Prop. 1971:30
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna förvaltninpdomstolar, m.m.
Nr30
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m.; given Stockholms dott den .12 mars 1971.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll samt Kungl. Maj:ts och kyrkomötets bilagda skrivelser, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande depar- tementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF LENNART GEIJER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I pr0positionen föreslås tre nya lagar av central betydelse på. den offentliga förvaltningens område: lag om allmänna förvaltningsdomsto- lar, förvaltningsprocesslag och förvaltningslag. Förslagen innebär dels att rättskipningen i regeringsrätten och kammarrätt omorganiseras, dels att allmänna förfaranderegler för förvaltningsdomstolar och förvaltnings- myndigheter införs.
Genom förslagen flyttas tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärs— prövningen i förvaltningsärenden från regeringsrätten till kammarrätt. Kammarrätt får ställning av allmän förvaltningsdomstol närmast under regeringsrätten med i stort sett samma. målområde som denna. I sam- band därmed byggs kammarrättsorganisationen ut kraftigt. Sålunda skall det i fortsättningen finnas två kammarrätter. den ena i Stockholm med Svealand utom Värmland samt Norrland, Östergötland och Got- land som domkrets och den andra i Göteborg med återstoden av landet som domkrets. Två av stockholmskammarrättens avdelningar föreslås förlagda till Sundsvall. Antalet avdelningar i kammarrätt ökas från f.n. 9 till 15. Kammarrättsavdelningama föreslås organiserade efter
Prop. 1971 : 30
Prop. 1971: 30 2
hovrättsmönster med en karnmarrättslagman som ordförande och i prin- cip ordinarie kammarrättsråd som övriga ledamöter.
För regeringsrättens del innebär förslagen att domstolen huvud- sakligen får ställning av prejudikatinstans. Mål, som fullföljs från kam- marrätt till regeringsrätten, skall prövas av regeringsrätten bara om denna meddelar prövningstillstånd.
Tillstånd skall meddelas, om det är av vikt för ledning av rättstillämp- ningen att frågan prövas av regeringsrätten eller om det föreligger syn- nerliga skäl till sådan prövning, såsom att resning annars skulle kunna ha beviljats. Som en konsekvens av regeringsrättens ändrade uppgifter föreslås att antalet regeringsråd minskas från f.n. 22 till högst 18. Vidare föreslås att den nuvarande ordningen, att regeringsrättens mål bereds i statsdepartementen och föredras inför domstolen av tjänstemän i departementen, skall upphöra. I stället inrättas ett eget kansli för rege- ringsrätten i vilket särskilda föredragande för domstolen ingår.
Grundläggande regler om förfarandet i mål hos regeringsrätten och kammarrätt föreslås meddelade i förvaltningsprocesslagen . Denna före- slås bli tillämplig även hos länsrätt, länsskatterätt och mellankommunala skatterätten. Syftet med lagen är bl. a. att underlätta för den enskilde att själv föra sin talan vid förvaltningsdomstol.
Förfarandet i förvaltningsdomstol föreslås i princip vara skriftligt. Muntlig förhandling skall kunna ingå i handläggningen, när det kan an- tas vara till fördel för utredningen. Part föreslås få viss möjlighet att påverka frågan huruvida muntlig förhandling skall komma till stånd. Enskild part, som inställer sig vid muntlig förhandling, skall enligt för- slaget kunna få ersättning av allmänna medel för sin inställelse, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för inställelsen.
För förvaltningsdomstol föreslås gälla uttryckligt förbud att gå utöver vad som har yrkats i målet. Möjlighet skall dock finnas för domstol att utan yrkande besluta till det bättre för enskild, när det föreligger sär— skilda skäl och det kan ske utan men för motstående enskilt intresse.
Förslaget till förvaltningslag är avsett att bilda grundvalen för förvalt- ningsmyndigheternas handläggning av sina ärenden. Lagen syftar främst till att stärka den enskildes rättssäkerhet i hans mellanhavanden med myndigheterna. Vid utformningen av lagen har lagts särskild vikt vid att den skall tillgodose behovet av förfaranderegler i första instans, att reglerna skall vara så enkla och lättillgängliga som möjligt samt att lagen inte får äventyra kravet på snabbhet och effektivitet i förvalt- ningen.
Förfarandereglerna i förvaltningslagen föreslås uppdelade i två hu- vudavsnitt. I det första ingår sådana regler som kan tillämpas i stort
Prop. 1971: 30 i 3
sett i alla slag av förvaltningsärenden. Hit hör bl.a. regler om jäv, en- skilds rätt att anlita ombud eller biträde, myndighets skyldighet att väg— leda den som har gjort en ofullständig ansökan c. d., myndighets befo- genhet att anlita tolk och ordningen för anförande av besvär över myn- dighets beslut. De flesta av reglerna är nya som allmänna föreskrifter betraktade. Några av reglerna, t. ex. reglerna om besvärstid, ersätter däremot nuvarande lagstiftning i ämnet.
Det andra huvudavsnittet i förvaltningslagen föreslås innehålla sådana bestämmelser som är av särskild betydelse i ärenden där det är fråga om myndighetsutövning mot enskild, dvs. när myndighet utövar befo- genhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Sålunda fö- reslås bl.a. bestämmelser om rätt för sökande, klagande eller annan part i ett ärende att ta del av utredningsma-terialet i ärendet, myndighets skyldighet att underrätta part om detta material, parts rätt att muntligen lämna uppgift i ärende, myndighets skyldighet att ange skälen för be- slut, varigenom den avgör ärende, och att underrätta part om innehållet i sådant beslut och om vad han skall iaktta vid klagan över beslutet. Samtliga bestämmelser är nya som allmänna regler betraktade.
Propositionen innehåller dessutom förslag till konsekvensändringar till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, förvaltnings—lagen och för- valtningsprocesslagen. Ändringarna går bl. a. ut på att i olika specialför- fattningar föra in uttryckliga bestämmelser om huruvida besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t eller hos förvaltningsdomstol. Härvid överges den nuvarande tekniken att beteckna även besvär, som skall prövas av regeringsrätten, såsom besvär hos Kungl. Maj:t. I stället anges i sådant fall att besvär skall anföras hos regeringsrätten. I konsekvens härmed kommer i fortsättningen uttrycket att talan fullföljs hos Kungl. Maj:t i princip att innebära att talan skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Som en konsekvens av ett av syftena med förvaltningslagen och förvalt— ningsprocesslagen — att åstadkomma enhetliga och generellt tillämpliga regler för förfarandet hos förvaltningsmyndigheter resp. hos förvalt- ningsdomstolar — har vidare de förfaranderegler som nu finns i olika specialförfattningar i stor utsträckning utmönstratsDenna anpassning av specialförfattningar till förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen har hittills slutförts beträffande ett 50-tal författningar. Avsikten är att arbetet därmed skall fortsätta.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971, såvitt angår för- faranderegler för länsrätt, länsskatterätt och mellankommunala skatte- rätten, samt i övrigt den 1 januari 1972.
1) Förslag till Lag
om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom förordnas som följer.
1 % Regeringsrätten är, i enlighet med vad i regeringsformen sägs, högsta allmänna förvaltningsdomstol. Den har sitt säte i Stockholm. Kammarrätt är allmän förvaltningsdomstol närmast under regerings- rätten. Kammarrätterna år kammarrätten i Stockholm och kammarrätten i Göteborg.
Regeringsrätten 2 €
Regeringsrätten prövar
l.. besvär över kammarrättens beslut,
2. besvär över annat beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller av riksdagen beslutad författning anföres hos domstolen. .
3. mål som avses i 20 5 lagen (1936: 567) om domkapitel. Om regeringsrättens behörighet att pröva ansökningar om resning och återställande av försutten tid finns bestämmelser i 19 % regeringsformen.
3 % Regeringsrätten består av högst aderton regeringsråd. Konungen för- ordnar ett av regeringsråden att vara domstolens ordförande. Om regeringsråds tjänstgöring i lagrådet finns bestämmelser i regerings- formen.
4 % Regeringsrätten är delad i två eller flera avdelningar. Avdelningarna är lika behöriga att upptaga mål som regeringsrätten handlägger. Regeringsrättens ordförande är ordförande på en avdelning. Ordförande på annan avdelning är det regeringsråd som Konungen förordnar.
Om avdelnings sammansättning vid prövning av mål finns bestämmel-
ser i regeringsformen. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre regeringsråd deltaga.
5 %
Finner avdelning vid överläggning till avgörande av mål, att den mening som råder på avdelningen avviker från rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit antagen av regeringsrätten, får avdelningen förordna, att målet eller, om det kan ske, endast viss fråga i målet skall avgöras av regeringsrätten i dess helhet. Sådant förordnande får också meddelas, om det i annat fall är av särskild betydelse för rättstillämpningen att målet eller viss fråga avgöres av regeringsrätten i dess helhet.
Har i olika avgöranden av regeringsrätten kommit till uttryck mot var- andra stridande åsikter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, äger första stycket tillämpning endast om avdelningen finner att den rådan- de meningen avviker från det senast meddelade avgörandet.
När mål avgöres av regeringsrätten i dess helhet, skall alla ledamöterna deltaga i avgörandet, om ej laga hinder möter.
6 %
När avdelning behandlar ansökan om resning i något av regerings- rätten avgjort mål eller ärende, får ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå är att tillgå inom domstolen.
7 5 För beredning och föredragning av mål i regeringsrätten finns hos dom- stolen särskilda tjänstemän.
Kammarrätterna
13%
Kammarrätt prövar
1. besvär över beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller annan för- fattning anföres hos domstolen,
2. mål som underställes domstolen enligt folkbokföringsförordningen (1967: 198).
Konungen förordnar om kammarrätternas domkretsar.
9 % Innefattar besvär även fråga, som det ankommer på Konungen att avgöra, och finner kammarrätten frågorna ej böra avgöras var för sig, skall kam- marrätten med eget utlåtande överlämna målet till Konungens prövning.
10 5 I kammarrätt finns kammarrättspresident, en eller flera kammarrättslag- män samt kammarrättsråd. De skall vara lagfarna. Kammarrättspresident, kammarrättslagman och kammarrättsråd ut- nämnes av Konungen.
115
Kammarrätt är delad 1 avdelningar. Konungen får bestämma att avdel- ning skall vara förlagd till annan ort än den där domstolen har sitt säte.
Avdelning består av presidenten eller en lagman såsom ordförande samt av minst två kammarrättsråd, av vilka en är vice ordförande.
Om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringsförordningen (1956: 623).
12 &
Kammarrätt är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej sitta i rät— ten. Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns be- stämmelser i taxeringsförordningen (1956: 623).
Konungen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast måls beredande får vidtagas av ledamot i kammarrätten eller av annan tjänste- man vid denna.
Gemensamma bestämmelser
13 5 I fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller bestäm- melserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.
14 5 Allmän förvaltningsdomstol sammanträder på den ort där den har sitt säte eller där avdelning av domstolen är förlagd. När det föreligger särskilda skäl får domstolen sammanträda på annan ort.
15 &
Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva he- fattning som ledamot eller föredragande.
Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 % rättegångsbalken.
De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 & rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i allmän för- valtningsdomstol.
16 % Konungen får på begäran av allmän förvaltningsdomstol förordna sär- skilda sakkunniga för viss tid med uppgift att tillhandagå domstolen med utlåtanden.
17 5 Vid allmän förvaltningsdomstol finns kansli.
18 5 Konungen meddelar närmare bestämmelser om allmän förvaltningsdom- stols organisation och verksamhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, lagen ( 1967:64 ) om tillfällig ökning av rege- ringsrådens antal och lagen (1970: 279) om besvär över beslut av riksdagens organ skall upphöra att gälla.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet. Besvär över beslut, som enligt äldre bestäm- melser anföres hos kammarrätten, skall efter ikraftträdandet prövas av kam- marrätten i Stockholm. Konungen får dock bestämma att sådana besvär över beslut av myndighet inom domkretsen för kammarrätten i Göteborg skall prövas av denna kammarrätt.
Regeringsrätten får bestå av fler än aderton regeringsråd till dess antalet nedgått till detta antal till följd av inträffade ledigheter. Om särskilda skäl föreligger, får dock nya ledamöter utses dessförinnan.
2) Förslag till Förvaltningslag
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 %
Denna lag gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet. Lagen gäller även ärende hos domstol, om ärendet avser domstolens förval- tande verksamhet.
Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen eller riksdagen meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller dock den be- stämmelsen.
? 5
Lagen gäller icke ärende hos
1. Konungen,
2. kommunal myndighet, om ärendet avgöres genom beslut som överkla- gas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd,
3. överexekutor eller utmätningsman, om ärendet avser myndighetens exekutiva verksamhet, eller
4. polis-, åklagar- eller tullmyndighet, om ärendet avser myndighetens verksamhet till förekommande eller beivrande av brott.
3 %
Bestämmelserna i 14—20 åå gäller endast i den mån fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande.
Bestämmelserna i 14—20 55 tillämpas ej
1. i ärende i första instans när ärendet avser sjukvård och myndighetens beslut ej kan överklagas genom besvär eller
2. när ärendet avser föreskrift till allmän efterrättelse och fråga ej är om prövning med anledning av överklagande.
Allmänna bestämmelser
4 %
Den som har att handlägga ärende är jävig,
1. om saken angår honom själv eller hans make, föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående eller ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon honom närstående,
2. om han eller någon honom närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,
3. om ärendet blivit anhängigt hos myndigheten efter överklagande eller underställning eller på grund av tillsyn över annan myndighet och han tidigare hos den underordnade myndigheten deltagit i den slutliga handlägg- ningen av ärende som rör saken.
4. om han i saken fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon eller
5. om eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.
Från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar be- tydelse.
5 5
Den som är jävig får ej handlägga ärendet. Han får dock vidtaga åtgärd, som ej utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan.
Känner någon till omständighet som kan antagas utgöra jäv mot honom, skall han självmant ge det till känna.
Har fråga om jäv mot någon uppkommit och har annan ej trätt i hans ställe, skall myndigheten snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävet gäller får deltaga i prövningen av jävsfrågan endast om myndigheten ej är beslut- för utan honom och annan ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.
Mot beslut i jävsfråga får talan föras endast i samband med talan mot beslut, varigenom myndigheten avgör ärendet.
6 5
Den som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud skall dock medverka personligen, om myndigheten begär det.
Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får myndigheten avvisa honom som ombud eller biträde i ärendet.
Talan mot myndighets beslut att avvisa ombud eller biträde får föras i samma ordning som gäller för talan mot beslut, varigenom myndigheten avgör ärendet.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 7 & Handling anses ha kommit in till myndighet den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till handa. Underrättas myn- dighet särskilt om att telegram till myndigheten anlänt till telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman. Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i myndighetens lokal eller funnits tillgänglig för myndigheten på postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till banda närmast följande arbetsdag. Telegram eller annat meddelande som icke är underskrivet skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om myndigheten begär det.
8 5 Är ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling från någon som saken angår ofullständig och kan bristen avhjälpas på ett enkelt sätt, skall myndigheten vägleda honom, om det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt.
9 5 När myndighet har att göra med någon som ej behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad, får myndigheten vid behov anlita tolk.
10 5 Innan myndighet inhämtar yttrande genom remiss, skall myndigheten noga pröva behovet av åtgärden. Behöver yttrande inhämtas från flera, skall det göras samtidigt, om ej särskilda skäl föranleder annat. Om det ej är obe- hövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid yttrande önskas samt huruvida mottagaren bör inhämta yttrande från annan.
11 & Talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
12 %
Besvär över myndighets beslut anföres genom att besvärshandling till- ställes den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas.
Besvärshandlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. I fråga om beslut, som avser föreskrift till allmän efterrättelse och som ej delges, räknas besvärstiden från den
dag då beslutet tillkännagavs. Har beslutet tillkännagivits vid mer än ett tillfälle, räknas besvärstiden från dagen för det sista tillkännagivandet. Besvär som ej anförts i rätt tid upptages ej till prövning. Har besvärshand- lingen före besvärstidens utgång kommit in till den myndighet som har med- delat det överklagade beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.
18 å Myndighet, som har att pröva besvär, kan förordna att det överklagade beslutet, om det eljest skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare icke skall gälla.
Särskilda bestämmelser för vissa ärenden
145
Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts ärendet med de begränsningar som följer av 39 å andra stycket lagen ( 1937:249 ) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand- lingar eller av denna paragraf.
Myndighet får vägra att lämna ut annat material än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller be- träffande allmän handling. Lämnas sådant material ut, skall myndigheten om det behövs göra förbehåll om hur det får användas.
Har myndigheten vägrat att lämna ut handling eller annat som tillförts ärendet, skall myndigheten på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna ut materialet. Myndigheten skall vid behov förordna att den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.
155
Ärende får ej avgöras utan att sökande, klagande eller annan part under— rättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och till— fälle beretts honom att yttra sig över det. Myndigheten får dock avgöra ärende utan att så skett,
1. om åtgärderna är uppenbart obehövliga,
2. om ärendet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak och fråga ej är om prövning med anledning av överklagande,
3. om det kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras eller
4. om ärendets avgörande ej kan uppskjutas. Underrättelse enligt första stycket får ske genom delgivning.
Bestämmelserna i 14 % om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts ärendet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt första stycket.
16 & Vill sökande, klagande eller annan part muntligen lämna uppgift i ären- det, skall tillfälle beredas honom att göra det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Sådan uppgift antecknas genom myndighetens försorg i den utsträckning som det behövs.
17 5
Beslut, varigenom myndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl som bestämt utgången. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis,
1. om beslutet icke går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen,
2. om beslutet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak,
3. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, privatlivets helgd, enskilds behöriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande eller
4. om ärendet är så brådskande att det ej finns tid att utforma skälen. Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av part om möjligt upplysa honom om dem i efterhand.
18 &
Sökande, klagande eller annan part skall underrättas om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om det ej är uppenbart obehöv- ligt. Är det uppenbart att beslutet går honom emot, skall han även under- rättas om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet och om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelse får ske genom delgivning.
Första stycket äger motsvarande tillämpning, om annan som får över- klaga beslutet begär att skriftligen få del av detta.
19 & Innan myndigheten rättar beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, skall tillfälle lämnas part att yttra sig, om det ej är obehövligt.
20 5 Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller förordnande som medde- lats enligt 14 % eller 15 5 tredje stycket dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straffi brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1946: 326) om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets hand-
läggning insända handlingar med posten m.m. och lagen ( 1954:355 ) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut skall upphöra att gälla.
I fråga om besvär över beslut som meddelats före den 1 januari 1972 gäller äldre bestämmelser.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestäm- melsen.
3) Förslag till
Förvaltningsprocesslag
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 % Denna lag gäller rättskipning i regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt.
2 % Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen meddelats be- stämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.
Måls anhängiggörande 3 %
Ansökan, besvär, anmälan, underställning och annan åtgärd, varigenom mål anhängiggöres, skall ske skriftligen.
Ansöknings- eller besvärshandling från enskild bör innehålla uppgift om hans nanm, personnummer, yrke, postadress och telefonnummer. Hand- lingen skall vara egenhändigt undertecknad av honom eller hans ombud.
4 5 [ ansöknings- eller besvärshandling eller därmed jämförlig handling skall anges vad som yrkas samt de omständigheter som åberopas till stöd härför. I besvärshandling anges dessutom det beslut mot vilket talan föres.
Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1971 5 % Är ansöknings- eller besvärshandling så ofullständig att den icke kan läggas till grund för prövning i sak, skall rätten förelägga sökanden eller klaganden att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd att hans talan annars ej upptages till prövning.
6 5 Mål upptages ej till prövning, om ansökan, besvär eller annan åtgärd, varigenom mål anhängiggöres, ej skett inom föreskriven tid.
7 %
Besvärshandling tillställes den domstol som har att pröva besvären. Handlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klagan- den fick del av det beslut som överklagas. Har besvärshandlingen före be- svärstidens utgång kommit in till den domstol eller förvaltningsmyndighet som har meddelat beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.
Måls handläggning
8 % Rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras. Överflödig utredning får avvisas.
9 % Förfarandet är skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antagas vara till fördel för utredningen. I kammarrätt, skatterätt och länsrätt skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen "ej är obe- hövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det.
tog
Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggöres, och det som hör till den skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasättes. Mottagaren skall föreläggas att svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
Underrättelse enligt första stycket behövs ej,
1. om det är uppenbart att talan ej kan bifallas eller att underrättelse är onödig eller
2. om det kan befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genom- förandet av beslut i målet.
Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om ej rätten för- ordnar att svaret får lämnas vid muntlig förhandling.
Den som svarar skall ange huruvida han medger eller bestrider yrkan- dena i målet eller, om målet anhängiggjorts genom anmälan eller under- ställning, huruvida han godtager eller motsätter sig åtgärd som ifråga- sättes. Om han bestrider yrkande eller motsätter sig ifrågasatt åtgärd, hör han ange skälen härför och de bevis som han vill åberopa.
Svar skall innehålla uppgift om vilket mål det hänför sig till.
12 %
Rätten skall ge sökande eller klagande tillfälle att ta del av svar och det som hör till svaret och att inom viss tid yttra sig skriftligen över detta, om det ej är obehövligt. Rätten får förelägga honom att yttra sig över svaret vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
13 5 Om det behövs, skall rätten inhämta yttrande från förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i saken.
14 5 Till muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
15 %
Enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rät- ten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.
16 &
I fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. 1—5 och 9 åå rättegångsbalken i tillämpliga delar. Utöver vad som följer av 5 kap. 1 & rättegångsbalken får rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av hänsyn till privalivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intresse.
17 5 Vid muntlig förhandling föres protokoll. Protokollet skall innehålla redo- görelse för förhandlingens gång och för den utredning som förebringas vid förhandlingen. I protokollet skall antecknas vad som förekommer vid för-
handlingen i fråga om yrkanden, medgivanden, bestridanden, invändningar och vitsordanden.
18 5 Innan mål avgöres, skall part ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än honom själv och haft tillfälle att yttra sig över det, om det ej föreligger sådana skäl däremot som anges i 10 å andra stycket.
19 & Bestämmelserna i 43 % om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse en- ligt 10 % första stycket, 12 eller 18 %.
Vissa bevismedel
20 %
Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall tillställas rätten utan dröjs- mål. I fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap. 1—5, 7 och 8 åå rätte- gångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhanda- hållande av skriftlig handling utgår dock alltid av allmänna medel.
21 %
Åberopas till bevis föremål, som lämpligen kan ges in till rätten, skall föremålet utan dröjsmål överlämnas dit. I fråga om sådant bevis gäller 39 kap. 5 & rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av föremål utgår dock alltid av allmänna medel.
22 & Åberopar part skriftlig handling eller föremål till bevis, får rätten före- lägga honom att inom viss tid tillställa rätten handlingen eller föremålet vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
23 &
Rätten får förordna om syn på stället för besiktning av fastighet eller plats eller av föremål som ej lämpligen kan ges in till rätten. Vid sådan syn får yrkeshemlighet röjas endast om det finns synnerlig anledning därtill.
I fråga om syn på stället gäller bestämmelserna om muntlig förhandling i tillämpliga delar.
24 % Rätten får inhämta yttrande över fråga, som kräver särskild sakkun- skap, från myndighet, tjänsteman eller den, som eljest har att gå till handa med yttrande i ämnet, eller anlita annan sakkunnig i frågan.
I fråga om sakkunnig gäller 40 kap. 2—7 och 12 åå rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndighet, tjänsteman eller den som eljest har att gå till handa med yttrande utgår endast om det är särskilt före- skrivet. Annan sakkunnig är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Rätten får bevilja förskott på sådan ersättning.
25 %
Rätten får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant för— hör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed eller försäkran. Om förhör gäller 36 kap. 1—18 och 20—23 55 samt 40 kap. 9—11, 13—16 och 20 åå rättegångsbalken i tillämpliga delar.
26 &
Vittne eller sakkunnig har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på ersättning för kostnad för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.
Har vittnet eller den sakkunnige inkallats på begäran av enskild part och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begäran, får rätten ålägga honom att återbetala ersättningen till statsverket.
275
Finner skatterätt eller länsrätt att förhör med vittne eller sakkunnig lämp- ligen bör hållas av annan skatterätt eller länsrätt, får rätten efter samråd med denna besluta härom.
I fråga om bevisupptagning enligt första stycket gäller 35 kap. 10 och 1 1 55 rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Beslut
285
Domstol, som har att pröva besvär, kan förordna att det överklagade beslutet, om det eljest skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare icke skall gälla och även i övrigt förordna rörande saken.
29 % Rättens avgörande får ej gå utöver vad som yrkats i målet. Om det föreligger särskilda skäl, får dock rätten även utan yrkande besluta till
det bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse.
30 & Rättens avgörande av mål skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet. Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången.
31 5 Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom hand- ling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan före-
kommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet. Kräves särskilt tillstånd för prövning av besvär till regeringsrätten, skall kammarrättens beslut innehålla uppgift härom och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.
32 5 Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av domstolen. Om det ej är obe- hövligt, skall tillfälle lämnas part att yttra sig innan rättelse sker.
Besvär
33 & Mot skatterätts och länsrätts beslut föres talan hos kammarrätt. Mot kam- marrätts beslut föres talan hos regeringsrätten. Talan föres genom besvär. Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
345
Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras sär- skilt när rätten
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. förordnat rörande saken i avvaktan på målets avgörande,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra sär- skild påföljd för honom,
5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga före-
läggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,
6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om annan liknande åtgärd,
7. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet eller
8. avslagit begäran om biträde eller till biträde förordnat annan än den som begärts.
Mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets
utgång.
Särskilda regler om besvär hos regeringsrätten
35 %
Besvär över kammarrätts beslut i fråga som fullföljts till eller under- s-tällts kammarrätten prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten meddelat prövningstillstånd.
Meddelas ej prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran därom skall intagas i regeringsrättens beslut.
Att prövningstillstånd ej behövs i mål om utlämnande av allmän hand- ling framgår av 2 kap. 13 & tryckfrihetsförordningen .
36 &
Prövningstillstånd meddelas,
1. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av regeringsrätten eller .
2. om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning föreligger eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål, som samtidigt föreligger till bedömande, får prövningstillstånd meddelas även i övriga mål.
Meddelat regeringsrätten prövningstillstånd för viss fråga, får dom- stolen pröva även annan fråga som besvären avser.
37 5 I mål, vari prövningstillstånd kräves, får omständighet eller bevis, som klaganden åberopar först i regeringsrätten, beaktas endast om det före- ligger särskilda skäl. Klaganden bör i besvärshandlingen ange de skäl som han åberopar till stöd för sin begäran om prövningstillstånd.
38 5 Den som vid muntlig förhandling stör förhandlingen eller fotograferar i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som meddelats till ordningens upprätthållande, dömes till böter, högst femhundra kronor. Till
samma straff dömes den som muntligen inför rätten eller i skrivelse till rätten uttalar sig otillbörligt.
395
Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller förordnande, som medde- lats med stöd av 19 eller 43 &, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken .
Den som utan giltigt skäl röjer vad som enligt rättens förordnande ej får uppenbaras dömes till böter.
405
Vite enligt denna lag får ej bestämmas till högre belopp än femtusen kronor. Har vite utdömts och förelägger rätten nytt vite, får vitet be- stämmas till högst tiotusen kronor.
Har ändamålet med vite förfallit, får vitet ej utdömas.
Övriga bestämmelser
415
I fråga om jäv mot den som handlägger mål enligt denna lag gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.
425
Rätten skall självmant upptaga fråga om ansvar för förseelse under förfarandet och om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag.
43g
Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som till- förts målet med de begränsningar som följer av 39 å andra stycket lagen ( 1937:249 ) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand- lingar eller av denna paragraf.
Rätten får vägra att lämna ut annat material än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller beträffande
allmän handling. Lämnas sådant material ut, skall rätten om det behövs göra förbehåll i fråga om hur det får användas.
Har rätten vägrat att lämna ut handling eller annat som tillförts målet, skall rätten på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna ut materialet. Rätten skall vid behov förordna att den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.
44 &
Handling anses ha kommit in till rätten den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt till rätten eller kommit behörig tjänsteman till handa. Underrättas rätten sär- skilt om att telegram till rätten anlänt till telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nätt behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i rättens kansli eller funnits tillgänglig för rätten på postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.
Telegram eller annat meddelande som icke är underskrivet skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om rätten begär det.
455
Är någon som kallats till muntlig förhandling hindrad att inställa sig, skall han omedelbart anmäla det till rätten.
465
I fråga om laga förfall äger 32 kap. 6 och 8 %% rättegångsbalken mot- svarande tillämpning.
475
Skall rätten bringa handling eller annat till någons kännedom, får det ske genom delgivning.
48 5 Den som för talan i mål får anlita ombud eller biträde. Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet.
49 &
Ombud skall styrka sin behörighet genom fullmakt. Fullmakt skall inne- hålla ombudets namn. Får ombudet sätta annan i sitt ställe, skall detta anges.
Styrker ombud ej sin behörighet, skall rätten förelägga ombudet eller hu- vudmannen att avhjälpa bristen. Är i sådant fall ansöknings- eller besvärs- handling undertecknad av ombud, skall i föreläggandet anges att talan upp- tages till prövning endast om detta iakttages. Har annan åtgärd företagits av ombud som ej styrkt sin behörighet, skall i föreläggandet anges att åt- gärden beaktas endast om föreläggandet iakttages.
sog
Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför rätten ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel— eller talskadad, skall rätten vid behov anlita tolk. Rätten får även i annat fall vid behov anlita tolk.
Som tolk får ej anlitas den vars tillförlitlighet kan anses förringad på grund av hans ställning till någon som för talan i målet eller på grund av annan därmed jämförlig omständighet.
515. Den som anlitas som tolk vid muntlig förhandling skall inför rätten
avlägga ed eller försäkran, att han efter bästa förstånd skall fullgöra sitt uppdrag.
525
Den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten har rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan. Kostnad för tolk betalas av allmänna medel.
535
Vad i denna lag sägs om enskild part gäller i tillämpliga delar även den som är ställföreträdare för parten.
Denna lag träder i kraft beträffande skatterätt och länsrätt den 1 juli 1971 samt i övrigt den 1 januari 1972.
I fråga om talan mot beslut av skatterätt eller länsrätt, som meddelats före den 1 januari 1972, gäller äldre bestämmelser om talan mot beslut av
prövningsnämnd eller länsstyrelse i motsvarande fall. I fråga om talan mot kammarrätts beslut, som meddelats före den 1 januari 197 2, gäller äldre bestämmelser.
4) Förslag till
Lag om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål
Härigenom förordnas som följer.
1 &
Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan författ- ning som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt skall anföras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat föreskrives i 2 g, . i stället anföras hos kammarrätt i följande mål:
1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättande av förslag till befattning eller uppdrag,
2. mål om avlöningsförmån, inbegripet ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad och dylikt, mål om resekostnads- och traktamentsersättning, mål om delaktighet i eller avgift till pensions- inrättning eller annan sådan allmän anstalt elle-r kassa, mål om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrift eller överens- kommelse,
3. mål om erSättning till tjänsteman vid polis-, åklagar- eller exeku- tionsväsendet för utgift, som är föranledd av hans verksamhet,
4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel, såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att vid tvist anhångiggöra talan hos allmän domstol eller expropriations- domstol eller ersättning enligt författningen utgår till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön enligt lagen (1942: 350) om fornminnen eller om ersättning enligt natur- vårdslagen (1964:822),
5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller ned- sättning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som meddelats med stöd av Konungens bemyndigande, mål om tillstånd att hålla provian- teringsfrilager,
6. mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan kommunal förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän dom- stol, eller om beslut enligt lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,
7. mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra allmänna mede-l, såvida ej beslutet meddelats med stöd av Konungens be—
myndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning förut- sätter beslut av allmän domstol,
8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,
9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggöran- de eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om beslut enligt arbetarskyddslagen (1949: 1), allmänna ordningsstadgan ( 1956:617 ), lagen ( 1956:618 ) om allmänna sammankomster eller strål-. skyddslagen (1958: 110) eller i ärende som avses i skogsförläggningslagen (1963: 246),
10. mål om förordnande angående läkarundersökning av den som är anställd i allmän tjänst, mål om disciplinär bestraffning, mål om av- stängning från tjänstgöring, mål om skiljande från allmän tjänst eller där- med jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning,
11. mål om föreläggande vid vite, såvida e-j fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltnings- enhet, eller om föreläggande enligt lagen (1919: 240) om fondkommissions— rörelse och fondbörsverksamhet, lagen ( 1940:358 ) med vissa bestämmel- ser till skydd för försvaret m.m., lagen (1942: 335) om särskilda skydds- åtgärder för vissa kraftanläggningar, lagen (1948: 433) om försäkringsrö- relse, lagen ( 1950:272 ) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, lagen (1950: 596) om rätt till fiske, lagen (1955: 183) om bankrörelse, lagen (1955: 416) om sparbanker, lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen, lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m.m., lagen (1959: 118) om krigs- ansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring, civilförsvarslagen (1960: 74), lagen ( 1963:76 ) om kreditaktiebolag, jordförvårvslagen (1965:290) , för- ordningen ( 1968:576 ) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, miljöskyddslagen (1969: 387), jordhåvdslagen (1969: 698), lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar eller lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering,
12. mål om utdömande av vite, 13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljest hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,
14. mål om handräckning, såvida ej fråga är om beslut enligt lagen ( 1939:254 ) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda arbetsuppgifter.
Besvär som enligt författningarna skall fullföljas hos Konungen skall anföras hos regeringsrätten i följande mål: 1. mål om beslut av kommunalstämma i ärende, som endast angår i man- tal satt jord, 2. mål om fördelning till återbetalning av lån utav allmänna medel,
3. skattläggningsmål, övriga mål om grundskatter eller därmed jämför— liga utskylder, mål om markegångsprisen,
4. mål om fastställande av jordebok, om upptagande i eller uteslutande ur jordebok av fastighet eller särskild anteckning, om ändring i förhållande, varom uppgift finnes införd i jordebok samt sådana i 2 5 7: 0) lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt avsedda mål om förmåner, rättig— heter och skyldigheter, vilka åtföljer fastighet på grund av dess särskilda natur och egenskap,
5. mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldigheter, övriga mål rörande indelnings- och roteringsverket, mål om hemmans och lägenheters indelning till lotsning, om utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lots- ningspliktiga hemman och lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheter, mål om ordningen och sättet för begagnande av samfälld tångtäkt,
6. mål om tillvaro av eller företräde till stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt till hemman eller lägenhet, som tillhör kronan, menighet eller allmän inrättning,
7. mål om rättighet till och villkoren för skatteköp av kronan, menighet eller allmän inrättning tillhörig fastighet, som jämlikt författningarna får till skatte försäljas, om fastställande av skatteköpeskilling, mål om nybygges omföring till skatte och villkoren därvid,
8. mål om avgäld från avsöndrad lägenhet, om fördelning av mantal eller utskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet, mål om tomt— mätning, mål om avstyckning enligt 5 kap. lagen ( 1917:269 ) om fastig- hetsbildning i stad, mål om undantag från tillämpningen av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda bestämmelser eller av före- skrifter i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,
9. avvittringsmål, 10. mål om registrering enligt lagen (1899: 59) om skydd för vissa mönster och modeller,
11. mål om upphävande av registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation,
12. mål om bötesansvar, 13. mål som enligt övergångsbestämmelse vid ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall prövas av regeringsrätten.
26 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 3 % Har i mål som avses i 1 eller 2 & besvärshandling inkommit till statsde- partement inom föreskriven besvärstid, skall talan ändå anses fullföljd i rätt tid.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972 men gäller ej fråga om besvär över beslut som meddelats dessförinnan.
5) Förslag till Lag om ändring i lagen (1967: 64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal
Härigenom förordnas, att 1 & lagen ( 1967:64 ) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 5.1 Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall till och med den 80 juni 1971 utgöras till och med den 31 december 1971 av tjugotvå regeringsråd. Därefter utgöras av högst tjugotvå regerings- skall antalet regeringsråd nedbringas råd. Därefter skall antalet regerings- till sjutton, i den mån det kan ske råd nedbringas till sjutton, i den mån till följd av inträffade ledigheter. det kan ske till följd av inträffade ledigheter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
6) Förslag till 1:88 om ändring i gittermålsbalken
Härigenom förordnas, att 2 kap. 13 & giftermålsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
1 Senaste lydelse 1968: 60.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 KAP. 13 g.! Klagan över beslut av länsstyrelse i fall, som i 1 & avses, eller av social- styrelsen i fall, som i 5 & avses, md föras hos Konungen i justitiedeparte- mentet i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myn- digheters och ämbetsverks beslut.
Talan mot beslut av länsstyrelse i fall, som avses i 1 5, eller av social- styrelsen i fall, som avses i 5 %, föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
7) Förslag till LIS
om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående
Härigenom förordnas, att lagen ( 1915:434 ) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående2 skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse)
Vill någon klaga över beslut angå- ende utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 % gif termålsbalken eller äktenskaps- certifikat eller angående företagande av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförrät— tare, hos Konungens befallningsha- vande och, där det meddelats av myn- dighet utom riket eller av chefen för
1 Senaste lydelse 19681758. ' Senaste lydelse 1968: 760.
(Föreslagen lydelse)
Vill någon klaga över beslut angå- ende utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 & giftermålsbalken eller äktenskaps- certifikat eller angående företagande av vigsel, må han anföra besvär, dår beslutet meddelats av präst inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförrät- tare, hos Konungens befallningsha- vande och, där det meddelats av myn- dighet utom riket eller av chefen för
(Nuvarande lydelse) utrikesdepartementets rättsavdelning, hos Konungen i vederbörande stats- departement. Över domkapitlets eller Konungens befallningshavandes be- slut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som vid talans förlust skola ingivas eller insändas till veder- börande statsdepartement sist d tret- tionde (lagen från det klaganden er- höll dcl av beslutet.
(Föreslagen lydelse) utrikesdepartementets rättsavdelning,
hos kammarrätten. Över domkapitlets eller Konungens befallningshavandes beslut må klagan föras hos kammar- rätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
8) Förslag till Lag
om ändring i föräldrabalken
Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalkenl, dels att i 21 kap. 2—4 och 9 55 ordet »länsstyrelsen» skall bytas ut mot
»länsrätten » ,
dels att 8 kap. 10 5 samt 21 kap. 1, 5, 6 och 10—12 åå skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8. KAP. 10 %?
Över barnavårdsnämnds —— — — —
Talan mot länsstyrelsens beslut fö- res hos Konungen genom besvär.
Barnavårdsnämndens eller länssty- relsens beslut länder, utan hinder av klagan. till efterrättelse intill dess annorlunda kan varda förordnat.
1 21 kap. tillagt genom 1967: 712. 9 Senaste lydelse 1954: 356.
_ _— — hos länsstyrelsen.
Talan mot länsstyrelsens beslut fö- res hos kammarrätten genom besvär.
Barnavdrdsnämnds, länsstyrelses
eller kammarrätts beslut länder ome- delbart till efterrättelse.
21 KAP. 1 s.
Verkställighet av vad rätten i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn sökes hos länsstyrelsen.
Har domen eller beslutet icke vun- nit laga kraft och är ej särskilt med- givet att verkställighet ändå får ske, får länsstyrelsen icke vidtaga åtgärd enligt 2 eller 3 %.
Verkställighet av vad allmän dom- stol i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn sökes hos länsrätten.
Har domen eller beslutet icke vun- nit laga kraft och är ej särskilt med- givet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten icke vidtaga åtgärd en- ligt 2 eller 3 5.
55.
Är det uppenbart att förhållande- na ändrats väsentligt sedan domen eller beslutet meddelades, kan läns- styrelsen vägra verkställighet, om det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att fråga om ändring beträf- fande vårdnad eller umgängesrätt prövas av rätten. Sådan fråga upp- tages av rätten på ansökan av den som varit part i ärendet hos länssty- relsen eller av barnavårdsman eller barnavårdsnämnd.
Länsstyrelsen får även i annat fall vägra verkställighet, om risk, som ej är ringa, föreligger för skada på bar- nets kroppsliga eller själsliga hälsa.
Är det uppenbart att förhållande- na ändrats väsentligt sedan allmän domstols dom eller beslut meddela- des, kan länsrätten vägra verkställig- het, om det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att fråga om änd- ring beträffande vårdnad eller um- gängesrätt prövas av allmän domstol. Sådan fråga upptages av allmän domstol på ansökan av den som va- rit part i ärendet hos länsrätten eller av barnavårdsman eller barnavårds- nämnd.
Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om risk, som ej är ringa, föreligger för skada på bar- nets kroppsliga eller själsliga hälsa.
65.
Även om dom eller beslut som av- ses i 1 % ej föreligger, äger den som har vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens åt- gärd för att barnet skall överflyttas till honom.
Även om dom eller beslut som av- ses i 1 % ej föreligger, äger den som har vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, påkalla länsrättens åt- gärd för att barnet skall överflyttas till honom.
(Nuvarande lydelse)
Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av rätten, kan länsstyrelsen vägra att vidtaga den sökta åtgärden.
(Föreslagen lydelse)
Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av allmän domstol, kan läns- rätten vägra att vidtaga den sökta åtgärden.
I Övrigt —————————————— åå tillämpning.
10 5.
I ärende enligt detta kapitel skall länsstyrelsen föranstalta om den ut— redning som är behövlig. Förhör fdr hållas med var och en som kan an- tagas ha upplysningar av betydelse att lämna. Länsstyrelsen kan förord- na, att barnet skall undersökas av lä- kare.
I kallelse till förhör eller läkarun- dersökning äger länsstyrelsen före- lägga vite. Länsstyrelsen äger utdö- ma förelagt vite.
I ärende enligt detta kapitel kan länsrätten förordna, att barnet skall undersökas av läkare.
I kallelse till läkarundersökning äger länsrätten förelägga vite. Läns- rätten äger utdöma förelagt vite.
11 %.
Beträffande parts ______ I fråga om ersättning till den som på kallelse inställt sig för förhör in- för länsstyrelsen och icke är part äga bestämmelserna om ersättning av all- männa medel till vittne motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid betalas av allmänna medel. Även kostnad för utförande av upp- drag enligt 2 å första stycket andra punkten, hämtning eller omhänder- tagande av barn och läkarundersök- ning betalas av allmänna medel. Frå- ga om ersättning enligt detta stycke prövas av länsstyrelsen.
—— — motsvarande tillämpning.
Kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 % första stycket andra punk- ten, hämtning eller omhändertagan- de av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel. Fråga om ersättning för sådan kostnad prövas av länsrätten.
12 5.
Talan mot länsstyrelsens beslut fö- res hos Konungen genom besvär. Be—
(Nuvarande lydelse)
svären ingivas till länsstyrelsen. Den- na skall skyndsamt infordra förkla- ring över besvären, om det ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa ytterligare utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter sända handlingarna i ären- det jämte eget utlätande till vederbö- rande statsdepartemenet.
Beslut, som ej avser utdömande av vite eller ersättning för parts kostnad, länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
(Föreslagen lydelse)
Beslut enligt detta kapitel som ej avser utdömande av vite eller ersätt- ning för parts kostnad länder ome- delbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 21 kap. Äldre be- stämmelser gäller dock i denna del fortfarande i fråga om talan mot läns- styrelses beslut som meddelats före den 1 juli 1971.
I övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller dock i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
9) Förslag
till
Lag om lindring ! jordförvårvslagen (1965: 290)
Härigenom förordnas, att 1, 14 och 15 55 jordförvårvslagen (1965z290) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 5.1
Fast egendom, _______ Förvärvstillstånd fordras —— — — —
2. om staten, landstingskommun, stad, landskommun, köping, munici- palsamhälle eller kommunalförbund är förvärvare;
' Senaste lydelse 1967: 268.
— —-— —— —— om aktiebolag.
-— — — — från staten;
2. om staten, landstingskommun, kommun eller kommunalförbund är förvärvare;
(Nuvarande lydelse)
3. om egendomen enligt medgi- vande av Konungen förvärvas för kyrkligt ändamål eller fånget prövats enligt lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upp- låtelse av sådan jord under tomträtt;
4. om egendomen förvärvas —— — —-
(Föreslagen lydelse)
3. om egendomen enligt medgi- vande av Konungen förvärvas för kyrkligt ändamål eller fånget prövats enligt lagen ( 1970: 939) om förvalt- ning av kyrklig jord;
— — — av aktier.
14 5. Ansökan om ——————————— fatta beslutet.
Avser tillstånd ———————
Vägras tillstånd, skola i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl på vilka beslutet grundas.
Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 10 %, skall i beslutet anges vad som därvid är att iakttaga.
— —- — tillståndets giltighet.
Äger säljare påkalla inlösen enligt 10 %, skall i beslutet anges vad som därvid är att iakttaga.
15 g.
Talan mot — __— ______
Besvären skola inges till lantbruks- nämnden. Denna skall snarast möj- ligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtan- de över besvären.
Ha besvären ingivits till besvärs- myndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären upptagas till pröv- ning, om de inkommit före besvärs- tidens utgång.
— ——- — hos Konungen.
Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
10) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1916: 156) om vissa inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,
dels att 5 % skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a 5, av nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 5.1
Ansökan om tillstånd till förvärv av fast egendom enligt 1 eller 2 5 eller om prövning enligt 4 % ingives till länsstyrelsen i det län där egen- domen eller del av denna är belägen. Ansökan göres skriftligen före fång- et eller inom tre månader från det fånget skedde. I ärendet bör fånges- handlingen eller, om sådan ännu ej upprättats, fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen företes i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Har det ej skett och är ej fråga om förvärv på auktion som avses i 8 %, må sökanden föreläggas att avhjälpa bristen vid äventyr att ansökningen eljest avvisas.
Angår ansökan _______ Göres ej __________
Ansökan om tillstånd till förvärv av fast egendom enligt 1 eller 2 5 eller om prövning enligt 4 & tillstäl- les länsstyrelsen i det län där egen- domen eller del av denna är belägen. Ansökan göres skriftligen före fång- et eller inom tre månader från det fånget skedde. I ärendet bör fånges- handlingen eller, om sådan ännu ej upprättats, fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen företes i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Har det ej skett och är ej fråga om förvärv på auktion som avses i 8 &, må sökanden föreläggas att avhjälpa bristen vid äventyr att ansökningen eljest avvisas.
_— -—- —— att utövas.
—— stycket utgått.
Sökes tillstånd —————————— t ill Konungen.
Över länsstyrelses beslut i ärende, som nu sagts, md klagan föras i den ordning, som för ekonomimäl i all- mänhet är stadgad.
Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för läns-
1 Senaste lydelse 1970: 1007.
Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för
(Nuvarande lydelse)
styrelses prövning i sådant ärende, meddelas av Konungen.
(Föreslagen lydelse)
länsstyrelses prövning i ärende, som nu sagts, meddelas av Konungen.
17:15.
Mot beslut av länsstyrelse i ärende, som avses i 14 5, eller om utseende av ombud enligt 17 5 föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länssty— relse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
11) Förslag
till
Lag om ändring i lagen (1970:998) om arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom förordnas, att 15 5 lagen ( 1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.
(I prop. 1971: 12 föreslagen lydelse)
(Här föreslagen lydelse)
mg
Ansökani————-——————-— Motpart skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen. Förhand- ling skall hållas inför nämnden, om det ej är uppenbart att förhandling ej behövs. Fastighetens ägare kan vid vite föreläggas att inställa sig till för- handling.
Beslut enligt 14 5 andra stycket lagen ( 1970: 246 ) om tvångsförvalt- ning av bostadsfastighet fdr medde- las utan att fastighetsägaren beretts tillfälle att yttra sig i frågan.
— motsvarande tillämpning.
Förhandling skall hållas inför nämnden, om det ej är uppenbart att förhandling ej behövs. Fastighetens ägare kan vid vite föreläggas att in- ställa sig till förhandling.
12) Förslag till Lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred
Härigenom förordnas, att i 4 kap. lagen (1933: 269) om ägofred skall in— föras en ny paragraf, 46aå, samt närmast före paragrafen en rubrik av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 0 m b e s v ä r
46 a 5.
Talan mot länsstyrelses beslut en— ligt 23, 41, 42 eller 43 5 eller om för- ordnande av förrättningsman enligt 40 5 föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse en- ligt denna lag, beträffande vilket för- bud mot klagan icke föreskrivits, fö- res talan hos Konungen genom be— svär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
13) Förslag till Lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar
Härigenom förordnas, att 47 5 2 mom. lagen (1952: 166) om häradsall- männingar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 47 5. 2 mom. Mot beslut som länssty- 2 mom. Talan mot beslut, som relse meddelat enligt denna lag må länsstyrelse meddelat i fall som av-
(Nuvarande lydelse)
talan föras hos Konungen genom be- svär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en md- nad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
(Föreslagen lydelse)
ses i 1 mom. eller enligt 8, 17, 37 eller 38 å, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
14) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
Härigenom förordnas, att 46 5 2 mom. lagen (1952: 167) om allmännings- skogar i Norrland och Dalarna skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
455.
2 m 0 m. Mot beslut som länssty- relse meddelat enligt denna lag md talan föras hos Konungen genom be- svär, som skola hava inkommit till jord bruksdepartementet inom en må- nad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
2 mom. Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat i fall som avses i 1 mom. eller enligt 7 a, 16, 36 eller 37 5, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
15) Förslag ' till Lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske
Härigenom förordnas, att 41 5 lagen (1950: 596) om rätt till fiske skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
41 5.1
Då beslut som länsstyrelse medde- lar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall delgivning ske enligt 17 & delgiv- ningslagen (1970: 428).
Är någon missnöjd med länsstyrel- ses beslut enligt denna lag, mä kla— gan föras hos Konungen genom be- svär, vilka skola hava inkommit till jordbrnksdepartementet inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet. Vederbörande fiskeri— intendent är på grund av sin befatt- ning behörig att föra klagan över så- dant beslut.
Beslut, som avses i 22, 28 och 29 åå, skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej läns- styrelsen annorlunda förordnar. Om särskilda skäl föreligga, må länssty- relsen förordna att även beslut, som avses i 31 5, skall lända till omedel- bar efterrättelse.
' Senaste lydelse 1970: 438.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende, vard 24, 28 eller 29 5 äger tillämpning, eller rörande utdömande av vite enligt 32 5 föres hos kammar- rätten genom besvär inom två måna- der efter det klaganden erhöll del av beslutet.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär inom tid som sägs i första stycket.
Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att föra talan i ärende som avses i första eller andra stycket.
Då beslut som länsstyrelse eller kammarrätt meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall delgivning ske enligt 17 5 delgivningslagen (1970: 428).
Beslut, som avses i 22, 28 och 29 55, skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annor- lunda förordnas. Om särskilda skäl föreligga, må länsstyrelsen förordna att även beslut, som avses i 31 5, skall lända till omedelbar efterrät— telse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
16) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1960: 130) om tiskevårdsområden
Härigenom förordnas, att 31 5 lagen (1960:130) om fiskevårdsområden skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
31 5.
Då beslut som länsstyrelse medde- lar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet på statsver- kets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet först infördes i sådan tidning.
Mot länsstyrelses beslut enligt den- na lag mä talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava in- kommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det delgiv- ning skett.
Länsstyrelses beslut, som avser an- nat än fiskevårdsområdes bildande, skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.
Mot länsstyrelses beslut om förord— nande av sakkunnigt biträde enligt 17 55 må talan ej föras.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos kam- marrätten genom besvär. Besvären skola anföras inom två månader efter det klaganden fick del av beslutet.
Då beslut som länsstyrelse eller kammarrätt meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet på statsverkets bekostnad in- tagas i en eller flera tidningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet först infördes i sådan tidning.
Länsstyrelses eller kammarrätts beslut, som avser annat än fiske- vårdsområdes bildande, skall, om ej annorlunda förordnas, lända till ef- terrättelse utan hinder av förd talan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
17) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1938: 274) om rätt till jakt, dels att 11 % 3 mom.1 skall upphöra att gälla, dels att 13 ä 4 mom. skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 27 5, av nedan angivna ly- delse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 g.
4 mom.2 Menar den -— — — _ — ——
Beslut angående jaktutövningen skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet.
— — så skedde.
Beslut angående jaktutövningen skall, där ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet.
27 så
' Senaste lydelse 1968: 606. ' Senaste lydelse 1951: 290.
Talan mot polismyndighets beslut enligt 23 5 föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens be- slut md talan ej föras.
Mot länsstyrelses beslut enligt 10, 11 eller 13 5 eller rörande föreläggan- de eller förordnande med stöd av 24 5 1 mom. första stycket föres talan hos kammarrätten genom besvär. 1 fall, som avses i 11 5, skola besvär anföras inom två månader från det klagan- den erhöll del av beslutet.
Talan mot annat beslut av läns- styrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Meddelande om länsstyrelses eller
' kammarrätts beslut med stöd av 11 5
skall införas i tidning inom orten.
” Förutvarande 27 % upphävd genom 1951: 290.
(Nuvarande lydelse)
tion nr 30 är 1971
(Föreslagen lydelse)
Delgivning av beslutet skall anses ha skett den dag då meddelandet inför- des i tidningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
18) Förslag
till
Lag
om ändring l vattenlagen (1918: 523)
Härigenom förordnas, att i vattenla gen ( 1918:523 ) skall införas en ny paragraf, 14 kap. 10 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen I ydelse )
14 KAP.
10 5.
Mot beslut av Konungens befall- ningshavande enligt denna lag om föreläggande vid vite, om fastställelse av stadgar eller av ändring av stad- gar, om förordnande av förrättnings- man, biträdande förrättningsman, god man eller biträde dt sakägare, om förordnande eller entledigande av sysslomän eller om arvode till sysslo- man föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I samma ordning föres talan mot beslut av Konungens befallningsha- vande beträffande föreläggande en- ligt .? kap. 35 5 vid annat äventyr än vite eller beträffande fråga som av- ses i 2 kap. 64 5 eller 68 5 första stycket samt mot sådant beslut av Konungens befallningshavande som avses i 10 kap. 53, 77 eller 78 Q'.
(Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse)
I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag hos Konungen genom be- svär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
19) Förslag till Lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled
Härigenom förordnas, att i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled skall införas en ny paragraf, 84 a 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse ) 84 a 5.
Talan mot beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande om anlitande av sakkunnigt biträde, om utseende eller entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening, om för- anstaltande om dtgärd på sådan för- enings bekostnad, om utseende av för- valtare som avses i 82 a 5 eller med anledning av sådan förvaltares beslut i fråga om dterställningsdtgärder fö- res hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
20) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående tillämp- ningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929
Härigenom förordnas, att 23 % lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter an- gående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 23 %. Föreläggande, varom ———————— företaget uppkommer. Då ombud ——————————— tillgänglig förteckning. Kostnad för ———————————— är föreskriven.
Talan mot beslut av Konungens be— fallningshavande enligt första stycket föres hos kammarrätten genom be- svär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 197 2.
21) Förslag till Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas, att 37 kap. 6 % brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 37 KAP. 6 5.
I ärende, som handlägges av över— Begär den dömde att bliva munt- vakningsnämnd och avser annan ligen hörd i ärende, som handlägges
(Nuvarande lydelse)
fråga än upphörande av övervak- ning eller av meddelad föreskrift, skall den dömde erhålla tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans hörande ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde att bli- va muntligen hörd i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill bere- das honom.
I ärende hos kriminalvårdsnämn- den, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämp- ligen kan ske, tillfälle beredas den dömde att yttra sig eller att bliva muntligen hörd.
(Föreslagen lydelse)
av övervakningsnämnd, skall tillfäl— le därtill beredas honom.
I ärende hos kriminalvårdsnämn— den, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämp— ligen kan ske, tillfälle beredas den dömde att bliva muntligen hörd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
22) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.
Härigenom förordnas, att i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. skall införas en ny paragraf, 10 a %, av nedan an-
givna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 10 a 5.
Mot länsstyrelses beslut enligt 6 5 om utdömande av vite föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länssty— relse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
23) Förslag till Lag om ändring i lagen (1964: 541) om behandlingi fångvårdsanstalt
Härigenom förordnas, att 78 5 lagen (1964: 541) om behandling i fång— vårdsanstalt skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 78 å.
Talan mot kriminalvårdsstyrelsens Talan mot kriminalvårdsstyrel- beslut enligt denna lag föres genom sens beslut i särskilt fall enligt denna besvär hos Konungen. Besvären sko- lag föres hos kammarrätten genom la ingivas till kriminalvårdsstyrelsen. besvär. Mot annat styrelsens beslut
enligt lagen föres talan hos Konungen genom besvär.
lntagen äger _______________ 75 & I länsstyrelses beslut enligt 12 5 I länsstyrelses beslut enligt 12 å andra stycket må ändring sökas ge- andra stycket må ändring sökas ge- nom besvär hos kriminalvårdsnämn- nom besvär hos kriminalvårdsnämn- den. Besvären skola ingivas till läns- den. styrelsen, som har att med eget ytt- rande skyndsamt insända handling- arna i ärendet till kriminalvårds- nämnden.
Mot ungdomsfängelsenämndens, ——————— ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
24) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom förordnas, att 24 och 26 55 lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
("Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
24 ä. 1 Framställning om ————————— _ eller Norge. Framställningen må _____
Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 5 bifalles, skall den dömde, om det ej av särskilda skäl finnes kunna underlätas, beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.
_ __ __- _— den meddelats.
26 s.!
Talan mot kriminalvårdsstyrel- sens beslut enligt denna lag föres ge- nom besvär hos Konungen.
Om ej annorlunda förordnas, skall kriminalvårdsstyrelsens beslut ome- delbart lända till efterrättelse.
Är den dömde här i riket omhän- dertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedande och utförande av hans talan mot be- slutet vad i rättegångsbalken är stad- gat om offentlig försvarare äga mot- svarande tillämpning; arvode och er- sättning till försvararen skola dock alltid gäldas av statsverkel.
1 Senaste lydelse 1964: 548.
Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. _
Om ej annorlunda förordnas, skola kriminalvårdsstyrelsens och kammar- råtts beslut omedelbart lända till ef- terrättelse.
Är den dömde här i riket omhän- dertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens eller kammarrätts beslut, skall i fråga om förberedande och utförande av hans talan mot beslutet vad i rätte- gångsbalken är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämp- ning; arvode och ersättning till för- svararen skola dock alltid gäldas av statsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
till'." "'.'"..'.' " '.' .
25) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket
Härigenom förordnas, att 32 5 lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket skall ha nedan angivna lydelse.
( Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 32 %.
Talan mot beslut enligt denna lag Talan mot beslut som avses i 22 föres hos Konungen genom besvär. eller 25 5 föres hos kammarrätten I fall som avses i 22 och 25 55 skall genom besvär, som skall ha anförts besvären ha inkommit inom två må- inom två månader från beslutets dag. nader från beslutets dag. Talan mot annat beslut enligt den- na Iag föres hos Konungen genom besvär.
Beslut enligt —- — — — annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
26) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura
Härigenom förordnas, att 3 5 lagen (1887:42 s. 1) angående handelsre- gister, firma och prokura skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3 5.1 Har den ————————————— registrering vägras. Vägras registrering, ————————— skälen därför. Är sökanden med beslutet miss- Är sökanden med beslutet miss- nöjd, äge han, vid talans förlust, in- nöjd, äge han, vid talans förlust, in- om två månader från beslutets dag om två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos länsstyrel- däröver anföra besvär hos länsstyrel- sen, om beslutet meddelats av särskild sen, om beslutet meddelats av särskild registerförare, och mot länsstyrelsens registerförare, och mot länsstyrelsens beslut hos Konungen. beslut hos kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
27) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom förordnas, att 2 % 6 mom. lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall ha nedan angivna lydelse.
1 Senaste lydelse 1964:657.
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 2 5. 6 mom! Äsidosätter koncessionshavaren —— _ — delvis återkallas. Fråga om återkallelse prövas av den Konungen bemyndigar.
Fråga om återkallelse prövas av den Konungen bemyndigar. Mot be- slut om återkallelse föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
28) Förslag
till Lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar
Härigenom förordnas, att 17 5 lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåt- gärder för vissa kraftanläggningar skall
(Nuvarande lydelse)
ha nedan angivna lydelse.
(Föreslagen lydelse)
17 g.?
Klagan över krigsskyddsnämndens beslut mä föras hos Konungen genom besvär. Där ej annorlunda förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända till efterrättelse.
' Senaste lydelse 1957:383. 2 Senaste lydelse 1957z49.
Mot krigsskgddsnämndens beslut rörande ersättning enligt 7 5 föres talan hos kammarrätten genom be- svär.
Talan mot annat beslut av krigs— skyddsnämnden enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Där ej annorlunda förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
29) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet
Härigenom förordnas, att 24, 37 och 40 55 lagen (1919: 240) om fondkom- missionsrörelse och fondbörsverksamhet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 24 &.
Fondkommissionär åligger —————————— fattade beslut.
Tillsynsmyndigheten äger att ge- Tillsynsmyndigheten äger att ge- nom föreläggande av vite tillhålla nom föreläggande av vite tillhålla fondkommissionår att fullgöra sina fondkommissionär att fullgöra sina skyldigheter enligt denna paragraf skyldigheter enligt denna paragraf. ävensom att fälla till sådant vite.
37 5.
Har fondbörsstyrelse ————————— börsordningen åligger.
Tillsynsmyndigheten äger föreläg— Tillsynsmyndigheten äger föreläg— ga vite vid meddelande av förbud el- ga vite vid meddelande av förbud el— ler föreskrift enligt denna paragraf ler föreskrift enligt denna paragraf. samt fälla till sådant vite.
40 g.
Över beslut, som av tillsynsmyn- Talan mot beslut, som meddelas av digheten på grund av denna lag med- tillsynsmyndigheten på grund av delas, md klagan föras hos Konungen denna lag, föres hos Konungen genom
(Nuvarande lydelse)
inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och äm- betsverks beslut är stadgad, men be- slutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förord- nar.
(Föreslagen lydelse)
besvär, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
30) Förslag till Lag om ändring i lagen (1920: 116) om tillsyn över stiftelser
Härigenom förordnas, att 20 5 lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
20 &.
Över beslut, som Konungens befall- ningshavande på grund av denna lag meddelar, md klagan föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndig— heters och ämbetsverks beslut är stadgad. Förbud enligt 16 å så ock förordnande jämlikt 18 å andra styc- ket lände utan hinder av förd klagan till efterrättelse, där ej Konungen an- norlunda förordnar.
Mot beslut av Konungens befall- ningshavande enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom be- svår.
Förbud enligt 16 å så ock förord- nande jämlikt 18 å andra stycket lände till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
31) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel
Härigenom förordnas, att 7 5 1 mom., 13 5 7 mom. och 20 5 lagen ( 1936: 567) om domkapitel skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)- (Föreslagen lydelse)
7g.
1 m om.1 Över val av ledamöter och suppleanter i domkapitel md anföras besvär, vilka, ställda till Konungen, skola inom tre veckor från den dag, då valet avslutades, ingivas till domkapitlet, som efter inhämtan- de av vederbörandes förklaringar samt efter infordrande av valsedlar och övriga valhandlingar, i den mån de ej äro för domkapitlet tillgäng- liga, har att med eget yttrande till Konungen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, även- som protokoll, valsedlar och övriga handlingar rörande valet.
1 mom. Talan mot val av leda- möter och suppleanter i domkapitel jöres hos kammarrätten genom be- svär. Besvären skola inom tre veckor från den dag, då valet avslutades, in- givas till domkapitlet, som efter in- hämtande av vederbörandes förkla- ringar samt efter infordrande av val- sedlar och övriga valhandlingar, i den mån de ej äro tillgängliga för domka- pitlet, har att med eget yttrande till kammarrätten insända besvären jäm- te de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll, valsedlar och öv- riga handlingar rörande valet.
13 5.
7 Inom.2 Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i 2—5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom besvär, vilka skola ingivas till eckle- siastikdepartementet. Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan, där ej annorlunda förordnas.
7 mom. Mot domkapitels beslut enligt 2—5 mom. föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Beslut av domkapitel eller kam- marrätt i ärende som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hin- der av klagan, där ej annorlunda för- ordnas.
20 %?
Med avseende å biskop tillkommer
1 Senaste lydelse 1970: 754. 2 Senaste lydelse 1957: 578. 3 Senaste lydelse 1968:496.
Med avseende å biskop tillkommer
(Nuvarande lydelse)
befogenhet, som i 13 5 3—5 mom. sägs, Konungen.
(Föreslagen lydelse)
befogenhet, som i 13 5 3—5 mom. sägs, regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
32) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1938: 96) om understödsföreningar
Härigenom förordnas, att 79 5 lagen (1938: 96) om understödsföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)
79 &.
Om tillsynsmyndighetens — —— —— —
Är understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende an- gående föreningen gjort framställning eller anmälan hos tillsynsmyndighe- ten, missnöjd med tillsynsmyndighe- tens beslut, må, vid talans förlust, besvär över beslutet hos Konungen anföras, där föreningens styrelse har sitt säte ä ort inom Norrbottens, Väs- terbottens, Jämtlands eller Väster- norrlands län, före klockan tolv d fyrtiofemte dagen, och, där styrelsen har sitt säte d att inom annan del av
—— _ — — —— —— därför angivas.
Mot beslut i ärende om medgivan- de, vard 20, 36 eller 52 5 äger till- lämpning, och mot sådant beslut av tillsynsmyndigheten som ej medde- lats i särskilt fall föres talan hos Konungen genom besvär.
Är i övrigt understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende angående föreningen gjort framställ- ning eller anmälan hos tillsynsmyn- digheten, missnöjd med tillsynsmyn- dighetens beslut, må besvär över be- slutet anföras hos kammarrätten.
(Nuvarande lydelse)
riket, före klockan tolv d trettionde dagen från beslutets dag.
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
33) Förslag
till
Lag om ändring i gruvlagen (1938: 314)
Härigenom förordnas, att 80 % gruvlagen (1938: 314) skall ha nedan an-
givna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
80 5.1
Där ej förut i denna lag annor- lunda stadgats, må klagan över berg- mästarens enligt denna lag meddela- de beslut föras hos kommerskolle- gium genom besvär, vilka skola in- givas till kommerskollegium.
* Senaste lydelse 1960:680.
Där ej förut i denna lag annor- lunda stadgats, må talan mot berg- mästarens enligt denna lag meddela- de beslut föras hos kommerskolle- gium genom besvär.
Mot beslut av Konungens befall- ningshavande enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium om medgivande enligt 21 5 2 mom. and- ra stycket, om tillstånd enligt 69 el- ler 76 5, om insändande av utdrag enligt 74 5 första stycket eller om förklaring som avses i 74 5 andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats i särskilt fall, föres likaledes talan hos Konungen genom besvär.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Mot annat beslut av kommerskol- legium enligt lagen föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
34) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.
Härigenom förordnas, att 19 och 48 55 lagen (1886: 46) angående stenkols- fyndigheter m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 %.
Yppas tvist om ersättning, som en- ligt denna lag skall utgå, varde frågan, där den ej gäller jordlösen, varom i 14 % sägs, prövad av tre ojävige skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda ut- sedde tillkalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de ut- sedde ej om valet av den tredje sig förena, äge Konungens Befallningsha- vande eller rätten i stad och doma- ren å landet eller utmätningsmannen i orten att på ansökan av den, som anspråket väckt, om valet förordna. Varder till ersättning dömt, skall den ersättningsskyldige ock förplik- tas att gälda kostnaden för skilje- männens sammanträde samt motpar- tens utgifter å saken; sättes ersätt-
Yppas tvist om ersättning, som enligt denna lag skall utgå, varde frågan, där den ej gäller jordlösen, varom i 14 % sägs, prövad av tre ojävige skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda ut- sedde tillkalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet av den tredje sig förena, äge Konungens Befall- ningshavande eller rätten eller ut- mätningsmannen i orten att på an- sökan av den, som anspråket väckt, om valet förordna. Mot sådant för- ordnande må talan ej föras. Varder till ersättning dömt, skall den ersätt- ningsskyldige ock förpliktas att gäl— da kostnaden för skiljemännens sam- manträde samt motpartens utgifter
(Nuvarande lydelse)
ningen ej högre än den ersättnings- skyldige före sammanträdet bjudit, stånde var sina kostnader och gälde vardera halva sammanträdeskostna- den.
(Föreslagen lydelse)
åt saken; sättes ersättningen ej högre än den ersättningsskyldige före sam- manträdet bjudit, stände var sina kostnader och gälde vardera halva sammanträdeskostnaden.
Vad de —————— rättens prövning. Vill den. ______ honom öppet. 48 5.1
Klagan över bergmästares beslut må föras hos kommerskollegium ge- nom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.
Talan mot bergmästares beslut föres hos kommerskollegium genom besvär.
Talan mot beslut av Konungens Befallningshavande i mål om före- läggande vid vite enligt denna lag föres hos kammarrätten genom be- svär. I övrigt föres talan mot beslut av Konungens Befallningshavande hos Konungen genom besvär.
Talan mot beslut av kommerskol- legium om beskaffenheten av karta, om behörighet att verkställa gruv- mätningar eller om tillstånd att igen- fylla schakt eller gruvöppning eller att vidtaga annan åtgärd som avses i 35 5 samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats i särskilt fall, föres hos Konungen genom besvär. Mot annat beslut av kommerskollegium föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
| Senaste lydelse 1960:681.
35) Förslag
till
Lag
om ändring i uranlagen (1960: 679)
Härigenom förordnas, att 63 å och rubriken till 7 kap. uranlagen (1960: 679) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
7 KAP.
Fulltllljd av talan mot bergmlstues beslut
Fulllöljd uv talan
63 &.
Är någon —————————
Klagan över bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade be- slut föres hos kommerskollegium ge- nom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.
—— — förrättningens avslutande.
Talan mot bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade be- slut föres hos kommerskollegium ge- nom besvär.
Talan mot beslut av länsstyrelse :" mål om föreläggande vid vite enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. I övrigt föres talan mot beslut av länsstyrelse hos Konungen genom besvär.
Talan mot beslut av kommerskol- legium i ärende om undersöknings- tillstånd, om medgivande enligt 26 5 3 mom. 1, om tillstånd enligt 48 eller 53 5”, om insändande av utdrag en- ligt 51 5 första stycket eller om för— klaring som avses i 51 5 andra styc- ket samt mot sådant beslut av kom- merskollegium enligt denna lag, som ej meddelats i särskilt fall, föres hos Konungen genom besvär. Mot annat beslut av kommerskollegium föres talan hos kammarrätten genom be- svär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
36) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln
Härigenom förordnas, att 15 % lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 å.
Talan mot —————————— genom besvär.
Mot beslut av kommerskollegium i ärende, som avses i 7 5, och mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 12 å föres talan hos kammarrätten ge- nom besvär.
Mot annat —————————————— hos Konungen. Beslut som avses i andra stycket Annat beslut än som avses i första länder till efterrättelse utan hinder stycket länder till efterrättelse utan av förd talan, om ej annorlunda för- hinder av förd talan, om ej annorlun- ordnas. da förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den I januari 1972.
37) Förslag till Lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar
Härigenom förordnas, att 69, 70, 93, 98 och 107 55 lagen (1939: 608) om enskilda vägar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) ( Föreslag-en lydelse) 69 5. Därest i fall, då enligt 67 eller 68 % Därest i fall, då enligt 67 eller 68 % taxeringsvärde skall vara bestäm- taxeringsvärde skall vara bestäm- mande för nybildad fastighets andel mande för nybildad fastighets andel
(Nuvarande lydelse)
i väghållningsskyldighet eller betal- ningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsstyrelsen på an- sökan och efter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för be- räkningen.
(Föreslagen lydelse)
i väghållningsskyldighet eller betal- ningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsstyrelsen på an- sökan och efter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för be- räkningen. Mot länsstyrelsens beslut må talan icke föras.
70 g.
Behörig länsstyrelse ______
Över länsstyrelses beslut i ären- den, som i detta kapitel avses, må, där ej enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen i vederbörande stats- departcment i den för ekonomimdl i allmänhet stadgade ordning.
— —— —— _— är belägen.
Mot länsstyrelses beslut enligt 18, 19, 48, 51, 52 eller 62 5 föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av läns- styrelse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad ovan stadgats vid be— slutet skall förbliva, hos Konungen genom besvär.
93 5.1
Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i fall som avses i tredje stycket, underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar genom länsstyrelsens försorg antingen till- ställas envar, som beslutet rörer, eller ock kungöras på sätt i 80 & fjärde styckets sägs.
Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel avses, gälla vad om ekonomimdl i all- mänhet finnes föreskrivet, dock att de till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav in- lämnas till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes
1 Senaste lydelse 1954: 197.
Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i fall som avses i fjärde stycket, underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar genom länsstyrelsens försorg antingen till- ställas envar, som beslutet rörer, eller ock kungöras på sätt i 80 å fjärde stycket sägs.
Mot länsstyrelses beslut enligt detta kapitel i fråga om skyldighet för fas- tighet, som ingår i vägförening, att bidraga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för för- rättning eller utredning, om föreläg- gande som avses i 87 5, om faststäl- lelse av stadgar eller av beslut om
(Nuvarande lydelse)
förklaring, där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av be- svärshandlingarna jämte eget utlå- tande till Konungen.
Över beslut, varigenom länsstyrelse förordnat förrättningsman eller sak- kunnigt biträde eller föreskrivit un- derställning av utlåtande, må ej kla- gas. Ej heller må talan föras mot be- slut, varigenom förrättning återför- visats till förrättningsmannen. Att ta- lan ej må föras mot länsstyrelses be- slut i jävsfråga, följer av vad i 30
(Föreslagen lydelse)
ändring däri, om meddelande av få- reskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av sysslomän, om ersättning för upp— drag eller om beslut av vägförening föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länssty- relse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad nedan föreskrives vid be- slutet skall förbliva, hos Konungen genom besvär.
Över beslut, varigenom länsstyrelse förordnat förrättningsman eller sak- kunnigt biträde eller föreskrivit un- derställning av utlåtande, må ej kla- gas. Ej heller må talan föras mot länsstyrelses beslut rörande faststäl- lande av särskilt värde (1 fastighet eller mot beslut, varigenom förrätt- ning återförvisats till förrättnings-
och 78 %% är stadgat. mannen. Att talan ej må föras mot länsstyrelses beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 %% är stadgat. 98 5.1 Det åligger ——————————————— av vägen. Försummar någon att fullgöra ho- nom enligt första stycket ålagd upp- giftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra så- dan skyldighet.
Försummar någon att fullgöra ho- nom enligt första stycket ålagd upp- giftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra så- dan skyldighet. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.
107 5.2
Över länsstyrelses beslut i fråga, som avses i detta kapitel, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den för ekonomi- mål i allmänhet stadgade ordning.
' Senaste lydelse 1952z284. ' Senaste lydelse 1954:197.
Mot länsstyrelses beslut enligt 100 eller 101 5 eller om föreläggande en- ligt 106 5 föres talan hos kammar- rätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av läns-
(Nuvarande lydelse)
Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej Konungen annorlunda förordnar.
(Föreslagen lydelse)
styrelse enligt detta kapitel föres hos Konungen genom besvär.
Beslut, varom fråga är i detta ka- pitel, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annor- lunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
38) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1941: 282) om sterilisering
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1941: 282) om steriliseringl, dels att i 3 och 4 SS ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »social-
styrelsen » ,
dels att 7 5 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
75.
Över medicinalstyrelsens beslut, Mot socialstyrelsens beslut, varige- varigenom tillstånd till sterilisering nom tillstånd till sterilisering vägrats, vägrats, må besvär anföras hos Konungen före klockan tolv å tju- gonde dagen hände" då beslutet meddelades.
I övrigt må medicinalstyrelsens be- slut enligt denna lag ej överklagas.
föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt må socialstyrelsens beslut enligt denna lag ej överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse av 3 5 1964: 178.
39) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1944: 133) om kastreringl, dels att i 4 och 5 åå ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »socialstyrelsen» i motsvarande form,
dels att 7 % skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 7 %.
Över medicinalstyrelsens beslut i Mot socialstyrelsens beslut i ärende ärende angående kastrering må be- angående kastrering föres talan hos svär anföras hos Konungen inom en kammarrätten genom besvär. månad från den dag då beslutet med- delades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
40) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen
Härigenom förordnas, att 19 5 lagen (1942: 350) om fornminnen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 19 5.2 I ärende ———————————— slutliga avgörande. Talan mot länsstyrelsens beslut en- Talan mot länsstyrelsens beslut en-
ligt denna lag eller bestämmelse som ligt denna lag föres hos kammarrät- meddelats med stöd av lagen föres ten genom besvär. hos Konungen genom besvär.
' Senaste lydelse av 4 5 19661300. 9 Senaste lydelse 1967: 77.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
41) Förslag till Lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen
Härigenom förordnas, att 14 % lagen (1960:690) om byggnadsminnen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 14 5.
I riksantikvariens eller länsstyrel- Talan mot riksantikvariens eller ses beslut enligt denna lag må den länsstyrelses beslut enligt denna lag som beslutet rör söka ändring hos föres hos kammarrätten genom be- Konungen genom besvär, vilka skola svär. ingivas till ecklesiastikdepartementet.
Beslut enligt —————————————— förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
42) Förslag till Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Härigenom förordnas, att 108 och 189 åå, 190 % 1 och 2 mom., 191 %, 195 5 2 och 4 mom., 196 och 197 åå, 198 ä 1 mom., 199 och 206 %% samt rubriken närmast före 206 % lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 108 g.* Hava i —————————— av registreringsmyndigheten.
' Senaste lydelse 1955:384.
(Nuvarande lydelse)
På anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revi- sorer icke utsetts till antal som en- ligt denna lag och bolagsordningen är föreskrivet, förordna revisorer till erforderligt antal samt, i fall då re- visor som är auktoriserad revisor el- ler godkänd granskningsman ej ut- setts, ehuru det enligt denna lag eller bolagsordningen skolat ske, förordna en sådan revisor. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan ve- derbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor i strid mot vad i 107 5 1 mom. tredje stycket stadgas, skall på anmälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall före besluts medde- lande tillfälle beredas styrelsen att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
(Föreslagen lydelse)
På anmälan varom i första styc- ket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer icke utsetts till antal som enligt denna lag och bolagsordning- en är föreskrivet, förordna reviso- rer till erforderligt antal samt, i fall då revisor som är auktoriserad revi— sor eller godkänd granskningsman ej utsetts, ehuru det enligt denna lag el- ler bolagsordningen skolat ske, för- ordna en sådan revisor. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborga- re, utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor i strid mot vad i 107 5 1 mom. tredje stycket stadgas, skall på anmälan därom länsstyrelsen förkla- ra honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Förordnande av revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
Har revisor, — — — — — —'— — — — motsvarande tillämpning.
Vad i —————————— — —— om revisorssuppleant.
189 5.
Ansökan om godkännande för re— gistrering enligt 14, 53 och 63 55, an- sökan om aktiebolags registrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till registreringsmyndighe- ten. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgif- ter.
Ansökan om godkännande för re- gistrering enligt 14, 53 och 63 55, an- sökan om aktiebolags registrering och anmälan för registrering skola vara åtföljda av stadgade avgifter.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
190 g.
1 mom. Har vid upprättandet av någon av stiftelsehandlingarna icke iakttagits vad i denna lag är stadgat, eller finnes någon av dessa hand- lingar eljest innehålla något, som strider mot denna lag eller annan lag eller författning, eller vara till sin avfattning i något viktigare hän— seende otydlig eller vilseledande, el- ler hava föreskrifterna i 14 å icke iakttagits eller har stadgad avgift ej erlagts, varde godkännande av nämnda handlingar för registrering av bolaget vägrat. Vägras godkän- nande, skall beslutet därom med an— givande av skälen ofördröjligen med posten tillställas stiftarombudet.
1 mom. Har vid upprättandet av någon av stiftelsehandlingarna icke iakttagits vad i denna lag är stadgat, eller finnes någon av dessa hand- lingar eljest innehålla något, som strider mot denna lag eller annan lag eller författning, eller vara till sin avfattning i något viktigare hän- seende otydlig eller vilseledande, el- ler hava föreskrifterna i 14 å icke iakttagits eller har stadgad avgift ej erlagts, varde godkännande av nämnda handlingar för registrering av bolaget vägrat.
Meddelas godkännande, —————————— 7 5.
2 m 0 m. Godkännande av — — _
Har registrering av ökningsbeslu- tet vägrats eller har vid upprättan- det av teckningslistan eller kungörel- sen icke iakttagits vad i 52 å och 182 & 1 mom. sägs eller möter eljest hin- der mot godkännande eller har stad- gad avgift ej erlagts, skall godkän- nande av nämnda handlingar vägras. Vägras godkännande, skall beslutet därom med angivande av skälen ofördröjligen med posten tillställas bolaget.
Meddelas godkännande, — — — _—
191
Göres ej ansökan om bolagets registrering inom den i 32 & stadga- de tiden, skall registreringsmyndig- heten till stiftarombudet ofördröjli- gen avlåta skrivelse med anmaning att framställa erinran till den det ve-
— —— ökningsbeslutet registrerats.
Har registrering av ökningsbeslu- tet vägrats eller har vid upprättan- det av teckningslistan eller kungö- relsen icke iakttagits vad i 52 å och 182 5 1 mom. sägs eller möter eljest hinder mot godkännande eller har stadgad avgift ej erlagts, skall god- kännande av nämnda handlingar vägras.
— — — till bolaget.
&.
Göres ej ansökan om bolagets registrering inom den i 32 % stadga- dc tiden, skall registreringsmyndig- heten till stiftarombudet ofördröjli— gen avlåta skrivelse med anmaning att framställa erinran till den det ve-
(Nuvarande lydelse)
derbör att vidtaga erforderliga åtgär- der för vinnande av registrering. Sö- kes ej registrering inom tre månader från det skrivelsen avlåtits, skall myndigheten förklara frågan om bo- lagets registrering förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till stiftar- ombudet.
Har frågan _________
195
2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse om minimiteckning, re- gistreringsanmälan enligt 61 & icke gjorts inom föreskriven tid, skall registreringsmyndigheten till bola- get avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkom- ma med sådan anmälan. Efterkom- mes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara ökningsbeslutet förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan be- slutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidiga- re anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret.
(Föreslagen lydelse)
derbör att vidtaga erforderliga åtgär- der för vinnande av registrering. Sö- kes ej registrering inom tre månader från det skrivelsen avlåtits, skall myndigheten förklara frågan om bo- lagets registrering förfallen.
— mom., förfallet.
%.
2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse om minimiteckning, re- gistreringsanmälan enligt 61 % icke gjorts inom föreskriven tid, skall registreringsmyndigheten till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkomma med sådan anmälan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom laga- kraftägande beslut registrering väg- rats, skall myndigheten förklara ök- ningsbeslutet förfallet. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets re- gistrering avföres ur registret.
4 m 0 ut. Har styrelsen —————— ökningsbeslutet registrerats. Har anmälan för registrering av bolagsstämmans godkännande icke gjorts inom sex månader efter det registreringsmyndigheten godkänt Ökningsbeslutet och de i 63 å andra stycket omförmälda handlingarna, skall myndigheten till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en
Har anmälan för registrering av bolagsstämmans godkännande icke gjorts inom sex månader efter det registreringsmyndigheten godkänt ökningsbeslutet och de i 63 å andra stycket omförmälda handlingarna, skall myndigheten till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en
("Nuvarande lydelse)
månad därefter inkomma med så- dan anmälan. Efterkommes ej an- maningen eller har genom lagakraft- ägande beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan om aktiekapitalets ökning förfallen samt därom ofördröjligen med pos- ten översända underrättelse till bo- laget.
196
Har i fall, då enligt 67 % rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut om nedsättning av aktie— kapitalet, ansökan om sådant till— stånd ej gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraft- ägande beslut avslagits eller har be- slut om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadga- de tiden, skall registreringsmyndig- heten förklara nedsättningsbeslutet förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan beslutet om för- klaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckning- en om nedsättningsbeslutets registre- ring avföres ur registret.
197
Där verkställighet av beslut, var- igenom i bolagsordningen intagits förbehåll enligt 177 5, icke anmälts för registrering inom den i 186 5 3 mom. stadgade tiden, skall registre- ringsmyndigheten förklara frågan om ändring av bolagsordningen för- fallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse därom till bolaget.
(Föreslagen lydelse )
månad därefter inkomma med så- dan anmälan. Efterkommes ej an— maningen eller har genom lagakraft- ägande beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan om aktiekapitalets ökning förfallen.
%.
Har i fall, då enligt 67 & rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut om nedsättning av aktie- kapitalet, ansökan om sådant till- stånd ej gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraft- ägande beslut avslagits eller har be- slut om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadga- de tiden, skall registreringsmyndighe- ten förklara nedsättningsbeslutet för- fallet. Sedan beslutet om förklaring- en vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förkla- ringen den tidigare anteckningen om nedsättningsbeslutets registrering av- f öres ur registret.
%.
Där verkställighet av beslut, var- igenom i bolagsordningen intagits förbehåll enligt 177 &, icke anmälts för registrering inom den i 186 5 3 mom. stadgade tiden, skall registre- ringsmyndigheten förklara frågan om ändring av bolagsordningen för- fallen.
(Nuvarande lydelse) 198
1 m 0 m. Har beslut ——————— Skall ökningen ———————
Har ökningsbeslutet enligt 195 5 2 mom. av registreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut för- klarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna grund den tidigare anteckningen om detta besluts re- gistrering avföres ur registret. An- mäles för registrering att full betal- ning erlagts för så många aktier, att aktiekapitalet uppgår till minimika- pitalet enligt den beslutade bolags- ordningsändringen, skall vid regist- rering i anledning av anmälningen tillika antecknas, att bolagsordnings- ändringen är verkställd, och åligger det registreringsmyndigheten att till- ställa bolaget bevis därom. Göres ej sådan anmälan inom tre år efter ut- gången av den i 60 & stadgade tiden, skall myndigheten, efter det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, besluta erforderlig jämkning i bo- lagsordningen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till bolaget. Sedan beslu- tet vunnit laga kraft, skall i registret införas anteckning om jämkningen samt bevis om bestämmelsens nya lydelse av myndigheten tillställas bo- laget.
199
Har ansökan enligt 174, 175 eller 176 5 om rättens tillstånd att bringa fusionsavtal till verkställighet ej in- kommit inom föreskriven tid eller
67
(Föreslagen lydelse) &.
-— — av aktiekapitalet. —-— — — är verkställd.
Har ökningsbeslutet enligt 195 5 2 mom. av registreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut för- klarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna grund den tidiga- re anteckningen om detta besluts re- gistrering avföres ur registret. Anmä- les för registrering att full betalning erlagts för så många aktier, att ak— tiekapitalet uppgår till minimikapi- talet enligt den beslutade bolagsord- ningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmälningen tillika antecknas, att bolagsordningsänd- ringen är verkställd, och åligger det registreringsmyndigheten att tillstäl- la bolaget bevis därom. Göres ej så- dan anmälan inom tre år efter ut- gången av den i 60 % stadgade tiden, skall myndigheten, efter det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, besluta erforderlig jämkning i bolags- ordningen. Sedan beslutet vunnit la- ga kraft, skall i registret införas an- teckning om jämkningen samt bevis om bestämmelsens nya lydelse av myndigheten tillställas bolaget.
5. Har ansökan enligt 174, 175 eller 176 5 om rättens tillstånd att bringa
fusionsavtal till verkställighet ej in- kommit inom föreskriven tid eller
(Nuvarande lydelse)
har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registre- ring inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten för— klara frågan om fusion förfallen samt ofördröjligen med posten över— sända underrättelse därom till bo- lagen.
Hargenom——————-—————
Vid registrering _______
Om talan & registrerings- myndighetens beslut.
(Föreslagen lydelse)
har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registre- ring inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten för- klara frågan om fusion förfallen.
————— ur registret. _____ är upplöst.
Om besvär.
206 5.
Äro stiftarna missnöjda med beslut, varigenom godkännande för registre- ring vägrats enligt 190 5 1 mom., eller är bolaget missnöjt med be- slut varigenom sådant godkännande vägrats enligt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må, vid talans förlust, sist inom två månader från beslu- tets dag besvär däröver anföras hos Konungen. Rätt till sådan talan till- komme ock sökande, som är miss- nöjd med beslut, varigenom registre- ring vägrats enligt 192 %.
Över beslut om sådan förklaring, som avses i 191 5, 195 % 2 och 4 mom., 196 5, 197 % och 199 5, så ock över beslut om jämkning av bolags— ordning enligt 198 5 1 mom. må jäm- väl besvär anföras i den ordning, var- om i första stycket stadgas.
Mot beslut i tillståndsärende, vard 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 149 9 äger tillämpning, föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres hos kammarrät- ten genom besvär.
Äro stiftarna missnöjda med beslut, varigenom godkännande för registre- ring vägrats enligt 190 5 1 mom., eller är bolaget missnöjt med beslut varige- nom sådant godkännande vägrats en- ligt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må, vid talans förlust, sist inom två månader från beslutets dag besvär däröver anföras hos kammarrätten. Rätt till sådan talan tillkomme ock sökande, som är missnöjd med beslut, varigenom registrering vägrats enligt 192 %.
Över beslut av registreringsmyn- digheten enligt 173 a 5 samt över be- slut om sådan förklaring, som avses i 191 €, 195 5 2 och 4 mom., 196 5, 197 å och 199- 5, så ock över beslut om jämkning av bolagsordning enligt 198 5 1 mom. må jämväl besvär an-
("Nuvarande lydelse)
69
(Föreslagen lydelse) föras i den ordning, varom i tredje stycket stadgas.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
43) Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagcn (1947: 385)
Härigenom förordnas, att 150 % by angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
ggnadslagen (1947: 385) skall ha nedan
(Föreslagen lydelse)
150 5.1
Länsstyrelses beslut rörande fast- ställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning så ock länsstyrelses beslut avseende tillämpning av utomplansbestämmel- ser å visst område skall meddelas ef- ter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, in- om tre veckor från den dag då be- slutet meddelades anföra besvär hos Konungen.
Talan mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvalt- ande myndigheters och ämbetsverks beslut.
Har länsstyrelse _______
1 Senaste lydelse 1959: 611.
Länsstyrelses beslut rörande fast- ställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning så ock länsstyrelses beslut avseende tillämpning av utomplansbestämmel- ser å visst område skall meddelas ef- ter anslag.
Mot länsstyrelses beslut i ärende om medgivande, vard 39 5 äger till- lämpning, föres talan hos kammar- rätten genom besvär. Talan mot an— nat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär. I fall som avses i första stycket räk- nas besvärstiden från den dag då be— slutet meddelades.
————— utan bifall.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
44) Förslag
till
Lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag
Härigenom förordnas, att 12, 15 och 16 %% lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 5.1
Ilar någon genom oriktiga uppgif- ter eller annorledes förorsakat att all- mänt barnbidrag för visst barn obe- hörigen utgått eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit sådant bidrag och har han skäligen bort inse detta, skall återbe- talning ske av vad för mycket utbe- talats, där ej i särskilt fall socialsty- relsen finner anledning att helt eller delvis eftergiva sådan återbetalnings- skyldighet.
Har någon genom oriktiga uppgif- ter eller annorledes förorsakat att all- mänt barnbidrag för visst barn obe- hörigen utgått eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit sådant bidrag och har han skäligen bort inse detta, skall återbe- talning ske av vad för mycket utbe- talats, där ej länsstyrelsen finner an- ledning att helt eller delvis eftergiva äterbetalningsskyldighet.
Har återbetalningsskyldighet ———————— skäligt belopp.
15 5.2
Över barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag må klagan föras hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Utan hinder av anförda besvär tände barnavdrdsnämndens beslut till efterrättelse, där ej länsstyrelsen an- norlunda förordnar.
* Senaste lydelse 1964: 145. 3 Senaste lydelse 1954:360.
Över barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag må klagan föras hos länsstyrelsen genom besvär.
Barnavårdsnämnds beslut skall omedelbart lända till efterrättelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
16 5.1
Är någon missnöjd med länsstyrel- ses beslut i ärende angående allmänt barnbidrag, må han däröver anföra besvär hos socialstyrelsen.
Över socialstyrelsens utslag mä klagan ej föras.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende angående allmänt barnbidrag föres hos kammarrätten genom be— svär.
Länsstyrelses och kammarrätts be— slut skola omedelbart lända till efter— rättelse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
45) Förslag
till
Lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott
Härigenom förordnas, att 22 % lagen (1964: 143) om bidragsförskott skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 &.
Talan mot _________
Mot länsstyrelsens beslut föres ta- lan genom besvär hos Konungen.
— —— hos länsstyrelsen.
Mot länsstyrelses beslut i fråga om gottgörelse av statsverket till kom- mun för utgivna bidragsförskott föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan mot annat beslut av läns- styrelse i ärende enligt denna lag fö- res llos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1954:360.
46) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse
Härigenom förordnas, att 318 5 och rubriken närmast före 318 % lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
XI. Om klagan över försäkrings- inspektionens beslut.
(Föreslagen lydelse) XI. Om besvär.
318 5.
Över beslut, som av försäkringsin— spektionen meddelas på grund av till- synen över försäkringsbolag, mä kla- gan föras hos Konungen inom den tid som för överklagande av förval- tande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad.
Den, som icke åtnöjes med försäk— ringsinspektionens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konungen.
Över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 5 4 mom., 308 5 2 mom., 309 5 och 311 & må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra stycket stadgas.
Talan mot beslut i tillståndsärende, varä 72, 81, 100, 142 eller 237 5 äger tillämpning, och mot beslut, som av försäkringsinspektionen meddelas på grund av tillsynen över försäkrings- bolag, föres hos Konungen genom be- svär.
Mot försäkringsinspektionens be- slut enligt 335 5 md talan icke föras.
Den, som icke åtnöjes med försäk- ringsinspektionens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. I samma ordning må besvär anföras över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 % 4 mom., 308 5 2 mom., 309 % och 311 %.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
47) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket
Härigenom förordnas, att 33 5 lagen (1950: 272) om rätt för utländsk för- säkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket skall ha nedan an-
givna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 33 %.
Över försäkringsinspektionens be- Talan mot försäkringsinspektio- slut enligt denna lag må klagan föras nens beslut enligt denna lag föres hos Konungen inom den tid som för hos Konungen genom besvär. överklagande av förvaltande myndig- heters och ämbetsverks beslut är stadgad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
48) Förslag till ' Lag
om ändring i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. ,
Härigenom förordnas, att i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m.m. skall införas en ny paragraf, 18 %, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 18 5. Talan mot försäkringsinspektio- nens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
49) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsiörsäkring
Härigenom förordnas, att i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetSförsäkring skall införas en ny paragraf, 27 %, av nedan an- givna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 27 5. Talan mot försäkringsinspektio- nens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
50) Förslag till Lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1)
Härigenom förordnas, att 73 % arbetarskyddslagen (1949: 1) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) - (Föreslagen lydelse) 73 ä. 1 Över arbetarskyddsstyrelsens — ———————— ej föras.
Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud, föreläggande eller fö- reskrift enligt 53—59 55 föres talan
. hos kammarrätten genom besvär. Talan mot ——————————— hos Konungen.
' Senaste lydelse 1963: 245.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
51) Förslag till Lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246)
Härigenom förordnas, att 23 % skogsförläggningslagen (1963z246) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 23 å.
Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud eller föreläggande en— ligt 13, 14, 15 eller 17 5 föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot beslut av arbetarskydds- Talan mot beslut av arbetarskydds- styrelsen i ärende, som avses i den- styrelsen i annat ärende, som avses i na lag, föres genom besvär hos denna lag, föres hos Konungen genom Konungen. besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
52) Förslag till ' Lag om ändring i kyrkomötestörordningen (1949: 174)
Härigenom förordnas, att 7 & 9 mom. och 1.0 & kyrkomötesförordningen' (1949: 174) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 7 5.
9 m 0 m. Angående besvär över val 9 m 0 m. Talan mot domkapitels av delegerade, elektorer och ersättare beslut om indelning i distrikt för val
(Nuvarande lydelse) - (Föreslagen lydelse)
skall vad i lag finnes stadgat om be- av elektorer föres hos regeringsrätten svär över val av ledamöter i kyrkoråd genom besvär. äga motsvarande tillämpning. Angående besvär över val av dele- gerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgat om besvär över val av ledamöter i kyrkoråd äga motsvarande tillämpning.
10 5.1
Klagan över val till ombud vid Klagan över val till ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen kyrkomöte föres hos regeringsrätten genom besvär, som inom tre vec- genom besvär inom tre veckor efter kor efter valet skola hava inkommit valet. till justitiedepartementet för att i Konungens regeringsrätt skyndsamt föredragas och avgöras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
53) Förslag till Lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap
Härigenom förordnas, att 12 & lagen (1950: 382) om svenskt medborgar- skap skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) . (Föreslagen lydelse) 12 å.?
Talan mot den centrala utlännings- Talan" mot den centrala utlän- myndighetens eller länsstyrelses be- ningsmyndighetens beslut föres hos slut föres genom besvär hos Konung- Konungen genom besvär. en. Talan mot länsstyrelses beslut fö-
res hos kammarrätten genom besvär.
' Senaste lydelse 1958: 59. 2 Senaste lydelse 1968: 704.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
54) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1951':308) om'ekonomiska för-
eningar,
dels att 47, 49, 99 och 100 åå samt 103 få 2 mom. skall ha nedan angivna
lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 105 a &, och närmast före denna paragraf en ny rubrik av nedan angivna lydelse. '
(Nuvarande lydelse)
'. _ (Föreslagen lydelse )
47 %]
Hava revisorer —— —— —— _— —— —— —
På anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då re- visorer icke utsetts till föreskrivet an- tal, förordna revisorer. Är revisor omyndig eller har någon, som ej. är här i riket bosatt svensk medborgare, utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsettstill re- visor i strid mot vad i 46 5 1 mom. andra stycket stadgas, skall på an- mälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revi- sor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall före besluts meddelande tillfälle beredas styrel-
—— —— —I— —— eller borgenär.
På anmälan varom i första stycket
. sägs skall länsstyrelsen, i fall då re-
visorer icke utsetts till föreskrivet an- tal, förordna revisorer. .Ärl revisor omyndig eller har någon, som ej, är här i riket bosatt svensk'medborgare, utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon. utsetts till revisor i strid mot vad i 46 ä 1 mom. andra stycket stadgas, skall på an- mälan därom länsstyrelsenförklara honom entledigad och förordna re- visor i hans ställe. Förordnande av revisor skall avse tid till dess annan
”revisor blivit i föreskriven ordning
sen att yttra sig i ärendet. F örordnan- utsedd. de av revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd. . _ Revisor, som ———————————— skäligt arvode. 49 5.
Om det —————————
—— — —— — anses tillbörligt.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Revisor må — —— —— — — — —— —— —— _— — inverkande omständigheter.
Lämnas ej samtycke, varom i and- ra stycket sägs, inom två veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger revisorn
hänskjuta frågan till länsstyrelsens- avgörande. Länsstyrelsen prövar framställningen och skall före be- sluts meddelande bereda föreningens styrelse tillfälle att yttra sig i ären- det.
Lämnas ej samtycke, varom i and- ra stycket sägs, inom två veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger revisorn = hänskjuta frågan till länsstyrelsens avgörande.
99 5.
Ansökan om förenings registrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till länsstyrelsen. Sådan an— sökan eller anmälan skall vara dt- följd av stadgade avgifter.
Ansökan om förenings registrering och anmälan för registrering skola vara åtföljda av stadgade avgifter.
100 5. . Hava :vid — -'— —————————— talan anställts. . Registrering skall -"— -— —'— —————— läns föreningsregister.
Vägras registrering, skall länssty- relsen ofördröjligen till sökanden med posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför. Är'sökanden'missnöjd med beslutet, md han hos Konungen föra talan genom besvär, vilka vid även- tyr av talans förlust skola inkomma inom'tvd månader från beslutets dag.
Vägras registrering, skall länssty- relsen ofördröjligen till sökanden med posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför.
103 5.
2 m 0 m. Har ansökan enligt 97 5 om rättens tillstånd att bringa fu- sionsavtal till verkställighet ej inkom- mit inom föreskriven tid eller har an- sökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om till- stånd icke anmälts för registrering inom den därför "stadgade tiden, skall
2 m 0 ut. Har ansökan enligt 97 & om rättens tillstånd 'att bringa fu- sionsavtal till verkställighet ej in- kommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall
(Nuvarande lydelse)
länsstyrelsen förklara frågan om fu- sion förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse där- om till föreningarna. Över beslutet om sådan förklaring md besvär an- föras i den ordning som i 100 5 sista stycket stadgas.
Har genom _________ Vid registrering —- _ _— __ __ __ _-_
(Föreslagen lydelse)
länsstyrelsen förklara frågan om fu- sion förfallen.
—— — — —- ur registret.
______ är upplöst.
Besvär.
105 a 5.
Mat beslut i tillständsärende, vard 22, 29, 46 eller 76 5 äger tillämpning, föres talan hos Konungen genom be- svär.
Den som icke dtnöjes med länssty- relses beslut, varigenom registrering vägrats, md sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot be- slut enligt 74 9 och mot beslut om sådan förklaring som avses i 108 5 2 mom.
Talan mot annat beslut av länssty- relse enligt denna lag föres hos kam- marrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
55) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar
Härigenom förordnas, att i lagen ( 1948:218 ) om sambruksföreningar skall införas en ny paragraf, 63 a &, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
63 a 5.
Mot beslut i tillståndsärende, vard 1 eller 4 5 eller 54 5, jämförd med 76 5 lagen (1951: 308) om ekonomi- ska föreningar, äger tillämpning, och mot lantbruksstyrelsens beslut om ut— färdande enligt 36 eller 54 5 av in— struktion för revisor eller om med- givande som avses i 51 ,? föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan mot annat beslut av lant— bruksstyrelsen enligt denna lag fö- res hos kammarrätten genom be- svär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
|.
56) Förslag till Lag 0... ändring-i bostadsrättslagen (1971:000)
Härigenom förordnas i fråga-om bostadsrättslagen (1971: 000) , dels att 67 och 68 %% samt punkt 3 i övergångsbestämmelserna skall ha nedan angivna lydelse,
dels att nuvarande punkterna ”14—16 i övergångsbeståmmelserna skall betecknas 15—17,
dels att i lagen skall införas närmast före 68 å en ny rubrik och i över- gångsbestämmelserna en ny punkt, 14, av nedan angivna lydelse.
(I prop. 1971: 12 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse) 67 &
Bestämmelserna i 99—105 55 la— Bestämmelserna i 99—105 55 la- gen ( 1951: 308) om ekonomiska för- gen (1951: 308) om ekonomiska för- eningar äger motsvarande tillämp- eningar äger motsvarande tillämp- ning i fråga om bostadsrättsförening. ning i fråga om hostadsrättsförening. Härvid skall hänvisningen i 100 % Härvid Skall hänvisningen i 100 & andra stycket till 7 % tredje stycket andra stycket till 7 % tredje stycket avse 45 % tredje stycket denna lag. avse 45 & tredje stycket denna lag.
(I prop. 1971: 12 föreslagen lydelse)
81
(Här föreslagen lydelse)
Beträffande ansökan om godkän— nande av ekonomisk plan skall be- stämmelserna om anmälan för regi- strering äya motsvarande tillämp— ning.
Besvär
685
Beträffande ansökan om godkän- nande av ekonomisk plan skall be- stämmelserna om anmälan för regi- strering äga motsvarande tillämp- ning.
Bestämmelserna i 105 (1 3' lagen (1951: 308) om ekonomiska förening- ar äger motsvarande tillämpning i fråga orn bostadsrättsförening.
Mot beslut i ärende om behörighet som avses i 4 5 andra stycket föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 5 5 föres hos kam- marrätten genom besvär.
Övergåugsbestämmelser
3. Den nya lagen äger tillämpning även på bostadsrättsförening som re- gistrerats enligt äldre lag. I fråga om sådan förening gäller dock punkter- na 4—13 nedan.
3. Den nya lagen äger tillämpning även på bostadsrättsförening som re— gistrerats enligt äldre lag. I fråga om sådan förening gäller dock punkter- na 4—14 nedan. 14. Äldre lag gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut av läns- styrelse som meddelats före den nya lagens ikraftträdande.
57) Förslag
till
Lag' ' ' :
om ändring i religionsfrihetslaged (1951: 680) "
Härigenom förordnas, att 15 & religionsfrihetslagen (1951: 680) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 %. Över pastors ——————————— motsvarande tillämpning.
Mot beslut eller åtgärd enligt denna lag av ämbetsman som avses i 14 5 föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
58) Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring
Härigenom förordnas, att 2, 44 och 48 55 lagen ( 1954:243 ) om yrkes- slmdeförsäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )
25.
Besvär och __ —— ———————
Grunderna för _— _— — —— — — -—
—— och utveckling.
Bestämmelserna i 44 5 förvalt- ningsprocesslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag hos försäkringsrådet.
__ _ _ -—— med riksdagen.
44 g.?
Mot riksförsäkringsverkets beslut i ärende angående försäkring enligt denna lag må talan föras hos försäk- ringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrddet senast inom en månad efter det kla- ganden erhållit kännedom om beslu- tet.
* Lagen omtryckt 1962:408. 5 Senaste lydelse 1967:916.
Mot riksförsäkringsverkets beslut i ärende angående försäkring enligt denna lag må talan föras hos för- säkringsrådet genom besvär.
(Nuvarande lydelse)'
Dcnsom——————————
(Föreslagen lydelse)
— — — hos försäkringsrådet.
Försäkringsrådet äger, ———————— denna paragraf. Mot försäkringsrådets beslut i an- nat ärende enligt denna lag än som avses i andra stycket må talan föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkom- mit till försäkringsrådct inom tre veckor från det klaganden erhållit kännedom om beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den omständigheten, att be- svären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen, utgör ej hin- der 'för besvärens 'upptagande till prövning, därest de inkommit till domstolen före besvärstidens utgång.
Försäkringsrådets beslut — — —— —
Mot försäkringsrådets beslut i an— nat ärende enligt denna lag än som avses i andra stycket må talan föras hos försåkringsdomstolen genom be— svär. Besvärshandlingen skall hava inkommit till försäkringsrådet inom tre veckor från den dag då klagan— den fick del av beslutet. Den omstän- digheten, att handlingen tillställts försäkringsdomstolen, utgör dock ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest handlingen inkom— mit till domstolen före besvärstidens utgång.
—— —— — annorlunda förordnar.
48 %. Avgift för ———————— samt förvaltningskostnader. Grunderna för —————————————— av Konungen. Försäkringsavgifterna skola ——————— med riksdagen. I övrigt ———————————— avse försäkringstagaren.
Utan hinder av 3 5 första stycket förvaltningslagen (1971:000) äga 14 —20 55 nämnda lag tillämpning i ärende rörande den frivilliga försäk- ringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Med nuvarande lydelse avses beträffande 48 å den lydelse som har föreslagits i prop. 1971: 22.
59) Förslag
till
. Lag om ändring i lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut
Härigenom förordnas, att. rubriken till lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut samt 1 och 2 %% lagen skall ha nedan angivna ly- delse. (Nuvarande lydelse) Lag om besvär över försäkringsrådets beslut
(Föreslagen lydelse)
Lag om besvär över försäkringsrådets . beslut, m. m.
15.
Utan hinder av vad därom eljest finnes stadgat, mä klagan över för- säkringsrådets beslut i ärende angå- ende försäkring eller skadeersättning föras hos försäkringsdomstolen ge- nom besvär. Besvären skola hava in- kommit till försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhål- lit kännedom om beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den 'Omständigheten, att be- svären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen, utgör ej hin- der för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit till domstolen före besvärstidens utgång.
Utan hinder av vad därom eljest finnes stadgat, må klagan över för- säkringsrådets beslut i ärende angå- ende försäkring eller skadeersättning föras hos försäkringsdomstolen ge- nom besvär. Besvärshandlingen skall hava inkommit till försäkringsrådet inom tre veckor från den dag då kla- ganden fick del av beslutet. Den om- ständigheten, att handlingen tillställts försäkringsdomstolen, utgör dock ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest handlingen inkom- mit till domstolen före besvärstidens utgång.
25.
Försäkringsrådets beslut — — — —
—.— .—— — annorlunda förordnar. Bestämmelserna i. 44 & förvalt- ningsprocesslagen (1971 : 000 ) äga motsvarande tillämpning i ärende angående försäkring eller skadeer- sättning hos försäkringsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som . meddelats före den 1 januari 1972.
60) Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna förfogandelagen (1954: 279)
Härigenom förordnas, att 23 % allmänna förfogandelagen (1954: 279) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
23 %. Ersättning, som skall —————— Konungen bestämmer. Ersättning, som icke — —— — förordnar, av allmän lokal värderingsnåmnd. Den värderingsnämnd, —————— samma egendom. Annan ersättning — — — bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd. Utan hinder —————— av riksvärderingsnämnden. I lokal värdcringsnämnds beslut må kronan och enskild sakägare samt i beslut avmyndig het, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka ändring hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Med enskild sak- ägare avses i detta stycke jämväl den som enligt. 11 % satts i kronans ställe.
Över riksvärderingsnämndens —— —
I lokal värderingsnämnds beslut mä kronan och enskild sakägare samt i beslut av myndighet, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka ändring hos riksvårderingsnämnden genom besvär. Med enskild sakägare avses i detta stycke jämväl den som enligt 11 % satts i kronans ställe.
————— ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
61) Förslag till Lag om ändring i rekvisitionslagen (1942: 583)
Härigenom förordnas, att 17 och 20 åå rekvisitionslagen (1942: 583) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
17 %.
Ersättning, som ——————— rekvisitionens fullgörande. Över beslut av myndighet, som nu nämnts, må enskild sakägare anföra besvär hos den allmänna lokala vär— deringsnämnden. Besvären skola in- om tjugu dagar från det klaganden erhållit del av beslutet hava inkom- mit till länsstyrelsen.
Vill någon med stöd av 15 & göra anspråk på ersättning utöver vad gäl- lande taxa medgiver, skall han. inom tid som nyss sagts göra ansökan där- om hos riksvärderingsnämnden.
Över beslut av myndighet, som nu nämnts, må enskild sakägare anföra besvär hos den allmänna lokala vär- deringsnämnden. Beträffande tid och sätt för anförande av besvär finnas föreskrifter i 12 5 förvaltningslagen (1971: 000). Besvärshandlingen md också tillställas länsstyrelsen.
Vill någon med stöd av 15 % göra anspråk på ersättning utöver vad gäl- lande taxa medgiver, skall han inom besvärstiden göra ansökan därom hos riksvärderingsnämnden.
20 s.
Över lokal värderingsnämnds be- slut i ärende angående ersättning må besvär anföras hos riksvärderings- nämnden inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del av beslutet.
Över lokal värderingsnämnds be- slut i ärende angående ersättning må besvär anföras hos riksvärderings- nämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 197 2.
62) Förslag till Lag
om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280)
Härigenom förordnas, att 10 och 45 %% allmänna ransoneringslagen (1954t280) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
10 %.
För förnödenhet, som jämlikt 8 % inlöses av kronan, utgår ersättning
För förnödenhet, som jämlikt 8 % inlöses av kronan, utgår ersättning
(Nuvarande lydelse)
med belopp motsvarande de kostna- der ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än som skolat utgå, där- est förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen avståtts till kronan. Ersättning bestämmes av allmän lo- kal värderingsnämnd, som omförmä- les i rekvisitionslagen. Ändring i 10- kal värderingsnämnds beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick det av beslutet. Över riksvärderingsnämn- dens beslut må klagan ej föras.
(Föreslagen lydelse)
med belopp motsvarande de kostna- der ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än som skolat utgå, därest förnödenheten jämlikt all- männa förfogandelagen avståtts till kronan. Ersättning bestämmes av all- män lokal värderingsnämnd, som omförmäles i rekvisitionslagen. Änd- ring i lokal värderingsnämnds beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden ge- nom besvär. Över riksvärderings- nämndens beslut må klagan ej föras.
45 %.
Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för överklagande av myn- dighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som meddelats beträf- fande tillämpning av 36 eller 37 å, . föras hos Konungen. Utan hinder av däröver förd klagan skall myndig- hetens beslut lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Klagan över beslut, som annan myndighet än allmän domstol med- delat i fråga om tillämpning av den- na lag, skall föras genom besvär i den ordning som är bestämd för över- klagande av myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut röran- de tillämpning av 23, 36 eller 37 å och över beslut av central förvalt- ningsmyndighet rörande återkallelse av ransonerinysbevis föras hos kam- marrätten genom besvär. Utan hin- der av däröver förd klagan skall för- valtningsmyndighetens eller kam- marrättens beslut lända till efterrät- telse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
63) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1954: 579) om nykterhetsvårdx, dels att 29 och 30 55 skall upphöra att gälla, dels att i 18—20 åå, 21 5 1 Inom. samt 22, 23, 25, 31 och 33—37 åå ordet »länsstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsrätten» i mot- svarande form,
dels att 3, 5, 9, 24, 26—28, 32, 40, 55, 59—62 och 66 %% skall ha nedan
angivna lydelse,
dels att i lagen, närmast efter 62 %, skall införas en ny paragraf, 62 a 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse )
3 5.2
I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje län en länsnykterhetsnämnd. I Stockholms län omfattar länsnykter- hetsnämndens verksamhetsområde dock icke Stockholm.
Nykterhetsnämnderna skola _ —— —
I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje län utom Gotlands län en läns- nykterhetsnämnd. I Stockholms län omfattar länsnykterhetsnämndens verksamhetsområde dock icke Stock- holm. j— —— — av socialstyrelsen.
När i ——————————————— eljest vistas. 5 5.3 Kommunal nykterhetsnämnd ————— kommunens socialnämnd. Konungen äger ————————— av länsnykterhetsnämnden. Ledamöter i ———————————— av nämnden. ' Vid val ————————————— till tjänstgöring.
I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhe- tens upphörande och rätt till avsägel- se, mandattid och avgång, val av ord- förande och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid
1 Senaste lydelse av
19 å 1964: 175 21 ä 1 mom. 1963: 72 '-' Senaste lydelse 1967: 790. 3 Senaste lydelse 1964: 779.
34%
I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, Verkan av valbarhe- tens upphörande och rätt till avsä- gelse, mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, supp- leants tjänstgöring och rätt att när-
25 s 1964: 175 36 5 1956: 225
(Nuvarande lydelse)
sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkänna- givande varest och på vilka tider till nämnden ställda framställningar mottagas, skriftväxling, vård och för- tecknande av handlingar hörande till nämndens arkiv, utseende av kassa— förvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32 —42 55 kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning; dock att det ej är erforderligt, att protokoll upptager annat än förteckning å när- varande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
(Föreslagen lydelse)
vara vid sammanträde, beslutförhet, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkänna- givande varest till nämnden ställda framställningar mottagas, tidpunkt när handling skall anses ha kommit in till nämnden, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hö- rande till nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots an- svar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32—36 55”, 37 5 första stycket och 38—42 55 kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning; dock att det ej är erforderligt, att protokoll upptager annat än förteckning å när- varande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äga 4 och 5 5,6 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos kommunal nykterhets- nämnd.
9 5.1
Länsnykterhetsnämnden skall —— —
två ledamöter, utsedda av lands- tinget; dock skall i Gotlands län kom— munfullmälctige i Gotlands kommun utse två ledamöter samt i annat län, som omfattar en kommun, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och kommunqu- mäktige i den kommunen en leda- mot.
—-— — — länsstyrelsen, samt
två ledamöter, utsedda av lands- tinget; dock skall i län, som omfattar en kommun vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och kommunfullmäktige i den kom- munen en ledamot.
För varje —- — —— ———— ———————— en suppleant. Ledamöter och suppleanter utses bland —— —— motsvarande tillämpning. Ledamöter och suppleanter utses för ————— den avgångne. Närmare bestämmelser — — — — Angående bestridandet — — — —
' Senaste lydelse 1970:49.
—— — —— — av Konungen. — — — särskilt stadgat.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
24 &.
Föreläggande, som i 23 % sägs, skall innehålla erinran om rätten att påkalla förhör enligt 27 5. Har läns- styrelsen vid föreläggandets medde- lande beslutat anordna förhör, skall detta tillkännagivas i föreläggandet med angivande tillika att förklaring kan avgivas vid förhöret.
Är den som ansökningen avser om- händertagen enligt 21 ä 1 mom. må, där länsstyrelsen av särskild anled- ning anordnar förhör med honom innan ansökningshandlingarna ut- ställts till delgivning enligt 23 å, så- dan delgivning underlåtas och hand- lingarnas innehåll i stället vid för- höret tillkännagivas för den, varom fråga är; dock åligge länsstyrelsen att på begäran tillhandahålla honom avskrift av ansökningshandlingarna.
Föreläggande, som i 23 å sägs, skall innehålla erinran om möjlig- heten enligt 9 ,9' tredje stycket för- valtningsprocesslagen (1971 : 000 ) att påkalla muntlig förhandling. Har länsrätten vid föreläggandets medde- lande beslutat anordna muntlig för- handling, skall detta tillkännagivas i föreläggandet med angivande till- lika att förklaring kan avgivas vid förhandlingen.
Är den som ansökningen avser om— händertagen enligt 21 5 1 mom. må, där länsrätten av särskild anledning anordnar muntlig förhandling med honom innan ansökningshandlingar- na utställts till delgivning enligt 23 %, sådan delgivning underlåtas och handlingarnas innehåll i stället vid förhandlingen tillkännagivas för den, varom fråga är; dock åligge länsrät- ten att på begäran tillhandahålla ho- nom avskrift av ansökningshand- lingarna.
26 5.
Har någon omhändertagits enligt 21 % 1 mom., åligger det länsstyrel- sen att, sedan ansökan om tvångsin- tagning inkommit, utan uppskov prö- va, huruvida han fortfarande skall vara omhändertagen.
Sedan tid för förklaring över an- sökningen utgått, har länsstyrelsen att utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderligt förhör i ärendet samt företaga detsamma till slutligt av- görande.
Har någon omhändertagits enligt 21 % 1 mom., åligger det länsrätten att, sedan ansökan om tvångsintag- ning inkommit, utan uppskov pröva, huruvida han fortfarande skall vara omhändertagen.
Sedan tid för förklaring över an- sökningen utgått, har länsrätten att utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderlig muntlig förhandling i ärendet samt företaga detsamma till slutligt avgörande.
27 5.1
Förhör med den, om vars intag- ning är fråga, skall, där ej särskilda
* Senaste lydelse 1970: 457.
Vid delgivning som avses i 23 5 samt underrättelse och tillhandahål-
(Nuvarande lydelse).
skäl däremot äro, av länsstyrelsen anordnas, om han i förklaring begärt att bliva muntligen hörd. Länsstyrel— sen må jämväl eljest förordna om dylikt förhör ävensom förhör med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande.
Beträffande kallelse till förhör in- för länsstyrelsen, hämtning och an- nan påföljd av utevaro skola bestäm- melserna i 13 5 2 mom. första och andra styckena äga motsvarande till- lämpning; dock skall i fråga om hämtning till förhör gälla dels att handräckning härför må meddelas, där den uteblivne delgivits kallelse till förhöret så tidigt att han kunnat inställa sig å förelagd dag, dels ock att person, som skall höras upplys— ningsvis, ej må hämtas förrän det be- funnits, att han ej genom viten kun— nat förmås till inställelse.
(Föreslagen lydelse)
lande enligt 24 5 andra stycket skola bestämmelserna i 43 5 förvaltnings- processlagen (1971: 000) om be- gränsningar i rätten att taga del av det som tillförts målet äga motsva- rande tillämpning. Detsamma skall gälla i fråga om vittnesberättelse, som med tillämpning av 25 5 nämn- da lag och 36 kap. 18 5 rättegångs- balken upptagits i parts frånvaro.
Rätten må underlåta att kalla den som ansökningen avser till muntlig förhandling för förhör med vittne, såvida det finnes grundad anledning att antaga, att någons personliga säkerhet skulle sättas i fara eller ändamålet med tillämnade eller vid- tagna vårdätgärder skulle motverkas, om han erhåller kännedom om för— höret.
Har den, om vars intagning år frå- ga, delgivits kallelse till muntlig för- handling så tidigt att han kunnat in- ställa sig på förelagd dag och utebli- ver han utan att hava anmält laga förfall, äger rätten förordna att han skall hämtas.
28 g.!
Vid förhör inför länsstyrelsen sko- la förhandlingarna vara offentliga. Länsstyrelsen äger dock avvisa åhö- rare, som enligt vad känt är eller an- tagas må ej fyllt tjugo år. När den som ansökningen avser det begär, så ock eljest, när länsstyrelsen finner omständigheterna föranleda därtill, skall handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan
! Senaste lydelse 1969: 109.
(Nuvarande lydelse)
förväntas bliva till nytta under för- höret, att övervara detsamma.
Länsstyrelsen må höra person upplysningsvis utan att den som an— sökningen avser är närvarande.
Konsulent eller assistent hos läns- nykterhetsnämnden eller annan, som företräder denna nämnd, så ock re- presentant för vederbörande kommu- nala nykterhetsnämnd skola få till- fälle att närvara vid förhöret.
Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer.
32
Länsstyrelsens slutliga beslut jäm- te besvärshänvisning, där klagan över beslutet må föras, skall oför- dröjligen delgivas sökande samt den som beslutet avser.
(Föreslagen lydelse)
Vid muntlig förhandling i länsrät— ten skola konsulent eller assistent hos länsnykterhetsnämnden eller annan, som företräder denna nämnd, så ock representant för vederbörande kom- munala nykterhetsnämnd få tillfälle att närvara.
å-l
Länsrätts slutliga beslut skall oför- dröjligen delgivas sökande samt den som beslutet avser.
Har beslutet ——————————— tillställas åklagaren. Där nykterhetsnämnd ———————— denna nämnd.
40 5. Allmän vårdanstalt för —————— för alkoholmissbrukare. Sådant erkännande ————————— helst återkallas. Allmän vårdanstalt skall ———————— en styrelse. Vid allmän ——————————— för avdelningen.
Förvaltningslagen (1971: 000) äger tillämpning i ärende enligt denna lag, som handlägges av styrelse eller före- ståndare för allmän vårdanstalt, även om anstalten drives av annan än staten, landsting eller kommun.
Konungen meddelar ——————— anstalternas verksamhet.
55 se
Missbrukar den utskrivne alkohol- haltiga drycker samt undandrager
Missbrukar den utskrivne alkohol- haltiga drycker samt undandrager sig
1 Senaste lydelse 1970: 457. ' Senaste lydelse 1963: 72.
(Nuvarande lydelse)
sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter, må länsstyrelsen, om han ej genom hjälpålgärd kunnat återföras till ett nyktert liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, besluta, att han skall återintagas å allmän vårdanstalt. Så- dant beslut må dock ej avse den som tidigare återintagits, med mindre ef- ter föregående återintagning medde- lats beslut jämlikt 18 %.
I ansökan om återintagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne brutit mot de medde- lade föreskrifterna, samt redogörel- se lämnas för hans uppförande i öv- rigt under tiden efter utskrivningen. Ansökningen skall för att kunna för- anleda beslut enligt första stycket hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av den tid, varunder den som ansökningen avser är underkas- tad övervakning eller lydnadsföre- skrifter. '
Bestämmelserna i 19—21 och 23-— 39 55 skola äga motsvarande till- lämpning för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
(Föreslagen lydelse)
övervakning eller bryter mot medde- lade lydnadsföreskrifter, må länsrät— ten, om han ej genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert liv eller sådan åtgärd prövas vara gagn— lös, besluta, att han skall återintagas å allmän vårdanstalt. Sådant beslut må dock ej avse den som tidigare återintagits, med mindre efter före- gående återintagning meddelats be- slut jämlikt 18 &.
I ansökan om återintagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne brutit mot de medde- lade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans uppförande i övrigt under tiden efter utskrivningen. An— sökningen skall för att kunna för— anleda beslut enligt första stycket hava inkommit till länsrätten före ut— gången av den tid, varunder den som ansökningen avser är underkastad övervakning eller lydnadsföreskrif— ter.
Bestämmelserna i 19—21, 23—28 och 31—39 55 skola äga motsvaran— de tillämpning för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
59 el
Beslut av nykterhetsnämnd må överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet innebär utdömande av vite, förordnande enligt 15 5 om övervakning, meddelande av lyd- nadsföreskrift, förverkande av an- stånd med verkställighet eller åtgärd som avses i 14 5 2 mom. Över annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.
1 Senaste lydelse 1957: 215.
Talan mot nykterhetsnämnds be— slut föres hos länsrätten genom be— svär, om nämnden avvisat ombud eller biträde eller om beslutet inne- bär utdömande av vite, förordnande enligt 15 % om övervakning, medde- lande av lydnadsföreskrift, förver- kande av anstånd med verkställighet eller åtgärd som avses i 14 g 2 mom. Över annat av nykterhetsnämnd cn-
(Nuvarande lydelse)
Klagan föres genom besvär hos länsstyrelsen.
(Föreslagen lydelse)
ligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.
60 5.
Beslut av anstaltsstyrelse eller fö- reståndare må överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet avser fråga om försökspermission, utskriv- ning eller annan vårdfråga eller om det innebär förordnande om över- vakning eller meddelande av lyd- nadsföreskrift.
Talan föres genom besvär hos so- cialstyrelsen inom tre veckor från det klaganden erhöll kännedom om beslutet.
Beslut av anstaltsstyrelse eller fö- reståndare må överklagas hos social- styrelsen genom besvär, om beslutet avser fråga om försökspermission, utskrivning eller annan vårdfråga el- ler om det innebär förordnande om övervakning eller meddelande av lyd- nadsföreskrift.
61 gl
Länsstyrelses beslut må överklagas av den som beslutet rörer, om beslu- tet innebär förordnande om tvångs- intagning, avslag å ansökan härom, villkorligtanständ med verkställighet, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande jämlikt 22 eller 27 5 av vite, så ock då beslutet avser ersätt- ning åt den som inkallats att upplys- ningsvis höras inför länsstyrelsen.
Talan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till läns- styrelsen. Länsstyrelsen skall skynd- samt infordra förklaring över besvä— ren, om anledning därtill ej uppen- barligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utred- ning, som kan vara erforderlig, till socialdepartementet insända samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.
Klagan över beslut, som av länssty- relse särskilt meddelats om någons
' Senaste lydelse 1956:225.
Mot länsrätts beslut må talan fö- ras, om beslutet innebär förordnan- de om tvångsintagning, avslag å an- sökan härom, villkorligt anstånd med verkställighet eller förverkande av dylikt anstånd eller fråga är om be— slut som avses i 34 5 första stycket förvaltningsprocesslagen (1971 : 000).
Talan mot beslut, som av länsrätt särskilt meddelats om någons om-
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
omhändertagande, må av honom fö- händertagande, må av honom föras ras i enahanda ordning, dock utan utan inskränkning till viss tid. inskränkning till viss tid.
Över annat av länsstyrelse medde- Talan är ej tillåten mot beslut av lat slutligt beslut, än ovan sägs, är länsstyrelse eller mot annat av läns- klagan ej tillåten. Ej heller mä sär- rått meddelat beslut än förut är sagt. skild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning med- delat annat beslut, än förut är sagt.
62 5.1 Mot sådant beslut av socialstyrel— sen, som meddelats i särskilt fall, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Över beslut av socialstyrelsen må Talan mot annat beslut av social— den som beslutet rörer söka ändring styrelsen föres hos Konungen genom hos Konungen genom besvär, vilka besvär. skola ingivas till socialdepartementet.
62 a %.
Bestämmelserna i 27 5 första styc— ket andra punkten och andra stycket skola äga motsvarande tillämpning vid prövning i högre rätt av fråga om tvångsintagning.
66 5.2 Skall kallelser och andra medde- I mål eller ärende enligt denna lag landen enligt denna lag delgivas får får delgivning ej ske med tillämpning det ej ske med tillämpning av 12 eller av 12 eller 15 & delgivningslagen 15 % delgivningslagen (1970: 428). (1970: 428).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 3, 9, 18—20 55, 21 5 1 mom. samt 22—37, 55, 59, 61 och 66 åå. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot beslut av länsstyrelse som meddelats före den 1 juli 1971.
I övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot beslut av socialstyrel- sen som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1956: 225. 2 Senaste lydelse 1970: 457.
64) Förslag
till
Lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse
Härigenom förordnas, att 175 5 lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
175 g.
Över beslut, som meddelas av till- synsmyndigheten, må klagan föras hos Konungen inom den tid som är stadgad för överklagande av förval- tande myndighets beslut, men beslu- tet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förord- nar.
Den som icke åtnöjes med registre- ringsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konungen.
Över beslut om sådan förklaring, som avses i 167 5 2 mom. och 168 %, må jämväl besvär anföras i den ord— ning, varom i andra stycket stadgas.
Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär, men beslu- tet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förord- nar.
Den som icke åtnöjes med registre- ringsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. I samma ordning må besvär anföras över beslut om sådan förklaring, som avses i 167 5 2 mom. och 168 5.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
65) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker
Härigenom förordnas, att 91 5 lagen (1955: 416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
91 g.!
Över beslut, som meddelas av till— synsmyndigheten, mä klagan föras hos Konungen inom den tid, som är stadgad för överklagande av förval- tande myndighets beslut, men beslu- tet går ändock i verkställighet, där icke Konungen förordnar annorlun- da.
Den som icke åtnöjes med registre— ringsmyndighets beslut, varigenom registrering vägrats, mä sist inom två månader från beslutets dag anföra besvär däröver hos Konungen.
Över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 & 3 mom., må jämväl besvär anföras i den ordning, varom stadgas i andra stycket.
Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär, men beslu- tet går ändock i verkställighet, där icke Konungen förordnar annorlun- da.
Den som icke åtnöjes med registre- ringsmyndiglzetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra besvär däröver hos kammarrätten. I samma ordning må besvär anföras över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 5 3 mom.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
66) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen
Härigenom förordnas, att 82 % lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
82 g.
' Senaste lydelse 1962: 234.
Den som icke ätnöjes med tillsyns- myndighetens beslut, varigenom re- gistrering vägrats, md sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot hos kammarrätten genom
(Nuvarande lydelse)
Över beslut, som tillsynsmyndighe- ten meddelar med stöd av denna lag, mä klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet, om icke Konungen annorlunda för- ordnar.
(Föreslagen lydelse)
besvär. I samma ordning föres talan mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 9 2 mom. lagen om ekono- miska föreningar.
Talan mot annat beslut, som till— synsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag, föres hos Konungen ge- nom besvär, men beslutet gär ändock i verkställighet, om icke Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
67) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster
Härigenom förordnas, att 5, 13 och 15 55 lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ög.
Ansökan om—_—__._________ ErfOI'dras utöver _— _ _ _ __ _ Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. In- nebär beslutet att sammankomst ej md äga rum, skola skälen därtill an- givas.
— — huvudsakliga utformning.
— —— — vid sammankomsten.
Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked.
13 5.1
Mot beslut som myndighet medde- lat på grund av denna lag mä talan föras genom besvär, om beslutet fat-
' Senaste lydelse 1964: 673.
Mot beslut som polismyndighet meddelat på grund av denna lag föres talan hos länsstyrelsen genom besvär.
(Nuvarande lydelse)
tats av länsstyrelse, hos Konungen och eljest hos länsstyrelsen.
Beslut som _________
(Föreslagen lydelse)
Talan mot länsstyrelses beslut en— ligt lagen och mot socialstyrelsens be- slut enligt 12 5 föres hos Konungen genom besvär.
— — annorlunda förordnas.
15 5.
Med dagsböter straffes
1) densom————______ Försummelsei————______
Till böter dömes
_ _— _— —— första stycket. _ _ — till stånd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
68) Förslag till Lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297)
Härigenom förordnas, att 14 kap. 2 & luftfartslagen (1957: 297) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 KAP. 2 5.1
Över luftfartsverkets beslut enligt denna lag md klagan föras hos Konungen genom besvär. Utan hin- der av besvär skall beslutet, där ej
1 Senaste lydelse 1969: 201.
Talan mot sådant luftfartsverkets beslut i särskilt fall enligt denna lag eller med stöd därav meddelade före— skrifter, som rör certifikat eller be- hörighetsbevis för personal inom luft/arten, medgivande att utan certi— fikat göra tjänst ä luftfartyg, regi- strering av luftfartyg eller förbud mot luftfartygs avgång, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av luftfartsverket enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Beslut, som avses i denna paragraf,
100
(Nuvarande lydelse)
annat angivas, lända till efterrättelse intill dess annorlunda blivit förord- nat.
(Föreslagen lydelse)
skall omedelbart lända till efterrät- telse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
69) Förslag
till
Lag
om ändring i strålskyddslagen (1958: 110)
Härigenom förordnas, att 29 % strålskyddslagen (1958: 110) skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
29 g.
Över tillsynsmans beslut enligt 16 % må klagan föras hos strål- skyddsmyndigheten inom tre veckor från det klaganden fick del av be- slutet. När synnerliga skäl äro därtill, äger tillsynsman förordna att beslu- tet skall omedelbart lända till efter- rättelse utan hinder av förd klagan.
Över beslut av strälskyddsmyndig- heten enligt denna lag må klagan fö- ras hos Konungen genom besvär.
Mot tillsynsmans beslut enligt 16 & föres talan hos strålskyddsmyndig- heten genom besvär. När synnerliga skäl äro därtill, äger tillsynsman för- ordna att beslutet skall omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Talan mot beslut i särskilt fall av strålskyddsmyndigheten rörande tillstånd, godkännande, medgivande, villkor, äläggande, föreskrift, förbud eller vitesföreläggande enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär, om ej beslutet rör fråga som avses i 5 5 tredje stycket eller 12 5
första stycket. I övrigt föres talan mot strål- skyddsmyndighetens beslut enligt denna lag hos Konungen genom be- svär.
(Nuvarande lydelse)
Strålskyddsmyndigheten äger för- ordna, att villkor, åläggande, före- skrift, förbud eller återkallelse av till- stånd eller godkännande som medde- las med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 % skall omedelbart lända till efter- rättelse utan hinder av förd klagan.
101
(Föreslagen lydelse)
Strålskyddsmyndigheten och kam- marrätten äga förordna, att villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller återkallelse av tillstånd eller godkän- nande som meddelas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 5 skall omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
70) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1926: 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdcna
Härigenom förordnas, att i lagen (1926: 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland an- gående renar i gränsområdena skall införas en ny paragraf, 18 5, av nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande ! gdelse ) (Föreslagen lydelse) 18 5.
Mot länsstyrelsens beslut enligt 8, 10 eller 16 5 föres talan hos kammar— rätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av läns- styrelsen enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
71 ) Förslag
till
Lag
om ändring i civilförsvarslagen (1966: 74)
Härigenom förordnas, att 83 & civilförsvarslagen (1960: 74) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
83 &.
Över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen.
Beslut, som enligt denna lag med- delats av länsstyrelse eller civilför- svarsstyrelsen, md överklagas hos Konungen.
Talan må — ———————— Under högsta ________
Över beslut av civilförsvarschef, chef för undsättningskår eller polis- myndighet i ärende, som avses i den- na lag, må besvär anföras hos läns— styrelsen.
Mot länsstyrelses beslut om kost- nadsfördelning enligt 49, 54 eller 55 5, om uttagande av egendom enligt 76 5 eller om föreläggande av vite vid underlåtenhet att fullgöra skyldighet enligt 15 å föres talan hos kammar- rätten genom besvär. I samma ord- ning föres talan mot beslut, som länsstyrelse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade bestäm- melser i särskilt fall meddelat om föreläggande, föreskrift, tillstånd el- ler godkännande i vad angår inrät- tande, utrustning eller underhdll av enskilt skyddsrum, dock ej beslut en- ligt 31 5.
I övrigt föres talan mot länssty- relses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär. [ samma ordning föres talan mot civilförsvars- styrelsens beslut enligt lagen.
— —— eller 58 å. — — till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
72) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter
Härigenom förordnas, att 7 5 lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda arbetsuppgifter skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 7 %.
Klagan över beslut, som enligt den- Mot länsstyrelses beslut enligt 5 5 nu lag meddelas av länsstyrelse, må om utdömande av vite föres talan föras hos Konungen i vederbörande hos kammarrätten genom besvär. statsdepartement i den ordning, som Talan mot annat beslut av läns- för överklagande av förvaltande myn- styrelse enligt denna lag föres hos digheters och ämbetsverks beslut är Konungen genom besvär. bestämd. Länsstyrelses beslut skall Länsstyrelses beslut som avses i dock utan hinder av besvär lända till andra stycket skall utan hinder av efterrättelse, intill dess annorlunda besvär lända till efterrättelse, intill kan varda förordnat. dess annorlunda förordnas.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
73) Förslag till 1485 om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)
Härigenom förordnas i fråga om barnavårdslagen (1960: 97) 1, dels att 21, 76—78 och 84 55 skall upphöra att gälla, dels att i 7 och 12 åå orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
1 Senaste lydelse av 12 5 1969:151 55 5 »
dels att i 37 och 79 åå ordet >länsstyrelsen» skall bytas ut mot »läns- rätten»,
dels att i 56 å ordet »stad» skall bytas ut mot >kommun», dels att 8, 9, 13, 14, 19, 20, 24, 75, 80 83, 85—87 och 95 åå samt rubriken till 11 kap. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8å.
Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—42 55 kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. I kommu- nens tjänst anställd befattningshava- re skall dock icke på grund av denna sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barna- vårdsnämnd. Ej heller är det erfor- derligt, att barnavårdsnämnds proto- koll upptager, förutom vad som må följa av 14 å tredje stycket denna lag, annat än förteckning på närva- rande ledamöter och för varje ären- de beslutet och skälen därför.
Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—36 55, 37 5 första stycket och 38—42 55 kommunallagen är stadgat om kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning. I kommu— nens tjänst anställd befattningshava- re skall dock icke på grund av den- na sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd. Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll upptager, förutom vad som må följa av 14 å tredje stycket denna lag, annat än förteckning på närva- rande ledamöter och för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen (1971: 000) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd.
95.
Barnavårdsnämnden skall hos kommunens fullmäktige och styrelse göra erforderliga framställningar och äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess bered- ningar och befattningshavare inford- ra yttranden och upplysningar.
Nämnden bör ________
Barnavårdsnämnden skall hos kommunfallmäktige och kommun- styrelsen göra erforderliga framställ- ningar och äger att från kommun- styrelsen och kommunens övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttranden och upplysningar.
— berör barnavården.
Finner nämnden —— — — —— — — _ —— vederbörande domstol.
(Nuvarande lydelse)
105
(Föreslagen lydelse)
13 5.
Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholms stad. I fråga om or- ganisationen av barnavården där skola i stället gälla de särskilda be- stämmelser som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.
Kan i annan kommun organisa- tionen icke lämpligen anordnas efter vad i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kom— munens fullmäktige medgiva undan- tag.
Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholm. I fråga om organisa- tionen av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmel- ser som efter förslag av kommun- fullmäktige fastställas av Konungen.
Kan i annan kommun organisa- tionen icke lämpligen anordnas efter vad i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kom- munfullmäktige medgiva undantag.
14 å. Åligger det ————————— utan dröjsmål. Utredningen skall —————— vållas någon. Vad som ————————— betryggande sätt.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen (1971: 000) äga 6, 8—10,11+, 15, 17, 19 och 20 55 nämnda lag tillämp- ning i samtliga ärenden hos barna- vårdsnämnd. Bestämmelserna i 17 å förvaltningslagen äga motsvarande tillämpning på barnavårdsnämnds beslut under ärendes handläggning.
19 %.
Innan barnavårdsnämnden avgör ärende, skall den ärendet rör under- rättas om vad som framkommit vid utredningen samt tillfälle beredas ho- nom att yttra sig däröver, såvida icke sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande icke kan avvaktas.
Begär den som är berättigad att yttra sig att bli muntligen hörd inför nämnden, skall förhör med honom
Begär någon, som enligt 15 5 för- valtningslagen (1971:000) skall be- redas tillfälle att yttra sig, att bli
106
(Nuvarande lydelse)
anordnas, om ej särskilda skäl för- anleda annat. Den som beredes till- fälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla sådant förhör.
(Föreslagen lydelse)
muntligen hörd inför nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla sådant förhör.
Den ärendet ————————— äga betydelse. Är fråga om barn under femton år, skall vad i denna paragraf stad- gas endast gälla föräldrarna.
Är fråga om barn under femton år, skall vad som stadgas i 15 5 för- valtningslagen och förevarande para- graf endast gälla föräldrarna.
20 g.
Den ärendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämn- den eller företrädare för denna.
Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara olämplig, må han avvisas.
Är den ärendet rör under aderton år, böra hans föräldrar vara närva- rande, när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.
Är den ärendet rör under aderton är, böra hans föräldrar vara närva- rande, när han höres av barnavårds- nämnden eller företrädare för denna, om det kan ske utan men för utred— ningen.
24 g.!
Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 å beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård eller utredning, skall beslutet oför- dröjligen delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans för- äldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skrift- ligen förklara, huruvida han sam- tycker till att det verkställes.
Lämnas icke av envar som enligt
1 Senaste lydelse 1970: 460.
Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 å beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård eller utredning, skall beslutet oför- dröjligen delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans för- äldrar. Har i ärendet skiljaktig me- ning antecknats i nämndens proto- koll, skall upplysning härom läm- nas. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen för- klara, huruvida han samtycker till att det verkställes.
Lämnas icke av envar som enligt
(Nuvarande lydelse)
första stycket skall erhålla del av be- slutet samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrel- sens prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga hand- lingar i ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet ingivas till länsstyrelsen.
11 kap. Förfarandet hos länsstyrel- se i underställningsmål
107
(Föreslagen lydelse)
första stycket skall erhålla del av be- slutet samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsrättens prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i ärendet utan dröjsmål och senast in- om tio dagar från dagen för beslutet tillställas länsrätten.
11 kap. Förfarandet hos länsrätt i uuderställningsmål
75 5.
I fråga om förfarandet hos läns- styrelse i underställningsmål skola bestämmelserna i 14—16 55, 17 5 första och andra styckena samt 19— 21 55 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle att närvara.
Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet må verkställas innan målet slutligt av— göres.
I fråga om förfarandet hos läns- rätt i underställningsmål skola be- stämmelserna i 15 5 tredje stycket, i 16 och 17 55 om kallelse och hämt- ning till läkarundersökning av den underårige och om hämtning till för- hör av den som ärendet rör, i 19 5 första stycket andra punkten och tredje stycket samt i 20 5 i tillämp- liga delar lända till efterrättelse.
Vid muntlig förhandling skall re- presentant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle att närvara.
Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger det länsrätten att utan dröjs- mål pröva, huruvida beslutet må verkställas innan målet slutligt av- göres.
30 5.1
I barnavårdsnämnds beslut md den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen, om nämnden
utdömt förelagt vite,
avvisat av enskild anlitat biträde,
Talan mot barnavårdsnämnds be- slut föres hos länsrätten genom be- svär, om nämnden
utdömt förelagt vite, avvisat ombud eller biträde,
med stöd ______________ 51 g
1 Senaste lydelse 1969: 151.
108
(Nuvarande lydelse)
Ändring sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller avbryta verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättel- se oberoende av laga kraft.
(Föreslagen lydelse)
81 5.
I beslutet som styrelse för ung- domsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan mä den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till denna.
Talan mot beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ären- de rörande utskrivning från skolan föres hos länsrätten genom besvär.
Om talan —————————— särskilt stadgat.
82 5.
Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende som avses i denna lag skall genom läns- styrelsens försorg skyndsamt delgivas varje enskild person och kommun som beröres därav.
Av länsrätt eller länsstyrelse med- delat beslut i mål eller ärende som avses i denna lag skall delgivas varje enskild person och kommun som be röres därav.
83 5.
Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende an- gående skyldighet för kommun, sta- ten eller enskild att ersätta kommuns kostnad för omhändertagen eller be- träffande enskilds bidrag till omhän- dertaget barns värd mä besvär anfö- ras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas endast beträffande ränta eller råttegångskostnad.
Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade ut- slaget, må i samband därmed föras
Mot länsstyrelses slutliga beslut i mål eller ärende enligt denna lag samt mot annat beslut i särskilt fall av socialstyrelsen än som avses i 56 5, 57 5 första eller tredje stycket eller 58 5 föres talan hos kammar— rätten genom besvär. Talan må dock ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.
Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade be- slutet, må i samband därmed föras
(Nuvarande lydelse)
talan även mot utslag eller beslut som dessförinnan meddelats i målet. Så- dant utslag eller beslut skall ej hind- ra att saken prövas i sin helhet.
109
(Föreslagen lydelse)
talan även mot beslut som dessför- innan meddelats i målet. Sådant be- slut skall ej hindra att saken prövas i sin helhet.
85 g.
Besvär över länsstyrelses beslut el- ler utslag skola ingivas till länssty- relsen.
Länsstyrelsen skall skyndsamt in- fordra förklaring över besvären, om anledning ej uppenbarligen saknas, samt, efter 'att ha införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga hand- lingar i målet jämte eget utlåtande till kammarrätten eller, om besvären skola prövas av Konungen, till social- departementet.
I fråga om delgivning av kammar- rätts beslut skall vad som är stadgat i 82 5 äga motsvarande tillämpning.
86 5.
I fråga om delgivning av kammar- rättens utslag skall vad som är stad-
gat i 82 5 äga motsvarande tillämp- ning.
Länsstyrelses eller länsrätts beslut i ärende som avses i 4—9 kap., be- slut av socialstyrelsen enligt 62 eller 64 $ och kammarrätts motsvarande
Över kammarrättens utslag md beslut skola omedelbart lända till klagan icke föras. efterrättelse. 87 5.1
I beslut av socialstyrelsen må änd- ring sökas hos Konungen genom bc- svär, vilka skola ingivas till socialde- partementet.
Av socialstyrelsen enligt 58, 62 eller 64 % meddelat beslut länder till efter- rättelse utan hinder av förd klagan.
1 Senaste lydelse 1963z261.
Mot sådant beslut av socialstyrel- sen, som ej meddelats i särskilt fall, samt mot beslut av styrelsen en- ligt 56 5, 57 5 första eller tredje styc- ket eller 58 5 föres talan hos Konung- en genom besvär.
Av socialstyrelsen enligt 58 5 med- delat beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
(Nuvarande lydelse) ( Föreslagen lydelse) 95 %?
Skall kallelser, beslut eller andra I mål eller ärende enligt denna lag meddelanden enligt denna lag delgi- får delgivning ej ske med tillämp- vas får det ej ske med tillämpning av ning av 12 eller 15 % delgivnings— 12 eller 15 % delgivningslagen (1970: lagen (1970: 428).
428).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 24 å andra stycket, 37, 75—81 och 95 åå, rubriken till 11 kap. samt, i fråga om länsrätt, 82 och 86 åå. Hänvisningen i 75 % till 19 och 20 %% skall dock för tiden till den 1 januari 1972 avse 19 å andra stycket andra punkten och fjärde stycket respektive 20 % tredje stycket i paragrafernas nuvarande lydelse.
I övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot beslut av länsstyrelse, socialstyrelsen eller kammarrätten som meddelats före den 1 januari 1972.
74) Förslag till Lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrketg,
dels att i 2—10 $% och övergångsbestämmelserna ordet »medicinalstyrel- sen » skall bytas ut mot »socialstyrelsen»,
dels att 12 % skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 12 %.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 2—5, 7 eller i särskilt fall en- ligt 9 _6 föres hos kammarrätten ge- nom besvär.
Mot annat beslut av socialstyrelsen enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Beslut, som medicinalstyrelsen med- Beslut, som socialstyrelsen eller delat med stöd av denna lag, skall kammarrätten meddelat med stöd av
1 Senaste lydelse 1970:460. '-' Senaste lydelse av 3 & 1964:214
6 5 1963:252.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) lända till omedelbar efterrättelse, om denna lag, skall lända till omedelbar ej annorlunda förordnas. efterrättelse, om ej annorlunda för- ordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
75) Förslag till Lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrketl,
dels att i 2—6 och 8—11 55 samt tredje stycket första punkten övergångs— bestämmelserna ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialsty- relsen»,
dels att 13 5 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 13 &.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 3—6, 8 eller 10 5 föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av socialstyrelsen enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Beslut, som medicinalstyrelsen Beslut, som socialstyrelsen eller meddelat med stöd av denna lag, skall kammarrätten meddelat med stöd av lända till omedelbar efterrättelse, om denna lag, skall lända till omedelbar ej annorlunda förordnas. efterrättelse, om ej annorlunda för-
ordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse av 4 5 1964:550.
76) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1965: 61.) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.,
dels att i 5 & ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen», dels att 13 5 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 13 g.
Talan mot veterinärstyrelsens be- slut enligt 2—5, 7 eller i särskilt fall enligt 8 5 föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av veterinärsty— relsen enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Beslut som veterinärstyrelsen med- Beslut som veterinärstyrelsen eller delar med stöd av denna lag länder kammarrätten meddelar med stöd av till omedelbar efterrättelse, om annat denna lag länder till omedelbar efter- ej förordnas. rättelse, om annat ej förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
77) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
dels att i 1 och 9 %% ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »socialstyrelsen» i motsvarande form,
dels att 11 5 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
113
(Föreslagen lydelse)
11 5.
Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av 9 %, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej an- norlunda förordnas.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 9 5 föres hos kammarrätten genom besvär.
Förbud som avses i 9 & skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej an- norlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
78) Förslag till Lag
om ändring i varumärkeslagen (1960: 644)
Härigenom förordnas, att 47 % varumärkeslagen (1960: (544) skall ha ne- dan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
47 se
Talan mot __________ Talan föres _________
Mot besvärsavdelningens beslut må talan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres genom be- svär hos Konungen inom två måna- (ler från beslutets dag.
—— —— — —— skäl föreligga.
————— beslutets dag.
Mot bcsvärsavdelningens beslut må talan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres hos rege- ringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1967: 841.
79) Förslag till Lag om ändring i patentlagen (1967: 837)
Härigenom förordnas, att 25 och 72 åå patentlagen (1967: 837) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 25 %. Talan enligt ——————— till prövning. Mot beslut på besvärsavdelningen Mot beslut på besvärsavdelningen
må talan föras av sökanden, om det må talan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres genom gått honom emot. Talan föres hos besvär hos Konungen inom två må- regeringsrätten genom besvär inom nader från beslutets dag. två månader från beslutets dag. Bestämmelserna i 22 & femte styc- Bestämmelserna i 22 & femte styc- ket äga motsvarande tillämpning be- ket äga motsvarande tillämpning be- träffande handlingar som inkomma träffande handlingar som inkomma
till Konungen. till regeringsrätten. 72 5. Talan mot ——————— till prövning. Mot besvärsavdelningens beslut fö- Mot besvärsavdelningens beslut fö-
res talan genom besvär hos Konungen res talan hos regeringsrätten genom inom två månader från beslutets dag. besvär inom två månader från beslu- tets dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
80) Förslag till Lag
om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)
Härigenom förordnas. att 22 och 47 åå mönsterskyddslagen (1970:-185) skall ha nedan angivna lydelse.
( Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 22 % Talan enligt ——————— till prövning. Mot beslut på besvärsavdelningen Mot beslut på besvärsavdelningen
får talan föras av sökanden, om be- får talan föras av sökanden, om be- slutet gått honom emot. Talan föres slutet gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom hos regeringsrätten genom besvär två månader från beslutets dag. inom två månader från beslutets dag. 47 % Talan mot ——————— till prövning. Talan mot besvärsavdelningens be- Talan mot besvärsavdelningens be— slut föres genom besvär hos Konung— slut föres hos regeringsrätten genom en inom två månader från beslutets besvär inom två månader från be- dag. slutets dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
81) Förslag till. Lag
om ändringi växtförädlarrättslagen (1971: 000)
Härigenom förordnas, att 19 och 48 %% växtl'örädlarrättslagen (1971 : 000) skall ha nedan angivna lydelse.
(] prop. 1971: .it) föreslagen lydelse) ("Här föreslagen lydelse) 19 % Talan enligt ——————————— till prövning. Mot beslut av lantbruksstyrelsen Mot beslut av lantbruksstyrelsen
får talan föras av sökanden, om be— får talan föras av sökanden. 0111 he- slutet gått honom emot. Talan föres slutet gått honom emot. Talan föres hos Konungen genom besvär inom hos regeringsrätten genom besvär in- tvä månader från beslutets dag. om två månader från beslutets dag. 48 % Talan mot ——————————— till prövning. Talan mot lantbruksstyrelsens be- Talan mot lantbruksstyrelsens be- slut föres hos Konungen genom be- slut föres hos regeringsrätten genom svär inom två månader från beslu- besvär inom två månader från be-
tets dag. slutets dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
82) Förslag till Lag om ändring i brandlagen (1962: 90)
Härigenom förordnas i fråga om brandlagen (1962: 90), dels att i 1 & orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kom- munfullmäktige»,
dels att 15 och 16 åå skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 15 %. Över brandstyrelses ————————— hos länsstyrelsen. Talan mot beslut, som enligt denna Talan mot länsstyrelses beslut i lag meddelas av länsstyrelsen, föres ärende som avses i 6, 7, 9 eller 14 5 hos Konungen. föres hos kammarrätten genom be-
svär.
(Nuvarande lydelse.)
117
(Föreslagen lydelse)
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
16 5.
Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläck- ning, vartill han kallats genom brand- larm eller pä annat sätt, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot 10 eller 11 % eller som hindrar eller söker hindra åtgärd, som avses i 12 &, dömes till dagsböter.
Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för deltagande i brandövning eller brand- släckning eller därmed sammanhäng- ande arbete, dömes, såframt ledighe- ten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet, till dagsböter.
Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller sam- ling, dömes till dagsböter eller fängel- se i högst sex månader och varé skyl- dig att ersätta därav föranledd kost- nad.
Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläck- ning, vartill han kallats genom brand- larm eller på annat sätt, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot 10 eller 11 5 eller som hindrar eller söker hindra åtgärd, som avses i 12 %, dömes till böter.
Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för del- tagande i brandövning eller brand- släckning eller därmed sammanhäng- ande arbete, dömes, såframt ledighe- ten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet, till böter.
Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller sam- ling, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader och vare skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
118
83) Förslag
till
Lag om ändring i skollagen (1962: 319)
Härigenom förordnas, att 14, 18, 20 d, 20 f, 23, 25 39 a och 54 55 skol- lagen (1962: 319)1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 %.
Iavseende———-—————————_— Beträffande Skolstyrelsen skall i övrigt vad i 33—42 55 kommunal— lagen är stadgat rörande kommun- styrelsen äga motsvarande tillämp- ning. Om val av ordförande och vice ordförande skall jämväl länsskol- nämnden underrättas.
— — i styrelsen.
Beträffande Skolstyrelsen skall i övrigt vad i 33—36 55, 37 å' första stycket och 38—42 55 kommunalla- gen är stadgat rörande kommunsty— relsen äga motsvarande tillämpning. Om val av ordförande och vice ord- förande skall jämväl länsskolnämn- den underrättas.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen (1971-000) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos skolstyrelsen.
18 5.
Vad i 12—14 %% stadgas äger icke avseende ä Skolstyrelsen i Stockholms kommun. Beträffande nämnda skol- styrelse skola 50 %, 51 5 1 mom. och 52 % kommunallagen för Stockholm äga tillämpning med iakttagande av att antalet ledamöter ej må understi- ga sju samt att skolchefen ej må ut- ses till ledamot eller suppleant.
* Lagen omtryckt 1970: 1026.
.Vad i 12—14 55 stadgas äger icke avseende ä Skolstyrelsen i Stock- holms kommun. Beträffande nämn- da skolstyrelse skola 50 5, 51 ä 1 mom., med undantag av hänvisning- en till 39 Q' andra stycket, samt 52 % kommunallagen för Stockholm äga tillämpning med iakttagande av att antalet ledamöter ej må understiga sju samt att skolchefen ej må utses till ledamot eller suppleant.
Utan hinder av 2 Q' 2 förvaltnings- lagen (1971:000) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga
(Nuvarande lydelse)
119
(Föreslagen lydelse)
ärenden hos skolstyrelsen i Stock- holms kommun.
Skolchefen i _____________ g Sägs_
20då.
Fråga om att förvägra elev i lands- tingskommunens gymnasieskola be- frielse enligt 27 å och fråga om att förvägra någon inträde i sådan skola på grund av bestämmelserna i 45 och 47 a 55 skall prövas av utbildnings- nämnden, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar.
-20
Fråga om att förvägra elev i lands- tingskommunens gymnasieskola be- frielse enligt 27 å och fråga om att förvägra någon inträde i sådan skola på grund av bestämmelserna i 45 och 47 b 55 skall prövas av utbildnings- nämnden, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar.
f 5.
I den ————————————— till tjänstgöring.
Beträffande utbildningsnämnd, som väljes enligt första stycket, skall bestämmelserna i 17 5 ovan samt i 43—51 55 och 54 % fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) äga motsvarande tillämpning.
Beträffande utbildningsnämnd, som väljes enligt första stycket, sko- la bestämmelserna i 17 5 ovan samt i 43—47 åå, 48 5 första stycket, 49— 51 55 och 54 % fjärde stycket lands- tingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) äga motsvarande tillämpning.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings— lagen (1971: 000) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos utbildningsnämnd, som väl jes enligt första stycket.
23 5.
Varje barn, ——————————— i grundskolan. Skolpliktigt barn som på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen i grundskolan äger rätt till undervisning i special- skolan. Fråga om barns rätt till så- dan undervisning prövas av lokal styrelse för specialskolan, sedan för- äldrarna fdtt tillfälle att yttra sig.
Skolpliktigt barn som på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen i grund- skolan äger rätt till undervisning i specialskolan. Fråga om barns rätt till sådan undervisning prövas av 10- kal styrelse för specialskolan.
120
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
25 5.
Studieväg för ————————
Uttagning till specialundervisning av elev i grundskolan sker genom skolans försorg, sedan föräldrarna fdtt tillfälle att yttra sig.
39
Bestämmelserna i —— —— —— —— — — _
Fråga huruvida skolplikt enligt 30 % tredje stycket gäller för barn efter utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller sexton år och fråga om barn enligt 31 5 andra stycket skall deltaga i under- visningen i specialskolan prövas av lokal styrelse för specialskolan. In- nan beslut meddelas skola föräld— rarna ha fått tillfälle att yttra sig.
På lokal __________
—— —— —— av skolan.
Uttagning till specialundervisning av elev i grundskolan sker genom skolans försorg.
a %. — — —— avsedd undervisning.
Fråga huruvida skolplikt enligt 30 % tredje stycket gäller för barn efter utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller sexton år och fråga om barn enligt 31 å andra stycket skall deltaga i undervisning- en i specialskolan prövas av lokal styrelse för specialskolan.
——3755.
54 %.
Över beslut av länsskolnämnd och skolöverstyrelsen md besvär anföras hos Konungen.
Mot länsskolnämnds beslut i åren— de, på vilket 35 eller 39 å äger till— lämpning, föres talan hos kammar- rätten genom besvär. ! samma ord- ning föres talan mot beslut som av— ses i 51 5 andra stycket.
Talan mot annat beslut av läns- skolnämnd eller skolöverstyrelsen en- ligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
84) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 3 kap. ö %, 18 kap. 9 och 22 %% samt 20 kap. 13 % lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3 kap. 6 %. Försäkrad är ——————————— i sjukpenningklass. Beslut angående försäkrads place- ring i sjukpenningklass skall skrift- ligen delgivas denne.
18 kap. 9 %.
Ledamot av ———————— försäkringskassas tjänst.
Styrelseledamot äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och kassan eller rö- rande hans försäkring eller eljest hans rätt enligt denna lag. Ej heller må han deltaga i behandling av an- nan fräga, vari han äger ett väsent- ligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning beträf- fande rättegång eller annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.
22 5. Ärende avgöres ————————— för pensionsärenden. I ärende, ———————————— betydelse höras. Begär den —————————————— däremot äro. Beslut som fattas i pensionsdele- gation skall, i den mån det icke be- finnes obehöuligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
20 kap. 13 &.
Besvär skola ingivas eller insändas till den myndighet eller det organ som meddelat beslutet.
Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet, som har att pröva be- svären, utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit före besvärstidens utgång.
Beträffande tid för anförande av besvär skall jämväl i fråga om all- män försäkringskassas beslut tilläm— pas vad som är föreskrivet i lagen om besvärstid vid talan mot förval- tande myndighets beslut.
Allmän försäkringskassas — -—— — ——
Besvärshandling skall tillställas den myndighet som meddelat be- slutet.
Den omständigheten att besvärs— handlingen tillställts den myndighet, som har att pröva besvären, utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest handlingen inkom- mit före besvärstidens utgång.
_ __ _— pröva beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
85) Förslag till Lag om ändring i namnlagen (1963: 521)
Härigenom förordnas i fråga om namnlagen (1963: 521), dels att 34 % skall upphöra att gälla, dels att 28, 29 och 35 55 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
28 g.
Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skall han med an- givande av grunden därför meddela beslut att anmälningen ej föranleder anteckning i kyrkobok. Meddelas be-
Fiuner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skall han meddela beslut att anmälningen ej föranleder anteckning i kyrkobok.
(Nuvarande lydelse)
slutet ej genast i anledning av munt- lig anmälan eller är anmälningen skriftlig, skall han ofördröjligen om beslutet underrätta den som gjort an- mälningen. I underrättelsen skall an- givas vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.
(Föreslagen lydelse)
29 5.
Den vars rätt beröres av beslut, som pastor meddelat enligt 28 5, eller av annan åtgärd, som pastor vid- tagit i namnärende, md söka ändring däri. Talan föres hos domkapitlet ge- nom besvär.
Talan mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt första stycket dra- gits under dess prövning, föres hos Konungen genom besvär.
Talan mot beslut, som pastor med- delat enligt 28 5, eller mot annan dt- görd, som pastor vidtagit i namn- ärende, föres hos domkapitlet genom besvär.
Talan mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt första stycket dra- gits under dess prövning, föres hos kammarrätten genom besvär.
35 g.!
Talan mot —————————
Talan föres genom besvär hos pa- tent- och registreringsverkets be- svärsavdelning inom en månad från beslutets dag.
Mot besvärsavdelningens —————
_ — — skäl föreligga.
Talan föres hos patent— och regi- streringsverkets besvärsavdelning ge- nom besvär.
—— icke föras.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972,
86) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1963: 537) om gravrält m. m.
Härigenom förordnas, att 17 5 lagen (1963: 537) om gravrätt m.m. skall ha nedan angivna lydelse.
1 Senaste lydelse 1967:842.
l'l4
(Nuvarande lydelse)
17 s.
Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen.
(Föreslagen lydelse)
Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt 1.1 eller 16 & föres hos kammar- rätten genom besvär. I samma ord- ning föres talan mot sådant beslut enligt 15 5 som ej avser föreläggande för kommun med stöd av första stycket.
I övrigt föres talan mot länssty- relses beslut enligt denna lag has Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
87) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.
Härigenom förordnas, att 12 5 lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 %.
Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 %, meddelat enligt denna lag, må kommunen an- föra besvär hos Konungen.
Beslut, som sägs i första stycket och som ej avser utdömande av vite, länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.
Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 %, meddelat enligt denna lag, må kommunen an- föra besvär hos kammarrätten.
Beslut, som meddelats enligt den- na lag och som ej avser utdömande av vite, länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
88) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet
Härigenom förordnas, att 5 5 lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet skall ha
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sg.
Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet vilken avses i 1 % medde- lat enligt denna lag, må staden anfö- ra besvär hos Konungen.
Beslut, som sägs i första stycket, länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.
Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet vilken avses i 1 % medde- lat enligt denna lag, må staden anföra besvär hos kammarrätten.
Beslut enligt denna lag länder till efterrättelse utan hinder av förd kla- gan, om ej annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
89) Förslag till Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)
Härigenom förordnas, att 40 % naturvårdslagen (1964: 822) skall ha nedan angivna lydelse.
126
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
40 5.1
Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag eller med stöd däran meddelade bestämmelser föres ge- nom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsverk äger föra sådan talan för tillvaratagande av nalurvårdens intressen.
Talan mot hälsovårdsnämnds be- slut enligt denna lag föres genom be- svär hos länsstyrelsen.
Talan mot ltälsovärdsnämnds be- slut enligt denna lag föres hos läns- styrelsen genom besvär.
'l'alan mot länsstyrelses beslut i ärende enligt 13, 17, 20, 21, 22, 24, 39 eller 47 5 eller om föreläggande enligt 16 5 föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot anzmt beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Statens naturvårdsverk äger för tillvaratagande av naturvårdens in- tressen föra talan mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
90) Förslag till Lag
om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274)
Härigenom förordnas, att 24, 26 och 27 åå statstjänstemannalagen (1965: 274) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
24 5.
Innan fråga om disciplinär be- straffning avgöres, skall tillfälle be- redas tjänstemannen att skriftligen eller, om han päfordrar det eller det eljest finnes lämpligt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som åbero- pas mot honom. Därvid äger han för
' Senaste lydelse 1970:891.
[ ärende om disciplinär bestraff- ning skall, om tjänstemannen på- fordrar det, tillfälle beredas honom att vid muntligt förhör uttala sig isaken.
(Nuvarande lydelse)
sitt försvar anlita biträde som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig för uppdraget.
127
(Föreslagen lydelse)
26 5.
Vidtages åtgärd _______ Beslut om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. I ärende om avstängning skola bestämmelser- na i 23 å andra stycket och 24 å iakttagas.
Om avstängning _______
— — — omedelbart hävas.
Beslut om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraft', av Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. I ärende om avstängning skola bestämmelser- na i 23 5 andra stycket och 24 % iakttagas. Bestämmelserna i 15, 17 och 18 59” förvaltningslagen (1971: 000) skola tillämpas även om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning. — — särskilda bestämmelser.
27 s.!
Tjänsteman sam _ _ — — — _ —
Beslut om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses där meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och el- jest av myndighet som Konungen be- stämmer. I sådant ärende skola be- stämmelserna i 23 å andra stycket iakttagas. Tillfälle skall beredas tjänstemannen att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest finnes lämpligt, muntligen uttala sig i ärendet. Därvid äger han anlita bi- träde som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet fin.- nes lämplig för uppdraget.
—— _— omedelbart hävas.
Beslut om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses där meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och el- jest av myndighet som Konungen be- stämmer. I sådant ärende skola be- stämmelserna i 23 å andra stycket iakttagas. Om tjänstemannen påförd- rar det, skall tillfälle beredas honom att muntligen uttala sig i ärendet.
Bestämmelserna i 15, 17 och 18 5,9” förvaltningslagen (1971: 000) skola tillämpas även om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning.
Närmare bestämmelser —— — — — — — —— — av Konungen.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1972.
* Senaste lydelse 1970:353.
91) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa falll,
dels att 32 % skall upphöra att gälla, dels att i 4 & orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kom- munfullmäktiger,
dels att 1, 6, 22, 24, 26 och 34 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen, närmast efter rubriken »Särskilda bestämmelser», skall införas en ny paragraf, 34 a 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 5.2 Den som ———————————— under b). Med psykisk —————————— i förståndsutvecklingen. Vård beredes på sjukhus som dri- Vård beredes på sjukhus som dri-
ves av staten, landstingskommun ves av staten, landstingskommun eller stad som ej tillhör sådan kom— eller kommun som ej tillhör lands- mun. tingskommun. Vad som —————————— särskild sjuk-avdelning. 6 5.2 Behörig att ———————————— detta slag. Vårdintyg får utfärdas ———————— sådan undersökning. Vårdintyg utfärdat —————————— är verksam. Vårdintyg får icke ——————————— om intagning.
Bestämmelserna i 4 och 5 55 för- valtningslagen (1971:000) äga icke tillämpning i ärende om utfärdande av värdintyg.
22 &.
Talan får ————————————— utan bifall.
I övrigt får talan mot utskrivnings- I övrigt får talan mot utskrivnings- nämnds beslut föras endast i fall nämnds beslut enligt denna lag föras som avses i 26 %. endast i fall som avses i 26 &.
Talan föres ———————————— genom besvär.
1Senaste lydelse av 4 & 1967:948. ”Senaste lydelse 1969: 212.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
24 %. Talan enligt ————————— motsvarande tillämpning. Besvären skola inges till utskriv- ningsnämnden.
26 %.
Talan mot beslut, varigenom ut- skrivningsnämnd avvisat biträde en- ligt 32 5 eller utlåtit sig om ersätt- ning som avses i 33 % tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden ge- nom besvär.
Besvären skola inges till utskriv-
ningsnämnden.
Talan mot beslut, varigenom ut- skrivningsnämnd utlåtit sig om er- sättning som avses i 33 % tredje styc- ket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.
34 5.1
Utskrivningsnämnd eller —— — __ _ —— — —— äro närvarande.
Bestämmelserna i —————— eller psykiatriska nämnden. Innebär beslut av utskrivnings- nämnd att besvär över beslut om in- tagning eller över beslut enligt 9 5 andra stycket ogillats eller att ansö- kan om utskrivning avslagits eller att besvär över beslut om avslag på så- dan ansökan ogillats, skall i beslutet anges de i 1 5 angivna förutsättning- ar på vilka beslutet grundas. Vad som sagts nu äger motsvarande till- lämpning i fråga om beslut av psy- kiatriska nämnden.
34a 5.
' Senaste lydelse 1967: 948.
I ärende, vari 17 & förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äger tillämpning, fä skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om ändamålet med värden annars skulle motverkas.
I läkares beslut enligt 8 eller 9 5 eller varigenom ansökan om utskriv- ning avslagits samt i motsvarande be- slut av utskrivningsnämnd eller psy-
130
(Nuvarande lydelse )
(Föreslagen lydelse) kiatriska nämnden skola alltid anges de i 1 &" angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
92) Förslag till Lag
om ändring 1 lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels att 20 % skall upphöra att gälla, dels att i 2 % ordet »stad» skall bytas ut mot »kommun», dels att 10, 14, 22 och 45—50 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen, närmast efter rubriken »Övriga bestämmelser», skall in- föras en ny paragraf, 49 a %, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
10 &. Annan än ———————— med landstingskommun. Drives godkänd ——————— ej förordnas.
I ärende enligt denna lag som rör någons vård i enskild inrättning äger förvaltningslagen (1971 : 000 ) motsva- rande tillämpning.
14 %.
Ledamöter och suppleanter i sär- skild styrelse för omsorger om psy- kiskt utvecklingsstörda väljes av landstinget eller stadsfullmäktige till det antal landstinget eller stadsfull— mäktige bestämmer. Antalet ledamö- ter får dock icke vara under fem.
Ledamöter och suppleanter i sär- skild styrelse för omsorger om psy- kiskt utvecklingsstörda väljes av landstinget eller kommunfullmäktige till det antal landstinget eller kom- munfullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock icke vara under
( Nuvarande lydelse)
Valet skall vara proportionellt om det begäres av minst så många väljan- de som motsvarar det tal vilket er- hålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.
För särskild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskommun bestämmelserna i 48—51 515 och 54 % fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), i Stockholm bestämmelserna i 51 ,9' kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50) och i annan stad som ej tillhör landstingskommun bestämmelserna i 32—42 55 och 45 å andra och tredje styckena kom- munallagen den 18 december 1953 (nr 753) motsvarande tillämpning. I protokoll behöver dock upptagas en— dast förteckning över närvarande le- damöter och beslutet i varje ärende.
F ör styrelsen för omsorger om psy- kiskt utvecklingsstörda i Stockholm gäller dessutom vad stadsfullmäktige föreskriver med iakttagande av be- stämmelserna i kommunallagen för Stockholm.
131
(Föreslagen lydelse)
fem. Valet skall vara proportionellt om det begäres av minst så många väljande som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes an- tal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.
För särskild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskommun bestämmelserna i 43—51 %% och 54 % fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) samt i kommun som ej tillhör landstingskommun bestämmelserna i 32—42 %% och 45 å andra och tredje styckena kommunallagen den 18 de— cember 1953 (nr 753) motsvarande tillämpning. I protokoll behöver dock upptagas endast förteckning över närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
22 &. Beslutsnämnd får -— —— —— — — — — — är närvarande. Bestämmelserna i — — — — — — — — — av nämnden. Nämndens beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den män det icke är obehövligt.
132 (Nuvarande lydelse)
45
Mot psykiatriska ———————
Mot Iänsskolnämndens beslut fär talan föras hos Konungen genom be- svär.
(Föreslagen lydelse)
%. — — icke föras.
I fråga om talan mot Iänsskol- nämnds beslut gäller 54 5 skollagen i tillämpliga delar.
46 &. Talan enligt 44 % eller ——————————— 15 år. Mot beslut, — ———————— eller socialnämnden. Talan enligt 44 % första —————————— viss tid. Besvären skall inges till den som meddelat beslutet.
47 g.
Talan mot beslut, varigenom be- slutsnämnd för psykiskt utvecklings- störda avvisat biträde eller utlåtit sig om ersättning som avses i 21 & tredje stycket, föres hos psykiatriska nämn- den genom besvär.
Besvären skall inges till besluts- nämnden.
Talan mot beslut, varigenom be- slutsnämnd för psykiskt utvecklings- störda utlåtit sig om ersättning som avses i 21 & tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.
48 5.
Beslut som avses i 30 % tredje styc- ket eller 39 å tredje stycket samt beslut av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart till efterrättelse. Myndighet som har att pröva besvär äger dock i avvak- tan pd sitt slutliga avgörande förbju- da eller avbryta verkställighet av be- slut, som överklagats hos myndig- heten.
Bcslut som avses i 30 % tredje styc- ket eller 39 å tredje stycket samt be- slut av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart till efterrättelse.
49 5.
När psykiatriska ———————
Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29 och 31—34 55 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
psykiskt utvecklingsstörda.
Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29, 31, 33 och 34 55 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
(Nuvarande lydelse)
493
133
(Föreslagen lydelse) &.
] ärende, vari 17 5 förvaltnings- lagen (1971:000_) äger tillämpning, fär skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om ändamålet med omsorgerna an- nars skulle motverkas.
[ vdrdchefs eller läkares beslut om inskrivning med stöd av 35 5, i mot- svarande beslut av ordförande i be- slutsnämnd enligt 23 5 första stycket, i sådant beslut av värdchef, före- ståndare eller läkare som innebär avslag på ansökan om slutlig ut- skrivning av den som inskrivits med stöd av 35 5 samt i beslutsnämnds och psykiatriska nämndens motsva- rande beslut skall alltid anges de i 35 5 angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.
50 å. Vid bedömning —————————— i specialsjukhus. För inskrivning ——————————— vid sjukhuset.
Bestämmelserna i 4 och 5 55 för- valtningslagen (1971:000) äger icke tillämpning i ärende om utfärdande av läkarintyg som avses i andra stycket.
Särskolchef, vårdchef ————————— första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
93) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
Härigenom förordnas, att i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk under-
sökning i brottmål skall införas en ny paragraf, 11 a 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 11 a 5.
Mat socialstyrelsens beslut enligt 4 5 och mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 7 a 5 föres talan hos kammarrätten genom besvär. I sam- ma ordning föres talan mot beslut i särskilt fall av kriminalvårdssty- relsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av 7 eller 9 5.
Talan mot annat beslut av krimi- nalvdrdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
94) Förslag till Lag om ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.
Härigenom förordnas, att 33 5 lagen (1967: 531) om tryggande av pen- sionsutfästelse m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 33 %. Talan mot tillsynsmyndighetens Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres genom besvär. beslut enligt 22 5 föres hos Konungen
genom besvär.
Talan mot annat beslut av tillsyns- myndigheten enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
135
95) Förslag
till
Lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231)
Härigenom förordnas, att 33 & smittskyddslagen (1968: 231) skall ha ne- dan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
33 5. Talan mot —————————— länsstyrelsen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Hälmvårdsnämnds och länsstyrel- ses beslut skall lända till omedelbar efterrättelse om ej annorlunda för- ordnas.
Mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 7, 10, 14, 15 eller 21 5 föres talan hos kammarrätten genom besvär.
! övrigt föres talan mot länsstyrel- ses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär.
Hälsovårdsnämnds, länsstyrelses och kammarrätts beslut skall lända till omedelbar efterrättelse om ej an- norlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
96) Förslag
till
Lat! om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)
Härigenom förordnas, att 14 och 48 åå miljöskyddslagen (1969z387) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 g.
Koncessionsnämnden skall — — — — — — nämndens prövning.
Nämnden skall ———————————— i frågan,
136
(Nuvarande lydelse)
3. hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej är uppenbart onödigt,
4. bereda part tillfälle att yttra sig över utredning som förebragts av motpart eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg.
(Föreslagen lydelse)
3. hälla sammanträde med dem som saken angår och besiktning på platsen, om det ej är uppenbart onö- digt,
4. lämna den som gjort ansökan eller framställt erinran underrättelse om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och bereda honom tillfälle att yttra sig däröver, om ej annat följer av 15 5 förvalt- ningslagen (1971: 000).
Nämnden kan uppdraga åt en ——————— stycket 3. Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig — — — — särskild utredning. Kostnad för ————————— för utredningen. 48 %. När koncessionsnämnden eller Mot beslut som meddelas av statens
länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden för beslutets meddelande in- föras i en eller flera av ortens tid- ningar eller, om så lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även beslut av konces— sionsnämnden i fråga som avses i 41 5 och beslut av länsstyrelsen i fråga som avses i 40 5.
Talan mot beslut som avses i för- sta stycket och beslut enligt 14 5 sista stycket andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från da- gen för beslutet. Statens naturvårds- verk får föra talan mot beslut som avses i första stycket för att tillvara- taga allmänna intressen.
Mot beslut som meddelas av natur- vårdsverket enligt 10 5 andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 5 andra stycket får talan ej föras.
naturvårdsverk enligt 10 5 andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 5 andra stycket får talan ej föras.
Talan mot beslut enligt 14 5 sista stycket andra punkten eller rörande förbud vid vite enligt 51 5 föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av konces- sionsnämnden eller länsstyrelsen en- ligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
För att tillvarataga allmänna in- tressen får naturvårdsverket föra ta- lan mot koncessionsnämndens eller länsstyrelsens beslut i fråga om till- stånd enligt lagen, mot kancessions- nämndens beslut i fråga som avses i 41 5 och mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i 40 5.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
97) Förslag till Lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698)
Härigenom förordnas, att i jordhävdslagen ( 1969: 698) skall införas en ny paragraf, 9 a 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 9 a 5
Mot lantbruksnämnds beslut enligt denna lag föres talan hos lantbruks- styrelsen genom besvär.
Talan mot lantbruksstyrelsens be- slut enligt Iagen föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
98) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avlopps- anläggningar
Härigenom förordnas, att 35 % lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 35 5 Ärende, som ———————— av detta. Länsstyrelsen kan ————— av kommunen.
Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt 7 eller 33 5 eller om ersättning till sakkunnig som avses i andra
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
stycket föres hos kammarrätten ge- nom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
99) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
Härigenom förordnas, att 6, 11 och 12 %% lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse) 6 5 När ärende ————————————— till förhöret. Beslut om utlämning får icke med— Beslut om utlämning får icke med- delas utan att den som begäres ut- delas utan att den som begäres ut— lämnad fått tillfälle att yttra sig. lämnad underrättats om det som till-
förts ärendet genom annan än ho- nom själv och fått tillfälle att yttra sig över det.
115
Talan mot polismyndighets beslut Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrel- enligt denna lag föres hos länsstyrel- sen genom besvär. Besvärshandlingen sen genom besvär. inges till polismyndigheten. Vid ta- lan mot beslut om utlämning skall besvärshandlingen ha inkommit in- om en vecka från den dag då kla- ganden delgavs beslutet.
(Nuvarande lydelse)
Mot länsstyrelsens beslut föres ta- lan hos Konungen genom besvär. Be- svärshandlingen inges till länsstyrel- sen. Vid talan mot beslut om utläm- ning skall besvärshandlingen ha in- kommit inorn en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet.
Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras utan inskränkning till viss tid.
1.39
(Föreslagen lydelse)
Mot länsstyrelsens beslut föres ta— lan hos kammarrätten genom besvär.
Besvär över beslut om utlämning enligt denna lag skall anföras inom en vecka från den dag då klagan- den delgavs beslutet. Talan mot be- slut om reseförbud eller omhänder- tagande t'är föras utan inskränk- ning till viss tid. 12 5 Beslut om —————— till efterrättelse. Polismyndighet och länsstyrelse Polismyndighet och länsstyrelse får, när särskilda skäl föranleder det, förordna att dess beslut om utläm- ning verkställes omedelbart.
får, när särskilda skäl föranleder det, förordna att dess beslut om utläm- ning verkställes omedelbart. Kam- marrätts beslut om utlämning verk- ställes omedelbart, om ej domstolen förordnar annat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
100) Förslag till Lag
om ändring i lagen ( 1970:390 ) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhällningen för de allmänna underrätterna
Härigenom förordnas, att 11 % lagen (1970: 390) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna under- rätterna skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 11 %
Talan mot beslut enligt denna lag Talan mot beslut enligt denna lag av myndighet som avses i 7 & andra av myndighet som avses i 7 & andra stycket föres hos Konungen genom stycket eller av länsstyrelse föres hos besvär. kammarrätten genom besvär.
Mot beslut — — — —' ————— ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
101) Förslag till Lag om ändring i lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering
Härigenom förordnas, att 28 & lagen (1970:596) om förenklad aktie- hantering skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 28 & Värdepapperscentralen står ——————— av bankinspektionen. Vid meddelande ———————————— förelägga vite.
Talan mot bankinspektionens be— slut enliyt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Beslut i ———————————— förordnar annat. Ytterligare bestämmelser ————————— av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
102) Förslag till Lag om ändring i fastighetsbildningslagen [1970: 988)
Härigenom förordnas, att 4 kap. 6, 13 och 35 åå, 12 kap. 8 5 samt 15 kap. 2 & fastighetsbildningslagen (1970: 988) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
141
(Föreslagen lydelse)
4 KAP. 6 5
Vet förrättningsman att sådan om- ständighet föreligger som kan anta- gas utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till kän- na.
Vill sakägare ——————————— jäv förfallen.
Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall fastighetsbildningsmyndigheten snarast möjligt meddela beslut i jävs- frågan. Sedan fråga om jäv mot. för- rättningsman uppkommit, får han i övrigt vidtaga endast åtgärd som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar av- görande av en för förrättningen be- tydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.
Den omständigheten —————
Sedan fråga om jäv mot förrätt- ningsman uppkommit, får han en- dast vidtaga åtgärd som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.
— — _ — jäv uppkom.
135
Sakägare får föra sin talan genom ombud.
Förrättningslantmätare och god man får ej vara ombud vid den fas- tighetsbildningsmyndighet som han tillhör. Ej heller får den vara ombud som tagit befattning med saken i sin tjänst eller såsom ombud för sak- ägare med motstående intresse. Det- samma gäller beträffande den som står i sådant förhållande till förrätt- ningsman som aVSes i 4 kap. 12 & rättegångsbalken.
Förrättningslantmätare och god man får ej vara ombud för eller bi- träde ät sakägare vid den fastighets- bildningsmyndighet som han tillhör. Ej heller får den vara ombud eller biträde som tagit befattning med sa- ken i sin tjänst eller såsom ombud för eller biträde ät sakägare med motstående intresse. Detsamma gäl- ler beträffande den som står i så- dant förhållande till förråttningsman som avses i 4 kap. 12 & rättegångs- balken.
I övrigt ————————————— tillämpliga delar.
142
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
355
Behärskar sakägare ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad, får tolk anlitas att biträda fastighetsbildningsmyndighe- ten.
Som tolk får ej den anlitas be- träffande vilken sådan omständighet föreligger att hans tillförlitlighet kan anses förringad.
Fastiglletsbildningsmyndigheten får ej som tolk anlita den beträffan- de vilken sådan omständighet före- ligger att hans tillförlitlighet kan an— ses förringad.
Tolk har ————————————— i tjänsten. 12 KAP. 8 å Sammanläggning sker ————— fastigheternas ägare.
Fastighetsbildningsmyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning, om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker i syfte att åstadkomma en all- män förbättring av fastighetsbestån- det inom ett område eller om annan fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen. Innan samman- läggning sker, skall ägaren av fastig- heterna ges tillfälle att yttra sig. Sammanläggning får ej ske, om äga- ren bestrider åtgärden och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon betydelse.
Fastighetsbildningsmyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning, om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker i syfte att åstadkomma en all- män förbättring av fastighetsbestån- det inom ett område eller om annan fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen. Sammanlägg- ning får ej ske, om ägaren av fas- tigheterna bestrider åtgärden och den kan antagas orsaka honom olä- genhet av någon betydelse.
15 KAP. 2 %
Talan mot fastighetsbildningsmyn- dighetens beslut föres särskilt, om myndigheten
1. avvisat ansökan om fastighets- bildning eller fastighetsbestämning eller avvisat ombud,
Talan mot fastighetsbildningsmyn- dighetens beslut föres särskilt, om myndigheten
1. avvisat ansökan om fastighets- bildning eller fastighetsbestämning eller avvisat ombud eller biträde,
(Nuvarande lydelse)
2. ogillat jäv ________
143
(Föreslagen lydelse) —- —— _ —- från uppdraget.
Talan enligt ————————— —— beslutet rör.
103) Förslag till Lag
om ändring i förordningen ( 1961:318 ) om förfarandet ! anmärkningsmål
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1961: 313) om förfaran— det i anmärkningsmål,
dels att 9 5 skall upphöra att gälla, dels att 8 5 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
85.
Har annan revisionsmyndighet än kammarrätten meddelat slutligt be- slut i anmärkningsmål och har ej anmärkningen därvid avvisats med stöd av 5 &, må talan mot beslutet föras genom besvär hos kammarrät- ten av revisorn samt av myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, ävensom av tjänsteman, som i 4 å sägs, och sak- ägare.
Över annat __________
Har annan revisionsmyndighet än kammarrätt meddelat slutligt beslut i anmärkningsmål och har ej an— märkningen därvid avvisats med stöd av 5 %, må talan mot beslutet föras genom besvär hos kammarrätten av revisorn samt av myndighet eller an— nan, mot vars räkenskap anmärk- ningen riktats, ävensom av tjänste- man, som i 4 % sägs, och sakägare.
—— icke föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
104) Förslag till Lag
om ändring i familjcbidragsförordningen (1946: 99)
Härigenom förordnas i fråga om familjebidragsförordningen (1946:99)1, dels att i 24 % orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kom-
munfullmäktige » ,
dels att i 27 %, 28 % 2 mom. och 29 % orden »Stockholms stad» skall bytas ut mot »Stockholm»,
dels att 25, 26, 33 och 34 %% skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25 5.
I fråga om familjebidragsnämnd i annan kommun än Stockholm skall utöver bestämmelserna i 24 5 vad i 32—42 55 kommunallagen är stad- gat rörande kommunens styrelse ävensom i 45 5 andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande till- lämpning, dock att det ej är erfor- derligt att protokollet upptager an- nat än förteckning å närvarande le- damöter och beslutet i varje ärende.
I fråga om särskild familjebidrags- nämnd i annan kommun än Stock- holm skall utöver bestämmelserna i 24 % vadi 32—36 55, 37 5 första styc- ket och 38—42 55 kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen ävensom i 45 å andra och tredje styc- kena samma lag i fråga om där av- sedd nämnd äga motsvarande till- lämpning, dock att det ej är erforder- ligt att protokollet upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild familjebidrags— nämnd.
26 &.
Beträffande familjebidragsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i 24 5 är stadgat, bestämmelserna i 51 & kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte skall gälla vad
1 Förordningen omtryckt 1960: 152. Senaste lydelse av 27 5 1962:674 29 5 1966: 424
Beträffande särskild familjebidrags- nämnd i Stockholm skola, utöver vad i 24 5 är stadgat, bestämmelserna i 51 & kommunallagen för Stockholm, med undantag av hänvisningen till 39 5
(Nuvarande lydelse)
stadsfullmäktige med tillämpning av stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid familjebi- dragsnämndens sammanträde behö- ver dock ej upptaga annat än förteck- ning å närvarande ledamöter och be- slutet i varje ärende.
145
(Föreslagen lydelse)
andra stycket nämnda lag, äga till- lämpning, varjämte skall gälla vad kommunfullmäktige med tillämp- ning av stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid särskild familjebidragsnämnds sam- manträde behöver dock ej upptaga annat än förteckning är närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild familjebidrags- nämnd.
33 %.
Över familjebidragsnämnds beslut rörande tillämpningen av denna för— ordning md klagan föras, då fråga är om tillämpningen av 21 eller 22 5, hos tillsynsmyndigheten och eljest hos länsstyrelsen. Klagan föres ge- nom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen. Skola besvären prövas av tillsynsmyndigheten, åligger det länsstyrelsen att till denna insända besvären. Familjebidragsnämnds be- slut skall gå i verkställighet utan hin- der av däröver anförda besvär.
Mot tillsynsmyndighetens — — —
Mot familjebidragsnämnds beslut rörande tillämpningen av denna för- ordning föres talan genom besvär, då fråga är om tillämpningen av 21 eller 22 5, hos tillsynsmyndigheten och eljest hos länsstyrelsen. Familje- bidragsnämnds beslut skall gå i verk- ställighet utan hinder av däröver an- förda besvär.
——————3låsägs.
34 5.1
Över länsstyrelses beslut rörande tillämpningen av denna förordning mä klagan föras hos kammarrätten genom besvär, vilka skola ingivas till den länsstyrelse, som meddelat beslu-
' Senaste lydelse 1963: 112.
Talan mot beslut av länsstyrelse rörande tillämpningen av 29 5 första stycket föres hos Konungen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut i öv- rigt rörande tillämpningen av denna förordning föres hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelses och kammarrätts be-
146
(Nuvarande lydelse)
tet; och åligger det länsstyrelsen att jämte eget yttrande insända besvären till kammarrätten. Länsstyrelses be- slut skall gå i verkställighet utan hinder av däröver anförda besvär.
Mot kammarrättens beslut mä ta- lan icke föras.
(Föreslagen lydelse)
slut skola gå i verkställighet utan hinder av däröver anförda besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari_1972.
105) Förslag
till
Lag om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedetsavgifter
Härigenom förordnas i fråga om förordningen ( 1967:882 ) om studie-
medelsavgifter,
dels att 31 5 skall upphöra att gälla, dels att 13 och 30 55 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 s.
Centrala studiehjälpsnämnden sän- der underrättelse om beslut angående preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift till den återbetal- ningsskyldige. l underrättelsen anges vad den återbetalningsskyldige skall iakttaga om han önskar söka rättel- se i eller föra talan mot nämndens beslut.
I underrättelse _______
[ underrättelse till den återbetal- ningsskyldige om beslut angående preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift anges, utöver vad som föreskrives i 18 & förvaltnings- lagen (1971: 000), vad den återbetal- ningsskyldige skall iakttaga om han önskar söka rättelse i centrala studie- hjälpsnämndens beslut.
—— — —— —— enligt 7 5.
30 s.
Talan mot sådant beslut av cen- trala studiehjälpsnämnden som av-
Talan mot sådant beslut av cen— trala studiehjälpsnämnden som avses
(Nuvarande lydelse)
ses i denna förordning föres hos kam- marrätten genom besvär. Besvären skall insändas eller inges till centra- la studiehjälpsnämnden.
Centrala studiehjälpsnämndens be- slut länder till efterrättelse utan hin- der av att talan föres mot beslutet, om nämnden ej förordnar annat.
147
(Föreslagen lydelse)
i denna förordning föres hos kam- marrätten genom besvär.
Beslut enligt denna förordning län- der omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas i beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
106) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1964: 731) om trafiknämnder
Härigenom förordnas, att 8 och 9 åå lagen (1964: 731) om trafiknämnder skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sg.
Trafiknämnd äger ______ Ärende som ————————
Ledamot mä ej deltaga i behand- ling av ärende som personligen rör honom eller någon honom närståen- de som sägs i 4 kap. 13 5 2 rätte- gdngsbalken.
— — —— nästa sammanträde.
— — — — fordras enhällighet.
95.
Länsstyrelses beslut i ärende som hänskjutits från trafiknämnd skall omedelbart delges nämnden. Hand- lingarna i ärendet skola tillställas nämnden, sedan beslutet vunnit laga kraft.
Om länsstyrelses beslut i ärende som hänskjutits från trafiknämnd skall nämnden omedelbart underrät- tas. Handlingarna i ärendet skola till- ställas nämnden, sedan beslutet vun- nit laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
107) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter
Härigenom förordnas, att 2 5 förordningen (1965: 852) om ackord och av- skrivning rörande vissa skatter skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25.
Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 5 är, om annat ej föreskrivits, den centrala be- skattningsmyndigheten eller, om så- dan ej finnes, länsstyrelsen.
Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 & är, om annat ej föreskrivits, den centrala be- skattningsmyndigheten eller, om så- dan ej finnes, länsstyrelsen. Mot be- slut i sådant ärende fär talan ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
108) Förslag
till
Lag om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen
Härigenom förordnas, att 92 % lagen (1920: 796) om val till riksdagen1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
92 g.
Besvär över val till riksdagen stäl- las till Konungen och skola vid även- tyr av talans förlust ha inkommit till centrala valmyndigheten inom tio da- gar från den dag då kungörelse om valets utgång intogs i allmänna tid- ningarna. Så snart besvär inkommit, översändes avskrift av besvären till Konungens befallningshavande med anmodan att skyndsamt inkomma
1 Lagen omtryckt 19691823.
Besvär över val till riksdagen stäl- las till regeringsrätten och skola vid äventyr av talans förlust ha inkom- mit till centrala valmyndigheten in- om tio dagar från den dag då kungö- relse om valets utgång intogs i all- männa tidningarna. Så snart besvär inkommit, översändes avskrift av be- svären till Konungens befallningsha- vande med anmodan att skyndsamt
(Nuvarande lydelse)
med yttrande över besvären till Konungen. Efter besvärstidens ut— gång kungör centrala valmyndighe- ten skyndsamt samtliga inkomna be- svär i allmänna tidningarna. Därvid utsättes viss kort tid, inom vilken för- klaring över besvären må avgivas till myndigheten. Efter utgången av för- klaringstiden insänder myndigheten
149
(Föreslagen lydelse)
inkomma med yttrande över besvä- ren till regeringsrätten. Efter besvärs- tidens utgång kungör centrala val- myndigheten skyndsamt samtliga in- komna besvär i allmänna tidningar- na. Därvid utsättes viss kort tid, in- om vilken förklaring över besvären må avgivas till myndigheten. Efter utgången av törklaringstiden insän-
ofördröjligen besvärshandlingarna der myndigheten ofördröjligen be- och inkomna förklaringar till svärshandlingarna och inkomna för- Konungen. klaringar till regeringsrätten.
Den som —————————— har skett.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot val som för- rättats före den 1 januari 1972.
109) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunala vallagen (1930: 253)
Härigenom förordnas, att 3 5 3 mom. och 56 % kommunala vallagen (1930: 253)1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
35.
3 mom. Vid val av kyrko- f ull rn ä k t i g e skall varje försam- ling eller, där församling är för dy- likt val delad i valkretsar, varje så- dan valkrets bilda ett valdistrikt. Där på grund av bestämmelserna i lagen om val till riksdagen delar av för- samlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val till riksda- gen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofull-
' Lagen omtryckt 1969:824.
3 mom. Vid val av kyrko- f ull m ä k t i g e skall varje försam- ling eller, där församling är för dy- likt val delad i valkretsar, varje så- dan valkrets bilda ett valdistrikt. Där på grund av bestämmelserna i lagen om val till riksdagen delar av för- samlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val till riksda- gen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofull-
150
(Nuvarande lydelse)
mäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna, att delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid så- dant val tillsammans utgöra ett val- distrikt.
(Föreslagen lydelse)
mäktige. När skäl därtill äro, mä länsstyrelsen förordna, att delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid så- dant val tillsammans utgöra ett val- distrikt. Över sddant beslut må be- svär anföras i den ordning, som är bestämd för överklagande av läns— styrelsens beslut i mdl, vilka bedö- mas efter lagen (1961: 436) om för- samlingsstyrelse.
56 5.
Är någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär hos Konungen; och skall han, vid för- lust av talan. sist inom tio dagar ef- ter den dag, då valet avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen, som genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av or- tens mest spridda tidningar, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avlämnas till läns- styrelsen. Sedan den för förklarings avgivande bestämda tiden tillända- gått, har länsstyrelsen att ofördröjli- gen insända besvären jämte de för- klaringar, som inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga handlingar rörande valet till vederbörande statsdepartement för att i regeringsrätten skyndsamt före- dragas och avgöras.
Är någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär hos rege- ringsrätten; och skall han, vid för- lust av talan, sist inom tio dagar ef- ter den dag, då valet avslutats, in— giva sina till regeringsrätten ställda besvär till länsstyrelsen, som genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens mest spridda tid- ningar, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avlämnas till länsstyrelsen. Sedan den för förklarings avgivande be- stämda tiden tilländagått, har läns- styrelsen att ofördröjligen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga hand— lingar rörande valet till regeringsrät- ten.
Skiljes den ——————————— för valet. Vad 1 ———————————— ny röstsammanräkning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot val som för- rättats före den 1 januari 1972.
1 10) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunallagen (1953: 753)
Härigenom förordnas, att 9, 37 och 40 åå, 76 5 3 mom. samt 78 % kom- munallagen (1953: 753)1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 5. För val ——————————— inom valkrets. Vid valkretsindelning —————— kan ske. I varje ——————————— genom lottning. Om indelning ————————— i ärendet. Beslut om —————————— nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indel- ning i valkretsar föres talan hos re- geringsrätten genom besvär.
37 5.
-Kommunstyrelsen må — — — ——
Vad i 16 & stadgas om jäv för kom- munfullmäktig skall äga motsvaran— de tillämpning med avseende å leda— mot i kommunstyrelsen. Vid behand- ling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
__ _— —— — äro tillstädes.
Vad i 16 % stadgas om jäv för kom- munfullmäktig skall äga motsvaran- de tillämpning med avseende å leda- mot i kommunstyrelsen och annan som har att handlägga ärende hos styrelsen. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
40 &.
Kommunstyrelsen skall på lämp- ligt sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen ställda framställ- ningar emottagas.
Styrelsens skriftväxling — _ __ _
1 Lagen omtryckt 1969: 765.
Kommunstyrelsen skall på lämp- ligt sätt kungöra varest till styrelsen ställda framställningar emottagas.
Bestämmelserna i 7 5 förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äga motsvarande tillämpning i ärende hos kommun- styrelsen.
— — — och förtecknas.
152
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
76 g».
3 mom. Kommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över kommunstyrel— sens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller för- ordnande å kommunal tjänstebefatt- ning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åt- gärd mot befattningshavare, där kla- gan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente för sådan besvärs- nämnd antages av kommunfullmäk- tige. Beslut om antagande av regle- mente skall underställas länsstyrel- sens prövning. Där ej annat före- skrives i reglementet, skall vad i 45 5
3 mom. Kommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över kommunstyrel- sens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller för- ordnande å kommunal tjänstebefatt- ning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras en- ligt 2 mom. Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19 och 20 55 förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan be- svärsnämnd.
Reglemente för besvärsnämnd an- tages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglemen- tet, skall vad i 45 & sägs, med undan-
sägs äga tillämpning å besvärs- tag av hänvisningen till 37 5 andra nämnd. stycket och 40 5 andra stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd. Finnes besvärsnämnd, ———————— stadgas i 1 mom. Beträffande klagan ——————————— sägs i 1 mom.
78 5.
I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor läng— re besvärstid än nu sagts.
[ länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos rege- ringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
153
111) Förslag
till
Lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm
Härigenom förordnas, att 9, 39 och 42 åå, 80 % 3 mom. samt 82 & kom- munallagen (1957:50) för Stockholm1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 %. För val ——————————— inom valkrets. Vid valkretsindelning ———————— kan ske. I varje ——————————— genom lottning. Om indelning ————————— i ärendet. Beslut om —. ————————— nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indel- ning i valkretsar föres talan hos re- geringsrätten genom besvär.
39 g.
Kommunstyrelsen må —— — — ——
Vadi 17 % stadgas om jäv för kom- munfullmäktig skall äga motsvaran- de tillämpning med avseende å leda- mot i kommunstyrelsen. Vid behand- ling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
_ _ — äro tillstädes.
Vad i 17 % stadgas om jäv för kom- munfullmäktig skall äga motsvaran- de tillämpning med avseende å le- damot i kommunstyrelsen och annan som har att handlägga ärende hos styrelsen. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
42 5.
Kommunstyrelsen skall på lämp- ligt sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen ställda framställ- ningar emottagas.
Kommunstyrelsen skall på lämp- ligt sätt kungöra varest till styrel- sen ställda framställningar emotta- gas.
Bestämmelserna i 7 5 förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äga motsvarande tillämpning i ärende hos kommun- styrelsen.
Styrelsens skriftväxling ————————— hans inseende.
' Lagen omtryckt 1969: 766.
154
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
80 ä.
3 mom. Kommunen må utse sär— skild nämnd med uppgift att uppta- ga och avgöra besvär över kommun- styrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av el- ler förordnande å kommunal tjänste— befattning eller entledigande från så- dan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat fö- ras enligt 2 mom.
Reglemente för sådan besvärs- nämnd antages av kommunfullmäk- tige. Beslut om antagande av regle- mente skall underställas länsstyrel- sens prövning. Där ej annat föreskri- ves i reglementet, skall vad i 51 & 1 mom. sägs äga tillämpning å besvärs- nämnd.
3 mom. Kommunen må utse sär- skild nämnd med uppgift att uppta- ga och avgöra besvär över kommun- styrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av el- ler förordnande å kommunal tjänste- befattning eller entledigande från så- dan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat fö- ras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19 och 20 55 förvalt— ningslagen (1971:000) äga motsva- rande tillämpning i ärende hos sd- dan besvärsnämnd.
Reglemente för besvärsnämnd an- tages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglemen- tet, skall vad i 51 Q 1 mom. sägs, med undantag av hänvisningen till 39 5 andra stycket och 42 5 andra stycket, äga tillämpning å besvärs— nämnd.
Finnes besvärsnämnd, — — — — —— —— —— —— stadgas i 1 mom.
Beträffande klagan —————
————sägsi1mom.
82 5.
I länsstyrelsens utslag mä, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos Konungen.
I länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos rege- ringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 12) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1061: 436) om församlingsstyrelse
Härigenom förordnas. att 12 ä 3 mom. samt 50, 53 och 91 åå lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse skall ha nedan angivna lydelse.
("Nuvarande lydelse) ("Föreslagen lydelse)
12 ä. 3 m 0 m. Om indelning —————— i ärendet. Beslut om —————————— nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indel- ning i valkretsar iöres talan hos re- geringsrätten genom besvär.
50 5. Kyrkorådet må ——————————— äro tillstädes. Vad i 19 5 första stycket stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avse- ende å ledamot i kyrkorådet. Vid be- handling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
Vad i 19 & första stycket stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avse- ende å ledamot i kyrkorådet och an- nan som har att handlägga ärende hos rådet. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
53 g.
Kyrkorådet skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till rådet ställda framställningar emot- tagas.
Kyrkorådet skall på lämpligt sätt kungöra varest till rådet ställda fram- ställningar emottagas.
Bestämmelserna i 7 & förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äga motsvarande tillämpning i ärende hos kyrko- rådet.
Kyrkorådets skriftväxling ———————— hans inseende.
91 5.
I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär— skilt stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor
] länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos rege- ringsrätten senast inom tre veckor
156
(Nuvarande lydelse)
från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor längre besuärstid än nu sagts.
(Föreslagen lydelse)
från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
113) Förslag till Lag
om ändring i landstingslagen (1954: 319)
Härigenom förordnas. att 48 och Lit) %% samt 78 ä 1 och 3 inom. lands— tingslagen (1954: 319) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
48 %. Förvaltningsutskottet må ———————— äro tillstädes. Vad i 28 å stadgas om jäv för landstingsman skall äga motsvaran- de tillämpning med avseende å le- damot i förvaltningsutskottet. Vid behandling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
Vad i 28 % stadgas om jäv för landstingsman skall äga motsvaran- de tillämpning med avseende å le- damot i förvaltningsutskottet och an— nan som har att handlägga ärende hos utskottet. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
49 5.
I fråga ——————————
Bestämmelserna i 7 5 förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äga motsvarande tillämpning i ärende hos förvalt— ningsutskottet.
_— — ä förvaltningsutskottet.
78 5.
1 m 0 111. Över beslut av landsting äger medlem av landstingskommu- nen anföra besvär hos Konungen.
1 m 0 111. Över beslut av landsting äger medlem av landstingskommu- nen anföra besvär hos regeringsrät-
(Nuvarande lydelse)
Sådan klagan må grundas endast dårå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri- der landstingets befogenhet eller kränkcr klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Besvären, ställda till Konungen, skola hava inkommit till länsstyrel- sen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över be- slutet förda protokollet tillkännagi- vits å landstingskommunens anslags- tavla. Besvären skola vara åtföljda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkänna- givande.
Över landstings _______
3 mom. Landstingskommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över be- slut av förvaltningsutskottet eller an- nan nämnd om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning hos landstingskommunen eller entledi- gande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningsha- vare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente för sådan besvärs- nämnd antages av landstinget. Be- slut om antagande av reglemente skall underställas Konungens pröv- ning. Där ej annat föreskrives i regle- mentet, skall vad i 42 å andra styc- ket, 43 5, 44 å andra stycket samt
157
(Föreslagen lydelse)
ten. Sådan klagan må grundas endast därå, att beslutet icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri— der landstingets befogenhet eller kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Besvären, ställda till regeringsrät- ten, skola hava inkommit till läns- styrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet till- kännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Besvären skola vara åt- följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens till- kännagivande.
— ej klagas.
3 mom. Landstingskommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över be- slut av förvaltningsutskottet eller an- nan nämnd om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning hos landstingskommunen eller entledi- gande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befatt- ningshavare, där klagan över beslu- tet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19 och 20 59" förvaltningslagen (1971: 000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.
Reglemente för besvärsnämnd an- tages av landstinget. Beslut om an- tagande av reglemente skall under- ställas Konungens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i 42 83" andra stycket, 43 5, 44 å andra stycket, 46 och 47 55, 48 å
(Nuvarande lydelse)
46—51 55 är stadgat med avseende å förvaltningsutskottet äga motsva- rande tillämpning å besvärsnämnd.
(Föreslagen lydelse)
första stycket, 49 5 andra stycket samt 50 och 51 55 är stadgat med av- seende å förvaltningsutskottet äga motsvarande tillämpning å besvärs- nämnd.
Finnes besvärsnämnd, —— —— —— -— —— —— —— — stadgas i 1 mom.
Beträffande klagan —————
— — —— sägsi 1 mom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 1 4) Förslag
till
Lag om ändring ! milttärersättningsförordningen (1950: 261)
Härigenom förordnas, att 4 % militärersättningsförordningen (1950: 261) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 5.1
Ersättningsärenden, som — —— —— -— — _ av riksförsäkringsverket.
Mot riksförsäkringsverkets beslut i sådant ärende må talan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försök-" ringsrådet senast inom en månad ef- ter det klaganden erhållit kännedom om beslutet.
Försäkringsrådet äger, — —— —— —
Mot försäkringsrådets beslut må talan föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkommit till försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhål- Iit kännedom om beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den omständigheten, att be-
' Senaste lydelse 1967: 918.
Mot riksförsäkringsvcrkets beslut i sådant ärende må talan föras hos försäkringsrådet genom besvär.
— _ — —— denna paragraf.
Mot försäkringsrådets beslut må talan föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvärshandlingen skall hava inkommit till försäkrings- rådet inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Den omständigheten, att handlingen tillställts försäkringsdomstolen, utgör
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen I ydelse )
svären ingivits eller insänts direkt till dock ej hinder för besvärens uppta- försäkringsdomstolen, utgör ej liin- gande till prövning, därest handling- der för besvärens upptagande till en inkommit till domstolen före be- prövning, därest de inkommit till svärstidens utgång. domstolen före besvärstidens utgång. Försäkringsrädets beslut — — — —-— _ —— — annorlunda förordnar. Med avseende å försäkringsrådets Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ären- behandling av ifrågavarande ären- den skall gälla vadiö ålagen om för- den skall gälla vad i 6 & lagen om säkringsrådet stadgas. försäkringsrådet stadgas. Bestämmel— serna i 44 & förvaltningsprocesslagen ( 1971 : 000 ) äga motsvarande tillämp- ning i ärende enligt denna förordning hos försäkringsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 15) Förslag till Lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
Härigenom förordnas, att 62 5 lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 62 % Banken och ———————————— av bankinspektionen. Vid meddelande ——————— förelägga vite.
Talan mot bankinspektionens be— slut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Beslut i ——————————— förordnar annat. I övrigt ——————————— om tillsynsverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
116) Förslag till Lag
om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
Ilärigenom förordnas, att 40 & förordningen (1968:576) om Konunga- riket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 40 å) Kassan och —————————— av bankinspektionen. Vid meddelande ———————— förelägga vite.
Talan mot bankinspektionens be- slut enligt denna förordning föres hos Konungen genom besvär.
Beslut i ——————————— förordnar annat. I övrigt ———————————— om tillsynsverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
117) Förslag till Lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1956: 2) om socialhjälpg, dels att 59 5 skall upphöra att gälla, dels att i 3, 8, 9, 13 och 14 55 orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
dels att i 10 & orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommun- styrelsen»,
dels att i 21 % ordet »stad» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »kommun» i motsvarande form,
dels att 4, 6, 11, 54, 58, 60 och 62 %% skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1970: 66. 2 Senaste lydelse av 8 5 1967: 321.
(Nuvarande lydelse)
161
(Föreslagen lydelse)
45
I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhe- tens upphörande och rätt till avsägel- se, mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, stäl- le och tid för sammanträde, supp- leants tjänstgöring och rätt att när- vara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, till- kännagivande varest och på vilka ti- der till nämnden ställda framställ- ningar mottagas, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hö- rande till nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots an- svar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32—42 55 kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning; dock att det ej är erforderligt, att proto- koll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen där- för.
I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhe- tens upphörande och rätt till avsä- gelse, mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, supp- leants tjänstgöring och rätt att när- vara vid sammanträde, beslutförhet, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkänna- givande varest till nämnden ställda framställningar mottagas, tidpunkt när handling skall anses ha kommit in till nämnden, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hö- rande till nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots an- svar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32—36 55, 37 5 första stycket och 38—42 55 kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning; dock att det ej är erforderligt, att protokoll upptager annat än förteckning å när- varande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings— lagen ( 1971:000 ) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos socialnämnd.
6 5.1
Socialnämnden har att ———————— och verkställighet.
Socialnämnden har ock —— —— __ __
Nämnden skall hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga nämnder ävensom hos andra myn- digheter göra de framställningar, som finnas påkallade, samt äger att
1 Senaste lydelse 1968:244.
————— på nämnden.
Nämnden skall hos kommunfull- mäktige, kommunstyrelsen och kom- munens övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finnas påkalla-
162
(Nuvarande lydelse)
från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttran- den och upplysningar, som erfordras för fullgörande av nämndens upp- gifter.
(Föreslagen lydelse)
de, samt äger att från kommunsty- relsen och kommunens övriga nämn- der samt dess beredningar och be- fattningshavare infordra de yttran— den och upplysningar, som erford- ras för fullgörande av nämndens uppgifter.
11 5.
Vad i 2—10 %% stadgas äger icke avseende å Stockholms stad. I fråga om organisationen av socialhjälps- verksamheten därstädes skola i stål- let gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäkti- ge fastställas av Konungen.
Därest i annan kommun organisa- tionen icke lämpligen kan anordnas efter vad i 2—10 55 sägs, äger Konungen på framställning av kom- munens fullmäktige medgiva de un- dantag, som finnas påkallade.
Vad i 2—10 %% stadgas äger icke avseende å Stockholm. I fråga om or- ganisationen av socialhjälpsverksam— heten därstädes skola i stället gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av kommunfullmäktige fast- ställas av Konungen.
Därest i annan kommun organisa- tionen icke lämpligen kan anordnas efter vad i 2—10 55 sägs, äger Konungen på framställning av kom- munfullmäktige medgiva de undan- tag, som finnas påkallade.
54 5.1
Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet går dock i verkställighet, sd- vtda ej länsstyrelsen annorlunda för- ordnar.
Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet länder dock omedelbart till efterrättelse.
58 gl
Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ären- de, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 &, 52 å andra eller tredje stycket eller 54 å, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej
1 Senaste lydelse 1964:66.
Över länsstyrelses slutliga beslut i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 5, 52 å andra eller tredje stycket eller 54 &, må be- svär anföras hos kammarrätten. Ta- lan må dock ej fullföljas endast be-
(Nuvarande lydelse)
fullföljas hos kammarrätten allenast beträffande ränta eller rättegångs- kostnad.
Har mål, varom sägs i 27 eller 30 %, förevarit hos två eller flera länssty- relser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dess- förinnan meddelats i målet; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra hinder för sakens prövning i dess helhet.
Har länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går be- slutet härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.
163
(Föreslagen lydelse)
träffande ränta eller rättegångskost- nad.
Har mål, varom sägs i 27 eller 30 %, förevarit hos två eller flera länsstyrelser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade be- slutet, må i samband därmed föras talan även mot beslut som dessför- innan meddelats i målet; och skall sådant beslut ej utgöra hinder för sa- kens prövning i dess helhet.
Har länsstyrelse eller kammarrätt förordnat, att socialhjälp skall med- delas, går beslutet härom i verk—- ställighet utan hinder av förd kla- gan.
60 5.
I fråga om delgivning av kam— marrättens utslag skall vad i 57 5 är stadgat äga motsvarande tillämp- ning.
Över kammarrättens utslag md klagan ej föras.
I fråga om delgivning av kam- marrätts beslut skall vad i 57 % är ' stadgat äga motsvarande tillämpning.
62 5.
Över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna lag än ovan berörts må änd- ning sökas hos Konungen genom be- svär, vilka skola ingivas till social- departementet.
Över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna lag än ovan berörts må änd- ning sökas hos Konungen genom be- svär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 197 2.
118) Förslag till Lag
näring i förordningen (1951: 442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor
örordnas, att 6—8 och 11 55 förordningen ( 1951:442 ) om 1 i taxeringsfrågor skall ha nedan angivna lydelse.
'ande lydelse)
6 varigenom riksskatte- t förhandsbesked, må s av sökanden och
taxeringsintendent.
'a besvär tillkommer inde kommun, muni- nch landsting, om för- avser taxering av fas- vitt detsamma avser kommunal inkomst- m nu sagts skola upp- igt avgöras av kam— est förhandsbeskedet tg av 6 5 1-mom., 7, ' 12 5 kommunalskat- Kungl. Maj:t, därest et avser annan fråga.
7
t 6 5 första stycket 'jd att besvären eljest ill prövning, vara in- ratteverkets kansli in- "rån den dag, då kla- del av förhandsbe- vären skola vara fo- av riksskatteverkets .de förhandsbeskedet n utredning, klagan-
: 1970: 914.
(Föreslagen lydelse) %?
Över beslut, varigenom riksskatte- verket meddelat förhandsbesked, må besvär anföras av sökanden och vederbörande taxeringsintendent. Rätt att anföra besvär tillkommer även vederbörande kommun och landstingskommun, om förhandsbe- skedet avser taxering av fastighet el- ler såvitt detsamma avser taxering till kommunal inkomstskatt. Besvär som nu sagts skola upptagas och av- göras av regeringsrätten.
—— ej anföras.
5.1 Besvär enligt 6 5 första stycket skola anföras inom en månad från den dag, då klaganden erhållit del av förhandsbeskedet. Vid besvärs- handlingen skola vara fogade utdrag av riksskatteverkets protokoll röran- de förhandsbeskedet ävensom all den utredning, klaganden vill åberopa till stöd för ändringssökandet.
(Nuvarande lydelse)
den vill åberopa till stöd för änd- ringssökandel.
Inkomna besvär skola, efter veder- börandes hörande, av riksskattever- ket skyndsamt överlämnas till fi- nansdepartementet, därest prövning- en av besvären ankommer på Kungl. Maj:t, och eljest till kammarrätten.
(Föreslagen lydelse)
s sl
Av riksskatteverket meddelat för- handsbesked eller, om besvär där- över anförts, Kungl. Maj:ts eller kammarrättens i anledning av besvä- ren meddelade beslut skall lända till efterrättelse vid taxering, som med beskedet avses, om och i den mån den, på vilkens begäran förhandsbe- skedet meddelats, därom framställer yrkande. Därvid har denne att med- dela erforderliga upplysningar till bedömande av beskedets tillämplig- het
Av riksskatteverket meddelat för- handsbesked eller, om besvär där- över anförts, regeringsrättens i anled- ning av besvären meddelade beslut skall lända till efterrättelse vid taxe- ring, som med beskedet avses, om och i den mån den, på vilkens begäran förhandsbeskedet meddelats, därom framställer yrkande. Därvid har den— ne att meddela erforderliga upplys- ningar till bedömande av beskedets tillämplighet.
Vad i -—- —— --— —————————— beskedet angår.
11 5.2
Vad i denna förordning sägs om taxeringsintendent skall avse jämväl allmänna ombudet hos mellankom- munala prövningsnämnden och all- mänt ombud enligt förordningen om mervärdeskatt.
Vad i denna förordning sägs om taxeringsintendent skall avse jämväl allmänna ombudet för mellankom- munala mål och allmänt ombud en— ligt förordningen om mervärdeskatt.
Denna lag träder i kraft, såvitt angår 11 å, den 1 juli 1971 och i övrigt den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1970:914. 2 Senaste lydelse 1968: 581.
119) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m.
Härigenom förordnas, att 22 5 förordningen (1957z343) om oljelagring m. m.1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 %.
Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning md klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda för-
Mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 4, 18 eller 19 5 föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt föres talan mot tillsyns- myndighetens beslut enligt denna för- ordning hos Kungl. Maj:t genom be- svär.
Beslut av tillsynsmyndigheten eller kammarrätt skall lända till efterrät- telse utan hinder av förd klagan, där
ordnas. ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
120) Förslag till Lag om ändring i förordningen (1957 : 344) om oljeavgift m. m.
Härigenom förordnas. att 11 5 förordningen (1957; 344) om oljeavgift 111. in.2 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 5.
Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning md klagan
Talan mot sådant beslut av till- synsmyndigheten som avses i 6 5
1 Förordningen omtryckt 1969: 755. 2 Förordningen omtryckt 1969: 756.
(Nuvarande lydelse)
föras hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda för- ordnas.
167
(Föreslagen lydelse)
första stycket eller 12 & föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Mot annat beslut av tillsynsmyn- digheten enligt denna förordning fö- res talan hos kammarrätten genom besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten eller kammarrätt skall lända till efterrät- telse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
121) Förslag till Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)
Härigenom förordnas, att 34 % 1 mom. sjukvårdslagen (1962:242) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
34 g.
1 rn o m.1 Talan mot sjukvårdssty- relses eller direktions beslut om till- sättande av läkartjänst i andra fall än som avses i 20 ä 1 mom. föres genom besvär hos socialstyrelsen. Be- svären skola hava inkommit till so- cialstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits ä landstingskommu- nens anslagstavla. Vid prövning av
1 Senaste lydelse 1970:211.
1 m 0 m. Talan mot sjukvårdssty- relses eller direktions beslut om till- sättande av läkartjänst i andra fall än som avses i 20 5 1 mom. föres ge- nom besvär hos socialstyrelsen. Be- svärstiden räknas från den dag, då verkställd justering av det över be- slutet förda protokollet tillkännagi- vits å landstingskommunens anslags- tavla. Vid prövning av besvären må jämväl de sakkunnigas förslag avse-
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
besvären må jämväl de sakkunnigas förslag avseende tjänsten komma un- der bedömande.
Om besvär ——————————— —- eller kommunallagen.
ende tjänsten komma under bedö— mande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
122) Förslag till
Lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)
Härigenom förordnas i fråga om folkbokföringsförordningen (1967: 198), dels att 51 och 54 55 skall upphöra att gälla, dels att i 2 % orden »centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden» skall bytas ut mot »riksskatteverkeh,
dels att i 37, 44 och 48 %% ordet »länsstyrelser i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsskatterätt» i motsvarande form,
dels att 36, 45—47, 49, 50, 52 och 57 åå skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
36 g.
Pastorsämbete beslutar efter an- mälan eller när annat skäl föreligger om viss persons kyrkobokföring i församlingen. Pastorsämbetet skic- kar underrättelse till honom, om dt- gärd vidtages utan att anmälan skett eller om anmälan ej följts vid kyrko- bokföringen.
Pastorsämbete beslutar efter an- mälan eller när annat skäl föreligger om viss persons kyrkobokföring i församlingen.
45 g.
Mot beslut i kyrkobokföringsären- de som underställes länsstyrelse eller domkapitel eller avser föreläggande enligt 30, 33 eller 57 5 får talan icke föras.
Mot beslut i kyrkobokföringsären- de som underställes Iänsskcrtterätt eller domkapitel eller avser föreläg- gande av pastorsämbete enligt 30 eller 33 & eller 57 5 andra stycket får talan icke föras.
(Nmmrande lydelse)
Talan mot beslut i annat kyrko- bokföringsärende föres genom besvär
a) hos länsstyrelsen om beslutet meddelats av pastorsämbete och av- ser fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfaslighet, kyrkobok- föring under viss rubrik eller regi- strering i obefintligregister,
b) hos domkapitlet om beslutet meddelats av pastorsämbete och av- ser annan fråga,
c) hos länsstyrelsen om beslutet meddelats av den lokala skattemyn- digheten i Stockholm eller Göteborg.
Talan i fråga om kyrkobokförings- ort, kyrkobokföringsfastighet, kyrko- bokföring under viss rubrik eller re- gistrering i ohefintligregister får föras av den vars kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen. Be- svären skall inges till länsstyrelsen. Har besvären ingivits till annan läns- styrelse än den som skall pröva be- svären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.
I annan fråga än som avses i tred- je stycket får talan föras av den som beröres av beslutet. Talan i sådan fråga får föras utan inskränkning i tiden. Besvären skall inges till be- svärsmyndigheten.
169
(Föreslagen lydelse)
Talan mot beslut i annat kyrko— bokföringsärende föres genom besvär
a) hos länsskatterätten om beslutet meddelats av pastorsämbete och av- ser fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobok- föring under viss rubrik eller regi— strering i obefintligregister,
b) hos domkapitlet om beslutet meddelats av pastorsämbete och av- ser annan fråga,
c) hos länsskatterätten om beslutet meddelats av den lokala skattemyn— digheten i Stockholm eller Göteborg.
Talan i fråga om kyrkobokförings- ort, kyrkobokföringsfastighet, kyrko- bokföring under viss rubrik eller re- gistrering i obefintligregister får föras av den vars kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen.
I annan fråga än som avses i tred- je stycket fär talan föras av den som beröres av beslutet. Talan i sådan fråga får föras utan inskränkning i tiden.
46 &.
Mot lokal skattemyndighets beslut i ärende om mantalsskrivning som underställes länsstyrelse får talan icke föras.
Talan mot beslut av lokal skatte- myndighet i annat mantalsskriv- ningsärende föres genom besvär hos länsstyrelsen. Talan får föras av den
Mot lokal skattemyndighets beslut i ärende om mantalsskrivning som underställes Iänsskatterätt får talan icke föras.
Talan mot beslut av lokal skatte- myndighet i annat mantalsskriv- ningsärende föres genom besvär hos Iänsskatterätten. Talan får föras av
(Nuvarande lydelse)
vars mantalsskrivning beröres av be- slutet och av kommunen.
Besvären skall ha inkommit till länsstyrelsen senast den 15 april mantalsåret. Har besvären ingivits till annan länsstyrelse än den som skall pröva besvären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.
(Föreslagen lydelse)
den vars mantalsskrivning beröres av beslutet och av kommunen.
Besvären skall ha inkommit senast den 15 april mantalsåret.
47 5.
Innan underställt ärende avgöres, skall person och kommun som får föra talan i ärendet beredas tillfälle att yttra sig.
Innan länsstyrelse eller domkapitel avgör besvärsärende inhämtas yttran- de från beslutsmyndigheten och be- redes den som, förutom klaganden, får föra talan i ärendet tillfälle att avge yttrande.
Vid avgörande av kyrkobokfö- ringsärende kan länsstyrelsen förord- na om sådan kyrkobokföringsdtgärd som ej yrkats i ärendet. I mantals- skrivningsärende gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings- som mantalsskrivningsätgärd.
Innan underställt ärende avgöres, skall person och kommun som får föra talan i ärendet beredas tillfälle att yttra sig över det som är av bety- delse för avgörandet.
Innan länsskatterätt eller domka- pitel avgör besvärsärende inhämtas yttrande från beslutsmyndigheten. och beredes den som, förutom kla- ganden, får föra talan i ärendet till- fälle att avge yttrande över det som är av betydelse för avgörandet.
49 g.
Mot länsstyrelses beslut i ärende som underställes kammarrätten får talan icke föras.
Talan mot annat beslut av läns- styrelse föres genom besvär
a) hos kammarrätten i fråga om mantalsskrivning, kyrkobokförings- ort, kyrkabokföringsfastighet, kyrko- bokföring under viss rubrik eller re- gistrering i obefintligregister eller om
Mot lånsskatterätts beslut i ärende som underställes kammarrätt får ta- lan icke föras.
(Nuvarande lydelse)
föreläggande eller utdömande av vite, b) hos Konungen i annan fråga. "Talan mot domkapitels beslut fö- res genom besvär hos Konungen.
Besvär enligt andra eller tredje stycket skall inges till den myndig- het som meddelat beslutet. Har be- svären ingivits till besvärsmyndighe- ten, utgör detta ej hinder mot att besvären prövas, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Beslut som avses i andra eller tred- je stycket skall verkställas omedel- bart, om beslutsmyndigheten ej för- ordnat annat.
171
(Föreslagen lydelse)
Talan mot domkapitels beslut föres hos kammarrätten genom besvär.
Beslut av Iänsskatterätt, som ej skall underställas kammarrätt, samt beslut av domkapitel och kammar- rätt skall verkställas omedelbart, om beslutsmyndigheten ej förordnat an- nat.
50 &. Länsstyrelses beslut, varigenom Länsskatterätts beslut, varigenom mål underställes kammarrättens mål underställes kammarrätts pröv- prövning, och länsstyrelses eller dom- kapitels beslut, varigenom ärendet avgjorts, skall delges person och kommun som beröres av beslutet.
I underställningsbeslut _____
Länsstyrelses beslut, mot vilket ta- lan får föras, och domkapitels beslut skall innehålla besvärshänvisning.
ning, och länsskatterätts, domkapitels eller kammarrätts beslut, varigenom ärendet avgjorts, skall delges person och kommun som beröres av beslutet. -—— —- av underställningsbeslutet.
52 5.
Vad som enligt 47 5 tredje stycket gäller för länsstyrelse äger motsva- rande tillämpning på kammarrätten vid dess prövning av mål om kyrko- bokföring eller mantalsskrivning.
Mot kammarrättens avgörande i mål enligt denna förordning får ta- lan icke föras.
Vid avgörande av kyrkobokförings- ärende kan underställningsmyndig- het eller besvärsmyndighet förordna om sådan kyrkobokföringsåtgärd som ej yrkats i ärendet. I mantals- skrivningsärende gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings- som mantalsskrivningsåtgärd.
57 5.
Om föreläggande enligt 30 eller 33 & icke efterkommes, kan pastorsäm-
Om föreläggande enligt 30 eller 33 & icke efterkommes, kan pastorsäm-
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
betet anlita biträde av länsstyrelsen. betet anlita biträde av länsstyrelsen. Denna kan bestämma lämpligt vite Denna kan bestämma lämpligt vite för fortsatt försummelse och utdöma för fortsatt försummelse. Mot sådant försuttet vite. beslut av länsstyrelsen föres talan hos kammarrätten genom besvär. Läns- skatterätten utdömer försuttet vite på anmälan av länsstyrelsen.
Vid underlåtenhet ——————— motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft, såvitt angår 2, 37, 44—52 och 57 55, den 1 juli 1971 och i övrigt den 1 januari 1972.
I fråga om underställning av och talan mot beslut som meddelats före den 1 juli 1971 gäller äldre bestämmelser. Underställningsärende och be- svärsärende prövas dock av länsskatterätten i stället för av länsstyrelsen.
Talan mot domkapitels beslut som meddelats före den 1 januari 1972 föres hos Konungen genom besvär.
Mot kammarrätts beslut som meddelats före den 1 januari 1972 får talan icke föras.
Vid talan mot beslut av folkb-okföringsmyndighet, som meddelats under tiden den 1 juli—den 31 december 1971, skall besvärshandlingen ges in till besvärsmyndigheten. Har handlingen före besvärstidens utgång kommit in till beslutsmyndigheten, skall besvären ändå upptagas till prövning. Beslut som nyss nämnts skall innehålla besvärshänvisning.
Har vid talan mot beslut av Iänsskatterätt, som meddelats under tiden den 1 juli -— den 31 december 1971, besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till länsskatterätten i stället för till kammarrätten, skall besvären ändå upptagas till prövning.
123) Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten
Härigenom förordnas, att 15 % förordningen (1970: 99) om investerings- avgift för vissa byggnadsarbeten skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
155
Mot länsstyrelsens beslut enligt 4—6 55 föres talan genom besvär hns kammarrätten. Besvär skall vara inkomna till kammarrätten inom två månader från det klaganden fick del av beslutet. Mot kammarrättens ut- slag för talan icke föras.
Har talan förts mot länsstyrelsens beslut, får länsstyrelsen medge an- stånd med inbetalning av investe- ringsavgift helt eller delvis.
Mot länsstyrelsens beslut enligt 4—6 55 föres talan genom besvär hos kammarrätten. Besvär skall vara in- komna till kammarrätten inom två månader från det klagande-n fick del av beslutet.
Har talan förts mot länsstyrelsens eller kammarrättens beslut, får be- slutsmyndigheten medge anstånd med inbetalning av investeringsavgift helt eller delvis.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
124) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.
Härigenom förordnas, att 4 5 lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )
45
I fråga om social centralnämnd äger 32—42 55 kommunallagen (1953: 753) om kommunens styrelse motsvarande tillämpning. Nämndens protokoll behöver, förutom vad som följer av 14 % tredje stycket barna- vårdslagen (1960: 97), ej innehålla annat än förteckning på närvarande ledamöter samt för varje ärende be- slutet och skälen därför.
I fråga om social centralnämnd äger 32—36 55, 37 5 första stycket och 38—42 5,5 kommunallagen (1953: 753) om kommunstyrelsen motsva- rande tillämpning. Nämndens proto- koll behöver, förutom vad som föl- jer av 14 & tredje stycket barnavårds- lagen (l960:97), ej innehålla annat än förteckning på närvarande leda- möter samt för varje ärende beslu- tet och skälen därför.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen (1971: 000) äger 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos social centralnämnd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
125) Förslag till Kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel
Härigenom förordnas, att 11 5 förordningen ( 1968: 564) om tillfällig han- del skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 11 %.
Talan mot beslut enligt denna för- Talan mot polismyndighets beslut ordning föres genom besvär, om be- enligt denna förordning föres hos slutet meddelats av polismyndighet, länsstyrelsen genom besvär. Mot hos länsstyrelsen och eljest hos länsstyrelses beslut föres talan hos Konungen. kammarrätten genom besvär.
Talan mot beslut av tillstånds— myndighet som avses i 5 5 föres hos Konungen genom besvär. Beslut enligt ———————————— annat förordnas.
Denna kungörelse träderi kraft den 1 januari 197 2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
126) Förslag till Kungörelse om ändring i vapenförordningen (1040: 340)
Härigenom förordnas, att 40 & vapenförordningcn (1949: 340) skall ha ne- dan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
40 Q.! Polismyndighets beslut —————— hos länsstyrelsen. Över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 5, md klagan föras hos Konungen ge- nom besvär, vilka skola ingivas till inrikesdepartementet.
Talan mot _________
Polismyndighets och länsstyrelses
beslut. lända till efterrättelse utan hinder av besvär, intill dess annor- lunda förordnas.
Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt 14, 27 eller 28 5 eller rörande återkallelse av tillstånd enligt 30 5 föres hos Konungen genom besvär. Mot beslut av länsstyrelse i ärende, på vilket 16 å äger tillämpning, föres talan hos kammarrätten genom be- svär.
— ej föras
Polismyndighets, länsstyrelses och kammarrätts beslut skola omedelbart lända till efterrättelse.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
127) Förslag
till
Kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648)
Härigenom förordnas i fråga om vägtrafikförordningen (1951: 648)2, dels att i 33 5 5 mom. första stycket, 35 & femte stycket och 37 5 2 mom. ordet »länsstyrelse» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsrätt» i motsvarande form,
dels att 33 5 1—4 och 7 mom. samt 34 och 76 åå skall ha nedan angivna
lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
33 5.
1 m om. Finner länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser
* Senaste lydelse 1965: 118. _ 2 Förordningen omtryckt 1967:856.'"' ""
1 mo m. Finner länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser
176
(Nuvarande lydelse)
om person, för vilken länsstyrelsen utfärdat körkort, skälig anledning till antagande, att denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, an- svar och pålitlighet i nykterhetshän- seende eller de övriga förutsättningar, som gälla för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skyndsamt upp- taga frågan om hans lämplighet till omprövning. Länsstyrelsen äger där- vid förelägga föraren att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg el- ler kompetensbevis. Föreläggande må förbindas med föreskrift, att den undersökning eller det prov, som fö- regår utfärdandet av sådan handling, skall verkställas av viss person eller av person med viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen äger ock själv eller genom polismyn— dighet införskaffa den utredning an- gående föraren, som finnes erforder-
lig.
2 m 0 m. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 % stadgas, körkort återkallas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, nämligen
1. om föraren _ __ _ _ _
8. om föraren icke efterkommer länsstyrelsens föreläggande att in— komma med lämplighetsintyg, läkar- intyg eller kompetensbevis eller un- derlåter att ställa sig till efterrättelse
(Föreslagen lydelse)
om person, för vilken länsstyrelsen utfärdat körkort,. skälig anledning till antagande, att denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, an- svar och pålitlighet i nykterhets- hänseende eller de övriga förutsätt- ningar, som gälla för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skynd- samt utreda frågan om hans lämplig- het. Länsstyrelsen äger därvid före- lägga föraren att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis. Föreläggande må förbindas med föreskrift, att den un- dersökning eller det prov, som före- går utfärdandet av sådan handling, skall verkställas av viss person eller av person med viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen äger ock själv eller genom polismyn- dighet införskaffa den utredning an- gående föraren, som finnes erfor- derlig.
Fråga om återkallelse av förarens körkort eller om åtgärd som avses i 34 5 skall, efter anmälan av länssty- relsen, prövas av länsrätten. Länsrät- ten har i sådant ärende samma befo- genheter som enligt första stycket till- komma länsstyrelsen.
2 m 0 m. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 % stadgas, körkort återkallas av länsrätten i det län, vars länsstyrelse utfärdat körkor- tet, nämligen
—— körkort; eller
8. om föraren icke efterkommer länsstyrelsens eller länsrättens före- läggande att inkomma med lämplig- hetsintyg, läkarintyg eller kompetens- bevis eller underlåter att ställa sig till
(Nuvarande lydelse)
de föreskrifter, som meddelats honom i samband med sådant föreläggande.
Återkallelse av -— —- — — —— ---
3 mom. Uppstår fråga om åter- kallelse av körkort och kan det på sannolika skäl antagas, att körkortet kommer att slutligt återkallas, skall länsstyrelsen, redan innan slutligt be- slut om återkallelsen fattas, återkalla körkortet tills vidare i avvaktan på det slutliga beslutet.
Har till länsstyrelsen inkommit be- slut om körkorts omhändertagande enligt 35 &, skall länsstyrelsen skynd- samt förordna, huruvida körkortet skall återkallas tills vidare eller åter- ställas till föraren. Har beslutet med- delats enligt andra stycket i samma paragraf och uppgick alkoholkon- centrationen i förarens blod under färden till 0,8 promille eller däröver, skall dock länsstyrelsen efter motta- gen underrättelse om beslutet åter- kalla körkortet tills vidare.
4 m 0 m. Beslut om återkallelse av körkort skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, som avses med beslutet.
Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna körkortet till länsstyrelsen.
Skulle beslut _______
7 m 0 m. Dä prövning av fråga om dlerfäende av körkort eller utfärdan— de av nytt körkort ankommer på an- nan länsstyrelse än den, som äter- kallat körkortet, skall yttrande i ären-
177
(Föreslagen lydelse)
efterrättelse de föreskrifter, som med- delats honom i samband med sådant föreläggande.
- —-— körkortspliktigt fordon.
3 mom. Uppstår fråga om åter- kallelse av körkort och kan det på sannolika skäl antagas, att körkortet kommer att slutligt återkallas, skall länsrätten, redan innan slutligt beslut om återkallelsen fattas, återkalla kör- kortet tills vidare i avvaktan på det slutliga beslutet.
Har till länsstyrelsen inkommit be- slut orn körkorts omhändertagande enligt 35 5, skall länsstyrelsen skynd- samt anmäla ärendet hos länsrätten, som förordnar huruvida körkortet skall återkallas tills vidare eller åter- ställas till föraren. Har beslutet med- delats enligt andra stycket i samma paragraf och uppgick alkoholkon- centrationen i förarens blod under färden till 0,8 promille eller däröver. skall dock länsrätten efter mottagen underrättelse om beslutet återkalla körkortet tills vidare.
4 m 0 m. Beslut om återkallelse av körkort skall delgivas den, som avses med beslutet.
Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna körkortet till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet.
—— till föraren.
7 mom. I ärende om dterfdende av körkort eller utfärdande av nytt körkort skall länsstyrelsen inhämta yttrande från den länsrätt som äter- kallat körkortet. Ankommer pröv-
178 (Nuvarande lydelse)
det jämte utdrag rörande sökanden ur körkortsregistret inhämtas från sistnämnda länsstyrelse. Angående beslut i anledning av ansökan om återfående av körkort skall under- rättelse lämnas den länsstyrelse, som återkallat detsamma. Körkort. som må återfås, skall tillhandahållas sö- kanden hos den länsstyrelse, som meddelat beslut i frågan.
(Föreslagen lydelse)
ningen på annan länsstyrelse än läns- styrelsen i det län, vars länsrätt åter- kallat körkortet, skall utdrag ur kör- kortsregistret rörande sökanden in- förskaffas från sistnämnda länssty- relse. Angående beslut i anledning av ansökan om återfående av körkort skall underrättelse lämnas länsstyrel- sen i det län, vars länsrätt återkallat körkortet. Körkort, som mä återfås, skall tillhandahållas sökanden hos den länsstyrelse, som meddelat beslut i frågan.
34 5.
Har innehavare av körkort, vilken icke tidigare brutit mot 4 & lagen om straff för vissa trafikbrott, gjort sig skyldig till brott mot 2 mom. av samma paragraf, men uppgick alko- holkoncentrationen i hans blod un— der färden icke till 0,8 promille, må i stället för beslut om återkallelse av körkortet meddelas varning, därest omständigheterna äro mildrande.
Har emot innehavare av körkort förebragts sådan omständighet, som i 33 5 2 mom. första stycket 3—6 sägs, eller annat förhållande, som är ägnat att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet såsom förare, utan att lik- väl tillräckliga skäl till återkallelse av körkortet föreligga, må länssty- relsen meddela honom varning.
Beslut om varning skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, som avses med beslutet.
Varning må ej överklagas.
Har innehavare av körkort, vilken icke tidigare brutit mot 4 % lagen om straff för vissa trafikbrott, gjort sig skyldig till brott mot 2 mom. av samma paragraf, men uppgick alko- holkoncentrationen i hans blod un- der färden icke till 0,8 promille, må länsrätten meddela honom varning i stället för att besluta om återkallelse av körkortet, därest omständigheter- na äro mildrande.
Har emot innehavare av körkort förebragts sådan omständighet, som i 33 5 2 mom. första stycket 3—6 sägs, eller annat förhållande, som är ägnat att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet såsom förare, utan att likväl tillräckliga skäl till återkallel- se av körkortet föreligga, må läns- rätten meddela honom varning.
Beslut om varning skall delgivas den, som avses med beslutet.
Varning må ej överklagas.
76 g.
Talan mot beslut av polismyndig- het eller trafiknämnd enligt denna
Talan mot beslut av polismyndig- het eller trafiknämnd enligt denna
( Nuvarande lydelse)
förordning föres hos länsstyrelsen ge- nom besvär. Mot beslut av länssty- relse med stöd av förordningen eller i ärende angående lokal trafikföre- skrift, vilket från trafiknämnd hän- skjutits till länsstyrelse, föres talan hos Konungen genom besvär. Beslut, som nu sagts, skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva förordnat. Beslut om återkallelse eller omhän- dertagande av körkort eller om åter- kallelse av tillstånd, varom i denna förordning förmäles, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet, erhållit del av detta.
179
(Föreslagen lydelse)
förordning eller med stöd därav med- delade föreskrifter föres hos länssty- relsen genom besvär.
Mot beslut, som länsstyrelse enligt denna förordning eller med stöd där- av utfärdade föreskrifter medde- lat rörande avgift, anteckning i bil- register eller bilreservregister, rätt att bruka fordon utan hinder av bestäm- melserna i 11 5 denna förordning, behörighet att föra motordrivet for- don, föreläggande vid vite eller utdö- mande av vite, föres talan hos kam.- marrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länssty- relse med stöd av denna förordning och möt beslut av länsstyrelse i ären- de angående lokal trafikföreskrift, vilket från trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse, föres hos Konungen genom besvär.
Beslut som nu sagts samt länsrätts och kammarrätts beslut enligt denna förordning eller med stöd därav ut- färdade föreskrifter skola utan hin- der av besvär lända till efterrättelse. Beslut, varigenom någon fråntages behörighet att föra motordrivet for- don eller som innefattar återkallelse av tillstånd som avses i denna för- ordning, är dock icke gällande, förr— än den som avses med beslutet er- hållit del av detta.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt angår 33 % 1——6 och 7 mom., 34 och 35 åå, 37 5 2 mom. samt, i vad rör länsrätts beslut. 76 &. Bestämmelserna i 38 ä 7 mom. i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fall då beslut om återkallelse av körkort meddelats av länsstyrelse.
I övrigt träder kungörelsen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestäm- melser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
128) Förslag till
Kungörelse
om ändring i förordningen ( 1940:910 ) angående yrkesmässig automobil- trafik m. m.
Härigenom förordnas, att 27 % 5 mom. samt 44 och 45 55 förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m.m. skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) .
(Föreslagen lydelse)
27 5.
5 m 0 ml. Länsstyrelse, som utfär- dat trafikkort, må, när anledning där- till förekommer, återkalla detsamma eller, om det kan antagas, att föraren skall utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej överklagas. Beslut om återkallelse eller varning skall genom länsstyrel- sens försorg delgivas den, som avses med beslutet. Om beslut om återkal- lelse samt om beslut, varigenom åter- kallelse, efter anförda besvär, upp- hävts eller ändrats, skall därjämte sändas uppgift till rikspolisstyrelsen, som har att skyndsamt underrätta polismyndigheterna om beslutet. Blanketter för lämnande av dylika uppgifter skola genom rikspolissty- relsens försorg tillhandahållas läns- styrelserna.
Har återkallelse ______ Varder, efter _______
Beslut, varigenom trafikkort åter- kallats, skall antecknas i förteckning,
liggare eller kortregister, som i 4 mom. sägs.
* Senaste lydelse 1970:869.
5 m 0 m. När anledning därtill fö— rekommer, md länsrätt i det län, vars länsstyrelse utfärdat trafikkort, efter anmälan av länsstyrelsen åter— kalla trafikkortet eller, om det kan antagas, att föraren skall utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela var- ning. Sådan varning må ej överkla- gas. Beslut om återkallelse eller var- ning skall delgivas den, som avses med beslutet. Avskrift av beslut om återkallelse samt av beslut, varige- nom återkallelse, efter anförda be- svär, upphävts eller ändrats, skall sändas till länsstyrelsen samt till riks- polisstyrelsen, som har att skyndsamt underrätta polismyndigheterna om beslutet. Till länsstyrelsen skall där- jämte såndas avskrift av beslut, var- igenom varning meddelats.
_— _ _— till länsstyrelsen. _— — —— till föraren.
Beslut om återkallelse av trafik- kort ävensom beslut, varigenom åter- kallelse, efter anförda besvär, upp- hävts eller ändrats, samt beslut om varning skall antecknas i förteck- ning, liggare eller kortregister, som i 4 mom. sägs.
(Nuvarande lydelse)
181
(Föreslagen lydelse)
44 5.1
Talan mot beslut av trafiknämnd enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot be- slut av transportnämnden eller läns- styrelse med stöd av förordningen och mot länsstyrelses beslut i ärende angående yrkesmässig trafik, vil- ket från trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse, föres talan hos Konungen genom besvär. Beslut, som nu sagts, skall, med nedan angivna undantag, gälla utan hinder av be- svär, intill dess annorlunda förord- nas.
Beslut, som innefattar trafiktill- stånd eller tillstånd att bedriva ut- hyrningsrörelse eller transportför— medling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlun- da förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet bli- vit slutligen fastställt. Dylikt beslut ävensom beslut om indelning i lokal- områden eller om bestämmande av särskilt lokalområde skall anses ha- va kommit klagande till del den dag. då beslutet tillkännagivits genom an- slag i vederbörande myndighets lo- kal. Sådant tillkännagivande bör ske inom fem dagar från beslutets dag.
1 Senaste lydelse 1969:689.
1 mo m. Talan mot beslut av tra- fiknämnd enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom be- svär.
Mot länsstyrelses beslut i ärende om utfärdande av trafikkort föres talan hos kammarrätten genom be- svär.
Talan mot annat beslut av läns- styrelse med stöd av förordningen föres hos Konungen genom besvär. I samma ordning föres talan mot transportnämndens beslut med stöd av förordningen och mot länsstyrel- ses beslut i ärende angående yrkes- mässig trafik, vilket från trafik- nämnd hänskjutits till länsstyrelse.
2 mom. Beslut som avses i 1 mom. samt länsrätts och kammar— rätts beslut enligt förordningen skola, med nedan angivna undantag, gälla utan hinder av besvär.
Beslut, som innefattar trafiktill- stånd eller tillstånd att bedriva ut— hyrningsrörelse eller transportför- medling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlun- da förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet bli- vit slutligen fastställt. Tiden för an- förande av besvär över dylikt beslut och över beslut om indelning i lokal- områden eller om bestämmande av särskilt lokalområde skall räknas från den dag, då beslutet tillkänna- givits genom anslag i vederbörande myndighets lokal. Sådant tillkänna- givande bör ske inom fem dagar från beslutets dag.
182
(Nuvaramle lydelse)
Beslut om återkallelse eller indrag- ning på viss tid av trafiktillstånd el- ler annat tillstånd, som ovan sagts, eller av trafikkort, vare ej gällande förrän den, som avses med beslutet, därav erhållit del.
I beslut, som innefattar återkallel- se av trafiktillstånd enligt 19 % 2 mom. samt nytt trafiktillstånd, skall angivas viss tidpunkt från vilken återkallelsen och det nya tillståndet skola gälla. Tillståndsmyndigheten får på begäran av part ändra tidiga- re fastställd tidpunkt.
(Föreslagen lydelse)
Beslut om återkallelse eller indrag- ning på viss tid av trafiktillstånd el- ler annat tillstånd, som ovan sagts, eller av trafikkort, vare ej gällande förrän den, som avses med beslutet, därav erhållit del.
I beslut, som innefattar återkallel- se av trafiktillstånd enligt 19 % 2 mom. samt nytt trafiktillstånd, skall angivas viss tidpunkt från vilken återkallelsen och det nya tillståndet skola gälla. Tillståndsmyndigheten får på begäran av part ändra tidiga- re fastställd tidpunkt.
45 5.
Beslut om återkallelse av trafikkort skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnat, gå i omedelbar verkstäl- lighet.
Beslut om återkallelse av trafikkort skall, där ej i beslutet annorlunda förordnats, gå i omedelbar verkstäl- lighet.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt angår 27 5 5 mom. samt, i vad rör länsrätts beslut, 44 och 45 åå.
I övrigt träder kungörelsen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
129) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
Härigenom förordnas i fråga om allmänna ordningsstadgan (1956: 617)l, dels att i 8, 23 och 25 %% orden rkommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
dels att i 24 % orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kom-
munstyrelsen » ,
dels att 14 och 27—-- 29 åå skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse av 8 & l964:677.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 14 &? Ansökan om ——————— anlitas sakkunnig. Ej må, ———————— vid tillställningen. Om beslut i anledning av ansökan Om beslut i anledning av ansökan
skall meddelas skriftligt besked. ln- skall meddelas skriftligt besked. nebär beslutet att tillställning ej må äga rum, skola skälen därtill an-
givas.
27 s:—'
Mot beslut som myndighet medde- Mot beslut som polismyndighet lat på grund av denna stadga eller eller kommunal myndighet meddelat lokal ordningsstadga må talan föras på grund av denna stadga eller lokal genom besvär, om beslutet fattats av ordningsstadga föres talan hos läns- länsstyrelse, hos Konungen och eljest styrelsen genom besvär. hos länsstyrelsen. Beträffande klagan över kommu-
nal myndighets beslut i fall som av- ses i 2 och 23 55 och över länsstyrel- sens beslut med anledning av sådan klagan finnas bestämmelser i kom— munallagen (1953: 753) och kommu- nallagen (1957: 50) för Stockholm.
Mot länsstyrelses beslut om före- läggande av vite föres talan hos kam- marrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länssty- relse på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga och mot social- styrelsens beslut enligt 21 5 föres has Konungen genom besvär.
Beslut som på grund av denna Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av länsstyrelse eller polis- meddelas av polismyndighet, länssty- myndighet skall utan hinder av be- relse eller kammarrätt skall utan hin- svär lända till efterrättelse, såvida ej der av besvär lända till efterrättelse, annorlunda förordnas. såvida ej annorlunda förordnas.
28. SK Bryter någon mot bestämmelserna Bryter någon mot bestämmelserna i 2——6 åå eller underlåter någon att i '.!—ti 55 eller underlåter någon att
1 Senaste lydelse 1969: 413. '-' Senaste lydelse 1964: 677.
184
(Nuvarande lydelse)
hörsamma föreskrift, förbud eller på- bud som meddelats med stöd av 8 % denna stadga eller bryter någon mot bestämmelse i lokal ordningsstadga elleri reglemente eller taxa som avses i 25 5, dömes till böter, högst fem- hundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har där- igenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skola dagsböter ddö- mas.
Handlar barn, _______
(Föreslagen lydelse)
hörsamma föreskrift, förbud eller på- bud som meddelats med stöd av 8 % denna stadga eller bryter någon mot bestämmelse i lokal ordningsstadga eller i reglemente eller taxa som av- ses i 25 %, dömes till böter, högst fem- hundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har där- igenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, dömes till böter.
— förhindra förseelsen.
29 5.1
Till dagsböter dömes
1) den som ________ Vid förseelse ________ Den som ————————— Försummelse i _______
Till böter dömes
— andra stycket.
—— förhindra förseelsen.
—— femhundra kronor. — till stånd.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
130) Förslag
till
Kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
Härigenom förordnas i fråga om hälsovårdsstadgan (1958: (563)2, dels att i 7, 12. 68 och 70 å orden »kommunens fullmäktige» skall bytas
ut mot » kommunfullmäktige » ,
' Senaste lydelse 1969:413. 3 Senaste lydelse av 12 5 1967:322.
185
dels att i 69 % orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommun-
styrelsen»,
dels att 8, 32, 79 och 86 %% skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ss.
Med avseende å hälsovårdsnämnd skall vad i 32—42 55 kommunal— lagen är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämp- ning, dock att för hälsovårdsnämnd i Stockholm skola gälla bestämmel- serna i 51 ä 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.
Med avseende ä hälsovårdsnämnd skall vad i 32 36 53", 37 5 första stycket och 38—42 55 kommunal- lagen (1953: 753 ) är stadgat om kom- munstyrelsen äga motsvarande till- lämpning, dock att för hälsovårds- nämnd i Stockholm skola gälla be- stämmelserna i 51 ä 1 mom. kommu- nallagen (1957: 50) för Stockholm, med undantag av hänvisningen till 39 å andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad kommunfullmäktige med iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.
Utan hinder —— _— —— —— —- —— — -— —- — skälen därför.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos hr'ilsovrirdsnämnd.
32 %.
Vatten, som _— __ _ _ __ _ __ __
LänsstyreISen äger förordna, att undersökning, som i nästföregående stycke sägs, skall företagas jämväl av vatten i allmän anläggning utom häl- sovårdstätort. Vidare äger länsstyrel- sen förordna, att sådan undersökning skall ske av vatten, som genom vat- tenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålles flera hus- håll eller eljest i större omfattning. Innan förordnande meddelas, skall länsstyrelsen bereda hälsovårds- nämnden samt anläggningens eller ledningens ägare tillfälle att yttra sig.
Det åligger _________
—— bakteriologisk undersökning.
Länsstyrelsen äger förordna att undersökning, som i nästföregåendc stycke sägs, skall företagas jämväl av vatten i allmän anläggning utom häl- sovårdstätort. Vidare äger länsstyrel- sen förordna, att sådan undersökning skall ske av vatten, som genom vat- tenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålles flera hus- håll eller eljest i större omfattning. Innan förordnande meddelas, skall länsstyrelsen bereda hälsovårds- nämnden tillfälle att yttra sig.
— undersökningens utförande.
186
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
79 %.
Kallelse att vid vite inställa sig in- för nämnden skall delgivas skrift- ligen mot bevis.
Kallelse att vid vite inställa sig in- för nämnden skall delgivas.
86 &.
Mot beslut av hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller lokal hälso- vårdsordning må anföras besvär hos länsstyrelsen. Över länsstyrelses be- slut md talan föras genom besvär hos Konungen.
Mot beslut av hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller lokal hälso- vårdsordning må anföras besvär hos länsstyrelsen.
Mot sådant beslut av socialstyrel- sen som avses i 14 eller 33—35 5 föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut som länsstyrelse på grund av denna stadga eller lokal hälso- vårdsordning meddelat i särskilt fall angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännan- de eller omhändertagande, oskadlig— görande eller liknande åtgärd, om ej fråga är om kommuns åligganden med avseende d allmänna hälsovår- den.
I övrigt föres talan mot socialsty- relsens beslut på grund av denna stadga och mot länsstyrelses beslut på grund av stadgan eller lokal hälso— vårdsordning hos Konungen genom besvär.
Myndighet äger ——————— förd klagan.
Denna kungörelse träderi kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
131) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i byggnadsstedgan ( 1959:612 )
Härigenom förordnas i fråga om byggnadsstadgan (1959: 612) ', dels att i 2, 7, 14, 18, 22 och 25 åå orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige».
dels att i 14 5, 17 ä 4 mom. och 34 å ] mom. orden »kommunens sty- relse» skall bytas ut mot >>kommunstyrelsen», dels att 3 5, 34 & 3 mom., 71 % 2 mom. samt 72 och 73 %% skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) ( Föreslagen lydelse)
35.
Ledamöter och suppleanter i bygg- nadsnämnd väljas av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall ske proportionellt i de fall då sådant är föreskrivet vid val till kommunens styrelse. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestäm- mas den ordning, i vilken supplean- terna skola inkallas till tjänstgöring.
I övrigt skall med avseende ä bygg- nadsnämnd vad i 32—42 55 kom- munallagen är stadgat om kommu- nens styrelse äga motsvarande till- lämpning, dock att för byggnads- nämnden i Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 ä 1 mom. kom- munallagen för Stockholm samt där- utöver vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.
' Senaste lydelse av 7 5 1967: 328 34 5 1 mom. 1970: 993
Ledamöter och suppleanter i bygg- nadsnämnd väljas av kommunqu- mäktige till det antal fullmäktige be- stämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall ske proportionellt i de fall då sådant är föreskrivet vid val till kommunsty- relsen. Sker ej val av suppleanter pro- portionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
I övrigt skall med avseende å bygg- nadsnämnd vad i 32—36 55, 37 5 första stycket och 38—42 55 kom- munallagen (1953: 753) är stadgat om kommunstyrelsen äga motsvaran— de tillämpning, dock att för bygg- nadsnämnden i Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 5 1 mom. kommunallagen ( 1957: 50) för Stock- holm, med undantag av hänvisningen till 39 5 andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad kommunfullmäk- tige med iakttagande av stadgande- na i samma lag föreskriva.
188
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Utan hinder ——————————— skälen därför.
34
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga (trenden ltOS byggnadsnämnd.
%.
3 m 0 m. Sedan byggnadsnämnden ————— till länsstyrelsen.
Då länsstyrelsen fastställt tomt- indelning, skall länsstyrelsen samma dag översända underrättelse därom till byggnadsnämnden, kommunens styrelse och de markägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Beslutet skall härjämte delgivas den som för fastighetsregistret. Där till följd av stadgandet i 150 % tredje stycket byggnadslagen klagan över beslutet ej får föras, har länsstyrel- sen att å kartan teckna bevis att be- slutet på grund därav vunnit laga kraft.
Dä länsstyrelsen fastställt tomtin- delning, skall länsstyrelsen samma dag översända underrättelse därom till byggnadsnämnden, kommunsty- relsen, den som för fastighetsregist- ret och de markägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Där till följd av stadgandet i 150 % tredje stycket byggnadslagen klagan över beslutet ej får föras, har länsstyrelsen att å kartan teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.
71 g.
2 mom. Över länsstyrelsens be- slut enligt denna stadga må talan föras hos Konungen.
2 m om. Talan mot länsstyrelses beslut enligt 51; 5 1 mom. sista stycket eller 66 5 eller i annat ärende som avses i 67 5 än sådant som rör ansö- kan hos länsstyrelsen eller byggnads- nämnd om medgivande som avses i 1 mom. första stycket sista punkten av paragrafen föres hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse i ärende som avses i 5 kap. och mot länsstyrelses beslut om förbud eller föreläggande enligt 6 kap. föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt föres talan mot länsstyrel- ses beslut enligt denna stadga hos K onungcn genom besvär.
(Nuvarande lydelse)
189
(Föreslagen lydelse)
Talan mot statens planverks be- slut enligt 61 5 2 eller 5 mom. föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av planverket en- ligt denna stadga föres talan hos Konungen genom besvär.
72 &?
Kommunens styrelse äger på kom- munens vägnar överklaga länsstyrel- sens beslut i ärende rörande av bygg- nadsnämnd antaget förslag till stads- plan, byggnadsplan eller tomtindel- ning eller ändring därav, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 150 % tredje stycket byggnadslagen är utesluten, och må även eljest i så- dant ärende föra kommunens talan och bevaka dess rätt.
Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd i när- heten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 % byggnadslagen eller omfattas av för- ordnande enligt 82 % samma lag, må talan föras av qutfartsstyrelsen om frågan rör civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsyns- myndigheten om frågan rör atom- reaktor eller annan atomenergian— läggning samt eljest av chefen för försvarsstaben eller myndighet som denne bestämmer.
Kommunstyrelsen äger på kommu- nens vägnar överklaga länsstyrelsens beslut i ärende rörande av byggnads- nämnd antaget förslag till stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning el- ler ändring därav, såframt ej klagan pä grund av stadgandet i 150 % tredje stycket byggnadslagen är ute- sluten, och mä även eljest i sådant ärende föra kommunens talan och bevaka dess rätt.
Mot beslut av byggnadsnämnd, länsstyrelse eller kammarrätt i fråga om tillstånd till nybyggnad eller an- nan ätgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 & byggnadslagen eller om- fattas av förordnande enligt 82 % samma lag, må talan föras av luft- fartsverket om frågan rör civil flyg- plats, av den i atomenergilagen om- nämnda tillsynsmyndigheten om frå- gan rör atomreaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av överbefälhavaren eller myndighet som denne bestämmer.
73 5.2
Vad i denna stadga sägs om kom- mun skall i tillämpliga delar gälla municipalsamhälle varest byggnads- lagens bestämmelser för stad äga tillämpning.
1 Senaste lydelse 1962:264. 2Senaste lydelse 1968: 599.
190
(Nuvarande lydelse)
Handläggas frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län av kommunalförbund mellan Stock- holms stad och Stockholms läns landstingskommun eller av lands- tingskommunen, skall vad som sägs om förbundsstyrelse avse regionpla- neniimnden.
("Föreslagen lydelse)
Handläggas frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län av Stockholms läns landstingskom— mun, skall vad i denna stadga sägs om förbundsstyrelse avse regionpla- nenämnden.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
132] Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor
Härigenom förordnas, att 61 5 förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
61 5.1
Klagan över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna för- ordning må föras genom besvär hos länsstyrelsen.
Över länsstyrelsens beslut md be- svär anföras hos Konungen.
! Senaste lydelse 1967:698.
Talan mot byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna för- ordning föres hos länsstyrelsen ge- nom besvär. Talan mot språngämnes- inspektionens beslut föres hos kom- merskollegium genom besvär.
Mot beslut i särskilt fall av läns- styrelse eller kommerskollegium rö- rande förhandsbesked, tillstånd, medgivande till försöksdrift, föreläg- gande eller besked efter avsyning föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länssty-
(Nuvarande lydelse)
Socialstyrelsen, statens —————
191
(Föreslagen lydelse)
relse eller kommerskollegium enligt denna förordning föres hos Konungen genom besvär.
_- — —- tillstånd beviljats.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
133) Förslag
till
Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91)
Härigenom förordnas i fråga om brandstadgan (1962: 91) . dels att i 2 % orden »kommunens fullmäktige» och »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunalfullmäktige» respektive »kommunstyrelsen»,
dels att 3 5 1 mom. och 26—29 %% skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
så.
1 mo m. Ledamöter och supple- anter i särskild brandstyrelse väljas av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes an— tal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är sär- skilt stadgat. Sker ej val av supple- anter proportionellt, skall tillika be- stämmas den ordning, i vilken sup- pleanterna skola inkallas till tjänst- göring.
1 rn o m. Ledamöter och supple- anter i särskild brandstyrelse väljas av kommunfallmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet leda- möter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, där- est det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vil- ket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om för- farandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vit- ken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
192
(Nuvarande lydelse)
Beträffande särskild brandstyrel- se skola bestämmelserna i 32—42 55 kommunallagen rörande kommunens styrelse ävensom i 45 5 andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsva— rande tillämpning; dock att för sär- skild brandstyrelse i Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 % 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i sam- ma lag föreskriva.
Brandstyrelsens protokoll —— —— — —
(Föreslagen lydelse)
Beträffande särskild brandstyrelse skola bestämmelserna i 32—36 55, 37 3” första stycket och 38—42 55 kommunallagen (1953: 753) rörande kommunstyrelsen ävensom i 45 å andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning; dock att för särskild brandstyrelse i Stock- holm skola gälla bestämmelserna i 51 % 1 mom. kommunallagen (1957: 50) för Stockholm, med undantag av hänvisningen till 39 5 andra styc- ket nämnda lag, samt därutöver vad kommunfullmäktige med iakttagan- de av stadgandena i samma lag före- skriva.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen (1971:000) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild brandstyrelse. ————— skälen därför.
26 5.
Till dagsböter dömes, om ej gär- ningen är belagd med straff i annan författning, den som icke låter verk- ställa föreskriven sotning, när han enligt 17 & andra punkten fått med- givande att själv ombesörja sådan sotning, samt den som bryter mot be- stämmelse i 23 5.
Till böter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författ— ning, den som icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt 17 å andra punkten fått medgivande att själv ombesörja sådan sotning, samt den som bryter mot bestäm- melse i 23 5.
27 5.
Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen en- ligt stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning, till böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats
Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen en- ligt stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning, till böter, högst femhundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats
(Nuvarande lydelse)
avsevärd skada eller olägenhet, skola dagsböter ddömas.
193
(Föreslagen lydelse)
avsevärd skada eller olägenhet, dömes till böter.
23 5.
Bryter någon mot bestämmelsen i 25 å andra stycket, dömes till dags- böter eller fängelse i högst ett år.
Förseelsen må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av måls-
äganden.
Bryter någon mot bestämmelsen i 25 å andra stycket, dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal för väckas endast om målsägan- de anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.
29 &.
Över beslut _________
Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga eller brandordning, må föras hos Konungen.
— — hos länsstyrelsen.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i första stycket el- ler rörande vitcsföreläggande enligt 24 5 mot annan än kommun föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot beslut, som länsstyrelse på grund av brandordning meddelat i särskilt fall angående tillstånd, för- bud eller föreläggande, föres likale- des talan hos kammarrätten genom besvär, om ej fråga är om åliggande för kommunen på grund av dennas ansvar för brandförsvaret.
I övrigt föres talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga eller brandordning, hos Konungen genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller-fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
134) Förslag till Kungörelse
om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87)
Härigenom förordnas, att 52 % mönstringsförordningen (1961: 87) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 52 5.1
Den som ——————————————— hos sjöfartsverket. Talan mot sjöfartsverkets beslut om pdmönstringsförbud eller varning fö- res hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av sjöfartsverket enligt denna förordning föres talan
hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
135) Förslag till Kungörelse
om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler
Härigenom förordnas, att 8 5 förordningen (1968: 70) med vissa bestäm- melser om injektionssprutor och kanyler skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 8 &.
Tillstånd enligt ————————— av socialstyrelsen. Talan mot socialstyrelsens beslut
enligt första stycket föres hos kam- marrätten genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1969:311.
136) Förslag till Kungörelse om ändring i hotellförordntngen (1966: 742)
Härigenom förordnas, att 22 & hotellförordningen (1966: 742) skall ha nedan angivna lydelse. -
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 22 %. Talan mot ——————————————— genom besvär. Talan mot länsstyrelsens beslut Talan mot länsstyrelsens beslut
föres hos Konungen genom besvär. enligt 13 5 föres hos Konungen ge- nom besvär. Mot annat beslut av länsstyrelsen enligt denna förordning föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
137 ) Förslag till Kungörelse
om ändring i kungörelsen (1970: 113) om förevisning av brandfarlig blograffilm
Härigenom förordnas, att 6 % kungörelsen (1970: 113) om förevisning av brandfarlig biograffilm skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 6 5 Talan mot —————————— genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut föres ta- lan hos kammarrätten genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Sakreglster till författningsförslagen
A . . ackord och avskrivninf' av skatter .. . . . . . . . .. ......... 148 aktiebolagslagen 62 aktiehantering, förenklad . 141) aktier, inskränkning i rätten att förvärva .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. 33 allmänförsäkring, lagom...... 121 allmänna förvaltningsdomstolar, lag om ....................... 4
>> » ,behörighet att pröva" vissa 111.1l 23 allmänna ordningsstadgan 182
» sammankomster 98
» - vatten- och avloppsanlaggnmgai .. . . .. .. .. .. . . .. . . .. .. 137 allmänningsskogar' 1 Norrland och Dalarna .. . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .. 36 anmärkningsmäl förfarandet i 143 arbetarskyddslagen 74 arrendenämnder '
B bankrörelse 96 barnavårdslagen ............................................... 103 barnbidrag .................................................... 70 bidragsförskott 71 bostadsrättslagen .............................................. 80 brandfarlig biograffitm 195 brandfarliga varor ............................. 190 brandlagen ................................... . ..... _. ........... 1 16 brandstadgan 191 brottsbalken ...................... ' ............................. 42 byggnadslagen 69 byggnadsminnen .............. ' .................... _. ...... 62 byggnadsstadgan 187
C civilförsvarslagen 102
D - . . - domkapitel .................................................... 51 domstolsväsendet, bidragsskyldigh-et förm vissa städer . . . . . . . . . . . . . . .. 125
E . . .
ekonomiska föreningar 77 elektriska anläggningar -47 enskilda vägar - 57
F familjebidragsförordningen . . . . .. . . . . .. . . fast egendom, inskränkning i rätten att förvätva .. .. .. .. .. .. . . .. .. fastighetsbildningslagen ........................................ fiskelagen ..................................................... fiskevårdsområden ............................................. flottning i allmän flottled .. .. .. .. .. .. .. . folkbokföringsförordningcn .. .. .. fondkommissionsrörclse .. .. .. .. .. .. .. .. .. . . .. fornminnen .................................................... fångvärdsanstalt, behandling i .. .. .. .. .. .. föreningar, ekonomiska ........................................ förfogandelagen ................................................ förhandsbesked i taxeringsfrägor .. .. församlingsstyrelse ............................................. försvaret, bestämmelser till skydd för .. .. .. .. .. . . .. .. .. .. .. .. .. .. försäkring, lag om allmän ...................................... » ,krigsansvarighet för .. .. .. .. .. försäkringsrådet, besvär över beslut ..............................
försäkringsrörelse .............................................. » , utländsk » , vid krig ....................................
förvaltningsdomstolar, allmänna . . . . . . .
» ,behörighet att pröva vissa mål .. .. .. .. förvaltningslag ................................................ förvaltningsprocesslag .......................................... föräldrabalken .. ..
G
giftermålsbalken gravrätt ............... gruva, inskränkning i rätten att förvärva . . . . gruvlagen
H handel, tillfällig handelsregister ................................................. hotellförordningen . huvudmannaskapet för polisväsendet ............................ hyresnämnder ................................................. hälsovårdens område, förbud mot verksamhet . . .. . .. .. .. .. .. .. .. hälsovårdsstadgan .............................................
häradsallmänningar
I injektionssprutoroch kanyler .. investeringsavgift för byggnadsarbeten .......................... J
jaktlagen jordbrukskasserörelsen
197
144 33 140 37 38 41 168 49 61 44 77 85 164 155 43 121 74 84 72 73 73 4 23 8 13 28
26 123 33 53
174 47 195 124 34 112 184 35
194 172
39 97
jordförvårvslagen .............................................. 31 jordhävdslagen ................................................ 137 K kastrering ..................................................... 61 kommun, uppgifter i krig 103 kommunala vallagen ............................................ 149 kommunallagen 151 » för Stockholm .................................. 153 kontinentalsockeln ............................................. 57 Konungariket Sveriges stadshypotekskassa ........................ 160 kraftanläggningar, skyddsåtgärder för ............................ 48 krig, kommuns uppgifter i ...................................... 103 krigsansvarighet för försäkring .................................. 74
kvacksalverilagen 112
kyrkomötesförordningen ....................................... 75 L landshypoteksföreningar ........................................ 159 landstingslagen ................................................ 156 liv- och invaliditetsförsäkring, krigsansvarighet för . . . . . . .. .. .. .. . . 74 lokalhållningen för underrätterna ................................ 139 luftfartslagen .................................................. 99 läkaryrket, behörighet för ...................................... 110 M
medborgarskapslagen 76 militärersättningsförordningen ................................... 158 miljöskyddslagen 135 mönsterskyddslagen ............................................ 115 mönstringsförordningen ......................................... 194 N
namnlagen .................................................... 122 naturvårdslagen .. .. 125 nykterhetsvärdslagen ........................................... 88
näring,utlännigsrättattidka 46
0 oljeavgift ...................................................... 166 oljelagring .................................................... 166 omsorger om psykiskt utvecklingsstörda .......................... 130 ordningsstadgan, allmänna ...................................... 182 P patentlagen .................................................... 1 1 4 pensionsutfästelse, tryggande av .. .. .. .. .. .. .. 134 polisväsendet, huvudmannaskapet för ............................ 124 psykiatrisk vård, beredande av sluten ............................ 128 psykiskt utvecklingsstörda, omsorger om .......................... 130
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 R ransoneringslagen regeringsrådens antal. tillfällig ökning av . . . . . . . . . . rekvisitionslagen . .. religionsfrihctslagen ............................................ renar, konvention mellan Sverige och Finland .. .. . . .. .. .. . . . . . .
riksdagen, val till. . rättspsykiatrisk undersökning" 1 brottmål
S
sambruksföreningar sammankomster, allmänna ...................................... sjukvårdens område, förbud mot verksamhet .. .. . . .. .. .. .. .. . . . . . . sjukvårdslagen ................................................. skatter, ackord och avskrivning av .............................. skogsförläggningslagen ... skollagen ............................................ - .......... smittskyddslagen .............................................. social centralnämnd ............................................ socialhjälpslagen sparbanker .................................................... stadshypoteksföreningar ........................................ statstjänstemannalagen ......................................... stenkolsfyndigheter . . . . . . . . . . . .
sterilisering. . . . . . . . . . . .
stiftelser, tillsyn över straff, samarbete angående verkställighet av ...................... strålskyddslagen ............................................... studiemedelsavgifter .. Sveriges allmänna hy poteksbank ................................
T
tandläkaryrket, behörighet för .. .. .. .. taxeringsfrågor, förhandsbesked i ................................ tillfällig handel trafiknämnder .................................................
U
underrätterna,lokalhållningenför .. ..
understödsföreningar ........................................... uranlagen ..................................................... utlämning för vård eller behandling .............................. utlänning, rätt att idka näring .................................. » » » förvärva fast egendom, gruva eller aktier .
V val till riksdagen vallagen , kommunala .......................................... vapenförordningen . varumärkeslagen ..............................................
199
86 26 85 81 101 148 133
79 98 112 167 148 75 118 135 173 160 96 160 126 54 60 50 45 100 146 159
111 164 174 147
139 52 56 1 38 46 33
148 149 174 113
vatten— och avloppsanläggningar ................................ vattenlagen .................................................... vattenrättskonvention. svensk-norsk .............................. verkställighet av straff, nordiskt samarbete ........................ veterinäryrket,behörighelför .. .. .. .. vård eller behandling, utlämning för .............................. vägar, enskilda ................................................. vägtrafikförordningen .......................................... växtförädlarrättslagen .. .. ..
Y yrkesmässig automobiltrafik .. . . . . yrkesskadeförsäkring ................ '. .. ........... . .... .... ...... Ä
ägofredslagen .................................................. äktenskaps ingående, fullt'öljdav talan .. .. .. .. ..
137 40 42 45 112 138 57 175 116
180 82
35 27
102. Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 1. Förslaget till lag om allmänna törvaltningsdomstolar
1 % Departementschefen. Paragrafen innehåller en presentation av de all- männa förvaltningsdomstolarna. Av första och andra styckena framgår dessutom instansordningen mellan domstolarna.
Regeringsrätten
2 % Departementscheten. I paragrafen regleras regeringsrättens behörighet. Första stycket punkt 1 gäller mål som fullföljs från kammarrätt. Av- sikten är atti den tilltänkta lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol skall inflyta regler om när besvär får anföras över kammarrätts beslut. Punkt 2 gäller de mål, där talan enligt uttrycklig bestämmelse i den mate- riella lagstiftningen skall fullföljas direkt till regeringsrätten och inte först passera kammarrätt. När det gäller den Kungl. Maj:t underställda stats- l'örvaltningen måste enligt 18 % RF i den lydelse, som jag senare i dag kom- mer att föreslå. sådan bestämmelse vara intagen i lag. I fråga om mål som gäller beslut av riksdagens organ kan däremot besvärsbestämmelserna vara intagna i författning som utfärdas av riksdagen. Beträffande sådana mål ersätter förevarande bestämmelse den lag om besvär över beslut av riksda- gens organ, som har föreslagits i prop. 1970: 23. Punkt 3 gäller de uppgifter som nu tillkommer regeringsrätten enligt 5 & regeringsrättslagen, nämligen prövningen av vissa mål rörande biskop. Andra stycket innehåller en erinran om regeringsrättens behörighet en- ligt 19 % RF att »bryta dom äter» och återställa försutten tid.
Enligt nuvarande ordning skall besvär, som innebär klagan över myndig- hets beslut med anledning av sökt fastställelse av landstings, menighets eller dess representations beslut, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet som sista instans. De nu framlagda förslagen innebär inte någon ändring häri. Sådana besvär skall emellertid enligt 2 5 2:0 regeringsrättslagen i stor utsträckning tas upp av regeringsrätten, varefter domstolen enligt 3 % första stycket skall med eget yttrande överlämna målet till avgörande av Kungl. Maj:t i stats— rådet.
Ordningen att mål först tas upp av regeringsrätten och sedan överlämnas med dess yttrande till Kungl. Maj:t i statsrådet för avgörande är ändamåls- enlig i gällande system, där besvären ställs till Kungl. Maj:t och bereds i statsdepartementen vare sig de skall slutligt prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet eller av regeringsrätten. Däremot passar den inte lika bra i det här föreslagna systemet, där regeringsrätten kansli- och beredningsmässigt fri- kopplas från statsdepartementen. Förvaltningsdomstolskommittén har mot denna bakgrund inte föreslagit någon direkt motsvarighet till den nuva-
rande ordningen. I stället har i kommitténs förslag till lag om regerings- rätten tagits in en bestämmelse (2 5) om att domstolen skall avge utlåtande över besvär hos Kungl. Maj:t, vilka avser myndighets beslut med anledning av sökt fastställelse av kommunal myndighets beslut varpå kommunal- lagarnas bestämmelser om besvär äger tillämpning. Vad kommittén så— lunda har föreslagit har inte föranlett erinran eller särskilt uttalande vid remissbehandlingen.
Det är naturligt att Kungl. Maj:t inhämtar regeringsrättens yttrande i bl.a. sådana mål där det bakomliggande beslutet kan angripas genom kommunalbesvär. Sådana besvär skall enligt förslaget alltid prövas i sista instans av regeringsrätten. Även om kommunalbesvär inte har anförts mot ett beslut, som är föremål för fastställelseprövning av Kungl. Maj:t i statsrådet, bör vid denna prövning givetvis vara klarlagt huruvida beslutet är behäftat med sådant fel som kan åberopas som grund för kommunal- besvär. Har å andra sidan kommunalbesvär anförts över det grundläggande beslutet, bör regelmässigt avgörandet i konseljen anstå till dess regerings- rätten prövat kommunalbesvären.
Jag anser således att innan Kungl. Maj:t i statsrådet avgör besvär i ärenden om fastställelse av kommunala beslut regeringsrätten i regel bör höras, i den mån det kommunala beslutet inte kommer under domstolens prövning genom fullföljda kommunalbesvär. Däremot anser jag att det för detta ändamål inte behövs någon uttrycklig föreskrift om att regeringsrät- ten skall avge yttrande i de mål som sålunda remitteras dit. Redan nu förekommer i betydande utsträckning att regeringsrätten utan uttryckligt åläggande avger yttrande i mål hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
När länsstyrelse har prövat ett kommunalt organs beslut dels på grund av sökt fastställelse av det, dels med anledning av kommunalbesvär över det, kommer i det nya systemet olika regler att gälla för fullföljden mot länsstyrelsens beslut. Sålunda skall besvär över beslutet i fastställelse- ärendet anföras hos Kungl. Maj:t i statsdepartementen och prövas i stats- rådet, medan besvär över beslutet i kommunalbesvärsfrågan skall anföras hos regeringsrätten. Det blir således två olika mål som fullföljs och inte ett s. k. blandat mål, dvs. ett mål som innehåller dels frågor som hör till Kungl. Maj:t i statsrådet, dels frågor som hör till förvaltningsdomstol. De skilda fullföljdsvägarna skall framgå av länsstyrelsens besvärshänvisningar.
Inte heller övriga målgrupper, där talan ej skall fullföljas hos kammar- rätt utan direkt hos regeringsrätten, torde innehålla några fall av blandade besvärsmål. Såvitt angår regeringsrätten behövs därför inga bestämmelser om ifrågavarande slag av mål.
Är med besvär förenad ansökan om meddelande av dispens eller om vid- tagande av annan åtgärd, vilken är av beskaffenhet att ankomma på beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet, utgör detta enligt 4 5 första stycket regerings- rättslagen ej hinder för att regeringsrätten prövar besvären. Behöver sedan
regeringsrätten avgjort besvären ansökningen föredras inför Kungl. Maj:t i statsrådet, skall enligt andra stycket av samma lagrum regeringsrätten avge utlåtande över ansökningen. En motsvarande bestämmelse finns be- träffande kammarrätten i 4 5 första punkten kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärknings- mål m. m. Fråga uppkommer nu om föreskrifter av detta innehåll bör tas in i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
Det ligger i sakens natur att besvär som anförts hos allmän förvaltnings- domstol får prövas av domstolen utan hinder av att en ansökan om viss åtgärd av Kungl. Maj:t föreligger. En uttrycklig lagbestämmelse härom är obehövlig. Beträffande domstolens befattning med den föreliggande an— sökningen torde inte heller någon närmare reglering i lag vara erforderlig. Av domstolarnas allmänna serviceplikt följer nämligen att domstolen har att vidarebefordra ansökningen till vederbörande statsdepartement, för den händelse ansökningen fortfarande är aktuell när domstolen har avgjort be- svärsmålet. Det synes inte påkallat att domstolen obligatoriskt avger ut- låtande över ansökningen. Ofta torde det vara tillräckligt att Kungl. Maj:t i statsrådet får del av domstolens beslut jämte handlingarna i målet. Skulle i undantagsfall Kungl. Maj:t ha behov av domstolens yttrande över ansök- ningen, har Kungl. Maj:t möjlighet att remissvägen inhämta utlåtande från domstolen.
I 4 5 första stycket regeringsrättslagen föreskrivs vidare att regerings- rätten får pröva besvär utan hinder av att det beslut, varom är fråga i be- svären, har underställts Kungl. Maj:ts prövning. För att en sådan ordning skall gälla beträffande allmän förvaltningsdomstol synes någon uttrycklig bestämmelse inte behövlig.
Enligt 4 % tredje stycket regeringsrättslagen och 4 5 andra punkten i den förut nämnda kungörelsen angående fullföljd av talan i vissa mål kan rege- ringsrätten och kammarrätten på eget initiativ föreslå att Kungl. Maj:t medger undantag från gällande bestämmelser.
Förvaltningsdomstolskommittén har inte föreslagit någon motsvarighet till dessa bestämmelser. Enligt kommitténs mening ter sig en sådan aktivitet från domstols sida som det här är fråga om mindre naturlig med de upp- gifter de allmänna förvaltningsdomstolarna skall fylla i framtiden. Inte heller synes principiella rättssäkerhetshänsyn tala för att bestämmelserna behålls. Man kan nämligen räkna med att parterna i dagens samhälle för- står att i den utsträckning som behövs bevaka sina intressen genom att till sina besvär foga alternativa yrkanden om nåd, dispens eller liknande åt— gärd. Kommittén framhåller också att regeringsrätten har använt ifråga- varande befogenhet mycket sparsamt.
Kommitténs ställningstagande har vid remissbehandlingen föranlett ut- talande bara av de femton regeringsråden, som ifrågasätter om det är en nödvändig konsekvens av reformen att slopa ifrågavarande bestämmelse
för regeringsrättens del. De framhåller att utrymmet för tillämpning av en sådan bestämmelse visserligen blir ytterligare begränsat i och med att kammarrätten byggs ut till en allmän mellaninstans. Trots detta kan det någon gång särskilt för en högsta instans i förvaltningsmål, där processen väl i allmänhet även i fortsättningen kommer att skötas av den enskilde utan sakkunnig hjälp, finnas anledning att överväga att tillämpa denna initiativrätt.
För egen del vill jag ansluta mig till kommitténs uppfattning att en initia- tivrätt av ifrågavarande slag är mindre väl förenlig med en domstols upp- gifter. Dessutom skulle utrymmet för sådan verksamhet bli ytterst ringa för regeringsrättens del med den starka inriktning på prejudikatbildning som domstolen är avsedd att få i det föreslagna systemet. I förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar har därför inte tagits upp någon mot- svarighet till nuvarande bestämmelser om initiativrätt för regeringsrätten och kammarrätten.
3 %
Departementschefen. I första stycket har tagits in bestämmelsen om krav på prövningstillstånd vid fullföljd från kammarrätt till regeringsrätten. Kravet gäller endast när besvären avser fråga, som tidigare har fullföljts till kammarrätten eller underställts domstolen. Har däremot kammarrätten avgjort frågan som första instans, behövs inte prövningstillstånd. Detta inträffar t. ex. när kammarrätten enligt 103 & taxeringsförordningen prö- var extraordinära taxeringsbesvär, som anförs direkt hos domstolen i fall då prövningsnämnden tidigare har avgjort mål angående den ordinarie taxeringen. Krav på prövningstillstånd kommer inte heller att gälla beslut under rättegång som meddelas av kammarrätt och som kan överklagas särskilt. I detta hänseende skiljer sig föreliggande förslag delvis från vad som gäller enligt rättegångsbalken (se 54 kap. 13 å). Sådana överklaganden torde bli sällsynta för förvaltningsdomstolarnas del, och det spelar därför inte någon nämnvärd roll för regeringsrättens arbetsbörda att prövnings- tillstånd inte krävs beträffande ifrågavarande beslut.
Enligt 2 kap. 13 % tryckfrihetsförordningen får inte gälla särskilda vill- kor för prövning av talan som avser utlämnande av allmän handling. En erinran därom har tagits in i tredje stycket.
4 5
Departementschefen. Första stycket innehåller regler om villkoren för att prövningstillstånd skall meddelas. Att möjligheterna att få prövnings- tillstånd i andra fall än prejudikatfall skall vara ytterst begränsade har utvecklats i den allmänna motiveringen. Den uppräkning av sällsynta fall, som innefattas i punkterna 1—4, är ett uttryck för den restriktivitet som skall iakttas i fråga om annan dispens än prejudikatdispens.
Enligt gällande regler kan prövningstillstånd meddelas bara i prejudikat-
eller intressefall. Om besvär har anförts hos regeringsrätten i flera likartade mål, har domstolen brukat meddela prejudikatdispens endast i ett typfall och avslå dispensansökningarna i de övriga målen. Förvaltningsdomstols- kommittén anser, att denna praxis kan te sig mindre tilltalande i en del lägen, och uttalar sig för en mjukare tillämpning av dispensreglerna. Frå- gan har vid remissbehandlingen berörts bara i riksskattenämndens ytt- rande. Nämnden finner regeringsrättens praxis otillfredsställande och framhåller att kravet på lika behandling av de skattskyldiga här väger så tungt att en ändring bör komma till stånd.
Jag delar den uppfattning som förvaltningsdomstolskommittén och riks— skattenämnden sålunda har gett uttryck åt. Visserligen bör kammar- rätterna i de fall då regeringsrätten kan väntas avgöra en prejudikatfråga i görlig mån försöka att avvakta regeringsrättens avgörande innan de behandlar ytterligare mål som gäller samma fråga. Jag är emellertid med- veten om att det inte torde vara möjligt att helt förebygga att flera mål med samma prejudikatfråga avgörs av kammarrätt innan regeringsrätten har meddelat ett vägledande avgörande i frågan. I sådana situationer bör regeringsrätten kunna meddela prövningstillstånd i flera mål av samma typ. Visserligen torde det kunna hävdas att det inte kan anföras prejudikat- skäl för att meddela prövningstillstånd i mer än ett av målen. Dock bör det i så fall anses föreligga sådant synnerligt skäl som motiverar pröv- ningstillstånd. Någon nämnvärd ökning i regeringsrättens arbetsbörda kan knappast bli följden av en sådan tillämpning av de föreslagna reglerna om prövningstillstånd. ,
Mot bakgrund av den starka tonvikt på prejudikatbildning, som de föreslagna dispensvillkoren innebär, bör prövningstillstånd i princip be- gränsas till den eller de frågor som har föranlett tillståndet. Ibland kan dock praktiska skäl eller andra särskilda omständigheter motivera att den förda talan prövas i vidare omfattning. Regeringsrätten bör därför lämp- ligen ges uttrycklig befogenhet att till prövning ta upp också andra frågor som besvären avser. En bestämmelse härom har tagits in i andra stycket.
Någon särskild bestämmelse synes däremot inte behövlig för de fall då en av flera parter i samma mål har fått prövningstillstånd eller då en parts talan skall tas upp utan dispens, medan en annan part i målet bara kan få talan prövad om dispens meddelas honom. I 98 5 4 mom. taxeringsför- ordningen finns visserligen f.n. bestämmelser som tillförsäkrar motpart i målet eller samtaxerad make prövning om den andra partens resp. makens besvär tas upp till prövning. Enligt min mening bör det för dessa fall vara tillfyllest att make eller annan. som det här är fråga om, kan få prövnings- tillstånd, om omständigheterna innefattar synnerliga skäl till det.
6 & Departementscheten. Innehållet i första stycket har behandlats i den all- männa motiveringen.
Andra stycket har motsvarighet i 1 % regeringsrättslagen. I tredje stycket har tagits inden nuvarande bestämmelsen i 1 a % rege— ringsrättslagen att frågor om prövningstillstånd avgörs av tre regeringsråd.
7 %
Departementschefen. Det är viktigt att prejudikatfrågor skall kunna hänskjutas till avgörande i plenum för att enhetlighet och följdriktighet i rättstillämpningen därigenom skall säkerställas. Förevarande bestäm- melser motsvarar föreskrifterna i 3 kap. 4 och 5 55 rättegångsbalken om plenum i högSta domstolen. De ger dock en vidare ram för att hänskjuta mål till plenum än bestämmelserna i rättegångsbalken genom att hän- skjutande till plenum också skall få ske på grund av att målet är av sär- skild principiell vikt. Härigenom undviks i sådana fall att det blir ut— rymme för tvekan huruvida regeringsrätten kommer att inta samma ståndpunkt när ett liknande fall kommer upp senare.
För regeringsrättens del har inte ansetts behövas någon regel om att brådskande mål under vissa omständigheter inte skall hänskjutas till plenum.
8 % Departementschefen. Bestämmelsen har 7 5 lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring som förebild.
Kammarrätterna
10 &
Departementschefen. Första stycket innehåller bestämmelser om kam— marrätts kompetens. Kammarrätterna är liksom regeringsrätten huvud- sakligen besvärsprövande domstolar. Möjligheten att anföra besvär hos kammarrätt framgår av besvärsbestämmelser i olika författningar som reglerar förvaltningsverksamheten. Dessutom har kammarrätt i ett fall uppgifter, som inte utgör besvärsprövning. Bestämmelsen härom finns i punkt 2 och aVSer det fallet att två länsstyrelser har kommit till olika re— sultat i en mantalsskrivnings- eller kyrkobokföringsfråga. Föreskrift om att sådant mål skall underställas kammarrätts prövning finns i 48 % folk- bokföringsförordningen.
Enligt andra stycket skall det ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma domkretsarna för de båda kammarrätterna. Som antytts i den allmänna motiveringen bör i princip domkretsarna bygga på en regional indelning, så att i första hand beslutsmyndighetens belägenhet får avgöra till vilken kammarrätt talan skall fullföljas. När det gäller besvär mot beslut av cen- tralt ämbetsverk kan man emellertid också tänka sig att i stället låta bot- teninstansens belägenhet vara avgörande. På så sätt kan undvikas att samt- liga mål inom vissa målgrupper samlas hos den ena kammarrätten. Det
kan också beträffande andra mål som fullföljs till kammarrätt finnas skäl att frångå en strikt regional uppdelning av kammarrätternas kompetens- områden. Dessa frågor kan dock lämpligen anstå till ett senare tillfälle.
ng
Departementschefen. Paragrafen motsvarar 3 & andra stycket regerings- rättslagen och den för kammarrätten gällande bestämmelsen av samma innebörd i 3 % andra stycket kungörelsen (1924:528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. Det är här fråga om blandade besvärsmål, som innehåller både frågor som enligt förslaget skall prövas av kammarrätt och frågor som skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ett exempel på ett sådant besvärsmål är att besvär anförts över att byggnadsnämnd och länsstyrelse har avslagit en an- sökan om dispens från byggnadsförbud och beslutet samtidigt innebär att be- gärt byggnadslov har vägrats. Frågan om byggnadslov hör principiellt till kammarrättens kompetensområde, medan länsstyrelsens beslut i dispensfrå- gan skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Den här föreslagna regeln medför att Kungl. Maj:t i statsrådet skall avgöra hela målet sedan kammar- rätten har yttrat sig.
Regeln överensstämmer med förvaltningsdomstolskommitténs förslag. Den har uttryckligen godtagits av flertalet av regeringsrättens ledamöter, nämligen regeringsråden Hegrelius, Wilkens, Ringdén, Hjern, Walberg, YVieslander, Paulsson, Simonsson, Lundell, Lidbeck, Nordlund och Ham- dahl, samt av kammarrätten. De nämnda regeringsråden framhåller att det är angeläget att i byggnadsmäl, som enligt den föreslagna regeln kommer att överlämnas av kammarrätt för avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet, yttrande inhämtas från regeringsrätten, om bedömningen i kammarrättens yttrande ifrågasätts eller eljest synes tveksam. Som tidigare nämnts förordar regeringsråden Martenius, Körlof och Cars att bl.a. byggnadsmålen —— som är den målgrupp där det oftast torde kunna bli aktuellt att kammarrätt överlämnar målet med eget yttrande för avgörande av Kungl. Maj:t i stats- rådet — skall fullföljas direkt till regeringsrätten från länsstyrelse.
Jag är medveten om att det kan diskuteras att låta de blandade målen an- tingen gå vidare från kammarrätt till regeringsrätten innan de överlämnas till Kungl. Maj:t i statsrådet eller gå direkt till regeringsrätten med förbi— gående av kammarrätt. I och med att en väl kvalificerad kammarrättsorga- nisation inrättas för förvaltningsmålen skulle dock det första alternativet innebära ett alltför omständligt och opraktiskt system och det andra alter- nativet utgöra ett knappast nödvändigt eller eljest lämpligt avsteg från den ordinarie instansordningen. Härtill kommer att antalet blandade mål torde bli ganska ringa. Jag har inhämtat att man inom civildepartementet har för avsikt att beträffande byggnadsmäl, som gäller både byggnadslov och dispens från byggnadsförbud, ge länsstyrelserna anvisning om att låta dispensfrågan
bli slutligt avgjord innan frågan om byggnadslov prövas. På så sätt kan den dominerande gruppen av blandade mål antas försvinna.
I likhet med vad flertalet regeringsråd anfört anser jag att regeringsrättens yttrande bör inhämtas i mål som överlämnas från kammarrätt till avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet, när frågor av prejudikatnatur förekommer i målen eller när andra särskilda omständigheter motiverar det.
De problem, som hänger samman med att besvärshandling kan innehålla även ansökan om dispens eller annan liknande åtgärd som det ankommer på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva, har behandlats under 2 &. Detsamma gäller frågan om förvaltningsdomstol bör ha rätt att utan ansökan från rättssökande göra framställning om sådan åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.
13 %
Departementschefen. I första stycket har, utöver en bestämmelse om att kammarrätt är delad i avdelningar, tagits in en föreskrift om att Kungl. Maj:t skall kunna bestämma att avdelning av kammarrätt skall vara för- lagd till annan ort än den där domstolen har sitt säte. Som har framgått av den allmänna motiveringen är denna möjlighet avsedd att i första hand ut— nyttjas för förläggning av ett par avdelningar av kammarrätten i Stockholm till Norrland. Det ligger i sakens natur att till dessa avdelningar bör lottas företrädesvis mål med anknytning till Norrland.
I andra stycket har tagits in reglerna om kammarrättsavdelnings samman- sättning. Minimiantalet ledamotstjänster på avdelning överensstämmer med antalet ledamöter för domförhet enligt 14 5. När antalet uppgår endast till minimiantalet skall samtliga ledamotstjänster vara ordinarie. Som framgår av den allmänna motiveringen är avsikten att avdelning normalt skall bestå av sex ledamöter. I princip skall även övriga ledamotstjänster vara ordinarie. Emellertid kan det, som framhållits i den allmänna motiveringen, under upp- byggnaden av den nya kannnarrättsorganisationen bli aktuellt att med hän- syn till rekryteringssituationen inrätta vissa ledamotstjänster utöver minimi— antalet som extra ordinarie assessorstjänster.
I tredje stycket har tagits in en hänvisning till reglerna i taxeringsförord- ningen om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering.
14 &,
Departementschefen. I den allmänna motiveringen har utvecklats skälen för att också i fortsättningen kammarrättsavdelning skall vara domför med tre ledamöter. Bestämmelsen härom bör lämpligen kompletteras med en föreskrift om att, liksom i tingsrätt med juristkollegium och i hovrätt, en ledamot utöver det domföra antalet får sitta i rätten. I och med att kammarrätt blir allmän förvaltningsdomstol och bl. a. kan beräknas hålla ett ökat antal muntliga förhandlingar bör möjligheten stå öppen att en av-
delning sammanträder med fyra ledamöter för att förebygga att domför- heten förloras vid förfall för någon ledamot vid behandling av tidskrä- vande mål eller när fortsatt muntlig förhandling måste sättas ut i ett mål.
Gemensamma bestämmelser
15 &
Departementschefen. I paragrafen hänvisas i fråga om omröstning i för- valtningsdomstol till rättegångsbalkens bestämmelser angående omröstning i överrätt, 16 kap. såvitt gäller omröstning i tvistemål och 29 kap. vad avser omröstning i brottmål. Enligt sakens natur skall i det stora flertalet mål bestämmelserna om omröstning i tvistemål tillämpas. I vissa mål, såsom disciplinmål och mål om utdömande av vite, synes dock omröstning böra ske enligt brottmålsreglerna.
17 &
Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna om behörighetskrav m. m. för ledamöter och föredragande i allmän förvaltningsdomstol över- ensstämmer till stor del med vad som gäller för domare i allmän domstol enligt rättegångsbalken och för ledamöter i kammarrätten enligt kammar- rättsstadgan. I fråga om ålderskravet anser jag dock att det inte längre finns tillräckliga skäl att hålla fast vid den gängse tjugofemårsgränsen. Den saknar visserligen nästan helt praktisk betydelse, men det bör bl. a. av principiella skäl räcka med föreskriften om att den som är omyndig inte är behörig att tjänstgöra som ledamot eller föredragande i förvaltningsdom- stol. Kravet på avlagd domared eller motsvarande försäkran är i och för sig nytt för regeringsrådens del, men i praktiken torde redan tillämpas att till- trädande regeringsråd som inte redan förut har gjort det avlägger ed eller försäkran när de tar säte i domstolen.
18 %
Departementsehefcn. Det finns i flera fall behov av att inom förvaltnings- domstol anlita särskilda sakkunniga. I vanliga fall tillgodoses detta behov genom att domstolen förordnar sakkunnig för ett visst mål. Avsikten är att regler härom skall tas in i det lagförslag om förfarandet i förvaltnings- domstol som år under utarbetande inom justitiedepartementet.
I vissa typer av mål behöver domstolen ofta anlita sakkunniga. Förden- skull finns i ett par förvaltningsdomstolar fasta sakkunniga för speciella målgrupper. Kammarrätten har sålunda, som förut nämnts, fasta sakkun- niga för att tillhandagå domstolen med yttranden i frågor rörande bokföring och balansteknik samt i frågor om uppskattning av inkomst av skog. Vidare skall enligt 5 % lagen (1961:262) om försäkringsdomstol finnas särskilda sakkunniga med uppgift att tillhandagå domstolen med utlåtanden i medi-
cinska frågor. I båda fallen förordnas de sakkunniga av Kungl. Maj:t. Enligt lagen om försäkringsdomstol skall därvid domstolen först ha hörts.
Enligt förvaltningsdomstolskommittén bör systemet med fasta sakkun- niga i kammarrätt, vilka utses av Kungl. Maj:t, behållas även i det nya systemet. Kommittén har dessutom föreslagit att systemet med fasta sak— kunniga införs i regeringsrätten när det gäller patentmål. Enligt kommit- téns mening är möjligheten för domstolen att för varje särskilt mål utse sakkunnig inte tillräcklig när det gäller att kontinuerligt tillförsäkra rege- ringsrätten expertis i dessa för icke-tekniker ofta svårtillgängliga mål. Kom- mittén erinrar om att man vid tillkomsten av lagen om försäkringsdomstol ansåg det behövligt att komplettera en hänvisning till 40 kap. rättegångs- balken med bestämmelsen om fasta medicinska sakkunniga i domstolen.
Vid remissbehandlingen har allmänt godtagits att systemet med fasta sakkunniga i kammarrätt behålls. Däremot har samtliga regeringsråd utom regeringsrådet Klackenberg, som ej uttalat sig i frågan, ställt sig negativa till förslaget om fasta sakkunniga för patentmål i regeringsrätten. De anser att det inte finns något behov av sådana sakkunniga och framhåller att de avgöranden regeringsrätten skall fälla i patentmål är av övervägande rätts- lig natur och att föredragandena i dessa mål är väl insatta i målens tek- niska aspekter.
Enligt min mening visar erfarenheterna från kammarrätten och försäk- ringsdomstolen att det kan vara värdefullt att till en förvaltningsdomstol kunna knyta fasta sakkunniga som kontinuerligt står till domstolens för- fogande med utlåtanden i vissa typer av mål. När det gäller förvaltnings- rättskipning i kammarrätt och regeringsrätten ligger det närmast till hands att i första hand domstolen själv får bedöma i vad mån det föreligger behov av fasta sakkunniga. Sådana sakkunniga bör dock förordnas av Kungl. Maj:t. En bestämmelse om möjlighet att förordna fasta sakkunniga åt rege- ringsrätten och kammarrätt har därför tagits in i förevarande paragraf. Att fasta sakkunniga förordnats för viss typ av mål skall naturligtvis inte ut- göra hinder för domstolen att i ett sådant mål anlita annan sakkunnig.
Jag vill tillägga att en fast sakkunnig givetvis inte har annan funktion i processen än andra sakkunniga. Som jag har berört i den allmänna moti- veringen är den sakkunniges uppgift att tillhandagå domstolen med skrift- liga eller muntliga utlåtanden, som part alltid skall kunna ha bemött innan domstolen grundar sitt avgörande på dem.
Övergångsbestämmelser
Departemeutsehefen. Som tidigare nämnts föreslås lagen träda i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser skall emellertid fortfarande gälla i fråga om talan mot beslut, som har meddelats före ikraftträdandet. Till skillnad från vad som är 1958 föreskrevs vid införandet av prövningstill-
stånd i taxeringsmål är sålunda övergången till nya regler för sådana mål här inte knuten till visst års taxering. Samtliga oavgjorda mål, som finns i kammarrätten vid årsskiftet 1971/72, kommer alltså att omfattas av de nya reglerna om prövningstillstånd oavsett vilket taxeringsår de hänför sig till.
Den nuvarande kammarrätten upphör att finnas till som en domstol för hela riket i och med ikraftträdandet. Det är naturligt att de mål som då finns i balans i kammarrätten övertas av kammarrätten i Stockholm. Lika- så bör de mål, som sänds in till kammarrätt efter ikraftträdandet och som avser dessförinnan meddelade beslut, gå till kammarrätten i Stockholm. Som framhållits i den allmänna motiveringen bör dock Kungl. Maj:t ha möjlighet att förordna om överflyttning till kammarrätten i Göteborg av mål, som gäller beslut meddelade före ikraftträdandet av myndighet inom domkretsen för denna kammarrätt.
Genom den föreslagna reformen ersätts regeringsrättslagen av lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och de ändringar som i samband med re- formen företas i olika författningar. Vidarc bör lagen (1967: 64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, enligt vilken detta antal efter den 30 juni 1971. skall successivt minskas till 17, upphävas. Dessutom blir den i prop. 1970: 23 föreslagna lagen om besvär över beslut av riksdagens organ över- flödig genom reformen. Även andra författningar, såsom kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och an— märkningsmål m. m. och kammarrättsstadgan, bör upphöra att gälla när den nya lagstiftningen träder i kraft. För detta behövs emellertid inte riksdagens medverkan, och som jag tidigare berört bör därför denna fråga tas upp först vid ett senare tillfälle.
Vissa bestämmelser i regeringsrättslagen bör gälla övergångsvis också efter ikraftträdandet. Härom är följande att anföra.
Vid tillkomsten av gällande kommunallag (1953: 753) föreskrevs i 8 % lagen (1953: 754) om införande av kommunallagen, att vad lagen (1930: 251) om kommunalstyrelse på landet innehöll om behandling av ärende, som en- dast angick i mantal satt jord, fick tillämpas t.o.m. den 31 december 1959 eller den senare dag Kungl. Maj:t bestämde. Denna bestämmelse gäl— ler fortfarande och får enligt senaste föreskrifter därom (1969: 549) tilläm- pas till utgången av år 1971. En förlängning av bestämmelsens giltighets- tid är inte utesluten. Mål om beslut i ärende, som här avses, prövas f.n. i sista instans av regeringsrätten med stöd av 2 5 2:0 första ledet regerings- rättslagen. Eftersom beslut av länsstyrelse i sådant ärende kan förekomma även efter ingången av år 1972, behövs en bestämmelse om vilken instans som då skall pröva besvär över länsstyrelsens beslut. Besvärsprövningen bör lämpligen handhas av regeringsrätten i överensstämmelse med vad som föreslås för övriga kommunalbesvärsmål.
I prop. 1969: 168 har-lagts fram förslag till mönsterskyddslag, som fr. o. m. den 1 oktober 1970 skall ersätta lagen (1899: 59) om skydd för vissa mönster och modeller. Enligt särskilda övergångsbestämmelser skall äldre lag bl. a. tillämpas i fråga om mönster, som har registrerats före den nya lagens ikraftträdande. Mål om registrering av mönster enligt 1899 års lag prövas f. n. i sista instans av regeringsrätten med stöd av 2 5 14:0 fjärde ledet rege— ringsrättslagen. Eftersom patent- och registreringsverket även efter in- gången av år 1972 kan komma att fatta beslut som rör mönsterregistrering enligt 1899 års lag, bör en bestämmelse finnas om vilken myndighet som skall handlägga besvär över verkets ifrågavarande beslut. Besvären bör lämpligen i överensstämmelse med nuvarande ordning prövas av regerings— rätten. En bestämmelse härom har tagits in i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Vad angår be- svärsärenden enligt den nya mönsterskyddslagen kommer jag att föreslå- alt besvär över beslut, som har meddelats av patent- och registreringsver- kets besvärsavdelning, skall prövas direkt av regeringsrätten. '
Senare i dag kommer jag att hemställa att Kungl. Maj:t genom proposi- tion föreslår riksdagen att anta förslag till ny jordabalk. I balkens 15 kap. finns föreskrifter "om rätt till elektrisk kraft, vilka motsvarar huvudbe- stämmelserna i det förslag till lag om rätt till elektrisk kraft som finns in- taget i lagrådsremissen den 19 september "1969 om följdlagstif-tning till den nya jordabalken m. m. Jordabalken är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972. Som angetts i nyssnämnda lagrådsremiss är tanken att lagen (1920: 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. samtidigt skall upphävas. Detta inne- bär bl. a. att nuvarande registreringsbestämmelser— slopas. Som framgår av lagrådsremissen är det dock tänkt att äldre bestämmelser om verkan av-re- gistrering av elektrisk starkströmsledning och av understation samt om upphävande av sådan registrering skall gälla till utgången av år 1976. Mål om upphävande av registrering av elektrisk starkströmsledning eller under- station kan därför förekomma" även efter ingången av år 1972. Sådana mål prövas f.n. enligt 2 % 14:o tionde ledet regeringsrättslagen av regerings- rätten. Denna ordning bör behållas till dess måltypen försvinner.
Enligt 2 % özo tionde ledet ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om fördelning till återbetalning av lån utav allmänna medel. Förvalt- ningsdomstolskommittén förklarar, att bestämmelsen endast torde äga aktualitet i fråga om avdikningslån enligt kungörelsen (1939: 432) angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond. Kungörelsen är numera upphävd (1959: 246) men äger fortfarande tillämpning i fråga om äldre län. Det torde inte vara helt uteslutet, att ett fördelningsärende kan uppkomma även efter ingången av år 1972. Besvär i sådana mål synes lämpligen böra prövas i oförändrad ordning.
Enligt 2 % 6:o regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva skatt-
läggningsmål, övriga mål om grundskatter eller därmed jämförliga utskyl- der och mål om markegångsprisen. Här nämnda mål berör alla rättsförhål- landen enligt författningar, som till största delen har förlorat sin aktualitet. Förvaltningsdomstolskommittén föreslår att mål om grundskatter eller där- med jämförliga utskylder skall i första hand prövas av kammarrätt, medan övriga mål även i fortsättningen skulle prövas i oförändrad ordning. I överensstämmelse med vad som vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har föreslagits av kammarkollegiet anser jag att samtliga nu nämnda mål, i den mån sådana alltjämt förekommer, även i fortsättningen bör prövas direkt av regeringsrätten.
Enligt 2 % 7 :o första och tredje leden regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om fastställande av jordebok, om uppta- gande i eller uteslutande ur jordebok av fastighet eller särskild anteckning, om ändring i förhållande, varom uppgift finns införd i jordebok, samt i paragrafen eljest ej nämnda mål om förmåner, rättigheter och skyldigheter, vilka åtföljer fastighet på grund av dess särskilda natur och egenskap. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar att jordeboksmål fortfarande kan förekomma men att de till största delen sammanhänger med förhål- landen under äldre tider och att nuvarande fullföljdsordning bör behållas för dessa mål. Övriga här nämnda mål bör däremot enligt kommitténs mening i första hand prövas av kammarrätt. Kammarkollegiet anser i sitt remissyttrande att gällande fullföljdsordning bör behållas i sistnämnda mål. Jag ansluter mig till kammarkollegiets mening och förordar att nu- varande fullföljdsordning behålls i samtliga här behandlade mål.
Regeringsrätten skall enligt 2 % 8:o första, andra och nionde leden rege- ringsrättslagen pröva mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyl- digheter, övriga mål rörande indelnings- och roteringsverket, mål om hem- mans och lägenheters indelning till lotsning, om utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lotsningspliktiga hemman och lägenheter, om dessas för- måner, friheter och skyldigheter samt mål om ordningen och sättet för begagnande av samfälld tångtäkt. Förvaltningsdomstolskommittén förkla- rar att det är i hög grad ovisst om det längre kan förekomma några mål om indelnings- och roteringsverket. Även i övrigt är målen enligt kommit- tén av ålderdomlig natur. Kommittén föreslår att samtliga hithörande mål skall prövas av regeringsrätten liksom hittills. Förslaget lämnas utan erin- ran såvitt angår målen om indelnings— och roteringsverkct av kammarkol- legiet, såvitt angår målen om lotsningsbesväret av sjöfartsstyrelsen och kammarkollegiet samt såvitt angår målen om samfälld tångtäkt av rege- ringsrättens ledamöter. I överensstämmelse med kommittén anser jag att det inte finns anledning att införa någon ny fullföljdsordning för de här behandlade målen.
Enligt 2 % 9:o första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om tillvaro av eller företräde till stadgad åborätt eller ständig
besittningsrätt till hemman eller lägenhet, som tillhör kronan, menighet eller allmän inrättning. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar att må- len avser upplåtelseformer som så småningom torde komma att försvinna och att det därför inte synes föreligga skäl att för dessa mål införa en ny fullföljdsordning. Förslaget biträds av kammarkollegiet. Jag ansluter mig till kommitténs förslag.
Enligt 2 % 10:o första och andra leden regeringsrättslagen har regerings- rätten att pröva mål om rättighet till och villkoren för skatteköp av kronan, menighet eller allmän inrättning tillhörig fastighet, som enligt författning- arna får försäljas till skatte, om fastställande av skatteköpeskilling samt mål om nybygges omföring till skatte och villkoren därvid. Förvaltnings- domstolskommittén förklarar att dessa mål så småningom torde komma att försvinna och att det därför inte föreligger skäl att för dessa måls del införa en ny fullföljdsordning. Förslaget lämnas utan erinran av kammarkollegiet. Jag ansluter mig till kommitténs förslag.
Enligt 2 5 11:0 första ledet regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att pröva mål om avgäld från avsöndrad lägenhet samt om för- delning av mantal eller utskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lä- genhet. Också här är det fråga om mål, som kommer att försvinna. Förvalt- ningsdomstolskommittén föreslår att målen i första hand skall prövas av kammarrätt. Kammarkollegiet förordar att gällande fullföljdsordning be- hålls. Med hänsyn till målens ålderdomliga karaktär ansluter jag mig till vad kammarkollegiet har förordat.
Enligt 2 & 11:o andra och tredje leden regeringsrättslagen har regerings- rätten att pröva mål om tomtmätning och mål om avstyckning enligt 5 kap. lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad. I prop. 1969: 128 har för riksdagen lagts fram förslag till fastighetsbildningslag, som är avsedd att från och med den 1 januari 1972 ersätta bl. a. lagen om fastighetsbildning i stad. Enligt den nya lagen kommer administrativa besvärsmål i nu ifrå- gavarande ämnen inte att förekomma. I ett till lagrådet den 15 augusti 1969 remitterat förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen före- skrivs i 4 och 6 åå att äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas i vissa fall efter det att den nya lagstiftningen har trätt i kraft. Detta gäller bl. a. avstyckning enligt lagen om fastighetsbildning i stad och tomtmätning enligt samma lag. På grund härav synes det lämpligt att nuvarande kompe- tensregler i regeringsrättslagen för dessa slag av mål får gälla så länge som nu ifrågavarande bestämmelser i 1917 års lag är tillämpliga.
Enligt 2 5 11:0 femte ledet regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att pröva mål om undantag från tillämpningen av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda bestämmelserna eller av föreskrifterna i lagen (1957: 390) om fiskearrenden. Kompetensregeln avser sådana beslut som i första instans fattasav arrendenämnd med stöd av lagen (1907:36 s. 1) Om nyttjanderätt till fast egendom samt lagen (1946:
147) med särskilda bestämmelser "om arrende av viss kommunal jord och lagen (1957: 390) om fiskearrenden. Senare i dag kommer jag att anmäla fråga om proposition till riksdagen1 med förslag till jordabalk. I 8 kap. 29—33 åå av den nya balken finns bestämmelser om förfarandet i arrende- tvister. Enligt dessa skall den som är missnöjd med arrendenämnds beslut i vissa angivna frågor väcka klandertalan hos fastighetsdomstol.- Arrende- nämnds beslut i övriga hithörande ärenden får ej klandras. Administrativa besvärsmål med anledning av arrendenämnds beslut kan således inte upp- komma enligt jordabalksförslaget. I remisser till lagrådet den 29 november 1968 och den 19 september 1969 har lagts fram förslag till bl. a. lag om in— förande av nya jordabalken. Enligt denna skall den nya balken träda i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt upphävs nyttjanderättslagen och lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord. I fråga om ärenden som. har anhängiggjorts hos arrendenämnd före den 1 januari 1972 är dock avsikten enligt förslaget" .(s. 6 och 107 i lagrådsremissen den 19.9.1969) att äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas. Enligt ett sistnämnda dag till lagrådet remitterat förslag till lag om ändring i lagen om fiskearrenden är motsvarande ordning avsedd att tillämpas i fråga om fiskearrenden. I samtliga de fall där .äldre arrendenämnd fattar beslut och administrativa besvär kan anföras torde det vara lämpligt att nuvarande f ullföljdsordning behålls.
Enligt 2 % 12:e regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva avvitt— ringsmål. Förvaltningsdomstolskommittén. förklarar att målen numera i stort sett saknar aktualitet och att nuvarande instansordning bör behållas för dessa mål. Förslaget lämnas utan erinran av kammarkollegiet. Jag an- sluter mig till kommitténs förslag.
Enligt 2 5 17:0 nionde ledet första punkten regeringsrättslagen ankom- mer det på regeringsrätten att pröva mål om bötesansvar. F örvaltnings- domstolskommittén förklarar, att förvaltningsmyndigheterna i nutida lag- stiftning inte tilläggs rätt att utdöma böter men att det inte är uteslutet att äldre bestämmelser av denna innebörd fortfarande kan vara i kraft. Efter- som denna målgrupp kommer att försvinna finns det enligt kommitténs mening inte skäl att för dessa måls del införa en ny fullföljdsordning. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat.
I samband med företagna ändringar i regeringsrättslagen har ibland föreskrivits att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla i vissa angivna fall. I den mån sådana övergångsbestämmelser ännu har aktualitet bör de tillämpas också på besvär över beslut som har meddelats efter ingången av år 1972.
Som framgår av den allmänna motiveringen beräknas antalet ledamöter i regeringsrätten under ett övergångsskede betydligt överstiga tolv. Det är
1 Prop. 1970: 20.
lämpligt att domstolen då kan arbeta på fler avdelningar än två. En be- stämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna härom har därför tagits in i övergångsbestämmelserna.
2. Förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål
1 %
Departementschefen. Denna paragraf innehåller de bestämmelser om kammarrätts behörighet att handlägga vissa mål som behövs utöver full— följdsreglerna i ett stort antal specialförfattniugar till vilka jag återkom- mer längre fram. Paragrafen innefattar" en katalog över vissa typer av mål och anger att i sådana mål besvär skall anföras "hos kammarrätt i stället för hos- Kungl. Maj:t. Den föreslagna lagen är i detta hänseende uppbyggd på samma sätt som kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter an- gående fullföljd av talan i vissa besvärs— o'ch'anm'ärkningsmål m.m. .Över kammarrätts beslut i nu ifrågavarande mål skall besvär kunna anföras hos regeringsrätten enligt de regler som jag har angett i det föregående. Måluppräkningen företer likheter med enumerationen i 2 5 regeringsrätts- lagen men är betydligt kortare. Den föreslagna lagen äger, som jag förut har sagt, tillämpning bara på sådana ärenden som regleras av författningar vilka utfärdats före den 1 januari 1972. Ändringar som vidtas därefter i sadana författningar medför givetvis inte att den föreslagna lagen upphör att vara tillämplig på mål enligt författningen 1 fråga.
Beträffande vissa mål finns det på grund av de förhållanden, "som den materiella författningen reglerar, anledning att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av anförda besvär, fastän målen är av den typ som enligt lagförslaget i allmänhet skall handläggas av kammarrätt. I dessa undantagsfall tas i den materiella författningen in en föreskrift om att besvären skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. I enstaka fall har för tydlighetens skull en sådan föreskrift tagits med fastän detta egent- ligen inte har varit nödvändigt, eftersom målen strängt taget inte är av den art som avses i den föreslagna lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål. Här rör det sig emellertid om fall där det vid tillämp- ningen kan uppkomma tvekan huruvida lagen är tillämplig eller ej.
En annan grupp av mål, där huvudregeln om kammarrätts behörighet inte skall äga tillämpning, utgör de mål som räknas upp i övergångsbe— stämmelserna till den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
I det följande går jag igenom de olika målgrupper som enligt paragrafen hänförs till kammarrätts kompetensområde. Jag redogör därvid i allmän— het i fråga om varje målgrupp för gällande rätt, förvaltningsdomstols- kommitténs förslag, remissyttrandena och mina egna överväganden.
1. Gällande rätt. Mål om val till riksdagen, mål om val till ombud vid kyrkOmöte, mål om annat val till befattning eller uppdrag, mål om val
för upprättande av förslag till befattning eller uppdrag samt mål om folk- omröstning enligt 49 % 2 mom. RF prövas f. 11. av regeringsrätten med stöd av 2 & lzo första —— tredje och femte leden regeringsrättslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kammittén förordar att mål om val till riksdagen, mål om val till ombud vid kyrkomöte och mål om sådana val som omfattas av kommunala vallagen (1930:253) ävensom mål om folkomröstning skall på grund av målens brådskande natur avgöras av regeringsrätten utan att tidigare ha prövats av kammarrätt. Övriga valmål förs av kommittén till kammarrätts kompetensområde. Eftersom ett stort antal valmål omfattas av kommunallagarnas bestämmelser om kommunal- besvär, bör i sammanhanget erinras om att enligt kommitténs förslag kommunalbesvär skall anföras hos kammarrätt.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om val- och folkomröst— ningsmålen lämnas utan erinran av kammarkollegiet samt domkapitlen och stiftsnämndema i Uppsala och Linköping.
Departementschefen. Som framgår av vad jag redan tidigare har an- fört delar jag kommitténs uppfattning att mål om val till riksdagen, mål om val till ombud vid kyrkomöte samt mål som omfattas av kommunala vallagen ej bör handläggas av kammarrätt utan bör gå direkt till regerings- rätten. Jag återkommer i det följande till de lagändringar som behövs för detta ändamål. Frågan om ändring av 22 å riksdagsordningen anmäls, som förut nämnts, separat tillsammans med vissa andra grundlags- ändringar. Också mål om folkomröstning enligt 49 ä 2 mom. RF bör gå direkt till regeringsrätten. Bestämmelse härom bör lämpligen för varje folkomröstning tas in i den lag som skall stiftas rörande folkomröstningen.
I det föregående har jag förordat att i kommunalbesvärsmål den nuva- rande instansordningen skall behållas oförändrad. Härav följer att sådana valmål, som omfattas av kommunallagarnas bestämmelser om kommunal- besvär, enligt mitt förslag inte skall prövas av kammarrätt utan skall gå direkt till regeringsrätten. En sådan ordning är ändamålsenlig inte endast av lagtekniska skäl utan också därför att en del av ifrågavarande valmål måste anses brådskande.
Såvitt angår övriga valmäl ansluter jag mig till kommitténs förslag att målen skall föras till kammarrätts kompetensområde. I den föreslagna lagtexten betecknas målen som mål om val till befattning eller uppdrag och mål om val för upprättande av förslag till befattning eller uppdrag. Någon närmare avgränsning av målen behövs inte, eftersom lagförslaget endast omfattar sådana mål i vilka vederbörande författning anger att besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t. I samtliga de valmål som skall prövas direkt av regeringsrätten skall enligt lagändringar, som jag föreslår i det följande, besvär inte anföras hos Kungl. Maj:t utan hos regeringsrätten. Uttrycket att fullföljd av talan skall ske till Kungl. Maj:t kommer — bort- sett från de försvinnande måltyper som skall handläggas av regeringsrätten
med stöd av övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om all— männa förvaltningsdomtolar ——' inte längre att användas i fall då talan skall fullföljas till regeringsrätten, utan reserveras för de fall då talan skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet eller — övergångsvis med stöd av den nu behandlade lagen —— av kammarrätt.
2. Gällande rätt. Enligt 2 å 4:o första ledet regeringsrättslagen ankom- mer det på regeringsrätten att pröva hos Kungl. Maj:t fullföljda besvärsmål om avlöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärknings- och aktoratsarvode, ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, bostads- förmän, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning o. d., om resekostnads- och traktamentsersättning, om delaktighet i eller avgifter till pensions- inrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter eller överenskommelser. Samtidigt bör erinras om att rätten att föra talan hos Kungl. Maj:t i dessa mål är starkt beskuren dels genom bl.a. kungörelsen med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m.m., dels genom lagen (1965: 276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offent— lig arbetsgivares beslut. Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att i den mån möj- ligheten att anföra administrativa besvär inte är avskuren genom lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut kam— marrätt skall pröva samtliga hithörande mål. Kommitténs målbeskrivning är något mera kortfattad än målrubriceringen i regeringsrättslagen utan att därmed någon ändring i sak åsyftas. Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran av kriminal- vårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, arbetarskyddsstyrelsen, statistiska centralbyrån, universitetskanslersåmbetet, skolöuerstyrelsen, arbetsmarknads— styrelsen samt domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping. Också statens avtalsverk godtar i huvudsak förslaget men vill på en punkt ha en annan ordning. Verket erinrar om att det i gällande kollektivavtal för statliga tjänstemän finns ett flertal bestämmelser enligt vilka fråga om avlöningsförmån eller annat anställnings- eller arbetsvillkor är beroende av arbetsgivarens diskretionära prövning (s.k. arbetsgivarventil). Som exempel nämner verket frågor om skyldighet att lämna uppgift om bisyss- lor eller att upphöra med bisyssla, anställnings upphörande utan iaktta- gande av gällande uppsägningstid, lön under studier som arbetsgivaren anser angelägna från tjänstesynpunkt samt medgivande vid befordrings- gång av förmånligare lönegradsplacering än som normalt skulle gälla. Eftersom sådana frågor avgörs av arbetsgivaren efter skälighetsprövning, bör enligt verkets uppfattning —— i överensstämmelse med kommitténs allmänna riktlinjer för kompetensfördelningen — beslutanderätten i frågor av denna typ ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans. Från kam- marrätts och regeringsrättens kompetens bör därför undantas prövningen
av besvär över beslut i sådana frågor inom det statligt lönereglerade om- rådet som enligt avtal skall avgöras av arbetsgivaren. Departementschefen. I fråga om målen rörande avlöning's- och pen- sionsförmåner o.d. synes kommitténs förslag böra godtas tills vidare. Ett argument mot att låta kammarrätt pröva dessa mål är visserligen att den enskilde i flertalet fall har möjlighet att söka sin rätt vid allmän domstol. Hänsyn bör emellertid tas till att rättegången vid allmän domstol är för- enad med betydande kostnader och omak, som saknar motsvarighet vid förvaltningsdomstols handläggning av anförda besvär. Vederbörande tjän- stemän och övriga berörda personer har därför ett starkt intresse av att möjligheten att dra hithörande frågor under administrativ domstols pröv- ning behålls. De problem som är förknippade med förekomsten av de s. k. arbetsgivarventilerna utreds av utredningen rörande fullföljdsordningen i vissa mål om avlöning m. m. Denna utredning väntas avlämna sitt betän- kande inom den närmaste tiden. Först sedan detta skett föreligger förutsätt- ningar för ett slutligt ställningstagande till frågan huruvidaanledning finns att på någon punkt ändra regeln om kammarrätts behörighet att handlägga administrativa besvärsmål av nu ifrågavarande slag.
3. Gällande rätt. Mål om ersättning till polisman för skada på egendom och mål om ersättning i övrigt till tjänstemän vid polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet för utgifter, som är föranledda av deras verksamhet, avgörs f. n. regelmässigt av kammarrätten med stöd av kungörelsen med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärknings- mål m.m. ' Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att dessa mål även i fortsättningen skall handläggas av kammarrätt. Remissyttrandena. Rikspolisstyrelsen tillstyrker att kammarrätt skall av- göra mål om tillämpning av kungörelsen (1965: 59)" om ersättning till polis- man— för skada på egendom. ' Departementschefen. Målen om ersättning till tjänsteman vid polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet för utgift, som är föranledd av hans verk- samhet, äger visst samband med målen rörande tjänstemans avlönings- förmåner och synes liksom dessa mål lämpligen böra prövas av kammarrätt. . 4. "Gällande rätt. Enligt 2 & 4:o andra ledet regeringsrättslagen har rege- ringsrätten att ta upp mål om ersättning (bortsett från avlönings- och pen- sionsförmåner) som enligt gällande författningar utgår av statsmedel. Un- dantag görs dock för följande fall, nämligen a) om anspråket är framställt mot riksförsäkringsverket, h) om målet avser ersättning för tamdjur som dödats eller skadats av rovdjur, c) om målet angår ersättning i anledning av myndighets ingripande med stöd av smittskyddslagen (1968: 231), livs- medelsstadgan (1951: 824) eller mejeristadgan (1936: 174) för att hindra spridning av smitta, d)" om målet gäller ersättning för kostnader som kom- mun fått vidkännas på grund av lagen (1964:-63) om kommunal beredskap
eller lagen (1964: 47) om krigshjälp samt c) om målet rör ersättning för kostnader till följd av övergången till högertrafik. Besvärsmål hos Kungl. Maj:t i de sålunda undantagna målgrupperna avgörs i konselj. Vidare bör i detta sammanhang nämnas att besvärsmål rörande de schematiska, på grundval av vissa genomsnittsberäkningar utgående skördeskadeersätt- ningarna och de bchovsprövade skördeskadebidragen, vilka ej är reglerade i författning, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén framhåller att den behand- lar ett flertal mål om ersättning av statsmedel i samband med sin genom- gång av olika materiella författningar på skilda förvaltningsområden. Med hänsyn till att alla författningar inte kan genomgås finns det behov av supplerande kompetensfördelningsregler för denna typ av mål, och det är dessa supplerande regler som behandlas i detta sammanhang.
Som supplerande huvudregel föreslår kommittén att kammarrätt skall handlägga mål om sådan ersättning som enligt gällande författning skall utgå av statsmedel. Ersättningsyrkanden som är riktade mot staten men som stödjer sig på vanliga privaträttsliga grunder, t.ex. på bestämmel- serna i köplagen , omfattas ej av huvudregeln utan prövas enligt kommit- téns förslag —— liksom enligt gällande rätt — i administrativ ordning i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet. Skälet härför är att, i den mån lätt- tillämpade regler kan ställas upp "på området, det i allmänhet synes önsk- värt att en och samma fråga inte kan dras under både administrativ och annan domstols prövning.
Från den supplerande huvudregeln föreslår kommittén tre undantag. Det första undantaget avser fall då den materiella författningen hänvisar den ersättningskrävande att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän dom- stol eller expropriationsdomstol. Detta undantag, som inte har någon motsvarighet i regeringsrättslagen, hänger samman med kommitténs nyss nämnda strävan att förebygga att samma talan kan prövas både av för- valtningsdomstol och av annan domstol. Det andra undantaget utgörs av mål om ersättning till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Dessa rättssubjekts ställning är enligt kommitténs mening en helt annan än enskilda fysiska och juridiska personers och det synes kommittén i allmänhet mest ändamålsenligt att tillämpningen av författningar om ersätt— ning av statsmedel till kommun eller därmed jämförligt rättssubjekt i sista instans handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Undantaget omfattar ej fall då en kommun som kräver ersättning inte gör det i egenskap av kommun utan som likställd med exempelvis enskild ägare av viss egendom. Det tredje av kommittén uppställda undantaget avser mål om ersättning för kostnader till följd av övergången till högertrafik.
Av gällande undantag enligt regeringsrättslagen omfattas de i det föregå- ende under (1) och e) nämnda målen av de två sista undantagen i kommit- téns förslag. Undantaget under a) saknar enligt kommittén aktualitet därför
att de åsyftade ersättningsanspråken inte längre kan komma under Kungl. Maj:ts prövning utan faller inom försäkringsdomstolens kompetensområde. Målen under h) om ersättning för tamdjur som dödats eller skadats av rovdjur lämpar sig enligt kommitténs uppfattning väl för prövning av administrativ domstol, varför den nuvarande undantagsregeln för dessa mål synes kommittén obehövlig. Beträffande ersättningsmålen under c) framhåller kommittén att mål om ersättning åt tillfälliga smittbärare prövas av försäkringsdomstolen och således inte längre kan komma under Kungl. Maj:ts prövning. I mål rörande ersättning åt kroniska smittbärare eller rörande ersättning enligt kungörelsen (1956: 296) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse kan besvär fortfarande anföras hos Kungl. Maj:t. Kommittén anser emellertid att det inte föreligger något behov av att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av dessa mål. Reglerna i 1956 års kungörelse innefattar ett ersättningssystem som är starkt rättsligt färgat. Föreskrifterna om ersätt— ning till kroniska smittbärare ger visserligen ett vidsträckt utrymme för en behovs— och skälighetsprövning men från allmän synpunkt synes det kommittén inte påkallat att Kungl. Maj:t i statsrådet prövar dessa fåtaliga ärenden. Kommittén anser således att ifrågavarande undantagsbestäm- melser bör utgå och att de berörda målen bör omfattas av huvudregeln om kammarrätts behörighet i mål om. ersättning som enligt gällande författning utgår av statsmedel.
Vad angår besvär rörande de ej författningsreglerade skördeskade- ersättningarna och skördeskadebidragen föreslår kommittén att besvärs- prövningen skall ligga kvar hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån säger sig inte ha något att erinra mot kommitténs förslag rörande skördeskadeskyddet. Kommitténs förslag rörande mål om annan ersättning tillstyrks av medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Hallands län. Regeringsrättens ledamöter framhåller att det med hänsyn till ersättningarnas växlande natur är förenat med svårig- heter att åstadkomma en rationell kompetensfördelning. Kommitténs förslag anses emellertid välgrundat och bör enligt ledamöternas mening innebära en praktikabel lösning.
Departementsehefen. I likhet med kommittén anser jag att i fråga om mål om ersättning av statsmedel den allmänna, supplerande huvudregeln bör uppställas, att sådana mål skall handläggas av kammarrätt under förutsättning att fråga är om tillämpning av en författning som handlar om ersättning av statsmedel. I överensstämmelse med kommittén anser jag vidare att från den angivna huvudregeln bör göras undantag för dels de fall då författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol — inbegripet fastighetsdomstol —— eller expropriationsdomstol, dels de fall då författningen utpekar just kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet såsom den till vilken
ersättning kan utgå. Det 'i sammanhanget använda uttrycket »annan kom- munal förvaltningsenhet» har sin förebild i kömmunala delegationslagen (1954: 13) och är avsett att täcka landstingskommun, församling samt an- nan, borgerlig eller kyrklig, kommunal enhet. Det av kommittén föreslagna tredje undantaget avseende ersättning för kostnader till följd av övergången till högertrafik synes inte längre ha sådan aktualitet att någon särskild bestämmelse behövs. Vad angår de inte författningsreglerade målen om skördeskadeersättning och skördeskadebidrag anser jag liksom kommittén att besvärsprövningen tills vidare bör ligga kvar hos Kungl. Maj:t i stats- rådet
5. Gällande rätt. Enligt 2 % özo första och andra leden regeringsrätts- lagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om tullbehandling och mål om införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. Besvärsmål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att besvärsmål om tullbehandling och om införsel till riket av varor med oriktig ursprungs- beteckning bör handläggas av kammarrätt och föreslår att kammarrätts behörighet på området anges omfatta mål om tulbehandling eller annat beslut av tullmyndighet rörande in- eller utförsel av varor. Fråga om varuägare till följd av särskild bestämmelse förlorat äganderätten till vara bör enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, därför att frågan kan dras under allmän domstols prövning. Denna typ av mål omfattas enligt kommitténs uppfattning inte av den nyss angivna målbe- skrivningen. Enligt 15 å|tulltaxcringsförordningen (1960: 391) kan Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, generaltullstyrelsen helt eller delvis medge befrielse från eller återbetalning av tull, om synnerliga skäl föreligger. Kommittén förklarar att, om Kungl. Maj:t utnyttjar möj- ligheten att delegera sin befogenhet, besvär över generaltullstyrelsens beslut prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén anser att sådana besvärs- mål och liknande mål av samma typ även i fortsättningen bör avgöras i konselj. Med anledning härav förser kommittén den nyss omnämnda mål— beskrivningen med en undantagsbestämmelse som täcker dessa fall. Besvärsmål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager lämpar sig enligt kommitténs mening väl för handläggning av administrativ domstol. Någon behovsprövning eller annan fri prövning förekommer inte i sådana ären- den. Kommittén föreslår därför att dessa mål flyttas från Kungl. Maj:t i statsrådet till kammarrätt. Remissyttrandena. Generaltullstyrelsen förklarar att begreppet tullbehand- ling inte används i gällande tullstadga och att någon i författning given definition av detta begrepp inte finns. Enligt styrelsens mening täcker orden »beslut av tullmyndighet, rörande in— eller utförsel av varor» även vad kommittén har avsett med ordet »tullbehandling». Generaltullstyrelsen på-
pekar vidare att tullmyndighet har att fatta många beslut, som vid en snäv tolkning av kommitténs målbeskrivning inte kan sägas direkt röra införseln eller utförseln av varor men som har mer eller mindre anknytning därtill. Som exempel nämns beslut om s.k. trafiktillstånd, innebärande bl.a. tillstånd att besöka annan ort än tullplats för lastning eller lossning, beslut om påföljd för dröjsmål med betalning av tull eller bortförande av gods och beslut som rör tillämpningen av bestämmelser angående ersätt- ning för kostnader vid handläggning av tullärende m.m. I fråga om en del av dessa och andra liknande beslut kan enligt styrelsens mening möj- ligen ifrågasättas om de är av sådan beskaffenhet att de bör prövas av förvaltningsdomstol. Eftersom en klar gränsdragning på detta område torde vara synnerligen svår att göra och de frågor som här avses kan vara av stor ekonomisk betydelse för den enskilde, anser styrelsen övervägande skäl tala för att samtliga dessa frågor prövas av förvaltningsdomstol.
I sammanhanget framhålls att besvär över beslut av nyss nämnd art har förekommit i ytterst ringa utsträckning. Generaltullstyrelsen föreslår att kammarrätts behörighet, såvitt nu är i fråga, anges omfatta mål om beslut av tullmyndighet rörande in- och utförsel av varor eller eljest samman- hängande med tullverkets befattning med trafiken till och från riket, dock ej sådant beslut rörande befrielse från eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift, som meddelats med stöd av Konungens bemyndigande. Denna målbeskrivning täcker enligt styrelsen även beslut rörande tillämp-' ning av författningsbestämmelser, till följd av vilka varuägaren kan för- lora äganderätten till vara, och en del andra fall som kan bli föremål för allmän domstols prövning, t. ex. beslut angående ersättning för gods, som förkommit medan det varit i tullverkets förvar. Anses det inte lämpligt att förvaltningsdomstol handlägger sådana frågor, bör enligt styrelsen behöv- liga undantagsbestämmelser meddelas. Styrelsen tillstyrker att mål 'om tillstånd att hålla provianteringsfrilager prövas av kammarrätt.
Statens jordbruksnämnd har inget att erinra mot kommitténs förslag i de nämnda hänseendena.
Departementschefen. Som framgår 'av generaltullstyrelsens remissyttrande är den av kommittén föreslagna regeln om kammarrätts behörighet i tullmål något oklar. Regeln torde därför böra jämkas. Vid bestämningen av kammarrätts kompetens synes det viktigare att reglerna på området är entydiga än att man från administrativ domstols prövning avskär fall i vilka övervägande lämplighetssynpunkter skall anläggas eller som av annan anledning i och för sig skulle lämpa sig bäst för prövning av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det synes vidare angeläget att reglerna blir så enkla och kort- fattade som möjligt. Från dessa utgångspunkter förordar jag att kam- marrätts behörighet anges omfatta mål om beslut av tullmyndighet i sam- band med in- eller utförsel av vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull, skatt eller
annan avgift som meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande. Denna målrubricering är någöt mer kortfattad än den generaltullstyrelsen har förordat, men den är avsedd att ha samma sakliga innebörd. Målbe- skrivningen är något vidsträcktare än den kommittén har föreslagit och inbegriper en del typer av mål som kan dras under allmän domstols pröv- ning. Olägenheterna härav synes dock ringa i jämförelse med de fördelar av nyss angivet slag som vinns. Endast i sällsynta undantagsfall torde den formella möjligheten till dubbel domstolsprövning komma att utnyttjas i praktiken.
I likhet med kommittén förordar jag att mål om tillstand att hålla provianteringsfrilager prövas av kammarrätt.
6. Gällande rätt. Enligt 2 % özo tredje —— femte leden regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om taxering till skatt eller annan avgift, om debitering eller indrivning av utskylder eller andra avgifter, mål om sjömansskatt och mål om skyldighet för medlem av kommun eller annan menighet att lämna bidrag till dess gemensamma utgifter. Här bortses från mål om oljeavgift, som behandlas i ett senare sammanhang. Nämnas bör att i praxis viss tvekan har rått angående innebörden av begreppet »annan avgift». Tveksamheten har bl. a. gällt vissa avgifter på jordbruks- regleringens område. Mål rörande sistnämnda avgifter har prövats i vissa fall av regeringsrätten och i andra fall i konselj. Förvaltningsdomstolskommittén. . Kommittén föreslår som huvudregel att mål om tillämpning i enskilda fall av föreskrifter rörande statens, kommuns eller annan menighets uttagande av skatt, avgift eller annat bidrag skall .——— om inte annat föreskrivs i speciella fall —— handläggas av kammarrätt. Från huvudregeln gör kommittén två undantag. Det första undantaget omfattar besvär över sådant beslut om befrielse från skatt m. 111. som har meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande-Sådana besvärsärenden —— som f. n. anses böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet — bör enligt kommit- téns mening även i fortsättningen prövas i konselj. Såsom skäl härför anförs bl.a. att beslutanderätten i denna typ av ärenden primärt ligger hos_Kungl. Maj:t och att billighets- och lämplighetssynpunkter dominerar i ärendena. Det andra undantaget omfattar befordringsavgifter eller därmed jämförliga avgifter, vilkas uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol. Från rättssäkerhetssynpunkt är det enligt kommitténs mening inte behövligt att administrativa besvär i ärenden rörande sådana avgifter leds till förvaltningsdomstol, utan besvären bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén föreslår att mål om registrering enligt författning rörande skatt eller avgift skall handläggas av kammarrätt. Som skäl härför åbero- pas det samband som finns mellan registreringsföreskrifterna och'bestäm— melserna i övrigt angående uttagande av skatt eller avgift. Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran av medici—
nalstyrelsen samt av statens jordbruksnämnd såvitt angår mål om avgifter inom nämndens verksamhetsområde.
Statens biografbyrå finner övervägande skäl tala för att besvär över beslut rörande de granskningsavgifter, som byrån tar ut, bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. S jöfartsstyrelsen förordar att besvär över beslut enligt kun- görelsen (1958: 590) om fyr- och båkavgift prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Kontrollstyrelsen anser att ärenden om registrering rörande skatt eller avgift bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Styrelsen framhåller att dessa ärendens samband med föreskrifterna i övrigt om uttagande av skatt m.m. är av teknisk art och att ärendena domineras av lämplighetsfrågor, främst av ekonomisk natur.
Departementsehefen. Såvitt angår besvärsmål om skatter och andra av- gifter synes som allmän, supplerande huvudregel böra föreskrivas att kammarrätt skall pröva mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan kommunal förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan avgift. Begreppet annan kommunal förvaltningsenhet har härvid samma innebörd som jag har angett under 4. Från huvudregeln bör, i linje med vad jag har förordat i fråga om närmast föregående mål- grupp, undantag göras för mål om sådant beslut rörande nedsättning av eller befrielse från skatt eller annan avgift som har meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande. Vidare bör undantag göras för samtliga mål rörande sådana avgifter, vilkas uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol. Någon begränsning till befordringsavgifter och därmed jämförliga avgifter synes inte motiverad.
Mål om registrering enligt författning angående skatt eller avgift synes inte ha sådant samband med skattens eller avgiftens uttagande att målen, mot de av kontrollstyrelsen framförda invändningarna, bör hänvisas till handläggning av förvaltningsdomstol. Jag förordar därför att — om inte annat föreskrivs i specialförfattning —— sådana registreringsmål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
7. Gällande rätt. Med stöd av 2 % 5:o sjätte ledet regeringsrättslagen prö- var regeringsrätten mål om restitution av utskylder, böter eller andra all- männa medel. Även i detta sammanhang bortses från oljeavgift, som be- handlas för sig i ett senare avsnitt. Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att mål om åter- betalning av utskylder, böter eller andra allmänna medel skall — om inte annat är speciellt föreskrivet —— handläggas av kammarrätt. Undantag görs emellertid dels för fall där beslutet har meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, dels för fall där beslutet avser bcfordringsavgift eller där- med jämförlig avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol.
Departementschefen. I mål om återbetalning av utskylder, böter eller
andra allmänna medel dominerar intresset av att föreskrifterna på området tillämpas objektivt och konsekvent. Jag föreslår därför den allmänna, supp- lerande regeln att sådana mål skall handläggas av kammarrätt. I linje med vad jag har förordat i fråga om de två närmast föregående målgrupperna bör emellertid undantag göras för fall där beslutet angående restitution meddelas med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande. För mål om uttagande av avgift förordade jag nyss att från den allmänna regeln om kammarrätts behörighet i sådana mål skall undantas mål om avgift vars uttagande ge- nom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol. Det synes konsekvent att motsvarande undantag görs också då det gäller mål om återbetalning av erlagd avgift.
8. Gällande rätt. Enligt kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angåen- de fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m.m. och kam- marrättsstadgan är kammarrätten i allmänhet sista instans i där anhängig- gjorda anmärkningsmål, på vilka förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärkningsmål är tillämplig, i mål om beslut av länsstyrelse angående av- kortning av allmänna medel, i mål om beslut av förvaltningsmyndighet angående avskrivning av allmänna medel eller av persedlar samt i mål om förvaltningsmyndighets beslut i frågor angående överskott och brister i försvarsväsendets persedelförråd (reskontreringsmål). Med stöd av 2 % 5:o sjunde ledet regeringsrättslagen prövar regeringsrät— ten hos Kungl. Maj:t fullföljda besvär i anmärknings- och redogörelsemål, samt mål om avkortning eller avskrivning. Vidare prövar domstolen med stöd av åttonde ledet i samma moment mål om förvaltning av eller redo— visning för kyrkors, prästerskapets, undervisningsverks eller fromma stif— telsers inkomster eller ägodelar.
Förvaltningsdomstolskommittén m. m. Kommittén föreslår en allmän be— stämmelse att anmärkningsmål, inbegripet redogörelsemål, och avkort— ningsmål skall prövas av kammarrätt, eftersom målen har rättslig karaktär. Sedan statsmakterna avskaffat det s.k. uppbördsmannaansvaret, vilket har utkrävts i avskrivnings— och reskontreringsmål, saknas enligt kommitténs mening anledning att bland de mål, som skall avgöras av förvaltningsdom— stol, ta med avskrivnings- och reskontreringsmål.
Bestämmelsen i 2 å 5:o åttonde ledet regeringsrättslagen har enligt Ek— bergs tolkning en mindre vidsträckt innebörd än ordalagen kan ge vid han- den. Bestämmelsens räckvidd har dessutom inskränkts genom nytillkom— men lagstiftning. Ekberg föreslog med hänsyn härtill en omrubricering av målgruppen. I remissyttrande över Ekbergs betänkande framhöll domka— pitlet och stiftsnämnden i Lund, att mål om förvaltning av eller redovisning för kyrkors m.fl. inkomster eller ägodelar numera knappast förekommer, och ifrågasatte därför om inte nu berörda bestämmelse i Ekbergs förslag helt borde utgå. Förvaltningsdomstolskommittén har emellertid tagit med dessa mål bland dem som bör prövas av kammarrätt och benämner mål—
gruppen mål om redovisning för kyrkliga tillgångar eller undervisnings- ver—ks inkomster och ägodelar samt mål om tillsyn över stiftelser.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande anmärknings- och av- kortningsmål tillstyrks eller lämnas utan erinran av kriminalvårdsstyrelsen, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, skolövcrstyrelsen samt domkapit— let och stiftsnämnden i Linköping. -
Förslaget rörande mål om redovisning för kyrkliga tillgångar m.m. till- styrks av regeringsrättens ledamöter och lämnas utan erinran av domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping.
Kommitténs förslag angående mål om tillsyn över stiftelser tillstyrks av bl.a. regeringsrättens ledamöter. .
Departementsehefen. I likhet med kommittén föreslår jag att här före- skrivs att kammarrätt skall pröva anmärknings- och avkortningsmål samt mål om tillsyn över stiftelser. I fråga om stiftelsemålen vill jag nämna att jag längre fram kommer att föreslå att bestämmelser om besvär till kam- marrätt införs i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser. Den lagen äger emellertid inte tillämpning på alla stiftelser. Det är med hänsyn härtill som jag föreslår att i detta sammanhang införs en supplerande bestämmelse om kammarrätts behörighet i denna typ av mål.
Administrativa besvärsmål rörande redovisning för kyrkliga tillgångar eller undervisningsverksinkomster och ägodelar torde'numera sakna ak- tualitet. Såvitt kunnat konstateras vid en genomgång av de mål som rege- ringsrätten har avgjort har inget mål av ifrågavarande typ förekommit. Mot denna bakgrund synes det ligga närmast till hands att inte uppställa någon regel om att mål av detta slag skall handläggas av administrativ domstol. Skulle besvär i ett sådant ärende någon gång anföras hos Kungl. Maj:t kan det förutsättas att Kungl. Maj:t, om anledning därtill föreligger, inhämtar förvaltningsdomstols yttrande innan ärendet avgörs.
9. Gällande rätt. Med stöd av 2 & lözo första ledet regeringsrättslagen prövar regeringsrätten mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, för— bud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande den all- männa hälsovården och betning av utsäde. Vidare prövar domstolen med stöd av nionde ledet i samma moment mål om meddelande i särskilda fall av föreskrift rörande djurs vård och behandling samt mål om tillstånd enligt 8 a % (tillstånd till yrkesmässig hunduppfödning m.m.), mål om förbud eller åläggande enligt 14 5 4 mom. (förbud att handha djur eller- åläggande att avhända sig djur m. m.) eller om omhändertagande enligt 17 5 första stycket (omhändertagande av djur som är utsatt för djurplågeri) la- gen (1944: 219) om djurskydd. Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår som huvudregel att det skall tillkomma kammarrätt att pröva mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården i särskilt fall har meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller
godkännande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggö- rande eller liknande åtgärd. Målrubriceringen har i klarhetens intresse gjorts utförligare än motsvarande målbeskrivning i regeringsrättslagen. Från den uppställda huvudregeln gör kommittén undantag för sådana fall i vilka fråga är om skyldighet för kommun eller annan kommunal förvalt- ningsenhet. Som skäl för undantaget anförs att de kommunala åliggandena på hälsovårdens område kan behöva ses i sådana större sammanhang att det är lämpligast att i fråga om dem besvärsprövningen handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén framhåller att undantagsregeln endast avser de särskilda skyldigheter som kommun eller annan kommunal förvaltnings- enhet kan ha enligt hälsovårdsförfattningarna. Besvär som kommun anför i egenskap av ägare eller innehavare av bostadsfastighet e. (1. skall omfattas av huvudregeln och således prövas av kammarrätt. De angivna allmänna kompetensbestämmelserna är avsedda att supplera de besvärsbestämmelser som kommittén föreslår för några av de viktigaste författningarna på hälso- vårdens område.
Samma allmänna regler som för mål om den allmänna hälsovården före- slår kommittén för mål rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller växtsjukdomar samt för mål rörande djurs vård eller behandling. Så- som skäl för att uppställa gemensamma regler på alla dessa områden anför kommittén bl.a. att den reglering som införts till förebyggande och bekäm— pande av djursjukdomar är besläktad med och i stor utsträckning sam- ordnad med den sanitära kontrollen, vartill kommer att samma författning kan ha det dubbla syftet att förebygga smittas spridande till människor och till djur. Mål om djurs vård och behandling och mål om förebyggande och bekämpande av djursjukdomar har vissa anknytningspunkter. Med hänsyn härtill synes det kommittén rationellt att samma allmänna regler ställs upp för dessa två grupper av mål. Föreskrifterna om förebyggande och bekäm- pande av växtsjukdomar företer betydande likheter med bestämmelserna till förhindrande av människo- och djursjukdomar. I en del fall har för- fattningarna angående växtsjukdomar dessutom mer eller mindre till syfte att förebygga skador på djur och människor. Kompetensfördelningsreglerna synes därför böra överensstämma. Med växtsjukdomar förstås i samman- hanget även växtskador som har förorsakats av växtskadedjur.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande hälsovårdsmålen till- styrks av medicinalstyrelsen. Lantbruksstyrelsen förklarar att styrelsen inte har någon erinran mot förslagen rörande målen om djurs vård och behand- ling samt om förebyggande och bekämpande av djur- och växtsjukdomar. Statens institut för folkhälsan, veterinärstyrelsen och statens växtskydds— anstalt uttalar generellt att de inte har något att erinra mot förslagen rörande deras verksamhetsområden.
Departementschefen. Kommitténs förslag till allmänna bestämmelser om kammarrätts behörighet att handlägga mål rörande den allmänna hälsovår-
den, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller växtsjukdomar samt rörande djurs vård eller behandling har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av berörda fackmyndigheter. Även jag ansluter mig till förslaget. Den av kommittén förordade undantagsbestämmelsen synes i förtydligande syfte böra anges omfatta fall där fråga är om skyldighet som enligt författ- ning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Sistnämnda begrepp har därvid den innebörd som jag har angett förut under 4. I det följande återkommer jag till ett par av de viktigaste författningarna på hälsovårdens område och föreslår att besvärsbestämmelserna i dessa ändras så att den avsedda kompetensfördelningen direkt kommer till uttryck där.
10. Gällande rätt. Enligt 2 & 17:e fjärde ledet regeringsrättslagen har rege- ringsrätten att pröva mål om disciplinär bestraffning, om avstängning från tjänstgöring samt om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning. Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att nu angivna ty- per av mål även i fortsättningen skall handläggas av administrativ domstol och att de skall prövas av kammarrätt. Enligt kommitténs förslag skall vi- dare kammarrätt handlägga också mål om förordnande angående läkar- undersökning, varvid kommittén i första hand åsyftar sådana beslut rörande befattningshavare i allmän tjänst. Kommittén förklarar att det är vanligt att Kungl. Maj:t i statsrådet inhämtar regeringsrättens yttrande i besvärsären- den av detta slag. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att det ytterligare steget tas att ärendena förs över till förvaltningsdomstols kompetensområde. Bemissyttrandena. Kommitténs förslag rörande mål om disciplinär be- straffning, avstängning från tjänstgöring och skiljande från allmän tjänst m.m. tillstyrks eller lämnas utan erinran av JK, kriminalvårdsstyrelsen, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, universitetskanslersämbetet, skol- överstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsverk samt domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping. I fråga om besvär över beslut om tvångsent- ledigande utan samband med disciplinär bestraffning anför postverket och domänstyrelsen vissa betänkligheter mot kommitténs förslag. Postverket vill emellertid inte motsätta sig förslaget med hänsyn till de önskemål som par- terna på arbetsmarknaden har uttalat rörande instansordningen i dessa mål. Förslaget rörande mål om förordnande angående läkarundersökning av befattningshavare i allmän tjänst lämnas utan erinran av kriminalvårdssty- relsen, arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statistiska centralbyrån, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag att kam- marrätt skall pröva mål om förordnande angående läkarundersökning av befattningshavare i allmän tjänst, mål om disciplinär bestraffning, mål om avstängning från tjänstgöring samt mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning.
Vad särskilt angår det sistnämnda slaget av mål vill jag framhålla att de enskildas intresse av anställningstrygghet talar för att administrativa be- svärsmål om tvångsentledigande hänförs till förvaltningsdomstols kompe- tensområde. Detta intresse synes vara så starkt att det bör få väga över de synpunkter som kan åberopas till förmån för att Kungl. Maj:t i stats- rådet bör få pröva sådana besvärsmål.
11. Gällande rätt. Enligt 2 5 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen ankom- mer det på regeringsrätten att pröva mål om föreläggande vid vite och mål om utdömande av vite utom i vissa i lagrummet angivna undantagsfall. Undantagsfallen behandlas i det följande vid genomgången av materiella författningar på skilda förvaltningsområden. Framställningen här avser den supplerande huvudregel som bör gälla för vitesmålen när inte annat är före- skrivet i specialförfattning. Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att huvudregeln fort— farande bör vara att mål om föreläggande vid vite skall avgöras av förvalt- ningsdomstol och föreslår att målen skall prövas av kammarrätt. Från hu- vudregeln gör kommittén ett allmänt undantag för fall där vitesföreläggan- det avser att framtvinga fullgörandet av en skyldighet som åligger kommun, landstingskommun eller annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvalt- ningsenhet på grund av dess speciella ställning. Som skäl för undantaget anför kommittén att i ärenden av ifrågavarande slag hänsyn ofta måste tas till vad som är ändamålsenligt beträffande den kommunala verksamheten. I en del fall måste föreläggandefrågan avgöras på grundval av övervägan- den om vad som är lämpligt med tanke på hela landets intressen. Under sådana förhållanden anser kommittén att övervägande skäl talar för att överprövningen av vitesförelägganden mot kommun eller annan kommunal enhet handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Undantaget är inte avsett att omfatta vitesförelägganden som riktar sig mot en kommunal enhet i dess egenskap av fastighetsägare e. d. I ärenden av sistnämnda typ är nämligen kommunen att likställa med en enskild, och i sådana ärenden skall enligt kommitténs förslag överprövningen i enlighet med huvudregeln ankomma på administrativ domstol. Kommittén föreslår att administrativa besvärsmål om utdömande av vite undantagslöst skall avgöras av förvaltningsdomstol. Som skäl härför åbero— pas den utpräglat rättsliga karaktär som denna typ av mål har. Remissyttrandena. Kommitténs förslag till supplerande regler rörande mål om föreläggande vid vite tillstyrks eller lämnas utan erinran av skol- överstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och Sveriges advokatsamfund. Läns- styrelsen i Gotlands Iän anser sig inte kunna tillstyrka undantaget att mål om vitesföreläggande mot kommun m.fl. skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Samtliga vitesförelägganden bör enligt länsstyrelsens mening prövas av administrativ domstol, åt vilken tryggt bör kunna överlämnas att beakta de förhållanden under vilka kommunala myndigheter har att arbeta.
Även länSstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter lämpligheten av nyssnämnda särregel. .
Förslaget rörande mål om utdömande av vite lämnas utan erinran av kammarkollegiet och skolöverstyrelsen.
Departemeutschefen. I likhet med kommittén föreslår jag att huvud— regeln skall vara att mål om föreläggande vid vite skall prövas av kammar— rätt. De av kommittén anförda skälen för att i sammanhanget undanta mål om sådana vitesförelägganden, som avser att framtvinga att kommun eller annan kommunal enhet fullgör sina offentligrättsliga skyldigheter, synes mig bärande. Jag förordar därför — i linje med vad jag har föreslagit i andra sammanhang — att från den angivna huvudregeln görs undantag för fall där fråga är om skyldighet som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Sistnämnda begrepp har också här den innebörd som angetts under 4.
Jag ansluter mig också till kommitténs förslag att mål om utdömande av vite undantagslöst skall prövas av förvaltningsdomstol.
12. Gällande rätt. Enligt 2 & 17:o tionde och tolfte leden regeringsrätts— lagen tillkommer det regeringsrätten att pröva mål om häktads vård och behandling, mål om verkställande av straff eller annan brottspåföljd och mål om verkställande av intagning i arbetsanstalt. Förvaltningsdomstolskommittéu. Kommittén anser att rättssäkerheten kräver att mål om beslut som i särskilt fall har meddelats angående behand— ling av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller på annan grund tillfälligt hålls i förvar eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt prövas av administra— tiv domstol och inte av Kungl. Maj:t i statsrådet. Målen skall enligt kommit— téns förslag handläggas av kammarrätt. Sådana beslut om behandlingen av häktade m.fl. eller angående verkställighet av straff m.m., vilka är av generell natur, har enligt kommitténs uppfattning en annan karaktär än beslut som meddelas i särskilda fall. Som exempel på beslut av generell natur nämner kommittén bl.a. av kriminalvårdsstyrelsen med stöd av lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt meddelade bestämmel- ser om intagens rätt att köpa varor, som tillhandahålls vid anstalt, och om grunder för fördelningen av intagens inkomster av arbete. Beslut av denna typ är av författningsliknande natur och bör enligt kommitténs mening i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag. Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag föror- dar jag att kammarrätt skall pröva mål om beslut som för särskilt fall har meddelats angående behandlingen av häktad eller den som har anhållits eller gripits för brott eller som av annat skäl hålls i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt.
13. Gällande rätt. Enligt 2 & 18:o regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva handräckningsmål. Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att sådana mål även i fortsättningen bör prövas av administrativ domstol och föreslår att målen skall handläggas av kammarrätt. Departemeutschefen. På grund av handräckningsmålens utpräglat rätts- liga karaktär är det lämpligt att besvär i sådana mål prövas av förvaltnings- domstol. Jag föreslår att en allmän regel om kammarrätts behörighet i sådana mål tas in i förevarande lag.
2 &
Departementschefen. Det kan befaras att bestämmelserna i denna lag om att besvär skall anföras hos kammarrätt i stället för hos Kungl. Maj:t inte uppmärksammas i en del fall. Det skulle på grund av lagstiftningens tek- niska konstruktion vara stötande om en klagande, som anför besvär hos Kungl. Maj:t i fall som avses i 1 5, skulle kunna lida rättsförlust därigenom. Jag förordar att i lagen föreskrivs att, om i mål som avses i 1 % besvärs- handling har kommit in till statsdepartementen inom föreskriven besvärs- tid, talan skall anses fullföljd i rätt tid till kammarrätt.
3. Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken
Gällande rätt. Enligt 2 kap. 1 % giftermålsbalken får den som är under 18 år inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist. Enligt 2 kap. 5 5 får den som är sinnessjuk eller sinnesslö ingå äktenskap endast om socialstyrelsen finner skäligt tillåta äktenskapet. Besvär över beslut. av länsstyrelse eller socialstyrelsen i dessa ärenden prövas f.n. av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Det skall tilläggas att den som är under 20 år och inte förut har varit gift ej får ingå äktenskap utan föräldrarnas samtycke. Vägras samtycke kan allmän domstol på ansökan tillåta äktenskapet, om skäl till vägran prövas ej vara för handen. Tillstånd av Kungl. Maj:t krävs för äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling och för äktenskap mellan dem, av vilka den ene har varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller ned- stigande led (2 kap. 2, 4, 8 och 9 åå giftermålsbalken ).
Förvaltningsdomstolskommittén. Enligt kommitténs förslag skall besvär över länsstyrelses beslut enligt 2 kap. 1 & giftermålsbalken och besvär över socialstyrelsens beslut enligt 2 kap. 5 & handläggas av kammarrätt. Såsom skäl för denna ändring av kompetensfördelningen åberopar kommittén, att redan dispensärendenas personrättsliga konsekvenser talar för en prövning av administrativ domstol. Härtill kommer enligt kommittén att den lämp- lighetsprövning, som skall göras i dessa ärenden, är av den natur att den
väl lämpar sig för förvaltningsdomstol. Lämplighetsprövningar av besläktad natur görs i andra sammanhang både av administrativ domstol och av all- män domstol. Såvitt angår åldershindret erinras om att en liknande pröv- ning görs av allmän domstol, när i anledning av föräldrarnas vägran att lämna samtycke till underårigs giftermål ansökan har gjorts om allmän domstols tillåtelse till äktenskapet.
Remissyttranden. Kommitténs förslag biträds av regeringsrättens leda- möter och stiftsnömnden i Linköping. Dåvarande socialstyrelsen tillstyrkte förslaget under förutsättning att i bl. a. dessa mål kammarrätt får den av styrelsen föreslagna sammansättningen. Medicinalstyrelsen anser i likhet med kommittén att målen enligt 2 kap. 5 & giftermålsbalken bör prövas av administrativ domstol. Länsstyrelserna [ Kalmar och Gävleborgs län samt domkapitlet i Linköping uttalar sig däremot för bibehållande av nu- varande instansordning. Detsamma gör länsstyrelsen i Uppsala län såvitt gäller målen enligt 2 kap. 1 & giftermålsbalken.
Departementschefen. Förvaltningsdomstolskommittén har anfört vägande skäl för en överflyttning till administrativ domstol av prövningen av besvär över länsstyrelses beslut enligt 2 kap. 1 & giftermålsbalken och socialsty- relsens beslut enligt 2 kap. 5 å samma balk. Å andra sidan kan skäl också åberopas för att besvärsärendena får ligga kvar hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Då jag skall ta ställning i denna kompetensfördelningsfråga lägger jag stor vikt vid att förvaltningsdomstol är väl skickad att pröva ärenden av denna art och att det på flera andra områden ankommer på domstol att göra lämplighetsprövningar av liknande art. En överflyttning ligger vidare i linje med nu rådande strävanden att befria Kungl. Maj:t i statsrådet från avgörandet av individuella besvärsärenden som inte är av den natur att de behöver förbehållas regeringsmakten därför att ärendenas avgörande ingår som ett led i bevakandet av det allmännas intressen. Enligt min mening talar övervägande skäl för att Kungl. Maj:t i statsrådet befrias från handläggningen av nu ifrågavarande besvärsärenden. Jag föreslår därför att ärendenas prövning flyttas över till kammarrätt. Bestämmelser om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget.
4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående
Gällande rätt. Enligt 2 % 15:o andra ledet regeringsrättslagen tillkommer det regeringsrätten att pröva besvärsmål om utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 % giftermålsbalken och äktenskapscertifikat samt besvärsmål om företagande av vigsel. Bestämmelser om fullföljdsordningen i sådana mål finns i lagen om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äkten- skaps ingående.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén före- slår att mål om lysning eller annat kungörande till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat samt företagande av vigsel skall handläggas av kam- marrätt. Domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping för- klarar att de inte har något att erinra mot förslaget.
Departementschefen. Jag föreslår att den nu på regeringsrätten ankom- mande prövningen av mål om utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 % gifter- målsbalken och äktenskapscertifikat och om företagande av vigsel skall flyttas över på kammarrätt. Bestämmelser om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget. I detta sammanhang synes det lämpligt att upphäva den särskilda besvärstidsbestämmelsen i den lag som nu ändras.
5. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Departementschefen. I enlighet med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat föreslår jag att besvär över länsstyrelses beslut enligt 8 kap. föräldrabalken om barnavårdsman skall prövas av kammarrätt i stället för, såsom f. n. är fallet med stöd av 2 & 2:o femte ledet regeringsrättslagen, av regeringsrätten.
Enligt 2 5 2:0 femte ledet regeringsrättslagen ankommer det också på regeringsrätten att pröva mål enligt 21 kap. föräldrabalken om verkställig- het av dom eller beslut rörande vårdnad m. 111. Detta kapitel i föräldra- balken tillkom år 1967 (1967:712) och kommittén har följaktligen inte kunnat behandla frågan om kompetensfördelningen i dessa mål. Det är emellertid uppenbart att målen är av den att att de bör avgöras av förvalt- ningsdomstol. Målen bör prövas av kammarrätt. Bestämmelser i överens- stämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.
6. Förslaget till lag om ändring i jordförvårvslagen (1965: 290)
Gällande rätt. Frågor om förvärvstillstånd enligt denna lag handläggs av lantbruksnämnd, lantbruksstyrelsen och Kungl. Maj:t. Talan mot beslut av lantbruksnämnd föres hos lantbruksstyrelsen. Över lantbruksstyrelsens be- slut får besvär anföras hos Kungl. Maj:t (15 5).
Har någon förvärvat egendom genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp, skall han som regel inom viss tid åter försälja egendomen. Om inropet har skett för att skydda någon inroparens fordran eller rättighet, kan länssty- relsen på ansökan medge skäligt anstånd med egendomens avyttrande om sannolika skäl visas att i annat fall förlust skulle uppkomma för inroparen.
Avyttras ej egendomen inom föreskriven tid skall länsstyrelsen på fram- ställning av lantbruksnämnden förordna att egendomen skall säljas på offentlig auktion (12 å).
Samtliga besvärsmål enligt denna lag torde i sista instans avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att mål om förord- nande om försäljning på offentlig auktion såsom rättsärende bör hand- läggas av administrativ domstol. Sak samma föreslås i fråga om mål om anstånd med avyttring av egendom som har inropats på exekutiv auktion.
Övriga mål bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen avgöras i konselj. Kommittén erinrar i detta sammanhang om att enligt 7 5 i vissa fall i tillståndsbeslut skall utsättas vite för underlåtenhet att infria gjord utfästelse. Kommittén förklarar att ett sådant vitesbeslut äger så nära sam- band med tillståndsfrågan, att besvär rörande vitesbeslutet bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i egenskap av högsta tillståndsmyndighet enligt jordförvårvslagen . Vitesbeslutet bör betraktas såsom en del av tillstånds- beslutet.
Remissyttrandena. Lantbruksstyrelsen förklarar sig inte ha något att erinra mot kommitténs förslag. Sveriges advokatsamfund anser däremot att mål enligt jordförvårvslagen bör avgöras av administrativ domstol i alla fall där inte enligt jordförvårvskungörelsen avgörandet har förbehållits Kungl. Maj:t eller överlämnats till Kungl. Maj:t av lantbruksstyrelsen. Även om det kan förefalla egendomligt att ärenden enligt jordförvårvslagen ibland hänförs till administrativ domstol och ibland till Kungl. Maj:t i statsrådet, får det ändå enligt samfundets mening anses vara av värde att i möjligaste mån bereda medborgarna rättsskydd.
Departementschefen. Jag anser i likhet med kommittén starka skäl tala för att alla mål om tillstånd enligt jordförvårvslagen även i fortsättningen prövas i konselj. I motsats till kommittén anser jag att samma besvärs- ordning bör gälla även för mål om anstånd enligt 12 å och om förordnande att egendom skall säljas på offentlig auktion. De olika frågornas samband med varandra kan medföra komplikationer om vissa mål hänvisas till prövning av administrativ domstol. Bestämmelser om kompetensfördelning- en i enlighet med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.
7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag
Gällande rätt. Enligt 2 % llzo fjärde ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål, huruvida fastighet är av beskaffenhet att den får förvärvas av bolag eller förening. Sådana mål kan uppkomma i
anledning av länsstyrelses prövning av frågan om rätt för bolag eller för- ening att förvärva fastighet med stöd av 4 & i förevarande lag. Övriga mål enligt lagen avgörs i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att mål om pröv- ning enligt 4 5 skall föras till kammarrätt. Då prövningen avser egendo- mens beskaffenhet och behovet av densamma för bolaget eller föreningen, kan prövningen anses vara av rättslig karaktär. Samma besvärsordning föreslås i fråga om mål om förordnande om att fastighet, som har förvär- vats genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden att till- stånd skulle ha krävts vid vanligt köp, skall försäljas på offentlig auktion (7 5). Enligt 17 5 skall utländsk medborgare, som har förvärvat fast egen- dom, inmutat mineralfyndighet m. in. här i riket men ej är bosatt i Sverige, ha ett i orten bosatt ombud och göra anmälan härom hos länsstyrelsen. Har han försummat det kan länsstyrelsen i förekommande fall utse ombud (17 å). Besvär över länsstyrelses beslut i sådant fall bör enligt kommitténs mening handläggas av administrativ domstol med hänsyn till ärendets lik- het med de till allmän domstols kompetensområde hörande ärendena om förordnande av god man för bortovarandc. —- Övriga mål enligt denna lag bör enligt kommittén även i fortsättningen avgöras i konselj. Anmärkas bör att då kommitténs betänkande avgavs ansökan om anstånd med avyttring enligt denna lag skulle göras direkt hos Kungl. Maj:t.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att mål om prövning enligt 4 % i huvudsak rymmer lämplighetsfrågor och därför bör handläggas i konselj. Styrelsen erinrar om att beslut enligt jordförvårvslagen (1965: 290) inte prövas av administrativ domstol.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag att mål om prövning enligt 4 5 och mål om utseende av ombud för utländsk med- borgare skall prövas av kammarrätt. Även om, som lantmäteristyrelsen säger, prövningen enligt 4 & rymmer lämplighetsfrågor, är dock dessa frå- gor av annat slag än frågorna i tillståndsärenden enligt 1 och 2 55. Övriga ärenden enligt lagen, däribland ärenden angående anstånd med avyttring och ärenden angående förordnande om försäljning på offentlig auktion, bör lämpligen handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser i ämnet i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.
8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred
Gällande rätt. Lagen om ägofred behandlar frågor om vård av hemdjur, om stängselskyldighet, om rätt till gemensamt bete och om betesreglering. Väcks fråga om stängselskyldighet eller betesreglering skall saken prövas vid syneförrättning, om inte sakägarna kan enas på annat i lagen närmare
angivet sätt (21 5). Länsstyrelsen beslutar om syneförrättning och förordnar förrättningsman (23 å). Inträder efter det att stängselskyldighet eller betes- reglering har blivit i laga ordning bestämd ändrade förhållanden, kan fråga uppkomma om att pröva saken vid särskild syneförrättning. Om förordnande till sådan gäller vad i 23 5 är föreskrivet (40 5). Då i laga ordning bestämts att vissa sakägare gemensamt skall hålla stängsel eller utföra arbete för betesmarks inhägnande och anordnande för betesbruk och sakägarna är fler än två, anses dessa bilda en stängsel- eller betessamfällighet, som skall ha en styrelse (41 å). Länsstyrelsen har att fastställa stadgar för stängsel- eller betessamfällighet, om sakägarna antar sådana (41 å). Länsstyrelsen får vidare i vissa fall utse syssloman att handha samfällighetens angelägenheter och företräda sakägarna samt bestämmer arvode åt sysslomannen (42 och 43 55)-
Enligt 2 & 13:o första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning. Med stöd av denna föreskrift skall mål enligt 23 och 40 55 lagen om ägofred avgöras av regeringsrätten.
Enligt 2 & 4:o första ledet regeringsrättslagen skall regeringsrätten avgöra bl. a. mål om ersättning för visst uppdrag. Med stöd av denna bestämmelse har regeringsrätten att pröva mål om ersättning till syssloman enligt 42 och 43 55 lagen om ägofred.
Övriga mål enligt denna lag torde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att mål som nu an— kommer på regeringsrätten även i fortsättningen skall prövas av administra- tiv domstol, i första hand kammarrätt. Samma besvärsordning föreslås också, för att få överensstämmelse med andra likartade mål, för mål om fastställelse av stadgar för stängsel- eller betessamfällighet enligt 41 å och mål om för- ordnande eller entledigande av syssloman enligt 42 och 43 åå. Övriga admini- strativa besvärsmål enligt lagen om ägofred, vilka kan fullföljas till Kungl. Maj:t, bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag, som har lämnats utan erinran i remissyttrandena. Föreskrifter om besvär i överens- stämmelse härmed har tagits in i ändringsförslaget.
9 och 10. Förslagen till lag om ändring i lagen ( 1952:166 ) om häradsall- männingar och till lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
Gällande rätt. Vad angår lagen om häradsallmänningar gäller följande kompetensfördelning. På regeringsrätten ankommer att avgöra mål om be-
svär över beslut på delägar- eller allmänningsstämma (2 % 2:o första ledet regeringsrättslagen), mål om beslut av länsstyrelse rörande utlysande av delägar- eller allmänningsstämma enligt 37 eller 38 g (2 5 3:0), mål om avlös- ning av rätt till delaktighet i häradsallmänning enligt 8 & (2 5 10:0 tredje ledet) och mål om vitesföreläggande enligt 17 ä (2 & 17:o nionde ledet). Övriga mål enligt denna lag prövas i konselj.
I fråga om lagen om allmänningsskogar gäller motsvarande kompetensför- delning. Mål om beslut på delägar- eller allmänningsstämma, mål om beslut av länsstyrelse rörande utlysande av sådan stämma enligt 36 eller 37 5, mål om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog enligt 7 a & och mål om vitesföreläggande enligt 16 % prövas av regeringsrätten. Övriga mål avgörs i konsel j.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att de mål, som nu prövas av regeringsrätten i sista instans, även i fortsättningen förs till för- valtningsdomstol, i första hand kammarrätt. Samma instansordning före- slås för mål om länsstyrelses beslut i anledning av ansökan om införlivande av mark med häradsallmänning eller allmänningsskog (13 å lagen om häradsallmänningar och 12 % lagen om allmänningsskogar). I övrigt före- slås inte någon ändring i gällande kompetensfördelning.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen förklarar att kärnfrågan i mål om införlivande av mark med häradsallmänning eller allmänningsskog utan tve- kan är huruvida den tilltänkta införlivningen är lämplig med hänsyn till skogsbruket i orten. Då lämplighetsfrågan därför måste tillmätas avgörande vikt vid prövning av införlivningsärende, bör enligt lantmäteristyrelsens me- ning klagan över länsstyrelses beslut i sådana frågor avgöras av Kungl. Ma jzt i statsrådet.
Departementschefen. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag övervägan- de skäl tala för att besvärsmål rörande införlivande av mark med häradsall- männing eller allmänningsskog även i fortsättningen prövas i konsel j. I övrigt ansluter jag mig till vad kommittén har förordat. Besvärsföreskrifter i över- ensstämmelse därmed har tagits in i lagförslagen.
11. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske
Gällande rätt. Om ägare till oskiftat fiske eller fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter inte kan komma överens om hur fisket skall nyttjas, kan länsstyrelsen på ansökan av en av dem lämna föreskrifter i ämnet (24 5). Enligt 28 5 skall i varje gren av vattendrag och sund där fisken har sitt drev finnas fiskådra i djupaste vattnet. Fiskådra skall läm- nas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång (29 5). Under vissa i lagen närmare angivna förhållanden kan länsstyrelsen förordna att fiskådra skall gå i annan del av vattnet (28 5) eller medge undantag från
förbudet att sätta ut fiskeredskap i fiskådra (29 5). Om innehavare av en- skilt fiske vansköter fisket kan länsstyrelsen fastställa de föreskrifter rö- rande fiskets bedrivande som befinns nödvändiga för att avhjälpa vansköt- seln (fiskeriplan). Därvid kan länsstyrelsen föreskriva vite för underlåten- het att följa planen. På länsstyrelsen ankommer också att utdöma förelagt vite om sakägare inte följer fiskeriplan och vitet med hänsyn till omstän— digheterna inte befinns obilligt. Beslut om fiskeriplan kan återkallas (30—
32 åå)-
Administrativa besvärsmål enligt denna lag handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Mål om beslut enligt 24 % bör enligt kommitténs mening prövas av administrativ domstol. Vad beträffar läns- styrelses beslut rörande fiskådra förklarar kommittén att besvärspröv- ningen i stor utsträckning torde avse den rättsliga frågan, huruvida någon som ej samtyckt till åtgärden kan antas lida märkligt förfång eller ej. Den lämplighetsprövning som därutöver måste ske är besläktad med be- dömningar som vattendomstol i vissa fall har att göra. På grund därav föreslår kommittén att också mål om fiskådra skall avgöras av administra— tiv domstol.
Kommittén förklarar att utdömande av vite är en typiskt judiciell åtgärd. Mål om utdömande av vite enligt 32 % bör därför enligt kommitténs me- ning avgöras av administrativ domstol. Övriga mål rörande fiskeriplan bör däremot fortfarande avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran av regerings— rättens ledamöter och fiskeristyrelsen. Sveriges-advokatsamfund anser där- emot att mål om fastställelse och återkallelse-av fiskeriplan bör avgöras av administrativ domstol.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag att över- föra besvärsmål enligt 24, 28 och 29 åå, som i huvudsak endast angår en- skilds rätt, till administrativ domstol. Likaledes anser jag att mål om ut- dömande av vite enligt 32 % bör prövas av förvaltningsdomstol. Övriga mål om fiskeriplan bör däremot avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, efter- som det är ett viktigt allmänt intresse att de svenska fiskevattnen nyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Bestämmelser om besvärsrätt i enlighet med det sagda har tagits in i ändringsförslaget. I förslaget har också beaktats den ändring i 41 5, som har föreslagits riksdagen i prop. 1970: 13 angående nya bestämmelser om delgivning.
12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden
Gällande rätt. Lagstiftningen om fiskevårdsområden syftar till att tillgodo- se ett samfällt ordnande av fiskeförhållandena och främjande av fiskerätts—
ägarnas gemensamma intressen. Delägare i ett fiskevårdsområde är ägarna till det fiske som ingår i området. För att fiskevårdsområde skall få bildas krävs samtycke av viss kvalificerad majoritet av delägarna. Beslut om att bilda fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av del- ägare, kommunen, fiskeriintendent eller lantbruksnämnd. Om delägarna inte är ense skall frågan om att bilda fiskevårdsområde prövas vid förrätt- ning av förrättningsman, som länsstyrelsen utser. Fordras särskild fackkun- skap för utredning i samband med förrättningen, får länsstyrelsen på begä- ran av förrättningsmannen förordna sakkunnigt biträde åt honom. För fiske- vårdsområde skall finnas styrelse, som bl.a. kan besluta om uttaxering hos delägarna för betalning av förfallen gäld. Menar delägare, att beslut som fattats vid sammanträde med delägarna eller beslut av styrelsen om uttaxe- ring inte har tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, får talan föras hos länsstyrelsen genom besvär.
Besvär över länsstyrelses beslut om förordnande av förrättningsman torde tillhöra regeringsrättens kompetens med stöd av 2 & 13:o första ledet rege- ringsrättslagen, enligt vilken bestämmelse regeringsrätten har att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning.
Övriga besvärsmål torde avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att den prövning av länsstyrelse, som i olika sammanhang skall ske, väsentligen har till upp— gift att skapa garantier mot majoritetsmissbruk och mot kränkning av tredje mans intressen. Den lämplighetsprövning, som i viss utsträckning skall äga rum, är inte sådan, som behöver förbehållas Kungl. Maj:t i stats— rådet. Kommittén föreslår därför att det skall ankomma på administrativ domstol att handlägga samtliga mål om länsstyrelses beslut enligt lagen.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran av regerings— rättens Iedamöter och lantmäteristyrelsen. Fiskeristyrelsen däremot förordar att den nuvarande kompetensfördelningen behålls. Som skäl härför åberopas bl. a. att tvister vid bildande av fiskevårdsområden ofta gäller rena lämplig- hets- och skälighetsfrågor, som föga lämpar sig för en domstolsmässig be- dömning.
Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag, som väl ansluter sig till den kompetensfördelning, som kommittén föreslår på närbesläk- tade områden. Jag vill tillägga, att sedan kommittén avgav sitt betänkan- de, bestämmelsen om att länsstyrelse kan utse sakkunnigt biträde åt förrätt- ningsman har tillkommit genom lagändring år 1969 (1969: 337). I överens- stämmelse med vad som gäller för beslut om liknande förordnanden enligt 22 5 lagen (1939: 608) om enskilda vägar föreslås att talan mot länsstyrelses beslut angående förordnande av sakkunnigt biträde enligt 17 5 lagen om fiskevårdsområden inte får föras. Bestämmelser i enlighet med det anförda har tagits in i ändringsförslaget.
142. Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 13. Förslaget till lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
Gällande rätt. För att främja jaktvården kan beslutas att vissa fastig- heter skall tillsammans under minst 10 och högst 25 år utgöra ett jakt- vårdsområde (10 5 1 mom.). Väcks förslag om att bilda jaktvårdsområde och enas inte samtliga fastighetsägare, skall förslaget prövas vid förrätt- ning. Sådan förrättning skall hållas av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar (10 5- 2 mom.). Beslut om att bilda jaktvårdsområde måste för att bli giltigt biträdas av viss kvalificerad majoritet av fastighetsägarna (10 5 3 mom.) och fastställas av länsstyrelsen (11 5 1 mom.). Länsstyrel- sen skall vid fastställelseprövningen tillse, att beslutet tillkommit i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning, att det är tjånligt för jaktvårdens främjande och att det inte kränker enskild rätt. Vad nu sagls om bildande av jaktvårdsområde gäller också i huvudsak om be- slut som kan fattas rörande jaktvårdsområdes fortbestånd eller omfatt- ning enligt 10 5 5 och 6 mom.
Länsstyrelsen kan under vissa förutsättningar besluta om utvidgning eller inskränkningi jaktvårdsområde (11 ä 2 mom.).
Beslut om jaktvårdsområde gäller även mot ny fastighetsägare (12 % 1 mom.).
13 % innehåller bestämmelser om beslut vid sammanträde med fastighets- ägarna inom jaktvårdsområde. Menar den vars rätt berörs av beslut, som fattas angående jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt inom jaktvårds- område, att beslutet inte har tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning eller kränker hans enskilda rätt, kan han anföra besvär över beslutet hos länsstyrelsen (13 5 4 mom.).
I 24 % meddelas bestämmelser om åtgärder mot viltskador. För att för- hindra sådana kan länsstyrelsen förelägga jakträttsinnehavaren att vidta förebyggande åtgärder. Underlåter jakträttsinnehavaren att rätta sig efter föreläggandet kan länsstyrelsen förordna om jakt på hans område av sår- skilt utsedda jägare (1 mom. första stycket). Motsvarande bestämmelser om föreläggande och tvångsavjagning gäller om det föreligger påtaglig fara för att sammanstötning mellan motorfordon och älg kan förekomma (1 mom. tredje stycket). Beträffande område, där det finns stam av vild- kanin eller vildmink, kan länsstyrelsen förordna att särskilt av länsstyrel— sen utsedda jägare skall bedriva jakt efter sådant djur för att söka utrota stammen (3 mom.).
Katt som påträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma får saklöst dödas av jakträttsinnehavaren eller hans folk. Inom tätbebyggt område fordras dock tillstånd av polismyndigheten (23 å).
Besvär över länsstyrelses beslut om förordnande av förrättningsman en- ligt 10 5 2 mom. torde tillhöra regeringsrättens kompetens med stöd av 2 & 13:o första ledet regeringsrättslagen, enligt vilken bestämmelse rege-
ringsrätten har att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning.
Övriga besvärsmål enligt jaktlagen torde avgöras av Kungl. Maj:t i stats- rådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Den prövning som skall ske i målen om jaktvårdsområde är i väsentlig grad en juridisk prövning, även om man samtidigt i många ärenden skall tillse att beslutet främjar jaktvården. När det gäller beslut enligt 13 % jaktlagen avser besvärsprövningen uteslutande rättsliga frågor. De ändamålsenlighetsfrågor som uppkommer i en del mål om jaktvårdsområden är sådana, att de väl lämpar sig för bedömning av domstol. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att besvär över länsstyrelses samtliga förut nämnda beslut rörande jaktvårdsområde bör prövas av administrativ domstol.
Ändamålet med föreläggande enligt 24 5 1 mom. första stycket är att lösa en privaträttslig tvist mellan markinnehavare och jakträttsinnehava- re. En sådan tvist synes rätteligen i sista hand böra behandlas i domstols- mässiga former. Kommittén anser därför att även besvärsmål rörande fö- reläggande eller förordnande, som avses i 24 % 1 mom. första stycket bör prövas av administrativ domstol. Däremot talar övervägande skål enligt kommitténs mening för att besvär över länsstyrelses beslut om planmäs- sig jakt på vildkanin enligt 24 5 3 mom. även i fortsättningen prövas i konselj.
Slutligen bör enligt kommitténs mening även mål om tillstånd av polis- myndighet att döda katt enligt 23 % prövas av administrativ domstol.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag biträds av regeringsrättens leda- möter.
Svenska jägareförbundet ställer sig kritiskt till förslaget att mål om jakt- vårdsområden skall överföras till administrativ domstol. Frågor om besluts lämplighet från jaktvårdssynpunkt kräver enligt jägareförbundets mening inte juridisk sakkunskap och rättsfrågorna beaktas redan nu på ett fullt tillfredsställande sätt. Kommitténs förslag anses medföra risk för en oen- hetlig praxis och en förlängd väntetid innan målen blir slutligt avgjorda. Kommittén föreslår visserligen att förvaltningsdomstolarna skall äga med- dela interimistiska beslut för tiden intill mål slutligt avgörs, men denna rätt torde förmodligen komma att begagnas med varsamhet. Jägareför- bundet befarar därför att en överflyttning av jaktvårdsområdesmålen till förvaltningsdomstolarna kommer att medföra en inte önskvärd tidsutdräkt. Sistnämnda synpunkt understryks av statens naturvårdsverk, som tillägger att de praktiska förutsättningarna för bildande av jaktvårdsområde i många fall skulle avsevärt försämras om processtiden förlängdes. Om garantier mot en ökad tidsutdråkt skapades, t.ex. genom ett förtursför-
farande, har naturvårdsverket dock intet att erinra mot en överföring av målen till administrativ domstol. Också Värmlands läns jaktvårdsförbund motsätter sig kommitténs förslag i denna del därför att förbundet befarar dröjsmål med målens slutliga avgörande. Om kommitténs förslag ändå antas, föreslår jaktvårdsförbundet att länsstyrelses beslut om fastställelse av ett nybildat jaktvårdsområde skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan förs mot beslutet. På så vis kan man eliminera de nedbrytande verkningarna av okynnesöverklagningar. Skulle ett jaktvårdsområde undan- tagsvis bli upplöst i sista instans, torde den eller de delägare, som besvä— rat sig, inte rimligen ha lidit någon allvarligare skada av att man under någon tid och efter gemensamma överläggningar ordnat viltvården och jak- ten enligt en plan, som de flesta av traktens markägare har biträtt.
Vad beträffar mål om tvångsavjagning med stöd av 24 5 1 mom. första stycket iakttagen förklarar Svenska jägareförbundet att det i och för sig är riktigt, som kommittén framhållit, att målen väsentligen gäller tvist mel— lan enskilda. Jägareförbundet anser det emellertid väsentligt att dessa mål avgörs snabbt. Det nuvarande förfarandet har därför bestämda fördelar. Med hänsyn till att bestämmelsen i fråga sällan tillämpas och att skade— ståndsfrågor går till allmän domstol, Spelar det dock ingen större roll om denna målgrupp flyttas över till förvaltningsdomstol.
Enligt kommitténs förslag skall polismyndighets beslut om rätt att döda katt inom tätbebyggt område kunna överklagas först till länsstyrelse sedan till kammarrätt och i sista hand till regeringsrätten. Svenska jägareförbun- det anser att varken förvaltningsdomstolarna eller Kungl. Maj:t i statsrådet bör besväras med dessa mål.
Departementsehefen. Kommitténs förslag innebär att man ändrar kom- petensfördelningen i fyra hänseenden, nämligen i fråga om mål om bildan- de av jaktvårdsområde m.m. enligt 11 %, mål om beslut vid sammanträde med fastighetsägarna inom jaktvårdsområde enligt 13 5, mål om föreläg- gande eller förordnande för att förhindra viltskador enligt 24 5 1 mom. första stycket och mål om tillstånd att döda katt inom tätbebyggt sam- hälle enligt 23 %. I samtliga fall innebär förslaget en överflyttning av mål från Kungl. Maj:t i statsrådet till administrativ domstol.
De invändningar som har framförts mot att mål om jaktvårdsområden skall föras till administrativ domstol gäller väsentligen farhågor för dröjs- mål med målens slutliga avgörande och därmed förenade vådor för jakt- vården. Med anledning härav vill jag framhålla att den av mig förordade förvaltningsdomstolsreformen torde medföra att domstolarna får förutsätt- ningar att avgöra nyinkommande mål med behövlig skyndsamhet. Vid kompetensfördelningen synes stort avseende böra fästas vid att mål av lika eller närbesläktad beskaffenhet prövas av samma myndighet i sista instans. Eftersom andra mål om förrättningar av olika slag i allmänhet ansetts böra hänföras till administrativ domstol och inget sakligt skäl för
undantag för förrättningar enligt jaktlagen har framkommit, anser jag att kommitténs förslag på dennå punkt bör genomföras.
I fråga om ärendena om tillstånd att döda katt ansluter jag mig till Svenska jägareförbundets ståndpunkt. Jag föreslår således att talan inte skall få föras mot länsstyrelses beslut i sådana ärenden.
I övrigt förordar jag att kommitténs förslag genomförs med de jämk- ningar som föranleds av nytillkommen lagstiftning. Genom lagändring (1967: 616) efter det kommittén avlämnade sitt betänkande har bestämmel- sen i 24 Q 3 mom. om planmässig jakt på vildkanin utvidgats att gälla också vildmink. Självfallet bör instansordningen i mål om vildmink vara densamma som i mål om vildkanin. Vid samma tillfälle tillkom den förut omnämnda föreskriften i 24 ä 1 mom. tredje stycket om åtgärder för att förhindra sammanstötning mellan motorfordon och älg. Med hänsyn till att allmänna trafiksäkerhetsintressen spelar en viktig roll vid tillämpningen av denna bestämmelse synes besvär i sådana mål böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändrings- förslaget.
14. Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)
Gällande rätt. Vattenlagen innehåller åtskilliga administrativa bestämmel- ser, bl.a. om åtgärder av skilda slag, som ankommer på länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut får besvär anföras hos Kungl. Maj:t. Denna besvärs- prövning tillkommer för flera grupper av ärenden regeringsrätten.
Enligt 2 % 4:o första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om ersättning för visst uppdrag. Föreskrifter om sådan ersättning finns i 3 kap. 17 %, 7 kap. 63 5 samt 8 kap. 42 och 45 55 vattenlagen.
Enligt 2 & 13:o första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning. Hit hör förordnande av förrättningsman enligt 10 kap. 2, 33 och 53 åå vatten- lagen, av biträdande förrättningsman enligt 10 kap. 34 å och av gode män enligt 10 kap. 3 5 samt motsvarande förordnanden enligt 10 kap. 77 och 78 åå.
Enligt 2 5 16:0 andra ledet regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att pröva mål om beslut av länsstyrelse i frågor, som avses i 2 kap. 64 5 eller 68 5 första stycket vattenlagen. Enligt nämnda paragrafer äger länsstyrelsen fastställa skyddsområde för att bereda skydd för grund- vattentillgång, meddela allmänna föreskrifter om vad som skall iakttas vid grävning, sprängning eller annan åtgärd, som kan menligt inverka på grund- vattentillgång, samt pröva mål om tillämpningen av sådana föreskrifter.
Med stöd av 2 % 17 :o nionde ledet regeringsrättslagen ankommer det vidare på regeringsrätten att pröva mål om föreläggande vid vite enligt vattenlagen. Föreskrifter om vitesföreläggande finns i 2 kap. 35 och 65 %% samt 14 kap. 5 5 1 mom. vattenlagen.
Andra administrativa besvärsmål enligt vattenlagen prövas i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommitténs förslag innebär i stort sett att de besvärsmål som f.n. hör till regeringsrättens kompetensområde i fort- sättningen skall hänföras till kammarrätt. På vissa punkter föreslås emeller- tid även annan ändring. Besvär över länsstyrelses beslut angående faststäl- lelse av stadgar för vattenreglerings- och torrläggningsföretag eller annan dylik sammanslutning eller angående ändring av sådana stadgar (3 kap. 13 5, 7 kap. 61 å och 8 kap. 40 %) bör enligt kommitténs mening, i överens- stämmelse med vad som gäller och förordas beträffande stadgar för väg- samfällighet och vägförening, prövas av administrativ domstol. Fråga om för- ordnande av biträde åt sakägare i vattenmål (11 kap. 35 &) rör enligt kom- mitténs mening enskilds rätt på sådant sätt, att besvär över sådant förord- nande bör prövas av förvaltningsdomstol. Samma mening har kommittén be- träffande frågor om förordnande eller entledigande av syssloman (3 kap. 17 %, 7 kap. 63 5, 8 kap. 42 och 45 55 samt 9 kap. 38 å).
Utsläpps i vatten fast avfall eller annat som medför uppgrundning eller hinder för vattnets fria lopp kan länsstyrelsen vid vite eller annat äventyr tillhålla den skyldige att vidta erforderliga åtgärder till uppgrundningens eller hindrets borttagande (2 kap. 35 å). Mål om föreläggande enligt denna paragraf bör enligt kommitténs mening handläggas av administrativ domstol även om det föreskrivna äventyret skulle vara annat än vite.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag har föranlett erinringar endast på ett par punkter. Sveriges Iantbrulcsförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF föreslår att mål enligt 14 kap. 5 5 1 mom. vattenlagen om tillträde till och viss disposition över fastighet för förundersökningar bör avgöras av förvaltningsdomstol med motivering att de utgör utpräglade rättsärenden. Sveriges advokatsamfund anser av samma skäl att mål om tvångsutförande enligt vattenlagen skall överföras till administrativ domstol.
Departementschefen. I fråga om ärenden enligt 14 kap. 5 & förklarar kommittén att ingreppen är av mindre djupgående art och att full ersätt- ning utgår för skada och intrång. Kommittén anser det på grund härav inte påkallat att hänföra beslut av detta slag till administrativ domstol. Vad beträffar ärenden om tvångsutförande erinrar kommittén om att frågan om lagligheten av myndighets åtgörande kan komma under allmän dom- stols prövning. Jag har tidigare förklarat, att jag inte anser det vara ratio- nellt att låta samma fråga kunna prövas både av förvaltningsdomstol och av allmän domstol.
Jag ansluter mig i nu behandlade och övriga delar till kommitténs förslag.
Besvärsbestämmelser i överensstämmelse med det anförda har tagits in i ändringsförslaget. ' '
15. Förslaget till lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled
Gällande rätt. Flertalet administrativa besvärsmål enligt denna lag avgörs f.n. i sista instans av regeringsrätten. För regeringsrättens kompetens finns stöd i flera föreskrifter i regeringsrättslagen. I de flesta fall torde bestäm- melsen i 2 5 8:0 sjätte ledet vara tillämplig. Enligt denna skall regeringsrätten avgöra mål om allmän flottled samt sättet och villkoren för dess begagnande.
År 1969 infördes i lagen om flottning i allmän flottled vissa bestämmelser om återställningsåtgärder i flottled efter avlysning av flottleden. Länsstyrel- sen skall utse särskild förvaltare, som bl. a. har att besluta om och låta utföra behövliga äterställningsåtgärder (82 a 5). Förvaltarens beslut i fråga om åter- ställningsåtgärder kan överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen beslutar om ersättning till förvaltaren för dennes arbete beträffande återställningsåt- gärder. I fråga om prövningen av besvär över länsstyrelsens beslut i fråga om återställningsåtgärder anfördes i prop. 1969: 104 s. 54 , att det borde ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva mål om förvaltarens beslut i fråga om medelsanvändningen och länsstyrelsens förordnande av för- valtare.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att vissa mål som f.n. ankommer på regeringsrättens prövning i fortsättningen skall handläg- gas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Efter det att vattendomstol har meddelat beslut om att inrätta allmän flott- led eller om åtgärder för att utvidga eller förbättra allmän flottled, får sak- ägare inom viss tid framställa erinringar hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan då enligt 14 & göra ytterligare utredning och för denna anlita biträde av sakkunnig person. En liknande bestämmelse om rätt för länsstyrelse att an- lita särskild sakkunnig för viss utredning finns i 15 å, som gäller det fall att någon hos länsstyrelsen väcker fråga om nya eller ändrade bestämmelser för allmän flottled i särskilt angivna hänseenden. Länsstyrelses beslut att för- ordna sakkunnig enligt 14 eller 15 5 anser kommittén inte utgöra rättsfrågor av sådan betydelse att mål härom bör hänvisas till domstol. Sådana mål bör i stället avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Enligt 40 % får länsstyrelse utse en styrelseledamot i flottningsförening, där det finns önskvärt för att tillgodose allmänna intressen. På grund av ändamålet med denna tillsättningsrätt bör enligt kommitténs mening besvär över beslut av länsstyrelse att utse sådan styrelseledamot prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Enligt 50 5 skall flottningsförenings styrelses förvaltning och räkenskaper
granskas av två eller flera revisorer, av vilka en utses av länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelses beslut att förordna eller entlediga sådan revisor bör också enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Enligt 6 kap. kan länsstyrelsen slutligen i vissa fall låta vidta åtgärder på flottningsförenings bekostnad. Kommittén förklarar att frågan om förening- ens betalningsskyldighet torde kunna bli föremål för prövning vid allmän domstol. Under sådana förhållanden synes det kommittén mindre lämpligt att låta besvär i administrativ ordning över beslut om tvångsutförande band- läggas av förvaltningsdomstol.
Departementschefen. Kommitténs förslag har inte föranlett någon erinran i remissyttrandena. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. I fråga om be- svärsmål avseende 1969 års lagstiftning om återställningsätgärder bör även i fortsättningen gälla att mål om länsstyrelses utseende av förvaltare och om förvaltares beslut rörande återställningsåtgärder handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse med det anförda har tagits in i ändringsförslaget.
16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventio- nen av den 11 maj 1929
Gällande rätt. Enligt artikel 29 i svensk-norska vattenrättskonventionen kan den, som fått tillstånd att utföra anläggning, arbete eller annan åtgärd i vattendrag, av vederbörande myndighet i det av rikena, där han inte har hemvist, föreläggas att utse ett av myndigheten godkänt ombud, som är bosatt inom riket och som skall äga att på hans vägnar svara vid domstolar och hos andra myndigheter m. m. Enligt 23 & förevarande lag skall föreläg- gande som nyss sagts meddelas av länsstyrelsen. Besvär över sådant beslut av länsstyrelse torde f. n. prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Förslaget innebär —— i överensstämmelse med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat —— att mål varom här är fråga i fortsättningen skall handläggas av administrativ domstol.
17. Förslaget till lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.
Gällande rätt. Enligt lagen med vissa bestämmelser till skydd för försva- ret m. m. kan administrativ myndighet, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, i fråga om försvarsanläggningar m. m. meddela tillträdesförbud, fotografe- ringsförbud o.d. samt förbud att inneha sprängämnen (1—3 åå). S-jömät- ning eller lodning vid rikets kuster m. 111. får endast ske med tillstånd enligt
bestämmelser som Kungl. Maj. t meddelar (8 5). Länsstyrelsen kan under angivna förutsättningar ålägga den som driver industriell eller annan verk- samhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen ävensom anläggningens ägare att vidta särskilda skyddsåtgärder inom anläggning för driften. I den mån driften avses skola fortgå även då platsen omedel- bart hotas av fientligt anfall kan länsstyrelsen också förordna att därav be- tingade särskilda anordningar för personalens skydd skall vidtas. Ersätt— ning utgår av statsmedel. Ersättningsanspråk prövas i den ordning som gäl- ler beträffande rekvisition för krigsmaktens behov (4 å). Ägare och inneha- vare av anläggning som nyss sagts är skyldig att bl. a. tillåta besiktning av anläggningen genom länsstyrelsens försorg (5 5). Länsstyrelsen kan före- lägga den som är skyldig att vidta åtgärd enligt 4 % eller att tillåta besikt- ning enligt 5 5 att vid vite iaktta skyldigheten inom viss tid. Efterkommer han ej föreläggandet, kan länsstyrelsen antingen utdöma vitet och utsätta nytt sådant eller ombesörja åtgärden och ta ut kostnaden av den försumlige i den mån denne inte enligt lagen är berättigad till ersättning för kostnaden (6 5)-
Samtliga besvärsärenden hos Kungl. Maj:t rörande tillämpning av lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. avgörs f. 11. av Kungl. Maj:t i statsrådet. På grund av en undantagsbestämmelse i 2 5 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen gäller detta även beträffande mål om föreläggande vid vite och utdömande av vite.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endast den änd- ringen beträffande handläggningen av nu ifrågavarande besvärsärenden att prövningen av mål om utdömande av vite förläggs till kammarrätt.
Departementsehefen. I överensstämmelse med vad jag tidigare generellt har förordat föreslår jag, i likhet med kommittén, att mål om utdömande av vite enligt lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m. skall avgöras av kammarrätt, eftersom målen har en utpräglat rättslig ka- raktär. Övriga avgöranden enligt lagen, vilka f. n. kan överklagas hos Kungl. Maj:t, måste huvudsakligen grundas på lämplighets- och skälighets- bedömningar, vid vilka försvarspolitiska hänsyn spelar en viktig roll. Dessa besvärsärenden bör därför också i fortsättningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördel- ningen har tagits in i ändringsförslaget.
18. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Gällande rätt. Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställig- het av straff m. m. prövas f. 11. av regeringsrätten. Bestämmelse härom finns i 2 & 17:e elfte ledet regeringsrättslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén före- slår att dessa mål i första hand skall prövas av kammarrätt. Kriminalvårds- styrelsen gör ingen erinran mot detta.
Departementschefen. I likhet med kommittén förordar jag att dessa mål skall handläggas av kammarrätt. Bestämmelse härom har tagits in i änd- ringsförslaget.
19. Förslaget till lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket
Gällande rätt. Med stöd av 2 & 14:e sjätte ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om anteckning i det filialregister som omtalas i lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Övriga besvärsärenden enligt denna lag handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementsehefen. Anledning förekommer inte att i detta samman- hang göra annan ändring i kompetensfördelningen beträffande förevarande besvärsärenden än att målen om anteckning i filialregistret hänförs till kammarrätts behörighetsområde. Bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående handels- register, firma och prokura
Gällande rätt. Besvärsmål om anteckning i handelsregister enligt lagen angående handelsregister, firma och prokura handläggs av regeringsrätten med stöd av 2 & 14:e sjätte ledet regeringsrättslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att dessa mål skall prövas av kammarrätt.
Departementschefen. I likhet med kommittén förordar jag att målen skall tillhöra kammarrätts kompetensområde. Bestämmelse om kammarrätts be— hörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget.
21. Förslaget till lag om ändring i lagen (1902: 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
Gällande rätt. För framdragande och begagnande av elektrisk stark- strömsledning fordras tillstånd av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t be- myndigar. Enligt 2 % 6 mom. kan koncession helt eller delvis återkallas om
koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter meddelad föreskrift eller i lagen ålagd förpliktelse eller 'om han under viss längre tid inte har haft kraftledning i bruk. Frågor om återkallelse av koncession prövas i första hand av kommerskollegium.
Besvärsmål om återkallelse av koncession avgörs av regeringsrätten med stöd av 2 % 14:e tionde ledet regeringsrättslagen. Övriga besvärsfrågor en- ligt 1902 års lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endast den änd- ringen att besvär över kommerskollegiums beslut om återkallelse av kon- cession i fortsättningen skall prövas av kammarrätt.
Remissyttrandena. Svenska kraftverksföreningcn anser det vara av vikt, att frågor om återkallelse av koncession prövas av administrativ domstol. En återkallelse skall enligt lagen grundas på en försummelse i visst avse- ende av koncessionshavaren och frågor om försummelse eller ej har när- ' mast karaktären av rättsfrågor. Kommerskollegium erinrar om att kolle- gium i yttrande över Ekbergs betänkande uttalade en viss tvekan rörande återkallelserna. När återkallelse skett därför att koncessionshavaren åsido- satt sin distributionsskyldighet får målet inslag av skönsmässig bedöm— ning. Statens vattenfallsverk anser att även om rättsskyddssynpunkter kan åberopas för att mål om återkallelse av koncession skall prövas av admi- nistrativ domstol, den synpunkten borde väga tyngre, att det är Kungl. Maj:t i statsrådet som har det slutliga ansvaret för eldistributionens än- damålsenliga ordnande i landet. Likaväl som t.ex. enligt atomenergilagen (1956: 306) såväl tillståndsprövning som återkallelse av tillstånd lagts i Kungl. Maj:ts hand, kan enligt vattenfallsverkets mening skäl tala för att återkallelse av tillstånd enligt denna lag i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Vissa skäl talar för att ärenden om återkallelse av koncession enligt denna lag bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Något starkt framträdande behov av att göra en sådan ändring i kompetensför- delningen föreligger dock inte. Jag föreslår därför att återkallelsemålen i fortsättningen skall prövas av kammarrätt. Övriga besvärsärenden enligt lagen torde liksom hittills böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Be- stämmelse om kammarrätts behörighet i återkallelsemålen har tagits in i ändringsförslaget.
22. Förslaget till lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skydds- åtgärder för vissa kraftanläggningar
Gällande rätt. Medför åtgärd, som utförs vid kraftanläggning för att trygga kraftförsörjningen i riket under krig, skada eller förlust för ägare eller innehavare, är denne i regel berättigad till skälig ersättning (7 €).
Sådana ersättningsfrågor prövas av krigsskyddsnämnden för kraftanlägg- ningar (8 €). Över krigsskyddsnämndens beslut kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t (17 å). Besvärsmål rörande ersättning enligt 7 % prövas av regeringsrätten med stöd av 2 & 4:o andra ledet regeringsrättslagen. Övriga besvärsmål enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraft- anläggningar, däribland mål om föreläggande vid vite, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Lagförslaget innebär endast den förändringen, att besvär över krigsskyddsnämndens beslut i ersättningsärenden skall anföras hos kammarrätt i stället för hos Kungl. Maj:t. Förslaget överensstämmer med förvaltningsdomstolskommitténs förslag som lämnats utan erinran i remissyttrandena.
23. Förslaget till lag om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissions- rörelse och fondbörsverksamhet
Gällande rätt. Samtliga besvärsärenden enligt lagen om fondkommis- sionsrörelse och fondbörsverksamhet prövas f.n. av Kungl. Maj:t i stats- rådet. På grund av en undantagsbestämmelse i 2 % l7:o nionde ledet rege- ringsrättslagen gäller detta även i fråga om klagan över tillsynsmyndighe- tens beslut om föreläggande vid vite och om utdömande av vite (24 och 37 åå).
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att besvärsmål om utdömande av vite enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörs— verksamhet skall prövas av kammarrätt. Övriga besvärsärenden enligt la- gen bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttranden. Kommitténs förslag tillstyrks av bankinspektionen. Såvitt angår målen om utdömande av vite uttalar inspektionen att förslaget utgör ett steg i rätt riktning. Enligt inspektionens mening skulle det dock vara mest konsekvent att överföra dessa mål till allmän domstols avgörande i likhet med vad som gäller beträffande mål om utdömande av vite enligt banklagen (1955:183) , sparbankslagen (1955:/116) och jordbrukskasselagen (1956: 216).
Departementschefeu. Jag ansluter mig till den av bankinspektionen fram- förda tanken att det bör ankomma på allmän domstol att utdöma vite enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. Härigenom upp- nås likformighet med förhållandena på närbesläktade områden. Vad angår de kvarstående besvärsärendena enligt nyssnämnda lag synes det ändamåls- enligt att besvärsprövningen ligger kvar hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser om den av mig förordade ordningen har tagits in i ändrings- förslaget.
Kungl. Maj:ts propositiön nr 30 år 1971 153 24. Förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser
Gällande rätt. Enligt 2 5 14:0 femtonde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om länsstyrelses beslut på grund av lagen om tillsyn över stiftelser.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén före- slår ingen annan ändring beträffande behörigheten att handlägga dessa mål än att målen skall prövas av kammarrätt. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och Sveriges advokatsamfund.
Departementschefen. I likhet med kommittén föreslår jag att målen skall hänföras till kammarrätts kompetensområde. Bestämmelse om kammar- rätts behörighet att handlägga dessa mål har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också en ändring som hänger samman med att kammarrätt och regeringsrätten skall få generell befogenhet att meddela inhibitionsbeslut.
25. Förslaget till lag om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel
Gällande rätt. Enligt 7 5 1 mom. lagen om domkapitel får besvär över val av ledamöter och suppleanter i domkapitel anföras hos Kungl. Maj:t. Sådana besvär prövas med stöd av 2 & 1:o tredje ledet regeringsrättslagen av regeringsrätten.
Enligt 13 ä 2 och 3 mom. lagen om domkapitel får domkapitel under vissa i lagrummen angivna förutsättningar besluta om disciplinär bestraff- ning och om avstängning från tjänstgöring av prästerlig befattningshavare. Den som inte åtnöjs med domkapitels beslut kan anföra besvär hos Kungl. Maj:t (13 5 7 mom.). Enligt 2 å.17:o fjärde ledet regeringsrättslagen ankom- mer det på regeringsrätten att pröva sådana besvärsmål.
Enligt 13 ä 4 och 5 mom. lagen om domkapitel kan domkapitel skilja präst från prästämbetet eller förklara präst obehörig att utöva prästäm- betet. Enligt sistnämnda lagrum avgör domkapitel också fråga om skyl- dighet för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den grund att han har övergivit svenska kyrkans lära. Även i dessa ärenden gäller att besvär över domkapitels beslut kan anföras hos Kungl. Maj:t (13 ä 7 mom.). Besvären prövas av regeringsrätten med stöd av 2 5 17:0 fjärde och femte leden regeringsrättslagen.
I fråga om biskop tillkommer befogenheterna enligt 13 5 3—5 mom. lagen om domkapitel regeringsrätten (20 & domkapitelslagen och 5 & rege— ringsrättslagen).
Departementschefen. Lagförslaget innebär, i överensstämmelse med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat, endast den ändringen i sak att besvär över domkapitels beslut i de förut nämnda ärendena i första
hand skall prövas av kammarrätt i stället för av regeringsrätten. Vid ut- formningen av 7 % 1 mom. har beaktats ett till lagrådet den 3 mars 1970 remitterat förslag till ändring av detta lagrum av innebörd att sista me- ningen utgår. I 20 å byts ordet Konungen ut mot regeringsrätten. Jag hän- visar rörande denna ändring till vad jag tidigare har anfört och till inne- hållet i 2 5 förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar.
26. Förslaget till lag om ändring i lagen (1938: 96) om understödsföreningar
Gällande rätt. Med stöd av 2 5 14:0 sjätte och fjortonde leden regerings— rättslagen prövar regeringsrätten besvärsmål om anteckning i understöds- föreningsregister och besvärsmål om andra beslut av tillsynsmyndighet över registrerade understödsföreningar.
Tillsynsmyndighet enligt lagen om understödsföreningar är arbetsmark- nadsstyrelsen i fråga om föreningar, som uteslutande avser att bereda under- stöd vid arbetslöshet, och försäkringsinspektionen i fråga om övriga under- stödsföreningar. Flertalet av de beslut som tillsynsmyndigheten fattar utgörs av beslut i särskilda fall. Vissa beslut kan dock ha en generell karaktär. Så— som exempel på sådana beslut kan nämnas beslut varigenom tillsynsmyndig- heten meddelar särskilda föreskrifter om förandet av understödsförenings räkenskaper enligt 14 %. I några frågor (20, 36 och 52 55) tillkommer enligt lagen beslutanderätten Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t för- ordnar. Genom kungörelsen (1955: 576) om prövning av vissa ärenden röran-
de understödsföreningar har handläggningen av dessa ärenden anförtrotts tillsynsmyndigheten.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att Kungl. Maj:t i statsrådet skall avgöra besvär i sådana ärenden, i vilka Kungl. Maj:t med stöd av understödsföreningslagen delegerat beslutanderätten till underord- nad myndighet, samt besvär över sådana beslut av tillsynsmyndigheten vilka inte meddelats i särskilda fall. Övriga beslut som tillsynsmyndigheten fattat enligt understödsföreningslagen skall enligt kommitténs förslag överklagas hos kammarrätt.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens leda- möter, försäkringsinspektionen och Sveriges advokatsamfund.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i besvärsärenden enligt understödsföreningslagen. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslaget. De i understöds- föreningslagen nu angivna särskilda besvärstiderna torde i detta samman- hang böra utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 155 27. Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297)
Gällande rätt. Enligt 2 % 14:e nionde ledet regeringsrättslagen ankom- mer det på regeringsrätten att pröva mål om registrering av luftfartyg, om beslut i särskilda fall rörande certifikat eller behörighetsbevis för per- sonal inom luftfarten eller rörande medgivande att utan certifikat göra tjänst å luftfartyg. Bestämmelser i dessa ämnen finns i 2 och 4 kap. luft- fartslagen samt i luftfartskungörelsen (1961: 558). Övriga besvärsmål en- ligt luftfartslagen handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Beslutande myn- dighet är i allmänhet luftfartsverket.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att sådana besvärs- mål som f. n. prövas av regeringsrätten även i fortsättningen skall hänvisas till administrativ domstol. Kommittén föreslår vidare att administrativ dom— stols kompetens utvidgas till att omfatta även mål om förbud för luft- fartyg att avgå på grund av att fartyget inte är luftvärdigt eller behöri- gen bemannat eller av annan i 12 kap. 1 & närmare angiven anledning. Kommittén erinrar om att denna förbudsbestämmelse företer stora lik- heter med bestämmelserna om förbud mot fartygs resa i 8 kap. 1 % lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg och att mål rörande sådant förbud både enligt gällande bestämmelser i regeringsrättslagen och enligt kom- mitténs förslag hänvisas till prövning av administrativ domstol.
Övriga besvärsmål enligt luftfartslagen bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. I remissyttrande över kommitténs förslag förklarar sig luftfartsstyrelsen inte ha annan erinran mot förslaget än att mål angå- ende förbud mot luftfartygs avgång, med hänsyn till de stora ekonomiska värden som står på spel, synes böra bringas till snabbt slutligt avgörande och därför hänvisas till prövning av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Vad lu'ftfartsstyrelsen anfört såsom skäl för att låta mål om förbud mot luftfartygs avgång prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet kan enligt min mening med minst lika stort fog åberopas för en dom- stolsmässig prövning av besvär i sådana mål. Genom den nya förvaltnings- domstolsorganisationen skapas förutsättningar för snabba beslut av kam- marrätt och regeringsrätten. Jag ansluter mig till kommitténs förslag i dess helhet. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse därmed har tagits in i
ändringsförslaget.
28. Förslaget till lag om ändring i gruvlagen (1938: 314)
Gällande rätt. Gruvlagen innehåller bestämmelser om förutsättningarna och villkoren för undersökning och bearbetning av vissa i lagen uppräknade slag av mineralfyndigheter. Lagen reglerar i första hand inmutarens och gruv- innehavarens förhållande till markägaren. Tillståndsprövning enligt lagen
handläggs som regel av bergmästaren. Kommerskollegium och bergstats- tjänstemännen utövar tillsyn över gruvdriften. I allmänhet kan talan mot bergmästares beslut enligt gruvlagen föras hos kommerskollegium genom besvär. "
Regeringsrätten har att enligt 2 % 14:e första ledet regeringsrättslagen pröva mål om inmatning eller utmålsläggning. Enligt 75 och 77 åå gruvlagen kan bergmästaren i vissa fall meddela förelägganden vid vite. Besvär över sådana vitesförelägganden skall i sista hand prövas av regeringsrätten med stöd av 2 5 17: o nionde ledet regeringsrättslagen. Regeringsrätten har funnit sig behörig att pröva även vissa andra mål enligt gruvlagen, t. ex. fråga om förverkande av gruvrätt (RÅ 1943 ref. 62). Övriga administrativa besvärsmål enligt gruvlagen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att de frågor, som kan uppkomma i mål rörande besvär över beslut av kommerskollegium en- ligt gruvlagen, i allmänhet är av rättslig natur. Huvudregeln bör därför enligt kommitténs mening vara att dessa mål skall prövas av administrativ domstol. Vissa undantag föreslås dock. Beslut av kommerskollegium som ej rör sär- skilt fall utan har generell karaktär bör således handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Också frågor om beskaffenheten av karta (21 5 2 mom. andra stycket), om insändande av utdrag av gruvkarta (74 5 första stycket) och om behörighet att verkställa gruvmätningar (74 å andra stycket) bör enligt kommitténs mening avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, även om beslut meddelas i särskilt fall. Likaledes bör på Kungl. Maj:t i statsrådet ankomma att pröva ärenden om tillstånd att lägga igen utfraktsväg o. d. (69 å) och om tillstånd att nedlägga gruva innan alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta (76 å). Administrativa besvärsmål rörande beslut av länsstyrelse (25 å andra stycket och 26 5 första stycket) bör i överensstämmelse med vad som nu är fallet enligt kommitténs mening handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av re- missinstanserna. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat. Före- skrifter om kompetensfördelningen i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget.
29. Förslaget till lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkols- fyndigheter m. m.
Gällande rätt. Lagen reglerar rättigheten att efterforska och bearbeta stenkolsfyndigheter, saltfyndigheter, olje- och gasfyndigheter samt alun- skifferfyndigheter. Sådan rättighet är beroende på tillstånd (koncession) som meddelas av Kungl. Maj:t. Bergmästaren har att i åtskilliga fall med- dela beslut, som enligt 48 5 kan överklagas hos kommerskollegium. Sålunda
skall bergmästaren vid förrättning, som kan anses motsvara utmålsläggning enligt gruvlagen, anvisa, utstaka, röslägga samt lägga in på karta det område i dagen, som innehavare av koncession behöver för arbetet (12 5 1 mom.). Vidare har bergmästare tillagts befogenheter rörande tillsyn (33—37 åå), vilostånd (27—30 55) och åtgärder för arbetets ändamålsenliga bedrivande (17 5). Enligt 42 & äger bergmästaren förelägga vite vid försummelse av koncessionsinnehavaren att avlämna vissa statistiska uppgifter.
Vid sidan om bergmästaren har länsstyrelsen tillagts vissa uppgifter en- ligt stenkolslagen. Koncessionshavaren skall nämligen i vissa fall ställa pant eller borgen hos länsstyrelsen, som bl. a. har att tillse, att borgen är veder- häftig och att densamma förnyas (11 å och 12 % 2 mom.). I fråga om salt- fyndigheter gäller att koncessionshavaren enligt 50 5 är skyldig att ställa material till förfogande för undersökning av geologisk sakkunskap. Vägrar koncessionshavaren detta kan länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter.
Mål om förelägganden vid vite enligt denna lag prövas i sista instans av regeringsrätten med stöd av 2 % 17: o nionde ledet regeringsrättslagen. Öv- riga mål avgörs av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommitténs förslag och motiv beträf- fande stenkolslagen överensstämmer i stort med vad som nyss anförts rörande gruvlagen. Mål enligt förevarande lag föreslås därför i allmänhet skola gå till administrativ domstol. Undantag görs för beslut av kommers- kollegium, som ej meddelats i särskilt fall, samt för kommerskollegiums beslut om beskaffenheten av karta (2 5), om behörighet att verkställa gruv- mätningar (41 5) samt om tillstånd att fylla igen schakt eller gruvöppning eller att vidta annan åtgärd, som avses i 35 &. Därutöver bör enligt kom- mitténs mening talan mot beslut av länsstyrelsen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i alla ärenden utom i mål om föreläggande vid vite. I ett fall föreslår kommittén att besvärsrätten skall avskäras, nämligen i fråga om beslut av länsstyrelse att utse skiljeman med stöd av 19 %. Såsom skäl därför åberopas att klagan ej får föras över motsvarande beslut enligt lagen (1929: 145) om skiljemän.
Departementschefen. Kommitténs förslag har inte föranlett någon erinran från remissinstanserna. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat. Bestämmelser i enlighet därmed har tagits in i ändringsförslaget.
30. Förslaget till lag om ändring i uranlagen (1960: 679)
Gällande rätt. Enligt 2 % 14:o andra ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att avgöra mål om tillämpning av uranlagen, där ej är fråga om undersökningstillstånd. Beslut om undersökningstillstånd med- delas av kommerskollegium och kan överklagas hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Mål om undersökningstillstånd bör en- ligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet. I övrigt föreslår kommittén att målen skall fördelas mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol efter samma linjer som har föreslagits för gruvlagen Och lagen angående stenkolsfyndigheter m.m. Detta innebär att mål om beskaffenhet av karta, som skall fogas till an- sökan om koncession (26 Q 3 mom. 1), mål om tillstånd att i vissa fall lägga igen utfraktsväg eller ort (48 5), mål om tillstånd att nedlägga gruva (53 5), mål om skyldighet för koncessionshavare att sända in utdrag av gruvkarta till bergmästaren (51 5 första stycket) och mål om behörighet att verkställa gruvmätningar (51 å andra stycket) föreslås gå till Kungl. Maj:t i statsrådet. Samma besvärsväg föreslås för beslut av kommerskollegium, som inte avser särskilda fall. Övriga beslut av kommerskollegium enligt uranlagen skall enligt kommitténs förslag kunna överklagas hos kammarrätt. I fråga om beslut av länsstyrelse föreslås att mål om föreläggande vid vite (55 5) skall gå till administrativ domstol medan övriga mål skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat. Föreskrifter om kompetensfördelningen i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget.
31. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln
Gällande rätt. Lagen reglerar rätten att utforska kontinentalsockeln och- att utvinna naturtillgångar ur denna. Sådan rätt är beroende av tillstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Uppkommer tvist med anledning av att rätt enligt denna lag och inmutning enligt gruvlagen beviljats på samma område, ankommer det enligt 7 & på berg- mästaren att bestämma hur arbetet skall ordnas. Myndighet, som enligt vad Kungl. Maj:t bestämt har att öva tillsyn över efterlevnaden av före- skrifter och villkor för tillstånd enligt lagen, kan i vissa fall vid försum- lighet från tillståndshavarens sida ålägga denne vid vite att fullgöra sina skyldigheter (12 % första stycket). Medför försummelsen uppenbar fara för allmänt intresse, äger tillsynsmyndigheten bl. a. förbjuda arbetets fortsatta bedrivande (12 å andra stycket).
Mål om föreläggande vid vite enligt 12 % prövas av regeringsrätten med stöd av 2 5 17 : o nionde ledet regeringsrättslagen. Övriga administrativa be- svärsmål enligt lagen om kontinentalsockeln avgörs av Kungl. Maj:t i stats- rådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att kollisionsfallen en- ligt 7 g i överensstämmelse med vad som har föreslagits för motsvarande fall enligt stenkolslagen (17 å) och uranlagen (46 &) bör hänföras till admi-
nistrativ domstol. Samma instansordning bör vidare enligt kommitténs mening gälla för mål enligt 12 5 om föreläggande vid vite och om förbud mot arbetets fortsatta bedrivande. Övriga förekommande besvärsmål enligt lagen bör däremot även i fortsättningen avgöras av Kungl. Maj:t i stats- rådet.
Dcpartementschefen. Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av re- missinstanserna. Jag ansluter mig till detsamma. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget.
32. Förslaget till lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter
Gällande rätt. Lagen innehåller bestämmelser om skyldighet för kom- munala kristidsnämnder att vid krig m.m. fullgöra uppgifter, som fordras för att fylla befolkningens eller produktionens behov av viktiga förnöden- heter. Vid försummelse kan länsstyrelsen enligt 5 % förelägga kommun lämpligt vite och även utdöma förelagt vite. Besvär över länsstyrelses beslut att förelägga eller utdöma sådant vite prövas av regeringsrätten med stöd av 2 5 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att en bedömning av vilka skyldigheter som skall åläggas kommunerna med stöd av före- varande lag måste ta hänsyn till totalförsvarets behov. Detta förhållande talar enligt kommitténs mening med särskild styrka för att besvär över länsstyrelses beslut rörande kommuns ifrågavarande skyldigheter bör prö- vas av Kungl. Maj:t i statsrådet, som har det yttersta ansvaret för att total- försvaret fungerar på avsett sätt. Denna instansordning bör gälla även i fråga om mål om föreläggande vid vite enligt 5 &. Däremot föreslås att mål om utdömande av vite på grund av målens utpräglat rättsliga karaktär även i fortsättningen bör hänvisas till administrativ domstols prövning.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. Föreskrif- ter om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
33. Förslaget till lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar
Gällande rätt. Enligt 2 g 8:o fjärde ledet ankommer det på regeringsrätten att pröva
mål om fastställelse av stadgar för vägsamfällighet (51 å) och vägför- ening (88 & fjärde stycket) ,
mål om meddelande av föreskrifter för vägförening att gälla såsom stadgar (88 % sjätte stycket) ,
mål om beslut av vägförening (88 & sista stycket och 89 å) ,
mål om skyldighet för i vägförening ingående fastighet att bidraga till föreningens utgifter (76 och 79 åå) ,
mål om värdering av fastighet (69 å och 76 å första stycket) , mål om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller utredning, som verkställts enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar (78 och 85 åå) samt
mål rörande tillämpning av 100 å (fråga om förbud att inom visst avstånd från väg uppföra byggnad, uppsätta stängsel m. m. och om dispens från så- dant förbud) och 101 å (föreläggande att bortskaffa eller att vidta annan åtgärd med stängsel m. m.).
Förutom dessa bestämmelser finns i regeringsrättslagen föreskrifter som, utan att vara direkt tillkomna för lagstiftningen om enskilda vägar, ändå är tillämpliga på mål enligt denna lag. Så är fallet i fråga om 2 å 4zo första ledet, vari föreskrivs att mål om ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag skall prövas av regeringsrätten. Mål av detta slag kan uppkomma på grund av bestämmelserna i 48, 52, 62, 78, 87 och 88 åå lagen om enskilda vägar. Enligt 2 å 13:o första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten vidare att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrätt- ning. Med stöd av denna bestämmelse skall mål om förordnande av förrätt- ningsman enligt 19 å prövas av regeringsrätten. På regeringsrätten torde också ankomma att pröva mål om beslut enligt 18 å, varigenom länsstyrelsen avslagit ansökan om förrättning eller beslutat att med utseende av förrätt- ningsman skall anstå eller att förrättning skall inställas eller vila. Slutligen tillkommer det regeringsrätten att enligt 2 å 17:o nionde ledet regerings- rättslagen pröva mål om föreläggande vid vite utom i vissa uppräknade fall. Vitesförelägganden enligt lagen om enskilda vägar är inte undantagna och skall därför prövas av regeringsrätten. Bestämmelser om vitesföreläggande finns i 98 och 106 åå.
Förvaltningsdomstolskommittén. De grupper av mål rörande tillämpning av lagen om enskilda vägar, som f.n. tillhör regeringsrättens kompetensom- råde, bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av admini- strativ domstol. Kommittén föreslår dock att talan ej bör vara tillåten mot länsstyrelses beslut angående värdering av fastighet enligt 69 och 76 åå. Kommittén erinrar om att det här gäller att fastställa värde å fastighet, som inte är åsatt taxeringsvärde, och att talan mot liknande beslut enligt 22 å 2 mom. förordningen ( 1941:416 ) om arvsskatt och gåvoskatt inte får föras.
I flera hänseenden föreslås att mål, som enligt gällande kompetensregler prövas i konselj, skall föras till förvaltningsdomstol. Så är fallet i fråga om mål om förordnande eller entledigande av syssloman för vägsamfällighet eller vägförening (52, 62, 87 och 88 åå), mål om tillsättande eller entledigan- de av tillsyningsman för övervakande av byggnad, underhåll och vinterväg- hållning av väg, som gjorts till föremål för vägdelning (48 å), mål om för-
delning mellan väglottshavarna av arvode åt sådan tillsyningsman (48 å) och mål om föreläggande för 'vägförening att bygga eller underhålla någon av föreningens vägar m.m. (87 å). Kommittén framhåller att samtliga de mål, som föreslås skola prövas av förvaltningsdomstol, rör enskilds rätt och att det ej föreligger några särskilda omständigheter som talar för att av— görandet av målen bör förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens leda- möter och lantmäteristyrelsen. Lantmäteristyrelsen framhåller dock att frå- gan om vägförenings avgränsning och frågan om fördelning av väghåll- ningskostnadema mellan berörda fastigheter ofta äger ett nära samband. Besvär rör ej sällan båda nu nämnda frågor, varigenom s.k. blandade be- svärsmål fortfarande kan uppkomma. Styrelsen anser emellertid att denna olägenhet får accepteras.
Departementsehefen. Jag har inte något att erinra mot kommitténs för- slag. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse därmed har tagits in i änd— ringsförslaget. I förtydligande syfte har särskilt angetts att besvär får an- föras hos kammarrätten över beslut om ändring i vägförenings stadgar
(93 5)-
34 och 35. Förslagen till lag om ändring i lagen ( 1941:282 ) om sterili- sering och till lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering
Gällande rätt. Enligt 2 å 17:o tredje ledet regeringsrättslagen tillhör mål om sterilisering och mål om kastrering regeringsrättens kompetensområde.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissinstanserna. Kommittén före— slår att dessa mål skall prövas av kammarrätt. Förslaget tillstyrks av medi- cinalstyrelsen. .
Departementschefen. Liksom kommittén anser jag att besvär över beslut av socialstyrelsen varigenom tillstånd till sterilisering vägrats och besvär över socialstyrelsens beslut i ärenden angående kastrering bör handläggas av kammarrätt. Bestämmelser om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslagen. Besvärstiden i målen bör i detta sammanhang lämpligen anpassas till lagen (1954: 355) om besvärstid vid talan mot för- valtande myndighets beslut. Lagförslagen innehåller också vissa ändringar av redaktionell natur.
36. Förslaget till lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen
Gällande rätt. Lagen innehåller bestämmelser om fasta fomlänmingar, om skeppsvrak, som är minst etthundra år gamla, och om fornfynd. I fråga om fasta fornlämningar gäller bl. a. att länsstyrelsen på framställning av riksan-
tikvarien eller jordägaren kan fastställa gränserna för det område som be- hövs för att bevara fornlämningen och bereda nödigt utrymme däromkring (3 å). Länsstyrelsen kan vidare meddela särskild föreskrift, som finns på- kallad för att bevara fast fornlämnings helgd, och föreskriva för ändamålet erforderligt vite (4 å). Medför undersökning eller annan åtgärd som riks— antikvarien låter vidta i fråga om fast fornlämning kostnad eller skada för fastighetsägare eller annan skall skälig ersättning utgå (5 å). Om fast forn- lämning finnes medföra hinder eller olägenhet, som ej står i rimligt förhål- lande till dess betydelse, kan riksantikvarien på ansökan ge tillstånd till att fornlämningen rubbas, förändras eller tas bort (6 å). Vägras tillstånd är jordägaren under vissa i lagen angivna förutsättningar (bl. a. att fornläm- ningen varit helt okänd) berättigad till ersättning (7 å). Bestämmelserna i 6 och 7 åå gäller också för skeppsvrak, som är minst etthundra år gamla (9 a s).
Föremål som påträffas i fast fornlämning och har samband med denna skall tillfalla kronan. Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning vartill riksantikvarien givit tillstånd kan denne bevilja den som företagit undersök- ningen skälig ersättning för kostnader och arbete. Riksantikvarien kan i övrigt förordna att hittelön skall utgå om det finnes skäligt (10 å). Den som i annat fall påträffar föremål, som kan antas vara minst etthundra år gammalt och som helt eller delvis är av guld, silver eller koppar, är skyldig att mot lösen hembjuda det till kronan. Fråga om inlösen prövas av riks- antikvarien (11 å). Också i detta fall kan hittelön utgå. Om riksantikvarien vill låta undersöka plats för fornfynd kan länsstyrelsen fridlysa platsen vid vite intill dess undersökningen utförts, om det kan ske utan att där- igenom vållas väsentlig olägenhet (15 å). Medför sådan undersökning kost- nad eller skada för fastighetsägare eller annan skall skälig ersättning utgå (15 å andra stycket).
Talan mot länsstyrelses eller riksantikvariens beslut enligt lagen föres hos Kungl. Maj:t genom besvär (19 och 20 åå).
Mål om ersättning enligt lagen om fornminnen prövas av regeringsrätten med stöd av 2 å 4zo andra ledet regeringsrättslagen. Regeringsrätten har vi- dare att enligt 2 å 11:e sjätte ledet regeringsrättslagen avgöra mål om läns- styrelses beslut enligt lagen. Övriga mål avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att frågor om er- sättning enligt 5, 7 eller 11 å eller 15 å andra stycket i första hand prövas av riksantikvarien men att möjlighet finns att föra talan härom hos allmän domstol om uppgörelse ej träffas. Enligt kommitténs mening finns det inte från rättsskyddssynpunkt något behov att låta besvär över riksantikvariens beslut i ersättningsfrågor prövas av administrativ domstol. Kommittén före- slår därför att besvär över riksantikvariens beslut i sådana ärenden skall prövas i konselj. Detsamma bör enligt kommitténs mening gälla besvär över riksantikvariens beslut rörande ersättning enligt 10 å eller rörande hittelön.
I övrigt föreslås endast den ändringen i gällande kompetensfördelning att besvär över länsstyrelses beslutenligt lagen 'om fornminnen i första hand skall prövas av kammarrätt.
Remissyttrandena. Sveriges Iantbrulcsförbund, Sveriges skogsägare/för— eningars riksförbund och RLF anser att även besvär över beslut av riksan- tikvarien bör prövas av regeringsrätten. Som skäl härför anförs bl. a. att åtgärder enligt 6 å i praktiskt taget samtliga förekommande fall gäller känt fornminne, varför ersättningsrätt inte föreligger. Riksantikvariens beslut i sådana fall medför därför med få undantag kännbara intrång för enskild fastighetsägare utan att ersättning utgår. Målen är principiellt att jämföra med mål rörande graden av den belastning, som genom administrativt avgö- rande får läggas på en fastighet enligt exempelvis 2 kap. 64 å vattenlagen.
Departementschefen. Med hänsyn till att lagens syfte är att i princip be- vara fasta fornlämningar i befintligt skick har en framställning om att få rubba, förändra eller ta bort sådan fornlämning närmast karaktär av dispensansökan. Mot bakgrund härav synes övervägande skäl tala för att besvärsärenden av sådant och liknande slag prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Även i övrigt anser jag att kommitténs förslag till kompetensfördel- ning är välgrundat. Föreskrifter om besvärsrätt i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innebär också att 19 å i fort- sättningen endast avser besvärsrätten i frågor, som direkt regleras i lagen". För övriga frågor får meddelas särskilda besvärsföreskrifter.
37. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen
Departementsehefen. Enligt 2 å 1120 sjätte ledet regeringsrättslagen an- kommer det på regeringsrätten att pröva mål om tillämpning av denna lag. Förvaltningsdomstolskommittén föreslår endast den ändringen att besvär över riksantikvariens och länsstyrelses beslut enligt lagen i första hand skall prövas av kammarrätt. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstan- serna. Jag ansluter mig till förslaget. Besvärsbestämmelser i överensstäm- melse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.
38. Förslaget till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Gällande rätt. Med stöd av 2 å 14:e sjätte och fjortonde leden regerings- rättslagen prövar regeringsrätten f.n. besvärsmål om anteckning i aktie- bolagsregistret samt besvärsmål om andra beslut rörande aktiebolag av registreringsmyndigheten för sådana bolag. Det tillkommer däremot Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvär över länsstyrelses beslut enligt aktiebo- lagslagen rörande utlysande av stämma i vissa fall (24, 125, 149, 155 och 170 åå) samt rörande förordnande och entledigande av revisor i vissa fall
(108, 109, 152 och 170 åå). I ärenden om tillstånd som avses i 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 149 å tillkommer beslutanderätten Kungl. Maj:t eller myndig- het som Kungl. Maj:t förordnar. Enligt kungörelsen (1969:228) om pröv- ning av vissa ärenden rörande aktiebolag och ekonomiska föreningar hand- läggs dessa ärenden f. 11. av kommerskollegium. Beträffande tillstånd enligt 79 å har dock Kungl. Maj:t för vissa fall förbehållit sig beslutanderätten. Besvär över beslut av kommerskollegium i nu ifrågavarande ärenden av- görs i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att Kungl. Maj:t i statsrådet inte skall pröva besvär i andra ärenden enligt aktiebolagslagen än sådana i vilka lagen lägger beslutanderätten hos Kungl. Maj:t med möjlighet för Kungl. Maj:t att överlåta prövningen på underordnad myn- dighet. Samtliga övriga besvärsärenden enligt lagen bör enligt kommitténs uppfattning prövas av kammarrätt.
Remisslnstnnserna. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens leda- möter och Sveriges advokatsamfund.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag att be- svärsprövningen i sådana ärenden, där beslutanderätten enligt lagen an- kommer på Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar, bör förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. Samtliga övriga besvärsärenden enligt lagen torde på grund av ärendenas rättsliga karaktär böra avgöras av för- valtningsdomstol. I enlighet med huvudlinjerna i den av mig föreslagna för- valtningsdomstolsreformen bör prövningen av sistnämnda ärenden ankom- ma på kammarrätt.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa redaktionella jämkningar samt en bestämmelse varigenom besvärstiden i mål om aktie- bolags avförande ur aktiebolagsregistret enligt 173 a å blir densamma som besvärstiden i övriga mål om anteckning i aktiebolagsregistret.
39. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385)
Gällande rätt. Besvär över beslut enligt byggnadslagen avgörs i allmänhet i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet. Endast i den mån ett beslut en- ligt lagen innefattar ett tillstånd eller förbud som meddelats i särskilt fall ankommer det, med stöd av 2 å 16:o första ledet regeringsrättslagen, på re- geringsrätten att avgöra besvär över beslutet. Inte ens alla sådana ärenden hör emellertid till regeringsrättens kompetensområde. De flesta mål om tillstånd att företa nybyggnad utan hinder av gällande byggnadsförbud prö- vas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Avgörandet av besvärsärenden rörande fastställelse av beslut om ändring av generalplan eller om upprättande eller
ändring av stadsplan eller. byggnadsplan (10, 26, 97, 106 och 108 åå; jfr 76 å) bör enligt kommitténs mening kvarligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Härför anses tala både ärendenas natur och det förhållandet att vissa särskilt betydelsefulla planärenden handläggs av Kungl. Maj:t i första instans. Samma kompetensregel föreslås skola gälla för besvärsärenden rörande fast- ställelse av förordnande att utomplansbestämmelser skall tillämpas på visst område (77 och 119 åå).
Tomtindelning av byggnadskvarter betraktas av kommittén såsom en fort- sättning av stadsplanläggningen. Prövningen av tomtindelningsärendena måste enligt kommittén väsentligen ske med hänsyn till vad som kan anses mest ändamålsenligt för tillgodoseende av stadsplanens syften, även om na- turligtvis tillbörlig hänsyn samtidigt måste tas till markägarnas intressen. Mot denna bakgrund anser kommittén övervägande skäl tala för att beslu- tanderätten i besvärsärenden rörande fastställelse av tomtindelning (33 och 106 åå) bör ligga kvar hos den högsta planmyndigheten, dvs. Kungl. Maj:t i statsrådet. I sådana tomtindelningsärenden, som innefattar vanskliga rätts- frågor, bör dock enligt kommitténs mening lämpligen yttrande inhämtas från administrativ domstol innan ärendena avgörs i konsel j.
Ärenden om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mot schakt- ning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd i anledning av förestående planläggning eller tillämpning av utomplansbestämmelser (15, 17, 35, 36, 40, 80, 97, 106, 109, 110, 119 och 168 åå) äger enligt kommitténs uppfattning ett sådant samband med frågorna om planläggning eller tillämp- ning av utomplansbestämmelser att ärendena i sista hand bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet i egenskap av högsta planmyndighet. Ärenden om meddelande av förbud mot nybyggnad, schaktning m. rn. till hinder för för- svaret eller luftfarten eller i närheten av atomenergianläggning (82 och 121 åå) är av sådan betydelse för samhället eller den allmänna säkerheten att även dessa ärenden föreslås skola prövas i konselj. Ärenden om med- delande av nybyggnadsförbud till skydd för kulturhistorisk bebyggelse och fasta fornlämningar m. m. (86 och 122 åå) likställs av kommittén med åren- den enligt 19 å naturvårdslagen (1964: 822) om meddelande av förbud mot nybyggnad till skydd för landskapsbilden. I enlighet härmed föreslår kom- mittén att också dessa ärenden i sista hand skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Ärenden om dispens från legalt eller särskilt meddelat förbud mot nybygg- nad m.m. (14, 15, 35, 79—82, 97, 106, 109, 110, 119, 121, 168 och 169 åå) bör enligt kommitténs uppfattning likaledes i allmänhet avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet såsom sista instans. Härför anses tala det förhållandet att handläggningen av dispensärendena är av betydelse bl. a. för genomförandet av beslutad eller förestående planläggning, tomtindelning eller tillämpning av utomplansbestämmelser eller för tillgodoseendet av försvarets eller luft- fartens intressen eller de allmänna säkerhetskrav som måste ställas när det
gäller atomenergianläggningar. Från den angivna huvudregeln gör kommit- tén dock vissa undantag. Sålunda föreslås att ärenden om dispens enligt 86 eller 122 å byggnadslagen från nybyggnadsförbud till skydd för kulturhisto- risk bebyggelse eller fasta fornlämningar e. (1. skall hänföras till kammarrätts kompetensområde. Såsom skäl härför anförs att prövningen i dessa ärenden har karaktären av rättsprövning och att de besläktade ärendena om dispens enligt 19 å naturvårdslagen från nybyggnadsförbud till skydd för landskaps- bilden enligt kommitténs förslag skall prövas av kammarrätt. Även vissa andra ärenden om dispens från nybyggnadsförbud enligt byggnadslagstift- ningen bör enligt kommittén avgöras av kammarrätt. Dessa dispensfall regle- ras emellertid i byggnadsstadgan ( 1959:612 ) och behandlas därför inte i detta sammanhang.
I samband med stadsplanläggning kan Kungl. Maj:t meddela förordnande om skyldighet för markexploatör att utan ersättning avstå mark till väg eller annan allmän plats (70 å). På grund härav finner kommittén det följdriktigt att besvär över länsstyrelses beslut om motsvarande förordnande i samband med byggnadsplanläggning (113 å) även i fortsättningen avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Enligt 39 å byggnadslagen kan länsstyrelsen medge att trappa som skjuter över gatulinjen får kvarstå under viss tid eller tills vidare. Motsvarande ärende kan förekomma enligt 106 å byggnadslagen. Kommittén föreslår att besvär över länsstyrelses beslut i sådana ärenden skall avgöras av kammar- rätt. Till stöd härför anförs att den föreslagna ordningen överensstämmer med den huvudregel som kommittén föreslår beträffande individuella bygg- nadsärenden enligt 5 kap. byggnadsstadgan (se författningsförslag 112).
Övriga ärenden enligt byggnadslagen skall enligt kommitténs förslag av- göras av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans. Detta skall bl. a. gälla be- träffande medgivande till avvikelse från bestämmelsen att när gata upplåts till allmänt begagnande den skall till bredd och höjdläge överensstämma med stadsplanen (52 och 106 åå). Likaså anses det böra tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet att i sista hand avgöra om tomtägare av billighetsskäl bör få anstånd med avbetalning, jämkning i räntesatsen eller annan lättnad i fråga om betalningsvillkoren för utgivande av ersättning för gatumark (63 och 106 åå). Beslut av länsstyrelse angående fördelning av kostnad för upprättande eller ändring av byggnadsplan (111 å) äger enligt kom- mittén samband med planläggningsärendena och är av mindre betydelse än dessa. Med hänsyn härtill synes det kommittén inte påkallat att bryta ut besvärsärenden om sådana beslut till behandling i annan ordning än plan- läggningsärendena. Även dessa ärenden skall således enligt kommitténs för- slag prövas i konsel j.
Remissyttrandena. Förslaget att frågor om fastställelse av planer enligt byggnadslagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet tillstyrks av Sve- riges fastighetsägareförbund.
I fråga om tomtindelningsärendena framhålls från flera håll vikten av att Kungl. Maj:t i statsrådet inhämtar yttrande från regeringsrätten innan ärendena avgörs. Sveriges industriförbund m. fl. förklarar att besvärsmål rö- rande tomtindelning vanligtvis avser en rättsprövning. Sveriges fastighets- ägare/örbund anför att om man godtar att planläggningsbesluten fattas i rent administrativ ordning, alla beslut om tillämpning och genomförande av planerna dock bör hänföras till den administrativa rättskipningen. Målen om tomtindelning bör därför flyttas över till regeringsrätten.
I fråga om ärenden rörande meddelande av nybyggnadsförbud uttalar Sveriges fastighetsägareförbund att byggnadsförbud enligt 15 och 35 åå byggnadslagen har sådant samband med planläggningen att starka skäl kan anföras för att beslutanderätten bör tillkomma de instanser som har ansvaret för planläggningen. Sveriges industriförbund m. fl. ifrågasätter starkt om inte mål om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mot schaktning, fyll- ning, trädfällning o.d. med hänsyn till den rättsliga sidan av målen bör prövas av regeringsrätten.
I anslutning till kommitténs förslag att ärenden om dispens från legalt eller särskilt meddelat förbud mot nybyggnad m.m. i allmänhet bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet uttalar länsstyrelsen i Gotlands län att det måste anses vara mindre god hushållning med regeringens arbetskrafter att lägga överprövningen i dessa ärenden på Kungl. Maj:t i statsrådet i stället för på kammarrätt. Också Sveriges lantbruksförbund m.fl. anser att nu ifrågava- rande dispensärenden bör prövas av administrativ domstol. Sveriges fastig— hetsägareförbund är av samma uppfattning och framhåller beträffande en del av dessa ärenden att de är att betrakta som frågor om rättstillämpning. Länsstyrelsen i Örebro län anser däremot att det bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva också dispensärendena enligt 86 och 122 åå bygg- nadslagen. Som skäl härför åberopar länsstyrelsen arten av den prövning som skeri dessa ärenden.
Departementschefen. Ärenden angående fastställelse av plan och angående tillämpning av bestämmelserna om byggnadsplan eller av utomplansbestäm- melser på visst område är uppenbarligen av den natur att besvär över läns— styrelses beslut i sådana frågor bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Tomtindelningen av byggnadskvarter kräver bl.a. hänsynstagande till vad som är ändamålsenligt för tillgodoseende av stadsplanens syften. På grund härav bör också besvärsärenden rörande fastställelse av tomtindelning hand- läggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ett inhämtande av regeringsrättens ytt- rande i dessa ärenden torde endast i undantagsfall vara av behovet påkallat.
Ärenden enligt byggnadslagen om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning e. (1. bör också i sista hand av- göras av Kungl. Maj :t i statsrådet därför att ärendena äger samband med frågor om planläggning eller tillämpning av utomplansbestämmelser eller rör den allmänna säkerheten eller på annat sätt är av betydelse för samhället.
Av i huvudsak samma skäl anser jag att det också — med några smärre un- dantag som regleras i byggnadsstadgan _ bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att i sista instans avgöra ärenden om dispens från legalt eller sär- skilt meddelat förbud mot nybyggnad, schaktning, trädfällning e. (1. Enligt min mening bör Kungl. Maj:t i statsrådet pröva även ärenden om dispens enligt 86 eller 122 å byggnadslagen från nybyggnadsförbud till skydd för kulturhistorisk bebyggelse, fasta fornlämningar o. d. Härför talar främst det förhållandet att prövningen i dessa dispensärenden är likartad med den prövning som äger rum i vissa ärenden hos Kungl. Maj:t i statsrådet an- gående dispens från stadsplan eller byggnadsplan. Jag vill i detta samman- hang också nämna att jag längre fram kommer att förorda att ärenden angående dispens enligt 19 å naturvårdslagen från nybyggnadsförbud till skydd för landskapsbilden skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet (se för- fattningsförslag 80).
På grund av sambandet med planläggningsärendena bör Kungl. Maj:t i statsrådet också slutligt avgöra ärenden angående fördelning av kostnad för upprättande eller ändring av byggnadsplan. Eftersom i samband med stads- planläggning Kungl. Maj:t kan meddela förordnande om skyldighet för markexploatör att utan ersättning avstå mark till gata m.m., bör det också ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att avgöra besvär över länsstyrelses beslut om motsvarande förordnande i samband med byggnadsplanläggning.
Även besvär över länsstyrelses övriga beslut enligt byggnadslagen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ett undantag torde dock böra göras. I överensstämmelse med vad jag kommer att förorda när det gäller behörig- heten att handlägga vissa föga långtgående dispensärenden enligt byggnads- stadgan (se författningsförslag 112) föreslår jag nämligen att kammarrätt skall pröva besvär över länsstyrelses beslut enligt 39 eller 106 % byggnads- lagen angående medgivande att trappa, som skjuter över gatulinjen, skall få kvarstå under viss tid eller tills vidare.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen i fråga om besvärsärenden enligt byggnadslagen har tagits in i ändringsförslaget.
40. Förslaget till lag Om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barn- bidrag
Gällande rätt. Frågor om rätt till barnbidrag handläggs i första instans av barnavårdsnämnd (9 å). Över barnavårdsnämnds beslut får anföras besvär hos länsstyrelsen (15 å). Besvären kan fullföljas hos socialstyrelsen. Över socialstyrelsens utslag får klagan ej föras (16 å). Har någon obehörigen upp- burit barnbidrag är han normalt återbetalningsskyldig. Socialstyrelsen kan emellertid eftergiva återbetalningsskyldigheten när det i särskilt fall finns anledning därtill (12 å) .
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att kammarrätt i
stället för socialstyrelsen skall pröva besvär över länsstyrelses beslut i ären- den om allmänna barnbidrag. Kommittén erinrar om att socialstyrelseutred- ningen i betänkandct om hälso- och socialvårdens centrala administration (SOU 1965: 49) har uttalat sig för en sådan instansordning.
Kommittén föreslår vidare att man, för att vinna en enhetlig fullföljdsord- ning och överensstämmelse med bestämmelserna i lagen om bidragsförskott, skall flytta över beslutanderätten i återbetalningsärenden enligt 12 å lagen om allmänna barnbidrag från socialstyrelsen till länsstyrelserna. Fullföljds- reglerna bör därvid vara desamma som för övriga mål enligt barnbidrags- lagen.
I överensstämmelse med vad som enligt 15 å andra stycket gäller om verkställighet av barnavårdsnämnds beslut föreslår kommittén att också länsstyrelses och kammarrätts beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan, där ej annorlunda förordnas.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens leda- möter och Iänsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen uttalar sin tillfredsstäl- lelse med att den enligt förslaget får samma möjligheter som barnavårds- nämnd att förordna om omedelbar verkställighet. Härigenom uppnås att ett felaktigt beslut eller en underlåtenhet från barnavårdsnämnds sida snabbt kan korrigeras med minsta möjliga tidsförlust för klaganden. Socialstyrelsen förklarar att bedömningen av frågan om återbetalning enligt 12 å lagen om allmänna barnbidrag är av rent social natur och anser därför att denna uppgift även i fortsättningen bör ankomma på styrelsen.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. Med hänsyn till att socialstyrelsens besvärsprövning i barnbidragsfrågor flyttas till kam— marrätten synes det mig naturligt att frågor om återbetalning av barnbidrag enligt 12 å i fortsättningen handläggs av länsstyrelsen och att besvär över länsstyrelsens beslut i sådan fråga prövas av kammarrätt.
41. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott
Gällande rätt. Beslut rörande bidragsförskott meddelas i allmänhet av barnavårdsnämnd. Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres genom be- svär hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos Kungl. Maj:t (22 å). Enligt 2 å 2:o sjätte ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om bidragsförskott.
Departementschefen. Förslaget innebär att besvär över länsstyrelses be- slut i ärende enligt lagen om bidragsförskott skall anföras hos kammar- rätten. Undantag föreslås dock för klagan över beslut av länsstyrelse om gottgörelse av statsverket (20 å). Sådana mål bör, i överensstämmelse med vad jag längre fram föreslår beträffande statsbidragsärenden i allmänhet, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget överensstämmer med vad för-
valtningsdomstolskommittén har föreslagit. Socialstyrelsen har rörande mål om återbetalning av bidragsförskott (13 å) och om eftergift av återkrav ( 18 å) framfört synpunkter av samma slag som i fråga om motsvarande mål enligt lagen om allmänna barnbidrag. Anledning finns inte att på denna punkt föreslå annan lösning än den som jag nyss förordade i fråga om barn- bidragsmålen. '
42. Förslaget till lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse
Gällande rätt. Av de beslut som försäkringsinspektionen fattar enligt la- gen om försäkringsrörelse rör en del huvudsakligen försäkringstekniska frågor, medan andra är av övervägande bolagsrättslig karaktär. Besvär över inspektionens beslut angående anteckning i försäkringsregistret och angående föreläggande vid vite (289 å) prövas f. n. av regeringsrätten enligt 2 å 14:e sjätte ledet resp. 17:e nionde ledet regeringsrättslagen. Besvär över andra beslut av inspektionen enligt lagen om försäkringsrörelse avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bland de ärenden som f. n. avgörs i konselj märks besvär över beslut av inspektionen rörande utlysande av bolagsstämma i vissa fall (21, 117, 142, 183, 217, 237 och 286 åå), rörande förklaring att viss fråga eller visst beslut förfallit (304 å 4 mom., 308 å 2 mom., 309 och 311 åå) och rörande utseende av skiljeman (335 å). Fråga om tillstånd för annan än här i riket bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. rn. i försäkringsbolag (72, 81, 100, 142 och 237 åå) avgörs enligt lagen av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar. Beslutanderätten i dessa ärenden är delegerad till försäkringsinspektionen och besvär i ärendena prövas i konselj. Nämnas bör vidare att om ett av försäkringsinspektionen gjort föreläggande mot försäkringsbolag inte blir åtlytt och det anmärkta förhållandet inte på annat sätt undanröjs, Kungl. Maj:t kan förklara bola- gets koncession förverkad.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén framhåller att kontrollen över försäkringsbolagen i första hand är av värde för försäkringstagarna men därutöver har stor betydelse för landets ekonomiska liv över huvud taget. Mot denna bakgrund och med hänsyn till utformningen av lagen om försäkringsrörelse talar enligt kommitténs uppfattning övervägande skäl för att besvär enligt lagen i allmänhet bör prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet. I denna ordning bör enligt kommitténs mening — på motsvarande sätt som på banklagstiftningens område —- avgöras även mål om föreläg- gande vid vite.
Kommittén går särskilt in på frågan om besvär över försäkringsinspektio- nens beslut i vissa fall rörande utlysande av bolagsstämma bör prövas av kammarrätt. Till förmån för en sådan lösning anses främst tala att vissa motsvarande beslut enligt lagen (1944: 705) om aktiebolag av kommittén hän- förts till kammarrätts kompetensområde. Kommittén framhåller emellertid
att enligt lagen om försäkringsrörelse försäkringsinspektionen kan utlysa bolagsstämma inte blott i fall som motsvarar dem då länsstyrelse kan utlysa bolagsstämma i aktiebolag utan även i fall då försäkringsbolags styrelse inte efterkommit en av inspektionen framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra stämma (286 å). Sistnämnda befogenhet för försäkrings- inspektionen har motsvarighet för bankinspektionens del på banklagstift- ningens område. Besvär över beslut av försäkringsinspektionen enligt 286 å lagen om försäkringsrörelse bör enligt kommitténs uppfattning — liksom besvär över motsvarande beslut av hankinspektionen rörande bankaktiebo- lag —— prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i egenskap av högsta tillsynsmyn- dighet på området. Vid sådant förhållande finns enligt kommitténs mening inte tillräcklig anledning att till särbehandling i fullföljdshänseende bryta ut övriga —— i praktiken knappast förekommande — ärenden om beslut av för- säkringsinspektionen rörande utlysande av bolagsstämma. Kommittén före- slår således att samtliga besvärsärenden rörande bolagsstämmas utlysande enligt lagen om försäkringsrörelse skall avgöras i konselj.
Däremot föreslår kommittén, i principiell överensstämmelse med nuva- rande ordning, att förvaltningsdomstol skall avgöra besvärsmål om anteck- ning i försäkringsregistret. Samtidigt föreslås den ändringen att det skall tillkomma förvaltningsdomstol att pröva besvär över beslut av försäkrings- inspektionen om sådan förklaring som avses i 304 å 4 mom., 308 å 2 mom., 309 och 311 åå lagen om försäkringsrörelse. Enligt kommitténs uppfattning är nämligen sistnämnda mål — liksom motsvarande mål enligt bl. a. lagen (1955: 183) om bankrörelse — nära besläktade med registreringsmålen och bör därför prövas i samma ordning. De mål som hänförs till förvaltnings- domstols kompetensområde skall enligt kommitténs förslag i första hand prövas av kammarrätt.
Över försäkringsinspektionens beslut om utseende av skiljeman enligt 33.") å lagen om försäkringsrörelse bör enligt kommitténs mening klagan inte få föras. Till stöd härför anförs att enligt lagen (1929: 145) om skiljemäu talan inte får föras mot beslut av överexekutor om utseende av skiljeman.
Rcmissyttrandena. Den av förvaltningsdomstolskommittén föreslagna kompetenSfördelningen i mål enligt lagen om försäkringsrörelse tillstyrks av försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Dcpartementschcfen. På grund av den betydelse för landets ekonomiska liv som de svenska försäkringsbolagens verksamhet har synes det lämpligt att besvärsärenden enligt lagen om försäkringsrörelse i allmänhet prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Närmast till hands synes ligga att beträffande be- svär över försäkringsinspektionens beslut enligt lagen följa samma riktlinjer i fråga om kompetensfördelningen som jag kommer att förorda för be- svärsmålen enligt lagen om bankrörelse. I enlighet härmed föreslår jag att kammarrätt blott skall avgöra dels besvär över försäkringsinspektionens be- slut om anteckning i försäkringsregistret — som f. n. prövas av regerings-
rätten _ dels de nu till konseljens prövning hörande besvärsmålen rörande förklaring att viss fråga eller visst beslut förfallit (304 å 4 mom., 308 å 2 mom., 309 och 311 åå). Samtliga övriga besvärsmål rörande försäkringsin- spektionens beslut enligt lagen bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta bör gälla även målen om föreläggande vid vite vilka nu handläggs av rege- ringsrätten. I överensstämmelse med kommitténs förslag förordar jag att talan inte skall få föras mot beslut av försäkringsinspektionen rörande ut- seende av skiljeman enligt 335 å lagen om försäkringsrörelse. Besvär över beslut av annan än Kungl. Maj:t i ärende om tillstånd för den som ej är här i riket bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m. i svenskt försäkringsbolag bör i överensstämmelse med nu gällande ordning prövas i konselj.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa redaktionella jämkningar.
43. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket
Gällande rätt. Med stöd av 2 å 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen avgör f.n. regeringsrätten besvär över försäkringsinspektionens beslut om före- läggande vid vite enligt 25 å lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Övriga besvärsärenden enligt sist- nämnda lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Med hänsyn till försäkringsväsendets betydelse för landets ekonomiska liv och utform- ningen av lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäk- ringsrörelse här i riket föreslår kommittén att besvär över samtliga för- säkringsinspektionens beslut enligt lagen — även besluten om föreläggande vid vite — skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget tillstyrks av försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Departementschefen. I linje med vad jag har föreslagit beträffande be— svärsärenden rörande svenska försäkringsbolag förordar jag att det skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva samtliga ärenden som rör besvär över försäkringsinspektionens beslut enligt den nu behandlade la— gen. Bestämmelse härom har tagits in i ändringsförslaget.
44 och 45. Förslagen till lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa be- stämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. och till lag om ändring i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditets- försäkring
Gällande rätt. Enligt 15 å lagen med vissa bestämmelser om inländsk för- säkringsrörelse vid krig m. 111. kan försäkringsinspektionen i visst fall före-
lägga vite. Vitesföreläggande kan också meddelas med stöd av 24 å lagen om krigsansvarighet för liv'-ooh invaliditetsförsäkring. På grund av före- skrifterna i 2 å 17:o nionde ledet regeringsrättslagen prövas f.n. besvär över sådana beslut av försäkringsinspektionen av regeringsrätten. Besvär över andra beslut av inspektionen enligt nyssnämnda två lagar avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén före- slår att samtliga besvärsärenden enligt nu ifrågavarande två lagar skall handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget tillstyrks av försäkrings- inspektionen och Svenska fårsäkringsbolags riksförbund.
Departementsehefcn. Jag anser liksom kommittén att samtliga besvärs- ärenden enligt de nu behandlade lagarna — även ärendena rörande föreläg- gande vid vite — bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. En sådan ordning ligger helt i linje med vad jag har förordat i fråga om andra besvärsärenden rörande försäkringsväsendet. Bestämmelser i ämnet har tagits in i änd- ringsförslagen.
46. Förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1)
Gällande rätt. Med stöd av 2 å 1620 tredje ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvär över arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 åå arbetarskyddslagen. Besvär över annat beslut av arbetarskyddsstyrelsen enligt sistnämnda lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endast den änd- ringen beträffande kompetensfördelningen i fråga om besvär över arbetar- skyddsstyrelsens beslut enligt arbetarskyddslagen att målen rörande för- bud, föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 åå skall prövas av kam- marrätt. '
Remissyttrandcna. Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan er- inran av bl.a. arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen och sjöfartssty— relsen.
Departementschefen. I likhet med förvaltningsdomstolskommittén före- slår jag att besvärsmålen rörande förbud, föreläggande eller föreskrift en- ligt 53—59 åå arbetarskyddslagen skall handläggas av kammarrätt och att besvär över andra beslut av arbetarskyddsstyrelsen enligt samma lag skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om kompetensfördel- ningen har tagits in i ändringsförslaget.
47. Förslaget till lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246)
Gällande rätt. Skogsförläggningslagen innehåller bestämmelser om till- fälliga bostäder åt arbetstagare och stall åt hästar vid arbete inom skogs- bruket och vid flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads- och vägarbete.
Lagen utgör en komplettering av arbetarskyddslagen och är till stor del uppbyggd på samma sätt som denna lag.
Talan mot arbetarskyddsstyrelsens beslut enligt skogsförläggningslagen torde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anför att besvärsmål om förbud eller föreläggande enligt 13, 14, 15 eller 17 å skogsförläggningslagen är likartade med sådana mål enligt arbetarskyddslagen som enligt kom- mitténs förslag skall handläggas av administrativ domstol. Kommittén före- slår därför att nämnda mål enligt skogsförläggningslagen skall prövas av kammarrätt. Besvär över annat beslut av arbetarskyddsstyrelsen enligt la- gen bör enligt kommitténs mening avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av arbetarskyddsstyrel- sen och medicinalstyrelsen.
Departementschefen. Övervägande skäl talar för att i besvärsärenden en- ligt skogsförläggningslagen kompetensfördelningen bör vara densamma som i motsvarande ärenden enligt arbetarskyddslagen. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen, som överensstämmer med kommitténs förslag, har tagits in i ändringsförslaget. I
48. Förslaget till lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174)
Gällande rätt. Enligt kyrkomötesförordningen bildar i regel varje stift en valkrets vid val av lekmannaombud till kyrkomöte. Lekmannaombuden och suppleanter för dem väljs av elektorer (6 å). För val av elektorer in- delas varje valkrets i distrikt på sätt domkapitlet enligt angivna normer bestämmer (7 å 1 mom.). Besvär över domkapitels beslut i detta ämne torde f. n. prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Beträffande klagan över val till ombud vid kyrkomöte föreskrivs nu att klagan fullföljs hos Kungl. Maj:t genom besvär, som inom tre veckor efter valet skall ha inkommit till justitiedepartementet för att skyndsamt föredra- gas och avgöras i Kungl. Maj:ts regeringsrätt (10 å).
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén före- slår att besvär över domkapitels beslut i nyssnämnda distriktsindelnings- mål skall prövas av regeringsrätten. Såsom tidigare nämnts föreslår kom- mittén vidare, att regeringsrätten fortfarande skall vara enda besvärsin— stans vid klagan över val till ombud vid kyrkomöte. Kammarkollegiet samt domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping förklarar att de inte har något att erinra mot dessa förslag av kommittén.
Departementschefen. Såsom delvis framgår av det föregående ansluter jag mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen och in- stansordningen i dessa mål. Bestämmelser i ämnet har tagits in i lagför- slaget. I enlighet med vad jag har anfört i den inledande kommentaren till
författningsförslagen föreslår jag att i 10 å kyrkomötesförordningen anges att klagan skall föras hos regeringsrätten. "
I ett senare sammanhang kommer att föreslås att från kyrkomötet inhäm- tas yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner förslaget till lag om ändring i kyrkomötesförordningen.
49. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medbor- gar-skap
Gällande rätt. Enligt 2 å 1510 första ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att avgöra besvärsmål om länsstyrelses beslut på grund av lagen om svenskt medborgarskap. Besvär över statens invandrar- verks beslut enligt medborgarskapslagen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén före- slår att besvär över länsstyrelses beslut enligt medborgarskapslagen skall prövas av kammarrätt. Socialstyrelsen tillstyrker förslaget under förutsätt- ning att kammarrätten vid målens prövning får den av styrelsen föreslagna sammansättningen. Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om inte dessa mål bör avgöras i konselj.
Departementsehefen. Besvärsprövningen vid talan mot länsstyrelses be— slut enligt lagen om svenskt medborgarskap har rent rättslig karaktär. Jag tillstyrker därför att dessa besvärsmål handläggs av kammarrätt. Besvär över statens invandrarverks beslut i medborgarskapsärenden bör även framdeles prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
50. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska för- eningar
Gällande rätt. Enligt 2 å 14zo sjätte ledet regeringsrättslagen prövar re- geringsrätten besvärsmål om anteckning i föreningsregister. Övriga besvärs- ärenden enligt lagen om ekonomiska föreningar avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bland de ärenden som f.n. avgörs i konselj märks besvär över länsstyrel- ses beslut rörande medgivande enligt 14 eller 16 a å, rörande utseende eller entledigande av revisor (47, 48 och 80 åå), rörande revisors rätt att anlita medhjälpare (49, 80 och 81 åå), rörande utlysande av föreningsstämma (59 och 82 åå) samt rörande förklaring att fråga om fusion förfallit (103 å 2 mom.). Fråga om tillstånd för annan än här i landet bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m. i ekonomisk förening (22, 29, 46 och 76 åå) avgörs enligt lagen av Kungl. Maj:t eller myndighet som
Kungl. Maj:t förordnar. Beslutanderätten i dessa ärenden har genom kungörelsen (1969: 228) om prövning av vissa ärenden rörande aktiebolag och ekonomiska föreningar överlämnats till kommerskollegium och besvär i ärendena avgörs i konsel j.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att administrativ domstol skall pröva besvär över länsstyrelses beslut inte blott rörande an- teckning i föreningsregister utan även i ett flertal andra ärenden enligt lagen om ekonomiska föreningar, nämligen ärenden rörande medgivande enligt 14 å, rörande utseende eller entledigande av revisor, rörande revisors rätt att anlita medhjälpare, rörande utlysande av föreningsstämma samt rörande förklaring som avses i 103 å 2 mom. Samtliga dessa mål skall en- ligt kommitténs förslag avgöras av kammarrätt. Beträffande frågor om till- stånd för annan än här i landet bosatt svensk medborgare att vara styrelse- ledamot m. m. i ekonomisk förening föreslår kommittén att förekommande besvär fortfarande skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens leda- möter och Sveriges advokatsamfund.
Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag och med vad jag har förordat beträffande besvärsmål enligt lagen (1944: 705) om aktiebolag föreslår jag att besvärsmål rörande tillämpningen av lagen om ekonomiska föreningar i allmänhet skall prövas av kammarrätt. Härför talar målens rättsliga karaktär. Jag ansluter mig också till kommitténs förslag att besvärsärenden rörande rätt för annan än här i landet bosatt svensk med- borgare att vara styrelseledamot m.m. i ekonomisk förening skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Även detta ställningstagande överensstämmer med vad jag har förordat för aktiebolagsärendenas del. Det rör sig här om ärenden i vilka enligt lagen Kungl. Maj:t kan välja mellan att besluta själv eller att överlämna beslutanderätten till annan myndighet.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa ändringar av re- daktionell natur samt en bestämmelse varigenom besvärstiden i mål om förenings avförande ur föreningsregistret enligt 74 å blir densamma som be— svärstiden i övriga mål om anteckning i föreningsregistret.
51. Förslaget till lag om ändring i lagen (1948: 218) om sambruks— föreningar
Gällande rätt. Med stöd av 2 å 14:o sjätte ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om anteckning i det av lantbruksstyrelsen förda registret för sambruksföreningar. Övriga besvärsärenden enligt lagen om sambruksföreningar prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bland de ärenden som f.n. avgörs i konselj märks besvär över lantbruks-
styrelsens beslut rörande prövning av val av revisor (35 och 54 åå), rörande utfärdande av instruktion med föreskrifter om revisionsuppdrags fullgörande (36 och 54 åå), rörande utlysande av föreningssammanträde (43 och 54 åå) samt rörande medgivande att sambruksförenings verksamhet får fortsättas fastän antalet föreningsmedlemmar har sjunkit under fem eller det lägre antal som Kungl. Maj:t kan ha medgivit (51 å, jämförd med 4 å). I några ärenden tillkommer enligt lagen rätten att fatta beslut Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, lantbruksstyrelsen. Detta gäller ärenden om tillstånd dels att såsom sambruksförening registrera förening vilken har till ändamål att bedriva föreningsjordbruk på annan arrenderad fastighet än sådan som arrenderats av kronan (1 å), dels att till medlem anta annan än svensk medborgare som är kunnig i jordbruk eller äger annan för verksam- heten behövlig yrkeskunskap (4 å). Fråga om tillstånd för annan än här i landet bosatt svensk medborgare att vara likvidator i sambruksförening prövas enligt lagen av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förord- nar (54 å, jämförd med 76 å lagen om ekonomiska föreningar). Bestämmelse om besvär över beslut av lantbruksstyrelsen att vägra registrering saknas i lagen om sambruksföreningar men finns i 5 å kungörelsen (1948: 219) om registrering av sambruksföreningar.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att flertalet be- svärsärenden rörande sambruksföreningar skall avgöras av kammarrätt. Undantag görs bara för ärenden om utfärdande av instruktion med före- skrifter för revisionsuppdrags fullgörande och sådana ärenden i vilka en- ligt lagen om sambruksföreningar beslutanderätten i första hand ligger hos Kungl. Maj:t men Kungl. Maj:t har begagnat en i lagen given möjlighet att överlåta prövningen till underordnad myndighet. I sistnämnda två typer av ärenden skall enligt kommitténs förslag prövningen av anförda besvär an- komma på Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens leda- möter och Sveriges advokatsamfund. Lantbruksstyrelsen omtalar att endast två sambruksföreningar f. n. är i funktion och att Kungl. Maj:t inte har be- gagnat möjligheten att till lantbruksstyrelsen delegera beslutanderätten enligt 1 och 4 åå lagen om sambruksföreningar. Enligt styrelsens mening över- väger dcn rättsliga prövningen i ärenden enligt nämnda lagrum. Vad angår besvärsärenden enligt 51 å ifrågasätter styrelsen om inte prövningen får ske mera från jordbruksekonomiska än rättsliga synpunkter. Enligt styrel- sens uppfattning har kommittén knappast förebragt tillräckliga skäl för att nu gällande besvärsordning bör överges.
Departementschefen. Vid fördelningen av beslutanderätten i besvärsären- den rörande sambruksföreningar torde samma principer böra följas som vid kompetensfördelningen i fråga om ärenden enligt lagen (1951: 308) om eko- nomiska föreningar och lagen ( 1938: 96) om understödsföreningar. I enlighet härmed föreslår jag att flertalet besvärsärenden rörande sambruksföreningar
skall prövas av kammarrätt och att bara i några typer av ärenden angående sådana föreningar besvärsprövningen skall ankomma på Kungl. Maj:t i stats- rådet. Utnyttjar Kungl. Maj:t den i lagen om sambruksföreningar givna möj- ligheten att till underordnad myndighet delegera beslutanderätten enligt 1 eller 4 å eller 54 å, jämförd med 76 å lagen om ekonomiska föreningar, bör besvär över den underordnade myndighetens beslut avgöras i konselj. Vidare torde i överensstämmelse med kommitténs förslag Kungl. Maj:t i statsrådet böra pröva besvär över lantbruksstyrelsens utfärdande av instruktion för revisor. Dessutom förordar jag att Kungl. Maj :t i statsrådet skall handlägga besvär över lantbruksstyrelsens beslut enligt 51 å lagen om sambruksför- eningar rörande medgivande för sådan förening att fortsätta verksamheten fastän antalet föreningsmedlemmar har sjunkit under det föreskrivna. Denna ordning synes vara den lämpligaste därför att det enligt 4 å ankommer på Kungl. Maj:t att pröva huruvida sambruksförening skall kunna vinna re- gistrering ehuru den har blott tre eller fyra medlemmar.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen i fråga om mål enligt lagen om sambruksföreningar har tagits in i ändringsförslaget. Rörande kammarrätts behörighet att avgöra besvär över lantbruksstyrelsens beslut att vägra registrering torde bestämmelse böra meddelas i ett senare sammanhang.
52. Förslaget till lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680)
Gällande rätt. Religionsfrihetslagen innehåller bl. a. bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan. Enligt lagen tillkommer det i allmänhet pastor att handlägga frågor om sådant medlemskap. Kungl. Maj:t kan upp— dra åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i främmande stat att handlägga fråga som enligt lagen ankommer på pastor (14 å). Besvärsmål om beslut eller åtgärd rörande medlemskap i svenska kyrkan prövas av re- geringsrätten med stöd av 2 å 15:0 andra ledet regeringsrättslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén före- slår att mål om tillämpning av religionsfrihetslagen skall avgöras av kam- marrätt. Domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping förkla- rar att de inte har något att erinra mot förslaget.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag om behö— righet för kammarrätt att handlägga mål rörande tillämpning av religions- frihetslagen. Vad angår fullföljdsordningen i fråga om pastors beslut eller åtgärd enligt lagen behövs ingen lagändring. Den nuvarande hänvisningen i 15 å till bestämmelserna om klagan i fråga rörande kyrkobokföring är tillräcklig. Beträffande beslut eller åtgärd av sådan ämbetsman som avses i 14 å torde en besvärsbestämmelse böra införas i lagen. Föreskrift i ämnet har tagits in i ändringsförslaget. Lagändringen torde inte vara av den na- tur att kyrkomötets samtycke behöver inhämtas.
Kungl. Maj:ts propösition nr 30 år 1971 179 53. Förslaget till lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280)
Gällande rätt. Enligt 2 & 14: o tolfte ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att avgöra besvärsmål om förbud för näringsidkare att vidare driva handel med eller i sin rörelse använda förnödenhet, be- träffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 % allmänna ransone- ringslagen, eller om vägrad återkallelse av sådant förbud (36 och 37 åå). Med stöd av 2 % 17: o nionde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten vidare besvärsmål enligt allmänna ransoneringslagen om föreläggande vid vite och utdömande av vite (23 5). Övriga besvärsärenden enligt sistnämnda lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén före- slår att de besvärsmål enligt allmänna ransoneringslagen , som nu avgörs av regeringsrätten, skall prövas av kammarrätt. Vidare föreslår kommittén att mål om återkallelse av ransoneringsbevis (16 &) skall prövas av kammar- rätt, eftersom dessa mål rör en rättsfråga och kan vara av stor betydelse för den enskilde. Något behov av att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av dessa mål anses inte föreligga. Övriga besvärsärenden enligt lagen bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen avgöras i konsel j. KOmmitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i fråga om besvärsmål enligt allmänna ransone- ringslagen. Bestämmelser om vilka mål som skall handläggas av kammar- rätt har tagits in i ändringsförslaget.
54. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
Departementschefen. Enligt 2 & 17:o andra ledet regeringsrättslagen an- kommer det på regeringsrätten att avgöra besvärsmål enligt lagen om nykterhetsvård. I överensstämmelse med förvaltningsdomstolskommitténs förslag förordar jag att besvär över socialstyrelsens beslut av generell natur enligt lagen om nykterhetsvård skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet och att i övrigt talan mot samtliga överklagbara beslut enligt lagen, vilka meddelats av länsstyrelse eller socialstyrelsen och beträffande vilka någon besvärsberättigad kan finnas, skall prövas av kammarrätt. Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
55 och 56. Förslagen till lag om ändring i lagen (1955: 183) om bank-
rörelse och till lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker
Gällande rätt. Enligt såväl lagen om bankrörelse som lagen om sparban- ker är bankinspektionen på en gång registreringsmyndighet och tillsyns-
myndighet. Med stöd av 2 % 14:o sjätte och fjortonde leden regeringsrätts— lagen avgör regeringsrätten besvärsmål om anteckning i bankregistret och sparbanksregistret samt besvärsmål om andra beslut av registreringsmyn- digheten för bankaktiebolag och sparbanker i ärenden rörande sådana före- tag. Besvär över tillsynsmyndighetens beslut enligt lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt en undantagsbestämmelse i 2 5 17:0 nionde ledet regeringsrättslagen gäller detta även i fråga om klagan över tillsynsmyndighetens beslut om före- läggande vid vite.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén före- slår ingen annan ändring beträffande kompetensfördelningen i mål om bankaktiebolag och sparbanker än att de mål som nu avgörs av regerings- rätten skall i första hand prövas av kammarrätt. Förslaget tillstyrks av bankinspektionen och Svenska bankföreningen.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag att besvär över beslut av registreringsmyndigheten för bankaktiebolag och sparbanker skall handläggas av kammarrätt. När det gäller besvär över sådana beslut enligt lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker som ankommer på tillsynsmyndigheten synes det ändamålsenligt att i enlighet med kommit- téns förslag besvärsprövningen ligger kvar hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Härför talar bl. a. det förhållandet att dessa besvärsärenden i allmänhet är av bankteknisk natur eller rör lämplighets- och ändamålsenlighetsfrågor samt att avgörandena i en del fall kan få karaktären av ekonomisk politik. Prövningen i konselj bör omfatta även ärenden om föreläggande vid vite.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslagen.
57. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasse- rörelsen
Gällande rätt. I jordbrukskasserörelsen ingår dels jordbrukets kreditkas- sor, vilka utgörs av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation. Kreditkassorna och riksorganisationen skall re- gistreras som ekonomiska föreningar. Lagbestämmelserna om ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämpning i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, om inte annat följer av lagen om jordbrukskasserörel- sen (1 g). Jordbrukskasserörelsen står under tillsyn av bankinspektionen. Efter lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1969, registreras kreditkassor- na och riksorganisationen inte hos länsstyrelserna utan hos tillsynsmyn- digheten och prövar tillsynsmyndigheten ärenden om stadfästelse av jord- brukskassas stadgar och om godkännande av sådan kassa. I fråga om till- synsmyndighetens befattning med jordbrukskasserörelsen gäller i stort sett
vad som är föreskrivet om länsstyrelse såvitt avser ekonomiska föreningar (5 och 7 åå).
Med stöd av 2 % 14: o sjätte ledet regeringsrättslagen avgör regerings— rätten besvärsmål om anteckning i bankinspektionens föreningsregister för jordbrukskasserörelsen. Övriga besvärsärenden angående jordbrukskasse— rörelsen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt en undantagsbestäm— melse i 2 & 17:o nionde ledet regeringsrättslagen gäller detta även i fråga om klagan över tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande vid vite.
Förvaltningsdomstolskommittén. Då kommittén lade fram sitt betänkan- de tillkom det länsstyrelserna att fatta vissa beslut rörande jordbrukskasse- rörelsen med stöd av jordbrukskasserörelselagens hänvisning till lagen om ekonomiska föreningar. I denna lag föreslagen kompetensfördelning skulle därför i dessa delar gälla även jordbrukskasserörelsen. Såvitt angår övriga ärenden föreslår kommittén att besvär över tillsynsmyndighetens och läns- styrelses beslut enligt lagen om jordbrukskasserörelsen skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta gäller även överklaganden av tillsynsmyn- dighetens beslut om föreläggande vid vite.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av bankinspektionen och Svenska bankföreningen.
Departementschefen. Genom lagändringar år 1968 åstadkoms en samord- ning av rörelsereglerna för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor så att dessa bankinstitut får rätt att på likartade villkor driva alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar. Samtidigt överför- des vissa uppgifter beträffande jordbrukskasserörelsen från länsstyrelserna till bankinspektionen. Mot denna bakgrund synes övervägande skäl tala för att kompetensfördelningen i fråga om besvärsärenden angående jord- brukskasserörelsen bör följa samma huvudlinjer som jag har förordat i fråga om besvärsärendena enligt lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker.
I enlighet härmed föreslår jag att i 82 5 lagen om jordbrukskasserörelsen föreskrivs att talan mot tillsynsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, skall föras hos kammarrätt och att i samma ordning talan skall föras mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 5 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar. Beträffande samtliga övriga beslut, som tillsyns— myndigheten meddelar med stöd av lagen om jordbrukskasserörelsen, bör gälla att anförda besvär skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Behövliga bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits in i änd- ringsförslaget.
58. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag
Departementschefen. Förekommande besvärsärenden enligt lagen om kreditaktiebolag avgörs f. n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. På grund av en undantagsbestämmelse i 2 % 17:o nionde ledet regeringsrättslagen gäller
detta också beträffande besvär över tillsynsmyndighetens beslut om före- läggande vid vite. I överensstämmelse med förvaltningsdomstolskommit- téns förslag förordar jag att nuvarande besvärsordning behålls. För att lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål inte skall bli till-
lämplig på mål om vitesförelägganden enligt lagen om kreditaktiebolag har det varit nödvändigt att förklara att målen skall prövas i statsrådet.
59. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp
Departementschefcn. Förslaget innebär inte någon ändring i gällande kompetensfördelning mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol. Någon ändring har heller inte förordats vare sig av förvaltnings- domstolskommittén eller av remissinstanserna.
Ändringen i 58 5 har tillkommit för att förhindra att samma fråga prö- vas av mer än en kammarrätt i fall då mål om ersättning av kommun be- handlats av två eller flera länsstyrelser och besvär anförts över mer än en länsstyrelses beslut.
I överensstämmelse med vad jag tidigare har anfört bör möjlighet öpp- nas att anföra besvär över kammarrätts beslut hos regeringsrätten. Klago— förbudet i 60 5 har därför utgått.
60. Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning vid taxeringsrcvision
Departementschcfen. Beslut om handräckning enligt lagen meddelas av länsstyrelsen. Enligt 8 5 får talan mot länsstyrelses beslut om handräckning samt om undantagande från taxeringsrevision av handling, som omhänder- tages vid förrättningen, föras hos Kungl. Maj:t. Sådana besvärsmål torde prövas av regeringsrätten med stöd av 2 5 18:0 regeringsrättslagen.
Förslaget innebär, i överensstämmelse med vad förvaltningsdomstols- kommittén har förordat, att besvär över länsstyrelses beslut enligt förord- ningen skall anföras hos kammarrätt.
61. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster
Gällande rätt. Lagen om allmänna sammankomster äger tillämpning på allmän sammankomst som hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller till religionsövning. Bestämmelserna gäller även om vid sammankomsten förekommer mindre inslag som avser under-
hållning eller förströelse (1.5). För hållande av allmän sammankomst krävs i viss utsträckning tillstånd av eller anmälan till polismyndigheten. Vid prövning huruvida tillstånd bör meddelas skall beaktas vikten ur allmän synpunkt av att församlingsfrihcten upprätthålls. Befrielse från anmäl- ningsskyldighet kan medges anordnare beträffande sammankomster av visst slag (3 och 4 åå). Anordnare av allmän sammankomst skall rätta sig efter de föreskrifter som polismyndigheten meddelar i fråga om ordning och säkerhet (7 5). Under vissa förutsättningar kan polismyndighet inställa eller upplösa allmän sammankomst eller förbjuda förnyande av sådan sam- mankomst (10 och 11 55). Beträffande innehållet i övrigt i lagen om all- männa sammankomster skall här nämnas att länsstyrelsen efter Kungl. Maj:ts bemyndigande kan förordna att allmän sammankomst inte får hål- las inom länet eller del av länet, om en sådan inskränkning är påkallad med hänsyn till farsot eller krig m.m. (2 5). Länsstyrelsen kan vidare för- ordna om utvidgning av tillämpningsområdet för regeln om anmälan till polismyndighet rörande allmän sammankomst (4 €). Tillträde till allmän sammankomst får inte vägras polischefen i orten eller annan som företrä- der polismyndigheten. Polismyndigheten kan föreskriva att även den som utses därtill av annan myndighet skall ha rätt att närvara vid allmän sam- mankomst (9 5). Vid allmän sammankomst, som ej utgör led i undervis- ningen vid högre läroanstalt, får hypnotiska eller därmed likartade experi— ment förekomma endast om socialstyrelsen funnit det kunna ske utan våda (12 å).
Med stöd av 2 5 16:0 första ledet regeringsrättslagen torde regeringsrätten vara behörig att avgöra besvärsmål rörande socialstyrelsens medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment. Besvär över andra beslut enligt lagen om allmänna sammankomster prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Vid kompetensfördelningen av målen rörande allmänna sammankomster bör enligt kommitténs mening i första hand tillses att så starka garantier som möjligt erhålls för att församlings- friheten inte kränks. Intresset härav är så starkt att det synes klart över- väga det intresse som i och för sig finns av en enhetlig handläggning av, å ena sidan, ärenden enligt allmänna ordningsstadgan (1956: 617) _— vilka enligt kommitténs förslag i allmänhet skall prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet —— och, å andra sidan, motsvarande ärenden enligt lagen om allmänna sammankomster. Kommittén föreslår därför att det skall tillkomma kam- marrätt att pröva mål om tillstånd att anordna allmän sammankomst, mål om befrielse från anmälningsskyldighet beträffande sådan sammankomst samt mål som kan uppkomma på grund av bestämmelserna i 7, 10 och 11 55 lagen om allmänna sammankomster. Övriga besvärsärenden enligt lagen, däribland besvär över socialstyrelsens beslut i anledning av ansökan om medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment, bör
däremot enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens leda- möter. Rilcspolisstyrelsen förordar däremot att besvärsärendena enligt lagen om allmänna sammankomster prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsom skäl härför anförs främst att ärendena inrymmer högst betydande inslag av ordnings- och säkerhetsfrågor samt att dessa inslag under den senaste tiden har blivit alltmer dominerande. Vidare åberopas fördelen av en enhet- lig fullföljdsordning för dessa ärenden och ärendena enligt allmänna ord- ningsstadgan. Även länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län anser att ärendena enligt lagen om allmänna sammankomster bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Lagen om allmänna sammankomster innehåller föreskrifter om de begränsningar i församlingsfrihcten, som betingas av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Eftersom det yttersta ansvaret för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet ankommer på Kungl. Maj:t, anser jag att besvär över länsstyrelsens beslut rörande tillämpningen av denna lag bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vad angår besvär över socialstyrelsens beslut om medgivande till hypnotiska eller likartade experi- ment synes ärendena vara av den karaktären att prövningen i sista instans lämpligen bör ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelse om att Kungl. Maj:t i statsrådet skall pröva samtliga besvärsärenden enligt lagen om all- männa sammankomster har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget inne- håller också vissa redaktionella ändringar.
62. Förslaget till lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110)
Gällande rätt. Med stöd av 2 % 16:o fjärde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om beslut i särskilda fall rörande tillstånd, för- bud, föreläggande eller föreskrifter enligt strålskyddslagen, om inte beslutet rör fråga som avses i 5 & tredje stycket (föreskrifter i anslutning till till- stånd enligt atomenergilagen, 1956: 306) eller 12 % första stycket (dispens från krav på viss ålder och visst hälsotillstånd för den som används till radiologiskt arbete). Sistnämnda frågor och övriga besvär över strålskydds- myndighetens beslut enligt strålskyddslagen prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endast. den sakliga ändringen beträffande kompetensfördelningen i fråga om besvär över strål- skyddsmyndighetens beslut enligt strålskyddslagen att de mål som nu av- görs av regeringsrätten skall prövas av kammarrätt. Enligt kommitténs förslag skall föreskrifter om kompetensfördelningen tas in i strålskydds- lagen. I anslutning härtill föreslår kommittén, för vinnande av överens- stämmelse med terminologin i lagen i övrigt, att beskrivningen av de mål
enligt strålskyddslagen som skall handläggas av kammarrätt görs utför- ligare än den nuvarande målbeskrivningen i regeringsrättslagen.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erin- ran av medicinalstyrelsen och statens strålskyddsinstitut.
Departementschcfen. I enlighet med kommitténs förslag förordar jag att talan mot beslut för särskilt fall av strålskyddsmyndighelen rörande tillstånd, - godkännande, medgivande, villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller vites- föreläggande enligt strålskyddslagen skall föras hos kammarrätten, om inte beslutet rör fråga som avses i 5 % tredje stycket eller 12 5 första styc- ket. I sistnämnda fall liksom i övrigt bör besvär över strålskyddsmyndig- hetens beslut enligt lagen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser om den av mig föreslagna kompetensfördelningen har ta- gits in i ändringsförslaget. Ändringen i 29 & sista stycket betingas av att kammarrätt inte utgör högsta instans.
63. Förslaget till lag om ändring i lagen (1926: 1) innefattande bestämmel- ser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena
Gällande rätt. Enligt 1926 års lag skall finnas en gränsrenvakt, som utses av länsstyrelsen. Om denna får kännedom om att finska renar olov- ligen uppehåller sig i Sverige, skall han vidta vissa i 1 % angivna åtgärder. För renarnas uppehåll här i riket skall utgå dels betesavgift (4 €), dels ersättning för utgifter. Under vissa förhållanden skall viss procent av renarnas värde anses förbruten (6 5). Länsstyrelsen skall fastställa den betesavgift och ersättning, som skall utgå, samt det belopp, som skall anses förbrutet (8 g). Länsstyrelsen kan besluta att särskild avgift skall utgå om renarna avhämtas utan att vissa i 3 & angivna föreskrifter har iakttagits (10 å). Då länsstyrelsen till myndighet i Finland förskottsvis av allmänna medel utbetalat belopp, som svensk renägare eller annan är pliktig att erlägga, skall beloppet indrivas hos denne genom länsstyrelsens försorg (16 5 första stycket). Enligt 16 å andra stycket kan länsstyrelsen i vissa fall av billighetsskäl besluta, att beloppet helt eller delvis skall stanna å statskassan.
Besvär över länsstyrelses beslut enligt 1926 års lag torde f. n. prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att besvär över länsstyrelses beslut enligt 8, 10 eller 16 5 skall prövas av kammarrätt. Övriga besvärsmål bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen avgöras i konselj.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. Bestäm— melser om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
64. Förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74)
Gällande rätt. Civilförsvarslagen innehåller bl.a. bestämmelser om civil- försvarsplikt (11—21 åå), om anordnande av skyddsrum (22—33 åå), om kommuners och fastighetsägares skyldigheter (40—67 åå) samt om förfo- ganderätt för civilförsvarets behov (68—76 åå).
Enligt 44 och 45 55 äger kommun, som tillhandahåller lokaler för civil- försvarets räkning eller personal för uppgifter, som inte rör det egna civil- försvarsområdet, erhålla skälig ersättning av statsmedel. Ersättningsfrågor enligt 44 5 kan komma att handläggas av länsstyrelsen. Ersättning enligt 45 & bestäms av länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut om ersätt- ning enligt nu nämnda paragrafer skall med stöd av 2 % 4:o andra ledet regeringsrättslagen prövas av regeringsrätten.
Enligt 42 & äger kommun erhålla statsbidrag för viss del av i paragrafen närmare angivna kostnader för anordnande av skyddsrum. Statsbidraget fastställs av länsstyrelsen. Besvär över sådant beslut prövas av regerings- rätten med stöd av 2 % 4:0 tredje ledet regeringsrättslagen.
Enligt 2 % 1610 första ledet regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att pröva mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, för- bud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande civil- försvaret i vad angår inrättandet av enskilda skyddsrum. Sådana mål kan uppkomma på grund av föreskrifterna i 30 å (länsstyrelsen kan meddela undantag från bestämmelserna om normalskyddsrum), 31 % (länsstyrelsen kan medge undantag från gällande byggnadsbestämmelser), 32 % (civilför— svarschefen eller länsstyrelsen kan förordna att öppning skall upptas mellan olika delar av bebyggelse, s.k. källarmursgenombrott), 33 % (läns- styrelses godkännande av byggnadsföretag skall inhämtas i vissa fall) och 55 & (förordnande av länsstyrelsen om gemensamt skyddsrum för flera an- läggningar eller byggnader och medgivande av länsstyrelsen att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad).
Enligt 2 % 16:e sjunde ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om fördelning av kostnaderna för gemensamt verkskydd eller skyddsrum. Beslutande myndighet i första instans är länsstyrelsen. Bestäm- melser om länsstyrelses befogenhet i dylika ärenden finns i 49 €; (gemen- samt vcrkskydd) samt 40 5 2 mom., 54 å och 55 å (gemensamt skyddsrum) civilförsvarslagen.
Vid underlåtenhet att fullgöra skyldighet enligt civilförsvarslagen kan länsstyrelsen enligt 78 å i vissa fall förelägga vite. Besvär över länsstyrel- sens beslut prövas enligt 2 & 17:o nionde ledet regeringsrättslagen av rege- ringsrätten om vitesföreläggandet rör inrättandet av enskilda skyddsrum. I övriga fall handläggs mål om vitesförelägganden enligt civilförsvarslagen av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Vägrar eller försummar någon att tillhandahålla egendom, som tagits
i anspråk med förfoganderätt, äger polismyndighet och i vissa fall även den som utövat förfoganderätten att utta egendomen (76 å). Mål om be- slut av polismyndighet, som avses i 76 &, torde i sista hand prövas av rege- ringsrätten med stöd av 2 5 18:0 regeringsrättslagen.
Övriga administrativa besvärsmål enligt civilförsvarslagen prövas, i den mån besvärsrätten inte är avskuren (se 83 å), i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår ändrad kompetens- fördelning på flera punkter. Ärenden angående ersättning till kommun enligt 44 och 45 åå bör enligt kommitténs mening flyttas till Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsom skäl härför anförs, att det inte synes behövligt från rättssäkerhetssynpunkt att frågorna om gottgörelse av statsmedel till kom- muner för civilförsvarsuppgifter kan dras under administrativ domstols prövning. Mål om kostnadsfördelning mellan kommuner inbördes enligt 40 g 2 mom. och mål om statsbidrag enligt 42 % bör också enligt kommit- téns mening prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Beträffande den princi- piella ståndpunkten i de båda sistnämnda slagen av mål hänvisas till s. 457 och 475 i betänkandet. Samma besvärsordning föreslås för dispensmål enligt 31 5.
Enligt 15 % är civilförsvarspliktig skyldig att på anmaning av länsstyrel- sen eller civilförsvarschefen lämna upplysningar rörande personliga förhål— landen av betydelse för tjänstgöring i civilförsvaret. Föreläggande enligt 15 % kan förbindas med vite (78 å). Kommittén föreslår att besvär över så- dant vitesföreläggande skall prövas av administrativ domstol. Kommittén påpekar, att mål om vitesföreläggande av liknande slag enligt värnplikts- lagen (1941: 967) prövas av regeringsrätten och att den olikhet i fråga om kompetensfördelningen, som förekommer f. n., inte synes sakligt motiverad. Till administrativ domstols kompetens bör också enligt kommitténs mening föras mål enligt 76 & om uttagande av egendom, som tagits i anspråk med förfoganderätt. Slutligen föreslår kommittén att administrativ domstols kompetens att pröva mål om inrättande av enskilda skyddsrum skall ut- vidgas att gälla även utrustning och underhåll av sådana skyddsrum.
Remissyttrandena. Civilförsvarsstyrelsen förklarar sig inte ha något att er- inra mot den av kommittén föreslagna kompetensfördelningen.
Departementsehefen. Det upprättade lagförslaget överensstämmer i hu- vudsak med vad kommittén har förordat. Föreskriften om att dispensmål enligt 31 % skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet medför likformighet i instansordningen för dessa mål och liknande dispensmål enligt byggnads- lagstiftningen. Vad beträffar mål om beslut av länsstyrelse rörande före- läggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande i vad angår inrättande, ut- rustning eller underhåll av enskilt skyddsrum innebär förslaget att inte endast beslut enligt civilförsvarslagen hänförs till administrativ domstol utan även beslut enligt bestämmelser som utfärdats med stöd av lagen. Så-
som exempel på beslut av sistnämnda slag kan nämnas beslut enligt 45 å andra stycket civilförsvarskungörelsen (1960: 377) om tillstånd att anordna gemensamt skyddsrum.
Efter påpekande av civilförsvarsstyrelsen har i förslaget intagits före- skrift om besvär över beslut av chef för undsättningskår.
65. Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)
Gällande rätt. Mot slutligt beslut eller utslag av länsstyrelse angående skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad för omhändertagen eller angående enskilds bidrag till omhändertaget barns vård får talan föras hos kammarrätten (83 å). Mot kammarrättens utslag får talan inte föras (86 å). Mot länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpning av barnavårdslagen får talan föras hos Kungl. Maj:t (84 5). Så- dana besvärsmål avgörs av regeringsrätten med stöd av 2 5 2:0 fjärde ledet regeringsrättslagen.
I beslut enligt barnavårdslagen av socialstyrelsen får ändring sökas hos Kungl. Maj:t genom besvär (87 5). Även dessa mål avgörs —— med vissa undantag -— av regeringsrätten med stöd av 2 & 2:o fjärde ledet regerings- rättslagen. Undantagen gäller mål om inrättande av barnhem m.m. (57 % första och tredje styckena barnavårdslagen). Sådana mål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. De mål som nu handläggs av kammarrätten såsom sista instans bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av kammarrätt. Till kammarrätts kompetens hänför kommittén, med ett undantag, också sådana mål som nu prövas av regeringsrätten. Undantaget gäller mål enligt 58 & barna- vårdslagen där det föreskrivs att socialstyrelsen får meddela föreskrift om det högsta antal barn och unga som samtidigt får vårdas på barnavårds— anstalt. Kommittén förklarar att det i sådana besvärsmål är fråga om en lämplighetsprövning, som naturligen bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.
Den föreslagna kompetensfördelningen har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Departementschefen. Såvitt gäller kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet, å den ena sidan, och förvaltningsdomstol, å den andra, innefattar kommittéförslaget jämfört med nuvarande förhållanden endast den ändringen, att mål enligt 58 % barnavårdslagen förs över från regerings- rätten till Kungl. Maj:t i statsrådet. Jag ansluter mig i huvudsak till vad kommittén har förordat. Genom ändrad lagstiftning (1969:151) har upp- giften att fastställa barnhemsplan för landstingskommun enligt 56 & barnavårdslagen flyttats från Kungl. Maj:t till socialstyrelsen. Med hän-
syn till det nära sambandet mellan denna uppgift och socialstyrelsens upp- gifter enligt 57 och 58 %% synes naturligt att eventuellt förekommande besvär över socialstyrelsens beslut enligt 56 % prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Jag anser också att i den mån socialstyrelsen meddelar beslut av generell räckvidd med stöd av barnavårdslagen besvär däröver bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Till kammarrätt hänvisas därför, förutom besvär över länsstyrelses beslut, besvär över för särskilt fall meddelat beslut av socialstyrelsen i andra fall än som sägs i 56 5, 57 5 första och tredje styckena samt 58 %. Bestämmelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.
De övriga ändringar som föreslås hänger samman med vad som tidigare anförts om att dela kammarrätten och medge fullföljd till regeringsrätten i mål, där kammarrätten nu är högsta instans. Sista meningen i 83 å andra stycket har tillagts för att förhindra att samma fråga prövas av mer än en kammarrätt i fall då mål om ersättning av kommun behandlats av två eller flera länsstyrelser och besvär anförts över mer än en länsstyrelses beslut.
66—68. Förslagen till lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket, till lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket och till lag om ändring i lagen (1965: 61) om be- hörighet att utöva veterinäryrket m.m.
Gällande rätt. Med stöd av lagen om behörighet att utöva läkaryrket fat- tar socialstyrelsen beslut om meddelande och återkallelse av legitimation såsom läkare (2—5 och 7 55). Har fråga uppkommit om återkallelse av legi- timationen för en läkare, därför att man misstänker att han lider av sinnes- sjukdom e. d., kan under angivna förutsättningar socialstyrelsen förordna om läkarundersökning av honom (5 €). Begränsad behörighet att utöva lä- karyrket kan meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyn- digande, av socialstyrelsen (9 5). För tandläkares del finns motsvarande bestämmelser i 3—6 samt 8 och 10 55 lagen om behörighet att utöva tand- läkaryrket. I fråga om veterinärer gäller i stort sett samma regler enligt 2—5 samt 7 och 8 åå lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. För veterinärernas del ligger beslutanderätten hos veterinärstyrelsen i stål- let för hos socialstyrelsen. Enligt de tre behörighetslagarna fastställer Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, socialstyrelsen eller veterinärstyrelsen villkoren för att läkare, tandläkare eller veterinär skall få tillkännage att han är specialist på visst område. Lagarna innehåller också bestämmelser om meddelande av förordnanden vilka medför behörig- het att utöva yrkena. Enligt lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. 111. kan veterinärstyrelsen medge undantag från vissa bestämmelser vilka riktar sig till personer som, utan att vara behöriga att utöva veteri-
näryrket, mot ersättning undersöker djurs hälsotillstånd eller behandlar djur för sjukdom e. d. (10 å).
Med stöd av 2 % 17:o sjunde ledet regeringsrättslagen prövar regerings- rätten besvär över socialstyrelsens och veterinärstyrelsens beslut om behö- righet att utöva läkar-, tandläkar- och vcterinäryrkena. Regeringsrätten synes också ha ansett sig behörig att pröva mål om läkarundersökning i samband med återkallelse av legitimation (se RÅ 1953 not. I 150). Besvär över annat beslut av socialstyrelsen eller veterinärstyrelsen enligt de här behandlade tre behörighetslagarna avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Enligt kommitténs förslag skall kam- marrätt pröva besvär över beslut i särskilda fall enligt 2—5 samt 7 och 9 %% lagen om behörighet att utöva läkaryrket, besvär över beslut enligt 3—6 samt 8 och 10 55 lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket samt besvär över beslut i särskilda fall enligt 2—5 samt 7 och 8 åå lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. Såvitt angår meddelande av begränsad behö- righet enligt 9 5 lagen om behörighet att utöva läkaryrket och 8 5 lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. föreslås dock ett undantag. Om med stöd av nämnda lagrum social— eller veterinärstyrelsen bemyndigas att för utövning av Iäkar- eller veterinäryrket inom tjänsteläkar— eller vete- rinärdistrikt intill riksgränsen meddela begränsad behörighet att gälla den som vid varje tidpunkt uppehåller tjänst, motsvarande svensk tjänste— läkar- eller distriktsveterinärbefattning, i angränsande läkar- eller vete— rinärdistrikt i Finland eller Norge, bör enligt kommitténs uppfattning besvär över ett sådant social- eller veterinärstyrelsens beslut —— vilket inte avser ett särskilt fall utan är av mera generell natur —— prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Övriga beslut av socialstyrelsen och veterinärstyrelsen enligt de tre behörighetslagarna bör enligt kommitténs mening avgöras i konselj.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av medicinalstyrelsen och lämnas utan erinran av veterinärstyrelsen.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag och för- ordar således att besvärsmål om beslut för särskilda fall rörande meddelande eller återkallelse av legitimation eller begränsad behörighet att utöva läkar-, tandläkar- och veterinäryrkena skall prövas av kammarrätt. Beslut om meddelande av begränsad behörighet att gälla för den som vid varje tid- punkt uppehåller vissa tjänster i Finland och Norge är av mera generell karaktär och torde i fall av besvär böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Besvär över förordnande om läkarundersökning med stöd av någon av de tre behörighetslagarna bör avgöras av kammarrätt. Övriga socialstyrelsens och veterinärstyrelsens beslut enligt lagarna, bl.a. rörande meddelande av förordnande som medför behörighet att utöva vederbörande yrke, är av den naturen att förekommande besvär lämpligen bör prövas i konselj.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har ta-
gits in i ändringsförslagen. Lagförslagen innehåller också ett tillägg som sammanhänger med att kammarrätt inte utgör högsta instans. De lagförslag som rör behörigheten att utöva läkar— och tandläkaryrkena innehåller vidare ändringar med anledning av den år 1967 beslutade omorganisatio— nen av den centrala ledningen av medicinalväsendet.
69. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Gällande rätt. Enligt 9 % lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område kan socialstyrelsen meddela förbud för person, som genom laga kraft ägande dom övertygats om hälsofarligt kvacksalveri, att under viss tid eller för alltid bedriva verksamhet som an- ges i lagen. Mål om sådant förbud prövas av regeringsrätten enligt 2 5 14:0 trettonde ledet regeringsrättslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén före- slår att dessa mål skall prövas av kammarrätt. Medicinalstyrelsen gör ingen erinran mot detta.
Departementschefen. Jag ansluter mig till förslaget att dessa mål skall behandlas av kammarrätt. Bestämmelse härom har tagits in i ändringsför- slaget. Lagförslaget innehäller också en av den nya fullföljdsordningen be- tingad jämkning i bestämmelsen om när förbud enligt 9 5 skall lända till efterrättelse samt ändringar av redaktionell natur.
70—72. Förslagen till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644), till lag om ändring i patentlagen(1967: 837) och till lag om ändring i mönster- skyddslagen (1970: 000)
Departementschefen. Ändringarna i nu ifrågavarande lagar — av vilka mönsterskyddslagen f. n. föreligger endast i form av ett riksdagen förelagt lagförslag (prop. 1969: 168) — innebär i huvudsak blott att i besvärsföre- skrifterna ordet Konungen byts ut mot regeringsrätten. I sak innebär detta inte någon ändring i instansordningen och kompetensfördelningen, efter- som mål enligt varumärkeslagen och patentlagen redan enligt gällande be- stämmelser i 2 5 14:0 fjärde ledet regeringsrättslagen prövas av regerings- rätten och målen enligt den föreslagna mönsterskyddslagen avsetts att fö- ras till regeringsrätten (nyssnämnda prop. s. 195 och 257 samt lagråds- remiss den 13 mars 1970 angående ändringar i regeringsrättslagen). Änd- ringsförslagen är ett uttryck för vad jag i den inledande kommentaren till författningsförslagen har anfört om det lämpliga i att termen Kungl. Maj:t utmönstras i de fall då regeringsrätten åsyftas.
192. Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 73. Förslaget till lag om ändring i brandlagen (1962:90)
Gällande rätt. Med stöd av 2 % lözo första och sjätte leden regerings- rättslagen prövar regeringsrätten följande mål enligt brandlagen, nämligen mål om föreläggande vid vite då ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning underlåter att fullgöra lagstadgad skyldighet att anskaffa och underhålla behövliga brand- och livräddningsredskap m.m. (14 %) samt mål om anbringande på annan tillhörig mark eller byggnad av anordning för det kommunala brandförsvaret och om ersättning för sådan åtgärd (9 5). Övriga besvärsmål enligt brandlagen prövas i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anför att flertalet besvärs— mål rörande länsstyrelses beslut enligt brandlagen är av den rättsliga natur att redan principiella skäl talar för att målen bör avgöras av administrativ domstol. Målens utgång kan också vara av väsentlig ekonomisk betydelse för den enskilde. Härtill kommer att på brandförsvarets område det all- männa i flertalet fall inte har några intressen av den art att besvärspröv— ningen i hithörande ärenden behöver förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. I linje med det anförda föreslår kommittén att det skall ankomma på kammarrätt att pröva dels sådana mål enligt brandlagen som f. n. avgörs av regeringsrätten såsom sista instans, dels mål om tvist mellan kommuner om ersättning för släckningshjälp (6 5) och mål om uttagning för tjänst- göring i brandvärn (7 5). Övriga besvärsmål enligt brandlagen är enligt kommitténs mening av den särskilda natur att avgöranderätten bör ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Sålunda bör det enligt kommitténs mening ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva bl. a. besvärsärenden rörande befrielse för kommun från skyldighet att hålla brandkår m. m. (4 ;S). För de organisatoriska och praktiska överväganden, som måste göras i sådana ärenden, synes nämligen Kungl. Maj:t i statsrådet mera skickad än administrativ domstol.
Departementschefen. Den av kommittén föreslagna kompetensfördelningen i fråga om besvärsmålen enligt brandlagen har inte mött någon erinran i remissyttrandena och synes mig ändamålsenlig. Jag föreslår därför att kammarrätt skall pröva besvär över länsstyrelses beslut enligt 6, 7, 9 och 14 åå brandlagen och att besvär över annat länsstyrelses beslut enligt lagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa ändringar av redaktionell natur, av vilka ändringen i 1 & sammanhänger med de ändringar i kommunallagarna som träder i kraft den 1 januari 1971.
74. Förslaget till lag om ändring i skollagen (1962: 319)
Gällande rätt. Skollagen innehåller de grundläggande bestämmelserna om skolväsendet. Av besvärsmålen enligt skollagen avgör regeringsrätten, med stöd av 2 5 17:o första och nionde leden regeringsrättslagen, mål om befrielse från skolgång för skolpliktigt barn som åtnjuter enskild under— visning (35 och 39 a åå), om hämtning av skolpliktigt barn med biträde av polismyndighet (39 och 39 a åå) samt om föreläggande vid vite och utdömande av vite (39, 39a och 51 55). Övriga besvärsärenden enligt skollagen prövas i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att kammarrätt skall pröva dels sådana hithörande mål som nu avgörs av regeringsrätten, dels mål om skolpliktigt barns deltagande i undervisning i specialskola eller specialklass (23 och 24 åå). Som skäl för den föreslagna utvidgningen av administrativ domstols kompetens anför kommittén, att den sistnämnda måltypen rör åtgärder, som kan djupt ingripa i barnens och föräldrarnas liv och som torde lämpa sig väl för överprövning av förvaltningsdomstol. Övriga ärenden angående skolplikt -— såsom prövning av frågor huru- vida skolplikt är fullgjord, huruvida medgivande bör lämnas elev att avsluta skolgången med utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller femton år, och huruvida medgivande bör lämnas elev att ersätta skolgång i årskurs nio i grundskolan med skolgång i yrkesskola eller utbildning hos hantverkare eller företagare — innefattar däremot enligt kommitténs uppfattning så många praktiska lämplighetsfrågor att över- vägande skäl anses tala för att dessa ärenden även framgent i sista hand bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén förordar också att besvär över beslut om godkännande av enskild skola och om återkallelse av sådant godkännande skall avgöras av Kungl. Maj:t i stats- rådet i sista instans. Som skäl härför anför kommittén att andra syn- punkter än rättsliga synes dominera vid prövningen av dessa ärenden och att ärendena äger viss släktskap med de av Kungl. Maj:t i statsrådet prövade frågorna om statsbidrag till enskilda skolor.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av skolöverstyrelsen. Medicinalstyrelsen förklarar att den inte har något att erinra mot vad kommittén föreslagit beträffande målen om skolplikt och därmed sam- manhängande frågor.
Departementsehefen. Kommittén har föreslagit att till administrativ dom- stols prövning skall överföras besvärsärenden rörande skolpliktigt barns del- tagande i undervisning i specialskola eller specialklass. Sådana besvärsären- den är mycket ovanliga. Avgörande för bedömningen i tveksamma fall är vilken utbildning som med hänsyn till bl. a. olika skolenheters pedagogiska resurser bäst tillgodoser elevens behov. Avsikten är att inom en nära framtid göra specialundervisningen till föremål för utredning. Det synes lämpli-
gast att i avvaktan på utredningens resultat låta prövningen av förevarande besvärsärenden ligga kvar hos Kungl. Maj :t i statsrådet. I övrigt ansluter jag mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i fråga om be- svärsmålen enligt skollagen. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändrings- förslaget.
75. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
Departementschefen. Psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av syn- eller hörselskada inte kan följa undervisningen i särskola, skall erhålla undervisning i specialskola (3 €). Mot beslut av styrelse för sådan skola får besvär anföras hos länsskolnämnden (44 & tredje stycket). Länsskol- nämnds beslut kan överklagas hos Kungl. Maj:t genom besvär (45 å andra stycket). Sådana besvärsärenden fördelas f.n. mellan Kungl. Maj:t i stats- rådet och regeringsrätten enligt samma regler som gäller för motsvarande ärenden enligt skollagen . Denna princip synes böra tillämpas även i framtiden. Jag föreslår därför att den av mig nyss förordade kompetens- fördelningen i fråga om besvärsärenden enligt skollagen i tillämpliga delar skall gälla också beträffande besvär över länsskolnämnds beslut med stöd av lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Före- skrift i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.
76. Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1963: 521)
Departementschefen. Talan hos Kungl. Maj:t i sådana namnärenden som prövas av domkapitel handläggs med stöd av 2 & 15:o tredje ledet regerings- rättslagen av regeringsrätten. Förslaget innebär att, såsom också förordats av förvaltningsdomstolskommittén, sådan talan i fortsättningen skall prö- vas av kammarrätt.
För övriga namnärenden föreslås ej någon ändring i instansordningen. Det gäller sådana ärenden som nu avgörs av patent- och registreringsver- kets besvärsavdelning såsom sista instans.
77. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963; 537] om gravrätt m. m.
Gällande rätt. Regeringsrätten prövar enligt 2 & 9:o sjätte ledet regerings- rättslagen mål om förordnande enligt 11 5 lagen om gravrätt m. m. (att gravrätten skall överflyttas till annan plats eller att rätten skall upphöra med anledning av att begravningsplats skall nedläggas m.m.) eller om beslut,
som avses i 16 5 (beslut av länsstyrelsen i egenskap av besvärsinstans). Vi- dare avgör regeringsrättcn enligt 2 & 17:o nionde ledet regeringsrättslagen mål om vitesförelägganden (15 %) utom såvitt angår kommuns åligganden enligt lagen. I övrigt prövas hithörande mål i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att de mål som nu avgörs av regeringsrätten även i fortsättningen skall prövas av administrativ domstol, i första hand kammarrätt.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag som har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Föreskrift om kompetensför- delningen har tagits in i ändringsförslaget.
78. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 322) med vissa bestämmel- ser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polis- väsendet m.m.
Departementschefen. Förslaget innebär att mål enligt denna lag skall prövas av administrativ domstol i likhet med vad nu är fallet med stöd av 2 5 2:0 tredje ledet regeringsrättslagen. Förslaget överensstämmer med vad förvaltningsdomstolskommittén förordat. Kommittéförslaget har inte mött någon erinran av remissinstanserna. Föreskriften att beslut i allmänhet skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan bör gälla även beslut av kammarrätt.
Enligt lagen (1966: 241) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för uppbördsväsendet m. m. i vissa städer och lagen (1966: 681) om skyldighet för kommun att bidraga till pensions- kostnad för personal som övergått till statstjänst är besvärsbestämmelsen i 1964 års lag tillämplig även i ärenden enligt nämnda lagar av år 1966. Eftersom mål enligt de tre lagarna, liksom nu är fallet, även fortsättningsvis bör handläggas i samma ordning föreslås inte någon ändring i 1966 års lagar.
79. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet
Departementsehefen. Mål enligt denna lag skall f. n. avgöras av regerings- rätten på grund av föreskrift i 2 & 2zo tredje ledet regeringsrättslagen. I likhet med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat anser jag att sådana mål även i fortsättningen bör hänvisas till prövning av förvaltnings— domstol.
80. Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) Gällande rätt. Naturvårdslagen innehåller bestämmelser om nationalpar- ker (4——6 åå), om naturreservat (7—12 åå) och om naturminnen (13 å). Vidare finns särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter
(14 å), till skydd för friluftslivet (15—17 åå), till skydd för landskapsbilden (18—22 åå) och till skydd mot nedskräpning (23 och 24 åå). Därefter följer ersättningsbestämmelser (25)—36 åå) och ansvarsbestämmelser m.m. (37— åå). ] sit—48 åå finns slutligen vissa övergångsbestämmelser.
När fråga har uppkommit om att bilda naturreservat c. (1. kan länsstyrel- sen för högst tre år i sänder meddela förbud mot att utan länsstyrelsens tillstånd vidta åtgärd som strider mot syftet med ifrågasatta reservat- föreskrifter (11 å).
Inom strandskyddsområde gäller visst i lagen närmare reglerat byggnads- förbud samt förbud att utföra markanläggningar som försvårar eller hind- rar allmänhetens tillträde till området. Länsstyrelsen kan medge dispens (16 å). Har anläggning utförts utan tillstånd kan länsstyrelsen förelägga ägaren att vidta återställningsåtgärder (16 å). Enligt 17 å kan länsstyrelsen förelägga den som har satt upp stängsel inom strandskyddsområde att anordna grind eller att avlägsna stängslet.
Täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än husbehov får inte ske utan länsstyrelsens tillstånd. Länsstyrelsen kan förelägga den som söker täkttillstånd att framlägga täktplan. I samband med täkttillstånd kan länsstyrelsen meddela särskilda föreskrifter för företaget (18 å). Om det kan antas att nybyggnad, upplag eller arbetsföretag inom visst om- råde skulle komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden kan läns- styrelsen förordna att sådant företag inte får utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Tillståndet kan förenas med särskilda föreskrifter (19 å). Även i fråga om andra arbetsföretag än sådana som omnämns i 18 och 19 åå kan länsstyrelsen förelägga företagaren att vidta åtgärder för att be- gränsa eller motverka skada på landskapsbilden (20 å). Länsstyrelsen kan förelägga ägaren till förfallen byggnad, som i väsentlig mån skadar land- skapsbilden, att avhjälpa skadan (21 å). Tavla, skylt c. d. för reklam, pro- paganda eller liknande ändamål får i regel inte sättas upp utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Är sådan anordning uppenbart vanprydande i land- skapsbilden kan länsstyrelsen meddela föreläggande om att den skall av- lägsnas (22 å). Sådant föreläggande kan meddelas även i fråga om anord- ning som var uppsatt innan lagen trädde i kraft (47 å). Enligt 24 å kan länsstyrelsen förelägga den som har skräpat ner i naturen att ställa i ord- ning platsen för nedskräpningen.
Förelägganden av länsstyrelse enligt 16 å andra stycket, 17 å, 20 å, 21 å, 22 å andra stycket eller 24 å kan förenas med vite 3(9 å). Enligt 39 å första stycket kan länsstyrelse också i vissa fall förelägga den som har brutit mot förbud eller föreskrift enligt lagen att vid vite rätta vad som olagligen har skett.
Medför förordnande eller vägrad dispens enligt naturvårdslagen in- skränkning i ägarens möjlighet att nyttja mark är han berättigad till er- sättning för skada. Kan överenskommelse inte träffas ankommer det på
expropriationsdomstol att pröva ersättningsfrågan (33 å). Den som förelagts att ta bort stängsel eller att anordna grind i stängsel är under vissa för- hållanden berättigad till ersättning för sina kostnader härför och för under- håll av genomgång (31 och 48 åå). När länsstyrelsen med stöd av 47 å före- lagt någon att avlägsna skylt, tavla m. ta. som anordnats innan naturvårds- lagen trädde i kraft kan länsstyrelsen när särskilda skäl föranleder det till- erkänna denne ersättning för uppkomna kostnader (47 å). Innan länssty- relsen fattar beslut som kan medföra ersättningsskyldighet kan länsstyrel- sen utsätta viss tid för den som med anledning av beslutet vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av fastighet (32 å).
Talan mot länsstyrelses beslut enligt naturvårdslagen förs genom besvär hos Kungl. Maj:t (40å).
Enligt 2 å 11:o sjunde ledet regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att avgöra mål om fridlysning av naturminne och därmed sam- manhängande beslut samt mål om tillstånd enligt 22 å naturvårdslagen eller om föreläggande enligt 16, 17, 20, 21, 22, 24 eller 47 å samma lag. Vidare prövar regeringsrätten mål om ersättning av allmänna medel enligt naturvårdslagen med stöd av 2 å 4:o andra ledet regeringsrättslagen och mål om förelägganden vid vite med stöd av 2 å 17:o nionde ledet regerings- rättslagen. Övriga mål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdornstolskommittén. I fråga om mål om tillstånd enligt 18 och 1.9 åå anför kommittén att syftet med förbudsbestämmelserna i dessa paragrafer är begränsat till behovet av skydd för landskapsbilden, att inga allmänpolitiska överväganden synes komma in i bilden och att dispens- givningen kan vara av stor betydelse för näringslivet. Med anledning härav föreslår kommittén att dessa mål skall överflyttas till administrativ dom- stol. Till administrativ domstol bör också enligt kommitténs mening över- föras mål om föreläggande enligt 32 å.
Kommittén påpekar att frågor om rätt till ersättning enligt 31 eller 48 5 kan dras under allmän domstols prövning. Från rättsskyddssynpunkt anses därför inte föreligga något behov av att låta besvär över länsstyrelses beslut i sådana frågor prövas av administrativ domstol. Kommittén föreslår därför att sådana mål samt ersättningsfrågor, som kan prövas av expropriations- domstol, skall överflyttas till avgörande i konselj.
I övrigt föreslås endast den ändringen att mål som nu avgörs av rege- ringsrätten i första hand skall prövas av kammarrätt.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens Ie- damöter, lantmäteristyrelsen och Sveriges advokatsamfund. I övrigt före- kommer mycket delade meningar om kompetensfördelningen på detta om- råde. Sveriges Iantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF utgår från att beslut som gäller ingrepp i enskilds rätt bör prövas av administrativ domstol och anser i konsekvens härmed att samtliga mål om tillämpning av naturvårdslagen utom frågor om nationalparker och före—
skrifter till skydd för växter och djurarter enligt 14 å skall handläggas av sådan domstol. De nämnda lantbruksorganisationerna anser också att en prövning hos förvaltningsdomstol skulle främja enhetlighet och konse- kvens i lagtillämpningen och minska riskerna för rättsförluster, som ibland anses mycket stora.
Mål om fridlysning av naturminnen bör enligt kammarkollegiet och sta- tens naturvårdsverk prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Naturvårdsverket framhåller att det endast i sällsynta undantagsfall torde förekomma att fridlysning innebär ett djupgående ingrepp för markägaren. Objekten ut- görs som regel av enstaka träd, växter eller andra naturföremål.
Kammarkollegiet och naturvårdsverket kritiserar också kommitténs för- slag om att tillstånd enligt 18 å skall prövas av administrativ domstol. Na- turvårdsverket förklarar att ersättningskrav överstigande en miljon kronor inte är ovanliga och att det från naturvårdssynpunkt ter sig synnerligen otillfredsställande om administrativ domstol har rätt att underkänna natur- vårdsmyndigheternas beslut i sådana ärenden. Kammarkollegiet framhåller, att målen visserligen ofta berör starka enskilda intressen av ekonomisk art men att frågan om det ena eller det andra företaget kan tillåtas eller vilka föreskrifter som bör förenas med tillstånd uppenbarligen är en plan- fråga, där naturpolitiska synpunkter måste ha stort utrymme även bort- sett från den avvägning som måste göras med hänsyn till kostnaderna för kronans ersättningsskyldighet. Enligt kammarkollegiets mening torde vi- dare i praktiken inte alltid kunna dras någon klar gräns mellan mål om dis- penser från täktförbudet å ena sidan och dispenser som avser naturreservat eller strandskyddsområde å den andra sidan.
Förslaget om att mål om tillstånd enligt 19 å skall överflyttas till admi- nistrativ domstol har mött kritik från bl. a. naturvårdsverket och flera Iäns- styrelser. Det påpekas att i sådana mål ofta samtidigt krävs dispens enligt 16 å. Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar att Öland och kustområdena i norra Kalmar län i stor utsträckning har förklarats vara strandskydds- områden och samtidigt lagts under förbud enligt 19 å. Det inträffar inte sällan att en byggnad är olämplig från såväl strandskydds- som landskaps- bildssynpunkt och att dispens vägras med stöd av både 16 och 19 åå. Den av kommittén föreslagna kompetensfördelningen skulle leda till att åtskil- liga ärenden skulle komma att prövas både av Kungl. Maj:t i statsrådet och av administrativ domstol.
Den inskränkning i markägarens förfoganderätt som tillståndstvånget enligt 22 innebär motiverar enligt kammarkollegiets mening inte att till- ståndsfrågan prövas av administrativ domstol. Frågan är i utpräglad grad av naturpolitisk art. Liknande synpunkter framhålls av naturvårdsverket och länsstyrelsen i Örebro län, som i konsekvens härmed även förordar att mål enligt 39 å lagen (1943: 431) om allmänna vägar om tillstånd att sätta upp annonstavla e. (1. efter allmän väg skall prövas i konselj.
Mål om ersättning, som avses i 47 å, bör enligt kammarkollegiets mening handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet eftersom prövningen är av diskre- tionär art.
Departementschefen. Naturvårdslagen rymmer frågor av framträdande betydelse både från allmän och från enskild synpunkt. Det är i stor utsträck- ning förenat med betydande svårigheter att ta principiell ställning till frågan vilka intressen som dominerar i olika typer av ärenden. I de enskilda fallen torde förekomma mycket stora variationer. Övervägande skäl synes tala för att den kompetensfördelning mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och admini- strativ domstol som skedde i samband med lagens tillkomst år 1964 i huvud- sak behålls.
Bortsett från den förändringen att kammarrätt skall träda in mellan läns- styrelsen och regeringsrätten är jag i detta sammanhang inte beredd att före- slå någon annan ändring än att frågor om ersättning som kan prövas av allmän domstol eller expropriationsdomstol förs över till handläggning av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om besvärsrätt i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.
Av lagtekniska skäl bör föreskrifter om instansordningen vid besvär mot beslut av länsstyrelse, som fattats enligt bestämmelser som meddelats med stöd av naturvårdslagen , inte tas in i lagen.
81. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
Gällande rätt. Enligt lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål utförs sådan undersökning av läkare vid rättspsykiatrisk klinik eller station eller av annan läkare som socialstyrelsen utser. Socialstyrelsen bestämmer undersökningarnas fördelning på kliniker och stationer (1 å). Skriftligt utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall avges inom viss i lagen angiven tid. Socialstyrelsen kan medge anstånd i särskilt fall (4 å). Bestäm— melser finns om förvaringen och behandlingen dels av häktade personer som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning, dels av sådana personer som enligt rättens beslut skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus och beträffande vilka rätten samtidigt förordnat att de skall vara häktade (7 och 7 a åå). Föreskrifter finns också om behand- lingen av personer, som skulle vara på fri fot medan de undergår rätts- psykiatrisk undersökning men som enligt rättens beslut har tagits in på rättspsykiatrisk klinik därför att de ej inställt sig till undersökning (9 å). Beslut enligt 7 a å kan meddelas av kriminalvårdsstyrelsen. Beslut rörande tillämpningen av 7 och 9 åå kan fattas av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen.
Enligt 2 å 17:o tionde och trettonde leden regeringsrättslagen avgör rege-
ringsrätten f. n. mål om häktads vård och behandling, mål om verkställande av straff eller annan brottspåföljd samt mål om anstånd med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning. Med stöd av nämnda lagrum torde mål enligt 4, 7 eller 7 a å lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål prövas av regeringsrätten.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att kammarrätt skall pröva dels mål om beslut, som i särskilt fall meddelats angående behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller av annan anledning hålls i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd, dels mål om anstånd med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.
Remissyttranden. Kommitténs förslag beträffande målen om anstånd med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning tillstyrks av medicinalstyrelsen. Regeringsrättens ledamöter anser att frågan om anstånd är en organisatorisk fråga och inte en rättsfråga, därför att den är beroende av tillgången på läkarpersonal på sinnessjukvårdens område. Besvärspröv- ningen borde under dessa förhållanden ankomna på Kungl. Maj:t i statsrå- det.
Departementscheten. Den enskilde har ett starkt intresse av att rättspsyki- atrisk undersökning utförs med största möjliga skyndsamhet. Från rätts- skyddssynpunkt synes det vara av värde att det ankommer på domstol att pröva besvär över socialstyrelsens beslut rörande anstånd med avgivande av utlåtande över sådan undersökning. Jag förordar därför att dessa mål skall avgöras av kammarrätt. Likaledes synes kammarrätt böra pröva besvär över kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 7a å lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål samt besvär över beslut för särskilda fall av krimi- nalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av 7 och 9 åå i lagen. Talan mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av denna lag bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Föreskrifter om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
82. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.
Gällande rätt. Enligt 2 å 14:e sextonde ledet regeringsrättslagen avgör re- geringsrätten besvärsmål om tillsynsmyndighetens beslut enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m. Undantag görs dock för mål om be- slut rörande fråga som avses i 22 å sistnämnda lag. De undantagna målen angår ändring av innehållet i stiftelses stadgar och prövas i konselj. Undan- taget bör ses mot den bakgrunden att tillsynsmyndigheten kan underställa Kungl. Maj :t sådant ärende, om tillsynsmyndigheten anser att ärendet är av den beskaffenhet att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att fatta beslut.
Departementschefen. Anledning finns inte att i detta sammanhang göra annan ändring i den nuvarande kompetensfördelningen beträffande mål enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. än att de besvärsmål, som nu prövas av regeringsrätten, hänförs till kammarrätts kompetensom- råde. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelning- en har tagits in i ändringsförslaget.
83. Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231)
Gällande rätt. Mål om ingripanden i särskilda fall med stöd av smitt- skyddslagen handläggs f. n. i sista instans av regeringsrätten på grund av ' föreskriften i 2 % 16:o första ledet regeringsrättslagen om att regeringsrätten skall pröva mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande den allmänna häl- sovården. Regeringsrättens kompetens enligt denna föreskrift har i praxis (RÅ 1945 not. 5 117) ansetts omfatta även andra ingripanden i särskilda fall på hälsovårdens område. Här avsedda mål kan uppkomma på grund av be- stämmelserna i 7, 10, 14, 15 och 21 %% smittskyddslagen. Enligt 2 5 16:0 sista ledet regeringsrättslagen ankommer det vidare på regeringsrätten att pröva mål om ersättning enligt 10 % smittskyddslagen. Besvär över beslut enligt smittskyddslagen av generell innebörd prövas i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. De mål som nu handläggs i regeringsrätten är av den beskaffenhet att de även i fortsättningen bör hänvisas till prövning av ad- ministrativ domstol. En sådan ordning överensstämmer också med vad som har föreslagits i fråga om likartade mål på närbesläktade områden. Bestäm- melser i enlighet härmed har tagits in i ändringsförslaget.
84. Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969z387)
Gällande rätt. Enligt mil jöskyddslagen finns en särskild koncessionsnämnd som på ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet prövar om tillstånd kan lämnas till verksamheten. Vidare kan Kungl. Maj:t uppdra åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd beträffande visst slag av ärenden (9 och 17 55). Om ansökan om tillstånd inte uppfyller vissa före- skrivna villkor i fråga om bl. a. innehållet, kan sökanden vid vite föreläggas att avhjälpa bristen (13 å). Uppdrag kan lämnas sakkunnig att verkställa särskild utredning. På yrkande fastställs ersättning för utredningen (14 5). I tillståndsbeslut anges de villkor som skall gälla (18 5). Om Kungl. Maj:t efter underställning eller besvär lämnar tillstånd till miljöfarlig verksamhet, kan Kungl. Maj :t uppdra åt koncessionsnämnden eller länsstyrelsen att fast- ställa närmare villkor för tillståndet (20 5). Under vissa i lagen närmare angivna omständigheter kan omprövning av tillstånd ske och nya villkor
fastställas eller t.o.m. förbud mot fortsatt verksamhet meddelas (23 25 och 27 åå). Tillsyn på området utövas av statens naturvårdsverk och läns- styrelserna (38 å). Länsstyrelsen kan, om tillstånd inte getts enligt lagen, meddela föreläggande om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppen- bart behövligt för att lagens bestämmelser skall efterlevas. I fall då tillstånd föreligger kan länsstyrelsen meddela brådskande föreskrift som är nödvän- dig till följd av särskilda omständigheter. Om tillståndshavare åsidosätter villkor som har angetts i tillståndsbeslutet kan länsstyrelsen vidare förordna om rättelse på hans bekostnad eller förelägga honom att själv vidta rättelse. Sådana förelägganden som nu har nämnts kan förenas med vite (40 å). Ef- ter framställning av naturvårdsverket kan koncessionsnämnden i fråga om viss miljöfarlig verksamhet besluta om förbud eller meddela föreskrift om försiktighetsmått (41 å). Tillsynsmyndighet har också bl. a. rätt att som ett led i tillsynen vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning samt att företa undersökning inom anläggningen (42 5). Vill någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som han utövar eller ämnar utöva företa mätning eller annat undersökningsarbete på fastighet som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen föreskriva att tillträde till fastigheten skall lämnas under viss tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsättas, kan länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada instrumentet (51 å).
Med stöd av 2 5 410 första ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrät- ten besvär över beslut om ersättning för särskild sakkunnigutredning enligt 14 % miljöskyddslagen. På grund av 2 % 17:o nionde ledet regeringsrätts- lagen avgör regeringsrätten vidare besvär över vitesförbud enligt 51 % miljö- skyddslagen. Övriga beslut enligt miljöskyddslagen prövas i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt föreskrift i 2 & 17:o nionde ledet regerings- rättslagen gäller detta även beträffande vitesförelägganden enligt 13 och 40 %% miljöskyddslagen.
Departementschefen. Lämplighetssynpunkter dominerar i hög grad ären- dena enligt miljöskyddslagen. I överensstämmelse med gällande rätt synes därför huvudregeln böra vara att beslut enligt lagen skall överprövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Endast de besvärsärenden, som nu faller inom regeringsrättens kompetensområde, bör prövas av kammarrätt. Bestäm- melser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
85. Förslaget till lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698)
Gällande rätt. Har jordbruket på odlad jord lagts ned, kan enligt jord- hävdslagen lantbruksnämnden förelägga innehavaren att återställa hävden, om jorden ingår i brukningsenhet, som är eller genom tekniskt och ekono- miskt rimliga åtgärder kan bli lämpad för rationell jordbruksdrift och som
lider skada genom nedläggningen, eller om jordenmed hänsyn till läge, be- skaffenhet och övriga omständigheter befinns böra hållas i odlat skick för att underlätta bildandet av rationell brukningsenhet. I vissa fall skall före- läggandet riktas mot jordens ägare. Föreläggandena kan förenas med vite (3 5). Har föreläggande om återställande av hävd meddelats, är staten i vissa fall skyldig att lösa jorden, om ägaren begär det. Yrkande om inlösen skall vid äventyr av talans förlust göras hos lantbruksnämnden inom viss angiven tid. Bifalls inte yrkandet, skall talan vid samma äventyr väckas genom stäm- ning inom viss tid (5 5). Lantbruksnämnden kan beträffande odlad jord som omfattas av föreskrifterna om föreläggande förordna att täkt av mat— jord inte får ske utan nämndens tillstånd (6 5). På framställning av ägare av odlad jord kan lantbruksnämnden avge förklaring att jordbrukets ned- läggande inte skall medföra åtgärd enligt 3 &. Har sådan förklaring avgetts, äger förordnande som meddelats med stöd av 6 5 inte tillämpning beträffan- de jorden (7 5).
Besvärsärenden rörande tillämpning av jordhävdslagen prövas f.n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt en lagrådsremiss den 13 mars 1970 angåen- de ändringar i regeringsrättslagen föreslås att genom en undantagsbestäm— melse i 2 % 17:o nionde ledet regeringsrättslagen detta skall gälla även be- träffande ärenden angående vitesföreläggande.
Departementschefen. Tillämpningen av jordhävdslagen har nära samband med frågorna om jordbrukets yttre och inre rationalisering och samman- hänger således med den jordbrukspolitik som förs. Med hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att samtliga besvärsärenden enligt lagen även i fortsättningen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista hand. Bestäm- melse i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.
86. Förslaget till lag om ändring i lagen (1979: 000) om utlämning till Dan- mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
Departementschefen. Genom prop. 1970:3 O har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att anta förslag till lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Talan mot polismyndighets beslut enligt den föreslagna lagen förs hos länsstyrelsen ge- nom besvär. Mot länsstyrelsens beslut förs talan hos Kungl. Maj:t genom besvär. Vid besvär hos länsstyrelse eller Kungl. Maj:t över beslut om utläm- ning är besvärstiden en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet. Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras utan in— skränkning till viss tid (11 5). Beslut om reseförbud eller omhändertagande länder omedelbart till efterrättelse. Polismyndighet och länsstyrelse får, när särskilda skäl föranleder det, förordna att dess beslut om utlämning verk- ställs omedelbart (12 å). Myndigheten kan förordna biträde åt den som be—
gärs utlämnad. Sådant biträde har rätt till arvode och kostnadsersättning av statsmedel (7 5).
Av propositionen (s. 40) framgår att avsikten är att besvärsärendena hos Kungl. Maj:t skall prövas i regeringsrätten. I propositionen (s. 41) erinras om att förvaltningsdomstolskommittén har föreslagit att mål som f. n. prövas av regeringsrätten i första hand skall prövas av kammarrätt. I samband därmed förklaras att det vid den slutliga prövningen av kommitténs förslag får övervägas om den i propositionen föreslagna instansordningen bör behål- las. Hårtill fogas ett allmänt uttalande om att förevarande ärenden är av den natur att det är önskvärt med en kort instansked ja.
Jag har i det föregående förordat att mål om administrativa frihetsberö- vanden enligt barnavårdslagen (1960: 97) och lagen om nykterhetsvård (1954: 579) skall prövas av kammarrätt. Övervägande skål synes tala för att också målen enligt den nu ifrågavarande lagen skall hänföras till kammar- rätts kompetensområde. Kammarrätterna synes bli väl skickade att hand- lägga dessa mål. Visserligen blir instanskedjan härigenom formellt sett läng- re än förut. I realiteten blir dock kammarrätt i allmänhet slutinstans där- för att sakprövning i regeringsrätten skall kunna erhållas endast i pre- judikatfall och vissa andra mycket speciella fall. Besvärstiden vid klagan över polismyndighets och länsstyrelses beslut om utlämning är, såsom förut nämnts, enligt det till prop. 1970: 30 fogade lagförslaget en vecka från del- givningsdagen. Samma besvärstid torde böra gälla för anförande av besvär över kammarrätts beslut om utlämning. I fråga om verkställigheten av kam- marrätts beslut om utlämning torde lämpligen böra föreskrivas att beslutet verkställs omedelbart, om ej domstolen förordnar annat. Besvär över läns- styrelses beslut enligt 7 5 bör också prövas av kammarrätt. Bestämmelser i enlighet med det anförda har tagits in i ändringsförslaget.
87. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 000) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Departementschefen. Kungl. Maj:t har den 23 januari 1970 till lagrådet re- mitterat förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, som skall ersätta den nuvarande lagen (1955: 314) i samma ämne. Enligt den fö- reslagna nya lagen skall, liksom enligt den gällande, vissa va-ärenden hand- läggas av länsstyrelse. Sålunda skall länsstyrelse kunna vid vite ålägga kom- mun att fullgöra skyldighet att sörja för eller tillse att allmän va-anläggning kommer till stånd (2 5). Länsstyrelse skall vidare kunna på begäran av kom- mun föreskriva, att allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall omfatta viss del av kommunen. Är huvudmän oense huruvida visst område skall hän— föras till den ena eller andra anläggningen, Skall länsstyrelsen kunna besluta i frågan (6 5). Länsstyrelsen skall kunna vid vite ålägga huvudman att full- göra sin skyldighet att lämna uppgift om allmän va—anläggnings verksam-
hetsområde (7 €). Va-anläggning, som drivs eller skall drivas av annan än kommun, skall kunna förklaras" för allmän av länsstyrelsen, om det finns behov av anläggningen från allmän hälsovårdssynpunkt eller från annan allmän synpunkt. Länsstyrelsen skall också kunna bestämma visst område utöver vilket sådan anläggnings verksamhetsområde inte får utsträckas (30 å). Länsstyrelsen får vidare förordna syssloman att i huvudmannens ställe och för dennes räkning driva anläggning som har förklarats allmän, om huvudmannen åsidosätter viss eller vissa fastigheters intressen eller an- nars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt. Länsstyrelsen skall kunna entlediga sysslomannen, när förhållandena föranleder det. Det skall också ankomma på länsstyrelsen att pröva frågan om arvode till sysslomannen (32 å). Likaså skall länsstyrelsen bestämma arvode till sakkunnig som den har anlitat i va-ärende (34 å). Avsikten är att lagförslaget senare i vår skall föreläggas riksdagen.
Enligt 2 5 8: o sjunde ledet regeringsrättslagen ankommer det på regerings- rätten att pröva samtliga besvärsmål om länsstyrelses beslut på grund av gäl- lande lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
I samband med remiss till lagrådet den 13 mars 1970 av förslag till änd- ringar i regeringsrättslagen framhöll jag att vissa ändringar i kompetensför- delningen borde komma till stånd vid införandet av den nya lagen. Besvär över länsstyrelsens beslut enligt 7 och 32 55 i den föreslagna lagen och om arvode till sakkunnig som avses i 34 å samma lag borde prövas av regerings- rätten, eftersom länsstyrelsens beslut i de nu nämnda frågorna normalt måste grundas på rent rättsliga ställningstaganden och till viss del berörde enskild rätt. Talan mot länsstyrelsens beslut enligt 2, 6 och 30 55 i den före- slagna tagen borde däremot prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, eftersom hit- hörande frågor främst borde bedömas från planläggnings- eller andra all- männa synpunkter.
I detta sammanhang har jag inte anledning att föreslå annan ändring i den av mig tidigare förordade kompetensfördelningen än att de ärenden, som förts till regeringsrättens kompetensområde, bör hänvisas att i första hand prövas av kammarrätt. Jag förordar således att kammarrätt skall pröva talan mot länsstyrelses beslut enligt 7 och 32 55 och om arvode till sakkunnig som avses i 34 å i den föreslagna nya lagen och att besvär över annat beslut av länsstyrelse enligt lagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.
88. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 000) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna un- derrätterna
Departementschefen. Kungl. Maj:t har den 13 mars 1970 till lagrådet re- mitterat förslag till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens överta-
gande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna. Avsikten är att lagförslaget senare i vår skall föreläggas riksdagen. Enligt den föreslagna lagen skall rådhusrättsstad under viss tid betala kostnadsbidrag till staten. Bidraget fastställs av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (7 €). Äsido- sätter tingshusbyggnadsskyldige, stad eller annan kommun sina skyldig- heter enligt lagen, kan länsstyrelsen vid vite förelägga den försumlige att fullgöra sin skyldighet. Försuttet vite döms ut av länsstyrelsen (9 5). Besvär över beslut som meddelats av den myndighet som skall fastställa kostnads- bidrag för rådhusrättsstad skall föras hos Kungl. Maj:t (11 å). Frågan om besvär över länsstyrelsens beslut regleras i länsstyrelseinstruktionen (1958: 333). De ärenden som kan fullföljas hos Kungl. Maj:t år av den natur att ärendena ansetts (se nyssnämnda lagrådsremiss och lagrådsremiss samma dag om ändringar i regeringsrättslagen) böra prövas av regeringsrätten.
Efter ett genomförande av den av mig föreslagna förvaltningsdomstols- reformen bör det ankomma på kammarrätt att pröva besvär över beslut som enligt den föreslagna lagen med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna med— delas av länsstyrelse eller den myndighet som skall fastställa kostnads— bidrag för rådhusrättsstad. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändrings- förslaget.
89. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärkningsmål
Departementschefen. Eftersom kammarrätten genom den föreslagna reformen förlorar sin karaktär av riksdomstol, är det naturligt att nuvaran- de förbud mot att anföra besvär över kammarrättens beslut i vissa slag av mål upphävs. Likaväl som i övriga hos kammarrätt i fortsättningen före- kommande mål torde det i målen enligt förevarande förordning vara av betydelse att kunna få vägledande prejudikat från regeringsrätten. I enlig- het härmed föreslår jag att 9 5 förordningen om förfarandet i anmärk- ningsmål skall upphöra att gälla. Med anledning av att en andra kammar- rätt inrättas bör vidare en redaktionell ändring göras i 8 %.
00. Förslaget till lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99)
Gällande rätt. Familjebidrag utges av kommunen (27 å). Ärenden om familjebidrag handläggs å kommunens vägnar av en familjebidragsnämnd. För utgivna bidrag får kommunen viss gottgörelse av staten (29 5). Denna utbetalas av länsstyrelsen efter ansökan.
Besvär över familjebidragsnämnds beslut prövas i allmänhet av länssty— relsen (32 å). Över länsstyrelses beslut rörande tillämpningen av familje-
bidragsförordningen får besvär anföras hos kammarrätten. Mot kammar- rättens beslut får talan ej föras (34 å).
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att de mål som nu prövas av kammarrätten även i fortsättningen skall hänvisas till administra- tiv domstol. Kommittén gör dock undantag för mål om statsbidrag som en- ligt vad kommittén har föreslagit såsom allmän regel för statsbidragsmål bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av försvarets civilför- valtning, som understryker målens betydelse för den värnpliktige och hans familj.
Departementschefen. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse härmed och i anledning av att klagoförbudet mot kammarrättens beslut upphävs har tagits in i ändrings- förslaget.
91. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifter-
Departementschefen. Förslaget innebär att nuvarande förbud mot att föra talan mot kammarrättens beslut (31 %) upphävs. I fråga om skälen därtill hänvisar jag till vad jag har anfört beträffande motsvarande änd- ring i förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärkningsmål under 89. När kammarrätten inte längre är sista instans behövs också en ändring i30 _a.
92. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter
Departementsehefen. Förslaget innebär att talan inte får föras mot myn- dighets beslut att anta ackordsförslag eller avskriva skatt. Härmed vinns överensstämmelse med vad som i 86 & uppbördsförordningen (1953z272) är föreskrivet för i denna förordning behandlade skatter.
93—98. Förslagen till lag om ändring i lagen (1920: 796) om val till riks- dagen, till lag om ändring i kommunala vallagen (1930: 253), till lag om änd- ring i kommunallagen (1953: 753), till lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm, till lag om ändring i lagen (1961: 436) om försam- lingsstyrelse samt till lag om ändring i landstingslagen (1954: 319)
Gällande rätt. Enligt 2 & 1:o första, tredje och fjärde leden regeringsrätts- lagen har regeringsrätten att pröva bl.a. mål om riksdagsmannaval, mål om annat val till befattning eller uppdrag, mål om delning av kommun eller valkrets i valdistrikt för val till andra kammaren eller för val av landstingsmän eller kommunalfullmäktige samt mål om upphävande eller
ändring i redan skedd delning. I praxis har regeringsrätten funnit sig behö- rig att pröva även besvär över länsstyrelses beslut i ärende angående valkretsindelning (RÅ 1954 not. E 12 och 13 samt not. I 20 och 28).
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén före- slår att mål om val till riksdagen, mål om sådana val på vilka kommunala vallagen är tillämplig, mål om indelning i valkretsar och valdistrikt samt mål om upphävande eller ändring i redan skedd indelning skall prövas av regeringsrätten såsom enda domstolsinstans. Kammarkollegiet samt dom— kapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping förklarar att de ej har något att erinra mot kommitténs förslag.
Departementsehefen. Såsom i stort sett framgår av det föregående anslu- ter jag mig till kommitténs förslag att besvärsmål av nyss angivet slag skall avgöras av regeringsrätten såsom enda domstolsinstans. Behövliga bestäm- melser i ämnet har tagits in i lagförslagen. I enlighet med vad jag tidigare har anfört har i ändringsförslagen termen Konungen bytts ut mot regerings- rätten i de fall då nämnda domstol åsyftas.
99 och 100. Förslagen till lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar samt till lag om ändring i förordningen ( 1968:576 ) om Konungariket Sveriges stadshypo- tekskassa och om stadshypoteksföreningar
Departementschefen. Genom lagen om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar har banken och föreningarna ställts under tillsyn av bankinspektionen. Härvid har bl.a. bankinspektionen tillagts be- fogenhet att förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud i sam- band med tillsynen (62 5). Genom samtidigt företagna ändringar i förord- ningen om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypo- teksföreningar har motsvarande ordning genomförts beträffande kassan och stadshypoteksföreningarna (40 å). Besvär över bankinspektionens beslut en- ligt nu ifrågavarande författningar torde prövas av Kungl. Maj:t i statsrå- det. Denna ordning synes böra bestå även efter ett genomförande av den av mig förordade förvaltningsdomstolsreformen. Föreskrift därom har tagits in i ändringsförslagen. Utan en sådan föreskrift skulle vissa mål enligt ifrå- gavarande författningar komma att tillhöra kammarrättens kompetensom- råde enligt den föreslagna lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål.
101. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1951: 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor
Gällande rätt. Rör ett av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked till- lämpning av 6 g 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 & kommunalskattelagen
(1928z370), ankommer det f.n. på kammarrätten att pröva besvär över riksskattenämndens beslut. Över" kammarrättens beslut i sådant ärende kan klagan inte föras. Detta sammanhänger med att enligt 167 och 182 %% taxe- ringsförordningen (1956: 623) kammarrätten är sista instans i motsvarande fastighetstaxeringsmål. Besvär över annat av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked prövas av regeringsrätten med stöd av 2 5 5:0 tredje ledet regeringsrättslagen.
Departementsehefen. Med hänsyn till att jag i det föregående har före- slagit att fastighetstaxeringsmålen i fortsättningen skall kunna dras under regeringsrättens prövning enligt samma regler som gäller för andra taxe- ringsmål, torde anledning inte finnas att behålla den nuvarande särskilda fullföljdsordningen i fråga om förhandsbesked som rör tillämpning av nyss nämnda lagrum i kommunalskattelagen. I samtliga ärenden rörande med- delat förhandsbesked enligt nu ifrågavarande förordning bör, i överensstäm- melse med vad jag tidigare har anfört, riksskattenämndens beslut kunna överklagas direkt hos regeringsrätten. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.
102. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m.
Gällande rätt. Besvär över samtliga beslut enligt förordningen om olje- lagring m.m. prövas f. n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. Med stöd av en un- dantagsbestämmelse i 2 & 17:o nionde ledet regeringsrättslagen gäller detta även i fråga om förelägganden vid vite.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén framhåller att den genom oljelagringsförordningen reglerade lagringen av mineraloljor är av betydelse för den ekonomiska försvarsberedskapen men också har ett rent fredsmässigt syfte. Sålunda skall den bl. a. trygga energiförsörjningens behov av mineral- oljor i fall av avbrott i tillförseln på grund av ishinder.
Vid bestämmandet av fullföljdsordningen enligt oljelagringsförordningen bör enligt kommitténs uppfattning beaktas, att när tillsynsmyndigheten en— ligt 4 & bestämmer lagringsskyldighetens fördelning, myndigheten har att följa bestämda i förordningen (5—7 55) angivna normer. Prövningen har således en rent rättslig karaktär. Något utrymme för en skönsmässig bedöm- ning finns inte. Kommittén föreslår därför att talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 4 5 skall föras hos kammarrätt.
Vitesförelägganden enligt 18 och 19 %% oljelagringsförordningen kan med- delas endast om vederbörande försummat att fullgöra sina i författnings- rummen angivna skyldigheter att hålla olja i lager, lämna uppgifter och lämna tillträde m.m. Besvärsmål rörande sådana förelägganden har därför enligt kommitténs uppfattning övervägande en rättslig karaktär, även om
vissa lämplighetsfrågor kan möta i desamma. Det synes kommittén inte nödvändigt att Kungl. Maj:t i statsrådet förbehålls avgörandet av dessa mål. Kommittén förordar därför att klagan över tillsynsmyndighetens beslut en- ligt 18 eller 19 & oljelagringsförordningen skall handläggas av kammarrätt.
Talan mot annat tillsynsmyndighetens beslut enligt oljelagringsförord- ningen synes kommittén böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta gäller bl. a. dispensärenden och ärenden om den geografiska förläggningen av olje- lager. I dessa ärenden måste hänsyn i hög grad tas till försvarsberedskapens krav och till billighetssynpunkter.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens leda— möter, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och Svenska petroleum institutet. Institutet uttalar att den av kommittén gjorda avvägningen inne- bär fördelar när det gäller att skapa en fast praxis på området.
Departementschefen. Enligt kommitténs förslag förläggs prövningen av de besvärsärenden enligt oljelagringsförordningen, som har en utpräglat rättslig karaktär, till administrativ domstol, medan de ärenden, i vilka försvarsbe- redskapssynpunkter eller billighetssynpunkter dominerar, förs till prövning i konselj. Förslaget innefattar en mer nyanserad fullföljdsordning än den nuvarande och har tillstyrkts av de remissinstanser som har yttrat sig i ämnet. Då kommitténs förslag synes principiellt riktigt och inte innebär något åsidosättande av allmänna intressen, föreslår jag att det genomförs.
Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också ett tillägg som sammanhänger med att kammarrätt inte utgör högsta instans.
103. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m.
Gällande rätt. På grund av särskilda undantagsbestämmelser i 2 5 5:0 tredje och sjätte leden regeringsrättslagen prövar Kungl. Maj:t i statsrådet besvärsärenden rörande debitering, indrivning och restitution av avgift enligt förordningen om oljeavgift m.m. Även i övrigt prövas besvärsären- den enligt denna förordning i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. I mål om oljeavgift förekommer rätts- liga spörsmål rörande förhandenvaron av de stadgade betingelserna för skyl- dighet att erlägga oljeavgift och rörande avgiftens beräkning. Bestämmelser- na i 8 och 9 åå förordningen om oljeavgift m.m. angående nedsättning, eftergift och återbäring ger visserligen visst utrymme för en skälighetspröv- ning. Författningsbestämmelserna i fråga anger dock i huvudsak de rikt— linjer efter vilka prövningen skall ske. Kommittén finner därför övervägande skäl tala för att besvärsmål rörande tillämpningen av förordningen om oljeavgif t m. m. bör prövas av kammarrätt. Undantag anses dock böra göras
för ärenden om föreläggande att ställa säkerhet i fall då någon inför olja från utrikes ort för försäljning till avnämare inom riket och ej tidigare regel- mässigt har importerat olja (6 5 första stycket). Sådana ärenden innefattar i så hög grad en fri skälighets- och lämplighetsbedömning att det enligt kommitténs uppfattning bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att i sista hand ta ställning till desamma. Anförs besvär över tillämpningsföre- skrifter som tillsynsmyndigheten enligt 12 5 efter bemyndigande av Kungl. Maj:t meddelar, bör enligt kommitténs mening sådana besvär likaledes prö— vas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens leda— möter, överstyrelsen jör ekonomisk försvarsberedskap och Svenska petro- leum institutet.
Departementscbefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i fråga om besvärsmål enligt förordningen om olje- avgift m.m. Något behov av att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet pröv- ningen av besvärsärenden om debitering, indrivning eller restitution av olje- avgift torde inte föreligga. Bestämmelser om den av mig förordade kompe- tensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också ett tillägg som sammanhänger med att kammarrätt inte utgör högsta instans.
104. Förslaget till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)
Departementschefen. Folkbokföringsförordningen innehåller bestämmel- ser om kyrkobokföring och mantalsskrivning. Mål om mantalsskrivning, kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintligregister eller om föreläggande eller ut- dömande av vite handläggs f.n. i sista instans av kammarrätten. Mot annat beslut av länsstyrelse än nu sagts och mot beslut av domkapitel får talan enligt 49 % föras genom besvär hos Kungl. Maj:t. Sådana besvärsmål avgörs av regeringsrätten med stöd av 2 & 15:e andra ledet regeringsrättslagen.
Förslaget innebär att alla besvärsmål enligt folkbokföringsförordningen — såväl besvär över länsstyrelses beslut som besvär över domkapitels beslut —— skall prövas av kammarrätt och kunna fullföljas till regeringsrät- ten enligt de föreslagna allmänna reglerna.
Den föreslagna lydelsen av 52 % överensstämmer i sak med nuvarande bestämmelser i 47 & tredje stycket och 52 % första stycket.
I 54 % har föreskriften om ersättning till vittne ändrats att avse endast vittnesförhör som har påkallats av länsstyrelse. Frågan om ersättning till vittne i mål hos kammarrätten kommer att regleras i annat sammanhang.
105. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1970: 000) om in- vesteringsavgift för vissa byggnadsarbeten
Departementschefen. Senare denna dag kommer chefen för finansdepar- tementet att hemställa att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksda— gen att anta ett inom finansdepartementet upprättat förslag till förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Enligt den tilltänkta för- ordningen skall investeringsavgift erläggas till staten för angivna byggnads- arbeten, som sätts i gång under tiden den 7 maj 1970—den 31 juli 1971 (1 5). Beslut i ämnet skall fattas av länsstyrelsen (4—6 åå). Mot länsstyrelsens be- får talan föras genom besvär hos kammarrätten. Kammarrättens beslut skall inte kunna överklagas. Har talan förts mot länsstyrelsens beslut, skall länsstyrelsen kunna medge anstånd med inbetalning av investerings- avgift helt eller delvis (15 5).
Efter ett genomförande av den av mig förordade förvaltningsdomstols- reformen synes möjlighet böra öppnas att hos regeringsrätten överklaga kammarrätts beslut enligt nu ifrågavarande förordning enligt samma regler som föreslås för övriga mål vilka kammarrätt handlägger. I samband här- med hör kammarrätt få rätt att i likhet med länsstyrelse medge anstånd med inbetalning av investeringsavgift för den händelse talan förts mot myndighetens beslut. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsför- slaget.
106. Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1968:564) om tillfällig handel
Gällande rätt. Enligt förordningen om tillfällig handel krävs i stor ut- sträckning tillständ för idkande av sådan handel. Svenska medborgare och utlänningar som har bosättningstillständ har rätt att få tillstånd till tillfällig handel, om det inte finns skäl att anta att sökanden med hänsyn till sina per- sonliga förhållanden ej är lämplig att driva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning. Tillståndsmyndighet är i dessa fall den lokala polis- myndigheten (4 5). Andra utlänningar än sådana som har bosättningstill- stånd kan få tillstånd till tillfällig handel, om särskilda skäl föreligger. Till- ståndsfrågan prövas i dessa fall av den myndighet som har att pröva fråga om tillstånd för utlänning att här i riket idka näring i allmänhet (5 5). Om tillstånd till tillfällig handel beviljas juridisk person, skall för verksamheten finnas en av tillståndsmyndigheten godkänd föreståndare (7 5). Tillstånd kan förbindas med särskilda villkor och föreskrifter. När särskilda skäl föreligger, kan tillstånd återkallas (8 5). Samtliga besvärsärenden enligt förordningen prövas f. n. i sista hand av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Departementschefen. Svenska medborgare och utlänningar som har bo- sättningstillstånd är i förordningen om tillfällig handel tillförsäkrade rätt
att under angiven förutsättning erhålla tillstånd till tillfällig handel. Ingen som helst behovsprövning 'får förekomma i sådana ärenden. De hänsyns- taganden till den allmänna ordningen och andra polisiära synpunkter som tas i ärendena är regelmässigt inte av den art att det från ordnings- och säkerhetssynpunkt kan sägas föreligga något påtagligt behov av att förbe- hålla Kungl. Maj:t i statsrådet beslutanderätteni högsta instans i dessa ären- den. Jag föreslår därför att det skall tillkomma kammarrätt att pröva besvär över länsstyrelses beslut i sådant ärende. Kammarrätts behörighet torde böra omfatta inte blott ärenden om meddelande av nu ifrågavarande tillstånd utan även de övriga ärenden som enligt förordningen i första instans avgörs av den lokala polismyndigheten.
Utlänningar som ej innehar bosättningstillstånd kan få tillstånd till till- fällig handel endast om särskilda skäl föreligger. Dessa utlänningar har således inte tillförsäkrats någon rätt att erhålla tillstånd utan prövningen skall ske under beaktande av bl. a. näringspolitiska synpunkter. På grund härav bör dessa utlänningars ansökningar om erhållande av tillstånd enligt för— ordningen om tillfällig handel i fall av besvär överprövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Även övriga besvärsärenden enligt förordningen, vilka rör frågan om tillstånd för sådana utlänningar, bör prövas i konselj.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
107. Förslaget till kungörelse om ändring i vapenförordningen (1949: 340)
Gällande rätt. Beslut enligt vapenförordningen kan överklagas hos Kungl. Maj:t endast i sådana ärenden som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 å. De ären- den som behandlas i dessa lagrum är ärenden om återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen och om förbud mot fortsatt innehav av deklarerat vapen (14 å), om återkallelse av tillstånd att förvärva ammunition (27 å), om meddelande och återkallelse av tillstånd att idka handel med skjutva- pen och om godkännande av föreståndare och vikarierande föreståndare för sådan rörelse (28 och 30 åå) samt om inlösen av vapen och ammunition och därmed sammanhängande frågor (16 å jämte hänvisningar i 17 och 30 åå). Kronan är berättigad och skyldig att inlösa vapen och ammunition i vissa angivna fall. Polismyndigheten fastställer det värde efter vilket in— lösen skall ske. Lösensumman utbetalas därefter genom polismyndighetens försorg till egendomens ägare. För värderingen av egendomen kan polis— myndigheten anlita sakkunnig myndighet eller sakkunnig enskild person. Enskild person som biträtt vid värderingen är berättigad till skälig ersätt- ning av statsmedel (16 å). Av besvärsärendena enligt vapenförordningen prövar regeringsrätten
endast mål om ersättning av statsmedel. Föreskrift om regeringsrättens behörighet i dessa mål finns i 2 å 410 första och andra leden regeringsrätts- lagen. Övriga ärenden enligt vapenförordningen, vilka fullföljs till Kungl. Maj:t, avgörs i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Mål om inlösen av vapen och ammuni- tion bör enligt kommitténs mening prövas av kammarrätt, eftersom dessa mål rör rättsliga frågor. Kommittén anser vidare att mål om återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen eller att förvärva ammunition och om förbud mot fortsatt innehav av deklarerat skjutvapen bör avgöras av kam- marrätt, eftersom åtminstone inom vissa befolkningsgrupper ett beslut, som berövar en person rätten att inneha skjutvapen, kan nedsätta vederböran- des medborgerliga anseende i bygden och det under sådana förhållanden är angeläget att på detta område skapa särskilt starka rättssäkerhetsgaran- tier. När det gäller mål om handel med skjutvapen bör enligt kommitténs mening ordnings— och säkerhetssynpunkter i främsta rummet vara avgö- rande. Med hänsyn härtill förordar kommittén att sådana mål även i fram- tiden skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista hand.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av länsstyrelsen [ Ble- kinge lån. Rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget såvitt angår målen om till- stånd till handel och om inlösen. Svenska jägareförbundet har intet att erinra i fråga om inlösenmålen.
Förslaget att prövningen av besvärsmål om återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen eller att förvärva ammunition och om förbud mot fort- satt innehav av skjutvapen skall överflyttas från Kungl. Maj:t i statsrådet till kammarrätt avstyrks av regeringsrättens ledamöter, rikspolisstyrelsen, överståthållaråmbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Gävleborgs län samt Svenska jägareförbundet. Till stöd härför anförs att ordnings- och. säkerhetssynpunkter spelar den helt dominerande rollen i dessa ärenden.
Departementschefen. De ärenden som hänger samman med inlösen av vapen och ammunition har en klart rättslig prägel och bör därför kunna- prövas av kammarrätt. Övriga ärenden enligt vapenförordningen mäste av— göras under hänsynstagande huvudsakligen till ordnings- och säkerhetssyn-- punkter. Detta gäller inte blott ärendena angående handel med skjutvapen utan också ärendena angående återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen- eller att förvärva ammunition och ärenden angående förbud mot fortsatt innehav av skjutvapen. l överensstämmelse med de principer som jag har följt i andra sammanhang föreslår jag att nu ifrågavarande ärenden i sista-. hand skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet som har det yttersta ansva- ret för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har ta-- gits in i ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också en ändring som hänger samman med att kammarrätt inte har ställningen av högsta- instans.
108. Förslaget till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648)
Gällande rätt. I vägtrafikförordningen och föreskrifter som utfärdats med stöd av förordningen meddelas bestämmelser som reglerar trafiken på våra vägar och därmed sammanhängande förehållanden. Utförliga regler finns bl.a. om fordon, förare av fordon, trafiken, lokala trafikföreskrifter och vägmärken.
Av besvärsmålen rörande tillämpning av vägtrafikförordningen och med stöd av denna utfärdade föreskrifter avgör regeringsrätten enligt 2 å 5:o tredje och sjätte leden regeringsrättslagen mål om debitering och restitu- tion m. rn. av förekommande avgifter, enligt 2 å 14:o åttonde ledet samma lag mål om anteckning i automobilregister och om meddelande eller åter- kallande av tillstånd att föra automobil samt enligt 2 å 17:o nionde ledet samma lag mål om föreläggande vid vite och om utdömande av vite. Enligt praxis har regeringsrätten också funnit sig behörig att pröva besvär över beslut att utländskt internationellt och utländskt nationellt körkort ej skall medföra rätt att föra motorfordon här i riket (RÅ 1952 not. K 10 och 1955 not. K 610). Övriga besvärsärenden om vilka i detta sammanhang är fråga prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén framhåller att upptagandet av motorfordon m.m. i länsstyrelsens bilregister är av direkt rättslig bety- delse för den enskilde. Denna registrering utgör nämligen i allmänhet en för- utsättning för rätten att bruka fordonet (11 å vägtrafikförordningen). Också fordons upptagande i länsstyrelsens bilreservregister är av viss betydelse i rättsligt hänseende för den enskilde. På grund härav och med hänsyn till ärendenas karaktär föreslår kommittén att talan mot beslut, som länsstyrel- se meddelat rörande anteckning i bilregister eller bilreservregister, skall fö- ras hos kammarrätt. Ärenden om anteckning i det militära fordonsregistret anses däremot utan olägenhet kunna prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista hand.
Besvärsmål om vissa licenser och bevis, som medför rätt att bruka motor- fordon m.m. utan hinder av att fordonet inte är upptaget i länsstyrelsens bilregister (12, 13 och 27 åå vägtrafikförordningen), är enligt kommitténs uppfattning också av betydelse för den enskilde. Målen är besläktade med målen om anteckning i länsstyrelsens bilregister. Kommittén föreslår där- för att även dessa mål skall prövas av kammarrätt.
Till kammarrätts kompetensområde för kommittén vidare besvärsmål om rätt att föra motordrivet fordon. Kommittén understryker att målen kan ha stor betydelse för de enskilda och att de rör frågor som uppenbarligen lämpar sig för handläggning i domstolsmässiga former. I den mån klagan skulle vara tillåten över beslut av bilinspektör m. fl. att underkänna förar- prov, bör enligt kommitténs mening sådana ärenden i sista instans prövas
av Kungl. Maj:t i statsrådet. Frågor som rör bedömandet av avlagda kun- skaps- och färdighetsprov lämpar sig nämligen ej för avgörande av för- valtningsdomstol. Då kommittén i sitt förslag till författningstext använder uttrycket »beslut rörande rätt att föra motordrivet fordon» åsyftas därmed inte beslut om underkännande av förarprov.
Mål om föreläggande vid vite och om utdömande av vite (65 å 4 mom.) samt hithörande mål om avgifter är enligt kommitténs mening av den naturen att målen bör kunna dras under kammarrätts prövning.
Beslut om körförbud, om föreläggande att inställa fordon till besiktning och om föreläggande att avhjälpa bristfälligheter på fordon samt en del beslut av annat innehåll, vilka meddelas vid inspektioner och besiktningar av olika slag, rör utpräglat tekniska frågor och innesluter i allmänhet inte några mera invecklade rättsfrågor. Härtill kommer att dessa ärenden kan komma att uppgå till ett mycket stort antal. Med hänsyn härtill finns enligt kommitténs uppfattning inte tillräckliga skäl för att hänföra dessa ärenden till administrativ domstols kompetensområde. I den mån klagan kan föras över hithörande beslut bör ärendena enligt kommitténs uppfattning prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detsamma föreslås beträffande sådana admi- nistrativa ärenden enligt vägtrafikförordningen som inte särskilt nämnts i det föregående.
Remissyttrandena. Regeringsrättens ledamöter, rikspolisstyrelsen och medi- cinalstyrelsen förklarar sig ha intet att erinra mot kommitténs förslag på detta område.
Beträffande besvärsmål om körförbud, föreläggande att inställa fordon till besiktning, föreläggande att avhjälpa bristfällighet o.d. förklarar sig Motorbranschens riksförbund dela kommitténs uppfattning att sådana mål bör avgöras av Kungl. Majt i statsrådet i sista hand. Sveriges advokatsam- fund anser däremot att dessa mål bör gå till administrativ domstol, därför att i synnerhet körförbud kan medföra avsevärda olägenheter för fordonets ägare eller brukare, t. ex. när fordonet används i förvärvsverksamhet.
Departementsebefen. Den av kommittén föreslagna kompetensfördel- ningen i fråga om besvärsärenden enligt vägtrafiklagstiftningen synes väl avvägd och har i stort sett inte mött nägra erinringar i remissyttrandena. Jag förordar därför att i vägtrafikförordningen föreskrivs att kammarrätt skall pröva talan mot beslut, som enligt förordningen eller med stöd därav utfärdade föreskrifter länsstyrelse meddelat rörande avgift, anteckning i bilregister eller bilreservregister, rätt att bruka fordon utan hinder av bestämmelserna i 11 å vägtrafikförordningen, behörighet att föra motordrivet fordon, föreläggande vid vite eller utdömande av vite. Övriga besvärs— ärenden enligt vägtrafikförordningen i vilka talan nu kan föras hos Kungl. Maj:t bör avgöras i konselj. I enlighet med vad Motorbranschens riksför- bund har tillstyrkt bör detta gälla även körförbudsärenden och liknande ärenden av teknisk natur. Något behov av domstolsprövning i dessa ären- den synes inte föreligga.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
109. Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angå- ende yrkesmässig automobiltrafik m. m.
Gällande rätt. Förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. innehåller bestämmelser om förutsättningarna för bedrivandet av yrkesmäs- sig biltrafik, om bilar i sådan trafik, om tillstånd (trafikkort) för den som skall tjänstgöra som förare av bil i yrkesmässig trafik, om yrkesmässig ut- hyrning av bil utan att förare ställs till förfogande samt om förmedling av godstransporter med bil.
Med stöd av 2 5 14:0 åttonde ledet regeringsrättslagen avgör regerings- rätten besvärsmål om utfärdande och återkallelse av trafikkort. Övriga be— svärsärenden enligt förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Föl-valtningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår ingen annan änd- ring av kompetensfördelningen på detta område än att besvärsmålen om utfärdande och återkallelse av trafikkort skall prövas av kammarrätt.
Remissyttrandena. Medicinalstyrelsen förklarar sig inte ha något att erinra mot kommitténs förslag. Länsstyrelsen i Örebro län anser att i den mån pröv- ningen av tillstånd till yrkesmässig trafik endast avser sökandens lämplighet anförda besvär bör prövas av administrativ domstol. Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sve- riges köpmannaförbund, SAF, HAO, Skogs- och Iantarbetsgivareföreningen samt handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö nämner ärenden om återkallelse av tillstånd enligt förordningen angående yrkesmässig bil- trafik m.m. såsom exempel på ärenden där rättssäkerhetsaspekterna väger mycket tungt och som därför bör avgöras av administrativ domstol.
Departementschefen. I likhet med vad jag har föreslagit beträffande kör- kortsmålen enligt vägtrafikförordningen bör besvärsmål om utfärdande och återkallelse av trafikkort prövas av kammarrätt. Övriga ärenden enligt för— ordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m.m. rör eller hänger samman med frågor, i vilka trafikpolitiska synpunkter eller trafiksäker- hetssynpunkter spelar en viktig roll. I många ärenden rörande meddelande av tillstånd enligt förordningen skall en behovsprövning ske. Det är uppen- bart att sådana ärenden i sista hand bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Att splittra handläggningen i sista instans av tillståndsärendena genom att förlägga det slutliga avgörandet av sådana ärenden, i vilka behovsprövning inte sker, till annat håll torde inte vara lämpligt. Jag vill erinra om att även i sistnämnda ärenden en lämplighetsbedömning sker när man skall avgöra huruvida och under vilka villkor tillstånd skall beviljas. I ärenden om åter- kallelse av tillstånd kan frågor om trafikens ändamålsenliga anordnande
komma in i bilden. Bl. a. med hänsyn härtill är det lämpligt att också sådana ärenden avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Jag föreslår därför att samtliga besvärsärenden enligt förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m.m. utom ärendena om utfärdande och återkallande av trafikkort skall prövas i konselj.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa följd- ändringar.
110. Förslaget till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
Gällande rätt. Enligt allmänna ordningsstadgan krävs i viss utsträckning tillstånd av polismyndighet för uppställande av försäljningsstånd och annat nyttjande av allmän plats. Innan tillstånd meddelas, skall yttrande inhämtas från den kommunala nämnd som kommunen bestämt. Om denna avstyrker får tillstånd inte beviljas (2 5). Nu ifrågavarande kommunala beslut över- klagas genom kommunalbesvär. Inom vissa områden får sprängning m. m. inte äga rum utan tillstånd av polismyndigheten (6 å). Allmänna ordnings- stadgan innehåller vidare bl. a. utförliga regler om offentliga tillställningar. För anordnande av sådan tillställning krävs i stor utsträckning tillstånd av eller anmälan till polismyndigheten. Befrielse från anmälningsskyldighet kan dock i vissa fall medges (12 och 13 55). Den som anordnar offentlig tillställ- ning skall rätta sig efter de föreskrifter i fråga om ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar (16 å). Polismyndigheten kan under vissa förutsättningar inställa och upplösa offentlig tillställning samt förbjuda förnyande av sådan tillställning (19 och 20 åå). Polismyndigheten eller läns- styrelsen kan ålägga anordnare av offentlig tillställning att bekosta ordnings- hållning (17 5). Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande kan länsstyrelsen för— ordna att offentlig tillställning inte får hållas i länet eller del av länet, om en sådan inskränkning är påkallad med hänsyn till farsot eller krig m. m. (11 5). Barn under femton år får ej medverka vid vissa offentliga tillställ- ningar. Länsstyrelsen kan dock medge undantag. Hypnotiska eller därmed likartade experiment får förekomma endast om socialstyrelsen funnit det kunna ske utan våda (21 5). Lokal ordningsstadga antas av kommunens fullmäktige (23 å). Sådant beslut kan överklagas genom kommunalbesvär. Beslutet skall underställas länsstyrelsens prövning. Underlåter fullmäktige att anta stadga, kan länsstyrelsen förordna i ämnet men skall underställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning. Har någon underlåtit att vidta åtgärd som åligger honom enligt allmänna ordningsstadgan eller lokal ordnings— stadga eller med stöd av sådan stadga meddelad ordningsföreskrift, kan polismyndigheten förelägga vite eller, om det anses nödvändigt, låta verk- ställa åtgärden på den försumliges bekostnad (31 å).
Med stöd av 2 % 16:o första ledet regeringsrättslagen torde regeringsrätten vara behörig att avgöra besvärsmål enligt 21 % allmänna ordningsstadgan om socialstyrelsens medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment. Enligt 2 % 17:o nionde ledet regeringsrättslagen avgör regerings- rätten vidare förekommande besvärsmål om föreläggande vid vite. Besvär över andra beslut, som meddelas på grund av allmänna ordningsstadgan eller lokal ordningsstadga och som ej skall överklagas i den för kommunal- besvär föreskrivna ordningen, avgörs i sista instans av Kungl. Maj:t i stats- rådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén uttalar att ärendena om till- lämpning av allmänna ordningsstadgan till största delen rör ordnings- och säkerhetsfrågor och att sådana ärenden i sista instans bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, som har det yttersta ansvaret för upprätthållande av all- män ordning och säkerhet. Beträffande ärendena om åläggande för anordna- re av offentlig tillställning att bekosta ordningshållning framhåller kommit- tén, att omfattningen av anordnarens ersättningsskyldighet främst beror på storleken av den behövliga polisbevakningen, vilket är en ordningsfråga. Här- till kommer att beslut om ersättningsskyldighet ofta meddelas i samband med beslut om tillstånd att anordna offentlig tillställning. Beslutet kan få karaktären av ett i tillståndet inryckt villkor. Under nu angivna förhållan- den finner kommittén det ändamålsenligt att också dessa ärenden i fortsätt- ningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans. Besvärsärenden om dispens från förbudet för barn under femton år att medverka vid vissa offent- liga tillställningar bör enligt kommitténs uppfattning likaledes avgöras i konselj. Härför anses tala bl. a. det förhållandet att dispensärenden enligt 4 kap. arbetarskyddslagen (1949: 1) inte kan dras under administrativ dom- stols prövning. Besvär över socialstyrelsens beslut i anledning av ansökan om medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment (21 %) bör enligt kommitténs uppfattning också prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Dessa ärenden synes ej kommittén vara av den natur att det föreligger skäl att hänvisa dem till förvaltningsdomstols prövning. Även övriga ärenden rö- rande tillämpningen av allmänna ordningsstadgan eller lokal ordningsstadga skall enligt kommitténs förslag i sista instans avgöras av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Undantag görs dock för mål om föreläggande av vite enligt 31 5 allmänna ordningsstadgan. Dessa mål synes nämligen kommittén vara av den natur att de bör hänföras till kammarrätts prövning.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av rikspolisstyrelsen. Departementschefen. Beslut som meddelas på grund av allmänna ord- ningsstadgan eller lokal ordningsstadga avser nästan uteslutande frågor som är av betydelse för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Jag anser därför att besvär i dessa ärenden även i fortsättningen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. På de av kommittén anförda skälen bör detta också gälla beträffande ärenden om skyldighet för anordnare av offentlig
tillställning att bekosta ordningshållning. Kungl. Maj:t i statsrådet torde vidare lämpligen böra pröva besvärsärenden om dispens från förbudet för barn under femton år att medverka vid vissa offentliga tillställningar och besvär över socialstyrelsens beslut i anledning av ansökan om medgivande till hypnotiska eller likartade experiment. Av de i detta avsnitt behand- lade ärendena torde endast ärenden om föreläggande av vite vara av sådan natur att de bör kunna prövas av kammarrätt.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa redak- tionella ändringar -—- bl.a. med anledning av de ändringar i kommunal- lagarna som träder i kraft den 1 januari 1971 —— samt därjämte ett tillägg som beror på att kammarrätt inte har ställningen av högsta instans. Vidare har besvärsbestämmelserna förtydligats så att det klarare framgår att de kommunala myndigheternas beslut enligt 2 och 23 %% allmänna ordnings- stadgan överklagas inte genom förvaltningsbesvär utan genom kommunal- besvär.
111. Förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
Departementsehefen. På grund av 2 & 16:o första ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrif- ter rörande den allmänna hälsovården. Även bestämmelsen i 2 % 17:o nionde ledet regeringsrättslagen om regeringsrättens behörighet i vitesmål äger till- lämpning på ärenden rörande den allmänna hälsovården. På grund av dessa kompetensbestämmelser handlägger regeringsrätten flertalet besvärsärenden rörande tillämpningen av hälsovårdsstadgan eller av lokala hälsovårdsord- ningar som utfärdats med stöd av stadgan. I överensstämmelse med förvalt- ningsdomstolskommitténs förslag förordar jag att de mål enligt hälsovårds- stadgan eller lokal hälsovårdsordning, som f. n. avgörs av regeringsrätten, skall i första hand prövas av kammarrätt. Talan mot länsstyrelses beslut som rör kommuns åligganden med avseende å den allmänna hälsovården bör dock i enlighet med kommitténs förslag prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet. Förslaget överensstämmer med vad jag tidigare har förordat vid behandlingen av förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål. '
Hälsovårdsstadgan innehåller vissa bestämmelser om beslut av social- styrelsen rörande bl. a. behörighet att vara hälsovårdsinspektör eller att ut- föra vattenundersökningar (14 och 35 55) . Klagan över socialstyrelsens beslut i sådana ärenden torde, i överensstämmelse med kommitténs förslag, böra prövas av kammarrätt. Denna ordning överensstämmer med vad jag tidi- gare har förordat beträffande beslut om behörighet att utöva viss annan verksamhet på det medicinska området.
Klagan över beslut av generell natur torde i sista hand böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. '
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen i fråga om besvärsärenden enligt hälsovårdsstadgan och lokala hälsovårdsord- ningar har tagits in i ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa redaktionella ändringar, av vilka en del föranleds av de änd- ringar i kommunallagstiftningen som träder i kraft den 1 januari 1971.
112. Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)
Gällande rätt. Med stöd av 2 & 16:o första ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt byggnadsstadgan, om inte klagan förs över beslut i an- ledning av ansökan hos länsstyrelsen om tillstånd att företa nybyggnad utan hinder av gällande byggnadsförbud eller i anledning av sådan ansökan hos byggnadsnämnd beträffande fråga som det enligt förordnande av länsstyrel- sen ankommit på nämnden att pröva. I övrigt prövas besvär över beslut en- ligt byggnadsstadgan av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista hand.
Förvaltningsdomstolskommittén. Beträffande besvär över beslut enligt 5 kap. (35—67 åå) byggnadsstadgan, som handlar om byggande, uttalar kom- mittén att målen i stor utsträckning rör individuella ärenden, i vilka det allmänna inte har några speciella intressen att bevaka och i vilka rättsskydds- synpunkter talar för att målen bör tillhöra administrativ domstols kompe- tensområde. I enlighet därmed föreslår kommittén att talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 5 kap. byggnadsstadgan i allmänhet skall föras hos kammarrätt. Till kammarrätts kompetensområde hänförs sålunda bl.a. mål om beviljande av byggnadslov, föreskrift att byggnad skall rivas, god- tagande av person som arbetsledare samt beslut att frånta arbetsledare led- ningen av visst arbete och att dessutom ev. förklara honom för viss tid förlustig rätten att vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Från huvud- regeln om kammarrätts behörighet i mål enligt 5 kap. byggnadsstadgan gör kommittén dock vissa undantag. Såsom framgår av vad som anförts vid be- handlingen av förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947z385) anser kommittén att huvuddelen av dispensgivningen enligt byggnadslag- stiftningen bör handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans. I en- lighet härmed förordar kommittén att all dispensgivning enligt 67 5 1 och 2 mom. byggnadsstadgan i sista hand skall prövas av Kungl. Maj:t i stats- rådet utom när fråga är om dispens avseende mindre avvikelse från vad i byggnadsstadgan eller med stöd därav föreskrivits om byggnads yttre och inre anordnande. Sistnämnda dispensärenden liksom de föga långtgående dispensärendena enligt 41 å och 56 Q 2 mom. byggnadsstadgan omfattas en- ligt kommitténs förslag av huvudregeln om kammarrätts behörighet i mål
enligt 5 kap. byggnadsstadgan. Från den uppställda huvudregeln undantar kommittén inte blott de viktigare dispensärendena utan även besvärsärenden rörande föreskrift om utsträckt skyldighet att söka byggnadslov inom vissa områden (54 Q 1 mom. sista stycket), rörande vissa allmänna byggnader (66 å), rörande förordnande enligt 67 Q 2 mom. att byggnadsnämnd skall få handlägga vissa grupper av ärenden samt rörande återkallande av sådant förordnande. Sistnämnda besvärsärenden anses nämligen ha den karaktären att de lämpligen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
I 6 kap. byggnadsstadgan finns bl. a. föreskrifter om rätt för byggnads- nämnd att meddela förelägganden och att förbjuda påbörjat byggnadsar- betes fortsättande. Kommittén föreslår att mål om förbud eller föreläggande enligt detta kapitel skall prövas av kammarrätt.
Övriga besvärsärenden enligt byggnadsstadgan bör enligt kommitténs mening avgöras i konselj. Sålunda föreslår kommittén att Kungl. Maj:t i statsrådet skall pröva besvär över bl. a. länsstyrelses beslut i anledning av byggnadsnämnds uppdrag åt en eller flera ledamöter i nämnden eller åt be- fattningshavare hos nämnden att på nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden (7 5). Även fråga om medgivande att till stadsarkitekt utses annan än den som avlagt examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur (4 %) anses i enlighet med det sagda höra i sista hand avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande besvär över beslut enligt 5 kap. byggnadsstadgan tillstyrks av lantmäteristyrelsen och Sveriges advo- katsamfund. Sveriges Iantbruksförbund m. fl. uttalar att mål enligt 5 och 6 kap. byggnadsstadgan bör prövas av administrativ domstol.
Departementsehefen. Den av kommittén föreslagna kompetensfördelning- en när det gäller besvärsmål enligt byggnadsstadgan synes ändamålsenlig och bör därför genomföras. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändrings- förslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa ändringar som sam-- manhänger med ändrade organisatoriska förhållanden och med att kam— marrätt inte utgör högsta instans.
113. Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1961:568) om brandfarliga varor
Gällande rätt. Med stöd av 2 & 16:e femte ledet regeringsrättslagen prö— var regerings-rätten besvärsmål om beslut i särskilda fall rörande tillstånd" eller föreläggande enligt förordningen om brandfarliga varor. Talan mot andra beslut enligt förordningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att besvärsmål om. beslut i särskilda fall rörande tillstånd enligt förordningen om brandfarliga varor skall prövas av kammarrätt. Med mål om meddelande eller återkal—
lande av tillstånd likställer kommittén mål om förhandsbesked, om medgi- vande till försöksdrift och om besked efter avsyning. Även mål om beslut i särskilda fall rörande föreläggande enligt förordningen bör enligt kommittén prövas av kammarrätt. Övriga ärenden rörande tillämpning av förordningen är enligt kommitténs uppfattning av den naturen att de bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Svenska petroleum institutet förklarar att institutet inte har något att erinra mot kommitténs förslag.
Departementsehefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag föror- dar jag att beslut för särskilt fall av länsstyrelse eller kommerskollegium rö- rande förhandsbesked, tillstånd, medgivande till försöksdrift, föreläggande eller besked efter avsyning enligt förordningen om brandfarliga varor skall kunna överklagas hos kammarrätt samt att besvär över annat beslut av länsstyrelse eller kommerskollegium enligt förordningen skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser om den av mig sålunda föreslagna kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. I författningsförslaget har också förts in en bestämmelse om att besvär över sprängämnesinspektionens beslut kan an- föras hos kommerskollegium.
114. Förslaget till kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91)
Gällande rätt. Enligt 2 % 16:o första ledet regeringsrättslagen avgör rege- ringsrätten besvärsmål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt brandstadgan och med stöd av stadgan antagna kommunala brandordningar. Undantag görs dock för mål som avser kom- muns skyldigheter enligt brandlagen. Från den allmänna regeln om rege- ringsrättens behörighet i mål om föreläggande vid vite görs samtidigt i 2 % 17:o nionde ledet regeringsrättslagen det undantaget att regeln inte gäller när fråga är om kommuns åligganden enligt författningarna rörande brand- försvaret. De besvärsmål enligt brandstadgan och brandordningarna, som inte enligt vad nu sagts avgörs av regeringsrätten, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsom exempel på mål som f.n. prövas av regeringsrätten kan nämnas mål om beslut vid brandsyn, om undantag i särskilt fall från den normala sotningsfristen, om undantag i särskilt fall från sotningsmonopolet och om vitesföreläggande mot brandsyneförrättare.
Förvaltningsdomstolskommittén. Såvitt angår målen enligt brandstadgan föreslår kommittén att besvärsmål rörande beslut vid brandsyn (13 å), rö- rande beslut om undantag från bestämmelserna om sotningsfrist (15 å andra stycket sista punkten), rörande beslut om undantag från sotningsmonopolet (17 å andra punkten) samt rörande vitesföreläggande enligt 24 5 skall hand- läggas av kammarrätt. Undantag föreslås dock för Vitesförelägganden enligt
24 5 mot kommun. De överväganden, som måste göras när fråga uppkom- mer om vitesföreläggande mot kommun, anses nämligen vara av den natur att det synes ändamålsenligt att prövningen av sådana ärenden i sista instans görs av Kungl. Maj:t i statsrådet. I övrigt skall enligt kommitténs förslag förekommande besvärsärenden enligt brandstadgan avgöras i konselj. Så- lunda bör det enligt kommitténs uppfattning ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva bl. a. ärenden om dispens från stadgans krav på viss ut- bildning för brandbefäl.
Mot beslut, som på grund av kommunal brandordning länsstyrelse i sär— skilt fall meddelat rörande tillstånd, förbud eller föreläggande, skall enligt kommitténs förslag talan föras hos kammarrätten, när fråga inte är om kommunens skyldigheter. Undantaget för mål om kommunens skyldigheter avser mål om de särskilda åligganden som kommunen har på grund av sitt ansvar för brandförsvaret men däremot inte mål om kommunens skyldig- heter i egenskap av ägare eller innehavare av fastighet o. (1. De besvärsären- den enligt brandordningarna, som inte enligt vad nu sagts skall prövas av kammarrätt, skall enligt kommitténs förslag avgöras av Kungl. Maj:t i stats- rådet.
Departementschefen. Kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i fråga om besvärsmålen enligt brandstadgan och de kommunala brandord- ningarna har inte föranlett någon erinran i remissyttrandena. Jag ansluter mig därför till förslaget. Bestämmelser om den av mig förordade kompetens- fördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Författningsförslaget innehål- ler också vissa redaktionella ändringar, av vilka ändringarna i 2 % och 3 % 1 mom. sammanhänger med de ändringar i kommunallagarna som träder i kraft den 1 januari 1971. I 27 % höjs bötesmaximum för penningböter från 300 till 500 kr. Vidare moderniseras bestämmelsen i 28 & rörande åtals väc- kande.
115. Förslaget till kungörelse om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87)
Gällande rätt. Besvär över Sjöfartsverkets beslut angående påmönstrings- förbud eller varning enligt mönstringsförordningen avgörs av regeringsrät- ten med stöd av 2 & 17:o sjätte ledet regeringsrättslagen. Talan mot annat Sjöfartsverkets beslut enligt mönstringsförordningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén före- slår ingen annan ändring beträffande kompetensfördelningen i fråga om be- svär över sjöfartsverkets beslut enligt mönstringsförordningen än att målen angående påmönstringsförbud och varning i första hand skall prövas av kammarrätt. Kommitténs förslag tillstyrks av sjöfartsstyrclsen.
Departementsehefen. I likhet med kommittén föreslår jag att besvär över Sjöfartsverkets beslut om påmönstringsförbud eller varning enligt mönst- ringsförordningen skall prövas av kammarrätt och att talan mot annat be- slut av verket enligt förordningen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
116. Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler
Gällande rätt. Enligt förordningen med vissa bestämmelser om injektions- sprutor och kanyler får med vissa undantag spruta eller kanyl införas i riket endast av den som är behörig att driva handel med sådan vara och av den som innehar särskilt tillstånd att införa sådan vara (2 5). Handel med spruta eller kanyl får bedrivas endast av den som har rätt att driva detaljhandel med läkemedel och av den som innehar tillstånd att driva handel med varan (4 å). Tillstånd enligt 2 och 4 åå meddelas av socialstyrelsen (8 5).
Besvär över socialstyrelsens beslut i nyssnämnda ärenden prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Departementsehefen. Vid tillståndsgivningen skall beaktas att regleringen av införseln av och handeln med injektionssprutor och kanyler inte på ett otillbörligt sätt motverkar den fria konkurrensen inom näringslivet eller på annat sätt medför omotiverade ingrepp i näringsfriheten. Mot denna bak- grund synes övervägande skäl tala för att besvär över socialstyrelsens beslut enligt 2 och 4 åå förordningen prövas av kammarrätt.
Föreskrift om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändrings- förslaget.
117. Förslaget till kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966: 742)
Departementschefen. Enligt 2 % 14:e elfte ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om tillstånd eller förbud enligt hotellförordning- en samt mål om skyldighet enligt förordningen att utse föreståndare. Såsom tillstånd enligt förordningen räknas i detta sammanhang även godkännan- den (se prop. 1967: 112 s. 5). Till följd härav omfattar regeringsrättens be- hörighet, med ett undantag, samtliga typer av ärenden i vilka enligt förord- ningen beslutanderätten tillkommer polismyndigheten. Undantaget utgörs av ärendena enligt 13 %, där bl. a. föreskrivs att polismyndigheten kan förordna att från hotell- eller pensionatrörelse i viss ort eller från viss rörelse anmälan skall göras till polismyndigheten om svensk, dansk, finsk, isländsk eller
norsk gäst på sätt och inom tid som polismyndigheten bestämmer. Ärendena enligt 13 % prövas i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Då förvaltningsdomstolskommitténs betänkande avgavs gällde fortfarande en äldre författning på området. Sveriges hotell- och restaurangförbund be- rörde emellertid i sitt remissyttrande frågan om kompetensfördelningen enligt den nya förordningen. Förbundet var närmast benäget att förorda att besvärsprövningen skulle ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet, därför att det inte var osannolikt att en handläggning i domstolsinstanserna skulle ta längre tid.
Något behov av att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet beslutanderätten i sista hand i de ärenden enligt hotellförordningen, som i första instans avgörs av den lokala polismyndigheten, föreligger i stort sett inte. Kammarrätterna synes väl skickade att pröva flertalet ärenden enligt förordningen. Den av mig förordade omorganisationen av förvaltningsdomstolsväsendet torde med- föra att ärendena kan bli handlagda snabbare än hittills. Endast när det gäller ärendena enligt 13 & torde övervägande skäl tala för att Kungl. Maj:t i statsrådet skall vara slutinstans. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
118. Förslaget till kungörelse om ändring i kungörelsen (1970: 000) om före- visning av brandfarlig biograffilrn
Departementsehefen. Genom prop. 1970z47 har Kungl. Maj:t hemställt om riksdagens yttrande över ett förslag till kungörelse om förevisning av brandfarlig biograffilm. Enligt den tilltänkta kungörelsen får, med visst un- dantag, brandfarlig biograffilm inte förevisas utan tillstånd av byggnads- nämnden i den kommun där förevisningen avses äga rum (2 5). Tillstånd skall meddelas om vissa angivna förutsättningar är uppfyllda (3 5). Talan mot byggnadsnämnds beslut enligt kungörelsen skall föras hos länsstyrelsen genom besvär (6 ä). I propositionen uttalas (s. 36) att med hänsyn till pröv-
ningens art besvär över länsstyrelsens beslut bör prövas av regeringsrätten.
Efter ett genomförande av den av mig förordade förvaltningsdomstols- reformen bör besvär över länsstyrelsens beslut enligt nu ifrågavarande kungörelse prövas av kammarrätt. Bestämmelse om kammarrätts behörig- het i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget.
Ytterligare kompetensfördelningsfrågor
Avslutningsvis skall jag, såsom jag förut har sagt, behandla några grup- per av mål som nu tillhör regeringsrättens kompetensområde men beträf- fande vilka övervägande skäl synes tala för att målen i fortsättningen bör
avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Jag redogör därvid för varje målgrupp för gällande rätt, förvaltningsdomstolskommitténs förslag, förekommande
remissyttranden m. m. samt de synpunkter som varit vägledande för mitt ställningstagande.
1. Gällande rätt. Enligt 2 5 2:0 andra ledet regeringsrättslagen ankom- mer det på regeringsrätten att pröva mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän byggnad, som av menighet skall byggas och under- hållas, samt mål om stället för sådan byggnads uppförande. Kompetensre— geln äger tillämpning på bl.a. beslut av länsstyrelse med stöd av 6 & 1 länsstyrelseinstruktionen (1958: 333). Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att det i de nu behandlade målen förekommer starka inslag av lämplighets- och ända— målsenlighetsöverväganden. Frågorna måste dessutom ofta ses i ett vidare perspektiv och hänsyn även tas till vad som rimligen kan krävas med hän- syn till hela landets intressen. Kommittén föreslår därför att mål av detta slag skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av kammarkollegiet. Departementschefen. I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att besvärsprövningen i de mål, varom här är fråga, flyttas från administrativ domstol till Kungl. Maj:t i statsrådet.
2. Gällande rätt. Enligt 2 5 3:0 regeringsrättslagen skall regeringsrätten pröva mål om sammankallande av menighet eller dess representation. Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att besvär över be- slut av länsstyrelse rörande utlysande av allmänningsstämma eller delägar- stämma enligt lagen (1952:166) om häradsallmänningar och lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna skall handläggas av kammarrätt. I övrigt finns enligt kommitténs uppfattning inte anledning att till förvaltningsdomstols kompetensområde hänföra besvär över beslut av statlig myndighet rörande sammankallande av menighet eller dess repre- sentation. Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran av skolöver- styrelsen. Kammarkollegiet ifrågasätter däremot om inte samtliga hithörande mål bör prövas av kammarrätt. Som skäl härför åberopas önskvärdheten av att inte i onödan splittra likartade mål på skilda slutinstanser. Som exempel på mål, vilka enligt kammarkollegiets mening bör prövas av förvaltningsdom- stol, nämner kollegiet mål om länsstyrelses förordnande om sammanträde med lappby enligt 12 5 lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Departementschefen. I fråga om besvär över länsstyrelses beslut rörande utlysande av allmänningsstämma eller delägarstämma enligt lagen om hä- radsallmänningar och lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna har jag, såsom framgår av vad jag har anfört beträffande lagförslagen 9
och 10, anslutit mig till kommitténs förslag att målen skall prövas av kam- marrätt. Som förut nämnts skall renbeteslagen ersättas av ny lagstiftning. Frågan om kompetensfördelningen i besvärsmål enligt denna nya lagstift- ning får i enlighet med vad jag tidigare har sagt tas upp i ett senare sam- manhang. Förevarande kompetensfördelningsregel torde i övrigt ha myc- ket ringa betydelse. Jag anser det inte befogat att för mål av detta slag be- hålla en allmän regel om att målen skall prövas av administrativ domstol.
3. Gällande rätt. Enligt 2 & 4:o tredje ledet regeringsrättslagen ankom- mer det på regeringsrätten att pröva mål om sådant bidrag eller understöd av statsmedel som enligt gällande författningar får beviljas eller skall på rekvisition utbetalas av statskontoret eller tillsynsmyndighet över registre- rade understödsföreningar eller av länsstyrelse, såvida fråga ej är om bidrag till väg- och brobyggnadsföretag eller vatten- och avloppsanläggning eller om bidrag enligt 15 eller 16 % lagen (1964: 63) om kommunal bered- skap eller, såvitt angår skatteutjämningsbidrag, om beslut rörande utdebi- teringsgränsen eller medelskattekraften i riket. Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén framhåller att de nuvarande bestämmelserna i regeringsrättslagen medför att i stort sett likartade ären- den om beviljande av statsbidrag kan komma att prövas av skilda slutin- stanser allt efter vilken myndighet som har handlagt ärendet i första in— stans. En sådan ordning synes otillfredsställande och bör enligt kommit- téns mening inte behållas. Vissa skäl av teoretisk natur kan enligt kom- mittén tala för att kompetensfördelningen i dessa ärenden bör göras med hänsyn till huruvida det understödda rättssubjektet äger ett rättsligen grundat anspråk på bidraget eller ej. S-tatsbidragsförfattningarna ger emel- lertid i många fall inte klart vid handen, huruvida meningen är att tillför— säkra vederbörande statsbidrag eller huruvida bidragets utgående skall vara beroende av billighets- och lämplighetsprövning. På grund av dessa gränsdragningssvårigheter finner kommittén det ogörligt att följa nyss angivna princip vid bestämmandet av vilket organ som i sista hand skall avgöra ärenden angående beviljande av statsbidrag. Kommittén anser att starka praktiska skäl talar för att samtliga besvärsärenden om beviljande av statsbidrag bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet, som äger god förtrogenhet med statsbidragsspörsmål av olika slag. Ärendena om bevil- jande av statsbidrag innesluter enligt kommitténs mening sällan rättsliga spörsmål av den karaktär att handläggning av förvaltningsdomstol fram- står som den ändamålsenligaste formen för prövning av förekommande besvär. Skulle i enstaka fall någon mera invecklad rättsfråga aktualiseras, kan det enligt kommittén förutsättas att i fall av behov regeringsrättens ut- låtande kommer att inhämtas. Även förekommande mål om utbetalning, indragning och återbetalning av statsbidrag skall enligt kommitténs förslag prövas i konselj. Remissyttrandena. Kommitténs förslag biträds av regeringsrättens leda-
möter, medicinalstyrelsen, _skolåverstyrelsen, fiskeristgrelsen, arbetsmark- nadsstyrelsen och bostadsstyrelsen. Sveriges advokatsamfund anser att det finns åtskilliga fall där man kan tala om en verklig rätt till statsbidrag. Dessa fall bör enligt samfundets mening prövas av administrativ domstol. Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges indu- striförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO, Slcogs- och Iantarbets- givareföreningen samt handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö anser också att en uppdelning bör ske. De föreslår att en särskild utredning tillsätts för att åstadkomma en konsekvent fördelning, som kan vara väg- ledande även vid framtida lagstiftning.
Departementschefen. Jag anser liksom kommittén att man bör efter- sträva en ordning, enligt vilken i stort sett likartade ärenden om statsbidrag bör behandlas av samma slutinstans oberoende av vilken myndighet som har handlagt ärendet i första instans. Jag ansluter mig också till uppfatt- ningen att det i många fall är svårt att avgöra huruvida ett rättssubjekt kan anses äga en rätt till statsbidrag eller huruvida bidragets utgående är beroende av en billighets- eller lämplighetsprövning. I likhet med kommit- tén finner jag att Kungl. Maj:t i statsrådet är den instans som i allmänhet är bäst skickad att handlägga besvärsärenden rörande statsbidrag. Jag förordar därför att de nuvarande bestämmelserna om regeringsrättens kompetens i statsbidragsmål inte får någon motsvarighet i den lagstiftning som här läggs fram. Därmed har jag inte sagt att det ej kan förekomma fall i vilka det framstår som ändamålsenligt att besvär rörande statsbidrag prövas av förvaltningsdomstol. Sådana fall bör emellertid inte regleras ge- nom någon allmän föreskrift utan i samband med behandlingen av den enskilda författningen.
4. Gällande rätt m. 111. Enligt 2 5 9:0 tredje ledet regeringsrättslagen an- kommer det på regeringsrätten att pröva mål, huruvida jord tillhörig kyr- kor i Lunds och Göteborgs stift skall enligt gällande författningar brukas under prästgård eller annat visst hemman, samt mål om beloppet av den avgift, som därav bör erläggas till kyrkan. Kompetensregeln avser mål, som kan uppkomma enligt ålderdomliga föreskrifter rörande vissa kyrkojordar i Skåne, Blekinge och Halland. Vid regeringsrättslagens tillkomst skulle tvister av detta slag tas upp av länsstyrelsen och domkapitlet. I samband med 1932 års reform av den ecklesiastika boställsförvaltningen uppdrogs åt stiftsnämnd att avgöra beloppet av den avgift, som bör erläggas till kyr- kan för nu nämnda jordar. Däremot meddelades inte någon bestämmelse om handläggningen av tvister rörande brukningsrätten till jordarna. Justi- tierådet Ekberg uttalar att det får antas att avsikten har varit att sådana tvister för framtiden skall instämmas till de allmänna domstolarna. Enligt 2 & 9:o fjärde ledet regeringsrättslagen ankommer det på rege- ringsrätten att pröva mål om beslut av stiftsnämnd i fråga om förvalt- ningen av prästlönetillgång. Om sådan förvaltning finns bestämmelser i
bl. a. ecklesiastik boställsordning (1932: 400) och prästlönekostnadslagen (1951: 570).
Enligt 2 5 9:0 femte ledet regeringsrättslagen ankommer det på regerings- rätten att pröva mål om villkor för utarrendering av prästerskapet eller kyrkor anslagen jord, som enligt vad författningarna föreskriver skall upplåtas under arrende, såvida inte klagan förs över sådant stiftsnämndens beslut som avses i lagen (1942: 74) angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastik jord. Kompetensregeln är av betydelse vid överklagande av beslut som fattats av stiftsnämnd såsom första eller andra instans. Föreskrifter i ämnet finns bl. a. i ecklesiastika boställsord- ningen. Undantaget saknar numera betydelse därför att det bara avser jämkning av arrendevillkoren för arrendeåret 1941—1942.
I remiss till lagrådet den 19 september 1969 har dåvarande chefen för ut- bildningsdepartementet lagt fram förslag till enhetligare förvaltningsbe- stämmelser för kyrklig egendom. Bestämmelser i ämnet skall ingå i en lag om förvaltning av kyrklig jord. Lagförslaget innehåller besvärsbestäm- melser rörande bl. a. sådana frågor, som är omnämnda i 2 5 9:0 tredje— femte leden regeringsrättslagen. Förvaltningen av den kyrkliga egendomen är enligt förslaget uppdelad mellan i huvudsak församling, pastorat, bo- ställsnämnd och stiftsnämnd. Över beslut av församling och pastorat får talan föras enligt bestämmelserna i lagen om församlingsstyrelse. Talan mot boställsnämnds beslut förs genom besvär hos stiftsnämnden. Rätt att föra talan mot boställsnämnds beslut tillkommer endast den som förvaltar den kyrkliga jorden. Arrendator, hyresgäst eller innehavare av tjänstebo- stad anses inte beröras av boställsnämnds beslut på sådant sätt att de bör ha rätt till talan mot beslutet. Talan mot stiftsnämnds beslut förs genom besvär hos Kungl. Maj:t. Mot stiftsnämnds beslut i fråga, som fullföljs dit, får talan föras endast i den mån Kungl. Maj:t har förordnat om sådan rätt.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén uttalar att mål rörande kyrklig egendom kan vara av stor betydelse för pastoratet. I vissa fall be— rörs boställshavares eller arrendators rätt på ett ingripande sätt. Över hu- vud taget förekommer så många rättsliga frågeställningar i mål om kyrk— lig egendom att det synes kommittén naturligt att besvär över administra- tiv myndighets beslut i sådana frågor i allmänhet prövas av administrativ domstol. När praktiska och liknande synpunkter dominerar, kan det dock enligt kommitténs mening vara motiverat att göra avsteg från huvudregeln och förlägga besvärsprövningen till Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Genom den i nyssnämnda lagrådsremiss föreslagna nya lagstiftningen om förvaltning av kyrklig jord har utgångspunkterna för frågan om besvärsprövningen i högsta instans förändrats i inte obetydlig grad. Besvärsreglerna i förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord har utformats i överensstämmelse med grundtanken att boställsnämnds och stiftsnämnds verksamhet skall inriktas på att bidra till förvaltningens
effektivisering och rationalisering. 1960 års ecklesiastika boställsutredning, vars betänkande (SOU 1968z'12) ligger till grund för det remitterade lag- förslaget, förordar reservationslöst en överflyttning av besvärsprövningen i fråga om beslut, som stiftsnämnd har fattat som första eller andra instans, från regeringsrätten till Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget lämnas utan erinran av samtliga kyrkliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Då- varande chefen för utbildningsdepartementet förklarade också vid anmälan av lagrådsremissen att han ansåg starka skäl tala för en sådan ordning.
Vid bedömningen av frågan om kompetensfördelningen i nu ifrågavaran- de slag av mål utgår jag från de bestämmelser, som finns intagna i försla- get till lag om förvaltning av kyrklig jord. Ingen ändring föreslås i nuva- rande ordning enligt vilken kommunalbesvär över församlings eller pasto- rats beslut skall prövas av regeringsrätten. Det måste antas att de beslut av stiftsnämnd som kommer att överklagas i stor utsträckning avser frågor av praktisk natur med starka inslag av ekonomiska och andra ändamåls- enlighetssynpunkter. Redan på grund härav talar starka skäl för att be- svärsprövningen bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsom framgår av vad jag har anfört i det föregående anser jag att den administrativa besvärsprövningen i mål som rör kommun eller annan, kyrklig eller borger- lig, kommunal förvaltningsenhet i stor utsträckning bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet och att administrativ domstol bör pröva förvalt- ningsbesvär huvudsakligen när fråga är om mål vilkas avgörande kan vara av väsentlig betydelse för den enskilde. l förevarande mål kan enligt förslaget inte arrendator eller liknande enskild intressent vara part. Denna omständighet utgör ett ytterligare skäl för att målen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Under åberopande av det nu anförda föreslår jag att besvär över stiftsnämnds beslut enligt den föreslagna lagen om förvaltning av kyrklig jord skall prövas av-Kungl. Maj:t i statsrådet.
5. Gällande rätt. Enligt 2 5 9:0 sjunde ledet regeringsrättslagen skall re- geringsrätten pröva mål om optionsrätt till arrende. Bestämmelser om optionsrätt för arrendator förekommer i ett flertal författningar rörande arrende av publik jord. Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att frågan huru- vida arrendator äger optionsrätt till arrende kan prövas av allmän domstol. Med hänsyn härtill ligger det enligt kommitténs mening närmast till hands att låta den administrativa besvärsprövningen ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet, som sålunda slutligt skall avgöra jordägarsidans ståndpunkt. Remissyttrandena. Mot kommitténs förslag har domänstyrelsen intet att erinra. Sveriges advokatsamfund anser att frågan om optionsrätt är en rätts— fråga som bör prövas av administrativ domstol. Att frågan också kan komma under allmän domstols prövning behöver enligt samfundets mening inte ha avgörande betydelse. Departementschefen. Eftersom optionsrättsfrågorna kan dras under all-
män domstols prövning, är det från rättssäkerhetssynpunkt inte påkallat att administrativa besvär om optionsrätt prövas av förvaltningsdomstol. Några särskilda skäl som skulle motivera en möjlighet till dubbel domstols- prövning synes inte föreligga. Jag ansluter mig således till kommitténs för- slag att administrativa besvär i dessa frågor skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Hemställan
Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet in- hämtas enligt 87 å regeringsformen över de inom justitiedepartementet upprättade lagförslagen 1—88 (se 5. 93—95).
Vad föredraganden sålunda med in- stämmande av statsrådets övriga leda- möter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Pil: ].
Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen (19—49:174); given Sofiero den 24 juli 1970.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats- rådsprotokollet över justitieärenden, enligt 87 % 2 mom. regeringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner härvid fogat förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174)1.
GUSTAF ADOLF
Alva Myrdal
* Förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget 53, har uteslutits här.
Bilaga
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Sofiero den 214 juli 1970.
N ä r v a r a n d e: Ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, SVEN-ERIC NILSSON, MYRDAL, ODHNOFF, NORLING, LÖFBERG.
Statsrådet Myrdal anmäler efter gemensam beredning med statsrådets öv- riga ledamöter fråga om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 1714) och anför.
Kungl. Maj:t har den 20 mars 1970 beslutat att till lagrådet remittera en rad lagförslag, vilka innefattar en reform på förvaltningsrättskipningens område. Bland förslagen ingår ett förslag till lag om ändring i kyrkomötes- förordningen, beteeknat som nr 48. Enligt detta lagförslag skall i kyrko- mötesförordningen införas en bestämmelse om att talan mot domkapitels beslut om indelning i distrikt för val av elektorer skall föras hos regerings- rätten genom besvär. Vidare föreslås att den nuvarande bestämmelsen om att klagan över val till ombud vid kyrkomöte fullföljs hos Kungl. Maj:t genom besvär, som skall inges till justitiedepartementet för att skyndsamt föredras och avgöras i regeringsrätten, skall ersättas med en bestämmelse om att sådan klagan skall föras hos regeringsrätten. Lagförslaget är avsett att träda i kraft den 1 januari 1972.
De föreslagna ändringarna i kyrkomötesförordningen hänger samman med den översyn av kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i stats- rådet och regeringsrätten, som har företagits i samband med förvaltnings- domstolsreformen, och med det förhållandet att enligt reformen den nu- varande anknytningen mellan regeringsrätten och statsdepartementen skall brytas.
Jag hemställer, att från kyrkomötet enligt 87 ä 2 mom. regeringsformen inhämtas yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner det den förut nämnda lagrådsremissen ingående lagförslaget nr 48 om ändring i kyrkomötesför- ordningen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm- mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
IJ 0.7 U!
er
Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med förslag till lag om ändring i kyrkomötes-
förordningen. (Kyrkolagsutskottets betänkande nr 1)
Till KONUNGEN
I skrivelse till kyrkomötet den 24 juli 1970, nr 1, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden för samma dag, förklarat Sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogat förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174).
Med överlämnande av ett tryckt exemplar av kyrkolagsutskottets i ärendet avgivna betänkande, nr 1, får kyrkomötet i underdånighet anmäla, att kyrko- mötet godkänt ifrågavarande lagförslag.
Underdånigst RUBEN JOSEFSON Sune K. Johansson
Stockholm den 22 september 1970
Bilaga Nr 1
Kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med förslag till lag om ändring i kyrkomötes- förordningen.
I en den 24 juli 1970 dagtecknad, till kyrkolagsutskottet hänvisad skrivelse, nr 1, har Kungl. Maj:t förklarat sig vilja, under åberopande av skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, enligt 87 % 2 mom. regeringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet god- känner vid skrivelsen fogat förslag till lag om ändring i kyrkomötesförord- ningen (1949: 174).
Ändringsförslaget är av följande lydelse:
» Förslag till Lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174)
Härigenom förordnas, att 7 & 9 mom. och 10 & kyrkomötesförordningen (' 1949: 174) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7s.
9 mom. Angående besvär över val av delegerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgat om be- svär över val av ledamöter i kyrko— råd äga motsvarande tillämpning.
9 mom. Talan mot domkapitels be— slut om indelning i distrikt för val av elektorer föres hos regeringsrätten genom besvär.
Angående besvär över val av dele- gerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgat om besvär över val av ledamöter i kyrkoråd äga motsvarande tillämpning.
10 5.1
Klagan över val till ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen genom besvär, som inom tre vec- kor efter valet skola hava inkom-
! Senaste lydelse 1958: 59.
Klagan över val till ombud vid kyrkomöte föres hos regeringsrätten genom besvär inom tre veckor efter valet.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
mit till justitiedepartementet för att i Konungens regeringsrätt skyndsamt föredragas och avgöras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.» .
Förevarande lagförslag ingår i ett omfattande komplex av ändringar på förvaltningsrättskipningens område, innefattande bland annat en över- syn av kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och rege- ringsrätten. Lagstiftningsfrågan i dess helhet är för närvarande under be- handling i lagrådet.
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det föreliggande förslaget utan hemställer, att kyrkomötet måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att kyrkomötet godkänner det i Kungl. Maj:ts skrivelse fram- lagda förslaget till lag om ändring i kyrkomötesförord- ningen (1949: 174).
Stockholm den 8 september 1970
På kyrkolagsutskottets vägnar:
NILS RAPPE
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit:
herr Rappe, herr biskop Lundström, herrar David Svenungsson, Elving, Strandberg, Lindegård, herr biskop Herrlin, herrar Lagerberg, Klason, Löf- gren*, Bälter, fru Österlind samt herrar Gustaf Hansson och Sigvard Hans- son.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14 ja- nuari 1971.
Närvarande:
Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODIINOFF, VVICKMAN, Mem—zac, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM. CARLSSON, FELDT.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen- sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om allmänna förfa- randeregler för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstoiar och anför.
Inledning
Prövningen av ärenden inom den offentliga förvaltningen ankommer före- trädesvis på förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Allmänna författningsbestämmelser om förfarandet inom förvaltningens område finns f.n. bara i ringa utsträckning. I den mån förfaranderegler i övrigt har meddelats, har de tagits in i specialförfattningar för olika förvaltnings- grenar.
En arbetsgrupp inom justitiedepartementet1 har i betänkandet Förvalt- ningslag (SOU 1968: 27) lagt fram förslag till allmänna förfarandebestäm- melser för förvaltningsmyndigheterna.
Över betänkandet har efter remiss avgetts yttranden av regeringsrättens ledamöter, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, kriminal- vårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB), försvarets civil- förvaltning, värnpliktsverket, vämpliktsnämnden, socialstyrelsen, psykiat- riska nämnden, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, riksförsäkringsver- ket, postverket, televerket, statens planverk, luftfartsverket, kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, riksskat- tenämnden. centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (GFU), universi- tetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen,. lantmäteristyrel- sen, statens naturvårdsverk, patent- och registreringsverket, arbetsmark-
' Ställföreträdande justitieombudsmannen Bertil Wennergren, ordförande, förste sekrete- raren Vilhelm Berg, landssekreteraren Karl-Gustaf Hjelmqwist, hovrättsrådet Erik Holm- berg och byråchet'en Lorentz Vogel.
nadsstyrelsen, statens hyresrådfstatens utlänningskommission, statens av- talsverk, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jön- köpings, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län, domkapitlet och stiftsnämnden i Uppsala stift, kommunalrättskommit- tén, riksdagens förvaltningskontor, justitieombudsmannen Bexelius (JO), Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Sveriges advokatsam- fund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralor- ganisation (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska kommunförbundet, Svenska landstings- förbundet och Svenska pastoratens riksförbund.
Yttranden har dessutom inkommit från Sveriges lantbruksförbund, arbets- gruppen för invandrarfrågor, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Svenska företagares riksförbund.
Flera av remissinstanserna har bifogat yttranden från andra myndigheter och allmänna organ.
I samband med förslaget till förvaltningslag avser jag att behandla vissa andra förslag som gäller samma ämne. Redovisningen av dessa förslag kom- mer att ske i specialmotiveringen till den paragraf som resp. förslag när- mast hänför sig till.
I promemorian Förfarandet i förvaltningsdomstol (Stencil Ju 1970:11), som upprättats inom justitiedepartementet av Bertil Wennergren, föreslås förfarandebestämmelser som skall vara gemensamma för regeringsrätten, kammarrätt, länsrätt, Iänsskatterätt och mellankommunala skatterätten.
Över promemorian har efter remiss avgetts yttranden av regeringsrättens ledamöter, JK, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, försäk- ringsdomstolen, kammarrätten, riksskattenämnden, CFU, samtliga länssty- relser, trafikmålskommittén, Föreningen Auktoriserade revisorer, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund, Svenska kommunförbundet, Riks- förbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, LO, SACO, SR och TCO.
Nuvarande ordning
Förfaranderegler för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar, finns f. n. bara i begränsad utsträckning. Vissa avgränsade frågor har reg- lerats generellt över hela fältet. Lagen (1946: 326) om rätt att i mål och åren- den som tillhöra stats— eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m.m. innehåller bl. a. en regel om när en handling skall anses ha kommit in till myndighet. Lagen (1954: 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut (besvärstidslagen) reglerar besvärs- fristen vid klagan över förvaltningsbeslut. Besvärstidslagen gäller dock endast om inte annat föreskrivits i lag eller annan författning. Allmänna
regler om hur myndighet skall förfara, när handling i ett ärende skall delges någon, har meddelats i delgivningslagen (1970: 428), vilken trätt i kraft den 1 januari 1971. Även delgivningslagens tillämpning är beroende av att inte avvikande föreskrifter meddelats i annan författning.
Dessutom har vissa generella bestämmelser beslutats i administrativ ord- ning. I cirkuläret ( 1946:680 ) till samtliga till statsförvaltningen hörande myndigheter angående skyldighet att tillhandagå allmänheten med över- sändande av expeditioner m.m. (servicecirkuläret) ges vissa regler om statsmyndigheternas skyldighet att lämna parter och andra intressenter upplysningar och annan service. Beträffande förfarandet när statlig myn- dighet genom remiss inhämtar yttrande från annat allmänt organ eller från enskild har meddelats föreskrifter i cirkuläret (1931: 213) till statens för- valtande myndigheter angående remissers verkställande och besvarande.
Regler om förfarandet hos förvaltningsmyndighet
Bestämmelser om förvaltningsmyndighets handläggning av förvaltnings- ärenden har huvudsakligen meddelats områdesvis i de författningar som innehåller den materiella regleringen av viss verksamhet. Exempelvis hand- läggs ärenden om samhällets barnavård med iakttagande av föreskrifterna i barnavårdslagen (1960: 97). Härutöver förekommer också förfaranderegler i författningar som innehåller allmänna bestämmelser om de ärenden som faller inom viss myndighets verksamhetsområde. Exempel härpå erbjuder -— utöver allmänna verksstadgan (19651600) — de av Kungl. Maj:t utfär- dade instruktionerna för statliga myndigheter, såsom länsstyrelseinstruk- tionen (1958: 333).
Den förfarandereglering som finns i specialförfattningarna är av mycket skiftande innehåll. Vissa författningar har utförliga bestämmelser om förfarandet på det område författningen avser. Här kan nämnas —— förutom barnavårdslagen —— utlänningslagen (1954: 193), lagen (1954: 579) om nyk- terhetsvård, taxeringsförordningen (1956: 623) och folkbokföringsförord- ningen ( 1967:198 ). Flertalet specialförfattningar innehåller emellertid endast en ofullständig reglering av hur handläggningen skall gå till. De förfarandebestämmelser som har meddelats tar främst sikte på sådana frågor som man på det speciella Området ansett särskilt viktigt att reg- lera. Eftersom specialförfattningarna har tillkommit vid olika tidpunkter och med skilda syften präglas även procedurregler på i och för sig lik- artade förvaltningsfält av bristande enhetlighet. Frågor som har reglerats i en författning har i andra lämnats obesvarade. Spörsmål som är av principiellt samma slag har getts i sakligt hänseende skilda lösningar. Även den formella avfattningen av förfarandereglerna är i hög grad väx- lande.
Eftersom förvaltningsförfarandet i stor utsträckning har lämnats oreg- lerat i specialförfattningarna, har kompletterande regler utvecklat sig ge-
nom praxis. Den omständigheten att en författning saknar reglering av viss procedurfråga innebär sålunda inte att det helt lagts i myndigheternas egen hand att avgöra hur de skall förfara. Såväl genom prejudicerande avgöranden av Kungl. Maj:t i statsrådet eller regeringsrätten som genom analog tillämpning av regler i andra författningar, inte minst rättegångsbal- ken (RB), har för åtskilliga fall utbildats regler för myndigheternas hand- lande. Det torde här vara tillräckligt att erinra om några grundläggande principer, som sålunda kommit till uttryck. Sedan gammalt krävs av för- valtningsmyndigheterna att de skall iaktta objektivitet vid handläggningen av sina ärenden. Objektivitetsprincipen innefattar inte bara en skyldighet för myndigheterna att behandla lika fall lika utan också ett krav på att den beslutande tjänstemannen inte låter sig påverkas av ovidkommande hänsyn. Som en allmän grundsats gäller vidare att »ingen skall dömas ohörd». Principen kan sägas innebära, att ett för den enskilde oför- delaktigt beslut inte får meddelas, om han inte fått tillfälle att framföra sina synpunkter i ärendet (den s. k. kommunikationsprincipen). En annan faktor av grundläggande betydelse för den enskildes rättsskydd utgör be- svärsrätten. Även om uttryckliga besvärsbestämmelser saknas anses gälla en allmän rätt för den som beröres av ett beslut av statlig myndighet att ge- nom besvär få det omprövat av överordnad myndighet och i sista hand av Kungl. Maj:t.
Regler om förfarandet i förvaltningsdomstol
Uttryckliga regler om förfarandet i regeringsrätten saknas praktiskt taget helt. Domstolen torde i stor utsträckning analogiskt tillämpa bestäm- melserna i RB.
I stadgan (1959:545) för kammarrätten finns tämligen ingående be- stämmelser om förfarandet i kammarrätten. Reglerna härom är intagna i 22—43 55. I 24 % fastslås den skriftliga processen som huvudprincip och ges förutsättningarna för muntlig förhandling. Kammarrättsstadgan hän- visar i väsentliga hänseenden till Rst bestämmelser om hovrättsprocessen. Sålunda finns hänvisning till bestämmelserna i 9 kap. om straff och vite, i 12 kap. om rättegångsombud, i 35, 36, 38, 39 och 40 kap. om bevisning samt i 52 kap. om besvär.
Förfarandet i försäkringsdomstolen regleras i 7—14 55 lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol. Huvudprincipen är att förfarandet skall vara skriftligt, men domstolen kan förordna om muntlig handläggning, om den finner erforderligt att part eller annan hörs muntligen (9 €). Enligt 10 5 skall domstolen verka för att utredningen blir så fullständig som målets beskaffenhet kräver. Domstolen får enligt samma bestämmelse föranstalta om bevisning. I fråga om bevisning och förfarandet i övrigt hänvisar lagen till Rst bestämmelser. I 13 & föreskrivs att domstolens beslut skall grun-
das på vad handlingarna innehåller och på vad som eljest förekommit. Bestämmelsen markerar att muntlig handläggning syftar endast till att fullständiga det skriftliga materialet.
I fråga om förfarandet hos prövningsnämnd, som har åtskilliga dom— stolsmässiga drag, finns bestämmelser i 77—92 och 94 55 taxeringsförord- ningen samt i 46——49 åå taxeringskungörelsen (1957: 513). Förfarandet är skriftligt men med möjlighet till muntlig förhandling. Till skillnad från de nyssnämnda förvaltningsdomstolarna kan prövningsnämnd inte höra vittne eller sakkunnig på ed.
Bakgrunden till föreliggande utredningsförslag
Det förberedande utredningsarbetet
Mot bakgrund av den offentliga förvaltningens kraftiga tillväxt under de senaste årtiondena har vid flera tillfällen uttalats önskemål om en mer fullständig, enhetlig och överskådlig reglering av förfarandet hos förvalt- ningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Efter framställning av 1942 års riksdag (rskr 236) tillkallades år 1944 en sakkunnig1 för att göra en förberedande utredning angående reglering av förvaltningsförfarandet i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor. Utred- ningsmannen avlämnade år 1946 betänkandet Förvaltningsförfarandet (SOU 1946: 69). Betänkandet, som närmast hade karaktären av en planläggning av lagstiftningsarbetet på området, innehöll inte några författningsförslag utan utmynnade i uttalanden om önskvärdheten av lagstiftning beträffande olika till förvaltningsförfarandet hörande ämnen. Besvärsinstitutet beteckna- des som i särskilt hög grad förtjänt av närmare reglering.
Sedan betänkandet remissbehandlats tillkallades år 1949 tre sakkunniga för att fortsätta utredningen rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande problem (direktiv se 1950 års riksdagsberät- telse s. 44). Efter ett delbetänkande angående besvärstiden i administrativa mål (SOU 1953: 30) avgav utredningen, som antagit namnet besvärssak— kunniga, är 1955 principbetänkandet Administrativt rättsskydd ( SOU 1955:19 ). Sedan betänkandet remissbehandlats, fick de sakkunniga i upp— drag att även undersöka möjligheterna att reglera förvaltningsförfarandet i första instans (tilläggsdirektiv se 1959 års riksdagsberättelse s. 19).
Besvärssakkunnigas slutbetänkande
I sitt år 1964 avgivna slutbetänkande Lag om förvaltningsförfarandet ( SOU 1964:27 )2 föreslog besvärssakkunniga en lag om förfarandet i för— valtningsärenden i såväl första instans som besvärsinstans. Inte bara för-
1 Professorn Nils Herlitz. ' Betänkandet är undertecknat av landssekreteraren Olof Åkesson, ordförande, generaldi- rektören Ragnar Lundberg och ställföreträdande justitieombudsmannen Gustav Petrén.
farandet hos förvaltningsmyndigheter — inklusive Kungl. Maj:t i stats- rådet — utan också processen hos förvaltningsdomstolar inbegreps. Den föreslagna lagen skulle gälla både hos statliga och hos kommunala myn- digheter.
I sak begränsades tillämpningsområdet för den föreslagna lagen till vad de sakkunniga kallade administrativa partsärenden, dvs. förvaltningsären- den angående enskilda. Särskilda reservationer gjordes inte för enkla för- valtningsgöromål och inte heller för ärenden avseende beslut utan rätts- verkningar. Intet undantag föreslogs heller för ärenden angående förvalt- ning av statlig eller kommunal egendom eller för kommersiella ärenden över huvud taget. Målet för besvärssakkunniga var att det på förfarande- lagstiftningens område i fortsättningen skulle finnas två grundläggande lagverk, RB för rättegångsmålen och lagen om förvaltningsförfarandet för förvaltningsärenden angående enskilda.
Lagförslaget innehöll 155 paragrafer —— uppdelade på 20 kapitel —— med regler om bl.a. lagens tillämpningsområde, jäv, omröstning, tystnads- plikt angående vad som yttrats vid ärendes avgörande hos myndighet, protokoll, service, part och parts talan, ombud, ombuds fullmakt, biträde, inlaga, delgivning, frister, viten, ärendes anhängiggörande, ärendes utred- ning, särskilda utredningsmedel hos domstol, ärendes avgörande, förvalt- ningsbesvär, besvärstalans väckande, besvärsärendes utredning, besvärs- ärendcs avgörande, särskilda rättsmedel, kostnader och lagens ikraftträ- dande.
Lagstiftningen föreslogs genomförd på det sättet att lagen först antogs och utfärdades men inte tilläts träda i kraft förrän de viktigaste special- författningarnas förfaranderegler harmoniserats med lagens regler. Övriga specialförfattningar fick genomgås successivt efter lagens ikraftträdande och harmoniseras i mån av behov. Sedan lagen trätt i kraft, skulle en förfaranderegel med innehåll, som avvek från lagens ordning, kunna meddelas endast i specialförfattningar som tillkom under riksdagens med- verkan.
Som främsta ändamål för en lagstiftning om förvaltningsförfarandet satte besvärssakkunniga rättssäkerheten. Stor vikt borde fästas vid garantier för att avgörandena i förvaltningsärenden blev materiellt riktiga. De sakkun- niga påpekade att det för svenskt vidkommande måste hållas i minnet att förvaltningen inte stod under de allmänna domstolarnas kontroll. Särskilt betydelsefull var därför förvaltningsförfarandets uppbyggnad. Det gällde att så långt möjligt bygga in garantierna för rättssäkerheten direkt i förfarandet.
Besvärssakkunniga erinrade också om att den enskilde medborgaren borde ha rätt till ett hänsynsfullt och korrekt bemötande av myndig- heterna. Ett lagfästande av grundläggande regler, som tryggade en sådan ordning, utgjorde ett betydelsefullt led i strävandena att stärka den enskilde medborgarens ställning.
Hur förnämliga anordningar som än vidtogs för att stärka rättsskyddet i själva förfarandet, kunde det emellertid aldrig undvikas att oriktiga av- göranden trots allt träffades emellanåt. Besvärssakkunniga sade sig därför också fästa stor vikt vid att sådana rättelsemöjligheter utformades att före- kommande rättelsebehov så långt möjligt blev tillgodosedda.
En annan huvuduppgift för en lagstiftning om förvaltningsförfarandet var enligt besvärssakkunniga att skapa likformighet i handläggningshän- seende så långt det var ändamålsenligt. De betonade emellertid att kravet på likformighet måste träda tillbaka, där avvikelser påkallades av bärande sakliga och funktionella skäl.
Av de många principiella resonemang som besvärssakkunniga anförde till stöd för sina förslag redovisas här endast några av mer central bety- delse.
Beträffande möjligheterna att genomföra en enhetlig lagstiftning för för- valtningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar uttalade de sakkunniga att förvaltningsdomstol i regel hade att pröva den fullföljda saken i hela dess vidd. Domstolen trädde så att säga i förvaltningsmyndighets ställe med identisk sakprövningskompetens. Härigenom kunde den sägas fullgöra samma administrativa funktion som förvaltningsmyndigheten. Efter denna karakteristik förklarade besvärssakkunniga att förfarandet i alla grund- läggande avseenden borde vara uppbyggt på samma sätt hos förvaltnings- domstol som hos förvaltningsmyndighet och föreslog lagen tillämplig också på processen i förvaltningsdomstol. Behovet av mer kvalificerade utrednings- medel skulle tillgodoses genom ett särskilt kapitel med regler om utredning- en hos domstol.
I fråga om lagens tillämpningsområde i sakligt hänseende övervägde besvärssakkunniga en begränsning till ärenden vilka avgjordes genom förvaltningsakter, dvs. beslut med rättsliga verkningar. Enligt de sakkun- nigas mening var det emellertid av så stort värde att ordnade, enhetliga former iakttogs även i ärenden angående meddelande av upplysningar, avgivande av yttranden och förslag, lämnande av råd och anvisningar samt anmodanden av oförbindande slag m. m. att dessa inte borde undantas.
De sakkunniga diskuterade också om tillämpningsområdet borde be- gränsas till vissa från rättssäkerhetssynpunkt särskilt betydelsefulla ären- den, där ett mera processliknande förfarande framstod som eftersträvans- värt. En sådan begränsning skulle öka möjligheterna att utforma fasta och entydiga normer. De sakkunniga ansåg sig emellertid vid sina under- sökningar ha funnit att det även inom ramen för en lagstiftning med generell tillämpning i stort sett lät sig göra att skapa de garantier, vilka normalt krävdes för en trygg och ändamålsenlig handläggning. Med hjälp av speciallagstiftning kunde dessa sedan byggas ut på de områden där det behövdes. De fördelar som låg i stabilitet och likformighet inom förvalt— ningen i dess helhet, uppvägde enligt besvärssakkunnigas mening mer än
väl vad som till äventyrs gick förlorat genom att bestämmelserna på en- staka punkter inte alltid kunde göras lika fasta och utmejslade som eljest kanske varit möjligt. Fördelarna måste anses rättfärdiga en formalisering av förfarandet också i rutin- och bagatellärenden, så länge den inte inver- kade hinderligt på ärendenas handläggning.
När det gällde ärenden angående det allmännas affärsförvaltning, egendomsförvaltning och rena tjänsteprestationer, där avgörandena fick karaktär av partsbesked, fäste besvärssakkunniga vikt vid att det allmän- nas verksamhet där ofta var av stor faktisk betydelse för den enskilde på grund av att prestationer motsvarande det allmännas över huvud taget inte kunde fås på annat håll eller i vart fall inte fås lika förmånligt som hos det allmänna. Behov gjorde sig härigenom gällande av garantier för rättvis och likformig behandling, trots att rättsliga anspråk på prestationerna inte kunde framställas. Med hänsyn härtill gjordes inga undantag från lagens tillämpningsområde för dessa ärendens del.
Efter en inventering av de förfarandefrågor som syntes förtjänta av reglering i en lag om förvaltningsförfarandet uttalade besvärssakkunniga att behovet av normer var en sak men att en annan sak var om och i vad mån det var praktiskt möjligt att tillgodose behovet i en lagstiftning med generell räckvidd. Härom anförde de sakkunniga att det var av vikt att hålla i sikte att förfarandebestämmelser så till vida var att betrakta som en utbyggnad av de materiella förvaltningsrättsliga reglerna som de skulle gestalta de former under vilka den materiella rätten skulle omsättas i praktiskt skeende av rättslig betydelse. På grund härav måste tillses att bestämmelserna stod i ett ändamålsenligt funktionellt samband med de materiella rättsreglerna.
Vissa förfarandefrågor var så neutrala och ur den materiella rättens synvinkel så likgiltiga att de lät sig lösas generellt tämligen oberoende av sakens beskaffenhet i det särskilda fallet. Som exempel nämnde besvärs- sakkunniga frågor om handlingars ingivande, besvärstid, jäv, fullmakt och besluts dokumentation. När det gällde förfarandefrågor, som inte kunde bedömas förhållandevis oberoende av den materiella rättens inne- håll, vållades särskilda vanskligheter av den heterogenitet i sakligt hän- seende som kännetecknade förvaltningsmyndigheternas uppgifter. Lag- tekniskt borde problemen enligt besvärssakkunniga lösas genom att man avstod från att göra reglerna undantagslöst bindande och använde »börh regler i stället för »skallhregler och genom att man uppmjukade »skall»- regler med behovs-, lämplighets- och skälighetskriterier. Härigenom erhölls erforderlig flexibilitet. Förelåg behov av regler rörande en förfarandefråga men mötte hinder mot utfärdande av bindande föreskrifter, syntes det besvärssakkunniga vara att föredra att en »bör»-regel infördes framför att ingen bestämmelse alls meddelades. När det gällde förfarandeföreskrifter, som skulle tillämpas rörande saker av skiftande beskaffenhet, lät det sig
enligt besvärssakkunniga inte göra att i alla fall vinna enkla och precisa formuleringar. Man nödgades välja sådana ordalag som att en åtgärd skall vidtas, rom den inte finnes obehövlig eller olämplig», eller att den skall komma till stånd, »om det finnes erforderligt». Inte sällan måste utrymme också lämnas för viss skälighetsprövning. Det kunde t. ex. finnas lämpligt att stadga att något skall göras eller underlåtas, »när särskilda eller syn- nerliga skäl är därtill». Fördelen med regler av denna art var att de blev huvudregler, från vilka avsteg inte fick göras utan att bärande skäl klart kunde redovisas.
I fråga om lagstiftningens omfattning framhöll besvärssakkunniga att en viss utförlighet inte kunde undvikas t. ex. när det gällde regleringen av ut- redningsförfarandet, men att allmänt sett förfarandet i första instans inte kunde regleras lika utförligt som besvärsförfarandet. De sakkunniga hade haft som riktpunkt att utforma reglerna med så hög grad av utförlighet som varit möjlig med hänsyn till de mångskiftande situationer i vilka de skulle tillämpas. En tämligen utförlig och detaljerad reglering fann besvärs- sakkunniga inte bara möjlig utan också önskvärd i fråga om t. ex. jäv, om- röstning, ombud, fullmakt och delgivning. Det måste enligt de sakkunniga antas vara enbart till fördel för myndigheterna att i dessa hänseenden ha en i stort sett uttömmande normering att tillgå. Även för de enskilda med- borgarna var det av värde att detaljerade bestämmelser fanns i dessa ämnen under förutsättning att normeringen inte gick så långt att risker uppstod för rättsförluster
Rcmissyttrandena över besvärssakkunnigas slutbetänkande
Besvärssakkunnigas slutbetänkande fick ett blandat mottagande vid re- missbehandlingen. Det fanns visserligen åtskilliga remissinstanser som ställde sig positiva till en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de sak- kunnigas förslag. Många yttranden innehöll emellertid stark kritik mot för— slaget. Kritiken gick i allmänhet ut på att besvärssakkunniga skjutit över målet när det gällde att tillgodose rättssäkerhetsintressena genom förfarande- bestämmelser.
I det följande redovisas huvudsakligen endast vissa kritiska yttranden i frågor av central betydelse. En utförlig redogörelse för remissutfallet åter- finns i SOU 1968: 27 s. 21.
JO framhöll att en reglering av förfarandet var endast en av de faktorer, som främjade rättssäkerheten i förvaltningen, och att den faktorn ej ensam eller ens främst kunde skapa trygghet för riktiga beslut. Frågor om t. ex. myndighetsorganisationen, tjänstemannautbildningen och inte minst de ma- teriella bestämmelsernas utformning tedde sig enligt hans mening i princip väsentligare. Betydelsen från rättssäkerhetssynpunkt av en procedurregle- ring blev därför helt naturligt beroende av hur förhållandena i övrigt gestal-
tades inom förvaltningen. Om det förhöll sig så att vårt land i skilda hän- seenden hade ett tämligen väl utbyggt rättsskyddss'ystem i förhållande till många andra länder, kunde man — även om vissa procedurfrågor förvisso var av väsentlig betydelse från rättssäkerhetssynpunkt —— helt allmänt säga att en utförligare procedurreglering hos oss fick en relativt sett mindre betydelse från den angivna synpunkten. JO framhöll också, att procedur- frågorna sinsemellan var av mycket växlande betydelse. I inte obetydlig utsträckning var det fråga om regler som väsentligen tjänade rena ordnings- syften eller som i varje fall från rättssäkerhetssynpunkt tedde sig tämligen perifera. Slutsatsen blev att intresset framför allt borde inriktas på de från rättssäkerhetssynpunkt essentiella spörsmålen.
Försäkringsinspelctionen framhöll att den offentliga förvaltningen inte borde underkastas formregler, som visserligen i enstaka fall kunde vara av värde från snäva rättssäkerhetssynpunkter men som äventyrade eller hind- rade de snabbhets- och effektivitetssträvanden inom svensk offentlig förvalt- ning, som bäst gagnade medborgarnas intressen, om man såg frågorna i stort. Det borde observeras, att om de krav, som i förfarandehänseende ställ- des på ämbetsverken, hindrade dem från att fungera tillfredsställande, även rättssäkerheten blev lidande. Den kritik, som i allmänhet riktats mot förvalt- ningsmyndigheterna, hade gått ut på att myndigheterna uppträtt alltför osmidigt och formalistiskt. Det borde under dessa förhållanden inte komma i fråga att vid en lagstiftning om förvaltningsförfarandet uppställa regler, som gjorde förfarandet hos de egentliga förvaltningsmyndighetema väsent- ligt mer tidskrävande och formbundet än nu. Enkelheten' och snabbheten i förvaltningen var värden, som inte fick äventyras.
Flera remissinstanser förordade en kortare och enklare lag om förfarandet hos förvaltningsmyndighet än den som besvärssakkunniga hade föreslagit. Sålunda ansåg nio ledamöter av regeringsrätten (regeringsråden Eckerberg, Lorichs, Nevrell, Hegrelius, Wilkens, Ringdén, Björne, Martenius och Cars) att den föreslagna lagen var för vidlyftig för att lämpa sig för det stora fler- talet myndigheter i första instans. Särskilt hänvisningarna till BB kunde antas te sig främmande för åtskilliga myndigheter i första instans med starkt specialiserade arbetsuppgifter. Vidare kunde svårigheter uppkomma till följd av det obestämda och svävande innehållet i många paragrafer. För förvaltningsverksamheten i första instans borde det därför vara mest ända- målsenligt med en jämförelsevis kort förfarandelag, som överskådligt och i så klara ordalag som möjligt uttryckte grundsatser, som borde iakttas i rätts- säkerhetens intresse, t. ex. om jäv. För försäkringsdomstolen framstod det som uppenbart, att besvärssakkunniga drivit sin strävan efter likformighet i handläggningshänseende för långt. Den dömande verksamhetens behov hade vidare i alltför stor utsträckning satt sin prägel på reglerna för det egentliga förvaltningsförfarandet med en alltför vidlyftig reglering av detta som följd. Försäkringsdomstolen förordade för sin del en mindre omfattande lagstift-
ning för de egentliga förvaltningsmyndigheterna. I denna skulle meddelas vissa allmänna förfaranderegler beträffande sådana spörsmål som var i huvudsak gemensamma för sådana myndigheter i allmänhet, exempelvis frågorna om jäv, delgivning och kommunikation samt besvärstid. Enligt luftfartsstyrelsens mening skulle ett så noga reglerat förfarande som det av besvärssakkunniga föreslagna komma att ställa mycket stora krav på per- sonalen i olika grader och kräva juridisk skolning i utökad omfattning. En förenkling och nedskärning av förslaget var synnerligen önskvärd och kunde göras utan att avkall gjordes på kravet om materiellt riktiga beslut.
Den utvidgning av den ursprungliga lagstiftningsuppgiften, som låg i att inte bara besvärsförfarandet utan också förfarandet i första instans skulle ingå, föranledde få uttalanden och nästan alla gick i tillstyrkande riktning. De förut nämnda nio ledamöterna av regeringsrätten framhöll att handlägg- ningen i första instans i realiteten inte framstod som något första led i ett enhetligt förfarande, där också besvärsförfarande ingick. Väsentliga skilj- aktigheter kunde påvisas mellan förvaltningsförfarande i första instans och administrativt besvärsförfarande, t. ex. att en besvärsmyndighet vid sin prövning är bunden av omfattningen av det överklagade beslutet och av yrkandena, medan en myndighet i första instans ofta får handla oberoende av yrkanden. De framhöll vidare att besvärsmyndigheterna sinsemellan var tämligen jämförbara i fråga om sammansättning och tillgång till administra- tivt utbildade och tränade krafter, medan myndigheterna i första instans var mycket olika till organisation och personaluppsättning. Skiljaktigheterna syntes dem i själva verket så väsentliga att det ingalunda kunde sägas ligga i sakens natur, att så skilda områden av offentlig verksamhet i förfarande- hänseende skulle regleras enhetligt och i gemensam lagstiftning. De olik- artade förhållandena kunde snarare antas kräva en lösning i motsatt rikt- ning. De förordade, att lagstiftningsuppgiften delades upp på en författning om administrativt besvärsförfarande, som grundades på besvärssakkunnigas förslag, och en jämförelsevis kort förfarandelag för första instans.
I fråga om lagens tillämpning hos förvaltningsdomstol ansåg kammar- rätten att en lagstiftning, vars primära ändamål var att reglera förfarandet hos förvaltningsmyndigheter skulle tyngas av de särskilda regler, som måste gälla för domstolsförfarandet. Kammarrätten förmodade också att reglerna om förfarandet hos förvaltningsmyndighetema skulle kunna ges en för dessa myndigheter bättre avvägd utformning, om man inte eftersträvade bestäm- melser som kunde tillämpas också hos förvaltningsdomstolarna. En gemen- sam lagstiftning var vidare ägnad att motverka det understrykande av för- valtningsdomstolarnas likställighet med de allmänna domstolarna som var önskvärt.
Förvaltningsdomstolslcommittén kritiserade besvärssakkunnigas jämförelse mellan förvaltningsdomstolar och rättstillämpande förvaltningsmyndigheter i fråga om prövningskompetens och funktioner i övrigt. Kommittén fram-
höll bl.a. att besvärssakkunniga inte tillräckligt besinnat det viktiga förhål- landet, att när statsmakterna bestämt, att en del rättsligt färgade besvärsmål skulle fullföljas inte till överordnad administrativ myndighet utan till för- valtningsdomstol, detta skett bl.a. därför att man önskat en annan sorts prövning än den som skedde hos administrativ myndighet —— mer juridiskt betonad och mer domstolsmässigt grundlig. För kommittén var det uppenbart att förvaltningsdomstolarnas handläggning och arbetssätt stod mycket nära de allmänna domstolarnas rättskipande verksamhet, särskilt till den del dessa tillämpade skriftlig procedur, och vitt skilde sig från den handlägg- ning av partsärenden, som förekom hos ett stort antal även centrala förvalt- ningsmyndigheter.
Reformer i fråga om förvaltningsdomstolssystemet
Under 1960-talet har bedrivits ett omfattande utredningsarbete i syfte att uppnå organisatoriska förbättringar i den domstolsmässiga besvärspröv- ningen på förvaltningens område. Som ett resultat av detta arbete står nu en omorganisation och en utbyggnad av förvaltningsdomstolarna inför sitt ge- nomförande.
Kungl. Maj:t har i remiss till lagrådet den 20 mars 1970 lagt fram en rad lagförslag, som innebär en genomgripande omorganisation av den högsta förvaltningsrättskipningen. Enligt förslagen, som skall träda i kraft den 1 januari 1972, förskjuts tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärspröv- ningen av förvaltningsärenden från regeringsrätten till kammarrätt. Mål, som enligt gällande ordning fullföljs från förvaltningsmyndighet till rege- ringsrätten, skall i allmänhet i stället prövas av kammarrätt. Möjligheterna att få mål, som avgjorts av kammarrätt, överprövade av regeringsrätten be- gränsas samtidigt till att i princip gälla endast prejudikatfall. Regeringsrät- ten omvandlas härigenom till huvudsakligen en prejudikatinstans. I samband med omläggningen byggs kammarrättsorganisationen ut kraftigt, bl.a. ge- nom inrättande av en ny kammarrätt i Göteborg. Reformen bygger på för- valtningsdomstolskommitténs betänkande Förvaltningsrättskipning (SOU 1966:70). Till skillnad från betänkandet innehåller lagrådsremissen inte några förslag till bestämmelser om förfarandet i regeringsrätten och kam- marrätten, utan det förutskickas att sådana kommer att bli framlagda i särskild ordning.
Statsmakterna har vid 1970 års riksdag fattat beslut om riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen (prop. 19701103, SU 132, KU 34, rskr 248 och 308) , som bl. a. går ut på att inom länsstyrelsens ram fr.o.m. den 1 juli 1971 inrättas två domstolar, Iänsskatterätt och läns- rätt. I Överensstämmelse härmed har Kungl. Maj:t den 20 november 1970 beslutat att till lagrådet remittera förslag till lag om skatterätt och länsrätt. Enligt förslaget skall i varje län inrättas en Iänsskatterätt, som bl.a. skall
överta den nuvarande prövningsnämndens uppgifter. Samtidigt omvandlas den nuvarande mellankommunala prövningsnämnden till mellankommu- nala skatterätten. I varje län inrättas dessutom en länsrätt för handläggning av vissa rättsligt kvalificerade ärenden som nu handläggs på länsstyrelsernas landskanslier, såsom barnavårds- och nykterhetsvårdsärenden och ärenden om återkallelse av körkort. I likhet med lagrådsremissen den 20 mars 1970 innehåller lagrådsremissen den 20 november 1970 inte förslag till förfarande- regler för ifrågavarande domstolar.
Till grund för reformerna angående förvaltningsrättskipningen på läns- planet ligger bl.a. länsförvaltningsutredningens betänkande Den statliga länsförvaltningen (SOU 1967:20 och 21), landskontorsutredningens betän- kande Skatteförvaltningen (SOU 1967:22) och en inom civildepartementet upprättad promemoria med förslag till lag om skatterätt och länsrätt (Sten- cil C 1970: 3). I anslutning till landskontorsutredningens betänkande utarbe- tades inom finansdepartementet förslag till lag om skatterätt (SOU 1967: 24), som innehöll både organisatoriska och processuella bestämmelser för de i betänkandet föreslagna skatterätterna.
Föreliggande utredningsförslag och remissyttranden
Förfarandet hos förvaltningsmyndighet
Arbetsgruppens förslag till förvaltningslag
Förslaget till förvaltningslag utgör en överarbetning av besvärssakkunnigas slutbetänkande under beaktande av remissutfallet.
Arbetsgruppen framhåller inledningsvis att en reglering av förvaltnings- förfarandet bara utgör en av de faktorer som främjar rättssäkerheten i för- valtningen. Detta förhållande talar enligt arbetsgruppens åsikt dock inte mot att ansträngningar görs att få en sådan reglering till stånd, i all synner- het inte som det står klart att en allmän reglering av förvaltningsförfarandet är en av de viktigaste av dessa faktorer. Man bör då inte lämpligen ge upp tanken på en allmän lag och söka kompensera förlusten genom en mer om- sorgsfull utformning av specialförfattningarnas förfaranderegler.
Arbetsgruppen framhåller att nutida krav på snabbhet, effektivitet och rättssäkerhet inte tillgodoses med gällande bestämmelser. Inte bara rättssä- kerheten utan också arbetseffektiviteten främjas allmänt sett av ordnade handläggningsformer. De rättsliga traditioner, som tar sikte på enskilds rättssäkerhet i förvaltningsförfarandet, förmår inte att tränga igenom av egen kraft på många håll hos nybildade myndigheter och lokala organ. Arbetsgruppen kommer därför liksom besvärssakkunniga till slutsatsen att allmänna regler om förvaltningsförfarandet bör komma till stånd främst
med tanke på rättssäkerheten. Mot bakgrund av innehållet i remissyttrande- na framstår emellertid en grundlig omprövning av besvärssakkunnigas lag- förslag som oundviklig i fråga om reglernas tillämpningsområde, innehåll och omfattning.
I fråga om tillämpningsområdet för en allmän förfarandelagstiftning erin- rar arbetsgruppen om att nio ledamöter av regeringsrätten har föreslagit att lagstiftningsuppgiften delas upp på en författning om administrativt besvärs- förfarande, som grundas på besvärssakkunnigas förslag, och en jämförelsevis kort förfarandelag för första instans. En sådan lösning kan enligt arbets- gruppens mening ha fog för sig om en utförlig reglering av besvärsförfaran- det önskas. Arbetsgruppen utgår från att detta inte är fallet. Den naturliga lösningen blir då att reglerna om besvärsförfarandet och förfarandet i första instans samlas i en och samma författning. Arbetsgruppen föreslår därför en samlad reglering av förvaltningsförfarandet i en lag, kallad »för- valtningslagr .
När det gäller förvaltningslagens tillämpning på processen hos förvalt- ningsdomstol påpekar arbetsgruppen att de flesta instanser som uttalat sig i frågan redovisat en avvisande inställning till förslaget att meddela gemen- samma procedurregler för såväl förvaltningsrättskipningen som förfarandet hos egentliga förvaltningsmyndigheter. Arbetsgruppen erinrar vidare om att i förvaltningsdomstolskommitténs förslag till lagar om regeringsrätten och kammarrätt tagits in bestämmelser om förfarandet motsvarande dem som finns i lagen om försäkringsdomstol. Arbetsgruppen anser därför att förvaltningslagen bör inriktas i princip på den genuina förvaltningen. Vissa bestämmelser i lagen, nämligen bestämmelserna om ingivande av handling, parts insyn i utredningsmaterialet samt tid och sätt för anförande av besvär, skall dock enligt arbetsgruppens förslag gälla även hos förvaltningsdom- stolarna.
I fråga om tillämpningen i sakligt hänseende innebar besvärssakkunnigas förslag att lagen om förvaltningsförfarandet skulle gälla vid handlägg- ningen av vad som kallades administrativa partsärenden. Arbetsgruppen påpekar att detta begrepp har blivit mycket vittfamnande med den defini- tion det getts av besvärssakkunniga. Det innesluter sålunda även de allra enklaste förvaltningsgöromål och därjämte ärenden som avgörs genom be- slut utan rättsverkningar. Vidare inrymmer det kommersiella ärenden, ärenden angående egendomsförvaltning och andra ärenden som avgörs genom avtal eller s.k. partsbesked. Den allmänna uppfattningen bland re- missinstanserna är att besvärssakkunniga härmed skjutit över målet. Det skulle enligt många remissinstansers mening vara varken behövligt eller lämpligt att i en lag om förvaltningsförfarandet reglera handläggningen be- träffande andra förvaltningsärenden än sådana som angår enskildas rättig- heter och skyldigheter gentemot det allmänna eller inbördes och som avgörs
genom bindande förvaltningsbeslut. I stort sett skulle tillämpningsområdet i enlighet härmed då begränsas till ärenden, i vilka förvaltningsmyndig- hetema i egenskap av organ för det allmänna och med stöd i författning ensidigt meddelar beslut som får bestämda rättsliga verkningar av positiv eller negativ innebörd för den enskilde. Arbetsgruppen benämner sådana ärenden förvaltningsrättsliga partsärenden.
Arbetsgruppen framhåller att remissinstanserna i fråga framför allt synes ha haft sådana regler för ögonen som bestämmer det processuella skeendet, t. ex. regler om kommunikation, beslutsmotivering, beslutsdelgivning och be- svärshänvisning, när de förordat en begränsning av tillämpningsområdet till de förvaltningsrättsliga partsärendena. Remissinstanserna har inte velat se dessa centrala moment i handläggningen utformade med rättegång som förebild för andra än sådana ärenden. Enligt arbetsgruppens mening bör emellertid en förvaltningslag innehålla åtskilliga andra bestämmelser än sådana processregler. Där bör återfinnas regler av närmast ordningsteknisk natur, såsom regler om ingivande av handling och om anförande av besvär. Vidare märks regler om parts insyn i utredningsmaterialet. Bland det, som inte hänför sig till det processuella skeendet, nämner arbetsgruppen också frågan om jäv. Annat blir blandat arbetsmetodiskt och processuellt, t. ex. bestämmelserna om remissförfarandet. Dessa olika omständigheter gör att förvaltningslagen som helhet inte lämpligen bör få sitt tillämpningsområde begränsat till förvaltningsrättsliga partsärenden. I stället bör lagen ges en allmän syftning men tillämpningsområdet för dess processregler begränsas i princip till förvaltningsrättsliga partsärenden.
När det gäller förvaltningslagens omfattning tar arbetsgruppen till en början upp frågan om lagen skall ges karaktär av en ramlag som sätts i kraft sakområde för sakområde genom särskilda lagstiftningsbeslut. För att lagen skall bli tillämplig i barnavårdsärenden, taxeringsärenden eller personal- administrativa ärenden, fordras då en uttrycklig regel härom i lagstiftningen på resp. område. Denna teknik har obestridliga fördelar, fortsätter arbets- gruppen, och har begagnats t. ex. i fråga om allmänna verksstadgan (1965: 600). Om den skall väljas i förevarande sammanhang eller inte, blir emeller- tid helt naturligt beroende av hur pass allmän tillämpning man uppställer som mål. Vill man täcka in större delen av det svenska förvaltningsfältet, blir tekniken mycket opraktisk. Tänker man sig däremot en tillämpning som begränsar sig till de mest betydelsefulla sakområdena, är tekniken däremot överlägsen varje annan lösning.
En lagstiftning med sådan utförlighet som den av besvärssakkunniga föreslagna torde enligt arbetsgruppen inte kunna sättas i kraft mer än på ett begränsat antal områden, där myndigheterna har personella och andra resurser att rätt förstå och i praktiken omsätta sådana regler. Skulle den tänkta lagstiftningen byggas upp så som besvärssakkunniga föreslagit,
borde den därför ges karaktär av. en ramlag. Stora värden skulle emellertid då gå förlorade genom att förvaltningsförfarandet förblev oreglerat på en mängd områden, där ett påtagligt behov föreligger inte av en omfattande förfarandereglering men väl av ett antal fasta hållpunkter för handlägg- ningen. Lagen skulle därmed mer eller mindre förfela sitt syfte. Arbets- gruppen avvisar därför tanken på en ramlag. I valet mellan en lagstiftning som har förutsättningar att tillgodose nämnda behov och som kan ges en i princip allmängiltig karaktär, å ena, och en lagstiftning som bara skulle beteckna en ytterligare utveckling av förfarandet på ett begränsat antal områden där förhållandena ofta redan är i stort sett tillfredsställande, 'å andra sidan, finner arbetsgruppen övervägande skäl tala för det förra al- ternativet. Härtill kommer att ramlagsmetodiken inte går att tillämpa be- träffande frågor om besvärstid, handlings ingivande m.m., för vilka en generell tillämpning på hela förvaltningsfältct är oundgängligen nödvändig.
Arbetsgruppen erinrar i det följande om att det vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas betänkande uttalades farhågor för att en generell reglering av förvaltningsförfarandet skulle ställa sådana krav på myndig- heterna att den skapade behov av större personella resurser och större drifts- anslag. I remissyttrandena framhölls också att många myndigheter saknade den administrativt kvalificerade personal som behövdes för en riktig tillämpning av de sakkunnigas lagförslag. Vidare befarade man att förslaget skulle innebära en formalisering som gjorde det svårt för den enskilde att föra sin talan utan hjälp av juridiskt sakkunnig person.
Arbetsgruppen finner det självklart att lagstiftningen inte får utformas så att några onödiga krav ställs på handläggningen. Beträffande varje ifråga- satt handläggningskrav måste prövas, om det verkligen är nödvändigt för rättssäkerheten. Man kan emellertid inte nöja sig med den prövningen. Det måste också stå klart att myndigheternas resurser —— främst de personella — förslår till ett förverkligande av det tänkta handläggningskravet. Reformen av förvaltningsförfarandet torde nämligen i allt väsentligt vara hänvisad till att ske inom ramen för redan tillgängliga personella och ekonomiska resurser.
Arbetsgruppen förmodar att remissinstansernas farhågor har föranletts redan av lagförslagets vidlyftighet. En författning med 155 paragrafer blir svåröverskådlig och mindre lätt att hantera. Det kan synas mycket begärt att av landets alla förvaltningsmyndigheter kräva att de skall behärska ett så omfattande författningsmaterial. I synnerhet gäller detta naturligtvis myndigheter med personal som har annan grundskolning än rent admini- strativ och juridisk.
I fråga om förvaltningslagens innehåll framhåller arbetsgruppen att redan begränsningen till förfarandet hos förvaltningsmyndigheter medför en minsk— ning av antalet regler i förhållande till besvärssakkunnigas lagförslag. Spe-
cialreglerna om särskilda utredningsmedel hos domstol utgår sålunda. Enligt arbetsgruppen har emellertid de sakkunnigas förslag även i andra avseenden tagit intryck av att reglerna avsetts bli tillämpliga hos både förvaltnings- myndigheter och förvaltningsdomstolar. Som exempel på bestämmelser, vilka saknar större intresse utanför domstolskretsen, nämner arbetsgruppen reg- lerna om omröstning, om formellt sammanträde för muntlig handläggning och om besvärsmyndighets utredningsbefogenheter. Sådana regler kan enligt arbetsgruppens mening utan tvekan undvaras i en lag som inte skall tilläm- pas av förvaltningsdomstolar. '
I fråga om de av besvärssakkunniga föreslagna reglerna om särskilda rättsmedel framhåller arbetsgruppen att det har hävdats att de är att betrakta som föreskrifter vilka riktar sig till domstolarna, främst då regeringsrätten (och högsta domstolen). Även om de också måste anses ha betydelse som vägledning till allmänheten om möjligheterna till rättelse i extraordinär ordning, synes de dock knappast höra hemma i en sådan förvaltningslag som arbetsgruppen föreslår. De har därför inte tagits med. Arbetsgruppen uttalar att det behov av lagstiftning som här dock otvivelaktigt ger sig till känna i stället skulle kunna tillgodoses genom en särskild lag motsvarande den som gällde för rättegångsmålen före Rst tillkomst.
Arbetsgruppen framhåller att besvärssakkunnigas lagförslag innehåller yt- terligare ett stort antal paragrafer. Reglerna i fråga har visserligen i all- mänhet inte utsatts för några allvarligare erinringar från remissinstansernas sida innehållsmässigt sett. Sammantagna ger de emellertid enligt arbets- gruppens mening ett massivt och arbetsödande intryck. Enbart en genom— läsning av paragraferna för kontroll i ett ärende av att ingen obligatorisk åtgärd förbisetts skulle bli tidsödande och tynga handläggningen.
Arbetsgruppen tar fasta på kritiken mot besvärssakkunnigas målsätt- ning att åstadkomma en så hög grad av utförlighet som är möjlig med hänsyn till de skiftande förhållandena i förvaltningen. Det gäller här en lag, som skall tillämpas på ett mycket stort fält, där inte bara sakfrågornas. utan också de ansvariga organens karaktär skiftar i oerhört hög grad. Väg- ledande anvisningar om hur ärendena skall handläggas har sitt givna värde, men i många fall kan det inte vara nödvändigt att ge dem i lag. Blir de för talrika i en lag och behandlar de alltför banala ting, undanskymmer de lätt de väsentliga och centrala frågorna och kan motverka syftet med lagstift- ningen. För att lagen skall få den rätta effekten bör den enligt arbetsgrup- pens mening begränsas till de från rättssäkerhetssynpunkt essentiella spörs— målen.
Arbetsgruppen nämner som exempel på bestämmelser i besvärssakkunnigas lagförslag, som är självklara till innehållet och därför överflödiga, bestäm- melser om rådrum och ursäktlig underlåtenhet, om ärendes anhängighet och framställning varigenom talan väcks, om allmänna grundsatser för ärendes
utredning, om vägledning och om utnyttjande av handling hos myndighet samt om att ärende skall avgöras så snart det kan ske och om bevispröv- ningen. Arbetsgruppen anser att sådana frågor utan olägenhet kan över- lämnas åt praxis.
Arbetsgruppen framhåller att besvärssakkunnigas lagförslag på några punkter innehåller föreskrifter som närmast rör ordningsfrågor. Hit hör bestämmelser om protokoll och service, om felinkommen inlaga och om dokumentation av beslut. Sådana bestämmelser bör i stället tas in i instruk- tioner och liknande administrativa författningar.
Som en allmän synpunkt inför de fortsatta övervägandena framhåller ar- betsgruppen vikten av att lagstiftningen blir kort, enkel och lättöverskådlig. Detta är en förutsättning för att lagverket skall kunna bli var mans egendom på den offentliga förvaltningens alla disparata fält och hos alla dess myn- digheter av skilda slag. Det gäller enligt arbetsgruppens mening att i det nu aktuella lagstiftningsskedet så kort och kärnfullt som möjligt slå fast och pränta in de verkligt betydelsefulla grundsatserna för förvaltningsförfarandet och det som hänger nära samman med dem. Sedan erfarenhet vunnits om tillämpningen av en kort förfarandelag, kan övervägas om den bör byggas ut med ytterligare regler. Förekommande behov av allmänna anvisningar och central vägledning i andra förfarandefrågor än lagstiftningen behandlar kan under tiden i stället tillfredsställas genom administrativa föreskrifter o. d. Rättspraxis har tidigare fullgjort en viktig funktion i detta hänseende och bör givetvis också i framtiden kunna göra det.
Arbetsgruppen framhåller att det förda resonemanget inte är lika berätti- gat för besvärsförfarandets del som för förfarandet i första instans. Besvärs- förfarandet är mer homogent och tål en betydligt utförligare reglering än förfarandet i första instans. Hos besvärsorganen finns tjänstemän med juridisk utbildning vilka är tränade i lagtillämpning. I och för sig skulle därför en tämligen utförlig reglering kunna tänkas för besvärsförfarandet. Arbetsgruppen har av flera skäl inte valt den vägen. Besvärsförfarandet hos förvaltningsdomstolarna kommer att regleras i en eller flera särskilda lagar om processen hos dem. De regler som tas in där lämpar sig i betydande omfattning för analogisk tillämpning hos administrativa besvärsmyndigheter. En särskild reglering av förfarandet hos dem skulle därför i mångt och mycket te sig som dubbelarbete. Ytterligare framhålls att besvärsförfarandet redan i praxis vunnit sådan stadga att behovet av kodifiering inte är särskilt påtagligt. Det synes utan fara för rättssäkerheten också framdeles kunna vara oreglerat i sina detaljer. Även i fråga om besvärsförfarandet bör man därför enligt arbetsgruppen kunna begränsa sig till de från rättssäkerhets- synpunkt viktigaste frågorna vid regleringen i förvaltningslagen.
Enligt arbetsgruppens mening innehåller besvärssakkunnigas lagförslag vissa regler, som är tämligen invecklade till sin natur men av vilka något mer påtagligt behov inte tycks göra sig gällande. Dessa regler verkar tyngan-
de på lagen på ett sätt som inte står i rimligt förhållande till den fördel som kan dras av dem. Arbetsgruppen anser därför att de inte bör tas med i en lag, som skall lända till allmän efterrättelse på förvaltningsfältet, utan i stål- let i mån av behov tas in i specialförfattningarna. På denna grund bortfaller bestämmelser om parts- och processbehörighet samt om fullmakt, om för- farandevite och om påföljd vid ordningsförseelse, om föreläggande för part, om verkan av parts tystnadsplikt, om handlings privata karaktär, om parts rätt att vägra medverkan, om sakkunnig och om syn.
Arbetsgruppen konstaterar att det efter den företagna genomgången av lagförslaget i stort sett återstår bestämmelser i ämnen, som får anses vara av central betydelse, nämligen frågor om jäv, rätt att föra talan genom om- bud eller med hjälp av biträde, inlaga, delgivning, parts medverkan vid ut- redningen, partsoffentlighet, kommunikation, anteckning om muntlig upp- gift, avvisande och avskrivning, underlag för ärendes avgörande, besluts av- fattande och motivering, besvärshänvisning, tillkännagivande av beslut, tid— punkt för besluts ikraftträdande, rättelse av oriktighet i beslut, normbeslut, besvär och besvärsförfarande samt kostnad. En del av dessa ämnen bör enligt arbetsgruppens åsikt inte regleras i detta sammanhang. I betänkandet erinras särskilt om att frågan om kostnad brutits ut till särbehandling och att den 1 mars 1968 tillkallats särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda frågorna om kostnaderna i förvaltningsförfarandet, om rättshjälp i förvalt- ningsärenden och om offentligt biträde åt part i sådana ärenden. Det påpekas också att frågan om delgivning i förvaltningsförfarandet tagits upp till sär- skild reglering.
För att reglera de handläggningsfrågor rörande första instans som sålunda återstår behövs enligt arbetsgruppen inte något större antal paragrafer. De blir inte fler än att de utan svårighet kan införlivas med det kunskapsstoff som en tjänsteman i övrigt måste besitta för att kunna handlägga ett förvalt- ningsärende. Man behöver därför inte hysa någon oro för att förekomsten som sådan av en förvaltningslag skulle komplicera förvaltningsarbetet i första instans över hövan. Vad gäller besvärsförfarandet vänder sig reglerna till en relativt begränsad krets av myndigheter, som i allmänhet har tjänste- män med juridisk skolning, för vilka frågeställningarna står levande vare sig de regleras i lag eller ej.
Däremot kan naturligtvis innehållet i bestämmelserna vålla större eller mindre komplikationer såväl i första instans som i besvärsinstans, framhåller arbetsgruppen vidare. Det gäller framför allt de krav på handläggningen som kan ställas genom regler om kommunikation, beslutsmotivering och beslutsexpeditions förseende med besvärshänvisning. Reglerna får naturligt- vis inte utformas så att handläggningen av abstrakta rättssäkerhetshänsyn omgärdas med formaliteter, som i det stora flertalet fall inte tjänar något praktiskt syfte men som tynger handläggningen och drar uppmärksamheten från sak- till procedurfrågor. En skyldighet att förse varje överklagbart be—
slut, som går någon emot, med besvärshänvisning kan t.ex. i många fall föranleda tidsödande överväganden och diskussioner om besluts överklag- barhet m.m. utan praktisk nytta därför att det när allt kommer omkring inte finns någon som är intresserad av att anföra besvär. Det sagda gäller inte minst för de kommunala myndigheternas del. Enligt arbetsgruppens mening har besvärssakkunniga på denna och åtskilliga andra punkter gått längre i sina krav på åtgärder med uppgift att trygga rättssäkerheten än som är försvarligt med tanke på personal och arbe-tsekonomi i dagens läge. Be- stämmelserna torde inte sällan kunna mjukas upp i flera hänseenden utan att några väsentliga rättssäkerhetsintressen blir eftersatta men med bety- dande lättnader för det praktiska förvaltningsarbetet som resultat.
Arbetsgruppen framhåller vidare att praxis t. ex. i fråga om kommunice- ring och motivering växlar myndigheterna emellan. Ibland finner det sin för- klaring däri att en myndighet har att behandla ett så stort antal ärenden inom så begränsad tid att handläggningen måste förenklas radikalt för att myndigheten skall kunna bemästra sin förvaltningsuppgift. I andra fall torde förklaringen till att en myndighet inte ägnar samma uppmärksamhet åt dessa frågor som andra myndigheter, vilka tillhör samma kategori eller vilkas arbetsvillkor eljest är jämförbara, vara att söka i bristande intresse eller känsla för saken eller felande kännedom om frågeställningarna. Har exempelvis en regional myndighet till följd av frånvaron av uttryckliga reg- ler om beslutsmotivering underlåtit att med sina handläggningsrutiner in- förliva motivering av avslagsbeslut, blir följden av att motiveringsskyldighet införs på myndighetens sakområde, att en ny handläggningsrutin tillkom- mer, som sannolikt i någon mån ökar tids- och arbetsåtgången. Om flertalet andra regionala myndigheter inom samma hierarki i jämförbara situationer funnit det möjligt att inom ramen för sina resurser fullgöra den handlägg— ningsåtgärd det gäller, utgör det emellertid ett övertygande vittnesbörd om att kravet på åtgärden är rimligt och överkomligt. Det kan då inte gärna göras gällande att det obehörigen hämmar handlingsfriheten, inkräktar på intresset av arbetsrationalisering eller eljest främjar rättssäkerheten på otill- börlig bekostnad av effektiviteten.
Vad gäller riskerna för att en allmän reglering av förvaltningsförfarandet skulle leda till att den enskilde skulle nödgas anlita juridisk hjälp i större utsträckning än f. n. erinrar arbetsgruppen om att utförliga förfaranderegle- ringar skett exempelvis på socialvårdens och skatteväsendets områden. Er- farenheterna från tillämpningen där ger inte belägg för att förekomsten av lagfästa handläggningsregler tvingat den enskilde att anlita juridiskt biträde för att komma till sin rätt. Reglerna har i främsta rummet tillkommit för att främja den enskildes rättsskydd och torde snarare ha haft den effekten att den enskilde erfarit mindre behov av den extra garanti som kan ligga i att bi- trädas av en egen, juridiskt sakkunnig, rådgivare. Det finns enligt arbets- gruppens mening ingen anledning att anta att en allmän reglering av förvalt-
ningsförfarandet skulle verka på annat sätt i nu förevarande hänseende än dessa specialregleringar. Någon oro behöver därför inte hysas för att en för- valtningslag skall få till följd att enskilda i större utsträckning än nu erfar behov av juridisk hjälp för sina mellanhavanden med förvaltningsmyndig- heterna.
Arbetsgruppen betecknar det som en förutsättning för att en förvaltnings- lag skall kunna genomföras friktionsfritt att den föregås av information om sitt syfte och innehåll. I betänkandet läggs också särskild vikt vid att tjänste- männen äger tillfredsställande kunskaper om lagstiftningen när den träder i kraft. Med det välutvecklade utbildningsväsende, som numera finns inom den offentliga förvaltningen, bör det enligt arbetsgruppen inte erbjuda några svårigheter att tillgodose detta intresse.
På grundval av de nu redovisade övervägandena föreslår arbetsgruppen en förvaltningslag som — utöver fem paragrafer om lagens tillämpningsom- råde — endast består av tjugo paragrafer, vilka reglerar frågorna om hand- lings ingivande, partsinsyn, rätt att föra talan genom ombud eller anlita bi- träde vid talans utförande, handlingars fullständigande, remiss, jäv, tolk, kommunikation av utredningsmaterial, beslutsmotivering, beslutsdelgivning och besvärshänvisning, rättelse, besluts överklagbarhet, besvärsrätt, inhibi- tion, besvärs anhängiggörande och besvärstid. Författningsmaterialet är dis- ponerat så att reglerna i princip är gemensamma för såväl första instans som besvärsinstans. Arbetsgruppen anser det inte vara nödvändigt med någon särskild kapitelindelning men finner det ändamålsenligt med mellanrubriker. I ett första avsnitt (Inledande bestämmelser) redovisas det som rör lagens tillämpningsområde. I ett andra avsnitt (Allmänna bestämmelser) ingår regler om handlings ingivande, partsinsyn, ombud, remiss, jäv m.m. La- gens utpräglat processuella föreskrifter, som är avsedda att tillämpas bara i förvaltningsrättsliga partsärenden, är samlade i ett följande avsnitt (Särskil- da bestämmelser för vissa partsärenden). Slutligen redovisas föreskrifter om besvärs anhängiggörande m. m. (Bestämmelser om besvärstid m. m.). Arbets- gruppens förslag till förvaltningslag fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
I fråga om samordningen mellan förvaltningslagen och specialförfattning- arna föreslår arbetsgruppen att lagens bestämmelser skall gälla endast i den mån annat inte är föreskrivet i lag eller annan författning. Dessutom skall genomförandet av lagen kombineras med en genomgång av de för- faranderegler som finns i olika specialförfattningar för att ernå en önsk- värd harmonisering. Även om detta arbete kan gå förhållandevis snabbt på grund av det begränsade innehåll som lagen har, kommer det dock att kräva viss tid. Eftersom det från rättsskyddssynpunkt är angeläget att förvalt- ningslagen sätts i kraft så snabbt som möjligt, anser arbetsgruppen det inte lämpligt att lagens antagande och ikraftträdande skjuts upp tills harmoni-
seringen slutförts. Riksdagen bör så snart som möjligt få tillfälle att ta ställ- ning till den nya lagen och av densamma föranledda ändringar i de vikti- gaste specialförfattningarna. Både lagen och ifrågavarande författningsänd— ringar bör träda i kraft samtidigt. Arbetsgruppen har med tanke härpå gjort en preliminär genomgång av dessa specialförfattningar. Ändringarna i övriga specialförfattningar får göras undan för undan allteftersom översynen av dessa författningar hinns med. På grund av det begränsade innehåll som förfarandelagen har kan en sådan ordning inte vara förenad med några större olägenheter utan är det mest rationella sättet för genomförande av en lagstiftning av nu ifrågavarande typ.
Remissyttrandena
Arbetsgruppens förslag har vid remissbehandlingen fått ett i det stora hela gynnsamt mottagande. Det övervägande antalet remissinstanser är positiva till den lösning av lagstiftningsuppgiften som förslaget till för- valtningslag innebär. JO anser att förslaget i allt väsentligt fått en mycket lycklig utformning. Enligt JK representerar förslaget ett realistiskt grepp på lagstiftningsuppgiften i fråga om tillämpningsområde, omfattning och utförlighet. Regeringsrättens ledamöter uttalar att förslaget kan sägas inne- bära en förkortad och till mindre omstridda ämnen begränsad upplaga av besvärssakkunnigas förslag. Förslaget innehåller i det hela bara få regler, som inte redan i allmänhet tillämpas i förvaltningen, men utgör å andra sidan en nyttig kodifiering och unifiering av förvaltningsrättslig sedvana och av sådana förvaltningsrättsliga regler, som f.n. är spridda på olika författningar.
Enligt socialstyrelsens mening är den företagna komprimeringen av för- fattningsmaterialet enbart av godo. För att kunna förstås och på rätt sätt användas av sådana myndigheter som saknar juridiska eller förvaltnings- rättsliga experter får en lag om förvaltningsförfarandet inte vara sådan att en alltför stor del av arbetstiden tas i anspråk för tolkning av lagen och för kontroll av att det administrativa förfarandet är formellt riktigt. Styrelsen anser att den föreslagna lagen i stort sett uppfyller dessa villkor.
Länsstyrelsen i Örebro län påpekar att nuvarande splittring av förfarande- bestämmelser på olika allmänna föreskrifter och specialregler har medfört att denna del av offentlig verksamhet blivit allt svårare att överblicka. Inte minst från länsstyrelsesynpunkt är det därför tillfredsställande med en lagstiftning som ger rambestämmelser för bl. a. den största delen av läns- styrelsernas verksamhet.
Postverket understryker vikten av att de särskilda bestämmelserna för förvaltningsrättsliga partsärenden inte blir tillämpliga på postverkets verk- samhet. En längre driven, formell reglering av handläggningen i första instans skulle enligt verkets mening ha ganska litet värde för den enskilde men ofördelaktigt påverka effektiviteten och bli ett besvärande handikapp
i den konkurrens som verket är utsatt för. Televerket anser att förslaget i stort sett inte inger de farhågor beträffande möjligheterna att driva en ratio- nell verksamhet som besvärssakkunnigas förslag framkallade.
Förslaget till förvaltningslag har emellertid också utsatts för kritik från olika utgångspunkter.
Sveriges advokatsamfund, SAF, länsstyrelsen i Gävleborgs län samt juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, till vars yttrande konsisto- riet vid universitetet har anslutit sig, kritiserar den beskärning som förslaget innebär i förhållande till besvärssakkunnigas förslag. Juridiska fakulteten framhåller att det länge varit efterlängtat med en verklig rättegångsbalk för förvaltningsmyndigheterna. Fakulteten finner det beklagligt, om tillfället att skapa en sådan förvaltningsbalk nu försitts och om man utfärdar en förvaltningslag, som i huvudsak blott kodifierar de enklare principerna men inte tar upp olösta frågor eller eljest medför behövliga, konkreta reformer till stärkande av de enskildas rättsskydd. Advokatsamfundet kritiserar vad som anförs i betänkandet beträffande vikten av att förvalt- ningslagen blir kort, enkel och överskådlig. Det i betänkandet framförda påståendet att lagverket annars inte kan bli »var mans egendom på den offentliga förvaltningens disparata fält och hos alla dess myndigheter av skilda slag» finner samfundet föga övertygande som motivering för en förenklad och ofullständig lagstiftning. Bl. a. genom tillkomsten av kom- munblock torde praktiskt taget alla de myndigheter som berörs av för- slaget komma att få tillgång till den rättsligt bildade och administrativt rutinerade personal som fordras för tillämpning av en mer omfattande och detaljerad förvaltningslag än den föreslagna. Samfundet anser det vara angeläget att de flesta av de ämnen som behandlades i besvärssakkunnigas lagförslag men som uteslutits i det nya förslaget blir reglerade, såsom frågor om omröstning till beslut då skiljaktiga meningar yppats, fullmakt, frister, viten och straff, muntlig handläggning, särskilda utredningsmedel hos domstol, resning och kostnad. Samfundet framhåller vidare att de bestämmelser som flyttats över från besvärssakkunnigas förslag till det nya förslaget i åtskilliga fall har blivit föremål för en omredigering till det sämre. Liknande synpunkter framförs av SAF.
Även andra remissinstanser ställer sig tveksamma till om inte förvalt- ningslagen gjorts alltför begränsad till sitt innehåll. Enligt Svea hovrätts mening kan det sålunda ifrågasättas om inte den nya lagen är för ofull- ständig för att vara lämpad som en central lag på området och om inte — i vart fall tills vidare och i avvaktan på förutsättningar för en mer omfattande reglering —-— behovet av regler om handläggning av förvalt- ningsärenden kan tillgodoses genom specialförfattningar rörande olika frågor och komplettering av förfarandebestämmelser i de materiella för- fattningarna. Hovrätten anser det emellertid angeläget, att en allmän
reglering av förvaltningsförfarandet kommer till stånd. Eftersom förslaget för ett antal betydelsefulla frågor innehåller regler, som mer allmänt bör bringas i tillämpning, bör det enligt hovrättens mening användas som grundval för en central lagstiftning om förfarandet i förvaltningsärenden. Så snart förutsättningar föreligger, bör denna byggas på med ytterligare handläggningsnormer, t. ex. om besluts verkställbarhet och om extraordi- nära rättsmedel. Också länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om inte besvärssakkunnigas förslag skurits ned alltför radikalt. Enligt länsstyrelsens mening hade det varit av stort värde, om bestämmelser om kostnader, rätts- hjälp och offentligt biträde åt part kunnat inarbetas i förvaltningslagen .
Några remissinstanser kritiserar den föreslagna förvaltningslagen för att inte vara tillräckligt klart avfattad. Försäkringsdomstolen anser att lagen inte ger tillräcklig ledning för den rättssökande allmänheten och för de personer som har att handlägga förvaltningsärendena och som i stor ut- sträckning inte är juridiskt utbildade och många gånger saknar närmare erfarenhet av förfarandet inom förvaltningen. Domstolen anser att lagens konstruktion samt lagbestämmelsernas avfattning, som i många fall inte överensstämmer med lagmotiven, leder till osäkerhet och missförstånd. Enligt riksförsäkringsverkets mening visar det utredningsarbete som har lett fram till den föreslagna förvaltningslagen klart omöjligheten att fånga in enhetliga och klara regler för hela förvaltningsapparaten med dess högst skiftande uppgifter. Enligt verkets åsikt kommer förslaget med den utformning det fått närmast att gälla en mindre del av förvaltningen, medan specialbestämmelserna kommer att dominera bilden. Följden blir att man inte når det åsyftade målet att allmänhet och myndigheter skall kunna lita på att förfarandet hos myndigheterna i största allmänhet skall följa vissa givna spelregler. Verket anser även att förslaget präglas av oklara uttryck och definitioner. Lagtexten svarar inte heller på ett tillfreds- ställande sätt mot vad som anförs i motiven. Verket yrkar att förslaget omarbetas, varvid hänsyn bör tas till de förhållanden under vilka social- försäkringens administrativa apparat arbetar.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser att lagen delvis fått en för teoretisk och abstrakt utformning. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att åtskil- liga uttryck i lagtexten är ägnade att skapa oklarhet om vad som avses. Svenska landstingsförbundet säger sig sakna en positiv precisering av vad lagen skall omfatta. Detta krävs enligt förbundets mening för att undvika oklara gränser och för att göra lagen mer lättförståelig för enskilda med- borgare och lekmän i förvaltningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen hävdar att förvaltningsförfarandet i förslaget pressats in i former som är hämtade från domstolsprocessen och främ- mande för förvaltningen.
Å andra sidan anser statskontoret att förslaget är klart och tydligt utfor- mat och därmed väl ägnat att kunna tillämpas utan krav på särskilda
kvalifikationer hos berörda tjänstemän. Riksskattenämnden framhåller att lagen också torde bli förhållandevis lättillgänglig för allmänheten. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det vara tveksamt om förslaget kommer att få någon större betydelse för att tillgodose den enskildes rätts- skydd och för att uniformera handläggningsformerna. Länsstyrelsen fram— håller att den enskildes rätt säkerställs genom särskilda säkerhetsregler i de olika lagar som medger administrativ myndighet att ingripa mot en- skilds person och egendom, genom Kungl. Maj:ts och riksdagens kontroll- organ över myndigheterna och genom den medborgerliga insynen i den administrativa aktiviteten. En lagstiftning som huvudsakligen reglerar processuella utanverk synes få mindre betydelse. Länsstyrelsen anser emellertid att förslaget hör genomföras, eftersom det kan bidra till ett enhetligt förvaltningsförfarande.
Några remissinstanser hyser farhågor för att förslaget skall medföra ökad arbetsbelastning. Enligt ÖB kan med hänsyn till de under senare år vidtagna omorganisationerna och rationaliseringsåtgärderna i fråga om krigsmaktens förvaltningsverksamhet även en måttlig arbetsökning förutses komma att medföra ökat personalbehov framför allt vid krigsmaktens cen- trala och regionala myndigheter. Socialstyrelsen anser det inte vara ute- slutet att förvaltningen —— särskilt i första instans — måste tillföras fler juris- ter för att garantera en riktig tillämpning av lagen. Statens avtalsverk betonar att stora svårigheter torde komma att uppstå vid den praktiska rättstillämp- ningen när det gäller personaladministrativa frågor, i synnerhet om för- slaget genomförs i oförändrat skick. Liknande uttalanden om lagens kon- sekvenser för myndigheterna arbetsbelastning görs av bl.a. RÅ, försvarets civilförvaltning, värnpliktsverket, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Kristianstads och Göteborgs och Bohus län samt SR.
I en del yttranden framförs önskemål om att förvaltningslagen skall kompletteras med ytterligare bestämmelser. CFU efterlyser bl. a. en före- skrift som slår fast den fria bevisprövningens princip på förvaltningsrättens område. Länsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens län anser att lagen bör kompletteras med en bestämmelse om skyndsamhet i handläggningen. Konsistorierna vid Lunds och Göteborgs universitet önskar bestämmelser om omröstning, när skiljaktiga meningar framkommer vid överläggning till beslut.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner det vara angeläget att frågan om ytterligare förfarandelagstiftning för de utpräglat rättssäkerhetsbetonade områdena blir föremål för fortsatt övervägande. Starka skäl talar enligt länsstyrelsens åsikt för att möjlighet bör finnas till bevisupptagning under ed och till förordnande av offentlig försvarare framför allt i ärenden angå- ende frihetsberövande.
Frågan om förvaltningslagen bör tillämpas i fråga om rättegången i för-
valtningsdomstol berörs i några remissyttranden. De flesta av dem som ut- talar sig i frågan ——- däribland regeringsrättens ledamöter, försäkringsdom- stolen, kammarrätten, Svea hovrätt och LO — ställer sig avvisande till att lagen till någon del skall gälla hos förvaltningsdomstol.
Svea hovrätt påpekar beträffande den föreslagna lagens namn att be- greppet »förvaltningslag» inrymmer åtskilligt mer än enbart regler om för- farandet, t.ex. organisationsbestämmelser (jfr RB). Enligt hovrättens me- ning är benämningen »Lag om handläggning av förvaltningsärenden» ett mer adekvat namn på lagen. Möjligen kan »— på sätt som skett beträffande motsvarande norska författning — efter sistnämnda beteckning inom paren- tes tillfogas »förvaltningslag». Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser av samma skäl den av besvärssakkunniga föreslagna benämningen »Lag om förvaltningsförfarandet» med tillägg av ordet »förvaltningslag» vara att föredra.
Åtskilliga remissinstanser understryker vikten av att förslagets genom- förande föregås av information om lagens syfte och innehåll. I anslutning till ett i betänkandet gjort uttalande om möjligheterna att lämna informa- tion om lagen vid den efterutbildning som bedrivs inom stats- och kom- munalförvaltningen framhåller statskontoret, att det i betraktande av re- formens vikt och betydelse inte torde vara tillräckligt att helt förlita sig på åtgärder inom ramen för den offentliga förvaltningens egen utbildningsverk- samhet. Statskontoret utgår från att man redan vid ärendets fortsatta depar- tementala beredning bör ha tillgång till experter med uppgift att förbereda erforderliga informations- och utbildningsinsatser, innefattande bl. a. utarbe- tande av en på lagmotiven grundad handbok i ämnet och till skilda förvalt- ningsområden anpassade utbildningspaket. Statskontoret anser det vara angeläget att konkreta uppdrag så tidigt som möjligt meddelas de organ som kommer att få det direkta ansvaret för åtgärderna. Förslag om utarbe- tande av en handbok eller liknande handledning beträffande lagens tillämp- ning framförs också av försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, kontroll- styrelsen och statens avtalsverk. Avtalsverket nämner som förebild till en sådan handbok den av justitiedepartementet utgivna skriften Offentlighets- principen och myndigheterna. Lantmäteristyrelsen framhåller vikten av kursverksamhet i anslutning till lagens ikraftträdande. Svenska pastoratens riksförbund förklarar sig förutsätta att lagen förses med utförliga tillämp— ningsföreskrifter och anvisningar. Försvarets civilförvaltntng och SACO understryker vikten av att även allmänheten får fullgod information om la- gens syfte och innehåll.
Remissinstanserna godtar allmänt förslaget att lagen sätts i kraft generellt vid viss tidpunkt. Något yrkande om att lagen skall ges karaktär av ramlag,
som sätts i kraft områdesvis genom särskilda lagstiftningsbeslut, framförs således inte i remissyttrandena.
Åtskilliga remissinstanser diskuterar olika problem rörande samordningen av lagen med specialförfattningarna. Socialstyrelsen förklarar sig dela den i betänkandet uttalade åsikten att genomgången av förfaranderegler i special- författningar inte bör fördröja förvaltningslagens ikraftträdande. Enligt sty- relsens mening kan dock tidpunkten för ikraftträdandet inte ligga alltför nära riksdagens beslut med hänsyn till den nödvändiga informationsverk- samhet som måste föregå införandet av lagen. Härigenom har man viss möjlighet att få till stånd erforderliga ändringar i olika specialförfattningar. Universitetskanslersämbetet anser vissa olägenheter vara förenade med den i betänkandet föreslagna ordningen att förvaltningslagen och av denna för- anledda ändringar i de viktigaste specialförfattningarna skall träda i kraft samtidigt, medan ändringarna i övriga specialförfattningar skall göras un— dan för undan allteftersom genomgången av dessa författningar hinns med. Ämbetet finner det önskvärt att erforderliga ändringar i specialförfattningar- na för universitetsförvaltningens del i största möjliga utsträckning vidtas re- dan i samband med lagens ikraftträdande. Också lantmäteristyrelsen betonar vikten av att samordnings- och tillämplighetsfrågorna i möjligaste mån gås igenom och klaras ut i förväg. -
JK ifrågasätter om inte förfarandereglerna i en del specialförfattningar bör stå kvar för undvikande av tolkningssvärigheter. Under hänvisning till den i en bilaga till betänkandet redovisade genomgången av barnavårdslagen an- för JK.
Barnavårdslagen innehåller nu tämligen utförliga regler Om förfarandet i barnavårdsnämnd och hos länsstyrelse vid handläggning av barnavårds- ärenden samt om besvär. En del av dessa bestämmelser skulle i och för sig kunna utgå på grund av motsvarigheter i förvaltningslagen. Andra bestäm- melser —— och det är ganska många — är av speciell karaktär och måste bibehållas i barnavårdslagen. Resultatet som det redovisas av arbetsgruppen leder till svåröverskådlighet. Som exempel må anföras. Kommunikations- reglerna i 19 % behålles oförändrade men rätten att anlita biträde regleras i förvaltningslagen, dock att bestämmelsen om rätt för föräldrar att i vissa fall närvara inför barnavårdsnämnd kvarstår i barnavårdslagen. Skyldighe- ten att motivera beslut och meddela fullföljdshänvisning skall följa av för- valtningslagen men om delgivning av beslut stadgas i barnavårdslagen. Att besvär över barnavårdsnämnds beslut avgöres av länsstyrelsen och besvär över länsstyrelsens beslut av socialstyrelsen framgår av barnavårdslagen. Men att klagan över socialstyrelsens beslut föres hos Kungl. Maj:t följer av förvaltningslagen. Besvär över barnavårdsnämnds beslut inges till nämn- den på grund av förvaltningslagen men besvär över beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola till länsstyrelse enligt specialbestämmelse ibarnavårds- lagen. Även andra exempel torde kunna anges på sådan saxning av bestäm- melser i förvaltningslagen och barnavårdslagen.
Det förefaller tämligen uppenbart att en dylik lagstiftningsmetod leder till praktiska svårigheter vid tillämpningen särskilt hos icke rättsutbildad
personal och ur rättsskyddssynpunkt knappastlär tillfredsställande på för- valtningens område. Med hänsyn härtill synes böra övervägas om ej förfa- randereglerna i författningar av typ barnavårdslagen kan helt bibehållas — givetvis med de sakliga ändringar som erfordras för att vinna överensstäm- melse med motsvarande regler i förvaltningslagen. Att därvid uppstår ett slags dubbellagstiftning synes utgöra en mindre olägenhet jämfört med vad som följer av det av arbetsgruppen föreslagna systemet.
Inte heller Svenska kommunförbundet förklarar sig vara övertygat om lämpligheten av att mönstra ut bestämmelser angående förfarandet ur spe- cialförfattningarna. Enligt förbundets mening bör man till skydd för den enskildes rättssäkerhet åtminstone tills vidare låta sådana bestämmelser stå kvar och sålunda godta att innehållsmässigt identiska regler finns både i förvaltningslagen och i specialförfattningarna. CFU framhåller angelä- genheten av att samordningen mellan lagen och specialförfattningarna ge- nomförs så, att allmänheten och myndigheterna lätt och säkert kan avgöra, om en behållen specialbestämmelse skall tillämpas ensam eller om den för- utsätter kompletterande tillämpning av en lagbestämmelse.
Från några håll föreslås att vissa grupper av ärenden, där förfarandet är utförligt reglerat i specialförfattning, skall undantas från förvaltningsla- gens tillämpning. En ledamot av kammarrätten (t.f. kammarrättsrådet Lind- berg) anser att lagen inte bör gälla på taxeringsområdet. Samma åsikt hävdas i en inom prövningsnämndsavdelningen i Stockholms län upprättad prome- moria, till vilken länsstyrelsen i länet hänvisar i sitt yttrande. Majoriteten i kammarrätten anser sig dock inte vilja påyrka att taxeringsområdet undan- tas men fogar vid sitt ställning's'ragande det bestämda villkoret, att förvalt- ningslagen inte sätts i kraft innan man övertygat sig om att man åstadkom— mit den grad av samordning med förefintlig speciallagstiftning som är 'en förutsättning för att myndighet-er och enskilda verkligen kan finna ut vad som skall gälla. Lantmäteristyrelsen anser att förvaltningslagen i princip inte bör göras tillämplig vid fastighetsbildning. Styrelsen finner det lämp- ligt att Kungl. Maj:t i de tillämpningsföreskrifter som torde komma att ut- färdas i anslutning till den nya fastighetsbildningslagcn tar upp stadganden motsvarande vissa bestämmelser i förvaltningslagen . Under erinran om de särskilda författningar som gäller på patent- och registreringsverkets områ- de förklarar patentverket, att det utgår från att införandet av en allmän förfarandelag inte skall medföra någon ändringi den speciella reglering som finns i dessa författningar eller i verkets praxis. Patentverket betonar att de regler som tillämpas i verket står i god överensstämmelse med de grund— tankar för förvaltningsförfarandet som har kommit till uttryck i det remit- terade förslaget.
Försvarets civilförvaltning framhåller att föreskrifter fordras angående lagens tillämpning under beredskapstillstånd och krig. Samma åsikt har ÖB, som tillika påpekar, att sådana föreskrifter också bör meddelas med tanke
på krigsmaktens övningar under krigsmässiga förhållanden, t.ex. bered— skapsövningar och krigsförbandsövningar.
Förfarandet i förvaltningsdomstol
Departementspromemorian
Departementspromemorian innehåller inledningsvis en erinran om att förfarandet i förvaltningsdomstol har varit föremål för utredning och förslag i flera olika sammanhang under det senaste årtiondet. Sålunda lade utred- ningen om administrativa frihetsberövanden i sitt betänkande Rättssäker- heten vid administrativa frihetsberövanden (SOU 1960: 19) fram ett förslag till lag om socialdomstol, som innehåller en mycket utförlig reglering av förfarandet, bl.a. i sådana mål om administrativa frihetsberövanden som handläggs hos länsstyrelse. Besvärssakkunnigas förslag till lag om förvalt- ningsförfarandet var tänkt att täcka behovet av förfaranderegler också för förvaltningsdomstols del. Kapitel 9 i förslaget ägnas speciellt åt domstols- förfarandet och har rubriken »Om särskilda utredningsmedel hos domstol». Förvaltningsdomstolskommittén föreslog i sitt betänkande Förvaltnings- rättskipning dels en lag om regeringsrätten och dels en lag om rikets kam— marrätter, vilka lagar bl. a. reglerar förfarandet i dessa domstolar. Betänkan- det Lag om skatterätt innehåller ett förslag till en ganska utförlig reglering av förfarandet hos Iänsskatterätt och den mellankommunala skatterätten. I promemorian erinras också om att i förslaget till förvaltningslag finns vissa förfaranderegler som är avsedda att tillämpas av förvaltningsdomstol. Bland dessa märks bestämmelser om ingivande av handling, om parts rätt till aktinsyn och om besvärstid.
Promemorian innehåller förslag till lag med gemensamma bestämmelser om förfarandet i regeringsrätten, kammarrätt, länsrätt, Iänsskatterätt och mellankommunala skatterätten, vilka i stor utsträckning bygger på de nyssnämnda lagförslagen. Som motiv för en sådan sammanhållen för- farandelag erinras i promemorian om de tidigare under innevarande år framlagda lagförslagen, som innebär att en förvaltningsdomstolsorganisa- tion, bestående av de nämnda domstolarna, byggs upp. Vidare hänvisas till att en ledamot i förvaltningsdomstolskommittén (Petrén) i en reservation i kommitténs betänkande Förvaltningsrättskipning föreslog en gemensam lag för regeringsrätten, kammarrätt och försäkringsdomstolen samt att JK i re- missyttrande över kommittéförslaget förde fram tanken på en för förvalt- ningsdomstolarna gemensam rättegångslag.
I promemorian anförs att frågan om lagen bör göras tillämplig hos försäkringsdomstolen bör prövas i särskild ordning.
När det gäller vilka ämnen-som behandlas i lagen har hänsyn tagits till genomförd eller väntad lagstiftning och till pågående utredningsarbete. Sålunda har tillkomsten av delgivningslagen (l9702428) och delgivnings- kungörelsen (1970: 467) gjort särskilda bestämmelser om delgivning hos förvaltningsdomstol överflödiga. Den utredning av frågorna om ersättning för kostnader i förvaltningsförfarandet, om rättshjälp i förvaltningsärenden och om offentligt biträde åt part i sådana ärenden som f.n. verkställs av utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden anses inte böra föregripas genom förslag i dessa ämnen. Ovissheten beträffande den blivande förvalt- ningslagens slutliga utformning och räckvidd har ansetts motivera att sär- skilda regler för förvaltningsdomstolarna inte skall utarbetas i fråga om ingivande av handling, parts aktinsyn, besvärsrätt eller besvärstid. Dessa frågor förutsätts reglerade på annat håll —— närmast i förvaltningslagen.
Lagens tillämplighet föreslås begränsad i så måtto som dess föreskrifter skall vika om annat föreskrivs i lag. Härvidlag framhålls att det i och för sig skulle vara önskvärt att nå fram till en lag som kunde gälla fullt ut i alla slags mål. Måltyperna företer dock så pass stora skillnader att helt ensartade regler inte är tänkbara. Möjlighet måste därför stå öppen för meddelande av avvikande föreskrifter. Det kravet anses dock böra ställas att sådana föreskrifter skall meddelas i lag och inte i administrativ för- fattning eller i form av allmänna föreskrifter av ännu lägre valör.
I fråga om utformningen av lagen återges i promemorian inledningsvis vissa synpunkter som kom fram vid remissbehandlingen av förvaltnings- domstolskommitténs betänkande. Sålunda anförde regeringsrättens flesta ledamöter (regeringsråden Hegrelius, Wilkens, Ringdén, Hjern, Walberg, Martenius, Körlof, Cars, Wieslander, Paulsson, Simonsson, Lundell, Lid- beck, Nordlund och Hamdahl) att frånvaron av uttryckliga regler enligt nu gällande ordning visserligen inte hade framstått som någon olägenhet för regeringsrätten men att, om regeringsrätten i fortsättningen skulle tillämpa muntlig förhandlingsform i ökad utsträckning, det syntes lämpligt med en viss reglering av förfarandet, främst kanske med tanke på parterna. En sådan reglering borde göras så enkel som möjligt och någon fullständig rättegångsordning fordrades inte. Den av kommittén med mönster från vad som gäller för försäkringsdomstolen valda metoden med hänvisning till vissa avsnitt i RB ansåg ledamöterna ändamålsenlig, åtminstone i det aktuella sammanhanget. JK var däremot mycket tveksam om man i de föreslagna lagarna om regeringsrätten och om rikets kammarrätter borde ta upp regler om förfarandet i dessa domstolar. Det var knappast ändamåls- enligt med de i förslaget till lag om regeringsrätten intagna svåröverskåd- liga hänvisningarna till ett otal bestämmelser i RB. Också överståthållar- ämbetet anmärkte att metoden med hänvisningar till BB medför bristande överskådlighet och viss oklarhet.
I promemorian påpekas att man i kammarrättsstadgan och försäkrings-
domstolslagen liksom i alla de förslag till förfarandelagar för förvaltnings- domstolar som lagts fram har tillämpat den tekniken att regelbehovet på vissa avsnitt, t.ex. i fråga om vittnes— och sakkunnigbevisning, har till- godosetts genom hänvisningar till RB:s bestämmelser härvidlag. Det fram- hålls att tekniken obestridligen har vissa olägenheter i form av svåröver— skådlighet och andra praktiska nackdelar. Å andra sidan har tekniken bara använts beträffande sådana avsnitt som mera sällan kan antas komma att aktualiseras hos förvaltningsdomstol. Det vill också synas som om direkta regler i förfarandelagen i stället för hänvisningarna skulle få ett sådant omfång vid jämförelse med övriga regler i lagen att de inte skulle stå i rimlig proportion till sin betydelse i förfarandet. Mot bakgrund av det an- förda begagnas också i promemorieförslaget den hittills valda tekniken med hänvisningar till RB i vissa avsnitt.
I promemorian redovisas vissa allmänna synpunkter beträffande ut- formningen av regler för förfarandet i förvaltningsdomstol, vilka synpunk- ter har ansetts böra särskilt beaktas. Det framhålls att förfarandet hos förvaltningsdomstol inte lämpligen bör regleras lika utförligt som hos allmän domstol. Med hänsyn till förvaltningsmålens skiftande beskaffenhet låter det sig inte gärna göra att fixera handläggningsordningen i rätte- gångsmässiga former. Det behövs en betydande handlingsfrihet som till- låter förvaltningsdomstolen att anpassa förfarandet till olika uppkom- mande situationer. Vidare framhålls att en förvaltningsdomstol, när besvär anförs hos den, inträder i den förvaltningsmyndighets befogenheter vars beslut överklagats. Domstolen kan med visst fog sägas fungera som för- valtningsmyndighet samtidigt som den fullgör sin judiciella prövnings- funktion. Detta förhållande, som i stort sett saknar motsvarighet inom den allmänna processen, ställer speciella krav på smidiga handläggningsformer hos förvaltningsdomstolen. Det är således angeläget att förfarandet där är förhållandevis fritt och obundet.
Den föreslagna lagen har disponerats så, att efter en inledande bestäm- melse om tillämpningsområdet följer avsnitt med följande rubriker: Anhäng- iggörande (2—5 55), Skriftlig handläggning (6—16 åå), Muntlig förhandling och syn (17—27 åå), Beslut (28—32 55) och Besvär (33—34 åå).
Systematiskt har således regler om skriftlig resp. om muntlig handlägg- ning av mål hållits isär. Lagförslaget i promemorian fogas vid detta pro- tokoll som bilaga 2.
Remissyttrandena
Förslaget till lag om förfarandet i förvaltningsdomstol har fått ett i det stora hela gynnsamt mottagande. Flertalet remissinstanser tillstyrker uttryck- ligen att lagstiftning sker helt eller i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Ingen remissinstans avstyrker lagstiftning på grundval av försla-
get, men en del yttranden innehåller önskemål om att lagstiftningsuppgiften i vissa hänseenden löses på annat sätt.
Flera remissinstanser redovisar en mycket positiv inställning till förslaget. Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner att förslaget innebär en förtjänstfull avvägning av olika frågeställ- ningar och att det motsvarar de speciella krav på smidighet och obundenhet som måste ställas på förfarandet i förvaltningsdomstol. Länsstyrelsen i Jön- köpings län framhåller att de erinringar som den på sin tid gjorde mot vissa tidigare förslag i ämnet i huvudsak är tillgodosedda i det föreliggande för- slaget. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län måste det hälsas med tillfreds- ställelse att man har lyckats att i en och samma lag reglera förfarandet i förvaltningsdomstolar med sådana skillnader i både organisation och kom- petens som å ena sidan regeringsrätten och kammarrätterna och å den andra sidan länsrätterna och skatterätterna. Även TCO framhåller att sam- mankopplingen av processregler för de tre instansnivåema har lett till gott resultat såväl ur lagteknisk synpunkt som rent innehållsmässigt. Enligt TCO fyller det framlagda lagförslaget de krav i fråga om rättssäkerhet, munt- lig process, partsinsyn i processmaterialet och bevisning som numera måste ställas på rättskipningen i det stora flertalet mål hos förvaltningsdomsto- larna. Den nuvarande skriftliga och ofta mycket summariska besvärsproces- sen har varit otillfredsställande i många avseenden. I t.ex. komplicerade taxeringsmål och mål angående administrativa frihetsberövanden har i regel den enskilde parten haft en svag och underlägsen ställning gentemot det allmänna. De olika regler som har tagits upp i lagförslaget för att stärka den enskilde partens ställning innebär stora förbättringar. Sveriges advokat- samfund, som i och för sig skulle ha önskat en annan uppläggning av det pågående lagstiftningsarbetet på förvaltningsrättens område, anser att för- slagen i promemorian är i stort sett väl underbyggda.
I flera yttranden diskuteras frågan hur långt regleringen av förvaltnings- processen bör drivas. Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan kommer fram till att promemorieförslaget här innefattar en godtagbar av- vägning. Regeringsrättens ledamöter finner ståndpunkten, att en blivande förfarandelag endast skall uppta ett fåtal bestämmelser som reglerar normalt uppkommande situationer, välgrundad. Avsaknaden av särskilda förfarande- regler i regeringsrätten och den knapphändiga reglering av förfarandet i kammarrätten som nu sker genom dess stadga har knappast känts som nå- gon större brist. Också inom de nuvarande prövningsnämnderna har förfa- randet, som bygger på ett begränsat antal bestämmelser i taxeringsförord- ningen, utvecklat sig tämligen tillfrcdsställande. Ledamöterna anser sig där- för kunna godta den ståndpunkt angående den blivande förfarandelagstift- ningens allmänna omfattning som intas i promemorian. De finner också att
urvalet av bestämmelser i stort sett synes kunna godtas, med reservation dock för att det föreligger svårigheter att helt överblicka vilka förfarande- regler som fordras inom den reformerade förvaltningsrättskipningen.
JK diskuterar om förvaltningsdomstolarnas karaktär och uppgifter moti- verar en mindre långtgående reglering av förfarandet än som skett genom RB för de allmänna domstolarnas del. Han pekar därvid på ett uttalande i promemorian, att en förvaltningsdomstol vid prövning av besvär inträder i den förvaltningsmyndighets befogenheter vars beslut har överklagats och att domstolen med visst fog kan sägas fungera som förvaltningsmyndighet sam- tidigt som den fullgör sin judiciella prövningsfunktion. Enligt promemorian ställer detta förhållande, som i stort sett saknar motsvarighet inom den all- männa processen, speciella krav på smidiga handläggningsformer hos för- valtningsdomstolen. Enligt JK:s mening förtjänar det sagda otvivelaktigt beaktande. Uttalandet torde återge besvärssakkunnigas uppfattning i frågan och liknande tankegångar har framförts i doktrinen. JK framhåller att åsikten dock inte är obestridd. Förvaltningsdomstolskommittén synes så- lunda ha lagt tonvikten på förvaltningsdomstolarnas rättstillämpande funk- tion, varav torde ha följt en större benägenhet att anknyta till förfarandet vid de allmänna domstolarna. JK konstaterar att det således har rått och förmodligen fortfarande råder olika uppfattningar om förvaltningsdom- stolarnas karaktär och uppgifter och som följd därav troligen också beträf- fande frågan om hur förfarandet vid dem lämpligen bör anordnas. Han tar upp frågan främst därför att han anser att den kan vara av betydelse för den enskilde medborgarens rättssäkerhet. I en tid då förvaltningen ständigt växer och blir allt mäktigare framstår det som angeläget att vidmakthålla och stärka medborgarnas förtroende för förvaltningsdomstolarna. Ett sätt bland andra att åstadkomma detta kan vara att inskränka förvaltningsdom- stolarnas handlingsfrihet i fråga om förfarandets anordning till förmån för den formbundna och för den enskilde förutsebara rättegångsordning som sedan gammalt gäller för de allmänna domstolarna. Utan att kunna ta be- stämd ställning till frågan huruvida den enskildes rättssäkerhet bäst till- godoses av ett formbundet processförfarande eller av ett mera fritt och obundet sådant ser JK det som en brist att problemet om förfarandets ge- staltning inte har diskuterats från den angivna utgångspunkten utan främst från synpunkten vad som kan vara lämpligt för att förvaltningsdomsto- larna skall kunna fungera också som förvaltningsmyndigheter.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser däremot att önskemålet om överens— stämmelse med RB fått väga väl tungt i en och annan detaljfråga.
Länsstyrelsen i Kristianstads län är tveksam till om förslaget åtminstone för länsdomstolarnas del i tillräcklig mån tillgodoser kraven på ett fritt och obundet förfarande i förvaltningsprocessen. Målens starkt skiftande beskaf- fenhet motiverar största möjliga handlingsfrihet för förvaltningsdomstolar- na. En reglering som skall gälla så artskilda frågor som skattemål, sociala
frihetsberövanden och körkortsåterkallelser bör begränsas till grundläggan— de, allmängiltiga principer. Lagförslaget synes emellertid huvudsakligen ha utformats med tanke på skattemålen. Eftersom dessa mål kvantitativt kom- mer att dominera domstolarnas verksamhet, finner länsstyrelsen detta i och för sig naturligt. Länsstyrelsen erinrar dock om att handläggningen i läns— rätten till övervägande del kommer att avse mål där förfarandet regleras i specialförfattningar, framför allt barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen. I vissa hänseenden, såsom i fråga om offentlighet, hämtning m. m., är be— stämmelserna i dessa lagar uppbyggda efter andra grundprinciper än mot— svarande regler i förfarandelagen. Det förhållandet synes länsstyrelsen ge visst stöd för uppfattningen att förfarandelagen endast bör reglera sådana delar av processen där det är möjligt, och önskvärt, att åstadkomma enhetliga arbetsformer hos förvaltningsdomstolarna.
Länsstyrelsen i Blekinge län och Sveriges advokatsamfund önskar en ut- förligare reglering av förfarandet i förvaltningsdomstolarna. Advokatsam- fundet anser sålunda att den föreslagna lagen bör byggas ut bl.a. med bestämmelser om part och ställföreträdare, om rättegångskostnad, om rätte- gångshinder samt om resning och återställande av försutten tid. Länsstyrel- sen anser att förslaget, inbegripet de komplementförfattningar som nu kan överblickas, lämnar en alltför ofullständig processordning som underlag för en i förvaltningsdomstolarna enhetlig rättskipning länen emellan. Enligt länsstyrelsen synes de utredningsförslag på förvaltningsrättskipningens skil- da områden som har lagts fram under de senaste åren ha kunnat utgöra ett utomordentligt underlag för en samlad, mera fullständig och överskådlig processordning för förvaltningsdomstolarnas behov. Att en sådan lag nöd- vändigtvis hade blivit ganska omfångsrik, hade med en god lagteknisk lös- ning inte inneburit större nackdel.
Åtskilliga remissinstanser anser att vissa för förvaltningsdomstolarna och förvaltningsmyndigheterna gemensamma regler, såsom reglerna om ingi- vande av handling, parts aktinsyn, besvärsrätt och besvärstid, bör tas in i lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol. Bland dessa märks JK, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten, Sveriges advokat- samfund och LO. LO finner det betänkligt att för den enskilde väsentliga bestämmelser skall stå att finna i ett flertal andra lagkomplex. Såvitt LO har kunnat finna med utgångspunkt i förslaget till förvaltningslag skulle det medföra en utvidgning av det föreliggande förslaget med ytterligare nio paragrafer, om man tog med de aktuella bestämmelserna. Med hänsyn till dessa bestämmelsers utomordentliga betydelse för den enskilde bör de enligt LO:s mening utan tvivel ingå i den föreslagna förfarandelagen. Att följa förslaget i denna del skulle vara att driva nedbantningssträvandena alltför långt med risk att den enskildes möjligheter att komma till sin rätt äventyras. Kammarrätten anser att man i all möjlig utsträckning bör und-
vika svårtillgängliga hänvisningar till bestämmelser på annat håll. Den rättssökande allmänheten har ett berättigat krav att på ett lätt sätt kunna skaffa sig all behövlig information. Detta synes vara särskilt angeläget som den enskilda medborgaren i förvaltningsmål vanligen inte anlitar kvalifice- rad hjälp vid sitt processande. Goda skäl talar för att de avsnitt om ingivan- de av handling, parts aktinsyn m.m., som enligt promemorian avses skola regleras på annat håll, i relevanta delar tas in i förfarandelagen.
Den i promemorian använda tekniken med hänvisningar till bestämmel- ser i RB diskuteras i åtskilliga yttranden. Flertalet av de remissinstanser som tar upp ämnet uttalar sig mer eller mindre starkt för en begränsning av hänvisningarna i förhållande till vad som skett i lagförslaget. Riksskatte- nämnden framhåller att starka krav på fullständighet och tydlighet måste ställas när det gäller ett framför allt från rättssäkerhetssynpunkt så bety- delsefullt lagverk som den föreslagna förvaltningsprocesslagen . Det är ett naturligt önskemål att lagen inte i viktiga hänseenden hänvisar till före— skrifter på annat håll eller eljest faller tillbaka på annan lagstiftning. Med utgångspunkt i dessa synpunkter förefaller det nämnden som om den före— slagna lagen inte innebär en helt tillfredsställande lösning. Hänvisningar till RB :s bestämmelser i vissa avseenden lär inte kunna undvikas, om man vill skapa en något så när hanterlig och allmänt sett välbalanserad lag för förvaltningsprocessen. Nämnden anser det dock angeläget att lagen inte blir svårläslig och dess faktiska innehåll allmänt svåröverskådligt genom talrika och omfattande hänvisningar till BB. Härvidlag borde man kunna gå ett steg längre mot en självständig reglering av en de] ämnen i förvalt- ningsprocesslagen än som har skett i förslaget. Möjligheterna härtill skulle givetvis öka om vissa mera perifera frågor alltjämt lämnades oreglerade. Riksskattenämnden förordar därför att den föreslagna lagen arbetas över grundligt i syfte att så långt möjligt ersätta hänvisningarna till RB med direkta bestämmelser i förvaltningsprocesslagen och att därvid samtidigt omprövas om inte vissa av de genom hänvisning till RB reglerade frågorna kan lämnas oreglerade på samma sätt som f. n. är fallet.
Enligt Sveriges industriförbund bör det särskilt beaktas att gemene man oftare kommer i kontakt med förvaltningsdomstolar än med de allmänna domstolarna. Det kan av den anledningen sättas i fråga om hänvisningar bör ske från den föreslagna lagen till BB. Förbundetlframhåller att det för allmänheten måste vara förenat med avsevärd omgång att behöva ha till- gång till båda författningarna för att få klarhet i vad som gäller. Å andra sidan skulle en utförlig lagskrivning bli tyngande och ofta av praktiskt ringa värde med hänsyn till att många av de ifrågasatta hänvisningarna endast undantagsvis blir aktuella i förfarandet vid förvaltningsdomstol. Såvitt gäller sådana bestämmelser som mera påtagligt rör allmänheten bör enligt förbundets mening dock hänvisningar till BB undvikas och i stället
fullständiga bestämmelser tas in. Exempel på sådana är bestämmelserna om straff och vite, om ombud och biträde samt om frister och laga förfall.
Länsstyrelsen i Stockholms län tror sig kunna förutspå att inte minst reglerna om straff och vite, vittne och sakkunnig kommer att tillämpas ganska ofta — i vart fall i länsrätten —— och sätter i fråga om de tekniska fördelarna är så stora att förfaringssättet att hänvisa till BB kan motiveras. Också länsstyrelsen i Blekinge län anser att lagförslaget har blivit svåröver- skådligt genom de många hänvisningarna till RB och att olägenheterna härav blir särskilt framträdande genom att förfarandebestämmelser dess- utom måste sökas i flera andra författningar. Länsstyrelsen i Kalmar län kritiserar förslaget för att det brister i överskådlighet och medför oklarhet och risk för feltolkningar. Enligt länsstyrelsens mening uppfyller förslaget inte de krav som rimligen bör ställas på en modern, klar och överskådlig lag. Länsstyrelsen anser att reglerna om förfarandet vid förvaltningsdom- stolar så långt som möjligt bör föras samman i en för förvaltningsdom- stolarna gemensam »rättegångslag». I den lagen bör ingå de förfarandebe- stämmelser som finns i det framlagda lagförslaget, de bestämmelser i RB vartill hänvisas i lagförslaget och förslaget till lag om allmänna förvalt- ningsdomstolar.
Även i andra yttranden förs fram tanken på en sammanarbetning av den föreslagna lagen med annan lagstiftning, varvid man bl.a. nämner lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Regeringsrättens ledamöter framhåller att de regler som framdeles skall gälla förvaltningsrättskipningen kommer att återfinnas i skilda författningar. Förvaltningsdomstolamas organisation kommer att regleras i två olika lagar. Förfarandet vid dessa domstolar anges sedan i det föreliggande lagförslaget. Härtill kommer förvaltningslagen och specialförfattningar på olika sakområden. Även om olägenheterna av en sådan splittring inte får överdrivas, blir systemet delvis svårtillgängligt inte bara för enskilda utan också för myndigheterna. Även efter en nöd- vändig genomgång av förfarandereglerna i de viktigare specialförfattning- ama för att åstadkomma samordning med förfarandelagen och undanröja onödiga tolkningstvister kvarstår den olägenheten att förvaltningsrättskip- ningen är splittrad på ett flertal olika författningar. I och för sig torde detta, med den arbetsmetod som har valts, vara oundvikligt. Ledamöterna betonar dock starkt önskvärdheten av att man i vart fall på längre sikt i görlig mån försöker att föra samman åtminstone de författningar som avser att allmänt reglera förvaltningsrättskipningens centrala delar, dvs. lagarna om allmänna förvaltningsdomstolar, om skatterätt och länsrätt och om förfarandet i förvaltningsdomstol. Hovrätten över Skåne och Ble- kinge anser att, sedan förslaget till lag om förfarandet i förvaltningsdom- stol och förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar antagits och även ett förslag till förvaltningslag genomförts, en redaktionell överarbet-
ning och sammanställning av lagstiftningen på förvaltningsområdet bör gö- ras, så att de nämnda författningarna fogas samman till en enda lag eller balk.
Trafikmdlskommitte'n beklagar också bristen på samordning av olika lagförslag beträffande förfarandet i förvaltningsdomstol och därav följande svåröverskådlighet. Som ett bland många exempel härpå kan nämnas att förutsättningarna för fullföljd till regeringsrätten tas upp i en författning medan regler om den ytterligare bevisning som får åberopas vid denna talan ges i en annan författning. Kommittén anser det därför nödvändigt att i det fortsatta lagstiftningsarbetet också genomföra en samlad översyn och systematisering av lagstiftningen.
Sveriges advokatsamfund erinrar om att samfundet i tidigare remissyttran- den har betonat angelägenheten av att man — på samma sätt som har skett genom RB för de allmänna domstolarnas del — även på förvaltningens område för samman regler om förvaltningsdomstolarnas organisation och förfarandet i dessa domstolar i en enhetlig och sammanhängande lagstift- ning.
I fråga om den föreslagna lagens disposition för JK fram vissa synpunkter. Enligt hans mening skulle lagen vinna i klarhet och koncentration om rubrikerna »Skriftlig handläggning» samt »Muntlig förhandling och syn». under vilka behandlas frågor som rör handläggning, bevisning och kost- nader, slopades och materialet i dessa avsnitt i stället disponerades efter sakliga grunder, förslagsvis under rubrikerna handläggning, bevisning och kostnader.
I några yttranden stryker man under vikten av att frågorna om kostna- derna i förvaltningsförfarandet, om rättshjälp i förvaltningsärenden och om offentligt biträde åt part i sådana ärenden får en snar lösning. JK framhåller att det här gäller frågor vilkas lösning kan antas komma att utöva betydande inflytande på enskild parts processbenägenhet samt hans val av förfarande och utredningsmedel. Med hänsyn härtill hade det enligt JK:s mening varit av värde om förslag beträffande frågorna hade kunnat avvaktas innan slutlig ställning hade tagits till utformningen av en förfaran- delag. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det angeläget att de berörda frågorna löses snarast och pekar särskilt på frågan om möjlighet att för— ordna offentligt biträde åt part. Angelägenheten av en snar reform betonas också av Sveriges advokatsamfund.
Tanken att man bör genomföra ett kontradiktatoriskt tvåpartsförhållande med en särskild företrädare för det allmänna också utanför skatteproces- sens område förs fram av hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrät- ten samt länsstyrelserna i Stockholms, Skaraborgs och Värmlands län.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det för stärkande av rätts-
säkerheten på vissa områden, särskilt sådana av länsrätt handlagda ärenden där beslutet kan gå ut på ett frihetsberövande, är synnerligen angeläget att genomföra ett kontradiktatoriskt tvåpartsförhållande. Det är en omöjlig uppgift för en myndighet att på en gång svara för att utredningen är full— ständig och fatta ett opartiskt avgörande. I viss utsträckning fungerar den offentliga kommunala förvaltningsinstans som först har behandlat ärendet rent faktiskt som företrädare för det allmänna, men det är svårt att tänka sig att denna instans skulle kunna uppträda i ett processförfarande på samma sätt som en åklagarmyndighet. Om ett tvåpartsförhållande skall kunna genomföras, behövs någon form av företrädare för det allmänna som motsvarar åklagarfunktionen i den allmänna processen. llovrätten finner det ligga nära till hands att skapa ett sådant organ av de nuvarande länskonsulenterna.
Kammarrätten framhåller att förekomsten av motpart till den enskilde har betydelse för bevakningen av det allmännas intressen men därutöver är av värde genom sin från processucll synpunkt kvalitetsfrämjande effekt. Varje slags process måste med nödvändighet bli beroende av de yrkanden som ställs och de invändningar som görs. I taxeringsprocessen är det ofta först sedan invändningar har gjorts som fakta och argumentering av bety- delse i målet läggs fram. I förvaltningsmål utan utvecklade partsförhållan- den ankommer det väsentligen på länsstyrelsen att se till att ärendet blir så allsidigt utrett och belyst som möjligt. Enligt kammarrätten ligger det i sakens natur att en representant för det allmänna med ställning som part kan driva en sådan verksamhet på ett effektivare sätt. För en enhetlig rätts- tillämpning är det även av vikt att det finns ett allmänt ombud som kan anföra besvär i högre instans. Kammarrätten framhåller att den sistnämnda synpunkten får särskild tyngd om man genomför en förvaltningsdomstols- reform som innebär att prejudikatbildningen helt förbehålls regeringsrätten. Om kammarrätt bifaller enskilds talan, kan regeringsrätten inte få med målet att skaffa.
Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att offentlig motpart saknas i t.ex. mål om omhändertagande av barn för samhällsvård och mål om återkallelse av körkort, medan i nykterhetsvårdsmål nykterhetsnämnd eller polismyndighet som gör ansökan om tvångsintagning av alkoholist tiller- känns ställning som part. Länsstyrelsen anser det vara av stor vikt att frågan om partsrepresentant för det allmänna övervägs. Länsstyrelsen i Skaraborgs län betecknar det som en väsentlig brist från allmän synpunkt att det i t. ex. körkortsmål inte finns någon offentlig motpart till den en- skilde parten. Enligt länsstyrelsens mening är i dessa mål risken störst för att den enskilde skall missförstå domstolens ställning som opartisk instans och för att gemene man skall få intryck av att rättssäkerheten här är mindre än i allmän domstol. Länsstyrelsen finner det särskilt angeläget från rättssäker- hetssynpunkt att det inom eller utom den nya länsstyrelseorganisationen
åtminstone finns ett allmänt ombud med befogenhet att kunna överklaga länsrättsavgöranden i de nämnda typerna av mål. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Värmlands län.
Namnet på departementspromemorians lagförslag, »Lag om förfarandet i förvaltningsdomstol», kritiseras i några remissyttranden. JK påpekar att åtminstone försäkringsdomstolen också torde vara att räkna till kretsen av förvaltningsdomstolar och att lagens namn därför inte är helt adekvat. Även försäkringsdomstolen framhåller att lagens namn felaktigt leder tanken till att lagen omfattar alla förvaltningsdomstolar. Åsikten att namnet är miss- visande delas också av Sveriges advokatsamfund.
Den norska forvaltningsloven
I Norge1 antogs år 1967 en lov om behandlingsmåten i forvaltningssaker (forvaltningsloven)? Lagen baserades på ett betänkande är 1958 av en kom- mitté, som haft i uppdrag att utreda frågan om mer betryggande former för den offentliga förvaltningen (forvaltningskomiteen). Efter en genom- gång av förfaranderegler i speciallagstiftningen trädde forvaltningsloven jämte föl jdändringar i andra lagar i kraft den 1 januari 19703.
I förarbetena till forvaltningsloven (Ot. prp. nr. 38 1964/65 5. 14) betonas främst värdet från rättssäkerhetssynpunkt av att slå fast de grundläggande principerna om behandlingen av förvaltningsärenden i en lag med allmän räckvidd. Lagen anses också kunna bli till hjälp för myndigheter och tjänstemän inom den offentliga förvaltningen. Som ett viktigt skäl för infö- rande av en allmän förfarandelag framhålls vidare betydelsen av att nå större enhetlighet vid handläggningen av förvaltningsärenden. Den om- ständigheten att en generell lagstiftning innebär ett visst mått av formali- sering av förfarandet och därför kan komma i konflikt med kravet på för- valtningens effektivitet anses i förarbetena inte höra tillmätas avgörande vikt. Effektivitetskravet bör i stället tillgodoses genom en lämplig utform- ning av reglerna i lagen. Skulle ärendenas behandling ta längre tid till följd av den nya lagen, går detta främst ut över den enskilde medborgaren. Detta är i så fall det pris som får betalas för ökad rättssäkerhet, framhålls det i förarbetena. Där betonas också att de ökade kostnader för det allmänna som forvaltningsloven för med sig inte bör föranleda att man avstår från en sådan lagstiftning. Härvid erinras om att forvaltningsloven i realiteten inne-
1Beträffande förvaltningsförfarandet i andra främmande länder se SOU l964:27 s. 71 och SOU 1968: 27 s. 77, 148 och 175.
' Norsk Lovtidend 1967: 9 s. 372. * Norsk Lovtidend 1969: 19 s. 678.
bär ett lagfästande av vad som kan betecknas som minimikrav på hur för- valtningsärenden bör handläggas.
Forvaltningsloven omfattar 43 paragrafer uppdelade på åtta kapitel. Hu- vudregeln om lagens tillämpningsområde är, att lagen gäller i förvaltnings— ärende hos offentligt organ, om annat inte är bestämt i eller med stöd av lag. Som förvaltningsärende (»forvaltningssak») räknas varje ärende där ett förvaltningsorgan handlar på statens eller kommuns vägnar. Även för- valtning som handhas av annan än myndighet faller alltså i princip in under lagen. I sakligt hänseende begränsas räckvidden av lagens utpräglat proces- suella föreskrifter (kap. IV—VI) till ärenden som avgörs genom beslut an- gående en eller flera bestämda personers rättigheter eller skyldigheter på det offentligrättsliga området (sådant beslut kallas i lagen »enkeltvedtak»). I förarbetena åsyftas härmed ärenden som innefattar myndighetsutövning (Ot. prp. nr. 38 1964/65 s. 23). Offentlig affärsverksamhet, tjänstepresta- tioner i samband med undervisning, forskning, hälso- och sjukvård m.m. samt intern administration anses falla utanför myndighetsutövnnigens om- råde. Till de regler i lagen som gäller i alla typer av ärenden hör föreskrif- terna om jäv, förvaltningsorgans vägledningsplikt och ombud. Till de regler vars räckvidd är begränsad på nyss angivna sätt hör bestämmelserna om förvaltningsorgans utredningsplikt, klagan över förvaltningsorgans före- läggande för någon att medverka vid utredningen, tillvägagångssättet vid förrättning som rör granskning eller undersökning av enskilds egendom, förvaring av material som innehåller upplysningar underkastade tystnads- plikt, kommunikation, parts insyn i utredningsmaterialet, parts rätt till muntlig kontakt med förvaltningsorgan, motivering av och underrättelse om beslut, klagan över beslut samt kostnader. Forvaltningsloven innehåller även vissa särskilda regler om normbeslut (»forskrifter»). Slutligen upptar lagen vissa regler om verkan av fel vid handläggningen och om inhibition.
Vad gäller samordningen av forvaltningsloven med specialförfattningar- nas handläggningsbestämmelser framhålls i förarbetena att det måste före- ligga starka skäl för att avvika från den minimistandard i fråga om hand- läggningen som forvaltningsloven syftar till att garantera (Ot. prp. nr. 38 1964/ 65 s. 28). Vid den revision av specialförfattningarna som har gjorts före lagens ikraftträdande har därför forvaltningsloven i största möjliga ut- sträckning lagts till grund för harmoniseringen och särregler behållits bara om det krävts av särskilda skäl. Vid harmoniseringsarbetet har man — på- pekas det i förarbetena (Ot. prp. nr. 27 1968/69 5. 4) —- i första hand sökt rensa ut bestämmelser som reellt —— om än inte alltid formellt — samman- faller med forvaltningslovens regler. Sådana särbestämmelser skulle inte ha någon självständig funktion efter lagens ikraftträdande och dessutom fel- aktigt kunna föranleda antagandet att särbestämmelserna uttömmande an- gav vilka förfaranderegler som gällde inom specialförfattningens område. Helt konsekvent har man dock inte kunnat följa denna linje. I vissa fall är
bestämmelser, som i det väsentliga sammanfaller med forvaltningslovens regler, hopkopplade med föreskrifter som saknar motsvarighet i forvalt- ningsloven. I sådana fall har det oftast synts vara mest praktiskt och ibland nödvändigt för sammanhanget i specialförfattningen att låta även regler som så att säga dubblerar forvaltningsloven stå kvar. I en del andra fall förekommer särbestämmelser, som i och för sig är överflödiga vid sidan av forvaltningsloven men som samtidigt innehåller något preciserande element. En bestämmelse kan t. ex. utöver en regel om möjlighet att över- klaga ett beslut innehålla en föreskrift om klagoinstansen. Det är visserligen möjligt att dela upp en sådan bestämmelse så, att klagorätten baseras på forvaltningsloven medan specialförfattningen anger klagoinstansen, men nå- gon större praktisk funktion har en sådan uppdelning inte ansetts fylla. Vid genomgången av spccialförfattningarna har man vidare generellt sökt undvika att i varje författning ange att forvaltningsloven gäller i fråga om förfarandet. Information om lagens räckvidd har i stället ansetts böra ges i instruktioner, cirkulärskrivelser och kurser för personalen. Revisionen av särlagstiftningen har i övrigt syftat till att klargöra i vad mån undantag från forvaltningsloven skall få ske. När särregler varit nödvändiga, har de tagits in i specialförfattningen. Ibland har detta inte behövts, eftersom redan be- fintliga särbestämmelser enligt forvaltningslovens huvudregel gäller framför forvaltningsloven. Endast i några undantagsfall har särregler beträffande vissa ärendegrupper tagits in direkt i forvaltningsloven (personalärenden och ärenden rörande skol— och universitetsväsendet).
Departementschefen
Beformens allmänna uppläggning
I ett modernt välfärdssamhälle bestäms den enskilde medborgarens situa— tion i hög grad av insatser och åtgärder från det allmännas sida. Det torde räcka med att peka på sådana samhälleliga verksamheter som socialförsäk- ring, barna- och ungdomsvård, utbildning och beskattning för att ge en före- ställning om betydelsen för den enskilde av hans mellanhavanden med det allmänna. Det är därför viktigt att rättssystemet tillförsäkrar den enskilde en god rättssäkerhet i dessa mellanhavanden.
Som ett led i strävandena att stärka den enskildes rättssäkerhet i mellan- havandena med det allmänna har sedan länge pågått arbete på en re- form av reglerna om förfarandet hos de offentliga förvaltningsorganen. Förfarandets utformning är emellertid inte den enda faktor som har be— tydelse i detta hänseende. Hit hör också sådana faktorer som förvalt- ningspersonalens rekrytering, utbildning och rättsliga ställning, myndig— heternas organisation, den övervakning som förvaltningsorgancn är under— kastade genom exempelvis JO samt den offentlighetsprincip som gäller
beträffande myndigheternas handlingar. Utöver de nu nämnda rättssäker- hetsfaktorema, vilka brukar föras samman under beteckningen preventivt rättsskydd, finns faktorer som verkar på det korrektiva planet, t. ex. möj- ligheterna att få myndighets beslut överprövat i högre instans. Den sam- manlagda effekten av de olika rättsskyddsanordningar som finns i svensk förvaltning gör att vårt land väl tål att jämföras med andra länder i detta hänseende. Därmed är naturligtvis inte sagt att det saknas utrymme för reformer för att förbättra rättssäkerheten.
Bakgrunden till önskemålen om en reform av förfarandereglerna inom förvaltningen är den ofullständighet och den brist på enhetlighet som hittills har präglat författningsregleringen på området. Sålunda hör all- männa bestämmelser om förvaltningsförfarandet till undantagen, och de bestämmelser av detta slag som finns gäller endast speciella frågor, såsom besvärstiden vid överklagande av myndighets beslut och tillväga- gångssättet vid ingivande av handlingar till statlig eller kommunal myn- dighet. I den mån det härutöver finns författningsbestämmelser om för— farandet, har de antingen tagits upp i särskilda förfarandeförfattningar för vissa förvaltningsområdcn eller flutit in i författningar som innehåller ma- teriella regler för resp. förvaltningsområde. Författningsmaterialet upp- visar emellertid här stora skiljaktigheter. Medan vissa författningar, såsom barnavårdslagen och taxeringsförordningen, innehåller en förhållandevis utförlig reglering av förfarandet, saknar andra författningar helt förfaran- deregler eller upptar endast några enstaka sådana regler. Det är inte heller alltid så, att likartade frågor blivit lösta på samma sätt i olika författningar. I den mån det saknas författningsbestämmelser om för- farandet är myndigheterna och allmänheten hänvisade till att söka ledning i allmänna rättsgrundsatser och i den praxis som kan ha utbildat sig.
När det gäller att förbättra rättssäkerheten i förvaltningsförfarandet är det naturligt att intresset i första hand inriktas på sådana ärenden där myndighets beslut direkt träffar den enskilde på ett ingripande eller eljest betydelsefullt sätt. Som exempel härpå kan nämnas ärenden om admini- strativa frihetsberövanden, beskattningsårenden och ärenden om förmåner från den allmänna försäkringen. Förvaltningen i ett modernt samhälle om- spänner dock inte bara denna typ av verksamhet, som jag skulle vilja benämna offentlig myndighetsutövning, utan också en rad andra verk- samheter. Jag tänker då på sådan verksamhet där myndighetens beslut inte innebär ett direkt ingripande i enskilds förhållanden utan i stället går ut på produktion och service av olika slag. I sådana verksamhetsgrenar bestäms relationerna mellan det allmänna och den enskilde i många fall på samma sätt som mellan enskilda rättssubjekt, dvs. av privaträttsliga regler.
Strävandena att stärka rättssäkerheten i förvaltningsförfarandet har framför allt gått ut på att göra lagstiftningen i ämnet mer fullständig,
enhetlig och konsekvent. Uppgiften är emellertid förenad med många svårigheter. Redan förvaltningsuppgifternas starkt mångskiftande art er— bjuder här problem. Behovet av en utförlig och noggrann författnings- reglering av förfarandet kan inte heller anses vara lika stort på alla om- råden. Härtill kommer att de organ som har att avgöra förvaltningsärenden uppvisar betydande skillnader i fråga om förutsättningar att tillämpa en ingående reglering av förfarandet. Å ena sidan kan nämnas förvaltnings— domstolarna och länsstyrelserna, där befattningshavarna rekryteras huvud- sakligen efter juridiska och administrativa kvalifikationer, och å andra sidan ett flertal lokala och centrala förvaltningsmyndigheter, där framför allt per- sonalens insikter i tekniska, sociala, pedagogiska, ekonomiska och liknande frågor är av betydelse för verksamhetens framgångsrika bedrivande.
Uppgiften att åstadkomma en reform av förfarandelagstiftningen på förvaltningens område har krävt ett långvarigt och omfattande utrednings- arbete. Vid detta har utkristalliserat sig två olika principlösningar. Den ena har presenterats i besvärssakkunnigas år 1964 avlämnade slutbetän- kande Förvaltningsförfarandet. Huvuddelen av den andra lösningen har lagts fram år 1968 i det av en arbetsgrupp inom justitiedepartementet ut— arbetade betänkandet Förvaltningslag. Till detta ansluter en år 1970 fram- lagd promemoria med förslag till lag om förfarandet i förvaltningsdomstol, vilken också har utarbetats inom justitiedepartementet.
Besvärssakkunnigas förslag präglas av en ambition att åstadkomma en enhetlig och sammanhållen lagstiftning om förfarandet i förvaltningsären- den och att samtidigt göra lagstiftningen så fullständig som möjligt. Målet för de sakkunniga var, att det på förfarandelagstiftningens område skulle finnas två grundläggande lagverk, RB för rättegångsmålens del och den av de sakkunniga föreslagna lagen om förvaltningsförfarandet för förvalt- ningsärendena. I sak skulle lagen gälla i princip alla slag av förvaltnings- ärenden angående enskilda. Den begränsades sålunda inte till ärenden som innefattar myndighetsutövning utan omfattade också bl.a. ärenden där myndighetens relation till den enskilde är rådgivarens eller den av- talsslutande partens. Vidare skulle lagen tillämpas både av förvaltnings- myndigheter och av förvaltningsdomstolar. Önskemålet om en fullständig reglering återspeglades i att lagen blev förhållandevis utförlig. Den bestod av sammanlagt 155 paragrafer, som fördelades på 20 kapitel. Den utförliga regleringen skapade problem bl.a med hänsyn till förvaltningens mång- skiftande natur och uppgifter. I valet mellan att avstå från lagreglering av en förfarandefråga och att utforma en regel med sådan elasticitet att den inte i onödan hindrar ett praktiskt och ändamålsenligt förfarande föredrog besvärssakkunniga i allmänhet det senare alternativet. Lagför- slaget kom därför att innehålla ett stort antal regler av närmast vägledande natur. I vissa fall utformades dessa regler som »bör»-regler, medan de sak- kunniga i andra fall valde utvägen att mjuka upp »skalli-regler med be-
hovs-, lämplighets- och skälighetskriterier av typen att en åtgärd skall vidtas »om den inte finnes obehövlig eller olämplig», eller att något skall göras eller underlåtas »när särskilda skäl är därtill».
Vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas slutbetänkande framkom kritik på flera grundläggande punkter. De kritiska synpunkterna gick i all- mänhet ut på att de sakkunniga skjutit över målet med sitt förslag. Det befarades sålunda bl.a. att den utförliga regleringen av förvaltningsför- farandet i många fall skulle kunna hämma myndigheternas initiativ och handlingskraft och därigenom rent faktiskt försämra rättssäkerheten. Från flera håll framhölls att myndigheterna saknade personella resurser för att tillämpa en så omfattande lag som den föreslagna och att denna blivit alltför starkt präglad av Rst regler om rättegången vid de allmänna dom- stolarna. RB kunde vara en lämplig förebild för besvärsförfarandet inom förvaltningen men knappast för handläggningen av förvaltningsärenden i första instans. En del remissinstanser förordade att man i stället försökte åstadkomma en enklare förfarandelag, som i första hand skulle gälla hos förvaltningsmyndigheterna i första instans.
Tanken på en enklare lagstiftning har tagits upp i betänkandet Förvalt- ningslag, som utgör en genomgripande överarbetning av besvärssakkun- nigas förslag med beaktande av remisskritiken. Den i betänkandet före- slagna förvaltningslagen innebär en avsevärd nedbantning i förhållande till besvärssakkunnigas lagförslag både beträffande tillämpningsområdet och i fråga om omfånget. Tanken på att lagen skall gälla i princip alla slag av förvaltningsärenden angående enskilda har visserligen inte övergetts. Vissa från rättssäkerhetssynpunkt centrala bestämmelser, såsom bestäm- melserna om kommunikation, beslutsmotivering och beslutsdelgivning, har emellertid gjorts tillämpliga bara i den mån det är fråga om offentlig myn- dighetsutövning. Arbetsgruppen anser att sådana bestämmelser inte passar när det är fråga om förvaltning av annat slag än myndighetsutövning. Där— emot finner arbetsgruppen att andra bestämmelser i lagen, såsom bestäm- melserna om jäv, om ombud och biträde och om överklagande av myndig- hets beslut, i allmänhet med fördel kan gälla alla förvaltningsärenden. Sä- dana bestämmelser har därför getts en i princip allmän tillämpning. Lagen skall huvudsakligen gälla bara hos de vanliga förvaltningsmyndigheterna, och dess bestämmelser är i första hand avpassade för tillämpning i första instans, vilket inte hindrar att de tillämpas även av besvärsprövande för- valtningsmyndigheter. Beträffande förfarandet i förvaltningsdomstol har arbetsgruppen utgått från att det i huvudsak skall regleras i särskild ord- ning och hänvisar därvid till att förvaltningsdomstolskommittén år 1966 har lagt fram förslag som innehåller regler om förfarandet i regeringsrätten och kammarrätt.
Departementspromemorian innehåller förslag till lag om förfarandet i förvaltningsdomstol, som skall gälla för regeringsrätten, kammarrätt,
skatterätt och länsrätt. Promemorian, som bygger på förvaltningsdomstols— kommitténs förslag och vissa andra utredningsförslag rörande förvalt- ningsdomstolarna, har kommit till mot bakgrund av den omfattande ut- byggnad av förvaltningsdomstolssystemet som enligt planerna skall genom- föras inom en nära framtid. Sålunda skall enligt lagrådsremiss den 20 mars 1970 den högsta förvaltningsrättskipningen fr.o.m. den 1 januari 1972 vara organiserad så, att tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärspröv- ningen av förvaltningsärenden flyttas från regeringsrätten till kammarrätt och regeringsrätten huvudsakligen får ställning som prejudikatinstans ovan- för kammarrätten. Vidare skall enligt lagrådsremiss den 20 november 1970. vilken bygger på ett tidigare under året av statsmakterna fattat princip— beslut, den 1 juli 1971 inom länsstyrelsens ram inrättas två domstolar, läns- skatterätt och länsrätt, samt mellankommunala prövningsnämnden omvand- las till mellankommunala skatterätten. Länsskatterätten skall i huvudsak överta den nuvarande prövningsnämndens funktioner, medan länsrättens uppgift blir att handlägga vissa rättsligt kvalificerade ärenden som nu an- kommer på länsstyrelsens landskansli, såsom ärenden om administrativa fri- hetsberövanden och ärenden om återkallelse av körkort.
Den föreslagna lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol innehåller en betydligt utförligare reglering än förslaget till förvaltningslag. Lagen upptar visserligen endast 34 paragrafer, men regleringen av förvaltningsdom- stolsförfarandet är mer långtgående än vad man kan sluta sig till av an- talet paragrafer, eftersom dels flera av paragraferna innehåller hänvis- ningar till bestämmelser i RB och dels förslaget bygger på förutsättningen att vissa bestämmelser i förvaltningslagen skall gälla också hos förvalt- ningsdomstolarna. Den mer detaljerade regleringen i lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol innebär bl. a. att lagen till skillnad från förvaltnings- lagen innehåller regler om hur ansöknings- och besvärshandlingar och andra partsinlagor skall vara beskaffadc, hur skriftväxlingen mellan par- terna skall genomföras, när förfarandet skall vara skriftligt eller muntligt. hur muntlig förhandling skall gå till samt hur muntlig bevisning skall tas upp. I anslutning härtill finns regler om föreläggande, vite, offentlighet och ordning inför domstolen samt om underlaget för rättens avgörande.
Enligt min mening talar starka skäl för att en allmän lagstiftning om förfarandet på förvaltningens område utformas i huvudsaklig överensstäm- melse med förslagen till förvaltningslag och till lag om förfarandet i förvalt- ningsdomstol, dvs. som en allmän lag för förfarandet hos förvaltnings- myndighet såvål i första instans som i besvärsinstans och en allmän lag för förfarandet hos förvaltningsdomstol. Jag fäster härvid särskild vikt vid den särställning som förvaltningsdomstolarna har i rättsskyddssystemet på förvaltningens område. Förvaltningsdomstolarna handlägger i princip bara sådana mål där de rättsliga frågorna spelar en dominerande roll. De skiljer sig vidare från förvaltningsmyndigheterna i gemen genom att de liksom
de allmänna domstolarna intar en fristående ställning i förhållande till de intressen som bryter sig mot varandra i målen. I motsats till vad som är fallet hos förvaltningsmyndigheter förekommer det i princip inte att en förvaltningsdomstol tar upp mål till prövning på eget initiativ. Av gammalt är förvaltningsdomstolarna dessutom utrustade med vidsträcktare processu- ella befogenheter än förvaltningsmyndigheterna. Det har ansetts naturligt att låta formliga muntliga förhandlingar ingå i förfarandet hos domstolarna och att även i övrigt förse dem med fullständiga utredningsmedel, såsom befogenhet att hålla förhör med vittne och sakkunnig. Slutligen kan näm- nas att förvaltningsdomstolarna verkar så gott som enbart inom den sektor av förvaltningen som gäller myndighetsutövning mot enskild.
De garantier för den enskildes rättssäkerhet som ligger i förvaltnings- domstolsinstitutionen bör enligt min mening vidmakthållas och om möjligt förstärkas. Samtidigt står det klart att man inte kan ge förvaltningsmyn- digheterna samma ställning och samma processuella befogenheter som dom- stolarna. Vill man trots de skillnader som sålunda måste finnas mellan förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter bygga upp en samman- hållen, allmän förfarandelagstiftning för både förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar, kommer man i en besvärlig valsituation. Ett alternativ är att utforma lagstiftningen i första hand med tanke på för- farandet hos förvaltningsmyndigheterna och anpassa den till dessas upp- gifter, arbetssätt och sammansättning. Detta betyder emellertid att lagen kommer att sakna åtskilliga bestämmelser som måste anses värdefulla för processen i förvaltningsdomstol. För den processen får man då ersätta bristen på bestämmelser med analogisk tillämpning av bestämmelserna i RB. Där- med blir många regler om förfarandet i förvaltningsdomstol diffusa och svårtillgängliga, vilket är till nackdel inte minst för de enskilda rättssökan- dena. Ett annat alternativ innebär att även förvaltningsmyndigheterna får tillämpa ett domstolsmässigt förfarande. Detta är, som har framgått av bl. a. remisskritiken över besvärssakkunnigas förslag, inte heller någon fram- komlig väg. Varken förvaltningsmyndigheternas funktioner eller sammansätt- ning gör det lämpligt att sådana myndigheter i gemen handlägger sina ärenden i domstolsmässiga former.
Det betraktelsesätt som jag nu har anlagt delas av det övervägande an- talet remissinstanser. Vid remissbehandlingen av förslaget till förvaltnings- lag har visserligen uttryckts önskemål från ett par håll om en gemensam förfarandelagstiftning för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdom- stolar, men det torde vara symptomatiskt att några motsvarande önskemål inte har återkommit vid remissbehandlingen av förslaget till lag om för- farandet i förvaltningsdomstol. Jag kommer således för min del till slut- satsen att en allmän förfarandelagstiftning på förvaltningens område bör utformas som en lag om förfarandet hos förvaltningsmyndighet och en lag om förfarandet hos förvaltningsdomstol.
Förfarandet hos förvaltningsmyndighet
Även om förfarandet i förvaltningsdomstol inte finns med i bilden, är det möjligt att tänka sig olika alternativ vid utformningen av en allmän förfarandelag för förvaltningsmyndigheterna. I princip gäller frågan om man i likhet med besvärssakkunniga skall sträva efter en så utförlig reg— lering som möjligt eller om man såsom arbetsgruppen skall lösa upp- giften genom en förhållandevis enkel och okomplicerad lag som i första hand är inriktad på de från rättssäkerhetssynpunkt centrala frågorna.
Den första fråga som man möter i detta sammanhang är, om en all- män lag företrädesvis bör ta sikte på förfarandet i första instans. I så fall talar mycket för att lagen görs ganska kortfattad, vilket i sin tur leder till att förfarandet hos besvärsprövande förvaltningsmyndigheter inte får den utförliga reglering som det i och för sig finns förutsättningar för. Besvärssakkunnigas förslag innebar att både besvärsförfarandet och för- farandet i första instans blev föremål för en vidlyftig reglering. l arbets- gruppens förslag har däremot förfarandet i första instans satts i centrum för regleringen. Det är emellertid avsikten att de besvärsprövande förvalt- ningsmyndigheterna skall tillämpa samma förfaranderegler som förvalt- ningsmyndigheterna i första instans.
För egen del finner jag i likhet med en alldeles övervägande remiss- opinion riktigt att framför allt se till förhållandena i första instans vid utformningen av en allmän förfarandelag. Det är ett viktigt rättssäker- hetsintresse att besluten på denna nivå så långt det är möjligt grundas på en fullständig och objektiv utredning. Behovet av förfaranderegler som bidrar till detta är otvivelaktigt ocksä störst bland de myndigheter som verkar i första instans. Det rör sig här i stor utsträckning om lokala stat— liga och kommunala o-rgan, där bl. a. tekniska kvalifikationer i allmänhet väger tyngre vid personalrekryteringen än kännedom om förvaltnings- rättsliga förfaranderegler. Å andra sidan är det med hänsyn till tillgäng- liga personella och ekonomiska resurser knappast realistiskt att tänka sig att en utförlig reglering av förfarandet skulle ha utsikt att mer allmänt slå igenom hos förvaltningen i första instans. Härtill kommer risken för att snabbheten och effektiviteten i förvaltningen kan minska genom en sådan reglering.
Ser man åter till förfarandet vid besvärsprövning hos överordnade för- valtningsmyndigheter, finns det visserligen möjlighet att här genomföra en mera långtgående reglering. Behovet härav är emellertid inte särskilt på- tagligt. Det kan dessutom antas att förvaltningsdomstolsförfarandet kommer att kunna tjäna till ledning och fylla eventuella luckor. Jag kommer således till samma slutsats som arbetsgruppen, nämligen att man för de besvärs- prövande förvaltningsmyndigheternas det bör nöja sig med de förfarande-
regler som utformas i första hand med tanke på förhållandena hos förvalt- ningsmyndigheter i första instans.
Nästa fråga som uppställer sig är om lagen bör gälla i princip alla typer av förvaltningsärenden eller om den bör ha ett differentierat tillämpnings- område, beroende på ärendets karaktär. Alternativen är också här å ena sidan besvärssakkunnigas förslag med ett tillämpningsområde för lagen, som omfattar i princip alla förvaltningsärenden angående enskilda, och å andra sidan den av arbetsgruppen föreslagna lösningen som innebär att vissa av de från rättssäkerhetssynpunkt mest centrala bestämmelserna gäl- ler bara när fråga är om myndighetsutövning mot enskild under det att övriga bestämmelser ges en mer allmän tillämpning. Medan besvärssak- kunnigas förslag träffades av remisskritik för att gå för långt i fråga om reglering av förvaltningsverksamheten, har den av arbetsgruppen valda avgränsningeni stort sett vunnit remissinstansernas anslutning.
Meningen med förfaranderegler är att de skall bidra till att ge ett så korrekt underlag som möjligt för förvaltningsbesluten och därmed till att besluten blir riktiga i sak. Utifrån denna synpunkt kan man argumen- tera för ett vidsträckt tillämpningsområde för de förfaranderegler som skall gälla hos förvaltningsmyndighete-rna. Det största behovet finns emellertid otvivelaktigt i fråga om den förvaltningsverksamhet som innefattar myn- dighetsutövning. Här träffas den enskilde direkt och i regel på ett påtag- ligt sätt av förvaltningsbeslutet. Det är också denna form av förvaltnings- verksamhet som man främst har haft i tankarna när man efterlyst en uni- formering och komplettering av förfarandereglerna.
Behov av ett korrekt beslutsunderlag finns som sagt även vid annan förvaltningsverksamhet än myndighetsutövning. Men ofta kan förfarande- regler, som i fråga om myndighetsutövning ter sig naturliga och riktiga, vara obehövliga eller t.o.m. hinderliga vid annan förvaltningsverksam- het. Regler om aktinsyn, kommunikation, beslutsmotivering och besluts- delgivning, som fyller centrala rättsskyddsfunktioner vid myndighetsut- övning, skulle i många fall motverka förvaltningsorganens möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt lösa sina uppgifter i andra fall, t. ex. i ärenden av kommersiell natur. I sådana ärenden föreligger det från rättsskydds- synpunkt knappast något behov av förfaranderegler av de slag som jag nu har nämnt. Där har den enskilde, till skillnad från när det är fråga om myndighetsutövning, möjlighet att i förhandlingar med myndigheten be- vaka sina intressen, och han behöver inte gå med på myndighetens för- slag om han inte vill. I de kommersiella förbindelserna finns dessutom som ett yttersta skydd för den enskildes rättssäkerhet de möjligheter till rättelse som det civilrättsliga regelsystemet och processen vid allmän dom- stol erbjuder. Det finns även andra typer av ärenden, där myndighetens agerande inte innefattar myndighetsutövning i den här använda betydelsen och där förfaranderegler av nyssnämnda slag spelar mindre roll eller rentav
hindrar en ändamålsenlig handläggning. Exempel härpå är när ärendet gäller rådgivning eller avgivande av remissyttrande.
Alla förfaranderegler är emellertid inte sådana att de antingen är obe— hövliga eller hinderliga när det gäller annat slag av förvaltningsverksam- het än myndighetsutövning. Bl. a. regler om jäv, om ombud och biträde och om tolk kan med fördel göras tillämpliga i stort sett i varje slag av för- valtningsärende, även om det ligger i sakens natur att sådana regler i främsta rummet får betydelse vid myndighetsutövning.
På grund av vad jag sålunda anfört kommer jag till slutsatsen att lagens tillämpningsområde i nu berörda hänseende bör bestämmas i huvudsak i överensstämmelse med arbetsgruppens förslag.
När det gäller lagens utformning i övrigt fäster jag särskild vikt vid att lagen blir så enkel, klar och okomplicerad som möjligt. Redan förvaltnings- ärendenas mångskiftande natur talar för en sådan målsättning. Ju längre man driver regleringen, desto svårare blir det att tillgodose önskemålet om enkla, klara och entydiga bestämmelser. Den utförliga reglering som innefattades i besvärssakkunnigas förslag är ett bevis härpå. Som jag re- dan har framhållit, tvangs de sakkunniga att utforma en del bestämmelser som rekommendationer eller att mjuka upp »skall»-regler genom att förse dem med undantag av förhållandevis obestämd innebörd. Om en allmän förfarandelag skall få den generella tillämpning som är avsedd och sålunda bidra till att stärka rättssäkerheten, bör man så långt det är möjligt und- vika en sådan lagteknik.
Vad jag nu har anfört talar starkt för att lagen bör ges ett förhållande- vis begränsat omfång. Ett ytterligare skäl härför är den enhetlighet i för- valtningsförfarandet som man vill nå genom en allmän lag. Meningen är att förfarandet i allmänhet skall regleras genom den allmänna lagen och att det skall höra till undantagen att det för något visst förvaltningsom- råde skall behöva finnas avvikande bestämmelser. För att uppnå detta krävs en omfattande genomgång av specialförfattningarna på olika för- valtningsområden. En vidlyftig allmän förfarandelagstiftning skulle skapa stora problem när det gäller samordningen med specialförfattningar- na. En utväg ur svårigheterna är givetvis att utforma den allmänna lagen som en ramlag, vilken sätts i kraft genom särskilda beslut område för område. Tanken på en ramlag har emellertid avvisats av arbetsgruppen och vid remissbehandlingen av gruppens förslag. Även jag delar uppfatt— ningen att en allmän förfarandelag bör ges generell tillämpning redan från ikraftträdandet. Detta förutsätter att den ges en förhållandevis begränsad omfattning.
Jag vill vidare erinra om att en utförlig förfarandelag ställer krav på myndigheter och allmänhet som de i många fall inte har möjligheter att fylla. Dess tillämpning skulle därför förutsätta att många myndigheter till-
fördes förvaltningsrättsligt skolad arbetskraft liksom att allmänheten i långt större utsträckning än vad nu är fallet anlitade juridiskt biträde i sina mellanhavanden med myndigheterna. Jag är inte beredd att godta några sådana konsekvenser av en allmän lag om förfarandet hos förvalt- ningsmyndighet. Tvärtom bör tillkomsten av en sådan lag underlätta hand- läggningen hos myndigheterna liksom den bör ge klarare normer och därmed ett bättre utgångsläge för de enskilda medborgarna i deras um- gänge med myndigheterna. Det kan visserligen inte uteslutas att en allmän lag i vissa fall kan tvinga en myndighet att vidta åtgärder som nu inte ingår i dess rutiner, men den ökning i arbetsbördan som detta kan med- föra bör uppvägas av de vinster som ligger i enklare, enhetligare och kla- rare normer för handläggningen.
Arbetsgruppens förslag till förvaltningslag motsvarar i allt väsentligt de krav jag anser att man bör ställa på en allmän lag om förfarandet hos förvaltningsmyndighet. Förslaget har också i det stora hela fått ett gynn- samt mottagande vid remissbehandlingen. Den kritik som har framkom- mit har framför allt gällt två frågor. Dels har några remissinstanser an- märkt på att den föreslagna lagen i olika hänseenden skulle vara oklar_ och svårtillämpad. Dels har man från några håll gjort gällande att genom- förandet av lagen innebär ökad arbetsbörda för myndigheterna. I det första hänseendet bör det finnas möjligheter att tillgodose kritiken på väsentliga punkter. Farhågoma för att en allmän lag om förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna skall medföra ökad arbetsbelastning för myn- digheterna synes överdrivna. Jag vill erinra om att de grundsatser som bör slås fast i en förfarandelag av nu avsett slag på flera punkter anses gälla redan i dag. Som jag nyss har framhållit bör en allmän lag dessutom kunna innebära arbetsmässiga vinster, som är ägnade att uppväga det merarbete som lagen i vissa fall kan medföra. Jag förordar alltså att en allmän lag om förfarandet hos förvaltningsmyndighet utformas i huvudsaklig över- ensstämmelse med arbetsgruppens förslag.
Vad härefter gäller det närmare innehållet i en allmän lag om förfaran- det hos förvaltningsmyndighet anser jag i likhet med arbetsgruppen att i lagen bör finnas grundläggande bestämmelser om jäv, ombud och biträde, den tidpunkt då handling skall anses ha kommit in till myndighet, väg- ledning av sökande eller annan part, tolk, remiss, vem som har rätt att anföra besvär över myndighets beslut, tid och sätt för anförande av be- svär, inhibition, parts rätt till insyn i det material som har tillförts ett ären- de, kommunikation, beslutsmotivering, underrättelse om beslut och rättelse av förbiseendefel i beslut. Jag avser dessutom att i det följande föreslå en be- stämmelse om rätt att muntligen lämna uppgift i ärende till myndighet. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i arbetsgruppens lagförslag. Av de nu nämnda bestämmelserna bör enligt min mening reglerna om aktin-
syn, kommunikation, beslutsmotivering, delgivning av beslut, rättelse av förbiseendefel i beslut och om rätt att lämna muntlig uppgift till myndighet förbehållas ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild. Öv- riga bestämmelser bör däremot i princip vara tillämpliga i alla ärenden hos förvaltningsmyndighet.
I arbetsgruppens lagförslag ingår även en föreskrift vari begreppen part och slutligt beslut definieras samt regler om besluts överklagbarhet och be— svärsärendes beredning. Av skäl som jag kommer att redogöra för i special- motiveringen har några direkta motsvarigheter till de nu nämnda bestäm- melserna inte tagits med i den lag som jag nu avser att föreslå.
Vid remissbehandlingen av arbetsgruppens förslag har i en del yttran- den framförts önskemål om att lagen skall kompletteras med regler i åt- skilliga andra avseenden än jag nu har berört. Till den del man härvid har vänt sig mot den starka beskärningen av besvärssakkunnigas lagförslag vill jag hänvisa till de allmänna synpunkter i frågan som jag har anfört tidigare. Övriga påpekanden som har gjorts beträffande lagens innehåll är väsentligen av två slag. Å ena sidan efterlyses ytterligare bestämmelser i olika frågor, t. ex. regler om skyndsamhet i handläggningen och om om- röstning när skiljaktiga meningar yppats vid överläggning till beslut. Å andra sidan förordas att lagen så snart förutsättningar finns byggs ut med regler om bl. a. kostnader, rättshjälp och offentligt biträde ät part.
Vad först gäller önskemålen om att lagen redan från början skall tillföras regler beträffande vissa andra spörsmål än dem som jag nyss har före- slagit att den skall reglera vill jag erinra om att arbetsgruppen i sina all- männa överväganden utförligt har redovisat skälen för att den ansett huvuddelen av de föreskrifter som finns intagna i besvärssakkunnigas lag- förslag kunna undvaras i en allmän förfarandelag av det slag varom nu är fråga. Det är uppenbart att varje sådant urval till stor del måste grun- das på lämplighetsöverväganden. För egen del kan jag i allt väsentligt an- sluta mig till den bedömning som arbetsgruppen har gjort vid sin genom- gång av bestämmelserna i besvärssakkunnigas lagförslag. Endast sådana frå- gor som det från rättsskyddssynpunkt framstår som väsentligt att lösa och som har påtagligt praktisk betydelse bör därför behandlas i lagen. Endast härigenom kan skapas förutsättningar för att lagen skall få den avsedda genomslagskraften.
Vad jag nu har anfört utesluter självfallet inte att lagen — sedan erfaren- het vunnits om tillämpningen av den —— senare byggs ut med ytterligare regler. Vad särskilt angår frågorna om rättshjälp och offentligt biträde åt part vill jag erinra om att frågan om införande av en rättshjälpslag f.n. övervägs inom justitiedepartementet och att frågan om offentligt biträde är föremål för särskild utredning.
Frågan om lagens namn har i allmänhet inte berörts i remissyttrandena Över arbetsgruppens förslag. Från några håll påpekas dock att benäm- ningen »förvaltningslag» inte är helt adekvat beträffande en lag av nu före- varande typ. I stället förordas ett namn som anger att lagens räckvidd är begränsad till enbart förfarandebestämmelser, t.ex. »Lag om handlägg- ning av förvaltningsärenden». De sålunda framförda synpunkterna har visst fog för sig. Arbetsgruppen diskuterar i sitt betänkande bl. a. möjlig- heten att använda en benämning av nyss åsyftat slag. I likhet med arbets- gruppen anser jag emellertid avgörande vikt böra fästas vid att lagens namn blir kort och lättillgängligt. Det av gruppen föreslagna namnet »För- valtningslag» fyller dessa krav. Jag anser därför att lagen bör få detta namn.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla följande. Förvaltningslagen bör vara kort, enkel och lättöverskådlig. Den skall så klart och entydigt som möjligt slå fast vissa grundläggande regler för förfarandet hos förvaltnings- myndigheterna. Lagen bör utformas så att reglerna i princip kan tillämpas på alla förvaltningsområden och i alla instanser. Avvikelser från reglerna skall alltså normalt inte behöva göras. Det ligger emellertid i sakens natur att en allmän lag av nu förevarande slag inte kan passa för alla typer av åren- den hOS förvaltningsmyndigheterna. På områden där rättsskyddssynpunk- ter spelar en dominerande roll finns redan f. n. i vissa fall tämligen utför- liga regler om förfarandet. I sådana fall kommer förvaltningslagen att till- handahålla basregler, som byggs ut med speciella regler anpassade direkt för det förvaltningsområde varom är fråga. Även i andra fall kan avsteg behöva göras från förvaltningslagen. Till dessa spörsmål återkommer jag i det följande. Jag vill också understryka att lagen representerar en minimi— standard i fråga om handläggningen av förvaltningsärenden. Åtskilliga för- farandefrågor lämnas sålunda olösta i lagen. Det förhållandet att ett spörs- mål reglerats i denna bör å andra sidan inte utan vidare tolkas så, att det skulle vara uteslutet att tillämpa lagen även i ärenden som formellt faller utan- för en regels giltighetsområde eller i situationer där lagen medger undantag från regelns tillämpning. De principer som lagen ger uttryck åt kan i många fall med fördel vara vägledande i fall av nu berört slag.
Förfarandet i förvaltningsdomstol
Författningsreglering av förfarandet hos våra förvaltningsdomstolar har hittills varit sparsamt förekommande. För regeringsrättens vidkommande saknas praktiskt taget helt bestämmelser i ämnet. Förfarandet i kammar- rätten regleras genom ett fåtal bestämmelser i kammarrätttsstadgan, varav ett par innehåller omfattande hänvisningar till bestämmelser i RB. Tekni- ken med hänvisning till BB har begagnats också i fråga om förfarandet i försäkringsdomstolen. I lagen om försäkringsdomstol, som upptar samman-
lagt åtta paragrafer om förfarandet, har i två av paragraferna tagits in mycket omfattande och detaljerade hänvisningar till RB.
Den utbyggnad av förvaltningsdomstolsorganisationen, som nu står in- för sitt genomförande, erbjuder ett naturligt tillfälle till en fullständigare, enhetligare och mer systematiserad reglering av förfarandet i förvaltnings- domstol än vad hittills har varit fallet. Jag vill här erinra om att i flertalet typer av mål, som skall gå till förvaltningsdomstol, öppnas möj- lighet till domstolsprövning i två instanser, kammarrätt och regerings- rätten. För de talrikast förekommande typerna av förvaltningsmål, bl.a. skattemålen och målen om körkortsåterkallelse, erbjuds domstolsprövning i tre instanser, skatterätt eller länsrätt samt kammarrätt och regerings- rätten. I mål som fullföljs från kammarrätt blir dock möjligheterna att få sakprövning i regeringsrätten begränsade genom regler om prövningstill- stånd.
Den grundläggande frågan när det gäller att utforma den enhetliga lag- stiftning om förfarandet i förvaltningsdomstol, som nu bör genomföras, är hur man skall se på förvaltningsdomstolarnas karaktär och uppgifter. Bak- grunden till frågan är att svensk rättstradition hittills inte alltid uppvisat en klar boskillnad mellan förvaltningsdomstolar och rena förvaltnings- myndigheter. Detta hänger i sin tur samman med att våra förvaltningsdom- stolar i flertalet fall kan ses som utbrytningar ur förvaltningen. Kammar- rätten, som är den äldsta förvaltningsdomstolen, har sålunda en gång bru- tits ut från kammarkollegiet. När regeringsrätten inrättades, övertog den uppgifter som tidigare hade ankommit på Kungl. Maj:t i statsrådet. Det— samma gäller i viss utsträckning också vår yngsta förvaltningsdomstol, försäkringsdomstolen. De nya länsrätterna och länsskatterätterna skall syssla med ärenden som nu ankommer på länsstyrelserna och de därtill knutna prövningsnämnderna. Det är därför naturligt att man uppfattat förvaltningsdomstolar och besvärsprövande förvaltningsmyndigheter på ett tämligen likartat sätt. Sålunda har det ibland gjorts gällande att en för- valtningsdomstol, när den prövar besvär över en förvaltningsmyndighets beslut, inträder i myndighetens befogenheter och därmed kan sägas fun- gera som förvaltningsmyndighet. Detta synsätt präglar delvis besvärssak— kunnigas förslag, som innehåller en för de båda typerna av organ ge- mensam förfarandereglering. Det har också i viss utsträckning tagits till utgångspunkt för förslagen i departementspromemorian. Enligt prome- morian ställer förvaltningsdomstolarnas dubbla roll av både domstolar och förvaltningsmyndigheter speciella krav på smidiga handläggningsformer.
Det nu återgivna synsättet är emellertid inte oomtvistat. Vid remissbe- handlingen av besvärssakkunnigas betänkande framhöll förvaltningsdom- stolskommittén, att statsmakterna hade önskat en mer juridiskt betonad och mer domstolsmässigt grundlig besvärsprövning än hos överordnad för- valtningsmyndighet när de bestämt att besvär i förvaltningsärende skulle
gå till förvaltningsdomstol. Kommittén ansåg vidare, att förvaltningsdom- stolarnas handläggning och arbetssätt stod mycket nära de allmänna dom- stolarnas rättskipande verksamhet och vitt skilde sig från den handlägg- ning som förekom hos ett stort antal även centrala förvaltningsmyndig- heter. Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har frågan tagits upp av JK, som därvid betonar dess betydelse från rättssäkerhets- synpunkt. JK anser det angeläget att vidmakthålla och stärka medborgar- nas förtroende för förvaltningsdomstolarna. Ett sätt att åstadkomma detta är enligt JK:s mening att inskränka domstolarnas handlingsfrihet på för- farandeplanet i riktning mot den formbundna och för den enskilde förut- sebara rättegångsordning som sedan gammalt gäller för de allmänna dom- stolarna.
För egen del vill jag ansluta mig till det synsätt som förvaltningsdom- stolskommittén och JK har gett uttryck för. Jag har redan framhållit att de garantier för den enskildes rättssäkerhet som ligger i förvaltningsdomstols- institutionen om möjligt bör förstärkas. Ett steg i denna riktning är enligt min mening att förfarandet hos förvaltningsdomstol blir självständigt reg- lerat. En jämförelse med RB ligger därför nära till hands. Enligt min me- ning finns det emellertid en rad synpunkter som talar för att förfarandet hos förvaltningsdomstolarna blir föremål för en mindre utförlig författ- ningsreglering än den RB representerar.
Först vill jag då peka på den skillnad som ligger i att de allmänna dom- stolarna i motsats till förvaltningsdomstolarna har att handlägga disposi— tiva tvistemål. När det gäller sådana mål måste det finnas ett ganska stort antal regler av typen förbud mot ändring av talan, förbud mot åberopande av nya bevis och svarandens rätt till dom, vilka fyller uppgiften att skydda part mot otillbörligt agerande från motparts sida. I förvaltningsdomstolsför- farandet är däremot behovet av sådana garantier obetydligt. Dels har den enskilde regelmässigt en offentlig motpart, i den mån motpart över huvud taget förekommer. Dels gäller officialprövningsprincipen i praktiskt taget alla mål hos förvaltningsdomstol. Vidare motiverar förvaltningsmålens skif- tande beskaffenhet att förvaltningsdomstol har ganska stor handlingsfrihet att anpassa förfarandet till olika uppkommande situationer.
En mycket utförlig reglering av förvaltningsdomstolsförfarandet skulle enligt min mening dessutom vara förenad med vissa risker. Vi har hittills bara erfarenheter av en delvis ganska tunn reglering av detta förfarande. Man kan därför inte utesluta att en övergång till en mycket ingående reg- lering skulle kunna ställa såväl domsto-lama som allmänheten inför pro- blem och svårigheter som man hittills inte har mött på detta område. Jag vill här erinra om att det från regeringsrättshåll i olika sammanhang har getts uttryck för uppfattningen att det förhållandet att förfarandet hos re- geringsrätten hittills har varit oreglerat inte har inneburit några allvarli- gare olägenheter. I likhet med vad jag har framhållit i fråga om förfaran-
det hos förvaltningsmyndighet, är jag för förvaltningsdomstolsprocessens vidkommande inte inställd på en sådan formalisering av processen, som skulle innebära att allmänheten i ökad utsträckning måste anlita juridiskt biträde eller att domstolarna ställs inför nya processuella problem. Syftet med en lag om förfarandet hos förvaltningsdomstol är det rakt motsatta. Genom att lagen klarlägger och slår fast väsentliga punkter i detta för- farande, skall den underlätta såväl för allmänheten att föra talan vid för- valtningsdomstol som för domstolen själv att handlägga sina mål.
Den avvägning av författningsstoffet som har gjorts i den föreslagna lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol stämmer väl överens med de synpunkter jag nu har anlagt. Den principiella uppläggningen av lagen har också nästan utan undantag godtagits vid remissbehandlingen. Enligt min mening bör således lagstiftning ske i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. På det lagtekniska planet vill jag dock föreslå ett par ändringar av mera genomgripande betydelse i förhållande till förslaget. Härvid har jag fäst särskild vikt vid att reglerna om förfarandet i förvaltningsdomstol blir så lättillgängliga som möjligt för den rättssökande allmänheten. Målet bör vara att en lagstiftning om förvaltningsdomstolsprocessen skall ge den enskilde klargörande besked på de punkter som är väsentliga för hans möjligheter att hos domstolen ta till vara sin rätt.
I enlighet med vad jag nu har sagt finner jag i likhet med flera remiss- instanser, att den föreslagna lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol bör kompletteras med regler om ingivande av handling, parts aktinsyn, be- svärsrätt och besvärstid. Till grund för promemorieförslaget ligger tanken att förvaltningslagens bestämmelser i dessa ämnen skall gälla också hos för- valtningsdomstolarna. Enligt min mening är det att föredra att förvaltnings- lagen gäller uteslutande hos förvaltningsmyndighet. Redan av detta skäl bör således regler i ifrågavarande ämnen ingå även i en lag om förfarandet i förvaltningsdomstol.
Liksom ett flertal remissinstanser anser jag vidare att man bör sträva efter att i så liten utsträckning som möjligt i lagen hänvisa till bestämmel- ser i RB. Det rör sig emellertid här om en besvärlig avvägning. Synpunk- ten att lagreglerna skall vara lättillgängliga för den rättssökande allmän- heten talar både för att man försöker undvika hänvisningar till BB och för att man genom sådana hänvisningar försöker motverka att lagen blir allt- för omfångsrik. Emellertid bör man i större utsträckning än som skett i lagförslaget begränsa hänvisningarna till att gälla frågor, som är av mera perifert intresse för de enskilda rättssökandena, och på så sätt göra de från deras synpunkt centrala reglerna mera lättillgängliga.
Slutligen vill jag föreslå att ett par bestämmelser, som har tagits in i det till lagrådet redan remitterade förslaget till lag om allmänna förvalt- ningsdomstolar, flyttas över till den lag som skall reglera förfarandet i för-
valtningsdomstol. Jag avser här i första hand bestämmelserna om pröv- ningstillstånd. Härigenom tillgödoser man kritiken i ett remissyttrande mot att huvudbestämmelserna i ämnet får sin plats i lage-n om allmänna förvaltningsdomstolar, medan vissa därtill anslutande bestämmelser tas in i förfarandelagen. Vidare anser jag lämpligt att regleringen av jäv mot domare ges i förfarandelagen. Vad jag nu sagt föranleder vissa ändringar i förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, vilka kan beaktas på propositionsstadiet.
Om den föreslagna lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol kom- pletteras i de hänseenden jag nu har angett, kan man uppnå den enligt min mening fördelaktiga lagtekniska lösningen att alla bestämmelser, som är av någOn större betydelse för enskild som för talan i förvaltningsdomstol, samlas i en lag. Den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar kommer då, liksom den föreslagna lagen om skatterätt och länsrätt, att innehålla regler som i första hand har betydelse för domstolen själv och endast är av mera perifert intresse från parternas synpunkt.
Den i departementspromemorian föreslagna benämningen på lagen »Lag om förfarandet i förvaltningsdomstol» har kritiserats mot bakgrund av att lagen inte har gjorts tillämplig hos försäkringsdomstolen. Jag anser denna kritik befogad. Med hänsyn härtill bör man enligt min mening försöka finna en benämning som inte ger intryck för att lagen gäller hos samtliga förvaltningsdomstolar. Även om ordet »process» i olika sammanställningar hittills inte har ansetts tillhöra gängse lagspråk, anser jag att man inte bör väja för en lagrubrik, vari detta ord ingår, om man därigenom kan beakta kritiken och dessutom skapa en kort men ändå uttrycksfull beteckning. Ordet »process» torde också ha en mera neutral, och därför för förvalt- ningsrättskipningens del lämpligare klang än t. ex. »rättegång». En beteck- ning innehållande ordet »förfarande» torde vid användning av förkortning i praktiskt bruk innebära risk för förväxling med förvaltningslagen, som ju också är en förfarandelag. Jag föreslår därför att lagen ges namnet » Förvaltningsprocesslag» .
Jag vill också något beröra den i en del remissyttranden framkastade tanken att man åtminstone på sikt bör föra samman en lag om förfarandet i förvaltningsdomstol med annan lagstiftning rörande förvaltningsdomsto- larna, då i första hand lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och la- gen om skatterätt och länsrätt. En sådan åtgärd skulle emellertid kunna leda till att lagreglerna blev mindre lättillgängliga för de rättssökande. Jag anser därför att frågan härom bör anstå åtminstone till dess viss erfarenhet vun- nits av den nya lagstiftningens tillämpning.
Samordning med andra författningar
I samband med utarbetandet av förvaltningslagen har inom justitiedepar- tementet i samverkan med övriga departement företagits en genomgång av ett antal författningar som berör olika förvaltningsområden. Syftet med denna genomgång har varit flerfaldigt.
Ett huvudsyfte har varit att få en samlad bild av den nuvarande lagstift- ningen på ett antal betydelsefulla förvaltningsområden av starkt skiftande karaktär. Vid utarbetandet av en förvaltningslag är det nämligen nödvän- digt att på varje punkt övertyga sig om att de bestämmelser som avses in— flyta i lagen inte passar bara på något eller några få huvudområden, som kanske har dominerat diskussionen under lagstiftningsarbetets fortgång, utan är i huvudsak väl lämpade för de allra flesta av de många områden på vilka förvaltningsmyndigheterna är verksamma. Under arbetets gång har därför oupphörligt jämförelser gjorts mellan de tilltänkta bestämmelserna i förvaltningslagen och de förfaranderegler som finns i specialförfattningar på skilda områden. Genom denna arbetsmetod har så goda garantier som möjligt erhållits för att den förvaltningslag som nu läggs fram inte blott teo- retiskt utan också i praktiken kan fylla uppgiften att med vissa undantag vara en förfarandelag för hela den offentliga förvaltningen.
Författningsgenomgången har haft också ett annat syfte. Som jag närma- re skall beröra i det följande är förvaltningslagen konstruerad på det sättet att, om en lag eller en författning som beslutats av Kungl. Maj:t eller riks- dagen innehåller en bestämmelse som avviker från föreskrifterna i för- valtningslagen, den avvikande bestämmelsen skall gälla. Redan i det före- gående har jag nämnt att de förfaranderegler, som nu finns i spridda för- valtningsrättsliga författningar. inte har någon enhetlig prägel utan till både omfattning och innehåll företer betydande olikheter. I en del fall beror skiljaktigheterna på att de förhållanden som regleras är av högst olika art och av skiftande betydelse för medborgarna. I andra fall är det mycket svårt att finna en rationell grund för att olika förfaranderegler uppställts. Från såväl rättssäkerhets- som effektivitetssynpunkter är det önskvärt att förfa- randebestämmelserna inom den offentliga förvaltningen i vidast möjliga ut— sträckning är enhetliga. De bestämmelser, som efter grundliga förarbeten nu tas in i förvaltningslagen, bör därför så snart det är praktiskt möjligt få slå igenom inom i princip hela den offentliga förvaltningen. Målet synes böra vara att en reglering som avviker från den i förvaltningslagen före- skrivna hör godtas bara i den mån särskilda förhållanden skapar behov av en avvikande ordning. En sådan harmonisering av förfarandebestämmel- serna på det förvaltningsrättsliga området kan inte åstadkommas utan att ändringar sker i stort antal författningar. Den författningsgenomgång som nu har gjorts har även haft syftet att vara ett led i denna harmonisering.
Harmoniseringen kan ske på olika sätt. Innehåller en spccialförfattning
föreskrifter i ett ämne som-är reglerat i förvaltningslagen och finns det inte behov av en innehållsmässigt sett annan reglering än den som ges i för- valtningslagen , kan harmoniseringen genomföras antingen på det sättet att bestämmelserna i specialförfattningen upphävs eller på det sättet att i specialförfattningen meddelas samma regler som i förvaltningslagen . Man kan också tänka sig konstruktionen att en erinran om att bestämmelser i ämnet finns i förvaltningslagen tas in i specialförfattningen.
Avsikten är att förvaltningslagen i fortsättningen skall vara det grund- läggande lagverket i fråga om förfarandet i ärenden hos offentlig förvalt- ningsmyndighet. Såväl enskilda som myndigheter skall bibringas insikt om att så är förhållandet. Mot denna bakgrund bör det i allmänhet inte kom- ma i fråga att göra harmoniseringen på det sättet att förvaltningslagens reg- ler upprepas i en specialförfattning. En sådan metod skulle f. ö. medföra mycket onödigt arbete, om man i framtiden vill jämka någon av förvalt-. ningslagens regler. Åsyftas inte en annan reglering än den som förvaltnings- lagen innehåller, bör harmoniseringen normalt genomföras på det sättet att man upphäver de bestämmelser i ämnet, som nu finns i specialförfattning- ar. Är det fråga om en ny författning, bör i den inte tas in några bestäm- melser av ifrågavarande innehåll. Detta är den metod som har kommit till användning vid annan lagstiftning av denna typ, såsom besvärstidslagen och delgivningslagen . Vad jag nu har sagt innebär alltså att jag inte delar den uppfattning som har kommit till uttryck i ett par remissyttranden, att man i vissa fall bör ha identiska regler i förvaltningslagen och i specialförfatt- ning.
Den nu angivna harmoniseringsmetoden kan emellertid inte tillämpas undantagslöst. En specialförfattning kan vara utformad på sådant sätt att det möter svårigheter att stryka en förfarandebestämmelse som i sak över- ensstämmer med förvaltningslagens regler, därför att bestämmelsen är sam- manlänkad med avvikande eller kompletterande regler som behövs på det ifrågavarande omrädet. Om harmoniseringen genomfördes fullt ut enligt nyssnämnda metod, skulle det i sådana fall bli nödvändigt med en grundlig omarbetning av specialförfattningen. Det finns därför i vissa fall av denna typ anledning att inte göra alltför djupgående ingrepp i existerande för- fattningar.
Till förmån för metoden att ta bort förfarandebestämmelseri en special- författning och ersätta dem med en erinran om förvaltningslagens regler i ämnet kan åberopas att läsaren av specialförfattningen härigenom får en påminnelse om förvaltningslagens existens. Under den närmaste tiden efter förvaltningslagens införande kan kanske en sådan påminnelse vara av vår- de. På sikt bör man emellertid kunna förutsätta att förvaltningslagen blir så känd av enskilda och myndigheter att en erinran om lagens förhandenvaro framstår som helt onödig. Vill man inte godta denna uppfattning, blir kon- sekvensen att en erinran om förvaltningslagen bör tas in i varje författ—
ning som reglerar ärenden i vilka en tillämpning av förvaltningslagen kan komma i fråga. Detta skulle vara ett oerhört omfattande lagstiftningspro- gram. Vidtas lämpliga åtgärder för att informera myndigheter och allmän- het om förvaltningslagens syfte och innehåll, torde i regel anledning inte finnas att belasta specialförfattningarna i olika ämnen med erinringar om att tillämpliga förfarandebestämmelser finns i förvaltningslagen .
Vad jag nu har sagt innebär inte att det enligt min mening aldrig är lämp- ligt att i en specialförfattning ta in en erinran om förvaltningslagens be- stämmelser. Om en författning inom ett visst område på någon punkt inne- håller en bestämmelse, som antingen avviker från förvaltningslagens regler eller bibehållits på grund av sitt sakliga samband med andra föreskrifter i specialförfattningen, kan det ibland framstå som oklart, huruvida regle- ringen i specialförfattningen är uttömmande eller suppleras av förvaltnings- lagens bestämmelser. För att undanröja en sådan oklarhet kan det vara ändamålsenligt att i specialförfattningen rycka in en erinran om att i an- givet hänseende föreskrift finns i förvaltningslagen . Den författningsge- nomgång som har företagits har också haft till syfte att genom sådana för- tydliganden undanröja oklarheter av nyssnämnda typ. Jag vill emellertid framhålla att det inte är möjligt att på förhand förutse alla tolkningspro- blem som kan uppstå. Det är därför ej osannolikt att sedan erfarenhet vun- nits av den nya lagstiftningen ytterligare förtydliganden i specialförfatt- ningarna kan visa sig önskvärda.
Förvaltningslagen nödvändiggör också ändringar av annan typ i författ- ningar på olika områden. Om en författning i dag inte reglerar en viss för- farandefråga men förvaltningslagen innehåller tillämpliga bestämmelser i ämnet, kommer efter ett antagande av förvaltningslagen dennas regler att gälla, om inte någon undantagsföreskrift meddelas. Förvaltningslagens reg- ler kan emellertid inte passa för alla rättsområden. På vissa områden är un- dantag i skärpande eller mildrande riktning av behovet påkallade. Det i förvaltningslagen angivna tillämpningsområdet för lagens centrala bestäm- melser om kommunikation. beslutsmotivering m.m. passar inte heller un- dantagslöst utan kan i vissa fall behöva förskjutas genom bestämmelse i specialförfattning. Den företagna författningsgenomgången har bl. a. haft till syfte att klarlägga i vilken utsträckning ändringar av detta slag behövs i författningar på skilda områden. Jag vill tillägga att behovet härav har visat sig vara tämligen begränsat. Av detta framgår att förvaltningslagen torde mycket väl motsvara målsättningen att den skall utgöra den grund- läggande regleringen av förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna.
Genomgången har visat att i vissa fall tillkomsten av förvaltnings- lagen medför behov av ändringar och klarlägganden även i andra avseen- den än som antytts i det föregående. Som exempel vill jag nämna att det framstår som oklart, huruvida försäkringsrådet och statens hyresråd skall betraktas som offentliga förvaltningsmyndigheter, på vilka förvaltnings
lagen är tillämplig, eller som förvaltningsdomstolar, vilkas huvudsakliga verksamhet faller utanför förvaltningslagens tillämpningsområde. Skäl kan anföras för såväl den ena som den andra uppfattningen. Jag vill för min del fästa särskilt avseende vid att i lagen (1955: 261) om avstängning av do- mare försäkringsrådet och hyresrådet likställs med regeringsrätten och kammarrätten och betecknas som särskilda domstolar. Med hänsyn härtill har jag intagit den ståndpunkten att både försäkringsrådet och hyresrådet vid utövningen av sin huvudsakliga verksamhet faller utanför förvaltnings- lagens tillämpningsområde. Anledning kan emellertid finnas att överväga att för dessa myndigheters del föreskriva att de allmänna förfarandereglerna helt eller delvis skall äga motsvarande tillämpning. Till frågan huruvida sådan föreskrift bör meddelas beträffande försäkringsrådet återkommer jag i det följande.
I det föregående har jag behandlat samordningen mellan förvaltningsla- gen och specialförfattningar på olika områden. Detta är emellertid inte den enda samordning som är aktuell i sammanhanget.
Den företagna författningsgenomgången har även haft till syfte att ge viss vägledning för utformningen av förvaltningsprocesslagen och att klar— lägga vilka harmoniserings- och andra samordningsfrågor som måste lösas på grund av den lagens tillkomst. I linje med vad som föreslagits beträffande förvaltningslagen skall förvaltningsprocesslagen tillämpas bara om annat ej föreskrivits i lag eller i författning som beslutats av Kungl. Maj:t. Denna konstruktion gör att de samordningsfrågor, som uppstår vid ett antagande av förvaltaingsprocesslagen, till största delen är av samma natur som de i det föregående berörda frågor, vilka möter vid en samordning av förvalt- ningslagen och specialförfattningarna. Samordningsproblemen med anled- ning av förvaltningSprocesslagen är emellertid inte lika vittomfattande, där- för att ett mindre antal författningar berörs av denna samordning än av samordningen mellan specialförfattningama och förvaltningslagen. Härtill kommer att i vissa avseenden processlagen i mindre utsträckning än för- valtningslagen för med sig ett behov av klarlägganden i specialförfattning- arna. Detta beror på att förvaltningsprocesslagens tillämpningsområde är exakt bestämt, medan tillämpningsområdet för förvaltningslagen måste an- ges i mer allmänna ordalag.
I de författningar från olika förvaltningsområden som nu genomgåtts har i första hand sådana ändringar gjorts som behövs på grund av förvaltnings- lagens och förvaltningsprocesslagens tillkomst. Det har emellertid synts praktiskt att samtidigt göra de ändringar i författningarna som krävs på grund av den länsstyrelsereform, som enligt principbeslut av riksdagen är avsedd att träda i kraft den 1. juli 1971 och som innebär bl. a. att i anslut- ning till länsstyrelserna inrättas länsrätter och länsskatterätter. Också vissa - ändringar av i huvudsak redaktionell natur har gjorts i en del av författ-
ningarna i fråga.
Hittills har inemot 50 specialförfattningar gåtts igenom. Härvid har valts ut författningar från mycket skiftande områden för att en god väg- ledning för förvaltningslagens och förvaltningsprocesslagens utformning och en allsidig belysning av samordningsproblemen skall erhållas. Jag har sett det som särskilt angeläget att ta med en rik provkarta av författningar, vilkas tillämpning i första instans väsentligen ankommer på personer utan juridisk utbildning. Den gjorda författningsgenomgången har varit så om- fattande att den enligt min mening utgör en säker grund för ställningsta- gandet till förslagen till förvaltningslag och förvaltningsprocesslag. De änd- ringar i författningar på olika områden, som jag nu föreslår, kräver samt- liga riksdagens medverkan.
Författningsgenomgången inom justitiedepartementet är inte avslutad i och med detta. Jag räknar med att ganska snart kunna anmäla förslag till ändringar i ytterligare ett antal författningar med förvaltningsrättsligt inne- håll, vilka har tillkommit under riksdagens medverkan. Förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen aktualiserar emellertid även vissa författnings- ändringar på andra områden än förvaltningsområdet. Bl. a. finns anledning att överväga huruvida inte i anslutning till den lagstiftning, som nu föreslås, vissa ändringar bör göras i RB. Härtill avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.
De författningsförslag, som sålunda utarbetats eller förbereds inom ju- stitiedepartementet, är inte de enda som behöver komma till stånd, om för- slagen till förvaltningslag och förvaltningsprocesslag antas. Ändringar bör också göras i ett antal andra författningar. Detta gäller både författningar som har beslutats av Kungl. Maj:t och författningar som tillkommit under medverkan av riksdagen. Vid utarbetande av dessa författningsförslag bör de författningsförslag, som jag nu lägger fram, kunna tjäna som vägledning. I enlighet härmed kommer bl. a. förslag till behövliga ändringar i taxerings- förordningen och andra författningar på skatt-eväsendets område att senare anmälas av chefen för finansdepartementet.
Man kan sålunda räkna med att när förvaltningslagen och förvaltnings— processlagen träder i kraft, en genomgång har skett av samtliga viktigare specialförfattningar som berörs av den nya förfarandelagstiftningen. Såvitt angår övriga författningar torde det vara tillräckligt att de i samordnings— syfte ses över när i annat sammanhang ändring av författningarna aktuali- seras.
Med anledning av påpekanden från ÖB och försvarets civilförvaltning vill jag framhålla, att behovet av avvikande regler som skall gälla under krig och därmed jämförbara förhållanden bör tillgodoses i andra författningar än förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen . I den mån sådana reg- ler inte redan har meddelats torde frågan därom få tas upp särskilt.
Upprättade författningsförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till 1) förvaltningslag, 2) förvaltningsprocesslag, 3) lag om ändring i föräldrabalken, 4) lag om ändring i jordförvårvslagen (1965: 290), 5) lag om ändring i lagen (1970:998) om arrendenämnder och hyres- nämnder, 6) lag om ändring i brottsbalken, 7) lag om ändring i lagen (1964: 541) om behandlingifångvårdsanstalt, 8) lag om ändring i lagen (1963:198) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m., 9) lag om ändring i lagen (1953:603) om motverkan i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, 10) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag, 11) lag om ändring i byggnadslagen (1947 : 385), 12) lag om ändring lagen (1947 :529) om allmänna barnbidrag, 13) lag om ändring skollagen (1962:319), 14) lag om ändring lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, 15) lag om ändring lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring, 16) lag om ändring lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut, 17) lag om ändring i allmänna förfogandelagen (1954: 279), 18) lag om ändring i rekvisitionslagen (1942: 583), 19) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280), l 1 l-l- |-|- i.:- |_- hl-
20) lag om ändring ' lagen (1954: 579) om nykterhetsvård, 21) lag om ändring ' lagen (1956:618) om allmänna sammankomster, 22) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97), 23) lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring, 24) lag om ändring i namnlagen(1963: 521), 25) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274), 26) lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psyki- atrisk vård i vissa fall,
27) lag om ändring i lagen ( 1967:940 ) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
28) lag om ändring i patentlagen (1967: 837), 29) lag om ändring i mönsterskyddslagen(1970: 485), 30) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387), 31) lag om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Fin- land, Island eller NOrge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
32) lag om ändring i fastighetsbildningslagen ( 1970:988 ),
33) lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99), 34) lag om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifter, 35) lag om ändring i lagen (1964: 731) om trafiknämnder, 36) lag om ändring i kommunallagen (19531753),
) lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm, 38) lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse, ' ) lag om ändring i landstingslagen (1954z319),
lag om ändring i militärersättningsförordningen (1950: 261),
41 lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp, 42 lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242),
lag om ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m.m., kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648),
46) kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkes- mässig automobiltrafik m. m.,
47) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617) och 48) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663). Förslagen fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.
) ) ) 43) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198) , ) )
Författningsförslagen
1. Förslaget till förvaltningslag
Den nu föreslagna förvaltningslagens disposition stämmer i stort sett överens med den indelning av lagen som förordas av arbetsgruppen. Vissa ändringar har emellertid gjorts. För att göra lagen så enkel och lättöver- skådlig som möjligt har alla bestämmelser om dess tillämpningsområde samlats i de tre inledande paragraferna under rubriken Lagens tillämpnings- område. Paragraferna motsvarar 1—3 och 13 %% arbetsgruppens lagförslag. Lagens innehåll har i övrigt delats upp i två avsnitt. 'I det första -— med rubriken Allmänna bestämmelser — ingår regler om jäv (4 och 5 55), ombud (6 å), den tidpunkt då handling skall anses ha kommit in till myndighet (7 5), vägledning av sökande (8 5), tolk (9 5), remiss (10 å), besvär (11 och 12 åå) och inhibition (13 å). Paragraferna motsvarar 5, 8—12, 14, 20—23 och 25 åå arbetsgruppens lagförslag. I ett andra avsnitt, rubricerat Särskilda bestämmelser, ingår de bestämmelser som är avsedda att tillämpas bara i ärenden där det är fråga om myndighetsutövning mot enskild. Till denna kategori hör reglerna om parts rätt till insyn i det material som har tillförts ett ärende (14 och 20 55), kommunikation ( 15 å), rätt att muntligen lämna uppgift till myndighet (16 å), motivering av beslut (17 å), underrättelse om
beslut (18 å) och rättelse av förbiseendefel i beslut (19 å). Paragraferna mot— svarar 6, 7 och 15—18 55 arbetsgruppens förslag.
Som har påpekats tidigare har i det nu framlagda förslaget till förvalt- ningslag inte tagits med några direkta motsvarigheter till följande bestäm- melser i arbetsgruppens lagförslag, nämligen 4 % (definitioner av begreppen part och slutligt beslut), 19 & (besluts överklagbarhet) och 24 & (besvärs- ärendes beredning). Orsakerna härtill kommer jag att beröra i anslutning till 11, 12, 14 och 15 55 (jfr även 5 % fjärde stycket och 6 & tredje stycket).
I fråga om de särskilda paragraferna i förvaltningslagen har gjorts åt- skilliga ändringar av både saklig och formell natur i förhållande till arbets- gruppens lagförslag. I sina grunddrag bygger emellertid flertalet bestäm- melser på det förslaget.
Lagens tillämpningsområde
1 och 2 55
I 1 % ges grundläggande bestämmelser om förvaltningslagens tillämp- ningsområde och dess förhållande till avvikande bestämmelser i special- författningar. I 2 å upptas undantagsregler beträffande vissa offentliga förvaltningsmyndigheter. Paragraferna motsvarar 1—3 och 13 åå (13 % såvitt avser lagens tillämpning i kommunala självstyrelseärenden) arbets- gruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Som har påpekats tidigare är det bara ett fåtal frågor på förvaltningsförfarandets område som hittills har blivit föremål för reglering i författningar med räckvidd över hela den offentliga för- valtningen. Enligt 1 5 första stycket 1946 års lag om rätt att sända in handlingar med posten skall lagen tillämpas när handling skall ges in till stats- eller kommunalmyndighet. Med statsmyndighet förstås enligt andra stycket samma paragraf alla till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer. Från lagens tillämpning är dock undantagna riksdagen och allmänt kyrkomöte liksom deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade, revisorer, ombudsmän och verk (3 5). Lagen äger inte heller tillämpning i fall då föreskrifterna i 33 kap. 3 € RB skall gälla. Med kommunalmyndighet förstås i lagen alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representa- tioner, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och inrätt- ningar ( 1 5 andra stycket).
Besvärstidslagen äger tillämpning vid talan mot beslut av förvaltande myndighet. Sistnämnda uttryck återfanns före lagens tillkomst i förord- ningen (1866: 81 s. 1) angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och
ämbetsverk. Som har nämnts tidigare gäller besvärstidslagen endast om inte annat har föreskrivits i lag eller annan författning.
Den delgivningslag som trätt i kraft den 1 januari 1971 reglerar förfa- randet när enligt föreskrift i lag eller annan författning delgivning skall ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet (1 % delgivnings- lagen). Även delgivningslagens tillämpning är beroende av att avvikande föreskrifter inte meddelats i annan författning.
Vad gäller de generella förfaranderegler som har meddelats i administra- tiv ordning kan erinras om att 1946 års servicecirkulär är ställt till samtliga till statsförvaltningen hörande myndigheter och 1931 års cirkulär om re- missers verkställande och besvarande till statens förvaltande myndigheter.
Arbetsgruppen. Enligt 1 & arbetsgruppens lagförslag skall lagen —— om annat inte föreskrivits i lag eller i annan författning, som utfärdats av Kungl. Maj:t — tillämpas i ärende hos statlig eller kommunal myndighet med de begränsningar som anges i 2, 3 och 13 åå. Genom att använda be- greppet ärende avskiljer arbetsgruppen sådan offentlig verksamhet som är att hänföra till kategorin faktiskt handlande. Någon definition av ärende- begreppet anser gruppen inte höra tas in i lagen. Av dennas allmänna karak- tär och av rent språkliga grunder följer så tydligt som behövs vad som är att uppfatta som ärende. Avgränsningen i 2 % görs visserligen så, att bara ärenden som enligt gängse språkbruk utgör förvaltningsärenden blir hänför- liga under lagen, men ordet förvaltningsärende behöver enligt arbetsgruppens mening för den skull inte användas i lagtexten. Redan av lagens rubrik framgår nämligen att det är de administrativa ärendena som lagen handlar om.
I överensstämmelse med besvärssakkunnigas förslag anser arbetsgrup- pen vidare att lagens tillämpningsområde inte bör innesluta förvaltnings- verksamhet hos privaträttsliga organ eller andra offentligrättsliga organ än myndigheter. Med en sådan gränsdragning utesluts inte att förvaltnings- lagen genom särskilda föreskrifter på annat håll sätts i kraft också för andra ärenden, t. ex. ärende hos försäkringskassa. Arbetsgruppen diskute- rar i sammanhanget om lagen bör innehålla en definition av begreppet myndighet och erinrar om att offentlighetskommittén i sitt förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 3 % tryckfrihetsförordningen (SOU 1966: 60 s. 12 och 130) definierat myndighet såsom varje statligt eller kommunalt organ som har att fatta beslut självständigt. Enligt arbetsgruppens mening är det främst tillhörigheten till den statliga eller kommunala organisationen som är av intresse, när det gäller att bestämma förvaltningslagens giltighets- område. Väsentligast är att hålla gränsen klar mot statliga och kommunala bolag, stiftelser och andra från nämnda organisation fristående, självstän- diga rättssubjekt. Däremot behöver det inte klargöras om en arbetsenhet inom viss myndighets organisation i det enskilda fallet uppträder som självständig myndighet eller företräder en större enhet, t. ex. om kammar-
advokatfiskalen uppträder på eget ämbetes vägnar eller på kammarkolle- giets eller om en länsskolinspektör uppträder på sitt ämbetes vägnar eller på länsskolnämndens. Arbetsgruppen anser med hänsyn härtill att en de- finition i överensstämmelse med offentlighetskommitténs förslag kan und- varas i förvaltningslagen. Det bör räcka med att ordet myndighet ges den förtydligande bestämningen »statlig eller kommunal». Med kommunal åsyf- tas då inte bara de borgerliga primärkommunerna utan också kyrko- och landstingskommunerna samt specialkommuner m.m. Med anledning av ett påpekande av kontrollstyrelsen vid remissbehandlingen av besvärssakkun- nigas betänkande uttalar arbetsgruppen som sin åsikt att energiskatte- nämnden och de rådgivande nämnderna i rusdrycksförsäljningsfrågor får anses ingå i den statliga organisationen och därför svårligen kan betraktas som annat än myndigheter. Sådana organ som varudeklarationsnämnden och reklamationsnämnden står däremot fria från den statliga organisatio- nen och torde därför inte kunna betraktas som myndigheter. Arbetsgrup- pen framhåller också att, om en tjänsteman i ett statligt eller kommunalt bolag eller hos annat subjekt än en myndighet förordnas att »förrätta ämbete eller tjänsteärende» (20 kap. 12 & brottsbalken), han därmed kan få ställning som ett självständigt statligt respektive kommunalt organ, dvs. som myndighet. De hos Aktiebolaget Svensk bilprovning anställda besikt- ningsmännen utgör exempel härpå.
Arbetsgruppen anser att besvärssakkunnigas tanke att ge de allmänna reglerna om förvaltningsförfarandet särskild rättslig tyngd och stabilitet genom vad som skulle kunna kallas civillagsskydd (jfr SOU 1964:27 s. 130) är värd allt beaktande. Enligt arbetsgruppens mening går det dock inte att se bort från de praktiska svårigheter som skulle vållas genom att avvikande föreskrifter inte skulle kunna meddelas i administrativ ordning. Försiktigheten bjuder därför att det åtminstone i det inledande skedet av en förvaltningslags tillämpning lämnas möjlighet att också i administrativ väg meddela förfarandeföreskrifter som avviker från lagens bestämmelser. Rätten att meddela avvikande föreskrifter bör dock vara förbehållen Kungl. Maj:t. Centrala ämbetsverk och andra förvaltnings- myndigheter bör inte ha denna kompetens. Ett särskilt skäl härtill är att Kungl. Maj:ts men inte förvaltningsmyndigheternas normgivning är under- kastad riksdagskontroll genom konstitutionsutskottet. Det kan förutsättas att utskottet vid sin granskning av statsrådsprotokollet ägnar särskild upp- märksamhet åt att sådana medborgerliga rättigheter som förvaltnings— lagen avses skapa inte utan vägande skäl sätts ur spel genom avvikande administrativa föreskrifter. Arbetsgruppen föreslår därför att i 1 & förvalt- ningslagen skall tas in en föreskrift om att lagen skall tillämpas, om annat inte föreskrivits i lag eller i annan författning, som utfärdats av Kungl. Maj:t.
Eftersom förfaranderegler som kan finnas upptagna i kyrkolag eller kvarstående prästerliga privilegier kommer att gälla framför en lag om
förvaltningsförfarandet, som inte berör det materiella innehållet i kyrko- lag eller sådana privilegier, behövs enligt arbetsgruppens mening inte göras något särskilt undantag för ärenden om tillämpning av kyrkolag eller nämnda privilegier.
I 2 & arbetsgruppens lagförslag görs en uppräkning av vissa statliga och kommunala myndigheter, hos vilka förvaltningslagen inte skall gälla. I lik- het med vad som föreslagits av besvärssakkunniga undantas riksdagen och allmänt kyrkomöte från lagens tillämpningsområde (punkt a). Något un- dantag föreslås däremot inte beträffande de organ som hör till eller lyder under dessa beslutande församlingar. Arbetsgruppen pekar härvidlag på att besvärstidslagen råder också inom riksdagsförvaltningen (KBaU 1966: 3 s. 5). Vidare erinras om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om förslag till lagändring angående prövning av besvär över vissa beslut inom riksdagsförvaltningen (KBaU 1966: 2 s. 12 och 39, rskr 1966: 366; jfr prop. 1970: 23 , BaU 39, rskr 332, SFS 279). Ytterligare nämns att 1946 års lag om rätt att sända in handlingar med posten visserligen uttryckligen angetts ej gälla inom riksdagsförvaltningen men att den —— i avsaknad av särskilda föreskrifter i berörda ämnen för riksdagsorganen _ kommit att tillämpas analogivis där. Enligt arbetsgruppens åsikt leder dessa omstän- digheter sammantagna till antagande att något konstitutionellt hinder inte kan anses möta mot att förvaltningsförfarandet hos riksdagens och allmänt kyrkomötes administrativa organ regleras genom en sådan lag som för- valtningslagen . Arbetsgruppen påpekar vidare att besvärssakkunniga tänkte sig att den av dem föreslagna lagen om förvaltningsförfarandet skulle sättas i kraft för riksdagsförvaltningen genom en särskild reglementarisk före- skrift. Om det är sakligt motiverat att ge förvaltningslagen tillämpning på riksdagsförvaltningen, torde emellertid denna omväg vara onödig. Eftersom sådan saklig motivering måste anses föreligga, bör därför inte göras något undantag från lagens tillämpningsområde beträffande riksdagens och all- mänt kyrkomötes administrativa organ.
I fråga om lagens tillämpning hos kommunala myndigheter erinrar ar- betsgruppen om att den förhärskande meningen bland de instanser som yttrat sig över besvärssakkunnigas förslag varit att lagen skall gälla också hos dessa myndigheter. Arbetsgruppen anser det böra betonas att de kom- munala myndigheterna är de organ, med vilka den enskilde oftast kommer i kontakt, och att dessa i åtskilliga fall anförtrotts att handlägga ärenden angående frågor av den allra största betydelse för honom. Gruppen påpekar vidare att dessa myndigheter i mindre utsträckning än t. ex. länsstyrelserna har del i den förvaltningsrättsliga tradition som borgar för en handläggning som tillgodoser enskilds rättssäkerhet i önskvärd omfattning. Behovet av vägledande förfaranderegler ger sig till följd härav kanske starkast till
känna just här. Det är därför särskilt angeläget att lagen blir tillämplig på såväl det primär- som det sekundärkommunala planet.
Arbetsgruppen anser emellertid vissa begränsningar i fråga om lagens tillämpning nödvändiga till förmån för den kommunala självstyrelsen. Där kommunallagarna har handläggningsregler bör dessa och inte förvaltnings- lagens gälla. Remiss- och jävsreglerna anförs som exempel. Även om för- valtningslagen formellt görs tillämplig på självstyrelseärendena, blir den därför reellt endast i begränsad omfattning att tillämpa i sådana ärenden redan av nu nämnda skäl. Arbetsgruppen föreslår vidare att lagens tillämp- ning i kommunala självstyrelseärenden begränsas i ytterligare två avseen- den. Gruppen påpekar sålunda att enighet har rätt om att en sådan lag som den av besvärssakkunniga föreslagna inte skall gälla hos beslutande kom- munal församling. Omläggningen till en kort förfarandelag inverkar inte på detta ställningstagande. Ett uttryckligt undantag bör därför tas in i förvaltningslagen beträffande beslutande kommunal församling (2 & b). Att med sådan församling skall förstås också kyrkokommunal församling liksom landstingsmöte behöver inte nämnas särskilt. Man bör emellertirJ inte stanna vid det nu angivna undantaget, framhåller arbetsgruppen vi- dare. Som förordats i många remissyttranden över besvärssakkunnigas för- slag bör hela den sektor av kommunalförvaltningen som inte regleras an- norstädes än i kommunallagarna, dvs. den oreglerade kommunalförvalt- ninge'A, undantas från tillämpningen av de bestämmelser i förvaltningslagen som bara är avsedda att gälla i de ärenden som arbetsgruppen kallar för- valtningsrättsliga partsärenden (14—21 åå), dvs. ärenden om myndighets- utövning mot enskild. Arbetsgruppen föreslår i enlighet härmed att sist- nämnda bestämmelser inte skall gälla i ärenden angående sak som avgörs genom beslut, som överklagas genom kommunalbesvär (13 å andra punk- ten).
Eftersom förvaltningslagen i princip inte är avsedd att tillämpas hos förvaltningsdomstol, när sådan domstol prövar besvär över förvaltnings- myndighets beslut, bör den enligt arbetsgruppens mening inte heller gälla hos hovrätt eller högsta domstolen, när sådan domstol prövar administra- tiva besvär. Lagen bör inte heller göras tillämplig hos allmän domstol i s.k. rättsvårdsärenden och i andra domstolsärenden. Där bör som hittills RB och den särskilda lagen om handläggning av domstolsärenden lända till efterrättelse. Arbetsgruppen föreslår därför att ett uttryckligt undantag görs beträffande allmänna och särskilda domstolar (2 & c). Med domstol likställer arbetsgruppen konkursdomare, inskrivningsdomare, ägodelnings- domare, vattenrättsdomare, )domaren» (dvs. häradshövding eller borg- mästare) och annat domarämbete, när det beslutar självständigt. De som domstolar och domare uppräknade domstolarna och domarna fullgör emel- lertid inte bara dömande funktioner utan också förvaltande i ärenden an- gående domstolsväsendets administration m. m. När de fungerar i den sist-
nämnda egenskapen av förvaltande myndigheter, bör förvaltningslagen en- ligt arbetsgruppens uppfattning lända till efterrättelse i likhet med vad som .nu är fallet beträffande besvärstidslagen. För att klargöra att det bara är när organen fullgör judiciella funktioner men inte under utövningen av administrativa funktioner som handläggningen skall vara undantagen från förvaltningslagen har som ytterligare bestämning av de dömande organen tillfogats »i judiciellt mål eller ärende». Sistnämnda uttryck är enligt ar- betsgruppen ett rent formellt begrepp med uppgift att beteckna domstols- uppgiften som sådan. I betänkandet påpekas att t. ex. disciplinär bestraff- ning av tjänsteman hos hovrätt inte blir en judiciell sak, eftersom domsto— len där fullgör inte en judiciell utan en administrativ funktion. Den om— ständigheten att bestraffningen består i att hovrätten »dömer» tjänsteman- nen till disciplinstraff inverkar inte på klassificeringen, som blir rent for- mell till sin karaktär.
Enligt arbetsgruppens mening kan någon fullt rationell gräns mellan rättegång och förvaltningsförfarande inte erhållas, om inte från tillämp- ningsområdet för förvaltningslagen avskils inte bara själva rättegångsmå- len och ärenden, som handläggs i en ordning som är förbunden med rätte- gång, jämte domstolsärendena utan också ärenden i förfaranden som kan mynna ut i, utgöra följd av eller eljest anknyta till rättegång. Från förvalt- ningslagens tillämpningsområde bör därför undantas bl.a. utmätningsman och överexekutor (2 5 (1). För att klargöra att det bara är när dessa organ fullgör de för dem typiska uppgifterna som lagen inte skall vara tillämplig anser arbetsgruppen orden »i exekutivt mål eller ärende» böra tilläggas i lagtexten. Härigenom kommer handläggningen av personalärenden, orga- nisatoriska ärenden och andra ärenden angående exekutionsväsendets ad- ministration att falla under förvaltningslagen.
I 2 5 e arbetsgruppens lagförslag görs vidare undantag för åklagarmyn- dighet i dess egenskap av förundersökningsmyndighet i brottmål och över huvud taget vid handläggning av ärende som avser brotts upptäckande och beivrande. Förundersökningssak och annan sak om brotts upptäckande och beivrande sammanfattas i betänkandet som mål eller ärende angående brott. Om åklagarmyndighets handläggning tas undan från lagens tillämp- ning, bör enligt arbetsgruppen också polismyndighets handläggning av motsvarande saker avskiljas med hänsyn till det intima samband som råder däremellan. I enlighet härmed anges att lagen inte skall gälla hos åklagar- eller polismyndighet i mål eller ärende angående brott. Härmed avskils också JK:s, RÅzs och J O:s åklagarärenden. Tillsynsärenden berörs däremot inte direkt av undantaget. Med den definition som ges av förvaltningsrätts- liga partsärenden (ärenden om myndighetsutövning mot enskild) i 13 å arbetsgruppens lagförslag blir tillsynsärendena inte att betrakta som såda- na ärenden. Bestämmelserna i 14—21 åå blir därför inte tillämpliga. Enligt arbetsgruppens mening möter inga betänkligheter mot att 5—12 %% gäller
också i sådana ärenden. Det. synes närmast vara till allmän fördel om så blir fallet. J Kzs, BA:s och JO:s tillsynsärenden har därför inte undantagits.
I betänkandet erinras om att det i en del remissyttranden över besvärs- sakkunnigas förslag även ifrågasattes undantag beträffande vissa andra myndigheters verksamhet, t.ex. lantmäterimyndigheternas och taxerings- myndigheternas. Arbetsgruppen framhåller på denna punkt att lantmäteri- myndigheternas verksamhet visserligen är tämligen nära förbunden med domstolsverksamheten men knappast i så hög grad att ett generellt undan- tag från förvaltningslagens tillämpning är motiverat. Än mindre skäl före- ligger för undantagande av taxeringsmyndigheternas verksamhet. Dessa och liknande områden bör enligt arbetsgruppen oaktat sin detaljerade förfa- randereglering i princip lyda under förvaltningslagen . Specialregleringarna bör samordnas med lagens regler så att dessa blir basregler även för dessa förfaranden.
Enligt arbetsgruppens mening låter det sig knappast göra att reglera förvaltningsärendenas beredning i statsdepartementen och förfarandet i övrigt hos Kungl. Maj:t i statsrådet samtidigt med förfarandet hos de under- ordnade myndigheterna utan så många inskränkningar och förbehåll, att regleringen blir föga meningsfull utom vad gäller själva anhängiggörandet av framställningar och besvär. I den mån grundlagen inte ger några anvis- ningar om handläggningen, bör det i stället överlåtas åt praxis att utforma regler för densamma. Det ligger i sakens natur att ledning i tillämpliga delar söks i en förvaltningslag vilken följts under ärendets handläggning i föregående instans. Mot bakgrund av vad nu anförts föreslår gruppen att — såvitt nu är av intresse —— av lagens regler endast 5 % (ingivande av handling), 6 och 7 %% (partsinsyn), 22 & (besvärs ingivande och klagotid) och 23 & (prövning av besvär som kommit in till fel instans) skall gälla hos Kungl. Maj:t i statsrådet. En bestämmelse med sådan innebörd är upptagen i 3 & arbetsgruppens lagförslag. I fråga om lagens tillämpning hos Kungl. Maj:t i statsrådet anför arbetsgruppen ytterligare följande. 1946 års lag om insändande av handling med posten gäller också när en handling skall ges in i ärende hos Kungl. Maj:t. Föreskrifterna i 5 % arbetsgruppens lag— förslag bör överta den uppgift som 1946 års lag har. Det som föreslås i 6 och 7 55 lagförslaget om partsinsyn i utredningsmaterialet är att se som en påbyggnad på 39 & lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbe— komma allmänna handlingar (sekretesslagen). Eftersom den lagen gäller också i ärenden hos Kungl. Maj:t i statsrådet, hör 6 och 7 åå gälla också där. 1954 års besvärstidslag är tillämplig vid besvär hos Kungl. Maj:t. Be- stämmelserna i 22 och 23 åå förvaltningslagen bör som arvtagare till be— svärstidslagen gälla också vid besvär till Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt arbetsgruppens mening är det naturligast att hänföra frågorna om besluts överklagbarhet och om besvärsrätt (19 och 20 åå gruppens lagförslag) till
förfarandet hos den myndighet som meddelat beslutet. Paragraferna här- om skall i enlighet härmed tillämpas också vid t. ex. besvär över länssty- relses beslut hos Kungl. Maj:t i ärende som innefattar myndighetsutövning mot enskild (förvaltningsrättsligt partsärende). Särskilt påpekande härom i lagtexten anser arbetsgruppen inte behövligt. Arbetsgruppen erinrar även om att någon begränsning av lagens tillämpning inte är tänkt beträffande ärende hos departementschef, när han fungerar som myndighet med själv- ständig beslutsbefogenhet, såsom i personalärenden, ärenden om utläm- nande av allmän handling och ärenden om pass. Förvaltningslagen kommer till följd härav också att gälla när tjänsteman i statsdepartement avgör departementsärende med stöd av en i instruktion eller på annat sätt dele— gerad beslutsbefogenhet.
Remissyttrandena. Huvudregeln i 1 % arbetsgruppens lagförslag att lagen skall gälla i ärende hos statlig eller kommunal myndighet godtas i allmänhet av remissinstanserna utan närmare kommentarer.
I några yttranden framställs önskemål om att begreppet ärende skall defi- nieras närmare i lagen. Svenska landstingsförbundet anser inte att begreppet kan avgränsas tillfredsställande efter rent språkliga grunder, eftersom dessa inte är enhetliga. Som ärende betecknas t. ex. enligt 21 5 2 mom. andra stycket landstingslagen (1954: 319) alla de frågor som förekommer vid ett landstingsmöte och enligt 9 5 2 mom. sjukvårdslagen (1962: 242) varje fråga vari sjukvårdsstyrelse har fattat beslut. Även vårnplilctsverlcet anser att det måste klarläggas vilka olika slag av ärenden som skall handläggas enligt lagen. Verket säger sig förutsätta att av enskilda värnpliktsärenden endast ärenden angående anstånd, befrielse och besvär över inskrivningsnämnds beslut skall omfattas av lagen. Det kan enligt verkets mening knappast vara motiverat att t.ex. enskilds krigsplacering skall handläggas som ärende. Lantmäteristyrelsen konstaterar att ärenden angående meddelande av upp- lysningar, lämnande av råd eller avgivande av yttranden och förslag inte berörs av bestämmelserna i 13—21 55 arbetsgruppens lagförslag (de särskilda bestämmelserna om myndighetsutövning mot enskild), medan de allmänna bestämmelserna i 5—12 55 blir tillämpliga i sådana fall. Styrelsen anser det emellertid inte vara helt klart i vad mån dessa bestämmelser skall vara till- lämpliga i ärenden angående muntliga framställningar om upplysningar eller råd. Frågan kan enligt styrelsens mening få praktisk betydelse t. ex. i fråga om jäv.
CFU diskuterar om den verksamhet som bedrivs av datakontoren vid länsstyrelserna är att anse som faktiskt handlande elle-r handläggning av ärenden. Enligt nämndens mening är datakontorens registreringsåtgärder och framställning av produkter att betrakta som faktiskt handlande med hänsyn till att kontoren inte utreder något eller fattar några överklag- bara beslut. Nämnden påpekar att exempelvis personnumret är värnplikts- nummer och av stort praktiskt intresse i åtskilliga andra sammanhang
också för den enskilde men att det är svårt att påvisa egentliga rätts- verkningar av innehavet. 'Föremål för partsärende enligt folkbokförings- författningarna torde vara beslutet att anteckna personnumret men inte själva fastställelsen. Denna omfattas inte av någon av folkbokföringsför- ordningens (1967:198) besvärsparagrafer. Eftersom lagen inte gäller fak- tiskt handlande bör enligt Sveriges lantbruksförbunds mening i förtydligan- de syfte anges att lagen skall tillämpas »på handläggning av och beslut i ärende hos» myndighet.
I några remissyttranden diskuteras begreppet myndighet. Patent- och registreringsverket önskar att begreppet definieras i lagen och föreslår att offentlighetskommitténs förslag till definition av begreppet läggs till som ett andra stycke i 1 5. I anslutning till det i b-etänkandet gjorda uttalandet att en tjänsteman i ett statligt eller kommunalt bolag genom förordnande att »förrätta ämbete eller tjänsteärende» kan få ställning som myndighet framhåller JO, att ett förordnande som medför ämbetsansvar inte med nödvändighet behöver medföra att den förordnade anses vara eller ingå i någon myndighet, eftersom ämbetsman enligt 20 kap. 12 % första stycket brottsbalken är ett vidsträcktare begrepp än befattningshavare hos myn- dighet enligt förslaget. I yttrandet påpekas vidare att i ärenden hos JO ämbetsansvar har ansetts föreligga bl.a. för befattningshavare hos för- säkringskassor, för Vetenskapsakademiens styrelse och preses och för per- sonundersökare. Enligt JO:s mening torde dock en noggrannare precise- ring av myndighetsbegreppet än offentlighetskommitténs svårligen kun- na åstadkommas genom en legaldefinition. Svenska pastoratens riksför- bund anser det vara önskvärt med en uttrycklig regel om att också kyrko- kommunal myndighet omfattas av lagen.
Den av arbetsgruppen föreslagna bestämmelsen om förvaltningslagens för- hållande till avvikande föreskrifter i specialförfattningar berörs bara i ett mindre antal remissyttranden. Konsistoriet vid Göteborgs universitet kritiserar att avvikelse från lagen skall kunna ske i administrativ väg. En av de bäran- de tankarna bakom förslaget, uppfattningen om det speciella värdet av att i lagform reglera vissa väsentliga moment i förvaltningsförfarandet, sätts enligt konsistoriets mening härigenom åsido och lagformen får närmast ett slags dekorativ innebörd. Konsistoriet föreslår att möjligheten till avvikande för— faranderegler begränsas i enlighet med besvärssakkunnigas förslag, dvs. att sådana regler skulle gälla bara om de beslutats med riksdagen, efter dennas hörande eller i överensstämmelse med dess beslut. Samma ståndpunkt intar SAF. Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar sig förutsätta att regeln om av- steg från lagen i administrativ ordning tillämpas restriktivt. Domkapitlet och stiftsnämnden i Uppsala stift understryker att antalet från lagen av- vikande bestämmelser — bestämmelser i kommunallagarna däri inbegripna ——- bör nedbringas i största möjliga utsträckning. Patent- och registrerings- verket framhåller att möjligheten att meddela avvikande föreskrifter inte
bör vara begränsad till enbart det inledande skedet av förvaltningslagens tillämpning. I fråga om sådan lagstiftning som berör patentverkets arbets- område är det nödvändigt att avvikande förfaranderegler får gälla även för tiden därefter. Kammarkollegiet påpekar att inledningsorden »Om an- nat ej föreskrivits i lag eller i annan författning, som utfärdats av Konungen», teoretiskt sett lämnar rum för ett totalt undantagande av hela förvaltningsfältet från lagens tillämpningsområde. Då detta givetvis inte är avsett, synes det kollegiet lämpligare att lagtexten formuleras så, att i en första mening som huvudregel slås fast att förvaltningslagen skall till- lämpas och därefter i en andra mening sägs att avvikande bestämmelser kan förekomma.
I några remissyttranden berörs frågan hur man bör utforma en regel i förvaltningslagen om att avvikande bestämmelser i andra författningar skall gälla framför förvaltningslagens. Patent- och registreringsverket anser att 1 % i arbetsgruppens lagförslag inte besvarar frågan om lagen skall anses vara supplerande i förhållande till specialförfattning eller om för- farandebestämmelser i sådan författning skall anses innefatta en exklusiv reglering av förfarandet på författningens område. Länsstyrelsen i Stock- holms län och Svenska kommunförbundet anser att lagens karaktär av utfyllande regelsystem bör komma till klarare uttryck i lagtexten. Kom- munförbundet finner paragrafens lydelse närmast ge vid handen att det — för att förvaltningslagen inte skall tillämpas -— i specialförfattningen måste finnas en uttrycklig bestämmelse om detta.
Även om skäl kan anföras för att hänföra regleringen av förvaltnings- förfarandet hos riksdagen och dess verk till de av riksdagen allena dispone- rade reglementariska föreskrifternas område, finner riksdagens förvaltnings- kontor och JO övervägande sakliga skäl tala för att lagen i princip skall avse även riksdagsförvaltningen. Enligt förvaltningskontorets mening är det dock en brist i lagförslaget att det inte ger erforderligt utrymme för sådana reglementariska föreskrifter från riksdagens sida för den inre och yttre riksdagsförvaltningen som beaktar de särskilda förhållandena inom riksdagen och dess verk. Överväganden av den art som föranlett undantags- bestämmelsen för ärende hos Kungl. Maj:t i statsrådet kan enligt förvalt- ningskontoret med skäl åberopas även beträffande förfarandet hos vissa riksdagens inre organ. Riksdagens ställningstagande i dessa frågor torde emellertid böra föregås av en intern översyn av nuvarande bestämmelser. Förvaltningskontoret anser det vara nödvändigt att riksdagen ensam kan utfärda reglementariska föreskrifter om förfarandet hos riksdagen. Det kan ske antingen genom en sådan omformulering av 1 % att lagen i princip görs tillämplig, om annat ej föreskrivits i lag eller i annan författning som utfärdats av Kungl. Maj:t eller, såvitt gäller riksdagen och dess verk, av riksdagen eller efter riksdagens bemyndigande av organ som riks- dagen utser (jfr 2 och 39 %% statstjänstemannalagen 1965: 274), eller ge-
nom att riksdagen och dess verk i 2 % undantas från förvaltningslagens tillämpningsområde, varefter det får ankomma på riksdagen att genom reglementariska föreskrifter göra bestämmelserna i lagen i erforderlig ut- sträckning tillämpliga hos riksdagen och dess verk. Förvaltningskontoret förordar den förstnämnda lösningen. Under hänvisning till vad nu an- förts föreslår förvaltningskontoret att orden »riksdagen eller» utgår ur 2 5 a arbetsgruppens lagförslag. Förvaltningskontoret kritiserar i samband härmed att begreppet »riksdagen» i lagförslaget används såsom avseende bara den beslutande församlingen. Begreppsbestämningen avviker enligt förvaltningskontorets mening från den som förekommer i t. ex. nyssnämn- da lagrum i statstjänstemannalagen och är ägnad att medföra rättsoviss- het. När riksdagen undantas från en författnings eller ett kollektivavtals tillämpningsområde brukar därmed avses även samtliga riksdagens inre organ.
De av arbetsgruppen föreslagna reglerna o-m lagens tillämpning på den kommunala förvaltningen godtas i huvudsak av de flesta remissinstanser som uttalar sig i frågan. Hit hör bl.a. statens planverk och flertalet kom- munala instanser. Svenska Iandstingsförbundet framhåller att flera vägar kan beträdas när det gäller att garantera den enskildes rättssäkerhet. För- bundet erinrar om de ansträngningar som på senare tid har gjorts att stär- ka medborgarinflytandet på det kommunala området. Sådana åtgärder kan enligt förbundets mening sägas vara ägnade att medverka till för- bättrade möjligheter till insyn och inflytande men framstår inte som till- räckliga för att säkerställa det rättsskydd som åsyftas med förvaltnings- lagen. I förvaltningsförfarandet inbyggda kontroller behövs som komple- ment. Förbundet anser att den föreslagna lagstiftningen är påkallad för såväl förtroendemän som tjänstemän. Även o-m man kan invända att det föreslagna regelsystemet för kommunernas del i vissa hänseenden kan föra med sig oklarhet och osäkerhet, bör systematiken enligt kommunalråtts- kommitténs uppfattning ändå godtas. Fördelarna av att nu efter decenniers lagstiftningsarbete på området få ett lagverk som innehåller centrala all- männa regler om den administrativa proceduren i bl. a. första instans torde vid en allmän bedömning få anses överväga de nackdelar som kan följa med den föreslagna lagstiftningen. Om man efter någon tids tillämpning av lagen skulle finna att den i ett eller annat hänseende inte lämpar sig för den kommunala förvaltningen, står möjligheten öppen att skapa en särskild reglering härför genom lag eller annan av Kungl. Maj:t utfärdad författning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser det vara uppenbart att lagen bör gälla även för kommunala myndigheter. Kommunerna har till- delats så viktiga uppgifter inom förvaltningen att någon skillnad mellan statlig och kommunal förvaltning i princip inte bör göras. Länsstyrelsen anser att de farhågor som har uttalats om de kommunala myndigheternas svårigheter vid tillämpning av lagen knappast är verklighetstrogna. Under
senare år har en väsentlig upprustning ägt rum på tjänstemannasidan inom den kommunala förvaltningen och de kommunala tjänstemännen får anses väl skickade att tillämpa en lagstiftning och handla under an- svar med beaktande även av den rättssökande allmänhetens rätt. Läns- styrelsen framhåller vidare, att de ytterligare kommunsammanslagningar som är att vänta inom de närmaste åren ytterligare kommer att förstärka kommunernas möjligheter att utveckla en god och från rättssäkerhets- synpunkt tillfredsställande förvaltningsapparat. I den utveckling mot kom- munala förtroendemän »i tjänstemannaställning» som alltmer är skönjbar i den kommunala förvaltningen säger sig länsstyrelsen dessutom vilja se en garanti för oväld och rättrådighet. Länsstyrelsen understryker också det angelägna i att rättssäkerhetssynpunkterna i den kommunala förvalt- ningen, vilka tidigare får ansetts ha stått något i skymundan, ges sin rätta plats.
Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, som ger uttryck för en väsentligen positiv inställning i fråga om lagens tillämpning hos de kommunala myndigheterna, anser dock att det hade varit lagtekniskt för- delaktigare att införa de regler som skall gälla för kommunalförvaltningen i speciallagstiftningen och kommunallagen . Svenska pastoratens riksför- bund förklarar sig i huvudsak inte ha något att invända mot att förvalt- ningslagen görs tillämplig även på de kyrkliga kommunerna men på- pekar att lagen synes vara skriven med sikte på de blivande 282 borger- liga storkommunema med sina utbyggda förvaltningar. Även om en sakta fortgåe-nde samfällighetsbildning pågår inom det kyrkliga kommunom- rådet, ko-mmer det inom överskådlig tid att finnas många mycket små enheter, där svårigheter kommer att uppstå vid tillämpningen av lagen.
Svenska kommunförbundet konstaterar att den kritik som från ko-m- munalt håll riktades mot besvärssakkunnigas förslag i väsentliga delar har beaktats i det nya förslaget. Förbundet säger sig dock inte vara berett att tillstyrka att detta i befintligt skick upphöjs till lag. Förbundet hem- ställer att vid de fortsatta övervägandena i lagstiftningsärendet hänsyn tas till de särskilda betingelser som gäller för den kommunala självstyrelsen. Grundsatsen att förtroendemännens politiska uppfattning, deras person- och lokalkännedom och deras allmänna erfarenhet får påverka bedöm-
ningar och avgöranden har enligt förbundets mening inte tillräckligt be- aktats. Strävandena att åstadkomma en för statliga och kommunala myn- digheter gemensam förvaltningslag bör inte heller drivas så långt, att handläggningen av förvaltningsärenden i kommunerna underkastas proce- durregler som kan medföra en inte önskvärd administrativ belastning med påföljd att effektivitetskravet eftersätts. I den mån behov anses föreligga av bestämmelser rörande förfarandet inom den oreglerade kommunal- förvaltningen bör detta kunna tillgodoses inom ramen för kommunal— lagstiftningen. En sådan lösning framstår för förbundet som mer tilltalande
än att en förvaltningslag i princip görs tillämplig på kommunalförvalt- ningen men förses med undantagsbestämmelser. Stockholms stad fram- håller att starka betänkligheter mot lagens tillämpning inom kommunal- förvaltningen har framförts särskilt från de reglerade förvaltningarnas sida vid den remissbehandling av betänkandet som har företagits inom stadens förvaltning. I ett vid stadens yttrande fogat utlåtande av stadsjuristen i Stockholm, till vilket flertalet hörda förvaltningar i staden hänvisar, ifråga- sätts om det kan anses nödvändigt att låta lagen principiellt gälla oreglerad kommunalförvaltning. Stadsjuristen kritiserar också den lagtekniska me- tod som har använts för att avskilja den oreglerade kommunförvalt- ningen från tillämpning av större delen av lagen. Endast den som har ingående kännedom om kommunallagarna kan från dessa sluta sig till att t.ex. bestämmelserna om remiss generellt inte skall tillämpas på den oreglerade förvaltningen, eftersom kommunallagarnas beredningsregler har företräde. Enligt hans mening fyller de komplicerade anvisningarna om lagens tillämpning inom kommunalförvaltningen inte ens blygsamma an- språk på klarhet och tydlighet. Han anser att tolkningssvårighetema sä- kerligen skulle kunna övervinnas, om lagens inledande bestämmelser angav att endast vissa paragrafer skall tillämpas inom den icke specialreglerade kommunalförvaltningen. En bättre lösning är dock att flytta över dessa bestämmelser till kommunallagarna i den mån det behövs. Lagen kom- mer enligt hans mening att medföra tillämpningssvårigheter också i fråga om den reglerade förvaltningen. Även om vissa ändringar görs i special- författningama, måste vederbörande befattningshavare undersöka inte bara om specialförfattningen och kommunallagen reglerar förfarandet utan ock- så om förvaltningslagen i något hänseende är tillämplig, vilket medför omgång och tidsutdräkt. Olägenheter uppstår också med hänsyn till att nämnder och styrelser inom den reglerade förvaltningen inte enbart sysslar med lagreglerade förvaltningsuppgifter utan också handhar ärenden av samma beskaffenhet som förekommer inom den oreglerade förvaltningen, t.ex. anställning av tjänstemän. Stadsjuristen föreslår att specialförfatt- ningarna i de fall de saknar mot lagförslaget svarande bestämmelser kom- pletteras med sådana regler.
Kammarrätten ifrågasätter om inte hyresnämnd och hyresråd bör tas med i uppräkningen 2 5 c. Kammarrätten erinrar om att hyresnämnd enligt 1968 års lagstiftning fått en annan status än tidigare. Kammarrätten pekar på den domstolsmässiga sammansättningen av nämnden, ärendenas art, förfaranderegler i vissa delar enligt RB samt den omständigheten att nämn- dens beslut i några fall kan omprövas av allmän domstol.
JK, RÅ och JO förklarar sig inte ha någon erinran mot att deras åkla- garärenden enligt 2 5 e avskils från lagens tillämpning och att 13—21 %%
arbetsgruppens lagförslag inte skall gälla i tillsynsärenden. JK framhåller dock att gränsen mellan åklagarärenden och tillsynsärenden kan vara svår att dra i praktiken. Han fortsätter.
I tillsynsärenden är ofta fråga, om förfarande av tjänsteman är att. bedöma som tjänstefel även om åtal inte är aktuellt på grund av felets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Det är väl inte klart, om ar- betsgruppen menar att tillsynsärenden av detta slag faller utanför eller innanför lagens tillämpningsområde. Hos JK förekommer också andra typer av ärenden där gränsdragningen kan vara svår att göra om frågan ställes på sin spets. Ärenden rörande fråga om brott mot tryckfrihets- förordningen lärer väl vara att bedöma som åklagarärenden och därmed falla utanför lagen. Ärenden som föranledas av den befattning JK har att taga med advokatväsendet torde vara att bedöma som rena tillsyns- ärenden. I den mån JK emellertid i sådant ärende finner skäl att föra fråga om advokats förfarande under högsta domstolens prövning förelig- ger möjligen ett »åklagarärende». I ärenden där JK har att som kronans högste ombudsman pröva fråga o-m överklagande av dom eller beslut i civil process torde lagen bli tillämplig, dock med undantag av bestäm- melserna i 14—21 55 på grund av stadgandet i 13 å andra punkten.
RÅ säger sig dela den i betänkandet uttalade uppfattningen att det skulle vara till allmän fördel om 5—12 åå arbetsgruppens lagförslag ko-m- mer att gälla även tillsynsärenden, men påpekar att det i realiteten endast är 5 och 10—12 55 som kan bli tillämpliga, eftersom 6—9 åå innehåller regler angående part och något partsförhållande inte föreligger i dessa ärenden. JO konstaterar att den föreslagna lagen i dess helhet, såvitt riks- dagens ombudsmän berörs därav, blir tillämplig endast på administrativa ärenden som rör enskild, exempelvis antagande och entledigande av per- sonal. JO säger sig inte ha något att erinra häremot. Det skulle enligt hans mening vara högst olyckligt, om omb-udsmänncns tillsynsverksam- het bands genom en närmare procedurreglering. Det nu föreliggande för- slaget får för ombudsmänncns del knappast någon annan konsekvens än att 23 å andra stycket i instruktionen (1967:928) för riksdagens om- budsmän kommer att kunna utgå som överflödigt, eftersom 22 och 24 %% i förslaget ger motsvarande regler.
Enligt rikspolisstyrelsens mening bör lagtexten under 2 5 e omar- betas så, att därav klart framgår att disciplinärenden faller inom lagens tillämpningsområde. Under hänvisning till att tjänsteman vid tullverket i viss utsträckning fullgör åklagar- och polisuppgifter i mål eller ärende angående brott, vars efterlevnad tullverket har att övervaka (jfr 13—15, 18, 19 och 24 åå lagen 1960z418 om straff för varusmuggling), förordar generaltullstyrelsen att lagen inte skall gälla i fråga om sådana mål och ärenden. Om bestämmelsen under punkt e inte kan anses tillämplig även på tullmyndighet i mål eller ärende angående brott, föreslår styrelsen att
den ges lydelsen »åklagar-, polis- eller tullmyndighet i mål eller ärende an- gående brott».
SAF ifrågasätter om inte lagen undantagslöst bör göras tillämplig på regeringsärenden, i den mån de handläggs inom statsdepartementen (3 % arbetsgruppens lagförslag). TCO anser det vara synnerligen angeläget att åtminstone reglerna om kommunikationsskyldighet och beslutsmotivering görs tillämpliga även på regeringsärenden. Det är enligt TCO:s åsikt också önskvärt att ett yrkande om inhibition skall kunna tas upp och behandlas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Socialstyrelsen säger sig förutsätta att anmälare i ärende hos medicinal- väsendets ansvarsnämnd inte blir att anse som part eller får besvärsrätt enligt förvaltningslagen. I så fall föreligger enligt styrelsens mening inte några olägenheter med att låta lagens bestämmelser gälla även för nämn- den. I motsatt fall bör nämnden ingå bland de i 3 & uppräknade myndig- heterna.
Departementschefen. I likhet med arbetsgruppen anser jag att förvalt- ningslagen skall gälla handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyn- dighet. Detta bör slås fast som huvudregel i lagens inledande paragraf. Myndigheternas s. k. faktiska handlande faller däremot utanför lagens till- lämpningsområde. Var gränsen går mellan handläggning av ärenden och faktiskt handlande får avgöras från område till område. Ofta används i specialförfattningarna uttryckligen begreppet »ärende». Även när detta begrepp inte begagnas i specialförfattningarna, framgår ofta av samman- hanget, t.ex. av regler om besluts överklagbarhet, vad som enligt viss för- fattning är att räkna som ärende. Någon skarp skiljelinje mellan hand- läggning av ärenden och s.k. faktiska handlingar torde dock inte kunna dras upp. Skillnaden mellan de olika typerna av verksamhet belyses bäst genom några exempel. Hållandet av en lektion i en skola eller utföran- det av en operation på ett sjukhus kan enligt normalt språkbruk inte be— tecknas som handläggning av ett ärende. Uppkommer däremot fråga om disciplinär bestraffning av en skolelev eller om en patients debitering för sjukhusvård föreligger ett ärende som skall behandlas av förvaltningsmyn- digheten. Ytterligare exempel på faktiska handlingar som företas av före- trädare för det allmänna utgör polismans trafikdirigering på en gata och konduktörs kontroll av en resenärs färdbiljett på ett tåg.
Redan av den nu anförda exemplen torde framgå att det knappast är möj- ligt att genom en uttrycklig definition av begreppet ärende åstadkomma en meningsfylld distinktion mellan de berörda två huvudtyperna av förvalt- ningsverksamhet. I åtskilliga fall är det för övrigt av ringa betydelse att konstatera huruvida viss verksamhet skall klassificeras som handläggning av ärende eller inte. Förvaltningslagens allmänna bestämmelser (4—13 åå) har getts en sådan utformning att frågan för dessa bestämmelsers del en-
dast i undantagsfall synes kunna vålla några egentliga problem. Vad gäller lagens särskilda bestämmelser (14—20 åå) vill jag erinra om att tillämp- ningen av dessa är beroende av om de i 3 % uppställda förutsättningarna föreligger. Det skall alltså i princip vara fråga om myndighetsutövning mot enskild. Med hänsyn till vad nu anförts har jag liksom arbetsgruppen kom- mit till slutsatsen att någon närmare bestämning av begreppet ärende inte bör tas in i förvaltningslagen .
Med anledning av vissa påpekanden i remissyttrandena beträffande ären- debegreppets innebörd vill jag ytterligare framhålla följande. I fråga om ärenden angående enskilds värnpliktstjänstgöring kommer bl.a. hand- läggningen av frågor som avses i 12 & värnpliktslagen (1941:967) och 20—24 åå kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m.m., såsom frågor om befrielse från värnpliktstjänstgöring eller anstånd med fullgörande av sådan tjänstgöring, utan vidare att falla in under förvalt- ningslagens bestämmelser. Nämnda författningar lämnar emellertid också andra exempel på ärenden hos offentliga förvaltningsmyndigheter. I vad mån förvaltningslagen skall gälla för sådana ärenden torde få prövas vid den genomgång av specialförfattningarna som är avsedd att företas i sam- band med lagens ikraftträdande. Med anledning av vad en remissinstans anfört i fråga om folkbokföringsmyndighets befattning med fastställelse av personnummer vill jag påpeka, att åtgärder av sådant slag regelmässigt faller utanför ärendekategorien men att det inte kan hållas för uteslutet, att en sådan åtgärd ibland kan vara att anse som ärende, t. ex. om en ut- ländsk medborgare vänder sig till folkbokföringsmyndighet med en begäran om att personnummer skall fastställas för honom (jfr 4 å andra stycket folkbokföringskungörelsen). Den omständigheten att ett ärende handläggs helt muntligt medför i och för sig inte att lagen inte skall tillämpas. La- gen är emellertid så uppbyggd att åtskilliga av dess bestämmelser kommer att sakna aktualitet i sådana fall.
Lagen vänder sig som tidigare har nämnts i första hand till de egentliga förvaltningsmyndigheterna. För att uttrycka detta använder arbetsgruppen den tekniken, att lagen först förklaras gälla alla statliga eller kommunala myndigheter och att från dess tillämpning sedan undantas rättskipningen i domstolar av olika slag, däribland förvaltningsdomstolarna. Att arbets- gruppen har valt denna metod beror delvis på att vissa bestämmelser i lä- gen enligt gruppens förslag skall vara direkt tillämpliga på förvaltnings- domstol. I det nu föreliggande lagförslaget har en annan lösning valts. Eftersom rättskipningen i förvaltningsdomstol aVSCS bli reglerad i en sär- skild lag, saknas anledning att ens formellt låta förvaltningslagen omfatta den dömande verksamheten i sådan domstol. Motsvarande gäller i fråga om rättskipningen i annan domstol. Huvudregeln om förvaltningslagens tillämpningsområde bör därför ha till syfte att klargöra, att lagen i princip
riktar sig bara till förvaltningsmyndighcter. Detta sker enklast om begrep- pet förvaltningsmyndighet används i själva lagtexten.
Med förvaltningsmyndighet åsyftas i lagen främst organ som ingår som självständiga enheter i den statliga eller kommunala förvaltningsorgani- sationen. Lagen får sålunda sin huvudsakliga tillämpning hos centrala förvaltningsmyndigheter, länsstyrelser och övriga regionala myndigheter samt lokala myndigheter. Med hänsyn härtill skulle i och för sig kunna ut- tryckligen anges i lagen att den gäller hos statlig eller kommunal förvalt- ningsmyndighet. I vissa fall kan det emellertid vara tveksamt, om en myn- dighet skall räknas som ett statligt eller kommunalt organ eller eventuellt hän- föras till en tredje kategori med såväl statliga som kommunala inslag. Jag tänker här på sådana myndigheter som allmänna försäkringskassor, skogs- vårdsstyrelser och taxeringsnämnder. Eftersom lagen principiellt sett bör gälla oavsett till vilken kategori myndigheten hänförs, har jag stannat för att inte använda uttrycket statlig eller kommunal förvaltningsmyndighet i lagen. För att träffa alla typer av myndigheter som företräder det allmänna i någon förvaltningsangelägenhet begagnas i stället endast uttrycket förvaltnings- myndighet.
Vid remissbehandlingen av arbetsgruppens betänkande har av en remiss- instans uttalats önskemål om att myndighetsbegreppet definieras i förvalt- ningslagen i enlighet med det förslag till sådan begreppsbestämning som har framförts av offentlighetskommittén i dess betänkande Offentlighet och sekretess (SOU 1966: 60 s. 12 och 130). Något påtagligt behov av en sådan definition synes dock inte föreligga för förvaltningslagens del. Som påpekas av arbetsgruppen är det viktigast att hålla gränsen klar mot stat- liga och kommunala bolag, stiftelser och andra liknande rättssubjekt som handhar offentlig förvaltning. Även i övrigt kan jag i allt väsentligt an- sluta mig till arbetsgruppens uppfattning om myndighetsbegreppet. Lik- som arbetsgruppen vill jag sålunda erinra om att tjänsteman hos annat of- fentligt organ än myndighet ibland på grund av uttrycklig författningsföre- skrift kan ha fått sådana befogenheter, att han organisatoriskt och funk- tionellt blir att anse som offentlig förvaltningsmyndighet. Exempel härpå erbjuder besiktningsman hos Aktiebolaget Svensk bilprovning i fråga om bolagets obligatoriska kontrollverksamhet.
Mot bakgrund av vad nu har anförts har huvudregeln om förvaltnings- lagens tillämpningsområde utformats så, att lagen gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet (1 5 första stycket första punkten). Det lig- ger i sakens natur att en regel med så vidsträckt giltighet måste förses med undantag beträffande vissa förvaltningsmyndigheter. I likhet med arbets- gruppen anser jag att undantagen bör föras samman i en särskild para- graf (2 å). Innan jag går in på denna skall jag dock behandla ett par andra frågor angående lagens räckvidd.
Som påpekats av arbetsgruppen fungerar såväl allmän och särskild dom-
stol som förvaltningsdomstol ibland som förvaltningsmyndighet. Vid sidan av den dömande verksamheten har domstol sålunda att i viss utsträckning handlägga ärenden av administrativ natur, främst personalärenden. I likhet med arbetsgruppen anser jag att förvaltningslagen bör gälla också när dom- stol handlägger ärenden av sådant slag. Att så skall vara fallet torde dock inte utan särskilt förtydligande kunna utläsas av huvudregeln om lagens tillämpningsområde. Denna bör därför kompletteras med en regel om att lagen gäller även i ärende hos domstol, om ärendet avser domstolens för- valtande verksamhet. Jag vill i sammanhanget påpeka att förvaltnings- lagen inte är avsedd att vinna tillämpning i de fall allmän domstol eller domare i rättens ställe handlägger ärende angående s.k. frivillig rättsvård, t. ex. ärende om registrering av bouppteckning eller dödande av förkommen handling eller inskrivningsärende. Av regeln i 1 å andra stycket förvalt- ningslagen följer, att förfarandebestämmelser i annan författning tar över motsvarande regler i förvaltningslagen. För nu avsedda typer av ärenden hos domstol finns särskilda regler i 1946 års lag om handläggning av dom- stolsärenden och till denna anslutande författningar (jfr även 21 5 lagen 1946: 804 om införande av nya RB).
Som har framhållits i den allmänna motiveringen är förvaltningslagen avsedd att ge vissa grundläggande bestämmelser om förfarandet i ärende hos offentlig förvaltningsmyndighet. Vid utformningen av bestämmelserna har eftersträvats att ge dem karaktär av basregler, vilka normalt skall kun- na vinna tillämpning hos det stora flertalet förvaltningsorgan i alla instanser och på alla verksamhetsområden. Det ligger emellertid i sakens natur att en- allmän lag av förevarande slag inte kan utformas så, att den passar för alla de situationer som kan uppkomma i ärenden hos olika förvaltningsmyndig- heter. Man måste därför räkna med att vissa typer av ärenden kan behöva handläggas i en ordning som avviker från förvaltningslagens. Sålunda kan- det i vissa fall framstå som önskvärt att ställa högre krav på handlägg- ningen än förvaltningslagen gör. I sådana typer av ärenden där rätts-- skyddSSynpunkter spelar en dominerande roll kan det exempelvis vara nödvändigt att undantagslöst kräva att kommunikation äger rum. Vidare- kan det i vissa fall vara naturligt att föreskriva att beslut motiveras även då det inte är fråga om myndighetsutövning. Specialregler av sådant slag" måste självfallet kunna finnas även i fortsättningen. I något enstaka undan- tagsfall kan det å andra sidan inträffa att förvaltningslagens regler går— längre än vad som är lämpligt med hänsyn till förvaltningsärendets speci- ella karaktär. Jag tänker här t.ex. på att motiveringskravet inte alltid bör upprätthållas fullständigt i ärenden om utskrivning från sluten psy— kiatrisk vård. Även avvikelser av sådana skäl måste därför kunna ske. Härvidlag bör emellertid som en allmän princip gälla, att endast undan-- tag som motiveras av bärande sakliga eller funktionella skäl skall före-— komma.
Oavsett vad som motiverarlvisst undantag från förvaltningslagen måste man enligt min mening räkna med att det kan föreligga behov av att även efter lagens ikraftträdande bibehålla vissa från lagen avvikande före- skrifter inte bara i lag utan även i annan författning. Som har påpekats av arbetsgruppen bjuder vidare försiktigheten att åtminstone övergångs- vis göra det möjligt att besluta om avvikelse från lagen i administrativ ord- ning.
Med hänsyn till vad nu har anförts anser jag att förvaltningslagen bör innehålla en bestämmelse, som klargör att specialregel i annan författning gäller framför det som är föreskrivet i den allmänna lagen. Bestämmel- sen bör lämpligen tas in som ett andra stycke i 1 &. Föreskriften avviker väsentligen på en punkt från motsvarande bestämmelse i 1 % arbetsgruppens lagförslag. Som framhållits av riksdagens förvaltningskontor i anslutning till den av gruppen föreslagna undantagsregeln beträffande riksdagen (2 5 a arbetsgruppens lagförslag) bör avvikelse från förvaltningslagen kunna beslu- tas av riksdagen såvitt gäller dess organ. Med hänsyn till förvaltningslagens karaktär av baslag synes dock — liksom beträffande motsvarande befogenhet för Kungl. Maj:t — böra krävas att avvikande föreskrift meddelas i en av riksdagen beslutad författning. Det bör alltså inte vara möjligt att genom beslut i annan ordning göra avsteg från förvaltningslagen.
I likhet med arbetsgruppen anser jag det inte behövas något uttryckligt undantag beträffande eventuella särregler i kyrkolag eller prästerskapets privilegier.
Några remissinstanser har efterlyst en precisering av förhållandet mellan förvaltningslagen och förfaranderegler i specialförfattningarna. Det torde emellertid inte vara möjligt att ge några allmänna riktlinjer härvidlag. Som har understrukits av regeringsrättens ledamöter i deras remissyttrande över besvärssakkunnigas slutbetänkande får det avgöras enligt sedvanliga tolkningsregler om förfarandebestämmelse i en specialförfattning skall anses exklusivt reglera en fråga som också behandlas i förvaltningslagen ( SOU 1968:27 s. 264 , jfr SOU 1964:27 s. 705 ).
Vad härefter gäller frågan om undantag från förvaltningslagen beträffan- de vissa myndigheter vill jag först framhålla att lagen enligt min mening inte till någon del bör göras tillämplig hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Jag utgår från att handläggningen av ärenden hos Kungl. Maj:t i tillämpliga delar följer samma principer som enligt lagen skall gälla för underordnade myndigheter. Att som arbetsgruppen föreslår endast göra reglerna om när handling skall anses ha kommit in till myndighet (7 5), besvärshandlings ingivande och besvärstid (12 å) och partsinsyn (14 och 20 55) tillämpliga i regeringsärenden synes inte vara någon lycklig lösning. Jag vill emellertid erinra om att de i 12 % upptagna reglerna om besvärshandlings ingivande och om besvärstid på grund av lagens konstruktion kommer att gälla också vid klagan till Kungl. Maj:t över underordnad myndighets beslut (jfr vad
som anförs under 12 5). I enlighet med vad som nu har anförts har i 2 % 1 tagits in ett undantag beträffande ärende hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
Det nu föreslagna undantaget i 2 ä 1 gäller som framgår av det nyss sagda endast beträffande regeringsärenden, dvs. ärenden som föredras inför Kungl. Maj:t i statsrådet och avgörs där (7 & regeringsformen). Något undantag har sålunda inte gjorts beträffande ärende hos departementschef, när han på grund av särskilt bemyndigande fungerar som förvaltningsmyndighet med självständig beslutanderätt, t. ex. i personalärenden (se 20, 22 och 24—27 %% departementsinstruktioncn 1965: 856) och passärenden (se 10 & sista stycket utrikesförvaltningens passkungörelse 1940: 548). Förvaltningslagens bestäm- melser gäller i princip också i ärenden hos departementschef om utlämnande av allmän handling. De förfaranderegler som är upptagna i 2 kap. tryckfri- hetsförordningen tar dock givetvis över motsvarande bestämmelser i förvalt- ningslagen. Som arbetsgruppen påpekat blir förvaltningslagen också till— lämplig när tjänsteman i statsdepartement på grund av delegation handläg- ger ett ärende i departementet, se t.ex. 22 5 andra stycket departements- instruktionen.
Arbetsgruppen har föreslagit att uttryckliga undantag skall göras beträf— fande riksdagen och allmänt kyrkomöte såsom beslutande församlingar (2 % a gruppens lagförslag). Förslaget sammanhänger med den av gruppen begagnade tekniken vid angivande av lagens tillämpningsområde (»statlig eller kommunal myndighet»). Eftersom tillämpningsområdet för den nu före- slagna lagen avgränsats genom användande av begreppet förvaltningsmyn- dighet samt riksdagen och kyrkomötet i deras nyss angivna egenskap knap- past kan hänföras till denna kategori, anser jag att de föreslagna undantags- reglerna numera kan undvaras. Förvaltningslagen blir däremot tillämplig i ärenden hos de organ som hör till eller lyder under någon av dessa försam- lingar. Från konstitutionell synpunkt synes inte möta hinder häremot. Som nyss berörts kan dock riksdagen i författning besluta om avvikelse från lagen såvitt gäller riksdagsförvaltningen (1 5 andra stycket).
Vad angår lagens tillämpning på den kommunala förvaltningen kan jag ansluta mig till arbetsgruppens allmänna uttalande, att det är särskilt angeläget att lagen blir tillämplig på såväl det primärkommunala som det sekundärkommunala planet. Med hänsyn härtill kan enligt min me- ning inte råda någon tvekan om att lagen bör göras generellt tillämplig på den specialreglerade kommunalförvaltningen. Vad gäller den oregle- rade kommunalförvaltningen ligger emellertid saken annorlunda till. Ar- betsgruppen föreslår i den delen att lagens särskilda bestämmelser inte skall gälla och att de allmänna bestämmelserna visserligen skall göras for- mellt tillämpliga men med den viktiga reservationen att handläggnings- bestämmelser i kommunallagarna skall ta över reglerna i förvaltningsla- gen. Vid remissbehandlingen har flera kommunala instanser kritiserat den- na lösning och framfört önskemål om att den oreglerade kommunalför-
valtningen helt undantas från lagens tillämpningsområde. Därvid har bl.a. framhållits att strävandena att åstadkomma en för statliga och kommunala myndigheter gemensam förvaltningslag inte bör drivas så långt, att hand- läggningen av förvaltningsärenden i kommunerna underkastas procedur- regler som kan medföra en inte önskvärd administrativ belastning med påföljd att effektivitetskravet eftersätts. Det har också påpekats att det be- hov av förfaranderegler, som kan finnas inom den oreglerade kommu- nalförvaltningen, från tydlighetssynpunkt bör tillgodoses inom ramen för kommunallagstiftningen.
Enligt min mening är arbetsgruppens förslag på denna punkt mindre tillfredsställande. Från både principiell och praktisk synpunkt framstår det onekligen som en bättre lösning att tillgodose det behov av förfarande- regler, som kan finnas inom den oreglerade kommunalförvaltningen, ge- nom bestämmelser i kommunallagstiftningen. I nu förevarande sammanhang synes endast böra tas upp ett par frågor om ändring i kommunallagstift- ningen som direkt påkallas av att lagbestämmelser som f.n. gäller också den oreglerade kommunalförvaltningen föreslås upphävda och ersatta av regler i förvaltningslagen eller av att det skulle framstå som inkonsekvent att i visst hänseende inte genomföra en regel i förvaltningslagen över hela förvaltnings- fältet. Jag återkommer i det följande till vissa frågor av detta slag. Det bör tilläggas att den ståndpunkt jag nu intagit till frågan om förvaltningslagens tillämpning inom den oreglerade kommunalförvaltningen inte innebär någon mer väsentlig skillnad mot vad arbetsgruppen föreslagit. Olikheterna kommer främst till synes på det viset att reglerna om ombud och biträde (6 5), vägled- ning av part (8 %) samt tolk (9 5) inte blir tillämpliga i kommunala självsty- relseärenden (jfr dock vad som sägs i det följande om lagens tillämpning hos specialreglerade kommunala organ). I förhållande till arbetsgruppens för- slag föreligger också den skillnaden att bestämmelserna om parts insyn i utredningsmaterialet (14 å), vilkas motsvarighet i gruppens lagförslag gäller även den oreglerade kommunalförvaltningen, enligt det nu framlagda lag- förslaget inte kommer att äga tillämpning hos myndighet inom den delen av den kommunala sektorn. I denna fråga vill jag hänvisa till vad som anförs under 14 %.
Mot bakgrund av vad nu anförts har i 2 5 2 tagits upp en undantagsföre- skrift beträffande den oreglerade kommunalförvaltningen. Eftersom förvalt- ningslagen gäller endast i ärende hos förvaltningsmyndighet och beslutande kommunal församling knappast torde kunna hänföras till denna kategori, anser jag det vara obehövligt att i lagen särskilt undanta beslutande kom- munal församling (jfr 2 & b arbetsgruppens lagförslag). Beträffande andra kommunala organ inom den oreglerade sektorn mäste emellertid göras ett uttryckligt undantag. Detta har formulerats så, att lagen inte gäller ärende hos kommunal myndighet, om ärendet avgörs genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd. Undan-
taget motsvaras av en bestämmelse i 13 % arbetsgruppens lagförslag men avser till skillnad från denna samtliga föreskrifter i förvaltningslagen. Vilka ärenden som skall hänföras till den oreglerade kommunalförvaltningen beror enligt punkt 2 främst på om det slutliga avgörandet i ärendet överklagas genom kommunalbesvär eller ej. Skall talan mot beslutet föras genom kommunal- besvär, faller ärendet utanför förvaltningslagens område. Överklagas beslutet genom ordinära besvär (förvaltningsbesvär), faller ärendet däremot under förvaltningslagen. Med en sådan gränsdragning torde knappast behöva upp- komma någon tvekan om i vilken utsträckning förvaltningslagen skall till- lämpas hos kommunala förvaltningsmyndigheter. Begreppet kommunal- besvär används i förevarande sammanhang för att beteckna inte bara besvär som anförs i den ordning som föreskrivs i kommunallagen (1953: 753) eller landstingslagen (1954: 319) utan också besvär som anförs enligt annan kom- munallag där motsvarande ordning är föreskriven, t.ex. lagen (1919: 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. Det bör påpekas att be- svärsreglema i vissa kommunallagar, bl.a. föreskriften i 76 5 2 mom. kommunallagen, på grund av sin avfattning är subsidiärt tillämpliga, om bestämmelserna om förvaltningsbesvär i en specialförfattning inte täcker alla typer av beslut som meddelas av ett kommunalt organ. Huruvida för- valtningslagen är tillämplig i visst ärende eller ej kan alltså emellanåt vara avhängigt av om särskild besvärsbestämmelse har meddelats i specialför- fattningen. Som exempel kan nämnas, att barnavårdsnämnds beslut i ären- de enligt 26 å barnavårdslagen överklagas på olika sätt beroende på om nämnden stannar för att meddela en varning eller om nämnden beslutar om en mer ingripande åtgärd såsom övervakning. I det förra fallet saknas sär- skild besvärsbestämmelse i barnavårdslagen, varför kommunalbesvärsvä- gen formellt står öppen. I det senare fallet är kommunalbesvär uteslutna genom en särskild överklaganderegel i 80 % barnavårdslagen. Det nu berör- da förhållandet behöver emellertid i praktiken inte välla några svårig- heter. Vad gäller förvaltningslagens jävsregler (4 och 5 55) avser jag att i det följande föreslå sådana ändringar i barnavårdslagen och andra special- författningar, att förvaltningslagens regler i detta avseende blir gällande i alla ärenden hos specialreglerad kommunal nämnd. Beträffande barna- vårdsnämnd kommer jag vidare att föreslå ett tillägg till 14 å barnavårds- lagen av innehåll att huvuddelen av förvaltningslagens handläggningsregler i övrigt skall gälla i samtliga ärenden hos sådan nämnd utan hinder av vad som föreskrivs i 2 5 2 förvaltningslagen. För nykterhetsnämnd saknar frågan med hänsyn till 59 5 lagen om nykterhetsvård aktualitet. För annan specialreglerad nämnd får spörsmålet knappast någon praktisk betydelse. Skulle det undantagsvis uppkomma tvekan huruvida förvaltningslagens be- stämmelser är tillämpliga eller ej, bör myndigheten enligt min mening till- lämpa dessa bestämmelser, till dess det kunnat konstateras att ärendet är sådant som sägs i 2 % 2.
Som framgår av det föregående undantas i 2 5 2 inte bara sådant ärende hos kommunal myndighet i vilket det slutliga avgörandet överklagas genom kommunalbesvär utan också ärende där det slutliga avgörandet överklagas genom besvär hos kommunal besvärsnämnd (se t. ex. 76 5 3 mom. kommu— nallagen). Besvär som anförs hos sådan nämnd torde nämligen inte kunna karakteriseras som kommunalbesvär. Det synes emellertid vara befogat att. i förevarande sammanhang göra undantag också beträffande handläggningen hos kommunal myndighet i nu åsyftade grupp av ärenden.
Undantaget i punkt 2 avser endast handläggningen hos den kommunala instansen. Överklagas den kommunala myndighetens beslut till länsstyrelsen genom kommunalbesvär, blir i princip förvaltningslagens regler normerande för handläggningen i denna instans. Kommunallagarnas regler om besvärs— rätt, om formerna för anförande av besvär och om inhibition gäller dock i stället för motsvarande bestämmelser i 11—13 %% förvaltningslagen , efter— som de senare reglerna avser förvaltningsbesvär.
Jag vill ytterligare påpeka att specialförfattningarna på bl.a. utbildnings— området lämnar flera exempel på att beslutanderätten i vissa ärenden delege— rats till olika kommunala befattningshavare, se t. ex. 5 kap. 42 % skolstadgan (1966: 114) (beslutanderätt för rektor i visst fall). Eftersom undantaget i 2 % 2 bara syftar på fall då kommunal myndighets beslut kan överklagas genom kommunalbesvär eller be5vär hos kommunal besvärsnämnd, blir förvalt— ningslagen i princip tillämplig i ärenden av nyss åsyftade slag.
Enligt 2 5 3 faller ärende som inte avser överexekutors eller utmätnings— mans exekutiva verksamhet utanför förvaltningslagens tillämpningsområde. Föreskriften motsvarar med en formell ändring 2 5 d arbetsgruppens lag— förslag. Det bör påpekas att uttrycket »myndighetens exekutiva verksamhet» inte bara syftar på ärenden enligt utsökningslagen utan också exekutiva ärenden enligt andra författningar, t.ex. införsellagen (1968: 621). Undan- taget omfattar således också det som i 1 & utsökningskungörelsen ( 1969: 18) betecknas som allmänna mål, dvs. mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel.
I 2 5 4 undantas slutligen sådana ärenden hos polis-, åklagar- eller tull— myndighet som avser myndighetens verksamhet till förekommande eller beivrande av brott. Föreskriften motsvarar 2 % e arbetsgruppens lagförslag. I förhållande till det förslaget innefattar den nu föreslagna regeln väsentli- gen den ändringen, att även tullmyndighets ärenden av nu nämnda slag undantas från lagens tillämpning.
I fråga om andra förvaltningsmyndigheter än dem som nu har berörts bör förvaltningslagen i princip utgöra grundvalen för ärendenas handläggning. Vid samordningen av lagen med specialförfattningarna får från område till område bedömas i vad mån avvikelse från lagen bör vara tillåten. Till denna fråga återkommer jag vid behandlingen av följdändringarna till lagen.
324 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 3 % Paragrafen reglerar räckvidden av förvaltningslagens särskilda bestäm- melser (14—20 åå). Den motsvarar 13 % arbetsgruppens lagförslag. Arbetsgruppen. Arbetsgruppens lagförslag innebär som tidigare har nämnts att vissa av lagens regler ges generell räckvidd, medan de mer in- gripande förfarandereglerna begränsas att gälla bara i förvaltningsärenden där myndighet som organ för det allmänna och med stöd av författning meddelar ensidiga beslut, som får bestämda rättsverkningar av positiv eller negativ innebörd för den enskilde (förvaltningsrättsliga partsärenden en- ligt arbetsgruppens terminologi). Till den förra kategorin för arbetsgrup- pen — såvitt nu är av intresse — reglerna om ingivande av handling (5 5), partsinsyn (6 och 7 55), ombud (8 5), vägledning av part (9 5), remiss (10 å), jäv (11 och 12 55), ingivande av klagoskrift samt besvärstid (22 å) och pröv- ning av besvär som kommit in till fel instans (23 å). Till den senare kate- gorin för arbetsgruppen föreskrifterna om tolk (14 å), kommunikation (15 å), beslutsmotivering (16 å), delgivning av beslut ( 17 å), rättelse av för- biseendefel i beslut (18 å), besluts överklagbarhet (19 å), besvärsrätt (20 å) och inhibition (21 å). Bestämmelserna i den sistnämnda huvudgruppen skall enligt 13 5 första punkten arbetsgruppens lagförslag endast avse ären- de som angår någons rätt eller plikt såsom enskild och som avgörs genom beslut med rättslig verkan. Angår sådant ärende avtalsbar sak eller sak, som utan att vara avtalsbar rör upphandling, affärsverksamhet eller egen- domsförvaltning eller avgörs genom beslut som överklagas genom kom- munalbesvär, skall enligt 13 å andra punkten dock bestämmelserna inte tillämpas. I fråga om grunderna för den nu berörda differentieringen av-förvalt- ningslagens tillämpningsområde påpekar arbetsgrupp-en till en början, att det inte går att bygga en definition av begreppet förvaltningsrättsligt parts- ärende på om ett ärende avgörs genom beslut eller inte. När det t.ex. i 11 % allmänna verksstadgan talas om beslut av myndighet åsyftas också ut- låtanden, yttranden, förslag, framställningar, råd, anvisningar, upplys- ningar och andra oförbindande besked. Det är bl. a. ärenden som avgörs genom sådana beslut som skall avskiljas. Svårigheter uppkommer vidare, om man stannar för en begränsning till ärenden angående privata personer, eftersom det i svensk förvaltning förekommer åtskilliga förvaltningsären- den med offentligrättsliga subjekt som parter. Som exempel nämner ar- betsgruppen ärenden om myndighets plikter enligt uppbördsförfattningar- na som arbetsgivare samt kommunala och statliga organs rättigheter och skyldigheter som ägare av fast eller lös egendom. Ytterligare exempel ut- gör myndighets framställning hos annan myndighet att utfå en handling och civil myndighets begäran hos militär myndighet om uppskov med an- ställds militärtjänstgöring. I andra typer av ärenden uppträder kommuna- la organ visserligen som sökande, klagande eller i annan partsfunktion
men samtidigt offentligrättsligt som företrädare för de gemensamma kom- munala angelägenheterna. Så är t. ex. fallet vid tvister mellan kommuner om ansvar för socialhjälpskostnad och kommunala ansökningar om stats- bidrag och i kommunalbesvärsärende hos regeringsrätten där kommunen klagar över att länsstyrelsen upphävt ett kommunalt beslut. Enligt arbets- gruppens mening är det under angivna förhållanden tydligt att det inte skulle vara ändamålsenligt att begränsa sig till ärenden som angår privat- rättsliga subjekt. Å andra sidan kan lagen inte heller lämpligen utformas så, att den passar också för alla ärenden där organ för det allmänna för en talan. Endast om ett ärende angår någon privat — fysisk eller juridisk —— person eller angår en offentligrättslig juridisk person —— stat eller kom- mun — på ett enskilt sätt men inte som myndighetsutövande organ, bör det därför gälla som förvaltningsrättsligt partsärende i lagens mening. I lagtexten bör denna tanke komma till uttryck gene-m att det anges att ett ärende, för att kunna betraktas som förvaltningsrättsligt partsärende, skall angå någon såsom enskild.
En definition av begreppet förvaltningsrättsligt partsärende måste också klargöra kravet på rättslig karaktär hos ärendet, framhåller arbetsgrup- pen vidare. Ett förvaltningsrättsligt partsärende skulle sålunda kunna be- skrivas som ett ärende vilket angår någons rätt eller plikt såsom enskild och avgörs genom beslut med rättslig verkan. Det kan visserligen ifråga- sättas om det i ett välfärds- och servicesamhälle är välbetänkt att använda orden rätt och plikt för att beteckna anspråken för och mot medborgare och andra. I betraktande av att anspråken hämtar sin kraft ur rättsliga fö- reskrifter synes detta dock fullt försvarligt från systematisk synpunkt, även om det vanligen inte blir fråga om rättigheter i klassisk mening utan om rätt till utbildning, vård, studiebidrag, bostadsbidrag eller annan förmån, förande av bil, innehav av vapen, läkarlegitimation eller annan yrkes- eller näringsauktorisation.
Arbetsgruppen stryker under att det inte räcker att ange att ett ärende skall angå någons rätt eller plikt. Det måste tilläggas att beslutet i ärendet skall utöva rättslig verkan. Annars frånskils inte ärenden angående upplys— ningar, yttranden, råd m. m. rörande någons rätt eller plikt. Inte heller av- skils såsom önskvärt är ärenden av rent verkställande art, där verkställig- hetsåtgärden inte utövar någon självständig rättsverkan. Det är t. ex. inte själva omhändertagandet man skall reglera i ett beslagsärende utan den handläggning som föregår beslutet om beslag. Då en myndighet fått en sak på remiss för yttrande, ger saken i enlighet med det sagda inte upphov till ett förvaltningsrättsligt partsärende hos remissmyndigheten, även om det angår någons rätt eller plikt. Den omständigheten att ett beslut kräver fastställelse för att bli gällande kan däremot inte anses förta beslutet ka- raktären av rättsligt verksamt beslut, eftersom det utgör en omistlig för- utsättning för det slutliga avgörandet. Redan det ärende som mynnar ut
i ett underställningspliktigt beslut blir därför att betrakta som ett förvalt- ningsrättsligt partsärende.
Arbetsgruppen konstaterar i det följande att en åtgärd kan ge upph0v till både faktiska och rättsliga verkningar. De rättsliga uppkommer på konstlad väg genom rättsordningens förmedling. Någons rättsställning på- verkas positivt eller negativt. En rätt skapas, upphör eller inskränks. En plikt åläggs, upphävs eller jämkas. En rättsställning, t.ex. medborgarskap, medlemskap i kommun eller rösträtt, fastställs. Ett avslagsbeslut grund— lägger inte någon rätt eller plikt men det påverkar sökandens rättsställ- ning negativt genom att en rätt nekas. En återkallelse av ett tillstånd e. d. får motsvarande effekt. Att närmare definiera vad som skall förstås med rättslig verkan låter sig enligt arbetsgruppens åsikt knappast göra. Gräns- dragningen kan med fördel överlåtas ät praxis.
I fråga om konsekvenserna av den föreslagna definitionen av förvalt- ningsrättsligt partsärende anför arbetsgruppen ytterligare följande. Uppen- barligen tjänar det inte något förnuftigt ändamål att upprätthålla regler om kommunikation, skriftlig avfattning och motivering av beslut, delgiv- ning av beslut, besvär etc. i otvistiga ärenden angående vad besvärs- sakkunniga kallar förvaltningsbestyr. Genom att reglernas tillämpningsom- råde i sak begränsas till förvaltningsrättsliga partsärenden, vinns emeller- tid att det stora flertalet förvaltningsbestyrsärenden faller bort, eftersom dessa huvudsakligen återfinns bland ärenden, som inte leder till beslut med rättsliga verkningar. Stramas tillämpningsområdet för de processuella reglerna ytterligare åt genom att affärsärenden o. d. inte tas med, även om de utgör förvaltningsrättsliga partsärenden, försvinner ytterligare en stor mängd förvaltningsbestyrsärenden ur blickfältet. Otvivelaktigt ryms dock fortfarande inom tillämpningsreglcrnas begreppsramar åtskilliga triviala ärenden, t.ex. registreringsärend-en enligt folkbokföringsförfattningarna och författningar angående handel och annan näringsverksamhet. Reglerna är emellertid utformade med sikte på att tillämpas endast där det är sak— ligt påkallat. Använda med urskillning bör de därför inte vålla något extra— arbete, som kan te sig omotiverat. Under sådana förhållanden synes det överflödigt att generellt ta undan de triviala ärendena. Ett ytterligare, och tämligen tungt vägande, skäl att inte göra det är att det är angeläget att reglerna länder till efterrättelse också i ett sådant ärende, om det skulle råka bli tvistigt, t. ex. om ett pastorsämbete vägrar att registrera det för— namn som anmäls för ett nyfött barn. Inom gruppen förvaltningsrättsliga partsärenden kommer formellt att falla också en del ärenden som hand- läggs helt muntligt, t.ex. myndighets utlämnande av allmän handling. La- gens handläggningsregler för förvaltningsrättsliga partsärenden kan med den utformning de fått formellt gälla också här utan olägenhet, eftersom deras krav på den handläggande myndigheten aktualiseras endast om det är sakligt påkallat. Just beträffande specialreglerna för förvaltningsrättsliga
partsärenden torde detta så sällan bli fallet vid helt muntlig behandling att det allmänt sett saknas anledning uppmärksamma de muntliga ärendena särskilt i lagtexten.
Med den valda definitionen kommer också normbeslutsärenden att falla inom tillämpningsområdet för de förvaltningsrättsliga partsärendenas pa- ragrafer. Arbetsgruppen anser detta vara en fördel. Med den av gruppen gjorda bestämningen av partsbegreppet kommer normalt inte någon med partsställning att uppträda i sådant ärende i första instans. Eftersom para- graferna avhandlar handläggningen i förhållande till part men i övrigt lämnar handläggningen fri, kommer normbeslutsärenden i första instans i regel inte att beröras av dessa bestämmelser. Det är först vid besvär över ett normbeslut som en part i lagens mening uppkommer och som handlägg- ningsreglerna i fråga följaktligen träderi tillämpning.
Enligt arbetsgruppens mening har i remissyttrandena över besvärssak- kunnigas slutbetänkande anförts övertygande skäl för att frågor, som inte avgörs ensidigt av myndigheten utan genom överenskommelser eller avtal, samt andra ärenden, angående statens och kommunens egendomsförvalt- ning, affärsverksamhet och privaträttsligt reglerade mellanhavanden i öv- rigt, skall handläggas fritt från det tvingande mönster som förvaltningsla- gen tecknar för förvaltningsrättliga partsärenden (13 å andra punkten ar- betsgruppens lagförslag). Den enskildes rätt skyddas här av privaträttens bestämmelser samt de process— och exekutionsrättsliga regelsystem som fogar sig härtill. I den mån härutöver behövs särskilda föreskrifter till för- män för allmänna eller enskilda intressen, som t. ex. är fallet i upphand- lingsärenden, får dessa meddelas i specialförfattning. Till statens privat- rättsligt reglerade verksamhet hör också de avtalsbara tjänstemannafrå- gorna om tjänsteförmånerna m. m. Personalärenden som angår sådana frå- gor kommer alltså inte att lyda under lagens paragrafer angående förvalt- ningsrättsliga partsärenden men väl personalärenden angående sak som avgörs ensidigt, t.ex. tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning och an- ställnings upphörande.
Som har påpekats vid 1 och 2 åå anser arbetsgruppen att de kommunala självstyrelseärendena helt bör undantas från tillämpningsområdet för lagens särskilda bestämmelser. En särskild regel härom är upptagen i 13 å andra punkten. I fråga om kommunala personalärenden erinrar gruppen om att dessa i viss omfattning kan överklagas hos kommunal besvärsnämnd. Det besvärsärende som uppkommer vid sådant överklagande blir av kommunal karaktär och bör enligt gruppens mening förbehållas reglering i kommu- nallag eller av kommunerna själva. Någon specialregel av innebörd att la- gen, trots det generella undantaget för kommunalt självstyrelseärende, skall tillämpas i besvärsärende hos kommunal besvärsnämnd föreslås där- för inte. Remissyttrandena. Den av arbetsgruppen föreslagna avgränsningen av
tillämpningsområdet för de särskilda bestämmelserna för vissa partsären- den godtas av flertalet remissinstanser. Flera instanser, däribland social- styrelsen, kammarrätten, Iänsstyrelserna i Västerbottens och Blekinge län och SAF, fruktar emellertid att 13 % kommer att medföra tolkningssvårig- heter och förordar att den ges en mer lättbegriplig avfattning. Enligt kam- marrättens mening går det reella innehållet i paragrafen svårligen att förstå för de myndigheter det här är fråga om utan vägledande kommentar. Läns- styrelsen i Blekinge lån anser att man måste förutsätta särskilda juridiska kunskaper för att avgöra om ett ärende »angår någons rätt eller plikt så— som enskild».
JK anser bestämningen av begreppet förvaltningsrättsligt partsärende va- ra svårtolkad delvis därför att arbetsgruppen däri sammanfört ting som inte är likartade. I det av gruppen anförda exemplet beträffande kommun som tvistar med annan kommun om socialhjälpskostnad bör enligt JK:s mening det förhållandet att kommun i sådana ärenden handlar utifrån en annan rättslig grund än då kommun bevakar sina intressen som ägare av fast egendom knappast ha relevans för frågan om tillämpligheten av för- valtningslagen. Avgörande för om reglerna i 14—21 %% förvaltningslagen skall äga tillämpning på visst slags ärenden bör i princip vara om behov av reglerna föreligger i dessa ärenden. I exemplet med myndighets fram- ställning om utbekommande av handling är bilden en annan. Om den stat- liga myndigheten A hos den statliga myndigheten B begär att få ta del av en handling som A anser sig ha behov av för en ämbetsåtgärd, uppkommer inte något partsärende. A är inte part i någon rimlig betydelse av detta ord och för inte någon talan mot eller hos B. Ärenden av detta slag faller alltså utanför gruppen partsärenden. Detsamma torde i princip gälla också det i betänkandet angivna exemplet rörande uppskov med militär—tjänstgöring. Mot bakgrund av det anförda hävdar JK att begreppet förvaltningsrätts- ligt partsärende bör bestämmas genom två rekvisit, nämligen dels att det skall vara fråga om ärende där någon är part, dels att ärendet avgörs genom beslut med rättslig verkan. JK anser det vara tveksamt om man behöver ange att ärendet skall angå mågons rätt eller plikt såsom enskild» och erinrar om att förvaltningsärenden där någon är part praktiskt taget alltid gäller förmåner eller anspråk av ekonomisk eller annan natur för eller emot medborgare och andra. Det i 13 % använda uttrycket »någons rätt eller plikt såsom enskild» kritiseras också av bl.a. regeringsrättens ledamöter. Enligt deras mening framgår det knappast av lagrummets ly- delse att härmed även förstås ett ärende, som angår en offentligrättslig juridisk person »på ett enskilt sätt». Lagtexten bör därför ändras så att inne- börden klart framgår. Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund anser det vara oklart vad som menas med »rättslig verkan». Någon tillfredsstäl- lande analys av detta dunkla begrepp har enligt fakultetens åsikt inte gjorts i betänkandet. Med hänsyn till svårigheten att finna någon formulering
som bättre uttrycker vad som åsyftas uttalar fakulteten den förhoppningen, att begreppet »rättslig verkan» i praxis kommer att tolkas förnuftigt och inte alltför snävt.
JO påpekar att en remiss enligt betänkandet inte ger upphov till något förvaltningsrättsligt partsärende hos remissmyndigheten. Enligt JO:s me- ning fär dock saken bedömas annorlunda, om remissmyndigheten tiller- känts vetorätt eller eljest har ett avgörande inflytande på beslutets inne- håll, såsom t.ex. övervakningsnämnd i ärende om utfärdande av pass för den som står under övervakning.
JK kritiserar vad som anförs i betänkandet beträffande paragrafens tillämpning på normbeslutsärenden. Han finner det svårt att ur texten till 13 & läsa ut att denna i princip åsyftar också sådana ärenden. Han an- ser det vidare generellt sett otillfredsställande från logisk och systematisk synpunkt att bestämmelser i lag görs tilllämpliga på ett område där be- stämmelserna inte kan vinna praktisk tillämpning. Med den av honom förordade definitionen av ärendena faller problemet bort: 14—21 åå blir inte tillämpliga på normbeslutsärenden i första instans, eftersom det inte finns någon part, men kan efter besvär få tillämpning i högre instans.
Också undantagsbestämmelsen beträffande ärenden om avtalsbara sa- ker m.m. diskuteras i åtskilliga yttranden. JK anser att uttrycket »avtals- bar sak» möjligen kan vara svårbestämt till sitt innehåll och önskar en precisering av uttrycket i motiven till en blivande proposition. Inte heller stadsjuristen i Stockholm anser uttrycket vara otvetydigt. Han erinrar om att avtal numera anses kunna träffas inom allt större områden av den offentligrättsliga sektorn. Även sådana förvaltningsförfaranden som reg- lerats ilag ersätts inte sällan med uppgörelser i form av kontrakt, t. ex. ut- tagande av gatumarksersättning och bidrag till gatubyggnadskostnad en- ligt byggnadslagen (1947: 385). Med hänsyn till denna praxis kan det ofta vara osäkert om en sak är avtalsbar eller inte. Gränsdragningen blir enligt stadsjuristens mening klarare, om den inskränkande bestämmelsen får det innehållet att till tillämpningsområdet skall höra enbart sådana saker, varom avtal inte är tillåtna. Statens avtalsverk säger sig tolka uttrycket »ärende angående avtalsbar sak» så, att det omfattar samtliga ärenden rö- rande lön eller annat villkor varom kollektivavtal kan träffas, även om frågan inte reglerats i avtal, t. ex. resekostnads- och traktamentsförmåner, pensionsförmåner samt 5. k. skälighetsfrågor.
Fullmäktige i riksbanken finner det mindre lämpligt att 14—21 55 skall gälla ärenden om krediter ur statliga utlåningsfonder. De erinrar om att riksbanken förvaltar vissa statliga utlåningsfonder för utlåning till skilda ändamål, t. ex. bosättningslån, stödlån till jordbrukare, egnahemslån, fisk- redskapslån och värnpliktslån. För utgivandet och förvaltningen av dessa lån gäller särskilda författningsbestämmelser, och låneärenden av hithö- rande slag kan därför inte sägas angå avtalsbart förhållande eller affärs-
verksamhet. Ärenden angående utlämnande, förvaltning eller indrivning av bosättningslån m. fl. lån skulle därför falla under lagförslagets bestäm- melser angående partsärenden. Låneärenden av berörda slag ter sig emel- lertid mindre som ärenden i offentlig förvaltningsverksamhet än som kre- ditärenden och bör därför handläggas mindre enligt förvaltningsrättsliga principer än enligt allmänna bankmässiga rutiner. Att överföra förvalt- ningsrättsliga normer i fråga om kommunikation, beslutsmotivering etc. på låneärenden av denna typ måste vidare medföra ett merarbete, som inte står i rimlig arbetsekonomisk proportion till ärendenas sakliga bety- delse och innehåll. Fullmäktige föreslår därför att undantaget i 13 & byggs ut att omfatta utom upphandling och affärsverksamhet även »kreditstöd». Försvarets civiliörvaltning anser att begreppet »upphandling» är för snävt och föreslår att undantagsregeln i denna del utsträcks till att avse sak som utan att vara avtalsbar rör »anskaffning av fast eller lös egendom eller annan verksamhet för tillgodoseende av statens eller kommuns behov av nyttigheter». Civilförvaltningen hänvisar till att all verksamhet som kan betecknas som »anskaffning» bör undantas och att begreppet »anskaff- ning» omfattar flera aktiviteter som i tiden ligger både före och efter be- slut om upphandling (tillverkning).
Departementschefen. Som jag har framhållit i den allmänna motive- ringen ansluter jag mig i huvudsak till arbetsgruppens förslag om ett i sakligt hänseende differentierat tillämpningsområde för förvaltningslagens bestämmelser. I det föreliggande lagförslaget har skillnaden i fråga om de olika förfarandereglernas räckvidd kommit till uttryck på följande sätt. Huvudregeln är enligt 1 5 första stycket att lagen skall gälla alla slag av ärenden hos offentlig förvaltningsmyndighet. Från huvudregeln görs i 3 & första stycket det undantaget, att 14—20 åå inte skall gälla i vidare mån ån ärendet innefattar myndighetsutövning mot enskild. Förfarandereglerna blir i enlighet härmed uppdelade i två grupper, den ena innehållande så- dana bestämmelser som skall gälla alla typer av ärenden (Allmänna be- stämmelser) och den andra sådana bestämmelser som skall gälla bara i den mån fråga är om myndighetsutövning mot enskild (Särskilda bestämmel- ser). Sistnämnda slag av ärenden motsvarar vad arbetsgruppen kallar för- valtningsrättsliga partsärenden. I det föregående har jag närmare angett vilka bestämmelser som ingår i de två grupperna och hur motsvarande uppdelning gjorts i arbetsgruppens lagförslag.
I fråga om orsakerna till uppspaltningen av lagens bestämmelser i två kategorier vill jag här hänvisa till den tidigare redogörelsen för arbets- gruppens förslag och till mina uttalanden i den allmänna motiveringen. Avgränsningen av tillämpningsområdet för lagens särskilda bestämmelser bör emellertid göras med användande av en annan terminologi än vad ar- betsgruppen har föreslagit. I stället för att som arbetsgruppen främst skilja mellan ärenden, som angår någons rätt eller plikt såsom enskild och som
avgörs genom beslut med rättslig verkan, och andra ärenden (13 5 första punkten arbetsgruppens lagförslag) bör man enligt min mening göra till- lämpningen av lagens särskilda bestämmelser beroende av om ärende inne- fattar myndighetsutövning mot enskild eller ej. Detta kan lämpligen ut- tryckas så, att de särskilda bestämmelserna skall gälla bara i den mån fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättig- het, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Härigenom torde man kunna undvika en del av de tolkningsproblem som har påtalats av vissa remissinstanser i fråga om gränsdragningen i arbets- gruppens lagförslag.
Skillnaden mellan den sålunda gjorda avgränsningen och gränsdrag- ningen i arbetsgruppens lagförslag ligger till stor del på det terminologiska planet. Jag vill erinra om att arbetsgruppen som sin allmänna uppfattning i frågan uttalat att lagens särskilda bestämmelser inte bör gälla annat än i ärenden där förvaltningsmyndighet i egenskap av organ för det allmänna och med stöd i författning ensidigt meddelar beslut som får bestämda rätts- verkningar av positiv eller negativ innebörd för den enskilde. Det av mig valda sättet att precisera när myndighetsutövning mot enskild föreligger bygger på väsentligen samma uppfattning. Genom denna precisering är det framför allt två moment i myndigheternas verksamhet som tillmäts betydelse för att avgöra om lagens särskilda bestämmelser skall bli till- lämpliga. Ärendet skall innefatta utövning av en befogenhet att bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämför- bart förhållande, och befogenheten skall utövas i förhållande till enskild.
Gemensamt för all myndighetsutövning är, att det rör sig om beslut eller andra åtgärder, som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Det behöver dock inte vara fråga om åtgär- der som medför förpliktelser för enskilda. Myndighetsutövning kan före- ligga i form av gynnande beslut, t. ex. tillstånd att driva viss verksamhet, befrielse från viss i författning stadgad förpliktelse och beviljande av so- cial förmån. Karakteristiskt är emellertid att den enskilde på visst sätt befinner sig i ett beroendcförhållande. Är det fråga om ett beslut, varige- nom han förpliktas att göra, tåla eller underlåta något,—måste han rätta sig efter beslutet, eftersom han annars riskerar att tvångsmedel av något slag används mot honom. Rör det sig om ett gynnande beslut, kommer beroendeförhållandet till uttryck på det sättet att den enskilde för att kom- ma i åtnjutande av exempelvis en rättighet är tvungen att vända sig till sam— hällsorganen och att dessas tillämpning av de författningsbestämmelser som gäller på det aktuella området blir av avgörande betydelse för honom.
Det första ledet i preciseringen av när myndighetsutövning skall anses föreligga har utformats mot denna bakgrund. Genom orden »bestämma om» markeras att det skall vara fråga om ärenden där saken avgörs ensidigt ge- nom beslut av myndighet. Ärenden som avgörs genom att myndigheten
träffar avtal eller överenskommelse om saken med enskild faller alltså utanför tillämpningsområdet för föwaltningslagens särskilda bestämmel- ser. I sådana ärenden skyddas nämligen den enskildes rätt av privaträtts- liga bestämmelser och genom möjligheten att vid tvist med myndighet väcka talan vid domstol. Det nu sagda innebär att ärenden som angår statens eller kommunens upphandling, affärsverksamhet, egendomsförvaltning och privaträttsligt reglerade mellanhavanden i övrigt berörs endast av förvalt- ningslagens allmänna bestämmelser, t. ex. reglerna om jäv i 4 och 5 55. Detta stämmer i huvudsak överens med vad arbetsgruppen förordat i sitt lagförslag (13 å andra punkten) och har även godtagits av remissinstan- serna. Den omständigheten att ett avtalsförhällande föreligger mellan det allmänna och en enskild utesluter i och för sig inte att myndighetsutöv- ning kan förekomma i ärende som har anknytning till avtalsförhållandet. Som exempel kan nämnas att relationerna mellan staten som arbetsgivare och tjänsteman som arbetstagare enligt 3 % statstjänstemannalagen (1965: 274) i princip bestäms genom avtal men att vissa frågor enligt samma lag- rum inte kan regleras på kontraktsrättslig väg, t.ex. förfarandet vid till- sättning av tjänst samt disciplinär bestraffning och anställnings upphö- rande. Medan ärenden som rör fråga inom den avtalsbara sektorn, t. ex. lönefråga, regelmässigt faller utanför begreppet myndighetsutövning, gäl- ler motsatsen beträffande ärendcn om tillsättning av tjänst o. (1. I de senare fallen blir förvaltningslagens särskilda bestämmelser tillämpliga. Detsamma blir förhållandet också i ärende, som rör en i och för sig avtalsbar fråga, t. ex. bestämmande av pensionsförmån eller traktamentsersättning, men där myndigheten likväl har att ensidigt besluta i saken, därför att kollektivavtal ännu inte träffats mellan den offentliga arbetsgivaren och tjänstemanna- organisationen.
Uttrycket >>bestämma om förmån etc.» klargör också att endast ären- den som mynnar ut i bindande beslut omfattas av begreppet myndighets- utövning. Gäller ett ärende uteslutande lämnande av råd eller upplysning- ar eller andra oförbindande besked, träder alltså förvaltningslagens sär- skilda bestämmelser inte i tillämpning. Även på denna punkt stämmer det föreliggande lagförslaget överens med arbetsgruppens lagförslag. Skill- naden mellan förslagen ligger främst däri att arbetsgruppen för att avskilja ärenden av nyssnämnda slag uppställt kravet att ärendet skall avgöras genom beslut med rättslig verkan. Som påpekats av juridiska fakulteten vid universitetet i Lund är begreppet »rättslig verkan» inte helt klart. Med den av mig föreslagna definitionen av myndighetsutövningsbegreppet bortfaller behovet av att i lagtexten använda uttrycket »rättslig verkan» för att avskilja ärenden angående oförbindande besked. Eftersom sist- nämnda uttryck inte begagnas som kriterium för att avgöra om lagens särskilda bestämmelser skall gälla eller inte, behöver myndigheterna inte heller med tanke på förvaltningslagens tillämpning i varje ärende pröva,
om deras beslut har någOn rättslig verkan. Avgörande blir i stället om myndigheten genom sitt beslut »bestämmer om förmån etc.». Med denna formulering åstadkommes bl. a. att de särskilda bestämmelserna i allmän- het inte blir tillämpliga när myndighet avger remissyttrande till annan myndighet. Uttrycket »bestämma om» syftar inte bara på sådana avgöran- den då myndigheten skiljer ärendet frän sig genom prövning i sak utan även på de fall då ärendet avskrivs eller eljest inte prövas i sak. Att det vid avskrivning ändå i regel inte blir aktuellt att tillämpa lagens särskilda bestämmelser följer av de undantagsregler som är intagna i bestämmelserna, se 15 % första stycket andra punkten ], 17 5 första stycket andra punkten 1 och 18% första stycket första punkten.
Myndighets befogenhet att handla på det allmännas vägnar skall vidare gå ut på att bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraff- ning eller annat jämförbart förhållande. Under begreppet »förmån» faller så- väl sociala förmåner, t. ex. förmåner från den allmänna försäkringen, so- cialhjälp och allmänt barnbidrag, som förmåner av annan natur, t. ex. statligt lokaliseringsstöd. I sammanhanget vill jag också beröra en av fullmäktige i riksbanken väckt fråga huruvida bankens handläggning av ärenden om krediter ur statliga utlåningsfonder, t. ex. bosättningslån, skall omfattas av förvaltningslagens särskilda bestämmelser. Lån av sådan typ har enligt min mening närmast karaktär av social förmån. Ett ärende, varigenom riksbanken avgör om enskild skall beviljas ett sådant lån, faller därför in under kate- gorin myndighetsutövning. En annan sak är, att bankens förhållande till låntagaren efter det att lånet beviljats i princip blir underkastat privaträtts- liga regler. Denna omständighet medför dock inte att det ärende som mynnar ut i ett beslut om tilldelande av ett lån blir att hänföra till det allmännas privaträttsliga mellanhavanden. Det är nämligen här fråga om en fördel- ning av de förmåner lånen utgör efter grunder, som är angivna i författ- ning, och inte om en kommersiell långivning, där urvalet av låntagare sker genom subjektiva värderingar efter bankmässiga kriterier. Vad gäller inne- börden av uttrycken »rättighet» och »skyldighet» kan jag i huvudsak hän- visa till vad arbetsgruppen anfört beträffande motsvarande uttryck i den av gruppen föreslagna lagtexten. Med »rättighet» syftar jag således på vad som i dagligt tal brukar hänföras under detta begrepp. Det behöver inte vara fråga om en rättighet som uttryckligen tillerkänts den enskilde i för- fattning. I många fall kan det förhålla sig så, att rättigheten tilläggs den enskilde efter en mer eller mindre fri prövning av myndigheten, t.ex. när myndigheten beviljar någon tillstånd att bedriva viss näring. Med »discipli- när bestraffning» åsyftas t. ex. disciplinstraff enligt 19 % statstjänstemanna- lagen. Genom tillägget av orden »annat jämförbart förhållande» avses att klargöra, att även ärende som inte kan sägas röra förmån, rättighet, skyl- dighet eller disciplinär bestraffning likväl blir att hänföra till myndighets- utövningens område, om det i något hänseende gäller ett offentligrättsligt ingrepp i enskilds ställning, t. ex. ärende om intagning på nykterhetsvårds-
anstalt eller ärende om disciplinär åtgärd inom skolväsendet (se t. ex. 12 kap. 41 & skolstadgan) .
För att lagens särskilda bestämmelser skall bli tillämpliga krävs vi- dare att myndighets bestämmanderätt utövas i förhållande till enskild. I lagtexten uttrycks detta så, att det skall röra sig om en befogenhet att »för enskild» bestämma om förmåner etc. Eftersom lagens främsta ända- mål är att stärka den enskildes rättsskydd inom den offentliga förvalt- ningen, har det inte ansetts nödvändigt att göra lagens särskilda bestäm- melser formellt tillämpliga, när offentlig myndighet uppträder som part i ärende hos annan myndighet. Som har påpekats av arbetsgruppen intar emellertid offentlig myndighet ibland samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person, t.ex. när staten eller kommun äger fastighet. I sådana fall får myndigheten anses uppträda som :enskild». Lagens sär- skilda bestämmelser blir alltså tillämpliga också i ärenden som rör myn- dighet på angivna sätt. Jag anser det inte vara nödvändigt att belasta lagtexten med ett uttryckligt påpekande härom.
Den precisering av begreppet myndighetsutövning som gjorts i det före- gående utgår från förutsättningen att myndigheten grundar sin befogenhet att bestämma för enskild på författning eller på beslut av Kungl. Maj:t eller riksdagen. Någon uttrycklig erinran härom torde emellertid inte behöva tas in i 3 5. Det kan i sammanhanget påpekas att det förhållandet att myndighet tillagts bestämmanderätt i visst avseende i en författning inte alltid är lik- tydigt med att det i sådant fall är fråga om myndighetsutövning i den be- märkelse som avses i förevarande paragraf. Som exempel kan nämnas att televerket i 7 & 3 mom. telefonreglementet (1963: 18) fått befogenhet att beträffande telefonabonnemang fastställa tilläggsavgifter för telefonväxlar m. m. Det rör sig emellertid här om åtgärder som är att se som led i en affärs- verksamhet och inte om myndighetsutövning i förhållande till enskild. Förvaltningslagens särskilda bestämmelser träder alltså inte i tillämpning i fall av berörda slag.
Som jag har framhållit vid 1 5 är förvaltningslagen tillämplig även i ärenden som handläggs helt muntligt. Detta gäller både lagens allmänna och dess särskilda bestämmelser. I likhet med arbetsgruppen finner jag det knappast lända till någon nackdel, om den senare gruppen av be- stämmelser blir tillämpliga också i ärenden som handläggs formlöst. Reg- lerna i 14—20 55 har getts en sådan utformning att de utan praktiska olägenheter kan tillämpas även i ärenden hos myndigheter, där förfaran- det till stor del består i direktkontakter mellan myndighet och allmänhet. Jag anser det därför inte nödvändigt med något undantag beträffande ärenden av nu åsyftat slag.
Enligt 1 5 första stycket gäller lagen bara vid handläggningen av ärenden. Vad jag har anfört i det föregående angående begreppet myndighetsutöv- ning mot enskild har därför aktualitet endast när det föreligger ett ärende i lagens mening. Som jag har framhållit under 1 5 är det dock svårt att dra
en skarp gräns mellan handläggning av ärenden och s. k. faktiska hand- lingar från myndighets sida. I synnerhet på sjukvårdsområdet kan det råda tvekan om när myndighets åtgärd skall anses utgöra ett ärende och sålunda falla inom lagens tillämpningsområde. Med hänsyn härtill har jag efter sam- råd med chefen för socialdepartementet i andra stycket av 3 å tagit in en ut- trycklig föreskrift om att lagens särskilda bestämmelser inte skall tillämpas i ärende i första instans, när ärendet avser sjukvård och myndighetens beslut inte kan överklagas genom besvär (punkt 1). I fråga om samordningen av förvaltningslagen med specialförfattningarna på vårdområdet återkommer jag vid redovisningen av följdändringar i olika specialförfattningar.
Begreppet myndighetsutövning mot enskild täcker även ärenden som avser meddelande av föreskrift till allmän efterrättelse (normbeslut). Så- som förutsatts av arbetsgruppen bör dock lagens särskilda bestämmelser inte gälla vid handläggningen av sådant ärende i första instans. Samma synsätt bör anläggas i fråga om ärenden om normbeslut som efter under- ställning kommer under högre myndighets prövning, se t. ex. 103 % livs- medelsstadgan (1951: 824). När det däremot är fråga om prövning av be- svär i ärende om normbeslut bör de särskilda bestämmelserna gälla. Undan- taget bör enligt min mening komma till direkt uttryck i lagen genom en särskild regel. En sådan regel har därför tagits upp i 3 å andra stycket (punkt 2).
I 13 å andra punkten arbetsgruppens lagförslag ingår även ett undantag beträffande ärenden som hör till den oreglerade kommunalförvaltningen. Som framgår av den tidigare redogörelsen är dessa ärenden generellt undan- tagna från förvaltningslagens tillämpningsområde (2 5 2) . Den av arbetsgrup- pen berörda frågan om lagens tillämpning i kommunala personalärenden avser jag att återkomma till vid behandlingen av vissa följdändringar i kom- munallagstiftningen.
Vad slutligen gäller frågan om vilka regler som skall gälla enbart i ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild har jag redan i anslutning till lagens rubrik angett skillnaderna mellan det föreliggande lagförslaget och arbetsgruppens lagförslag. Som framgår av vad där an- förts har reglerna om tolk, besvärsrätt och inhibition i den nu föreslagna lagen placerats bland de allmänna bestämmelserna (9, 11 och 13 åå). Mot- svarande regler har i arbetsgruppens lagförslag tagits upp bland de sär- skilda bestämmelserna (14, 20 och 21 åå). Orsakerna till denna omflytt- ning kommer jag att beröra i specialmotiveringen till resp. paragraf. Här- utöver föreligger den skillnaden att det nu framlagda lagförslaget inte innehåller någOn direkt motsvarighet till reglerna om besluts överklag- barhet i 19 & arbetsgruppens lagförslag (jfr dock 5 % fjärde stycket och 6 å tredje stycket i det nu framlagda lagförslaget). Denna fråga kommer jag som tidigare påpekats att beröra vid behandlingen av 11 å.
Allmänna bestämmelser
4 och 5 åå
I paragraferna anges när någon skall anses jävig att handlägga ett ärende, vilken verkan jäv har och hur jävsfråga prövas. Bestämmelserna motsvarar 11 och 12 åå arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. För statsförvaltningen finns f. n. inte några allmänna regler om jäv. För vissa förvaltningsmyndigheter har emellertid meddelats jävsregler i specialförfattningarna. Dessa regler är i stort sett av två slag. I en del fall har reglerna om domarjäv i 4 kap. 13 & RB (reglerna gäller i huvudsak parts-, intresse—, släktskaps-, ställföreträdar-, tvåinstans- och om- budsjäv samt en generalklausul för andra fall av bristande opartiskhet) gjorts helt eller delvis tillämpliga på vissa förvaltningsmyndigheter. Exempel härpå erbjuder 37 % länsstyrelseinstruktionen (1958z333). Enligt denna paragraf skall föreskrifterna om domarjäv gälla också den som deltar i handläggningen av ärende inom länsstyrelse, om inte ärendet är bara av expeditionell art. I mål och ärenden av allmän beskaffenhet skall jäv dock inte anses föreligga, därför att den som deltar i handläggningen har del i saken såsom samhälls- medlem. Andra exempel på hänvisning till RB:s reglering av jävsfrågan finns beträffande ledamot i hyresnämnd i 14 å andra stycket lagen (1968: 349) om hyresnämnd, beträffande ledamot och ersättare i övervaknings— nämnd, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och internerings- nämnden i 37 kap. 5 & brottsbalken, beträffande ledamot i marknadsrådet i 8 % lagen (1970: 417) om marknadsråd m.m., beträffande ledamot i dom- kapitel och stiftssekreterare i 18 & lagen (1936: 567) om domkapitel samt be- träffande den som deltar i handläggning av ärende inom konsistorium vid universitet i 13 % universitetsstadgan (1964: 461).
För vissa andra förvaltningsmyndigheter inom den statliga sektorn har meddelats jävsbestämmelser som inte anknyter till Rst jävsreglering. Såda- na jävsbestämmelser finns exempelvis i fråga om ledamot i taxeringsnämnd och taxeringsassistent i 62 5 1 mom. taxeringsförordningen (bestämmelserna avser sakägar-, släktskaps-, ställföreträdar- och ombuds jäv).
På grund av hänvisningar i de författningar som gäller för den special- reglerade kommunalförvaltningen, t.ex. i 8 & barnavårdslagen och 14 å andra stycket skollagen (1962:319), äger jävsbestämmelsen i 16 5 första stycket kommunallagen motsvarande tillämpning beträffande en rad kom- munala organ inom den specialreglerade sektorn. Enligt denna bestämmelse får ledamot av sådant organ inte delta i behandling av ärende, som person- ligen rör honom eller någon honom närstående som sägs i 4 kap. 13 ä 2 RB om jäv mot domare (dvs. antingen någon med vilken han är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svåger- lag eller är syskon eller är i den släktskap, att den ene är avkomling till den andres syskon eller att de är syskonbarn, eller i det svågerlag, att den ene
är eller varit gift med den andres syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon den andre härstammar, eller någon till vilken han på grund av adoption står i motsvarande förhållande). Uppräkningen av jävsgrunder i 16 % första stycket kommunallagen är uttömmande (jfr prop. 1953: 210 s. 150). Beträffande vissa organ inom den specialreglerade kommunalförvaltningen förekommer hänvisningar till de jävsbestämmelser som finns i andra kommunallagar. I t. ex. 8 % första stycket hälsovårdsstad- gan (1958: 663) hänvisas sålunda inte bara till kommunallagens jävsgrunder utan också till motsvarande regel i 17 5 första stycket kommunallagen för Stockholm.
Vad som skall anses gälla beträffande sådana förvaltningsmyndigheter, för vilka uttryckliga författningsbestämmelser om jäv inte har meddelats, torde inte vara helt klart (jfr KlLU 1954: 5 s. 4 och 15). I viss utsträckning torde jävsreglerna i 37 & länsstyrelseinstruktionen och 16 & kommunallagen tillämpas analogt. Beträffande rättspraxis i jävsfrågor torde här få hänvisas till SOU 1964: 27 s. 139, SOU 1968: 27 s. 119 och RÅ 1969 ref. 7.
Verkan av att jäv föreligger är i princip — liksom enligt 4 kap. 15 å RB beträffande rättegång — att den jävige blir obehörig att vidta några åtgärder i ärendet. Inom förvaltningsförfarandet tillåts emellertid i stor utsträckning att avsteg görs från denna princip med hänsyn till sakens beskaffenhet och åtgärdens natur samt till kravet på snabbhet och effektivitet.
Fråga om jäv anses i förvaltningsförfarandet skola tas upp av myndighe- ten ex officio. Allmänna regler härom saknas dock.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen föreslår att i förvaltningslagen skall tas in allmänna regler om såväl de omständigheter som skall anses grunda jäv som verkan av jäv och prövning av jävsfråga. Jävsgrunderna anges i 11 & arbetsgruppens lagförslag och omfattar sakägar-, intresse-, släktskaps- och ställföreträdarjäv (punkt 1), tvåinstansjäv (punkt 2), ombudsjäv (punkt 3) och en generalklausul för andra fall av bristande opartiskhet (punkt 4). I 12 & upptas regler om verkan av jäv och om prövning av jävsfråga. Arbets- gruppen anger väsentligen följande motiv för en allmän jävsreglering inom den offentliga förvaltningen.
För dem som berörs av beslut mom förvaltningen är det av betydelse att de avgöranden som träffas är materiellt riktiga. Även det allmänna har in- tresse av att förvaltningsmyndighetema är fullt objektiva i sin verksamhet. Allmänhetens förtroende för förvaltningen är också i mycket beroende av att det inte finns några grunder för misstankar om bristande objektivitet hos myndigheterna. En av förutsättningarna för materiellt riktiga beslut och för allmänhetens förtroende för förvaltningens objektivitet är att myn- digheternas befattningshavare vid avgörandena intar en fullt opartisk ställ— ning. Brottsbalkens kriminalisering av bestickning och tagande av muta eller otillbörlig belöning utgör en av rättsordningens garantier för opartisk hand- läggning. En annan sådan garanti är de förbud som finns för tjänstemän att
åta sig uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för deras oväld i tjänsten. Straffbestämmelser samt föreskrifter som innefattar mer eller mindre långtgående förbud mot bisysslor är emellertid inte tillräckliga för att skapa fullständiga garantier för en opartisk handläggning av före- kommande ärenden. Därutöver krävs regler om vad som i det särskilda fallet skall iakttas när en myndighetsperson har så nära anknytning till den sak, som han har att handlägga, eller till den saken rör att han kan befaras vara ur stånd att opartiskt bedöma saken, dvs. regler om jäv.
Frånvaron på flera förvaltningsområden av bestämmelser om jäv har där medfört osäkerhet om vilka regler som bör följas när jävsfrågor uppkommer, påpekar arbetsgruppen vidare. Samtidigt kan det konstateras att de jävsföre- skrifter som finns har tillkommit vid skilda tidpunkter och i skilda sam- manhang samt att de företer fler variationer än vad som är sakligt moti- verat. Även med tanke härpå framstår det som angeläget att föreskrifter om jäv tas med i en lag med grundläggande bestämmelser om förvaltningsför- farandet.
I fråga om den specialreglerade kommunalförvaltningen finns enligt ar- betsgruppens mening särskilda skäl att se över befintliga jävsregler. För leda- möter av nämnder och andra organ inom denna sektor gäller f. 11. inte några andra jävsgrunder än de som föreskrivs i kommunallagen för kommunfull— mäktig och ledamot av kommunstyrelse eller annan nämnd som utses enligt kommunallag. När kommunallagen kom till anfördes som skäl för den lagens jävsbestämmelser, att det för kommuns fullmäktige och styrelse samt annan nämnd som utsågs enligt kommunallagen inte syntes kunna komma i fråga att efterbilda de regler som gällde för domstolar, ämbetsverk och andra med myndighetsfunktioner utrustade organ. Den ställning kommu- nernas fullmäktige och ifrågavarande nämnder intog gentemot den enskilde var en helt annan än den som tillkom domstolar och myndigheter. Full— mäktige och nämnder var kommunmedlemmarnas organ för utövande av deras självstyrelse och de angelägenheter varmed organen tog befattning var kommunmedlemmarnas egna (prop. 1953: 210 s. 150). Dessa synpunkter är enligt arbetsgruppens mening inte tillämpliga när det gäller sådana ärenden rörande enskilda som handläggs av de i skilda lagar föreskrivna nämnderna för specialreglerad kommunal förvaltning. Dessa nämnder utövar i stor ut- sträckning myndighetsfunktioner av olika slag. Deras beslut i särskilda fall kan ingripa djupt i den enskildes liv och ekonomi. Arbetsgruppen anser att det inte finns någon befogad anledning att för dessa nämnders handläggning av ärenden som rör enskilds rätt ställa upp mindre stränga krav på opar- tiskhet" än när det gäller förvaltningen i allmänhet. Arbetsgruppen förordar därför att beträffande ärenden hos de specialreglerade nämnderna samma jäv skall gälla som för den offentliga förvaltningen i allmänhet. Lagtekniskt åstadkommes detta enklast genom att hänvisningarna i specialförfattningarna till kommunallagarnas jävsregler stryks.
Arbetsgruppen påpekar vidare att det beträffande kommunaltjänstemän- nen saknas allmänna jävsregler. Enligt gruppens mening är det angeläget att få till stånd tydliga jävsregler för dessa befattningshavare. Inte minst av praktiska skäl bör samma regler gälla vare sig det ärende tjänstemannen handlägger är ett självstyrelseärende eller ett specialreglerat ärende. Någon tvekan behöver heller inte råda om att det i så fall är förvaltningslagens och inte kommunallagens bestämmelser som skall väljas. Med den konstruk- tion som arbetsgruppen valt för lagens tillämpningsområde inträder den önskade effekten utan vidare, eftersom lagen i princip gäller i alla kom- munala ärenden och någon avvikande jävsordning inte finns föreskriven för tjänstemännen i kommunallagarna. Det kan enligt arbetsgruppen inte göra någon skillnad, om en tjänsteman har att besluta på en nämnds vägnar. De för nämnden gällande jävsreglema kan knappast med den formulering som i allmänhet valts anses tillämpliga.
Tillämpningsområdet för jävsbestämmelsema bör enligt arbetsgruppens åsikt inte begränsas till ärenden om myndighetsutövning mot enskild (förvalt- ningsrättsliga partsärenden enligt gruppens terminologi). Visserligen gör sig intresset av garantier för opartisk bedömning gällande med särskild styrka i sådana ärenden. För förtroendet för myndigheterna i stort är det dock angeläget med enhetliga och klara jävsregler också i andra ärenden, främst sådana som rör enskild. Arbetsgruppen anser därför att föreskrifterna om jäv bör ingå bland förvaltningslagens allmänna bestämmelser.
Vad gäller den närmare utformningen av jävsbestämmelsema framhåller arbetsgruppen inledningsvis att den personkrets, för vilken bestämmelser bör gälla, lämpligen bör vara så vid att den innesluter alla dem som tar be- fattning med ett förvaltningsärende på sådant sätt att de kan tänkas inverka på ärendets utgång vare sig denna utgörs av ett bindande avgörande eller blott ett remissyttrande c. d. Flertalet jävsbestämmelser bör därför bli till- lämpliga inte bara på den som ensam eller tillsammans med andra fattar det avgörande beslutet i ett ärende utan även på den som har ställningen av föredragande eller i annan egenskap deltar i ärendets slutliga handläggning samt på den som hos beslutsmyndigheten har att medverka i utredningen eller att framföra synpunkter eller upprätta förslag till beslut i ärendet. Däremot bör föreskrifterna om jäv inte gälla personer som endast vidtar åtgärder av rent expeditionell natur, såsom diarieföring, utskrift av besluts- expeditioner, kollationering eller expediering. För att beteckna den person- krets som skall omfattas av jävsreglema använder arbetsgruppen därför ut- trycket »den som har att handlägga ärende». Härmed avser arbetsgruppen samma personkrets som när det i 11 5 första stycket 2 talas om den som har »tagit befattning med saken».
Jävsgrunderna bör enligt arbetsgruppens mening utformas med 11st regler om domarjäv som förebild. Härför talar bl. a. det förhållandet att dessa regler har gammal hävd och redan delvis tillämpas inom förvaltningen. Det kan
dock inte komma i fråga att flytta över domarjävsreglema i oförändrat skick till förvaltningslagen . Hänsyn måste tas till att förvaltningen har starkt skiftande uppgifter och arbetar under mycket varierande förhållanden samt att inom förvaltningen stora krav måste kunna ställas på effektivitet, sam- ordning och snabbhet. Dessa för förvaltningen utmärkande förhållanden gör att bestämmelserna om jävsgrundema måste göras mindre stränga än motsvarande föreskrifter i RB och att utrymme måste skapas för att kunna bortse från jävssituationer i vissa fall när beslut måste fattas mycket snabbt eller frågan om opartiskhet inte spelar någon roll.
I 11 5 första stycket 1 arbetsgruppens lagförslag upptas till en början en motsvarighet till regeln om parts— och intressejäv i 4 kap. 13 g 1 RB. Arbets- gruppen erinrar om att sistnämnda regel skiljer mellan det fallet att någon har ett rättsligt intresse i saken (»har del i saken»), dvs. kan uppträda som part eller intervenient, och det fallet att någon har ett faktiskt intresse i ärendet (»kan vänta synnerlig nytta eller skada av sakens utgång»), t. ex. är huvuddelägare i ett aktiebolag som uppträder som part. Samma skillnad mellan parts- och intressejäv bör enligt arbetsgruppens mening komma till uttryck också för förvaltningsförfarandets del. Jäv bör sålunda föreligga både om saken rör den som har att handlägga ett ärende och om sakens ut- gång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom. Med att »saken rör honom» bör förstås de fall där han är part eller där han har ett sådant av rättsordningen erkänt intresse i saken att han i någon instans kan uppträda som part. För dessa fall är det befogat att anse att vederbörande har ett intresse av rättslig natur i saken. Den omständigheten att en sak rör någon såsom samhällsmedlem eller såsom medlem av en grupp inom sam- hället bör enligt arbetsgruppens mening inte i och för sig grundlägga jäv. I linje härmed ligger att en person, som sitter i ett organ i egenskap av sär- skilt utsedd representant för visst intresse, inte enbart på grund av sin ställ— ning som intresserepresentant bör anses jävig att ta befattning med ärenden som rör ifrågavarande intresse. Arbetsgruppen anser detta framgå av den föreslagna lagtexten och föreslår därför inte någon särskild bestämmelse härom.
Arbetsgruppen anser vidare att i 11 % första stycket 1 bör ingå en regel om släktskaps- och svågerlagsjäv motsvarande föreskrifterna i 4 kap. 13 ä 2 och 3 RB. Arbetsgruppen påpekar att förvaltningsmyndigheterna i mycket stor utsträckning tillämpar domarjävsreglema i denna del och att något behov av en allmän begränsning härvidlag inte har framträtt inom förvalt- ningen. Med hänsyn härtill och då det för allmänhetens förtroende till för- valtningsmyndigheterna kan vara av värde att släktskaps- och svågerlags- jäven är lika omfattande inom förvaltningen som inom rättskipningen, före- slår arbetsgruppen att i förvaltningslagen stadgas att den som har att hand- lägga ärende är jävig, om saken rör eller dess utgång kan väntas medföra
synnerlig nytta eller skada för någon honom närstående som avses i 4 kap. 13 ä 2 RB.
I 11 5 första stycket 1 arbetsgruppens lagförslag ingår också en regel om ställföreträdarjäv. Enligt denna regel skall den som har att handlägga för- valtningsärende vara jävig, om han eller någon honom närstående, som avses i 4 kap. 13 ä 2 RB, är ställföreträdare för någon som saken rör eller som kan vänta synnerlig nytta eller skada av sakens utgång. Bestämmelsen motsvarar 4 kap. 13 ä 4 och 5 RB. En viktig skillnad föreligger dock mellan den av arbetsgruppen föreslagna regeln och nyssnämnda föreskrifter i RB. Enligt RB är domare jävig om han eller någon närstående som nyss sagts är ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning som är part eller eljest har del i saken eller som kan vänta synnerlig nytta eller skada av dess utgång. Enligt arbetsgruppens me— ning skulle det för förvaltningens vidkommande föra alltför långt att ställa upp en så omfattande jävsgrund. Inom förvaltningen förekommer nämligen i inte helt obetydlig utsträckning att förvaltningsmyndigheter är represen- terade i bolags, stiftelsers och föreningars styrelser för att myndigheterna därigenom skall få insyn i dessas verksamhet och få bättre förutsättningar att handlägga och bedöma ärenden som rör ifrågavarande bolag, stiftelser och föreningar. Det förekommer också att myndighetspersoner förordnas till styrelseledamöter med särskild uppgift att ta till vara vissa allmänna intres- sen. De fördelar som kan vinnas genom sådana anordningar skulle kunna gå förlorade helt eller delvis, om en myndighetsperson inom förvaltningen generellt skulle på grund av jäv anses förhindrad att ta befattning med ett ärende hos myndigheten bara på den grund att han är styrelseledamot i bolag, stiftelse eller förening som saken rör. Skäl finns inte heller att allmänt stadga jäv på den grund att en närstående till den handläggande är styrelse- ledamot. Arbetsgruppen förordar därför, att ingen allmän bestämmelse skall införas om att medlemskap i ett samfunds eller en inrättnings styrelse med- för jäv när det gäller handläggningen av ärenden som rör samfundet eller inrättningen. Enligt arbetsgruppens mening behövs inte heller någon regel om att jäv skall föreligga om saken angår bolag, samfund eller inrättning, i vars verksamhet den handläggande eller någon honom närstående har väsentligt intresse. De av arbetsgruppen föreslagna bestämmelserna om att jäv föreligger för den händelse sakens utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för den som har att handlägga förvaltningsärende eller nå- gon honom närstående bedöms vara tillräckliga. Huruvida enligt dessa be- stämmelser jäv föreligger när saken angår samfund eller inrättning, i vars verksamhet han eller närstående har intresse, blir beroende av hur omfat- tande hans engagemang i den juridiska personen är och av sakens betydelse för den juridiska personen.
Beträffande den i 11 5 första stycket 2 upptagna regeln om tvåinstansjäv diskuterar arbetsgruppen först om den — såsom är fallet med motsvarande
regel i 4 kap. 13 ä 7 RB — bör gälla samtliga fall då den som har att hand- lägga ett förvaltningsärende har tagit befattning med saken hos annan myn- dighet. Arbetsgruppen anser dock att en sådan jävsregel skulle föra för långt och motverka en behövlig samordning av myndigheternas verksamhet. All- mänt sett finns knappast anledning att den som hos beslutsmyndigheten har att föredra ett förvaltningsärende skall vara jävig, därför att han medverkat vid en annan myndighets avgivande av yttrande i saken. Det är inte någon större saklig skillnad mellan föredragandens ställning hos beslutsmyndig- heten, om han tagit befattning med en annan myndighets utredning och yttrande i ärendet eller om det är hos den egna myndigheten som han gjort motsvarande utredning och förslag. Det finns enligt arbetsgruppens mening inte heller anledning att genom en jävsregel hindra att samma person med- verkar i flera myndigheters remissyttranden angående en sak. Att en person på sådant sätt deltar i flera myndigheters handläggning av samma sak även- tyrar inte i avgörande mån opartiskheten. Arbetsgruppen kommer därför till slutsatsen att tvåinstansjävet i förvaltningslagen bör omfatta endast fall av fullt genomförd instanssubordination, dvs. fall då en sak avgjorts av en instans och därefter blir föremål för omprövning i överordnad instans av besvärs-, underställnings- eller tillsynsmyndighet.
För att nå det sålunda uppställda målet anser arbetsgruppen det vara varken nödvändigt eller lämpligt att från varje form av handläggning hos den högre instansen utesluta envar som tagit befattning med sakens avgöran- de i lägre instans. Skedde det, skulle bl.a. de s.k. länsstyrelseexpertema — nykterhetsvårdskonsulent, länsläkare, länsarkitekt m.fl. —— bli hindrade att avge yttranden hos länsstyrelse i ärenden angående saker, med vilka de tagit befattning på det kommunala planet. Detta skulle vara en olämplig och opraktisk ordning, eftersom kommunerna i många fall inte har några andra experter att vända sig till. Från rättssäkerhetssynpunkt kan inga allvarliga invändningar göras mot att den som har tagit befattning med ett ärendes avgörande hos lägre instans har möjlighet att i annan egenskap än före- dragande eller beslutande framföra synpunkter också hos den högre in- stansen. För att en förutsättningslös och objektiv slutlig handläggning skall kunna erhållas bör det enligt arbetsgruppens mening vara tillräckligt att tvåinstansjävet -— utöver begränsningen till fall av verklig instanssubordina- tion -—- inskränks att gälla den som har ställning såsom beslutande eller före- dragande hos den högre instansen. En kommunalman bör sålunda av jäv anses förhindrad delta som ledamot i länsskolnämnd eller länsbostadsnämnd vid handläggning av sak som han varit med om att pröva hos sin kommun. I enlighet med det anförda föreslår arbetsgruppen att i förvaltningslagen som tvåinstansjäv föreskrivs att den som har att handlägga ärende är jävig, om han har ställning som beslutande eller föredragande i besvärs-, underställ- nings- eller tillsynsärende och tidigare tagit befattning med saken hos be- slutsinstansen.
Arbetsgruppen anser vidare att det behövs en uttrycklig bestämmelse i förvaltningslagen om att den som har att handlägga ärende är jävig, om han i saken fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon (11 5 första stycket 3). Bestämmelsen motsvarar 4 kap. 13 % 8 RB. Vad gäller ut- formningen av regeln om ombudsjäv påpekar arbetsgruppen att statstjänste- männen i sin tjänst är skyldiga att i viss utsträckning bistå parter och all- mänhet med råd och anvisningar. Ibland kan det vara ett allmänt intresse att de även utom tjänsten lämnar sådant bistånd. Med hänsyn härtill kan det inte komma i fråga att generellt anse den jävig som har biträtt någon i saken. Har han biträtt någon i en sak och mottagit ersättning härför, skulle det dock vara stötande, om han fick handlägga ärendet sedan det blivit an- hångigt hos myndigheten. En sådan ordning skulle äventyra förtroendet för myndigheternas opartiskhet. Arbetsgruppen anser fallet vara så viktigt, att i förvaltningslagen direkt bör utsägas att den som har att handlägga ärende är jävig, om han i saken biträtt någon mot ersättning. Har han inte upp- burit ersättning men ändå biträtt någon på sådant sätt, att han kan sägas ha engagerat sig i saken, hör han enligt arbetsgruppens mening också betraktas som jävig. Detta fall finner gruppen dock svårt att beskriva på ett exakt sätt och därför böra falla under den generalklausul som föreslås i 11 % första stycket 4. Besläktat med biträdesfallet är den situationen att någon fört talan i saken såsom befullmäktigat ombud. Har en myndighetsperson intagit en sådan ställning, hör han enligt arbetsgruppens åsikt i likhet med en ställföre- trädare alltid anses jävig. En uttrycklig bestämmelse härom kan lämpligen meddelas i samband med regleringen av biträdesfallet.
I 11 % första stycket 4 arbetsgruppens lagförslag upptas som nyss nämnts en generalklausul av innehåll att den som har att handlägga ärende är jävig, om eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroen- det till hans opartiskhet. Med ledning av denna klausul får enligt arbetsgrup- pens mening bedömas t.ex. sådana fall, då någon är uppenbar vän eller ovän med eller är ekonomiskt beroende av part eller intressent eller direkt lyder under honom, liksom fall då den handläggande är engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma om att det brister i förut- sättningarna för en opartisk bedömning. Även frågan om i vad mån anknyt- ning till en facklig organisation skall grundlägga jäv bör enligt arbetsgrup- pens mening bedömas med ledning av generalklausulen (jfr prop. 1965: 60 s. 123).
Arbetsgruppen erinrar i det följande om att behovet av garantier för opar- tiskhet inte är detsamma i alla ärenden, där de föreslagna jävsbestämmel- serna blir tillämpliga. En väsentlig skillnad föreligger mellan ärenden som avgörs med beslut utan rättslig verkan, framför allt serviceärendena, och de ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild. Bland de förra finns många där frågan om opartiskhet är av underordnad betydelse eller helt betydelselös. Det kan emellertid också i ärenden av den senare typen
inträffa att frågan om opartiskhet saknar betydelse. Att i sådana fall upp- rätthålla ett krav på att ingen jävsgrund får vara för handen skulle enligt arbetsgruppens mening vara en onödig formalism och dessutom i många fall ganska opraktiskt. Detta gäller exempelvis beträffande sådana registrerings— ärenden och ärenden om utanordnande av lönebelopp som är helt rutin- artade och inte kräver några överväganden av den art att fråga kan upp- komma om partiskhet eller opartiskhet. Har den beslutande i realiteten ingen valmöjlighet, kan han inte handla partiskt. Samtidigt måste emellertid hållas i minnet att även ärenden av nyss angivna slag i en del fall kan vara kon- troversiella och erbjuda valmöjligheter eller kräva mer djupgående över- väganden. Skulle detta vara fallet, bör givetvis jävsgrunderna uppmärksam- mas. Vid avgränsningen av de fall, i vilka det bör vara tillåtet inom förvalt— ningen att bortse från det som formellt utgör jäv, bör stor försiktighet iakttas. I alla tveksamma fall bör jäv beaktas. Endast om det är uppenbart att frågan om jäv saknar betydelse, bör det vara möjligt att se bort från ett förhållande som konstituerar jäv. I enlighet med det nu anförda föreslår arbetsgruppen att i förvaltningslagen föreskrivs att jäv inte föreligger i ärende, i vilket frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse (11 å andra stycket) .
I 12 5 första stycket första punkten arbetsgruppens lagförslag föreskrivs som huvudregel att den mot vilken jäv föreligger inte får vidta någon åtgärd i ärendet. Med tanke på förvaltningens effektivitet anser arbetsgruppen dock regeln inte kunna upprätthållas undantagslöst. I många situationer kan det vara nödvändigt att en åtgärd vidtas omedelbart eller i varje fall vara för- enat med olägenhet att uppskjuta åtgärden. Är situationen sådan, måste den handläggande ha möjlighet att vidta den nödvändiga åtgärden trots att han är jävig, om ingen annan utan olägligt uppskov kan ombesörja åtgärden. Arbetsgruppen föreslår därför att huvudregeln om verkan av jäv komplette- ras med en undantagsföreskrift av nu angiven innebörd (12 5 första stycket andra punkten). Föreskriften bör enligt arbetsgruppen innefatta rätt för den jävige att inte bara vidta utredande åtgärder utan även avgöra ärendet. Vissa avgöranden inom förvaltningen, exempelvis på ordnings- och säkerhetsomrä- det, kan nämligen behöva träffas så snabbt att det är nödvändigt att en jävig person, som inte utan dröjsmål kan sätta annan i sitt ställe, är behörig att meddela besluten i fråga. Arbetsgruppen tillägger att, om någon i strid mot en jävsregel avgör ett ärende, beslutet enligt gällande betraktelsesätt inte fördenskull utan vidare blir ogiltigt. Huruvida det kommer att undanröjas eller godtas av besvärsmyndighet efter överklagande blir beroende på sak- förhållandena.
Arbetsgruppen föreslår vidare att förvaltningslagen skall innehålla en regel att om någon känner till omständighet, som kan antas utgöra jäv mot honom, han självmant skall ge den till känna (12 å andra stycket). För en sådan ordning talar enligt arbetsgruppens mening bl. a. det förhållandet att
förvaltningsförfarandet i allmänhet är skriftligt och att parterna ofta inte känner till vilka som handlägger ett anhängiggjort ärende. Grundsatsen att jäv skall beaktas ex officio synes arbetsgruppen vara så viktig att den bör lagfästas.
Uppkommer fråga om jäv, är det vanligen inte nödvändigt att särskilt be- slut meddelas i jävsfrågan, framhåller arbetsgruppen. Normalt kommer den som anser sig jävig att överlämna ärendet till annan. Ställs frågan på sin spets genom att den mot vilken jäv ifrågasatts inte anser sig jävig, måste frågan dock tas upp till särskild prövning. Härvid bör denne inte få delta annat än om myndigheten inte är beslutför utan honom och annan inte utan olägligt uppskov kan ersätta honom. I enlighet med vad sålunda anförts föreslår arbetsgruppen att i förvaltningslagen föreskrivs dels att, när fråga om jäv mot någon uppkommit, myndigheten snarast möjligt skall meddela beslut i jävsfrågan, om annan inte övertagit handläggningen, dels att den mot vilken jäv ifrågasatts får delta i prövningen av jävsfrågan endast om myndigheten inte är beslutför utan honom och annan inte kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov ( 12 å tredje stycket) .
Arbetsgruppen anser att beslut i jävsfråga inte bör få överklagas särskilt (jfr 19 5 andra stycket arbetsgruppens lagförslag). Gruppen motiverar sin ståndpunkt med att det i förvaltningsförfarandet är naturligast, att gensaga mot att invändning om jäv har ogillats får göras endast när besvär anförs över det slutliga beslutet i ärendet.
Remissyttrandena. Den av arbetsgruppen föreslagna regleringen av frågan om jäv inom den offentliga förvaltningen godtas i huvudsak av remissinstan- serna. Regeringsrättens ledamöter konstaterar att de föreslagna jävsbestäm- melsema liksom i besvärssakkunnigas förslag har grundats på motsvarande regler i RB men att de nya reglerna i större omfattning har anpassats till förvaltningens behov. Enligt deras mening innehåller förslaget beaktansvärda förbättringar och kan därför tillstyrkas. Liknande uttalanden görs av bl. a. JK och JO.
I fråga om förslagets konsekvenser för kommunalförvaltningen yppas de- lade meningar i remissyttrandena. En positiv inställning till förslaget att för- valtningslagens jävsregler skall gälla både beträffande ärenden som tillhör den specialreglerade förvaltningen och beträffande kommunaltjänstemän, oavsett om det ärende tjänstemannen handlägger är ett självstyrelseärende eller ett specialreglerat ärende, redovisas av bl. a. länsstyrelserna i Kristian- stads och Västmanlands Iän, JO, Sveriges lantbruksförbund och vissa kom- munala nämnder. JO anser det vara en stor fördel att klara regler erhålls för det kommunala området, som hittills vållat svårigheter. Sveriges advokat- samfund, som förklarar sig vidhålla sin i yttrandet över besvärssakkunnigas förslag redovisade ståndpunkt att för förvaltningsmyndighet bör gälla sam- ma jävsbestämmelser som för domare vid allmän domstol, anser sig möjli- gen kunna acceptera att i kommunallagen föreskrivna jäv skall gälla för
kommuns styrelse och fakultativa nämnder. Samfundet förordar att _— i enlighet med vad besvärssakkunniga föreslagit — i lagen utsägs att »beträf— fande jäv hos kommunal myndighet gäller vad därom är särskilt föreskrivet» samt att kommunaltjänstemännens ställning därvid till undvikande av fel- tolkning särskilt markeras. Vad gäller jävsreglernas tillämpning på kom- munaltjänstemännen uttalar Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings- jurister, att det förhållandet att vid delegation enligt 43 % kommunallagen andra jävsregler skall tillämpas när delegationen sker till ledamöter än när den sker till tjänstemän inte torde bereda betänkligheter. Eftersom delega- tion också kan ske till suppleanter, bör dock enligt föreningens mening till skingrande av varje tvivel uttalande göras att i sådant fall kommunallagens regler skall gälla, trots att i 43 % kommunallagen talas bara om jäv för ledamot.
I flera yttranden kritiseras emellertid den föreslagna jävsregleringen på det kommunala området. Särskilt understryks att en allmän tillämpning av de nya jävsreglema för kommunaltjänstemännens del är ägnad att skapa oklarhet. Stadsjuristen i Stockholm förklarar att det i och för sig synes tack- nämligt att ett klargörande sker på denna punkt. Enligt hans mening kan det emellertid ifrågasättas om förslaget innefattar en god lösning. Han pekar på att arbetsgruppen utgått från att en klar gräns skulle existera mellan för- troendemanna- och tjänstemannabefattningar. I själva verket finns det nu- mera åtskilliga gränsfall, representerade av t. ex. landstingsråd och kommu— nalråd samt i Stockholm borgarråd. I vissa fall är de klart att hänföra till förtroendemannakategorin, i andra inte. Detta förhållande skulle vid tillämp- ning av förslaget leda till egendomliga resultat, särskilt med hänsyn till att ställföreträdarjävet inte gäller enligt kommunallagen men väl enligt för- valtningslagen. För ett borgarråd skulle vid handläggning av samma ärende i jävsavseende under en viss fas av förfarandet kommunallagen vara tillämp- lig men i en annan fas förvaltningslagen. När borgarrådet deltar i nämnd— sammanträde skulle kommunallagens jävsregler gälla liksom då han deltar i stadsfullmäktiges beslut. När han föredrar ärende inför stadskollegiet (och även inför stadsfullmäktige, för den händelse han inte skulle vara ledamot av stadsfullmäktige), skulle däremot jävsreglema i förvaltningslagen vara tillämpliga för honom. Om kommunaltjänsteman är verkställande direktör i ett kommunalt bolag skulle han på grund av förvaltningslagens regler inte i sin kommunala tjänst kunna handlägga frågor rörande bolaget. Däremot skulle verkställande direktör i kommunalt bolag som är förtroendeman kun- na delta i nämndbeslut rörande bolaget, eftersom det inte finns ställföreträ- darjäv enligt kommunallagens regler. Med hänsyn till dessa inkonsekventa verkningar anser stadsjuristen att kommunallagens jävsregler lämpligen bor- de avse inte blott förtroendemän utan även kommunaltjänstemän inom den oreglerade förvaltningen. De strängare jävsreglema i förvaltningslagen skulle med en sådan lösning komma att gälla endast vid utövande av specialreglerad
förvaltning för såväl förtroendemän som tjänstemän. Samma ståndpunkt in- tas av Svenska kommunförbundet.
Göteborgs stad framhåller att förslaget tillsammans med de i betänkandet förutsatta ändringarna i speciallagstiftningen kommer att medföra den egen- domligheten att förvaltningslagens regler blir tillämpliga för reglerade nämn- der även i de fall dessa handlägger ärenden som inte omfattas av speciallag- stiftning, t.ex. tjänstetillsättningar, medan andra jävsregler skall gälla för sådana ärenden inom oreglerade nämnder. Staden anser att olika jävsbe- stämmelser inom det kommunala området med säkerhet kommer att med- föra stor förvirring. Det är därför önskvärt att enhetliga jävsregler tillskapas inom hela kommunförvaltningen. Till detta önskemål ansluter sig även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
JK anser det vara tveksamt om den av arbetsgruppen föreslagna föreskrif- ten om parts- och intressejäv (11 % första stycket 1) fått den mest ändamåls- enliga utformningen. Enligt JK:s mening är uttrycket »saken rör» alltför obestämt och måste dessutom språkligt sett anses innefatta det andra ledet »kan förväntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv etc». Om i stället den av arbetsgruppen föreslagna partsdefinitionen i 4 % tas till utgångspunkt och begreppet part förs in som ett första kriterium, kommer detta att omfatta alla de fall av rättsligt intresse i saken som bör vara jävs- grundande. Det andra ledet upptar då den andra jävsgrunden, det faktiska intresset. JK föreslår därför att föreskriften utformas så, att däri anges att den som har att handlägga ärende är jävig »om han är part eller sakens ut- gång eljest kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv etc.». Liknande synpunkter framförs av kammarkollegiet och kammarrätten.
JK förordar också en uttrycklig bestämmelse om att jäv inte föreligger, om den som deltar i handläggningen av ett ärende har del i saken såsom samhällsmedlem. Enligt JK:s uppfattning kan en sådan regel svårligen ut- läsas ur den obestämda formuleringen »saken rör» i lagtexten.
Statens avtalsverk ifrågasätter om det klart framgår av lagtexten att in- tresserepresentant i myndighets styrelse eller nämnd inte bör anses jävig att ta befattning med ärenden som rör intresse han har att bevaka.
Vad gäller föreskriften om släktskapsjäv i 11 % första stycket 1 arbetsgrup— pens lagförslag säger sig patent- och registreringsverket ifrågasätta om det finns behov av att tillämpa även Rst mer perifera släktskapsjäv i förvalt- ningsförfarandet. JK påpekar att det från praktisk synpunkt är önskvärt att jävsreglema helt kan utläsas ur förvaltningslagen och att hänvisningen till RB beträffande jävsgrundande släktskapsförhållanden utgår. Han erinrar om att förvaltningslagen kommer att tillämpas hos många förvaltningsorgan där man normalt inte har tillgång till BB. Anses lagtexten inte böra tyngas med en uppräkning av de jävsgrundande släktskapsförhållandena, bör dessa i allt fall anges i någon för förvaltningen avsedd utgåva av förvaltningslagen. Liknande synpunkter framförs av kammarrätten.
Den av arbetsgruppen föreslagna regeln om ställföreträdarjäv (11 5 första stycket 1) lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Patent- och registreringsverket ifrågasätter dock om det inte är motiverat med en regel om att medlemskap i ett samfunds eller en inrättnings styrelse medför jäv åtminstone i fråga om handläggning av ärenden av särskild betydelse för samfundet eller inrättningen. Verket säger sig närmast ha i åtanke den allt vanligare situationen att sådana sammanslutningar bedriver sin verksamhet i konkurrens med företag som är helt fristående från stat och kommun. Det förefaller i sådant läge påkallat att den som handlägger ett ärende, vilket direkt eller indirekt berör två företag av angivna olika typer, står helt fri från bådadera.
Regleringen av tvåinstansjävet i arbetsgruppens förslag (11 % första stycket 2) utsätts för viss kritik från länsstyrelsehåll. Länsstyrelsen i Västmanlands län anlägger följande synpunkter.
Tvåinstansjävet, vars utformning är av betydelse inte minst i länsstyrelser- nas verksamhet, har begränsats till att omfatta fall av verklig instanssubordi- nation. Det skall enligt förslaget endast gälla för den som har ställning som beslutande eller föredragande i besvärs-, underställnings- eller tillsynsärende och tidigare har tagit befattning med saken hos beslutsinstansen. Att sålunda den som exempelvis i kommunal instans såsom beslutande varit med om ett ärendes prövning inte därefter skall såsom ledamot i någon länsnämnd delta i handläggningen där av samma ärende är fullt klart. Han har ju utan tvekan tagit befattning med saken tidigare. Uttrycket »tagit befattning med» ges emellertid i detta sammanhang en vidare innebörd såsom framgår av special- motiveringen till 11 å i lagförslaget. Om t.ex. länsarkitekten uttalat sin me- ning i en planfråga vid det samråd som skall ske enligt 14 % byggnadsstad- gan, anses han tydligen ha tagit befattning med ärendet hos beslutsinstansen. Han skulle sålunda vara jävig att i länsinstansen delta i handläggningen av ärendet om ifrågavarande plans fastställelse. Man har dock i lagförslaget på goda skäl ansett sig böra ge honom — liksom andra fristående länsstyrelse- experter — möjlighet att i sådana och andra liknande situationer yttra sig till länsstyrelsen, genom att jävet begränsats till att avse beslutande och före- dragande. Enligt länsstyrelsens mening kan emellertid i vart fall för länssty- relsernas del frågan om tvåinstansjäv inte anses därmed ha fått en tillfreds- ställande och slutgiltig lösning.
I själva länsstyrelsen ingår numera organisatoriskt flera olika experter och konsulenter, såsom länsingenjör, naturvårdsintendent, civilförsvarsingenjör, bamavårdskonsulent. Om tjänstemannen i fråga inte är beslutande eller föredragande, bör hans medverkan normalt ske genom att han deltar i läns- styrelsens beslut. En väsentlig del av dessa tjänstemäns uppgifter är en utåt- riktad, servicebetonad men också inspekterande verksamhet. För att förvalt- ningsarbetet skall kunna bedrivas effektivt bör de vara oförbindrade att med anledning av förfrågningar eller på eget initiativ till kommuner och enskilda uttala sin egen fackmannamening, ge råd och anvisningar utan att förden- skull av jävsskäl uteslutas från medverkan i länsstyrelsens beslut, t.o.m. som beslutande eller föredragande, om frågan sedermera på det ena eller andra sättet kommer under länsstyrelsens bedömande. Skillnaden mellan de experter som ingår i länsstyrelsen som dess tjänstemän och de experter som
står utanför länsstyrelsen är enligt länsstyrelsens uppfattning mera formellt organisatorisk än reell, bl. a. med hänsyn till att de senare ju kan vara före- dragande eller eljest deltaga i länsstyrelsens beslut enligt 40 och 41 55 läns- styrelseinstruktionen. Det förefaller därför inte finnas skäl att med avseende på tvåinstansjävet behandla dem olika.
Det borde emellertid i själva verket inte heller vara anledning att begränsa frågeställning och resonemang till just »experterna» inom eller utom läns- styrelsen. I länsstyrelsens överläggningar och andra kontakter med kom- muner och enskilda är det icke sällan nödvändigt eller i vart fall önskvärt att länsstyrelsen, dvs. landshövdingen och/eller annan beslutande eller före- dragande, ger ett bestämt besked om sin uppfattning i en fråga eller kanske t. o. m. råder till ett visst handlande. Om exempelvis en kommunal myndighet sedan fattar beslut i frågan, vare sig det är i enlighet med eller i strid mot länsstyrelsens uppfattning, och beslutet därefter skall underställas länssty- relsen, t. ex. ett planärende, eller genom besvär kommer under länsstyrelsens prövning, skulle ifrågavarande tjänstemän vara förhindrade att handlägga ärendet, då de genom sitt tidigare agerande anses ha tagit befattning med saken i den kommunala instansen. Denna syn på tvåinstansjävets innebörd och tillämpning utövar eller kan vid ett lagfästande utöva en hämmande inverkan på effektiviteten i länsstyrelsearbetet och beskära länsstyrelsens och dess t jänstemäns möjlighet till ett aktivt och serviceinriktat förvaltnings- arbete. Gränsen mellan de situationer, där besvarande av underhandsförfråg- ningar inte skall medföra att tvåinstansjävet är tillämpligt, och sådana, där jäv skulle uppkomma, torde i varje fall mången gång vara svår att dra. Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle lösningen kunna ligga i att punkt 2 i 11 & formuleras sålunda: »om han tidigare deltagit i beslut i saken hos beslutsmyndigheten ».
Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Stockholms, Jönkö— pings, Södermanlands, Östergötlands, Örebro och Jämtlands län.
Sveriges lantbruksförbund anser att regeln om tvåinstansjäv har fått en för snäv utformning. Förbundet säger sig inte kunna dela arbetsgruppens uppfattning, att den som har tagit saklig befattning med ett ärende hos beslutsmyndighet skall få handlägga ärendet även hos besvärsmyndigheten. Förbundet anser det förvånansvärt att man i förslaget inte finner grund till allvarlig invändning mot det rådande systemet att t. ex. länsstyrelsens exper- ter skall kunna delta i ett ärende på det kommunala planet och därefter även lämna synpunkter till länsstyrelsen. Från partssidan måste det, fort- sätter förbundet, med bestämdhet understrykas att detta förfarande skapar en olämplig bandenhet mellan de båda instanserna. Specialisterna har i da— gens samhälle en sådan betydelse att detta sambruk i hög grad påverkar de två instansernas förhållande till varandra. Enligt förbundets mening är det missvisande att tala om rättssäkerhet i ordets djupaste bemärkelse när en part, som överklagar en kommunal nämnds beslut, finner att länsstyrelsen anlitar samma experter som den kommunala instansen.
Tvåinstansjävet berörs även i en del andra yttranden. Riksskattenämnden påpekar att uttrycket »ta befattning med» enligt allmänt språkbruk har en mer vidsträckt innebörd än ordet »handlägga» och förordar att den berörda
delen av andra punkten ändras till att avse det fallet att någon »tidigarc har deltagit i ärendets handläggning hos beslutsinstansen». Arbetsmarknadssty- relsen anser att jävsgrunden i andra punkten inte bör avse bara den som har ställning som beslutande eller föredragande utan även den som enligt 11 & allmänna verksstadgan är »i övrigt närvarande vid den slutliga handlägg— ningen av ärendet». CF U förklarar sig förutsätta att den ledamot av CFU som är kyrkobokföringsinspektör inte på grund av givna allmänna anvis- ningar och råd i sin tillsyn över kyrkobokföringen skall vara jävig att delta i ärende som nämnden handlägger i egenskap av tillsynsmyndighet, exem- pelvis råd och anvisningar till pastorsämbeten i det av kyrkobokföringsin— spcktören redan behandlade ämnet. Statens avtalsverk påpekar att verket på begäran av myndighet har att lämna tolkningsbesked beträffande gällande kollektivavtal som berör verkets område. Om en berörd personalorganisation har annan uppfattning än den som redovisats i beskedet, kan organisationen komma att påkalla central förhandling. Sådan förhandling kommer att ledas av samme tjänsteman som lämnat tolkningsbeskedet. Skulle jävsförhållande föreligga medför detta att verket vore förhindrat att på ett rationellt sätt utnyttja sin sakkunskap inom de olika förvaltningsområdena.
Sveriges advokatsamfund menar att orden »mot ersättning» i den före- slagna bestämmelsen om ombudsjäv i 11 % första stycket 3 arbetsgruppens lagförslag bör utgå. Vad som diskvalificerar ombudet eller biträdet är inte den omständigheten att han mottagit gottgörelse i någon form utan det för- hållandet att han tidigare tagit befattning med saken, påpekar samfundet. Samma åsikt har Sveriges lantbruksförbund.
TCO anser i likhet med arbetsgruppen att frågan om i vad mån anknyt— ning till en facklig organisation skall grundlägga jäv bör bedömas med led- ning av generalklausulen i 11 % första stycket 4. TCO förordar att jävssitua- tionen helt anknyts till den teknik som valts för lösning av den s. k. frikrets- frågan (prop. 1965: 60 s. 123). Enligt SR:s mening bör dock jäv i en sådan- siluation inte föreligga mot den som deltar enbart i förberedande handlägg- ning av ett ärende, vari den egna organisationen kan stå som motpart, på den grund att statstjänstemannen "dessutom är förtroendeman i organisationen. Endast den statstjänsteman bör anses jävig som i tjänsten tar avgörande be-- fattning _— handläggning på beslutsnivå — med ett ärende som angår per- sonalorganisation, i vars verksamhet han eller någon honom närstående har- väsentligt intresse.
Undantagsregeln i 11 å andra stycket anses av JO böra tolkas strängt restriktivt. Sveriges advokatsamfund ställer sig frågande till hur exempelvis. en i ett enmansärende beslutande tjänsteman, som konstaterar att han är- jävig, själv skall kunna ta ställning till frågan om hans partiskhet uppenbar-- ligen saknar betydelse vid hans prövning av ärendet. Arbetsmarknadsstyrel-- sen ifrågasätter om det inte är språkligt riktigare att använda exempelvis. formuleringen »Från jäv skall bortses i ärende etc.» i andra stycket. Över--
åklagaren i Göteborgs åklagardistrikt påpekar att undantagsregeln kan kom- ma att vantolkas av personer som saknar juridisk skolning eller erfarenhet. Enligt hans mening är det mer tillfredsställande att låta regeln växa fram i praxis för de sannolikt enstaka fall där den är aktuell.
Reglerna om verkan av jäv och prövning av jävsfråga i 12 % arbetsgrup- pens lagförslag kommenteras i allmänhet inte i remissyttrandena. F öreskrif— ten i 12 5 första stycket andra punkten om rätt för jävig tjänsteman att vidta åtgärd, som inte utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan, berörs dock i ett par yttranden. JO framhåller att undantaget, vilket också innefattar avgörande av saken, bör tillämpas restriktivt. Kammarkollegiet anser inte att det tydligt framgår av regeln att den omfattar även rätt för jävig tjänste- man att avgöra ärende. Kollegiet förordar att 12 5 första stycket redigeras om, så att lagtexten täcker de situationer som anges av arbetsgruppen.
JO säger sig inte ha något att erinra mot att beslut under förfarandet be- träffande jävsfråga inte får överklagas särskilt. Om en jävig befattningsha- vare meddelar ett interimistiskt beslut, trots att förutsättningar härför enligt 12 5 inte förelegat, måste emellertid jävsfrågan enligt J Ozs mening kunna tas upp i samband med besvär över det interimistiska beslutet. Så blir också fallet enligt arbetsgruppens förslag menar J O.
Departementschefen. Frågan om införande av allmänna regler om jäv inom den offentliga förvaltningen är utan tvivel ett av de spörsmål som det är mest angeläget att reglera i en förfarandelag av nu förevarande slag. Delade meningar torde knappast råda om värdet av att genom generella jävsregler garantera att förvaltningsmyndigheternas handlande präglas av objektivitet och opartiskhet. Rättsordningen kan visserligen också på andra vägar skapa garantier för att Objektivitetsprincipen upprätthålls. Brottsbal- kens kriminalisering av bestickning och tagande av muta liksom de förbud att inneha vissa bisysslor som finns i författningsregleringen av de offentliga tjänstemännens ställning utgör exempel på ytterligare sådana garantier. Ett tillfredsställande skydd mot att myndigheterna låter sig påverkas av ovid- kommande hänsyn kan emellertid ytterst uppnås bara genom regler som klargör i vad mån en myndighetsperson, vars opartiskhet i ett ärende kan sättas i fråga, skall vara skyldig att frånträda handläggningen av ärendet.
Det finns emellertid också andra skäl som talar för att en allmän regle- ring av jävsfrågan inom den offentliga förvaltningen nu bör komma till stånd. För åtskilliga statliga förvaltningsmyndigheter saknas f. n. uttryck- liga jävsregler. Det är oklart vad som i jävshänseende skall anses gälla be- träffande sådana myndigheter. På den kommunala sidan finns visserligen allmänna jävsregler i kommunallagarna i fråga om ledamot i sådant organ som hör till den oreglerade förvaltningen. På grund av hänvisningar i olika Specialförfattningar äger dessa regler i stor utsträckning motsvarande till- lämpning också på ledamot av annat kommunalt organ. För kommunal- tjänstemännen saknas dock allmänna jävsbestämmelser. Härtill kommer att
nuvarande reglering av jävsfrågan för den specialreglerade kommunalför- valtningens del synes böra omprövas i syfte att nå bättre överensstämmelse med vad som gäller inom den statliga sektorn.
Av de skäl som nu anförts anser jag att förvaltningslagen bör innehålla generella regler om jäv beträffande förvaltningsmyndighet. Reglerna bör ut- formas i huvudsaklig överensstämmelse med vad arbetsgruppen har före- slagit. Med hänsyn till de synpunkter som har framkommit vid remissbe- handlingen bör dock de av arbetsgruppen föreslagna jävsreglema jämkas i vissa avseenden.
Vad först gäller tillämpningsområdet för jävsbestämmelsema anser jag i likhet med arbetsgruppen att de principiellt bör gälla i alla typer av ärenden och således inte bara i ärenden som innefattar myndighetsutövning mot en- skild. Att bestämmelserna bör tillämpas hos alla statliga förvaltningsmyn- digheter, om annat inte är särskilt föreskrivet, är vidare uppenbart. I fråga om deras tillämpning inom den kommunala sektorn har emellertid yppats delade meningar vid remissbehandlingen. Särskilt har framhållits att arbets- gruppens förslag är ägnat att skapa oklarhet för kommunaltjänstemännens del. Med anledning av remisskritiken på denna punkt vill jag framhålla följande.
Arbetsgruppen har med sitt förslag strävat efter att skapa gemensamma jävsregler för såväl statliga förvaltningsmyndigheter som myndigheter hö- rande till den specialreglerade kommunalförvaltningen. Härutöver har grup- pen föreslagit att samma jävsregler skall gälla för alla kommunaltjänstemän, oavsett om de handlägger ärenden som hör till den specialreglerade eller oreglerade kommunalförvaltningen. Nuvarande jävsregler i kommunallagarna blir enligt förslaget tillämpliga bara i fråga om ledamot i organ som hör till den oreglerade förvaltningen.
De remissinstanser som har kritiserat arbetsgruppens förslag har bl. "a. pekat på att gränsen mellan förtroendemanna- och tjänstemannabefattningar på den kommunala sidan inte är helt klar, t. ex. beträffande kommunalråd, borgarråd och landstingsråd, och att detta kan leda till att olika jävsregler blir gällande för sådan befattningshavare under skilda stadier av ett ärendes handläggning beroende på om han fungerar som ledamot av ett kommunalt organ eller som beredande tjänsteman, utan att dylika skillnader i jävshän- seende är sakligt motiverade. Vidare har framhållits att förvaltningslagens jävsregler blir tillämpliga för reglerade nämnder även i de fall dessa hand- lägger ärenden som inte omfattas av speciallagstiftning, t. ex. ärende om tillsättning av tjänst, medan kommunallagarnas jävsbestämmelser skall gälla för samma ärenden inom oreglerade nämnder. Av bl.a. kommunförbundet har uttalats önskemål om att den strängare jävsregleringen i förvaltnings- lagen bör inskränkas att gälla endast vid utövandet av specialreglerad för- valtning och i sådana fall avse både förtroendemän och tjänstemän.
Innan jag går in på den sålunda framförda kritiken mot arbetsgruppens förslag vill jag erinra om att det nu föreliggande lagförslaget utgår från att den oreglerade kommunalförvaltningen lämnas helt utanför förvaltnings- lagens tillämpningsområde (2 5 2). Skälen härför har jag redovisat under 1 och 2 åå. I enlighet härmed föreslås inte heller någon ändring av jävs- bestämmelsen i 16 5 första stycket kommunallagen eller av motsvarande stadganden i övriga kommunallagar. Införandet av förvaltningslagen medför således inte någon. ändring i fråga om jävsreglema för ledamot av organ som hör till den oreglerade kommunalförvaltningen.
Vad gäller frågan om vilka jävsregler som i fortsättningen bör gälla för ledamot av organ hörande till den specialreglerade kommunalförvaltningen har arbetsgruppen enligt min mening anfört övertygande skäl för att förvalt- ningslagens reglering bör ersätta de hänvisningar till kommunallagarnas jävsbestämmelser som nu finns i olika specialförfattningar. En sådan ordning har också godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser. Jag anser därför att de berörda hänvisningarna till kommunallagsjäven bör utgå ur special- författningarna. På grund av förvaltningslagens konstruktion kommer här— igenom jävsreglerna i denna lag automatiskt att gälla i ärenden hos organ som hör till den specialreglerade kommunalförvaltningen. Ledamot av sådant organ blir alltså i jävsavseende likställd med företrädare för statlig myn- dighet.
Den kritik som har riktats mot arbetsgruppens förslag att göra förvalt- ningslagens jävsregler generellt tillämpliga på kommunaltjänstemännen har enligt min mening fog för sig. Från rättssäkerhetssynpunkt synes svårligen kunna hävdas att det bör gälla strängare regler i jävsavseende beträffande en föredragande tjänsteman i ett kommunalt självstyrelseärende än beträf- fande den som har att fatta beslut i ärendet. Även från praktisk synpunkt framstår det som en olägenhet att sakligt sett olika jävsregler skall vara tillämpliga i ett och samma ärende hos en och samma myndighet. Jag kan därför inte ansluta mig till arbetsgruppens förslag på denna punkt utan för- ordar i stället att jävsbestämmelsernas tillämpning beträffande de kommu- nala tjänstemännen i princip görs beroende av om ärendet hör till den oregle- rade kommunalförvaltningen eller ej. I fråga om självstyrelseärenden bör kommunallagarnas jävsregler gälla beträffande såväl förtroendemän som tjänstemän. Beträffande andra ärenden bör förvaltningslagens jävsbestäm- melser på motsvarande sätt bli tillämpliga också beträffande den som har ställning som tjänsteman.
Den nu föreslagna lösningen av jävsfrågan beträffande kommunaltjänste- männen kräver vissa ändringar i kommunallagstiftningen. Eftersom de jävs- regler som är upptagna i den lagstiftningen endast tar sikte på de kommunala organens ledamöter, bör uttryckligen föreskrivas att de skall äga tillämpning också på annan än ledamot som har att handlägga ärende hos kommunalt organ. Ändringar bör i enlighet med vad nu har sagts göras i 37 å andra
stycket kommunallagen och motsvarande föreskrifter i andra kommunal- lagar.
I sammanhanget vill jag beröra en fråga som föranleds av den gräns mel- lan kommunala självstyrelseärenden och andra ärenden som dras i 2 5 2 i det föreliggande lagförslaget. Enligt denna regel gäller förvaltningslagen inte hos kommunal myndighet i ärende som avgörs genom beslut som över- klagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd. Härigenom blir kommunallagsjäven alltid tillämpliga på kommunstyrelsen och övriga till den oreglerade förvaltningen hörande organ. Undantagsvis kan genom specialförfattning eller genom beslut av fullmäktige med stöd av sådan författning ha uppdragits åt kommunstyrelsen eller fakultativ nämnd att handlägga ärende som avgörs genom beslut som överklagas genom för- valtningsbesvär, se t.ex. 1 och 15 Gå brandlagen (1962:90). Även i så- dana fall gäller emellertid kommunallagsjäven, eftersom reglerna i förvalt- ningslagen träder tillbaka för avvikande bestämmelser i annan författning, i detta fall kommunallagarnas jävsbestämmelser (1 % andra stycket förvalt- ningslagen). Detta gäller inte bara styrelsens eller nämndens ledamöter utan — som en följd av de nu föreslagna ändringarna i kommunallagstiftningen — även tjänstemännen hos styrelsen eller nämnden.
Det nu framlagda förslaget att samma jävsregler skall gälla i alla ärenden hos ett och samma kommunala organ medför också behov av vissa ändringar i specialförfattningarna. Med den gräns som dras mellan den oreglerade och den specialreglerade kommunalförvaltningen enligt 2 & 2 i det före- liggande lagförslaget skall kommunallagsjäven formellt gälla i t. ex. sådant ärende om tillsättning av tjänst som avgörs av barnavårdsnämnd, eftersom klagan över nämndens beslut i dylikt ärende förs genom kommunal- besvär. För att undvika att olika jävsregler blir tillämpliga hos en och sam- ma myndighet, bör emellertid enligt min mening göras sådana ändringar i barnavårdslagen och andra specialförfattningar, att förvaltningslagens jävs- regler blir gällande i alla ärenden hos specialreglerad nämnd. Att olika jävs- regler härigenom kommer att gälla beträffande t. ex. personalärenden be- roende på om ärendet handläggs av organ hörande till den oreglerade eller reglerade kommunalförvaltningen kan visserligen synas inkonsekvent. Med hänsyn till de fördelar i fråga om överskådlighet som står att vinna med den av mig förordade uppläggningen av jävsreglemas tillämpningsområde kan dock nämnda förhållande knappast tillmätas avgörande betydelse.
Vad angår utformningen av de olika jävsgrunderna bör inledningsvis på- pekas att bestämmelsen om sakägar-, intresse-, släktskaps- och ställföreträ- darjäv i 11 5 första stycket 1 arbetsgruppens lagförslag i det nu föreliggande lagförslaget av tydlighetsskäl har delats upp på två olika föreskrifter, den ena avseende de tre första jävstyperna (4 5 första stycket 1) och den andra ställ- företrädarjävet (4 5 första stycket 2). Förstnämnda föreskrift stämmer i sak
överens med arbetsgruppens lagförslag såvitt avser sakägar- och intressejä- ven. Jag har inte ansett det vara lämpligt att — såsom yrkats av några re- missinstanser — begränsa sakägarjävet till fall då den som har att handlägga ett ärende intar ställning som part i detta. För att jäv skall föreligga krävs enligt det föreliggande förslaget endast att )saken angår honom» i den me- ning motsvarande begrepp (»den som beslutet angår») tas i regeln om besvärsrätt i 11 %. Något uttryckligt undantag för det fallet att någon som samhällsmedlem har del i saken (jfr 37 å andra punkten länsstyrelseinstruk— tionen) anser jag i likhet med arbetsgruppen inte behövas.
Föreskriften om släktskapsjäv har getts en ny utformning i det förelig- gande lagförslaget. Arbetsgruppen har på denna punkt valt att hänvisa till de i 4 kap. 13 5 2 RB uppräknade släktskaps- och svågerlagsjäven. En sådan metod har självfallet sitt berättigande, om man eftersträvar fullständig paral- lellitet mellan rättskipningen och förvaltningsförfarandet i fråga om dessa jävsgrunder. Som har påpekats av en remissinstans kan det emellertid ifråga- sättas om det finns behov av att låta även de mest avlägsna släktskaps- eller svågerlagsförhållanden som anges i Rst regel generellt grunda jäv inom förvaltningsförfarandet. Regleringen i RB ger uttryck åt en syn på släkt- skapets och svågerlagets betydelse i jävssammanhang som enligt min mening inte motsvarar nutida uppfattning i frågan. Härtill kommer att denna regle- ring inte är helt lättillgänglig. Enligt min mening talar därför starka skäl för att man vid utformningen av släktskapsjävet går en annan väg än arbets— gruppen. För att klargöra släktskapsjävets innebörd bör det vara tillräckligt att i lagtexten nämna de släktskapsförhållanden som under alla omständig- heter bör grunda jäv, dvs. sådana fall då saken angår den handläggande myndighetspersonens make, föräldrar, barn eller syskon, och därutöver till en andra kategori hänföra sådana fall då saken angår »annan honom när- stående». Med en sådan uppläggning vinns inte bara en förenkling av före- skriften om släktskaijäv utan markeras också att de i 4 kap. 13 5 2 RB angivna, mer avlägsna släktskaps- och svågerlagsförhållandena inte utan vi- dare grundar jäv enligt förvaltningslagen. Om jäv skall anses föreligga i sådana fall, blir beroende av om vederbörande skall räknas som »närstående» eller ej. Denna bedömning kan utfalla olika i olika fall allt efter omständig- heterna. Det bör påpekas att uttrycket »närstående» formellt täcker såväl situationer då släktskap eller svågerlag föreligger som fall då någon av annan anledning är att karakterisera som närstående, t. ex. stadigvarande sammanbor med den som har att handlägga ett ärende.
Ställföreträdarjävet har som nyss nämnts brutits ut till en särskild punkt i 4 5 första stycket (punkt 2). Med den jämkning som betingas av den nya utformningen av släktskapsjävet i det föreliggande lagförslaget överensstäm- mer föreskriften i punkt 2 i sak med motsvarande regel i arbetsgruppens lagförslag. I likhet med arbetsgruppen anser jag det inte behövligt med någon
särskild jävsregel för det fallet att den som har att handlägga ett ärende är medlem i styrelsen för ett samfund eller en inrättning. I den mån sådana situationer inte faller under punkt 2, vilket är fallet om vederbörande tillika är behörig att företräda samfundet eller inrättningen, får situationerna be— dömas enligt generalklausulen i punkt 5.
Föreskriften om tvåinstansjäv i 4 5 första stycket 3 avviker väsentligen i två hänseenden från motsvarande regel i arbetsgruppens lagförslag. Som framhållits från länsstyrelsehåll vid remissbehandlingen bör föreskriften inte utformas så, att den försvårar sådant informellt samråd mellan t. ex. länsstyrelse och kommunal myndighet som bl. a. förutsätts skola äga rum i planfrågor. Från rättssäkerhetssynpunkt är det enligt min mening inte heller nödvändigt att den som i något avseende »tagit befattning med saken» hos lägre instans generellt skall vara förbjuden att delta som beslutande eller föredragande vid ärendets handläggning i högre instans. Avgörande för om någon skall anses jävig i överordnad instans bör vara, om han hos den under— ordnade myndigheten deltagit i den slutliga handläggningen av ärende som rör saken (jfr 11 5 första stycket allmänna verksstadgan). Detta bör enligt min mening komma till tydligt uttryck i lagtexten. J ämkas denna i överens— stämmelse härmed finns inte längre anledning att i likhet med arbetsgruppen särskilt skilja ut de fallen att vederbörande har ställning som beslutande eller föredragande i den högre instansen. Det bör vara tillräckligt att falla tillbaka på den allmänna formuleringen i paragrafens ingress (»den som har att handlägga ärende»). Utöver vad nu sagts bör föreskriften om tvåinstansjäv undergå viss justering i språkligt hänseende.
Föreskriften om ombudsjäv i 4 % första stycket 4 överensstämmer i sak med motsvarande regel i arbetsgruppens lagförslag. Liksom arbetsgruppen anser jag det inte vara lämpligt att — som yrkats av några remissinstanser —— generellt stadga jäv, om den som har att handlägga ett ärende biträtt nå— gon i något avseende. I annat fall skulle jävsregeln kunna allvarligt begränsa tjänstemännens möjligheter att lämna service åt medborgarna i deras um— gänge med myndigheterna. Från jävssynpunkt bör därför vara avgörande, om den handläggande uppburit ersättning för sitt biträde (jfr 62 5 1 mom. taxeringsförordningen). I övrigt får biträdesfall bedömas med ledning av ge- neralklausulen i punkt 5.
Sistnämnda föreskrift överensstämmer med motsvarande regel i arbets- gruppens lagförslag med tillägg av orden »i ärendet» (jfr 4 kap. 13 5 9 RB). Den i TCO:s remissyttrande berörda frågan i vad mån offentlig tjänstemans anknytning till facklig organisation grundar jäv i ärende som rör organisa- tionen får såsom arbetsgruppen anfört bedömas med ledning av general- klausulen i punkt 5.
Undantagsregeln i 4 5 andra stycket, som motsvarar 11 å andra stycket arbetsgruppens lagförslag, har med anledning av ett påpekande av arbets- marknadsstyrelsen undergått en mindre jämkning. Härmed avses att klargöra
att även om det i ett ärende föreligger omständighet, som enligt 4 % första stycket formellt grundar jäv, t. ex. släktskap, det skall vara möjligt att bort- se från denna omständighet, om frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse i ärendet.
Föreskrifterna om verkan av jäv i 5 5 första stycket överensstämmer med motsvarande regler i 12 å första stycket arbetsgruppens lagförslag. Före- skriften i första punkten, att den som är jävig inte får handlägga ärendet, innebär främst att den jävige inte får ta befattning med ärendets beredande eller avgörande. Om flera skall delta i ärendets avgörande och en av dem visar sig vara jävig, är det naturligt att han också lämnar sammanträdes— lokalen. Någon uttrycklig bestämmelse härom anser jag dock inte behöva tas med i lagen (jfr 37 5 andra stycket kommunallagen).
Med det i andra punkten använda uttrycket »vidtaga åtgärd» avser jag i likhet med arbetsgruppen alla till ett ärendes handläggning hörande åtgär- der, således även avgörande av ärendet.
Vad som föreskrivs i 5 & andra — fjärde styckena om prövning av fråga om jäv innebär endast beträffande fjärde stycket en saklig ändring i för- hållande till arbetsgruppens lagförslag. Såsom uttalats av arbetsgruppen i motiven till de av gruppen föreslagna bestämmelserna om besluts överklag- barhet bör det inom förvaltningsförfarandet inte vara möjligt att bringa ett beslut i en jävsfråga under högre myndighets prövning annat än i samband med talan mot beslutsmyndighetens avgörande i huvudsaken (jfr 49 kap. 3 & RB). Enligt min mening bör en regel med sådan innebörd tas upp i ett fjärde styckei 5 5.
6 5
I paragrafen ges bestämmelser om rätt att anlita ombud eller biträde och om avvisning av olämpligt ombud eller biträde. Reglerna motsvarar 8 & samt 19 å andra stycket 1 (jfr tredje stycket) arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Någon generell författningsbeståmmelse om rätt för part eller annan att anlita befullmäktigat ombud i förvaltningsärende finns f. n. inte. Det torde emellertid vara allmänt erkänt, att den som för talan hos förvaltningsmyndighet har rätt att göra det genom ombud, i den mån det inte på grund av särskild författningsföreskrift eller eljest krävs att han medverkar personligen, t. ex. för att lämna upplysningar i saken eller för att underteckna en handling. I vissa specialförfattningar förutsätts att ombud får anlitas. Så är t.ex. fallet med föreskrifterna om delgivning av handling med ombud i 11 & delgivningslagen. Här kan också erinras om kungörelsen (1845: 10 s. 4) att fullmakt inte krävs för ingivande av besvärs- eller ansök— ningsskrivelse, som är egenhändigt undertecknad av sakägaren.
Inom förvaltningsförfarandet saknas även allmänna regler om ombuds personliga kvalifikationer. I och för sig torde det dock inte möta hinder att
förvaltningsmyndighet går in i prövning av fråga om ombuds allmänna lämplighet och med analog tillämpning av Rst regler härom meddelar be- slut om avvisning av ombud som är olämpligt. Någon prövning av ombuds personliga kvalifikationer blir emellertid förhållandevis sällan aktuell i för- valtningsärenden, bl. a. på grund av att förfarandet mestadels är skriftligt.
Vad som nu har sagts om rätten att anlita ombud och om ombuds kvali- fikationer gäller i huvudsak också när någon anlitar biträde i ett förvalt- ningsärende. I vissa Specialförfattningar har tagits in uttryckliga regler om rätt att anlita biträde vid muntlig handläggning hos förvaltningsmyndighet. Här kan erinras om föreskrifterna i 41 % utlänningslagen, 20 & barnavårds- lagen, 24 och 27 åå statstjänstemannalagen och 32 å lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Reglerna i barnavårdslagen och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård ger dessutom uttryck- ligen myndighet rätt att avvisa biträde, som visar oskicklighet eller oförstånd eller är olämpligt av annan orsak.
Arbetsgruppen. Enligt arbetsgruppens mening hör bland förvaltningsla- gens allmänna bestämmelser tas in en regel om rätt för part att anlita bi- träde vid talans utförande (8 5 första stycket första punkten arbetsgruppens lagförslag). Gruppen anser inte att det behövs någon föreskrift om rätt för annan än part att anlita biträde i mellanhavande med myndighet. Gruppen menar vidare att lagen också bör innehålla en generell regel om parts rätt att föra sin talan genom ombud. Denna rätt bör dock inte vara ovillkorlig. I de flesta fall är det visserligen från myndighetens synpunkt likgiltigt, om det är parten själv eller hans ombud som för talan i ärendet. Det förekommer emellertid ärenden framför allt angående enskilds personliga och kroppsliga integritet, där myndigheten måste komma till tals med vederbörande själv både när det gäller upplysningar i sak och besked om hans ståndpunkt till ett ingrepp, ett omhändertagande c. (1. I många fall fordras ett personligt medgivande till en åtgärd för att den skall få beslutas. Vissa ansökningar och uppgifter, t.ex. självdeklarationer, måste vidare vara egenhändigt under- tecknade. l remissyttrandena över besvärssakkunnigas förslag har från dessa utgångspunkter gjorts invändningar mot att en rätt införs att föra talan ge- nom ombud i t. ex. nykterhetsvårds- och socialhjälpsårenden. Enligt arbets— gruppens mening är det å ena sidan tydligt att den praktiska betydelsen av en sådan rätt blir tämligen begränsad inom socialvården med hänsyn till att partens personliga medverkan vanligen är oumbärlig vid utredningen vare sig denna sker skriftligen eller muntligen vid samtal, förhandlingar, förhör eller hembesök. Å andra sidan kan rätten att föra talan genom ombud ha en praktisk funktion att fylla också inom socialvården. Framför allt skulle det emellertid vara stötande att införa ett undantag från en allmän sådan rätt för socialvårdsärendenas del med tanke på rättssäkerhetens sär- skilda betydelse vid administrativa frihetsberövanden. Arbetsgruppen före- slår därför inte något sådant undantag utan beaktar i stället behovet av per-
sonlig kontakt med parten genom att rätten att föra talan genom ombud inte görs ovillkorlig utan förses med reservation för att parten skall ha att med— verka personligen och ange sin ståndpunkt om det behövs (8 % första stycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag). I vad mån medverkan kan ge- nomdrivas med tvång blir beroende av vad specialförfattningarna föreskri- veri detta hänseende.
I fråga om kompetenskrav för ombud och biträde anser arbetsgruppen det vara tillräckligt med ett allmänt stadgande om att ombud eller biträde, som visar oskicklighet eller oförstånd eller eljest är olämpligt, får avvisas (8 & andra stycket). Enligt 19 å andra stycket 1 arbetsgruppens lagförslag får beslut om avvisning överklagas genom besvär hos överordnad myndighet. Motsvarande föreslås i 19 % tredje stycket gälla i fråga om kommunal myn- dighets beslut, när beslutet i huvudsaken får överklagas i annan ordning än genom kommunalbesvär.
Arbetsgruppen påpekar att det i förvaltningsförfarandet i praktiken sällan uppkommer några problem om ombuds fullmakt eller behörighet. I de en- staka fall där det ändå inträffar finns vägledning att hämta ur lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen) liksom ur RB. Arbetsgruppen anser därför att frågorna utan egentlig olägenhet kan lämnas oreglerade i förvaltningslagen.
Remissyttrandena. I remissyttrandena framställs inte några principiella erinringar mot föreskriften i 8 5 första stycket arbetsgruppens lagförslag om parts rätt att anlita ombud eller biträde i mellanhavande med myndighet.
Socialnämnden i Stockholm påpekar att beslut om hjälp och vård måste grunda sig på en direkt bedömning av bl.a. den enskildes vårdbehov. Även om det i förslaget tagits in en föreskrift om skyldighet för part att medverka personligen, finner nämnden angeläget framhålla att utnyttjande av ombud i socialhjälpsårenden kan försvåra arbetet och störa det förtroendefulla för- hållande mellan den hjälpsökande och socialarbetaren som eftersträvas. Socialstyrelsen framhåller att tillämpningen av paragrafen kan medföra att det inom anstaltsvården kan uppstå komplicerade bedömningar i de fall då medintagna av parten ges rätt att uppträda som ombud eller biträde. Enligt styrelsens mening kan man inte undantagslöst utgå ifrån att sådant biträde eller ombud skall kunna avvisas med stöd av 8 5 andra stycket.
Om part underlåter att där så behövs personligen medverka i ett ärende, bör någon form av sanktion följa eller ärendet avgöras i befintligt skick, framhåller Svea hovrätt. Föreskrift härom bör enligt hovrättens mening in- föras i 8 &.
JO konstaterar att lagförslaget saknar regler om verkan av ett beslut om avvisning av ombud eller biträde. Bestämmelserna i RB kan enligt JO:s me- ning i viss utsträckning tillämpas analogt härvidlag. Avvisning bör dock inte ha verkan utöver det ärende som 'är aktuellt. Fastighetsnämnden i Göte- borg anser att påfallande liten uppmärksamhet ägnats förslaget om rätt för
myndighet att avvisa ombud. Alt generellt berättiga myndighet att avvisa parts ombud framstår för nämnden inte såsom en från rättssäkerhetssyn- punkt lycklig reform. De förvaltningsmässiga mödoma med oskickligt om- bud för part bör rimligen hellre uthärdas genom instanserna än föranleda avvisningsbeslut.
Från några håll uttalas önskemål om att 8 5 arbetsgruppens lagförslag skall kompletteras eller förtydligas i olika avseenden. Sveriges advokatsam- fund anser att i lagen bör anges åtminstone vissa krav som bör ställas på ett ombud eller biträde och hänvisar därvid till en föreskrift i 3 kap. 6 % besvärs- sakkunnigas lagförslag. Vidare bör tas in bestämmelser om vilka personer som inte kan uppträda som ombud (jfr 3 kap. 7 & besvärssakkunnigas lag- förslag) och om ombuds fullmakt och behörighet (jfr 3 kap. 9—12 åå besvärs- sakkunnigas lagförslag). Även länsstyrelsen i Jämtlands län och SACO anser det önskvärt att en uttrycklig regel om ombads fullmakt tas upp i la- gen. SACO föreslår att en sådan regel utformas efter mönster av 2 % tredje stycket sista punkten lagen om handläggning av domstolsärenden. ÖB ifrå- gasätter om inte för undvikande av tvekan ordet »befullmäktigat» hör till- fogas före ordet »ombud» i 8 % första stycket första punkten.
SR erinrar om att förbundet i sitt yttrande över besvärssakkunnigas be- tänkande vände sig mot att förbudet för vissa befattningshavare att vara ombud fått en sådan utformning att det skulle hindra en anställd att i egenskap av organisations representant biträda någon i ett personalärende. Förbundet konstaterar med tillfredsställelse att reglerna om ombud i det nya förslaget givits en mera generell avfattning och finner att dess invändningar beaktats genom att den aktuella frågan inte reglerats i förslaget.
Departementschefen. Förvaltningsärenden handläggs vanligen skriftligen. Frågan huruvida den som för talan i ett ärende därvid äger anlita ombud eller biträde får därför inte samma betydelse som i rättegång, där förfaran- det bygger på muntlighetsprincipen. I förvaltningsärende som handläggs helt skriftligt kommer det ofta över huvud inte till myndighetens kännedom, ' om någon fått hjälp med att sätta upp en inlaga eller anlitat annan person för att skaffa fram utredningsmaterial. Vad nu sagts hindrar emellertid inte att det även för förvaltningsförfarandets del är av värde att i lag slå fast den enskildes rätt att anlita ombud eller biträde i mellanhavande med myn- dighet. Inte minst med tanke på den enskildes rättsskydd är det av vikt att denna rätt kommer till uttryck i förvaltningslagen. En motsvarande regel har också tagits in i bl. a. den norska forvaltningsloven. Jag föreslår därför att det bland förvaltningslagens allmänna bestämmelser tas med en föreskrift om att den som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde (6 5 första stycket första punkten) .
Den sålunda lagfästa rätten att anlita ombud vid talans utförande kan emellertid inte göras ovillkorlig. Som framhållits av arbetsgruppen kan det i förvaltningsförfarandet förekomma en rad olika situationer, där den som
för talan i ett ärende måste medverka personligen antingen för att höras av eller eljest lämna upplysningar till en myndighet eller för att lämna med- givande till. viss åtgärd eller underteckna en handling. I den mån det krävs att någon medverkar personligen anges detta regelmässigt i den specialför- fattning som reglerar förfarandet på det område varom är fråga. Där anges vanligen också om myndighet får använda tvångsmedel, t. ex. vite, för att förmå någon att medverka personligen i visst hänseende. Som exempel kan nämnas reglerna om muntlig handläggning av bamavårdsärende i 15 och 17 åå barnavårdslagen. Även när författningsbestämmelser av nyssnämnda slag saknas, är det ofta nödvändigt att myndighet tar kontakt direkt med den som gjort en ansökan i ett ärende eller eljest berörs av en åtgärd från myndighetens sida. Mellan sådana fall och tidigare berörda situationer föreligger dock den väsentliga skillnaden, att tvångsmedel inte får användas för att förmå någon att medverka. Oavsett om det rör sig om en i författ- ning föreskriven skyldighet för någon att medverka personligen eller om en begäran som myndighet eljest framställer om sådan medverkan, bör up- penbarligen den enskildes rätt att föra sin talan genom ombud i motsvarande mån inskränkas. I huvudsaklig överensstämmelse med arbetsgruppens för- slag på denna punkt förordar jag därför, att det i förvaltningslagen tas in en bestämmelse som klargör, att den som har ombud likväl är skyldig att medverka personligen, om myndigheten begär det (6 5 första stycket andra punkten). Med en sådan bestämmelse torde knappast behöva befaras att myndigheternas kontakter med enskilda i t. ex. ärenden om socialhjälp skall försvåras. Jag vill tillägga, att den nu berörda inskränkningen bara rör rätten att anlita ombud. Självfallet bör inte föreskrivas någon inskränk- ning i fråga om enskilds rätt att vid sina kontakter med myndighet anlita biträde.
Jag anser vidare i likhet med arbetsgruppen att det inte finns något behov att — såsom yrkats av Svea hovrätt — dessutom ha en föreskrift om på- följd av att part underlåter att medverka personligen. En sådan föreskrift är motiverad bara om det skall gälla en allmän, påföljdssanktionerad skyldighet för part att medverka personligen vid utredningen, vare sig han har ombud eller ej. Att införa en sådan skyldighet är emellertid inte aktuellt.
Bestämmelsen om rätt för myndighet att avvisa ombud eller biträde, som visar oskicklighet eller oförstånd eller eljest är olämpligt (6 & andra stycket) , stämmer i sak överens med motsvarande regel i arbetsgruppens lagförslag. Med anledning av ett påpekande av JO har dock i det nu framlagda lagför- slaget genom tillägg av orden »i ärendet» markerats att beslut om avvisning inte får någon verkan utöver det ärende där frågan aktualiseras.
I 6 Q tredje stycket anges att myndighets beslut att avvisa ombud eller biträde får överklagas genom besvär enligt samma bestämmelser som gäller talan mot myndighetens beslut i huvudsaken. Föreskriften motsvarar 19 å andra stycket 1 (jfr tredje stycket) arbetsgruppens lagförslag.
De av en del remissinstanser framförda önskemålen om komplettering av de nu behandlade reglerna i olika avseenden, bl. a. i fråga om ombuds fullmakt och behörighet, anser jag med hänsyn till lagens allmänna syfte mig inte kunna tillgodose i förevarande sammanhang. Vad gäller frågan om fullmakt torde reglerna i 49 å i den av mig föreslagna förvaltningsprocesslagen vid behov kunna tjäna till vägledning. I fråga om ombuds behörighet vill jag er— inra om att allmänna bestämmelser om ombuds behörighet att ta emot del- givning av handling meddelats i 11 & delgivningslagen. I den mån annan frå- ga om ombuds behörighet skulle uppkomma i ärende hos förvaltningsmyn- dighet synes liksom f. n. ledning kunna hämtas ur RB och avtalslagen.
Det bör framhållas att de i 6 & upptagna reglerna inte innebär något hinder mot att juridisk person fungerar som ombud (jfr RÅ 1963 ref. 37).
7 %
Paragrafen innehåller bestämmelser om när handling skall anses ha kom- mit in till myndighet. Den motsvarar 5 & arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 1 & första stycket 1946 års lag om rätt att sän- da in handlingar med posten får ansökan, besvärsinlaga eller annan hand— ling som skall ges in till stats- eller kommunalmyndighet sändas in med posten i betalt brev. Ehuru lagen inte innehåller någon uttrycklig regel därom, får handling självfallet också lämnas in genom bud (jfr prop. 1946: 16 s. 20). Handling som kommer in till myndighet med posten skall enligt 2 % första stycket första punkten i lagen anses ingiven av den som har under- tecknat handlingen. Handlingen skall anses ingiven den dag då handlingen eller avi om försändelse, i vilken handlingen finns innesluten, kom in till mottagaren (2 5 första stycket andra punkten). 1946 års lag innehåller vi- dare en regel om att vad som är stadgat om att handling skall ha kommit in till myndighet före visst klockslag på dagen skall upphöra att gälla (2 % andra stycket).
Uttryckliga författningsbestämmelser om enskilds rätt att överbringa meddelande till myndighet genom telegrafi eller annan fjärrskrift har för förvaltningens del utfärdats bara i fråga om anbud i ärenden om upphand- ling m.m., se 10, 40 och 75 åå upphandlingskungörelsen (1952:496) och cirkuläret (1960: 494) till samtliga statsmyndigheter angående användande av telex vid avgivande av anbud vid upphandling och arbeten för statens behov m. m. (jfr 12 kap. 10 5 RB). I praxis har dock detta kommunikations- sätt godtagits också i vissa andra fall. Ansökan i tjänstetillsättningsärende som gjorts telegrafiskt har sålunda ansetts inkommen i rätt tid, fastän öv- riga ansökningshandlingar kommit myndigheten till handa först efter ansökningstidens utgång. Likaså har anspråk på ersättning för mistad fiske- rätt ansetts kunna framställas genom telegram (NJA 1959 s. 235). Telegra-
fisk fullföljdsinlaga har i tidigare praxis i regel inte godtagits (se t. ex. RÅ 1959 Ju 176 och K 815). En omsvängning har emellertid ägt rum på denna punkt genom ett nyligen meddelat pleniavgörande av regerings- rätten (beslut den 11 februari 1970). I ett ärende om klander av drätselkam- mares beslut hade klagandena före besvärstidens utgång anfört besvär hos länsstyrelsen genom telegram och efter nämnda tids utgång inkommit till länsstyrelsen med besvärsinlaga. Länsstyrelsen ansåg att klagandena inte hade fullgjort vad på dem ankom vid fullföljd av talan och avvisade besvä- ren. Regeringsrätten fann emellertid den omständigheten att besvären an- förts på nyss nämnda sätt inte ha bort föranleda länsstyrelsen att avvisa klagandenas talan (jfr NJA 1968 s. 523).
Frågan när på dagen en handling måste ha kommit myndighet till handa för att den skall anses inkommen den dagen regleras inte i 1946 års lag. Har handlingen lämnats in viss dag under myndighetens expeditionstid, bör den uppenbarligen anses inkommen samma dag, vare sig handlingen har lämnats till registrator hos myndigheten eller till annan anställd. Även om handlingen har lämnats in efter-expeditionstidens slut viss dag, torde den få anses inkommen den dagen, om registrator eller annan behörig tjäns— teman tagit emot den samma dag (RÅ 1941 ref. 7 och 1957 ref. 46; jfr NJA 1953 s. 96 och 1963 s. 384). Det sistnämnda gäller oavsett om handling- en har avlämnats i myndighetens lokal eller i tjänstemannens bostad. Har myndighet utanför sin lokal satt upp särskild brevlåda, som är tillgänglig för allmänheten även efter expeditionstidens slut, torde handling, som viss dag har lagts ned i brevlådan före midnatt, vara att anse som inkom- men den dagen.
Arbetsgruppen. I en lag med grundläggande bestämmelser om förvalt— ningsförfarandet bör enligt arbetsgruppens mening finnas regler om de sätt på vilka en handling skall få tillställas en myndighet. 1946 års lag och många specialförfattningar utgår från en tyst huvudregel att handling skall ges in. För att bestämmelserna i förvaltningslagen smidigt skall ansluta sig till det traditionella synsättet, bör de därför inledas med grundregeln om ingivande (5 & första stycket arbetsgruppens lagförslag). Vid sidan av möjligheten att formligen ge in en handling personligen eller genom om- bud bör lagen ange att handling får lämnas in genom bud eller sändas in med posten i betalt brev (5 % andra stycket första punkten). Lagen bör vidare öppna möjlighet att beträffande alla slag av handlingar som om- fattas av lagen — alltså även besvärsskrivelser —— utnyttja telegrafi eller annan fjärrskrift (5 5 andra stycket andra punkten). Detta kommunika- tionssätt kan i vissa fall vara det mest rationella och kan inte i något fall medföra nämnvärda olägenheter för myndigheterna. Användandet av tele- gram eller annat f järrskriftsmeddelande bör enligt arbetsgruppens mening inte kompliceras i onödan. Man bör därför inte föreskriva att fjärrskrifts- meddelande obligatoriskt skall efterföljas av en handling, som motsvarar
meddelandet, utan nöja sig med att föreskriva att meddelandet skall be- kräftas genom egenhändigt undertecknad skrivelse, om myndigheten begär det (5 å andra stycket tredje punkten). Förskrifterna om de olika sätt på vilka handling skall få tillställas en myndighet bör enligt arbetsgruppens mening överta 1946 års lags funktion att utgöra en motsvarighet inom för- valtningen till 33 kap. 3 & RB. I specialförfattningarna skall inte behöva sägas annat än att en skrivelse skall ges in. Av förvaltningslagen skall följa att ingivandet får ersättas med någon av de övriga formerna för överbring- ande.
Förvaltningslagen bör enligt arbetsgruppens mening också reglera när en handling skall anses ha kommit in till en myndighet. Bestämmelser härom behövs för de fall då viss ansöknings- eller besvärstid eller liknande frist skall iakttas. Härvidlag hör till en början föreskrivas att handling skall anses ha kommit in, när till myndigheten anlänt antingen själva hand- lingen eller avi om försändelse, i vilken den är innesluten (5 & tredje styc- ket första pukten). Telegram eller annat fjärrskriftsmeddelande bör härvid räknas som handling. Arbetsgruppen påpekar vidare att 1946 års lag inte innehåller någon bestämmelse om när på dagen en handling måste ha kom- mit myndighet till handa för att den skall anses inkommen den dagen (jfr prop. 1946: 16 s. 17). Frånvaron av en klar regel på denna punkt är för- enad med olägenheter för allmänheten. Praxis är inte heller enhetlig. Av- saknaden av en lagbestämmelse i ämnet kan dessutom medföra att det kommer att bli beroende på en tjänstemans godtycke om en handling blir att betrakta som inkommen viss dag eller inte, t. ex. om en behörig tjänste- man tar emot en handling efter expeditionstidens slut, fastän han inte har skyldighet till det. Arbetsgruppen anser därför att starka skäl talar för att förvaltningslagen bör ge närmare vägledning i denna fråga. Det ligger härvid nära till hands att göra skillnad mellan sådana myndigheter som har bestämd daglig tjänstetid och övriga myndigheter. Med att myndighet har bestämd daglig tjänstetid åsyftar arbetsgruppen att viss tjänstetid är fastställd för myndigheten eller dess kansli för minst måndag—fredag varje vecka (bortsett från helgdagar och därmed likställda dagar).
Såvitt angår myndighet med bestämd daglig tjänstetid talar enligt ar- betsgruppens uppfattning övervägande skäl för att en handling skall an- ses inkommen till myndigheten viss dag, om handlingen eller avi om för- sändelse, i vilken handlingen är innesluten, har anlänt före tjänstetidens slut den dagen eller före den senare tidpunkt på dagen som myndigheten har gett till känna. Arbetsgruppen förutsätter att föreskrift om handlings mottagande viss tid efter tjänstetidens slut inte meddelas i individuella fall utan får formen av en generell föreskrift som på lämpligt sätt bekantgörs för allmänheten. Det bör stå myndighet fritt att förlägga den senaste tid- punkten för mottagande av handling till vilken lämplig tid som helst. Vid mottagande genom brevinkast eller brevlåda lär annan tidpunkt än kl. 24
inte vara praktisk. Anländer handling eller avi viss dag efter tjänstetidens slut och har senare tidpunkt för mottagande inte bestämts, bör handlingen undantagslöst anses inkommen först påföljande dag. Det kan förutsättas att myndigheterna sörjer för att deras brevlådor och postfack töms vid den tid på dagen då handling eller avi senast skall ha anlänt och vid samma tid låter avhämta försändelser, som finns antecknade i myndighetens an- komst- och registreringsbok hos posten (jfr prop. 1947: 188 s. 14). Detta synes arbetsgruppen inte vara förenat med oöverstigliga praktiska svårig- heter. Arbetet med diarieföringen av de senast inkomna handtingarna be- höver inte utföras samma dag utan kan uppskjutas till följande arbetsdags morgon. Har senare tidpunkt än tjänstetidens slut bestämts för mottagan- de av handlingar, ställer det sig inte lika lätt för myndigheten att kontrol- lera tidcn för ingivandet. Antingen får då principen »hellre fria än fälla» tillämpas eller också får det klargöras för allmänheten att den som ger in en handling efter tjänstetidens slut skall vara beredd att bevisa när det skedde.
I fråga om det allt mindre antalet myndigheter som inte har bestämd daglig tjänstetid bör enligt arbetsgruppens mening inte krävas annat än att handlingen eller avi om denna anlänt viss dag före kl. 24 för att den skall anses inkommen den dagen. Detta bör gälla vare sig myndigheten i fråga har eget kansli eller inte.
I enlighet med det anförda föreslår arbetsgruppen att i förvaltningslagen stadgas att, Om hos myndighet med bestämd daglig tjänstetid handling eller avi har anlänt efter tjänstetidens slut eller den senare tidpunkt som myn- digheten gett till känna, handlingen skall anses ha kommit in först påföl— jande dag (5 & tredje stycket andra punkten).
Remissyttrandena. Den av arbetsgruppen föreslagna regeln om ingivande av handling anses av Svea hovrätt, patent— och registreringsverket, länssty— relserna i Jönköpings, Östergötlands och Jämtlands län, domkapitlet i Upp— sala stift och SACO böra utgå såsom varande självklar. Också regerings- rättens ledamöter finner bestämmelsen sakna självständig betydelse. De föreslår att den skrivs om och inarbetas i lagrummets andra stycke.
Palismåstaren i Stockholms polisdistrikt erinrar om att enskild i olika la- gar och författningar har lämnats möjlighet att anhängiggöra ärenden ge— nom muntlig anmälan. Då viktiga rättsverkningar för den enskilde är knut- na även till muntlig avgivande av anmälan, kan det enligt hans mening må- hända vara påkallat att låta även detta förfaringssätt bli föremål för reg- lering.
Postverket föreslår att frankeringskravet i 5 5 andra stycket första punk- ten slopas. Verket erinrar om att besvärssakkunniga inte tog med orden )i betalt brev» i sitt lagförslag, eftersom de ansåg det självklart att postför- sändelse skall vara vederbörligen frankerad. Verket påpekar också att den försändelse i vilken en handling sänds med posten inte alltid behöver fran—
keras av avsändaren, t. ex. en av polismyndighet infordrad vittnesberättel- se. Portokostnaden stannar i detta fall på statsverket men avsändaren tor- de inte uppfatta en sådan försändelse som »betalt brev». Även riksförsäk- ringsverket anser det böra övervägas att låta frankeringskravet utgå ur be- stämmelsen.
De föreslagna bestämmelserna om rätt att använda telegram eller annan fjärrskrift lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Konsisto- riet vid universitetet i Göteborg anser dock att efterföljande bekräftelse ge- nom egenhändigt undertecknad skrift bör vara huvudregel, om meddelan- de har överbringats till myndighet i form av fjärrskrift. Enligt Svea hov- rätts mening bör fjärrskriftsmeddelande, som inte utgör partsinlaga, be- kräftas genom ingivande av handlingen i original, om myndigheten begär det.
Huvudregeln i 5 & tredje stycket om när en handling skall anses ha kom- mit in till en myndighet kritiseras av TCO, som förordar att regeln utfor- mas efter mönster av 40 % avtalslagen. En liknande ståndpunkt intar SR, som påpekar att möjligheterna för avsändaren att med bestämdhet beräk- na när en handling kommer fram till mottagaren f. n. är ringa på grund av den mindre regelbundna postbefordringen. En bestämmelse av innebörd att handling skall anses ha kommit in i rätt tid, om part kan bevisa att den har inlämnats till postbefordran i skälig tid för sådan befordran, bör där- för tas in i paragrafen. Högsta antalet dagar för skälig postbefordringstid bör anges i t. ex. tillämpningsföreskrifter till lagen.
Den av arbetsgruppen föreslagna regeln om när på dagen en handling skall vara myndighet till handa för att anses inkommen den dagen behand- las av åtskilliga remissinstanser. De flesta ställer sig positiva till bestäm- melsen. JO påpekar att regeln avviker från den rättstillämpning som har kommit till uttrka i rättsfallet NJA 1963 s. 384 . Med hänsyn till förvalt— ningsmyndigheternas skiftande karaktär anser JO förslagets lösning sak- ligt vara att föredra framför Rst. Det kan enligt hans mening ifrågasättas om inte fullständig enhetlighet borde åstadkommas genom ändringar i RB på de angivna punkterna.
Åtskilliga remissinstanser kritiserar emellertid bestämmelsens innehåll. Se:: ledamöter av regeringsrätten föreslår att regeln utgår. Enligt deras me- ning kan det vara svårt för allmänheten att hålla reda på myndigheternas växlande stängningstider och framstå som svårförståeligt för den enskilde, om en handling som faktiskt tagits emot av behörig tjänsteman i myndig- hetens lokal —— låt vara efter tjänstetidens slut — ändå inte skulle anses inkommen den dagen. Motsatt betraktelsesätt skulle säkerligen i åtskilliga fall uppfattas som en onödig formalism. De anser det också kunna ifråga- sättas, om problemet över huvud behöver regleras i lag. RB innehåller ing- en motsvarande bestämmelse för de allmänna domstolarnas del, utan frå- gan har där fått lösas genom praxis. Även för förvaltningsförfarandets vid-
kommande kan frågan utan olägenhet lämnas oreglerad. Kammarrätten pekar på att ökade kostnader kommer att uppstå, om myndighet —— såsom förutsätts i betänkandet — skall sörja för att postfack m.m. töms vid tjänste— tidens slut. Postens arbetsrutiner torde vidare vara sådana att det inte kan förutsättas att alla försändelser som då kommit in till postkontoret har hunnit antecknas i ankomst- och registreringsbok. Alla myndigheter låter inte heller hämta post vid tjänstetidens slut. Avsaknaden av uttryckliga regler för bestämmande av tidpunkten när en postbefordrad och i fack e. d. insorterad handling liksom en i postbok antecknad försändelse skall anses inkommen till en myndighet lämnar utrymme för olika förfaranden och kan enligt kammarrättens mening leda till ojämnheter i tillämpningen som i vissa lägen kan föranleda rättsförluster. Om 5 5 inte låter sig förtydligas i antydda hänseenden är det enligt kammarrättens åsikt i vart fall önsk- värt, att myndigheterna genom föreskrift i lagen eller i annan ordning åläggs att kontrollera om post till myndigheterna finns på postkontor vid tjänstetidens slut (eller motsvarande tidpunkt) och där avhämta eventuell post. Liknande synpunkter framförs av bl.a. 15 ledamöter av regerings- rätten, JK, Svea hovrätt, riksskattenämnden och länsstyrelsen i Söderman- lands län. Även om det inte är förenat med oöverstigliga praktiska svårig— heter att myndigheterna låter avhämta post vid tjänstetidens slut i de ak- tuella fallen, framstår det enligt postverkets mening dock i många fall som onödigt betungande från arbetssynpunkt. Postverket ifrågasätter därför om inte regeln b-ör formuleras så, att en handling skall anses inkommen så snart en myndighet har tillfälle att fataliedagen avhämta den på postan- stalt (i postbox, postfack eller, vad beträffar i ankomst- och registrerings- bok upptagna försändelser, vid kassaplats). En sådan bestämmelse skulle i praktiken innebära att en myndighet kunde hämta posten påföljande t jänst- göringsdag och att några större praktiska svårigheter inte skulle behöva uppkomma i fråga om att fastställa när viss försändelse förelåg till avhämt- ning. Postverket föreslår att denna fråga utreds ytterligare, innan slutlig ställning tas.
En del remissinstanser kritiserar också enskildheter i bestämmelsens ut- formning. Sveriges advokatsamfund anser inte den i paragrafen angivna bestämningen »efter tjänstetidens slut» vara helt tillfredsställande. Olika myndigheter tillämpar skilda tjänstetider, och vid en och samma myndig- het kan tjänstetiden variera från tid till annan. Från rättssäkerhetssyn- punkt är därför enligt samfundets mening ett i lagen inskrivet, bestämt sista klockslag för ingivande av handling eller avi att föredra. Med hänsyn till svårigheten att finna ett under alla förhållanden lämpligt klockslag anser sig samfundet dock kunna tillstyrka den föreslagna bestämmelsen under förutsättning att åtgärder vidtas för åstadkommande av större en- hetlighet i fråga om tjänstetiden och att i förekommande fall tjänsteti- dens slut anges i besvärshänvisningar o. d. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
anser att ordet »tjänstetid» bör bytas ut mot »expeditionstid». Enligt läns- styrelsens mening är det olämpligt att en myndighet skall vara nödsakad att vid tjänstetidens slut kontrollera postfack och brevlådor. Däremot kan detta med fördel ske vid expeditionstidens slut. Kammarkollegiet ifråga- sätter lämpligheten av att i en lag, som syftar till att förenkla och fören- hetliga förvaltningsförfarandet, införa en möjlighet för myndighet med be- stämd daglig tjänstetid att förordna om handlings mottagande viss tid efter tjänstetidens slut. Kollegiet föreslår att orden »eller den senare tidpunkt som myndigheten givit till känna» utgår ur den föreslagna lagtexten.
Departementschefen. Den som önskar meddela sig skriftligen med en förvaltningsmyndighet har sedan gammalt haft rätt att göra det inte bara genom att personligen eller genom ombud lämna in en handling till myn- digheten utan också genom att sända in handlingen med posten. Delade meningar råder inte om att detta skall gälla även i fortsättningen. Däremot kan det ifrågasättas om det —— såsom förordats av arbetsgruppen —— be- hövs uttryckliga bestämmelser härom i förvaltningslagen (jfr 5 5 första stycket och andra stycket första punkten arbetsgruppens lagförslag). Jag vill erinra om att nuvarande regel i ämnet i 1 % 1946 års lag om rätt att sän- da in handlingar med posten vid sin tillkomst ansetts nödvändig bara med tanke på sådana fall då det i lag förutsätts att handling skall »ges in» till en myndighet (prop. 1946: 16 s. 20), dvs. överlämnas av någon personligen eller av hans ombud. För fall av detta slag medger 1946 års lag att hand- lingen i stället får sändas in med posten. Nu gällande lagstiftning på det förvaltningsrättsliga området uppvisar emellertid endast i begränsad ut- sträckning exempel på bestämmelscr av sådant slag. Det skulle även strida mot nutida uppfattning att i dylika fall vägra att ta emot en handling som sänts in med posten. Enligt min mening finns det därför inte längre skäl att i lagstiftningen utgå från annat än att ingivande och insändande av hand- ling är likvärdiga former för att tillställa en myndighet en handling. Någon motsvarighet till de nyss angivna bestämmelserna i arbetsgruppens lag- förslag har därför inte tagits med i förvaltningslagen. Att postförsändelse till myndighet liksom enligt nu gällande regler skall vara frankerad av av— sändaren, om annat inte är särskilt medgivet, skall självfallet gälla även i fortsättningen. Som påpekats av postverket behövs det dock inte någon uttrycklig lagbestämmelse härom. Någon uttrycklig lagregel torde knap- past heller fordras med tanke på det fallet att någon muntligen anhängig- gör ett ärende hos myndighet.
Något annorlunda förhåller det sig om någon önskar meddela sig med en myndighet genom telegram eller annat fjärrskriftsmeddelande. Att det numera föreligger en sådan rätt får anses fastslaget genom ett år 1970 med- delat pleniavgörande av regeringsrätten. Det torde emellertid knappast fin- nas någon mera allmän kännedom om detta, och det kan därför hävdas att det från tydlighetssynpunkt skulle vara önskvärt att en regel härom in-
flyter i förvaltningslagen i enlighet med vad som har föreslagits av ar- betsgruppen (5 % andra stycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag). Med den av mig nyss intagna ståndpunkten till behovet av uttryckliga regler om rätten att ge in eller sända in handlingar med posten synes emel- lertid inte väl förenligt att i förvaltningslagen ta in enbart en föreskrift om rätt att kommunicera med myndighet genom fjärrskrift. Att denna möjlig- het numera står den enskilde till buds kommer likväl att framgå indirekt av förevarande paragraf i det nu framlagda lagförslaget (första stycket and- ra punkten). Jag anser därför att en uttrycklig regel om rätt att meddela sig med myndighet genom fjärrskrift kan undvaras i förvaltningslagen. Att fjärrskriftsmeddelande är att räkna som handling i lagens mening torde inte heller behöva uttryckligen anges. Till frågan om bekräftelse av sådant meddelande återkommer jag i det följande.
Om sålunda frågan om de sätt på vilka enskild kan träda i förbindelse med myndighet kan utan egentlig olägenhet lämnas oreglerad i lagen, kan detsamma enligt min mening inte sägas vara fallet beträffande frågan om den tidpunkt då handling skall anses ha kommit in till en myndighet. Detta spörsmål aktualiseras i alla de sammanhang då i författning eller eljest viss tidsfrist är föreskriven för vidtagande av en skriftlig åtgärd. Som fram- hållits av arbetsgruppen är frånvaron av klara regler på denna punkt för- enad med olägenheter för allmänheten. Även för myndigheterna torde det vara av värde att nuvarande regel i ämnet i 2 % första stycket andra punk- ten 1946 års lag förtydligas i vissa avseenden. Riktmärket bör härvid vara att skapa ökad klarhet i sådana fall då det kan anses tveksamt, om en handling skall räknas som inkommen viss dag eller inte. Från rättsskydds- synpunkt är det vidare av särskild vikt att se till att tvekan i detta hän- seende inte länder den enskilde till nackdel. För att nå de nu angivna syf- tena har jag bedömt det vara nödvändigt att göra reglerna om när en hand- ling skall anses inkommen till en myndighet något utförligare än i arbets- gruppens lagförslag.
Huvudregeln om när en handling skall anses ha kommit in till myn- dighet bör i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller och med vad som föreslagits av arbetsgruppen (5 & tredje stycket första punkten arbetsgruppens lagförslag) vara, att handling skall anses ha kommit in, när handlingen eller avi om postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, kommit behörig tjänsteman till handa (7 5 första stycket första punkten i det föreliggande lagförslaget). lnsändande av handling sker alltså i prin- cip fortfarande på avsändarens risk (jfr 7 & andra stycket). Regeln upp- ställer inte något ovillkorligt krav på att handlingen eller avin skall ha av- lämnats i myndighetens lokal. Det räcker med att behörig tjänsteman tagit emot den t.ex. vid en förrättning eller vid besök hos någon. Vem som i det enskilda fallet skall räknas som behörig tjänsteman får liksom f.n. avgöras av bl.a. arbetsordning för myndigheten. Härigenom vinns
överensstämmelse med vad som enligt 2 kap. 5 5 första stycket tryck- frihetsförordningen gäller i fråga om den tidpunkt då handling skall anses inkommen till myndighet och därmed hänföras till kategorin »allmän handling».
Eftersom det beträffande postförsändelse är tillräckligt att en avi om försändelsen anlänt till behörig tjänsteman viss dag för att denna skall anses inkommen den dagen, har det synts vara följdriktigt att i lagen ta in en uttrycklig regel om motsvarande situation beträffande telegram. Un- derrättas myndighet särskilt om att telegram till myndigheten anlänt till telegrafanstalt, skall telegrammet enligt 7 5 första stycket andra punkten anses ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman. Det förutsätts att myndigheten underrättas genom televerkets försorg. På vilket sätt underrättelsen sker spelar däremot inte någon roll. Det räcker exempelvis med att behörig tjänsteman hos myndigheten under- rättas i telefon.
I 7 5 andra stycket har tagits in en bestämmelse som närmast tar sikte på sådana fall då handling (telegram) eller avi om handling (telegram) an- länt viss dag efter expeditionstidens slut. Med hänsyn till den kritik som vid remissbehandlingen riktats mot motsvarande regel i arbetsgruppens lagförslag (5 % tredje stycket andra punkten) har bestämmelsen i det före— liggande lagförslaget getts ett väsentligen nytt innehåll (jfr ILU 1946: 23 s. 9 och prop. 1947: 188 s. 14). Kan det antas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i myndighetens lokal eller funnits tillgänglig för myndigheten på postanstalt, skall den anses inkommen den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag. Genom den nya bestämmelsen undviks att enskilds rätt går förlorad, där- för att myndighet t. ex dröjer med att på postanstalt hämta alla de för- sändelser till myndigheten som anlänt viss dag. Inte heller skall den om- ständigheten att handling lämnats i myndighetens lokal till någon, som inte är behörig att ta emot den, i allmänhet medföra att handlingen inte skall anses inkommen den dagen. Kommer handlingen i sistnämnda fall be- hörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag, bör det kunna presu- meras att den kommit in den dag då den avlämnats. Någon vidlyftig utredning om huruvida handlingen faktiskt funnits i myndighetens lokal före kl. 24 viss dag skall inte behöva företas i nu avsedda fall. Det bör normalt räcka med att det inte framstår som osannolikt att så varit förhållandet. Även när det gäller att avgöra huruvida en handling viss dag funnits tillgänglig för myndighet på postanstalt bör beviskravet sättas lågt. Det bör vara till- räckligt att det med hänsyn till förefintliga uppgifter om t. ex. dag för försändelsens poststämpling, försening av postgången och rutiner vid in- sortering av försändelser i postfack och postboxar inte framstår som osannolikt att handlingen viss dag funnits tillgänglig för myndigheten på postanstalt. Med ett så utformat beviskrav torde det knappast vålla myndig-
heterna några nämnvärda svårigheter att avgöra om en handling skall anses ha kommit in inom föreskriven tid eller ej. Den nu föreslagna bestäm- melsen medför däremot att viss försiktighet bör iakttas av myndigheten vid utfärdande av lagakraftbevis beträffande överklagbara beslut. För und- vikande av misstag torde i allmänhet sådant bevis böra utfärdas först dagen efter den arbetsdag som närmast följer på dagen för besvärstidens utgång (jfr även 12 & tredje stycket andra punkten).
I 7 % tredje stycket har tagits in en föreskrift om att telegram eller annat fjärrskriftsmeddelande skall bekräftas av avsändaren, om myndig— heten begär det. Föreskriften motsvarar 5 5 andra stycket tredje punkten arbetsgruppens lagförslag. Bekräftelse som nu avses skall ske genom egen— händigt undertecknad handling. Begär myndigheten sådan bekräftelse men kommer någon sådan inte myndigheten till handa, blir f järrskriftsmeddelan- det att betrakta som en visserligen inkommen men inte undertecknad handling.
Någon motsvarighet till nuvarande bestämmelse i 2 5 första stycket första punkten 1946 års lag att handling som kommer in till myndighet med posten skall anses ingiven av den som undertecknat handlingen anser jag inte behöva tas med i förvaltningslagen .
Som framgår av redogörelsen under 1 och 2 %% i det föreliggande lag- förslaget har 1946 års lag ett något mer vidsträckt tillämpningsområde än förvaltningslagen. I detta sammanhang bör särskilt erinras om de i 2 5 3 och 4 intagna undantagen beträffande överexekutors eller utmätnings- mans exekutiva verksamhet och beträffande ärenden om brott hos polis-, åklagar— eller tullmyndighet. Eftersom 1946 års lag f. n. är generellt tillämp- lig hos de nu nämnda myndigheterna och 7 % förvaltningslagen är avsedd att överta dess roll, kommer följaktligen bestämmelser i nu berörda hän- seenden att saknas för dessa myndigheter, när förvaltningslagen träder i kraft. Till denna fråga liksom till frågan om erforderliga ändringar i 33 kap. 3 & RB avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.
8 %
Bestämmelsen reglerar myndighets skyldighet att vägleda den som läm— nar in en ofullständig ansökningshandling eller annan skrivelse. Den mot- svarar 9 % arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. F. n. finns inte någon allmän lagregel som ålägger förvaltningsmyndighet att vägleda part eller annan person, om han ger in en inlaga som inte uppfyller givna föreskrifter eller eljest är ofullständig. I praxis anses emellertid myndigheterna ha en sådan skyldighet, se t. ex. RÅ 1950 ref. 30 (ombud har beretts tillfälle att i efterhand styrka sin be- hörighet) och 1952 ref. 3 (part, som anbragt sitt namn på besvärsskrivelse endast med skrivmaskin, har beretts tillfälle att underteckna skrivelsen, fastän besvärstiden gått ut). Den nu angivna grundsatsen har även kommit
till uttryck i vissa specialförfattningar, se t. ex. 7 % taxeringsförordningen.
Vad gäller den statliga sektorn bör i sammanhanget även erinras om vissa bestämmelser i 1946 års servicecirkulär. Krävs i ärende hos myndighet kom- plettering av enkel beskaffenhet, skall myndigheten enligt fjärde stycket i cirkuläret lämna anvisning om vilka åtgärder som bör vidtas för att av- hjälpa bristen, om inte myndigheten på grund av motsatta partsintressen eller av annan särskild anledning finner det vara olämpligt att lämna så- dant biträde. Den vägledningsplikt som föreskrivs i cirkuläret sträcker sig i princip inte längre än till klargörande för parten av vad som brister. Är det uppenbart att parten inte på egen hand kan bota bristen, kan myn- digheten hänvisa honom till kommissionär hos myndigheten eller enligt 5 % kungörelsen (1946: 679) angående kommissionärer hos myndigheter till- hörande statsförvaltningen lämna ärendet direkt till sådan befattningsha— vare. I servicecirkulärets sjätte stycke föreskrivs vidare att myndighet även i övrigt bör gå allmänheten till handa med erforderliga upplysningar i frå- gor som berör myndighetens verksamhetsområde, om det inte av särskild anledning medför olägenhet att lämna sådant biträde.
Görs en framställning i ett förvaltningsärende av en därtill berättigad per- son, är myndigheten i princip skyldig att i sak pröva denna. I vad mån myndighet har rätt att underlåta sakprövning av en bristfällig framställ- ning och i stället avvisa den, beror ofta på sakens beskaffenhet. På åtskilli- ga områden, t. ex. på socialvårdsområdet, måste myndigheterna av hänsyn till sina allmänna uppgifter anses skyldiga att träda i verksamhet och ut- reda förhållandena, även när parts framställning är bristfällig och kanske i och för sig otjänlig som underlag för en sakprövning. På andra områden torde det stå myndigheten fritt att, när part i eget intresse begär en förmån och hans framställning är otjänlig som grund för ärendets handläggning, underlåta sakprövning och avvisa framställningen. Myndigheten torde dock inte ha rätt att besluta om avvisning, om inte parten först beretts tillfälle att bota bristen i framställningen men underlåtit att göra detta. Uttryckliga författningsföreskrifter härom har meddelats endast i ringa utsträckning, se t. ex. 28 & fjärde stycket lagen (1956: 2) om socialhjälp.
Arbetsgruppen. Enligt arbetsgruppens mening bör i förvaltningslagen inte tas in någon allmän regel om myndighets serviceskyldighet mot allmänhe- ten (jfr 2 kap. 15 % besvärssakkunnigas lagförslag). Arbetsgruppen anser inte heller att frågan i vad mån en myndighet skall komplettera utredningen i ärende ex officio eller låta erforderlig komplettering ankomma på part efter eller utan vägledning från myndigheten bör regleras i förvaltningsla- gen, eftersom detta är ett spörsmål om utredningsansvarets fördelning som är avhängigt av sakens beskaffenhet. Om denna fråga över huvud skall regleras, bör det ske områdesvis genom specialförfattningarna. Alla grader av official- resp. partsansvar förekommer inom förvaltningens rikt diffe- rentierade ärendeflora.
Enligt arbetsgruppen bör emellertid oavsett förvaltningsärendets typ kunna ställas upp en enhetlig regel i ett speciellt avseende. Myndighet bör i överensstämmelse med gällande rätt i princip vara skyldig att ge anvisning om sådana enkla kompletteringsåtgärder som påtecknande av egenhändig namnteckning på ansöknings- eller besvärsskrivelse, meritförteckningar m.m. och insändande av fullmakt, betyg, intyg, bevis eller andra enstaka, lätt identifierbara behörighets- eller bevishandlingar. Arbetsgruppen för- ordar att en regel om sådan vägledningsskyldighet tas med bland förvalt- ningslagens allmänna bestämmelser (9 % första punkten arbetsgruppens lag- förslag). Den bör avfattas med servicecirkulärets fjärde stycke som före— bild. Den i cirkuläret angivna begränsningen i vägledningsplikten med tan- ke på förefintligheten av motsatta partsintressen bör dock inte ges någon motsvarighet. Så länge det inte är fråga om annat än enkla kompletteringar av huvudsakligen formell beskaffenhet, saknas anledning att inskränka ser- vicen av hänsyn till motsatta partsintressen.
Kompletteringsgrundsatsen bygger på samma tanke som kommunika- tionsprincipen, framhåller arbetsgruppen vidare. Ett avgörande som går part emot skall inte meddelas utan att parten fått tillfälle att ta till vara sina intressen. Liksom regeln om kommunikation måste vidkännas in- Skränkningar med hänsyn till förfarandets ekonomi, kan inte heller kom- pletteringsregeln stå undantagslös. Ett enkelt meddelande till part om att något saknas i hans handlingar är visserligen föga tids- och arbetskrävande. I oviktiga eller utsiktslösa ärenden kan dock också en så enkel åtgärd fram- stå som en överdrift. På områden där ansökningar kommer in i stora mäng- der kan det också tänkas vara omöjligt att i praktiken i full omfattning upp- rätthålla även en så begränsad anvisningsskyldighet som den föreslagna utan att en allmän fördröjning av ej önskvärt slag uppkommer. Förfarande- ekonomiska avvägningar måste därför kunna göras. Arbetsgruppen föreslår i enlighet härmed att i lagtexten anges att vägledning får underlåtas, o-m det krävs av hänsyn till arbetets behöriga gång och intet väsentligt parts- intresse eftersätts därigenom (9 5 andra punkten).
De av arbetsgruppen föreslagna bestämmelserna reglerar bara myndig- hets vägledningsplikt i förhållande till part. Frågan om sådan hjälp till an- nan än part, t. ex. den som skall lämna skriftliga upplysningar eller intyg i ett ärende, fordrar enligt gruppens åsikt inte lagreglering.
Remissyttrandena. De av arbetsgruppen föreslagna bestämmelserna om myndighets skyldighet att vägleda part lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Patent- och registreringsverket, som anser att bestämmel- serna återger en i det närmaste självklar princip, föreslår dock att de utgår ur förvaltningslagen och att servicecirkuläret i stället förtydligas. En mot- satt ståndpunkt intas av JO, som anser bestämmelserna böra utsträckas till att innehålla en allmän regel om serviceskyldighet. Han erinrar om att myndighet, som hör till statsförvaltningen, enligt 1946 års servicecirkulär
är skyldig att gå allmänheten till handa med upplysningar i frågor som berör myndighetens verksamhetsområde, om det inte av särskild anledning medför olägenhet att lämna sådant biträde. Avsaknaden av motsvaran- de bestämmelse för den kommunala förvaltningen har i flera hos JO an- hängiga ärenden framstått som en brist (se t. ex. JO 1968 s. 223). Även om en sådan regel i viss män kan sägas falla utom ramen för den föreslagna lagen, anser JO dock att principen om skyldighet för myndighet att tillhan- dagå allmänheten med anvisningar och upplysningar är av sådan funda- mental betydelse för förhållandet mellan myndigheterna och allmänheten, att principen — med erforderliga reservationer — bör komma till uttryck i lagen genom en bestämmelse av den innebörd servicecirkuläret innehål- ler. Ett sådant stadgande skulle enligt JO:s mening efter hand kunna er- sätta bestämmelser i olika specialförfattningar om skyldighet att lämna allmänheten råd och upplysningar. Önskemål om en allmän serviceregel framförs även av bl. a. Sveriges advokatsamfund.
En del remissinstanser framställer erinringar mot enskildheter i bestäm- melsernas utformning. Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om ordet »vägleda» i första punkten är helt invändningsfritt. Länsstyrelsen föreslår i stället uttrycket »skall myndigheten på lämpligt sätt bereda part tillfälle att avhjälpa bristen». Sveriges advokatsamfund anser att uttrycket »och kan bristen avhjälpas på ett enkelt sätt» bör utgå ur lagtexten, eftersom det pri- mära är att handlingarna blir fullständiga och myndighet sålunda vid be- hov alltid bör lämna vägledning utom i de två undantagsfall som anges i lagrummets sista mening. Innebörden av det sista ledet i denna finner i sin tur Svea hovrätt oklar. Eftersom förutsättningen för vägledning anges vara att part inte gett in föreskrivna handlingar eller att handlingarna behöver fullständigas, innebär underlåtenhet att vägleda enligt hovrättens mening alltid eftersättande av väsentligt partsintresse. Hovrätten anser därför att undantagsstadgandet i denna del bör utgå. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att bestämmelserna bör kompletteras med en regel om rätt för myn- dighet att avvisa framställning, som är så bristfällig att den är otjänlig som underlag för ärendets handläggning.
Departementsehefen. Bland förvaltningslagens allmänna bestämmelser bör såsom föreslagits av arbetsgruppen ingå en regel som slår fast myn- dighets skyldighet att vägleda part eller annan som saken angår, om en av honom ingiven ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling är ofullständig. En föreskrift med sådan innebörd har en naturlig plats i en lag som innehåller grundläggande bestämmelser om handläggningen av för- valtningsärenden. Frågan om införande av en lagregel om myndighets all- männa informations- och serviceplikt gentemot allmänheten bör däremot enligt min mening inte lösas i förevarande sammanhang. Jag vill särskilt peka på att förvaltningslagen inte är avsedd att gälla vid all verksamhet
som utövas av myndighet utan endast beträffande den del därav som kan
karakteriseras som handläggning av ärenden (jfr vad som anförts under 1 och 3 åå) och att den oreglerade kommunalförvaltningen faller helt utanför lagens tillämpningsområde.
Enligt arbetsgruppens lagförslag får vägledning underlåtas, om det krävs av hänsyn till arbetets behöriga gång och intet väsentligt partsintresse ef— tersätts därigenom. Arbetsgruppen har i fråga om denna undantagsregel hänvisat till att det också beträffande kompletteringar av enkelt slag måste finnas utrymme för myndigheten att göra förfarandeekonomiska övervä- ganden, t. ex. i massärenden. Eftersom vägledningsplikten är begränsad till fall då en brist i en handling kan avhjälpas på ett enkelt sätt, finner jag det dock vara mindre lämpligt att medge undantag från huvudregeln i den utsträckning som följer av arbetsgruppens förslag i denna del. Enbart den omständigheten att ansökningar av samma slag förekommer i stor mängd hos en myndighet bör inte vara tillräcklig anledning att underlåta att lämna upplysning om brister som uppdagas i någon eller några av ansökningarna. Behöver sökanden få upplysning om att viss komplettering krävs för att han skall kunna ta till vara sin rätt i visst avseende, bör myndigheten upp- lysa honom härom, om det kan ske på ett enkelt sätt. Däremot torde det ibland kunna inträffa att det framstår som uppenbart obehövligt att för en sökande påvisa en brist i en av honom insänd skrivelse, t. ex. därför att myndigheten kan överse med bristen med hänsyn till utredningen i övrigt. Föreskriften om myndighets vägledningsplikt bör i enlighet med vad nu an- förts ges det innehållet, att om ansöknings- eller besvärshandling eller an- nan handling från någon som saken angår är ofullständig och bristen kan avhjälpas på ett enkelt sätt, myndigheten skall vägleda honom, om det be- hövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt.
Den av en remissinstans berörda frågan om införande av en regel om rätt för myndighet att avvisa framställning, som är otjänlig som underlag för ärendets handläggning, har nära samband med det allmänna spörsmålet om utredningsansvarets fördelning i förvaltningsförfarandet. Detta spörs- mål kan som arbetsgruppen påpekat knappast lösas genom en allmän regel i förvaltningslagen utan bör liksom hittills vid behov regleras i specialför- fattningarna (jfr 6 % förvaltningsprocesslagen).
9 %
Paragrafen reglerar myndighets befogenhet att använda tolk i förvalt- ningsärenden. Den motsvarar 14 & arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. 1 förvaltningsförfarandet gäller liksom i rättegång att svenska språket skall användas av myndigheterna. Något allmänt stad- gande härom finns dock inte. Generella bestämmelser saknas även om hur förvaltningsmyndighet skall förfara, när den har att göra med någon som inte behärskar svenska språket (jfr 5 kap. 6 & RB). I 42 & fjärde stycket utlänningslagen förutsätts att myndighet kan anlita tolk vid förhör i vissa
utlänningsärenden. Tolk som uppträder i sådant sammanhang har rätt till ersättning av allmänna medel, se 87 å andra stycket och 88 % tredje stycket utlänningskungörelsen (1969: 136). I vad mån motsvarande befogenhet till- kommer myndighet vid muntlig handläggning i andra förvaltningsärenden är oklart. Beträffande skriftliga inlagor och andra handlingar som ges in till förvaltningsmyndighet förutsätts i princip att de skall vara avfattade på svenska språket. Liksom allmän domstol torde förvaltningsmyndighet dock vara skyldig att godta handling på danska eller norska, om annat inte är föreskrivet, se t. ex. 3 % första stycket patentkungörelsen (1967: 838). Ibland har det uttryckligen lagts i myndighetens egen hand att avgöra, i vad mån översättning skall krävas, se 7 % kungörelsen (1960: 648) med tillämpnings— bestämmelser till varumärkeslagen och kollektivmärkeslagen och 3 % andra stycket patentkungörelsen. I praxis torde också enklare handlingar avfattade på engelska eller tyska godtas av myndigheterna, i den mån hos myndigheten finns tjänsteman som behärskar dessa språk.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen framhåller att den ställning av invandrar- land som Sverige numera fått väcker anspråk på att myndigheterna skall meddela sig med samhällsmedlemmarna inte bara på det inhemska språ- ket utan också på andra språk och på att de invandrare som ännu inte hun- nit eller kunnat lära sig svenska språket skall kunna använda sitt eget språk vid umgänget med myndigheterna. Den ökande internationella samfärdseln ställer också sådana krav på de språkliga kommunikationsmedlen. Enligt arbetsgruppens mening kan det numera knappast betraktas som den en- skildes ensak att sörja för tolk och översättningar vid mellanhavanden med myndigheterna. Å andra sidan går det inte att sträcka sig så långt att myn- digheterna generellt åläggs att meddela sig med en icke svenskspråkig per- son på hans eget språk. En sådan ordning stöter på avgörande praktiska och ekonomiska hinder. Arbetsgruppen menar därför, att det redan av rent praktiska skäl inte kan föreskrivas någon skyldighet för myndighet att till- kalla tolk och därmed heller inte någon rätt för part att använda sitt eget språk i stället för det svenska. Enligt gruppens mening vore det emellertid otillfredsställande att lämna tolkfrågan helt oreglerad. Till en del beror ovissheten i nuvarande rättsläge på att myndigheterna inte fått något all- mänt bemyndigande att anlita tolk när det behövs. I avsaknad av sådant bemyndigande anser myndigheterna sig förhindrade att vidtala tolk fastän sådan behövs och finns tillgänglig. Arbetsgruppen föreslår med hänsyn här- till att myndigheterna i förvaltningslagen bemyndigas att tillkalla tolk dels i de fall part inte behärskar svenska språket och det år skäligen påkallat att tolk anlitas för att tyda skrift från honom eller för att avfatta medde- lande till honom (14 & första stycket första punkten arbetsgruppens lagför- slag), dels i muntligt mellanhavande med sådan part (14 5 första stycket andra punkten).
Vid bedömningen av om det är sakligen påkallat att tolk tillkallas räcker
det enligt arbetsgruppens åsikt inte att konstatera att parten inte behärskar svenska språket. Hänsyn måste också tas till sakens beskaffenhet, omfatt- ningen och karaktären av det material som parten förebringar samt kost- naden betraktad i relation till sakens vikt för parten. Det förekommer ty- per av förvaltningsärenden, t. ex. patent- och varumärkesärenden, där kost- nadstäckning sker genom avgifter. I sådana och liknande ärenden är det naturligt att anlägga ett affärsmässigt betraktelsesätt och begära av parten att han själv står för översättningar och annan tolkhjälp som kan behövas. Vill en part åberopa mycket omfattande dokumentation, ter det sig vidare föga rimligt att myndigheten till en kostnad av kanske flera tusen kronor står för översättning. Tolkservicen måste hållas inom en rimlig ekonomisk ram. Mot bakgrund av det anförda föreslår arbetsgruppen att det i lag- texten anges som förutsättning för tillkallande av offentlig tolk, att det är skäligen påkallat att tolk anlitas, och att paragrafen placeras bland la- gens särskilda bestämmelser för vissa partsärenden för att ytterligare be- gränsa dess räckvidd.
Kostnaden för tolk bör enligt arbetsgruppens mening betraktas som en allmän omkostnad för myndighetens verksamhet. Den bör därför bestridas med allmänna medel, dvs. kommunala medel hos de kommunala myndig- heterna och statsmedel hos de statliga myndigheterna. För den som fullgör uppdrag som tolk i tjänsten bör dock inte utgå något särskilt arvode för uppdraget. Arbetsgruppen föreslår i enlighet härmed en föreskrift av inne- håll att den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten skall ha rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan av allmänna me- del efter vad som finnes skäligt (14 5 andra stycket).
Arbetsgruppen förordar vidare att den som är allvarligt hörsel- eller tal- skadad i samma mån som den som inte behärskar svenska språket bör kun- na räkna med att myndigheten tillkallar tolk, när sådan behövs för munt- ligt förhör eller meningsutbyte och finns tillgänglig. Paragrafen bör enligt gruppens mening kompletteras med en regel härom (14 % första stycket andra punkten).
Remissyttrandena. De av arbetsgruppen föreslagna bestämmelserna om tolk godtas i allmänhet av remissinstanserna. I en del remissyttranden ifråga- sätts emellertid om inte paragrafens huvudregel bör avfattas som en skyldighet och inte som ett bemyndigande att tillkalla tolk. Denna syn- punkt betonas särskilt starkt av arbetsgruppen för invandrarfrågor, som anser att den föreslagna regeln knappast stärker individens rättsskydd utan snarare konserverar den nuvarande och enligt arbetsgruppens mening otill- fredsställande ordningen. Arbetsgruppen kritiserar vidare bl. a. det i be- tänkandet gjorda uttalandet att en generell plikt för myndigheterna att med— dela sig med en icke svenskspråkig person på hans eget språk stöter på »avgörande praktiska och ekonomiska hinder». Enligt arbetsgruppens me- ning är dessa hinder inte av den omfattningen att de ensamma kan utgöra
bärande skäl mot en bestämmelse, som generellt ålägger myndigheterna att meddela sig med en icke svenskspråkig person på hans eget språk när det behövs. Arbetsgruppen hänvisar till att läget på tolk— och översättarområ- det avsevärt förbättrats under de senaste åren. Ett 20-tal lokala informa- tionscentraler med tolktjänst har inrättats ute i landet. Ofta svarar kom- munen för tolkkostnaderna. Arbetsgruppen har inlett en försöksverksam— het med tolkutbildning på de vanligaste invandrarspråken och vidare sam- manställt en översättarförteckning omfattande de 16 mest använda invand- rarspråken. Det avgörande argumentet mot den föreslagna utformningen av paragrafen är enligt arbetsgruppens mening emellertid av moralisk art. Om en myndighet anser att det inte är »skäligen påkallat att tolk anlitas» får den enskilde svara för översättnings- och tolkkostnaderna själv. Här- igenom diskrimineras han i förhållande till den svensktalande delen av be- folkningen. Med hänvisning till det ärende som redovisas i JO 1968 s. 279 säger sig JO vilja framhålla som sin bestämda mening att i åtskilliga ären- den, särskilt sådana som rör omhändertagande med tvång, det för den en- skildes rättssäkerhet är ett oavvisligt krav att tolk vid behov anlitas. Detta bör enligt hans mening också framgå av lagen. Uttalanden i samma riktning görs av länsstyrelsen i Jämtlands län och LO. Enligt LO:s mening är det av synnerlig vikt att myndighet alltid tillkallar tolk, om part begär att så- dan förordnas.
JO ifrågasätter också om inte paragrafen bör placeras bland de allmänna bestämmelserna och sålunda tillämpas även utanför de förvaltningsrätts- liga partsärendenas ram. JO påpekar att skrifter på utländskt språk kan komma in i snart sagt vilket ärende som helst och att även annan än part kan vara i behov av tolkhjälp, t.ex. en myndighet i ett remissärende. Kravet att anlitande av tolk skall vara skäligen påkallat är enligt J Ozs me- ning cn tillräcklig garanti för att en allmän regel om anlitande av tolk inte blir alltför betungande för det allmänna. Samma inställning har Svea hov- rätt och kammarrätten. Hovrätten påpekar också att tolkfrågan inte bör lösas isolerat för förvaltningsförfarandet. Enligt hovrättens mening är det önskvärt med en gemensam reglering av spörsmålet för nämnda förfaran- de och rättegång. Med hänsyn till att behovet av tolk växlar hos olika myn- digheter och det kan förmodas vara större i vissa grupper av ärenden än andra finner regeringsrättens ledamöter det kunna diskuteras, om den före- slagna paragrafen lämpligen bör tas in i en lag av förevarande karaktär. De förklarar sig dock inte vilja avstyrka att frågan regleras i detta samman— hang. Från de synpunkter som över huvud taget motiverar en sådan reg- lering kan det emellertid enligt deras mening ifrågasättas om den bör he- gränsas till att avse enbart ärenden som innefattar offentlig myndighets- utövning mot enskild. I den mån saken regleras, bör en bestämmelse härom hellre tas in bland de allmänna bestämmelserna.
CF U ifrågasätter däremot om inte paragrafens utformning bör vara mind—
re generell, så att de myndigheter som redan har löst problemet med exem- pelvis översättningar av handlingar även i fortsättningen kan tillämpa den lösning man kommit fram till, om denna visar sig ekonomiskt fördelaktig utan att partens intresse eftersätts. Nämnden säger sig i vart fall förutsätta att de anvisningar om översättning som nämnden redan har meddelat kom— mer att gälla även sedan förvaltningslagen trätt i kraft. I annat fall bör motsvarande bestämmelser —— i den mån dessa begränsar eller närmare be- stämmer pastorsämbetenas befogenheter enligt förevarande paragraf i för- valtningslagen — meddelas av Kungl. Maj:t.
I några yttranden berörs frågan om särskilda krav skall ställas på den som biträder som tolk. Sveriges advokatsamfund anser att den föreslagna lagtex- ten bör kompletteras med en regel om hinder för någon att biträda som tolk, då sådan omständighet föreligger att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad (jfr 8 kap. 19 å andra stycket besvärssakkunnigas lag- förslag). Länsdklagaren i Norrbottens län ifrågasätter om inte i paragrafen bör tas med en föreskrift om tolks kvalifikationer.
Kammarrätten menar att det kan göras gällande att en synskadad bör ha möjlighet att inge handling, skriven med blindskrift, och att myndighet bör ha rätt att anlita tolk för att tyda blindskriften. Att myndigheten skulle tillställa synskadade sina meddelanden med blindskrift kan enligt kammar- rättens mening dock knappast begäras.
Patent- och registreringsverket förklarar sig instämma i arbetsgruppens uppfattning att det är naturligt att part i patent- och varumärkesärenden själv står för översättningar och annan tolkhjälp som kan behövas. Verket framhåller att detta bör gälla även i mönster- och bolagsärenden. Särskilda bestämmelser häroni kan eventuellt införas i specialförfattningarna på dessa områden.
Departementschefen. Jag har i det föregående i flera sammanhang beto- nat att förvaltningslagen främst syftar till att stärka den enskildes rätts- skydd inom den offentliga förvaltningen. Därvid har jag utgått från att lagen i första hand skall reglera vissa från rättssäkerhetssynpunkt grund- läggande spörsmål som normalt kan uppkomma i praktiskt taget alla ären- den hos offentliga förvaltningsmyndigheter —— oavsett om den som myn- digheten har att göra med är svensk eller utländsk medborgare. Från denna utgångspunkt föreslås sålunda bl.a. regler om att sökande, klagande eller annan part skall ha rätt att ta del av det som tillförts ärendet (14 5), att myndigheten skall underrätta honom om utredningsmaterialet i ärendet och bereda honom tillfälle att yttra sig över det (1.5 5) och att myndighe- tens slutliga beslut i ärendet skall tillställas honom (18 å). Det ligger i sakens natur att dessa och andra regler i lagen bygger på förutsättningen att myn- digheternas kontakter med de enskilda äger rum på svenska språket och att de enskilda förstår vårt språk. Detta är f. 6. en grundläggande princip för såväl rättegång som förvaltningsförfarande här i landet.
Det är emellertid uppenbart att de nu föreslagna reglerna lika litet som deras motsvarigheter i nu gällande lagstiftning kan fungera helt tillfreds- ställande när den nyss angivna förutsättningen brister, dvs. när myndighet har att göra med någon som inte förstår svenska språket. Om myndig- heternas åtgärder inte kommer till uttryck på ett för sådana personer be- gripligt språk, är det självfallet bara av begränsat värde för dessa att i lag vara tillförsäkrade viss behandling från myndigheternas sida. Redan av denna anledning framstår det som angeläget att förvaltningslagen inne- håller en allmän regel om hur myndigheterna bör förfara, när de har att göra med någon som inte behärskar svenska språket. Det finns emellertid också andra orsaker till att en sådan bestämmelse bör tas med i förvalt- ningSIagen. Jag skall här beröra de viktigaste.
Under senare år har Sverige upplevt en mycket stark invandring. Vid in- gången av år 1970 var 365 000 utländska medborgare kyrkobokförda i Sve- rige. Detta utgjorde en ökning med 45 000 personer i förhållande till är 1969. Av de i början av år 1970 kyrkobokförda utlänningarna var de flesta finska medborgare (180000 personer). De största invandrargrupperna ut- gjordes i övrigt av danskar (31 000 personer), jugoslaver (28 000), norrmän (27 000), tyskar (21 000), greker (11 000) och italienare (8000). Av hela be- folkningen i Sverige var 4,6 % utlänningar.
Eftersom utlänning i huvudsak är likställd med svensk medborgare i fråga om bl. a. rätt till undervisning och utbildning, hälso- och sjukvård samt andra sociala förmåner, har han i väsentligen samma mån som svensk medborgare att träda i kontakt med olika förvaltningsmyndigheter för att komma i åtnjutande av sådana rättigheter. Härutöver har invand- rare självfallet ofta behov av att genom myndighet få upplysningar om gäl— lande bestämmelser på visst område, t. ex. i fråga om honom åvilande skatt— skyldighet. Behovet av sådan information kan antas vara avsevärt större för personer som inte behärskar svenska språket än för andra personer som vistas här i landet. Slutligen bör erinras om att myndighet på samma sätt som i fråga om svenska medborgare kan behöva ingripa mot utlänning i något avseende, t. ex. enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård. Det är i sådana fall givetvis av särskild vikt att myndigheten genom anli- tande av tolk ser till att den som åtgärden riktar sig mot får klart för sig vad saken gäller och vad myndighetens beslut innebär.
Någon allmän regel om hur förvaltningsmyndighet skall förfara, när den har att göra med någon som inte behärskar svenska språket, finns f. n. inte. Endast för en del speciella typer av ärenden, t. ex. vissa ärenden en- ligt utlänningslagen samt patentärenden, har frågan reglerats i författning. Några säkra uppgifter finns inte om myndigheternas praxis i de fall ut- tryckliga regler saknas. Det kan emellertid i detta sammanhang nämnas, att Svenska landstingsförbundet i cirkulärskrivelse den 6 juli 1970 till lands- tingens förvaltningsutskott rekommenderat landstingen att tillhandahålla
och bekosta behövlig tolkserviee inom hälso- och sjukvården. En motsva- rande skrivelse har den 2 oktober 1970 sänts ut av Svenska kommunför- bundet till kommunstyrelserna. I skrivelsen rekommenderas primärkom- munerna att ta på sig det ekonomiska ansvaret för sådan tolkhjälp som be- hövs för att invandrare skall få del av den kommunala servicen i olika av- seenden.
Det nu anförda torde vara tillräckligt för att påvisa behovet av att i för- valtningslagen ge en vägledande bestämmelse för myndigheterna i föreva- rande hänseende. Som arbetsgruppen framhållit kan det emellertid knap- past komma i fråga att utforma en sådan bestämmelse så, att myndighet generellt åläggs att meddela sig med en icke svensktalande person på hans eget språk. Jag vill erinra om att den år 1968 tillsatta invandrarutredning— en (direktiv se 1969 års riksdagsberättelse s. 401) bl.a. har till uppgift att undersöka behovet av särskilda samhälleliga åtgärder för att underlätta icke svensktalande invandrares kontakter med myndigheterna. Utredningen skall också undersöka de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för en nordisk språkkonvention av det innehåll sem har föreslagits i Nordiska rådets rekommendation nr 29/1966. Resultatet av invandrarutredningens överväganden bör enligt min mening inte föregripas genom ett ställnings- tagande i det nu aktuella sammanhanget.
Mot bakgrund av det nu sagda förordar jag i likhet med arbetsgruppen att man f. n. stannar vid att i förvaltningslagen ge ett bemyndigande för myndig- het att anlita tolk. Med en sådan bestämmelse behöver myndighet inte hysa någon tvekan om huruvida den har rätt att tillkalla tolk i mellanhavande med en icke svenskspråkig person. Bestämmelsen får enligt min mening ses som en rekommendation till myndigheterna att anlita tolk, när det be- hövs. Härigenom nås behövlig smidighet i fråga om regelns tillämpning. Jag föreslår därför, att i lagen tas in en regel om att myndighet vid behov får anlita tolk, när den har att göra med någon som inte behärskar svenska språket.
Den nu föreslagna tolkbestämmelsen avser inte bara muntliga mellan- havanden med icke svenskspråkig person utan också sådana fall då inlaga eller annan handling på ett främmande språk ges in till en myndighet eller denna skall meddela sig skriftligen med någon som inte förstår svenska. Med uttrycket »tolk» avses sålunda i bestämmelsen både den som tolkar muntligen från ett språk till ett annat och den som gör en skriftlig över- sättning av en handling. I samtliga fall måste självfallet bedömas om det föreligger något verkligt behov av muntlig eller skriftlig tolkning i ären- det. I ärenden som endast avser meddelande av ett muntligt besked till någon som begärt en upplysning torde det ofta vara möjligt för myndighe- ten att utan anlitande av särskild tolk ge det önskade beskedet. I samman- hanget kan påpekas att åtskilliga myndigheter låtit översätta vissa hos myn- digheterna vanligen förekommande blanketter till olika främmande språk.
Genom sådana åtgärder underlättas givetvis också myndigheternas möjlighe- ter att själva informera icke svensktalande personer om vad de har att iakt- ta i speciella hänseenden. Vad gäller översättning av handlingar som ges in på främmande språk måste uppenbarligen tas hänsyn till ärendets be- skaffenhet, omfattningen och karaktären av det material som lämnas in samt kostnaden för översättning sedd i förhållande till ärendets vikt för den som förebringar materialet. Någon slentrianmässig översättning av alla inkommande handlingar på ett främmande språk bör sålunda inte före- komma. Det bör å andra sidan understrykas att en inlaga inte får avvisas enbart av det skälet att den inte är avfattad på svenska.
Bestämmelsen om tolk bör som föreslagits av bl. a. regeringsrättens leda- möter ingå bland förvaltningslagens allmänna bestämmelser. Den bör vi- dare i enlighet med arbetsgruppens förslag gälla också det fallet att myn- dighet har att göra med någon som är allvarligt hörsel- eller talskadad. Någon särskild bestämmelse om rätt för synskadad att ge in handling, som är skriven med blindskrift, anser jag däremot inte höra meddelas i lagen. Detsamma gäller de av några remissinstanser föreslagna reglerna om hin- der för någon att tjänstgöra som tolk (jfr 50 å andra stycket i den nu före- slagna förvaltningsprocesslagen ) och om tolks kvalifikationer.
Något behov av att i lagen ta med särskilda regler om ersättning till tolk föreligger enligt min mening inte (jfr 14 å andra stycket arbetsgruppens lag- förslag). Det får anses ligga i sakens natur att den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten skall få skälig ersättning härför. Att ersätt- ningen till tolk skall utgå av statsmedel hos statlig myndighet och av kommunala medel hos kommunal myndighet behöver inte heller uttryck- ligen utsägas i lagen.
Som jag framhållit i den allmänna motiveringen får frågan om 9 % för- valtningslagen bör föranleda ändring i Rst bestämmelser om tolk vid dom- stol tas upp särskilt.
10 %
Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om förfarandet när myndighet genom remiss inhämtar yttrande från annat allmänt organ eller från en- skild. Den motsvarar 10 % arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Någon allmän reglering i lag av myndighets rätt att inhämta yttranden från andra myndigheter finns f.n. inte. För statsför- valtningens del bör emellertid erinras om den i 47 % regeringsformen upp- tagna regeln att myndigheter och tjänstemän skall »räcka varandra han- den» vid fullgörandet av sina uppgifter. Den sålunda grundlagsfästa prin- cipen om myndigheters skyldighet att lämna varandra ömsesidigt bistånd har också kommit till uttryck i 4 5 första stycket allmänna verksstadgan. Enligt denna före-skrift skall statsmyndighet på begäran gå andra myndig-
heter till handa med de upplysningar och det biträde som den kan lämna. Av andra myndigheter äger den i sin tur få de upplysningar och det biträde som behövs för dess verksamhet och som kan lämnas av myndigheterna. I specialförfattningarna förekommer vidare åtskilliga bestämmelser som reglerar viss myndighets befogenhet eller skyldighet att före ärendes av- görande inhämta yttrande från annat allmänt organ eller från enskild. Här kan exempelvis erinras om bestämmelserna i 36 % 3 mom. länsstyrelse- instruktionen (föredragandes rätt att genom remiss fordra in förklaringar, upplysningar eller yttranden, som behövs för beredande av ärende). 8 5 förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik (länssty- relses skyldighet att i ärende om tillstånd till linjetrafik inhämta yttranden från polismyndighet, berörda trafikföretag och sammanslutningar av ut- övare av yrkesmässig automobiltrafik samt från vederbörande Vägförvalt- ning, kommuner och andra som ärendet kan angå), 16 å andra stycket la- gen (1956: 2) om socialhjälp (socialnämnds skyldighet att i ärende om so- cialhjälp vid behov inhämta uppgifter från myndigheter och andra, som kan lämna upplysning i ärendet) och 9 % första stycket barnavårdslagen (barna- vårdsnämnds rätt att fordra in yttranden och upplysningar från kommu- nens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar och befattnings- havare). I en del specialförfattningar har förvaltningsmyndighet också getts befogenhet att inhämta yttrande av sakkunnig, se t. ex. 15 & taxeringsför- ordningen och 16 % barnavårdslagen.
I 1931 års s.k. remisscirkulär anbefalls statens förvaltande myndigheter att, innan beslut fattas om inhämtande genom remiss av yttrande från myndighet eller annan, noga pröva beho-vet av åtgärden. Enligt cirkuläret bör särskilt iakttas att yttrande inte fordras in i vidare omfattning eller från andra än som är nödvändigt för ärendets utredning, att i remissbeslutet vid behov anges i vilket avseende svar önskas och om yttrandet skall avges efter hörande av annan samt att, om i samma ärende remiss skall ske till flera. yttrande om möjligt inhämtas från alla samtidigt.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen framhåller att remissförfarandet i för- valtningsärenden inte är något som rör uteslutande den remitterande myn- digheten och de organ vilka anlitas som remissinstanser. Omfattningen av remissförfarandet, utformningen av remissema och remissmyndighetemas handläggning av remissärendena är av mycket stor betydelse för de enskil— da parterna i förvaltningsförfarandet. Dessas rättsliga intressen berörs i hög grad av fullständigheten i den utredning som beslutsmyndighetema efter- strävar och av den tidsutdräkt som remissbehandlingen regelmässigt drar med sig. Från den enskilda partens synpunkt är det visserligen angeläget att behövliga kontakter tas med andra myndigheter men också att remiss- behandlingen inte blir Onödigt vidlyftig och tidskrävande. Enligt arbets- gruppens mening bör därför i förvaltningslagen ingå vissa föreskrifter om remissbehandlingen av förvaltningsärenden. Dessa föreskrifter bör träda i
stället för huvudreglerna i 1931 års remisscirkulär. Liksom remisscirku- läret bör bestämmelserna äga allmän räckvidd. Arbetsgruppen föreslår där- för, att de inordnas bland lagens allmänna bestämmelser.
Enligt arbetsgruppens mening bör som huvudregel gälla att myndighet skall inhämta upplysning eller yttrande genom remiss till statlig eller kom- munal myndighet eller annan, när det är särskilt föreskrivet eller eljest nödvändigt (10 % första stycket första punkten arbetsgruppens lagförslag). Syftet med regeln bör vara att inskärpa vikten av att remiss inte beslutas annat än när sådan är nödvändig. Arbetsgruppen erinrar om att JK och JO i sina yttranden över besvärssakkunnigas betänkande bl. a. understru- kit att en orsak till dröjsmål med förvaltningsärendens avgörande ofta är att behovet av remisser inte prövas med- tillbörlig noggrannhet utan att re- mittering av inkomna ärenden sker helt schablonmässigt. Trots bestäm- melserna i 1931 års remisscirkulär förekommer missförhållanden på detta område. Enligt arbetsgruppens mening bör i varje ärende noggrant prövas, om ärendet behöver remitteras ut eller inte. Slentrianmässig remittering bör inte få förekomma. Är det i det enskilda fallet inte nödvändigt att upp- lysningar eller yttrande inhämtas från annat håll, bör remiss inte få ske. Arbetsgruppen framhåller vidare att bestämmelsen inte är avsedd att utvid- ga myndighets nuvarande skyldighet att besvara remisser. I den mån myn- dighet inte skulle ha någon författningsenlig skyldighet att svara på en remiss, kan man enligt arbetsgruppens åsikt ändå räkna med att myndig- heten kommer att lämna erforderlig medverkan. Det tillkommer emellertid den myndighet som mottar en remiss att pröva, om den begärda prestatio- nen faller inom dess kompetensområde eller ej. Det ligger också i remiss- myndighetens hand att avgöra, om andra viktigare göromål hindrar myn- digheten att göra utredningen och yttrandet så omfattande som i och för sig skulle vara önskvärt. Inte heller beträffande andra offentligrättsliga subjekt än myndigheter eller beträffande privaträttsliga subjekt bör för- valtningslagen enligt arbetsgruppens mening reglera frågan om skyldig- heten att besvara erhållna remisser.
Arbetsgruppens lagförslag upptar även vissa föreskrifter om hur remiss bör gå till. Eftersom det är viktigt att remissförfarandet ordnas på ett så- dant sätt att ärendena ligger ute på remiss så kort tid som möjligt, bör hu- vudregeln enligt arbetsgruppens mening vara att, om flera behöver höras i ett ärende, remiss till dem skall ske samtidigt. En sådan s.k. solfjäderre- miss kan dock inte alltid användas. I vissa fall är det från utrednings- och samordningssynpunkter nödvändigt att en myndighet avger yttrande först efter det att den har tagit del av upplysningar och synpunkter som en an- nan myndighet förebringat. I sådana fall måste remissinstanserna höras en efter annan (s. k. kedjeremiss). Arbetsgruppen erinrar också om att en re- missbehandling inte alltid behöver ske i de traditionella formerna. Det kan i en del fall vara rationellt att, eventuellt efter utremittering till ett flertal
instanser av handlingarna eller en sammanfattande promemoria i ett ären- de, den remitterande myndigheten håller ett sammanträde med remissin- stanserna, vid vilket remissorganen efter överläggning framför sina synpunk- ter till den remitterande myndigheten. Mot bakgrund av det anförda föreslår arbetsgruppen att i förvaltningslagen föreskrivs att, när flera behöver hö— ras, remiss till dem görs samtidigt, om de inte av särskild anledning bör höras en efter annan (10 % första stycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag).
Arbetsgruppen framhåller vidare att det torde vara lämpligt att den re- mitterande myndigheten, så snart detta kan vara till hjälp för remissinstan- sen, anger i vilka avseenden yttrande eller upplysning önskas. Härigenom kan remissinstansen besparas onödigt arbete. Likaså bör den remitterande myndigheten i allmänhet ange den tid inom vilken svar önskas. En sådan specificering av remisserna behöver dock inte nödvändigtvis göras i det individuella remissärendet. Hinder bör inte möta att en myndighet gene- rellt meddelar en annan myndighet, att vid framtida remisser i angivna typer av ärenden yttrande och upplysning önskas i vissa uppräknade av- seenden och inom viss angiven tid, om annat inte anges i det enskilda fal- let. Att ställa upp krav på att remisser undantagslöst skall vara specifice— rade synes arbetsgruppen vara att gå för långt. I många fall är det själv- klart i vilka avseenden yttrande önskas och då bör uppgift härom inte be- höva lämnas av den remitterande myndigheten. Även uppgift om den tid inom vilken remissen bör besvaras kan ibland på grund av ärendets beskaf- fenhet framstå som obehövlig. Är avsikten att remissmyndigheten skall av- ge yttrande efter att ha hört underlydande myndighet eller annan, bör det ankomma på den remitterande myndigheten att ange vem eller vilka som skall höras. Även i detta hänseende bör det självfallet vara tillåtet att med- dela remissinstanserna generella anvisningar. Arbetsgruppen förordar i en- lighet med det anförda att i lagen föreskrivs att, om det inte är obehövligt, i remissen anges i vilka avseenden och inom vilken tid svar önskas samt om remissinstansen bör höra annan (10 å andra stycket arbetsgruppens lagför- slag). Arbetsgruppen understryker angelägenheten av att såväl beslutsmyn- digheter som remissmyndigheter gör allt vad de kan för att minska hand- läggningstiden av förvaltningsärenden. Kan det av särskild anledning antas, att ett ärendes avgörande kommer att dra ut på tiden, bör beslutsmyndig- heten enligt arbetsgruppens mening underrätta parten därom och om orsa- ken till dröjsmålet. Gruppen anser det dock onödigt att nämna detta i själva lagtexten.
Remissyttrandena. Praktiskt taget alla remissinstanser godtar att remiss- förfarandets huvuddrag regleras i förvaltningslagen . Regeringsrättens leda- möter anser att det visserligen kan ifrågasättas, om bestämmelserna i allo är av sådant slag att de lämpligen bör tas in i lag, i synnerhet när lagen är avsedd att tillämpas på ett vidsträckt område och av myndigheter med sins-
emellan skiftande arbetsuppgifter. Med hänsyn till att även de mer detalj- betonade och instruktionsmässiga bestämmelserna i paragrafen kan upp- fattas som ett led i strävandena att i görlig mån söka åstadkomma en snab- bare handläggning av förvaltningsärendena, vill regeringsrättens ledamöter dock inte motsätta sig att bestämmelserna tas upp i lagen. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner däremot föreskrifterna vara onödiga.
Från några håll hävdas att remissrätten beskurits för mycket i förslaget. Kammarkollegiet ifrågasätter om inte uttrycket »när det är särskilt föreskri- vet eller eljest nödvändigt» i 10 å första stycket innebär en onödigt sträng begränsning. För stävjandet av okynnesremisser bör det enligt kollegiets mening räcka med en föreskrift att remiss sker »når det är särskilt före- skrivet eller eljest finnes behövligt». Liknande synpunkter anförs bl.a. av patent- och registreringsverket, som föreslår att orden »eller eljest nödvän- digt» ersätts av uttrycket »eller eljest är av betydelse för ärendets avgö- rande».
Sveriges advokatsamfund yrkar att lagtexten kompletteras med en be- stämmelse om att ett ärende skall remitteras till »myndighet eller annan», när part med fog framställt yrkande därom. Ett liknande påpekande görs av Sveriges lantbruksförbund.
Riksförsäkringsverket erinrar om att bestämmelserna i 18 kap. 5 5 lagen om allmän försäkring i viss utsträckning begränsar försäkringskassas skyl- dighet att gå statlig eller kommunal myndighet till handa med yttranden och upplysningar.
Svenska kommunförbundet fäster uppmärksamheten på de nya riktlinjer som avses skola tillämpas i fråga om statliga myndigheters uttagande av ersättning för tjänster. Förbundet säger sig ha erfarit, att statlig myndighet av samarbetsnämnden i ett kommunblock fordrat ersättning för bestyr med ett remissyttrande som samarbetsnämnden begärt. Om en sådan ordning allmänt skall gälla när ett kommunalt organ vänder sig till statlig myndig- het för att få upplysning eller yttrande, finns det enligt förbundets åsikt risk för att det samråd mellan stat och kommun, som nu inom många om- råden äger rum på kommunalt initiativ utan att vara lagstadgat, kommer att minska, vilket kan vara ofördelaktigt från samhälleliga synpunkter. SACO erinrar om att i instruktioner och taxebestämmelser kan finnas före- skrifter som begränsar myndighets möjligheter att utan kostnad utföra ut- redningar av olika slag. För de lokala enheterna inom fastighetsbildnings- myndigheterna finns sålunda bestämmelser som innebär att enheterna mås- te avgiftsbelägga utredningar med anledning av remiss från annan myn- dighet, om samma utredning är avgiftsbelagd för enskild sakägare. SACO förklarar sig förutsätta att om bestämmelserna om remiss avses medföra ändringar i angivna och liknande fall följdändringar bör göras i berörda in- struktioner och taxebestämmelser. Sveriges advokatsamfund föreslår att lag- rummet kompletteras med en regel om rätt för den som inte är att hänföra
till kategorierna statlig eller kommunal myndighet att av allmänna medel få arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan (jfr 8 kap. 13 & tredje stycket besvärssakkunnigas lagförslag).
Förslaget att s.k. solfjäderremiss regelmässigt bör tillämpas lämnas i allmänhet utan erinran i yttrandena. Länsstyrelsen i Blekinge län säger sig dock vara mindre tilltalad av den föreslagna rekommendationen av solfjä- derremiss som allmän regel. Sådana remisser orsakar enligt länsstyrelsens mening ibland dubbelarbete hos olika remissinstanser och därmed ökad total handläggningstid. Länsstyrelsen anser att allmänt bruk av solfjäder- remisser snarast medför fara för fördröjd handläggning. Det i betänkandet berörda systemet med ett av remissmyndigheten hållet sammanträde, vid vilket remissinstanserna lägger fram sina synpunkter, anses av länsstyrel- sen i Kristianstads Iän ha vissa fördelar. Åsiktsutbyten kan på detta sätt till- föra ärendet nya synpunkter, som enligt den vanliga remissordningen kan- ske förbises. Systemet lider emellertid enligt länsstyrelsens mening av den svagheten att det för remissmyndigheterna kan ställa sig svårt, för att inte säga omöjligt, att på stående fot ta definitiv ställning vid ett sammanträde om ett komplicerat ärende. I mindre invecklade ärenden kan formen över- läggning—beslut däremot säkerligen praktiseras. Detta slag av ärenden tar å andra sidan regelmässigt väsentligt kortare tid att bereda och handlägga i vanlig ordning än de mer intrikata. Sveriges advokatsamfund påpekar att en påtaglig olägenhet med nuvarande remissystem är att myndigheten ger ifrån sig sitt enda exemplar av handlingarna i ärendet med risk för att hand- lingarna kommer bort och med påföljd att det ibland under lång tid blir omöjligt att hos myndigheten inhämta kunskap om ärendet. Med nuvarande snabba och billiga kopieringsförfarande bör man enligt samfundets mening kunna föreskriva att handläggande myndighet alltid skall ha kvar original- handlingarna och vid remiss endast expediera kopior.
Vad som föreslås angående specificering av remisser föranleder i allmän- het inga närmare kommentarer i yttrandena. Länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig emellertid tveksam till tidsangivelser i remisser och framhåller att dessa inte sällan vållar extra arbete genom påminnelser och undersök- ningar och därför bör reserveras för ärenden där särskilt behov av svar in- om bestämd tid föreligger. Remissinstansen måste alltid i sista hand, på eget tjänsteansvar, prioritera sina arbetsuppgifter. För den remitterande myn- digheten kan det också vara svårt att i remissen ange en rätt avvägd remiss- tid. Bestämmelsen i 10 å andra stycket bör därför enligt länsstyrelsens me- ning få en pOSitiv formulering: »Om det är behövligt, anges etc.» JO ifråga- sätter om inte vikten av att remissema bevakas såväl av remitterande myn- dighet som remissmyndighet bör få uttryck även i lagtexten. Patent- och re- gistreringsverket påpekar att det ofta går en inte alltför obetydlig tid innan svar på en remiss kommer beslutsmyndigheten till handa. Om remiss regel- mässigt sker i viss typ av ärenden är part oftast medveten härom, men i
andra-fall kan det vara påkallat att myndigheten meddelar parten att re- miss skett. En erinran om önskvärdheten av sådan orientering för parten bör enligt patentverkets mening tas in i 10 5, eftersom det annars kan befaras att många myndigheter underlåter att skicka något meddelande. Rikspolis- styrelsen anser att remissinstans bör ha möjlighet att höra annan, även om detta inte anbefalls i remissen. Eftersom den föreslagna lydelsen av 10 å andra stycket kan tolkas i motsatt riktning, förordar styrelsen en justering av lagtexten eller i vart fall ett klargörande motivuttalande i enlighet med styrelsens ståndpunkt.
Dcpartementsehefen. I förvaltningsförfarandet ankommer det normalt på den beslutande myndigheten att sörja för den utredning som behövs i ett ärende. Ett viktigt led i förfarandet är därför att inhämta yttranden från andra myndigheter eller allmänna organ eller från enskilda sammanslut- ningar eller personer. Den åtgärd varigenom myndighet begär sådant yttrande brukar kallas remiss. En begäran av sådant slag kan ha olika syften. Ofta önskar den beslutande myndigheten på detta sätt få upplysningar om fak- tiska förhållanden som är av betydelse för ett ärendes avgörande. Vidare kan myndigheten ha behov av att tillgodogöra sig den speciella sakkunskap eller person- eller ortskännedom som t. ex. annan myndighet besitter. En ytterligare orsak till remiss kan vara att myndighet vill kontrollera de upp- gifter som har lämnats av enskild part i ett ärende. Genom remiss till andra allmän-na organ kan en myndighet också åstadkomma samordning mellan olika myndigheters åtgärder. Det råder sålunda ingen tvekan om att re- missförfarandet har en central plats vid utredningen av förvaltningsären- den.
Som betonas av arbetsgruppen är det även från rättssäkerhetssynpunkt av största vikt att remissförfarandet fungerar ändamålsenligt och att hand- läggningen inte fördröjs genom onödiga remisser. För parter och andra som berörs av ett ärende är det visserligen angeläget att detta blir fullstän- digt utrett. De har emellertid också ett befogat anspråk på att handlägg- ningen av ärendet avslutas inom rimlig tid. Jag anser därför i likhet med arbetsgruppen och så gott som alla remissinstanser att i förvaltningslagen bör tas in vissa föreskrifter om förfarandet när myndighet genom remiss inhämtar yttrande från annat allmänt organ eller från enskild. Föreskrifter- na bör ges generell räckvidd och ingå bland lagens allmänna bestämmelser.
Också i fråga om utformningen av bestämmelserna om remiss kan jag i huvudsak ansluta mig till arbetsgruppens förslag. Endast i ett avseende bör enligt min mening göras en saklig ändring i förhållande till vad arbetsgrup- pen föreslagit. Paragrafens huvudregel har i gruppens lagförslag getts for- men av ett åläggande för myndighet att genom remiss inhämta upplysning eller yttrande, när det är särskilt föreskrivet eller eljest nödvändigt. Efter- som gruppen syftat till att inskärpa vikten av att remiss inte sker i onödan, synes det emellertid mindre lämpligt att utforma den så, att den kan tolkas
som ett allmänt ställningstagande till frågan vilken befogenhet eller skyldig- het myndighet har i förevarande avseende. Redan av den inledningsvis nämnda principen om förvaltningsmyndighets skyldighet att sörja för en tillfredsställande utredning av sina ärenden följer att myndighet har att sö- ka införskaffa behövliga upplysningar och yttranden från andra allmänna organ eller från enskilda. 1 åtskilliga specialförfattningar har på särskilda områden preciserats hur långt myndighets befogenhet eller skyldighet sträc- ker sig härvidlag. Att statliga myndigheter är skyldiga att lämna varandra ömsesidigt bistånd framgår vidare av 47 % regeringsformen och 4 5 första stycket allmänna verksstadgan. För andra offentliga organ och för enskilda föreligger ingen skyldighet att b-esvara en remiss annat än i den mån detta är uttryckligen föreskrivet i särskild författning. Någon ändring i den så- lunda rådande ordningen syne-s inte böra göras i detta sammanhang och torde inte heller vara avsedd med den av arbetsgruppen föreslagna bestäm- melsen. För att undvika en felaktig tolkning av denna bör den enligt min mening inte utformas vare sig som ett åläggande för myndighet att remitte- ra ett ärende till annan, när det är nödvändigt, eller som ett bemyndigande att göra detta. Huruvida en sådan skyldighet eller befogenhet föreligger i det enskilda fallet får avgöras enligt de allmänna regler som gäller i dessa avseenden. Däremot bör genom förvaltningslagen inskärpas att myndighet, innan den genom remiss inhämtar yttrande från annat allmänt organ eller från enskild, noga prövar behovet av åtgärden. En bestämmelse med sådant innehåll torde vara till fyllest för att klargöra att Slentrianmässig remitte- ring av ärenden inte får förekomma. Därmed träffar man det från rätts- skyddssynpunkt väsentliga, nämligen att ärendenas avgörande inte skall få uppskjutas av onödiga remisser. Jag förordar därför att bestämmelsen ut- formas i överensstämmelse härmed. I övrigt bör de av arbetsgruppen före- slagna bestämmelserna bara undergå vissa jämkningar i formellt hänse- ende.
Med den ståndpunkt som jag nu har intagit till paragrafens utformning saknas anledning att gå in på den av vissa remissinstanser berörda frågan om rätt för myndighet eller annan, till vilken remiss har skett, att få ersätt- ning för sina kostnader i samband med avgivande av remissyttrande. Som har påpekats av JO kan självfallet ifrågasättas om inte i lagtexten bör ingå även en regel som inskärper vikten av att en remiss bevakas av såväl remit- terande myndighet som remissmyndighet. Jag anser det dock vara tillräck- ligt att i paragrafen ange att beslutsmyndigheten vid behov skall sätta ut den tid inom vilken svar önskas. Det ligger i sakens natur att om svar inte kommer in inom förelagd tid den remitterande myndigheten har att genom påminnelser söka påskynda handläggningen. Att part bör underrättas om att ärendes avgörande med hänsyn till företagen remiss kan komma att dra ut på tiden, får som arbetsgruppen påpekat anses höra till myndighets all- männa serviceplikt. Det kräver därför knappast något omnämnande i lag-
texten. Med anledning av vad rikspolisstyrelsen har påpekat vill jag tillägga, att det givetvis står remissinstans fritt att höra annan, även om detta inte uttryckligen angetts i remissen. En förutsättning härför bör dock vara, att sådan underremiss kan ske inom den tid som har satts ut i huvudremissen.
115
Paragrafen innehåller en allmän regel om vem som har rätt att anföra besvär över myndighets beslut. Den motsvarar 20 & arbetsgruppens lag- förslag.
Nuvarande ordning. Några allmänna författningsregler om när en för- valtningsmyndighets beslut får överklagas genom besvär hos högre instans och om vem som i så fall har rätt att anföra besvär finns f.n. inte. Frågan om myndighets beslut är överklagbart regleras vanligen genom besvärsregler i de specialförfattningar som innehåller de materiella föreskrifterna på olika förvaltningsområden. Härutöver finns för statsförvaltningens del vissa sub- sidiära besvärsregler, t. ex. föreskriften i 18 5 första stycket allmänna verks- stadgan att talan mot myndighets beslut förs hos Kungl. Maj:t genom besvär. om annat inte är föreskrivet. Även om uttryckliga besvärsregler saknas, anses gälla en allmän rätt att genom besvär få statlig myndighets beslut om- prövat i högre instans och i sista hand av Kungl. Maj:t. Det nu sagda gäller dock inte om specialförfattning innehåller förbud mot överklagande av visst beslut.
Rätten att föra talan mot myndighets beslut genom besvär har i praxis underkastats vissa allmänna begränsningar. I regel anses det inte tillåtet att anföra besvär mot beslut, som rör myndighets interna förhållanden, eller mot beslut, som saknar rättslig verkan, t. ex. oförbindande uttalanden, allmänna anvisningar eller remissyttranden. Besvärsrätt anses vidare tillkomma bara den som i något avseende närmare berörs av ett beslut. Någon allmän klago- rätt för var och en som är missnöjd med ett avgörande finns sålunda inte. I detta sammanhang bortses från den i kommunallagarna medgivna klago- rätten för kommunmedlem, eftersom kommunalbesvär över kommunala beslut inte påverkas av det föreliggande lagförslaget. '
Kretsen av personer som har rätt att anföra besvär över myndighets beslut anges i åtskilliga specialförfattningar med den allmänna formuleringen att besvärsrätt tillkommer »den beslutet rör», se t. ex. 80 5 första stycket barnavårdslagen. Även andra uttryck av liknande slag förekommer, se t. ex. 45 % tredje stycket folkbokföringsförordningen (»den vars kyrkobok- föring beröres»). Vare sig de besvärsberättigades krets har angetts genom en allmän författningsbestämmelse av nu åsyftat slag eller lämnats helt oreg- lerad i en specialförfattning, anses som huvudprincip gälla att besvärsrätt tillkommer den som beslutet rör. För att besvär av någon skall tas upp till saklig prövning av högre instans krävs sålunda att det överklagade beslutet
har sådana verkningar mot honom, att det framstår som rimligt att beslutet omprövas. Vilka verkningar som skall tillerkännas denna betydelse beror i sin tur på karaktären av det intresse klaganden har i saken. Allmänt sett brukar som förutsättning för besvärsrätt krävas att beslutet antingen på- verkar vederbörandes rättsliga ställning eller berör ett intresse, som på något sätt erkänts av rättsordningen. Den närmare avgränsningen av de besvärsberättigades krets har — frånsett de fall då specialförfattning inne— håller en precisering av denna — överlämnats ät rättstillämpningen. I fråga om rättspraxis på detta område torde här få hänvisas till SOU 1964: 27 s. 516 och 1968: 27 s. 232.
För att någon skall få besvära sig över myndighets beslut krävs också att beslutet går honom emot. I somliga författningar anges detta uttryckligen som villkor för rätten att klaga, se t. ex. 24 5 första stycket patentlagen. En förutsättning för besvärsrätt är med andra ord att den ändring som yrkas är till klagandens fördel.
Besvärsrätt kan tillkomma inte bara enskild fysisk eller juridisk person utan också offentlig myndighet som företrädare för allmänna intressen. Statlig myndighet anses dock i regel inte _vara behörig att föra talan mot ett beslut, om inte klagorätt tillagts myndigheten genom uttrycklig författnings— föreskrift. Kommunstyrelse och kommunalt organ för specialreglerad för— valtning har — utöver den besvärsrätt som kan ha getts åt sådan myndighet i särskilda författningar — i praxis tillerkänts rätt att föra talan mot beslut av statlig myndighet eller annan kommunal myndighet, när beslutet anses förfördela sådant allmänt intresse som det kommunala organet är satt att bevaka, se t. ex. RÅ 1956 ref. 18 och 1961 ref. 7. Kommunal myndighet som tillhör den specialreglerade förvaltningen anses vidare ha besvärsrätt, när ett av myndigheten meddelat, förpliktande beslut eller avslagsbeslut ändrats eller upphävts eller fastställelse därav vägrats av statlig myndighet, se t. ex. RÅ 1958 K 325 (byggnadsnämnds avslagsbeslut i ärende om byggnadslov upphävt). Har den kommunala myndighetens beslut däremot gått i gynnande riktning och upphävs det, anses myndigheten inte ha besvärsrätt, se t. ex. RÅ 1962 K 1674.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen föreslår att i förvaltningslagen skall tas in grundläggande föreskrifter om när myndighets beslut kan överklagas och av vem besvär får anföras (19 och 20 %% arbetsgruppens lagförslag). Före- skrifterna bör enligt arbetsgruppens mening ingå bland lagens särskilda bestämmelser för vissa partsärenden (dvs. ärenden om myndighetsutövning mot enskild). Eftersom dessa bestämmelser enligt 13 & arbetsgruppens lag- förslag inte skall tillämpas i kommunala självstyrelseärenden, behöver något undantag inte göras i 19 eller 20 & beträffande kommunalbesvär. Arbetsgruppen påpekar att överklagande av länsstyrelses utslag i kommu- nalbesvärsmål är reglerat i kommunallagarna och att dessas regler om rätts- medlet skall äga företräde framför förvaltningslagens.
I 19 & arbetsgruppens lagförslag upptas regler om när beslut av statlig eller kommunal myndighet kan överklagas. Enligt paragrafens första stycke skall slutligt beslut av statlig myndighet få överklagas genom besvär hos överordnad myndighet. Regeln avser såväl avgöranden i sak som avgöranden av annat slag, t. ex. beslut om återförvisning. Även underställningspliktigt beslut omfattas av regeln. Dess räckvidd begränsas dock till beslut i sådana ärenden där lagens särskilda bestämmelser är tillämpliga. dvs. främst till beslut med rättslig verkan (13 å i arbetsgruppens lagförslag). Arbetsgruppen anser att en regel om slutligt besluts överklagbarhet väl försvarar sin plats i lagen för att kodifiera den sedvanerättsliga regel med samma innehåll som nu anses gälla.
I fråga om tillämpningsområdet för en överklagbarhetsregel anser arbets- gruppen att det visserligen från specialförfattningarna kan hämtas många exempel på besvär som rättsmedel mot beslut i andra ärenden än dem som arbetsgruppen kallar förvaltningsrättsliga partsärenden och i andra dylika ärenden än dem som omfattas av de särskilda bestämmelserna i förvalt- ningslagen. Det kan dessutom inte helt uteslutas att besvär på sedvanerättslig grund kan anföras i ett eller annat ärende, som inte faller inom förvaltnings- lagens definition av förvaltningsrättsligt partsärende. I och för sig skulle det vara tänkbart att utforma överklagbarhetsregeln i förvaltningslagen så, att den liksom t.ex. jävsreglema kunde göras generellt tillämplig. Regeln skulle emellertid i så fall bli förhållandevis invecklad. Det praktiska värdet skulle bli mycket begränsat eftersom besvär har sitt huvudsakliga existens- berättigande i förvaltningsrättsliga partsärenden. I andra ärenden bör detta rättsmedel enligt arbetsgruppens mening inte stå till förfogande i vidare mån än det verkligen behövs i stället för formlös klagan. Den frågan bör avgöras område för område genom föreskrifter i specialförfattningarna. Övriga rättelsebehov bör tillgodoses genom olika typer av formlös klagan hos be- slutsmyndigheten eller denna överordnad myndighet. Genom att huvudregeln om instansordningen vid besvär anges i förvaltningslagen vinner man enligt arbetsgruppens åsikt också att det på områden, där den normala instansord- ningen skall iakttas, inte kommer att behövas nägra besvärsregler i special- författningarna.
I 19 å andra stycket arbetsgruppens lagförslag ges regler om när statlig myndighets beslut under förfarandet får överklagas. Möjlighet att anföra besvär mot sådant beslut skall enligt förslaget finnas, om myndigheten där- igenom avvisat ombud eller biträde (punkt 1), förordnat rörande saken i avbidan på slutligt beslut (punkt 2), förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse till sammanträde och underlåtenhet att efterkomma föreläggandet kan ådraga denne särskild påföljd (punkt 3), beslutat om uttagande av förelagt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att efter- komma föreläggande (punkt 4), förordnat om undersökning eller omhänder- tagande av person eller egendom eller om annan undersöknings- eller säk-
ringsåtgärd (punkt 5) eller förordnat om ersättning för någons medverkan vid utredningen. ' " "
Enligt 19 % tredje stycket arbetsgruppens lagförslag skall föreskrifterna om överklagande av statlig myndighets beslut äga motsvarande tillämpning, när kommunal myndighets beslut får överklagas genom besvär (förvalt- ningsbesvär). Bestämmelsen anses av arbetsgruppen främst få praktisk betydelse för beslut under förfarandet.
Arbetsgruppen föreslår vidare att i lagen skall ingå en allmän regel om vem som har rätt att anföra besvär mot beslut som kan överklagas (20 % första punkten). Regeln bör enligt arbetsgruppen ha det innehållet, att be- svärsrätt tillkommer part och annan som beslutet angår, om detta går honom emot. Beträffande innebörden av_ begreppet part hänvisar arbets- gruppen till sina överväganden i fråga om den i 4 5 intagna definitionen av partsbegreppet (se redogörelsen under 14 å i det nu framlagda lagför- slaget). Enligt gruppens mening hade det varit tilltalande om kretsen av besvärsberättigade kunnat anges mer konkret. De saklegitimerande intres- sena i förvaltningsårenden är emellertid mångskiftande och under ständig förändring. Arbetsgruppen anser därför att man måste falla tillbaka på den vedertagna, men tämligen intetsägande beskrivningen »den som beslutet angar».
I likhet med besvärssakkunniga föreslår arbetsgruppen vidare att i anslut- ning till den allmänna regeln om besvärsrätt meddelas en särskild bestäm- melse som klargör att kommunal myndighet har klagorätt, om dess beslut ändrats eller upphävts av statlig myndighet (20 å andra punkten).
Med anledning av vissa uttalanden i remissyttrandena över besvärssakkun- nigas förslag framhåller arbetsgruppen att den vittsyftande frågan om vid- gad tillämpning av tvåpartsförhållande i förvaltningsärenden genom infö- rande av särskilda ställföreträdare för det allmänna uppenbarligen inte kan lösas inom ramen för förevarande lagstiftning. I stället får man gå fram områdesvis och, såsom senast skett inom uppbördsförvaltningen,- inrätta allmänna ombud.
Remissyttrandena. Remissinstanserna intar genomgående en positiv håll- ning till förslaget att förvaltningslagen skall innehålla grundläggande före- skrifter om när myndighets beslut kan överklagas. De erinringar som fram- ställs mot de föreslagna reglerna om besluts överklagbarhet (19 5) går huvudsakligen ut på att dessa skall förtydligas eller kompletteras i olika hänseenden. Av de kritiska påpekanden som görs i remissyttrandena kan här nämnas följande.
Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund kritiserar arbetsgruppens uttalande att uttrycklig föreskrift i specialförfattning skall krävas för att beslut skall kunna överklagas i andra fall än som avses i 19 5. Enligt fakul—
tetens mening innebär detta en risk för en inte åsyftad inskränkning av besluts överklagbarhet. Fakulteten anser att frågan om överklagbarheten av beslut, som faller utanför 19 &, försiktigtvis bör hållas öppen. Kammar- kollegiet och lånsstgrelsen i Gävleborgs län ställer sig kritiska till tanken att besvär skall kunna anföras över underställningspliktiga beslut. Länsstyrel- sen förordar att ett uttryckligt förbud häremot tas in i förvaltningslagen . Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om inte lagen bör innehålla en be- stämmelse om att besvär inte får anföras över myndighets beslut i ärende som rör avtalsbar sak.
Svea hovrätt säger sig förutsätta att det i 19 5 första stycket använda uttrycket överordnad myndighet avser den överordnade myndighet som kom- mer närmast i instansordningen. JK anser att tvekan om rätt besvärsmyn- dighet kan uppstå för den rättssökande allmänheten och kanske också för myndigheten i sådana fall när besvär över myndighets beslut går till olika överordnade myndigheter beroende på ärendets art eller när oklarhet eljest föreligger. JK förordar att man behåller de särskilda besvärsföreskrifterna i specialförfattningarna om minsta tvekan föreligger om vilken myndighet som är rätt besvärsinstans. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att ett tillägg om de besvärsvägar till annan än överordnad myndighet som står till buds i speciallagstiftning bör göras till första stycket för undvikande av missförstånd.
De av arbetsgruppen föreslagna reglerna om besvärsrätt (20 %) godtas utan erinringar av det stora flertalet remissinstanser. Några instanser ger dock uttryck åt en kritisk inställning till bestämmelserna. F örsäkringsdom- stolen anser att regeln i 20 % första punkten bör utgå, eftersom en generellt tillämplig bestämning av de besvärsberättigades krets inte torde kunna ut- formas. JK finner det i och för sig vara önskvärt att förvaltningslagen inne- håller en bestämmelse om rätten att anföra besvär. Enligt hans mening skulle den av arbetsgruppen använda lokutionen för att ange kretsen av besvärs- berättigade ha varit acceptabel, om bestämmelsen haft till uteslutande upp- gift att vara en kodifiering av gällande rätt. Läget skulle i sådant fall också så till vida vara oförändrat som det alljämt skulle ankomma på besvärsin— stansema -— i sista hand Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten —— att vid sidan av uttryckliga föreskrifter om besvärsrätt självständigt utbilda rättspraxis på området. JK uppfattar emellertid syftet med bestämmelsen vara att åstadkomma en ändring av gällande rätt särskilt genom en utvidg- ning i vissa fall av besvärsrätten. Med det syftet följer krav på att bestäm- melsen åtminstone inte i alltför obestämd grad markerar i vilken riktning ändringarna i gällande rätt avses och gränserna härför. Uttrycket »den som beslutet angår» är både vagt och vittomfattande och ger därför föga ledning. Föreskriften i 20 å andra punkten om kommunal myndighets rätt att klaga ger visserligen ledning så till vida att det till skillnad mot vad som nu antas
vara fallet ger sådan myndighet generell besvärsrätt, om dess beslut ändrats eller upphävts. Föreskriften kan också på så sätt bidra till tolkningen av paragrafen att den uttryckliga föreskriften om kommunal myndighets be- svärsrätt möjligen berättigar till slutsatsen e contrario att sådan besvärsrätt inte tillkommer statlig myndighet, i varje fall inte i större utsträckning än f. n. antas gälla. I övrigt ger emellertid bestämmelsen föga ledning. Hur svå- righeterna med stadgandet skall undgås kan diskuteras, fortsätter JK. En utväg är en mer detaljerad och konkret regel eller i varje fall mer utförliga motiv. En annan är att inte ta med stadgandet i avvaktan på erfarenheter av lagen. De utvidgningar av besvärsrätten som åsyftas framstår för JK inte som särskilt angelägna. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att bestäm- melserna har praktisk betydelse väsentligen beträffande kommunal myndig- hets besvärsrätt. Önskvärdheten av ändrad praxis i detta ämne anser läns- styrelsen emellertid vara otillräckligt belyst i betänkandet.
I en del remissyttranden riktas vissa anmärkningar mot formuleringen av den allmänna regeln om besvärsrätt. Regeringsrättens ledamöter förordar att besvärsrätt enligt sedvanlig ordalydelse skall anges tillkomma »den, som beslutet angår». Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att det i praktiken många gånger kan bli svårt att avgöra vem »annan som beslutet angår» kan vara. En klarare bestämning av denna grupp av intressenter i ett ärende är också av stor betydelse, när det gäller att bedöma när ett beslut har vunnit laga kraft. Erfarenheterna av tillämpningen av bestämmelserna i 58 % 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan visar att det inte sällan är förenat med vissa svårigheter att avgöra, när ett beslut om byggnadslov har vunnit laga kraft. Länsstyrelsen säger sig dock vara väl medveten om att det lagtekniskt är svårt att närmare än vad som skett i förslaget ange kretsen av besvärsberättigade. Med hänsyn härtill vill länsstyrelsen inte motsätta sig att förslaget genomförs. Värnpliktsnämnden finner det vara tveksamt om det är avsett att ge arbetsgivare och anhöriga besvärsrätt i ärenden om anstånd med värnpliktstjänstgöring, i den mån de har ett intresse av att anstånd medges, och hemställer att lagtexten och motiven förtydligas på denna punkt. Arbetsmarknadsstyrelsen anmärker att bestämmelsen synes svårtolkad och hemställer att den förtydligas.
Patent- och registreringsverket påpekar att den i 20 % medgivna besvärs- rätten torde sträcka sig något längre än vad som är fallet beträffande be- svärsrätten i ärenden enligt patentlagen och andra författningar på verkets område. Enligt patentverkets mening bör det i sådana ärenden inte ges möj- lighet för annan än sökande eller invändare att efter invändningstidens slut anföra besvär över slutligt beslut. Med hänsyn till 1 & arbetsgruppens lagför— slag säger sig patentverket utgå från att 20 % inte blir tillämplig inom verkets ämbetsområde.
Den av arbetsgruppen föreslagna bestämmelsen om kommunal myndig-
hets besvärsrätt i vissa fall (20 å andra punkten) har — utöver de i det föregående återgivna påpekandena — föranlett endast få uttalanden av remissinstanserna. Svenska kommunförbundet konstaterar att bestämmelsen innebär att från kommunförbundshåll tidigare framförda önskemål beaktas, varför förbundet hälsar förslaget med tillfredsställelse. Ett liknande uttalande görs av Göteborgs stad. Stadsjuristen i Stockholm erinrar om att bestämmel- sen enligt förslaget avser endast myndighet inom den reglerade kommunal- förvaltningen. Bestämmelsen kan enligt hans åsikt möjligen ge anledning till det felaktiga antagandet att en kommunal nämnd inom den oreglerade förvaltningen skulle sakna rätt att överklaga ett av länsstyrelse meddelat beslut, innefattande ändring av nämndens beslut. Så är emellertid inte fallet. Ett påpekande härom bör göras i motiven, eftersom kommunallagarna inte innehåller något uttryckligt stadgande härom. Riksförsäkringsverket erinrar om att förslaget inte avser försäkringskassoma, eftersom dessa inte betraktas som kommunala myndigheter. Verket anser det angeläget att försäkrings- kassa inte tillerkänns större besvärsrätt än som nu gäller. Verket ifrågasätter vidare om kommunal myndighet (eller försäkringskassa) bör äga rätt att överklaga av statsmyndighet fattade ändringsbeslut i fråga om tillsättning av och entledigande från tjänst hos kommunen (försäkringskassan). Det- samma gäller andra beslut beträffande personalen i icke avtalsbara frågor.
Svea hovrätt betonar angelägenheten av att frågorna om ökad besvärsrätt för det allmänna och om allmänna ombud snarast löses. På åtskilliga områ- den har framhållits behov för det allmänna att föra talan mot myndighets beslut. En sådan talerätt bör ges åt särskilt tillskapade ombud. Enligt hov- rättens mening är det däremot inte tillfredsställande att en myndighet, som först beslutat i ett ärende, därefter får uppträda som part i ärendet i följande instans. Även på det kommunala området bör frågan om allmänna ombud närmare utredas. Departementschefen. Liksom arbetsgruppen anser jag att förvaltningsla- gen bör innehålla vissa grundläggande bestämmelser om överklagande av myndighets beslut. Med hänsyn till besvärsinstitutets stora betydelse för den enskildes rättsskydd kan sådana bestämmelser knappast undvaras i en all- mån förfarandelag av det slag varom nu är fråga. Arbetsgruppen har här- vidlag —— bortsett från regler om tid och sätt för anförande av besvär, om inhibition och om besvärsärendes beredning, vilka jag återkommer till vid behandlingen av 12 och 13 %% — föreslagit att bland lagens särskilda be- stämmelser skall ingå föreskrifter om såväl besluts överklagbarhet som av vem besvär får anföras. En reglering av dessa två frågor har uppenbarligen goda skäl för sig. Det rör sig här om viktiga led i besvärsinstitutet, och en kodifiering av de grundsatser som i berörda avseenden kommit till uttryck i praxis framstår onekligen som önskvärd. Vid remissbehandlingen av arbets- gruppens förslag har tanken på en sådan kodifiering också vunnit gehör hos de flesta remissinstanserna.
När det gäller att ta ställning till om förvaltningslagen skall reglera frågan om besluts överklagbarhet måste emellertid" hållas i minnet att arbetsgrup- pens förslag i denna del bl.a. bygger på förutsättningen att särskilda be- svärsregler i specialförfattningarna i stor utsträckning skall kunna undvaras. Som framgår av vad som anförts i remissen till lagrådet den 20 mars 1970 beträffande omorganisation av förvaltningsrättskipningen kommer den av arbetsgruppen angivna förutsättningen knappast att föreligga efter genom- förandet av de ändringar av fullföljdsbestämmelserna på förvaltningsrätt- skipningens område som föreslagits i nämnda lagrådsremiss. I det nya syste- met skall besvär i sådana mål, som kan bli föremål för regeringsrättens prövning, i allmänhet först gå till kammarrätt. Bestämmelser om i vilka fall besvär skall anföras hos kammarrätt har ansetts böra i största möjliga utsträckning tas in i de berörda materiella författningarna (lagrådsremissen den 20 mars 1970 s. 98). Vad nu anförts innebär att den av arbetsgruppen förordade regeln om slutligt besluts överklagbarhet inte är förenad med någon egentlig vinst från rationaliseringssynpunkt. Regeln torde dessutom bli missvisande så till vida som uttrycket »överordnad myndighet» som be- teckning på klagoinstansen inte passar särskilt väl med tanke på de fall då besvär över förvaltningsmyndighets beslut skall anföras hos förvaltnings- domstol.
Det finns också andra skäl som talar mot att nu införa allmänna regler om besluts överklagbarhet. Den av arbetsgruppen föreslagna regleringen i ämnet har tagits in bland förvaltningslagens särskilda bestämmelser. I enlighet med den av arbetsgruppen valda systematiken i fråga om differen- tiering av tillämpningsområdet för lagens bestämmelser blir reglerna om besluts överklagbarhet därmed tillämpliga bara i ärenden som avgörs genom beslut med rättslig verkan (13 % arbetsgruppens lagförslag). Denna gräns- dragning, vilken i princip stämmer överens.-med nuvarande rättspraxis på området, har emellertid inte använts i det nu framlagda lagförslaget. Enligt 3 5 i detta förslag är tillämpningen av lagens särskilda bestämmelser be- roende av om ärende innefattar myndighetsutövning mot enskild eller inte. Den precisering av detta begrepp som skett i 3 & låter sig inte utan vidare användas som skiljelinje för att ange i vilken utsträckning myndighets be- slut kan överklagas eller ej. Som arbetsgruppen har framhållit är det givet- vis i och för sig möjligt att införa generella regler om besluts överklagbarhet och att placera dessa bland lagens allmänna bestämmelser. Regler som täcker hela förvaltningen skulle emellertid bli ganska invecklade och få begränsat praktiskt värde, eftersom den formella klagomöjlighet som besvärs- institutet representerar har sitt huvudsakliga berättigande i ärenden som avgörs genom beslut med rättsliga verkningar. Ett ytterligare alternativ är, att reglerna om besluts överklagbarhet visserligen placeras i lagens allmänna del men förses med begränsningar motsvarande dem som är upptagna i 13 & arbetsgruppens lagförslag. Även en sådan lösning är emellertid förenad med
flera olägenheter. Som jag har betonat i den allmänna motiveringen är det ett starkt önskemål att lagens bestämmelser blir så enkelt och lättillgängligt utformade som möjligt. Redan med tanke härpå synes det mindre lämpligt att i en och samma lag använda två olika metoder vid lösningen av när- besläktade gränsdragningsproblem. Härtill kommer att en överklagbarhets- reglering, vars räckvidd är begränsad på nyss antytt sätt, lätt skapar till- lämpningssvårigheter i förhållande till sådana besvärsregler som är intagna i specialförfattningarna. Sålunda kan t.ex. uppkomma spörsmål om be- svärsreglerna i en specialförfattning skall anses uttömmande reglera frågan om besluts överklagbarhet för specialförfattningens del eller om en överklag- barhetsregel i förvaltningslagen skall anses supplera specialförfattningens besvärsregler i viss utsträckning (jfr 1 5 andra stycket i det nu framlagda lagförslaget). De svårigheter som redan f.n. kan finnas att fastställa om en besvärsregel i en specialförfattning skall anses uttömmande reglera de fall då beslut enligt författningen får överklagas blir uppenbarligen inte mindre, om myndigheterna dessutom har att pröva om en regel i förvaltningslagen skall vara subsidiärt tillämplig.
Med hänsyn till vad nu anförts har jag stannat för att inte föreslå någon allmän reglering av frågan om besluts överklagbarhet i förvaltningslagen. Vad gäller beslut under förfarandet har jag emellertid på två punkter ansett det vara lämpligt att uttryckliga regler om besluts överklagbarhet meddelas i lagen. Jag syftar på myndighets beslut i jävsfråga enligt 5 5 och beslut om avvisning av ombud eller biträde enligt 6 %. I båda fallen är de mate- riella förutsättningarna för beslutens fattande angivna i lagen. Det synes därför befogat att i denna uttryckligen ange, i vad mån besluten kan över- klagas genom besvär hos högre instans. Beträffande de nu åsyftade över- klagbarhetsreglerna vill jag i övrigt hänvisa till vad som har anförts under de olika paragraferna.
De skäl som ligger bakom mitt nu angivna ställningstagande till frågan om förvaltningslagen bör ge generella regler om besluts överklagbarhet har inte samma tyngd när det gäller att avgöra om lagen skall innehålla en allmän bestämmelse om vem som har besvärsrätt, när beslut kan överklagas. I likhet med arbetsgruppen anser jag en sådan regel väl försvara sin plats i lagen till kodifiering av nuvarande praxis i detta hänseende. Den tvekan mot införande av en allmän regel om besvärsrätt som har kommit till uttryck i vissa remissyttranden synes delvis hänga samman med att man på sina håll uppfattat den av arbetsgruppen föreslagna regeln såsom syftande till en utvidgning av besvärsrätten i vissa fall. Något ställningstagande i sådan riktning kan emellertid enligt min mening — bortsett från den av arbets- gruppen föreslagna regeln om kommunal myndighets besvärsrätt till vilken jag strax återkommer _— knappast utläsas ur arbetsgruppens motivering till bestämmelsen. Inte heller för egen del är jag beredd att tillstyrka en regel
med sådan innebörd. Syftet med en allmän regel om besvärsrätt bör främst vara att klargöra kravet på""saklegitimation- hos den som anför besvär över myndighets beslut. Den närmare bestämningen av de besvärsberättigades krets torde liksom hittills få ankomma på rättstillämpningen. Mot bakgrund av vad nu anförts förordar jag att i lagen tas in en generell regel om vem som har rätt att föra talan mot sådant beslut av myndighet som kan över- klagas genom besvär. Regeln bör lämpligen ingå bland lagens allmänna be— stämmelser.
Vid remissbehandlingen har från några håll uttalats önskemål om att regeln om besvärsrätt skall förtydligas i olika hänseenden. En sådan preci- sering av de besvärsberättigades krets låter sig emellertid inte väl förena med det av mig nyss angivna syftet med en allmän besvärsrättsregel. I den mån det framstår som eftersträvansvärt att lagstiftningsvägen närmare ange denna krets synes detta liksom hittills böra ske i specialförfattningarna på olika förvaltningsområden. Regeln bör enligt min mening därför ges väsentligen samma utformning som i arbetsgruppens lagförslag. Begreppet »part», vilket av arbetsgruppen getts en särskild innebörd (jfr 4 & arbetsgruppens lagför- slag), bör dock utmönstras i detta sammanhang.
I 20 å andra punkten arbetsgruppens lagförslag upptas en bestämmelse om kommunal myndighets besvärsrätt, vilken innebär viss utvidgning av den klagorätt som f.n. anses tillkomma sådan myndighet. Även om vissa skäl kan anföras för att ta med en bestämmelse i ämnet i förvaltningslagen, anser jag dock inte att den berörda frågan bör tas upp i förevarande samman- hang. Frågan har nära samband med spörsmålen om det allmännas möj- ligheter att anföra besvär över beslut, varigenom ett allmänt intresse fått vika för ett enskilt eller som eljest kan anses förfördela ett offentligt intresse, och om utsträckt tillämpning av kontradiktoriskt förfarande genom parts- representant för det allmänna i förvaltningsärenden. Dessa spörsmål, vilka nyligen aktualiserats i riksdagen (motion 1970: II: 975 och lLU 52), har också behandlats av Svea hovrätt i dess remissyttrande över arbetsgruppens förslag och av flera remissinstanser som yttrat sig över departementsprome- morian. Enligt min mening bör spörsmålen bli föremål för en samlad bedöm- ning. Jag avser att senare ta ställning till de former i vilken en. sådan bedöm- ning bör äga rum.
12 5 I paragrafen ges regler om ordningen för anförande av besvär över myn- dighets beslut och en föreskrift om avvisning av besvär som inte anförts i rätt tid. Paragrafen motsvarar 22, 23 och 25 55 arbetsgruppens lagförslag. Nuvarande ordning. Allmänna författningsbcstämmelser om sättet för an- förande av besvär över förvaltningsmyndighets beslut finns f. 11. inte med— delade. Som en allmän regel anses emellertid gälla att besvär skall anföras skriftligen. Att besvär genom telegram numera godtas i förvaltningsförfa-
randet framgår av redogörelsen under 7 %. I praxis krävs vidare att klagan- den i besvärshandlingen skall ange det beslut som överklagas. Han behöver dock inte foga det överklagade beslutet vid besvärsinlagan annat än om ut— trycklig författningsföreskrift meddelats härom. Preciserade ändringsyrkan- den fordras i regel inte. Det torde vanligen vara tillräckligt med en begäran om ändring, omprövning, upphävande e. d. Något ovillkorligt krav på att klaganden i besvärsinlagan skall ange de omständigheter på vilka han grun- dar sina besvär uppställs inte heller.
Besvärshandling skall i regel tillställas den myndighet som har att pröva besvären. Detta gäller nära nog undantagslöst i fråga om besvär Över kom- munal myndighets beslut, se t. ex. 59 5 andra stycket nykterhetsvårdslagen (besvär över nykterhetsnämnds beslut) och 80 å andra stycket barnavårds- lagen (besvär över barnavårdsnämnds beslut). Även i fråga om besvär över statlig myndighets beslut är det normala att besvärshandlingen skall till- ställas klagoinstansen. Besvärsreglerna i specialförfattningarna har i enlig- het härmed vanligen getts det innehållet att talan mot myndighets beslut förs hos överordnad myndighet genom besvär. I åtskilliga författningar har emellertid föreskrivits att besvärsinlaga skall tillställas beslutsmyndig- heten, se t. ex. 40 5 förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsum- tionsbeskattning beträffande besvär över beskattningsmyndighets beslut och 59 5 första stycket lagen om socialhjälp beträffande besvär över länsstyrel- ses beslut. Samma ordning har också föreskrivits i fråga om besvär över beslut av vissa andra offentliga förvaltningsmyndigheter, se 43 ä 1 mom. skogsvårdslagen (1948: 237) beträffande beslut av skogsvårdsstyrelse och 20 kap. 13 % första stycket lagen (1962: 381) om allmän försäkring beträffan- de beslut av allmän försäkringskassa.
I de fall en författning anger att besvärshandling skall tillställas besluts- myndigheten har ibland också meddelats föreskrift om att den omständig- heten att besvärsinlagan tillställts besvärsmyndigheten inte skall utgöra hinder för besvärens prövning, om besvärsinlagan kommit in före besvärs- tidens utgång, se t. ex. 20 kap. 13 å andra stycket lagen om allmän försäk- ring. Även när uttrycklig föreskrift saknas härom, anses i praxis samma grundsats gälla i berörda fall, se RÅ 1924 H 1. Däremot synes inte någon enhetlig praxis ha utbildats i fråga om de situationer då besvärsinlaga, som författningsenligt skall tillställas besvärsmyndighet, i stället ges in till be- slutsmyndigheten inom besvärstiden, se bl.a. RÅ 1945 S 323, 1950 S 130 och 1963 K 188.
Enligt 1954 års besvärstidslag skall besvär över förvaltande myndighets beslut vid äventyr av talans förlust ha kommit in till vederbörande myn- dighet inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. För menig- het är besvärstiden dock fem veckor. I fråga om innebörden av begreppet »menighet» hänvisas till SOU 1964: 27 s. 548. Besvärstidslagen gäller, som
tidigare har påpekats, endast om annat inte följer av lag eller författning. Särskilda besvärstider har”-föreskrivits i åtskilliga specialförfattningar, se t. ex. 44 å andra stycket utlänningslagen (en vecka i fråga om besvär över polismyndighets beslut om avvisning) och 35 å andra stycket namnlagen (1963: 521) (en månad från beslutets dag).
Den i besvärstidslagen angivna utgångspunkten för beräkning av besvärs- tiden (»den dag då klaganden fick del av beslutet») anses i praxis liktydig med den dag då klaganden delgavs en utskrift av beslutet. Faktisk känne— dom om beslutet bringar sålunda i regel inte besvärstiden att löpa, se RÅ 1929 ref. 59 och 1968 ref. 3, jfr RÅ 1966 ref. 4. Meddelas ett beslut munt- ligen vid sammanträde, anscs delgivning av beslutet ha skett med den som var närvarande då beslutet avkunnades, se 20 & delgivningslagen. Riktar sig myndighets beslut till en obestämd krets personer eller till ett stort antal personer,-räknas besvärstiden ibland från dagen för kungörandet av be- slutet genom anslag, se t. ex. 150 % första stycket byggnadslagen (1947: 385) och 18 å andra stycket allmänna verksstadgan. I de fall myndighet använ- der delgivningslagens bestämmelser om kungörelsedelgivning för delgiv- ning av beslut, räknas besvärstiden från sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning ( 19 & tredje stycket delgivningslagen).
I förvaltningsförfarandet avgör besvärsmyndigheten regelmässigt om besvär, som inte anförts i rätt tid, skall prövas i sak. Det gäller även om be- svärshandling enligt författning skall ges in till beslutsmyndigheten. I prin- cip torde besvärsmyndighet självmant ha att beakta om hinder föreligger mot prövning i sak av en besvärstalan. En del besvärsprövande organ — där- ibland regeringsrättcn och kammarrätten —— tillämpar dock den Ordningen att de inte undersöker ex officio, om besvär anförts i rätt tid av enskild part. Av sådan part anförda besvär avvisas sålunda inte, om det inte särskilt upplysts i målet —— av beslutsmyndigheten, klagandens motpart, klaganden själv eller annan -— att klaganden försuttit besvärstiden. För regeringsrät- tens del hänger denna praxis samman med att domstolen sedan länge inte ansett sig böra självmant införskaffa bevis om när klaganden delgetts det överklagade beslutet, se RÅ 1910 F 22 (jfr cirkuläret den 1 april 1790 till samtliga kollegier, landshövdingar och konsistorier om skyldighet för den som vill klaga hos Kungl. Maj:t att vid sina besvär foga behörigen styrkt be- vis om vid vilken tid han fått del av det utslag varöver han klagar).
Arbetsgruppen. I 22 & arbetsgruppens lagförslag ges bestämmelser om ordningen för anförande av besvär över myndighets beslut. Bestämmelser- na är avsedda att träda i stället för 1954 års besvärstidslag och att ha sam- ma supplerande funktion som den lagen. Paragrafens tillämpning är inte begränsad till förvaltningsrättsliga partsärenden (dvs. ärenden som innefat- tar myndighetsutövning mot enskild) utan skall gälla förvaltningsärenden i allmänhet. Paragrafen är avsedd att tillämpas också när besvär skall anfö- ras hos Kungl. Maj:t eller förvaltningsdomstol.
Enligt arbetsgruppens mening bör reglerna om klagosättet och klagotiden först klargöra att klagomålen skall avfattas skriftligen. En bestämmelse här- om upptas i 22 å första stycket första punkten arbetsgruppens lagförslag.
I likhet med besvärssakkunniga föreslår arbetsgruppen att klagoskrift skall ges in hos den myndighet vars beslut överklagas (22 5 första stycket andra punkten). Arbetsgruppen är medveten om att den föreslagna ord- ningen sätter samordningen mellan besvärs- och beslutsmyndigheternas verksamheter på ganska svåra prov. I synnerhet gäller det fall när besvären av formella skäl int-e kan prövas i sak och bör vidarebefordras utan om- gång till besvärsmyndigheten samt när besvären innehåller inhibitionsyr- kanden som måste prövas av besvärsmyndigheten omedelbart (jfr 24 % ar- betsgruppens lagförslag). Arbetsgruppen framhåller emellertid att synpunk- ten har störst praktisk betydelse vid klagan över lokal kommunal myndig- hets beslut och att gruppen i fråga om sådan klagan har tänkt sig att före- slå den avvikelsen att ingivande skall ske till besvärsmyndigheten. Gruppen påpekar vidare att besvärsmyndigheten aktivt bör övervaka beslutsmyndig- hetens handläggning och som underlag härför ha fortlöpande rapporter om inkomna besvär. Allt detta är emellertid organisatoriska frågor som bör kunna klaras i administrativ väg. Anledning saknas att betvivla att det inte skulle kunna ske på ett tillräckligt snabbt och betryggande sätt.
Med hänsyn härtill samt till de praktiska fördelar i form av inbesparing av remiss till beslutsmyndigheten som är förenade med ett ingivande till beslutsmyndigheten, anser arbetsgruppen att ingivande till beslutsmyndig- heten bör gälla som huvudregel. Ett ytterligare skäl för detta är att man vid lagstiftningen under det senaste årtiondet strävat efter kongruens med den ordning som gäller vid klagan hos allmän domstol enligt RB. Den är därför redan genomförd i åtskilliga specialförfattningar. Att föreslå något annat skulle därför te sig inkonsekvent.
Avvikande föreskrifter kommer emellertid att behövas på en del områ- den, t. ex. i fråga om besvär över beslut av myndigheter som saknar kansli. För att det skall vara någon mening med en huvudregel om ingivande till beslutsmyndigheten bör den dock gälla relativt undantagslöst vid klagan hos Kungl. Maj:t över statsmyndighets beslut. Stannar man för att behålla nuvarande ordning med ingivande i vederbörande statsdepartement, blir den föreslagna huvudregeln så urholkad att den bör bytas ut mot en under sådana förhållanden mera verklighetspräglad huvudregel om ingivande till besvärsmyndigheten.
Med tanke på den kommunala självstyrelsen framstår det för arbetsgrup- pen inte som lika naturligt att samordna en statlig besvärsmyndighets verk- samhet med en kommunal bcslutsmyndighets. Organisatoriska och psyko— logiska skäl talar mot att klagoskrifter, som riktar sig mot kommunala myn- digheters beslut, ges in hos dessa. Arbetsgruppen föreslår därför en regel om att vid besvär till statlig myndighet över kommunal myndighets beslut
klagoskriften skall ges in hos den statliga myndigheten (22 % första stycket tredje punkten). _ " ' '
I anslutning till den föreslagna huvudregeln om att besvärshandling skall ges in till beslutsmyndigheten förordar arbetsgruppen att i lagen skall tas in vissa bestämmelser om beslutsmyndighetens befattning med besvärsären- det (24 å). Arbetsgruppen erinrar om att vissa remissinstanser i sina yttran- den över besvärssakkunnigas förslag ansett beslutsmyndighetens obliga- toriska biträde i bcsvärsärende böra begränsas till att sända in besvärsinla- gan jämte handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten. Med hänsyn till att lagens regler bör skrivas med enpartsärenden för ögonen och att det är allmän praxis att beslutsmyndigheten avger utlåtande över besvär i sådana ärenden — mycket beroende på att ingen motpart finns som kritiskt kom- menterar besvären —— finner arbetsgruppen det dock naturligast att ålägga beslutsmyndigheten att inte bara sända in besvärsskriften och sina hand- lingar till besvärsmyndigheten utan också därtill foga eget yttrande över besvären. I 24 5 första stycket första punkten föreslås därför en regel av innehåll att, när klagoskrift som skall ges in till beslutsmyndigheten kom- mit in till denna, myndigheten utan dröjsmål skall avge skriftligt yttrande över besvären till besvärsmyndigheten och samtidigt sända in de handlingar som hör till ärendet. För att säkerställa att yrkande om inhibition kommer under besvärsmyndighetens prövning omgående föreslår arbetsgruppen en särskild bestämmelse om att besvärsskrivelsen och handlingarna i ärendet i sådant fall skall sändas in till besvärsmyndigheten genast och inte först i samband med att beslutsmyndigheten avger sitt yttrande (24 5 första styc- ket andra punkten). Någon föreskrift om att bevis om delgivning av det överklagade beslutet skall fogas vid handlingarna i ärendet, när de sänds in till besvärsmyndigheten, anser gruppen inte böra meddelas.
I 24 å andra stycket föreslås vissa regler om kommunikation med klagan— den av beslutsmyndighets yttrande genom dennas försorg.
Någon särskild klagofrist för beslut under förfarandet anser arbetsgrup- pen inte behövas. Gruppen föreslår därför att besvärstiden tre veckor liksom hittills skall gälla för såväl slutliga beslut som beslut under förfarandet.
Den särskilda femveckorsfristen för menighet bör enligt gruppens me— ning utgå. I betänkandet erinras särskilt om att besvärssakkunniga ville behålla den längre besvärstiden för menighet främst med tanke på de fas- tighetsrättsliga samfälligheterna. För dessa anses den längre besvärstiden emellertid inte gälla f. n., påpekar arbetsgruppen. Några egentliga olägen— heter härav har inte förmärkts för samfällighetemas del. Att under sådana förhållanden belasta klagoordningen med en specialfrist för samfälligheter finner gruppen inte försvarligt.
Arbetsgruppen anser att klagotiden liksom enligt 1954 års besvärstids- lag bör räknas från delgivningsdagen. Besvärstidslagens föreskrift har emel—
lertid vållat tolknings- och tillämpningssvårigheter i det att tvekan rätt om vilka krav som skall ställas på en underrättelse till part för att den skall kunna betraktas som delgivning, t. ex. om det skall räcka med ett muntligt besked, meddelande på anslagstavla eller offentliggörande av protokoll och om det måste vara individuell, formlig delgivning av en skriftlig expedition samt om denna måste innehålla besvärshänvisning för att delgivningen skall anses fullbordad. Till undanröjande av all tvekan föreslår arbetsgruppen att klagotiden skall räknas från den dag klaganden fick del av beslutet ge- nom expeditio-n med besvärshänvisning (22 å andra stycket). Härigenom vinns för sådana partsärenden på vilka lagens särskilda bestämmelser är tillämpliga (dvs. ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild) också korrespondens med föreskriften i 17 % arbetsgruppens lagförslag om delgivning av beslut. Någon motsvarande korrespondens mellan föreskrif- ten om klaga-tidens beräkning och bestämmelser om beslutsdelgivning i spe- cialförfattningarna är dock knappast att räkna med, fortsätter arbetsgrup- pen. Inte desto mindre bör samma huvudregel upprätthållas i fråga om be- svärstidens beräkning, vare sig formlig delgivning uttryckligen föreskrivits i en författning eller skall ske på grund av 17 % förvaltningslagen eller inte är stadgad. Av rättssäkerhetsskäl bör den som vill överklaga ett beslut i princip inte vara skyldig att iaktta annan frist än sådan som beräknas från en formlig delgivning av expedition med besvärshänvisning. I princip bör besvär då heller inte kunna avvisas på grund av försutten tid i andra fall än då fristen kan räknas från sådan utgångspunkt, om inte specialregler angett annan begynnelsepunkt, t.ex. anslagsdagen eller dagen för muntligt besked. Regeln får inte läsas så att myndigheterna härigenom indirekt åläggs att formligen delge alla överklagbara beslut. Det är endast när be- svärstiden av rättsliga eller andra skäl behöver beräknas exakt och be- tryggande som formlig delgivning skall tillgripas utan att vara direkt före- skriven.
I 23 å arbetsgruppens lagförslag upptas en regel om verkan av att be- svärsinlaga tillställs fel instans. Arbetsgruppen påpekar att regeln har visst samband med den i 25 % föreslagna föreskriften om rätt för besvärsmyn- dighet att pröva även för sent inkomna besvär. Redan med tillämpning av denna befogenhet skulle många fall av besvär, som kommit in för sent till rätt myndighet efter att av misstag ha getts in till fel myndighet, kunna tas upp till prövning. Arbetsgruppen anser det emellertid vara befogat att 1 de typfall det här gäller utesluta diskretionär prövning och att uttryckligen slå fast att besvär i sådana situationer skall anses anförda i rätt tid. En kon- sekvens av den föreslagna regeln blir att den som vill underrätta sig om huruvida ett beslut vunnit laga kraft eller inte måste ha uppgift från både beslutsmyndigheten och besvärsmyndigheten att besvär inte har kommit in. Det bör dock anses som ett tjänsteåliggande för den myndighet, till vilken
han vänder sig, att utfärda ett gemensamt bevis. Lagakrafthevis utfärdas inte i sådan omfattning inom' förvaltningen att det uppmärksammade för- hållandet kan tillmätas någon avgörande betydelse.
Som framgår av det nyss anförda ingår i 25 & arbetsgruppens lagförslag en regel om rätt för besvärsmyndighet att pröva även för sent anförda be- svär. I regeln anges dock som förutsättning härför, att det är uppenbart att ingens rätt äventyras därigenom. I motiven till bestämmelsen erinrar ar- betsgruppen om att de föreslagna besvärstidsbestämmelserna får ett vid- sträckt tillämpningsområde och att det därför kan riktas vägande invänd- ningar mot en alltför strikt tillämpning av dem. Inom stora delar av för- valtningen saknar lagakraftbegreppet reellt innehåll, därför att nya fram- ställningar om samma sak kan och bör tas upp till prövning. Ofta finns inte heller någon motpart eller något motstående intresse, som kan lida men av att ett beslut, som med ett strängt formellt betraktelsesätt är att anse som lagakraftvunnet, omprövas hos beslutsmyndigheten. Det bör då i och för sig kunna omprövas också besvärsvägen. Arbetsorganisatoriska förhållan- den kan dock utgöra bärande skäl att upprätthålla lagakraftprincipen för att skydda besvärsmyndigheten mot belastning med sådant som beslutsmyn- digheten kan förväntas klara upp. Intresset av en jämn och ordnad arbets- gång bör enligt arbetsgruppens mening anses som sådant motstående in- tresse som kan skadas av att klagotiderna inte iakttas. En klagofrist kan ibland också i realiteten fungera som en preskriptionsfrist på så sätt att den enskilde förutsätts inte kunna göra gällande ett ekonomiskt krav mot det allmänna efter klagofristens utgång, det må vara krav på lägre skatt eller på högre förmåner eller annat. Om det är fallet, bör klagofristen också upprätthållas utan andra undantag än sådana som föreskrivits särskilt. Är det däremot uppenbart att ingens rätt — vare sig det allmännas eller någon enskilds -— äventyras genom att för sent anförda besvär prövas, bör be— svärsmyndigheten kunna ingå på sakprövning av besvären. Angeläget är att lika fall behandlas lika. En ordning, som innebär att besvär avvisas en- dast efter invändning, uppfyller inte detta krav på likformighet. En på objektiva kriterier byggd praxis, som tar hänsyn till de olika ärendetyp- pernas beskaffenhet, bör i stället eftersträvas.
Remissyttrandena. Den föreslagna regeln om klagoskrifts ingivande till beslutsmyndigheten godtas av flertalet remissinstanser. Den utsätts emeller- tid också för en del kritik. Sålunda framhåller JK att fördelarna i form av in- besparing av remiss till beslutsmyndigheten uppvägs av det merarbete och de praktiska olägenheter som uppkommer för besvärsmyndigheten. Sett från allmänhetens synpunkt kan det också ifrågasättas om den föreslagna ord- ningen är ägnad att väcka förtroende. JK anser vidare att den av arbets- gruppen dragna parallellen med ordningen vid klagan över beslut av allmän domstol knappast är hållbar. Förfarandet och verksamheten över huvud
vid de allmänna domstolarna är på ett helt annat sätt reglerad än hos för- valtningsmyndigheterna och den handläggande personalen vid de allmänna domstolarna är genomgående rättsligt utbildad. Ordningen fungerar där- för väl vid de allmänna domstolarna och är från rättsskyddssynpunkt till- fredsställande. En helt genomförd motsvarande ordning inom förvaltningen föranleder enligt JK:s mening tvekan i båda hänseendena. Inte heller det av arbetsgruppen nämnda skälet att den föreslagna ordningen redan är ge- nomförd i åtskilliga specialförfattningar är enligt hans mening något av- görande skäl för att fortsätta på den inslagna vägen. Snarare synes den samlade bedömning av frågan som nu sker böra föranleda att den nuvaran- de ordningen behålls och därav påkallade ändringar sker i de nämnda spe- cialförfattningarna. Också postverket, arbetsmarknadsstyrelsen och länssty- relserna i Blekinge och Värmlands län finner bestämmelsen om besvärs in- givande till beslutsmyndigheten vara mindre lämplig. Postverket påpekar bl.a., att den föreslagna ordningen kan innebära olämpligt dröjsmål i de fall då besvärsmyndigheten mäste förordna om uppskov med verkställig- heten av ett överklagat beslut. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om att be- svärsmyndigheten vid remiss till beslutsmyndigheten ofta kan finna det be- hövligt att få frågan belyst i sådana hänseenden som den senare myndig- heten inte själv uttalat sig om. Styrelsen anser dock att möjlighet bör finnas att låta den nya regeln gälla för särskilda grupper av ärenden, t. ex. sådana där ett centralt verk är beslutsmyndighet. Även om den föreslagna ord- ningen redan genomförts i vissa specialförfattningar, anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län steget vara långt till att införa denna ordning gene- rellt. Länsstyrelsen säger sig hysa vissa betänkligheter häremot, trots att åtskilliga praktiska fördelar kan åberopas för den nya ordningen. En lik- nande inställning till den föreslagna regeln redovisas av länsstyrelsen i Väst- manlands län.
Några remissmyndigheter förordar att nuvarande ordning för klago- skrifts ingivande behålls i vissa grupper av ärenden. Sålunda anser värn- pliktsverket och värnpliktsnämnden att besvär över verkets beslut i ären- den om anstånd med eller befrielse från värnpliktstjänstgöring bör ges in till besvärsmyndigheten, dsv. värnpliktsnämnden. Enligt försäkringsrådets mening bör besvär över försäkringsinrättnings beslut i ärende enligt lagen om yrkesskadeförsäkring ges in till rådet i vart fall så länge den nuvarande administrationen av yrkesskadeförsäkringen består. Konsistoriet vid Upp- sala universitet ifrågasätter om den nya regeln bör tillämpas inom universi- tetsförvaltningen.
Den i 22 % första stycket tredje punkten upptagna bestämmelsen att kla- goskriften vid besvär till statlig myndighet över kommunal myndighets be- slut skall ges in till den statliga myndigheten kommenteras i allmänhet inte i remissyttrandena. Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister fin- ner det önskvärt att vid besvär till kommunal besvärsnämnd klagoskriften
ges in till denna nämnd och inte till den, vars beslut överklagas. Riksförsäk- ringsverket säger sig förutsätta att, om försäkringskassorna i någon form ansluts till förvaltningslagen , besvär över kassans beslut skall ges in hos kassan. Enligt verkets mening bör man inte på denna punkt följa den tänkta ordningen vid besvär över kommunal myndighets beslut.
De föreslagna bestämmelserna om besvärsärendes beredning (24 %) god- tas i sina huvuddrag i de flesta remissyttrandena. Åtskilliga remissinstanser ställer sig dock kritiska till förslaget i denna del. Vid bestämmandet av om- fattningen av det beredningsarbete som bör åvila beslutsmyndigheten när besvär ges in till denna, bör enligt Svea hovrätts mening en avvägning ske mellan å ena sidan det —— ofta kanske onödiga _ merarbete som obligato- risk skyldighet att avge yttrande till besvärsmyndigheten och att delge detta med klaganden medför och å andra sidan besvärsmyndighetens arbete med att vid behov fordra in yttrandet och att delge detsamma. Hovrätten anser att en sådan avvägning närmast leder till att det bör ankomma på besvärs- myndigheten att föranstalta om åtgärderna. Enligt hovrättens mening bör någon undantagslös skyldighet för beslutsmyndigheten att vara verksam i vart fall inte föreskrivas. Ansvaret för utredningen i ett besvärsärende bör i princip vila på besvärsmyndigheten. Patent- och registreringsverket fin- ner den föreslagna ordningen otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. När klagoskrift kommit in till beslutsmyndigheten, bör skriften enligt pa- tentverkets mening ofördröjligen sändas till besvärsmyndigheten. Det bör därefter ankomma på denna att bestämma om remiss skall ske och om ut- redningen behöver kompletteras. Om klaganden skall höras ytterligare, bör det likaså beslutas av besvärsmyndigheten, som därvid skall kunna utsätta tid inom vilken yttrande skall avges. Sveriges advokatsamfund anser det obehövligt att beslutsmyndigheten skall yttra sig över besvär utom när be- svärsmyndigheten begär det.
Försäkringsrädet säger sig inte kunna tillstyrka den föreslagna ordningen att rådet, när besvär anförts, obligatoriskt skall avge yttrande till besvärs- myndigheten och samtidigt sända en avskrift därav till klaganden. Riks- skattenämnden framhåller att bestämmelserna i 24 5 inte passar för nämn- dens befattning med besvär som anförs över nämndens förhandsbesked i taxeringsfrågor (jfr 7 5 andra stycket förordningen om rätt att av riks- skattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor). Riksförsäkrings- verket framhåller att en föreskrift om obligatoriskt yttrande över besvär för verkets del skulle orsaka en inte obetydlig merbelastning, vilken skulle medföra behov av förstärkning av framför allt den juridiskt skolade per- sonalen. Vårnpliktsverket och värnpliktsnämnden avstyrker att regeln om obligatoriskt yttrande från beslutsmyndigheten görs tillämplig i ärenden om anstånd med och befrielse från värnpliktstjänstgöring.
RÅ ifrågasätter om inte reglerna i 24 % bör utformas så, att de ger besluts-
myndigheten möjlighet att underlåta yttrande eller att starkt begränsa detta när det gäller uppenbart ogrundade besvär. Också rikspolisstyrelsen anser bestämmelsen böra modifieras så, att helt gagnlösa yttranden av besluts- myndigheten kan undvikas.
Även mot regeln om kommunikation av beslutsmyndighets yttrande i 24 å andra stycket riktas kritik. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att förfarandet med en sådan regel delvis utvecklar sig utanför besvärsmyndig- hetens rådighet. För att bestämmelsen skall få full effekt måste formlig delgivning av beslutsmyndighetens yttrande ske i ett flertal fall, vilket med- för ökad arbetsbelastning för myndigheterna. Kommunikation är av föga värde om besvären tillstyrks eller det är fråga om s. k. okynnesbesvär i syfte att förhala avgörandet. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte regeln — för den händelse den anses behövlig —— i allt fall bör begränsas till att myn- digheten har att sända avskrift av sitt yttrande i lösbrev. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner det mindre lämpligt att länsstyrelsen i samband med kommunikation av yttrandet också skall förelägga klaganden tid inom vilken denne kan yttra sig till besvärsmyndigheten. Rent principiellt bör inte besvärsmyndighetens processledande funktioner beskäras. Vidare kan det föreslagna systemet medföra onödig arbetsbelastning för klaganden. Det förekommer nämligen, fortsätter länsstyrelsen, att besvärsmyndigheter hör centrala myndigheter och organ i besvärsärenden. Över dessa uttalanden bör klaganden även få möjlighet att yttra sig. Från rationell synpunkt bör han få alla uttalanden — inklusive länsstyrelsens — sig tillsända på en gång. Detta sker bäst genom besvärsmyndighetens försorg, som ju får förutsättas ha den bästa överblicken över processmaterialet och det i målet tänkta handläggningsförfarandet. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län redovisar en negativ inställning till den berörda regeln. Länsstyrelsen an- ser att den är onödig och därför bör slopas. Riksförsäkringsverket anser att kommunikationsregeln bör begränsas på samma sätt som de allmänna bestämmelserna om kommunikation i 15 5.
Den föreslagna besvärstidsregeln tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Socialstyrelsen finner det önskvärt att de undan- tagsbestämmelser där annan än tre veckors besvärstid stipuleras bringas i överensstämmelse med förvaltningslagens regel. Från andra håll redovi— sas däremot en negativ inställning till ändringar i fråga om de särskilda besvärstider som f. n. gäller på olika områden. Uttalanden i sådan riktning görs av värnpliktsverket, värnpliktsnämnden, generaltullstyrelsen och pa- tent- och registreringsverket.
Slopandet av den särskilda besvärstiden för menighet berörs av bl. a. lant- mäteristyrelsen och Svenska kommunförbundet, vilka biträder förslaget i denna del. Lantmäteristyrelsen säger sig inte ha något att erinra mot att besvärsfristen för de fastighetsrättsliga samfälligheterna även i fortsätt-
ningen får utgöra tre veckor. Kommunförbundet påpekar att vissa av de skäl som i betänkandet åberopas för ändringen är verklighetsfrämmande. Att de kommunala menigheterna till sitt förfogande har styrelser och nämnder samt i växande omfattning särskilda tjänstemän är visserligen riktigt. Detta förhållande torde emellertid inte i och för sig kunna utgöra grund för påståendet, att det i regel inte bör möta någon svårighet för me- nigheten att hinna med sammanträde. Stadsjuristen i Stockholm ifrågasät— ter om bestämmelsen bör gälla kommunal myndighet så länge den längre besvärstiden för menighet gäller enligt kommunallagarna.
Länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska pastoratens riksförbund utta- lar sig för att den särskilda besvärstiden för menighet behålls. Länssty- relsen pekar bl. a. på att i Jämtlands län t. ex. lappbyarnas rätt att anföra besvär i hög grad är beroende av att den längre be-svärsfristen gäller. Enligt länsstyrelsens mening torde det numera inte vara särskilt svårt att tolka begreppet »menighet». Om den särskilda besvärstiden för menighet slopas, kommer dessutom myndigheternas bestyr med reservationsbesvär att med- föra en inte oväsentlig ökning av arbetsbördan.
I fråga om utgångspunkten för klagotiden framhåller regeringsrättens ledamöter att den i 22 å andra stycket angivna utgångspunkten inte täcker det fall att klaganden fått del av beslutet på annat sätt än genom expedition med besvärshänvisning, såsom kan ske vid muntlig förhandling. Att utfär- dad expedition skall innehålla besvärshänvisning anges i 17 5. Enligt deras mening bör det därför vara tillräckligt att i 22 % föreskriva att besvärstiden räknas från den dag klaganden fick del av beslutet. Samma modifiering av bestämmelsen föreslås av postverket, som också säger sig förutsätta att gäl- lande bestämmelser om anslagsdagen som utgångspunkt för beräkning av besvärstid i t jänstetillsättningsärenden behålls. Enligt Svea hovrätts mening torde hänsyn till rättssäkerheten i åtskilliga fall inte lägga hinder 1 vägen för att underrättelse om beslutet sker på annat och enklare sätt än som föreskrivs i 22 %. Praktiska hänsyn synes t. ex. i massärenden böra medföra, att meddelande genom anslag eller dylikt utnyttjas. Enligt hovrättens me- ning behövs särbestämmelser för sådana fall. Patent- och registreringsver- ket säger sig med hänsyn till specialförfattningarna på verkets område be- stämt förorda, att utgångspunkten för besvärstiden även i fortsättningen i dessa fall räknas från beslutsdagen eller den dag beslutet sänds till part, som äger överklaga det.
SR finner det anmärkningsvärt att i lagförslaget inte intagits bestäm- melser om anslutningsbesvär och föreslår att 22 % kompletteras med så- dana bestämmelser.
Eftersom någon ändring i de kommunala besvärsreglerna inte är avsedd, finner drätselkammaren i Halmstad det vara önskvärt med en uttrycklig
regel att 22—25 åå i lagen inte gäller i fråga om beslut, som överklagas genom kommunalbesvär.
Den föreslagna bestämmelsen om verkan av att besvärsskrift ges in till fel instans (23 &) tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det visserligen rimligt att man under den första tiden efter införandet av regeln i 22 5 om besvärs ingivande till beslutsmyndigheten överser med att någon försitter besvärstiden, därför att han felaktigt gett in besvären till besvärsmyndigheten. På längre sikt kan det enligt länsstyrelsens mening dock ifrågasättas om inte denna valfrihet i fråga om var besvären skall ges in bör tas bort. Härför talar inte minst det merarbete som uppkommer vid utfärdandet av lagakraftbevis. Sistnämnda fråga tas upp också i en del andra remissyttranden. För att minska olägenhetema vid utfärdandet av lagakraftbevis förordar kammarkollegiet att lagtexten kompletteras med en föreskrift om att besvär, som inom föreskriven tid felaktigt getts in till besvärsmyndigheten, ofördröjligen överlämnas till beslutsmyndigheten. Liknande förslag framförs av länsstyrelserna i Stockholms och Söderman- lands län.
Den föreslagna bestämmelsen om prövning av för sent inkomna besvär (25 5) har fått ett blandat mottagande. Till dem som uttalar sig i positiv riktning om bestämmelsen hör bl. a. sex ledamöter av regeringsrätten, JK, RÅ, länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län, stadsjuristen i Stockholm, JO och SACO. En del av de uppräknade remissinstanserna förordar vissa förtydliganden och jämkningar av paragrafen. För att ge erforderlig restriktivitet åt regeln föreslår de sea: ledamöterna av regerings- rätten att som ytterligare förutsättning för regelns tillämpning uppställs krav på att ett avvisande av besvären skall vara uppenbart obilligt. Enligt deras mening är det inte heller fullt klart vad som åsyftas med uttrycket att »ingens rätt» får äventyras genom att besvären tas upp till prövning. Om en bättre formulering inte står till buds, bör i allt fall till ledning för praxis göras ett klarläggande uttalande särskilt beträffande bestämmelsens räckvidd i fråga om det allmännas rätt. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte det allmänna intresset bör i en eller annan form in- föras i bestämmelsen som ett möjligt hinder för prövning av för sent inkomna besvär. RÅ anser att regeln till förekommande av godtycke bör utformas som en skyldighet för besvärsmyndigheten att under angiven för- utsättning uppta deserta besvär till prövning. En liknande inställning redo- visas av SACO.
CFU anser det vara mycket tveksamt om man bör generellt överlåta åt besvärsmyndigheten att diskretionärt avgöra om för sent anförda besvär skall prövas. Nämnden hänvisar till svårigheterna att skapa en på objektiva kriterier byggd, enhetlig praxis och till att strikta besvärsregler är att föredra
av ordningsskäl. Om iakttagande av besvärstid har mindre praktisk bety- delse kan man lösa problemet så, att besvär får anföras utan inskränkning i tiden. Även länsstyrelserna i Blekinge och Örebro län ställer sig tvek- samma till den föreslagna bestämmelsen.
Majoriteten av regeringsrättens ledamöter (15 regeringsråd), Svea hov- rätt, kriminalvårdsstyrelsen, försäkringsdomstolen, kammarkollegiet, stats- kontoret, kammarrätten, riksskattenämnden, patent- och registreringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län, domkapitlet i Uppsala stift, Sveriges advo- katsamfund och Svenska kommunförbundet avstyrker förslaget i denna del.
Majoriteten av regeringsrättens ledamöter konstaterar att bestämmelsen i 25 % inte innehåller någon yttersta tidsgräns för prövningen av för sent inkomna besvär. De anför vidare.
Visserligen saknar, såsom de sakkunniga också framhåller, lagakraft- begreppet inom stora delar av förvaltningen reellt innehåll så till vida, att nya framställningar om samma sak kan prövas av underinstansen. Detta utgör emellertid icke tillräckligt skäl för att även besvär i saken skulle kunna utan tidsgräns prövas av besvärsmyndigheten. En dylik extra be- lastning av sistnämnda myndighet kan icke motiveras av hänsyn till ve- derbörandes rättsintresse och hör av arbetsorganisatoriska skäl undvikas. Erinras kan, att besvärssakkunnigas förslag innefattade en helt motsatt lösning. Detta blev tillstyrkt av regeringsrättens ledamöter, ehuru regerings— rätten i regel icke deserterat besvär utan invändning från motpart eller myndighet.
Vad angår det föreslagna villkoret —— att det är uppenbart att ingens rätt, enskilds eller det allmännas, äventyras — kan prövningen härav komma att föranleda besvärliga bedömanden. Det är då att beakta, att bland besvärsmyndighetema torde finnas sådana, vilkas kompetens för uppgiften kan ifrågasättas. Vidare kan befaras, att då handläggningen skall ankomma på ett stort antal olika myndigheter praxis kommer att bli mycket ocnhetlig. Möjligen finns också risk för att utvecklingen kom- mer att gå i den riktningen, att besvärstiderna i betydande utsträckning eller kanske helt sättes ur spel.
En annan sak är, att det kan finnas begränsade ärendegrupper, där besvärstider kan lämnas obeaktade. Men då bör det ske genom stadgande i specialförfattning, att besvär får anföras utan tidsbegränsning. Där be- svärstid anses erforderlig — och detta torde vara det normala -— bör den iakttagas utan undantag. Den rätt till dispensering från stadgande om besvärstid, SOm kan erfordras, bör liksom hittills enligt regeringsformen vara förbehållen de högsta dömande instanserna.
Kammarrätten uttalar att den av arbetsgruppen föreslagna bestämmelsen innebär en partiell reglering av sådana fall som nu får bedömas inom ramen för institutet återställande av försutten tid, i den mån framställning därom görs till Kungl. Maj:t. Kammarrätten, som finner bestämmelsen mindre välbetänkt också i flera andra hänseenden, framhåller vidare bl. a.
Svagheten i förslaget framgår även av att arbetsgruppen såsom förut- sättning för sakprövning av för sent anförda besvär nödgats uppställa något så svårgripbart som att uppenbarligen ingens rätt äventyras. Gäller frågan ett den enskildes ekonomiska anspråk gentemot det allmänna (stat, kom- mun), synes man över huvud taget inte kunna hävda att det allmännas trätt» i något fall äventyras. I det motsatta fallet, då företrädare för det allmänna gör krav gällande, kan det visserligen synas ganska orimligt att pröva för sent anförda besvär men därmed är inte sagt att man uppen— barligen äventyrar någon enskilds rätt genom en prövning som just åsyftar ett rättvist och riktigt bedömande. Än mer omöjligt synes emellertid vara att — såsom arbetsgruppen synes mena -—- den enskildes för sent fram- ställda men materiellt måhända välgrundade yrkande skall vägas mot myndigheternas »arbetsorganisatoriska förhållanden» o.dyl. Här handlar ju om uppenbart inkommensurabla ting: enskilds rätt görs beroende av hur besvärligt eller olägligt det kan visa sig vara för myndigheten att tillgodose denna. Möjligen anses också att sakprövning får ske om det handlar om enstaka mer särpräglade fall, där risken för ett prejudikativt besluts be- lastande verkan är mindre än då det handlar om materiellt likvärda fall, som är så många och därigenom för myndigheterna belastande att man där- för »äventyrar» det allmännas »rätt».
Kammarrätten framhåller även att paragrafen inte bör tillämpas på taxeringsområdet, där det redan finns ett utvecklat regelsystem för pröv- ning i extraordinär ordning av besvär, som kommit in för sent. Också riksskattenämnden anser att frågan för skattemålens del bör regleras i taxeringsförordningen.
Enligt kammarkollegiets mening finns inte tillräckliga skäl att frångå den av besvärssakkunniga förordade officialprövningen av att besvär an- förts i rätt tid. Vid denna prövning bör besvärsmyndigheten äga beakta laga förfall. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att bestämmelser motsvarande dem som är upptagna i 16 kap. l ä i besvärssakkunnigas lagförslag bör tas in i förvaltningslagen i stället för 25 5. För undvikande av sådana fall, då en utebliven prövning av för sent inkomna besvär skulle kunna leda till materiellt otillfredsställande resultat, bör man enligt läns- styrelsens mening tänka sig en lagstiftning om särskilda rättsmedel för förvaltningen. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som menar att en bestäm- melse om att besvärstiden ovillkorligen skall iakttas torde vara för kate- gorisk, föreslår att i förvaltningslagen tas in en hänvisning till RB:s regler om laga förfall.
Tidigare reformförslag. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har i skrivelse den 18 november 1966 föreslagit en vidgad tillämpning av den i vissa författ- ningar angivna ordningen att besvärshandling skall ges in till besluts- myndigheten i stället för till besvärsmyndigheten. Denna ordning har enligt länsstyrelsens mening fördelar för såväl myndigheter som allmänhet. Vid besvär över länsstyrelses beslut kan tidsvinst och arbetsbesparing göras bl.a. när det gäller att konstatera om länsstyrelsens beslut har vunnit
laga kraft. Besvärsmyndigheten behöver inte heller remittera besvärs- skrivelserna till beslutsmyndigheten för förklaring. För allmänheten är tillvägagångssättet till fördel bl. a. i fall av tidsnöd.
Departementschefen. I förevarande paragraf har samlats vissa grund- läggande bestämmelser om ordningen för anförande av besvär över myn- dighets beslut. Paragrafen reglerar dessutom frågan om avvisning av besvär, som inte har anförts i rätt tid. I enlighet med arbetsgruppens förslag har föreskrifterna tagits in bland förvaltningslagens allmänna bestämmelser. Liksom 11 och 13 55 blir föreskrifterna i 12 % inte tillämpliga vid kom- munalbesvär.
Paragrafens första stycke innehåller regler om sättet för anförande av besvär. Reglerna avviker i flera hänseenden från motsvarande bestäm- melser i arbetsgruppens lagförslag. Detta gäller främst frågan om besvärs- handling skall tillställas beslutsmyndigheten eller besvärsmyndigheten. Arbetsgruppen har härvidlag föreslagit som huvudregel att besvärshand- lingen skall ges in till beslutsmyndigheten men förordat att motsatt regel skall gälla, när besvär över kommunal myndighets beslut anförs hos statlig myndighet. Till stöd för sin ståndpunkt har arbetsgruppen åberopat bl.a. att den föreslagna ordningen har vissa praktiska fördelar och att den redan har genomförts i vissa specialförfattningar efter mönster av vad som gäller vid klagan hos allmän domstol enligt RB. Vad arbetsgruppen föreslagit i denna del har. kritiserats i en del i remissyttranden. Sålunda har ifråga- satts om den föreslagna ordningen är ägnad att väcka förtroende hos all- mänheten. Vidare har framhållits att den av gruppen valda lösningen skapar merarbete och olägenheter för besvärsmyndigheten. Från några håll har även nämnts att lösningen kan innebära olämpligt dröjsmål i de fall då besvärsmyndigheten måste förordna om uppskov med verkställigheten av det överklagade beslutet.
För egen del ser jag saken på följande sätt. Frågan om besvärshandling skall tillställas beslutsmyndigheten eller besvärsmyndigheten är visserligen närmast en angelägenhet av ordningsteknisk natur, vars lösning är av intresse främst med tanke på de praktiska rutiner som skall tillämpas av myndigheterna. Detta förhållande kan emellertid inte undanskymma att det även från den enskildes synpunkt är av viss betydelse vilken lösning som väljs. För den enskilde torde det i de flesta fall framstå som natur- ligast att vända sig med sina klagomål direkt till den instans som är behörig att pröva besvären. En föreskrift i förvaltningslagen att besvärsinlaga skall ges in till beslutsmyndigheten skulle dessutom harmoniera mindre väl med att bestämmelserna i ett stort antal specialförfattningar närmast ger ut- tryck för att besvärshandlingen skall tillställas besvärsmyndigheten (»talan föres hos länsstyrelsen eller hos kammarrätten genom besvär» eller lik- nande). Vidare måste det särskilt i sådana fall, då klagande i besvärsinlaga framställt begäran om inhibition av det överklagade beslutet, för denne
te sig främmande att ge in inlagan till den myndighet, som har meddelat beslutet, i stället för till den instans, som har-befogenhet att ta ställning till inhibitionsyrkandet.
Jag anser inte heller att det finns tillräckliga skäl för att genomföra överensstämmelse i förevarande hänseende med fullföljdsreglerna hos all- männa domstolar. Allmän domstols och förvaltningsmyndighets behörighet i fråga om rätten att pröva huruvida talan mot ett avgörande fullföljts i- föreskriven ordning uppvisar en viktig skillnad. Medan allmän domstol, vars avgörande överklagats, i RB ålagts att pröva huruvida talan mot av- görandet fullföljts på föreskrivet sätt och i rätt tid, tillkommer motsvarande befogenhet i förvaltningsförfarandet regelmässigt besvärsinstansen. Även i de fall besvärshandling enligt föreskrift i författning skall tillställas besluts- myndigheten, ankommer det på den överordnade myndigheten att pröva om besvären anförts i föreskriven ordning. Bl.a. av denna orsak är det enligt min mening knappast möjligt att grunda ett ställningstagande i den aktuella frågan på en önskan om parallellitet mellan rättegången vid allmän domstol och förvaltningsförfarandet.
Oavsett vilken lösning man stannar för bör uppenbarligen eftersträvas att den sålunda valda ordningen blir tillämplig i så stor utsträckning som möjligt. Inte minst för allmänheten är det av värde med få och enkla regler i förevarande hänseende. Arbetsgruppen har i sitt lagförslag gjort undantag för de fallen att besvär över kommunal myndighets beslut anförs- hos statlig myndighet. I sådana fall skall besvärshandling liksom f.n. till— ställas besvärsmyndigheten. Även enligt min mening bör denna ordning gälla vid klagan över kommunal myndighets beslut. Väljer man den av arbetsgruppen föreslagna huvudregeln i fråga om besvärsinlagas ingivande, blir den emellertid avsevärt urholkad med ett sådant undantag. Detta blir i än högre grad fallet, om nuvarande ordning vid klagan hos Kungl. Maj :t behålls oförändrad. Arbetsgruppen har på sistnämnda punkt uttryckligen förklarat, att dess ställningstagande beträffande huvudregelns utformning ytterst är beroende av vilken lösning som väljs i fråga om besvär som anförs hos Kungl. Maj:t. I anslutning härtill vill jag anmärka att arbetsgruppens förslag visserligen godtagits av flertalet remissinstanser även i denna del men att det å andra sidan inte har framförts uttryckliga önskemål om att nuvarande regel om besvärsinlagas ingivande till Kungl. Maj:ts kansli skall frångås.
Arbetsgruppen har vid sin bedömning av frågan var besvärshandling skall ges in lagt stor vikt vid den omständigheten att man med en regel om besvärsinlagas ingivande till beslutsmyndigheten kan vinna vissa prak— tiska fördelar bl. a. i form av inbesparing av remiss till denna myndighet. Arbetsgruppen har härvid utgått från att förvaltningslagen i första hand bör utformas med tanke på enpartsärenden, vilka utgör den övervägande delen av förvaltningsärendena. ] enlighet med den praxis som har ut-
vecklat sig i enpartsärenden har arbetsgruppen vidare föreslagit att i lagen skall tas in vissa regler om besvärsärendes beredning hos beslutsmyndig- heten (24 & arbetsgruppens lagförslag). Reglerna innebär i korthet att beslutsmyndigheten, när en besvärsinlaga kommit in till denna, utan dröjs- mål skall avge yttrande däröver till besvärsmyndigheten och samtidigt sända in handlingarna i ärendet till den överordnade instansen. Besluts- myndigheten skall dessutom kommunicera yttrandet med klaganden och därvid ange viss tid inom vilken han kan yttra sig hos besvärsmyndig- heten. De nu berörda reglerna har vid remissbehandlingen kritiserats av flera instanser. Man har sålunda framhållit att ansvaret för utredningen i ett besvärsärende i princip bör åvila besvärsmyndigheten. Det bör an- komma på denna att bestämma om och i vad mån remiss skall ske till beslutsmyndigheten. I en del remissyttranden har i sammanhanget på- pekats att obligatoriskt yttrande av beslutsmyndigheten i flera fall kan vara onödigt, t. ex. därför att besvären framstår som uppenbart ogrundade. Vidare har betonats att den föreslagna ordningen i fråga om kommunika- tion av beslutsmyndighetens yttrande ibland kan vara till nackdel för klaganden, eftersom besvärsmyndigheten inte sällan skaffar in ytterligare utredning och klaganden helst bör lämnas tillfälle att yttra sig över allt utredningsmaterial i ett sammanhang.
När det gäller att lagfästa en allmän regel om huruvida besvärshandling skall tillställas beslutsinstansen eller besvärsinstansen måste självfallet tas erforderlig hänsyn också till de praktiska frågor som jag senast har be- rört. Spörsmålet om var besvärsinlaga skall ges in kan sålunda inte ses isolerat från frågan vilka rutiner som normalt bör gälla vid besvärsärendes beredning. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen syftar emellertid den nu föreslagna förvaltningslagen främst till att ge vissa grundläggande normer för handläggningen av förvaltningsärenden i första instans. Enligt min mening kan det redan på grund härav ifrågasättas om i lagen bör meddelas särskilda regler om besvärsärendes beredning. De av vissa remissinstanser framförda betänkligheterna mot 24 % arbetsgruppens lagförslag visar vidare, att även regler av denna förhållandevis begränsade omfattning kan vara förenade med nackdelar av olika slag vid den praktiska tillämpningen. Jag har därför kommit till slutsatsen att någon motsvarighet till dessa regler inte bör tas in i lagen. För besvärsärendes beredning kom- mer i enlighet härmed att gälla samma regler som för handläggningen i första instans.
Med det synsätt som jag nu har anlagt kommer det även i fortsättningen att stå myndigheterna fritt att närmare utforma de praktiska rutinema vid besvärsärendes beredning, förutsatt att inte uttryckliga föreskrifter i ämnet meddelats i särskild författning. För egen del kan jag inte se några påtagliga nackdelar härav. Uppenbarligen kan det i åtskilliga fall framstå som onödigt eller rentav olämpligt att upprätthålla ett obligatoriskt krav
på att beslutsmyndigheten skall yttra sig i ett besvärsärende. Jag tänker här särskilt på de situationer då besvär av någon anledning inte kan tas upp till saklig prövning. Det bör enligt min mening ankomma på besvärs- myndigheten att bestämma om och i vad mån remiss skall ske till besluts- myndigheten. Det ligger vidare i sakens natur att visst samråd mellan de olika instanserna måste äga rum när det gäller att införskaffa handlingarna i det av beslutsmyndigheten handlagda ärendet till besvärsmyndigheten. Denna och liknande frågor av praktisk natur synes emellertid liksom hit- tills med fördel kunna lösas utan förmedling av allmänna regler i förvalt- ningslagen .
Mot bakgrund av vad nu anförts har jag funnit övervägande skäl tala för att i förvaltningslagen behålla den ordning som f. n. anses gälla som huvudregel i fråga om besvärshandlings ingivande, nämligen att handlingen skall tillställas besvärsmyndigheten. En regel med sådan innebörd har tagits upp i 12 5 första stycket första punkten i det nu framlagda lagför- slaget. Det kan anmärkas att denna regel liksom de i andra stycket intagna föreskrifterna om besvärstid äger tillämpning inte bara vid klagan från en förvaltningsmyndighet till en annan utan också när besvär över för- valtningsmyndighets beslut anförs hos förvaltningsdomstol. I lagtexten har detta markerats genom formuleringen att besvärshandling tillställs »den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären» (jfr 34 % förvaltningsprocesslagen). Som jag har påpekat vid behandlingen av 2 % 1 kommer reglerna i 12 % första och andra styckena att gälla också när besvär anförs hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
Som en andra punkt i 12 5 första stycket har tagits in en erinran om att beSVärshandling skall innehålla uppgift om det beslut som överklagas. Bestämmelsen har ansetts motiverad med tanke på besvärsmyndigheternas behov av att lätt kunna identifiera det överklagade beslutet. Några ytter- ligare formkrav beträffande besvärshandlings innehåll torde inte behöva uppställas i förvaltningslagen (jfr 4 och 5 %% förvaltningsprocesslagen). Det kan tilläggas att uttrycket »besvärshandling» i 12 % används i samma bemärkelse som begreppet »handling» i 7 %, dvs. såsom innefattande även telegram eller annat f järrskriftsmeddelandc.
I paragrafens andra stycke ges regler om besvärstid. Huvudregeln i första punkten har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 22 å andra stycket arbetsgruppens lagförslag. Besvärstiden skall alltså liksom enligt besvärstidslagen vara tre veckor. Nuvarande längre be- svärstid för menighet (fem veckor) anser jag däremot kunna utgå. Ett par remissinstanser har visserligen uttalat sig till förmån för ett bibehål- lande av den utsträckta besvärstiden för menighet. De skäl som åberopats
härför av dessa instanser synes mig emellertid inte innefatta något av- görande hinder för att nu gå över till en enhetlig besvärstid. Jag vill erinra om att kommunstyrelse enligt 30 å andra stycket kommunallagen har rätt att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden, där detta inte på grund av lag eller konnuunfullmäktiges beslut ankom- mer på annan. Det bör också anmärkas att bl. a. kommunförbundet och landstingsförbundet biträtt förslaget att slopa femveckorstiden beträffande menighet. Jag förordar därför att besvärstiden i förvaltningsförfarandet i fortsättningen skall vara tre veckor, om annat inte föreskrivits i särskild författning. Detta ställningstagande bör enligt min mening också föranleda att den i kommunallagarna medgivna, längre besvärstiden för menighet slopas. Förslag härom har tagits upp bland följdändringarna till förvalt- ningslagen.
I fråga om utgångspunkten för besvärstidens beräkning har i det nu framlagda lagförslaget valts en lösning som något avviker från vad arbets- gruppen föreslagit. Arbetsgruppen har i denna del intagit den ståndpunkten att besvärstiden i princip alltid bör räknas från den dag då klaganden form- ligen delgavs beslutet genom en expedition med besvärshänvisning (jfr 17 % arbetsgruppens lagförslag). Förslaget har inte vunnit odelat gillande vid re- missbehandlingen. Sålunda har bl. a. framhållits att den föreslagna regeln inte täcker det fall att klaganden har fått del av beslutet på annat sätt än genom expedition med besvärshänvisning, såsom kan ske vid muntlig förhandling. Även för egen del finner jag hänsyn till rättssäkerheten inte oundgängligen kräva, att besvärstiden alltid räknas från den dag då klaganden formligen del- gavs beslutet. Jag vill i sammanhanget erinra om att begreppet »delgivning» genom delgivningslagens tillkomst är förbehållet sådana fall då delgiv- ning äger rum med tillämpning av reglerna i den lagen (prop. 1970: 13 s. 94). När handling på annat sätt bringas till någons kännedom, föreligger Sålunda inte »delgivning» i delgivningslagens mening. Med hänsyn till att denna lag i princip gäller bara när delgivning skall ske i enlighet med föreskrift i lag eller annan författning (jfr även första stycket andra punkten övergångsbestämmelserna till lagen) och regler om delgivning av beslut inte finns beträffande alla typer av avgöranden, anser jag det även av nu berörda skäl vara mindre lämpligt att i förvaltningslagen generellt välja delgivningsdagen till utgångspunkt för beräkning av besvärstiden. Enligt min mening bör man utan egentliga olägenheter kunna behålla den regel om besvärstidens beräkning som nu finns i besvärstidslagen, nämligen att tiden räknas från den dag då klaganden fick det av beslutet. Bestäm- melsen i 12 å andra stycket första punkten har utformats i enlighet härmed.
Beträffande innebörden av den nu föreslagna huvudregeln om besvärs- tidens beräkning vill jag ytterligare framhålla följande. Regeln utgår från att ett beslut bringas till klagandens kännedom antingen genom delgivning enligt delgivningslagen eller också på annat sätt. I det förra fallet räknas
klagotiden givetvis från den dag då delgivningen skedde. Dårvidlag kommer i betraktande inte bara den dag då klaganden erhöll en utskrift eller kopia av beslutshandlingen utan också den dag då han t. ex. fått det av beslutet vid förhandling, förhör eller annat sammanträde inför myndigheten (20 & delgivningslagen). När beslutet inte bringas till klagandens kännedom genom delgivning, bör besvärstiden i överensstämmelse med nuvarande praxis i all- mänhet räknas från den dag då klaganden skriftligen fick del av beslutet genom myndighetens försorg (jfr 19 % delgivningslagen).
I 12 å andra stycket har tagits in även vissa bestämmelser om hur klago- tiden skall beräknas i fråga om beslut, som avser föreskrift till allmän efterrättelse (normbeslut) och som ej delges enligt delgivningslagens be- stämmelser. Före den 1 januari 1971 skulle delgivning med en obestämd krets personer inom förvaltningsförfarandet vanligen ske genom kungörande i kyrka. Besvärstiden räknades enligt kungl. brev den 5 januari 1808 i sådana fall från dagen för kungörandet. Eftersom 1808 års brev upphävts i samband med delgivningslagens ikraftträdande den 1 januari 1971, synes det vara befogat att i förvaltningslagen ta in en bestämmelse om besvärs- tidens beräkning med tanke på de fall då delgivningslagen och därmed dess bestämmelser om kungörelsedelgivning inte äger tillämpning. I 12 å andra stycket andra punkten föreskrivs därför, att besvärstiden i nu åsyftade fall skall räknas från den dag då beslutet tillkännagavs. Det bör anmärkas att bestämmelsen bara äger tillämpning, när rättsmedlet mot beslutet utgörs av förvaltningsbesvär, såsom enligt 86 % första stycket hälsovårdsstadgan (1958: 663) vid talan mot beslut av länsstyrelse. Normbeslut tillkännages emellanåt på mer än ett sätt, se t. ex. 69 % hälsovårdsstadgan. Med hänsyn härtill har i 12 å andra stycket tredje punkten angetts att -— om beslutet tillkännagetts vid mer än ett tillfälle ———' besvärstiden räknas från dagen för det sista tillkännagivandet.
Det av en remissinstans framförda önskemålet om att i lagen skall tas in särskilda bestämmelser om anslutningsbesvär (jfr 14 kap. 4 % besvärs- sakkunnigas lagförslag) kan jag inte biträda.
I 16 kap. 1 och 2 %% besvärssakkunnigas lagförslag upptogs bl. a. regler om att för sent anförda besvär skall avvisas och att fråga härom skall tas upp självmant av besvärsmyndigheten. De föreslagna reglerna tillstyrktes vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag av bl.a. regerings- rätten och kammarrätten. Någon direkt motsvarighet till de berörda reglerna har emellertid inte influtit i arbetsgruppens lagförslag. I detta har i stället tagits in en regel om prövning av besvär som anförts för sent (25 å). Bestämmelsen har vid remissbehandlingen fått ett blandat mot- tagande. En stor grupp remissinstanser — däribland regeringsrättens
majoritet, Svea hovrätt, kammarrätten, sex-centrala förvaltningsmyndig- heter, fyra länsstyrelser och Sveriges advokatsamfund — har avstyrkt den föreslagna bestämmelsen. I remissyttrandena har bl. a. pekats på att den är ägnad att medföra en extra belastning av besvärsmyndigheten som inte är motiverad'från rättssäkerhetssynpunkt, att den skapar åtskilliga tolk- ningsproblem och risk för oenhetlig praxis samt att den kan undergräva respekten för besvärstidens iakttagande.
Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till den kritik som på denna punkt riktats mot arbetsgruppens lagförslag. Som föreslagits av besvärssakkun- niga bör för förvaltningsförfarandet slås fast som huvudregel att besvär, som anförts för sent, inte skall tas upp till prövning. En bestämmelse med sådant innehåll har därför tagits in i 12 % tredje stycket första punkten i det nu föreliggande lagförslaget. Bestämmelsen förutsätter att frågan huru- vida besvär kommit in för sent prövas ex officio av besvärsmyndigheten. Någon allmän befogenhet för de besvärsprövande instanserna att diskretio- närt avgöra, om för sent anförda besvär skall tas upp till saklig prövning, bör sålunda enligt min mening inte införas. Det torde liksom hittills få bedömas från område till område, om i specialförfattningarna skall öppnas möjlighet för besvärsinstans att pröva för sent inkomna besvär. Som påpekats av en del remissinstanser har frågan nära samband med spörs- målet om tillgången till extraordinära rättsmedel inom förvaltningsför- farandet. Det behov av särskild lagstiftning som kan finnas härvidlag bör enligt min mening inte tillgodoses i förevarande sammanhang. I enlighet härmed anser jag inte heller att i förvaltningslagen bör tas med någon all- män regel om rätt för besvärsmyndighet att vid prövningen av fråga om besvär anförts i rätt tid beakta laga förfall.
Till den nu föreslagna regeln om avvisning av för sent anförda besvär bör enligt min mening fogas en bestämmelse motsvarande 23 % arbets- gruppens lagförslag. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kom— mit in till beslutsmyndigheten i stället för till besvärsmyndigheten, bör be— svären ändå tas upp till prövning. En regel med sådan innebörd har tagits in som en andra punkt i 12 % tredje stycket. Jag vill understryka att avsikten är att huvudregeln i 12 5 första stycket om att besvärshandling skall tillstäl- las besvärsmyndigheten skall få så vidsträckt tillämpning som möjligt. I en- lighet härmed hör besvärshänvisning inte innehålla någon erinran om tredje stycket andra punkten.
13 &
Paragrafen reglerar besvärsmyndighets befogenhet att besluta om inhi- bition i fråga om överklagat beslut. Den motsvarar 21 & arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Några allmänna författningsregler om när förvalt- ningsmyndighets beslut träder i tillämpning finns f.n. inte. I åtskilliga
specialförfattningar har dock meddelats bestämmelser om att myndighets beslut skall lända till omedelbar efterrättelse, se t. ex. 57 & första stycket utlänningslagen (polismyndighets beslut om avvisning av utlänning) och 15 % tredje stycket lagen om nykterhetsvård (nykterhetsnämnds beslut att ställa någon under övervakning), eller om att myndighet kan besluta om huruvida dess beslut skall gå i omedelbar verkställighet, se t. ex. 86 å andra stycket hälsovårdsstadgan (bemyndigande för myndighet att förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan) och 22 å andra stycket barnavårdslagen (rätt för barnavårdsnämnd att för- ordna att beslut om omhändertagande för samhällsvård skall gå i verk- ställighet utan hinder av att det inte vunnit laga kraft). I en del författ- ningar anges att besvärsmyndighet i avvaktan på ärendes slutliga av- görande kan förordna om uppskov med verkställighet av det överklagade beslutet, se t. ex. 27 å andra stycket allmänna ordningsstadgan och 80 % tredje stycket barnavårdslagen. Vad som anses gälla om besluts verk- ställbarhet i de fall då uttrycklig författningsbestämmelse härom saknas är oklart. Här kan hänvisas till den redogörelse i ämnet som lämnats i SOU 1964:27 s. 465. Det kan tilläggas att regeringsrätten anses ha en allmän rätt att förordna om inhibition beträffande överklagat beslut. Även besvärsmyndigheter i allmänhet brukar antas ha en motsvarande befogen- het.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen framhåller att det i remissyttranden över besvärssakkunnigas förslag framförts tvivel beträffande möjligheterna att på ett ändamålsenligt och från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt i en allmän lag reglera frågan om när ett förvaltningsbeslut skall träda i tillämpning. Eftersom avsaknaden av allmänna regler härom hittills inte vållat några större olägenheter, bör frågan därför enligt gruppens mening inte regleras i förvaltningslagen . Uppmärksamheten bör i stället riktas på den korrektiva sidan av den rättsskyddsfråga det här gäller, nämligen på spörsmålet om besvär över myndighets beslut skall ha suspensiv verkan eller om särskilt beslut om inhibition måste meddelas av besvärsmyndighet för att avbryta verkställigheten av ett beslut av lägre instans.
Enligt arbetsgruppens mening måste det godtas att förvaltningsbeslut i stor omfattning tillåts träda i tillämpning utan avbidan på att tiden för överklagande utgår. Saknas fog för överklagande, är detta helt invändnings- fritt. I det motsatta fallet finns emellertid risk för att den mot vilken beslu- tet riktar sig gör en rättsförlust genom de verkningar beslutet utövar innan det upphävs av besvärsmyndigheten, i synnerhet om det som görs inte går att göra ogjort eller eljest är irreparabelt. Sådana följder bör såvitt möjligt förebyggas Det radikalaste botemedlet vore att tillägga själva överklagan- det suspensiv verkan. Detta låter sig dock uppenbarligen inte göra generellt
av hänsyn till de intressen som föranlett att besluten gjorts omedelbart verksamma. Någon annan lösning står därför i praktiken inte till buds än
att göra inhibitionen beroende av särskild prövning från fall till fall. Det kan, fortsätter arbetsgruppen, någon gång vara naturligt att anta, att ett överklagande innefattar begäran om inhibition, även om det inte sägs uttryckligen. Det bör därför i och för sig inte krävas särskilt yrkande för att besvärsmyndigheten skall få förordna om inhibition. Å andra sidan kan det inte begäras av besvärsmyndigheterna att de ex officio överväger inhibitionsfrågan särskilt i varje ärende. Endast i fall, där det är fullstän- digt uppenbart att inhibition behövs för att det skall vara någo-n mening med besvärsprövningen, torde ex officio-ingripande kunna förväntas. Framställs särskilt yrkande om inhibition, bör besvärsmyndigheten givetvis vara skyldig att pröva detta yrkande och göra det skyndsamt.
Arbetsgruppen föreslår i enlighet med det nu anförda att i förvaltningslagen (21 &) skall tas in en föreskrift om att besvärsmyndighet kan förordna att överklagat beslut inte får tillämpas, innan besvären prövats. Arbetsgruppen föreslår vidare en regel om att yrkande om sådant förordnande skall be- handlas skyndsamt. Enligt gruppens mening bör reglerna ingå bland lagens särskilda bestämmelser, som skall tillämpas i ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild.
Remissyttrandcna. De föreslagna reglerna om inhibition kommenteras bara i ett mindre antal remissyttranden. Kammarkollegiet uttalar tvekan beträffande inhibitionsregeln, eftersom av denna e contrario skulle kunna dras slutsatsen, att huvudregeln vore att ett förvaltningsbeslut blir exigi- belt innan det har vunnit laga kraft. Eftersom detta inte torde vara avsett förordar kollegiet att frågan om när ett förvaltningsbeslut skall träda i tillämpning ytterligare utredsoch närmare regleras i förvaltningslagen . Frågan kan enligt kollegiets mening eventuellt lösas i huvudsaklig överens- stämmelse med de riktlinjer som angetts av juridiska fakulteten vid univer- sitetet i Lund i dess remissyttrande över besvärssakkunnigas förslag (SOU 1968: 27 s. 241). Om förslag i ämnet inte hinner utarbetas till dess försla- get till förvaltningslag läggs fram för antagande, anser kollegiet att också frågan om besvärsmyndighets rätt att meddela inhibition tills vidare bör lämnas oreglerad. Även Svea hovrätt finner det angeläget att frågan om när ett beslut skall träda i tillämpning regleras i lagen. Sveriges advokat— samfund anser att de av besvärssakkunniga föreslagna bestämmelserna i ämnet bör tjäna till förebild vid utformningen av den slutliga lagtexten. Särskilt den av de sakkunniga föreslagna regeln om att slutligt beslut, som innebär att någo-n skall göra eller tåla något eller som angår ansvar, skall bli gällande först då laga kraft inträtt, anser samfundet väsentlig från rättssäkerhetssynpunkt.
Stadsjuristen i Stockholm framhåller att det skulle vara värdefullt med en regel om att beslut, varigenom part förpliktas till något, efter särskilt förordnande av besvärsmyndigheten skall kunna verkställas oberoende av laga kraft. En sådan regel, vilken har viss motsvarighet i besvärssak-
kunnigas förslag, synes ägnad att undanröja den tveksamhet mot ingrepp i enskild rätt som ibland måste uppstå inom den reglerade kommunal- förvaltningen.
Enligt TCO:s uppfattning bör inhibitionsfrågan övervägas ex officio av besvärsmyndigheten, så att inte den som överklagar beslutet behöver lida en oreparabel rättsförlust, därför att han inte själv förstått att begära inhibition.
Departementschefen. Liksom arbetsgruppen anser jag att allmänna regler om när en förvaltningsmyndighets beslut skall träda i tillämpning utan större olägenhet kan undvaras i förvaltningslagen. Som framgår av den tidigare redogörelsen har i åtskilliga specialförfattningar meddelats uttryck— liga bestämmelser om i vad mån ett beslut får verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. I övrigt torde det liksom hittills få avgöras från område till område i vilken utsträckning myndighets beslut kan verk- ställas utan att besvärstidens utgång avvaktas.
Enligt min mening skulle det å andra sidan inte vara tillfredsställande att lämna den berörda frågan helt oreglerad i förvaltningslagen. För den som anför besvär över ett beslut kan det vara av stor betydelse att detta inte länder till efterrättelse förrän saken slutgiltigt prövats av besvärsmyn- dighet. Ett beslut kan ha sådana verkningar för den enskilde att det är svårt eller t.o.m. omöjligt för honom att — om beslutet sedermera upp— hävs av högre instans — vinna kompensation för den förlust han åsamkats genom det ursprungliga beslutet. Att generellt låta besvär få suspensiv verkan är emellertid som arbetsgruppen påpekat inte någon framkomlig Väg när det gäller att söka hindra att den enskilde lider en oreparabel förlust genom ett beslut, som länder till omedelbar efterrättelse. Sådana situationer bör i stället förebyggas genom att i förvaltningslagen tas in ett generellt bemyndigande för besvärsmyndighet att i avvaktan på ärendes avgörande förordna att överklagat beslut tills vidare inte skall gälla. Härige- nom vinns även ökad klarhet i rättsläget på denna punkt. Jag förordar därför att i lagen tas in en bestämmelse med nyss angivna innehåll.
Har klagande hos besvärsmyndigheten framställt begäran om inhibition, ligger det i sakens natur att myndigheten skyndsamt har att ta ställning till frågan. Någon särskild bestämmelse i lagen härom torde dock inte vara behövlig (jfr 21 å andra punkten arbetsgruppens lagförslag). Även om en klagande inte uttryckligen begärt inhibition, kan det emellanåt tydligt framgå av syftet med besvären eller av utredningen i ärendet att det över- klagade beslutet tills vidare inte bör få verkställas. Det är i sådana fall naturligt att besvärsmyndigheten ex officio förordnar om inhibition, så att onödig skada inte åsamkas part. Någon särskild regel om att förpliktande beslut efter särskilt förordnande av besvärsmyndigheten skall kunna verk- ställas oberoende av laga kraft anser jag inte böra tas in i förvaltningslagen (jfr 27 % förvaltningsprocesslagen).
Den av mig föreslagna inhibitionsregeln bör placeras bland lagens all- männa bestämmelser. Som påpekats under 1 och 2 åå äger den inte tillämp- ning i de fall då kommunal myndighets beslut överklagas genom kommunal- besvär, se 77 & kommunallagen .
Särskilda bestämmelser
14 &
Paragrafen innehåller regler om parts rätt till insyn i det material som har tillförts ärendet. Den motsvarar 6 % och 7 5 första stycket arbets- gruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. I fråga om rättegång vid allmän domstol gäller som en grundläggande regel att avgörandet skall grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen i målet, se 17 kap. 2 % och 30 kap. 2 % RB. Eftersom part alltid skall kallas till förhandlingen, är han sålunda tillförsäkrad rätt till fullständig insyn i det material som domstolen lägger till grund för sitt avgörande. När mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen enligt nyssnämnda lagrum grundas på vad handlingarna innehåller och eljest förekommit i målet. Detta innebär bl.a. att domstolen är för- bjuden att vid sitt avgörande 'ta hänsyn till sakmaterial som den fått kännedom om i annat sammanhang än vid handläggningen av målet. Någon uttrycklig regel som för nu avsedda fall garanterar parts rätt till insyn i utredningsmaterialet i skriftlig rättegång finns visserligen inte i RB. Part anses dock ha rätt att även i sådana fall ta del av det material på vilket domstolen grundar sitt avgörande. För förvaltningsförfarandets del kan frågan om vad som skall anses gälla beträffande parts rätt att ta del av utredningsmaterialet i ett ärende inte besvaras lika entydigt som i fråga om rättegång vid allmän domstol. Inom förvaltningen förekommer inte några sammanträden som direkt motsvarar huvudförhandling i rättegång. Muntlig handläggning vid samman- träde inför förvaltningsmyndighet syftar vanligen bara till att kom- plettera den skriftliga utredningen i ärendet. Förvaltningsmyndighets av- görande är sålunda inte så hårt knutet till vad som förekommit vid sådant sammanträde som fallet är i fråga om allmän domstol. Förvaltningsmyndig- het torde vidare i motsats till allmän domstol vara oförhindrad att när den
avgör ett ärende ta hänsyn till uppgifter som den fått kännedom om i annat sammanhang än i det aktuella ärendet. Även det som framkommit vid informella, muntliga kontakter behandlas i regel som utredningsmaterial. Någon skyldighet att anteckna sådana muntliga uppgifter finns endast undantagsvis föreskriven i författning. Med hänsyn till det nu anförda torde frågan om parts rätt att ta del av utredningsmaterialet i ett förvalt- ningsärende för gällande rätts del få besvaras olika beroende på vilket slag av material frågan gäller.
Den i tryckfrihetsförordningen (TF) fastslagna rätten att ta del av myndig- heternas allmänna handlingar kan utövas av envar. Härav följer att den som är part i ett ärende hos myndighet kan bereda sig tillgång till alla allmänna handlingar i ärendet. Vilka handlingar hos myndighet som är att räkna som allmänna handlingar anges i 2 kap. 2 och 4—-7 %% TF.
Rätten för envar att ta del av myndigheternas allmänna handlingar kan enligt 2 kap. 1 & TF inskränkas med hänsyn till vissa särskilt angivna intressen. De begränsningar i offentlighetsgrundsatsen som har företagits med stöd av denna bestämmelse är upptagna i lagen (1937: 249) om in- skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) och i vissa till denna anslutande författningar. Enligt 39 % första stycket sekretesslagen skall föreskrifterna i lagen inte lända till inskränkning i sökandes, klagandes eller andra parters rätt att i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet utfå dom, beslut och andra handlingar. I regeln förutsätts sålunda bl.a. att part i ett förvaltningsärende har rätt att ta del av allmänna handlingar som skall hållas hemliga. Om det med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen är av synnerlig vikt att inne- hållet i annan handling än dom eller beslut inte uppenbaras, kan myndig- heten dock enligt 39 5 andra stycket sekretesslagen med stöd av stadgande i lagen vägra att lämna ut hemlig handling till part. Lämnas däremot sådan handling ut till parten, skall myndigheten göra erforderliga förbehåll. Bryter någon mot sådant förbehåll, kan han enligt 41 % dömas till böter eller i vissa fall till fängelse.
Sekretesslagen anger inte närmare vem som vid tillämpningen av 39 & skall räknas som »sökande, klagande eller annan part». I praxis har partsbegrep- pet getts en något snävare innebörd än den krets av intressenter i ett ärende som har besvärsrätt, se RÅ 1960 ref. 45.
Varken TF eller annan författning reglerar i vad mån part har rätt ta del av andra handlingar i ett ärende än sådana som är att anse som all- männa handlingar, t. ex. minnesanteckningar och arbetspromemorior. Några författningsföreskrifter i ämnet finns inte heller beträffande annat utredningsmaterial än handlingar, t. ex. föremål, som är av betydelse från bevissynpunkt, och muntliga uppgifter, som lämnas till myndighet vid sammanträde eller i annat sammanhang. I vilken utsträckning part har rätt att ta del av material av nu nämnda slag får betecknas som oklart.
Ur förarbetena till sekretesslagen. I det betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet som avgavs år 1935 av särskilda sakkunniga berördes bl.a. frågan om parts rätt till aktinsyn. Enligt 38 å i den av de sakkunniga föreslagna lagen om förbud mot vissa allmänna handlingars utlämnande från myndighet skulle före-skrifterna i lagen —— utom i visst undantagsfall — inte lända till in- skränkning i sökandes, klagandes och andra parters rätt att i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar. I motiven till bestämmelsen framhöll de sakkunniga att införandet av regeln i lagen föranletts av allmänna process- och förvalt- ningsrättsliga principer. De anmärkte vidare att undantag från regeln föreslagits bara beträffande ett särskilt ömtåligt specialfall (SOU 1935:5 s. 41).
Den av de sakkunniga föreslagna regeln togs i huvudsak oförändrad upp i 39 å i den år 1937 antagna sekretesslagen (prop. 1937: 107 s. 103).
Frågan om parts rätt till aktinsyn aktualiserades på nytt i samband med införandet av RB. I sitt år 1944 avgivna betänkande med förslag till lag om införande av nya RB m.m. föreslog processlagberedningen bl. a. viss ändring i 39 % sekretesslagen. Ändringen hängde samman med att beredningen samtidigt föreslog ett tillägg till 38 % samma lag, enligt vilket domstol gavs befogenhet att förordna om hemlig handlings tillhanda- hållande åt domstol eller förundersökningsledare för bevisändamål. För att de intressen sekretessen avsåg att skydda såvitt möjligt skulle kunna tas till vara, även när domstolen förordnat om tillhandahållande av hemlig handling, föreslog beredningen att vissa begränsningar skulle gälla i parts rätt att få ut handlingar. Bortsett från protokoll, beslut och dom, till vilka handlingar part skulle ha tillgång utan begränsning, borde det enligt beredningens mening tillkomma domstolen eller myndigheten att pröva, om en hemlig handling skulle göras tillgänglig för part. Tillstånd därtill borde lämnas bara om det kunde ske utan fara för missbruk. Härvid borde göras erforderliga förbehåll (SOU 1944: 10 s. 167).
Den av processlagberedningen föreslagna ändringen i 39 % sekretesslagen togs oförändrad upp i en den 15 mars 1947 inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag till ändring i sekretesslagstiftningen. I promemorian framhölls bl. a. att vissa betänkligheter kunde anföras mot den av beredningen förordade begränsningen i parts rätt att få ut andra handlingar än protokoll, dom eller beslut. Det kunde synas otillfredsställan- de att part inte i full utsträckning skulle få ut handlingar, på vilka avgöran- det i mål eller ärende grundats. Även om parten under förhandlingen fått del av vad som åberopats som bevis i målet, kunde för bedömande av fråga om fullföljd och för förberedande av talan i högre rätt vara av vikt för parten att äga tillgång till handlingarna. Å andra sidan skulle dock partens intresse att få ut handlingen i stor utsträckning kunna tillgodoses genom
den av beredningen föreslagna möjligheten till utlämnande med förbehåll. Ibland kunde det vara möjligt att på sådant sätt bereda åtminstone advokat som företrädde parten tillgång till handlingen. Någon ändring i bered- ningens förslag förordades därför inte (prop. 1947: 260 s. 24).
Vid remissbehandlingen av departementspromemorian uttalade hov- rätten över Skåne och Blekinge vissa betänkligheter beträffande de före- slagna inskränkningarna i parts rätt att få ut hemliga handlingar. Hov- rätten ansåg att förslaget innebar ett betydelsefullt avsteg från den dittills gällande viktiga principen att part skulle äga att i full utsträckning få del av handlingar, på vilka avgörandet i mål eller ärende grundades. Även om det var påkallat att ge domstolen befogenhet att göra en avvägning mellan offentlighets- och sekretessintresset, syntes det hovrätten i vart fall ange- läget att stadgandet gavs en sådan formulering att därav framgick att beslut om handlings utlämnande skulle grundas inte bara på prövning av faran för missbruk utan även på en avvägning av sekretessintresset mot partens intresse att få ut handlingen. Utlämnande borde enligt hovrättens mening framstå som det normala (prop. 1947: 260 s. 26).
Chefen för justitiedepartementet uttalade i prop. 1947: 260 (s. 30) med förslag till ändring i sekretesslagen m.m. att de av hovrätten över Skåne och Blekinge gjorda påpekandena i viss män var berättigade. Det kunde dock inte bortses från att möjligheten att i viss utsträckning begränsa partens rätt att få ut handlingar kunde utgöra en väsentlig förutsättning för att hemlig handling skulle kunna tillhandahållas rättskipningen. Det borde därför ligga i domstols eller annan myndighets hand att göra en avvägning mellan partens intresse att få ta del av handlingen och sekretess- intresset. Utlämnande till part borde därvid framstå som det normala. Dom eller beslut borde inte få undanhållas parten på grund av dess hemliga natur. När det av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen var av synnerlig vikt att innehållet i annan handling inte uppenbarades, borde däremot utlämnande till part få vägras med stöd av sekretessbestämmelse. Skillnad borde härvid inte göras mellan protokoll och andra handlingar. Departementschefen framhöll emellertid att en sådan begränsning av parts rätt att få ut handlingar inte innebar någon inskränkning i domstolens eller myndighetens skyldighet att vid förhandling eller annan handläggning låta parten få kännedom om alla omständigheter som åberopades till bevis. Det var tvärtom av vikt att denna princip noga iakttogs. Endast i den mån så skedde kunde man bortse från de betänkligheter som kunde anföras mot att partens rätt att få uthandlingar begränsades. Departementschefen före- slog att 39 & sekretesslagen skulle utformas i enlighet med vad han sålunda anfört.
Vid riksdagsbehandlingen av prop. 19472260 förklarade sig samman- satta konstitutions- och första lagutskottet (KILU 1 s. 10) dela departements- chefens uppfattning att ett tillhandahållande av hemliga handlingar som
bevis i rättegång gjorde det nödvändigt med en bestämmelse av den föreslagna innebörden. Utskottet ansåg det'böra starkt understrykas att utlämnande till part skulle vara det normala, liksom att parten vid förhandling eller annan handläggning utan inskränkning skulle få kännedom om alla om- ständigheter som åberopades till bevis. Formuleringen av den föreslagna lagtexten borde enligt utskottets mening vara en garanti för en från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande tillämpning. Utskottet erinrade vidare om att den föreslagna 39 % inte bara reglerade utlänmandet av handlingar hos domstol utan även den mer omfattande frågan om parts rätt att få ut handlingar hos förvaltningsmyndigheter. Inom utskottet hade yppats betänkligheter mot att på föreslaget sätt generellt göra parts tillgång till hemliga handlingar beroende av förvaltningsmyndigheters diskretio- nära prövning. Härvid hade särskilt framhållits att det i mål och ärenden hos sådana myndigheter inte alltid var möjligt att —— som departements- chefen syntes förutsätta — »vid förhandling eller annan handläggning låta parten erhålla kännedom om alla de omständigheter som åberopats till bevis» i stället för att lämna ut handlingarna till honom. Den föreslagna regeln hade inte heller vid remissbehandlingen blivit föremål för granskning från förvaltningens synpunkter. Med hänsyn till önskvärdheten av enhetliga regler för såväl förvaltningsmyndigheter som domstolar fann sig utskottet dock kunna tillstyrka förslaget, under förutsättning att frågan om den rik- tiga avvägningen av parts rätt i ifrågavarande hänseende blev tillbörligen beaktad vid den förestående allmänna revisionen av reglerna om allmänna handligars offentlighet.
Riksdagen följde utskottets förslag (rskr 465), varigenom 39 % sekretess- lagen fick sin nuvarande lydelse.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen framhåller inledningsvis att 39 & sekre- tesslagen inte ger part någon rätt att i mål och ärenden ta del av dom, beslut eller andra handlingar utan att denna rätt följer av bestämmelser eller allmänna principer om myndigheternas förfarande. Vad som gäller i detta hänseende är på åtskilliga områden oklart. Den osäkerhet som råder bör enligt arbetsgruppens mening skingras genom att i förvaltningslagen tas in den grundläggande regel om parts rätt till insyn i utrednings- materialet, som förutskickas i 39 5 första stycket sekretesslagen men som inte kommit till samlat uttryck för förvaltningens del. En sådan grund- läggande regel bör naturligen göras så allmängiltig som möjligt. Helst bör den få så allmän tillämpning att den supplerar 39 % första stycket i alla de typer av förvaltningsärenden, som detta gäller för. Den bör därför ingå bland förvaltningslagens allmänna bestämmelser. Arbetsgruppen betonar att syftet med föreskriften är att reglera i vilken utsträckning part skall äga rätt att på eget initiativ ta del av utredningsmaterialet i ärendet. Hans rätt att få del av materialet genom myndighetens försorg regleras i bestäm- melserna om kommunikation (15 & arbetsgruppens lagförslag). Med hänsyn
till det nu anförda föreslår arbetsgruppen att i 6 5 första stycket tas in en regel om att part på begäran skall få del av det som tillförts ärendet.
Vad angår frågan om vem som i ett ärende skall anses ha ställning som part hänvisar arbetsgruppen till den i 4 % gruppens lagförslag intagna definitionen av partsbegreppet. Enligt denna skall med part förstås envar, till vilken det slutliga beslutet kan komma att ställas eller vilken detta eljest kan komma att angå nära, samt den som enligt särskild bestämmelse får föra talan i ärendet. Definitionen behövs enligt arbetsgruppens uppfattning inte bara med tanke på reglerna em aktinsyn utan också för att fastställa myndighets kommunikationsskyldighet, motiveringsplikt (16 å) och under- rättelseplikt beträffande beslut (17 å). Beträffande de olika leden i defini- tionen anför arbetsgruppen i huvudsak följande. För att förtjäna att kallas part skall ett subjekt föra en talan i ärendet, som berättigar till saklig pröv- ning, och inta en sådan ställning — sakligt sett — att full aktinsyn bör medges honom, att utredningsmaterialet bör tillställas honom med rätt för honom att yttra sig över det samt att beslutet i ärendet bör delges honom. I de allra flesta fall är den som visar upp dessa kännetecken identisk med beslutets adressat eller med andra ord den, till vilken det slutliga beslutet kan komma att ställas (första ledet). Även tredjeman bör i vissa fall få ställning som part. Efter att ha redogjort för olika situationer, där parts- ställning för tredjeman kan uppkomma, och betonat att det skulle föra för långt att medge sådan person partsställning i samma utsträckning som besvärsrätt framhåller arbetsgruppen, att det av praktiska skäl inte kan fordras av en myndighet att den behandlar en tredjeman som part, om det inte ligger i öppen dag att denna person finns i ärendet och att saken angår honom så nära att han är sakligt meriterad för partsbehandling. Förhållan- det kan uppenbaras för myndigheten antingen genom att tredjemannen i fråga ger sig till känna hos myndigheten och klargör arten och styrkan av sina intressen eller genom att hans existens och intressen framgår direkt av utredningsmaterialet i ärendet. Några särskilda efterforskningar skall myndigheten inte behöva göra. De personer som enligt det nu anförda bör ges ställning som part kännetecknas enligt arbetsgruppen av att beslutet uppenbarligen kan komma att angå dem nära (andra ledet). Utöver de berörda två kategorierna av parter har man enligt arbetsgruppen att räkna med dem som i specialförfattningarna pekats ut som parter eller eljest som taleberättigade. Också på sådana specialparter bör förvaltningslagens regler om parts rättigheter och skyldigheter under förfarandet göras till- lämpliga (tredje ledet).
I fråga om föremålet för parts aktinsyn erinrar arbetsgruppen bl. a. om att det för förvaltningens del inte är möjligt att dra en lika skarp gräns mellan utredningen i ärendet och utanförliggande förhållanden som inom rättskipningen. Framför allt kan man inte tänka sig att tjänstemännen hos förvaltningsmyndigheterna på samma sätt som domarna skall under-
låta att ta hänsyn till den kunskap om faktiska förhållanden som de tidi- gare har skaffat sig i sitt arbete. Därför" räcker det inte med en rätt till insyn i akten, utan också annat som faktiskt utgör utredningsmaterial bör vara tillgängligt för parten. Inte bara sakuppgifter utan även rättslig ut- redning bör omfattas av bestämmelsen.
Regeln om parts insyn i utredningsmaterialet bör enligt arbetsgruppen gälla inte bara för allmänna handlingar utan även för annan utredning, exempelvis föremål som är av intresse för ärendets avgörande. Sådant mate- rial SOm tillkommer hos myndigheten faller också, även om det har skriftlig form, delvis utanför begreppet allmänna handlingar. Promemorior och and- ra uppteckningar, som tillkommer för ärendes föredragning eller beredande till avgörande, blir enligt 2 kap. 4 % TF allmänna handlingar bara om de efter avgörandet tas om hand för förvaring. Flertalet andra handlingar som tillkommer hos myndigheten anses enligt 5 5 i samma kapitel upprättade först när de expedierats eller, om expedition inte äger rum, när ärendet är slutbehandlat av myndigheten. I den mån en sådan handling tillför ärendet sakligt material av betydelse för avgörandet, bör den vara till- gänglig för parten enligt samma grunder som gäller för allmänna hand- lingar. Arbetsgruppen finner det likväl uppenbart att parten inte kan kräva att den tjänsteman som skall föredra ärendet låter honom få tillgång till sina konceptanteckningar allt eftersom hans utredningsarbete fortskrider. Först när hans utredning är avslutad och han lägger fram sakuppgifterna för myndigheten, kan den anses färdigställd och tillförd ärendet. Den bör då också införlivas med akten.
Arbetsgruppen diskuterar i det följande frågan vilka begränsningar som bör gälla i parts tillgång till allmänna handlingar som skall hållas hemliga. Gruppen påpekar att det ofta görs gällande att det på åtskilliga förvalt- ningSOmråden är nödvändigt att kunna fatta beslut på grundval av hand- lingar som hemlighålls för part. Man menar att det är orimligt att en myndighet skall avstå från att begagna betydelsefullt material, därför att det är av den natur att part av sekretesskäl inte kan tillåtas att ta del av det. En sådan ståndpunkt har under remissbehandlingen av besvärssak- kunnigas förslag intagits av bl. a. vissa företrädare för socialvårdsintressen. De har fäst uppmärksamheten på läkarintyg samt läkar- och sjukhus- journaler. De sakkunniga nämnde för egen del även sådana upplysningar, som enskilda under förutsättning av anonymitet lämnar såsom underlag för beslut om omhändertagande av alkoholister, sinnessjuka m.fl. samt handlingar i ärenden om förfogande över enskild egendom i en krissitua- tion.
Av det anförda finner arbetsgruppen framgå att myndigheter på vitt skilda områden och med olika bevekelsegrunder anser sig behöva en möjlighet att avgöra ärenden på grundval av material som hålls hemligt för part. Det är å andra sidan tydligt att en sådan möjlighet måste reserveras för undan-
tagssituationer. Inte bara hänsyn till parten utan även kravet på att utred- ningen blir allsidig och korrekt talar för en så vidsträckt insyn som möj- ligt för parten. Arbetsgruppen erinrar i sammanhanget bl.a. om att det under förarbetena till 39 å andra stycket sekretesslagen betonades att den där intagna begränsningen av parts rätt att få ut handlingar inte innebar någon inskränkning i myndighetens skyldighet att vid förhandling eller annan handläggning låta parten få kännedom om alla omständigheter som åberopas till bevis utan att det var av vikt att denna princip noga iakttogs. Arbetsgruppen påpekar vidare att de bestämmelser som f.n. finns om kommunikation av utredningsmaterial -—— däribland allmänna handlingar — skall tillämpas utan hinder av sekretesslagens begränsningar av offentlig- heten. Sålunda skall bestämmelserna i 23 kap. 18 % RB om delgivning av vad som har kommit fram under förundersökning tillämpas oberoende av att förundersökningsprotokollet eller något därav kan vara hemligt. Lika- så skall utredningen i ett brottmål eller ett tvistemål förebringas i parternas närvaro vid huvudförhandlingen, även om den omfattar hemliga hand- lingar. I barnavårdsärenden skall i regel den ärendet rör före avgörandet underrättas om vad som har framkommit vid utredningen (19 % första stycket barnavårdslagen). Detta är dock inte liktydigt med att parten får ta del av alla handlingar in extenso.
Arbetsgruppen anser det vara angeläget att förvaltningslagen så klart som möjligt anger i vad män och på vad sätt partens insyn i utrednings- materialet får begränsas. I viss utsträckning är det möjligt att bygga på de tankegångar som ligger bakom föreskrifterna i 39 å sekretesslagen. Det bör sålunda klargöras, att den omständigheten att en myndighet enligt andra stycket i paragrafen kan vägra att delvis (jfr 2 kap. 8 5 andra stycket TF) eller eventuellt helt lämna ut en handling till parten inte utan vidare innebär att myndigheten också får hålla honom i ovetskap om vad handlingen innehåller. Läget kan ofta vara det att den sekretessgrun- dande faran ligger inte i att parten får kännedom om innehållet i hand- lingen utan i att han får möjlighet att exempelvis sprida avskrifter av denna till obehöriga. Bestämmelsen bör med hänsyn härtill enligt arbets- gruppens mening utformas så, att skillnaden mellan utlämnande av hand- ling och upplysning om dess innehåll framhävs. En första förutsättning för begränsning av skyldigheten att låta part ta del av allmän handling måste vara, att 39 5 andra stycket sekretesslagen ger myndigheten rätt att vägra lämna ut handling eller del därav. Det innebär att det för det första skall vara fråga om annan handling än dom eller beslut. För det andra måste det av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen vara av synnerlig vikt att innehållet i handlingen eller handlingsdelen inte uppenbaras. Men där- utöver bör' för vägran av varje form av partsinsyn, dvs. också vägran att som ersättning för utlämnande ge upplysning om handlingens innehåll, krävas att avgörande hinder mot sådan information föreligger med hänsyn
till rikets säkerhet eller annat allmänt eller enskilt intresse. Är så inte fallet, skall alltså myndigheten, om den finner- sig böra vägra att lämna ut handingen till parten, på annat sätt upplysa honom om dess innehåll. Som exempel härpå hänvisar arbetsgruppen till vad parlamentariska nämn- den i VVennerströmaffären anfört om s.k. säkerhetssamtal i personalkon- trollärenden (SOU 1968: 4 s. 76). Som ytterligare exempel nämns körkorts- ärenden där läkarjournaler lånats in, vilka enligt 14 å andra stycket sekre- tesslagen inte kan lämnas ut till parten i körkortsärendet. Begär parten få del av journalerna, bör han såvitt möjligt få det genom en muntlig redo- görelse för innehållet i dessa. I överensstämmelse med det nu anförda föreslås i 6 % andra stycket första punkten arbetsgruppens lagförslag en föreskrift att, om myndighet med stöd av 39 5 andra stycket sekretesslagen finner att allmän handling inte kan lämnas ut till parten, myndigheten skall på annat sätt upplysa honom om dess innehåll, i den mån avgörande hinder inte möter med hänsyn till rikets säkerhet eller annat allmänt eller enskilt intresse.
I fråga om innebörden av den nu berörda bestämmelsen anför arbets- gruppen ytterligare följande. Avsikten med att framhäva skillnaden mellan utlämnande av handling och upplysning om dess innehåll är att klargöra partsinsynens överordnade karaktär. Utlämnande av allmän handling skall visserligen vägras, om det är av synnerlig vikt att handlingens innehåll inte uppenbaras —— nämligen på det sätt som ett utlämnande skulle kunna leda till. Men annan information om innehållet än den utläm- nande ger får vägras endast om och i den mån avgörande hinder före— ligger också mot att parten får just den insyn som sådan annan informa- tion medför. När det i förslaget sägs att en begränsning i partens rätt till varje form av_ insyn förutsätter att »avgörande hinder» möter, är syftet att uppställa ett strängare villkor än det som ligger i sekretesslagens ut- tryckssätt »av synnerlig vikta. Läget skall vara sådant att upplysning om handlingens innehåll skulle innebära en klar, ej godtagbar risk för rikets säkerhet eller eljest för något enskilt eller allmänt intresse som sekretess- lagen bereder skydd. Uppenbart är att utrymmet för information det oak- tat i fråga om viss typ av material kan bli obetydligt. Det är naturligt att ta viss hänsyn till handlingens art och betydelse för utredningen. En ren anmälan i ett nykterhetsvårdsärende har exempelvis ingen betydelse som beslutsunderlag. Att anmälarens namn hemlighålls för parten kränker därför inte partens utredningsintresse.
Enligt arbetsgruppens mening måste en särskild reservation göras i lagen med tanke på kommersiella ärenden och övriga avtals- och för- handlingsärenden för att undvika orimliga konsekvenser av regeln om myndighets upplysningsplikt. Information skall sålunda inte behöva läm- nas som ersättning för handlings utlämnande, när ärendet angår avtalsbar sak (6 5 andra stycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag).
Även om samma regler lämpligen bör gälla om parts insyn i fråga om såväl allmänna handlingar som annat utredningsmaterial, är det enligt ar- betsgruppens mening av lagtekniska skäl ändamålsenligt att i första hand anknyta till sekretesslagens regel och alltså ange i vad mån myndigheten skall upplysa om innehållet i handling som enligt denna regel inte lämnas ut till parten. I en följande mening bör anges, att samma principer skall tillämpas på annat som har tillförts ärendet och som inte kan tillhanda- hållas (6 5 andra stycket tredje punkten arbetsgruppens lagförslag). Om exempelvis utredningen i ett byggnadsärende omfattar syn av ett område eller en anläggning och det därvid framkommer omständigheter som måste hållas hemliga, eftersom avgörande hinder mot insyn möter med hänsyn till rikets säkerhet, måste regeln vara att parten inte får förfoga över kartskisser eller ta fotografier av vad som iakttas. Däremot kan det väl tänkas att något avgörande hinder inte föreligger mot att han vid syne- sammanträdet får kännedom även om vissa i och för sig hemliga förhållan— den, i den mån det behövs för att han skall kunna bevaka sina intressen. Att myndigheten i ett sådant fall skall kunna föreskriva tystnadsplikt följer av 7 % arbetsgruppens lagförslag. Arbetsgruppen framhåller att en regel om parts insyn i utredningsmaterialet måste, i förening med förslagets regler om kommunikation och motivering av beslut, få vissa konsekvenser för det sätt på vilket utredningsarbetet bedrivs. Material, som måste hållas hemligt för part och som till följd därav inte heller kan återges i besluts- motiveringen, kan tänkas vara otillförlitligt. Det är av vikt att sådant ma- terial inte läggs till grund för avgörandet, om inte myndigheten har skaffat sig säkerhet för att det verkligen är riktigt. Det sker lämpligast genom att myndigheten kompletterar eller ersätter materialet med sådant som parten kan få ta del av. Om det exempelvis i ett ärende om nykterhetsvård skulle föreligga ett sådant avgörande hinder mot att röja en anmälares identitet som åsyftas i föreskriften om parts insyn, bör myndigheten sträva efter att inte ta upp anmälarens berättelse på sådant sätt att den tillförs ärendet utan i stället begagna anmälan endast som utgångspunkt för vidare utredning, t. ex. förhör med andra personer och undersökning av läkare eller psykolog. Med ett sådant förfarande är det vanligen möjligt att utan någon begräns- ning av partens insyn vinna klarhet i om förutsättningar för ingripande föreligger. Ett sådant förfarande främjas, om ärenden av detta och liknande slag prövas av ett organ som står fritt i förhållande till ett annat som handhar utredningen.
Eftersom part på grund av föreskrifterna i 6 5 kan få kännedom om innehållet i hemliga handlingar och om hemliga förhållanden i övrigt, måste det finnas en möjlighet att ålägga parten tystnadsplikt, framhåller arbetsgruppen vidare. Man kan här anlägga det betraktelsesättet att möj- ligheten att begagna hemligt material såsom bevis ökar, om man kan skapa trygghet mot att de hemliga uppgifterna sprids bland allmänheten. Tyst-
nadsplikt bör dock kunna åläggas endast i fråga om material som är hem- ligt enligt sådana grunder som gäller i fråga om allmänna handlingar. Be- stämmelsen om möjlighet att föreskriva tystnadsplikt bör avfattas så att den, i viss likhet med 39 & sekretesslagen och offentlighetskommitténs för- slag till provisorisk lag om inskränkning av parts rätt att utbekomma all- männa handlingar (SOU 1966: 60 s. 45 och 234), innefattar behörighet att förordna att det hemliga materialet inte får uppenbaras samt att uppställa förbehåll angående sättet att handha materialet (7 5 första stycket arbets- gruppens lagförslag). Någon särskild regel som ger myndigheten möjlighet att låta partens ombud eller biträde —-— men inte parten själv — ta del av visst material och ålägga ombudet eller biträdet en tystnadsplikt även gentemot huvudmannen anser arbetsgruppen inte höra tas in i lagen. En sådan regel är bl. a. svår att förena med ombudets eller biträdets ställning och ägnad att rubba förtroendet mellan parten och hans ombud eller biträde. Man torde här inte kunna komma längre än att myndigheten i den mån gällande författningar ger stöd härför, ser till att endast omdömesgilla personer uppträder som ombud eller biträden. Det sagda utesluter inte att myndigheten, när den till ombudet eller biträdet överlämnar en hemlig handling, förbjuder denne att lämna den vidare till parten personligen eller att låta parten göra en avskrift av den.
Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till de föreslagna reglerna om partsinsyn. Enligt ÖB:s mening kan det dock för- tjäna övervägas om inte — med hänsyn bl.a. till gällande regler om all- männa handlingars offentlighet — bestämmelserna i 6 och 7 55 förvalt- ningslagen kan utgå och från sekretessynpunkt behövliga regler i stället meddelas inom ramen för sekretesslagstiftningen. Postverket påpekar att verket bara åtnjuter ett begränsat skydd enligt sekretesslagen för sin affärsverksamhet. Verket saknar bl. a. sekretesskydd för vissa av sina av- giftsberäkningar och kostnadskalkyler på sådana områden där verket driver kommersiell verksamhet under konkurrens. De föreslagna reglerna om partsinsyn innebär visserligen ingen ändring från sekretessynpunkt för verkets del i förhållande till vad som gäller f. 11. Enligt verkets mening kan det dock finnas viss risk för att avsaknaden av sekretesskydd blir accen- tuerad på ett inte önskvärt sätt, när förvaltningslagen träder i kraft. Ikraft- trädandet bör därför inte ske förrän statsmakterna har tagit ställning till vad offentlighetskommittén föreslagit om vidgat sekretesskydd för den statliga affärsverksamheten. JK påpekar att rätten till partsinsyn kan få vidkännas begränsningar av rent praktiska skäl. Enligt JK:s mening kan parts rätt härvidlag inte få drivas så långt att det fördröjer ett ärendes avgörande till förfång för det allmänna eller för medparter. Patent— och registreringsverket framhåller att reglerna i 6 % inte torde behöva föran- leda ändring i de särskilda sekretessbestämmelserna som gäller beträffande patenthandlingar.
Ordföranden i kommunalrättskommittén förordar att bestämmelserna om partsinsyn prövas på nytt. Enligt hans mening bör en klarare bestämning av de ärenden som skall undantas från aktinsyn (»ärende om avtalsbar sak») eftersträvas. Han finner det vidare angeläget med en preciserad förklaring om vilken räckvidd ett stadgande om aktinsyn skall ha såvitt rör den kom- munallagsreglerade förvaltningen. Fem ledamöter av kommunalrättskom- mittén anser att aktinsyn inte bör vara tillåten i ärenden, som kan hän- föras till den kommunallagsreglerade förvaltningen. Även Svenska kom- munförbundet avstyrker att frågan om partsinsyn i ärenden inom kom- munalförvaltningen regleras annat än för den verksamhet som utövas enligt specialförfattningar. En rätt för part att på begäran ta del av utrednings- materialet kan inom den oreglerade kommunalförvaltningen vara direkt stridande mot kommunens intressen och även eljest vara klart olämplig, framhåller förbundet. Göteborgs stad betonar att 6 5 kan medföra stora tolkningssvårigheter i synnerhet för den oreglerade kommunalförvalt- ningen. Staden förordar att paragrafen tas upp i avsnittet »Särskilda bestämmelser för vissa partsärenden».
I en del remissyttranden görs vissa påpekanden beträffande utform- ningen av 6 & första stycket arbetsgruppens lagförslag. Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister anmärker att den i betänkandet gjorda skillnaden mellan parts rätt att på egen begäran ta del av utredningsma- terialet och hans rätt att få del av detta genom myndighetens försorg (15 & arbetsgruppens lagförslag) har suddats ut genom att man i 6 % använt uttrycket få del. Även Svenska landstingsförbundet anser att första stycket bör formuleras så, att därav klart framgår att det reglerar parts rätt att på eget initiativ ta del av utredningsmaterialet. TCO anser att regeln i första stycket ställer för stora krav på parten, eftersom denne t. ex. kan bo långt från myndighetens förvaltningsort. Enligt TCO:s mening bör kommunika- tionen på parts begäran ske genom myndighetens försorg. Sveriges lant- bruksförbund framhåller att part har egentligt intresse av att få del av utredningsmaterialet först sedan utredningen avslutats. För bestämmelsens praktiska funktion bör den enligt förbundets mening kompletteras med föreskrift att part skall underrättas om att myndigheten avser att fatta beslut. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att föreskriften i första stycket är onödig.
Den av arbetsgruppen föreslagna definitionen av partsbegreppet (4 % gruppens lagförslag) behandlas i ett stort antal remissyttranden.
Regeringsrättens ledamöter, försäkringsdomstolen och riksförsäkrings- verket förordar att partsdefinitionen utgår. Som skäl åberopas främst att definitionen är oklar och att den lämnar ringa vägledning. Regeringsrättens ledamöter erinrar om att man i förslaget till fastighetsbildningslag avstått från att reglera sakägarbegreppet under hänvisning till svårigheterna att
finna en användbar och vägledande definition. 'Försäkringsdomstolen an- ser att någon tillfredsställande, för hela förvaltningen gällande bestäm- ning av partsbegreppet knappast kan åstadkommas. Enligt domstolens me- ning får partsbegreppet bestämmas med hänsyn till den lagstiftning som är tillämplig i det aktuella fallet: Riksförsäkringsverket anser att en parts- definition i vart fall bör förbindas med den av besvärssakkunniga före- slagna regeln att man inte kan erhålla partsställning annat än om man själv anmäler sig till detta. Även försäkringsrådet intar en kritisk hållning till den föreslagna partsdefinitionen. Rådet anser att den är oklar och det är ovisst om den utvidgar partsbegreppet utöver vad som gäller enligt rådets praxis.
Flertalet av dem som uttalar sig i frågan ställer sig emellertid positiva till tanken på att partsbegreppet definieras i lagen. Hit hör bl. a. Svea hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen, ÖB, försvarets civilförvaltning, värnpliktsverket, värnpliktsnämnden, socialstyrelsen, kammarkollegiet, kammarrätten, gene- raltullstyrelsen, universitetskanslersämbetet, patent- och registreringsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Gävle- borgs och Jämtlands län, JO, Sveriges advokatsamfund, LO, TCO, SACO, SR, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges lant- bruksförbund och SAF. De flesta av dessa instanser riktar dock kritik mot utformningen av partsdefinitionen. Man menar allmänt att bestämmelsen är för vag och inte lämnar tillräcklig vägledning åt den som skall tillämpa den.
Mot det första ledet i den föreslagna definitionen (»envar, till vilken det slutliga beslutet kan komma att ställas») invänds i remissyttrandena främst att det är otillfredsställande att anknyta partsbegreppet till ett led i hand- läggningen (expedieringen av det slutliga beslutet) och att regeln kan komma att uppfattas som en cirkeldefinition. Uttalanden av sådan inne- börd görs av kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning och Sveriges advokatsamfund. JO framhåller att det första ledet i definitionen i åt- skilliga fall efter ordalydelsen kommer att avse någon, åt vilken det inte finns anledning att ge de befogenheter partsställningen innefattar, exem- pelvis en anmälare i ett ärende om disciplinär åtgärd. Har myndighet efter utredning funnit sådan anmälan obefogad och avskrivit ärendet, anses anmälaren enligt gällande rätt inte äga fullfölja talan mot beslutet. Åt- skilliga myndigheter med tillsynsbefogcnheter torde —— i likhet med riks- dagens ombudsmän —— betrakta anmälaren som beslutets adressat i sådana fall, men någon anledning att tillerkänna honom ställning såsom part finns knappast. Universitetskanslersämbetet påpekar att ämbetet i allmänhet brukar ställa sina beslut i ansöknings- och besvärsärenden till veder- börande lokala universitetsmyndighet och sålunda inte till sökanden och klaganden, vilka erhåller avskrifter av beslutet. Ämbetet anser inte defini- tionen vara användbar för sådana fall och förordar att den omredigeras
med hänsyn härtill. Domkapitlet i Uppsala stift anser att det ligger närmast till hands att som part i första hand beteckna »envar som genom ansökan eller anmälan till myndighet eller av annan anledning föranleder ett slutligt beslut av myndigheten».
Även mot utformningen av det andra ledet i partsdefinitionen (»envar, vilken det slutliga beslutet eljest uppenbarligen kan komma att angå nära») riktas åtskilliga anmärkningar. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att intresset av en strikt och lättfattlig definition — som så nära som möjligt bör ansluta sig till partsbegreppet sådant det f. n. uppfattas —— väger över intresset av en utsträckning av partsbegreppet som med all sannolikhet kommer att medföra inte bara svårbedömlighet utan också felbedöm- ningar. Enligt länsstyrelsens mening bör man inte avstå från att begagna de gängse och entydiga begreppen sökande och klagande som återfinns i bl. a. 39 % sekretesslagen. Anses det erforderligt att i viss utsträckning in- föra tredjeman i partsbegreppet kan detta förslagsvis begränsas till att gälla annan som det slutliga beslutet omedelbart kan komma att angå. Även kriminalvårdsstyrelsen förordar en snävare bestämning av partsbe- greppet. Värnpliktsverket diskuterar partsdefinitionens tillämpning i ären- den om anstånd med värnpliktstjänstgöring. Verket påpekar att den värn- pliktige är part i sådana ärenden men att även anhörig och arbetsgivare kan vara nära berörda. Enligt verkets mening är den enskildes rätt att ensam bedöma fördelar och olägenheter med avbrott i sysselsättning, studier o. (1. vid en inkallelse av grundläggande betydelse. Annan som detta »uppen- barligen kan komma att angå nära» kan därför inte få träda i den värn- pliktiges ställe. Definitionen av part i 4 5 får enligt verkets mening inte medföra en partssituation som begränsar den enskildes rätt i nämnda avseende. Liknande synpunkter framförs av värnpliktsnämnden. General- tullstyrelsen ställer sig kritisk till en utvidgning av partsbegreppet i ärenden som rör tullklarering av gods. Styrelsen erinrar om att i sådana ärenden endast den som är varuhavare enligt tillämplig tullförfattning f.n. be- traktas som part i förhållande till tullverket.
Det tredje ledet i partsdefinitionen (»den som enligt särskild bestäm- melse får föra talan i ärendet») godtas i allmänhet utan närmare kommen- tarer i remissyttrandena.
Vad som anförs i betänkandet om föremålet för partsinsynen diskuteras i flera remissyttranden. Regeringsrättens ledamöter anser att uttalandena i betänkandet beträffande parts rätt att få del av myndighets rättsutred- ning, föredragningspromemorior och konceptanteckningar i ett ärende före dess avgörande i vissa avseenden är alltför vittgående och att påpekandena kan medföra praktiska olägenheter. Enligt deras mening har arbetsgruppen här skjutit över målet. Den i betänkandet föreslagna ordningen skulle innebära en principiell nyhet och onödigt tynga förfarandet. De anför vidare att part självfallet bör beredas tillfälle att yttra sig över sakupp-
gifter, som myndigheten fordrat in i ärendet eller som eljest tillförts det genom annan än parten, men det får ske på det sätt som kan anses praktiskt och lämpligt i det enskilda fallet och inte lösas efter så teoretiskt-principiella linjer som arbetsgruppen synes ha avsett. I övrigt får man enligt deras mening liksom hittills nöja sig med den ordning som följer av 2 kap. 4 & TF. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Stockholms län. Svea hovrätt uttalar att utredningen i ett ärende inte torde kunna anses avslutad förrän ärendet slutligen avgjorts. En föredragningspromemoria bör enligt hov- rättens mening i vart fall inte bli tillgänglig för partsinsyn före denna tid- punkt. Samma åsikt har Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings- jurister. Föreningen anser uttalandena i betänkandet på denna punkt strida mot den praxis som finns och som har gott fog för sig. Föreningen till- lägger, att en knappast avsedd konsekvens blir att part i fall som anges i 15 & arbetsgruppens lagförslag ofta måste ges tillfälle att yttra sig över föredragningspromemoria. CF U påpekar att avsikten med förslaget inte synes vara att interna meningsyttringar under beredningen av ett ärende till beslut skall yppas för parten. Nämnden ifrågasätter därför om inte i lagen bör —- i likhet med vad som föreslogs av besvärssakkunniga i 2 kap. 13 å — tas med en föreskrift av innehåll att vad någon yttrat vid ärendes avgörande hos myndighet inte utan vederbörligt medgivande får uppen- baras för part eller annan.
Även mot reglerna i 6 5 andra stycket om muntlig informationsskyldighet beträffande innehållet i handling eller annat som tillförts ärende riktas vissa invändningar. Regeringsrättens ledamöter konstaterar att man i för- slaget sökt uttrycka utrymmet för muntlig information om handlings inne- håll genom att tala om »avgörande hinder» mot information. Den före- slagna avfattningen ger enligt deras mening inte klarhet i fråga om till— lämpningsområdet i förhållande till 39 å andra stycket sekretesslagen. De anser det vara klarare och mer följdriktigt att uttrycka vad förslaget efter- strävar genom att skriva att, även om handling på grund av 39 å andra stycket sekretesslagen inte får utlämnas till part, myndigheten skall på annat sätt upplysa parten om handlingens innehåll, i den mån det år av betydelse för saken och kan ske utan att det intresse skadas, som föranlett vägran att utlämna handlingen. Försvarets civilförvaltning framhåller att frågan om när »avgörande» hinder med hänsyn till rikets säkerhet skall anses föreligga för att upplysa part om innehållet i allmän handling eller om annat som tillförts ärendet uppenbarligen måste medföra avsevärda svårigheter för de många myndigheter — statliga såväl som kommunala —— som har att tillämpa de föreslagna bestämmelserna i förvaltningslagen. Enligt civilförvaltningens mening måste det från sekretessynpunkt krävas, att i tilläggsbestämmelser eller anvisningar till lagen klarläggs i vilka fall avgörande hinder med hänsyn till rikets säkerhet skall anses möta för att
upplysa part om det som tillförts ärendet. Socialstyrelsen anför att reglerna i andra stycket kommer att ställa många myndigheter inför svåra av- vägningsfrågor och att detta är en av de punkter där information om lagens syfte och innehåll är särskilt nödvändig. Uttalandet i betänkandet att möjligheten till hemlighållande av handlingar skall reserveras för un- dantagssituationer måste enligt styrelsens mening klart framhävas i en kommande inforrnationsverksamhet. Länsstyrelsen i Blekinge [än säger sig vara tveksam beträffande den nya distinktionen mellan utlämnande av allmän handling och upplysning om handlings innehåll. Länsstyrelsen anser att några egentliga skäl för ökad partsinsyn i förhållande till nu gällande bestämmelser i 39 % sekretesslagen inte har redovisats i betänkan- det och ifrågasätter om det inte räcker med att i förvaltningslagen ta in en föreskrift om att part, om annat ej framgår av bestämmelserna i 39 % sekretesslagen eller eljest med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen föreligger skäl av synnerlig vikt mot utlämnande, på begäran äger ta del av vad som har tillförts ärendet. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter om det är lämpligt att den svårtillämpade regeln om ökad partsinsyn i 6 % andra stycket genomförs för förvaltningen i dess helhet. Styrelsen erinrar om att partsinsynen ökar radikalt i betydelse genom den kommunika- tionsskyldighet som åläggs myndighet i 15 % arbetsgruppens lagförslag. Riksförsäkringsverket diskuterar med hänsyftning på socialförsäkrings- ärenden om inte frågan om partsinsyn bör lösas på annat sätt än arbets- gruppen föreslagit. Verket framhåller att det i socialförsäkringsärenden ofta är nödvändigt för en allsidig och ingående bedömning av sakfrågan att införskaffa läkarintyg, journaler och läkarutlåtanden om den för- säkrade. Ibland innehåller sådant material uppgifter och omdömen om denne som —— om han erhöll upplysning därom —- skulle kunna menligt inverka på hans hälsa. I regel är det uppgifter om vederbörandes mentala tillstånd som är känsliga i förevarande hänseende. Men även i fall, där blandat somatiska och psykiska besvär föreligger, kan uppgifter om det kroppsliga tillståndet tänkas försämra den sjukes mentala tillstånd. I 14 å andra stycket sekretesslagen har lagstiftaren skapat möjligheter för sam- hället att skydda den enskilde mot allvarliga skador, som skulle kunna uppkomma om han fick ta del av handlingar av visst slag. Det vill synas som om den sjuke när han kommer i partsställning skulle undandras detta skydd. Så torde vara avsikten redan med bestämmelserna i 39 å andra stycket sekretesslagen, som dock är så utformad att det är svårt att be- döma var gränsen skall gå —- handling får hemlighållas även för parten om det är »av synnerlig vikt» för enskilda intressen (varmed såvitt riks- försäkringsverket kan se måste avses bl.a. hans eget intresse). Upplys- ningar om innehållet i handlingarna skall enligt arbetsgruppens lagförslag få vägras endast om »avgörande hinder» möter med hänsyn till bl. a. en- skilt intresse. Enligt betänkandet skall kravet på hemlighållande i detta
avseende gå än längre än *det. som avsetts i sekretesslagen. Likafullt är både sekretesslagen och förslagets distinktioner (»synnerlig vikt» — »av- görande hinder») ytterst diffusa. Riksförsäkringsverket hävdar mot denna bakgrund att 14 å andra stycket sekretesslagen bör gälla även när den sjuke befinner sig i partsställning. Den i betänkandet föreslagna utvägen att i andra former än genom handlingens utlämnande lämna part infor- mation om dess innehåll anser verket visserligen ibland vara praktikabel utan att den sjukes hälsa råkar i fara. Om så är fallet i det enskilda ärendet är enligt verkets mening dock främst beroende av uppgifternas art och vad som kan antas vara nödvändigt för den enskilde att få veta för att han skall kunna driva sitt ärende. Liknande synpunkter anförs av värnplikts— verket, som erinrar om att utredningsmaterialet i ett ärende i en del fall kan vara av utpräglat personlig art. Verket anser det vara oförenligt med kravet på enskilds integritet, om annan under åberopande av partssituation skulle kunna få del av sådant material.
I flera yttranden betonas vikten av att upplysningar som lämnas part ur ett sekretesskyddat material ges honom på ett sådant sätt att det inte skadar eventuella uppgiftslämnare. Enligt JO:s mening kan förslaget inte anses tillräckligt beakta uppgiftslämnarnas intresse i fråga om nykterhets- vårdsärenden. Han anser därför att myndighets skyldighet att lämna upp— lysning om innehållet i hemlig handling i sådana ärenden bör begränsas till fall där så kan antas ske utan men för annan. En särbestämmelse härom bör tas in i lagen om nykterhetsvård. Liknande undantag från den före— slagna skyldigheten att lämna part upplysning om innehållet i hemlig handling är enligt hans mening påkallade även i vissa barnavårdsärenden och i ärenden rörande intagning i och utskrivning från mentalsjukhus. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det vara av vikt att det klarläggs i vad mån en framställning om anonymitet från t. ex. en uppgiftslämnare i ett nykterhetsvårdsärende i och för sig skall inverka på bedömningen av upplysningsplikten.
Kammarkollegiet påpekar att formuleringen »men icke kan tillhanda- hållas» i 6 % andra stycket tredje punkten felaktigt kan läsas som om därmed avses även fysiska hinder för tillhandahållandet. För undanröjande av sådant missförstånd anser kollegiet att paragrafen i denna del bör er- hålla förslagsvis lydelsen »men av skäl som nyss sagts icke kan tillhanda- hållas».
Göteborgs stad framhåller att de i 7 % arbetsgruppens lagförslag upptagna bestämmelserna om tystnadsplikt och förbehåll saknar betydelse för den oreglerade kommunalförvaltningen och förordar att de tas upp i avsnittet »Särskilda bestämmelser för vissa partsärenden».
Rikspolisstyrelsen föreslår att 7 % första stycket kompletteras med en föreskrift som gör det möjligt för myndighet att ålägga ombud eller biträde
tystnadsplikt gentemot annan än huvudman. Med den formulering para— grafen fått kan man enligt kammarrättens mening fråga sig om parts be- fogenhet att få del av hemligt material även innefattar rätt för honom att visa detta material för sitt ombud. Kammarrätten anser att första stycket till sin innebörd möjligen blir klarare vid en språklig omredigering enligt följande: »Får part med stöd av bestämmelse i denna lag del av mate-rial, som skall hållas hemligt, skall myndigheten om det behövs såväl förordna att parten icke får uppenbara materialet som uppställa förbehåll angående materialets handhavande. »
JK menar att det från systematisk synpunkt hade varit önskvärt, om straffbudet i 7 5 andra stycket kunnat få sin plats annorstädes än i för- valtningslagen.
Departementschefen. Myndighets handlingar är på grund av TF:s före- skrifter om allmänna handlingars offentlighet i regel tillgängliga för en- var. Härav följer att den som är part i ett ärende hos förvaltningsmyn- dighet har rätt att ta del av alla allmänna handlingar i ärendet vilka inte är undandragna offentligheten. För att part på ett tillfredsställande sätt skall kunna bevaka sina intressen är det emellertid inte tillräckligt att han får tillgång till det material som är offentligt för envar. Utredningsmaterialet i ärendet kan delvis bestå av sådana allmänna handlingar som enligt sekretess- lagen skall hållas hemliga. Vid ärendets utredning kan vidare ha tillkommit handlingar som innehåller upplysningar av värde för ärendets avgörande men som enligt TF inte är att räkna som allmänna handlingar. I underlaget för myndighetens bedömning av saken kan också ingå föremål, iakttagelser vid syn samt muntliga upplysningar.
Det finns f. 11. inte några allmänna lagregler som klargör i vilken ut- sträckning part i ett förvaltningsärende har rätt att ta del av utrednings- material som inte är offentligt för envar. Endast i ett avseende, nämligen i fråga om parts tillgång till allmänna handlingar som skall hållas hemliga, har i lag meddelats en uttrycklig anvisning om hur långt hans rätt sträcker sig (39 å andra stycket sekretesslagen). I övrigt får rättsläget på området betecknas som oklart. Det bör emellertid anmärkas att frånvaron av ut— tryckliga regler om parts rätt att ta del av utredningsmaterialet i viss mån kompenseras genom förekomsten av författningsbestämmelser, som ålägger myndighet att före ärendes avgörande underrätta honom om vad som fram- kommit vid utredningen.
Arbetsgruppen har under hänvisning till rådande osäkerhet på området föreslagit att i förvaltningslagen skall tas in en grundläggande regel om parts rätt till insyn i utredningsmaterialet i ett ärende. Förslaget har mot- tagits positivt vid remissbehandlingen. En remissinstans anser dock be- stämmelsen vara onödig och en annan att frågan bör regleras i sekretess- lagen. Från kommunalt håll betonas att reglerna om parts rätt till akt-
insyn inte bör göras tillämpliga inom den oreglerade kommunalförvalt- ningen.
I likhet med arbetsgruppen anser jag att förvaltningslagen bör innehålla en allmän regel om parts rätt i förevarande hänseende. Utöver det av arbetsgruppen anförda motivet för regeln vill jag peka på den roll som rätten till insyn i myndighets aktmaterial kan spela för parts möjligheter att kontrollera hur myndigheten handlägger hans ärende. Genom att utnyttja insynsrätten kan han sålunda förvissa sig om att myndigheten verkligen bereder honom tillfälle att yttra sig över allt som är av betydel- se för ärendets avgörande och att myndighetens handläggning sker med tillbörlig snabbhet och effektivitet. Dessutom kan insynsrätten ha betydelse som komplement till bestämmelserna om kommunikation av utrednings- materialet (15 å). De senare reglerna måste av olika skäl förses med för- behåll, som gör det möjligt för myndighet att i en del situationer avgöra ärende utan att parten underrättats om det som tillförts ärendet. För denne kan det i sådana fall vara av värde att i lagen vara tillförsäkrad rätt att på egen begäran ta del av materialet. Att en allmän regel om parts rätt till aktinsyn bör inflyta i förvaltningslagen och inte i sekretesslagen anser jag vara uppenbart redan av den orsaken att regeln skall gälla även annat material än allmän handling.
Som framhållits i den allmänna motiveringen torde frågan om parts rätt till aktinsyn främst få aktualitet i ärenden som innefattar myndighets— utövning mot enskild. Jag förordar därför, att reglerna i ämnet tas upp bland lagens särskilda bestämmelser. Med anledning av vissa påpekanden från kommunalt håll vill jag erinra om att den oreglerade kommunalförvalt— ningen inte faller inom lagens tillämpningsområde. På grund av den me— tod som har använts vid avgränsningen gentemot den specialreglerade kommunalförvaltningen i 2 5 2, kommer dock lagens regler —— däribland bestämmelserna om parts aktinsyn —— undantagsvis att bli tillämpliga också i ärende hos organ för den kommunala självstyrelsen, nämligen i de fall då beslut i ärendet överklagas genom förvaltningsbesvär. Detta torde dock inte medföra några nämnvärda olägenheter.
Mot bakgrund av vad nu anförts föreslår jag att som huvudregel skall i 14 5 första stycket tas in en bestämmelse, att sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts ärendet med de begränsningar som följer av 39 å andra stycket sekretesslagen eller av förevarande para- graf. I fråga om den närmare innebörden av denna huvudregel vill jag anföra följande.
I arbetsgruppens lagförslag ingår en regel vari begreppet part närmare definieras (4 5). Definitionen har ansetts behövlig bl.a. för att precisera vilka kategorier av personer som skall anses inta en sådan ställning att de bör medges full aktinsyn. Regeln har vid remisshandlingen utsatts för åtskillig kritik. Några remissinstanser, bl.a. regeringsrättens ledamöter,
har förordat att definitionen av partsbegreppet utgår. Jag biträder denna uppfattning. De kategorier av personer som bör tillerkännas rätt till akt- insyn — liksom rätt att genom myndighetens försorg bli underrättade om. utredningsmaterialet m.m. —— bör i enlighet med den terminologi som an- vänds i 39 å sekretesslagen betecknas som »sökande, klagande eller annan part». Med »sökande» torde i enlighet med gängse uppfattning böra förstås person, som hos myndighet gjort ansökan eller annan framställning vilken i något avseende rör hans offentligrättsliga ställning. Som »klagande» bör räknas inte bara sökande, som anfört besvär över ett beslut, utan i regel också annan besvärsberättigad, som klagar över beslutet (jfr 11 å i det före- liggande lagförslaget). Med beteckningen »annan part» avses person, som intar en ställning som är jämförbar med sökandens eller klagandens, t. ex. förklarande.
För att tydligare framhäva skillnaden mot den i 15 % föreskrivna kom- munikationsskyldigheten har i enlighet med önskemål från ett par remiss- instanser använts uttrycket »rätt att ta del» av det som tillförts ärendet i stället för den av arbetsgruppen föreslagna formuleringen rpå begäran få del» av utredningsmaterialet. Som TCO påpekat kan det emellanåt vara lämpligt att myndighet kommunicerar det som tillförts ett ärende med parten, om denne framställt begäran enligt förevarande paragraf och bor långt från myndighetens kansliort. Någon uttrycklig föreskrift härom bör dock inte meddelas.
Vad arbetsgruppen uttalat angående föremålet för parts aktinsyn har kritiserats i en del remissyttranden. Även för egen del anser jag att arbets— gruppen härvidlag gått längre än vad som kan anses påkallat med hänsyn till bestämmelsens syfte. Som framhållits av regeringsrättens ledamöter torde minnesanteckning eller annan uppteckning, som avses i 2 kap. 4 % TF, inte generellt böra omfattas av parts rätt till insyn i utredningsmate- rialet. Det bör ligga i myndighetens hand att avgöra om en sådan upp- teckning skall tillföras ärendet eller inte. Innehåller uppteckningen sak— uppgifter, som är av betydelse för ärendets avgörande, bör den tillföras ärendet. I så fall bör självfallet ses till att parten på lämpligt sätt får kän- nedom om uppgifterna. Rör det sig däremot om en föredragningsprome- moria, som utöver rättslig utredning endast innehåller en sammanställ- ning av redan kommunicerat sakmaterial, synes bara undantagsvis kunna föreligga skäl att promemorian skall tillföras ärendet före avgörandet (jfr KlLU 1957zl s. 16).
Handlingar, som avses i 2 kap. 5 5 andra stycket tredje punkten TF, torde i regel böra betraktas som tillförda det ärende som de hänför sig till redan före ärendets avgörande. Även i fråga om sådana handlingar bör det ytterst ligga i myndighetens hand att avgöra när så skall anses vara fallet.
I 14 å andra stycket i det nu framlagda lagförslaget har tagits upp vissa regler som saknar direkt motsvarighet i arbetsgruppens lagförslag. Som
framgår av den tidigare redogörelsen bygger reglerna om parts aktinsyn i det föreliggande lagförslaget liksom motsvarande föreskrifter i arbets- gruppens förslag på att begränsningarna i aktinsynen i 39 å andra stycket sekretesslagen behålls oförändrade. Dessa begränsningar avser emellertid endast allmänna handlingar, som skall hållas hemliga. I fråga om annat utredningsmaterial saknas f.n. allmänna regler om och i vad mån myn- dighet av sekretesskäl äger vägra part att ta del av det som tillförts ett ärende. Enligt min mening bör härvidlag tillämpas samma regler som beträffande allmänna handlingar, som enligt sekretesslagen inte får läm- nas ut till envar. Jag föreslår därför, att i 14 å andra stycket tas in regler som i fråga om annat material än allmän handling svarar mot bestäm— melserna i 39 å andra stycket sekretesslagen. I de nya reglerna bör till en början anges att myndighet får vägra att lämna ut annat material än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller beträffande allmän handling. Vidare bör tas in en regel om att myndighet, när den lämnar ut material, som bör hållas hemligt, vid behov skall göra förbehåll om hur det får användas.
I likhet med arbetsgruppen anser jag att paragrafen även bör innehålla en regel som med tanke på de fall då myndighet inte anser sig kunna lämna ut handling eller annat som tillförts ärendet ålägger myndigheten att upplysa parten om innehållet i materialet på annat sätt. Med hänsyn till de anmärkningar som vid remissbehandlingen framförts beträffande utformningen av arbetsgruppens lagförslag på denna punkt har jag ansett regeln böra ges en avfattning som tydligare än gruppens förslag fram- häver syftet med bestämmelsen. Den föreslagna upplysningsplikten har sålunda i huvudsaklig överensstämmelse med vad som förordats av rege- ringsrättens ledamöter gjorts beroende av att parten behöver upplysningen för att kunna ta till vara sin rätt och av att upplysningen kan lämnas utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna ut mate- rialet. En regel med nu angivna innehåll har tagits upp i 14 % tredje stycket första punkten i det nu framlagda lagförslaget.
Den upplysningsplikt som i enlighet med det nu anförda skall åvila myndighet kan fullgöras såväl muntligen som skriftligen. Lämnas upplys- ning muntligen, skall myndigheten vid behov förordna att den som er- håller upplysningen inte får obehörigen yppa vad han fått veta. En be- stämmelse härom har tagits in som en andra punkt i 14 % tredje stycket. Någon motsvarande bestämmelse synes inte vara erforderlig för den hän- delse myndigheten skulle meddela upplysningen i skrift. Den av myn- digheten i sådant fall upprättade handlingen blir på grund av 2 kap. 5 5 andra stycket tredje punkten TF att anse som allmän handling. när den expedierats till parten. Skulle beträffande handlingen föreligga omstän- dighet som gör att den enligt sekretesslagen skall hållas hemlig, blir reglerna i 39 å andra stycket sekretesslagen tillämpliga. Myndigheten har då att
enligt detta lagrum pröva, om förbehåll skall göras i fråga om hur hand- lingen f är användas av parten.
Vad gäller den närmare innebörden av den nu berörda upplysningsplikten i fråga om hemligt material kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad arbetsgruppen anfört. Med anledning av JO:s påpekande beträffande be- hovet av skydd för den som gjort anmälan i ärende om nykterhetsvård eller liknande ärende (jfr 14 å andra stycket andra punkten sekretesslagen) vill jag understryka att uppgift härom vanligen torde sakna betydelse för att part skall kunna ta till vara sitt intresse i ärendet. Med den av mig föreslagna formuleringen av regeln i 14 % tredje stycket första punkten förvaltningslagen finns därför inte anledning att föreslå några särskilda föreskrifter i lagen om nykterhetsvård m.fl. lagar i syfte att hindra att anmälares eller annan uppgiftslämnares identitet röjs i samband med att myndighet fullgör sin uppgiftsplikt mot part. Beträffande avvägningen mellan sekretessintresset och parts intresse av att få kännedom om och kunna bemöta det material som åberopas mot honom i ett ärende vill jag i övrigt framhålla, att det i de allra flesta ärenden bör vara möjligt att åt— minstone upplysa part om förekomsten av visst hemligt material. Det bör sålunda så långt möjligt undvikas att myndighets avgörande grundas på material, vars existens parten saknar all kännedom om. Några all- männa riktlinjer om i vilken utsträckning part bör ges närmare kännedom om innehållet i materialet synes knappast kunna uppställas. Frågan synes få besvaras med ledning av vad som i det enskilda fallet bedöms som rim- ligt med hänsyn till styrkan i sekretessintresset samt partens intresse av att få insyn i ärendet. Det ligger i öppen dag att vissa intressen som skyd- das enligt sekretesslagen, t. ex. hänsyn till rikets säkerhet, typiskt sett är sådana att partens behov av insyn får vika i större grad än i andra fall.
Som arbetsgruppen framhållit kan det ibland visa sig lämpligt att lämna ut hemligt material till parts ombud eller ställföreträdare i stället för till parten personligen. Hinder möter inte att i sådant fall förbjuda ombudet eller ställföreträdaren att lämna materialet vidare till parten. Däremot kan någon tystnadsplikt inte åläggas ombud eller ställföreträdare gentemot part enligt 14 & tredje stycket andra punkten förvaltningslagen.
Eftersom 14 & endast äger tillämpning i den mån ärende innefattar myn- dighetsutövning mot enskild, bortfaller behovet av den i 6 5 andra stycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag upptagna undantagsregeln be- träffande ärende om avtalsbar sak.
Att reglerna i 14 5 om begränsningar i parts rätt att ta del av det som tillförts ärendet äger motsvarande tillämpning, när myndigheten enligt 15 % underrättar part om utredningsmaterialet, framgår av tredje stycket i sist- nämnda paragraf.
Om ansvar för den som bryter mot förbehåll eller förordnande som med- delats enligt 14 å andra eller tredje stycket föreskrivs i 20 å.
I paragrafen ges regler om myndighets skyldighet att underrätta part om det material som har tillförts ärendet. Den motsvarar 15 % arbets- gruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Inom förvaltningsförfarandet anses som en allmän grundsats gälla att »ingen skall dömas ohörd». Denna grundsats, den s.k. kommunikationsprincipen, kan sägas innebära, att ett för den enskilde ofördelaktigt beslut inte får meddelas utan att tillfälle lämnats honom att framföra sina synpunkter i ärendet. l vidsträckt mening innebär principen inte bara en rätt för part att yttra sig innan ärende avgörs, utan också en skyldighet för myndigheten att underrätta honom om utredningsmaterialet i ärendet. I praxis torde kommunikationsprincipen i inte ringa utsträck- ning ges denna mer vidsträckta innebörd.
Några allmänna författningsregler som ger uttryck åt kommunikations- principen finns f.n. inte på förvaltningens område. I åtskilliga special- författningar förekommer emellertid föreskrifter som ålägger myndighet att lämna part tillfälle att yttra sig innan ärende avgörs, se t. ex. 53 % första stycket arbetarskyddslagen (1949: 1) och 7 5 första stycket lagen (1964: 143) om bidragsförskott. Inte sällan innehåller sådana föreskrifter åläggande för myndigheten att tillse att part får det av motparts handlingar eller annat utredningsmaterial, över vilket han bör yttra sig, se t. ex. 23 % lagen om nykterhetsvård, 29 5 första stycket, 39 % fjärde stycket och 59 å andra stycket lagen om socialhjälp, 34 5 förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning samt 23 å andra stycket patentlagen (1967: 837). De bestämmelser om kommunikation som förekommer i specialförfatt- ningarna rör mestadels ärenden som avser meddelande av ett förpliktande eller frihetsinskränkande förvaltningsbeslut eller där eljest en för den enskilde oförmånlig utgång är aktuell.
Kretsen av personer som bör beredas tillfälle att yttra sig innan ärende avgörs anges i specialförfattningarna ibland med den allmänna formu- leringen att »den ärendet rör» skall underrättas om utredningsmaterialet i ärendet, se t. ex. 19 5 första stycket barnavårdslagen. Även andra uttryck av liknande slag förekommer, se t. ex. 47 å andra stycket folkbokförings- förordningen (»den som, förutom klaganden, får föra talan i ärendet»). I en del specialförfattningar är dock kretsen av kommunikationsberätti- gade mer preciserad, se t. ex. 53 & första stycket arbetarskyddslagen (»ar- betsgivaren» och »upplåtaren») och 39 & fjärde stycket lagen om social- hjälp (»den, mot vilken kravet riktas»). Det ankommer i övrigt på myndig- heterna att med hänsyn till omständighetema avgöra vilken eller vilka personer som bör beredas tillfälle att yttra sig innan ett ärende avgörs.
Den som bereds tillfälle att yttra sig i ett ärende kan i regel göra det antingen skriftligen eller muntligen. I somliga författningar har den en- skilde uttryckligen tillerkänts rätt att få förklara sig muntligen vid sam-
manträde inför myndigheten, se t. ex. 31 % första stycket utlänningslagen. 24 och 27 åå statstjänstemannalagen och 19 å andra stycket lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst.
I specialförfattningarna förekommer i viss utsträckning bestämmelser som föreskriver skyldighet för myndighet att när den tillställer part visst utredningsmaterial tillse att materialet delges parten enligt delgivnings— lagen, se t. ex. 19 5 första stycket lagen (1968: 349) om hyresnämnder och 31 5 första stycket lagen (1950: 596) om rätt till fiske. I den mån uttryckliga författningsbestämmelser saknas om på vad sätt myndighet skall förvissa sig om att part fått del av utredningsmaterial som tillställts honom, an- kommer det på myndigheten att efter omständigheterna övertyga sig om att parten underrättats. I rättspraxis har den i 19 % första stycket barna- vårdslagen föreskrivna kommunikationsplikten inte ansetts fullgjord, när utredningshandlingarna i ett ärende visserligen avsänts i rekommenderat brev med mottagningsbevis till den som skulle underrättas, men denne inte löst ut försändelsen (RÅ 1966 ref. 12).
Kommunikationsprincipen upprätthålls inte genomgående. Är det uppen- bart obehövligt att den ärendet rör bereds tillfälle att yttra sig, t. ex. när en ansökan helt bifalls, kan kommunikation vanligen underlåtas. Detsam— ma gäller när ett ärende kräver så snabbt avgörande att det inte är möjligt att höra den som berörs av en planerad åtgärd. Ibland innehåller special- författningarna uttryckliga regler om att kommunikation får underlåtas i nu berörda fall, se t. ex. 19 % första stycket barnavårdslagen. I vissa fall har i författningarna i stället valts den lösningen att interimistiskt beslut får meddelas, innan parten hörts, se t. ex. 13 g 1 mom. första stycket skogs- värdslagen (1948:237), 53 5 andra stycket arbetarskyddslagen och 25 5 lagen om nykterhetsvård. ] en del författningar har vid utformningen av regler om kommunikation hänsyn också tagits till att svårigheter kan föreligga att nå någon med delgivning eller till att det av annan orsak, t.ex. sjukdom, föreligger svårigheter att få ett yttrande från honom, se t. ex. 16 5 förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning (skyl- dighet att lämna skattskyldig tillfälle att yttra sig om »hinder ej möter»).
Tidigare reformförslag. JO har i skrivelse den 5 december 1961 framhållit önskvärdheten av att allmänna föreskrifter om myndighets kommuni- ceringsplikt meddelas. JO betonar i skrivelsen bl. a. att det i många fall inte är möjligt att med tillbörlig grad av säkerhet bedöma tillförlitligheten av införskaffade upplysningar utan att enskild part beretts tillfälle att yttra sig över utredningen i ärendet. Kommunikation kan alltså förebygga felaktiga bedömningar och förhastade beslut. Att den enskilde får tillfälle att framföra sina synpunkter i ärendet stärker också. allmänhetens för- troende för myndigheterna. Eftersom lagstiftningen i ämnet är ofullständig och bristfällig, är det enligt JO:s mening från såväl principiell som prak- tisk synpunkt angeläget att frågan om myndighets kommunikationsskyldig-
het görs till föremål för reglering i en allmän författning av tvingande natur. Efter att ha redogjort bl. a. för myndigheternas praxis på området och för vissa iakttagelser rörande fall av underlåten kommunicering före- slår JO att en allmän föreskrift om myndighets kommunikationsskyldighet meddelas med tanke främst på sådana ärenden som avser fräntagande av en rättighet eller åläggande av en förpliktelse. Enligt hans mening bör kommunicering i dessa fall kunna underlåtas endast om särskilda skäl talar mot en sådan åtgärd.
Rikskommittén för partiellt arbetsföra har i en den 6 februari 1962 inkOMen skrivelse anslutit sig till det av JO framförda förslaget till lag- stiftning om förvaltningsmyndighets kommunikationsskyldighet. Kommit- tén understryker att lagstiftningen inte bör begränsas till vissa ärenden angående ingrepp i enskildas rättsställning utan bör omfatta även ärenden angående hjälp och stöd åt person som är handikappad i fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt hänseende. Kommittén hemställer vidare att Kungl. Maj:t måtte utfärda anvisningar om att »motiveringarna för myndigheternas be- slut» i ärenden som rör hjälp och stöd till en handikappad skall delges den sökande i den utsträckning detta är möjligt inom ramen för gällande lagstiftning och att frågan om erforderlig ändring i denna lagstiftning snarast måtte utredas för att tillgodose nämnda syften.
Arbetsgruppen. Enligt arbetsgruppens mening är rättssäkerhetseffekten av en lagstiftning om förvaltningsförfarandet i hög grad beroende av att lagen innehåller kommunikationsregler med ett meningsfyllt innehåll. När den enskilde får del av utredningen i ett ärende, kan han förvissa sig om att denna är fullständig och korrekt. Skulle han anse att den är ofullständig eller innehåller felaktigheter, kan han komplettera eller beriktiga utred- ningsmaterialet. Kommunikationen blir härigenom det viktigaste medlet att skydda den enskilde och främja att myndighetens avgörande vilar på riktig grund. Arbetsgruppen understryker dock att kommunikationen inte får ses som ett isolerat led i handläggningen utan måste betraktas i relation till andra led. Grovt sett har man fyra komponenter att arbeta med för att skapa rättssäkerhetsgarantier genom information till parten, nämligen kommunikation, interimistiskt beslut, motivering av slutligt beslut och besvär över sådant beslut. Allt efter sakens beskaffenhet, tillgängliga tids- marginaler och resurser i övrigt kan tyngdpunkten läggas på ett eller flera av dessa led. Ju mer som satsas på exemplevis kommunikation, desto enklare kan beslutsmotiveringen göras. Omvänt kommer större krav att ställas på beslutsmotiveringen, om kommunikationsmomentet får stå till- baka. Tydligt är också att ju mindre av kommunikation som ingår i hand- läggningen, desto mer förskjuts tyngdpunkten i rättskyddet till besvärs- stadiet.
Arbetsgruppen framhåller vidare att kommunikationSprincipen bör slås fast i lagen inte bara med tanke på sådana fall då någon skall förpliktas
till något, berövas en rättighet eller utsättas för en disciplinär åtgärd utan också med tanke på sådana ärenden där myndighet avslår enskilds ansökan om ett tillstånd eller en förmån. Den som drabbas av ett sådant avslags- beslut lider visserligen inte någon direkt ekonomisk förlust. Beslut om avslag på en ansökan tar inte heller åt sig rättskraft i vanlig mening. Det står i regel sökanden fritt att göra en ny ansökan och åberopa material som vederlägger de uppgifter som föranlett avslaget. Den enskilde har emellertid i många fall ett väsentligt intresse av att få det tillstånd eller den förmån han sökt. Så är vanligen fallet när någon söker förlängning av ett tidsbegränsat tillstånd. Så förhåller det sig också när ett begränsat antal tillstånd beviljas och flera konkurrerar om tillstånden. Liktartat är läget vid ansökan om en tjänst. Möjligheten att genom en ny ansökan få till stånd en omprövning av avslagsbeslutet kan i sistnämnda fall vara utan praktisk betydelse. Kommunikation har enligt arbetsgruppens åsikt en given funktion i de berörda typfallen. Den beslutande myndigheten kan också vara obenägen att ändra ett tidigare fattat avslagsbeslut. En sökande befinner sig därför i ett sämre processuellt läge efter än före beslutet. Det förekommer vidare situationer då det som ansökningen avser, t. ex. ett byggnadslov, ett körkort eller ett pass, tillmäts stor betydelse av den enskilde. Att göra skillnad mellan fall då den enskilde kan sägas under vissa förutsättningar ha en rätt att få tillståndet eller förmånen och fall då författningen uppdrar åt myndigheten att besluta efter fritt skön kan inte vara rimligt. Arbetsgruppen anser därför att kommunikations- principen bör upprätthållas också i ansökningsårenden.
Kommunikationsreglerna bör enligt arbetsgruppens mening utformas med sikte i första hand på enpartsärenden. Det kan visserligen tänkas att regler- na blir användbara också i flerpartsärenden av vissa slag. Uppenbarligen kommer det emellertid att behövas kommunikationsbestämmelser som är särskilt avpassade för sådana ärenden eller andra ärenden med långt driven processualisering. Förvaltningslagens kommunikationsregler bör vidare utformas med tanke på handläggning i såväl första instans som besvärs- instans. I en lag av förevarande slag finns inte anledning att ha skilda regler om kommunikation för olika instanser.
Reglerna om kommunikation bör enligt arbetsgruppens mening ingå bland förvaltningslagens särskilda bestämmelser. Reglerna är av så >processuell» karaktär att de bör ha tillämpningsområdet begränsat till de utpräglat rättsliga ärendena. Härigenom blir sakområdet homogent åtmins— tone så till vida som utredning och beslut utgår från rättsliga rekvisit med rättsliga följder.
I fråga om kretsen av kommunikationsberättigade uttalar arbetsgruppen att den definition av begreppet part som ges i 4 % gruppens lagförslag leder till att ett krav på kommunikation kommer att gälla endast i ärenden som avgörs genom beslut vilka riktar sig till någon namngiven person. Som part
anses dels denne, dels annan som beslutet eljest uppenbarligen kan komma att angå nära, dels slutligen den som enligt särskild bestämmelse får föra talan i ärendet. Normbeslutsärendena behöver till följd härav inte tas med i beräkningen. Här kommer kravet på kommunikation inte att gälla, om ärendet är av renodlat allmän natur, eftersom då ingen finns som upp- fyller förutsättningarna att betraktas som part.
Beträffande den närmare utformningen av kommunikationsreglerna erbjuder sig två huvudalternativ framhåller arbetsgruppen vidare. Det ena är en fixerad huvudregel med särskilda undantag, det andra en allmänt hållen regel som gör kommunikationen beroende av en relativt fri pröv- ning enligt ett rekvisit av typen »om det behövs», vilket kan byggas ut med vägledande riktlinjer. Besvärssakkunniga valde det förra alternativet och det lämnades utan erinran av flertalet remissinstanser. Eftersom det senare alternativet ger varken enskilda eller myndigheter några fasta hållpunkter och någon egentlig vinning för rättssäkerheten i jämförelse med gällande rätt knappast skulle uppnås, förordar arbetsgruppen att det första alterna- tivet väljs.
Kravet på kommunikation bör enligt arbetsgruppens mening upprätt- hållas bara när beslut går part emot. Vid bifall till en framställning i alla delar, vid upphävande av betungande beslut eller vid annat odelat gynnan- de av beslutets adressat saknas anledning att föreskriva kommunikations- plikt. Det kan emellertid finnas företrädare för motstående intressen, som lider förfång genom beslutet. Beträffande dem bör kommunikationsskyl- dighet föreligga i den mån de intar ställning som part. Arbetsgruppen för- ordar med hänsyn till det anförda att väl ett gynnande men inte ett — helt eller delvis —— missgynnande beslut skall kunna meddelas utan kom- munikation. I lagen bör detta uttryckas så att ett beslut, som går part emot, inte får meddelas utan kommunikation. Vid bedömningen av om ett beslut går någon emot helt eller delvis skall hänsyn tas till samtliga omständig- heter i fallet. Ett till det yttre ofördelaktigt beslut, t.ex. ett rivningsföre- läggande eller en höjd fastighetstaxering, kan i realiteten objektivt sett vara ett gynnande beslut. Det kan också vara så att parten är införstådd med beslutet. Den som avger självdeklaration är t.ex. införstådd med att han påförs taxering och debiteras skatt med ledning av deklarationen. På samma sätt kan en fastighetsägare förklara sig fullt på det klara med att ett hälsovårdsföreläggande o.d. meddelas honom. Besluten måste dock likafullt anses gå part emot.
I kommunikationsskyldigheten bör enligt arbetsgruppens mening vidare föreskrivas begränsning till beslut, varigenom myndigheterna skiljer ären- det från sig, dvs. slutligt beslut. Det skulle leda till orimliga konsekvenser att generellt föreskriva att beslut under förfarandet får meddelas först efter kommunikation. En särskild typ av beslut under förfarandet är interimis- tiska och preliminära beslut, dvs. beslut genom vilka myndigheter proviso-
riskt tar ställning i själva saken. Ett sådant beslut kan visserligen vara av stor vikt för den mot vilken det riktas — i synnerhet när det träder i omedelbar tillämpning. Ju mer ingripande och betydelsefullt ett sådant beslut är till sina reella verkningar, desto angelägnare kan det i och för sig synas att det inte meddelas utan kommunikation. Samtidigt måste man emellertid erinra sig att syftet med ett interimistiskt beslut ofta är att möjliggöra ingripande utan förvarning för att förebygga att den enskilde omintetgör ingripandet. Vidare kan det interimistiska eller preliminära beslutet ofta ses närmast som en åtgärd som också delvis fullgör kommu- nikationens funktion att ge parten tillfälle att ta till vara sina intressen före det slutliga avgörandet. Med detta betraktelsesätt vore det oegentligt att generellt begära kommunikation, innan beslutet meddelas.
Vad gäller kommunikatio-nskravets innehåll erinrar arbetsgruppen till en början om att kommunikationens primära syfte är att höra den som direkt berörs av myndighetens beslut. Detta bör visserligen inte fattas bok- stavligt så att kommunikationen inte anses fullbordad utan att denne verkligen yttrat sig, men underrättelsen bör ändå gå till så att han får en reell möjlighet att göra sin röst hörd. Med denna utgångspunkt talar övervägande skäl för att regeln inriktas på en kommunikation, som består inte bara av underrättelse om ett material utan också av lämnande av tillfälle till yttrande. Från rättssäkerhetssynpunkt måste denna ordning anses ändamålsenlig under förutsättning att den tillämpas inte bara när man önskar yttrande från parten utan över huvud taget när materialet är relevant. Från praktisk synpunkt är det också fördelaktigt med en enhet- lig form för kommunikation. Ingen tid behöver då ödas på överväganden om visst utredningsmaterial bara skall tillställas parten eller om tillfälle dessutom skall lämnas honom att yttra sig över det. Arbetsgruppen förordar
därför ett underrättelseförfarande som innefattar två moment: information och lämnande av tillfälle till yttrande. .
Endast sådant material som tillförts ärende på annat sätt än genom parten själv bör enligt arbetsgruppens mening kommuniceras med honom. Materia- let måste emellertid vara av betydelse för ärendets avgörande för att kom- munikationsplikt skall föreligga. Detta bör komma fram i ett undantag som går ut på att kommunikation får underlåtas när åtgärden inte behövs. Härigenom framhävs att allt material från annan än parten själv i princip skall kommuniceras med honom.
Arbetsgruppen framhåller att det i första hand är skriftligt material som skall kommuniceras, t. ex. remissyttranden, skriftliga upplysningar, skrifter från annan part, kontrakt, intyg och liknande bevis. I en följande exempli- fiering av kommunikationspliktens räckvidd i olika typer av ärenden påpekar gruppen beträffande ansökningsärenden bl.a. att konkurrerande parter torde få anses sakna rätt till kommunikation av varandras ansök- ningshandlingar redan på den formella grunden att handlingarna enligt
vedertaget betraktelsesätt visserligen rör samma sak men bildar skilda ärenden. Också på saklig grund bör tanken på kommunikation avvisas i sådana fall. Ansökningshandlingama är f.ö. som regel offentliga och sökandena kan därför på eget initiativ ta del av varandras handlingar. Detta ger en tillräcklig kontrollmöjlighet för en medsökande när det gäller material som rör bara konkurrentens egna förhållanden. När en sökande till stöd för egen talan åberopar något som rör en konkurrerande sökandes personliga eller sakliga kvalifikationer, uppkommer däremot vägande sak- liga skäl för kommunikation med denne. Materialet bör inte få användas mot honom utan att han haft tillfälle att bemöta det.
Beträffande kommunikation av muntliga upplysningar anför arbets- gruppen väsentligen följande. När muntlig utredning förekommer i ett förvaltningsärende, anses det höra till god ordning att göra anteckning härom i handlingarna. Någon allmän skyldighet härtill finns dock inte föreskriven i författning. Förvaltningsmyndighet är inte heller på samma sätt som domstol förhindrad att ta hänsyn till vad den fått reda på i annat sammanhang än i det ärende som föreligger till bedömande. Den ordning som sålunda råder i nu berörda hänseenden anser arbetsgruppen i princip inte böra rubbas. Gruppen avvisar följaktligen tanken på att i förvaltnings- lagen ta in bestämmelser motsvarande dem som besvärssakkunniga före- slagit i fråga om skyldighet för myndighet att anteckna muntliga uppgifter, som är av betydelse för ärendes avgörande, och att grunda sitt avgörande på vad handlingarna innehåller och vad som eljest förekommit i ärendet (8 kap. 23 å och 11 kap. 2 5 besvärssakkunnigas lagförslag). Enligt gruppens mening får man i stället välja andra medel för att förebygga att förvalt- ningsmyndigheter grundar sina avgöranden på okontrollerade eller ovid- kommande, inte redovisade uppgifter. Önskar man skapa garantier här- emot måste också ses till att de inte innebär risker för en tyngande eller meningslös dokumentation av mer eller mindre uppenbara förhållanden. Man bör därför inte genom en generell regel hindra myndighet att ta hänsyn till annat än handlingarna i ärendet och sådant som myndigheten eljest har inhämtat under handläggningen av detta. En rimligare metod är enligt arbetsgruppens mening att behandla muntlig utredning och det som eljest tillförs ärendet på annat sätt än genom handlingar enligt samma prin— ciper som skriftlig utredning och genom förvaltningslagens bestämmel- ser om kommunikation hindra myndigheterna att på grundval därav fatta beslut som går part emot, utan att parten har fått tillfälle att yttra sig över det som talar till hans nackdel. En sådan regel föreskriver inte uttryckligen någon anteckningsskyldighet men får ändå till följd att myndigheten som regel blir tvungen att se till att underhandsupplysningar, iakttagelser vid »privat» syn och annat »privat» vetande än myndighetens egen allmänna erfarenhetsfond antecknas. Sker inte detta och bringas de individuella fakta inte heller på annat sätt till partens kännedom, blir
myndigheten i regel förhindrad att med beaktande av sitt vetande i dessa delar fatta ett beslut som går parten emot.
Frågan om skyldighet att verkställa anteckning om inhämtade upplys- ningar torde vara särskilt brännbar i tjänstetillsättningsärenden och andra ärenden där det gäller att bedöma personliga kvalifikationer, framhåller arbetsgruppen vidare. Den förordade ordningen leder emellertid till att det i sådana fall blir nödvändigt att göra anteckning och kommunicera endast då upplysningarna föranleder myndigheten att fatta ett annat beslut än det som innehållet i den skriftliga utredningen motiverar, t. ex. då upp- lysningarna ger underlag för ett val mellan flera som eljest är jämställda. Utan uttryckligt stadgande står det också klart att en fullständig redo- visning av de muntligen inhämtade upplysningarna inte är nödvändig. Ett ordagrant återgivande av vad som har inhämtats eller vad myndigheten har sig bekant om en person som söker befordran skulle kunna bli betung- ande och dessutom i vissa fall vara onödigt sårande för den sökande. Det bör räcka att upplysningen redovisas till sin art och sitt huvudsakliga innehåll. Det viktiga är att det som kan vara avgörande för prövningen också bringas till partens kännedom.
Mot bakgrund av vad sålunda anförts föreslår arbetsgruppen att huvud- regeln om myndighets kommunikationsskyldighet ges det innehållet att slutligt beslut, som går part emot, inte får meddelas utan att myndigheten underrättat parten om upplysning, yttrande eller annat, som tillförts ären- det genom annan än hono-m själv samt lämnat parten tillfälle att yttra sig över det (15 % första stycket första punkten arbetsgruppens lagförslag). Regeln innebär att myndigheten inte får avgöra ärendet utan att vara för- vissad om att parten är underrättad personligen eller genom surrogatdel- givning, om sådan är medgiven. Bevisning om att en postförsändelse nått adressaten kan myndigheten i regel skaffa sig genom att skicka försän- delsen som rekommenderat brev med mottagningsb-evis. Kommunikations- handlingarna kan också tillställas adressaten i lösbrev med åläggande för honom att, vare sig han har något att anföra eller inte, på särskild blankett teckna erkännande om mottagandet och sända in detta till myndigheten. Från område till område får prövas vilken metod som är den mest ända- målsenliga när det gäller att åstadkomma den erforderliga övertygelsen om att parten underrättats. Kommer försändelse varigenom part under- rättats om utredningsmaterialet tillbaka outlöst, är kommunikationen ofullbordad. Myndigheten har då att pröva andra vägar för delgivning med parten än den vanliga brevvägen eller att med stöd av undantagsbestäm- melse i 15 å andra stycket underlåta vidare kommunikationsåtgärder.
Enligt arbetsgruppens mening bör myndighets underrättelseskyldighet kunna fullgöras formlöst. Ibland kan den mest ändamålsenliga ordningen t.o.m. vara ett telefonmeddelande. Det bör inte heller möta något hinder att parten ges del av materialet i samband med ett besök hos myndigheten,
vid ett sammanträde, en syn, en inspektion e. (l. bara samtidigt iakttas att han lämnas tillfälle att yttra sig över materialet, innan ärendet avgörs. I allmänhet ligger dock skriftlig underrättelse närmast till hands som kom- munikationsform. När part underrättas om utredningsmaterialet bör anges viss frist för avgivande av yttrande. Detta bör kunna avges såväl muntligen som skriftligen. Skriftlighet bör dock så långt möjligt eftersträvas Arbets- gruppen föreslår i enlighet med det anförda att som en andra punkt i 15 % första stycket tas in en föreskrift om att underrättelse kan vara skriftlig eller muntlig och bör anvisa tid och sätt för partens yttrande
Arbetsgruppen framhåller vidare att kommunicering innefattar arbets- moment som är tids— och personalkrävande. För att få en konkret upp- fattning om denna sida av saken har statskontoret biträtt med en under- sökning av de praktiska konsekvenserna av införande av kommunicerings- plikt"i militära anständsärenden hos centrala värnpliktsbyrån. En prome- moria rörande undersökningen har fogats som en bilaga till arbetsgruppens betänkande (SOU 1968: 27 s. 267). Arbetsgruppen finner av undersökningen framgå att kommunikation med tillämpning av rationella rutiner inte be- höver innebära någon nämnvärd arbetsbelastning för myndigheter med måttlig ärendemängd. Åtgärderna är inte mer tidskrävande än att de kan passas in i det dagliga arbetet utan större tidsåtgång än detta kan bära. Merarbetet faller mest på biträdespersonalen, även om det blir fråga om viss ökning av den handläggande personalens uppgifter. Ju mer schematiskt kommunikationsförfarandet görs, desto mindre av kvalificerad arbetskraft behöver myndigheterna sätta till. Så snart någon form av värdering begärs rörande frågan om kommunikation skall äga rum eller inte, måste dock kvalificerad arbetskraft anlitas för prövningen. Det kan därför hos myn- digheter med stort flöde av handlingar tänkas vara mest rationellt att in- rätta kommunikationen som ett rent mekaniskt moment omedelbart före själva beslutsförfarandet. Att kommunikation härigenom någon gång kan komma att äga rum även där den i och för inte behövs, t. ex. därför att partens talan kommer att bifallas, gör i så fall mindre. Arbetsgruppen er- inrar om att, när kommunikationsinslaget bedöms från personal- och arbets— ekonomisk synpunkt, mot en arbetsökning hos beslutsmyndigheten skall ställas den arbetsminskning som kommer besvärsinstansen till godo genom den lägre besvärsfrekvens som torde bli följden av att besluten kommer att grundas på ett mer tillförlitlig och genomdiskuterat material.
Huvudregeln om kommunikation måste enligt arbetsgruppen förses med vissa undantag. Material, som part enligt reglerna om parts aktinsyn inte kan få ta del av (6 % arbetsgruppens lagförslag), kan inte heller kommuni- ceras med honom. Arbetsgruppen understryker emellertid att sekretessen skall hindra varje form av kommunikation för att sådan skall kunna underlåtas. Det räcker t. ex. inte med att en handling som sådan inte kan kommuniceras. Det måste också fordras att det inte heller går att ersätta
den skriftliga kommunikationen med en muntlig redogörelse för valda delar av handlingens innehåll. Men föreligger avgörande hinder mot varje form av information om visst utredningsmaterial, måste detta avskiljas från det kommunikationspliktiga materialet i ärendet. I arbetsgruppens lagförslag har detta kommit till uttryck genom att det kommunikations- pliktiga materialet definierats som det som tillförts ärendet genom annan än parten själv och som han enligt 6 5 kan få del av (15 5 första stycket första punkten).
Fara i dröjsmål utgör ett ytterligare skäl för underlåtenhet att korn.. municera, anför arbetsgruppen i det följande. Det är uppenbart att kom-- munikation inte får uppehålla ett ärende när ett snabbt avgörande krävs för att avvärja hot mot liv. hälsa eller egendom. Hälsovården, brandskyddet och polisens verksamhet för upprätthållande av allmän ordning och säker- het lämnar många exempel på situationer med akut fara. Men hänsyn bör också kunna tas till att ett beslut visserligen inte blir förfelat om det inte meddelas snabbt men ändå mister en god del av sin effekt. Inte bara ett allmänt intresse utan också ett enskilt intresse kan tala för att större vikt fästs vid att nå fram till avgörande snabbt än vad det kontradiktatoriska moment i handläggningen som kommunikation representerar. En myn- dighet bör därför kunna underlåta att kommunicera inte bara när det är direkt fara i dröjsmål utan också när dröjsmål är till påtagligt förfång för allmänt eller enskilt intresse och ett snabbt avgörande är angeläget. Som exempel på situationer då kommunikation bör kunna underlåtas nämner arbetsgruppen bl.a. följande. Myndighet kan vara bunden av bestämda beslutsfrister, som inte lämnar utrymme för kommunikation, eller tvingad att fatta beslut före viss tidpunkt för att beslutet skall fylla sin funktion, t. ex. då ett ansökningsärende angår tillstånd till något som skall äga rum viss dag eller anstånd med något som skall börja vid viss tid- punkt. Det kan vidare förhålla sig så, att parts adress inte kan utrönas (jfr 7 5 första stycket lagen om bidragsförskott) eller att hans uppehålls- ort visserligen är känd men att det inte går att nå honom där med del- givning. Vidare kan part vägra ta emot delgivning av utredningen, vare sig den erbjuds skriftligen eller muntligen.
Ett förbud, t.ex. att lämna landet eller att distribuera viss vara, en ransonering, ett beslag, en inspektion, ett kvarhållande av ett fartyg eller annan liknande åtgärd kan mången gång bli ett slag i luften, om det blir känt i förväg att den övervägs, fortsätter arbetsgruppen. Det skulle vara orimligt att kräva kommunikation i ärenden, där beslutet måste komma överraskande för att få aVSedd effekt. Denna typ av fall skiljer sig från de tidigare nämnda och bör därför behandlas för sig i lagtexten. Arbets- gruppen tillägger att huvudintresset i de sist behandlade fallen knyter sig till att ett verkställbart beslut kommer till stånd utan att behöva föregås av kommunikationsförfarande. För det ändamålet är det ofta tillräckligt
med ett interimistiskt beslut._ Möjligheten att meddela sådant beslut bör därför utnyttjas i största 'möjliga utsträckning och ärendet inte fullföljas till slutligt beslut utan kommunikation. Härigenom vinns bl. a. att parten inte behöver klaga i högre instans för att få rättelse utan kan få sådan till stånd snabbt och enkelt hos beslutsmyndigheten, om det skulle visa sig att beslutet inte är sakligt hållbart.
De sistnämnda två huvudtyperna av undantagsfall har av arbetsgruppen sammanfattats i en regel i 15 å andra stycket första punkten, enligt vilken kommunikatiOn får underlåtas, om det av särskild anledning är nödvän- digt eller underrättelse till parten kan medföra fara för att beslutet inte blir genomfört. Arbetsgruppen betonar att arbetsmängden som sådan hos en myndighet inte bör få betraktas som skäl för underlåtenhet att kom- municera. Det är emellertid tydligt att, om personalresurserna är under- dimcnsionerade i förhållande till arbetsvolymen, myndigheten emellanåt kan råka i ett läge, där det framstår som mer angeläget att ett ärende av- görs utan vidare tidsutdräkt än att det avgörs först efter kommunikation. Indirekt kan arbetsmängden därför öva visst inflytande på kommunika— tionspraxis hos myndigheten. Arbetsgruppen påpekar vidare att delade meningar kan göra sig gällande om hur förfarandet bör balanseras när en myndighet har att handlägga ärenden i stora mängder (massärenden). Enligt gruppens åsikt bör man inte i förvaltningslagen försöka utforma något undantag för massförfarandena utan förutsätta att det prövas separat och att, om undantag från förvaltningslagens kommunikationsregler är nödvändigt, föreskriva sådant undantag i den specialförfattning som reg- lerar massärendenas handläggning. Gruppen påpekar också att praktiska hinder mot personlig delgivning av visst utredningsmaterial på grund av dess skrymmande beskaffenhet e. d. inte kan tas till intäkt för under- låtenhet att kommunicera. Pröblemet får lösas med hjälp av det som finns föreskrivet om surrogatdelgivning.
Arbetsgruppen framhåller slutligen att kommunikation även bör kunna underlåtas, när åtgärden framstår som obehövlig. Material av ringa eller ingen betydelse för avgörandet bör sålunda inte kommuniceras. Var gränsen går mellan kommuniceringsplikt och icke kommuniceringsplikt vid en bedömning efter betydelsegrad blir en avvägningsfråga som läm- nar visst utrymme för diskretionär bedömning. Det bör ankomma på myndigheten att dra gränsen på grundval av en samlad bedömning av sakens beskaffenhet, ärendets art och övriga omständigheter. Uppenbart oriktiga uppgifter eller påståenden, som myndigheten inte kommer att fästa något avseende vid, behöver t. ex. inte kommuniceras. Kommunika- tionskravet måste vidare ställas i förhållande inte bara till utrednings- materialet som sådant utan också till sakens vikt för den enskilde. Många förvaltningsärenden, t.ex. registreringsärenden, angår smärre ordnings- frågor eller eljest tämligen bagatellartade förhållanden. I sådana ärenden
kan kommunikation ofta nog framstå som en mer kvalificerad åtgärd än saken förtjänar. Ett ytterligare skäl att underlåta kommunikation i baga- tell- och rutinärenden är att risken för rättsförlust på grund av ett obe- fogat avslag är obetydlig. Genom ny framställning kan parten i allmänhet få ny prövning lika snabbt som om han fått framföra synpunkterna i yttran- de i anledning av kommunikation. När ett ärende utgör endast en upp- repning av ett tidigare ärende, bör det också kunna handläggas mycket summariskt och eljest obligatorisk kommunikationsåtgärd kunna under- låtas. Ytterligare exempel härpå lämnar ärenden angående ren verkställig- het, där det slutliga beslutet endast utgör den logiska konsekvensen av ett tidigare meddelat materiellt beslut, t. ex. ett taxeringsbeslut. Så snart verk- ställighetsmyndigheten fullgör någon form av prövning som kan utfalla till fördel eller nackdel för parten, bör denne emellertid höras för att be- slut till hans nackdel skall kunna meddelas. Polishandräckning bör t. ex. i princip inte beviljas utan att parten först hörts. De genomgångna typ- situationerna har av arbetsgruppen sammanfattats i en särskild undan- tagsregel av innehåll att ärende får avgöras utan att parten underrättats, om intet väsentligt partsintresse eftersätts genom att kommunikation un- derlåts (15 å andra stycket andra punkten).
Remissyttrandena. Den av arbetsgruppen föreslagna regleringen av myn- dighets kommunikationsskyldighet godtas i sina huvuddrag av flertalet re- missinstanser. Statskontoret framhåller att farhågorna för att kommunika- tionsreglerna skall medföra en alltför ökad arbetsbelastning på myndig- heterna till stor del får anses undanröjda genom att huvudregeln om un- derrättelseplikten getts den begränsningen att den bara skall tillämpas vid slutligt beslut som går part emot. Under erinran om den undersökning som gjorts i fråga om verkningarna av de föreslagna reglerna i militära anståndsärenden uttalar statskontoret vidare att — även om undersök- ningen endast gällde ett begränsat verksamhetsområde — statskontoret finner det riktigt att som arbetsgruppen gör av denna dra den slutsatsen att kommunikation med tillämpning av rationella rutiner inte behöver inne- bära någon nämnvärd arbetsbelastning för myndigheter med måttlig arbets- mängd.
En del av de positivt inställda instanserna befarar dock att kommuni- kationsreglerna kommer att leda till ökad arbetsbelastning på myndig- heterna och risk för fördröjning av ärendenas avgörande. Uttalanden i sådan riktning görs av bl. a. regeringsrättens ledamöter, RÅ, socialstyrelsen och länsstyrelserna :" Jönköpings och Göteborgs och Bohus län. Enligt social- styrelsens mening kan emellertid olägenheterna nedbringas till ett mini- mum genom information om reglernas innebörd och genom kompletterande anvisningar.
Vissa remissinstanser ger uttryck åt allmänt kritiska synpunkter på de föreslagna kommunikationsbestämmelserna. Sålunda ifrågasätter rikspolis-
styrelsen, om inte reglerna går längre än vad hänsyn till rättssäkerheten kan anses kräva. Deras konstruktion kan enligt styrelsens mening befaras medföra att kommunikationsförfarande måste tillämpas i en rad ärenden, där detta inte har annan funktion än att uppfylla lagens bokstav. Styrelsen anser därför det böra ytterligare övervägas om inte kommunikationsreg- lerna bör konstrueras så, att myndigheten anförtros en viss bedömning huruvida material behöver kommuniceras eller inte. Enligt arbetsmarknads- styrelsens mening bör det vara tillräckligt att föreskriva kommunikations- skyldighet när ärende tillförts något, som part enligt myndighetens be— dömning bör få yttra sig över. Kommunikationen bör alltså grunda sig på att myndigheten funnit att parten bör få ytterligare bidra till sakens klar— läggande, om han förmår det. Som undantag från huvudregeln bör enligt styrelsens mening gälla att ärende får avgöras utan att kommunikation ägt rum, om det av särskild anledning är nödvändigt. Riksförsålcringsverket framhåller att en regelmässig kommunikation i alla socialförsäkringsären- den, som går part emot, vanligen skulle medföra försening av avgörandena och ställa den försäkrade inför krav på en medverkan som han i allmänhet inte kan prestera utan hjälp av läkare, ombud eller annan, vilket kan med- föra kostnad för honom. I första instans inom socialförsäkringen kan så- lunda ofta ett starkt enskilt intresse tala för att beslut fattas utan före- gående kommunikation, så mycket mer som socialförsäkringsärendenas handläggning starkt präglas av officiella prövningsprinciper och den aktiva verksamhet socialförsäkringsorganen har att bedriva för att hjälpa de försäkrade till de förmåner vartill de kan vara berättigade. Enligt riksför- säkringsverkets uppfattning har 15 å andra stycket arbetsgruppens lag- förslag inte utformats så, att tillräckligt utrymme ges för avsteg från kommunikationskravet i första instans i den utsträckning som är önskvärd inom socialförsäkringen. RÅ ifrågasätter om inte paragrafen bör utformas i närmare överensstämmelse med regeln i 23 kap. 18 & RB, så att myndig— heterna får ett uttryckligt stöd för att verkställa kommunikation i enklare och smidigare former när detta är påkallat.
Konsistoriet vid universitetet i Göteborg anför att reglerna är oklara och förordar att de omarbetas. TCO anser de i paragrafen upptagna undantags- fallen vara för vagt beskrivna eller också inte motiverade med hänsyn till rättssäkerhetskravet. TCO kritiserar vidare det i betänkandet gjorda ut- talandet att en myndighet »emellanåt kan råka i ett läge, där det framstår som mer angeläget att ett ärende avgörs utan vidare tidsutdråkt än att det avgörs först efter kommunikation». TCO hävdar att uttalandet innebär risk för att kommunikationsskyldigheten otillbörligen eftersätts. Endast sekre- tesskäl kan enligt organisationens mening motivera ett ärendes slutliga av- görande utan föregående kommunikation. Erfordras i andra fall, såsom vid fara i dröjsmål, ett snabbt beslut, kan detta meddelas interimistiskt.
Det slutliga beslutet bör inte kunna meddelas förrän kommunikation av allt material i ärendet skett.
I många remissyttranden förordas mer eller mindre långt gående undan- tag från reglernas tillämpning beträffande ärenden om tjänstetillsättning och därmed jämförbara saker. Yrkanden om sådana begränsningar av kommunikationsplikten framförs av JK, RÅ, ÖB, riksförsäkringsverket, postverket, televerket, universitetskanslersåmbetet, slcolöverstyrelsen, arbets- marknadsstyrelsen, statens avtalsverk, stadsjuristen i Stockholm och läns- styrelsen i Göteborgs och Bohus län. Som skäl för yrkandena anförs väsent- ligen följande. Det resonemang som ligger till grund för att generellt undan- ta beslut i ärenden om tjänstetillsättning, antagning för utbildning, betyg- sättning, forskningsbidrag eller ;lärmed jämförbar sak från det i 16 % arbetsgruppens lagförslag uppställda motiveringskravet äger motsvarande tillämpning i fråga om kommunikation. Kommunikation fyller i sådana ärenden inte något större behov och medför även stora praktiska olägen— heter. Ärendenas avgörande kan fördröjas avsevärt. Kommunikation ut- sätter också den enskilde för onödigt obehag. Tyngdpunkten i fråga om den enskildes rättsskydd i de berörda ärendegruppema bör ligga i besvärs- möjligheten. Vidare pekas på den problematik som är förknippad med möjligheten att meddela beslut på grundval av muntliga upplysningar Om sökandena i ett tjänstetillsättningsärende.
Även andra invändningar mot kommunikation i de nu nämnda ärendena anförs i remissyttrandena. ÖB framhåller att tjänstetillsättning vid krigs- makten i stor utsträckning sker genom urvalsbefordran, grundad på av- givna vitsord och förslag från befordringsberedningar. Enligt ÖB:s mening är det under alla förhållanden nödvändigt att undanta sådana ärenden från den föreslagna kommunikationsskyldigheten. Riksförsäkringsverket anser att svårigheter kan uppkomma att nyrekrytcra framför allt begyn— nelsetjänster, om exempelvis negativa upplysningar från en tidigare arbets— givare skall kommuniceras med den som söker anställning. Med hänsyn till att tjänstetillsättningsproceduren på skolområdet redan nu är mycket komplicerad och svårbemästrad hemställer skolöverstyrelsen att i vart fall tjänstetillsättningarna på detta område undantas. Stadsjuristen i Stockholm framhåller att kommunikationsplikten i ansökningsärenden angående kom- munala tjänstetillsättningar kan göras gällande bara på vissa avgränsade områden inom den specialreglerade förvaltningen. Eftersom någon saklig grund för olika bestämmelser om kommunikationsskyldighet i tjänstetill-
sättningsärenden inte torde kunna anföras, bör denna skyldighet enligt stads juristens åsikt helt bortfalla i sådana ärenden.
En del remissinstanser diskuterar frågan om ytterligare undantag bör göras för vissa grupper av ärenden. Värnpliktsverket anser att ärenden om anstånd med och befrielse från värnpliktstjänstgöring bör undantas med hänsyn till ärendenas art, sättet för nuvarande handläggning med bl. a.
stora krav på snabbhet samt ärendenas mycket stora antal. Verket anser det dock inte nödvändigt med någon specialregel om handläggning av massärcnden utan finner andra stycket i 15 % täcka verkets önskemål om särbehandling av denna typ av ärenden. Enligt verkets mening är det emellertid önskvärt med ett klarläggande uttalande i en kommande propo- sition i ämnet. Samma ståndpunkt i fråga om de nu berörda ärendegrup- perna intar värnpliktsnämnden. ÖB bedömer det däremot vara nödvändigt med ett uttryckligt undantag för bl. a. enskilda anståndsärenden och vissa »kommandoärenden». Försvarets civilförvaltning anser att bl. a. de ansök- ningsärenden angående familjebidragsförmåner till värnpliktiga, anstånd med omstationering och bibehållande av stationeringsort som handläggs hos verket bör undantas från den föreslagna kommunikationsregeln. Enligt civilförvaltningens mening bör närmare föreskrifter om undantag från skyldigheten att kommunicera meddelas i tilläggsbestämmelser till förvalt- ningslagen. Psykiatriska nämnden uttalar att kommunikationsskyldighet inte bör gälla i ärenden om intagning på eller utskrivning från sjukhus för psykiatrisk vård enligt 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning kan en kom- munikationsskyldighet av föreslagen omfattning medföra besvärande olä- genheter i bl. a. ärenden om lokaliseringsstöd, om godkännande av företag som huvudman för halvskyddad sysselsättning, om bidrag till arbetsbiträde och om näringshjälp. Statens utlänningskommission avstyrker att den cen- trala utlänningsmyndigheten tvingas iaktta en bestämmelse om kommuni- kation med sådan räckvidd som den i 15 5.
Frågan om vem som skall vara kommunikationsberättigad diskuteras i allmänhet inte närmare i remissyttrandena. Från flera håll understryks emellertid att en bättre definition av partsbegreppet är en förutsättning för att kunna bedöma omfattningen av kommunikationsskyldigheten.
Den föreslagna begränsningen till beslut som går part emot lämnas utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Riksförså'kringsverket och Sveriges lantbruksförbund anser dock att reglerna bör ges en mer entydig utformning i denna del. Riksförsäkringsverket erinrar om att det inom verkets område —— främst i fråga om förtidspension och yrkesskadeliv- räntor — emellanåt gäller att utmäta en förmåns storlek efter vissa före- liggande omständigheter och bedömningar. Ett ärende om förtidspension kan exempelvis leda till hel, två tredjedels eller en tredjedels förtidspension. Ärendena aktualiseras inte i form av bestämda yrkanden på viss ersättning eller viss förmånsnivå utan i form av en på standardiserad blankett gjord ansökan om förtidspension eller en på blankett gjord anmälan om yrkes- skada. Man kan givetvis —— fortsätter verket ——- teoretiskt tänka sig att varje ansökan anses innefatta en framställning om högsta, enligt lag möj— liga ersättning, dvs. full förtidspension eller livränta efter 100 procents invaliditet. Ett beslut om lägre ersättning skulle i så fall »gå parten emot».
Enligt verkets mening skulle det för såväl verket som den sjuke eller skadade leda till orimliga konsekvenser, om hela kommuniceringsapparaten sätts i gång bara av denna anledning. Verket förordar att det i förvaltnings- lagen slås fast att beslut anses »gå parten emot» bara när beslutet innebär helt avslag på ansökningen. Detta synsätt bör i vart fall fastläggas i en kommande proposition i ämnet. Regeringsrättens ledamöter ifrågasätter riktigheten av arbetsgruppens uttalande att beslut, varigenom någon på- förs taxering och debiteras skatt med ledning av avgiven självdeklaration, skall anses gå part emot. De framhåller att ett sådant beslut är grundat på gällande skattelagstiftning och att det förefaller konstlat att hävda att beslutet går part emot, om man därvid har godtagit de uppgifter den skatt- skyldige lämnat i deklarationen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att många mål och ärenden uppenbarligen är av den natur att det kan vara svårt för myndighet att avgöra i vilken riktning dess slutliga beslut kan komma att gå: Länsstyrelsen säger sig förmoda att myndigheten i sådana tveksamma fall inte underlåter att höra vederbörande. Detta förhållande bör enligt länsstyrelsens mening komma till uttryck i lagtexten genom att orden »som går part emot» i 15 5 första stycket utgår och andra stycket formuleras om, så att underrättelse kan underlåtas, om sådan uppenbar- ligen är överflödig från partens synpunkt. Även överåklagaren i Göteborgs dklagardistrikt finner det mindre lämpligt att göra kommunikationsreglerna tillämpliga endast när beslut går part emot. Detta förutsätter enligt hans mening att myndigheten på förhand reflekterat över ett kommande be- slut. Den som delges utredningsmaterialet i ett ärende förstår att han löper risk att förlora sin sak. I yttrandet föreslås att huvudregeln i 15 % ges den lydelsen, att kommunikation med part alltid skall ske av den före— bragta utredningen och att denna anses avslutad först sedan part funnit att ytterligare åtgärd inte behövs.
Beträffande frågan om vad som skall kommuniceras framhåller SR att det är av vikt med tanke särskilt på besvärsärenden att alla parter skall få del av allt utredningsmaterial —— såvida det uppenbarligen inte helt sak- nar betydelse för avgörandet — innan part vid varje tillfälle under för- farandets förlopp yttrar sig om själva saken. Sveriges lantbruksförbund säger sig ha fått uppfattningen att det i 15 % använda uttrycket »upplys— ning, yttrande eller annat, som tillförts ärendet» inte innefattar ett ärendes faktiska omständigheter. Förbundet föreslår den entydigare formuleringen att parten skall underrättas om »allt som tillförts ärendet genom annan än honom själv». Universitetskanslersämbetet anser att bestämmelsen bör för- tydligas så, att den även omfattar framställda yrkanden och vid initiativ— ärenden syftet med förfarandet. '
Från andra håll framställs önskemål om begränsning av bestämmelsen om vad som skall kommuniceras. I den mån det enbart är fråga om faktiska förhållanden — exempelvis en uppgift om att part stått under övervakning
enligt nykterhetsvårdslagen, att utdrag ur körkortsregistret kommit in e. (1. -— saknar part ofta anledning att yttra sig däröver, anför regeringsrättens ledamöter. Vad motparten anfört kan i allt väsentligt innebära en upprep- ning av tidigare argumentation. En ovillkorlig föreskrift om att part skall beredas tillfälle att yttra sig i sådana fall kan befaras leda till en fördröj- ning av ärendet eller uppfattas som en onödig uppmaning till ytterligare skriftväxling. Med hänsyn härtill anser regeringsrättens ledamöter att regeln i slutet av 15 5 första stycket första punkten bör utformas så, att part skall få tillfälle att yttra sig, »om icke så anses obehövligt». Andra punkten skulle i konsekvens härmed utsäga, att underrättelsen———-— »i förekommande fall» bör anvisa tid och sätt för yttrandet. Liknande synpunkter anläggs även av riksförsäkringsverket. Verket erinrar vidare om att det inom socialförsäkringen ofta åligger part att själv styrka sin sak genom intyg, upplysningar o. (1. Det förekommer i stor utsträckning att sådana handlingar inkommer från den som utfärdat handlingen, t. ex. läkaren, eller eljest från annan än parten själv. I sådana fall kan det mycket väl tänkas, att parten inte själv tagit del av handlingarna i fråga. Det bör emellertid enligt riksförsäkringsverkets mening klart slås fast att handlingar, som det åligger parten att själv ombesörja att myndigheten får del av, inte tillförts ärendet genom annan än parten. Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar att kommunikation inte bör avse material som är irrelevant för parten och kan verka förvirrande för denne. Länsstyrelsen föreslår att kommunikationsgrundsatsen uttrycks genom en föreskrift att slutligt beslut, som går part emot, inte får meddelas utan att parten fått tillfälle att bemöta de uppgifter i ärendet som kan utgöra grund för sådant beslut. Statens avtalsverk framhåller att det kan finnas fall då det framstår som meningslöst att inhämta yttrande från part över det material som delges honom. Detta gäller exempelvis sådana fall som då Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat att viss verksamhet skall upphöra, t. ex. vid rationali- sering inom statens järnvägar, och arbetstagare på grund härav måste sägas upp från sina anställningar. Avtalsverket ifrågasätter därför om inte undantag från skyldigheten att infordra yttrande bör gälla i sådana fall, då yttrande av särskilda skäl kan anses obehövligt.
Svea hovrätt påpekar att kravet på att kommunicera även muntliga upp- gifter som tillförts ett ärende, i princip förutsätter en regel om skyldighet att på ett eller annat sätt anteckna sådana uppgifter. Enligt hovrättens mening är det över huvud en ordningsfråga, som berör inte enbart kom- municeringen, att väsentliga uppgifter utifrån åtminstone i förkortad form tillförs akten. För hovrätten framstår det därför som påkallat med en överarbetning av 15 &. JK utvecklar sina synpunkter på frågan om kom- municering av muntliga upplysningar på följande sätt.
Den känsligaste frågan beträffande kommunikation gäller de muntliga upplysningar som kan ha tillförts ett ärende. Något förbud för förvaltnings-
myndigheterna att beakta på sådant sätt erhållen utredning kan inte komma i fråga. Å andra sidan bör part principiellt få del av sådana upplysningar i den mån de är av betydelse för ärendets avgörande. Kan detta ske genom kommunikation i vanlig ordning, vilket förutsätter att anteckning gjorts rörande de erhållna upplysningarna, är det önskvärt. I annat fall torde det få anses tillräckligt att upplysningarna i erforderlig mån redovisas i besluts- motiveringen.
Ett särskilt problem utgör tjänstetillsättningsärendena. I dessa ärenden är det mer än i andra nödvändigt att inhämta och bygga på muntliga upp- lysningar. Att sådana upplysningar, vilka ofta rör rent personliga förhållan- den, delges den tjänstesökande de avser är både riktigt och naturligt. Att föreskriva skyldighet att delge även medsökande framstår närmast som orimligt. Hur problemet med tjänstetillsättningsärenden skall lösas är vanskligt att säga. I olika sammanhang har förslag framkommit utan att något vunnit allmänt gillande. Vad arbetsgruppen här föreslår är knappast heller godtagbart. Möjligen vore det en framkomlig väg att införa en sär- skild kommunikationsregel för flerpartsärenden, som möjliggör att del- givning med part behöver ske blott av sådant utredningsmaterial som sär- skilt rör honom. Även om därigenom ej förhindras att tjänstesökande på eget initiativ skaffar sig kännedom om underhandsupplysningar som in- hämtats beträffande en medsökande, skulle dock vinnas att myndigheten själv icke behöver vara verksam i sådant hänseende.
Uttalandet i betänkandet att kommunicering skall ske av vad en myn- dighet har sig bekant om en person som söker befordran kritiseras av bl. a. riksförsäkringsverket. Enligt verkets mening bör det göras alldeles klart att de uppgifter, baserade på erfarenheter och bedömningar som finns tillgängliga inom myndigheten, exempelvis de uppgifter som framförs till den beslutande av ansvariga tjänstemän, inte skall kommuniceras. Arbets- marknadsstyrelsen erinrar om att styrelsen i sitt remissyttrande över offent- lighetskommitténs betänkande Offentlighet och sekretess ( SOU 1966:60 ) kritiserade ett av kommittén (s. 188) gjort uttalande, att sekretesskydd för minnesanteckningar i ett ärende inte bör gälla anteckningar om vad som har inhämtats angående sökande i ett befordringsärende, i den mån dessa kan sägas ligga till grund för något myndighetens beslut. Vådan av den i arbetsgruppens betänkande föreslagna kommunikationsplikten i tjänstetill- sättningsärenden är enligt styrelsens mening vida större än den dokumen- tationsskyldighet i sådana ärenden som föreslogs av offentlighetskommittén. Styrelsen avstyrker därför arbetsgruppens förslag i denna del.
I några remissyttranden kritiseras det av arbetsgruppen gjorda uttalandet att myndighet inte får avgöra ett ärende utan att vara förvissad om att parten verkligen delgetts underrättelse. Regeringsrättens ledamöter fram- håller att det med tanke på förvaltningens effektivitet inte rimligen bör komma i fråga att myndighet i alla lägen skall behöva lägga ner ett tids- ödande arbete på kontrollen av delgivningen. De anför vidare.
I stor utsträckning bör myndigheten vara berättigad att utgå från att part verkligen erhållit underrättelsen. Särskilda undersökningar bör i första
band göras, där det är av_ väsentlig betydelse att part faktiskt erhållit en underrättelse och där myndigheten önskar en méningsyttring från parten. F ör fall av detta slag kan lämpligen försändelsen skickas som rekommen- derat brev med mottagningsbevis. I åtskilliga andra fall bör det vara till— fyllest med vanligt lösbrev. Det kan exempelvis nämnas att ingenting före- skrivits i taxeringsförordningen om formen för ett meddelande till skatt- skyldig rörande ifrågasatt avvikelse från självdeklaration (65 å). Däremot skall enligt uttryckligt stadgande (69 5 4 mom. andra stycket taxerings— förordningen) besked om den slutliga avvikelsen översändas i rekommen— derat brev.
Även JK anser det vara för mycket begärt att alltid kräva full bevisning om att postförsändelse nått adressaten. Det bör enligt hans mening vara tillräckligt att sannolika skäl föreligger för antagande att parten nåtts av underrättelsen. I varje fall bör inte krävas att myndigheten mer eller mindre påtvingar en part underrättelse. Kommunikationen sker ju inte minst i partens intresse och finns det anledning anta att han undandrar sig med— verkan bör ärendet kunna avgöras utan att kommunikationen fullbordats. Liknande synpunkter anförs av SACO, som föreslår att 15 å andra stycket formuleras om så, att det klart framgår av lagtexten att hinder för med- delande av slutligt beslut inte föreligger i den mån »normala» delgivnings— försök gjorts utan resultat. Patent- och registreringsverket erinrar om det inom verket använda förfaringssättet med offentliggörande i allmänna tid- ningar och i de av verket särskilt för ändamålet utgivna publikationerna samt genom anslag inom verket för visst fall. Har dessa metoder använts för delgivning, bör detta enligt ämbetsverkets uppfattning godtas som bevisning om underrättelse.
Vad gäller sättet för kommunikation framhåller Sveriges advokatsamfund att det kan ifrågasättas, om inte skriftlig kommunikation bör vara obliga— torisk. Enligt samfundets mening kan beslutande myndighet endast genom skriftligheten förvissa sig om att kommunikationsförfarandet fungerat till- förlitligt. Kammarkollegiet anser att lagtexten bör anpassas bättre till det i betänkandet gjorda uttalandet, att skriftlig kommunikation som regel bör väljas före muntlig.
I fråga om kommunikationens praktiska detaljer påpekar länsstyrelsen i Hallands län att myndighet i flerpartsärenden kan tvingas kommunicera med parterna flera gånger för att part skall få tillfälle att bemöta vad mot- part har anfört. För att kommuniceringsskyldigheten inte skall få en orim- lig omfattning, bör myndigheten ha rätt att fastställa en slutpunkt för skriftväxlingen. Riksskattenämnden framhåller att nämnden i förhands- beskedsärenden för tids vinnande tillämpar den ordningen, att taxerings— intendent samtidigt som han efter remiss avger yttrande till nämnden sänder en kopia av yttrandet till sökanden. Eftersom denna ordning har fungerat väl och bör tillämpas även i fortsättningen, föreslår nämnden att
orden »myndigheten underrättat parten» i 15 5 första stycket byts ut mot »parten underrättats».
Vikten av att hemligt material inte får läggas till grund för avgörande, om inte myndigheten har skaffat sig säkerhet för att det verkligen är riktigt, kan enligt TCO:s uppfattning inte nog understrykas. Organisationen anser det även vara synnerligen viktigt att myndigheten, om hemligt ma- terial föreligger, i största möjliga utsträckning kompletterar och ersätter materialet med sådant som parten kan få del av. JK påpekar att psykolo- giska undersökningar under senare tid allt mer har kommit till använd- ning vid tjänstetillsättningar. Handlingar som upprättats vid sådana under- sökningar kan enligt en nyligen gjord ändring i sekretesslagen (prop. 1968: 126) hemlighållas. Parts rätt att få del av sådana handlingar eller upplys- ningar ur dem kommer att regleras av bestämmelserna i 39 % sekretesslagen och 6 5 i den av arbetsgruppen föreslagna förvaltningslagen. Det är enligt JK:s mening dock helt otänkbart, att sökande i ett tjänstetillsättnings- ärende skall kunna få del av eller upplysningar ur sådant undersöknings- material som rör en medsökandes rent personliga förhållanden. De spärrar som är inbyggda i 39 & sekretesslagen och 6 % arbetsgruppens lagförslag bör med en rimlig tolkning utgöra hinder mot utlämnande av uppgifter i angivna fall. Riksförsälcringsverket yrkar, under åberopande av vad verket anfört beträffande läkarintyg, sjukhusjournaler o.d. vid behandlingen av reglerna om parts aktinsyn, att även kommunikationsskyldigheten be- gränsas i den mån så behövs för att tillgodose de i nämnda sammanhang framförda synpunkterna.
De undantag från kommunikationsplikten vid fara i dröjsmål m.m. som föreslås i 15 å andra stycket arbetsgruppens lagförslag kommenteras — bortsett från vad som har nämnts i det föregående —— i allmänhet inte närmare i remissyttrandena. Eftersom den omständigheten att ett ärende är av brådskande natur regelmässigt inte bör hindra att part likväl om- gående får det av ett betydelsefullt dokument, ifrågasätter kammarrätten om inte denna grundsats bör komma till positivt uttryck i paragrafen. F ör- svarets civilförvaltning anser den i 15 å andra stycket använda skrivningen att underrättelse wkan medföra fara för att beslutet icke blir genomfört» vara väl allmänt hållen. Civilförvaltningen föreslår att regeln ändras till att avse det fallet att underrättelsen »kan medföra fara för att åtgärd vidtas till skada för det syfte som beslutet avser att tillgodose». En lik- nande anmärkning görs av länsstyrelsen i Blekinge län, som finner undan— taget böra avse det fallet att beslut måste fattas utan dröjsmål för att inte förfela sitt syfte. Som exempel nämner länsstyrelsen ärenden angående straffuppskov, där avstyrkande yttranden från polismyndighet av tidsskäl som regel inte bör kommuniceras.
Rikspolisstyrelsen ställer sig frågande till arbetsgruppens uttalande att polishandräckning i princip inte bör beviljas utan att parten först hörts.
Styrelsen påpekar att lagförslaget anvisar två olika grunder för att under- låta kommunikation i sådana ärenden. För det första gäller flertalet ären- den av detta slag en ren verkställighet av ett beslut som tidigare fattats av annan myndighet. Någon prövning som kan utfalla till partens fördel eller nackdel utförs i sådana fall inte av polismyndigheten. För det andra inne- bär en underrättelse till part om en planerad handräckningsåtgärd regel- mässigt uppenbar fara för att åtgärden inte kan genomföras.
Departementsehefen. Frågan i vad mån förvaltningsmyndighet skall vara skyldig att innan den avgör ett ärende låta part få del av utredningsmate- rialet och yttra sig över det är utan tvekan ett av de spörsmål som det är särskilt angeläget att reglera i en allmän förfarandelag av förevarande slag. Betydelsen av att den enskilde får tillfälle att göra sin röst hörd, innan ett för honom ofördelaktigt förvaltningsbeslut meddelas, kan knappast över- skattas. Principen att »ingen skall dömas ohörd» (kommunikationsprin- cipen) ger uttryck åt ett elementärt krav på myndigheternas handlägg- ning av sina ärenden. En tillfredsställande utredning av ett ärende kan ofta inte åstadkommas på annat sätt än genom att den person som direkt be- rörs av en tillämnad åtgärd ges tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig över det som framkommit i ärendet. För den enskildes möjlig- heter att ta till vara sina intressen är det å andra sidan av största vikt att han får kännedom om de omständigheter på vilka myndigheten grundar sitt avgörande. Endast härigenom sätts han i stånd att komplettera eller beriktiga utredningsmaterialet. Ytterst blir kommunikationsgrundsatsens iakttagande även ett verksamt medel att befästa allmänhetens förtroende för förvaltningsmyndigheternas handlande.
När det gäller att skapa garantier för att den enskilde ges tillfälle att framföra sina synpunkter i förvaltningsärenden kan olika vägar beträdas. En tänkbar lösning är att nöja sig med att föreskriva skyldighet för för- valtningsmyndighet att före ärendes avgörande underrätta part om hans rätt att ta del av utredningsmaterialet i ärendet. Det skulle i sådant fall få ankomma på parten själv att genom besök på myndigheten eller på annat sätt skaffa sig kännedom om vad som framkommit i ärendet (jfr 23 kap. 18 % RB). En annan och för parten mer förmånlig lösning är att ålägga myndighet att —— med vissa undantag —— se till att parten får del av det material som är av betydelse för ärendets avgörande och lämna honom tillfälle att yttra sig över det.
Arbetsgruppen har i sitt förslag förordat att huvudregeln om myndig- hets kommunikationsskyldighet skall ges ett innehåll som väsentligen mot- svarar det senare av de två alternativ som jag nu har antytt. Gruppens förslag på denna punkt har godtagits av flertalet remissinstanser. Också jag finner övervägande skäl tala för en sådan lösning. En underrättelse- plikt av det förra och mindre långtgående slaget skulle visserligen lämna myndigheten frihet att vid behov tillställa parten det utredningsmaterial
som den anser denne-böra yttra sig över. I praktiken skulle emellertid en sådan lösning inte innebära annat än en skyldighet för myndigheten att upplysa parten om hans rätt enligt 14 % förvaltningslagen att ta del av det som har tillförts ärendet. En sådan upplysning torde i de flesta fall vara otillräcklig för att tillgodose partens behov av information om utredningen i ärendet. De önskemål om mer smidiga former för kom— munikationsskyldighetens fullgörande som har framställts vid remissbe- handlingen bör enligt min mening i stället beaktas på det viset att huvud- regeln om myndighets skyldighet att underrätta part om det som har till- förts ärendet förses med undantag beträffande sådana fall då det inte framstår söm behövligt eller lämpligt att kräva kommunicering. Jag för- ordar alltså att huvudregeln om myndighets kommunikationsplikt ges ett innehåll som i huvudsak motsvarar vad arbetsgruppen föreslagit.
Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör reglerna om kommunikation tas in bland lagens särskilda bestämmelser. Tillämpnings- området bör sålunda vara detsamma som beträffande reglerna om parts aktinsyn. Begränsas kommunikationsreglernas räckvidd på detta sätt, kom- mer de att gälla bara i sådana fall då det typiskt sett föreligger behov att upprätthålla kommunikationsgrundsatsen, dvs. i ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild. Med den precisering av detta begrepp som har gjorts i 3 % i det föreliggande lagförslaget blir reglerna tillämp- liga inte bara när myndighet ex officio eller efter framställning av annan myndighet vidtar åtgärd, som i något hänseende påverkar enskilds offent- ligrättsliga ställning, utan också när enskild själv gör framställning hos myndighet för erhållande av tillstånd, förmån c. (1. Det nu framlagda lag- förslaget utgår således också på nu berörda punkt från väsentligen samma synsätt som arbetsgruppens förslag.
Vid behandlingen av 12 & har jag avvisat tanken på sådana särskilda kommunikationsregler i fråga om besvärsärendes beredning som finns upp- tagna i 24 å andra stycket arbetsgruppens lagförslag. I fråga om skälen härför vill jag hänvisa till vad som anförts under 12 %. Kommunikations- reglerna bör i enlighet härmed utformas så att de passar för handlägg- ningen i såväl första instans som besvärsinstans.
I remissyttrandena har från åtskilliga håll framställts yrkanden om att vissa grupper av ärenden skall undantas från kommunikationsreglernas tillämpningsområde. Till frågan om undantag beträffande ärenden om tjänstetillsättning m.m. återkommer jag vid behandlingen av 15 % första stycket andra punkten 2. I fråga om det av psykiatriska nämnden uttalade önskemålet om undantag beträffande ärenden om intagning på eller ut- skrivning från sjukhus för psykiatrisk vård vill jag hänvisa till vad som anförs vid behandlingen av det i föreliggande lagstiftningsärende fram- lagda förslaget till lag om ändring i lagen om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall. Vad gäller det av försvarets civilförvaltning före—
slagna undantaget beträffande ärenden om familjebidragsförmåner till värnpliktiga år jag inte beredd att förorda något undantag. Jag vill dock påpeka att undantagsregeln enligt 15 5 första stycket 4 i nu föreliggande för- slag (»om ärendets avgörande ej kan uppskjutas») kan bli tillämplig i en del ärenden om familjebidragsförmåner. Övriga vid remissbehandlingen framförda önskemål om undantag från kommunikationsreglernas tillämp- ning rör andra författningar än sådana vari ändring föreslås i detta lag- stiftningsärende. Dessa förslag om undantag torde därför få tas upp till bedömning vid den fortsatta genomgång av författningar på det förvalt- ningsrättsliga området som jag berört i den allmänna motiveringen.
Vad gäller den närmare utformningen av reglerna om myndighets kom- munikationsskyldighet vill jag till en början framhålla följande.
En underrättelseplikt av det innehåll som jag nyss har förordat kan i och för sig tänkas utformad både som en skyldighet att lägga fram ut- redningsmaterialet för parten vid ett sammanträde inför myndigheten och som ett åläggande att skriftligen kommunicera materialet med ho- nom. Eftersom muntlig handläggning vid sammanträde inför förvaltnings- myndighet inte fyller samma funktion som muntlig förhandling i rätte- gång (jfr vad som anförts under 14 å) och dessutom förekommer endast i förhållandevis ringa utsträckning, kan denna form för kommunikation uppenbarligen inte komma i fråga som ett normalt led i handläggningen. En reglering av kommuniceringskravet bör därför i princip ta sikte bara på skriftlig kommunikation.
Kretsen av kommunikationsberättigade bör uppenbarligen bestämmas på samma sätt som den krets av personer som enligt 14 % har rätt till insyn ' i utredningsmaterialet. Rätt att bli kommunicerad detta material genom myndighetens försorg bör således tillkomma endast sökande, klagande eller annan part. I fråga om avgränsningen av denna kategori personer får jag i övrigt hänvisa till 'vad som anförts rörande partsbegreppet under 14 å.
Liksom arbetsgruppen anser jag kommunikationsskyldighet böra före- skrivas bara med tanke på slutliga beslut. Termen »slutligt beslut», vilken getts en uttrycklig definition i 4 % arbetsgruppens lagförslag, anser jag dock kunna undvaras i lagtexten. I det nu framlagda lagförslaget har den åsyftade begränsningen i stället formulerats så, att ärende inte får avgöras utan att part underrättats om utredningsmaterialet i ärendet.
I fråga om kommunikationskravets innehåll förordar jag i likhet med arbetsgruppen att det skall bestå av två led, dvs. dels av underrättelse om utredningsmaterialet, dels ett meddelande om parts rätt att yttra sig över det. Eftersom kommunikation kan underlåtas, när det är uppenbart obe- hövligt (15 5 första stycket andra punkten 1), torde en sådan konstruktion inte behöva vålla några olägenheter. Rör det sig om material, som är av betydelse för ärendets avgörande, bör parten regelmässigt få del av det.
Det framstår i sådant fall också som naturligt att tillfälle lämnas honom att yttra sig över materialet. Något hinder möter självfallet inte att i sam- band med kommuniceringen meddela att ärendet kanlkomma att avgöras efter utgången av viss tidsfrist, även om parten inte hör av sig inom den utsatta tiden. Skulle det material som tillförts ett ärende genom annan än parten själv enbart bestå av uppgifter om sådana faktiska förhållanden som part kan förutsättas ha kännedom om, t. ex. upplysningar om partens födelsetid, civilstånd e. d., torde det i allmänhet framstå som uppenbart obehövligt att kommunicera uppgifterna mcd parten. Något behov av att inhämta yttrande över dessa från parten torde i sådant fall inte heller föreligga.
Föremålet för kommunikation bör i princip sammanfalla med det som enligt förslaget i 14 % omfattas av parts rätt till insyn i utredningsmaterialet, dvs. utgöras av »det som tillförts ärendet». Kommuniceringskravet bör dock inskränkas till det som tillförts ärendet genom annan än parten själv. I fråga om innebörden av uttrycket »det som tillförts ärendet» vill jag i första hand hänvisa till vad som anförts härom under 14 5. Med anledning av vad arbetsgruppen uttalat om kommunikation av muntliga upplysningar vill jag framhålla följande. Som arbetsgruppen framhållit låter det sig knappast göra att generellt föreskriva anteckningsskyldighet för myndighet beträffande muntliga upplysningar (jfr 16 å). I den mån sådana upplysningar är av betydelse för ärendes avgörande, bör de emel- lertid enligt huvudregeln kommuniceras med parten. Detta torde i de flesta fall förutsätta, att upplysningarna nedtecknats i skrift. Jag vill emel- lertid understryka att reglerna om kommunikationsplikt självfallet inte är avsedda att inkräkta på myndighetens rätt att utan. redovisningsskyldighet i förhållande till parten utnyttja sin allmänna sakkunskap och erfarenhets- fond. Vad som t. ex. muntligen upplyses av någon som deltar i den slutliga handläggningen av ett ärende eller med andra ord i samband med själva beslutsfattandet omfattas inte av förvaltningslagens krav på kommunikation. Är sådan upplysning av väsentlig betydelse för ärendets avgörande, kan det dock i åtskilliga fall vara av värde för parten att få del av den redan innan ärendet avgörs. Det ligger emellertid i myndighetens hand att pröva i vad mån så bör ske. Parten kan givetvis också lämnas behövlig information genom att upplysningen redovisas i motiveringen till beslutet i ärendet. I sam- manhanget kan vidare erinras om att kommunikationsplikt enligt det nu före- liggande lagförslaget inte gäller vid handläggning i första instans av ärende om t jänstetillsättning och jämförbara saker (15 & första stycket 2) .
Som en allmän förutsättning för att kommunikationsskyldighet skall föreligga har i arbetsgruppens lagförslag angetts att beslutet i ärendet »går part emot». Syftet med inskränkningen är att klargöra att ett för den enskilde negativt beslut inte får meddelas utan kommunikation men väl ett beslut som går i gynnande riktning. I sistnämnda fall torde det emellertid
normalt framstå som uppenbart obehövligt att. kommunicera utrednings- materialet med parten. Enligt det nu framlagda lagförslaget föreligger ingen kommunikationsskyldighet i sådant fall (15 5 första stycket 1). Bo- gränsningen till beslut som går part emot, vilken utsatts för viss kritik i en del remissyttranden, kan därför utgå ur lagtexten.
Mot bakgrund av vad nu anförts föreslår jag att som huvudregel om myndighets kommunikationsplikt föreskrivs att ärende inte får avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om det som till- förts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det (15 5 första stycket första punkten). Regeln innebär inte något krav på att full bevisning alltid måste föreligga om att part nåtts av underrättelsen för att ärende skall kunna avgöras. Som på- pekats av regeringsrättens ledamöter bör underrättelse i en del fall kunna tillställas part även med vanligt lösbrev. I 15 å andra stycket har tagits in ett bemyndigande för myndigheten att använda sig av de delgivningssätt som delgivningslagen erbjuder för att överbringa underrättelse.
Som föreslagits av arbetsgruppen bör kommunikation kunna ske såväl skriftligen som muntligen. Någon uttrycklig föreskrift härom anser jag dock inte behövas (jfr 15 % första stycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag). Part bör kunna avge sitt yttrande muntligen, om inte myndig- heten föreskrivit annat (jfr 16 5). I sammanhanget kan erinras om att part i vissa specialförfattningar tillerkänts rätt att muntligen uttala sig om vad som åberopas mot honom, se t. ex. 24 5 statstjänstemannalagen beträffande förhör i disciplinärende. I sådana fall kan det självfallet vara lämpligt att utredningsmaterialet också bringas till partens kännedom muntligen.
I 15 & första stycket andra punkten har tagits upp vissa undantag från huvudregeln om myndighets kommunikationsplikt. Det bör framhållas att undantagen endast tar sikte på sådana situationer då det sakligt sett fram- står som obehövligt eller olämpligt att kräva kommunikation. Den om- ständigheten att myndighet vid viss tidpunkt är särskilt arbetstyngd kan sålunda inte enligt förvaltningslagen räknas som giltigt skäl att underlåta kommunikation. Inte heller det förhållandet att myndighet har en stor mängd ärenden av samma slag (massärenden) bör i och för sig medföra befrielse från kommunikationskravet. Beträffande tjänstetillsättnings- ärenden och jämförbara saker har dock bl.a. av hänsyn till den stora frekvensen av sådana ärenden ansetts böra medges undantag (15 5 första stycket 2). I vad mån massärenden hos en myndighet i övrigt skall vara undantagna från förvaltningslagens kommunikationskrav torde få tas upp till bedömning vid den fortsatta genomgången av författningar på förvalt- ningsområdet.
Som framhållits tidigare har i 15 5 första stycket andra punk-ten 1 tagits in ett undantag med tanke på sådana fall då kommunicering är uppenbart
obehövlig. Undantagsregeln syftar i första hand på de situationer då myndighets beslut i ett ärende bedöms gå i positiv riktning för part. I sådana fall torde det normalt vara uppenbart att kommunikation inte behövs. Regeln motsvarar härvidlag den av arbetsgruppen gjorda begräns- ningen av huvudregelns räckvidd till beslut som går part emot. Enligt 15 å andra stycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag skall undantag från kommuniceringsplikten kunna göras också när intet väsentligt parts- intresse eftersätts genom att underrättelse underlåtes. Regeln i 15 5 första stycket andra punkten 1 i det nu framlagda lagförslaget är avsedd att täcka även sådana fall. Jag vill understryka arbetsgruppens uttalande att både material som helt saknar betydelse för ärendes avgörande och material som har viss betydelse härför men ringa sådan bör kunna hänföras under den nu behandlade undantagsregeln. Det ligger i myndighetens hand att efter omständigheterna pröva om det i visst fall skall anses som obehövligt att kommunicera. Det måste dock framstå som uppenbart att kommunika- tion i det enskilda fallet inte har någon uppgift att fylla för att åtgärderna skall kunna underlåtas. Jag vill också påpeka att den omständigheten att ärende rör sak av ringa värde inte i och för sig får tas till intäkt för att under- låta kommunikation på nu angivna grund.
I 15 5 första stycket andra punkten 2 har tagits in ett undantag be- träffande ärenden som rör tillsättning av tjänst, antagning för utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak. Undantaget, som saknar motsvarighet i arbetsgruppens lagförslag, har föranletts av önskemål härom i ett stort antal remissyttranden. De syn- punkter som i yttrandena anförts till stöd för undantaget kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. Jag vill särskilt betona att ett obligatoriskt krav på kommunikation i nu berörda typer av ärenden skulle medföra stora praktiska olägenheter för myndigheterna och risk för avsevärd fördröj- ning av ärendenas avgörande. Eftersom dessa skäl för slopande av kom- municeringskravct i ärenden om tjänstetillsättning m.m. väsentligen har aktualitet vid ärendes behandling i första instans, har undantagsregeln be- gränsats att gälla handläggningen i annan instans än besvärsinstans. Har t.ex. beslut i tjänstetillsättningsärende överklagats hos högre myndighet, skall alltså i besvärsärendet ses till att klaganden får del av utrednings- materialet, i den mån han inte tidigare fått kännedom om detta på annat sätt.
Som exempel på ärenden som är jämförbara med de nyssnämnda typerna av ärenden kan nämnas ärenden om tilldelning av doktorandstipendium eller konstnärsstipendium.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad arbetsgruppen föreslagit har i 15 5 första stycket andra punkten 3 vidare tagits in en regel om att kom- munikation får underlåtas, om det kan befaras att genomförandet av be— slutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras (jfr 15 å andra stycket
första punkten in fine arbetsgruppens lagförslag). Beträffande de fall då regeln är avsedd att tillämpas vill jag hänvisa till den av arbetsgruppen gjorda exemplifieringen. Med anledning av ett påpekande av försvarets civilförvaltning har bestämmelsens formulering jämkats något i förhållan- de till arbetsgruppens lagförslag. Som rikspolisstyrelsen framhållit torde kommunikation i ärende om polishandräckning vanligen kunna under- låtas med stöd av förevarande undantagsregel.
Enligt 15 5 första stycket andra punkten 4 kan som en ytterligare grund att underlåta kommunikation åberopas att ärendets avgörande inte kan uppskjutas. Regeln täcker till stor del samma fall som åsyftats med det av arbetsgruppen föreslagna undantaget för den händelse att »det av särskild anledning är nödvändigt». Som jag framhållit tidigare bör myndig- hets arbetsbörda som sådan inte få tas i beaktande vid prövningen av om kommunikation skall få underlåtas eller inte. För att markera detta tydligare än som skett i arbetsgruppens lagförslag har jag ansett undan- tagsregeln böra uttryckligen begränsas till sådana fall då tidsmarginalen är för knapp för att medge kommunikation.
Som påpekats under 14 å äger bestämmelserna i den paragrafen om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts ärendet motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse till part enligt 15 & första stycket. Beträffande innebörden av dessa begränsningar får jag hänvisa till vad som anförts under 14 g.
16 &
Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om parts rätt att muntligen meddela sig med förvaltningsmyndighet. Den saknar motsvarighet i arbets- gruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Några allmänna författningsföreskrifter om parts rätt att muntligen träda i kontakt med förvaltningsmyndighet finns f. n. inte. Muntliga kontakter av informell natur mellan myndigheter och en- skilda förekommer emellertid i betydande omfattning. Detta kan ske såväl genom att part besöker myndighetens lokal som genom att företrädare för myndigheten uppsöker den enskilde i hans bostad. I stor utsträckning före- kommer också informella kontakter mellan myndigheter och enskilda vid telefonsamtal.
I vissa författningar har meddelats uttryckliga bestämmelser om enskilds rätt att företräda inför myndighet för att muntligen lägga fram sina syn- punkter. För statsförvaltningens del kan främst erinras om föreskrifterna i 15 % allmänna verksstadgan. Enligt dessa föreskrifter skall för myndighets chef vara bestämd en tid för mottagning av allmänheten. Även för annan tjänsteman får särskild mottagningstid bestämmas. Registrators- och kassa- kontor skall i regel hållas öppna minst fem timmar varje arbetsdag. När registrators- eller kassakontor hålls öppet, skall allmänheten tas emot av
myndighetens tjänstemän i den mån deras övriga göromål inte lägger hin- der i vägen. Som ytterligare exempel på författningsbestämmelser av nu åsyftade slag kan nämnas 61 ä 4 mom. taxeringsförordningen (rätt för skattskyldig att företräda inför taxeringsnämnd för att meddela upplys- ningar till ledning vid taxering, som berör honom).
Som har påpekats under 15 % har den enskilde i somliga författningar tillerkänts rätt att få förklara sig muntligen vid sammanträde inför myn- digheten, se t. ex. 31 5 första stycket utlänningslagen, 24 och 27 åå stats- tjänstemannalagen och 19 å andra stycket lagen om vapenfri tjänst.
Besvärssakkunniga. Besvärssakkunniga utgick i sitt slutbetänkande från att förvaltningsförfarandet i princip skall vara skriftligt. De sakkun- niga föreslog emellertid att vissa regler skulle meddelas om muntlig hand- läggning vid sammanträde inför förvaltningsmyndighet (8 kap. 14—21 åå besvärssakkunnigas lagförslag). I motiven till huvudregeln om muntlig handläggning vid sammanträde (8 kap. 14 %) behandlade de sakkunniga även frågan om muntlig komplettering av utredningen i ett ärende på infor- mell väg. De påpekade att de i olika sammanhang i betänkandet förutsatt att muntlig kontakt skulle kunna tas mellan myndighet och part. Myndig- heten borde t. ex. kunna muntligen lämna part anvisningar om komplet- tering av partens utredningsmaterial. Hinder borde inte heller möta mot att myndigheten muntligen inhämtade upplysningar från part. Man måste också räkna med att part vid personligt besök hos myndigheten eller tele- fonledes lämnade upplysningar och närmare utvecklade sin talan. Muntliga kontakter av sådant slag var naturliga inslag i utredningen i förvaltnings- förfarandet. Viss återhållsamhet borde dock iakttas särskilt när det gällde att uppmuntra till personliga besök hos myndigheten. I tvåpartsärenden kunde det ofta vara ägnat att väcka betänkligheter, om myndigheten tog emot personligt besök av den ena parten i den andras frånvaro. Viss risk fanns även att de personliga besöken urartade till en formalitet, som part trodde sig skyldig att iaktta men som blev av ringa eller ingen betydelse för utredningen. Personliga besök kunde f. ö. komma att ta oproportioner- ligt lång tid i anspråk och bli till ett verkligt hinder för myndigheternas arbete, om de förekom i större utsträckning.
Besvärssakkunniga erinrade vidare om att det i allmänna verksstadgan och instruktioner fanns bestämmelser om mottagningstider, vilka förutsatte en rätt för envar till personligt företräde inför myndighets tjänstemän. En sådan rätt följde i viss mån även av föreskriften i 8 kap. 2 % andra stycket besvärssakkunnigas lagförslag om parts rätt att utveckla talan och före- bringa utredningsmaterial. Någon särskild bestämmelse om rätt för part att få personligt företräde hos myndighet för att lämna upplysningar eller annan utredning liknande den som föreslagits av den norska forvaltnings- komiteen ansåg de sakkunniga därför inte påkallad. Enligt deras mening fanns inte heller behov av någon uttrycklig regel om möjlighet för myn-
dighet att under hand muntligen inhämta upplysningar av part. De framhöll i sammanhanget att situationer kunde förekomma, särskilt i enpartsären- den, där det från utredningssynpunkt tedde sig ändamålsenligt att muntlig kontakt togs på ett informellt sätt mellan myndighet och part. Sarrunan- fattningsvis uttalade de sakkunniga att enligt deras mening mycket stod att vinna genom en fömuftig användning av möjligheten till informella muntliga kontakter mellan myndigheten samt parter och andra. På de flesta förvalt- ningsområden fanns i regel inte behov av muntlighet i andra former.
I anslutning till reglerna om muntlig handläggning vid sammanträde före- slog besvärssakkunniga även en föreskrift om skyldighet för myndighet att göra anteckning om uppgift som under utredningen tillfördes ärendet på annat sätt än skriftligen och som var av betydelse för ärendets avgörande (8 kap. 23 & besvärssakkunnigas lagförslag). I motiven till bestämmelsen framhöll de sakkunniga att även muntliga uppgifter som tillfördes ett ärende i annan ordning än vid sammanträde borde dokumenteras, i den mån de var av betydelse för ärendets avgörande. Ordagrant återgivande kunde inte begäras. I regel fick man lov att nöja sig med ett kort sammandrag av uppgifterna. Anteckningarna borde verkställas på sådant sätt att de beva- rades för framtiden. De borde innehålla fullständig uppgift om källan samt vara daterade och signerade av vederbörande tjänsteman.
Den norska forvaltningsloven. I 21 å den norska forvaltningsloven ingår en bestämmelse om parts rätt till muntlig kontakt med offentligt förvalt- ningsorgan (Ot.prp. nr. 38 1964/65 5. 69 och 125). I den mån det kan ske med hänSyn till arbetets behöriga gång skall part, som har saklig grund till det, enligt bestämmelsen lämnas tillfälle att meddela sig muntligen med tjänsteman vid det förvaltningsorgan som handlägger ärendet. Paragrafen innehåller också en föreskrift om skyldighet för förvaltningsorganet att såvitt möjligt anteckna eller protokollera nya upplysningar eller uppgifter, som lämnas vid muntliga förhandlingar, konferenser eller telefonsamtal och som är av betydelse för sakens avgörande. Reglernas räckvidd är begränsad till ärenden som innefattar myndighetsutövning.
Bestämmelserna i 21 % forvaltningsloven stämmer i huvudsak överens med motsvarande regler i det lagförslag som lades fram år 1958 av den tidigare nämnda forvaltningskomiteen. I motiven till reglerna konstaterade forvaltningskomiteen bl.a. att en nära och informell kontakt mellan all- mänheten och förvaltningsmyndigheterna var ett av de mest värdefulla dragen i norsk förvaltning. Förutsättningen för en sådan ordning måste dock vara att förvaltningsorganens arbete inte onödigtvis försenades på grund av muntliga konferenser. Förvaltningsorganen måste sålunda vara införstådda med att förseningar beträffande ärendenas avgörande inte kunde ursäktas med att det gått åt mycken tid för att konferera med parterna. Förvaltningsorganen ansvarade inte bara för att ärendena blev fullständigt utredda utan också för att de blev avgjorda så snabbt som
möjligt. Forvaltningskomiteen hade med hänsyn härtill funnit det vara något tveksamt om parts rätt till muntlig kontakt med förvaltningsmyn- dighet borde lagfästas. Det låg nära till hands att en sådan lagregel skulle kunna missbrukas av t. ex. kverulanter. Behovet av en lagregel i ämnet var inte heller så trängande, eftersom en tillfredsställande praxis hade utbildat sig i fråga om parts rätt att hänvända sig muntligen till myndighet. Forvaltningskomiteen var å andra sidan av den uppfattningen att det var nödvändigt att meddela vissa regler om formerna för muntliga konferenser. Det framstod då som naturligt att också slå fast själva den grundläggande regeln. Denna borde utformas så att missbruk hindrades i görligaste mån. Kärnan i reglerna borde vara att den enskilde medgavs rätt att uppsöka tjänsteman hos förvaltningsmyndighet för att konferera om ett förvalt- ningsärende. För att undvika onödiga besök måste krävas att parten eller intressenten hade saklig grund för sin hänvändelse. Detta var i allmänhet fallet när han hos myndigheten begärde vägledning angående en sak eller när han själv önskade lämna upplysningar i saken. I många fall kunde givetvis både vägledningen och upplysningarna lika väl lämnas skriftligen. Det borde ligga i myndigheternas hand att avgöra när detta var det bästa tillvägagångssättet. Det borde också överlämnas till myndigheterna att bestämma vilka tjänstemän som skulle ta emot muntliga hänvändelser (forvaltningskomiteens innstilling s. 201).
Beträffande bestämmelsen om myndighets anteckningsskyldighet ut- talade forvaltningskomiteen bl. a. att det för den enskilde var av betydelse att de muntliga konferenserna i förvaltningsärenden gavs en sådan form att parterna fick tillfälle att ta del av det som framförts muntligen. Detta kunde möjliggöras genom att tjänstemannen antecknade de upplysningar som lämnats på detta sätt. Motsvarande borde gälla beträffande upplys— ningar som myndigheten inhämtade muntligen från andra förvaltnings- organ eller vid telefonsamtal (forvaltningskomiteens innstilling s. 202).
Departementschefen. Som har påpekats i det föregående handläggs för- valtningsärenden i allmänhet skriftligen. I den mån muntlig handläggning i ett ärende äger rum vid sammanträde inför förvaltningsmyndighet, syftar den vanligen bara till att komplettera den skriftliga utredningen i ärendet. I princip ligger det i myndighetens hand att avgöra i vad mån ärende skall handläggas muntligt. Part anses sålunda inte ha någon allmän rätt att på- kalla muntlig handläggning vid sammanträde. I vissa specialförfattningar har part dock tillerkänts rätt att få lägga fram sina synpunkter muntligen vid förhandling, förhör eller annat sammanträde. Vid sidan härav före- kommer i stor utsträckning muntliga kontakter av informell natur mellan myndigheter och parter. Att part har viss rätt att i sådan ordning meddela sig med myndighet framgår för statsförvaltningens del av bestämmelserna i 15 % allmänna verksstadgan om mottagningstid för tjänstemän.
Delade meningar råder inte om att förvaltningsärenden även i fortsätt-
ningen i princip skall handläggas skriftligen. Jag vill i sammanhanget erinra om att denna grundsats'uttryckligen slagits fast i 9 % första stycket förvaltningsprocesslagen för förvaltningsrättskipningens vidkommande. I likhet med arbetsgruppen anser jag vidare att några allmänna regler om muntlig handläggning vid sammanträde inför förvaltningsmyndighet inte bör meddelas i förvaltningslagen. Förekommande behov av uttryckliga regler om muntlig handläggning vid sammanträde inför förvaltningsmyn- dighet bör liksom hittills beaktas vid utformningen av specialförfattning- arna för olika förvaltningsområden.
Vad jag nu anfört innebär inte att frågan om parts rätt att muntligen meddela sig med förvaltningsmyndighet bör lämnas helt oreglerad i för- valtningslagen . Som nyss påpekats förekommer det i stor utsträckning informella muntliga kontakter mellan myndigheter och parter i förvalt- ningsärenden. Initiativet till sådana kontakter tas självfallet ofta av myn- digheten, t. ex. i syfte att vägleda part eller för att få kompletterande upp- lysningar rörande saken. Även för den enskilde kan ofta uppkomma behov av att muntligen komplettera utredningen i ett ärende eller att på ett in- formellt sätt framföra sina synpunkter i ärendet. Med nuvarande ordning är det i viss mån oklart hur långt myndighets skyldighet sträcker sig att tillmötesgå en önskan av part om sådan mer informell kontakt i ett ären- de. För statsförvaltningens del finns visserligen bestämmelser i allmänna verksstadgan om tjänstemäns skyldighet att ta emot besök av allmänheten. Någon allmän bestämmelse som direkt tar sikte på parts möjlighet att muntligen avhandla ett ärende med den myndighet som handlägger detta har emellertid inte meddelats.
För den enskilde skulle det otvivelaktigt vara av värde, om i förvalt- ningslagen togs in en bestämmelse som uttryckligen slog fast hans rätt i förevarande hänseende. Jag vill i" sammanhanget erinra om att positiva regler i ämnet har efterlysts i en motion vid 1970 års riksdag (11:974, jfr 1LU 51). Som framgår av den tidigare redogörelsen har sådana bestämmel— ser influtit i den norska forvaltningsloven. Från principiell synpunkt sy- nes inte vara något att erinra mot att förvaltningsmyndigheterna i ökad utsträckning tillämpar ett mer formlöst förfarande i sådana ärenden där detta låter sig göra utan att kravet på utredningens tillförlitlighet och objektivitet eftersätts. Inte minst med hänsyn till önskemålet om snabbhet i handläggningen kan en sådan ordning vara till fördel för både myndig- heter och enskilda. En självklar förutsättning måste dock vara att myn- digheten finner det vara förenligt med arbetets behöriga gång, att för tillgodoseende av parts önskemål om informell kontakt i ett ärende avvika från eljest tillämpade rutiner.
Mot bakgrund av vad nu anförts föreslår jag att i förvaltningslagen tas in en bestämmelse om att sökande, klagande eller annan part, som önskar muntligen lämna uppgift i ärendet, skall beredas tillfälle att göra det,
om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Bestämmelsen bör lämpligen tas in bland lagens särskilda bestämmelser. Jag vill understryka att regeln inte ger part någon rätt att kräva att myndigheten föranstaltar om ett formligt sammanträde. Regeln ger honom inte heller någon rätt att avhandla sitt ärende med den eller de tjänstemän som har att besluta i ärendet. Det bör stå myndigheten fritt att hänvisa honom till annan tjänsteman.
Till den nu föreslagna regeln bör fogas en föreskrift som ålägger myn- dighet att i den utsträckning som behövs anteckna muntlig uppgift som lämnas av part. En sådan föreskrift krävs inte bara av ordningsskäl. Finns i ärendet motpart, som inte är närvarande då uppgiften lämnas, är det uppenbarligen av vikt att den dokumenteras med tanke på myndighets kommunikationsplikt i förhållande till den frånvarande parten.
17 &
Paragrafen reglerar förvaltningsmyndighets skyldighet att motivera be- slut, varigenom myndigheten avgör ärende. Den motsvarar 16 & arbets- gruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Förvaltningsmyndighets beslut avfattas regelmässigt skriftligen. Enligt 11 % första stycket allmänna verksstadgan skall i fråga om varje beslut av statsmyndighet hos denna finnas handling varav framgår bl.a. beslutets innehåll. För myndighet, som hör till den specialreglerade kommunalförvaltningen, följer motsvarande dokumentationsskyldighet av hänvisningar i specialförfattningarna till bl.a. kommunallagens regler om skyldighet för kommunal myndighet att i protokoll redovisa fattade beslut, se t. ex. beträffande socialnämnd 4 5 lagen om socialhjälp.
Några allmänna författningsbestämmelser finns f.n. inte om i vad mån förvaltningsmyndighet är skyldig att i sina beslut ange de skäl på vilka avgörandet grundas. I specialförfattningarna förekommer emellertid åtskil- liga bestämmelser om myndighets skyldighet att motivera sina avgöranden, se t. ex. 21, 25 och 33 55 utlänningslagen, 21 5 första stycket barnavårds- lagen, 34 & namnlagen (1963: 521) och 34 % tredje stycket lagen om bere- dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Bestämmelserna tar i allmänhet sikte på sådana beslut som innebär att enskild förpliktas att göra, tåla eller underlåta något eller som innefattar avslag på enskilds ansökan eller eljest går denne emot. Reglerna har emellanåt utformats som en skyldighet för myndighet att ange skälen för sina beslut, ni den mån det inte är obehövligt», se t. ex. 23 % första stycket förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.
För myndigheter som hör till den specialreglerade kommunalförvalt- ningen gäller som nyss nämnts skyldighet att ta in sina beslut i protokollet i ärendet. För flertalet myndigheter av denna kategori har i specialförfatt- ningarna dessutom föreskrivits skyldighet att redovisa skälen för beslutet
i protokollet, se t. ex. 5 % sista stycket lagen om nykterhetsvård, 8 å andra stycket hälsovårdsstadgan och Så barnavårdslagen, jfr 9 5 2 mom. sjuk- vårdslagen (1962: 242).
I vissa specialförfattningar förekommer bestämmelser om skyldighet för myndighet att motivera normbeslut, se t. ex. 103 % andra stycket livsmedels- stadgan (1951: 824).
Vad som skall anses gälla i de fall då uttryckliga författningsbestäm- melser om motiveringsplikt inte meddelats torde inte vara helt klart. Någon enhetlig praxis på området torde inte heller finnas (jfr SOU 1964: 27 s. 439).
Tidigare retormförslag. J 0 har i skrivelse den 23 december 1960 före- slagit att en allmän lagregel införs om förvaltningsmyndighets skyldighet att ange skålen för sina beslut. Efter att i skrivelsen bl.a. ha redogjort för vissa iakttagelser rörande praxis på området diskuterar J O utförligt skälen för och emot en allmän regel om beslutsmotivering. Enligt hans mening är det väsentligen fyra omständigheter som talar för införande av en sådan regel. För det första garanteras en omsorgsfull och saklig prövning av ärendena. Vidare ökas den enskildes möjligheter att vinna rättelse i ett beslut. Motiveringsskyldigheten skapar också garantier för en fast och enhetlig rättstillämpning. Den medför slutligen ökat förtroende hos all- mänheten för myndigheternas objektivitet. De betänkligheter som brukar anföras mot införande av en utsträckt motiveringsplikt hänför sig i huvud- sak till det merarbete för myndigheterna som kan vara förenat med en sådan skyldighet, framhåller JO vidare. Betänkligheter av sådant slag är emellertid enligt hans mening av underordnad betydelse i jämförelse med de mycket tungt vägande skäl från rättssäkerhetssynpunkt som talar för införande av en allmän regel om beslutsmotivering inom förvaltningen. JO påpekar att merarbetet för myndigheterna givetvis på ett avgörande sätt blir beroende av i vilken utsträckning motivering skall krävas och vilka anspråk som skall ställas på motiveringens utförlighet. Han erinrar också om att beslutsmotiveringar kan leda till arbetslättnader t. ex. genom att myndigheterna besparas förfrågningar och vid yttranden över besvärs- skrivelser inte behöver rekapitulera sina överväganden. Besvärsfrekvensen kan även väntas minska genom en regel om motiveringsskyldighet.
Vad gäller utformningen av en allmän regel om beslutsmotivering fram- håller JO att det inom förvaltningen finns åtskilliga grupper av ärenden där besluten inte behöver motiveras eller där motivering i varje fall som regel inte är nödvändig eller kan förenklas. Detta avgränsningsproblem kan enligt hans mening inte lösas genom att begränsa motiveringsplikten till s. k. förvaltningsakter, dvs. beslut varigenom träffas bindande avgöranden angående enskild rätt. En sådan avgränsning skulle medföra lagtekniska svårigheter och leda till att normbeslut inte skulle behöva motiveras. JO avvisar också tanken på att allt efter angelägenheten av beslutsmotivering
söka spalta upp förvaltningsärendena i olika typfall eller ämnesgrupper. Variationen i fråga om behovet av motivering skär nämligen igenom alla sådana kategorier. JO finner det inte heller lämpligt att supplera en före- skrift om obligatorisk beslutsmotivering för vissa utvalda ärendegrupper med en generell regel om efterföljande motivering på parts begäran i öv- riga fall. Avgränsningen bör enligt hans mening i stället syfta till att skilja bort ärendegrupper där motivering inte behövs. Härvidlag är det främst beslut rörande förvaltning av allmän egendom o.d., beslut rörande myn- digheternas interna förhållanden och beslut i ärende, där enskilds fram- ställning vinner bifall eller utgången eljest utfaller till parts fördel, som kommer i åtanke. I sådana fall kan motivering i allmänhet underlåtas. Även när det gäller beslut som innefattar åläggande av förpliktelse för enskild eller som i övrigt går någon emot förekommer emellertid fall då motivering kan utelämnas, t. ex. därför att part fått del av handlingarna i ärendet och skälet till utgången i ärendet framstår som uppenbar. JO kom- mer för sin del till slutsatsen att det knappast låter sig göra att vid utform- ningen av en allmän regel om beslutsmotivering genomföra mer bestämda eller invändningsfria avgränsningar. Efter mönster av reglerna i 17 kap. 12 å och 30 kap. 10 % RB om domstols skyldighet att motivera slutligt beslut i tvistemål och brottmål föreslår JO därför att för förvaltningens del meddelas en föreskrift att förvaltningsmyndighets beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, om frågans beskaffenhet fordrar det. Föreskriften bör enligt hans mening inte gälla beslut rörande tillämpning av kommunallagen.
JO diskuterar i skrivelsen vidare frågan vad en motivering skall inne- hålla och hur utförlig den bör göras. Han förordar härvidlag att den all- männa regeln om motiveringsplikt kompletteras med en bestämmelse att beslut som motiveras skall innehålla uppgift om myndighetens ståndpunkt till i ärendet omtvistade förhållanden av faktisk art. Att i lagtext söka- lämna närmare föreskrifter i fråga om motiveringens innehåll låter där- emot inte göra. De allmänna reglerna om beslutsmotivering bör i stället kompletteras med särskilda anvisningar för olika förvaltningsområden.
Över JO:s framställning avgavs ett mycket stort antal r e mis s y t t- r a n d e n. Dessa gick i allmänhet i tillstyrkande riktning men i åtskilliga fall med förbehåll för olika begränsningar i fråga om motiveringspliktens räckvidd eller under erinran om att ett förverkligande av förslaget kunde kräva förstärkning av myndigheternas personalresurser. Sju regeringsråd förklarade att den av JO föreslagna regeln inte i sig själv kunde anses ge någon avsevärd ledning för sin tillämpning, eftersom den förutsattes behöva kompletteras med administrativa anvisningar. De betecknade därför regeln som en s.k. lex imperfecta. Besvärssakkunniga ansåg att en allmän lag- reglering av frågan om beslutsmotivering inte borde komma till stånd
förrän lagbestämda garantier skapats för att kommunikationskravet iakt- togs. I fråga om innehållet i en" "regel om beslutsmotivering sade sig de sak- kunniga föredra en föreskrift om att myndighets beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den mån det inte av särskild anled- ning finnes obehövligt eller olämpligt. ÖB föreslog att undantag från moti- veringsskyldigheten Skulle gälla i följande fall: 1) beslut som är positiva för den enskilde, 2) beslut i ärenden där skälet till utgången är uppenbart, 3) förord till eller beslut om tillsättning av tjänst, 4) sekretessbelagda ären- den, 5) beslut från en myndighet till en annan och 6) order, dvs. beslut som innebär behörig ledning och fördelning av arbete. Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund ifrågasatte om inte motiveringskravet borde in- skränkas till följande typer av förvaltningsbeslut, nämligen 1) utslag i besvärsmål, 2) beslut i ärenden med tvåpartsförhållande, 3) beslut som innefattar avslag på ansökan eller annan framställning, som myndighet är skyldig att besvara och 4) beslut som innefattar åläggande, förbud eller förlust av förmån för viss eller vissa personer. Kammarkollegiet och en del andra remissinstanser ansåg att man borde avstå från kravet på beslutsmoti- vering i fråga om normbeslut. Från kommunalt håll efterlystes en preci- sering av den föreslagna regelns tillämpning inom kommunalförvaltningen.
I fråga om remissutfallet beträffande JO:s framställning kan i övrigt hänvisas till redogörelsen i SOU 1968: 27 s. 179.
Arbetsgruppen. Enligt arbetsgruppens mening utgör en reglering av frå- gan om myndighets Skyldighet att motivera sina beslut ett omistligt inslag i en förvaltningslag, som har till huvudsyfte att stärka det administrativa rättsskyddet. Någon tvekan kan därför inte råda om att bestämmelser om beslutsmotivering skall ingå i lagen. Bestämmelserna hör av samma skäl som har anförts beträffande kommunikationsparagrafen höra till de sär- skilda bestämmelserna för vissa partsärenden.
Arbetsgruppen diskuterar i det följande till en början frågan i vad mån införande av motiveringsplikt kan medföra arbetsökning för myndighe- terna. Gruppen anser att det knappast kan undgås att ett krav på besluts- motivering medför en viss belastning av administrationen. Försiktighet måste därför iakttas vid kravets utformning. Enligt gruppens åsikt upp- visar svensk förvaltning dock numera en betydligt ljusare bild i fråga om beslutsmotivering än när JO:s framställning gjordes år 1960. Detta betyder inte att praxis är enhetlig och att beslut motiveras i alla fall där det behövs. Men det betyder att steget till obligatorisk beslutsmotivering inte är så långt som år 1960 och att farhågorna för att detta steg skulle leda till för stark belastning av förvaltningen inte behöver vara så stora som då. Grup- pen anser det emellertid inte skola döljas att en obligatorisk motivering av beslut med rättsverkningar skulle kunna komma att drabba enstaka myndigheter förhållandevis hårt, om inte speciell hänsyn tas till dem vid motiveringsskyldighetens utformning. Tankarna går här inte så mycket till
de utpräglade fackmyndigheterna, eftersom de oftast inte meddelar beslut med rättsliga verkningar i större omfattning eller — om de gör det — redan är skyldiga att motivera besluten, såsom är fallet med lantbruks- nämnderna och länsbostadsnämnderna, utan till den allmänna förvaltning- ens myndigheter, såsom länsstyrelserna, polismyndigheterna, skatte- och tullmyndigheterna, vårdmyndigheterna och skolmyndigheterna. För de kommunala myndigheterna betyder däremot skyldigheten att motivera i allmänhet ingen nyhet. Med en försiktigt utformad motiveringsskyldighet bör enligt gruppens mening de egentliga svårigheterna kunna begränsas till inledningsskedet, innan rutiner har utbildats. Genom utbildning och infor- mation kan dessa svårigheter mildras i betydande grad. Med den systema- tiska efterutbildning som numera bedrivs både inom stats- och kommunal- förvaltningen såväl centralt som verks- eller kommunvis bör detta kunna lösas utan extra anstalter. Slutsatsen blir att en regel om obligatorisk beslutsmotivering som är begränsad till beslut med rättsverkningar bör kunna genomföras utan oacceptabel arbetsökning för förvaltningen under förutsättning av ett måttfullt motiveringskrav.
Arbetsgruppen framhåller att kommunikationsregeln i 15 % har avfattats med utgångspunkt i att beslutet i ärendet går någon part emot. Samma begränsning bör enligt gruppens åsikt gälla i fråga om bestämmelserna om beslutsmotivering. Häremot kan visserligen den invändningen riktas ——- framför allt när det gäller beslut i besvärsinstans — att motivering kan vara påkallad av prejudikatsskäl eller eljest med hänsyn till behov av vägledande uttalanden och att detta gör sig gällande också beträffande beslut som inte går någon part emot. De egentliga prejudikatinstanserna finns emellertid inte bland de rent administrativa besvärsinstanserna utan bland förvaltningsdomstolarna, som förvaltningslagen inte skrivs för. Vad beträffar behovet av vägledande uttalanden bör man vidare kunna utgå från att en instans som har sådan ställning att den kan vägleda under- ordnade instanser, exempelvis länsstyrelse visavi de kommunala myndig- heterna eller central myndighet visavi länsorgan, inte försitter ett tillfälle att ge en sådan vägledning i ett besvärsmål genom beslutsmotivering, om det är en ändamålsenlig form för vägledningen. Underhandsinformation är här f.ö. mången gång att föredra framför information i form av en skriftlig beslutsmotivering. Sådan behöver därför inte föreskrivas för de ändamål som nu diskuteras. Gruppen påpekar vidare, att en regel om att beslut som går part emot skall motiveras innebär att beslut i tvistigt tvåpartsärende alltid motiveras, eftersom det går endera parten emot. Nå- gon skillnad bör här inte göras mellan allmän och enskild part. Också beslut som går ett allmänt ombud emot bör motiveras. Beträffande tolk- ningen av begreppet »beslut som går part emot» hänvisar gruppen till vad den har anfört härom i motiveringen till 15 5.
Den föreslagna inskränkningen till slutliga beslut som går part emot
innebär att det lämnas öppet vad. som skall gälla i fråga om andra beslut, framhåller arbetsgruppen vidare. Om behov av motivering av andra slutliga beslut än sådana som går part emot gör sig gällande på något förvaltnings— område, kan frågan tas upp till reglering i vederbörande specialförfattning". Vad gäller beslut under förfarandet finns otvivelaktigt åtskilliga av mer ingripande beskaffenhet som bör motiveras. Frågan lämpar sig dock inte för generell reglering. Också här får man lita till specialförfattningarna.
Beträffande beslut som inte kan överklagas påpekar arbetsgruppen att JO som ett av de bärande skälen för motiveringsskyldigheten åberopade den enskildes ökade möjlighet att få rätteISe. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas om beslut som inte kan överklagas skall motiveras. Ej över- klagbara beslut med rättsliga verkningar meddelas framför allt i ärenden för vilka inrättats specialinstanser. Exempel på administrativa slutinstanser utgör centrala studiemedelsnämnden, forskningsråden, inskrivningsrådet, värnpliktsnämnden, psykiatriska nämnden och hyresrådet; Men också t. ex. länsstyrelserna och socialstyrelsen utgör slutinstanser i vissa ärenden. Det förhållandet att ett beslut inte får överklagas innebär inte i och för sig att rättelse inte kan sökas. Ofta går det att få saken omprövad." Där sådan rättelsemöjlighet finns, "föreligger samma behov av beslutsmotivering som i fråga om överklagbara beslut. 'Men även om det inte står någon enda rättelseväg öppen, kan det ändå av hänsyn till förtroendet för myndighetens objektivitet i och för sig vara påkallat att beslutet motiveras. Det kan t. o.'m. göras gällande att den omständigheten att ett beslut inte kan överklagas gör det särskilt angeläget att det motiveras på ett övertygande sätt. Arbets- gruppen stannar därför för att inte föresla något undantag från motiverings- kravet för de ej överklagbara beslutens del.
I fråga om motiveringskravets innehåll påpekar arbetsgruppen att intet beslut får meddelas utan objektiva skäl. Uppgiften för en regel om'besluts- motivering blir att ange i vilken utsträckning dessa skäl skall redovisas. Det blir då av avgörande betydelse för regelns verkningar av vad som läggs in i motiveringskravet. Uppenbart är att generellt inte kan ställas upp krav på annat än en kortfattad motivering. Det är de springande — sakliga och/eller rättsliga — punkterna som parten bör ges rätt att få del av skriftligen i själva beslutet. Är skälen. många och ligger de så att säga i bredd, bör det räcka med att nämna de väsentligaste".- Men utgör skälen länkar i en logisk kedja, ställer det sig svårare att utelämna ett skäl utan att motiveringen blir obegriplig. Att generellt begära att förvaltningsbeslut efter förebild av domar skall innehålla sakframställningar och detaljerade vägningar av parternas yrkanden, argument och bevisning kan av naturliga skäl inte komma i fråga. Mer kan inte begäras än att myndigheten med några korta satser gör det begripligt för parten varför beslutet gått honom emot. Vad som i detta syfte behöver sägas blir i viss mån beroende av hur mycket som redan är känt för parten. Innebär ett slutligt beslut endast bekräftelse på ett tidigare med—
delat och motiverat interimistiskt eller preliminärt beslut, kan motiveringen helt enkelt bestå i en hänvisning till detta beslut och till att intet har fram- kommit som gett anledning till ändrad uppfattning. Ett rent verkställig- hetsbeslut kräver ingen annan motivering än en hänvisning till det beslut som skall gå i verkställighet. Som motivering kan också hänvisas till ytt- randen som avgetts i ärendet och vilka parten fått del av. Utgör beslutet tillämpning av allmänna anvisningar eller eljest av en fast, allmänt känd praxis, bör som motivering kunna hänvisas till sådana allmänt kända för- hållanden eller motivering kunna underlåtas, om de kan förutsättas vara kända av parten. Dessa synpunkter är tillämpliga framför allt på förbud och påbud men mer sällan på återkallelsebeslut och avslagsbeslut och än mindre på beslut om omhändertaganden och bestraffningar. Beträffande av- slagsbeslut'i dispensärenden och liknande ärenden, där av parten anförda skäl för dispens, uppskov, anstånd e. d. av myndigheten inte funnits vara tillräckliga för bifall, bör det enligt arbetsgruppens mening i regel krävas att som motiv redovisas de förhållanden som varit bestämmande för myndig- hetens värderingar. Det går visserligen inte att se bort från att många av de värderingar som äger rum i sådana sammanhang är oåtkomliga för rationell motivering. Man bör alltså ha klart för sig att utrymmet för meddelande av meningsfulla motiv kan vara begränsat. Men i den utsträckning sådant ut- rymme finns bör det kunna begäras att det begagnas. Sökanden bör orienteras inte bara om att myndigheten inte har funnit hans skäl tillräckligt bärande utan också varför. Det går alltid att peka på en eller flera omständigheter som framför andra har övat avgörande inflytande på myndighetens ställ- ningstagande.
Mot bakgrund av det nu anförda föreslår arbetsgruppen att huvudregeln om beslutsmotivering ges det innehållet att slutligt beslut som går part emot skall innehålla motivering. som upplyser om de sakliga och rättsliga bedöm- ningar som Väsentligast bestämt utgången (16 5 första stycket arbetsgrup- pens lagförslag). I fråga om bestämmelsens räckvidd erinrar arbetsgruppen om att normbeslut inte omfattas av motiveringskravet på grund av den innebörd partsbegreppet fått i 4 & arbetsgruppens lagförslag. Bestämmelsen gäller beträffande beslut' 1 såväl första instans som besvärsinstans. - .
Enligt arbetsgruppens mening maste motiveringskravet förses med vissa undantag. Det är nämligen önskvärt att motiveringskravets räckvidd så långt möjligt preciseras i själva förvaltningslagen . Gruppen framhåller att det finns åtskilliga situationer där hänsyn till allmänna eller enskilda intressen —— sekretesshänsyn såväl som hänsyn av allmänmänsklig eller annan natur -— väger så tungt- att kravet på en i beslutet återgiven motivering bör träda tillbaka. Inom t. ex. hälsovården och i fråga om allmän ordning och säkerhet fordras ibland blixtsnabba ingripanden till skydd för allmänheten eller eljest för allmänt eller enskilt intresse. När ett påbud eller ett förbud måste meddelas utan egentlig betänketid, låter det sig inte alltid göra att i beslutet
foga- in en skriftlig motivering. Det enda som myndigheten hinner-åstad- komma år kanske en hänvisning till det* författningsrum' på- vilket "myn- digheten stöder sig. Fara i-dröjsmål bör rimligen. under vissa förhållanden kunna betraktas som bärande skäl för underlåtenhet att -i- ett beslut-:*skriva in skälen för. .ställningstagandet. Även .om* svårighet"möter att =i beslutet upplysa om de bedömningar som bestämt utgången, bör dessai möjligaste mån återges. Arbetsgruppen föreslår méd hänsyn härtill att i lagen tas in'en regel att motivering får begränsas eller utelämnas, om det av särskild anL ledning är nödvändigt( (16 å andra stycket första punkten) " Arbetsgruppen föreslår vidare en regel -'om att motiveringinte behöver lämnas, om beslutet angår tjänstetillsättning, ' .antagning föi' utbildning, betygssättning, forskningsbidrag eller därmed jämförbar sak (16 % andra stycket andra punkten). Gruppen framhåller bl. a. attdet ifråga om sådana typer av beslut kan vara ett rent värdeomdöme som är utslagsgivande-. När val skall träffas mellan jämbördiga och .till synes lika lämpliga tjänste- sökande, utser man den av de sökande som man tyckerär bäst. På samma sätt väljer man ut det forskningsprojekt man tycker bäst om från de syn- punkter man har att anlägga, .när flera jämbördiga projekt konkurrerar "om ett bidrag. Den subjektiva värdering som ytterst blir utslagsgivande när: de rent objektiva kriterierna är uttömda går inte alltid "att-"motivera. rationellt-. Än mindre går det givetvis att ge en- rationell motivering i de fall där ett val mellan flera personer eller alternativ-träffas genom-lottning eller-"sluten omröstning. Det förhållandet att det sista ledet i beslutsfattandet" utgörs: av ett irrationellt element, som inte låter sig "återge i'. en motivering, utesluter dock inte att meningsfulla "upplysningar kan ges om de skäl på vilka tidigare led i beslutsfattandet grundats. I ett t jänstetillsättningsärende prövas t. ex. i tur och ordning den formella kompetensen, »förtjänstem', dvs. tjänsteårsberäkning o.d., och sökandens meriter enligt mer eller mindre reglerade befordringsgrunder. Här blir det närmast fråga om en rättstillämp- ning, vilken liksom all annan sådan. prövning skall vara grundad på redovis- ningsbara sakskäl. Det är först. när bedömningen når fram till. lämplighets- prövningen som den kan övergå till sådan ren värdering som inte går att objektivt belägga. . Enligt arbetsgruppens mening 'bör motiVering också kunna utelämnas, om intet väsentligt partsintresse eftersätts därigenom. En undantagsregel med sådan innebörd ingår i 16 å andra stycket tredje punkten gruppens lagförslag. Gruppen understryker att beslutsmotiveringar som är sakligt onödiga är dålig arbetsekonomi, som varken det allmänna eller medborgarna är betjänta av. Man bör emellertid liksom 'i fråga om kommunikation gå ett steg längre och sätta motiveringsskyldigheten i direkt relation till sakens betydelse. Om intet väsentligt partsintresse .' eftersätts, bör myndigheten kunna underlåta att sätta ut motiven för sitt beslut. Beträffande grunderna för behovsbedömningen hänvisar arbetsgruppen till det som sagts vid 'över-
vägandena om kommunikationsregeln (15 å). Gruppen påpekar att det nu berörda undantaget från motiveringskravet antagligen inte räcker till för alla områden utan att längre gående undantag av hänsyn till arbetsmängden o. d. kan behövas i några specialförfattningar rörande sakområden med massavgöranden, korta beslutsfrister eller eljest pressade arbetsförhållanden. I förvaltningslagen bör emellertid längre gående undantag med hänsyn till arbetsförhållandena som sådana inte föreskrivas än undantag som ryms inom ramen för rent processekonomiska överväganden.
I 16 % tredje stycket arbetsgruppens lagförslag har tagits in en föreskrift om motivering i efterhand. Arbetsgruppen framhåller att varje beslut av myndighet skall grundas på sakligt godtagbara skäl. De föreslagna undan- tagen från skyldighet att motivera ett beslut betyder givetvis inte förbud mot att i själva beslutet upplysa om de skäl på vilka beslutet grundats, om myndigheten så önskar och det kan ske utan att något allmänt eller enskilt skyddsintresse skadas. När en myndighet underlåtit att i beslutet ange skälen av hänsyn till parten själv, strider det givetvis inte mot syftet härmed att parten i efterhand vid förfrågan får upplysning om skälen muntligen eller skriftligen. Arbetsgruppen erinrar i sammanhanget bl.a. om vad TCO anfört om efterhandsmotivering i tjänstetillsättningsärenden i sitt remissyttrande över besvärssakkunnigas förslag (SOU 1968:27 s. 186) och om JO:s utta- landen i ett år 1968 avgjort ärende angående motivering i ärende om forsk- ningsbidrag (JO 1969 s. 311). Genom sådana upplysningar kan de negativa verkningarna av att motivering inte lämnats i själva beslutet i betydande mån neutraliseras. Det synes arbetsgruppen angeläget att denna möjlighet tas till vara. Särskilt är det av vikt att så sker när det är sekretesskäl eller grannlagenhetsskäl som föranlett att motiven inte återgetts i själva beslutet. I detta hänseende hänvisar gruppen till de principer som ligger till grund för 6 % i dess lagförslag. Gruppen anför vidare att motivering i efterhand bör tillämpas också när skälen uteslutits på processekonomisk grund. Efter- handsmotivering som ersättning för underlåten samtidig motivering bör inte föreskrivas som en skyldighet utan bara som en rekommendation. Gruppen framhåller att, när motivering i efterhand kan tänkas bli aktuell, sådan inte kan lämnas utan att det är fullt klart, .på vilka skäl beslutet grundas. För kollektivorgans del förutsätter detta att man enats inte bara om slutet utan också om skälen vid sina överläggningar eller röstat därom. Mot bakgrund av det nu anförda föreslår gruppen att regeln om efterhandsmotivering ges det innehållet att, om myndighet utelämnat motivering på grund som anges i 16 å andra stycket, myndigheten bör i efterhand på parts begäran upplysa om vad som bestämt utgången. Gruppen anser det inte vara nödvändigt att i lagen ta in någon uttrycklig föreskrift om att sådan begäran skall fram- ställas inom viss tidsfrist. Framställning om beslutsmotivering görs av natur— liga skäl ändå i de flesta fall under tiden från beslutets meddelande till dess lagakraftvinnande.
Remissyttrandena. Bland remissinstanserna råder enighet om värdet av att bestämmelser om beslutsmotivering inflyter i förvaltningslagen. I fråga om de föreslagna bestämmelsernas inverkan på myndigheternas arbetsbelastning framhåller statskontoret att de. invändningar som stats- kontoret tidigare gjort mot att genomföra en allmän reform om besluts- motivering bortfaller med hänsyn till de begränsningar som gjorts be- träffande motiveringskravets räckvidd. Det merarbete som kan uppstå för myndigheterna torde inte vara av sådan storlek att det bör hindra att reformen genomförs på en gång hos samtliga berörda myndigheter. I allmänhet torde myndigheternas överväganden innan ett beslut fattas som går part emot vara så omfattande. att det knappast kan vara tids- ödande att skriftligen utforma den motivering som man ändå har reso— nerat sig fram till. En liknande inställning redovisar länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser däremot att man inte kan ute- sluta möjligheten av att personalen på länsstyrelserna måste ökas, om motiveringar skall skrivas i den utsträckning som förordas. Betydelsen av att den enskilde får kännedom om de huvudsakliga skäl, som motiverat ett beslut som går denne emot, är emellertid enligt länsstyrelsens mening så stor, att betänkligheterna mot en eventuell arbetsökning för vissa myn- digheter inte får inverka avgörande på frågan. SR anser att de nya be- stämmelserna ko-mmer att medföra ett betydande merarbete inom vissa förvaltningsmyndigheter och att ökade resurser krävs 'i fråga om främst kvalificerad personal.
Några remissinstanser ställer Sig allmänt kritiska till de föreslagna reglernas utformning. Regeringsrättens ledamöter anser att både behovet och lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna kan diskuteras. De på- pekar att utvecklingen redan går mot ökat beaktande av motiverings- kravet och att det förefaller ovisst om den föreslagna detaljregleringen i sin helhet är påkallad. De föreslår att första stycket ges det innehållet att, om slutligt beslut går part emot, motivering skall lämnas i den mån det erfordras, att av andra stycket bara behålls andra punkten (beslutet angår tjänstetillsättning etc.) och att i tredje stycket föreskrivs att myndighet som utelämnat motivering, där så lämpligen kan ske, i efterhand på parts begäran bör upplysa om vad som bestämt utgången. Psykiatriska nämnden förklarar att den med tanke på de ärenden om intagning på och utskriv- ning från sjukhus för psykiatrisk vård som handläggs av nämnden och andra organ föredrar de regler om beslutsmotivering som föreslogs av besvärssakkunniga. Visserligen är motiveringsskyldigheten mer allmänt utformad i det förslaget, men det medger enligt nämndens mening större rörelsefrihet än arbetsgruppens förslag. Önskemål om en mer elastisk ut- formning av motiveringsplikten framställs också av bl. a. värnpliktsnåmnden och länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Södermanlands län häv-
dar att reglerna bör få en försiktig utformning, så att tillräcklig hänsyn tas till taxeringsmyndigheternas stora svårigheter att med hänsyn till bris- tande tid samt ärendenas mängd och art åstadkomma uttömmande moti- veringar.
Den föreslagna begränsningen till slutliga beslut som går part emot godtas i allmänhet utan närmare kommentarer i remissyttrandena. Svea hovrätt anser det kunna förutsättas att myndighet, när behov verkligen föreligger, motiverar såväl gynnande slutliga beslut som beslut under för- farandet. J-O framhåller att inskränkningen till slutliga beslut som går part emot inte kan anses lika naturlig i fråga om motivering som i fråga om kommunikation. Motivering kan ofta vara påkallad i besvärsärenden med hänsyn till behov av vägledande uttalanden därför att bifall meddelats i strid mot mening, som uttalats av lägre instans eller remissmyndighet, eller till nackdel för någon som inte har partsställning. Lagen är emellertid inte tillämplig på förvaltningsdomstolarna, som är de egentliga prejudikat- instanserna. Eftersom dessa liksom de centrala ämbetsverken trots be- gränsningen i den föreslagna bestäm-melsen torde komma att beakta behov av vägledande uttalanden, anser sig JO i och för sig kunna tillstyrka det föreslagna stadgandet. Enligt hans mening vore det dock en fördel om till paragrafen lades ett fjärde stycke av förslagsvis följande lydelse: »Slut- ligt beslut som innebär ändring av lägre myndighets beslut bör även eljest i erforderlig utsträckning motiveras». SR anser det vara synnerligen ange- läget att specialförfattningarna kompletteras med behövliga föreskrifter om när andra slutliga beslut än sådana som går part emot skall motiveras. Vad gäller beslut under förfarandet säger sig SR hysa full förståelse för svårig- heten att i— en,".mera generellt avfattad förvaltningslag i detalj reglera de olika momentsom kan uppstå under förfarandet. Det är emellertid enligt SR:s mening av synnerlig vikt att vissa ställningstaganden och beslut under förfarandet utförligt-motiveras, t. ex. förord och tjänsteförslag i tjänstetill- sättningsärenden. Överäklagaren i "Göteborgs äklagardistrikt anser att moti- veringskravet i princip bör innefatta en skyldighet för myndigheten att läm- na förklaring. till- det slutliga. beslutet oberoende av om detta går i positiv eller'negativ-riktning för parten. Från denna skyldighet bör dock lämnas erforderliga undantag för olika fall. ' ' ' Riksförsäkringsverket erinrar 'om att det inom sjukförsäkringen före- kommer ett synnerligen stort antal ärenden, i vilka slutligt beslut med- delas muntligen; exempelvis -»över disk». Enligt verkets mening bör mo- tiveringskravet. rimligtvis inte gälla beslut, som meddelas muntligen. Detta synes böra;komma';till' uttryck .i lagen eller eljest, för socialförsäkringens -del,'ispecialförfattning-.: ' - _- Det-i 16 % första stycket-"'uppställda kravet på motiveringens innehåll diskuteras-'i: åtskilliga yttranden. Regeringsrättens ledamöter anser det inte erforderligt att i lagtexten ange-"vad motiveringen- skall innehålla. Enligt
deras mening antyder den föreslagna skrivningen (»motivering, som upp- lyser om de sakliga och rättsliga bedömningar som Väsentligast bestämt utgången») i vart fall orealistiskt höga krav såvitt angår flertalet myn- digheter, speciellt lokala sådana utan juridiskt utbildade tjänstemän. Enligt deras erfarenhet är det blott få vanliga förvaltningsmyndigheter utanför kretsen av länsstyrelser, vilkas avslagsbeslut i partsärenden f. n. kan anses uppnå den höga ambitionsnivå som den föreslagna formuleringen antyder. I mycket stor utsträckning ges även i förvaltningsbeslut, som överklagas i regeringsrätten, motivering regelmässigt bara genom en intetsägande hän- visning till omständigheterna i målet eller genom en tämligen stereotyp upprepning av ordalagen i den ifrågavarande materiella författningen. Sveriges advokatsamfund anser det berörda uttrycket böra bytas ut mot det mera vedertagna uttrycket »de skäl, på vilka avgörandet grundas» (jfr 11 kap. 5 & besvärssakkunnigas lagförslag). Enligt riksförsäkrings- verkets mening har den i första stycket föreslagna regeln inte tillräckligt anpassats efter de varierande förutsättningarna för beslutsmotivering i socialförsäkringsärenden, där avgörandet bygger på skönsmässigbedöm- ning. Anses stadgandet inte böra formuleras om med hänsyn härtill, synes för socialförsäkringens del behövas ett särskilt stadgande om beslutsmoti- vering i specialförfattning.
Några remissinstanser diskuterar frågan hur beslut i dispensärenden och liknande ärenden skall motiveras. Länsstyrelsen i Kristianstads län, som ansluter sig till uppfattningen att avslagsbeslut i sådana ärenden som motiv bör redovisa de förhållanden som varit bestämmande för myndig- hetens värderingar, anför vidare.
Ofta återfinns uttrycket »synnerliga skäl» i en författningsbestämmelse och förarbetena till denna brukar exemplifiera eller på annat sätt ge led- ning för vilka skäl som år att "anse som synnerliga. Det är enligt läns- styrelsens mening föga ändamålsenligt att ge beslutet den formen att vederbörande sökande skall ha att själv skaffa sig kunskap om de bakom- liggande motiven för avslaget. Den ärendegrupp, som länsstyrelsen: när— mast här haft för ögonen, gäller anstånd med verkställigheten av- frihets- straff. En annan sak är att beslutsmotiveringen ofta kan ges den formen att de skäl, som sökanden vill åberopa för att få anstånd med straffverk- ställigheten, i huvuddrag återges i reciten. Skulle den fortsatta handlägg- ningen inte tillföra ärendet nya fakta, brukar länsstyrelsen som. motivering för ett avslagsbeslut anföra att sökanden inte visat att sådana" Synnerliga skäl föreligger, som avses i 12 å lagen om behandling i fångvårdsanStalt.
Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar att det i förvaltningen förekom- mer en del fall där det med hänsyn till ärendets art är svårt att klar- görande uttrycka den bedömning som ligger bakom ett beslut. Som exempel anför länsstyrelsen bl. a. beslut om återkallelse av körkort,- när körkorts- innehavare gjort sig skyldig till rattfylleri eller genom. upprepade för.-
seelser visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter trafikbestäm— melserna. Ett beslut grundar sig i sådant fall på förefintligheten av ett brott eller på en värdering av vad en serie förseelser kan innebära från trafik- säkerhetssynpunkt. Återkallelsebeslutet bör dock inte lämpligen motiveras på annat sätt än genom en hänvisning till lagrum samt brottet eller för- seelserna. Länsstyrelsen anser att det möjligen är pretentiöst att i ett så- dant fall tala om beslutsskäl men menar att grunden för beslutet dock har angivits. Enligt länsstyrelsens mening måste det i ärenden av berört slag anses godtagbart att förfara på sådant sätt. Sammanfattningsvis anför läns- styrelsen att slutligt förvaltningsbeslut bör innehålla skälen eller grunden för beslutet, i den mån det anses behövligt med hänsyn till enskilda eller allmänna intressen. Även länsstyrelsen i Hallands län finner uttalandena i betänkandet i denna del vara för långtgående. Länsstyrelsen anser att det beträffande åtskilliga sådana ärenden är orealistiskt att söka lämna annan motivering än den, att de åberopade skälen varit otillräckliga. Situa- tionen i de ifrågavarande ärendena är nämligen ofta den, att ett klart och uppenbart angivande av syftet med den bestämmelse varifrån dispens söks ligger redan i själva bestämmelsen. I de fall då skälen för den sökta dispensen angetts av sökanden, kan dessa, om det inte förelegat någon tvekan om skälens otillräcklighet, sålunda inte bemötas på annat sätt än genom en upplysning att de inte motsvarar de krav som författningen uppståller för att ansökningen skall kunna bifallas.
Sveriges lantbruksförbund vänder sig mot det i betänkandet gjorda ut- talandet att ju mer som satsas på kommunikation. desto enklare kan be- slutsmotiveringen göras. Bcslutsmotiveringen har, påpekar förbundet, inte bara funktionen att meddela parten vad som har förekommit i ärendet utan också den betydligt viktigare uppgiften att klargöra vad av ärendets materia som" beslutsmyndigheten funnit relevant och som alltså i första hand skall" angripas under besvärsförfarandet. Skulle kommunikationen ge rätt till "förkortad beslutsmotivering, lastas arbetsbördan över på parten som mer eller. mindre i blinde måste ta upp alla ärendets omständigheter till- behandling vid besvärsförfarandet. Förbundet åberopar uttalandet på annat ställe i betänkandet att »det är de springande —— sakliga och rätts- liga —— punkterna-sam parten bör ges rätt att få del av skriftligen i själva beslutet». ' _ . " Dei 16 å andra. stycket föreslagna undantagen från motiveringsplikten behandlas —— utöver vad som framgår av det föregående —— även beträffan- de enskildheter i reglernas utformning. Enligt Svea hovrätts mening bör ordet »n'ödvändigt» i första "punkten ersättas av ordet »påkallat» med hän- syn till' bestämmelsens innebörd enligt betänkandet. Länsstyrelsen i Jön— köpings Iän- föreslår att orden »är nödvändigt» byts ut mot »uppenbart ej erfordras». Härigenom kan enligt länsstyrelsens mening de största svårig- heterna'un'dvikas beträffande motivering av t. ex. fastställelse av plan—
förslag i ärenden enligt byggnadslagen. Också länsstyrelsen'i Stockholms län finner ordet »nödvändigt» vara'väl starkt begränsande. En formulering med utgångspunkt från besvärssakkunnigas förslag (motivering skall läm— nas »i den mån det icke av särskild anledning finnes obehövligt eller olämpligt») är enligt länsstyrelsens mening att föredra. Därmed erhålls också en godtagbar lösning beträffande »kverulantfallen», som "för läns— styrelsens del medför åtskilligt arbete, eftersom varje klagoskrift anses böra föranleda utredning och beslut, om det inte står klart att klago— skriften bara är uttryck för mentalsjukdom. Med det i förslaget intagna principiella kravet på redovisning av såväl sakliga som rättsliga bedöm— ningar, är det enligt länsstyrelsens mening annars ovisst om motiveringen vid ogrundade klagomål kan begränsas till ett konstaterande att utred— ningen inte gett stöd för klagomålen. .
Vad angår det i 16 å andra stycket andra punkten upptagna" undantaget för beslut i ärenden om tjänstetillsättningsärenden m.m. påpekar över- dklagaren i Göteborgs åklagardistrikt, att regeln — med frångående av vad JO uttalat i sin framställning år 1960 —— torde göra det möjligt att utelämna motivering också om en ansökan i tjänstetillsättningsärendeav— slagits på grund av brist i formell behörighet eller på annan principiell eller eljest allmänintressant grund. Statens avtalsverk ifrågasätter om beslut rörande skiljande från tjänsten, t. ex." genom uppsägning, alltid måste vara motiverat. Vid uppsägning kan det mången gäng vara ett direkt önskemål från parten att myndigheten inte motiverar sitt beslut och parten kan ha uttryckligen framhållit detta för myndigheten.
ÖB erinrar om att han i sitt yttrande över besvärssakkunnigas förslag framhöll att undantag från motiveringsskyldigheten borde "föreligga bl.a. beträffande beslut i sekretessbelagda ärenden, beslut från en myndighet gentemot en annan samt beslut som innebär behörig ledning och fördel- ning av arbete (order). De i andra stycket föreslagna reglerna kan antas täcka nämnda behov av undantag. Detta bör enligt ÖB:s mening klargöras i särskilda anvisningar eller tillämpningsföreskrifter.
Den föreslagna bestämmelsen om motivering i efterhand godtas av fler- talet remissinstanser. Universitetskanslersämbctet anser dock att regeln bör utformas som en skyldighet och inte som en rekommendation för und—' vikande av godtycke eller tveksamhet från myndigheternas sida. TCO menar att myndighet bör vara skyldig att motivera i efterhand, om part begär det. Försvarets civilförvaltning, som finner vissa skäl tala för att regeln görs obligatorisk, anser att frågan om en skärpning av bestämmelsen bör få bli beroende av erfarenheterna av lagens tillämpning.
Kammarkollegiet betonar angelägenheten av att efterhandsmotivering får göras kortfattad, helst som ingen tidsfrist utsatts inom vilken begäran om sådan motivering skall framställas. Enligt kollegiets mening bör vidare klargöras att lämnandet av efterhandsmotivering givetvis måste begränsas
till de fall där det vid tidpunkten i fråga alltjämt är möjligt för myndig- heten att riktigt återge den motivering som låg bakom beslutet. Eljest kan man riskera efterhandskonstruktioner. Stadsjuristen i Stockholm anser att det bör uppmärksammas att stadgandet om motivering i efterhand inte innefattar någon arbetsbesparing. Myndigheten torde nämligen se sig nöd- sakad att redan i samband med fattandet av beslut motivera detta för att ha en motivering till reds om part senare skulle begära sådan. Rege- ringsrättens ledamöter påpekar att upplysning i efterhand om motivering bör kunna lämnas muntligen.
.Några remissinstanser redovisar en kritisk inställning 'till regeln om efterhandsmotivering. Lantmäteristyrelsen anser bestämmelsen vara själv- klar och därför böra utgå ur lagtexten. Riksskattenämnden framhåller att det för myndigheterna i många fall är förenat med svårigheter att lämna en tillförlitlig efterhandsmotivering till ett beslut. Detta kan bl.a. vara fallet när antalet handlagda ärenden är stort eller när en längre tid för— flutit mellan'beslutet och begäran om efterhandsmotivering. Den full- ständiga motiveringen kan ha fallit i glömska, så att den motivering som lämnas efteråt blir en ren efterhandskonstruktion. Har flera deltagit i ett beslut, kan det vara speciellt svårt att lämna en riktig motivering i efter- hand. De olika personer som deltagit i beslutet kan nämligen ha haft skilda motiv för sitt ställningstagande men varit eniga om slutet. Om en bestämmelse rörande motivering i efterhand över huvud taget skall .tas med i förvaltningslagen, bör bestämmelsen enligt nämndens mening mjukas upp ytterligare, så att den blir tillämplig endast i fall, där en efterhands- motivering kan lämnas utan svårighet. Också länsstyrelsen i Jönköpings län anmäler tveksamhet beträffande bestämmelsen, särskilt i fråga om betyg- sättning och tjänstetillsättning. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att arbets-' gruppens förslag i denna del bör beaktas endast om de statsanställdas organisationer skulle redovisa övertygande skäl för att förslagets genom- förande är önskvärt. Även Svea hovrätt ifrågasätter regelns lämplighet. Enligt hovrättens åsikt är den inte nödvändig och kan föranleda tillämpningssvårig- heter. . Liksom i fråga om regleringen av kommunikationsskyldigheten diskuteras i en del remissyttranden behovet av undantag i specialförfattning beträffande motiveringsplikten. Psykiatriska nämnden uttalar att bestämmelserna om beslutsmotivering inte bör gälla i ärenden om intagning på eller utskrivning från sjukhus för psykiatrisk vård enligt 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Statens utlänningskommission avstyrker att motiveringsplikten i ärenden enligt utlänningslagen utsträcks utöver" vad som'f. n. är föreskrivet i lagen. Under hänvisning till de betänkligheter be- träffande valutaregleringsärenden som anförts av valutastyrelsen i dess yttrande över besvärssakkunnigas förslag (SOU 1968: 27 s. 187) framhåller fullmäktige i riksbanken, att motiveringsplikten visserligen uppmjukats vä-
sentligt i det nya förslaget men i princip alltjämt består. Fullmäktige an- sluter sig därför i denna del till valutastyrelsens tidigare .yttrande.
Departementschefeu. Frågan om införande av allmänna lagregler om förvaltningsmyndighets skyldighet att ange skälen för slna'beslut har aktualiserats i olika sammanhang under senare år. Det torde vara till- räckligt att erinra om att JO år 1960 gjort en framställning i ämnet och att förslag om införande av sådana regler vid flera tillfällen väckts i riks- dagen (jfr 1LU 1961:8, 1966: 17 och 1970:53). Arbetsgruppen har i-det nu föreliggande utredningsförslaget gett uttryék ”åt uppfattningen att 'be- stämmelser om beslutsmotivering utgör ett omistligt element i en" allmän förfarandelag som syftar till att stärka den enskildés- rättssäkerhet inom den offentliga förvaltningen. Någon "avvikande mening på denna" punkt har inte framförts vid remissbehandlingen av förslaget. De erinringar mot detta som gjorts av en del remissinstanser har så gott som uteslutande gällt enskildheter i de föreslagna reglernas utformning. Jag finner det med hän- syn härtill uppenbart att i förvaltningslagen bör ingå regler som slår fast principen om myndighets skyldighet att motivera sina beslut. Reglerna bör som arbetsgruppen föreslagit tas upp bland lagens särskilda bestäm- melser.
De invändningar som tidigare-brukat riktas mot införandet av generella bestämmelser om beslutsmotivering" har främst gällt det merårbete för myndigheterna som väntats bli följden av sådana bestämmelser. Också vid remissbehandlingen av arbetsgruppens förslag har från "några håll yppats farhågor för att regler om motiveringsplikt skall leda till ökad arbetsbelastning på myndigheterna. Som jag har betonat i den allmänna motiveringen bör farhågor av detta slag inte överdrivas. Införandet av allmänna regler om beslutsmotiveringinnebär strängt taget'inte annat än att man över hela förvaltningen kräver vad som redan faktiskt tillämpas inom åtskilliga områden av denna. De under 1960-talet framlagda för- slagen till generell lagstiftning i ämnet torde i sin mån ha bidragit till att kravet på angivande av skäl för myndigheternas beslut numera iakttas i avsevärt större utsträckning än tidigare. Begränsas motiveringsskyldig- heten i förvaltningslagen till vad som rimligen kan begäras av myndig- heterna i detta hänseende, finns det enligt min mening inte anledning be- fara att myndigheterna härigenom belastas över hövan eller nödgas åsido- sätta önskemålen om snabb och effektiv handläggning av sina ärenden.
I fråga om utformningen av motiveringsreglerna har i det nu fram- lagda lagförslaget valts en lösning som i sak till stor del stämmer överens med arbetsgruppens lagförslag. Med anledning av vad som påpekats vid remissbehandlingen har dock gjorts vissa ändringar beträffande avfatt- ningen av såväl huvudregeln om motiveringsplikt som föreskrifterna om undantag härifrån. Till dessa ändringar skall jag strax återkomma. I
formellt hänseende har eftersträvats viss överenstämmelse med föreskrif- terna om kommunikation( 15 & första stycket).
Enligt huvudregeln i det nu framlagda lagförslaget (17 % första stycket första punkten) skall beslut, varigenom myndighet avgör ärende, inne- hålla de skäl som bestämt utgången. Motiveringsplikten omfattar sålunda liksom arbetsgruppens lagförslag endast slutliga beslut. Med uttrycket »beslut, varigenom myndighet avgör ärende» åsyftas inte bara avgöranden i sak utan också beslut om avvisning eller avskrivning av ett ärende. Att motiveringskravet endast gäller slutliga beslut får inte ses som ett ställ- ningstagande till frågan i vad mån beslut under förfarandet bör motiveras. Förvaltningslagens regler representerar som tidigare framhållits en mini- mistandard i fråga om handläggningen av förvaltningsärenden. Det får således liksom hittills ankomma på myndigheterna att, i den mån special— författningarna inte innehåller regler i ämnet, efter omständigheterna be- döma om motivering bör lämnas också beträffande andra beslut än slutliga.
II likhet med arbetsgruppen anser jag motiveringsskyldigheten normalt böra begränsas till fall då det slutliga beslutet i ett ärende går part emot. Som påpekats av Svea hovrätt torde det kunna förutsättas att myndighet vid behov motiverar även gynnande beslut, t.ex. med hänsyn till vikten av ett vägledande uttalande av besvärsinstans i viss fråga. I formellt hän- seende har i förhållande till arbetsgruppens lagförslag gjorts den ändringen att begränsningen till beslut som går part emot flyttats från huvudregeln till undantagsreglerna (17 5 första stycket andra punkten 1). Härmed markeras att det ligger i myndighetens hand att avgöra om motivering bör underlåtas i fall då beslut inte går part emot. Beträffande innebörden av sistnämnda uttryck vill jag hänvisa till vad som anförts i motsvarande fråga under 15 å i det nu framlagda lagförslaget.
Med anledning av ett påpekande av riksförsäkringsverket i fråga om beslut som meddelas muntligen vill jag framhålla, att bestämmelserna i 17 % inte innehåller något krav på att det skall vara fråga om skriftligen avfattade beslut. 1 vad mån bestämmelserna blir tillämpliga på muntliga beslut får avgöras genom tolkning av reglerna i 3 5 om giltighetsområdet för förvaltningslagens särskilda bestämmelser. Meddelas t.ex. ett beslut, varigenom myndighet för enskild bestämmer om en förmån vid samman- träde inför myndigheten (jfr 20 å delgivningslagen), bör motiveringsplikt anses föreligga. En annan sak är att beslutet i sådant fall på grund av särskilda föreskrifter om myndighets dokumentationsskyldighet vanligen nedtecknas i skrift först efteråt. Vad gäller rena »överdiskärenden» vill jag påpeka att det sannolikt i de flesta fall kommer att vara uppenbart obehövligt att lämna motivering till ett beslut i ett sjukförsäkringsärende (se 17 5 första stycket andra punkten 1). Den ersättning vartill den enskilde kan vara berättigad i sådant ärende bestäms merendels efter schematiska grunder och den enskildes yrkande i ärendet torde vanligen gå ut på'att
bli tillerkänd ersättning med det belopp som han har rätt till. Myndighetens beslut kommer följaktligen endast undantagsvis att gå den enskilde emot i något avseende. Skulle så vara fallet, inträder i princip motiveringsskyl- dighet. Denna kan emellertid som nyss nämnts fullgöras både muntligen och skriftligen. I åtskilliga fall bör det uppenbarligen vara tillräckligt med en muntlig upplysning om varför ersättning tillerkänts med lägre belopp än den enskilde anser sig ha rätt till. .
Av 3 5 andra stycket 2 följer att normbeslut inte omfattas av reglerna om motiveringsplikt, såvida det inte är fråga om beslut med anledning av besvär.
I fråga om motiveringskravets innehåll fordras enligt det nu fram- lagda lagförslaget att myndigheten anger »de skäl som bestämt utgången». Som påpekats av regeringsrättens ledamöter antyder arbetsgruppens lag- text på denna punkt ett längre gående motiveringskrav (»de sakliga och rättsliga bedömningar som Väsentligast bestämt utgången»). Med den av mig föreslagna formuleringen avses att markera att förvaltningslagen i princip inte uppställer något krav på att förvaltningsmyndighetemas be- slut skall innehålla detaljerade redogörelser för sakförhållandena i ären"- dena och vidlyftiga resonemang om hur dessa förhållanden bedömts rätts- ligen av myndigheten. Det är —— som arbetsgruppen uttrycker det — »de springande punkterna» som skall komma fram i motiveringen. Denna torde därför i ett stort antal fall kunna göras kort. Jag vill i sammanhanget hän- visa till de exempel på avfattning av beslut som lämnats i arbetsgruppens betänkande (s. 202).
Som jag har påpekat i det föregående har undantagen från motiverings- plikten getts en något annan utformning än i arbetsgruppens lagförslag. Syftet härmed är att något tydligare än i det förslaget skilja ut de situationer då motivering helt eller delvis bör kunna utelämnas. I 17 5 första stycket andra punkten 1 (jfr 15 5 första stycket andra punkten 1) medges undan- tag när beslutet inte går part emot eller det eljest är uppenbart obehöv- ligt att upplysa om skälen. Det första ledet i undantagsbestämmelsen har jag berört tidigare. Det andra ledet är avsett att täcka de fall som åsyftas i 16 å andra stycket tredje punkten arbetsgruppens lagförslag (»intet väsentligt partsintresse eftersätts»). I enlighet med detta undantag bör t.ex. besvärsinstans kunna underlåta att lämna en egen motivering, när den inte finner skäl att göra ändring i ett överklagat och tillfredsställande motiverat beslut.
Undantaget i 17 % första stycket'andra punkten 2 stämmer med en for- mell jämkning överens med 16 å andra stycket andra punkten arbetsgrup— pens lagförslag. Med anledning av vad statens avtalsverk påpekat beträf- fande beslut om skiljande av någon från tjänsten vill jag framhålla, att sådant beslut i princip inte bör jämställas med beslut om tjänstetillsättning i fråga om möjligheten" att underlåta motivering. Har part i sådant fall ut-
tryckligen framställt begäran om att motivering skall utelämnas, torde emellertid i regel undantagsregeln i 17 % första stycket andra punkten 1 bli tillämplig och skälen av denna anledning kunna uteslutas ur beslutet.
Undantagsbestämmelsema i 17 5 första stycket andra punkten 3 och 4 motsvarar 16 å andra stycket första punkten arbetsgruppens lagförslag. I enlighet med den systematik som använts vid formuleringen av undan- tagsreglerna i 15 % har det funnits lämpligt 'att dela upp det av arbets- gruppen föreslagna undantaget på två olika regler. Enligt det nu framlagda lagförslaget kan sålunda motivering utelämnas dels om det är nödvändigt med hänsyn till privatlivets helgd, enskilds behöriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande (andra punkten 3), dels om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen (andra punkten 4). Den förra regeln tar sikte bl.a. på de situationer då det av sekretesskäl framstår som befogat att inskränka motiveringen. Den senare regeln syftar på situa- tioner då det krävs ett snabbt ingripande av myndighet och tiden inte medger att formulera" skälen för beslutet. Som jag framhållit vid'motsvarande un- dantagsregel i 15 % första stycket andra punkten 4 bör myndighets arbets- börda som sådan inte få tas i beaktande vid prövningen av om motivering skall utelämnas eller inte.
Regeln om' efterhandsmotivering i 17 å andra stycket stämmer nära över- ens med arbetsgruppens förslag (16- & tredje stycket gruppens lagförslag). Den av vissa remissinstanser framförda kritiken har inte övertygat mig om att regeln bör undergå någon väsentlig jämkning. Regeln innebär en rekom- mendation till myndigheterna att skriftligen eller muntligen på parts be- gäran om möjligt upplysa honom om skälen för ett beslut, när dessa har utelämnats. Någon ovillkorlig skyldighet härtill finns sålunda inte. Kan upplysning om skälen av någon anledning inte lämnas" i efterhand, t. ex. därför att parts begäran därom framställts så sent att det inte längre är möjligt att fullt klart ange vil-ka skäl som bestämt utgången i ärendet, föreligger ingen skyldighet för myndigheten att söka rekonstruera motiven till beslutet.- Det ankommer givetvis på myndigheten att ta ställning till vem som i fråga om lämnande av efterhandsmotivering skall vara behörig att företräda. myndigheten.
I fråga om de av en del remissinstanser framförda önskemålen om sär- skilda undantag beträffande vissa grupper av ärenden vill jag hänvisa till vadajag anfört i fråga om motsvarande önskemål under 15 å.
. . . . 18 å .. Paragrafen-[reglerar-förvaltningsmyndighets skyldighet att underrätta part Och-annan som saken angår om beslut, varigenom myndighet avgör ärende, "och ont-vad hanhar att iaktta vid klagan över beslutet. Den motsvarar 17 & arbetsgruppens lagförslag.
-»5Nuvaran_de-ordning. Några-allmänna författningsbestämmelser om skyl-
dighet för förvaltningsmyndighet att underrätta part eller annan som saken angår om innehållet i myndighetens beslut finns f.n. inte. I specialförfatt- ningarna har emellertid i åtskilliga fall meddelats bestämmelser om sådan underrättelseskyldighet, se t. ex. 1.1 5 2 mom. och 13 5 1 mom. andra stycket skogsvårdslagen (1948: 237), 32 % första stycket lagen om nykterhetsvård, 58 % 1 mom. byggnadsstadgan (1959:612) och 28 % namnlagen. Bestämmel- serna har ibland begränsats till att avse fall då beslut går part emot, se t.ex. 69 5 1 mom. taxeringsförordningen (underrättelse om avvikelse från själv- deklaration) .
Även om underrättelseskyldighet inte är föreskriven, är statlig förvalt- ningsmyndighet i viss utsträckning skyldig att utan särskild begäran utfärda expedition rörande beslut, se 18 & expeditionskungörelsen (1964: 618). I ser- vicecirkuläret har vidare för statliga förvaltningsmyndigheter meddelats vissa allmänna anvisningar om skyldighet att tillhandagå allmänheten med översändande av expeditioner. Enligt första stycket i cirkuläret bör såväl avgiftsbelagda som icke avgiftsbelagda expeditioner, dvs. bl.a. handlingar som innefattar myndighets beslut, tillställas vederbörande med anlitande av postverket, om inte tillhandahållande i annan ordning begärts eller annat tillvägagångssätt är särskilt föreskrivet eller påkallat av omständigheterna. Skall avgiftsbelagd expedition lösas av person som är bosatt på myndig- hetens förläggningsort, bör dock i regel expeditionen inte översändas, om inte begäran framställts därom. Sådan expedition bör inte heller översändas i andra fall, om det med skäl kan antas att expeditionen inte kommer att lösas ut. I cirkulärets tredje stycke påpekas att, om expedition inte över- sänds, myndigheten om möjligt bör underrätta vederbörande på lämpligt sätt om att expeditionen finns att hämta mot erläggande av den avgift-var- med den kan vara belagd. Meddelas föreläggande på annat sätt än i form av en expedition som översänds till eller delges den det angår, skall myndig'u heten enligt femte stycket första punkten i cirkuläret om möjligt underrätta honom om innehållet i föreläggandet.
För förvaltningsförfarandet saknas även generella föreskrifter om skyl- dighet för myndighet att underrätta part eller annan som saken angår om vad han har att iaktta för den händelse han önskar föra talan mot ett beslut av myndigheten (besvärshänvisning). I åtskilliga specialförfattningar har dock tagits in bestämmelser om skyldighet för myndighet att lämna part besvärshänvisning. Sådan skyldighet har vanligen föreskrivits i samband med att myndighet ålagts att underrätta part om beslutet, se t. ex. 32 5 första stycket nykterhetsvårdslagen och 69 ä 4 mom. taxeringsförordningen. Ofta har skyldigheten att lämna besvärshänvisning uttryckligen begränsats till fall då beslutet är överklagbart, se förutom nyssnämnda två bestämmelser t. ex. 34 % namnlagen. I sammanhanget bör vidare erinras om den för läns- styrelserna gällande bestämmelsen i 57 & tredje stycket länsstyrelseinstruk- tionen. Enligt denna skall expedition av beslut, mot vilket talan får- föras,
innehålla besvärshänvisning i de fall då det är föreskrivet, då länsstyrelsen eljest anser det behövas eller då part begär det.
Vad som skall anses gälla i de fall då skyldighet att lämna besvärshän- visning inte är uttryckligen föreskriven får betecknas som oklart. I stor ut- sträckning torde myndigheterna följa den princip som har kommit till ut- tryck i 57 % tredje stycket länsstyrelseinstruktionen (jfr SOU 1964: 27 s. 451).
Någon allmän bestämmelse om skyldighet för myndighet att underrätta part eller annan som saken angår om skiljaktig mening vid beslutets fat- tande finns inte. Speeialförfattningarna synes inte heller uppvisa något exempel på en bestämmelse med sådant innehåll.
I fråga om sättet för underrättelse om beslut och för lämnande av besvärs- hänvisning finns f.n. — bortsett från reglerna om parts skyldighet att lösa avgiftsbelagd expedition i expeditionskungörelsen — inte några allmänna författningsregler. Har i specialförfattning föreskrivits underrättelseskyldig— het, anges dock vanligen om underrättelsen skall ske genom delgivning enligt delgivningslagen eller på annat sätt, se t. ex. 57 5 lagen om socialhjälp, 95 å barnavårdslagen, 6 % lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall och 19 5 lagen (1968: 349) om hyresnämnder. I somliga fall meddelas beslut efter anslag, se t. ex. 150 5 första stycket byggnadslagen (länsstyrelses beslut om fastställelse av stadsplan m.m.) och 10 och 11 åå statstjänstemanna- stadgan (1965: 601) (beslut i fråga om tillsättning av tjänst).
Meddelas beslut vid förhandling, förhör eller annat sammanträde, anses delgivning därav ha skett med den som var närvarande, när beslutet medde- lades (20 % delgivningslagen). Myndigheten skall i sådant fall skyndsamt till- handahålla utskrift av beslutet, om det begärs.
Arbetsgruppen. Med hänsyn till den betydelse som formlig delgivning av ett beslut med den det angår har för inträdet av hans rättigheter och skyl- digheter anser arbetsgruppen någon tvekan inte behöva råda om att en be- stämmelse i ämnet bör ingå i förvaltningslagen . Att så blir fallet är så mycket naturligare som det inte har gått att praxisvägen nå tillräcklig enhetlighet och fasthet i detta hänseende. Enligt arbetsgruppen står det också klart att bestämmelsen bör ingå bland de särskilda bestämmelserna för vissa parts- ärenden.
' Även om huvudregeln utan tvekan bör vara att beslut skall delges part, är det enligt arbetsgruppens mening också givet att den inte kan göras un- dantagslös. Gruppen erinrar särskilt om svar på muntliga framställningar o.d. Parte'n behöver i sådana fall vanligen »svart på vitt» bara om han vill klaga. När formlig delgivning inte behövs, skall-myndigheten givetvis inte vara skyldig att ombesörja sådan. Gruppen anser inte att undantaget från beslutsdelgivning bör begränsas till fall då delgivning är uppenbart obehövlig. I stället bör gälla att delgivning bör äga rum, om myndigheten finner det inte vara obehövligt. Därtill har förutsatts att, om part begär skriftligt
besked om ett beslut, själva begäran skall anses tillräcklig som belägg för att det inte är obehövligt att ge honom sådant besked.
Någon begränsning till slutliga beslut bör enligt arbetsgruppen inte göras. När det gäller besluts tillkännagivande för part gör sig i stort sett samma synpunkter gällande vare sig beslutet är slutligt eller meddelat under för- farandet. Samma krav på underrättelse till part om beslutet bör därför i princip gälla. Någon begränsning till beslut som går part emot blir inte heller aktuell i fråga om en regel som skall tillgodose parts information om träffade beslut. Behovet av sådan information kan vara väl så påtagligt för beslut som utfaller till parts fördel som för beslut som går honom emot. Avgörande för båda slagen av beslut bör vara om parten har behov av formlig delgivning eller inte.
Arbetsgruppen påpekar vidare att de tidigare bestämmelserna i lagförslaget begränsats till att gälla förhållandet mellan myndighet och part. Intet har t. ex. föreskrivits om kommunikation med annan som saken rör än den som är part och partsbegreppet har getts en restriktiv innebörd. Beslutsdelgivning ex officio bör därför inte ske med annan än part.
Den vedertagna formen för lämnande av. skriftligt besked om ett beslut är expediering, framhåller arbetsgruppen vidare. Detta innebär att beslutet bringas till partens kännedom genom att tas in i en expedition, som över- bringas till parten enligt de allmänna reglerna för delgivning av handling. Expediering bör i enlighet härmed gälla som huvudregel för underrättelse till part om beslut i ärendet. I allmänhet kan det inte beträffande beslut i förvaltningsrättsliga partsärenden tänkas fall, där det är onödigt att återge beslutet fullständigt och där ett förkortat återgivande är tillräckligt. Grup- pen anser det också böra föreskrivas att expeditionen skall återge den eller de skiljaktiga meningar som anmälts och antecknats vid avgörandet.
Eftersom några bestämmelser om muntlig förhandling inte föreslås, anser arbetsgruppen det vara obehövligt med en föreskrift om beslutsdelgivning genom muntligt avkunnande. '
Av nu redovisade skäl har i 17 % första stycket" första punkten arbets- gruppens lagförslag tagits in en regel om att beslut — om det inte är obe- hövligt — skall bringas till parts kännedom genom delgivning av en expe- dition, som fullständigt återger beslutet jämte skiljaktig mening, om sådan antecknats. Eftersom regeln är begränsad till delgivning med part och det med det föreslagna partsbegreppet inte kommer att finnas någon part i normbeslutsärenden, blir regeln enligt arbetsgruppen i praktiken tillämplig bara på individuella beslut, om det inte är fråga om ett »blandat norm- och individuellt beslut» såsom kan vara fallet i fridlysningsärenden. Inom den specialreglerade kommunalförvaltningen utfärdas regelmässigt beslutsexpe- ditioner i form av protokollsutdrag och dessa tillställs vanligtvis parterna genom postförsändelser. Regeln om beslutsdelgivning behöver därför inte vålla några särskilda problem för kommunalförvaltningen.
Arbetsgruppen föreslår vidare en regel om att beslutsexpedition skall inne- hålla besvärshänvisning, om beslutet går part emot och han får klaga över det genom besvär'(l7 % första stycket andra punkten). I fråga om regelns innebörd framhåller gruppen bl. a. att myndighet inte'bör åläggas att gene- rellt meddela besked av innebörd att talan inte får föras mot ett beslut. För att skyldighet att lämna besvärshänvisning skall föreligga bör därför krävas att beslutet kan överklagas genom besvär. Besvärshänvisning bör inordnas som ett led i utfärdandet av beslutsexpeditionen genom att det föreskrivs" att expeditionen inte bara skall återge beslutet utan också inne- hålla besvärshänvisning. .Denna lösning har bl.a. den fördelen att den an- sluter sig-nära till den ordning med formulär för beslutsexpeditioner med färdigtryckta besvärshänvisningar som tillämpas i stor omfattning hos många myndigheter.
Arbetsgruppen framhåller att det med den föreslagna ordningen kan in- träffa att en part inte får någon beslutsexpedition, fastän han behöver en sådan, eller får en beslutsexpedition, som inte innehåller någon besvärshän- visning, fastän han har behov därav. För sådana fall har förutsatts den tillämpningen av regeln att parts begäran om beslutsexpedition måste anses ådagalägga ett behov av en sådan. Eftersom det då inte längre kan anses obehövligt att ge honom en expedition, inträder skyldighet för myndigheten att villfara partens begäran. Men annan intressent som beslutet angår och som får och vill anföra besvär över beslutet, erhåller heller inte enligt den föreslagna huvudregeln någon beslutsexpedition med besvärshänvisning. För att någon lucka inte skall uppstå i rättsskyddet för honom, bör regeln kom- pletteras med en föreskrift om att den skall äga motsvarande tillämpning, när annan som får överklaga beslutet begär en expedition (17 å andra stycket). '
Bemissyttrandena. Sä gott-som alla remissinstanser ställer sig i huvudsak positiva till de föreslagna reglerna om delgivning av beslut med besvärshän- visning. Patent- och registreringsverket anser emellertid förhållandena vara så olika beträffande skilda typer av ärenden och beslut att det bör överlåtas åt specialförfattningarna eller praxis på olika förvaltningsområden att ange både när och hur ett beslut skall delges samt om det skall förses med be- svärshänvisning. Patentverket finner detta vara särskilt påkallat i de ärenden som handläggs av verket. Besvärshänvisning meddelas i verkets ärenden av praktiska skäl endast vid avslagsbeslut och beslut om bifall trots invändning.
Det i 17 5 första stycket första punkten uppställda behovskriteriet anses av TCO vara för allmänt utformat. Organisationen förordar att det i lag- texten klart utsägs att myndigheten skall delge alla beslut ex officio. Läns- åklagaren i Norrbottens län ifrågasätter om inte undantagen bör begränsas till fall då det är »uppenbart obehövligt» att delgivning sker.
RÅ och statens avtalsverk anser att beslut i tjänstetillsåttningsärenden bör undantas från paragrafens tillämpning. RÅ säger sig dock inte ha något att
erinra mot att myndigheterna åläggs att som service åt de sökande under- rätta parterna om beslutet utan formell delgivning. Postverket erinrar om att slutligt beslut i tjänstetillsättningsärende delges verkets anställda genom anslag och cirkulär eller tjänstemeddelande till varje tjänsteställe. Postverket förklarar sig utgå från att detta förfarande kan tillämpas även i fortsätt- ningen. Liknande påpekanden görs av universitetskanslersåmbetet och skol— överstyrelsen under hänvisning till vad som föreskrivs i universitets-, skol— och statstjänstemannastadgorna om tillkännagivande av beslut genom anslag.
Stadsjuristen i Stockholm anser att kretsen av expeditionsberättigade bör begränsas. Endast den till vilken beslutet ställs bör ex officio delges myn- dighetens beslut. Enligt hans mening är det tillräckligt att övriga intressenter med partsställning får en expedition på beställning.
Regeringsrättens ledamöter avstyrker den föreslagna föreskriften att expe- dition beträffande beslut också skall innehålla skiljaktig mening. Enligt deras mening har part normalt inte något befogat krav på en sådan informa— tion utan anfordran. Däremot är det ofta värdefullt för en underinstans'att få besked om skiljaktiga meningar i överinstansen. JO finner däremot före- skriften välmotiverad och ifrågasätter om den inte bör införas även i fraga om domstolsväsendet.
Sveriges advokatsamfund förklarar sig förutsätta att uttrycklig bestäm- melse införs — i förvaltningslagen eller annan lag —— om att expeditionen skall delges ombudet, när part anlitat sådant. Liknande påpekanden görs av bl.a. länsstyrelsen i Jämtlands län och SACO.
Vad gäller föreskriften om besvärshänvisning uttalar luftfartsverket att det vidhåller sitt tidigare förslag (SOU 1968: 27 s. 208) att myndighet skall vara skyldig att lämna klagobesked endast i fall då man har anledning för- moda att parten hyser en önskan att anföra besvär. Svenska landstingsför- bundet anser det vara oklart Om även t. ex. beslut rörande tjänstetillsättning skall åtföljas av besvärshänvisning. Om så är fallet, kan det enligt förbundets mening formellt-sett bli tämligen omständligt, inte minst i alla de fall då beslutanderätten är delegerad till förtroendeman eller tjänsteman. Stads- juristen i Stockholm påpekar att det inte sällan förekommer, att part under ärendets behandling modifierar sina ställningstaganden så att dessa slutligen i verkligheten sammanfaller med beslutet. Sålunda är det vanligt atti t. ex. ärenden om byggnadslov kontakter tas under ärendets gång, varigenom yr- kandena utan att formligt tas tillbaka likväl ändras. Det torde vara onödigt att lämna sådana parter besvärshänvisning, oavsett att expedition måste utfärdas. Stadsjuristen föreslå-r att kretsen av dem som är berättigade till besvärshänvisning reduceras genom samma rekvisit som uppställts för att inskränka kretsen av expeditionsberättigade. Besvärshänvisning bör alltså kunna utelämnas, om den är obehövlig. Riksförsäkringsverlcet framhåller, attavsevärda mängder av beslut hos de allmänna försäkringskassorna ut- färdas »vid disk» och att förfarandet i sådana fall närmast torde vara att
betrakta som muntlig handläggning. Beslutet utmynnar då i en form av muntlig delgivning. Verket säger sig förutsätta att besvärshänvisning inte skall behöva lämnas vid sådan muntlig delgivning annat än om sökanden begär det. Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker att besvärshänvis— ning av praktiska skäl inte kan komma i fråga i en stor grupp av ärenden, nämligen utbetalningsärenden där avvikelse skett från ingiven räkning eller rekvisition. Enligt hittills tillämpad praxis har avvikelsen antecknats på ut- betalnings- eller girokort och besvärshänvisning lämnats först på mottaga- rens begäran.
Regeringsrättens ledamöter påpekar att orden »genom besvär» i 17 5 första stycket andra punkten bör utgå, eftersom det inom förvaltningsrätten inte finns något annat ordinärt rättsmedel för Överklagande av myndighets beslut än besvär.
Lantmäteristyrelsen föreslår att föreskrifter 'om vad en besvärshänvisning bör innehålla meddelas i administrativ ordning.
Enligt Svea hovrätts uppfattning kan regeln i 17 å andra stycket om del- givning med annan än part få en besvärsstimulerande verkan, trots att be- gäran från vederbörande ställts upp som förutsättning.
Departementschefen. Att myndighet bringar sina avgöranden till parters och andra intressenters kännedom är av betydelse i flera avseenden. För den enskilde är det givetvis främst av vikt att få reda på utgången i ett ärende som rör honom. Genom att beslutet ges till känna för den det riktar sig till bringas i allmänhet också besvärstiden att löpa. Härtill kommer att åtskilliga beslut, framför allt förpliktande sådana, ofta' inte kan verkställas förrän den som direkt berörs av beslutet fått del av detta.
Några enhetliga bestämmelser om myndighets skyldighet att underrätta part och annan som saken angår om innehållet i myndighetens beslut finns f.n. inte. För statsförvaltningens del gäller enligt expeditionskungörelsen som ett minimum att expedition som innefattar beslut och utfärdas för part skall hållas tillgänglig hos myndigheten så snart som möjligt. I servicecirku- läret har vidare rekommenderats att myndighet i viss utsträckning skall se till att såväl avgiftsbelagda som icke avgiftsbelagda expeditioner tillställs part eller annan med posten. Inom den specialreglerade kommunalförvaltningen utfärdas regelmässigt beslutsexpeditioner i form av protokollsutdrag, som tillställs part med posten. Härutöver finns för både statliga och kommunala myndigheter i åtskilliga fall uttryckliga föreskrifter. i'specialförfattningarna som ålägger myndighet att genom delgivning eller på annat sätt bringa be- slut till parters och andra intressenters kännedom. '
Arbetsgruppen har föreslagit att i förvaltningslagen "skall tas in en be- stämmelse, som klargör att myndighet när det behövs skall bringa beslut till parts kännedom genom delgivning av en fullständig expedition rörande beslutet. Så gott som alla remissinstanser har ställt sig positiva till att en sådan bestämmelse tas med i lagen. Också jag anser det naturligt att frågan
om myndighets underrättelseplikt beträffande sina beslut nu blir föremål för en allmän reglering. En föi'eskrift i ämnet bör därför inflyta i lagen. Föreskriften bör som arbetsgruppen föreslagit ingå bland lagens särskilda bestämmelser.
Regeln om myndighets skyldighet att underrätta part om sina beslut bör enligt min mening i några avseenden utformas annorlunda än vad arbets- gruppen föreslagit. Till en början vill jag framhålla att jag inte anser regeln bör-a omfatta andra beslut än sådana varigenom myndighet avgör ärende. Att uttryckligen föreskriva underrättelseplikt beträffande beslut under för- farandet anser jag knappast vara nödvändigt. Begränsas underrättelseskyl- digheten till slutliga beslut, bör å andra sidan behovskriteriet skärpas något. Det-bör sålunda slås fast att underrättelse om slutligt beslut får underlåtas bara om det är uppenbart obehövligt. Den berörda skyldigheten bör gå ut på att'part skall få del av innehållet i beslutet. Det torde inte vara lämpligt att uttrycka detta så, att det alltid krävs en formlig expedition rörande beslutet för att myndigheten skall ha fullgjort vad på den ankommer. Jag vill i sam— manhanget erinra om att huvudregeln om besvärstidens beräkning i 12 å andra stycket i det nu framlagda lagförslaget inte såsom arbetsgruppen för- ordat innehåller något krav på att besvärstiden skall räknas från det kla- ganden fick del av en fullständig expedition rörande beslutet. Utgångspunk- ten för besvärstidens beräkning är -i stället liksom f. n. den dag då klaganden fick del av beslutet. Denna tidpunkt får i det enskilda fallet fastställas med ledning av bl. a. vilka åtgärder myndigheten vidtagit föratt bringa beslutet till klagandens kännedom. Detta kan exempelvis ha skett muntligen vid sammanträde då denne var närvarande (jfr 20 & delgivningslagen). Med hänsyn till vad nu anförts finner jag det inte böra uttryckligen anges i lagen på vad sätt underrättelsen skall ske. Det får i princip ankomma på myn- digheterna att avgöra vad som i olika fall kan vara lämpligast härvidlag. Vad gäller den statliga förvaltningen finns anledning påpeka att underrät— telseskyldigheten enligt förvaltningslagen inte innebär någon ändring i de regler om skyldighet att lösa ut expedition och om tillhandahållande av expedition som är upptagna i expeditionskungörelsen. I de fall skyldighet har föreskrivits att lösa ut avgiftsbelagd expedition, kan det ofta vara lämpligt att fullgöra underrättelseplikten enligt'förvaltningslagen genom att original- expeditionen tillställs part mot postförskott. ' . '
Mot bakgrund av det nu anförda föreslår jag att huvudregeln om myn— dighets underrättelseskyldighet ges det innehållet att sökande, klagande eller annan part skall underrättas om innehållet i beslut varigenom myndig- het avgör ärende, om det inte är uppenbart obehövligt (18 5 första stycket första punkten). Till huvudregeln bör i huvudsaklig överensstämmelse med vad arbetsgruppen föreslagit fogas en regel om myndighets skyldighet att lämna besvärshänvisning. Är det uppenbart att beslutet går. part emot, bör ha-nsålunda även underrättas om vad han har att iaktta vid klagan "över
beslutet (18 5 första stycket andra punkten). Av regelns formulering fram- går att den inte äger tillämpning i fråga om beslut under förfarandet. I likhet med arbetsgruppen anser jag vidare att utöver besvärshänvisning också bör lämnas upplysning om skiljaktig mening, som antecknats i proto- koll eller annan handling. Upplysningen kan lämnas såväl skriftligen som muntligen. Underrättas part skriftligen om beslut, mot vilket talan får föras genom besvär, synes dock i allmänhet vara mest praktiskt att upplysning om skiljaktig mening också lämnas skriftligen, t. ex. genom ett protokolls- utdrag. .
I 18 5 första stycket tredje punkten har efter mönster av bestämmelsen i 15 vå andra stycket tagits upp en regel om att underrättelse om innehållet i beslut m. m.får ske genom delgivning. Av delgivningslagens regler följer i vilken utsträckning underrättelse får överbringas till ställföreträdare eller ombud för part. Det ligger i sakens natur att delgivning inte bör användas i andra fall än då det krävs att beslutet bevisligen kommer adressaten till handa eller då det eljest framstår som ändamålsenligt att tillämpa någon av de delgivningsformer som delgivningslagen erbjuder, t. ex. kungörelse- delgivning. .
. Föreskriften i 18 å andra stycket om skyldighet att på begäran under- rätta även annan som saken angår än part om myndighets beslut motsvarar med några formella justeringar 17 % andra stycket arbetsgruppens lagförslag. Med anledning av påpekanden i vissa remissyttranden beträffande beslut i tjänstetillsättningsärenden vill jag erinra om att förvaltningslagens regler gäller endast om det. inte i lag eller annan författning meddelats bestäm- melse som avviker från lagen ('1 % andra stycket). De regler om tillkänna- givande av beslut om tjänstetillsättning som meddelats i särskilda författ- ningar tar sålunda över bestämmelsen i 18 5 första stycket första punkten förvaltningslagen om underrättelseskyldighet beträffande myndighets beslut. Däremot sätts föreskriften'i 18 % första stycket andra punkten om besvärs- hänvisning och skiljaktig mening inte ur spel. genom de nyss åsyftade sär- bestämmelserna om tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättning.
- "19 5
I paragrafen ges regler om rättelse av beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet. Paragrafen motsvarar 18 % arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Om domstols avgörande till följd av skrivfel, miss- räkning eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, skall domstolen meddela beslut 'om rättelse, sedan parterna fått tillfälle att yttra sig, se 17 kap. 15 å och 30 kap. 13 % RB..Rättelsen skall enligt nämnda lag- rum antecknas på den handling hos domstolen som återger avgörandet (ori- ginalhandlingen) och om möjligt också på utskrift av domen eller beslutet.
Därvid skall anges dagen för anteckningen. Bestämmelserna är avsedda att göra det möjligt för domstol att på ett enkelt sätt rätta sådana uppenbara fel i dom eller beslut som uppkommit genom skrivfel, räknefel eller jämför- bart misstag. Utanför reglernas tillämpningsområde torde t. ex. falla sådana situationer då fel uppkommit i ett avgörande genom att domstolen förbisett en författningsbestämmelse eller visserligen observerat denna men tillämpat den på ett felaktigt sätt eller genom. att domstolen förbisett något i process- materialet som är ägnat att leda till annan bedömning av saken.
För förvaltningsförfarandcts del finns inte någon allmän författningsbe- stämmelse som klargör i vad mån myndighet har rätt att korrigerauppen- bar oriktighet i ett beslut, när felet uppstått på grund av skrivfel e.- d. Den princip som kommit till uttryck i de berörda bestämmelserna i RB torde dock i viss mån äga analogisk tillämpning också inom förvaltningsförfaran- det. I vissa specialförfattningar har vidare influtit bestämmelser i ämnet, se t. ex. 72 a & taxeringsförordningen och 22 5 förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Enligt sistnämnda två bestämmelser är förut- sättningarna för rättelse något mer vidsträckta än enligt RB :s regler.
Av principiellt annan natur än rättelse pågrund avskrivfel e. .d. är den befogenhet till självrättelse som i vissa författningar tillerkänts förvaltnings- myndighet och som förutsätter omprövning i sak av ett fattat- beslut, se t. ex. 22 5 första stycket lagen ( 1942: 429) om hyresreglering m. m. och 84 "5 upp- bördsförordningen (1953: 272). En sådan självrättelsebefogenhet-anses också i viss utsträckning tillkomma förvaltningsmyndighet -utan- stöd av författ- ning, se t. ex. RÅ 1966 ref. 32. .
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen framhåller till en början att avsaknaden av vägledande allmänna regler om myndighets rätt att "själv rätta fel som smugit sig in i ett beslut utgör en- så kännbar brist, att den bör botas genom en bestämmelse i förvaltningslagen . Gruppen påpekar vidare att .ett beslut kan ha fått en felaktig innebörd på olika sätt. Fel eller luckor i utrednings- materialet kan ha föranlett oriktiga antaganden och slutsatser. Myndig- heten kan också ha dragit felaktiga slutsatser på grundval av ett .i och för sig riktigt material. Förefintliga förfa-ttningsbestämmelser kan.-vidare ha getts en felaktig tolkning. En av -myndigheten gjord bedömning eller värde- ring kan också ha träffat "fel. Det kan å andra sidan förhålla sig så,.att myn-' digheten kommit fram. till ett helt riktigt beslut men råkat ut för missödet att återge sitt resultat med oriktiga ord. eller" siffror. Beslutet kan sålunda ha kommit att utsäga något annat än myndigheten menat. . .
.Enligt arbetsgruppens mening är det den sistnämnda gruppen av fel (för- biseendefel) som förvaltningslagens bestämmelse om rättelse bör gälla. För- valtningsmyndighet är visserligen ofta oförhindrad att ta upp redan avgjorda ärenden till saklig omprövning, när nya omständigheter påvisas eller fel uppdagas. Det finns nämligen inte-något entydigt-. rättskraftsbegr'epp'inom förvaltningsförfarandet. Det skulle därför kunna synas. onödigt att i förvalt-
ningslagen reglera en så speciell fråga som rättelse av avfattnings— och andra förbiseendefel i förvaltningsbeslut. En befogenhet att göra om eller ta tillbaka ett beslut bestäms emellertid som regel av förvaltningsuppgiftens ändamål. Med hänsyn härtill kan tvekan uppkomma om befogenheten innefattar rätt att korrigera ett förbiseendefel. Det bör då vara till fördel att inte behöva fördjupa sig i problematiken utan kunna stödja sig på en uttrycklig regel om rättelse av sådant fel. På de förvaltningsområden där instansordningen är hunden och man kan tala om rättskraft beträffande ett beslut behövs vidare en motsvarighet till 17 kap. 15 & RB.
Arbetsgruppen föreslår därför att i förvaltningslagen skall tas in regler om förvaltningsmyndighets befogenhet att rätta förbiseendefel. Eftersom anled- ning saknas att ge uttryckliga föreskrifter i ämnet för andra beslut än sådana som har rättsliga verkningar, bör reglerna ingå bland de särskilda bestämmelserna för vissa partsärenden.
I fråga om utformningen av reglerna om rättelse påpekar arbetsgruppen att de bör ta sikte på alla typer av förbiseendefel och inte bara —— såsom föreslagits av besvärssakkunniga (11 kap. 10 % besvärssakkunnigas lagför- slag) — rena avfattningsfel. Om t. ex. fel person antecknats i automobilre- gistret som ägare till en bil och felet beror på en personförväxling och inte på en namnförvåxling, kan det knappast påstås att det är fråga om ett för- biseende vid beslutets avfattande. lnte desto mindre bör ett sådant fel, om det är uppenbart, kunna rättas av beslutsmyndigheten själv utan hinder av att myndigheten skilt saken ifrån sig. Fel, som uppkommit på grund av uppenbara förväxlingar och liknande misstag, bör rimligen. kunna rättas i lika mån som skrivfel, räknefel och sådana avfattningsfel. Som gemensam förutsättning för rättelse bör gälla att felet är uppenbart för envar. Det bör utan ringaste tvivel stå klart vilket innehåll som myndigheten menat att ge sitt beslut. Säger sig part vara i god tro, när myndighet ifrågasätter rättelse till hans nackdel, bör rättelse inte kunna göras, om parten har fog för sin" uppfattning. . .
Myndighet bör. i princip vara skyldig att rätta uppdagade oriktigheter, anför arbetsgruppen vidare. Men felen kan sakna praktisk betydelse, såsom då en person omnämnts med fel titel eller ett namn blivit felstavat. l sådana fall bör myndigheten kunna underlåta att rätta. Vidare kan det ibland vara svårt att dra en exakt gräns mellan saklig omprövning av ett beslut, när. ett fel uppdagats, och tillrättaläggande av ett förbiseendefel. Med hänsyn härtill bör enligt gruppens mening självrätte'lsen i förvaltningslagen utformas som en befogenhet och inte som en skyldighet för beslutsmyndigheten. En skyl- dighet kan ändå härledas ur ämbetsuppgiften. Underlåtenhet att rätta uppen- bara oriktigheter när det är sakligt påkallat blir normalt att bedöma söm tjänstefel.
Mot bakgrund av vad nu anförts förordar arbetsgruppen att i 18 % första punkten gruppens lagförslag skall tas in en bestämmelse att, om beslut till
följd av skrivfel, räknefel eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, myndigheten får rätta denna. Gruppen'framhåller att bestämmel- sen inte får tolkas så att den vidare rättelsemöjlighet som sakens beskaffen- het eventuellt medger anses satt ur spel. Regeln har ett begränsat ändamål och tillåter inga slutsatser om fog eller ej fog för annan typ av rättelse. Rättelse bör enligt arbetsgruppens mening kunna vidtas utan att part fått tillfälle att yttra sig, när det är obehövligt att höra honom, t. ex. på grund av att han inte kan ha några synpunkter av betydelse för myndighetens ställ- ningstagande till rättelsefrågan och rättelsen inte är till men för honom. Gruppen föreslår därför att i lagen meddelas en bestämmelse att part skall få tillfälle att yttra sig innan rättelse görs, om det inte är obehövligt (18 å andra punkten).
Någon tidsbegränsning i fråga om möjligheten att rätta beslut i den nu föreslagna ordningen bör enligt arbetsgruppens mening inte ställas upp. Till förebyggande av missförstånd och förväxlingar bör expeditioner angående beslut som rättas i möjligaste mån tas tillbaka av myndigheten. Rättelsen bör tecknas på expeditionerna eller också nya expeditioner utfärdas.
Remissyttrandena. Den föreslagna regleringen av rättelseinstitutet berörs bara i ett mindre antal remissyttranden. Göteborgs stad och Svenska kom- munförbundet ifrågasätter om inte bestämmelserna om rättelse bör gälla generellt och således tas upp bland förvaltningslagens allmänna bestämmel— ser. Riksförsåkringsverket påpekar att självrättelse inom socialförsäkringen förekommer i stor utsträckning i första instans. Möjligheten till sådan rät— telse har särskilt stor betydelse för försäkringskassorna, där ärenden ofta handläggs av personal i lägre tjänstegrad. Enligt verkets mening inskränks denna möjlighet genom avfattningen av de föreslagna bestämmelserna om rättelse. En sådan begränsning innebär betydande olägenheter för kassorna och även för besvärsmyndigheten på grund av ansvällningen av antalet be- svärsärenden. Verket anser att det för socialförsäkringen kan bli erforderligt att i specialförfattning införa en föreskrift som medger självrättelse i större utsträckning än 18 & arbetsgruppens lagförslag i den mån rättelsen är till den försäkrades fördel. Också patent- och registreringsverket framhåller att självrättelse inom förvaltningen förekommer i något större omfattning än vad som anges i 18 5. Det kan enligt patentverkets mening knappast vara en fördel med en alltför sträng begränsning av denna möjlighet. '
JO konstaterar att arbetsgruppen inte sökt lösa rättskraftsfrågan i före- varande sammanhang. Enligt hans åsikt bör ytterligare uppskov med lag— stiftningsärendet inte komma i fråga för den sakens skull.
JK och kammarkollegiet anser att myndighet bör vara skyldig och' inte endast befogad att rätta förbiseendefel och att detta bör komma till at— tryck i lagtexten. Enligt kollegiets mening kan den i betänkandet förda argumentationen på denna punkt i lika mån åberopas mot RB:'s och taxe- ringsförordningens bestämmelser i ämnet. Kollegiet anser det därför sakligt
opåkallat att förvaltningsmyndigheternas självrättelsemöjlighet får en ut- formning som avviker från dessa bestämmelser.
Länsdklagaren i Norrbottens län anser att det i 18 å andra punkten med— givna undantaget från skyldigheten att höra part bör inskränkas till fall då det är »uppenbart obehövligt».
Länsdklagaren i Kopparbergs län efterlyser en tidsspärr för rättelsemöj- ligheten.
Departementschefen. I likhet med arbetsgruppen anser jag att i förvalt- ningslagen bör tas in bestämmelser som reglerar förvaltningsmyndighets befogenhet att rätta förbiseendefel i beslut. Utöver de skäl som gruppen redovisat för införande av sådana bestämmelser vill jag påpeka att det även för den enskilde är av värde att genom f örvaltningslagen få upplysning om vad som gäller i detta hänseende. Härigenom undanröjs tvekan om huruvida part skall vända sig till beslutsmyndigheten eller överordnad instans för att få ett förbiseendefel tillrättat. Jag anser således att lagen bör ge besked på denna punkt. Reglerna bör som gruppen framhållit ingå bland lagens särskilda bestämmelser.
Några remissinstanser har erinrat om att förvaltningsmyndighet i viss utsträckning anses kunna ompröva sina beslut och att självrättelse sålunda i praxis förekommer i vidare utsträckning än vad som följer av de aktuella bestämmelserna i förvaltningslagen . Med anledning härav vill jag framhålla att förvaltningslagens bestämmelser på förevarande punkt liksom i övrigt ger uttryck för en minimistandard i fråga om handläggningen av förvalt- ningsärenden. Lagen innefattar som jag påpekat tidigare i olika samman- hang inte något ställningstagande till vad som skall anses gälla i sådana förvaltningsrättsliga frågor som visserligen har anknytning till enskilda regler i=lagen men inte uttryckligen regleras i denna. Frågan om förvalt- ningsmyndighets befogenhet att ompröva sina beslut tillhör denna kate- gori av spörsmål. Jag vill också erinra om att lagen inte innebär någon ändring i sådana särskilda bestämmelser om rättelse av beslut som kan ha meddelats i specialförfattning.
Jag ansluter mig till arbetsgruppens åsikt att möjligheten till rättelse av förbiseendefel bör utformas som en befogenhet och inte en skyldighet för myndighet att vidta rättelse. Det ligger i sakens natur att om part uttryck- ligen begär att visst fel skall rättas myndigheten i regel bör villfara hans begäran, även om myndigheten ansett- sig ha fog för att avstå från att ex- officio ta initiativ till en rättelse, t. ex. därför att det rör sig om ett bagatellbetonat fel av formellt slag.
I fråga om utformningen av bestämmelserna om rättelse kan jag även i övrigt i huvudsak ansluta mig till arbetsgruppens förslag. De justeringar som gjorts i den nu föreslagna lagtexten i 19 % är uteslutande av formell karaktär. Någon tidsspärr för rättelsemöjligheten anser jag inte behövas.
20 &
Paragrafen motsvarar 7 % andra stycket arbetsgruppens lagförslag. Den riktar sig i första hand mot enskild part som enligt 14 eller 15 % förbjudits att obehörigen föra vidare vad han fått— de] av. Ansvarsbestämmelsen kan emellertid bli tillämplig'också på person som företräder det allmänna som part i ett ärende och som enligt 20 kap. 12 % brottsbalken är underkastad ämbetsansvar, se t. ex. 72 a % uppbördsförordningen (1953: 272). I sådant fall bör reglerna om straff för brott mot tystnadsplikt i 20 kap. 3 & brottsbalken ta över 20 & förvaltningslagen. I denna paragraf bör därför föreskrivas att ansvarsbestämmelsen endast gäller, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken. För att nå överensstämmelse med straffskalan i 20 kap. 3 % brottsbalken har påföljden vid brott mot förbehåll eller förordnande som meddelats enligt "14 eller 15 & förvaltningslagen bestämts till böter eller fängelse i högst ett år. Liksom vid brott mot förbehåll, som enligt 39 5 andra stycket sekretesslagen meddelats i samband med utlämnande av allmän hand- ling som skall hållas hemlig, bör i subjektivt hänseende krävas uppsåt, se 41 % sekretesslagen (jfr SOU 1947: 60 s. 252).
I kraftträdande- och övergångsbestämmelser
Förvaltningslagen bör träda i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt bör 1946 års lag om insändande av handlingar med posten och 1954 års besvärs- tidslag upphävas.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits av arbetsgrup- pen bör ges en föreskrift om att äldre bestämmelser skall gälla i fråga om besvär över beslut som meddelats före den 1 januari 1972. Någon motsva- righet till den av gruppen föreslagna och från 2 5 andra stycket 1946 års lag hämtade bestämmelsen om upphävande av tolvslaget som fatalietid anser jag däremot inte höra tas med.
Sista stycket i övergångsbestämmelserna stämmer i sak överens med motsvarande bestämmelse i arbetsgruppens lagförslag.
I arbetsgruppens lagförslag ingår även bestämmelser om upphävande av en rad äldre författningar som meddelats i administrativ ordning. Frågan om upphävande av dessa bör tas upp vid den fortsatta genomgång av spe- cialförfattningarna som jag berört i det föregående.
2. Förslaget till förvaltningsprocesslag
Den allmänna uppläggningen av den föreslagna förvaltningsprocesslagen motsvarar i sina huvuddrag departementspromemorians förslag. Bland skill-
naderna faller främst i ögonen att det nu föreliggande förslaget reglerar en del ämnen, såsom parts rätt till aktinsyn, besvärstid m.m., som inte har tagits med i promemorieförslaget. Medan det tidigare förslaget innehåller 34 paragrafer omfattar det nu framlagda 53 paragrafer. Dispositionen av bestämmelserna har också skett efter delvis andra grunder. De två inledande paragraferna, som motsvarar 1 % i promemorieförslaget, har getts en särskild rubrik, Lagens tillämpningsområde; Under en följande rubrik, Måls an- hångiggörande, återfinns 3—7 %% som i huvudsak motsvarar 2—4 55 i av- snittet »Anhängiggörande» i promemorieförslaget. Nästa avsnitt, Mdls hand- läggning, som omfattar 8—18 åå svarar väsentligen mot bestämmelser under promemorieförslagets rubriker »Skriftlig handläggning» och »Muntlig för- handling och syn» (6—27 åå). l motiveringen till 9 ä kommer närmare att utvecklas varför skriftlig och muntlig handläggning bör regleras i ett sam- manhang. Det följande avsnittet, Vissa bevismedel, som innehåller 19—26 %% motsvarar likaledes bestämmelser under de nyss nämnda rubrikerna i promemorieförslaget. Det har ansetts naturligt att föra samman regler om företeende av skriftliga bevis, om syn, hörande av sakkunnig, förhör med vittne eller sakkunnig m. m. till ett särskilt avsnitt. Nästa rubrik, Beslut, som inleder paragraferna 27—31 motsvarar i allt väsentligt 28—32 55 under samma rubrik i promemorieförslaget. Följande rubrik, Besvär, avser 32— 34 55 vilka innebär att motsvarande avsnitt (33 och 34 55) i promemorie- förslaget byggs ut med regler om besvärsrätt och besvärstid. Bestämmel- serna i promemorieförslagets 34 % om beslutsinstansens förfarande med in- komna besvär ersätts av en regel av innehåll att besvär skall ges in till den domstol som har att pröva besvären. Till det härefter följande avsnittet, Sår- skilda regler om fullföljd av talan från kammarrätt till regeringsrätten, som omfattar 35—37 åå, har flyttats över de bestämmelser som nu återfinns i 3 och 4 åå i det till lagrådet den 20 mars 1970 remitterade förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar. Dessa bestämmelser har ansetts ha sin naturliga plats i förvaltningsprocesslagen. Härtill fogas regler om principiellt förbud mot att åberopa nya omständigheter och bevis i regeringsrätten samt föreskrift om att klagande bör uppge skålen för begäran om pröv- ningstillstånd. Delvis har de senare reglerna motsvarighet i promemorie- förslagets 2 & femte stycket och 15 5. Nästa avsnitt, 38—40 55, benämns Straff och vite. Huvudsaklig motsvarighet finns i en del hänvisningar till RB i promemorieförslagets 5 %. Förslagets avslutande bestämmelser, 41— 53 åå, har samlats under rubriken Övriga bestämmelser. Här återfinns bl. a. en nyhet i förhållande till promemorieförslaget, nämligen regler om parts rätt till aktinsyn (43 å), vidare bestämmelser om jäv (41 å), laga förfall (45 och 46 55), ombud och biträde (48 och 49 55), tolk (50—52 55) och ställföreträdare (53 å). Föreskrifterna i 41 5 om jäv har flyttats över från förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar av samma anledning som de tidigare nämnda reglerna om prövningstillstånd. Bestämmelserna om
laga förfall, ombud och biträde samt om tolk har i viss utsträckning mot- svarigheter i 5 och 20 åå i-pro'memorieförslaget. I nämnda paragrafer har regleringen skett genom hänvisningar till BB. I den allmänna motiveringen har närmare utvecklats skälen till att hänvisningar till BB bör undvikas i görlig mån, framför allt när det gäller bestämmelser av särskild betydelse för parterna.
Utom att, som jag redan har nämnt, förslaget till förvaltningsprocesslag innehåller en del nya bestämmelser har i de särskilda paragraferna åtskilliga ändringar skett i förhållande till departementspromemorians lagförslag. Ändringarna är av både saklig och formell natur. Flertalet bestämmelser i förslaget till förvaltningsprocesslag bygger dock i sina grunddrag på prome- morieförslaget.
Lagens tillämpningsområde
1 5
I paragrafen anges de domstolar som skall tillämpa förvaltningsprocess- lagen. Den motsvarar det första ledet i 1 å departementspromemorians lagförslag. _
Nuvarande ordning. För kammarrättens del gäller kammarrättsstadgan med hänvisningar till RB i vissa avseenden, bl.a. i fråga om bevisning. Förfarandet i prövningsnämnd regleras i taxeringsförordningen och taxe- ringskungörelsen. En redogörelse för gällande bestämmelser resp. tillämpad ordning i prövningsnämnder, kammarrätten och regeringsrätten har läm- nats i den allmänna motiveringen.
Departementspromemorian. Den föreslagna lagen är i första hand av- sedd för det instanssystem som bildas av regeringsrätten som högsta dom- stol, kammarrätter som mellaninstanser samt skatte- och länsrätter som underdomstolar — i promemorian gemensamt benämnda förvaltningsdom- stolar. Om lagen dessutom kan och bör göras tillämplig t. ex. hos försäk- ringsdomstolen anses böra prövas i särskild ordning.
Meningen är att lagen inte skall gälla när förvaltningsdomstol avgör administrativa ärenden, t. ex. personalärenden. För att markera detta anses det nödvändigt att uttryckligen ange att lagen tillämpas vid rättskipning i mål hos de förvaltningsdomstolar som det är fråga om.
Remissyttranden. Benämningen »rättskipning» på det förfarande som den föreslagna lagen reglerar kritiseras av länsstyrelsen i Gotlands län. För
länsstyrelsen för ordet »rättskipning» tanken till mål med ett av mot- sättningar betingat, klart partsförhållande, såsom förhållandet mellan två processande parter i civilmål eller förhållandet i straffprocessen mellan allmän åklagare och en åtalad. Men sådan är nu en gång inte situationen i administrativa mål, i varje fall inte över hela linjen. Länsstyrelsen finner det därför rätt främmande att exempelvis beteckna handläggning och beslut i. underställda mål om omhändertagande av minderårig för sam- hällsvård som »rättskipning» och sätter i fråga om inte ordet kunde er- sättas med ett mindre traditionsbundet uttryck exempelvis »vid rättslig prövning». Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att administrativa-åren- den, vilka inte skall falla inom lagens tillämpningsområde, knappast natur- ligen kan hänföras till »mål» och att det därför synes kunna räcka med att i lagtexten endast ange att lagen skall tillämpas i mål hos regerings- rätten etc.
Riksskattenämnden anser att den gemensamma benämningen förvalt- ningsdomstol bör utgå. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner att det från terminologisk synpunkt är olyckligt att det finns förvaltningsdomstolar, för vilka lagen inte gäller.
En del remissinstanser för fram tanken om inte den krets av förvalt- ningsdomstolar som avses skola tillämpa den föreslagna lagen bör ökas ut. Sålunda anser Svea hovrätt att det längre fram kan förtjäna att övervägas att göra lagen tillämplig även på försäkringsdomstolen och att inordna försäkringsdomstolen under regeringsrätten, sedan denna har omvandlats till en i huvudsak prejudikatbildande instans. Enligt Sveriges advokatsam- fund bör lagen redan från början tillämpas hos samtliga förvaltningsdom- stolar. Anledning saknas att senarelägga prövningen av om lagen dessutom kan och bör göras tillämplig t. ex. hos försäkringsdomstolen.
Sveriges industriförbund stryker starkt under vikten av att förfarandet i den föreslagna lagen görs tillämpligt på försäkringsdomstolen.
Försäkringsdomstolen själv anser däremot inte att lagen skall gälla också för domstolen. Om regler om förfarandet tillskapas för regeringsrätten och dess underinstanser i huvudsaklig överensstämmelse med-lagförslaget, bör man emellertid se till, att ett par likartade frågor får en sakligt sett lika- dan lösning i alla förvaltningsdomstolar. Domstolen syftar här på de för- slag som läggs fram i 3 och 24 åå (rätt för förvaltningsdomstol att ta upp för sent. inkomna besvär till prövning resp. att under vissa villkor bevilja part ersättning av allmänna medel för hans inställelse vid muntlig för- handling). .
. Departementschefen. Såsom har föreslagits i departementspromemorian bör lagen tillämpas bara vid rättskipning hos förvaltningsdomstol. Lagen blir alltså inte tillämplig i domstolens förvaltande verksamhet, t.ex. när fråga är om disciplinär bestraffning av domstolens egna tjänstemän. I sådana fall skall i ställetförvaltningslagen gälla.
I motsats till länsstyrelsen i Gotlands län anser jag inte att ordet »rätt- skipning» har en negativ klang "och för tankarna åt fel håll. Beteckningen »förvaltningsrättskipning», som i förevarande sammanhang rimligtvis måste förkortas till enbart »rättskipning», har sedan länge brukats i fråga om förfarandet i förvaltningsdomstol, också när det gäller administrativa fri- hetsberövanden. Bättskipning är enligt min mening också ett lämpligt sam- manfattande begrepp för den dömande verksamheten. Därigenom klar- görs att lagen inte blir tillämplig i de enstaka fall då förvaltningsdomstol utövar förvaltande verksamhet. Den ytterligare bestämningen i promemorie- förslaget »i mål hos», vilken kan vålla oklarhet bl.a. med hänsyn till att man hittills inom förvaltningen inte alltid klart skilt mellan mål och åren- den, blir därmed överflödig.
En del remissinstanser har föreslagit att lagen görs tillämplig också hos försäkringsdomstolen. Försäkringsdomstolen själv har dock gett uttryck åt motsatt uppfattning. Enligt min mening talar åtskilligt, främst prin- cipiella synpunkter, för att förvaltningsprocesslagen får reglera förfarandet i försäkringsdomstolen. Frågan härom bör emellertid prövas i annat sam— manhang. Detta gäller också frågan om detaljreformer rörande processen hos försäkringsdomstolen som domstolen önskar genomförda i enhetlig- hetens intresse.
Som ett par remissinstanser har påpekat är det inte någon lämplig lös- ning att ge endast en del av de administrativa domstolarna, låt vara det stora flertalet, den gemensamma benämningen förvaltningsdomstol. Enligt min mening kan man undvara en särskild-gemensam beteckning genom att ange att lagen tillämpas av de allmänna förvaltningsdomstolarna (rege- ringsrätten och kammarrätterna), länsrätt, länsskatterätt och den mellan- kommunala skatterätten.
I enlighet med det anförda har i 1 å föreskrivits att lagen tillämpas vid rättskipning i de allmänna förvaltningsdomstolarna samt i skatterätt och länsrätt.
2 å ' .
Paragrafen reglerar omfattningen av lagens tillämpningsområde. Den motsvarar delvis det andra ledet i 1 å departementspromemorians lagför- slag. ' '
Nuvarande ordning. Enligt 22 å kammarrättsstadgan länder. bestämmel- serna i vissa kapitel i BB i tillämpliga delar till efterrättelse för kammar- rätten i den mån det inte finns avvikande föreskrifter i kammarrättsstad; gan eller på annat håll. Sådana avvikande bestämmelser finns t.ex. i taxeringsförordningen.
Departementspromemorian. Det föreslås att förvaltningsprocesslagen
skall tillämpas om annat inte är föreskrivet i lag. [motiveringen till bestäm- melsen framhålls att det i och för sig skulle vara önskvärt att nå fram till en lag som kunde gälla fullt ut i alla slags mål. Med hänsyn till de stora skillnaderna mellan olika måltyper är helt ensartade regler dock inte tänkbara. Avvikande föreskrifter bör likväl få meddelas bara i lag och således inte i administrativ författning eller i allmänna föreskrifter av lägre valör.
Remissyttrandena. Regeringsrättens ledamöter finner förslagets gränsdrag- ning i och för sig naturlig. Hovrätten över Skäne och Blekinge ansluter sig i sak till förslagets ståndpunkt men anser att det inte torde behövas någon uttrycklig bestämmelse härom. Riksskattenämnden godtar också den an- givna utgångspunkten i förslaget men anser att formuleringen »i den mån ej annat är föreskrivet i lag» är tydligare än ordalagen »om ej annat är föreskrivet i lag».
Flera remissinstanser, som godtar eller i varje fall inte helt avvisar principen att förvaltningsprocesslagens föreskrifter endast viker för be— stämmelser i annan lag, pekar på tolkningsproblem och konkurrenssitua- tioner som aktualiseras. Dit hör bl. a. regeringsrättens ledamöter, länsstyrel- serna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västmanlands län.
Regeringsrättens ledamöter framhåller att förvaltningsprocesslagen givet- vis skall tillämpas när motsvarande bestämmelser helt saknas på ett specialområde och att det är lika klart att specialbestämmelse i lag skall tillämpas i stället för motsvarande bestämmelse i förvaltningsprocesslagen , om de båda bestämmelserna reglerar samma förhållanden men på olika sätt. Emellertid förekommer det, fortsätter ledamöterna, åtskilliga särbe— stämmelser på olika håll, som i större eller mindre utsträckning men inte helt täcks av motsvarande reglering i förvaltningsprocesslagen . Så är inte minst fallet på taxeringsområdet. Såväl myndigheter som enskilda kan komma att ställas inför svårbemästrade tolkningsfrågor när det gäller att avgöra vilka bestämmelser som skall användas. Ledamöterna nämner ett exempel från taxeringsområdet. Enligt 24 å i departementspro-memorians lagförslag kan såväl part som annan tillerkännas ersättning för inställelse vid muntlig förhandling. Enligt 84 % taxeringsförordningen kan däremot endast annan än part eller ställföreträdare för part tillerkännas ersättning. Frågan blir då, om möjligheterna att få ersättning i skattemål skall anses uttömmande reglerade i taxeringsförordningen eller om både förfarande- lagen och taxeringsförordningen samtidigt skall tillämpas. Ledamöterna finner det sannolikt att den sistnämnda lösningen skulle komma att väljas i praxis men påpekar att den dock inte är självklar och att det inte skulle vara tillfredsställande om ovisshet skulle behöva råda i en sådan fråga. Även besvärsreglerna är olika utformade i detta fall, framhåller leda- möterna.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att tveksamhet eventuellt kan upp- stå huruvida förekomsten av i'speciallagstiftning meddelade, från förvalt- ningsprocesslagen avvikande föreskrifter skall medföra att sistnämnda lag sätts ur spel i sin helhet eller endast i de delar området i fråga har uttöm- mande specialreglerats eller om förvaltningsprocesslagen är avsedd att lämna en fullständig reglering av förfarandet så till vida att bestämmelser i speciallagstiftning skall vika när det inte i resp. lag har direkt sagts ut att förvaltningsprocesslagen inte skall tillämpas. Det är därför enligt länsstyrelsens mening angeläget att, i vart fall genom uttalanden under det fortsatta lagstiftningsarbetet, klart besked ges om hur förvaltnings— processlagen och speciallagstiftning skall fungera sinsemellan.
Länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar att det kanske kan förekomma fall då det är tveksamt om en regel i specialförfattning är av processuell eller materiell karaktär.
Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår, med förebild i besvärssakkunnigas betänkande Lag om förvaltningsförfarandet, att det i 1 å lagen om för- farandet i förvaltningsdomstol föreskrivs att lagen inte skall gälla om av- vikande bestämmelse finns i författning, som har utfärdats med riksdagen, efter dennas hörande eller i överensstämmelse med riksdagens beslut.
Flera remissinstanser stryker under behovet av att processuella bestäm- melser i specialförfattningarna ses över och en del av dem uttalar sig också om tidpunkten för förvaltningsprocesslagens ikraftträdande m.m. Hit hör bl.a. regeringsrättens ledamöter, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens län samt Sveriges industriförbund.
Regeringsrättens ledamöter framhåller att gällande specialförfattningar måste ses över, därför att fallen av kollision mellan bestämmelser i för- valtningsprocesslagen och föreskrifter i specialförfattningar torde bli långt ifrån ovanliga. Enligt ledamöternas mening bör förvaltningsprocesslagen inte sättas i kraft förrän en sådan genomgång har hunnit verkställas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förutsätter också att särreglerna i specialförfattningar arbetas om i erforderlig omfattning innan förvaltnings- processlagen träderi kraft.
Sveriges industriförbund betonar vikten av att avvikelser i specialförfatt- ningar från vad som tas upp i förvaltningsprocesslagen i framtiden undviks så långt möjligt är. Länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län anser i princip att sådana regler i specialförfattningarna som stämmer Överens med föreskrifter i förvaltningsprocesslagen bör utgå. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län bör målet vara att specialförfattningarnas processregler om möjligt ersätts med en uttrycklig hänvisning i dessa författningar till bestämmelser i förvaltningsprocesslagen .
Departementsehefen. I 1 å andra stycket förvaltningslagen föreslår jag en föreskrift av innehåll att, om det i lag eller i författning som har beslutats
av Kungl. Maj:t eller riksdagen har meddelats bestämmelse som avviker från förvaltningslagen , den bestämmelsen skall gälla. De överväganden som har föranlett mig att föreslå den bestämningen av förvaltningslagens till- lämpningsområde har redovisats i specialmotiveringen till nämnda lag. Där har också framhållits att det inte torde vara möjligt att dra upp några allmänna riktlinjer beträffande en precisering av förhållandet mellan för- valtningslagen och förfaranderegler i specialförfattningarna.
Liksom för förvaltningslagens del är det beträffande förvaltningsprocess- lagen nödvändigt att avvikande bestämmelser i annan författning gäller framför lagen. Frågan är om det skall krävas att de avvikande bestämmel- serna skall ha getts i lag för att de skall ha denna effekt eller om bestäm- melser i annan författning skall ha samma verkan. I princip delar jag upp- fattningen i promemorian och i flera remissyttranden att endast lagbe- stämmelser skall få ta över reglerna i förvaltningsprocesslagen. Med tanke på att vissa förvaltningsprocessuella särregler tills vidare måste finnas också i författningar av annan natur, såsom i vägtrafikförordningen och förord- ningen om yrkesmässig biltrafik, har jag emellertid funnit att man inte nu kan genomföra en sådan princip. Till skillnad från vad som har före- slagits beträffande förvaltningslagen behöver dock inte författningar som har beslutats av riksdagen ensam beaktas i sammanhanget. Det får nämligen anses uteslutet att det i en sådan författning tas in regler om förfarandet i förvaltningsdomstol.
Till frågan om den samordning mellan förvaltningsprocesslagen och specialförfattningarna som bör äga rum före förvaltningsprocesslagens ikraftträdande återkommer jag i det följande. Frågan om utmönstring resp. ändring av förfaranderegler i taxeringsförordningen och en del andra författningar på skatteområdet kommer dock att tas upp av chefen för finansdepartementet.
Måls anhängiggörande
3 5
I paragrafen slås fast att ansökan, besvär, anmälan, underställning och annan åtgärd, varigenom mål anhängiggörs, skall ske skriftligen. Bestäm- melsen har ingen direkt motsvarighet i departementspromemorians lag- förslag.
Nuvarande ordning. De bestämmelser som finns om besvär, ansökan eller annan framställning till regeringsrätten, kammarrätten eller pröv- ningsnämnd bygger på förutsättningen att besvär etc. skall vara skriftliga.
I vissa fall föreskrivs uttryckligen att talan skall föras genom att besvärsin- laga inges. I fråga om besvär hos kammarrätten hänvisar 22 % kammarrätts- stadgan till 52 kap. BB i tillämpliga delar. Enligt 52 kap. 1 & RB skall den som vill anföra besvär ge in besvärsinlaga. Besvär hos kammarrätten enligt förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning skall enligt 40 % förordningen ske genom ingivande av besvärsinlaga.
Remissyttrande. Kammarrätten påpekar att förslaget inte innehåller någon bestämmelse av vilken det klart framgår att ansökan eller besvär varigenom talan anhängiggörs hos förvaltningsdomstol skall ha skriftlig form.
Departementschefen. I likhet med kammarrätten anser jag att lagen bör innehålla en uttrycklig bestämmelse om att ansökan, besvär och därmed jämförlig hänvändelse, varigenom mål anhängiggörs, skall ske skriftligen. Som jag har framhållit i specialmotiveringen till 7 & förvaltningslagen bör kravet på skriftlighet anses uppfyllt när ansökningen etc. gjorts genom telegram eller annat fjärrskriftsmeddelande. Kravet på skriftlighet bör gälla för alla slags åtgärder som kan medföra att mål blir anhängigt hos förvaltningsdomstol, alltså inte bara de nyss åsyftade åtgärderna utan också åtgärder som framställning om eftertaxcring, anmälan och liknande med- delande samt underställning.
4 5
Paragrafen reglerar hur ansöknings- eller besvärshandling från enskild skall vara beskaffad i vissa formella hänseenden. Den motsvarar delvis 2 5 första stycket departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I förekommande bestämmelser om besvär, ansökan eller annan framställning till regeringsrätten, kammarrätten eller pröv- ningsnämnd saknas vanligen föreskrifter av formell natur, såsom att hand- lingen skall innehålla uppgift om namn och adress, vara egenhändigt under- tecknad o.d. Genom att 22 & kammarrättsstadgan hänvisar till 52 kap. RB i tillämpliga delar gäller dock att besvärsinlaga till kammarrätten skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud (52 kap. 3 % tredje stycket RB). I 112 % taxeringsförordningen finns vidare en all- män föreskrift om att skattskyldig i besvärsskrifter och övriga inlagor i taxeringsärenden skall lämna fullständig uppgift om sin postadress. Enligt 41 och 44 %% förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatt- ning skall besvärsinlaga till kammarrätten resp. till regeringsrätten inne- hålla uppgift om klagandens namn, yrke och postadress samt vara egen- händigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.
Departementspromemorlan. Det framhålls att det av identifieringsskäl bör begäras att en partsskrivelse innehåller fullständig uppgift om partens namn, yrke och postadress. I enlighet härmed föreslås att sådana upp- gifter skall vara obligatoriska. Tillräcklig anledning att kräva uppgift om telefonnummer anses däremot inte föreligga. Det ställs ett allmänt krav
på att en partsskr'ivelse skall vara egenhändigt undertecknad av parten eller hans ombud. De nämnda kraven gäller alla slags skrivelser, således skrivelser varigenom talan väcks, utvidgas, inskränks eller återkallas eller skrivelser med annat innehåll. Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten samt länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands och Västmanlands län uttalar sig för att telefonnummer bör anges i parts skrivelse. Länsstyrelsen i Väst- manlands län framhåller att uppgift om parts telefonnummer kan vara av stort praktiskt värde. Mycket ofta är en parts skrivelse ofullständig och behöver kompletteras. Det är då ofta enklast att ringa upp vederbörande i saken.
Kammarrätten, CF U samt länsstyrelserna i Värmlands, Örebro, Väst- manlands och Norrbottens län vill ha en föreskrift om att parts skrivelse till förvaltningsdomstol skall innehålla uppgift om personnummer. GFU framhåller att åtminstone födelsetiden borde anges. Den ingår i person- numret som utgör identitetsbeteckning vid databehandlingen på skilda för- valtningsområden, bl.a. inom folkbokförings-, uppbörds- och taxeringsom- rådena. Tillgång till uppgift om födelsetiden skulle underlätta och säkra identifieringen speciellt i folkbokförings- och skattemål, vid vilkas hand- läggning det regelmässigt gäller att säkert återfinna vederbörande i data- masklnframställda längder, listor och förteckningar (mantalslängder, röst- längder, taxerings- och uppbördslängder, uppbördslistor, restlängder m.m.). Länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar att det blir allt vanligare att personnummer anges i blanketter av olika slag i kontakten med myndigheter och företag (banker, försäkringsbolag m. fl.) och att det därför skulle vara både rimligt och lämpligt att personnumret regelmässigt sattes ut i skrivelser — i vart fall i initialskrivelsen — till förvaltningsdomstol.
Uppgift om parts yrke bör inte vara obligatorisk, anser länsstyrelsen i Västerbottens län. Också länsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län är tveksamma beträffande behovet av denna uppgift.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser att föreskriften om parts namn etc. i skrivelse till förvaltningsdomstol bör ha formen av en rekommendation, en »bör»-sats. Parts underlåtenhet att lämna fullständiga uppgifter o-m namn m. m. har i många fall inte sådan betydelse att den måste föranleda någon åtgärd från förvaltningsdomstolens sida. Domstolen bör ha rätt och skyldighet att begära komplettering endast när det behövs för målets hand- läggning.
Departementschefen. De i departementspromemorians lagförslag angivna kraven på att parts skrivelse till förvaltningsdomstol skall innehålla full- ständig uppgift om partens namn, yrke och postadress samt vara egen- händigt undertecknad av parten eller hans ombud riktar sig mot såväl en- skild som allmän part. Enligt min mening föreligger det knappast något behov av att i lagen uttryckligen föreskriva hur handlingar från allmänna
organ skall vara beskaffade i de. nu aktuella hänseendena. Behövliga före- skrifter bör därför ta sikte bara på handlingar från enskilda.
Kraven i departementspromemorian gäller inte bara handling, varigenom talan väcks, utan också annan handling som utvidgar, inskränker eller åter- kallar en talan. Det får anses tillräckligt att ge föreskrifter i hithörande hänseenden bara i fråga om handling, varigenom enskild väcker sin talan. För enskild kommer bara ansökan och besvär i fråga som medel att väcka talan. Med ansökan förstås då varje form av framställning, oavsett om den i något sammanhang betecknas som anmälan. Bestämmelsen kommer att bli tillämplig på bl. a. ansökan om resning eller återställande av försutten tid.
Bl. a. mot bakgrund av vad remissinstanserna har uttalat är det lämp- ligt att den enskilde i ansöknings- eller besvärshandling uppger namn, personnummer, yrke, postadress och telefonnummer. Ett ovillkorligt krav på dessa uppgifter skulle dock knappast kunna upprätthållas i praktiken. I anslutning till vad länsstyrelsen i Värmlands län har anfört härvidlag förordar jag att det i bestämmelsen om identifieringsuppgifterna inte krävs att uppgifterna skall lämnas utan i stället föreskrivs att de bör lämnas. Där- emot finns det ingen anledning att gå ifrån promemorieförslagets stånd- punkt att undertecknande av besvärshandling m. m. skall vara obligatorisk.
I enlighet med det anförda har i 4 & föreskrivits att ansöknings- eller besvärshandling från enskild bör innehålla uppgift om hans namn, per- sonnummer, yrke, postadress och telefonnummer samt att sådan handling skall vara egenhändigt undertecknad av den enskilde eller hans ombud.
5 %
I paragrafen föreskrivs vad ansöknings- eller besvärshandling skall inne- hålla i materiellt hänseende. Vidare ges en regel om att sökande eller klagande bör uppge sina bevis och vad han vill styrka med dem. Bestäm- melserna motsvarar huvudsakligen 2 5 andra och tredje styckena samt fjärde stycket första punkten departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. De föreskrifter som finns om ansökningar, besvär eller andra framställningar till regeringsrätten, kammarrätten eller pröv- ningsnämnd innehåller vanligen inga krav beträffande sådana handlingars innehåll i materiellt hänseende. På grund av hänvisningen i 22 % kammar- rättsstadgan till 52 kap. BB i tillämpliga delar gäller dock att klagande i besvärsinlaga till kammarrätten skall uppge det beslut, mot vilket talan förs, grunderna för besvärstalan och den ändring i beslutet som han yrkar. Han skall också uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis (52 kap. 3 % RB). Vidare skall den som med stöd av bestämmelserna i förordningen om förfarandet vid viss konsumtions- beskattning för talan ho-s kammarrätten enligt 41 & förordningen i sin besvärsinlaga uppge det beslut mot vilket talan förs, grunderna för besvärs-
talan, om de inte framgår av vad klaganden har anfört tidigare i saken, samt i vilken del beslutet överklagas och den ändring däri som klaganden yrkar. Klaganden skall vidare i besvärsinlagan i erforderlig omfattning utveckla sin talan. Om innehållet i besvärsinlaga till regeringsrätten skall enligt 44 5 förordningen det som sägs i 41 % gälla i tillämpliga delar. Departementspromemorian. Det erinras om att åtskilliga typer av mål kommer att bli anhängiga hos förvaltningsdomstol på annat sätt än genom att enskild eller myndighet ger in en skrivelse som innebär att en formlig talan väcks. Domstolen kan i en del fall ta upp saken med anledning av uppgifter som kommer till dess kännedom genom anmälningar, under- rättelser eller på annat sätt. Föreskrifter om innehållet i sådana med- delanden bedöms höra hemma i specialförfattningar. Däremot bör grund- läggande regler finnas om ansökningar och besvär. Reglerna om ansök- ningar bör gälla också anmälningar och framställningar, som står an- sökningarna nära. Syftet bör vara att slå fast vilka uppgifter som är önsk- värda från handläggningssynpunkt och härigenom i möjligaste mån bidra till att målet blir lagt till rätta från början. Av hänsyn till enskild part får det dock inte ställas några hårda krav på innehållet. Vad gäller an- sökan och därmed jämförlig skrivelse bör först och främst uppges saken och yrkandena i målet. Däremot bör det inte krävas uppgift om den som ansökningen avser. I besvärshandling bör i första hand anges det beslut varemot talan förs och den ändring i beslutet som yrkas. Vidare bör både i fråga om ansökningar m.m. och besvär föreskrivas att i handlingen skall uppges de omständigheter och skäl, som åberopas till stöd för yrkandena. Härigenom klargörs att parten förväntas i möjligaste mån redan från början uttömmande redogöra för de faktiska omständigheter, som han stöder sig på, och de värderingar och rättsliga bedömningar som han anser tala för bifall till yrkandena. Ett liknande syfte tillgodoser bestämmelsen om att part skall uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med dem.
Remissyttrandena. Förslagets ståndpunkt att »saken» skall anges i an— sökan delas inte av Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge. Termen »saken» är enligt Svea hovrätts åsikt alltför vag och föga väg- ledande för den enskilde. Uttrycket är dessutom överflödigt, eftersom det som avses ändå kommer fram i kravet på att de omständigheter som åbe- ropas till stöd för yrkande skall uppges.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig uttryckligen till för- slagets ståndpunkt att parts skrivelse inte skall behöva innehålla uppgift om motpart.
Regeringsrättens ledamöter framhåller att, eftersom det alldeles över- vägande antalet mål som berörs av den föreslagna lagstiftningen är be- svärsmål, det kan synas riktigare att först behandla besvärsskrivelsema och därefter ange vad ansökningshandling m.m. skall innehålla. Ledamöterna
anser det dock tveksamt om de hithörande frågorna bör regleras så i detalj som skett i promemorians lagförslag. De påpekar att bestämmelserna om vad som skall anges i besvärshandling torde kunna missförstås av parter som inte har juridisk skolning.
Departementschefen. Departementspromemorians lagförslag upptar skil- da regler beträffande å ena sidan ansökningshandlingar och därmed jäm- förliga handlingar och å andra sidan besvärshandlingar när det gäller kraven på vad som skall anges i handlingarna. Enligt min mening kan emellertid reglerna utan olägenhet till huvudsaklig del göras gemensamma och även förenklas. Ett krav på att »saken» skall anges i ansöknings- eller därmed jämförlig handling finner jag varken lämpligt eller behövligt. Jag anser det inte heller lämpligt att, vid sidan av kravet på att de om- ständigheter som åberopas till stöd för yrkandet skall anges särskilt, kräva att part skall ange skälen för sin talan. Huvudsaken är att parten redo- visar de sakförhållanden som han åberopar till stöd för sina yrkanden. Detta framgår klart av en föreskrift att åberopade omständigheter skall anges. Å andra sidan utesluter en sådan föreskrift inte en tolkning som i begreppet omständigheter lägger in också sådant som värdeomdömen och rättsliga bedömningar vilka ligger till grund för yrkandena. Detta är inte någon nackdel. Viktigt är emellertid att bestämmelsen inte vållar svårigheter för eller missförstås av juridiskt oskolade parter som själva för sin talan.
Vad särskilt angår besvärshandlingar bör dessutom ställas det kravet att däri anges det beslut mot vilket talan förs. Däremot behöver man inte sträcka sig så långt att klaganden åläggs att bifoga beslutet. I den mån en sådan föreskrift inte kan undvaras, t. ex. för kommunalbesvärsmålens del, bör den meddelas i vederbörande specialförfattning.
På grund av det anförda har i paragrafens första stycke tagits in en bestämmelse av innehåll att i ansöknings- eller besvärshandling eller där- med jämförlig handling skall anges vad som yrkas och de omständigheter som åberopas till stöd härför samt att i besvärshandling dessutom skall anges det beslut mot vilket talan förs.
Såsom har föreslagits i departementspromemorian bör vidare en sökande eller klagande uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. En föreskrift härom har tagits in som ett andra
stycke i paragrafen.
6 5 I denna paragraf ges regler om hur rätten skall förfara när ansöknings- eller besvärshandling är bristfällig. Paragrafen motsvarar 4 & i departe- mentspromemorians lagförslag. Nuvarande ordning. Enligt det s.k. servicecirkuläret (1946:680) gäller som allmän regel för det fall då det i ett anhängigt ärende behövs komplet-
tering av enkel beskaffenhet, att myndigheten skall meddela anvisningar om vilka åtgärder som skall vidtas för bristens avhjälpande. Som allmän grundsats iakttas vidare i mål vid förvaltningsdomstol att besvär, ansökan eller annan framställning inte avvisas på grund av brister i handlingarna utan att klaganden eller sökanden först har beretts tillfälle att bota brister- na men underlåtit att begagna sig härav.
Genom hänvisning i 22 & kammarrättsstadgan gäller 52 kap. 6 % RB hos kammarrätten. I den senare bestämmelsen anges det att rätten skall före- lägga klaganden att avhjälpa brist som ligger däri att besvärsinlagan inte uppfyller givna föreskrifter. Iakttas inte föreläggandet och består bristen däri, att inlagan ej innehåller bestämt yrkande eller att grunderna för be- svärstalan inte är tydligt angivna, eller är bristen eljest så väsentlig att inlagan är otjänlig som grund för rättegång, skall rätten avvisa besvärs- talan. Vidare kan nämnas att det i 112 % taxeringsförordningen föreskrivs att klaganden får föreläggas att fullständiga besvärsskrift i fråga om yr- kande, grunderna för besvärstalan eller i annat hänseende. Iakttas inte föreläggandet och är besvärsskriften så ofullständig att den är otjänlig som grund för prövning av målet, får besvären avvisas.
Som en följd av den nu redovisade ordningen har en sökande eller klagan- de möjlighet att reservationsvis väcka talan genom en ofullständig skrivelse som i efterhand kompletteras med närmare uppgifter om yrkande och grunder. När det gäller kommunalbesvär kan dock enligt praxis omstän— digheter, som åberopas först». efter besvärstidens utgång, inte vinna beak- tande.
Departementspromemorian. Enligt promemorian bör det finnas en be- stämmelse om skyldighet för förvaltningsdomstol att verka för att ofull- ständiga partsskrivelser kompletteras. Det föreslås därför att rätten i så- dana fall skall förelägga parten att inom viss tid fullständiga sin talan.
Beträffande påföljden om parten inte efterkommer föreläggandet att fullständiga sin talan framhålls i promemorian att det rimmar bäst med officialprövningsprincipen att en talan så långt det är möjligt föranleder sakprövning. Om en ansöknings- eller besvärshandling är så oklar att det inte går att få någon närmare uppfattning om saken vare sig med hjälp av själva handlingen eller på annat sätt, kan det kanske tyckas vara en inadekvat påföljd att målet kommer att prövas i sak vare sig handlingen fullständigas eller ej. Enligt promemorian är det likväl att föredra att som generellt äventyr för förelägganden om komplettering välja, att målet avgörs i sak även om kompletteringen inte sker. I enlighet härmed före- slås i 4 % en bestämmelse av innebörd att, om ansöknings- eller besvärs- handling eller därmed jämförlig handling behöver fullständigas, rätten förelägger parten att inom viss tid fullständiga sin talan vid påföljd att målet ändå avgörs.
Remissyttrandena. Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det behövs en uttrycklig regel som möjliggör för domstolen att
avvisa ansökan eller besvär utan prövning, när skrivelsen är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för prövning i målet. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att, om part underlåter att komplettera en helt ofullständig skrivelse, avgörandet rimligtvis bara kan gå i en riktning. Någon prövning av »saken», om denna inte framgår av partens inlaga, torde inte kunna ske. Parten kan få en felaktig uppfattning om vad som inträffar, Om han underlåter att efterkomma ett föreläggande att full- ständiga sin skrivelse, när föreläggandet ges vid påföljd att målet ändå kommer att avgöras. Han kan då tro att domstolen skall pröva hans talan, medan domstolen i själva verket inte kan avgöra vad denna går ut på. Får parten däremot ett föreläggande vid påföljd att hans talan kan komma att avvisas, inser han att någon saklig prövning inte kan ske, om han inte kompletterar skrivelsen.
Regeringsrättens ledamöter förklarar, att de förutsätter, att lagrummet inte är avsett att ändra gällande praxis i kommunalbesvärsmål i fråga om att grunderna skall anges i besvärsskriften eller i vart fall före besvärs- tidens utgång.
Departementschefen. I förvaltningsprocessen är det i en helt annan ut- sträckning än vid de allmänna domstolarna vanligt att den enskilde för talan utan juridiskt sakkunnigt ombud eller biträde. F örvaltningsprocess- lagen är inte avsedd att tvinga fram en ändring i detta förhållande. Tvärt- om har det såsom jag tidigare framhållit varit en strävan att så långt möjligt underlätta för enskilda parter att själva föra sin talan. I likhet med vad som nu är fallet får förvaltningsdomstolarna därför även i fortsättningen räkna med att behandla ett stort antal på olika sätt bristfälliga partsskrivel- ser. I 8 % slås fast att rätten har ett officialansvar för att målet blir så ut- rett som dess beskaffenhet kräver och att rätten vid behov skall anvisa part hur utredningen bör kompletteras. Till den närmare innebörden härav åter- kommer jag i specialmotiveringen till 8 5.
En ansöknings- eller besvärsskrivelse kan emellertid vara så bristfällig att den inte utan vidare kan läggas till grund för någon utredning. Det går inte att läsa ut vad saken gäller eller över huvud taget vad sökanden eller klaganden vill. I sådana fall kan någon saklig prövning givetvis inte ske. Partens talan måste då avvisas. I överensstämmelse med vad som nu gäller hos prövningsnämnd och i kammarrätten bör emellertid talan inte få avvisas förrän parten har fått tillfälle att avhjälpa bristen.
I paragrafen föreskrivs att rätten skall förelägga sökanden eller klagan- den att inom viss tid avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå att partens talan ej tas upp till prövning om inte föreläggandet iakttas inom föreskriven tid.
Om part har förbehållit sig att senare få precisera sina yrkanden eller redovisa de omständigheter som han åberopar, bör föreläggande ske enligt förevarande paragraf. Ibland föreskrivs i författning att till ansökan eller besvär skall fogas visst intyg eller viss sakuppgift. Om intyget eller upp- 171—11564
giften är ett villkor för saklig prövning, bör likaså förevarande paragraf tillämpas när intyget eller sakuppgiften fattas.
Nuvarande praxis i kommunalbesvärsmål att yrkanden och grunder som har förts fram efter besvärstidens utgång inte beaktas grundar sig på kom- munallagarnas besvärsbestämmelser. Så länge dessa inte ändras ger reglerna i förevarande paragraf med hänsyn till innehållet i 2 5 inte anledning att ändra sagda praxis.
Är en handling till den grad ofullständig att det inte ens går att fastställa från vem den härrör, kan handlingen inte föranleda någon åtgärd. Någon bestämmelse härom anser jag inte behövlig.
7 %
I paragrafen regleras avvisning av talan som ej anhängiggjorts inom föreskriven tid. Frågan behandlas i 3 & departementspromemorians lag- förslag.
Nuvarande ordning. En redogörelse för gällande ordning har lämnats i specialmotiveringen till 12 5 förvaltningslagen. Utöver den redogörelsen kan nämnas att regeringsrätten ex officio undersöker om besvärstiden har iakttagits och avvisar, utan att invändning eller påpekande gjorts om för- sutten tid, besvärstalan i vissa mål, bl. a. valbesvärsmål och taxeringsmål som fullföljts av taxeringsintendent eller kommun.
Departementspromemorian. I 3 & departementspromemorians lagförslag föreslås en regel av innehåll att förvaltningsdomstol utan hinder av att mål inte har anhängiggjorts i rätt tid får pröva saken, om särskilda skäl talar för det och det kan ske utan men för motstående enskilda intressen.
Remissyttrandena. Av de remissinstanser som uttryckligen berör prome- morians förslag att förvaltningsdomstol skall få pröva även för sent an- hängiggjorda mål är endast ett mindre antal positiva. Bland dessa kan nämnas JK, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län samt TCO.
Med utgångspunkt i uppfattningen att kravet på möjlighet att i enskilda fall få till stånd materiell rättvisa inte tillåter en rigorös regel om avvisning ex officio av för sent anförda besvär i skattemål finner riksskattenämnden att den aktuella bestämmelsen innebär en lämplig avvägning mellan de olika intressen vartill hänsyn måste tas. TCO påpekar att tidsfrister närmast bör ses som ordningsföreskrifter.
Flertalet har emellertid en negativ inställning till förslaget. Bland dessa kan nämnas samtliga regeringsråd utom regeringsrådet Klackenberg, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten, försäkrings- domstolen, CFU, länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges advo- katsamfund samt Svenska kommunförbundet.
Regeringsrdden Lorichs, Jarnerup, Holmgren, Hegrelius, Åbjörnsson, Ring- de'n, Walberg, Körlof, Cars, Wieslander, Paulsson," Simonsson, Lundell, Nord— lund och Hamdahl påpekar inledningsvis att det synes behövas en uttrycklig bestämmelse om att frågan om talan har anhängiggjorts i rätt tid hos för- valtningsdomstol skall prövas ex officio. Beträffande den föreslagna dis- pensmöjligheten framhåller de att den bedömning som förvaltningsdomstol föreslås skola göra uppenbarligen är förenad med avsevärda svårigheter. Förslaget är utformat som ett mellanting mellan ordinära besvär samt de allmänna extraordinära rättsmedlen resning och återställande av för- sutten tid. Det kommer att finnas ett inte ringa utrymme för subjektiva värderingar, eftersom förutsättningarna endast har kunnat anges helt all- mänt. Hittills har det ansetts att det bör ankomma på de högsta instanserna att tillämpa reglerna om allmänna extraordinära rättsmedel. Reglerna om extraordinära besvär i taxeringsförordningen innebär ingen avvikelse från den principen. I taxeringsförordningen rör det sig nämligen om ett extra- ordinärt rättsmedel av speciellt slag med noggrant angivna kriterier. Skulle förslaget genomföras, kan något större mått av enhetlighet i bedömningen knappast förväntas. Det finns anledning att befara en tämligen skiftande syn på angelägenhetsgraden av att prövning får ske. En part torde ha lättare att godta att hans besvär avvisas som försent inkomna, om denna påföljd drabbar alla lika, än om han kan visa exempel på att i vissa fall skäl, som för honom kanske inte framstår som mer behjärtansvärda än hans egna, har föranlett att för sent anförda besvär har tagits upp till prövning. Från rättssäkerhetssynpunkt skulle således vinsten vara ringa. Regeringsråden finner det f. ö. motsägelsefullt att införa regeln i 3 & sam- tidigt som man genom den pågående reformen av förvaltningsrättskipningen strävar efter ökad stadga i förfarandet, varvid i mångt och mycket förhål- landena vid de allmänna domstolarna har fått bilda mönster. Enligt rege- ringsrådens mening skulle de i promemorian redovisade skälen i och för sig med samma styrka kunna åberopas till förmån för omprövning av laga- kraftvunna domar i brottmål —-— här finns ju inte något motstående enskilt intresse. En sådan ändring torde emellertid knappast vara tänkbar. Rege- ringsråden påpekar att förslaget skulle medföra ökad arbetsbörda för myn- digheterna men framhåller att detta inte ensamt kan åberopas mot för- slaget och att behovet av den föreslagna skälighetsdispensen måste vägas mot andra och väsentligare intressen. Härvidlag stryker regeringsråden under att besvärsfristerna fyller en viktig funktion på rättskipningens om- råde och att det i det stora hela torde vara till fördel för både myndig- heter och enskilda att någorlunda strikt hålla på fristema. Om det i en- staka fall finns tungt vägande skäl som talar för att rättelse skall ske även efter den ordinarie besvärstidens utgång får de hävdvunna extraordinära rättsmedlen gripa in. Regeringsråden framhåller ytterligare att det från systematisk synpunkt är betänkligt att införa en allmän dispensrätt vid sidan om de ordinära och extraordinära rättsmedlen. Resultatet skulle bli
ett tämligen konturlöst besvärsförfarande, med därav följande olägen- heter för alla parter. Det förefaller enligt regeringsrådens uppfattning knappast möjligt att undanröja de påtalade olägenheterna genom att ange kriterierna för dispensregelns tillämpning tydligare. Svårigheterna att när- mare avgränsa området för en allmän dispensrätt ligger nämligen i öppen dag. Om ett behov anses föreligga att vidga möjligheterna till omprövning av lagakraftvunna förvaltningsbeslut —— ett behov som regeringsråden inte finner dokumenterat hittills — anser de att lösningen bör sökas på en annan väg. De antyder att det kan finnas begränsade ärendegrupper, där besvärstider kan lämnas obeaktade i större eller mindre utsträckning och att det likaså kan tänkas att det på olika områden kan föreligga behov av regler som möjliggör att talan skall kunna få föras annorledes än i ordinär väg. I den mån så skulle befinnas vara fallet, bör dessa problem också lösas genom föreskrifter i resp. författningar.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att någon möjlighet mot- svarande den i 3 % föreslagna dispensmöjligheten inte finns vid de allmänna domstolarna (annat än genom extraordinära rättsmedel), inte ens i brottmål där det kunde anses allra mest stötande att den tilltalades för sent gjorda fullföljd inte kan beaktas. Visserligen kan det enligt hovrätten sägas att vid de allmänna domstolarna avgörandets rättskraft har större betydelse och därför betonas starkare i lagstiftningen, medan det på olika förvaltnings- områden kan finnas möjlighet att få avgöranden omprövade. Det förhållan— det kan dock inte åberopas som ett skäl för en mera generell befogenhet för den högre instansen att pröva för sent anförda besvär. Sakliga skäl kan inte sällan tala för att den lägre instansen i första hand bör bedöma frågan om sådan omprövning. Är detta inte av betydelse för visst slag av ärenden, torde föreskriften om viss besvärstid knappast vara berättigad för detta slags ärenden. Ges förvaltningsdomstolarna möjlighet att pröva t.ex. för sent anförda besvär, kan visserligen varje domstol förväntas utbilda en fast praxis beträffande förutsättningarna för sådan prövning, men med hänsyn till att antalet länsrätter och skatterätter kommer att vara omkring 50 måste det föreligga risk för att en sådan undantagsregel som den föreslagna kan komma att tillämpas olika vid dessa domstolar. Genom att en olikartad praxis uppstår i domstolarna uppkommer en avsevärd olägenhet. Hovrätten betonar också svårigheten att väga mellan den en- skildes och domstolens intressen.
Kammarrätten framhåller att, om en uppluckring av besvärstiden sker på det föreslagna sättet, det måste förutses att personer som av ett eller annat skäl har underlåtit att i tid överklaga ett beslut —— kanske därför att de först på ett senare stadium har insett eller brytt sig om att ta reda på dess innebörd —- framställer yrkanden i förhoppning om att få dem prövade. Att uppskatta antalet sådana fall är inte möjligt. Vidare måste man räkna med att vetskapen om att besvärstiderna inte längre är absoluta kan med- verka till att de inte respekteras i den omfattning som nu sker. Kammar-
rätten påpekar att för dess del redan den undersökning, som kommer att åvila kammarrätt huruvida besvär är för sent anförda eller ej, kan väntas tynga arbetet i jämförelse med nuläget. En sådan undersökning äger f. n. vanligen inte rum, eftersom den omständigheten att besvär har anförts för sent oftast inte beaktas annat än efter påpekande av motpart eller myndighet.
Regeringsråden Nevrell, Wilkens, Lidbeck och Reuterswärd anser att, även om krav på iakttagande av besvärstid i princip också bör kunna gälla när myndighets beslut överklagas hos förvaltningsdomstol, en uppmjuk- ning av den regeln dock torde böra övervägas inom vissa områden. Det är väl känt att prövningsnämnderna ofta har prövat taxeringsbesvär av den skattskyldige, även om besvären har kommit in något för sent. Det skulle vara beklagligt om prövningsnämndemas omdaning till Iänsskatte- rätter skulle få till konsekvens att ett stort antal i sak befogade besvär skulle avvisas på formella grunder. I stor utsträckning gäller det här fall då taxeringsförordningens nuvarande bestämmelser om extraordinär besvärs- rätt inte är tillämpliga. Enligt regeringsrådens uppfattning bör dispens- möjlighet införas i taxeringsförordningen i fråga om besvär över taxerings- nämnds beslut. '
Departementschefen. I 12 % förvaltningslagen har föreslagits en föreskrift om att besvär, som ej anförts i rätt tid, inte skall tas upp till prövning. Frågan skall beaktas ex officio av myndigheten. De skäl som jag har anfört i specialmotiveringen till nämnda paragraf är i huvudsak tillämpliga även på förfarandet hos förvaltningsdomstolarna. Samma huvudregel om att för sent inkomna besvär inte tas upp till prövning i sak bör därför gälla såväl i förvaltningsdomstol som hos förvaltningsmyndighet. Frågan huruvida av- vikande ordning är motiverad i vissa typer av mål, t. ex. taxeringsmålen, får prövas särskilt vid den översyn av olika författningar som framläggandet av förslaget till förvaltningsprocesslag aktualiserar.
I 34 å, som handlar om besvärstid och ingivande av besvär, har som huvudregel föreskrivits att besvär skall tillställas den domstol som har att pröva besvären. Regeln har dock försetts med det undantaget att besvär som i rätt tid har kommit in till den domstol som har fattat det överklagade beslutet också skall prövas. En motsvarande undantagsbestämmelse behövs för de fall då besvär hos förvaltningsdomstol gäller beslut av förvaltnings- myndighet. En sådan föreskrift bör lämpligen ha sin plats i förevarande paragraf.
I enlighet med det anförda har i 7 % tagits in dels en bestämmelse om att mål inte tas upp till prövning, om ansökan, besvär eller annan åtgärd, varigenom mål anhängiggörs, inte har skett inom föreskriven tid, dels en bestämmelse om att, när fråga är om besvär över förvaltningsmyndighets beslut, besvären ändå skall tas upp till prövning, om besvärshandlingen har kommit in till förvaltningsmyndigheten före besvärstidens utgång.
8 %
I paragrafen anges principerna för utredningsansvaret i mål vid förvalt- ningsdomstol. Paragrafen motsvarar 7 5 samt delvis 4 5 i departements- promemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Kammarrättsstadgan innehåller vissa regler om utredningsansvaret. Enligt 22 & skall bl. a. bestämmelserna i 35 kap. RB om bevisning och i 52 kap. RB om besvär i tillämpliga delar lända till efter- rättelse hos kammarrätten. I 35 kap. 6 % RB anges att det ankommer på parterna att sörja för bevisningen men att rätten, om det behövs, själv- mant får föranstalta om bevisning. Finner rätten att omständighet, som part vill bevisa, är utan betydelse i målet eller att erbjudet bevis inte behövs eller uppenbart skulle bli utan verkan, får bevisningen inte tillåtas. Rätten kan också avvisa erbjudet bevis, om bevisningen kan föras på annat sätt med avsevärt ringare besvär eller kostnad. I 23 % kammarrättsstadgan finns en uttrycklig bestämmelse i samma ämne, vilken anger att kammar— rätten har att verka för att utredningen i mål och ärenden blir så full- ständig som behövs med hänsyn till deras beskaffenhet och att kammar- rätten därvid får självmant föranstalta om bevisning. I 52 kap. 9 5 RB anges att rätten kan meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen mellan parterna och därvid även föreskriva i vilket avseende part skall yttra sig.
Departementspromemorian. I promemorian diskuteras om officialprin- cipen eller förhandlingsprincipen skall ligga till grund för förfarandet i förvaltningsdomstol. Enligt promemorian är förhandlingsprincipen ute- sluten som allmänt riktmärke för förfarandet redan av den anledningen att det i många mål finns bara en part och att det således i dessa mål saknas den avgörande förutsättningen för att kunna anordna förfarandet som en förhandling mellan två parter. Av de mål där det finns två parter gäller flertalet sådana frågor som parterna inte gärna kan tillåtas disponera över i utredningshänseende. Slutligen finns det i praktiskt taget alla typer av mål i förvaltningsdomstol ett mer eller mindre starkt allmänt intresse att få materiellt riktiga avgöranden till stånd. Slutsatsen blir att rätten bör ha både rätt och skyldighet att ta initiativ till att utredningsmaterialet kompletteras.
I promemorian framhålls vidare att rättens verksamhet i fråga om utredningen kommer att gestalta sig olika beroende på om det är ett en- eller tvåpartsmål och på om ena parten är företrädare för det allmänna eller ej. Verksamheten kan gälla dels processledning, dels utredningsåtgär- der. Processledningen kan bestå, förutom i att leda parternas skriftväxling och inhämta remissyttranden, i anvisningar och frågor till part. Som exempel på utredningsåtgärder från rättens sida nämns i promemorian
att rätten inhämtar upplysningar från tredje man eller föranstaltar om syn.
I promemorian framhålls betydelsen av rättens processledande funktion i ett förfarande som domineras av officialprincipen. Med hänsyn härtill anses att den processledande funktionen bör komma till klart uttryck i en inledande paragraf.
Övervägandena utmynnar i att 7 5 i den föreslagna lagen skall uppta en bestämmelse av innehåll, att rätten leder parts utredning och tillser att målet blir så fullständigt utrett som dess beskaffenhet kräver.
Promemorian innehåller dessutom en särskild bestämmelse om rättens processledande verksamhet i 4 %. Där föreskrivs sålunda att rätten med- delar erforderliga anvisningar när ansöknings- eller besvärshandling eller därmed jämförlig handling behöver fullständigas.
Remissyttrandena. Utgångspunkten för de i promemorian föreslagna reglerna, att officialprincipen skall tillämpas i förvaltningsdomstol, har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. De synpunkter som har framkommit i remissyttrandena gäller dels hur en allmän bestämmelse om rättens processledande uppgift bör utformas och hur den process— ledande verksamheten bör gestalta sig, dels hur långt domstolens utred- ningsplikt bör sträcka sig.
Åtskilliga remissinstanser är kritiska mot den utformning som den all- männa bestämmelsen om rättens processledande uppgift har fått i prome- morians lagförslag (»rätten leder parts utredning»). Regeringsrättens leda- möter anser att förvaltningsdomstols skyldighet att leda utredningen följer redan av officialprincipen såsom den har utformats genom föreskriften att rätten skall se till att målet blir så fullständigt utrett som dess beskaffenhet kräver. De framhåller vidare att det är onödigt att särskilt betona att rätten leder parts utredning. Härigenom kan part dessutom bibringas den olämp- liga uppfattningen att han i princip kan förhålla sig tämligen passiv. Svea hovrätt anser att bestämmelsen för tankarna åt fel håll. Riksskattenämnden finner den ägnad att inge läsaren en missuppfattning av domstolens funktion under utredningen. Också hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrel— serna i Gotlands och Kristianstads län samt Sveriges advokatsamfund anser att den ifrågavarande bestämmelsen är onödig. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör bestämmelsen utgå med hänsyn till partsställningen i vissa mål. Advokatsamfundet anser det självklart att, om part företräds av ombud, ombudet skall leda utredningen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att bestämmelsen att rätten leder parts utredning är alltför vag och otydlig, om syftet är att domstolen också skall kunna begränsa den utredning som parten vill åstadkomma. En uttrycklig hänvisning till 35 kap. 7 % RB är enligt hovrättens mening då att föredra. Erfarenheter från de allmänna domstolarna visar att detta lag— rum inte sällan får praktisk betydelse.
I frågan hur förvaltningsdomstols processledande verksamhet bör ge- stalta sig framhåller länsstyrelsen i Uppsala län att framför allt länsrätter och länsskatterätter måste utöva serviceverksamhet gentemot parterna i form av aktiv hjälp med kompletteringar. Enligt TCO:s mening bör det skrivas in i lagen att domstolen är skyldig att meddela anvisning om erforderliga kompletteringar, om en skrivelse från enskild part är behäftad med avgörande brister. TCO framhåller att det är ytterst väsentligt att en enskild skall kunna få sin sak prövad på grundval av en ansökan eller en besvärsskrivelse som han har författat utan sakkunnigt biträde och att han skall kunna påräkna överseende med formella brister som hans inlaga kan ha.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att den i 4 % föreskrivna skyldigheten för rätten att ge anvisning om komplettering ofta blir aktuell för läns- skatterätternas del. Enligt länsstyrelsen är det vanligt att besvärsskrivelser är mer eller mindre ofullständiga. Här förekommer talrikt hela registret från smärre brister i preciseringen till generella och oklara yrkanden om prövning av olika taxeringar för flera år. Dessa bristfälliga besvär kom- pletteras nu i befintligt skick med deklarationshandlingar och lämnas till taxeringsintendenten för yttrande. Intendentens yttrande kan eller bör åtminstone ge den skattskyldige information om hur han skall agera vidare i processen. Enligt förslaget åligger det rätten att utfärda föreläggande och meddela anvisningar. Anvisningarna lär ofta inte kunna utformas på ett lämpligt och ändamålsenligt sätt utan att rätten går igenom deklara- tionen med dess bilagor. Länsstyrelsen finner på grund härav att förslaget för skatterättens del kommer att medföra vidgade arbetsuppgifter för den kvalificerade personalen. Någon häremot svarande arbetslättnad för skatte- avdelningens tjänstemän kan inte väntas uppkomma.
Frågan om hur långt domstolens utredningsplikt bör sträcka sig disku- teras i några yttranden. För kammarrätten framstår uttrycket »tillser» som en plikt att med alla tillgängliga medel utreda målet. Kammarrätten, som godtar att officialprincipen klart uttalas i lagtexten, sätter i fråga om inte »tillser» bör ersättas med »verkar för» för att därmed markera att det gäller att med rimliga medel sörja för fullständig utredning. Domstolen erinrar om att uttrycket »verkar för» används bl. a. i förslaget till lag om skatterätt och vidare att det i kammarrättsstadgan föreskrivs att »kammar- rätten har att verka för att etc». Kammarrätten utgår vidare från att skyldig- heten att tillämpa officialprincipen får fullgöras på det viset att ledamot i domstol eller tjänsteman vid den vidtar erforderliga åtgärder för måls beredande.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det bör räcka med att rätten skall tillse att »målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver». Att lägga till ordet »fullständigt» anser länsstyrelsen ytterst tveksamt, eftersom
en sådan avfattning lätt kan ledatill alltför stora krav på parts medverkan i utredningen och förorsaka onödigt dröjsmål med måls avgörande.
Föreningen Auktoriserade revisorer anser att rätten speciellt bör se till och ta till vara enskild parts intresse av fullgod utredning, eftersom enskild part normalt inte kan antas ha tillräckliga insikter i processordningen och dessutom inte förfogar över den utredningsapparat som det allmänna disponerar.
Länsstyrelsen i Blekinge län förordar en allmän föreskrift i lagen om parts rätt och skyldighet att medverka vid utredningen. Enligt länsstyrelsen räder ju det faktiska förhållandet att det i första hand är rättssökanden eller parterna i ett mål som skall sörja för erforderligt processmaterial. Ett ensidigt framhävande av rättens utredningsansvar kan skapa osäkerhet hos part om betydelsen av hans medverkan i processen och inbjuda till en inte avsedd passivitet från hans sida. Domstolen kan med den föreslagna ordalydelsen också komma att framstå som inkvisitorisk.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det skulle leda till orim- liga och i varje fall av lagstiftaren knappast förutsedda konsekvenser om rätten ålades utredningsplikt i kommunalbesvärsmål eller andra mål vari s. k. medborgartalan förs. Den hävdvunna regeln att klagande i kommunal- besvärsmål själv är skyldig att noga precisera och eventuellt bevisa sina anmärkningar för att få dem beaktade kan inte anses ha medfört några nackdelar men har däremot medverkat till att många s.k. okynnesbesvär har kunnat avgöras snabbt.
Departementschefen. Att officialprincipen skall tillämpas vid handlägg- ning av mål hos förvaltningsdomstol har redan berörts i den allmänna motiveringen. Principen innebär att det ytterst är domstolen som har ansvaret för utredningen i målet. Av gammalt har ansetts att detta ansvar sträcker sig olika långt i olika typer av mål. Någon ändring härvidlag är inte avsedd genom förvaltningsprocesslagen .
Principen om domstolens utredningsansvar bör slås fast i en inledande bestämmelse i det avsnitt av lagen som behandlar målens handläggning. Bestämmelsen bör ges en sådan utformning att det framgår att utred- ningsansvaret sträcker sig olika långt i olika typer av mål. Den i departe- mentspromemorian använda formuleringen, att rätten tillser att målet blir så fullständigt utrett som dess beskaffenhet kräver (7 5 andra ledet), uppfyller väsentligen dessa krav. Som en remissinstans påpekat kan dock ordet »fullständigt» utgå. Enligt min mening finns det annars risk för att utredningsansvaret tolkas som alltför långtgående.
I enlighet med det sagda har som ett första stycke i 8 & tagits in en bestäm- melse, att rätten tillser att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.
Departementspromemorian innehåller dessutom en föreskrift om att rätten leder parts utredning. Föreskriften har kritiserats i flera remissyttranden, bl.a. för att den kan ge anledning till den misstolkningen att part kan
förhålla sig relativt passiv i processen i förlitan på att målet ändå blir till- fredsställande utrett genom rättens försorg.
Även om rätten ytterst har ansvaret för att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, måste det i stor utsträckning ankomma på parterna själva att skaffa fram utredningen. Med hänsyn härtill bör rättens initiativ i utredningshänseende normalt ha den formen att rätten ger part besked om att hans talan behöver kompletteras. Som har påpekats vid remissbehand- lingen måste rättens aktivitet på detta område växla, beroende på bl.a. vad för slags mål det är fråga om, om det finns offentlig motpart i målet och om enskild part har ombud i målet. Sålunda ligger det i sakens natur att rätten i allmänhet bör ägna särskild uppmärksamhet åt processledningen när en enskild part inte har ombud i ett enpartsmål och det framgår att parten har svårigheter att ta till vara sin rätt.
När rätten fullgör sin processledande uppgift måste den givetvis vinn- lägga sig om att dess anseende för objektivitet och opartiskhet inte kommer i fara. Processledningen bör sålunda ske fullt öppet i förhållande till den vägleddes motpart, när sådan finns, och inriktas främst på uppenbara brister och förbiseenden i enskilds talan. I allmänhet är utrymmet för processled- ning större i enpartsmål än i exempelvis skattemål, där den enskilde har en allmän motpart. Vidare gäller naturligen att behovet av vägledning normalt är större i underinstanserna än i överinstanserna.
Mot bakgrund av vad nu sagts har det ansetts lämpligast att uttrycka rättens uppgift i fråga om processledningen på det sättet, att rätten vid behov anvisar hur utredningen bör kompletteras. Härav framgår att det främst ankommer på parterna att skaffa fram utredning i målet. En bestäm- melse av det här antydda slaget utesluter givetvis inte att domstolen själv vidtar åtgärder som ligger närmast till för den, exempelvis skaffar in upp- lysningar och annat material från andra myndigheter.
Som påpekats av hovrätten över Skåne och Blekinge bör förvaltnings— domstol liksom allmän domstol ha en möjlighet att avvisa överflödig ut- redning som part vill förebringa. Det torde visserligen vara förhållandevis sällsynt att det vid förvaltningsdomstol finns behov av att utnyttja en sådan möjlighet. I de fall där den behövs kan den emellertid vara till nytta som medel att motverka att processen blir onödigt vidlyftig och långdragen. Intresset av snabbhet och effektivitet bör naturligtvis tillmätas stor bety- delse också i förvaltningsprocessen. En uttrycklig bestämmelse om möjlig- het för rätten att avvisa överflödig utredning har därför sitt berättigande. Bestämmelsen kan lämpligen ges en allmän utformning. Det bör framhållas att det i praktiken knappast kan bli aktuellt att avvisa skriftlig utredning som part sänder in till domstolen.
I enlighet med det anförda har i andra stycket av förevarande paragraf tagits in en bestämmelse om att rätten vid behov anvisar hur utredningen bör kompletteras och avvisar överflödig utredning.
Paragrafen innehåller regler"-öm när förfarandet i förvaltningsdomstol skall vara muntligt resp. skriftligt. Den motsvarar 6, 17 och 18 %% departe- mentspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Förfarandet i förvaltningsdomstol är i princip skrift- ligt. I 24 & kammarrättsstadgan föreskrivs att förfarandet i kammarrätten är skriftligt men att kammarrätten får sätta ut ett mål till muntlig hand- läggning, om det finns anledning till antagande att parts eller annans per- sonliga närvaro i avsevärd män kan gagna utredningen. Kammarrätten får begränsa handläggningen till den eller de frågor beträffande vilka utred- ningen anses bristfällig. Har enskild part begärt muntlig handläggning, skall sådan hållas om det med hänsyn till processföremålets värde och övriga förekommande omständigheter anses kunna vara av vikt för parten.
För prövningsnämnd gäller enligt 80 % taxeringsförordningen att muntlig förhandling skall hållas, om part begär det, dock ej om sådan förhandling uppenbarligen skulle vara utan gagn eller eljest framstår som opåkallad. Prövningsnämnden får förordna om muntlig förhandling även utan fram- ställning från part.
Departementspromemorian. I 6 å departementspromemorians lagförslag föreskrivs att mål utreds och handläggs skriftligen, om ej annat framgår av efterföljande bestämmelser i lagen. Paragrafen är ett uttryck för grundsatsen att förfarandet hos förvaltningsdomstol normalt skall försiggå i skriftliga former.
Enligt 17 & departementspromemorians lagförslag får rätten förordna om muntlig förhandling i målet, om det kan antas att parts eller annans personliga närvaro avsevärt skulle gagna utredningen. Förhandlingen kan begränsas till den eller de frågor varom utredningen anses bristfällig. Om enskild part har begärt muntlig förhandling skall sådan hållas, om inte processföremålets värde är ringa, förhandlingen är obehövlig eller eljest särskilda skäl talar däremot.
I promemorian diskuteras om det beträffande enskild parts möjlighet att påkalla muntlig handläggning bör gälla olika regler i regeringsrätten och i de övriga domstolarna. Det framhålls att en prövning av behovet av sådan förhandling under alla förhållanden måste ske och att prövningen får göras med utgångspunkt i utredningsläget. När ett mål när regeringsrätten har det normalt passerat genom två domstolsinstanser. Om saken kräver muntlig handläggning för att bli tillfredsställande utredd, bör denna ha ägt rum redan i underliggande instans. Om en part begär muntlig förhandling hos regeringsrätten, är därför enligt promemorian presumtionen i regel att sådan förhandling inte behövs från utredningssynpunkt. Med hänsyn härtill bör samma regel om förutsättningar för muntlighet utan olägenhet kunna uppställas för regeringsrätten som för kammarrätt, länsrätt och skatterätt. Genom undantaget »om icke särskilda skäl talar däremot» tillgodoses de
speciella synpunkter som kan göra sig gällande beträffande processen i rege— ringsrätten.
I 18 % departemcntspromemorians lagförslag har upptagits regler om muntlig förberedelse. I mål, där rätten har förordnat om muntlig förhand- ling, skall den sålunda vid behov få bestämma att målet skall beredas till sådan förhandling genom muntlig förberedelse inför rättens ordförande. Vid sådan förberedelse utröns vad som är ostridigt och vad som är tvistigt samt vilka omständigheter och bevis som vardera parten vill åberopa till stöd för sin talan vid förhandlingen.
Remissyttrandena. Den avvägning mellan skriftlig och muntlig handlägg— ning, som innefattas i 6 och 17 åå i departementspromemorians lagförslag, har i allmänhet fått ett gynnsamt mottagande. I flera yttranden betonas värdet av muntlighet i förvaltningsdomstolsprocessen. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att det för mången enskild part måste vara betydel— sefullt att få bli hörd muntligen i stället för att yttra sig skriftligen. Han kan därigenom bättre föra fram sin uppfattning om han saknar vana att uttrycka sig i skrift. På grund av förvaltningsrättskipningsmålens beskaffenhet måste dock det skriftliga förfarandet vara regel. Om enskild part begär att få bli hörd muntligen, skall tungt vägande skäl tala häremot för att hans begäran skall avslås. Hovrätten anser att en lyckad avvägning har gjorts mellan kravet på snabb och enkel handläggning och parts intresse av att få bli hörd inför domstolen. Enligt JK :s mening förefaller de uppställda förutsättningar- na för hållande av muntlig förhandling väl avvägda för nuvarande förhål- landen. JK framhåller att en muntlig handläggningsform i de flesta fall väl ger bättre möjligheter att belysa tvistefrågor än en skriftlig process. Den muntliga proceduren blir å andra sidan ofta vidlyftigare och den ställer större krav på parterna. Framför allt är den dyrare än skriftlig handläggning. Såvitt JK nu kan bedöma torde därför skriftlig handläggning också i fort- sättningen bli den vanligaste vid förvaltningsdomstolarna, även om den muntliga handläggningsformen otvivelaktigt kommer att vinna terräng. Förhållandena kan dock ändras om de förslag som utredningen om rätts- hjälp i förvaltningsärenden kan komma att lägga fram medför att det blir billigare för enskild part att begära muntlig förhandling. Detta bör enligt JK:s mening beaktas vid bestämmelsens utformning. Länsstyrelsen i Upp— sala län anser att länsrätten och länsskatterätten måste tillämpa muntlig förhandling i större utsträckning än överinstanserna.
En del remissinstanser förordar mindre snävt formulerade förutsättningar för att muntlig förhandling skall hållas. Hit hör länsstyrelserna i Blekinge och Västmanlands län samt RLF, Sveriges lantbruksförbund och LO.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att länsstyrelserna i social- vårdsmål brukar anordna förhör, även om man inte på förhand är viss om att förhöret behövs för att ett riktigt avgörande skall komma till stånd. Av rättssäkerhetsskäl anses förhör böra ordnas i så stor utsträckning som
möjligt. Och även om förhöret i stort sett inte bringar i dagen något väsent- ligt nytt material, har ett förhör där den enskilde får »prata ut» mången gång ett psykologiskt värde såsom en möjlighet att lägga till rätta och för- klara och därmed mildra spänningsförhållandet mellan den enskilde och myndigheterna. Enligt länsstyrelsens mening bör därför kravet på att parts eller annans personliga närvaro avsevärt skall gagna utredningen i målet (17 5 första punkten departementspromemorians lagförslag) inte tillämpas alltför strikt, i varje fall inte i första domstolsinstans. En liknande upp- fattning har länsstyrelsen i Blekinge län och LO, som anser att ordet »avse- värt» bör utgå ur bestämmelsen.
RLF och Sveriges lantbruksförbund vänder sig mot bestämmelsen att enskild parts begäran om muntlig förhandling inte skall tillmötesgås om »Särskilda skäl talar däremot». Undantaget synes huvudsakligen ha till- kommit med tanke på processen i regeringsrätten. Ett sådant undantag är dock överflödigt för regeringsrättens del med hänsyn till domstolens bli- vande roll som renodlad prejudikatinstans. Undantaget föreslås emellertid gälla generellt i samtliga instanser. Förbunden anser att enskild part i skattemål bör ha en oavvislig rätt till muntlig förhandling, om inte pro- cessföremålets värde är ringa eller förhandlingen är obehövlig. Med den utformning ifrågavarande undantag har fått i lagförslaget kan det enligt förbunden inte uteslutas, att en framställning om muntlighet avvisas exempelvis i fall då förhandlingen är behövlig men besvärlig.
En i viss mån restriktivare inställning till muntlig förhandling i för- valtningsdomstol kommer till uttryck i Svea hovrätts yttrande. I och för sig finner hovrätten det lämpligt att muntlig förhandling blir vanligare än nu. Förslaget li departementspromemorian kan dock enligt hovrättens mening leda till att muntlig förhandling på enskild parts begäran hålls i större utsträckning än som är lämpligt och påkallat, särskilt med hänsyn till de ökade kostnader som muntliga förhandlingar för med sig.
Frågan om samma förutsättningar för att anordna muntlig förhandling skall gälla i samtliga instanser behandlas av regeringsrättens ledamöter och hovrätten över Skåne och Blekinge, vilka är kritiska mot att inte särskilda, restriktivare förutsättningar föreslagits beträffande regeringsrätten. Rege- ringsrättens ledamöter framhåller att förslaget avviker från förvaltnings- domstolskommitténs förslag, vilket går ut på skilda regler om muntlig förhandling i kammarrätterna resp. regeringsrätten. Reglerna ger mindre utrymme för muntlighet i regeringsrätten än i kammarrätt. Ledamöterna anser att åtskilliga invändningar kan resas mot promemorieförslaget. Vis- serligen gör lagtextens formulering det i och för sig möjligt för regerings- rätten att i det stora flertalet fall avslå parts begäran om muntlig förhand- ling, men genom att beträffande möjligheten att få till stånd muntlig förhandling i regeringsrätten resp. i andra instanser en klar åtskillnad inte har gjorts i lagtexten, måste det för part framstå som möjligt att inom
en förhållandevis vid ram kunna påräkna muntlighet även i regeringsrät— ten. Begeringsrättens avslagsbeslut skulle kunna komma att uppfattas som om parten vägrades en rätt. Ledamöterna framhåller vidare att regerings— rätten intar en särställning gentemot de andra förvaltningsdomstolarna. Dess prejudikatbildande uppgifter betonas också starkt i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar. Kam- marrättsorganisationens uppgift blir däremot att bära huvudansvaret för att materiell rättvisa skipas i de enskilda fallen, medan regeringsrätten svarar för vägledande avgöranden i oklara eller tveksamma rättsfrågor. Att vid angivna förhållanden ställa upp samma regel för muntlighet över hela linjen ter sig för ledamöterna motsägelsefullt, efterSOm muntligheten för regeringsrätten, med hänsyn bl.a. till att bevisfrågor i princip inte skall prövas där, inte kan väntas få samma betydelse som 'i de lägre instan- serna. Av de anförda skälen bör enligt ledamöternas mening en särskild regel ges för regeringsrättens del och då närmast av den innebörden att muntlig förhandling skall komma till stånd endast om regeringsrätten finner sådan erforderlig. Givetvis skall vid bedömningen härav beaktas om part har begärt muntlig förhandling.
Den föreslagna bestämmelsen om muntlig förberedelse (18 å i departe- mentspromemorians lagförslag) berörs bara i ett par yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge är positiv till bestämmelsen. Enligt hovrätten är det av vikt att ett förberedelseinstitut skapas för att mål skall kunna avgö- ras efter en enda muntlig förhandling. En förberedelse kan utgöra ett viktigt komplement till det ordinära kommunikationsförfarandet. Det kan också vara möjligt att genom en förberedelse vinna klarhet om samstäm- mighet föreligger mellan parterna så att ordföranden ensam i skatterätt eller länsrätt kan avgöra målet.
Länsstyrelsen iKopparbergs län hävdar beträffande socialmål att en munt- lig förberedelse endast skulle innebära en ökad arbetsbelastning och dess- utom en extra onödig press på de oftast mycket olyckliga människor som saken rör. I fråga om såväl taxeringsprocessen som övriga mål bör enligt länsstyrelsens mening erforderlig förberedelse utan svårighet kunna ske skriftligen.
Länsstyrelsen i Gotlands län vill inte förneka att muntlig förberedelse inför rättens ordförande ibland kan vara lämplig för länsskatterättens del även om systemet skulle vålla också denna rätt visst dubbelarbete. För länsrät- terna ter sig förslaget mera diskutabelt. Dessa skall ju inrättas för att möjliggöra medborgerlig insyn och medbestämmanderätt för landstings- valda nämndemän med individuell rösträtt.
Den lagtekniska utformningen i övrigt berörs i två yttranden. Länssty- relsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att 6 % har karaktär av en huvud- regel men anser att bestämmelsen som sådan är missvisande med hänsyn till att det finns stort utrymme för muntligt förfarande enligt andra bestäm-
melser i förslaget. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att lagens disposition ger intryck av att skriftlig och muntlig handläggning utgör alternativa hand- läggningsformer som utesluter varandra. Det bör helt ligga i rättens hand att bestämma hur målet skall beredas till slutlig handläggning — antingen skriftligt eller muntligt eller eventuellt på båda sätten.
Departementschefen. Avvägningen mellan skriftligt och muntligt förfa- rande är en av de centrala frågorna i förvaltningsdomstolsprocessen. Enligt departementspromemorians förslag skall förfarandet i förvaltningsdomstol vara i princip skriftligt men med möjligheter att helt eller delvis ersätta skriftligheten med muntligt förfarande. Liksom remissinstanserna har jag samma principiella uppfattning.
Kraven på att förvaltningsdomstolsprocessen skall vara snabb, billig och förhållandevis enkel för de rättssökande talar för att man i huvudsak an- vänder sig av skriftligt förfarande. Å andra sidan kan muntligheten vara ett värdefullt komplement till det skriftliga förfarandet. Det är framför allt i två hänseenden som muntlig förhandling kan vara till fördel för utredningen i ett mål. Dels kan sådan förhandling behövas för förhör med vittne, sakkunnig eller part eller för de fall då part har svårigheter att utveckla sin talan skriftligen. Dels kan en muntlig förhandling behövas för att reda ut parternas ståndpunkter i målet och eventuellt undanröja onödiga eller betydelselösa tvistefrågor. I det senare fallet är förhandlingen typiskt sett av förberedande natur.
Innan jag går närmare in på utformningen av bestämmelserna om skrift- lig och muntlig handläggning, vill jag uppehålla mig något vid frågan om vilken funktion den muntliga förhandlingen allmänt sett bör ha i förvalt- ningsdomstolsprocessen. I departementspromemorians lagförslag behandlas skriftlig handläggning samt muntlig handläggning och syn i skilda avsnitt. Den muntliga förhandlingen enligt 17 å och den muntliga förberedelsen enligt 18 & lagförslaget företer likheter med huvudförhandlingen (jfr bl. a. 25 & lagförslaget) resp. den muntliga förberedelsen i tvistemålsprocessen enligt RB.
Som en remissinstans har framhållit ger den i departementspromemo— rian föreslagna lagen intryck av att skriftlig och muntlig handläggning utgör alternativa handläggningsformer som utesluter varandra. Så är emel- lertid inte fallet och torde ej heller ha varit avsett i promemorian. Den muntliga handläggningsformen i förvaltningsdomstolsprocessen är inte att se som ett alternativ till den skriftliga utan som ett komplement till denna. Den fyller inte heller samma uppgifter som de muntliga handläggningsfor- merna i Rst tvistemålsprocess. Där har huvudförhandlingen bl. a. funktio- nen att utgöra exklusivt underlag för avgörandet i målet. Den muntliga för- beredelsen i tvistemålsprocessen tjänar bl.a. syftet att målet därvid skall kunna bli så förberett att allt beslutsunderlag skall kunna läggas fram vid huvudförhandlingen.
Den muntliga förhandlingen i förvaltningsdomstolsprocessen syftar inte till att ensam åstadkomma ett fullständigt beslutsunderlag i målet. Tanken är, som redan har framhållits, i stället att den muntliga förhandlingen skall komplettera den skriftliga handläggningen, så att målet blir utrett på lämpli- gaste sätt. Det finns därför inte anledning att föreskriva att målet skall behandlas i sin helhet vid muntlig förhandling. Inte heller bör man på förevarande område införa en ordning med muntlig förberedelse som skall tjäna syftet att möjliggöra genomförandet av en regelrätt huvudförhandling i målet.
I enlighet härmed kan det i många fall vara lämpligt att den muntliga förhandlingen begränsas till att gälla bara en eller ett par av de frågor som är uppe i målet. Med detta vill jag inte ha sagt att det inte i vissa mål kan finnas skäl att gå igenom målet i dess helhet vid en muntlig förhand- ling. Tvärtom kan detta ibland vara det naturliga och riktiga. I förvalt- ningsdomstolsprocessen är dock, som redan har nämnts, det som har före- kommit vid den muntliga förhandlingen inte det enda beslutsunderlaget. Det är sålunda möjligt att lägga material som har kommit fram såväl före som efter en muntlig förhandling till grund för avgörandet.
Jag vill också stryka under att det kan vara en praktisk ordning i för- valtningsdomstolsprocessen att hålla muntlig förhandling i syfte att få par- ternas ståndpunkter bättre preciserade. Men en sådan muntlig förhandling fyller då i första hand syftet att underlätta målets fortsatta handläggning, inte att möjliggöra en ny muntlig förhandling vid vilken allt som skall ligga till grund för det kommande beslutet tas upp.
På grund av vad sålunda har anförts bör bestämmelserna om skriftlig resp. muntlig handläggning utformas så, att det så klart som möjligt fram- går dels att den skriftliga handläggningsformen i princip skall användas, dels att muntlig handläggning i första hand är ett komplement till skriftlig- heten. Som JK har varit inne på i fråga om lagens disposition, bör man då inte behandla reglerna om när skriftlighet resp. muntlighet skall före- komma i skilda avsnitt av lagen. Huvudbestämmelserna härom kan i stål- let med fördel tas upp i samma paragraf. Vidare behövs det inte någon särskild bestämmelse om muntlig förberedelse. En bestämmelse om muntlig förhandling bör i stället utformas så, att sådan förhandling kan användas för alla de olika syften för vilka muntligheten i förvaltningsdomstolspro- cessen behövs.
I enlighet med det sagda bör en bestämmelse i ämnet först och främst slå fast huvudregeln att förfarandet är skriftligt. Första stycket i förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.
I andra stycket har reglerats när muntlig förhandling skall kunna före- komma. För att markera muntlighetens funktion SOm ett komplement till den normalt skriftliga handläggningsformen kan bestämmelsen lämpligen
utformas så, att muntlig förhandling beträffande viss fråga får ingå i hand— läggningen. '
Som förutsättning för att muntlig förhandling skall få förekomma bör i första hand gälla att förhandlingen kan antas vara till fördel för utred- ningen i målet. Detta kriterium kan i ett fall innebära att muntlig förhand- ling anordnas för hållande av parts- eller vittnesförhör i viss fråga och i ett annat fall att sådan förhandling sätts ut huvudsakligen för att klarlägga parternas ståndpunkter i målet. Det är också klart att nämnda kriterium kommer att ha störst betydelse i första instans. Självfallet växlar också behovet av muntlig förhandling i olika typer av mål. I mål om administra- tiva frihetsberövanden och i vårdnadsmål får det antas bli vanligt att muntlig förhandling hålls i länsrätt. I mål som rör frihetsberövande enligt nykterhetsvårdslagen hålls f. n. muntlig förhandling inför länsstyrelsen i de flesta fall. Det är inte avsikten att den nya lagstiftningen skall leda till någon ändring av denna praxis. Däremot får man räkna med att muntlig förhand- ling blir relativt sett mindre vanlig i Iänsskatterätt.
I tredje stycket regleras i vad mån enskild part skall ha något inflytande på frågan huruvida muntlig förhandling skall komma till stånd. I likhet med vad som har föreslagits i promemorian och vad som har kommit till uttryck i remissyttrandena anser jag att man härvid bör ta stor hänsyn till parts önskemål. Han kan emellertid knappast tillåtas att ha ett avgörande inflytande på frågan. En tillfredsställande avvägning av de olika synpunk- ter som här kan göra sig gällande torde uppnås genom en bestämmelse att muntlig förhandling skall hållas, om enskild part begär det samt förhand- lingen ej är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det. Frågan huruvida en muntlig förhandling är obehövlig eller ej bör i första hand bedömas mot bakgrund av den föreliggande utredningen i målet men även andra faktorer kan höra tillmätas betydelse, t.ex. att målet är mycket viktigt för parten och att han genom förhandlingen kan få en bättre förståelse för innebörden av det blivande avgörandet i målet. Ett särskilt skäl mot att anordna muntlig förhandling kan vara målets bagatellartade karaktär eller att kostnaderna för förhandlingen är stora i förhållande till tvisteföre- målets värde.
Den särskilda möjligheten för enskild part att på begäran få muntlig förhandling till stånd bör, som bl. a. regeringsrättens ledamöter har fram- hållit, inte gälla i den högsta instansen utan begränsas till att avse för- farandet i kammarrätt, skatterätt och länsrätt. Detta bör uttryckligen framgå av lagen.
10—12 55
Paragraferna innehåller regler om skriftväxling. De motsvarar 8—11 55 departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I fråga om förfarandet i kammarrätten gäller på grund av hänvisning i 22 % kammarrättsstadgan i tillämpliga delar bestäm- melserna i 52 kap. 7—9 %% RB om skriftväxling i besvärsmål hos hovrätt.
Enligt dessa bestämmelser har rätten att pröva om motpart bör höras över besvär. Ändring får inte göras i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt, om tillfälle inte har lämnats honom att förklara sig. När motpart skall höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delges honom och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig för- klaring. Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda grunderna för bcsvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden vill anföra. Denne skall vidare uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som inte har förebragts tidigare, skall bifogas. Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller hans ombud. Behövs ytterligare skrift- växling, får rätten förordna därom. Part får dock inte föreläggas att kom- ma in med mer än en skrivelse, om inte särskilda skäl föranleder det.
I 42 5 förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning föreskrivs att, om det ej är uppenbart att besvärstalan hos kammarrätten skall avvisas, besvärsinlagan och till den fogade handlingar ofördröjligen skall delges klagandens motpart. Denne skall därvid föreläggas att komma in med skriftlig förklaring.
För prövningsnämndemas del finns föreskrifter i 77 & taxeringsförord- ningen. Enligt dessa skall yttrande avges av taxeringsintendent, när besvär har anförts av skattskyldig eller kommun. Över besvär av taxeringsinten- dent eller kommun skall dcn skattskyldige beredas tillfälle att avge för- klaring, om det inte möter hinder. Kommunicering får dock underlåtas om fråga bara är om rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppen- bart förbiseende. När det är påkallat, skall yttrande inhämtas från veder- börande kommun samt påminnelser och nytt yttrande infordras från part. Beträffande besvär hos kammarrätten föreskrivs i 97 % taxeringsförord- ningen att förklaring eller yttrande skall infordras över besvären och att avskrift härav skall översändas till klaganden. Om det behövs, skall till- fälle beredas till ytterligare skriftväxling. Åtgärderna skall ombesörjas av prövningsnämndens kansli.
Departementspromemorian. I 8 % promemorians lagförslag har tagits in regler om kommunikation för det fall att motpart finns. Enligt para— grafen skall besvär eller därmed jämförlig skrivelse delges motpart, om det ej är uppenbart obehövligt eller till men för genomförandet av beslutet i målet. Om handling finns fogad vid skrivelsen, skall handlingen delges tillsammans med skrivelsen, om det lämpligen kan ske och mottagaren inte redan har fått del av handlingen.
I promemorian konstateras att tväpartsförhållande inte förekommer i alla slags mål vid förvaltningsdomstol. Tvåpartsförhållande föreligger när nykterhetsnämnd eller polismyndighet gör framställning om alkoholmiss- brukares intagning på vårdanstalt, eftersom myndigheten här får anses föra talan och således inta partsställning. I mål om omhändertagande av barn för samhällsvård eller återkallelse av körkort kommer däremot inte
att finnas någon offentlig motpart till den enskilda parten, eftersom varken barnavårdsnämnd, polis- eller åklagarmyndighet har tilldelats någon parts- funktion i förfarandet. Inte heller finns det någon myndighet som fyller partsfunktion i många andra typer av mål som skall fullföljas hos kam- marrätt eller regeringsrätten från länsstyrelse, central förvaltningsmyn— dighet eller annan förvaltningsmyndighet. Även om processen sålunda inte kan följa ett kontradiktoriskt mönster i alla mål hos förvaltningsdomstol, bör den enligt promemorian göra det så snart förutsättning finns för det.
I enlighet härmed föreslås i promemorian att förfarandet anordnas kontradiktoriskt i mål där två parter står mot varandra. Det betyder bl.a. att en skrivelse i målet från ena parten, framför allt den skrivelse genom vilken parten väcker talan mot den andra parten, skall delges motparten, under förutsättning givetvis att det tjänar något förnuftigt syfte. Kan talan inte prövas i sak, är denna förutsättning inte uppfylld. Inte heller är det någon mening med att delge framställningar om rättelser av uppenbara förbiseenden till fördel för t.ex. en skattskyldig. Fara i dröjsmål och för att beslutet i målet annars inte kan genomföras kan också tänkas som av- görande skäl mot kommunicering.
Beträffande frågan huruvida en besvärshandling till regeringsrätten, som innefattar också en begäran om prövningstillstånd, genomgående skall behöva kommuniceras med motpart, framhålls i promemorian att regerings- rätten skall kunna underlåta kommunikation i detta fall på grundval av en bedömning att sådan är uppenbart obehövlig. Kommunikation bör enligt promemorian undvikas av processekonomiska skäl när åtgärden inte har någon meningsfull funktion att fylla.
I 9 % upptas regler om föreläggande för motpart och om vad denne har att iaktta med anledning av föreläggande. Enligt dessa regler skall rätten vid delgivning enligt 8 % förelägga mottagaren att komma in med skriftligt yttrande. I föreläggandet får anges viss tid inom vilken yttrandet skall vara rätten till handa. Som påföljd får föreskrivas att målet ändå avgörs. I paragrafen föreskrivs vidare att yttrande till rätten skall ange, om yrkan- dena i den delgivna skrivelsen medges eller bestrids, samt att rätten i före- läggandet skall lämna anvisning härom och om yttrandets innehåll i övrigt. Paragrafen innehåller slutligen en bestämmelse om att part efter rättens medgivande kan få avge yttrande muntligen inför ordföranden eller sär- skild befattningshavare vid rätten eller, om förhandling skall hållas i målet, vid denna.
I 10 % regleras frågan om kommunikation i de fall då mål anhängiggörs på annat sätt än genom ansökan, besvär eller liknande framställning. Enligt paragrafen skall i mål, som upptas med anledning av anmälan eller annan underrättelse, delgivning med och föreläggande för part i tillämpliga delar ske i enlighet med vad som sägs i 8 och 9 55.
I promemorian framhålls att man hos såväl länsrätt som Iänsskatterätt har att räkna med att mål kommer under prövning med anledning av att en anmälan kommer in till rätten eller att rätten eljest blir uppmärksam- mad på något som påkallar dess beslut. I körkortsmål kommer exempelvis länsrättens handlande att utlösas av ett meddelande från läkare, polismyn- dighet, åklagare, domstol m.fl. Underställningsmål blir anhängigt genom att handlingarna kommer in från den myndighet vars beslut underställs rätten. Ifrågavarande typ av enpartsmål kräver uppmärksamhet framför allt i fråga om rätten för den mot vilken en åtgärd ifrågasätts att bli hörd. Han bör självfallet i detta hänseende inte vara sämre ställd än den, mot vilken en offentlig part riktar en talan, utan vara tillförsäkrad samma rätt som denne att få del av innehållet i handlingar och utredningsmaterial som föranleder att åtgärd sätts i fråga mot honom. Han bör vidare ha samma rätt att yttra sig över det som delges.
I 11 & ges regler om parts rätt att ta del av motparts yttrande över hans framställning. Enligt paragrafen skall yttrande som avses i 9 & delges motstående part, om det ej är uppenbart obehövligt. Tillfälle skall därvid beredas honom att inom viss tid uttala sig skriftligen över innehållet i ytt- randet. Om det behövs, skall rätten förelägga honom att uttala sig vid påföljd att målet ändå avgörs.
Remissyttrandena. Den i 8 % valda tekniken att ge särskilda kommu- nikationsregler för de fall då motpart finns i målet berörs i två yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge önskar att det klarläggs, om med mot- part skall förstås part som har ett intresse som strider mot sökandens/ klagandens eller över huvud taget annan part än sökanden/klaganden. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att innebörden av begreppet mot- part inte är entydig. I taxeringsprocessen kan fråga uppstå i vilken ut- sträckning kommunikation bör ske med berörd kommun när en taxerings- intendent yrkar överflyttning av taxering från en kommun till en annan. Enligt de nuvarande kommunikationsreglerna i taxeringsförordningen har sådant delgivningsförfarande i regel inte ansetts behövas. Det kan enligt länsstyrelsens mening diskuteras om inte en tillämpning av den föreslagna kommunikationsregeln i vissa situationer kan leda till ett mera omfattande och arbetstyngande delgivningsförfarande än det som praktiseras f. n. utan att det är betingat av rättssäkerhetsskäl.
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att det av promemorian inte framgår om delgivning kan underlåtas i fall då anledning till ändring av överklagat beslut inte föreligger. En sådan tillämpning synes hovrätten dock kunna rymmas under den föreslagna lydelsen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller i fråga om formen för kommu- nikation med taxeringsintendent i skattemål att de föreslagna reglerna torde innebära krav på att skattskyldigas besvär och andra framställningar hos
länsskatterätten genom formell remissresolution delges taxeringsintendenten med post i enlighet med bestämmelserna i delgivningslagen . Delgivning torde därvid endast kunna ske med förste taxeringsintendenten (skattedirek- tören), eftersom länsskatterätten inte har kännedom om den närmare för- delningen av målen på taxeringsintendentssidan och inte heller har befogen- het att ingripa i denna fördelning. F. n. delges besvären regelmässigt taxe- ringsintendent genom ett informellt överlämnande av besvärsakterna i för- ening med anteckning om datum härför på särskilda registerkort. Ett så- dant system är smidigt och lätthanterligt.
Undantagen från delgivningskravet behandlas i ett par yttranden. Läns- styrelsen i Kalmar län anser att delgivning skall få underlåtas, om det möter hinder att genomföra den. En liknande uppfattning har länsstyrelsen i Öster- götlands län, som framhåller att kravet på delgivning bör kunna efterges i t. ex. mål om intagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller om körkortsåterkallelse, om vederbörande inte kan anträffas för delgivning där- för att han håller sig undan. Sveriges industriförbund anser att villkoret för undantag )men för genomförandet av beslutet i målet» bör förstärkas till »avsevärt men etc.».
De föreslagna bestämmelserna i 9 5 om föreläggande och yttrande har föranlett ett flertal yttranden av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det är av stor vikt att det i föreläggandet att komma in med yttrande alltid anges, när yttrandet senast skall ha kommit in till rätten. Den föreslagna ordalydelsen synes ge möjlighet för domstolen att undvika att sätta ut tid i föreläggandet. Länsstyrelsen i Västerbottens län har den åsikten att en tidsangivelse inte bör vara obligatorisk men väl bör före- komma normalt. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att påföljden vid uteblivet yttran- de, »att målet ändå avgöres», i och för sig torde innebära en saklig ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt 77 & taxeringsförordningen skall näm- ligen taxeringsintendent alltid avge yttrande, när skattskyldig har anfört ordinära besvär till prövningsnämnden. Vidare påpekar länsstyrelsen att ett föreläggande för taxeringsintendent att inom viss tid yttra sig över skattskyldigs besvär skulle vara svårt att genomföra i praktiken. Det torde nämligen för länsskatterättens del inte vara möjligt att fixera någon viss tid för yttrande i varje särskilt bevärsmål, eftersom vid den ordinära besvärstidens utgång den 15 augusti under taxeringsåret den samlade mängden besvär uppgår till ett mycket stort antal.
Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är det önskvärt att föreskriften om vad yttrande skall innehålla mjukas upp genom att ordet iskall» ersätts med »bör». Länsstyrelsen påpekar att yttranden i t.ex. alkoholistmål ofta inte mynnar ut i något formligt erkännande eller förnekande och att det kan antas att, även om rätten meddelar anvisning härom, detta får som
enda följd att målet onödigtvis uppehålls utan att en precisering erhålls på denna punkt.
Förslaget om att yttrande skall kunna avges muntligen inför rättens ordförande eller särskild befattningshavare vid rätten har föranlett åt- skilliga synpunkter. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det i tvåpartsmål och i mål, där olika enskilda intressen bryter sig, skulle vara direkt olämp- ligt om ordföranden i domstolen under utredning i mål ensidigt etablerade muntlig kontakt med viss part. Ordföranden skulle då bli förmedlare av vad parten har att anföra och härigenom kunna uppfattas som engagerad för denne. Hans objektivitet kunde därmed komma att sättas i fråga. Om sådan rätt till muntligt yttrande som avses i paragrafen skall lagfästas, bör enligt länsstyrelsens mening i vart fall ordföranden uteslutas som mot- tagare av yttrandet. Sveriges advokatsamfund intar samma ståndpunkt, dock inte bara beträffande muntligt yttrande till rättens ordförande utan också när det gäller yttrande till annan rättens tjänsteman. Samfundet utgår från att bestämmelsen får tillämpas endast i sådana fall då enskild motpart inte finns och att den förtydligas i enlighet härmed.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att muntligt yttrande inför rättens ordförande i enpartsmål närmast har karaktären av muntlig för- beredelse men att så inte är fallet i tvåpartsmål. I regel blir det endast enskild part som kan tänkas söka använda sig av möjligheten till muntligt yttrande. En enskild part torde dock sällan kunna skilja på att lämna upplysningar i sak och att plädera för sin sak. Någon möjlighet för mot- parten att i sin helhet bemöta vad som har sagts när yttrande avges munt- ligen kommer därför inte att föreligga. Länsstyrelsen i Malmöhus län fram- håller att möjligheten till muntligt yttrande är en smidig handläggnings- form, som kan komma att medföra att behovet av muntlig förhandling blir mindre än annars skulle ha varit fallet. I exempelvis körkortsmålen är det ju framför allt av intresse för körkortsinnehavaren att meddela fakta, vilket i många fall lämpligen kan ske i form av muntligt yttrande. I remissen av handlingarna till körkortsinnehavaren bör enligt länsstyrel- sens mening därför upplysning lämnas om att yttrande får avges munt— ligen inför befattningshavare vid rätten.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att förslaget inte innehåller några överväganden om hur man skall behandla det vanliga processmaterial som består av påminnelser och upplysningar som har lämnats vid telefonsamtal. En komplettering av lagtexten härvidlag synes länsstyrelsen ofrånkomlig. Länsstyrelsen, som erinrar om att enligt förslaget endast befattningshavare vid domstolen är behörig att motta parts muntliga invändningar och upp- lysningar, framhåller vidare att skattskyldiga i praktiken inställer sig — ofta efter en lång resa —— för att muntligen diskutera sitt skatteärende med taxeringsintendenten eller annan tjänsteman vid skatteavdelningen som ut- reder målet. Förfaringssättet har uppenbara praktiska fördelar, eftersom
den tjänsteman som på förberedelsestadiet har haft den bästa kännedomen om målet har mottagit de muntliga upplysningarna och ställt komplet- terande frägor. Länsstyrelsen betonar att det är en tjänsteangelägenhet för varje befattningshavare inom beskattningsväsendet att göra en allsidig ut- redning där även motpartens intressen iakttas. Förfarandet gagnar en snabb, ändamålsenlig och riktig utredning av målen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det bör bli regel, i vart fall i första instans, att yttrande avges muntligen. I annat fall blir det från den enskildes synpunkt en försämring av de nu praktiserande handläggnings- formerna, t. ex. i körkortsmål.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att bestämmelsen om rätt att avge yttrande muntligen bygger på förutsättningen att det redan vid delgiv- ningen har sagts ut att mottagaren får yttra sig i annan form än skrift- ligen. Domstolen är dock uppenbarligen oförhindrad att godta ett i veder- börlig ordning avgivet muntligt yttrande, även om det inte har angetts vid delgivningen.
Bestämmelsen i förslagets 10 5 om kommunikation i mål som tas upp med anledning av anmälan eller annan underrättelse bör enligt länsstyrelsen i Malmöhus län kompletteras så att den avser också »underställning».
I fråga om de i 11 % föreslagna bestämmelserna om delgivning av yttrande med anhängiggörande part anser två remissinstanser att sådan delgivning bör kunna underlåtas även i andra fall än när det är uppenbart obehövligt. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att en strikt tillämp- ning av den föreslagna bestämmelsen i vissa fall kan medföra onödig tids- utdräkt och föreslår att delgivning av yttrande skall kunna underlåtas också i det fallet att påminnelser inte kan avvaktas på grund av målets beskaffen- het. Länsstyrelsen i Kristianstads Iän anmärker att frågan om part bör få avge påminnelser eller genmäle över motparts yttrande knappast lämpar sig för generell reglering. Den föreslagna bestämmelsen passar exempelvis mindre väl för åtskilliga sociala mål. Skall den kvarstå, bör enligt läns- styrelsens mening i vart fall orden »om det ej är uppenbart obehövligt» bytas ut mot mm så erfordras».
Hovrätten över Skåne och Blekinge ser bestämmelserna i fråga ur en an- nan synvinkel än de nyss nämnda remissinstanserna. Efter att ha konsta- terat att förslaget saknar bestämmelser om fortsatt skriftväxling utöver de tre skrifter som kan växlas mellan parterna påpekar hovrätten att det kan uppkomma fall då det är betydelsefullt att ytterligare skriftväxling sker. Hovrätten föreslår att till 11 % läggs ett andra stycke av innebörd att om det eljest är behövligt att motpart hörs om innehållet i parts skrivelse det som sägs i första stycket äger motsvarande tillämpning.
Departementschefen. I specialmotiveringen till 15 % förvaltningslagen
har i fråga om ärenden hos förvaltningsmyndighet framhållits betydelsen från rättssäkerhetssynpunkt av att part får del av material som har till— förts ärendet av annan än honom själv och får tillfälle att yttra sig över materialet innan ärendet avgörs. De skäl för att föreskriva regler om kommunikation som jag har anfört i det sammanhanget gör sig ännu starkare gällande när det är fråga om förvaltningsrättskipning. Vare sig förvaltningsdomstol fungerar som första instans eller som besvärsinstans eller domstolen handlägger enpartsmål eller mål med flera parter, år kom- munikation genom skriftväxling inte bara det grundläggande utan också det i praktiken viktigaste utredningsmedlet. Vikten av att belysa tviste- frågor från flera sidor framträder starkare i förvaltningsdomstolsprocessen än i förvaltningsförfarandet. Förvaltningsrättskipningens mera enhetliga karaktär och syfte — det gäller ju här i stor utsträckning att avgöra före- kommande frågor från rättsliga utgångspunkter — ger också förutsätt- ningar för en utförligare och samtidigt något stramare reglering av kom- munikationsförfarandet hos förvaltningsdomstol än hos förvaltningsmyn- dighet. Departementspromemorians lagförslag innehåller också en sådan utförlig reglering härvidlag.
I promemorians lagförslag skils mellan mål där motpart finns (se 8 %) och mål som tas upp med anledning av anmälan eller annan underrättelse (se 10 5). I ett par remissyttranden har med anledning härav efterlysts ett klarläggande av innebörden av begreppet motpart. Enligt min mening är det inte nödvändigt och fyller inte heller någon särskild funktion att ha skilda bestämmelser för de båda nu åsyftade typerna av mål. De i 10 & föreslagna bestämmelserna innehåller f. ö. bara en hänvisning till reglerna i 8 och 9 55. Bestämmelserna om kommunikation i förvaltningsdomstols- processen kan lämpligen utformas gemensamt för alla förekommande typer av mål. I enlighet härmed föreslås i det föreliggande förslaget till förvalt- ningsprocesslag gemensamma kommunikationsregler för såväl ansöknings- och besvärsmål som underställningsmål och liknande mål. Detta innebär att antalet paragrafer i ämnet har kunnat minskas till tre. Av dessa inne- håller den första (10 %) bestämmelser om när och hur kommunikation skall ske av handling varigenom mål anhängiggörs. I den andra paragrafen (11 %) ges regler om yttrande av motpart" eller annan mot vilken åtgärd sätts i fråga över ansökan eller annan handling, varigenom mål anhängiggörs. Jag har funnit det lämpligt att i lagtexten använda beteckningen »svar» för sådant yttrande. Den tredje paragrafen (12 &) slutligen innehåller regler om kommunikation av svar med sökande eller klagande om sådan part finns.
I 10 % första stycket första punkten anges vilka handlingar som skall kommuniceras. I enlighet med vad som nyss sagts omfattar kommunika— tionen först och främst ansöknings- eller besvärshandling eller annan hand-
ling varigenom målet har anhängiggjorts. Till den sistnämnda gruppen hör exempelvis skrivelse eller annan handling från barnavårdsnämnd, varigenom nämnden underställer sitt beslut länsrättens prövning, samt domar och andra handlingar som länsstyrelsen överlämnar till länsrätten för prövning av fråga om återkallelse av körkort. Kommunikationen bör omfatta inte bara ansök- nings- eller besvärshandling, varigenom talan väcks, utan också material som har fogats till sådan handling. För att förebygga missförstånd härom har detta uttryckligen sagts ut i lagtexten.
Den med vilken kommunikation skall ske betecknas som motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Med en sådan utformning av bestäm- melsen synes det inte föreligga något behov av att i det enskilda fallet fast- ställa om den som en ifrågasatt åtgärd riktar sig mot hör räknas som mot- part eller ej. Däremot kan naturligtvis i undantagsfall frågan om vem som skall anses som motpart kräva särskild uppmärksamhet. Med anledning av att länsstyrelsen i Stockholms län har tagit upp frågan om kommuns ställning i vissa taxeringsmål vill jag framhålla att det inte torde gå att ställa upp någon allmän handlingsregel när det gäller kommunikation av besvärshandlingar m.m. med kommun som berörs av ett yrkande. Kom- munikationsfrågan får bedömas mot bakgrund av vad som yrkas i målet. Ser man på mål där varken allmänt ombud eller myndighet för talan utan där enskild är ensam part, är det inget tvivel om att t. ex. den mot vilken en körkortsåtgärd sätts i fråga eller den vars omhändertagande begärs fastställt eller hans föräldrar är personer med vilka kommunikation skall ske. De kommunikatio-nsberättigade har sålunda sammanfattats genom beskrivningen »motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasättes».
I remissyttrandena finns delade meningar i frågan om den med vilken kommunikation sker skall föreläggas att yttra sig och om det skall sättas ut viss tid inom vilken svaret skall ha kommit in. Enligt min mening är det mest rationellt att ha en undantagslös regel om att den med vilken kommunikation sker skall föreläggas att svara och att svar skall avges inom viss tid. Även om i vissa mål en mycket lång svarstid bör medges, t. ex. när sådana taxeringsbesvär som har kommit in inom den ordinarie besvärstiden skall kommuniceras med taxeringsintendent, har t'idsangivelsen en viss funk- tion att fylla. I några remissyttranden har också diskuterats vilken påföljd som bör sättas ut i föreläggandet för underlåtenhet att svara. Jag anser det mest ändamålsenligt att som påföljd anges att målet ändå kan komma att avgöras. Bestämmelsen i 10 5 första stycket har utformats i överens- stämmelse härmed.
Någon ovillkorlig föreskrift om hur föreläggande skall tillställas den som avses därmed är inte lämplig. Frågan om när delgivning av före- läggande skall ske bör enligt min mening över huvud taget inte regleras i sammanhanget. Av 47 å, som jag återkommer till senare, framgår endast att delgivning får användas vid överbringande av föreläggande. Behövs
bevis om mottagandet, bör rätten i princip använda delgivning. Det ligger i sakens natur att en påföljd som anges i ett föreläggande inte bör inträda, om inte rätten har skaffat sig bevis om att den som underlåtit att iaktta föreläggandet verkligen har fått del av det. Ofta torde det också vara naturligt att bestämma den tid inom vilken svar skall lämnas med utgångs- punkt från den dag då parten har fått det av föreläggandet. Detta utgör ytterligare ett skäl för att normalt använda delgivning vid överbringande av föreläggande.
Den föreslagna ordningen lägger dock inte hinder i vägen för att liksom f.n. använda ett enklare tillvägagångssätt vid kommunikation med taxe- ringsintendent i skattemål. Vid den kommunikation av taxeringsbesvär med taxeringsintendent, som sker omkring den 15 augusti och' den närmaste tiden därefter, finns det sålunda enligt min mening knappast skäl att gene- rellt tillgripa delgivning.
I 10 å andra stycket föreslås regler om att kommunikation får under- låtas i vissa fall. De undantag från förvaltningsmyndighets kommunikations- plikt som har tagits in i 15 % första stycket 1 och 3 förvaltningslagen anser jag lämpliga även för förvaltningsrättskipningens del, och förevarande bestämmelse har därför utformats i huvudsaklig överensstämmelse därmed. Med anledning av ett påpekande av hovrätten över Skåne och Blekinge har som uttryckligt undantagskriterium angetts, att det är uppenbart att talan inte kan bifallas. Härigenom uppnås i praktiken överensstämmelse med regeln i 52 kap. 7 % andra stycket RB, att hovrätten får göra ändring i underrättens beslut, såvitt angår motparts rätt, endast om tillfälle har lämnats denne att förklara sig. På grundval av förevarande bestämmelse bör regeringsrätten kunna avslå ansökan om prövningstillstånd utan att ansökningen dessförinnan har kommunicerats med motpart.
Genom 10 % tredje stycket har de begränsningar som enligt 43 % skall gälla i fråga om parts rätt att ta del av det som har tillförts målet gjorts till- lämpliga även i fråga om kommunikation. Bestämmelsen motsvarar den som för förvaltningsmyndighets del upptagits i 15 % tredje stycket förvalt- ningslagen .
Bestämmelserna om svar i 11 % upptar först en regel om att svar skall avges skriftligen, om inte rätten förordnar att svaret får lämnas vid muntlig förhandling. Liksom en del remissinstanser anser jag att det i princip inte är lämpligt att part lämnar sitt svar muntligen till rättens ordförande, såvitt det ej sker vid en muntlig förhandling till vilken också motparten har kallats. Det behov, som kan finnas att hjälpa enskild som har svårt att uttrycka sig i Skrift, torde kunna tillgodoses bl. a. genom muntliga kontakter med tjänste- män hos förvaltningsdomstolarna. Såväl per telefon som vid personliga sammanträffanden kan den enskilde få vägledning om hur han skall skriva sitt svar. Inte sällan blir det aktuellt att tjänstemannen går enskilda till
handa på det viset att han genom tjänsteanteckningar tecknar ned det som meddelas honom. Dessa tjäns'teanteckningar fogas i så fall till akten i målet och kan ersätta skriftligt svar. Det gäller här en service som är naturlig i en process som enskild part bör kunna föra utan sakkunnigt biträde. Servicen är principiellt sett dock inte ett led i processen, och någon före- skrift härom bör därför inte meddelas i lagen. Av det sagda framgår att jag inte delar Sveriges advokatsamfunds åsikt att den som har förelagts att svara över huvud taget inte bör få muntligen kontakta någon tjänsteman vid rätten utan att motparten är närvarande.
I 11 å andra och tredje styckena har upptagits bestämmelser om vad svar skall innehålla. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak bestämmelser i 9 % departementspromemorians lagförslag med vissa jämkningar.
I 12 & första stycket har upptagits en bestämmelse om kommunikation av svar och därtill hörande material med sökande eller klagande. Bestäm- melsen motsvarar 11 % departementspromemorians lagförslag med vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur. I ett andra stycke har tagits in en motsvarighet till 10 & tredje stycket.
Bestämmelserna i 10—12 åå lägger inte hinder i vägen för ytterligare skriftväxling. Om sådan är påkallad, bör den givetvis äga rum. Detta fram- går ocksä indirekt av bestämmelsen i 18 5. I motsats till hovrätten över Skåne och Blekinge anser jag sålunda att uttryckliga bestämmelser om fortsatt skriftväxling inte behövs.
13 &
Paragrafen tar upp frågan om hörande av myndighet, som har beslutat i lägre instans. Den motsvarar 12 % departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I mål, där offentlig motpart saknas, inhämtar rege- ringsrätten i regel yttrande från den myndighet, vars beslut har överklagats. Sålunda hörs t.ex. länsstyrelse över besvär i barnavårds-, nykterhetsvårds-, byggnads-, hälsovårds- och körkortsmål. Länsstyrelsen kan i sin tur före avgivandet av sitt yttrande höra den kommunala nämnden. Motsvarande praxis tillämpas hos kammarrätten. I taxeringsmål hörs visserligen inte prövningsnämnden men i socialhjälps- och familjebidragsmål inhämtas läns- styrelsens yttrande.
Enligt 43 5 förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatt- ning åligger det beskattningsmyndigheten att, där det inte anses obehöv- ligt, i skriftligt utlåtande till kammarrätten yttra sig om vad klagande och förklarande har anfört. Myndigheten skall också, i den mån det inte har skett i det överklagade beslutet, ange de skäl på vilka detta har grundats.
I 77 % taxeringsförordningen är föreskrivet att yttrande skall infordras från taxeringsnämndens ordförande över besvär som skattskyldig eller kom- mun har anfört hos prövningsnämnden, om det inte är överflödigt.
Departementspromemorian. I departementspromemorians lagförslag före— slås i 12 5 att rätten, om det behövs, skall inhämta yttrande från förvalt- ningsmyndighet, mot vars beslut talan förs, om sådant yttrande inte före- ligger i målet.
Enligt promemorian blir fråga om inhämtande av yttrande i besvärsmål från den instans som har meddelat det överklagade beslutet aktuell endast i mål som fullföljs från förvaltningsmyndighet till förvaltningsdomstol. Det kan inte annat än i speciella undantagsfall tänkas komma i fråga att kam- marrätten begär yttrande från länsrätt eller Iänsskatterätt eller att rege- ringsrätten önskar yttrande från kammarrätten. Däremot får man räkna med att länsrätt kommer att behöva höra barnavårdsnämnd i besvärsmål angående barnavård och länsskatterätt taxeringsnämnd, lokal skattemyn- dighet m. fl. i sina besvärsmål. Vidare kan kammarrätten behöva höra läns— styrelsen i därifrån fullföljda byggnadsmäl, hälsovårdsmål m. fl. mål och re- geringsrätten t. ex. landsting i kommunalbesvärsmål angående dess beslut.
Enligt promemorian är det i besvärsmål, där det inte finns offentlig part med uppgift att föra de allmänna intressenas talan, särskilt betydelsefullt att i stället den förvaltningsmyndighet kommer till tals, vars beslut har överklagats. Den får då tillfälle inte bara att lämna kompletterande sak- upplysningar med anledning av vad som har anförts i besvären utan också att utveckla sina värderingar beträffande saken. Även om beslutsmyndig- hetens hörande har sin väsentliga funktion i enpartsmål, kan det vara till fördel för utredningen också i tvåpartsmål. Åtgärden bör därför inte be- gränsas till enpartsmålen. Gemensamt för en- och tvåpartsmål måste dock givetvis gälla att remiss till beslutsmyndigheten skall göras endast om åt- gärden är meningsfull. Remissbeslutet måste grundas på en verklig behovs- prövning. I vad mån i tvåpartsärenden med offentlig part denne eller dom- stolen skall höra beslutsmyndigheten, t.ex. taxeringsnämnden genom dess ordförande, är en lämplighetsfråga som inte behöver regleras.
Departementschefen. Förutom genom viss redaktionell ändring skiljer sig paragrafen från motsvarande paragraf i departementspromemorians lag- förslag därigenom att den anger att yttrande skall få inhämtas inte bara från förvaltningsmyndighet mot vars beslut talan förs utan över huvud taget från förvaltningsmyndighet, som har beslutat tidigare i saken. Hörande av domstol som tidigare beslutat i saken hör inte ingå som ett reguljärt led i förfarandet. Att en bestämmelse om hörande av domstol inte har tagits upp i lagen innebär dock inte, att t.ex. kammarrätten är förhindrad att inhämta yttrande från länsrätt eller skatterätt, om det behövs för ett för- tydligande av innehållet i ett överklagat beslut eller av annan särskild an- ledning. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att rätten med stöd av bestämmelsen i 23 % om hörande av sakkunnig myndighet m.fl. kan inhämta yttrande t. ex. från länsstyrelsen i ett körkortsmål eller ett folk- bokföringsmål.
14 %
I paragrafen ges föreskrifter om kallelse av part till muntlig förhandling. Paragrafen motsvarar i huvudsak 21 & departementspromemorians lag— förslag.
Nuvarande ordning. För kammarrätten föreskrivs i 24 % kammarrätts- stadgan att parterna skall kallas till muntlig handläggning. Enskild part får därvid anmodas att inställa sig personligen. För parts utevaro får inte sättas ut annan påföljd än att målet kan komma att avgöras i befintligt skick, om parten inte efterkommer kallelsen.
Beträffande muntlig förhandling hos prövningsnämnd är i 81 & taxerings- förordningen föreskrivet att parterna skall kallas. Den skattskyldige får föreläggas vid vite att inställa sig personligen, när det anses erforderligt. Skattskyldigs eller annans utevaro skall inte utgöra hinder för att mål hand- läggs muntligen och avgörs på föreliggande utredning.
Departementspromemorian. Enligt promemorians lagförslag kallas parter- na till muntlig förhandling, förberedelse och syn. Enskild part får före"- läggas att inställa sig personligen vid påföljd av vite eller av att hans ute- varo inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
I promemorian erinras om att muntlig förhandling skall kunna begränsas till viss fråga, varom utredningen anses bristfällig, och att det i och för sig kan tänkas att en förhandling anordnas väsentligen för att rätten skall få tillfälle att höra ett bestämt vittne. I en del fall är förhållandena sådana att enskild part inte kan tillåtas närvara vid själva vittnesförhöret, såsom när ändamålet med tillämnade eller vidtagna vårdåtgärder skulle motverkas om parten fick kännedom om viss utredning eller dess ursprung. Detta kan enligt promemorian dock inte utgöra tillräcklig anledning att underlåta att kalla parten till förhandlingen. Något undantag bör därför inte finnas från en regel om att parterna skall kallas till förhandling.
Enskild part bör kunna föreläggas att infinna sig personligen vid påföljd av vite eller av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare hand- läggning och avgörande, men som allmän regel bör inte gälla att vitesföre- lagd part skall få hämtas om han uteblir.
Remissyttrandena. Bestämmelsen om att parterna skall kallas till muntlig förhandling, förberedelse och syn har föranlett hovrätten över Skåne och Blekinge att påpeka att partsbegreppet här, liksom då det gäller frågan om när kommunikation skall ske, kan vålla viss oklarhet. Hovrätten anser att olägenheten härav är större när part skall kallas till förhandling än när han skall delges en skrivelse.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län tar upp frågan om hur man i vissa situa- tioner skall kunna förhindra att part får del av vittnesberättelse. Läns- styrelsen påpekar att det i mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare regelmässigt förekommer att även den hördes an- höriga eller grannar får yttra sig. Särskilt vid förhör med farliga alkoholister
inträffar det att sådana personer, som enligt gällande ordning hörs upplys- ningsvis, av rädsla för repressalier inte vill uttala sig i den hördes närvaro. Detta gäller även om grannen eller den anhörige hörs i alkoholistens från- varo, om denne efteråt får ta del av den avgivna berättelsen. Det finns enligt länsstyrelsens mening således i dessa speciella mål behov av en rättslig möj- lighet att vägra part att ta del av vittnesberättelser. Med tanke på att proces- sen ytterst syftar till vårdåtgärder för och hjälp till alkoholistcn synes inte alltför starka betänkligheter behöva hysas mot regler, som underlättar bevis- upptagningen och som samtidigt tillgodoser andras berättigade krav på skydd till person och egendom. Förhållandet gäller även om reglerna skulle strida mot principen om att part skall få del av allt material i målet innan det avgörs.
Länsstyrelsen förordar därför att länsrätten genom föreskrift i 23 % ges möjlighet att i den angivna situationen underlåta att delge part vad som har kommit fram i viss vittnesberättelse. Förslagsvis bör härvid övervägas möjligheten att jämställa sådana berättelser med de handlingar, som myn- dighet kan vägra att lämna ut med stöd av 14 å andra stycket sekretess- lagen.
Frågan om hur det skall förfaras när part uteblir från förhandling be- rörs bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten, som konstaterar att den föreslagna 21 5 inte innehåller någon bestämmelse härom, förordar en regel av innebörd att förhandling får hållas utan hinder av partens utevaro och att målet får avgöras om saken finnes kunna nöjaktigt utredas.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län tar upp frågan om i vilken form kallelse till muntlig förhandling skall ske. Enligt länsstyrelsens mening kan man av promemorian få den uppfattningen —— även om 21 å i lagförslaget inte lämnar någon antydan därom -— att kallelse till förhandling i princip skall ske skriftligen. I fråga om alkoholmissbrukare har det, framhåller länsstyrelsen, dock visat sig mycket svårt att genom skriftlig kallelse uppnå en muntlig förhandling inom rimlig tid utan att föreskriva hämtningspåföljd. Verkställighet av påföljden visar sig ofta omöjlig att utföra, då den kallade har avvikit från orten eller håller sig undan. En muntlig eller eventuellt skriftlig kallelse genom nykterhetsnämndens medverkan leder däremot praktiskt taget alltid till att vederbörande infinner sig till förhandlingen. Länsstyrelsen förutsätter därför att länsrätten lämnas ett tämligen fritt val mellan muntlig och skriftlig kallelse.
Departementsehefen. Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört har kretsen av dem som skall kallas till muntlig förhandling angetts utan utnyttjande av partsbegreppet. I stället har lagtexten utformats med användande av formuleringen »sökande eller klagande och den som har att svara i målet». Av denna formulering framgår tydligare vilka som skall kallas till en muntlig förhandling.
Som länsstyrelsen i Älvsborgs län har påpekat kan det i mål om tvångs—
intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare föreligga speciella behov av att kunna vägra den mot vilken åtgärden sätts i fråga att ta del av vittnesberättelse. I 24 & föreslås regler om förhör med vittne och sakkunnig. Om förhör gäller enligt paragrafen i tillämpliga delar 36 kap. 1—18 och 20—23 %% RB. Enligt 36 kap. 18 % RB kan rätten i vissa fall förordna att part inte får vara närvarande under vittnesförhöret. Emellertid skall, sedan parten har kallats in igen, vittnets berättelse läsas upp och parten ges till- fälle att ställa frågor till vittnet. Någon möjlighet att för part undanhålla vad vittne har berättat inför rätten ger RB inte. I och för sig skulle det vara möjligt att som länsstyrelsen har föreslagit ge rätten befogenhet att under- låta att delge parten vad som har kommit fram vid vittnesförhör i partens frånvaro. Vad man vill åstadkomma är dock att vittnet inte av rädsla för repressalier skall hålla inne med vad han vet i saken. Om vittnet hörs vid förhandling, dit också den har kallats om vars intagning är fråga, medför den antydda ordningen visserligen att parten inte får reda på vad vittnet har sagt i hans frånvaro. Han vet dock om att vittnet har hörts, och beslutar rätten sedan om tvångsintagning ligger det nära till hands att han får den uppfattningen att vittnesberättelsen har påverkat rättens ställningstagande. Risken för repressalier är då alltjämt för handen. En lämpligare ordning är att ge rätten möjlighet att underlåta att kalla parten till förhandlingen. Med tanke på att en sådan möjlighet skall utnyttjas bara undantagsvis och tar sikte bara på fall då det är fråga om vård och hjälp åt den mot vilken åtgärd sätts i fråga, anser jag att de betänkligheter av principiell natur som kan hysas mot en sådan undantagsregel bör vika. Eftersom behov av att kunna underlåta att kalla part till muntlig förhandling undantagsvis kan föreligga också i andra mål än sådana som gäller tvångsintagning av alkoholmiss- brukare, har regeln getts den generella utformningen att sökande eller klagande och den som har att svara i målet kallas, om inte särskilda skäl talar mot det.
Den nyssnämnda bestämmelsen kompletteras av föreskrifter i 18 och 43 55. Enligt 18 % skall part, innan målet avgörs, ha fått kännedom om det som har tillförts målet genom annan än honom själv, om inte särskilda skäl talar däremot. Har vittne hörts vid förhandling, till vilken part inte har kallats, kan således rätten underlåta att delge parten vad som har tillförts målet genom vittnesförhöret. I 43 % ges regler om parts rätt att ta del av det som har tillförts målet. Dessa regler ger rätten möjlighet att vägra part att ta del av t. ex. utskrift av vittnesförhör, som har ägt rum vid förhand- ling, till vilken parten inte har kallats.
Rätten bör, såsom föreslås i departementspromemorians lagförslag, kunna förelägga enskild att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. Av den omständigheten att rätten i kallelsen får sätta ut den senare påföljden får anses framgå tillräckligt tydligt att förhandlingen kan
hållas utan hinder av utevaron och målet avgöras, om det är försvarligt med hänsyn till utredningen. Jag är därför inte beredd att ansluta mig till den i ett remissyttrande framförda åsikten att det behövs en särskild regel om hur rätten skall förfara när part uteblir från förhandling.
Det är enligt min mening inte lämpligt att i lagen föra in en allmän regel om rätt att hämta part, som uteblir från förhandling till vilken han har kallats vid vite att infinna sig personligen. Däremot bör man naturligtvis inte av- skaffa de möjligheter att hämta parter som specialförfattningarna nu ger, t. ex. länsinstansens befogenhet atti mål om tvångsintagning på allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukarc påkalla handräckning för hämtande av den om vars intagning är fråga.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har tagit upp frågan om i vilken form kallelse till muntlig förhandling skall ske och har förutsatt att länsrätt lämnas ett tämligen fritt val mellan muntlig och skriftlig kallelse. Av 47 % framgår att kallelse får delges enligt delgivningslagen. Något krav på att kallelse skall överbringas enligt delgivningslagen har således — av skäl till vilka jag återkommer —— inte ställts upp.
Har rätten den uppfattningen att kallelse bäst överbringas på ett annat sätt än genom formlig delgivning, kan det naturligtvis användas. Om länsrätt emellertid vill delge kallelse, utesluter detta inte att kallelsen överbringas t. ex. genom nykterhetsnämndens försorg. Bland delgivningsformerna ingår nämligen att överlämna handlingen genom bud.
I enlighet med det anförda föreslås att det i 14 % föreskrivs att till muntlig förhandling kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet, om ej särskilda skäl talar däremot, samt att enskild får föreläggas att in- ställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
15 %
I denna paragraf behandlas enskild parts rätt till ersättning för sina kostnader vid inställelse till förhandling. Paragrafen motsvarar i huvudsak 24 % första stycket departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. F. n. finns inte några bestämmelser om ersättning till part som inställer sig till sammanträde för muntlig handläggning i mål hos regeringsrätten, kammarrätten eller prövningsnämnd.
Departementspromemorian. I 24 % promemorians lagförslag föreslås att enskild part, som har inställt sig till muntlig förhandling, förberedelse eller syn, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Vidare föreslås en regel om att ersättningen bestäms enligt de grunder som är föreskrivna för ersättning av allmänna medel till vittne. Det framhålls att det inte kan anses innebära ett före-
gripande av en eventuell framtida reglering av frågan om rättegångskostna— der i förvaltningsprocessen att meddela bestämmelser om möjlighet för rätten att tillerkänna enskild part ersättning för kostnader för inställelse inför rätten.
Remissyttrandena. Förslaget har fått ett genomgående gott mottagande av remissinstanserna. Särskilt positiva är riksskattenämnden, RLF och Sveriges lantbrulcsförbund.
Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att parts möjlighet att få ersättning av allmänna medel för inställelse blir förmånligare än i motsvarande situa— tion vid allmän domstol. Länsstyrelsen anser att det bör övervägas att i motiven framhålla att bestämmelsen skall tolkas restriktivt.
En precisering i lagtexten av enskild parts rätt till ersättning eller när- mare riktlinjer i motiven efterlyses i tre yttranden. Länsstyrelsen i Västernorr— lands län anser att ordet »skäligen» lämnar fältet öppet för vitt skilda tolk— ningar. I princip skall muntlig förhandling inför länsrätt hållas i varje nykterhetsvårds- och barnav'årdsärende, vare sig part begär det eller inte. I de sannolikt mycket talrika körkortsmålen inför länsrätten kan personlig inställelse bli vanlig. Länsstyrelsen ställer frågan om part alltid skall erhålla ersättning eller var gränsen skall dras och anser en precisering önskvärd. Länsstyrelsen i Västmanlands län ställer samma fråga och påpekar vidare att, i den mån länsrätten blir mera stationär i residensstaden jämfört med vad länsstyrelsens tjänstemän på socialvårdsområdet f. n. är, den enskildes kost— nader för resor och uppehälle och hans inkomstbortfall torde komma att öka. Enligt länsstyrelsens mening blir det därför säkerligen behövligt att ersättningsfrågan belyses närmare och i viss mån regleras för att en enhetlig tillämpning av lagregeln i fråga skall uppnås. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ordet »skäligen» är alltför obestämt.
Länsstyrelsen i Norrbottens län sätter i fråga om inte kostnader för enskild parts inställelse utan inskränkning bör gäldas av allmänna medel. I Norr- bottens län med stora avstånd kan personlig inställelse medföra avsevärd kostnad. En spärr mot »okynnesinställelse» utgör de i 17 % angivna förut- sättningarna för muntlig förhandlings' hållande.
Försäkringsdomstolen finner ersättningsbestämmelsen innebära en till- fredsställande lösning för de domstolar som förslaget omfattar. Domstolen framhåller vidare att dess hittillsvarande erfarenhet talar för att det finns ett behov av att kunna ge enskild part ersättning av allmänna medel för kostnad för inställelse hos domstolen.
Departementsehefen. En rätt för enskild part att få ersättning för sin inställelse till en muntlig förhandling är av ej ringa betydelse från rätts— skyddssynpunkt. Det skulle inte vara tillfredsställande om man tvingades avstå från muntlig förhandling, därför att enskild parts kostnader för in- ställelse till sådan förhandling framstår som alltför höga. Mången gång
kan också en sådan ordning bli billigare för det allmänna med hänsyn till att förhandlingen annars kanske hade ansetts böra hållas på den ort där parten befinner sig.
Vad enskild part bör få ersättning för är de direkta kostnader som upp- står för resa och uppehälle. När det gäller inkomstbortfall som inställelsen eventuellt förorsakar gör sig inte rättsskyddssynpunkterna gällande med samma styrka. Jag anser således att enskild bör kunna få ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, när han har inställt sig till muntlig förhandling. På grund av bestämmelsen i 22 å andra stycket gäller rätten till ersättning också kostnad för inställelse vid syn.
Rätten till ersättning bör dock inte vara absolut. Förhållandena i många av de mål som skall handläggas t. ex. i länsrätt är sådana att den enskilda parten normalt bör bära kostnaden för sin inställelse själv. Detta gäller bl.a. i körkortsmålen. Så kan ofta vara fallet också i målen om verk- ställighet av beslut om vårdnaden av barn m.m. och i viss män i nykterhets- vårdsmålen. l skattemålen kan det likaledes ibland vara rimligt att den enskilda parten själv får stå för kostnaden för sin inställelse. Nämnda om- ständigheter bör föranleda att rätten till ersättning görs beroende av att domstolen finner att parten skäligen bör ersättas för inställelsen.
Det är knappast möjligt att i lagtexten ange några allmänna riktlinjer för skälighetsprövningen, eftersom vid prövningen måste beaktas inte bara den enskilda partens situation utan också målets karaktär, angelägenheten från allmän synpunkt av att muntlig förhandling kan hållas och andra liknande omständigheter.
Den som bedöms ha rätt till ersättning för sin inställelse bör också kunna få förskott på ersättningen.
I enlighet med det anförda har i 15 % tagits in föreskrifter om att enskild part, som har inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas ersätt- ning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse, och att rätten får bevilja förskott på ersättningen.
Liksom enligt RB bör det ankomma på Kungl. Maj:t att meddela när- mare bestämmelser om storleken av den ersättning som part kan tiller- kännas, förskott och därmed sammanhängande frågor. En bestämmelse härom har tagits in i paragrafen.
16 5 I paragrafen regleras offentlighet och ordning vid muntlig förhandling. Paragrafen motsvarar i huvudsak 20 % departementspromemorians lagför- slag. Nuvarande ordning. I 24 & kammarrättsstadgan föreskrivs att vad i 5 kap. RB stadgas om offentlighet och ordning skall äga motsvarande tillämpning
vid muntlig förhandling hos kammarrätten. Om enskild part begär det, skall handläggningen dock äga rum inom stängda dörrar.
Muntlig förhandling hos prövningsnämnd skall enligt 82 & taxeringsför- ordningen hållas inom stängda dörrar, om inte den skattskyldige begär att förhandlingen skall vara offentlig.
Departementspromemorian. I 20 % departementspromemorians lagför- slag föreslås att det som är föreskrivet i 5 kap. RB om offentlighet och ordning skall äga motsvarande tillämpning vid muntlig förhandling enligt lagen. Vidare föreslås en bestämmelse om att rätten får förordna om hand- läggning inom stängda dörrar utöver vad som följer av 5 kap. 1 % RB, om det fordras av hänsyn till enskilds behöriga ekonomiska intresse eller privat- livets helgd.
I promemorian framhålls att principen om domstolsförhandlingars offent- lighet måste anses ha sådan tyngd att det bör fordras verkligt vägande skäl för att man skall kunna sträcka sig längre i fråga om inskränkningar i offentligheten än som tillåts hos allmän domstol. Därför kan det inte gärna komma i fråga att tillerkänna enskild part någon ovillkorlig rätt till för- handling inom stängda dörrar, vare sig i taxeringsmål eller i barnavårdsmål, nykterhetsvårdsmål eller liknande mål. Genom en föreskrift om att hand- läggning skall hållas inom stängda dörrar utöver vad som följer av 5 kap. 1 % BB, när det fordras av hänsyn till enskilds behöriga ekonomiska intresse eller privatlivets helgd, uppnås en lämplig avvägning mellan det allmänna intresset av offentlighet och enskild parts intresse av diskretion.
Remissyttrandena. JK finner de föreslagna bestämmelserna om offent— lighet och ordning vid muntlig förhandling innebära en lämplig avvägning mellan offentlighetsintresset och diskretionsintresset. En liknande uppfatt- ning har länsstyrelsen i Uppsala län. Regeringsrättens ledamöter anser att för- slaget för taxeringsmålens del möjliggör ett fullt tillfredsställande rättsskydd.
Några remissmstanser kommer in på frågan om lagen (1947: 630) om in- skränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar gäller också förvaltningsdomstolarna. Svea hovrätt anser att så bör vara fallet, men finner det diskutabelt om det kan klart utläsas av de föreslagna bestämmelserna. Regeringsrättens ledamöter utgår från att 1947 års lag torde kunna tillämpas av förvaltningsdomstol, och kammarrätten har utan vidare som utgångspunkt att lagen gäller förvaltningsdomstol.
Ett ganska stort antal remissinstanser förordar ändringar i förslaget som går ut på att förhandling inom stängda dörrar skall kunna ske i större utsträckning.
Kammarrätten framhåller att med den formulering som föreskriften om rättens möjligheter att förordna om handläggning inom stängda dörrar har fått enskild part mera sällan torde kunna räkna med möjlighet till sådan handläggning. Kammarrätten finner det naturligt och berättigat att det skydd enskild part åtnjuter för uppgifterna i t. ex. självdeklaration erbjuds honom
också när deklarationen behandlas vid muntlig förhandling i förvaltnings- domstol. Vidare påpekar kammarrätten att 1947 års lag ger förvaltnings- domstolarna en rätt att vid behandling av t. ex. deklaration förordna om stängda dörrar som kanske har något vidare omfattning än den rätt som direkt föreskrivs i 5 kap. 1 % RB och i förslaget. För att enskild part inte skall avstå från möjligheten att begära muntlig handläggning inför risken att denna b-lir o-ffentlig finner kammarrätten det önskvärt att sådan part ges en ovillkorlig rätt till förhandling inom stängda dörrar, när sekretess- belagda handlingar eller uppgifter kommer före. En sådan rätt framstår som ännu naturligare i fall då rätten ex officio förordnar om muntlig hand- läggning.
Argumentet att den föreslagna offentlighetsprincipen kan komma att av- skräcka de skattskyldiga från att begära muntlig förhandling förs fram också i yttrandena av länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Västmanlands och Jämtlands län, RLF och Sveriges lantbruksförbund.
Kammarrättens åsikt att skattskyldig bör ha en ovillkorlig rätt till för- handling inom stängda dörrar delas av länsstyrelserna i Hallands, Värm- lands, Västerbottens och Norrbottens län samt RLF och Sveriges lantbruks- förbund.
En del remissinstanser förordar beträffande mål i allmänhet eller andra mål än skattemål möjlighet till stängda dörrar i vidare utsträckning än som följer av förslaget. Hit hör regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt, kam- marrätten, länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Väs- ternorrlands län och Föreningen Auktoriserade revisorer.
Regeringsrättens ledamöter framhåller att det är tveksamt vilken räck- vidd förslaget har i mål enligt exempelvis nykterhetsvårds- och barna- vårdslagarna. Frånsett möjligheten att beträffande sekretessbelagda hand- lingar med stöd av 1947 års lag förordna om att den del av förhandlingen som rör dokumentet i fråga skall hållas inom stängda dörrar är förvalt- ningsdomstolen hänvisad till den föreslagna bestämmelsen som möjliggör sluten handläggning, om hänsyn till privatlivets helgd motiverar sådan. Detta rekvisit torde enligt ledamöternas mening dock inte alltid vara till fyllest. Ledamöterna påpekar att enligt 28 & nykterhetsvårdslagen läns- styrelse kan förordna om stängda dörrar bl. a. när den som ansökningen avser begär det och även eljest när länsstyrelsen finner omständigheterna föranleda det. Enligt 29 & samma lag kan domstol vid vittnesförhör, när rätten finner det lämpligt, förordna att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. Enligt ledamöternas mening bör det föreslagna lagrummet avfattas så att bättre överensstämmelse uppnås med 1947 års lag och med gällande möjligheter att förordna om handläggning inom stängda dörrar i mål om administrativa frihetsberövanden. Utöver vad som anges i förslaget bör i enlighet härmed förhandling kunna hållas inom stängda dörrar, om eljest särskilda skäl föreligger.
Kammarrätten utgår från att det i t. ex. socialmål finns fall då de i 5 kap. 1 % RB och i förslaget angivna förutsättningarna för undantag från offent- lighetsprincipen inte ger tillräcklig täckning.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att muntlig förhandling i mål om administrativa frihetsberövanden i princip bör hållas inom stängda dörrar. Det är här oftast fråga om djupt personliga och tragiska omständig- heter, vilka inte bör utlämnas till offentligheten. En konfliktsituation kan även uppstå mellan offentligheten vid förhandlingen inför länsrätten och den sekretess som de sociala nämnderna åläggs i sitt arbete. Återhållsamhet från de sociala nämndernas sida vid framläggande av utredningsmaterial kan försvåra länsrättens bedömning.
Svea hovrätt sätter allmänt i fråga om inte förordnande om handlägg- ning inom stängda dörrar bör få meddelas i större utsträckning på enskild parts begäran.
Departementschefen. Med anledning av vad som har anförts i några av remissyttrandena vill jag framhålla att lagen om inskränkning av offentlig- heten vid domstol beträffande allmänna handlingar är tillämplig hos för- valtningsdomstol.
I 5 kap. 1 % femte stycket RB sägs att, om för särskilt fall är föreskrivet att förhandling får hållas inom stängda dörrar, det skall gälla. Sådana före- skrifter finns t. ex. i 28 & nykterhetsvårdslagen och 82 & taxeringsförord- ningen. Vid den översyn av dessa och liknande föreskrifter som sker i an- slutning till förvaltningsprocesslagens och förvaltningslagens framläggande övervägs om en avvikande ordning är påkallad eller inte. På grund härav föreligger det knappast tillräckliga skäl att jämka de i promemorian före- slagna bestämmelserna om offentlighet med hänsyn till de speciella syn- punkter som kan göra sig gällande i särskilda typer av mål. Jag vill tillägga att den omständigheten att offentligheten får vika om det behövs av hän- syn till privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intresse får antas i praktiken leda till att rätten förordnar om stängda dörrar i så gott som varje skattemål eller socialt mål, när enskild part begär det. Mot bak- grund härav anser jag de i några yttranden uttalade farhågorna för att den föreslagna offentlighetsprincipen kan komma att avskräcka enskilda parter från att begära muntlig förhandling överdrivna.
Som jag senare återkommer till föreslås regler om tolk i 50—52 %% för- valtningsprocesslagen. En hänvisning till 5 kap. 6—8 %% RB blir därigenom överflödig.
I enlighet med det anförda har i 16 % tagits in föreskrifter av innehåll att i fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling i tillämpliga delar skall gälla 5 kap. 1—5 och 9 åå RB samt att rätten utöver vad som följer av 5 kap. 1 & RB får förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av hänsyn till privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intresse.
17 g
Paragrafen innehåller föreskrifter om protokoll vid muntlig förhandling. Den motsvarar vissa bestämmelser i 26 % departementspromemorians lag- förslag.
Nuvarande ordning. Enligt 83 & taxeringsförordningen skall vad som har förekommit vid muntlig förhandling i prövningsnämnd tas upp i nämndens protokoll. Parts utveckling av talan skall dock inte tas upp, om det ej är påkallat av särskilda skäl. Om den skattskyldige gör framställning därom, skall prövningsnämnden förordna att uppteckning av uppgifter, som vid förhandlingen lämnas angående dennes förhållanden, inte får vara tillgäng- lig för någon i vidare mån än som gäller i fråga om självdeklaration.
Departementspromemorian. I 26 5 första stycket departementsprome- morians lagförslag tas upp bestämmelser om att protokoll skall föras vid muntlig förhandling och syn, att protokollet skall innehålla en redogö- relse för handläggningens gång och den bevisning som förebringas samt att protokoll över muntlig förhandling skall återge parternas yrkanden och invändningar, parts medgivande av motparts yrkande och vitsordande av motparts påstående.
I 26 å andra stycket lagförslaget finns en föreskrift om att utsaga av part, sakkunnig eller annan, som hörs i utredningssyfte under muntlig för- handling eller syn, skall antecknas i den omfattning utsagan kan antas vara av betydelse i målet. I motsvarande mån skall också antecknas vad rätten iakttar vid besiktning.
Vidare ges i förslaget (26 & tredje stycket) en bestämmelse om att ut- veckling av talan i rättsligt hänseende inte skall antecknas och att det som i övrigt anförs eller eljest förekommer vid förhandling eller syn inte skall antecknas i protokollet, om inte särskilda skäl föranleder annat.
Remissyttrandeua. I två yttranden diskuteras om det behövs föreskrifter om att protokoll skall innehålla vissa mera formella uppgifter, t. ex. om vilka som har nårvarit. Svea hovrätt konstaterar att förslaget inte tar sikte på sådana uppgifter, som bildar ramen och som enligt vedertagna grund- satser normalt ingår i varje protokoll. Hovrätten anser att, om man i lagen vill ha en bestämmelse om protokoll, vilket är naturligt, det mot den bak- grunden räcker med vad som har föreslagits. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att det visserligen i stor utsträckning är självklart vad protokollet bör innehålla i formellt hänseende. Det kan emellertid vara till ledning, om hänvisning beträffande de formella uppgifterna sker till mot- svarande bestämmelser i 6 kap. RB (2, 3 och 8 55).
Enligt regeringsrättens ledamöter bör föreskriften om att i protokoll över muntlig förhandling skall tas upp parts yrkanden och invändningar, parts medgivande av motparts yrkande och vitsordande av motparts påstående vara obligatorisk endast om de ifrågavarande förhållandena inte framgår av skrifterna. Ledamöterna påpekar att den muntliga förhandlingen inte som
huvudförhandlingen i rättegångsmål utgör ensamt underlag för domstolens avgörande. Vidare kan enligt förslaget muntlig förhandling begränsas till viss fråga. Yrkanden och invändningar behöver inte beröras av en sådan förhandling och hör då inte hemma i protokollet över förhandlingen.
I några yttranden föreslås en utbyggnad av förslaget i olika hänseenden. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det lämpligt att i lagen även tas in bestämmelser om protokollförares skyldighet att avlägga domared eller ed eller försäkran. Samtidigt bör frågan om jävsregler för protokollförare reg- leras. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att det särskilt i beskatt— ningsmål kan vara av värde att anteckning ibland görs om parts plädering i rättsligt hänseende. I åtskilliga fall kan det nämligen vara svårt att skilja mellan sådan och annan plädering. RLF och Sveriges lantbruksförbund framhåller att man måste fästa stor vikt vid det förhållandet att processen i kammarrätten i det övervägande antalet fall kommer att vara skriftlig och detta även om den föregående processen i skatterätten har varit muntlig. Här föreligger sålunda en väsentlig Skillnad mot förfarandet i de allmänna dom- stolarna. Om protokollet från den muntliga förhandlingen i skatterätten endast innehåller utsagor av parterna, sakkunniga eller vittnen, måste de skattskyldiga inför den fortsatta processen skriftligen utveckla den kanske omfattande muntliga argumentation som har förts inför skatterätten. Ett sådant förfarande är kostnadskrävande och innebär risk för att väsentliga uttalanden kan undandras kammarrätten. Särskilt i de fall då en skatt- skyldig har fört sin talan själv eller har företrätts av ett okvalificerat om- bud kan det vara svårt att avgöra hur den fortsatta skriftliga processen skall föras. Det är därför enligt förbundens mening inte tillräckligt att endast sakförhållandena klargörs i protokollet utan pläderingen måste också ovillkorligen tas med. Risken blir annars att även i fortsättningen under- laget för ett bedömande i högre instans blir sämre i stället för bättre efter en muntlig förhandling i underinstans.
Regeringsrättens ledamöter anser att när det gäller anteckning av utsaga och iakttagelser vid besiktning, en motsvarighet till 6 kap. 6 % RB om inskränkning i protokolleringsskyldigheten bör finnas för kammarrättens och regeringsrättens del.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads län har den uppfattningen att de föreslagna bestämmelserna är alltför detaljerade och kan förenklas. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller att de mål som kommer att hand- läggas vid länsrätt och länsskatterätt har en annan karaktär än målen vid allmän domstol. I t. ex. mål om omhändertagande av barn för samhällsvård och mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare har förhören en helt annan inriktning och uppläggning än vid domstolsför- handlingar. Det är svårt att i dessa och i andra mål vid länsrätt och läns- skatterätt skilja mellan partsutsaga, partsargumentation och parts utveck-
ling av sin talan. Bestämmelserna om utformningen av protokoll bör enligt länsstyrelsens mening därför inte göras så detaljerade som i förslaget.
RLF och Sveriges lantbruksförbund förordar en föreskrift av innebörd att allt som yttras vid muntlig förhandling obligatoriskt skall tas upp på fonetisk väg.
Föreningen Auktoriserade revisorer föreslår den ordningen att rätten skall förordna att utsaga skall tas upp genom stenografi eller på fonetisk väg när part begär det.
Länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs och Gävleborgs län anser att det behövs bestämmelser om bevarande och förstörande av stenogram och fonogram.
Departementsehefen. Jag anser att lagen inte bör innehålla annat än grundläggande föreskrifter om protokoll. Dessa kan lämpligen sedan byggas på i administrativ ordning. Med den utgångspunkten behövs inte några särskilda bestämmelser om i vad mån utsagor samt iakttagelser vid syn skall antecknas i protokollet. Härom bör endast gälla en allmän regel om att protokollet skall innehålla en redogörelse för utredningen. Någon redo- görelse ord för ord kommer givetvis inte i fråga. Det får bedömas från fall till fall hur utförlig redogörelsen skall göras. I regeringsrätten lär det i regel räcka med en kort anteckning om vad utsagan har avsett. Också i lägre instans kan'det ofta vara nog med en eller flera korta meningar som redo- görelse. När det är fråga om utsaga under ed eller försäkran är ett utför- ligare referat i regel motiverat.
Ett förbud mot att anteckna utveckling av talan i rättsligt hänseende är enligt min mening dels obehövligt och dels ägnat att vålla onödiga gräns- dragningsproblem. I detta avseende liksom beträffande anteckning av annat än utsagor och iakttagelser får den grundläggande regeln om redogörelse för den utredning som förebringas anses ge tillräcklig vägledning.
Förslaget till förvaltningsprocesslag innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelsen i 83 % taxeringsförordningen att prövningsnämnden, om den skattskyldige gör framställning därom, skall förordna att uppteckning av uppgifter som vid förhandlingen lämnas angående dennes förhållanden inte får vara tillgänglig för någon i vidare mån än som gäller i fråga om självdeklaration. Hos skatterätt kommer frågan huruvida uppgifter som tagits upp vid förhandling skall hållas hemliga att regleras genom bestäm- melserna i 36 % sekretesslagen om hemlighållande av protokoll hos dom- stol. Detta betyder att hemlighållande kan ske endast om förhandlingen hållits inom stängda dörrar. Någon direkt motsvarighet till nyssnämnda be- stämmelse i taxeringsförordningen torde emellertid knappast behövas be- träffande protokoll hos skatterätt. Som jag tidigare har framhållit i special- motiveringen till 16 % bör man räkna med att skatterätt normalt förordnar om handläggning inom stängda dörrar i skattemål. De skattskyldigas nu- varande möjlighet att enligt 82 % taxeringsförordningen begära offentlig
förhandling men samtidigt. ändå med stöd av 83 & samma förordning få vissa uppgifter i protokollet sekretesskyddade lär knappast ha fyllt någon funktion i praktiken.
Frågan om bestämmelse angående obehörighetsgrunder, avläggande av ed eller försäkran m.m. beträffande protokollförare kan lämpligen regleras i administrativ ordning.
Departementspromemorians lagförslag upptar i 27 % föreskrifter rörande upptagning av utsaga på stenografisk eller fonetisk väg och vissa därmed sammanhängande frågor. Den reglering som bör komma till stånd i ämnet kan lämpligen genomföras i administrativ ordning. Detta gäller också frå- gorna om tid för förvaring och om utgallring av fonetiska upptagningar.
I enlighet med det anförda har i 17 % tagits in bestämmelser om att proto- koll skall föras vid muntlig förhandling samt innehålla redogörelse för för- handlingens gång och för den utredning som förebringas vid förhandlingen, vidare om att i protokollet skall antecknas vad som förekommer vid för- handlingen i fråga om yrkanden, medgivanden, bestridanden, invändningar och vitsordanden.
18 & Paragrafen innehåller en allmän regel om kommunikation som komplet- terar 10 och 12 55. Paragrafen motsvaras delvis av 16 % departementspro- memorians lagförslag.
Departementspromemorian. I 16 % lagförslaget föreskrivs att rätten till- ser att part, om det behövs, före målets avgörande har haft del av och till- fälle att yttra sig över det som är av betydelse för avgörandet.
I departementspromemorian erinras om att kommunikationsregeln i 15 & arbetsgruppens förslag till förvaltningslag utformats så att part så långt möjligt i mål där avgörandet går honom emot, skall ha fått del av och till— fälle att yttra sig över annat material i ärendet än det han själv har infört. Föreskrifterna om skriftväxling i den föreslagna lagen (8—11 åå) täcker endast delvis den kommunikationsplikt som anges i 15 & förslaget till för- valtningslag. De innehåller sålunda ingenting om parts rätt att att få del av och yttra sig över beslutsmyndighets eller annan remissmyndighets eller sakkunnigs yttrande. En bestämmelse, som garanterar part att i princip få del av allt material i mål hos förvaltningsdomstol, bör dock kunna göras enklare än i förvaltningslagen. Kommunikationsskyldigheten bör också kunna göras beroende av en behovsprövning från domstolens sida i större utsträckning än i förvaltningslagen.
Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att bestämmelserna om parts rätt att ta del av det material som skall ligga till grund för domstolens avgörande i målet har betydelse bl.a. från den syn- punkten att det finns större förutsättningar för domstolen att avgöra vilket värde utredningen har i bevishänseende om all utredning i målet har före-
lagts parten, eftersom parten kan väntas göra invändningar mot sådant som han finner oriktigt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län hälsar med till- fredsställelse den i och för sig självklara regeln som ett psykologiskt bevis för rättssäkerheten hos förvaltningsdomstolar.
I några yttranden har anförts kritiska synpunkter i olika hänseenden. Regeringsrättens ledamöter påpekar att den föreslagna bestämmelsen har fått en så allmän utformning att dess tillämpningsområde torde sträcka sig utöver det i motiven angivna syftet att part skall få del av sådant material som annan än parten har tillfört målet. Länsstyrelsen i Kristianstads län uppfattar regeln närmast som en slags reservbestämmelse till kommunika- tionsreglerna i föregående paragrafer. Länsstyrelsen påpekar att vad som avses enligt motiven dock är att ge part möjlighet att yttra sig över sak- kunnigutlåtande och liknande, dvs. annat än sådant som parterna själva har fört in i processen. Detta bör framgå tydligt, särskilt som infordrande av förklaring är obligatoriskt och inte som i förevarande paragraf beror på domstolens prövning. I annat fall kan kommunikationsreglerna lätt komma att uppfattas som motstridiga.
Föreningen Auktoriserade revisorer kritiserar den inskränkning som ligger däri att part skall få tillfälle att yttra sig över det som är av betydelse för avgörandet, »om det behövs». I motiveringen, påpekar föreningen, sägs »allt under förutsättning att avgörandet i målet går honom emot». Det synes föreningen viktigt att en diskretionär prövningsrätt, »om det behövs», inte tilläggs domstolen utan att i lagtexten förs in ett förtydligande att allt material av betydelse för avgörande mot parten också delges honom för yttrande. Även om domstolen är helt övertygad att visst material är ostridigt, kan det dock tänkas att part besitter motbevis som kullkastar domstolens bedömning. Sveriges advokatsamfund uppehåller sig ganska utförligt vid liknande synpunkter. Samfundet framhåller att man visserligen kan hoppas att domstol i tveksamma fall hellre delger än underlåter att göra det och att man också kan ha förståelse för önskvärdheten att avbryta kommuni- cering för att besparas sådan fortsatt skriftväxling som kan antas bli meningslös. Mot detta bör emellertid vägas rättssäkerhetsintresset. Parten och domstolen kan ha olika uppfattning om vad som är av betydelse för avgörandet och fall kan tänkas då det är parten som har rätt. I praktiken kommer fråga om delgivning skall ske inte alltid att avgöras av fullsutten rätt utan av rättens ordförande eller kanske t.o.m. annan rättens tjänste- man. Vid skriftligt förfarande år parten helt beroende av meddelanden från domstolen för att få reda på målets utveckling. Part skall kunna lita på att målet inte tillförs något processmaterial utan att han blir underrättad om det. Det gäller inte bara fortsatta yttranden och bevis från motpart utan också yttranden från den förvaltningsmyndighet mot vars beslut talan förs och de yttranden från helt utomstående myndigheter och annat process- material som domstolen kan ha inhämtat. Om sådant processmaterial inte
skall delges i vidare mån än det anses vara av betydelse för avgörandet, måste en försiktig part fortlöpande per telefon eller på annat sätt hålla kontakt med domstolen för att förhöra sig om målets fortgång, något som blir till besvär för både domstolen och parten. Samfundet anser det därför från rättssäkerhetssynpunkt och delvis också från arbetsbesparingssynpunkt vara angeläget att allt processmaterial i egentlig mening kommuniceras. Slut- orden »som är av betydelse för avgörandet» bör därför bytas ut mot »som icke uppenbart saknar betydelse för avgörandet» eller något däremot svaran- de uttryck. Av samma skäl bör i paragrafens första rad orden »om det be- hövs» utgå.
Regeringsrättens ledamöter framhåller att det är av särskild betydelse hur den nämnda bestämmelsen i 16 5 skall tillämpas beträffande sekretess- belagt material. Den bör enligt ledamöternas mening kompletteras, så att det framgår att parts rätt här avser endast sådant material som kan delges honom.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det av rättssäkerhetsskäl ound- gängligt att parten fått ta del av det material som domstolen grundar sitt avgörande på. I den mån sekretesshänsyn hindrar att allmän handling ut- lämnas till part, torde han på annat sätt få upplysas om innehållet i hand- lingen. Om sekretessen hindrar även sådan upplysning, bör handlingen inte alls kunna läggas till grund för avgörandet.
Departementschefen. I paragrafen ges en regel om kommunikation, som kompletterar reglerna i 10 och 12 55. Före måls avgörande skall part sålunda ha fått kännedom om det som har tillförts målet genom annan än honom själv —— i den mån han inte redan har fått det till följd av bestämmelserna i 10 och 12 55 —— och haft tillfälle att yttra sig över det. Vad som avses är inte bara parts utredningsmaterial utan givetvis också sakkunnigut- låtanden, beslutsmyndighets yttrande och liknande. Kommunikationsskyl- digheten kan emellertid inte vara obegränsad. Jag erinrar bl.a. om den begränsning i kommunikationsskyldigheten som föreslås skola gälla enligt 10 å och som givetvis bör gälla också vid tillämpningen av förevarande be- stämmelse. Vidare vill jag hänvisa till vad jag har anfört i specialmotivering- en till 14 % angående vittnesförhör i mål om tvångsintagning på allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare. Liksom i fråga om kommunikation enligt 10 och 12 55 bör gälla att material inte översänds om det är obehövligt. Undantagen har ansetts kunna sammanfattas i formuleringen »om ej sär- skilda skäl talar däremot».
Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört om hur den situationen skall bedömas, då handling anses inte kunna kommuni- ceras med part, kan hänvisas till 43 %. Därav framgår att rätten i ett sådant fall, som hovrätten syftar på, skall på annat sätt upplysa parten om hand- lingens innehåll. Föreskrifterna i 43 % förutsätter emellertid att i vissa fall inte ens sådan information kan lämnas. Skulle upplysning om handlingens
innehåll allvarligt skada det intresse som har föranlett att handlingen inte har kommunicerats, skall rätten sålunda inte heller på annat sätt upplysa om handlingens innehåll. Jag delar i princip hovrättens uppfattning att hand- lingen i så fall inte borde beaktas vid avgörandet. Emellertid kan jag inte bortse från att det i undantagsfall kan vara motiverat att rätten använder sig också av utredningsmaterial som parten inte kan få ta del av på något sätt. Jag vill härvidlag hänvisa till vad som anförs i specialmoti- veringen till 14 å samt till 15 å förvaltningslagen . Det är naturligtvis an- geläget att rätten försöker att undvika att material av ifrågavarande slag inflyter i målet, om materialet inte oundgängligen behövs för avgörandet. Det kan också framhållas att sådant material, på grund av sin beskaffen- het, ofta har en lägre grad av bevisvärde.
Vissa bevismedel
19—22 åå Paragraferna reglerar frågor om skriftlig handling och föremål, vilka åberopas till bevis, och om syn. De motsvarar huvudsakligen 14 och 19 åå departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. På grund av hänvisning i 22 å kammarrättsstadgan skall det som sägs om skriftligt bevis i 38 kap. RB och om syn i 39 kap. RB gälla i tillämpliga delar i mål hos kammarrätten.
Departementspromemorian. Enligt 2 å fjärde stycket andra punkten lag- förslaget skall skriftligt bevis, som inte har förebragts tidigare, i huvud- skrift eller styrkt avskrift bifogas parts skrivelse till förvaltningsdomstol. I 14 å första stycket föreskrivs att det som sägs om skriftligt bevis och dess företeende i 38 kap. 1—5 åå samt 7 och 8 åå RB samt om tillhandahållande av föremål för syn i 39 kap. 5 å RB skall äga motsvarande tillämpning vid förvaltningsdomstol. Vidare föreskrivs i andra stycket samma paragraf att rätten, om det i lag eller författning är särskilt föreskrivet om skyldighet att förete handling eller föremål, inte får förelägga någon att förete annat än det som omfattas av denna skyldighet.
I promemorian påpekas att, när rätten förelägger part att förete handling eller föremål, rätten kommer att kunna förelägga vite enligt reglerna i de åberopade kapitlen i RB. När det gäller att förmå parten att avge skriftligt yttrande eller skriftligen svara på frågor, kommer rätten däremot inte att kunna föreskriva annan påföljd än att målet ändå avgörs. På grund av föreskrift i specialförfattning kan rätten dock tänkas ha längre gående befogenheter. Till jämförelse nämns att part vid muntlig förhandling skall kunna föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd av vite men att
rätten inte skall kunna förmå parten att yttra sig eller svara på frågor vid förhandlingen under hot om någon påföljd.
Beträffande syn på stället framhålls att det inte skulle vara ändamålsenligt att reglera denna genom en hänvisning till Rst bestämmelser. Särskilda regler föreslås därför i 19 å. Enligt dessa regler får rätten eller dess ord- förande för besiktning av fastighet eller område eller av föremål, som inte lämpligen kan flyttas, hålla syn på stället. Vidare skall om sådan syn i tillämpliga delar gälla vad som sägs om muntlig förhandling.
I promemorian uttalas att ordföranden i länsrätt eller länsskatterätt, om det är lämpligt, bör utan att något föreskrivs därom kunna med sig adjungera en eller flera av nämndens ledamöter vid syn.
Det får anses ligga i sakens natur, framhålls i promemorian, att en dom- stol som finner syn nödvändig i ett mål, också kan påkalla den handräck- ning som eventuellt behövs. Någon särskild föreskrift härom föreslås därför inte. Att rätten skall stå för sina egna kostnader för en syn är också själv- klart och behöver inte anges i lagtexten.
Remissyttrandena. Bestämmelsen i förslaget att rätten, om det i lag eller författning är särskilt föreskrivet om skyldighet att förete handling eller föremål, inte får förelägga någon att förete annat än det som omfattas av denna skyldighet kritiseras av JK. Han anser att bestämmelsen antingen bör utgå eller hänföras enbart till de skattemål som är åsyftade.
Svea hovrätt anser, att det under det fortsatta arbetet bör belysas ytter- ligare i vad mån rättens ordförande ensam får hålla syn. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller i anslutning till uttalandet i promemorian att rättens ordförande utan särskild föreskrift härom vid syn bör kunna adjungera en eller flera av nämndens ledamöter med sig, att det är ange- läget att föreskrifter om syn på platsen införs. Eftersom det emellertid får antas att syn -— särskilt vad gäller länsskatterätter — kan komma att äga rum förhållandevis ofta och det därvid i många fall kan vara lämpligt att endast kalla nämndemän som med hänsyn till målets art har särskild orts- och sakkännedom, bör enligt länsstyrelsens mening ordförandens möjlighet att vid syn med sig adjungera bara vissa nämndledamöter komma till ut- tryck i lagtexten.
Länsstyrelsen i Jämtlands län pekar på motivuttalandet i promemorian att det får anses ligga i sakens natur att en domstol, som finner syn nöd- vändig i ett mål, också kan påkalla handräckning för att få synen till stånd. Länsstyrelsen är inte övertygad om att denna befogenhet »ligger i sakens natur», men oavsett hur det förhåller sig härmed finner länsstyrelsen be- fogenheten vara så naturlig att den i klarhetens intresse bör komma till positivt uttryck i lagtexten.
Departementsehefen. Den som åberopar en skriftlig handling som bevis, skall utan dröjsmål ge in den till rätten. En regel härom inleder 19 å, vilken i övrigt innehållsmässigt motsvarar det som sägs om skriftligt bevis i 14 å
första stycket departementspromemorians lagförslag. Någon motsvarighet till den i andra stycket av nämnda paragraf föreslagna regleringen beträffan- de editionspliktens m.m. omfattning i särskilda fall har däremot inte tagits med. I den mån en sådan särreglering skulle anses behövlig på något om- råde, bör den flyta in i specialförfattning, t. ex. i taxeringsförordningen.
För att vinna överensstämmelse med reglerna i 25 å om ersättning av allmänna medel till vittne och sakkunnig har hänvisningen till RB:s ersätt- ningsregler i 38 kap. 7 å andra stycket kompletterats med en uttrycklig före- skrift om att ersättningen till annan än part för tillhandahållande av skrift- lig handling undantagslöst skall utgå av allmänna medel.
I 20 å har särskilt reglerats tillhandahållande av föremål för syn. Bestäm- melsen, till vilken huvudsaklig motsvarighet finns i 14 å departements- promemorians lagförslag, har utformats enligt samma mönster som 19 å.
Enligt 38 kap. 5 å och 39 kap. 5 å andra stycket RB får rätten som påföljd för underlåtenhet att efterkomma föreläggande att förete handling eller före- mål utsätta vite. Rätten kan också förordna att handlingen skall tillhanda- hållas genom utmätningsmannens försorg. I förvaltningsprocessen bör rätten därjämte kunna ange som påföljd att målet ändå kan komma att avgöras. En särskild bestämmelse härom har tagits in i 21 å.
Bestämmelserna om syn i 22 å motsvarar i huvudsak 19 å departements- promemorians lagförslag. Den nu föreslagna paragrafen innehåller dock inte någon bestämmelse om att syn kan företas av rättens ordförande en- sam. Denna fråga bör regleras i samband med övriga domförhetsfrågor, vilket också delvis har skett genom de förslag till lag om allmänna förvalt- ningsdomstolar och lag om skatterätt och länsrätt som remitterats till lag- rådet den 20 mars resp. den 20 november 1970 (se 14 å andra stycket i det förstnämnda och 6 å första stycket 1 i det sistnämnda förslaget).
Vidare har i den nu föreslagna paragrafen ansetts böra göras ett tillägg om att vid syn yrkeshemlighet får röjas endast om det finns synnerlig an- ledning därtill. Härigenom uppnås överensstämmelse med 39 kap. 1 å andra stycket RB.
Rättens kostnader för syn bör bestridas av allmänna medel. En uttrycklig regel om att rätten skall kunna få handräckning av ut- mätningsman för genomförande av syn, om rätten skulle hindras härifrån, torde inte behövas. Förvaltningsdomstol bör liksom allmän domstol kunna anses berättigad härtill utan att det uttryckligen har angetts i lagen.
23 å Paragrafen innehåller regler om inhämtande av skriftligt yttrande av sakkunnig. Den motsvarar 13 å departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Genom hänvisning i 22 å kammarrättsstadgan gäller bestämmelserna i 40 kap. RB om sakkunnig i tillämpliga delar i kammar- rätten. Av 24 å femte stycket stadgan följer dock att andra tvångsmedel än straff och vite inte får användas när sakkunnig uteblir. Det kan också näm- nas att kammarrätten har fasta sakkunniga för att tillhandagå med yttran- den i frågor rörande bokföring och balansteknik samt i frågor om uppskatt- ning av inkomst av skog och att det är meningen att denna ordning skall behållas. Enligt 18 å förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar skall vid allmän förvaltningsdomstol få finnas särskilda sakkunniga med uppgift att tillhandagå domstolen med yttranden.
Enligt 1.5 å taxeringsförordningen får prövningsnämnd anlita biträde av sakkunnig vid behandling av taxeringsfråga som kräver särskild sakkunskap.
Departementspromemorian. I 13 5 första punkten ges en grundläggande regel om anlitande av sakkunnig av innehåll, att rätten vid behandling av fråga, vars bedömande kräver särskild sakkunskap, inhämtar yttrande från myndighet eller tjänsteman, som har att gå till handa därmed, eller anlitar biträde av sakkunnig. I andra punkten föreskrivs att bestämmelserna om sakkunnig i 40 kap. 2—7 åå, 12 å, 17 å första stycket och 18 å RB skall gälla i tillämpliga delar.
Remissyttrandena. Kammarrätten framhåller, att innebörden av 40 kap. 1 å RB är att rätten, när det anses nödvändigt att anlita sakkunnig för pröv- ning av fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap, får inhämta yttrande av sakkunnig. Enligt domstolens mening synes formuleringen i förslaget inte ge en motsvarande regel. Den föreslagna bestämmelsen före— faller att innebära ett krav på rätten att under alla omständigheter inhämta sakkunnigutlåtande så snart det i målen behandlas en fråga vars bedöman- de kräver sakkunskap.
Svea hovrätt anser att hänvisning bör ske till 40 kap. 15 å RB, som bl. a. föreskriver att sakkunnig inte får ådömas straff om hans uppdrag åter- kallas. Kammarrätten sätter i fråga om inte en hänvisning bör göras också till 40 kap. 16 å RB, som innehåller bestämmelser om ersättning för kost- nader som sakkunnig kan vålla genom försummelse eller tredska.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att hänvisningen till 40 kap. 3 å RB, där det sägs att tillfälle bör lämnas parterna att yttra sig innan sakkunnig utses, bör utgå. Länsstyrelsen framhåller att det i vissa taxeringsmål, som nu handläggs av prövningsnämnd och som i framtiden kommer att till- höra länsskatterätts kompetens, torde komma att finnas behov av speciella sakkunniga, som är särskilt utbildade för sin uppgift. Så kommer t. ex. att vara fallet med de nuvarande skogssakkunniga i fastighets- och inkomst- taxeringsmål och de byggnadssakkunniga i inkomsttaxeringsmål som gäller frågor om underhåll eller förbättring av fastighet m.m. Någon anledning att höra parterna om dessa sakkunnigas lämplighet finns inte. Länsstyrelsen i Stockholms län anser det tveksamt i vad mån bestämmelsen i 40 kap. 3 å
BB avses gälla även beträffande »myndighet eller tjänsteman som har att tillhandagå med yttrande i ämnet». Länsstyrelsen finner att det föreligger behov av ett klargörande på denna punkt och framhåller att en tillämpning av den nämnda föreskriften vid anlitande av t.ex. länsstyrelsens experter skulle vara direkt olämplig och bl.a. medföra att förfarandet onödigtvis tyngs.
Dcpartementschefen. Lagtexten har förtydligats i jämförelse med de- partementspromemorians förslag. Anledning saknas att i detta samman- hang hänvisa till 40 kap. 15 och 16 åå RB. Hänvisningen till 40 kap. 17 å första stycket och 18 å BB har ansetts böra bytas ut mot särskilda ersätt- ningsbestämmelser, som dock i sak nära ansluter sig till Rst.
Bestämmelserna tar sikte endast på sådan sakkunnig som rätten själv anlitar men inte på sakkunnig som part åberopar. Sålunda faller t. ex. en av taxeringsintendent anlitad sakkunnig utanför tillämpningsområdet. Be- träffande ersättning till sådan sakkunnig kommer att gälla det som före- skrivs härom i taxeringsförfattningarna. Anlitar enskild part på eget initiativ en sakkunnig, kan inte heller denne åberopa bestämmelserna i denna para- graf och begära att bli ersatt av allmänna medel. Om rätten kallar den sakkunnige till förhör vid muntlig förhandling, kommer han dock enligt 25 å att få rätt till ersättning av allmänna medel för denna sin inställelse.
Med anledning av vad länsstyrelserna i Stockholms och Skaraborgs län har påpekat vill jag framhålla att det i regel inte finns anledning att låta parterna yttra sig innan länsexpert eller liknande sakkunnig anlitas.
24 och 25 åå
l paragraferna behandlas förhör med vittne eller sakkunnig och ersätt— ning till dem. Paragraferna motsvarar 22 och 23 åå samt 24 å andra och tredje styckena departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Bestämmelserna om vittne i 36 kap. RB gäller på grund av hänvisning i 22 å kammarrättsstadgan i tillämpliga delar hos kammarrätten. Enligt 24 å stadgan gäller dock att i beskattningsmål ingen får höras mot sin vilja om annat än det varom han enligt vad som är sär- skilt föreskrivet är uppgiftsskyldig. Vidare sägs där att beträffande kallelse samt straff och vite vid utevaro för vittne skall gälla vad som är föreskrivet i nämnda avseenden i 36 kap. RB . Det som sägs i RB om hämtning av vittne är alltså inte tillämpligt.
Prövningsnämnd kan enligt 81 å taxeringsförordningen till muntlig för- handling kalla inte bara part utan också annan person, om han är uppgifts- skyldig enligt taxeringsförordningen. Vite får föreläggas. Förhör under ed eller försäkran kan inte hållas.
I 25 å kammarrättsstadgan sägs att ersättning till sakkunnig, som har förordnats av kammarrätten, skall gäldas av allmänna medel. Beträffande
ersättning till vittne föreskrivs i 26 å stadgan att, när fråga är om vittne som kammarrätten har kallat in självmant eller på framställning av myn- dighet, ersättningen skall gäldas av allmänna medel, medan ersättning till vittne, som har åberopats av enskild part, gäldas av parten. När särskilda skäl föranleder det, får kammarrätten dock förordna att också sådan ersätt- ning skall gäldas av allmänna medel.
Enligt 84 % taxeringsförordningen skall i fråga om ersättning till den som i annan egenskap än part eller ställföreträdare för part efter kallelse av prövningsnämnden har inställt sig vid muntlig förhandling det som finns föreskrivet om ersättning av allmänna medel till vittne äga mot- svarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid stanna på statsverket. Beslut om ersättning får inte överklagas.
Departementspromemorian. Förhör vid muntlig förhandling får enligt 22 å första stycket hållas med enskild part och med annan, som kan antas veta något av betydelse för målets avgörande. Enligt paragrafens andra stycke hörs part upplysningsvis, medan annan hörs upplysningsvis eller under ed eller försäkran. Paragrafens tredje stycke innehåller en bestäm- melse att rätten, om i lag eller annan författning särskilt föreskrivits om uppgiftsskyldighet, inte får höra någon mot hans vilja om annat än det varom han enligt föreskriften är uppgiftsskyldig.
I fråga om förhör under ed eller försäkran skall enligt 23 å första stycket i tillämpliga delar gälla bestämmelserna om vittne i 36 kap. 1—18, 20—22 åå, 24 å första och tredje styckena och 25 å första och tredje styckena BB samt, såvitt fråga är om sakkunnig, föreskrifterna om sakkunnig i 40 kap. 9—11, 13—15 åå, 17 å första stycket och 18—20 åå RB. I para— grafens andra stycke föreskrivs att beträffande kallelse av och ersättning till den som skall höras upplysningsvis i tillämpliga delar gäller de lagrum i RB, vartill första stycket hänvisar beträffande förhör under ed eller för— säkran.
Bestämmelser om vem som skall stå för kostnaderna för hörande av vittnen m.fl. upptas i 24 å andra och tredje styckena. Enligt andra stycket skall ersättning till den som på enskild parts begäran hörs upplysningsvis eller som vittne eller sakkunnig utges av parten. När särskilda skäl talar för det, skall rätten dock kunna förordna, att sådan ersättning skall gäldas av allmänna medel. I tredje stycket föreskrivs att ersättning till annan än den som hörs på enskild parts begäran skall gäldas av allmänna medel.
I promemorian framhålls att de föreslagna ersättningsreglerna står i nära överensstämmelse med de hos kammarrätten redan gällande reglerna.
Remissyttrandena. JK framhåller att frågan om parts möjlighet att höra upplysningspersoner om allt som är av betydelse för målet får ökad aktuali— tet om den muntliga förhandlingsformen blir vanligare. Han kritiserar be- stämmelsen att om i lag eller författning är särskilt föreskrivet om uppgifts— skyldighet, ingen får höras mot sin vilja om annat än det varom han enligt
föreskriften är uppgiftsskyldig. Enligt JK:s mening bör antingen bestäm- melsen utgå, varvid man har att hålla sig till föreskriften i 36 kap. 6 å RB om undantag från vittnesplikten när det gäller yrkeshemlighet, eller också bör bestämmelsen hänföras enbart till de skattemål som är åsyftade.
Svea hovrätt finner det tveksamt om —— utöver gällande inskränkningar i RB — begränsning av vittnesplikten skall ske inom de områden där någon har ålagts uppgiftsskyldighet, t.ex. 37 och 38 åå taxeringsförordningen. Skall sådan ytterligare begränsning gälla, inställer sig frågan om den skall gälla endast för uppgiftsskyldig eller om envar kan vägra att lämna upp- lysningar på området. Hovrätten påpekar att den ifrågavarande bestäm- melsen enligt motiveringen synes avse endast uppgiftsskyldig, ehuru be- stämmelsen i så fall kunde ges en tydligare utformning. Hovrätten anser att inför förvaltningsdomstol liksom inför allmän domstol förhör i princip bör kunna påkallas med envar angående sådant varom han inte författnings- enligt är förhindrad att uttala sig. I detta sammanhang bör enligt hov- rättens mening dock de olika bestämmelserna om uppgiftsskyldighet ses över, så att det klart framgår i vilka ämnen enskild har rätt att vägra att lämna upplysningar till förvaltningsdomstol.
Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att bestämmelsen i 22 å tredje stycket formuleras om. Det bör således framhävas att huvudregeln är att rätten får höra någon mot hans vilja endast då han enligt lag eller för- fattning är uppgiftspliktig.
Svea hovrätt berör den i 23 å andra stycket föreslagna bestämmelsen att beträffande kallelse av och ersättning till den som skall höras upplysnings- vis i tillämpliga delar skall gälla de lagrum i RB, vartill första stycket hänvisar beträffande förhör under ed eller försäkran. Någon anledning att där göra en begränsning till bestämmelserna om kallelse och ersättning i 36 kap. RB torde enligt hovrättens mening inte föreligga. Hovrätten antar att avsikten inte kan vara att en person som enligt 36 kap. 3 å RB ej är skyldig att avlägga vittnesmål skall aktivt söka förmås att lämna uppgifter upplysningsvis. Den som har tystnadsplikt enligt 36 kap. 5 å RB kan givet- vis inte höras upplysningsvis och inte heller kan det bli tal om att söka förmå en person, som enligt 36 kap. 6 å RB kan vägra att vittna, att i annan form lämna upplysningar. En sådan bestämmelse som 36 kap. 18 å RB kan bli aktuell också för den som hörs upplysningsvis utan att vara part. Vidare ifrågasätter hovrätten om det inte för tydlighetens skull bör markeras att föreskrifterna i andra stycket inte gäller part. Hovrätten före- slår därför, att andra stycket utgår och att erforderlig ändring sker i första stycket.
Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter — under förutsättning att det redan på »kallelsestadiet» beslutas att en person skall höras upplysningsvis -— om andra stycket skall anses innebära att den som hörs upplysningsvis kan hämtas till förhandlingen enligt 36 kap. 20 å andra stycket RB. Enligt
länsstyrelsens mening kan detta lagrum knappast anses behandla kallelse- förfarandet i egentlig mening. Ett klargörande synes därför behövligt.
Hovrätten över Skåne och Blekinge är tveksam om förvaltningsdomstol bör ha rätt att förordna om hämtning av »vittne», eftersom förslaget inte medger att enskild part hämtas. Enligt hovrättens mening bör rätten i så fall än mindre kunna häkta »vittnet». Många av de mål som skall handläggas i förvaltningsdomstol är av sådan beskaffenhet att andra tvångsmedel än vite inte bör tillgripas. Hovrätten föreslår därför att andra tvångsmedel än vite inte skall få användas mot tredskande »vittne», om inte annat före- skrivs i specialförfattning. Länsstyrelsen i Jämtlands län anmäler betänk- ligheter mot att skatterätt skall ha befogenhet att häkta tredskande vittne.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att 23 å inte reglerar vad som skall gälla vid förhör med den som hörs upplysningsvis. Frågan ställs om man i dessa fall kan sätta omedelbarhetsprincipen åsido och — i strid med vad som sägs i 36 kap. 16 å RB — t. ex. i fall, där förhör tidigare har hållits inför polismyndigheten, endast höra efter om vederbörande vitsordar rik— tigheten av vad som har tecknats ned där.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att hänvisningarna till BB kan föra med sig tolkningssvårigheter och pekar på ett speciellt problem. I 36 kap. 13 å RB föreskrivs att i brottmål ed eller försäkran inte får avläggas av någon sådan närstående till den tilltalade, som avses i 3 å. Frågan upp— kommer vilka av målen i länsrätt och Iänsskatterätt som är att likställa med brottmål. Länsstyrelsen framhåller att 23 å i förslaget bör förtydligas så att sådana oklarheter undviks.
Kammarrätten sätter i fråga om inte hänvisning bör ske till 36 kap. 23 å och 40 kap. 16 å RB. I dessa lagrum meddelas regler om ersättningsskyl- dighet för vittne eller sakkunnig som har vållat kostnad genom försummelse eller tredska. Även länsstyrelsen i Blekinge län anser att 23 å bör hänvisa till 36 kap. 23 å RB.
Länsstyrelsen i Stockholms län ställer frågan varför beträffande vittne ingen hänvisning görs till bestämmelsen i 36 kap. 19 å RB om förhör utom huvudförhandling, när det beträffande sakkunnig hänvisas till 40 kap. 11 å RB, vilket lagrum i sin tur hänvisar till bl. a. 36 kap. 19 å RB.
RLF och Sveriges lantbruksförbund ställer sig frågande till förslaget att ersättning till den som på enskild parts begäran hörs upplysningsvis eller som vittne eller sakkunnig skall utges av parten. Visserligen föreslås vidare att, när särskilda skäl talar för det, rätten skall kunna förordna att sådan ersättning skall gäldas av allmänna medel, men förbunden hyser farhågor för att denna möjlighet kommer att utnyttjas restriktivt.
Departementschefen. I 24 å har arbetats samman 22 å och 23 å första stycket departementspromemorians lagförslag. Föreskrifterna har begränsats till att gälla förhör med annan än part. Eftersom part inte skall kunna höras under ed eller försäkran, har frågan om hörande av part vid muntlig
förhandling ansetts inte behöva regleras i vidare mån än som har skett ge- nom de allmänna bestämmelserna om sådan förhandling.
Enligt departementspromemorians förslag skall annan än part kunna höras upplysningsvis eller under ed eller försäkran. Termerna vittne och sakkunnig används bara i det senare fallet. Enligt min mening kan termerna lämpligen användas som beteckning inte bara på den som hörs efter avlagd ed eller däremot svarande försäkran utan också på den som i motsvarande egenskap hörs upplysningsvis.
I likhet med JK och Svea hovrätt anser jag att man inte i förvaltnings- processlagen bör ta in regler som på vissa områden, såsom taxeringsom- rådet, begränsar uppgiftspliktens omfattning. Som jag har framhållit vid 19 å bör en eventuell reglering härvidlag i stället ske i specialförfattningarna.
Från hänvisningarna till 36 och 40 kap. RB har mönstrats ut de para- grafer som avser ersättning till vittne eller sakkunnig för inställelsen till den muntliga förhandlingen. Ersättningsfrågorna regleras i stället i 25 å. Vidare har i enlighet med vad Svea hovrätt förordat de åberopade bestämmelserna i RB gjorts tillämpliga också beträffande sådana förhör med vittne eller sakkunnig som sker upplysningsvis. Effekten nås genom att förhör med vittne eller sakkunnig behandlas gemensamt oavsett förhörsformen.
Med anledning av vad kammarrätten och länsstyrelsen i Blekinge län har anfört har bland hänvisningarna till BB tagits med även 36 kap. 23 å och 40 kap. 16 å, vilka lagrum innehåller regler om försumligt vittnes resp. för- sumlig sakkunnigs skadeståndsskyldighet.
Länsstyrelsen i Stockholms län har påpekat att hänvisning görs till 40 kap. 11 å RB som i sin tur hänvisar bl.a. till 36 kap. 19 å RB om hörande av vittne utom huvudförhandling men att någon direkt hänvisning inte har gjorts till sistnämnda paragraf. Med anledning härav vill jag framhålla att regelrätt huvudförhandling inte skall förekomma vid förvaltningsdomstol. Härav följer att det som sägs i RB om förhör utom huvudförhandling inte hör till de »tillämpliga delar» som omfattas av hänvisningen i 40 kap. 11 å RB.
Vittne eller sakkunnig som inte hörsammar kallelse kan enligt 36 kap. 20 å resp. 40 kap. 13 å RB dömas till böter. Det som sägs om vitesföre- läggande och hämtning i nämnda lagrum i RB blir också tillämpligt. Hov- rätten över Skåne och Blekinge har satt i fråga lämpligheten av att hämt- ning skall kunna ske. Även om möjligheten får antas bli sällan utnyttjad, kan det dock inte uteslutas att den undantagsvis kan komma att behövas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har vidare liksom länsstyrelsen i Jämt- lands län satt i fråga om förvaltningsdomstol verkligen skall kunna häkta tredskande vittne. Det kan antas att behovet av sådan befogenhet är ringa för en förvaltningsdomstol. Det saknas å andra sidan tillräckliga skäl att inte ge sådan domstol samma befogenheter som allmän domstol. Något undantag föreslås därför inte.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har ställt frågan i vilka mål hänvisningen till 36 kap. 13 å andra stycket RB, att ed eller försäkran i brottmål inte får avläggas av någon den tilltalade närstående, blir tillämplig. Enligt min me- ning bör frågan om vad som skall förstås med brottmål i detta samman- hang bedömas på samma sätt som när fråga är om att välja tillämpliga omröstningsregler (se 15 å förslaget till lag om allmänna förvaltningsdom- stolar).
De i 25 å upptagna bestämmelserna har motsvarighet i 24 å andra och tredje styckena promemorians lagförslag. Till skillnad från nämnda förslag föreslås här att ersättning till vittne eller sakkunnig, som inställer sig till muntlig förhandling på rättens kallelse, skall utgå av allmänna medel, även när förhöret har begärts av enskild part. För att motverka att enskild part i onödan begär vittnesförhör föreslås vidare, att sådan part skall kunna åläggas att återgälda ersättningen till statsverket, om han saknat godtagbart skäl för sin begäran.
De här föreslagna reglerna innebär att ersättning till vittnen och sak- kunniga för inställelse vid rätten i princip alltid utgår av allmänna medel, vare sig vittnet eller den sakkunnige inkallats på det allmännas initiativ (på rättens initiativ eller på begäran av offentlig part) eller på begäran av enskild part. Enligt promemorieförslaget skulle däremot i sistnämnda fall ersättningen i princip utges av parten. I verkligheten torde emellertid skillnaden mellan de här föreslagna reglerna och promemorieförslaget inte vara stor. Vittnes- och sakkunnigförhör på enskild parts begäran är inte särskilt vanliga i förvaltningsdomstol. I de fall då de förekommer för- håller det sig dessutom ofta så, att rätten ändå skulle ha föranstaltat om förhöret. Det får förutsättas att rätten — om den haft att tillämpa prome- morieförslaget —— i sådana fall skulle ha ansett att särskilda skäl talade för att ersättningen utgick av allmänna medel (se 24 å andra stycket andra punkten departementspromemorians lagförslag). Skillnaden i kostnader för det allmänna mellan de här föreslagna reglerna och de i departements- promemorian föreslagna torde därför bli obetydlig. Härtill kommer att det från principiell synpunkt är mest tilltalande att enskild part i förvalt- ningsprocessen inte skall behöva dra sig för att begära förhör med vittne eller sakkunnig av hänsyn till kostnaderna. Som jag redan har påpekat finns korrektiv mot att part missbrukar sin möjlighet att få vittnes— eller sakkunnigförhör till stånd i regeln att rätten kan ålägga parten att åter- betala till statsverket vad som utgetts till vittnet eller den sakkunnige, om det visar sig att parten saknade godtagbart skäl för att påkalla för- höret.
26 å I denna paragraf ges föreskrifter om förhör vid annan rätt. Paragrafen har ingen motsvarighet i departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I 35 kap. 10 och 11 åå RB finns bestämmelser om upptagande av bevis vid annan domstol än den där målet är anhängigt. Be- stämmelserna hör till dem som på grund av föreskrift i 22 å kammarrätts- stadgan gäller i tillämpliga delar hos kammarrätten.
Det kan också antecknas att det i 29 å nykterhetsvårdslagen finns regler som ger länsstyrelse rätt att i ärende angående tvångsintagning förordna om förhör med någon upplysningsvis eller som vittne vid lämplig under- rätt. Länsstyrelsen skall i sådant fall göra framställning hos underrätten, som låter till rätten kalla in dem som skall höras samt underrättar sökanden i ärendet och den om vars intagning är fråga.
Enligt 38 å 3 mom. länsstyrelseinstruktionen har länsstyrelse dessutom en allmän möjlighet att förordna om vittnesförhör vid allmän domstol.
Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att frågan om i vilken utsträckning länsrätt eller länsskatterätt för bevisupptagning kan anordna förhör med vittne vid annan sådan rätt inte behandlas i förslaget. Med hänsyn till befolkningens nuvarande stora rörlighet får en sådan möj- lighet anses vara av betydande värde. Därigenom kan enligt länsstyrelsens mening vittnesplikten underlättas avsevärt genom att avlägset boende vitt- nen besparas långa och tidskrävande resor. Trajikmålskommittén fram- håller också att lagen inte behandlar den betydelsefulla frågan om förhör vid annan domstol än den där den egentliga handläggningen av ett mål äger rum. För körkortsmålens del finns det dock ett behov av att den frågan regleras. Kommittén föreslår att en bestämmelse om förhör vid annan dom- stol tas in i lagen.
Departementschefen. Ett par remissinstanser har efterlyst en möjlighet för länsrätt att låta höra vittne vid annan rätt. Det kan här erinras om att det i 35 kap. 8—11 åå RB finns regler om upptagande av bevis utom huvud- förhandling, bl.a. vid annan domstol. Till sådan bevisupptagning skall par- terna kallas. Den rätt, som beslutar att bevis skall tas upp av annan rätt, skall hos denna göra framställning därom och därvid kort redogöra för saken samt uppge beviset och den omständighet som skall styrkas med be- viset. Om det anses lämpligt och hinder inte möter, skall vid framställningen fogas akten i målet. Den rätt, som har anmodats att ta upp bevis, skall sätta ut tid och ställe för bevisupptagningen. Protokollet över bevisupptagningen skall tillsammans med de remitterade handlingarna tillställas den rätt där rättegången förs.
Till en början kan framhållas att förhör med part inte lämpligen bör ske vid annan rätt än den som har att avgöra målet. Finner t. ex. en länsrätt i ett körkortsmål att körkortsinnehavaren lämpligen bör höras vid annan länsrätt, bör målet överflyttas i sin helhet till denna rätt. Sådan överflytt- ning bör regleras i vederbörande specialförfattnings forumbestämmelser och inte i förvaltningsprocesslagen .
I denna lag bör däremot tas in regler om förhör med vittne eller sakkunnig
hos annan rätt. Behov av att kunna anlita annan rätt härför torde väsent- ligen kunna uppkomma hos länsrätt eller skatterätt. I den mån regerings- rätten eller kammarrätt har behov av att höra vittne eller sakkunnig, synes förhöret böra ske genom rättens egen försorg. Möjligheten att anlita annan rätt för bevisupptagning har därför begränsats till att gälla länsrätt och skatterätt. Jag anser däremot inte att det behöver finnas en möjlighet att anlita allmän domstol för bevisupptagningen. Innan beslut fattas om att förhör skall hållas vid annan länsrätt eller skatterätt skall samråd ske med den rätten. De nu nämnda reglerna har tagits in i ett första stycke i 26 å.
I andra stycket har meddelats en hänvisning till bestämmelserna i 35 kap. 10 och 11 åå RB.
Beslut
27 å
Paragrafen handlar om inhibition och andra interimistiska förordnanden och motsvarar 28 å departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I 52 kap. 7 å RB föreskrivs bl.a. att om underrätt har förordnat att ett beslut får verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft hovrätten kan omedelbart förordna att verkställighet inte får äga rum. Bestämmelserna i 52 kap. hör till dem som enligt 22 å kammarrätts- stadgan i tillämpliga delar gäller hos kammarrätten.
Departementspromemorian. I promemorian föreslås att förvaltningsdom- stol omedelbart får förbjuda att beslut, mot vilket talan förs hos domstolen, verkställs och även eljest förordna för tiden intill dess målet har avgjorts. Enligt promemorian kan man knappast generellt reglera frågan huruvida domstolen utan att yrkande därom har framställts skall få förordna om till- fälligt omhändertagande, när sådant kan förekomma enligt en specialförfatt- ning. Om detta anses påkallat, bör det regleras i specialförfattningen.
Remissyttrandena. Endast ett mindre antal remissinstanser har kom- menterat de föreslagna inhibitionsreglerna. Kammarrätten anmärker att av- sikten med bestämmelserna torde ha varit att föreskriva om inhibition för tiden intill dess domstolen har avgjort målet. Enligt kammarrättens mening bör därför den föreslagna bestämmelsens formulering jämkas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att paragrafen är så formulerad att den inte synes omfatta underställningsmål och inte heller an- sökningsmål. Det är att märka, framhåller länsstyrelsen, att 32 å i förslaget till lag om socialdomstol, som i förevarande sammanhang åberopas i prome- morian, har en lydelse som medger en vidare tillämpning. Där talas om mål, »som kommer in till domstolen», alltså oavsett om det sker genom ansökan, underställning eller besvär.
I två yttranden berörs frågan om inhibition av skattedebitering. Riksskattee nämnden, som anser att debitering av skatt måste anses vara en verkställig- hetsåtgärd, framhåller att det givetvis inte bör läggas i skatterätts hand att stoppa debiteringsförfarandet med anledning av att taxeringsbesvär har anförts hos skatterätten. Riksskattenämnden utgår från att detta inte heller har avsetts. Enligt 1 å i förslaget tillämpas lagen i den mån »annat ej är före- skrivet i lag». Föreskriften i 87 å uppbördsförordningen om att besvär över beslut enligt förordningen eller över taxering inte inverkar på skyldigheten att erlägga den skatt, som besvären rör, skulle då ta över 28 å i förslaget och därmed frånta förvaltningsdomstol befogenhet att bestämma interimistiskt i skatte- och uppbördsprocess. En annan sak är enligt riksskattenämnden att nyordningen på förvaltningsrättskipningens område kan motivera en över- syn av uppbördsförordningens bestämmelser om t. ex. anstånd med betalning av skatt när taxeringen har överklagats. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att bestämmelserna i förslaget kan tillämpas av länsrätt men inte av länsskatterätt. Med den angivna lydelsen skulle enligt länsstyrelsens mening debitering och indrivning av skatt o.d. kunna inställas genom förvaltnings- domstols åtgärd, vilket knappast torde vara avsikten.
Departementschefen. Som jag har framhållit i den speciella motive- ringen till 13 å förvaltningslagen kan det vara av stor betydelse för den som anför besvär över ett beslut att detta inte länder till efterrättelse förrän saken har avgjorts slutligt. Rätten bör därför ha möjlighet att i avvaktan på målets avgörande förordna att överklagat beslut inte skall gälla tills vidare.
Det kan emellertid även tänkas andra situationer där rätten bör ha möjlig- het att meddela interimistiska förordnanden. En sådan situation kan t. ex. uppkomma i mål om överflyttning av barn. I likhet med vad som har före- slagits i promemorian förordar jag därför att i lagen tas in en bestämmelse som gör det möjligt för rätten att meddela även andra slag av interimistiska förordnanden än sådana som går ut på att hindra verkställigheten av över- klagat beslut.
I motiveringen till 13 å förvaltningslagen har jag uttalat mig för att besvärsprövande förvaltningsmyndighet i vissa fall bör förordna om inhibi- tion även utan uttryckligt yrkande av part. Eftersom liknande fall kan förekomma i förvaltningsdomstol, bör samma förfaringssätt tillämpas där.
I ett remissyttrande har föreslagits att paragrafen utformas så att den kommer att omfatta inte bara besvärs- utan även underställnings- och ansök- ningsmål. Frågan om interimistiska förordnanden skall få meddelas i mål av sistnämnda slag lämpar sig emellertid enligt min mening knappast för en generell reglering utan bör lösas i specialförfattning.
I ett par remissyttranden har diskuterats hur den här föreslagna inhibi- tionsbefogenheten förhåller sig till de regler i ämnet som f.n. finns i upp- bördsförordningen m.fl. författningar. Såsom riksskattenämnden framhållit bör det inte avgöras i taxeringsprocessen huruvida skattedebitering och
skattekrav skall stoppas. Detta följer också av bestämmelserna i 2 å före- varande lagförslag. ' ' 28 å
Paragrafen anger ramen för rättens prövning i målet och motsvarar 29 å departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Prövningen i regeringsrätten och kammarrätten sker i princip inom den ram, som prövningen i föregående instans och yrkan- dena i mälet drar upp. Regeringsrätten och kammarrätten går därför i prin- cip inte utanför parts yrkande ens för att rätta uppenbara fel. Regerings- rätten kan dock med stöd av sin befogenhet att »bryta dom åter» besluta om sådan rättelse i flagranta fall. Domstolen anser sig också i undantagsfall kunna frångå instansordningsprincipen på så sätt att den prövar nya frågor och beaktar omständigheter som tillkommit efter den prövning som har skett i lägre instans. I fråga om bl.a. mönsterskyddsmål har uttalats att reformatio in pejus inte är utesluten (se prop. 1969: 168 s. 196).
Enligt 95 å taxeringsförordningen får besvär till kammarrätten över be- slut, som prövningsnämnden meddelat såsom andra instans, endast inne- fatta fullföljande helt eller delvis av yrkande som klaganden har fram- ställt hos prövningsnämnden. Om prövningsnämnden har ändrat taxerings— nämndens beslut utan att yrkande därom har framställts av klaganden, får besvären till kammarrätten inte innefatta längre gående yrkande än att taxeringen bestäms i enlighet med taxeringsnämndens beslut.
Kammarrätten torde i analogi med vad som sägs om hovrätt i 50 kap. 26 å och 51 kap. 26 å RB kunna även utan yrkande undanröja överklagat beslut helt eller delvis, om domvilla har förekommit.
För prövningsnämndens del är det i 86 å taxeringsförordningen föreskrivet att prövningsnämnd vid prövning av besvär inte får bestämma taxering till högre men väl till lägre belopp än part har yrkat. Reformatio in pejus får alltså inte ske men däremot reformatio in melius.
Departementspromemorian. Promemorians lagförslag upptar i 29 å en bestämmelse om att förvaltningsdomstol vid prövning av mål får gå utom enskild parts yrkande för att besluta till det bättre för honom, om särskilda skäl talar för det och det kan ske utan men för motstående enskilda intressen.
I promemorian erinras inledningsvis om att den allmänna instansordnings- principen tillämpas i vid omfattning inom förvaltningsrättskipningen. En part kan därför i allmänhet inte räkna med att i högre instans få andra yrkanden prövade än dem som har varit under bedömande i lägre instans. Emellertid kan, framhålls det i promemorian, principen inte upprätthållas med benhård konsekvens. Målen i förvaltningsprocessen är av skiftande natur och strävan att åstadkomma materiellt riktiga resultat föranleder ibland en liberal tillämpning av principen. Den omständigheten att enskild part ofta för sin talan själv medför att avsteg från principen emellanåt görs, eftersom det inte alltid kan begäras av honom att han i alla avseenden ut-
formar sin talan korrekt från början. Även sociala skäl anses ibland moti- vera avsteg från instansordningens princip.
Av anförda skäl bör, framhålls det i promemorian, någon allmän regel om att part inte får utvidga eller ändra sin talan inte tas in i lagen. Inte heller bör någon specialregel införas om hur talan i taxeringsmål skall utformas.
En annan fråga är om förvaltningsdomstol skall vara bunden av parternas yrkanden eller få gå utöver dem. Enligt promemorian behöver någon tvekan inte råda om att domstolen inte bör kunna gå utöver yrkandena för att besluta till det sämre. Principen om förbud mot reformatio in pejus är grundmurad och särskild föreskrift härom behövs inte. Tar man å andra sidan fasta på att förfarandet skall vara enkelt och billigt och att den enskilde utan risk för rättsförlust skall kunna föra sin talan själv, bör följden bli inte bara att den enskilde undantagsvis skall kunna utvidga och ändra sin talan i högre instans utan också att förvaltningsdomstol, när det är påkallat för att skapa materiell rättvisa, skall kunna gå utöver enskilds yrkanden för att besluta till det bättre för honom. En sådan möjlighet lär få störst praktisk betydelse hos länsrätt och länsskatterätt och det är betecknande, framhålls det i promemorian, att en regel härom finns i såväl förslaget till lag om socialdomstol som förslaget till lag om skatterätt. Men möjligheten synes inte böra begränsas till länsrätt och länsskatterätt utan också stå öppen för kammarrätt och regeringsrätten.
Remissyttrandena. Av de remissinstanser som uppehåller sig vid den föreslagna bestämmelsen är JK, riksskattenämnden, Sveriges industriförbund och regeringsrådet Klackenberg helt eller i huvudsak positiva. Sveriges indu- striförbund stryker starkt under att den föreslagna bestämmelsen är väl ägnad att skapa materiell rättvisa. I förvaltningsprocessen där den enskilde av kostnadsskäl och andra orsaker ofta måste föra sin talan utan sakkunnig hjälp är bestämmelsen nödvändig.
I två yttranden avstyrks -—- helt eller delvis -—— den föreslagna bestämmel- sen. Samtliga regeringsrättens ledamöter med undantag av regeringsrådet Klackenberg anser att det i och för sig kan anföras skäl för en sådan friare prövningsrätt som den föreslagna bestämmelsen medger. Bestämmelsen fyller också en betydelsefull funktion i förvaltningsprocessens inledningsskede, och den är således välbehövlig för länsrätt och skatterätt. När det sedan gäller behovet av en motsvarande bestämmelse för de högre instanserna kan enligt ledamöternas åsikt knappast några särskilt tungt vägande skäl anföras. De framhåller att den föreslagna regeln för regeringsrättens del skulle te sig direkt olämplig, inte minst med tanke på regeringsrättens framtida uppgifter. För att låta kammarrätt gå utöver parts yrkande skulle väl i och för sig kunna anföras i stort sett samma överväganden som beträffande möjlig— heterna att ändra grund. Gränsen skulle då dras mellan kammarrätt och regeringsrätten. Å andra sidan bör i görligaste mån förfarandet fixeras på ett tidigare stadium, när det kan ske utan att enskilds berättigade intressen sätts
åsido. Enligt ledamöternas mening bör därför endast länsrätt och skatterätt ha befogenhet att gå utöver parts yrkande. Kammarrätten framhåller rent allmänt att om speciallagstiftningen också i fortsättningen skall inrymma regler om förbud för enskild att vidga sin talan i högre instans, det inte torde bli lätt att få enskild part att respektera sådana regler om detvid sidan av dem skulle finnas en bestämmelse sådan som den föreslagna. I fråga om det sakliga innehållet i paragrafen förklarar kammarrätten att detta inte kan godtas. Domstolen anser visserligen att tiden ännu inte är inne att ta ifrån prövningsnämnderna möjligheten att gå utöver förd talan och motsätter sig därför inte att motsvarande skall gälla för skatterätt. Däremot kan kammar- rätten inte acceptera att överdomstolarna — kammarrätt och regeringsrät- ten —— skall börja fungera som nämnder och beslutsmyndigheter.
I en del yttranden framställs detaljanmärkningar och föreslås omformule- ringar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser sålunda att det för skatteprocessens del inte finns något bärande skäl att göra rätten till nedsättning av taxering beroende av enskild parts yrkande. Förslaget synes innebära, uttalar läns— styrelsen, att rättelse av materiella felaktigheter inte kan ske om endast taxe- ringsintendent har framställt yrkande i skatteprocess. Länsstyrelsen ställer sig också frågande inför villkoret att »Särskilda skäl» skall föreligga för att förvaltningsdomstol skall få gå utöver framställt yrkande. Av motiven kan utläsas att villkoret är avsett att möjliggöra att materiell rättvisa skipas. Någon exemplifiering av »Särskilda skäl» ges inte i promemorian. I brist härpå och eftersom länsstyrelsen inte heller kan finna att särskilda skäl kan behöva ställas upp som villkor —— åtminstone inte i skatteprocessen —— anser länsstyrelsen att villkoret bör utgå.
Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar att det i vissa av de mål som faller inom länsrättens kompetensområde — i första hand sådana som avser verk- ställighet av dom eller beslut rörande vårdnad om barn eller överflyttning av barn i andra fall — kan uppstå svårigheter att avgöra vilken av två eller flera möjliga åtgärder, som är förmånligast för den enskilda parten.
Departementschefen. En viktig fråga i de mål hos förvaltningsdomstol som anhängiggörs genom framställning (ansökan eller besvär) från part gäller inom vilken ram domstolen har att röra sig när den skall träffa sitt avgörande. Man kan här tänka sig en rad olika lösningar, där den ena ytterligheten representeras av RB:s regler för dispositiva tvistemål. Enligt dessa regler är rätten i princip bunden av de yrkanden och det processma- terial i övrigt som parterna har presenterat. Den andra ytterligheten är en ordning där rättens uppgift går ut på att, oberoende av vad parterna har yrkat och anfört, försöka åstadkomma största möjliga materiella rättvisa i det enskilda fallet.
Den sistnämnda ordningen bör enligt min mening i princip inte komma i fråga för förvaltningsdomstolarnas del. Den skulle i många typer av mål
tvinga domstolen att ägna en stor del av sina krafter åt andra frågor än dem som parterna har fört fram i målet och därigenom belasta förvalt- ningsdomstolarna i en utsträckning som inte kan anses rimlig. Det kan visserligen sägas att en sådan ordning syftar till att åstadkomma materiellt tillfredsställande resultat i det enskilda fallet. Emellertid begränsar sig den- na effekt till den — erfarenhetsmässigt lilla — andel av förvaltningsären- dena som förs vidare till förvaltningsdomstol, medan någon motsvarande granskning inte skulle ske i övriga ärenden. Härtill kommer risken för att förtroendet för domstolens opartiskhet kan rubbas, om den tar upp även frågor som parterna inte önskat föra under dess prövning. Jag vill också peka på svårigheterna att åstadkomma en objektiv och fullständig utred— ning i frågor som domstolen tar upp på eget initiativ.
Å andra sidan kan man knappast tänka sig att för förvaltningsdom- stolarnas det gå till den andra ytterligheten. Det är enligt min mening önskvärt att domstolen inte är alltför bunden av hur den enskilde ut- format sin talan för att åstadkomma ett från hans synpunkt materiellt tillfredsställande avgörande. Jag vill härvid erinra om vad jag tidigare har sagt om de garantier för den enskildes rättssäkerhet som förvaltningsdom- stolsinstitutionen är avsedd att ge och om att införandet av förvaltnings- processlagen inte bör försämra den enskildes möjligheter att få sin rätt tillvaratagen.
Vad jag nu har anfört leder mig till slutsatsen att det som huvudregel bör gälla att förvaltningsdomstols avgörande inte får gå utöver vad som har yrkats i målet. Avsteg från denna regel bör kunna förekomma bara i enskild parts intresse. Det bör således inte komma i fråga att domstolen på eget initiativ gör ändring till nackdel för enskild part. Ett sådant för- bud mot reformatio in pejus ligger helt i linje med grundtanken om för- valtningsdomstolarna som organ för den enskildes rättsskydd. De uttalan- den som har gjorts tidigare om att reformatio in pejus inte är utesluten i mönsterskyddsmål m.m. bör således inte vara vägledande såvitt angår förvaltningsdomstols prövning. I den mån möjlighet härtill kan föreligga får den begränsas till att gälla prövningen i underliggande instanser, som inte är avsedd att regleras av förevarande lag.
En regel att domstolen inte får gå utöver yrkandena i målet innebär be- träffande besvärsprövande instans att den är hunden inte bara av de yrkan— den som har framställts där utan även av yrkandena i underliggande in- stanser (instansordningsprincipcn).
Skälen är däremot inte lika starka för att upprätthålla ett absolut för- bud för domstolen att utan yrkande göra ändring till enskild parts fördel (reformatio in melius). Synpunkten att förvaltningsdomstolens uppgift är att vara en garanti för den enskildes rättsskydd talar tvärtom för att öppna viss möjlighet härtill. Jag tänker här på sådana fall då rätten finner uppenbart att den enskilde blivit för strängt bedömd i den underliggande
instansen. Möjligheten att göra reformatio in melius bör emellertid inte vara obegränsad. Det bör Således i regel inte komma i fråga att rätten vid misstanke om att något fel eller någon felbedömning har förekommit, som inte omfattas av parts yrkande, tar initiativ till ytterligare utredning i målet. Möjligheten till reformatio in melius bör givetvis inte få begagnas till men för motstående enskilt intresse.
Jag vill stryka under att förekomsten av möjligheten till reformatio in melius naturligtvis inte får uppfattas som ett åliggande för rätten att ex officio överpröva målet i alla delar. Rätten skall t. ex. i taxeringsmål inte behöva förvissa sig om att någon felräkning inte har skett till den skatt- skyldiges nackdel. Endast uppenbara eller uppenbarade fel bör normalt rättas med stöd av regeln om reformatio in melius. Över huvud taget bör reformatio in melius ses som en extraordinär åtgärd som bara motiveras av särskilda skäl. Det kan antas att möjligheten får störst betydelse i skatte- mål. I och för sig är det dock tänkbart att den kan fylla en funktion också i andra mål, t. ex. i ett körkortsmål där körkortsinnehavaren har yrkat förkortning av återkallelsetiden men kammarrätten eller regeringsrätten finner att körkortet inte alls skulle ha återkallats.
Att rätten utan yrkande kan besluta till det bättre för enskild part innebär självfallet också att rätten —— under samma förutsättningar — blir befogad att besluta i överensstämmelse med ett yrkande som går utöver det till vilket den lägre instansen har haft att ta ställning.
Som har påpekats av en remissinstans bör rättens möjlighet att besluta till det bättre inte vara beroende av att enskild part står som yrkande part i målet. Även i mål, som har kommit under rättens prövning på talan av allmän part, bör rätten kunna besluta till det bättre för den enskilde i för- hållande till vad som gäller enligt det överklagade beslutet.
Det får antas att det framför allt blir länsrätter och skatterätter som får anledning att utnyttja en möjlighet till reformatio in melius. Även hos kammarrätt torde det någon gång finnas behov av att tillämpa en sådan regel, bl.a. med tanke på att kammarrätten i ett flertal typer av mål är första domstolsinstans. För regeringsrättens del är naturligtvis behovet härav ringa med hänsyn till domstolens ställning som prejudikatinstans. Jag vill emellertid inte hålla för uteslutet att det i något enstaka fall kan framstå som rimligt att även den högsta instansen har en möjlighet till reformatio in melius.
Såsom en remissinstans har påpekat kan det i sociala mål vara vanskligt att avgöra vad som är till det bättre för den enskilde. Härtill vill jag fram- hålla att prövningen i sociala mål vanligen inte är bunden av yrkandena på samma sätt som i de flesta andra mål. Därför har den här föreslagna möjlig- heten att besluta till det bättre för enskild över huvud taget inte samma bety- delse i de sociala målen som i andra mål.
Frågan huruvida domstolen bör vara bunden även av de grunder som
parterna har åberopat i målet är betydligt mera komplicerad att lösa gene—' rellt för förvaltningsprocessens del. Detsamma gäller frågan huruvida det skall vara tillåtet för part att ändra sin talan genom att åberopa annan grund. Det starka officialprövningsintressct i vissa typer av mål hos för- valtningsdomstol, t. ex. målen om administrativa frihetsberövanden, talar för att det beträffande en del målgrupper bör råda ganska stor frihet i dessa hänseenden. I förvaltningsprocesslagen har liksom i departements- promemorians förslag inte tagits med några regler i förevarande ämne ut- över en regel om principiellt förbud att i mål hos regeringsrätten, för vilka prövningstillstånd behövs, åberopa nya omständigheter (37 5). I och för sig kan anföras skäl för att hithörande frågor regleras närmare i förvaltnings- processen. Mycket talar emellertid för att de inte kan lösas generellt för alla typer av mål i förvaltningsdomstol utan att man i stället får tänka sig en reglering område för område. Härför behövs dock närmare utredning. Med hänsyn härtill har jag avstått från att i detta sammanhang föreslå några regler i ämnet.
I enlighet med det anförda har i en första punkt i 28 & tagits in en bestäm- melse om att rättens avgörande ej får gå utöver vad som har yrkats i målet. I andra punkten har föreskrivits att rätten, om det föreligger särskilda skäl, dock även utan yrkande får besluta till det bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse.
295
Paragrafen reglerar rättens avgörande av målet. Den motsvarar 30 & departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 28 % kammarrättsstadgan sker kammarrättens avgörande av saken genom utslag, medan annat kammarrättens avgörande träffas genom beslut. Beslut, varigenom kammarrätten annorledes än genom utslag skiljer saken från sig, är slutligt beslut. Utslag och slutligt beslut skall innehålla de skäl, som avgörandet grundas på.
Enligt 92 å taxeringsförordningen skall parterna underrättas om pröv- ningsnämndens beslut. Beslutet skall innehålla de skäl som det bygger på.
Departementspromemorian. I 30 % promemorians lagförslag tas upp före- skrifter av innehåll att förvaltningsdomstols avgörande av mål skall grundas på det som handlingarna innehåller och som förekommit i övrigt i målet samt att skälen för avgörandet skall framgå av beslutet.
Enligt promemorian finns det knappast tillräckliga skäl för att i lagen fastställa någon bestämd terminologi beträffande förvaltningsdomstols av- göranden. En sådan behövs i vart fall inte för lagens egen del. Om ett beslut, som innefattar ett slutligt avgörande i sak av ett mål, skall kallas dom, utslag eller beslut bör kunna bestämmas i administrativ ordning. Vidare bör, framhålls det i promemorian, kammarrätterna själva få be- stämma om det hos dem skall skiljas mellan utslag och slutliga beslut.
Det bör i lagen sägas ut att rättens avgörande skall grundas på vad hand- lingarna innehåller och vad som i Övrigt har förekommit i målet. Vidare bör skälen för avgörandet framgå av beslutet. I promemorian betonas att kravet på att skälen för avgörandet skall framgå av beslutet inte innebär att en särskild motivering alltid skall lämnas. Kan skälen utläsas av sak- framställningen, t. ex. när det i den klargörs att målet är otvistigt, behövs ingen motivering. Om bevisfrågan utgör en springande punkt, bör beslutet, påpekas det i promemorian, ge besked om vad domstolen har funnit bevisat.
Avslutningsvis uttalas i promemorian att frågan om ett beslut skall åter- ges i protokoll eller särskilt uppsatt handling får besvaras utifrån vad som är rationellt. Någon bestämmelse härom bör inte tas in i lagen.
Remissyttrandena. Uttalandet i promemorian att någon terminologi för förvaltningsdomstols avgöranden inte bör fastställas i lagen kritiseras av JK, som menar att praktiska skäl talar för att bestämda beteckningar på för- valtningsdomstols avgöranden tas in i lagen.
Att domstolens avgörande skall grundas på processmaterialet i dess hel- het när muntlig förhandling och skriftlig handläggning förekommer i sam- ma mål finner länsstyrelsen i Kristianstads län vara ganska självklart. Enligt länsstyrelsens mening bör därför föreskriften om att avgörandet skall grun- das på det som handlingarna innehåller och som har förekommit i övrigt i målet kunna undvaras. Trafikmälskommittén ifrågasätter om det inte beträffande vissa måltyper av hänsyn till den enskildes rättssäkerhet bör införas en handläggningsform, där avgörandet i målet får grundas endast på vad som har förekommit vid förhandling.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län uppehåller sig vid utformningen av den föreslagna paragrafens första led och uttalar att uttrycket »förekommit i övrigt i målet» ger anledning till viss tveksamhet. Avgörandet får givetvis grundas även på de allmänna kunskaper och den erfarenhet, som kan finnas hos rättens ledamöter.
Tre remissinstanser berör den föreslagna bestämmelsen att beslut skall motiveras. Klart positiva till bestämmelsen är Svea hovrätt och TCO. Läns- styrelsen i Jönköpings län är något tveksam och erinrar om att den i tidi- gare yttranden bl.a. har vänt sig mot de då föreslagna ganska vidsträckta och tämligen kategoriska bestämmelserna om motivering av beslut. Med för- slagets begränsade tillämpningsområde har länsstyrelsens erinringar emeller- tid i denna del förlorat något av sin vikt. Länsstyrelsen tar fasta på uttalan- det i promemorian att särskild motivering inte behöver lämnas när t.ex. skälen kan utläsas av sakframställningen. Mera konkret tänker länsstyrelsen härvid inte minst på körkortsmålen, i vilka regelmässigt skälen för åt- gärd (återkallelse eller varning) bör kunna anges genom uppräkning av de förseelser enligt domar resp. förelägganden som vederbörande har gjort sig skyldig till.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att förslaget inte innehåller
någon bestämmelse om vem som skall skriva under ett särskilt uppsatt be- slut. Hovrätten föreslår att beslut som sätts upp särskilt skall skrivas under av de lagfarna domare som har deltagit i avgörandet. Ett tillägg av detta innehåll kan göras till 30 %.
Departementschefen. För många av förvaltningsdomstolarnas mål, t.ex. åtskilliga sociala mål, framstår det enligt min mening som mindre lämpligt att det beslut varigenom målet avgörs kallas dom. Att generellt föreskriva att förvaltningsdomstols avgörande skall kallas dom bör därför inte komma i fråga. Jag delar den i promemorian framförda åsikten att någon särskild terminologi för förvaltningsdomstols avgöranden av olika slag inte behöver läggas fast i förvaltningsprocesslagen .
Lagen bör innehålla en bestämmelse om att rättens avgörande skall grun- das på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt har förekommit i målet. En sådan bestämmelse får givetvis inte uppfattas så att myndigheten inte skall få göra bruk av sin erfarenhets- och kunskapsfond. Bestämmelsen har sin främsta betydelse som garanti för att avgörandet inte grundas på material som inte hör till målet eller annat material som ligger utanför parternas kontroll. Uttrycket »vad handlingarna innehåller» behöver dock inte vara liktydigt med akten i målet. Rätten kan t. ex. ha gjort bruk också av inlånade akter och andra handlingar som inte bevaras i målets akt. Av diarium eller dagboksblad e. d. måste i så fall framgå vilket material som har använts i målet. Jag kan därför inte dela den av en remissinstans framförda uppfattningen att den föreslagna bestämmelsen kan undvaras. I övrigt kan jag hänvisa till vad jag har anfört vid 18 %.
Med anledning av trafikmålskommitténs uttalande att i vissa mål munt- lig förhandling bör vara exklusivt beslutsunderlag vill jag erinra om vad jag har anfört i motiveringen till 9 5 om muntlighetens funktion i förvalt- ningsdomstolsprocessen. Härav framgår att det knappast kan komma i fråga att på detta område generellt föreskriva att avgörandet skall grundas uteslutande på vad som har förekommit vid muntlig förhandling. Om en sådan ordning behövs för en viss typ av mål, bör den bestämmas i special- författning.
Lagen bör vidare innehålla en bestämmelse om förvaltningsdomstols skyl- dighet att motivera sina beslut. Bestämmelsen bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande föreskrift i promemorians lagförslag.
Liksom hittills bör gälla att regeringsrättens beslut om att meddela eller vägra prövningstillstånd inte behöver motiveras. Detta är i viss mån också fallet med beslut i frågor om resning och återställande av försutten och därmed jämförliga frågor. Någon särskild föreskrift härom synes med hän- syn till beslutens art inte behövlig.
Frågan om vem eller vilka som skall skriva under rättens beslut regleras lämpligen i administrativ ordning.
I enlighet med det anförda har i 29 & tagits in föreskrifter om att rättens
avgörande av mål skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad i ov— rigt har förekommit i målet saint att det av beslutet skall framgå vilka skäl som har bestämt utgången.
30 %
Paragrafen reglerar expedieringen av rättens beslut, besvärshänvisning m. m. Den motsvarar i huvudsak 31 % departementspromemorians lagför- slag.
Nuvarande ordning. Enligt 92 % taxeringsförordningen skall underrättelse om prövningsnämndens beslut tillställas parterna. Taxeringsintendent behö- ver dock underrättas endast om beslutet har gått emot honom. Under- rättelsen skall innehålla upplysning om vad som skall iakttas vid anföran- de av besvär över beslutet.
I fråga om kammarrätten gäller enligt 98 & 6 mom. taxeringsförord— ningen att, om besvär över kammarrättens utslag inte kan komma under Kungl. Maj:ts prövning utan prövningstillstånd, kammarrätten skall i sam— band med besvärshänvisning upplysa om detta. Därvid skall anges på vilka grunder sådant tillstånd kan meddelas och de övriga villkor under vilka parts besvärstalan kan prövas. Om klaganden anser att kammar- rättens underrättelse är oriktig, får han i samband med besvär över utslaget påkalla prövning av frågan.
Departementspromemorian. I 31 % första stycket promemorians lagför- slag föreslås bestämmelser om att beslut varigenom mål avgörs skall delges parterna i målet genom en expedition som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan har förekommit, samt att expeditionen dess- utom skall innehålla upplysning om vad den skall iaktta som vill anföra besvär över beslutet.
Andra stycket upptar föreskrifter av innehåll att kammarrätten, om det för prövning av besvär hos regeringsrätten krävs särskilt tillstånd, dessutom skall ge besked härom och om de grunder, på vilka sådant tillstånd kan erhållas samt att part, om han anser att beskedet är oriktigt, kan begära prövning av frågan om sin rätt till fullföljd av talan i samband med besvär över beslutet i målet.
Vare sig muntlig förhandling hålls i ett mål eller inte och vare sig beslut avkunnas vid denna förhandling eller ej bör, framhålls det i promemorian, gälla att domstolens beslut skall delges genom en skriftlig expedition. Med hänsyn till den betydelse det kan ha för part att ha kännedom om inne- hållet i en skiljaktig mening, när han överväger om det tjänar något till att överklaga, bör beslutsexpeditionen återge också den eller de skiljaktiga meningar som har förekommit. Med skiljaktig mening avses sådan skiljaktig mening som efter formlig omröstning har antecknats i protokoll.
Vissa avgöranden av länsrätt och länsskatterätt får inte överklagas. Enligt promemorian bör beslutsexpedition innehålla upplysning härom, s. k. negativ besvärshänvisning. Det framhålls att regeringsrätten givetvis inte skall be-
höva ge en sådan hänvisning. Får avgörandet överklagas skall beslutsexpe- ditionen ge besked om detta liksom också om vad den skall iaktta som vill anföra besvär över beslutet.
I promemorian anmärks att det ligger i sakens natur att någon besvärs- hänvisning inte skall meddelas när part har fått fullt bifall och motpart inte finns. Något särskilt undantag behövs inte i lagtexten med tanke på detta och andra fall då besvärshänvisning inte har någon som helst funktion att fylla.
Det får, betonas det i promemorian, anses höra till god ordning i en dom- stolsprocess att båda parter rutinmässsigt får del av avgörandet i målet. Tillräckliga skäl kan inte anses föreligga att göra undantag för beslut av skatterätt som inte går emot taxeringsintendent. Under förutsättning att delgivningen anordnas på ett praktiskt sätt, bör det förhållandet att inten- denten skall underrättas även om sådana beslut inte behöva innebära någon nämnvärd belastning vare sig för skatterätten eller intendenten.
Remissyttrandena. Den föreslagna bestämmelsen om att parterna i målet skall delges en handling som inte bara återger beslutet utan också skilj- aktig mening, om sådan har förekommit, tillstyrks uttryckligen av Svea hovrätt och TCO. Även regeringsråden Lorichs, Holmgren, Wilkens, Walberg, Cars, Wieslander, Paulsson, Simonsson, Lundell, Nordlund, Hamdahl och Reuterswärd godtar bestämmelsen, låt vara med viss tvekan. De fram- håller att regeringsrättens ledamöter i sitt yttrande över förslaget till för- valtningslag påpekade att part normalt inte kunde sägas ha något befogat krav på att få del av skiljaktig mening utan anfordran. Även om i prome- morian knappast har anförts några nya skäl för den motsatta ståndpunk- ten, vill ledamöterna, med hänsyn till frågans förhållandevis ringa betydelse, inte motsätta sig förslaget att skiljaktiga meningar skall återges även i regeringsrättens expeditioner. Regeringsrddet Klackenberg tillstyrker — under hänvisning till förvaltningsprocessens särart —— förslaget såvitt gäller de lägre instanserna. Däremot avstyrker han att bestämmelsen görs tillämp- lig hos regeringsrätten.
Regeringsrdden Jarnerup, Nevrell, Hegrelius, Åbjörnsson, Ringdén, Körlof och Lidbeck avstyrker förslaget att part utan begäran skall delges skiljaktig mening. De finner det svårt att inse varför skiljaktig mening i det aktuella hänseendet skall behandlas annorlunda vid förvaltningsdomstolarna än vid de allmänna domstolarna, för vilka någon skyldighet att delge part skilj- aktig mening inte är föreskriven.
Tre remissinstanser kritiserar den effekten av förslaget att skatterätts beslut skall delges taxeringsintendent. Länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar att —— i likhet med vad som nu gäller — delgivning med taxerings- intendent är överflödig när beslutet stämmer överens med intendentens ståndpunktstagande i målet. Ifrågavarande bestämmelse skulle, anser länssty- relsen, medföra avsevärt merarbete för skatteavdelningen om den följdes
strikt, eftersom varje enskilt protokollsutdrag måste gås igenom för kontroll av att inte länsskatterätten har intagit en annan ståndpunkt än taxerings- intendenten. Länsstyrelsen framhåller att det hade varit önskvärt med en närmare precisering av uttalandet i promemorian att nämnvärd arbetsbe- lastning bör kunna undvikas om delgivning med taxeringsintendenten anord- nas på ett praktiskt sätt. Med en sådan precisering skulle en likformig praxis för länsskatterätterna kunna åstadkommas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att man inte bör tvinga taxeringsintendenten att läsa igenom alla expeditioner för att bland dessa finna det fåtal där beslutet avviker från hans yrkande. Det torde räcka med att länsskatterätten tillställer taxerings- intendenten expedition i de mål där avvikelse skett. I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Värmlands län.
Svea hovrätt anser att det inte bör föreskrivas någon skyldighet för för- valtningsdomstolarna att lämna s.k. negativ besvärshänvisning. Enligt hov- rättens mening bör därför bestämmelserna om besvärshänvisning formuleras om så att de -— i likhet med motsvarigheten i 17 kap. 7 % sista stycket RB — avser endast de fall då beslutet går att överklaga.
Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar att paragrafen inte föreskriver någon tid, inom vilken beslut skall vara expedierat. Enligt länsstyrelsens mening kan man fråga sig om avsikten är att de allmänna föreskrifterna för statliga myndigheter angående tiden för expediering av beslut skall tillämpas för förvaltningsdomstolarnas del eller om man, när frågan har reglerats i specialförfattning, skall låta denna gälla. T. ex. taxeringsförord- ningen innehåller bestämmelser om justeringstid och tid för expediering av beslut.
Departementschefen. Mot promemorians förslag att parterna skall delges beslut och skiljaktig mening, när sådan förekommer, har framkommit viss kritik i en del remissyttranden. Dels har det hävdats att bestämmelsen inte bör gälla hos regeringsrätten. Dels har det framhållits att part normalt inte har något befogat krav på att få del av skiljaktig mening, om han inte uttryckligen begär det. I det sistnämnda hänseendet har erinrats om att de allmänna domstolarna inte är skyldiga att delge part skiljaktig mening. Vidare har det invänts att delgivning av länsskatterätts beslut med taxerings- intendent är överflödig och dessutom medför merarbete när rättens av- görande överensstämmer med intendentens ståndpunkt i målet.
Enligt min mening ligger det i sakens natur att den som är part i ett mål bör underrättas om beslut som meddelas. Någon viss tid inom vilken det skall ske bör dock inte föreskrivas i förvaltningsprocesslagen . Som har framhållits i promemorian bör parten därvid också få kännedom om den eller de skiljaktiga meningar som har kommit fram i målet. En annan fråga är om handling som återger beslutet och eventuellt förekommande skiljaktiga meningar skall delges parten enligt delgivningslagens regler eller om den kan tillställas honom på annat sätt. Med hänsyn till remisskritiken
och i överensstämmelse med de synpunkter som jag har anfört vid 10 och 12 55 beträffande formen för överbringande av ansökan, besvär, svar m. m. anser jag att alternativa möjligheter bör finnas. Av 47 % följer att det står rätten fritt att använda delgivning för att överbringa rättens beslut. Del- givning skall således inte vara obligatorisk. Detta kommer i förevarande paragraf till uttryck genom en föreskrift att beslut skall tillställas part. Därigenom blir det möjligt för rätten att använda den underrättelseform som den finner lämplig i det konkreta fallet. Om t. ex. part har vunnit bifall till sin talan, framstår det som onödigt att delge honom beslutet. Det bör kunna överbringas till honom på annat sätt. Däremot blir -— av hänsyn till besvärstidsberäkningen —— delgivning den naturliga formen för att underrätta part om ett beslut som gått emot honom och som kan över- klagas. Den i lagen föreslagna ordningen innebär också att regeringsrättens beslut i allmänhet inte behöver delges. Om beslutet innehåller ett före— läggande som skall iakttas inom en viss tid, bör dock beslutet delges den som föreläggandet avser.
Ett beslut som kan överklagas bör innehålla besvärshänvisning. Däremot torde det inte höra föreskrivas att s.k. negativ besvärshänvisning, dvs. besked om att talan inte får föras mot beslutet, skall lämnas i de fall då klagoförbud finns, t. ex. när länsrätt har meddelat beslut om varning i körkortsmål. Ingenting hindrar dock domstolen att i beslutet erinra om klagoförbudet.
Av kammarrätts besvärshänvisning bör framgå om det behövs särskilt tillstånd för att regeringsrätten skall pröva talan mot kammarrättens av- görande. F. n. gäller i taxeringsmål att klagande kan i samband med besvär till regeringsrätten påkalla prövning av frågan huruvida kammarrätten lämnat riktigt besked om villkoren m.m. för prövningstillstånd. Denna regel är motiverad framför allt med hänsyn till de nu gällande reglerna om summa revisibilis. I det förslag till lag om allmänna förvaltningsdom- stolar, som har remitterats till lagrådet den 20 mars 1970, saknas motsvarig- het till nuvarande regler om summa revisibilis (se 36 & förslaget till för- valtningsprocesslag). På grund härav har jag ansett att det i förevarande förslag inte behövs någon regel om rätt att särskilt påkalla prövning av frågan om riktigheten av kammarrätts besked angående prövningstillstånd.
I enlighet med det anförda har i ett första stycke i 30 & tagits in före- skrifter om att beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan har förekommit, samt att beslutet dessutom skall innehålla upp- lysning om vad den skall iaktta som vill anföra besvär över beslutet. I ett andra stycke har föreskrivits att kammarrättens beslut, om särskilt tillstånd krävs för prövning av besvär till regeringsrätten, skall innehålla uppgift härom och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.
. . 31 %
Paragrafen handlar om rättelse av oriktigt beslut. Den motsvarar i huvud- sak 32 % departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Om kammarrätten på grund av anmärkning eller eljest finner att utslag eller beslut till följd av skrivfel, missräkning eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, skall kammar- rätten enligt 30 5 kammarrättsstadgan meddela beslut om rättelse sedan parterna har fått tillfälle att yttra sig. Rättelsen skall antecknas på huvud- skriften av utslaget eller beslutet samt, om det kan ske, på utskrift av utslaget eller beslutet. Den dag då anteckningen görs skall anges.
Motsvarande rättelsemöjlighet gäller enligt 91 % taxeringsförordningen för prövningsnämnd.
Departementspromemorian. Promemorians lagförslag innehåller i 32 å en bestämmelse av innehåll att förvaltningsdomstol, som genom anmärk- ning eller eljest finner att något domstolens beslut har blivit oriktigt på grund av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, skall meddela beslut om rättelse, sedan parterna har fått tillfälle att yttra sig.
Enligt promemorian är frågan om rättelse av fel som har uppkommit på grund av uppenbart förbiseende av sådan betydelse att den inte bör reg- leras genom en hänvisning till BB utan genom en uttrycklig bestämmelse. Denna bör utformas så att den blir samstämmig med motsvarande regel i förvaltningslagen . Någon tidsbegränsning är enligt promemorian inte på- kallad, eftersom det är fråga om rättelse av uppenbara oriktigheter.
Remissyttrandena. Den föreslagna bestämmelsen om s.k. självrättelse föreslås kompletterad i tre remissyttranden. Länsstyrelsen i Örebro län sätter i fråga om kommunikation behövs i de fall då rättelse skall ske till skattskyldigs fördel. Enligt länsstyrelsens mening bör ett tillägg övervägas av innehåll »där detta ej anses obehövligt» eller »om det behövs». Läns- styrelsen i Västmanlands län föreslår tillägget »om det ej är obehövligt».
Kammarrätten anser att förslaget bör kompletteras med en bestämmelse om att rättelse med angivande av dagen härför skall antecknas på huvud- skrift av beslutet samt, om det kan ske, på utskrifter av det. Domstolen hänvisar beträffande det föreslagna tillägget till 17 kap. 15 & RB.
Departementschefen. Jag delar den i promemorian uttalade meningen att lagen bör innehålla en bestämmelse om självrättelse. Bestämmelsen härom bör utformas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i förvalt- ningSlagen (19 å). Härigenom tillgodoses de önskemål som har förts fram i en del remissyttranden att part skall få yttra sig över rättelsen endast om detta anses behövligt. Någon uttrycklig föreskrift att rätten skall ange dagen för rättelsen på beslutet anser jag inte behövas. Frågan om hur rättelsen skall dokumenteras bör lämpligen lösas i praxis.
I enlighet med det sagda har i 31 & tagits in en bestämmelse om att dom-
stolen får rätta beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, och att part, om det inte är obehövligt, skall lämnas tillfälle att yttra sig innan rättelse sker.
Besvär
32 &
Paragrafen handlar om överklagande och motsvarar 33 & departements- promemorians lagförslag. Beträffande nuvarande ordning hänvisas till vad som sägs om överklagbarhet i specialmotiveringen till 12 % förvaltnings- lagen.
Departementspromemorian. I 33 & promemorians lagförslag har tagits in bestämmelser av följande innehåll.
»Mot länsrätts, länsskatterätts och mellankommunala skatterättens be- slut förs talan hos kammarrätt och mot kammarrätts beslut förs talan hos regeringsrätten. Talan förs genom besvär.
Mot beslut, som ej innebär slutligt avgörande av mål, får talan föras endast om rätten därigenom
1. ogillat invändning om jäv mot någon rättens ledamot eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning;
2. avvisat ombud eller biträde;
3. förordnat rörande saken i avbidan på målets slutliga avgörande;
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse till sammanträde och underlåtenhet att efterkomma föreläggandet kan ådraga denne särskild påföljd;
5. beslutat angående uttagande av förelagt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att efterkomma föreläggande eller angående ansvar för för- seelse i förfarandet;
6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om annat undersöknings- eller säkringsmedel;
7. förordnat angående ersättning för någons medverkan vid utredningen;
8. avslagit begäran om biträde eller till sådant uppdrag förordnat annan, än part föreslagit.
Mot beslut av förvaltningsdomstol, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång.»
I lagen bör, framhålls det i promemorian, finnas en huvudregel om över- klagbarheten av skatterätts, länsrätts och kammarrätts beslut. Från huvud- regeln bör göras generellt undantag för beslut, som inte innebär slutligt avgörande av mål. Dessa bör enligt promemorian i princip inte kunna över- klagas särskilt utan endast kunna påtalas vid överklagande av det slutliga avgörandet om de anses ha påverkat utgången. Vissa beslut bör dock kunna överklagas särskilt. Dessa bör anges i paragrafen.
Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att man vid en jämförelse mellan å ena sidan första styckets allmänna bestämmelser om att talan får föras hos kammarrätten mot länsrätts och skatterätts beslut och å den andra sidan andra styckets föreskrifter angående de fall då talan får föras mot beslut som inte innebär slutligt avgörande av mål lätt kan dra den felaktiga slutsatsen att alla beslut av länsrätt, länsskatterätt och den mellan- kommunala skatterätten kan överklagas hos kammarrätten. Länsstyrelsen sätter i fråga om inte i tydlighetens intresse före andra stycket borde tas in en erinran om att vissa fall talan inte får föras mot beslut av länsskatterätt.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser att andra styckets inledning bör förtyd- ligas på det viset att det föreskrivs att talan mot beslut som inte innebär slut- ligt avgörande av mål får föras särskilt under angivna betingelser.
I det föregående har nämnts att länsstyrelsen har föreslagit en hänvisning till 36 kap. 23 % BB i förslagets 23 %. Hänvisningen avser vittnes skyldighet att ersätta kostnad som han har vållat genom försummelse eller tredska. Länsstyrelsen föreslår att till uppräkningen av de beslut som kan överklagas särskilt läggs beslut angående skyldighet för någon som inte är part att ersätta i målet vållad kostnad.
Länsstyrelsen i Västmanlands län pekar på en speciell fråga som har visst samband med frågan om i vilken utsträckning beslut under förfarandet kan överklagas. I det fallet att ordföranden i skatterätt eller länsrätt ensam har beslutat att muntlig förhandling inte skall hållas — antingen självmant eller med anledning av parts begäran — och talan inte kan föras mot beslutet uppkommer enligt länsstyrelsen frågan om rätten med nämnd vid samman- träde för målets behandling kan »ompröva» beslutet och förordna om munt- lig förhandling. Länsstyrelsen anser att frågan behöver klargöras.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det inte kan tas för absolut säkert att endast de typer av beslut under förfarandet som anges i uppräk- ningen bör vara överklagbara och att risk finns för att vissa beslut som bör kunna överklagas särskilt glöms bort vid lagstiftningen. Med hänsyn härtill och eftersom erfarenheten ger vid handen att särskilda besvär över sådana beslut är ytterst sällsynta förordar länsstyrelsen att 33 å andra stycket utesluts. När ett beslut under rättegången kan vara tveksamt eller klart går mot parts önskan bör rätten alltid kunna meddela besvärshänvis— ning.
Departementschefen. I första stycket anges i enlighet med vad som har föreslagits i promemorians lagförslag besvärsvägen vid fullföljd av talan mot förvaltningsdomstols beslut. Som utvecklats i lagrådsremissen den 20 mars 1970 är avsikten att reglerna om i vilka fall talan mot förvaltnings- myndighets beslut fullföljs till förvaltningsdomstol skall ges i den speciella lagstiftning som reglerar resp. förvaltningsområde och i en lag om behörig- het för kammarrätt att pröva vissa mål.
Andra stycket innehåller regler om överklagbarhet. I princip får endast
beslut varigenom förvaltningsdomstol avgör målet överklagas. På grund av föreskrift i specialförfattning (se 2 % förevarande lag) kan dock gälla att rättens avgörande av målet över huvud taget inte får överklagas.
När det gäller beslut under förfarandet bör i vissa fall särskild talan få föras mot beslutet. Dessa fall har angetts genom en uppräkning, som i huvudsak motsvarar vad som har föreslagits i promemorian. Ett för- tydligande har skett i så måtto som det anges att talan mot beslut som inte innebär att målet avgörs får föras endast i samband med talan mot beslut i huvudsaken utom i vissa uppräknade fall, då talan får föras särskilt. Till de i promemorians lagförslag angivna besluten som får överklagas särskilt har fogats beslut, varigenom rätten har ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som han har vållat genom försummelse eller tredska. I den mån lag eller av Kungl. Maj:t beslutad författning för visst fall inne- håller förbud att över huvud taget klaga över exempelvis skatterätts beslut gäller givetvis det förbudet på grund av 2 % förevarande lag.
Med anledning av vad länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört vill jag framhålla att rättens beslut i fråga om målets handläggning kan om- prövas av rätten själv när anledning föreligger till det.
I tredje stycket har tagits upp en regel om begränsning i överklagbar- heten för de fall då mål återförvisas till lägre instans. En motsvarighet till regeln finns i 54 kap. 6 % RB.
33 % Paragrafen behandlar besvärsrätten. Den motsvarar 11 % förvaltnings— lagen, till vars specialmotivering jag här får hänvisa.
34 %
Denna paragraf innehåller regler om till vilken domstol besvärshandling skall inges och om besvärstid. Den motsvarar i viss mån 34 % departements- promemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 96 % taxeringsförordningen skall besvär till kammarrätten över prövningsnämnds beslut ges in eller sändas in till prövningsnämndens kansli. Om besvären i stället har tillställts kammar- rätten utgör det dock inte hinder för målets prövning. Talan mot kammar- rättens utslag skall enligt 98 å taxeringsförordningen föras genom besvär som skall tillställas finansdepartementet. En motsvarande ordning för besvär hos kammarrätten och regeringsrätten är föreskriven i 40 och 44 55 för- ordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Dock finns inte någon bestämmelse om att besvärshandling får ges in till kammarrätten i stället för till beskattningsmyndighcten.
Departementspromemorian. I promemorian förutsätts att förvaltnings- lagens bestämmelser om till vilken instans besvär skall ges in och inom vilken tid besvär skall anföras skall gälla också vid klagan mot förvaltnings- domstols beslut. Med den antagna förutsättningen att huvudregeln skulle bli
att besvär skall tillställas den instans som har fattat det överklagade beslutet har endast tagits upp vissa bestämmelser om de åtgärder som rätten skall vidta när den får en besvärsskrivelse.
I 34 % promemorians lagförslag föreskrivs i enlighet härmed att domstolen, när besvär över förvaltningsdomstols beslut kommer in till den, skall foga sina handlingar till besvären. Vidare föreskrivs att rätten, när fråga är om besvär över länsrätts, länsskatterätts eller mellankommunala skatterättens be- slut, skall infordra yttrande över besvären från motpart, om sådan finns, och delge klaganden yttrandet samt bereda parterna tillfälle till ytterligare skrift- växling, om det behövs. Därefter meddelas en bestämmelse om att besvär och övriga handlingar skall sändas till besvärsinstansen, sedan rätten har fullgjort sin befattning med målet.
Departementsehefen. Frågan om till vilken instans besvär skall ges in och om den tid inom vilken besvär skall anföras bör få samma lösning som i förvaltningslagen. Jag kan därför här nöja mig med att hänvisa till vad jag har anfört i motiveringen till 12 % förvaltningslagen.
Särskilda regler om fullföljd av talan från kammarrätt till regeringsrätten
35 och 36 åå Paragraferna handlar om prövningstillstånd i regeringsrätten. Jag hän- visar till vad jag har anfört härom i lagrådsremissen den 20 mars 1970 om en omorganisation av förvaltningsrättskipningen, m. 111. Ett par redaktionella jämkningar har gjorts i förhållande till förslaget i lagrådsremissen.
37 &
Paragrafen innehåller bl. a. regler som begränsar parts möjlighet att hos regeringsrätten åberopa ny omständighet och nytt bevis till stöd för sin talan. Den har vissa motsvarigheter i 2 och 15 %% departementsprome- morians lagförslag.
Departementspromemorian. I 2 % femte stycket promemorians lagförslag föreslås en föreskrift av innehåll att part, för det fall att för besvärs prövning i regeringsrätten fordras särskilt tillstånd, bör i besvären närmare ange de skäl som han åberopar till stöd för sin begäran om sådant tillstånd. Med utgångspunkt i ett förslag av förvaltningsdomstolskommittén föreslås i 15 å en regel om att part inte utan särskilda skäl får åberopa nytt bevis hos regeringsrätten i mål, som har fullföljts från kammarrätt.
I promemorian framhålls att bestämmelsen om principiellt förbud mot att åberopa nya bevis i regeringsrätten kan tas med utan större betänkligheter, eftersom den innehåller en betryggande säkerhetsventil. Denna ventil anses behövlig särskilt med tanke på mål i vilka kammarrätten har varit första domstolsinstans.
Promemorieförslaget innehåller inte någon regel om förbud för part att ändra sin talan i regeringsrätten genom att åberopa ny grund.
Bemissyttrandena. Förslaget att part i mål som fullföljs från kammarrätt inte utan särskilda skäl skall få åberopa nytt bevis i regeringsrätten tillstyrks uttryckligen av JK och Sveriges industriförbund. JK påpekar att bestämmel- sen behövs med hänsyn bl.a. till regeringsrättens huvudsakliga uppgift att vara prejudikatinstans.
Länsstyrelsen i Värmlands län erinrar om att deni sitt yttrande över för- slaget till lag om skatterätt framhöll att det borde föreskrivas att part inte får i kammarrätten till stöd för sin talan åberopa omständigheter eller bevis, som inte har förebragts tidigare, om han har kunnat åberopa omständigheten eller beviset hos prövningsnämnden och det kan antas att han har under- låtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Denna föreskrift tog närmast sikte på sådana deklarations— och processmedhjälpare som kan ha intresse av att processen förlängs. Länsstyrelsen anser att en sådan bestäm- melse behövs för att förhindra att instansordningen de facto sätts åsido.
TCO godtar i princip bestämmelsen men framhåller att det bl. a. med hän— syn till att part i förvaltningsprocessen ofta inte företräds av juridiskt om- bud är viktigt att bestämmelsen tillämpas mjukt. Prövningsnämndernas motivering av sina beslut är ofta inte tillräckligt klargörande, och den skatt- skyldige har kanske först genom kammarrättens beslut fått klart för sig vad som har brustit i bevisföringen.
En mera kritisk inställning har Föreningen Auktoriserade revisorer. För- eningen påpekar att starka betänkligheter kan anföras mot formuleringen att part »icke utan särskilda skäl» får åberopa nytt bevis. Någon betryggande säkerhetsventil kan enligt föreningen inte anas i lagtexten.
Länsstyrelsen i Hallands län utgår från att part i skattemål också i fort- sättningen skall ha rätt att åberopa ny grund i regeringsrätten och förutsätter därför att »Särskilda skäl» för att få lägga fram nytt bevis skall anses före- ligga i sådant fall.
Promemorians ståndpunkt att det inte skall gälla något förbud att åberopa ny grund i regeringsrätten godtas uttryckligen av Sveriges industriförbund och TCO. TCO ser det som något mycket positivt att det inte kommer att införas någon spärr för parts rätt att utvidga eller ändra sin talan.
En negativ inställning till den nuvarande möjligheten att åberopa ny grund för talan i regeringsrätten har JK och regeringsrättens ledamöter.
JK anser att det bör övervägas om inte möjligheterna för part att ändra sin talan i regeringsrätten bör inskränkas väsentligt.
Regeringsrättens ledamöter erinrar om att förvaltningsdomstolskommittén i sitt betänkande föreslog en regel i 98 & taxeringsförordningen av innebörd att klaganden endast om särskilda skäl förelåg skulle få väsentligen ändra den grund som hade åberopats i kammarrätt och att den bestämmelsen god- togs av regeringsrättens flesta ledamöter. Ledamöterna påpekar vidare att man inom förvaltningsrättskipningens vida ram inte generellt kan ställa alltför stora anspråk på parts utformning av sin talan. Det framstår också
som rimligt att part inom vissa gränser skall kunna ändra sin talan och an— föra helt eller delvis nya grunder. Vad angår processen i regeringsrätten har denna fråga dock kommit i ett ändrat läge. I det till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar betonas särskilt rege- ringsrättens framtida huvuduppgift som prejudikatinstans. Möjligheterna att få mål sakprövade av regeringsrätten har starkt beskurits genom ändrade bestämmelser om prövningstillstånd. Med den funktionsfördelning som före- slås mellan de olika instanserna torde det knappast vara förenligt att låta part i regeringsrätten ändra den grund som har åberopats i kammarrätt. Ett konsekvent fullföljande av de intentioner som bär upp den förestående refor— men motiverar enligt ledamöternas mening i stället begränsningar i det före- varande hänseendet. Lämpligen bör det, i vart fall för skattemålen, före— skrivas att grunden slutligen skall anges i kammarrätt. En sådan bestäm- melse står också i god överensstämmelse med det föreslagna principiella för- budet mot att förebringa ny bevisning i regeringsrätten.
Departementsehefen. Såsom har föreslagits i departementspromemorian bör den, som klagar hos regeringsrätten och inte kan få sin talan prövad utan prövningstillstånd, i sin besvärshandling ange de skäl som han åbero- par till stöd för sin begäran om sådant tillstånd.
I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till förslaget i departementspromemorian, att part i princip inte skall tillåtas att åbe- ropa nytt bevis i mål som fullföljs från kammarrätt till regeringsrätten och i vilket prövningstillstånd fordras.
I en del remissyttranden tas upp även frågan om det bör vara tillåtet att åberopa ny grund i regeringsrätten. För min del vill jag ansluta mig till det synsätt som regeringsrättens ledamöter har gett uttryck åt. Jag anser sålunda att det är mindre väl förenligt med regeringsrättens till- tänkta funktion som i huvudsak renodlad prejudikatinstans, att domstolen skall beakta sakförhållanden som part åberopar först i högsta instans. Innebörden av begreppet grund synes mig emellertid inte helt klar för förvaltningsprocessens del. Jag föreslår att man i stället föreskriver att omständighet som åberopas först i regeringsrätten i princip inte skall be- aktas. En sådan regel bör gälla bara i de mål där det krävs prövningstill- stånd. I andra mål torde det åtminstone f.n. knappast finnas motiv för en motsvarande regel.
Förbudet mot att beakta nya omständigheter bör inte vara absolut. Inte minst med hänsyn till de många olika typer av mål, som kan förekomma i förvaltningsdomstol, bör det finnas en möjlighet att ta hänsyn till ny omständighet som åberopas först i regeringsrätten, när särskilda skäl talar för det.
Som framgår av vad jag har anfört i motiveringen till 28 5 är jag f. 11. inte beredd att ta ställning till frågan i vad mån kammarrätten skall få beakta omständigheter och därtill hörande bevis som åberopas först där.
I enlighet med det anförda har i 37 5 första stycket tagits in en regel av innehåll att i mål, där prövningstillstånd krävs, omständighet eller bevis, som klaganden åberopar först i regeringsrätten, får beaktas endast om det före- ligger särskilda skäl. Vidare har i paragrafens andra stycke föreskrivits att klaganden i besvärshandlingen bör ange de skäl som han åberopar till stöd för sin begäran om prövningstillstånd.
Straff och vite
38 och 39 55
I paragrafen ges regler om straff för vissa förseelser i förfarandet och för brott mot tystnadsföreskrift. De har viss motsvarighet i 5 & departe- mentspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 22 & kammarrättsstadgan gäller bestämmel- serna om straff i 9 kap. BB i tillämpliga delar hos kammarrätten. I nämnda kapitel regleras olika slag av rättegångsmissbruk (1—4 åå), störande av ord- ningen, otillbörligt uttalande, kränkande av domstolens värdighet (5 å), in- diskretion (6 %) och böteslatituderna (9 €).
Departementspromemorian. I 5 % lagförslaget har tagits in en hänvisning till 9 kap. 5, 6 och 9 55 RB.
Remissyttrandena. Av den förut lämnade redogörelsen för remissinstan- sernas allmänna synpunkter på promemorians lagförslag framgår att åt- skilliga yttranden innehåller kritik mot de förhållandevis ofta förekom- mande hänvisningarna till BB. Från några håll pekas härvidlag just på bestämmelserna om straff för förseelser i förfarandet.
Länsstyrelsen i Örebro län anser att det kan diskuteras om inte också vad som sägs i 9 kap. 1—4 %% RB om rättegångsmissbruk bör äga mot- svarande tillämpning hos förvaltningsdomstol. I prövningsnämndsarhetet i länet har, säger länsstyrelsen, vid ett par tillfällen sådan processföring före- kommit som vid en rättegång i ett tvistemål utan tvivel skulle ha rubricerats som rättegångsmissbruk.
Departementsehefen. Inte minst av remissyttrandena framgår att det är lämpligare att lagen innehåller egna bestämmelser om straff än en hänvis- ning till 9 kap. 5, 6 och 9 %% RB som föreslås i departementspromemorian. I enlighet härmed har i 38 % upptagits bestämmelser som i allt väsentligt motsvarar 9 kap. 5 och 9 %% RB samt i 39 % bestämmelser som har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 20 & förvaltningslagen.
Något mera påtagligt behov av bestämmelser om straff för rättegångs- missbruk torde knappast föreligga inom förvaltningsprocessen. I vart fall bör införandet av sådana regler anstå till dess erfarenhet vunnits av för- valtningsprocesslagens tillämpning.
40 %
Paragrafen handlar om förfarandevite och har viss motsvarighet i 5 & departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 22 % kammarrättsstadgan gäller reglerna i 9 kap. RB om vite i tillämpliga delar hos kammarrätten. Reglerna avser be- fogenhet för rätten att förelägga vite om någon kallas att inställa sig per- sonligen (7 5) samt vites belopp och dess bestämmande, förnyat föreläg- gande efter utdömande, delgivning av vitesföreläggande, förbud att före- lägga vite när straff är utsatt samt betydelsen vid fråga om vites utdömande av att ändamålet med vitet har förfallit (8 €).
Departementspromemorian. Promemorians lagförslag innehåller i 5 5 en hänvisning till 9 kap. 8 % RB. Det påpekas att bestämmelsen som sådan inte ger förvaltningsdomstol någon rätt att förelägga vite. Stödet härför måste hämtas på annat håll.
Remissyttrande. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att den speciella regeln i 124 & andra stycket taxeringsförordningen — om att för det fall att vitesföreläggande har iakttagits först efter det att anmälan om vitets uttagan- de har kommit in, ändamålet med vitet inte skall anses ha förfallit därigenom — bör gälla också i fortsättningen. Praktiska skäl talar för detta trots att re- geln strider mot den eljest gällande principen i RB.
Departementschefen. Förvaltningsprocesslagens regler om vite bör gälla endast sådana viten som rätten bestämmer med stöd av lagen. Härmed avses givetvis också vite som bestäms med stöd av bestämmelse i RB, som är till- lämplig på grund av hänvisning dit i förvaltningsprocesslagen . Högsta vites- belopp bör liksom i RB vara 5 000 kr. vid förstagångsvite och 10 000 kr. vid nytt vite när ett tidigare förelagt vite har dömts ut.
I enlighet härmed har i 40 % första stycket tagits in en bestämmelse om att vite enligt förvaltningsprocesslagen inte får bestämmas till högre belopp än 5 000 kr. samt att nytt vite, som föreläggs efter det att vite har dömts ut, får bestämmas till högst 10 000 kr.
I paragrafens andra stycke har tagits in en föreskrift om att vite inte får dömas ut om ändamålet med det har förfallit. Denna föreskrift stämmer till innehållet överens med 9 kap. 8 & tredje stycket RB.
Frågan om den avvikande regeln i 124 5 andra stycket taxeringsförord- ningen, nämligen att ändamålet med vitet inte skall anses ha förfallit ge- nom att föreläggandet har iakttagits först efter det att anmälan om vitets uttagande har kommit in, skall behållas får prövas vid den översyn av taxeringsförordningen som sker inom finansdepartementet.
Övriga bestämmelser
41 & Paragrafen handlar om jäv. Den har flyttats över från den i lagråds-
remissen den 20 mars 1970 föreslagna lagen om allmänna förvaltnings- domstolar (17 5).
42 5
I paragrafen föreskrivs att rätten självmant tar upp fråga om ansvar för förseelse i förfarandet och om utdömande av vite som har förelagts en- ligt förvaltningsprocesslagen . Den har ingen motsvarighet i departements- promemorians lagförslag.
Remissyttrandena. Frågan om förvaltningsdomstol med stöd av en hän- visning till 9 kap. 5 & RB kan döma till böter eller om anmälan till åtal måste ske hos åklagare eller polismyndighet berörs i yttrandena av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelserna i Stock- holms och Blekinge län.
Alla dessa remissinstanser anser att förvaltningsdomstol bör vara be- hörig att själv beivra förseelser under förfarandet. De båda länsstyrelserna föreslår att hänvisning görs till 19 kap. 5 g och 20 kap. 1 & RB. Svea hovrätt framhåller att det behövs bestämmelser som motsvarar de nämnda lag- rummen, och hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår ett tillägg till 5 5 i promemorieförslaget om att rätten självmant beivrar förseelser i förfaran- det. Den sistnämnda hovrätten pekar i sammanhanget också på att det före- slagna tillägget gör det möjligt för förvaltningsdomstol att döma ut på— följder enligt 36 kap. 20 å och 40 kap. 13 & RB (böter och vite beträffande vittne resp. böter och vite beträffande sakkunnig).
Regeringsrättens ledamöter och länsstyrelsen i Stockholms län anser att det bör sägas ut direkt i lagen att förvaltningsdomstol har rätt att döma ut vite som den har förelagt. Regeringsrättens ledamöter påpekar att viten som allmän domstol har förelagt med stöd av RB kan, när de har försuttits, dömas ut utan att den vitesförelagde bereds tillfälle att yttra sig dessför- innan. Vid utdömande av vite enligt taxeringsförordningen krävs däremot att den som har försuttit vitet får tillfälle att yttra sig innan vitet döms ut. De viten som regleras i förslagets 5 5 är enligt ledamöternas mening typiska förfarandeviten, där Rst modell med fördel kan tillämpas.
Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker beträffande hänvisningarna till 9 kap. 6 % RB om straff för brott mot ålagd tystnadsplikt att vad som straff- beläggs där inte är att betrakta som en rättegångsförseelse, utan att särskild anmälan om åtal måste göras i detta fall. Enligt länsstyrelsens mening torde föreskriften dock sakna större praktisk betydelse för länsrätts och skatte- rätts del.
Departementschefen. Förvaltningsdomstol bör uttryckligen ges befogen- het att utan åtal ta upp fråga om ansvar för förseelse i förfarandet. Liksom hovrätten över Skåne och Blekinge anser jag att föreskrift härom bör ges direkt i lagen och inte genom hänvisning till RB. Med förseelse i för- farandet avses inte bara sådana ordningsförseelser som straffbeläggs i 38 å.
Som hovrätten över Skåne och Blekinge har påpekat bör förvaltningsdom- stol också vara berättigad att självmant beivra underlåtenhet av vittne eller sakkunnig att hörsamma kallelse till muntlig förhandling. Däremot skall ansvar för de förseelser som avses i 39 % kunna utdömas bara vid all- män domstol och efter åtal, eftersom de inte är att anse som förseelser i förfarandet.
Som bl. a. regeringsrättens ledamöter har framhållit bör det också sägas ut direkt i lagen att förvaltningsdomstol själv har rätt att döma ut viten som den har förelagt.
I 45 % har tagits in en bestämmelse om att den som har kallats till munt- lig förhandling men är hindrad att infinna sig skall omedelbart anmäla det till rätten. Om den kallade har uteblivit utan att anmäla förhinder att komma, bör ett i kallelsen utsatt vite kunna dömas ut utan att den vites- förelagde dessförinnan har hörts. I övrigt torde vite inte höra dömas ut utan att den vitesförelagde först har beretts tillfälle att yttra sig.
I enlighet med det anförda har i 42 å tagits in en bestämmelse om att rätten självmant tar upp fråga om ansvar för förseelse i förfarandet och om utdömande av vite som den har förelagt med stöd av lagen.
43 och 44 %% Paragraferna reglerar frågorna om insyn i utredningsmaterialet och om när handling skall anses ha kommit in till rätten. De saknar motsvarighet i departementspromemorians lagförslag. Beträffande motiveringen hän-
visas till vad jag har anfört vid 14 och 18 55 samt motiven till motsvarande paragrafer, 7 och 14 åå, i förvaltningslagen .
45 och 46 åå
Paragraferna handlar om laga förfall m.m. De har viss motsvarighet i 5 % departementspromemorians lagförslag.
Departementspromemorian. I 5 & lagförslaget hänvisas till bestämmel- serna i 32 kap. 1, 3—6 och 8 åå RB om frister och laga förfall. I 32 kap. 1 & RB behandlas parts rätt till skäligt rådrum. I 3 och 4 %% ges föreskrifter om utsättande av ny tid för viss prestations fullgörande samt om inställande av förhandling och utsättande av ny sådan. I den sistnämnda paragrafen be- handlas vidare parts och annans skyldighet att anmäla hinder att efter- komma kallelse. I 5 5 regleras vilandeförklaring av mål. Om laga förfalls verkan handlar 6 %, och 8 & anger vilka omständigheter som utgör sådant förfall.
Remissyttrandena. I anslutning till sina yttranden över förslagets 3 &, vari förvaltningsdomstol föreslås få befogenhet att under vissa omstän- digheter pröva även för sent anförda besvär, tar några remissinstanser upp frågan om hänsynstagande till laga förfall vid försutten besvärstid.
Kammarrätten anser det möjligt att överväga om inte också annan för- valtningsdomstol än regeringsrätten kunde ges rätt att återställa försutten
besvärstid när fråga är om laga förfall. Erfarenheten visar enligt kammar- rätten att bl.a. prövningsnämnderna hittills i många mål inte har iakttagit besvärstidsreglerna i fall då enskild part enligt läkarintyg har varit ur stånd att anföra besvär i rätt tid. I mål hos kammarrätten har också iakttagits att taxeringsintendenter under motsvarande förhållanden har underlåtit att göra invändning när klaganden har haft laga förfall. Därigenom har målen vanligen sakprövats. I fortsättningen skulle, om inte en särskild lagregel till- skapas, sådana mål ej kunna prövas utan att regeringsrätten först har åter- ställt försutten besvärstid. I sammanhanget erinras om att det av t.ex. 32 kap. 7 % RB framgår att också annan allmän domstol än högsta dom— stolen under vissa betingelser får pröva frågan om laga förfall. En be- stämmelse av det antydda slaget synes kammarrätten tillgodose rimliga rättssäkerhetskrav och samtidigt bespara regeringsrätten åtskilligt arbete.
I ett särskilt yttrande fäster kammarrättsråden och divisionsordförandena Edsberg och von Otter samt kammarrättsrådet Fröberg uppmärksamheten på en speciell fråga, nämligen möjligheten att som en serviceåtgärd i be- svärshänvisning lämna part upplysning om att han, om alldeles särskilda skäl är för handen —- allvarlig sjukdom eller avbrott i kommunikationerna —- kan få sin talan prövad trots att den har anhängiggjorts för sent.
Länsstyrelsen i Jämtlands län synes anse att vid försutten besvärstid hänsyn bör kunna tas till sådant laga förfall som avses i RB.
Departementschefen. I 5 5 departementspromemorians lagförslag hän- visas till 32 kap. 1, 3—6 %% och 8 % RB. Av dessa avser 1 och 3 %% bestäm- mande av skäligt rådrum för part eller annan som skall infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången och utsättande av ny tid när bestämt rådrum inte förslår. De nämnda reglerna är enligt min mening så pass självklara att man inte behöver belasta förvaltningsprocesslagen med dem. Inte heller behövs det för förvaltningsdomstols del någon motsvarighet till bestämmelserna i 32 kap. 5 % RB om vilandeförklaring.
I stället för en hänvisning till bestämmelserna i 32 kap. 4 % RB om be- stämmande av ny tid för förhandling, när hinder möter för utsatt förhand- lings hållande, och om parts och annans skyldighet att anmäla förhinder att inställa sig till utsatt förhandling är en uttrycklig föreskrift att föredra. Den bör ange att den, som har kallats till muntlig förhandling men är hindrad att infinna sig, omedelbart skall anmäla det till rätten. Att rätten i så fall har att bestämma ny tid för förhandlingen ligger i sakens natur och behöver inte nämnas i lagtexten. En föreskrift med nämnda innehållet har tagits in i 45 %.
När det gäller vad som skall anses utgöra laga förfall och verkan av att part underlåter något till följd av omständighet som innebär laga förfall kan regleringen lämpligen ske genom hänvisning till RB:s regler härom. I 46 5 har därför tagits upp en föreskrift om att i fråga om laga förfall 32 kap. 6 och 8 åå RB äger motsvarande tillämpning.
Vad angår frågan om annan förvaltningsdomstol än regeringsrätten bör ha befogenhet att vid för sent'anförda besvär beakta laga förfall vill jag framhålla, att jag inte finner det förenligt med den ståndpunkt jag har intagit i fråga om avvisande av sådana besvär att under- eller mellaninstans skall kunna pröva om laga förfall föreligger och sakbehandla en för sent fullföljd talan när förseningen visas bero på laga förfall. Här står i stället det särskilda rättsmedlet återställande av försutten tid till buds.
47 &
Paragrafen handlar om domstolens rätt att använda delgivning. Den sak- nar motsvarighet i departementspromemorians lagförslag.
Jag har tidigare vid behandling av bestämmelserna i 10 5 om föreläggan- de för part att yttra sig över skrivelse, varigenom mål har anhängiggjorts, och i 30 % om expedition av beslut, varigenom mål avgörs, berört frågan om när formell delgivning bör äga rum. För att delgivning skall få ske med stöd av bestämmelserna i delgivningslagen fordras emellertid enligt 1 % nämnda lag föreskrift härom i lag eller annan författning. På grund härav har i denna paragraf tagits in ett bemyndigande att använda delgivning för att bringa handling eller annat till någons kännedom.
48 och 49 55
Paragraferna handlar om ombud och biträde. De har motsvarighet i 5 & departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. På grund av hänvisning i 22 % kammarrättsstadgan gäller 12 kap. _RB om rättegångsombud i tillämpliga delar hos kammar- rätten.
Enligt 82 å taxeringsförordningen får ombud för eller biträde åt part vara närvarande vid muntlig förhandling i prövningsnämnd utan hinder av att förhandlingen inte är offentlig.
Departementspromemoriau. I 5 % lagförslaget finns en hänvisning till reglerna om ombud och biträde i 12 kap. 1 5 första stycket, 2—5 55, 6 å andra stycket och 8—24 åå RB.
Remissyttranden. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att hänvisning inte bör ske till bestämmelserna i 12 kap. 2 5 andra och tredje styckena BB, som bl.a. föreskriver som huvudregel att ombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket. Länsstyrelsen framhåller att ombuden i Norrbottens län till inte ringa del utgörs av personer som endast uppträder i enstaka mål eller som eljest inte har deklarationsverksamhet och skatte- process som huvudsaklig inkomstkälla. Den stora invandring av utländsk arbetskraft som har ägt rum under senare år bör medföra att ombuds- mannaskapet inte skall vara ett exklusivt svenskt medborgarrättsligt privi- legium. För länets vidkommande påpekas att ett väl skickat ombud kan ha sitt hemvist framför allt i Finland men även i Norge.
Sveriges industriförbund anser att det bör övervägas om inte större hänsyn bör tas till att förvaltningsprocessen normalt är skriftlig. Rst bestämmelser, som främst är utformade för en muntlig process, är ibland mindre väl lämpade att användas som grund för föreskrifter inom förvaltningsprocessen. Enligt förbundets mening bör med hänsyn härtill bl. a. hänvisningen i 5 % till 12 kap. 2 % RB utgå.
Svea hovrätt framhåller att hänvisningen till 12 kap. 3 % RB kan leda till vissa tillämpningssvårigheter. I det nämnda lagrummet föreskrivs att lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman inte får vara ombud, om inte Kungl. Maj:t för visst mål ger lov till det. Genom bara en sådan hänvisning blir det i vissa hänseenden oklart vad som skall gälla för förvaltningsdomstolar- nas del. Enligt hovrättens mening bör innebörden och räckvidden klar- läggas vid det fortsatta arbetet. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar på tal om samma hänvisning att den personkrets som avses är alltför inskränkt för förvaltningsdomstolarnas del, eftersom den inte omfattar t. ex. tjänsteman vid länsstyrelse.
Sveriges industriförbund anser att hänvisningen till 12 kap. 5 5 och 6 5 andra stycket RB, vilka lagrum reglerar avvisning av ombud m.m., endast bör gälla i fråga om muntligt förfarande. Länsstyrelsen i Blekinge län åter saknar en hänvisning till 12 kap. 6 % första stycket RB om vad som skall ske när ett ombud avvisas. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan det inte anses uteslutet att den i det nämnda lagrummet beskrivna situationen kan uppkomma vid handläggningen av mål hos förvaltningsdomstol.
Departementschefen. De regler i 12 kap. RB om ombud och biträde, till vilka 5 & promemorians lagförslag hänvisar, är mycket detaljerade och omfattande. Behov av så utförliga regler i ämnet finns knappast utan- för tvistemålsprocessens område. Om de gjordes tillämpliga i förvaltnings- processen, skulle deras praktiska betydelse där bli mycket begränsad.
Väsentligast är att få fastslaget att den som för talan får anlita ombud eller biträde. En bestämmelse härom, som motsvarar 12 kap. 1 och 22 55 RB, har tagits in som ett första stycke i 48 %. Bestämmelsen innebär givetvis inte någon befrielse från skyldighet att svara personligen på frågor eller infinna sig personligen vid rätten.
I 48 å andra stycket finns en motsvarighet till föreskrifterna i 12 kap. 5 & och 6 5 andra stycket RB om avvisande av ombud. Några ytterligare bestäm- melser härom anser jag inte behövas. Inte heller finns det enligt min mening behov av att i förvaltningsprocesslagen ha någon motsvarighet till Rst regler om behörighet som ombud och om ombudsjäv.
I 49 5 första stycket har tagits in två grundläggande bestämmelser om fullmakt. Enligt den ena skall ombud styrka sin behörighet genom fullmakt och enligt den andra skall fullmakt avse viss person. Den första bestäm-
melsen har sin motsvarighet i 12 kap. 9 5 första stycket RB och den andra i 12 kap. 12 % första stycket RB. I 12 kap. RB finns också särskilda regler om Överbringande av fullmakt genom telegraf eller telefon, om att full— makt skall avse visst mål eller rättegång i allmänhet och att den får be— gränsas till viss domstol eller särskilt rättegångstillfälle, om att muntlig fullmakt gäller endast i det mål vari den har getts och om ombuds möj- lighet att sätta annan i sitt ställe. Något behov av uttrycklig motsvarighet till dessa regler torde inte föreligga. Frågor av detta slag uppkommer mera sällan, och de bör utan svårighet kunna lösas i praxis med ledning av all— männa grundsatser om ombud och fullmakt. Detsamma gäller sådana frågor om förhållandet mellan huvudman och ombud som regleras i 12 kap. 14521 åå RB. Om annat inte har angetts i fullmakten, får den som är ombud i ett förvaltningsmål anses vara behörig att i allo företräda sin huvudman.
Däremot bör en uttrycklig motsvarighet finnas till föreskrifterna i 12 kap. 9 5 andra stycket RB om föreläggande att förete fullmakt. Den har getts plats i 49 å andra stycket. Att som sägs i 12 kap. 16 % RB fel i fullmakt inte får föranleda att fullmakten ogillas utan att huvudmannen först har före— lagts att avhjälpa felet men underlåtit att iaktta föreläggandet följer av all— männa grundsatser och behöver inte anges i lagtexten.
50—52 %%
Paragraferna handlar om tolk och har viss motsvarighet i 20 å departe— mentspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I 5 kap. 6 och 7 åå RB finns bestämmelser om tolk. Dessa gäller på grund av hänvisning i 24 & kammarrättsstadgan i tillämp— liga delar hos kammarrätten vid muntlig handläggning där.
Departementspromemorian. Genom en hänvisning i 20 % lagförslaget före— slås reglerna om tolk i RB bli tillämpliga vid muntlig förhandling i för— valtningsdomstol.
Remittsyttrandena. LO vänder sig mot att rätten till tolk gäller bara i fråga om muntlig förhandling. Organisationen anser att man mot bakgrunden av det stora antal invandrare som f.n. finns i Sverige inte längre kan upp— rätthålla principen om att part skall föra målet på svenska språket. Det torde därför vara ett oeftergivligt krav, att en person som inte behärskar svenska och som har eller har haft sitt hemvist här i landet skall kunna utan kostnad få sina inlagor översatta. Medel bör av statsmakterna ställas till domstolarnas och myndigheternas förfogande för detta ändamål. Om så ej sker kan betydande rättsförluster drabba en enskild invandrare som inte behärskar svenska. Detta får enligt LO:s mening inte ske. Rätten till tolk (översättare) bör därför gälla såväl den muntliga som skriftliga pro— cessen.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län utgår från att tolk får användas på samma
sätt som f.n., vilket innebär att vederbörande inte behöver avlägga särskild ed eller försäkran och att ersättning utgår av allmänna medel.
Departementschefen. Bestämmelserna i 5 kap. 6—8 %% RB om tolk hän- för sig uteslutande till biträde av tolk vid muntlig förhandling. I 9 % för- valtningslagen, till vilken jag i detta sammanhang kan hänvisa, föreslås regler om tolk som tar sikte framför allt på skriftlig kommunikation mellan myndighet och den som inte behärskar svenska språket. Det är naturligt att de regler om anlitande av tolk i skriftligt förfarande, som föreslås i förvaltningslagen, blir tillämpliga också i den skriftliga förvaltningspro- cessen. Regler om tolk för förvaltningsdomstolarnas del bör därför ut- formas med hänsyn inte bara till muntliga förhandlingar utan också till skriftlig handläggning.
I 50 5 första stycket har därför tagits in föreskrifter av innehåll att rätten vid behov skall anlita tolk, om part, vittne eller annan som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller tal- skadad (jfr bestämmelserna i 5 kap. 6 & första och tredje styckena RB). Vidare skall rätten även i annat fall få vid behov anlita tolk, när den har att göra med någon som inte behärskar svenska språket (jfr 9 % förvaltnings- lagen). Paragrafens andra stycke innehåller en bestämmelse om att som tolk inte får anlitas den vars tillförlitlighet kan anses förringad på grund av hans ställning till någon som för talan i målet eller på grund av annan därmed jämförlig omständighet (jfr 5 kap. 6 % fjärde stycket RB). I 51 5 har före- skrivits att den som anlitas som tolk vid muntlig förhandling inför rätten skall avlägga ed eller försäkran, att han efter bästa förstånd skall fullgöra sitt uppdrag (jfr 5 kap. 7 % RB). Slutligen har i 52 % upptagits regler om att den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten har rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan samt att kostnad för tolk betalas av allmänna medel (jfr 5 kap. 8 % RB).
53 5
I paragrafen föreskrivs att det som gäller beträffande enskild part också skall avse ställföreträdare. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i departe- mentspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I 47 & taxeringsförordningen finns föreskrifter om vem som i egenskap av ställföreträdare skall avge deklaration eller annan uppgift enligt förordningen för omyndig, dödsbo, andra juridiska personer m.fl. Föreskrifterna innebär enligt sakens natur att ställföreträdaren också för den minderåriges, boets etc. talan i den mån tvist uppkommer med an- ledning av deklarationen eller uppgiften.
Departementspromemorian. I promemorian tas inte upp någon uttryck- lig regel om ställföreträdares ställning i förvaltningsprocessen. I motiven till bestämmelsen i 24 & om ersättning till enskild part för kostnader för inställelse till muntlig förhandling, förberedelse eller syn framhålls att det
inte kan anses föreligga tillräcklig anledning att särskilt ange att parts ställföreträdare också omfattas av rätten till ersättning.
Remissyttrande. Sveriges advokatsamfund, som över huvud taget anser det önskvärt att den föreslagna lagen byggs ut med regler om part och ställföreträdare motsvarande dem i 11 kap. RB , vänder sig mot det nyss nämnda uttalandet i promemorian. Enligt samfundets mening behövs det en bestämmelse om att parts ställföreträdare är ersättningsberättigad.
Departementschefen. Givetvis bör bestämmelserna om enskild part i till- låmpliga delar gälla också hans ställföreträdare. För att undanröja varje missförstånd härvidlag har i denna paragraf tagits in en särskild bestäm- melse med det innehållet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971 beträffande skatterätt och länsrätt samt i övrigt den 1 januari 1972. De olika tidpunkterna för ikraft- trädandet hänger samman med att de i lagrådsremissen den 20 november 1970 föreslagna skatterätterna och länsrätterna avses bli inrättade den 1 juli 1971, medan den i lagrådsremissen den 20 mars 1970 beträffande omorga— nisation av förvaltningsrättskipningen m.m. föreslagna reformen av rege- ringsrätten och kammarrätten avses bli genomförd ett halvt år senare.
De skilda ikraftträdandetidpunkterna nödvändiggör en särskild över- gångsbestämmelse som föreskriver att i fråga om talan mot beslut av skatterätt eller länsrätt. som har meddelats före den 1 januari 1972, skall gälla äldre bestämmelser om talan mot beslut av prövningsnämnd eller läns- styrelse i motsvarande fall.
3. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
I lagrådsremiss den 20 november 1970 har Kungl. Maj:t föreslagit att länsstyrelsernas befattning med mål enligt 21 kap. föräldrabalken skall flyttas över till de länsrätter, som skall inrättas vid länsstyrelserna den 1 juli 1971. Ändringsförslaget innebär med anledning därav bl. a. att läns- styrelsens befogenheter enligt 21 kap. föräldrabalken övergår på länsrätt.
1, 5 och 6 55 För att undvika att allmän domstol förväxlas med förvaltningsdomstol har ordet »rätten» bytts ut mot »allmän domstol». I anslutning härtill har i 5 & orden »domen eller beslutet» ersatts med »allmän domstols dom eller beslut».
10 %
Förhör enligt denna paragraf kommer att ersättas av muntlig förhand- ling enligt förvaltningsprocesslagen . Eftersom förutsättningarna för munt- lig förhandling enligt sistnämnda lag är sådana, att de kan anses motsvara villkoren för förhör enligt denna paragraf, kan föreskriften om förhör utgå.
115
I 25 & förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om ersättning åt vittne och sakkunnig, som motsvarar bestämmelserna i förevarande para— graf med den skillnaden att enskild part enligt förvaltningsprocesslagen kan åläggas att återbetala ersättningen till statsverket om vittnet eller den sakkunnige inkallats på begäran av enskild part och denne saknade godtagbart skäl för sin begäran. Denna skillnad torde ha liten praktisk betydelse och motiverar enligt min mening inte en särreglering i föräldra- balken. Ersättningsbestämmelsen i 11 % bör därför utgå.
12 5
Att talan mot länsrätts beslut skall föras hos kammarrätten framgår av 32 % förvaltningsprocesslagen. Någon motsvarighet till nuvarande bestäm— melse i förevarande paragraf om var besvär skall anföras över länssty- relsens beslut behövs därför inte.
I 34 & förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om besvärshandlings ingivande. Jag föreslår att dessa bestämmelser skall gälla också i mål enligt 21 kap. föräldrabalken. Föreskrifterna i förevarande paragraf om besvärs ingivande och besvärsmåls beredning bör därför utgå.
4. Förslaget till lag om ändring i jordförvårvslagen (1965: 290)
1 & Ändringen sammanhänger med de ändringar i kommunallagstiftningen som trätt i kraft den 1 januari 1971.
14 &
Vägras begärt tillstånd att förvärva eller behålla egendom, skall enligt 14 & tredje stycket i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl på vilka beslutet grundas. Kan klagan föras över meddelat beslut, skall enligt 14 & fjärde stycket i beslutet anges vad som därvid är att iaktta.
Antas förslaget till förvaltningslag, blir dessa bestämmelser obehövliga. Förvaltningslagens föreskrifter i 17 och 18 55 om beslutsmotivering och om besvärshänvisning blir nämligen tillämpliga och tillgodoser de enskildas rättsskyddsbehov.
15 5
I denna paragraf finns bestämmelser om besvär över lantbruksnämnds och lantbruksstyrelsens beslut. Besvären skall ges in till lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyn- digheten jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande över besvären. Har besvären getts in till be- svärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären tas upp till prövning, om de kommit in före besvärstidens utgång. Motsvarande be- stämmelser i 12 % förslaget till förvaltningslag torde kunna göras tillämp- liga även på detta område. Jag föreslår därför att nyssnämnda bestäm- melser i jordförvårvslagen utgår.
5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder
I anslutning till 2 % förvaltningslagen har framhållits att lagen i princip bör utgöra grundvalen för handläggningen av ärenden hos andra offentliga förvaltningsmyndigheter än sådana som uttryckligen undantagits i nämnda paragraf. Detta ställningstagande innebär att förvaltningslagens bestäm- melser blir gällande bl.a. för arrendenämnd och hyresnämnd. Jag anser således — i motsats till vad kammarrätten uttalat i sitt remissyttrande över arbetsgruppens förslag — att något generellt undantag inte bör göras beträffande sådan nämnd. Jag vill i sammanhanget erinra om att varken arrendenämnd eller hyresnämnd är att betrakta som dömande organ och att nämndernas verksamhet inte är avsedd att utövas i domstolsmässiga former (prop. 1967: 171 s. 45 och 1970: 20 s. 884).
Såväl arrendenämnds som hyresnämnds verksamhet regleras fr.o.m. den 1 januari 1972 i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämn- der. Lagen innehåller — liksom nuvarande lag (1968:349) om hyres- nämnder, vilken upphör att gälla vid nämnda tidpunkt — åtskilliga för- faranderegler som är avpassade särskilt för de förhållanden under vilka de berörda nämnderna skall bedriva sin verksamhet. Jag tänker här bl.a. på bestämmelserna om handläggning av ärenden om arrende- eller hyres- tvist (7—12 55) och på reglerna om skiljemannaförfarande inför sådan nämnd (14 5). När det gäller skiljemannaförfarandet blir förvaltningslagen över huvud taget inte tillämplig, eftersom arrende— eller hyresnämnden då inte fungerar i egenskap av offentlig förvaltningsmyndighet utan i första hand på uppdrag av parterna i ärendet. Däremot blir förvaltningslagen i princip tillämplig på nämndernas övriga verksamhet. Detta torde inte vara förenat med några olägenheter. Vad angår förvaltningslagens all- männa bestämmelser blir bara 6—10 55 tillämpliga, eftersom regler om jäv och besvär är meddelade i 17 och 22 åå lagen om arrendenämnder och
hyresnämnder. Förvaltningslagens särskilda bestämmelser (14—20 55) får aktualitet endast om förlikning inte träffas i ärendet (jfr 3 5 första stycket förvaltningslagen). Beträffande bestämmelserna i 17 & första stycket och 18 % första stycket förvaltningslagen vill jag dessutom erinra om att dessa i fråga om samtliga ärenden hos någon av de berörda nämnderna ersätts av motsvarande föreskrifter i 21 och 25 åå lagen om arrendenämnder och hyresnämnder (beträffande 18 5 första stycket dock inte såvitt avser skyl- digheten att lämna upplysning om skiljaktig mening).
Enligt 15 5 lagen om arrendenämnder och hyresnämnder skall motpart beredas tillfälle att yttra sig över ansökan i fråga enligt lagen (1970-: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet. Interimistiskt beslut om tvångs— förvaltning och utseende av förvaltare får dock meddelas utan att fastig- hetsägaren beretts tillfälle att yttra sig i frågan.
Antas förslaget till förvaltningslag, kan dessa bestämmelser utgå. Enligt 15 % förvaltningslagen får nämligen, med vissa undantag, slutligt beslut inte meddelas utan att part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. När det gäller beslut under förfarandet uppställcr förvaltningslagen där- emot inte något kommunikationskrav.
6. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
De i 37 kap. brottsbalken behandlade nämnderna är att anse som för- valtningsmyndigheter. Den föreslagna förvaltningslagen äger därför till- lämpning i ärenden hos övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden, ung- domsfängelsenämnden och interneringsnämnden. Jag vill i detta samman- hang påpeka att även om ett ärende hos övervakningsnämnd eller annan nämnd kan anses uteslutande röra meddelande av varning, se t. ex. 26 kap. 18 ä 1 brottsbalken, ärendet ändå enligt 3 % första stycket förvaltningslagen är att hänföra till området för myndighetsutövning mot enskild. Varning torde nämligen få anses utgöra ett med disciplinär bestraffning » jämförbart förhållande». De särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen är därför tillämpliga också i ett sådant ärende.
I ärende, som handläggs av övervakningsnämnd och avser annan fråga än upphörande av övervakning eller av meddelad föreskrift, skall enligt 37 kap. 6 % brottsbalken den dömde erhålla tillfälle att yttra sig, om det lämp- ligen kan ske och hans hörande ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde att bli muntligen hörd i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom. I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden bör, om det kan antas vara till gagn och lämp-
ligen kan ske, tillfälle beredas den dömde att yttra sig eller att bli munt- ligen hörd. '
Antas förslaget till förvaltningslag, blir kommunikationsbestämmelserna i 15 & förvaltningslagen genomgående tillämpliga i ärenden hos nämnderna. Detta synes vara en lämplig ordning. I 37 kap. 6 & brottsbalken behöver då bara bestämmelser meddelas om den utsträckning, i vilken nämnd skall hålla muntligt förhör med den dömde. Härutinnan åsyftas inte någon ändring i sak. Vad angår de former, i vilka kommunikation kan ske, vill jag i detta sam- manhang framhålla, att förvaltningslagen inte lägger något hinder i vägen för att i ärenden hos någon av de centrala nämnderna bestyren med kom- munikation utförs av vederbörande övervakningsnämnd, om denna ordning framstår som rationell. Föreskrifter härom kan instruktionsvis meddelas av Kungl. Maj:t.
7. Fömlaget till lag om ändring i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt
Enligt 78 5 första stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt förs talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen genom besvär hos Kungl. Maj:t. I det förslag till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål, som den 20 mars 1970 remitterats till lagrådet för yttrande, har föreskrivits att besvär i stället skall anföras hos kammarrätt när fråga är om mål om beslut som för särskilt fall meddelats angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd. Då lagen om behandling i fångvårds- anstalt nu ändras med anledning av tillkomsten av förvaltningslagen, bör samtidigt i lagen föreskrivas att talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt lagen förs hos kammarrätten genom besvär och att mot annat styrelsens beslut enligt lagen talan förs hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Den som för talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen skall f. n. ge in besvärshandlingen till styrelsen (78 % första stycket andra punk- ten). I 78 % tredje stycket andra punkten föreskrivs vidare att den som anför besvär hos kriminalvårdsnämnden över länsstyrelsens beslut enligt 12 å andra stycket skall ge in besvärshandlingen till länsstyrelsen. Läns- styrelsen skall med eget yttrande skyndsamt sända in handlingarna i ären— det till nämnden. Eftersom 12 & förvaltningslagen är tillämplig i de nu berörda fallen och den där föreskrivna ordningen för besvärshandlings ingivande synes böra gälla också på förevarande område, bör de nyss an- givna bestämmelserna i 78 å första och tredje styckena utgå.
8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
Innan framställning om verkställighet här i riket av frihetsstraff eller om anordnande här i riket av övervakning bifalls, skall enligt 24 % tredje stycket lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. den dömde beredas tillfälle att yttra sig i ärendet, om det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas. Antas förslaget till förvaltningslag, kan denna bestämmelse utgå därför att kom- munikationsföreskrifterna i 15 & förvaltningslagen äger tillämpning i sådana ärenden.
9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
I skrivelse den 15 april 1969 har dåvarande näringsfrihetsrådet hemställt att den av arbetsgruppen föreslagna förvaltningslagen inte skall gälla hos rådet i ärenden enligt lagen om motverkande i vissa fall av konkurrens- begränsning inom näringslivet (i det följande kallad konkurrensbegräns- ningslagen). Såsom skäl härför åberopas främst att konkurrensbegränsnings- lagen innehåller vissa förfaranderegler, att rådet i övrigt i stor utsträckning följer Rst principer och att en del av reglerna i den av arbetsgruppen föreslagna förvaltningslagen, t.ex. reglerna om besvär, saknar aktualitet därför att rådets beslut enligt konkurrensbegränsningslagen inte kan över- klagas.
Förfarandet hos marknadsrådet, vilket fr. o. m. den 1 januari 1971 ersatt näringsfrihetsrådet, regleras f. n. dels i lagen (1970: 417) om marknadsråd m.m., dels i konkurrensbcgränsningslagen. I den förra lagen finns bl.a. regler om jäv, förbud att föra talan mot rådets beslut, beslutsmotivering och underrättelse om beslut (2, 8, 19 och 20 55). Dessa regler avser samt- liga ärenden hos rådet. I lagen finns också särskilda regler om förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring (13—15 55), vilka främst rör för- beredelse och sammanträde i sådana ärenden. Som näringsfrihetsrådet påpekat i sin skrivelse finns vid sidan härav vissa förfaranderegler i kon- kurrensbegränsningslagen, vilka tar sikte på handläggningen av ärenden enligt den lagen. De nu åsyftade reglerna (15—21 åå) rör väsentligen det system med förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrens- begränsning som föreskrivs i konkurrensbegränsningslagen.
Som jag påpekat tidigare är det nu framlagda förslaget till förvaltnings- lag avsett att i princip utgöra grundvalen för handläggningen av ärenden hos andra offentliga förvaltningsmyndigheter än sådana som uttryckligen
undantagits i 2 å i lagen. Marknadsrådet har visserligen en ställning som i en del hänseenden liknar en domstols (jfr prop. 1970: 57 s. 167 ). Rådet torde emellertid principiellt sett vara att hänföra till kategorien förvalt- ningsmyndighet. F örvaltningslagcn blir därför tillämplig hos rådet, i den män inte avvikande bestämmelser om förfarandet hos rådet har med- delats. Tillräcklig anledning att generellt undanta rådet från förvaltnings- lagens tillämpning anser jag inte föreligga.
Beträffande förhållandet mellan förvaltningslagen och förfarandebestäm- melserna i de förut nämnda lagarna angående marknadsrådets verksamhet vill jag framhålla följande. De särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen blir inte tillämpliga i ärenden rörande förhandling för undanröjande av skad— lig verkan av konkurrensbegränsning, eftersom marknadsrådet i sådana ären- den inte bestämmer om förmåner, rättigheter, skyldigheter eller jämförbara förhållanden för enskild. Av de i konkurrensbegränsningslagen omnämnda ärendena torde det endast vara ärenden rörande de i 2 och 3 åå upptagna förbuden, ärenden rörande vitesföreläggande enligt 21 å första stycket och ärenden angående tillstånd enligt 21 å tredje stycket som omfattas av de särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen . Några svårigheter att i den utsträckning som behövs tillämpa förvaltningslagens särskilda bestäm- melser i dessa ärenden torde inte föreligga. Att låta förvaltningslagens all- männa bestämmelser i princip gälla i samtliga ärenden hos rådet torde inte heller medföra några olägenheter. Det förhållandet att de regler i förvaltningslagen som rör besvär över myndighets beslut saknar aktua- litet för rådets del vållar inga problem. Inte heller torde det förhållan- det att lagen om marknadsråd m.m. på vissa punkter innehåller avvi- kande bestämmelser skapa några tolkningssvårigheter. På grund av inne- hållet i 1 å andra stycket förvaltningslagen är det fullt klart att före- skrifterna i lagen om marknadsråd m. m. tar över motsvarande bestämmel- ser i förvaltningslagen .
I 15 å andra stycket konkurrensbegränsningslagen finns en bestämmelse om att tillstånd som avses i 2 och 3 åå konkurrensbegränsningslagen inte får återkallas utan att tillståndshavaren erhållit tillfälle att yttra sig. Ett ärende av denna typ omfattas av förvaltningslagens särskilda bestämmelser, bl.a. kommunikationsreglerna i 15 å. På grund av dessa bestämmelser i förvaltningslagen kan 15 å andra stycket konkurrensbegränsningslagen utgå.
10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag 108 å Enligt paragrafen skall länsstyrelsen under angivna förutsättningar för- ordna revisor i aktiebolag, i vissa fall efter att ha förklarat redan utsedd
revisor entledigad. Beslut meddelas efter anmälan av styrelsen för bolaget eller av annan. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall enligt paragrafen före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen att yttra sig i ärendet. Denna kommunikationsbestämmelse kan utgå, om förslaget till förvalt- ningslag antas. Sistnämnda lagförslag innehåller nämligen tillämpliga kom- munikationsbestämmelser i 15 å.
189 g
I denna paragraf föreskrivs bl. a. att vissa ansökningar och anmälningar skall inges eller i betalt brev med posten insändas till registreringsmyndig- heten. I 7 å förslaget till förvaltningslag förutsätts att ansökningar och an- mälningar kan tillställas en myndighet även på annat sätt än nyss sagts. Något behov av att i aktiebolagslagen ha kvar en bestämmelse om det sätt på vilket ansökningar och anmälningar skall tillställas registreringsmyndig- heten föreligger inte. Jag föreslår därför att ifrågavarande bestämmelse utgår.
190 å
I 190 å 1 och 2 mom. samt 192 å 3 mom. finns bestämmelser av innehåll att, om godkännande eller registrering vägras, beslutet med angivande av skälen ofördröjligen med posten skall tillställas stiftarombudet, bolaget eller annan angiven intressent. Antas förslaget till förvaltningslag, kan i 190 å 1 och 2 mom. dessa bestämmelser utgå, därför att den föreslagna förvalt— ningslagen innehåller tillämpliga föreskrifter (17 och 18 åå) angående be- slutsmotivering och angående underrättelse om beslut. Bestämmelsen i 192 å 3 mom. torde däremot böra bibehållas, eftersom inte samtliga beslut, var- igenom registrering vägras, synes utgöra sådan myndighetsutövning mot enskild som avses i 3 å första stycket förslaget till förvaltningslag och till följd härav 17 och 18 åå förvaltningslagen inte alltid blir tillämpliga.
191 och 195—199 åå
Förklarar registreringsmyndigheten vissa frågor förfallna eller beslutar myndigheten i visst fall erforderlig jämkning i bolagsordningen, skall myn- digheten enligt 191 å, 195 å 2 och 4 mom., 196 och 197 åå, 198 å 1 mom. samt 199 å ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till stiftarombudet, bolaget eller bolagen. På grund av föreskrifterna angående underrättelse om beslut i 18 å förslaget till förvaltningslag blir också nu nämnda bestämmelser i aktiebolagslagen överflödiga, om förslaget till för- valtningslag antas.
11. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385)
Eftersom 12 å förvaltningslagen innehåller bestämmelser om besvärsför- farandet, bör motsvarande bestämmelser i 150 å byggnadslagen utgå. För-
slaget innebär den sakliga ändringen att menighets besvärstid i andra ären- " den än planärenden o.d. förkortas från fem veckor till tre veckor. Övriga ändringar i paragrafen är av redaktionell natur.
12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1947 : 529) om allmänna barnbidrag
Vid besvär hos länsstyrelsen över barnavårdsnämnds beslut i ärende an- gående allmänt barnbidrag skall enligt 15 å första stycket lagen om allmänna barnbidrag besvärshandlingen ges in till länsstyrelsen. Med hänsyn till att förslaget till förvaltningslag upptar en regel om att besvärshandling skall tillställas besvärsmyndigheten (12 å första stycket), föreslår jag att den nuvarande bestämmelsen om besvärs ingivande i lagen om allmänna barn- bidrag utgår (jfr 12 å tredje stycket andra punkten förvaltningslagen ).
I 15 å andra stycket lagen om allmänna barnbidrag föreskrivs att barna- vårdsnämnds beslut länder till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om inte länsstyrelsen förordnar annorlunda. Eftersom i 13 å förslaget till för- valtningslag föreskrivs att myndighet, som har att pröva besvär, kan i av- vaktan på ärendets slutliga avgörande förordna att det överklagade be- slutet tills vidare inte skall gälla, synes i nyssnämnda lagrum böra före- skrivas bara att barnavårdsnämnds beslut omedelbart länder till ef terrättelse.
13. Förslaget till lag om ändring i skollagen (1962:319)
14, 18, 20d och 20f åå Under hänvisning till vad jag har anfört i specialmotiveringen till 4 och 5 åå förvaltningslagen föreslår jag, att i 14, 18 och 20f åå skollagen före- skrivs att utan hinder av 2 å 2 förvaltningslagen jävsbestämmelsema i 4 och 5 åå förvaltningslagen skall äga tillämpning i samtliga ärenden hos skol- styrelse och sådan utbildningsnämnd som väljs enligt 20 f å första stycket skollagen. Har enligt 3 å femte stycket skollagen till utbildningsnämnd ut- setts nämnd som handhar andra landstingskommunens förvaltningsuppgifter, bör däremot kommunallagens jävsbestämmelser gälla i samtliga av denna nämnd handlagda ärenden. I anslutning till de nyssnämnda ändringarna i skollagen bör vissa jämkningar göras i de hänvisningar till kommunallagen, kommunallagen för Stockholm och landstingslagen, som ifrågavarande paragrafer i skollagen innehåller. Den föreslagna ändringen i 20 d å skol- lagen har karaktären av en redaktionell jämkning.
23, 25 och 39a åå Beslut av skolstyrelse om specialundervisning i grundskolan kan överklagas hos länsskolnämnden genom besvär (29 kap. 1 å första stycket skolstadgan
— jfr 5 kap. 42 å samma stadga). Bestämmelserna i förvaltningslagen kom— mer således att gälla i sådana ärenden hos skolstyrelsen om inte annat är föreskrivet. Detsamma gäller ärenden hos lokal styrelse för specialskolan om undervisning i sådan skola. F. n. föreskrivs i 23, 25 och 39 a åå skol- lagen att föräldrarna skall ha fått tillfälle att yttra sig innan beslut fattas. Dessa kommunikationsföreskrifter bör utgå eftersom kommunikationsbe- stämmelserna i 15 å förvaltningslagen är tillräckliga och lämpliga. I detta sammanhang bör tilläggas att enligt vad jag har inhämtat från chefen för utbildningsdepartementet denne avser att i vår föreslå Kungl. Maj:t att utfärda ny skolstadga. Den nya stadgan, som skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1971, avses komma att innehålla en motsvarighet till den angivna besvärs— bestämmelsen i 29 kap. 1 å nuvarande skolstadga.
14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar
Ändringarna i 47 och 99 åå samt 103 å 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar motsvarar ändringarna i 108, 189 och 199 åå lagen om aktie- bolag, vilka jag tidigare behandlat. Som jag har anfört vid behandlingen av ändringarna i 190 å aktiebolagslagen har bestämmelsen i 192 å 3 mom. sistnämnda lag om underrättelse angående beslut om vägrad registrering och angående skälen därför ansetts böra bibehållas, eftersom inte alla så- dana beslut torde utgöra myndighetsutövning som avses i 3 å första stycket förvaltningslagen. Av motsvarande skäl har bestämmelsen om underrättelse till sökanden i 100 å tredje stycket lagen om ekonomiska föreningar be— hållits.
Enligt 49 å lagen om ekonomiska föreningar kan revisor i ekonomisk förening till länsstyrelsens avgörande hänskjuta fråga om rätt att anlita medhjälpare vid granskningsarbetets utförande, om behövligt samtycke inte lämnas av styrelsen i föreningen. Därvid skall länsstyrelsen före besluts meddelande bereda föreningens styrelse tillfälle att yttra sig i ärendet. Denna bestämmelse kan utgå, om förslaget till förvaltningslag antas, därför att den föreslagna förvaltningslagen innehåller tillämpliga bestämmelser om kommunikation ( 15 å) .
lö. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeför- säkring
2 5 Som jag tidigare har framhållit är det tveksamt huruvida försäkrings- rådet bör betraktas som en offentlig förvaltningsmyndighet, vilken om-
fattas av förvaltningslagens bestämmelser, eller bör anses vara en förvalt—
ningsdomstol, som i huvudsak faller utanför tillämpningsområdet för förvalt- ningslagen . Till stöd för synsättet att försäkringsrådet är en förvaltningsmyn- dighet kan främst åberopas att rådet inte bara prövar besvär och ansökningar i vissa ärenden angående försäkring och skadeersättning utan också har tillsynsuppgifter (se 2 å första stycket och 44 å tredje stycket förevarande lag samt 4 5 tredje stycket militärersättningsförordningen 1950: 261). Det bör också nämnas att försäkringsrådet inte äger befogenhet att höra vittnen på cd (jfr 52 å förevarande lag och 18 å militärersättningsförord- ningen). Till förmån för uppfattningen att försäkringsrådet ändå bör anses ha karaktären av domstol kan främst anföras att i lagen (1955: 261) om avstängning av domare försäkringsrådet likställs med bl.a. regeringsrätten och kammarrätten och betecknas som särskild domstol (jfr prop. 1964:140 5. 99). Detta förhållande synes mig böra tilläggas sådan vikt att jag, såsom jag redan sagt i det föregående, funnit mig böra inta ståndpunkten att för- säkringsrådet bör betraktas som en förvaltningsdomstol vilken vid utöv- ningen av sin huvudsakliga verksamhet faller utanför förvaltningslagens tillämpningsområde.
Några mera ingående bestämmelser om förfarandet i ärenden hos för- säkringsrådet finns i stort sett inte. Lagen (1917: 466) om försäkringsrådet har karaktären av en organisationslag och inte en förfarandelag. Vid sin handläggning av försäkrings- och ersättningsärenden torde försäkringsrå- det följa de principer åt vilka RB ger uttryck. Förslag har framlagts om att rådet skall avvecklas. Under förhandenvarande förhållanden torde det inte höra komma i fråga att göra förvaltningsprocesslagen tillämplig på försäkringsrådet. Inte heller torde anledning finnas att låta förvaltnings- lagen gälla för rädets rättskipande verksamhet. På en punkt torde det dock vara lämpligt att. låta förfarande]agstiftningens regler gälla för denna försäkringsrådets verksamhet. Jag avser därvid de i huvudsak likalydande bestämmelserna i 7 å förvaltningslagen och 44 å förvaltningsprocesslagen om när handling skall anses ha kommit in. Jag föreslår därför att det för rådets del föreskrivs att bestämmelserna i 44 å förvaltningsprocesslagen skall äga motsvarande tillämpning. Föreskrift i ämnet torde böra tas in inte bara i förevarande lagrum utan också i 2 å lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut och 4 å militärersättningsförordningen (1950: 261).
44 å Enligt första stycket skall besvär hos försäkringsrådet över riksförsäk- ringsverkets beslut ha kommit in till rådet inom en månad efter det klaganden fått kännedom om beslutet. Enligt min mening talar övervägande skäl för att besvärstidsbestämmelserna i 12 å förvaltningslagen görs till- lämpliga i förevarande ärenden. Något starkt framträdande behov av en längre besvärstid än den i förvaltningslagen angivna treveckorsfristen synes
nämligen inte föreligga och vid klagan hos försäkringsdomstolen över försäkringsrådets beslut är besvärstiden redan i regel tre veckor. Vad angår ordningen för besvärshandlingens ingivande synes någon ändring inte vara av behovet påkallad. Besvärshandlingen torde även i fortsättningen böra tillställas försäkringsrådet. Denna ordning överensstämmer med den som är föreskriven i 12 å första stycket förvaltningslagen . Jag föreslår därför att nyssnämnda bestämmelser om besvärstid och besvärshandlings ingi- vande vid besvär hos försäkringsrådet utgår, varigenom reglerna i 12 å första och andra styckena förvaltningslagen blir tillämpliga.
Vid besvär hos försäkringsdomstolen över försäkringsrådets beslut är enligt fjärde stycket av förevarande paragraf besvärstiden i allmänhet tre veckor från det klaganden fått kännedom om beslutet. Menighet åtnjuter dock fem veckors besvärstid. I fråga om besvärshandlingens ingivande är lagrummets huvudregel att handlingen skall tillställas försäkringsrådet, dvs. beslutsmyndigheten. Den omständigheten att besvärshandlingen har getts in eller sänts in till försäkringsdomstolen utgör dock ej hinder för att besvären tas upp till prövning, om de kommit in till domstolen före be- svärstidens utgång. I fråga om besvärstidens längd i nu ifrågavarande mål finner jag övervägande skäl tala för att den längre besvärstiden för menig- het utgår och att besvärstiden fixeras till tre veckor från den dag då klagan- den fick del av beslutet. Vad angår ordningen för besvärshandlingens in- givande vid besvär hos försäkringsdomstolen förordar jag, efter samråd med chefen för socialdepartementet, att den nuvarande ordningen behålls. Motsvarande förslag kommer att framläggas i flera andra sammanhang på socialförsäkringsfältet med hänsyn till de förhållanden som råder där.
48 å
Den frivilliga försäkringen enligt lagen om yrkesskadeförsäkring torde inte innefatta sådan myndighetsutövning mot enskild som avses i 3 å första stycket förslaget till förvaltningslag. De särskilda bestämmelserna i för- valtningslagen gäller därför inte i ärenden rörande den frivilliga försäk- ringen. Det kan emellertid ifrågasättas om inte den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen bör vara underkastad samma förfarande- regler som den obligatoriska försäkringen enligt samma lag. Det förhåller sig nämligen på det sättet att yrkesskadeförsäkringslagens regler rörande den obligatoriska försäkringen — bl. a. besvärsbestämmelserna —— i tillämp— liga delar gäller även beträffande den frivilliga försäkringen. Med hänsyn härtill finner jag övervägande skäl tala för att i förfarandehänseende ingen skillnad bör göras mellan obligatorisk och frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Jag föreslår därför att till förevarande paragraf fogas ett nytt stycke av innehåll att utan hinder av 3 å första stycket för- valtningslagen 14—20 åå nämnda lag äger tillämpning i ärenden rörande den frivilliga försäkringen.
10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut
De föreslagna ändringarna i 1 och 2 %% motsvarar de av mig förordade ändringarna i 2 5 och 44 & fjärde stycket lagen om yrkesskadeförsäkring. Jag hänvisar till vad jag nyss har anfört under dessa lagrum (se lagförslag 15).
Med anledning av tillägget till 2 % förevarande lag föreslår jag att lagens rubrik ändras till »lag om besvär över försäkringsrådets beslut m.m.».
17. Förslaget till lag om ändring i allmänna förfogandelagen (1954: 279)
I 23 % allmänna förfogandelagen finns bestämmelser om klagan hos riksvärderingsnämnden över bl. &. lokal värderingsnämnds beslut. Klagotiden är bestämd till tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Antas förslaget till förvaltningslag, saknas anledning att behålla denna föreskrift om tre veckors klagotid. Bestämmelserna om besvärstid i 12 % förvaltnings- lagen är tillräckliga. Jag föreslår därför att klagotidsbestämmelsen i all— männa förfogandelagen utgår. I 23 % bör därvid anges att ändring söks genom besvär.
18. Förslaget till lag om ändring i rekvisitionslagen (1942: 583)
17 5
I paragrafens andra stycke finns bestämmelser om besvär hos allmän lokal värderingsnämnd. Besvären skall ha kommit in till länsstyrelsen inom 20 dagar från det klaganden fick del av beslutet. Härutöver föreskrivs i tredje stycket att om någon vill göra anspråk på ersättning utöver vad gällande taxa medger, han skall göra ansökan därom hos riksvärderingsnämnden in- om tid som nyss sagts.
Övervägande skäl synes tala för att den speciella besvärstiden i rekvisi- tionslagen inte bibehålls utan att besvärstidsreglerna i 12 % förvaltnings- lagen görs tillämpliga. Också i fråga om besvärshandlingens ingivande synes reglerna i 12 % förvaltningslagen böra gälla. En erinran härom har tagits in i 17 å andra stycket rekvisitionslagen. Härutöver bör meddelas en föreskrift om att besvärshandling också får tillställas länsstyrelsen. Tiden för an- sökan hos riksvärderingsnämnden om ersättning utöver vad gällande taxa medger bör även i fortsättningen vara densamma som tiden för anförande av besvär.
20 &
Enligt denna paragraf får besvär över lokal värderingsnämnds beslut anföras hos riksvärderingsnämnden inom 20 dagar från det klaganden fick del av beslutet. Även i detta sammanhang synes anledning saknas att behålla en speciell besvärstid. Bestämmelsen härom bör därför utgå. Härigenom blir föreskrifterna i 12 & förvaltningslagen tillämpliga. Detta synes vara en lämplig ordning.
19. Förslaget till lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280)
Enligt 10 5 skall ändring i lokal värderingsnämnds beslut sökas hos riks- värderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Om i paragrafen anges att ändring söks genom besvär, behöver någon klago- tid inte anges. Det blir då fullt klart att bestämmelserna i 12 % förvalt- ningslagen träder i tillämpning. Jag föreslår att denna jämkning vidtas.
20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
I lagrådsremiss den 20 november 1970 har förutsatts att den befattning med ärenden om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare, som enligt 18—37 %% nykterhetsvårdslagen tillkommer länsstyrel- serna, fr. o. m. den 1 juli 1971 skall ankomma på de länsrätter som då inrät- tas. Det har också förutsatts att länsrätterna skall handlägga mål om återin- tagning på vårdanstalt enligt 55 % nykterhetsvårdslagen samt besvär över nyk- terhetsnämnds beslut enligt samma lag. Det lagförslag som nu läggs fram innehåller de ändringar i nykterhetsvårdslagen som föranleds av denna reform samt av tillkomsten av förvaltningslagen, förvaltningsprocesslagen och viss annan lagstiftning.
3 och 9 åå
Från och med den 1 januari 1971 omfattar Gotlands län bara en kom- mun, Gotlands kommun. Vid samma tid upplöstes Gotlands läns lands- tingskommun (prop. 1970':l4, KU 5, rskr 72). Gotlands kommun fullgör både primärkommunala och landstingskommunala uppgifter.
Mot nu angivna bakgrund har chefen för civildepartementet efter sam- råd med chefen för socialdepartementet föreslagit ( prop. 1971:1 , bil. 14 s. 50—56) att det i Gotlands län inte längre skall finnas någon länsnykter- hetsnämnd efter utgången av juni 1971. Ändringarna i 3 och 9 åå föranleds härav.
I överensstämmelse med vad jag har anfört vid behandlingen av jävs- bestämmelserna i förslaget till förvaltningslag förordar jag att förvalt- ningslagens jävsföreskrifter görs tillämpliga i samtliga ärenden hos kom- munal nykterhetsnämnd. Ändringarna i nu ifrågavarande paragraf för- anleds dels härav, dels av en av mig föreslagen ändring i 40 % kommunal- lagen, vartill jag återkommer vid behandlingen av sistnämnda lag.
24 och 26 åå
Ändringarna i dessa paragrafer sammanhänger med att det nuvarande förhöret inför länsstyrelse ersätts av muntlig förhandling vid länsrätt.
27 5 Denna paragraf kan väsentligt förkortas, därför att förvaltningsprocess- lagens bestämmelser om muntlig förhandling blir tillämpliga. Paragrafen behöver bara innehålla en bestämmelse som möjliggör hämtning till munt- lig förhandling av den om vars intagning är fråga. Förvaltningsprocess- lagen har nämligen ingen regel om hämtning av part.
28 5
Här fastslås f.n. principen att förhör skall vara offentligt men samtidigt görs vissa undantag från offentlighetsgrundsatsen. Vidare föreskrivs att företrädare för länsnykterhetsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd skall få tillfälle att närvara och att förhör upplysningsvis med någon kan hållas utan att den om vars intagning är fråga är närvarande. Protokoll skall föras över vad som förekommer vid förhör.
Av dessa bestämmelser torde i fortsättningen bara behövas den nuvaran- de föreskriften om att företrädare för nykterhetsnämnd skall få tillfälle att närvara vid muntlig förhandling. I övrigt synes förvaltningsprocess- lagens regler vara tillräckliga. I 16 & nämnda lag finns föreskrifter om offentligheten vid muntlig förhandling. Det behov av en långtgående möjlighet till handläggning inom stängda dörrar som föreligger i nu ifråga- varande mål torde i erforderlig grad tillgodoses genom bestämmelsen i nämnda paragraf att rätten, utöver vad som följer av RB, får förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av hänsyn till privat- livets helgd. Om protokoll vid muntlig förhandling finns bestämmelser i 17 & förvaltningsprocesslagen. I fråga om parts närvaro vid förhör med vittne gäller enligt 24 % förvaltningsprocesslagen i tillämpliga delar be- stämmelserna i 36 kap. 18 & rättegångsbalken. Samtidigt vill jag erinra om att 14 & förvaltningsprocesslagen utformats på sådant sätt att undan- tagsvis förhör med vittne kan hållas utan att part kallats till den muntliga förhandlingen. Enligt nämnda lagrum skall nämligen den som har att svara i målet kallas till muntlig förhandling, om inte särskilda skäl talar däremot.
29 5 I denna paragraf finns bestämmelser om förhör vid allmän underrätt med annan än part. Paragrafen torde kunna utgå. Den har ytterst sällan tillämpats. Jag vill erinra om att i 26 % förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser som möjliggör hållande av förhör med vittne eller sak- kunnig vid annan länsrätt än den som har att pröva intagningsfrågan.
30 % Paragrafen, som innehåller bestämmelser om ersättning till den som inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras, kan utgå. Den blir nämligen onödig på grund av ersättningsbestämmelserna i 25 å förvalt- ningsprocesslagen.
32 & Föreskriften i första stycket om besvärshänvisning kan utgå. Behövlig bestämmelse i ämnet finns nämligen i 30 % förvaltningsprocesslagen.
40 %
Allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är dels anstalt eller avdel- ning därav, som staten inrättat för sådant ändamål, dels av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning därav, som Kungl. Maj:t erkänt som allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare. Allmän vårdanstalt skall alltid stå under ledning av en styrelse och ha föreståndare. Styrelse och föreståndare har viktiga befogenheter i fråga om dem som är intagna på anstalten och deras beslut kan över- klaga genom besvär hos socialstyrelsen, om beslutet avser fråga om för- sökspermission, utskrivning eller annan vårdfråga eller om det innebär förordnande om övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrift.
Förvaltningslagen gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndig— het. Drivs allmän vårdanstalt av staten, landsting eller kommun, blir därför förvaltningslagen tillämplig på styrelsens och föreståndarens handläggning av de vid anstalten förekommande ärendena. Om däremot en allmän vård- anstalt 'drivs av förening, stiftelse eller annan enskild, torde styrelsens och föreståndarens handläggning av anstaltsärendena inte kunna anses som handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndighet och handläggningen faller därför utanför förvaltningslagens tillämpningsområde. När det är fråga om sådana ärenden som behandlas i nykterhetsvårdslagen kräver emeller- tid rättssäkerheten att samma förfaranderegler gäller oberoende av vem som har anordnat anstalten. Jag föreslår därför att i 40 % föreskrivs att i ärenden enligt nykterhetsvårdslagen, vilka handläggs av styrelse eller föreståndare för allmän 'vårdanstalt, förvaltningslagen äger motsvarande tillämpning, om anstalten drivs av annan än staten, landsting eller kommun.
55 & Ändringen i paragrafhänvisni'ngen i sista stycket sammanhänger med förslaget att 29 och 30 %% skall upphöra att gälla.
59 5 Om nykterhetsnämnden har avvisat ett ombud eller biträde, torde möj- lighet böra finnas att överklaga avvisningsbeslutet oberoende av om nyk- terhetsnämndens beslut i huvudsaken kan överklagas eller ej (jfr 6 % tredje stycket förvaltningslagen ). Talan synes böra föras hos länsrätten. Bestäm- melse i ämnet har tagits in i paragrafen.
60 5 Vid 40 & har jag föreslagit att i ärenden enligt nykterhetsvårdslagen, vilka handläggs av styrelse eller föreståndare för allmän vårdanstalt, för- valtningslagen skall äga motsvarande tillämpning, om anstalten drivs av annan än staten, landsting eller kommun. I förevarande paragraf behövs därför inga bestämmelser om vem som är besvärsberättigad och om besvärs- tid. Reglerna i 11 och 12 %% förvaltningslagen är tillräckliga.
61 5
Här anges i första hand i vilka fall talan får föras mot länsrätts beslut enligt nykterhetsvårdslagen. I anslutning till nuvarande ordning föreslås att talan får föras, om länsrätts beslut innebär förordnande om tvångs— intagning, avslag på ansökan härom, villkorligt anstånd med verkställighet eller förverkande av sådant anstånd. När det gäller länsrätts beslut som ej innebär att målet avgörs synes talan böra få föras i fall som avses i 32 å andra stycket förvaltningsprocesslagen.
I fråga om besvärsinstans och besvärshandlings ingivande vid klagan över länsrätts beslut behövs inga bestämmelser i nykterhetsvårdslagen. därför att 32 och 34 55 förvaltningsprocesslagen inne-håller tillämpliga regler. Talan mot beslut som av länsrätt särskilt meddelats om någons omhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen bör i överensstämmelse med nuvarande ordning få föras utan inskränkning till viss tid. Bestämmelse härom finns i förevarande paragraf. I övrigt behövs ingen regel om besvärs- tid, därför att tillämpliga bestämmelser i ämnet finns i 34 & förvaltnings- processlagen. ' '
Mot sådana beslut enligt nykterhetsvårdslagen, som fortfarande skall meddelas av länsstyrelse, bör i överensstämmelse med nuvarande ordning talan ej vara tillåten. Föreskrift härom har tagits in i paragrafens sista stycke.
66 5 Det förbud mot surrogat- och kungörelsedelgivning, som denna paragraf innehåller, synes böra redaktionellt jämkas på grund av tillkomsten av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
21. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster
Har ansökan gjorts om tillstånd att anordna allmän sammankomst, skall enligt 5 % tredje stycket lagen om allmänna sammankomster skriftligt besked meddelas om beslutet. Innebär detta att sammankomst ej får äga rum, skall skälen därtill anges. Antas förslaget till förvaltningslag, kan den sista satsen i stycket utgå. Föreskrifterna om beslutsmotivering i 17 % förvaltningslagen är tillräckliga.
22. Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)
l lagrådsremiss den 20 november 1970 har förutsatts att länsstyrelsernas befattning med underställnings- och besvärsärenden enligt barnavårdslagen skall upphöra vid utgången av juni 1971 och att ifrågavarande ärenden i fortsättningen skall handläggas av de länsrätter som då inrättas. Det lag- förslag som här läggs fram innehåller de ändringar i barnavårdslagen som behövs på grund av denna reform och på grund av tillkomsten av förvalt- ningslagen och förvaltningsprocesslagen . Ändringsförslaget innehåller också vissa jämkningar som föranleds av de ändringar i kommunallagstiftningen vilka trätt i kraft den 1 januari 1971.
7—9, 12 och 13 55
Under hänvisning till vad jag har anfört i specialmotiveringen till 4 och 5 åå förvaltningslagen föreslår jag, att i 8 & barnavårdslagen föreskrivs att förvaltningslagens jävsbestämmelser skall äga tillämpning i samtliga ären- den hos barnavårdsnämnd. I anslutning härtill krävs en jämkning i paragra- fens hänvisning till kommunallagen. De övriga ändringar som görs i före- varande paragrafer i barnavårdslagen sammanhänger med ändringarna i kommunallagstiftningen.
14 &
Bestämmelserna i 3 kap. barnavårdslagen om förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd äger i stor utsträckning tillämpning vare sig barnavårds- nämnds beslut kan överklagas genom förvaltnings-besvär enligt barnavårds- lagen eller genom kommunalbesvär enligt kommunallagarna. Enligt 2 5 2 förslaget till förvaltningslag gäller däremot förvaltningslagen inte i ärende hos kommunal myndighet, om ärendet avgörs genom beslut som över- klagas genom kommunalbesvär. Denna begränsning i förvaltningslagens tillämpningsområde synes inte höra få föranleda att rättsskyddet på barna- vårdsområdet avsevärt inskränks. För att förebygga att detta blir fallet men ändå i möjligaste mån skapa en samordning mellan barnavårdslagens
och förvaltningslagens regler föreslår jag att i ett nytt stycke i 14 % barna- vårdslagen föreskrivs, att utan hinder av 2 % 2 förvaltningslagen bestäm- melserna i sistnämnda lag om ombud och biträde, vägledning av part, tolk, remiss, partsinsyn, kommunikation, beslutsmotivering och rättelse av för- biseendefel skall äga tillämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd. Att förvaltningslagens jävsregler gäller i alla ärenden hos sådan nämnd framgår av det tidigare berörda tillägget till 8 % barnavårdslagen. Av första stycket i nämnda paragraf jämförd med 40 % kommunallagen följer vidare att reglerna om när handling skall anses ha kommit in (7 % förvaltnings— lagen) äger generell giltighet hos barnavårdsnämnd. Den nyssnämnda be- gränsningen i förvaltningslagens tillämpningsområde omfattar således i fråga om barnavårdsnämnd bara lagens besvärsbestämmelser (11—13 åå) och bestämmelser om parts rätt att lämna muntliga uppgifter (16 å) och om underrättelse om beslut m. m. (18 5). Eftersom förvaltningslagens reg- ler om beslutsmotivering endast omfattar sådana beslut, varigenom myn- dighet avgör ärende, medan barnavårdslagen kräver att barnavårdsnämnd, i den mån det inte befinns obehövligt, skall motivera varje beslut som nämnden meddelar, bör i det av mig förordade tillägget till 14 % barna- vårdslagen också föreskrivas, att förvaltningslagens bestämmelser om beslutsmotivering skall äga motsvarande tillämpning i fråga om barna- vårdsnämnds beslut under ärendes handläggning.
19 5 Innan barnavårdsnämnd avgör ärende skall enligt första stycket den som ärendet rör underrättas om vad som framkommit vid utredningen samt till- fälle beredas honom att yttra sig däröver, om inte sådant yttrande befinns uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande inte kan avvaktas. Detta stycke kan utgå, om förslagen till förvaltningslag och tillägg till 14 % barnavårdslagen antas. I anslutning härtill bör vissa redaktionella ändringar göras i de nuvarande andra och fjärde styckena av paragrafen.
20 &
Första och andra styckena, som handlar om rätten att anlita biträde och om avvisning av biträde, kan utgå på grund av 6 % förvaltningslagen och det av mig förordade tillägget till 14 & barnavårdslagen. Ändringen i tredje stycket är rent redaktionell.
21 å Första stycket innehåller den av mig förut berörda bestämmelsen om har- navårdsnämnds skyldighet att motivera sina beslut. Bestämmelsen blir obe—
hövlig, om förslaget till förvaltningslag antas och det av mig förordade till- lägget till 14 % barnavårdslagen godtas.
I andra stycket föreskrivs att om talan mot barnavårdsnämnds beslut får fullföljas enligt barnavårdslagen, beslutet skall innehålla fullföljdshänvis- ning. Också denna bestämmelse synes överflödig, om förslaget till förvalt- ningslag antas. Bestämmelsen i ämnet i 18 % förvaltningslagen torde vara tillräcklig.
24 &
Med hänsyn till bestämmelsen i 18 5 första stycket förvaltningslagen rörande upplysning om skiljaktig mening föreslås att i förevarande paragraf föreskrivs, att om i ärendet skiljaktig mening har antecknats i barnavårds- nämndens protokoll, upplysning härom skall lämnas vid delgivningen.
37 5 Från och med den 1 juli 1971 synes det böra ankomma på länsrätt att pröva framställning om medgivande enligt andra stycket att hålla någon i förvar längre tid än en vecka.
75—79 55
Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål är ganska utförligt regle- rat i barnavårdslagen. När dessa mål i framtiden handläggs av länsrätt, behövs färre förfaranderegler i denna lag. Detta beror på att förvaltnings- processlagen innehåller grundläggande bestämmelser rörande rättskipningen i länsrätt. Endast på några punkter behövs kompletterande föreskrifter i barnavårdslagen.
Hänvisningen i 75 5 till bestämmelserna om förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd kan begränsas till att bara omfatta föreskrifterna om kal- lelse och hämtning till läkarundersökning av den underårige och om hämt- ning av den som ärendet rör (16 och 17 åå), om erinran om rätten att på- kalla muntlig förhandling (19 % första stycket andra punkten), om den underåriges ställning när han inte fyllt 15 år (15 % tredje stycket och 19 % tredje stycket) samt om föräldrars närvaro när den som är under 18 år höres (20 å).
Bestämmelserna i 76 % om förhör vid allmän underrätt med annan än part torde kunna utgå. Möjligheten enligt 26 & förvaltningsprocesslagen att an— ordna förhör med vittne eller sakkunnig vid annan länsrätt synes vara till— räcklig.
Ersättningsreglerna i 77 & blir också överflödiga. Tillämpliga bestämmelser om ersättning till vittne och sakkunnig finns i 25 & förvaltningsprocesslagen.
Enligt 78 & gäller f. 11. att innan underställningsmål slutligt avgörs, läns— styrelsen bör infordra yttrande från barnavårdsnämnden, om utredningen föranleder det. Även denna bestämmelse torde kunna utgå då underställ-
ningsmålen överförs till handläggning av länsrätt. Föreskriften i 13 % för- valtningsprocesslagen att rätten om det behövs inhämtar yttrande från för- valtningsmyndighet, som tidigare beslutat i saken, är tillräcklig.
80 5
I första stycket uppräknas de beslut av barnavårdsnämnd som får över- klagas genom förvaltningsbesvär. Bland besluten nämns beslut att avvisa av enskild anlitat biträde. I anslutning till 6 & förvaltningslagen bör i stället anges att talan får föras om nämnden avvisat ombud eller biträde. Med hänsyn till den reglering av besvärsrätten som finns i den allmänna för- farandelagstiftningen kan vidare orden »den beslutet rör» utgå.
Den nuvarande föreskriften i andra stycket att besvären skall ges in till länsstyrelsen bör utgå. Eftersom i framtiden talan skall föras hos läns- rätten, ligger det i sakens natur att besvärshandlingen skall ges in till dom- stolen. Sedan förvaltningslagen trätt i kraft, gäller dess bestämmelser om besvärshandlings ingivande. Har besvärshandling före besvärstidens utgång kommit in till den barnavårdsnämnd, vars beslut överklagas, i stället för till länsrätten, skall enligt 7 5 andra punkten förvaltningsprocesslagen besvären ändå upptas till prövning.
Bestämmelsen i sista stycket om länsstyrelsens befogenhet att meddela inhi- bitionsbeslut bör likaledes utgå. Med stöd av 27 & förvaltningsprocesslagen kan länsrätten i avvaktan på målets avgörande förordna att överklagat beslut tills vidare inte skall gälla och även eljest förordna rörande saken.
81 &
Ändringen sammanhänger med att länsrätten i stället för länsstyrelsen skall pröva besvär över beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan. Inte heller i detta fall behövs någon bestämmelse om ingivandet av besvärshandling.
82 % Ändringen sammanhänger med att länsrätt övertar handläggningen av vissa mål som nu prövas av länsstyrelse.
84 5 Denna paragraf i dess lydelse enligt lagrådsremissen den 20 mars 1970 kan utgå. Bestämmelser om besvärshandlings ingivande vid talan mot länssty— relses beslut finns i 12 & förvaltningslagen. När det gäller talan mot länsrätts beslut finns motsvarande bestämmelser i 34 å förvaltningsprocesslagen.
se & Ändringen sammanhänger med länsrätternas inrättande.
95 5 Det förbud mot surrogat- och kungörelsedelgivning, som paragrafen inne- håller, bör jämkas på grund av tillkomsten av förvaltningslagen och för- valtningsprocesslagen.
23. Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Den av mig föreslagna förvaltningslagen gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet. Som jag har anfört under 1 % förslaget till förvaltningslag hänför jag även de allmänna försäkringskassorna till för- valtningsmyndighet. Förvaltningslagens bestämmelser blir således, med de begränsningar som lagen innehåller, tillämpliga i bl. a. de av kassorna handlagda ärendena enligt lagen om allmän försäkring (jfr vad som anförts under 3 och 17 %% förvaltningslagen).
3 kap. 6 5
Enligt andra stycket i denna paragraf skall beslut angående försäkrads placering i sjukpenningklass skriftligen delges denne. Efter tillkomsten av delgivningslagen har termen "delges" en speciell innebörd. Något krav ' på delgivning i den bemärkelse som avses i delgivningslagen torde inte höra uppställas när det gäller meddelande om placering i sjukpenningklass. Bestämmelserna i 18 % förvaltningslagen angående underrättelse om beslut synes vara tillräckliga. Jag föreslår därför att andra stycket i förevarande paragraf i lagen om allmän försäkring utgår.
18 kap. 9 %
Enligt andra stycket får styrelseledamot i allmän försäkringskassa inte delta i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och kassan eller rörande hans försäkring eller hans rätt i övrigt enligt lagen om allmän försäkring. Han får inte heller delta i behandling av annan fråga, i vilken han har ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är föreskrivet äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.
Övervägande skäl torde tala för att jävsbestämmelsema i 4 och 5 %% förvaltningslagen bör gälla för bl. a. styrelseledamöterna i allmän försäk- ringskassa. Jag föreslår därför att nyssnämnda jävsföreskrifter i lagen om allmän försäkring utgår.
22 5 Enligt fjärde stycket skall beslut som fattas i pensionsdelegation inne- hålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den mån det inte befinns obehövligt. Antas förslaget till förvaltningslag, kan denna bestämmelse utgå. Föreskrifterna i 17 & förvaltningslagen blir härigenom tillämpliga och de torde passa även för nu ifrågavarande beslut.
20 kap.
13 5
Enligt denna paragraf skall besvär ges in eller sändas in till besluts- myndigheten. Den omständigheten att besvären har getts in eller sänts in direkt till besvärsmyndigheten utgör dock ej hinder för att besvären tas upp till prövning, om de kommit in före besvärstidens utgång. Efter samråd med chefen för socialdepartementet föreslår jag att på grund av de särskilda förhållandena på förevarande område denna ordning behålls, fastän den avviker från den i 12 & förvaltningslagen föreskrivna. I anslutning till för- valtningslagen bör emellertid vissa redaktionella jämkningar göras i före- varande paragraf. På grund av innehållet i 7 & förvaltningslagen bör inte ingivande och insändande anges som de sätt på vilka en besvärshandling tillställs vederbörande myndighet. Den omständigheten att allmän försäk- ringskassa av mig räknas som förvaltningsmyndighet gör det vidare möjligt att ge paragrafen en mera kortfattad lydelse än hittills. Bl. a. kan tredje stycket utgå. Utan särskild föreskrift blir besvärstidsreglerna i 12 5 för- valtningslagen tillämpliga vid besvär över allmän försäkringskassas beslut.
24. Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1963: 521)
28 %
I denna paragraf finns bestämmelser om pastors handläggning av anmäl- ningsärenden. Finner pastor gjord anmälan inte kunna tas upp, skall han med angivande av grunden därför meddela beslut att anmälningen ej föran- leder anteckning i kyrkobok. Meddelas beslutet ej genast i anledning av muntlig anmälan eller är anmälningen skriftlig, skall han ofördröjligen om beslutet underrätta den som gjort anmälningen. I underrättelsen skall anges vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iaktta.
Antas förslaget till förvaltningslag, torde det vara obehövligt att i para— grafen ha bestämmelser om beslutsmotivering, underrättelse om beslut och besvärshänvisning. Bestämmelserna i 17 och 18 55 förvaltningslagen är tillräckliga.
29 % Här anges bl. a. vem som är besvärsberättigad. Denna bestämmelse blir också överflödig, om förslaget till förvaltningslag antas. Bestämmelsen över- ensstämmer nämligen i sak med 11 & förvaltningslagen.
34 %
Sedan namnmyndigheten meddelat slutligt beslut i ansökningsärende, skall myndigheten enligt denna paragraf underrätta sökanden och den som i be- hörig ordning framställt invändning mot ansökningen. Om talan får föras mot beslutet, skall underrättelsen innehålla uppgift om skälen för beslutet samt vad som skall iakttas vid fullföljd av talan.
Antas förslaget till förvaltningslag, kan denna paragraf utgå. Den ersätts av bestämmelserna i 17 och 18 åå förvaltningslagen .
35 %
Enligt denna paragraf förs talan mot slutligt beslut av namnmyndigheten genom besvär hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning inom en månad från beslutets dag. Den sålunda föreskrivna besvärstiden avviker i fråga om både längden och utgångspunkten från den reglering som förslaget till förvaltningslag innehåller i 12 %. Några tungt vägande skäl för att bibe- hålla den nuvarande specialregleringen i namnlagen torde inte föreligga. Jag förordar därför att förvaltningslagens bestämmelser om besvärstid görs tillämpliga också i namnärenden. Den särskilda besvärstidsbestämmel- sen i 35 & namnlagen bör därför utgå.
25. Förslaget till lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274)
Enligt 24, 26 och 27 %% statstjänstemannalagen skall i ärende om discipli- när bestraffning eller om avstängning eller om läkarundersökning som av- ses i sistnämnda paragraf tillfälle beredas tjänstemannen att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det annars anses lämpligt, muntligen uttala sig i ärendet. Han får därvid anlita biträde som med hänsyn till red- barhet, insikter och tidigare verksamhet befinns lämplig för uppdraget.
Antas förslaget till förvaltningslag, kan bestämmelserna i 24 och 27 %% statstjänstemannalagen om rätt att anlita biträde utgå. Föreskrifterna i 6 & förvaltningslagen är nämligen tillämpliga.
Bestämmelserna om kommunikation i 24 5, till vilken 26 % hänvisar, och i 27 & torde böra samordnas med förvaltningslagen. Vad angår ärenden om disciplinär bestraffning synes man i 24 % bara behöva ha kvar en regel av innehåll att om tjänstemannen påfordrar det, tillfälle skall beredas ho—
nom att vid muntligt förhör uttala sig i saken. I övrigt är föreskrifterna om kommunikation i 15 å förvaltningslagen tillräckliga. Beträffande ärenden om avstängning enligt 26 eller 27 å statstjänstemannalagen och om läkar- undersökning enligt sistnämnda paragraf bör en motsvarande ordning ge— nomföras. Med hänsyn till att beslut om avstängning och om läkarunder— sökning — i motsats till beslut om disciplinär bestraffning — kan ha karak- tären av beslut under förfarandet, i vilket fall kommunikationsbestäm- melserna i 15 å förvaltningslagen inte är direkt tillämpliga, bör i 26 och 27 åå statstjänstemannalagen föreskrivas att bestämmelserna i 15 å förvalt— ningslagen skall tillämpas även om beslut som nyss sagts utgör ett beslut under ärendes handläggning.
I fråga om ärenden om avstängning enligt 26 eller 27 å statstjänstemanna— lagen och om läkarundersökning enligt 27 å samma lag torde på grund av ärendenas natur inte blott kommunikationsbestämmelserna i 15 å förvalt— ningslagen utan också bestämmelserna i 17 och 18 åå förvaltningslagen böra genom särskild föreskrift göras tillämpliga också för det fall att be- slut om avstängning eller om läkarundersökning har karaktären av beslut under förfarandet.
26. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
Lagförslaget innehåller de ändringar som föranleds av dels förslaget till förvaltningslag, dels de ändringar i kommunallagstiftningen som trätt i kraft den 1 januari 1971.
6 5
I denna paragraf finns bl. a. bestämmelser om vem som är behörig att utfärda Vårdintyg. Medan enligt sinnessjuklagen (1929: 321) gällde att vård- attest inte fick utfärdas av den som till den sjuke stod i den skyldskap eller i det svågerlag, som utgör jäv mot domare, innehåller den nuvarande lagen ingen motsvarande regel (jfr prop. 1966: 53 s. 175 ). De jävsbestämmelser som förslaget till förvaltningslag innehåller är tillämpliga på läkare i den offentliga sjukvårdsorganisationen. Däremot är förvaltningslagens jäVS- regler inte tillämpliga på privatpraktiserande läkare. Anledning torde emellertid inte finnas att i detta sammanhang uppställa strängare regler för läkarna i allmän tjänst än för andra läkare. Jag föreslår därför, efter samråd med chefen för socialdepartementet, att i 6 å förevarande lag före- skrivs att bestämmelserna i 4 och 5 åå förvaltningslagen inte äger till- lämpning i ärende om utfärdande av Vårdintyg. Härmed är inte sagt att det är lämpligt att en läkare utfärdar Vårdintyg beträffande en nära an- hörig. En läkare bör över huvud taget helst avstå från att utfärda vård-
intyg om förhållandena är sådana att han kan misstänkas för bristande objektivitet. Detta gäller i lika mån läkare i allmän tjänst och annan läkare. Lämpligast torde vara att läkaren fritt får ta ställning i denna fråga under beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och utan att vara bunden av förvaltningslagens jävsbestämmelser. Det bör dock under- strykas att förvaltningslagens jävsregler kommer att gälla för den läkare som fattar det avgörande beslutet i intagningsärendet.
22, 24, 26 och 32 åå
I 6 å förvaltningslagen föreskrivs att den som för talan i ärende hos offent- lig myndighet får anlita ombud eller biträde, låt vara att den som har ombud skall medverka personligen om myndigheten begär det. Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han annars olämplig, får myn- digheten avvisa honom som ombud eller biträde i ärendet. I fråga om talan mot myndighets beslut att avvisa ombud eller biträde äger de bestämmelser som gäller talan mot myndighetens beslut i huvudsaken motsvarande tillämp- ning. Avsikten är att nu angivna regler skall gälla i ärenden enligt före- varande lag. För att detta skall bli fallet måste de avvikande bestämmelser som nu finns i lagen utgå. I detta syfte föreslår jag, dels att 32 å, som hand- lar om rätt att anlita biträde i ärenden hos utskrivningsnämnd och psykiat- riska nämnden och om avvisning av biträde i sådana ärenden, upphävs, dels att i 26 å inte längre regleras talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd avvisat biträde, dels att begränsningen i 22 å i rätten att föra talan mot ut- skrivningsnämnds beslut preciseras till att gälla beslut enligt nu ifrågavaran- de lag. Ett beslut om avvisning av ombud eller biträde blir då inte i något fall ett beslut enligt förevarande lag utan får alltid karaktären av ett beslut enligt förvaltningslagen. Bestämmelserna i 6 å förvaltningslagen blir på så sätt genomgående tillämpliga i ärenden enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. '
Föreskrifterna i 24 å andra stycket och 26 å andra stycket om besvärs ingivande bör utgå. Härigenom kommer bestämmelserna härom i 12 å förvaltningslagen att gälla, vilket torde vara en lämplig ordning också på detta område.
34 och 34 a åå
I remissyttrande över arbetsgruppens förslag till förvaltningslag har psy- kiatriska nämnden förordat, att någon kommunikationsskyldighet inte skall gälla för ärenden enligt förevarande lag. Enligt nämndens mening föreligger det risk för att läkare, som anser sig skyldiga att kommunicera joumalan- teckningar o.d., knappar in på upplysningarna i journalen för att neutrali- sera de skadeverkningar som de tror skall följa av att patienten får läsa journalanteckningarna. Det anses emellertid också tänkbart att de beslutande utnyttjar de möjligheter till sekretessbeläggning som lagen medger. I så fall
får regeln om kommunikation ringa betydelse. Nämnden framhåller vidare att ett kommunikationsförfarande verkar tyngande på ärendenas handlägg— ning och fördröjer avgörandena. Skyldigheten att motivera fattade beslut bör enligt nämndens uppfattning inte utsträckas utöver den skyldighet som nu finns att vid de viktigaste besluten ange de i 1 å angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas. Införandet av en vidare motiveringsskyldighet skulle i allmänhet inte förbättra utan försämra förhållandet mellan patienterna och dem som har ansvaret för deras omhändertagande.
De särskilda bestämmelserna i den av mig föreslagna förvaltningslagen äger inte tillämpning i samtliga ärenden hos offentlig förvaltningsmyndighet enligt förevarande lag. Sålunda gäller inte dessa bestämmelser i ärenden som ej innefattar sådan myndighetsutövning mot enskild som avses i 3 å första stycket förvaltningslagen. Ärenden om utfärdande av Vårdintyg faller därför utanför tillämpningsområdet för dessa bestämmelser, även om intyget utfärdas av en läkare som ingår i den offentliga sjukvårdsorganisationen. De särskilda bestämmelserna i den av mig förordade förvaltningslagen gäller inte heller i ärende i första instans, när ärendet avser sjukvård och myndighetens beslut inte kan överklagas genom besvär (3 å andra stycket 1 förvaltningslagen). I övrigt är förvaltningslagens särskilda bestämmelser tillämpliga i ärenden enligt förevarande lag hos läkare, utskrivnings— nämnd och psykiatriska nämnden. På grund av de vårdades tillstånd kan det emellertid i många fall vara olämpligt att undantagslöst tillämpa förvaltningslagens särskilda bestämmelser. I fråga om kommunikations— skyldigheten är jag dock inte beredd att föreslå någon specialregel. De begränsningar i rätten att ta del av föreliggande material, vilka följer av 14 å och 15 å tredje stycket förvaltningslagen samt 39 å andra stycket sekretesslagen, innefattar tillräckliga garantier för att kommunikationen inte sker när det finns grundad anledning anta att genom materialets utlämnande ändamålet med vården skulle motverkas. Om socialstyrelsen tillställer de berörda läkarna behövlig information torde det inte heller behöva befaras att läkarna på grund av förvaltningslagens tillkomst gör mindre utförliga journalanteckningar eller utlåtanden än hittills. På denna väg torde det också vara möjligt för socialstyrelsen att verka för en enhetlig praxis i fråga om kommunikationsreglernas tillämpning i förevarande ärenden. Rent handläggningsmässigt torde inte heller allt- för svårbemästrade problem uppstå. När det gäller bestämmelserna om beslutsmotivering i 17 å förvaltningslagen synes det mig däremot vara nödvändigt att göra ett undantag i detta sammanhang, därför att nämn- da lagrum inte passar för ärenden enligt nu ifrågavarande lag. En möj- lighet bör öppnas att utelämna skälen för beslutet även i andra fall än som tillåts enligt 17 å förvaltningslagen, om ändamålet med vården annars skulle motverkas. Lagtekniskt torde detta kunna ske på det sättet att i förevarande lag införs under rubriken Särskilda bestämmelser en ny para—
graf, betecknad 34 a å, med en föreskrift i ämnet. Vad angår intagnings- besluten enligt 8 å vill jag tillägga att de torde böra betraktas som interi- mistiska beslut, som inte omfattas av förvaltningslagens bestämmelser om bl. a. beslutsmotivering. '
Utan hinder av vad nyss sagts synes i fråga om läkares beslut enligt 8 eller 9 å eller varigenom ansökan om utskrivning avslagits samt i fråga om motsvarande beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden alltid böra krävas att beslutet anger de i 1 å angivna förutsättningar på vilka be- slutet grundas. Detta krav finns i dag såvitt angår beslut av utskrivnings- nämnd och psykiatriska nämnden (34 å tredje stycket) men torde böra utvidgas till att omfatta också läkares beslut. Den nuvarande bestämmel- sen i ämnet har med angiven ändring satts in som ett andra stycke i den av mig föreslagna nya paragrafen.
27. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
2 och 14 åå
Ändringarna i dessa paragrafer föranleds av de ändringar i kommunal— lagstiftningen som har trätt i kraft den 1 januari 1971 och av att Stock- holms kommun från och med nämnda dag tillhör landstingskommun.
I 14 å lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (i det följande kallad omsorgslagen) regleras bl. a. frågan om vilka jävsregler som skall gälla för särskild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklings- störda. Övervägande skäl synes tala för att kommunallagsjäven bör gälla för styrelsens ledamöter och andra som handlägger ärenden hos styrelsen. Bestämmelserna i ämnet har formen av hänvisningar till 48 å landstings— lagen och 37 å kommunallagen. Förslaget innebär —— i överensstämmelse med vad jag har förordat vid behandlingen av 4 och 5 åå förvaltningslagen — att om exempelvis särskolchef, vårdchef eller överläkare, som innehar tjänst hos styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, är före- dragande i ett ärende hos styrelsen, kommunallagsjäven blir gällande för honom i detta ärende.
I de ärenden rörande enskilda personer, som närmare regleras i omsorgs- lagen, fattas inte besluten av styrelsen för omsorger om psykiskt utveck- lingsstörda utan en självständig beslutanderätt har i stället i stor utsträck— ning tillagts angivna befattningshavare, bl.a. särskolchefen, vårdchefen och överläkare vid specialsjukhus. Samråd skall härvid ofta ske med en eller flera andra befattningshavare. Nu ifrågavarande ärenden omfattas inte av de jävsbestämmelser som gäller för ärendena hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. I ärendena hos nyssnämnda befattningshavare är jävsföreskrifterna i 4 och 5 åå förvaltningslagen till- lämpliga.
Ingen ändring föreslås i de jävsbestämmelser som f.n. gäller för leda- möterna i dels beslutsnämnderna för psykiskt utvecklingsstörda, dels psy- kiatriska nämnden. Detta innebär att för nämndledamöternas del i prin— cip föreskrifterna i 4 kap. RB om jäv mot domare äger tillämpning.
20 å
I linje med vad jag har föreslagit beträffande ärenden enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall förordar jag att bestämmelserna i 6 å förvaltningslagen angående ombud och biträ- de skall gälla i ärenden enligt omsorgslagen. För att detta skall bli fallet föreslår jag, dels att 20 å omsorgslagen, som handlar om rätt att anlita biträde i ärenden hos beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda och om avvisning av biträde i sådana ärenden, skall upphöra att gälla, dels att i 47 å omsorgslagen inte längre regleras talan mot beslut, varigenom beslutsnämnd avvisat biträde. Samtidigt föreslår jag att i 49 å omsorgslagen hänvisningen till 32 å lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall utgå. Jag vill i sammanhanget erinra om att jag tidigare har förordat att sistnämnda lagrum _— som bl.a. handlar om rätten att anlita biträde i ärenden hos psykiatriska nämnden — skall upphöra att gälla.
22 å
Enligt tredje stycket skall beslutsnämnds beslut innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den mån det inte är obehövligt. Någon mot- svarande regel uppställs inte när de gäller andra myndigheters beslut enligt omsorgslagen. Övervägande skäl synes tala för att förvaltningslagens be- stämmelser om beslutsmotivering i princip görs tillämpliga hos samtliga förvaltningsmyndigheter som handlägger ärenden enligt omsorgslagen. Jag föreslår därför att tredje stycket i förevarande paragraf skall utgå.
46 och 47 åå
I 46 å sista stycket föreskrivs att vid sådan talan som behandlas i para- grafen besvären skall ges in till den som meddelat beslutet. En motsva- rande bestämmelse finns i 47 å andra stycket. Dessa bestämmelser bör utgå. Härigenom kommer bestämmelserna i 12 å förvaltningslagen om besvärs- handlings ingivande att bli tillämpliga. Den i förvaltningslagen angivna ordningen synes lämpa sig även för ärenden enligt omsorgslagen.
Ändringen i 47 å första stycket har behandlats under 20 å.
48 å I paragrafen föreskrivs att vissa angivna beslut omedelbart länder till efterrättelse. Därjämte är föreskrivet att myndighet, som har att pröva besvär, kan i avvaktan på sitt slutliga avgörande förbjuda eller avbryta
verkställighet av beslut som har överklagats hos myndigheten. Antas för- slaget till förvaltningslag, blir sistnämnda bestämmelse överflödig. I 13 & förvaltningslagen föreskrivs nämligen att myndighet, som har att pröva besvär, kan i avvaktan på ärendets avgörande förordna att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla.
49 & Ändringen har berörts under 20 5.
49 a &
De särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen gäller inte i alla ärenden hos förvaltningsmyndighet enligt omsorgslagen. De gäller endast i den mån ett ärende innefattar sådan myndighetsutövning mot enskild som avses i 3 5 första stycket förvaltningslagen. De tillämpas vidare inte i ären- den i första instans, när ärendet avser sjukvård och myndighetens beslut ej kan överklagas genom besvär. Vissa av dem gäller inte när det är fråga om beslut under förfarandet. I övrigt" är förvaltningslagens särskilda be- stämmelser genomgående tillämpliga i ärenden enligt omsorgslagen vilka handläggs av förvaltningsmyndighet och inte omfattas av 2 % förvaltnings- lagen. Detta gäller bl.a. — efter den av mig föreslagna ändringen av 22 % omsorgslagen —— föreskrifterna om beslutsmotivering i 17 % förvaltnings- lagen.
Som förut nämnts har psykiatriska nämnden i sitt remissyttrande över arbetsgruppens förslag till förvaltningslag förordat att vissa undantag, bl. a. avseende motiveringsskyldigheten, skall göras för ärenden enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. På grund av nämn- dens ringa erfarenhet vid ifrågavarande tidpunkt av tillämpningen av omsorgslagen har nämnden ej kunnat uttala huruvida vad nämnden anfört gäller även för ärenden enligt omsorgslagen. Till viss del anser sig nämnden dock kunna säga att så är fallet, nämligen i fråga om det klientel som inordnats under omsorgslagen men som förut var att hänföra under lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Mot bakgrund av vad psykiatriska nämnden anfört och mitt ställnings- tagande till frågan om beslutsmotivering i ärenden enligt lagen om bere- dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall föreslår jag att i ärenden enligt Omsorgslagen möjlighet öppnas att utelämna skälen för beslutet även i andra fall än som tillåts enligt 17 & förvaltningslagen, om ändamå- let med omsorgerna annars skulle motverkas. En bestämmelse härom har tagits in i första stycket av förevarande paragraf.
I linje med vad jag har förordat beträffande motsvarande beslut enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (34 a 5 andra stycket) föreslår jag att i förevarande paragraf föreskrivs, att i vårdchefs eller läkares beslut om inskrivning med stöd av 35 5 omsorgslagen, i mot-
svarande beslut av ordförande i beslutsnämnd enligt 23 % första stycket samma lag, i sådant beslut av vårdchef, föreståndare eller läkare, som innebär avslag på ansökan om slutlig utskrivning av den som inskrivits med stöd av 35 % omsorgslagen, samt i beslutsnämnds och psykiatriska nämndens motsvarande beslut skall anges de i 35 & omsorgslagen angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.
Inrättningar som avses i omsorgslagen kan drivas inte bara av det all- männa. Det förekommer också enskilda institutioner för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och man har att räkna med att enskilda inrätt- ningar av sådant slag kommer att finnas kvar under en lång följd av år. Till följd härav kan beslut som omtalas i omsorgslagen (se 41 och 44 55) meddelas inte bara av offentlig myndighet utan även av annan. Förvalt- ningslagen gäller emellertid endast i ärenden hos offentlig förvaltnings- myndighet. När det är fråga om sådana ärenden som omnämns i omsorgs- lagen kräver dock rättssäkerheten att samma förfaranderegler gäller obe- roende av vem som driver en inrättning för psykiskt utvecklingsstörda. På grund härav föreslår jag att i förevarande paragraf föreskrivs att för- valtningslagen skall äga motsvarande tillämpning i ärenden enligt omsorgs- lagen vilka rör någons vård i enskild inrättning.
50 5
Under 6 5 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall har jag på angivna skäl förordat att förvaltningslagens jävsbestämmelser inte skall äga tillämpning i ärende om utfärdande av Vårdintyg. Vad jag i det sammanhanget anförde äger i stort sett motsvarande tillämpning i fråga om utfärdande av läkarintyg som avses i andra stycket av nu före- varande paragraf. Jag föreslär därför att i ett nytt stycke föreskrivs att bestämmelserna i 4 och 5 $% förvaltningslagen inte äger tillämpning i ärende om utfärdande av läkarintyg som nyss sagts.
28. Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967: 837)
I remissyttrande över arbetsgruppens förslag till förvaltningslag har patent- och registreringsverket förklarat sig utgå ifrån att införandet av förvaltningslagen inte skall medföra någon ändring i specialförfattning- arna på verkets område. Eftersom den av mig föreslagna förvaltningslagen bara innehåller vissa grundläggande förfaranderegler och anledning saknas att nu föreslå någon ändring i de regler som är särskilt avpassade för ver- kets ärenden, torde hinder inte möta mot att låta förvaltningslagen i prin- cip bli gällande i patentärenden och liknande ärenden ho-s verket. På en punkt bör dock lämpligen en justering göras i den berörda lagstiftningen (jfr också de i det föregående föreslagna ändringarna i namnlagen). Har
invändning gjorts mot ansökan om patent, skall enligt 23 å andra stycket sökanden underrättas därom och tillfälle beredas honom att yttra sig över invändningen. Antas förslaget till förvaltningslag, kan denna bestämmelse utgå därför att tillämpliga föreskrifter om kommunikation finns i 15 5 förvaltningslagen.
29. Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)
Ändringen i mönsterskyddslagen motsvarar den ändring som har före- slagits i fråga om patentlagen .
30. Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)
14 5
Enligt denna paragraf skall i ärende hos koncessionsnämnden nämnden bl.a. dels genom kungörelse i en eller flera av ortens tidningar eller på annat lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verk- samheten tillfälle att yttra sig, dels hålla sammanträde med parter och be- siktning på platsen, om det ej är uppenbart onödigt, dels bereda part tillfälle att yttra sig över utredning som förebragts av motpart eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg. Det synes tveksamt om termen part har samma innebörd i de olika leden. Vissa förtydliganden synes därför böra göras.
Vid hällandet av sammanträde önskar man nå alla dem som kan bli berättigade att anföra besvär i händelse av ett bifallsbeslut av koncessions- - nämnden. I anslutning till terminologin i 11 & förvaltningslagen synes därför i miljöskyddslagen böra föreskrivas att koncessionsnämnden skall hålla sammanträde med dem som saken angår.
Vad angår föreskriften om beredande av tillfälle att avge yttrande synes densamma lämpligen kunna preciseras till att avse dem som gjort ansökan eller framställt erinran i ärendet. I övrigt torde bestämmelserna i 15 & förvaltningslagen böra gälla. Rättsskyddssynpunkterna torde bli väl till— godosedda genom den sammanlagda information som skall lämnas enligt 14 % miljöskyddslagen. Nämnas bör att intet hinder möter mot att under- rättelse om utredningen lämnas muntligt vid sammanträdet med dem som saken angår eller genom att, om förutsättning härför är för handen enligt delgivningslagen, handlingarna i ärendet hälls tillgängliga hos särskilt ut- sedd aktförvarare.
485. När koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om tillstånd enligt miljöskyddslagen, skall enligt denna paragraf senast samma
dag underrättelse om tiden för beslutets meddelande införas i en eller flera av ortens tidningar eller, om så lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Detsamma gäller beträffande vissa andra beslut av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen. Ifrågavarande underrättelse är att se mot den bakgrun- den att talan mot nyssnämnda beslut och mot beslut om ersättning till sakkunnig, som koncessionsnämnden anlitat, skall föras inom fyra veckor från dagen för beslutet.
Något behov av att på detta område. ha besvärstidsbestämmelser som av- viker från reglerna i förvaltningslagen torde inte föreligga. Enligt 12 % förvaltningslagen är huvudregeln att besvär skall anföras inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Denna ordning synes utan direkt olägenhet kunna tillämpas också i nyssnämnda miljöskyddsärenden. Visserligen möter ofta i miljöskyddsärenden den komplikationen att det är ett stort antal parter som skall underrättas om beslutet. I sådana fall öppnar emellertid delgivningslagen möjlighet att ge delgivningen formen av kungörelsedelgivning. Används kungörelsedelgivning, anses normalt del- givning ha skett på sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning. Någon svårighet att fastställa när beslutet har vunnit laga kraft torde således inte föreligga. Jag föreslår därför att de nuvarande bestämmelserna i 48 % miljöskyddslagen om besvärstid och om underrättelse om tiden för besluts meddelande utmönstras ur lagen.
I remiss till lagrådet den 20 mars 1970 föreslogs att 48 & miljöskyddslagen bara skulle innehålla de nuvarande bestämmelserna om underrättelse om tiden för vissa besluts meddelande och att de återstående bestämmelserna i paragrafen, med angivna ändringar i sak, skulle föras över till en ny paragraf, 48 a &. Utmönstras bestämmelserna om besvärstid och om under- rättelse om tiden för beslut ur miljöskyddslagen, bör de kvarstående bestämmelserna i den i lagrådsremissen upptagna nya paragrafen återföras till 48 % efter vissa redaktionella jämkningar.
31. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
6 %
Enligt andra stycket får beslut om utlämning inte meddelas utan att den som begärs utlämnad fått tillfälle att yttra sig. Lagen innehåller således här ett undantagslöst krav på kommunikation. Med hänsyn till den begärda åtgärdens genomgripande natur bör någon uppluckring av kommunika- tionskravet inte komma till stånd. Enligt 15 % förslaget till förvaltningslag består kommunikation i ett förvaltningsärende av två moment, nämligen dels att parten underrättas om vad som tillförts ärendet genom annan än
honom själv, dels att tillfälle bereds honom att yttra sig över detta material. I anslutning härtill synes den nu behandlade kommunikationsbestämmelsen böra byggas ut så att den talar inte bara om beredande av tillfälle att av- ge yttrande utan också om underrättelse om föreliggande utredningsma- terial.
115
I paragrafen finns bestämmelser om att vid besvär besvärshandlingen skall ges in till beslutsmyndigheten. Antas förslaget till förvaltningslag, kan dessa bestämmelser utgå. Tillämpliga föreskrifter i ämnet finns nämligen i 12 % förvaltningslagen och anledning torde inte finnas att för denna typ av ärenden ha en annan reglering på denna punkt än den i förvaltningslagen föreskrivna.
32. Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)
Fastighetsbildningslagen innehåller utförliga bestämmelser om förfaran- det i ärenden hos fastighetsbildningsmyndigheten. Främst kan härvid pekas på föreskrifterna i 4 kap. fastighetsbildningslagen angående fastighetsbild- ningsförrättning. Den utförliga förfaranderegleringen i fastighetsbildnings- lagen får ses mot den bakgrunden att ifrågavarande ärenden har en starkt judiciell prägel. Fastighetsbildningsmyndigheten är emellertid att anse som en förvaltningsmyndighet vilken omfattas av bestämmelserna i den föreslagna förvaltningslagen. I den mån avvikande bestämmelser inte är meddelade i lag eller i annan författning som beslutats av Kungl. Maj:t blir förvaltningslagens bestämmelser tillämpliga i ärenden hos fastighets- bildningsmyndigheten. Lantmäteristyrelsen har visserligen förordat att för—- valtningslagen i princip inte skall gälla i ärenden om fastighetsbildning. Enligt min mening föreligger emellertid inga tungt vägande skäl för att på detta område avvika från den samordningsteknik som jag i andra sam- manhang har föreslagit.
4 KAP.
6 %
Här föreskrivs att om förrättningsman vet att sådan omständighet före- ligger som kan antas utgöra jäv mot honom, han är skyldig att självmant ge det till känna. Denna föreskrift kan utgå, därför att en motsvarande bestämmelse finns i 5 5 förvaltningslagen .
Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall enligt denna paragraf i fastig- hetsbildningslagen fastigbetsbildningsmyndigheten snarast möjligt meddela.-
beslut i jävsfrågan. Härvid deltar den som jävet gäller i prövningen av jävs- frågan. Denna ordning synes böra ersättas av den som föreskrivs i den föreslagna förvaltningslagen. Enligt 5 & förvaltningslagen gäller att om fråga om jäv mot någon har uppkommit och annan ej har trätt i hans ställe, myndigheten snarast skall meddela beslut i jävsfrågan och att den som jävet gäller får delta i prövningen av jävsfrågan endast om myndig— heten ej är beslutför utan honom och annan ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov. I 4 kap. 6 % fastighetsbildningslagen bör göras de jämk- ningar som behövs för att på denna punkt förvaltningslagens ordning skall bli tillämplig.
13 5
Enligt första stycket får sakägare föra sin talan genom ombud. Antas förslaget till förvaltningslag, kan denna bestämmelse utgå, därför att i 6 % förvaltningslagen anges att den som för talan får anlita ombud eller biträde.
I 4 kap. 13 å andra stycket fastighetsbildningslagen finns bestämmelser om speciella obehörighetsgrunder och jäv för ombud. I anslutning till nyss- nämnda föreskrift i förvaltningslagen torde ifrågavarande bestämmelser i fastighetsbildningslagen böra utvidgas till att handla även om biträde.
35 &
Behärskar sakägare ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad, får enligt denna paragraf tolk anlitas att biträda fastig- hetsbildningsmyndigheten. Antas förslaget till förvaltningslag, bör denna bestämmelse utgå på grund av den regel om anlitande av tolk som 9 & förvaltningslagen innehåller.
12 KAP. 8 % Kommunikationsföreskriften i andra stycket kan utgå på grund av de bestämmelser i ämnet som finns i 15 & förvaltningslagen.
15 KAP. 2 5 Enligt denna paragraf skall i vissa uppräknade fall talan mot fastighets- bildningsmyndighetens beslut föras särskilt. Detta gäller bl.a. om fastig- hetsbildningsmyndigheten avvisat ombud. Om i enlighet med vad som har föreslagits i det föregående regler meddelas om rätt att anlita biträde och om avvisande av biträde, bör i klagohänseende beslut om avvisning av biträde behandlas på samma sätt som beslut om avvisning av ombud. För detta ändamål bör ett tillägg göras till förevarande paragraf.
640. Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 33. Förslaget till lag om ändring i familjebidragsförordningen (19%:99)
Lagförslaget innehåller ändringar som sammanhänger dels med försla- get till förvaltningslag, dels med ändringar i kommunallagstiftningen vilka trätt i kraft den 1 januari 1971.
25 och 26 55
Enligt dessa paragrafer är f. n. kommunallagsjäven tillämpliga på leda- möterna i särskild familjebidragsnämnd. Detta är fallet både vid särskild familjebidragsnämnds handläggning av sådana ärenden, i vilka förvalt- ningsbesvär kan anföras, och vid nämndens behandling av ärenden av annat slag. I enlighet med vad jag anfört i anslutning till 4 och 5 %% för- slaget till förvaltningslag finner jag övervägande skäl tala för att förvalt— ningslagens jävsregler bör gälla i samtliga ärenden som handläggs av sär- skild familjebidragsnämnd och bör gälla både för nämndens ledamöter och för kommunala befattningshavare som handlägger ärenden hos sådan nämnd. För att denna ordning skall komma till stånd bör i 25 % familje- bidragsförordningen hänvisningen till 37 % andra stycket kommunallagen och i 26 % familjebidragsförordningen den indirekta hänvisningen till 39 å andra stycket kommunallagen för Stockholm utgå. Vidare bör i båda para- graferna föreskrivas att utan hinder av 2 ä 2 förvaltningslagen 4 och 5 %% nämnda lag äger tillämpning i samtliga ärenden hos särskild familjebidrags- nämnd.
33 %
Här finns bestämmelser om besvär över familjebidragsnämnds beslut. Enligt paragrafen skall besvärshandlingen ges in till länsstyrelsen. Skall besvären inte prövas av länsstyrelsen utan av tillsynsmyndigheten, skall länsstyrelsen sända över besvären till denna. Den sålunda föreskrivna ord— ningen för besvärs ingivande avviker från bestämmelserna i förslaget till förvaltningslag (12 å). Något behov av att bibehålla den nuvarande special- regleringen torde inte föreligga. Jag föreslår därför att bestämmelserna i 33 % familjebidragsförordningen om besvärs ingivande och vad därmed hänger samman utgår.
34. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifter
13 % Enligt denna paragraf sänder centrala studiehjälpsnämnden underrät- telse om beslut angående preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift till den återbetalningsskyldige. Antas förslaget till förvaltningslag,
kan denna bestämmelse utgå, därför att 18 % förvaltningslagen innehåller tillämpliga bestämmelser angående underrättelse om beslut.
I paragrafen föreskrivs också, att i underrättelsen till den återbetalnings- skyldige skall anges vad denne har att iaktta om han önskar söka rättelse i eller föra talan mot nämndens beslut. Om förslaget till förvaltningslag blir antaget, behöver på grund av 18 % förvaltningslagen inte särskilt anges i studiemedelsavgiftsförordningen att underrättelsen skall innehålla besvärs- hänvisning. lför att inissupj.)falt1'1ing inte skall uppstå torde det dock vara lämpligt att i paragrafen ta in en erinran om föreskrifterna i 18 % förvalt- ningslagen.
30 %
Vid besvär hos kammarrätten över centrala studiehjälpsnämndens beslut skall enligt denna paragraf besvärshandlingen sändas in eller ges in till nämnden. Antas förslaget till förvaltningslag, bör denna bestämmelse utgå. Med hänsyn till 7 % förslaget till förvaltningslag finns ej anledning att i förordningen reglera formerna för besvärshandlings överbringande. Vad angår frågan vilken myndighet besvärshandlingen skall tillställas torde reglerna i 12 % förvaltningslagen böra gälla även i ärenden enligt förord- ningen Om studiemedelsavgifter.
35. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 731) om trafiknämnder
Trafiknämnd tar befattning med lokala trafikföreskrifter och ärenden angående yrkesmässig trafik. Bestämmelser om besvär hos länsstyrelsen över trafiknämnds beslut finns i vägtrafikförordningen (1951:648) och förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Uppnås inte föreskriven majoritet, skall trafiknämnd hänskjuta ärende till länsstyrelsens avgörande. Trafiknämnd bör inte betraktas som en kom- munal nämnd.
8 %
Enligt denna paragraf får ledamot i trafiknämnd inte delta i behandling av ärende som personligen rör honom eller någon honom närstående som sägs i 4 kap. 13 % 2 RB. Det är med andra ord kommunallagsjäven som gäller för ledamöterna. Övervägande skäl synes emellertid tala för att samma jävsbestämmelser bör gälla för trafiknämnd som för den överordnade länsstyrelsen. Med anledning härav föreslår jag att den nuvarande jävs- bestämmelsen i lagen om trafiknämnder utgår. Härigenom blir förvalt- ningslagens jävsregler tillämpliga i samtliga ärenden hos trafiknämnd.
9 5 Här föreskrivs att länsstyrelses beslut i ärende som hänskjutits från tra- fiknämnd omedelbart skall delges nämnden. Efter tillkomsten av delgiv- ningslagen har termen »delges» en speciell innebörd (jfr vad som anförts
under 12 & förvaltningslagen). Något krav på delgivning i den bemärkelse som avses i delgivningslagen bör inte uppställas när det gäller nu ifråga- varande underrättelse. Jag föreslår därför att paragrafens ordalydelse jämkas.
36. Förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1953z753)
37 %
Förslaget att jävsreglema i 16 % kommunallagen skall äga motsvarande tillämpning inte blott beträffande ledamot i kommunstyrelsen utan också beträffande annan som har att handlägga ärende hos styrelsen har behand- lats under 4 och 5 %% förslaget till förvaltningslag. Jag hänvisar till vad jag har anfört i det sammanhanget.
F.n. gäller att vid behandling av ärende, vari kommunstyrelseledamot är jävig, ledamoten skall avträda. Denna regel torde böra utvidgas till att omfatta envar handläggande person. Anledning saknas att på denna punkt göra skillnad mellan ledamöter och tjänstemän.
40 5
Enligt 2 5 2 förslaget till förvaltningslag gäller förvaltningslagen inte i sådana ärenden hos kommunstyrelsen och övriga kommunala nämnder, vilka avgörs genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd. Till följd härav är bestämmelserna i 7 % förvaltningslagen om när handling skall anses ha kommit in m. m. inte tillämpliga i nu ifrågavarande ärenden. Bestämmelser i ämnet behövs emel- lertid också på förevarande område. Jag vill erinra om att lagen om rätt att sända in handlingar med posten gäller även inom den oreglerade kommu- nalförvaltningen. Som förut nämnts skall denna lag upphöra att gälla när förvaltningslagen träder i kraft. Det synes ändamålsenligt att reglerna i 7 % förvaltningslagen görs tillämpliga också inom den oreglerade kommunal- förvaltningen. Jag föreslår därför att till 40 % kommunallagen fogas ett nytt stycke av innehåll att bestämmelserna i 7 & förvaltningslagen äger motsvarande tillämpning i ärenden hos kommunstyrelsen. Härigenom och genom de hänvisningar till 40 % kommunallagen, som förekommer i 45 % samma lag och i ett antal specialförfattningar, åstadkommes att reglerna i 7 & förvaltningslagen vinner tillämpning också i sådana ärenden hos kommunstyrelsen och övriga kommunala nämnder, vilka förvaltnings- lagen undantar från lagens tillämpningsområde.
Enligt 40 5 första stycket kommunallagen skall kommunstyrelsen på lämpligt sätt kungöra var och på vilka tider till styrelsen ställda fram- ställningar tas emot. På grund av innehållet i 7 & förvaltningslagen, som enligt mitt förslag skall vinna tillämpning i ärenden hos kommunstyrelsen,
skulle det vara vilseledande att kungöra att framställningar till kommun- styrelsen bara tas emot på vissa tider. Orden »och på vilka tider» bör därför utgå ur nyssnämnda lagrum. En helt annan sak är att det kan vara lämpligt att kommunstyrelsen kungör när dess expedition hålls öppen. Denna expeditionstid blir emellertid med hänsyn till förvaltningslagens regler utan egentlig betydelse när man skall avgöra. huruvida en handling är att anse som inkommen till kommunstyrelsen viss dag.
76 % 3 mom.
I remissyttrande över arbetsgruppens förslag till förvaltningslag har TCO uttalat, att det undantag från de särskilda bestämmelserna för vissa partsärenden, som arbetsgruppen föreslog för beslut som överklagas genom kommunalbesvär, medför en omotiverad skillnad mellan stats- och kom- munaltjänstemän i fråga om behandlingen av personalärenden. För att öka rättstryggheten för kommunaltjänstemännen föreslår TCO att de särskilda bestämmelserna för vissa partsärenden görs tillämpliga i ärenden som angår kommunala tjänstemäns anställningsförhållanden och som inte gäller avtalsbar sak. Samtidigt bör enligt organisationens mening erforderlig änd- ring övervägas i bestämmelserna om kommunalbesvär för att tillförsäkra kommunaltjänstemännen förvaltningsbesvär i personalärenden, som inte angår en avtalsbar sak. Beaktas nyssnämnda förslag i fråga om förvaltnings- lagen, behövs inte någon specialregel för besvärsärenden hos kommunal besvärsnämnd. I annat fall är det enligt TCO:s mening mycket angeläget att införa en sådan specialregel.
Av vad jag har anfört i samband med behandlingen av 2 % förslaget till förvaltningslag framgår att jag inte är beredd att förorda att den av mig föreslagna förvaltningslagen görs direkt tillämplig på kommunala själv- styrelseärenden. Denna ståndpunkt synes i princip höra vidhållas även när det gäller de av TCO berörda personalärendena. Det synes inte heller i detta sammanhang böra ifrågakomma att utvidga möjligheten att anföra förvaltningsbesvär i ärenden som rör befattningshavare hos kommunerna. Till viss del kan jag dock tillmötesgå de av TCO framförda önskemålen. Kommun kan, om den finner skäl därtill, utse särskild nämnd med uppgift att uppta och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande på kommunal tjänste- befattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, om klagan mot beslutet annars skulle ha förts som kommunalbesvär. Sådan kommunal besvärsnämnd har att göra en allsidig prövning av de besvärsärenden som anhängiggörs hos nämnden. Övervägande skäl synes tala för att kommunal besvärsnämnd bör ha att följa flertalet bestämmelser i förvaltningslagen. Jag föreslår därför att i 76 5 3 mom. första stycket kommunallagen föreskrivs att 4—10, 13—17, 19 och 20 åå förvaltningslagen skall äga motsvarande tillämpning i ären-
den hos kommunal besvärsnämnd. Tillägget föranleder vissa jämkningar i lagrumnn-ts nästföljande stycke.
78 %
I remissyttrande över arbetsgruppens förslag till förvaltningslag har länsstyrelsen i Hallands län erinrat om att förslaget bl.a. innebär att nuvarande ordning med skilda regler om besvärstid m.m. för förvaltnings- besvär och kommunalbesvär bibehålls. Länsstyrelsen anser det önskvärt att frågan om samordning av kommunallagarnas och förvaltningslagens bestämmelser om besvärstid snarast tas upp till övervägande.
Det framgår av vad jag har anfört under 12 & förvaltningslagen att jag så till vida är beredd att tillmötesgå önskemålet om en samordning av kommunallagarnas och förvaltningslagens bestämmelser om besvärstid att jag förordar att den längre besvärstiden för menighet avskaffas även när det gäller kommunalbesvär. I övrigt torde samordningsfrågan böra övervägas i samband med den tekniska översyn av kommunallagarna, som f.n. görs av särskilt tillkallade sakkunniga. I enlighet med det anförda föreslår jag att i förevarande paragraf bestämmelsen om att menighet får åtnjuta två veckors längre besvärstid utgår. Den nuvarande föreskriften i paragrafen om tre veckors besvärstid bör däremot bibehållas, därför att i 12 & förvaltningslagen bara avses förvaltningsbesvär.
37. Förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm
De föreslagna ändringarna motsvarar i sak de ändringar som jag har förordat i fråga om kommunallagen. Jag hänvisar till vad jag har anfört under förslaget till lag om ändring i sistnämnda lag (se lagförslag 36). Tillägget till 82 % sammanhänger med att 12 % förvaltningslagen, som nyss nämnts, bara avser förvaltningsbesvär (jfr prop. 1957: 16 s. 67).
38. Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse
De föreslagna ändringarna motsvarar de ändringar som jag har förordat beträffande 37, 40 och 78 %% kommunallagen . Jag hänvisar till vad jag har anfört under dessa paragrafer i förslaget till lag om ändring i kom- munallagen (se lagförslag 36).
39. Förslaget till lag om ändring i landstingslagen (1954: 319)
De föreslagna ändringarna motsvarar i huvudsak de ändringar som jag har förordat beträffande 37 och 40 åå samt 76 Q 3 mom. kommunallagen .
Jag hänvisar till vad jag har anfört under dessa lagrum i förslaget till lag om ändring i kommunallagen (se lagförslag 36).
40. Förslaget till lag om ändring i militärersättningstörordningen (1950: 261)
De föreslagna ändringarna motsvarar de av mig förordade ändringarna i 2 och 44 %% lagen om yrkesskadeförsäkring. Jag hänvisar till vad jag har anfört under dessa paragrafer (se lagförslag 15).
41. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp
Lagförslaget innehåller ändringar som sammanhänger dels med förslaget till förvaltningslag, dels med ändringar i kommunallagstiftningen vilka trätt i kraft den 1 januari 1971.
4å
Enligt denna paragraf är f.n. kommunallagsjäven tillämpliga på ledamö- terna i socialnämnd. Detta är fallet både vid socialnämnds handläggning av sådana ärenden, i vilka förvaltningsbesvär kan anföras, och vid nämndens behandling av ärenden av annat slag. I enlighet med vad jag har anfört i anslutning till 4 och 5 %$ förslaget till förvaltningslag finner jag övervägande skäl tala för att förvaltningslagens jävsregler bör gälla i samtliga ärenden som handläggs av socialnämnden. Därför bör hänvisningen till 37 å andra stycket kommunallagen utgå och ersättas av en föreskrift om att bestäm- melserna i 4 och 5 %% förvaltningslagen skall gälla i samtliga ärenden hos socialnämnd. Den ändring som i övrigt föreslås i hänvisningen till kom— munallagen sammanhänger med en ändring i 40 % sistnämnda lag, som jag har behandlat i det föregående (lagförslag 36).
54 5
Här behandlas besvär Över socialnämnds beslut i ärende rörande medde- lande av socialhjälp. Sådant beslut går i verkställighet utan hinder av an- förda besvär om inte länsstyrelsen förordnar annat. Eftersom förslaget till förvaltningslag innehåller en allmän föreskrift om rätt för besvärsprövande myndighet att meddela inhibitionsbeslut (13 5), kan föreskriften i social- hjälpslagen om länsstyrelsens befogenhet i ämnet utgå. I samband därmed bör paragrafens ordalydelse jämkas.
595. Enligt denna paragraf skall besvär till kammarrätten ges in eller sändas
in till den länsstyrelse som meddelat det överklagade beslutet. Genom läns- styrelsens försorg skall besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delges motparten och föreläggande meddelas honom att inom viss tid till länssty- relsen inkomma med skriftlig förklaring. Sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avlämnande gått till ända, skall länsstyrelsen med eget ut- låtande sända över handlingarna i målet till kammarrätten.
] 12 & förvaltningslagen uppställs regeln att besvärshandling skall tillställas besvärsmyndigheten. Denna regel synes böra gälla även vid besvär hos kammarrätt enligt socialhjälpslagen. Jag föreslår därför att 59 & social- hjälpslagen upphävs (jfr dock 7 % andra punkten förvaltningsprocesslagen).
62 %
Enligt denna paragraf skall besvär hos Kungl. Maj:t över länsstyrelses beslut enligt socialhjälpslagen ges in till socialdepartementet, I anslutning till 2 5 1 förvaltningslagen har jag bl.a. uttalat att den i 12 & samma lag upptagna regeln om besvärshandlings ingivande kommer att gälla också vid besvär hos Kungl. Maj:t. Jag förordar därför att nyssnämnda bestäm- melse i 62 % socialhjälpslagen utgår.
42. Förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)
Talan mot sjukvårdsstyrelses eller direktions beslut om tillsättande av läkartjänst i annat fall än då fråga är om överläkartjänst, som tillsätts efter förslag av socialstyrelsen, förs enligt 34 ä 1 mom. sjukvårdslagen hos social- styrelsen genom besvär. Besvären skall ha kommit in till socialstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits på landstingskommunens eller kommunens anslagstavla.
Den av mig föreslagna förvaltningslagen är tillämplig i nu ifrågavarande tjänstetillsättningsärenden. Detta innebär att bl.a. föreskrifterna i 12 & förvaltningslagen om besvärstidens längd och om besvärshandlings in- givande blir tillämpliga i dessa ärenden, om inte en avvikande föreskrift som avses i 1 % andra stycket förvaltningslagen finns meddelad. Jag före- slår att reglerna om besvärstidens längd och om besvärshandlings ingivan- de utgår ur sjukvårdslagen. Den i sistnämnda lag föreskrivna utgångs- punkten för besvärstiden bör däremot bibehållas. I förevarande ärenden är nämligen den i 12 & förvaltningslagen angivna utgångspunkten för be- svärstiden inte ändamålsenlig.
43. Förslaget till lag om ändring i folkbokföriugsförordningen (1967:198)
I lagrådsremiss den 20 november 1970 har förutsatts att länsstyrelsernas befattning med besvärs- och underställningsärenden enligt folkbokförings- förordningen skall flyttas över till de länsskatterätter som skall inrättas vid länsstyrelserna den 1 juli 1971. Ändringsförslaget innebär med anled- ning härav bl. a. att länsstyrelsens befogenheter i nyssnämnda ärenden enligt folkbokföringsförordningen övergår på länsskatterätt.
2 & Ändringen föranleds av att centrala folkbokförings- och uppbördsnämn- den den 1 januari 1971 gått upp i det nybildade riksskatteverket.
36 %
Föreskriften i andra meningen om pastors underrättelseskyldighet före- slås upphävd. Den allmänna bestämmelsen i 18 å förvaltningslagen blir i stället tillämplig i här avsedda fall. Underrättelseskyldighetens omfattning rubbas ej.
45 %
Ändringen i första stycket är endast ett förtydligande av vad som redan nu anses gälla rörande ifrågavarande klagoförbud.
Föreskrifterna i tredje och fjärde styckena om var besvärshandling skall ges in utgår. En motsvarande föreskrift finns i 12 % förvaltningslagen. Med stöd av denna kommer att gälla att besvärshandling skall tillställas be- svärsmyndigheten. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång koni- mit in till beslutsmyndigheten, skall emellertid besvären ändå upptas till prövning. (12 % tredje stycket andra punkten förvaltningslagen och 7 % andra punkten förvaltningsprocesslagen). Besvärshandling bör däremot inte längre få ges in till annan länsstyrelse än den som har att pröva besvären. Bestämmelsen härom bör därför utgå.
46 % Föreskriften om var besvärshandling skall ges in utgår och ersätts av bestämmelserna i 12 % förvaltningslagen. I övrigt hänvisas till vad jag under 45 5 har anfört angående besvär i kyrkobokföringsärende.
47 %
Enligt första stycket skall person och kommun som får föra talan i underställt ärende beredas tillfälle att yttra sig innan ärendet avgörs. Här avses ärenden som underställts domkapitel eller länsstyrelse. Länsstyrelsens uppgifter i underställningsärenden kommer i fortsättningen att övertas av länsskatterätten.
I fråga om ärenden som underställs domkapitel kommer förvaltnings- lagen att gälla. Enligt 15 % nämnda lag får ärende i regel ej avgöras utan att part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Eftersom bl. a. den krets som skall ges tillfälle att yttra sig enligt förvaltningslagen torde vara snävare än enligt 47 % folkbokföringsförordningen och det inte finns an- ledning att i underställda folkbokföringsmål göra någon ändring i denna krets, föreslås inte någon ändring i denna del. Å andra sidan innefattar komniunikationsskyldigheten enligt 47 % folkbokföringsförordningen inte någon skyldighet att underrätta part om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv. Jag anser att den i förvaltningslagen föreskrivna ordningen i princip bör gälla i fall där yttrande inhämtas med stöd av 47 5 folkbokföringsförordningen och att kommunikationsföreskriften bör byggas ut med hänsyn härtill. l fråga om ärenden som underställs länsskatterätt kommer förvaltningsprocesslagen att gälla. I denna finns motsvarigheter till 15 % förvaltningslagen. Vad jag anfört om mål som underställs dom- kapitel gäller därför i samma mån mål som underställs länsskatterätt.
Även i paragrafens andra stycke behövs ett tillägg för att få ett enhetligt förfarande i underställningsärenden och besvärsärenden.
49 %
Bestämmelserna i paragrafen om besvär över beslut av länsstyrelse utgår. I fråga om talan mot länsskatterätts beslut finns i stället bestämmelser i 32 % förvaltningsprocesslagen. Besvär över länsstyrelses beslut enligt 57 % folkbokföringsförordningen behandlas i den paragrafen.
Föreskriften i tredje stycket om var besvärshandling skall ges in utgår och ersätts av bestämmelserna i 12 % förvaltningslagen. Dessa medför att besvärshandlingen normalt skall tillställas besvärsmyndigheten, dvs. i före- varande fall kammarrätten.
50 % Bestämmelsen i tredje stycket om att beslut skall innehålla besvärs- hänvisning kan utgå eftersom förvaltningslagen och förvaltningsprocess- lagen innehåller behövliga bestämmelser härom.
51 &
Paragrafen innehåller bestämmelser om beredning av besvär över läns- styrelses och domkapitels beslut. Eftersom några särbestämmelser inte behövs i fråga om beredningen av nu ifrågavarande mål och den allmänna förfarandelagstiftningens regler om ingivande av besvärshandling skall gälla, kan paragrafen utgå. Jag vill framhålla att även utan särskild bestäm- melse i ämnet besvärsmyndigheten kan inhämta yttrande från folkbok- föringsmyndighet, som tidigare yttrat sig i ärendet, och bereda den som, förutom klaganden, får föra talan tillfälle att yttra sig.
52 &
Paragrafen innehåller f. 11. en bestämmelse om att kammarrätten i under- ställnings- och besvärsmål äger förordna om kyrkobokförings- eller man- talsskrivningsåtgärd som ej yrkats. ] ett andra stycke föreskrivs att talan ej får föras mot kammarrättens avgörande enligt denna förordning.
I anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970 har föreslagits att paragrafen från den 1 januari 1972 skall ges ett delvis nytt innehåll. Be- myndigandet att besluta om kyrkobokförings- eller mantalsskrivningsåt- gård som ej har yrkats utvidgas till att avse varje underställnings- eller besvärsmyndighet. Samtidigt upphävs bestämmelsen i 47 % tredje stycket om länsstyrelsens befogenhet på området. Vidare utgår klagoförhudet mot kammarrättens avgörande i andra stycket.
Paragrafen har tagits med här i den lydelse som förordades i anslutning till lagrådsremissen den 20 mars 1970. Orsaken till att paragrafen här upp- repas är att på grund av länsskatterätternas tillkomst författningsändringen behöver sättas i kraft redan den 1 juli 1971 och inte, såsom jag tidigare förordat, först den 1 januari 1972.
54 %
Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning åt vittne i folkbok- föringsmål. Eftersom bestämmelser i detta ämne med i huvudsak samma innehåll kommer att finnas i förvaltningsprocesslagen, kan denna paragraf utgå.
57 %
Ändringen i denna paragraf innebär i första hand att länsstyrelsens befogenhet att i här avsedda fall utdöma vite flyttas över till länsskatte- rätten. I fråga om talan mot länsskatterätts beslut finns, som jag förut nämnt, föreskrifter i förvaltningsprocesslagen. Eftersom ingen rubbning sker i länsstyrelsens befogenhet att förelägga vite och enligt mitt nyss berörda förslag till ändrad lydelse av 49 % folkbokföringsförordningen detta författningsrum inte längre innehåller några bestämmelser om talan mot länsstyrelsens beslut, bör i förevarande paragraf anges att talan mot länsstyrelsens beslut om föreläggande av vite förs hos kammarrätten genom besvär.
44. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd
Ändringarna motsvarar de ändringar som gjorts i bl. a. 8 % barnavårds- lagen (se lagförslag 22).
45. Förslaget till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648)
l lagrådsremiss den 20 november 1970 har, på föredragning av chefen för civildepartementet, föreslagits att länsstyrelses nuvarande befogenhet att återkalla körkort och att meddela varning, som avses i 34 % vägtrafik- förordningen, skall från och med den 1 juli 1971 tillkomma länsrätt. Det författningsförslag som här läggs fram innehåller i huvudsak de ändringar i vägtrafikförordningen som är föranledda dels av denna reform, dels av de inom justitiedepartementet utarbetade förslagen till förvaltningslag och förvaltningsprocesslag.
Enligt 36 % 9 mom. vägtrafikförordningen kan statens trafiksäkerhets- verk under angivna förutsättningar i fråga om trafikskola återkalla med- delat tillstånd eller godkännande eller meddela varning. Äterkallelseären- dena innefattar sådan myndighetsutövning mot enskild som avses i 3 & första stycket förvaltningslagen. Detsamma får anses gälla sådana ären- den i vilka bara är fråga om varning. Ett beslut om varning torde nämligen vara jämförbart med ett beslut om disciplinär bestraffning. Förvaltnings- lagens särskilda bestämmelser blir därför tillämpliga inte bara i åter- kallelse- utan också i varningsärenden hos trafiksäkerhetsverket.
I 76 % vägtrafikförordningen bör tas in bestämmelse om att också läns- rätts och kammarrätts beslut enligt vägtrafikförordningen eller med stöd därav utfärdade föreskrifter skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär. Begränsningen »intill dess annorlunda förordnas» kan utgå på grund av föreskrifterna i 13 & förvaltningslagen och 27 % förvaltningsprocess- lagen.
46. Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässslg automobiltrafik m.m.
l lagrådsremiss den 20 november 1970 har, på föredragning av chefen för civildepartementet, föreslagits att länsstyrelses nuvarande befogenhet att återkalla trafikkort och att meddela varning, som avses i 27 & 5 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m.m., skall från och med den 1 juli 1971 tillkomma länsrätt. Det författningsförslag som jag här lägger fram innehåller i huvudsak de ändringar i nyssnämnda förord- ning som föranleds dels av denna reform, dels av de inom justitiedeparte- mentet utarbetade förslagen till förvaltningslag och förvaltningsprocesslag.
Vad jag i närmast föregående avsnitt anfört angående varning enligt 36 5 9 mom. vägtrafikförordningen äger motsvarande tillämpning i fråga om varning enligt 19 Q 1 mom. och 32 Q 3 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m.m.
44 % Ändringen i 1 mom. sammanhänger med att målen om återkallelse av trafikkort förs över till länsrätt. Överklagandet av ifrågavarande beslut av länsrätt regleras i den föreslagna förvaltningsprocesslagen. I 2 mom. första stycket föreskrivs att beslut som avses i 1 mom. skall, med angivna undantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas. Denna bestämmelse bör utvidgas så att den kommer att omfatta också länsrätts och kammarrätts beslut enligt förordningen. Orden »intill dess annorlunda förordnas» kan samtidigt utgå på grund av föreskrifterna i 13 & förvaltningslagen och 27 % förvaltningsprocesslagen. ] andra stycket av samma moment har, mot bakgrund av föreskrifterna om besvärstidens beräkning i 12 % förvaltningslagen, ordalagen jämkats för att det otvety— digt skall framgå att i förevarande ärenden besvärstiden alltid räknas från
anslagsdagen.
45 å Paragrafen har samma lydelse som föreslagits i anslutning till lagråds- remissen den 20 mars 1970. Orsaken till att paragrafen upprepas här är att ikraftträdandedagen för paragrafens nya lydelse partiellt bör ändras på grund av länsrätternas inrättande.
47. Förslaget till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
Den av mig föreslagna ändringen motsvarar den ändring som jag har före— slagit i fråga om lagen om allmänna sammankomster (se lagförslag 21).
48. Förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
8 %
Som jag tidigare har framhållit bör förvaltningslagens jävsbestämmelser vara tillämpliga i alla ärenden, som handläggs av en specialreglerad kom— munal nämnd. I enlighet härmed förordar jag att 4 och 5 55 förvaltnings— lagen skall äga tillämpning i samtliga ärenden hos hälsovårdsnämnd. Med anledning härav bör 8 % hälsovårdsstadgan ändras.
32 5 Enligt denna paragraf ligger det i länsstyrelsens hand att förordna om fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning dels av vatten i allmän anläggning utom hälsovårdståtort, dels av vatten som genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålls flera hushåll eller i
övrigt i större omfattning. Innan sådant förordnande meddelas, skall läns- styrelsen bereda hälsovårdsnämnden samt anlz'iggningens eller ledningens ägare tillfälle att yttra sig.
Antas förslaget till förvaltningslag, torde anledning inte finnas att ha kvar bestämmelsen om kommunikation med anläggningens eller ledningens ägare. Kommunikationsreglerna i 15 % förvaltningslagen är tillräckliga.
79 % Ändringen är föranledd av tillkomsten av delgivningslagen.
Hemställan
Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet in- hämtas enligt 87 å regeringsformen över de inom justitiedepartementet upprättade lagförslagen 1—32 (se s. 62 och 63).
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Arbetsgruppens förslag till Förvaltningslag
Inledande bestämmelser
1 %. Om annat ej föreskrivits i lag eller i annan författning, som utfärdats av Konungen, tillämpas denna lag i ärende hos statlig eller kommunal myn- dighet med de begränsningar som anges i det följande.
2 %. Lagen gäller icke hos a) riksdagen eller allmänt kyrkomöte,
b) beslutande kommunal församling, c) allmän underrätt, hovrätt, nedre justitierevisionen, högsta domstolen, krigsrätt, vattendomstol, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol, arbetsdom- stolen eller domare i judiciellt mål eller ärende, d) utmätningsman eller överexekutor i exekutivt mål eller ärende, eller e) åklagar- eller polismyndighet i mål eller ärende angående brott.
3 %. Bestämmelserna i 8—21 %% gäller icke i ärende hos Konungen i statsrådet och ej heller i judiciellt mål eller ärende hos regeringsrätten, försäkrings- rådet, försäkringsdomstolen eller kammarrätten.
45.
I lagen avses med slutligt beslut: beslut, genom vilket myndighet skiljer ärende från sig, part: envar, till vilken det slutliga beslutet kan komma att ställas eller vilken detta eljest uppenbarligen kan komma att angå nära, samt den som enligt särskild bestämmelse får föra talan i ärendet.
Allmänna bestämmelser
55.
Vill någon tillställa myndighet en handling, skall han ge in den hos myn-
digheten. Handlingen får även lämnas in till myndigheten genom bud eller sändas
in till denna med posten i betalt brev. Såsom ingivande av handling gäller
också att meddelande överbringas till myndigheten i form av telegram eller annan fjärrskrift. Meddelandet skall dock i så fall, om myndigheten begär det, bekräftas genom egenhändigt undertecknad skrift.
Handling skall anses ha kommit in, när till myndigheten anlänt antingen handlingen eller avi om försändelse, i vilken den är innesluten. Har hos myndighet med bestämd daglig tjänstetid handling eller avi anlänt efter tjänstetidens slut eller den senare tidpunkt som myndigheten givit till känna, skall handlingen anses ha kommit in först påföljande dag.
6 &.
Part skall på begäran få del av det som tillförts ärendet. Finner myndigheten med stöd av 39 å andra stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, att allmän handling icke kan utlämnas till parten, skall myndigheten på annat sätt upplysa honom om dess innehåll, i den mån avgörande hinder ej möter med hänsyn till rikets säkerhet eller annat allmänt eller enskilt intresse. Sådan upplysning behöver dock ej lämnas i ärende om avtals- bar sak. Vad som nu sagts om allmän handling äger motsvarande till- lämpning på annat som tillförts ärendet men icke kan tillhandahållas.
7 5.
Får part med stöd av bestämmelse i denna lag del av material, som skall hållas hemligt, skall myndigheten om det behövs förordna att parten icke får uppenbara det och uppställa förbehåll angående materialets hand- havande.
Bryter någon mot förordnande eller förbehåll enligt första stycket och är gärningen ej belagd med straff i annan författning, dömes han till böter.
8 %.
Part får föra talan genom ombud eller anlita biträde vid talans ut— förande. Om det behövs skall parten medverka personligen och ange sin ståndpunkt.
Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får han avvisas.
9 5. Har part ej ingivit föreskrivna handlingar eller behöver hans handlingar fullständigas och kan bristen avhjälpas på ett enkelt sätt, skall myndig- heten vägleda parten. Sådan vägledning får dock underlåtas, om det kräves av hänsyn till arbetets behöriga gång och intet väsentligt partsintresse eftersättes därigenom.
10 &.
Genom remiss till statlig eller kommunal myndighet eller annan inhämtar myndigheten upplysning eller yttrande, när det är särskilt föreskrivet eller eljest nödvändigt. Behöver flera höras, göres remiss till dem samtidigt., om de ej av särskild anledning bör höras en efter annan.
Om det ej är obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid svar önskas samt om remissinstansen bör höra annan.
11 &.
Den som har att handlägga ärende är jävig
1. om saken rör eller dess utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon honom närstående, som avses i 4 kap. 13 g 2 rättegångsbalken, eller någon, för vilken han eller sådan närstående är ställföreträdare,
2. om han har ställning såsom beslutande eller föredragande i besvärs-, underställnings— eller tillsynsärende och tidigare har tagit befattning med sa- ken hos beslutsinstansen,
3. om han i saken fört talan såsom ombud eller mot ersättning biträtt någon, eller
4. om eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba för- troendet till hans opartiskhet.
Jäv föreligger icke i ärende, i vilket frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.
12 &. Den mot vilken jäv föreligger får ej handlägga ärendet. Han får dock vid- taga åtgärd, som ej utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan. Känner någon till omständighet, som kan antagas utgöra jäv mot honom, skall han självmant ge den till känna.
Har fråga om jäv mot någon uppkommit, skall myndigheten snarast möj- ligt meddela beslut i jävsfrågan, om annan icke övertagit handläggningen. Den mot vilken jäv ifrågasatts får deltaga i jävsfrågans prövning endast om myndigheten ej är beslutför utan honom och annan ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.
Särskilda bestämmelser för vissa partsärenden
13 &. Bestämmelserna i 14—21 åå avser endast ärende, som angår någons rätt eller plikt såsom enskild och avgöres genom beslut med rättslig verkan. An- går sådant ärende avtalsbar sak eller sak, som utan att vara avtalsbar rör
upphandling, affärsverksamhet eller egendomsförvaltning eller avgöres ge- nom beslut, som överklagas medelst kommunalbesvär, skall bestämmelserna dock icke tillämpas.
14 %.
Behärskar part ej svenska språket och är det skäligen påkallat att tolk anlitas för att tyda skrift från honom eller för att avfatta meddelande till honom, får myndigheten tillkalla tolk. Tolk får även anlitas i muntligt mel- lanhavande med sådan part eller med part som är allvarligt hörsel- eller talskadad.
Den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten har rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan av allmänna medel efter vad som finnes skäligt.
15 &.
Slutligt beslut, som går part emot, får icke meddelas utan att myndigheten underrättat parten om upplysning, yttrande eller annat, som tillförts ärendet genom annan än honom själv och som han enligt 6 5 kan få del av, samt lämnat parten tillfälle att yttra sig över det. Underrättelsen kan vara skriftlig eller muntlig och bör anvisa tid och sätt för yttrandet.
Ärende får dock avgöras utan sådan underrättelse, om det av särskild anledning är nödvändigt eller underrättelsen kan medföra fara för att be- slutet icke blir genomfört. Detsamma gäller om intet väsentligt partsintresse eftersättes genom att underrättelse underlåtes.
16 5.
Om slutligt beslut går part emot, skall det innehålla motivering, som upp- lyser om de sakliga och rättsliga bedömningar som Väsentligast bestämt ut- gången.
Motivering får dock begränsas eller utelämnas, om det av särskild anled- ning är nödvändigt. Motivering behöver ej lämnas, om beslutet angår tjänste- tillsättning, antagning för utbildning, betygsättning, forskningsbidrag eller därmed jämförbar sak. Detsamma gäller om intet väsentligt partsintresse eftersättes genom att beslutet ej innehåller motivering.
Har myndighet utelämnat motivering på grund som anges i andra stycket, bör myndigheten i efterhand på parts begäran upplysa om vad som bestämt utgången.
17 &.
Är det ej obehövligt, skall beslut bringas till parts kännedom genom dcl- givning av en expedition, som fullständigt återger beslutet jämte skiljaktig mening, om sådan antecknats. Expeditionen skall innehålla besvärshänvis- ning, om beslutet går parten emot och han får klaga över det genom besvär.
'|'"
Vad som föreskrives i första stycket äger motsvarande tillämpning, om annan som får överklaga beslutet begär en expedition.
18 %. "Innehåller beslut till följd av skrivfel, räknefel eller annat dylikt förbise- ende uppenbar oriktighet, får myndigheten rätta denna. Part skall få till- fälle att yttra sig innan rättelse göres, om det icke är obeht'wligt.
19 %.
Slutligt beslut av statlig myndighet får överklagas genom besvär hos över- ordnad myndighet.
Statlig myndighets beslut under förfarandet får överklagas genom besvär hos myndighet, som prövar besvär över slutligt beslut i ärendet, om myndig- heten därigenom
]. avvisat ombud eller biträde,
2. förordnat rörande saken i avbidan på slutligt beslut,
3. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse till sam- manträde och underlåtenhet att efterkomma föreläggandet kan ådraga denne särskild påföljd,
4. beslutat angående uttagande av förelagt vite eller annan påföljd för un- derlåtenhet att efterkomma föreläggande,
5. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om annan undersöknings- eller säkringsåtgärd,
6. förordnat angående ersättning för någons medverkan vid utredningen. Vad som föreskrivits om överklagande av statlig myndighets beslut äger motsvarande tillämpning när kommunal myndighets beslut får överklagas genom besvär.
20 %. Besvärsrätt tillkommer part och annan som beslutet. angår, om detta går honom emot. Har kommunal myndighets beslut ändrats eller upphävts av statlig myndighet, får också den kommunala myndigheten klaga.
21 %. Besvärsmyndighet kan förordna att överklagat beslut icke får tillämpas in- nan besvären prövats. Yrkande om sådant förordnande skall behandlas skyndsamt.
Bestämmelser om besvärstid m. m.
22 &. Den som vill klaga genom besvär skall göra det skriftligen. Klagoskriften skall ges in hos den myndighet, vars beslut överklagas. Vid besvär "till statlig
myndighet över kommunal myndighets beslut skall klagoskriften dock ges in hos den statliga myndigheten.
Klagoskriften skall ha kommit in till vederbörande myndighet inom tre veckor från den dag klaganden fick det av beslutet genom expedition med besvärshänvisning.
23 &.
Kommer klagoskrift inom föreskriven tid in till besvärsmyndigheten, fast- än den skolat ges in hos beslutsmyndigheten, eller till beslutsmyndigheten, fastän den skolat ges in hos besvärsmyndigheten, skall den anses ha kom- mit in i rätt tid.
24 5.
När klagoskrift, som skall ges in till beslutsmyndigheten, kommit in till denna, skall myndigheten utan dröjsmål avge skriftligt yttrande över be- svären till besvärsmyndigheten och samtidigt sända in de till ärendet höran- de handlingarna. Har klaganden yrkat, att det överklagade beslutet icke tillämpas, innan besvären prövats, skall handlingarna dock sändas in genast.
Beslutsmyndighetens yttrande skall genom dennas försorg också sändas till klaganden i avskrift med angivande av viss tid inom vilken denne kan yttra sig hos besvärsmyndigheten. Vad som stadgas i 6 5 andra stycket äger motsvarande tillämpning.
25 &. Besvärsmyndighet får pröva även för sent inkomna besvär, om det är up- penbart att ingens rätt äventyras därigenom.
Denna lag träder i kraft den Beträffande tillkännagivande och överklagande av beslut, som meddelats före lagens ikraftträdande, tillämpas äldre bestämmelser.
Genom denna lag upphäves 4 % förordningen den 10 januari 1759 angående fatalier i politi- och eko- nomimål,
förordningen den 4 november 1876 om jäv i hushållsmål, lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden, som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning, insända handlingar med posten m. m. samt
lagen den 4 juni 1954 om besvärtid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.
Såsom upphävda skall anses kungl. brevet den 18 december 1752 till amiralitetskollegium angående släktskapsjävs tillämpning i hushållningsmål,
cirkuläret den 1 april 1790 till samtliga kollegier, landshövdingar och konsistorier om fogande av delgivningsbevis till besvär,
kungl. brevet den 11 februari 1796 angående fatalietiders iakttagande, kungörelsen den 19 maj 1845 om besvärsskrifts eller ansöknings ingivande genom bud,
kungörelsen den 26 maj 1909 angående sättet för besvärs anförande hos kammarkollegiet samt
cirkuläret den 5 juni 1931 till statens förvaltande myndigheter angående remissers verkställande och besvarande.
Föreskrift i äldre lag eller författning om att handling skall ha kommit in till statlig eller kommunal myndighet före visst klockslag på dagen gäller icke.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest lagrum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Departementspromemorians förslag till Lag om förfarandet i förvaltningsdomstol
1 5. Denna lag tillämpas vid rättskipning i mål hos regeringsrätten, kammar- rätt, länsrätt, länsskatterätt och mellankommunala skatterätten (förvalt- ningsdomstol), om annat ej är föreskrivet i lag.
Anhr'ingiggörande
2 %. Parts skrivelse till förvaltningsdomstol skall innehålla fullständig upp- gift om partens namn, yrke och postadress samt vara egenhändigt under- tecknad av parten eller hans ombud.
I ansökan och därmed jämförlig skrivelse uppges:
1. saken och yrkandena i målet; samt
2. de omständigheter och skäl, som åberopas till stöd för yrkandena. I besvär anges:
1. det beslut, mot vilket talan föres;
2. den ändring i beslutet, som yrkas; samt
3. de omständigheter och skäl, som åberopas till stöd för ändrings- yrkandet.
Part bör vidare uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall fogas vid skrivelsen i huvudskrift eller styrkt avskrift.
Fordras för besvärs prövning i regeringsrätten särskilt tillstånd, bör parten i besvären närmare ange de skäl som han åberopar till stöd för sin begäran om sådant tillstånd.
3 &. Förvaltningsdomstol äger utan hinder av att mål ej anhängiggjorts i rätt tid pröva saken, om särskilda skäl talar för det och det kan ske utan men för motstående enskilda intressen.
4 %. Har part, som anhängiggjort ett mål, därvid förbehållit sig att i senare skrivelse få utveckla sin talan i fråga om yrkande och grunder eller be-
höver ansökan eller besvär eller därmed jämförlig skrivelse eljest full- ständigas, förelägger rätten parten att inom viss tid fullständiga sin talan vid påföljd att målet ändå avgöres samt meddelar erforderliga anvis- ningar.
5 5.
Det som sägs om straff och vite i 9 kap. 5, 6, 8 och 9 %% rättegångs- balken, om ombud och biträde i 12 kap. 1 5 första stycket, 2—5 åå, (& å andra stycket och 8—24 %% rättegångsbalken samt om frister och laga förfall i 32 kap. 1 %, 3—6 %% och 8 % rättegångsbalken äger motsvarande tillämpning hos förvaltningsdomstol.
Skriftlig handläggning
6 5. Mål utredes och handlägges skriftligen. om ej annat följer av vad som stadgas nedan.
7 %. Rätten leder parts utredning och tillser att målet blir så fullständigt ul- rett som dess beskaffenhet kräver.
8 &.
Finnes motpart, delges ansökan, besvär eller därmed jämförlig skrivelse denne, om det ej är uppenbart obehövligt eller till men för genomförandet av beslutet i målet. Vid skrivelsen fogad handling delges tillsammans med skrivelsen, om det lämpligen kan ske och mottagaren ej redan fått del av handlingen.
9 %.
Vid delgivning enligt 8 % förelägges mottagaren att komma in med skriftligt yttrande till rätten. I föreläggandet får anges viss tid, inom vilken yttrandet skall vara rätten till handa, och som påföljd att målet ändå avgöres.
Yttrande till rätten skall ange om yrkandena i den delgivna skrivelsen medges eller bestrides. Anvisning härom och om yttrandets innehåll i övrigt lämnas i föreläggandet.
Rätten kan medge att yttrande får avges muntligen inför ordföranden eller särskild befattningshavare vid rätten eller, om förhandling skall hållas i målet, vid denna.
10 5. I mål, som upptas i anledning av anmälan eller annan underrättelse, sker delgivning med och föreläggande för part i tillämpliga delar i enlighet med vad som sägs i 8 och 9 55.
11 &.
Yttrande som sägs i 9 % delges motstående part, om det ej är uppenbart obehövligt. Tillfälle beredes honom därvid att inom viss tid uttala sig skriftligen över innehållet i yttrandet. Om det behövs, förelägger rätten honom att uttala sig vid påföljd att målet ändå avgöres.
12 %. Föreligger i mål ej yttrande från förvaltningsmyndighet, mot vars be- slut talan föres, inhämtar rätten sådant yttrande, om det behövs.
13 %.
Vid behandling av fråga, vars bedömande kräver särskild sakkunskap, inhämtar rätten yttrande från myndighet eller tjänsteman, som har att gå tillhanda därmed, eller anlitar biträde av sakkunnig. Bestämmelserna om sakkunnig i 40 kap. 2—7 55, 12 5, 17 5 första stycket och 18 & rättegångs- balken gäller i tillämpliga delar.
14 5.
Det som sägs om skriftligt bevis och dess företeende i 38 kap. 1—5 %% och 7 och 8 åå rättegångsbalken samt om tillhandahållande av föremål för syn i 39 kap. 5 & rättegångsbalken äger motsvarande tillämpning hos förvaltningsdomstol.
Är i lag eller författning särskilt föreskrivet om skyldighet att förete handling eller föremål, får rätten inte förelägga någon att förete annat än det, som omfattas av denna skyldighet.
15 &. 1 mål hos regeringsrätten, som fullföljts från kammarrätt, får part icke utan särskilda skäl åberopa nytt bevis.
16 &. Rätten tillser att part, om det behövs, före målets avgörande, haft del av och tillfälle att yttra sig över det som är av betydelse för avgörandet.
Muntlig förhandling och syn
17 %. Kan det antagas att parts eller annans personliga närvaro avsevärt skulle gagna utredningen i målet, får rätten förordna om muntlig för-
handling i detta. Förhandlingen kan begränsas till den eller de frågor, varom utredningen anses bristfällig. Har enskild part begärt muntlig för- handling, skall sådan hållas, om icke processföremålets värde är ringa, förhandlingen är obehövlig eller eljest särskilda skäl talar däremot.
18 &.
Har rätten förordnat om muntlig förhandling i ett mål, får rätten, om det behövs, bestämma att målet skall beredas till sådan förhandling ge- nom muntlig förberedelse inför rättens ordförande. Vid sådan förbere- delse utrönes vad som är ostridigt och vad som är tvistigt samt vilka om— ständigheter och bevis som vardera parten vill åberopa till stöd för sin talan vid förhandlingen.
19 %. För besiktning av fastighet eller område eller av föremål, som ej lämp- ligen kan flyttas, får rätten eller dess ordförande hålla syn på stället. Om sådan syn gäller i tillämpliga delar vad som sägs om muntlig för-
handling.
20 5.
Det som föreskrives i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet och ord- ning äger motsvarande tillämpning vid muntlig förhandling enligt 17 %. Rätten får dock förordna om handläggning inom stängda dörrar utöver vad som följer av 1 & nämnda kapitel, om det fordras av hänsyn till en- skilds behöriga ekonomiska intresse eller privatlivets helgd.
21 5. Till muntlig förhandling, förberedelse och syn kallas parterna. Enskild part får föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd av vite eller av att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
22 5.
Vid muntlig förhandling får förhör hållas med enskild part och med annan, som kan antagas veta något av betydelse för målets avgörande.
Part höres upplysningsvis. Annan höres upplysningsvis eller under ed eller försäkran.
Är i lag eller författning särskilt föreskrivet om uppgiftsskyldighet, får rätten inte höra någon mot hans vilja om annat än det, varom han enligt föreskriften är uppgiftsskyldig.
23 5. I fråga om förhör under ed eller försäkran gäller i tillämpliga delar be- stämmelserna om vittne i 36 kap. 1—18 55, 20—22 åå, 24 & första och
tredje styckena och 25 5 första och tredje styckena rättegångsbalken samt, såvitt fråga är om sakkunnig, föreskrifterna om sakkunnig i 40 kap. 9——11 åå, 13—15 55, 17 5 första stycket och 18—20 åå rättegångsbalken.
För kallelse av den som skall höras upplysningsvis och ersättning till denne gäller i tillämpliga delar det som enligt första stycket föreskrives om kallelse och ersättning beträffande den som skall höras under ed eller försäkran.
24 %.
Enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, förberedelse eller syn, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Ersättningen bestämmes enligt de grunder, som är stadgade för ersättning av allmänna medel till vittne.
Ersättning till den som på enskild parts begäran höres upplysningsvis eller som vittne eller sakkunnig utges av parten. När särskilda skäl talar för det. kan rätten förordna, att sådan ersättning skall gäldas av allmänna medel.
Ersättning till annan än den som höres på enskild parts begäran gäldas av allmänna medel.
25 %.
Muntlig förhandling inledes med att rättens ordförande i korthet redo- gör för utgångsläget och för förhandlingens syfte. Om det icke är över— flödigt, framställer sökanden eller klaganden sitt yrkande varpå motpart, om sådan finnes, anger huruvida han medger eller bestrider det. Behövs det, utvecklar vardera parten sin talan, yttrar sig över vad motpart anfört och svarar på frågor som rätten ställer. Skall någon höras i utrednings- syfte, hålles därefter sådant förhör. I samband härmed förebringas övrig bevisning. Sedan parterna anfört vad de ytterligare finner nödigt, avslutas förhandlingen.
26 5.
Protokoll föres vid muntlig förhandling och syn. Protokollet skall inne- hålla en redogörelse för handläggningens gång samt den bevisning som förebringas. Protokoll över muntlig förhandling skall härjämte återge par- ternas yrkanden och invändningar, parts medgivande av motparts yrkande och vitsordande av motparts påstående.
Utsaga av part, sakkunnig eller annan, som höres i utredningssyfte under muntlig förhandling eller syn, antecknas i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet. Vad rätten iakttager vid besiktning an- tecknas i motsvarande mån.
Utveckling av talan i rättsligt hänseende antecknas ej. Det som i övrigt anföres eller eljest förekommer vid förhandling eller syn antecknas icke i protokollet, om ej särskilda skäl föranleder annat.
27 %.
Rätten får förordna att utsaga i stället för att antecknas i protokollet skall upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg. Stenogram eller fonogram återges i vanlig skrift endast om rätten eller, vid fullföljd av talan till högre instans, överordnad domstol finner det behövligt eller part eller annan begär avskrift.
Beslut
28 %. Förvaltningsdomstol äger omedelbart förbjuda vidare åtgärd för verk- ställighet av beslut, mot vilket talan föres hos domstolen, och även eljest förordna för tiden intill dess målet avgjorts.
29 5. Vid prövning av mål får förvaltningsdomstol gå utom enskild parts yr- kande för att besluta till det bättre för honom, om särskilda skäl talar för det och det kan ske utan men för motstående enskilda intressen.
30 %. Förvaltningsdomstols avgörande av mål grundas på det som handlingarna innehåller och som förekommit i övrigt i målet. Skälen för avgörandet skall framgå av beslutet.
31 %.
Beslut, varigenom mål avgöres, delges parterna i målet genom en expedi- tion som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan förekommit. Expeditionen skall dessutom innehålla upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.
Kräves särskilt tillstånd för prövning av besvär till regeringsrätten, skall kammarrätten dessutom ge besked härom och om de grunder, på vilka sådant tillstånd kan erhållas. Anser part att beskedet är oriktigt, kan han begära prövning av frågan om sin rätt till fullföljd av talan i samband med besvär över beslutet i målet.
32 %. Finner förvaltningsdomstol genom anmärkning eller eljest, att något domstolens beslut blivit oriktigt på grund av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende, meddelar domstolen beslut om rättelse, sedan parterna fått tillfälle att yttra sig.
Besvär
33 %.
Mot länsrätts, länsskatterätts och mellankommunala skatterättens beslut föres talan hos kammarrätt och mot kammarrätts beslut föres talan hos regeringsrätten. Talan föres genom besvär.
Mot beslut, som ej innebär slutligt avgörande av mål, får talan föras endast om rätten därigenom
1. ogillat invändning om jäv mot någon rättens ledamot eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning;
2. avvisat ombud eller biträde;
3. förordnat rörande saken i avbidan på målets slutliga avgörande;
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse till sam- manträde och underlåtenhet att efterkomma föreläggandet kan ådraga denne särskild påföljd;
5. beslutat angående uttagande av förelagt vite eller annan påföljd för un- derlåtenhet att efterkomma föreläggande eller angående ansvar för förseelse i förfarandet;
6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om annat undersöknings- eller säkringsmedel;
7. förordnat angående ersättning för någons medverkan vid utredningen;
8. avslagit begäran om biträde eller till sådant uppdrag förordnat annan, än part föreslagit.
Mot beslut av förvaltningsdomstol, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga. som inverkar på målets utgång.
34 5.
När besvär över förvaltningsdomstols beslut kommer in till denna, fogas domstolens handlingar till besvären.
Är fråga om besvär över länsrätts, länsskatterätts eller mellankommunala skatterättens beslut, infordrar rätten yttrande över besvären från motpart, om sådan finnes, och delger klaganden yttrandet samt bereder parterna tillfälle till ytterligare skriftväxling, om det behövs.
Besvär och övriga handlingar sändes till besvärsinstansen, sedan rätten fullgjort sin befattning med målet.
Denna lag träder i kraft den
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 27 februari 1971.
Närvarande:
f. d. justitierådet REGNER, regeringsrådet MARTENIUS,
justitierådet BERNIIARD, justitierådet HESSER.
Enligt lagrådet den 20 augusti 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 20 mars 1970, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om allmänna förvaltningsdomstolar, 2) lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål, 3) lag om ändring i giftermålsbalken, 4) lag om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,
5) lag om ändring i föräldrabalken, 6) lag om ändring i jordförvårvslagen (1965: 290), 7) lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.
8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred, 9) lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar, 1()) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,
11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske, 1") lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden, 13) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt, 14) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523), lo) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled, 16) lag om ändring i lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående till— lämpningen här i riket av svensk-norska vattentättskonventionen av den 11 maj 1929,
17) lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,
18) lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Fin— land, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,
19) lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket.
(368
20)
lag om ändring i lagen (1887: 42 s. ]) angående handelsregister, firma
och prokura,
21)
lag om ändring i lagen (1902: 71), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar,
22)
lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för
vissa kraflanläggningar,
23)
lag om ändring i lagen (1919: 240) om t'ondkommissionsrörelse och
f ondbörsverksamhet,
lag om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser, lag om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel, lag om ändring i lagen (1938: 96) om understödsföreningar, lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297), lag om ändring i gruvlagen (1938: 314), lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m., lag om ändring i uranlagen (1960: 679), lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln, lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att full-
göra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,
43)
lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar, lag om ändring i lagen (1941: 282) om sterilisering, lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering, lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen, lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen, lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag, lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385), lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag, lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott, lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse, lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsan-
stalt att driva försäkringsrörelse här i riket,
44)
lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk
försäkringsrörelse vid krig m. m.,
45)
lag om ändring i lagen (1959:118) 0111 krigsansvarighet för liv- och
invaliditetsförsäkring,
46)
lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1), lag om ändringi skogsförläggningslagen (1963: 246), lag om ändring i kyrkomötesförordningen (19-19: 174), lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap, lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, lag om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar, lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680), lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280), lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,
55) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse, 56) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker, :'7) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen, .)8) lag om ändring i lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag, 59) lag om ändringi lagen (1956: 2) om socialhjälp, ) lag om ändring i lagen (1961 : 332) om handräckning vid taxeringsrevi-
61) lag om ändring i lagen (19561318) om allmänna sainmankomster. 62) lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110), 63) lag om ändring i lagen (1926: 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena,
64) lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74), 65) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97), . 66) lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket, 67) lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkar— yrket,
68) lag om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinär- yrket m. m.,
69) lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksam- het på hälso— och sjukvårdens område,
70) lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644),
) lag om ändring i patentlagen (1967: 837), 72) lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485),
) lag om ändring i brandlagen (1962: 90), ) lag om ändring i skollagen (1962: 319), 75) lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psy- kiskt utvecklingsstörda,
76) lag om ändring i namnlagen (1963: 521), 77) lag om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt In. m., 78) lag om ändring i lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,
79) lag om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet,
80) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822), 81) lag om ändring i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
82) lag om ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.,
83) lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231), 84) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387), 85) lag om ändring i jordhävdslagen (19691698),
86) lagr om ändring i lagen (19701375) om utlämning till Danmark, Fin- land, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
87) lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna. vatten- och avlopps- anläggningar,
88) lag om ändring i lagen (1970: 390) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före- dragits av förste länsassessorn Waldemar Hermanson och kammarrätts- assessorn Bengt Törnell.
Lagrådet yttrade:
Förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar
1 % Grundläggande bestämmelser om regeringsrättens —— liksom om högsta domstolens —-—— ställning, organisation och uppgifter ges i regeringsformen. De regler i dessa ämnen som meddelas i den nu föreslagna lagen utgör kom— plettering av regeringsformens föreskrifter. I RB, där sådana kompletterande föreskrifter meddelas för högsta domstolen, har i lagtexten (3 kap. 1 %) gjorts hänvisning till regeringsformen. Såvitt angår regeringsrätten bör i förevaran- de paragraf intagas en motsvarande hänvisning till regeringsformen.
I paragrafens tredje stycke stadgas att kammarrätterna är kammarrätten i Stockholm och kammarrätten i Göteborg. Härmed har också för vardera domstolen angivits var den har sitt säte. För regeringsrättens del har en bestämmelse härom intagits i förslagets 5 %. Enligt lagrådets mening skulle det vara att föredraga att bestämmelsen intoges redan i 1 %.
Lagrådet förordar, att 1 5 första stycket ges följande lydelse: Regerings- rätten är, i enlighet med vad i regeringsformen sägs, högsta allmänna för- valtningsdomstol. Den har sitt säte i Stockholm.
2 &
I enlighet med vad lagrådet föreslår i fråga om 36 å i det till lagrådet remitterade förslaget till förvaltningsprocesslag hemställer lagrådet, att i andra stycket av förevarande paragraf »resning» införes såsom benämning på återbrytande av dom. Innebörden av resning framgår genom hänvis- ningen till regeringsformen. Stycket föreslås få följande lydelse: Om rege- ringsrättens behörighet att upptaga och avgöra ansökningar om resning och återställande av försutten tid finns bestämmelser i 19 & regeringsfor- men.
3 och 4 %%
Motsvarighet till de i dessa paragrafer intagna bestämmelserna om pröv- ningstillstånd vid fullföljd från kammarrätt till regeringsrätten har intagits
i 35 och 36 55 i det till lagrådet senare remitterade förslaget till förvalt- ningsprocesslag. Lagrådet kommer att vid nämnda paragrafer yttra sig om bestämmelsernas innehåll. Överflyttningen, som icke ger anledning till erin- ran, medför att numreringen å efterföljande paragrafer i förevarande. lag- förslag skall ändras.
Såsom anförts vid 1 & föreslås att bestämmelsen i andra stycket överflyttas dit.
Att på grundval av föreliggande uppgifter bilda sig någon säker uppfatt- ning om målantalet i regeringsrätten sedan de nya f ullföljdsreglerna genom- förts är såsom departementschefen anfört mycket vanskligt. En rimlig be- dömning år dock att antalet mål på förvaltningsrättskipningens område inom den överblickbara framtiden torde komma att öka och därmed också behovet av vägledande prejudikat. Det torde därför inte vara en realistisk beräkning att utgå från att regeringsrätten skall kunna fullgöra sina ar- betsuppgifter inom ramen för den föreslagna organisationen med endast två avdelningar, Lagrådet förordar att regeringsrätten organiseras på tre avdelningar. Antalet ledamöter bör i så fall fastställas till 18, av vilka två avses för tjänstgöring i lagrådet. Eftersom grundlagsenligt vikarier för regeringsråd ej finnes måste den i remissprotokollet föreslagna organisa- tionen under alla förhållanden bedömas såsom alltför knapp med hänsyn till behovet av reserv för sjukdomsfall och liknande situationer.
6 %
Såsom föreslagits under 5 % bör regeringsrätten vara delad i tre avdel- ningar.
I 18 å andra stycket regeringsformen stadgas. att närmare bestämmel- ser om regeringsrättens sammansättning och tjänstgöring skall meddelas i lag. I enlighet härmed upptager regeringsrättslagen bestämmelser om regeringsrättens tjänstgöring. Dessa innebär, att på varje avdelning arbetet skall fortgå minst fyrtio veckor om året och att den närmare fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten bestämmes av de i regeringsrätten tjänstgöran- de regeringsråden. Häremot svarande bestämmelser bör intagas i 6 % andra stycket; jfr 2 5 lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring.
I paragrafen torde också böra intagas en hänvisning till föreskriften i regeringsformen (22 %) angående avdelnings sammansättning.
Med vissa redaktionella jämkningar i övrigt föreslås, att paragrafen får följande lydelse:
Regeringsrätten är delad i tre avdelningar. Regeringsrättens ordförande är ordförande på en avdelning. Ordförande på annan avdelning är det regeringsråd som Konungen förordnar.
Avdelningarna är lika behöriga att upptaga mål som regeringsrätten hand- lägger. På varje avdelning skall, med iakttagande att någon av avdel- ningarna alltid kan samlas, arbetet fortgå minst fyrtio veckor om året. Den närmare. fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten bestämmes av de regeringsråd som ljänstgöri regeringsrätten.
Om avdelnings samnmnsättning vid prövning av mål finns bestämmelser i regeringsformen. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre regeringsråd deltaga.
7 %
De föreslagna reglerna om plenum i regeringsrätten motsvarar före- skrifterna i 3 kap. 4 och 5 %% RB. De går dock såtillvida längre att de även innehåller bestämmelse, att ett mål skall kunna hänskjutas till plenum om det är av sådan principiell vikt att det ej bör avgöras av avdelning.
I och för sig synes det vara av värde att det införes möjlighet att på- kalla plenum i regeringsrätten även i andra fall än dem som motsvaras av föreskrifterna i RB. Lagrådet kan emellertid ej biträda den föreslagna utformningen av bestämmelsen härom. Förslaget kan läsas som om av- delning ej skulle vara kompetent att pröva vissa mål, nämligen sådana som är av större principiell vikt.
Då avdelning träffar ett avgö'ande utgör den regeringsrätt och den har självfallet befogenhet att upptaga alla slags mål som skall avgöras av rege- ringsrätten. Det synes också oklart vad som menas med att målet är av principiell vikt. 1 och för sig konnner med den föreslagna fullföljdsordningen de flesta mål som upptages till prövning i regeringsrätten att kunna anses vara av principiell vikt och en gradering kan ofta vara svår. I själva verket torde man ej heller åsyfta att enbart den omständigheten att ett mål anses vara av större principiell vikt skall medföra att det hänskjutes till plenum. För att ett sådant hänskjutande skall äga rum bör det föreligga särskilda omständigheter. Ett typfall är att målet rör en fråga som visat sig ofta komma upp i praktiken och som är mycket kontroversiell. När ett sådant mål första gången prövas på en avdelning i regeringsrätten kan det antagas att ett liknande mål snart kommer upp på en annan avdelning och det kan då befaras att bedömningen där blir en annan så att plenum kommer att erfordras. Särskilt är detta händelsen om meningarna på den första avdel- ningen är starkt delade. För rättstillämpningen är det av stor betydelse att i situationer av detta slag ett mål med en gång kan avgöras i plenum. Vad som sålunda bör avses med stadgandet skulle komma till bättre uttryck om förevarande bestämmelse utbrytes till en särskild punkt av förslagsvis följande lydelse: Sådant förordnande får också meddelas om det i annat fall är av särskild betydelse för rättstillämpningen att målet eller viss fråga avgöres av regeringsrätten i dess helhet.
I anslutning till förslaget om jämkning av 2 % andra stycket bör före- varande paragraf (jfr 7 5 lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring) få denna lydelse:
När avdelning behandlar ansökan om resning i något av regeringsrätten avgjort mål eller ärende, får ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå är att tillgå inom domstolen.
12 %
Departementschefen föreslår i remissprotokollet att samtliga tjänster på kammarrättsavdelning skall vara ordinarie. Det är enligt lagrådets mening av vikt att detta för domstolens ställning grundläggande förhållande kom- mer till uttryck i lagen genom en föreskrift att kammarrättspresident, kam- marrättslagman och kammarrättsråd utnämnas av Konungen. Vad departe- mentschefen anfört om befarade svårigheter i uppbyggnadsskedet att rekry- tera innehavare till ordinarie tjänster lned lämpliga kvalifikationer synes icke innefatta avgörande skäl mot att den princip som anses böra gälla fastslås genom en uttrycklig föreskrift i lagen. Tjänster som inte genast kan besättas med kvalificerade innehavare får — i likhet med vad som emellanåt sker på andra områden — tills vidare vakanssättas och uppehållas på för- ordnande.
I likhet med vad som för hovrätternas del skett i 4 kap. 4 & RB bör även i förevarande lag anges, att Konungen meddelar bestämmelser om beviljan- de av ledighet och förordnande av vikarie för ledamot i kammarrätt.
15 % Enligt lagrådets mening bör bestämmelserna om omröstning liksom i RB upptagas bland de föreskrifter som avser rättegången och ej i samband med stadgandena om domstolarnas sammansättning. Lagrådet hemställer där- för att omröstningsreglerna överflyttas till förvaltningsprocesslagen, där de kan införas i den avdelning som har rubriken beslut.
Vad angår innehållet i de här föreslagna bestämmelserna anföres följande. Vid remiss till lagrådet av det förslag till lag om skatterätt och länsrätt, varöver lagrådet den 13 januari 1971 avgivit utlåtande och som förelagts riksdagen genom proposition nr 14, behandlade chefen för civildepartemen- tet mera ingående än som skett vid remissen av förevarande förslag frågan i vad mån de i RB för tvistemål eller de för brottmål gällande bestämmelser- na borde tillämpas i de mål som ankomme på skatterätt och länsrätt. Vad föredraganden därvid anförde innebar, att brottmålsreglerna borde tilläm— pas i fråga om böter och utdömande av vite men att i övrigt tvistemålsreg- lerna skulle användas. Lagrådet uttalade att vad härutinnan anförts i remissprotokollet i och för sig icke föranledde erinran men att i lagen borde
uttryckligen anges i vad mån de skilda reglerna skulle tillämpas. Lagrådet föreslog bestämmelser som innebar att 16 kap. RB skulle tillämpas i alla fall utom i fråga om beslut som rör böter eller utdömande av vite samt att beträffande dessa beslut 29 kap. RB skulle gälla.
I remissprotokollet angående förevarande förslag anför departements- chefen, att enligt sakens natur skulle i det stora flertalet mål bestämmel- serna om omröstning i tvistemål tillämpas men att i vissa mål, såsom disciplinmål och mål om utdömande av vite, omröstning syntes böra ske enligt brottmålsreglerna.
Enligt lagrådets mening är det icke tillfredsställande att till rättstillämp- ningen överlämnas att avgöra vilka omröstningsregler som skall tillämpas. I enskilda fall kan frågan bli av avgörande betydelse för utgången. Det kan dröja åtskillig tid innan hithörande spörsmål i belysande omfattning blivit föremål för vägledande prejudikat. Intill dess så skett kan inom kammar- rätterna divergerande uppfattningar göra sig gällande. Även om det icke kan uteslutas att, därest domstolarnas kompetensområden ändras, det kan befinnas att brottmålsreglerna bör tillämpas i fler mål än som i remiss- protokollen angivits, synes det vara att föredraga att omröstningsreglerna i så fall ändras än att frågan nu lämnas öppen.
Lagrådet hemställer att förevarande paragraf får följande lydelse: I fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller bestämmel- serna i 16 kap. rättegångsbalken, dock att i mål som rör disciplinär bestraff- ning, böter eller utdömande av vite bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbal- ken skall gälla i tillämpliga delar.
175
Då bestämmelse om egentliga jäv intagits i den föreslagna förvaltnings- processlagen 41 %, bör föreskriften i första stycket tredje punkten be- gränsas och erhålla denna lydelse: De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 % rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i allmän förvaltningsdomstol.
Övergångsbestämmelserna
I de föreslagna övergångsbestämmelserna till förevarande lag samt i för— slaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål meddelas stadganden om behörighet för regeringsrätten respektive kammarrätt att upptaga och avgöra ett stort antal av de mål som enligt regeringsrättslagen för närvarande tillhör regeringsrättens prövning. Genom att stadgandena fördelats på två lagar har de blivit mer svåröverskådliga än som synes nöd— vändigt. Vad angår stadgandena i ifrågavarande övergångsbestämmelser ökas svåröverskådligheten därav, att de i stor utsträckning hänvisar till särskilda moment i regeringsrättslagens 2 % och till särskilda led inom momenten.
Då regeringsrättslagen ändrats så ofta och leden inom momenten aldrig varit numrerade, är metoden förenad med betydande vanskligheter när det gäller att taga reda på vad hänvisningarna avser. Det synes därför vara nödvändigt att hänvisningarna utformas så att det anges vad målen angår, vilket medför att uppräkningen blir ganska lång.
Angivna besvärligheter synes bli mindre svåra om samtliga hithörande stadganden meddelas i ett sammanhang. Detta kan ske genom att tredje stycket i förevarande övergångsbestämmelser får utgå samt i lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål först uppräknas de mål som skall ankomma på kammarrätt, om ej annat stadgas, och därefter i en sär- skild paragraf de mål som alltjämt skall avgöras av regeringsrätten. Härvid måste rubriken till nämnda lag ändras, förslagsvis till lag om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål.
Av anförda skäl föreslår lagrådet att tredje stycket av övergångsbestäm- melserna utgår. För det fall att stycket bibehålles hänvisar lagrådet i fråga om utformningen till vad som anföres vid 1 5 i förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål.
Beaktas vad lagrådet anfört vid 5 & bör jämkningar ske i fjärde och femte styckena av övergångsbestämmelserna.
Förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål
Såsom ovan anförts föreslås, att rubriken ändras till lag om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål.
1 %
Förevarande paragraf avser mål vari »enligt lag eller annan författning som utfärdats före den 1 januari 1972» besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t. Omedelbart faller härunder mål som gäller tillämpning av lag eller för- fattning som innehåller sådan fullföljdsregel. Emellertid lärer paragrafen även avse vissa mål rörande tillämpning av författning som icke innehåller föreskrift om fullföljd till Kungl. Maj:t. Detta kan bero antingen därpå att fullföljd till Kungl. Maj:t år föreskriven i annan författning, exempelvis länsstyrelseinstruktionen, eller därpå att det anses följa av oskriven rätt att fullföljd skall ske hos Kungl. Maj:t. Med hänsyn till det anförda synes avfattningen av paragrafens inledning böra jämkas.
I enlighet med vad lagrådet förordar dels vid övergångsbestämmelserna till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar dels nedan vid förevarande paragraf bör orden »om de ej enligt särskild föreskrift skall prövas i stats- rådet eller enligt övergångsbestämmelserna till lagen om allmänna för- valtningsdomstolar skall avgöras av regeringsrätten» ersättas med »i den mån ej annat nedan föreskrives».
Lagrådet föreslår att inledningen till 1 % får denna lydelse: Om mot beslut, meddelat med stöd av lag eller annan författning som utfärdats före den 1 januari 1972, besvär enligt vad hittills gällt skall an— föras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat nedan föreskrives, istället anföras i kammarrätt i följande mål: — — ——
Beträffande vissa mål, som är av den typ att de enligt förslaget skulle handläggas av kammarrätt, har det på grund av de förhållanden, som den materiella författningen reglerar, ansetts finnas anledning att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet besvärsprövningen. I dessa undantagsfall har i den materiella författningen tagits in en föreskrift om att talan skall föras hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet. Enligt den terminologi som är avsedd att komma till användning efter reformen skall med Konungen uteslutande avses Kungl. Maj:t i statsrådet. Den i de här ifrågavarande författningarna införda bestämmelsen om att besvären »prövas i statsrådet» innebär därför åtminstone till synes ett brott mot den enhetliga termino- login. I viss mån kan den därigenom vara ägnad att skapa oklarhet. Lag— rådet-vill förorda att i stället i förevarande paragraf under de olika punkter- na införes bestämmelser om undantag, som anger att lagen ej gäller beslut enligt de ifrågavarande särskilda lagarna och författningarna.
Vad nu sagts medför att bestämmelserna i punkterna 4, 6, 9, 11, 12 och 13 i 1 & bör få ändrad lydelse på sätt nedan sägs, varvid punkten 11 delas och punkterna 12 och 13 får ändrade nummer.
4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel, såvida ej författningen hänvisar —— — —— —— —— — utgår till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön enligt lagen (1942: 350) om fornminnen eller om ersättning enligt naturvårdslagen (1964: 822) ,
6. mål om beslut rörande statens, ————————————— skatt eller annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol, eller om beslut enligt lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,
9. mål om beslut ——————————————————— eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författ- ning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om beslut enligt arbetarskyddslagen (1949: 1), allmänna ordningsstadgan (19.56: 617), lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller strålskydds- lagen .(1958: 110) eller i ärende som avses i skogsförläggningslagen (1963: 246),
11. mål om föreläggande vid vite, såvida ej fråga är om skyldighet, som
enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om föreläggande enligt lagen (1.919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, lagen (1940::358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m., lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse, lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkrings- rörelse här i riket, lagen (1950:596) om rätt till fiske, lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker, lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen, lagen (1959:73)med vissa bestämmelser om in- ländsk försäkringsrörelse vid krig m.m., lagen (1959:118) om krigsan- svarighet för liv- och invaliditetsförsäkring, civilförsvarslagen (1960z74), lagen (1963:76) om kreditaktiebolag, jordförvårvslagen (1965:290), för- ordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, miljöskyddslagen (1969: 387), jordhävdslagen .(1969zö98) eller lagen (1970zöö) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
12. mål om utdömande av vite,
13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljest hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brotts- påföljd eller av intagning i arbetsanstalt, 14. mål om handräckning, såvida ej fråga är om beslut enligt lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter.
Vid utformningen av det nu framlagda ändringsförslaget har beaktats de till lagrådet remitterade författningsförslag, vari införts föreskrift att besvär skall prövas i statsrådet, samt även övriga vid remissprotokollet fogade för- slag som innehåller sådan föreskrift. Om ytterligare undantag befinnes påkallade får detta göras genom ändringar i uppräkningen i 1 %.
Varken i uppräkningen i 1 % eller i övergångsbestämmelserna till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar har omnämnts vissa i 2 % regeringsrätts- lagen angivna mål, vari hos Kungl. Maj:t förda besvär skall avgöras av regeringsrätten.
Att frågan om besvärsprövningen i dessa mål icke blivit reglerad i för- slagen är beroende på att förslag till nya författningar eller till författ- ningsändringar framlagts eller avses skola framläggas på de områden åsyf— tade mål angår. Lagrådet erinrar att i den mån icke annat bestämmes genom nya föreskrifter även dessa mål bör medtagas i uppräkningen i 1 &, därest avsikten icke är att prövningen skall tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet.
De här avsedda målen är följande:
mål, som uppkommer i anledning av fastighetsregisters uppläggande och förande (se mom. 7),
mål rörande arbetslag för vinterväghållning på landet, om föreläggande för väghållare att utföra visst arbete, angående visst ärendes hänskjutande till vägsynenämnd och om beslut av sådan nämnd, ävensom mål rörande tillämpning av 32 och 33 55, 34 5 första stycket samt 39 5 lagen om all- männa vägar, mål om bredden av hjulringar ä arbetsåkdon på landet (se mom. 8),
mål om allmän farled samt sättet och villkoren för dess begagnande (se mom. 8) ,
mål om renmärke, mål om registrering av bekämpningsmedel eller farma- cevtisk specialitet, mål om registrering av fartyg, om förändring av fartygs namn, om skeppsmätning, om förbud mot fartygs resa och mot begagnande av arbetsinrättning eller arbetsredskap på fartyg (se mom. 14),
mål om specialistbehörighet för läkare, tandläkare eller veterinär (se mom. 17).
Vad angår i 2 % 14: o) regeringsrättslagen angivna mål om anmälan om idkande av näringsyrke — vilka mål icke heller är uppräknade bland dem som skall prövas av regeringsrätten eller kammarrätt —— har uppgivits att utelämnandet beror på att prövningen anses böra ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet (jfr SOU 1966: 70 s. 609). Den ändring detta innebär föranleder ej erinran.
På sätt anförts vid övergångsbestämmelserna till lagen om allmänna för- valtningsdomstolar föreslår lagrådet, att i förevarande lag skall intagas mot- svarighet till tredje stycket i sagda övergångsbestämmelser. Stadgandet torde kunna upptagas såsom 2 5 med denna lydelse:
Utan hinder av 1 5 skall regeringsrätten upptaga och avgöra besvär, som enligt författningarna får hos Konungen fullföljas, i följande mål:
1. mål om beslut av kommunalstämma i ärende, som endast angår i man- tal satt jord,
2. mål om fördelning till återbetalning av lån utav allmänna medel,
3. skattläggningsmål, övriga mål om grundskatter eller därmed jämförliga utskylder, mål om markegångsprisen,
4. mål om fastställande av jordebok, om upptagande i eller uteslutande ur jordebok av fastighet eller särskild anteckning, om ändring i förhållan- de, varom uppgift finnes i jordebok införd, samt sådana mål om förmåner, rättigheter och skyldigheter, vilka åtföljer fastighet på grund av dess sär- skilda natur och egenskap, som avsågs i 2 5 710) lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
5. mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldigheter, övriga mål rörande indelnings— och roteringsverket, mål om hemmans och lägenheters
indelning till lotsning, om utbyten av boniugsplatser för lotsar eller av lots- ningspliktiga hemman och lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheter, mål om ordningen och sättet för begagnande av samfälld tångtäkt,
6. mål om tillvaro av eller företräde till stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt till hemman eller lägenhet, som tillhör kronan, menighet eller allmän inrättning,
7. mål om rättighet till och villkoren för skatteköp av kronan, menighet eller allmän inrättning tillhörig fastighet, som jämlikt författningarna får till skatte försäljas, om fastställande av skatteköpeskilling, mål om nybygges omföring till skatte och villkoren därvid,
8. mål om avgäld från avsöndrad lägenhet, om fördelning av mantal eller utskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet, mål om tomt— måtning, mål om avstyckning enligt 5 kap. lagen (1917:269) om fastig- hetsbildning i stad, mål om undantag från tillämpningen av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda bestämmelser eller av före- skrifter i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,
9. avvittringsmål, 10. mål om registrering enligt lagen (1899: 59) om skydd för vissa mönster och modeller,
11. mål om upphävande av registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation,
12. mål om bötesansvar, 13. mål som enligt övergångsbestämmelse vid ändringar i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall prövas av regeringsrätten.
I mål som avses i första stycket skall besvärshandling inges till regerings- rättens kansli.
?ä
Enligt lagrådets förslag blir denna paragraf 3 %.
Övriga författningsförslag
Lagrådet har ovan föreslagit att i 1 % lagen om behörighet för kammar- rätt att pröva vissa mål skall anges de undantag i behörigheten som bör gälla. Om detta beaktas bör i förslagen under 6), 11), 17), 22), 23), 32), 36), 42)—47), 55)—57), 61), 62), 64), 80), 84) och 85) uteslutas föreskrifterna om att besvär prövas i statsrådet. Förslaget 58) kan i dylikt fall helt utgå och i förslagen 43), 44), 45) och öl) kan övergångsbestämmelserna ute- slutas.
Lydelsen av de under 11), 72) och 86) i remissprotokollet upptagna för- slagen (angående lagen om rätt till fiske, mönsterskyddslagen och lagen
om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling) har utformats på grundval av till riks- dagen 1970 avlåtna propositioner. Sedermera har utfärdats med propo- sitionerna överensstämmande lagar i dessa ämnen. Förelägges nu ifråga- varande förslag riksdagen, bör i lagförslagen införas numren i SFS.
Enahanda komplettering bör ske i förslagen under 87) och 88) (angå- ende lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar samt lagen med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna), vilka förslag är grundade på vid remissen föreliggande, till lagrådet remitterade förslag. Därjämte bör i förslaget un- der 87) vidtagas de övriga ändringar som föranledes av att det där avsedda, remitterade lagförslaget ändrats.
Ifråga om förslaget under 80) till lag om ändring i naturvårdslagen märkes att de av förslaget berörda 24, 39 och 40 %% naturvårdslagen delvis fått nytt innehåll genom lagen den 17 december 1970 (nr 891). Enligt 24 % kan hälsovårdsnämnden förelägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpning i naturen att iordningställa platsen samt vidtaga erforder- liga förebyggande åtgärder för framtiden. Enligt 39 5 kan hälsovårdsnämn- den utsätta vite vid meddelande av sådant föreläggande och, om föreläggan- det ej efterkommes, låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad. Talan mot hälsovårdsnämndens beslut får enligt 40 & föras hos länsstyrel- sen genom besvär. I överensstämmelse med vad som föreslagits i remiss- protokollet i fråga om länsstyrelses motsvarande föreläggande enligt äldre lag, bör enligt lagrådets mening mål om förelägganden av hälsovårdsnämnd enligt 24 och 39 %% kunna fullföljas i förvaltningsdomstol. Detsamma bör gälla i fråga om-mål om tvångsutförande av hälsovårdsnämnd enligt 39 &. Lagrådet föreslår att den föreslagna lagtexten ändras så att i ett första stycke intages föreskrift om att talan mot hälsovårdsnämnds beslut föres hos länsstyrelsen genom besvär. Härefter bör följa den föreslagna lagtexten med den ändringen att i första stycket orden »i ärende» sätts in efter »Talan mot länsstyrelses beslut» för att markera att länsstyrelsen inte är första instans i alla här nämnda ärenden.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 8 mars 1971.
Närvarande:
f. d. justitierådet REGNER, regeringsrådet MARTENIUS, justitierådet BERNHABD, justitierådet HESSER.
Enligt lagrådet den 26 februari 1971 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 14 januari 1971, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till
1) förvaltningslag, 2) förvaltningsprocesslag, 3) lag om
4) lag om 5) lag om nämnder,
6) lag om 7) lag om statt,
8) lag om
ändring i föräldrabalken, ändring i jordförvårvslagen (1965: 290), ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyres—
ändring i brottsbalken, ändring i lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsan-
ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
9) lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
10) lag om 11) lag om 12) lag om 13) lag om 14) lag om 15) lag om 16) lag om dets beslut, 17) lag om 18) lag om 19) lag om 20) lag om
ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag, ändring i byggnadslagen (1947: 385), ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, ändring i skollagen (19621319), ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring, ändring i lagen (1961:257) om besvär över försäkringsrå-
ändring i allmänna förfogandelagen (1954: 279), ändring i rekvisitionslagen (1942: 583), ändring i allmänna ransoneringslagen (19541280), ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård,
21) lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster, 22) lag om ändring i barnzivärdslagen (1960z97), 23) lag om ändring i lagen (1962z381) om allmän försäkring, 24) lag om ändring i namnlagen (1963: 521), 25) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965z274), [Q 0? V lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psyki- atrisk vård i vissa fall,
27) lag om ändring i lagen (1967z940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
28) lag om ändring i patentlagen (1967: 837), 29) lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485), 30) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387), 31) lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Fin- land, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
32) lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970z988).
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före- dragits av hovrättsassessorn Trygve Hellners och förste länsassessorn W'alde- mar Hermanson.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslaget till förvaltningslag
Lagrådet : 1 % Därest, såsom lagrådet föreslär, 3 % flyttas till en senare avdelning i lagen kunde de två styckena i 1 & upptagas i särskilda paragrafer, 1 och 2 åå. Förslagets 2 5 blir i så fall 3 g.
2 %
Enligt förslaget skall förvaltningslagen icke gälla ärende hos Konungen, d.v.s. ärenden som avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet. Eftersom 1946 års lag om rätt att sända in handlingar med posten och 1954 års besvärstidslag, vilka lagar för närvarande äger tillämpning även i fråga om förfarandet hos Kungl. Maj:t i statsrådet, enligt förslaget skall upphävas, lämnas förfarandet i besvärsmål hos Kungl. Maj:t utan annan lagreglering än den som inne- fattas i regeringsformens bestämmelser. I remissprotokollet uttalar departe- mentschefen emellertid i detta sammanhang, att de i 12 & upptagna reglerna om besvärshandlings ingivande och om besvärstid på grund av lagens konstruktion kommer att gälla också vid klagan till Kungl. Maj:t över un- derordnad myndighets beslut.
Besvärsförfar'andet inleds med att besvärshandlingen inges, och det gängse betraktelsesättct torde vara att bestämmelser om tid och sätt för ingivande
av besvärshandling är att hänföra till reglerna om förfarandet ho's besvärs- myndigheten d.v.s. den myndighet som har att pröva besvären (jfr syste- matiken i RB). Detta betraktelsesätt ter sig i synnerhet naturligt när full- följden — såsom enligt förslaget —— är så anordnad att besvärshandlingen skall inges till besvärsmyndigheten och att det skall ankomma på denna myndighet ensam att avgöra om de formella förutsättningarna för pröv- ning av besvären föreligger. Det föreslagna stadgandet att förvaltningslagen icke skall gälla ärende hos Kungl. Maj:t torde därför knappast kunna ges annan innebörd än att icke heller bestämmelserna i 12 % om ingivande av besvärshandling och om besvärstid är tillämpliga vid besvär hos Kungl. Maj:t. Då det är angeläget att beslut av Kungl. Maj:t om avvisande av besvär som inkommit för sent kan grundas på tydligt stadgande i lag, bör lagtexten jämkas på sådant sätt att åtminstone reglerna om besvärstid uttryckligen göres tillämpliga också i fråga om ärenden hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta synes kunna ske enklast genom att i förevarande paragraf efter ordet Konungeni punkt 1 tillfogas »utom i fråga om besvärstid».
Innebörden av punkten 2 i paragrafen är att den oreglerade kommu- nalförvaltningen lämnas helt utanför förvaltningslagens tillämpningsom- råde. Vad beträffar frågan om jäv innebär detta, att för ledamöter av kom- munala organ, som hör till den oreglerade kommunalförvaltningen, alltjämt kommer att gälla endast jävsbestämmelsen i 16 % första stycket kommunal- lagen eller motsvarande stadgandcn i övriga kommunallagar. Allmänna jävsregler saknas för närvarande för de kommunala tjänstemännen. Be- träffande dem föreslås i remissprotokollet, att de skall omfattas av kommu- nallagarnas jävsregler när de handlägger ärenden som hör till den oregle- rade kommunalförvaltningen. Ändringar av denna innebörd föreslås i en- lighet därmed i 37 å andra stycket kommunallagen och motsvarande före- skrifter i andra kommunallagar. Beträffande den specialreglerade kommu- nalförvaltningen innebär remissen att förvaltningslagens jävsregler avses skola komma att gälla för såväl kommunala förtroendemän som tjänstemän i alla ärenden som handlägges av de specialreglerade organen.
Såsom anförts vid lagrådsremissen räder inga delade meningar om vär— det av att genom generella jävsregler garantera att förvaltningsmyndighe— ternas handlande präglas av objektivitet och opartiskhet. Den i vårt land pågående sammanslagningen av smärre kommuner till större kommunala enheter och den till följd av den moderna samhällsutvecklingen på allt flera områden alltmera omfattande kommunala förvaltningen har kommit att medföra en avsevärd ökning av de kommunala tjänstemännens både antal och betydelse. Mot bakgrund härav framstår det såsom ur samhällelig synpunkt lika angeläget, att de kommunala tjänstemännen iakttager objek— tivitet och opartiskhet i sin tjänst som att de statliga förvaltningstjänste— männen gör det.
Begränsningen av de särskilda kommunala jävsbestämmelsema till endast de mest iögonfallande jävssituationerna har sin grund i den kommunala självstyrelsens natur. Den ställning kommunernas fullmäktige och de oreg- lerade nämnderna intar gentemot den enskilde är en helt annan än den som tillkommer domstolar och myndigheter. Fullmäktige och nämnder är kommunmedlemmarnas organ för utövande av deras självstyrelse och de angelägenheter varmed organen tar befattning är kommunmedlemmarnas egna. Det synes enligt lagrådets mening emellertid icke förefinnas en sådan likhet mellan den kommunale förtroendemannens ställning, när han har att i en kommunal nämnd besluta om kommunens angelägenheter, och den kommunale tjänstemannens ställning, när han i sin tjänst handlägger honom anförtrodda uppgifter, att även för den kommunale tjänstemannen bör gälla endast de lindrigare kommunala jävsreglema. Anledning saknas till att det skall gälla andra regler för när en kommunal tjänsteman, vars opartiskhet i ett ärende kan ifrågasättas, skall vara skyldig att frånträda handläggningen av ärendet, än som gäller för en statlig tjänsteman. Lag- rådet vill därför göra gällande, att det från rättssäkerhetssynpunkt är ange- läget, att de strängare jävsreglema i förvaltningslagen får tillämpning på de kommunala tjänstemännen även då de är verksamma inom den oreglerade förvaltningen.
Mot att de inom förvaltningen i allmänhet gällande jävsreglema får gälla även för de kommunala tjänstemännen har framförallt anförts, att gränsen mellan förtroendemanna- och tjänstemannabefattningar på den kommunala sidan inte är helt klar, t.ex. beträffande kommunalråd, borgarråd och landstingsråd, och att detta kan leda till att olika jävsregler blir gällande för sådana befattningshavare under skilda stadier av ett ärendes hand- läggning, beroende på om han fungerar som ledamot av ett kommunalt or- gan eller beredande tjänsteman, utan att dylika skillnader i jävshänseende är motiverade. Vad som sålunda anförts torde icke sakna fog. Likheten mellan en här avsedd heltidssysselsatt förtroendemans funktioner när han utför berednings- eller verkställighetsuppdrag, som är likställda med sådana som kan ankomma på en i kommunens tjänst anställd befattningshavare, och när han vid handläggning av ett visst ärende vidtager åtgärder i sin egenskap av nämndledamot, t. ex. på grund av delegation från det kom- munala organets sida, torde ofta göra det svårt att avgöra om han i ett visst fall uppträder såsom nämndledamot eller ej. Det synes också stå väl i över- ensstämmelse med grunderna för de kommunala jävsbestämmelsema, att en heltidssysselsatt kommunal förtroendeman, som i denna sin egenskap även utför arbetsuppgifter som är likställda med en tjänstemans, helt undan— tas från de för kommunala tjänstemän gällande strängare jävsbestämmel- serna och i hela sin verksamhet endast omfattas av det kommunala jävet. Den vid remissbehandlingen antydda svårigheten, som skulle kunna upp- komma vid handläggningen inom kommunalförvaltningen av ärenden rö-
rande ett kommunalt bolag, i vilket en kommunal befattningshavare är verkställande direktör, torde vid en sådan lösning också i huvudsak komma att undanröjas.
Lagrådet vill på grund av vad sålunda anförts förorda, att förvaltnings- lagens jävsbestämmelser göres tillämpliga på kommunala tjänstemän även när de handlägger ärenden inom den oreglerade kommunala förvaltningen med det undantaget, att sådana befattningshavare, som ej är i kommunens tjänst anställda utan fullgör sina uppgifter i egenskap av kommunala för- troendemän, i stället skall omfattas endast av de kommunala jävsreglema. Med den allmänna uppläggning som förslaget fått synes bestämmelser av angivet slag på liknande sätt som enligt det remitterade förslaget lämpligen kunna införas i 37 % kommunallagen och motsvarande föreskrifter i andra kommunallagar.
3 5
Det remitterade förslaget bygger på principen att vissa bestämmelser i lagen skall gälla alla typer av ärenden medan andra bestämmelser skall gälla endast i den mån fråga är om myndighetsutövning mot enskild. Prin- cipen har genomförts så att bestämmelser av det förra slaget upptagits i 4—13 åå under rubriken »Allmänna bestämmelser» och bestämmelser av det senare slaget i 14—20 åå under rubriken »Särskilda bestämmelser», varvid tillämpningsområdet för denna senare grupp angivits i en av lagens inledande bestämmelser, 3 5. Vad till en början angår beteckningarna på de två grupperna synes rubriken »Allmänna bestämmelser» kunna god- tagas. Rubriken »Särskilda bestämmelser» lämnar däremot utrymme för invändningar. I nyare lagstiftning synes denna rubrik i regel användas för ett avsnitt i slutet av lagen som upptar ett antal specialbestämmelser som är mer eller mindre perifera i förhållande till lagens huvudbestämmelser. I förevarande fall hänför den sig emellertid till den ena av de båda huvud- grupper av bestämmelser som lagen upptager. Detta framgår emellertid icke av rubriken, som alltså kan tänkas medföra risk för förbiseende. Det kan också anmärkas, att när i 3 5 och i departementschefens anförande uttrycket »lagens särskilda bestämmelser» användes om förevarande av- snitt, denna syftning knappast klart framgår, eftersom uttrycket lika väl kan läsas såsom avseende de olika bestämmelserna i lagen i dess helhet. En lämpligare rubrik synes vara »Särskilda bestämmelser för vissa ären- den». De inledande orden i stadgandet i 3 5 om tillämpningsområdet för de särskilda bestämmelserna bör härvid jämkas. Det synes vidare vara att föredraga att detta stadgande införes i omedelbar anslutning till de nämnda bestämmelserna, lämpligen närmast efter rubriken. Genomföres en sådan ändring synes lagens första rubrik höra få en mera allmän formu- lering. I enlighet med det anförda förordar lagrådet att lagens första rubrik ändras till »Inledande bestämmelser», att rubriken »Särskilda be- stämmelser» ändras på angivet sätt samt att bestämmelsen i 3 % flyttas
till en paragraf som insättes omedelbart efter sistnämnda rubrik, varvid de inledande orden ändras till »Bestämmelserna i 15—21 %% gäller etc.». Den ändring av paragrafnumreringen detta innebär föranleder vissa jämk- ningar i några av övriga lagförslag.
: %
För tydlighetens skull synes man i första punkten böra uttryckligen ange den enligt förslaget endast underförstådda huvudregeln, att handling anses ha kommit in till myndighet den dag då den anlänt till myndigheten. Regeln är av betydeISe exempelvis i fall då myndighets avdelningar är inrymda i olika lokaler och handling avsedd för en avdelning inlämnas i annan av- delnings lokal. Uppenbarligen bör i detta fall, liksom för närvarande, hand- lingen därigenom anses ha inkommit till myndigheten, oavsett att den sedermera måste internt vidarebefordras till rätt avdelning. Vidare bör i uttrycket »avi om postförsändelse» ordet »betald» inskjutas före postför- sändelse för att undvika den misstolkningen att även avi om lösenbelagd postförsändelse skulle avses. Punkten bör alltså få följande lydelse: Hand- ling anses ha kommit in till myndighet den dag, då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt till myn- digheten eller kommit behörig tjänsteman till handa.
Den i tredje stycket gjorda begränsningen till telegram eller annat fjärr- skriftsmeddelande kan möjligen föranleda missförståndet att myndighet ej skulle kunna begära sådan bekräftelse som avses i stadgandet i fråga om icke undertecknad handling som är av annat slag. Stadgandet bör därför
utvidgas till att avse telegram eller annat meddelande som icke är under- skrivet.
ng
I denna paragraf anges vem som är berättigad att föra talan mot sådana beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär. I förslaget användes ordet besvär icke alltid i samma betydelse. Med besvär i 3 5 2 torde avses även kommunalbesvär. Avsikten måste nämligen antagas vara att lagens » särskilda bestämmelser» skall tillämpas hos länsstyrelse i ärende som gäller föreskrift till allmän efterrättelse och som fullföljts dit genom kommunal- besvär. Även i 4 g 3 torde ordet besvär förstås så att det innefattar också kommunalbesvär. Däremot torde i 11 5 med ordet besvär icke av- ses kommunalbesvär. I tydlighetens intresse synes detta böra klart framgå av lagtexten. Lagrådet förordar därför att paragrafen ges följande lydelse: Talan mot myndighets beslut, som kan överklagas och icke är sådant som avses i 2 g 2, får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
12 % De föreskrifter om besvärshandlings ingivande och om besvärstid som upptagits i denna paragraf skall enligt den föreslagna lydelsen gälla även
det fallet att besvär över förval[ningsmyndighets beslut anföres hos förvalt- ningsdomstol. Såsom lagrådet erinrat vid 2 % synes det lämpligare att be- stämmelser om tid och sätt för ingivande av besvärshandling —— i överens- stämmelse med gängse systematik _— upptages bland reglerna om förfaran- det hos besvärsinstansen. Föreskrifter i detta ämne bör alltså för nu av- sedda fall meddelas i förvaltningsprocesslagen. Om så sker kan det emeller- tid vara lämpligt att i förevarande paragraf göres en hänvisning till besvärs- reglerna i nämnda lag.
Lagrådet förordar att i paragrafens första stycke orden »eller förvalt- ningsdomstol» får utgå samt att ett fjärde stycke tillfogas med följande lydelse: Om förfarandet när besvär anföres hos skatterätt, länsrätt eller allmän förvaltningsdomstol stadgas i förvaltningsprocesslagen (1971:000).
13 %
Såsom anförts i ett remissyttrande finns risk att en bestämmelse av före- slaget innehåll kan e contrario tolkas så att förvaltningsbeslut som huvud- regel bleve exigibelt innan det har vunnit laga kraft. Bestämmelsen bör förtydligas så att det framgår att den icke reglerar denna fråga. Den före- slagna lydelsen kan vidare ge anledning till den felaktiga tolkningen, att inhibition endast skulle kunna meddelas för tiden till dess slutligt beslut meddelas i ärendet. Inhibition skall självfallet kunna meddelas för tiden till dess slutligt beslut vunnit laga kraft. Det torde emellertid icke vara nödvändigt att i stadgandet närmare ange för vilken tid inhibition kan med- delas, jfr RB 50:8. Av anförda skäl föreslår lagrådet, att bestämmelsen får denna lydelse: Myndighet, som har att pröva besvär, kan förordna att det överklagade beslutet, om det eljest skulle omedelbart lända till efter- rättelse, tills vidare icke skall gälla.
14 &
Stadgandet i tredje stycket har avseende även ä upplysningar som med- delas skriftligen. Såsom anförts i remissprotokollet bör i så fall vid förbe- håll om tystnadsplikt iakttagas 39 å andra stycket sekretesslagen. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.
Med vissa redaktionella jämkningar i övrigt synes paragrafen böra få denna lydelse:
Sökande, klagande eller annan part har rätt att, med de begränsningar som anges i andra stycket, taga del av allt som tillförts ärendet.
I fråga om allmän handling gäller de begränsningar som följer av 39 å andra stycket lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Under samma förutsättningar som där anges äger myndigheten vägra utlämna annat material. Utlämnas sådant material, skall myndigheten om det behövs göra förbehåll om hur det får användas.
Har myndigheten — —— —— fått veta. Meddelas upplysning skriftligen skall dock iakttagas vad i 39 å andra stycket nämnda lag föreskrives.
15 %
I denna paragraf föreskrives som huvudregel, att myndighet ej får av- göra ärende utan att part underrättats om inkommen utredning och beretts tillfälle att yttra sig över den. När i lag eller annan författning stadgas skyldighet för myndighet att underrätta någon torde detta i allmänhet inne- bära ett krav på att underrättelsen verkligen når mottagaren själv. Det räcker således inte med att myndigheten avsänder ett meddelande under mottagarens adress. Å andra sidan krävs inte att någon viss form iakttages; underrättelsen kan ske på vilket sätt som helst t. ex. i vanligt brev eller genom telefonsamtal. Enligt den föreslagna paragrafens andra stycke får underrättelse ske genom delgivning d.v.s. med tillämpning av reglerna i delgivningslagen. I remissprotokollet har departementschefen tillfogat, att kommunikation skall kunna ske såväl skriftligen som muntligen. Avsikten torde vara att kravet på att underrättelsen skall ha nått mottagaren per- sonligen skall upprätthållas utom i de. fall där surrogat- eller kungörelse- delgivning enligt delgivningslagen är medgiven. Behovet att kunna styrka att underrättelseskyldigheten fullgjorts torde ofta föra med sig att för- farandet enligt delgivningslagen anlitas. Enligt lagrådets mening bör i lagtexten såsom huvudregel upptagas att underrättelse sker genom delgiv- ning; därutöver bör uttryckligen anges att den kan ske även på annat sätt om det finnes lämpligare. Det förordas därför att andra stycket i paragrafen ges följande lydelse: Underrättelse enligt första stycket skall ske genom del- givning om ej annat sätt finnes lämpligare.
Motsvarande ändring bör göras i 18 €.
17 & Såsom departementschefen anfört avser bestämmelsen i punkt 3 bl.a. situationer då det av sekretesskäl är befogat att inskränka motiveringen. Bestämmelsen bör tillåta hänsyn till allmänna intressen även om de icke kan anses jämförbara med i förslaget nämnda privata intressen. Det före- slås att bestämmelsen får gälla fall då inskränkning är nödvändig med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen (jfr 39 å andra stycket sekre- tesslagen och lagen 1947 om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar).
19 %
För att förhindra feltolkning rörande omfattningen av myndighets rättel- semöjlighet synes paragrafen böra få följande, jämkade lydelse:
Om beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant för- biseende innehåller uppenbar oriktighet, skall rättas av myndigheten, skall part lämnas tillfälle att yttra sig innan rättelse sker, om det ej är obehövligt.
Förslaget till förvaltningsprocesslag Lagrådet:
I åtskilliga remissyttranden har framhållits såsom en allvarlig brist i den föreslagna förvaltningsprocessen att denna utanför skatteområdet icke utformats såsom ett kontradiktoriskt tvåpartsförhållandc vari det allmänna representeras av ett allmänt ombud. Att sådant allmänt organ icke finnes är också enligt lagrådets mening en väsentlig brist med hänsyn till rättskip- ningens enhetlighet och säkerhet. Bland annat må framhållas, att värdet av regeringsrättens verksamhet som prejudikatinstans förringas av att det icke finns ett sådant ombud som kan draga principiellt viktiga frågar under regeringsrättens prövning. Hur en organisation med allmänna ombud på de skiftande förvaltningsområdena bör inrättas kan icke bedömas utan sär- skild utredning. Lagrådet vill starkt understryka vikten av att hithörande frågor upptages till utredning och anser att, innan ett kontradiktoriskt två- partsförfarande införts, förvaltningsprocessen icke kan anses helt tillfreds- ställande.
2 %
Principiella skäl talar mot att Kungl. Maj:t bemyndigas att utan några begränsningar meddela från lagen avvikande bestämmelser. Vad departe-- mentschefen anfört innebär dock att ifrågavarande stadgande utgör ett provisorium. Med hänsyn härtill och till svårigheten att nu överblicka de mångskiftande förhållandena på förvaltningsrättskipningens område synes stadgandet kunna godtagas.
3—7 %%
I detta avsnitt av förslaget ges regler om måls anhängiggörande. Såvitt angår besvärsmålen är bestämmelserna avsedda att tillämpas icke blott vid besvär över beslut av skatterätt, länsrätt och kammarrätt utan även när talan fullföljes hos någon av dessa domstolar eller hos regeringsrätten mot beslut som meddelats av förvaltningsmyndighet. Här finns emellertid icke någon bestämmelse om besvärstid och ej heller återfinnes huvudre- geln om var besvärshandling skall inges. I fråga om besvär över domstols beslut har regler om besvärstid och ingivande av besvärshandling upp- tagits i den föreslagna lagens 34 5. När det gäller besvär över förvaltnings- myndighets beslut finns bestämmelse om besvärstid i förvaltningslagens 12 &. Där återfinns även huvudregeln att besvärshandling skall inges till den förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. Den kompletterande regeln om verkan av att handlingen i stället ingivits till den förvaltnings- myndighet som meddelat beslutet har däremot upptagits i 7 & förevarande lag.
Såsom lagrådet yttrat vid 2 och 12 åå i den föreslagna förvaltningslagen bör bestämmelser om tid och sätt för ingivande av besvärshandling vid
klagan hos skatterätt, länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten över beslut som meddelats av förvaltningsmyndighet upptagas i förvaltningsprocess- lagen. Regelsystemet skulle också vinna i överskådlighet ifall bestämmelser om besvärstid och ingivande av besvärshandling samlas i en paragraf, som göres tillämplig i alla besvärsmål hos de nämnda förvaltningsdomstolar- na. En sådan paragraf skulle ha sin naturliga plats i det avsnitt som handlar om måls anhängiggörande.
Lagrådet förordar, att i förevarande avsnitt av lagen intages en para- graf med följande lydelse: Besvärshandling tillställes den domstol som har att pröva besvären. Handlingen skall ha inkommit inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av det beslut som överklagas. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång inkommit till den domstol eller förvaltningsmyndighet som har meddelat beslutet, skall besvären ändå upp- tagas till prövning.
I anslutning härtill föreslås följande ändringar i paragrafföljden. Be- stämmelserna i 3 och 4 åå sammanföres till en paragraf, 3 %. Förslagets 5 & betecknas 4 g och förslagets 6 % betecknas 5 %. Första punkten i för- slagets 7 å bildar en särskild paragraf, 6 g, och den av lagrådet föreslagna paragrafen upptages som 7 %. Förslaget innebär vidare att 34 % utgår.
10 och 12 %%
I fråga om sådan kommunikation som avses i 10 % skall, enligt tredje stycket, bestämmelserna i 43 5 om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äga motsvarande tillämpning. Beträffande sådan kom- munikation av motparts svar som avses i 12 % har en bestämmelse av samma innehåll upptagits i andra stycket av denna paragraf. I föreskrif- ten om kommunikation av annat utredningsmaterial i 18 & har upp- tagits en mera allmän bestämmelse, att kommunikation ej skall ske, om särskilda skäl talar däremot. Denna bestämmelse torde bl.a. avse sådana förhållanden som anges i 43 5. Enligt lagrådets mening vore det lämpligare att uttryckligen förklara att 43 % äger motsvarande tillämpning även på 18 _S. Samtidigt kunde man genomföra den redaktionella förenklingen att ett stadgande om tillämpningen av 43 % upptoges i en särskild paragraf som hänvisade till 10, 12 och 18 åå, varvid tredje stycket i 10 å och andra stycket i 12 % skulle utgå samt den nämnda bestämmelsen i 18 % omformu- leras. Ett sådant stadgande, som lämpligen borde sättas sist i förevarande avsnitt i lagen d.v.s. såsom 19 &, kunde formuleras sålunda: Bestämmelserna i 43 % om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt 10 5 första stycket samt 12 och 18 åå.
14 % Stadgandet om rätt för domstolen att i vissa fall underlåta att kalla part till muntlig förhandling strider mot elementära processrättsliga grundsatser.
Skulle av sådana skäl som anförts i remissprotokollet det anses oundgäng— ligen nödvändigt, att domstolen i fråga om vissa särskilda slag av mål, t. ex. rörande tvångsintagning av alkolmlmissbrukare, ges rätt att höra vittne utan att parten kallas till den muntliga förhandlingen torde bestämmelser härom böra upptagas i den särskilda författningen och förutsättningarna för deras tillämpning närmare angivas. Lagrådet återkommer härtill vid för- slaget under 20) nedan.
18 %
Genomföres lagrådets förslag vid 10 och 12 åå, bör föreskriften i slutet av förevarande paragraf att kommunikation som avses i paragrafen kan un— derlätas, om särskilda skäl talar däremot, omformuleras. Föreskriften synes kunna erhålla avfattningen, att kommunikation kan underlåtas, om det föreligger sådana skäl som anges i 10 å andra stycket.
Departementschefen framhåller i samband med 14 5 att kommunika- tion i vissa fall bör kunna underlåtas också i fråga om utsagor vid muntlig förhandling som inte anses böra bringas till partens kännedom. Något sär- skilt stadgande för detta fall behövs ej. Om förhöret hålls inom stängda dörrar, kan rätten enligt 36 % sekretesslagen förordna att förhörsprotokollet ej må utlämnas. Bestämmelserna i 43 % blir då tillämpliga. I detta samman— hang kan även hänvisas till vad lagrådet anför beträffande förslaget un— der 20).
19 och 20 %% Om såsom ovan föreslagits en ny 19 % införes, kan för att undgå genom- gående omnumrering av de följande paragraferna bestämmelserna i 19 och 20 %% sammanföras i en paragraf, 20 5.
27—31 åå
Lagrådet föreslår att avfattningen av 27 å i vad avser inhibition ändras på sätt som förordats i fråga om 13 å i förslaget till förvaltningslag.
I yttrande vid 15 % av det till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar har lagrådet hemställt, att omröstnings- reglerna för dessa domstolar överflyttas till förevarande lag. Bestämmel— serna synes lämpligen kunna upptagas i en paragraf med plats mellan förslagets 29 och 30 åå. Vid tillfälle hör till samma paragraf även överflyttas bestämmelserna om omröstning i skatterätt och länsrätt.
32—34 55 Bestämmelserna i 32 och 33 55 synes böra omdisponeras så att i en para- graf, enligt lagrådets förslag 33 %, upptages första stycket i 32 5 samt mot- svarighet till 33 % samt att innehållet i övrigt i 32 & bildar en särskild para- graf, 34 %. Förslagets 34 % utgår om vad lagrådet tidigare föreslagit beaktas.
36 % F. (1. justitierådet Regner, regeringsrådet Murtenius och justitierådet I'Iesset':
De principer efter vilka dispensreglerna utformats och som helt överens- stämmer med dem som kommit till användning vid utformningen av de i lagrådsremissen den 14 januari 1971 föreslagna reglerna för fullföljd av talan till högsta domstolen, framstår såsom ändamålsenliga. Emellertid för- ordas, att bestämmelserna även formellt utformas i allt väsentligt på samma sätt som det motsvarande stadgandet i 54 kap. 10 & BB i den nämnda lag- rådsremissen.
Visserligen saknas allmänna bestämmelser om resning i förvaltningsmäl motsvarande reglerna i 58 kap. RB om resning i rättegångsmål. Regerings- rätten har emellertid vid tillämpning av bestämmelserna i regeringsformen 19 % om återbrytande av dom i den mån så ansetts möjligt och lämpligt analogiskt tillämpat RB:s bestämmelser om resning utan att likväl anse sig vara direkt bunden av dem. Därvid har regelmässigt termen »resning » kom- mit till användning.
Besvär över domvilla nämnes ej i 19 % regeringsformen men i några fall har förekommit, att regeringsrätten upptagit besvär över domvilla till pröv- ning med analogisk tillämpning av 59 kap. RB. Frågan huruvida enligt sedvanerätt finnes möjlighet att anföra ej tidsbegränsade besvär på den grund att det överklagade beslutet är en nullitet, kan ej besvaras med så- kerhet. Formfel av den art, som skulle kunna ge grund för domvillobesvär eller nullitetsbesvär, torde emellertid knappast kunna tänkas vara för han- den utan att endera samtidigt föreligger grund för resning eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen berott på grovt förbiseende eller grovt misstag. Med hänsyn till den osäkerhet som sålunda råder beträffande domvilla och nullitetsbesvär på förvaltningsrättens område synes det vid angivna förhållande lämpligast att domvilla inte uttryckligen upptages i det här ifrågavarande stadgandet såsom grund för meddelande av prövnings- tillstånd.
På grund av vad sålunda anförts föreslås, att punkten 2 i stadgandet får följande lydelse: om det ______ , såsom att grund för resning föreligger eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
Vidare föreslås att i ett nytt andra stycke i paragrafen intages följande stadgande: Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål, som samtidigt föreligger till bedömande, må prövningstillstånd med- delas även i övriga mål.
Justitierådet Bernhard: . Med hänvisning till vad jag anfört i särskilt yttrande angående föresla- gen ändring av 54 kap. 10 & BB (se lagrådets protokoll den 9 februari 1971) vill jag förorda, att nu ifrågavarande bestämmelse utformas i över-
ensstämmelse med vad jag föreslagit i fråga om förutsättningarna för meddelande av prövningstillstånd i högsta domstolen. Det föreslås sålunda att paragrafen erhåller sådan lydelse att prövningstillstånd kan meddelas _ förutom i prejudikatfallen enligt punkt 1 — om grund för resning föreligger, om målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiSeende eller grovt misstag eller om eljest synnerliga skäl föreligger att målet prövas av regeringsrätten.
Lagrådet:
De mål som hittills handlagts av kammarrätten utgörs till omkring 95 procent av skattemål. Övriga mål gäller i stor utsträckning ekonomiska frågor av olika slag, t. ex. enligt socialhjälpslagen, barnavårdslagen, familje- bidragsförordningcn, samt avlönings- och anmärkningsmål. Av andra mål må nämnas folkbokföringsmålen. I åtskilliga av nu antydda övriga mål är kammarrätten sista instans.
Enligt förslaget utvidgas kammarrätts kompetens väsentligt. Den skall omfatta bland annat barnavårdsmål, nykterhetsvårdsmål, byggnadsmäl, hä150vårdsmål och körkortsmål.
Denna utvidgning medför en avsevärd ökning av kammarrättsorganisa— tionen. För närvarande består kammarrätten av nio avdelningar. Departe- mentschefen räknar med att i den nya organisationen behövs omkring fem- ton avdelningar. Antalet ledamöter ökas härigenom från 54 till 90.
Man måste räkna med att under lång tid efter reformens genomförande en beslutför kammarrättsavdelning i genomsnitt kommer att bestå av två ledamöter med erfarenhet om de målområden som för närvarande tillhör kammarrätten samt möjligen en ledamot med erfarenhet om de nya mål- grupperna. Det är tydligt att kompetensutvidgningen i förening med ök- ningen av ledamotsantalet ger upphov till farhågor med avseende å rätt- skipningens fullgodhet.
I fråga om utvidgningen av kompetensområdet framhåller departe- mentschefen i remissprotokollet att det knappast är tänkbart, att kammar- rätterna till en början skall kunna bemästra sina arbetsuppgifter utan att vissa avdelningar och vissa ledamöter specialiserar sig på vissa typer av mål. Departementschefen uttalar samtidigt att specialisering till vissa mål bör undvikas så långt det är möjligt samt att ett system med specialisering bör begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt.
Frågan om hur och varifrån alla de nya ledamöterna skall rekryteras har icke behandlats i remissprotokollet. Med hänsyn till de nya målområdenas beskaffenhet får antagas att ledamöterna kommer att hämtas från länsstyrel— serna och företrädesvis från de avdelningar inom landskanslierna som hand- lägger berörda mål. Detta är ägnat att medföra en försvagning av rättskip- ningen i länsrätt och länsskatterätt samt i länsstyrelsen i övrigt.
De farhågor med avseende å rättssäkerheten som gör sig gällande bör väl
icke anses medföra hinder mot kammarrättsreformen i och för sig. Däremot synes det icke vara tillrådligt att, såsom föreslås, samtidigt med denna reform omedelbart och i föreslagen omfattning avskära möjligheterna till omprövning i regeringsrätten av kammarrätternas beslut. Det synes vara påkallat att åtminstone under några år, tills kammarrättsorganisationen genomförts och vunnit stadga samt ledamöterna fått erfarenhet om alla de målgrupper som de tidigare icke sysslat med, möjlighet till ändringsdispens medges i alla mål med undantag för de taxeringsmål som avses i 98 % taxeringsförordningen. Upptages möjlighet till ändringsdispens torde övriga dispensgrunder böra få samma avfattning som i nämnda paragraf och i RB enligt gällande lydelse.
Av anförda skäl föreslås att i övergångsbestämmelserna till förevarande lag intages bestämmelser av denna lydelse:
Intill dess annorlunda förordnas skall i stället för bestämmelserna i 36 % gälla följande:
a) I fråga om meddelande av prövningstillstånd i vissa mål rörande taxe— ring skall bestämmelserna i 98 % taxeringsförordningen äga tillämpning.
b) I andra mål må prövningstillstånd meddelas
1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att talan prövas av regeringsrätten, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål varom är fråga, eller
2. om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill kammarrätten kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl före-- kommer till talans prövning.
Beaktas vad nu föreslagits torde dock i kommande förslag till lag om ändring i taxeringsförordningen i 98 5 3 mom. orden »utan prövningstill- stånd» böra utgå, varjämte i övergångsbestämmelse torde böra intagas. erinran om vad som föreskrivits om fortsatt giltighet av 98 å i förordningen.
39 &
Avfattningen av stadgandet i andra punkten torde böra ändras till över-- ensstämmelse med 9 kap. 6 % RB, som innehåller att den som utan giltigt skäl röjer vad enligt rättens förordnande icke får uppenbaras straffas med'". dagsböter. Lämpligen torde bestämmelsen upptagas i ett nytt andra stycke.
43 och 44 %%
Lydelsen av dessa paragrafer torde böra jämkas på sätt som lagrådet förordat i fråga om 14 och 7 55 i förslaget till förvaltningslag.
48 & Sista punkten, som icke har motsvarighet i 6 % förslaget till förvaltnings-- lag, synes kunna utgå och upptagas i tillämpningsföreskrift.
49 %
Bestämmelsen att fullmakt skall avse viss person synes för att uppnå närmare överensstämmelse med föreskrifterna i 12 kap. RB böra få följande lydelse: Fullmakt skall innehålla ombudets nanm. Får ombudet sätta annan i sitt ställe, skall detta anges.
Övriga författningsförslag Lagrådet: Förslaget under 9) angående konkurrensbegränsningslagen bygger på uppfattningen att marknadsrådet är en förvaltningsmyndighet och icke en domstol samt därför omfattas av den föreslagna förvaltningslagen.
Några allmängiltiga kriterier på när ett organ med judiciella uppgifter skall räknas som domstol finns inte. Om ett visst organ skall vara att be— teckna såsom en förvaltningsmyndighet eller domstol får därför avgöras från fall till fall med hänsyn till organets uppgifter, funktionssätt och andra på bedömningen inverkande faktorer.
I propositionen 1970:57 med förslag till lag om otillbörlig marknads- föring m. ni. har anförts att marknadsrådets ställning i mycket liknar en domstols. Bland annat har detta i lagen om marknadsråd m.m. tagit sig uttryck i ett stadgande att ledamot av rådet och ersättare för ledamot skall ha avlagt domared. De uppgifter som anförtrotts rådet är i allt väsentligt av samma natur som de som brukar tillkomma domstolar. Den i konkur- rensbegränsningslagen och lagen om marknadsråd m.m. stadgade ord- ningen för handläggning av de hos rådet förekommande ärendena innebär att de handlägges i rättegångsliknande former och i stort sett efter Iles principer. Något behov av att reglerna kompletteras med de förfarande— regler som förvaltningslagen upptar synes inte föreligga. På grund härav och då marknadsrådet får anses ha avsevärt större likhet med en domstol, låt vara för särskilda uppgifter, än med en förvaltningsmyndighet, anser lagrådet att marknadsrådet ej bör betraktas såsom en förvaltningsmyndig- het. Enär vid ett sådant betraktelsesätt förvaltningslagen ej blir tillämplig på marknadsrådet, bör det här ifrågavarande förslaget till ändring i konkur- rensbegränsningslagen utgå.
Förslaget under 13) angående skolla gen. Upphävandet av de Ovill- korliga föreskrifterna i 23, 25 och 39 a åå om föräldrars rätt att få yttra sig innefattar en saklig ändring. Med hänsyn till det intresse föräldrarna kan ha av att hållas underrättade bör föreskrifterna bibehållas.
Förslaget under 15) angående yrkesskadeförsäkring. Såsom departementschefen anfört under 2 % bör försäkringsrådet betraktas som en förvaltningsdomstol, vilken vid utövningen av sin huvudsakliga verk—
samhet faller utanför förvaltningslagens tillämpningsområde. Vid 2 och 12 åå i förslaget till förvaltningslag och 3—7 åå i förslaget till förvaltnings- processlag har lagrådet uttalat, att bestämmelser om tid och sätt för in— givande av besvärshandling vid klagan hos förvaltningsdomstol över för- valtningsmyndighets beslut bör upptagas bland reglerna om förfarandet hos besvärsinstansen. I enlighet härmed bör bestämmelser om besvärstid och om ingivande av besvärshandling vid klagan hos försäkringsrådet alltjämt finnas kvar i lagen om yrkesskadeförsäkring. De bör emellertid ges ett innehåll som överensstämmer med 12 å i den föreslagna förvaltningslagen. Lagrådet förordar därför att 44 5 första stycket i förevarande lag ges föl- jande lydelse: Mot riksförsäkringsverkets beslut i ärende angående försäk- ring enligt denna lag må talan föras hos försäkringsrådet genom besvär som skola hava inkommit till försäkringsrådet inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Har besvärshandling före besvärstidens utgång inkommit till riksförsäkringsverket, skall besvären ändå upptagas till prövning.
Förslaget under 20) angående n y k t e r h e t 5 v å r d. I 10, 12, 18 och 43 %% förslaget till förvaltningsprocesslag har, särskilt med hänsyn till mål om nykterhetsvård, föreskrivits vissa begränsningar i fråga om parts rätt att få del av processmaterial. På grund av den kategoriska lydelsen av bestämmelserna i 23 å och 24 å andra stycket i förevarande lag synes det vara påkallat att i denna lag uttryckligen angives att nämnda begränsningar skall gälla.
I anslutning härtill torde även böra upptagas föreskrift som medger att motsvarande begränsningar får göras när vittne jämlikt 36 kap. 18 % RB jämförd med 24 % förvaltningsprocesslagen hörts i parts frånvaro; enligt nämnda lagrum föreligger eljest skyldighet att uppläsa vittnesberättelsen utan inskränkning.
Vid 14 å i förslaget till förvaltningsprocesslag har lagrådet förordat att — om det funnes oundgängligen nödvändigt att domstol ges rätt att höra vittne utan att parten kallats till förhandlingen — dylik bestämmelse borde upp- tagas i den särskilda författningen och förutsättningarna för tillämpningen närmare anges. För den händelse bestämmelse av detta slag anses behövas i fråga om nykterhetsvårdsmål, synes den jämte nyss avsedda sekretess- föreskrifter kunna upptagas i 27 % förevarande lag. Bestämmelserna torde kunna få följande lydelse:
Vid delgivning som avses i 23 5 samt underrättelse och tillhandahållande enligt 24 å andra stycket skall bestämmelserna i 43 % förvaltningsprocess- lagen om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äga motsvarande tillämpning. Detsamma skall gälla i fråga om vittnesberättelse, som med tillämpning av 24 å nämnda lag och 36 kap. 18 % rättegångsbalken upptagits i parts frånvaro.
Rätten må underlåta att-kalla den som ansökningen avser till muntlig förhandling för förhör med vittne, såvida det finnes grundad anledning att antaga, att någons personliga säkerhet skulle sättas i fara eller ända- målet med tillämnade eller vidtagna vårdåtgärder skulle motverkas, om han erhåller kännedom om förhöret.
Beaktas vad lagrådet anfört beträffande 32 och 33 %% förslaget till för- valtningsprocesslag föranleder detta jämkning av hänvisningen i (31 5 första stycket förevarande lag.
Förslagen under 26) och 27) angående sl u t e 11 p 5 y k i a t r i s k v ä r (1 och omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. När genom förvaltningslagen införes allmänna jävsregler för tjänstemän synes det svårligen kunna anses föreligga tillräckliga skäl att göra undantag här- utinnan för tjänsteläkare som utfärdar intyg för vård enligt ifrågavarande lagar. Lagrådet förordar att de ändringar som föreslås i 6 5 respektive 50 % får utgå.
Det stadgande av allmän innebörd rörande vård i enskild inrättning som föreslås skola upptagas i 49 a % tredje stycket omsorgslagen synes lämpli- gare kunna införas som tredje stycke i 10 &, varest rätten att driva enskild inrättning behandlas. I anslutning till vad departementschefen anfört vid 2 och 14 åå samma lag hänvisas till vad lagrådet yttrat angående jäv vid 2 % förslaget till förvaltningslag.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 12 mars 1971.
Närvarande:
Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen- sam beredning med statsrådets övriga ledamöter dels kyrkomötets skrivelse nr 1 år 1970 samt lagrådets yttranden den 27 februari och den 8 mars 1971. dels frågor om anslag m. m.
Författningsförslag
Föredraganden redogör för kyrkomötets Skrivelse och lagrådets yttran- den samt anför.
Av lagrådet granskade lagförslag
Lag om allmänna förvaltningsdomstolar (förslag 1 i lagrådsremiss 20.3.1970)
I fråga om I 5 har lagrådet föreslagit vissa redaktionella ändringar. Jag ansluter mig till lagrådets förslag, som påverkar även utformningen av 5 %.
Lagrådet har i fråga om 2 5 tredje stycket föreslagit en omformulering, som hänger samman med att lagrådet förordar att uttrycket resning an- vänds även inom förvaltningsrättskipningen. Som jag återkommer till vid behandlingen av förslaget till förvaltningsprocesslag förordar jag att nämnda uttryck används, och jag ansluter mig därför till lagrådets förslag.
Lagrådet har godtagit den i lagrådsremissen den 14 januari 1971 före- slagna flyttningen av innehållet i 3 och 4 55 till förvaltningsprocesslagen. Till följd härav ändras numren på följande paragrafer i förhållande till vad som har föreslagits i lagrådsremissen den 20 mars 1970.
Lagrådet har bedömt den i 5 5 föreslagna storleken av regeringsrätten med tolv regeringsråd som otillräcklig och föreslagit att antalet ledamöter i regeringsrätten bestäms till 18. De synpunkter lagrådet anlagt i samman- hanget är enligt min mening värda beaktande. Å andra sidan bör man und- vika att låsa lcdamotsantalet vid ett tal som sedermera kan visa sig vara onödigt högt. Jag förordar därför att —— i likhet med den lösning som valts
antalet
i prop. 1971: 45 i fråga om lcdamotsantalet i högsta domstolen regeringsråd bestäms till högst 18. ' '
Enligt lagrådets förslag skall i 6 ä', utöver vad som har föreslagits i lag— rådsremissen, tas in bestämmelser om att arbetet på avdelning av rege— ringsrätten skall fortgå minst 40 veckor och att de i regeringsrätten tjänst— görande regeringsråden skall bestämma den närmare fördelningen av tjänst— göringsskyldigheten.
Som framgår av 20 å i lagrådsremissen är avsikten att Kungl. Maj:t Skall meddela de ytterligare bestämmelser som behövs om bl.a. regerings- rättens sammansättning och tjänstgöring. För en sådan ordning talar starka praktiska skäl. I samband med att regeringsrätten får ett eget kansli, vari bl.a. flertalet föredragande konnner att ingå, blir det nödvändigt att till en samlad bedömning ta upp ett flertal organisatoriska och allmänt admi- nistrativa frågor som hänger nära samman med varandra. Det skulle vara olämpligt att nu binda sig för lösningar på vissa punkter, innan alla frä— gor har kunnat överblickas. Bl.a. torde reglerna om regeringsrättens tjänst— göring böra utformas med beaktande av de myndighetsfunktioner som dom- stolen får när den tillförs en kansliorganisation. Reglerna måste därför an— passas till de ytterligare föreskrifter som behövs angående domstolens verk— samhet. Jag kan således inte biträda lagrådets förslag om att det i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar skall meddelas föreskrifter om avdel- nings årliga arbetstid och om hur den närmare fördelningen av tjänstgö- ringsskyldigheten skall bestämmas.
I konsekvens med vad jag nyss har föreslagit beträffande antalet rege- ringsråd bör i första stycket första punkten föreskrivas att regeringsrätten är delad i två eller flera avdelningar. Som andra punkt i första stycket kan lämpligen placeras bestämmelsen om avdelningarnas lika behörighet. I andra stycket bör då, i stället för den till 1 & flyttade bestämmelsen om att rege- ringsrätten har sitt Säte i Stockholm, tas in bestämmelserna om ordförande på avdelningarna. Dessa bestämmelser bör utformas i enlighet med lag- rådets förslag. Vidare bör tredje stycket utformas så som lagrådet har före- slagit.
Jag biträder vad lagrådet har anfört beträffande bestämmelserna i 7 5 om måls hänskjutande till plenum i regeringsrätten. Bestämmelserna bör formuleras om i enlighet med lagrådets förslag.
I konsekvens med vad jag har anfört i fråga om 2 & bör 8 5 få den ly- delse som lagrådet har föreslagit.
Jag har inte något att erinra mot lagrådets förslag vid 12 5 att det skall anges i lagen att kammarrättspresident, kammarrättslagman och kammar- rättsråd utnämns av Kungl. Maj:t. Däremot finner jag inte Skäl att belasta lagen med en särskild föreskrift om att Kungl. Maj:t skall meddela bestäm- melser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för ledamot i kammarrätt.
Lagrådet har föreslagit att bestämmelserna om omröstning i 15 5 flyttas till förvaltningsprocesslagen. Som skäl har lagrådet anfört att sådana be- stämmelser bör liksom fallet är i RB tas upp bland de föreskrifter som avser rättegången och inte bland bestämmelserna om domstolarnas sammansätt— ning. Som jag framhållit i lagrådsremissen den 14 januari 1971 har för- valtningsprocesslagens omfattning i hög grad bestämts med tanke på att den skall så klart och entydigt som möjligt lämna besked om regler som är av betydelse för att den enskilde skall kunna ta till vara sin rätt hos domstolen. Från denna synpunkt är det att föredra att lagen inte belastas med regler om omröstning. Någon olägenhet av att bestämmelserna om omröstning tas upp i den lag som innehåller reglerna om domstolens kom- petens och sammansättning finns enligt mitt förmenande inte. En Sådan ordning har f. ö. föreslagits beträffande skatterätt och länsrätt i prop. 1971: 14. Jag är därför inte beredd att biträda lagrådets förslag på denna punkt.
Vidare har lagrådet hemställt att bestämmelsen om omröstning utformas så att det uttryckligen anges i vilka mål reglerna i RB för omröstning i tvistemål resp. i brottmål skall tillämpas. Motsvarande fråga har behand- lats i lagrådsremissen den 20 november 1970 med förslag till lag om skatte- rätt och länsrätt, i lagrådets yttrande över förslaget samt i prop. 1971: 14 med förslag till nämnda lag. I sitt yttrande över det förstnämnda lagför- slaget föreslog lagrådet bestämmelser som uttryckligen angav att reglerna om omröstning i tvistemål i 16 kap. RB skulle tillämpas utom i vissa sär— skilt angivna fall då reglerna om omröstning i brottmål i 29 kap. RB skulle gälla. Med anledning härav anförde chefen för civildepartementet bl.a. att reglerna för omröstning i brottmål kunde böra tillämpas också i andra mål- typer än som angetts i lagrådsremissen. Särskilt med hänsyn till att skatte- rätts och länsrätts kompetensområde framdeles kunde få annat innehåll borde det överlämnas åt praxis att med ledning av uttalandena vid lagens tillkomst avgöra i vilken utsträckning reglerna för tvistemål resp. reglerna för brottmål borde tillämpas. Departementschefen ville dock inte utesluta att erfarenheterna från tillämpningen kunde komma att motivera en över- syn i syfte att åstadkomma en mera preciserad reglering. Någon uttrycklig regel som bestämmer när 16 resp. 29 kap. RB skall tillämpas i skatterätt och länsrätt har därför inte influtit i prop. 1971: 14.
Jag anser att den ståndpunkt som sålunda har intagits i fråga om skatte- rätt och länsrätt bör gälla också allmän förvaltningsdomstol. Beträffande de allmänna förvaltningsdomstolarna kan tilläggas att omröstningsfrågorna där kan förutsättas spela mycket liten roll i praktiken. Bara undantagsvis kan det inträffa att en sådan domstol sammanträder med jämt antal leda— möter.
I övrigt bör bestämmelsen undergå vissa jämkningar i enlighet med vad lagrådet har föreslagit.
Lagrådet har i fråga om 17 ,9' godtagit att bestämmelsen om jäv flyttas
till förvaltningsprocesslagen. Jag ansluter mig till lagrådets förslag att i paragrafen tas in en bestämmelse som motsvarar 4 kap. 12 % RB. Bestäm- melsen kan lämpligen flyta in i förevarande paragraf som ett nytt tredje stycke.
I fråga om övergångsbestämmelserna kan jag biträda lagrådets förslag att reglerna i tredje stycket om behörighet för regeringsrätten att uppta och avgöra vissa typer av mål, som nu anges i regeringsrättslagen, får flyta in i lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål och att denna lag som en konsekvens härav får namnet lag om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål.
Vad jag förordat vid 5 % i fråga om antalet ledamöter i regeringsrätten föranleder ändring i fjärde stycket. Därvid bör regeln om antalet ledamöter under tiden intill dess man kommit ned till det föreskrivna maximiantalet av 18 regeringsråd utformas på samma sätt som motsvarande regel i fråga om högsta domstolen i den i prop. 1971: 45 föreslagna lagen om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring.
Femte stycket bör utgå som en konsekvens av vad jag har föreslagit be- träffande ö % första stycket första punkten.
Förvaltningslag (förslag 1 ilagrådsremiss 14.1.1971)
Med anledning av lagrådets förslag att reglerna om besvärstid i 12 % förvaltningslagen genom ett tillägg till 2 5 1 i lagen uttryckligen skall för- klaras gälla beträffande ärende hos Kungl. Maj:t vill jag framhålla, att frågan om besvärstidsreglernas tillämpning vid klagan hos Kungl. Maj:t kan ses från olika utgångspunkter. Man kan å ena sidan i likhet med lag- rådet betrakta dessa regler som i första hand hänförliga till förfarandet hos besvärsinstansen. Härför talar främst det förhållandet att det ankommer på denna instans att pröva om besvär anförts inom föreskriven tid. Som framgår av vad jag anfört vid 12 å i remissprotokollet kan man också se besvärstidsreglerna primärt som förhållningsregler till den som önskar över- klaga myndighets beslut. Det är då naturligt att de skall iakttas inte bara vid besvär till en Kungl. Maj:t underordnad förvaltningsmyndighet utan också vid besvär hos Kungl. Maj:t. För egen del finner jag detta vara det betraktelsesätt, som ligger närmast till hands. Det bör i sammanhanget er- inras om att besvärstidsreglernz-i också har betydelse för beslutsmyndigheten bl. a. på det viset att denna enligt 18 å i lagen är skyldig att underrätta kla- ganden om vad han har att iaktta vid talan mot myndighetens beslut. Med hänsyn till vad nu anförts finner jag det inte från tydlighetssynpunkt vara nödvändigt att i 2 5 1 ta in en uttrycklig erinran om att den i lagen före- skrivna besvärstiden skall tillämpas också beträffande besvär som anförs hos Kungl. Maj:t. Jag vill tillägga att regeln i 12 & tredje stycket första punkten om avvisning av besvär som anförts för sent inte torde böra göras
direkt tillämplig i ärende hos Kungl. Maj:t. Har särskild besvärstid före.— skrivits i en av Kungl. Maj:t beslutad fi'irfattning, följer nämligen av all- männa statsrättsliga grundsatser att Kungl. Maj:t äger medge undantag för särskilt fall i fråga om besvärstidens iakttagande.
I anslutning till 2 % 2 kritiserar lagrådet den lösning av frågan om jäv beträffande kommunala tjänstemän som föreslagits i remissprotokollet. Lag- rådet förordar att förvaltningslagens jäVSbestämmelser görs tillämpliga på kommunala tjänstemän inte bara när de handlägger ärende hos nämnd för specialreglerad förvaltning utan också när de handlägger ärende hos nämnd för oreglerad förvaltning. Enligt lagrådets mening bör dock i sist- nämnda fall göras undantag för sådan befattningshavare som inte är an- ställd i kommunens tjänst utan fullgör sina uppgifter i egenskap av kom- munal förtroendeman. För förtroendeman skulle således alltjämt gälla en- dast jävsbestämmelsen i 16 % första stycket kommunallagen eller motsva- rande föreskrift i övriga kommunallagar. Vad lagrådet sålunda förordat ger mig anledning erinra om att det av mig framlagda förslaget till för- valtningslag utgår från förutsättningen att den oreglerade kommunalför- valtningen i princip skall lämnas utanför lagens tillämpningsområde. I nu förevarande lagstiftningsärende har med hänsyn härtill —— bortsett från att vissa regler i förvaltningslagen föreslås gälla även i ärende hos kommunal besvärsnämnd —— gjorts bara vissa direkta följdändringar till lagen i kom- munallagstiftningen (se lagförslagen 36—39 i lagrådsremiss 14.1.1971). Det av lagrådet framförda förslaget om utsträckt giltighet av förvaltningslagens jävsregler beträffande kommunala tjänstemän bör enligt min mening inte tas upp till bedömning i detta sammanhang. Jag är således inte beredd att föreslå någon ytterligare ändring i kommunallagstiftningen i berörda hän- seende.
Lagrådets påpekanden beträffande det i 3 5 använda uttrycket »lagens särskilda bestämmelser» bör i förtydligande syfte föranleda dels viss om- formulering av de inledande orden i paragrafens båda stycken, dels att ru- briken före 14 5 får lyda » Särskilda bestämmelser för vissa ärenden».
Jag biträder de av lagrådet föreslagna ändringarna i 7 5. Som jag framhållit vid remissen till lagrådet syftar termen »besvär» i 11—13 åå endast på förvaltningsbesvär. Enligt vedertagen uppfattning av- ser nämligen nämnda term i regel endast förvaltningsbesvär, när den används i författning som inte hör till kommunallagstiftningen. Som påpekats av lagrådet i anslutning till 11 5 har emellertid termen på vissa ställen i det remitterade lagförslaget använts i en vidare bemärkelse. För att undvika missförstånd bör därför orden »av besvär» i 3 % andra stycket 2 och 15 % första stycket andra punkten 2 bytas ut mot orden »med anledning av överklagande» och orden »genom besvär eller efter» i 4 5 första stycket 3 ersättas med orden »efter överklagande eller». Härigenom markeras att i de berörda bestämmelserna inte åsyftas bara förvaltningsbesvär utan också
kommunalbesvär. Med dessa justeringar saknas anledning att göra någon ändringi 11 å. " ' . .
Med hänsyn till vad jag anfört beträffande besvärstidsreglernas tillämp- ningsområde i anslutning till undantagsregeln i 2 5 1 finner jag mig inte kunna biträda lagrådets yrkande under 12 5 (jfr vad som sägs i det föl- jande beträffande 7 5 förvaltningsprocesslagen).
Föreskriften i 13 ,? bör jämkas på sätt lagrådet förordat. Vad lagrådet föreslagit under 14 5 anser jag mig däremot inte kunna biträda. Som jag påpekat vid remissen till lagrådet torde regeln om tyst- nadsplikt i tredje stycket andra punkten få betydelse bara i sådana fall då upplysning om hemligt material lämnas muntligen.
Med anledning av lagrådets påpekande beträffande 15 å andra stycket vill jag framhålla att huvudregeln om myndighets kommunikationsplikt är att fatta så, att det i princip skall krävas att part nåtts av underrättelsen om utredningsmaterialet (jfr beträffande innebörden av uttrycket »under- rätta» prop. 1970: 13 s. 60). Regeln innebär emellertid inte något krav på att full bevisning alltid måste föreligga om att underrättelsen verkligen, kommit parten till handa för att ärende skall få avgöras. Myndigheten måste i förhållandevis stor utsträckning vara berättigad att utgå från att parten nåtts av försändelse som tillställts honom med posten i vanligt brev. Det ankommer på myndigheten att bedöma i vad mån särskild undersök- ning skall företas för att med säkerhet kunna konstatera att part nåtts av försändelsen. Det ligger i sakens natur att det härvidlag emellanåt kan framstå som mest praktiskt att redan från början använda sig av någon av de delgivningsmetoder som föreskrivs i delgivningslagen, t. ex. s.k. ordinär delgivning enligt "3 5 första stycket nämnda lag. Det synes emellertid inte finnas tillräcklig anledning att, såsom lagrådet förordat, i förvaltningslagen uppställa som huvudregel att underrättelse enligt 15 % i lagen skall ske genom delgivning. Jag anser mig därför inte böra frångå det remitterade förslaget i denna del.
Det i 15 & första stycket andra punkten 2 upptagna undantaget från kommunikationsplikten såvitt avser ärende rörande »antagning för utbild- ning» bör preciseras till att avse ärende som rör »antagning för frivillig utbildning». Undantaget syftar nämligen endast på sådana fall då fråga är om antagning av någon för utbildning som är frivillig, dvs. annan ut— bildning än sådan som någon är skyldig att undergå enligt lag eller annan författning. Regeln äger således inte tillämpning i t.ex. ärende om barns rätt och skyldighet att gå i specialskolan enligt 23 och 39 a åå skollagen eller ärende om uttagning av barn till specialundervisning enligt 25 & samma lag (jfr nr 13 av de till lagrådet remitterade lagförslagen). Det rör sig näm— ligen i nämnda fall uteslutande om situationer då skolplikt föreligger. På samma sätt får uppenbarligen ärende om barns intagning för undervis- ning i grundskolan sägas ligga utanför det område som täcks av det be-
rörda undantaget. Detta äger däremot tillämpning exempelvis i ärenden som rör intagning av elev i gymnasieskolan, inskrivning av studerande vid universitet eller antagning av studerande till spärrad utbildning vid uni- versitet eller högskola.
Vad lagrådet anfört beträffande 17 5 första stycket andra punkten 3 bör föranleda ett förtydligande av lagtexten som markerar att även hänsyn till allmänt intresse i vissa fall kan nödvändiggöra att beslutsmotivering helt eller delvis utelämnas. Detta kan lämpligen ske genom att orden »rikets säkerhet» uttryckligen nämns som exempel på åsyftade fall.
För att undvika feltolkning av 19 & bör i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit paragrafens lydelse jämkas något.
F örvaltningsprocesslag (förslag 2 ilagrådsremiss 14.1.1971)
Lagrådet har föreslagit att i avsnittet om måls anhängiggörande ( 3—7 55 ) införs en bestämmelse, betecknad 7 %, om besvär till förvaltningsdomstol. Som en konsekvens härav föreslås att innehållet i de i lagrådsremissen föreslagna 3—7 åå disponeras om och inryms i 3—6 55 samt att 34 % ut- går. Förslaget är huvudsakligen en följd av det önskemål lagrådet framfört i fråga om förvaltningslagen, att bestämmelser om besvär skall ges i an- slutning till bestämmelserna om de besvärsprövande organen.
Som jag har framhållit vid 2 % förvaltningslagen är det enligt min mening naturligast att primärt se reglerna om besvär som förhållningsregler för den som avser att överklaga ett beslut. Jag har därför inte velat gå ifrån det till lagrådet remitterade förslaget att sådana regler ges i förvaltnings- lagen även när fråga är om fullföljd från förvaltningsmyndigbet till för- valtningsdomstol. Emellertid ser jag fördenskull inte några hinder för att tillmötesgå lagrådets önskemål såvitt gäller förvaltningsprocesslagens ut- formning i ifrågavarande hänseenden. Visserligen ges i så fall vissa regler om besvär vid fullföljd från förvaltningsmyndighet till förvaltningsdomstol både i förvaltningslagen och i förvaltningsprocesslagen. Detta är dock knap- past någon nackdel utan kan tvärtom innebära en fördel från tydlighets- synpunkt. Dessutom får man en gemensam bestämmelse om anhängiggö- rande av mål hos förvaltningsdomstol genom besvär, som gäller oavsett om talan fullföljs från förvaltningsmyndighet eller från förvaltningsdomstol. Jag biträder därför —— med några smärre jämkningar —- lagrådets förslag.
Jag kan i allt väsentligt biträda lagrådets förslag i fråga om 10, 12 och 18 55. Sålunda bör bestämmelserna i 43 % om begränsningar i rätten att ta del av det som har tillförts målet äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunikation av material enligt 18 5. Som lagrådet har föreslagit bör den erforderliga hänvisningen till 43 & tas in i en ny 19 5, till vilken paragraf bör föras över också de nuvarande hänvisningarna i 10 % tredje stycket och 12 å andra stycket. Samtidigt bör göras några redaktionella ändringar i 10 och 12 åå. Vidare bör i 18 & göras en ändring, som innebär
att kommunikation får underlåtas, om det föreligger sådana skäl mot kom- munikation som anges i 10 å andra stycket. '
Med anledning av lagrådets kritik mot den bestämmelse i 14 5, som öpp- nar möjlighet för domstolen att underlåta att kalla part till muntlig för- handling, vill jag efter förnyat övervägande förorda att möjligheten i fråga slopas. Bestämmelser om förhandling i parts frånvaro bör i stället tas in i nykterhetsvårdslagen. Jag återkommer senare till förslaget härom.
Den nya 19 % bör föranleda att 19—32 55 får numren 20—33. Lagrådets förslag beträffande 27 5 i det remitterade förslaget bör iakttas med en mindre jämkning.
Som jag har anfört förut med anledning av lagrådets yttrande över för- slaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar är jag inte beredd att godta lagrådets förslag om att reglerna om omröstning i förvaltningsdom- stol skall flyttas över till förvaltningsprocesslagen.
Vad lagrådet har anfört i fråga om 32 och 33 55 bör iakttas, varjämte ett par redaktionella ändringar bör ske. Därefter innehåller avsnittet om besvär paragraferna 33 och 34.
I fråga om bestämmelserna om prövningstillstånd i 36 5 har tre leda- möter av lagrådet i sak godtagit de regler som det remitterade förslaget innehåller, medan en ledamot förordat en mera vidsträckt möjlighet till prövningstillstånd. För egen del finner jag inte anledning att göra änd- ring i sak i det remitterade förslaget. Däremot finns det skäl att ändra de föreslagna bestämmelserna i formellt hänseende med anledning av vad som har anförts från lagrådets sida. Jag ansluter mig sålunda till förslaget att i första stycket 2 använda uttrycket »att grund för resning föreligger» i stället för de exempel som angetts i första, andra och tredje leden. Vidare biträder jag förslaget att i ett nytt andra stycke tas in en bestämmelse som uttryckligen föreskriver att prövningstillstånd skall kunna meddelas i två eller flera samtidigt föreliggande likartade mål. Genom de förordade änd- ringarna uppnås i realiteten överensstämmelse med de i prop. 1971: 45 före- slagna villkoren för prövningstillstånd i högsta domstolen.
Lagrådets förslag till ändring av 39 5 bör iakttas. Dessutom bör paragra- fen jämkas med hänsyn till de justeringar som berör 10, 12 och 19 55.
Vad gäller lagrådets förslag till jämkningar i 43 och 44 55, vilka har sam- ma innehåll som 14 och 7 %& förvaltningslagen, får jag hänvisa till vad jag har anfört med anledning av lagrådets yttrande över förslaget till förvalt- ningslag. Jag förordar således viss ändring av 44 &.
Lagrådets förslag till ändring av 48 och 49 55 bör iakttas. I övergångsbestämmelserna bör tillfogas ett tredje stycke av innehåll att äldre bestämmelser skall gälla i fråga om talan mot kammarrätts beslut. som har meddelats före den ] januari 1972.
Lagrådet har föreslagit att under en övergångstid av åtminstone några år skall gälla bestämmelserna i 98 % taxeringsförordningen om krav på
prövningstillstånd för de där angivna målen och i övriga mål bestämmelser om särskilda villkor för talans prövning som motsvarar dem 54 kap. 10 % RB. Enligt de sistnämnda reglerna kan bl.a. ändringsdispens meddelas.
Som jag har framhållit i det remitterade förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar kan det inte komma i fråga att införa någon form av ändringsdispens i regeringsrätten. Avgörandena i målen skulle fördröjas, det skulle bli svårare för regeringsrätten att fullgöra sin prejudikatbildande uppgift och arbetet med dispensprövning skulle bli omfattande. Det sagda gäller också en eventuell tidsbegränsad övergångsanordning. Enligt min mening står man av flera skäl, bl. a. önskemålet om att snabbt råda bot på det bekymmersamma arbetsläget i regeringsrätten, i praktiken inför valet att antingen låta det föreslagna systemet med den däri inbyggda funk- tionsfördelningen mellan regeringsrätten och kammarrätt träda i kraft fullt ut med en gång eller söka helt andra lösningar. De framförda farhågorna för att dömandets kvalitet inte skulle bli fullgod i de nya kammarrätterna är enligt min mening överdrivna. Jag räknar med att rekryteringen till kam- marrätterna av jurister som är förtrogna med de för kammarrätt nya mål- områdena skall kunna ske utan större förfång för rekryteringen till länsrät- terna, skatterätterna och länsstyrelserna i övrigt. Över huvud taget anser jag ' att man inte bör överskatta värdet av speciell insikt och erfarenhet av de nya ämnesområden som tillförs kammarrätterna. Jag vill i sammanhanget också erinra om ett uttalande av förvaltningsdomstolskommittén (Förvalt- ningsrättskipning s. 367) att de nytillkommande målen som regel ingalunda torde vara svårare än de skattemål som hittills har utgjort kammarrättens huvudsakliga material. På grund av det sagda kan jag inte biträda lagrådets förslag.
Lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål (förslag 2 i lagråds- remiss 20.3. 1970)
Som framgår av det föregående godtar jag lagrådets förslag att tredje stycket i övergångsbestämmelserna till det till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar förs över till lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål och där får utgöra en särskild paragraf, som torde böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet har förordat. I samband härmed bör i enlighet med lagrådets förslag den sistnämnda lagens rubrik ändras till lag om behörighet för allmän förvalt- ningsdomstol att pröva vissa mål. I fråga om lagens närmare utformning kan jag även i övrigt, med vissa redaktionella jämkningar, godta lagrådets förslag. Jag föreslår således bl.a. att i denna lag och inte i de materiella författningarna anges de undantag som behövs från lagens regel om att i vissa uppräknade typer av mål beslut enligt författningar som utfärdats före den 1 januari 1972 skall överklagas hos kammarrätt, fastän enligt den materiella författningen eller annan författning besvär skall anföras hos
Kungl. Maj:t eller det hittills av oskriven rätt följt att fullföljd skall ske till Kungl. Maj:t. Uppräkningen "av undantag kan lämpligen utformas på det sätt som lagrådet har föreslagit. Bland de mål om föreläggande vid vite, som i 1 % 11 undantas från kammarrätts behörighet och därigenom för- behålls Kungl. Maj:t i statsrådet, torde dock böra upptas också mål enligt den nytillkomna lagen (1970: 590) om förenklad aktiehantering. Enligt 28 & sistnämnda lag står den i lagen behandlade värdepapperscentralen under tillsyn av bankinspektionen. Vid meddelande av föreskrift eller förbud i samband med tillsynen kan bankinspektionen förelägga vite. Övervägande skäl synes tala för att besvär över bankinspektionens beslut om vitesföre- läggande enligt lagen om förenklad aktiehantering bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet och inte av förvaltningsdomstol. Jag vill erinra om att det såväl enligt gällande rätt som enligt vad jag föreslår ankommer på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvär över beslut av bankinspektionen om Vitesförelägganden enligt bl.a. lagen (1919: 240) om fondkommissions- rörelse och fondbörsverksamhet och lagen (1955: 183) om bankrörelse.
Regeln i lagens sista paragraf synes böra göras tillämplig också på det fall då besvärshandling, som skall ges in till regeringsrättens kansli, i stället kommer in till statsdepartement. I enlighet härmed bör i paragrafen före- skrivas att om i mål, som enligt lagen skall prövas av kammarrätt eller rege- ringsrätten, besvärshandling har kommit in till statsdepartement inom före- skriven besvärstid, talan ändå skall anses fullföljd i rätt tid.
Lagar om ändring i föräldrabalken (förslag 5 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 3 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
Förslagen i de två lagrådsremisserna bör ställas samman till ett lagför- slag.
I 8 kap. 10 % tredje stycket föräldrabalken föreskrivs f.n. att barna- vårdsnämndens eller länsstyrelsens beslut utan hinder av klagan länder till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas. I lagrådsremissen den 20 mars 1970 föreslogs med anledning av förslaget till omorganisation av förvaltnings- rättskipningen att lagrummet skulle omfatta också kammarrätts beslut. Med anledning av förslagen till förvaltningslag och förvaltningsprocesslag torde en ytterligare ändring böra göras i stycket. I detta bör bara anges att barna— vårdsnämnds, länsstyrelses eller kammarrätts beslut omedelbart länder till efterrättelse. Orden »intill dess annorlunda kan varda förordnat» kan utgå, därför att såväl förvaltningslagen som förvaltningsprocesslagen innehåller föreskrift om att besvärsprövande myndighet kan meddela inhibitionsbe- slut.
Lagar om ändring i jordförvårvslagen (1965.-290) (förslag 6 i lagrådsre- miss 20.3. 1970 och förslag 4 i lagrådsremiss 14.1. 1971) Förslagen i de två lagrådsremisserna bör ställas samman till ett lagför-
slag. I överensstämmelse med vad jag har anfört vid behandlingen av för- slaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål bör i 15 & jordförvårvslagen inte tas med någon föreskrift om att besvären prövas i statsrådet.
I 1 å andra stycket jordförvårvslagen bör göras en ändring utöver den i lagrådsremissen den 14 januari 1971 föreslagna ändringen. Med anledning av tillkomsten av lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord bör denna lag anges under 3 i stället för lagen (1927: 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. Sistnämnda lag upphör att gälla vid utgången av år 1971.
Lag om ändring i lagen ( 1916: 156 ) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (förslag 7 i lag- rådsremiss 20.3. 1970)
Utöver de i lagrådsremissen föreslagna ändringarna bör i 5 & föreva- rande lag göras två ändringar. Med hänsyn till innehållet i 7 % förslaget till förvaltningslag bör i första stycket orden »ingives till» bytas ut mot »tillställes». Vidare bör beaktas att sista stycket i paragrafen tagits bort genom lagen (1970: 1007) om ändring i förevarande lag, som träder i kraft den 1 januari 1972.
Lag om ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder (förslag 5 i lagrådsremiss 14.1.1971)
Eftersom lagen om arrendenämnder och hyresnämnder träder i kraft först den 1 januari 1972, kan ikraftträdandebestämmelsen i ändringsför- slaget utgå.
Lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske och lag om ändring i lagen (1938:?74) om rätt till jakt (förslag 11 och 13 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Lagförslagen bör undergå vissa jämkningar. Bl. a. bör i fråga om lagen om rätt till fiske föreskriften att besvären prövas i statsrådet utgå.
Lag om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel (förslag 25 i lagråds- remiss 20.3. 1970)
Lagförslaget, som inte har föranlett någon erinran från lagrådets sida, bör föreläggas riksdagen för antagande. Anmärkas bör att den nuvarande lydelsen av 7 5 1 mom. avviker från den nuvarande lydelsen enligt lag- rådsremissen. Den sista punkten enligt den sistnämnda lydelsen har — såsom förutskickats i lagrådsremissen (s. 154) —— utgått på grund av lagen (1970: 754) om ändring i förevarande lag som trätt i kraft den 1 januari 1971.
Lag om ändring i gruvlagen ( 1938: 314), lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter "in. 111. och lag om ändring i uranlagen ( 1960: 679 ) (förslag 28—30 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Lagförslagen har inte föranlett någon erinran från lagrådets sida. Ut- över de i lagrådsremissen föreslagna ändringarna bör i detta sammanhang en ändring göras i 80 % första stycket gruvlagen, 48 % första stycket sten- kolsfyndighetslagen och 63 å andra stycket uranlagen. Här föreskrivs att besvär hos kommerskollegium över bergmästares beslut enligt ifrågava- rande lagar skall ges in till kollegiet. Dessa bestämmelser om besvärshand- lingens ingivande bör utgå, eftersom förvaltningslagen äger tillämpning och bestämmelserna i sak överensstämmer med den i 12 5 första stycket förvaltningslagen föreskrivna ordningen.
Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar (förslag 33 i lag- rådsremiss 20.3. 1970)
En mindre jämkning i förhållande till det remitterade förslaget bör göras i 107 % sista stycket.
Lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (förslag 15 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
Under hänvisning till vad lagrådet vid 2 och 12 55 förslaget till förvalt- ningslag och 3—7 55 förslaget till förvaltningsprocesslag har anfört i fråga om placeringen av bestämmelser om tid och sätt för ingivande av besvärs- handling vid klagan hos förvaltningsdomstol har lagrådet förordat en an- nan lydelse av 44 5 första stycket yrkesskadeförsäkringslagen än den som har föreslagits i. lagrådsremissen. Som jag tidigare har anfört kan jag inte ansluta mig till lagrådets betraktelsesätt i ämnet. Jag finner därför inte anledning att föreslå någon ändring i den i lagrådsremissen föreslagna ly— delsen av 44 % yrkesskadeförSäkringslagen. I övrigt finner jag anledning till ändring i förevarande lagförslag bara beträffande lydelsen av 48 å, som bör anpassas till den i prop. 1971: 22 föreslagna lydelsen av samma para— graf.
Lagar om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård (förslag 54 i lag- rådsremiss 20.3.1970 och förslag 20 i lagrådsremiss 14.1.1971)
I sitt utlåtande med anledning av sistnämnda lagrådsremiss har lagrådet förordat att i 27 % nykterhetsvårdslagen tas in föreskrifter om vissa be- gränsningar i parts rätt att få del av processmaterialet i mål om tvångs- intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Vid behandlingen av förslaget till förvaltningsprocesslag har lagrådet förordat att — om det anses oundgängligen nödvändigt att domstol ges rätt att höra vittne utan att parten kallats till förhandlingen — sådan bestämmelse tas in i den särskilda författningen och att förutsättningarna för tillämpningen när- mare anges. För den händelse bestämmelse av detta slag anses behövlig
i fråga om nykterhetsvårdsmål, kan den enligt lagrådets mening i anslut- ning till nyss avsedda sekretessföreskrifter tas in i 27 % nykterhetsvårdslagen. Lagrådet har utarbetat förslag till ifrågavarande bestämmelser.
Jag har tidigare godtagit lagrådets förslag att förvaltningsprocesslagen inte skall innehålla någon bestämmelse om rätt för domstol att höra vittne utan att parten kallats till förhandlingen. En bestämmelse av detta slag torde emellertid inte kunna undvaras i fråga om förvaltningsdomstols hand- läggning av mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare. Jag föreslår därför att bestämmelse i ämnet tas in i nykterhets- vårdslagen. Bestämmelsen bör, till skillnad från vad lagrådet har föresla- git, gälla inte bara länsrätt utan även överrätt. Såvitt gäller länsrätt synes bestämmelsen kunna få den placering och det innehåll som lagrådet har föreslagit. Det synes också lämpligt att i 27 % nykterhetsvårdslagen tas in sekretessföreskrifter med det sakliga innehåll som lagrådet har förordat. För överrätt behövliga bestämmelser i ämnet kan lämpligen tas in i en ny paragraf, betecknad 61 a 5. Sedan nu angivna ändringar vidtagits, bör för- slagen i de två lagrådsremisserna ställas samman till ett lagförslag.
Lag om ändring i strålskyddslagen ("1958:110) (förslag 62 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
I förslaget till ändringar i 29 % strålskyddslagen bör föreskriften att be— svären prövas i statsrådet utgå. Dessutom bör en annan ändring göras i samma paragraf. 1 första stycket föreskrivs f.n. att klagan över tillsyns- mans beslut enligt 16 % får föras hos strålskyddsmyndigheten inom tre, veckor från det klaganden fick del av beslutet. Tillsynsman enligt strål- skyddslagen är att anse som förvaltningsmyndighet. Besvärstidsbestämmel— serna i 12 å andra stycket förslaget till förvaltningslag är således tillämpliga vid besvär över tillsynsmans beslut. Med hänsyn härtill föreslår jag att den nuvarande klagotidsregeln utmönstras och att i lagrummet bara anges att talan mot tillsynsmans beslut enligt 16 % förs hos strålskyddsmyndigheten genom besvär.
Lagar om ändring i barnavårdslagen ( 1960: 97 ) (förslag 65 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 22 ilagrådsremiss 14.1. 1971)
I den förstnämnda lagrådsremissen föreslogs bl. a. att i 83 % barnavårds- lagen skulle tas in vissa forumregler avseende kammarrätt. Avsikten var att förhindra att olika mål rörande samma fråga skulle handläggas av skilda kammarrätter. Under det fortsatta arbetet med närmare föreskrifter om kammarrätternas organisation och verksamhet har det emellertid kommit att framstå som mer ändamålsenligt att samtliga forumfrågor löses i ett sammanhang. Med anledning härav föreslår jag nu att nyssnämnda forum- bestämmelser utgår. Med iakttagande härav bör förslagen i de två lag- rådsremisserna ställas samman till ett lagförslag.
Lagar om ändring i patentlagen (1967:837) (förslag 71 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 28 i lagrådsremiss 14.1.1971) och lagar om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485 ) (förslag 72 i lagrådsremiss 20.3.1970 och för- slag 29 i lagrådsremiss 14.1.1971)
Patentlagen och mönsterskyddslagen har tillkommit i nordiskt samarbete. Lagar med motsvarande innehåll finns i de andra nordiska länderna. Med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för att ingen ändring nu görs i 23 % patentlagen och 20 & mönsterskyddslagen. I övrigt bör lagförslagen f öreläggas riksdagen för antagande.
Lagar om ändring i skollagen (1962: 319) (förslag 74 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 13 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
I utlåtande med anledning av den sistnämnda lagrådsremissen har lag- rådet uttalat att upphävandet av de ovillkorliga föreskrifterna i 23, 25 och 39 a 55 skollagen om föräldrars rätt att få yttra sig innefattar en saklig ändring. Med hänsyn till det intresse föräldrarna kan ha av att hållas un- derrättade bör enligt lagrådets mening föreskrifterna bibehållas. I övrigt har de nu ifrågavarande lagförslagen inte föranlett någon erinran från lag- rådets sida.
Som jag har framhållit i lagrådsremissen den 14 januari 1971 år kom- munikationsbestämmelserna i 15 & förvaltningslagen tillräckliga och lämp- liga. Jag vidhåller därför mitt förslag att kommunikationsbestämmelserna i nyssnämnda paragrafer i skollagen kan utgå. Jag vill i detta samman- hang erinra om att jag, för att göra det ännu tydligare att bl.a. förevarande i skollagen reglerade fall inte omfattas av det i 15 5 första stycket andra punkten 2 förvaltningslagen upptagna undantaget från kommunikations- plikten såvitt avser ärende rörande »antagning för utbildning», har före- slagit att ifrågavarande undantag skall preciseras till att avse som rör »an- tagning för frivillig utbildning». Under åberopande av det anförda föreslår jag att de två till lagrådet remitterade förslagen med bara viss redaktionell ändring förs samman till ett lagförslag. '
Lag om ändring i naturvårdslagen (196—4:82?) (förslag 80 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Vissa bestämmelser i naturvårdslagen, bl.a. 40 å, har ändrats genom lagen (1970: 891) om ändring i naturvårdslagen som trätt i kraft den 1 ja- nuari 1971. Den i lagrådsremissen föreslagna lydelsen av 40 % naturvårds- lagen bör, såsom lagrådet har påpekat, anpassas till lagändringen. Vidare bör föreskriften att besvären prövas i statsrådet utgå. I övrigt har det till lagrådet remitterade förslaget inte föranlett någon erinran från lagrådets sida. Under iakttagande av det anförda bör lagförslaget föreläggas riksdagen för antagande.
Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och lagar om ändring i lagen ( 1967: 940 ) angående omsor- ger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (förslag 26 och 27 i lagrådsremiss 14.1. 1971 samt förslag 75 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Lagrådet har uttalat att när genom förvaltningslagen allmänna jävs- regler för tjänstemän införs det svårligen synes kunna anses föreligga till- räckliga skäl att göra undantag från jävsreglema för tjänsteläkare som ut- färdar intyg för vård enligt ifrågavarande lagar. Lagrådet förordar därför att de ändringar som föreslås i (i 5 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och 50 % lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings— störda får utgå. I fråga om den sistnämnda lagen förordar lagrådet vidare att den föreskrift av allmän innebörd rörande vård i enskild inrättning, som i det remitterade förslaget upptas i 49 a & tredje stycket, införs som tredje stycke i 10 5, där rätten att driva enskild inrättning behandlas. I övrigt har de nu ifrågavarande lagförslagen inte föranlett någon erinran från lagrådets sida.
Som jag har framhållit i lagrådsremissen torde det i fråga om utfärdan- det av de av lagrådet berörda läkarintygen inte finnas anledning att upp- ställa strängare regler för läkare i allmän tjänst än för privatpraktiserande läkare. Från rättssäkerhetssynpunkt synes det vara tillräckligt att förvalt- ningslagens jävsregler gäller för dem som fattar de avgörande besluten i förevarande ärenden. Jag finner därför inte anledning att frångå mina förslag rörande tillägg till 6 % lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och 50 % omsorgslagen. Jag godtar däremot lagrådets för- slag att bestämmelsen i 49 a % tredje stycket förslaget till ändringar i om- sorgslagen flyttas till 10 % samma lag och där får utgöra ett tredje stycke.
I fråga om omsorgslagen bör förslagen i det två lagrådsremisserna föras samman till ett lagförslag.
Lagar om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) (förslag 84 i lagråds- remiss 20.3. 1970 och förslag 30 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
Föreskriften att besvären prövas i statsrådet bör utgå. I övrigt har lag- förslagen inte föranlett någon erinran från lagrådets sida. Sedan nyss— nämnda ändring företagits bör förslag i överensstämmelse med det till lagrådet den 14 januari 1971 remitterade förslaget föreläggas riksdagen för antagande.
Lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsan- läggningar (förslag 87 ilagrådsremiss 20.3. 1970)
Det till lagrådet remitterade ändringsförslaget byggde på ett till lagrådet den 23 januari 1970 remitterat förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Den sedermera antagna lagen i ämnet skiljer sig i vissa avseenden från förslaget i den sistnämnda lagrådsremissen. Det nu
ifrågavarande ändringsförslaget bör, såsom lagrådet har påpekat, anpassas till den lydelse som lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar har erhållit. '
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988) (förslag 32 i lagråds- remiss 14.1.1971) .
Eftersom fastighetsbildningslagen träder i kraft först den 1 januari 1972, kan ikraftträdandebestämmelsen i ändringsförslaget utgå.
Lag om ändring i lagen ( 1956: 2) om socialhjälp (förslag 59 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
De forumregler avseende kammarrätt som finns i 58 å i det till lagrådet remitterade lagförslaget bör utgå. Denna ändring motsvarar den ändring som jag tidigare har förordat i fråga om 83 % barnavårdslagen. Med iaktta- gande härav bör förslaget i lagrådsremissen ställas samman med det för- slag till lag om ändring i socialhjälpslagen, vilket som nr 41 är fogat till remissprotokollet den 14 januari 1971 men som inte varit remitterat till lagrådet.
Lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkur- rensbegränsning inom näringslivet (förslag 9 i lagrådsremiss 14.1.1971)
Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i konkurrens- begränsningslagen bygger på uppfattningen att marknadsrådet principiellt sett är att hänföra till kategorin förvaltningsmyndighet och att förvalt- ningslagen därför blir tillämplig hos rådet, i den män inte avvikande be- stämmelser har meddelats om förfarandet hos rådet. Lagrådet har på an- förda skäl funnit att marknadsrådet får anses ha avsevärt större likhet med en domstol än med en förvaltningsmyndighet och under hänvisning till att förvaltningslagen med ett sådant betraktelsesätt inte blir tillämplig på rådet förordat att den föreslagna ändringen i konkurrensbegränsnings- lagen utgår. Även om jag inte till alla delar kan ansluta mig till den av lagrådet anförda motiveringen, finner jag dock vissa skäl tala för lagrådets uppfattning rörande marknadsrådets ställning. Jag föreslår därför att för- slaget till lag om ändring i konkurrensbegränsningslagen utgår.
Lag om ändring i lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag (förslag 58 i lag- rådsremiss 20.3. 1970)
Lagförslaget innehåller bara den ändringen att till bestämmelsen i 12 % lagen om kreditaktiebolag angående besvär hos Kungl. Maj:t fogats en föreskrift om att besvären prövas i statsrådet. Sistnämnda föreskrift bör utgå på grund av innehållet i den av mig föreslagna lagen om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål. Någon ändring av la- gen om kreditaktiebolag är således inte längre aktuell.
litt—11564
Lag om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning vid taxeringsrevision (förslag 60 i lagrådsremiss 20.3 1970)
Lagförslaget bör tas upp till slutlig behandling i samband med de förslag till författningsändringar som chefen för finansdepartementet avser att anmäla med anledning av förslagen till förvaltningslag och förvaltnings- processlag. Förevarande lagförslag bör därför inte föreläggas riksdagen i detta sammanhang.
Lagar om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (förslag 18 i lag- rådsremiss 20.3.1970 och förslag 8 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag (förslag 38 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 10 i lagrådsremiss 14.1. 1971), lagar om ändring i bygg- nadslagen (1947: 385) (förslag 39 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 11 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i lagen (1947: 529) om all- männa barnbidrag (förslag 40 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 12 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i lagen (1951:308) om eko- nomiska föreningar (förslag 50 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 14 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280) (förslag 53 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 19 i lagråds- remiss 14.1.1971), lagar om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sam— mankomster (förslag 61 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 21 i lag- rådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i namnlagen (1963: 521) (förslag 76 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 24 i lagrådsremiss 14.1.1971) samt la- gar om ändring i lagen ( 1970: 375 ) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling (förslag 86 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 31 i lagrådsremiss 14.1.1971)
I fråga om var och en av dessa lagar bör förslagen i de två lagrådsremis- serna ställas samman till ett lagförslag. Härvid bör beträffande lagen om allmänna sammankomster inte tas med någon föreskrift om att besvären prövas i statsrådet. Vidare bör den i lagrådsremissen den 20 mars 1970 upptagna övergångsbestämmelsen till samma lag utgå.
Återstående lagar (förslag 3, 4, 8—10, 12, 14—17, 19—24, 26, 27, 31, 32, 34—37,41—49, 51, 52, 55—57, 63, 64, 66—70, 73, 77—79, 81—83, 85 och 88 i lagrådsremiss 20.3.1970 samt förslag 6, 7, 16—18, 23 och 25 i lag— rådsremiss 14.1.1971)
I lagförslagen nr 17, 22, 23, 32, 36, 42—47, 55—57, 64 och 85 i först- nämnda lagrådsremiss bör föreskriften att besvären prövas i statsrådet utgå. I lagförslagen nr 43—45 i samma lagrådsremiss bör dessutom den föreslagna övergångsbestämmelsen utgå.
Ul
Övriga författningsförslag
Lag om ändring i lagen (1967:ä!i) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal
I 1 5 lagen om tillfällig ökning av regeringsrådens antal föreskrivs att regeringsrätten t.o.m. den 30 juni 1971 skall utgöras av 22 regeringsråd.
Enligt förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar skall rege- ringsrätten bestå av högst 18 regeringsråd. I övergångsbestämmelserna till lagförslaget anges emellertid att domstolen får bestå av fler än 18 rege- ringsråd till dess antalet nedgått till 18 till följd av inträffade ledigheter. Om särskilda skäl föreligger, får enligt nämnda bestämmelser nya leda- möter utses dessförinnan.
Om nyssnämnda lagförslag genomförs, blir det möjligt att fr.o.m. den 1 januari 1972 anpassa regeringsrättens storlek efter föreliggande behov. Med hänsyn till att regeringsrätten alltjämt besväras av en betydande ar- betsbalans är det angeläget att även för återstoden av år 1971 göra det möjligt att bibehålla regeringsrätten vid nuvarande storlek. Jag föreslår därför att i 1 % lagen om tillfällig ökning av regeringsrådens antal den änd- ringen görs att regeringsrätten t.o.m. den 31 december 1971 skall utgöras av högst 22 regeringsråd.
Lag om ändring i bostadsrättslagen (1971 : 000 )
Genom prop. 1971: 12 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga förslag till bostadsrättslag. Enligt detta lagförslag skall i fråga om regist- rering av bostadsrättsförening och därmed sammanhängande frågor be- stämmelserna i 99—105 %% lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar äga motsvarande tillämpning (67 5). Innan bostadsrätt upplåts, skall ekono- misk plan för föreningens verksamhet ha upprättats av föreningens styrel- se och godkänts av länsstyrelsen. Planen skall innehålla de upplysningar som är av betydelse för bedömandet av föreningens verksamhet. Inträffar sedan ekonomisk plan upprättats förhållande som är av väsentlig betydel- se för bedömandet av föreningens verksamhet, får bostadsrätt inte vidare upplåtas förrän ny ekonomisk plan har upprättats och godkänts (3 5). Beträffande ansökan om godkännande av ekonomisk plan skall bestäm- melserna om anmälan för registrering äga motsvarande tillämpning (68 5). Ekonomisk plan skall vara försedd med intyg av två personer om att pla- nen enligt deras omdöme vilar på tillförlitliga grunder. Intygsgivare utses bland dem som Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t förordnar, förklarat behöriga att utfärda sådant intyg (4 5). Innan den slutliga kost- naden för anskaffandet av föreningens hus redovisats i godkänd ekono- misk plan eller på föreningsstämma, får bostadsrätt till bostadslägenhet inte upplåtas utan tillstånd av länsstyrelsen. Sådant tillstånd skall lämnas, om ekonomisk plan godkänts av länsstyrelsen och föreningen hos läns-
styrelsen ställt betryggande säkerhet för fullgörande av skyldighet att utge ersättning för bostadsrätten med belopp motsvarande grundavgiften för denna. Säkerheten skall på begäran av föreningen återställas sedan i all- mänhet ett år förflutit från det den slutliga anskaffningskostnaden redo- visats på föreningsstämma (5 5).
I det av mig förut behandlade förslaget till lag om ändring i lagen om ekonomiska föreningar har bestämmelserna om besvär tagits in i en ny paragraf, 105 a %. Föreskrifterna i detta lagrum bör äga motsvarande till- lämpning i fråga om bostadsrättsföreningar. I förslaget till bostadsrättslag har, såsom förut nämnts, beträffande ansökan om godkännande av eko- nomisk plan föreskrivits att bestämmelserna om anmälan för registrering skall äga motsvarande tillämpning. Efter den ändring av besvärsbestäm- melserna i lagen om ekonomiska föreningar, som det av mig förut behand- lade ändringsförslaget innehåller, innebär nyssnämnda bestämmelse att be- svär över vägrat godkännande av ekonomisk plan skall prövas av kammar- rätt. Detta synes vara en lämplig ordning. Det torde vidare böra ankomma på kammarrätt att pröva besvär över länsstyrelsens beslut i sådana till- ståndsärenden och ärenden rörande ställd säkerhet som anges i 5 5. Efter- som i ärenden om behörighetsförklaring enligt 4 % beslutanderätten pri- märt tillkommer Kungl. Maj:t och först efter förordnande av Kungl. Maj:t tillkommer annan myndighet, torde besvär över sådan myndighets beslut i ämnet böra prövas av Kungl.. Maj:t i statsrådet. Den av mig förordade kompetensfördelningen föranleder vissa ändringar i 67 och 68 %% förslaget till bostadsrättslag. Därutöver bör vissa ändringar göras i övergångsbestäm— melserna till den föreslagna bostadsrättslagen.
Lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971: 000)
Genom prop. 1971: 40 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga för- slag till växtförädlarrättslag. Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1971. Den är konstruerad på i huvudsak samma sätt som patentlagen och mönsterskyddslagen. De ändringar som jag i detta sammanhang föreslår i förslaget till växtförädlarrättslag motsvarar de ändringar som jag i det föregående har föreslagit i fråga om patentlagen och mönsterskyddslagen. Ändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1972.
Lag om ändring i lagen (1970: 596 ) om förenklad aktiehantering
I förevarande lagförslag föreskrivs att talan mot bankinspektionens beslut enligt lagen om förenklad aktiehantering skall föras hos Kungl. Maj:t ge- nom besvär. En bestämmelse av motsvarande innehåll finns i andra lagar rörande verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn. Som jag redan nämnt vid behandlingen av det till lagrådet remitterade förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål bör det ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvär över beslut av bankinspektionen
också i de fall då inspektiönen förelagt vite med stöd av lagen om förenk- lad aktiehantering.
Lag om ändring i förordningen (1951: 442 ) om förhandsbesked i taxerings- frågor (förslag 101 i lagrådsremiss 20.3.1970)
Förordningen har erhållit denna rubrik genom lagen (1970: 914) om änd- ring i förordningen (1951: 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla för- handsbesked i taxeringsfrågor. Lagen är föranledd av att riksskatteverket trätt i riksskattenämndens ställe. Utöver de i lagrådsremissen föreslagna ändringarna i 6 och 8 åå bör ändringar göras i 7 %. Denna paragraf bör få ett annat innehåll än vad som föreslogs i lagrådsremissen. I 12 5 första styc- ket förslaget till förvaltningslag föreskrivs att vid besvär över förvaltnings- myndighets beslut besvärshandlingen skall tillställas den förvaltningsmyn- dighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. Denna ord- ning synes lämpligen kunna tillämpas också vid besvär hos regeringsrätten över riksskatteverkets beslut angående förhandsbesked. Eftersom den före- slagna förvaltningslagen är tillämplig i nu ifrågavarande ärenden, behöver förordningen om förhandsbesked i taxeringsfrågor inte längre innehålla nå- gon bestämmelse om var besvärshandling skall ges in. På grund härav kan 7 % göras mera kortfattad. Vidare bör i 11 å en mindre ändring göras med hänsyn till förslaget i prop. 1971: 14 att mellankommunala prövnings- nämnden skall ersättas av mellankommunala skatterätten.
Kungörelse om ändring i vapenförordningen (1949: 340) (förslag 107 i lag- rådsremiss 20.3.1970)
I det i lagrådsremissen upptagna förslaget till ändring i 40 å vapenför- ordningen anges i sista stycket att polismyndighets, länsstyrelses och kam- marrätts beslut länder till efterrättelse utan hinder av besvär intill dess annorlunda förordnas. Efter tillkomsten av förvaltningslagen och förvalt- ningsprocesslagen kan begränsningen » intill dess annorlunda förordas» utgå på grund av de bestämmelser om besvärsmyndighets inhibitionsrätt som dessa två lagar innehåller. Styckets ordalydelse torde samtidigt böra jämkas redaktionellt. Det sålunda ändrade förslaget bör föreläggas riksdagen för yttrande.
Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) (förslag 112 i lag- rådsremiss 20.3.1970)
Utöver de i anslutning till lagrådsremissen den 20 mars 1970 föreslagna ändringarna i byggnadsstadgan bör vissa ytterligare ändringar göras i stad- gan på grund av ändringar som gjorts i kommunallagstiftningen, tillkoms- ten av delgivningslagen (1970: 428) och framläggandet av förslaget till för- valtningslag. Som jag tidigare har framhållit bör förvaltningslagens jävs-
bestämmelser vara tillämpliga i alla ärenden, som handläggs av en special- reglerad kommunal nämnd. I enlighet härmed förordar jag att 4 och 5 55 förvaltningslagen skall äga tillämpning i samtliga ärenden hos byggnads- nämnd. Bestämmelse härom bör tas in i 3 % byggnadsstadgan. Enligt 34 % 3 mom. stadgan skall beslut om fastställelse av tomtindelning delges den som för fastighetsregistret. Efter tillkomsten av delgivningslagen har ter- men »delge» en speciell innebörd. Det synes inte nödvändigt att uppställa krav på delgivning i delgivningslagens bemärkelse när det gäller nu ifråga- varande underrättelse till fastighetsregisterföraren. Besvärsbestämmelserna i 71 5 2 mom. byggnadsstadgan bör byggas ut med bestämmelser om talan mot statens planverks beslut enligt stadgan. Denna utvidgning av besvärs- bestämmelserna föranleds därav att genom kungörelsen 1970: 243 statens planverk i viss utsträckning tillagts befogenheter i fråga om ansvarig ar- betsledare. Talan mot planverkets beslut enligt 61 % 2 eller 5 mom. stadgan bör prövas av kammarrätt. Ändringsförslaget bör föreläggas riksdagen för yttrande.
Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91) (förslag 114 i lagråds- remiss 20.3.1970)
Utöver de i lagrådsremissen föreslagna ändringarna i brandstadgan bör vissa ytterligare ändringar göras i stadgan. Förvaltningslagens jävsbestäm- melser bör nämligen göras tillämpliga i samtliga ärenden hos särskild brandstyrelse. Bestämmelser härom bör tas in i 3 % 1 mom. stadgan. Änd- ringsförslaget bör föreläggas riksdagen för yttrande.
Lagar om ändring i familjebidragsförordningen (1946:99) (förslag 90 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 33 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifter (förslag 91 i lag- rådsremiss 20.3.1970 och förslag 34 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i kommunallagen (1953: 753) (förslag 95 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 36 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i kommunal- lagen (1957.-50) för Stockholm (förslag 96 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 37 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse (förslag 97 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 38 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i landstingslagen (1954:319) (förslag 98 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 39 i lagrådsremiss 14.1.1971) samt lagar om ändring i folkbokföringsförordningen (1967.-198) (förslag 104 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 43 i lagrådsremiss 14.1.1971)
I fråga om var och en av dessa författningar bör förslagen i de två lag- rådsremisserna ställas samman till ett. lagförslag.
Kungörelser om ändring i vägtrafikförordningen (1951:648) (förslag 108 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 45 i lagrådsremiss 14.1.1971), kun— görelser om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig auto-
mobiltrafik m.m. (förslag'109 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 46 i lagrådsremiss 14.1.1971), kungörelser om ändring i allmänna ordningsstad- gan (1956: 617) (förslag 110 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 47 i lag- rådsremiss 14.1.1971) samt kungörelser om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663) (förslag 111 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 48 i lagråds- remiss 14.1.1971)
I fråga om var och en av dessa författningar bör förslagen i de två lag- rådsremisserna föras samman till ett kungörelseförslag som föreläggs riks- dagen för yttrande. Härvid bör beträffande allmänna ordningsstadgan inte tas med någon föreskrift om att besvären prövas i statsrådet.
Lag om ändring i förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärknings- mdl (förslag 89 i lagrådsremiss 20.3.1970), lag om ändring i lagen (1964: 731 ) om trafiknämnder (förslag 35 i lagrådsremiss 14.1.1971), lag om änd- ring i förordningen (1965:852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter, lag om ändring i lagen ( 1920: 796) om val till riksdagen, lag om ändring i kommunala vallagen( 1930: 253) (förslag 92—94 i lagrådsremiss 20.3.1970), lag om ändring i militärersättningsförordningen (1950: 261) (för- slag 40 i lagrådsremiss 14.1.1971), lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar, lag om ändring i förordningen (1968.-576) om Konungariket Sveriges stadshypo- tekskassa och om stadshypoteksföreningar, lag om ändring i förordningen (1957: 343) om oljelagring m.m., lag- om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m. (förslag 99, 100, 102 och 103 i lagrådsremiss 20.3.1970). lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242) (förslag 42 i lagrådsremiss 14.1.1971), förordning om ändring i förordningen (1970:99) om investe- ringsavgift för vissa byggnadsarbeten (förslag 105 i lagrådsremiss 20.3.1970) samt lag om ändring i lagen (1970: 296 ) om social centralnämnd m. m. (för- slag 44 i lagrådsremiss 14.1.1971)
Dessa författningsförslag bör föreläggas riksdagen för antagande. Härvid bör i förslagen till ändringar i de två hypoteksförfattningarna och i för- ordningen om oljeavgift föreskriften att besvären prövas i statsrådet utgå.
Kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel, kun- görelse om ändring i förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor, kun- görelse om ändring i mönstringsförordningen ( 1961 : 87 ), kungörelse om ändring i förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektions- sprutor och kanyler, kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966: 742) samt kungörelse om ändring i kungörelsen (1970:113) om förevisning av brandfarlig biograffilm (förslag 106, 113 och 115—118 i lagrådsremiss 20.3.1970) Dessa kungörelseförslag bör föreläggas riksdagen för yttrande.
Utöver de ändringar som jag har förordat i det föregående bör vissa redaktionella ändringar vidtas i en del av de i lagrådsremisserna den 20 mars 1970 och den 14 januari 1971 upptagna författningsförslagen.
Vad angår kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol vill jag framhålla att jag i detta sammanhang anmäler bara de författningsändringar, vid vilkas tillkomst riksdagen bör medverka. Först senare kommer jag att lägga fram förslag till sådana författnings- föreskrifter i ämnet som kan beslutas av Kungl. Maj:t ensam. Därvid avser jag, om riksdagen inte har något att erinra däremot (jfr s. 99), att bl. a. föreslå att i kungörelsen (1968: 440) om kompensation för bensinskatt vid yrkesmässig användning av motorsåg görs sådan ändring att de allmänna reglerna rörande fullföljd av talan från kammarrätt till regeringsrätten kommer att gälla också beträffande mål enligt nämnda kungörelse. Jag vill också påpeka att det beträffande vissa författningar, som har tillkommit under medverkan från riksdagens sida, har synts lämpligt att lägga fram förslag till kompetensfördelningsregler i samband med att författningarna i andra avseenden ändras under innevarande år (se t. ex. prop. 1971: 7) .
Förslag till en fullständig harmonisering av förekommande förfarande- bestämmelser i olika materiella författningar med förfarandereglerna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen läggs i detta sammanhang fram beträffande ett femtiotal författningar. Härvid har en fullständig genomgång gjorts i första hand av författningarna nr 3—48 i lagrådsre- missen den 14 januari 1971 men även av giftermålsbalken, lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingå- ende, lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, naturvårdslagen (1964: 822), förordningen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor, byggnads- stadgan (1959: 612) samt förslagen till bostadsrättslag och växtförädlarrätts- lag. I den mån ändringar i sistnämnda författningar har behövts för att den önskvärda harmoniseringen skall uppnås, innehåller ändringsförslagen bestämmelser i ämnet. Avsikten är att författningsgenomgången skall fort- sätta. Senare kommer i harmoniseringssyfte förslag att framläggas rörande ändringar i ytterligare ett antal författningar.
Anslugsfrågor m. m.
Regeringsrättens kansli- och föredragandeorganlsatlon
I remissen till lagrådet den 20 mars 1970 angående omorganisation av för- valtningsrättskipningen m.m. togs frågan upp om att bryta det samband i fråga om föredragande- och kansliorganisation som f.n. finns mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten genom att även regeringsrätts- målen skall beredas inom Kungl. Maj:ts kansli och föredras av personal som tillhör statsdepartementen. Efter förslag i prop. 1970:116 har vissa ändringar genomförts i RF, bl.a. i 25 %, där det tidigare föreskrevs att ärenden skall beredas till föredragning och avgörande i regeringsrätten i det statsdepartement till vilket ärendet hör enligt departementsstadgan. Efter de genomförda ändringarna i RF kan i enlighet med vad som har föreslagits i lagrådsremissen i stället inrättas ett kansli, till vilket rege- ringsrättens föredragande är knutna. Den närmare utformningen av rege— ringsrättens kansli- och föredragandeorganisation utreds f.n. av en sär- skilt tillkallad utredningsmanl.
Utredningsmannen har avlämnat ett delbetänkande, dagtecknat den 30 november 1970, med förslag till särskild föredragande- och kansliorganisa- tion för regeringsrätten fr. o. m. är 1972 (Ds Ju 1970: 31).
Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av regeringsrättens ledamöter, kammarrätten, statskontoret, riksrevisionsverket, riksskatteverket. riksarkivet, länsstyrelserna i Stockholms län, Uppsala län, Göteborgs och Bohus län, Västernorrlands län, Västerbottens län, domstolsverksutredningen, kammarrättsorganisationskommittén, Svenska kommunförbundet samt Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-S).
Utredningsmannens förslag
Utredningsmannen framhåller att storleken och utformningen i detalj av ett kansli för regeringsrätten f.n. inte kan bedömas. Flera faktorer på- verkar bedömningen, såsom antalet regeringsråd, måltillströmningen, utbygg- nadstakten och kapaciteten hos kammarrätterna samt frågan om inrättan- det av en central förvaltningsmyndighet för landets domstolar.
I betänkandet föreslås att kansliet skall finnas vid regeringsrätten fr. o. m. den 1 januari 1972. Det föreslagna kansliet skall överta beredningen och
* Expeditionschefen Harriet Stangenberg.
föredragningen av mål och ärenden beträffande vilka äldre bestämmelser skall tillämpas, dvs. bl.a. besvär över beslut som meddelats före den 1 ja- nuari 1972.
Utredningsmannen föreslår att nuvarande tjänster för regeringsrättssekre- terare i olika statsdepartement ersätts av tjänster i regeringsrättens kansli. Dessa tjänsters karaktär av passagetjänster bör behållas. Tjänsterna bör därför vara extra ordinarie eller i några fall extra. Nuvarande innehavare av tjänster som regeringsrättssekreterare här under en övergångstid få för- ordnande på de nya tjänsterna. För föredragning av vissa specialmål bör jurister från centrala verk och kommunalförvaltningen kunna anlitas.
Antalet föredragande räknat i årsarbetskrafter uppgick under år 1970 till ungefär 44. Enligt utredningsmannens bedömning torde en godtagbar målbalans inte kunna uppnås förrän tidigast efter tre år. Med hänsyn till målbalansen i regeringsrätten och det antal mål som beräknas inkomma efter reformens genomförande kommer behovet av föredragande att vara oförändrat under de närmaste åren. Utredningsmannen föreslår därför att det för regeringsrättens kansli inrättas samma antal regeringsrättssekre— terartjänster som i den nuvarande departementsorganisationen, dvs. 27 extra ordinarie och 7 extra tjänster. Vidare bör det finnas medel för att anlita ytterligare 10 årsarbetskrafter. Därmed avses specialföredragande och per- soner med föredragandeuppgiften som bisyssla samt andra extra föredra- gande.
Utredningsmannen föreslår att för administrationen av regeringsrättens kansli inrättas en tjänst som kanslichef som närmast under regeringsrättens ordförande skall svara för arbetet inom kansliet. Kanslichefen bör även i övrigt handlägga administrativa ärenden för hela regeringsrätten och där- igenom avlasta domstolens ordförande och övriga ledamöter arbetet med administrativa göromål. Som närmaste medarbetare till kanslichefen före- slås en souschef under de år den nya organisationen byggs upp.
Enligt förslaget skall vidare, i stället för de tjänster för biträdespersonal som finns inom departementen för regeringsrättens kansliarbete, inrättas tjänster för sådan personal i regeringsrättens kansli. Sammanlagt bör unge- fär 55 tjänster för landskanslister, kanslister, övrig biträdespersonal ooh expeditionsvaktspersonal finnas i regeringsrätten.
Årskostnaden för den nya personalorganisationen beräknas till ungefär 5 milj. kr. Härtill kommer kostnader för lokaler, inredning, utrustning och flyttning till nya lokaler. Dessa kostnader kan inte anges eftersom lokal- frågan för det nya kansliet inte är löst.
Remissyttrandena
I allt väsentligt har remissinstanserna anslutit sig till utredningsmannens förslag om organisationen av kansliet. Endast domstolsverksutredningen har tillstyrkt förslaget om en tjänst som souschef åt kanslichefen.
I remissen till lagrådet utvecklades närmare innebörden av den föreslagna omorganisationen av kammarrättsorganisationen.
Den 1 juli 1970 tillkallades en kommitté (kammarrättsorganisationskom- mittén) med uppdrag att lägga fram förslag till organisationen av kammar- rätterna och i övrigt förbereda den nya kammarrättsorganisationen. Kom— mittén1 har den 30 december 1970 lämnat förslag rörande huvudlinjerna för den nya kammarrättsorganisationen (Ds Ju 1970: 33).
Över kommitténs förslag har efter remiss yttranden avgetts av regerings— rättens ledamöter. kammarrätten, statskontoret, riksrevisionsverket, riks- skatteverket, länsstyrelserna i Stockholms län, Uppsala län, Göteborgs och Bohus län, Västernorrlands län, Västerbottens län, utredningen om regerings- rättens kansliorganisation m.m., domstolsverksutredningen, Sveriges aka- demikers centralorganisation (SACO) samt Tjänstemännens centralorganisa- lions statstjänstemannasektion (TCO-S).
Kammarrättsorganisationskommittén
Kommittén anser att det möter stora svårigheter att i förväg bestämma hur stor den nya kammarrättsorganisationen behöver vara. En mera exakt avvägning av organisationen kan ske först sedan man fått viss erfarenhet av det nya systemet. Målavverkningen per avdelning och år kommer att minska bl.a. på grund av att kammarrätt i flertalet mål kommer att bli slutinstans och att de nya målgrupperna kommer att fordra längre hand- läggningstid än skattemål. .
Om man utgår från att kammarrätten under år 1970 hade haft den behö- righet som föreslås gälla fr.o.m. den 1 januari 1972, kan det beräknas att antalet under år 1970 inkomna mål skulle ha uppgått till 15200. Varje avdelning torde kunna komma att avgöra ungefär 900 mål per år. Kammar- rättsorganisationen behöver därför minst 17 avdelningar för att under ett år kunna avverka lika stort antal mål som beräknas komma in under ett år. Under ett uppbyggnadsskede fr.o.m. den 1 januari 1972 bör det därför finnas 15 avdelningar. Fr.o.m. budgetåret 1973/74 bör organisationen vara helt utbyggd.
Den domkretsindelning för kammarrätterna i Stockholm och Göteborg som föreslagits i lagrådsremissen innebär att 58 0/0 av målen faller på stock- holmskammarrätten och 42 0/o på göteborgskammarrätten.
I samband med att kammarrätten i Göteborg inrättas bör den tilldelas den del av kammarrättens i Stockholm målbalans som härrör från kammar- rättens i Göteborg domkrets med undantag av mål rörande fastighetstaxe- ring.
' Kanslirådet Lars-Olov Hillerudh, ordförande, kammarrättsfiskalen Jan Francke, depar- tementssekreteraren Nils Granath, hovrättsassessorn Erik Neergaard och kammarrätts- assessorn Bengt Törnell.
Vid en fullt utbyggd organisation bör kammarrätten i Stockholm ha 10 avdelningar och kammarrätten i Göteborg 7 avdelningar. Under den tid organisationen består av 15 avdelningar bör stockholmskammarrätten ha 9 avdelningar och göteborgskammarrätten 6 avdelningar.
Kommittén anser att den kammarrättsverksamhet som i lagrådsremissen föreslås förlagd till ort i Norrland bör förläggas till Sundsvall. Denna ort har föreslagits även av delegationen för lokalisering av statlig verksamhet. Förläggningen av filialverksamhet till Sundsvall bör emellertid enligt kom- mitténs mening anstå till dess en central förvaltningsmyndighet för dom- stolsväsendet inrättats.
Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser delar kommitténs uppfattning om den storlek kammarrättsorganisationen bör ha fr.o.m. den 1 januari 1972 och i fullt utbyggt skick. Riksrevisionsverket anser emellertid att man inte behöver räkna med mer än 15 avdelningar, vilket antal under viss förutsättning bör kunna nedgå senare. TCO-S föreslår att kammarrätterna redan fr.o.m. den 1 januari 1972 får 17 avdelningar. Den nya kammarrätten i Göteborg bör enligt riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län börja sin verksamhet med 4 avdelningar och därefter utökas.
Vad gäller verksamheten i Sundsvall avstyrker SACO förslaget att in- rätta ett filialsystem inom kammarrättsorganisationen. Om en filial i Sunds- vall inrättas anser emellertid SACO liksom kammarrätten och domstols- verksutredningen att filialens verksamhet bör börja vid senare tidpunkt än den 1 januari 1972. Andra remissmyndigheter såsom riksrevisionsverket och vissa länsstyrelser framhåller däremot att verksamheten i Sundsvall bör börja samtidigt som förvaltningsrättsreformen träder i kraft.
Årets statsverksproposition
I årets statsverksproposition (prop. 1971: 1 bil. 4 sid. 41) har anslagen för budgetåret 1971/72 till Regeringsrätten och Kammarrätterna beräknats med preliminära belopp om 5 900 000 kr. och 13 200 000 kr. i avvaktan på proposition om en omorganisation av förvaltningsrättskipningen.
Regeringsrätten
1969/70 Utgift 3 275 385 1970/71 Anslag 3 884 000 1971/72 Förslag 5 900 000
1970/71 Beräknad änd- ring 1971/72 Dep.chefen Personal Regeringsråd och regeringsrättssekreterare 22 + 35 Övrig personal 3 + 39 25 + 74 Anslag Avlöningar 2 435 000 + 2 119 000 Sjukvård 1 000 + 6 000 Reseersättningar 6 000 — Lokalkostnader 183 000 — 163 000 Expenser 699 000 — 479 000 Därav engångsutgifter (644 000) (— 644 000) Lönekostnadspålägg 560 000 + 533 000 3 884 000 + 2 016 000 Kammarrätterna 1969/70 Utgift 8 464 583 1970/71 Anslag 9 414 000 1971/72 Förslag 13 200 000 m 1970/71 Beräknad ändring 1971/72 Kammar- Dep.chefen rätten Personal Domare och fiskaler 107 + 56 Övrig personal 59 + 4 + 41 166 + 4 + 97 Anslag Avlöningar 7 267 000 + 136 000 + 2 478 000 Sjukvård 18 000 -— + 12 000 Reseersättningar 10 000 + 6 000 + 306 000 Lokalkostnader 218 000 + 31 000 + 265 000 Expenser 216 000 + 29 000 + 70 000 Därav engångsutgifter _ _ __ Lönekostnadspålägg 1 685 000 + 27 000 + 655 000
9414000 +229000 +3786000
Kammarrätten
1. Löne- och prisomräkning m. m. 86 000 kr. En division i kammarrätten ombildas omkring den 1 juli 1971 till fastig- hetstaxeringsdivision för att handlägga besvärsmål i anledning av 1970
års allmänna fastighetstaxering. Förstärkning begärs på grund härav med
en assessor och tre biträden. Medel för en fiskal kan i stället dras in.
3. Medel behövs för ytterligare en tjänst som kansliskrivare för delgiv- ningsgöromål. _l»?
Departementschefen
Regeringsrättens kansli- och föredragandeorganisation
Som jag tidigare framhållit kan efter genomförda ändringar i RF en sär- skild kansli- och föredragandeorganisation inrättas vid regeringsrätten.
Enligt 18 % förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar skall det ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter om beslutande- rätten i administrativa frågor och om organisationen av regeringsrättens kansli.
För kansliet bör inrättas en ordinarie tjänst med beteckningen r som chef för kansliet. Denna tjänst bör inrättas viss tid före den 1 januari 1972 för att innehavaren skall kunna deltaga i arbetet med organisationen av kansliet. En del av tjänsterna för föredragande och annan personal inom kansliet bör inrättas som extra ordinarie och en del som extra. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i denna fråga.
Vad beträffar antalet föredragande delar jag utredningsmannens upp- fattning att nuvarande antal inte kan minskas förrän målbalansen i rege— ringsrätten blivit lägre än vad fallet är f.n. Jag kan här inskjuta att mål- balansen den 31 december 1970 utgjorde 5873 mål. Jag beräknar antalet tjänster till 34. Jag räknar dessutom med att det kommer att behövas ett antal föredragande som har föredragandeuppgiften som bisyssla.
Det fortsatta utredningsarbetet får utvisa också fördelningen av antalet tjänster mellan olika kategorier av personal. Jag har beräknat medel för budgetåret 1971/72 för oförändrat antal regeringsråd, en tjänst som chef för kansliet, 34 föredragande och ungefär 42 tjänster för bl.a. biträdes- och expeditionsvaktspersonal. Beträffande avtalsbara anställnings— och ar- betsvillkor avser jag ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag som behövs.
Utredningsmannen och remissmyndigheterna har behandlat även frågor om karriären för jurister inom förvaltningsdomstolarna. Jag är medveten om betydelsen av denna fråga och vill i detta sammanhang bara erinra om att motsvarande fråga och den därmed sammanhängande frågan om domarutbildning är aktuell även för de allmänna domstolarna. I proposition den 26 februari 1971 (prop. 1971: 45) med förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken, m. m., har jag också framhållit (s. 85—86) att frågan om bl.a. domarutbildning med tanke på de allmänna domstolarna bör tas upp till särskild utredning och att jag har för avsikt att vid senare tillfälle ta upp frågan om formerna för ett utredningsarbete på detta område. Det är naturligt att ett sådant utredningsarbete får omfatta motsvarande frågor även för de allmänna förvaltningsdomstolarna. När det gäller mer kort- siktiga åtgärder räknar jag med att utredningsmannen under sitt fortsatta arbete skall göra en kartläggning och framlägga de förslag som kan be- finnas påkallade.
K ammarrätternas närmare organisation
Som har föreslagits i lagrådsremissen den 20 mars 1970 bör en ny kam- marrätt inrättas i Göteborg. I samband härmed bör den nuvarande kam- marrätten få namnet kammarrätten i Stockholm.
I remissen till lagrådet framhöll jag att man måste räkna med att det i den nya kammarrättsorganisationen behövs ca 15 avdelningar. Den ut- redning som därefter gjorts av kammarrättsorganisationskommittén visar att detta antal avdelningar är ett minimum. Den 1 januari 1972 bör 15 av- delningar inrättas. Utvecklingen får visa om detta antal senare behöver ökas. Jag delar kommitténs uppfattning att till den föreslagna kammarrätten i Göteborg bör överföras stockholmskammarrättens balans av mål som härrör från den föreslagna domkretsen för en kammarrätt i Göteborg med undan- tag av mål rörande fastighetstaxering. Denna kammarrätt bör från början ha sex avdelningar. I annat fall kommer målbalansen att bli av ej godtag- bar storlek.
Kammarrätten i Stockholm bör liksom f.n. ha nio avdelningar. I samråd med chefen för finansdepartementet föreslår jag att två av dessa förläggs till Sundsvall. Kammarrättsorganisationskommittén har förordat att förlägg- ningen av verksamhet till Sundsvall får anstå till dess en central förvalt- ningsmyndighet för domstolsväsendet inrättats. Jag anser emellertid att för- valtningsdomstolsreformen bör genomföras i sin helhet i ett sammanhang. Målsättningen bör därför vara att börja verksamheten i Sundsvall den 1 januari 1972.
Som jag anfört vid remissen till lagrådet den 20 mars 1970 bör samtliga domartjänster på en kammarrättsavdelning vara ordinarie med beteck- ningen 0. För kammarrätten i Göteborg bör inrättas en tjänst för kammar- rättspresident. Denna tjänst hör inrättas viss tid före den 1 januari 1972 för att innehavaren skall kunna deltaga i organisationsarbetet av den nya dom- stolen innan den börjar sin verksamhet. På varje avdelning bör finnas en kammarrättslagman som ordförande i stället för kammarrättsråd och divi- sionsordförande, som f.n. finns i kammarrätten. Antalet tjänster för kam- marrättsråd bör utökas från f.n. 27 till 75. De 18 tjänsterna för assessor som f. 11. finns i kammarrätten kan då dras in. Med hänsyn till rekryterings-
förhållandena bör emellertid i viss utsträckning inrättas extra ordinarie tjänster för assessorer i stället för tjänster för kammarrättsråd. Dessutom kommer ett visst antal assessorstjänster att behövas för vikariats- och för- stärkningsändamål. Kungl. Maj:t bör därför bemyndigas att inrätta det antal tjänster för kammarrättsråd som med hänsyn till rekryteringsförhål- landena är lämpligt, dock högst 75 tjänster.
För kammarrätten i Stockholm beräknar jag medel för ytterligare ett göromålsförordnande för assessor och ett biträde.
I övrigt beräknar jag medel för kammarrätten i Göteborg för 18 tjänster för fiskaler och fiskalsaspiranter samt ca 40 tjänster för biträdes— och ex- peditionsvaktspersonal.
Beträffande avtalsbara anställnings- och arbetsvillkor avser jag ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag som behövs.
Vad gäller kostnader för sjukvård, reseersättningar, lokaler och expenser har jag efter hänsyn till prisomräkning beräknat medel för kammarrätten i Göteborg med utgångspunkt från de medel av motsvarande slag som se- naste budgetår anvisats kammarrätten i Stockholm. Däremot har jag inte beräknat kostnader för utrustning och inventarier för kammarrätten i Göte- borg och filialen i Sundsvall. Dessa kostnader, som kommittén angivit till 2 750 000 kr., kan inte beräknas med säkerhet förrän lokalfrågorna klarlagts i Göteborg och Sundsvall. Frågan om anslag för nämnda kostnader torde få anmälas i annat sammanhang.
Hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda har anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t genom proposition
A. föreslår riksdagen att antaga följande författningsförslag, nämligen förslag till
1) lag om allmänna förvaltningsdomstolar, 2) förvaltningslag,
3) förvaltningsprocesslag,
4) lag om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål, 5) lag om ändringilagen (1967.—64) om tillfällig ökning av regeringsrä- dens antal,
6) lag om ändring i giftermålsbalken, 7) lag om ändringilagen ( 1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,
8) lag om ändring i föräldrabalken, 9) lag om ändring i jordförvårvslagen(1965: 290 ),
10) lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller graoa eller aktier i vissa" bolag,
11) lag om ändring i lagen ( 1970: 998 ) om arrendenämnder och hyresnämn- der,
12) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred, 13) lag om ändring i lagen (1952: 166 ) om häradsallmänningar, 14) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,
15) lag om ändring i lagen ( 1950: 596 ) om rätt till fiske, 16) lag om ändring i lagen ( 1960: 130) om fiskevårdsområden, 17) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt, 18) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523), 19) lag om ändringi lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled, 20) lag om ändring i lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående till- lämpningen här i riket av svensk—norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929,
21) lag om ändring i brottsbalken, 22) lag om ändring i lagen (19140: 358 ) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,
23) lag om ändring i lagen ("196/;: 5141) om behandling i fdngvårdsanstalt, 24) lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Fin- land, Island och Norge angdende verkställighet av straff m. m.,
25) lag om ändring i Iagen(1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring häri riket,
26) lag om ändring i lagen ( 1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura,
27) lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1 ), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, 28) lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, 29) lag om ändring i lagen ( 1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, 30) lag om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser, 31) lag om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel, 32) lag om ändring i lagen ( 1938: 96 ) om understödsföreningar, 33) lag om ändring i gruvlagen ( 1938: 314 ), ) lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m.m., ) lag om ändring i uranlagen ( 1960: 679), 36) lag om ändring i lagen ( 1966: 314 ) om kontinentalsockeln, ) lag om ändring i lagen ( 1939: 608 ) om enskilda vägar, ) lag om ändring i lagen (1941 : 282 ) om sterilisering, ) lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering, 40) lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen,
730
41 ) 42) 43) 44) 45) 46) 47)
lag om ändring i lagen ( 1960: 690 ) om byggnadsminnen, lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag, lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385), lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag, lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott, lag om ändring i lagen (1948: 433 ) om försäkringsrörelse, lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsan-
stalt att driva försäkringsrörelse här i riket,
48)
lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk
försäkringsrörelse vid krig m. m.,
49)
lag om ändring i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv- och in-
validitetsförsäkring,
50) 51 ) 52) 53) 54) 55) 56) 57) 58) 59)
lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1), lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246 ), lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 1 74 ), lag om ändring i lagen ( 1950: 382 ) om svenskt medborgarskap, lag om ändring i lagen ( 1951 : 308) om ekonomiska föreningar, lag om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar, lag om ändring i bostadsrättslagen(1971 : 000), lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951 : 680 ), lag om ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring, lag om ändring i lagen ( 1961 : 257 ) om besvär över försäkringsrådets
beslut,
60) 61) 62) 63) 64) 65) se) 67) 68) 69) 70)
lag om ändring i allmänna förfogandelagen(1954: 279 ), lag om ändring i rekvisitionslagen (1942: 583 ), lag om ändring i allmänna ransoneringslagen(1954: 280 ), lag om ändring i lagen (1954: 579 ) om nykterhetsvård, lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse, lag om ändring i lagen (1955: 416 ) om sparbanker, lag om ändring i lagen ( 1956: 216) om jordbrukskasserörelsen, lag om ändring i lagen ( 1956: 618 ) om allmänna sammankomster, lag om ändring i luftfartslagen(1957: 297 ), lag om ändring i strålskyddslagen(1958: 1 10 ), lag om ändring i lagen (1926: 1) innefattande bestämmelser i anledning
av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena,
71) 72)
lag om ändring i civilförsvarslagen ( 1960: 74 ), lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att full-
göra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,
73) 74) 75)
lag om ändring i barnavårdslagen ( 1960: 97 ), lag om ändring i lagen ( 1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket, lag om ändringi lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkar—
yrket,
76) lag om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinär- yrket m. m., _ ' ' "'
77) lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksam- het pä hälso- och sjukvårdens omräde,
78) lag om ändring i varumärkeslagen( 1960: 644 ), 79) lag om ändring i patentlagen(1967: 837 ), 80) lag om ändring i mönsterskyddslagen(1970: 485 ), 81) lag om ändring i växtförädlarrättslagen(1971 : 000 ), 82) lag om ändring i brandlagen(1962: 90 ), 83) lag om ändring i skollagen(1962: 319 ), 84) lag om ändring i lagen ( 1962: 381 ) om allmän försäkring, 85) lag om ändring i namnlagen(1963: 521 ), 86) lag om ändring i lagen (1963: 537 ) om gravrätt m. m., 87) lag om ändringi lagen (1964:322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,
88) lag om ändring i lagen (1964: 829 ) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet,
89) lag om ändring i naturvårdslagen(1964: 822 ), 90) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274 ), 91) lag om ändringi lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
92) lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psy— kiskt utvecklingsstörda,
93) lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
94) lag om ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.,
95) lag om ändring i smittskyddslagen(1968 : 231 ), 96) lag om ändring i mil jöskyddslagen ( 1969: 387 ), 97) lag om ändring i jordhävdslagen ( 1969:698 ), 98) lag om ändring i lagen ( 1970: 244 ). om allmänna vatten- och avloppsan- läggningar,
99) lag om ändring i lagen ( 1970: 375 ) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 100) lag om ändringi lagen ( 1970: 390) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhällningen för de allmänna underrätterna, 101) lag om ändring i lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering, 102) lag om ändring i fastighetsbildningslagen(1970: 988 ), 103) lag om ändring i förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärk- ningsmål, 104) lag om ändring i familjebidragsförordningen(1946: 99), 105) lag om ändringi förordningen (1967.-882) om studiemedelsavgifter, 106) lag om ändring i lagen (1964: 731 ) om trafiknämnder,
107) lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter, 108) lag om ändring i lagen ( 1920: 796 ) om val till riksdagen, 109) lag om ändring i kommunala vallagen (1930: 253), 110) lag om ändring i kommunallagen (1953: 753), 111) lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm, 112) lag om ändring i lagen (1961 : 436) om församlingsstyrelse, 113) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319 ), 1 14) lag om ändring i militärersättningsförordningen (1950: 261 ), 115) lag om ändring i lagen (1970: 65 ) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar, 116) lag om ändring i förordningen (1968: 57 6 ) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, 117) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp, 118) lag om ändring i förordningen (1951 : 442) om förhandsbesked i taxe- ringsfrdgor, 119) lag om ändring i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m., 120) lag om ändring i förordningen ( 1957 : 344 ) om oljeavgift m. m., 121) lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242), 122) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198 ), 123) förordning om ändring i förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, 124) lag om ändring i lagen (1970: 296 ) om social centralnämnd m. m.,
B. inhämtar riksdagens yttrande över följande författningsförslag, nämli- gen förslag till 125) kungörelse om ändringi förordningen (1968: 564) om tillfällig handel, 126) kungörelse om ändring i vapenförordningen ( 1949: 340), 127) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen( 1951: 648), 128) kungörelse om ändring i förordningen ( 1940: 910 ) angående yrkesmäs- sig automobiltrafik m. m., 129) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan ( 1956: 617 ), 130) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663), 131) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612), 132) kungörelse om ändringi förordningen (1961: 568) om brandfarliga va- ror, 133) kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91 ), 134) kungörelse om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87 ), 135) kungörelse om ändringi förordningen (1968: 70) med vissa bestämmel- ser om injektionssprutor och kanyler, 1 36) kungörelse om ändring i hotellförordningen ( 1 966.742 ), 137) kungörelse om ändringikungörelsen (1970:113) om förevisning av brandfarlig biograffilm,
C. föreslår riksdagen att
a) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för organisationen av rege- ringsrättens kansli- och föredragandeorganisation,
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta en ordinarie tjänst för chef för rege- ringsrättens kansli med beteckningen r,
c) besluta att en kammarrätt i Göteborg inrättas den 1 januari 1972,
d) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för kammarrättsorganisa- tionen i övrigt,
e) bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta en ordinarie tjänst för president i kammarrätten i Göteborg med beteckningen 0,
f) bemyndiga Kungl. Maj:t att den 1 januari 1972 inrätta dels nio ordi- narie tjänster för kammarrättslagman med beteckningen o i utbyte mot nio sådana tjänster för kammarrättsråd och divisionsordförande i kammar- rätten i Stockholm, dels sex ordinarie tjänster för kammarrättslagman med beteckningen o i kammarrätten i Göteborg,
g) bemyndiga Kungl. Maj:t att den 1 januari 1972 inrätta tjänster för kam- marrättsråd i CO 1 i kammarrätterna till det antal jag förordat i det före- gående,
h) till Regeringsrätten för budgetåret 1971/72 under andra huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 5 900 000 kr.,
i) till Kammarrätterna för budgetåret 1971/72 under andra huvudtiteln an- visa ett förslagsanslag av 13 200 000 kr.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
De olika författningsförslagen
Propositionens motsvarighet i lagrådsremisserna
Författningens nummer i
lagrådsremissen den 20 mars lagrådsremissen den 14 janu- proposi- 1970 ari 1971
' 1 .. .. . . .. . . t1onen for författning som forekommer 1 båda remissema anges berörda paragrafer inom parentes
1 1 2 1 3 2 4 2 5 6 3 7 4
3 5 (8 kap. 10 5, 21 kap. 3 (21 kap. 1—6, 9— 12 9) 12 55) 9 6 (15 g) 4 (1, 14, 15 55)
10 7 11 5 12 8 13 9 14 10 15 11 16 12 17 13 18 14 19 15 20 16 21 6 22 17 23 7
24 18 (26 g) 8 (24 ,s)
25 19 26 20 27 21 28 22 29 23 30 24 31 25 32 26 33 28 34 29 35 30 3.6 31
1 I fråga om ändringar som ej omnämns i lagrådsremisserna hänvisas till lagrådets yttranden och statsrådsprotokollet den 12 mars 1971.
propositionen
37 38 39 40 41 42
43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54
55 56 57 58 59 60 61 62 63
64 65 66 67 68 69 70 71 72 73
74 75
lagrådsremissen den 20 mars lagrådsremissen den 14 janu- 1970
33 34 35
_36
37 38
39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50
52
53 54
55 5.6 57 61 27 62 63 64 32 65
66 67
(206 5)
(150 5) (12, 16 åå)
(100 å, 103 å 2 mom., 105 a å)
(45 5) (61, 62 så)
(13, 15 åå)
(83—87 åå)
ari 1971
10 (108, 189 åå, 190 å 1 och 2 mom., 191 å, 195 å 2 och 4 mom., 196, 197 åå, 198 ål mom., 199 å) 11 (150 å) 12 (15 &)
14 (47, 49, 99 55, 103 g
2 mom.) 15 16 17 18 19 (10 å) 20 (3, 5, 9, 18—20 åå, 21 å 1 mom., 22—37, 40, 55, 59—61, 66 åå)
21 (5 å)
22 (7—9, 12—14, 19—21, 24, 37, 56, 75—82, 84, 86, 95 åå)
lagrådsremissen den 20 mars lagrådsremissen den 14 janu-
76 68 77 69 78 70 79 71 80 72 81 82 73
33 74 (54 _8) 13 (14, 18, 20 d, 20 f, 23, 25, 39 a åå)
84 23
85 76 (29 s) 24 (28, 29, 34, 35 55) 86 77 87 78
88 79 89 80 90 25 91 26
92 75 (45 5) 27 (2, 14, 20, 22, 46— 50 93)
93 81 94 82 95 83 96 84 (48, 48 a 55) 30 (14, 48 åå) 97 85 98 87 99 86 (11, 12 55) 31 (6, 11 åå) 100 88 101 102 32 103 89 104 90 (34 s) 33 (24—27 55, 28 5 2 mom., 29, 33 åå) 105 91 (30, 31 åå) 34 (13, 30 se) 106 35 107 92 1.08 93 109 94 110 95 (9, 78 åå) 36 (37, 40 åå, 76 g 3 mom., 78 %) 111 96 (9, 82 åå) 37 (39, 42 gg, 80 5 3 mom., 82 5)
112 97 (12 å 3 mom., 91 å) 38 (50, 53, 91 åå) 113 98 (78 g 1 mom.) 39 (48,49 55, 78å3mom.)
114 40 115 99 116 100
117 59 (58, 60 55) 41 (3,4, 6, 8,9—11,13, 14,
21, 54. 59.62 Så)
. . lagrådsremissen den 20 mars lagrådsremissen den 14 janu- proposmonen '
118 119 120 121 122
123 124 125 126 127
128 129 130
131 132 133 134 135 136 137
1970
101 102 103
104 (47, 49—52, 54 åå) 105
106 107 108 (76 å)
109 (44, 45 55) 110 (8, 23—25, 27—29 55) 111 (4, 7, 8, 12—14, 33—35, 68—70, 86 åå) 112 (71 å 2 mom., 72 å) 113 114 115 116
117
ari 1971
42 43 (2, 36, 37, 44—52, 54, 57 99)
44
45 (33 å 1—5 och 7 mom., 34, 35 åå, 37 å 2 mom., 76 å) 46 (27 å 5 mom., 44, 45 åå) 47 (14 å) 48 (8, 32, 79 åå)
118
Propositionsförslagets motsvarigheter i det till lagrådet remitterade förslaget
Proposi- Lagråds- Proposi- Lagråds- tionen remissen tionen remissen 1 å 1 å 10 å 12 å 2 å 2 å 11 å 13 å 3 å 5 å 12 å 14 å 4 å 6 å 13 å 15 å 5 å 7 å 14 å 16 å 6 å 8 å 15 å 17 å 7 å 9 å 16 å 18 å 8 g 10 5 17 g 19 5 9 g 11. 5 18 s 20 å
Förvaltningsprocesslag
Propositionsförslagets motsvarigheter i det till lagrådet remitterade förslaget
Proposi- Lagråds- Proposi- Lagråds- tionen remissen tionen remissen 1 g 1 5 20 g 19 å 2 g 2 g" 21 g 20 & 3å 3och4åå 22å 21å 4 å 5 å 23 å 22 5 5 5 6 å 24 å 23 g 6 å 7 å första punkten 25 å 24 å 7 å 7 å andra punkten 26 å 25 å och 34 g 27 s 26 g 8 g 8 & 28 å 27 ;s 9 å 9 å 29 å 28 å 10 å 10 å första och 30 å 29 å andra styckena 31 å 30 å 11 g 11 s 32 g 31 (s 12 å 12 å första stycket 33 å 32 å första stycket 13—18 åå 13—18 åå och 33 å 19 å 10 å tredje stycket 34 å 32 å andra och
och 12 å and- I tredje styckena ra stycket 35—53 åå 35—53 åå
Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 mars 1970
Inledning .................................................... 1 Nuvarande ordning ............................................ 3 Det administrativa besvärsinstitutet . . .. . . .. .. .. . . . 3 Översikt över besvärsprövningens organisation .. .. .. . . . . .. .. .. .. 4 Regeringsrätten .............................................. 5 Regeringsrättens kompetens m.m. .. . . . . . .. . 5 Begränsningar' 1 rätten att få mål prövat av regerlngsratten . . .. .. 7 Regeringsrättens organisation m.m. .......................... 8 Kammarrätten .............................................. 9 Kammarrättens kompetens... 9 Kammarrättens organisation m.m. .. . .. . . . . . . .. .. .. 10 Reglerna om prövningstillstånd 1 högsta domstolen .. . . . . . . .. .. .. 11 Arbetsläget i regeringsrätten och kammarrätten.. .. . . .. . . .. .. .. 12 Regeringsrätten .............................................. 12 Kammarrätten .............................................. 13 Förvaltningsdomstolskommittén ................................ 14 Principerna för en omorganisation av förvaltningsrättskipningen hos regeringsrätten och kammarrätten .............................. 14 Närmare om prövningstillstånd ................................ 19 Allmäntomtillståndsprövning 19 Närmare om prejudikat- och intressedispens .. .. . . . . 21 Närmare om dispens med hänsyn till målets svårbedömlighet m.m. 22 Särskilda regler om fullföljd i vissa mål. .. . . .. .. .. .. 24 Närmare om regeringsrättens organisation och arbetssätt .......... 26 Ledamotsantal, domförhet och arbetsorganisation . . . . . . . . .. . . . . 26 Behörighetskrav .......................................... 27 Ordförandeskap och sammanträdeslednjng .. .. . . . . . . . . . . . . .. .. 27 Föredragningsorganisationen . . . . .. . . . . . . .. .. 28 Närmare om kammarrättens organisation och arbetssätt. .. .. .. 30 Beräkning av storleken av den framtida kammarrättsorganisatio- nen ...................................................... 30 Uppdelning av kammarrätten .............................. 32 Ledamotsorganisationen m.m. .............................. 33 Medverkanavicke-jurister......... . . 35 Specialrotlar, specialavdelningar, cirkulation m.m. . . . 36 Principerna för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol. .. . . . . .. . . . . . . . . . . .. .. .. 36 Ekbergs förslag ............................................ 36 Yttranden över Ekbergs betänkande ......................... '. 38 Förvaltningsdomstolskommitténs förslag ...................... 39 Remissyttrandena .............................................. 42 Principerna för en omorganisation av förvaltningsrättskipningen hos regeringsrätten och kammarrätten . . . , .......................... 42 Närmare om prövningstillstånd .. .. . ........................... 46
Allmänt om tillståndsprövning .............................. 46
Närmare om prejudikat- och intressedispens . . .. .. 49 Närmare om dispens med hänsyn till målets svårbedömlighet m.m. 50 Särskilda regler om fullföljd i vissa mål. .. . . . . . . . .. .. 51 Närmare om regeringsrättens organisation och arbetssätt. . . . . . . 55 Ledamotsantal, domförhet och arbetsorganisation . . . . . . . . . . .. .. 55 Behörighetskrav .......................................... 56 Ordförandeskap och sammanträdesledning .. .. .. . . . . . . . . . . .. .. 57 Föredragningsorganisationen ................................ 57 Närmare om kammarrättens organisation och arbetssätt .. . . .. .. .. 59 Beräkning av storleken av den framtida kammarrättsorganisatio— nen ...................................................... 59 Uppdelning av kammarrätten .............................. 61 Ledamotsorganisationen m.m. .............................. 62 Medverkan av icke-jurister .................................. 62 Specialrotlar, specialavdelningar, cirkulation m.m. ............ 64 Principerna för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj ;t i statsrådet och förvaltningsdomstol ............................ 65 Nya regler om prövningstillstånd i högsta domstolen . . . . . . . . . . . . . . . . 69 Domstolskommitténs förslag ................................ 69 Remissyttranden över domstolskommitténs förslag ............ 70 Departementschefen ............................................ 72 Behovet av en reform ...................................... 73 Reformens uppläggning .................................... 74 Närmare om prövningstillstånd .............................. 77
Särskilda regler om fullföljd i vissa mål .. .. . . . . . . . . .. . . . . . . .. 80 Närmare om regeringsrättens organisation m.m. . . . . . . . . . . . . . . 82 Närmare om kammarrättsorganisationen . . . . . . 84 Principerna för fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl. Maj .t i statsrådet och förvaltningsdomstol .................... 88 Övergången till den nya ordningen m.m. .................... 91 Upprättade författningsförslag .................................. 93 Föriattningsförslagen m.m. .................................... 96 1. Förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar .......... 102 1 g ........................................................ 102 2 5 ........................................................ 102 3 å ........................................................ 105 4 g ........................................................ 105 6 g ........................................................ 106 7 5 ........................................................ 107 8 å .................. . ..................................... 107 10 å ................... . .................................... 107 11 å ............................. . .......................... 108 13 å ........................................................ 109 14 å ........................................................ 109 15 å ........................................................ 110 17å .......................... . .. 110 18 å ............................................... . . . . . . . . 110 Övergångsbestämmelser ................................. . . . . . 111 2. Förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål ........ ................ . ................ 117
2 å ........................................................ 3. I örslaget till lag om ändring' 1 giftermålsbalken ................
4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1915. 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärendena rörande äktenskaps ingående . . . . . . 5. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken .................. 6. Förslaget till lag om ändring i jordförvårvslagen (1965: 290) . . . . 7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa in- skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag .......................................... 8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred .. .. 9 och 10. Förslagen till lag om ändring i lagen (1952: 166) om hä- radsallmänningar och till lag om ändring i lagen (1952: 167) om all- männingsskogar i Norrland och Dalarna ........................ 11. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske 12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårds- områden .................................................... 13. Förslaget till lag om ändring i lagen (1938 274) om rätt till jakt 14. Förslaget till lag om ändring' 1 vattenlagen (1918. 523). . 15. Förslaget till lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled .............................................. 16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 405) med vissa före- skrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vatten- rättskonventionen av den 11 maj 1929 .......................... 17. Förslaget till lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa be- stämmelser till skydd för försvaret m.m. . . . .
18. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 193)” om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av straff m. m. .............................................. 9. Förslaget till lag om ändring i lagen (:1968 555) om rätt för ut- länning och utländskt företag att idka näring här 1 riket.
20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1887. 42 5.1) angående
handelsregister, firma och prokura .. ..
21. Förslaget till lag om ändring i lagen "(1902: 71n”), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar . . . . 22. Förslaget till lag om ändring i lagen (1942. 335): om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar . . . .
23. Förslaget till lag om ändring i lagen (1919: 240) om fondkom- missionsrörelse och fondbörsverksamhet ........................ 24. Förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över
stiftelser .................................................... 25. Förslaget till lag om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel
26. Förslaget till lag om ändring i lagen (1938: 96) om understöds- föreningar .................................................. 27. Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297) ...... 28. Förslaget till lag om ändring i gruvlagen (1938: 314) .......... 29. Förslaget till lag om ändring i lagen (1886: 46) angående sten- kolsfyndigheter m. m. ........................................ 30. Förslaget till lag om ändring i uranlagen (1960: 679) .......... 31. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinental- sockeln ....................................................
741
133 134 135 135
136 137
138 139 140 142 145 147
148 148
149 150 150 150 151 152
153 153
154 155 155
156 157
32. Förslaget till lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsupp-
gifter ...................................................... 159 33. Förslaget till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar ...................................................... 159
34 och 35. Förslagen till lag om ändring i lagen (1941: 282) om steri- lisering och till lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering .. 161 36. Förslaget till lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen 161 37. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnads-
minnen .................................................... 163 38. Förslaget till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag 163 39. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385) .. .. .. 164 40. Förslaget till lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag .................................................. 168 41. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsför- skott ...................................................... 169 42. Förslaget till lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkrings- rörelse ...................................................... 170 43. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för ut- ländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket . . . . 172
44 och 45. Förslagen till lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m.m. och till lag om ändring i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring ........................................ 172 46. Förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1) . . . . 173 47. Förslaget till lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963:
246) ........................................................ 173 48. Förslaget till lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174 ........................................................ 174 49. )Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt med- borgarskap .................................................. 175 50. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar .................................................. 1 75 51. Förslaget till lag om ändring i lagen (1948: 218) om sambruks- föreningar .................................................. 176
52. Förslaget till lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680) 178 53. Förslaget till lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280) .................................................. 179 54. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhets- vård ........................................................ 179 55 och 56. Förslagen till lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse och till lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker 179 57. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbruks-
kasserörelsen ................................................ 180 58. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 76) om kreditaktie- bolag ...................................................... 181
59. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp .. 182 60. Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 332) om handräck- ning vid taxeringsrevision .................................... 182 61. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster ............................................ 182
62. Förslaget till lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110) . . .. 63. Förslaget till lag om ändring i lagen (1926: 1) innefattande be- stämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sve- rige och Finland angående renar i gränsområdena ................ 64. Förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen (1960174) .. 65. Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97) .. . . 66—68. Förslagen till lag om ändring i lagen ( 1960: 408) om behörig- het att utöva läkaryrket, till lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket och till lag om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. .......... 69. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vis- sa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område .. .. 70——.72 Förslagen till lag om ändring 1 varumärkeslagen (1960: 644), till lag om ändring' 1 patentlagen (1967: 837) och till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 000) .............................. 73. Förslaget till lag om ändring' 1 brandlagen (1962: 90) .......... 74. Förslaget till lag om ändring' 1 skollagen (1962: 319). .. 75. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 940) angående om- sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda ...................... 76. Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1963: 521) .. . . .. . . 77. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m.m. ...................................................... 78. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 322) med vissa be- stämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaska- pet för polisväsendet m.m. .................................... 79. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstols- väsendet .................................................... 80. Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) .. .. 81. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiat- risk undersökning i brottmål .................................. 82. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. .................................... 83. Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231) . . . . 84. Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387) . 85. Förslaget till lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698) 86. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 000) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling ...................................... 87. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 000) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar .............................. 88. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 000) med vissa be- stämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna . . . . . . 89. Förslaget till lag om ändring i förordningen (19601m313) om för- farandet" 1 anmärkningsmål ....................................
90. Förslaget till lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99) ........................................................ 91. Förslaget till lag om ändring 1 förordningen (1967: 882) om stu- diemedelsavgifter . ..
743
184
185 186 188
189
191
191 192 193
194 194
194
195
195 195
199
200 201 201 202
203
204
205
206
206
92. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1965:852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter . . . . 93—98. Förslagen till lag om ändring' 1 lagen (1920: 796) om val till riksdagen, till lag om ändring i kommunala vallagen (1930. 253), till lag om ändring i kommunallagen (1953: 753), till lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm, till lag om ändring i la- gen (1961: 436) om församlingsstyrelse samt till lag om ändring i landstingslagen (1954: 319) .. . . . 99 och 100. Förslagen till lag om ändring' 1 lagen (1970: 65) om Sve- riges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar samt till lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sve- riges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar ........ 101. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1951: 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor 102. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1957:343) om oljelagringlnnm . 103. Förslaget till lag om ändring i forordnmgen (1957:344) om oljeavgift m.m. .. .. 104. Förslaget till lag om ändring” i folkbokformgsforordmngen (1967:198) .................................................. 105. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1970: 000) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten .................. 106. Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel .......................................... 107 . Förslaget till kungörelse om ändring i vapenförordningen ( 1949: 340) ........................................................ 108. Förslaget till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951:648) ..................................................
109. Förslaget till kungörelse om ändring' 1 förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m.m. 110. Förslaget till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstad- gan (1956: 617) .............................................. 111. Förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663) ........................................................ 112. Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612) ........................................................ 113. Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor ........................................ 114. Förslaget till kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91) 115. Förslaget till kungörelse om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87) .................................................. 116. Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler ........ 117. Förslaget till kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966: 742) ........................................................ 118. Förslaget till kungörelse om ändring i kungörelsen (1970: 000) om förevisning av brandfarlig biograffilm ...................... Ytterligare kompetensfördelningsfrågor ........................ Hemställan ....................................................
207
207
210 211
212
225 225 226 226 232
Kungl. Maj: ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag
om ändring' ! kyrkomötesförordningen ( 1949 '174) ........ . Bilaga. Utdrag av statsrådsprotokollet den 24 juli 1970 .............. Kyrkomötets skrivelse ..................... . . . . . . . . . . . . . .
Bilaga. Kyrkolagsutskottets betänkande .. .. .. .. .
Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 januari 1971
Inledning ...................................................... Nuvarande ordning. .. Regler om förfarandet hos forvaltmngsmyndlghet .............. Regler om förfarandet i förvaltningsdomstol ..................
Bakgrunden till föreliggande utredningsförslag .................... Det förberedande utredningsarbetet ............................ Besvärssakkunnigas slutbetänkande ............................ Remissyttrandena över besvärssakkunnigas slutbetänkande ...... Reformer i fråga om förvaltningsdomstolssystemet ..............
Föreliggande utredningsförslag och remissyttranden .. .. . . . . . . . . .. .. Förfarandet hos förvaltningsmyndighet ........................ Arbetsgruppens förslag till förvaltningslag .................... Remissyttrandena .......................................... Förfarandet i förvaltningsdomstol .............................. Departementspromemorian ................................ Remissyttrandena ..........................................
Den norska forvaltningsloven ....................................
Departementschefen ............................................ Reformens allmänna uppläggning .. .. Förfarandet hos förvaltningsmyndighet ........................ Förfarandet i förvaltningsdomstol .............................. Samordning med andra författningar ..........................
U pprättade författningsförslag .................................. F örfattningsf örslagen .......................................... 1. Förslaget till förvaltningslag ................................ Lagens tillämpningsområde ................................ 1 och 2 åå ................................................ Departementschefen ...................................... 3 å ...................................................... Departementschefen ....................... . ............... Allmänna bestämmelser .................................... 4 och 5 åå ................................................ Departementschefen ...................................... es ......................................................
Departementschefen ...................................... 75 ......................................................
Departementschefen ...................................... ss ......................................................
Departementschef en ...................................... 95 ......................................................
Departementschefen ......................................
745
233 234
235 236
238 239 240 241 242 242 242 246 249 250 250 250 259 266 266 268 276 278 278 284 289 294 299 300 300 301 301 315 324 330 336 336 351 357 360 362 368 371 374 375 379
105 ...................................................... 382 Departementschefen...................................... 388 llå ...................................................... 390 Departementschefen ...................................... 396 125 ...................................................... 399 Departementschefen...................................... 413 135 ...................................................... 419 Departementschefen...................................... 422 Särskilda bestämmelser .................................... 423 14å ...................................................... 423 Departementschefen...................................... 440 15å ...................................................... 445 Departementschefen...................................... 465 16å ...................................................... 471 Departementschefen ...................................... 474 17å ...................................................... 476 Departementschefen...................................... 491 18å ...................................................... 494 Departementschefen...................................... 500 19å ...................................................... 502 Departementschefen ...................................... 506 20å ...................................................... 507 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser .................. 507 2. Förslaget tillförvaltningsprocesslag 507 Lagens tillämpningsområde ................................ 509 lå ...................................................... 509 Departementschefen...................................... 510 2 å ...................................................... 511 Departementschefen...................................... 513 Mäls anhängiggörande .................................... 514 3å ...................................................... 514 Departementschefen...................................... 515 4å ...................................................... 515 Departementschefen...................................... 516 5å ...................................................... 517 Departementschefen...................................... 519 Gå ...................................................... 519 Departementschefen...................................... 521 7 5 ...................................................... 522 Departementschefen ...................................... 525 Måls handläggning ........................................ 526 8 å ...................................................... 526 Departementschefen ...................................... 529 9 å ...................................................... 531 Departementschefen...................................... 535 10—12 åå ................................................ 537 Departementschefen...................................... 543 13å ...................................................... 547 Departementschefen ...................................... 548 14å ...................................................... 549
Departementschefen ...................................... 550
155 ................
Departemen lschef en 16 å
Departementschef en
l8å ................
Departementschefen . . . . .. . . . . 17 å ................
Departementschefen . . .. .. . . Vissa bevismcdel ..
19——22 åå ..........
Departementschefen . . .. .. .. .. ..
23å ................
......................................
Departementschefen .. .. .. .. . . ..
24 och 25 åå ........
Departementschefen . . . . . . . . . . . .
26å ................
......................................
Departementschefen .. .. .. .. . .
Beslut .............. 27 å ................
Departementschefen . . .
28å ................
Departementschefen . . . . . . . . . .
2955 ................
Departementschefen . . . . . . . . .
sog ................
......................................
Departementschefen . . . . . . . .
315 ................
Departementschefen
Besvär ............ 32 å ................
......................................
Departementschefen .. .. .. .. .
333 ................
34 å. . . Departementschefen Särskilda regler om
fullföljd av talan från kammarrätt till
regeringsrätt 35och36åå
375 ............ IZIÄIÄÄZIZÄÄIÄÄÄ .......................... Departementschefen .. .. .. .. . . Straff och vite ............................................ 38 och 39 åå ........
Departementschefen . . .
40g.
Övriga bestämmelser
41% ................ 425 ................
Departementschefen
43 och 44 åå ........
45och46åå
Departementschefen . .
......................................
......................................
......................................
......................................
Departementschefen .. . . .. .
47 å ...................................................... 601 480ch49åå....... 601 Departementschefen .. .. . 602 50—52 åå ................................................ 603 Departementschefen ..................................... 604 53 å .................................................... 604 Departementschefen ..................................... 605 lkraftträdande- och övergångsbestämmelser .................. 605 3. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken .............. 605 4. Förslaget till lag om ändring i jordförvårvslagen (1965: 290) 606 5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:998) om arrende- nämnder och hyresnämnder .. . . . . . . . . .. .. .. .. . . 607 6. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ................ 608 7. Förslaget till lag om ändring 1 lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt .............................................. 609 8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straffm...m..... 610 9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1953: 603) om motver- kande 1 vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet ...... 610 10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag 611 11. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385) 612 12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag. .. 613 13. Förslaget till lag om ändring i skollagen (1962: 319) ........ 613 14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar .................................................... 614 15. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskade- försäkring .................................................... 614 16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut ........................................ 617 17. Förslaget till lag om ändring i allmänna förfogandelagen (1954: 279) .................................................... 617 18. Förslaget till lag om ändring i rekvisitionslagen (19421583) .. 617 19. Förslaget till lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280) .................................................... 618 20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykter— hetsvård ...................................................... 618 21. Förslaget till lag om ändring 1 lagen (1956 618) om allmanna sammankomster .............................................. 622 22. Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97) . .. 622 23. Förslaget till lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring .................................................... 626 24. Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1963: 521) ....... 627 25. Förslaget till lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274) .................................. 628 26. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall .............................. 629 27. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 940) angående om- sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda . . . . . . . . . . . . . . 632
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 749 28. Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967: 837) ...... 635 29. Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485) 636 30. Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen( 1969: 387) . . 636 31. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling ........................................ 637 32. Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988) .......................................................... 638 33. Förslaget till lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99) .................................................... 640 34. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifter ............................................ 640 35. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 731) om trafik- nämnder ...................................................... 641 36. Förslaget till lag om ändring i kommunallagen (19531753) . . 642 37. Förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1957 : 50) för Stockholm .................................................... 644 38. Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 436) om försam- lingsstyrelse .................................................. 644 39. Förslaget till lag om ändring i landstingslagen (19541319) . . . 644 40. Förslaget till lag om ändring i militärersättningsförordningen (1950: 261) .................................................... 645 41. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp 645 42. Förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242) . 646 43. Förslaget till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198) .................................................... 647 44. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 296) om social cen- tralnämnd m.m. .............................................. 649 45. Förslaget till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648) .................................................... 650 46. Förslaget till kungörelse om ändringi förordningen (1949: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. ...................... 650 47. Förslaget till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstad- gan (1956:617) ............... . ................................ 651 48. Förslaget till kungörelse om ändringihälsovårdsstadgan (1958: 663) .......................................................... 651 Hemställan .................................................... 652 Bilaga 1 (Arbetsgruppens förslag till förvaltningslag) .............. 653 Bilaga 2 ( Departemenspromemorians förslag till lag om förfarandet i förvaltningsdomstol) .......................................... 660 Utdrag av lagrådets protokoll den 27 februari 1971 ...... . 667 Förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar .............. 670 Förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål 675 Övriga författningsförslag ...................................... 679 Utdrag av lagrådets protokoll den 8 mars 1971 ........... 681 Förslaget till förvaltningslag .................................... 682 Förslaget till förvaltningsprocesslag .............................. 689 Övriga författningsförslag ...................................... 695
Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 mars 1971 . . ....... 698 For/attningsförslag 698 Av lagrådet granskade lagförslag .............................. 698 Lag om allmänna förvaltningsdomstolar .. .. .. .. .. .. .. .. .. . . . . 698 Förvaltningslag 701 Förvaltningsprocesslag .................................... 704 Lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål .. . . .. 706 Lagar om ändring i föräldrabalken .. .. .. 707 Lagar om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290) .. .. .. .. . . .. 707 Lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag .................................................... 708 Lag om ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder .............................................. 708 Lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske och lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt .................... 708 Lag om ändring i lagen (11936: 567) om domkapitel. . .. 708
Lag om ändring i gruvlagen (1938: 314), lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m. och lag om ändring
i uranlagen (1960: 679) .................................... 709 Lag om ändring' 1 lagen (1939: 608) om enskilda vägar .. . . . . .. 709 Lag om ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring .. 709 Lagar om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård. . . 709 Lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110) .. . . .. .. .. . . .. .. 710 Lagar om ändring i barnavårdslagen (1960: 97) .. .. .. .. . 710 Lagar om ändring 1 patentlagen (1967: 837) och lagar om ändring
i mönsterskyddslagen (1970: 485). .. .. .. .. .. .. .. . . . . . . 711 Lagar om ändring i skollagen (1962: 319) .................... 711 Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) ................ 711
Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall och lagar om ändring i lagen (1967: 940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda .. .. .. .. 712 Lagar om ändring i miljöskyddslagen (1.969: 387) .............. 712 Lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och av-
loppsanläggningar. . . . . . . . . . 712 Lag om ändring i fastighetsblldmnf'slaf'en (m..:1970 988)” .. .. .. .. .. 713- Lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp. .. .. 713 Lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet. . .. . . .. .. 713 Lag om ändring 1 lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag . . . . 713 Lag om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning vid taxe-
ringsrevision 714- Lagar om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Dan- mark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m., lagar om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag, lagar om ändring i byggnadslagen (1947 : 385), lagar om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, lagar om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, lagar om ändring i all- männa ransoneringslagen (1954: 280), lagar om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster, lagar om ändring i patentlagen (1967: 837), lagar om ändring i mönsterskyddslagen
(1970: 485), lagar om ändring i namnlagen (1963: 521), lagar om ändring i lagen (1970: 375) 'om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller be- handling 714 Återstående lagar .......................................... 714 Övriga författningsförslag 715 Lag om ändring i lagen (1967: 64) 0111 tillfällig ökning av rege- ringsradens antal 715 Lag om ändring' 1 bostadsrättslagen (1971 00m0) ................ 715 Lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971: 000) .. .. .. .. .. 716 Lag om ändring i lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering 716 Lag om ändring i förordningen (1951:442) om förhandsbesked i
taxeringsfrågor ............................................ 717 Kungörelse om ändring i vapenförordningen (1949: 340) .. .. .. . . 717 Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612) .......... 717 Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91) .. .. .. .. 718
Lagar om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99), lagar om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifter, lagar om ändring i kommunallagen (1.953: 753), lagar om ändring i kommunallagen (19:37:50) för Stockholm, lagar om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse, lagar om ändring i lands- tingslagen (19:34:319), lagar om ändring i folkbokföringsförord- ningen (1967:]98) .. 718 Kungörelser om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648), kun- görelser om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkes- mässig automobiltrafik m. m., kungörelser om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617), kungörelser om ändring i hälsovårds- stadgan (1958: 663) ........................................ 718 Lag om ändring i förordningen (1961: 313) om förfarandet 1 an- märkningsmål, lag om ändring i lagen (1964:731) om trafik- nämnder, lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter, lag om ändring i lagen (1920: 796) 0111 val till riksdagen, lag om ändring i kommunala vallagen (193tl:253), lag om ändring i militärersättningsförord— ningen (1950: 261), lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och Om landshypoteksföreningar, lag om ändring i förordningen (1968z576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, lag om änd- ring i förordningen (1957:343) om oljelagring m.m., lag om ändring i förordningen (1957 : 344) om oljeavgift m.m., lag om ändring i sjukvårdslagen (1962z242), förordning om ändring i förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa byggnads- arbeten. lag om ändring i lagen (1970:296) om social central- nämnd m.m. 719 Kungörelse om ändring i förordningen (1968:564) om tillfällig handel, kungörelse om ändring i förordningen (1961:568) om brandfarliga varor, kungörelse om ändring i mönstringsförord- ningen (1961: 87), kungörelse om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler, kun-
görelse om ändring i hotellförordningen (1966: 742) samt kun- görelse om ändring i kungörelsen (1970:113) om förevisning av brandfarlig biograffilm .................................... Anslagsfrågor m.m. .. . . . . Hemställan .................................................... Översikter
De olika författningsförslagen (Propositionens motsvarigheter i lag- rådsremisserna) ................................................
Lag om allmänna förvaltningsdomstolar ( Propositionsförslagets mot- svarigheter i lagrådsremissen 20.3.1970 ) .. .. .. . . . .. .
Förvaltningsprocesslag ( Propositionsförslagets motsvarigheter i lag- rådsremissen 14.1.1971) ........................................
719 721 728
734
738
738
Bilaga till lagrådsremiss den 20 mars 1970
1) Förslag till Lag
om allmänna förvaltningsdomstolar
' Härigenom förordnas som följer.
1 % Regeringsrätten är högsta allmänna förvaltningsdomstol. Kammarrätterna är allmänna förvaltningsdomstolar närmast "under re- geringsrätten. Kammarrätterna är kammarrätten i Stockholm och kammarrätten i Göteborg.
Regeringsrätten
21%
Regeringsrätten prövar
1. besvär över kammarrätts beslut,
2. besvär över annat beslut i förvaltningsärende som enligt-lag eller av riksdagen utfärdad författning anföres hos domstolen,
3. mål som avses i 20 5 lagen (1936: 567) om domkapitel. Om regeringsrättens behörighet att upphäva avgörande som vunnit laga kraft och att återställa försutten tid finns bestämmelser i 19 % regerings- formen. '
3 & Besvär över kammarrätts beslut i fråga .som fullföljts till eller under- ställts kammarrätten prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten meddelat prövningstillstånd.
Meddelas ej prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran därom skall intagas i regeringsrättens beslut.
Att prövningstillstånd ej behövs i mål 0111 utlämnande av allmän handling framgår av 2 kap. 13 & tryckfrihetsförordningen.
45
Prövningstillstånd får meddelas,
1. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av regeringsrätten eller
2. om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att
rättstillämpning som ligger till grund för kammarrättens avgörande up- penbarligen strider mot lag,
vid prövning i lägre instans förekommit så grovt handläggningsfel att det kan antagas ha inverkat på målets utgång i kammarrätten,
någon som tidigare tagit befattning med målet eller tillfört utredning i målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antagas ha in- verkat på utgången i kammarrätten, eller
målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
Meddelar regeringsrätten prövningstillstånd för viss fråga, får domstolen upptaga till prövning även annan fråga som besvären avser.
5 % Regeringsrätten består av tolv regeringsråd. Konungen förordnar ett av regeringsråden att vara domstolens ordförande. Regeringsrätten har sitt säte i Stockholm. Om regeringsråds tjänstgöring i lagrådet finns bestämmelser i regerings— formen.
6 &
Regeringsrätten är delad i två avdelningar. Ordförande på avdelning är regeringsrättens ordförande eller ett regeringsråd som Konungen förordnar särskilt.
Avdelningarna är lika behöriga att upptaga mål som regeringsrätten skall handlägga.
Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre regeringsråd del- taga.
7 &
Finner avdelning vid överläggning till avgörande av mål, att den mening som råder på avdelningen avviker från rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit antagen av regeringsrätten eller att målet är av sådan prin- cipiell vikt att det ej bör avgöras av avdelning, får avdelningen förordna, att målet eller, om det kan ske, endast viss fråga i målet skall avgöras av regeringsrätten i dess helhet.
Har i olika avgöranden av regeringsrätten kommit till uttryck mot var— andra stridande åsikter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, äger första stycket tillämpning endast om avdelningen finner att den rådan- de meningen avviker från det senast meddelade avgörandet.
När mål avgöres av regeringsrätten i dess helhet, skall alla ledamöterna deltaga i avgörandet, om ej laga hinder möter.
85
När avdelning behandlar ansökan om att avgörande av regeringsrätten skall
upphävas med stöd av 19 % regeringsformen, får ledamot, som deltagit i av- görandet, ej tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå finns inom domstolen.
9 % För beredning och föredragning av mål hos regeringsrätten finns hos domstolen särskilda tjänstemän.
Kammarrätterna
10 % Kammarrätt prövar 1. besvär över beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller annan för- fattning anföres hos domstolen, 2. mål som underställes domstolen enligt folkbokföringsförordningen (1967: 198). Konungen förordnar om kammarrätternas domkretsar.
11 & Innefattar besvär även fråga, som det ankommer på Konungen att avgöra, och finner kammarrätten frågorna ej böra avgöras var för sig, skall kam- marrätten med eget utlåtande överlämna målet till Konungens prövning.
12 5 I kammarrätt finns kammarrättspresident, en eller flera kammarrättslag- män samt kammarrättsråd. De skall vara lagfarna.
13 % Kammarrätt är delad i avdelningar. Konungen får bestämma att avdel- ning skall vara förlagd till annan ort än den där domstolen har sitt säte. Avdelning består av presidenten eller en lagman såsom ordförande samt av minst två kammarrättsråd, av vilka en är vice ordförande. 0111 särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringsförordningen (1956: 623).
14 %
Kammarrätt är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej sitta i rät- ten. Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns be- stämmelser i taxeringsförordningen (1956: 623).
Konungen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast måls beredande får vidtagas av ledamot i kammarrätten eller av annan tjänste- man vid denna.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 Gemensamma bestämmelser 15 5 I fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt.
16 5 Allmän förvaltningsdomstol sammanträder på den ort där den har sitt säte eller där avdelning av domstolen är förlagd. När det föreligger särskilda skäl får domstolen sammanträda på annan ort.
175
Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall vara svenska medborgare. De skall ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 % rättegångsbalken. I fråga om jäv mot dem gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.
Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva befattning som ledamot eller föredragande i allmän förvaltningsdomstol.
18 5 Vid allmän förvaltningsdomstol får finnas särskilda sakkunniga med upp- gift att tillhandagå domstolen med utlåtanden. Sådana sakkunniga förord- nas av Konungen för viss tid på begäran av domstolen.
19 & Vid allmän förvaltningsdomstol finns kansli.
20 % Konungen meddelar närmare bestämmelser om allmän förvaltningsdom— stols organisation och verksamhet.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, lagen (1967: 64) om tillfällig ökning av rege- ringsrådens antal och lagen (1970: 000) om besvär över beslut av riksdagens organ skall upphöra att gälla.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om besvär över beslut som meddelats-före ikraftträdandet. Besvär över beslut, som enligt äldre bestäm- melser anföres hos kammarrätten, skall efter ikraftträdandet prövas av kam- marrätten i Stockholm. Konungen får dock bestämma att sådana besvär över beslut av myndighet inom domkretsen för kammarrätten i Göteborg skall prövas av denna kammarrätt.
Äldre bestämmelser gäller i fråga om regeringsrättens behörighet att upptaga och avgöra mål om beslut av kommunalstämma i ärende. som endast angår i mantal satt jord, mål om registrering enligt lagen (1899: 59) om skydd för vissa mönster och modeller, mål om upphävande av registrering av elekt- risk starkströmsledning eller understation, mål som avses i 2 & 5:o tionde ledet, 6:0, 7:0 första och tredje leden, 8:o första, andra och nionde leden, 9:o första ledet, 10:o första och andra leden, 11:o första—tredje och femte leden, 12:0 samt 17:o nionde ledet första punkten lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt samt mål som enligt övergångsbestämmelse till lag om änd- ring i sistnämnda lag skall prövas av regeringsrätten. Besvärshandling i så- dant mål inges till regeringsrättens kansli.
Utan hinder av 5 5 får regeringsrätten bestå av fler än tolv regeringsråd till dess antalet nedgått till detta tal till följd av inträffade ledigheter. Dess- förinnan får nya ledamöter av regeringsrätten ej utses.
Så länge antalet regeringsråd överstiger tolv får Konungen bestämma att regeringsrätten skall vara delad på fler avdelningar än två.
2) Förslag till Lag
om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål
Härigenom förordnas som följer.
1 %"
Skall enligt lag eller annan författning som utfärdats före den 1 januari 1972 besvär anföras hos Konungen, skall besvären, om de ej enligt särskild föreskrift skall prövas i statsrådet eller enligt övergångsbestämmelserna till lagen (0000:000) om allmänna förvaltningsdomstolar skall avgöras av re- geringsrätten, i stället anföras hos kammarrätt i följande mål:
1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättande av förslag till befattning eller uppdrag,
2. mål om avlöningsförmån, inbegripet ersättning för'viss- förrättning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad och dylikt, mål om resekostnads- och traktamentsersättning, mål om delaktigheti eller avgift till pensions-
inrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, mål om rätt till
pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrift eller överens- kommelse,
3. mål om ersättning till tjänsteman vid polis-, åklagar- eller exekutions- väsendet för utgift, som är föranledd av hans verksamhet,
4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel, såvida ej antingen författningen hänvisar den som gör anspråk på ersätt- ning att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropria- tionsdomstol eller ersättningen enligt författningen utgår till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet,
5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in— eller utförsel av vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller nedsätt- ning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift. som meddelats med stöd av Konungens bemyndigande. mål om tillstånd att hålla provianterings- frilager,
6. mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan kommunal för- valtningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan avgift, såvida ej antingen beslutet avser nedsättning eller befrielse och med- delats med stöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol,
7. mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra allmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av Konungens bc- myndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol,
8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,
9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den all- männa hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling för särskilt fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkän- nande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggörande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet,
10. mål om förordnande angående läkarundersökning av den som är an- ställd i allmän tjänst, mål om disciplinär bestraffning, mål om avstängning från tjänstgöring, mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämför- ligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning,
11. mål om föreläggande vid vite, såvida ej fråga är om skyldighet som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, mål om utdömande av vite,
12. mål om beslut som för särskilt fall meddelats angående behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljest
hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt, 13. mål om handräckning.
2 & Har i mål som avses i 1 % besvärshandling inkommit till statsdepartemen- ten inom föreskriven besvärstid, skall talan anses fullföljd i rätt tid till kammarrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972 men tillämpas ej i fråga om besvär över beslut som meddelats dessförinnan.
3) Förslag till Lag
om ändring i giftermålsbalken
Härigenom förordnas, att 2 kap. 13 % giftermålsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 2 KAP.
13 5.1
Klagan över beslut av länsstyrelsei Talan mot beslut av länsstyrelse i fall, som i 1 % avses, eller av social- fall, som avses i 1 5, eller av social- styrelsen i fall, som i 5 % avses, må styrelsen i fall, som avses i 5 &, föres föras hos Konungen i justitiedeparte- hos kammarrätten genom besvär. mentet i den ordning, som år bestämd för överklagande av förvaltande myn- digheters och ämbetsverks beslut.
Denna lag träder i kraft den 1. januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1968: 758.
4) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående
Härigenom förordnas, att lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående1 skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse)
Vill någon klaga över beslut angå- ende utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 % giftermålsbalken eller äktenskaps- certifikat eller angående företagande av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförrät- tare, hos Konungens befallningsha- vande ocb, där det meddelats av myn- dighet utom riket eller av chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning, hos Konungen i vederbörande stats- departement. Över domkapitlets eller Konungens befallningshavandes be- slut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som vid. talans förlust skola ingivas eller insändas till veder- börande statsdepartement sist å tret- tionde dagen från det klaganden er- höll del av beslutet.
(Föreslagen lydelse)
Vill någon klaga över beslut angå- ende utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 % giftermålsbalken eller äktenskaps- certifikat eller angående företagande av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförrät- tare, hos Konungens befallningsha- vande och, där det meddelats av myn- dighet utom riket eller av chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning, hos kammarrätten. Över domkapitlets eller Konungens befallningshavandes beslut må klagan föras bos kammar- rätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1968: 760.
5) Förslag ' till Lag
om ändring i föräldrabalken
Härigenom förordnas, att 8 kap. 10 å och 21 kap. 12 % föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)
8 KAP. 10 åf
Över barnavårdsnämnds — — — ——
Talan mot länsstyrelsens beslut fö- res hos Konungen genom besvär.
Barnavårdsnämndens eller länssty- relsens beslut länder, utan hinder av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda kan varda förordnat.
_— —— —— hos länsstyrelsen.
Talan mot länsstyrelses beslut fö- res hos kammarrätten genom besvär.
Barnavårdsnämnds, länsstyrelses eller kammarrätts beslut länder, utan hinder av klagan, till efterrättelse in- till dess annorlunda förordnas.
21 KAP. 12 se Talan mot länsstyrelsens beslut fö- res hos Konungen genom besvär. Be- svären ingivas till länsstyrelsen. Den- na skall skyndsamt infordra förkla- ring över besvären, om det ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa ytterligare utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter sända handlingarna i ären- det jämte eget utlåtande till vederbö- rande statsdepartement. Beslut, som ej avser utdömande av vite eller ersättning för parts kost- nad, länder omedelbart till efterrät- telse, om ej annat förordnas.
Talan mot länsstyrelsens beslut fö- res hos kammarrätten genom besvär. Besvären ingivas till länsstyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra för- klaring över besvären, om det ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa ytterligare utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter sända handlingarna i ären- det jämte eget utlåtande till kammar- rätten.
Beslut av länsstyrelse eller kam- marrätt, som ej avser utdömande av vite eller ersättning för parts kostnad, länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
* Senaste lydelse 1954:356. 2 Senaste lydelse 1967: 712.
6) Förslag till Lag
om ändring i jordförvårvslagen(1965: 290)
Härigenom förordnas, att 15 % jordförvårvslagen(1965: 290) skall ha ne- dan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 g.
Talan mot beslut varigenom lant- bruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillstånd att förvärva eller behålla egendom, vägrat förklaring som av- ses i 5 % andra stycket 2 eller tilläm- pat 7 eller 8 5 föres hos lantbruks- styrelsen genom besvär. Mot beslut av styrelsen med motsvarande innehåll föres talan genom besvär hos Konungen.
Besvären skola inges till lantbruks- nämnden. Denna skall snarast möj- ligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtan- de över besvären.
I—la besvären ingivits till besvärs- myndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären upptagas till pröv- ning, om de inkommit före besvärs- tidens utgång.
Talan mot beslut varigenom lant— bruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillstånd att förvärva eller behålla egendom, vägrat förklaring som av- ses i ö % andra stycket 2 eller tilläm- pat 7 eller 8 5 föres hos lantbruks- styrelsen genom besvär. Mot beslut av styrelsen med motsvarande inne- håll föres talan genom besvär hos Konungen. Besvären prövas (' stats- rådet.
Besvären skola inges till lantbruks- nämnden. Denna skall snarast möj- ligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtan- de över besvären.. Ha besvären ingi— vits till besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären upp- tagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Talan mot länsstyrelses beslut en— ligt denna lag föres hos Konungen ge- nom besvär.
Donna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
7) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag
Härigenom förordnas i fråga om lagen ( 1916: 156) om vissa inskränk— ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktieri vissa bolag,
dels att 5 & skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a &, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 5 59.-1 Ansökan om —————————— eljest avvisas. Angår ansökan —————————— att utövas. Göres ej ——————————— stycket utgått. Sökes tillstånd —————————— till Konungen.
Över länsstyrelses beslut i ärende, som nu sagts, mä klagan föras i den ordning, som för ekonomimäl i all- mänhet är stadgad.
Närmare föreskrifter rörande den Närmare föreskrifter rörande den utredning, som mä erfordras för läns- utredning, som mä erfordras för styrelses prövning i sådant ärende, länsstyrelses prövning i ärende, som meddelas av Konungen. nu sagts, meddelas av Konungen. Är i —————————————— fast egendom. 17 a ä'.
Mot beslut av länsstyrelse i ärende, som avses i 4 5, eller om utseende av ombud enligt 17 5 föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länssty- relse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1969z46.
8) Förslag till Lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred
Härigenom förordnas, att i 4 kap. lagen (1933: 269) om ägofred skall in- föras en ny paragraf, 46 a 5, samt närmast före paragrafen en rubrik av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 0 111 b e s v ä r
46 a 9".
Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt 23, 41, 42 eller 43 5 eller om för- ordnande av förrättningsman enligt 40 5 föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse en— ligt denna lag, beträffande vilket för- bud mot klagan icke föreskrivits, fö- res talan hos Konungen genom be- svär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
9) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar
Härigenom förordnas, att 47 få 2 mom. lagen (1952: 166) om häradsall- männingar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 47 ä. 2 mom. Mot beslut som länssty- 2 mom. Talan mot beslut, som relse meddelat enligt denna lag mä länsstyrelse meddelat enligt 1 mom.
(Nuvarande lydelse) talan föras hos Konungen genom be- svär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en må- nad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
(Föreslagen lydelse)
eller 8, 17, 37 eller 38 5, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse
enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
10) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
Härigenom förordnas, att 46 5 2 mom. lagen (1952: 167) om allmännings- skogar i Norrland och Dalarna skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande I ydelse ) (Föreslagen lydelse)
45 g.
2 m 0 m. Mot beslut som länssty- relse meddelat enligt denna lag mä talan föras hos Konungen genom be- svär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en må- nad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
2 mom. Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat enligt 1 mom. eller 7 a, 16, 36 eller 37 5, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
11) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske
Härigenom förordnas, att 41 % lagen (1950: 596) om rätt till fiske skall ha nedan angivna lydelse.
(I prop. 1970: 13 föreslagen lydelse)
(Här föreslagen lydelse)
41 _5.
Då beslut som länsstyrelse medde- lar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall delgivning ske enligt 17 % delgiv- ningslagen(1970: 000).
Är någon missnöjd med länsstyrel- ses beslut enligt denna lag, mä kla- gan föras hos Konungen genom be- svär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet. Vederbörande fiskeri- intendent är på grund av sin befatt- ning behörig att föra klagan över så- dant beslut.
Beslut, som avses i 22, 28 och 29 åå, skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej läns- styrelsen annorlunda förordnar. Om särskilda skäl föreligga, må länssty- relsen förordna att även beslut, som avses i 31 5, skall lända till omedel- bar efterrättelse.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende, varä 24, 28 eller 29 5 äger tillämpning, eller rörande utdömande av vite enligt 32 5 föres hos kammar- rätten genom besvär inom två måna- der efter det klaganden erhöll del av beslutet.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär inom tid som sägs i första stycket. Besvären prövas i statsrådet.
Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att föra talan i ärende som avses i första eller andra stycket.
Då beslut som länsstyrelse eller kammarrätt meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall delgivning ske enligt 17 & delgivningslagen(1970: 000).
Beslut, som avses i 22, 28 och 29 åå, skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej besluts- myndigheten förordnar annorlunda. Om särskilda skäl föreligga, mä läns- styrelsen förordna att även beslut, som avses i 31 S, skall lända till ome- delbar efterrättelse.
15
Denna lag träder ikraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
12) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden
Härigenom förordnas, att 31 & lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden skall ha nedan angivna lydelse.
( Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
31 g.
Då beslut som länsstyrelse medde- lar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet på statsver- kets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet först infördes i sådan tidning.
Mot länsstyrelses beslut enligt den- na lag må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava in- kommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det delgiv- ning skett.
Länsstyrelses beslut, som avser an- nat än fiskevårdsområdes bildande, skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.
Mot länsstyrelses beslut om förord— nande av sakkunnigt biträde enligt 17 ä' må talan ej föras.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos kam- marrätten genom besvär. Besvären skola anföras inom två månader efter det klaganden fick del av beslutet.
Dä beslut som länsstyrelse eller kammarrätt meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet på statsverkets bekostnad in- tagas i en eller flera tidningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet först infördes i sådan tidning.
Länsstyrelses eller kammarrätts beslut, som avser annat än fiske- vårdsområdes bildande, skall, om ej annorlunda förordnas, lända till ef- terrättelse utan hinder av förd talan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
13) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1938: 274) om rätt till jakt, dels att 11 5 3 mom.1 skall upphöra att gälla, dels att 13 & 4 mom. skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 27 5, av nedan angivna ly- delse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 5.
4 mom? Menar den — — —— — — —
Beslut angående jaktutövningen skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet.
1 Senaste lydelse 1963: 606. * Senaste lydelse 1951: 290.
—— — så skedde.
Beslut angående jaktutövningen skall, där ej länsstyrelsen eller kam- marrätten förordnar annorlunda, lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet.
27 5.3 Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrel- sen genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut enligt 10, 11 eller 13 5 eller rörande föreläggan- de eller förordnande med stöd av 24 5 1 mom. första stycket föres talan hos kammarrätten genom besvär. I fall, som avses i 11 ä', skola besvär anföras inom två månader från det klagan— den erhöll del av beslutet.
Mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 23 5 må talan ej föras.
Talan mot annat beslut av Iäns- styrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Meddelande om länsstyrelses eller kammarrätts beslut med stöd av 11 5
3 Förutvarande 27 & upphävd genom 1951: 290.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) skall införas i tidning inom orten. Delgivning av beslutet skall anses ha skett den dag då meddelandet inför- des i tidningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
14) Förslag till Lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)
Härigenom förordnas, att i vattenlagen (1918:523) skall införas en ny paragraf, 14 kap. 10 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse) 14 KAP. 10 å.
Mot beslut av Konungens befall- ningshavande enligt denna lag om föreläggande vid vite, om fastställelse av stadgar eller av ändring av stad- gar, om förordnande av förrättnings- man, biträdande förrättningsman, god man eller biträde dt sakägare, om förordnande eller entledigande av syssloman eller om arvode till sysslo- man föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I samma ordning föres talan mot beslut av Konungens befallningsha- vande beträffande föreläggande en- ligt 2 kap. 35 5 vid annat äventyr än vite eller beträffande fråga som av- ses i 2 kap. 64 5 eller 68 5 första stycket samt mot sådant beslut av
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Konungens befallningshavande som avses i 10 kap. 53, 77 eller 78 59. I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag hos Konungen genom be- svär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
15) Förslag till Lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled
Härigenom förordnas, att i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled skall införas en ny paragraf, 84 a 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse) 84 a 5.
Talan mot beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande om anlitande av sakkunnigt biträde, om utseende eller entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening, om för- anstaltande om åtgärd på sådan för- enings bekostnad, om utseende av för- valtare som avses i 82 a 5 eller med anledning av sådan förvaltares beslut i fråga om återställningsåtgärder fö- res hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
16] Förslag till Lag
om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämp- ningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929
Härigenom förordnas, att 23 % lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter an- gående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 skall ha nedan angivna lydelse.
( Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 23 %. Föreläggande, varom —————————— företaget uppkommer. Då ombud ————————————— tillgänglig förteckning. Kostnad för —--— —— —— »— ——- — —— —— — —- -— _ är föreskriven.
Talan mot beslut av Konungens be- fallningshavande enligt första stycket föres hos kammarrätten genom be- svår.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
17) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.
Härigenom förordnas, att i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m. skall införas en ny paragraf, 10 a 5, av nedan an- givna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 10 a 5. Mat länsstyrelses beslut enligt 6 5 om utdömande av vite föres talan hos
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse) kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länssty- relse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
18) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom förordnas, att 26 5 lagen (1963: 193) om samarbete med Dan- mark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)
26 5.1
Talan mot kriminalvårdsstyrel- sens beslut enligt denna lag föres ge- nom besvär hos Konungen.
Om ej annorlunda förordnas, skall kriminalvårdsstyrelsens beslut ome- delbart lända till efterrättelse.
Är den dömde här i riket omhän- dertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedande och utförande av hans talan mot be- slutet vad i rättegångsbalken är stad- gat om offentlig försvarare äga mot- svarande tillämpning; arvode och er—
1 Senaste lydelse 19641548.
Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Om ej annorlunda förordnas, skola kriminalvårdsstyrelsens och kammar- rätts beslut omedelbart lända till ef- terrättelse.
Är den dömde här i riket omhän- dertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens eller kammarrätts beslut, skall i fråga om förberedande och utförande av hans talan mot beslutet vad i rätte- gångsbalken är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämp-
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) sättning till försvarare skola dock all- ning; arvode och ersättning till för- tid gäldas av statsverket. svarare skola dock alltid gäldas av
statsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
19) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket
Härigenom förordnas, att 32 5 lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) ' 32 &. Talan mot beslut enligt denna lag Talan mot beslut 'som avses i 22 föres hos Konungen genom besvär. eller 25 & föres hos kammarrätten
1 fall som avses i 22 och 25 55 skall genom besvär, som skall ha anförts besvären ha inkommit inom två må- inom två månader från beslutets dag. nader från beslutets dag. Talan mot annat beslut enligt den- na lag föres hos Konungen genom besvär.
Beslut enligt —— —— — _ annat förordnas.
Denna lag träder ikraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
20) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura
Härigenom förordnas, att 3 & lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsre- gister, firma och prokura skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3 5.1 Har den ———————————————— registrering vägras. Vägras registrering. —————————— skälen därför. Är sökanden med beslutet' miss- Är sökanden med beslutet miss- nöjd, äge han, vid talans förlust, in- nöjd, äge han, vid talans förlust, in- om två månader från beslutets dag om två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos länsstyrel- däröver anföra besvär hos länsstyrel- sen, om beslutet meddelats av särskild sen, om beslutet meddelats av särskild registerförare, och mot länsstyrelsens registerförare, och mot länsstyrelsens beslut hos Konungen. beslut hos kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
21) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1902: 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom förordnas, att 2 5 6 mom. lagen (1902: 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 2 g. 6 mom.2 Äsidosätter koncessionshavaren —— — —— delvis återkallas. Fråga om återkallelse prövas av Fråga om återkallelse prövas av den Konungen bemyndigar. den Konungen bemyndigar. Mot be-
1 Senaste lydelse 1964:657. ' Senaste lydelse 19572383.
(Föreslagen lydelse) slut om återkallelse föres talan hos kammarrätten genom besvär.
(Nuvarande lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
22) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar
Härigenom förordnas, att 17 5 lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåt- gärder för vissa kraftanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
17 %.
Klagan över krigsskyddsnämndens beslut må föras hos Konungen genom besvär. Där ej annorlunda förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända till efterrättelse.
Mot krigsskyddsnämndens beslut rörande ersättning enligt 7 & föres talan hos kammarrätten genom be- svär.
Talan mot annat beslut av krigs- skyddsnämnden enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet. Där ej annor- lunda förordnas, skall beslutet dock omedelbart lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
23) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet
Härigenom förordnas, att 24, 37 och 40 åå lagen ( 1919: 240) om fondkom- missionsrörelse och fondbörsverksamhet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
24 5. F ondkommissionär åligger —— ———————— fattade beslut. Tillsynsmyndigheten äger att ge- nom föreläggande av vite tillhålla fondkommissionär att fullgöra sina. skyldigheter enligt denna paragraf ävensom att fälla till sådant vite.
Tillsynsmyndigheten äger att ge- nom föreläggande av vite tillhålla fondkommissionär att fullgöra sina skyldigheter enligt denna paragraf.
37 5. Har fondbörsstyrelse ————————— börsordningen åligger. Tillsynsmyndigheten äger föreläg- ga vite vid meddelande av förbud el- ler föreskrift enligt denna paragraf samt fälla till sådant vite.
Tillsynsmyndigheten äger föreläg— ga vite vid meddelande av förbud el- ler föreskrift enligt denna paragraf.
40 %.
Över beslut, som av tillsynsmyn- digheten på grund av denna lag med- delas, md klagan föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och äm- betsverks beslut är stadgad, men be- slutet går- ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förord- nar.
Talan mot beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten på grund av denna lag, föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda för— ordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
I»: U!
24) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser
Härigenom förordnas, att 20 5 lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
20 s.
Över beslut, som Konungens befall- ningshavande på grund av denna lag meddelar, md klagan föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndig- heters och ämbetsverks beslut är stadgad. Förbud enligt 16 å så ock förordnande jämlikt 18 å andra styc- ket lände utan hinder av förd klagan till efterrättelse, där ej Konungen an- norlunda förordnar.
Mot beslut av Konungens befall- ningshavande enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom be- svär.
Förbud enligt 16 å så ock förord- nande jämlikt 18 å andra stycket lände till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
25) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1936: 067) om domkapitel
Härigenom förordnas, att 7 % 1 mom., 13 % 7 mom. och 20 % lagen (1936: 567) om domkapitel skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
75.
1 mom.1 Över val av ledamöter och suppleanter i domkapitel må ställda till Konungen, skola inom tre veckor från anföras besvär, vilka,
1 Senaste lydelse 1957: 578.
1 m 0 m. Talan mot val av leda- möter och suppleanter'i domkapitel föres hos kammarrätten genom be- svär. Besvären skola inom tre veckor
(Nuvarande lydelse)
den dag, då valet avslutades, ingivas till domkapitlet, som efter inhämtan- de av vederbörandes förklaringar samt efter infordrande av valsedlar och övriga valhandlingar, i den mån de ej äro för domkapitlet tillgäng- liga, har att med eget yttrande till Konungen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit. även- som protokoll, valsedlar och övriga handlingar rörande valet. Om besvär över val, som förrättats av teologisk fakultet, gälle dock vad särskilt är stadgat.
(Föreslagen lydelse) från den dag, då valet avslutades, in- givas till domkapitlet, som efter in-
hämtande av vederbörandes förkla-
ringar samt efter infordrande av val- sedlar och övriga valhandlingar. i den mån de ej äro tillgängliga för domka- pitlet, har att med eget yttrande till kammarrätten insända besvären jäm- te de förklaringar, som inkommit., ävensom protokoll, valsedlar och öv- riga handlingar rörande valct.
13 _5.
7 mom.1 Den som icke ätnöjes med domkapitels beslut i något av de i 2—5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom besvär, vilka skola ingivas till eckle- siastikdepartementet.
Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan, där ej annorlunda förordnas.
7 mo nt. Mot domkapitels beslut enligt 2—5 mom. föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Beslut av domkapitel eller kam- marrätt i ärende som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hin- der av klagan, där ej annorlunda för- ordnas.
20 5.2
Med avseende å biskop tillkommer befogenhet, som i 13 å 3-—5 mom. sägs, Konungen.
Med avseende å biskop tillkommer befogenhet, som i 13 5 3—5 mom. sägs, regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
* Senaste lydelse 1957:578. ' Senaste lydelse 1968: 496.
26) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1938: 96) om understödsföreningar
Härigenom förordnas, att 79 & lagen (1938: 96) om understödsföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse.) ( F örestagen lydelse )
79 %. Om tillsynsmyndighetens — — — —— — —-— ——— —— — —--- därför angivas.
Är understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende an- gående föreningen gjort framställning eller anmälan hos tillsynsmyndighe- ten, missnöjd med tillsynsmyndighe- tens beslut, må, vid talans förlust, besvär över beslutet hos Konungen anföras, där föreningens styrelse har sitt säte ä ort inom Norrbottens, Väs— terbottens, Jämtlands eller Väster- norrlands län, före klockan tolv ä fyrtiofemte dagen, och, där styrelsen har sitt säte (i ort inom annan det av riket, före klockan tolv å trettionde dagen från beslutets dag.
Mot beslut i ärende om medgivan- de, varä 20, 36 eller 52 9" äger till- tämpning, och mot sådant beslut av tillsynsmyndigheten som ej medde- lats för särskilt fall föres talan hos Konungen genom besvär.
Är i övrigt understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende angående föreningen gjort framställ- ning eller anmälan hos tillsynsmyn- digheten, missnöjd med tillsynsmyn- dighetens beslut, må, vid talans för- lust, besvär över beslutet anföras hos kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
27) Förslag
till
Lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297)
Härigenom förordnas, att 14 kap. 2 % luftfartslagen (1957: 297) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )
14 KAP. 2 5.1
Över luftfartsverkets beslut enligt denna lag mä klagan föras hos Konungen genom besvär. Utan hin- der av besvär skall beslutet, där ej annat angives, lända till efterrättelse intill dess annorlunda blivit förord- nat.
Talan mot sådant tuftfartsverkets beslut för särskilt fall enligt denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter, som rör certifikat eller behörighetsbevis för personal inom luftfarten, medgivande att utan certi- fikat göra tjänst ä luftfartyg, regi- strering av luftfartyg eller förbud mot luftfartygs avgång, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av luftfartsverket enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Om ej annat angives i beslut, som avses i denna paragraf, länder det utan hinder av besvär till efterrättel- se intill dess annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
28) Förslag
till
Lag
om ändring i gruvlagen (1938: 314)
Härigenom förordnas, att 80 % gruvlagen (1938: 314) skall ha nedan an- givna lydelse.
! Senaste lydelse 1969z201.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse) 80 5.1 Där ej ——————— till kommerskollegium.
Mot beslut av Konungens befall— ningshavande enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium om medgivande enligt 21 5 2 mom. and- ra stycket, om tillstånd enligt 69 el- ler 76 5, om insändande av utdrag enligt 74 5 första stycket eller om förklaring som avses i 74 5 andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats för särskilt fall, föres likaledes talan hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av kommerskol- legium enligt lagen föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
29) Förslag till Lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.
Härigenom förordnas, att 19 och 48 55 lagen (1886: 46) angående stenkols— fyndigheter m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse) 19 %.
Yppas tvist om ersättning, som en- Yppas tvist om ersättning, som ligt denna lag skall utgå, varde enligt denna lag skall utgå, varde frågan, där den ej gäller jordlösen, frågan, där den ej gäller jordlösen, varom i 14 & sägs, prövad av tre varom i 14 & sägs, prövad av tre
1 Senaste lydelse 1960:680.
(Nuvarande lydelse ) ojävige. skiljemiin. av vilka vardera parten utser en och de sålunda ut- sedde tillkalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de ut- sedde ej om valet av den tredje sig förena, äge Konungens Befallningsha- vande eller riitten i stad och doma- ren å landet eller utmätningsmannen i orten att på ansökan av den, som anspråket väckt, om valet förordna. Varder till ersättning dömt, skall den ersättningsskyldige ock förplik- tas att gälda kostnaden för skilje- männens sammanträde samt motpar- tens utgifter å saken; sättes ersätt- ningen ej högre än den ersättnings- skyldige före sammanträdet bjudit. stånde var sina kostnader och gälde vardera halva sammanträdeskostna- den.
(Föreslagen lydelse)
ojävige skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda ut- sedde tillkalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet av den tredje sig förena, äge Konungens Befall- ningshavande eller rätten eller ut- mätningsmannen i orten att på an- sökan av den, som anspråket väckt, om valet förordna. Mot sådant för- ordnande må talan ej föras. Varder till ersättning dömt, skall den ersätt- ningsskyldige ock förpliktas att gäl- da kostnaden för skiljemännens sam- manträde samt motpartens utgifter å saken; sättes ersättningen ej högre än den ersättningsskyldige före sam- manträdet bjudit, stånde var sina kostnader och gälde vardera halva sammanträdeskostnaden.
Vad de ——————— rättens prövning. Vill den, ---— ——— —— -—— —- -—— honom öppet, 48 g!
Klagan över ——
1 Senaste lydelse 1960:681.
__ __ —— till kommerskollegium.
Mot beslut av Konungens Befall- ningshavande i mål om föreläggande vid vite enligt denna lag samt mot annat beslut av kommerskollegium enligt lagen än som avses i tredje stycket föres talan hos kammarrät- ten genom besvär.
I övrigt föres talan mot sådant be- slut av Konungens Befallningshavan- de enligt denna lag, vilket må över- klagas, hos Konungen genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium om beskaffenheten av karta, om behörig— het att verkställa gruvmätningar el- ler om tillstånd att igenfylla schakt
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) eller gruvöppning eller att vidtaga annan åtgärd som avses i 35 5" samt mot sådant beslut av konunerskolle— gium enligt denna lag, som ej med- delats för särskilt fall, föres likaledes talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
30) Förslag
till Lag
om ändring i uranlagen (1960: 679)
Härigenom förordnas, att 63 % och rubriken till 7 kap. uranlagen (1960: 679) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7 KAP.
Fullföljd av talan mot bergmästares beslut
Fullföljd av talan
63 &. Är någon —— —— — förrättningens avslutande. Klagan över ---- —— »— till kommerskollegium.
Mot beslut av länsstyrelse i mål om föreläggande vid vite enligt denna lag samt mot annat beslut av kom- merskollegium enligt lagen än som avses i fjärde stycket föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt föres tal-an mot beslut av länsstyrelse enligt denna lag hos Konungen genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium i ärende om undersökningstillstånd, om medgi- vande enligt 26 5 3 mom. 1, om till- stånd enligt 48 eller 53 5, om in- sändande av utdrag enligt 5! '$ förs-
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) ta stycket eller om förklaring som avses i 51 å andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats för särskilt fall, föres likaledes talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
31) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln
Härigenom förordnas, att 15 å lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen [ ydelse )
15 %. Talan mot ————— genom besvär.
Mot annat beslut av myndighet en- ligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen.
Beslut som avses i andra stycket länder till efterrättelse utan hinder av förd talan, om ej annorlunda för- ordnas.
Mot beslut av kommerskollegium i ärende, som avses i 7 5, och mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 12 5 föres talan hos kammarrätten ge- nom besvär.
Talan mot annat beslut av förval- tande myndighet enligt denna lag fö- res hos Konungen genom besvär.
Annat beslut än som avses i första stycket länder till efterrättelse utan hinder av förd talan, om ej annor- lunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
32) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter
Härigenom förordnas, att 7 & lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda arbetsuppgifter skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
75.
Klagan över beslut, som enligt den- na lag meddelas av länsstyrelse, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för överklagande av förvaltande myn- digheters och ämbetsverks beslut är bestämd. Länsstyrelses beslut skall dock utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.
Mot länsstyrelses beslut enligt 5 5 om utdömande av vite föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av läns- styrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Länsstyrelses beslut som avses i andra stycket skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
33) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar
Härigenom förordnas, att 69, 70, 93, 98 och 107 55 lagen (1939: 608) om enskilda vägar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )
69 &.
Därest i fall, då enligt 67 eller 68 % taxeringsvärde skall vara bestäm-
Därest i fall, då enligt 67 eller 68 & taxeringsvärde skall vara bestäm-
(Nuvarande lydelse)
mande för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betal- ningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsstyrelsen på an- sökan och efter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för be.- räkningen.
( Föreslagen lydelse)
mande för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighel eller betal- ningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsstyrelsen på an— sökan och et'ter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för be- räkningen. Mot länsstyrelsens beslut må talan icke föras.
70 &.
Behörig länsstyrelse ———————
Över länsstyrelses beslut i ären- den, som i detta kapitel avses, mä, där ej enligt vad ovan stadgals vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen i vederbörande stats- departement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade ordning.
—— —— —— —— är belägen.
Mot länsstyrelses beslut enligt 18, 19, 48, 51, 52 eller 62 g föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av Iäns- styrelse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad ovan stadgats vid be— slutet skall förbliva, hos Konungen genom besvär.
93 5.1
Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i fall som avses i tredje stycket, underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar genom länsstyrelsens försorg antingen till- ställas envar, som beslutet rörer, eller ock kungöras på sätt i 80 % fjärde styckets sägs.
Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel
avses, gälle vad om ekonomimdl i all- '
mänhet finnes föreskrivet, dock att de till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav in- lämnas till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes
" Senaste lydelse 1954: l97.
Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i fall som avses i fjärde stycket, underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar genom länsstyrelsens försorg antingen till- ställas envar, som beslutet rörer, eller ock kungöras på sätt i 80 % fjärde stycket sägs.
Mot länsstyrelses beslut enligt detta kapitel i fråga om skyldighet för fas- tighet, som ingår i vägförening, att bidraga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för för- rättning eller utredning, om föreläg- gande som avses i 87 _s, om faststäl— lelse av stadgar eller av beslut om
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser angående talans prövning gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
45) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1959:118) om krigsansvarighet för llv- och invaliditetsförsäkring
Härigenom förordnas, att i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv— och invaliditetsförsäkring skall införas en ny paragraf, 27 5, av nedan an— givna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 27 &. Talan mot försäkringsinspektio- nens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser angående talans prövning gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
46) Förslag till Lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1)
Härigenom förordnas, att 73 % arbetarskyddslagen (1949: 1) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) _ 73 &! Över arbetarskyddsstyrelsens ————————— ej föras.
Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud, föreläggande eller få-
1 Senaste lydelse 1963: 245.
(Nuvarande lydelse) förklaring, där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av be- svärshandlingarna jämte eget utlå- tande till Konungen.
Över beslut, varigenom länsstyrelse förordnat förrättningsman eller sak- kunnigt biträde eller föreskrivit un- derställning av utlåtande, må ej kla- gas. Ej heller må talan föras mot be- slut, varigenom förrättning återför- visats till förrättningsmannen. Att ta- lan ej må föras mot länsstyrelses be- slut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 %% är stadgat.
(Föreslagen lydelse) ändring däri, om meddelande av fö- reskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av syssloman, om ersättning för upp- drag eller om beslut av vägförening föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länssty- relse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad nedan föreskrives vid be- slutet skall förbliva, hos Konungen genom besvär.
Över beslut, varigenom länsstyrelse förordnat förrättningsman eller sak- kunnigt biträde eller föreskrivit un- derställning av utlåtande, må ej kla- gas. Rj heller må talan föras mot länsstyrelses beslut rörande faststäl- lande av särskilt värde å fastighet eller mot beslut, varigenom förrätt- ning äterförvisats till förrättnings- mannen. Att talan ej mä föras mot länsstyrelses beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 55 är stadgat.
98 5.1
Det åligger _________
Försummar någon att fullgöra ho- nom enligt första stycket ålagd upp- giftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra så- dan skyldighet.
—————————av vägen.
Försummar någon att fullgöra ho- nom enligt första stycket ålagd upp- giftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra så- dan skyldighet. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.
107 g.?
Över länsstyrelses beslut i fråga, som avses i detta kapitel, mä klagan- föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den för ekonomi- mdl i allmänhet stadgade ordning.
1 Senaste lydelse 1952z234. ' Senaste lydelse 1954:197.
Mot länsstyrelses beslut enligt 100 eller 101 5 eller om föreläggande en- ligt 106 5 föres talan hos kammar- rätten genom besvär.
'I'alan mot annat beslut av läns-
(Nuvarande lydelse) Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej Konungen annorlunda förordnar.
(Föreslagen lydelse) styrelse enligt detta kapitel föres hos Konungen genom besvär.
Beslut, varom fråga är i detta ka- pitel, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej be- svärsmyndigheten förordnar annor- lunda.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
34) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1941: 282) om sterilisering
' Härigenom förordnas i fråga om lagen (1941: 282) om steriliseringl, dels att i 3 och 4 55 ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »social-
styrelsen » ,
dels att 7 5 skall ha nedan angivna lydelse.
( Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
75.
Över medicinalstyrelsens beslut, varigenom tillstånd till sterilisering vägrats, ' må besvär anföras hos Konungen före klockan tolv d tju- gonde dagen från den då beslutet meddelades.
I övrigt må medicinalstyrelsens be- slut enligt denna lag ej överklagas.
Mot socialstyrelsens beslut, varige— nom tillstånd till sterilisering vägrats, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt må socialstyrelsens beslut enligt denna lag ej överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse av Så 196-1:173.
Q: ul
35) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1944: 133) om kastrering,1 dels att i 4 och 5 %% ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »socialstyrelsen» imotsvarande form,
dels att 7 % skall ha nedan angivna lydelse.
( Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 7 &.
Över medicinalstyrelsens beslut i Mot socialstyrelsens beslut i ärende ärende angående kastrering må be- angående kastrering föres talan hos svär anföras hos Konungen inom en kammarrätten genom besvär. månad från den dag då beslutet med- delades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
36) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen
Härigenom förordnas, att 19 och 20 55 lagen (1942: 350) om fornminnen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse) 19 g.? 1 ärende ———————————— slutliga avgörande. Talan mot länsstyrelsens beslut en- Talan mot länsstyrelsens beslut en—
ligt denna lag eller bestämmelse som ligt denna lag föres hos kammarrät- meddelats med stöd av lagen föres ten genom besvär. hos Konungen genom besvär.
* Senaste lydelse av 4 & 1966z300. '-' Senaste lydelse 1967: 77.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 20 &! Talan mot riksantikvariens beslut Talan mot riksantikvariens beslut enligt denna lag föres hos Konungen enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. genom besvär och prövas i statsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande. i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
37) Förslag till Lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen
Härigenom förordnas, att 14 5 lagen (1960:690) om byggnadsminnen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse) 14 å.
l riksantikvariens eller länsstyrel- Talan mot riksantikvariens eller ses beslut enligt denna lag mä den länsstyrelses beslut enligt denna lag som beslutet rör söka ändring hos föres hos kammarrätten genom be- Konungen genom besvär, vilka skola svär. ingivas till ecklesiastikdepartementet.
Beslut enligt —— —— -— —- —--— —— —— —— —---- —--— ---—- ——- — —-- förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
38) Förslag till Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Härigenom förordnas, att 206 % och rubriken närmast före 206 5 lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1967: 77.
(Nuvarande lydelse)
Om talan å registrerings- myndighetens beslut.
( Föreslagen lydelse)
Om besvär.
206 s.
Äro stiftarna missnöjda med beslut, varigenom godkännande för registre- ring vägrats enligt 190 g 1 mom., eller är bolaget missnöjt med be- slut varigenom sådant godkännande vägrats enligt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må, vid talans förlust, sist inom två månader från beslu- tets dag besvär däröver anföras hos Konungen. Rätt till sådan talan till- komme ock sökande, som är miss- nöjd med beslut, varigenom registre- ring vägrats enligt 192 %.
Över beslut om sådan förklaring, som avses i [91 5. 19.") % 2 och 4 mom., 196 %, 197 & och 199 %, så ock över beslut. om jämkning av bolags- ordning enligt 198 g 1 mom. må järn- väl besvär anföras i den ordning, var- om i första stycket stadgas.
Mot beslut i tillsländsärende, vard 3, 77, 79, 88, 107, 1117 eller 149 5 äger tillämpning, föres talan hos Konungen genom besvär.
'l'alan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres hos kammarrät- ten genom besvär.
Äro stiftarna missnöjda med beslut, varigenom godkännande för registre— ring vägrats enligt 190 5 1 mom., eller är bolaget missnöjt med beslut varige- nom sådant godkännandc vägrats en- ligt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må, vid talans förlust, sist inom två månader från beslutets dag besvär däröver anföras hos kammarrätten. Rätt till sådan talan tillkomme ock sökande, som är missnöjd med beslut, varigenom registrering vägrats enligt 192 %.
Över beslut av registreringsmyn- digheten enligt 173 a 5 samt över bc- slut om sådan förklaring, som avses i 191 g 195 5 2 och 4 mom., 196 5, 197 g och 199 %, så ock över beslut om jämkning av bolagsordning enligt 198 & 1 mom. må jämväl besvär an- föras i den ordning, varom i tredje stycket stadgas.
Denna lag träderi kraft den 1. januari 1972. _. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslutllsom meddelats före den 1 januari 1972.
39] Förslag
till
Lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385)
Härigenom förordnas, att 150 % byggnadslagen (1947: 385) skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
150 5.1
Länsstyrelses beslut —————— Talan mot ————————
Mot länsstyrelses beslut i ärende om medgivande, vard 39 &” äger till- lämpning, föres talan hos kammar- rätten genom besvär.
—— hos Konungen. — ämbetsverks beslut.
Har länsstyrelse —————— —— utan bifall.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
40) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag
Härigenom förordnas, att 12 och 16 55 lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse )
12 5.2
Har någon genom oriktiga uppgif- ter eller annorledes förorsakat att all- mänt barnbidrag för visst barn obe- hörigen utgått eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit sådant bidrag och har han skäligen bort inse detta, skall återbe-
1 Senaste lydelse 1959:611. 2 Senaste lydelse 1964: 145.
Har någon genom oriktiga uppgif- ter eller annorledes förorsakat att all- mänt barnbidrag för visst barn obe— hörigen utgått eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit sådant bidrag och har han skäligen bort inse detta, skall återbe-
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) talning ske av vad för mycket utbeta- talning ske av vad för mycket utbeta- lats, där ej i särskilt fall socialstyrel- lats, där ej länsstyrelsen finner anled- sen finner anledning att helt eller del- ning att helt eller delvis eftergiva vis eftergiva sådan äterbetalnings- återbetalningsskyldighet.
skyldighet. Har återbetalningsskyldighet ———————— skäligt belopp. 16 &? Är någon missnöjd med länsstyrel- Talan mot länsstyrelses beslut i
ses beslut i ärende angående allmänt ärende angående allmänt barnbidrag barnbidrag, må han däröver anföra föres hos kammarrätten genom be- bcsvär hos socialstyrelsen. svär. Över socialstyrelsens utslag md Länsstyrelses och-kammarrätts be- klagan ej föras. slut lända omedelbart till efterrät-
telse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
41) Förslag till Lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott
Härigenom förordnas, att 22 5 lagen (1964: 143) om bidragsförskott skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse ) 22 %. Talan mot ——————————— hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut föres ta- Mot länsstyrelses beslut i fråga om lan genom besvär hos Konungen. gottgörelse av statsverket till kom-
mun för utgivna bidragsförskott föres talan hos Konungen genom besvär. Talan mot annat beslut av läns- styrelse i ärende enligt denna lag fö- res hos kammarrätten genom besvär.
1 Senaste lydelse 1954:360.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
42) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse
Härigenom förordnas, att. 318 5 och rubriken närmast före 318 5 lagen (1948: 433 om försäkringsrörelse skall ha nedan anf'ivna ] 'delse. _ o )
(Nuvarande lydelse)
Xl. ()m klagan över försäkrings- inspektionens beslut.
(Föreslagen lydelse) Xl. Om besvär.
318 &.
Över beslut, som av försäkringsin- spektionen meddelas på grund av till- synen över försäkringsbolag, md kla- gan föras hos Konungen inom den tid som för överklagande av förval- tande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad.
Den. som icke ätnöjes med försäk- ringsinspektionens beslut, varigenom registrering vägrats, mä sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konungen.
Över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 % 4 mom., 308 % 2 mom., 309 % och 311 % må jämväl besvär anföras i den ordning, varom (' andra stycket stadgas.
Talan mot beslut i tillständsärende, vard 72, 81, 100, 142 eller 237 ,é' äger tillämpning, och mot beslut, som av försäkringsinspektionen meddelas på grund av tillsynen över försäkrings— bolag. föres hos Konungen genom be- svär ocli prövas i statsrådet.
Mot försäkringsinspektionens be- slut enligt 335 ,9' må talan icke föras.
Den, som icke ätnöjes med försäk- ringsinspektionens beslut, varigenom registrering vägrats, mä sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. ] samma ordning må besvär anföras över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 % 4 mom., 308 5 2 mom., 309 % och 311 %.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
43) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkriugsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket
Härigenom fi:")rordnas, att 33 % lagen (1950: 272) om rätt för utländsk för- säkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket skall ha nedan an- givna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 33 %.
Över försäkringsinspektionens be- Talan mot försäkringsinspektio- slut enligt denna lag mä klagan föras nens beslut enligt denna lag föres hos Konungen inom den tid som för hos Konungen genom besvär och prö- överklagande av förvaltande myndig- vas i statsrådet. heters och ämbetsverks beslut är stadgad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser angående talans prövning gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
44) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1959: 73) med-vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.
Härigenom förordnas, att i lagen (1959173) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m.m. skall införas en ny paragraf, 18 5, av nedan angivna lydelse. '
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) ' ' 18 ,s. Talan mot försäkringsinspektio- nens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
(Nuvarande lydelse)
Talan mot beslut av arbetarskydds- styrelsen i annan fråga, som omför- mäles i denna lag, eller mot länssty- relses beslut i sådan fråga föres ge- nom besvär hos Konungen.
(Föreslagen lydelse)
reskrift enligt 53—59 55 föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles i denna lag, föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet. Mot länsstyrelses be- slut i sådan fråga föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
47) Förslag till Lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963z246)
Härigenom förordnas, att 23 & skogsförläggningslagen (1963:?46) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
23 %.
Talan mot beslut av arbetarskydds- styrelsen i ärende, som avses i den- na lag, föres genom besvär hos Konungen.
Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud eller föreläggande en- ligt 13, 14, 15 eller 17 5 föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot beslut av arbetarskydds- styrelsen i annat ärende, som avses i denna lag, föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
48) Förslag till Lag
om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174)
Härigenom förordnas, att 7 S 9 mom. och 10 S kyrkomötesförordningen (1949: 174) skall ha nedan angivna lydelse.
( Nuvarande lydelse)
(lv'öreslagen lydelse)
7,5.
9 m () rn. Angående besvär över val av delegerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgat om be- svär över val av ledamöter i kyrkoråd äga motsvarande tillämpning.
10 Klagan över val till ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen genom besvär, som inom tre vec- kor efter valet skola hava inkommit till justitiedepartementet för att i Konungens regeringsrätt skyndsamt föredragits och avgöras.
9 mom. Talan mot domkapitels beslut om indelning i distrikt för val av elektorer föres hos regeringsrätten genom besvär.
Angående besvär över val av dele- gerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgat om besvär över val av ledamöter i kyrkoråd äga motsvarande tillämpning.
$?
Klagan över val till ombud vid kyrkomöte föres hos regeringsrätten genom besvär inom tre veckor efter valet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
49) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap
Härigenom förordnas, att 12 % lagen (1950: 382) om svenskt medborgar- skap skall ha nedan angivna lydelse.
1 Senaste lydelse 1958: 59.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 12 5.1 Talan mot den centrala utlännings- Talan mot den centrala utlän- myndighetens eller länsstyrelses be- ningsmyndighetens beslut föres hos slut föres genom besvär hos Konung- Konungen genom besvär. en. Talan mot länsstyrelses beslut fö- " res hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
50) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1951::308) om ekonomiska för- eningar,
dels att 100 å och 103 5 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 105 a & och närmast före denna paragraf en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
( Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 100 %. Hava vid —————————————— talan anställts. Registrering skall —— -— —-— — — ——- — ——— —— läns föreningsregister. Vägras registrering, skall länssty- V ägras registrering, skall länssty- relsen ofördröjligen till sökanden med relsen ofördröjligen till sökanden med posten översända underrättelse om posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen beslutet med angivande av skälen därför. Är sökanden missnöjd med därför. beslutet, må han hos Konungen föra talan genom besvär, vilka vid även- tyr av talans förlust skola inkomma inom två månader från beslutets dag.
103 %. 2 m 0 111. Har ansökan enligt 97 & 2 m 0 111. Har ansökan enligt 97 & om rättens tillstånd att bringa fu- om rättens tillstånd att bringa fu-
' Senaste lydelse 1968: 704.
(Nuvarande lydelse) sionsavtal till verkställighet ej inkom- mit inom föreskriven tid eller har an— sökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om till— stånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall länsstyrelsen förklara frågan om fu- sion förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse där- om till föreningarna. Över beslutet om sådan förklaring md besvär an- föras i den ordning som i 100 5 sista stycket stadgas.
Har genom _________ Vid registrering _______
(Föreslagen lydelse) sionsavtal till verkställighet ej in- kommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall länsstyrelsen förklara frågan om fu- sion förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse där- om till föreningarna.
— — —— — ur registret. —————— är upplöst.
Besvär. 105 G 5.
Mot beslut i tillståndsärende, vard 22, 29, 46 eller 76 & äger tillämpning, föres talan hos Konungen genom be- svär.
Den som icke dtnöjes med länssty- relses beslut, varigenom registrering vägrats, md sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot Itos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot be- slut enligt 74 5 och mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 5 2 mom.
Talan mot annat beslut av länssty- relse enligt denna lag föres hos kam- marrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
51) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar
Härigenom förordnas, att i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar skall införas en ny paragraf, 63 a 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 63 a 5.
Mot beslut i tillståndsärende, varå ] eller 4 5 eller 54 5, jämförd med 76 5 lagen om ekonomiska för- eningar, äger tillämpning, och mot lantbruksstyrelsens beslut om utfär- dande enligt 36 eller 54 & av instruk- tion för revisor eller om medgivan- de som avses i 51 & föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan mot annat beslut av lant- bruksstyrelsen enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
52) Förslag till Lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680)
Härigenom förordnas, att 15 & religionsfrihetslagen (1951: 680) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 15 å. ÖVer pastors ——————————— motsvarande tillämpning. M ot beslut eller åtgärd enligt denna lag av ämbetsman som avses i 14 5
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) föres talan hos kammarrätten genom _ besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
53) Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280)
Härigenom förordnas, att 45 % allmänna ransoneringslagen (1954:280) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
45 &.
Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för överklagande av myn- dighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som meddelats beträffan- de tillämpning av 36 eller 37 5, föras hos Konungen. Utan hinder av där- över förd klagan skall myndighetens beslut lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Mot beslut rörande tillämpning av 23, 36 eller 37 5 och mot beslut av central lörvaltningsmyndighet röran- de återkallelse av ransoneringsbevis föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Utan hinder av däröver förd klagan skall beslut som meddelats av förval— tande myndighet eller kammarrätt lända till efterrättelse, om ej annor- lunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
54) Förslag till Lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
Härigenom förordnas, att öl och 62 55 lagen (195—1:579) om nykterhets- vård skall ha nedan angivna lydelse.
("Nuvarande lydelse) (Föreslagen I ydelse )
61 5.1
Länsstyrelses beslut må överklagas av den som beslutet rörer, om beslu- tet innebär förordnande om tvångs- intagning, avslag å ansökan härom, villkorligt anstånd med verkställighet, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande jämlikt 22 eller 27 % av vite, så ock då beslutet avser ersätt- ning åt den som inkallats att upplys- ningsvis höras inför länsstyrelsen.
Talan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till läns— styrelsen. Länsstyrelsen skall skynd- samt infordra förklaring över besvä- ren, om anledning därtill ej uppen- barligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utred- ning, som kan vara erforderlig, till soeialdepartementet insända samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.
Klagan över beslut, som av länssty- relse särskilt meddelats om någons omhändertagande, må av honom fö— ras i enahanda ordning, dock utan inskränkning till viss tid.
Över annat av länsstyrelse medde- lat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan ej tillåten. Ej heller må sär- skild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning med- delat annat beslut, än förut är sagt. Tstmaste tydelse 1956:225.
Mot länsstyrelses beslut må talan föras hos kammarrätten genom be- svär, om beslutet innebär förordnan- de om tvångsintagning, avslag å an- sökan härom, villkorligt anstånd med verkställighet, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande jämlikt 22 eller 27 5 av vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkallats att upplysningsvis höras inför läns- styrelsen.
Besvären skola ingivas till länssty- relsen. Länsstyrelsen skall skynd- samt infordra förklaring över besvä- ren, om anledning därtill ej uppen— barligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utred— ning som kan vara erforderlig, in- sända samtliga handlingar i målet jämte eget utlätande till kammarrät- ten.
Talan mot beslut, som av länssty— relse särskilt meddelats om någons omhändertagande, må av honom fö— ras i enahanda ordning, dock utan inskränkning till viss tid.
Talan är ej tillåten mot annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut än ovan sägs. Ej heller må särskild talan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning meddelat an— nat beslut än förut är sagt.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
62 5.1
Över beslut av socialstyrelsen md den som beslutet törer söka ändring hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till socialdepartementet.
Mot sådant beslut av socialstyrel- sen, som meddelats för särskilt fall, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av social- styrelsen föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
55) Förslag till Lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse
Härigenom förordnas, att 175 & lagen (1955:183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
175 5.
Över beslut, som meddelas av till- synsmyndigheten, mä klagan föras hos Konungen inom den tid som är stadgad för överklagande av förval- tande myndighets beslut, men beslu- tet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förord- nar.
Den som icke åtnöjes med registre- ringsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konungen.
Över beslut om sådan förklaring,
' Senaste lydelse 1956:225.
Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen an— norlunda förordnar.
Den som icke ätnöjes med registre- ringsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. I samma ordning må besvär anföras
(Nuvarande lydelse) som avses i 167 % 2 mom. och 168 %, mä jämväl besvär anföras i den ord- ning, varom i andra stycket stadgas.
(Föreslagen lydelse) över beslut om sådan förklaring, som avses i 167 % 2 mom. och 168 %.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
56) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker
Härigenom förordnas, att 91 % lagen (1955: 416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
91 5.1
Över beslut, som meddelas av till- synsmyndigheten, mä klagan föras hos Konungen inom den tid, som är stadgad för överklagande av förval- tande myndighets beslut, men beslu- tet går ändock i verkställighet, där icke Konungen förordnar annorlun- da.
Den som icke ätnöjes med registre- ringsmyndighets beslut, varigenom registrering vägrats. må sist inom två månader från beslutets dag anföra besvär däröver hos Konungen.
Över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 5 3 mom., mä jämväl besvär anföras i den ordning, varom stadgas i andra stycket.
Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen förordnar annorlunda.
Den som icke åtnöjes med registre- ringsmyndighctens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra besvär däröver hos kammarrätten. I samma ordning må besvär anföras över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 ä 3 mom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1962: 234.
57) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1956: 216)
Härigenom förordnas, att 82 % lagen ( skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
om _iordbrukskasserörelsen
19.56: 216) om jordbrukskasserörclsen
(Föreslagen lydelse)
32 g.
Över beslut, som tillsynsmyndighe- ten meddelar med stöd av denna lag, mä klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet, om icke Konungen annorlunda för- ordnar.
Den som icke ätnöjes med tillsyns- myndighetens beslut, varigenom re- gistrering vägrats, mä sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 5 2 mom. lagen om ekono- miska föreningar.
Talan mot annat beslut, som till- synsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag, föres hos Konungen ge- nom besvär och prövas i statsrådet, men bcslutct gär ändock i verkställig- het, om icke Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
58) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag
Härigenom förordnas, att 12 5 lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.
("Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 %.
Talan mot bankinspektionens be- enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Inspektio- nens beslut skall lända till efterrät- telse utan hinder av att talan däremot föres, om ej Konungen annorlunda förordnar. slut
Talan mot bankinspektionens be- slut enligt denna lag föres bos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet. Inspektionens beslut skall lända till efterrättelse utan hin- der av att talan däremot föres, om ej Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
59) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp
Härigenom förordnas, att 58 och 60 55 lagen (1956:2) om socialhjälp skall ha nedan angivna lydelse.
("A-luvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
58 5.1
Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 g, 52 å andra eller tredje stycket eller 54 %. mä besvär anföras hos kammar- rätten. Talan må dock ej fullföljas hos kammarrätten allenast beträffan- de ränta eller rättegångskostnad.
' Senaste lydelse 1964:.66.
Mot länsstyrelses slutliga beslut i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 g, 52 å andra eller tredje stycket eller 54 &, föres talan, om ej annat sägs nedan, genom besvär hos den kammarrätt, till vars domkrets länet här. Talan må dock ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.
(Nuvarande lydelse)
l-lar mål, varom sägs i 27 eller 30 &, förevarit hos två eller flera länssty- relser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dess- förinnan meddelats i målet; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra hinder för sakens prövning i dess helhet.
Har länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går beslu- tet härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.
(Föreslagen lydelse)
Har mål, varom sägs i 27 eller 30 &, förevarit hos två eller flera länsstyrel- ser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade beslutet, må i samband därmed hos samma kammarrätt föras talan även mot be- slut som dessförinnan meddelats i målet. Sådant beslut skall ej hindra att saken prövas i sin helhet. Har i fall som här avses talan tidigare förts hos annan kammarrätt, skola besvä- ren anföras hos den kammarrätten.
Har länsstyrelse eller kammarrätt förordnat, att socialhjälp skall med- delas, går beslutet härom i verkstäl- lighet utan hinder av förd klagan.
60 5.
I fråga om delgivning av kammar- rättens utslag skall vad i 57 5 är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Över kammarrättens utslag md klagan ej föras.
I fråga om delgivning av kammar— rätts beslut skall vad i 57 5 är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
60) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning vid taxeringsrevision
Härigenom förordnas, att 8 % lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)
85.
Är någon ————————————— är stadgat. Talan mot länsstyrelsens beslut om handräckning samt om undantagan- de från taxeringsrevision av hand-
Talan mot länsstyrelses beslut om handräckning samt om undantagan— de frän taxeringsrevision av hand-
(Nuvarande lydelse)
ting, som omhändertages vid-"förrätt- ningen, må utan hinder av vad eljest är stadgat föras hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till finans- departementet.
Länsstyrelsens beslut länder ome- delbart till efterrättelse, där ej annor- lunda förordnas.
C;! Nl
(Föreslagen lydelse) ling, som oinhändertages vid förrätt- ningen, må utan hinder av vad eljest är stadgat föras hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelses och kammarrätts bc- slut lända omedelbart till efterrättel- se, där ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.- Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
61) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster
Härigenom förordnas, att 13 och 15 åå lagen (1956:618) om allmänna sammankomster skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 ål
Mot beslut som myndighet medde- lat på grund av denna lag mä talan föras genom besvär, om beslutet fat- tats av länsstyrelse, hos Konungen och eljest hos länsstyrelsen.
Mot beslut som polismyndighet meddelat på grund av denna lag föres talan hos länsstyrelsen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt lagen och mot socialstyrelsens be- slut enligt 12 & föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Beslut som ——————————— annorlunda förordnas. 15 %. Med dagsböter straffes Till böter dömes 1) den som ——————————————— första stycket. Försummelse i ——————————— till stånd.
' Senaste lydelse 1964: 673.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser angående talans prövning gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
62) Förslag
till
Lag
om ändring i strålskyddslagen (1958: 110)
Härigenom förordnas, att 29 % strålskyddslagen (1958: [10) skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
29 & Över tillsynsmans ——-- ——» —— —--- ——— —--— -—-— ——— -- -— Över beslut av strålskyddsmyndig- heten enligt denna lag må klagan fö— ras hos Konungen genom besvär.
Slrå[skyddsmyndigheten äger för- ordna, att villkor, åläggande, före— skrift, förbud eller återkallelse av till— stånd eller godkännande som medde- las med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 % skall omedelbart lända till efter- rättelse utan hinder av förd klagan.
( Föreslagen lydelse)
förd klagan.
Talan mot beslut för särskilt fall av strålskyddsmyndigheten rörande tillstånd, godkännande, medgivande, villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller vitesföreläggande enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär, om ej beslutet rör fråga som avses i 5 Q' tredje stycket eller 12 5 första stycket.
] övrigt föres talan mot strål— skyddsmyndighetens beslut enligt denna lag hos Konungen genom be- svär. Besvären prövas i statsrådet.
Strålskyddsmyndighcten och kam- marrätt äga förordna, att villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller återkallelse av tillstånd eller godkän- nande som meddelas med stöd av 5. 7, 9. 16, 18 eller 19 % skall omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
63) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1926: 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena
Härigenom förordnas, att i lagen (192611) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland an- gående renar i gränsområdena skall införas en ny paragraf, 18 &, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 18 &. Mot länsstyrelsens beslut enligt 8, 10 eller lö ») föres talan hos kammar- rätten genom besvär. Talan mot annat beslut av läns— styrelsen enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
64) Förslag till Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74)
Härigenom förordnas, att 83 % civilförsvarslagen (1960: 74) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) ("Föreslagen lydelse) 83 %.
Över civilförsvarschefs beslut i Över beslut av civilförsvarschef, ärende, som avses i denna lag, må chef för undsättningskår eller polis- besvär anföras hos länsstyrelsen. myndighet i ärende, som avses i den-
na lag, må besvär anföras hos läns- styrelsen.
Beslut, som enligt denna lag med— Mot länsstyrelses beslut om kost- delats av länsstyrelse eller civilför- nadsfördelning enligt 49, 54 eller
(Nuvarande lydelse) svarsstyrelsen, mä överklagas hos Konungen.
Talan må ————————— Under högsta ————————
(Föreslagen lydelse)
55 5, om uttagande av egendom enligt 76 5 eller om föreläggande av vite vid underlåtenhet att fullgöra skyldighet enligt 15 5 föres talan hos kammar- rätten genOm besvär. I samma ord- ning föres talan mot beslut, som länsstyrelse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade bestäm- melser för särskilt fall meddelat om föreläggande, föreskrift, tillstånd el- ler godkännande i vad angår inrät- tande, utrustning eller underhåll av enskilt skyddsrum, dock ej beslut en— ligt 31 5.
I övrigt föres talan mot länssty- relses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär, vilka prö- vas i statsrådet. I samma ordning fö- res talan mot civilförsvarsstyrelsens beslut enligt lagen.
—— — eller 58 å. —— —— till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
65) Förslag
till
Lag
om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)
Härigenom förordnas, att 83—87 åå barnavårdslagen (1960: 97) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)
83 g.
Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende an— gående skyldighet för kommun, sta- ten eller enskild att ersätta kommuns
Mot länsstyrelses slutliga beslut i mål eller ärende enligt denna lag samt mot annat beslut för särskilt fall av socialstyrelsen än som avses
(Nuvarande lydelse) kostnad för omhändertagen eller be— träffande enskilds bidrag till omhän- dertaget barns värd mä besvär anfö- ras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.
Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade ut- slaget, må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dessförinnan meddelats i målet. Så- dant utslag eller beslut skall ej hind- ra att saken prövas i sin helhet.
(Föreslagen lydelse) i 56 5, 57 5 första eller tredje stycket eller 58 5 föres talan, om ej annat sägs nedan, genom besvär hos den kammarrätt, inom vars domkrets be- slutsmyndigheten ligger. Talan må dock ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.
Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade be- slutet, må i samband därmed hos samma kammarrätt föras talan även mot beslut som dessförinnan medde- lats i målet. Sådant beslut skall ej hindra att saken prövas i sin helhet. Har i fall som avses här talan tidiga- re förts hos annan kammarrätt, skola besvären anföras hos den kammar- rätten. 84 5.
! länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpningen av denna lag än som angivas i 83 &” mä ändring sökas hos Konungen genom besvär.
Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—9 kap. länder till efterrät- telse utan hinder av förd klagan.
Besvär över länsstyrelses beslut skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall skyndsamt in- fordra förklaring över besvären, om anledning ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga hand- lingar i målet jämte eget utlåtande till kammarrätten. 85 g.
Besvär över länsstyrelses beslut el- ler utslag skola ingivas till länssty- relsen.
Länsstyrelsen skall skyndsamt in- fordra förklaring över besvären, om anledning ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga hand- lingar i målet jämte eget utlåtande
I fråga om delgivning av kammar— rätts beslut skall vad som är stadgat i 82 5 äga motsvarande tillämpning.
(Nuvarande lydelse) till kammarrätten eller, om besvären skola prövas av Konungen, till so- cialdepartementet.
(Föreslagen lydelse)
86 5.
I fråga om delgivning av kammar- rättens utslag skall vad som är stad- gat i 82 9” äga motsvarande tillämp- ning.
Över kammarrättens klagan icke föras.
utslag mä
Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—9 kap., beslut av social— styrelsen enligt 62 eller 64 £ och karnn'iarrätts motsvarande beslut himla omedelbart till efterrättelse.
87 5.1
1 beslut av socialstyrelsen mä änd— ring sökas hos Konungen genom be- svär, vilka skola ingivas till socialde- partementet.
Av socialstyrelsen enligt 58, 62 eller 64 % meddelat beslut länder till efter- rättelse utan hinder av förd klagan.
Mot sådant beslut av socialstyrel- sen, som ej meddelats för särskilt fall, samt mot beslut av styrelsen en— ligt 56 ,é', 57 & första eller tredje styc- ket eller 58 å föres talan hos Konting- en genom besvär.
Av socialstyrelsen enligt 58 5 med- delat beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före. den 1 januari 1972.
66) Förslag
till
Lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960:-108) om behörighet att utöva läkaryrket,2
dels att i 2—10 && och övergångsbestänn'nelserna ordet >:-lnedieimilstyrel- sen» skall bytas ut mot »soeialstyrelsen», dels att 12 % skall ha nedan angivna lydelse.
* Senaste lydelse 1963: '.Zt'il. * Senaste lydelse av
3 & 1964:214 6 5 1963: 252
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 %.
Beslut, som medieinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrättel- se. om ej annorlunda förordnas.
'I'alan mot socialstyrelsens beslut för särskilt fall enligt 2—5, 7 eller 9 '$ föres hos kammarrätten genom besvär.
;llot ammt beslut av socialstyrelsen enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Beslut, som socialstyrelsen eller kammarrätt meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda för- ordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
67) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen 0963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1963: 251) om behörighet att utöva
tandläkaryrket',
dels att i 2--- -ö och 8-----ll åå samt tredje stycket första punkten övergångs— bestäimnelserna ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialsly-
relsen » ,
dels att 13 5 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) ( Föreslagen lydelse)
13 %.
' Senaste lydelse av 4 % 196—12550.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 3—6, 8 eller 10 5 föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av socialstyrelsen enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
(Nuvarande lydelse)
Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
(Föreslagen lydelse)
Beslut, som socialstyrelsen eller kammarrätt meddelat med stöd av denna lag. skall lända till omedelbar efterrättelse. om ej annorlunda för- ordnas.
l)enna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
68) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.,
dels att i 5 % ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen», dels att 13 5 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
1:
Beslut som veterinärstyrelsen med- delar med stöd av denna lag länder till omedelbar efterrättelse, om annat ej förordnas.
(Föreslagen lydelse)
Talan mot veterinärstyrelsens be— slut för särskilt fall enligt 2——5, 7 el— ler 8 5 föres Itos kammarrätten ge- nom besvär.
Mot annat beslut av veterinärsty- relsen enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Beslut som veterinärstyrelsen eller kammarrätt meddelar med stöd av denna lag länder till omedelbar efter- rättelse, om annat ej förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
69) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, dels att i 1 och 9 åå ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »socialstyrelsen >> i motsvarande form, dels att 11 & skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 11 &.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 9 5 föres hos kammarrätten genom besvär.
Beslut, som medicinalstyrelsen Förbud som avses i 9 5 skall lända meddelat med stöd av 9 %, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej an- till omedelbar efterrättelse, om ej an- norlunda förordnas. norlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
70) Förslag till Lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644)
Härigenom förordnas, att 47 % varumärkeslagen (1960: 644) skall ha ne- dan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 47 å.! Talan mot ————————————— skäl föreligga. Talan föres —————————————— beslutets dag. Mot besvärsavdelningens beslut må Mot besvärsavdelningens beslut må
talan föras av sökanden, om det gått talan föras av sökanden, om det gått
1 Senaste lydelse 1967 : 841.
(Nuvarande lydelse) honom emot. Talan föres genom be- svär hos Konungen inom två måna- der från beslutets dag.
(Föreslagen lydelse) * honom emot. Talan föres hos rege- ringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
71) Förslag till Lag om ändring i patentlagen (1967: 837)
Härigenom förordnas, att 25 och 72 %% patentlagen (1967: 837) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25 &.
Talan enligt ———————
Mot beslut på besvärsavdelningen må talan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två må- nader från beslutets dag.
Bestämmelserna i 22 å femte styc- ket äga motsvarande tillämpning be- träffande handlingar som inkomma till Konungen.
till prövning.
Mot beslut på besvärsavdelningen må talan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.
Bestämmelserna i 22 % femte styc- ket äga motsvarande tillämpning be- träffande handlingar som inkomma till regeringsrätten.
72 &. Talan mot ——————— till prövning. Mot besvärsavdelningens beslut fö- res talan genom besvår hos Konungen inom två månader från beslutets dag.
Mot besvårsavdelningens beslut fö- res talan hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslu- tets dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 67 72) Förslag ' till Lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 000]
Härigenom förordnas, att 22 och 47 Så mönsterskyddslagen (1970: 000) skall ha nedan angivna lydelse.
( I prop. 1969: 168 föreslagen lydelse) ( Hår föreslagen lydelse) 22 5 Talan enligt ——————— till prövning. Mot beslut på besvärsavdelningen Mot beslut på besvärsavdelningen får talan föras av sökanden, om be- får talan föras av sökanden, om be-' slutet gått honom emot. Talan föres slutet gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom hos regeringsrätten genom besvär två månader från beslutets dag. inom två månader från beslutets dag. 47 å Talan mot ——————— till prövning. Talan mot besvärsavdelningens be- Talan mot besvärsavdelningens be- slut föres genom besvär hos Konung- slut föres hos regeringsrätten genom en inom två månader från beslutets besvär inom två månader från be- dag. slutets dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
73] Förslag till Lag om ändring i brandlagen(1962: 90)
Härigenom förordnas i fråga om brandlagen ( 1962: 90), dels att i 1 % orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kom- munfullmäktige»,
dels att 15 och 16 åå skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 &.
Över brandstyrelses ______ Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen, föres hos Konungen.
_ —— —— hos länsstyrelsen.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 6, 7, 9 eller 11; 5 föres hos kammarrätten genom be- svär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres "talan hos Konungen genom besvär.
16 5.
Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläck- ning, vartill han kallats genom brand- larm eller på annat sätt, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot 10 eller 11 % eller som hindrar eller söker hindra åtgärd, som avses i 12 5, dömes till dagsböter.
Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för deltagande i brandövning eller brand- släckning eller dårmed sammanhäng- ande arbete, dömes, såframt ledighe- ten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet, till dagsböter.
Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller sam- ling, dömes till dagsböter eller fängel- se i högst sex månader och vare skyl- dig att ersätta därav föranledd kost- nad.
Den som utan giltigt skål uteblir från brandövning eller brandsläck- ning, vartill han kallats genom brand- larm eller på annat sätt, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot 1.0 eller 11 % eller-som hindrar eller söker hindra åtgärd, som avses i 12 %, dömes till böter.
Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för del- tagande i brandövning eller brand- släckning eller därmed sammanhäng- ande arbete, dömes, såframt ledighe- ten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet, till böter.
Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller sam- ling, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader och vare skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
74) Förslag till Lag om ändring i skollagen (1962z319)
Härigenom förordnas, att 54 å skollagen(1962: 319) skall ha nedan an- givna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 54 5.1 Över beslut av länsskolnämnd och Mot länsskolnämnds beslut i ären- skolöverstyrelsen mä besvär anföras de, på vilket 35 eller 39 & äger till- hos Konungen. lämpning, föres talan hos kammar-
rätten genom besvär. I samma ord- ning föres talan mot beslut som av— ses i 51 5 andra stycket.
Talan mot annat beslut av läns- skolnämnd eller skolöverstyrelsen en- ligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
7 5) Förslag till Lag
om ändring i lagen ( 1967:940 ) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
Härigenom förordnas, att 45 & lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 45 å. Mot psykiatriska ——————— icke föras. Mot länsskolnämndens beslut får I fråga om talan mot länsskol- talan föras hos Konungen genom be- nämnds beslut gäller 54 5. skollagen svär. i tillämpliga delar. '
' Senaste lydelse 19642341.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
76) Förslag till Lag
om ändring i namnlagen (1963: 521)
Härigenom förordnas, att 29 % namnlagen (1963: 521) skall ha nedan an- givna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 29 5. Den vars ——————————— domkapitlet genom besvär. Talan mot domkapitlets beslut i Talan mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt första stycket dra- fråga, som enligt första stycket dra- gits under dess prövning, föres hos gits under dess prövning, föres hos Konungen genom besvär. kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
77) Förslag ' uu Lag
om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. m.
Härigenom förordnas, att 17 5 lagen (1963: 537) om gravrätt m.m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 17 &. Talan mot länsstyrelses beslut en— Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag eller med stöd därav ligt 11 eller 16 5 föres hos kammar- meddelade bestämmelser föres genom rätten genom besvär. I samma ord-
besvär hos Konungen. ning föres talan mot sådant beslut
(' Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse) enligt 15 å som ej avser föreläggande mot kommun med stöd av första stycket. I övrigt föres talan mot länssty- relses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
78) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.
Härigenom förordnas, att 12 % lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet
m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 &.
Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet. som avses i 7 %, meddelat enligt denna lag, må kommunen an- föra besvär hos Konungen.
Beslut, som sägs i första stycket och som ej avser utdömande av'vite, länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.
Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 %, meddelat enligt denna lag, må kommunen an- föra besvär hos kammarrätten.
Beslut, som meddelats enligt den- na lag och som ej avser utdömande av vite, länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan -mot beslut. som meddelats före den 1 januari 1972.
79) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet
Härigenom förordnas, att 5 % lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 5 %.
Över beslut, som länsstyrelse eller Över beslut, som länsstyrelse eller myndighet vilken avses i 1 % medde- myndighet vilken avses i 1 % medde- lat enligt denna lag, må staden anfö- lat enligt denna lag, må staden anföra ra besvär hos Konungen. besvär hos kammarrätten.
Beslut, som sägs i första stycket, Beslut enligt denna lag länder till länder till efterrättelse utan hinder av efterrättelse utan hinder av förd kla- förd klagan, om ej annat förordnas. gan, om ej annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
80) Förslag till Lag
om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)
Härigenom förordnas, att 40 % naturvårdslagen ( 1964: 822) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 40 5.1 Talan mot länsstyrelses beslut en- Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag eller med stöd därav ligt 13, 17, 20, 21, 22, 24, 39 eller 47 5 meddelade bestämmelser föres genom eller om föreläggande enligt 16 5 fö- besvär hos Konungen. Statens natur- res hos kammarrätten genom besvär. vårdsverk äger föra sådan talan för Mot annat beslut av länsstyrelse
' Senaste lydelse 1967z377.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) tillvaratagande av naturvårdens in- enligt denna lag föres talan hos tressen. Konungen genom besvär. Besvären
prövas i statsrådet.
Statens naturvårdsverk äger för tillvaratagande av naturvärdens in- tressen föra talan mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
81) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
Härigenom förordnas, att i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk under- sökning i brottmål skall införas en ny paragraf, 11 a %. av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 11 a 5.
Mat socialstyrelsens beslut enligt 4 5 och mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 7 a 5 föres talan hos kammarrätten genom besvär. I sam- ma ordning föres talan mot beslut för särskilt fall av kriminalvårdssty- relsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av 7 eller 9 5.
Talan mot annat beslut av krimi- nalvärdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
82) Förslag till Lag
om ändring i lagen ( 1967:531 ) om tryggande av pensionsutfästelse. m.m.
Härigenom förordnas, att 33 % lagen (1967: 531) om tryggande av pen- sionsutfästelse m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 33 %. Talan mot tillsynsmyndighetens Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres genom besvär. beslut enligt 22 5 f öres hos Konungen
genom besvär.
Talan mot annat beslut av tillsyns- myndigheten enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
83) Förslag till Lag om'ändring i smittskyddslagen (1968: 231)
Härigenom förordnas, att 33 & smittskyddslagen (1968: 231) skall ha ne- dan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 33 %. Talan mot —————————— länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 7, 10, 14, 15 eller 21 5
("Nuvarande tydelse )
Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Hälsovårdsnämnds och länsstyrel- ses beslut skall lända till omedelbar efterrättelse om ej annorlunda för- ordnas.
(Föreslagen lydelse ) föres talan hos kammarrätten genom besvär. I övrigt föres talan mot länsstyrel-
ses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär. Hälsovårdsnämnds, länsstyrelses och kammarrätts beslut skall lända till omedelbar efterrättelse om ej an- norlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
84) Förslag
till
Lag
om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)
Härigenom förordnas i fråga om miljöskyddslagen. ( 1969: 387), dels att 48 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 483 %. av nedan angivna
lydelse. (Nuvarande lydelse)
(Föreslagen [ ydelse )
48 5.
När koncessionsnämnden — _ — —
Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 11: 9” sista stycket andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från da- gen för beslutet. Statens naturvårds- verk fär föra talan mot beslut som avses i första stycket för att tillvara- taga allmänna intressen.
Mot beslut som meddelas av natur- vårdsverket enligt 10 5 andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 5 and- ra stycket får talan ej föras.
___—40 g.
(Nuvarande tydelse ) ("Föreslagen lydelse) 48 a 9".
Mat beslut som meddelas av sta- tens naturvårdsverk enligt 10 5 andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 5 andra stycket får talan ej föras.
Talan mot beslut enligt 14 5 sista stycket andra punkten eller rörande förbud vid vite enligt 51 5 föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av konces- sionsnämnden eller länsstyrelsen en- ligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Talan mot beslut som avses i 48 5 och beslut enligt 14 & sista stycket andra punkten skall föras inom fyra veckor från dagen för beslutet. Sta- tens naturvårdsverk fär föra talan mot beslut som avses i 48 5 för att tillvarataga allmänna intressen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
85) Förslag
till
Lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698)
Härigenom förordnas, att i jordhävdslagen (1969: 698) skall införas en ny paragraf, 9 a 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse) 9 a 5 Mat lantbruksnämnds beslut enligt denna lag föres talan hos lantbruks- styrelsen genom besvär. Talan mot- Iantbruksstyrelsens be-
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse) slut enligt lagen föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
86) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1970: 000) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
Härigenom förordnas, att 11 och 12 55 lagen (1970: 000) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling skall ha nedan angivna lydelse.
( [ prop. 1970:30 föreslagen lydelse)
(Här föreslagen lydelse)
115
Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrel- sen genom besvär. Besvärshandling— en inges till polismyndigheten. Vid talan mot beslut om utlämning skall besvärshandlingen ha inkommit in- om en vecka från den dag då klagan- den delgavs beslutet.
Mot länsstyrelsens beslut föres ta- lan hos Konungen genom besvär. Be- svärshandlingen inges till länsstyrel- sen. Vid talan mot beslut om utläm— ning skall besvärshandlingen ha in- commit inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet.
Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras utan inskränkning till viss tid.
Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrel- sen genom besvär. Besvärshandling- en inges till polismyndigheten.
Mot länsstyrelsens beslut föres ta- lan hos kammarrätten genom besvär. Besvärshandlingen inges till länssty- relsen.
Besvär över beslut om utlämning enligt denna lag skall anföras inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet. Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras utan inskränkning till viss tid.
(I prop. 1970: 30 föreslagen lydelse) ( Här föreslagen lydelse )
12 5 Beslut om ——————— till efterrättelse. Polismyndighet och länsstyrelse Polismyndighet och länsstyrelse får, när särskilda skäl föranleder det, förordna att dess beslut om utläm- ning verkställes omedelbart.
får, när särskilda skäl föranleder det, förordna att dess beslut om utläm- ning verkställes omedelbart. Kam- marrätts beslut om utlämning verk- ställes omedelbart, om ej domstolen förordnar annat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
87) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970: 000) om allmänna vatten- och avlopps- anläggningar
l-lärigenon'i förordnas, att 34 å lagen (1970: 000) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.
( I lagrådsremiss 23/1 1970 föreslagen (Här föreslagen lydelse)
lydelse) 34 & Ärende, som ———————— av detta. Länsstyrelse kan — —- —— —— ——— av kommunen.
Talan mot länsstyrelses beslut en— ligt 7 eller 32 5 eller om ersättning till sakkunnig som avses i andra stycket föres hos kammarrätten ge- nom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
88) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1970. 000) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna
Härigenom förordnas, att 11 & lagen (1970: 000) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna under- rätterna skall ha nedan angivna lydelse.
('I lagrådsremiss 13/3 1970 föreslagen ( Här föreslagen lydelse) lydelse) 11 & Talan mot beslut enligt denna lag Talan mot beslut enligt denna lag
av myndighet som avses i 7 & andra av myndighet som avses i 7 å andra stycket föres hos Konungen genom stycket eller av länsstyrelse föres hos besvär. kammarrätten genom besvär.
Mot beslut — -— -— ——' —————— ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
89) Förslag till Lag
om ändring i förordningen ( 1961:313 ) om förfarandet i anmärkningsmål
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1961: 313) om förfaran— det i anmärkningsmål,
dels att 9 5 skall upphöra att gälla, dels att 8 % skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )
85.
Har annan revisionsmyndighet än kammarrätten meddelat slutligt be- slut i anmärkningsmål och har ej anmärkningen därvid avvisats med stöd av 5 %, må talan mot beslutet föras genom besvär hos kammarrät- ten av revisorn samt av myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, ävensom av tjänsteman, som i 4 5 sägs, och sak- ägare.
Över annat _________
Har annan revisionsmyndighet än kammarrätt meddelat slutligt beslut i anmärkningsmål och har ej an- märkningen därvid avvisats med stöd av 5 %, mä talan mot beslutet föras genom besvär hos kammarrätten av revisorn samt av myndighet eller an- nan, mot vars räkenskap anmärk- ningen riktats, ävensom av tjänste- man. som i 4 & sägs, och sakägare.
—— icke föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
90) Förslag till Lag
om ändring i familjebidragstörordningen ( 1946:99 )
Härigenom förordnas, att 34 & familjebidragsförordningen (1946: 99) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) ( Föreslagen I ydelse )
34 5.1
Över länsstyrelses beslut rörande tillämpningen av denna förordning mä klagan föras hos kammarrätten genom besvär, vilka skola ingivas till den länsstyrelse, som meddelat beslu—
' Senaste lydelse 1963: 112.
Talan mot beslut av länsstyrelse rörande tillämpningen av 29 5 första stycket föres hos Konungen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut i öv— rigt rörande tillämpningen av denna förordning föres hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelses och kammarrätts be-
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tet; och åligger det länsstyrelsen att slut skola gå i verkställighet utan jämte eget yttrande insända besvären hinder av däröver anförda besvär. till kammarrätten. Länsstyrelses be- slut skall gå i verkställighet utan hinder av däröver anförda besvär.
Mot kammarrättens beslut må ta- lan icke föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
91) Förslag till Lag
om ändring i förordningen (1967 : 882) om studiemedelsavgifter
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (19ti7z882) om studie- medelsavgifter,
dels att 31 % skall upphöra att gälla, dels att 30 5 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 30 %. Talan mot —————————— centrala studiehjälpsnämnden. Centrala studiehjälpsnämndens be— Beslut enligt denna förordning län-
slut länder till efterrättelse utan hin- der omedelbart till efterrättelse, om der av att talan föres mot beslutet, ej annat förordnas i beslutet. om nämnden ej förordnar annat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
92) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande
vissa skatter
Härigenom förordnas, att 2 % förordningen (1965: 852) om ackord och av- skrivning rörande vissa skatter skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25.
Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 % är, om annat ej föreskrivits, den centrala be- skattningsmyndigheten eller, om så- dan ej finnes, länsstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 % är, om annat ej föreskrivits, den centrala be- skattningsmyndighetcn eller, om så- dan ej finnes, länsstyrelsen. Mot be- slut i sådant ärende får talan ej föras.
1972.
93) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen
Härigenom förordnas, att 92 % lagen ( ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
1920: 796) om val till riksdagen1 skall
(Föreslagen lydelse)
92 g.
Besvär över val till riksdagen stäl- las till Konungen och skola vid även- tyr av talans förlust ha inkommit till centrala valmyndigheten inom tio da- gar från den dag då kungörelse om valets utgång intogs i allmänna tid- ningarna. Så snart besvär inkommit, översändes avskrift av besvären till Konungens befallningshavande med anmodan att skyndsamt inkomma
' Lagen omtryckt 1969: 823.
Besvär över val till riksdagen stäl- las till regeringsrätten och skola vid äventyr av talans förlust ha inkom- mit till centrala valmyndigheten in- om tio dagar från den dag då kungö- relse om valets utgång intogs i all- männa tidningarna. Sä snart besvär inkommit, översändes avskrift av be- svären till Konungens befallningsha- vande med anmodan att skyndsamt
(Nuvarande lydelse) med yttrande över besvären till Konungen. Efter besvärstidens ut- gång kungör centrala valmyndighe- ten skyndsamt samtliga inkomna bc- svär i allmänna tidningarna. Därvid utsättes viss kort tid, inom vilken för- klaring över besvären må avgivas till myndigheten. Efter utgången av för- klaringstiden insänder myndigheten
(Föreslagen lydelse) inkomma med yttrande över besvä- ren till regeringsrätten. Efter besvärs- tidens utgång kungör centrala val- myndigheten skyndsamt samtliga in- komna besvär i allmänna tidningar- na. Därvid utsättes viss kort tid, in- om vilken förklaring över besvären må avgivas till myndigheten. Efter utgången av förklaringstiden insän-
ofördröjligen besvärshandlingarna der myndigheten ofördröjligen be- och inkomna förklaringar till svärshandlingarna och inkomna för- Konungen. klaringar till regeringsrätten.
Den som —- — —— — — —— —--— — _ —— —— har skett.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot val som för- rättats före den 1 januari 1972.
94) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunala vallagen (1930: 253)
Härigenom förordnas, att 3 & 3 mom. och 56 å kommunala vallagen (1930: 2133)1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
35.
3 mom. Vid val av kyrko- f u ] lm ä k t i g e skall varje försam- ling eller, där församling är för dy- likt val delad i valkretsar, varje så- dan valkrets bilda ett valdistrikt. Där på grund av bestämmelserna i lagen om val till riksdagen delar av för- samlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val till riksda— gen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofull—
' Lagen omlryekt 1969: 824.
3 mom. Vid val av kyrko— fullmäktig e skall varje försam- ling eller, där församling är för dy— likt val delad i valkretsar, varje så- dan valkrets bilda ett valdistrikt. Där på grund av bestämmelserna i lagen om val till riksdagen delar av för- samlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val till riksda- gen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofull-
(Nuvarande lydelse) mäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna, att delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid så- dant val tillsammans utgöra ett val- distrikt.
(Föreslagen lydelse) mäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna, att delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid så- dant val tillsammans utgöra ett val- distrikt. Över sädant beslut mä be- svär anföras i den ordning, som är bestämd för överklagande av läns- styrelsens beslut i mäl, vilka bedö- mas efter lagen (1961: 436) om för- samlingsstyrelse.
56 %.
Är någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär hos Konungen; och skall han, vid för- lust av talan, sist inom tio dagar ef- ter den dag, då valet avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen, som genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av or- tens mest spridda tidningar, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avlämnas till läns- styrelsen. Sedan den för förklarings avgivande bestämda tiden tillända- gått, har länsstyrelsen att ofördröjli- gen insända besvären jämte de för- klaringar, som inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga handlingar rörande valet till vederbörande statsdepartement för att i regeringsrätten skyndsamt före— dragas och avgöras.
Är någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär hos rege- ringsrätten; och skall han, vid för- lust av talan, sist inom tio dagar ef- ter den dag, då valet avslutats, in- giva sina till regeringsrätten ställda besvär till länsstyrelsen, som genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens mest spridda tid- ningar, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avlämnas till länsstyrelsen. Sedan den för förklarings avgivande bc- stämda tiden tilländagått, har läns- styrelsen att ofördröjligen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga hand- lingar rörande valet till regeringsrät- ten.
Skil jes den —————————— för valet. Vad i ———————————— ny röstsammanräkning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot val som för- rättats före den 1 januari 1972.
om ändring i kommunallagen (1953: 753)
Härigenom förordnas, att 9 och 78 åå kommunallagen (1953: 753)1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 9 %. För val ————————————— inom valkrets. Vid valkretsindelning ——————— kan ske. I varje ——————————— genom lottning. Om indelning ————————— i ärendet. Beslut om —————————— nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indel- ning i valkretsar föres talan hos re- geringsrätten genom besvär.
78 5.
l länsstyrelsens utslag må, där icke l länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos skilt stadgat, ändring sökas hos re- Konungen senast inom tre veckor geringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor läng- som klagar åtnjuta två veckor längre re besvärstid än nu sagts. besvärstid än nu sagts.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
96) Förslag till Lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm
Härigenom förordnas, att 9 och 82 %% kommunallagen (1957:50) för Stockholm2 skall ha nedan angivna lydelse.
1 Lagen omtryckt 1969: 765. 2 Lagen omtryckt 1969: 766.
( Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 %. För val —-- —- -- ——-— -— —-— _ —-- —— --—— _ —— inom valkrets. Vid valkretsindelning —- —— —— — —— _ —— kan ske. I varje ———————————— genom lottning. Om indelning ————————— i ärendet. Beslut om —————————— nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indel- ning i valkretsar föres talan hos re- geringsrätten genom besvär.
82 g.
1 länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- hos skilt stadgat, sökas
Konungen.
ändring
l länsstyrelsens beslut mä, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt sladgat, ändring sökas hos re- geringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
97 ) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse
Härigenom förordnas, att 12 ä 3 mom. och 91 5 lagen (1961: 436) om för- samlingsstyrelse skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 g'.
3 m 0 ut. Om indelning — __ _— _ Beslut om _________
—— —— i ärendet. — nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indel- ning i valkretsar föres talan hos re- geringsrätten genom besvär.
91 5.
l länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll
I länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos re- geringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll
(Nuvarande lydelse) del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.
(Föreslagen lydelse) del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
98) Förslag
till
Lag om ändring i landstingslagen (1954: 319)
Härigenom förordnas, att 78 & 1 mom. landstingslagen (1954: 319) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
78 g.
1 m 0 m. Över beslut av landsting äger medlem av landstingskommu- nen anföra besvär hos Konungen. Sådan klagan må grundas endast dårå, att beslutet
icke tillkommit i laga ordning,
står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri- der landstingets befogenhet eller
kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.
Besvären, ställda till Konungen, skola hava inkommit till länsstyrel- sen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över be- slutet förda protokollet tillkännagi- vits å landstingskommunens anslags- tavla. Besvären skola vara åtföljda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkänna-'
givande.
1 m 0 m. Över beslut av landsting äger medlem av landstingskommu- nen anföra besvär hos regeringsrät- ten. Sådan klagan mä grundas endast därå, att beslutet
icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskri— der landstingets befogenhet eller
kränker klagandcns enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.
Besvären, ställda till regeringsrät- ten, skola hava inkommit till läns- styrelsen inom tre- veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet till- kännagivits ä- landstingskommunens anslagstavla. Besvären skola vara åt— följda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för. justeringens" till, kännagivande.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Över landstings ———————— ej klagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
99) Förslag till Lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
Härigenom förordnas, att 62 % lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 62 & Banken och föreningarna ————— av bankinspektionen. Vid meddelande ——————— förelägga vite.
Talan mot bankinspektionens be- slut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet. Beslut i — — förordnar annat. I övrigt —— '—-— —— — '— — —— —'— — — — om tillsynsverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
100) Förslag till Lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
' Härigenom förordnas, att 40 & förordningen (1968:576) om Konunga- riket -Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
40 å) Kassan och —————————— av bankinspektionen.
Vid meddelande ________
Beslut i —————————— I övrigt ——————————
—— förelägga vite.
Talan mot bankinspektionens be- slut enligt denna förordning föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet. —förordnar annat.
—- om tillsynsverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari .1972-
101) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen ( 1951:442 ) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor
Härigenom förordnas, att 6—8 åå förordningen (1951: 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
es.
Över beslut, varigenom riksskatte- nämnden meddelat förhandsbesked, mä besvär anföras av sökanden och vederbörande taxeringsintendent. Rätt att anföra besvär tillkommer även vederbörande kommun, muni- cipalsamhälle och landsting, om för- handsbeskedet avser taxering av fas- tighet eller såvitt detsamma avser taxering till kommunal inkomst- skatt. Besvär som nu sagts skola upp- tagas och slutligt avgöras av kam- marrätten, därest förhandsbeskedet rörer tillämpning av 6 5 1 mom., 7,
1 Senaste lydelse 1970: 66.
Över beslut, Varigenom riksskatte- nämnden meddelat förhandsbesked, må besvär anföras av sökanden och vederbörande taxeringsintendent. Rätt att anföra besvär tillkommer även vederbörande kommun och landstingskommun, om förhandsbe- skedet avser taxering av fastighet el- ler såvitt detsamma avser taxering till kommunal inkomstskatt. Besvär som nu sagts skola upptagas och av- göras av regeringsrätten.
(Nuvarande lydelse) 8, 9, It), 11 eller 12 £ kommunalskat- telagen, och av Kungl. Maj:t, därest förhandsbeskedet avser annan fråga.
(Föreslagen lydelse)
Över beslut, —— — —— —— —— —— —— —- —— ej anföras.
vs.
Besvär enligt —— —-—— —— —- — — —— — -— för ändringssökandet.
Inkomna besvär skola, efter veder- börandes hörande, av riksskatte- nämnden skyndsamt överlämnas till finansdepartementet, därest pröv- ningen av besvären ankommer på Kungl. Maj:t, och eljest till kammar- rätten.
8
Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär där- över anförts, Kungl. Maj:ts eller Icammarrättens i anledning av besvä- ren meddelade beslut skall lända till efterrättelse vid taxering, som med beskedet avses, om och i den mån den, på vilkens begäran förhandsbe- skedet meddelats, därom framställer yrkande. Därvid har denne att med- dela erforderliga upplysningar till bedömande av beskedcts tillämplig- het.
Inkomna besvär skola, efter veder- börandes hörande, av riksskatte- nämnden skyndsamt överlämnas till regeringsrätten.
%.
Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär där- över anförts, regeringsrättens i anled- ning av besvären meddelade beslut skall lända till ”efterrättelse vid taxe- ring. som med beskedet avses, om och i den mån den, på vilkens begäran förhandsbeskedet meddelats, därom framställer yrkande-. Därvid har den- ne att meddela erforderliga upplys— ningar till bedömande av beskedets tillämplighet.
Vadi— _— _— _ _
— beskedet angår.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
102) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m.
Härigenom förordnas, att 22 & förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m.1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) ?
Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda för- ordnas.
25
(Föreslagen lydelse)
lllot tillsynsmyndighetens beslut enligt 4, 18 eller 19 # [öres talan hos kammarrätten genom besvär.
[ övrigt föres talan mot tillsyns- myndighetens beslut enligt denna för- ordning hos Kungl. Maj:t genom be- svär.
Beslut av tillsynsmyndigheten eller kammarrätt skall lända till efterrät- telse. utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
103) Förslag till Lag
om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m.
Härigenom förordnas, att 11 & förordningen (1957z344) om oljeavgift m. m.2 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 11 %.
Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Talan mot sådant beslut av till- synsmyndigheten som avses i 6 5 första stycket eller 12 ä' föres hos
' Förordningen omtryckt 1969: 755. ” Förordningen omtryckt 1969: 756.
(Nuvarande lydelse)
Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda för- ordnas.
(Föreslagen lydelse) Kungl. Maj:t genom besvär och prö- vas i statsrådet.
Mot annat beslut av tillsynsmyn- digheten enligt denna förordning fö- res talan hos kammarrätten genom besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten eller kammarrätt skall lända till efterrät- telse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
104) Förslag
till
Lag
om ändring i folkhokföringsförordningen ( 1967:198 )
Härigenom förordnas att 47, 49——52 och 54 åå folkbokföringsförordning- en (1967: 198) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
47 5.
Innan underställt ______ Innan länsstyrelse ______
Vid avgörande av kyrkobokfö— ringsärende kan länsstyrelsen förord- na om sådan kyrkobokföringsåtgärd som ej yrkats i ärendet. l mantals— skrivningsärende gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings- som mantalsskrivningsåtgärd.
_ yttra sig.
—— avge yttrande.
49 %.
Mot länsstyrelses beslut i ärende som underställes kammarrätten får talan icke föras.
Talan mot annat beslut av läns— styrelse föres genom besvär
Mot länsstyrelses beslut i ärende som underställes kammarrätt får ta- lan icke föras.
Talan mot annat beslut av läns- styrelse och mot beslut av domkapi-
(Nuvarande lydelse)
a) hos kammarrätten i fråga om mantalsskrivning, kyrkobokförings- ort, kyrkobokföringsfastighet, kyrko- bokföring under viss rubrik eller re- gistrering i obefintligregister eller om föreläggande eller utdömande av vite,
b) Itos Konungen i annan fråga. Talan mot domkapitels beslut fö- res genom besvär hos Konungen.
Besvär enligt andra eller tredje stycket skall inges till den myndig- het som meddelat beslutet. Har be- svären ingivits till besvärsmyndighe- ten, utgör detta ej hinder mot att besvären prövas, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Beslut som avses i andra eller tred- je stycket skall verkställas omedel- bart, om beslutsmyndigheten ej för- ordnat annat.
93
(Föreslagen lydelse) tel föres hos kammarrätten genom besvär.
Besvären skall inges till den mynL dighet som meddelat beslutet. Har besvären ingivits till besvärsmyndig- heten, utgör detta ej hinder mot att besvären prövas, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Beslut av länsstyrelse, som ej skall underställas kammarrätt, samt be- slut av domkapitel och kammarrätt skall verkställas omedelbart, om be- slutsmyndigheten ej förordnat annat.
50 %. Länsstyrelses beslut, varigenom Länsstyrelses beslut, varigenom mål underställes kammarrättens mål underställes kammarrätts pröv- prövning, och länsstyrelses eller ning, och länsstyrelses, domkapitels domkapitels beslut, varigenom ären- det avgjorts, skall delges person och kommun som beröres av beslutet.
eller kammarrätts beslut, varigenom ärendet avgjorts, skall delges person och kommun som beröres av beslutet.
I underställningsbeslut —— _ — av underställningsbeslutet.
Länsstyrelses beslut, mot vilket ta- lan får föras, och domkapitels beslut skall innehålla besvärshänvisning.
Beslut, mot vilket talan får föras, skall innehålla besvärshänvisning.
51 5.
När talan förts mot länsstyrelses eller domkapitels beslut, skall be- slutsmyndigheten inhämta yttrande från folkbokföringsmyndighet, som tidigare yttrat sig i ärendet, och be— reda den som, förutom klaganden, får föra talan tillfälle att yttra sig.
När talan förts mot länsstyrelses eller domkapitels beslut, skall be- slutsmyndigheten inhämta yttrande från folkbokföringsmyndighet, som tidigare yttrat sig i ärendet, och be- reda den som, förutom klaganden, får föra talan tillfälle att yttra sig.
(Nuvarande lydelse ) Därefter skall beslutsmyndigheten skyndsamt sända handlingarna i ärendet med eget yttrande till Konungen eller, om kammarrätten skall pröva besvären, till denna dom- stol.
52 $.
Vad som enligt 47 € tredje stycket gäller för länsstyrelse äger motsva- rande tillämpning pä kammarrätten vid dess prövning av mål om kyrko— bokföring eller mantalsskrivning.
Mot kammarrättens avgörande i mål enligt denna förordning får talan icke föras.
(Föreslagen lydelse) Därefter skall beslutsmyndigheten skyndsamt sända handlingarna i
ärendet med eget yttrande till kum- marrätten.
Vid avgörande av kyrkobokförings- ärende kan underställningsmyndig- liet eller besvärsmyndighet förordna om sådan kyrkobokföringsdtgärd som ej yrkats i ärendet. l mantals- skrivningsärende gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings- som mantalsskrivningsätgärd.
54 &.
Bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittne vid allmän domstol gäller även för ersättning åt den som av länsstyrelse eller kam- marrätten kallats till vittnesförhör i mål enligt denna förordning. Ersätt- ningen stannar dock alltid på staten.
Bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittne vid allmän domstol gäller även för ersättning åt den som av länsstyrelse kallats till vittnesförhör i mål enligt denna för- ordning. Ersättningen stannar dock alltid på staten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
105) Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen (1970: 000) om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten
Härigenom förordnas, att 15 % förordningen (1970: 000) om investerings- avgift för vissa byggnadsarbeten skall ha nedan angivna lydelse.
([ prop. 1970:101 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
155
Mot
hos kammarrätten. Besvär skall vara inkomna till kammarrätten inom två månader från det klaganden fick del av beslutet. Mot kammarrättens ut- slag fär talan icke föras.
Har talan förts mot länsstyrelsens beslut, får länsstyrelsen medge an- stånd med inbetalning av investe- ringsavgift helt eller delvis.
länsstyrelsens beslut enligt 4——6 åå föres talan genom besvär
Mot länsstyrelsens beslut enligt 4-—ö åå föres talan genom besvär hos kammarrätten. Besvär skall vara in- komna till kammarrätten inom två månader från det klaganden fick del av beslutet.
Har talan förts mot länsstyrelsens eller kammarrättens beslut, får be- slutsmyndigheten medge anstånd med inbetalning av investeringsavgift helt eller delvis.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den ] januari 1972.
106) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel
Härigenom förordnas, att 11 & förordningen (1968: 564) om tillfällig han- del skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 %.
Talan mot beslut enligt denna för- ordning föres genom besvär, om be- slutet meddelats av polismyndighet, hos länsstyrelsen och eljest hos Konungen.
Talan mot polismyndighets beslut enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelses beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot beslut av tillstånds- myndighet som avses i 5 5 föres hos Konungen genom besvär.
Beslut enligt -—-—— _- __ _ —— - annat förordnas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
107) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vapenförordningen (1949: 340)
Härigenom förordnas, att 40 % vapenförordningen (1949: 340) skall ha ne- dan angivna lydelse.
(Nnvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
40 5.1 Polismyndighets beslut —————— hos länsstyrelsen. Över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 5, md klagan föras hos Konungen ge- nom besvär, vilka skola ingivas till inrikesdepartementet.
Talan mot _________
Polismyndighets och länsstyrelses beslut lända till efterrättelse utan hinder av besvär, intill dess annor- lunda förordnas.
Talan mot länsstyrelses beslut en- ligt 14, 27 eller 28 Q' eller rörande återkallelse av tillstånd enligt 30 5 föres hos Konungen genom besvär. Mot beslut av länsstyrelse i ärende, på vilket 16 5 äger tillämpning, föres talan hos kammarrätten genom be— svär.
— ej föras
Polismyndighets, länsstyrelses och kammarrätts beslut lända till efter- rättelse utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1955: 118.
108) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648)
Härigenom förordnas, att 76 % vägtrafikförordningen (1951: 648) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
76 5.1
Talan mot beslut av polismyndig- het eller trafiknämnd enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen ge- nom besvär. Mot beslut av länssty- relse med stöd av förordningen eller i ärende angående lokal trafikföre- skrift, vilket från trafiknämnd hän- skjutits till länsstyrelse, föres talan hos Konungen genom besvär. Beslut,_
som nu sagts,-skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva förordnat. Beslut om återkallelse eller omhän- dertagande av körkort eller om åter- kallelse av tillstånd, varom i denna förordning förmäles, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet, erhållit del av detta.
* Senaste lydelse 1964: 732.
Talan mot beslut av polismyndig- het eller trafiknämnd enligt denna förordning eller med stöd därav med- delade föreskrifter föres hos länssty- relsen genom besvär.
Mot beslut, som länsstyrelse enligt denna förordning eller med stöd där- av utfärdade " föreskrifter medde- lat rörande avgift, anteckning i bil- register eller bilreservregister, rätt att bruka fordon utan hinder av bestäm- melserna i 11 & denna förordning, behörighet att föra motordrivet for- don, föreläggande vid vite eller utdö- mande av vite, föres talan hos kam- marrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länssty- relse med stöd av denna förordning och mot beslut av länsstyrelse i ären- de angående lokal trafikföreskrift. vilket från trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse, föres hos Konungen genom besvär.
Beslut som nu sagts skall utan hinder av besvär lända till efterrät- telse, intill dess annorlunda förord- nas. Beslut, varigenom ndgon från- tages behörighet att föra motordri- vet fordOn eller som innefattar åter- kallelse av tillstånd som avses i den- na förordning, är dock icke gällande,
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) förrän den som avses med beslutet
erhållit del av detta.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
109) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobil- trafik m. m.
Härigenom förordnas, att 44 och 45 55 förordningen (1940: 910) angåen- de yrkesmässig automobiltrafik m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
44 g.!
Talan mot beslut av trafiknämnd enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot be— slut av transportnämndenzeller läns- styrelse med stöd av förordningen och mot länsstyrelses beslut i ärende angående yrkesmässig trafik, vil- ket från trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse, föres talan hos Konungen genom besvär. Beslut, som nu sagts, skall, med nedan angivna undantag, gälla utan hinder av be- svär, intill dess annorlunda förord- nas.
! Senaste lydelse 1969: 689.
1 mom. Talan mot beslut av trafik- nämnd enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut i ärende om utfärdande eller återkallelse av trafikkort föres talan hos kammar— rätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av läns- styrelse med stöd av förordningen föres hos Konungen genom besvär. [ samma ordning föres talan mot transportnämndens beslut med stöd av förordningen och mot länsstyrel- ses beslut i ärende angående yrkes- mässig trafik, vilket från trafik- nämnd hänskjutits till länsstyrelse.
2 mom. Beslut som avses i 1 mom. skall, med nedan angivna undantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas.
(Nuvarande lydelse)
Beslut, som innefattar trafiktill- stånd eller tillstånd att bedriva ut— hyrningsrörelse eller transportför- medling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlun- da förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet bli— vit slutligen fastställt. Dylikt beslut ävensom beslut om indelning i lokal- områden eller om bestämmande av särskilt lokalområde skall anses ha- va kommit klagande till del den dag, då beslutet tillkännagivits genom an- slag i vederbörande myndighets lo- kal. Sådant tillkännagivande bör ske inom fem dagar från beslutets dag.
Beslut om återkallelse eller indrag- ning på viss tid av trafiktillstånd el- ler annat tillstånd, som ovan sagts, eller av trafikkort, vare ej gällande förrätt den, som avses med beslutet, därav erhållit del.
1 beslut, som innefattar återkallel- se av trafiktillstånd enligt 19 5 2 mom. samt nytt trafiktillstånd, skall angivas viss tidpunkt från vilken återkallelsen och det nya tillståndet skola gälla. Tillståndsmyndigheten får på begäran av part ändra tidiga- re fastställd tidpunkt.
(Föreslagen lydelse)
Beslut, som innefattar trafiktill- stånd eller tillstånd att bedriva ut- hyrningsrörelse eller transportför- medling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlun- da förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet bli- vit slutligen fastställt. Dylikt beslut ävensom beslut om indelning i lokal- områden eller om bestämmande av särskilt lokalområde skall anses ha- va kommit klagande till del den dag, då beslutet tillkännagivits genom an- slag i vederbörande myndighets lo— kal. Sådant tillkännagivande bör ske, inom fem dagar från beslutets dag.
Beslut om återkallelse eller indrag- ning på viss tid av trafiktillstånd el- ler annat tillstånd, som ovan sagts, eller av trafikkort, vare ej gällande förrän den, som avses med beslutet, därav erhållit del.
1 beslut, som innefattar återkallel- se av trafiktillstånd enligt 19 % 2 mom. samt nytt trafiktillstånd, skall angivas viss tidpunkt från vilken återkallelsen och det nya tillståndet skola gälla. Tillståndsmyndigheten får på begäran av part ändra tidiga— re fastställd tidpunkt.
45 5.
Beslut om återkallelse av trafikkort skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnat, gå i omedelbar verkstäl- lighet.
Beslut om återkallelse av trafikkort skall, där ej i beslutet annorlunda
förordnats, gå i omedelbar verkstäl- lighet.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
110) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
Härigenom förordnas i fråga om allmänna ordningsstadgan (1956: 617)1, dels att i 8, 23 och 25 åå orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
dels att i 24 & orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kom-
munstyrelsen» ,
dels att 27—29 åå skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
27 5.2
Mot beslut som myndighet medde- lat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga mä talan föras genom besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse, hos Konungen och eljest hos länsstyrelsen.
Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av länsstyrelse eller polis- myndighet skall utan hinder av be-
' Senaste lydelse av 8 & 1964:677. 2 Senaste lydelse 19641677.
Mot beslut som polismyndighet eller kommunal myndighet meddelat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga föres talan hos läns- styrelsen genom besvär.
Beträffande klagan över kommu- nal myndighets beslut i fall som av— ses i 2 och 23 55 och över länsstyrel- sens beslut med anledning av sådan klagan finnas bestämmelser i kom- munallagen den 18 december 1953 (nr 753) och kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50).
Mot länsstyrelses beslut om före- läggande av vite föres talan hos kam- marrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länssty- relse på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga och mot social- styrelsens beslut enligt 21 5 föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av polismyndighet, länssty- relse eller kammarrätt skall utan hin-
( Nuvarande lydelse) svär lända till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.
101
(Föreslagen lydelse) der av besvär lända till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.
23 g.!
Bryter någon mot bestämmelserna i 2—6 åå eller underlåter någon att hörsamma föreskrift, förbud eller på- bud som meddelats med stöd av 8 % denna stadga eller bryter någon mot bestämmelse i lokal ordningsstadga eller i reglemente eller taxa som avses i 25 &, dömes till böter, högst fem— hundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har där- igenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skola dagsböter ådö- mas.
Handlar barn, _— _— _ _ _ __ _
Bryter någon mot bestämmelserna i 2—6 åå eller underlåter någon att hörsamma föreskrift, förbud eller på- bud som meddelats med stöd av 8 % denna stadga eller bryter någon mot bestämmelse i lokal ordningsstadga eller i reglemente eller taxa som av- ses i 25 &, dömes till böter, högst fem- hundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har där- igenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, dömes till böter.
— förhindra förseelsen.
29 5.2
Till dagsböter dömes
1) den som _________ Vid förseelse ________ Den som ___________ Försummelse i _______
Till böter dömes
— andra stycket.
—— förhindra förseelsen.
— femhundra kronor. — till stånd.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1964: 677. '—' Senaste lydelse 1969:413.
1 1 1) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
Härigenom förordnas i fråga om hälsovårdsstadgan (1958: 663) ', dels att i 4, 13, 14 och 33—35 55 ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen»,
dels att i 7, 12, 68 och 70 åå orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmåktige»,
dels att i 8 % orden »kommunens styrelse» och »stadsfullmäktige» skall bytas ut mot »kommunstyrelsen» respektive »kommunfullmäktige»,
dels att i 69 & orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommun-
styrelsen», dels att 86 & skall ha nedan angivna
(Nuvarande lydelse)
lydelse.
(Föreslagen lydelse)
se 5.
Mot beslut av hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller lokal hälso- vårdsordning må anföras besvär hos länsstyrelsen. Över länsstyrelses bc- slut må talan föras genom besvär hos Konungen.
' Senaste lydelse av 12 5 1967: 322 13 å 1968: 407 14 & 1963: 340
Mot beslut av hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller lokal hälso- vårdsordning må anföras besvär hos länsstyrelsen.
Mot sådant beslut av socialstyrel- sen som avses i 14 eller 33—35 ,? föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut som länsstyrelse på grund av denna stadga eller lokal hälso- vårdsordning meddelat för särskilt fall angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännan- de eller omhändertagande, oskadlig- görande eller liknande åtgärd, om ej fråga är om kommuns åligganden med avseende & allmänna hälsovår- den.
I övrigt föres talan mot socialsty- relsens beslut på grund av denna
("Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse ) stadga och mot länsstyrelses beslut på grund av stadgan eller lokal hälso— vårdsordning hos Konungen genom besvär. Myndighet äger ——————— förd klagan.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 12) Förslag till Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)
Härigenom förordnas, att 71 % 2 mom. och 72 å byggnadsstadgan (1959: 612) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 71 5. 2 m (; m. Över länsstyrelsens be- 2 mom. Talan mot länsstyrelses slut enligt denna stadga mä talan beslut enligt 54 ä' 1 mom. sista stycket föras hos Konungen. eller 66 & eller i annat ärende som
avses i 67 å än sådant som rör ansö- kan hos länsstyrelsen eller byggnads- nämnd om medgivande som avses i 1 mom. första stycket sista punkten av paragrafen föres hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse i ärende som avses i 5 kap. och mot länsstyrelses beslut om förbud eller föreläggande enligt 6 kap. föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt föres talan mot länsstyrel- ses beslut enligt denna stadga hos Konungen genom besvär.
72 5.1 Kommunens styrelse —————— dess rätt.
' Senaste lydelse 1962z264.
104
(Nuvarande lydelse)
Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd i när- heten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 & byggnadslagen eller omfattas av för— ordnande enligt 82 % samma lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsyns- myndigheten om frågan rör atom- reaktor eller annan atomenergian— läggning samt eljest av chefen för
försvarsstaben eller myndighet som'
denne bestämmer.
(Föreslagen lydelse)
Mot beslut av byggnadsnämnd, länsstyrelse eller kammarrätt i fråga om tillstånd till nybyggnad eller an- nan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 % byggnadslagen eller om— fattas av förordnande enligt 82 & samma lag, må talan föras av luft- fartsverket om frågan rör civil flyg- plats, av den i atomenergilagen om- nämnda tillsynsmyndigheten om frå- gan rör atomreaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av överbefälhavaren eller myndighet som denne bestämmer.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
113) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor
Härigenom förordnas, att 61 % förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
61 &?
Klagan över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna för- ordning må föras genom besvär hos länsstyrelsen.
Över länsstyrelsens beslut må be- svär anföras hos Konungen.
* Senaste lydelse 1967: 698.
Talan mot byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna för- ordning föres hos länsstyrelsen ge- nom besvär. Talan mot sprängämnes— inspektionens beslut föres hos kom- merskollegium genom besvär.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Mot beslut för särskilt fall av läns- styrelse eller kommerskollegium rö— rande förhandsbesked, tillstånd, medgivande till försöksdrift, föreläg- gande eller besked efter avsyning föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länssty- relse eller kommerskollegium enligt denna förordning föres hos Konungen genom besvär.
Socialstyrelsen, statens ———————— tillstånd beviljats.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
114) Förslag till Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:!)1)
Härigenom förordnas i fråga om brandstadgan (1962: 91),
dels att i 2 g och 3 % 1 mom. orden >>kommunens fullmäktige» och »kom- munens styrelse» skall bytas ut mot »kommunfullmäktigc» respektive »kom- munstyrelsen»,
dels att i 3 5 1 mom. ordet »stadsfullmäktige» skall bytas ut mot »kom- munfullmäktige»,
dels att 26—29 åå skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 26 %. Till dagsböter dömes, om ej gär- Till böter dömes, om ej gärningen ningen är belagd med straff i annan är belagd med straff i annan författ-
författning, den som icke låter verk- ning, den som icke låter verkställa ställa föreskriven sotning, när han föreskriven sotning, när han enligt
( Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) enligt 17 å andra punkten fått med- 17 å andra punkten fått medgivande givande att själv ombesörja sådan att själv ombesörja sådan sotning, sotning, samt den som bryter mot he— samt den som bryter mot bestäm- stämmelse i 23 %. melse i 23 %.
27 &.
Bryter någon mot bestämmelse i Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen cn- brandordning och skall förseelsen en- ligt stadgande däri föranleda ansvar, ligt stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej gärningen är belagd dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning, till med straff i annan författning, till böter, högst trehundra kronor. Har böter, högst femhundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skola avsevärd skada eller olägenhet, dömes dagsböter ådömas. till böter. 28 &. Bryter någon mot bestämmelsen i Bryter någon mot bestämmelsen i 25 å andra stycket, dömes till dags— 25 å andra stycket, dömes till böter böter eller fängelse i högst ett år. eller fängelse i högst ett år. Allmänt
F örseelsen mä av allmän åklagare åtal får väckas endast om målsägan- (italas endast efter angivelse av måls— de. anger brottet till åtal eller åtal liganden. är påkallat från allmän synpunkt. 29 g. Över beslut —— ———————————— — hos länsstyrelsen. Talan mot beslut, som länsstyrelse Talan mot länsstyrelses beslut i meddelat på grund av denna stadga ärende som avses i första stycket el- ellcr brandordning, mä föras hos ler rörande vitesföreläggande enligt Konungen. 24 ,Q' mot annan än kommun föres hos kammarrätten genom besvär. Mot beslut, som länsstyrelse på grund av brandordning meddelat för särskilt fall angående tillstånd, för- bud eller föreläggande, föres likale— des talan hos kammarrätten genom besvär, om ej fråga är om åliggande för kommunen på grund av dennas ansvar för brandförsvaret. I övrigt föres talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse) denna stadga eller brandordning, hos Konungen genom besvär.
'Denna kungörelse träderi kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 15) Förslag till Kungörelse
om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87)
Härigenom förordnas, att 52 % mönstringsförordningen (1961: 87) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse ) ( Föreslagen lydelse ) 52 åf
Den som — —'— —————————————— hos sjöfartsverket. Talan mot sjöfartsverkets beslut om påmönstringsförbud eller varning fö- res hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av sjöfartsverket enligt denna förordning föres talan
hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
t16) Förslag till Kungörelse om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser
om injektionssprutor och kanyler
Härigenom förordnas, att 8 % förordningen (1968: 70) med vissa bestäm- melser om injektionssprutor och kanyler skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1969:31t.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 8 5. Tillstånd enligt —— —— av socialstyrelsen. Talan mot socialstyrelsens beslut enligt första stycket föres hos kam- marrätten genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 1 7) Förslag till Kungörelse
om ändring i hotellförordningen [1966: 742)
Härigenom förordnas, att 22 % hotellförordningen (1966: 742) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 22 g. Talan mot ——————————————— genom besvär. Talan mot länsstyrelsens beslut Talan mot länsstyrelsens beslut
föres hos Konungen genom besvär. enligt 13 5 föres hos Konungen ge- nom besvär. Mot annat beslut av länsstyrelsen enligt denna förordning föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
118) Förslag till Kungörelse
om ändring i kungörelsen (1970: 000) om förevisning av brandfarlig biograffilm
Härigenom förordnas, att 6 & kungörelsen (1970: 000) om förevisning av brandfarlig biograffilm skall ha nedan angivna lydelse.
(I prop. 1970:-47 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse) 6 % Talan mot —————————— genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut föres ta- lan hos kammarrätten genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Bilaga 3 till lagrådsremiss den 14 januari 1971
1) Förslag till Förvaltningslug
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 5 Denna lag gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet.
Lagen gäller även ärende hos domstol, om ärendet avser domstolens förval- tande verksamhet.
Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen eller riksdagen meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller dock den be— stämmelsen.
N) ra:
Lagen gäller icke ärende hos
1. Konungen,
2. kommunal myndighet, om ärendet avgöres genom beslut som överkla- gas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd,
3. överexekutor eller utmätningsman, om ärendet avser myndighetens exekutiva verksamhet, eller
4. polis-, åklagar- eller tullmyndighet, om ärendet avser myndighetens verksamhet till förekommande eller beivrande av brott.
3 %
Lagens särskilda bestämmelser gäller endast i den mån fråga är om ut- övning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyl- dighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande.
De särskilda bestämmelserna tillämpas ej
1. i ärende i första instans när ärendet avser sjukvård och myndighetens beslut ej kan överklagas genom besvär eller
2. när ärendet avser föreskrift till allmän efterrättelse och fråga ej är om prövning av besvär.
Allmänna bestämmelser
4 &
Den som har att handlägga ärende är jävig,
1. om saken angår honom själv eller hans make, föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående eller ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon honom närstående,
2. om han eller någon honom närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,
3. om ärendet blivit anhängigt hos myndigheten genom besvär eller efter underställning eller på grund av tillsyn över annan myndighet och han tidigare hos den underordnade myndigheten deltagit vid den slutliga handläggningen av ärende som rör saken,
4. om han i saken fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt
någon eller 5. om annars särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet. Från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar be- tydelse.
5 % Den som är jävig får ej handlägga ärendet. Han får dock vidtaga åtgärd, som ej utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan. Känner någon till omständighet som kan antagas utgöra jäv mot honom, skall han självmant ge det till känna.
Har fråga om jäv mot någon uppkommit och har annan ej trätt i hans ställe, skall myndigheten snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävet gäller får deltaga i prövningen av jävsfrågan endast om myndigheten ej är beslut- för utan honom och annan ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.
Mot beslut i jävsfråga får talan föras endast i samband med talan mot myndighetens beslut i huvudsaken.
5 %
Den som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud skall dock medverka personligen, om myndigheten begär det.
Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får myndigheten avvisa honom som ombud eller biträde i ärendet.
I fråga om talan mot myndighets beslut att avvisa ombud eller biträde äger de bestämmelser som gäller talan mot myndighetens beslut i huvud- saken motsvarande tillämpning.
7 %
Handling anses ha kommit in till myndighet, när handlingen eller avi om postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, kommit behörig tjänsteman till handa. Underrättas myndighet särskilt om att telegram till myndigheten anlänt till telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i myndighetens lokal eller funnits tillgänglig för myndigheten på postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.
Telegram eller annat f järrskriftsmeddelande skall bekräftas av avsän- daren genom egenhändigt undertecknad handling, om myndigheten begär det.
8 %
Är ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling från någon som saken angår ofullständig och kan bristen avhjälpas på ett enkelt sätt, skall myndigheten vägleda honom, om det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt.
9 % När myndighet har att göra med någon som ej behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad, får myndigheten vid behov anlita tolk.
10 5 Innan myndighet inhämtar yttrande genom remiss, skatt myndigheten noga pröva behovet av åtgärden. Behöver yttrande inhämtas från flera, skall det göras samtidigt, om ej särskilda skäl föranleder annat. Om det ej är obe- hövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid yttrande önskas samt huruvida mottagaren bör inhämta yttrande från annan.
11 & Talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
12 %
Besvär över myndighets beslut anföres genom att besvärshandling till- ställes den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas.
Besvärshandlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick det av beslutet. I fråga om beslut, som ai'ser föreskrift till allmän efterrättelse och som ej delges, räknas besvärstiden från den
dag då beslutet tillkännagavs. Har beslutet tillkännagivits vid mer än ett tillfälle, räknas besvärstiden från dagen för det sista tillkännagivandet. Besvär som ej anförts i rätt tid upptages ej till prövning. Har besvärshand- lingen före besvärstidens utgång kommit in till den myndighet som har med- delat det överklagade beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.
13 å Myndighet, som har att pröva besvär, kan i avvaktan på ärendets av- görande förordna att det överklagade beslutet tills vidare icke skall gälla.
Särskilda bestämmelser
145
Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts ärendet med de begränsningar som följer av 39 å andra stycket lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand- lingar eller av denna paragraf.
Myndighet får vägra att lämna ut annat material än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller be- träffande allmän handling. Lämnas sådant material ut, skall myndigheten om det behövs göra förbehåll om hur det får användas.
Har myndigheten vägrat att lämna ut handling eller annat som tillförts ärendet, skall myndigheten på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna ut materialet. Myndigheten skall vid behov förordna att den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad hant'ått veta.
155
Ärende får ej avgöras utan att sökande, klagande eller annan part under- rättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och till- fälle beretts honom att yttra sig över det. Myndigheten får dock avgöra ärende utan att så skett, '
1. om åtgärderna är uppenbart obehövliga,
2. om ärendet rör tillsättning av tjänst, antagning för utbildning, utfär- dande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak och fråga ej är om prövning av besvär,
3. om det kan befaras .att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras eller
4. om ärendets avgörande ej kan uppskjutas. Underrättelse enligt första stycket får ske genom delgivning.
Bestämmelserna i 14 % om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts ärendet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt första stycket.
16 %
Vill sökande, klagande eller annan part muntligen lämna uppgift i ären- det, skall tillfälle beredas honom att göra det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gäng. Sådan uppgift antecknas genom myndighetens försorg i den utsträckning som det behövs.
17 5
Beslut, varigenom myndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl som bestämt utgången. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis.
1. om beslutet icke gär part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen,
2. om beslutet rör tillsättning av tjänst, antagning för utbildning, ut- färdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak,
3. om det är nödvändigt med hänsyn till privatlivets helgd, enskilds be- höriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande eller
4. om ärendet är så brådskande att det ej finns tid att utforma skälen. Har skälen utelämnats, bör myndigheten i efterhand om möjligt upplysa parten om dem, om han begär det.
18 &
Sökande, klagande eller annan part skall underrättas om .innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om det ej är uppenbart obehöv- ligt. Är det uppenbart att beslutet går honom emot, skall han även under- rättas om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet och om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelse får ske genom delgivning. '
Första stycket äger motsvarande tillämpning, om annan som får över- klaga beslutet begär att skriftligen få del av detta.
19 5 Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av myndigheten. Om det ej är obehövligt, skall part lämnas tillfälle att yttra sig innan rättelse sker.
20 5 Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller förordnande som medde- lats enligt 14 5 eller 15 % tredje stycket dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1946: 326) om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets hand-
läggning insända handlingar med posten m.m. och lagen ( 1954:355 ) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut skall upphöra att
gälla. . I fråga om besvär över beslut som meddelats före den 1 januari 1972
gäller äldre bestämmelser. Förekommer i lag eller annan författi'iing hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestäm- melsen.
2) Förslag till
Förvaltningsproeesslag
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 %
Denna lag gäller rättskipning i regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt.
2 % Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen meddelats be- stämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.
Måls anhängiggörande
3 5 _ Ansökan, besvär, anmälan, underställning och annan åtgärd, varigenom mål anhängiggöres, skall ske skriftligen.
4 % Ansöknings- eller besvärshandling från enskild bör innehålla uppgift om hans namn, personnummer, yrke, postadress och telefonnummer. Hand- lingen skall vara egenhändigt undertecknad av honom eller hans ombud.
5 5 I ansöknings- eller besvärshandling eller därmed jämförlig handling an- ges vad som yrkas samt de omständigheter som åberopas till stöd härför. I besvärshandling anges dessutom det beslut mot vilket talan föres. Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.
116 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 6 5 Är ansöknings- eller besvärshandling så ofullständig att den icke kan läggas till grund för prövning i sak, förelägger rätten sökanden eller klagan- den att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd att hans talan annars ej upptages till prövning.
7 % Mål upptages ej till prövning, om ansökan, besvär eller annan åtgärd, varigenom mål anhängiggöres, ej skett inom föreskriven tid. Är fråga om besvär över förvaltningsmyndighets beslut och har besvärshandlingen kom-
mit in till förvaltningsmyndigheten före besvärstidens utgång, skall besvären ändå upptagas till prövning.
Måls handläggning
8 & Rätten tillser att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.
Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras och av visar överflödig utredning.
9%
Förfarandet är skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antagas vara till fördel för utredningen.
I kammarrätt, skatterätt och länsrätt skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det och ej förhandlingen är obehöv- lig eller särskilda skäl talar mot det.
10 %
Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggöreS, och det som hör till den tillställes motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasättes. Rätten förelägger därvid mottagaren att svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
Första stycket äger ej tillämpning,
1. om det är uppenbart att talan ej kan bifallas eller att underrättelse ej behövs eller
2. om det kan befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genom- förandet av beslut i målet.
Bestämmelserna i 43 5 om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse en» ligt första stycket.
Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om ej rätten för- ordnar att svaret får lämnas vid muntlig förhandling.
Den som svarar skall ange huruvida han medger eller bestrider yrkan- dena i målet eller, om målet anhängiggjorts genom anmälan eller under- ställning, huruvida han godtager eller motsätter sig åtgärd som ifråga- sättes. Om han bestrider yrkande eller motsätter sig ifrågasatt åtgärd, hör han ange skälen härför och de bevis som han vill åberopa.
Svar skall innehålla uppgift om vilket mål det hänför sig till.
12 %
Rätten ger sökande eller klagande tillfälle att ta del av svar och det som hör till det och att inom viss tid yttra sig skriftligen över detta, om det ej är obehövligt. Rätten får förelägga honom att yttra sig över svaret vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
Bestämmelserna i 43 % om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt första stycket.
13 5
Om det behövs, inhämtar rätten yttrande från förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i saken.
14 &
Till muntlig förhandling kallas _sökande eller klagande och den som har att svara i målet, om ej särskilda skäl talar däremot. Enskild får före- läggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans ute- varo ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
15 % Enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rät- ten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och. förskott meddelas av Konungen.
16 % I fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. 1—5 och 9 55 rättegångsbalken i tillämpliga delar. Utöver vad som följer av 5 kap. 1 % rättegångsbalken får rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av hänsyn till privalivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intresse.
175. Vid muntlig förhandling föres protokoll; Protokollet skall innehålla redogörelse för förhandlingens gång och för
den utredning som förebringas vid förhandlingen. I protokollet skall an- tecknas vad som förekommer vid förhandlingen i fråga om yrkanden, medgivanden, bestridanden, invändningar och vitsordanden.
18 5 Innan mål avgöres, skall part ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än honom själv och haft tillfälle att yttra sig över det, om ej särskilda skäl talar däremot.
Vissa bevismedel
19 &
Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall tillställas rätten utan dröjs- mål. I fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap. 1—5, 7 och 8 %% rätte- gångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhanda- hållande av skriftlig handling utgår dock alltid "av allmänna medel.
20 å Åberopas till bevis föremål, som lämpligen kan ges in till rätten, skall föremålet utan dröjsmål överlämnas dit. I fråga om sådant bevis gäller 39 kap. 5 & rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av föremål utgår dock alltid av allmänna medel.
21 & Åberopar part skriftlig handling eller föremål till bevis, får rätten före- lägga honom att inom viss tid tillställa rätten handlingen eller föremålet vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
22 &
Rätten får förordna om syn på stället för besiktning av fastighet eller plats eller av föremål som ej lämpligen kan ges in till rätten. Vid sådan syn får yrkeshemlighet röjas endast om det finns synnerlig anledning därtill.
I fråga om syn på stället gäller bestämmelserna om muntlig förhandling i tillämpliga delar.
23 %
Rätten får inhämta yttrande över fråga, som kräver särskild sakkun- skap, från myndighet, tjänsteman eller den, som annars har att gå till handa därmed, eller anlita annan sakkunnig' 1 frågan.
I fråga om sakkunnig gäller 40 kap. 2—7 och 12 %% rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndighet, tjänsteman eller den som eljest har att gå till handa med yttrande utgår endast om det är särskilt före-
skrivet. Annan sakkunnig är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Rätten får bevilja förskott på sådan ersättning.
24 %
Rätten får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant för- hör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed eller försäkran. Om förhör gäller 36 kap. 1—18 och 20—23 åå samt 40 kap. 9—11, 13—16 och 20 %% rättegångsbalken i tillämpliga delar.
25 %
Vittne eller sakkunnig har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på ersättning för kostnad för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.
Har vittnet eller den sakkunnige inkallats på begäran av enskild part och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begäran, får rätten ålägga honom att återbetala ersättningen till statsverket.
26 %
Finner skatterätt eller länsrätt att förhör med vittne eller sakkunnig lämp- ligen bör hållas av annan skatterätt eller länsrätt, får rätten efter samråd med denna besluta härom.
I fråga om bevisupptagning enligt första stycket gäller 35 kap. 10 och 11 åå rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Beslut
27 % Domstol, som har att pröva besvär, kan i avvaktan på målets avgörande förordna att det överklagade beslutet tills vidare icke skall gälla och även eljest förordna rörande saken.
28 &
Rättens avgörande får ej gå utöver vad som yrkats i målet. Om det föreligger särskilda skäl, får dock rätten även utan yrkande besluta till det bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse.
29 % Rättens avgörande av mål grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet. Av beslutet skall framgå vilka skäl som bestämt utgången.
30 5
Beslut, varigenom rätten avgör målet, tillställes part genom handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan förekommit. Beslutet skall dessutom innehålla upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.
Kräves särskilt tillstånd för prövning av besvär till regeringsrätten, skall kammarrättens beslut innehålla uppgift härom och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.
31 & Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av domstolen. Om det ej är obe— hövligt, skall tillfälle lämnas part att yttra sig innan rättelse sker.
Besvär
32 5 Mot skatterätts och länsrätts beslut föres talan hos kammarrätt. Mot kam- marrätts beslut föres talan hos regeringsrätten. Talan föres genom besvär. Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i huvudsaken. Talan får dock föras särskilt när rätten
]. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. förordnat rörande saken i avvaktan på målets avgörande,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra sär- skild påföljd för honom,
5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga före— läggande eller ädömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska.
6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om annan åtgärd med motsvarande syfte.
7. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet eller
8. avslagit begäran om biträde eller till biträde förordnat annan än den som begärts.
Mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång.
33 & Talan mot beslut, som kan överklagas genom besvär, får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
34 å Besvärshandling tillställes den domstol som har att pröva besvären. Hand- lingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick det av beslutet. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till den domstol som har meddelat beslutet, skall" besvären ändå upptagas till prövning. '
Särskilda regler om fullföljd av talan från kammarrätt till regeringsrätten
35 %
Besvär över kammarrätts beslut i fråga som fullföljts till eller under- ställts kammarrätten prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten meddelat prövningstillstånd.
Meddelas ej prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran därom skall intagas i regeringsrättens beslut.
Att prövningstillstånd ej behövs i mål om utlämnande av allmän hand- ling framgår av 2 kap. 13 % tryckfrihetsförordningen .
36 % Prövningstillstånd meddelas, 1. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas
av regeringsrätten eller
2. om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att rättstillämpning som ligger till grund för kammarrättens avgörande uppenbarligen strider mot lag,
vid prövning i lägre instans förekommit grovt handläggningsfel och detta kan antagas ha inverkat på målets utgång i kammarrätten,
någon som tidigare tagit befattning med målet eller tillfört utredning i målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antagas ha inverkat på utgången i kammarrätten, eller
målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbise- ende eller grovt misstag.
Meddelar regeringsrätten prövningstillstånd för viss fråga, får dom- stolen pröva även annan fråga som besvären avser.
37 5 I mål, där prövningstillstånd kräves, får omständighet eller bevis, som klaganden åberopar först i regeringsrätten, beaktas endast om det före- ligger särskilda skäl. Klaganden bör i besvärshandlingen ange de skäl som han åberopar till stöd för sin begäran om prövningstillstånd.
38 5 Den som vid muntlig förhandling stör förhandlingen eller tar fotografi i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som meddelats till ordningens upprätthållande, dömes till böter, högst femhundra kronor. Till
samma straff dömes den som muntligen inför rätten eller i skrivelse till rätten uttalar sig otillbörligt.
39 %
Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller förordnande, som medde- lats enligt 10 % tredje stycket, 12 å andra stycket eller 43 %, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brotts- balken. Till samma straff dömes den som uppsåtligen bryter mot förord- nande, som avses i 5 kap. 4 % rättegångsbalken och som meddelats enligt 16 €.
40 %
Vite enligt denna lag får ej bestämmas till högre belopp än femtusen kronor. Har vite utdömts och förelägger rätten nytt vite, får vitet be— stämmas till högst tiotusen kronor. .
Har ändamålet med vite förfallit, får vitet ej utdömas.
Övriga bestämmelser
415
I fråga om jäv mot den som handlägger mål enligt denna lag gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.
425
Rätten upptager självmant fråga om ansvar för förseelse i förfarandet och om utdömande av vite som den förelagt med stöd av denna lag.
43%
Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som till- förts målet med de begränsningar som följer av 39 å andra stycket lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand- lingar eller av denna paragraf. -
Rätten får vägra att lämna ut annat material än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller beträffande allmän handling. Lämnas sadant material ut, skall rätten om det behövs göra förbehåll 1 fraga om hur det får användas.
Har rätten vägrat att lämna ut handling eller annat som tillförts målet, skall rätten på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna ut materialet. Rätten skall vid behov förordna att den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.
44%
Handling anses ha kommit in till rätten, när handlingen eller avi om postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, kommit behörig tjänste- man till handa. Underrättas rätten särskilt om att telegram till rätten an- länt till telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när un- derrättelsen nätt behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i rättens kansli eller funnits tillgänglig för rätten på postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.
Telegram eller annat fjärrskriftsmeddelande skall bekräftas av avsän- daren genom egenhändigt undertecknad handling, om rätten begär det.
45 % Är någon som kallats till muntlig förhandling hindrad att inställa sig, skall han omedelbart anmäla det till rätten.
465
I fråga om laga förfall äger 32 kap. 6 och 8 Sä rättegångsbalken mot- svarande tillämpning.
47%
Skall handling eller annat bringas till någons kännedom, får det ske genom delgivning.
48 % Den som för talan i mål får anlita ombud eller biträde. .ViSar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet. Är han advokat, skall anmälan om avvisningen göras hos advokatsam- fundet. 49 %
Ombud skall styrka sin behörighet genom fullmakt. Fullmakt skall avse viss person.
Styrker ombud ej sin behörighet, förelägger rätten ombudet eller hu- vudmannen att avhjälpa bristen. Är i sådant fall ansöknings- eller besvärs- handling undertecknad av ombud, anges i föreläggandet att talan upptages till prövning endast om detta iakttages. Har annan åtgärd företagits av ombud som ej styrkt sin behörighet, anges i föreläggandet att åtgärden beaktas endast om föreläggandet iakttages.
50 %
Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför rätten" ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad, skall rätten vid behov anlita tolk. Rätten får även i annat fall vid behov anlita tolk, när den har att göra med någon som ej behärskar svenska språket.
Som tolk får ej anlitas den vars tillförlitlighet kan anses förringad på grund av hans ställning till någon som för talan i målet eller på grund av annan därmed jämförlig omständighet.
51 5 Den som anlitas som tolk vid muntlig förhandling skall inför rätten avlägga ed eller försäkran, att han efter bästa förstånd skall fullgöra sitt uppdrag.
525
Den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten har rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan. Kostnad för tolk betalas av allmänna medel.
53%
Vad i denna lag sägs om enskild part gäller i tillämpliga delar även den som är ställföreträdare för parten.
Denna lag träder i kraft beträffande skatterätt och länsrätt den 1 juli 1971 samt i övrigt den 1 januari 1972.
I fråga om talan mot beslut av skatterätt eller länsrätt, som meddelats före den 1 januari 1972, gäller äldre bestämmelser om talan mot beslut av prövningsnämnd eller länsstyrelse i motsvarande fall.
125
3) Förslag
till
Lag
om ändring i föräldrabalken
Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken ], dels att i 21 kap. '.!—4 och 9 %% ordet »länsstyrelsen» skall bytas ut mot
»länsrätten», dels att 21 kap. 1, 5, 6 och 10—12
( Nuvarande lydelse) 21
åå skall ha nedan angivna lydelse.
(Föreslagen lydelse) KAP.
15.
Verkställighet av vad rätten i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn sökes hos länsstyrelsen.
Har domen eller beslutet icke vun- nit laga kraft och är ej särskilt med- givet att verkställighet ändå får ske, får länsstyrelsen icke vidtaga åtgärd enligt 2 eller 3 %.
Verkställighet av vad allmän dom- stol i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn sökes hos länsrätten.
Har domen eller beslutet icke vun- nit laga kraft och är ej särskilt med- givet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten icke vidtaga åtgärd en- ligt ? eller 3 5.
se.
Är det uppenbart att förhållande- na ändrats väsentligt sedan domen eller beslutet meddelades, kan läns— styrelsen vägra verkställighet, om det "av hänsyn till barnets bästa är påkallat att fråga om ändring beträf- fande vårdnad eller umgängesrätt prövas av rätten. Sådan fråga upp- tages av rätten på ansökan av den som varit part i ärendet bos länssty- relsen eller av barnavårdsman eller barnavårdsnämnd.
* 21 kap. tillagt genom 1967: 712.
Är det uppenbart att förhållande- na ändrats väsentligt sedan allmän domstols dom eller beslut meddela- des, kan länsrätten vägra verkställig- het, om det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att "fråga om änd- ring beträffande vårdnad eller um- gängesrätt prövas av allmän domstol. Sådan fråga upptages av allmän domstol på ansökan av den som va- rit part i ärendet hos länsrätten eller av barnavårdsman eller barnavårds- nämnd.
(Nuvarande lydelse)
Länsstyrelsen får även i annat fall vägra verkställighet, om risk, som ej är ringa, föreligger för skada på bar- nets kroppsliga eller själsliga hälsa.
(Föreslagen lydelse)
Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om risk, som ej är ringa, föreligger för skada på bar- nets kroppsliga eller själsliga hälsa.
65.
Även om dom eller beslut som av- ses i 1 % ej föreligger, äger den som har vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens åt- gärd för att barnet skall överflyttas till honom.
Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av rätten, kan länsstyrelsen vägra att vidtaga den sökta åtgärden.
I övrigt ——————————
Även om dom eller beslut som av- ses i 1 % ej föreligger, äger den som har vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, påkalla länsrättens åt- gärd för att barnet skall överflyttas till honom.
Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av allmän domstol, kan Iäns- rätten vägra att vidtaga den sökta åtgärden.
—— _— — —— %% tillämpning.
10 5.
I ärende enligt detta kapitel skall länsstyrelsen föranstalta om den ut- redning som är behövlig. Förhör får hållas med var och en som kan an- tagas ha upplysningar av betydelse att lämna. Länsstyrelsen kan förord- na, att barnet skall undersökas av lä- kare.
I kallelse till förhör eller läkarun- dersökning äger länsstyrelsen före- lägga vite. Länsstyrelsen äger utdö- ma förelagt vite.
I ärende enligt detta kapitel kan länsrätten förordna, att barnet skall undersökas av läkare.
I kallelse till läkarundersökning äger länsrätten förelägga vite. Läns- rätten äger utdöma förelagt vite.
11 &.
Beträffande parts ______
I fråga om ersättning till den som på kallelse inställt sig för förhör in- för länsstyrelsen och icke är part äga bestämmelserna om ersättning av all- männa medel till vittne motsvarande
—— —— motsvarande tillämpning.
Kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 5 första stycket andra punk- ten, hämtning eller omhändertagan- de av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel. Fråga om
(Nuvarande lydelse)1
tillämpning. Ersättningen skall dock alltid betalas av allmänna medel. Även kostnad för utförande av upp- drag enligt 2 % första stycket andra punkten, hämtning eller omhänder- tagande av barn och läkarundersök- ning betalas av allmänna medel. F rå- ga om ersättning enligt detta stycke prövas av länsstyrelsen.
12
Talan mot länsstyrelsens beslut fö- res hos kammarrätten genom besvär. Besvären ingivas till länsstyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra för- klaring över besvären, om det ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa ytterligare utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter sända handlingarna i ären- det jämte eget utlåtande till kam- marrätten.
Beslut av länsstyrelse eller kam- marrätt, som ej avser utdömande av vite eller ersättning för parts kost- nad, länder omedelbart till efterrät- telse, om ej annat förordnas.
IO _]
(Föreslagen I ydelse )
ersättning för sådan kostnad prövas av länsrätten.
5.
Beslut, som ej avser utdömande av vite eller ersättning för parts kostnad, länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut enligt 21 kap. föräldrabalken som meddelats före den 1 juli 1971.
4) Förslag till Lag
om ändring i jordförvårvslagen (1965: 290)
Härigenom förordnas, att 1, 14 och 15 åå jordförvårvslagen (1965:290) skall ha nedan angivna lydelse.
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 21 kap. 12 å den lydelse som har föreslagits i lagrådsremiss den 20 mars 1970.
128
(Nuvarande lydelse )1
15.
Fast egendom, ________ Förvärvstillstånd fordras —— _ _ __
2. om staten, landstingskommun, stad, landskommun, köping, munici- palsamhälle eller kommunalförbund är förvärvare;
3. om egendomen —— —— —— —— —— _
(Föreslagen lydelse)
rr .
_— _ _— — om aktiebolag.
————— från staten;
2. om staten, landstingskommun, kommun eller kommunalförbund är förvärvare;
— — —— —— —— av aktier.
14 &. Ansökan om ——————————— fatta beslutet.
Avser tillstånd _______
Vägras tillstånd, skola i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl på vilka beslutet grundas.
Md klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla .inlösen enligt 10 %, skall i beslutet anges vad som därvid är att iakttaga.
— — —— tillståndets giltighet.
Äger säljare påkalla inlösen enligt 10 %, skall i beslutet anges vad som därvid är att iakttaga.
15 s.
Talan mot beslut ——————
Besvären skola inges till lantbruks- nämnden. Denna skall snarast möj- ligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlå- tande över besvären. Ha besvären in- givits till besvärsmyndigheten, utgår detta ej hinder mot att besvären upp- tagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Talan mot länsstyrelses _ —— —— —
_____ i statsrådet.
—— _— — — genom besvär.
Denna lag träder -i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
]Med nuvarande lydelse avses beträffande 15 5 den lydelse som har föreslagits i lag- rådsremiss den 20 mars 1970. ' Senaste lydelse 1967: 268.
5) Förslag
"till
Lag
Om ändring i lagen ( 1970:998 ) om arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom förordnas. att 15 & lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.
(I prop. 1971: 12 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
155
Ansökani————————————— Motpart skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen. F örhand- ling skall hållas inför nämnden, om det ej är uppenbart att förhandling ej behövs. Fastighetens ägare kan vid vite föreläggas att inställa sig till för- handling.
Beslut enligt 14 5 andra stycket lagen ( 1970:246 ) om tvångsförvalt- ning av bostadsfastighet får medde— las utan att fastighetsägaren beretts tillfälle att yttra sig i frågan.
—— motsvarande tillämpning.
Förhandling skall hållas inför nämnden, om det ej är uppenbart att förhandling ej behövs. Fastighetens ägare kan vid vite föreläggas att in- ställa sig till förhandling.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
6) Förslag
till
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas, att 37 kap. 6 % brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
37 KAP. 6 5. *-'I' ärende, som handlägges av över- vakningsnämnd och avser annan fråga än upphörande av övervak- ning eller av meddelad föreskrift, skall den dömde erhålla tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans hörande ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde att bli- va muntligen hörd i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill bere- das honom. 1 ärende hos kriminalvårdsnämn- den, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämp— ligen kan ske, tillfälle beredas den dömde att yttra sig eller att bliva muntligen hörd.
Begär den dömde att bliva munt- ligen hörd i ärende, som handlägges av övervakningsnämnd, skall tillfäl- le därtill beredas honom.
I ärende hos kriminalvårdsnämn- den, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämp- ligen kan ske, tillfälle beredas den dömde att bliva muntligen hörd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
7) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt
Härigenom förordnas, att 78 5 lagen (1964: 541) om behandling i fång- vårdsanstalt skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
78 &.
Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen. Besvären sko— la ingivas till Icriminalvärdsstyrelsen.
Intagen äger ________
I länsstyrelses beslut enligt 12 å andra stycket må ändring sökas ge- nom besvär hos kriminalvårdsnämn- den. Besvären skola ingivas till läns- styrelsen, som har att med eget ytt- rande skyndsamt insända handling- arna i ärendet till kriminalvårds- nämnden.
Talan mot kriminalvårdsstyrel- sens heslut i särskilt fall enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat styrelsens beslut enligt lagen föres talan hos Konungen genom besvär.
_______ 75 5.
I länsstyrelses beslut enligt 12 å andra stycket må ändring sökas ge- nom besvär hos kriminalvårdsnämn- den.
Mot ungdomsfängelsenämndens, — — _ —— —— — —- ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
8) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. Härigenom förordnas, att 24 % lagen. (1963: 193) om samarbete med Dan- mark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
24 5.1
Framställning om ——————
— — — — eller Norge.
Framställningen må — —— — — —- —-— — — —— den meddelats.
Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 5 bifalles, skall den dömde, om det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
' Senasle lydelse 1964548.
9) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrens- begränsning inom näringslivet
Härigenom förordnas, att 15 5 lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse ) 15 &. Ansökan om ______ näringsfrihetsombudsmannen höras. Tillstånd mä ej återkallas utan att
tillståndshavaren erhållit tillfälle att yttra sig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
10) Förslag till Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Härigenom förordnas, att 108 och 189 55, 190 % 1 och 2 mom., 191 %, 195 5 2 och 4 mom., 196 och 197 55, 198 % 1 mom. och 199 % lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 108 5.2 Hava i —————————— av registreringsmyndigheten. På anmälan varom i första stycket På anmälan varom i första styc-
sägs skall länsstyrelsen, i fall då revi- ket sägs skall länsstyrelsen, i fall då sorer icke utsetts till antal som en- revisorer icke utsetts till antal som ligt denna lag och bolagsordningen enligt denna lag och bolagsordning- är föreskrivet, förordna revisorer till en är föreskrivet, förordna reviso-
* Senaste lydelse 1955: 384.
(Nuvarande lydelse)
erforderligt antal samt, i fall då re- visor som är auktoriserad revisor el- ler godkänd granskningsman ej ut- setts. ehuru det enligt denna lag eller bolagsordningen skolat ske, förordna en sådan revisor. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan ve- derbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor i strid mot vad i 107 _S 1 mom. tredje stycket stadgas, skall på anmälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall före besluts medde- lande tillfälle beredas styrelsen att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
133
(Föreslagen lydelse)
rer till erforderligt antal samt, i fall då revisor som är auktoriserad revi- sor eller godkänd granskningsman ej utsetts, ehuru det enligt denna lag el- ler bolagsordningen skolat ske, för— ordna en sådan revisor. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborga- re. utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor i strid mot vad i 107 & 1 mom. tredje stycket stadgas, skall på anmälan därom länsstyrelsen förkla- ra honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Förordnande av revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
Har revisor, — —— —— — — — — — —— motsvarande tillämpning.
Vad i ————————————
— —— om revisorssuppleant.
189 g.
Ansökan om godkännande för re- gistrering enligt 14, 53 och 63 åå, an- sökan om aktiebolags registrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till registreringsmyndighe- ten. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgif- ter.
Ansökan om godkännande för re- gistrering enligt 14, 53 och 63 åå, an- sökan om aktiebolags registrering och anmälan för registrering skola vara åtföljda av stadgade avgifter.
190 g.
1 inom. Har vid upprättandet av någon av stiftelsehandlingarna icke iakttagits vad i denna lag är stadgat,
1 mom. Har vid upprättandet av någon av stiftelsehandlingarna icke iakttagits vad i denna lag är stadgat,
1. 34
(Nuvarande lydelse)
eller finnes någon av dessa hand- lingar eljest innehålla något, som strider mot denna lag eller annan lag eller författning, eller vara till sin avfattning i något viktigare hän- seende otydlig eller vilseledande, el- ler hava föreskrifterna i 14 % icke iakttagits eller har stadgad avgift ej erlagts, varde godkännande av nämnda handlingar för registrering av bolaget vägrat. Vägras godkän- nande, skall beslutet därom med an- givande av skälen ofördröjligen med posten tillställas stiftarombudet.
Meddelas godkännande, ______
2 In o m. Godkännande av —— — —
Har registrering av ökningsbeslu- tet vägrats eller har vid upprättan- det av teckningslistan eller kungörel- sen icke iakttagits vad i 52 å och 182 g 1 mom. sägs eller möter eljest hin- der mot godkännande eller har stad- gad avgift ej erlagts, skall godkän- nande av nämnda handlingar vägras. Vägras godkännande, skall beslutet därom med angivande av skälen ofördröjligen med posten tillställas bolaget.
Meddelas godkännande, _____
||
191
Göres ej ansökan om bolagets registrering inom den i 32 & stadga- de tiden, skall registreringsmyndig- heten till stiftaromhudet ofördröjli- gen avlåta skrivelse med anmaning att framställa erinran till den det ve- derbör att vidtaga erforderliga åtgär— der för vinnande av registrering. Sö- kes ej registrering inom tre månader från det skrivelsen avlåtits, skall
(Föreslagen lydelse )
eller finnes någon av dessa hand- lingar eljest innehålla något, som strider mot denna lag eller annan lag eller författning, eller vara till sin avfattning i något viktigare hän- seende otydlig eller vilseledande, el- ler hava föreskrifterna i 14 % icke iakttagits eller har stadgad avgift ej erlagts, varde godkännande av nämnda handlingar för registrering av bolaget vägrat.
—————— 75. —— — ökningsbeslutet registrerats.
Har registrering av ökningsbeslu- tet vägrats eller har vid upprättan- det av teckningslistan eller kungö- relsen icke iakttagits vad i 52 å och 182 & 1 mom. sägs eller möter eljest hinder mot godkännande eller har stadgad avgift ej erlagts, skall god- kännande av nämnda handlingar vägras.
—— — —— till bolaget.
å.
Göres ej ansökan om bolagets registrering inom den i 32 & stadga- de tiden, skall registreringsmyndig- heten till stiftarombudet ofördröjli- gen avlåta skrivelse med anmaning att framställa erinran till den det ve- derbör att vidtaga erforderliga åtgär- der för vinnande av registrering. Sö- kes ej registrering inom tre månader från det skrivelsen avlåtits, skall
(Nuvarande lydelse)
myndigheten förklara frågan om bo- lagets registrering förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till stiftar- ombudet.
Har frågan —— _— _— _____ _ ___—___
195
2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse om minimiteckning, re- gistreringsanmälan enligt 61 5 icke gjorts inom föreskriven tid, skall registreringsmyndigheten till bola— get avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkom- ma med sådan anmälan. Efterkom- mes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara ökningsbeslutet förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan be- slutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidiga- re anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret.
4 m 0 m. Har styrelsen —— —— —— —
Har anmälan för registrering av bolagsstämmans godkännande icke gjorts inom sex månader efter det registreringsmyndigheten godkänt ökningsbeslutet och de i 63 % andra stycket omförmälda handlingarna, skall myndigheten till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkomma med så- dan anmälan. Efterkommes ej an- maningen eller har genom lagakraft-
(Föreslagen lydelse)
myndigheten förklara frågan om bo- lagets registrering förfallen.
—-— mom., förfallet.
&.
2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse om minimiteckning, re- gistreringsanmälan enligt 61 & icke gjorts inom föreskriven tid, skall registreringsmyndigheten till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkomma med sådan anmälan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom laga- kraftägande beslut registrering väg- rats, skall myndigheten förklara ök- ningsbeslutet förfallet. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets re- gistrering avföres ur registret.
— — ökningsbeslutet registrerats.
Har anmälan för registrering av bolagsstämmans godkännande icke gjorts inom sex månader efter det registreringsmyndigheten godkänt ökningsbeslutet och de i 63 å andra stycket omförmälda handlingarna, skall myndigheten till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkomma med så- dan anmälan. Efterkommes ej an— maningen eller har genom lagakraft-
136
(Nuvarande lydelse)
ägande beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan om aktiekapitalets ökning förfallen samt därom ofördröjligen med pos- ten översända underrättelse ttll bo- laget.
(Föreslagen lydelse)
ägande beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan om aktiekapitalets ökning förfallen.
196 5.
Har i fall, då enligt 67 & rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut om nedsättning av aktie- kapitalet, ansökan om sådant till- stånd ej gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraft- ägande beslut avslagits eller har be- slut om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadga- de tiden, skall registreringsmyndig- heten förklara nedsättningsbeslutet förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan beslutet om för- klaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckning- en om nedsättningsbeslutets registre- ring avföres ur registret.
197
Där verkställighet av beslut, var- igenom i bolagsordningen intagits förbehåll enligt 177 &, icke anmälts för registrering inom den i 186 5 3 mom. stadgade tiden, skall registre- ringsmyndigheten förklara frågan om ändring av bolagsordningen för- fallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse därom till bolaget.
Har i fall, då enligt 67 & rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut om nedsättning av aktie- kapitalet, ansökan om sådant till- stånd ej gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraft- ägande beslut avslagits eller har be— slut om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadga- de tiden, skall registreringsmyndighe- ten förklara nedsättningsbeslutet för- fallet. Sedan beslutet om förklaring- en vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förkla- ringen den tidigare anteckningen om nedsättningsbeslutets registrering av- föres ur registret.
Där verkställighet av beslut, var- igenom i bolagsordningen intagits förbehåll enligt 177 &, icke anmälts för registrering inom den i 186 & 3 mom. stadgade tiden, skall registre- ringsmyndigheten förklara frågan om ändring av bolagsordningen för- fallen.
(Nuvarande lydelse)
137
(Föreslagen lydelse)
198 g.
1 m 0 in. Har beslut — —— —— —- _ — — —— — av aktiekapitalet. Skall ökningen —————————————— är verkställd.
Har ökningsbeslutet enligt 195 % 2 mom. av registreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut för- klarats förfallet, skall ock beslutet om holagsordningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske. att på denna grund den tidigare anteckningen om detta besluts re- gistrering avföres ur registret. An- mäles för registrering att full betal- ning erlagts för så många aktier, att aktiekapitalet uppgår till minimika- pitalet enligt den beslutade bolags- ordningsändringen, skall vid regist- rering i anledning av anmälningen tillika antecknas, att bolagsordnings- ändringen är verkställd, och åligger det registreringsmyndigheten att till— ställa bolaget bevis därom. Göres ej sådan anmälan inom tre är efter ut- gången av den i 60 & stadgade tiden, skall myndigheten, efter det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, besluta erforderlig jämkning i bo- lagsordningen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till bolaget. Sedan beslu- tet vunnit laga kraft, skall i registret införas anteckning om jämkningen samt bevis om bestämmelsens nya lydelse av myndigheten tillställas bo- laget.
Har ('.')kningsbeslutet enligt 195 & 2 mom. av registreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut för- klarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske. att på denna grund den tidiga- re anteckningen om detta besluts re- gistrering avföres ur registret. Anmä- les för registrering att full betalning erlagts för så många aktier, att ak— tiekapitalet uppgår till minimikapi— talct enligt den beslutade bolagsord— ningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmälningen tillika antecknas, att bolagsordningsänd— ringen är verkställd, och åligger det registreringsmyndigheten att tillstäl— la bolaget bevis därom. Göres ej så- dan anmälan inom tre år efter ut— gången av den i (50 & stadgade tiden, skall myndigheten. efter det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, besluta erforderlig jämkning i bolags— ordningen. Sedan beslutet vunnit la— ga kraft, skall i registret införas an— teckning om jämkningen samt bevis om bestämmelsens nya lydelse av myndigheten tillställas bolaget.
199 5.
Har ansökan enligt 174, 175 eller 176 5 om rättens tillstånd att bringa fusionsavtal till verkställighet ej in- kommit inom föreskriven tid eller
Har ansökan enligt 174, 175 eller 176 5 om rättens tillstånd att bringa fusionsavtal till verkställighet ej in- kommit inom föreskriven tid eller
138
("Nuvarande lydelse)
har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registre- ring inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten för- klara frågan om fusion förfallen samt ofördröjligen med posten över- sända underrättelse därom till bo- logen.
Har genom ________ Vid registrering _______
( Föreslagen lydelse)
har ansökan genom lagakraftägandc beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registre- ring inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndighetcn för- klara frågan om fusion förfallen.
________ ur registret. _____ är upplöst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
11) Förslag till Lag
om ändring i byggnadslagen (1947: 385)
Härigenom förordnas, att 150 & byggnadslagen (19—17:385) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)! (Föreslagen lydelse)
150 g. 2
Mat länsstyrelses beslut i ärende om medgivande, vara" 39 5 äger till- lämpning, föres talan hos kammar- rätten genom besvär.
Länsstyrelses beslut rörande fast- ställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning så ock länsstyrelses beslut avseende tillämpning av utomplansbestämmel— ser å visst område skall meddelas ef- ter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, in- om tre veckor från den dag då be-
Länsstyrelses beslut rörande fast- ställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning så ock länsstyrelses beslut avseende tillämpning av utomplansbestämmel— ser är visst område skall meddelas ef- ter anslag.
1 Med nuvarande lydelse avses den lydelse som har föreslagits i lagrådsremiss den 20 mars 1970. ”Senaste lydelse 1959:611.
(Nuvarande lydelse)
slutet meddelades anföra besvär hos Konungen.
Talan mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvalt- ande myndigheters och ämbetsverks beslut.
Har länsstyrelse — —
139
(Föreslagen lydelse)
Mot lr'insstyrelses beslut i ärende nm medgivande, varä 39 å äger till- lämpniny, föres talan hos kammar- rätten genom besvär.
Talan mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär. I fall som avses i förs- ta stycket räknas besvärstiden från den dag då beslutet meddelades.
utan bifall.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
12) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1947 : 529) om allmänna barnbidrag
Härigenom förordnas, att. 15 & lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 5.1
Över barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag må klagan föras hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Utan hinder av anförda besvär lände barnavårdsnämndens beslut till efterrättelse, där ej länsstyrelsen an- norlunda förordnar.
Över barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag må klagan föras hos länsstyrelsen genom besvär.
Barnavårdsnämnds beslut länder omedelbart till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
*Senaste lydelse 195—1:360.
1 ett)
tion nr 30 är 1971
13) Förslag
till
Lag om ändring i skollagen (1962: 319)
Härigenom förordnas, att 14, 18, 20 d, 20 f, 23, 25 och 39 a %% skollagen(1962: 319)1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) ("Föreslagen lydelse)
14 5.
[ avseende _ _ _ _ _. __- __ __ _ __
Beträffande skolstyrelsen skall i övrigt vad i 33—42 55 kommunal- lagen är stadgat rörande kommun- styrelsen äga motsvarande tillämp- ning. Om val av ordförande och vice ordförande skall jämväl länsskol- nämnden underrättas.
18 s.
— — i styrelsen.
Beträffande skolstyrelsen skall i övrigt vad i "33—56 55, 37 g' första stycket och 38—42 55 kommunalla- gen är stadgat rörande kommunsty- relsen äga motsvarande tillämpning. Om val av ordförande och vice ord- förande skall jämväl länsskolnämn- den underrättas.
Utan hinder av 2 Q' 2 förvaltnings— lagen (1971:000) äga och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos skolstyrelsen.
lt
V ad i 112—14 55 stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms kommun. Beträffande nämnda skol- styrelse skola 50 %, 51 5 1 mom. och 52 % kommunallagen för Stockholm äga tillämpning med iakttagande av att antalet ledamöter ej må understi- ga sju samt att skolchefen ej må ut- ses till ledamot eller suppleant.
1 Lagen omtryckt 1970: 1026.
Vad i 12—14 55 stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stock- holms kommun. Beträffande nämn— da skolstyrelse skola 50 %, 51 5 1 mom., med undantag av hänvisning- en till 39 ,6 andra stycket, samt 52 & kommunallagen för Stockholm äga tillämpning med iakttagande av att antalet ledamöter ej må understiga sju samt att skolchefen ej må utses till ledamot eller suppleant.
Utan hinder av 2 Q' 2 förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga
(Nuvarande lydelse)
Skolchefen i ________
141
(Föreslagen lydelse)
ärenden hos skolstyrelsen i Slock— holms kommun. —— _ _— —— —— stycket sägs.
20 d &.
Fråga om att förvägra elev i lands- tingskommunens gymnasieskola be- frielse enligt 27 å och fråga om att förvägra någon inträde i sådan skola på grund av bestämmelserna i 45 och 47 a 55 skall prövas av utbildnings- nämnden, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar.
Fråga om att förvägra elev i lands- tingskommunens gymnasieskola be- frielse enligt 27 å och fråga om att förvägra någon inträde i sådan skola på grund av bestämmelserna i 45 och 47 b 55 skall prövas av utbildnings- nämnden, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar.
20 f %. I den ————————————— till tjänstgöring. Beträffande utbildningsnämnd, Beträffande utbildningsnämnd, som väljes enligt första stycket, skall bestämmelserna i 17 & ovan samt i 43—51 55 och 54 & fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) äga motsvarande tillämpning.
som väljes enligt första stycket, sko- la bestämmelserna i 17 5 ovan samt i 143—47 55, 48 5 första stycket, 149—- 51 55 och 54 S fjärde stycket lands- tingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) äga motsvarande tillämpning.
Utan hinder av 2 3" 2 förvaltnings— lagen (1971: 000) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos utbildningsnämnd, som väljes enligt första stycket.
23 5.
Varje barn, ——————————— i grundskolan. Skolpliktigt barn som på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen i grundskolan äger rätt till undervisning i special- skolan. Fråga om barns rätt till så- dan undervisning prövas av lokal styrelse för specialskolan, sedan för- äldrarna fått tillfälle att yttra sig.
Skolpliktigt barn som på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen i grund- skolan äger rätt till undervisning i specialskolan. Fråga om barns rätt till sådan undervisning prövas av lo- kal styrelse för specialskolan.
142 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 25 &. Studieväg för ———————————— av skolan.
Uttagning till specialundervisning av elev i grundskolan sker genom skolans försorg, sedan föräldrarna fått tillfälle att yttra sig.
39 21
Uttagning till specialundervisning av elev i grundskolan sker genom skolans försorg.
%.
Bestämmelserna i — —— _ —— — —— —— —— — — avsedd undervisning.
Fråga huruvida skolplikt enligt 30 % tredje stycket gäller för barn efter utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller sexton år och fråga om barn enligt 31 å andra stycket skall deltaga i under- visningen i specialskolan prövas av lokal styrelse för specialskolan. In— nan beslut meddelas skola föräld— rarna ha fått tillfälle att yttra sig.
Fråga huruvida skolplikt enligt 30 % tredje stycket gäller för barn efter utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller sexton år och fråga om barn enligt 31 å andra stycket skall deltaga i undervisning- en i specialskolan prövas av lokal styrelse för specialskolan. ' "'
På lOkal _____________ 37 åå
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
1 4) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar
Härigenom förordnas, att 47, 49 och 99 %% samt 103 % 2 mom. lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
Hava revisorer — __ __ . -
(Föreslagen lydelse)
—— eller borgenär.
(Nuvarande lydelse)
På amnälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då re- visorer icke utsetts till föreskrivet an- tal, förordna revisorer. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till re- visor i strid mot vad i 46 % 1 mom. andra stycket stadgas, skall på an- mälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revi- sor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall före besluts meddelande tillfälle beredas styrel- sen att yttra sig i ärendet. Förordnan- de av revisor skall avse tid till dess
143
(Föreslagen lydelse)
På anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då re- visorer icke utsetts till föreskrivet an- tal, förordna revisorer. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor i strid mot vad i 46 % 1 mom. andra stycket stadgas, skall på an- mälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna re- visor i hans ställe. Förordnande av revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd. Revisor, som -— —- — -—— ——- — —— —— ——— _ — skäligt arvode. 49 % Om det — —— —---- _ — —— — — —— —- — ——-- —— anses tillbörligt.
Revisor må —— — —— ——-- -- -—
Lämnas ej samtycke, varom i and- ra stycket sägs, inom två veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger revisorn hänskjuta frågan till länsstyrelsens avgörande. Länsstyrelsen prövar framställningen och skall före be— sluts meddelande bereda föreningens styrelse tillfälle att yttra sig i ären- det.
-— —-— —-— — -— —— inverkande omständigheter.
Lämnas ej samtycke, varom i and- ra stycket sägs, inom två veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger revisorn hänskjuta frågan till länsstyrelsens avgörande.
99 g.
Ansökan om förenings registrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till länsstyrelsen. Sådan an- sökan eller anmälan skall vara åt- följd av stadgade avgifter.
Ansökan om förenings registrering och anmälan för registrering skola vara åtföljda av stadgade avgifter.
144
(Nuvarande lydelse)1
(Föreslagen lydelse)
103 g.
2 1110111. Har ansökan enligt 97 5 om rättens tillstånd att bringa fu- sionsavtal till verkställighet ej in- kommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall länsstyrelsen förklara frågan om fu- sion förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse där— om till föreningarna.
Har genom — —--—
2 mom. Har ansökan enligt 97 % om rättens tillstånd att bringa fu— sionsavtal till verkställighet ej in- kommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall länsstyrelsen förklara frågan om fu- sion förfallen.
ur registret.
Vid registrering — —— —— —-— —— —— --— -— --—— —- —- ——— är upplöst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
15) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring
Härigenom förordnas, att 2, 44 och 48 %% lagen ( 1954:243 ) om yrkes- skadeförsäkring= skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
25.
Besvär och — ——
(irunderna för —— —— — —— _ — _—
— — och utveckling.
Bestämmelserna i 44 5 förvalt- ningsprocesslagen (1971-000) äga motsvarande. tillämpning i ärende enligt denna lag hos försäkringsrådet. —— — —— —— med riksdagen.
1Med nuvarande lydelse avses beträffande 103 5 2 mom. den lydelse som har föreslagits i lagrådsremiss den 20 mars 1970. '-' Lagen omtryckt 1962: 408.
(Nuvarande lydelse)
145
(Föreslagen lydelse)
44 sl
Mot riksförsäkringsverkets beslut i ärende angående försäkring enligt denna lag må talan föras hos försäk- ringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det kla- ganden erhållit kännedom om beslu- tet.
Den som————————— Försäkringsrådet äger, — — _ —— —
Mot försäkringsrådets beslut i an- nat ärende enligt denna lag än som avses i andra stycket må talan föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkom- mit till försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhållit kännedom om beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den omständigheten, att be- svären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen, utgör ej hin- der för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit till domstolen före besvärstidens utgång.
Försäkringsrådets beslut — — — —
Mot riksförsäkringsverkets beslut i ärende angående försäkring enligt denna lag må talan föras hos för- säkringsrådet genom besvär.
————— hos försäkringsrådet. — — — —— denna paragraf.
Mot försäkringsrådets beslut i an- nat ärende enligt denna lag än som avses i andra stycket må talan föras hos försäkringsdomstolen genom be— svär. Besvärshandlingen skall hava inkommit till försäkringsrådet inom tre veckor från den dag då klagan- den fick del av beslutet. Den omstän- digheten, att handlingen tillställts försäkringsdomstolen, utgör dock ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest handlingen inkom- mit till domstolen före besvärstidens utgång.
— _ — annorlunda förordnar.
48 5.1
I övrigt ———————————— avse försäkringstagaren.
Utan hinder av 3 5 första stycket förvaltningslagen (1971:0.00) äga 14 ——20 55 nämnda lag tillämpning i ärende rörande den frivilliga försäk- ringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972. ' Senaste lydelse 1967: 916.
16) Förslag
till
Lag om ändring i lagen (1961: 257 ) om besvär över försäkringsrådets beslut
Härigenom förordnas, att rubriken till lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut samt 1 och '.'! %% lagen skall ha nedan angivna ly- delse. (Nuvarande lydelse) Lag om besvär över försäkringsrådets beslut
(Föreslagen lydelse) Lag om besvär över försäkringsrådets beslut m. m.
15.
Utan hinder av vad därom eljest finnes stadgat, må klagan över för- siikringsrädets beslut i ärende angå- ende försäkring eller skadeersättning föras hos försäkringsdomstolen ge- nom besvär. Besvären skola hava in- kommit till försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhål— lit kännedom om beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den omständigheten, att be- svären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen, utgör ej hin- der för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit till domstolen före besvärstidens utgång.
Utan hinder av vad därom eljest finnes stadgat, må klagan över för- säkringsrådcts beslut i ärende angå- ende försäkring eller skadeersättning föras hos försäkringsdomstolen ge- nom besvär. Besvärshandlingen skall hava inkommit till försäkringsrådet inom tre veckor från den dag då kla— ganden fick del av beslutet. Den om- ständigheten, att handlingen tillställts försäkringsdomstolen, utgör dock ej. hinder för besvärens upptagande till prövning, därest handlingen inkom- mit till domstolen före besvärstidens utgång.
25.
Försäkringsrådets beslut —— -— —-— ——- —— —— —— annorlunda förordnar.
Bestämmelserna i 44 5 förvalt- ningsprocesslagen ( 1971 : 000 ) äga motsvarande tillämpning i ärende som avses i 1 # hos försäkringsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
147
17) Förslag till Lag
om ändring i allmänna förfogandelagen (1954: 279)
Härigenom förordnas, att 23 % allmänna förfogandelagen (1954: 279) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
23 %. Ersättning, som skall —————— Konungen bestämmer. Ersättning, som icke —— —— — förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd. Den värderingsnämnd, ______ samma egendom. Annan ersättning —— —— -— bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd. Utan hinder —————— av riksvärderingsnämnden. I lokal värderingsnälunds beslut mä kronan och enskild sakägare samt; i beslut avmyndig het, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka ändring hos riksvärderingsnämndcn inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Med enskild sak- ägare avses i detta stycke jämväl den som enligt 11 % satts i kronans ställe; -
Över riksvärderingsnämndens — —
I lokal värderingsnämnds beslut mä kronan och enskild sakägare samt i beslut av myndighet, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka ändring hos riksvärderingsnämnden genom besvär. Med enskild sakägare avses i detta stycke jämväl den som enligt 11 % satts i kronans ställe.
_____ ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
18) Förslag an:
Lag om ändring i rekvisitionslagen (1942: 583)
Härigenom" förordnas, att 17 och 20 55 rekvisitionslagen (1942: 583) skall ha nedan angivna lydelse.
148 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 17 &. Ersättning, som ———————— rekvisitionens fullgörande. Över beslut av myndighet, som nu nämnts, må enskild sakägare anföra besvär hos den allmänna lokala vär- deringsnämnden. Besvären skola in— om tjugu dagar från det klaganden erhållit del av beslutet hava inkom- mit till länsstyrelsen.
Vill någon med stöd av 15 & göra anspråk på ersättning utöver vad gäl- lande taxa medgiver, skall han inom tid som nyss sagts göra ansökan där- om hos riksvärderingsnämnden.
Över beslut av myndighet, som nu nämnts, må enskild sakägare anföra besvär hos den allmänna lokala vär- deringsnämnden. Beträffande tid och sätt för anförande av besvär finnas föreskrifter i 12 ,? förvaltningslagen ( 1971 : 000 ). Besvärshandlingen må också tillställas länsstyrelsen.
Vill någon med stöd av 15 % göra anspråk på ersättning utöver vad gäl- lande taxa medgiver, skall han inom besvärstiden göra ansökan därom hos riksvärderingsnämnden.
20 &.
Över lokal värderingsnämnds be- slut i ärende angående ersättning må besvär anföras hos riksvärderings- nämnden inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del av beslutet.
Över lokal värderingsnämnds be- slut i ärende angående ersättning må besvär anföras hos riksvärderings- nämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
19) Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280)
Härigenom förordnas, att 10 _S allmänna ransoneringslagen (19541280) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
10 5.
För förnödenhet, som jämlikt 8 & inlöses av kronan, utgår ersättning med belopp motsvarande de kostna- der ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än som skolat utgå, där- est förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen avståtts till kronan. Ersättning bestämmes av allmän lo- kal värderingsnämnd, som omförmä- les i rekvisitionslagen. Ändring i 10- kal värderingsnämnds beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick det av beslutet. Över riksvärderingsnämn- dens beslut må klagan ej föras.
149
(Föreslagen lydelse)
För förnödenhet, som jämlikt 8 % inlöses av kronan, utgår ersättning med belopp motsvarande de kostna- der ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än som skolat utgå, därest förnödenheten jämlikt all- männa förfogandelagen avståtts till kronan. Ersättning bestämmes av all- män lokal värderingsnämnd, som omförmäles i rekvisitionslagen. Änd— ring i lokal värderingsnämnds beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden ge- nom besvär. Över riksvärderings- nämndens beslut må klagan ej föras.
Denna lag träder i kraft den I januari 1972.
20) Förslag
till
Lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1954: 579) om nykterhetsvårdl, dels att 29 och 30 %% skall upphöra att gälla, dels att i 18—20 åå, 21 % 1 mom. samt 22, 23, 25, 31 och 33—37 åå ordet »länsstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsrätten» i mot- svarande form,
1 Senaste lydelse av 19 5 1964:175 21 5 1 mom. 1963:72 25 Q' 196-1:17!) 34 å ) 36 & 1956:225
150
dels att 3, 5, 9, 24, itä—28, 32, 40,
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
55. 59— (51 och öö %% skall ha nedan
(Föreslagen lydelse)
3 s.!
[ varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje län en länsnykterhctsnämnd. I Stockholms län omfattar länsnykter- hetsnämndens verksamhetsområde dock icke Stockholm.
Nykterhetsnämnderna skola —— — _
I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje län utom Gotlands län en läns- nykterhctsnämnd. I Stockholms län omfattar länsnykterhctsnämndens verksamhetsområde dock icke Stock- holm.
—- — — av socialstyrelsen.
När i ——————————————— eljest vistas.
5 5.2
Kommunal nykterhetsnämnd —- —— Konungen äger ————————
»— — —— kommunens socialnämnd. —— — av länsnykterhctsnämnden.
Ledamöter i — —— —— —— — — — — —— —— —— av nämnden.
Vid val ——————————
I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhe- tens upphörande och rätt till avsägel- se, mandattid och avgång, val av ord- förande och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkänna- givande varest och på vilka tider till nämnden ställda framställningar mottagas, skriftväxling, vård och för- tecknande av handlingar hörande till nämndens arkiv, utseende av kassa- förvaltare samt ledamots'ansvar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32 ——t2 få kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning; dock att det ej är erforderligt, att protokoll
1 Senaste lydelse 1967z790. ” Senaste lydelse 1964: 779.
—— —— —— till tjänstgöring.
I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhe- tens upphörande och rätt till avsä- gelse, mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, supp- leants tjänstgöring och rätt att när- vara vid sammanträde, beslutförhet, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkänna- givande varest till nämnden ställda framställningar mottagas, tidpunkt när handling skall anses ha kommit in till nämnden, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hö- rande till nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots an- svar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32——36 5,6, 37 5 första stycket och 338—42 55 kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen
(Nuvarande lydelse)
upptager annat än förteckning å när- varande ledamöter samt för varje. ärende beslutet och skälen därför.
151
(Föreslagen lydelse)
äga motsvarande tillämpning; dock att det ej är erforderligt, att protokoll upptager annat än förteckning å när- varande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 g 2 förvaltnings- lagen (1971: 000) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos kommunal nykterhets- nämnd.
9 (5.1
Länsnykterhetsnämnden skall ——- ——— —-- tvä ledamöter, utsedda av lands- .-
tinget; dock skall i Gotlands [du kom- munfullrnr'iktige i Gotlands kommun utse tvä ledamöter samt i annat län, som omfattar en kommun, vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och kommunfull- mäktige i den kommunen en leda- mol.
--— länsstyrelsen, samt
två ledamöter, utsedda av lands- linget; dock skall i län som omfattar en kommun vilken icke deltager i landsting, landstinget utse en ledamot och konnnunfullmäktigc i den kom- munen en ledamot.
För varje —— —-- — —— —— ——- —-— —— —-— ——- _ — en suppleant. Ledamöter och suppleanter utses bland — — motsvarande tillämpning. Ledamöter och suppleanter utses för — —— —— —— —— den avgångne.
Närmare bestämmelser _ — —— — Angående bestridandet — — — —
— — —— —— av Konungen. —— — — särskilt stadgat.
24 %.
Föreläggande, som i 23 % sägs, skall innehålla erinran om rätten att påkalla förhör enligt 27 5. Har läns— styrelsen vid föreläggandets medde- lande beslutat anordna förhör, skall detta tillkännagivas i föreläggandet med angivande tillika att förklaring kan avgivas vid förhöret.
'Senasle lydelse 197049.
Föreläggande, 'som i 23 % sägs, skall innehålla erinran om möjlig- heten enligt 9 5 tredje stycket för- valtningsprocesslagen (1971: 000) att påkalla muntlig förhandling. Har länsrätten vid föreläggandets medde- lande beslutat anordna muntlig för- handling, skall detta .tillkännagivas i föreläggandet med angivande till- lika'att förklaring kan avgivas -'vid förhandlingen.
152
(Nuvarande lydelse)
Är den som ansökningen avser om- händertagen enligt 21 ä 1 mom. må, där länsstyrelsen av särskild anled- ning anordnar förhör med honom innan ansökningshandlingarna ut- ställts till delgivning enligt 23 å, så- dan delgivning underlåtas' och hand- lingarnas innehåll i stället vid för- höret'tillkännagivas för den, varom fråga är; dock åligge länsstyrelsen att på begäran tillhandahålla honom avskrift av ansökningshandlingarna.
(Föreslagen lydelse )
Är den som ansökningen avser om- händertagen enligt 21 ä 1 mom. må. där länsrätten av särskild anledning anordnar muntlig förhandling med honom innan ansökningshandlingar- na utställts till delgivning enligt 23 g, sådan delgivning underlåtas och handlingarnas innehåll i stället vid förhandlingen tillkännagivas för den, varom fråga är; dock åligge länsrät— ten att på begäran tillhandahålla ho- nom avskrift av ansökningshand- lingarna.
26 5.
Har någon omhändertagits enligt 21 5 1 mom., åligger det länsstyrel- sen atlt, sedan ansökan om tvångsin- tagning inkommit, utan uppskov prö- va, huruvida han fortfarande skall vara omhändertagen.
Sedan tid för förklaring över an- sökningen utgått, har länsstyrelsen att utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderligt förhör i ärendet samt företaga detsamma till slutligt av- görande.
Har någon omhändertagits enligt 21 5 1 mom., åligger det länsrätten att, sedan ansökan om tvångsintag- ning inkommit, utan uppskov pröva, huruvida han fortfarande skall vara omhändertagen.
Sedan tid för förklaring över an- sökningen utgått, har länsrätten att utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderlig muntlig förhandling i ärendet samt företaga detsamma till slutligt avgörande.
27 5.1
Förhör med den, om vars intag- ning är fråga, skall, där ej särskilda skäl däremot äro, av länsstyrelsen anordnas, om han i förklaring begärt att-bliva muntligen hörd. Länsstyrel- sen md jämväl eljest förordna om dylikt förhör ävensom förhör med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande.
Beträffande kallelse till förhör in- för länsstyrelsen, hämtning och an-
' Senaste lydelse 1970: 457.
Har den, om vars intagning är frå- ga, delgivits kallelse till muntlig för-
(Nuvarande lydelse)
nan påföljd av utevaro skola bestäm- melserna i 13 5 2 mom. första och andra styckena äga motsvarande till- lämpning; dock skall i fråga om hämtning till förhör gälla dels att handräckning härför mä meddelas, där den uteblivne delgivits kallelse till förhöret så tidigt att han kunnat inställa sig ä förelagd dag, dels ock att person, som skall höras upplys- ningsvis, ej må hämtas förrän det be- funnits, att han ej genom viten kun- nat förmäs till inställelse.
153 (Föreslagen lydelse)
handling så tidigt att han kunnat in- ställa sig på förelagd dag och utebli- ver han utan att hava anmält laga förfall, äger rätten förordna att han skall hämtas.
28 5.1
Vid förhör inför länsstyrelsen sko- la förhandlingarna vara offentliga. Länsstyrelsen äger dock avvisa dhö- rare, som enligt vad känt är eller an- tagas md ej fyllt tjugo år. När den som ansökningen avser det begär, så ock eljest, när länsstyrelsen finner omständigheterna föranleda därtill, skall handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl mä medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan förväntas bliva till nytta under för- höret, att övervara detsamma.
Länsstyrelsen mä höra person upplysningsvis utan att den som an- sökningen avser är närvarande.
Konsulent eller assistent hos läns- nykterhetsnämnden eller annan, som företräder denna nämnd, så ock re— presentant för vederbörande kommu- nala nykterhetsnämnd skola få till- fälle att närvara vid förhöret.
Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer.
* Senaste lydelse 1969: 169.
Vid muntlig förhandling i länsrät- ten skola konsulent eller assistent hos länsnykterhetsnämnden eller annan, som företräder denna nämnd, så ock representant för vederbörande kom— munala nykterhetsnämnd få tillfälle att närvara.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
32 5.1
Länsstyrelsens slutliga beslut jäm- te besvärshäiwisning, där klagan över beslutet mä föras, skall oför- dröjligen delgivas sökande samt den som beslutet avser.
Har beslutet ________
Länsrälts slutliga beslut skall oför- dröjligen delgivas sökande samt den som beslutet avser.
—-— —— —— tillställas åklagaren.
Där nykterhetsnämnd ————————— denna nämnd. 40 &.
Allmän vårdanstalt för —— — —— — —— —— för alkoholmissbrukare.
Sådant erkännande — ——- —— —- — —— —— — —— helst återkallas.
Allmän vårdanstalt skall ————— Vid allmän ________
— — — —— en styrelse. —— —- —— för avdelningen.
Förvaltningslagen( 1971: 000) äger motsvarande tillämpning i ärende en- ligt denna lag, som handlägges av styrelse eller föreståndare för allmän vårdanstalt, om anstalten drives av annan än staten, landsting eller kom— man.
Konungen meddelar — —- —— —— — —— _ anstalternas verksamhet.
5.5 5.2
Missbrukar den utskrivne alkohol- haltiga drycker samt undandrager sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter, må länsstyrelsen, om han ej genom hjälpåtgärd'kunnat återföras till ett. nyktert liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, besluta, att han skall återintagas å allmän vårdanstalt. Så- dant heslut mä dock ej avse den som tidigare återintagits, med mindre ef- ter föregående äterintagning medde- lats beslut jämlikt 18 5. ' '
I ansökan om återintagning skall noggrant angivas, i vilka"avseenden
1 Senaste lydelse 1970: 457. '—' Senaste lydelse 1963: 72.
Missbrukar den utskrivne alkohol- haltiga drycker samt undandrager sig övervakning eller bryter mot medde- lade lydnadsföreskrifter, må länsrät- ten, om han ej genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert liv eller sådan åtgärd prövas vara gagn- lös, besluta, att han skall äterintagas å allmän vårdanstalt. Sådant beslut må dock ej avse den som tidigare äterintagits, med mindre efter före- gående återintagning meddelats be- slut jämlikt 18 Q'.
1 ansökan om återintagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden
(Nuvarande lydelse)
den utskrivne brutit mot de medde- lade t'öreskrit'terna. | samt redogörel- se lämnas för hans uppförande i öv- rigt under tiden efter utskrivningen. Ansökningen skatt för att kunna för- anleda beslut enligt första stycket hava inkommit. till länsstyrelsen före utgången av (len tid. varunder den som ansökningen avser är underkas- tad övervakning eller lydnadsföre- skrifter.
Bestämmelserna i 19—21 och 23— 39 96 skola äga motsvarande till- lämpning för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
löt)
( föreslagen lydelse )
den utskrivne brutit. mot de medde- lade föreskrifterna. samt redogörelse lämnasför hans uppförande i övrigt under tiden efter utskrivningen. An- sökningen skatt för att kunna för— anleda beslut enligt första stycket hava inkommit till länsrätten före ut- gången av den tid. varunder den som ansökningen avser är underkastad övervakning eller lydnadsföreskrif- ter.
Bestämmelserna i 19——-'21. 23—28 och 3I——-39 QQ skola äga motsvaran- de tillämpning för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
59 s.!
Beslut av nykterhetsnämnd mä överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet innebär utdömande av vite, förordnande enligt 15 % om övervakning, meddelande av lyd- nadsföreskrift, förverkande av an- stånd med verkställighet eller åtgärd som avses i 14 ä 2 mom. Över annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.
Klagan föres genom besvär hos länsstyrelsen.
Talan mot rujkterhetsnr'imnds be- slut föres hos länsrätten genom be- svär, om nämnden avvisat ombud eller biträde eller om beslutet inne- biir utdömande av vite. förordnande enligt 15 ;S om övervakning, medde— lande av lydnadsföreskrift, förver- kande av anstånd med verkställighet eller åtgärd som avses i 14 & 2 mom. Över annat av nykterhetsnämnd en- ligt denna lag meddelat beslut må kla fan ej föras.
60 &.
Beslut av anstaltsstyrelse eller fö- reståndare må överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet avser fråga om försi'ikspermis'sion, 'utskriv- ning eller annan vårdfråga eller om det innebär förordnande om över- akning eller meddelande av lyd- nadsföreskri-ft.- =
' Senaste lydelse 1957: 215.
Beslut av anstaltsstyrelse eller fö— reståndare mä överklagas hos social- styrelsen genom besvär, om beslutet avser fråga om försökspermission. utskrivning eller annan vårdfråga el- ler om det innebär" förordnande. om övervakning eller meddelande av lyd- nadsföreskrift.
156 (Nuvarande lydelse)l
Talan föres genom besvär hos so— cialstyrelsen inom tre veckor från det klaganden erhöll kännedom om beslutet.
(Föreslagen lydelse )
61 5.2
Mot länsstyrelses beslut må talan föras hos kammarrätten genom be- svär, om beslutet innebär förordnan- de om tvångsintagning, avslag å an- sökan härom, villkorligt anstånd med verkställighet, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande jäm- likt 22 eller 27 5 av vite, sd ock då beslutet avser ersättning åt den som inkallats att upplysningsvis höras in- för länsstyrelsen.
Besvären skola ingivas till länssty- relsen. Länsstyrelsen skall skynd- samt infordra förklaring över besvä— ren, om anledning därtill ej uppen— barligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utred- ning som kan vara erforderlig, in— sända samtliga handlingar i målet jämte eget utlåtande till kammarrät- ten.
Talan mot beslut, som av länssty- relse särskilt meddelats om någons omhändertagande, må av honom fö- ras i enahanda ordning, dock utan inskränkning till viss tid.
Talan är ej tillåten mot annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut än ovan sägs. Ej heller mä särskild talan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning meddelat an- nat beslut än förut är sagt.
Mot länsrätts beslut må talan fö- ras, om beslutet innebär förordnan- de om tvångsintagning, avslag å an- sökan härom, villkorligt anstånd med verkställighet eller förverkande av dylikt anstånd eller fråga är om be- slut som avses i 32 5 andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971: 000 ).
Talan mot beslut, som av länsrätt särskilt meddelats om någons om- händertagande, må av honom föras utan inskränkning till viss tid.
Talan är ej tillåten mot beslut av länsstyrelse eller mot annat av läns- rätt meddelat beslut än förut är sagt.
1Med nuvarande lydelse avses beträffande 61 å den lydelse som har föreslagits i lag- rådsremiss den 20 mars 1970. 3 Senaste lydelse 1956: 225.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 66 5.1 Skall kallelser och andra medde- I mål eller ärende enligt denna lag landen enligt denna lag delgivas får får delgivning ej ske med tillämpning det ej ske med tillämpning av 12 eller av 12 eller 15 % delgivningslagen 15 % delgivningslagen(1970: 428). (1970: 428).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 3, 9, 18—20 55, 21 5 1 mom. samt 22—37, 55, 59, 61 och 66 55. Äldre bestämmelser gäller i denna det fortfarande i fråga om talan mot beslut av länsstyrelse som meddelats före den 1 juli 1971.
I övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972.
21) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster
HärigcnOm förordnas, att 5 % lagen (1956:618) om allmänna samman— komster skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 5 5. Ansökan om —————————— huvudsakliga utformning. Erfordras utöver ————————— vid sammankomsten. Om beslut i anledning av ansökan Om beslut i anledning av ansökan
skall meddelas skriftligt besked. In- skall meddelas skriftligt besked. nebär beslutet att sammankomst ej md äga rum, skola skälen därtill an- givas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1970: 457.
22) Förslag
Lag
om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)
Härigenom förordnas i fråga om barnavårdslagen (1960: 97)1, dels att 21, 76—78 och 84 åå skall upphöra att gälla, dels att i 7 och 12 55 orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot
» lmnununfull mäktige '» ,
dels att i 37 och 79 åå ordet »länsstyrelsen» skall bytas ut mot »läns— rätten-=>.
dels att i öö % ordet »stad» skall bytas ut mot »kommun», dels att 8, 9, 13, 14, 19, 20, 24, 75, 80—82, 86 och 95 åå samt rubriken till 11 kap. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ss.
Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—42 55 kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. I kommu- nens tjänst anställd befattningshava- re skall dock icke på grund av denna sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barna- vårdsnämnd. Ej heller är det erfor- derligt, att barnavårdsnämnds proto- koll upptager, förutom vad som mä följa av 1—1 & tredje stycket denna lag, annat än förteckning på närva- rande ledamöter och för varje ären- de beslutet och skälen därför.
' Senaste lydelse av 12 5 1969:151 56 Ö >
Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—36 55, 37 9" första stycket och 38—42 56 kommunallagen är stadgat om kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning. I kommu- nens tjänst anställd befattningshava- re skall dock icke på grund av den- na sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd. Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll upptager, förutom vad som må följa av 14 % tredje stycket denna lag, annat än förteckning på närva- rande ledamöter och för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen (1971: 000) äga 4 och 5 55 nämnda lay tillämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd.
Beträffande 8-1 5 se paragrafen i dess lydelse enligt lagrådsremiss den 20 mars 1970.
(Nuvarande lydelse)
es.
Barnavärdsnänmden skall llOS kommunens fullmäktige och styrelse göra erforderliga framställningar och äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess bered- ningar och befattningshavare inford- ra yttranden och upplysningar.
159 (Föreslagen lydelse) Barnavårdsnämnden skall hos kommunfullnu'iktige och kommun- styrelsen göra erforderliga framställ- ningar och äger att från kommun- styrelsen och kommunens övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttranden och upplysningar.
Nämnden bör —— — —— — — —— — —— — berör barnavården. Finner nämnden —— —— — _ — —— — -— —— vederbörande domstol.
13 5.
Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholms stad. I fråga om or- ganisationen av barnavården där skola i stället gälla de särskilda be- stämmelser som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.
Kan i annan kommun organisa- tionen icke lämpligen anordnas efter vad i detta kapitel sägs, äger Konungen pä framställning av kom- munens fullmäktige medgiva undan- tag.
Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholm. I fråga om organisa- tionen av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmel- ser som efter förslag av kommun— fullmäktige fastställas av Konungen.
Kan i annan kommun organisa- tionen icke lämpligen anordnas efter vad i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kom- munfullmäktige medgiva undantag.
14 %. Åligger det ————————— utan dröjsmål. Utredningen skall ——————— vållas någon. Vad som — —— —— -— — -—- —- —— —-- betryggande sätt.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen (1971: 000) äga 6, 8—10', 14, 15. 17, 19 och 20 59” nämnda lag tillämp- ning i samtliga ärenden hos barna- vårdsnämnd. Bestämmelserna i 17' 9' förvaltningslagen äga motsvarande tillämpning på barnavårdsnämnds beslut under ärendes handläggning.
160
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
19 5.
Innan barnavårdsnämnden avgör ärende, skall den ärendet rör under- rättas om vad som framkommit vid utredningen samt tillfälle beredas ho— nom att yttra sig däröver, såvida icke sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande icke kan avvaktas.
Begär den som är berättigad att yttra sig att bli muntligen hörd inför nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl för- anleda annat. Den som beredes till- fälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla sådant förhör.
Begär någon, som enligt 15 5 för- valtningslagen ('1971:000) skall be- redas tillfälle att yttra sig, att bli
"muntligen hörd inför nämnden, skall
förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda annat. Den som beredes tillfälle att .. yttra sig skall erinras om rätten att påkalla sådant förhör.
Den ärendet ————————— äga betydelse. Är fråga om barn under femton år, skall vad i denna paragraf stad- gas endast gälla föräldrarna.
Är fråga om barn under femton år, skall vad som stadgas i 15 5 för- valtningslagen och förevarande para- graf endast gälla föräldrarna.
20 5.
Den ärendet rör mä anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämn— den eller företrädare för denna.
Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara olämplig, må han avvisas.
Är den ärendet rör under aderton år, böra hans föräldrar vara närva- rande, när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.
Är den ärendet rör under aderton år, böra hans föräldrar vara närva- rande, när han höres av barnavårds- nämnden eller företrädare för denna, om det kan ske utan men för utred- ningen.
(Nuvarande lydelse)
161
(Föreslagen lydelse)
24 5.1
Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 & beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård eller utredning, skall beslutet oför- dröjligen delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans för- äldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skrift- ligen förklara, huruvida han sam- tycker tilt att det verkställes.
Lämnas icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av be- slutet samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrel- sens prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga hand- lingar i ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet ingivas till länsstyrelsen.
11 kap. Förfarandet hos länsstyrel- se i underställningsmål
Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 % beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård eller utredning, skall beslutet oför- dröjligen delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans för- äldrar. Har i ärendet skiljaktig me- ning antecknats i nämndens proto— koll, skall upplysning härom läm- nas. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen för- klara, huruvida han samtycker till att det verkställes.
Lämnas icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av be- slutet samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsrättens prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i ärendet utan dröjsmål och senast in- om tio dagar från dagen för beslutet tillställas länsrätten.
11 kap. Förfarandet hos länsrätt i underställningsmål
75 g.
I fråga om förfarandet hos läns- styrelse i underställningsmål skola bestämmelserna i 114—16 59", 17 5 första och andra styckena samt 19— 21 5,6 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle att närvara.
* Senastelydche 19702460
] fråga om för-farandet hos läns- rätt i underställningsmål skola be- stämmelserna i 15 5 tredje stycket, i_ 16 och 17 53" om kallelse och hämt- ning till läkarundersökning av den underårige och om hämtning till för- hör av den som ärendet rör, i 19 5 första stycket andra punkten och tredje stycket samt i "20 å i tillämp- liga delar lända till efterrättelse.
Vid muntlig förhandling skall re— presentant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle att närvara.
162
(Nuvarande tydelse )
Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet må verkställas innan målet slutligt av- göres.
(Föreslagen lydelse )
Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger det länsrätten att utan dröjs- mål pröva, huruvida beslutet må verkställas innan målet slutligt av- göres.
80 5.1
I barnavårdsnämnds beslut mä den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen, om nämnden
utdömt förelagt vite,
avvisat av enskild anlitat biträde,
Talan mot barnavårdsnämnds be- slut föres hos länsrätten genom be— svär, om nämnden
utdömt förelagt vite, avvisat ombud eller biträde,
med stöd —————————————— 51 &.
Ändring sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller avbryta verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättel— se oberoende av laga kraft.
81 5.
I beslutet som styrelse för ung— domsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan må den beslutet rör söka ändring hos
Talan mot beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ären- de rörande utskrivning från skolan föres hos länsrätten genom besvär.
länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till denna. Om talan —————————— särskilt stadgat. 82 5.
Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende som avses i denna lag skall genom läns- styrelsens försorg skyndsamt delgivas varje enskild person och kommun som beröres därav.
1 Senaste lydelse 1969: 151.
Av länsrätt eller länsstyrelse med- delat beslut i mål eller ärende som avses i denna lag skall delgivas varje enskild person och kommun som be- röres därav.
(Nuvarande lydelse)1 (Föreslagen lydelse) 86 %.
Länsstyrelses beslut i ärende som Länsstyrelses eller länsrätts beslut avses i 4—9 kap., beslut av social- i ärende som avses i 4—9 kap., be- styrelsen enligt 62 eller 64 å och slut av socialstyrelsen enligt 62 eller kammarrätts motsvarande beslut 64 å och kammarrätts motsvarande lända omedelbart till efterrättelse. beslut lända omedelbart till efter- rättelse. 95 5.2 Skall kallelser, beslut eller andra I mål eller ärende enligt denna lag meddelanden enligt denna lag delgi- får delgivning ej ske med tillämp- vas får det ej ske med tillämpning av ning av 12 eller 15 & delgivnings— 12 eller 15 & delgivningslagen (1970: lagen (1970: 428).
428).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 24 å andra stycket, 37, 75—81 och 95 55, rubriken till 11 kap. samt, i fråga om länsrätt, 82 och 86 55. Hänvisningen i 75 & till 19 och 20 55 skall därvid avse den lydelse som dessa paragrafer erhåller genom denna lag.
I övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972.
23) Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 3 kap. ö &, 18 kap. 9 och 22 %% samt 20 kap. 13 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) ' (Föreslagen lydelse) 3 kap. 6 %. Försäkrad är ——————————— i sjukpenningklass. Beslut angående försäkrads place- ring i sjukpenningklass skall skrift- ligen delgivas denne. ' Med nuvarande lydelse avses beträffande 86 å den lydelse som har föreslagits i lag-
rådsremiss den 20 mars 1970. * Senaste lydelse 1970: 460.
164 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 18 kap. 9 %. Ledamot av —————————— försäkringskassas tjänst. Styrelseledamot äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och kassan eller rö- rande hans försäkring eller eljest hans rätt enligt denna lag. Ej heller må han deltaga i behandling av an- nan fråga, vari han äger ett väsent— ligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning beträf- fande rättegång eller annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.
22 &. Ärende avgöres ————————— för pensionsärenden. I ärende, ————————————— "betydelse höras.
Begär den _________
Beslut som fattas i pensionsdele- gation skall, i den mån det icke be- finnes obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.
_ _— —— —— däremot äro.
20 kap. 13 &.
Besvär skola ingivas eller insändas till den myndighet eller det organ som meddelat beslutet.
Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet, som har att pröva be— svären, utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit före besvärstidens utgång.
Beträffande tid för anförande av besvär skall jämväl i fråga om att- män försäkringskassas beslut tilläm- pas vad som är föreskrivet i lagen
Besvärshandling skall tillställas den myndighet som meddelat be- slutet.
Den omständigheten att besvärs- handlingen tillställts den myndighet, som har att pröva besvären, utgör ej hinder för besvärens upptagande "till prövning, därest handlingen inkom- mit före bcsvärstidens utgång.
(Nuvarande lydelse) (Elfa-910576" lydelse)
om besvärstid vid talan mot- förval- tande myndighets beslut. Allmän försäkringskassas ——————— pröva beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
24) Förslag till Lag
Om ändring i namnlagen ( 1963:521 )
Härigenom förordnas i fråga om namnlagen(1963: 521), dels att 34 5 skall upphöra att gälla, ' dels att 28, 29 och 35 %% skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 28 %.
Finner pastor gjord anmälan ej Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skall han med an- kunna upptagas, skall han meddela givande av grunden därför meddela beslut att anmälningen ej föranleder beslut att anmälningen ej föranleder . anteckning i kyrkobok. anteckning i kyrkobok. Meddelas be- slutet ej genast i anledning av munt- lig anmälan eller år anmälningen skriftlig, skall han ofördröjligen om beslutet underrätta den som gjort an— mälningen. ! underrättelsen skall an- givas vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.
166
(Nuvarande lydelse)'
(Föreslagen lydelse)
29 %.
Den vars rätt beröres av beslut, som pastor meddelat enligt 28 5, eller av annan åtgärd, som pastor vid- tagit i namnärende, md söka ändring däri. Talan föres hos domkapitlet ge- nom besvär.
Talan mot ———————————
Talan mot beslut, som pastor med- delat enligt 28 5, eller mot annan dt- gärd, som pastor vidtagit i namn- ärende, föres hos domkapitlet genom besvär.
— — genom besvär.
35 5.2
Talan mot —————————
Talan föres genom besvär hos pa- tent- och registreringsverkets be- svärsavdelning inom en månad från beslutets dag.
Mot besvärsavdelningens —— — —— ——
__ _ _ skäl föreligga.
Talan föres hos patent- och regi- streringsverkets besvärsavdelning ge- nom besvär.
—— —— icke föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
25) Förslag
till
Lag
om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274)
Härigenom förordnas, att 24,26 och 27 %% statstjänstemannalagen (1965: 274) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )
24 5.
Innan fråga om disciplinär be- straffning avgöres, skall tillfälle be- redas tjänstemannen att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest finnes lämpligt, vid muntligt
I ärende om disciplinär bestraff- ning skall, om tjänstemannen på- fordrar det, tillfälle beredas honom att vid muntligt förhör uttala. sig isaken.
*Med nuvarande lydelse avses beträffande 29 å den lydelse som har föreslagits i lagrådsremiss den 20 mars 1970. ! Senaste lydelse 1967: 842.
(Nuvarande lydelse)
förhör uttala sig om vad som åbero- pas mot honom. Därvid äger han för sitt försvar anlita biträde som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig för uppdraget.
167
(Föreslagen lydelse)
26 g.
Vidta ges åtgärd _______
Beslut om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. ] ärende om avstängning skola bestämmelser- na i 23 å andra stycket och 24 % iakttagas.
_____ omedelbart hävas.
Beslut om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. I ärende om avstängning skola bestämmelser- na i 23 å andra stycket och 24 % iakttagas. Bestämmelserna i 15, 17 och 18 55 förvaltningslagen (1971.- 000 ) skola tillämpas även om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning.
Om avstängning — _ —— —— — —— — »—— — särskilda bestämmelser.
27 5.1 Tjänsteman som — — — —— — —- — —— -—— omedelbart hävas.
Beslut om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses där meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och el- jest av myndighet som Konungen be- stämmer. ] sådant ärende skola be- stämmelserna i 23 å andra stycket iakttagas. Tillfälle skall beredas tjänstemannen att skriftligen eller, om han päfordrar det eller det eljest finnes lämpligt, muntligen uttala sig i_.ärendet. Därvid äger han anlita bi- träde som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet fin- nes lämplig för uppdraget.
'Senaste lydelse 1970:353.
Beslut om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses. där meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och el- jest av myndighet som Konungen be- stämmer. I sådant ärende skola be- stämmelserna i 23 å andra stycket iakttagas. Om tjänstemannen päford- rar det, skall tillfälle beredas honom att muntligen uttala sig i ärendet.
Bestämmelserna i 15, 17 och -18 55 förvaltningslagen (1971 : 000 ) skola tillämpas även om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning.
168 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Närmare bestämmelser —— —— -——— — —— —— — —— av Konungen.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1972.
26) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen ( 1966:293 ) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
Härigenom förordnas i fråga om lagen (19661293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa falll, dels att 32 % skall upphöra att gälla,
dels att i 4 % orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kom-
munfullmäktige»,
dels att 1, 6, 22, 24, 26 och 34 55 skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen, närmast efter rubriken »Särskilda bestämmelser», skall införas en ny paragraf, 34 a 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )
1 5.2
Den som — —— —— ——
—— under b).
Med psykisk —————————— i förständsutvecklingen.
Värd beredes på sjukhus som dri- ves av staten, landstingskommun eller stad som ej tillhör sådan kom- mun. '
Värd beredes på sjukhus som dri- ves av staten, landstingskommun eller kommun som ej tillhör lands- tingskommun.
Vad som _. ————————— särskild sjukavdelning.
6 5.2 Behörig att — —— — —— f— ——————— detta slag. Vårdintyg får utfärdas —————— l— —— sådan undersökning. Vårdintyg utfärdat ——————————— är verksam.
Vårdintyg får icke —— _ _ _ -__ __
1 Senaste lydelse av 4 % 1967z948. 2Senaste lydelse 1969: 212.
————— om intagning.
Bestämmelserna i 4 och 5 55 för- valtningslagen (1971: 000) äga icke tillämpning i ärende om. utfärdande av värdintyg.
(Nuvarande lydelse)
] 69
(Föreslagen lydelse)
22 %.
Talan får — _—
I övrigt får talan mot utskrivnings- nämnds beslut föras endast i fall som avses i 26 å.
— utan bifall.
I övrigt får talan mot utskrivnings- nämnds beslut enligt denna lag föras endast i fall som avses i 26 &.
Talan föres — —- —— —- —— — — — -—- — — — genom besvär.
24 %. Talan enligt '—— J- ———————— motsvarande tillämpning. Besvären skola inges till utskriv- ningsnämnden.
26 %.
Talan mot beslut, varigenom ut- . skrivningsnämnd avvisat biträde en- ligt 32 5 eller utlåtit sig om ersätt- ning som avses i 33 % tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden ge- nom besvär.
Besvären skola inges till utskriv- ningsnämnden.
Talan mot beslut, varigenom ut- skrivningsnämnd utlåtit sig om er- sättning som avses i 33 & tredje styc- ket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.
34 5.1 Utskrivningsnämnd eller —— —- — —— — —- —'— — äro närvarande. Bestämmelserna i — —— —— — — — eller psykiatriska nämnden. Innebär beslut av utskrivnings- nämnd att besvär över beslut om in- tagning eller över beslut enligt 9 5 andra stycket ogillats eller 'att ansö-' kan om utskrivning avslagits eller att besvär över beslut om avslag på så- dan ansökan ogillats, skall i beslutet anges de i I 5 angivna förutsättning- ar pd vilka beslutet grundas. Vad som sagts nu äger motsvarande till- lämpning i fråga om beslut av psy- kiatriska nämnden.
34a 5.
' Senaste lydelse 1967-HHS.-
-l ärende, vari 17 5 förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äger tillämpning,
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
fä skälen för beslutet utelämnas även 1' andra fall än som sägs där, om ändamålet med värden annars skulle "motverkas.
[ läkares beslut enligt 8 eller 9 _6' eller varigenom ansökan om utskriv- ning avslagits samt i motsvarande be— slut av utskrivningsnämnd eller psy- kiatriska nämnden skola anges de i I 5 angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
27)" Förslag till Lag
om ändring i lagen ( 1967:940 ) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
dels att 20 5 skall upphöra att gälla,
dels att i 2 % ordet »stad» skall bytas ut mot »kommun»,
dels att 14, 22 och 46—50 55 skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen, närmast efter rubriken »Övriga bestämmelser», skall in- föras en ny paragraf, 49 a 5, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) - " (Föreslagen lydelse) 14 å- _ .. _
Ledamöter och suppleanter i sär- Ledamöter-. och suppleanter i sär- skild styrelse för omsorger om psy- skild styrelse för omsorger om psy- kiskt utvecklingsstörda väljes av kiskt utvecklingsstörda väljes av landstinget eller stadsfullmäktige till ,- (landstinget eller kommunfullmäktige det antal landstinget eller stadsfull- till det antal landstinget eller kom- mäktige bestämmer--Antalet ledamö- munfullmäktige bestämmer. Antalet ter får dock icke vara under fem. ledamöter får dock icke vara under
(Nuvarande lydelse)
Valet skall vara proportionellt om det begäres av minst så många väljan- de som motsvarar det tal vilket er- hålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.
För särskild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskommun bestämmelserna i 43—51 %% och 54 % fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), i Stackholm bestämmelserna i 51 & kommunallagen för Stockholm den ! mars-1957 (nr 50) och i annan stad som ej tillhör landstingskommun bestämmelserna i 32—42 55 och 45 å andra och tredje styckena kom- munallagen den 18 december 1953 (nr 753) motsvarande tillämpning. I protokoll behöver dock upptagas en- dast förteckning över närvarande le- damöter och beslutet. i varje ärende.
För styrelsen för omsorger om psy- kiskt utvecklingsstörda i Stockholm gäller dessutom vad stadsfullmäktige föreskriver 'med'- iakttagande av be- stämmelserna 'i kommunallagen för Stockholm. ' " '
171
(Föreslagen lydelse)
fem. Valet skall vara proportionellt om det begäres av minst så många väljande som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes an- tal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.
För särskild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskommun bestämmelserna i 43—51 åå och 54 & fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) samt i kommun som ej tillhör landstingskommun bestämmelserna i 32—42 55 och 45 å andra Och tredje styckena kommunallagen den 18 de- cember 1953 (nr 753) motsvarande tillämpning. I protokoll behöver dock upptagas endast förteckning över närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
22 &. Beslutsnämnd får — — —— — — —. — — är närvarande. - Bestämmelserna i —— —- .— -—- —— — — — — av nämnden.
.. .. , Nämndens. - beslut skall '. innehålla .de skäl på vilka. avgörandet grundas, i? den mån det icke är obehövligt.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
46 %. Talan enligt 44 5 eller ——————————— 15 år.
Mot beslut, —————————— Talan enligt 44 5 första ————— Besvären skall inges till den som meddelat beslutet.
eller socialnämnden.
—'————'————visstid.-
47 5.
Talan mot beslut, varigenom be- slutsnämnd för psykiskt utvecklings- störda avvisat biträde eller utlåtit sig om ersättning som avses i 21 % tredje stycket, föres hos psykiatriska nämn- den genom besvär.
Besvären skall inges till besluts- nämnden.
Talan mot beslut, varigenom be- slutsnämnd för- psykiskt utvecklings- störda utlåtit sig om ersättning som avses i 21 & tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.
48 5.
Beslut som avses i 30 % tredje styc- ket eller 39 & tredje stycket samt beslut av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart till efterrättelse. Myndighet som har att pröva besvär äger dock i avvak- tan pä sitt slutliga avgörande förbju- da eller avbryta verkställighet av be- slut, som överklagats hos myndig- heten.
Beslut som avses i 30 & tredje styc- ket eller 39 & tredje stycket samt be- slut av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart till efterrättelse.
49 g.
När psykiatriska _______
Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29 och 31—34 åå lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
psykiskt utvecklingsstörda.
Vid handläggning inför nämnden gäller iövrigt i tillämpliga delar 29, 31, 33 och 34 55 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
49aå.
I ärende, vari 17 5 förvaltnings— lagen ( 1971:000 ) äger tillämpning, fär skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där,
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
om ändamålet med omsorgerna an- nars skulle motverkas.
! värdchefs eller läkares beslut om inskrivning med stöd av 35 5, i mot— svarande beslut av ordförande i be- slutsnämnd enligt 23 5 första stycket, i sådant beslut av vårdchef, före- ståndare eller läkare som innebär avslag på ansökan om slutlig ut- skrivning av den som inskrivits med stöd av 35 3” samt i beslutsnämnds och psykiatriska nämndens motsva- rande beslut skall anges de i 35 å' angivna förutsättningar på vilka be- slutet grundas.
] ärende enligt denna lag som rör någons vård i enskild inrättning äger förvaltningslagen motsvarande till— lämpning. '
50 &. Vid bedömning - —- —— ---— —— ——— —— — —-— ——— —- —- i specialsjukhus. För inskrivning - - — -——-— ——— vid sjukhuset. Bestämmelserna i !: och 5. 55 för- valtningslagen (1971:000) äger icke tillämpning i ärende om utfärdande av läkarintyg som avses i andra . stycket. Särskolchef, vårdchef —— —-— — —— — —— — —- —---— första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
28) Förslag till Lag om ändring i patentlagen (1967:837)
Härigenom förordnas, att 23 % patentlagen(19671837) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 23 %. Efter utgången —— —— —— _ —— _ — —-— —— —--— %% tillämpning. Har invändning gjorts, skall så- kanden underrättas därom och till- fälle beredas honom att yttra sig
over invändningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
29) Förslag till Lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)
Härigenom förordnas, att 20 % mönsterskyddslagen (1970: 485) skall ha nedan angivna lydelse.
( 'N uvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )
20 &. Efter utgången —————————— 55 tillämpning. Har invändning gjorts, skall så- kanden underrättas därom. Är in- vändningen ej uppenbart obefogad, skall sökanden beredas tillfälle att yttra sig över den.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1972.
30) Förslag till Lag om ändring ! miljöskyddslagen (1969z387)
Härigenom förordnas, att 14 och 48 åå miljöskyddslagen (1969: 387), skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 &. Koncessionsnämnden skall -—-- — — — —— — - — nämndens prövning.
(Nuvarande lydelse)
Nämnden skall
I. genom kungörelse — — — — — ——
3. hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej är uppenbart onödigt,
4. bereda part tillfälle att yttra sig över utredning som förebragts av motpart eller införskaffats genom koncessionsnåmndens försorg.
(Föreslagen lydelse)
Nämnden skall
— — — —— i frågan,
3. hålla sammanträde med dem som saken angår och besiktning på platsen, om det ej är uppenbart onö- digt,
4. lämna den som gjort ansökan eller framställt erinran underrättelse om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och bereda honom tillfälle att yttra sig däröver, om ej annat följer av 15 5 förvalt- ningslagen (1971: 000).
Nämnden kan uppdraga åt en ——————— stycket 3. Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig — — —— — särskild utredning. Kostnad för ——————————— för utredningen.
48 5.1
När koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden för beslutets meddelande in- föras i en eller flera av ortens tid- ningar eller, om så lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även beslut av konces- sionsnämnden i fråga som avses i 41 S' och beslut av länsstyrelsen i fråga som avses i 40 5.
'l'alan mot beslut som avses i för- sta stycket och beslut enligt 14 5 sista stycket andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från da- gen för beslutet. Statens naturvårds- verk får föra talan mot beslut som avses i första stycket för att tillvara- taga allmänna intressen.
Mot beslut som meddelas av natur-
Mot beslut som meddelas av statens naturvårdsverk enligt 10 $" andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 5 andra stycket får talan ej föras.
Talan mot beslut enligt 14 9” sista stycket andra punkten eller rörande förbud vid vite enligt 51 5 föres hos kammarrätten genom besvär. '
Talan mot annat beslut av konces- sionsnämnden eller länsstyrelsen en- ligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
För att tillvarataga allmänna in- tressen får naturvårdsverket föra ta- lan mot koncessionsnämndens eller länsstyrelsens beslut i fråga om till- stånd enligt lagen, mot koncessions- nämndens beslut i fråga som avses i 41 5 och mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i 40 5.
' Den i lagrådsremissen den 20 mars 1970 föreslagna 48 a % utgår och besvärsbestämmel- serna återföres till 48 5.
176 (Nuvarande lydelse)
värdsverket enligt 10 5 andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 5 andra stycket får talan ej föras.
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
31) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
Härigenom förordnas, att 6 och 11 åå lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse )1 '.
(Föreslagen lydelse)
65
. När ärende — —— — —— -—— — — —— _ — % _ — till förhöret.
Beslut om utlämning får icke med- delas utan att den som begäres ut- lämnad fått tillfälle att yttra sig.
Beslut om utlämning får icke med- delas utan att den som begäres ut- lämnad underrättats om det som till- förts ärendet genom annan än ho- nom själv och fått tillfälle att yttra sig över det.
115
Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos länssty- relsen genom besvär. Besvärshand- lingen inges till polismyndigheten.
Mot länsstyrelsens beslutföres ta— lan hos kammarrätten genom besvär. Besvt'irshandlingen inges till länssty- relsen.
Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrel- sen genom besvär.
Mot länsstyrelsens beslut föres ta- lan hos kammarrätten genom besvär.
'Med nuvarande lydelse avses i fråga om 11 å den lydelse som har föreslagits i lagråds- remiss den 20 mars 1970.
(Nuvarande lydelse)
Besvär över — -—— _ — —-- —— _—
(Föreslagen lydelse)
—— — — — — viss tid.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
32) Förslag
till
Lag
om ändring i fastighets
Härigenom förordnas, att 4 kap.
bildningslugen (1970: 988)
6, 13 och 35 55, 12 kap. 8 5 samt 15
kap. 2 & fastighetsbildningslagen (1970: 988) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) 4
(Föreslagen lydelse) KAP.
65
Vet förrättningsman att sådan om- ständighet föreligger som kan anta- gas utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till kän- na.
Vill sakägare —————————
Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall fastighetsbildningsmyndigheten snarast möjligt meddela beslut i jävs- frågan. Sedan fråga om jäv mot. för- rättningsman uppkommit, får han i övrigt vidtaga endast åtgärd som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar av- görande av en för förrättningen be- tydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.
— —— _ —— jäv förfallen.
Sedan fråga om jäv mot förrätt- ningsman uppkommit, får han en- dast vidtaga åtgärd som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.
Den omständigheten ————————— jäv uppkom.
178
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
135
Sakägare får föra sin talan genom ombud.
Förrättningslantmätare ' och god man får ej vara ombud vid den fas- tighetsbildningsmyndighet som han tillhör. Ej heller får den vara ombud som tagit befattning med saken i sin tjänst eller såsom ombud för sak- ägare med motstående intresse. Det- samma gäller beträffande den som står i sådant förhållande till förrätt- ningsman som avses i 4 kap. 12 & rättegångsbalken.
Förrättningslantmätare och god man får ej vara ombud eller biträ- de vid den fastighetsbildningsmyn- dighet som han tillhör. Ej heller får den vara ombud eller biträde som tagit befattning med saken i sin tjänst eller såsom ombud för eller bi- träde åt sakägare med motstående intresse. Detsamma gäller beträffan- de den som står i sådant förhållande till förrättningsman som avses i 4 kap. 12 & rättegångsbalken.
I övrigt — —-— —— — — — _ ---— —— —-- —- —-—— -—- tillämpliga delar.
355
Behärskar sakägare ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel— eller talskadad, får tolk anlitas att biträda fastighetsbildningsmyndighe- ten.
Som tolk får ej den anlitas be- träffande vilken sådan omständighet föreligger att hans tillförlitlighet kan anses förringad.
Fastighetsbildningsmyndigheten får ej som tolk anlita den beträffan- de vilken sådan omständighet före- ligger att hans tillförlitlighet kan an- ses förringad.
Tolk har —— —-— -—— —— —— —— _— ——- _ —— —— --— -—— i tjänsten.
12 KAP. 8 &
Sammanläggning sker — —-— —— —
Fastighetsbildningsmyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning, om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker i syfte att åstadkomma en all- män förbättring av fastighetsbestån- det inom ett område eller om annan
—— —— —— fastigheternas ägare.
Fastighetsbildningsmyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning, om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker i syfte att åstadkomma en all- män förbättring av fastighetsbestån- det inom ett område eller om annan
(Nuvarande lydelse)
fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen. Innan samman- läggning sker, skall ägaren av fastig— heterna ges tillfälle att yttra sig. Sannnanläggning får ej ske, om äga- ren bestrider åtgärden och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon betydelse.
179
(Föreslagen lydelse)
fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen. Sammanlägg- ning får ej ske, om ägaren av fas- tigheterna bestrider åtgärden och den kan antagas orsaka honom olä- genhet av någon betydelse.
15 KAP. 2 %
Talan mot fastighetsbildningsmyn- dighetens beslut föres särskilt, om myndigheten
1. avvisat ansökan om fastighets- bildning eller fastighetsbestämning eller avvisat ombud,
2. ogillat jäv _________
Talan mot fastighetsbildningsmyn- dighetens beslut föres särskilt, om myndigheten
l. avvisat ansökan om fastighets- bildning eller fastighetsbestämning eller avvisat ombud eller biträde,
— _— — — från uppdraget.
Talan enligt -— — _ — -— —— —— — — -— beslutet rör.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
33) Förslag
till
Lag
om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99)
Härigenom förordnas i fråga om familjebidragsförordningen ( 1946:99 )1,
dels att i 24 % orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kom-
munfullmäktige»,
dels att i 27 5, 28 ä 2 mom. och 29 % orden »Stockholms stad» skall bytas ut mot »Stockholm»,
dels att 25, 26 och 33 55 skall ha nedan angivna lydelse.
' Förordningen omtryckt 1960: 152. Senaste lydelse av 27 5 1962:674 29 5 1966: 424
180
( Nuvarande lydelse) ..,-')
I fråga om familjebidragsnämnd i annan kommun än Stockholm skall utöver bestämmelserna i 24 5 vad i 32—42 55 kommunallagen är stad- gat rörande kommunens styrelse ävensom i 45 å andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande till- lämpning, dock att det ej är erfor- derligt att protokollet upptager an- nat än förteckning å närvarande le- damöter och beslutet i varje ärende.
(Föreslagen lydelse)
I fråga om särskild familjebidrags- nämnd i annan kommun än Stock- holm skall utöver bestämmelserna i 24 5 vad i 32—36 55, 37 5 första styc- ket och 38—42 55 kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen ävensom i 45 å andra och tredje styc- kena samma lag i fråga om där av- sedd nämnd äga motsvarande till- lämpning, dock att det ej är erforder- ligt att protokollet upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen (1971: 000) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild familjebidrags- nämnd.
26 &.
Beträffande familjebidragsnänmd i Stockholm skola, utöver vad i 24 % är stadgat, bestämmelserna i 51 % kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med tillämpning av stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid familjebi- dragsnämndens sammanträde behö- ver dock ej upptaga annat än förteck- ning å närvarande ledamöter och be- slutet i varje ärende.
Beträffande särskild familjebidrags— nämnd i Stockholm skola, utöver vad i 24 5 är stadgat, bestämmelserna i 51 % kommunallagen för Stockholm, med undantag av hänvisningen till 39 5 andra stycket nämnda lag, äga till- lämpning, varjämte skall gälla vad kommunfullmäktige med tillämp- ning av stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid särskild familjebidragsnämnds sam- manträde behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen (1971-000) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild familjebidrags- nämnd.
(Nuvarande lydelse)
181
(Föreslagen lydelse)
33 g.
Över familjebidragsnämnds beslut rörande tillämpningen av denna för- ordning rnd klagan föras, då fråga är om tillämpningen av 21 eller 22 5, hos tillsynsmyndigheten och eljest hos länsstyrelsen. Klagan föres ge- nom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen. Skola besvären prövas av tillsynsmyndigheten, åligger det länsstyrelsen att till denna insända besvären. Familjebidragsnämnds be- slut skall gå i verkställighet utan hin- der av däröver anförda besvär.
Mot tillsynsmyndighetens —— —— —
Mot familjebidragsnämnds beslut rörande tillämpningen av denna för- ordning föres talan genom besvär, då fråga är om tillämpningen av 21 eller 22 %, hos tillsynsmyndigheten och eljest hos länsstyrelsen. Familje- bidragsnämnds beslut skall gå i verk- ställighet utan hinder av däröver an- förda besvär.
————— 31 å sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
34) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifter
Härigenom förordnas, att 13 och 30 55 förordningen (1967: 882) om stu- diemedelsavgifter skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)' (Föreslagen lydelse)
13 g.
Centrala studiehjälpsnämnden sän- der underrättelse om beslut angående preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift till den återbetal- ningsskyldiye. I underrättelsen anges vad den återbetalningsskyldige skall iakttaga om han önskar söka rättel— se i eller föra talan mot nämndens beslut.
! underrättelse till den återbetal- ningsskyldige om beslut angående preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift anges, utöver vad som föreskrives i 18 5 förvaltnings- lagen (1971: 000), vad den återbetal- ningsskyldige skall iakttaga om han önskar söka rättelse i centrala studie- hjälpsnämndens beslut.
*Med nuvarande lydelse avses beträffande 30 å den lydelse som har föreslagits i an- slutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
(Nuvarande lydelse)
l underrättelse _______
(Föreslagen lydelse) —— —— — — enligt 7 %.
30 g.
Talan mot sådant beslut av cen- trala studiehjälpsnämnden som av- ses i denna förordning föres hos kam- marrätten genom besvär. Besvären skall insändas eller inges till centra- la studiehjälpsnämnden.
Beslut enligt — _ _ __ __ ; _. __
Talan mot sådant beslut av cen- trala studiehjälpsnämnden som avses i denna förordning föres hos kam- marrätten genom besvär.
_____ i beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
35) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1964: 731) om trafiknämnder
Härigenom förordnas, att 8 och 9 %% lagen (1964: 731) om trafiknämnder skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sg.
T rafiknämnd äger ______ Ärende som ————————
Ledamot må ej deltaga i behand- ling av ärende .som personligen rör honom eller någon honom närståen- de som sägs i 4 kap. 13 5 2 rätte- gdngsbalken.
— _ _ nästa sammanträde.
— —— — — fordras enhällighet.
95.
Länsstyrelses beslut i ärende som hänskjutits från trafiknämnd skall omedelbart delges nämnden. Hand- lingarna i ärendet skola tillställas
Om länsstyrelses beslut i ärende som hänskjutits från trafiknämnd skall nämnden omedelbart underrät- tas. Handlingarna i ärendet skola till-
(Nuvarande lydelse)
nämnden, sedan beslutet vunnit laga kraft.
183
(Föreslagen lydelse)
ställas nämnden, sedan beslutet vun- nit laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
36) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunallagen (1953: 753)
Härigenom förordnas, att 37 och 40 55, 76 ä 3 mom. samt 78 % kom- munallagen (1953: 753)1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
37 5.
Kommunstyrelsen må -——
Vad i 16 % stadgas om jäv för kom- munfullmäktig skall äga motsvaran- de tillämpning med avseende å leda- mot i kommunstyrelsen. Vid behand- ling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
40 g.
Kommunstyrelsen skall på lämp- ligt sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen ställda framställ- ningar emottagas.
__ ___ _ _— .—— _— —— äro tillstädes.
Vad i 16 % stadgas om jäv för kom- munfullmäktig skall äga motsvaran- de tillämpning med avseende å leda- mot i kommunstyrelsen och, annan som har att handlägga ärende dios styrelsen. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig,
- skall denne avträda.
Kommunstyrelsen skall-_pä lämp- ligt sätt kungöra varest till styrelsen ställda ...framställningar emottagas..
Bestämmelserna i 7 5 förvaltnings- .lagen (1971: 900 ) äga motsvarande
tillämpning i ärende. hos kommun- styrelsen.
Styrelsens skriftväxling —-- —-— — — —— — — och förtecknas.
4655... ..
3 mom. Kommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och _
'Lagen omtryckt 1969: 765.
' 3'mom. Kommun må'utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och
184
(Nuvarande lydelse )'
avgöra besvär över kommunstyrel- sens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller för- ordnande å kommunal tjänstebefatt- ning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åt- gärd mot befattningshavare, där kla- gan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente för sådan besvärs-'
nämnd antages av kommunfullmäk- tige. Beslut om antagande av regle- mente skall underställas länsstyrel- sens prövning. Där ej annat före- skrives i reglementet, skall vad i 45 %
(Föreslagen lydelse)
avgöra besvär över kommunstyrel- sens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller för- ordnande ä kommunal tjänstebefatt- ning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras en- ligt 2 mom. Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19 och 20 99 förvaltnings- lagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sddan be- svärsnämnd.
Reglemente för besvärsnämnd an- tages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglemen- tet, skall vad i 45 % sägs, med undan-
sägs äga tillämpning å besvärs- tag av hänvisningen till 37 5 andra nämnd. stycket och 40 å andra stycket, äga tillämpning ä besvärsnämnd. Finnes besvärsnämnd, ———————— stadgas i 1 mom. Beträffande klagan ——————————— sägs i 1 mom.
78 5.
I länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos rege- ringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av" beslutet; dock äger menighet 'som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.
I länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos rege- ringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som "meddelats före den 1 januari 1972.
*Med nuvarande lydelse avses beträffande 78 å den lydelse som har föreslagits i an- slutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
37) Förslag till Lag
om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm
Härigenom förordnas, att 39 och 42 åå, 80 g 3 mom. samt 82 % kom- munallagen (1957:.50) för Stockholm1 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
39 9”. Kommunstyrelsen må — — —-- —— —- — — äro tillstädes. Vad i 17 Q' stadgas om jäv för kom- munfullmäktig skall äga motsvaran- de tillämpning med avseende ä leda- mot i kommunstyrelsen. Vid behand- ling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
42
Kommunstyrelsen skall på lämp- ligt sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen ställda framställ- ningar emottagas.
Styrelsens skriftväxling -——- — —-- —--
Vadi 17 & stadgas om jäv för kom- munfullnläktig skall äga motsvaran- de tillämpning med avseende å le- damot i kommunstyrelsen och annan som har att handlägga ärende ltOS styrelsen. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
&.
Kommunstyrelsen skall på lämp- ligt sätt kungöra varest till styrel- sen ställda framställningar emotta- gas.
Bestämmelserna i 7 g förvaltnings- lagen (1971: 000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos kommun- styrelsen.
— —— —— __ —- hans inseende.
80 5.
3 mom. Kommunen mä utse sär- skild nämnd med uppgift att uppta- ga och avgöra besvär över kommun- styrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av el- ler förordnande å kommunal tjänste- befattning eller entledigande från så- dan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där
' Lagen omtryckt 1969: 766.
3 mom. Kommunen mä utse sär- skild nämnd med uppgift att uppta- ga och avgöra besvär över kommun- styrelsens eller annan kommunal nämndsbeslut om tillsättande av el- ler förordnande å kommunal tjänste- befattning eller entledigande från så- dan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där
186
(Nuvarande Iydelse)'
klagan över beslutet eljest skolat fö- ras enligt 2 mom.
Reglemente för sådan besvärs- nämnd antages av kommunfullmäk- tige. Beslut om antagande av regle- mente skall underställas länsstyrel- sens prövning. Där ej annat föreskri— ves i reglementet, skall vad i 51 5 1 mom. sägs äga tillämpning å besvärs- nämnd.
(Föreslagen lydelse)
klagan över beslutet eljest skolat fö- ras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19 och 20 6,5 förvalt- ningslagen (1971-000) äga motsva- rande tillämpning i ärende hos sä- dan besvärsnämnd.
Reglemente för besvärsnämnd an- tages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglemen- tet, skall vad i 51 ä 1 mom. sägs, med undantag av hänvisningen till 39 5 andra stycket och 42 5 andra stycket, äga tillämpning å besvärs- nämnd.
Finnes besvärsnämnd, — — — -—--- --— —— —— —— stadgas i 1 mom. Beträffande klagan —— — — —— —— —-— — —- _— sägs i 1 mom.
82 5.
I länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos rege- ringsrätten.
I länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos rege- ringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 197 2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
38) Förslag - till ' Lag
om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse
Härigenom förordnas, ha 50, 53 och 91 55. lagen (1961:436) 'om för- samlingsstyrelse skall ha nedan. angivna lydelse.
*Med nuvarande lydelse avses beträffande 82 å den lydelse, som föreslagits i anslut— ning tilllagrådsremiss den 20 mars 1970.
('A-"uvarande lydelse)1
187
(Föreslagen ' lydelse)
50 %. Kyrkorådet må ———- _ —---— — - —— —-— —— -— —— — -—— äro tillstädes. Vad i 19 % första stycket stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avse- ende & ledamot i kyrkorådet. Vid be- handling av ärende, vari ledamot är jävig. skall ledamoten avträda.
Vad i 19 % första stycket stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avse- ende å ledamot i kyrkorådet och an- nan som har att handlägga ärende hos rådet. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
53 %.
Kyrkorådet skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till rådet ställda framställningar emot- tagas.
Kyrkorådet skall på lämpligt sätt
kungöra varest till rådet ställda fram- ställningar emottagas. Bestämmelserna i 7 5 förvaltnings- lagen ( 1971: 000 ) äga motsvarande tillämpning i ärende hos kyrko- rådet. Kyrkorådets skriftväxling —————————— hans inseende. 91 5.
l länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat. ändring Sökas hos rege- ringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.
l länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- skilt stadgat, ändring sökas hos rege- ringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1Med nuvarande lydelse avses beträffande 91 å den lydelse som har föreslagits i an- slutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
39) Förslag till Lag om ändring i landstingslagen (1954: 319)
Härigenom förordnas, att 48 och 49 55 samt 78 ä 3 mom. landstingsla- gen (1954: 319) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
48 %.
Förvaltningsutskottet må —— -— ———- ——— —— -—-- —— _— äro tillstädes.
Vad i 28 & stadgas om jäv för Vad i 28 % stadgas om jäv för landstingsman skall äga motsvaran- landstingsman skall äga motsvaran- de tillämpning med avseende ä le- de tillämpning med avseende å le- damot i förvaltningsutskottet. Vid damotiförvaltningsutskottet och an- behandling av ärende, vari ledamot nan som har att handlägga ärende är jävig, skall ledamoten avträda. hos utskottet. Vid behandling av
ärende. vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
49 g.
Bestämmelserna i 7 5 förvaltnings- lagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos förvalt-
ningsutskottet. I fråga —— — _ ——- —— -—- — —-- —- — — —— å förvaltningsutskottet. 78 5. 3 mom. Landstingskommun må 3 mom. Landstingskommun må
utse särskild nämnd med uppgift att utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över be- upptaga och avgöra besvär över be- slut av förvaltningsutskottet eller an- slut av förvaltningsutskottet eller an- nan nämnd om tillsättande av eller nan nämnd om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning hos förordnande å tjänstebefattning hos landstingskommunen eller entledi- landstingskommunen eller entledi- gande från sådan befattning eller om gande från sådan befattning eller disciplinär åtgärd mot befattningsha- om disciplinär åtgärd mot befatt- vare, där klagan över beslutet eljest ningshavare, där klagan över beslu- skolat föras enligt 2 mom. tet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19 och 20 $$ förvaltningslagen (1971:
(Nuvarande lydelse)
Reglemente för sådan besvärs- nämnd antages av landstinget. Be- slut om antagande av reglemente skall underställas Konungens pröv- ning. Där ej annat föreskrives i regle- mentet, skall vad i 42 å andra styc- ket, 43 €, 44 å andra stycket samt lli—föl 55 är stadgat med avseende å förvaltningsutskottet äga motsva- rande tillämpning å besvärsnämnd.
1 89
(Föreslagen lydelse)
000) äga motsvarande tillämpning i ärende Itos sådan besvärsnämnd.
Reglemente för besvärsnämnd an- tages av landstinget. Beslut om an- tagande av reglemente skall under- ställas Konungens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i 42 å andra stycket, 43 %, 44 å andra stycket, 46 och 47 5,6, 48 5 första stycket, 49 å andra stycket samt 50 och 51 55 är stadgat med av- seende å förvaltningsutskottet äga motsvarande tillämpning å besvärs- nämnd.
Finnes besvärsnämnd, -— —- -—-- —-— —— ——— _ — stadgas i 1 mom.
Beträffande klagan --—— —-- -- -— ——— — —— ——— —-- ——-- sägs i 1 mom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
40) Förslag
till
Lag
om ändring i militärersättningsförordningen 0950: 261)
Härigenom förordnas, att 4 g" militäre-rsättningsförordningen (1950: 261) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )
4 5.1
Ersättningsärenden, som —— -—- — — -—— —— av riksförsäkringsverket.
Mot riksförsäkringsverkets beslut i sådant ärende må talan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäk— ringsrådet senast inom en månad ef- ter det klaganden erhållit kännedom om" beslutet.
Försäkringsrådet äger, —————
' Senaste lydelse 1967: 918.
Mot riksförsäkringsverkets beslut i sådant ärende må talan föras hos försäkringsrådet genom besvär.
————— denna paragraf".
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Mot försäkringsrådets beslut mä Mot försäkringsrådets beslut må talan föras hos försäkringsdomstolen talan föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava genom besvär. Besvärshandlingen inkommit till försäkringsrådet inom skall hava inkommit till försäkrings- tre veckor från det klaganden erliål- rådet inom tre veckor från den dag lit kännedom om beslutet; dock skall då klaganden fick del av beslutet. besvärstiden för menighet vara fem Den omständigheten, att handlingen veckor. Den omständigheten, att be- tillställts försäkringsdomstolen, utgör svären ingivits eller insänts direkt till dock ej hinder för besvärens uppta- t'örsäkringsdomstolen, utgör ej hin- gande till prövning. därest handling- der för besvärens upptagande till en inkommit till domstolen före be- prövning, därest de inkommit till svärstidens utgång. domstolen före besvärstidens utgång.
li'örsäkringsrådets beslut — »— — _ —--— -—— --—— annorlunda förordnar. Med avseende ä försäkringsrådets Med avseende å försäkringsrådets
behandling av ifrågavarande ären- behandling av ifrågavarande ären- den skall gälla vadiöålagen om för- den skall gälla vad i 6 & lagen om
säkringsrådet stadgas. försäkringsrådet stadgas. Bestämmel- serna i 44 5 förvaltningsprocesslagen ( 1971 : 000) äga motsvarande tillämp- ning i ärende enligt denna förordning hos försäkringsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
41) Förslag till Lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1956: 2) om socialhjälp, dels att 59 5 skall upphöra att gälla,
dels att i 3, 8, 9, 13 och 14 55 orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfnllmäktige»,
dels att i 10 & orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommun- styrelsen»,
191
dels att i 21 % ordet »stad» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »kommun » i motsvarande form,
dels att 4, 6, 11, 54 och 62 55 skall ha nedan angivna lydelse.
('.-Nuvarande lydelse) ('.-Vitvarluulc lydelse)
45.
I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhe- lens upphörande och rätt till avsägel— se, mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, stäl- le. och tid för sammanträde, supp- leants tjänstgöring och rätt att när- vara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, till- kännagivande varest och på vilka ti- der till nämnden ställda framställ- ningar mottagas, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hö- rande till nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots an- svar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32—42 55 kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning; dock att det ej är erforderligt, att proto- koll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen där- för.
6
Socialnämnden har att _____ Socialnämnden har ock _— — _— _
Nämnden skall hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga
1Senaste lydelse ms.—3244.
[ fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhe- tcns upphörande och rätt till avsä- gelse, mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, supp- leants tjänstgöring och rätt att när- vara vid sammanträde, beslutförhet, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkänna- givande varest till nämnden ställda framställningar mottagas, tidpunkt när handling skall anses ha kommit in till nämnden, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hö- rande till nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots an- svar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32—36 åå, 37 ä' första stycket och 38—42 59” kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning; dock att det ej är erforderligt, att protokoll upptagcr annat än förteckning å när- varande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 5 2 förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äga 4 och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos socialnämnd.
53 — —— _ — och verkställighet. ————— på nämnden. Nämnden skall hos kommunfull- mäktige, kommunstyrelsen och kom-
192
(Nuvarande lydelse)
nämnder ävensom hos andra myn- digheter göra de framställningar, som finnas påkallade, samt äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttran- den och upplysningar, som erfordras för fullgörande av nämndens upp— gifter.
(Föreslagen lydelse)
munens övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finnas påkalla- de, samt äger att från kommunsty- relsen och kommunens övriga nämn- der samt dess beredningar och be- fattningshavare infordra de yttran- den och upplysningar, som erford- ras för fullgörande av nämndens uppgifter.
11 5.
Vad i 2—10 %% stadgas äger icke avseende å Stockholms stad. I fråga om organisationen av socialhjälps- verksamheten därstädes skola i stål— let gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäkti— ge fastställas av Konungen.
Därest i annan kommun organisa- tionen icke lämpligen kan anordnas efter vad i 2—10 55 sägs, äger Konungen på framställning av kom— munens fullmäktige medgiva de un- dantag, som finnas påkallade.
Vad i 2—10 åå stadgas äger icke avseende ä Stockholm. I fråga om or- ganisationen av socialhjälpsverksam- heten därstädes skola i stället gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av kommunfullmäktige fast- ställas av Konungen.
Därest i annan kommun organisa- tionen icke lämpligen kan anordnas efter vad i 2—10 %% sägs, äger Konungen på framställning av kom- munfullmäktige medgiva de undan- tag, som finnas påkallade.
54 5.1
Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp mä besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet går dock i verkställighet, så- vida ej länsstyrelsen annorlunda för- ordnar.
Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet länder dock omedelbart till efterrättelse.
62 5.
Över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna lag än ovan berörts må änd-
' Senaste lydelse 1964: 66.
Över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna lag än ovan berörts må änd-
("Nuvarande lydelse)
ring sökas hos Konungen genom bc- svi'n'. vilka skola ingivas till social- departementet.
193
(Föreslagen lydelse)
ring sökas hos Konungen genom be- svär.
Denna lag träder i kraft den I januari 1972.
42) [' orslag
till
Lag
om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242
Härigenom förordnas, att 34 så 1 mom. sjukvårdslagen(1962z242) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
34 5.
l m 0 m.1 Talan mot sjukvårdssty- relses eller direktions beslut om till- sättande av läkartjänst i andra fall än som avses i 20 % 1 mom. föres genom besvär hos socialstyrelsen. Be- svären skola hava inkommit till so- cialstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommu- nens anslagstavla. Vid prövning av besvären må jämväl de sakkunnigas förslag avseende tjänsten komma un— der bedömande.
Ombesvär———————-—————
1 m om. Talan mot sjukvårdssty- relses eller direktions beslut om till- sättande av läkartjänst i andra fall än som avses i 20 ä 1 mom. föres ge- nom besvär hos socialstyrelsen. Be- svärstiden räknas från den dag, då verkställd justering av det över be- slutet förda protokollet tillkännagi- vits ä landstingskommunens anslags- tavla. Vid prövning av besvären må jämväl de sakkunnigas förslag avse- ende tjänsten komma under bedö- mande.
— — —— eller kommunallagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
'Scnaste lydelse 1970: 211.
43) Förslag
till
Lag
om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198)
Härigenom förordnas i fråga om folkbokföringsförordningen(1967: 198), dels att 51 och 54 55 skall upphöra att gälla, dels att i 2 % orden »centrala folkbokförings- och uppbördsnämndeu» skall bytas ut mot »riksskatteverket»,
dels att i 37, 44 och 48 %% ordet »länsstyrelse» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsskatterätt» i motsvarande form, dels att 36, 45—47, 49, 50. 52 och 57 55 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
36 &.
Pastorsämbete beslutar efter an- mälan eller när annat skäl föreligger om viss persons kyrkobokföring i församlingen. Pastorsämbetet skic- kar underrättelse till honom, om åt- gärd vidtages utan att anmälan skett eller om anmälan ej följts vid kyrko- bokföringen.
Pastorsämbete beslutar efter an— mälan eller när annat skäl föreligger om viss persons kyrkobokföring i församlingen.
45 5.
Mot beslut i kyrkobokföringsären- de som underställes länsstyrelse eller domkapitel eller avser föreläggande enligt 30, 33 eller 57 5 får talan icke föras.
Talan mot beslut i annat kyrko- bokföringsärcnde föres genom besvär
a) hos länsstyrelsen om beslutet meddelats av pastorsämbete och av- ser fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobok- föring under viss rubrik eller regl- strering. i obefintligregister,
b) hos domkapitlet om beslutet meddelats av pastorsämbete och av- ser annan fråga,
Mot beslut i kyrkobokföringsären- de som underställes länsskatterätt eller domkapitel eller avser föreläg- gande av pastorsämbete enligt 30 eller 33 & eller 57 å andra stycket får talan icke föras.
Talan mot beslut i annat kyrko- bokföringsärende föres genom besvär
a) hos länsskatterätten om beslutet meddelats av pastorsämbete och av- ser fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighct, kyrkobok- föring uudcr viss rubrik eller regi— strering i obefintligregister,
b) hos domkapitlet om beslutet meddelats av pastorsämbete och av- ser annan fråga,
(Nuvarande lydelse)
c) hos länsstyrelsen om beslutet meddelats av den lokala skattemyn- digheten i Stockholm eller Göteborg.
Talan i fråga om kyrkobokförings- ort, kyrkobokföringsfastighet, kyrko- bokföring under viss rubrik eller re- gistrering i obefintligregister får föras av den vars kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen. Be- svären skall inges till länsstyrelsen. Har besvären ingivits till annan läns- styrelse än den som skall pröva be- svären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.
l annan fråga än som avses i tred- je stycket får talan föras av den som beröres av beslutet. Talan i sådan fråga får föras utan inskränkning i tiden. Besvären skall inges till be- svärsmyndigheten.
195
(Föreslagen lydelse)
c) hos länsskatterätten om beslutet meddelats av den lokala skattemyn- digheten i Stockholm eller Göteborg.
Talan i fråga om kyrkobokförings- ort, kyrkobokföringsfastighet, kyrko- bokföring under viss rubrik eller re- gistrering i obefintligregister får föras av den vars kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen.
I annan fråga än som avses i tred- je stycket får talan föras av den som beröres av beslutet. Talan i sådan fråga får föras utan inskränkning i tiden.
46 %.
Mot lokal skattemyndighets beslut i ärende om mantalsskrivning som underställes länsstyrelse får talan icke föras.
Talan mot beslut av lokal skatte- myndighet i annat mantalsskriv- ningsärende föres genom besvär hos länsstyrelsen. Talan får föras av den vars mantalsskrivning beröres av be- slutet och av kommunen.
Besvären skall ha inkommit till länsstyrelsen senast den 15 april mantalsåret. Har besvären ingivits till annan länsstyrelse än den som skall pröva besvären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.
Mot lokal skattemyndighets beslut i ärende om mantalsskrivning som underställes länsskatterätt får talan icke föras.
Talan mot beslut av lokal skatte- myndighet i annat mantalsskriv- ningsärende föres genom besvär hos länsskatterätten. Talan får föras av den-vars mantalsskrivning beröres av beslutet och av kommunen.
Besvären skall ha inkommit senast den 15 april mantalsåret.
47 5.
Innan underställt ärende avgöres, skall person och kommun som får
Innan underställt ärende avgöres, skall person och kommun som får
196
(Nuvarande lydelse.?
föra talan i ärendet beredas tillfälle att yttra sig.
Innan länsstyrelse eller domkapitel avgör besvärsärende inhämtas yttran- de frän beslutsmyndigheten och be- redes den som, förutom klaganden, får föra talan i ärendet tillfälle att avge yttrande.
(Föreslagen lydelse)
föra talan i ärendet beredas tillfälle att yttra sig över det som är av bety— delse för avgörandet.
Innan länsskatterätt eller domka— pitel avgör besvärsärende inhämtas yttrande från beslutsmyndigheten. och beredes den som, förutom kla- ganden, får föra talan i ärendet till- fälle att avge yttrande över det som är av betydelse för avgörandet.
49 g.
Mot länsstyrelses beslut i ärende som underställes kammarrätt får ta- lan icke föras.
Talan mot annat beslut av läns- styrelse och mot beslut av domkapitel föres hos kammarrätten genom be- svär.
Besvären skall inges till den myn— dighet som meddelat beslutet. Har besvären ingivits till besvärsmyndig- heten, utgör detta ej hinder mot att besvären prövas, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Beslut av länsstyrelse, som ej skall underställas kammarrätt, samt beslut av domkapitel och kammarrätt skall verkställas omedelbart, om besluts- myndigheten ej förordnat annat.
Mot länsskatterätts beslut i ärende som underställes kammarrätt får ta- lan icke föras.
Talan mot domkapitels beslut föres hos kammarrätten genom besvär.
Beslut av länsskatterätt, som ej skall underställas kammarrätt, samt beslut av domkapitel och kammar- rätt skall verkställas omedelbart, om beslutsmyndigheten ej förordnat an- nat.
50 5.
Länsstyrelses beslut, varigenom mål underställes kammarrätts pröv- ning, och länsstyrelses, domkapitels
Länsskatterätts beslut, varigenom mål underställes kammarrätts pröv- ning, och länsskatterätts, domkapitels
1Med nuvarande lydelse avses beträffande 47, 49, 50 och 52 55 den lydelse som har föreslagits i anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
(Nuvarande lydelse)
eller kammarrätts beslut, varigenom ärendet avgjorts, skall delges per- son och kommun som beröres av be- slutet.
197
(Föreslagen lydelse)
eller kammarrätts beslut, varigenom ärendet avgjorts, skall delges person och kommun som beröres av beslutet.
I underställningsbeslut — —— —— —— —— — _ av underställningsbeslutet.
Beslut, mot vilket talan får föras, skall innehålla besvärshänvisning.
52 5.
Vid avgörande av kyrkobokförings- ärende kan underställningsmyndig- het eller besvärsmyndighet förordna om sådan kyrkobokföringsätgärd som ej yrkats i ärendet. I mantals- skrivningsärende gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings- som mantalsskrivningsåtgärd.
Vid avgörande av kyrkobokförings- ärende kan underställningsmyndig- het eller besvärsmyndighet förordna om sådan kyrkobokföringsåtgärd som ej yrkats i ärendet. I mantals- skrivningsärende gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings- som mantalsskrivningsåtgärd.
57 5.
Om föreläggande enligt 30 eller 33 % icke efterkommes, kan pastorsäm- betet anlita biträde av länsstyrelsen. Denna kan bestämma lämpligt vite för fortsatt försummelse och utdöma försuttet vite.
Om föreläggande _enligt 30 eller 33 % icke efterkommes, kan pastorsäm- betet anlita biträde av länsstyrelsen. Denna kan bestämma lämpligt vite för fortsatt försummelse. Mot sådant beslut av länsstyrelsen föres talan hos
kammarrätten genom besvär. Läns- skatterätten utdömer försuttet vite pd anmälan av länsstyrelsen.
Vid underlåtenhet —————— — motsvarande tillämpning.
Denna lag träderi kraft, såvitt angår 2, 37, 44—52 och 57 åå, den 1 juli 1971 och i övrigt den 1 januari 1972.
I fråga om underställning av och talan mot beslut som meddelats före den 1 juli 1971 gäller äldre bestämmelser. Underställningsärcnde och be— svärsärende prövas dock av länsskatterätten i stället för av länsstyrelsen.
Talan mot domkapitels beslut som meddelats före den 1 januari 1972 föres hos Konungen genom besvär.
Mot kammarrätts beslut som meddelats före den i januari 1972 får talan icke föras.
Vid talan mot beslut av folkbokföringsmyndighet, som meddelats under tiden den 1 juli—den 31 december 1971, skall besvärshandlingen ges in till
bcsvärsmyndighelcn. l-Iar handlingen före. besvärstidens utgång kommit in till beslutsmyndigheten, skall besvären ändå upptagas till prövning. Beslut som nyss nämnts skall innehålla besvärshänvisning.
Har vid talan mot beslut av länsskatterätt, som meddelats under tiden den 1 juli — den 31 december 1971, besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till länsskatterätten i stället för till kammarrätten, skall besvären ändå upptagas till prövning.
44) Förslag till Lag
om ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.
Härigenom förordnas, att 4 % lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
45
I fråga om social centralnämnd äger 32—42 55 kommunallagen(1953: 753) om kommunens styrelse motsvarande tillämpning. Nämndens protokoll behöver, förutom vad som följer av 14 % tredje stycket barna- vårdslagen (1960z97), ej innehålla annat än förteckning på närvarande ledamöter samt för varje ärende be- slutet och skälen därför.
I fråga om social centralnämnd äger 32—36 55, 37 5 första stycket och 38—42 55 kommunallagen (1953: 753) om kommunstyrelsen motsva- rande tillämpning. Nämndens proto- koll behöver, förutom vad som föl- jer av 14 &, tredje stycket barnavårds- lagen ( 1960:97 ), ej innehålla annat än förteckning på närvarande leda- möter samt för varje ärende beslu- tet och skälen därför.
lltan hinder av 2 5 !! förvaltnings- lagen ( 1971:000 ) äger 14 och 5 5,3? nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos social centralnämnd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
199
45) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen ( 1951:648 )
Härigenom förordnas i fråga om vägtrafikförordningen (1951:648)*, dels att i 33 % 5 inom. första stycket, 35 % femte stycket och 37 S 2 mom. ordet »länsstyrelse» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsrätt» i motsvarande form,
dels att 33 & 1—4 och 7 mom. samt 34 och 76 åå skall ha nedan angivna
lydelse.
("Nuvarande lydelse)
33 e.
(
1 mom. Finner länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser om person, för vilken länsstyrelsen utfärdat körkort, skälig anledning till antagande. att denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, an- svar och pålitlighet i nykterhetshän- seende eller de övriga förutsättningar, som gälla för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skyndsamt upp— taga frågan om hans lämplighet till omprövning. Länsstyrelsen äger där- vid förelägga föraren att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg el- ler kompetensbevis. Föreläggande må förbindas med föreskrift, att den undersökning eller det prov, som fö- regår utfärdandet av sådan handling, skall verkställas av viss person eller av person med viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen äger ock själv eller genom polismyn- dighet införskaffa den utredning an- gående föraren, som finnes erforder-
lig.
' Förordningen omtryckt 1967: 856.
(Föreslagen lydelse)
l. m om. Finner länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser om person, för vilken länsstyrelsen utfärdat körkort, skälig anledning till antagande, att denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, an- svar och pålitlighet i nykterhets- hänseende eller de Övriga förutsätt- ningar, som gälla för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skynd- samt utreda frågan om hans lämplig- het. Länsstyrelsen äger därvid före- lägga föraren att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis. Föreläggande må förbindas med föreskrift, att den un- dersökning eller det prov, som före- går utfärdandet av sådan handling. skall verkställas av viss person eller av person med viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen äger ock själv eller genom polismyn- dighet införskaffa den utredning an- gående föraren, som finnes erfor- derlig.
Fråga om återkallelse av förarens körkort eller om åtgärd som avses i
200
(Nuvarande lydelse)
:! m om. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 % stadgas, körkort återkallas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, nämligen
(Föreslagen lydelse)
314 S skall, efter anmälan av länssty- relsen, prövas av länsrätten. Länsrät- ten har i sådant ärende samma befo- genheter som enligt första stycket till- komma länsstyrelsen. 2 m om. I följande fall skall, där annat. ej följer av vad i 34 % stadgas. körkort återkallas av länsrätten i det län, vars lr'insstgrelse utfärdat körkor- tet, nämligen
1. om föraren —-— —— —— -— —- — — körkort; eller
8. om föraren icke efterkommer länsstyrelsens föreläggande att in- komma med lämplighetsintyg, läkar- intyg eller kompetensbevis eller un- derlåter att ställa sig till efterrättelse de. föreskrifter, som meddelats honom i samband med sådant föreläggande.
8. om föraren icke efterkommer länsstyrelsens eller länsrättens före- läggande att inkomma med lämplig- hetsintyg, läkarintyg eller kompetens- bevis eller underläter att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som med- delats honom i samband med sådant föreläggande.
Återkallelse av —— —— —— —— —— — —-— körkortspliktigt fordon.
3 mom. Uppstår fråga om åter- kallelse av körkort och kan det på sannolika skäl antagas, att körkortet kommer att slutligt återkallas, skall länsstyrelsen, redan innan slutligt be- slut om återkallelsen fattas, återkalla körkortet tills vidare i avvaktan på det slutliga beslutet.
Har till länsstyrelsen inkommit be- slut om körkorts omhändertagande enligt 35 5. skall länsstyrelsen skynd- samt förordna, huruvida körkortet skall återkallas tills vidare eller åter- ställas till föraren. Har beslutet med- delats enligt andra stycket i samma paragraf och uppgick alkoholkon- eentrationen i förarens blod under färden till 0,8 promille eller däröver, skall dock länsstyrelsen efter motta- gen underrättelse om beslutet åter-
3 mom. Uppstår fråga om åter- kallelse av körkort och kan det på sannolika skäl antagas, att körkortet kommer att slutligt återkallas, skall länsrätten, redan innan slutligt beslut om återkallelsen fattas, återkalla kör- kortet tills vidarc i avvaktan på det slutliga beslutet.
l-lar till länsstyrelsen inkommit be- slut om körkorts omhändertagande enligt 35 &. skall länsstyrelsen skynd- samt anmäla ärendet hos länsrätten, som förordnar huruvida körkortet skall återkallas tills vidare eller åter- ställas till föraren. Har beslutet med- delats enligt andra stycket i samma paragraf och uppgick alkoholkon- c.entrationen i förarens blod under färden till 0,8 promille eller däröver. skall dock länsrätten efter mottagen
(Nuvarande lydelse)
kalla körkortet tills vidare.
4 ni () m. Beslut om återkallelse av körkort skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den. som avses med beslutet.
Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna körkortet till länsstyrelsen.
Skulle beslut —— ,__ -——
7 m 0 m. Dä prövning av fråga om äterfäende av körkort eller utfärdan- de av nytt körkort ankommer på an- nan länsstyrelse än den, som äter- kallat körkortet, skall yttrande i ären— det jämte utdrag rörandc sökanden vr körkortsregistret inhämtas frän sistnämnda länsstyrelse. Angående beslut i anledning av ansökan om äterfäende av körkort skall under- rättelse lämnas den länsstyrelse, som återkallat detsamma. Körkort. som må återfäs. skall tillhandahållas sö- kanden hos den länsstyrelse, som meddelat beslut i frågan.
201 (Föreslagen lydelse.) underrättelse om beslutet återkalla
körkortet tills vidare.
4 in 0 m. Beslut om återkallelse av körkort skall delgivas den, som avses med beslutet.
Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna körkortet till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet.
till föraren.
7 m om. ] ärende om äterfående av körkort eller utfärdande av nytt körkort skall länsstyrelsen inhämta yttrande från den länsrätt som äter- kallat körkortet. Ankommer pröv- ningen pä annan länsstyrelse än läns- styrelsen i del län, vars länsrätt äter- katlat körkortet, skall utdrag ur kör- kortsregistret rörande sökanden in- förskaffas frän sistnämnda länssty- relse. Angående beslut i anledning av ansökan om äterfäende av körkort skall underrättelse lämnas länsstyrel— sen i det län, vars länsrätt återkallat körkortet. Körkort. som mä äterfås, skall tillhandahållas sökanden hos den länsstyrelse. som meddelat beslut i frågan.
34 &.
llar innehavare av körkort, vilken icke tidigare brutit mot 4 % lagen om straff för vissa trafikbrott, gjort sig skyldig till brott mot 2 mom. av samma paragraf, men uppgick alko- holkoncentrationen i hans blod un— der färden icke till 0,8 promille, må i stället för beslut om återkallelse av körkortet meddelas varning, därest
llar innehavare av körkort, vilken ieke tidigare brutit mot 4 5 lagen om straff för vissa trafikbrott, gjort sig skyldig till brott mot 2 mom. av samma paragraf, men uppgick alko- holkoncentrationen i hans blod un- der färden icke till 0,8 promille, må länsrätten meddela honom varning i stället för att besluta om återkallelse
'_'(l'l
(A'unr'lrandc lydelsel'
omstäruligheterna äro mildrande.
llar emot innehavare av körkort förebragts sådan omständighet, som i 33 ä 2 mom. första stycket 3——ö sägs, eller annat förhållande, som är ägnat att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet såsom förare, utan att lik- väl tillräckliga skäl till återkallelse av körkortet föreligga, må länssty- relsen meddela honom varning.
Beslut om varning skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den. som avses med beslutet.
Varning må ej överklagas.
76
s.
(I"r'ireslugen lyrlrlsr)
on körkortet, därest omständigheter- na äro mildrande.
llar emot. innehavare av körkort förebragts sådan omständighet, som i 33 % 2 mom. första stycket 3—6 sägs. eller annat förhållande, som är ägnat att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet såsom förare, utan att likväl tillräckliga skäl till återkallel- se av körkortet föreligga. mä läns- rr'ilten meddela honom varning.
leslut om varning skall delgivas den. som avses med beslutet.
Varning må ej överklagas.
Talan mot beslut ——— —— ---— -— —-—— -— _— —-— länsstyrelsen genom besvär.
Mot beslut, — —-— -—-— — ——-- —— - -- Talan mot annat —— — —— — —— ——- —
Beslut som nu sagts skall utan hinder av besvär lända till efterrät- telse, intill dess annorlunda. förord- nas. Beslut, varigenom någon frånta- ges behörighet att föra motordrivet fordon eller som innefattar återkal- lelse av tillstånd som avses i denna förordning, är dock icke gällande, förrän den som avses med beslutet erhållit del av detta.
---— — kammarrätten genom besvär. - — -—- Konungen genom besvär.
Beslut som nu sagts samt länsrätts och kammarrätts beslut enligt denna förordning eller med stöd därav ut- färdade föreskrifter skola utan hin- der av besvär lända till efterrättelse. Beslut, varigenom någon fråntages behörighet att föra motordrivet for- don eller som innefattar återkallelse av tillstånd som avses i denna för- ordning, är dock icke gällande, förrän den som avses med beslutet erhållit del av detta.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 sävitt angår 33 5 1—5 och 7 mom., 34 och 35 Så, 37 g— 2 mom. samt. i vad rör länsrätts beslut, 76 %. Bestämmelserna i 33 få 7 mom. i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fall då beslut om återkallelse av körkort meddelats av länsstyrelse.
i övrigt träder kungörelsen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestäm- melser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Med nuvarande lydelse avses beträffande 76 å den lydelse som har föreslagits i anslut- ning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
205-*.
46) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobil-
trafik m. m.
Härigenom förordnas, att 27 % 5 mom. samt. 44 och 45 åå förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m.m. skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse.)
27 g.
5 m om'. Länsstyrelse, som utfär- dat trafikkort, må, när anledning där- till förekommer, återkalla detsamma eller, om det kan antagas, att föraren skall utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej överklagas. Beslut om återkallelse eller varning skall genom länsstyrel- sens försorg delgivas den, som avses med beslutet. Om beslut om återkal- lelse samt om beslut, varigenom åter- kallelse, efter anförda besvär, upp— hävts eller ändrats, skall därjämte sändas uppgift till rikspolisstyrelsen, som har att skyndsamt underrätta polismyndigheterna om beslutet. Blanketter för lämnande av dylika uppgifter skola genom rikspolissty- relsens försorg tillhandahållas Iäns- styrelserna.
Har återkallelse ______ V arder, efter ________
Beslut, varigenom trafikkort äter- kallats, skall antecknas i förteckning, liggare eller kortregister, som i 4 mom. sägs.
' Senaste lydelse l970:869.
5 m 0 m. När anledning därtill fö— rekommer, må länsrätt i det län, vars länsstyrelse utfärdat trafikkort, efter anmälan av länsstyrelsen åter- kalla trafikkortct eller, om det kan antagas, att föraren skall utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela var- ning. Sådan varning må ej överkla- gas. Beslut om återkallelse eller var— ning skall delgivas den, som avses med beslutet. Avskrift av beslut om återkallelse samt av beslut, varige- nom återkallelse, efter anförda be- svär, upphävts eller ändrats, skall sändas till länsstyrelsen samt till riks- polisstyrelsen, som har att skyndsamt underrätta polismyndigheterna om beslutet. Till länsstyrelsen skall där- jämte sändas avskrift av beslut, var- igenom varning meddelats.
— —— — till länsstyrelsen. —— —— —— till föraren.
Beslut om återkallelse av trafik- kort ävensom beslut, varigenom äter- kallelse, efter anförda besvär, upp- hävts eller ändrats, samt beslut om varning skall antecknas i förteck- ning, tiggare eller kortregister, som i 4 mom. sägs.
(Nuvarande lydelse?
(' Föreslagen lydelse)
44 5.2 1 mom. Talan mot beslut — — — —- —— ——- länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelses beslut i ärende om utfärdande eller återkallelse av trafikkort föres talan hos kammarrät- ten genom besvär.
Talan mot annat ______
2 m 0 m. Beslut som avses i 1 mom. skall, med nedan angivna undantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas.
Beslut, som innefattar trafiktill- stånd eller tillstånd att bedriva ut- hyrningsrörclse eller transportför- medling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlun- da förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen fastställt. Dylikt beslut ävensom beslut om indelning i lokal- områden eller om bestämmande av särskilt lokalområde skall anses hava kommit klagande till del den dag, då beslutet tillkännagivits genom anslag i vederbörande myndighets lokal. Så- dant tillkännagivande bör ske inom fem dagar från beslutets dag.
Beslut om ——————————
Mot länsstyrelses beslut i ärende om utfärdande av trafikkort föres ta- lan hos kammarrätten genom besvär.
—— —— —— —— till länsstyrelse.
:! rn () m. Beslut som avses i 1 mom. samt länsrätts och kammarrätts be- slut enligt förordningen skola, med nedan angivna undantag, gälla utan hinder av besvär.
Beslut, som innefattar trafiktill- stånd eller tillstånd att bedriva ut- byrningsrörelse eller transportför- medling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlun- da förordnats, icke gällande. förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet bli- vit slutligen fastställt. Tiden för an- förande av besvär mot dylikt beslut och mot beslut om indelning i lokal- områden eller om bestämmande av särskilt lokalområde skall räknas från den dag, då beslutet tillkännagi— vits genom anslag i vederbörande myndighets lokal. Sådant tillkänna- givande bör ske inom fem dagar från beslutets dag.
_— — —— ——- erhållit del.
1 beslut, _ —— —- —- ——— ——— — —— -— _ —— fastställd tidpunkt.
45 5.
Beslut om återkallelse av trafik— kort skall, där ej i beslutet annorlun- da förordnats, gå i omedelbar verk— ställighet.
Beslut om återkallelse av trafik- kort skall, där ej i beslutet annorlun- (la förordnats, gå i omedelbar verk- ställighet.
1 Med nuvarande lydelse avses beträffande 44 och 45 gå den lydelse som har föreslagits i anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970. ' Senaste lydelse 1969:689.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt angår 27 % 5 mom. samt, i vad rör länsrätts beslut, 44 och 45 åå.
I övrigt träder kungörelsen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
47) Förslag till Kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)
Härigenom förordnas, att 14 's allmänna ordningsstadgan (19:36:61?) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) ( Föreslagen lydelse) 14 5.1 Ansökan om ——————— anlitas sakkunnig. Ej må, ————————— vid tillställningen. Om beslut i anledning av ansökan Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. In- skall meddelas skriftligt besked. nebär beslutet att tillställning ej md
äga rum, skola skälen därtill an-
givas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
48) Förslag till Kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)
Härigenom förordnas, att 8. 32 och 79 åå hälsovårdsstadgan (1958: 663) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)": (Föreslagen lydelse) & &. Med avseende å hälsovårdsnämnd Med avseende å hälsovårdsnämnd skall vad i 32—42 55 kommunal- skall vad i 32—36 55, 37 5 första
lSenaste lydelse 1969: 413. "-'Med nuvarande lydelse avses beträffande & å den lydelse som har föreslagits i an- slutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
206
(Nuvarande lydelse)
lagen är stadgat om kommunstyrel- sen äga motsvarande tillämpning. dock att för hälsovårdsnämnd i Stockholm skola gälla bestämmelser- na i 51 ä 1 inom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad kom- munfullmäktige med iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.
Utan hinder —— —- ——- —- -—-— -'
32 Vatten, som — — —— _ —— —— — —- Länsstyrelsen äger förordna, att undersökning. som i nästf'öregäende styrke sägs, skall företagas jämväl av vatten i allmän anläggning utom häl— sovårdstätort. Vidare äger länsstyrel— sen förordna, att sådan undersökning skall ske av vatten, som genom val- lenledning. vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålles flera hus- häll eller eljest i större omfattning. Innan förordnande meddelas, skall länsstyrelsen bereda hälsovårds- nämnden samt anläggningens eller ledningens ägare tillfälle att yttra sig.
Det ;"iligger----— - —-— -—-- -- -- - --
(Föreslagen lydelse)
stycket och 38—42 så kommunal- lagen är stadgat om kommunstyrel- sen äga motsvarande tillämpning, doek att för liälsovärdsnämnd i Stockholm skola gälla bestämmelser- na i 51 å 1 mom. kommunallagen Stockholm. med undantag av hänvisningen till 39 5 andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad kommunfullmäklige med iakttagan- de av stadgandena i samma lag före- för skriva.
--— —— —— —- skälen därför.
l-'Ian hinder av ? 5 2 förvaltnings— lagen (1971: 000) äga I; och 5 55 nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos hr'ilsovrirdsm'imnd.
—- bakteriologisk undersökning.
l.:"insstyrelsen äger förordna, att undersökning, som i nästförcgående stycke sägs, skall företagas jämväl av vatten i allmän anläggning utom häl- sovärdstälort. Vidare äger länsstyrel- sen förordna, att sådan undersökning skall ske av vatten, som genom vat- tenlednin", vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålles flera hus- häll eller eljest i större omfattning. innan förordnande meddelas, skall länsstyrelsen bereda hälsovårds- nämnden tillfälle att yttra sig.
undersökningens utförande.
79 S. Kallelse att vid vite inställa sig in- för nämnden skall delgivas skrift- ligen mot bevis.
Kallelse att vid vite inställa sig in- för nämnden skall delgivas.
Denna kungörelse träder i kraft den I januari 1972.
Innehållsförteckniug
Bilaga till lagrådsremiss den 20 mars 1970
Förslag till
1) '.') 11) 4)
'>'! (3)
19) 20) 21)
*)")
'_':1)
'_'4) '_'r ) 211) '.'7)
'_'8)
lag om allmänna t'örvaltningsdomstolar ...................... lagom behörighet för ka1n111arrält att pröva vissa mal .. . . . . . . .. lag 0111 ändring i git'termälsbalken ............................ lag om ändring i lagen (1915: till) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående. lag om ändring i föräldrabalken ............................. lag 0111 ändring i jordt'i'1rv1'irvslagen (19115: 290) . . . . . . . lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i räl- ten att förvär 'a fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag lag om ändring i lagen (1933: 269) 0111 ägofred ................ lag 0111 ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar lagom ä1'1dringi lagen (1952: 167) om allmänningsskogari Nor'r- land och l).1l.11n1 lagom 1"111drin'_"1la'_'en (t())()..'1t)ö) (1111 rätt till fiske lag 0111 ändring 1 lagen (1960: till)) om fiskevärdsomräden ...... lagom ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt lag 0111 ändring i vattenlagen (191851?) lag 0111 i'111dringilage1'1 (1919:-126) om flottnin" i alll11ä1'1'fl'ot'tled 'lag om ändringilagen (1929: tt):'1) med vissa fi'1resk1'itterangä- ende tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrätlslwn- ventionen av den 11 maj 1925) .. ...... .. .. ...... . . .. lag 0111 ändringilagen (It)—lt): 3.18) med vissa l.1esl1"1111111elser till skydd för försvaret m.m. .. lag (1111 ändring i lagen (lf-löt): 193) om samarbete med Danmark, Finland. Island och Norge angäende verkställighet av straff 111. 111. lag 0111 ändrin'r i la"en (1968: 555) om rätt för utlänning och lll- ländskt föret ag att idka näring häri riket .. ... . .. lag 0111 ändring 1 lagen (1887 :-t2 s. ]) angäe nde 11111id1'lsre"iste1', firma och prokura . .. .. ... . . .. .. .. . .. lag 0111 ändring i lagen (1902': ""7l)' inne 'f'a'tl': mde vissa l'11st'1"i111n1el- ser 0111 elektriska anläggningal ... ...... .. .. ...... . . .. lag om ändring i lagen (It)-123 . ).”1'5) om särskilda skyddsätgärder för vissa kraftanläggningar .. .. .. .. .. . . .. . .. .. .. . . lag om ändring i lagen (ltllt): 210) om ftmdkom111issionsrörelsii' och fondbörsverksamhet . .. . .. . . . .. .. . . lag 0111 ändringi lagen (1925): l.lt'1)' om tillsyn över s'li'ftel'ser lag 0111 ändring i laven (1936: 567) om domkapitel . lag 0111 ändrint' 1 laven (1938:(tt1) om 11nderstödst'öreninga1' lag om .i11dri|1"' 1 lut'tf 11 tsl: 1"en (1957: 297) lag om ändring | gl 111 lagen ('ltli'tt): Ill-l)
207
x] 31.—
l:") lö 17 18
lt)
lt)
llt)
21 1),-
_l)
l). ....'1 27 28 '_'N
lag om ändring i lagen ((88-'(): 46) angående stenkolsfyndigheter 111.111. .
lagom 1'111'd"1i11'4'111r' 111'l11"en ('1'(')'t1'()': 'ö'7'()')' . . . . .
lag 0111 ändring' 1 lagen (l()t)(1: I'll-"l) 11111 kontinent: 1l'so1'. l.'el1'1 lag 0111 ändring 1 lagen (lt): )(): 2134) 11111 skyldighet f1"11 kommun att fullgöra vissa av l.1ig 111.111. föranledda 111b1'.'lsuppgiftre
lag 0111 ändring i lagen (19219: (508) 11111 enskilda vägar . . . . . . . . . .
l'ag om ändring i lagen (194192?!) 11111 sterilisering .. .
lag 0111 ändring i lagen (194-l:] 31.3) 11111 kastrering .. .. . . . . . . .. ..
lag om ändring i lagen (t(.)42:' . ).")0') om for11111im11'11 ............
lag 0111 ändring i lagen (1960: ()()0) 0111 byggnadsminnen lag om .111dr111"1l.1"1'1(l()4 4: 705) 0111 aktiebolag
lag 0111 ä11drin'4'1111'"4'4n11dsla"en (194-71385) . ..
lag 0111 andrin'4"1 l' .1_"1'11 (1947: .")29) om allmänna barnbi'd'ra'4 lag 0111 ändrin'g 1 lagen (!()(14: 143) om bidragsförskott
lag om ändring i lagen (1948: 433) 11111 försäkringsrörelse ...... lag 0111 ändring i lagen (1950: 272) 11111 rätt för utländsk försäk- ringsanslalt att driva försäkringsrörelse här i riket . .. 111" 0111 ä11d1'i11'4ila"en (19:39:73) med vissa bestännnelser om in— ländsk fors11kr111"sr1)1else vid k1'i'4 111.111. . . ..
lag om ändring 1 lagen (1959: ut)) om kr1f's.111s1.1r1"het för liv- och 1nval1d1tetsforsakrm" . .. ..
la" 0111 1i11d1'1n" i arbetarskyddslag'e'n (1949: 1) .......... . ..... lag 0111 1'1nd1ing 1 skogsförläggningslagen (1963: 246) lag om ändring i kyrkomötesfi'1r11rdningen (1949: 174) .......... lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap lag om ändring i lagen (1951:.308) om ekonomiska föreningar lag om ändring i lagen (1948: 218) om san1br11ksförening .11 lag 0111 ändring i religionsfrihetslagcn (1951 . (1110) ... . lag om ändring i allmänna ransoneringslagen(19134: 280) ......
lag om ändring i lagen (1954: 579) om 11ykterhetsv1'1rd . . . . . . . . . .
lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse . . lag om ändringi lagen (1955: 416) om sparbanker ............ lag om ändring i lagen (19516: 216) om jordbrukskasserörelsen lag om ändring i lagen (1963: 76) 11111 kredi[aktiebolag .......... lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp .. .. . . . . .. .. . ... lag om ändring i lagen (1961: 332) (1111 handräckning vid taxe- ringsrevision .. lag om ändring i lagen (1()1')t5:t'11'8)"o111 al'l'männa s1 11111111111'l.o111sler lag 0111 ändring i stridskyddslagen (1958: 110) . . . . . . . . . lag 0111 ändring i lagen (1921): ]) innefattande bestänunelser i 1111- ledning 111' konventionen den () maj 1921") mellan Sverige och Fin- land angående renar i gränsområdena
lag 0111 ändring i ei1'ilt'örsvarslagen (l()ö(): "4 4)
lag 0111 ändring i barnavärdslagen (1.900: ()7). .. .. .. .. lag 0111 ändring i lagen (t()t1t):4()8) 11111 b1'l11111gl11'1'1tt utöva 'l'ä'k'ar- yrket lag om ändringilagen '(l()('1.'): 21") |) 11111 behörighet att utöva tand- läkaryrket lag 0111 ändringilagen (t()1'1:"): 111) om behörighet att utöva veteri- näryrket 111.111.
29 ') .1 32
I)!) 33 llt") 37 37 38 38 40 4() 41 42
43
59 5() til) ("12
63
(')4
_ ... .A v V
. .— . v
xqulxlxlxl [€.—
&
1.4.5' V. .v-
&] ,... '_f. __z
&] $&]
86
88)
89 )
'.111) 111 )
112)
113) 94) 95) 911) 97) 98) 1111)
11111)
1111)
lag (1111 ändring i lagen (1()("1(): 4()()) om förbud i vissa t'all 111111 verksamhet på bälso- 111'l1 sjukvårdens 111111'1'1111' lag 11111 ändring i varumärkeslagen (1()('1(): ('144) . lag 11111 ändring i patentlagen (1()('17: ().")7') ...................... lagom ändring i mönsterskyddslagen (1970: 990) lag 0111 ändring i brandlagen(1962: 90)
lag 0111 ändringi skollagen(1962:?119) . . . . . .. . lag om ändring i lagen (1()('17: ()4()) angående 11111s11rger 11111 vissa psykiskt utveeklingsstörda .. .
lagom ändring i namnlagen(1963 : 521) . .
lag 0111än1lri11g'1l'.1'_'en (1()(1.')' . 537) 11111 gravrätt 111.111. . .. .. lag 0111 ändring 1 lagen (1964: 322 med vissa bestämmelser i an- ledning av statens övertagande av hnvudmannaskapet för polis- väsendet 111.111. lag 0111 ändring i lagen (1()(14:t1".'()) 11111 skyldighet för vissa städer att bidraga lill statsverkets kostnader för domstolsväsendet lag om ändring' ! naturv 1'1rdsl1 1:41111 (19(14: 822) . .. . .. lag om ändring i lagen (l()('1(1:.')()1) 11111 rättspsykiatrisk undersök- ningibrotlmäl . lag 11111 ändring i lagen (1967: 17131) 11111 tryggande av pensionsut- fästelse 111.111. ............................................ lag om ändring i smittskyddslagen (1()('18:2.')1)
lag om ändring i 111iljöskyddslagen ((()(19: .")87)
lag om ändring i jordhävdslagen (1()(1(): (1 )8) . . . . . . lag 11111 ändring i lagen (1970: ()()0) om utlämning till Danmark, Finland lshmd eller Norge för verkställighet 111 beslut om vard eller behandlin" . .... . . .. . . .. .. .. 11" 11111 ändringilagen (1979: ()()0) om allmänna vatten- och av- lopps. 111l1'iggni11g 'ar .. . . . .... ..... .. lagom än1l1'i11"1 lagen (1971): ()()()) me'd 1issa l'1esl1'in1n1e'lser i 1111- ledning av statens över111g1111de 111 lokalhallningen t1'1r de allmän- 1111 underrätterna . la" om ändring' 1 t'1'.'1rordni1'1:41"1'1 (1961: .")11)) 11111 förfarandet i än- 1111'irknings11111l . . ._ _ _ . _ , _ 111'_' 0111 ändring 1 t.11111l_|el111lr.1"st11111r1li1111"e11 (194("1: 99) . lag 11111 ändring 1 t1'1r01'dni11g1'11 (1967: 882) om studiemedelsav- git'ler .................................................... lag 0111 ändringi förordningen (1961"): 852) 11111 arkord och av- skrivning rörande vissa skatter .. .. .... ...... .. . . .. .. . . . . . ... lag om ändringi lagen (1920: 796) 11111 val till riksdagen
lag om ändringi komnninala 'allagen (1930:??13)
lag om ändring i kommunallagen(1953: 7.33) . . . .. .. . .. lag om ändring i kommunallagen(1957: 50) för Stockholm
lag 0111 ändrin" i lagen (1961: 436) 11111 församlingsstyrelse
lag om ändring' 1 landstingslagen(19.34: .")19) . . .
lag 0111 ändring 1 11 igen (1()70:(1.'"1) 11111 Sver ri"es alhnänna l1'yp1'1ln'eks- bank och on1 landshypoteksfolenm"1r 1.1" 0111 .111d1'111"1 t'oi"011111i11"e11 (19(18:."17(1) 0111 Konungariket Sve- riges stadshypotekskassa och om stadshvpotel.storen1n"'1r . . . . . . 111' ' 0111 ändring 1 t'öiordningen (1951 . 442) om lätt att av riksskat- tenämnden erhalla (1'1rh11ndsbesked i taxeringsfrågor .. .. .. .. ..
209
(151 65 (36 ()7 (37 ('1(.)
(1() 7() 70
72 72
73)
74 74 75 76
79 80
81
B*.) 82 8 ) 82") 85 ()() 87
88
88
()()
'_'l()
((12) ((13) 104) (().-3)
((m) ((17) 108) 10:11
Kung/I. Maj.-ls proposi'11'o11 111' .'1'() ('11' 1971
lagom ändring i l'("1ror(l1'1i11gen (1957: 343) (1111 oliel:;..1 "1i11_;' 111. 111. lag 0111 ändring i förordningen (19:17:21-1-1) (1111 oljeavgifl 111. 111. lagom ändring i l'oll(l:1okföringsl'ön11'dni11geu (19671198) l'("1ro1'dnin_;' (1111 ändring i f("1ro.r(lnin_;'en (19702000) (1111 invesle- rings:'11;'ill för vissa byggn: 1ds:.l1rl1e len .. .. .. .. ...... .. . . . . .. .. k1111g('.'1r(':lse om :'i1'1'd1ing i f'öro1dningen (19:38:56-1) (1111 lilll'ällig handel kungörelse om ändring i vapenf(""1r()rd11i11gen (It)-l:): 340) ........ kungörelse 0111 ändring i viiglrafikförordningen (19.31 : (")-lö) k1111g('.'1relse 0111 ändringi fi.'1ror('lninge11 (1940: 910) angående _vr- kesmässig auto1nobillrafil( 111. 111. .......................... l-(1111görelseom ändring i allmänna ('1r(l11i11gssla(.lga11 (19:36: (317) kungörelse om :'indiing 1l1.1ls(1v.11(lssladgan (1958: (363) ........ kungörelse (1111 ändring' 1 byggnadssta: gan (1959: ('112) .......... kungörelse om ändring i l'("11'('_1r(lningen (1961 : ööö) (1111 brandfar- liga varor ................................................ kungörelse om ändring i brandsla gan (1962: 91) kungörelse om ändring i mönslri11gsförord1'1ingcn (1961 : 87) kungörelse om ändringi förordningen ('194'18c70) med vissa be- stämmelser 0111 injektionssprutor oeh kanyler . .. kungörelse om ändring i holellförordningen (1966: 742) kungörelse 0111 ändring i kungörelsen (1970: (100) (1111 förevisning av brandfarlig biograffilm ................................
Bilaga 3 till lagrådsremiss den 14 januari 1971
Förslag till
1) 2) ::) 4) 5)
l'örvallnianl .1;'
fon.illmnt'sproeessla" . . la" om nndrm" 1 för.ild1:1l1alke11 . .. .. .. lag 0111 ändringi _|ordf(1n.11vsl1gen (1965: 290) . . . . . . . . lagom ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder ('1el1 hy- resnämnder .
lagom ändring' 1 brollsbalken ... ...... . . .. .. .. .. .. ..... lagom :'ind1ingi lagen (1964: ..1-11) 0111 behandling i f:"1ngvårdsan- lag om .indring' 1l.1'_;'e1i (1963: 193) om samarhele med Danmark. Finland. lsland och Norge angående verkslällighel av slrafl' 111. m. lag om ändring i lagen (19-53: (303) 0111 111(1lverkan i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivel
lag om ändring i lagen (19-H: 705) 0111 aktiebolag
lag om ändring i byggnadslagen (1947:38:'1) . . .
lag 0111 ändringilagen (19—17:529) 0111 allmänna b: 1111l1id1ag
lag om ändring i skollagen (1962: 319) . . . . . . . . . lag om ändring i lagen (19:31: 3308) om ekonomiska l'ör eningar lag om ändring i lagen (195—1: 243) (1111 _vrkesskadelörs.il(ri11g
lag 0111 ändring i lagen (1961 : 2517) (1111 besvär över försäkringsrä- dels beslut ..
lag om ändring' 1 allmänna förfgo andel agen (l9:'1-l: 279)
l1g (.1111 :'i11d1'111g i n kv isilionsl:1g( 11 (151—lil: 51821) ................ lag (1111 ändring i allmänna ransoneringslagen (195-1: 280)
'.)l *.ll (J")
(.)-1
95 Slö 97
98 100 102 10.")
101. l0:'1 107
107 108
109
lll) H:") 125 127
129 130
130 131
132 132 138 139 l-l() 142 l—l-l
146 147 147 HS
Wv-i
$'%—..— -..... _o'ooc—ia'u V'x/VVVVV
12) 13) 41)
.) ) 115)
47) 48)
Kung/[. .)I(1j:lx prulmxiliun nr .')'() ur 1971
lng (1111 ändring i lngen (19:34: 7179) ()111 nyklerhelsvärd . l:1g()111:'indri11gi lngen (19.716: (318) ()111 nllmännn sn111111:1nk(1111sl('r lng 0111 ändring i l):1rn:1v:"1rdslngen (1960: (.)7) . . . lng om ändring i lngen (1962: :)?)l) ()111 nlln1än försäkring lng om ändring i 11:11111'1lngen ()()(SJ): 5131) l:1;' 0111 ändring i slnlsliänslenn 11111nlnge11 (19137): 274) . 11" om ändring' 1 l: igen (1966: 293) ()111 berednnde nv slulen psyki- nlrisk värd i vissn fnll .. lngnm:'indri1'1'_'il:1_'_'en (1967: 940) :ingäende omsorger (1111 vissn psykisk) 11lx'e('kli11;'ssl(")rd:1 .
lng 0111 :'indrin"' 1 pnlenllnge 11 (!$)(i7: 837) lng 0111 ändring 1 111('.')nst('rskyddslngen (1970: 485)
lng om ändring i 111ilj(')sk_vddslngen (1969: 387) . .. .. .. .. lng om ändring i lngen (1970: 375) 0111 utlämning till Dnnlnnrk. Finland. lslnnd eller Norge för verkslällighet av beslut 0111 värd eller behnndlin" .
lng 0111 ändrin"' 1 l.1st1"11(lsl)1l(l1nn"sl1'l'en (H)/'(): ()88) In" 0111 .111(lr1n"1 i.unllJOlHÖI.'L'Nf0l()l'dl)lll"0ll (1946: 99) 1:1"0111ä11dri11"i f(')r0r(lni11"en (1967: 882) om slu(lie111e(lels:1v"if- ln" 0111 :'i11dri11"' 1 l:1'_'en (!()(54: 75)!) (1111 trnfiknäinnder
ln" ()m ändringi konununnllnuen ()()51): 753) . . . .. . .. . lng 0111 ändringi k0n1n1n11nll:gen (1957 :.")0) för Sloekholm ...... lng 0111 ändring i l:1"en (1961. ' 436) ()111 förs: 1111lingssly relse
lag 0111 ändrin"' 1 1:111dsli11"sl'.1"e11 (H): )4: 319) lag om ändring 1 milil: 1rers.1llnn1"sf()1(11(l11111"e11 (10.50: 21)))
lng om ändring' 1 Ingen (1951): 2) ()111 socinlhjälp .. . . .. .. .. .. . . .. lng om ändring i s_inlwärdslngen (1962: 242) . . . . . .
lng om ändring i folkbokföringsförordningen(1967: 198)
lng om ändring i lagen (1970: 296) (1111 soeinl ('enlrnlnälnnd 111. 111. kungörelse 0111 ändring i väg)r:1fikf(")r()rdningen (1951: (.)-18) ..... kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) nngäende _vr- kesmässig automobiltrafik m. 111. .. . . .. .. .. .. .. .. .. . . .. kungörelse. om ändring i nlln1ännn ordningsslndgnn (19:36: (')17') kungörelse 0111 ändring iliälsovärdsslndgnn (1958: ()()3) ........
21]
H*.) 157 lå?) H).") H).") HH)
168
