om vissa tillsynsfrågor enligt vattenlagen

Prop.

1990/91: 114

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp ibifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 21 februari 1991.

På regeringens vägnar

Odd Engström

Laila Freivalds

I propositionen behandlas vissa frågor om länsstyrelsernas tillsyn enligtvattenlagen. I syfte att göra tillsynen i fråga om vattenanvändning för bl. a.jordbruksändamål effektivare föreslås att en länsstyrelse skall kunna be-stämma att ett vitesföreläggande enligt 21 kap. 3 § vattenlagen skall gälla,även om det överklagas. Vidare föreslås att den som har överträtt ettvitesföreläggande inte får dömas till straff för en gärning som omfattas avföreläggandet.

De nya reglerna avses träda i kraft den 1 juni 1991.

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 114

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 3§ vattenlagen (1983:291) skall haföljande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap.

3§

Om någon har begått en gärning som avses i 1 § första stycket 1—3 eller

5, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse. Sådantföreläggande får också meddelas om någon inte har iakttagit vad somgäller enligt 19 kap. 1 § första stycket.

Om tillståndet till ett vattenföretag har förfallit enligt 15 kap. 2 §, fårlänsstyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd avtillståndet uppförd vattenanläggning som kan skada allmänna eller enskil-da intressen.

Länsstyrelsen får bestämma attett föreläggande enligt första ellerandra stycket skall gälla, även omdet överklagas.

Den som kar överträtt ett vitesfö-reläggande får inte dömas till strajfenligt denna lag för gärning somomfattas av föreläggandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1991.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1991

Prop. 1990/91: 114

Närvarande: statsråden Engström, ordförande, Hjelm-Wallén, Göransson,Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, Lönnqvist,Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Freivalds

Gällande vattenlag, som trädde i kraft den 1 januari 1984, är tillämplig påvattenföretag och vattenanläggningar. Den innehåller också regler omskydd för vattenförsörjningen. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet enligtvattenlagen och får utfärda vitesförelägganden mot den som bryter motlagens bestämmelser.

I en skrivelse till regeringen har länsstyrelserna i Jönköpings, Krono-bergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län motbakgrund av de erfarenheter som gjordes i fråga om vattenförsörjningensommaren 1989 föreslagit att möjligheterna att ingripa med vitesföreläg-ganden enligt vattenlagen utökas och att lagen ses över också i vissa andrahänseenden.

Med anledning av innehållet i skrivelsen upprättades inom justitiede-partementet i juli 1990 en promemoria om vissa bevattningsfrågor. Ipromemorian föreslås att systemet med vitesförelägganden enligt vatten-lagen görs mera effektivt genom att ett sådant föreläggande i flera fall änför närvarande skall kunna gälla, även om det överklagas.

Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Sveahovrätt (vattenöverdomstolen), Växjö tingsrätt (vattendomstolen), lant-bruksstyrelsen, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Jönköpings, Krono-bergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, fiske-ristyrelsen, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska kommunförbundet ochSveriges advokatsamfund.

Länsstyrelsernas skrivelse, justitiedepartementets promemoria och deavgivna remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 89 —2975).

fl Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 114

Prop. 1990/91:114

Vattenlagen är tillämplig på vattenforetag och vattenanläggningar. I lagenfinns också bestämmelser om skydd for vattenförsörjningen. Med vattenfö-retag avses bl. a. byggnadsåtgärder i vattenområden och åtgärder för attleda bort yt- eller grundvatten. Vattenanläggning är en anläggning som hartillkommit genom ett vattenforetag. Med vattentäkt avses i lagen bortle-dande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning, värmeutvinning ellerbevattning.

Ett vattenforetag får i princip inte utföras utan tillstånd (4 kap. 1 §vattenlagen). Från denna huvudregel finns vissa praktiskt betydelsefullaundantag. Sålunda fordras inte tillstånd för vattentäkt för en en- ellertvåfamiljsfastighets eller jordbruksfastighets husbehovsförbrukning (4kap. 1 a § vattenlagen). Till en jordbruksfastighets husbehovsförbrukningav vatten räknas dock inte jordbruksbevattning (prop. 1981/82:130 s.431). Vidare krävs det inte tillstånd för vattenforetag som uppenbart inteskadar allmänna eller enskilda intressen (4 kap. 2 § vattenlagen).

Frågor om tillstånd till vattenforetag, som inte avser avvattning avmark, prövas av vattendomstolen eller, i fråga om större vattenforetag, avregeringen. Ett lagakraftvunnet tillstånd gäller i princip för all framtid.Under vissa i 15 kap. vattenlagen angivna förutsättningar kan emellertidett tillstånd förenas med nya eller ändrade villkor eller helt upphöra attgälla. Bl. a. kan villkoren för ett tillstånd omprövas for att tillgodoseallmänna intressen. Ansökan om sådan omprövning görs av kammarkolle-giet som är den myndighet som bevakar allmänna intressen i vattenmål.När det gäller ett tillstånd till vattentäkt får ansökan om omprövning görasäven av den som driver eller vill driva en vattentäkt som är beroende avsamma vattentillgång.

Tillsyn över vattenforetag och vattenanläggningar utövas av länsstyrel-sen enligt bestämmelserna i 18 kap. vattenlagen. Om någon utför ettvattenforetag utan att ha erforderligt tillstånd till det, får länsstyrelsen vidvite förelägga honom att vidta rättelse (21 kap. 3 § vattenlagen). Han kanockså enligt 21 kap. 1 § vattenlagen dömas till böter eller fängelse i högsttvå år.

Bestämmelser som direkt tar sikte på skyddet for vattenförsörjningenfinns i 19 kap. vattenlagen. Enligt en allmän aktsamhetsregel i 19 kap. 1 §är alla som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder somkan skada en yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan kommaatt utnyttjas för vattentäkt skyldiga att vidta de anordningar, tåla debegränsningar av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigtsom skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa skadan. Påsamma sätt som då någon bedriver ett vattenforetag utan erforderligttillstånd har länsstyrelsen möjlighet att ingripa med vitesföreläggande motden som inte iakttar den allmänna aktsamhetsregeln.

I 2 kap. 9 § vattenlagen finns en särskild regel för fall av allvarligvattenbrist som orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständig-

het. I ett sådant fall är den som utövar ett vattenforetag eller råder över en Prop. 1990/91:114vattentillgång skyldig att avstå det vatten som är oundgängligen nödvän-digt för den allmänna vattenförsörjningen eller för något annat allmäntbehov. Länsstyrelsen får vid vite förelägga företagaren eller rådighetshava-ren att iaktta sin skyldighet. Härvid får länsstyrelsen förordna att beslutetskall gälla även om det överklagas.

Som jag inledningsvis anfört har länsstyrelserna i sju sydliga län i engemensam skrivelse gjort gällande att det mot bakgrund av de erfarenhetersom gjordes under den extremt torra sommaren 1989 finns anledning attse över bestämmelserna i vattenlagen angående bevattning. Enligt skrivel-sen har ett stort antal av de uttag för jordbruksbevattning, bevattning avgolfbanor och liknande som finns i främst södra Sverige aldrig varitföremål för tillståndsprövning, trots att flertalet av bevattningsuttagen ärtillståndspliktiga enligt vattenlagen. En enklare prövning än den som förnärvarande sker vid vattendomstolen förordas därför. Enligt skrivelsenskulle detta kunna åstadkommas, om tillståndsprövningen av vattenföre-tag förs över till den nya samordnade länsförvaltningen. Det föreslåsvidare att tillstånd som gäller bevattning skall vara tidsbegränsade till tioår samt att reglerna om omprövning av tillstånd skall ses över.

I skrivelsen kritiseras också de regler som gäller for tillsynen enligtvattenlagen. Länsstyrelserna anser att bestämmelsen om vitesföreläggandei 21 kap. 3 § vattenlagen bör kompletteras så att länsstyrelsen får förordnaatt ett föreläggande skall gälla, även om det överklagas. Det bör ocksåenligt deras mening utredas om länsstyrelsen kan ges befogenhet att vidallvarlig vattenbrist utfärda generella föreskrifter vid vite som gäller medomedelbar verkan för envar.

I den promemoria som har upprättats inom justitiedepartementet medanledning av länsstyrelsernas skrivelse har föreslagits att bestämmelsenom vitesföreläggande i 21 kap. 3 § vattenlagen kompletteras så att länssty-relsen får förordna att föreläggandet gäller, även om det överklagas. Enligtpromemorian saknas det anledning att i övrigt se över vattenlagen på detsätt som förordas i skrivelsen.

Många remissinstanser har godtagit de slutsatser som promemorianinnehåller. Endast de berörda länsstyrelserna i sydlänen samt kommunför-bundet har menat att vattenlagen bör ses över i enlighet med länsstyrelser-nas skrivelse.

För egen del vill jag framhålla att det självfallet är mycket viktigt atttillsynen och sanktionerna verkligen fungerar så att de materiella reglerna ivattenlagen får det genomslag i praktiken som har avsetts. Jag är emeller-tid inte övertygad om att de missförhållanden som enligt länsstyrelsernasskrivelse föreligger i främsta rummet beror på brister i regelsystemet ellerorganisationen av tillsynsväsendet. Jag kan redan här förutskicka att jagdelar den uppfattning som har kommit till uttryck i promemorian att detnu inte finns anledning att se över vattenlagens system för tillståndspröv-ning. Till den frågan skall jag återkomma närmare i avsnitt 2.3.

Däremot finns det anledning att ändra vattenlagens regel om vitesfore- Prop. 1990/91: 114läggande på det sätt som föreslås i promemorian. Till den frågan och andraspörsmål beträffande sanktionssystemet återkommer jag i avsnitt 2.4.

Min bedömning: Frågor om tillstånd till bevattningsföretag böralltjämt avgöras av vattendomstolarna. Även i övrigt bör de nuva-rande bestämmelserna om prövning av vattenforetag behållas.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Svea hovrätt (vattenöverdomstolen), Växjö tings-rätt (vattendomstolen), kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen. Lantbrukar-nas riksförbund och Advokatsamfundet delar promemorians bedömningatt bestämmelserna om prövning av vattenforetag inte bör ändras. Läns-styrelserna samt Svenska kommunförbundet ställer sig däremot i huvud-sak positiva till de förslag som framförts i länsstyrelsernas skrivelse bl. a.om att tillståndsprövningen i fråga om bevattningsföretag skall flyttas övertill länsstyrelserna.

Skälen för min bedömning: När vattenlagen infördes diskuterades ingå-ende hur prövningssystemet borde utformas (se prop. 1981/82:130 s. 68 ffoch JoU 1982/83:30 s. 37 ff). Diskussionen gällde bl. a. huruvida frågorom tillstånd till andra vattenföretag än markavvattningsforetag skulleavgöras i administrativ ordning eller om vattendomstolarna liksom tidiga-re skulle vara prövningsorgan beträffande såväl tillstånds- som ersättnings-frågor. Den ordning som slutligen genomfördes innebär att prövningenfortfarande är en uppgift för vattendomstolarna. Frågan om en övergångtill ett administrativt prövningssystem borde emellertid, enligt vad riksda-gen uttalade i lagstiftningsärendet, göras till föremål för ytterligare övervä-ganden av regeringen.

Då spörsmålet om ordningen för prövning av tillståndsfrågor enligtvattenlagen nu åter har aktualiserats vill jag för min del framhålla följande.Det är självfallet angeläget att tillståndsbestämmelserna i vattenlagenefterlevs. Jag ser därför med oro på uppgiften i länsstyrelsernas skrivelseatt ett betydande antal tillståndspliktiga uttag för främst jordbruksbevatt-ning över huvud taget inte varit föremål för någon tillståndsprövning.Enligt vad som sägs i skrivelsen beror detta bl. a. på att den prövning somgörs vid vattendomstolarna upplevs som kostsam och byråkratisk.

Jag är väl medveten om att de kostnader som uppkommer i sambandtillståndsprövningen av bevattningsföretag i många fall uppgår till av-sevärda belopp. Som exempel kan jag nämna att den genomsnittliga kost-naden för enbart den geohydrologiska utredningen i grundvattentäktmålför bevattning på Kristianstadsslätten år 1990 uppgick till 40000 — 45 000kr. Det måste emellertid framhållas att de kostnader som uppkommer isamband med tillståndsprövningen till övervägande del hänför sig just till

arbetet med den utredning som utgör det erforderliga underlaget för pröv- Prop. 1990/91: 114ningen, oavsett vilken myndighet som skall göra denna. Kostnaderna försjälva domstolsförfarandet torde som regel vara jämförelsevis obetydliga.Vad som kommit fram vid remissbehandlingen tyder inte på att prövning-en vid vattendomstolen medför onödiga kostnader för sökanden eller attförfarandet vid domstolen skulle vara särskilt omständligt eller byråkra-tiskt. Tvärtom har flera remissinstanser redovisat en rakt motsatt uppfatt-ning. Så har t. ex. vattendomstolen vid Växjö tingsrätt understrukit att denförsöker hålla utredningskostnaderna på en rimlig nivå och från fall till fallbedömer vilken omfattning utredningen bör ha med hänsyn till behovet avfrämst motstående intressen.

Mot bakgrund av det nu anförda finns det inte anledning att tro att, omtillståndsprövningen av bevattningsföretag fördes över till länsstyrelserna,prövningsförfarandet skulle bli billigare och mindre byråkratiskt och attbenägenheten därigenom skulle öka att ansöka om tillstånd för sådanaforetag. Enligt min mening måste problemet med de icke tillståndsprövadebevattningsföretagen i stället i första hand lösas genom åtgärder på till-synssidan. Till dessa frågor skall jag återkomma i nästa avsnitt.

Enligt min mening saknas det alltså från den nu angivna utgångspunktenanledning att överväga en övergång till ett administrativt prövningsförfa-rande. Mot bakgrund av den diskussion som fördes när vattenlagen inför-des synes sådana överväganden för övrigt knappast böra begränsas till justbevattningsföretagen. En eventuell översyn av prövningssystemet skullealltså behöva ha en vidare inriktning och förutsätta ett omfattande utred-ningsarbete. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört anser jag emellertidatt det inte finns anledning att nu ta initiativ till någon sådan utredning.

Även den i länsstyrelsernas skrivelse aktualiserade frågan om en tidsbe-gränsning av tillstånd till bevattning har behandlats vid tillkomsten avvattenlagen. Möjligheten för tillståndsmyndigheten att mot sökandensvilja tidsbegränsa sådana tillstånd avvisades då. I den mån en omfördel-ning av vattnet behövde ske borde detta i stället göras enligt bestämmelser-na om omprövning eller inom ramen för reglerna om bevattningssamfäl-ligheter (se prop. 1981/82:130 s. 107 f.). Enligt min mening finns det inteanledning att nu göra någon annan bedömning av frågan om tidsbegräns-ning av tillstånd till bevattning. Några särskilda regler om tidsbegränsningav tillstånd bör alltså inte föras in i lagen.

Som jag tidigare anfört har kammarkollegiet i uppgift att bevaka allmän-na intressen i vattenmål. Vidare har kommunen rätt att föra talan i vissavattenmål för att tillgodose allmänna intressen inom orten. Andra myndig-heter har däremot inte rätt att på någon av dessa grunder föra en självstän-dig talan i vattenmål. Det anförda behöver naturligtvis inte hindra attlänsstyrelsen ändå bevakar allmänna intressen, om än inte med ställningsom part. Av remissvaren framgår att en sådan bevakning från länsstyrel-sernas sida regelmässigt sker i mål och förrättningar. Det finns därför intenågot behov av att ändra de nuvarande bestämmelserna så att länsstyrel-sen får möjlighet att begära omprövning till förmån för allmänna intres-sen. Gällande ordning på området bör alltså bestå.

Jag vill i detta sammanhang slutligen nämna att de problem med bl. a.

inträngning av saltvatten i grundvattnet som beror på för stora vattenuttag Prop. 1990/91:114och felaktigt lokaliserade brunnar har uppmärksammats i den till riksda-gen nyligen överlämnade propositionen om en god livsmiljö (se prop.

1990/91:90, s. 63). Som förutskickas i den propositionen kommer rege-ringen att tillkalla en särskild utredare med uppgift att undersöka hurrätten till rent grundvatten skall kunna säkras bl. a. genom lagregler omvattenuttag ur enskilda brunnar.

Mitt förslag: Länsstyrelsen skall ha möjlighet att i ett beslut omvitesföreläggande enligt 21 kap. 3 § vattenlagen förordna att beslutetskall gälla, även om det överklagas. Paragrafen kompletteras med enbestämmelse som innebär att den som har överträtt ett vitesföreläg-gande inte får dömas till straff för en gärning som omfattas avföreläggandet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom så till vida attdet inte föreslås någon regel om förhållandet mellan straff och vite.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser biträder uppfatt-ningen att länsstyrelserna bör få den av mig föreslagna utvidgade möjlighe-ten att ingripa mot den som bryter mot bestämmelserna i vattenlagen.Advokatsamfundet har dock motsatt uppfattning och framhåller att detintill dess saken har prövats i domstol kan råda mycket delade meningarom huruvida det har begåtts något brott mot bestämmelserna i vatten-lagen. Lantbrukarnas riksförbund anser att den utvidgade möjligheten tillingripande bör begränsas till fall då ett vattenföretag bedrivs utan erforder-ligt tillstånd.

Skälen för mitt förslag: Att ett vitesföreläggande enligt 21 kap. 3§vattenlagen gäller först när föreläggandet har vunnit laga kraft innebär attlänsstyrelsen för närvarande inte har någon möjlighet att med omedelbarverkan ingripa mot den som bryter mot tillståndsplikten i 4 kap. 1 §vattenlagen. Något rationellt skäl för denna ordning torde inte finnas. 1sammanhanget kan också nämnas att ett beslut om vitesföreläggande sommeddelas med stöd av 2 kap. 9 § vattenlagen enligt uttryckligt stadgandekan förenas med föreskrift att beslutet skall gälla, även om det överklagas.

Det är enligt min mening viktigt att vitesinstitutet är ett effektivt instru-ment för länsstyrelserna vid fullgörandet av deras tillsynsuppgift enligtvattenlagen. Jag anser därför att 21 kap. 3 § vattenlagen bör kompletterasså att länsstyrelsen får förordna att ett vitesföreläggande skall gälla ävenom det överklagas. Det synes inte erforderligt att i lagtexten närmare angenär ett sådant förordnande bör meddelas. Det ligger i sakens natur att ettförordnande av denna interimistiska karaktär bör meddelas, endast omföretagets skadeverkningar är av någon betydelse.

Frågan är då om möjligheten för länsstyrelsen att förordna att ett vites-föreläggande skall gälla, även om det överklagas bör gälla bara i sådana fall 8

då länsstyrelsen ingriper med ett sådant föreläggande mot någon som Prop. 1990/91: 114bryter mot tillståndsplikten i 4 kap. 1 § vattenlagen eller om det också kanfinnas andra fall som bör omfattas. I 21 kap. 3 § vattenlagen finns reglersom ger länsstyrelsen rätt att utfärda vitesförelägganden också i andra fallän vid brott mot tillståndsplikten. Det gäller bl. a. i fall då någon åsidosät-ter vattenlagens föreskrifter om skyldighet att underhålla och driva vatten-företag så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskildaintressen. Länsstyrelsen har vidare rätt att utfärda vitesföreläggande motden som bryter mot föreskrifter som meddelats i samband med förordnan-den om vattenskyddsområden. Vitesföreläggande får också meddelas, omnågon inte följer vad som gäller enligt den allmänna aktsamhetsregeln tillskydd för vattenförsörjningen som finns i 19 kap. 1 § vattenlagen. Enligtmin mening finns det skäl att göra länsstyrelsens tillsyn effektivare även pådessa områden. Samtliga fall av vitesföreläggande enligt 21 kap. 3 § vatten-lagen bör alltså omfattas av den nya möjligheten.

Ett vitesföreläggande som meddelats av länsstyrelsen enligt 21 kap. 3 §vattenlagen får överklagas hos kammarrätten som då kan besluta attföreläggandet inte skall gälla omedelbart (se 22 kap. 6 § vattenlagen och28 § förvaltningsprocesslagen, 1971:291). Om beslutet om vitesföreläg-gande vinner laga kraft men föreläggandet inte leder till rättelse hos denfelande, kan länsstyrelsen ansöka hos länsrätten att vitet skall dömas ut (se6 § lagen, 1985:206, om viten).

I sammanhanget kan det också finnas anledning att nämna att det i fallsom avses i 21 kap. 3§ vattenlagen finns ytterligare en möjlighet attåstadkomma rättelse. Vattendomstolen får i sådana fall meddela hand-räckning (se 21 kap. 4 § vattenlagen). I fråga om sådan handräckning finnsför närvarande bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847). Riks-dagen har beslutat att handräckningslagen skall upphävas och ersättas aven ny lag om betalningsföreläggande och handräckning (prop. 1989/90:85,JuU31, rskr. 311). Den nya lagen, som kommer att medföra behov avföljdändringar i bl. a. vattenlagen, träder i kraft den dag regeringen be-stämmer. I en nyligen överlämnad lagrådsremiss om följdlagstiftning medanledning av den summariska processen, m. m. har regeringen uttalat attavsikten är att reformen skall träda i kraft den 1 januari 1992.

I ett par remissyttranden har tagits upp frågan hur bestämmelserna omvitesföreläggande i 21 kap. 3 § vattenlagen förhåller sig till straffbestäm-melserna i 21 kap. 1 § vattenlagen. Liksom i andra sammanhang där detkan uppkomma en kollision mellan straff och vite bör det i lagrummetanges att, om ett vitesföreläggande har överträtts, det inte får dömas tillansvar för gärning som omfattas av föreläggandet (se t. ex. 45 § andrastycket miljöskyddslagen [1969:387], 37 § konkurrenslagen [1982:729]och 11 § fjärde stycket lagen [1990:409] om skydd för företagshemlighe-ter).

Slutligen vill jag något beröra de önskemål som har framförts i länssty-relsernas skrivelse om att länsstyrelserna skall ges befogenhet att vid all-varlig vattenbrist utfärda generella föreskrifter vid vite som gäller medomedelbar verkan mot envar.

Förslaget i denna del synes ta sikte på främst sådana situationer som

avses i 2 kap. 9 § vattenlagen. Som jag inledningsvis redogjort för innebär Prop. 1990/91: 114den bestämmelsen att den som utövar ett vattenforetag eller råder över envattentillgång kan bli skyldig att vid allvarlig vattenbrist avstå vatten tillförmån för ett allmänt intresse. Bestämmelsen torde ha betydelse huvud-sakligen för sådana vattenföretag vilkas tillåtlighet redan har prövats ochsom därvid har godkänts med eller utan särskilda begränsningar ellervillkor. Den som inte har tillstånd får ju utföra ett vattenföretag, endastom det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadasgenom företagets inverkan på vattenförhållandena (4 kap. 2 § vatten-lagen).

Regler om generella viten är mycket ovanliga i svensk rätt. Om manskulle införa sådana regler i vattenlagen, skulle den sanktionen kunnaanvändas mot bevattningsföretag som drivs trots att det tillstånd sombehövs inte finns, dvs. i sådana fall då bestämmelserna om straffansvarkan bli tillämpliga. Av principiella skäl synes det emellertid olämpligt meden ordning som innebär att generellt vite skall kunna utdömas för engärning som är belagd med straff. Mot en ordning med generella viten talarockså att förelägganden om generella viten normalt inte delges den somberörs. En sådan ordning skulle sannolikt inte vara särskilt effektiv. Denskulle också innebära risker från rättssäkerhetssynpunkt. Särskilt beträf-fande den som har tillstånd till ett vattenföretag måste det krävas att handelges eventuella förelägganden rörande företaget (jfr 2 kap. 9 § tredjestycket vattenlagen).

På grund av det anförda är jag inte beredd att förorda att det skall tas inregler om generellt vite i vattenlagen.

Det är enligt min mening angeläget att länsstyrelserna så snart som möjligtskall kunna bestämma att ett vitesföreläggande skall gälla, även om detöverklagas. Jag föreslår därför att ändringarna i vattenlagen skall träda ikraft den 1 juni 1991.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementetupprättats ett förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291).

Lagstiftningsfrågan är av sådan beskaffenhet att det enligt min meningskulle sakna betydelse att höra lagrådet.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta lagförslaget.

10 Prop. 1990/91: 114

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar attgenom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan-den har lagt fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991