarrätter, den ena i Stockholm och den andra i Göteborg. Vid remissbehandlingen har framkommit olika meningar i denna fråga. Flertalet remissinstanser har godtagit kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Bland de kritiska remissinstanserna finns dels sådana som förordar antingen en längre gående uppdelning av kammarrättsorganisationen eller en annan förläggning av den kammarrätt som föreslås ligga utanför Stockholm, dels sådana som vill behålla den nuvarande organisationsformen med en enda kammarrätt.

Enligt min mening är det en riktig tanke att försöka undvika att koncentrera den kvalificerade förvaltningsrättskipning som skall utövas inom den nya kammarrättsorganisationen till en enda plats. Denna min uppfattning grundas inte i första hand på önskemål om att underlätta genomförandet av muntliga förhandlingar i kammarrätt. Jag utgår nämligen från att sådana förhandlingar kan väntas förekomma förhållandevis sparsamt även i det nya systemet. I stället vill jag fästa vikt vid de gynnsamma återverkningar som regionala kammarrätter skulle kunna ha bl. a. på den regionala och lokala förvaltningsverksamheten. Jag tänker här bl. a. på den utbildning av unga jurister som en kammarrätt bedriver. Kammarrätten kan då bli en värdefull rekryteringskälla när det gäller kvalificerade uppgifter inom den allmänna förvaltningen. Likaså kan den regionala förvaltningen erbjuda en naturlig rekryteringsbas för kammarrätten.

Förutsättningarna för att genomföra ctt system med flera regionala kammarrätter är emellertid begränsade. Som kommittén också har funnit bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 87

man undvika att inrätta alltför små kammarrätter. Med hänsyn härtill bör man f.n. inte tänka sig att gå längre än till en uppdelning på två kammarrätter. Det är naturligt att den ena av dem skall ligga i Stockholm. Beträffande den andra kammarrättens förläggning synes de främsta alternativen vara antingen Göteborg eller någon ort i Skåne. I likhet med kommittén finner jag härvid skälen för Göteborg överväga. Jag fäster främst avseende vid att en lokalisering till Göteborg innebär att kammarrätten kommer att ligga mera centralt inom domkretsen än om man väljer en ort i Skåne, Med hänsvn till att både Stockholm och Göteborg ligger avlägset från många platser i norra Sverige bör kammarrättsverksamhet förläggas även till någon plats i Norrland. Det antal mål och ärenden som kan förutses är emellertid inte tillräckligt för att bilda en administrativt självständig kammarrätt i Norrland. I stället bör ett par av kammarrättens i Stockholm avdelningar ha sin verksamhet förlagd på lämplig plats i Norrland. Härigenom får befolkningen i Norrland bättre möjligheter att komma i kontakt med kammarrättsorganisationen samtidigt som denna får bättre möjligheter att rekrytera personal från den regionala förvaltningen i Norrland.

De båda kammarrätternas domkretsar bör bestämmas av Kungl. Maj:t. Därvid synes man kunna utgå från kommitténs förslag, som innebär att domkretsen för kammarrätten i Stockholm blir dels Svealand med undantag av Värmland, dels Norrland, dels Östergötland samt att kammarrätten i Göteborg får återstoden av landet som domkrets. Gotland torde dock lämpligen böra höra till stockholmskammarrättens domkrets. Denna uppdelning av landet kan beräknas medföra att kammarrätten i Stockholm får en avdelning mer än kammarrätten i Göteborg.

Varje kammarrätt bör vara behörig att pröva alla slag av mål inom sin domkrets. Tillräckliga skäl att koncentrera vissa typer av mål till den ena av kammarrätterna finns enligt min mening inte. Jag ansluter mig således inte till kommitténs förslag att alla mål om fastighetstaxering skall prövas av kammarrätten i Stockholm. Ett väsentligt motiv för förslaget har varit att garantera en enhetlig tillämpning av grunderna för fastighetsvärdering. Detta motiv bortfaller i huvudsak, om man, som jag till skillnad från kommittén föreslår, tillåter fullföljd till regeringsrätten i dessa mål.

Slutligen vill jag något beröra frågan om specialavdelningar och specialrotlar i de nya kammarrätterna. Enligt min mening bör specialisering till vissa mål undvikas så långt det är möjligt inom en allmän förvaltningsdomstol. Styrkan i en sådan domstol ligger bl. a. i att ledamöterna har insikter i och överblick över skilda rättsområden. Med den kraftiga utvidgning av kompetensområdet som reformen innebär för kammarrättsorganisationens del är det emellertid knappast tänkbart att kammarrätterna till en början skall kunna bemästra sina arbetsuppgifter utan att vissa avdelningar och vissa ledamöter specialiserar sig på vissa typer av mål. Systemet med specialisering bör emellertid begränsas till vad som är oundgängligen nödvän-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

digt. I den mån det måste behållas för långa tider bör tjänstgöringen på specialavdelning och innehavet av specialrotel växla mellan ledamöterna.

Principerna för fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t

i statsrådet och förvaltningsdomstol

Jämsides med uppdraget att skapa en ändamålsenlig organisation på förvaltningsrättskipningens område har förvaltningsdomstolskommittén haft till uppgift att göra en översyn av fördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol. Kommittén skulle därvid bygga vidare på f. d. justitierådet Seve Ekbergs betänkande från år 1959 och remissyttrandena över detta betänkande. Förutsättningarna för kommitténs arbete har delvis varit andra än för Ekbergs, eftersom Ekberg hade att utgå från en oförändrad organisation av förvaltningsrättskipningen, De huvudlinjer, som kommittén har följt i sitt förslag till kompetensfördelning, har vunnit instämmande eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Kompetensfördelningen mellan, å ena sidan, Kungl. Maj:t i statsrådet samt, ä andra sidan, kammarrätt och regeringsrätten erbjuder många problem. Principen har hittills varit och synes även i fortsättningen böra vara, att sådana besvärsärenden som huvudsakligen innefattar rättsfrågor skall handläggas av förvaltningsdomstol och att besvärsärenden i vilka ändamålsenlighets- och lämplighetsfrågor dominerar skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Denna princip kan emellertid inte ensam tjäna till ledning. Detta beror i första hand på att det inom förvaltningsverksamheten inte finns någon klar skiljelinje mellan rättsfrågor och lämplighetsfrågor. Härtill kommer att det ofta existerar ett så starkt samband mellan föreliggande rättsoch lämplighetsfrågor att avgörandet av de olika frågorna inte lämpligen kan delas upp utan måste ligga hos en och samma instans. Vid kompetensfördelningen måste dessutom beaktas att det på vissa områden kan finnas behov av att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av besvär även i frågor med betydande inslag av rättstillämpning, därför att det från samhällets synpunkt är nödvändigt att regeringsmakten har det avgörande inflytandet också på besluten i enskilda ärenden inom dessa områden. I enlighet härmed bör det i allmänhet ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvär i frågor, som måste avgöras under hänsynstagande främst till försvars-, ordnings-, säkerhets-, allmänekonomiska eller andra statsnyttosynpunkter.

I likhet med kommittén anser jag att förvaltningsdomstolarna huvudsakligen bör befatta sig med sådana mål av rättslig natur, vilka rör förhållandet mellan enskilda medborgare och det allmänna eller mellan enskilda medborgare inbördes och vilkas avgörande kan vara av väsentlig betydelse för den enskilde. Det torde däremot vara mindre anledning att till administrativ

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 89

domstol föra mål som avser frågor huruvida kommun eller annan — borgerlig eller kyrklig — kommunal förvaltningsenhet fullgjort de skyldigheter som staten i det allmännas intresse pålagt förvaltningsenheten. Prövningen av sådana mål avser ofta organisatoriska och andra frågor som är av den natur att det torde vara ändamålsenligt att besvärsprövningen handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. I vissa mål som angår kommun — bl. a. kommunalbesvärsmål och mål i vilka stat och kommun intar ett partsliknande förhållande till varandra — är det dock lämpligt att besvärsprövningen förläggs till förvaltningsdomstol.

Om ett förvaltningsärende rör en fråga som kan komma under allmän domstols prövning, bör huvudregeln vara att administrativa besvär prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans, Det skulle nämligen i allmänhet vara en föga rationell ordning att ett sådant ärende först kan dras under förvaltningsdomstols prövning och sedan kan instämmas till allmän domstol. Härigenom skulle man hamna i ett system med inte mindre än fem domstolsinstanser. I vissa fall där det administrativa besvärsinstitutet framstår som den normala vägen för rättelses vinnande kan det dock finnas anledning att göra undantag från den uppställda huvudregeln och länka de administrativa besvären till förvaltningsdomstol.

Ekberg föreslog en allmän regel av innehåll att — med vissa angivna undantag — administrativ domstol skulle avgöra alla besvärsmål om individuella påbud. Liksom kommittén anser jag att en sådan regel är alltför onyanserad och inte tar tillräcklig hänsyn till att de individuella påbuden är av skiftande innehåll och betydelse och förekommer i mycket olikartade sammanhang. I betydligt flera fall än de av Ekberg angivna undantagsfallen är förhållandena sådana att det synes motiverat att låta Kungl. Maj:t i statsrådet pröva besvär rörande sådana påbud. Jag vill här bl. a. erinra om vad jag tidigare har anfört om besvärsprövningen i dels ärenden som kräver hänsynstagande främst till försvars-, ordnings-, säkerhets-, allmänekonomiska eller andra statsnyttosynpunkter, dels ärenden om kommuns eftersättande av sina skyldigheter. Övervägande skäl synes tala för att de närmare förhållandena på varje särskilt förvaltningsområde bör vara avgörande för huruvida besvär över ett individuellt påbud skall prövas av förvaltningsdomstol eller av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Ekberg föreslog vidare att, med några få undantag, besvärsmål om återkallelse av eller inskränkning i ett för särskilt fall meddelat tillstånd eller godkännande till viss verksamhet eller användning m. m. skulle handläggas av förvaltningsdomstol, även om det ankom på Kungl. Maj:t i statsrådet cher underordnad förvaltande myndighet att i sista hand pröva besvär rörande beviljande av tillstånd eller godkännande av ifrågavarande slag. Till stöd för en sådan ordning kan främst åberopas att den enskilde med anledning av det beviljade tillståndet kan ha gjort kostsamma investeringar, vilka kan bli helt eller delvis värdelösa om tillståndet återkallas, och att indragningen av den

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

beviljade rättigheten dessutom kan inverka menligt på vederbörandes medborgerliga anseende. Till följd härav skulle den enskilde ha ett särskilt starkt behov av rättsskydd i dessa ärenden.

Å andra sidan kan starka skäl anföras mot den av Ekberg förordade ordningen. Ärenden om återkallelse av tillstånd och ärenden om vägran att förnya tillstånd, som beviljats för begränsad tid men som i allmänhet förnyas på därom gjord ansökan, är nära besläktade med varandra. Det är vidare svårt att dra någon skarp gräns mellan tidsbegränsade tillstånd som normalt förlängs och tillstånd som avsetts gälla bara för en begränsad tid. ärendena går in i varandra på sådant sätt att det utan tvivel är mest praktiskt att normalt samtliga frågor som rör ett tillstånd eller godkännande av visst slag avgörs av samma myndigheter och inte splittras upp på skilda besvärsinstanser. Vidare måste ofta de överväganden och värderingar som görs i ärenden om beviljande av tillstånd tillmätas betydelse också när fråga uppkommer om att återkalla eller inskränka ett beviljat tillstånd. När ställning skall tas i ett ärende av sistnämnda slag, måste härvid en sammanvägning ske av dels de förhållanden som har betydelse vid beviljande av tillstånd av ifrågavarande slag, dels de förhållanden som har aktualiserat frågan om återkallelse eller begränsning av tillståndet och dels slutligen de förhållanden som talar för att tillståndshavaren bör få behålla tillståndet oförändrat. Omständigheter av det sist nämnda slaget kan bl. a. vara att tillståndshavaren har gjort kostsamma investeringar som kan väntas gå till spillo, om tillståndet återkallas eller begränsas. Mest skickade att göra en sådan sammanvägning synes de myndigheter vara som prövar frågor om tillstånds beviljande, därför att dessa myndigheter bäst känner till alla de faktorer som tillmäts betydelse vid tillstånds meddelande och regelmässigt har den bästa överblicken över förvaltningsområdet i fråga och samtidigt torde ha lika goda förutsättningar som en förvaltningsdomstol att vinna kännedom om och ta hänsyn till de ckonomiska m. fl. konsekvenser som en återkallelse eller begränsning av tillståndet medför för den enskilde. Enligt min mening erhålls normalt den allsidigaste hedömningen av återkallelsefrågorna, om dessa prövas av de tillståndsbeviljande myndigheterna. I likhet med kommittén föreslår jag därför att de myndigheter som prövar ärenden om beviljande av tillstånd av visst slag i allmänhet också skall handlägga ärenden om återkallelse eller inskränkning av tillstånden. Denna ordning överensstämmer med vad som f.n. gäller i de allra flesta fall.

Besvär som riktar sig mot administrativa förordningar och andra beslut av generell räckvidd bör regelmässigt avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Det av några remissinstanser framförda önskemålet att Kungl. Maj:t i statsrådet obligatoriskt skall höra regeringsrätten i vissa typer av mål kan jag inte biträda. En sådan regel skulle bli stelbent och kunde leda till att regeringsrätten tvingades att yttra sig i mål, där utgången var helt klar. Det kan förutsättas att regeringsrättens utlåtande även utan en uttrycklig föreskrift i

ämnet kommer att inhämtas i fall då det framstår som behövligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 91

Utöver det nu sagda torde anledning inte finnas att dra upp några princi-

piella riktlinjer för kompeténsfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet

och förvaltningsdomstol. Som torde framgå redan av det föregående är det vid kompetensfördelningen nödvändigt att ta hänsyn till ett flertal olika förhållanden. Det är först vid en genomgång av de olika i praktiken förekommande typerna av förvaltningsärenden som slutlig ställning kan tas till vilken kompetensfördelning som är den ändamålsenligaste. I det följande kommer jag att gå igenom ett stort antal målgrupper. Härvid kommer jag att lägga fram konkreta förslag om vilka mål som bör behandlas av förvaltningsdomstol.

Bestämmelser om kompetensfördelningen synes i största möjliga utsträckning böra tas in i de materiella författningar som reglerar de olika förvaltningsområdena, Härigenom får allmänheten och myndigheterna den bästa bilden av instansordningen i olika administrativa mål. Det är dock ogörligt att till fullo genomföra en sådan ordning såvitt angår de författningar som utfärdats före förvaltningsdomstolsreformens genomförande. För dessa författningars del är det nödvändigt att föra in supplerande bestämmelser 1 en särskild lag. Allteftersom nya författningar utfärdas och förses med bestämmelser om instansordningen förlorar den supplerande lagen sin betydelse. Så småningom kommer den att helt sakna betydelse och kan då upphävas.

Övergången till den nya ordningen m. m.

De nya regler på förvaltningsrättskipningens område som jag här har föreslagit bör träda i kraft den 1 januari 1972 och tillämpas på besvär över beslut som meddelats efter ikraftträdandet. Däremot bör äldre regler övergångsvis gälla även efter ikraftträdandet i fråga om besvär över beslut som meddelats dessförinnan.

För regeringsrättens del bör de nya reglerna medföra en kraftig nedgång i måltillströmningen. Jag har i det föregående föreslagit att regeringsrätten skall bestå av tolv regeringsråd. F.n. har domstolen 22 ledamöter. Antalet kan beräknas ha minskat till 21 vid årsskiftet 1971/72. Till tolv kan antalet förutsättas ha sjunkit först under senare hälften av detta årtionde, om man räknar bara med regeringsrådens åldersavgång. Det är tydligt att regeringsrätten kommer att ha en betydande överkapacitet under åren närmast efter ikraftträdandet, om man tar hänsyn bara till de nytilkommande målen. Denna överkapacitet bör bli särskilt stor under det första året, eftersom tillströmningen av andra mål än skattemål bör sjunka kraftigt under detta år. Besvär i sådana mål skall ju enligt de nya reglerna först avgöras av kammarrätten innan målen kan nå regeringsrätten.

Den överkapacitet i förhållande till måltillströmningen som sålunda kan förutsättas uppstå efter ikraftträdandet bör utnyttjas till avarbetande av den stora målbalansen i regeringsrätten. Som jag har antytt i det föregående är det osäkert om balansen, som vid senaste årsskifte översteg 6 000 mål, kommer att sjunka före ikraftträdandet av de nya reglerna. Utgår man från att

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

nuvarande ledamöter lämnar regeringsrätten först vid 67 års ålder och att balansen inte stiger nämnvärt fram till ikraftträdandet, torde den kunna vara avarbetad inom två till tre år efter ikraftträdandet.

Det skulle i och för sig vara tilltalande om balansen kunde avarbetas ännu snabbare. År 1972 uppnår fyra av regeringsrättens ledamöter den övre gränsen för den för dem gällande pensioneringsperioden, dvs. 67 års ålder. Om dessa ledamöter eller några av dem kunde fortsätta sin tjänstgöring även någon tid därefter, skulle balansen kunna avarbetas snabbare. Det finns enligt min mening inte några betänkligheter mot att i en så speciell situation som den här aktuella tillåta att regeringsråd, som annars skulle ha avgått under det första året efter ikraftträdandet, får stanna ytterligare någon tid i tjänst. Frågan om de ändringar i gällande regler som behövs härför kan lämpligen tas upp i annat sammanhang. Det bör tilläggas att kvarstående i tjänsten kan komma i fråga endast om ledamoten själv begär det.

Beträffande kammarrätt gäller övergångsproblemen huvudsakligen uppbyggnaden av den nya kammarrätten i Göteborg. Som jag redan har nämnt bör den nya ordningen gälla först i fråga om mål där det överklagade beslutet meddelats efter ikraftträdandet. På grund härav kan man inte räkna med att taxeringsmål kommer in till kammarrätten i Göteborg i någon större om-

fattning förrän mot slutet av år 1972. Det förhåller sig nämligen så att skrift-

växlingen och andra beredningsåtgärder, som ombesörjs av prövningsnämndernas kanslier, normalt tar ganska lång tid. Vidare brukar prövningsnämnderna i regel avgöra en stor del av sina mål först under månaderna april-— juni. De inkommande målen kommer därför inte att ge sysselsättning för samtliga de avdelningar som jag har beräknat för kammarrätten i Göteborg förrän efter ett år eller mer.

Med hänsyn härtill får man tänka sig att antingen bygga upp kammarrätten i Göteborg successivt eller att flytta över mål, som gäller besvär över beslut vilka meddelats före ikraftträdandet, från kammarrätten i Stockholm till kammarrätten i Göteborg. I det senare fallet bör man lämpligen begränsa sig till mål med anknytning till domkretsen för kammarrätten i Göteborg. Vilken av lösningarna som bör väljas är för tidigt att ta ställning till nu. Frågan måste bedömas bl. a. mot bakgrund av personal- och lokalsituationen för de båda kammarrätterna vid tiden för ikraftträdandet. Övergångsbestämmelserna till lagstiftningen om kammarrätterna bör därför utformas så, att de ger den handlingsfrihet som behövs på området. Jag föreslår därför att

Kungl. Maj:t bemyndigas att bestämma att mål av det slag jag här åsyftar

skall kunna flyttas över från kammarrätten i Stockholm till kammarrätten i Göteborg. Några särskilda övergångsbestämmelser som ger möjlighet till successiv uppbyggnad av kammarrätten i Göteborg behövs däremot inte, eftersom frågan om kammarrättsorganisationens storlek inte är av det slag att den bör regleras i författning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 93

Upprättade författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till 1) lag om allmänna förvaltningsdomstolar, 2) lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål, 3) lag om ändring i giftermålsbalken, 4) lag om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående, 5) lag om ändring i föräldrabalken, 6) lag om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290), 7) lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, 8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred, 9) lag om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar, 10) lag om ändring i lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, 11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

) lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden, ) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt,

14) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),

) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled, 16) lag om ändring i lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående till. lämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den

11 maj 1929,

17) lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m., 18) lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m., 19) lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket, 20) lag om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura, 21) lag om ändring i lagen (1902: 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, 22) lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, 23) lag om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, 24) lag om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser, 25) lag om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel, 26) lag om ändring i lagen (1938: 96) om understödsföreningar, 27) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

28) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314), 29) lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m., 30) lag om ändring i uranlagen (1960: 679), 31) lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln, 32) lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter, 33) lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar, 34) lag om ändring i lagen (1941: 282) om sterilisering, 35) lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering, 36) lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen, 37) lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen, 38) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag, 39) lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385), 40) lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag, 41) Jag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott, 42) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse, 43) lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, 44) lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m., 45) lag om ändring i lagen (1959:118) om krigsansvarighet för liv-' och invaliditetsförsäkring, 46) lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1), 47) lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246), 48) lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174), 49) lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap, 50) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, 51) lag om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar, 52) lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680), 53) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280), 54) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård, 55) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse, 56) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker, 57) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen, 58) lag om ändring i lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag, 59) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp, 60) lag om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning vid taxeringsrevi-

sion, 2

61) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster, 62) lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110), 63) lag om ändring i lagen (1926:1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena,

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 95

64) lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74),

65) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),

66) lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket,

67) lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket,

68) lag om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.,

69) lag om ändring i lagen (1969: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,

70) lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644), 71) lag om ändring i patentlagen (1967: 837), 72) lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 000), 73) lag om ändring i brandlagen (1962: 90), 74) lag om ändring i skollagen (1962: 319),

75) lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

76) lag om ändring i namnlagen (1963: 521),

77) lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m. m.,

78) lag om ändring i lagen (1964:322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,

79) lag om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet,

80) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

81) lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, .

82) lag om ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.,

83) lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231), 84) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387), 85) lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698),

86) lag om ändring i lagen (1970: 000) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

87) lag om ändring i lagen (1970: 000) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

88) lag om ändring i lagen (1970: 000) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna,

89) lag om ändring i förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärkningsmål,

90) lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99), 91) lag om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifter,

92) lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter,

93) lag om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen,

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

94) lag om ändring i kommunala vallagen (1930: 253), 93) lag om ändring i kommunallagen (1953: 753), 96) lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm, 97) lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse, 98) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319), 99) lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar, 100) lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, 101) lag om ändring i förordningen (1951: 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor, 102) lag om ändring i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m., 103) lag om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m., 104) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198), 1035) förordning om ändring i förordningen (1970: 000) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, 106) kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel, 107) kungörelse om ändring i vapenförordningen (1949: 340), 108) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648), 109) kungörelse om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., 110) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617), 111) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663), 112) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612), 113) kungörelse om ändring i förordningen (1961:568) om brandfarliga varor, 114) kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91), 115) kungörelse om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87), 116) kungörelse om ändring i förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler, 117) kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966: 742), 118) kungörelse om ändring i kungörelsen (1970: 000) om förevisning av brandfarlig biograffilm. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Författningsförslagen m. m.

Departementschefen. Om man bortser från skattemålen har hittills domstolsmässig överprövning av beslut i förvaltningsärenden i regel kunnat förekomma bara i en instans. För flertalet typer av mål har denna överprövning varit förlagd till regeringsrätten. Den här föreslagna omlägg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 97

ningen av förvaltningsrättskipningens organisation innebär att det generellt införs ett tvåinstanssystem bestående av kammarrätt och regeringsrätt, låt vara att förutsättningarna att få ett mål fullständigt prövat av regeringsrätten kommer att bli starkt begränsade. Kammarrätterna och regeringsrätten får genom reformen i huvudsak samma målområde och kommer att ta befattning med mål av de mest skilda slag. Härigenom kommer inte bara, som nu är fallet, regeringsrätten utan också kammarrätterna att skilja sig från övriga förvaltningsdomstolar, vilkas kompetensområde är begränsat till ett mindre antal målgrupper. Det är under dessa förhållanden naturligt att använda beteckningen allmän förvaltningsdomstol som gemensam benämning på kammarrätterna och regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén har föreslagit att bestämmelser om regeringsrätten och om kammarrätterna skall tas in i skilda lagar. Med hänsyn till bl. a. den funktionsfördelning som skall råda mellan dessa domstolar synes emellertid enligt min mening mest rationellt att behövliga organisatoriska bestämmelser m. m. rörande kammarrätterna och regeringsrätten förs samman i en och samma lag, förslagsvis benämnd lag om allmänna förvaltningsdomstolar.

De lagförslag angående regeringsrätten och kammarrätterna, som förvaltningsdomstolskommittén har utarbetat, innehåller också regler om förfarandet i dessa domstolar. Någon motsvarighet härtill har inte tagits upp i förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar. Orsaken härtill är att de förfaranderegler som bör finnas för de allmänna förvaltningsdomstolarna inte är speciella för dessa utan i stort sett torde överensstämma med de regler som bör finnas om förfarandet i andra förvaltningsdomstolar. Kommittén föreslog väsentligen samma förfaranderegler för kammarrätterna och regeringsrätten. Dessa regler överensstämde i sin tur nära med förfarandereglerna i lagen (1961:262) om försäkringsdomstol. Också i det förslag till lag om skatterätt som har utarbetats inom finansdepartementet (SOU 1967: 24) har tagits upp förfaranderegler som i huvudsak stämmer överens med nyssnämnda regler. Jag vill vidare framhålla att i de riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen, som chefen för civildepartementet anmäler senare i dag, ingår upprättandet av särskilda domstolsliknande organ — länsskatterätt och länsrätt — för förvaltningsrättskipning inom länsstyrelsens ram. Det ställer sig naturligt att för dessa organ tillämpa i huvudsak samma förfaranderegler som för kammarrätterna och regeringsrätten. På grund härav förbereds inom justitiedepartementet en lag om förfarandet i förvaltningsdomstol. Denna lag är avsedd att gälla både för de allmänna förvaltningsdomstolarna och för andra förvaltningsdomstolar. En departementspromemoria i ämnet beräknas kunna sändas ut på remiss inom några månader. Avsikten är att ett lagförslag i ämnet skall föreläggas riksdagen i sådan tid att lagen kan träda i kraft senast den 1 januari 1972.

Som jag har berört i den allmänna motiveringen innebär reformen 7— 11564

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

också en teknisk omläggning av fullföljdsbestämmelserna på förvaltningsrättskipningens område och en översyn av kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol. När enligt nuvarande regler besvär får anföras hos Kungl. Maj:t anges i regel inte i den materiella författningen huruvida besvären skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet eller av regeringsrätten. Detta följer i stället av måluppräkningen i regeringsrättslagen. I det nya systemet skall besvär i sådana mål, som kan bli föremål för prövning av regeringsrätten, i allmänhet först gå till kammarrätt. I likhet med förvaltningsdomstolskommittén finner jag det lämpligt att bestämmelser om i vilka fall besvär skall anföras hos kammarrätt i största möjliga utsträckning tas in i de berörda materiella författningarna. Eftersom författningsmaterialet är mycket vidlyftigt och ibland svåröverskådligt, är det inte möjligt att genomföra en sådan ordning över hela fältet. I fråga om sådana författningar som utfärdats före genomförandet av den här föreslagna reformen har det visat sig nödvändigt att utöver fullföljdsregler i olika materiella författningar ha en Jag med allmänna, supplerande bestämmelser som anger att i fall, då enligt en författning besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t, besvären i framtiden skall anföras hos kammarrätt när fråga är om vissa uppräknade måltyper. Denna nödfallslösning skall inte tillämpas beträffande materiella författningar som utfärdas efter genomförandet av förvaltningsdomstolsreformen. I fråga om sådana författningar är det meningen att fullt ut tillämpa systemet att man direkt av en författning skall kunna utläsa om besvär skall anföras hos kammarrätt. Det synes vidare ändamålsenligt att i de fall då ett mål inte skall passera kammarrätt utan besvär skall anföras direkt hos regeringsrätten det regelmässigt sägs ut i den materiella författningen att besvär skall anföras hos denna domstol. Den mångtydiga termen Kungl. Maj:t bör så långt som det är praktiskt möjligt undvikas i detta sammanhang. Epvligt 18 8 RF skall emellertid reglerna om vilka administrativa besvärsmål hos Kungl. Maj:t som regeringsrätten skall pröva vara intagna i en särskild lag. Den av mig förordade ordningen kan således inte genomföras utan ändring av denna grundlagsbestämmelse. Jag avser emellertid att senare i dag anmäla förslag till vissa grundlagsändringar som hänger samman med förvaltningsdomstolsreformen. Härvid kommer jag att föreslå bl. a. sådan ändring av 18 8 RF att det konstitutionella hindret mot den av mig föreslagna utformningen av bestämmelserna om fullföljd till regeringsrätten undanröjs. Den nya ordningens genomförande förutsätter ändringar i ett antal besvärsbestämmelser i olika materiella författningar. Bland de berörda föreskrifterna ingår två grundlagsbestämmelser, nämligen 22 § riksdagsordningen, som handlar om besvär över val till riksdagen, och 2 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen, som avser mål enligt tryckfrihetsförordningen om utlämnande av allmän handling. Eftersom besvär enligt dessa lagrum även i fortsättningen bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 99

prövas av regeringsrätten, synes i överensstämmelse med vad jag nyss har förordat även i dessa lagrum böra användas terminologin att besvär skall anföras resp. ändring sökas hos regeringsrätten. Förslag till dessa grundlagsändringar tas upp i den grundlagsproposition som jag anmäler senare i dag.

Ordningen att i fullföljdssammanhang termen Kungl. Maj:t skall undvikas när regeringsrätten åsyftas kan emellertid inte genomföras till fullo. Av praktiska skäl bör det inte ifrågakomma att för ett genomförande av den nya ordningen göra ändring i ålderdomliga, mycket sällan tillämpade författningar eller i författningar vilkas tillämpning är på väg att upphöra till följd av ändrad lagstiftning. I stället föreslås att mål enligt dessa författningar hänförs till regeringsrätten genom övergångsbestämmelser till den av mig föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Til dessa övergångsfall återkommer jag i det följande.

För att åstadkomma den kompetensfördelning mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och allmän förvaltningsdomstol som synes ändamålsenlig och för att samtidigt genomföra den reform av fullföljdsbestämmelsernas utformning som jag har förordat i det föregående behövs bestämmelser i ett stort antal författningar. Bestämmelser med denna syftning finns i nästan alla de 118 författningsförslag som har upprättats inom justitiedepartementet. Det huvudsakliga innehållet i förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar utgörs dock av föreskrifter om organisationen i stort av förvaltningsrättskipningen i kammarrätterna och regeringsrätten.

I detta sammanhang anmäler jag bara de författningsbestämmelser, vid vilkas tillkomst riksdagen bör medverka. Först i ett senare skede av arbetet på förvaltningsdomstolsreformen lägger jag fram förslag till sådana författningsföreskrifter som kan beslutas av Kungl. Maj:t ensam. Därvid avser jag att bl.a. föreslå ändring i kungörelsen (1968: 440) om kompensation för bensinskatt vid yrkesmässig användning av motorsåg. I denna kungörelse föreskrivs bl. a. att talan inte får föras mot kammarrättens beslut enligt kungörelsen. Om riksdagen inte har något att erinra däremot bör de allmänna reglerna rörande fullföljd av talan från kammarrätt till regeringsrätten gälla också beträffande mål enligt nämnda kungörelse. Skälet till att jag här berör denna författningsändring är att riksdagen godkänt grunderna för kompensationen och att vid anmälan av den avsedda regleringen på området chefen för finansdepartementet (prop. 1968:57) angett att kammarrätten skulle vara slutinstans i dessa mål.

Också på några andra punkter avstår jag från att nu lägga fram förslag till författningsbestämmelser rörande kammarrätts behörighet att handlägga vissa mål. Det synes nämligen inte rationellt att föreslå nya fullföljdsregler för sådana lagar, som befinner sig under omarbetning och som kan antas vara ersatta av nya lagar när förvaltningsdomstolsreformen genom-

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

förs den 1 januari 1972. På grund härav anmäls inga lagförslag rörande lagstiftningen om allmänna vägar och om rennäringen i allmänhet eller några förslag som avser lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, lagen (1930: 115) om bostadsrättsföreningar och lagen (1968: 702) om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m. Lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall anpassas till reglerna i den nya fastighetsbildningslagen och behandlas därför inte heller i detta sammanhang. Också i fråga om taxeringsförordningen (1956:623) och vissa andra författningar på beskattningsrättens område samt beträffande lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg har det synts lämpligt att i annat sammanhang göra de ändringar i fullföljdsbestämmelserna som behövs på grund av förvaltningsdomstolsreformen. I samtliga fall kommer lagförslag i ämnet att läggas fram i god tid innan reformen skall genomföras. I anslutning till det sagda vill jag framhålla att det beträffande lagstiftning som tillkommer i framtiden måste tillses att i författningarna tas in fullföljdsbestämmelser som är anpassade till reformen.

Vissa mål som är omnämnda i regeringsrättslagen har på grund av ändrad lagstiftning m. m. förlorat aktualitet. Dessa mål kan därför helt avföras från lagstiftningen om förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Till denna grupp av mål hör mål om avsägelse av riksdagsmannauppdrag (2 8 1:o första ledet), därför att numera enligt 21 § riksdagsordningen envar riksdagsman har oinskränkt rätt att hos länsstyrelsen avsäga sig uppdraget vid valtillfället eller senare under tid då session ej pågår. Inte heller mål om den valdes avsägelse från annat uppdrag (2 8 1:o tredje ledet) synes behöva särskilt nämnas bland de mål som skall handläggas av förvaltningsdomstol. Här åsyftas nämligen företrädesvis kommunala förtroendeuppdrag och besvär i ärende rörande avsägelse av sådant uppdrag omfattas av bestämmelserna om kommunalbesvär. Till de ej längre aktuella målen hör vidare följande i regeringsrättslagen upptagna mål, nämligen mål om fördelning av brännvinsförsäljningsmedel (2 8 5:o nionde ledet), mål om skjutsväsendet (2 8 8:o femte ledet), mål om strömrensningar och skyldighet att bidra därtill (2 &$ 8:0 åttonde ledet), mål om anläggning av och frihetsår för nybyggen (2 & 9:0 andra ledet) samt mål om lantmätares avstängande från rätt till nya förordnanden (2 § 13:0 andra ledet). En annan målgrupp som hör hit är mål om fastighetsägarbidrag enligt civilförsvarslagen (2 §& 16:0 åttonde ledet). Civilförsvarslagen (1960: 74) innehåller nämligen inga regler om bidrag av detta slag.

Beträffande vissa mål, som f.n. tillhör regeringsrättens kompetensområde, synes övervägande skäl tala för att målen i framtiden bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Till dessa fall återkommer jag i det följande dels vid behandlingen av olika författningsförslag, dels i ett avslutande avsnitt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 101

I fråga om författningsförslagen rörande kompetensfördelningen vill jag allmänt framhålla följade.

I vissa förvaltningsrättsliga författningar finns bestämmelser om att utmätningsman eller överexekutor har att fatta beslut om vissa åtgärder. Besvär över sådana beslut följer reglerna för fullföljd av talan i utsökningsmål. Besvär över överexekutors beslut skall således anföras hos hovrätt. Sådana mål omfattas inte av de administrativa besvärsbestämmelser som jag föreslår i det följande. I några fall då åtgärd ankommer på länsstyrelse följer av särskilda föreskrifter att talan mot länsstyrelsens beslut skall anföras hos hovrätt. Som exempel kan nämnas ärenden om fördelning av vissa ersättningsbelopp enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnen och naturvårdslagen (1964: 822). När i förslagen till ändringar i dessa lagar och i andra motsvarande fall meddelas föreskrifter om besvär över länsstyrelses beslut, avses inte beslut av länsstyrelse i frågor av nyssnämnda slag.

Ett stort antal författningar innehåller bestämmelser om att förvaltningsmyndighet i angivna fall kan erhålla handräckning av annan administrativ myndighet, vanligen polismyndighet. Bestämmelserna i ämnet är utformade på olika sätt. I en del fall sägs att viss myndighet är berättigad att erhålla nödig handräckning av polismyndigheten. I sådana fall kan det ifrågasättas huruvida polismyndighetens beslut i handräckningsärendet skall räknas såsom ett beslut enligt ifrågavarande författning. I andra fall, då andra uttryck används för angivande av myndighets skyldighet att på begäran lämna handräckning, kan det till synes ligga närmare till hands att betrakta handräckningsmyndighetens beslut som ett beslut enligt för-

fattningen i fråga. Den sakliga innebörden i de olika bestämmelserna är

dock densamma. Med hänsyn härtill synes det mest rationellt att i förevarande avseende tillämpa samma betraktelsesätt oberoende av vilket uttryckssätt som använts i den enskilda materiella författningen. Härvid har anlagts det synsättet att polismyndighets eller annan administrativ myndighets beslut i ärende angående begärd handräckning inte betraktas som ett beslut enligt den författning vari möjligheten att vända sig till handräckningsmyndigheten för verkställighet eller annat bistånd omtalas. Om exempelvis en författning, som innesluter möjlighet till handräckning, anger att talan mot vissa uppräknade beslut enligt författningen skall föras hos kammarrätt och att talan mot övriga beslut enligt författningen skall föras hos Kungl. Maj:t, innefattas beslut om bifall eller avslag på begäran om handräckning inte i begreppet »övriga beslut enligt författningen», utan denna anses lämna frågan om fullföljdsordningen i handräckningsmålen olöst. Avsikten är att handräckningsmålen regelmässigt skall prövas av kammarrätt. Länkningen av dessa mål till kammarrätt är avsedd att äga rum genom bestämmelser dels i polisinstruktionen (1965: 686) eller annan lämplig administrativ författning, dels i den supplerande lagen rörande behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

1. Förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar

18¶Departementschefen. Paragrafen innehåller en presentation av de allmänna förvaltningsdomstolarna, Av första och andra styckena framgår dessutom instansordningen mellan domstolarna.

Regeringsrätten

28 Departementschefen. I paragrafen regleras regeringsrättens behörighet.

Första stycket punkt 1 gäller mål som fullföljs från kammarrätt. Avsikten är att. i den tilltänkta lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol skall inflyta regler om när besvär får anföras över kammarrätts beslut. Punkt 2 gäller de mål, där talan enligt uttrycklig bestämmelse i den materiella lagstiftningen skall fullföljas direkt till regeringsrätten och inte först passera kammarrätt. När det gäller den Kungl. Maj:t underställda statsförvaltningen måste enligt 18 & RF i den lydelse, som jag senare i dag kommer att föreslå, sådan bestämmelse vara intagen i lag. I fråga om mål som gäller beslut av riksdagens organ kan däremot besvärsbestämmelserna vara intagna i författning som utfärdas av riksdagen. Beträffande sådana mål ersätter förevarande bestämmelse den lag om besvär över beslut av riksdagens organ, som har föreslagits i prop. 1970: 23. Punkt 3 gäller de uppgifter som nu tillkommer regeringsrätten enligt 5 8 regeringsrättslagen, nämligen prövningen av vissa mål rörande biskop.

Andra stycket innehåller en erinran om regeringsrättens behörighet enligt 198 RF att »bryta dom åter» och återställa försutten tid.

Enligt nuvarande ordning skall besvär, som innebär klagan över myndighets beslut med anledning av sökt fastställelse av landstings, menighets eller dess representations beslut, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet som sista instans. De nu framlagda förslagen innebär inte någon ändring häri. Sådana besvär skall emellertid enligt 2 § 2:0 regeringsrättslagen i stor utsträckning tas upp av regeringsrätten, varefter domstolen enligt 3 § första stycket skall med eget yttrande överlämna målet till avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Ordningen att mål först tas upp av regeringsrätten och sedan överlämnas med dess yttrande till Kungl. Maj:t i statsrådet för avgörande är ändamålsenlig i gällande system, där besvären ställs till Kungl. Maj:t och bereds i statsdepartementen vare sig de skall slutligt prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet eller av regeringsrätten. Däremot passar den inte lika bra i det här föreslagna systemet, där regeringsrätten kansli- och beredningsmässigt frikopplas från statsdepartementen. Förvaltningsdomstolskommittén har mot denna bakgrund inte föreslagit någon direkt motsvarighet till den nuva-

Kungt. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 103

rande ordningen. I stället har i kommitténs förslag till lag om regeringsrätten tagits in en bestämmelse (2 8) om att domstolen skall avge utlåtande över besvär hos Kungl. Maj:t, vilka avser myndighets beslut med anledning av sökt fastställelse av kommunal myndighets beslut varpå kommunallagarnas hestämmelser om besvär äger tillämpning. Vad kommittén sålunda har föreslagit har inte föranlett erinran eller särskilt uttalande vid remissbehandlingen.

Det är naturligt att Kungl. Maj:t inhämtar regeringsrättens yttrande i bl.a. sådana mål där det bakomliggande beslutet kan angripas genom kommunalbesvär. Sådana besvär skall enligt förslaget alltid prövas i sista instans av regeringsrätten. Även om kommunalbesvär inte har anförts mot ett beslut, som är föremål för fastställelseprövning av Kungl. Maj:t i statsrådet, bör vid denna prövning givetvis vara klarlagt huruvida beslutet är behäftat med sådant fel som kan åberopas som grund för kommunalbesvär. Har å andra sidan kommunalbesvär anförts över det grundläggande beslutet, bör regelmässigt avgörandet i konseljen anstå till dess regeringsrätten prövat kommunalbesvären.

Jag anser således att innan Kungl. Maj:t i statsrådet avgör besvär i ärenden om fastställelse av kommunala beslut regeringsrätten i regel bör höras, i den mån det kommunala beslutet inte kommer under domstolens prövning genom fullföljda kommunalbesvär. Däremot anser jag att det för detta ändamål inte behövs någon uttrycklig föreskrift om att regeringsrätten skall avge yttrande i de mål som sålunda remitteras dit. Redan nu förekommer i betydande utsträckning att regeringsrätten utan uttryckligt åläggande avger yttrande i mål hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

När länsstyrelse har prövat ett kommunalt organs beslut dels på grund av sökt fastställelse av det, dels med anledning av kommunalbesvär över det, kommer i det nya systemet olika regler att gälla för fullföljden mot länsstyrelsens beslut. Sålunda skall besvär över beslutet i fastställelseärendet anföras hos Kungl. Maj:t i statsdepartementen och prövas i statsrådet, medan besvär över beslutet i kommunalbesvärsfrågan skall anföras hos regeringsrätten. Det blir således två olika mål som fullföljs och inte ett s.k. blandat mål, dvs. ett mål som innehåller dels frågor som hör till Kungl. Maj:t i statsrådet, dels frågor som hör till förvaltningsdomstol. De skilda fullföljdsvägarna skall framgå av länsstyrelsens besvärshänvisningar.

Inte heller övriga målgrupper, där talan ej skall fullföljas hos kammarrätt utan direkt hos regeringsrätten, torde innehålla några fall av blandade besvärsmål. Såvitt angår regeringsrätten behövs därför inga bestämmelser om ifrågavarande slag av mål.

Är med besvär förenad ansökan om meddelande av dispens eller om vidtagande av annan åtgärd, vilken är av beskaffenhet att ankomma på beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet, utgör detta enligt 4 § första stycket regeringsrättslagen ej hinder för att regeringsrätten prövar besvären. Behöver sedan

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

regeringsrätten avgjort besvären ansökningen föredras inför Kungl. Maj:t i statsrådet, skall enligt andra stycket av samma lagrum regeringsrätten avge utlåtande över ansökningen. En motsvarande bestämmelse finns beträffande kammarrätten i 4 § första punkten kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. Fråga uppkommer nu om föreskrifter av detta innehåll bör tas in i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.

Det ligger i sakens natur att besvär som anförts hos allmän förvaltningsdomstol får prövas av domstolen utan hinder av att en ansökan om viss åtgärd av Kungl. Maj:t föreligger. En uttrycklig lagbestämmelse härom är obehövlig. Beträffande domstolens befattning med den föreliggande ansökningen torde inte heller någon närmare reglering i lag vara erforderlig. Av domstolarnas allmänna serviceplikt följer nämligen att domstolen har att vidarebefordra ansökningen till vederbörande statsdepartement, för den händelse ansökningen fortfarande är aktuell när domstolen har avgjort besvärsmålet. Det synes inte påkallat att domstolen obligatoriskt avger utlåtande över ansökningen. Ofta torde det vara tillräckligt att Kungl. Maj:t i statsrådet får del av domstolens beslut jämte handlingarna i målet. Skulle i undantagsfall Kungl. Maj:t ha behov av domstolens yttrande över ansökningen, har Kungl. Maj:t möjlighet att remissvägen inhämta utlåtande från domstolen.

I 4 § första stycket regeringsrättslagen föreskrivs vidare att regeringsrätten får pröva besvär utan hinder av att det beslut, varom är fråga i besvären, har underställts Kungl. Maj:ts prövning. För att en sådan ordning skall gälla beträffande allmän förvaltningsdomstol synes någon uttrycklig bestämmelse inte behövlig.

Enligt 4 § tredje stycket regeringsrättslagen och 4 8 andra punkten i den förut nämnda kungörelsen angående fullföljd av talan i vissa mål kan regeringsrätten och kammarrätten på eget initiativ föreslå att Kungl. Maj:t medger undantag från gällande bestämmelser.

Förvaltningsdomstolskommittén har inte föreslagit någon motsvarighet till dessa bestämmelser. Enligt kommitténs mening ter sig en sådan aktivitet från domstols sida som det här är fråga om mindre naturlig med de uppgifter de allmänna förvaltningsdomstolarna skall fylla i framtiden. Inte heller synes principiella rättssäkerhetshänsyn tala för att bestämmelserna behålls. Man kan nämligen räkna med att parterna i dagens samhälle för-

står att i den utsträckning som behövs bevaka sina intressen genom att till

sina besvär foga alternativa yrkanden om nåd, dispens eller liknande åtgärd. Kommittén framhåller också att regeringsrätten har använt ifrågavarande befogenhet mycket sparsamt.

Kommitténs ställningstagande har vid remissbehandlingen föranlett uttalande bara av de femton regeringsråden, som ifrågasätter om det är en nödvändig konsekvens av reformen att slopa ifrågavarande bestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 105

för regeringsrättens del. De framhåller att utrymmet för tillämpning av en sådan bestämmelse visserligen blir ytterligare begränsat i och med att kammarrätten byggs ut till en allmän mellaninstans. Trots detta kan det någon gång särskilt för en högsta instans i förvaltningsmål, där processen väl i allmänhet även i fortsättningen kommer att skötas av den enskilde utan sakkunnig hjälp, finnas anledning att överväga att tillämpa denna initiativrätt.

För egen del vill jag ansluta mig till kommitténs uppfattning att en initiativrätt av ifrågavarande slag är mindre väl förenlig med en domstols uppgifter. Dessutom skulle utrymmet för sådan verksamhet bli ytterst ringa för regeringsrättens del med den starka inriktning på prejudikatbildning som domstolen är avsedd att få i det föreslagna systemet. I förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar har därför inte tagits upp någon motsvarighet till nuvarande bestämmelser om initiativrätt för regeringsrätten och kammarrätten.

38 Departementschefen. I första stycket har tagits in bestämmelsen om krav på prövningstillstånd vid fullföljd från kammarrätt till regeringsrätten. Kravet gäller endast när besvären avser fråga, som tidigare har fullföljts till kammarrätten eller underställts domstolen. Har däremot kammarrätten avgjort frågan som första instans, behövs inte prövningstillstånd. Detta inträffar t. ex. när kammarrätten enligt 103 8 taxeringsförordningen prövar extraordinära taxeringsbesvär, som anförs direkt hos domstolen i fall då prövningsnämnden tidigare har avgjort mål angående den ordinarie taxeringen. Krav på prövningstillstånd kommer inte heller att gälla beslut under rättegång som meddelas av kammarrätt och som kan överklagas särskilt. I detta hänseende skiljer sig föreliggande förslag delvis från vad som gäller enligt rättegångsbalken (se 54 kap. 13 §). Sådana överklaganden torde bli sällsynta för förvaltningsdomstolarnas del, och det spelar därför inte någon nämnvärd roll för regeringsrättens arbetsbörda att prövningstillstånd inte krävs beträffande ifrågavarande beslut.

Enligt 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen får inte gälla särskilda villkor för prövning av talan som avser utlämnande av allmän handling. En erinran därom har tagits in i tredje stycket.

48§

Departementsechefen. Första stycket innehåller regler om villkoren för att prövningstillstånd skall meddelas. Att möjligheterna att få prövningstillstånd i andra fall än prejudikatfall skall vara ytterst begränsade har utvecklats i den allmänna motiveringen. Den uppräkning av sällsynta fall, som innefattas i punkterna 1—4, är ett uttryck för den restriktivitet som skall iakttas i fråga om annan dispens än prejudikatdispens.

Enligt gällande regler kan prövningstillstånd meddelas bara i prejudikat-

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

eller intressefall. Om besvär har anförts hos regeringsrätten i flera likartade mål, har domstolen brukat meddela prejudikatdispens endast i ett typfall och avslå dispensansökningarna i de övriga målen. Förvaltningsdomstolskommittén anser, att denna praxis kan te sig mindre tilltalande i en del lägen, och uttalar sig för en mjukare tillämpning av dispensreglerna. Frågan har vid remissbehandlingen berörts bara i riksskattenämndens yttrande. Nämnden finner regeringsrättens praxis otillfredsställande och framhåller att kravet på lika behandling av de skattskyldiga här väger

så tungt att en ändring bör komma till stånd.

Jag delar den uppfattning som förvaltningsdomstolskommittén och riksskattenämnden sålunda har gett uttryck åt. Visserligen bör kammarrätterna i de fall då regeringsrätten kan väntas avgöra en prejudikatfråga i görlig mån försöka att avvakta regeringsrättens avgörande innan de behandlar ytterligare mål som gäller samma fråga. Jag är emellertid medveten om att det inte torde vara möjligt att helt förebygga att flera mål med samma prejudikatfråga avgörs av kammarrätt innan regeringsrätten har meddelat ett vägledande avgörande i frågan. I sådana situationer bör regeringsrätten kunna meddela prövningstillstånd i flera mål av samma typ. Visserligen torde det kunna hävdas att det inte kan anföras prejudikatskäl för att meddela prövningstillstånd i mer än ett av målen. Dock bör det i så fall anses föreligga sådant synnerligt skäl som motiverar prövningstillstånd. Någon nämnvärd ökning i regeringsrättens arbetsbörda kan knappast bli följden av en sådan tillämpning av de föreslagna reglerna om prövningstillstånd. |

Mot bakgrund av den starka tonvikt på prejudikatbildning, som de föreslagna dispensvillkoren innebär, bör prövningstillstånd i princip begränsas till den eller de frågor som har föranlett tillståndet. Ibland kan dock praktiska skäl eller andra särskilda omständigheter motivera att den förda talan prövas i vidare omfattning. Regeringsrätten bör därför lämpligen ges uttrycklig befogenhet att till prövning ta upp också andra frågor som besvären avser. En bestämmelse härom har tagits in i andra stycket.

Någon särskild bestämmelse synes däremot inte behövlig för de fall då en av flera parter i samma mål har fått prövningstillstånd eller då en parts talan skall tas upp utan dispens, medan en annan part i målet bara kan få talan prövad om dispens meddelas honom. I 98 8 4 mom. taxeringsförordningen finns visserligen f.n. bestämmelser som tillförsäkrar motpart i målet eller samtaxerad make prövning om den andra partens resp. makens besvär tas upp till prövning. Enligt min mening bör det för dessa fall vara tillfyllest att make eller annan, som det här är fråga om, kan få prövningstillstånd, om omständigheterna innefattar synnerliga skäl till det.

68 Departementschefen. Innehållet i första stycket har behandlats i den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 107

Andra stycket har motsvarighet i 1 8 regeringsrättslagen.

I tredje stycket har tagits in den nuvarande bestämmeisen i 1 a 8 regeringsrättslagen att frågor om prövningstillstånd avgörs av tre regeringsråd.

18¶Departementschefen. Det är viktigt att prejudikatfrågor skall kunna hänskjutas till avgörande i plenum för att enhetlighet och följdriktighet i rättstillämpningen därigenom skall säkerställas. Förevarande bestämmelser motsvarar föreskrifterna i 3 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken om plenum i högsta domstolen. De ger dock en vidare ram för att hänskjuta mål till plenum än bestämmelserna i rättegångsbalken genom att hänskjutande till plenum också skall få ske på grund av att målet är av särskild principiell vikt. Härigenom undviks i sådana fall att det blir utrymme för tvekan huruvida regeringsrätten kommer att inta samma ståndpunkt när ett liknande fall kommer upp senare.

För regeringsrättens del har inte ansetts behövas någon regel om att brådskande mål under vissa omständigheter inte skall hänskjutas till plenum.

8§

Departementschefen. Bestämmelsen har 7 § lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring som förebild.

Kammarrätterna

10 8

Departementsehefen. Första stycket innehåller bestämmelser om kammarrätts kompetens. Kammarrätterna är liksom regeringsrätten huvudsakligen besvärsprövande domstolar. Möjligheten att anföra besvär hos kammarrätt framgår av besvärsbestämmelser i olika författningar som reglerar förvaltningsverksamheten. Dessutom har kammarrätt i ett fall uppgifter, som inte utgör besvärsprövning. Bestämmelsen härom finns i punkt 2 och avser det fallet att två länsstyrelser har kommit till olika resultat i en mantalsskrivnings- eller kyrkobokföringsfråga. Föreskrift om att sådant mål skall underställas kammarrätts prövning finns i 48 § folkbokföringsförordningen.

Enligt andra stycket skall det ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma domkretsarna för de båda kammarrätterna. Som antytts i den allmänna motiveringen bör i princip domkretsarna bygga på en regional indelning, så att i första hand beslutsmyndighetens belägenhet får avgöra till vilken kammarrätt talan skall fullföljas. När det gäller besvär mot beslut av centralt ämbetsverk kan man emellertid också tänka sig att i stället låta botteninstansens belägenhet vara avgörande. På så sätt kan undvikas att samtliga mål inom vissa målgrupper samlas hos den ena kammarrätten. Det

108 Kungl. Maj:is proposition nr 30 år 1971 kan också beträffande andra mål som fullföljs till kammarrätt finnas skäl att frångå en strikt regional uppdelning av kammarrätternas kompetensområden. Dessa frågor kan dock lämpligen anstå till ett senare tillfälle.

Departementschefen. Paragrafen motsvarar 3 § andra stycket regeringsrättslagen och den för kammarrätten gällande bestämmelsen av samma innebörd i 3 8& andra stycket kungörelsen (1924:528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. Det är här fråga om blandade besvärsmål, som innehåller både frågor som enligt förslaget skall prövas av kammarrätt och frågor som skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ett exempel på ett sådant besvärsmål är att besvär anförts över att byggnadsnämnd och länsstyrelse har avslagit en ansökan om dispens från byggnadsförbud och beslutet samtidigt innebär att begärt byggnadslov har vägrats. Frågan om byggnadslov hör principiellt till kammarrättens kompetensområde, medan länsstyrelsens beslut i dispensfrågan skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Den här föreslagna regeln medför att Kungl. Maj:t i statsrådet skall avgöra hela målet sedan kammarrätten har yttrat sig.

Regeln överensstämmer med förvaltningsdomstolskommitténs förslag. Den har uttryckligen godtagits av flertalet av regeringsrättens ledamöter, nämligen regeringsråden Hegrelius, Wilkens, Ringdén, Hjern, Walberg, Wieslander, Paulsson, Simonsson, Lundell, Lidbeck, Nordlund och Ilamdahl, samt av kammarrätten. De nämnda regeringsråden framhåller att det är angeläget att i byggnadsmål, som enligt den föreslagna regeln kommer att överlämnas av kammarrält för avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet, yttrande inhämtas från regeringsrätten, om bedömningen i kammarrättens yttrande ifrågasätts eller eljest synes tveksam. Som tidigare nämnts förordar regeringsråden Martenius, Körlof och Cars att bl. a. byggnadsmålen — som är den målgrupp där det oftast torde kunna bli aktuellt att kammarrätt överlämnar målet med eget yttrande för avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet — skall fullföljas direkt till regeringsrätten från länsstyrelse.

Jag är medveten om att det kan diskuteras att låta de blandade målen antingen gå vidare från kammarrätt till regeringsrätten innan de överlämnas till Kungl. Maj:t i statsrådet eller gå direkt till regeringsrätten med förbi-

gående av kammarrätt. I och med att en väl kvalificerad kammarrättsorga-

nisation inrättas för förvaltningsmålen skulle dock det första alternativet innebära ett alltför omständligt och opraktiskt system och det andra alternativet utgöra ett knappast nödvändigt eller eljest lämpligt avsteg från den ordinarie instansordningen. Härtill kommer att antalet blandade mål torde bli ganska ringa. Jag har inhämtat att man inom civildepartementet har för avsikt att beträffande byggnadsmål, som gäller både byggnadslov och dispens från byggnadsförbud, ge länsstyrelserna anvisning om att låta dispensfrågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 109

bli slutligt avgjord innan frågan om byggnadslov prövas. På så sätt kan den dominerande gruppen av blandade mål antas försvinna.

I likhet med vad flertalet regeringsråd anfört anser jag att regeringsrättens yttrande bör inhämtas i mål som överlämnas från kammarrätt till avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet, när frågor av prejudikatnatur förekommer i målen eller när andra särskilda omständigheter motiverar det.

De problem, som hänger samman med att besvärshandling kan innehålla även ansökan om dispens eller annan liknande åtgärd som det ankommer på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva, har behandlats under 2 8. Detsamma gäller frågan om förvaltningsdomstol bör ha rätt att utan ansökan från rättssökande göra framställning om sådan åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

13 §

Departementschefen. I första stycket har, utöver en bestämmelse om att kammarrätt är delad i avdelningar, tagits in en föreskrift om att Kungl. Maj:t skall kunna bestämma att avdelning av kammarrätt skall vara förlagd till annan ort än den där domstolen har sitt säte. Som har framgått av den allmänna motiveringen är denna möjlighet avsedd att i första hand utnyttjas för förläggning av ett par avdelningar av kammarrätten i Stockholm till Norrland. Det ligger i sakens natur att till dessa avdelningar bör lottas företrädesvis mål med anknytning till Norrland.

I andra stycket har tagits in reglerna om kammarrättsavdelnings sammansältning. Minimiantalet ledamotstjänster på avdelning överensstämmer med antalet ledamöter för domförhet enligt 14 8. När antalet uppgår endast till minimiantalet skall samtliga ledamotstjänster vara ordinarie. Som framgår av den allmänna motiveringen är avsikten att avdelning normalt skall bestå av sex ledamöter. I princip skall även övriga ledamotstjänster vara ordinarie. Emellertid kan det, som framhållits i den allmänna motiveringen, under uppbyggnaden av den nya kammarrättsorganisationen bli aktuellt att med hänsyn till rekryteringssituationen inrätta vissa ledamotstjänster utöver minimiantalet som extra ordinarie assessorstjänster.

I tredje stycket har tagits in en hänvisning till reglerna i taxeringsförordningen om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering.

14 8

Departementschefen. I den allmänna motiveringen har utvecklats skälen för att också i fortsättningen kammarrättsavdelning skall vara domför med tre ledamöter. Bestämmelsen härom bör lämpligen kompletteras med en föreskrift om att, liksom i tingsrätt med juristkollegium och i hovrätt, en ledamot utöver det domföra antalet får sitta i rätten. I och med att kammarrätt blir allmän förvaltningsdomstol och bl. a. kan beräknas hålla ett ökat antal muntliga förhandlingar bör möjligheten stå öppen att en av-

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

delning sammanträder med fyra ledamöter för att förebygga att domförheten förloras vid förfall för någon ledamot vid behandling av tidskrävande mål eller när fortsatt muntlig förhandling måste sättas ut i ett mål.

Gemensamma bestämmelser

15 8

Departementschefen. I paragrafen hänvisas i fråga om omröstning i förvaltningsdomstol till rättegångsbalkens bestämmelser angående omröstning i överrätt, 16 kap. såvitt gäller omröstning i tvistemål och 29 kap. vad avser omröstning i brottmål. Enligt sakens natur skall i det stora flertalet mål bestämmelserna om omröstning i tvistemål tillämpas. I vissa mål, såsom disciplinmål och mål om utdömande av vite, synes dock omröstning böra ske enligt brottmålsreglerna.

17 8

Departementsehefen. De föreslagna bestämmelserna om behörighetskrav m. m. för ledamöter och föredragande i allmän förvaltningsdomstol överensstämmer till stor del med vad som gäller för domare i allmän domstol enligt rättegångsbalken och för ledamöter i kammarrätten enligt kammarrättsstadgan. I fråga om ålderskravet anser jag dock att det inte längre finns tillräckliga skäl att hålla fast vid den gängse tjugofemårsgränsen. Den saknar visserligen nästan helt praktisk betydelse, men det bör bl. a. av principiella skäl räcka med föreskriften om att den som är omyndig inte är behörig att tjänstgöra som ledamot eller föredragande i förvaltningsdomstol. Kravet på avlagd domared eller motsvarande försäkran är i och för sig nytt för regeringsrådens del, men i praktiken torde redan tillämpas att tillträdande regeringsråd som inte redan förut har gjort det avlägger ed eller försäkran när de tar säte i domstolen.

Departementschefen. Det finns i flera fall behov av att inom förvaltningsdomstol anlita särskilda sakkunniga. I vanliga fall tillgodoses detta behov genom att domstolen förordnar sakkunnig för ett visst mål. Avsikten är att regler härom skall tas in i det lagförslag om förfarandet i förvaltningsdomstol som är under utarbetande inom justitiedepartementet.

I vissa typer av mål behöver domstolen ofta anlita sakkunniga. Fördenskull finns i ett par förvaltningsdomstolar fasta sakkunniga för speciella målgrupper. Kammarrätten har sålunda, som förut nämnts, fasta sakkunniga för att tillhandagå domstolen med yttranden i frågor rörande bokföring och balansteknik samt i frågor om uppskattning av inkomst av skog. Vidare skall enligt 5 §& lagen (1961:262) om försäkringsdomstol finnas särskilda sakkunniga med uppgift att tillhandagå domstolen med utlåtanden i medi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 111

cinska frågor. I båda fallen förordnas de sakkunniga av Kungl. Maj:t. Enligt lagen om försäkringsdomstol skall därvid domstolen först ha hörts.

Enligt förvaltningsdomstolskommittén bör systemet med fasta sakkunniga i kammarrätt, vilka utses av Kungl. Maj:t, behållas även i det nya systemet. Kommittén har dessutom föreslagit att systemet med fasta sakkunniga införs i regeringsrätten när det gäller patentmål. Enligt kommitténs mening är möjligheten för domstolen alt för varje särskilt mål utse sakkunnig inte tillräcklig när det gäller att kontinuerligt tillförsäkra regeringsrätten expertis i dessa för icke-tekniker ofta svårtillgängliga mål. Kommittén erinrar om att man vid tillkomsten av lagen om försäkringsdomstol ansåg det behövligt att komplettera en hänvisning till 40 kap. rättegångsbalken med bestämmelsen om fasta medicinska sakkunniga i domstolen.

Vid remissbehandlingen har allmänt godtagits att systemet med fasta sakkunniga i kammarrätt behålls. Däremot har samtliga regeringsråd utom regeringsrådet Klackenberg, som ej uttalat sig i frågan, ställt sig negativa till förslaget om fasta sakkunniga för patentmål i regeringsrätten. De anser att det inte finns något behov av sådana sakkunniga och framhåller att de avgöranden regeringsrätten skall fälla i patentmål är av övervägande rättslig natur och att föredragandena i dessa mål är väl insatta i målens tekniska aspekter.

Enligt min mening visar erfarenheterna från kammarrätten och försäkringsdomstolen att det kan vara värdefullt att till en förvaltningsdomstol kunna knyta fasta sakkunniga som kontinuerligt står till domstolens förfogande med utlåtanden i vissa typer av mål. När det gäller förvaltningsrättskipning i kammarrätt och regeringsrätten ligger det närmast till hands att i första hand domstolen själv får bedöma i vad mån det föreligger behov av fasta sakkunniga. Sådana sakkunniga bör dock förordnas av Kungl. Maj:t. En bestämmelse om möjlighet att förordna fasta sakkunniga åt regeringsrätten och kammarrätt har därför tagits in i förevarande paragraf. Att fasta sakkunniga förordnats för viss typ av mål skall naturligtvis inte utgöra hinder för domstolen att i ett sådant mål anlita annan sakkunnig.

Jag vill tillägga att en fast sakkunnig givetvis inte har annan funktion i processen än andra sakkunniga. Som jag har berört i den allmänna motiveringen är den sakkunniges uppgift att tillhandagå domstolen med skriftliga eller muntliga utlåtanden, som part alltid skall kunna ha bemött innan domstolen grundar sitt avgörande på dem.

Övergångsbestämmelser

Departementschefen. Som tidigare nämnts föreslås lagen träda i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser skall emellertid fortfarande gälla i fråga om talan mot beslut, som har meddelats före ikraftträdandet. Till

skillnad från vad som år 1958 föreskrevs vid införandet av prövningstill-

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

stånd i taxeringsmål är sålunda övergången till nya regler för sådana mål här inte knuten till visst års taxering. Samtliga oavgjorda mål, som finns i kammarrätten vid årsskiftet 1971/72, kommer alltså att omfattas av de nya reglerna om prövningstillstånd oavsett vilket taxeringsår de hänför sig till.

Den nuvarande kammarrätten upphör att finnas till som en domstol för hela riket i och med ikraftträdandet. Det är naturligt att de mål som då finns i balans i kammarrätten övertas av kammarrätten i Stockholm. Likaså bör de mål, som sänds in till kammarrätt efter ikraftträdandet och som avser dessförinnan meddelade beslut, gå till kammarrätten i Stockholm. Som framhållits i den allmänna motiveringen bör dock Kungl. Maj:t ha möjlighet att förordna om överflyttning till kammarrätten i Göteborg av mål, som gäller beslut meddelade före ikraftträdandet av myndighet inom domkretsen för denna kammarrätt.

Genom den föreslagna reformen ersätts regeringsrättslagen av lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och de ändringar som i samband med reformen företas i olika författningar. Vidare bör lagen (1967:64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, enligt vilken detta antal efter den 30 juni 1971 skall successivt minskas till 17, upphävas. Dessutom blir den i prop. 1970: 23 föreslagna lagen om besvär över beslut av riksdagens organ överflödig genom reformen. Även andra författningar, såsom kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. och kammarrättsstadgan, bör upphöra att gälla när den nya lagstiftningen träder i kraft. För detta behövs emellertid inte riksdagens medverkan, och som jag tidigare berört bör därför denna fråga tas upp först vid ett senare tillfälle.

Vissa bestämmelser i regeringsrättslagen bör gälla övergångsvis också efter ikraftträdandet. Härom är följande att anföra.

Vid tillkomsten av gällande kommunallag (1953: 753) föreskrevs i 8 8 lagen (1953: 754) om införande av kommunallagen, att vad lagen (1930: 251) om kommunalstyrelse på landet innehöll om behandling av ärende, som endast angick i mantal satt jord, fick tillämpas t.o.m. den 31 december 1959 eller den senare dag Kungl. Maj:t bestämde. Denna bestämmelse gäller fortfarande och får enligt senaste föreskrifter därom (1969: 549) tilläm-

pas till utgången av år 1971. En förlängning av bestämmelsens giltighets-

tid är inte utesluten. Mål om beslut i ärende, som här avses, prövas f.n. i sista instans av regeringsrätten med stöd av 2 & 2:0o första ledet regeringsrättslagen. Eftersom beslut av länsstyrelse i sådant ärende kan förekomma även efter ingången av år 1972, behövs en bestämmelse om vilken instans som då skall pröva besvär över länsstyrelsens beslut. Besvärsprövningen bör lämpligen handhas av regeringsrätten i överensstämmelse med vad som föreslås för övriga kommunalbesvärsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 113

I prop. 1969: 168 har lagts fram förslag till mönsterskyddslag, som fr. o. m. den 1 oktober 1970 skall ersätta lagen (1899: 59) om skydd för vissa mönster och modeller. Enligt särskilda övergångsbestämmelser skall äldre lag bl. a. tillämpas i fråga om mönster, som har registrerats: före den nya lagens ikraftträdande. Mål om registrering av mönster enligt 1899 års lag prövas f.n. i sista instans av regeringsrätten med stöd av 2 8 14:0 fjärde ledet regeringsrättslagen. Eftersom patent- och registreringsverket även efter ingången av år 1972 kan komma att fatta beslut som rör mönsterregistrering enligt 1899 års lag, bör en bestämmelse finnas om vilken myndighet som skall handlägga besvär över verkets ifrågavarande beslut. Besvären bör lämpligen i överensstämmelse med nuvarande ordning prövas av regeringsrätten. En bestämmelse härom har tagits in i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Vad angår besvärsärenden enligt den nya mönsterskyddslagen kommer jag att föreslå alt besvär över beslut, som har meddelats av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, skall prövas direkt av regeringsrätten. |

Senare i dag kommer jag att hemställa att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att anta förslag till ny jordabalk. I balkens 15 kap. finns föreskrifter om rätt till elektrisk kraft, vilka motsvarar huvudbestämmelserna i det förslag till lag om rätt till elektrisk kraft som finns intaget i lagrådsremissen den 19 september 1969 om följdlagstiftning till den nya jordabalken m. m. Jordabalken är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972. Som angetts i nyssnämnda Jagrådsremiss är tanken att lagen (1920: 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. samtidigt skall upphävas. Detta innebär bl. a. att nuvarande registreringsbestämmelser slopas. Som framgår av lagrådsremissen är det dock tänkt att äldre bestämmelser om verkan av registrering av elektrisk starkströmsledning och av understation samt om upphävande av sådan registrering skall gälla till utgången av år 1976. Mål om upphävande av registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation kan därför förekomma även efter ingången av år 1972. Sådana mål prövas f.n. enligt 2 8 14:o tionde ledet regeringsrättslagen av regeringsrätten. Denna ordning bör behållas till dess måltypen försvinner.

Enligt 2 8 5:o tionde ledet ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om fördelning till återbetalning av lån utav allmänna medel. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar, att bestämmelsen endast torde äga aktualitet i fråga om avdikningslån enligt kungörelsen (1939: 432) angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond. Kungörelsen är numera upphävd (1959: 246) men äger fortfarande tillämpning i fråga om äldre lån. Det torde inte vara helt uteslutet, att ett fördelningsärende kan uppkomma

även efter ingången av år 1972. Besvär i sådana mål synes lämpligen böra

prövas i oförändrad ordning.

Enligt 2 8 6:0 regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva skatt-

8 — 11564

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

läggningsmål, övriga mål om grundskatter eller därmed jämförliga utskylder och mål om markegångsprisen. Här nämnda mål berör alla rättsförhållanden enligt författningar, som till största delen har förlorat sin aktualitet. Förvaltningsdomstolskommittén föreslår att mål om grundskatter eller därmed jämförliga utskylder skall i första hand prövas av kammarrätt, medan övriga mål även i fortsättningen skulle prövas i oförändrad ordning. I överensstämmelse med vad som vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har föreslagits av kammarkollegiet anser jag att samtliga nu nämnda mål, i den mån sådana alltjämt förekommer, även i fortsättningen bör prövas direkt av regeringsrätten.

Enligt 2 § 7:o första och tredje leden regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om fastställande av jordebok, om upptagande i eller uteslutande ur jordebok av fastighet eller särskild anteckning, om ändring i förhållande, varom uppgift finns införd i jordebok, samt i paragrafen eljest ej nämnda mål om förmåner, rättigheter och skyldigheter, vilka åtföljer fastighet på grund av dess särskilda natur och egenskap. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar att jordeboksmål fortfarande kan förekomma men att de till största delen sammanhänger med förhållanden under äldre tider och att nuvarande fullföljdsordning bör behållas för dessa mål. Övriga här nämnda mål bör däremot enligt kommitténs mening i första hand prövas av kammarrätt. Kammarkollegiet anser i sitt remissyttrande att gällande fullföljdsordning bör behållas i sistnämnda mål. Jag ansluter mig till kammarkollegiets mening och förordar att nuvarande fullföljdsordning behålls i samtliga här behandlade mål.

Regeringsrätten skall enligt 2 8 8:0 första, andra och nionde leden regeringsrättslagen pröva mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldigheter, övriga mål rörande indelnings- och roteringsverket, mål om hemmans och lägenheters indelning till lotsning, om utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lotsningspliktiga hemman och lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheter samt mål om ordningen och sättet för begagnande av samfälld tångtäkt. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar att det är i hög grad ovisst om det längre kan förekomma några mål om indelnings- och roteringsverket. Även i övrigt är målen enligt kommittén av ålderdomlig natur. Kommittén föreslår att samtliga hithörande mål skall prövas av regeringsrätten liksom hittills. Förslaget lämnas utan erinran såvitt angår målen om indelnings- och roteringsverket av kammarkollegiet, såvitt angår målen om lotsningsbesväret av sjöfartsstyrelsen och kammarkollegiet samt såvitt angår målen om samfälld tångtäkt av regeringsrättens ledamöter. I överensstämmelse med kommittén anser jag att det inte finns anledning att införa någon ny fullföljdsordning för de här behandlade målen.

Enligt 2 8 9:o första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om tillvaro av eller företräde till stadgad åborätt eller ständig

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 115

besittningsrätt till hemman eller lägenhet, som tillhör kronan, menighet eller allmän inrättning. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar att målen avser upplåtelseformer som så småningom torde komma att försvinna och att det därför inte synes föreligga skäl att för dessa mål införa en ny fullföljdsordning. Förslaget biträds av kammarkollegiet. Jag ansluter mig till kommitténs förslag.

Enligt 2 8 10:0 första och andra leden regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om rättighet till och villkoren för skatteköp av kronan, menighet eller allmän inrättning tillhörig fastighet, som enligt författningarna får försäljas till skatte, om fastställande av skatteköpeskilling samt mål om nybygges omföring till skatte och villkoren därvid. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar att dessa mål så småningom torde komma att försvinna och att det därför inte föreligger skäl att för dessa måls del införa en ny fullföljdsordning. Förslaget lämnas utan erinran av kammarkollegiet. Jag ansluter mig till kommitténs förslag.

Enligt 2 8 11:0o första ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om avgäld från avsöndrad lägenhet samt om fördelning av mantal eller utskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet. Också här är det fråga om mål, som kommer att försvinna. Förvaltningsdomstolskommittén föreslår att målen i första hand skall prövas av kammarrätt. Kammarkollegiet förordar att gällande fullföljdsordning behålls. Med hänsyn till målens ålderdomliga karaktär ansluter jag mig till vad kammarkollegiet har förordat.

Enligt 2 8 11:o andra och tredje leden regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om tomtmätning och mål om avstyckning enligt 5 kap. lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad. I prop. 1969:128 har för riksdagen lagts fram förslag till fastighetsbildningslag, som är avsedd att från och med den 1 januari 1972 ersätta bl. a. lagen om fastighetsbildning i stad. Enligt den nya lagen kommer administrativa besvärsmål i nu ifrågavarande ämnen inte att förekomma. I ett till lagrådet den 15 augusti 1969 remitterat förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen föreskrivs i 4 och 6 §§ att äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas i vissa fall efter det att den nya lagstiftningen har trätt i kraft. Detta gäller bl. a. avstyckning enligt lagen om fastighetsbildning i stad och tomtmätning enligt samma lag. På grund härav synes det lämpligt att nuvarande kompetensregler i regeringsrättslagen för dessa slag av mål får gälla så länge som nu ifrågavarande bestämmelser i 1917 års lag är tillämpliga.

Enligt 2 8 11:o femte ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om undantag från tillämpningen av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda bestämmelserna eller av föreskrifterna i lagen (1957: 390) om fiskearrenden. Kompetensregeln avser sådana beslut som i första instans fattas av arrendenämnd med stöd av lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom samt lagen (1946:

116 Kungl. Måj:ts proposition nr 30 år 1971

147) med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord och lagen (1957:390) om fiskearrénden, Senare i dag kommer jag att anmäla fråga om proposition till riksdagen! med förslag till jordabalk. I 8 kap. 29—33 88 av den nya balken finns bestämmelser om förfarandet i arrendetvister. Enligt dessa skall den som är missnöjd med arrendenämnds beslut i vissa angivna frågor väcka klandertalan hos fastighetsdomstol.. Arrendenämnds beslut i övriga hithörande ärenden får cj klandras. Administrativa besvärsmål med anledning av arrendenämnds beslut kan således inte uppkomma enligt jordabalksförslaget. I remisser till lagrådet den 29 november 1968 och den 19 september 1969 har lagts fram förslag till bl. a. lag om införande av nya jordabalken, Enligt denna skall den nya balken träda i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt upphävs nyttjanderättslagen och lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord. I fråga om ärenden som har anhängiggjorts hos arrendenämnd före den 1 januari 1972 är dock avsikten enligt förslaget (s. 6 och 107 i lagrådsremissen den 19.9.1969) att äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas. Enligt ett sistnämnda dag till lagrådet remitterat förslag till lag om ändring i lagen om fiskearrenden är motsvarande ordning avsedd att tillämpas i fråga om fiskearrenden. I samtliga de fall där äldre arrendenämnd fattar beslut och administrativa besvär kan anföras torde det vara lämpligt att nuvarande fullföljdsordning behålls.

Enligt 2 8& 12:0 regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva avvittringsmål. Förvaltningsdomstolskommittén. förklarar att målen numera i stort sett saknar aktualitet och att nuvarande instansordning bör behållas för dessa mål. Förslaget lämnas utan erinran av kammarkollegiet. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. :

Enligt 2 & 17:0 nionde ledet första punkten regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om bötesansvar. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar, att förvaltningsmyndigheterna i nutida lagstiftning inte tilläggs rätt att utdöma böter men att det inte är uteslutet att äldre bestämmelser av denna innebörd fortfarande kan vara i kraft. Eftersom denna målgrupp kommer att försvinna finns det enligt kommitténs mening inte skäl att för dessa måls del införa en ny fullföljdsordning. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat.

I samband med företagna ändringar i regeringsrättslagen har ibland föreskrivits att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla i vissa angivna fall. I den mån sådana övergångsbestämmelser ännu har aktualitet bör de tillämpas också på besvär över beslut som har meddelats efter ingången av år 1972.

Som framgår av den allmänna motiveringen beräknas antalet ledamöter i regeringsrätten under ett övergångsskede betydligt överstiga tolv. Det är

1 Prop. 1970: 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 117 lämpligt att domstolen då kan arbeta på fler avdelningar än två. En bestämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna härom har därför tagits in i övergångsbestämmelserna.

2. Förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål

18¶Departementschefen. Denna paragraf innehåller de bestämmelser om kammarrätts behörighet att handlägga vissa mål som behövs utöver fullföljdsreglerna i ett stort antal specialförfattningar till vilka jag återkommer längre fram. Paragrafen innefattar en katalog över vissa typer av mål och anger att i sådana mål besvär skall anföras "hos kammarrätt i stället för hos Kungl. Maj:t. Den föreslagna lagen är i detta hänseende uppbyggd på samma sätt som kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. Över kammarrätts beslut i nu ifrågavarande mål skall besvär kunna anföras hos regeringsrätten enligt de regler som jag har angett i det föregående. Måluppräkningen företer likheter med enumerationen i 2 8 regcringsrättslagen men är betydligt kortare. Den föreslagna lagen äger, som jag förut har sagt, tillämpning bara på sådana ärenden som regleras av författningar vilka utfärdats före den 1 januari 1972. Ändringar som vidtas därefter i sådana författningar medför givetvis inte att den föreslagna lagen upphör att vara tillämplig på mål enligt författningen i fråga.

Beträffande vissa mål finns det på grund av de förhållanden, som den materiella författningen reglerar, anledning att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av anförda besvär, fastän målen är av den typ som enligt lagförslaget i allmänhet skall handläggas av kammarrätt. I dessa undantagsfall tas i den materiella författningen in en föreskrift om att besvären skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. I enstaka fall har för tydlighetens skull en sådan föreskrift tagits med fastän detta egentligen inte har varit nödvändigt, eftersom målen strängt taget inte är av den art som avses i den föreslagna lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål. Här rör det sig emellertid om fall där det vid tillämpningen kan uppkomma tvekan huruvida lagen är tillämplig eller ej.

En annan grupp av mål, där huvudregeln om kammarrätts behörighet inte skall äga tillämpning, utgör de mål som räknas upp i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.

I det följande går jag igenom de olika målgrupper som enligt paragrafen hänförs till kammarrätts kompetensområde. Jag redogör därvid i allmänhet i fråga om varje målgrupp för gällande rätt, förvaltningsdomstolskommitténs förslag, remissyttrandena och mina egna överväganden.

1. Gällande rätt. Mål om val till riksdagen, mål om val till ombud vid kyrkomöte, mål om annat val till befattning eller uppdrag, mål om val

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 för upprättande av förslag till befattning eller uppdrag samt mål om folkomröstning enligt 49 § 2 mom. RF prövas f.n. av regeringsrätten med stöd av 2 8 1:o första — tredje och femte leden regeringsrättslagen.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förordar att mål om val till riksdagen, mål om val till ombud vid kyrkomöte och mål om sådana val som omfattas av kommunala vallagen (1930: 253) ävensom mål om folkomröstning skall på grund av målens brådskande natur avgöras av regeringsrätten utan att tidigare ha prövats av kammarrätt. Övriga valmål förs av kommittén till kammarrätts kompetensområde. Eftersom ctt stort antal valmål omfattas av kommunallagarnas bestämmelser om kommunalbesvär, bör i sammanhanget erinras om att enligt kommitténs förslag kommunalbesvär skall anföras hos kammarrätt.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om val- och folkomröstningsmålen lämnas utan erinran av kammarkollegiet samt domkapitlen och stiftshåämnderna i Uppsala och Linköping.

Departementschefen. Som framgår av vad jag redan tidigare har anfört delar jag kommitténs uppfattning att mål om val till riksdagen, mål om val till ombud vid kyrkomöte samt mål som omfattas av kommunala vallagen ej bör handläggas av kammarrätt utan bör gå direkt till regeringsrätten. Jag återkommer i det följande till de lagändringar som behövs för detta ändamål. Frågan om ändring av 22 8 riksdagsordningen anmäls, som förut nämnts, separat tillsammans med vissa andra grundlags-

ändringar. Också mål om folkomröstning enligt 49 § 2 mom. RF bör gå

direkt till regeringsrätten. Bestämmelse härom bör lämpligen för varje folkomröstning tas in i den lag som skall stiftas rörande folkomröstningen.

I det föregående har jag förordat att i kommunalbesvärsmål den nuvarande instansordningen skall behållas oförändrad. Härav följer att sådana valmål, som omfattas av kommunallagarnas bestämmelser om kommunalbesvär, enligt mitt förslag inte skall prövas av kammarrätt utan skall gå direkt till regeringsrätten. En sådan ordning är ändamålsenlig inte endast av lagtekniska skäl utan också därför att en del av ifrågavarande valmål måste anses brådskande.

Såvitt angår övriga valmål ansluter jag mig till kommitténs förslag att målen skall föras till kammarrätts kompetensområde. I den föreslagna lagtexten betecknas målen som mål om val till befattning eller uppdrag och mål om val för upprättande av förslag till befattning eller uppdrag. Någon närmare avgränsning av målen behövs inte, eftersom lagförslaget endast omfattar sådana mål i vilka vederbörande författning anger att besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t. I samtliga de valmål som skall prövas direkt av regeringsrätten skall enligt lagändringar, som jag föreslår i det följande, besvär inte anföras hos Kungl. Maj:t utan hos regeringsrätten. Uttrycket att fullföljd av talan skall ske till Kungl. Maj:t kommer — bortsett från de försvinnande måltyper som skall handläggas av regeringsrätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 119

med stöd av övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomtolar — inte längre att användas i fall då talan skall fullföljas till regeringsrätten, utan reserveras för de fall då talan skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet eller — övergångsvis med stöd av den nu behandlade lagen — av kammarrätt.

2. Gällande rätt. Enligt 2 & 4:o första ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva hos Kungl. Maj:t fullföljda besvärsmål om avlöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärknings- och aktoratsarvode, ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning o. d., om resekostnadsoch traktamentsersättning, om delaktighet i eller avgifter till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter eller överenskommelser. Samtidigt bör erinras om att rätten att föra talan hos Kungl. Maj:t i dessa mål är starkt beskuren dels genom bl.a. kungörelsen med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m., dels genom lagen (1965: 276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att i den mån möjligheten att anföra administrativa besvär inte är avskuren genom lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut kammarrätt skall pröva samtliga hithörande mål. Kommitténs målbeskrivning är något mera kortfattad än målrubriceringen i regeringsrättslagen utan alt därmed någon ändring i sak åsyftas.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran av kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, arbetarskyddsstyrelsen, statistiska centralbyrån, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt domkapitlen och stiftshämnderna i Uppsala och Linköping. Också statens avtalsverk godtar i huvudsak förslaget men vill på en punkt ha en annan ordning. Verket erinrar om att det i gällande kollektivavtal för statliga tjänstemän finns ett flertal bestämmelser enligt vilka fråga om avlöningsförmån eller annat anställnings- eller arbetsvillkor är beroende av arbetsgivarens diskretionära prövning (s.k. arbetsgivarventil). Som exempel nämner verket frågor om skyldighet att lämna uppgift om bisysslor eller att upphöra med bisyssla, anställnings upphörande utan iakttagande av gällande uppsägningstid, lön under studier som arbetsgivaren anser angelägna från tjänstesynpunkt samt medgivande vid befordringsgång av förmånligare lönegradsplacering än som normalt skulle gälla. Eftersom sådana frågor avgörs av arbetsgivaren efter skälighetsprövning, bör enligt verkets uppfattning — i överensstämmelse med kommitténs allmänna riktlinjer för kompetensfördelningen — beslutanderätten i frågor av denna typ ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans. Från kammarrätts och regeringsrättens kompetens bör därför undantas prövningen

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

av besvär över beslut i sådana frågor inom det statligt lönereglerade området som enligt avtal skall avgöras av arbetsgivaren. |

Departemeuntschefen. I fråga om målen rörande avlönings- och pensionsförmåner o. d. synes kommitténs förslag böra godtas tills vidare. Ett argument mot att låta kammarrätt pröva dessa mål är visserligen att den enskilde i flertalet fall har möjlighet att söka sin rätt vid allmän domstol. Hänsyn bör emellertid tas till att rättegången vid allmän domstol är förenad med betydande kostnader och omak, som saknar motsvarighet vid förvaltningsdomstols handläggning av anförda besvär. Vederbörande tjänstemän och övriga berörda personer har därför ett starkt intresse av att möjligheten att dra hithörande frågor under administrativ domstols prövning behålls. De problem som är förknippade med förekomsten av de s. k. arbetsgivarventilerna utreds av utredningen rörande fullföljdsordningen i vissa mål om avlöning m. m. Denna utredning väntas avlämna sitt betänkande inom den närmaste tiden. Först sedan detta skett föreligger förutsättningar för ett slutligt ställningstagande till frågan huruvida anledning finns att på någon punkt ändra regeln om kammarrätts behörighet att handlägga administrativa besvärsmål av nu ifrågavarande slag.

3. Gällande rätt. Mål om ersättning till polisman för skada på egendom och mål om ersättning i övrigt till tjänstemän vid polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet för utgifter, som är föranledda av deras verksamhet, avgörs f.n. regelmässigt av kammarrätten med stöd av kungörelsen med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. ' Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att dessa mål även i fortsättningen skall handläggas av kammarrätt.

Remissyttrandena. Rikspolisstyrelsen tillstyrker att kammarrätt skall avgöra mål om tillämpning av kungörelsen (1965:59) om ersättning till polisman för skada på egendom. " Departementschefen. Målen om ersättning till tjänsteman vid polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet för utgift, som är föranledd av hans verksamhet, äger visst samband med målen rörande tjänstemans avlöningsförmåner och synes liksom dessa mål lämpligen böra prövas av kammarrätt.

- 4, Gällande rätt. Enligt 2 8 4:0 andra ledet regeringsrättslagen har regceringsrätten att ta upp mål om ersättning (bortsett från avlönings- och pensionsförmåner) som enligt gällande författningar utgår av statsmedel. Undantag görs dock för följande fall, nämligen a) om anspråket är framställt mot riksförsäkringsverket, b) om målet avser ersättning för tamdjur som dödats eller skadats av rovdjur, c) om målet angår ersättning i anledning av myndighets ingripande med stöd av smittskyddslagen (1968: 231), livsmedelsstadgan (1951:824) eller mejeristadgan (1936: 174) för att hindra spridning av smitta, d) om målet gäller ersättning för kostnader som kommun fått vidkännas på grund av lagen (1964:-63) om kommunal beredskap

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 121

eller lagen (1964: 47) om krigshjälp samt e) om målet rör ersättning för kostnader till följd av övergången till högertrafik. Besvärsmål hos Kungl. Maj:t i de sålunda undantagna målgrupperna avgörs i konselj. Vidare bör i detta sammanhang nämnas att besvärsmål rörande de schematiska, på grundval av vissa genomsnittsberäkningar utgående skördeskadeersättningarna och de behovsprövade skördeskadebidragen, vilka ej är reglerade i författning, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén framhåller att den behandlar ett flertal mål om ersättning av statsmedel i samband med sin genomgång av olika materiella författningar på skilda förvaltningsområden. Med hänsyn till att alla författningar inte kan genomgås finns det behov av supplerande kompetensfördelningsregler för denna typ av mål, och det är dessa supplerande regler som behandlas i detta sammanhang.

Som supplerande huvudregel föreslår kommittén att kammarrätt skall handlägga mål om sådan ersättning som enligt gällande författning skall utgå av statsmedel. Ersättningsyrkanden som är riktade mot staten men som stödjer sig på vanliga privaträttsliga grunder, t.ex. på bestämmelserna i köplagen, omfattas ej av huvudregeln utan prövas enligt kommitténs förslag — liksom enligt gällande rätt — i administrativ ordning i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet. Skälet härför är att, i den mån lätttillämpade regler kan ställas upp på området, det i allmänhet synes önskvärt att en och samma fråga inte kan dras under både administrativ och annan domstols prövning.

Från den supplerande huvudregeln föreslår kommittén tre undantag. Det första undantaget avser fall då den materiella författningen hänvisar den ersättningskrävande att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriationsdomstol. Detta undantag, som inte har någon motsvarighet i regeringsrättslagen, hänger samman med kommitténs nyss nämnda strävan att förebygga att samma talan kan prövas både av förvaltningsdomstol och av annan domstol. Det andra undantaget utgörs av mål om ersättning till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Dessa rältssubjekts ställning är enligt kommitténs mening en helt annan än enskilda fysiska och juridiska personers och det synes kommittén i allmänhet mest ändamålsenligt att tillämpningen av författningar om ersättning av statsmedel till kommun eller därmed jämförligt rättssubjekt i sista instans handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Undantaget omfattar ej fall då en kommun som kräver ersättning inte gör det i egenskap av kommun utan som likställd med exempelvis enskild ägare av viss egendom. Det tredje av kommittén uppställda undantaget avser mål om ersättning för kostnader till följd av övergången till högertrafik.

Av gällande undantag enligt regeringsrättslagen omfattas de i det föregående under d) och e) nämnda målen av de två sista undantagen i kommitténs förslag. Undantaget under a) saknar enligt kommittén aktualitet därför

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

ait de åsyftade ersättningsanspråken inte längre kan komma under Kungl. Maj:ts prövning utan faller inom försäkringsdomstolens kompetensområde. Målen under b) om ersättning för tamdjur som dödats eller skadats av rovdjur lämpar sig enligt kommitténs uppfattning väl för prövning av administrativ domstol, varför den nuvarande undantagsregeln för dessa mål synes kommittén obehövlig. Beträffande ersättningsmålen under c) framhåller kommittén att mål om ersättning åt tillfälliga smittbärare prövas av försäkringsdomstolen och således inte längre kan komma under Kungl. Maj:ts prövning. I mål rörande ersättning åt kroniska smittbärare elier rörande ersättning enligt kungörelsen (1956: 296) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse kan besvär fortfarande anföras hos Kungl. Maj:t. Kommittén anser emellertid att det inte föreligger något behov av att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av dessa mål. Reglerna i 1956 års kungörelse innefattar ett ersättningssystem som är starkt rättsligt färgat. Föreskrifterna om ersättning till kroniska smittbärare ger visserligen ett vidsträckt utrymme för en behovs- och skälighetsprövning men från allmän synpunkt synes det kommittén inte påkallat att Kungl. Maj:t i statsrådet prövar dessa fåtaliga ärenden. Kommittén anser således att ifrågavarande undantagsbestämmelser bör utgå och att de berörda målen bör omfattas av huvudregeln om kammarrätts behörighet i mål om ersättning som enligt gällande författning utgår av statsmedel.

Vad angår besvär rörande de ej författningsreglerade skördeskadeersättningarna och skördeskadebidragen föreslår kommittén att besvärsprövningen skall ligga kvar hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån säger sig inte ha något att erinra mot kommitténs förslag rörande skördeskadeskyddet. Kommitténs förslag rörande mål om annan ersättning tillstyrks av medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Hallands län. Regeringsrättens ledamöter framhåller att det med hänsyn till ersättningarnas växlande natur är förenat med svårigheter att åstadkomma en rationell kompetensfördelning. Kommitténs förslag anses emellertid välgrundat och bör enligt ledamöternas mening innebära en praktikabel lösning.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag att i fråga om mål om ersättning av statsmedel den allmänna, supplerande huvudregeln bör uppställas, att sådana mål skall handläggas av kammarrätt under förutsättning att fråga är om tillämpning av en författning som handlar om ersättning av statsmedel. I överensstämmelse med kommittén anser jag vidare att från den angivna huvudregeln bör göras undantag för dels de fall då författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol — inbegripet fastighetsdomstol — eller expropriationsdomstol, dels de fall då författningen utpekar just kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet såsom den till vilken

Kungl. Maj:ts proposilion nr 30 år 1971 123

ersättning kan utgå. Det i sammanhanget använda uttrycket »annan kom-

munal förvaltningsenhet> har sin förebild i kommunala delegationslagen

(1954: 13) och är avsett att täcka landstingskommun, församling samt annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal enhet. Det av kommittén föreslagna tredje undantaget avseende ersättning för kostnader till följd av övergången till högertrafik synes inte längre ha sådan aktualitet att någon särskild bestämmelse behövs. Vad angår de inte författningsreglerade målen om skördeskadeersättning och skördeskadebidrag anser jag liksom kommittén att besvärsprövningen tills vidare bör ligga kvar hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

5. Gällande rätt. Enligt 2 & 5:o första och andra leden regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om tullbehandling och mål om införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. Besvärsmål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att besvärsmål om tullbehandling och om införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning bör handläggas av kammarrätt och föreslår att kammarrätts behörighet på området anges omfatta mål om tulbehandling eller annat beslut av tullmyndighet rörande in- eller utförsel av varor. Fråga om varuägare till följd av särskild bestämmelse förlorat äganderätten till vara bör enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, därför att frågan kan dras under allmän domstols prövning. Denna typ av mål omfattas enligt kommitténs uppfattning inte av den nyss angivna målbeskrivningen. Enligt 15 8 tulltaxeringsförordningen (1960: 391) kan Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, generaltullstyrelsen helt eller delvis medge befrielse från eller återbetalning av tull, om synnerliga skäl föreligger. Kommittén förklarar att, om Kungl. Maj:t utnyttjar möjligheten att delegera sin befogenhet, besvär över generaltullstyrelsens beslut prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén anser att sådana besvärsmål och liknande mål av samma typ även i fortsättningen bör avgöras i konselj. Med anledning härav förser kommittén den nyss omnämnda målbeskrivningen med en undantagsbestämmelse som täcker dessa fall.

Besvärsmål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager lämpar sig enligt kommitténs mening väl för handläggning av administrativ domstol. Någon behovsprövning eller annan fri prövning förekommer inte i sådana ärenden. Kommittén föreslår därför att dessa mål flyttas från Kungl. Maj:t i statsrådet till kammarrätt.

Remissyttrandena. Generaltullstyrelsen förklarar att begreppet tullbehandling inte används i gällande tullstadga och att någon i författning given definition av detta begrepp inte finns. Enligt styrelsens mening täcker orden »beslut av tullmyndighet, rörande in- eller utförsel av varor» även vad kommittén har avsett med ordet »tullbehandling». Generaltullstyrelsen på-

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 pekar vidare att tullmyndighet har att fatta många beslut, som vid en snäv tolkning av kommitténs målbeskrivning inte kan sägas direkt röra införseln eller utförseln av varor men som har mer eller mindre anknytning därtill. Som exempel nämns beslut om s.k. trafiktillstånd, innebärande bl. a. tillstånd att besöka annan ort än tullplats för lastning eller lossning, beslut om påföljd för dröjsmål med betalning av tull eller bortförande av gods och beslut som rör tillämpningen av bestämmelser angående ersättning för kostnader vid handläggning av tullärende m.m. I fråga om en del av dessa och andra liknande beslut kan enligt styrelsens mening möjligen ifrågasättas om de är av sådan beskaffenhet att de bör prövas av förvaltningsdomstol. Eftersom en klar gränsdragning på detta område torde vara synnerligen svår att göra och de frågor som här avses kan vara av stor ekonomisk betydelse för den enskilde, anser styrelsen övervägande skäl tala för att samtliga dessa frågor prövas av förvaltningsdomstol.

I sammanhanget framhålls att besvär över beslut av nyss nämnd art har förekommit i ytterst ringa utsträckning. Generaltullstyrelsen föreslår att kammarrätts behörighet, såvitt nu är i fråga, anges omfatta mål om beslut av tullmyndighet rörande in- och utförsel av varor eller eljest sammanhängande med tullverkets befattning med trafiken till och från riket, dock ej sådant beslut rörande befrielse från eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift, som meddelats med stöd av Konungens bemyndigande. Denna målbeskrivning täcker enligt styrelsen även beslut rörande tillämpning av författningsbestämmelser, till följd av vilka varuägaren kan förlora äganderätten till vara, och en del andra fall som kan bli föremål för allmän domstols prövning, t. ex. beslut angående ersättning för gods, som förkommit medan det varit i tullverkets förvar. Anses det inte lämpligt att förvaltningsdomstol handlägger sådana frågor, bör enligt styrelsen behövliga undantagsbestämmelser meddelas. Styrelsen tillstyrker att mål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager prövas av kammarrätt.

Statens jordbruksnämnd har inget att erinra mot kommitténs förslag i de hämnda hänseendena.

Departementschefen. Som framgår av generaltullstyrelsens remissyttrande är den av kommittén föreslagna regeln om kammarrätts behörighet i tullmål något oklar. Regeln torde därför böra jämkas. Vid bestämningen av kammarrätts kompetens synes det viktigare att reglerna på området är entydiga än att man från administrativ domstols prövning avskär fall i vilka övervägande lämplighetssynpunkter skall anläggas eller som av annan anledning i och för sig skulle lämpa sig bäst för prövning av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det synes vidare angeläget att reglerna blir så enkla och kortfattade som möjligt. Från dessa utgångspunkter förordar jag att kammarrätts behörighet anges omfatta mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull, skatt eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 125

annan avgift som meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande. Denna målrubricering är något iner kortfattad än den generaltullstyrelsen har förordat, men den är avsedd att ha samma sakliga innebörd. Målbeskrivningen är något vidsträcktare än den kommittén har föreslagit och inbegriper en del typer av mål som kan dras under allmän domstols prövning. Olägenheterna härav synes dock ringa i jämförelse med de fördelar av nyss angivet slag som vinns. Endast i sällsynta undantagsfall torde den formella möjligheten till dubbel domstolsprövning komma att utnyttjas i praktiken.

I likhet med kommittén förordar jag att mål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager prövas av kammarrätt.

6. Gällande rätt. Enligt 2 8 5:0 tredje — femte leden regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om taxering till skalt eller annan avgift, om debitering eller indrivning av utskylder eller andra avgifter, mål om sjömansskatt och mål om skyldighet för medlem av kommun eller annan menighet att lämna bidrag till dess gemensamma utgifter. Här bortses från mål om oljeavgift, som behandlas i ett senare sammanhang. Nämnas bör att i praxis viss tvekan har rått angående innebörden av begreppet »annan avgift». Tveksamheten har bl. a. gällt vissa avgifter på jordbruksregleringens område. Mål rörande sistnämnda avgifter har prövats i vissa fall av regeringsrätten och i andra fall i konselj.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår som huvudregel att mål om tillämpning i enskilda fall av föreskrifter rörande statens, kommuns eller annan menighets uttagande av skatt, avgift eller annat bidrag skall — om inte annat föreskrivs i speciella fall — handläggas av kammarrätt. Från huvudregeln gör kommittén två undantag. Det första undantaget omfattar besvär över sådant beslut om befrielse från skatt m. m. som har meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande. Sådana besvärsärenden — som f.n. anses böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet — bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas i konselj. Såsom skäl härför anförs bl. a. att beslutanderätten i denna typ av ärenden primärt ligger hos Kungl. Maj:t och att billighets- och lämplighetssynpunkter dominerar i ärendena. Det andra undantaget omfattar befordringsavgifter eller därmed jämförliga avgifter, vilkas uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol. Från rättssäkerhetssynpunkt är det enligt kommitténs mening inte behövligt att administrativa besvär i ärenden rörande sådana avgifter leds till förvaltningsdomstol, utan besvären bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Kommittén föreslår att mål om registrering enligt författning rörande skatt eller avgift skall handläggas av kammarrätt. Som skäl härför åberopas det samband som finns mellan registreringsföreskrifterna och bestämmelserna i övrigt angående uttagande av skatt eller avgift.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran av medici-

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

nalstyrelsen samt av statens jordbruksnämnd såvitt angår mål om avgifter inom nämndens verksamhetsområde.

Statens biografbyrå finner övervägande skäl tala för att besvär över beslut rörande de granskningsavgifter, som byrån tar ut, bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Sjöfartsstyrelsen förordar att besvär över beslut enligt kungörelsen (1958:590) om fyr- och båkavgift prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kontrollstyrelsen anser att ärenden om registrering rörande skatt eller avgift bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Styrelsen framhåller att dessa ärendens samband med föreskrifterna i övrigt om uttagande av skatt m. m. är av teknisk art och att ärendena domineras av lämplighetsfrågor, främst av ekonomisk natur.

Departementschefen. Såvitt angår besvärsmål om skatter och andra avgifter synes som allmän, supplerande huvudregel böra föreskrivas att kammarrätt skall pröva mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan kommunal förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan avgift. Begreppet annan kommunal förvaltningsenhet har härvid samma innebörd som jag har angett under 4. Från huvudregeln bör, i linje med vad jag har förordat i fråga om närmast föregående målgrupp, undantag göras för mål om sådant beslut rörande nedsättning av eller befrielse från skatt eller annan avgift som har meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande. Vidare bör undantag göras för samtliga mål rörande sådana avgifter, vilkas uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol. Någon begränsning till befordringsavgifter och därmed jämförliga avgifter synes inte motiverad.

Mål om registrering enligt författning angående skatt eller avgift synes inte ha sådant samband med skattens eller avgiftens uttagande att målen, mot de av kontrollstyrelsen framförda invändningarna, bör hänvisas till handläggning av förvaltningsdomstol. Jag förordar därför att — om inte annat föreskrivs i specialförfattning — sådana registreringsmål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

7. Gällande rätt. Med stöd av 2 8 5:0o sjätte ledet regeringsrättslagen prövar regeringsrätten mål om restitution av utskylder, böter eller andra allmänna medel. Även i detta sammanhang bortses från oljeavgift, som behandlas för sig i ett senare avsnitt.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att mål om återbetalning av utskylder, böter eller andra allmänna medel skall — om inte annat är speciellt föreskrivet — handläggas av kammarrätt. Undantag görs emellertid dels för fall där beslutet har meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, dels för fall där beslutet avser befordringsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol.

Departementschefen. I mål om återbetalning av utskylder, böter eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 127

andra allmänna medel dominerar intresset av att föreskrifterna på området

tillämpas objektivt och konsckvent. Jag föreslår därför den allmänna, supplerande regeln att sådana mål skall handläggas av kammarrätt. I linje med vad jag har förordat i fråga om de två närmast föregående målgrupperna bör emellertid undantag göras för fall där beslutet angående restitution meddelas med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande. För mål om uttagande av avgift förordade jag nyss att från den allmänna regeln om kammarrätts behörighet i sådana mål skall undantas mål om avgift vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol. Det synes konsckvent att motsvarande undantag görs också då det gäller mål om återbetalning av erlagd avgift.

8. Gällande rätt. Enligt kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. och kammarrättsstadgan är kammarrätten i allmänhet sista instans i där anhängiggjorda anmärkningsmål, på vilka förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärkningsmål är tillämplig, i mål om beslut av länsstyrelse angående avkortning av allmänna medel, i mål om beslut av förvaltningsmyndighet angående avskrivning av allmänna medel eller av persedlar samt i mål om förvaltningsmyndighets beslut i frågor angående överskott och brister i försvarsväsendets persedelförråd (reskontreringsmål).

Med stöd av 2 8 5:0 sjunde ledet regeringsrättslagen prövar regeringsrätten hos Kungl. Maj:t fullföljda besvär i anmärknings- och redogörelsemål, samt mål om avkortning eller avskrivning. Vidare prövar domstolen med stöd av åttonde ledet i samma moment mål om förvaltning av eller redovisning för kyrkors, prästerskapets, undervisningsverks eller fromma stiftelsers inkomster eller ägodelar.

Förvaltningsdomstolskommittén m. m. Kommittén föreslår en allmän bestämmelse att anmärkningsmål, inbegripet redogörelsemål, och avkortningsmål skall prövas av kammarrätt, eftersom målen har rättslig karaktär. Sedan statsmakterna avskaffat det s. k. uppbördsmannaansvaret, vilket har utkrävts i avskrivnings- och reskontreringsmål, saknas enligt kommitténs mening anledning att bland de mål, som skall avgöras av förvaltningsdomstol, ta med avskrivnings- och reskontreringsmål.

Bestämmelsen i 2 8 5:o åttonde ledet regeringsrättslagen har enligt Ekbergs tolkning en mindre vidsträckt innebörd än ordalagen kan ge vid handen. Bestämmelsens räckvidd har dessutom inskränkts genom nytillkommen lagstiftning. Ekberg föreslog med hänsyn härtill en omrubricering av målgruppen. I remissyttrande över Ekbergs betänkande framhöll domkapillet och stiftsnämnden i Lund, att mål om förvaltning av eller redovisning för kyrkors m. fl. inkomster eller ägodelar numera knappast förekommer, och ifrågasatte därför om inte nu berörda bestämmelse i Ekbergs förslag helt borde utgå. Förvaltningsdomstolskommittén har emellertid tagit med dessa mål bland dem som bör prövas av kammarrätt och benämner mål-

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

gruppen mål om redovisning för kyrkliga tillgångar eller undervisningsverks inkomster och ägodelar samt mål om tillsyn över stiftelser.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande anmärknings- och avkortningsmål tillstyrks eller lämnas utan erinran av kriminalvårdsstyrelsen, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen samt domkapitlet och stiftshämnden i Linköping.

Förslaget rörande mål om redovisning för kyrkliga tillgångar m. m, tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och lämnas utan erinran av domkapitlen och stiftshämnderna i Uppsala och Linköping.

Kommitténs förslag angående mål om tillsyn över stiftelser tillstyrks av bl. a. regeringsrättens ledamöter.

Departementsehefen. I likhet med kommittén föreslår jag att här föreskrivs att kammarrätt skall pröva anmärknings- och avkortningsmål samt mål om tillsyn över stiftelser. I fråga om stiftelsemålen vill jag nämna att jag längre fram kommer att föreslå att bestämmelser om besvär till kammarrätt införs i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser. Den lagen äger emellertid inte tillämpning på alla stiftelser. Det är med hänsyn härtill som jag föreslår att i detta sammanhang införs en supplerande bestämmelse om kammarrätts behörighet i denna typ av mål. |

Administrativa besvärsmål rörande redovisning för kyrkliga tillgångar eller undervisningsverks inkomster och ägodelar torde numera sakna aktualitet. Såvitt kunnat konstateras vid en genomgång av de mål som regeringsrätten har avgjort har inget mål av ifrågavarande typ förekommit. Mot denna bakgrund synes det ligga närmast till hands att inte uppställa någon regel om att mål av detta slag skall handläggas av administrativ domstol. Skulle besvär i ett sådant ärende någon gång anföras hos Kungl. Maj:t kan det förutsättas att Kungl. Maj:t, om anledning därtill föreligger, inhämtar förvaltningsdomstols yttrande innan ärendet avgörs.

9. Gällande rätt. Med stöd av 2 8 16:0 första ledet regeringsrättslagen prövar regeringsrätten mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården och betning av utsäde. Vidare prövar domstolen med stöd av nionde ledet i samma moment mål om meddelande i särskilda fall av föreskrift rörande djurs vård och behandling samt mål om tillstånd enligt 8 a & (tillstånd till yrkesmässig hunduppfödning m. m.), mål om förbud eller åläggande enligt 14 8 4 mom. (förbud att handha djur eller åläggande att avhända sig djur m. m.) eller om omhändertagande enligt 17 8 första stycket (omhändertagande av djur som är utsatt för djurplågeri) lagen (1944: 219) om djurskydd.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår som huvudregel att det skall tillkomma kammarrätt att pröva mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården i särskilt fall har meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 129

godkännande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggörande eller liknande åtgärd. Målrubriceringen har i klarhetens intresse gjorts utförligare än motsvarande målbeskrivning i regeringsrättslagen. Från den uppställda huvudregeln gör kommittén undantag för sådana fall i vilka fråga är om skyldighet för kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Som skäl för undantaget anförs att de kommunala åliggandena på hälsovårdens område kan behöva ses i sådana större sammanhang att det är lämpligast att i fråga om dem besvärsprövningen handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén framhåller att undantagsregeln endast avser de särskilda skyldigheter som kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet kan ha enligt hälsovårdsförfattningarna. Besvär som kommun anför i egenskap av ägare eller innehavare av bostadsfastighet e. d. skall omfattas av huvudregeln och således prövas av kammarrätt. De angivna allmänna kompetensbestämmelserna är avsedda att supplera de besvärsbestämmelser som kommittén föreslår för några av de viktigaste författningarna på hälsovårdens område.

Samma allmänna regler som för mål om den allmänna hälsovården föreslår kommittén för mål rörande förebyggande eller bekämpande av djureller växtsjukdomar samt för mål rörande djurs vård eller behandling. Såsom skäl för att uppställa gemensamma regler på alla dessa områden anför kommittén bl. a. att den reglering som införts till förebyggande och bekämpande av djursjukdomar är besläktad med och i stor utsträckning samordnad med den sanitära kontrollen, vartill kommer att samma författning kan ha det dubbla syftet att förebygga smittas spridande till människor och till djur. Mål om djurs vård och behandling och mål om förebyggande och bekämpande av djursjukdomar har vissa anknytningspunkter. Med hänsyn härtill synes det kommittén rationellt att samma allmänna regler ställs upp för dessa två grupper av mål. Föreskrifterna om förebyggande och bekämpande av växtsjukdomar företer betydande likheter med bestämmelserna till förhindrande av människo- och djursjukdomar. I en del fall har författningarna angående växtsjukdomar dessutom mer eller mindre till syfte att förebygga skador på djur och människor. Kompetensfördelningsreglerna synes därför böra överensstämma. Med växtsjukdomar förstås i sammanhanget även växtskador som har förorsakats av växtskadedjur.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande hälsovårdsmålen tillstyrks av medicinalstyrelsen. Lantbruksstyrelsen förklarar att styrelsen inte har någon erinran mot förslagen rörande målen om djurs vård och behandling samt om förebyggande och bekämpande av djur- och växtsjukdomar. Statens institut för folkhälsan, veterinärstyrelsen och statens växtskyddsanstalt uttalar generellt att de inte har något att erinra mot förslagen rörande deras verksamhetsområden.

Departementschefen. Kommitténs förslag till allmänna bestämmelser om

kammarrätts behörighet att handlägga mål rörande den allmänna hälsovår-

5 — 11564

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

den, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller växtsjukdomar samt rörande djurs vård eller behandling har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av berörda fackmyndigheter. Även jag ansluter mig till förslaget. Den av kommittén förordade undantagsbestämmelsen synes i förtydligande syfte böra anges omfatta fall där fråga är om skyldighet som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Sistnämnda begrepp har därvid den innebörd som jag har angett förut under 4. I det följande återkommer jag till ett par av de viktigaste författningarna på hälsovårdens område och föreslår att besvärsbestämmelserna i dessa ändras så att den avsedda kompetensfördelningen direkt kommer till uttryck där.

10. Gällande rätt. Enligt 2 8 17:0 fjärde ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om disciplinär bestraffning, om avstängning från tjänstgöring samt om skiljande från allmän tjänst eler därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att nu angivna typer av mål även i fortsättningen skall handläggas av administrativ domstol och att de skall prövas av kammarrätt. Enligt kommitténs förslag skall vidare kammarrätt handlägga också mål om förordnande angående läkarundersökning, varvid kommittén i första hand åsyftar sådana beslut rörande befattningshavare i allmän tjänst. Kommittén förklarar att det är vanligt att Kungl. Maj:t i statsrådet inhämtar regeringsrättens yttrande i besvärsärenden av detta slag. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att det ytterligare steget tas att ärendena förs över till förvaltningsdomstols kompetensområde.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande mål om disciplinär bestraffning, avstängning från tjänstgöring och skiljande från allmän tjänst m. m. tillstyrks eller lämnas utan erinran av JK, kriminalvårdsstyrelsen, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsverk samt domkapitlet och stiftshämnden i Linköping. I fråga om besvär över beslut om tvångsentledigande utan samband med disciplinär bestraffning anför postverket och domänstyrelsen vissa betänkligheter mot kommitténs förslag. Postverket vill emellertid inte motsätta sig förslaget med hänsyn till de önskemål som parterna på arbetsmarknaden har uttalat rörande instansordningen i dessa mål.

Förslaget rörande mål om förordnande angående läkarundersökning av befattningshavare i allmän tjänst lämnas utan erinran av kriminalvårdsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statistiska centralbyrån, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag att kammarrätt skall pröva mål om förordnande angående läkarundersökning av befattningshavare i allmän tjänst, mål om disciplinär bestraffning, mål om avstängning från tjänstgöring samt mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 131

Vad särskilt angår det sistnämnda slaget av mål vill jag framhålla att de enskildas intresse av anställningstrygghet talar för att administrativa besvärsmål om tvångsentledigande hänförs till förvaltningsdomstols kompetensområde. Detta intresse synes vara så starkt att det bör få väga över de synpunkter som kan åberopas till förmån för att Kungl. Maj:t i statsrådet bör få pröva sådana besvärsmål.

11. Gällande rätt. Enligt 2 & 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om föreläggande vid vite och mål om utdömande av vite utom i vissa i lagrummet angivna undantagsfall. Undantagsfallen behandlas i det följande vid genomgången av materiella författningar på skilda förvaltningsområden. Framställningen här avser den supplerande huvudregel som bör gälla för vitesmålen när inte annat är föreskrivet i specialförfattning.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att huvudregeln fortfarande bör vara att mål om föreläggande vid vite skall avgöras av förvaltningsdomstol och föreslår att målen skall prövas av kammarrätt. Från huvudregeln gör kommittén ett allmänt undantag för fall där vitesföreläggandet avser att framtvinga fullgörandet av en skyldighet som åligger kommun, landstingskommun eller annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet på grund av dess speciella ställning. Som skäl för undantaget anför kommittén att i ärenden av ifrågavarande slag hänsyn ofta måste tas till vad som är ändamålsenligt beträffande den kommunala verksamheten. I en del fall måste föreläggandefrågan avgöras på grundval av överväganden om vad som är lämpligt med tanke på hela landets intressen. Under sådana förhållanden anser kommittén att övervägande skäl talar för att överprövningen av vitesförelägganden mot kommun eller annan kommunal enhet handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Undantaget är inte avsett att omfatta vitesförelägganden som riktar sig mot en kommunal enhet i dess egenskap av fastighetsägare e. d. I ärenden av sistnämnda typ är nämligen kommunen att likställa med en enskild, och i sådana ärenden skall enligt kommitténs förslag överprövningen i enlighet med huvudregeln ankomma på administrativ domstol.

Kommittén föreslår att administrativa besvärsmål om utdömande av vite undantagslöst skall avgöras av förvaltningsdomstol. Som skäl härför åberopas den utpräglat rättsliga karaktär som denna typ av mål har.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till supplerande regler rörande mål om föreläggande vid vite tillstyrks eller lämnas utan erinran av skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och Sveriges advokatsamfund. Länsstyrelsen i Gotlands län anser sig inte kunna tillstyrka undantaget att mål om vitesföreläggande mot kommun m. fl. skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Samtliga vitesförelägganden bör enligt länsstyrelsens mening prövas av administrativ domstol, åt vilken tryggt bör kunna överlämnas att beakta de förhållanden under vilka kommunala myndigheter har att arbeta.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Även länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter lämpligheten av nyssnämnda särregel, .

Förslaget rörande mål om utdömande av vite lämnas utan erinran av kammarkollegiet och skolöverstyrelsen.

Departementschefen. I likhet med kommittén föreslår jag att huvudregeln skall vara att mål om föreläggande vid vite skall prövas av kammarrätt. De av kommittén anförda skälen för att i sammanhanget undanta mål om sådana vitesförelägganden, som avser att framtvinga att kommun eller annan kommunal enhet fullgör sina offentligrättsliga skyldigheter, synes mig bärande. Jag förordar därför — i linje med vad jag har föreslagit i andra sammanhang — att från den angivna huvudregeln görs undantag för fall där fråga är om skyldighet som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Sistnämnda begrepp har också här den innebörd som angetts under 4.

Jag ansluter mig också till kommitténs förslag att mål om utdömande av vite undantagslöst skall prövas av förvaltningsdomstol.

12. Gällande rätt. Enligt 2 8 17:0 tionde och tolfte leden regeringsrättslagen tillkommer det regeringsrätten att pröva mål om häktads vård och behandling, mål om verkställande av straff eler annan brottspåföljd och mål om verkställande av intagning i arbetsanstalt.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att rättssäkerheten kräver att mål om beslut som i särskilt fall har meddelats angående behandling av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller på annan grund tillfälligt hålls i förvar eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt prövas av administrativ domstol och inte av Kungl. Maj:t i statsrådet. Målen skall enligt kommitténs förslag handläggas av kammarrätt. Sådana beslut om behandlingen av häktade m. fl. eller angående verkställighet av straff m. m., vilka är av generell natur, har enligt kommitténs uppfattning en annan karaktär än beslut som meddelas i särskilda fall. Som exempel på beslut av generell natur nämner kommittén bl.a. av kriminalvårdsstyrelsen med stöd av lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt meddelade bestämmel-

ser om intagens rätt att köpa varor, som tillhandahålls vid anstalt, och om

grunder för fördelningen av intagens inkomster av arbete. Beslut av denna typ är av författningsliknande natur och bör enligt kommitténs mening i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Remissyttrandena. Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag.

Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag förordar jag att kammarrätt skall pröva mål om beslut som för särskilt fall har meddelats angående behandlingen av häktad eller den som har anhållits eller gripits för brott eller som av annat skäl hålls i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 133

13. Gällande rätt. Enligt 2 8 18:0 regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva händräckningsmål.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att sådana mål även i fortsättningen bör prövas av administrativ domstol och föreslår att målen skall handläggas av kammarrätt.

Departementschefen. På grund av handräckningsmålens utpräglat rättsliga karaktär är det lämpligt att besvär i sådana mål prövas av förvaltningsdomstol. Jag föreslår att en allmän regel om kammarrätts behörighet i sådana mål tas in i förevarande lag.

28 Departementschefen. Det kan befaras att bestämmelserna i denna lag om att besvär skall anföras hos kammarrätt i stället för hos Kungl. Maj:t inte uppmärksammas i en del fall. Det skulle på grund av lagstiftningens tekniska konstruktion vara stötande om en klagande, som anför besvär hos Kungl. Maj:t i fall som avses i 1 §, skulle kunna lida rättsförlust därigenom. Jag förordar att i lagen föreskrivs att, om i mål som avses i 1 § besvärshandling har kommit in till statsdepartementen inom föreskriven besvärstid, talan skall anses fullföljd i rätt tid till kammarrätt.

3. Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

Gällande rätt. Enligt 2 kap. 1 § giftermålsbalken får den som är under

18 år inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist. Enligt 2 kap. 5 § får den som är sinnessjuk eller sinnesslö ingå äktenskap endast om socialstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet. Besvär över beslut av länsstyrelse eller socialstyrelsen i dessa ärenden prövas f.n. av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Det skall tilläggas att den som är under 20 år och inte förut har varit gift ej får ingå äktenskap utan föräldrarnas samtycke. Vägras samtycke kan allmän domstol på ansökan tillåta äktenskapet, om skäl till vägran prövas ej vara för handen. Tillstånd av Kungl. Maj:t krävs för äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling och för äktenskap mellan dem, av vilka den ene har varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller ned-

stigande led (2 kap. 2, 4, 8 och 9 §§ giftermålsbalken).

Förvaltningsdomstolskommittén. Enligt kommitténs förslag skall besvär över länsstyrelses beslut enligt 2 kap. 1 § giftermålsbalken och besvär över socialstyrelsens beslut enligt 2 kap. 5 § handläggas av kammarrätt. Såsom skäl för denna ändring av kompetensfördelningen åberopar kommittén, att redan dispensärendenas personrättsliga konsekvenser talar för en prövning av administrativ domstol. Härtill kommer enligt kommittén att den lämplighetsprövning, som skall göras i dessa ärenden, är av den natur att den

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

väl lämpar sig för förvaltningsdomstol. Lämplighetsprövningar av besläktad natur görs i andra sammanhang både av administrativ domstol och av allmän domstol. Såvitt angår åldershindret erinras om att en liknande prövning görs av allmän domstol, när i anledning av föräldrarnas vägran att lämna samtycke till underårigs giftermål ansökan har gjorts om allmän domstols tillåtelse till äktenskapet.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag biträds av regeringsrättens ledamöter och stiftshämnden i Linköping. Dåvarande socialstyrelsen tillstyrkte förslaget under förutsättning att i bl. a. dessa mål kammarrätt får den av styrelsen föreslagna sammansättningen. Medicinalstyrelsen anser i likhet med kommittén att målen enligt 2 kap. 5 § giftermålsbalken bör prövas av administrativ domstol. Länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län samt domkapitlet i Linköping uttalar sig däremot för bibehållande av nuvarande instansordning. Detsamma gör länsstyrelsen i Uppsala län såvitt gäller målen enligt 2 kap. 1 § giftermålsbalken.

Departementschefen. Förvaltningsdomstolskommittén har anfört vägande skäl för en överflyttning till administrativ domstol av prövningen av besvär över länsstyrelses beslut enligt 2 kap. 1 §& giftermålsbalken och socialstyrelsens beslut enligt 2 kap. 5 § samma balk. Å andra sidan kan skäl också åberopas för att besvärsärendena får ligga kvar hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Då jag skall ta ställning i denna kompetensfördelningsfråga lägger jag stor vikt vid att förvaltningsdomstol är väl skickad att pröva ärenden av denna art och att det på flera andra områden ankommer på domstol att göra lämplighetsprövningar av liknande art. En överflyttning ligger vidare i linje med nu rådande strävanden att befria Kungl. Maj:t i statsrådet från avgörandet av individuella besvärsärenden som inte är av den natur att de behöver förbehållas regeringsmakten därför att ärendenas avgörande ingår som ett led i bevakandet av det allmännas intressen. Enligt min mening talar övervägande skäl för att Kungl. Maj:t i statsrådet befrias från handläggningen av nu ifrågavarande besvärsärenden,. Jag föreslår därför att ärendenas prövning flyttas över till kammarrätt. Bestämmelser om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget.

4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan

mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående

Gällande rätt. Enligt 2 § 15:0 andra ledet regeringsrättslagen tillkommer det regeringsrätten att pröva besvärsmål om utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 8& giftermålsbalken och äktenskapscertifikat samt besvärsmål om företagande av vigsel. Bestämmelser om fullföljdsordningen i sådana mål finns i lagen om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående.

Kungt. Maj:ts propositton nr 30 ar 1971 135

Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att mål om Ilysning ellér annat kungörände till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat samt företagande av vigsel skall handläggas av kammarrätt. Domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping förklarar att de inte har något att erinra mot förslaget.

Departementschefen. Jag föreslår att den nu på regeringsrätten ankommande prövningen av mål om utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 § giftermålsbalken och äktenskapscertifikat och om företagande av vigsel skall flyttas över på kammarrätt, Bestämmelser om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget. I detta sammanhang synes det lämpligt att upphäva den särskilda besvärstidsbestämmelsen i den lag som nu ändras.

5. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Departementschefen. I enlighet med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat föreslår jag att besvär över länsstyrelses beslut enligt 8 kap. föräldrabalken om barnavårdsman skall prövas av kammarrätt i stället för, såsom f.n. är fallet med stöd av 2 & 2:o femte ledet regeringsrättslagen, av regeringsrätten.

Enligt 2 & 2:o femte ledet regeringsrättslagen ankommer det också på regeringsrätten att pröva mål enligt 21 kap. föräldrabalken om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. Detta kapitel i föräldrabalken tillkom år 1967 (1967:712) och kommittén har följaktligen inte kunnat behandla frågan om kompetensfördelningen i dessa mål. Det är emellertid uppenbart att målen är av den art att de bör avgöras av förvaltningsdomstol. Målen bör prövas av kammarrätt. Bestämmelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.

6. Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290)

Gällande rätt. Frågor om förvärvstillstånd enligt denna lag handläggs av lantbruksnämnd, lantbruksstyrelsen och Kungl. Maj:t. Talan mot beslut av lantbruksnämnd föres hos lantbruksstyrelsen. Över lantbruksstyrelsens beslut får besvär anföras hos Kungl. Maj:t (15 8).

Har någon förvärvat egendom genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp, skall han som regel inom viss tid åter försälja egendomen. Om inropet har skett för att skydda någon inroparens fordran eller rättighet, kan länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd med egendomens avyttrande om sannolika skäl visas att i annat fall förlust skulle uppkomma för inroparen.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Avyttras ej egendomen inom föreskriven tid skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden förordna att egendomen skall säljas på offentlig auktion (12 8).

Samtliga besvärsmål enligt denna lag torde i sista instans avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att mål om förordnande om försäljning på offentlig auktion såsom rättsärende bör handläggas av administrativ domstol. Sak samma föreslås i fråga om mål om anstånd med avyttring av egendom som har inropats på exekutiv auktion.

Övriga mål bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen avgöras i konselj. Kommittén erinrar i detta sammanhang om att enligt 7 8 i vissa fall i tillståndsbeslut skall utsättas vite för underlåtenhet att infria gjord utfästelse. Kommittén förklarar att ett sådant vitesbeslut äger så nära samband med tillståndsfrågan, att besvär rörande vitesbeslutet bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i egenskap av högsta tillståndsmyndighet enligt jordförvärvslagen. Vitesbeslutet bör betraktas såsom en del av tillståndsbeslutet.

Remissyttrandena. Lantbruksstyrelsen förklarar sig inte ha något att erinra mot kommitténs förslag. Sveriges advokatsamfund anser däremot att mål enligt jordförvärvslagen bör avgöras av administrativ domstol i alla fall där inte enligt jordförvärvskungörelsen avgörandet har förbehållits Kungl. Maj:t eller överlämnats till Kungl. Maj:t av lantbruksstyrelsen. Även om det kan förefalla egendomligt att ärenden enligt jordförvärvslagen ibland hänförs till administrativ domstol och ibland till Kungl. Maj:t i statsrådet, får det ändå enligt samfundets mening anses vara av värde att i möjligaste mån bereda medborgarna rättsskydd.

Departementschefen. Jag anser i likhet med kommittén starka skäl tala för att alla mål om tillstånd enligt jordförvärvslagen även i fortsättningen prövas i konselj. I motsats till kommittén anser jag att samma besvärsordning bör gälla även för mål om anstånd enligt 12 § och om förordnande att egendom skall säljas på offentlig auktion. De olika frågornas samband med varandra kan medföra komplikationer om vissa mål hänvisas till prövning av administrativ domstol. Bestämmelser om kompetensfördelningen i enlighet med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.

2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag

Gällande rätt. Enligt 2 8 11:0 fjärde ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål, huruvida fastighet är av beskaffenhet att den får förvärvas av bolag eller förening. Sådana mål kan uppkomma i

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 137

anledning av länsstyrelses prövning av frågan om rätt för bolag eller förening att förvärva fastighet med stöd av 4 8 i förevarande lag. Övriga mål enligt lagen avgörs i konselj.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att mål om prövning enligt 4 § skall föras till kammarrätt. Då prövningen avser egendomens beskaffenhet och behovet av densamma för bolaget eller föreningen, kan prövningen anses vara av rättslig karaktär. Samma besvärsordning föreslås i fråga om mål om förordnande om att fastighet, som har förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden att tillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp, skall försäljas på offentlig auktion (7 8). Enligt 17 §& skall utländsk medborgare, som har förvärvat fast egendom, inmutat mineralfyndighet m. m. här i riket men ej är bosatt i Sverige, ha ett i orten bosatt ombud och göra anmälan härom hos länsstyrelsen. Har han försummat det kan länsstyrelsen i förekommande fall utse ombud (17 §). Besvär över länsstyrelses beslut i sådant fall bör enligt kommitténs mening handläggas av administrativ domstol med hänsyn till ärendets likhet med de till allmän domstols kompetensområde hörande ärendena om förordnande av god man för bortovarande. — Övriga mål enligt denna lag bör enligt kommittén även i fortsättningen avgöras i konselj. Anmärkas bör alt då kommitténs betänkande avgavs ansökan om anstånd med avyttring enligt denna lag skulle göras direkt hos Kungl. Maj:t.

Remissyttrandena. Lantmåteristyrelsen anser att mål om prövning enligt 4 8 i huvudsak rymmer lämplighetsfrågor och därför bör handläggas i konselj. Styrelsen erinrar om att beslut enligt jordförvärvslagen (1965: 290) inte prövas av administrativ domstol.

Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag att mål om prövning enligt 4 § och mål om utseende av ombud för utländsk medborgare skall prövas av kammarrätt. Även om, som lantmäteristyrelsen säger, prövningen enligt 4 8 rymmer lämplighetsfrågor, är dock dessa frågor av annat slag än frågorna i tillståndsärenden enligt 1 och 2 88. Övriga ärenden enligt lagen, däribland ärenden angående anstånd med avyttring och ärenden angående förordnande om försäljning på offentlig auktion, bör lämpligen handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser i ämnet i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.

8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred

Gällande rätt. Lagen om ägofred behandlar frågor om vård av hemdjur, om stängselskyldighet, om rätt till gemensamt bete och om betesreglering. Väcks fråga om stängselskyldighet eller betesreglering skall saken prövas vid syneförrättning, om inte sakägarna kan enas på annat i lagen närmare

5t—11564

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

angivet sätt (21 §). Länsstyrelsen beslutar om syneförrättning och förordnar förrättningsman (23 §). Inträder efter det att stängselskyldighet eller betesreglering har blivit i laga ordning bestämd ändrade förhållanden, kan fråga uppkomma om att pröva saken vid särskild syneförrättning. Om förordnande till sådan gäller vad i 23 8 är föreskrivet (40 8). Då i laga ordning bestämts att vissa sakägare gemensamt skall hålla stängsel eller utföra arbete för betesmarks inhägnande och anordnande för betesbruk och sakägarna är fler än två, anses dessa bilda en stängsel- eller betessamfällighet, som skall ha en styrelse (41 §). Länsstyrelsen har att fastställa stadgar för stängsel- eller betessamfällighet, om sakägarna antar sådana (41 §). Länsstyrelsen får vidare i vissa fall utse syssloman att handha samfällighetens angelägenheter och företräda sakägarna samt bestämmer arvode åt sysslomannen (42 och

43 85).

Enligt 2 §& 13:o första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning. Med stöd av denna föreskrift skall mål enligt 23 och 40 §§ lagen om ägofred avgöras av regeringsrätten.

Enligt 2 8 4:0 första ledet regeringsrättslagen skall regeringsrätten avgöra bl. a. mål om ersättning för visst uppdrag. Med stöd av denna bestämmelse har regeringsrätten att pröva mål om ersättning till syssloman enligt 42 och

43 §§ lagen om ägofred.

Övriga mål enligt denna lag torde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att mål som nu ankommer på regeringsrätten även i fortsättningen skall prövas av administrativ domstol, i första hand kammarrätt. Samma besvärsordning föreslås också, för att få överensstämmelse med andra likartade mål, för mål om fastställelse av stadgar för stängsel- eller betessamfällighet enligt 41 § och mål om förordnande eller entledigande av syssloman enligt 42 och 43 §§. Övriga administrativa besvärsmål enligt lagen om ägofred, vilka kan fullföljas till Kungl. Maj:t, bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementschefen, Jag ansluter mig till kommitténs förslag, som har lämnats utan erinran i remissyttrandena. Föreskrifter om besvär i överensstämmelse härmed har tagits in i ändringsförslaget.

9 och 10. Förslagen till lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar och till lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna

Gällande rätt. Vad angår lagen om häradsallmänningar gäller följande kompetensfördelning. På regeringsrätten ankommer att avgöra mål om be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 139

svär över beslut på delägar- eller allmänningsstämma (2 & 2:o första ledet regeringsrättslagen), mål om beslut av länsstyrelse rörande utlysande av delägar- eller allmänningsstämma enligt 37 eller 38 §& (2 8 3:0), mål om avlösning av rätt till delaktighet i häradsallmänning enligt 8 & (2 & 10:0 tredje ledet) och mål om vitesföreläggande enligt 17 & (2 & 17:o nionde ledet). Övriga mål enligt denna lag prövas i konselj.

I fråga om lagen om allmänningsskogar gäller motsvarande kompetensfördelning. Mål om beslut på delägar- eller allmänningsstämma, mål om beslut av länsstyrelse rörande utlysande av sådan stämma enligt 36 eller 37 §, mål om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog enligt 7 a § och mål om vitesföreläggande enligt 16 8 prövas av regeringsrätten. Övriga mål avgörs i konselj.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att de mål, som nu prövas av regeringsrätten i sista instans, även i fortsättningen förs till förvaltningsdomstol, i första hand kammarrätt. Samma instansordning föreslås för mål om länsstyrelses beslut i anledning av ansökan om införlivande av mark med häradsallmänning eller allmänningsskog (13 §& lagen om häradsallmänningar och 12 § lagen om allmänningsskogar). I övrigt föreslås inte någon ändring i gällande kompetensfördelning.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen förklarar att kärnfrågan i mål om införlivande av mark med häradsallmänning eller allmänningsskog utan tvckan är huruvida den tilltänkta införlivningen är lämplig med hänsyn till skogsbruket i orten. Då lämplighetsfrågan därför måste tillmätas avgörande vikt vid prövning av införlivningsärende, bör enligt lantmäteristyrelsens mening klagan över länsstyrelses beslut i sådana frågor avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementschefen. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag övervägande skäl tala för att besvärsmål rörande införlivande av mark med häradsallmänning eller allmänningsskog även i fortsättningen prövas i konselj. I övrigt ansluter jag mig till vad kommittén har förordat. Besvärsföreskrifter i överensstämmelse därmed har tagits in i lagförslagen.

11. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske

Gällande rätt. Om ägare till oskiftat fiske eller fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter inte kan komma överens om hur fisket skall nyttjas, kan länsstyrelsen på ansökan av en av dem lämna föreskrifter i ämnet (24 §). Enligt 28 § skall i varje gren av vattendrag och sund där fisken har sitt drev finnas fiskådra i djupaste vattnet. Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång (29 §). Under vissa 1 lagen närmare angivna förhållanden kan länsstyrelsen förordna att fiskådra skall gå i annan del av vattnet (28 §) eller medge undantag från

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

förbudet att sätta ut fiskeredskap i fiskådra (29 8). Om innehavare av enskilt fiske vansköter fisket kan länsstyrelsen fastställa de föreskrifter rörande fiskets bedrivande som befinns nödvändiga för att avhjälpa vanskötseln (fiskeriplan). Därvid kan länsstyrelsen föreskriva vite för underlåtenhet att följa planen. På länsstyrelsen ankommer också att utdöma förelagt vite om sakägare inte följer fiskeriplan och vitet med hänsyn till omständigheterna inte befinns obilligt. Beslut om fiskeriplan kan återkallas (30—

32 85).

Administrativa besvärsmål enligt denna lag handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Mål om beslut enligt 24 § bör enligt kommitténs mening prövas av administrativ domstol. Vad beträffar länsstyrelses beslut rörande fiskådra förklarar kommittén att besvärsprövningen i stor utsträckning torde avse den rättsliga frågan, huruvida någon som ej samtyckt till åtgärden kan antas lida märkligt förfång eller ej. Den lämplighetsprövning som därutöver måste ske är besläktad med bedömningar som vattendomstol i vissa fall har att göra. På grund därav föreslår kommittén att också mål om fiskådra skall avgöras av administrativ domstol.

Kommittén förklarar att utdömande av vite är en typiskt judiciell åtgärd. Mål om utdömande av vite enligt 32 § bör därför enligt kommitténs mening avgöras av administrativ domstol. Övriga mål rörande fiskeriplan bör däremot fortfarande avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran av regeringsrättens ledamöter och fiskeristyrelsen. Sveriges advokatsamfund anser däremot att mål om fastställelse och återkallelse av fiskeriplan bör avgöras av administrativ domstol.

Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag att överföra besvärsmål enligt 24, 28 och 29 §§, som i huvudsak endast angår enskilds rätt, till administrativ domstol. Likaledes anser jag att mål om utdömande av vite enligt 32 8 bör prövas av förvaltningsdomstol. Övriga mål om fiskeriplan bör däremot avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, eftersom det är ett viktigt allmänt intresse att de svenska fiskevattnen nyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Bestämmelser om besvärsrätt i enlighet med det sagda har tagits in i ändringsförslaget. I förslaget har också beaktats den ändring i 41 §, som har föreslagits riksdagen i prop. 1970: 13 angående nya bestämmelser om delgivning.

12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden

Gällande rätt. Lagstiftningen om fiskevårdsområden syftar till att tillgodose ett samfällt ordnande av fiskeförhållandena och främjande av fiskerätts-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 141

ägarnas gemensamma intressen. Delägare i ett fiskevårdsområde är ägarna till det fiske som ingår i området. För att fiskevårdsområde skall få bildas krävs samtycke av viss kvalificerad majoritet av delägarna. Beslut om att bilda fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av delägare, kommunen, fiskeriintendent eller lantbruksnämnd. Om delägarna inte är ense skall frågan om att bilda fiskevårdsområde prövas vid förrättning av förrättningsman, som länsstyrelsen utser. Fordras särskild fackkunskap för utredning i samband med förrättningen, får länsstyrelsen på begäran av förrättningsmannen förordna sakkunnigt biträde åt honom. För fiskevårdsområde skall finnas styrelse, som bl. a. kan besluta om uttaxering hos delägarna för betalning av förfallen gäld. Menar delägare, att beslut som fattats vid sammanträde med delägarna eller beslut av styrelsen om uttaxering inte har tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, får talan föras hos länsstyrelsen genom besvär.

Besvär över länsstyrelses beslut om förordnande av förrättningsman torde tillhöra regeringsrättens kompetens med stöd av 2 & 13:0 första ledet regeringsrättslagen, enligt vilken bestämmelse regeringsrätten har att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning.

Övriga besvärsmål torde avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att den prövning av länsstyrelse, som i olika sammanhang skall ske, väsentligen har till uppgift att skapa garantier mot majoritetsmissbruk och mot kränkning av tredje mans intressen. Den lämplighetsprövning, som i viss utsträckning skall äga rum, är inte sådan, som behöver förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén föreslår därför att det skall ankomma på administrativ domstol att handlägga samtliga mål om länsstyrelses beslut enligt lagen.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran av regeringsrättens ledamöter och lantmäteristyrelsen. Fiskeristyrelsen däremot förordar att den nuvarande kompetensfördelningen behålls. Som skäl härför åberopas bl. a. att tvister vid bildande av fiskevårdsområden ofta gäller rena lämplighets- och skälighetsfrågor, som föga lämpar sig för en domstolsmässig bedömning.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag, som väl ansluter sig till den kompetensfördelning, som kommittén föreslår på närbesläktade områden. Jag vill tillägga, att sedan kommittén avgav sitt betänkande, bestämmelsen om att länsstyrelse kan utse sakkunnigt biträde åt förrättningsman har tillkommit genom lagändring år 1969 (1969:337). I överens-

stämmelse med vad som gäller för beslut om liknande förordnanden enligt

22 8 lagen (1939: 608) om enskilda vägar föreslås att talan mot länsstyrelses beslut angående förordnande av sakkunnigt biträde enligt 17 § lagen om fiskevårdsområden inte får föras. Bestämmelser i enlighet med det anförda har tagits in i ändringsförslaget.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

13. Förslaget till lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt

Gällande rätt. För att främja jaktvården kan beslutas att vissa fastigheter skall tillsammans under minst 10 och högst 25 år utgöra ett jaktvårdsområde (10 § 1 mom.). Väcks förslag om att bilda jaktvårdsområde och enas inte samtliga fastighetsägare, skall förslaget prövas vid förrättning. Sådan förrättning skall hållas av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar (10 8 2 mom.). Beslut om att bilda jaktvårdsområde måste för att bli giltigt biträdas av viss kvalificerad majoritet av fastighetsägarna (10 8 3 mom.) och fastställas av länsstyrelsen (11 8 1 mom.). Länsstyrelsen skall vid fastställelseprövningen tillse, att beslutet tillkommit i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning, att det är tjänligt för jaktvårdens främjande och att det inte kränker enskild rätt. Vad nu sagls om bildande av jaktvårdsområde gäller också i huvudsak om beslut som kan fattas rörande jaktvårdsområdes fortbestånd eller omfatt-

ning enligt 10 § 5 och 6 mom.

Länsstyrelsen kan under vissa förutsättningar besluta om utvidgning eller inskränkning i jaktvårdsområde (11 § 2 mom.).

Beslut om jaktvårdsområde gäller även mot ny fastighetsägare (12 8 1 mom.).

13 § innehåller bestämmelser om beslut vid sammanträde med fastighetsägarna inom jaktvårdsområde. Menar den vars rätt berörs av beslut, som fattas angående jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde, att beslutet inte har tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning eller kränker hans enskilda rätt, kan han anföra besvär över beslutet hos länsstyrelsen (13 8 4 mom.).

I 24 8 meddelas bestämmelser om åtgärder mot viltskador. För att förhindra sådana kan länsstyrelsen förelägga jakträttsinnehavaren att vidta förebyggande åtgärder. Underlåter jakträttsinnehavaren att rätta sig efter föreläggandet kan länsstyrelsen förordna om jakt på hans område av särskilt utsedda jägare (1 mom. första stycket). Motsvarande bestämmelser om föreläggande och tvångsavjagning gäller om det föreligger påtaglig fara för att sammanstötning mellan motorfordon och älg kan förekomma (1 mom. tredje stycket). Beträffande område, där det finns stam av vildkanin eller vildmink, kan länsstyrelsen förordna att särskilt av länsstyrelsen utsedda jägare skall bedriva jakt efter sådant djur för att söka utrota stammen (3 mom.).

Katt som påträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma får

saklöst dödas av jakträttsinnehavaren eller hans folk. Inom tätbebyggt område fordras dock tillstånd av polismyndigheten (23 8).

Besvär över länsstyrelses beslut om förordnande av förrättningsman enligt 10 & 2 mom. torde tillhöra regeringsrättens kompetens med stöd av 2 8 13:0o första ledet regeringsrättslagen, enligt vilken bestämmelse rege-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 143

ringsrätten har att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande

till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik

förrättning.

Övriga besvärsmål enligt jaktlagen torde avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Den prövning som skall ske i målen om jaktvårdsområde är i väsentlig grad en juridisk prövning, även om man samtidigt i många ärenden skall tillse att beslutet främjar jaktvården. När det gäller beslut enligt 13 8 jaktlagen avser besvärsprövningen uteslutande rättsliga frågor. De ändamålsenlighetsfrågor som uppkommer i en del mål om jaktvårdsområden är sådana, att de väl lämpar sig för bedömning av domstol. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att besvär över länsstyrelses samtliga förut nämnda beslut rörande jaktvårdsområde bör prövas av administrativ domstol.

Ändamålet med föreläggande enligt 24 8 1 mom. första stycket är att lösa en privaträttslig tvist mellan markinnehavare och jakträttsinnehavare. En sådan tvist synes rätteligen i sista hand böra behandlas i domstolsmässiga former. Kommittén anser därför att även besvärsmål rörande föreläggande eller förordnande, som avses i 24 & 1 mom. första stycket bör prövas av administrativ domstol. Däremot talar övervägande skäl enligt kommitténs mening för att besvär över länsstyrelses beslut om planmässig jakt på vildkanin enligt 24 8 3 mom. även i fortsättningen prövas i konselj.

Slutligen bör enligt kommitténs mening även mål om tillstånd av polismyndighet att döda katt enligt 23 § prövas av administrativ domstol.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag biträds av regeringsrättens ledamöter,

Svenska jägareförbundet ställer sig kritiskt till förslaget att mål om jaktvårdsområden skall överföras till administrativ domstol. Frågor om besluts lämplighet från jaktvårdssynpunkt kräver enligt jägareförbundets mening inte juridisk sakkunskap och rättsfrågorna beaktas redan nu på ett fullt tillfredsställande sätt. Kommitténs förslag anses medföra risk för en oenhetlig praxis och en förlängd väntetid innan målen blir slutligt avgjorda. Kommittén föreslår visserligen att förvaltningsdomstolarna skall äga meddela interimistiska beslut för tiden intill mål slutligt avgörs, men denna rätt torde förmodligen komma att begagnas med varsamhet. Jägareförbundet befarar därför att en överflyttning av jaktvårdsområdesmålen till förvaltningsdomstolarna kommer att medföra en inte önskvärd tidsutdräkt. Sistnämnda synpunkt understryks av statens naturvårdsverk, som tillägger

att de praktiska förutsättningarna för bildande av jaktvårdsområde i

många fall skulle avsevärt försämras om processtiden förlängdes. Om garantier mot en ökad tidsutdräkt skapades, t. ex. genom ett förtursför-

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 farande, har naturvårdsverket dock intet att erinra mot en överföring av målen till administrativ domstol. Också Värmlands läns jaktvårdsförbund motsätter sig kommitténs förslag i denna del därför att förbundet befarar dröjsmål med målens slutliga avgörande. Om kommitténs förslag ändå antas, föreslår jaktvårdsförbundet att länsstyrelses beslut om fastställelse av ett nybildat jaktvårdsområde skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan förs mot beslutet. På så vis kan man eliminera de nedbrytande verkningarna av okynnesöverklagningar. Skulle ett jaktvårdsområde undantagsvis bli upplöst i sista instans, torde den eller de delägare, som besvärat sig, inte rimligen ha lidit någon allvarligare skada av att man under någon tid och efter gemensamma överläggningar ordnat viltvården och jakten enligt en plan, som de flesta av traktens markägare har biträtt.

Vad beträffar mål om tvdångsavjagning med stöd av 24 § 1 mom. första stycket jaktlagen förklarar Svenska jägareförbundet att det i och för sig är riktigt, som kommittén framhållit, att målen väsentligen gäller tvist mellan enskilda. Jägareförbundet anser det emellertid väsentligt att dessa mål avgörs snabbt. Det nuvarande förfarandet har därför bestämda fördelar. Med hänsyn till att bestämmelsen i fråga sällan tillämpas och att skadeståndsfrågor går till allmän domstol, spelar det dock ingen större roll om denna målgrupp flyttas över till förvaltningsdomstol.

Enligt kommitténs förslag skall polismyndighets beslut om rätt att döda katt inom tätbebyggt område kunna överklagas först till länsstyrelse sedan till kammarrätt och i sista hand till regeringsrätten. Svenska jägareförbundet anser att varken förvaltningsdomstolarna eller Kungl. Maj:t i statsrådet bör besväras med dessa mål.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär att man ändrar kompetensfördelningen i fyra hänseenden, nämligen i fråga om mål om bildande av jaktvårdsområde m. m. enligt 11 8, mål om beslut vid sammanträde med fastighetsägarna inom jaktvårdsområde enligt 13 8, mål om föreläggande eller förordnande för att förhindra viltskador enligt 24 § 1 mom. första stycket och mål om tillstånd att döda katt inom tätbebyggt samhälle enligt 23 8. I samtliga fall innebär förslaget en överflyttning av mål från Kungl. Maj:t i statsrådet till administrativ domstol.

De invändningar som har framförts mot att mål om jaktvårdsområden skall föras till administrativ domstol gäller väsentligen farhågor för dröjsmål med målens slutliga avgörande och därmed förenade vådor för jaktvården. Med anledning härav vill jag framhålla att den av mig förordade förvaltningsdomstolsreformen torde medföra att domstolarna får förutsättningar att avgöra nyinkommande mål med behövlig skyndsamhet. Vid kompetensfördelningen synes stort avseende böra fästas vid att mål av lika eller närbesläktad beskaffenhet prövas av samma myndighet i sista instans. Eftersom andra mål om förrättningar av olika slag i allmänhet ansetts böra hänföras till administrativ domstol och inget sakligt skäl för

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 145

undantag för förrättningar enligt jaktlagen har framkommit, anser jag att kommitténs förslag på denria punkt bör genomföras.

I fråga om ärendena om tillstånd att döda katt ansluter jag mig till Svenska jägareförbundets ståndpunkt. Jag föreslår således att talan inte skall få föras mot länsstyrelses beslut i sådana ärenden.

I övrigt förordar jag att kommitténs förslag genomförs med de jämkningar som föranleds av nytillkommen lagstiftning. Genom lagändring (1967: 616) efter det kommittén avlämnade sitt betänkande har bestämmelsen i 24 8 3 mom. om planmässig jakt på vildkanin utvidgats att gälla också vildmink. Självfallet bör instansordningen i mål om vildmink vara densamma som i mål om vildkanin. Vid samma tillfälle tillkom den förut omnämnda föreskriften i 24 & 1 mom. tredje stycket om åtgärder för att förhindra sammanstötning mellan motorfordon och älg. Med hänsyn till att allmänna trafiksäkerhetsintressen spelar en viktig roll vid tillämpningen av denna bestämmelse synes besvär i sådana mål böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.

14. Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)

Gällande rätt. Vattenlagen innehåller åtskilliga administrativa bestämmelser, bl. a. om åtgärder av skilda slag, som ankommer på länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut får besvär anföras hos Kungl. Maj:t. Denna besvärsprövning tillkommer för flera grupper av ärenden regeringsrätten.

Enligt 2 8 4:0 första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om ersättning för visst uppdrag. Föreskrifter om sådan ersättning finns i 3 kap. 17 8, 7 kap. 63 § samt 8 kap. 42 och 45 8§ vattenlagen.

Enligt 2 & 13:o första ledet regeringsrättslagen bar regeringsrätten att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning. Hit hör förordnande av förrättningsman enligt 10 kap. 2, 33 och 53 §§ vattenlagen, av biträdande förrättningsman enligt 10 kap. 34 § och av gode män enligt 10 kap. 3 § samt motsvarande förordnanden enligt 10 kap. 77 och 78 88.

Enligt 2 8 16:0 andra ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om beslut av länsstyrelse i frågor, som avses i 2 kap. 64 § eller 68 §& första stycket vattenlagen. Enligt nämnda paragrafer äger länsstyrelsen fastställa skyddsområde för att bereda skydd för grund-

vattentillgång, meddela allmänna föreskrifter om vad som skall iakttas vid grävning, sprängning eller annan åtgärd, som kan menligt inverka på grund-

vattentillgång, samt pröva mål om tillämpningen av sådana föreskrifter.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Med stöd av 2 § 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen ankommer det vidare på regeringsrätten att pröva mål om föreläggande vid vite enligt vattenlagen. Föreskrifter om vitesföreläggande finns i 2 kap. 35 och 65 88 samt 14 kap.

5§ I mom. vattenlagen.

Andra administrativa besvärsmål enligt vattenlagen prövas i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommitténs förslag innebär i stort sett att de besvärsmål som f.n. hör till regeringsrättens kompetensområde i fortsättningen skall hänföras till kammarrätt. På vissa punkter föreslås emellertid även annan ändring. Besvär över länsstyrelses beslut angående fastställelse av stadgar för vattenreglerings- och torrläggningsföretag eller annan dylik sammanslutning eller angående ändring av sådana stadgar (3 kap. 13 S, 7 kap. 61 § och 8 kap. 40 8) bör enligt kommitténs mening, i överensstämmelse med vad som gäller och förordas beträffande stadgar för vägsamfällighet och vägförening, prövas av administrativ domstol. Fråga om förordnande av biträde åt sakägare i vattenmål (11 kap. 35 §) rör enligt kommitténs mening enskilds rätt på sådant sätt, att besvär över sådant förordnande bör prövas av förvaltningsdomstol. Samma mening har kommittén beträffande frågor om förordnande eller entledigande av syssloman (3 kap. 17 8, 7 kap. 63 §, 8 kap. 42 och 45 8§ samt 9 kap. 38 §).

Utsläpps i valten fast avfall eller annat som medför uppgrundning eller hinder för vattnets fria lopp kan länsstyrelsen vid vite eller annat äventyr tillhålla den skyldige att vidta erforderliga åtgärder till uppgrundningens eller hindrets borttagande (2 kap. 35 §). Mål om föreläggande enligt denna paragraf bör enligt kommitténs mening handläggas av administrativ domstol även om det föreskrivna äventyret skulle vara annat än vite.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag har föranlett erinringar endast på ett par punkter. Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF föreslår att mål enligt 14 kap. 5 § 1 mom. vattenlagen om tillträde till och viss disposition över fastighet för förundersökningar bör avgöras av förvaltningsdomstol med motivering att de utgör utpräglade rättsärenden. Sveriges advokatsamfund anser av samma skäl att mål om tvångsutförande enligt vattenlagen skall överföras till administrativ domstol.

Departementschefen. I fråga om ärenden enligt 14 kap. 5 § förklarar kommittén att ingreppen är av mindre djupgående art och att full ersättning utgår för skada och intrång. Kommittén anser det på grund härav inte påkallat att hänföra beslut av detta slag till administrativ domstol. Vad beträffar ärenden om tvångsutförande erinrar kommittén om att frågan om lagligheten av myndighets åtgörande kan komma under allmän domstols prövning. Jag har tidigare förklarat, att jag inte anser det vara rationellt att låta samma fråga kunna prövas både av förvaltningsdomstol och av allmän domstol.

Jag ansluter mig i nu behandlade och övriga delar till kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 147

Besvärsbestämmelser i överensstämmelse med det anförda har tagits in i ändringsförslaget. |

15. Förslaget till lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän

flottled

Gällande rätt. Flertalet administrativa besvärsmål enligt denna lag avgörs f.n. i sista instans av regeringsrätten. För regeringsrättens kompetens finns stöd i flera föreskrifter i regeringsrättslagen. I de flesta fall torde bestämmelsen i 2 8 8:0 sjätte ledet vara tillämplig. Enligt denna skall regeringsrätten avgöra mål om allmän flottled samt sättet och villkoren för dess begagnande.

År 1969 infördes i lagen om flottning i allmän flottled vissa bestämmelser om återställningsåtgärder i flottled efter avlysning av flottleden. Länsstyrelsen skall utse särskild förvaltare, som bl. a. har att besluta om och låta utföra behövliga återställningsåtgärder (82 a 8). Förvaltarens beslut i fråga om återställningsåtgärder kan överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen beslutar om ersättning till förvaltaren för dennes arbete beträffande återställningsåtgärder. I fråga om prövningen av besvär över länsstyrelsens beslut i fråga om återställningsåtgärder anfördes i prop. 1969:104 s. 54, att det borde ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva mål om förvaltarens beslut i fråga om medelsanvändningen och länsstyrelsens förordnande av förvaltare.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att vissa mål som f.n. ankommer på regeringsrättens prövning i fortsättningen skall handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Efter det att vattendomstol har meddelat beslut om att inrätta allmän flottled eller om åtgärder för att utvidga eller förbättra allmän flottled, får sakägare inom viss tid framställa erinringar hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan då enligt 14 § göra ytterligare utredning och för denna anlita biträde av sakkunnig person. En liknande bestämmelse om rätt för länsstyrelse att anlita särskild sakkunnig för viss utredning finns i 15 8, som gäller det fall att någon hos länsstyrelsen väcker fråga om nya eller ändrade bestämmelser för allmän flottled i särskilt angivna hänseenden. Länsstyrelses beslut att förordna sakkunnig enligt 14 eller 15 § anser kommittén inte utgöra rättsfrågor av sådan betydelse att mål härom bör hänvisas till domstol. Sådana mål bör i stället avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt 40 § får länsstyrelse utse en styrelseledamot i flottningsförening,

där det finns önskvärt för att tillgodose allmänna intressen. På grund av ändamålet med denna tillsättningsrätt bör enligt kommitténs mening besvär över beslut av länsstyrelse att utse sådan styrelseledamot prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt 50 § skall flottningsförenings styrelses förvaltning och räkenskaper

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

granskas av två eller flera revisorer, av vilka en utses av länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelses beslut att förordna eller entlediga sådan revisor bör också enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt 6 kap. kan länsstyrelsen slutligen i vissa fall låta vidta åtgärder på flottningsförenings bekostnad. Kommittén förklarar att frågan om föreningens betalningsskyldighet torde kunna bli föremål för prövning vid allmän domstol. Under sådana förhållanden synes det kommittén mindre lämpligt att låta besvär i administrativ ordning över beslut om tvångsutförande handläggas av förvaltningsdomstol.

Departementschefen. Kommitténs förslag har inte föranlett någon erinran i remissyttrandena. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. I fråga om besvärsmål avseende 1969 års lagstiftning om återställningsåtgärder bör även i fortsättningen gälla att mål om länsstyrelses utseende av förvaltare och om förvaltares beslut rörande återställningsåtgärder handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse med det anförda har tagits in i ändringsförslaget.

16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventio-

nen av den 11 maj 1929

Gällande rätt, Enligt artikel 29 i svensk-norska vattenrättskonventionen kan den, som fått tillstånd att utföra anläggning, arbete eller annan åtgärd i vattendrag, av vederbörande myndighet i det av rikena, där han inte har hemvist, föreläggas att utse ett av myndigheten godkänt ombud, som är bosatt inom riket och som skall äga att på hans vägnar svara vid domstolar och hos andra myndigheter m. m. Enligt 23 8 förevarande lag skall föreläggande som nyss sagts meddelas av länsstyrelsen. Besvär över sådant beslut av länsstyrelse torde f. n. prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementschefen. Förslaget innebär — i överensstämmelse med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat — att mål varom här är fråga i fortsättningen skall handläggas av administrativ domstol.

17. Förslaget till lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m.

Gällande rätt. Enligt lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. kan administrativ myndighet, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, i fråga om försvarsanläggningar m. m. meddela tillträdesförbud, fotograferingsförbud o.d. samt förbud att inneha sprängämnen (1—3 838). Sjömät-

ning eller lodning vid rikets kuster m. m. får endast ske med tillstånd enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 149

bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar (8 §). Länsstyrelsen kan under angivna förutsättningar ålägga den som driver industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen ävensom anläggningens ägare att vidta särskilda skyddsåtgärder inom anläggning för driften. I den mån driften avses skola fortgå även då platsen omedelbart hotas av fientligt anfall kan länsstyrelsen också förordna att därav betingade särskilda anordningar för personalens skydd skall vidtas. Ersättning utgår av statsmedel. Ersättningsanspråk prövas i den ordning som gäller beträffande rekvisition för krigsmaktens behov (4 8). Ägare och innehavare av anläggning som nyss sagts är skyldig att bl. a. tillåta besiktning av anläggningen genom länsstyrelsens försorg (5 §). Länsstyrelsen kan förelägga den som är skyldig att vidta åtgärd enligt 4 § eller att tillåta besiktning enligt 5 §& att vid vite iaktta skyldigheten inom viss tid. Efterkommer han ej föreläggandet, kan länsstyrelsen antingen utdöma vitet och utsätta nytt sådant eller ombesörja åtgärden och ta ut kostnaden av den försumlige i den mån denne inte enligt lagen är berättigad till ersättning för kostnaden

(6 5).

Samtliga besvärsärenden hos Kungl. Maj:t rörande tillämpning av lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. avgörs f.n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. På grund av en undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen gäller detta även beträffande mål om föreläggande vid vite och utdömande av vite.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endast den ändringen beträffande handläggningen av nu ifrågavarande besvärsärenden att prövningen av mål om utdömande av vite förläggs till kammarrätt.

Departementschefen. I överensstämmelse med vad jag tidigare generellt har förordat föreslår jag, i likhet med kommittén, att mål om utdömande av vite enligt lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. skall avgöras av kammarrätt, eftersom målen har en utpräglat rättslig karaktär. Övriga avgöranden enligt lagen, vilka f.n. kan överklagas hos Kungl. Maj:t, måste huvudsakligen grundas på lämplighets- och skälighetsbedömningar, vid vilka försvarspolitiska hänsyn spelar en viktig roll. Dessa besvärsärenden bör därför också i fortsättningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.

18. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Gällande rätt. Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. prövas f. n. av regeringsrätten. Bestämmelse härom finns i 28 17:0 elfte ledet regeringsrättslagen.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att dessa mål i första hand skall prövas av kammarrätt. Kriminalvårdsstyrelsen gör ingen erinran mot detta.

Departementschefen. I likhet med kommittén förordar jag att dessa mål skall handläggas av kammarrätt. Bestämmelse härom har tagits in i ändringsförslaget.

19. Förslaget till lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning

och utländskt företag att idka näring här i riket

Gällande rätt. Med stöd av 2 8 14:0 sjätte ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om anteckning i det filialregister som omtalas i lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Övriga besvärsärenden enligt denna lag handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementschefen. Anledning förekommer inte att i detta sammanhang göra annan ändring i kompetensfördelningen beträffande förevarande besvärsärenden än att målen om anteckning i filialregistret hänförs till kammarrätts behörighetsområde. Bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.

20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående handels-

register, firma och prokura

Gällande rätt. Besvärsmål om anteckning i handelsregister enligt lagen angående handelsregister, firma och prokura handläggs av regeringsrätten med stöd av 2 § 14:0 sjätte ledet regeringsrättslagen.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att dessa mål skall prövas av kammarrätt.

Departementschefen, I likhet med kommittén förordar jag att målen skall tillhöra kammarrätts kompetensområde. Bestämmelse om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget.

21. Förslaget till lag om ändring i lagen (1902: 71), innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar

Gällande rätt. För framdragande och begagnande av elektrisk starkströmsledning fordras tillstånd av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t bemyndigar. Enligt 2 § 6 mom. kan koncession helt eller delvis återkallas om

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 151

koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter meddelad föreskrift eller i lagen ålagd förpliktelse eller om han under viss längre tid inte har haft kraftledning i bruk. Frågor om återkallelse av koncession prövas i första hand av kommerskollegium.

Besvärsmål om återkallelse av koncession avgörs av regeringsrätten med stöd av 2 8 14:0 tionde ledet regeringsrättslagen. Övriga besvärsfrågor enligt 1902 års lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endast den ändringen att besvär över kommerskollegiums beslut om återkallelse av koncession i fortsättningen skall prövas av kammarrätt.

Remissyttrandena. Svenska kraftverksföreningen anser det vara av vikt, att frågor om återkallelse av koncession prövas av administrativ domstol. En återkaHelse skall enligt lagen grundas på en försummelse i visst avseende av koncessionshavaren och frågor om försummelse eller ej har när- ' mast karaktären av rättsfrågor. Kommerskollegium erinrar om att kollegium i yttrande över Ekbergs betänkande uttalade en viss tvekan rörande återkallelserna. När återkallelse skett därför att koncessionshavaren åsidosatt sin distributionsskyldighet får målet inslag av skönsmässig bedömning. Statens vattenfallsverk anser att även om rättsskyddssynpunkter kan åberopas för att mål om återkallelse av koncession skall prövas av administrativ domstol, den synpunkten borde väga tyngre, att det är Kungl. Maj:t i statsrådet som har det slutliga ansvaret för eldistributionens ändamålsenliga ordnande i landet. Likaväl som t. ex. enligt atomenergilagen (1956: 306) såväl tillståndsprövning som återkallelse av tillstånd lagts i Kungl. Maj:ts hand, kan enligt vattenfallsverkets mening skäl tala för att återkallelse av tillstånd enligt denna lag i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementschefen. Vissa skäl talar för att ärenden om återkallelse av koncession enligt denna lag bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Något starkt framträdande behov av att göra en sådan ändring i kompetensfördelningen föreligger dock inte. Jag föreslår därför att återkallelsemålen i fortsättningen skall prövas av kammarrätt. Övriga besvärsärenden enligt lagen torde liksom hittills böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelse om kammarrätts behörighet i återkallelsemålen har tagits in i ändringsförslaget.

22. Förslaget till lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skydds-

åtgärder för vissa kraftanläggningar

Gällande rätt. Medför åtgärd, som utförs vid kraftanläggning för att trygga kraftförsörjningen i riket under krig, skada eller förlust för ägare eller innehavare, är denne i regel berättigad till skälig ersättning (7 8).

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Sådana ersättningsfrågor prövas av krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar (8 8). Över krigsskyddsnämndens beslut kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t (17 8). Besvärsmål rörande ersättning enligt 7 § prövas av regeringsrätten med stöd av 2 8 4:0 andra ledet regeringsrättslagen. Övriga besvärsmål enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, däribland mål om föreläggande vid vite, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementschefen. Lagförslaget innebär endast den förändringen, att besvär över krigsskyddsnämndens beslut i ersättningsärenden skall anföras hos kammarrätt i stället för hos Kungl. Maj:t. Förslaget överensstämmer med förvaltningsdomstolskommitténs förslag som lämnats utan erinran i remissyttrandena.

23. Förslaget till lag om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissions-

rörelse och fondbörsverksamhet

Gällande rätt. Samtliga besvärsärenden enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet prövas f.n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. På grund av en undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen gäller detta även i fråga om klagan över tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande vid vite och om utdömande av vite (24 och 37 89).

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att besvärsmål om utdömande av vite enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet skall prövas av kammarrätt. Övriga besvärsärenden enligt lagen bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av bankinspektionen. Såvitt angår målen om utdömande av vite uttalar inspektionen att förslaget utgör ett steg i rätt riktning. Enligt inspektionens mening skulle det dock vara mest konsekvent att överföra dessa mål till allmän domstols avgörande i likhet med vad som gäller beträffande mål om utdömande av vite enligt banklagen (1955: 183), sparbankslagen (1955:416) och jordbrukskasselagen (1956: 216).

Departementschefen. Jag ansluter mig till den av bankinspektionen framförda tanken att det bör ankomma på allmän domstol att utdöma vite enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. Härigenom uppnås likformighet med förhållandena på närbesläktade områden. Vad angår de kvarstående besvärsärendena enligt nyssnämnda lag synes det ändamålsenligt att besvärsprövningen ligger kvar hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om den av mig förordade ordningen har tagits in i ändringsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 153

24. Förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser

Gällande rätt. Enligt 2 & 14:0 femtonde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om länsstyrelses beslut på grund av lagen om tillsyn över stiftelser.

Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår ingen annan ändring beträffande behörigheten att handlägga dessa mål än att målen skall prövas av kammarrätt. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och Sveriges advokatsamfund.

Departementschefen. I likhet med kommittén föreslår jag att målen skall hänföras till kammarrätts kompetensområde. Bestämmelse om kammarrätts behörighet att handlägga dessa mål har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också en ändring som hänger samman med att kammarrätt och regeringsrätten skall få generell befogenhet att meddela inhibitionsbeslut.

25. Förslaget till lag om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel

Gällande rätt. Enligt 7 & 1 mom. lagen om domkapitel får besvär över

val av ledamöter och suppleanter i domkapitel anföras hos Kungl. Maj:t. Sådana besvär prövas med stöd av 2 §& 1:0o tredje ledet regeringsrättslagen av regeringsrätten.

Enligt 13 § 2 och 3 mom. lagen om domkapitel får domkapitel under vissa i lagrummen angivna förutsättningar besluta om disciplinär bestraffning och om avstängning från tjänstgöring av prästerlig befattningshavare. Den som inte åtnöjs med domkapitels beslut kan anföra besvär hos Kungl. Maj:t (13 8 7 mom.). Enligt 2 8.17:o fjärde ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva sådana besvärsmål.

Enligt 13 § 4 och 5 mom. lagen om domkapitel kan domkapitel skilja präst från prästämbetet eller förklara präst obehörig att utöva prästämbetet. Enligt sistnämnda lagrum avgör domkapitel också fråga om skyldighet för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den grund att han har övergivit svenska kyrkans lära. Även i dessa ärenden gäller att besvär över domkapitels beslut kan anföras hos Kungl. Maj:t (13 § 7 mom.). Besvären prövas av regeringsrätten med stöd av 2 8 17:0 fjärde och femte leden regeringsrättslagen.

I fråga om biskop tillkommer befogenheterna enligt 13 8 3-—5 mom. lagen om domkapitel regeringsrätten (20 8 domkapitelslagen och 5 8 regeringsrättslagen).

Departementschefen. Lagförslaget innebär, i överensstämmelse med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat, endast den ändringen i sak ati besvär över domkapitels beslut i de förut nämnda ärendena i första

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

hand skall prövas av kammarrätt i stället för av regeringsrätten. Vid utformningen av 7 & 1 mom. har beaktats ett till lagrådet den 3 mars 1970 remitterat förslag till ändring av detta lagrum av innebörd att sista meningen utgår. I 20 § byts ordet Konungen ut mot regeringsrätten. Jag hänvisar rörande denna ändring till vad jag tidigare har anfört och till innehållet i 2 § förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar.

26. Förslaget till lag om ändring i lagen (1938: 96) om understödsföreningar

Gällande rätt. Med stöd av 2 § 14:0 sjätte och fjortonde leden regeringsrättslagen prövar regeringsrätten besvärsmål om anteckning i understödsföreningsregister och besvärsmål om andra beslut av tillsynsmyndighet över registrerade understödsföreningar.

Tillsynsmyndighet enligt lagen om understödsföreningar är arbetsmarknadsstyrelsen i fråga om föreningar, som uteslutande avser att bereda understöd vid arbetslöshet, och försäkringsinspektionen i fråga om övriga understödsföreningar. Flertalet av de beslut som tillsynsmyndigheten fattar utgörs av beslut i särskilda fall. Vissa beslut kan dock ha en generell karaktär. Såsom exempel på sådana beslut kan nämnas beslut varigenom tillsynsmyndigheten meddelar särskilda föreskrifter om förandet av understödsförenings räkenskaper enligt 14 8. I några frågor (20, 36 och 52 §§) tillkommer enligt lagen beslutanderätten Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar. Genom kungörelsen (1955:576) om prövning av vissa ärenden rörande understödsföreningar har handläggningen av dessa ärenden anförtrotts tillsynsmyndigheten.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att Kungl. Maj:t i statsrådet skall avgöra besvär i sådana ärenden, i vilka Kungl. Maj:t med stöd av understödsföreningslagen delegerat beslutanderätten till underordnad myndighet, samt besvär över sådana beslut av tillsynsmyndigheten vilka inte meddelats i särskilda fall. Övriga beslut som tillsynsmyndigheten fattat enligt understödsföreningslagen skall enligt kommitténs förslag överklagas hos kammarrätt.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter, försäkringsinspektionen och Sveriges advokatsamfund.

Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i besvärsärenden enligt understödsföreningslagen. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslaget. De i understödsföreningslagen nu angivna särskilda besvärstiderna torde i detta sammanhang böra utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 155

27. Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297)

Gällande rätt. Enligt 2 & 14:0 nionde ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om registrering av luftfartyg, om beslut i särskilda fall rörande certifikat eller behörighetsbevis för personal inom luftfarten eller rörande medgivande att utan certifikat göra tjänst å luftfartyg. Bestämmelser i dessa ämnen finns i 2 och 4 kap. luftfartslagen samt i luftfartskungörelsen (1961: 558). Övriga besvärsmål enligt luftfartslagen handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Beslutande myndighet är i allmänhet luftfartsverket.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att sådana besvärsmål som f.n. prövas av regeringsrätten även i fortsättningen skall hänvisas till administrativ domstol. Kommittén föreslår vidare att administrativ domstols kompetens utvidgas till att omfatta även mål om förbud för luftfartyg att avgå på grund av att fartyget inte är luftvärdigt eller behörigen bemannat eller av annan i 12 kap. 1 § närmare angiven anledning. Kommittén erinrar om att denna förbudsbestämmelse företer stora likheter med bestämmelserna om förbud mot fartygs resa i 8 kap. 1 § lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg och att mål rörande sådant förbud både enligt gällande bestämmelser i regeringsrättslagen och enligt kommitténs förslag hänvisas till prövning av administrativ domstol.

Övriga besvärsmål enligt luftfartslagen bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Remissyttrandena. I remissyttrande över kommitténs förslag förklarar sig luftfartsstyrelsen inte ha annan erinran mot förslaget än att mål angående förbud mot luftfartygs avgång, med hänsyn till de stora ekonomiska värden som står på spel, synes böra bringas till snabbt slutligt avgörande och därför hänvisas till prövning av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementschefen. Vad luftfartsstyrelsen anfört såsom skäl för att låta mål om förbud mot luftfartygs avgång prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet kan enligt min mening med minst lika stort fog åberopas för en domstolsmässig prövning av besvär i sådana mål. Genom den nya förvaltningsdomstolsorganisationen skapas förutsättningar för snabba beslut av kammarrätt och regeringsrätten. Jag ansluter mig till kommitténs förslag i dess helhet. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget.

28. Förslaget till lag om ändring i gruvlagen (1938: 314)

Gällande rätt. Gruvlagen innehåller bestämmelser om förutsättningarna och villkoren för undersökning och bearbetning av vissa i lagen uppräknade slag av mineralfyndigheter. Lagen reglerar i första hand inmutarens och gruvinnehavarens förhållande till markägaren. Tillståndsprövning enligt lagen

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

handläggs som regel av bergmästaren. Kommerskollegium och bergstatstjänstemännen utövar tillsyn över gruvdriften. I allmänhet kan talan mot bergmästares beslut enligt gruvlagen föras hos kommerskollegium genom besvär. |:

Regeringsrätten har att enligt 2 8 14:0 första ledet regeringsrättslagen pröva mål om inmutning eller utmålsläggning. Enligt 75 och 77 88 gruvlagen kan bergmästaren i vissa fall meddela förelägganden vid vite. Besvär över sådana vitesförelägganden skall i sista hand prövas av regeringsrätten med stöd av 2 8 17: o nionde ledet regeringsrättslagen. Regeringsrätten har funnit sig behörig att pröva även vissa andra mål enligt gruvlagen, t. ex. fråga om förverkande av gruvrätt (RÅ 1943 ref. 62). Övriga administrativa besvärsmål enligt gruvlagen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att de frågor, som kan uppkomma i mål rörande besvär över beslut av kommerskollegium enligt gruvlagen, i allmänhet är av rättslig natur. Huvudregeln bör därför enligt kommitténs mening vara att dessa mål skall prövas av administrativ domstol. Vissa undantag föreslås dock. Beslut av kommerskollegium som ej rör särskilt fall utan har generell karaktär bör således handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Också frågor om beskaffenheten av karta (21 8 2 mom. andra stycket), om insändande av utdrag av gruvkarta (74 § första stycket) och om behörighet att verkställa gruvmätningar (74 § andra stycket) bör enligt kommitténs mening avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, även om beslut meddelas i särskilt fall. Likaledes bör på Kungl. Maj:t i statsrådet ankomma att pröva ärenden om tillstånd att lägga igen utfraktsväg o. d. (69 8) och om tillstånd att nedlägga gruva innan alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta (76 §). Administrativa besvärsmål rörande beslut av länsstyrelse (25 § andra stycket och 26 § första stycket) bör i överensstämmelse med vad som nu är fallet enligt kommitténs mening handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementschefen. Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat. Föreskrifter om kompetensfördelningen i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget.

29. Förslaget till lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkols-

fyndigheter m. m.

Gällande rätt. Lagen reglerar rättigheten att efterforska och bearbeta stenkolsfyndigheter, saltfyndigheter, olje- och gasfyndigheter samt alunskifferfyndigheter. Sådan rättighet är beroende på tillstånd (koncession) som meddelas av Kungl. Maj:t. Bergmästaren har att i åtskilliga fall meddela beslut, som enligt 48 8 kan överklagas hos kommerskollegium. Sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 157

skall bergmästaren vid förrättning, som kan anses motsvara utmålsläggning enligt gruvlagen, anvisa, utstaka, röslägga samt lägga in på karta det område i dagen, som innehavare av koncession behöver för arbetet (12 & I mom.). Vidare har bergmästare tillagts befogenheter rörande tillsyn (33—37 88), vilostånd (27—30 §§) och åtgärder för arbetets ändamålsenliga bedrivande (17 §). Enligt 42 § äger bergmästaren förelägga vite vid försummelse av koncessionsinnehavaren att avlämna vissa statistiska uppgifter.

Vid sidan om bergmästaren har länsstyrelsen tillagts vissa uppgifter enligt stenkolslagen. Koncessionshavaren skall nämligen i vissa fall ställa pant eller borgen hos länsstyrelsen, som bl. a. har att tillse, att borgen är vederhäftig och att densamma förnyas (11 8 och 12 & 2 mom.). I fråga om saltfyndigheter gäller att koncessionshavaren enligt 50 8& är skyldig att ställa material till förfogande för undersökning av geologisk sakkunskap. Vägrar koncessionshavaren detta kan länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter.

Mål om förelägganden vid vite enligt denna lag prövas i sista instans av regeringsrätten med stöd av 2 8 17: o nionde ledet regeringsrättslagen. Övriga mål avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommitténs förslag och motiv beträffande stenkolslagen överensstämmer i stort med vad som nyss anförts rörande gruvlagen. Mål enligt förevarande lag föreslås därför i allmänhet skola gå till administrativ domstol. Undantag görs för beslut av kommerskollegium, som ej meddelats i särskilt fall, samt för kommerskollegiums beslut om beskaffenheten av karta (2 8), om behörighet att verkställa gruvmätningar (41 §) samt om tillstånd att fylla igen schakt eller gruvöppning eller att vidta annan åtgärd, som avses i 35 8. Därutöver bör enligt kommitténs mening talan mot beslut av länsstyrelsen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i alla ärenden utom i mål om föreläggande vid vite. I ett fall föreslår kommittén att besvärsrätten skall avskäras, nämligen i fråga om beslut av länsstyrelse att utse skiljeman med stöd av 19 8. Såsom skäl därför åberopas att klagan ej får föras över motsvarande beslut enligt lagen (1929: 145) om skiljemän.

Departementschefen. Kommitténs förslag har inte föranlett någon erinran från remissinstanserna. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat. Bestämmelser i enlighet därmed har tagits in i ändringsförslaget.

30. Förslaget till lag om ändring i uranlagen (1960: 679)

Gällande rätt, Enligt 2 & 14:0 andra ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att avgöra mål om tillämpning av uranlagen, där ej är fråga om undersökningstillstånd. Beslut om undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium och kan överklagas hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Förvaltningsdomstolskommittén. Mål om undersökningstillstånd bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. I övrigt föreslår kommittén att målen skall fördelas mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol efter samma linjer som har föreslagits för gruvlagen och lagen angående stenkolsfyndigheter m.m. Detta innebär att mål om beskaffenhet av karta, som skall fogas till ansökan om koncession (26 § 3 mom. 1), mål om tillstånd att i vissa fall lägga igen utfraktsväg eller ort (48 §), mål om tillstånd att nedlägga gruva (53 §), mål om skyldighet för koncessionshavare att sända in utdrag av gruvkarta till bergmästaren (51 §& första stycket) och mål om behörighet att verkställa gruvmätningar (51 § andra stycket) föreslås gå till Kungl. Maj:t i statsrådet. Samma besvärsväg föreslås för beslut av kommerskollegium, som inte avser särskilda fall. Övriga beslut av kommerskollegium enligt uranlagen skall enligt kommitténs förslag kunna överklagas hos kammarrätt. I fråga om beslut av länsstyrelse föreslås att mål om föreläggande vid vite (55 §) skall gå till administrativ domstol medan övriga mål skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementschefen. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat. Föreskrifter om kompetensfördelningen i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget.

31. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln

Gällande rätt. Lagen reglerar rätten att utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar ur denna, Sådan rätt är beroende av tillstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Uppkommer tvist med anledning av att rätt enligt denna lag och inmutning enligt gruvlagen beviljats på samma område, ankommer det enligt 7 § på bergmästaren att bestämma hur arbetet skall ordnas. Myndighet, som enligt vad Kungl. Maj:t bestämt har att öva tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd enligt lagen, kan i vissa fall vid försumlighet från tillståndshavarens sida ålägga denne vid vite att fullgöra sina skyldigheter (12 § första stycket). Medför försummelsen uppenbar fara för allmänt intresse, äger tillsynsmyndigheten bl.a. förbjuda arbetets fortsatta bedrivande (12 § andra stycket).

Mål om föreläggande vid vite enligt 12 § prövas av regeringsrätten med slöd av 2 & 17: o nionde ledet regeringsrättslagen. Övriga administrativa besvärsmål enligt lagen om kontinentalsockeln avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att kollisionsfallen enligt 7 § i överensstämmelse med vad som har föreslagits för motsvarande fall enligt stenkolslagen (17 §) och uranlagen (46 8) bör hänföras till admi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 159

nistrativ domstol. Samma instansordning bör vidare enligt kommitténs mening gälla för mål enligt 12 § om föreläggande vid vite och om förbud mot arbetets fortsatta bedrivande. Övriga förekommande besvärsmål enligt lagen bör däremot även i fortsättningen avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementsehefen. Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag ansluter mig till detsamma. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget.

32. Förslaget till lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för

kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter

Gällande rätt. Lagen innehåller bestämmelser om skyldighet för kommunala kristidsnämnder att vid krig m. m. fullgöra uppgifter, som fordras för att fylla befolkningens eller produktionens behov av viktiga förnödenheter. Vid försummelse kan länsstyrelsen enligt 5 § förelägga kommun lämpligt vite och även utdöma förelagt vite. Besvär över länsstyrelses beslut att förelägga eller utdöma sådant vite prövas av regeringsrätten med stöd av 2 & 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att en bedömning av vilka skyldigheter som skall åläggas kommunerna med stöd av förevarande lag måste ta hänsyn till totalförsvarets behov. Detta förhållande talar enligt kommitténs mening med särskild styrka för att besvär över länsstyrelses beslut rörande kommuns ifrågavarande skyldigheter bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, som har det yttersta ansvaret för att totalförsvaret fungerar på avsett sätt. Denna instansordning bör gälla även i fråga om mål om föreläggande vid vite enligt 5 8. Däremot föreslås att mål om utdömande av vite på grund av målens utpräglat rättsliga karaktär även i fortsättningen bör hänvisas till administrativ domstols prövning.

Departementsehefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. Föreskrifter om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.

33. Förslaget till lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar

Gällande rätt. Enligt 2 8 8:o fjärde ledet ankommer det på regeringsrätten att pröva

mål om fastställelse av stadgar för vägsamfällighet (51 §) och vägförening (88 § fjärde stycket),

mål om meddelande av föreskrifter för vägförening att gälla såsom stadgar

(88 § sjätte stycket),

mål om beslut av vägförening (88 8 sista stycket och 89 8),

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

mål om skyldighet för i vägförening ingående fastighet att bidraga till föreningens utgifter (76 och 79 88).

mål om värdering av fastighet (69 8 och 76 § första stycket),

mål om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller utredning, som verkställts enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar (78 och 85 §§) samt

mål rörande tillämpning av 100 § (fråga om förbud att inom visst avstånd från väg uppföra byggnad, uppsätta stängsel m. m. och om dispens från sådant förbud) och 101 & (föreläggande att bortskaffa eller att vidta annan

åtgärd med stängsel m. m.).

Förutom dessa bestämmelser finns i regeringsrättslagen föreskrifter som, utan att vara direkt tillkomna för lagstiftningen om enskilda vägar, ändå är tillämpliga på mål enligt denna lag. Så är fallet i fråga om 2 8 4:0o första ledet, vari föreskrivs att mål om ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag skall prövas av regeringsrätten. Mål av detta slag kan uppkomma på grund av bestämmelserna i 48, 52, 62, 78, 87 och 88 88 lagen om enskilda vägar. Enligt 2 8 13:0 första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten vidare att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn förande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning. Med stöd av denna bestämmelse skall mål om förordnande av förrättningsman enligt 19 §& prövas av regeringsrätten. På regeringsrätten torde också ankomma att pröva mål om beslut enligt 18 8, varigenom länsstyrelsen avslagit ansökan om förrättning eller beslutat att med utseende av förrättningsman skall anstå eller att förrättning skall inställas eller vila. Slutligen tillkommer det regeringsrätten att enligt 2 8 17:o nionde ledet regeringsrättslagen pröva mål om föreläggande vid vite utom i vissa uppräknade fall. Vitesförelägganden enligt lagen om enskilda vägar är inte undantagna och skall därför prövas av regeringsrätten. Bestämmelser om vitesföreläggande finns i 98 och 106 88.

Förvaltningsdomstolskommittén. De grupper av mål rörande tillämpning av lagen om enskilda vägar, som f.n. tillhör regeringsrättens kompetensområde, bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av administrativ domstol. Kommittén föreslår dock att talan ej bör vara tillåten mot länsstyrelses beslut angående värdering av fastighet enligt 69 och 76 8§. Kommittén erinrar om att det här gäller att fastställa värde å fastighet, som inte är åsatt taxeringsvärde, och att talan mot liknande beslut enligt 22 8 2 mom. förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt inte får föras.

I flera hänseenden föreslås att mål, som enligt gällande kompetensregler prövas i konselj, skall föras till förvaltningsdomstol. Så är fallet i fråga om mål om förordnande eller entledigande av syssloman för vägsamfällighet eller vägförening (52, 62, 87 och 88 §§), mål om tillsättande eller entledigande av tillsyningsman för övervakande av byggnad, underhåll och vinterväghållning av väg, som gjorts till föremål för vägdelning (48 §), mål om för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 161

delning mellan väglottshavarna av arvode åt sådan tillsyningsman (48 §) och mål om föreläggande för vägförening att bygga eller underhålla någon av föreningens vägar m.m. (87 §). Kommittén framhåller att samtliga de mål, som föreslås skola prövas av förvaltningsdomstol, rör enskilds rätt och att det ej föreligger några särskilda omständigheter som talar för att avgörandet av målen bör förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och lantmäteristyrelsen. Lantmäteristyrelsen framhåller dock att frågan om vägförenings avgränsning och frågan om fördelning av väghållningskostnaderna mellan berörda fastigheter ofta äger ett nära samband. Besvär rör ej sällan båda nu nämnda frågor, varigenom s.k. blandade besvärsmål fortfarande kan uppkomma. Styrelsen anser emellertid att denna olägenhet får accepteras.

Departementschefen. Jag har inte något att erinra mot kommitténs förslag. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget. I förtydligande syfte har särskilt angetts att besvär får anföras hos kammarrätten över beslut om ändring i vägförenings stadgar

(935).

34 och 35. Förslagen till lag om ändring i lagen (1941: 282) om sterili-

sering och till lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering

Gällande rätt. Enligt 2 8 17:0 tredje ledet regeringsrättslagen tillhör mål om sterilisering och mål om kastrering regeringsrättens kompetensområde.

Förvaltningsdomstolskommittén och remissinstanserna. Kommittén föreslår att dessa mål skall prövas av kammarrätt. Förslaget tillstyrks av medicinalstyrelsen. .

Departementschefen. Liksom kommittén anser jag att besvär över beslut av socialstyrelsen varigenom tillstånd till sterilisering vägrats och besvär över socialstyrelsens beslut i ärenden angående kastrering bör handläggas av kammarrätt. Bestämmelser om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslagen. Besvärstiden i målen bör i detta sammanhang lämpligen anpassas till lagen (1954: 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Lagförslagen innehåller också vissa ändringar av redaktionell natur.

36. Förslaget till lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen

Gällande rätt. Lagen innehåller bestämmelser om fasta fornlämningar, om

skeppsvrak, som är minst etthundra år gamla, och om fornfynd. I fråga om fasta fornlämningar gäller bl. a. att länsstyrelsen på framställning av riksan-

6 — 11564

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

tikvarien eller jordägaren kan fastställa gränserna för det område som behövs för att bevara fornlämningen och bereda nödigt utrymme däromkring (3 §). Länsstyrelsen kan vidare meddela särskild föreskrift, som finns påkallad för att bevara fast fornlämnings helgd, och föreskriva för ändamålet erforderligt vite (4 §). Medför undersökning eller annan åtgärd som riksantikvarien låter vidta i fråga om fast fornlämning kostnad eller skada för fastighetsägare eller annan skall skälig ersättning utgå (5 §). Om fast fornlämning finnes medföra hinder eller olägenhet, som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse, kan riksantikvarien på ansökan ge tillstånd till att fornlämningen rubbas, förändras eller tas bort (6 8). Vägras tillstånd är Jordägaren under vissa i lagen angivna förutsättningar (bl.a. att fornlämningen varit helt okänd) berättigad till ersättning (7 §). Bestämmelserna i 6 och 7 §§ gäller också för skeppsvrak, som är minst etthundra år gamla

(928).

Föremål som påträffas i fast fornlämning och har samband med denna skall tillfalla kronan. Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning vartill riksantikvarien givit tillstånd kan denne bevilja den som företagit undersökningen skälig ersättning för kostnader och arbete. Riksantikvarien kan i övrigt förordna att hittelön skall utgå om det finnes skäligt (10 §). Den som i annat fall påträffar föremål, som kan antas vara minst etthundra år gammalt och som helt eller delvis är av guld, silver eller koppar, är skyldig att mot lösen hembjuda det till kronan. Fråga om inlösen prövas av riksantikvarien (11 8). Också i detta fall kan hittelön utgå. Om riksantikvarien vill låta undersöka plats för fornfynd kan länsstyrelsen fridlysa platsen vid vite intill dess undersökningen utförts, om det kan ske utan att därigenom vållas väsentlig olägenhet (15 §). Medför sådan undersökning kostnad eller skada för fastighetsägare eller annan skall skälig ersättning utgå (15 § andra stycket).

Talan mot länsstyrelses eller riksantikvariens beslut enligt lagen föres hos Kungl. Maj:t genom besvär (19 och 20 88).

Mål om ersättning enligt lagen om fornminnen prövas av regeringsrätten med stöd av 2 8 4:0 andra ledet regeringsrättslagen. Regeringsrätten har vidare att enligt 2 8 11:0o sjätte ledet regeringsrättslagen avgöra mål om länsstyrelses beslut enligt lagen. Övriga mål avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att frågor om ersättning enligt 5, 7 eller 11 8 eller 15 § andra stycket i första hand prövas av riksantikvarien men att möjlighet finns att föra talan härom hos allmän domstol om uppgörelse ej träffas. Enligt kommitténs mening finns det inte från rättsskyddssynpunkt något behov att låta besvär över riksantikvariens beslut i ersättningsfrågor prövas av administrativ domstol. Kommittén föreslår därför att besvär över riksantikvariens beslut i sådana ärenden skall prövas i konselj. Detsamma bör enligt kommitténs mening gälla besvär över riksantikvariens beslut rörande ersättning enligt 10 8 eller rörande hittelön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 163

I övrigt föreslås endast den ändringen i gällande kompetensfördelning att besvär över länsstyrelses beslut enligt lagen om fornminnen i första hand skall prövas av kammarrätt.

Remissyttrandena. Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF anser att även besvär över beslut av riksantikvarien bör prövas av regeringsrätten. Som skäl härför anförs bl.a. att åtgärder enligt 6 § i praktiskt taget samtliga förekommande fall gäller känt fornminne, varför ersättningsrätt inte föreligger. Riksantikvariens beslut i sådana fall medför därför med få undantag kännbara intrång för enskild fastighetsägare utan att ersättning utgår. Målen är principiellt att jämföra med mål rörande graden av den belastning, som genom administrativt avgörande får läggas på en fastighet enligt exempelvis 2 kap. 64 §& vattenlagen.

Departementschefen. Med hänsyn till att lagens syfte är att i princip bevara fasta fornlämningar i befintligt skick har en framställning om att få rubba, förändra eller ta bort sådan fornlämning närmast karaktär av dispensansökan. Mot bakgrund härav synes övervägande skäl tala för att besvärsärenden av sådant och liknande slag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Även i övrigt anser jag att kommitténs förslag till kompetensfördelning är välgrundat. Föreskrifter om besvärsrätt i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innebär också att 19 8 i fortsältningen endast avser besvärsrätten i frågor, som direkt regleras i lagen. För övriga frågor får meddelas särskilda besvärsföreskrifter.

37. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen

Departementschefen. Enligt 2 & 11:0 sjätte ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om tillämpning av denna lag. Förvaltningsdomstolskommittén föreslår endast den ändringen att besvär över riksantikvariens och länsstyrelses beslut enligt lagen i första hand skall prövas av kammarrätt. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag ansluter mig till förslaget. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.

38. Förslaget till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag

Gällande rätt. Med stöd av 2 8 14:0 sjätte och fjortonde leden regeringsrältslagen prövar regeringsrätten f.n. besvärsmål om anteckning i aktiebolagsregistret samt besvärsmål om andra beslut rörande aktiebolag av registreringsmyndigheten för sådana bolag. Det tillkommer däremot Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvär över länsstyrelses beslut enligt aktiebolagslagen rörande utlysande av stämma i vissa fall (24, 125, 149, 155 och 170 88) samt rörande förordnande och entledigande av revisor i vissa fall

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(108, 109, 152 och 170 §§). I ärenden om tillstånd som avses i 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 149 § tillkommer beslutanderätten Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar. Enligt kungörelsen (1969:228) om prövning av vissa ärenden rörande aktiebolag och ckonomiska föreningar handläggs dessa ärenden f. n. av kommerskollegium, Beträffande tillstånd enligt 79 § har dock Kungl. Maj:t för vissa fall förbehållit sig beslutanderätten. Besvär över beslut av kommerskollegium i nu ifrågavarande ärenden avgörs i konselj.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att Kungl. Maj:t i statsrådet inte skall pröva besvär i andra ärenden enligt aktiebolagslagen än sådana i vilka lagen lägger beslutanderätten hos Kungl. Maj:t med möjlighet för Kungl. Maj:t att överlåta prövningen på underordnad myndighet. Samtliga övriga besvärsärenden enligt lagen bör enligt kommitténs uppfattning prövas av kammarrätt.

Remissinstanserna. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och Sveriges advokatsamfund.

Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag att besvärsprövningen i sådana ärenden, där beslutanderätten enligt lagen ankommer på Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar, bör förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. Samtliga övriga besvärsärenden enligt lagen torde på grund av ärendenas rättsliga karaktär böra avgöras av förvaltningsdomstol. I enlighet med huvudlinjerna i den av mig föreslagna förvaltningsdomstolsreformen bör prövningen av sistnämnda ärenden ankomma på kammarrätt.

Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa redaktionella jämkningar samt en bestämmelse varigenom besvärstiden i mål om aktiebolags avförande ur aktiebolagsregistret enligt 173 a & blir densamma som besvärstiden i övriga mål om anteckning i aktiebolagsregistret.

39. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385)

Gällande rätt. Besvär över beslut enligt byggnadslagen avgörs i allmänhet i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet. Endast i den mån ett beslut enligt lagen innefattar ett tillstånd eller förbud som meddelats i särskilt fall ankommer det, med stöd av 2 8 16:0 första ledet regeringsrättslagen, på regeringsrätten att avgöra besvär över beslutet. Inte ens alla sådana ärenden hör emellertid till regeringsrättens kompetensområde. De flesta mål om tillstånd att företa nybyggnad utan hinder av gällande byggnadsförbud prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Avgörandet av besvärsärenden rörande fastställelse av beslut om ändring av generalplan eller om upprättande eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 1653

ändring av stadsplan eller. byggnadsplan (10, 26, 97, 106 och 108 §§; jfr 76 §) bör enligt kommitténs mening kvarligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Härför anses tala både ärendenas natur och det förhållandet att vissa särskilt betydelsefulla planärenden handläggs av Kungl. Maj:t i första instans. Samma kompetensregel föreslås skola gälla för besvärsärenden rörande fastställelse av förordnande att utomplansbestämmelser skall tillämpas på visst område (77 och 119 §§).

Tomtindelning av byggnadskvarter betraktas av kommittén såsom en fortsättning av stadsplanläggningen. Prövningen av tomtindelningsärendena måste enligt kommittén väsentligen ske med hänsyn till vad som kan anses mest ändamålsenligt för tillgodoseende av stadsplanens syften, även om naturligtvis tillbörlig hänsyn samtidigt måste tas till markägarnas intressen. Mot denna bakgrund anser kommittén övervägande skäl tala för att beslutanderätten i besvärsärenden rörande fastställelse av tomtindelning (383 och 106 8§) bör ligga kvar hos den högsta planmyndigheten, dvs. Kungl. Maj:t i statsrådet. I sådana tomtindelningsärenden, som innefattar vanskliga rätisfrågor, bör dock enligt kommitténs mening lämpligen yttrande inhämtas från administrativ domstol innan ärendena avgörs i konselj.

Ärenden om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd i anledning av förestående planläggning eller tillämpning av utomplansbestämmelser (15, 17, 35, 36, 40, 80, 97, 106, 109, 110, 119 och 168 §§) äger enligt kommitténs uppfattning ett sådant samband med frågorna om planläggning eller tillämpning av utomplansbestämmelser att ärendena i sista hand bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet i egenskap av högsta planmyndighet. Ärenden om meddelande av förbud mot nybyggnad, schaktning m. m. till hinder för försvaret eller Iuftfarten eller i närheten av atomenergianläggning (82 och 121 8§) är av sådan betydelse för samhället eller den allmänna säkerheten att även dessa ärenden föreslås skola prövas i konselj. Ärenden om meddelande av nybyggnadsförbud till skydd för kulturhistorisk bebyggelse och fasta fornlämningar m. m. (86 och 122 §§) likställs av kommittén med ärenden enligt 19 8 naturvårdslagen (1964: 822) om meddelande av förbud mot nybyggnad till skydd för landskapsbilden. 1 enlighet härmed föreslår kommittén att också dessa ärenden i sista hand skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Ärenden om dispens från legalt eller särskilt meddelat förbud mot nybyggnad m. m. (14, 15, 35, 79—82, 97, 106, 109, 110, 119, 121, 168 och 169 §§) bör enligt kommitténs uppfattning likaledes i allmänhet avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet såsom sista instans. Härför anses tala det förhållandet att

handläggningen av dispensärendena är av betydelse bl. a. för genomförandet

av beslutad eller förestående planläggning, tomtindelning eller tillämpning av utomplansbestämmelser eller för tillgodoseendet av försvarets eller luftfartens intressen eller de allmänna säkerhetskrav som måste ställas när det

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

gäller atomenergianläggningar. Från den angivna huvudregeln gör kommittén dock vissa undantag. Sålunda föreslås att ärenden om dispens enligt 86 eller 122 § byggnadslagen från nybyggnadsförbud till skydd för kulturhistorisk bebyggelse eller fasta fornlämningar e. d. skall hänföras till kammarrätts kompetensområde. Såsom skäl härför anförs att prövningen i dessa ärenden har karaktären av rättsprövning och att de besläktade ärendena om dispens enligt 19 8 naturvårdslagen från nybyggnadsförbud till skydd för landskapsbilden enligt kommitténs förslag skall prövas av kammarrätt. Även vissa andra ärenden om dispens från nybyggnadsförbud enligt byggnadslagstiftningen bör enligt kommittén avgöras av kammarrätt. Dessa dispensfall regleras emellertid i byggnadsstadgan (1959:612) och behandlas därför inte i detta sammanhang.

I samband med stadsplanläggning kan Kungl. Maj:t meddela förordnande om skyldighet för markexploatör att utan ersättning avstå mark till väg eller annan allmän plats (70 8). På grund härav finner kommittén det följdriktigt att besvär över länsstyrelses beslut om motsvarande förordnande i samband med byggnadsplanläggning (113 §) även i fortsättningen avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Enligt 39 8 byggnadslagen kan länsstyrelsen medge att trappa som skjuter över gatulinjen får kvarstå under viss tid eller tills vidare. Motsvarande ärende kan förekomma enligt 106 § byggnadslagen. Kommittén föreslår att besvär över länsstyrelses beslut i sådana ärenden skall avgöras av kammarrätt. Till stöd härför anförs att den föreslagna ordningen överensstämmer med den huvudregel som kommittén föreslår beträffande individuella byggnadsärenden enligt 5 kap. byggnadsstadgan (se författningsförslag 112).

Övriga ärenden enligt byggnadslagen skall enligt kommitténs förslag avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans. Detta skall bl. a. gälla beträffande medgivande till avvikelse från bestämmelsen att när gata upplåts till allmänt begagnande den skall till bredd och höjdläge överensstämma med stadsplanen (52 och 106 §§). Likaså anses det böra tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet att i sista hand avgöra om tomtägare av billighetsskäl bör få anstånd med avbetalning, jämkning i räntesatsen eller annan lättnad i fråga om betalningsvillkoren för utgivande av ersättning för gatumark (63 och 106 88). Beslut av länsstyrelse angående fördelning av kostnad för upprättande eller ändring av byggnadsplan (111 §) äger enligt kommittén samband med planläggningsärendena och är av mindre betydelse

än dessa, Med hänsyn härtill synes det kommittén inte påkallat att bryta ut

besvärsärenden om sådana beslut till behandling i annan ordning än planläggningsärendena. Även dessa ärenden skall således enligt kommitténs förslag prövas i konselj.

Remissyttrandena. Förslaget att frågor om fastställelse av planer enligt byggnadslagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet tillstyrks av Sveriges fastighetsägareförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr äv ar 1971 167

I fråga om tomtindelningsärendena framhålls från flera håll vikten av att Kungl. Maj:t i statsrådet inhämtar yttrande från regeringsrätten innan ärendena avgörs. Sveriges industriförbund m. fl. förklarar att besvärsmål rörande tomtindelning vanligtvis avser en rättsprövning. Sveriges fastighetsägareförbund anför att om man godtar att planläggningsbesluten fattas i rent administrativ ordning, alla beslut om tillämpning och genomförande av planerna dock bör hänföras till den administrativa rättskipningen. Målen om tomtindelning bör därför flyttas över till regeringsrätten.

I fråga om ärenden rörande meddelande av nybyggnadsförbud uttalar Sveriges fastighetsägareförbund att byggnadsförbud enligt 15 och 35 §§ byggnadslagen har sådant samband med planläggningen att starka skäl kan anföras för att beslutanderätten bör tillkomma de instanser som har ansvaret för planläggningen. Sveriges industriförbund m. fl. ifrågasätter starkt om inte mål om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning o.d. med hänsyn till den rättsliga sidan av målen bör prövas av regeringsrätten.

I anslutning till kommitténs förslag att ärenden om dispens från legalt eller särskilt meddelat förbud mot nybyggnad m. m, i allmänhet bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet uttalar länsstyrelsen i Gotlands län att det måste anses vara mindre god hushållning med regeringens arbetskrafter att lägga överprövningen i dessa ärenden på Kungl. Maj:t i statsrådet i stället för på kammarrätt. Också Sveriges lantbruksförbund m.fl. anser att nu ifrågavarande dispensärenden bör prövas av administrativ domstol. Sveriges fastighetsägareförbund är av samma uppfattning och framhåller beträffande en del av dessa ärenden att de är att betrakta som frågor om rättstillämpning. Länsstyrelsen i Örebro län anser däremot att det bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva också dispensärendena enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen. Som skäl härför åberopar länsstyrelsen arten av den prövning som sker i dessa ärenden.

Departementschefen. Ärenden angående fastställelse av plan och angående tillämpning av bestämmelserna om byggnadsplan eller av utomplansbestämmelser på visst område är uppenbarligen av den natur att besvär över länsstyrelses beslut i sådana frågor bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Tomtindelningen av byggnadskvarter kräver bl. a. hänsynstagande till vad som är ändamålsenligt för tillgodoseende av stadsplanens syften. På grund härav bör också besvärsärenden rörande fastställelse av tomtindelning handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ett inhämtande av regeringsrättens yttrande i dessa ärenden torde endast i undantagsfall vara av behovet påkallat.

Ärenden enligt byggnadslagen om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning e. d. bör också i sista hand avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet därför att ärendena äger samband med frågor om planläggning eller tillämpning av utomplansbestämmelser eller rör den allmänna säkerheten eller på annat sätt är av betydelse för samhället.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Av i huvudsak samma skäl anser jag att det också — med några smärre undantag som regleras i byggnadsstadgan — bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att i sista instans avgöra ärenden om dispens från legalt eller särskilt meddelat förbud mot nybyggnad, schaktning, trädfällning e. d. Enligt min mening bör Kungl. Maj:t i statsrådet pröva även ärenden om dispens enligt 86 eller 122 § byggnadslagen från nybyggnadsförbud till skydd för kulturhistorisk bebyggelse, fasta fornlämningar o. d. Härför talar främst det förhållandet att prövningen i dessa dispensärenden är likartad med den prövning som äger rum i vissa ärenden hos Kungl. Maj:t i statsrådet angående dispens från stadsplan eller byggnadsplan. Jag vill i detta sammanhang också nämna att jag längre fram kommer att förorda att ärenden angående dispens enligt 19 8 naturvårdslagen från nybyggnadsförbud till skydd för landskapsbilden skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet (se författningsförslag 80).

På grund av sambandet med planläggningsärendena bör Kungl. Maj:t i statsrådet också slutligt avgöra ärenden angående fördelning av kostnad för upprättande eller ändring av byggnadsplan. Eftersom i samband med stadsplanläggning Kungl. Maj:t kan meddela förordnande om skyldighet för markexploatör att utan ersättning avstå mark till gata m. m., bör det också ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att avgöra besvär över länsstyrelses beslut om motsvarande förordnande i samband med byggnadsplanläggning.

Även besvär över länsstyrelses övriga beslut enligt byggnadslagen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ett undantag torde dock böra göras. I överensstämmelse med vad jag kommer att förorda när det gäller behörigheten att handlägga vissa föga långtgående dispensärenden enligt byggnadsstadgan (se författningsförslag 112) föreslår jag nämligen att kammarrätt skall pröva besvär över länsstyrelses beslut enligt 39 eller 106 § byggnadslagen angående medgivande att trappa, som skjuter över gatulinjen, skall få kvarstå under viss tid eller tills vidare.

Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen i fråga om besvärsärenden enligt byggnadslagen har tagits in i ändringsförslaget.

40. Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barn-

bidrag

Gällande rätt. Frågor om rätt till barnbidrag handläggs i första instans av barnavårdsnämnd (9 8). Över barnavårdsnämnds beslut får anföras besvär hos länsstyrelsen (15 8). Besvären kan fullföljas hos socialstyrelsen. Över socialstyrelsens utslag får klagan ej föras (16 §). Har någon obehörigen uppburit barnbidrag är han normalt återbetalningsskyldig. Socialstyrelsen kan emellertid eftergiva återbetalningsskyldigheten när det i särskilt fall finns anledning därtill (12 8).

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att kammarrätt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 169

stället för socialstyrelsen skall pröva besvär över länsstyrelses beslut i ärenden om allmänna barnbidråg. Kommittén erinrar om att socialstyrelseutredningen i betänkandet om hälso- och socialvårdens centrala administration (SOU 1965: 49) har uttalat sig för en sådan instansordning.

Kommittén föreslår vidare att man, för att vinna en enhetlig fullföljdsordning och överensstämmelse med bestämmelserna i lagen om bidragsförskott, skall flytta över beslutanderätten i återbetalningsärenden enligt 12 8 lagen om allmänna barnbidrag från socialstyrelsen till länsstyrelserna. Fullföljdsreglerna bör därvid vara desamma som för övriga mål enligt barnbidragslagen.

I överensstämmelse med vad som enligt 15 § andra stycket gäller om verkställighet av barnavårdsnämnds beslut föreslår kommittén att också länsstyrelses och kammarrätts beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan, där ej annorlunda förordnas.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse med att den enligt förslaget får samma möjligheter som barnavårdsnämnd att förordna om omedelbar verkställighet. Härigenom uppnås att ett felaktigt beslut eller en underlåtenhet från barnavårdsnämnds sida snabbt kan korrigeras med minsta möjliga tidsförlust för klaganden. Socialstyrelsen förklarar att bedömningen av frågan om återbetalning enligt 12 8 lagen om allmänna barnbidrag är av rent social natur och anser därför att denna uppgift även i fortsättningen bör ankomma på styrelsen.

Departementschetfen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. Med hänsyn till att socialstyrelsens besvärsprövning i barnbidragsfrågor flyttas till kammarrätten synes det mig naturligt att frågor om återbetalning av barnbidrag enligt 12 § i fortsättningen handläggs av länsstyrelsen och att besvär över länsstyrelsens beslut i sådan fråga prövas av kammarrätt.

41. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott

Gällande rätt. Beslut rörande bidragsförskott meddelas i allmänhet av barnavårdsnämnd. Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres genom besvär hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos Kungl. Maj:t (22 8). Enligt 2 & 2:0o sjätte ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om bidragsförskott.

Departementsehefen. Förslaget innebär att besvär över länsstyrelses beslut i ärende enligt lagen om bidragsförskott skall anföras hos kammarrätten. Undantag föreslås dock för klagan över beslut av länsstyrelse om gottgörelse av statsverket (20 8). Sådana mål bör, i överensstämmelse med vad jag längre fram föreslår beträffande statsbidragsärenden i allmänhet, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget överensstämmer med vad för-

61—11564

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

valtningsdomstolskommittén har föreslagit. Socialstyrelsen har rörande mål om återbetalning av bidragsförskott (13 8) och om eftergift av återkrav (18 §) framfört synpunkter av samma slag som i fråga om motsvarande mål enligt lagen om allmänna barnbidrag. Anledning finns inte att på denna punkt föreslå annan lösning än den som jag nyss förordade i fråga om barnbidragsmålen. |

42. Förslaget till lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

Gällande rätt. Av de beslut som försäkringsinspektionen fattar enligt lagen om försäkringsrörelse rör en del huvudsakligen försäkringstekniska frågor, medan andra är av övervägande bolagsrättslig karaktär. Besvär över inspektionens beslut angående anteckning i försäkringsregistret och angående föreläggande vid vite (289 8) prövas f. n. av regeringsrätten enligt 2 8 14:0 sjätte ledet resp. 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen. Besvär över andra beslut av inspektionen enligt lagen om försäkringsrörelse avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bland de ärenden som f. n. avgörs i konselj märks besvär över beslut av inspektionen rörande utlysande av bolagsstämma i vissa fall (21, 117, 142, 183, 217, 237 och 286 §§), rörande förklaring att viss fråga eller visst beslut förfallit (304 § 4 mom., 308 8 2 mom., 309 och 311 $$) och rörande utseende av skiljeman (335 8). Fråga om tillstånd för annan än här i riket bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m. i försäkringsbolag (72, 81, 100, 142 och 237 §§) avgörs enligt lagen av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar. Beslutanderätten i dessa ärenden är delegerad till försäkringsinspektionen och besvär i ärendena prövas i konselj. Nämnas bör vidare att om ett av försäkringsinspektionen gjort föreläggande mot försäkringsbolag inte blir åtlytt och det anmärkta förhållandet inte på annat sätt undanröjs, Kungl. Maj:t kan förklara bolagets koncession förverkad.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén framhåller att kontrollen över försäkringsbolagen i första hand är av värde för försäkringstagarna men därutöver har stor betydelse för landets ekonomiska liv över huvud taget. Mot denna bakgrund och med hänsyn till utformningen av lagen om försäkringsrörelse talar enligt kommitténs uppfattning övervägande skäl för att besvär enligt lagen i allmänhet bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. I denna ordning bör enligt kommitténs mening — på motsvarande sätt som på banklagstiftningens område — avgöras även mål om föreläggande vid vite.

Kommittén går särskilt in på frågan om besvär över försäkringsinspektionens beslut i vissa fall rörande utlysande av bolagsstämma bör prövas av kammarrätt. Till förmån för en sådan lösning anses främst tala att vissa motsvarande beslut enligt lagen (1944: 705) om aktiebolag av kommittén hänförts till kammarrätts kompetensområde. Kommittén framhåller emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 171

att enligt lagen om försäkringsrörelse försäkringsinspektionen kan utlysa bolagsstämma inte blott i fall som motsvarar dem då länsstyrelse kan utlysa bolagsstämma i aktiebolag utan även i fall då försäkringsbolags styrelse inte efterkommit en av inspektionen framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra stämma (286 §). Sistnämnda befogenhet för försäkringsinspektionen har motsvarighet för bankinspektionens del på banklagstiftningens område. Besvär över beslut av försäkringsinspektionen enligt 286 §& lagen om försäkringsrörelse bör enligt kommitténs uppfattning — liksom besvär över motsvarande beslut av bankinspektionen rörande bankaktiebolag — prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i egenskap av högsta tillsynsmyndighet på området. Vid sådant förhållande finns enligt kommitténs mening inte tillräcklig anledning att till särbehandling i fullföljdshänseende bryta ut övriga — i praktiken knappast förekommande — ärenden om beslut av försäkringsinspektionen rörande utlysande av bolagsstämma. Kommittén föreslår således att samtliga besvärsärenden rörande bolagsstämmas utlysande enligt lagen om försäkringsrörelse skall avgöras i konselj.

Däremot föreslår kommittén, i principiell överensstämmelse med nuvarande ordning, att förvaltningsdomstol skall avgöra besvärsmål om anteckning i försäkringsregistret. Samtidigt föreslås den ändringen att det skall tillkomma förvaltningsdomstol att pröva besvär över beslut av försäkringsinspektionen om sådan förklaring som avses i 304 & 4 mom., 308 § 2 mom., 309 och 311 §§ lagen om försäkringsrörelse. Enligt kommitténs uppfattning är nämligen sistnämnda mål — liksom motsvarande mål enligt bl. a. lagen (1955: 183) om bankrörelse — nära besläktade med registreringsmålen och bör därför prövas i samma ordning. De mål som hänförs till förvaltningsdomstols kompetensområde skall enligt kommitténs förslag i första hand prövas av kammarrätt.

Över försäkringsinspektionens beslut om utseende av skiljeman enligt 335 § lagen om försäkringsrörelse bör enligt kommitténs mening klagan inte få föras. Till stöd härför anförs att enligt lagen (1929:145) om skiljemän talan inte får föras mot beslut av överexekutor om utseende av skiljeman.

Remissyttrandena. Den av förvaltningsdomstolskommittén föreslagna kompetensfördelningen i mål enligt lagen om försäkringsrörelse tillstyrks av försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Departementschefen. På grund av den betydelse för landets ekonomiska liv som de svenska försäkringsbolagens verksamhet har synes det lämpligt att besvärsärenden enligt lagen om försäkringsrörelse i allmänhet prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Närmast till hands synes ligga att beträffande besvär över försäkringsinspektionens beslut enligt lagen följa samma riktlinjer i fråga om kompetensfördelningen som jag kommer att förorda för besvärsmålen enligt lagen om bankrörelse. I enlighet härmed föreslår jag att kammarrätt blott skall avgöra dels besvär över försäkringsinspektionens beslut om anteckning i försäkringsregistret — som f.n. prövas av regerings-

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

rätten — dels de nu till konseljens prövning hörande besvärsmålen rörande förklaring att viss fråga eller visst beslut förfallit (304 8 4 mom., 308 § 2 mom., 309 och 311 §§). Samtliga övriga besvärsmål rörande försäkringsinspektionens beslut enligt lagen bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta bör gälla även målen om föreläggande vid vite vilka nu handläggs av regeringsrätten. I överensstämmelse med kommitténs förslag förordar jag att talan inte skall få föras mot beslut av försäkringsinspektionen rörande utseende av skiljeman enligt 335 § lagen om försäkringsrörelse. Besvär över beslut av annan än Kungl. Maj:t i ärende om tillstånd för den som ej är här i riket bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m. i svenskt försäkringsbolag bör i överensstämmelse med nu gällande ordning prövas i konselj.

Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa redaktionella jämkningar.

43. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk

försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket

Gällande rätt. Med stöd av 2 8 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen avgör f.n. regeringsrätten besvär över försäkringsinspektionens beslut om föreläggande vid vite enligt 25 8 lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Övriga besvärsärenden enligt sistnämnda lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Med hänsyn till försäkringsväsendets betydelse för landets ekonomiska liv och utformningen av lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket föreslår kommittén att besvär över samtliga försäkringsinspektionens beslut enligt lagen — även besluten om föreläggande vid vite — skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget tillstyrks av försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Departementschefen. I linje med vad jag har föreslagit beträffande besvärsärenden rörande svenska försäkringsbolag förordar jag att det skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva samtliga ärenden som rör besvär över försäkringsinspektionens beslut enligt den nu behandlade lagen. Bestämmelse härom har tagits in i ändringsförslaget.

44 och 45. Förslagen till lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m,. och till lag om ändring i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditets-

försäkring

Gällande rätt. Enligt 15 8 lagen med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. kan försäkringsinspektionen i visst fall före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 173

lägga vite. Vitesföreläggande kan också meddelas med stöd av 24 8 lagen

om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring. På grund av före-

skrifterna i 2 & 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen prövas f.n. besvär över sådana beslut av försäkringsinspektionen av regeringsrätten. Besvär över andra beslut av inspektionen enligt nyssnämnda två lagar avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att samtliga besvärsärenden enligt nu ifrågavarande två lagar skall handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget tillstyrks av försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Departementschefen. Jag anser liksom kommittén att samtliga besvärsärenden enligt de nu behandlade lagarna — även ärendena rörande föreläggande vid vite — bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. En sådan ordning ligger helt i linje med vad jag har förordat i fråga om andra besvärsärenden rörande försäkringsväsendet. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslagen.

46. Förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1)

Gällande rätt. Med stöd av 2 8 16:0 tredje ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvär över arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 88 arbetarskyddslagen. Besvär över annat beslut av arbetarskyddsstyrelsen enligt sistnämnda lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endast den ändringen beträffande kompetensfördelningen i fråga om besvär över arbetarskyddsstyrelsens beslut enligt arbetarskyddslagen att målen rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 88 skall prövas av kammarrätt. ee

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl.a. arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen och sjöfartsstyrelsen.

Departementschefen. I likhet med förvaltningsdomstolskommittén föreslår jag att besvärsmålen rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 88 arbetarskyddslagen skall handläggas av kammarrätt och att besvär över andra beslut av arbetarskyddsstyrelsen enligt samma lag skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.

47. Förslaget till lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246)

Gällande rätt. Skogsförläggningslagen innehåller bestämmelser om tillfälliga bostäder åt arbetstagare och stall åt hästar vid arbete inom skogsbruket och vid flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads- och vägarbete.

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Lagen utgör en komplettering av arbetarskyddslagen och är till stor del uppbyggd på samma sätt som denna lag.

Talan mot arbetarskyddsstyrelsens beslut enligt skogsförläggningslagen torde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anför att besvärsmål om förbud eller föreläggande enligt 13, 14, 15 eller 17 8 skogsförläggningslagen är likartade med sådana mål enligt arbetarskyddslagen som enligt kommitténs förslag skall handläggas av administrativ domstol. Kommittén föreslår därför att nämnda mål enligt skogsförläggningslagen skall prövas av kammarrätt. Besvär över annat beslut av arbetarskyddsstyrelsen enligt lagen bör enligt kommitténs mening avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av arbetarskyddsstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Departementschefen. Övervägande skäl talar för att i besvärsärenden enligt skogsförläggningslagen kompetensfördelningen bör vara densamma som i motsvarande ärenden enligt arbetarskyddslagen. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen, som överensstämmer med kommitténs förslag, har tagits in i ändringsförslaget. |

48. Förslaget till lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174)

Gällande rätt. Enligt kyrkomötesförordningen bildar i regel varje stift en valkrets vid val av lekmannaombud till kyrkomöte. Lekmannaombuden och suppleanter för dem väljs av elektorer (6 §). För val av elektorer indelas varje valkrets i distrikt på sätt domkapitlet enligt angivna normer bestämmer (7 8 1 mom.). Besvär över domkapitels beslut i detta ämne torde f.n. prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Beträffande klagan över val till ombud vid kyrkomöte föreskrivs nu att klagan fullföljs hos Kungl. Maj:t genom besvär, som inom tre veckor efter valet skall ha inkommit till justitiedepartementet för att skyndsamt föredragas och avgöras i Kungl. Maj:ts regeringsrätt (10 §).

Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att besvär över domkapitels beslut i nyssnämnda distriktsindelningsmål skall prövas av regeringsrätten. Såsom tidigare nämnts föreslår kommittén vidare, att regeringsrätten fortfarande skall vara enda besvärsinstans vid klagan över val till ombud vid kyrkomöte. Kammarkollegiet samt domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping förklarar att de

inte har något att erinra mot dessa förslag av kommittén.

Departementschefen. Såsom delvis framgår av det föregående ansluter jag mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen och instansordningen i dessa mål. Bestämmelser i ämnet har tagits in i lagförslaget. I enlighet med vad jag har anfört i den inledande kommentaren till

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 175

författningsförslagen föreslår jag att i 10 8 kyrkomötesförordningen anges

att klagan skall föras hos regeringsrätten. ”

I ett senare sammanhang kommer att föreslås att från kyrkomötet inhämtas yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner förslaget till lag om ändring i kyrkomötesförordningen.

49. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medbor-

garskap

Gällande rätt. Enligt 2 §& 15:0 första ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att avgöra besvärsmål om länsstyrelses beslut på grund av lagen om svenskt medborgarskap. Besvär över statens invandrarverks beslut enligt medborgarskapslagen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att besvär över länsstyrelses beslut enligt medborgarskapslagen skall prövas av kammarrätt. Socialstyrelsen tillstyrker förslaget under förutsättning att kammarrätten vid målens prövning får den av styrelsen föreslagna sammansättningen. Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om inte dessa mål bör avgöras i konselj.

Departementschefen. Besvärsprövningen vid talan mot länsstyrelses beslut enligt lagen om svenskt medborgarskap har rent rättslig karaktär. Jag tillstyrker därför att dessa besvärsmål handläggs av kammarrätt. Besvär över statens invandrarverks beslut i medborgarskapsärenden bör även framdeles prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.

50. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska för-

eningar

Gällande rätt. Enligt 2 8 14:0 sjätte ledet regeringsrättslagen prövar regeringsrätten besvärsmål om anteckning i föreningsregister. Övriga besvärsärenden enligt lagen om ekonomiska föreningar avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bland de ärenden som f.n. avgörs i konselj märks besvär över länsstyrelses beslut rörande medgivande enligt 14 eller 16 a §, rörande utseende eller entledigande av revisor (47, 48 och 80 88), rörande revisors rätt att anlita medhjälpare (49, 80 och 81 §§), rörande utlysande av föreningsstämma (59 och 82 §§) samt rörande förklaring att fråga om fusion förfallit (103 8 2 mom.). Fråga om tillstånd för annan än här i landet bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m. i ekonomisk förening (22, 29, 46 och 76 §§) avgörs enligt lagen av Kungl. Maj:t eller myndighet som

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

Kungl. Maj:t förordnar. Beslutanderätten i dessa ärenden har genom kungörelsen (1969:228) om prövning av vissa ärenden rörande aktiebolag och ekonomiska föreningar överlämnats till kommerskollegium och besvär i ärendena avgörs i konselj.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att administrativ domstol skall pröva besvär över länsstyrelses beslut inte blott rörande anteckning i föreningsregister utan även i ett flertal andra ärenden enligt lagen om ekonomiska föreningar, nämligen ärenden rörande medgivande enligt 14 §, rörande utseende eller entledigande av revisor, rörande revisors rätt att anlita medhjälpare, rörande utlysande av föreningsstämma samt rörande förklaring som avses i 103 8 2 mom. Samtliga dessa mål skall enligt kommitténs förslag avgöras av kammarrätt. Beträffande frågor om tillstånd för annan än här i landet bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m. i ekonomisk förening föreslår kommittén att förekommande besvär fortfarande skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och Sveriges advokatsamfund.

Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag och med vad jag har förordat beträffande besvärsmål enligt lagen (1944: 705) om aktiebolag föreslår jag att besvärsmål rörande tillämpningen av lagen om ekonomiska föreningar i allmänhet skall prövas av kammarrätt. Härför talar målens rättsliga karaktär. Jag ansluter mig också till kommitténs förslag att besvärsärenden rörande rätt för annan än här i landet bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m. i ekonomisk förening skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Även detta ställningstagande överensstämmer med vad jag har förordat för aktiebolagsärendenas del. Det rör sig här om ärenden i vilka enligt lagen Kungl. Maj:t kan välja mellan att besluta själv eller att överlämna beslutanderätten till annan myndighet.

Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa ändringar av redaktionell natur samt en bestämmelse varigenom besvärstiden i mål om förenings avförande ur föreningsregistret enligt 74 § blir densamma som besvärstiden i övriga mål om anteckning i föreningsregistret.

51. Förslaget till lag om ändring i lagen (1948: 218) om sambruks-

föreningar

Gällande rätt. Med stöd av 2 8 14:0 sjätte ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om anteckning i det av lantbruksstyrelsen förda registret för sambruksföreningar. Övriga besvärsärenden enligt lagen om sambruksföreningar prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bland de ärenden som f.n. avgörs i konselj märks besvär över lantbruks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 177

styrelsens beslut rörande prövning av val av revisor (35 och 54 §§), rörande utfärdande av instruktion med föreskrifter om revisionsuppdrags fullgörande (36 och 54 §§), rörande utlysande av föreningssammanträde (43 och 54 88) samt rörande medgivande att sambruksförenings verksamhet får fortsättas fastän antalet föreningsmedlemmar har sjunkit under fem eller det lägre antal som Kungl. Maj:t kan ha medgivit (51 8, jämförd med 4 8). I några ärenden tillkommer enligt lagen rätten att fatta beslut Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, lantbruksstyrelsen. Detta gäller ärenden om tillstånd dels att såsom sambruksförening registrera förening vilken har fill ändamål! att bedriva föreningsjordbruk på annan arrenderad fastighet än sådan som arrenderats av kronan (1 §), dels att till medlem anta annan än svensk medborgare som är kunnig i jordbruk eller äger annan för verksamheten behövlig yrkeskunskap (4 8). Fråga om tillstånd för annan än här i landet bosatt svensk medborgare att vara likvidator i sambruksförening prövas enligt lagen av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar (54 §, jämförd med 76 § lagen om ekonomiska föreningar). Bestämmelse om besvär över beslut av lantbruksstyrelsen att vägra registrering saknas i lagen om sambruksföreningar men finns i 5 8 kungörelsen (1948:219) om registrering av sambruksföreningar.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att flertalet besvärsärenden rörande sambruksföreningar skall avgöras av kammarrätt. Undantag görs bara för ärenden om utfärdande av instruktion med föreskrifter för revisionsuppdrags fullgörande och sådana ärenden i vilka enligt lagen om sambruksföreningar beslutanderätten i första hand ligger hos Kungl. Maj:t men Kungl. Maj:t har begagnat en i lagen given möjlighet att överlåta prövningen till underordnad myndighet. I sistnämnda två typer av ärenden skall enligt kommitténs förslag prövningen av anförda besvär ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och Sveriges advokatsamfund. Lantbruksstyrelsen omtalar att endast två sambruksföreningar f. n. är i funktion och att Kungl. Maj:t inte har begagnat möjligheten att till lantbruksstyrelsen delegera beslutanderätten enligt 1 och 4 88 lagen om sambruksföreningar. Enligt styrelsens mening överväger den rättsliga prövningen i ärenden enligt nämnda lagrum. Vad angår besvärsärenden enligt 51 § ifrågasätter styrelsen om inte prövningen får ske mera från jordbruksekonomiska än rättsliga synpunkter. Enligt styrelsens uppfattning har kommittén knappast förebragt tillräckliga skäl för att nu gällande besvärsordning bör överges.

Departementsehefen. Vid fördelningen av beslutanderätten i besvärsärenden rörande sambruksföreningar torde samma principer böra följas som vid kompetensfördelningen i fråga om ärenden enligt lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar och lagen (1938: 96) om understödsföreningar. I enlighet härmed föreslår jag att flertalet besvärsärenden rörande sambruksföreningar

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

skall prövas av kammarrätt och att bara i några typer av ärenden angående sådana föreningar besvärsprövningen skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet. Utnyttjar Kungl. Maj:t den i lagen om sambruksföreningar givna möjligheten att till underordnad myndighet delegera beslutanderätten enligt 1 eller 4 8 eller 54 §, jämförd med 76 8 lagen om ekonomiska föreningar, bör besvär över den underordnade myndighetens beslut avgöras i konselj. Vidare torde i överensstämmelse med kommitténs förslag Kungl. Maj:t i statsrådet böra pröva besvär över lantbruksstyrelsens utfärdande av instruktion för revisor. Dessutom förordar jag att Kungl. Maj:t i statsrådet skall handlägga besvär över lantbruksstyrelsens beslut enligt 51 8 lagen om sambruksföreningar rörande medgivande för sådan förening att fortsätta verksamheten fastän antalet föreningsmedlemmar har sjunkit under det föreskrivna. Denna ordning synes vara den lämpligaste därför att det enligt 4 8 ankommer på Kungl. Maj:t att pröva huruvida sambruksförening skall kunna vinna registrering ehuru den har blott tre eller fyra medlemmar.

Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen i fråga om mål enligt lagen om sambruksföreningar har tagits in i ändringsförslaget. Rörande kammarrätts behörighet att avgöra besvär över lantbruksstyrelsens beslut att vägra registrering torde bestämmelse böra meddelas i ett senare sammanhang.

52. Förslaget till lag om indring i religionsfribhetslagen (1951: 680)

Gällande rätt. Religionsfrihetslagen innehåller bl. a. bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan. Enligt lagen tillkommer det i allmänhet pastor att handlägga frågor om sådant medlemskap. Kungl. Maj:t kan uppdra åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i främmande stat att handlägga fråga som enligt lagen ankommer på pastor (14 §). Besvärsmål om beslut eller åtgärd rörande medlemskap i svenska kyrkan prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 15:0 andra ledet regeringsrättslagen.

Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att mål om tillämpning av religionsfrihetslagen skall avgöras av kammarrätt. Domkapitlen och stiftshämnderna i Uppsala och Linköping förklarar att de inte har något att erinra mot förslaget.

Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag om behörighet för kammarrätt att handlägga mål rörande tillämpning av religionsfrihetslagen. Vad angår fullföljdsordningen i fråga om pastors beslut eller åtgärd enligt lagen behövs ingen lagändring. Den nuvarande hänvisningen i 15 8 till bestämmelserna om klagan i fråga rörande kyrkobokföring är tillräcklig. Beträffande beslut eller åtgärd av sådan ämbetsman som avses i 14 8 torde en besvärsbestämmelse böra införas i lagen. Föreskrift i ämnet har tagits in i ändringsförslaget. Lagändringen torde inte vara av den natur att kyrkomötets samtycke behöver inhämtas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 179

53. Förslaget till lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280)

Gällande rätt. Enligt 2 8 14: o tolfte ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att avgöra besvärsmål om förbud för näringsidkare att vidare driva handel med eller i sin rörelse använda förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 § allmänna ransoneringslagen, eller om vägrad återkallelse av sådant förbud (36 och 37 88). Med stöd av 2 § 17: o nionde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten vidare besvärsmål enligt allmänna ransoneringslagen om föreläggande vid vite och utdömande av vite (23 8). Övriga besvärsärenden enligt sistnämnda lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att de besvärsmål enligt allmänna ransoneringslagen, som nu avgörs av regeringsrätten, skall prövas av kammarrätt. Vidare föreslår kommittén att mål om återkallelse av ransoneringsbevis (16 §) skall prövas av kammarrätt, eftersom dessa mål rör en rättsfråga och kan vara av stor betydelse för den enskilde. Något behov av att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av dessa mål anses inte föreligga. Övriga besvärsärenden enligt lagen bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen avgöras i konselj. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter.

Departementsehefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i fråga om besvärsmål enligt allmänna ransoneringslagen. Bestämmelser om vilka mål som skall handläggas av kammarrätt har tagits in i ändringsförslaget.

54. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

Departementschefen. Enligt 2 8 17:o andra ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att avgöra besvärsmål enligt lagen om nykterhetsvård. I överensstämmelse med förvaltningsdomstolskommitténs förslag förordar jag att besvär över socialstyrelsens beslut av generell natur enligt lagen om nykterhetsvård skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet och att i övrigt talan mot samtliga överklagbara beslut enligt lagen, vilka meddelats av länsstyrelse eller socialstyrelsen och beträffande vilka någon besvärsberättigad kan finnas, skall prövas av kammarrätt. Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.

55 och 56. Förslagen till lag om ändring i lagen (1955: 183) om bank-

rörelse och till lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Gällande rätt. Enligt såväl lagen om bankrörelse som lagen om sparbanker är bankinspektionen på en gång registreringsmyndighet och tillsyns-

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 myndighet. Med stöd av 2 § 14:0 sjätte och fjortonde leden regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om anteckning i bankregistret och sparbanksregistret samt besvärsmål om andra beslut av registreringsmyndigheten för bankaktiebolag och sparbanker i ärenden rörande sådana företag. Besvär över tillsynsmyndighetens beslut enligt lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt en undantagsbestämmelse i 2 § 17:0o nionde ledet regeringsrättslagen gäller detta även i fråga om klagan över tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande vid vite.

Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår ingen annan ändring beträffande kompetensfördelningen i mål om bankaktiebolag och sparbanker än att de mål som nu avgörs av regeringsrätten skall i första hand prövas av kammarrätt. Förslaget tillstyrks av bankinspektionen och Svenska bankföreningen.

Departementsehefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag att besvär över beslut av registreringsmyndigheten för bankaktiebolag och sparbanker skall handläggas av kammarrätt. När det gäller besvär över sådana beslut enligt lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker som ankommer på tillsynsmyndigheten synes det ändamålsenligt att i enlighet med kommitténs förslag besvärsprövningen ligger kvar hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Härför talar bl. a. det förhållandet att dessa besvärsärenden i allmänhet är av bankteknisk natur eller rör lämplighets- och ändamålsenlighetsfrågor samt att avgörandena i en del fall kan få karaktären av ekonomisk politik. Prövningen i konselj bör omfatta även ärenden om föreläggande vid vite.

Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslagen.

57. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasse-

rörelsen

Gällande rätt. I jordbrukskasserörelsen ingår dels jordbrukets kreditkassor, vilka utgörs av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation. Kreditkassorna och riksorganisationen skall registreras som ekonomiska föreningar. Lagbestämmelserna om ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämpning i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, om inte annat följer av lagen om jordbrukskasserörelsen (1 8). Jordbrukskasserörelsen står under tillsyn av bankinspektionen. Efter lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1969, registreras kreditkassorna och riksorganisationen inte hos länsstyrelserna utan hos tillsynsmyndigheten och prövar tillsynsmyndigheten ärenden om stadfästelse av jordbrukskassas stadgar och om godkännande av sådan kassa. I fråga om tillsynsmyndighetens befattning med jordbrukskasserörelsen gäller i stort sett

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 181

vad som är föreskrivet om länsstyrelse såvitt avser ekonomiska föreningar (5 och 7 58).

Med stöd av 2 8 14: 0 sjätte ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om anteckning i bankinspektionens föreningsregister för jordbrukskasserörelsen. Övriga besvärsärenden angående jordbrukskasserörelsen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt en undantagsbestämmelse i 2 8 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen gäller detta även i fråga om klagan över tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande vid vite.

Förvaltningsdomstolskommittén. Då kommittén lade fram sitt betänkande tillkom det länsstyrelserna att fatta vissa beslut rörande jordbrukskasserörelsen med stöd av jordbrukskasserörelselagens hänvisning till lagen om ekonomiska föreningar. I denna lag föreslagen kompetensfördelning skulle därför i dessa delar gälla även jordbrukskasserörelsen. Såvitt angår övriga ärenden föreslår kommittén att besvär över tillsynsmyndighetens och länsstyrelses beslut enligt lagen om jordbrukskasserörelsen skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta gäller även överklaganden av tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande vid vite.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av bankinspektionen och Svenska bankföreningen.

Departementsechefen. Genom lagändringar år 1968 åstadkoms en samordning av rörelsereglerna för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor så att dessa bankinstitut får rätt att på likartade villkor driva alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar. Samtidigt överfördes vissa uppgifter beträffande jordbrukskasserörelsen från länsstyrelserna till bankinspektionen, Mot denna bakgrund synes övervägande skäl tala för att kompetensfördelningen i fråga om besvärsärenden angående jordbrukskasserörelsen bör följa samma huvudlinjer som jag har förordat i fråga om besvärsärendena enligt lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker.

I enlighet härmed föreslår jag att i 82 8 lagen om jordbrukskasserörelsen föreskrivs att talan mot tillsynsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, skall föras hos kammarrätt och att i samma ordning talan skall föras mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 8 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar. Beträffande samtliga övriga beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av lagen om jordbrukskasserörelsen, bör gälla att anförda besvär skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Behövliga bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.

58. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag

Departementschefen. Förekommande besvärsärenden enligt lagen om kreditaktiebolag avgörs f.n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. På grund av en undantagsbestämmelse i 2 8 17:0o nionde ledet regeringsrättslagen gäller

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

detta också beträffande besvär över tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande vid vite. I överensstämmelse med förvaltningsdomstolskommitténs förslag förordar jag att nuvarande besvärsordning behålls. För att lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål inte skall bli tilllämplig på mål om vitesförelägganden enligt lagen om kreditaktiebolag har det varit nödvändigt att förklara att målen skall prövas i statsrådet.

59. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp

Departementschefen. Förslaget innebär inte någon ändring i gällande kompetensfördelning mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol. Någon ändring har heller inte förordats vare sig av förvaltningsdomstolskommittén eller av remissinstanserna. Ändringen i 58 8 har tillkommit för att förhindra att samma fråga prövas av mer än en kammarrätt i fall då mål om ersättning av kommun behandlats av två eller flera länsstyrelser och besvär anförts över mer än cen länsstyrelses beslut. I överensstämmelse med vad jag tidigare har anfört bör möjlighet öppnas att anföra besvär över kammarrätts beslut hos regeringsrätten. Klagoförbudet i 60 8 har därför utgått.

60. Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning vid taxeringsrevision

Departementschefen. Beslut om handräckning enligt lagen meddelas av länsstyrelsen. Enligt 8 § får talan mot länsstyrelses beslut om handräckning samt om undantagande från taxeringsrevision av handling, som omhändertages vid förrättningen, föras hos Kungl. Maj:t. Sådana besvärsmål torde prövas av regeringsrätten med stöd av 2 & 18:0 regeringsrättslagen. Förslaget innebär, i överensstämmelse med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat, att besvär över länsstyrelses beslut enligt förordningen skall anföras hos kammarrätt.

61. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster

Gällande rätt. Lagen om allmänna sammankomster äger tillämpning på allmän sammankomst som hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller till religionsövning. Bestämmelserna gäller även om vid sammankomsten förekommer mindre inslag som avser under-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 183

hållning eller förströelse (1.8). För hållande av allmän sammankomst krävs i viss utsträckning tillstånd av eller anmälan till polismyndigheten. Vid prövning huruvida tillstånd bör meddelas skall beaktas vikten ur allmän synpunkt av att församlingsfriheten upprätthålls. Befrielse från anmälningsskyldighet kan medges anordnare beträffande sammankomster av visst slag (3 och 4 §§). Anordnare av allmän sammankomst skall rätta sig efter de föreskrifter som polismyndigheten meddelar i fråga om ordning och säkerhet (7 8). Under vissa förutsättningar kan polismyndighet inställa eller upplösa allmän sammankomst eller förbjuda förnyande av sådan sammankomst (10 och 11 8§). Beträffande innehållet i övrigt i lagen om allmänna sammankomster skall här nämnas att länsstyrelsen efter Kungl. Maj:ts bemyndigande kan förordna att allmän sammankomst inte får hållas inom länet eller del av länet, om en sådan inskränkning är påkallad med hänsyn till farsot eller krig m. m. (2 §). Länsstyrelsen kan vidare förordna om utvidgning av tillämpningsområdet för regeln om anmälan till polismyndighet rörande allmän sammankomst (4 8). Tillträde till allmän sammankomst får inte vägras polischefen i orten eller annan som företräder polismyndigheten. Polismyndigheten kan föreskriva att även den som utses därtill av annan myndighet skall ha rätt att närvara vid allmän sammankomst (9 8). Vid allmän sammankomst, som ej utgör led i undervisningen vid högre läroanstalt, får hypnotiska eller därmed likartade experiment förekomma endast om socialstyrelsen funnit det kunna ske utan våda (128).

Med stöd av 2 § 16:0 första ledet regeringsrättslagen torde regeringsrätten vara behörig att avgöra besvärsmål rörande socialstyrelsens medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment. Besvär över andra beslut enligt lagen om allmänna sammankomster prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. :

Förvaltningsdomstolskommittén. Vid kompetensfördelningen av målen rörande allmänna sammankomster bör enligt kommitténs mening i första hand tillses att så starka garantier som möjligt erhålls för att församlingsfriheten inte kränks. Intresset härav är så starkt att det synes klart överväga det intresse som i och för sig finns av en enhetlig handläggning av, å ena sidan, ärenden enligt allmänna ordningsstadgan (1956: 617) — vilka enligt kommitténs förslag i allmänhet skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet — och, å andra sidan, motsvarande ärenden enligt lagen om allmänna sammankomster. Kommittén föreslår därför att det skall tillkomma kammarrätt att pröva mål om tillstånd att anordna allmän sammankomst, mål om befrielse från anmälningsskyldighet beträffande sådan sammankomst samt mål som kan uppkomma på grund av bestämmelserna i 7, 10 och 11 88 lagen om allmänna sammankomster. Övriga besvärsärenden enligt lagen, däribland besvär över socialstyrelsens beslut i anledning av ansökan om medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment, bör

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 däremot enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter. Rikspolisstyrelsen förordar däremot att besvärsärendena enligt lagen om allmänna sammankomster prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsom skäl härför anförs främst att ärendena inrymmer högst betydande inslag av ordnings- och säkerhetsfrågor samt att dessa inslag under den senaste tiden har blivit alltmer dominerande. Vidare åberopas fördelen av en enhetlig fullföljdsordning för dessa ärenden och ärendena enligt allmänna ordningsstadgan. Även länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län anser att ärendena enligt lagen om allmänna sammankomster bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementschefen. Lagen om allmänna sammankomster innehåller föreskrifter om de begränsningar i församlingsfriheten, som betingas av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Eftersom det yttersta ansvaret för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet ankommer på Kungl. Maj:t, anser jag att besvär över länsstyrelsens beslut rörande tillämpningen av denna lag bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vad angår besvär över socialstyrelsens beslut om medgivande till hypnotiska eller likartade experiment synes ärendena vara av den karaktären att prövningen i sista instans lämpligen bör ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelse om att Kungl. Maj:t i statsrådet skall pröva samtliga besvärsärenden enligt lagen om allmänna sammankomster har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa redaktionella ändringar.

62. Förslaget till lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110)

Gällande rätt. Med stöd av 2 § 16:0 fjärde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om beslut i särskilda fall rörande tillstånd, förbud, föreläggande eller föreskrifter enligt strålskyddslagen, om inte beslutet rör fråga som avses i 5 § tredje stycket (föreskrifter i anslutning till tillstånd enligt atomenergilagen, 1956: 306) eller 12 § första stycket (dispens från krav på viss ålder och visst hälsotillstånd för den som används till radiologiskt arbete). Sistnämnda frågor och övriga besvär över strålskyddsmyndighetens beslut enligt strålskyddslagen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endast den sakliga

ändringen beträffande kompetensfördelningen i fråga om besvär över strålskyddsmyndighetens beslut enligt strålskyddslagen att de mål som nu avgörs av regeringsrätten skall prövas av kammarrätt. Enligt kommitténs förslag skall föreskrifter om kompetensfördelningen tas in i strålskyddslagen. I anslutning härtill föreslår kommittén, för vinnande av överensstämmelse med terminologin i lagen i övrigt, att beskrivningen av de mål

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 185 enligt strålskyddslagen som skall handläggas av kammarrätt görs utförligare än den nuvarande målbeskrivningen i regeringsrättslagen.

Remissyttrandena., Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av medicinalstyrelsen och statens strålskyddsinstitut.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag förordar jag att talan mot beslut för särskilt fall av strålskyddsmyndigheten rörande tillstånd, - godkännande, medgivande, villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller vitesföreläggande enligt strålskyddslagen skall föras hos kammarrätten, om inte beslutet rör fråga som avses i 5 § tredje stycket eller 12 § första stycket. I sistnämnda fall liksom i övrigt bör besvär över strålskyddsmyndighetens beslut enligt lagen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Bestämmelser om den av mig föreslagna kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Ändringen i 29 8 sista stycket betingas av att kammarrätt inte utgör högsta instans.

63. Förslaget till lag om ändring i lagen (1926: 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland

angående renar i gränsområdena

Gällande rätt. Enligt 1926 års lag skall finnas en gränsrenvakt, som utses av länsstyrelsen. Om denne får kännedom om att finska renar olovligen uppehåller sig i Sverige, skall han vidta vissa i 1 8 angivna åtgärder. För renarnas uppehåll här i riket skall utgå dels betesavgift (4 8), dels ersättning för utgifter. Under vissa förhållanden skall viss procent av renarnas värde anses förbruten (6 §). Länsstyrelsen skall fastställa den betesavgift och ersättning, som skall utgå, samt det belopp, som skall anses förbrutet (8 §). Länsstyrelsen kan besluta att särskild avgift skall utgå om renarna avhämtas utan att vissa i 3 § angivna föreskrifter har iakttagits (10 8). Då länsstyrelsen till myndighet i Finland förskottsvis av allmänna medel utbetalat belopp, som svensk renägare eller annan är pliktig att erlägga, skall beloppet indrivas hos denne genom länsstyrelsens försorg (16 § första stycket). Enligt 16 § andra stycket kan länsstyrelsen i vissa fall av billighetsskäl besluta, att beloppet helt eller delvis skall stanna å statskassan.

Besvär över länsstyrelses beslut enligt 1926 års lag torde f.n. prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att besvär över länsstyrelses beslut enligt 8, 10 eller 16 § skall prövas av kammarrätt. Övriga besvärsmål bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen avgöras i konselj.

Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. Bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

64. Förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74)

Gällande rätt. Civilförsvarslagen innehåller bl. a. bestämmelser om civilförsvarsplikt (11-—21 §§), om anordnande av skyddsrum (22—33 §§), om kommuners och fastighetsägares skyldigheter (40—67 8§) samt om förfoganderätt för civilförsvarets behov (68—-76 8§).

Enligt 44 och 45 8§ äger kommun, som tillhandahåller lokaler för civilförsvarets räkning eller personal för uppgifter, som inte rör det egna civilförsvarsområdet, erhålla skälig ersättning av statsmedel. Ersättningsfrågor enligt 44 8 kan komma att handläggas av länsstyrelsen. Ersättning enligt 45 8 bestäms av länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut om ersättning enligt nu nämnda paragrafer skall med stöd av 2 8 4:0 andra ledet regeringsrättslagen prövas av regeringsrätten.

Enligt 42 8 äger kommun erhålla statsbidrag för viss del av i paragrafen närmare angivna kostnader för anordnande av skyddsrum. Statsbidraget fastställs av länsstyrelsen. Besvär över sådant beslut prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 4:0 tredje ledet regeringsrättslagen.

Enligt 2 8 16:0 första ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande civilförsvaret i vad angår inrättandet av enskilda skyddsrum. Sådana mål kan uppkomma på grund av föreskrifterna i 30 & (länsstyrelsen kan meddela undantag från bestämmelserna om normalskyddsrum), 31 8 (länsstyrelsen kan medge undantag från gällande byggnadsbestämmelser), 32 & (civilförsvarschefen eller länsstyrelsen kan förordna att öppning skall upptas mellan olika delar av bebyggelse, s.k. källarmursgenombrott), 33 & (länsstyrelses godkännande av byggnadsföretag skall inhämtas i vissa fall) och 55 8 (förordnande av länsstyrelsen om gemensamt skyddsrum för flera anläggningar eller byggnader och medgivande av länsstyrelsen att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad). :

Enligt 2 8 16:0 sjunde ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om fördelning av kostnaderna för gemensamt verkskydd eller skyddsrum. Beslutande myndighet i första instans är länsstyrelsen. Bestämmelser om länsstyrelses befogenhet i dylika ärenden finns i 49 8 (gemensamt verkskydd) samt 40 § 2 mom., 54 8 och 55 §& (gemensamt skyddsrum) civilförsvarslagen.

Vid underlåtenhet att fullgöra skyldighet enligt civilförsvarslagen kan länsstyrelsen enligt 78 8 i vissa fall förelägga vite. Besvär över länsstyrelsens beslut prövas enligt 2 § 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen av regeringsrälten om vitesföreläggandet rör inrättandet av enskilda skyddsrum. I övriga fall handläggs mål om vitesförelägganden enligt civilförsvarslagen av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Vägrar eller försummar någon att tillhandahålla egendom, som tagits

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 187

i anspråk med förfoganderätt, äger polismyndighet och i vissa fall även den som utövat förfoganderätten att utta egendomen (76 8). Mål om beslut av polismyndighet, som avses i 76 8, torde i sista hand prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 18:0 regeringsrättslagen.

Övriga administrativa besvärsmål enligt civilförsvarslagen prövas, i den mån besvärsrätten inte är avskuren (se 83 8), i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår ändrad kompetensfördelning på flera punkter. Ärenden angående ersättning till kommun enligt 44 och 45 §8 bör enligt kommitténs mening flyttas till Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsom skäl härför anförs, att det inte synes behövligt från rättssäkerhetssynpunkt att frågorna om gottgörelse av statsmedel till kommuner för civilförsvarsuppgifter kan dras under administrativ domstols prövning. Mål om kostnadsfördelning mellan kommuner inbördes enligt 40 8 2 mom. och mål om statsbidrag enligt 42 § bör också enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t 1 statsrådet. Beträffande den principiella ståndpunkten i de båda sistnämnda slagen av mål hänvisas till s. 457 och 475 i betänkandet. Samma besvärsordning föreslås för dispensmål enligt 31 §.

Enligt 15 § är civilförsvarspliktig skyldig att på anmaning av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen lämna upplysningar rörande personliga förhållanden av betydelse för tjänstgöring i civilförsvaret. Föreläggande enligt 15 § kan förbindas med vite (78 §). Kommittén föreslår att besvär över sådant vitesföreläggande skall prövas av administrativ domstol. Kommittén påpekar, att mål om vitesföreläggande av liknande slag enligt värnpliktslagen (1941:967) prövas av regeringsrätten och att den olikhet i fråga om kompetensfördelningen, som förekommer f. n., inte synes sakligt motiverad. Till administrativ domstols kompetens bör också enligt kommitténs mening föras mål enligt 76 § om uttagande av egendom, som tagits i anspråk med förfoganderätt. Slutligen föreslår kommittén att administrativ domstols kompetens att pröva mål om inrättande av enskilda skyddsrum skall utvidgas att gälla även utrustning och underhåll av sådana skyddsrum.

Remissyttrandena. Civilförsvarsstyrelsen förklarar sig inte ha något att erinra mot den av kommittén föreslagna kompetensfördelningen.

Departementschefen. Det upprättade lagförslaget överensstämmer i huvudsak med vad kommittén har förordat. Föreskriften om att dispensmål enligt 31 8 skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet medför likformighet i instansordningen för dessa mål och liknande dispensmål enligt byggnadslagstiftningen. Vad beträffar mål om beslut av länsstyrelse rörande föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande i vad angår inrättande, utrustning eller underhåll av enskilt skyddsrum innebär förslaget att inte endast beslut enligt civilförsvarslagen hänförs till administrativ domstol utan även beslut enligt bestämmelser som utfärdats med stöd av lagen. Så-

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

som exempel på beslut av sistnämnda slag kan nämnas beslut enligt 45 § andra stycket civilförsvarskungörelsen (1960:377) om tillstånd att anordna gemensamt skyddsrum.

Efter påpekande av civilförsvarsstyrelsen har i förslaget intagits föreskrift om besvär över beslut av chef för undsättningskår.

65. Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Gällande rätt. Mot slutligt beslut eller utslag av länsstyrelse angående skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad för omhändertagen eller angående enskilds bidrag till omhändertaget barns vård får talan föras hos kammarrätten (83 8). Mot kammarrättens utslag får talan inte föras (86 §). Mot länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpning av barnavårdslagen får talan föras hos Kungl. Maj:t (84 §). Sådana besvärsmål avgörs av regeringsrätten med stöd av 2 8 2:0o fjärde ledet regeringsrättslagen.

I beslut enligt barnavårdslagen av socialstyrelsen får ändring sökas hos Kungl. Maj:t genom besvär (87 8). Även dessa mål avgörs — med vissa undantag — av regeringsrätten med stöd av 2 & 2:0 fjärde ledet regeringsrältslagen. Undantagen gäller mål om inrättande av barnhem m. m. (57 8 första och tredje styckena barnavårdslagen). Sådana mål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. De mål som nu handläggs av kammarrätten såsom sista instans bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av kammarrätt. Till kammarrätts kompetens hänför kommittén, med ett undantag, också sådana mål som nu prövas av regeringsrätten. Undantaget gäller mål enligt 58 § barnavårdslagen där det föreskrivs att socialstyrelsen får meddela föreskrift om det högsta antal barn och unga som samtidigt får vårdas på barnavårdsanstalt. Kommittén förklarar att det i sådana besvärsmål är fråga om en lämplighetsprövning, som naturligen bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.

Den föreslagna kompetensfördelningen har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Departementschefen. Såvitt gäller kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet, å den ena sidan, och förvaltningsdomstol, å den andra, innefattar kommittéförslaget jämfört med nuvarande förhållanden endast den ändringen, att mål enligt 58 § barnavårdslagen förs över från regeringsrätten till Kungl. Maj:t i statsrådet. Jag ansluter mig i huvudsak till vad kommittén har förordat. Genom ändrad lagstiftning (1969: 151) har uppgiften att fastställa barnhemsplan för landstingskommun enligt 56 § barnavårdslagen flyttats från Kungl. Maj:t till socialstyrelsen. Med hän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 189

syn till det nära sambandet mellan denna uppgift och socialstyrelsens uppgifter enligt 57 och 58 88 synes naturligt att eventuellt förekommande besvär över socialstyrelsens beslut enligt 56 § prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Jag anser också att i den mån socialstyrelsen meddelar beslut av generell räckvidd med stöd av barnavårdslagen besvär däröver bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Till kammarrätt hänvisas därför, förutom besvär över länsstyrelses beslut, besvär över för särskilt fall meddelat beslut av socialstyrelsen i andra fall än som sägs i 56 &, 57 § första och tredje styckena samt 58 §. Bestämmelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.

De övriga ändringar som föreslås hänger samman med vad som tidigare anförts om att dela kammarrätten och medge fuliföljd till regeringsrätten i mål, där kammarrätten nu är högsta instans. Sista meningen i 83 8 andra stycket har tillagts för att förhindra att samma fråga prövas av mer än en kammarrätt i fall då mål om ersättning av kommun behandlats av två eller flera länsstyrelser och besvär anförts över mer än en länsstyrelses beslut.

66—68. Förslagen till lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket, till lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket och till lag om ändring i lagen (1965: 61) om be-

hörighet att utöva veterinäryrket m. m.

Gällande rätt. Med stöd av lagen om behörighet att utöva läkaryrket fattar socialstyrelsen beslut om meddelande och återkallelse av legitimation såsom läkare (2—5 och 7 §8). Har fråga uppkommit om återkallelse av legitimationen för en läkare, därför att man misstänker att han lider av sinnessjukdom e. d., kan under angivna förutsättningar socialstyrelsen förordna om läkarundersökning av honom (5 §). Begränsad behörighet att utöva läkaryrket kan meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av socialstyrelsen (9 8). För tandläkares del finns motsvarande bestämmelser i 3—6 samt 8 och 10 §§ lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket. I fråga om veterinärer gäller i stort sett samma regler enligt 2—5 samt 7 och 8 §§ lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. För veterinärernas del ligger beslutanderätten hos veterinärstyrelsen i stället för hos socialstyrelsen. Enligt de tre behörighetslagarna fastställer Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, socialstyrelsen eller veterinärstyrelsen villkoren för att läkare, tandläkare eller veterinär skall få tillkännage att han är specialist på visst område. Lagarna innehåller också bestämmelser om meddelande av förordnanden vilka medför behörighet att utöva yrkena. Enligt lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m.m, kan veterinärstyrelsen medge undantag från vissa bestämmelser vilka riktar sig till personer som, utan att vara behöriga att utöva veteri-

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 näryrket, mot ersättning undersöker djurs hälsotillstånd eller behandlar djur för sjukdom e. d. (10 8).

Med stöd av 2 8 17:0 sjunde ledet regeringsrättslagen prövar regeringsrätten besvär över socialstyrelsens och veterinärstyrelsens beslut om behörighet att utöva läkar-, tandläkar- och veterinäryrkena. Regeringsrätten synes också ha ansett sig behörig att pröva mål om läkarundersökning i samband med återkallelse av legitimation (se RÅ 1953 not. I 150). Besvär över annat beslut av socialstyrelsen eller veterinärstyrelsen enligt de här behandlade tre behörighetslagarna avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Enligt kommitténs förslag skall kammarrätt pröva besvär över beslut i särskilda fall enligt 2—5 samt 7 och 9 8& lagen om behörighet att utöva läkaryrket, besvär över beslut enligt 3—6 samt 8 och 10 §§ lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket samt besvär över beslut i särskilda fall enligt 2—5 samt 7 och 8 §§ lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. Såvitt angår meddelande av begränsad behörighet enligt 9 8 lagen om behörighet att utöva läkaryrket och 8 8 lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. föreslås dock ett undantag. Om med stöd av nämnda lagrum social- eller veterinärstyrelsen bemyndigas alt för utövning av läkar- eller veterinäryrket inom tjänsteläkar- eller veterinärdistrikt intill riksgränsen meddela begränsad behörighet att gälla den som vid varje tidpunkt uppehåller tjänst, motsvarande svensk tjänsteläkar- eller distriktsveterinärbefattning, i angränsande läkar- eller veterinärdistrikt i Finland eller Norge, bör enligt kommitténs uppfattning besvär över ett sådant social- eller veterinärstyrelsens beslut — vilket inte avser ett särskilt fall utan är av mera generell natur — prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Övriga beslut av socialstyrelsen och veterinärstyrelsen enligt de tre behörighetslagarna bör enligt kommitténs mening avgöras i konselj.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av medicinalstyrelsen och lämnas utan erinran av veterinärstyrelsen.

Departementschefen, Jag ansluter mig till kommitténs förslag och förordar således att besvärsmål om beslut för särskilda fall rörande meddelande eller återkallelse av legitimation eller begränsad behörighet att utöva läkar-, tandläkar- och veterinäryrkena skall prövas av kammarrätt. Beslut om meddelande av begränsad behörighet att gälla för den som vid varje tidpunkt uppehåller vissa tjänster i Finland och Norge är av mera generell karaktär och torde i fall av besvär böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Besvär över förordnande om läkarundersökning med stöd av någon av de tre behörighetslagarna bör avgöras av kammarrätt. Övriga socialstyrelsens och veterinärstyrelsens beslut enligt lagarna, bl. a. rörande meddelande av förordnande som medför behörighet att utöva vederbörande yrke, är av den naturen att förekommande besvär lämpligen bör prövas i konselj.

Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har ta-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 191

gits in i ändringsförslagen. Lagförslagen innehåller också ett tillägg som sammanhänger med att kammarrätt inte utgör högsta instans. De lagförslag som rör behörigheten att utöva läkar- och tandläkaryrkena innehåller vidare ändringar med anledning av den år 1967 beslutade omorganisationen av den centrala ledningen av medicinalväsendet.

69. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall

mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

Gällande rätt. Enligt 9 §& lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område kan socialstyrelsen meddela förbud för person, som genom laga kraft ägande dom övertygats om hälsofarligt kvacksalveri, att under viss tid eller för alltid bedriva verksamhet som anges i lagen. Mål om sådant förbud prövas av regeringsrätten enligt 2 8 14:0 trettonde ledet regeringsrättslagen.

Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att dessa mål skall prövas av kammarrätt. Medicinalstyrelsen gör ingen erinran mot detta.

Departementschefen. Jag ansluter mig till förslaget att dessa mål skall behandlas av kammarrätt, Bestämmelse härom har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också en av den nya fullföljdsordningen betingad jämkning i bestämmelsen om när förbud enligt 9 8 skall lända till efterrättelse samt ändringar av redaktionell natur.

70—272. Förslagen till lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644), till lag om ändring i patentlagen (1967: 837) och till lag om ändring i mönster-

skyddslagen (1970: 000)

Departementschefen. Ändringarna i nu ifrågavarande lagar — av vilka mönsterskyddslagen f.n. föreligger endast i form av ett riksdagen förelagt lagförslag (prop. 1969: 168) — innebär i huvudsak blott att i besvärsföreskrifterna ordet Konungen byts ut mot regeringsrätten. I sak innebär detta inte någon ändring i instansordningen och kompetensfördelningen, eftersom mål enligt varumärkeslagen och patentlagen redan enligt gällande bestämmelser i 2 8 14:0 fjärde ledet regeringsrättslagen prövas av regeringsrätten och målen enligt den föreslagna mönsterskyddslagen avsetts att föras till regeringsrätten (nyssnämnda prop. s. 195 och 257 samt lagrådsremiss den 13 mars 1970 angående ändringar i regeringsrättslagen). Ändringsförslagen är ett uttryck för vad jag i den inledande kommentaren till författningsförslagen har anfört om det lämpliga i att termen Kungl. Maj:t utmönstras i de fall då regeringsrätten åsyftas.

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

73. Förslaget till lag om ändring i brandlagen (1962: 90)

Gällande rätt. Med stöd av 2 § 16:0 första och sjätte leden regeringsrättslagen prövar regeringsrätten följande mål enligt brandlagen, nämligen mål om föreläggande vid vite då ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning underlåter att fullgöra lagstadgad skyldighet att anskaffa och underhålla behövliga brand- och livräddningsredskap m. m. (14 §) samt mål om anbringande på annan tillhörig mark eller byggnad av anordning för det kommunala brandförsvaret och om ersättning för sådan åtgärd (9 8). Övriga besvärsmål enligt brandlagen prövas i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anför att flertalet besvärsmål rörande länsstyrelses beslut enligt brandlagen är av den rättsliga natur att redan principiella skäl talar för att målen bör avgöras av administrativ domstol. Målens utgång kan också vara av väsentlig ekonomisk betydelse för den enskilde. Härtill kommer att på brandförsvarets område det allmänna i flertalet fall inte har några intressen av den art att besvärsprövningen i hithörande ärenden behöver förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. I linje med det anförda föreslår kommittén att det skall ankomma på kammarrätt att pröva dels sådana mål enligt brandlagen som f.n. avgörs av regeringsrätten såsom sista instans, dels mål om tvist mellan kommuner om ersättning för släckningshjälp (6 §) och mål om uttagning för tjänstgöring i brandvärn (7 8). Övriga besvärsmål enligt brandlagen är enligt kommitténs mening av den särskilda natur att avgöranderätten bör ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Sålunda bör det enligt kommitténs mening ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva bl.a. besvärsärenden rörande befrielse för kommun från skyldighet att hålla brandkår m. m. (4 8). För de organisatoriska och praktiska överväganden, som måste göras i sådana ärenden, synes nämligen Kungl. Maj:t i statsrådet mera skickad än administrativ domstol.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna kompetensfördelningen i fråga om besvärsmålen enligt brandlagen har inte mött någon erinran i remissyttrandena och synes mig ändamålsenlig. Jag föreslår därför att kammarrätt skall pröva besvär över länsstyrelses beslut enligt 6, 7, 9 och 14 88 brandlagen och att besvär över annat länsstyrelses beslut enligt lagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa ändringar av redaktionell natur, av vilka ändringen i 1 8 sammanhänger med de ändringar i kommunallagarna som träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungyl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 193

74. Förslaget till lag om ändring i skollagen (1962: 319)

Gällande rätt, Skollagen innehåller de grundläggande bestämmelserna om skolväsendet. Av besvärsmålen enligt skollagen avgör regeringsrätten, med stöd av 2 & 17:o första och nionde leden regeringsrättslagen, mål om befrielse från skolgång för skolpliktigt barn som åtnjuter enskild undervisning (35 och 39 a §§), om hämtning av skolpliktigt barn med biträde av polismyndighet (39 och 39 a 88) samt om föreläggande vid vite och utdömande av vite (39, 39a och 51 88). Övriga besvärsärenden enligt skollagen prövas i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att kammarrätt skall pröva dels sådana hithörande mål som nu avgörs av regeringsrätten, dels mål om skolpliktigt barns deltagande i undervisning i specialskola eller specialklass (23 och 24 §§). Som skäl för den föreslagna utvidgningen av administrativ domstols kompetens anför kommittén, att den sistnämnda måltypen rör åtgärder, som kan djupt ingripa i barnens och föräldrarnas liv och som torde lämpa sig väl för överprövning av förvaltningsdomstolk Övriga ärenden angående skolplikt — såsom prövning av frågor huruvida skolplikt är fullgjord, huruvida medgivande bör lämnas elev att avsluta skolgången med utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller femton år, och huruvida medgivande bör lämnas elev att ersätta skolgång i årskurs nio i grundskolan med skolgång i yrkesskola eller utbildning hos hantverkare eller företagare — innefattar däremot enligt kommitténs uppfattning så många praktiska lämplighetsfrågor att övervägande skäl anses tala för att dessa ärenden även framgent i sista hand bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén förordar också att besvär över beslut om godkännande av enskild skola och om återkallelse av sådant godkännande skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans. Som skäl härför anför kommittén att andra synpunkter än rättsliga synes dominera vid prövningen av dessa ärenden och alt ärendena äger viss släktskap med de av Kungl. Maj:t i statsrådet prövade frågorna om statsbidrag till enskilda skolor.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av skolöverstyrelsen. Medicinalstyrelsen förklarar att den inte har något att erinra mot vad kommittén föreslagit beträffande målen om skolplikt och därmed sammanhängande frågor.

Departementschefen. Kommittén har föreslagit att till administrativ domstols prövning skall överföras besvärsärenden rörande skolpliktigt barns deltagande i undervisning i specialskola eller specialklass. Sådana besvärsärenden är mycket ovanliga. Avgörande för bedömningen i tveksamma fall är vilken utbildning som med hänsyn till bl. a. olika skolenheters pedagogiska resurser bäst tillgodoser elevens behov. Avsikten är att inom en nära framtid göra specialundervisningen till föremål för utredning. Det synes lämpli-

7— 11564

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 gast att i avvaktan på utredningens resultat låta prövningen av förevarande besvärsärenden ligga kvar hos Kungl. Maj:t i statsrådet. I övrigt ansluter jag mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i fråga om besvärsmålen enligt skollagen. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.

75. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger

om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Departementschefen. Psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av syneller hörselskada inte kan följa undervisningen i särskola, skall erhålla undervisning i specialskola (3 8). Mot beslut av styrelse för sådan skola får besvär anföras hos länsskolnämnden (44 § tredje stycket). Länsskolnämnds beslut kan överklagas hos Kungl. Maj:t genom besvär (45 8 andra stycket). Sådana besvärsärenden fördelas f.n. mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten enligt samma regler som gäller för motsvarande ärenden enligt skollagen. Denna princip synes böra tillämpas även i framtiden. Jag föreslår därför att den av mig nyss förordade kompetensfördelningen i fråga om besvärsärenden enligt skollagen i tillämpliga delar skall gälla också beträffande besvär över länsskolnämnds beslut med stöd av lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Föreskrift i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.

76. Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1963: 521)

Departementschefen. Talan hos Kungl. Maj:t i sådana namnärenden som prövas av domkapitel handläggs med stöd av 2 § 15:0 tredje ledet regeringsrättslagen av regeringsrätten. Förslaget innebär att, såsom också förordats av förvaltningsdomstolskommittén, sådan talan i fortsättningen skall prövas av kammarrätt,

För övriga namnärenden föreslås ej någon ändring i instansordningen. Det gäller sådana ärenden som nu avgörs av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning såsom sista instans.

77. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. m.

Gällande rätt. Regeringsrätten prövar enligt 2 & 9:o sjätte ledet regeringsrättslagen mål om förordnande enligt 11 § lagen om gravrätt m. m. (att gravrätten skall överflyttas till annan plats eller att rätten skall upphöra med anledning av att begravningsplats skall nedläggas m.m.) eller om beslut,

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 195

som avses i 16 & (beslut av länsstyrelsen i egenskap av besvärsinstans). Vidare avgör regeringsrätten enligt 2 & 17:o nionde ledet regeringsrättslagen mål om vitesförelägganden (15 §) utom såvitt angår kommuns åligganden enligt lagen. I övrigt prövas hithörande mål i konselj.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att de mål som nu avgörs av regeringsrätten även i fortsättningen skall prövas av administrativ domstol, i första hand kammarrätt.

Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag som har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Föreskrift om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.

78. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polis-

väsendet m. m.

Departementschefen. Förslaget innebär att mål enligt denna lag skall prövas av administrativ domstol i likhet med vad nu är fallet med stöd av 2 8 2:0o tredje ledet regeringsrättslagen. Förslaget överensstämmer med vad förvaltningsdomstolskommittén förordat. Kommittéförslaget har inte mött någon erinran av remissinstanserna. Föreskriften att beslut i allmänhet skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan bör gälla även beslut av kammarrätt.

Enligt lagen (1966: 241) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbördsväsendet m. m. i vissa städer och lagen (1966: 681) om skyldighet för kommun att bidraga till pensionskostnad för personal som övergått till statstjänst är besvärsbestämmelsen i 1964 års lag tillämplig även i ärenden enligt nämnda lagar av år 1966. Eftersom mål enligt de tre lagarna, liksom nu är fallet, även fortsättningsvis bör handläggas i samma ordning föreslås inte någon ändring i 1966 års lagar.

79. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för

vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet

Departementschefen. Mål enligt denna lag skall f. n. avgöras av regeringsrätten på grund av föreskrift i 2 § 2:0o tredje ledet regeringsrättslagen. I likhet med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat anser jag att sådana mål även i fortsättningen bör hänvisas till prövning av förvaltningsdomstol.

80. Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Gällande rätt. Naturvårdslagen innehåller bestämmelser om nationalparker (4-6 §§), om naturreservat (7—12 §§) och om naturminnen (13 8). Vidare finns särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

(14 §), till skydd för friluftslivet (15—17 §§), till skydd för landskapsbilden (18—22 §§) och till skydd mot nedskräpning (23 och 24 88). Därefter följer ersättningsbestämmelser (25—36 §§) och ansvarsbestämmelser m. m. (37—

$$). I 14—48 §§ finns slutligen vissa övergångsbestämmelser.

När fråga har uppkommit om att bilda naturreservat ce. d. kan länsstyrelsen för högst tre år i sänder meddela förbud mot att utan länsstyrelsens tillstånd vidta åtgärd som strider mot syftet med ifrågasatta reservatföreskrifter (11 8).

Inom strandskyddsområde gäller visst i lagen närmare reglerat byggnadsförbud samt förbud att utföra markanläggningar som försvårar eller hindrar allmänhetens tillträde till området. Länsstyrelsen kan medge dispens (16 §). Har anläggning utförts utan tillstånd kan länsstyrelsen förelägga ägaren att vidta återställningsåtgärder (16 8). Enligt 17 8 kan länsstyrelsen förelägga den som har satt upp stängsel inom strandskyddsområde att anordna grind eller att avlägsna stängslet.

Täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än husbehov får inte ske utan länsstyrelsens tillstånd. Länsstyrelsen kan förelägga den som söker täkttillstånd att framlägga täktplan. I samband med täkttillstånd kan länsstyrelsen meddela särskilda föreskrifter för företaget (18 §). Om det kan antas att nybyggnad, upplag eller arbetsföretag inom visst område skulle komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden kan länsstyrelsen förordna att sådant företag inte får utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Tillståndet kan förenas med särskilda föreskrifter (19 8). Även i fråga om andra arbetsföretag än sådana som omnämns i 18 och 19 88 kan länsstyrelsen förelägga företagaren att vidta åtgärder för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden (20 §). Länsstyrelsen kan förelägga ägaren till förfallen byggnad, som i väsentlig mån skadar landskapsbilden, att avhjälpa skadan (21 §). Tavla, skylt e. d. för reklam, propaganda eller liknande ändamål får i regel inte sättas upp utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Är sådan anordning uppenbart vanprydande i landskapsbilden kan länsstyrelsen meddela föreläggande om att den skall avlägsnas (22 §). Sådant föreläggande kan meddelas även i fråga om anordning som var uppsalt innan lagen trädde i kraft (47 8). Enligt 24 § kan länsstyrelsen förelägga den som har skräpat ner i naturen att ställa i ordning platsen för nedskräpningen.

Förelägganden av länsstyrelse enligt 16 § andra stycket, 17 8, 20 8, 21 8, 22 § andra stycket eller 24 8 kan förenas med vite (39 §). Enligt 39 § första stycket kan länsstyrelse också i vissa fall förelägga den som har brutit mot förbud eller föreskrift enligt lagen att vid vite rätta vad som olagligen har skett.

Medför förordnande eller vägrad dispens enligt naturvårdslagen inskränkning i ägarens möjlighet att nyttja mark är han berättigad till ersättning för skada. Kan överenskommelse inte träffas ankommer det på

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 197

expropriationsdomstol att pröva ersättningsfrågan (33 §). Den som förelagts att ta bort stängsel eller ått aånordna grind i stängsel är under vissa förhållanden berättigad till ersättning för sina kostnader härför och för underhåll av genomgång (31 och 48 §§). När länsstyrelsen med stöd av 47 8 förelagt någon att avlägsna skylt, tavla m. m. som anordnats innan naturvårdslagen trädde i kraft kan länsstyrelsen när särskilda skäl föranleder det tillerkänna denne ersättning för uppkomna kostnader (47 8). Innan länsstyrelsen fattar beslut som kan medföra ersättningsskyldighet kan länsstyrelsen utsätta viss tid för den som med anledning av beslutet vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av fastighet (32 8).

Talan mot länsstyrelses beslut enligt naturvårdslagen förs genom besvär hos Kungl. Maj:t (408).

Enligt 2 & 11:o0 sjunde ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att avgöra mål om fridlysning av naturminne och därmed sammanhängande beslut samt mål om tillstånd enligt 22 § naturvårdslagen eller om föreläggande enligt 16, 17, 20, 21, 22, 24 eller 47 8 samma Jag. Vidare prövar regeringsrätten mål om ersättning av allmänna medel enligt naturvårdslagen med stöd av 2 8 4:0o andra ledet regeringsrättslagen och mål om förelägganden vid vite med stöd av 2 § 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen. Övriga mål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén. I fråga om mål om tillstånd enligt 18 och 19 88 anför kommittén att syftet med förbudsbestämmelserna i dessa paragrafer är begränsat till behovet av skydd för landskapsbilden, att inga allmänpolitiska överväganden synes komma in i bilden och att dispensgivningen kan vara av stor betydelse för näringslivet. Med anledning härav föreslår kommittén att dessa mål skall överflyttas till administrativ domstol. Till administrativ domstol bör också enligt kommitténs mening Överföras mål om föreläggande enligt 32 §.

Kommittén påpekar att frågor om rätt till ersättning enligt 31 eller 48 § kan dras under allmän domstols prövning. Från rättsskyddssynpunkt anses därför inte föreligga något behov av att låta besvär över länsstyrelses beslut i sådana frågor prövas av administrativ domstol. Kommittén föreslår därför att sådana mål samt ersättningsfrågor, som kan prövas av expropriationsdomstol, skall överflyttas till avgörande i konselj.

I övrigt föreslås endast den ändringen att mål som nu avgörs av regeringsrätten i första hand skall prövas av kammarrätt.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter, lantmåäteristyrelsen och Sveriges advokatsamfund. I övrigt förekommer mycket delade meningar om kompetensfördelningen på detta område. Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF utgår från att beslut som gäller ingrepp i enskilds rätt bör prövas av administrativ domstol och anser i konsekvens härmed att samtliga mål om tillämpning av naturvårdslagen utom frågor om nationalparker och före-

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

skrifter till skydd för växter och djurarter enligt 14 8 skall handläggas av sådan domstol. De nämnda lantbruksorganisationerna anser också att en prövning hos förvaltningsdomstol skulle främja enhetlighet och konsekvens i lagtillämpningen och minska riskerna för rättsförluster, som ibland anses mycket stora.

Mål om fridlysning av naturminnen bör enligt kammarkollegiet och statens naturvårdsverk prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Naturvårdsverket framhåller att det endast i sällsynta undantagsfall torde förekomma att fridlysning innebär ett djupgående ingrepp för markägaren. Objekten utgörs som regel av enstaka träd, växter eller andra naturföremål.

Kammarkollegiet och naturvårdsverket kritiserar också kommitténs förslag om att tillstånd enligt 18 § skall prövas av administrativ domstol. Naturvårdsverket förklarar att ersättningskrav överstigande en miljon kronor inte är ovanliga och att det från naturvårdssynpunkt ter sig synnerligen otillfredsställande om administrativ domstol har rätt att underkänna naturvårdsmyndigheternas beslut i sådana ärenden. Kammarkollegiet framhåller, att målen visserligen ofta berör starka enskilda intressen av ekonomisk art men att frågan om det ena eller det andra företaget kan tillåtas eller vilka föreskrifter som bör förenas med tillstånd uppenbarligen är en planfråga, där naturpolitiska synpunkter måste ha stort utrymme även bortsett från den avvägning som måste göras med hänsyn till kostnaderna för kronans ersättningsskyldighet. Enligt kammarkollegiets mening torde vidare i praktiken inte alltid kunna dras någon klar gräns mellan mål om dispenser från täktförbudet å ena sidan och dispenser som avser naturreservat eller strandskyddsområde å den andra sidan.

Förslaget om att mål om tillstånd enligt 19 8 skall överflyttas till administrativ domstol har mött kritik från bl. a. naturvårdsverket och flera länsstyrelser. Det påpekas att i sådana mål ofta samtidigt krävs dispens enligt 16 8. Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar att Öland och kustområdena i norra Kalmar län i stor utsträckning har förklarats vara strandskyddsområden och samtidigt lagts under förbud enligt 19 8. Det inträffar inte sällan att en byggnad är olämplig från såväl strandskydds- som landskapsbildssynpunkt och att dispens vägras med stöd av både 16 och 19 §§. Den av kommittén föreslagna kompetensfördelningen skulle leda till att åtskilliga ärenden skulle komma att prövas både av Kungl. Maj:t i statsrådet och av administrativ domstol.

Den inskränkning i markägarens förfoganderätt som tillståndstvånget enligt 22 8 innebär motiverar enligt kammarkollegiets mening inte att tillståndsfrågan prövas av administrativ domstol. Frågan är i utpräglad grad av naturpolitisk art. Liknande synpunkter framhålls av naturvårdsverket och länsstyrelsen i Örebro län, som i konsekvens härmed även förordar att mål enligt 39 § lagen (1943: 431) om allmänna vägar om tillstånd att sätta upp annonstavla e. d. efter allmän väg skall prövas i konselj.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 199

Mål om ersättning, som avses i 47 8, bör enligt kammarkollegiets mening handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet eftersom prövningen är av diskretionär art.

Departcmentschefen. Naturvårdslagen rymmer frågor av framträdande betydelse både från allmän och från enskild synpunkt. Det är i stor utsträckning förenat med betydande svårigheter att ta principiell ställning till frågan vilka intressen som dominerar i olika typer av ärenden. I de enskilda fallen torde förekomma mycket slora variationer. Övervägande skäl synes tala för att den kompetensfördelning mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol som skedde i samband med lagens tillkomst år 1964 i huvudsak behålls.

Bortsett från den förändringen att kammarrätt skall träda in mellan länsstyrelsen och regeringsrätten är jag i detta sammanhang inte beredd att föreslå någon annan ändring än att frågor om ersättning som kan prövas av allmän domstol eller expropriationsdomstol förs över till handläggning av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om besvärsrätt i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.

Av lagtekniska skäl bör föreskrifter om instansordningen vid besvär mot beslut av länsstyrelse, som fattats enligt bestämmelser som meddelats med stöd av naturvårdslagen, inte tas in i lagen.

81. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål

Gällande rätt. Enligt lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål utförs sådan undersökning av läkare vid rättspsykiatrisk klinik eller station eller av annan läkare som socialstyrelsen utser. Socialstyrelsen bestämmer undersökningarnas fördelning på kliniker och stationer (1 8). Skriftligt utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall avges inom viss i lagen angiven tid. Socialstyrelsen kan medge anstånd i särskilt fall (4 §). Bestämmelser finns om förvaringen och behandlingen dels av häktade personer som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning, dels av sådana personer som enligt rättens beslut skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukbhus och beträffande vilka rätten samtidigt förordnat att de skall vara häktade (7 och 7 a §§). Föreskrifter finns också om behandlingen av personer, som skulle vara på fri fot medan de undergår rättspsykiatrisk undersökning men som enligt rättens beslut har tagits in på rättspsykiatrisk klinik därför att de ej inställt sig till undersökning (9 8). Beslut enligt 7 a & kan meddelas av kriminalvårdsstyrelsen. Beslut rörande tillämpningen av 7 och 9 §§ kan fattas av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen.

Enligt 2 § 17:0 tionde och trettonde leden regeringsrättslagen avgör rege-

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

ringsrätten f. n. mål om häktads vård och behandling, mål om verkställande av straff eller annan brottspåföljd samt mål om anstånd med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning. Med stöd av nämnda lagrum torde mål enligt 4, 7 eller 7 a 8 lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål prövas av regeringsrätten.

Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att kammarrätt skall pröva dels mål om beslut, som i särskilt fall meddelats angående behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller av annan anledning hålls i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd, dels mål om anstånd med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag beträffande målen om anstånd med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning tillstyrks av medicinalstyrelsen. Regeringsrättens ledamöter anser att frågan om anstånd är en organisatorisk fråga och inte en rättsfråga, därför att den är beroende av tillgången på läkarpersonal på sinnessjukvårdens område. Besvärsprövningen borde under dessa förhållanden ankomna på Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementschefen. Den enskilde har ett starkt intresse av att rättspsykiatrisk undersökning utförs med största möjliga skyndsamhet. Från rättsskyddssynpunkt synes det vara av värde att det ankommer på domstol att pröva besvär över socialstyrelsens beslut rörande anstånd med avgivande av utlåtande över sådan undersökning. Jag förordar därför att dessa mål skall avgöras av kammarrätt. Likaledes synes kammarrätt böra pröva besvär över kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 7 a 8 lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål samt besvär över beslut för särskilda fall av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av 7 och 9 §§ i lagen. Talan mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av denna lag bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Föreskrifter om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.

82. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av

pensionsutfästelse m. m.

Gällande rätt. Enligt 2 8 14:0 sextonde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om tillsynsmyndighetens beslut enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m. Undantag görs dock för mål om beslut rörande fråga som avses i 22 § sistnämnda lag. De undantagna målen angår ändring av innehållet i stiftelses stadgar och prövas i konselj. Undantaget bör ses mot den bakgrunden att tillsynsmyndigheten kan underställa Kungl. Maj:t sådant ärende, om tillsynsmyndigheten anser att ärendet är av den beskaffenhet att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att fatta beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 201

Departementschefen. Anledning finns inte att i detta sammanhang göra annan ändring i den nuvarande kompetensfördelningen beträffande mål enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m. än att de besvärsmål, som nu prövas av regeringsrätten, hänförs till kammarrätts kompetensområde. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.

83. Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231)

Gällande rätt. Mål om ingripanden i särskilda fall med stöd av smittskyddslagen handläggs f.n. i sista instans av regeringsrätten på grund av föreskriften i 2 § 16:0 första ledet regeringsrättslagen om att regeringsrätten skall pröva mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården. Regeringsrättens kompetens enligt denna föreskrift har i praxis (RÅ 1945 not. S 117) ansetts omfatta även andra ingripanden i särskilda fall på hälsovårdens område. Här avsedda mål kan uppkomma på grund av bestämmelserna i 7, 10, 14, 15 och 21 §§ smittskyddslagen. Enligt 2 & 16:0 sista ledet regeringsrättslagen ankommer det vidare på regeringsrätten att pröva mål om ersättning enligt 10 § smittskyddslagen. Besvär över beslut enlig! smiltskyddslagen av generell innebörd prövas i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Departementschefen. De mål som nu handläggs i regeringsrätten är av den beskaffenhet att de även i fortsättningen bör hänvisas till prövning av administrativ domstol. En sådan ordning överensstämmer också med vad som har föreslagits i fråga om likartade mål på närbesläktade områden. Bestämmelser i enlighet härmed har tagits in i ändringsförslaget.

84. Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Gällande rätt. Enligt miljöskyddslagen finns en särskild koncessionsnämnd som på ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet prövar om tillstånd kan lämnas till verksamheten. Vidare kan Kungl. Maj:t uppdra åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd beträffande visst slag av ärenden (9 och 17 88). Om ansökan om tillstånd inte uppfyller vissa föreskrivna villkor i fråga om bl. a, innehållet, kan sökanden vid vite föreläggas att avhjälpa bristen (13 8). Uppdrag kan lämnas sakkunnig att verkställa särskild utredning. På yrkande fastställs ersättning för utredningen (14 8). I tillståndsbeslut anges de villkor som skall gälla (18 §). Om Kungl. Maj:t efter underställning eller besvär lämnar tillstånd till miljöfarlig verksamhet, kan Kungl. Maj:t uppdra åt koncessionsnämnden eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet (20 §). Under vissa i lagen närmare angivna omständigheter kan omprövning av tillstånd ske och nya villkor

71—11564

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

fastställas eller t.o.m. förbud mot fortsatt verksamhet meddelas (23—25 och 27 88). Tillsyn på området utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelserna (38 §). Länsstyrelsen kan, om tillstånd inte getts enligt lagen, meddela föreläggande om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt för att lagens bestämmelser skall efterlevas. I fall då tillstånd föreligger kan länsstyrelsen meddela brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av särskilda omständigheter. Om tillståndshavare åsidosätter villkor som har angetts i tillståndsbeslutet kan länsstyrelsen vidare förordna om rättelse på hans bekostnad eller förelägga honom att själv vidta rättelse. Sådana förelägganden som nu har nämnts kan förenas med vite (40 8). Efter framställning av naturvårdsverket kan koncessionsnämnden i fråga om viss miljöfarlig verksamhet besluta om förbud eller meddela föreskrift om försiktighetsmått (41 §). Tillsynsmyndighet har också bl. a. rätt att som ett led i tillsynen vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning samt att företa undersökning inom anläggningen (42 8). Vill någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som han utövar eller ämnar utöva företa mätning eller annat undersökningsarbete på fastighet som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen föreskriva att tillträde till fastigheten skall lämnas under viss tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsältas, kan länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada instrumentet (51 8).

Med stöd av 2 8 4:0 första ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvär över beslut om ersättning för särskild sakkunnigutredning enligt 14 8 miljöskyddslagen. På grund av 2 §& 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten vidare besvär över vitesförbud enligt 51 § miljöskyddslagen. Övriga beslut enligt miljöskyddslagen prövas i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt föreskrift i 2 § 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen gäller detta även beträffande vitesförelägganden enligt 13 och 40 8§ miljöskyddslagen.

Departementschefen. Lämplighetssynpunkter dominerar i hög grad ärendena enligt miljöskyddslagen. I överensstämmelse med gällande rätt synes därför huvudregeln böra vara att beslut enligt lagen skall överprövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Endast de besvärsärenden, som nu faller inom regeringsrättens kompetensområde, bör prövas av kammarrätt. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.

85. Förslaget till lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698)

Gällande rätt. Har jordbruket på odlad jord lagts ned, kan enligt jordhävdslagen lantbruksnämnden förelägga innehavaren att återställa hävden, om jorden ingår i brukningsenhet, som är eller genom tekniskt och ekonomiskt rimliga åtgärder kan bli lämpad för rationell jordbruksdrift och som

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 203

lider skada genom nedläggningen, eller om jorden med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter befinns böra hållas i odlat skick för att underlätta bildandet av rationell brukningsenhet. I vissa fall skall föreläggandet riktas mot jordens ägare. Föreläggandena kan förenas med vite (3 5). Har föreläggande om återställande av hävd meddelats, är staten i vissa fall skyldig att lösa jorden, om ägaren begär det. Yrkande om inlösen skall vid äventyr av talans förlust göras hos Jantbruksnämnden inom viss angiven tid. Bifalls inte yrkandet, skall talan vid samma äventyr väckas genom stämning inom viss tid (5 §). Lantbruksnämnden kan beträffande odlad jord som omfattas av föreskrifterna om föreläggande förordna att täkt av matjord inte får ske utan nämndens tillstånd (6 8). På framställning av ägare av odlad jord kan lantbruksnämnden avge förklaring alt jordbrukets nedläggande inte skall medföra åtgärd enligt 3 8. Har sådan förklaring avgetts, äger förordnande som meddelats med stöd av 6 § inte tillämpning beträffande jorden (7 §).

Besvärsärenden rörande tillämpning av jordhävdslagen prövas f.n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt en lagrådsremiss den 13 mars 1970 angående ändringar i regeringsrättslagen föreslås att genom en undantagsbestämmelse i 2 8 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen detta skall gälla även beträffande ärenden angående vitesföreläggande.

Departementschefen. Tillämpningen av jordhävdslagen har nära samband med frågorna om jordbrukets yttre och inre rationalisering och sammanhänger således med den jordbrukspolitik som förs. Med hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att samtliga besvärsärenden enligt lagen även i fortsättningen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista hand. Bestämmelse i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.

86. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 006) om utlämninvg till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård celler

behandling

Departementschefen. Genom prop. 1970:30 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att anta förslag till lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Talan mot polismyndighets beslut enligt den föreslagna lagen förs hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut förs talan hos Kungl. Maj:t genom besvär. Vid besvär hos länsstyrelse eller Kungl. Maj:t över beslut om utlämning är besvärstiden en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet. Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras utan inskränkning till viss tid (11 §). Beslut om reseförbud eller omhändertagande länder omedelbart till efterrättelse. Polismyndighet och länsstyrelse får, när särskilda skäl föranleder det, förordna att dess beslut om utlämning verkställs omedelbart (12 8). Myndigheten kan förordna biträde åt den som be-

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

gärs utlämnad. Sådant biträde har rätt till arvode och kostnadsersättning av statsmedel (7 8).

Av propositionen (s. 40) framgår att avsikten är att besvärsärendena hos Kungl. Maj:t skall prövas i regeringsrätten. I propositionen (s. 41) erinras om att förvaltningsdomstolskommittén har föreslagit att mål som f. n. prövas av regeringsrätten i första hand skall prövas av kammarrätt. I samband därmed förklaras att det vid den slutliga prövningen av kommitténs förslag får övervägas om den i propositionen föreslagna instansordningen bör behållas. Färtill fogas ett allmänt uttalande om att förevarande ärenden är av den natur att det är önskvärt med en kort instanskedja.

Jag har i det föregående förordat att mål om administrativa frihetsberövanden enligt barnavårdslagen (1960:97) och lagen om nykterhetsvård (1954: 579) skall prövas av kammarrätt. Övervägande skäl synes tala för att också målen enligt den nu ifrågavarande lagen skall hänföras till kammarrätts kompetensområde. Kammarrätterna synes bli väl skickade att handlägga dessa mål. Visserligen blir instanskedjan härigenom formellt sett längre än förut. I realiteten blir dock kammarrätt i allmänhet slutinstans därför att sakprövning i regeringsrätten skall kunna erhållas endast i prejudikatfall och vissa andra mycket speciella fall. Besvärstiden vid klagan över polismyndighets och länsstyrelses beslut om utlämning är, såsom förut nämnts, enligt det till prop. 1970: 30 fogade lagförslaget en vecka från delgivningsdagen. Samma besvärstid torde böra gälla för anförande av besvär över kammarrätts beslut om utlämning. I fråga om verkställigheten av kammarrätts beslut om utlämning torde lämpligen böra föreskrivas att beslutet verkställs omedelbart, om ej domstolen förordnar annat. Besvär över länsstyrelses beslut enligt 7 8 bör också prövas av kammarrätt. Bestämmelser i enlighet med det anförda har tagits in i ändringsförslaget.

87. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 000) om allmänna vatten-

och avloppsanläggningar

Departementschefen. Kungl. Maj:t har den 23 januari 1970 till lagrådet remitterat förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, som skall ersätta den nuvarande lagen (1955: 314) i samma ämne. Enligt den föreslagna nya lagen skall, liksom enligt den gällande, vissa va-ärenden handläggas av länsstyrelse. Sålunda skall länsstyrelse kunna vid vite ålägga kommun att fullgöra skyldighet att sörja för eller tillse att allmän va-anläggning kommer till stånd (2 8). Länsstyrelse skall vidare kunna på begäran av kommun föreskriva, att allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall omfatta viss del av kommunen. Är huvudmän oense huruvida visst område skall hänföras till den ena eller andra anläggningen, skall länsstyrelsen kunna besluta i frågan (6 8). Länsstyrelsen skall kunna vid vite ålägga huvudman att fullgöra sin skyldighet att lämna uppgift om allmän va-anläggnings verksam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 205

hetsområde (7 §). Va-anläggning, som drivs eller skall drivas av annan än kommun, skall kunna förklaras för allmän av länsstyrelsen, om det finns behov av anläggningen från allmän hälsovårdssynpunkt eller från annan allmän synpunkt. Länsstyrelsen skall också kunna bestämma visst område utöver vilket sådan anläggnings verksamhetsområde inte får utsträckas (30 85). Länsstyrelsen får vidare förordna syssloman att i huvudmannens ställe och för dennes räkning driva anläggning som har förklarats allmän, om huvudmannen åsidosätter viss eller vissa fastigheters intressen eller annars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt. Länsstyrelsen skall kunna entlediga sysslomannen, när förhållandena föranleder det. Det skall också ankomma på länsstyrelsen att pröva frågan om arvode till sysslomannen (32 8). Likaså skall länsstyrelsen bestämma arvode till sakkunnig som den har anlitat i va-ärende (34 8). Avsikten är att lagförslaget senare i vår skall föreläggas riksdagen.

Enligt 2 § 8: o sjunde ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva samtliga besvärsmål om länsstyrelses beslut på grund av gällande lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

I samband med remiss till lagrådet den 13 mars 1970 av förslag till ändringar i regeringsrättslagen framhöll jag att vissa ändringar i kompetensfördelningen borde komma till stånd vid införandet av den nya lagen. Besvär över länsstyrelsens beslut enligt 7 och 32 §§ i den föreslagna lagen och om arvode till sakkunnig som avses i 34 § samma lag borde prövas av regeringsrätten, eftersom länsstyrelsens beslut i de nu nämnda frågorna normalt måste grundas på rent rättsliga ställningstaganden och till viss del berörde enskild rätt. Talan mot länsstyrelsens beslut enligt 2, 6 och 30 §§ i den föreslagna lagen borde däremot prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, eftersom hithörande frågor främst borde bedömas från planläggnings- eller andra allmänna synpunkter.

I detta sammanhang har jag inte anledning att föreslå annan ändring i den av mig tidigare förordade kompetensfördelningen än att de ärenden, som förts till regeringsrättens kompetensområde, bör hänvisas att i första hand prövas av kammarrätt. Jag förordar således att kammarrätt skall pröva talan mot länsstyrelses beslut enligt 7 och 32 §§ och om arvode till sakkunnig som avses i 34 8 i den föreslagna nya lagen och att besvär över annat beslut av länsstyrelse enligt lagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.

88. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 000) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna un-

derrätterna

Departementschefen. Kungl. Maj:t har den 13 mars 1970 till lagrådet remitterat förslag till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens överta-

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971

gande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna. Avsikten är att lagförslaget senare i vår skall föreläggas riksdagen. Enligt den föreslagna lagen skall rådhusrättsstad under viss tid betala kostnadsbidrag till staten. Bidraget fastställs av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (7 8). Åsidosätter tingshusbyggnadsskyldige, stad eller annan kommun sina skyldigheter enligt lagen, kan länsstyrelsen vid vite förelägga den försumlige att fullgöra sin skyldighet. Försuttet vite döms ut av länsstyrelsen (9 8). Besvär över beslut som meddelats av den myndighet som skall fastställa kostnadsbidrag för rådhusrättsstad skall föras hos Kungl. Maj:t (11 8). Frågan om besvär över länsstyrelsens beslut regleras i länsstyrelseinstruktionen (1958: 333). De ärenden som kan fullföljas hos Kungl. Maj:t är av den natur att ärendena ansetts (se nyssnämnda lagrådsremiss och lagrådsremiss samma dag om ändringar i regeringsrättslagen) böra prövas av regeringsrätten.

Efter ett genomförande av den av mig föreslagna förvaltningsdomstolsreformen bör det ankomma på kammarrätt att pröva besvär över beslut som enligt den föreslagna lagen med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna meddelas av länsstyrelse eller den myndighet som skall fastställa kostnadsbidrag för rådhusrättsstad. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.

89. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1961: 313) om förfarandet

i anmärkningsmål

Departementschefen. Eftersom kammarrätten genom den föreslagna reformen förlorar sin karaktär av riksdomstol, är det naturligt att nuvarande förbud mot att anföra besvär över kammarrättens beslut i vissa slag av mål upphävs. Likaväl som i övriga hos kammarrätt i fortsättningen förekommande mål torde det i målen enligt förevarande förordning vara av betydelse att kunna få vägledande prejudikat från regeringsrätten. I enlighet härmed föreslår jag att 9 § förordningen om förfarandet i anmärkningsmål skall upphöra att gälla. Med anledning av att en andra kammarrätt inrättas bör vidare en redaktionell ändring göras i 8 8.

90. Förslaget till lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99)

Gällande rätt. Familjebidrag utges av kommunen (27 §). Ärenden om familjebidrag handläggs å kommunens vägnar av en familjebidragsnämnd. För utgivna bidrag får kommunen viss gottgörelse av staten (29 §). Denna utbetalas av länsstyrelsen efter ansökan.

Besvär över familjebidragsnämnds beslut prövas i allmänhet av länsstyrelsen (32 8). Över länsstyrelses beslut rörande tillämpningen av familje-

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 207

bidragsförordningen får besvär anföras hos kammarrätten, Mot kammarrättens beslut får talan ej föras (34 8).

Förvaltningsdomstolskommittén, Kommittén föreslår att de mål som nu prövas av kammarrätten även i fortsättningen skall hänvisas till administrativ domstol. Kommittén gör dock undantag för mål om statsbidrag som enligt vad kommittén har föreslagit såsom allmän regel för statsbidragsmål bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av försvarets civilförvaltning, som understryker målens betydelse för den värnpliktige och hans familj.

Departementschefen. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse härmed och i anledning av att klagoförbudet mot kammarrättens beslut upphävs har tagits in i ändringsförslaget.

91. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1967: 882)

om studiemedelsavgifter

Departementsechefen. Förslaget innebär att nuvarande förbud mot att föra talan mot kammarrättens beslut (31 §) upphävs. I fråga om skälen därtill hänvisar jag till vad jag har anfört beträffande motsvarande ändring i förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärkningsmål under 89. När kammarrätten inte längre är sista instans behövs också en ändring i 308.

92. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord

och avskrivning rörande vissa skatter